Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1977/78:68

Onsdagen den 1 februari

Kl. 10.00

§ 1 Justerades protokollet förden 24januari.

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

§ 2 Föredrogs och hänvisades

Proposition

1977/78:86 till näringsutskottel

§ 3 Föredrogs och hänvisades

Redogörelser och förslag

1977/78:2, 7, 8 och 12 till finansutskottet

§ 4 Föredrogs och hänvisades

Motion

1977/78:172°! lill utbildningsutskottet

§ 5 Föredrogs och bifölls Interpellationsframställningar 1977/78:122-124

§ 6 Allmänpolitisk debatt

OLOF PALME (s):

Herr lalman! Såvitt man kan bedöma är det sista gången som Per Ahlmark deltar i en allmänpolitisk debatt som ledare för folkpartiet. Per Ahlmark harju det senaste dygnet varil föremål för omfattande hyllningar, men Jag tycker att del även från denna talarstol är på sin plats med några ord av uppskattning, tack och lyckönskan.

Per Ahlmark har anfört personliga skäl för sitt beslut, och för det lär vi känna respekt och förståelse.

Jag har i varje allmänpolitisk debatt under de senaste åren uttalat vår respekt för all Per Ahlmark har fullföljt den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken och för de insalser som han och hans departement där gjort. Det är därför myckel lätt för mig att upprepa detta i dag, och jag utgår ifrån att det inte är detta ihållande beröm från en motståndare som har kommit Per Ahlmark alt ompröva sin politiska ställning.

Jag har i ett uttalande sagt att jag tycker alt Per Ahlmark har spelat en viklig roll i idédebatten i vårt samhälle. Jag skall,herrialman,gärna bekänna att jag gillar personer som i detta kanske litet försiktiga och slätstrukna samhälle förmår visa lidelse och engagemang för sin sak, även omjag inte i allt delar deras åsikter. Per Ahlmark och jag harju under nu väldigt många år haft rätt våldsamma bataljer på den fria debattens olika arenor, och åtminstone

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

tidigare kunde det väl förekomma ett och annal ungdomligt överord från båda håll, fast del är numera glömt och föriåtet. Vad man minns är rejäla och hederliga tag som på intet sätt störde de rent mänskliga kontakterna. De mötena minns jag med glädje och viss saknad.

Nu har ju Per Ahlmark det mesta ogiort, och jag dr väl här önska Per Ahlmark, om inte lycka lill, så i varje fall all framgång i del han kan länkas företa sig. Jag misstänker på goda grunderatt vi kommer att få höra av honom i väldigt många olika sammanhang.

Herr lalman! Lål mig härefter övergå till de mera vardagliga frågorna. Socialdemokratin har i den borgeriiga otrygghetens tid tre mycket vikliga uppgifter.

Del är vår uppgift alt föra fram den myckel berättigade och växande kritiken mot den borgerliga regeringspolitiken, som folk upplever den.

Det är vår uppgift att i dagsläget anvisa en offensiv politik som kan föra landet ur dyrtid och arbetstöshetshot, ur de minskande investeringarna och den sjunkande levnadsstandarden, ur de snabbt ökande underskotten och utlandsupplåningen.

Det är vår uppgift att långsiktigt forma en politik som kan komma till rätta med djupgående brister i samhället - utslagningen av människor ur arbetslivet och samhällsgemenskapen, hoten mot miljön -trygga byggandet för framtiden och fördjupa människornas inflytande över sina arbetsplatser och sin framlid.

Dessa uppgifter är våra uppgifter. Inle därför atl vi vill eller kan uteslänga andra partier. Men vi socialdemokrater har alllid sökt skapa en bred folklig samling kring politikens huvuduppgifter. Nu rnöter vi en hårdnackad borgeriig blockpolilik. Det är inte bara så att man söker regera mol socialdemokratin och arbetarrörelsen. De normala kontaktvägarna i politiken har nästan helt slammat igen. Den borgerliga regeringens poliliska isolering förenas, som vi upplever det, med en isolering från människornas vardagsupplevelser, som egentligen är djupt allvariig.

Jag skall i detla anförande ta upp dessa socialdemokratins och arbetarrörelsens uppgifter. Del måste med nödvändighet bli summariskt.

1977 blev det sämsta året ekonomiskl sett sedan vi sist hade borgeriig regering. Inflationen härjade och gick upp till mer än 16 % på dagligvaror. Reallönerna drevs tillbaka. Levnadsstandarden minskade för de allra flesta. Den samlade produktionen av varor och tjänster gick tillbaka. Störst var tillbakagången på för framtiden särskilt viktiga områden, industriinvesteringarna och bostadsbyggandet. Samtidigt ökade underskotten i vår ekonomi mycket kraftigt. I maj angav regeringen underskottet för detla budgetår lill 13 000 milj. kr. Förra månaden hade del stigit till 33 000 milj. kr.

Denna beskrivning av 1977 är tagen ur den redovisning som den borgeriiga regeringen ger i sin finansplan. 1977 blev inte bara elt föriorat år, det blev ett tillbakagångens år.

Det är inte bara fråga om torra siffror i regeringens finansplan. Det är framför allt en hård och kall verklighet i människornas vardag. Detla förefaller den borgeriiga regeringen vara okänslig för.

Hur tror ni det känns för en ensamstående mamma eller pappa som lever på knappast möjliga ekonomiska utrymme, som dessutom sliter i ett hårt och mödosamt arbele och som ofta upplever en känsla av otillräcklighet när det gäller atl skapa trygghet och stimulans ål sina barn? För dem har den borgerliga otryggheten betytt de ständiga prishöjningarna som gnagt hårt på hushållskassan. Hotet om arbetslöshet har ökat. De växande klyftorna till grupper som har det hyggligt väcker bitterhet. För dem som trodde på centerpartiets löften om stöd åt låginkomstlagarna och vårdnadsbidrag, eller för dem som trodde på moderaternas löften om 5 96 prisökningar, blir känslan av alt vara orättfärdigt behandlad så mycket starkare.

Hur tror ni atl byggnadsarbetarna skall förslå all just deras kamrater i Forsmark skall offras för att centerns redan sargade ansikte skall åsättas ett litet plåster? Hur förklarar ni för dem atl de skall gå arbetslösa när landet behöver deras arbetsinsatser och deras yrkeskunskap för att bygga de industrier vi behöver och de bostäder vi behöver?

Det är ungdomarna som är hårdast utsatta för arbetslöshetens gissel. De drivs lätt in i känslan av all sakna värde, därför alt samhället och arbetslivet inle behöver dem. De upplevelserna kan sätta djupa spår i en självkänsla som kanske redan är spröd. Och då är risken stor att komma på sned. Vad vet ni om oron i alla de familjer där man undrar hur det skall bli för barnen när de lämnar skolan?

Man har en känsla av att regeringen har en väldig distans lill den oro - oron för jobben, för levnadsvillkoren, för barnens framtid - som människor faktiskt känner i den borgerliga otrygghetens lid. Nu kan det visserligen sägas att den borgeriiga regeringspolitiken främst har drabbat de grupper som har sin politiska förankring i socialdemokratin - de stora grupperna av arbetare och tjänstemän, pensionärer och barnfamiljer.

Men det vore fel av mig atl säga all 1977 års tillbakagång endast drabbat vissa grupper. I ett utvecklat industrisamhälle kan ingen grupp vara betjänt av alt landets produktionsresurser inte tas till vara, alt investeringarna, bygget för framliden, går tillbaka, att klyftorna ökar och skapar risker för social oro.

Enligt den analys som herrar Bohman och Mundebo presenterar i finansplanen har de borgeriiga ingen del av ansvaret för den uppkomna situationen. Där finns inle en millimeter av självkritik eller självrannsakan. Man skyller ifrån sig.

Man skyllde ifrån sig på den socialdemokratiska regeringen. Det är man numera, glädjande nog, försiktig med sedan vi i all stillsamhet påpekat atl de borgerliga partierna, framförallt moderaterna, i oppositionsställning ständigt kom med överbud i den ekonomiska politiken som uppgick lill många miljarder kronor.

Man skyller på alt lönerna är för höga. Men enligt tillgänglig statistik ligger Sverige nu på sjunde plats i Europa när det gäller arbetskraftskostnader. Hur långt är det egentligen meningen att vi skall rutscha i ulförsbacken innan ni blir nöjda?

Man skyller på den internationella konjunkturen. Del är riktigt atl vi måste

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk deball

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

påverkas och har påverkats myckel negativt av den internationella krisen. Denna utdragna internationella kris kan självfallet inle den borgeriiga regeringen lastas för. Denna kris ställer under alla förhållariden, under varje regering, ett litet land inför mycket svårbemästrade problem.

Del dåliga resultatet för 1977 beror emellerlid framför allt på en dramatisk nedgång i den inhemska efterfrågan. Den avgörande förklaringen till den sänkta levnadsstandarden under 1977 är den borgeriiga regeringens inflationspolitik.

I sina någol desperata försök att bortförklara den snabba inflationen och sin monumentala felbedömning i fråga om prisstegringarna för 1977 brukar Gösta Bohman framhålla att prisstegringarna framför allt beror på regeringens egna åtgärder - ett inte särskilt gångbart argument i en snabbköpskassa, förefaller det mig. Det är således ett resultat av regeringens egna ålgärder all prisstegringarna ätit upp lönerna så all människorna nu för mindre kvar att köpa för än vad de hade under 1976. Denna nedgång i konsumtionen är en viktig förklaring till atl det gått dåligt i Sverige under 1977.

Detsamma gäller investeringarna. På bred front har investeringarna vikit -bosladsinvesleringarna har sjunkit med 10 % och industriinvesteringarna med 15 %. Även här bär regeringen ett betydande ansvar. I elt läge då vi har lediga resurser i vår ekonomi och då efterfrågan på bostäder på nytt börjat öka, är det socialt oansvarigt atl hantera bostadsfrågan på det inkompetenta sätt som den borgeriiga regeringen hargjort. Del kan vi med fog säga, eftersom vi tidigt i fjol lade fram ett omfattande program för hur man skall komma lill rätta med förhållandena. Samma hårda kritik måste riktas mot den fullständiga förvirring som råder på energipolitikens område. Man måste ge elt dåligt betyg ål en regering som på detta sätt låter industriinvesteringarna rasa utför. Det är ett myckel påtagligt hot mol vår framtid.

Regeringens viktigaste uppgift i dag borde vara att sätta in alla krafter på att vända utvecklingen. Del sker inte. I stället föröder man sina krafter på inre strider om energipolitiken och oförmåga att komma till beslut i en rad andra frågor. I stället för aktiva kraftlag präglas regeringens ekonomiska politik av en avvaktande passivitet. Ansvaret skjuts på löntagarna. Förväntningen är atl omväriden skall klara problemen ål oss. Nedförsbacken fortsätter. Regeringen planerar för atl det svenska folkhushållet skall göra ytterligare föriusler under 1978.

Det blir alltmer tydligt att landet saknar en politisk ledning.

Vi socialdemokrater upplever denna lid av misshushållning med vårt lands resurser som en väldig utmaning. Därför anvisar vi en annan lardriklning för politiken. Vi har lagt fram en politik som innebär aktiva samhällsinsatser i syfte alt inleda en återgång till en situation med fullt utnyttjande av landets produktionstillgångar och en rättvisare fördelning. Samtidigt innebär våra förslag en minskning av del slora budgetunderskott som den borgeriiga regeringen föreslår.

För atl bättre utnyttja och utveckla våra produktiva resurser lägger vi fram ell omfattande program för investeringar och teknisk utveckling, för en

offensiv kraftsamling på den just nu viktigaste ekonomisk-politiska uppgiften.

Vi föreslår, för det första, atl en strukturfond inrättas. Fonden skall förbättra företagens försörjning med risktagande kapital för nya, framtidsin-riktade investeringar. I fondens styrelse bör finnas representanter för både löntagare, näringsliv och staten.

Redan när vi första gången föreslog en strukturfond möttes vi med okunniga och oförsonliga argument från borgerligt håll. Jag har aldrig förstått den reaktionen. Det kan ju i dag inte vara någon tvekan om att insalser av denna omfattning och med denna inriktning behövs för att förbättra industrins slagkraft. Och del finns inget som är angelägnare för landets ekonomiska utveckling än att dessa satsningar kommer till stånd så snabbi som möjligt.

Vi föreslår, för det andra, en fördubbling av statens stöd till forsknings- och utvecklingsarbete i företagen samt en kraftig ökning av anslagen lill forskningen på universitet och högskolor. För ett utvecklat och litet land som Sverige är del nödvändigt att teknik och forskning hålls på en hög nivå.

Vi är därför starkt oroade över rapporter om att forsknings- och utvecklingsarbetet i företagen slagnerar eller t. o. m. minskar. Samtidigt lägger regeringen fram en budget, som innebär minskade satsningar på forskningen, mätt i fast penningvärde. Denna företagens och regeringens åtsnörning av forskningen är en fara för vår framtida tekniska och ekonomiska utveckling. Vi föreslår i stället en politik som innebär att samhället tar ledningen för att åstadkomma en ökad satsning på forskning och utveckling. Della är bland det viktigaste vi kan göra för atl värna industrins fortsalla konkurrenskraft och därmed också vårt välstånd.

Vi föreslår, för del tredje, en ökning av bostadsbyggandet med 15 000 lägenheter utöver regeringens prognos. Det är av stor social betydelse att vi snabbt bryter marschen mot ett bostadsbristens samhälle. Samtidigt innebär en ökad satsning på bostadsbyggandet en välkommen stimulans för stora delar av näringslivet. På kanske inget annal område kan en begränsad satsning av statliga medel ge så mycket utdelning i form av ökad produktion, ökad efterfrågan och ökad sysselsättning. Det är oförsvarligt atl avstå från dessa önskvärda effekter när vi vet atl vi i dag bygger alldeles för litet för alt trygga behovet av bostäder för unga människor och för många ensamstående.

Vi föreslår, för det fjärde, ökade insalser för investeringar i de statliga företagen och affärsverken. Också dessa insatser, med en omfattning av 1 miljard kronor, skulle innebära en viktig stimulans för slora delar av näringslivet.

Jag skall här bara ta ett konkret exempel. Sedan länge har ASSI, den slalliga skogsindustrin,begärt alt H medel fören omfattande investering i Karisborg i Norrbotten. Det är i elt län där inte minst byggnadsarbetarna nu har en myckel hög arbetslöshet. Den investering förelaget vill göra har vidare starka företagsekonomiska skäl. Den skulle leda lill minskad energiförbrukning och lägga grunden för en framtida vidareförädling av den pappersmassa vi nu

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk deball

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

producerar. Trots del slora behovet av all snabbt få i gång investeringar i landet och trots upprepade löften om besked har regeringen ännu inle kunnat fatta ell beslut. Jag såg i går i en affarstidskrifl alt detta skulle bero på att del också i denna fråga finns en djup spricka i regeringen och all detta är orsaken till handlingsföriamningen. Jag vill allvarligt uppmana regeringen: Ta er samman och falla ell beslut som innebär att denna viktiga investering kan sättas i gång så snabbt som möjligl! Ge, om möjligl, besked i dag!

Vi föreslår, för det femte, atl tre utvecklingsbolag inrättas. Deskall inriktas på områden där vi vet alt de framtida behoven, här i Sverige och utomlands, är stora och där vi i vårt land har förutsättningar atl skapa lösningar som tillfredsställer de behoven. Vi vill på dessa områden genomföra målmedvetna satsningar för all snabbt gripa oss an med en viklig framlidsuppgifl.

Det första utvecklingsbolaget skall ha som uppgift alt i samarbete med bilföretagen och kommunerna utveckla rationella och ekonomiska transportsystem, bl. a. för kollekliv storstadstrafik.

Det andra utvecklingsbolaget skall utveckla hjälpmedel inom utbildningsområdet i samarbete med kommunerna och företagen. Delta är en myckel snabbi expanderande internationell marknad där de svenska företagen har ell gott utgångsläge.

Det tredje utvecklingsbolaget skall, också det i samarbete med kommunerna , arbeta med medicinsk teknik. 1 dag har vi en splittrad upphandling och därmed också en splittrad produktion och utveckling. Elt gemensamt utvecklingsbolag bör kunna medverka till en konkurrenskraftig produktion av medicinska produkter i vid mening.

Della är i korthet vårt program för att vända den ekonomiska utvecklingen, för all vi skall arbeta oss ur krisen - inle svälta oss ur den.

Vi föreslår emellertid också åtgärder för en bättre fördelning av de ekonomiska resurserna. Dit hör en höjning av bostadsbidragen utöver regeringens förslag. Dil hör också en plan för utbyggnaden av äldrevården; för många äldre och deras anförvanter är della kanske den viktigaste politiska frågan. Vi vill genomföra en förbättring av kvaliteten inom daghemmen. Vi vill öka stödet lill de handikappade.

Dessa förbättringar för sämre ställda grupper kan vi uppnå genom besparingar på andra områden, främst inom försvaret. Vi vill inte salsa hundratals miljoner på att utveckla ett stridsflygplan som vi inte har råd till. Del är minst sagt egendomligt med en regering som utvecklar flygplan som den vet inle kommer att byggas och bygger kärnkraftverk som regeringschefen påslår inte kommer att användas. Detta sker i ett läge då landet har allvariiga ekonomiska problem.

Den tredje viktiga uppgiften för den ekonomiska politiken är att minska det budgetunderskott den borgeriiga regeringen har föreslagit och skapa förutsättningar för en fungerande kredilmarknad. Med våra ålgärder blir det 5 miljarder kronor mindre än vad regeringen föreslår.

Enligl herr Bohman skall huvuddelen av det stora slalliga budgetunderskottet finansieras på den inhemska kreditmarknaden. Det förefaller ofrånkomligt atl detla kommer alt leda till en myckel hård kreditransonering som

kommer alt få negativa verkningar även för näringslivet. Del kommer ändå alt bli mycket svårt atl undvika en betydande ökning av likviditeten av det svenska banksystemet, vilket i sin tur kommer alt öka risken för en fortsatt inflation. Jag frågade herr Bohman i höstas om konsekvensen av detta väldiga ras i del finansiella sparandet. Då viftade han undan problemet. Gör han det även i dag?

Även vårt budgetunderskott är i ell längre perspektiv mycket stort. Vi har ändå ansett oss kunna acceptera detla på grund av dess klart annorlunda sammansättning och mot bakgrund av den annorlunda inriktning av den ekonomiska politiken som våra förslag innebär. Vår politik innebär alt vi försöker anvisa en väg ut ur problemen - den borgeriiga politiken innebär endast atl man gräver sig fast i dem.

Som en konsekvens av våra förslag kommer företagen aU fr. o. m. den I juli 1978 betala en slrukturavgift på sin lönesumma på 2 96. Detla innebär för 1978 en höjning av företagens arbetskraftskostnad med 7 "/oo eller 20-30 öre per arbetstimme.

Kring delta spelar nu den borgeriiga regeringen upp ett stort indignationsnummer. Men varenda krona som staten på detta sätt tar in skall gå tillbaka lill näringslivet och där sättas in på just de områden där vår konkurrenskraft behöver förstärkas. I detta besväriiga ekonomiska läge flr vi inte planlöst sprida ut våra resurser. Vi måste sälla in dem på de områden där konkurrenssituationen är besvärande och där en beslutsam satsning på framtiden är ofrånkomligen nödvändig.

Den politik vi socialdemokrater lägger fram innehåller inga stora och braskande löften. Del är ell kärvt och allvarsmältal budskap. Del gäller myckel viktiga problem med en direkt betydelse för människornas trygghet, för deras vardag. De problemen måste lösas.

Men del ligger också en risk i en situation där vi nödgas begränsa diskussionen till det mest näraliggande, del mest påtagliga. Den risken är i dag alldeles uppenbar. Den beror på den dåliga ekonomiska utvecklingen. Den beror på de ständiga striderna inom regeringen. Den beror på den uppseendeväckande och eländiga energipolitiken. I den borgeriiga otrygghetens tid sprider sig ett slags missmod, en form av inkrökt snålhet i det politiska klimatet.

Och konsekvensen är alldeles klar. Viktiga framtidsfrågor förs från dagordningen. Sikten framåt skyms av dagens alla bekymmer. Diskussionen om jämställdhet, miljöpolitik, regionalpolitik och internationell solidaritet, om djupgående och allvariiga sociala frågor, riskerar all upphöra.

DeUa kan endast tjäna krafter till höger. För dem som vill främja en framstegsvänlig omvandling av samhället är framtidsdiskussionen den nödvändiga livsluften.

Jag vill avsluta detta anförande genom atl kortfattat belysa tre viktiga områden, av olika karaktär, där denna diskussion i dag är nödvändig att föra, om 1980-talet skall se välfärden öka i vårt land. Jag kunde ta många fler, såsom jämställdheten och den internationella solidariteten, men jag skall ta tre.

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk deball

Vi får inte glömma vilka väldiga arbetsuppgifter vi har på miljövårdens område. Vi har i vår omfattande partimotion om miljöpolitiken speciellt pekat på ett viktigt område. Del gäller användningen av kemikalier. Ty den kraftiga ökningen av användningen av kemiska ämnen är ett växande hot mol miljön.

Det gäller i arbetslivet, men också den yttre miljön är hotad. Man räknar med alt sedan andra världskriget har omkring 100 000 nya kemiska produkter tillkommit.

Det är nödvändigt all vi lar reda på mer om kemisamhället. Vi måste skaffa mer kunskap om de kemiska ämnenas verkningar på lång sikt. Vi måste skaffa mer kunskap om hur människan och miljön påverkas av alla dessa kemikalier. Den kunskapen måste sättas in i en målmedveten kamp mot gifter och kemiska risker. Jag är övertygad om alt detta blir en av 1980-lalels stora och vikliga miljöfrågor, för att skydda människornas liv och hälsa.

Den andra frågan Jag vill ta upp gäller kapitalbildningen. Den diskuterade vi också på 1950-lalel. Nu i efterhand vet vi att del var lack vare AP-fondens uppbyggnad som vi under 1960-lalet lyckades öka vårt totala sparande och därigenom klara finansieringen av både bostadsbyggandet och näringslivets investeringar.

Vi slår nu inför en period då det krävs kraftfulla insatser för att förstärka den svenska industrins konkurrenskraft och produktionsförmåga. Då krävs också en motsvarande ökning av det samlade sparandel i landet.

Det råder säkert en ganska bred enighet i det svenska samhället om det rimliga i att öka brutlovinslnivån i näringslivet. Det har talats om att en kraftig sådan ökning behövs. Men del är inte rimligt atl löntagarna medverkar i en sådan politik ulan alt samtidigt en mera rättvis fördelning genomförs och utan atl de själva ges möjligheter att påverka hur man använder företagens ökade vinster.

På samma sätt som skedde när vi genomförde ATP-reformen i slutet av 1950-lalet måste vi nu finna en ny form att öka sparandet i vår ekonomi-en form som på liknande sätt ger löntagarna det ansvar för vårt lands framtid och det medbestämmande över åtgärderna som är den på sikt enda hållbara grunden för politiken. Detta, herr talman, innebär bl. a. löntagarfonder.

Jag vill sluta med ett område som på sitt sätt är det viktigaste, ty det handlar om de i djupaste mening mänskliga kvaliteterna i samhället. Och del är samtidigt del svåraste, ty det ställer stora krav på inlevelse i andra människors villkor, på solidaritet och engagemang.

Vårt land har kanske del mesl utbyggda sociala trygghetssystemet av alla länder. Det kan vi vara stolta över. Del har lindrat mycket lidande och utplånat mycken nöd.

Men vi har ändå stora brister i den sociala välfärden. Många unga människor lider under missbruk av alkohol och narkotika. Missbruket finns långt ner i åldrarna. I radion för några dagar sedan skildrade några ungdomar sin situation. Del blev en uttrycksfull skildring av monotoni och hopplöshet, av ett meningslöshetens liv där inget kunde upplevas som elt alternativ till den thinnerdränkta trasa som var tillflykten från den grå tristessen. Dessa

ungdomar var knappt tonåringar. För dem är välfärd ett tomt ord, kanske en skymf

Dessa människor tillhör dem som redan slagils ut eller är på väg atl slås ut från arbetsliv och samhällsliv. Deras tillvaro klipps brutalt av från elt slörre socialt sammanhang: ett meningsfullt jobb, ett samhällsengagemang, den personliga trygghet som bara nära mänskliga kontakter kan ge.

Jag hävdar inte att socialdemokratin har några färdiga och enkla recept på hur denna brutala och förödande utslagning i vårt samhälle skall kunna stoppas - en utslagning som förekommer på så många nivåer och i så många olika åldrar. I grunden måste ligga arbele ål alla, bälire arbetsmiljöer och vidgat inflytande, en rättvis fördelning, en breddad utbildning, en bälire familjepolilik och också alt vi återvinner vår ekonomiska hälsa, får fart på Sverige. Allt delta är nödvändigt. Men ändå - så myckel mer måste göras. Detta är kanske det område där jag i dag klarast upplever en känsla av misslyckande. Dagens samhälle har många hårda och människofientliga inslag, som man ofta frågar sig om vi hade kunnat undvika, men som man framför allt säger sig all vi måste försöka röja undan i framtiden. All skapa ell samhälle med mer av solidaritet och mänsklig kontakt, med mer av gemenskap och ansvar för varandra blir därför en av våra viktigaste uppgifter för framtiden, kanske den allra viktigaste.

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

LARS WERNER (vpk):

Herr talman! I januari sprack hushållsbudgeten igen for många familjer. Hyrorna siiger rekordartat, liksom matpriserna. De som drabbas värst är barnfamiljerna. Vi behöver bara länka på den senaste höjningen av mjölk-priserna för all inse del.

Vi kan dagligen läsa om spontana och förtvivlade protester från människor som inte längre orkar med den ständigt ökande pris- och hyresutplund-ringen.

1 stället föratt motverka denna utplundring förden borgeriiga regeringen en politik som innebär alt kommunalskatterna siiger, alt taxor och avgifter siiger, atl de indirekta skatterna och vissa punktskatter stiger. Alla dessa höjningar slår, som vi vet, hårdast mol dem som redan har det sämst ställt. Sådan är den borgerliga skattepolitikens inriktning - när det faktiskt finns ålgärder som på ell enkelt och rejält sätt skulle gynna låg- och mellanin-komsttagarna, barnfamiljerna och pensionärerna, som t. ex. atl slopa moms på maten.

Vi kan också konstalera all arbetsköpare och storfinans förändra året i följd inriktar sig på att pressa ned levnadsstandarden för det stora flertalet av befolkningen. Varför? Jo, del är synd om den svenska storfinansen, dess vinster är för låga, som kapitalmarknadsutredningen hävdar. Visseriigen är vinsterna fortfarande höga och visseriigen är det bara ett par år sedan de var rekordhöga, visserligen pumpade storfinansen ut fyra miljarder kronor ur landet föua året, visserligen har den borgerliga regeringen slagit alla tidigare socialdemokratiska rekord när det gäller miljardrullning lill storfinansen i form av alla slags lättnader, gåvor och subventioner - men lika fullt är det

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

synd om storfinansen. Så lycker regeringen - och låter arbetare och tjänstemän betala hela den kapitalistiska krisen. Officiellt heter det att standardnedpressningen är nödvändig för att skydda sysselsättningen och få förelagen alt investera. Om detta finns det en del att säga, och jag skall återkomma till det. Resultaten av den politiken har ju inte alllid varil så lysande, med ökande öppen och dold arbetslöshet och sjunkande investeringar.

Men anlag att påslåendet vore rikligt. Måste man då inte fråga sig: Vad är det för ett samhälle där arbetare och tjänstemän via skattsedel måste finansiera sina egna jobb för att övervinna ett krisläge? Är inte det ett samhälle som är övermoget för en planerad ekonomi, som en gång för alla gör slut på inflation, arbetslöshet och ekonomiska kriser?

Många frågar sig: Varför är den svenska ekonomin i kris? Och vad flr de för svar? De borgerliga partierna skyller på löntagarnas löner, och den socialdemokratiska ledningen skyller på den borgeriiga regeringen. Men både den socialdemokratiska ledningen och den borgerliga regeringen analyserar krisens orsaker som om del inte funnes några kapitalister, som om det inte funnes några fel på det ekonomiska systemet. Regeringen tror på det här systemet. Allt skulle vara bra, om det nu inte vore så att de oansvariga löntagarna log ut så höga löner. Och för den socialdemokratiska ledningen är själva det ekonomiska systemet i huvudsak bra, om del nu inte vore så att Sverige hade en oduglig regering.

Visst har Sverige en oduglig regering. Men så stor är inte dess makt att den ensam avgör den ekonomiska utvecklingen. Det är inte den borgeriiga riksdagsmajoriteten som stiftar marknadslagarna, som beslutat om avsättningssvårigheter, som beslutat alt vinstutsiklerna skall vara sådana alt kapitalägarna minskar sina investeringar i produktion i Sverige. Vad som ligger bakom är själva verkningssättet hos det ekonomiska systemet.

Detla gör inte de regeringar vi haft och har oansvariga för krisläget. Krisen är en anklagelse mot de partier som bundit upp sin politik vid kapitalismens utveckling. Den är en anklagelse mot dem som accepterar all enskilda företagares möjligheter att slå mynt av ekonomisk verksamhet skall få styra den ekonomi, den produktion, varav allas våra liv beror.

Den borgerliga regeringen satsar på all kapitalägarna skall behärska näringslivet - det är inget nytt. Den vill ge ett allmänt stöd åt förelagen som helhet - del är vad den kallar "generella" insatser. Den politiken åstadkommer enbart ökade vinster för kapitalägarna. Någon samhällelig styrning av den ekonomiska verkligheten vill regeringen inle vara med om.

Därför blir inriktningen av regeringens ekonomiska politik en omfördelning av den produktion de arbetande åstadkommer lill kapitalägarnas förmån. Det är den utveckling vi sett under det senaste decenniet. Lönlagamas konsumtion skall hållas nere för all vinsterna skall öka-så heter det nästan ordagrant i budgetpropositionen. Det är nödvändigt, säger regeringen i propositionen, "all öka företagens driftöverskott under de närmasle åren". Den säger också att "det är nödvändigt alt hålla tillbaka den privata konsumtionen" - detla, påslår man, för all minska importen. Nu är

det ju inte riktigt så det fungerar. Del är inte konsumenterna som bestämmer om de skall köpa många importerade varor. Del bestäms i stället av utbudet, det avgörs av produktionsstrukturen och av kapitalels grepp över utrikeshandeln.

Hela vår utrikeshandel präglas av kapitalistisk planlöshet. Förädlingsgraden inom många sektorer av näringslivet i Sverige är låg och det förhållandel gör att man hänvisas till importerade varor för att tillfredsställa vissa konsumiionsönskemål. Vi är självfallet inle motståndare lill utrikeshandel. Men att utrikeshandeln ser ut som den gör beror inle på konsumenterna utan på att den är helt styrd av storfinansen och exportföretagen. Funnes det något sådant som en mera övergripande samhällelig planering av såväl produktion som utrikeshandel, skulle import och export kunna styras så all de svarade mol varandra ulan atl del skulle gå ut över de arbetande. Alt påslå alt konsumtionen skall minskas med hänvisning lill bytes- eller handelsbalansproblem är svepskäl och ingenting annat.

En minskad konsumtion, som förordas av regeringen, innebär också minskad efterfrågan på varor som tillverkas inom landet. Del slår inte alls selektivt mol importen. Del verkliga skälet för atl hålla nere konsumtionen är alt regeringen den vägen tror sig kunna öka tillgångarna för kapitalägarna. De som tjänar på della är de kapitalägare som säljer för export - för andra, de som säljer på den svenska marknaden, innebär den politiken minskade försäljningsmöjligheter. Det är alltså inle omtanke om Sveriges näringsliv som dikterar regeringspolitiken utan främst omtanke om de ledande kapitalägarnas vinster, dvs. de slora exportföretagen. Det är i och för sig inte märkvärdigt - det är helt följdriktigt så länge vi har en borgeriig regering. Vi lever i elt ekonomiskl system där drivkraften är atl ge ägarna så slora vinster som möjligt. Vad företagen sysslar med, om det är produktion som är bra för människorna eller inte eller om det är ren spekulation, kvittar förelagsägarna lika. Vinsten ar hela tiden det avgörande. Eftersom företagen ser lill sitt eget bästa söker de alla driva upp produktion av varor som ger vinst - och resultatet av det blir med jämna mellanrum atl de förstör sina egna vinslulsikler, alt det blir överproduktion och avsättningssvårigheter. Del är en grundorsak till den nuvarande krisen.

Härtill kommer all svenska förelag under många år inte tillräckligt har salsal på produktionsutveckling och förädling. Det är också, som erkänns i budgetpropositionen, så atl Sverige har tappat tekniska försprång som landet tidigare har haft. Däremot bedriver samma förelag en alltmer omfattande investeringsverksamhet i andra länder. Samtidigt som de satsar allt mindre på utvecklingen av svensk industri i Sverige - industriinvesteringarna minskade ju mycket kraftigt i fjol - växer samma företag utomlands. Risken finns verkligen alt de svenska kapitalägarna, den svenska storfinansen, inte bara åstadkommer regionala problem inom landet - risken finns att de förvandlar hela Sverige till ett Europas Norrbotten.

Del som också är allvariigt i krisen är alt den äger rum trots att statens satsningar för det privata näringslivet är slörre än någonsin förr. Företagen flr merbidrag och subventioner än någonsin. Del visar atl del finns ell grundfel i

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

den ekonomiska politik som förs. Detla grundfel är, menar vi, all man satsar på elt fortsalt kapitalistiskt samhällssystem.

Regeringen och kapitalägarna försöker smyga sig undan sitt ansvar genom atl hänvisa till kostnadsläget. Del är huvudlinjen. De pastarätt lönerna ökade så mycket under 1975 och 1976 alt della har orsakat problem för den svenska exporten och all vi däri har orsaken til krisen. Låt oss granska detla litet, för det stämmer inle med fakta. Lönekostnadsutvecklingen per producerad enhet låg t. o. m. 1975 på en ungefär oförändrad nivå gentemot omväriden, räknat från 1970. 1976 var det år då lönekostnaderna per producerad enhet ökade. Men vi har då att göra med ett enda år, och della skulle inte nämnvärt påverka den svenska exportsiiuationen, eftersom det också är andra faktorer än priserna som avgör exporlmöjligheterna.

Men nu är del så att de svenska exportföretagen inle bara 1976 ökade sina priser mer än omväriden, utan del gjorde de också under perioden I973-I975. Och under åren 1973 och 1974 hade de svenska företagen en mera gynnsam s. k. kostnadsutveckling än omväriden. De svenska exportföretagen gjorde under dessa år mycket slora vinster - det var de åren som del allmänt talades om övervinster. Denna högprispolilik, som de svenska exportföretagen bedrivit under flera år - också i jämförelse med andra länders exportförelag och inflationstakten utomlands - kan inle förklaras av för slora löneökningar i Sverige i jämförelse med omväriden. Men exportföretagens högprispolilik varade så länge att den kan ha satt sina spår i lappade marknadsandelar och försämrade exportmöjligheler. Varför talar regeringen aldrig om del? Det är alltså inte lönerna och arbetsgivaravgifterna under 1976 som orsakade högprispoliliken under åren 1973-1975. Denna högprispolilik var dikterad av storföretagens vinstbegär. Man kan alUså säga att det är den svenska storfinansen som genom sin egen prispolitik grävt den grop den nu själv delvis faller i. Och så försöker man tillsammans med den borgerliga regeringen ge lönlagarna skulden härför.

Det är också så atl kristendenserna i den svenska ekonomin ligger längre tillbaka än 1976. Sverige har i genomsnitt under hela 1970-talet hittills häften klart lägre tillväxttakt än övriga kapitalistiska stater. Det är utifrån delta som vårt parti ställer sina förslag om en väg ut ur krisen. Vi vet atl det system vi i dag lever i inte kan existera utan kriser. Därför måste politiken rikta sig mol detta system, som helt styrs av vinstjaktens logik.

Vår politik måste ha som syfte att underiätta övergången lill en socialistisk planhushållning. Della kräver en annan inriktning av politiken.

Politiken måste i nuläget inriktas på att försvara löntagarnas levnadsstandard mot storfinansens och regeringens attacker. Lönlagarna skall inle behöva dra in på nödvändig konsumtion. Jag vill i sammanhanget understryka all vi inte delar den borgeriiga definitionen av begreppet "levnadsstandard". Dit räknas inte bara mängden konsumerade varor - dit hör andra socialt nödvändiga ting och rättigheter, dil hör en bättre livsmiljö såväl i arbetslivet som under fritiden. Men under krisen angrips levnadsstandarden på alla dessa plan. Krisen slår inte bara mot varukonsumtionen - den slår också mot möjlighelerna lill förbättrad sjukvård, den slår mot förbätlringarav

pensionärernas situation, den slår mol barnomsorgen, den slår mol människors psykiska hälsa, den slår mot tryggheten och den slår mol levnadsstandarden i den allsidiga och rikliga mening som vi vill lägga iii i begreppet.

Men vi vet alt för de många är konsumtionen verkligen inte alls för stor i dag. Vi vet alt den politik som nu angriper löntagarnas konsumtion förs för atl ge bolagen slörre vinster och slörre makt. Därför motsätter vi oss bestämt en nedskärning under 1978-1979 av levnadsstandard och konsumtion för lönlagarna, pensionärerna och barnfamiljerna.

Det kapitalistiska vanslyrel av svensk ekonomi och den regeringspolitik som understöder detla vanslyre har försall landet i ell allvarligt läge. Men skulden härför och bördorna av det skall inte läggas på löntagarna, därför alt en nedskärning av konsumtionen minskar bara ytterligare efterfrågan i ekonomin och förväuar därigenom krisen och arbetslösheten. Inriktningen måste vara att satsa på att hålla uppe lönlagarnas levnadsstandard. Det bör ske dels genom förbättrade barnbidrag och förbättrad samhällelig barnomsorg, dels genom en verklig förbättring av pensionärernas ställning men också genom en offensiv lönepolitik. Men det krävs också en energisk kamp mot infiationen. Vi kräver därför prisstopp, hyresslopp och kamp mol prishöjande indirekta skatter, i första hand momsen på mal.

Fälldin, Bohman och Ahlmark borde känna sig något generade när de möter väljare, vilka med fagra löften lurades all rösta borgerligt i senaste valet. Det är verkligen inle mycket kvar av dessa löften. I själva verket har del mesta av regeringens politik gått i motsatt riktning. Och det är kanske tur för de borgeriiga partierna all centerns svek i kärnkraftsfrågan är så framträdande atl det skymmer sveket i andra frågor.

Vad har det blivit av löftena om kamp mol stigande priser, hyror och skatter? Vallöftena har svikits över hela linjen, och del grundligt.

Priserna har stigit kraftigare än någonsin under efterkrigstiden. Chockartade prisstegringar på de mesl nödvändiga varorna, bl. a. livsmedel, har kännetecknat utvecklingen under hela den borgeriiga regeringstiden.

Del låter kusligt, men det är ändå elt faktum atl med nuvarande skattesystem innebär dyrare livsmedel för konsumenterna ökade inkomster till statskassan. Om matpriserna siiger med en hundralapp, så flr Bohman och Mundebo elt par tior lill i statskassan. Det är en följd av momsens konstruktion. Även prisstegringarna blir alltså skalleobjekl.

Hur verklighetsfrämmande ter sig inte centerns vallöfte om 400 000 nya jobb mol bakgrunden av den stigande arbetslösheten! Hur många jobb har försvunnit sedan regeringen trädde till? Hur många jobb hålls kvar med konstlade metoder såsom 25-kronan och andra subvenlionsformer lill företagen? Hur många arbetslösa hålls utanför statistiken genom andra ålgärder i AMS-regi etc?

Varje åtgärd som bidrar lill alt förbättra lägel för dem som saknar Jobb är naturligtvis välkommen. Men del går inte atl dölja den verkliga arbetslösheten med dessa åtgärder. Hur många nya Jobb skapas med regeringens politik? Del är den frågan de arbetslösa siäl|er i dag. De ställer den med särskild tyngd mot bakgrund av de fagra löften som gavs inför valet. I stället

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk deball

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk deball

får vi varje dag besked om hur många jobb som försvunnit sedan den borgeriiga regeringen trädde lill - inte minst i Norrbotten, där regeringen genom Statsföretag AB ändå måste ha ett särskilt ansvar.

Del är klart all man inom centern börjar bli alltmer besvärad över att påminnas om sina vallöften och söker slingra sig undan genom att säga: Nej, del här var inga löften ulan en framräkning av vad som behövs. Men del ärju all bluffa. Hela centerns framställning i denna fråga utgjorde ett löfte, som man inle hade någon täckning för. Om man bara ville peka på det behov som finns, så stannar inte detla vid 400 000 nya Jobb ulan uppgår lill betydligt över det dubbla antalet. Så inte ens som statistik var centerns uppgift riktig.

När så den stora oberoende liberala tidningen i landet - folkpartiets språkrör - förordar all flyttlasspoliliken från Norrbotten på nytt skall sättas i syslem, anar vi vad som är att vänta. På nytt skall norrbottningar och norriänningar tvingas lämna sina hemlän för atl tillfredsställa kapitalägarnas och storfinansens behov av arbetskraft i södra Sverige, därför all, som man säger, det inte är lönsamt alt etablera sig i norr. Lönsamt för vem? Vad ledarskribenten i DN i sin liberala marknadsfilosofi förordar är att Norrbotten fortfarande av statsmakter och storfinans skall betraktas som en koloni, som skall spela rollen av energi-, råvaru- och arbetskraflsdepå för elt i övrigt höginduslrialiseral land. Han upprepar i verkligheten storfinansens gamla uppfattning alt Norriandslänen och speciellt Norrbotten skall användas för rovdrift på sina naturtillgångar så länge det är lönsamt. Sedan tar man fram enkelbiljeilerna söderut, draperade i vackra ord om att "omflyitningsalier-nativet" framstår som en nödvändighet. Detta erbjuder man människorna i Norrlandslänen.

Mot denna låtgåpolitik och långvariga misshushållning med råvaru- och energiresurser ställer vi kommunister kravet på en planmässig nyetablering av industrier för ett differentierat näringsliv med långt driven förädling. Vi menar atl del, om man vill öka sysselsättningen, är nödvändigt alt utveckla och fördjupa kvaliteten på produkter, varor och tjänster. Del finns alla förutsättningar all föra en sådan industripolitik med de resurser som finns i Norrbotten lillsammans med de resurser för forskning som länets högskola och de större förelagen förfogar över.

I Norrbotten utgör LKAB, NJA, domänverket, ASSI, kraftverken, malmbanan och mineralrikedomarna, tillsammans med de utbildningsmöjligheter som finns, en livskraftig grundval för förnyelse och utveckling. För all tillvarata allt detla krävs effektiva insalser med slalliga medel, och det krävs också en inriktning på utökade handelsförbindelser, inte minst med de socialistiska länderna, där marknaden inle är utsatt för de svängningar som karakteriserar den väslkapilalistiska ekonomin. För att uppnå della syfte behöver Norrbotten också ett eget exportföretag.

Detla är en hell annan politik än den som storfinansen låter den borgeriiga regeringen effektuera. Den borgeriiga regeringens politik ger endast ullryck för i sak samma ovilja som karakteriserade socialdemokratin i regeringsställning. Man vägrar atl tillförsäkra människorna i denna landsända rätten att leva och arbeta på samma villkor som människorna i övriga Sverige. Del finns

många exempel på detta, och ett exempel är Statsföretags direktörs senaste resa i Norrbotten.

Man fortsätter alt låta Slalsförelagschefen Per Sköld ge uttryck för samma snäva förelagsekonomiska länkande som vilken direktör som helst i ett privat förelag. "Det är inle vår uppgift alt syssla med sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitik", är Skölds senaste besked till befolkningen i malmfälten, ett uttalande fullt värdigt den nuvarande regeringen. Samma inställning hade Per Sköld när han arbetade ål den tidigare socialdemokratiska regeringen - med känt resultat. Efter atl ha tvingats lämna ifrån sig regeringsmaklen blev del emellertid andra tongångar - då meddelades att om man hade suttit kvar hade Sköld fått gå. Det var så dags då. De mesl radikala förslagen från socialdemokratiskt håll om Norrbotten har tyvärr kommit efter det atl man lämnat kanslihuset och avhäni sig möjlighelerna atl påverka utvecklingen.

Vad som krävs för all vända utvecklingen i Norrbotten och för landet i övrigt är ett stort, samhälleligt styrt investeringsprogram för all bryta tillbakagången och för atl därigenom lägga grunden lill en framsynt samhällsutveckling som kan leda lill all rätlen lill arbete blir förverkligad för alla. Delta investeringsprogram måste ha sin grund i en plan för utbyggnad av industrin. En sådan industriplan skall syfta till regional rättvisa. Den skall sälla den samhälleliga nyttan i centrum. Den skall innebära en kraftig satsning på ökad förädling inom landet. Del skapar möjligheter till en klok resurs- och energihushållning. En grundpelare i denna plan för den svenska industrin bör vara en utbyggnad av slalliga industrier. Dessa skall drivas efter samhällsekonomiska hänsyn.

De statliga företagens produktion bör inriktas på utrustning av en förbättrad och effektiv kollektivtrafik, produkter som ger förbättrat miljöskydd, produktion av system som syftar till att minimera monotoni och hälsofarligt arbele, material för energisnåla men bekväma och bra bosläder.

Ekonomi skall vara till för de arbetande. Arbetslöshet är ur samhällelig synpunkt förkastlig. Det är inle heller riktigt att låla människor gå i verksamhel vars huvudsakliga syfte är atl dölja arbetslöshet. De arbetande har inget all tjäna på dåliga och hälsofarliga arbetsmiljöer, på ett stressigt arbetstempo. Det enda som är rikligt för de arbetande är alt alla skall ha möjlighet alt fl göra skapande och produktiva insatser.

En medveten industripolitik och en social satsning kräver slora resurser för sin finansiering. Kapitalet måste kunna styras i en riktning som motsvarar de samhälleliga målen. Vpk kräver därför nationalisering av de privata storbankerna och försäkringsbolagen, insatser av AP-fonderna för det statliga industriprogrammel, upprättande av samhällsfonder under löntagarnas förvaltning och omfattande en växande del av förelagssparandel, skärpt beskattning av kapital och kapitalvinster, minskade militära rustningar. Det är självfallet en politik som går stick i stäv med den borgeriiga regeringens, vars huvudsyfte är atl effektuera beställningarna från storfinansen. Vi utgår ifrån att politiken i stället skall gynna löntagarna.

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

2 Riksdagens protokoll 1977/78:68-69

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

Statsministern THORBJÖRN FÄLLDIN:

Herrialman! I likhet med Olof Palme vill jag häri riksdagen uttrycka min uppskattning av Per Ahlmarks insatser i svensk politik, då han nu har beslutat sig för att lämna det politiska livet. Jag vill gärna säga atl denna kammare föriorar en skicklig och debattglad ledamot. Det offentliga poliliska livet kommer atl sakna en frisk och engagerad stämma.

Vi är många som beklagar att Per Ahlmark tar delta steg, men jag tror alt vi alla är fyllda av respekt för de skäl Per Ahlmark har för sitt beslut. På hela regeringensvägnarbeklagarjagatt Per Ahlmark har funnil det nödvändigt alt ta della steg. Vi föriorar en myckel skicklig medlem i del arbetslag som regeringen utgör. Personligen harjag många intryck och erfarenheter från samarbetet med Per Ahlmark som jag sätter stort värde på. I likhet med Olof Palme är Jag övertygad om att vi under kommande år kan räkna med atl fl del av Per Ahlmarks arbete och insatser, även om detta arbete och dessa insalser inte kommer till uttryck på del partipolitiska planet. Och jag tror att framgången är given också på delta nya område, vilket del nu blir. För det borgar Per Ahlmarks personliga kvaliteter. -

Bilden av den internationella ekonomiska situationen och utvecklingen är sanneriigen inte ljus. I de fiesta stora europeiska industriländer fortgår den sedan länge rådande massarbetslösheten, och den ekonomiska tillväxten är svag. Som en direkl följd av del har också takten i investeringarna fortsatt atl vara låg. Impulserna från USA och andra länder med högre ekonomisk aktivitet motverkas bl. a. av den återhållsamma ekonomiska politik som drivs framför allt i Västtyskland. Sverige saknar på så säll alltjämt den draghjälp i form av ökad export som är nödvändig för alt det ekonomiska livet skall skjuta fart på allvar här i landet.

Till ljuspunkterna hör däremot atl den svenska ekonomin nu långsamt men säkert håller på att anpassa sig till de skärpta marknadsförhållanden som svensk exportindustri måste räkna med, inte bara så länge den nuvarande konjunktursvackan beslår ulan också på längre sikt. Den negativa utvecklingen av kostnadsläget i jämförelse med de viktigaste konkurrentländerna, som rått under några år, har inte återhämtats, men man kan säga att den negativa utvecklingen påtagligt har bromsals upp och att det börjar bli en vändning till del bättre. Företag och beslutsfattare i näringslivet har samtidigt blivit mer medvetna om behovet av att marknadsföra de svenska varorna på ell bättre sätt. De har också blivit varse nödvändigheten av att söka sig ut på nya marknader och atl förnya och förbättra sortimentet av varor och tjänster.

Därmed harsvenska förelag fltt bättre förutsältningaratt vidmakthålla sin andel av försäljningen både på traditionella exportmarknader och här på hemmamarknaden. En mera markant uppgång i den svenska ekonomin förutsätter dock, som jag redan har sagt, också ell rejält internationellt uppsving.

Den här utvecklingen kan i hög grad ses som ett resultat av den medvetna ekonomiska politik som regeringen har fört under hela 1977 i syfte att stabilisera den svenska ekonomin. Denna politik har i första hand tagit sikte

på alt lägga grunden för framlida tillväxt och slandardökning samt för en ökning av sysselsättningen på lång sikt. Men den har också gjort del möjligl att under ell år med extremt ogynnsamma yttre förutsättningar hålla en ur internationell synpunkt unikt låg arbetslöshet, och vi har för folkhushållet som helhet lyckats vidmakthålla levnadsstandarden. Samtidigt skall man vara på del klara med alt vi lill en del levt på kredit,eftersom denna politik har förutsatt lån i utlandet som efter hand måste betalas igen.

De senaste månaderna har man bl. a. för första gången på mycket länge kunnat avläsa elt mindre men dock överskott i utrikeshandeln. Denna förbättring i varuhandeln är emellerlid inte på långt när tillräcklig för alt förbättra utrikesaffärerna som helhet. Samtidigt har infiationstryckel åtminstone tillfälligt dämpats - prisuppgången var under andra halvåret 1977 väsentligt mindre än under första halvåret. Men kvar står alt inflationen alltjämt är för hög. De i svensk favör förmånliga valulakursförändringarna dels genom devalveringen, dels genom de internationella valulakursförändringarna har också gjort del möjligt för svenska exportföretag all la hem strategiskt värdefulla exportorder i hårdaste tänkbara internationella konkurrens. Den öppna arbetslösheten har inte ökat på det säll som en del olyckskorpar förutspådde i början av hösten.

Regeringens ålgärder på det sysselsältningspolitiska områdel har alltså varil tillräckliga för alt väga upp de friställningar som har ägt rum inom industrin. Del totala antalet människor med förvärvsarbete låg vid årsskiftet något över nivån för två år sedan, då sysselsättningsläget även av den dåvarande regeringen betraktades som gott.

Alt denna begränsade men dock klara vändning lill det bättre har kommit lill slånd är, som jag ser det, i hög grad ett resultat av all problemen har angripits på bred front. Den nya regeringen har inle nöjt sig med den lyp av punktåtgärder som i så hög grad kännetecknade den gamla regeringens ekonomiska politik och som även har kännetecknat socialdemokraternas politik i opposition.

Devalveringen, sänkningen av den allmänna arbetsgivaravgiften samt skatteomläggningarna den I januari förra året och nu vid årsskiftet har på ell betydande sätt bidragit lill att stabilisera kostnadslägel. Även om socialdemokraterna fortfarande inte vill erkänna det, har kostnadsproblemet utan tvivel utgjort en av de viktigaste delarna i de renl inhemska ekonomiska problemen. Det har då inle bara varil fråga om kraftiga löneökningar utan också om kostnadsökningar av annal slag. Jag tänker inte minst på nya statliga pålagor på företagen i form av skatter och avgifter.

De massiva insatserna i de mesl utsatta branscherna, som varvsnäringen, lekobranschen och slålinduslrin, har möjliggjort nödvändiga banlningar och kraftiga omställningar i övrigt, utan all del har behövt medföra massuppsägningar och en förödande kapitalförstöring.

De omfattande arbelsmarknadspolitiska och regionalpoliliska insatserna i form av utbildning i företagen,statliga och kommunala industribeställningar, lagerstöd osv. har gjort det möjligt för företagen att i stor utsträckning behålla sin värdefullaste tillgång, arbetskraften, även under kärva perioder. Ett ökat

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

antal beredskapsarbeten och praktikplatser har samtidigt gjort det möjligt för många ungdomaratt fä den yrkesträning och arbetslivserfarenhet som ofta är nödvändig för all kunna skaffa sig ett fast arbete. De arbelsmarknadspolitiska insatserna har på så sätt inte bara gett människor arbete och utkomst för dagen utan också inneburit en investering för framliden. Men jag vill klart säga ifrån all ungdomsarbetslösheten alltfort är elt stort problem, som vi måste försöka angripa med nya metoder.

De näringspolitiska insatserna, däribland det s. k. småföretgspaketel och den nya jordbrukspolitiken, har skapat bättre förutsättningar för nyetableringar av förelag och för tillvaratagandet av uppfinningsrikedom och vilja att göra en insats.

Del gäller nu atl gå vidare på denna väg, inte minst i syfte att på nytt få upp investeringstakten. Den kraftiga uppbromsningen av industriinvesteringarna är ulan tvivel en myckel svag punkt i svensk ekonomi i dag. Men del är, herr lalman, viktigt att påminna om det samband som finns mellan kapacilets-uinyltjandel inom industrin och viljan och förmågan att öka investeringarna, att bygga ut kapaciteten. Och då vill jag påminna om alt kapaciteletsulnytl-jandet, industriproduktionen, sjönk också 1975 och 1976, dvs. när den socialdemokratiska regeringen hade det fulla ansvaret. Den lempoföriusl i investeringstakten som drabbade svensk industri 1977 och den ytteriigare uppbromsning av investeringarna som förutses under 1978 måste återhämtas snabbi för alt svensk industri på sikt skall kunna hävda sig i internationell konkurrens.

Naturiiglvis kan man inte förklara den negativa utvecklingen av industriinvesteringarna 1977 och den på grundval av bl. a. enkäter beräknade fortsatta försämringen 1978 enbart med bristande kapitalförsörjning. Det är först då lönsamheten i investeringskalkylerna, möjligheten alt med vinst sälja den tillämnade produktionen, kan dokumenteras som förutsättningarna för ett uppsving kommer tillbaka. Det är därför konkurrenskraften och kostnadsnivån är av utslagsgivande betydelse även för investeringsviljan och investeringsförmågan.

Del gäller därför att vidmakthålla och ytterligare förslärka den relativa koslnadsförbällring gentemot utlandet som uppnåtts genom devalveringen och övriga ekonomiska åtgärder. Del är bl. a. mot den bakgrunden som regeringen valt att ta ett något slörre budgetunderskott framför atl lägga nya bördor på näringslivet. Regeringen har också avstått från nya skattehöjningar i övertygelsen om atl återhållsamhet med nya skatter och arbetsgivaravgifter ger utdelning i ökade skatteinkomster på sikt. Höjningen av bensinskatten och införandel av en charteravgifi riktar sig direkt mol sådana varor som skall betalas i utländska valutor och skall alltså i första hand ses som ett medel atl förbättra utrikesaffärerna i stort.

De arbelsmarknadspolitiska och övriga sysselsältningspolitiska insatserna måste samtidigt bibehållas på en hög nivå för att det skall gå atl bemästra de påfrestningar på sysselsättningen som man kan vänta sig under vintern. Insatserna i de direkta krisbranscherna fullföljes närmast med de omfattande ålgärder för stålindustrin och tekoindustrin som riksdagen kommer att la

ställning lill inom kort.

När det gäller den mera långsiktigt inriktade näringspolitiken kommer regeringen bl. a. att lägga fram en särskild proposition om ökat stöd till teknisk forskning och utveckling. Regeringen har samtidigt i budgetpropositionen gjort större uppräkning av forskningsanslagen till universitet, högskolor och andra forskningsinstitutioner än som varit möjligt beträffande de flesta andra utgiftsändamål. Del bör på så sätt vara möjligt atl börja att ta igen den eftersläpning i forskningsanslagen som uppkommit under första hälften av 1970-lalet och .som den gamla regeringen rimligtvis måste ta del största ansvaret för.

Mot den bakgrunden framstår oppositionens kritik mot regeringens insalser på detta område som en aning yrvaken. De förslag som socialdemokraterna för fram i sin motion sammanfaller i stor utsträckning med idéer och uppslag som regeringen arbetar med som elt led i den kommande propositionen. Och alt del förhåller sig så är inget sensationellt, eftersom regeringen och oppositionen tydligen är ense om all bygga på de förslag som STU-kommillén har arbetat fram. Det finns alltså en hel del bra saker i socialdemokraternas motioner på det här området. Däremot klingar det falskt när socialdemokraterna påstår att regeringen varit senfärdig. Vad det nu gäller är i första hand atl la igen en eftersläpning som uppkom under den period som Olof Palme var regeringschef Man kan också säga, alt med mera medvetna -eller varför inte offensiva - insatser under första hälften av 1970-lalel skulle vi ha stått oss bättre i dagens situation.

Regeringen kommer under 1978 också alt presentera riksdagen förslag till ökat stöd för exporlfrämjande insatser.

I nuvarande arbetsmarknadsläge spelar de lokaliseringspoliliska insatserna en avgörande roll. Det gällande femårsprogrammet löper ul vid halvårsskiftet men kommer som framgår av budgetpropositionen all förlängas ell år. Regeringen räknar därefter med atl i början av nästa år presentera riktlinjer för regionalpolitiken med ledning av de erfarenheter som man hargjort under de knappt 15 år som vi i Sverige har haft en utbyggd regionalpolitik samt på de förslag som sysselsätlningsutredningen kommer alt lägga fram och på länsplaneringen. Redan nu under våren kommer emellertid riksdagen att fl ta ställning till regionalpolitiskt inriktade insatser på jordbrukets område som komplement lill de nya riktlinjer för jordbrukspolitiken, som riksdagen fattade beslut om i höstas.

Det är, herr lalman, alltså en i högsta grad offensiv politik som regeringen för. Självklart är politiken lill en del inriktad på all lösa rent akuta problem. Men den är också i hög grad inriktad på alt lägga en stabilare grund för framliden. Sist men inle minst är den inriktad på atl stimulera uppfinningsrikedom, industriell förnyelse och etablering av nya förelag.

Trots all della klart framgårav regeringens förslag och regeringens politik, gör socialdemokraterna slora ansträngningar för all försöka få regeringens politik all framstå som låtgåpolitik. Enligl oppositionens nidbild sitter regeringen med armarna i kors och väntar på en internationell konjunkturuppgång medan nationen som helhet kasar allt längre ner i ulförsbacken.

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

Denna bild har ingen förankring i verkligheten. Däremot kan man säga atl den nya regeringen övertog en skuta som hade kommit betänkligt ur kurs och som höll på alt fl slagsida. Nu håller kursen på att rätas upp. Med en fast kurs också i fortsättningen skall del gå all klara de oroliga vatten som praktiskt taget alla små nationer seglar i f n.

Oppositionen har haft påtagligt svårt atl konstruera ell verkligl alternativ till regeringens ekonomiska politik. Som jag redan har understrukit finns det vissa uppslag som sammanfaller med arbele som pågår i regeringskansliet. Del gäller förutom teknisk forskning t. ex. också kapitalförstärkning lill Investeringsbanken samt medelstillskott till LKAB och ASSI. Men det bestående intrycket vid genomläsningen är den oförmåga som socialdemokratin har visat atl frigöra sig från den politik som väljarna en gång har underkänt.

Del är särskilt påtagligt när del gäller skallepolitiken. Här fullföljer socialdemokraterna en misslyckad politik från sin tid i regeringsställning genom alt gång på gång föreslå nya höjningar av löneskatter och andra pålagor på arbetskraften utan hänsyn lill dessa åtgärders verkningar på sysselsättningen och på priserna.

De förslag om höjda löneskatter, som socialdemokraterna har lagt fram sedan de kom i opposition, skulle - om de hade gått igenom - ha lett till ett ungefär 6 % slörre uttag från den 1 juli i år jämfört med vad som faktiskt kommer atl tas ut som ell resultat av regeringens politik. I inre stödområdet -dit hör som bekant större delen av del så hårt drabbade Norrbollen - är skillnadens 96. Dessa siffror bestreds i går av en av Olof Palmes och Gunnar Strängs medarbetare i en tidningsartikel. Men vem som helst kan sätta sig ner och addera och komma fram till de här siffrorna -och det ulan dubbelräkning, som jag anklades för. Klarare kan knappast skillnaderna mellan regeringens och oppositionens skattepolitik illustreras.

Samtidigt skall del inte förnekas att en offensiv sysselsättnings- och näringspolitik i dagens situation innebär påfrestningar på statsfinanserna. Det visar inle minst det slora underskottet i budgeten. Man skall dock komma ihåg att underskottet förstoras av alla pengar som staten lånar ul lill näringslivet, energisparandet osv. - pengar som redovisas över budgeten. Räknar man bort sådana poster, som i realiteten innebär investeringar, sjunker underskottet från 32 till något under 20 miljarder kronor. Men också det är en stor summa som måste reduceras så snart aktiviteten i ekonomin ökar igen. I detta läge, när aktiviteten i ekonomin ökar, blir ett minskal budgetunderskott en förutsättning för atl kreditmarknaden skall fungera och förelagen kunna låna i tillräcklig omfattning till sina investeringar. Dagens upplåning är del pris vi flr betala för all hålla nere arbetslösheten, för att klara en nödvändig strukturomvandling i socialt acceptabla former, men också för atl värna om de svaga i samhället - våra pensionärer, de sjuka, de handikappade och barnfamiljerna.

Socialdemokraterna säger sig ha ett 5 miljarder lägre underskott i siu budgetalternativ. Men när man kommer fram lill delta har man bl. a. tillgodoräknat sig 2 miljarder som ett resultat av atl man vill ha bort den

nyligen beslutade indexregleringen av inkomstskatten. Men motsvarande belopp kommer under alla förhållanden att fl användas för att göra justeringar på skatteskalan, om man inte vill använda sig av indexeringsme-toden. Dessutom skulle naturiiglvis ytieriigare höjningar av arbetsgivaravgifterna påverka de övriga skatteinkomsterna negativt. Därför vill jag påstå att det är mesl luft i den från början ganska begränsade bantning av underskottet i regeringens budgetförslag som socialdemokraterna har försökt sig på.

Herrialman! Till framstegen under 1960-och 1970-lalen vill jag i hög grad räkna det ökade medvetandet om olika miljöproblem: nedsmutsningen av luft och vatten, förgiftningen av naturen och misshushållningen med begränsade naturresurser men också brister i den sociala miljön, på arbetsplatser och i stora bostadsområden. Politiskt är det i första hand centern som har gått i spetsen för att lösa dessa problem. Samtidigt är det angelägel alt säga att del är många som konstruktivt har bidragit lill all vi har kommit så pass långt när det gäller all komma till rätta med dessa problem som vi ändå har gjort här i Sverige. Därigenom har bl. a. reningsverk kunnat byggas i stor skala, och våra vattendrag har undgått riktigt hård nedsmutsning. Luftföroreningarna har åtminstone nödtorftigt bemästrats, även i de stora städerna. Del har också gått in i del allmänna medvetandet atl vi måste vara mera varsamma med att använda gifter, såväl inom industrin och jordbruket som för privata ändamål.

Bakom den utvecklingen ligger inle bara en ändrad inställning. Den har också förutsatt insatser av vetenskapsmän och tekniker såväl för att lösa miljövårdslekniska problem som för alt fl fram mindre farliga produktionsprocesser. Del är tänkbart alt miljöinsatserna lill en del har inkräktat på takten i den ekonomiska utvecklingen - då tagen i mycket snäv bemärkelse. Men en sak är säker-de har lett lill en klar vinst: ökad välfärd, eller ökad livskvalitet, om man så vill.

Jag tror alt det i grunden är fl som vill beskriva en samhällsfilosofi som slår vakt om miljövärdena såsom ulvecklingsfientlig. Därför är del med verklig förvåning som vi inom centern noterat all socialdemokratin nu i olika sammanhang försöker stämpla centern som ulvecklingsfientlig, då vi t. ex. i energidebatten slår vakt om just miljövärdena, livskvaliteten och det folkliga inflytandet på de stora besluten.

Centern har aldrig tvekat alt salsa på teknisk forskning och utveckling. Vi ser lika klart som någol annal parti alt vetenskap är en av de mäktigaste hävstängerna till mänskligt välstånd och framåtskridande. Vi är också medvetna om de möjligheter lill mänsklig frigörelse som lekniken rymmer.

Men vi hyser också respekt för tekniken. Del är för oss också viktigt atl se till alt människan inle blir teknikens slav, att lekniken inte blir elt självändamål, att tekniken inte utnyttjas för kortsiktig ekonomisk exploatering och alt lekniken inte leder lill skador på miljön som inle går att reparera.

Herr talman! Att ha detta som mål är raka motsatsen till utvecklingsfient-

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

lighel. Tekniken måste användas för människans välfärd. Del ger vi också uttryck för både i energidebatten och i andra sammanhang. Detla är också grunden för den övergripande uiredning om miljö- och naturresurser som regeringen nu tillsätter.

När det gäller energifrågan kan man dess bättre konstalera en allt slörre samstämmighet om alt 1975 års kärnkraftsprogram är överdimensionerat med hänsyn lill det behov av elkraft som nu kan förutses i mitten av 1980-talel. De senaste prognoserna pekar på en elförbrukning 1985 på omkring 125 TWh mol 159 TWh enligl den prognos som låg lill grund för 1975 års beslut. Då har man ändå inte beaktat effekterna av den proposition om energisparande när del gäller bostäder och lokaler som regeringen lade fram strax före Jul och som nu behandlas av riksdagen.

Men, herr talman, det som förvånar mig är atl man inte är beredd atl dra nya slutsatser av detla lägre elbehov. 1975 års beslut byggde ju för regeringens del i proposilionen på all 13 reaktorer var nödvändiga för atl klara del behov som då förelåg. Skillnaden mellan behoven är omräknat lika stor som vad sju kärnkraftsaggregal beräknas producera per år. Men socialdemokraterna har, trots della klart minskade behov, i olika sammanhang krävt alt man skall bygga enligl 1975 års beslut, dvs. 13 aggregat. För alt klara det konststycket måste man byta motivering. 1975 var 13 aggregat nödvändiga föratt klara av del behov av el som man räknade med skulle finnas 1985. Nu skall man bygga 13 aggregat för alt i motsvarande grad minska oljeförbrukningen. För alt klara del måste man övergå från att värma bosläder med olja till att klara uppvärmningen med el.

Jag vill då påminna om alt oljeberoendet i dag inte är mer uttalat än det var 1975. Jag vill också påminna om atl vi fick de dramatiska oljeprishöjningarna hösten 1973, alltså före beslutet 1975.

Det är alldeles riktigt all oljeräkningen är en lung posl i vår utrikeshandel. Men om vi vill påverka denna posl skall vi naturiiglvis i första hand salsa på energibesparing. Del har regeringen gjort i sin proposition, och fler ålgärder i den riktningen kommer alt föreslås. Vi har också alla skäl i världen att på samma sätt som man gjort i Finland ta till vara den energiresurs som vi har i våra omfattande torvmossar. På delta säll håller Finland nere sin oljeräkning. Flera finska statsråd som jag har talat med försäkrar alt deras anläggningar är lönsamma i jämförelse med oljeeldade anläggningar. De framhåller också den betydelse som den verksamheten har för sysselsättningen.

Av och till pekar man på de svenska urantillgångarna och förordar alt vi skall börja bryta uran och utnyttja denna tillgång.

Sambandet mellan del fredliga utnyttjandet av kärnkraften och en fortsatt spridning av atombomber lill allt fler länder ororar allt fler människor runt om i världen. Länge försökte man klara della genom internationella överenskommelser i samband med atl kärnkraftverk byggdes i nya länder. På amerikanskt initiativ har man nu startat en inlernationell undersökning om möjligheterna att slulförvara utbränt bränsle ulan upparbelning, därför att en sådan metod skulle minska riskerna för kärnvapenspridning i samband med kärnkrafts-utbyggnaden. Men ingen vet om man lyckas.

Får jag fråga: Vem kan i dag ge några garantier för att svenskt uran inte bidrar till alt öka den kärnvapenrusining som vi i olika internationella sammanhang sedan åratal försökt stoppa?

Lål mig, herr talman, lill sist la fasta på ett avsnitt i socialdemokraternas eget pressmeddelande om den partimotion man har väckl om miljöfrågorna. Vid behandlingen av del kemiska avfallet slår man fast följande:

"Principen måste vara att i första hand producenten tar ansvaret för att avfallet las om hand på ell riktigt säll. Innan produktionen av en vara påbörjas bör del vara känt hur avfallel från produktionsprocessen skall behandlas liksom hur den färdiga varan skall omhändertas sedan den använts. Denna princip bör nu lagfästas."

Naturligtvis är del av omtanke om människan och hennes livsmiljö som ni föreslåren sådan lagstiftning. Men här är del ju någol som inle stämmer. När det gälleravfallet från den kemiska produktionsprocessen vill ni i lag kräva atl det skall vara känt hur avfallel skall behandlas innan processen får börja. Men när del gäller kärnkraften vill ni sälta i gång processen i nya reaktorer ulan atl det är känt och visat hur detta avfall skall behandlas. Varför denna skillnad? En sak är vi ju ense om: kärnkraftens avfall hör lill del absolut fariigaste och det mesl långlivade som vi känner lill. Jag tror atl vi är ense också om en annan sak: om vi inte lyckas hundraprocentigt perfekt på del tekniska planet och om inleden s. k. mänskliga faktorn fungerar lika perfekt,så kan följderna bli förödande för människan och hennes livsmiljö.

Om vi är ense om detta, varför inte ha samma krav på kärnkraftens avfall som på det kemiska avfallel?

Regeringens energipolitik innebär alt vi sätter säkerheten främst.

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

Ekonomiministern GÖSTA BOHMAN:

Herr lalman! Jag kan hell ansluta mig till de vackra ord som statsministern och Olof Palme riktade till Per Ahlmark inför hans sista slora debatt här i riksdagen. Statsministern tolkade hela regeringens känslor, och jag kan på del rent personliga planet ansluta mig även lill de personliga ord som statsministern riktade till Per Ahlmark. Vi är helt samstämmiga.

Olof Palme skildrade i sitt anförande vältaligt hur många människor i dag drabbas av den kris och de svårigheter vilkas existens Olof Palme själv väldigt länge förnekade. Så sent som i höstas slog Olof Palme fast "att den svenska ekonomin inle befinner sig i en allmän och djup ekonomisk kris". Men i sill anförande här i dag gjorde Olof Palme inget som helst försök alt klarlägga och reda ul de underiiggande orsakerna till våra svårigheter. Han gick helt förbi dem. Då han sedan anvisade vissa botemedel rörde han sig på ytan. Även där gick han förbi den grundläggande problemaliken. Och så skyllde han som vanligt på regeringen. Vi fick som vanligt veta atl regeringen var "handlingsförlamad, splittrad och passiv".

"Det vore enkelt för socialdemokratin", utropade Olof Palme i höstas, "atl vända oron mot de borgeriiga och kamma hem partitakliska vinster genom enkel kverulans."

Olof Palme levde upp till det citatet alldeles nyss. Men som vanligt ärju

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

verkligheten en hell annan. Vad som är verklighet är att regeringen under den här tiden har vidtagit en rad genomgripande, i vissa hänseenden omvälvande, åtgärder för alt lägga grunden för en långsiktig återhämtning av den svenska ekonomin. Vi har inte dragit oss för atl lägga fram även impopulära förslag.

Dessa utomordentligt angelägna insatser har gjort alt mycket av del som regeringen uträttat på andra områden än del ekonomiska kommit ut ur blickfältet. Att regeringen blivit en reformregering i ordets egentliga mening och alt den på område efter område lagt om den tidigare poliliska kursen och förbättrat för de enskilda människorna har delvis kommit alt undanskymmas av kriser och problem som dag för dag toppat tidningarnas rubriker.

Sverige har världens högsta skatter. Vi har under gångna år fåll marginalskatter som i hög grad bidragit till att driva upp nominella löneökningskrav, skapa en förödande kostnadsbelaslning och försämra del svenska näringslivels konkurrenskraft. Regeringen har systematiskt börjat ta itu med dessa problem. Vi har genomfört inte mindre än två skatteomläggningar, som varil direkl inriktade på all sänka inkomstskatterna för det stora antal löntagare och inkomsttagare som tillsammans har att arbeta ihop vårt välstånd. Genom indexreglering av skatteskalorna har vi salt en späu för fortsatta automatiska skallehöjningar och till riksdagen återfört svenska folkets räll alt sig beskatta. Vi har drivit fram resultat från tre stora skatteutredningar. På grundval därav skall vi i höst för riksdagen lägga fram förslag till den ändrade skallepoliliska inriktning som vårt land så väl behöver.

Vi har satt sparsamhel med skattebetalarnas pengar i centrum. Del är verkligen ingen slösaktig budget som vi lagt på riskdagens bord. Den är präglad av myckel stark återhållsamhet med slalliga utgifter. Utgifterna för statlig konsumtion kommer alt minska i reala termer -ett för vårt land nästan unikt förhållande.

Vi har lill följd av den tidigare socialdemokratiska högskattepolitiken hamnat i en situation, där fortsatta skattehöjningar ter sig allt omöjligare. Skaltevapnet har förlorat sin udd. Höjda skatter ger inte längre de inkomster som man på papperet tror sig kunna räkna med. De leder till kompensationslänkande och krav på nominella löneökningar. De minskar arbetsviljan, urholkar skattemoralen och leder till behov av ökade sociala bidrag och till prishöjningar, som till sist gör skallehöjningarna illusoriska. De innebär all resurser överförs lill den offentliga sektorn från den privata sektorn och från de enskilda människor som ytterst skall garantera fortsatt välståndsutveckling och sysselsäuning i vårt land.

Mot den här bakgrunden, herr talman, är den utveckling som i dag äger rum på den kommunala sidan utomordentligt oroande. Alt den kommunala konsumtionen, i ett läge då Sveriges ekonomi kräver återhållsamhet och då stora samhällsgrupper måste räkna med oförändrad eller i vissa fall lägre standard än föregående år, ökar mer än dubbelt så myckel som långtidsutredningen och Sveriges riksdag för knappt två år sedan ansåg vara försvariigl, delta kan i längden inle accepteras.

Staten sänker i år sina skatter högst väsentligt för breda medborgargrupper.

Men landets kommuner och landsting /jö/e/-samtidigt sina pålagor på ell säll som motverkar regeringens skattepolitiska strävanden. Den kommunala sektorn måste motsvara det ansvar som i dagens läge läggs på andra sektorer i samhället.

De som under de förflutna månaderna har radat upp kriserna i det svenska näringslivet och målat i mörka färgtoner samt gjort gällande, alt den borgeriiga regeringen socialiserar långt mer än t. o. m. den gamla socialdemokratiska, dessa kritiker söker därmed inte bara fördölja vad den här socialt och även ekonomiskt motiverade näringspolitiken ytterst syftar till ulan söker också förringa de offensiva och positiva näringspolitiska insatser som samtidigt har vidtagits. Vi är sanneriigen inte ute efter att vidga det statliga inflytandet över svenska förelag. Vi vet ätt förelagen inte blir bättre, starkare och mer skickligt skötta, därför att staten slår som ägare eller därför alt den ene eller andre politiskt utsedde företrädaren för statsmakterna tar plats i företagens ledning.

Men vi är klart medvetna om atl den fortgående försvagning av den svenska industrins lönsamhet och konkurrenskraft som ägt rum sedan mitten av 1960-talel och de väldiga omställningssvårigheter, som nya konkurrensförhållanden på väridsmarknaden och kostnadsexplosionen under de tre sista åren av socialdemokratiskt styre lett till, hell enkelt måste framtvinga räddningsaktioner i speciellt utsatta branscher, aktioner som inga andra än samhället har resurser nog att verkställa. Det finns ingenting av självändamål bakom de här statliga insatserna. Men vi kan hell enkelt inle acceptera den kapitalförstöring som del skulle innebära all låla långsiktigt sunda förelag läggas ned med därav följande utomordentligt allvariiga konsekvenser för människor och berörda bygder, om vi har anledning att räkna med atl förelagen i ell normall kostnadsläge och i en normal konjunktur och eventuellt efter vissa strukturförändringar har möjlighet att leva vidare och hävda sig i konkurrensen.

Ingen tidigare svensk regering har satsal så mycket och så målmedvetet som den regering, som Olof Palme kallade passiv, för att värna och bygga ut vår industriella bas i en väldigt svår tid. Till en del kan man kanske kalla de här satsningarna defensiva. Men i vissa lägen kan även defensiva insatser vara nödvändiga för all undvika enorma sociala, ekonomiska och industriella föriusler och för atl lägga grunden lill en långsiktig offensiv. Kritikerna bör nog länka efter vilka konsekvenserna skulle ha blivit, om vi haft en regering som valt att sitta med armarna i kors, när kostnadsproblemen och internationella slruklurkriser hotat grundläggande delar av vår industri. Men en framgångsrik näringspolitik syftar självfallet längre än lill aU bidra till en omstrukturering av branscher i svåra situationer - i dagsläget främst varven, slålinduslrin och tekoindustrin. Den skall skapa förulsäuningar för framgångsrikt företagande på lång sikt och för nyföretagande, en uppgift som socialdemokratin under sin regeringslid inle bara bortsåg ifrån ulan ofta direkt motverkade.

Höstens småföreiagspaket var ett betydelsefullt led i dessa strävanden. Säkert finns det på detta område utrymme för ytteriigare insalser. Del är inte

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk deball

minst småföretagen som har betydelse för sysselsättningen runt om i vårt stora land, liksom för utvecklingen i näringslivet i stort.

Men viktigast är kanske ändå att statsmakterna klart och tydligt deklarerar all de ser en framtid för företagsamheten i vårt land, all de inle kommer all vidta några åtgärder som rycker undan basen för denna företagsamhet och alt de är beredda att på olika sätt medverka till all våra företag åter får den lönsamhet som är nödvändig för att garantera investeringar, sysselsättning och framtidstro. Därmed markeras klart omsvängningen från den politik som kännetecknade den socialdemokratiska epoken.

Jag vill, herr talman, stryka under alt regeringen målmedvetet strävat efter atl utforma nödvändiga stödåtgärder på sådant sätt, all förelagen så snabbi och så effektivt som möjligl kan anpassa sin verksamhel till den fria marknadsekonomins krav och den fria konkurrensens krav. Vi harju under de gångna 16 månaderna fått del ena konkreta beviset efter del andra inle bara på hur svårt del är att långsiktigt planera för och politiskt styra förelag, ulan också på vilka väldiga problem som kan dyka upp just på områden där sådan styrning utövats.

Socialdemokraterna kräver nu i sina motioner ännu mera dirigering, ännu mera planhushållning och ökade investeringar i just statliga företag. Och detla gör de trots de allvariiga konsekvenser för även solida statliga förelag som deras tidigare planeringspolilik medfört och trots de missgrepp som deras inte sällan politiskt framtvingade investeringsbeslut inneburit för dessa förelag.

Regeringens allt tydligare markering av en offensiv näringspolitik har kommit lill uttryck bl. a. i dess beslut att förhindra ytterligare avgiftshöjningar, atl begränsa och avveckla en byråkrati som hotar initiativ och röriighel, i stimulansåtgärder av olika slag för utveckling av de mindre och medelstora förelagen, i insatser inom dataindustrin och flygindustrin samt i en lång rad av ålgärder som vidtagits och som kommer atl ytteriigare byggas ul lill stöd för den tekniska utveckling och forskning som under tidigare regeringsperiod allvariigt eftersatts.

Ell av de viktigaste inslagen i regeringens politik har som bekant varit alt stärka den enskilde medborgarens ställning, att vidga områdel för handlingsfrihet och ansvarslagande och att befästa hans rättigheter som enskild medborgare.

Det är därför naturiigt att vi faster mycket stort avseende vid delarbete för all förslärka de medborgerliga rättigheterna som pågår i den uiredning som leds av Gunnar Heckscher. Vi ser också med slora förväntningar fram emot de rapporter som så småningom kommer att levereras av de olika aniibyrå-kraliulredningarna. De bör kunna läggas till grund för en samlad proposition i slutet av delta år eller början av nästa.

Att medborgarnas integritet i datasamhället skall stärkas är vår bestämda målsättning. Vi har redan gjort mycket i del hänseendet. Rättssäkerheten måste kringgärdas med ökade garantier.

Att det inom en regering kan föreflnnas meningsmotsättningar är ingen hemlighet. Det ligger väl i sakens natur all så lättare blir fallet i en

trepartiregering än i en enpartiregering. Dell har bl. a. kommit till uttryck i fråga om energipolitiken. Den linje vi moderater förfäktar inom ramen för regeringsdeklarationen är helt klar. Vi eftersträvar en uppgörelse som bör vara så heltäckande som möjligt och som beaktar de växande risker - både ekonomiskt och politiskt -som vårt oljeberoende för med sig. Vi måste salsa hårt på energisparande. Olika slags förnyelsebara energikällor måste utvecklas. Den teknologiska och industriella kapacitet som vi har lyckats bygga upp i vårt land måste bevaras, även om en viss dämpning av kärnkraflspro-grammet torde vara möjlig i dagsläget. Den avgörande utgångspunkten för vårt handlande är all en trygg, säker och billig energitillförsel utgör en nödvändig förutsättning för att garantera andra centrala ekonomisk-politiska mål: balans gentemot omväriden, fortsatt välståndsutveckling och tryggad sysselsättning.

Jag är övertygad om atl vi skall kunna åstadkomma en bred samling. Det borde vara en gemensam målsättning för alla ansvarsmedvetna politiska partier alt söka medverka till det.

Vi har-del vägar jag bestämt påstå - under del gångna året lagt grunden för en fortgående återhämtning av Sveriges ekonomi. Ytterligare åtgärder kommer all krävas. Slora krav kommer alt ställas på oss alla för alt nå de uppställda målen, inte minst balans i våra ulrikesbelalningar. Det betydande underskott som nu föreligger vittnar om att del samlade sparandel i vårt land är för lågt - på den punkten håller jag med Olof Palme -, alt vi med andra ord i den meningen lever över våra tillgångar att vi har konsumerat mer än vi har producerat och alt vi har täckt brislen mellan konsumtion och produktion genom atl låna utomlands. I längden är det omöjligt atl fortsätta på del sättet. På den punkten är regering och opposition eniga.

Den allmänpolitiska debatten i Sveriges riksdag bmkar ju lill lika delar handla om regeringens och oppositionens politik. Och när socialdemokraterna nu har redovisat sina många motioner, finns del anledning att i korthet beröra den budgivning och de förslag som socialdemokraterna har lagt för alt Sverige skall komma ur den kris vars förekomst och vidd socialdemokraterna nu äntligen offentligt har erkänt.

Jag skall undvika alt följa Olof Palmes exempel alt förkasta, nedgöra och misstänkliggöra allt vad meningsmotståndaren åstadkommer. Låt mig bara, herr talman, generelll konstatera alt de konkreta förslag som socialdemokraterna har lagt på riksdagens bord och vilka enligl deras egen mening utgör betydelsefulla element i en "offensiv, framtidsinriktad trygghelspolitik" måste få följder rakt motsatta dem som socialdemokraterna säger sig eftersträva.

Förslagen är offensiva endast i den meningen alt de lägger nya bördor på det näringsliv vars kostnadsbelaslning har utgjort en av de grundläggande orsakerna lill att våra problem relativt sett har fått en vidd och storleksordning som överträffar flertalet andra länders.

De är framtidsinriklade bara i den meningen att de innebär alt den återhämtning och den ekonomiska balans vi strävar efter kommer alt skjutas ännu mer på framtiden.

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

Och de är irygghelsskapande endast i den bemärkelsen alt de - om deras innebörd blir klar för våra väljare - säkrar fortsall borgeriigl slyre.

Socialdemokralerna har alltså sent omsider medgivit atl både den internationella konjunkturutvecklingen och strukturproblem i vårt näringsliv har medverkal lill våra svårigheter. Något erkännande av att den politik de själva svarat för ända fram lill den 19 september 1976 skulle ha medverkal lill krisföreleelserna far vi emellerlid leta efter. Tvärtom är ledmotivet i deras motioner atl den nya regeringens politik har gjort våra ekonomiska svårigheter mycket allvariigare än vad de eljest skulle ha varit.

Vi hade tre fina reformår, deklarerade Olof Palme i höstas. Så kom valföHusten och regimskiftet. Nu har vi upplevt ett år av tillbakagång och ökad otrygghet - den borgerliga otrygghetens år.

Hade socialdemokraternas förslag vid förra årets riksdag förverkligats skulle - heter det sida upp och sida ner i deras motioner - Sveriges ekonomiska läge ha varil väsentligt bättre i alla hänseenden. Industriproduktionen skulle ha varil högre, investeringstakten mer positiv, bostadsbyggandet legal på en högre nivå, priserna varil lägre, sysselsättningspolitiken bättre och bytesbalansbrislen mindre allvariig. Låt mig mol denna den massiva självhävdelsens bakgrund studera vad som verkligen har inträffat under dessa övergångsår.

1. Industriproduktionen i vårt land har år efter år minskat ända sedan början
av 1975. Den nedåtgående trenden började alltså nära två år före regerings
skiftet. Kan man verkligen göra trovärdigt att industriproduktionens
nedgång åren 1975-1976 hell skulle bero på den internationella konjunktur
utvecklingen, medan nedgången efter den 19 september 1976 uteslutande
skulle kunna hänföras till den nya regeringens politik?

2. Investeringarna i bostadsbyggandet har minskal år efter år alltsedan 1973. Atl de minskade också förra året skulle - gör socialdemokraterna gällande -bero på den borgeriiga regeringens inkompetens. Men vad ligger i så fall bakom den massiva nedgången i byggandet mellan åren 1972 och 1976?

3. Näringslivets investeringar har utvecklats svagt alltsedan 1974. Och bruttoinvesteringarna minskade både 1975 och 1976. Att invesleringsulveck-lingen var alltför låg 1977 beror enligt socialdemokralerna på borgeriig inkompetens. Vilkas inkompetens låg bakom motsvarande nedgång åren 1975 och 1976?

4. Alltsedan 1973 har prisstegringarna i vårt land legat omkring 10 % per år. 1977 skulle de ha legat under 10 96, om inle regeringen tvingats stärka den svenska exportindustrins konkurrenskraft och genomfört de devalveringar och den höjning av mervärdeskatten som vidlogs i just detta syfte. När regeringen nu beskylls för inkompetens då det gäller all hålla priserna under kontroll, vad låg då bakom den 30-procentiga prisstegringen mellanåren 1973 och 1976?

5. Socialdemokraterna kritiserar regeringens sysselsättningspolitik. Den genomsnittliga arbetslösheten låg 1977 på 1,8 96. Med den siffran i minnet, vilken kritik skulle då inte kunna riktas mot den socialdemokratiska regeringen, som godtog en arbetslöshet 1971 och 1973 på 2,5 96,1972 på 2,7 96

och 1974 på 2 96? Och ungdomsarbetslösheten var högre 1971,1972 och 1973 än vad den är nu. Vem skall kritiseras för della?

6. 1974 var vårt underskott i bytesbalansen 4 miljarder kronor. 1975 hade det stigit till nära 7 miljarder kronor. Del fortsatte atl stiga 1976 och översteg då 10 miljarder kronor. 1977 torde del ligga omkring 15 miljarder kronor. Är det sannolikl atl det som skett under 1977 är någonting hell nytt, som saknar va/ye samband med det som skedde ända från 1973 och fram lill 1976? Ligger inte bakom denna utveckling det förflutnas politik, den starka efterfrågepo-litik och den snabba kostnadsexplosion som skedde just under den socialdemokratiska epoken?

Är det någon i denna kammare som tror att den utveckling i olika hänseenden som jag här pekat på och som pågått under en följd av år plötsligt skulle ha brutits och vänt i positiv riktning, om socialdemokraterna skulle ha suttit kvar i kanslihuset efter den 19 september 1976? Är del någon som tror det? Självfallet inle! De problem som byggts in i den svenska ekonomin under den här tidsperioden och i vissa hänseenden ända sedan mitten av 1960-lalet har varil så svåra och så slora, alt en ekonomisk återhämtning kräver en hell ny politik, och det kommer att ta lång lid innan vi nått bestående resultat.

Och hur hade Sveriges läge varil, om vi inte hade justerat ner den svenska kronans kurs och om vi hade genomfört alla de skatte- och avgiftshöjningar som socialdemokraterna föreslagit?

Vi hade då - dvs. om socialdemokraterna hade fltt styra - haft ett relativt kostnadsläge som legal 20-25 % över våra konkurrentländers med en ty åtföljande kraftig försämring av vår internationella konkurrenskraft och med mycket allvarligare följder för bytesbalans och sysselsättning än de vi upplever i dag. Jag tvekar inle all påstå att den svenska exportindustrins och vår samhällsekonomis läge då varit nära nog katastrofalt.

Vi hade dessutom haft ett skattetryck som varil väsentligt myckel högre än vad del nu kommer alt bli. 1977 ville socialdemokraterna höja skatten med drygt 4 miljarder kronor mer än vad regeringen ville. I år uppgår av dem föreslagna skattehöjningar till 9 miljarder kronor. Om man slår ut deras förslag till höjda skatter på varje sysselsatt svensk - ytterst är del Ju alla enskilda medborgare som flr betala dem, oberoende av varde las ut -skulle de motsvara 2 000 kr. per person. Är det verkligen någon tänkande människa som trorall en politik av det slaget skulle ha gagnat Sveriges näringsliv och vårt land? Är det någon som tror att vi med en sådan kostnads- och skattepolitik skulle ha bättre förutsättningar än vad vi har i dag att klara krisen? Tror Olof Palme själv della?

Herr lalman! "Vårt land kännetecknas av hög sysselsättning, effektiv produktion, stora investeringar, sunda statsfinanser och en i internationell Jämförelse måttlig prisslegringslakt. Den svenska ekonomin är stark." Del var med precis dessa ord som socialdemokraterna försökte övertyga Sveriges folk om att allting var väl beställt i vårt land vid regeringsskiftet i september 1976 - och att detta resultat åstadkommils genom den ansvarsmedvetna, förnuftiga och framåtsyflandeekonomiska politik de bedrivit under sill långa

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk deball

regeringsinnehav.

Man lycker, herr talman, alt socialdemokralerna efter en sådan medvetet osann beskrivning av Sveriges ekonomi borde ha givit uttryck ål åtminstone en viss återhållsamhet då del gällt alt rikta beskyllningar mot andra partier för politisk ohederlighet och svikligl förfarande. Tycker inte Olof Palme själv det?

Jag är emellertid, herr talman, glad alt i dag kunna konstatera den tillnyktring som ägt rum bland socialdemokralerna under de gångna 16 månaderna. Även de politiker som var upphovsmän till del socialdemokratiska testamentet har - låt vara motvilligt och trevande -börjat erkänna att Sverige brottas med svåra problem som inte tog sin början vid eller berodde på regeringsskiftet.

Den poliliska bortförklaringsstrategin blev alltså för varje dag allt ihåligare. Och man fann till sist att den politiska trovärdigheten helt enkelt måste leda till omtänkande. Det dukade bordels filosofi borde i dag höra till det förgångna.

Jag är även av elt annat skäl glad över det omtänkande som sent omsider kommit till slånd. En förutsättning för att vi snabbi skall komma ur krisen och lösa de problem som det svenska folkhushållei brottas med ärju alt de många människor, som med gemensamma krafter måste lämna sina bidrag, får klart för sig vari svårigheterna består och vilka orsaker som ligger bakom dem.

Jag kan alltså konstatera alt del äntligen råder stor överensstämmelse mellan de demokratiska partierna i Sveriges riksdag om arten och vidden av våra problem. All del sedan råder oenighet om vadden borgerliga regeringen åstadkommit under det gångna året och om vad den kunde ha åstadkommit samt om botemedlen för vår ekonomiska sjuka, är en annan sak. Detta gör emellertid inle enigheten i del förstnämnda hänseendet mindre värd i den politiska debatten, mindre värd när vi skall försöka övertyga svenska folket om vad som krävs föratt få ordning på vår ekonomi och vad som krävs för atl kunna trygga fortsatt välståndsutveckling och hög sysselsättning i Sveriges land.

Arbetsmarknadsministern PER AHLMARK:

Herr talman! De generösa ord som riktats lill mig av Olof Palme, Thorbjörn Fälldin och Gösla Bohman har värmt och glatt mig. Jag har upplevt både samverkan och debatt i politiken under elt antal år som en stor inspiration. Personlig vänskap i en regering, mellan regering och opposition och över partigränserna är en omistlig del av arbetet i elt demokratiskt samhälle.

Herr lalman! När vi diskuterar möjligheter och svårigheter inför kommande år är den viktigaste utgångspunkten Sveriges ekonomiska läge. Hur vi klarar de ekonomiska problemen är inle enbart en fråga om standard, tillväxt och konsumtion. Vad som händer i ekonomin bestämmer så myckel av grunderna för utvecklingen på en rad områden och vilka värden och villkor som skall prägla vårt samhälle i många år framåt.

Länge har det i Sverige rått en stor värdegemenskap om vikliga mål för

samhällsarbetet. I debatten har vi visserligen slagit fast ideologiska skiljelinjer, som ofta varit nog så verkliga och viktiga. Men samtidigt har den praktiska politiken gång på gång präglats av en betydande enighet om centrala värden, särskilt om man jämför med förhållandena i många andra länder.

Den goda ekonomiska utvecklingen under efterkrigstiden har starkt bidragit till den värdegemenskapen i opinion och politik. Också konservativt tänkande människor har kunnat godta sociala reformer, när tillväxten samtidigt gett även de mer välbeställda utrymme för ökad privat konsumtion. Även socialister har kunnat acceptera en socialt styrd marknadshushållning, när förelag i konkurrens visat sig ge snabb ekonomisk utveckling till glädje för de många människorna.

Men det är långt ifrån självklart atl den här enigheten består under år av betydligt mera kärv ekonomi. Då minskar utrymmet i både resurser och opinion för vikliga sociala insalser. Vi har sett det i många andra länder, vare sig socialdemokrater, liberaler eller andra suttit vid regeringsmaklen. Om den egna standarden sjunker år efter år, föds lätt en ovilja all ställa upp för alt klara gemensamma behov. Det blir allt svårare atl övertyga människor om solidaritetens villkor i ett välfärdssamhälle.

Också med god tillväxt i ekonomin står vi inför svåra fördelnings- och försörjningsproblem på 1980-talel. Del går allt färre förvärvsarbetande på varje pensionär. Mellan 1970 och 1975 steg antalet pensionärer med omkring 40 96, samtidigt som antalet förvärvsarbetande ökade med bara 8 96. Antalet barn och ungdomar var i stort sett oförändrat. Mellan 1975 och 1985 ökar antalet personer över 70 år med ca 200 000.

De här siffrorna visar flera saker. Det kan bli 1980-talets stora reform verk på arbetslivets område alt människor inte slängs av från arbetsmarknaden genast som de passerar en åldersgräns. I stället måste vi öka äldre människors valfrihet. Man skall steg för steg kunna minska sin yrkesinsals före 65 års ålder - om man önskar del. Och rätten att vara kvar i arbetslivet skall inle förverkas när man uppnått den vanliga pensionsåldern. Vi måste bryta många fördomar om äldre människor och öka gemenskapen mellan generationerna i det svenska samhället.

Del snabbi växande antalet pensionärer har av oss alla lovats en trygg ålderdom. De har garanterats ekonomisk trygghet genom en folkpension som är värdesäkrad, genom pensionstillskott som höjer standarden och genom ATP-pensioner som kraftigt ökar under 1980-lalel. De har också lovats stora satsningar på trygghet i vården.

De löftena måste vi hålla. De bygger tillsammans upp mycket slora anspråk på samhällsekonomin. Men vi vet inte om de förvärvsarbetande och alla poliliska riktningar på 1980-lalel kommer atl vara beredda alt fullt ul leva upp lill de mycket kostnadskrävande kraven på sociala insatser för framför allt pensionärerna, om det bara kan ske till priset av kraftigt tillbakapressad standard för de yrkesarbetande. Inle minst därför är den ekonomiska utvecklingen så avgörande.

På motsvarande sätt är risken stor all grunderna för marknadsekonomin allvariigt skadas om vi inte kommer ur den ekonomiska krisen. Med fortsatt

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

3 Riksdagens protokoll 1977/78:68-69

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolilisk debatt

brist på konkurrenskraft i förhållande till omvärlden kan näringslivet bli ytieriigare försvagat i stället för alt fl kraft alt utvecklas av främst egen förmåga.

Då växer koncentrationen genom sammanslagningar och brisl på nyföretagande. Följden blir också ytterligare krav på slalliga subventioner och central styrning, med den ökade stelhet i ekonomin och de hot mol marknadshushållningen som en sådan politik i längden för med sig. Dogmatiska socialister skulle i elt sådant samhälle finna ursäkter som de tidigare saknat för all ersätta initiativ ute i många förelag med dirigering uppifrån.

Om vi inte arbetar oss ur den ekonomiska krisen kan också andra centrala värden hotas.

Vi har i Sverige varil ense om atl bygga vår ekonomi på öppenhet mol omväriden. Fri handel stimulerar en inlernationell arbetsfördelning som är lill nytta för hela väridsekonomin. Med ett i huvudsak fritt utbyte av varor och tjänster flr vi en marknad för vår industri som är en förutsättning för rationell produktion och ökat välstånd. Den öppenheten underlättar samtidigt en allmän förståelse för omväriden ute i del svenska samhället och för en bred inlernationell samverkan.

Men redan hör vi nu röster som vill lösa Sveriges ekonomiska problem, inte i samverkan med andra länder och genom att återställa vår konkurrenskraft, ulan genom prolektionism och mer av nationell slutenhet.

Vi har byggt vårt välstånd på uppfattningen att förnuft och framslegstro är vikliga redskap för all bygga elt bälire samhälle. Bara om vi vårdar och utvecklar vår vetenskapliga och tekniska förmåga kan vi klara framtidsproblemen. Det är inle en allmän rädsla inför det nya ulan rationellt tänkande som skall premieras. Tekniken, räll använd, är inget hot utan ett viktigt hjälpmedel för all förbättra villkoren för människorna.

Kravet på goda arbetsmiljöer är ell exempel. Ny teknik och nya produktionsprocesser som ställs i den sociala nyttans tjänst kan befria från buller, föroreningar, värme, besvärliga arbetsställningar, rutinjobb som känns meningslösa och annat som bryter ner en människa.

Nu ser vi hur satsningen på förnuft och framsteg på sina håll sätts i fråga. Dagens svårigheter i vår industriella utveckling har lett en del lill att misstro hela industrisamhällets framtid.

Samtidigt ser vi hur långvariga ekonomiska svårigheter förändrar människors syn på samhällsförändring. En vilja till röriighel och förnyelse har varil nödvändig för att utveckla vår ekonomi och förbättra människors villkor. Men när ekonomin inle tillväxer, när det inte blir nya och bättre jobb i stället för dem som försvinner, så förändras lätt den livshållningen. Även nödvändiga förändringar i industri och samhälle upplevs då som hot mol den egna tryggheten, inte som löfte om något bälire.

Del här visar atl centrala liberala värden hotas av en ekonomi i ständig obalans och med beslående svårigheter:

Utrymmet för social solidaritet kan urholkas.

Koncentrationen i näringslivet riskerar tillta, och nya krav kan resas på all

marknadsekonomin ersätts av planhushållning.

I stället för frihandel och öppenhet mot omväriden växer stämningar för prolektionism och nationell slutenhet.

Tron på förnuft, framsteg och förändring försvagas, samtidigt som misstron mol industrisamhället förstärks.

Samhällsklimatet kan hårdna och leda lill minskad öppenhet och tolerans, t. ex. mot utsatta grupper och mot invandrare.

Stämningar av klass- eller inlressekamp kan efterträda en generös och saklig diskussion.

Valfriheten minskar när det går många arbetssökande på varje ledigt jobb.

En ny generations tro på demokratins handlingskraft kan försvagas om vi inte förmår möta unga människors mesl grundläggande anspråk: rätlen lill ett meningsfullt jobb.

Regeringens viktigaste mål i den ekonomiska politiken är därför att näringslivet återvinner sin konkurrenskraft. Och när vi i folkpartiet intensivt deltar i arbetet på att Sverige skall komma tillbaka som vital industrination med balans mot omväriden, så är det därför att de ekonomiska svårigheterna har en så djupt allvarlig social innebörd.

Den breda insikt som nu finns om Sveriges ekonomiska problem aren bra utgångspunkt för all i lid vända utvecklingen. Jag vill särskilt peka på tre avgörande inslag i en sådan politik som kan bli framgångsrik:

ekonomiska åtgärder för att säkerställa vår konkurrenskraft,

en medveten inriktning på att minska Sveriges slora oljeberoende samt

insalser för atl säkra kapitalbildningen för framliden.

Del är nu elt erkänt faktum att den alltför snabba kostnadsutvecklingen 1975-1976 är en dominerande förklaring till dagens ekonomiska svårigheter. Konjunkturinstitutet beräknar att hälften av underskottet i bytesbalansen förra året kan förklaras av att vi rusat ifrån våra konkurrenter i kostnadsläge.

All konstalera del här är inte att förneka andra orsaker som också finns. Ur oljekrisen har följt en ovanligt långdragen dämpning av den internationella konjunkturen. Den har slagit särskilt hårt på investeringarna. Den har också fött kriser i branscher som är utomordentligt vikliga för svensk ekonomi, som varven och stålindustrin. Dessutom har nya länder tagit hand om en växande del av världsmarknaden.

Men när vi är medvetna om de här andra problemen, så måste ju slutsatsen bli att det är särskilt angeläget att hålla tillbaka kostnadsökningen. Om konjunkturen är svag, så innebär ju elt försämrat kostnadsläge atl vi inte ens flr del av den uppgång som sker. I976ökade t. ex. väridshandeln med 12 96, men Sverige kunde öka sin export med bara 2 96.

När en del branscher blir extra hårt utsatta kommer deras svårigheter snabbare och starkare och blir mycket svårare atl klara om vi samtidigt drastiskt höjer våra kostnader. Så har tekokrisen förvärrats och svenskt handelsstål pressals tillbaka också på hemmamarknaden. Och när Sverige förlorat ell gammall försprång i teknik och kvalitet på viktiga områden blir

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolilisk debatt

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk deball

priset och därmed kostnaderna mer avgörande för konkurrensförmågan än förr.

Alt inse del är inte heller att skylla våra ekonomiska problem på löntagarna. Alla blev lättsinniga efter rekordåret 1974. De politiskt ansvariga var del genom att kraftigt höja olika arbetsgivaravgifter. Arbetsmarknadens parter var det genom atl besluta om mångdubbelt högre löneökningar än i våra konkurrentländer och genom alt tillåla en löneglidning som inte kunde undgå all föda kompensationskrav.

Nu finns det hos alla en hell annan medvetenhet om alt Sverige måste återfå konkurrenskraft för atl återvinna styrkan i ekonomin.

Regeringens ekonomiska ålgärder har alltså framför allt siktat till att klara Sveriges ekonomiska huvudproblem, del alltför uppressade kostnadsläget -därför devalveringen av kronan, utträdet ur valulaormen, avvecklingen av den allmänna arbetsgivaravgiften och reformeringen av skattesystemet med sänkt marginalskatt och inflalionsskydd.

En arbetsgivare har fått betala omkring 1 500 kr. i lön och arbetsgivaravgifter för att en vanlig löntagare skulle fl ut 300 kr. efter skatt. Allt fler har genom inflationen hamnat i inkomstskikt där två tredjedelar eller mer av en inkomstökning går bort i skatt. Ell sådant skattesystem kan inte undgå att driva upp kostnaderna, öka inflationen och försvåra lugna avtalsrörelser.

Genom de här åtgärderna - i förening med del ansvar som arbetsmarknadens parter kan la i avtalsrörelsen - lägger vi en bättre grund för ekonomisk återhämtning. Vi skapar sådana förutsättningar för näringslivet att företag med goda produkter och idéer kan utvecklas av egen kraft. Det flnns lydliga tecken på atl vårt näringsliv nu ser bättre möjligheter till exportorder och till all konkurrera med import här hemma genom att regeringen har återställt ell rimligare kostnadsläge, framför allt genom devalveringen.

En del positivt kan sägas om det alternativ socialdemokraterna presenterar i sina ekonomiska motioner. Mycket av det är sådant som vi arbetar med inom regeringen, t. ex. ökat stöd till teknisk forskning och utveckling. Jag medger gärna alt oppositionen lagt fram flera konstruktiva, konkreta förslag som del finns skäl att allvariigt diskutera.

Men i den ekonomiska huvudfrågan - Sveriges kostnadsläge - fortsätter oppositionen alt sticka huvudet i busken. Samtliga regeringens ålgärder har man avvisat:

nej till devalvering,

nej till utträde ur valutaormen,

nej lill avveckling av den allmänna arbetsgivaravgiften,

nej till sänkt marginalskatt och

nej till inflalionsskydd i skattesystemet.

I stället föreslår socialdemokralerna nya höjningar av arbetsgivaravgifterna.

Summan blir ett kostnadsläge som i år med oppositionens politik skulle vara ca 20 96 högre än med regeringens linje. Det skulle verkligen inte bidra till mer av industriinvesteringar och en långsiktig återhämtning i näringslivet.

Tvärtom skulle oppositionens förslag här motverka de mål som den själv ställer upp. Socialdemokratins ekonomiska politik skulle lett till att svenska varor varit radikalt myckel dyrare än i dag, att företagen skulle haft ännu svårare att exportera och konkurrera med importen och att sysselsättningen skulle hotas långt mer än vad som är fallet i dag. Det är obegripligt varför oppositionen förordar en politik som i stället för att lösa vårt lands ekonomiska problem skulle förvärra dem.

Regeringens ekonomiska åtgärder lägger alltså en grund för satsningar för framtiden i näringslivet. De måste kompletteras med insalser föratt förnya branscher med särskilda problem och med en aktiv arbetsmarknadspolitik. De arbetsmarknadspolitiska insatserna har aldrig varit så omfattande som med den nuvarande regeringen. Det har lett till att arbetslösheten, trots påfrestningarna som ekonomiministern visade på, från internationell synpunkt är mycket låg och också längre än den var i Sverige för några år sedan. Det är en dementi i handling på Olof Palmes ord i dag, om atl regeringen har väldig distans till människornas oro för jobben.

Jag möter ibland frågan: Hur länge kan regeringen fortsätta med ell uppehållande försvar i form av en aktiv arbetsmarknadspolitik? Mitt svar -utöver att peka på regeringens ekonomiska politik - blir: Arbetsmarknadspolitiken är i princip offensiv. Jag anser alt Lars Werners nedsättande beskrivning av arbetsmarknadspolitiken är i djupaste mening reaktionär.

Utbildning - i skolan, i AMU-cenler och i företagen - det ger den enskilde bättre möjligheter atl klara det gamla jobbet eller alt fl ell nytt i expansiva företag. Det ökar den frivilliga röriigheten när konjunkturen vänder. Det höjer produktiviteten.

Beredskapsarbeten - del ger tjänster i vård och barnomsorg. Det ger reningsverk och miljöförbättringar, vägar och byggnader. Ofta tidigareläggs projekl som annars skulle förverkligas under en senare period när resurserna är överansträngda. Det är inle sämre vägar som byggs med arbetsmarknadsverkets pengar än med vägverkets.

Praktikjobb - det ger produktiva insatser från ungdomar som annars skulle gå arbetslösa. Det ger framförallt en erfarenhet av arbetslivet som senare blir till stor nytta och ofta leder till ett jobb på den vanliga arbetsmarknaden.

Skyddat arbete i olika former - del är nödvändigt om också handikappade skall ha rätt lill arbete. Sysselsätlningsutredningen har övertygande visat hur det också samhällsekonomiskt, och framför allt mänskligt, är motiverat att hjälpa också handikappade till arbele.

Industribeställningar - det är varor vi behöver, t. ex. stålbroar, vissa fartyg och en del konfektion, och som vi beställer tidigare för att använda produktionsapparaten och hindra arbetslöshet.

I dag rymmer de här programmen mellan 200 000 och 250 000 människor, som får Jobb eller utbildning genom arbetsmarknadspolitiken. Jag vet att en del är kritiska lill omfattningen och t. o. m. räknar de här människorna som arbetslösa.

Och visst är det beklagligt att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna behövs i så stor utsträckning som nu är fallet. Men alternativet vore

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolilisk debatt

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

arbetslöshet i stället för alt utbilda sig under en konjunktursvacka,

arbetslöshet i stället för atl bygga vissa hus eller vägar som ändå skulle ha gjorts några år senare,

arbetslöshet och stillastående maskiner i stället för alt producera en del varor vi behöver men annars skulle ha väntat med elt tag,

arbetslöshet i stället föratt ge ungdomaren arbetslivserfarenhet som leder till fasta jobb.

Arbetsmarknadspolitiken är i Sverige troligen mer avancerad än i något annat land. Den aren investering i mänskligt kunnande och i att bekämpa mänskligt lidande, som vi alla har anledning att känna en viss stolthet över.

Men självfallet blir arbetsmarknadspolitiken verkligt framgångsrik först om den förenas med åtgärder som kan ge långsiktig styrka åt svensk ekonomi. Jag har redan talat om betydelsen av regeringens ekonomiska politik som skall återge näringslivet ett rimligt kostnadsläge och en stärkt konkurrenskraft. En lika viktig uppgift för atl för framliden klara balansen i vår ekonomi är alt minska Sveriges extremt stora oljeberoende. Omkring 70 96 av vår energiförsörjning klaras med olja, som vi importerar lill sista droppen.

Före oljekrisen kostade oljeimporten Sverige 4-5 miljarder kronor per år. På elt år ökade kostnaden till ca 14 miljarder kronor, vilket statsministern redan påmint om. Belastningen 1977 av oljenotan - 15 miljarder kronor -svarar mot så gott som hela underskottet i vår bytesbalans, det underskott som åstadkommer så omfattande problem för den svenska ekonomin nu och i flera år framåt.

Därför har Sverige särskilt stor anledning att internationellt förorda och nationellt praktisera en medveten och effektiv politik för atl begränsa förbrukningen av olja.

Därför har vi också slörre anledning än de flesta andra länder all känna oro över de många prognoser som kommit om en allvariig obalans mellan tillgång och efterfrågan på olja under 1980-talet och därmed nya höjningar av oljepriserna.

Låt oss göra det tyvärr realistiska tankeexperimentet alt oljepriset någon gång under 1980-talet fördubblas jämfört med i dag och vi då skulle vara lika beroende av olja som i dag. I del läget: Vad händer med Sverige? Kostnaderna för vår import av olja skulle bli ungefär dubbelt så slora som i dag - omkring 30 miljarder kronor med dagens penningvärde. Vad skulle en sådan imporikostnad leda lill?

Det kan vi inte veta i detalj. Mycket beror på hur utvecklingen blir i vår omvärld. Men vi kan allmänt föreställa oss de svårigheter som del svenska samhället skulle råka in i. Vad vi erfarit av problem de senaste två åren ger god vägledning.

Den ekonomiska obalansen skulle permanentas. När vi efter elt antal svåra år börjat komma till rätta med verkningarna av den förra oljeprishöjningen skulle vi drabbas av ett nytt allvariigt slag. Vi skulle hamna i den ständiga obalansens samhälle.

Vi måste alltså inse all Sveriges starka oljeberoende har en djupt allvariig social och ekonomisk innebörd. Därtill kommer faran av att oljeberoendet kan komma alt användas för utrikespolitisk utpressning. En stor oljeförbrukning för också med sig stora miljörisker. Här finns hot mol vår egen och kommande generationers livsmiljö som är mycket påtagliga.

Del måste därför enligl folkpartiets mening vara elt huvudmål både för vår ekonomiska politik och för vår energipolitik alt minska Sveriges slora beroende av importerad olja. Del gäller för varje regering och under lång tid framåt.

Kravet all komma bou från vårt starka oljeberoende visar samtidigt på behovet av kraftigt ökad kapitalbildning inför 1980-talet. Insatser för hushållning med energi i bostäder, industrier och kommunikalioner, investeringar i realistiska alternativ till oljan, utbyggnad av nya energikällor som stegvis kan föras in i ell försörjningssystem - allt detla fordrar myckel betydande kapitalinsatser.

Stora behov finns också på andra områden. Näringslivet står inför omfattande och långvariga krav på strukturförändringar. Industriinvesteringarna måste öka för alt vi skall kunna arbeta oss lill balans i våra ulrikesaffärer. Samtidigt behöver bostadsbyggandet öka om vi skall undvika en ny bostadsbrist. Inom den offentliga sektorn kvarslår viktiga behov, som t. ex. alt klara efterfrågan på daghemsplatser. Av en rad olika skäl måste vi alltså öka sparandet och kapitalbildningen i vårt samhälle. Det blir svårt atl klara i de former vi i dag har. Hushållssparandel ligger redan på en hög nivå, och ytteriigare stimulanser behövs för atl hålla uppe den nuvarande sparkvolen. Socialförsäkringarna, med framför allt AP-fondema, växer inle som tidigare. Stat och kommun måste öka sitt finansiella sparande, men del möter samtidigt mycket stora svårigheter med det väldigt höga skattetryck som vi redan har.

Slutsatsen blir alt det är angelägel atl en ökad kapitalbildning kan ske ute i företagen. Del är viktigt inte minst för att förstärka en decentraliserad ekonomi. Ett näringsliv med god lönsamhet och hög kapitalbildning kan i högre grad slå på egna ben. Företagsledning och anställda kan då la mer av eget beslulsansvar, ulan att behöva så myckel av direktiv och ekonomiskl stöd från en central byråkrati.

Den här analysen har hela tiden varil avgörande för folkpartiets krav på någon form av löntagarfonder med individuell anknytning och som skall motverka och inle förslärka maktkoncentrationen, som skall skydda, men inle undergräva marknadsekonomin.

Det är önskvärt alt företagen har god lönsamhet och kan utveckla förelagssparandel och all riskvilligt kapital söker sig lill näringslivet. Men samtidigt är det inte möjligt, eller önskvärt, all ell ökat företagssparande leder lill ökade förmögenhetsklyfior. Folkpartiet drev därför fram den statliga uiredning som nu arbetar med olika modeller för lönlagarnas andel i förelagens kapitalbildning. Senast i höstas angav vårt landsmöte viktiga principer som enligl vår mening bör prägla arbetet. Man sade bl. a.:

"En självklar utgångspunkt är atl ett syslem med löntagarfonder ska

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

befästa och förstärka en decentraliserad marknadsekonomi och motverka alla former av maktkoncentration.

Systemet bör således underiätta en tillfredsställande kapitalbildning i företagen och motverka fortsatt förmögenhetskonceniration. Systemet ska vidare utgöra elt stöd för den solidariska lönepolitiken och flr därför ej komma i konflikt med principen lika lön för lika arbete. Systemet ska bidra lill en fortsatt demokratisering av arbetslivet. De mindre företagen bör ej omfattas av systemet."

Vi ser utredningen om löntagarfonder - med hjälp av förslag från organisationer, partier och frislående debattörer - som mycket viktig för att klara kapitalbildning och samhällsutbyggnad för framliden. Det är utgångspunkten för vår aktiva medverkan i del arbetet.

Herr lalman! De problem som möter del svenska samhället inför 1980-talel inbjuder inle till lätlfärdiga löften eller till enkel demagogi. De kräver tvärtom atl politiker och partier öppet beskriver verkligheten sådan den är och hederiigi tar ställning i besvärliga vägval.

I en demokrati kan vi inte ha som politisk metod att dölja fakta. Vi måste tvärtom bygga på människornas insikt och förmåga atl förstå all också svåra beslut måste fattas om vi skall kunna återställa balansen i den svenska ekonomin. Det är min tro alt svenska folkel är bereu alt lyssna på en sådan ärlig beskrivning av svårigheter och ta de trots allt begränsade påfrestningar som krävs för att vi också på sikt skall kunna la vara på Sveriges möjligheter.

Vårt mål är att skydda värden som en bred majoritet ger sitt stöd åt. Det gäller värnet om den fulla sysselsättningen. Det handlar om rätten till omsorg om de sjuka och dem som har det svårt. Tryggheten för de äldre är självklar. Jämställdheten mellan kvinnor och män måste vidgas. Och vi skall ha en ekonomi präglad av mångfald och maklspridning. Också i en tid av kärv ekonomi är del för sådana värden vi skall fortsätta att arbeta, därför atl de är nödvändiga i ett gott samhälle.

OLOF PALME (s):

Herr talman! Det var med intresse somjag lyssnade till de uppvisningar i flykt från verkligheten som framför allt herrar Fälldin och Bohman gav. Herr Bohman flydde till det förflutna. Han ägnade - nästan längtansfullt - en massiv del av sitt anförande ål de glada år då herr Bohman fanns i opposition. Han talade om allt som han skulle ha uträttat under åren I973-I976. Han glömde bara att berätta au skälet till att moderaterna under de åren stod helt isolerade var alt de krävde så våldsamma påspädningar i den privata konsumtionen genom sänkning av moms, skatter m. m. atl om de kraven hade genomförts, hade det gått mycket illa för den svenska ekonomin. Därmed faller hela herr Bohmans nostalgiska uppvisning.

Sedan talade herr Bohman om skatterna som om han hade sänkt dem. Del lovade han ju under de glada dagarna 1973-1976. Men del ärju, herr Bohman, elt s. k. oomkullrunkeligt faktum att det samlade skattetrycket i landet påtagligt har ökat under den lid vi har haft en borgerlig regering. Del brukar

herr Mundebo tala om och det kunde väl även herr Bohman säga i stället för atl låtsas någonting annal. Ni har omfördelat skattetrycket så alt de mindre inkomstlagarna har fltt de hårdaste smällarna, men ni har ökat det.

Herr Bohman sade inle ett ord om priserna. Under de glada dagarna lovade moderaterna en prisstegring på 5 96. Del blev 13 96. Hur blir det i fortsättningen?

Herr Bohman sade inte heller någol om budgetunderskott. Jag minns hur herrar Hjalmarson och Bohman förr i liden i debatterna sade: Medan denne socialdemokrat talat har budgetunderskottet stigit med si och så många kronor. Skulle Jag använda den lekniken så har årets budgetunderskott sedan maj månad stigit med 60 000 kr. i minuten, I 000 kr. i sekunden. Om detla hade herr Bohman ingenting att säga. Hur skall det likvideras? Vad har det för påverkan på kreditålstramning, inflation, etc?

Om socialisering hade däremot herr Bohman myckel all säga. I moderaternas husorgan har jag kunnat läsa atl vi nu närmar oss öststaternas ekonomiska system. Snart flr heu Fälldin åka till Ystad och säga till hen Bohman att han hotar de demokratiska fri- och rätiighelerna. I en broschyr för ell år sedan där de sex moderata statsråden framträdde för all markera regeringens högerprofil sade herr Bohman: "Socialiseringsplanerna försvann i papperskorgen redan den 19 september." Man har i den nuvarande regeringen en förkäriek för papperskorgar, med föriov sagl underiiga papperskorgar. Sedan ni lade dessa socialiseringsplaner i papperskorgen har ni förstatligat mer än under någon tidigare period i svensk historia. Det har ofta varit dåliga förstatliganden, men det har förstatligats med liv och lust. Men fiy till del förflutna, lill de glada löftena, de glada överbuden och moderaternas drömmar! Man kan förstå alt herr Bohman är sur och gnällig i dag om man jämför drömmarna och verkligheten.

Herr Fälldin flyr på ell annat sätt. Han skryter hejdlöst med hur bra det är i landet. Regeringen är framgångsrik och allt går bra. Men vad är resultaten av denna politik? Jo, produktionen går ned med 2,5 96. Inflationen stiger med över 16 % på dagligvaror, en rekordnotering. Levnadsstandarden sjunker för framförallt låginkomsttagarna. Vi har jättelika underskott i budgeten och en enorm utlandsupplåning. Vi ökar våra skulder och minskar våra tillgångar.

Men allt är bra, säger herr Fälldin, länk vilken framgångsrik regering vi har.

Han säger att det går bra på arbetsmarknaden. Vi har nästan fler sysselsatta i dag än för två år sedan, sade han. Men för två år sedan sade herr Fälldin: Vi skall öka sysselsättningen med 400 000 nya jobb, varav 270 000 inom industrin. Sedan dess har under den borgeriiga regimen antalet industrijobb minskat med 70 000 om jag minns rätt. Framgångsrikt och bra, säger herr Fälldin.

Och så flyr han lill kärnkraften. Först talar han om industriell expansion, och sedan drömmer han om prognoser som bygger på stagnation och fortsall lågkonjunktur. Och så fortsätter han all skälla på mig. Men på sätt och vis börjar jag bli led på det.

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

Varför ger han sig inle på sina borgeriiga regeringskamrater i stället? Varför ger han sig inte på industrin,som haroförsyntheten all kräva 20 reaktorer? De flr ingen del av skallet, ulan herr Fälldin fortsätter alt gräla på socialdemokralerna.

Kunde inte herr Fälldin försöka fylla sin roll som regeringschef i stället och ge besked? Hur blir det med pengar till Forsmark 3? Får Ringhals starta? Delar herr Fälldin fortfarande den mening som jordbruksministern, industriministern och han själv gett uttryck för - alt vi skall skrota den svenska kärnkraflsindustrin? Står han fast vid löftet all avveckla kärnkraften lill 1985?

Ja, hur slår det lill på daglingarfronten?

Vad var det för fel på vad herr Bohman sade om kärnkraft och vad herr Ahlmark sade om oljeberoende? Varför sysslar inte herr Fälldin med all klara ul det med sina regerings kamrater eller med att ge den svenska allmänheten besked i stället för att stå här och harpa på mig?

Sedan tillbaka till miljöfrågorna: Vi skapade en hård lagstiftning som gav regeringen alla möjligheter atl tränga in i säkerhetsproblemen och atl vidta alla åtgärder för atl klara kärnkraftens säkerhetsfrågor - alomenergilagslift-ningen. Ett omfattande forskningsarbete har visat alt det med känd teknik går all klara den slutliga förvaringen i dag på ett tillfredsställande säll. Så är det.

Men hur är del med de hundratusentals kemiska medlen? Redan antalet ämnen skapar koslnadssvårigheler. Och kunskapen om miljöeffekter är begränsad. En regering kan aldrig klara della. Del är en väldig skillnad mellan en koncessionslagsliftning - som ger regeringen fullständiga kontrollmöjligheter, om den vill använda dem - och områden som kemiska produkter, där samma sak inte går. Och det vet herr Fälldin.

Säg hur ni kommer att göra med våra krav som gäller miljön och de kemiska ämnena! Eller är det bara som ett slagirä i energidebatten som detta med andra miljöeffekter är intressant?

Ni log också upp -del gör ni alltid - kostnadsläget. Ni har en lång lista på socialdemokratiska skattehöjningar och kostnadsökningar. Del höll ni på med i fjol också. Då åkte ni land och rike runt och sade: Skandal -socialdemokraterna vill öka bensinpriset med 5 öre litern, del är en orimlig kostnad för näringslivet, för glesbygdens människor osv. Och ni levde på detla i månader.

Nu har det gått elt år. Ni tog inte fasta på våra förslag om atl i tid stärka budgeten, Nu klipper ni lill med fem gånger störte höjning, 25 öre. Slut med den agitationen.

Ni körde med samma lista i fjol. Det gick tre månader, och sedan klippte ni lill med en momshöjning på 3 96.

Del där kan man skratta åt nu. Men det är klart att ni måste ha litet svårt att ordna anletsdrågen efter alla de skattehöjningar som faktiskt drabbat svenska folket.

Vi kan ha olika meningar. Men det allvarligaste är att ni ohederiigl förvränger våra förslag - som ledande centerpartister gjort. Det kan man inte

tolerera.

Jag läste först alt herr Åsling varit i Jämtland och sagt aU vi skulle ha föreslagit 8 96 högre avgifter för arbetsgivarna än regeringen. Jag trodde del var en missuppfattning. Sedan hör jag lill min förvåning, först i radion och sedan nu, att herr Fälldin upprepar detta påstående.

Lål mig la ell enda exempel för att belysa tokigheterna här. Ni ville sänka den allmänna arbetsgivaravgiften med 2 96. Vi sade atl del var bättre atl använda de 4 miljarderna till planmässiga och medvetna ålgärder för alt utveckla industrins slagkraft. Bara 500 miljoner av detta gick Ju till exportindustrin. Vi ville sälla in alla de 4 miljarderna på exportindustrin. Sedan sänkte ni i alla fall arbetsgivaravgiften.

När vi nu motionerar om den ekonomiska politiken vill vi fortfarande salsa på näringslivels utveckling. Vi accepterar sänkningen av arbetsgivaravgiften som ett faktum och vill i stället ha en slrukturavgift som skall sältas in från den I juli och som innebär en ökning av lönekostnaderna med 0,7 96 för 1978.

Vad säger centern då? Jo, alt socialdemokralerna först vill ha 2 96 i arbetsgivaravgift och ovanpå delta 2 96 i strukturavgift. Ni adderar hell ogenerat, fräckt och osannfärdigt.

Jag kunde la upp andra exempel på samma sätt.

Jag ber statsministern alt nu utan omsvep förklara här i kammaren atl de uppgifter som ni spritt och upprepat här i dag är grovt felaktiga, icke sannfärdiga och av en art som inte flr tolereras i en anständig och hederlig politisk debatt.

Vi föreslog en slrukturavgift. Den innebär en kostnadsökning för förelagen på 0,7 96 -jag kommer tillbaka lill del strax. Men della visar var skillnaden ligger.

Beiräffande kostnader för arbetskraften ligger Sverige på sjunde plats i Europa. Tyskar, schweizare, holländare, belgare, danskar och norrmän har högre arbetskraftskostnader än vi. Men jag frågar: Hur länge skall vi fortsätta i utförsbacken innan ni är nöjda? Vi måste fråga oss vad det beror på att vi har en ganska hög nivå på lönekostnaderna i Sverige och har haft del länge.

Del innebär atl vi haren hög levnadsstandard och en hög utbyggnad av den sociala tryggheten - därför att vi haft god och billig energi, moderna och utvecklade förelag, högl utvecklad produktionskapacitet, väl utbildade, yrkeskunniga och väl organiserade arbetare och tjänstemän och en snabb teknisk utveckling. Vi har fört en ekonomisk politik som skapat en stark ekonomi och sunda statsfinanser.

Men vad har hänt under den borgerliga regeringens första år? Energipolitiken är elt kaos. Investeringarna rasar. Regeringen har skapat stora motsättningar gentemot löntagarorganisationerna. Satsningen på teknik och forskning går tillbaka. Budgetunderskottet ökar med en tusenlapp i sekunden. Fortsätter man på det sättet betyder del nedpressning av levnadsstandarden och därmed av kostnadsnivån, vilket också innebär sämre social tiygghet.

Därför är grundproblemet all skapa ett ekonomiskt underlag för en god

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolilisk debatt

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk deball

levnadsstandard och en fortsalt social reformpolitik. Därför är regeringens passivitet fariig. Därför är er rädsla för offensiva satsningar den största ekonomiska risk vi nu löper.

Visst innebär vårt förslagen kostnadsökning på 0,7 96-7 °/oo-under 1978, det erkänner vi. Men vinsterna - eftersom vartenda öre går tillbaka till förelagen - är desto slörre.

Gå ut lill löntagarna, arbetarna och tjänstemännen, och säg: Det blir ingen strukturfond med möjligheter lill offensiva framtidssatsningar med löntagarinflytande.

Gå ul lill förelagen och säg: Nu blir del hårda tag på kreditmarknaden för budgetunderskottet är så ofantligt stort.

Gå ut till företagen och säg: Ni flr inget besked om energipolitiken.

Gå ul lill byggnadsarbetarna och säg: Del blir ökning av arbetslösheten trots alt vikliga investeringar behöver göras och trots att vi behöver bygga fler bosläder.

Gå ut lill tekniker, forskare och företag och säg: Nu skär vi ned när del gäller forskning och utveckling.

Gå ul och säg: Vi vill inte salsa på några utvecklingsbolag, vi behöver inte göra några ansträngningar för att medverka till en utveckling på de områden som socialdemokraterna har lagit upp.

Gå ut och säg allt della, ty det är vad som blir följden om ni avvisar våra konkreta och konstruktiva förslag. Det som ni har atl erbjuda i stället är lägre lönekostnader och passivitet. Nu mer än någonsin gäller del att göra offensiva framlidssatsningar. All avslå från dessa är det som är riskabelt. Del är passiviteten, oföretagsamheten och det borgeriiga stillaståendet som skapar de slora riskerna.

Allra sist, herr talman, vill jag ta upp en sak, eftersom jag tyckeratt den är viktig. I moderaternas nya idéprogram står det bl. a.: "Historien visar hur massan av egendomslösa alltid hotat demokratin och friheten." Del här är ett oerhört påstående. Det är riktat mol en hel generation inom arbetarrörelsen, de flesta just egendomslösa, som decennium efter decennium kämpade för demokratin mot Gösla Bohmans konservativa företrädare - de verkligen egendomsägande. Det är riktat mol en hel generation av europeiska socialdemokrater, som gett sina liv i kampen mot diktaturen till höger och till vänster. Och del är riktat mol dem som är egendomslösa i dagens svenska samhälle: arbetare, tjänstemän, de sämst ställda. Det är de som enligt herr Bohmans terminologi hotar den svenska demokratin. Det var arbetarrörelsens egendomslösa som tillsammans med liberalerna drev igenom demokratin i vårt land, och vi kommer stenhårt all värna om den. Det kommer vi alltid att göra. Därför måste vi reagera mol den typ av, enligt min mening, djupt skumma tankar som Gösta Bohman och hans idépoliliska grupp ger uttryck för. Gör demokratin den tjänsten, herr Bohman, att skaffa en riktigt stor papperskorg alt kasta det där uttalandet i!

LARS WERNER (vpk):

Herr talman! Samtliga representanter för regeringen har i dag berömt sig av atl sysselsättningen har ökat. Men Jag vill fråga: Hur kan ni påslå del? Statsministern använde sig vårdslöst av en klumpsumma som inte ger den verkliga bilden. Fakta är all antalet heltidssysselsatta sedan 1975 har minskat med över 100 000 - från 3 313 000 till 3 202 000 år 1977. En ökning har under samma tid ägt rum av antalet deltidsarbetande, men omvandlar vi detla till heltidsarbeten blir resultatet en minskning av antalet hellidsarbelsplalser med över 30 000. Till delta kommer ett ökat antal personer, som inte flr plats på den ordinarie arbetsmarknaden utan hänvisas till olika AMS-arbeten.

Tar man hänsyn lill allt detla, finner man atl del blivit en ganska stark minskning av antalet arbetsplatser på den ordinarie arbetsmarknaden, en minskning med i runt tal över 50 000 hellidsarbelsplalser. Sådan är ju verkligheten. Det enda nya jobb som ni i regeringen var nära alt skapa under den här regeringsperioden var väl när ni ell lag höll på att fl två landshövdingar i Växjö.

Herr talman! Får jag också säga några ord om vad som här i debatten kallats den eländiga energipolitiken. Även jag lycker all vi har en eländig energipolitik. Därför menar vpk att vi så snart som möjligt behöver samla oss lill elt nytt riksdagsbeslut om inriktningen av energipolitiken. Beslutet från 1975, då i första hand socialdemokraterna och moderaterna enades om en mycket kraftig utbyggnad av den uranbaserade kärnkraflsproduklionen, skulle Ju enligt planerna prövas på nytt i år, och della ligger Ju också som underlag för energikommissionens arbete. Del är emellerlid uppenbart alt det finns krafter i rörelse för all uppskjuta denna granskning av tre års energipolitik. Man förebär atl vi utan svårigheter kan uppskjuta beslutet. Del gäller i första hand förstås att bygga vidare på kärnkraftverken eller atl utveckla alternativa förnyelsebara energikällor ett par tre år.

Vi skulle inle behöva la ställning, säger man. Men vad innebär del? Ja, del innebär i verkligheten atl den väldiga kärnkraftssatsningen frän 1975 kommer att fortsätta och alt hela programmet rullar vidare, så atl andelen kärnkraft i vår energiframställning blir slörre och stöue. Det innebär också alt vi medan vi låtsas uppehålla valfriheten i verkligheten bygger in oss i kärnkraflsberoendel, som vi inte utan slora svårigheter kan ta oss ur.

Därför, menar vi, bör beslutet fattas så snart som möjligt. Vi har också från vårt parti föreslagit, att riksdagen skall fatta ett principbeslut om en energipolitisk inriktning, som innebär all vi kraftigt satsar på att utveckla förnyelsebara energikällor, att vi lill fullo utnyttjar hela den stimulans för sysselsättning, både industriellt och på byggnadsområdel, som det måste innebära atl t. ex. i stor skala ta fram vindturbiner och komponenter för solfångare och solvärmeanläggningar av skilda slag.

Takten i avvecklingen av kärnkraften kan vi alltid diskutera, men avvecklingen kan inte ske snabbare än vad energiförsörjningen medger. Men den takten är å andra sidan avhängig av med vilket allvar vi satsar på andra energikällor. Vi har i vårt mycket utförliga energipoliliska program anvisat en klar och konsekvent inriktning på att befria oss ifrån kärnkraften, vars risker

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

ju snarast blir alltmer uppenbara efter hand som liden går. Vi menar alt detta är ell realistiskt program, och det är i verkligheten mera en nödvändighet än ell val atl vårt land slår in på en energipolitisk linje med den inriktningen.

Del har sagts all kärnkraften skall vara en parentes. Det hör vi bl.a a. i stor utsträckning från dem som mycket aktivt medverkar till den kraftiga utbyggnaden. Ja, vi menar all del bör bli en så kort parentes som möjligt. Men hela talet om en parentes blir inle trovärdigt när det kommer från dem som i lid och otid för fram samma argument som kraftverkskapilalel och industrihögern gör när det gäller vår energipolitik. Försöken att ställa upp fortsatt utbyggnad av kärnkraften som enda allernaliv lill en annars hotande arbetslöshet ärju ren utpressning. Utbyggnad av andra energikällor ger minst lika många jobb, antagligen fler, som dessutom kan lokaliseras myckel bättre.

Jag bestrider inte all del blir en viss kapitalförstöring om man avskriver kärnkraftverk snabbare än vad som motsvaras av nedslitning och förbrukning, men det ansvaret faller ju helt på dem som beslöt om della väldiga utbyggnadsprogram. Jag är inle säker på atl utbyggnaden av de många kärnkraftverken någonsin har varit riktigt förankrad bland svenska folkel. De undersökningar som har gjorts visar nämligen övervikt för kärnkraflsmol-ståndare, trots en massiv och kompakt propagandavall från de krafter med rika resurser som finner det förenligt med sina intressen all bygga ut kärnkraften. Vi har därför från vårt parti ställt frågan om folkomröstning, och vi menar atl den frågan fortfarande har aktualitet.

Frågan om inställningen lill kärnkraften har inte kunnat komma lill ullryck i det senaste valet,eftersom varje parti står för ställningstaganden i en mängd frågor. Den enskilde väljaren har inte kunnat renodla den frågan. Det är sannolikt att ställningstagandet i kärnkraftsfrågan ändå spelade en viss och avgörande roll för valutslaget 1976. Men det var inte möjligt att la ställning för eller emot ulan att riskera alt stödja en politik som man inte alls avsåg all gynna.

Regeringspartierna är inle överens i energifrågan. Del kan inte uteslutas att del också ur denna oenighet växer fram skäl au i en folkomröstning med klara ja- och nejallernaliv la fram elt rådgivande resultat. Jag förutsätter naturiiglvis att de som bejakar framliden och säger nej till kärnkraflssamhället då skall fl lika goda propagandaresurser som kraftverks- och industrikapitalets gynnare kommer att ha.

För vår del är ställningstagandet klart. Del framgår av vad vi har sagl tidigare, och del framgår av vårt energipoliliska program att vi vill bygga bort kärnkraften. Del innebär naturiiglvis också alt vi liksom kommunerna i Skövde och Falköping säger nej lill uranbryining, därför alt utan svenska kärnreaktorer skall vi heller inte ha uranbryining eller utveckla någon annan del av del som ingår i kärnbränslecykeln. Vi erbjuder en annan väg för energiförsörjningen och sysselsättningen.

Men vad vi framför allt behöver i dag är klara besked från regeringen om vilken energipolitik som den avser alt föra.

Herr talman! Får jag sedan la upp en annan fråga, som man med lätt hand har gått förbi från regeringens sida här i dag, trots atl man har talat och skrutit myckel över sysselsättningen. Del gäller abelslöshelen bland byggnadsarbetarna.

Vart tog löftena från arbetsmarknadsministern i november förra året vägen, då arbetsmarknadsdepartementet gick ul med ett pressmeddelande och sade att vi måste på olika sätt motverka ytteriigare minskning av antalet sysselsatta inom byggbranschen?

I dag vet vi atl de utlovade åtgärderna inte har gett några påtagliga resultat, och därför kan vi också konstatera att antalet arbetslösa vid årsskiftet var dubbelt så stort som när löftena gavs i november. Jag menar att regeringen medvetet offrar byggnadsarbetarna i sin politik att tillgodose exportkapitalets vinster. Det är byggnadsarbetarna och deras familjer som på nytt skall vara konjunktunegulator. Vi har i dag större arbeslöshel i denna grupp än på många år, framför allt beroende på den katastrofala nedgången i bostadsbyggandet, där färdigställda lägenheter i flerfamiljshus blir allt färre och antalet påbörjade lägenheter minskat med en iredjedel jämfört med föregående år. På många orter råder i dag totalt byggstopp när del gäller flerfamiljshus, samtidigt som småhusbyggandet ökar rekordsnabbi och blir en växande spekulationsmarknad, där bostadsbyggandet blir privatiserat och förvandlat lill ell renl spekulalionsobjekt, medan bostadssaneringen j tätorter har avstannat nästan hell.

Detta är, helt summariskt, den konkreta situation som hundratusentals människor i dag upplever, kombinerat med rekordslora hyreshöjningar, en situation som de flr uppleva därför all regeringens utgångspunkt när del gäller bostads- och hyrespolitiken är atl de s. k. marknadskrafterna skall verka fritt också på bostadsmarknaden.

Det senaste kravet från bygg- och fastighetskapitalet är kravet från direktören i Byggentreprenörföreningen att hyrorna skall släppas helt fria för att, som han säger, problemen i Stockholms innerstad skall lösas. Det är självklart en lösning som innebär alt inga låg-och medelinkomslagare skall fl möjlighet atl bo där, utan Stockholms innerstad skall reserveras för folk med tjocka plånböcker.

Del är, menar jag, en borgeriig asocial bostadspolitik, som står helt i motsättning till kravet atl möjligheten att fl en god bostad lill rimligt pris är en social rättighet som skall tillförsäkras alla människor här i landet. Det som nu pågår är en utveckling som inte kan få fortsätta. Därför ställer vi kommunister, med stöd från människor långt utanför våra led, kravet om hyresslopp, i avvaktan på en ny, socialt inriktad bostadspolitik. Vi säger: Inför prisstopp på byggnadsmaterial, sank den garanterade räntan för allmännyttiga företag och inför ränte- och amorteringsfria lån till samma företag! Öka byggandet av flerfamiljshus och saneringen av de äldre husen!

Del här är några huvudpunkter i ett program för omedelbara åtgärder, samtidigt som inriktningen självfallet måste vara all göra slut på de privata vinst- och spekulationsiniressena på hela bostadsmarknaden. För att nå dit har vi formulerat de gamla kraven om all inrätta en statlig bosladsbank, som

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolilisk deball

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolilisk deball

tillhandahåller kapital till låg och fast ränta, att förstatliga den lunga byggmaterialindustrin, atl ge kommunerna ökade möjligheter att behålla mark för flerfamiljshus och alt överföra flerfamiljshusen i kommunal eller bostadskooperaiiv ägo. Detla menar vi är grundstenar i en socialt inriktad bostadspolitik -en bostadspolitik som naturiiglvis står i stark motsättning lill regeringens huvudlinje, där den kalla affärsprincipen skall gälla, så alt privatbyggmästare, fastighetsägare, malerialfabrikanler, lomljobbare och andra spekulanter skall få tjäna pengar på människors boende.

Jag vill fråga statsministern: Hur långt i eftergifter för de rena kapital- och spekulationsintressena är centern beredd att gå, eftersom ni ju i olika sammanhang säger er lala på småfolkets vägnar? Den politik som regeringen i dag bedriver är Ju moderaternas politik i bostads- och hyresfrågorna, som dominerar också i den frågan i regeringen. Vi har visserligen två bosladsministrar-som tävlar om atl framföra sina motstridiga uppfattningar! Ingen av dem har dock kommit med något recept på hur vallöftena om åtgärder mot hyreshöjningar skall kunna infrias. Tvärtom har vi fått uppleva hyreshöjningar som utgör elt direkl hot mot en social bostadspolitik. För tiotusentals stockholmare siiger hyrorna med hundratals kronor per månad fören vanlig lägenhet, och situationen är likadan på de flesta håll i landet. Jag vill fråga både statsministern, bosladsministrarna och hela regeringen: Vad tänker ni göra åt detla?

Under detta anförande övertog förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Statsministern THORBJÖRN FÄLLDIN:

Herr talman! Lål mig först säga några ord till Lars Werner, som påstod atl jag skulle ha lämnat felaktiga uppgifter om sysselsättningsläget vid det senaste årsskiftet.

Jag vill då hänvisa lill all arbelskraflsundersökningarna visar atl vid årsskiftet 1977/78 var 4 093 000 människor sysselsatta, mol 4 096 000 vid förra årsskiftet och 4 088 000 vid årsskiftet 1975/76. Får Jag dessutom hänvisa till atl del redovisas lägre arbetslöshet nu än vid tidigare konjunklurpåfrest-ningar under 1970-lalel. De uppgifterna lär det inte gå att bestrida; det ärju inle regeringen som sköter den här statistiken, ulan det gör offentliga myndigheter.

Lars Werner var inne på frågan om bostadsbyggandet och talade om eftergifter lill byggnadsdireklörer och andra. Får jag påminna Lars Werner om att en förändring av bostadspolitiken för all stimulera bostadsbyggandet ju inte rimligen kan ses som någon eftergift i del fallet.

Här vill jag samtidigt gärna la upp ett avsnitt i Olof Palmes huvudanförande. Han sade atl ytieriigare 15 000 lägenheter behöver byggas - del är del antal som socialdemokraterna anger - och det formulerades i talet som ett krav. Vad det är fråga om är all man vill få ner hyrorna i de nya hus som byggs. På det sättet skulle del bli lättare för kommuner, stiftelser och andra att nyproducera, och naturiiglvis är det resonemanget i och för sig riktigt.

Socialdemokraterna vill nu åstadkomma detta genom att för 10 % av produktionskostnaderna sätta in elt ränte- och amorteringsfrilt lån. Jag vill då påminna om att regeringens åtgärd innebär samma effekt. Genom atl vi sänker ränlan på lånen lill bostadsbyggandet med 0,5 % uppnås ju precis den effekt som socialdemokralerna är ute efter. Genom regeringens åtgärd blir hyrorna i nyproduktionen lägre än de eljest skulle ha blivit. Om den ena metoden leder lill ökat bostadsbyggande, så gör naturiiglvis den andra del också. Svårare än så är det inte.

Jag konstaterar alltså att vi är ense om att bostadsbyggandet behöver stimuleras och atl vi på båda håll syftar lill atl få ner hyrorna i nyproduktionen. Vi har också samma syn när del gäller skälen lill alt öka bostadsbyggandet: det föreligger ett behov av bostäder och ell behov av att öka byggsysselsätlningen, och vi får dessutom spridningseffekter inom ekonomin som är av värde.

Olof Palme efteriyste också bättre mänskliga kontakter, och i ell avsnitt av sitt anförande redovisade han med inlevelse hur människor slås ut från arbetsliv och samhällsliv. Han kom också in på hur tonåringar upplever sitt liv som monotoni och meningslöst och drivs ul lill kriminalitet, alkoholmissbruk, narkotikamissbruk osv. Dess värre är det så atl ungdomarnas situation i dag i långa stycken är sådan som Olof Palme beskriver, och vi har därför en gemensam uppgift all försöka komma lill rätta med della. Men Jag tyckte alt Olof Palme glömde en viklig sak i sammanhanget. Är inle dessa problem i stor utsträckning en frukt av 1960-lalels samhällsbyggande, av en folkomflyttning som ofta hade ett tvång över sig genom alt de regionalpolitiska insatserna varotillräckliga under den tid då investeringslusten var god? Vi fick Ju då en massproduktion av beiongstäder ulan några förutsättningar för mänskliga kontakter, och vi är nu ense om alt vi måste sätta in saneringsåtgärder i dessa områden för all förbättra bostadsmiljön. Jag vill påminna Olof Palme om atl vi från centern på 1960-lalel varnade för sådana effekter.

Dess bättre byggs det inte på detta sätt nu. Vi lägger i dag större vikt vid boendemiljön, och vi har på ell helt annal säll ökat möjligheterna för produktion av småhus och boende i mindre grupper. Detta är ett exempel bland många på aktiva insalser som regeringen gör för alt lösa de ungdomsproblem som vi står mitt uppe i. Låt mig här också påminna om de förebyggande åtgärder som vidtas på narkolikaområdet och för alt förbättra vården av narkomaner. Jag vill också erinra om den nya alkoholpolitiken, som Ju också i hög grad syftar lill all lösa dessa ungdomsproblem, och regeringens satsning på fler kvarterspoliser - inte för att få en effektivare övervakning ulan just för alt med en sådan organisation skapa bälire kontakt mellan samhällets företrädare och de människor vi nu talarom. Allt detta är exempel på insalser som fortlöpande görs för alt söka lösa ungdomsproblemen.

De problem som Olof Palme här tog upp är oerhört viktiga, det vill jag gärna framhålla.

Men när Olof Palme i sin replik går in på min, Per Ahlmarks eller Gösla

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

4 Riksdagens protokoll 1977/78:68-69

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolilisk debatt

Bohmans beskrivning av de samhällsekonomiska problemen och den redovisning vi lämnar när det gäller vad regeringen har föreslagit för atl lösa dem, då ger han intryck av att stå helt tomhänt. Han radar upp problem som vi är ense om existerar. Vi har redovisat hur vi vill lösa dessa problem, men Olof Palme återkommer till alt regeringens enda recept är utlandsupplåningen. Sanningen är ju alt också socialdemokraterna måste ha en hög utlandsupplåning. Denna upplåning är del pris vi får betala för att klara de akuta problemen på arbetsmarknaden och få en grund för en fortsatt positiv utveckling. Jag är övertygad om att Olof Palme innerst inne vet lika väl som jag att den gemensamma uppgift som vi har fram lill mitten av 1980-lalet är atl skapa jobb i den storieksordning vi talade om i valrörelsen - 400 000. Det är en förutsättning för atl alla som vill och kan la ell arbele också skall ha den möjligheten. Det är exakt vad jag sade i valrörelsen, och den målsättningen harjag kvar.

Sedan della om lönekostnadernas relativa förändring. Ni motsatte er atl Sverige skulle lämna valulaormen. De länder som Olof Palme talar om, som fortfarande tillhör valutaormen, harju åkt snabbhiss uppåt i internationella Jämförelser genom bindning lill den tyska marken. Man kan säga alt vi sluppit ungefär 6 % kostnadsökning sedan den 1 september genom alt vi sedan dess har vår valuta relaterad lill den slörre korgen, de många länder som vi har handelsutbyte med.

Olof Palme talarom koncessionslagstiftningen, som skulle klara det mesta på energins område. Får jag då säga lill Olof Palme, kammarens ledamöier och alla andra: Som bekant ställer regeringen i villkorslagen kravet på en hell säker slutlig förvaring av kärnkraftens avfall. Varför vill inte socialdemokraterna acceptera det, när de på det kemiska området vill införa en sådan lagstiftning? Det är det som jag har bett alt få elt besked om.

Det framgår av formuleringen i villkorslagen atl det är ell utomordentligt hårt krav som ställs. Kraflförelagens s. k. KBS-proJekt är ett försök att tillgodose kravet för all få la ytteriigare reaktorer i drift. Ingen av oss vet i dag om man har lyckats. Socialdemokraterna glömmer bort kärnkraftsavfallei -jag upprepar det - när de talar om giftigt avfall i övrigt. De bortser också från all kärnkraftens säkerhets- och avfallsproblem är en internationell fråga.

Det är inle bara här i Sverige som man har en seriös granskning av avfallsproblemen. Även på andra håll ställer man ungefär samma krav som vi numera gör. Exempel härpå är Kalifornien i USA. En granskning av lägel för upparbelningen av använt kärnbränsle, lagringen av använt bränsle och deponeringen av kärnkraftens högaktiva avfall pågår där f n. Häromdagen avgav en kommission, som skall lämna sin rapport till den lagstiftande församlingen, sitt utlåtande. I utlåtandet finns en övergripande slutsats om den demonstrerade, beprövade, permanenta och slutliga deponering av kärnkraftens avfall som krävs. Om della krav uttalar den kaliforniska energikommissionen med fyra röster mol en, alt en sådan teknologi inte har demonstrerats, atl del är tveksamt alt anta alt någon kommer att demonstreras före mitten av 1980-lalet. Det är alltså inte bara vad jag med mina

brislfälliga kunskaper på detta oerhört svåra område säger, utan det är en sakkunnig kommission i USA som säger del.

Ekonomiministern GÖSTA BOHMAN:

Herr lalman! Jag kan förslå att Olof Palme är irriterad när vi diskuterar skatter. Det ärju alldeles obestridligt att vi i regeringen bedriver en helt annan skattepolitik än den högskattepolitik som vi skulle ha haft i Sverige, om socialdemokralerna suttit kvar i regeringsställning.

Olof Palme sade sig sakna Jari Hjalmarsons beräkningar om statsskuldens tillväxt per minut. Skulle man lillämpa samma sifferexercis på de socialdemokratiska skattehöjningarna för året, som uppgår lill 9 miljarder kronor, skulle de motsvara 17 123 kr. i minuten. Herr Palme talade i sin replik i 15 minuter. Del skulle alltså, om man tillämpar samma beräkning, bli 256 845 kr. under den lid herr Palme talade. Så mycket var hans anförande verkligen inle värt.

"De glada dagarnas verklighetsflykt" värdet uttryck herr Palme åberopade gentemot mig och mitt parti när han beskyllde oss för överbud och miljardrullningar. Nu förhöll det sig precis tvärtom, Olof Palme. Vi var djupt oroade för framtiden redan i slutet av 1960-lalel och början av 1970-lalel. Vi krävde vid upprepade tillfällen principuttalanden och principbeslut från riksdagen om atl ulgiflsslegringarna skulle anpassas lill tillväxten i ekonomin. Jag vet alt del är svårt alt genomföra sådana beslut, men EG har gjort det. Vi krävde detta, och när vi lade fram förslag om det blev vi hånade. Man gjorde sig löjlig över oss. När vi varnade för utvecklingen, vad fick Jag höra då, i debatt efter deball från Olof Palme? Jo, Gösla Bohman svartmålar, han är svartmålningens mästare.

Anledningen lill atl vi inle var med i Hagauppgörelserna var all vi fömtsåg riskerna med Hagapolitiken. Del var därför vi ställde oss utanför. De skattesänkningar som vi krävde varetl led i en aktiv konjunklurpolilik, och vi syftade därmed till att få ned den höga marginalskatten, som i sin tur drev på lönehöjningarna. De skattesänkningar vi lade fram förslag om skulle, det var vår avsikt, leda lill återhållsamhet i lönehänseende. På det sättet skulle vi bringa ned taklen i de nominella löneökningarna, som i sin lur skapade inflation. Detla har sedan fullföljts av regeringen.

När man går igenom vad vi skrev i våra motioner dessa år kan man konstatera hur rätt vi hade. Jag vet att detta att ha rätt inte är någonting att skryta över, men ändå känns det behagligt atl konstatera att man inte hade fel. Jag skall be all få citera vad vi skrev exempelvis med anledning av finansplanen 1976, i januari månad:

"Som framgått av denna analys av de ekonomiska utsikterna under 1976 är vi allvariigt oroade inför den närmasle framliden. 1976 har förutsättningar atl bli elt för det svenska folkhushållei myckel dåligt år med minskad totalproduktion, stigande arbetslöshet, fortsall snabb infialion och en otillräcklig investeringsulveckling. Underskottet i bytesbalansen kan förväntas bli av samma storleksordning som under 1975." - Det blev som bekant ännu slörre.

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

Det här kallades även då för svartmålning, och inle för verklighetsflykt. Däremot var det verklighetsflykt och grov osanning all utfärda den deklaration som Olof Palme stod för i oktober månad 1976, där man talade om atl den svenska ekonomin var stark. Det var den deklaration som jag nyss läste upp - ett uttryck för del dukade bordets filosofi. Vem hängav sig åt verklighetsflykt och falska skildringarom inte socialdemokralerna? Oss kan ni inte anklaga för detla.

Sedan suger Olof Palme liksom socialdemokratiska talare i gemen på prisutvecklingen under året som på en söt karamell. Alt prisstegringen blev dubbelt så hög som vi förutsåg i Januari beror på all vi, på grund av era tidigare politiska missgrepp, tvingades lägga om politiken. Vi befann oss alltså i valet mellan alt la den bittra medicinen och lägga om politiken - med konsekvenser i prishänseende - eller all låta den gamla politiken fortsätta, med utomordentligt allvariiga konsekvenser för Sveriges ekonomi. Hade socialdemokraterna fåll råda hade vi nu -jag upprepar det på nytt - haft 20-25 % högre kostnadsläge i Sverige."

Nu medger jag gärna atl del inle är lätt att sia om priser, och del skulle vara nyttigt för herr Palme atl länka igenom hur del gick med era spådomar på den liden ni förutsade prisutvecklingen. 1970 förutspåddes i finansplanen en prishöjning fördel året på 3,5 %. Del blev 7 %. 1971 förutspåddes 3 ä4 96 -del blev nära 8 %. 1972 räknade man med 4 96 - det blev nära 6 96. 1973 förutspåddes knappt 5 96-det blev nära 8 96. 1974 värdet bättre, då gick del ungefär jämnt ut. 1975 förutspådde ni 8 96 och del blev 10 96. Räkna fel-om man nu skall tala om felräkning - kan tydligen fler göra. Vi menar att vi inte räknade fel. Prishöjningarna blev följden av en omläggning av politiken som var hell ofrånkomlig.

Sedan vet vi alla atl Olof Palme är en mästare i alt rycka ul satser ur sill sammanhang och atl sedan spela upp ell indignationsnummer kring detla och alt misstolka. Vi anklagar verkligen inte någon för alt ha varil emot demokratin, varken häreller i andra länder. Vad vi säger i vårt programutkast, som Olof Palme sy flår på, är-ett faktum somjag inle trorall någon enda kan förneka - att ett samhälle där människorna är utarmade, där människorna berövas del som de äger, inle blir ell tryggt och stabilt samhälle. I ett sådant samhälle kan det bli svårt atl upprätthålla demokratin. För oss är slutsatsen självklar: Man bör sprida ägandet, bredda välfärden och minska klyftorna mellan människor i samhället. Jag har svårt alt förslå all man kan polemisera mot de tankegångarna, om man inle enbart är ute för att förvränga.

Sedan skulle jag liksom Per Ahlmark vilja stryka under det anmärkningsvärda i - det är kanske del allvariigaste exemplet på verklighetsflykt - att ni undviker all tala om den grundläggande orsaken till våra bekymmer, nämligen det svenska kostnadsläget, och bagatelliserar svårigheterna på det säll som Olof Palme gjort här i dag. Han sade: "Man skyller på alt lönerna är för höga. Men enligt tillgänglig statistik ligger Sverige nu på sjunde plats i Europa när del gäller arbetskraftskostnader."

Jag vet inle vilken tillgänglig statistik det är Olof Palme hänvisar lill. Enligt en viss ofullständig och delvis föråldrad statistik som jag har sett ligger

Sverige på sjätte plats. Men de siffrorna är alltså inle riktiga. Jag skall därför-och för herr Palmes upplysning och, hoppas jag, lill hans uppbyggelse-läsa in de rätta siffrorna i kammarens protokoll.

Låt oss göra en jämförelse av det relativa kostnadsläget per producerad enhet - det är det som är det intressanta - mellan Sverige och genomsnittet av korgvalulorna. Om vi sätter del vägda genomsnittet lill 100 var Sveriges läge

1972 132

1975 133

1977, före devalveringen, 156

1977, efter devalveringen, 137.

Rankar vi de olika länderna kan vi konstatera alt Norge gått om oss. Norge har det alltså sämre i dag. Om Sverige ligger på 100, ligger Norge på 103. Men alla andra länder ligger minst 20 96 under Sverige. Västtyskland ligger på 82, Storbritannien på 42. Det är den rätta listan.

Nu har del blivit bättre här i Sverige. Vad det nu gäller för oss är atl få fart på produktiviteten och utnyttja den överkapacitet vi har. Då skall våra problem lösa sig. Det är min övertygelse att det kommer alt lösa sig. Men man skall också vara på det klara med all del flnns en eftersläpande effekt när man har föriorat marknadsandelar. All vi fortfarande förlorar vissa marknadsandelar beror på vad som hände åren 1975-1976. När man sedan börjar få ordning på valuiavärdel och på kostnaderna tar det åtskilliga år innan man kommer i kapp utvecklingen. Del är därför den process vi nu är inne i kommer all ta en tid.

Jag vill till sist ännu en gång understryka - det tror Jag också Per Ahlmark och statsministern gjorde - alt när vi påvisar de höga lönekoslnaderna så är detla inte någon anklagelse mot löntagarna eller lönlagarnas organisationer. Det är ett konstaterande av all Sverige under dessa två år, i den ekonomiskpolitiska miljö som då förelåg, höjde sina arbetskraftskostnader - både avgifter, skatter och löneförmåner - så alt vi hamnade i den obalanssitualion gentemot omvärlden som hela den svenska ekonomin fortfarande lider av och som vi kommer atl fortsätta atl lida av under ytterligare en lid, innan vi når den fullständiga återhämtning som det är regeringens syfte atl vi skall nå och som vår politik är helt inriktad på.

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolilisk deball

Arbetsmarknadsministern PER AHLMARK:

Herr talman! Somjag sade finns det i och för sig en hel del att ta fasta på i del socialdemokratiska alternativet till regeringens budget. Det hänger samman bl. a. med atl oppositionen har passat på att föra fram förslag i frågor som man vet att regeringen Just nu överväger, t. ex. om en förstärkning av Investeringsbankens resurser, ökat stöd till teknisk forskning och utveckling och några vikliga åtgärder för Norrbotten.

Också i beskrivningen av vad del socialdemokratiska alternativet leder lill finns det en viss ökad realism. Man tycks medge att inle heller de socialdemokratiska förslagen skulle innebära ett mindre underskott i bytesbalansen. Man godtar all den privata konsumtionen måste hållas tillbaka och

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolilisk debatt

t. o. m. minska något i år för all vi skall klara centrala mål för vår ekonomiska politik och för alt vi skall kunna vara solidariska med och värna om de mest utsatta.

Men i tre centrala avseenden menar jag ändå att socialdemokralerna vägrar alt se klart, och ingenting i Olof Palmes senaste inlägg lydde på något omtänkande.

Det första är naturligtvis kostnadsutvecklingen. Ingel tvivel råder längre om att vår alltför snabba kostnadsutveckling 1975 och 1976 är den centrala förklaringen till att Sveriges ekonomiska svårigheter har blivit så omfattande och underskottet i bytesbalansen så stort. För ett år sedan pekade oppositionen på atl varusammansältningen och länderfördelningen för svensk export var förklaringsgrunderna. Men sedan dess har bl. a. konjunkturinstitutet visat att de här andra orsakerna har verkat åt olika håll och i stort sett tagit ul varandra.

Kvar står kostnadsutvecklingen som en avgörande förklaring lill våra problem i kombination med den dåliga konjunkturen. Nästan dagligen kan man också läsa i dagstidningar och fackpress hur devalveringarna och de andra koslnadssänkande ålgärder som regeringen har vidtagit kraftigt har förbättrat konkurrensläget för svenska företag. De som praktiskt är ute och säljer svenska varor i konkurrens med andra länders förelag vet det. Varför skall man då'försöka förneka den verkligheten?

Hur många tänkvärda förslag man än kan föra fram när del gäller slalliga investeringar kvarstår ändå delta faktum, atl med den politik som socialdemokratin har förespråkat i opposition skulle svensk industri i dag kämpa med minst 20 % högre kostnader i förhållande till våra konkuuentländer än den nu gör. Jag vet inle om Olof Palme förnekar detta, men det är bara atl titta på förslagen och politiken.

I maj 1977 föreslog oppositionen att arbetsgivaravgiften skulle höjas med 2 % i stället för höjd moms. I sin skattemolion i höstas föreslog oppositionen atl socialförsäkringsavgiflen lill folkpensioneringen skulle höjas med 0,5 96. Oppositionen har gått emot den generella sänkning av arbetsgivaravgiften med 2 96 som genomfördes den 1 januari 1978.

För vissa andra grupper har oppositionen föreslagit ytterligare skärpningar: för egenföretagare en barnomsorgsavgifi på 1,3 96.

För arbetsgivare i inre stödområdet inklusive stora delar av Norrbotten har man gått emot den särskilda sänkningen med 2 96.

Och framför allt har man sagl nej lill devalveringar och varit emot atl vi har lämnat valulaormen. Bara delta senaste utgör minst 15 96 av kostnadslägel. Tillsammans med det andra innebär det alt kostnaderna hade blivit minst 20 % högre om man hade fört den politik som oppositionen har förordat. För vissa områden och vissa grupper hade del blivit ännu slörre skillnad mellan det kostnadsläge som regeringen har förordat och det kostnadsläge som vi hade haft om socialdemokratin hade fått bestämma.

Frågan blir då: Om vi hade fått den här väldiga höjningen av kostnaderna för svenska varor i stället för de kostnader som vi har till följd av regeringspolitiken, skulle det ha underiältat investeringar, export och

sysselsättning? Enligt min mening är det alldeles självklart att det är precis tvärtom. Det skulle ytieriigare ha urholkat lönsamheten, kapacilelsutnyit-jandel och investeringsviljan. Del skulle ha försvårat exporten liksom konkurrensen med importen. Det skulle ha lett lill fler utslagna företag och mindre jobb i industrin.

Den andra punkten är skaltesyslemel. I oppositionens allernativbudget tillgodoräknar man sig 2 miljarder kronor som följd av ett nej till inflationsskydd. Det kan bara innebära endera av två saker. Antingen tänker man sig att ingenting skall göras i fråga om den statliga inkomstskatten för 1979; inflationen skall få skärpa skatletrycket medan regeringen och riksdagen passivt ser på. Eller också vill man ha nya provisorier, finansierade med ytteriigare höjda arbetsgivaravgifter. Vilken av dessa båda möjligheter pläderar ni för när ni anser er kunna fl in 2 miljarder kronor mer än regeringen på statlig inkomstskatt första halvåret 1979?

Oppositionen låtsas som om infiationsskydd och sänkta marginalskatter mest är lill för några få rika - del fanns klara antydningar om del i Olof Palmes anförande.

Så är del ju inle alls. Del är de många människorna i de vanliga inkomstlägena som hamnar i en hopplös situation när två tredjedelar eller mera av en löneökning genom ett extraknäck eller ett skifttillägg går bort i skall. Inser inle oppositionen hur förödande det är för skatlemoralen, för de fria avtalsrörelsema och för kostnadsutvecklingen, om den enskilde löntagaren bara flr ut 300 kr. när arbetsgivaren betalar 1 500 kr.? På andra områden är vi ense om att människor bör fl mera alt säga lill om när det gäller förhållanden som nära berör dem. Varför motsätter ni er ett skattesystem som gör all den enskilde löntagaren med sin egen insats kan påverka sin ekonomi?

Den tredje frågan är hur vi åstadkommer satsningar för framliden. Socialdemokratin vill nu ge intryck av alt man i motsats till regeringen vill göra offensiva satsningar. Det är en falsk bild. Skillnaden finns framför allt i denna fråga: Vilka är det som kan se klarast vad det är värt att satsa på för framliden, vad som går all sälja och vad som kan ge exportinkomster på 1980-talef

Socialdemokratins svar är ganska klart: Det är den centrala statliga byråkratin, och del är ledningen för en slrukturfond. Våri svar är: Staten har ingen överiägsen förmåga att se in i marknadsförhållandena i framliden. Del är klart att vi måste gå in och ge stöd ål vikliga branscher i krislägen - såsom vi gjort när del gäller handelsslål, specialstål och teko - och ge chansen till en rationalisering och bättre konkurrenskraft för framliden samt se lill att en nödvändig neddragning sker i socialt acceptabla former.

Men vi måste också satsa på alt skapa ell gynnsamt klimat för nyföretagen, för mindre företag, för teknisk forskning och utveckling samt för nysatsningar. När del klimatet finns där bör man i mycket stor utsträckning överiåta åt de många människorna i många företag runt om i landet, som kan sin bransch och sina'marknadsförhållanden, atl utveckla de produkter och de idéer som kan ge Sverige exportinkomster och nya arbetstillfällen. Också

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolilisk debatt

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

enskilda företag och personer kan förvisso göra misstag och myckel allvarliga misstag. Men verkningarna av misstagen blir betydligt mindre än om staten satsar politisk prestige på osäkra jätteprojekt lyp Stålverk 80. Närheten till verkligheten och marknaden garanterar mera realism och initiativ som kan nå framgång.

De gångna åren är fyllda med stora socialdemokratiska ambitioner all via statsapparaten hitta de s. k. spjutspetsarna in i framliden. Men de här åren är lika kantade med misslyckanden i dessa ansträngningar. När socialdemokralerna nu i opposition fortsätter på samma väg är det inget fräscht grepp för morgondagen. Det är en övertro på centrala institutioners möjlighet all ensamma lösa problemen. Del aren övertro som vi inle kan bygga framliden på.

OLOF PALME (s) kort genmäle:

Herr lalman! Jag måste tyvärr börja med någol trist som Jag hade velat slippa. Vi har en oerhörd snedfördelning i debattiden. Delta kunde inte förutses när vi fastställde riksdagsordningen, och den beror på atl så många borgerliga statsråd nu vill tränga sig fram i debatten. Ni har tre gånger så lång lid som vi socialdemokrater i den här första omgången - vi har kanske 15 96 av debatliden och nästan hälften av mandaten. För atl i någon mån mildra deua gjorde vi fjol upp om att i den första debaltomgången skulle ytterligare en socialdemokratisk talare delta med 15 plus 6 minuter.

Vi utgick ifrån som någonting självklart att vi i år skulle följa "Ihe same procedure as last year" - samma procedur som i fjol - som del heter i en sketch som vi brukar se i televisionen på nyårsafton. Så har inle blivit fallet. Ni talar här maktspråk - del blir ingen mer socialdemokratisk talare i den här omgången. Ingvar Carisson och jag hade tänkt dela upp den här debatten lilel grand. Det kunde på det sättet bli mer intressant för lyssnarna. Jag tror alt ni hos väljarna förlorar på del här maktspråket. De förslår alt del beror på en känsla av osäkerhet hos regeringen alt ni vill kapa ål er så mycket debattid som möjligl för atl ge åtminstone ett optiskt intryck av övertag.

Eftersom Ingvar Carisson har för avsikt alt ställa vissa frågor om energipolitiken, som ni är rädda för, så kommer ni för all slippa svara på dem att springa ut ur kammaren så fort han äntrar talarstolen. Det är elt slags småskuret maktspråk ni ägnar er åt, en småsint taskighel i den politiska debatten. Jag tycker det är synd alt Per Ahlmark, som har talat så mycket om mänskliga kvaliteter i dag, skall behöva råka ut för alt medverka i denna småsinthel och della maktspråk.

Ni har talat en halvtimme vardera och kommer väl atl lala ytterligare en halvtimme, medan jag har sex minuter på mig för replik. Det är inte möjligt all hinna säga så mycket på den tiden.

Del är en sanering av den poliliska debatten atl herr Fälldin icke upprepar sitt räknestycke om arbetsgivaravgifterna, och han kan knappast heller göra det i sin nästa replik. Han log inte avstånd från det, han log inte ens upp det och därför är del borta. Vi slår fast vid all det är en skillnad på 0,7 96 i fråga om de kostnader som läggs på företagen.

Jag förnekar bestämt de 20 96 som Per Ahlmark talar om. Jag påstår atl vår politik i dess helhet icke hade inneburit ett högre kostnadsläge för den utlandskonkurrerande exportindustrin och hemmamarknadsindustrin. Men Jag har ingen chans att hinna visa det nu.

Till herr Fälldin, som vill partipolitisera detta med ungdomsproblemen, vill jag säga att problemen för den arbetslösa ungdomen i Pajala är precis lika slora som för den arbetslösa ungdomen i Stockholm. Vad man kan säga är atl ni lurar ungdomen genom att tala om dessa 400 000 nya jobb, som inle har kommit.

Jag tog de Hjalmarson-Bohmanska räkneexemplen som ett avskräckande exempel på hur man inle skall hålla på. Men den verkligt allvariiga frågan, som jag ställde till herr Bohman, var hur ni skall hantera delta väldiga budgetunderskott så att det inle leder till en orimlig kredilransonering och ett orimligt inflationstryck. Men jag fick inget svar. Ni har mest gnällt på oss socialdemokrater och inte svarat på en enda av mina frågor- förhållandena i Kalix, energipolitiken, budgetunderskottet och annal.

En sådan här debatt innehåller myckel av del vanliga käbblet, som folk brukar säga. Men i grunden, hen lalman, så gäller den djupt allvariiga ting. Vi är inne i en utveckling som för de många människorna innebär en sänkt levnadsstandard med väldiga prisstegringar. Vi suger på prisstegringarna som en söt karamell, sade Gösta Bohman. Nej, prisstegringarna aren ovanligt sur kyss för landets hushåll och framför allt för de lägre inkomsttagarna.

Vi har ett läge med ökande arbetslöshet. Det går inte atl säga som Thorbjörn Fälldin, atl allt är väldigt bra, för del är inle bra all tiotusentals ungdomar går arbetslösa. Ni begär uppoffringar av svenska folkel, men man har en känsla av atl del inle är någon mening med dem om de bara leder lill all investeringarna och framtidsbyggel samtidigt rasar samt våra skulder blir allt större och våra tillgångar allt mindre. Jag säger inte detta för atl kverulera, ulan mina siffror är hämtade direkt ur regeringens finansplan.

Situationen är alltså ganska allvarlig, och för alt råda bot på den är del viktigt vilken politik man företräder. Det går i dag också något av en klar skiljelinje i svensk politik. De borgerliga partierna haren tro på atl om man bara ökar företagens vinster tillräckligt mycket så ordnar sig allting lill del bästa - inte 1977, inle 1978 men kanske 1979. I en värid där kapitalismen genomgår sin värsta kris sedan 1930-talet sätter den borgeriiga regeringen ensidigt sin tillit till de självläkande krafterna hos samma kapitalism. I denna värld tycks det inle finnas plats för andra insalser från samhällets sida än att förse företagen med kapital. Och i denna värld ges ingen annan uppgift ål löntagarna än alt vara återhållsamma, samtidigt som ni i praktisk politik ökar de sociala klyftorna genom att levnadsstandarden sjunker mest för de lägre inkomsttagarna, och det är en högerinriktad politik.

Mot detta slår socialdemokratins program för all snabbi vända den nedåtgående utvecklingen och lägga grunden för 1980-talets sysselsättning och samhällsbyggande. För del krävs elt hårt arbele, elt arbete i solidaritetens tecken, ett arbele som inle bara väcker lill liv de skapande krafterna i vårt näringsliv ulan också tar lill vara den vilja lill förnyelse som finns på alla

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk deball

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolilisk debatt

nivåer bland de anställda. Del är deras jobb och trygghet del gäller.

Er politik tillhör historien. Er politik innebär stillastående och tillbakagång. Vår politik anvisar en väg i framtiden, en väg som kan bryta slagnationen och återskapa det trygghetens samhälle som vi nu håller på att förlora.

När talmannen nu slår med sin klubba i bordet, harjag bara haft några minuter för alt utveckla detla. Det må vara inledningen till den borgerliga halvtimme som nu förestår. Men detta faktum förminskar inte den innehållsmässiga och ideologiska styrkan i vårt alternativ.

LARS WERNER (vpk) kort genmäle:

Herr lalman! Statsministern återkommer med skrytet över sysselsättningsutvecklingen. Han påstår atl läget nu skulle vara bättre än vid tidigare konjunktursvackor. Vi skulle ha färre arbetslösa och flera sysselsatta, säger han.

Ja, del är visseriigen sant att de öppet arbetslösa nu är färre än under förra lågkonjunkturen under 1970-lalet. Men antalet arbetslösa är ändå högre än vid övriga lågkonjunkturer under efterkrigstiden. Vi har nämligen en rekordstor dold arbetslöshet. Många människor, som f n. inle flr plats på den ordinarie arbetsmarknaden, hänvisas till olika former av AMS-verksamhet, går på utbildning i stället för atl arbeta i företagen osv. Räknar vi samman AMS-verksamheten och antalet öppet arbetslösa, blir summan för 1977 nära 30 000 personer större än summan för 1973, då vi hade den dittills högsta siffran sedan andra väridskriget.

I övrigt vill jag hänvisa lill vad jag sade tidigare. Sysselsättningsökningen hänför sig uteslutande till halvtidsjobb och AMS-verksamhet. Det går mer än ett halvtidsjobb på elt heltidsarbete, så summan hellidsarbelstillfällen inom den svenska ekonomin har minskat under de senaste åren. Delta anser jag har betydelse, när vi skall bedöma huruvida den svenska ekonomin befinner sig i stagnation eller inte.

Statsministern förklarade att man inle gjort några eftergifter åt byggdirek-lörer. Ja, men ni vet väl vad ni har gjort. Ni började med atl minska behovet av egen insats från 15 lill 8 % när del gällde de privata byggherrarna. Det innebar en ökad subvention riktad till de privata fastighetsägarna. Det första helt och hållet egna bostadspolitiska förslag som den borgerliga regeringen framlade hade följdriktigt del innehållet.

Sedan införde ni en 15-procentig invesleringsavgift. Nu föreslår ni en viss förändring av räntesubventionerna för sådan byggnation av hyres- och bostadsrätlshus som påbörjats under 1977 och 1978 samt för de egnahem vilkas byggstart skett under 1978. Men samtidigt försämrar ni räntesiödel för alla bostadshus, hyreshus och småhus, genom att minska räntebidragen från den 1 Januari 1980.

Ni ger en summa motsvarande ca 20 milj. kr. med ena handen men suger åt er den och lar tillbaka sju gånger mer med den andra handen, ca 140 milj. kr. Del är den borgerliga bostadspolitiken. Är det detla ni menar med att stimulera bostadsbyggandet? Är del alt stimulera bostadsbyggandet, när antalet färdigställda lägenheter har minskat med en tredjedel och byggarbets-

löshelen sedan september förra året har tredubblats?

Nej, herr Fälldin, det där flr vi nog la en vända till om litet senare, men det här är verkligheten på bostads- och hyresmarknaden, och del här är verkligheten för tusentals byggnadsarbetare.

Ni vill inte göra någonting på det här området därför att ni värnar om de privata fastighetsägarna och del privata näringslivet på bostads- och hyresmarknaden. Därför lar ni inle upp frågan om hyresslopp. Därför vill ni inle ge några förmåner åt de allmännyttiga företagen genom all sänka den garanterade räntan och ge de allmännyttiga förelagen ränte- och amorteringsfria lån för atl de företagen skall klara sina kostnader. Del är ju de allmännyttiga företagen som skall vara riktmärken för hyressällningen,och därför vägrar ni atl ge de förelagen stöd som på så sätt skulle indirekt kunna fl ner hyrorna i det privata fastighetsbeståndet.

Lika handlingsföriamade som när det gäller hyreshöjningarna är ni när del gäller prishöjningarna. Vi vet atl prisstegringslakten i fjol var rekortartad. Höjningen på dagligvaror var mer än 11 %. Det finns ingenting som säkert pekar på att vi skulle fl lägre prisstegringslakt i år,även om regeringen hoppas på del.

Regeringen har försökt framställa del som om inflationen inle utgör någol slörre samhällsekonomiskt problem, eftersom den själv varil ansvarig för en stor del av inflationen. Därmed erkänner ni Ju att ni har fört en politik som befrämjat en högre inflationstakt. Det är elt riktigt erkännande, men just därför är det ingenting atl skryta med.

I årets budgetproposition finns heller inget som antyder atl ni vill göra någonting ål prisstegringarna. Det finns bara förhoppningar om och tal om ökad prisövervakning. Men vilka konkreta åtgärder tänker ni från regeringens sida vidta för atl minska prisstegringarna? Här är regeringen helt utan program. Varför vill ni inle införa prisstopp? Varför vill ni inle slopa momsen på maten? Del ärju inle vackra ord människorna skall leva av, ulan vad som fordras är konkreta åtgärder i form av prisstopp, slopande av moms på maten och hyresslopp.

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolilisk debatt

Statsministern THORBJÖRN FÄLLDIN:

Herr talman! Till Lars Werner vill jag säga all del är klart all man kan göra de ekonomiska problemen hurenkla som helst för sig, om man bara haratt stå och resonera om åtgärder men inte behöver genomföra dessa. Jag undrar vad del hyresslopp som Lars Werner rekommenderar - ulan alla andra ålgärder -skulle betyda för kommunerna.

Lars Werner opponerar mot atl vi samtidigt med atl vi genomför lättnader för nyproduktionen efter hand kommer att ta ut litet högre hyror i del allra äldsta beståndet. Alternativet är ju, Lars Werner, alt mer och mer av skillnaden mellan räntelägel ute i allmänna marknaden och den ränta staten lar ul skulle betalas via skallsedeln. Del går bra atl föreslå något sådant, men när det sedan blir fråga om atl la ut skatter så har Lars Werner lika litet uppfinningsrikedom som de flesta andra föratt kunna klara det skatteuliagei. Glöm inte sådana här väsentligheter, Lars Werner!

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

Jag vet inle för vilken gång i ordningen som Olof Palme klagar över debatlordningen här i kammaren. Vi har medgivit från regeringspartiernas sida att fö rändringar behöver göras, och det har gjorts ordentliga förändringar. Låt mig påminna om - kammarens ledamöier behöver jag inte påminna men allmänheten måhända - alt medan vi hade en socialdemokratisk regering så hade vi partiledare efter huvudanförandena en replik på 6 minuter och en på 3 minuter. Vi sade att detta är en orimlig ordning, och nu har man kommit fram till att Olof Palme och Lars Werner haren första replik icke på 6 minuter utan på 15 minuter och en andra replik inte på 3 minuter ulan på 6 minuter. Om vi ser på själva debatliden och räknar bort huvudanförandena - de är ju lika långa - flnner vi att Lars Werner och Olof Palme har 21 minuter och vi andra har 20 minuter enligl den nya ordningen.

Vi har inte satt den sista och den absoluta gränsen. Partiledarna har inte varil med i överiäggningarna den här gången, och Jag hänvisar till de kontakter som har förekommit mellan gruppledarna här i kammaren. Jag lycker det är rimligt atl detla klaras ul på den nivån, och man har förklarat att man är beredd atl fortsätta överiäggningarna. Ell socialdemokraliskl ändringsförslag lär ha kommit i dag på morgonen, men då ändrade man inte del man kommit överens om tidigare i veckan.

Lål mig säga della, så all del inte framstår som om vi från regeringspartiernas sida skulle önska sätta oppositionen i ell alldeles ohållbart debaltläge. Får jag göra det tillägget också atl jag inle är säker på all framgången i debatten är beroende på hur många minuter och hur många talare vederbörande parti kan ställa upp med. Och nog är del slöseri med debatliden alt så ofta som Olof Palme gör del utnyttja snävt tilltagna minuter med alt klaga över själva debatlordningen.

Den lista jag har gjort över de sex resp. åtta procenten irriterar -jag har förstått det - Olof Palme. Listan redovisar alltså skilda ståndpunkter, såsom de kommit till uttryck genom omröstningar här i kammaren mellan socialdemokratin å ena sidan och regeringen å andra sidan när del gäller uttag av arbetsgivaravgifter av olika slag. När jag får besked om alt socialdemokratin numera ansluter sig till regeringens uppfattning skall jag omedelbart göra motsvarande korrigering i min lista och i min addition. Men för varje punkt där socialdemokralerna säger att de numera gillar regeringens åtgärder minskar ju också den skillnad när del gäller budgetunderskoitet som ni har försökt hävda vara en av fördelarna med er alternativa politik

Till sist: Eftersom Olof Palme egentligen inte tog upp några nya saker i sin sexminutersreplik vill jag beröra ett avsnitt som han tidigare var inne på och som är mycket vikligl. Även Per Ahlmark har varit inne på delta. Del gäller: Hur skall vi klara solidariteten människor emellan i ett samhälle där tillväxten ar låg? Detta är naturligtvis ett mycket viktigt område.

Får jag säga: De löften som är utställda till pensionärerna, lill de sjuka, till de handikappade skall vi naturligtvis stå vid. Men del är å andra sidan produktionens och produktivitetens utveckling som lägger grunden för vilken total konsumtionsnivå vi kan hålla i landet. Det råder stor enighet om att vi slår inför uppgiften framöver i liden alt öka sparandel, och det måste till

dels ske på konsumtionens bekostnad. Det är den uppgiften vi slår inför. Här redovisas olika metoder - en diskussion som är angelägen och som vi flr föra många gånger. Men om vi nu skall slå vakt om den nödvändiga solidariteten, då har vi alla skäl atl inle försöka motverka detla genom all förliga del faktum, att för alt klara utfästelserna till pensionärerna och andra under den närmasle liden måste vi i aktiv ålder räkna med en viss minskning.

Delta har vi från regeringen sagt klart och tydligt i redovisningen inför riksdagen och inför allmänheten. Vill man slå vakt om solidariteten är det ju min och din skyldighet som är i aktiv ålder alt göra denna uppoffring för att klara de utställda löftena lill de äldre och de svaga. Motverka inte den fina solidaritet som finns i det svenska samhället genom atl gå ul och påstå alt den uppoffring som krävs är ell uttryck för medveten vilja från regeringen au hålla nere standarden för löntagarna! Atl föra ut ett sådant budskap är alt sätta in grundskoll mol solidariteten i del svenska samhället.

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk deball

Ekonomiministern GÖSTA BOHMAN:

Herr lalman! Ibland har Olof Palme ell nästan obegripligt snabbt fotarbete eller han är ibland, om vi skall lala kavallerispråk som kanske passar herr Palme bättre, ovanligt snabb på volten. Ena stunden står nämligen herr Palme här i talarstolen och ironiserar och säger: Regeringen socialiserar mer än någonsin, titta vad ni socialiserar! Ett par minuter senare slår Olof Palme i samma talarstol och säger all regeringen föriiiar sig hell på de självläkande krafterna och på en hård kapitalism. Ni kan ju bestämma er för vad ni tycker. Då blir det betydligt lättare för oss alt replikera, och kanske blir det också lättare för herr Palme själv all argumentera med någon logik.

Men herr Palme ställde också, såvitt jag förstår, en allvarligt menad fråga till mig. Sådant händer ju. Hur kommer ni att hanlera dessa väldiga budgetunderskott, frågade herr Palme och menade atl han inle fått något svar på den frågan. Ni flyr den frågan, påstår han. Nej, vi flyr verkligen inte. Svaret har herr Palme själv om herr Palme har de ekonomiska realiteterna klara för sig. Vi har ingalunda bestritt atl budgetunderskottet är stort. Tvärtom framgår del alldeles klart av både finansplanen och budgetpropositionen all vi tycker atl Sverige är inne i en oroande utveckling. Men när man gör en bedömning av de stora budgelsaldona, skall man naturligtvis la hänsyn till de samhällsekonomiska konsekvenserna. Och då måste man se på hela den offentliga sektorn. Då kan man konstalera atl vi 1977 faktiskt hade elt överskott på några miljarder, men del kommer att förbyias i elt underskott på några fler miljarder under innevarande år.

Vidare skall man frånräkna sådana transaktioner, inkomslöverföringar och investeringar, som innebär atl man så alt säga för över finansiellt sparande från den statliga sektorn lill företagssektorn. Räknar man bort de transaktionerna, kommer man ned på betydligt hyggligare nivåer. Men även de är höga. Del är naturiiglvis ingen tröst för oss här i Sverige atl peka på atl andra länder har det ännu värre. Danmark, Norge, Storbritannien och Japan har betydligt slörre budgetunderskott än Sverige.

Men vårt läge beror Ju delvis på den automatik som byggts in i det svenska

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolilisk debatt

utgiftssystemet, vidare på den kris som vi nu är överens om existerar. Utgifterna och budgetunderskoitet grundar sig också i stor utsträckning på della. Orsaken är framför allt, och det är det som jag bedömer vara det allvariigaste, alt tillväxten i den svenska ekonomin ligger under noll. Gunnar Sträng och Olof Palme minns väl våra debatter här i kammaren, när vi från vår sida strök under tillväxtens betydelse för samhällsekonomi och statsfinanser. Ni var inle alltid med i svängen när vi påpekade della. Nu är del kanske bättre ställt i del avseendet.

Men när herr Palme nu frågar hur vi skall hanlera detla, som vi självfallet har huvudansvaret för, kunde jag kanske tillåta mig nöjet all returnera frågan: Hur vill ni hantera detta? Jag har inle fått någol konstruktivt recept från er. Men jag skall inte ställa den frågan. Jag upprepar alt vi har huvudansvaret. Med tanke på atl Olof Palme så intensivt går lill angrepp kunde del vara bra om herr Palme själv hade något alt ta fram ur sin ryggsäck. Vi kunde då också konstatera att den budgetförstärkning ni säger er åstdkomma i stor utsträckning är elt sken.

Herr Palme missförstod mig på en annan punkt, men del kan ju hända all jag uttryckte mig vårdslöst. Jag har naturiiglvis aldrig någonsin menat all man suger på prisstegringar som på en söt karamell. De är en besk karamell. Vad jag däremot har sagl är all socialdemokralerna utnyttjar den omständigheten all prisstegringarna 1977 blev 13 96 mot de i runt tal 6 96, som vi förutspådde, för atl hoppa på oss politiskt. Man använder detla politiska lillhygge som en söt karamell, och det var det jag menade - ingenting annat.

Jag skall också gå in i debatten om de socialdemokratiska förslagen lill avgiftshöjningar för landels näringsliv. Man kan naturiiglvis räkna lilel olika, men jag skall vara så välvillig som jag kan mot socialdemokraterna. Då blir min fråga: Om socialdemokraterna hade haft regeringsmakten, skulle ni då inte från den I Januari 1977 ha höjt arbelsgivaragiflerna med 1,5 procentenheter - del lade ni ju fram förslag om - för att finansiera skatteomläggningen? Och skulle ni inle den I januari 1978 ha höjt arbetsgivaravgifterna med ytteriigare 0,5 procentenhet för atl finansiera den nya skatteomläggningen? På de punklerna kan ni väl i all rimlighels namn inle ha ändrat er. Och skulle ni verkligen, om ni hade suttit i regeringsställning, ha sänkt den allmänna arbetsgivaravgiften med 2 %1 Jagmenar, Olof Palme, all inte någon troraU ni skulle ha gjort detla.

Räknar man bara ihop dessa poster, kommer man med en myckel välvillig kalkyl - Jag tar inte hänsyn till en del andra avgiftshöjningar som ni har föreslagit - upp till 4 %. Lägger man sedan till de två procenten i del inre stödområdet, blir det åtminstone där 6 96.

För små och medelstora företag skulle ha tillkommit en barntillsynsavgift för egenföretagare om 1,3 96 och elt minskat grundavdrag vid beräkning av den allmänna arbetsgivaravgiften för egenföretagare - 18 000 kr. i stället för 30 000 kr. Man hade vidare behållit den för mest kvinnor ofta djupt diskriminerande s. k. iredjedelsregeln vid beskattningen av makar i familjeföretag. Vidare skulle kapitalbeskattningen inte ha lindrats för de familjefö-

retag som spelar så stor roll för näringslivet i våra glesbygder och för förnyelseverksamhelen och tillväxten i vår ekonomi. Detta hade varil summan av kardemumman enligl en för socialdemokraterna myckel välvillig tolkning.

Arbetsmarknadsministern PER AHLMARK:

Herr talman! Jag skall glädja Olof Palme med att inte säga ett enda polemiskt ord om oppositionen ulan bara redovisa några saker, som jag tror alt vi är helt överens om. Får jag bara först citera två meningar, som är helt korrekta, ur den socialdemokratiska sysselsättningsmoiionen. De har följande lydelse:

"Vid utgången av år 1977 var 1,8 procent av arbetskraften arbetslösa. Vid en jämförelse med flertalet västerländska industrinationer framstår detta som ell myckel lågt tal."

Jag kan hell instämma i vad som sägs i den socialdemokratiska partimolionen på den punkten. Elt skäl lill den verkligheten är naturiiglvis den arbetsmarknadspolitik som vi har och som vi i de allra flesta stycken är överens om. Den har aldrig tidigare salts på så hårda prov som under denna långa och djupa lågkonjunktur. Aldrig tidigare har så många människor för sin trygghet varit beroende av arbelsmarknadspolitiska insatser. Det är inte bra all det skall behöva vara så, men del är elt faktum. Arbetslösheten hade inle kunnat hållas tillbaka på den inlernalionelll sett så låga nivå som vi har utan myckel slora insalser för arbetsmarknadspolitiken. Vi har icke tvekat all sälta sysselsättningen främst i vår politik.

Jag kan försäkra att dessa ansträngningar inle kommer alt mattas.

Vi ser fortfarande bara mycket svaga tecken på en uppgång i ekonomin. Först mol slutet av året kan vi i bästa fall räkna med att en ekonomisk uppgång kommer all sätta spår på arbetsmarknaden. Vi räknar därför med och planerar för att de arbelsmarknadspolitiska insatserna måste vara av stor omfattning under hela 1978.

Mest bekymmersamt är naturligtvis läget på byggarbeismarknaden. Regeringen har vid flera tillfällen lagit beslut som ökat aktiviteten i byggandet. Statliga byggen har tidigarelagls, statsbidragen till kommunala beredskapsarbeten har höjts, igångsättningen av bostadsbyggandet har drivits på. Senast i december tog regeringen beslut om igångsättningen av byggprojekt som ännu inte i sin helhet har fltt genomslag på sysselsättningen.

Nu har vi från arbetsmarknadsverket nyligen fltt en ny bedömning av lägel på byggarbeismarknaden. Lägel är myckel besvärligt. AMS räknar därför med och arbetar med att undersöka möjlighelerna att ännu en gång tidigarelägga statliga byggprojekt av olika slag. Vi räknar med atl fl resultatet endera dagen. Som ell led i regeringens beredning av vad som nu behöver göras ytterligare kommer byggsysselsällningsdelegalionen atl sammanträda i morgon. Delegationen är som bekant regeringens organ för samråd med parterna på byggarbetsmarknaden.

Också för arbetsmarknaden i övrigt är beredskapen för ytteriigare insatser hög. Utöver de kända problemen för nylillträdande ungdomar på arbetsmark-

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolilisk debatt

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

nåden flnns en ökad risk för att redan anslällda varslas om uppsägning eller permitlering. Därför har arbetsmarknadsstyrelsen redovisat vilka behov av förstärkningar som styrelsen finner nödvändiga.

Volymen av beredskapsarbeten behöver sannolikt höjas. 40 000 personer har sin sysselsättning ordnad genom beredskapsarbete. AMS gör bedömningen alt ytteriigare 10 000 beredskapsarbeten kan behövas. Drygt hälften av dem som nu har beredskapsarbete är under 25 år. Det har alltså varil en effektiv väg all skapa jobb åt ungdomar.

Kapaciteten i den reguljära arbetsmarknadsutbildningen är i stort sett utnyttjad. Utbildningen kan emellertid öka genom all ännu mer av den förläggs lill arbetsplatsen och genom all staten köper upp den utbildningskapacitet som finns i företagen. Vi kan nu konstatera atl ulan förelagsul-bildning hade arbetslösheten varit långt stöue. Utbildningen i förelag har under vissa perioder förra året berört omkring 50 000 människor. Ulan denna möjlighet hade de för längre eller kortare tid varit arbetslösa.

Förelag som inle har sysselsättning för alla anslällda kan fl 75 96 bidrag för den övertaliga arbetsstyrkan om man anvisar arbele vid sidan om ordinarie produktion. För stålföretagen finns denna hjälp fram till 1980.

En annan väg atl tillfälligt hålla sysselsättningen i företagen uppe är att tidigarelägga statliga och kommunala industribeslällningar. Det är ell verksamt medel som regeringen har använt under 1977. Arbetsmarknadsverket gör nu bedömningen att nya sådana beslut är nödvändiga.

Arbetet i departementet pågår för fullt med alt bereda regeringsbeslut i alla dessa frågor: nya resurser för beredskapsarbeten, fier utbildningsplatser, sysselsättningsslöd och industribeställningar. Ambitionen alt hålla tillbaka arbetslösheten har förvisso inte mattats. Tvärtom, beredskapen är hög och nya insatser kommer för att hålla sysselsättningen uppe.

Förste vice talmannen anmälde att Lars Werner anhållit att lill protokollet få antecknat alt han inle ägde rätt till ytterligare replik.

INGVAR CARLSSON (s):

Atl framgången i debatten inte sammanhänger med antalet minuter, del har de borgeriiga partiledarna visat i dag. Däremot tyckerjag del är ojust när statsministern och ekonomiministern inle lar upp den beräkning av arbetsgivaravgiften, som Olof Palme redovisade, förrän hans debattid är ute. Jag slår därför nu fast all vårt alternativ begränsar sig till en ökning av 0,7 96 utöver regeringens förslag. Räknar regeringen lika dåligt i andra avseenden som den gör på denna punkt, förstår Jag all vi har problem med Sveriges ekonomi.

Den borgerliga regeringen är nu inne på sitt andra år, och det är möjligt att fl visst perspektiv på dess verksamhel. Del är mänskligt alt de borgerliga väljarna efter regeringsskiftet hade slora förhoppningar. Jag vet nu hur det känns efter ett och ell halvt år i opposition - hur skall del då inle vara efter 44 år?

Del första man kunde vänta sig efter den långa opposilionstiden var alt de

borgeriiga skulle ha hunnit förbereda sig väl. Så var emellertid inle fallet. I en skicklig skildring av tiden efter valet visar journalisten Kai Hammerich alt regeringsbildningen var nära all misslyckas. Orsaken var slora sakliga motsättningar, som man inte brytt sig om alt försöka klara ut före valet. Det var inte bara energifrågan som gjorde det svårt atl skriva ihop ett regeringsprogram.

Vi fick emellertid en regering Fälldin, och man presenterade en regeringsdeklaration. Men snart visade det sig all man i stället för alt ha utjämnat motsättningarna och funnit lösningar hade skjutit problemen framför sig med hjälp av luddiga formuleringar. Detla blev också i fortsättningen kännetecknande för den borgeriiga regeringens handlande. Regeringen Fälldins valspråk har blivit: Lös inte ett problem som går atl skjuta på framtiden! Vänta hellre än att handla! Eller som statsministern uttryckte det i radiodeballen när han fick frågan hur det blir med byggandet av Forsmark 3: Jag skall lämna ett rakt besked: vi ger inget besked.

Så fick vi efter regeringsskiftet delegation på delegation inom näringspolitiken, utredning på utredning, uppskov på uppskov med regeringsbeslut. Kärnkraftsutialande följde på kärnkraflsullalande och handläggningen blev alltmer obegriplig. Posterna som generaldirektörer tycks vara svåra all tillsälta; skolöverstyrelsen väntar allt olåligare på sin utnämning. Och i kanslihuset drar man bara ner rullgardinen för massmedia när det passar.

Varför demonstrerar man inför öppen ridå denna oförmåga all regera? - för del ärju detla det handlar om. I början mötte jag från borgerliga vänner elt svar som hade en viss trovärdighet: Ni måste räkna med inkörningssvårigheter i en regering där ingen har erfarenhet av regeringsarbele, sade man.

Men gnisslet har inle minskal med antalet borgerliga regeringsmånader. Tvärtom framstår regeringens svårigheter alt med fasthet och konsekvens styra landet i allt klarare dager. Med Jämna mellanrum spekuleras, inte minst i borgeriig press, om regeringskris och nyval. Och del var väl ändå inte vad man hade tänkt sig när man äntligen hade fltt socialdemokraterna ut ur kanslihuset. Nog hade man väntat sig alt åtminstone en valperiod skulle förflyta någoriunda smärtfritt i regeringsställning.

Det är inle så märkligt all även borgerliga sympatisörer börjar tröttna. Lål mig som elt exempel härpå citera redaktör Göran Albinsson, Svenska Dagbladet, som om den process jag här skildrat har följande att säga:

"Den borgerliga regering som tillträdde 76 gick till sitt svåra värv inle bara personellt ulan också sakligt illa förberedd.

Före valet avböjde de borgeriiga partierna atl formulera ell gemensamt regeringsprogram. Ej heller värdet tal om atl presentera någon slags borgeriig skuggregering.

Kai Hammerichs bok om hur koalitionen kom lill var för mig en skräckskildring. De som valls att under en kris leda Sveriges öden kohand-lade som amerikanska partibossar i rökfyllda rum. Och på vikliga områden gällde kohandeln inle politiken ulan formuleringar i regeringsförklaringen, som skulle dölja frånvaron av program."

Om de borgeriiga väljarnas reaktion just nu säger Albinsson:

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

5 Riksdagens protokoll 1977/78:68-69

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

"I dagens kris-Sverige känner sig många borgeriiga väljare vilsna efter regeringens devalveringar, skalle- och avgiftshöjningar, priskonlroller, förstatliganden, miljardsubvenlioner och fusioneringar. Vill de vara ärliga, måste de medge, atl Palme-Slrängeran alltmer framstår som 'den gamla goda liden'.

Inte sedan kriget har den svenska ekonomin varit så dålig som efter utnämningen av en särskild ekonomiminister."

Men den fråga som ständigt förföljer regeringen Fälldin är kärnkraftspolitiken. Regeringsledamöterna gör intryck av att förtvivlat jumpa på isflak ulan chans att nå stranden, där man kan få fast mark under fötterna. Med jämna mellanrum hotar koalilionsparlierna varandra med regeringskris. Tage Eriander var en av de första atl förutspå att del skulle gå precis så här. Milt i valrörelsen, den I september 1976, skrev Tage Erlander i tidningen Arbetet följande:

"Om del är sant, att politik ytterst är en fråga om moral, så kunde Thorbjörn Fälldin inte ha startat valrörelsen sämre. Men nu tycks somliga tro, atl han bättrat sig. I ett av radions valextra skildrades han häromdagen som en sällsynt självständig och rakryggad person, som sa sanningen utan hänsyn lill vad den kostade honom.

Bakgrunden är hans förklaring att han aldrig kommer all della i en borgeriig regering om denna icke går med på all avveckla kärnkraften senast 1985. Eftersom de två övriga borgeriiga partierna anser kärnkraften nödvändig borde därmed tanken på en borgeriig regering vara avskriven.

Men så tänker inle Fälldin. Han förklarar sig tvärtom villig att som statsminister leda en borgerlig regering, vars majoritet skulle bestå av kärnkraftsanhängare. Ell av hans första regeringsärenden blir att bevilja miljardbelopp för kärnkraftens fortsatta utbyggnad.

För oss socialdemokrater är detla en fråga om politisk moral."

Redan innan valsegern vunnits och regeringsförhandlingarna inletts såg Erlander all den tilltänkte borgerlige regeringsbildaren försatt sig i en politiskt och moraliskt ohållbar situation. Nu har halva mandatperioden gått, och mycket riktigt går regeringen Fälldin ner sig allt djupare i ett energipolitiskt moras. Även i dag har vi upplevt hur de borgerliga partiledarna går i öppen polemik med varandra.

Följden har blivit alt regeringen inte bedriver en långsiktig politik på samhällslivels viktigaste områden. I en lid med betydande politiska problem saknar Sverige politisk ledning. För mig är det naturligt atl la upp de negativa effekterna av regeringens handlande, resp. brist på handlande, för själva energisektorn.

På detta område är behovet av långsiktiga beslut och besked särskilt stort; att bygga ett kraftverk tar åtta-tio år. Också med hänsyn till energipolitikens betydelse för investeringar på andra sektorer är del nödvändigt all man känner till utvecklingen på energiområdet.

Socialdemokraternas energipoliliska arbetsgrupp presenterade förra veckan ett förslag till program. Detta syftar just till att ge besked om vår energipolitik för så lång lid framåt att energiförsörjningen kan fungera och all

näringsliv, myndigheter och andra får nödvändigt underlag för planeringen av sin verksamhet.

Vi är för en långsiktig handlingsfrihet, där vi inle minst är intresserade av vad forskning och utveckling av de alternativa energikällorna kan ge.

Vi är för en hårdare hushållning med energi än vad något annat land vågat sig på. Därmed hoppas vi steg för steg kunna minska vårt stora behov av importerad olja.

Men strävan att på lång sikt hålla olika vägar öppna frilar inte politikerna från ansvaret atl ta beslut för den närmasle tiden. En passivitet och underiåtenhel att falla beslut kan snabbt leda lill alt våra möjligheter atl själva påverka utvecklingen urholkas och all vi tvingas lill lösningar som står i strid med långsikliga samhällsmål. Förmår man inte komma fram till ett beslut om antalet kärnkraftsreaklorer kan t. ex. följden bli att vi ökar vårt oljeberoende. Socialdemokraterna anser att vi också på denna punkt bör följa 1975 års program, vilket innebär oförändrat 13 reaktorer.

För långsiktig handlingsfrihet krävs också att vi bevarar den kunskap, förmåga och organisation vi har på energiområdet. Slår vi tvärstopp för utbyggnaden av kärnkraft och vattenkraft slår vi också sönder förelagen på dessa områden. Förutom alt vi redan på kort sikt riskerar att hamna i ransoneringssiluationer förlorar vi ju den långsikliga handlingsfriheten. Vad händer då, om de alternativa energikällorna inte alls ger vad optimisterna hoppas på?

Socialdemokraterna anser all vi måste upprätthålla vår industriella kompetens på dessa områden. Annars tar vi faktiskt en risk att del svenska samhället råkar ut för en allvariig kollaps.

Alla partier har problem med all även deras egen väljaropinion är splittrad i energifrågan. Centern och vpk har grupper som är för kärnkraft. Moderaterna, folkpartiet och socialdemokralerna har grupper som är emot kärnkraft. Men della ger ju inte partierna rätt alt undvika atl la ställning till en svår politisk fråga. Del ärju bl. a. för att lösa tvister av det här slaget som vi har poliliska partier. Atl gå förbi problemen är inte lämpligt ens i opposition. I regeringsställning kan resultatet bli förödande. Socialdemokraternas program med sikte på 1990 föreligger nu för debatt. Var slår regeringspartierna?

All en förnuftig energipolitik ställer krav på långsiktiga besked har regeringen totalt struntat i. Om den borgeriiga regeringen kan man inte längre säga au den bedriver kvartalspolitik. Vecka för vecka -ja, dag för dag - låter sig regeringen drivas än hit än dit. Förvirringen är närmast total. Ingen kan ge besked om vilken energipolitik regeringen står för, allra minst regeringen själv.

Ringhals 3, som är det sjunde aggregatet, är sedan en tid tillbaka klart för start. Men om det flr starta eller inle vet ingen. Under tiden kostar det 1,5 milj. kr. varje dag enligl Vattenfalls beräkningar.

Forsmark 3 lär vara föremål för hetsiga diskussioner i regeringen. Men om arbetena skall fortsätta är del ingen som kan svara på. Inte heller i dag har vi fått besked.

Den svenska kärnkraftsinduslrin har kunskaper och kompelens som kan

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

mäta sig med de största industriländernas. Den skulle kunna ge sysselsättning åt många människor och exportkosinader lill förelag och till landet. Men kanske skall hela branschen skrotas därför att centern och kommunisterna med sina 28 96 av riksdagsmandalen anser del. Vad tänker folkpartiet och moderaterna på? Finns del ingen gräns för vad man är beredd alt gå med på för all rädda ansiktet på centern?

Asea-Aiom ägs lill hälften av vardera staten och det privata näringslivet. Utan att frågan tagils upp i styrelsen eller med de anställda deklarerar plötsligt jordbruksministern att Asea-Alom bör läggas ner. Instämmande kom från statsministern och energiministern. Även industriminister Åsling gick på nedläggningslinjen trots att han tidigare, senast vid Arosmässan i december, offentligen deklarerat alt han är för export av kärnkraflsreaktorer. Men talade dessa centerslatsråd för hela regeringen? Numera måste man ju ställa den frågan, sedan Elvy Olsson inledde raden av s. k. privata uttalanden från statsråds sida.

Villkorslagen är regeringens viktigaste poliliska handling har statsminister Fälldin sagt. Den gav kraftföretagen två olika allernaliv att la hand om avfallet. Men nu lycker inte centern om upparbelning längre, och plötsligt är villkorslagen inte så viklig. Frågan är om villkorslagen över huvud laget kommer all tillämpas. Kommer den att ändras?

Så görs statsrådsuUalande på stalsrådsultalande. Uttalandena från olika ledamöter har bara ett gemensamt: de ökar oklarheten om vad regeringen står för. När jag lyssnade på de borgeriiga partiledarna i dag måste jag tyvärr konstatera all oklarheten inle skingrats.

Det borde väl ändå vara möjligt att på några punkter ge besked. I detta syfte skall Jag ställa - trots deras frånvaro - tre frågor, en lill vardera partiledare.

Fråga 1 vill jag- rikta till statsminister Fälldin. Sedan valet 1976 har byggandet av kärnkraftverk fortsatt om än med ryckighet och oklarhet. På detla sätt har man låst sig för investeringar på ytteriigare 17 000 milj. kr. Det principiellt nya är alt statsministern nu förklarar atl dessa kraftverk inle skall användas för alt producera elektrisk ström. Jag skulle gärna vilja få detta uttalande förklarat inför Sveriges riksdag.

Fråga 2 vill Jag rikta lill moderatledaren och ekonomiministern Gösta Bohman. Frågan harjag försökt ställa tidigare, men den har då lämnats vidare till energiministern av någon anledning. Frågan är hell enkelt om Sveriges ekonomi är så stark alt vi kan lägga ner 17 000 milj. kr. i kärnkraftverk som inle skall användas.

Fråga 3,slutligen, går lill folkpartiledaren Per Ahlmark. Han höll ju nyligen elt brandtal mol vårt oljeberoende. Läste man det noga visade det sig all han i konsekvensens namn var för kärnkraft. Folkpartiledaren ville påverka den allmänna opinionen, och det är gott och väl. Men del är ändå betydligt viktigare och intressantare vad folkpartiets företrädare gör för att fl ordning på energifrågan i regeringen. Frågan gäller alltså, herr talman, om vi kan utgå från att de ståndpunkter som fanns i Ahlmarks energital uttrycker regeringens uppfattning eller om del enbart var funderingar från folkpartiets sida.

som man via massmedia vidarebefordrade till regeringskollegerna i centern.

Statsrådet OLOF JOHANSSON:

Herr talman! Jag har förstått av Ingvar Carissons avslutande frågor alt han inle vill föra en energipolitisk debatt med mig. Jag skall villfara hans önskemål. Däremot vill jag inbjuda honom att avlyssna mitt anförande i morgon. Jag slår som talare nr 44.

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

Budgetministern INGEMAR MUNDEBO:

Herr talman! Det har sagts att regeringen är defensiv, socialdemokratin offensiv; att regeringen är lättsinnig, socialdemokratin ansvarsfull; att regeringens budgetsaldo är oacceptabelt, socialdemokratins acceptabelt; all regeringen vill föra en otrygghetens politik, socialdemokratin en trygghetens. Nu finns både regeringens budgetförslag och socialdemokratins alternativ att läsa. Nu kan vi jämföra.

Del sägs alt det är tre principer som har varil vägledande för del socialdemokratiska budgetarbetet.

För del första vill man inle föreslå några nya utgifter ulan atl samtidigt spara in motsvarande belopp på andra områden.

För del andra vill man salsa på offensiva investeringar för atl kunna öka sysselsättningen och bättre utnyttja vår industriella kapacitet.

För det tredje vill man minska budgetunderskottet.

Det är bra målsättningar. Synd bara all man inle i särskilt hög grad har uppnått målen. Lål oss se vad de olika förslagen betyder för budgelsaldot. Det är visseriigen inle så lätt att kostnadsberäkna en del av förslagen. Det finns i fiera av motionerna allmänna formuleringar, som betyder omfattande åtaganden. De följs inle alltid upp av konkreta och omedelbara förslag, men det är ändå relativt bindande löften som man ger. Nu nöjer jag mig ändå med att utgå från de konkreta förslagen, sammanfattade i de ekonomiska motionerna och i socialdemokratiska partiets informationsmaterial.

Det ser visserligen bra ut då man redovisar en lång lista över ökade statsinkomster. Slutsumman är närmare 9 miljarder och en motsvarande lista över ökade kostnader slutar på under 4 miljarder. Det skulle alltså bli elt budgetsaldo som är 5 miljarder bättre än regeringens. Men flera av de där miljarderna försvinner vid en närmare granskning av förslagen. Jag vill nämna några exempel.

Indexregleringen av statsskatten skulle slopas och då skulle man vinna 2 000 milj. kr., heter det. Det gör man emellerlid inle. För det kommande budgetåret skulle man möjligen vinna 1 200 milj. kr. -detta med hänsyn till den förskjutning som uppbördssyslemet medför. Del är f ö. inte så lätt atl Ju-St nu beräkna vad förslaget skulle innebära - det beror bl. a. på löne- och prisutvecklingen.

Men det mest intressanta och allvarliga med det socialdemokratiska förslaget på den punkten är all man inle räknar med några medel för en allernaliv skatteomläggning. Man vill alltså väsentligt höja statsskatterna

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

under nästa år. Självfallet kan man resonera om var skattenivån bör ligga. Själv tror jag inte atl del skulle vara särskilt välbetänkt alt så starkt höja inkomstskatterna, i synnerhet inte om man vill underlätta för arbetsmarknadens organisationer att nå fram lill löneavtal och om man vill bekämpa inflationen - två mål som jag tycker är väsentliga. Men socialdemokralerna har uppenbarligen en annan mening. Man vill höja inkomstskatten, och det kan man ju göra. Jag förutsätter då bara alt man i den politiska upplysningens tjänst talar om detta för människorna.

Del finns elt antal liknande felräkningar i det socialdemokratiska förslaget. Utvidgningen av barnomsorgsavgiften torde ge 150 milj. kr., inte 200. Engångshöjningenav förmögenheisskatten torde ge 50 milj. kr., inte 250. De ändrade reglerna för beskattning av familjeföretag torde ge 70 milj. kr., inle 105, och strukturavgiften torde ge omkring 3,5 miljarder, inte 4. På sikt skulle man kanske på de flesta punkter fl in ungefär den summa som socialdemokralerna nämner i sina sammanställningar, men inle 1978/79, som ju den här debatten och de här jämförelserna handlar om.

Vi har tidigare i dag kunnat notera att man kan ha skiftande meningar om olika siffror och hur man skall addera dem. På många punkter beror de annorlunda siffrorna på alt man inle har beaktat gällande lagstiftning. Del är alltså inte särskilt mycket alt resonera om utan bara att konstatera att det skall vara väsentligt lägre siffror än som framgår av de sammanställningar som socialdemokratin har gjort.

Ell osäkerhetsmoment kan finnas i några av siffrorna, just därför all del handlar om framföriiggande period och slutresultatet är beroende av pris- och löneutvecklingen. Men del handlar likväl om väsentligt lägre tal än man har angivit.

Man kan också ifrågasätta om det är möjligt att låta en del förändringar börja gälla redan från den 1 Juli, som socialdemokraterna avser. I en del fall är del knappast ens formellt möjligl, och det skulle i varje fall inte vara lämpligt. Därmed skulle inkomsterna för del kommande budgetåret minska ytterligare i förhållande till vad man räknat med.

Slutresultatet av en sådan här teknisk granskning av de socialdemokratiska alternativen är alltså möjligen eubäure budgetsaldo med 1 miljard kronor och inte 5 miljarder. I miljard är ju i och för sig bra men kanske inte särskilt imponerande då del gäller en statsbudget på ca 150 miljarder. Somliga skulle kanske t. o. m. kalla del för felräkningspengar.

Vi måste emellertid också fundera över vilka effekter som många av förslagen skulle fl för hela vår samhällsekonomi. Vad skulle elt genomförande av de många förslagen om nya och höjda avgifter betyda?

En av huvudorsakerna till våra problem i ekonomin ärju kostnaderna. Vi fick under åren 1974-1976 en kostnadsnackdel jämfört med elva andra industriländer - t. ex. USA, Japan Västtyskland, England, Frankrike och Italien - om 26,5 96. Delta är ett faktum. Hade inte växelkurser förändrats och löneskatten sänkts hade läget nu varil ännu värre. Nu har socialdemokralerna tidigare varit emot just de åtgärderna. Sverige hade alltså i dag varil i en ännu sämre situation än vi är om socialdemokraterna hade fåll avgöra.

Och nu vill man alltså lägga på en lång rad nya och höjda avgifter. Den kanske främsta svagheten i del socialdemokratiska altemalivet är att man inle tycks vara medveten om de problem som vårt höga kostnadsläge medför. Det har, tycker jag, också undersirukits av debatten i dag. Man redovisar en omfattande motion - den är på ett 60-lal sidor - om den ekonomiska politiken, men man berör inte alls den här frågan.

Del är framför allt på ell område som jag finner del socialdemokratiska förslaget märkligt; det är den starkt kritiska inställningen till de mindre företagen och deras verksamhet. Man har lagt fram och fortsätter alt lägga fram en lång rad förslag som skulle väsentligt försämra arbetsvillkoren i de mindre företagen. Man vill höja löneskatter och arbetsgivaravgifter, man vill höja företagsskatterna, beskattningen av familjeföretag och förmögenhetsbeskattningen, man vill diskriminera familjer där båda makarna arbetar i förelaget. Och man vill alltså säga nej till inflationsskyddade skatteskalor och höja den statliga skatten för inkomsttagarna, både företagare och löntagare, och därmed försvåra avtalsförhandlingarna och driva på inflationen. Man vill lägga ännu en skall på hela näringslivet, ett slags slrukturavgift som skall samlas i en statlig fond.

Detla är oroande för näringsliv och sysselsättning, inle minst i nuvarande läge. Det är nödvändigt med betydande skatter och avgifter om vi skall fullfölja en ansvarsfull reformpolitik. Därför måste både företagare och löntagare i dag betala tämligen höga skatter. Men att dessutom väsentligt ytteriigare höja skatter och avgifter och skärpa regleringar och kontroll skulle fl besväriiga följder. De mindre förelagen svarar för ungefär hälften av sysselsättningen. De är alltså vikliga för all trygga arbete och välstånd. Socialdemokraternas politik skulle göra det omöjligt för många mindre företag alt fortsätta sitt arbete. En del skulle fl begränsa sin verksamhet. En del andra skulle inte kunna göra de utvidgningar och förändringar som de vill göra. Delta skulle fl olyckliga följder för tillväxt och utveckling inom det Svenska näringslivet. Vi behöver tvärtom förbättra arbetsvillkoren. På det sättet kan vi fl flera jobb och större trygghet.

En granskning av de socialdemokratiska alternativen visar sålunda att budgetunderskottet är ungefär delsamma, men atl man genom en rad ålgärder riskerar all försämra kostnadslägel för vårt näringsliv och därmed kan fl lägre sysselsättning och lägre utnyttjande av vår industriella kapacitet.

Man har sålunda inte lyckats med två av de tre mål man hade försitt arbete. Man når det ena, nämligen del alt spara in på en del områden för att finansiera Slörre utgifter på en del andra. Sådana förslag finns bland motionerna. Vad man där möjligen skulle önska vore en klarare redovisning av vilka följder en del av utgiftsminskningarna skulle få t. ex. för sysselsättningen.

Nu finns del en del förslag som är värda alt ta vara på, både på inkomstsidan och på kostnadssidan. Några av dessa är under prövning, men regeringen vill avvakta olika remissinstansers syn innan det är dags att ta ställning och redovisa förslag för riksdagen. På några punkter torde vi emellertid återkomma under det här året.

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk deball

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolilisk debatt

Om vi alltså skulle jämföra - vem är defensiv och vem är offensiv, vem är lättsinnig och vem är ansvarsfull, vem har ett acceptabelt och vem har ett oacceptabelt budgetunderskott, vem vill en trygghetens och vem vill en otrygghetens politik - tror jag alt de förslag regeringen redovisat i budgetpropositionen väl lål en sådan Jämförelse. Men den fråga man vill ställa i debatter av detta slag är denna: Kunde vi inte komma bort från de många generaliseringar, slagord och skällsord som så myckel präglar debatten och fl mera av fakta och verklighet? Vi har några grundläggande mål som de politiska partierna här i Sverige är tämligen ense om: att klara sysselsättningen, alt dämpa inflationen och alt fl fart på investeringarna. De målen är vi tämligen ense om. Vad vi har delade meningar om gäller vilka medel vi skall använda oss av för alt nå de målen.

Vi tror all ell viktigt medel för alt trygga sysselsättningen är atl öka konkurrenskraften. Del är bara om förelagen kan sälja sina varor och tjänster som produktionen kan hållas uppe.

Vi satsar på atl värna sysselsättningen, på atl ha en hög beredskap på arbetsmarknaden och på att skapa nya och varaktiga jobb. Vi förstärker arbetsförmedlingarna, gör slörre insatser för utbildning och beredskapsarbeten och förbättrar arbetarskyddet. Vi fortsätter alt se över och effektivisera näringspolitiken.

Vi tror att elt viktigt medel för att dämpa inflationen är all genom skatteomläggningar underiätta avtalsrörelserna. Därför gjorde vi en skalleomläggning för 1978, som motsvarar 8 ä 10 96 i löneförbättring, och beslutade om inflalionsskydd av skalleskalorna, något som bl. a. bör underiätta flerårsavtal. Vi medverkar med en intensiv prisövervakning och håller igen med löneskattehöjningar. Vi menar att elt sätt atl stimulera investeringarna är atl medverka till atl öka konkurrenskraften i näringslivet och atl fl realistiska växelkurser.

Herr lalman! Vi har så många problem i svensk ekonomi alt vi borde satsa på all lösa dem med samfällda insatser i stället för atl misstänkliggöra, i stället för atl ge orikliga beskrivningar av mål, program och insalser. Vi skulle behöva mera av framtidstro. Det flr vi inle om den ena halvan av riksdagen och den ena halvan av nationen bara säger atl den andra är ansvarslös osv. Vi vill självfallet göra del här samhället bättre för människorna. Vi vill förbättra tryggheten för alla generationer och grupper. Vi lyssnar gärna på alternativ.

INGVAR CARLSSON (s) kort genmäle:

Herr lalman! Budgetminislern efterlysle elt slörre ansvar och ett annat

debaltläge. Jag vet inle om budgetminislern lyssnade på ekonomiministerns inlägg tidigare i dag. Vi väntade oss atl man från den borgerliga regeringens sida med glädje skulle peka på vilka borgeriiga ideal man nu kunde genomföra. Men det har vi inle hört eller sett någol av. I stället grälar man på den socialdemokratiska regering som avgick 1976 och grälar över det budgetalternativ som vi med våra begränsade resurser har lagt fram. Ni har lagt fram er andra budget, och del är den som i första hand skall

granskas i dag. Vi har ställt tre frågor.

1. Hur skall ni klara upp atl på två år ha skuldsall de förvärvsarbetande med 17 000 kr. per person?

2. Investeringarna har gått ned med 30 96 på två år. Hur skall ni vända den kurvan?

3. Inflationen ligger nu på 13-14 96. Vilka konkreta åtgärder ämnar ni vidta för alt fl en annan utveckling till stånd?

I stället för att ge er i kast med dessa problem ägnar ni dag efter dag åt en diskussion om vi skall ha 10 eller II kärnkraftsaggregat. Det kan vara intressant för mig som ägnar mig åt energifrågorna, men för landets ekonomi är det förödande.

Jag förutsätter atl ni har gjort en kalkyl över vad alla uppskov, kompromisser och uteblivna besked på energipolitikens område har kostal. Budgetminislern efteriyste en mer faklamässigdiskussion. SJälvskullejag vilja flen redovisning av de ekonomiska effekterna för Sverige av den brisl på långsiktig energipolitik som vi nu upplever.

Till slut, herr talman, konstaterar jag bara all först annonserar Olof Palme atl socialdemokratins energipolitiska frågor kommer att ställas av mig i mitt inledningsanförande lill de borgeriiga partiledarna. När jag sedan kommer lill denna punkt i mitt anförande försvinner herrar Fälldin, Bohman och Ahlmark i ilfart ut från kammaren. Kommentarer är överflödiga.

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

Budgetminislern INGEMAR MUNDEBO:

Herr talman! Några korta kommentarer till de tre huvudfrågor som Ingvar Carisson ställde till mig. Svaren på frågorna finns i och för sig i budgetförslaget, och jag skulle därför egenfligen kunna nöja mig med atl hänvisa lill ell studium av det. Lål mig ändå fl säga följande:

Hela inriktningen av den ekonomiska politiken är ju alt förbättra konkurrenskraften, trygga sysselsättningen, dämpa inflationen och underlätta strukturomvandlingen av näringslivet. Genom della kan man stimulera investeringarna. Det är riktigt att de ligger på en låg nivå och att de har gjort det inte bara i två år ulan under en längre tid än så. Vi menar all investeringar stimuleras om del blir mera lönsamt för företagen alt sälja varor och tjänster så att de flr pengar att salsa på nya maskiner, marknadsföring osv. Vi arbetar på alt dämpa inflationen, bl. a. genom skatteomläggningar, som bör medverka lill all underiätta avtalsrörelsen och inle - så som har skett under gångna år- driva på utvecklingen i än snabbare takt. Vi arbetar på atl nå fram till en balans i hela ekonomin och därmed på att reducera budgetunderskottet.

Hela budgetförslaget betyder en oförändrad statlig konsumtion. Vi har uppnått detla genom att söka begränsa automatiska kostnadsökningar, omfördela, spara och ställa skärpta krav på rationaliseringar. En balanserad statsbudget, en låg inflation och en högre grad av investeringar i näringslivet uppnår vi inte förrän vi får mer av balans i hela samhällsekonomin. Det samlade förslaget från regeringen har den inriktningen.

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolilisk debatt

INGVAR CARLSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Budgetministern gick helt förbi min fråga om de ekonomiska effekterna av att vi i dag inle har någon energipolitik och inte flr någol besked på energipolitikens område. Låt mig ange en siffra.

De investeringar som har fltt fortsätta på kärnkraftsområdet sedan den borgeriiga regeringen tillträdde leder fram lill en utgift på totalt 17 miljarder kronor. Nu ställer jag den enkla frågan till budgetminislern: Är Sveriges ekonomi så stark atl vi kan kasta dessa pengar i sjön? Det är nämligen innebörden i statsministerns besked all vi skall bygga dessa kraftverk färdiga men inle låta dem starta.

Budgetminislern INGEMAR MUNDEBO:

Herr talman! Den siffra som här har nämnts på 17 miljarder kronor skriver jag inte under på. Den kan Ingvar Carlsson och Jag ägna en seminarieövning åt längre fram. Jag skall med stort engagemang delta i övningen och då ge ett underiag för en mer seriös deball på den punkten.

Förste vice lalmannen anmälde att Ingvar Carisson anhållit atl lill protokollet fl antecknat atl han inle ägde rätt till ytterligare replik.

EIVOR MARKLUND (vpk):

Hert talman! Debatten i dag har i väldigt hög grad ägnats frågan om den kapilalisliska krisen och verkningarna av den. Norrbotten i dag är enligt min mening ett talande exempel på kapitalismens oförmåga alt lösa problem. Jag kommer därför att ägna min lalelid åt situationen i milt hemlän.

Norrbotten finns återigen på tidningarnas förstasidor. Sedan en tid tillbaka har situationen i detta län skakat om politiker och makthavare även utanför länets gränser. Det är inte på något sätt märkligt. Tusentals människor går arbetslösa. Tiotusentals deltar i omskolning och beredskapsarbeten. Varsel, inskränkningar, permitteringar och nedläggningar hotar alt mångdubbla dessa arbetslöshetssiffror. Del aren dyster situation som Norrbotten befinner sig i. Del är en kris värte än den på 1930-lalet.

Men allt är inte entydigt svart i Norrbotten. Det börjar skönjas en begynnande kampvilja. Norrbottningarna demonstrerar och protesterar. -Vi har knutit näven i byxfickorna länge nog nu, del är dags att dra upp den och visa den, sade en ung norrbottning i ett radioprogram från Malmfälten häromdagen.

Och näven visas. Politiska partier och fackliga organisationer har utarbetat program för utveckling av Norrbollen och dess näringsliv, norrbottningar demonstrerar som sagl, det las mötesullalanden och liknande. Dessutom kan man se en växande medvetenhet om alt Norrbotten har en historia som är värd att återerövra, en kultur som måste fl leva vidare. I dag klär norrbottningarna i ord vad man länge har känt. Man talarom den koloniala behandling som länet utsatts för och ställer bestämda krav om att nu fl någonting i gengäld.

I boken Norrbollen berättar finns Eva Wanlers dikt Tåget går. Eftersom

den på eu väldigt fint säu beskriver åtskilligt av del som jag skulle vilja Nr 68
förmedla från Norrbotten i dag vill jag här läsa den: Onsdagen den

Tåget går februari 1978

genom ett landskap.

Tysta hus Allmänpolitisk

talar om levande människor. debatt

Tysta fabriker

talar om svikna förhoppningar.

Tysta stationshus

talar om andra tider.

Tåget går

lill samhällen

byggda på berg

svarta berg där malmen

skapat trygghet och framlid.

Tåget går

genom skogar

rika skogar ännu icke skövlade.

Tåget går

förbi älvar

bundna i sitt lopp

för alt ge ett land

ljus och kraft.

Tåget går

genom ett landskap

stannar och lar

stannar och fylls.

Tåget går

genom ett u-land

ett utflytlningsland.

Tåget går

mot avlägsna trakter

lastat

med rikedomar

och människor.

Norrbotten ell u-land - en koloni. Tar man inte till i överkant när man beskriver situationen så? Svaret finns i rena, påtagliga fakta.

I sekler har det gått transporter söderut med rikedomar från Norrbotten. Det började på 1300-lalet med laxen, som var den första naturrikedom som herrefolk i söder intresserade sig för. Historien har därefter upprepat sig. Elkraft, skog och malm har hämtats lill mångmiljardbelopp utan alt Norrbotten fåll mer än smulor tillbaka.

Ell exempel som i dessa dagar är särskilt iögonfallande är LKAB. Della
företag gjorde under åren 1960-1976 en sammanlagd vinst på 7 250 milj. kr.
före avskrivningar och skatt. Den "förelagsekonomiska ram" inom vilken 75

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolilisk debatt

Per Sköld, Statsföretags direktör, nu anser atl Statsföretag kan la samhällsansvar var således väl tilltagen. Men alla lokala krav om att då satsa på förädling, atl då tänka framåt och genom investeringar säkra sysselsättning för framtiden möttes med det numera ökända uttalandet från LKAB-ledningen:"Vi är här för att bryta malm." Nu, när det kommer några magra år, blir del genast tal om inskränkningar, varsel, permitteringar och nedläggningar -allt åtgärder som går ut över arbetarna och över de samhällen som aldrig getts möjlighet alt bygga upp ett näringsliv, oberoende av gruvdriften.

Ett annal exempel på kolonial behandling är vattenkraften. Den elektricitet som hämtas från Norrbotten är värd ca 1,5 miljarder per år. Jokkmokk som är landels vattenkraflsrikasle kommun och svarar för 20 96 av landels energiförsörjning, är nu på god väg alt förvandlas till landels största arbelsmarknadspolitiska problem.

Men man kan också dra paralleller med kolonierna ute i väriden på det kulturella planet. I skolorna har vi aldrig läst så särskilt mycket om Norrbottens historia. Det finns över huvud taget inle myckel skrivet om den. Vi har inle fått lära oss all känna stolthet över det som funnits inpå oss. Om vårarna har våra skolbarn sjungit och läst om vitsippor och blåsippor. En och annan har funderat över vad det egentligen är för fel på våra egna vårblommor. I fatliga kommuner har människor fått sig ilutat atl de kan leva kvar lack vare nådiga gåvor i form av skatteutjämningsbidrag. Någonstans ser man ett mönster i della, en strävan atl underlätta folkomflyttningarna söderut - för Norrbotten kan ju inle vara någonting att bo kvar i.

Norrbotten och dess arbetslösa har förpliktelser mol den industri som kämpar med svårigheter att få folk, sade den tillförordnade länsarbetsdirektören i Norrländska Socialdemokraten den 1 februari 1969. Så grovt vågar ingen uttrycka sig i dag. Men i söndagens ledare i Dagens Nyheter hittar man liknande tankegångar: "Det är inget orimligt krav alt unga arbetssökande får vara beredda alt röra på sig inom sitt eget land, inom sill eget språkområde för atl la de arbetsmöjligheter som bjuds", heter del. Jo då, det där skulle vi norrbottningar myckel väl kunna ställa upp på, om det inte vore så att Dagens Nyheter redan har tagit ställning för ål vilket håll i landet man då skall röra på sig. Dagens Nyheter skriver nämligen på tal om sysselsättningen i norr alt "det är fråga om en region där del alltid varil kärvt för nyetableringar", och så beskärmar man sig över håglösa Kirunaungdomar som man sett i TV och som genom atl inte vilja flytta hemifrån sägs försvåra arbetsanskaffningen. Ändå finns också Kiruna inom Dagens Nyheters språkområde. Många är förslås flerspråkiga - en annan kulturell egenart som länge har undertryckts -men det hindrar säkert inte unga arbetssökande söderifrån alt klara sig där och klara sig bra, om del finns jobb.

Det är alltså ungdomen som återigen är en begärlig exportvara. Knappt hade beskedet om de kraschade siålverksplanerna kommit förrän länsarbetsnämnden talade om alt bussar skulle gå söderut med ungdomar som då skulle få tillfälle all se på jobb. När den första bussen gick fanns det en bild i tidningarna av dess passagerare. 30 tonåringar skulle till Slockholm för alt

börja jobba på sjukhus. Del var en upprörande bild. Och lydligen fattade också länsarbetsnämnden atl sådana engagemang var utmanande, så nu har man övergått till atl skicka arbetslösa mera enskilt. Det finns skakande skildringar av ungdomar som inte har klarat livet i Slockholm. I det senaste numret av Pocketlidningen R berättar en flicka från Luleå om hur hon skickades i väg lill Stockholm med 1 500 kr. i slarihjälp till ett jobb som servilris på en hamburgerreslaurang. Hon klarade inte av sin nya situation och började använda narkotika. Så fick hon sparken från sitt Jobb. Hon kom tillbaka till Luleå och arbetslösheten. Nu får hon kravbrev från länsarbetsnämnden på starthjälpen som skall återbetalas.

Men det ärju nu elt ungdomens adelsmärke att få se sig om i väriden. Det har förre AMS-chefen Bertil Olsson sagt.

Vi har upplevt många kastningar i Norrbotten, senast under perioden 1973-1976. Och nu skyller alla på alla. Från socialdemokratiskt håll föredrar man alt lala om den oplirnism som otvivelaktigt började spira i länet i början på 1970-lalet, men man förtränger sill ansvar för utflyttningarna under 1960-talel, för brislen på framtida planering inom de statliga företagen, för rovdriften i årtionden av råvarutillgångar, för bristerna i planeringen av Stålverk 80 och nedbantningen av dessa planer. På borgeriigl håll ställer man parollen "Norrbollen skall byggas upp" och berättar om alla de miljarder som den nuvarande regeringen satsal på atl hålla sysselsättningen uppe i länet. Men man säger ingenting om hur man - i synnerhet från moderaterna -ständigt motarbetat en utveckling i Norrbotten. Och medan man tvistar om ansvaret så fortsätter flylllassen all rulla.

Orsaken lill de nuvarande problemen ligger naturiiglvis i ekonomins kapitalistiska karaktär. Det är storfinansen som alltjämt dirigerar spelet, och i regeringen sitter de personer som flyttar människor som pjäser på ett schackbräde.

När Norrbottens Järnverk AB startade var det en seger för arbetarrörelsen i Norrbotten. Men det blev en nagel i ögat på storfinansen. Från början skulle NJA bara sälja sina produkter i Sverige. Detla blev förödande för NJA:s ekonomi. I mitten av 1950-lalet hade järnverket lager av elt helt års tackjärnstillverkning, samtidigt som det i utlandet fanns ett skriande behov av just tackjärn. Men NJA fick inle sälja till utlandet. I stället tvingades järnverket sälja ut sitt lager till privata, svenska företag, som i sin lur sålde tackjärn till utlandet och gjorde höga vinster. Privatföretagen tjänade en enorm massa pengar och NJA föriorade lika myckel. När det sedan inte fanns någon som ville köpa tackjärn i utlandet fick plötsligt NJA tillstånd all sälja sina produkter även på utlandsmarknaden.

I handelsstålulredningen, som ledde till bildandet av SSAB, slår det klart angivet att NJA skall bli underleverantör åt de privatägda järnverken i Syd-och Mellansverige. De som återigen tvingas betala priset är de svenska skattebetalarna och Norrbottens människor som behöver jobb.

För all klara Norrbotten ur det nuvarande lägel krävs andra lag än den nuvarande regeringen är förmögen all ta. Del krävs en planmässig statlig industrialisering. Det krävs satsningar på vårdseklor och kulludiv. De enda

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk deball

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolilisk debatt

godtagbara målen för politiken är /;/// sysselsättning och stopp för avfolkningen.

Lokalradion i Norrbollen sände före Jul ett hörspel som handlade om Norrbotten 1983: elt Norrbollen som blomstrade; ell Norrbotten dit utflyttade norrbottningar kunnat återvända; ett Norrbotten där del byggdes stålverk; ett Norrbotten där man förstått att la till vara naturrikedomarna och skapa arbeten i stället för att skicka i väg råvaror och arbetskraft; ett Norrbotten där det t. o. m. var brisl på arbetskraft; ett Norrbotten där brottslighet och alkoholism minskade därför alt människorna hade arbele. En saga? En utopi? Nej, en fullt möjlig utveckling. Arbetslöshet och avfolkning är inga naturfenomen.

Norrbottningarnas krav uttrycks på många sätt. Jag har nämnt demonstrationer, uttalanden och radiospel. Del finns också skrivna skildringar av hur människor upplever sin tillvaro. Jag har redan lånat litet ur skriften Norrbotten berättar. Den borde alla läsa. Där finns oerhört rikliga och viktiga skildringar av människors egna situationer. Jag skall sluta med ytterligare ett litet smakprov ur Norrbotten berättar. Rubriken för bidraget är Samtal med Patrik, fyra år, och del lyder:

"Patrik, vet du vad Norrbotten är?

Nää, vet du?

NJaa, det är så här atl...

Joo, nu vet jag, del är nå'l jätteviktigt, för där bor vi!"

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! De senaste åren har ställt stora krav på samhället när del gäller åtgärder för atl inleda och genomföra nödvändiga slrukluromställningar i svenskt näringsliv.

Den utdragna lågkonjunkturen tillsammans med minskad långsiktig efterfrågan på vissa basprodukter har lett tjll all sysselsättningen hotas i åtskilliga företag och branscher och sätter sin prägel på utvecklingen i många svenska regioner.

Regeringens målsättning har varit och är att i första hand rädda jobben och hålla kvar livskraftiga delar av svensk industri. Landet har inle råd alt mista elt enda företag som på sikt kan uppnå lönsamhet. Vikliga generella ekonomiskt-poliliska ålgärder för atl stärka näringslivets konkurrenskraft har vidtagits. Dessa har till viss del redan haft en positiv effekt och förbättringarna kommer atl fortsätta. Del visar utvecklingen av vår export.

I den situation som vårt land har hamnat i till följd av tidigare försummelser av den socialdemokratiska regeringen är det emellerlid inte tillräckligt med dessa generella åtgärder.

Större krav än någon gång tidigare i detta lands historia har därför kommit atl ställas på industripolitiken och arbetsmarknadspolitiken. Regeringens åtgärder har också lett till att jobben i stor utsträckning har kunnat räddas. Antalet sysselsatta i landet steg faktiskt under förra året, trots svårigheterna för industrin.

Skall samhället klara sysselsällningsmålet samtidigt som vi förbättrar den regionala balansen och strukturerar om slora delar av industrin, kommer emellertid inle generellt verkande ekonomiskt-poliliska ålgärder att vara tillräckliga.

Staten och andra samhällsorgan som spelar med i näringspolitiken måste därför se över sina selektivt verkande instrument och göra sig beredda att använda dem effektivare än hittills.

Sedan några år har den snabbaste tillväxten av förädlingsvärdet i industrin och också en icke obetydlig sysselsättningsökning kommit att äga rum i maskinindustri och elektroteknisk industri samt lill viss del i den kemiska industrin. Det visar industriverkels analyser. Man kan med tillfredsställelse notera dessa inslag i Sveriges industriella utveckling, men man måste också konstatera alt en sådan utveckling är karakteristisk även för andra länder i den industrialiserade världen, framför allt de stora exportländerna Västtyskland, Japan och Frankrike. Detla innebär alt även våra traditionella konkurrenter kommer atl söka sporra denna del av industrisektorn till ytteriigare expansion för alt kompensera nedgången inom andra delar av näringslivet.

Det är därför angeläget att vi inle genom de industripolitiska satsningarna lägger alla ägg i samma korg. Vi måste även framgent ha en betydande bredd i vårt näringsliv och i vår Industri.

Den svenska industrin har f n. efter ett par dåliga år en låg soliditet. Investeringsbenägenhelen är på vissa håll myckel svag, men det finns ändå företag som även i dag haren klart expansiv investeringsinriktning. När våra ansträngningar atl anpassa del svenska kostnadsläget till huvudkonkurrenterna nu successivt bär frukt, kommer kapacitetsutnytijandet i industrin alt öka, och då blir en invesleringsökning också aktuell i allt fler företag.

Mot bakgrund av ell brett ulredningsunderiag, presenterat bl. a. av kapitalmarknadsutredningen och exporifinansieringsulredningen, kommer regeringen under året atl ta ställning lill frågorna om industrins långsiktiga finansiering. Industridepartementet avser också att inom kort presentera en utvärdering av Investeringsbankens nu tioåriga verksamhel, Regeringen har för övrigt redan beslutat öka bankens utlåningskapacitet genom en förstärkning av det egna kapitalet. En förbättring av finansieringen av export av slörre anläggningar och kapitalvaror är ett verksamt medel för att förbättra den kvalificerade verkstadsindustrins konkurrenskraft på den internationella marknaden.

Inriktningen mot kvalificerade verkstadsprodukler gör alt stora projekt kommer atl bli allt vanligare inslag i den svenska exporten. Detta gäller för utvecklingen av nya produkter och syslem, men framförallt vid projektering och leverans. Nyckelfärdiga anläggningar och hela produktionsprocesser kommer alt svara för en växande del av den svenska exporten. Vi har redan sett några exempel på det under den senaste tiden. Bofors fabriksbygge i Iran och L M Ericssons slora projekt i Australien och Saudiarabien är ur den synvinkeln intressanta och lovar gott för framliden, Man bör i del här sammanhanget inte heller glömma bort de mycket stora byggnadsprojekt

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk deball

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

som svenska byggnadsentreprenörer har ulfört utomlands under senare år. Till della kommer också försäljning av avancerad teknologi, där kunnandet spelar slörre roll än del renl apparatmässiga inslaget i exporten. Jag tänker här t. ex. på systemet för elkraftöverföring. Alla dessa projekl ställer höga krav på samordningsinsatser och projektledning, och de drar också ofta myckel slora kostnader för anbudsgivningen. På samma gång ökar riskerna för att försäljningen - som ofta är mycket långsiktig - inte skall ge det avsedda resultatet. Som elt led i en mer långsiktig näringspolitik kommer regeringen alt se över dessa frågor och undersöka i vilken mån insatserna här behöver förslärkas. Delta är elt strategiskt område för den svenska exportindustrin i framtiden.

I många av de allra största verkstadsföretagen arbetar man f n. på slora utvecklingsprojekt som har påtaglig framtidsinriklning.

I den nyligen till riksdagen överiämnade handelsstålsproposilionen föreslår Jag all STU får studera de långsiktiga tekniska möjligheterna alt utveckla nya metallurgiska processer som är bälire anpassade lill de svenska råvarorna och den svenska industrislrukturen. Det är elt exempel på hur utvecklingen går vidare mol mer avancerad teknik.

Man kan i det här förioppei se en klar tendens mot allt större enskilda utvecklingsprojekt. Delta beror på alt satsningarna blir större i sig själva men också på alt effekterna av insatserna blir slörre och påverkar produktionssystemet mer genomgripande än tidigare. För enskilda företag kan detta betyda atl samarbete måste organiseras, bl. a. beiräffande de mindre förelagens och underieveranlörernas medverkan i exporiprojekl av den här karaktären. Den hjälp staten ställer upp med i olika sammanhang måste också anpassas till de nya utvecklingstendenserna. Vi kommer alltså att i den fortsatta näringspolitiska planeringen la upp de här frågorna till närmare prövning.

Den näringspolitik som regeringen bedriver har av en del debattörer karakteriserats som en krispolitik och av andra som en subveniionspolilik. Det är riktigt att den allra största delen av de olika slalliga insatserna går till s. k. krisbranscher. Det gäller varven, stålindustrin, tekoindustrin etc. Inriktningen har dock hela liden varit klar och medveten. Det har gällt alt bevara de delar av de krisdrabbade branscherna och företagen som har en långsiktig överlevnadsmöjlighet och alt göra del på samma gång som kapaciteten inom resp. industrisektor minskas så alt en anpassning lill vad som är möjligl alt marknadsföra och sälja kommer lill slånd. Politiken, som vi bedrivit den, har definitivt inle varit någon subventionspolitik utan en medveten strävan till anpassning av industristrukturen till nya förhållanden, med hänsynstagande till effekter på sysselsättningen och på näringslivet i enskilda orter. Det allmänna efterfrågeläget för svenska industriprodukter har dock medfört alt den positiva delen av induslriomvandlingen - nämligen del tillskott av expansion och ökad sysselsättning som bör kompensera för neddragningar i vissa sektorer - har varit myckel svag. Regeringens näringspolitik syftar självfallet till aU åstadkomma en draghjälp för de expansiva sektorerna, samtidigt som förändringen i de svagare delarna i

industrin och näringslivet inte bör bli panikartad, med samhällsekonomiskt sett olönsam utslagning av kapacitet när det gäller både personal och anläggningar. Det här är en besväriig avvägning, men den är ofrånkomlig i det konjunkturläge vi nu befinner oss i.

De problem som vi upplever i Sverige f n. är inte unika. Många andra länder har samma svårigheter, och vissa av de mindre industrinationerna befinner sig i en situation som är identisk med den svenska. Draghjälpen från de stora ekonomierna är inle tillräcklig. Och den egna industrin dras med överproduktion och avsättningssvårigheter.

I spåren följer då tendenser lill prolektionism och etablering av olika slags handelshinder. Delta är utan tvivel en oroande utveckling, eftersom Sverige av princip, men även av nödtvång, är utpräglat frihandelsvänligt. Vi har allt alt vinna på ett fritt varuutbyte mellan länderna.

Del existerar också elt slags prolektionism som tar sig uttryck i alt olika länder subventionerar sina egna industrier. Ser man sig om i väriden finner man atl del existerar många olika säu att inom ramen för frihandelsavtal hålla egna förelag om ryggen. Under den senaste tiden har vi haft åtskilliga tillfällen att konstatera detta. Ett sätt är naturiiglvis den offentliga upphandlingen. Sveriges system med en hell öppen offentlig upphandling är fullständigt unikt.

Om jag får sammanfatta mina synpunkter på industripolitiken sådan den ter sig ur de handelspolitiska perspektiven, vill Jag betona alt del branschin-riktade stödet till svenska företag syftar till omstrukturering som en följd av den ändrade situationen på vår marknad.

Målet är all företagen, efter de tidsbegränsade stödåtgärderna, skall ha uppnått lönsamhet i den förändrade marknadssituationen. Genomgående är våra induslripolitiska stödåtgärder tidsbegränsade.

Vi bedriver en aktiv regionalpolitik, som inle skiljer sig från motsvarande åtgärder i andra länder. En skillnad kan måhända vara alt vi hårdare än andra strävar efter regional balans, något som dock inte påverkar andra länder men som är ett övergripande mål här i landet, ett mål varom det råder politisk enighet.

Den svenska näringspolitiken inriktas vidare på att genomföra nödvändiga strukturförändringar i en socialt acceptabel takt. Strukturförändringarna medför minskning av sysselsättningen i några särskilt utsatta branscher, t. ex. varven, teko- och stålindustrin. Genom alt medverka lill neddragningar tar vi vår del av ansvaret för atl anpassa produktionskapaciteten i industriväriden och i Europa lill minskningen av efterfrågan. Vi bidrar inte lill att exportera arbetslöshet, vi tar vår del av den tunga börda som den nuvarande konjunkturutvecklingen har medfört.

I debatten, bl. a. utomlands, har del presenterats en siffra på 26 miljarder kronor, som sägs utgöra den svenska subvenlioneringen av näringslivet. Här har man då adderat på elt fullständigt felaktigt sätt, som i verkligheten saknar all grund. I summan ingår t. ex. stödet lill teknisk forskning och utveckling, stöd till energibesparande ålgärder inom näringslivet, regionalpolitiskt stöd m. m. Av den sammanställning som åberopats beslår 17 miljarder kronor av

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolilisk debatt

6 Riksdagens protokoll 1977/78:68-69

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

helt normala lån och lånegarantier, som f ö. sträcker sig ett flertal budgetår framåt. Av resten utgör den större delen aklieägartillskoll,dvs. utökning av kapitalet i förelag som har staten som ägare eller meddelägare.

Kritik har från vissa EG-länder under de senaste månaderna riktals mot svensk export av spånskivor. Kritiken har i första hand riktats mot det statliga skogsföretaget ASSI, som sedan år 1976 driver en storspånskivefabrik i Laxå. Den torde f ö. vare Europas modernaste.

Några statliga subventioner eller lån har inte givits lill Laxåfabriken. ASSI har med egna medel och genom vanlig upplåning på den allmänna marknaden finansierat anläggningen. Inga statliga lokaliseringslån eller andra statliga medel har givits till Laxåanläggningen sedan dess start.

Kritiken mot Sverige grundar sig alltså på missförstånd och bristfälliga informationer. Från regeringen kommer vi atl se lill alt våra handelspartner blir upplysta om de rätta förhållandena.

Sverige har ett betydande invandringsöverskott. Del förhållandet bidrar lill att ambitionsnivån för att skapa nya arbeten måste sältas högt. Det borde i och för sig mana till en viss försiktighet från våra närmasle grannar vad gäller omdömen om vår industripolitik.

Sysselsäitningsutredningens verksamhet, som har åberopats tidigare här i debatten, grundas på målet arbete åt alla, ett begrepp som har varil föremål för en intensiv debatt. Det är elt begrepp som, om man skall ge del en reell politisk innebörd, betyder atl vi har kravet på oss atl under 1980-lalel skaffa fram 400 000 nya jobb i vårt land. Jag har med växande förvåning kunnat notera den socialdemokratiska kritiken mot detla mål. Det verkar som om socialdemokratin inle längre känns vid målsättningen arbete åt alla. Jag beklagar detla. Jag lycker alt det är att alltför lättvindigt resignera inför dagens svårigheter. Man har vall att i lid och otid attackera främst centerpartiet för att vi tog sysselsätlningsutredningen på allvar, för alt vi har en långsiktig målsättning i vår näringspolitik. Vi har kunnat notera samma inslag i debatten här i dag.

Effekten hos en bred allmänhet av denna debatt måste ju bli alt den socialdemokratiska kritiken mot-eller det onyanserade skallet på, skulle jag vilja säga - utredningens målsättning uppfattas som om socialdemokraterna inle anser det viktigt att skapa ny sysselsättning här i landet.

Det vore välgörande, om vi här i dag kunde få ett besked från den socialdemokratiska oppositionen om dess inställning lill dessa vikliga framlidsfrågor, som gäller sysselsättningen och tryggheten och som ligger lill grund för den industri- och näringspolitiska aktivitet som vi bedriver.

Jag förmodar alt dessa frågor liksom andra på det näringspolitiska området skall lösas med hjälp av undermedlet strukturfonden. Det är en innovation som vi nu har diskuterat här i kammaren under elt år. Den skall liksom andra socialdemokratiska förslag finansieras med ökade pålagor på produktionen, i ett skede när näringslivet har ytterst svårt alt hålla sysselsättningen uppe.

Enligl det socialdemokratiska förslaget skulle de fackliga organisationerna ha huvudansvaret för fondernas verksamhet, vilket innebär att samhället skulle avstå från kontrollen över strukturförändringarna i framliden till

förmån förden ena av arbetsmarknadens parter. Det är naturligtvis ett system som man kan länka sig, men min fråga till oppositionens företrädare är i dag: Vart tar egentligen den politiska demokratin vägen med dylika förslag? Hur skall man kunna klara ansvarsfördelningen i samhället, som vi ändå som pariamentariker måste vara angelägna om att upprätthålla inom strikta och konsekventa gränser? Vill verkligen de fackliga huvudorganisationerna LO, TCO och SACO/SR ha ansvaret för de övergripande bedömningarna också av politisk natur, som normalt borde ligga på politiskt valda församlingar och organ?

Om facket tar över ansvaret för att genomföra strukturförändringarna i näringslivet uppslår också risk för intressekonflikter mellan organisationerna och lojalitetskonflikter i förhållande till medlemmarna.

Det här är alltså en principiellt, ur demokratisk synpunkt mycket diskutabel konstruktion, och innan man går vidare i utskottsbehandlingen borde det var angeläget atl få slå fast hur socialdemokratin egentligen ser på denna konstruktion i relation till vårt demokratiska samhällssystem.

Ett nytt inslag i debatten är att man allt oftare hör socialdemokraterna falla in i den onyanserade kritiken atl näringspolitiken går ul på att planlöst sprida pengar och hålla företagen under armarna i onödan. Det är också någol som del vore angelägel att få klara ul innan man går vidare i den induslripolitiska och näringspolitiska debatten. Jag tror i själva verket inte atl ansvariga företrädare för oppositionen vill instämma i den här kritiken, men jag möter den tyvärr ganska ofta ute i landet.

Del är en i verklig mening blandad kör som kritiserar regeringens ansträngningar alt i första hand slå vakt om jobben. Jag är dock övertygad om, herr talman - och jag har fått många belägg för del - att de anställda, kommunerna och företagen är angelägna om all regeringen fortsätter sitt konstruktiva arbete för alt slå vakt om sysselsättningen.

Under detta anförande övertog andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

EIVOR MARKLUND (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Nils Åsling talar om regeringens aktiva regionalpolitik och strävan efter regional balans och säger att om dessa saker råder del politisk enighet. Jo då, om innehållet i de orden råder det visst enighet, men för atl nå den här regionala balansen krävs del enligl vår mening annal än vad som hiuills har gjorts. Vi menar t. ex. atl den s. k. företagsekonomiska filosofin, som är så utbredd, nu måste vädras ul och ersättas, så all den totala samhällsekonomiska kostnaden blir avgörande för insyn i och bestämmanderätt över företagen, för samhällsplanering och för lokaliseringspolitik.

För Norrbottens del måste man dessutom, efter att ha lyssnat på Nils Åsling, efterlysa effektiva, konkreta ålgärder från regeringens sida för all utveckla den statsägda delen av länels näringsliv. Planerna på Stålverk 80 har ju nu definitivt grävts ner i den sandlåda som är det enda som minner luleåborna om de stolta planerna. NJA har genom beslutet om SSAB blivit en

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolilisk debatt

bit av en koncern där det enskilda kapitalet har ett avgörande inflytande, och det kapitalet stöds också av den borgerliga regeringen. LKAB:s kris är omvittnad, men ännu hör vi inte någonting om några konkreta, i längden effektiva lösningar. Inom skogsindustrin presenteras det visseriigen utvecklingsplaner, men åtgärderna dröjer.

Det är också känt hur krisen vid de statliga förelagen slår på andra områden. Byggnadsarbetarna i norr upplever en arbetslöshet som är nära tre gånger så stor som i övriga landet - f ö. elt problem som Jag får anledning att återkomma till redan i morgon, eftersom jag har ställt en fråga om det.

I handel och annan serviceverksamhet återverkar krisen hårt. Svårigheterna, i synnerhet för ungdom, alt få jobb är kända.

Industriell utveckling talar Nils Åsling om. Det är naturiiglvis - och det menar också vi - en avgörande bit i en landsändas utveckling, men det finns också aktuella och rikliga krav när del gäller alt stärka den s. k. offentliga sektorn och all satsa på länels kulturliv. Även sådan anser vi borde ingå i ett statligt utvecklingsprogram.

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Eivor Marklund ifrågasätter om vi vidtagit effektiva åtgärder i Norrbollen. Under den lid den nuvarande regeringen har haft ansvaret för utvecklingen i Norrbotten haren rad ålgärder initierats där. Tyvärr-jag har haft anledning aU säga det tidigare - drabbar den internationella konjunkturnedgången Norrbotten liksom övriga delar av Sverige, men den slår ännu hårdare i Norrbotten, eftersom vi där är mer ensidigt beroende av i. ex. malmbrytningen - en bransch som har drabbats mycket hårt av den internationella marknadsutvecklingen och överkapaciteten inom stålindustrin.

Vi tänker fortsätta detla arbete föratt slå vakt om och öka sysselsättningen i Norrbotten och begränsa den olyckliga arbetslösheten. De ålgärder som initierats där - del gäller inle minst de statliga förelagen - kan dock inle avskärmas från marknadsutvecklingen. Man kan helt enkelt av finansiella skäl inte producera hur mycket malm som helst och lägga på lager. Vi måste alltså hitta en anpassning, och det blir då alt försöka differentiera näringslivet. Där har ålgärder salts in för atl begränsa Norrbottens ensidiga beroende av vissa basnäringar. Della är ett långsiktigt arbete, och det lar tid innan del ger något resultat, men Jag har tidigare haft anledning försäkra Eivor Marklund att vi är beredda atl satsa alla resurser vi kan disponera för ändamålet på atl försöka bygga upp sysselsättningen i Norrbotten långsiktigt.

Sedan reagerar jag emot att Eivor Marklund säger atl man genom att NJA nu har gått in i SSAB därmed har privatiserat NJA. Delta ärju inte vad som har skett, utan man har bildat elt bolag gemensamt med de privata förelagen, där staten har del avgörande inflytandet. SSAB:s primära uppgift är att stärka de tre befintliga handelsslålsföretagen. Min övertygelse är alt av de tre förelagen är det NJA som får den största nyttan av atl SSAB har kommit lill stånd.

EIVOR MARKLUND (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Lål mig då försöka la emot Nils Åslings svar på ett positivt sätt. Jag vill fråga: Om nu alla de här fina initiativen har tagits av regeringen, skulle vi då inle kunna ena oss om atl bygga in allt detla i ett statligt utvecklingsprogram såsom vi förespråkar, där alla de viktiga slalliga bilarna -LKAB, domänverket, NJA, ASSI, kraftverken, malmtillgångarna, malmbanan-och alla de fina utbildningsmöjligheter som finns i Norrbollen kunde ingå, så att man skulle kunna arbeta vidare på det sätt som Nils Åsling säger sig vilja men då ha ett konkret utgångsläge för det?

Debatten om SSAB:s och NJA:s möjligheter atl verka på elt effektivt sätt inom den koncernen i fortsättningen lär vi få anledning att komma tillbaka lill, eftersom det ligger en proposition om detta på riksdagens bord.

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolilisk debatt

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Jag tror inte, Eivor Marklund, att man får ökad effekt bara genom att svepa samman allt i en enda stor organisatorisk apparat, lål oss säga i ett enda Statsföretag i Norrbotten. Jag tror att man även i Norrbollen behöver samspelet mellan enskilda, statliga och kooperativa företag för att kunna uppnå maximal effekt när det gäller ekonomisk utveckling och sysselsättning.

GUNNAR STRÄNG (s):

Herr talman! Jag tror herr lalmannen är införstådd med mig när Jag säger all det är ganska hopplöst för mig att efter att ha avlyssnat en debatt på tre fyra limmar, där man klagat på den gamla regeringens hantering av den ekonomiska politiken, och som i hög grad medansvarig för denna politik försöka försvara mig på de 15 minuter som står till mitt förfogande. Att lägga lill rätta alla de beskyllningar jag har tvingats avlyssna är lika omöjligt. Del är nästan frestande all avslå från detta inlägg, men föratt inle mista i respekt för kammaren skall jag ändå säga några ord.

Jag skulle helt enkelt vilja till kammarens protokoll läsa in de årsresultat i ekonomiskt avseende som vi nu kan avläsa för 1977, det kalenderår under vilket regeringen har att ta det hela och fulla ansvaret och inle gärna kan skylla på andra.

En snabb redovisning av della ger vid handen att bruttonationalprodukten, dvs. våra gemensamma tillgångar, har tappat i värde med 2,5 96. Det är det negativa utslaget av vad vi tidigare betraktat som tillväxt. Industriproduktionen har gått ner med 4,5 % och den privata konsumtionen med nära 1,5 96. Industrins investeringar har doppat ner med den mycket oroande siffran 15 96. Bostadsbyggandet har sjunkit med 9 96,och exporten har tappat 2,5 96. Bytesbalansen visar en föriust på 16 miljarder.

I denna bedrövliga kalalog med alla negativa förtecken finns visserligen ett enda plus, men det gör inte precis situationen ljusare: vi har haft en allmän prisstegring på 13 96 och en prisstegring när det gäller dagligvarorna på 1796.

Vi har ett budgetunderskott på 33 miljarder för innevarande år, och

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

budgetministern räknar i sin prognos med att den utvecklingen kommer att fortsätta nästkommande år. Jag har lagt märke till att både budgetministern och ekonomiministern herr Bohman i sina inlägg har försökt reducera intrycket av denna oroande siffra genom att i resonemanget föra in något som de kallar förden konsoliderade sektorn. Man säger: Vi harju ett kollektivt och kommunalt finansiellt överskott på ca 4 miljarder, och vi har en uppsparing i AP-fonderna på 15-16 miljarder. Om man tar hänsyn till detta är del i själva verket riktigt bra ställt med statsfinanserna.

Vi vet alt del härs. k. kommunala finansiella överskottet aldrig i tiden kan få någon beröring med herr budgetministerns under- eller överskott. Vi vet vidare alt de 15 miljarder som vi samlat upp i AP-fonderna i stor utsträckning går till atl finansiera vårt bostadsbyggande och till alt låna pengar till kommunerna och lill industrin, ändamål som AP-fonderna får räkna med även i fortsättningen, så inle heller AP-fonderna har någonting med statens enormt snabbt stigande underskott all göra.

Hela denna diskussion om den s. k. konsoliderade sektorn är således elt försök alt slå blå dunsler i ögonen på folk och resonera bort den verklighet som är lika naken och besvärande som den framstår. Jag försäkrar herr budgetminislern - när han nu är den enda som varil vänlig nog atl stanna kvar och lyssna på mig - atl han inle har slora utsikter att få låna sina 10 miljarder om året av väridens bankirer i Washington, Bonn eller Ziirich genom all säga: I sista hand kan Jag ju betala med ett villaområde här eller där i nationen, med några flerfamiljshus här eller där eller med någon ishockeylada eller simbassäng som kommunerna rår om.

Håll delta ifrån den praktiska verkligheten! Överiåt, herr Mundebo, som den praktiska kart jag ändå hoppas och tror att herr Mundebo är, denna höga nationalekonomiska filosofi till den speciella vetenskap som exercerar med sådana ting. Tag inte in det här i ett allvariigt samtal om budgeiunderskou! Herr Mundebo flr skaffa dessa pengar till sista kronan alldeles oavsett vad som sker på övriga fronter inom samhällsekonomin.

Del mest beklagliga och oroväckande i den här katalogen över problem är den kraftiga nedgången i industriinvesteringarna, en utveckling som enligl finansplanen tyvärr forlsälter i samma takt under 1978. Var är, herr lalman, den initiativkraft, den förtröstan på framliden som så generöst utlovades bara vi fick en borgeriig regering?

Del är ovedersägligen på del sättet att under den socialdemokratiska regeringens tid, då ni så flitigt och energiskt kritiserade oss för likgiltighet gentemot näringslivet och för byråkratisk klåfingrighet gentemot företagen, då trodde ändå förelagen på framtiden. Vi hade varje år, med vissa variationer, stadigt ökande investeringssiffror - en tro på framliden som man i dag saknar.

Det andra i särsklass bekymmersamma problemet är del stegrade underskottet i vår bytesbalans. Inte heller på den punkten redovisar regeringen något tecken på ändring i den bedrövliga färdriktningen. Även för 1978 visar regeringens prognos på elt fortsatt underskott av samma storlek eller snarare någol större. Vi behöver under 1978 ta upp utlandslån av samma omfattning

som under det gångna året. Del är till yiteriighel oroväckande med hänsyn lill att nationen förr eller senare måste göra räll för sig och betala sina lån, förutom att varje ny årsupplåning drar på oss en räntebetalning som ytterligare försvårar situationen. Jag begär självfallet inte atl den här frågan skall ordnas genast. Det är omöjligt. Regeringen har kört oss så långt ul i del ekonomiska träsket att del kommer alt behövas åtskilliga år för atl vi skall kunna la oss upp igen. Men vad man kan fordra av regeringen är en ekonomisk politik som visar att färdriktningen ändras, så alt man kan se slutet på den bedrövliga väg som vi nu är inne på.

Till allt delta kommer den rekordinfialion som regeringen har ansvaret för och som föranlett ett läge med en långt gående avmattning i vår interna aktivitet inom landet. En ökad arbetslöshet, hur bedrövlig en sådan än är, framstår som elt ganska sannolikl perspektiv. Jag har all respekt för vårt energiska arbetsmarknadsverk, som försöker göra det bästa möjliga av situationen. På den punkten vill jag inle heller anklaga regeringen, men alla de olika slagen av arbelsmarknadspolitiska aktiviteter i form av utbildningsbidrag, äldrestöd och sysselsättningsbidrag till kommunerna får inle, även om de är nödvändiga i dagsläget, bli permanenta inslag i vårt klimat på den svenska arbetsmarknaden.

Herr Åsling inflikade i sitt senaste inlägg med den finuriiga debatteknik som han har-jag tycker inte atl den passar riktigt här i kammaren - en fråga: Vill inte socialdemokratin skapa ny sysselsättning? Frågan hängde i luften. Jag tyckte den var för primitiv för all jag skulle förbruka de falliga minuter jag har till förfogande genom att svara på den.

Man kan fråga sig hur dagens debatt skulle ha varit om en socialdemokratisk regering skulle ha gjort sig skyldig lill den långa rad av missgrepp som resulterat i den negativa redovisning somjag inledde mitt inlägg med. Jag är alldeles övertygad om att i elt sådant fall den borgeriiga oppositionen, bestående av såväl partiledare och riksdagsmän som olika slag av språkrör, skulle ha varit fylld av indignation. En våldsam kritik skulle vi ha fått uppleva varje dag. Vi har från vår sida velat begränsa kritiken till vad som är absolut nödvändigt. Jag erkänner vår underiägsenhei i propagandaresurserna, men det är en orättvisa som vi utanför det här huset-och föralldel för dagen även inne i det - får försöka vänja oss vid.

I försöken atl försvara del misskötta fögderier talar man om den internationella lågkonjunkturen. Del är felaktigt all göra det, när del gäller fjolåret. Nedgången i internationell konjunkturutveckling hade vi 1974 och 1975, och då klarade vi oss bra här hemma i Sverige. Under 1977 har man i den industrialiserade väriden haft en tillväxt på 3,5 96, och prognosen för 1978 -utanför våra gränser - innebär en tillväxt på 4 96. I vårt land hade vi under fjolåret en tillbakagång på 2,5 96, och vi tvingas - om vi skall tro herr Bohmans finansplan -atl finna oss i den nedpressade standarden även under 1978.

I den här serien av bortförklaringar av sitt misslyckande på den ekonomiska politikens område talar man gärna om del höga lönelägel. Del har varit inslag också i dagens deball av den innebörden. Den slutsatsen är

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpohtisk debatt

felaktig. Del löneläge vi har är ett resultat av den fria arbetsmarknadens fria förhandlingar. Om jämförelsen är till de svenska företagens nackdel under 1975 och 1976 så är den lill svenska företagens fördel under tidigare år på 1970-talet. Utvecklingen för dagen på lönesidan kan inte betraktas som internationellt oroande. Man glömmer dessutom bort de speciella fördelar som svensk industri har vid en relativ Jämförelse med omvärlden -bl. a. i den liberala företagsbeskattning som vi tillämpar och i del förhållandevis låga energipris som vi ännu så länge har i det här landet.

Vi skulle inte ha sålt mer järn, mer stål, mer malm, mer tekovaror eller mer massa om vi skulle ha uteslutit lönehöjningarna under 1976 och 1977. Jag tror att herr Åsling ger mig rätt i deUa. Om vi slaviskt skulle ha följt utvecklingen i Västtyskland, Frankrike eller England hade situationen på dessa ansträngda områden inte varit annoriunda. Nu låter man många gånger de här besväriiga områdena bli representativa för hela del svenska näringslivet. Dess bättre är de inle det. Men ser man sig omkring i den svenska företagsamheten på övriga avsnitt av näringslivet får man inle intrycket all det är löneutvecklingen i Sverige som håller på all göra det besväriigl för de svenska förelagen.

Herr Bohman nämnde i ell inlägg alt om man jämför Englands löneläge med vårt får man sälta siffran 42 för England. Jag utgår från all man då skulle ha siffran 100 för Sverige. Är det någon som kan erinra sig att man inom de här jämförbara besväriiga näringsgrenarna - lål mig säga järn- och siålområdei - lever synneriigen lysande i England på grund av della dåliga löneläge? Tvärtom! I del största engelska stålföretaget har man enorma förluster f n. Det är andra skäl som ligger bakom delta, och jag har tyvärr inte lid atl i sedvanlig ordning berätta om det. Jag tillåter mig bara att göra delta konstaterande.

Mol bakgrund av alt vi nu har ett underskott på 16 miljarder kronor om året i vår balans vill jag säga några ord om den valutakostnad på ungefär samma belopp som vi har atl dras med för att importera vår olja, i allt väsentligt från arabländerna. Inför perspektivet alt vi har atl räkna med troliga prisstegringar och vittgående miljöförstöringar genom oljeimporten är dagens kärnkrafts-och energidebatt absolut omöjlig alt förståndsmässigt begripa. Regeringen har blivit helt handlingsföriamad - del ordet har använts tidigare i debatten, och jag vill understryka detla. På grund av alt centerpariiledaren i den senaste valrörelsen gick ut med en religiös trosvisshet som förmodligen i dag gör honom hell blockerad för argument befinner vi oss i den situation som Ingvar Carlsson beskrev i sitt inlägg. Och det accepterar det moderata partiet och folkpartiet! Även om man av och lill försöker pipa till, händer del ingenting. Det är en väldig kapitalförstöring, månatligen och för framtiden, som äger rum på grund av handlingsföriamningen i denna för svensk industri och svenskt näringsliv enormt viktiga fråga. Mycket av nedgången i industriinvesteringarna härieder sig bl. a. från den saken.

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Gunnar Sträng säger att det är en hopplös uppgift att försvara den gamla regeringen på 15 minuter. Vi har naturiiglvis all förståelse för del.

När det gäller den ekonomiska utvecklingen vill Jag be Gunnar Sträng atl analysera vad som ligger bakom nedgången i industriproduktionen med 4,5 96. Gunnar Sträng försökte inte göra någon som helst analys av della, med undantag för en polemik mot föregivna yttranden beiräffande löneutvecklingen. Det är ingen här, antar Jag, som angivit löneutvecklingen som del avgörande i sammanhanget. Det är den totala kostnadsutvecklingen här i landet som är avgörande - lönerna är bara en komponent i den. Kostnadsutvecklingen påverkas av ett antal faktorer.

Det är ändå ofrånkomligt atl konstalera all kostnadsutvecklingen här i landet påverkat vår svenska industris konkurrensförmåga. Del är likaledes ofrånkomligt atl konstalera att denna kostnadsutveckling har sin rot i en bristande ekonomisk-politisk vaksamhet under tidigare år. För den har också Gunnar Sträng en del av ansvaret.

Mol denna bakgrund av föriusler i marknadsandelar och bristande konkurrensförmåga får man också se nedgången i industriinvesteringarna. Det finns här elt samband som är otvetydigt och ofrånkomligt. Jag tror inle atl Gunnar Sträng lar på allvar den kommentar han själv här gjorde, nämligen alt företagen trodde mer på framliden under den gamla regeringens tid. Slutsatsen skulle alltså vara: Under den gamla regeringens lid bemästrade man den internationella konjunkturutvecklingen på ett säll som inle den nya regeringen gjort. Fullt så mäktig var sannolikt inle den gamla regeringen all den hade någol avgörande inflytande på den internationella konjunkturutvecklingen, som ändå varit avgörande för utvecklingen här.

Gunnar Sträng talade om atl vi sannolikl inte hade sålt mera stål eller massa om vi haft en annan kostnadsnivå. Men varför undviker Gunnar Sträng alt lala om bearbetade varor, som är ett växande inslag i vår export, och om verkstadsindustrins konkurrensförmåga? De kalkyler vi gjort i finansplanen visar all bytesbalansen skulle vara 8 miljarder bättre om vi hade haft en kostnadsnivå som var jämförlig med den i vår omvärid. Betvivlar Gunnar Sträng den siffran och i så fall på vilka grunder? Det är en central fråga i detta sammanhang.

Gunnar Sträng reagerade mol min debatteknik och ville alltså inte ta upp frågan om den långsiktiga målsättningen för näringspolitiken och arbetsmarknadspolitiken - 400 000 nya jobb och arbele åt alla. Jag beklagar detla men jag vill samtidigt påpeka att det inte är jag som har fört in den frågan i debatten. Gunnar Strängs partiledare och partivänner har tidigare i dag talat om detta, och det är kanske från den synpunkten förklariigt omjag vill ha ett klariäggande av var socialdemokratin slår i den frågan. Socialdemokratins kritik mot framför allt centerpartiet kan ju komma att tolkas så atl man ifrågasätter de långsiktiga sysselsältningspolitiska målen.

Nr 68

Onsdagen den 1 febmari 1978

Allmänpolitisk debatt

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

Budgetministern INGEMAR MUNDEBO:

Herr talman! Nej, Gunnar Sträng, det är ingalunda så att del i själva verket är riktigt bra ställt med statsfinanserna. Det finns tvärtom betydande problem, och de redovisas också klart och uppriktigt i budgetförslaget och i de olika kommentarer som vi har gjort om del. Del finns ingenting av blå dunsler i den redovisningen - den präglas av stramhet.

Det finns ändå skäl alt inle bara redovisa budgeten på ell traditionellt säll med inkomster av skatter och avgifter och annat och utgifter på ett antal huvudtitlar utan atl också redovisa socialförsäkringssektorn och få en bild av hela den konsoliderade sektorn och av det finansiella sparandel i nationen. Vi görocksåden redovisningen, och vi följerdärmed de rekommendationer som exempelvis OECD och Valutafonden har gjort. Vi gör alltså en redovisning av det slag som sker i andra länder, och därigenom får man en klarare och mer nyanserad bild av den offentliga ekonomin. Men också den bilden inger bekymmer, och det säger vi också klart ul.

Budgetunderskottet säger alltså inte att allt är bra ställt. Men Jag menar atl budgetunderskottet är försvariigl och acceptabelt i det konjunkturiäge som vi nu befinner oss i. Ett mindre budgetunderskott skulle varit möjligl alt uppnå, men då hade vi fått ha lägre ambitioner närdet gäller sysselsättningen och den sociala tryggheten. Arbetet är inriktat på alt nå mer balanserade statsfinanser, och på flera ställen i budgetförslaget sägs också atl det finns behov av en statsfinansiell restriktivitet och all behov därav också torde finnas under de närmaste åren.

Skulle jag låna pengar, skulle jag kanske inte heller göra del på villaområden utan på vad näringslivet och samhällsekonomin ger oss och på att förbättra konkurrenskraften i det svenska näringslivet. I budgetförslaget och i den ekonomiska politiken ligger också en rad åtgärder just för atl förbättra konkurrenskraften i svenskt näringsliv. I det socialdemokratiska förslaget ligger en rad konkreta förslag som skulle riskera all minska konkurrenskraften och äventyra sysselsättningen.

Till sist vill jag notera att budgetunderskottet enligl del socialdemokratiska alternativet inte skulle bli väsentligt annorlunda än enligt vårt alternativ. Visserligen försöker man ge intryck av atl man har uppnått ett bättre resultat, men granskar vi närmare de olika förslagen finner vi att det är ingen nämnvärd skillnad mellan de båda alternativen. Vi nödgas alltså för det kommande budgetåret atl arbeta med en budget som har väsentligt större utgifter än inkomster, vilket av de två alternativen vi än skulle välja. Skillnaden är den atl om vi följde det socialdemokratiska receptet så skulle vi ta väsentligt större risker för sysselsättningen under del kommande året.

GUNNAR STRÄNG (s) kort genmäle:

Herr lalman! Mitt svar till herr Åsling är atl lidsnöden av kända skäl är sådan att jag inle kan stå här och presentera analyser, även om det skulle tilltala mig myckel - det vet var och en som haft möjligheter all följa mitt arbete i kammaren under åren. Jag får nöja mig med alt servera slutsatserna av analyserna.

Jag kan tala om för herr Åsling atl den på alla strategiska ekonomiska avsnitt nedåtgående trend som Jag redovisade är ett resultat av den politik regeringen fört under 1977. Naturiiglvis är den rekordstora infiationen med vad den inneburit för den renl interna köpkraften en av orsakerna i delta.

Så mäktig var inle regeringen, säger herr Åsling, alt den kunde påverka den internationella konjukluren. Del kan Jag väl hålla med honom om. Men jag harju talat om för honom atl den internationella lågkonjunkturen hade vi när socialdemokratin med stor framgång svarade för regerandet här i landet och då lyckades särskilja oss från den internationella lågkonjunkturen. Under 1977 och 1978 har vi inte haft någon internationell lågkonjunktur, om vi skall tro på de siffror som ni redovisar i er egen finansplan. Men nu skiljer vi ut oss med en bottenkänning på varje strategisk ekonomisk sektor. Det är del som är del uppseendeväckande.

Till herr Mundebo vill jag säga att det budgetunderskott han serverat enligl min mening icke är försvariigl; Vi har redovisat ell alternativ som innebär ett 6 miljarder kronor lägre underskott. Naturligtvis skulle man kunna önska ell mer radikalt ingripande, men vårt förslag innebär en klar anvisning om en förändrad färdriktning. Sedan får man fortsätta på den vägen för att så småningom komma fram lill en veUig finanspolitik.

Om jag har någon halvminut kvar vill Jag fortsätta där jag slutade mitt första anförande, nämligen med frågan om energiförsörjningen. Vi använder i dag stora delar av den importerade oljan för alt värma upp våra bostäder. Del råder väl inget tvivel om alt den oljan kan ersättas med elenergi. De 16 miljarder kronor vi i dag betalar för oljeimporten kan bringas ned avsevärt, lill båtnad för bytesbalansen och för atl komma till rätta med den bedrövliga utlandsupplåning som vi håller på med, om man får ett starkare inslag av egna försörjningskällor när det gäller energiproduktionen. Vi skulle därigenom dessutom komma dithän - jag är alldeles övertygad om det - att ett fullföljande av del energiprogram som antogs av en så stor majoritet i denna riksdag 1975 skulle bli en impuls lill atl förbättra den så genant låga investeringsaktiviteten i svensk industri.

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

OLOF PALME (s) kon genmäle:

Herr talman! Herr Åsling hade oförsiktigheten att nämna mig vid namn och uppkallade mig därför till replik.

Jag förslår all herr Åsling på något sätt rides av maran när han hör talas om de 400 000 nya jobben. Jag misstänker nämligen att det var han som hittade på det där. Liksom herr Fälldin har sin kvarnslen om all avskaffa kärnkraften till 1985, har herr Åsling sin kvarnslen om de 400 000 nya jobben. I braskande annonser, affischer och valtal kunde vi se och höra att det skulle bli 400 000 nya jobb bara centern fick regeringsmakten. Men ni hade inga medel föratt tala om hur det skulle gå lill, utan del var bara en allmän beräkning. Och så blev det inga 400 000 nya jobb, varav 270 000 i industrin, ulan antalet industrijobb har i stället minskat med 70 000. Därför står herr Åsling med sin kvarnsten och har inga medel. Han står mot oss som säger: Ja, vi vill jobb åt alla -och vi föreslår medel. Men vi preciserar inga siffror som kan tolkas som

Nr 68

Onsdagen den 1 febmari 1978

Allmänpohtisk debatt

löften. Man vet nämligen inle hur det kan gå i en föränderiig värld och vi vill vara raka och hederiiga mot medborgarna. Däri ligger skillnaden.

Vårt alternativa budgetförslag innebär att produktionen och investeringarna ökar, vilket skapar många nya jobb. Men vi nämner inga siffror, därför alt det går inte atl göra några preciseringar. Däremot redovisar vi medlen, och sedan flr verkligheten ge siffrorna. Ni producerar vackra siffror som inle svarar mot verkligheten och inte ger de arbetslösa någol. Det är skillnaden.

När Jag nu ändå har uppkallats lill replik vill jag passa på atl ställa två frågor lill herr Åsling, som ju ändå är landets industriminister:

1. Stöder herr industriministern fortfarande herr statsministern och herr jordbruksministern i deras krav på all skrota den svenska kärnkraftsinduslrin?

2. I industridepartementet dväljes ju även herr energiministern, eftersom ni sitter i rum bredvid varandra. Ge mig besked om Vattenfall flr pengar för att fortsätta färdigställandet av Forsmark 3! Det skall en industriminister verkligen kunna ge besked om.

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! När Gunnar Sträng säger atl den förra regeringen lyckades särskilja Sverige från omväriden när del gäller konsekvenserna av konjunkturutvecklingen, så är del någol karakteristiskt för vad också vi har lyckats med, eftersom vi har hållit sysselsättningen uppe på en för västväriden unik nivå. Det vet Gunnar Sträng mycket väl. Han vet också vilka påfrestningar del har skapat på vår ekonomi och vilka konsekvenser det flr induslripoliliskl och arbetsmarknadspoliliskt. Men kom inle, Gunnar Sträng, och förneka del faktum att vi med arbelsmarknadspolitiska och industripolitiska insalser har lyckats hålla sysselsättningen uppe.

Gunnar Sträng säger någonting myckel förbluffande, atl del f n. inte finns någon internationell lågkonjunktur. Det är ett yttrande som i och för sig inle tarvar någon ytieriigare kommentar eftersom del är orimligt. Om man ser lill de svenska företagens problem på marknaderna och till den internationella utvecklingen, så lyder alla tecken på ett signifikant sätt på en lågkonjunktur av myckel genomgripande och svårartad karaktär, den svåraste under efterkrigstiden. Den diskussionen är alltså ganska meningslös.

Till Olof Palme, som glädjande nog log till orda i den här debatten, vill jag säga all Jag inle upplever del som en kvarnslen atl ha elt långsiktigt mål för näringspolitiken och arbetsmarknadspolitiken. Det är anmärkningsvärt av oppositionsledaren, som ju ändå har tillfört svensk deball mycket av principiellt intresse och visioner, alt förneka att man också skall kunna ha ett mera långsiktigt mål för näringspolitiken.

Om del skall vara meningsfullt mot bakgrund av del planeringssystem som den gamla regeringen initierade med länsramar och sysselsätlningstal, skulle det i rimlighetens namn kunna konkretiseras i en summa av de planer som man arbetar fram i länsplaneringen. Del är genant atl oppositionsledaren förnekar denna enkla konsekvens av del poliliska planeringssystem för vilket

den gamla regeringen egentligen har ansvaret. Dessutom, Olof Palme, när Ingemund Bengtsson såsom arbetsmarknadsminister skrev sina direktiv till sysselsätlningsutredningen angavs 380 000 å 400 000 nya jobb som det mål sysselsätlningsutredningen skulle ha för sill arbete.

Låt oss konstalera att det är anmärkningsvärt att socialdemokratin och oppositionsledaren lägger ned så mycken möda på att förklara atl man inte vill ha en konkretisering av det övergripande mål - arbete ål alla - som man ändå har vunnit politisk enighet om. Även Gunnar Sträng må förstå all min fråga från den synpunkten är berättigad.

När del gäller frågorna om energipolitiken vill jag påpeka att energiministern kommer alt ta till orda här i morgon. Del kan vara lämpligt att ta diskussionen beiräffande Forsmark 3 då.

För Asea-Alom och kärnkraftsinduslrin gäller de industripolitiska målsättningar som gäller för annan verkstadsindustri här i landet, dvs. om man inte har marknad för sin produktion flr man lov atl anpassa sig därefter. Del är innebörden i milt yttrande. Min uppfattning är alltjämt att de principer som gäller för industrin i övrigt måste gälla även för denna speciella del av vår verkstadsindustri.

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolilisk deball

Budgetminislern INGEMAR MUNDEBO:

Herr lalman! Ell ord lill om budgetunderskottet. Det har sagts atl regeringens förslag skulle vara icke försvariigl men det socialdemokratiska alternativet försvariigl.

Nu menade Gunnar Sträng alt del socialdemokratiska alternativet skulle vara 6 miljarder kronor lägre än regeringens. Enligt den socialdemokratiska partiordföranden för några limmar sedan skulle alternativet vara 5 miljarder kronor lägre. Själv anser jag att skillnaden för det kommande budgetåret rör sig om ungefär I miljard kronor. Då bygger jag på gällande skatteregler. Eftersom Gunnar Sträng torde vara tämligen väl bevandrad i de lagarna, kan han nog inte komma lill ett särskilt annoriunda resultat.

Jag har svårt all se atl gränsen mellan försvarligt och icke försvariigl i en budget på ungefär 150 miljarder kronor går vid en enda miljard. Problemet med alternativet ligger nog inte i att skillnaden är I miljard eller ens 5 eller 6 miljarder kronor, utan del ligger i de effekter på näringslivets konkurrenskraft och på sysselsättningen som de alternativa förslagen kan få. Enligt min bedömning skulle det innebära betydande risker för konkurrenskraft och sysselsättning atl följa alternativet.

OLOF PALME (s) kort genmäle:

Hert lalman! Tårarna rinner utmed mina kinder när jag hör herr induslriminislern säga alt jag kan anföra synpunkter av principiellt intresse i den svenska debatten. Jag lackar.

Men av mera praktiskt intresse i dag ärju huruvida centerpartiet slår fast vid sitt vallöfte atl skaffa 400 000 nya jobb lill 1980. Så började ni. Nu säger herr Åsling: Får man inte ha en långsiktig målsättning i politiken? Jo, visst får man det. Men här var del fråga om en sifferprecisering inom en begränsad

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpohtisk debatt

tidsperiod, och del slår icke alls någon sifferbeslämning i direktiven lill sysselsätlningsutredningen - del har redan förre arbetsmarknadsministern påpekat för herr Åsling.

Del är tredje gången som herr Åsling ställs inför frågan: Slår ni fast vid ert vallöfte om de 400 000 nya jobben till 1980? Det är tredje gången som herr Åsling säger alt det var bara ett riktmärke för den långsikliga planeringen. Hanen har galit för tredje gången, herr Åsling -om centerpartiet nu har några hanar i sin himmel.

Det är icke genant all kräva arbele ål alla. Del kommer säkert del parti som Jag tillhör alt kräva så länge del beslår. Men det är genant alt som sitt huvudvallöfte vid sidan om detta med kärnkraften lova 400 000 nya jobb när man inte kan förverkliga löftet. Det är inte genant atl ha målsättningar, men det är genant all lova så oerhört mycket mer än man kan hålla och när i själva verket industrisysselsällningen rasar neråt.

När del sedan gäller den svenska kärnkraftsinduslrin så var det ju icke ett allmänt principiellt resonemang ni förde. En industri måste ha en marknad -o,ja-men här sade Jordbruksministern att den svenska kärnkraflsindustrin kan läggas ner. Han stöddes av statsministern, och han stöddes måhända av induslriminislern. Står industriministern fast vid delta jordbruksministerns krav alt den svenska kärnkraftsinduslrin skall skrotas? Del är ell intressant besked från en industriminister.

Slutligen ell par ord om Forsmark 3. I vanliga fall brukar Nils Åsling inle vara buskablyg. Det är svårt att slå på en TV-apparat där han inte är beredd all meddela någonting till svenska folket, även om innehållet kanske inle alllid är så kristallklart. Men den här gången säger han: Vi skall väl vänta på del oerhört skickelsedigra budskap som herr Olof Johansson kan ge.

Glänta på förlåten, herr Åsling! Tala om idag! Det är ändå herr Åsling som är industriminister. Skall Forsmark 3 få pengar via Vattenfall för sitt färdigställande eller ej? Den frågan kan besvaras med ja eller nej.

GUNNAR STRÄNG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag lär ha gjort migskyldig till en felsägning beträffande årtal. Jag utgår ifrån all våra skärpta sekreterare redan har observerat alt del var frågan om 1977 och inte 1927.

Jag vill för herr Åsling lala om ytteriigare en gång, även om del kanske inle lönar sig, att särskillnaden ligger inle i frågan om sysselsättningen. Del är därför del är så med förlov sagt fånigt alt gå upp i talarstolen och fråga om socialdemokratin inle slår för sysselsättningen.

Särskillnaden mellan oss och andra nationer är den alt när del var dåligt ute i världen lyckades vi under den gamla socialdemokratiska regeringen hålla aktiviteten uppe såväl när det gällde industriinvesteringar och när det gällde allmän tillväxt som närdet gällde internkonsumtion. Nu närdet är bälire ute i väriden - nonchalera inte tillväxtsiffror på 3,5 och 4 96 under 1977 och 1978, den senare siffran prognossiffra - då tvingas vi här hemma inregistrera djupdykningar på dessa väsentliga områden. Där ligger skillnaden, så enkelt är det.

Sedan skulle jag också, för att redovisa det hela ytteriigare, vilja säga alt anledningen till den här dystra utvecklingen och den här nedgången internt och i olika sammanhang är naturiiglvis en följd av atl vi hade en rekordartad inflation under 1977 -en inflation som backats upp genom flera devalveringar och påslag på mervärdeskatten, med de konsekvenser vi nu kan avläsa.

Till herr Mundeboskulle jag faktiskt vilja ställa en fråga -han ärju vänlig att fortfarande vara kvar i kammaren. Skillnaden på I miljard bestrider jag; skillnaden ligger någonstans mellan 5 och 6 miljarder, och del är ändå en klar redovisning av en ändrad färdriktning. Men lål mig fråga herr Mundebo i hans egenskap av ansvarig för skattepolitiken och i sista hand för de svenska skattebetalarnas intressen: Hur kan man slå till svars gentemot skattebetalarna med en energipolitik där handlingsföriamningen nu kostar 50 miljoner per månad och där aggregaten 7-10 - samtliga är i del skedet atl de i en nära framlid successivt kan börja leverera energi, och billig energi, till vårt samhälle - icke får klarsignal? Det är ju elt slöseri. Ingvar Carlsson har anfört siffror -jag inskränker mig lill atl säga att man kan räkna förlustmiljarderna i tvåsiffriga tal.

Del finns, herr lalman, som jag ser del bara en förklaring lill detta, och eftersom jag nu är blockerad i fråga om ytterligare svar från talarstolen, så syndar jag på nåden i tio sekunder genom atl säga: Förklaringen är väl helt enkelt den, atl även om ni har skilda uppfattningar inom regeringen i denna så utomordentligt väsenlliga fråga för näringsliv, för tillväxt och för samhälle är ni blockerade så länge ni barett regeringsprogram som kan uttryckas i sex enkla ord, och del är: Ni måste hänga kvar till 1979.

Nr 68

Onsdagen den 1 febmari 1978

Allmänpolitisk debatt

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Gunnar Sträng har ju ett grundmurat rykte som både pedagog och ekonom. Jag måste säga att jag efter del senaste inlägget här blir någol besviken på denne erfarne ekonom.

Gunnar Sträng tycker att det är flnigt att stå i talarstolen och tala om orsaken till djupdykningarna. Men det ärju ändå så, att den lageravveckling som är elt karakteristiskt inslag i del gångna årets utveckling inom näringslivet i väsentlig utsträckning är orsaken till vad Gunnar Sträng kallar djupdykningen. Och den utvecklingen är naturiiglvis den logiska följden av den extrema lageruppbyggnad vi har haft under tidigare år och del mesl påtagliga beviset på föriorade marknadsandelar, på industrins svårigheter all finna avsättning för sin produktion - alltså elt belägg för all vår konkurrensförmåga inte har varil vad den skulle vara.

Till Olof Palme vill jag säga, alt självfallet står jag fast vid vår målsättning om de 400 000 nya jobben. Det aren självklarhet, och jag har försökt förklara del för Olof Palme och Olof Palmes partivänner här i kammaren upprepade gånger. Men det anmärkningsvärda är all den tidigare statsministern och den nuvarande oppositionsledaren på della sätt försöker leda i bevis alt socialdemokratin ifrågasätter den egentliga konsekvensen av den länsplanering beiräffande den sysselsältningspolitiska utvecklingen i landets regioner som den gamla regeringen initierade. Del ärju delta del är fråga om. Del här är

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

ingen lösl påklistrad siffra som hör valplakaten till. Det är den summa, det är den konsekvens man kan utläsa ur de länsplaneringsomgångar vi har haft och den sysselsältningspolitiska analys som de har givit upphov till.

Olof Palme! Jag lycker det är en överioppsgärning alt lägga ner så myckel energi på atl förklara alt socialdemokratin inle slår vid någon kvantifiering, vid någon fixering av sina mål när det gäller arbete åt alla. Det är generande att del stora oppositionspartiet med den förankring del har bland arbetare och tjänstemän för den agitationen. Lål oss i stället la gemensamma lag för atl förverkliga delta mål. För min del skall jag gärna erkänna att såsom konjunkturen nu har utvecklats kommer det atl krävas slora insalser inom samhällets olika sektorer, men att förneka atl man behöver ett mål av den här karaktären är mycket anmärkningsvärt, och det är beklagligt att vi möter sådana inslag i den poliliska debatten f n.

Beträffande jordbruksministerns yttrande vill Jag säga alt del är hans sak att lämna en kommentar. Jag vill inle kommentera hans yttrande utan önskar bara upprepa alt jag instämmer i jordbruksministerns uttalande så till vida, atl om marknaden för en sektor av svenskt näringsliv av en eller annan anledning viker, får man också anpassa produktionen inom den sektorn därefter. Något undantag för kärnkraftsindustrin kan inte gälla. Det sätt att utforma näringslivets dispositioner och samhällets industripolitik som gäller för industrin i övrigt måste också gälla för denna speciella del av vårt svenska näringsliv.

Budgetminislern INGEMAR MUNDEBO:

Herr talman! Som utgångspunkt för en seriös debatt i de här frågorna är Gunnar Strängs siffror egentligen inte bättre än Ingvar Carlssons. Möjligenär de så till vida bättre att de gäller en kortare tidsperiod och lägre nivåer. Det är alllid lättare all göra antaganden om kortare tidsperioder än om långa. Men jag hoppas att varken Gunnar Sträng eller Ingvar Carlsson vandrar runt i landet med siffror av del här slaget, eftersom de bygger på ett så otillräckligt underiag och på anlaganden som starkt kan ifrågasättas.

Vi behöver en debatt, byggd på ett mera omfattande underlag än delta, och den debatten skall Jag gärna medverka i. Men låt inte en fortsatt energidebatt bygga på siffror av delta slag - med så mycket a v anlaganden, beräkningar och gissningar som kan ifrågasättas. Debatten är för viktig för att sådana här siffror skall fl valsa runt.

BERTIL LIDGARD (m):

Herr talman! Jag har råkat bli inbokad bland en rad talare som företrädesvis har sysslat med ekonomiska frågor, och då kan del naturiiglvis te sig litet egendomligt atl la upp elt annal samhällsvikligt problem. Nu tänker jag inle be om ursäkt för atl Jag gör det. Jag har nämligen den uppfattningen att oavsett om vi har goda eller dåliga konjunkturer, om vår ekonomi är god eller dålig, är människors räll lill trygghet och säkerhet till liv och egendom i det samhälle som vi lever i av väsentlig betydelse. Jag skulle nästan vilja säga atl del är den främsta uppgiften i ett ordnat samhälle atl klara sådana saker. Jag

tänker inte så myckel på de stora frågorna om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, problem som i och för sig skulle vara värda ell eget kapitel i en allmänpolitisk debatt, inle minst mot bakgrund av atl Förenta nationerna har förklarat 1978 som de mänskliga rättigheternas år och mot bakgrund av au man diskuterar liknande frågor vid konferensen i Belgrad, vilken ju är en uppföljning av säkerhetskonferensen i Helsingfors. Jag kan också referera lill den för några dagar sedan avslutade debatten i Strasbourg mellan Europarådels rådgivande församling och de nio EG-slaternas s. k. Europaparlament. Men del flr sparas lill ett annat tillfälle.

Vad jag tänker på är i stället vad den vanliga medborgaren riskerar all möta i sin vardag, av brist på sådan trygghet och säkerhet som Jag nämnde inledningsvis. Jag skall inte förfasa mig över, långt mindre moralisera över, alt vårt samhälle tycks sakna medel och metoder att förhindra myckel grova våldsbrott, inle sällan begångna av människor, som är påverkade av alkohol eller narkotika. Jag höll på att säga "meningslösa brott", men jag skall akta mig för atl använda ett sådant uttryck, eftersom det skulle indikera atl jag tyckte alt del kanske finns brott som är meningsfyllda, och det vill jag verkligen inte bli belastad med all ha sagt. Vad jag menar är att det ibland rör sig om brott långt bortom all sans, allt veU och all förklariighel, där man -oavsett hur man personligen reagerar - på allt sätt måste la hand om människan bakom brottet. Det är klart att det här liksom på många andra områden inom kriminalvården kan uppkomma, och också uppkommer, idé-och intressekonflikter när det gäller omhändertagande och eventuell vård. Jag har den uppfattningen all brottsoffrens situation i det här sammanhanget måste stärkas och också prioriteras.

Situationen är mycket all variig, och prognoserna för framtiden är inte goda. Vi kan, när siffrorna för del gångna året är klara, förmodligen räkna in ungefär 24 000 brott av detta slag. Det betyder en tioprocentig ökning i förhållande till 1976, och del finns ingen reell anledning all anta atl ökningen i framliden kommer atl stanna av.

En särskild brottstyp, nämligen rån, harjag en gång tidigare behandlat här i kammaren. Trots alt antalet sådana brott är väsentligt myckel mindre än våldsbrottens, förtjänar de stor uppmärksamhet, myckel naturiiglvis för deras fariighei, något för att de tillgripna medlen är av betydande storlek, åtminstone när del gäller bank- och postrån, men också för all det är högst sannolikt att den publicitet dessa brott föranleder utgör en sorts stimulans för en lätt påverkbar grupp.

Men i synnerhet denna brottstyp uppmärksammas därför alt ökningstakten är så oerhört hög. 1976 anmäldes omkring 2 700 sådana brott. Det är i och för sig inte så myckel mol bakgrunden av alla de brott som begås, men under 1977 ökade siffran med 600 nya brott. Det är en ökning med mer än 20 96.1 Förenta staterna har man en rånfrekvens som är ungefär fem gånger den svenska vad gäller antalet anmälda brott per 100 000 invånare. Med den ökningstakt som vi har uppnår vi den amerikanska nivån omkring år 2000 -och del är en framtidsutsikt som vi med all kraft måste värja oss emot.

Lål mig så, herr lalman, från denna antalsmässigl ringa brottslighet gå över

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolilisk debatt

7 Riksdagens protokoll 1977/78:68-69

Nr 68

Onsdagen den 1 febmari 1978

Allmänpolitisk debatt

till den mesl omfattande - förmögenhetsbrotlen. Del är inte osannolikt att man, när man är färdig med statistiken för 1977, uppnår en siffra för antalet anmälda förmögenhelsbrotl, som uppgår till ungefär en halv miljon. Hur många sådana brott som inte anmäls vet vi inle - vi kan bara konstatera att benägenheten atl anmäla mindre förmögenhelsbrotl har minskat stadigt bl. a. sedan självrisken på försäkringar höjdes.

Om man utgår från de siffror somjag har nämnt, finner man atl ungefär en fjärdedel av alla svenska hushåll under ett år har utsatts för antingen förmögenhelsbrotl eller våldsbrott eller i enstaka fall bådadera.

Vi skall inte bli förvånade om detta kommer alt utlösa en omfattande och bred reaktion, som kan sopa bort mycket av sunt förnuft och balans i kriminalpolitiken, nota bene om vi inte förutsättningslöst försöker bemästra problemen. Den debatt som flammade upp när brottsförebyggande rådet i december presenterade sin studie över nya ålgärder inom kriminalpolitiken blev rätt kort. Min bedömning är alt man sysslade mera med enskildheter i de tankegångar som presenterades än med det övergripande problemet - en ny inriktning av kriminalpolitiken. Här vill jag ge uttryck åt förhoppningen att debatten skall komma i gång igen i samband med remissbehandlingen av brottsförebyggande rådets idéer och förslag. Jag skall inte föregripa en sådan diskussion, men jag vill säga, som jag gjorde för en stund sedan, alt vid uppkommande intressekollisioner bör de medborgare i vårt samhälle, som på ell anständigt sätt försöker följa de regler vi ställt upp för vår samvaro, ha ett rimligt anspråk på prioritet för sina intressen.

Men del är inle bara, herr talman, den direkta brottsoffersiluationen som irriterar relativt laglydiga medborgare. Del finns indirekta anledningar till irritation också. Den ekonomiska brottsligheten och naturiiglvis framförallt skattebrottsligheten drabbar indirekt dem som fullgör sina lagliga skyldigheter mol samhället. Brottsförebyggande rådet uppskattade de inkomster som 1976 undanhölls från beskattning lill ungefär 10 miljarder kronor. I den lägesrapport som nu föreligger säger man alt det beloppet nog var tilltaget i underkant. Det betyder ingenting annal än all de människor som inte vill ägna sig åt skallebrollslighel flr bära bördan av det som sker olagligt. Jag vill gärna säga här atl det är angelägel att alla former av lagbrott beivras.

Del finns också en annan kategori av brottslighet som ger allmänheten klara oluslkänslor, även om de enskilda medborgarna inte direkl drabbas av den. Jag tänker på den skadegörelse framför allt på offentlig egendom som tenderar att öka i samhället.

I Försäkringslidningens sista nummer för förra året finns det en myckel intressant redogörelse för den vandalisering som har förekommit i en tätort utanför Stockholm. Jag rekommenderar artikeln lill läsning och skall inte citera någonting ur den för att inle förta intresset för den. Däremot skall jag bjuda på några siffror härifrån Stockholm som jag har inhämtat.

Kostnaden för all reparera efter vandalisering i tunnelbanan uppgick 1976 till 10 milj. kr. Del var litet mera än normall-del vanliga är 5-6 milj. kr.-men man hade satt fyr på några tunnelbanevagnar just 1976, så del blev litet dyrare. All bota skadegörelsen på idrottsanläggningarna gick på 1,8 milj. kr.

Alt bota skadegörelsen i skollokaler och vad därtill hör - småstölder och annal sådant - gick på 5-6 milj. kr. Vattenverket var billigt att bota skadorna på - de skadorna gick inle till mer än 70 000 kr. På gator och torg kostade skadegörelsen på lampor, gatuskyltar, planteringar och vad därtill hör inemot 2 milj. kr. När allt kommer till allt har man i Stockholm betalat ungefar 25-30 milj. kr. för alt bota vandalisering och småstölder.

Ell hastigt överslag ger vid handen atl det inle bara skapar obehag för den enskilde medborgaren att titta på eländet, ulan alt det skapar ell direkl obehag för honom eller henne också på ell annal sätt. 30 milj. kr. motsvarar en förhöjning med 15 ä 20 öre per skattekrona här i Slockholm. Del betyder all man i en normal inkomsttagarfamilj betalar en hundralapp extra för atl bota den skadegörelse som förekommer i staden. Och när vi alla vet hur noga vi är med atl försöka räkna ut hur slora skattesänkningarna kan bli och hur man även redovisar små belopp som framgångsrika lösningar, förstår vi atl en förlust på 100 kr. för en vanlig människa naturiiglvis inte är acceptabel. -Därmed har jag kanske, herr lalman, försvarat all jag även gick in i en ekonomisk deball i det här sammanhanget.

Det Jag har sagt visar att alla människor på ett eller annat sätt, i högre eller lägre grad, är berörda av den brottslighet som förekommer. Det är därför ett gemensamt intresse för oss alla atl bekämpa brottsligheten, kanske inle så myckel för att försöka rädda hundra kronor för en eller annan - del finns förvisso högre samhällsvärden som slår på spel, om brottsligheten släpps lös. Det gäller för oss atl skapa elt samhälle som det känns tryggt att tillhöra men också, skulle jag vilja säga - och nu använder Jag ett ord som jag är myckel försiktig med att använda, eftersom del är så svårdefinieral -ett samhälle som är rättvist.

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

Andre vice lalmannen tillkännagav atl anslag utfärdats om sammanträdels fortsättande kl. 19.30.

GUNNAR NILSSON (s):

Herr talman! Vid den allmänpolitiska debatten för ett år sedan hade jag anledning all föra fram några kritiska synpunkter på den borgerliga regeringens första finansplan. I den gav nämligen ekonomiministern en ensidig beskrivning av den svenska ekonomins problem: nästan allt ont härieddes till elt för högl kostnadsläge.

Jag, liksom senare finansutskottet, protesterade mol den förenklade orsaksförklaringen och pekade på andra faktorer som också påverkar konkurrenskraften. Därtill menade jag att en varning för prisutvecklingen var på sin plats.

Nu kan vi se resultatet för löntagarna. Det har inte varil bra. Problemen i världsekonomin har med full kraft slagit lill mot vårt. land. Regeringen har inte haft förmåga att värja sig mol detla problem; tvärtom har brislen på handlingskraft försämrat situationen för lönlagarna.

Med den ekonomiska politik som förts har Sverige hamnat i topp i inflationsligan. Del faktiska prisulfallet under loppet av 1977 blev rekordar-

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk ■ debatt

100

tade 13 96, vilket kan Jämföras med 9,4 96 året innan. Går vi lill dagligvarorna, finner vi att prishöjningen där blev hela 17 96. Föregående år var den 9,8 96.

AU det är dagligvarorna som leder prishöjningarna är naturiiglvis särskilt all varligt, eftersom de väger tyngst i låginkomsttagarnas, barnfamiljernas och pensionärernas budget.

Atl mol denna inflationspolitik kunna hävda löntagarnas köpkraft har inle gått under 1977. Vi tvingas nu konstalera en sänkt reallön efter skatt för den genomsnittlige industriarbetaren med omkring 3 96, någol som vi inle behövt vara med om sedan vi senast hade en borgeriig regering.

Det var omöjligt all 1977 kompensera lönlagarna för effekterna av inflationspolitiken utan att försätta landet i en akut ekonomisk kris. Från facklig sida tog vi de samhällsekonomiska hänsyn som rimligen kan krävas av organisationerna, varför ansvaret för standardsänkningen hell faller tillbaka på regeringen.

I sin andra flnansplan håller ekonomiministern fast vid sin sneda historieskrivning. Han vill alltjämt lägga hela ansvaret för de nuvarande svårigheterna på lönestegringarna under 1975 och 1976 och därmed indirekt på arbetsmarknadens parter. Han säger ingenting om de stora import- och exporlstörningarna 1973-1974 som inte bara drev upp prisnivån ulan också ledde lill väldiga vinststegringar. De följande lönestegringarna var ju en anpassning lill den situationen.' Också de strukturella förändringarna i exporieflerfrågan förtigs i beskrivningen av orsakssammanhangen, liksom del förhållandel atl man också gör arbelskostnadsundersökningar i andra länder, exempelvis Västtyskland.

Hur lågt skall Sverige ligga för alt regeringen, och för den delen också Svenska arbetsgivareföreningen skall känna sig nöjd? Det är en fråga som redan ställts här i dag, men trots den sifferexercis som har presterats här i kammaren tidigare förtjänar den atl upprepas eftersom den är av vikt för Sveriges löntagare.

Regeringens slora insats för all dämpa koslnadsinflationen och lägga grunden för en lugn avtalsrörelse i år är enligt den egna beskrivningen skallepaketet för 1978. Det påstås vara genomfört efter samråd med arbetsmarknadens parter. För Landsorganisationens del måste jag klart deklarera att något sådant samråd inte har skett. Vi har bara blivit föremål för en enkelriktad information i frågan.

Kommer nu de statliga skattelätlnaderna och principförslaget om kommande indexreglering all underlätta årets avtalsrörelse?

Svaret är tyvärr tveklöst nej!

Om LO inte skall överge den solidariska lönepolitiken tvingar regeringens skatteskalor tyvärr fram en hög nivå på uppgörelsen. För all trygga de lågavlönades köpkraft och undvika en ytterligare sänkning i förhållande lill december 1977 krävs för deras räkning.flera procent extra i konlanllöneök-ning i förhållande till högre avlönade.

Lål mig la några exempel som visar hur skatteomläggningen 1978 slår.

Vad skulle behövas för all ge oförändrad köpkraft under året? Ja,

ekonomiministern räknar i år, litet mera uppgivet än 1977 men visare av erfarenheten, med 9 96 inflation. För all kompensera det skulle den som tjänar 40 000 behöva en 8-procentig kontantlönehöjning om ingen hänsyn las till kommunalskaiteförändringar. För den som tjänar 65 000 behövs det 696.

Arbetsgivareföreningen har hitintills erbjudit löntagarna en prolongalion, dvs. en föriängning av 1977 års avtal. Det skulle innebära atl man då bara flr del av den statliga skattesänkningen. Den motsvarar för den som tjänar 40 000 kr. om året 2,6 96 höjning av inkomsten efter skatt. För den som tjänar 85 000 kr. representerar den ett mer än dubbelt så stort procentpåslag, nämligen 5,8 %.

Alt Arbetsgivareföreningen inle tycker om den solidariska lönepolitiken är allom bekant. Från det hållet brukar man inte försitta ett enda tillfälle all tala om vilka nackdelar man anser all den innebär. För varje avtalsrörelse blir arbetsgivarnas motstånd mot särskilda låglönepåslag allt hårdare.

Med den senaste skatteomläggningen ger regeringen ett rejält handtag åt Arbetsgivareföreningens lönepolitiska linje. Tydligare kan man inte visa atl man är emot en rättmätig fördelningspolitik, alt man är ute för all öka klyftorna i samhället.

Bedömningen av skatteomläggningens effekter är inte något som LO är ensam om. Så här säger Privalljänslemannakarlellen i ell uttalande gemensamt med Landsorganisationen: "En låglönesatsning måste också göras, föranledd av skatteomläggningens konstruktion och av den solidariska lönepolitik som LO/PTK är beredda all föra."

Så var det alltså, herr talman, med det regeringsbidragel för atl underiätta avtalsrörelsen!

En kommande indexreglering gör inle saken bättre. Mol bakgrund av årets skatteomläggning och kommande indexreglering är del omöjligt exempelvis för LO att i år gå in i en flerårsuppgörelse.

Vad man nu onekligen måste fråga sig är: Har regeringen flera förslag i bakfickan för all "underlätta" avtalsrörelsen?

Vad som nu skulle behövas är att också regeringen tog ett ansvar för inflationen - inte bara skjuter över skulden och ansvaret för dess bekämpning på andra.

Finansplanen innehåller en del utfästelser om skärpt prisövervakning. Men vad som nu behövs för att vi skall komma fram lill en uppgörelse på arbetsmarknaden är exempelvis ell omedelbart prisslopp, som också krävs i del socialdemokratiska alternativet.

Kampen mol de snabba prisökningarna måste nu föras över ett brett falt. Från facklig sida skulle vi vilja se ell rejäll program mot inflationen. Det skulle vara en verklig hjälp i avtalsrörelsen.

Ett sådant program måste läcka över ett vitt fäll: Utöver en effektiv prisövervakning behövs en förbättrad prisinformation. En fortsatt mellanprislinje på baslivsmedlen måste garanteras. Kravet på ett effektivt Jordbruk måste återföras i första rummet i Jordbruksregleringarna. Boendekostnaderna måste fördelas rättvisare. Det måste finnas en fungerande konkurrensbe-

Nr 68

Onsdagen den 1 febmari 1978

Allmänpolitisk debatt

lOI

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk deball

102

gränsningslag. För atl komma till rätta med den internationella inflationen behövs en bälire kontroll över de multinationella företagen och deras prissättning och någon form av stabilisering av råvarupriserna.

Den inflation som vi nu ser framför oss tvingar löntagarna att i år kräva en köpkraftsgaranti i avtalet. Principiellt innebär den alt om konsumentprisindex under året ökar med en viss procent i förhållande lill indexet för december 1977, så skall parterna omgående la upp nya förhandlingar i syfte att justera lönerna. Om en överenskommelse inte kan träffas, skall parterna ha rätt alt säga upp avtalen. Uppsägningstiden blir då myckel kort.

Med sin skatte- och prispolitik anger regeringen viktiga ramar för avtalsförhandlingarna. Sådana kan vi inte komma ifrån. Det tillhör en regerings ansvar att sälla upp dessa ramar. Men vi avvisar bestämt all man skulle vidga förhandlingarna till atl också la in regeringen som en tredje part.

För alt över huvud taget gå in på inkomslpoliliska samtal med samhället måste man enligt Landsorganisationens mening ställa olika moikrav. Samhället måste bl. a. effektivt bekämpa både arbetslöshet och inflation och erkänna fackföreningsrörelsens strävan till inkomstutjämning. Med nu förvärvade erfarenheter skulle Jag också vilja tillägga att man måste kunna lila på att regeringen för en konsekvent ekonomisk politik.

Inte på en enda punkt har, menar vi, regeringen närmat sig de här kraven. Allt tal om ell "socialt kontrakt", slutet mellan LO och regeringen, kan därför avfärdas.

Vid sidan av oron för standardulvecklingen för våra medlemmar känner vi naturligtvisocksåslororoöversysselsättningen. Antalet arbetstillfällen inom industrin kommer uppenbariigen alt minska. Man kan i finansplanen se alt 40 000 induslrianslällda befinner sig inom riskzonen. Den öppna arbetslösheten kommer sannolikl all öka.

Del krävs nu en rad åtgärder för att rädda arbetstillfällena. På kort sikt fortsatta arbelsmarknadspolitiska insatser. På längre sikt forskning och utveckling, olika former av näringspolitiska satsningar.

Vi måste också snarast komma ur den förlamning som avsaknaden av en energipolitik innebär. Arbetet är hotat inle bara för de anställda i Forsmark, Oskarshamn, Finspång, Västerås och andra orter som är direkt berörda av kärnkraftsutbyggnaden. På sikt hotas hela vår framlida industristruktur, om del inte kan produceras tillräckligt med energi. Den väldiga kapitalförstöring som ligger i all nuvarande kärnkraftverk skrotas lär också på de samlade resurser vi har atl trygga framlida arbetstillfällen.

Vi menaratt nu hotas löntagarnas arbeten och standard. I den situationen måste del till en kraftfull regeringspolitik. I stället förefaller del en utomstående som om regeringsarbetel passiviserades av inbördes kamp om energipolitiken, och det är beklämmande.

Herr lalman! Jag sade inledningsvis atl del förta och första året med borgerlig regering inte var bra för löntagarna. Del finns uppenbara risker för att del andra blir ännu värte: Flera arbetslösa. Än högre priser. Ökade inkomstklyftor. Lägre standard.

Del finns de som ifrågasatt det rikliga i atl fackföreningsrörelsen tagit politisk ställning. Med de erfarenheter vi nu har måste del i dag stå klart för alla: Det räcker inte med fackliga insalser -det måste också till ett politiskt ställningslagande för alt slå vakt om löntagarnas intressen!

ROLF WIRTÉN (fp):

Herr lalman! I regeringens budgetförslag prioriteras fyra områden:

Sysselsättningen.

Näringspolitiken med dess anknytning till forskning och teknisk utveckling.

Social trygghet.

Energibesparande ålgärder.

De här åtgärderna har i en hård budgetmangling fltt förstärkta resurser. Jag tror all inle ens oppositionen har något att invända mot den prioriteringen. Det är fyra centrala områden som, i det kärva ekonomiska läge vi nu befinner oss i, måste få förtur i resursfördelningen.

Jag skall, herr lalman, först säga något om sysselsättningen. Genom en synneriigen aktiv arbetsmarknadspolitik har del lyckats regeringen och dess arbetsmarknadsminister Per Ahlmark alt hålla nere arbetslösheten på en vid internationell jämförelse mycket låg nivå. När 5,7 96 av den totala arbetskraften eller 6 miljoner människor inom EG-länderna var arbetslösa i slutet av 1977, var motsvarande tal för Sverige 1,8 96 eller 77 000 personer. Men del betyder inte alt lägel är bra. Senaste statistiken från AMS visar på fiera allvariiga förhållanden. Försvagningen har främst tagit sig uttryck i en ytterligare minskning av efterfrågan på arbetskraft och ökat antal varsel om personalinskränkningar. Under hela del andra halvåret 1977 låg antalet kvarstående platser 30-40 % lägre än under motsvarande period året innan. Största delen av minskningen faller på industrin. Dess bättre har antalet lediga platser inom den offentliga sektorn kvarstått på en hög nivå. Antalet varselberörda under 1977 uppgick till 68 000, eller dubbelt så många som under 1976.

Man skall också vid bedömningen av vår arbetsmarknadssituation komma ihåg all närmare 185 000 personer i december 1977 sysselsattes i arbetsmarknadsutbildning, beredskapsarbeten och olika former av skyddad sysselsättning. Detta motiverar en fortsatt mycket aktiv arbetsmarknadspolitik. Och del gäller då framför allt att stödja de mesl utsatta grupperna på arbetsmarknaden: ungdom, kvinnor och handikappade samt regionalt särskilt hårt drabbade områden. Får Jag påminna om att vi strax före Jul här i riksdagen enades om alt tillsätta en delegation för ungdomssysselsällningen. Den är nu tillsalt och kan börja arbeta för fullt med sin viktiga uppgift.

Mol bakgrund av den nu beskrivna arbetsmarknaden framstår del som utomordentligt viktigt att det svenska näringslivet finner marknader under 1978, så att kapaciteten på nytt kan börja utnyttjas för fullt. Men då måste den djupa internationella lågkonjunkturen vika, våra många strukturproblem börja lösas upp och priserna på våra produkter bli konkurrenskraftiga. Regeringen har vidtagit flera effektiva åtgärder för alt komma till rätta med de

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

103

Nr 68

Onsdagen den 1 febmari 1978

Allmänpolitisk debatt

104

här problemen, och några ytterligare är aviserade i budgetpropositionen. Frågan är om det räcker. Den internationella draghjälpen tycks inte bli påtaglig - i varje fall inle under del närmasle halvåret.

Den vikande industrisysselsällningen är elt memento. Nybildningen av lillverkningsföretag har under flera år varil mycket ringa. Och de större förelagen har genom föriorade marknadsandelar tvingats att minska sina personalstyrkor. Del näringspolitiska klimatet måste sedan någol tiotal år tillbaka ha försämrats påtagligt, eftersom utvecklingen har blivit så negaliv. En huvuduppgift för den nya regeringen måste därför vara all bryta den här utvecklingen och lyckas med alt få till stånd en ny framtidstro i näringslivet. Vi behöver många nya Jobb på den svenska arbetsmarknaden. Och del kan vi få om nyförelagandel skjuter fart.

Man kan fråga sig vad som krävs för all del skall ske. Min mening är alt åtskilligt av det vi i folkpartiet utlovade i valrörelsen 1976 är sådana saker som, om de förverkligas, leder till en bättre industrimiljö. Del är därför glädjande atl när nu ungefär halva mandatperioden har gått, har också många av de här förslagen genomförts. Viktigast är kanske förändringarna i beskattningen av del i maskiner och verkstäder arbetande kapitalet. Dessa ger utrymme för expansion, och de ger många anställda i den mindre företagsamheten ökad trygghet i jobbet. Likaså innebär del 2-procenliga avlyflel av den allmänna arbetsgivaravgiften en stor lättnad för det mer personalinlen-siva näringslivet.

Generationsväxlingarna har underlättats genom all arvsskatten med vissa förulsäuningar kan fl betalas in under en tid av 20 år. Förra hösten föreslog regeringen vissa skaltereformer som är viktiga framför allt för egenföretagare och myckel små förelag. Det avgiftsfria beloppet för egenföretagare höjdes från 18 000 till 30 000 kr. och den diskriminerande s. k. tredjedelsregeln togs bort. I somras tillsattes också den särskilda delegation som skall granska gamla och nya blanketter för alt försöka minska blankeltraseriet. Och i slutet av förra året log riksdagen ställning lill omorganisationen av företagarföreningarna. De regionala utvecklingsfonder som skall bildas kommer alt fl väsentligt förstärkta resurser till förbättrad kreditförsörjning och utbyggd service i olika former. Sammantaget är del här ålgärder som väsentligt förbättrar företagandets villkor lill del gemensamma folkhushållets fromma.

Häromdagen tog jag del av en rapport som avgivits av en svensk fackföreningsdelegalion från Metall i Göteborg. Den var i slutet av förra året i Japan för att studera det Japanska näringslivet. Många av de problem vi brottas med här i Sverige flnns också i Japan, framgår det av rapporten. Exempelvis har 35 000 Jobb försvunnit från de japanska skeppsvarven på grund av utländsk konkurrens, framför allt från Sydkorea.

Det som emellertid fångade mitt speciella intresse var några andra iakttagelser. Man betonar betydelsen av alt satsa på forskning och teknisk utveckling. Och det tror Jag också är nödvändigt för oss. Det är därför bra att regeringen som nästa vikliga åtgärd på det näringspolitiska området har aviserat en proposition med förslag om hur satsningen på forskning och

teknisk utveckling skall ske.

Del andra som jag observerade i rapporten var atl del totala sparandet skiljer sig så pass myckel mellan Sverige och Japan. Enligt uppgift var det samlade sparandel 34 96 av bruttonationalprodukten i Japan mot 23 96 i Sverige. Skall vi vara en avancerad industrination i fortsättningen måste sparandel öka. Enligl nyligen presenterade beräkningar gör sparandet i Sverige en total netloförlusl på ungefär 25 miljarder kronor om året. Det kan man inte kalla sparstimulerande. Viktigast för att rätta lill del här är naturiiglvis att pressa tillbaka inflationen. Men förslag av den karaktär som lönsparutredningen nyligen framlagt kan stimulera. Skattefri ränta och ett avdrag på skatten med 20 96 av det sparade beloppet om pengarna står inne i minst fem år är intressanta förslag. Dock måste här till någon ny lung form av sparande som kan avlösa den kapitalbildning som skett i AP-fonderna och som inte kommer atl ha någon tillväxt i fortsättningen utan snarast motsatsen. Och då finns möjligheterna all bygga upp ell syslem med löntagarfonder. Det gäller bara atl finna de rikliga formerna, så alt man inte kommer i konflikt med den biandekonomi vi har. Del utredningsarbete som pågår i den frågan är av utomordentligt stor betydelse för det framlida samhällsbyggandet.

Del tredje som jag fastnade för i metallarbetarnas rapport från Japan var vad de hade all säga om relationerna på arbetsplatsen. De menar att de är ganska annoriunda. I Japan ser facket ingen motsättning mellan sina och förelagels mål. Fackföreningarna och de anslällda har intresse av företagets framgång. Självklart finns en motsatsställning mellan arbele och kapital, men den har tonals ner och har inte samma betydelse som i Sverige, säger gruppen. Det finns elt ansvar och en hängivenhet inför arbetet och företaget som inte har sin motsvarighet i Sverige menar man. Hos oss råder en svagare samhörighet med företagel, och det är naturiiglvis inle bra.

Är det här rikliga iakttagelser, så tyckerjag all ett av huvudmålen med våra arbetsdemokratiska reformer har gått snett. Vad vi vill åstadkomma med dem är atl skapa en bättre vi-anda på arbetsplatserna. Främlingskap inför arbetet ger varken trivsel eller bra produktionsresultat.

Betydelsen av alt ha ett meningsfullt arbete kan inle överskattas. Det har ett egenvärde. Det ger ekonomisk trygghet för individ och familj. Och del ger en social förankring som skapar trygghet i tillvaron. Om dessa värden blev jag realistiskt påmind häromdagen, då jag var med på en konferens anordnad av socialvårdskonsulenterna i mitt hemlän, Jönköpings län. Chansen till arbele betydde i allmänhet, menade de här erfarna socialvårdarna, också chansen till en ny start, chansen lill en bälire livssituation för människor i samhällets utkanter. Vår gemensamma strävan att placera handikappade i en normal arbetsmiljö flr aldrig mattas. Regering och riksdag flr eU nytt tillfälle alt åstadkomma praktiska resultat i della avseende när sysselsäitningsutredningens betänkande Arbete åt handikappade skall behandlas.

Om vi inte känner vårt ansvar för den här gruppen kommer den bristande solidariteten att leda till mycken social nöd.

Au döma av de rapporter som gavs vid denna konferens och som finns

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk deball

105

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk deball

speglade i många andra sammanhang, är den sociala nöden tillräckligt stor ändå i vårt välfärdssverige.

Alkoholismen är ell växande problem. Socialstyrelsens landsomfattande vårdrapporl är i sanning ett dystert aktstycke. Alkoholkonsumtionen har fördubblats under efterkrigstiden. Bland eleverna i årskurs 9 är del endast 10 96 som inle dricker alkohol, och här har "jämlikheten" verkligen slagit igenom. Del finns ingen skillnad i alkoholvanor mellan pojkar och flickor i den åldersgruppen. Forskningen visar att det finns ett klart samband mellan alkoholbruk och missbruk. Ökad konsumtion leder lill fler missbruksfall.

Av vårdrapporten framgår att vårdapparaten redan är överansträngd. Dessutom fungerar den bristfälligt på grund av skilt huvudmannaskap. Vid läsning av den här rapporten förslår man lätt det allvar med vilket den ansvariga myndigheten ser på situationen. Slutsatsen i rapporten är att alkoholproblemet i Sverige har blivit så omfattande atl del inte kan klaras av på ett rimligt sätt inom vårdapparatens ram. Alkoholkonsumtionen måste helt enkelt dämpas i Sverige, om vi inle skall fl elt alkoholproblem som alldeles växer oss över huvudet.

Det alkoholpoliliska beslut som riksdagen tog förra året måste nu följas upp med stor kraft. Del framgår klart av socialstyrelsens redovisning av situationen. Del är en larmrapport som manar lill en mångsidig motoffensiv.

106

ROLF HAGEL (apk):

Herr lalman! Avsikten med den allmänpolitiska debatten ärju att alla i riksdagen representerade partier skall ges möjlighet all framföra sin syn på regeringens politik och alt oppositionen skall få framlägga sina allernaliv till densamma. Den sedan några år tillbaka införda lidsbegränsningen hade såvitt jag förstår samma syfte.

Men konfrontationen mellan avsikterna och matematiken har uppenbart resulterat i atl matematiken segrat. Arbetarpartiet kommunisterna har fått hälften av den talelid vi anmält oss för. Det innebär, herr lalman, all jag tvingas avslå från alla subtila formuleringar och uttrycka mig rått och rakt på sak.

I min första kommentar lill denna regerings andra och näst senaste budget sade jag alt regeringen ger barkbröd ål folkel och gåslever åt överklassen. Detta är ell konstaterande - inte elt moraliserande. Endast politiskt aningslösa människor kan komma med så flfänga krav som atl en av storfinansen understödd regering och så nära lierad med storfinansens mest reaktionära organisation - Svenska arbetsgivareföreningen - skall föra en politik som gynnar folkflertalet. Den svenska storfinansen och del internationella kapitalel har fått den bästa regering som f n. går alt få.

För de arbetande människorna har regeringens poliliska budskap inte inneburit någol annal än krav och uppmaningar på återhållsamhet i den privata konsumtionen - alltså vår dagliga kost och andra livsförnödenheter -men också uppmaningar atl varken förvänta eller kräva atl de stora bristerna på den samhälleliga servicens område skall avhjälpas. Det finns anledning alt

tillägga att även för landets små och medelstora företagare har regeringens uppslutning på monopolföretagens sida blivit en mycket dyr affär.

Under det gångna året har den ekonomiska krisen ytterligare fördjupats. Arbetslösheten har under året blivit än slörre. Därest man räknar samman de registrerade arbetslösa, de som deltar i beredskapsarbeten eller genomgår utbildning i AMS regi uppgår antalet till mellan 300 000 och 400 000.

För många av dem som har sina arbeten kvar hänger oron över permitteringar eller företagsnedläggningar tungt. De 400 000 nya jobben, som utlovades av landels nuvarande statsminister, existerar inte i sinneväriden. En grupp som har drabbats myckel hårt är den unga generationen. Över 40 000 ungdomar under 25 år går arbetslösa. Till dessa kommer alla de som deltar i olika former av beredskapsarbete eller omskolningsverksamhel.

Atl antalet förtidspensionerade ungdomar under 25 år stiger i takt med alt arbetslösheten ökar borde stämma ansvariga till eftertanke.

Men detla förhållande, alt allt fler här hemma blir arbetslösa eller påtvingas deltidsarbete, har inle hindrat all de slora monopolen ökat sina investeringar i utlandet, samtidigt som dyrbar maskinpark läggs i malpåsar eller skrotas.

Herr talman! Till endast för något år sedan var kapitalexport och utlandsinvesteringar frågor som diskuterades inom en exklusiv krets av fackekonomer. Den tiden är förbi. Nu förs diskussionen på arbetsplatserna och inom den fackliga rörelsen. Man sätter nämligen likhetstecken mellan utlandsinvesteringarna och den stigande arbetslösheten i Sverige. Ett kort citat ur LO-Tidningen nr 36/1977:

"Kapitalet flyr Sverige. Investeringarna görs utomlands. Vad del betyder för den svenska sysselsättningen i förlorade framlida jobb vet ingen exakt. Men atl oron ökar är alldeles klart."

Del är inle småslantar som försvinner ur landet. LO-tidningen har presenterat en tabell som visar all utlandsinvesteringarna ökade från 1,5 miljarder kronor 1971 till 3,5 miljarder kronor 1976 - alltså det år då socialdemokraterna regerade i tre kvartal. Olof Palme har tidigare här i dag sagt alt herr Ahlmark har fortsatt den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken. Delsamma kan sägas om ekonomi- och handelsministrarna beiräffande deras fögderi, men med del tillägget atl ökningen av kapitalexporten såväl absolut som relativt har stegrats under perioden.

Denna Irafik kan drivas legalt på grund av en slapp lagstiftning. Vi har därför i en motion krävt en grundlig översyn av valulalagen.

Miljarderna går i huvudsak till dikialuriänder. Den svenska storfinansens investeringsland nummer ett är som bekant Brasilien. Skrytsamt betecknar man Säo Paolo som Sveriges tredje industristad. Enligl gårdagens DN planeras en ny indusirimetropol - Curiliba. Enligl samma källa har svenska förelag salsal 1 miljard kronor i Brasilien - en summa som nu Volvo plussar på med en halv miljard kronor.

Under perioden 1972-1976 ökade investeringarna i Brasilien med inle mindre än 764 96. F. n. arbetar 28 (X)0 personer i 25 produktionsföretag i detta land. Det är exempel av del här slaget som skall ställas mol den medvetna avindustrialiseringen av Sverige, de minskade industriinvesteringarna och

Nr 68

Onsdagen den 1 febmari 1978

Allmänpolitisk debatt

107

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

108

den ökande öppna och dolda arbetslösheten.

Herr talman! Den ekonomiska situationen är lika ohållbar i Sverige som i övriga kapitalistiska länder. Herr Bohmans lösning på problemet är att löntagarna skall visa återhållsamhet i lönekraven och inle kräva kompensation för de stora prisstegringar som regeringens politik har lett fram lill. 1 Tyskland, i Danmark, i Finland, ja i hela raden av kapitalistiska länder uppmanas arbetarklassen lill återhållsamhet i lönekraven för atl bereda exportindustrin bättre möjligheter. Arbetarna i samtliga dessa länder måste naturiiglvis ställa sig frågan: Till vilka länder skall då vår export gå i framtiden?

Herr Mundebo uppmanar lill sparsamhet; i annal fall måste vi räkna med ytteriigare skattehöjningar. Herr Mundebo gav också vid årsskiftet uttryck för synpunkter, som lydde på all regeringen inle var främmande för all aktualisera en statligt reglerad inkomstpolitik. I finansplanen dementeras all sådana planer föreligger. Men finansplanens innehåll talar elt annal språk. Grunderna och målsättningen för regeringens åisiramningsprogram och för den fortsatta ekonomiska politiken är nämligen följande:

1. Den privata konsumtionen och köpkraften skall skäras ner för alt minska underskottet i utrikeshandeln och ge utrymme för ökade investeringar.

2. Löntagarna skall påtvingas lönesänkningar för att sänka kostnadsnivån inom industrin.

3. Lönsamheten och vinstmarginalerna för industrin i allmänhet och exportmonopolen i synnerhet måste stärkas för alt öka exporten och investeringsviljan.

4. Inom den offentliga sektorn genomförs en sparpolitik, som stoppar fortsatta reformer och urholkar redan genomförda.

5. En inkomstpolilisk uppgörelse träffas som klavbinder fackföreningsrörelsen och gynnar storfinansen.

För svensk arbetarklass är del nödvändigt atl gå lill kamp mot denna högerkrafternas och monopolens strategi och alt slåss för förbättrade reallöner. Vi kommunister avvisar alla former av inkomslpoliliska ålgärder, dvs. alla former där staten söker bestämma över avtalsrörelsen och dess resultat.

Det förslag till "samhällskontrakt" som bl. a. utarbetats av borgeriiga ekonomer i en rapport från Konjunkiurrådel är i sak detsamma som de s. k. samhällsfördrag som serverats i Storbritannien och i Finland. Utgångspunkten för dessa fördrag har varil alt monopol och storfinans tillsammans med de arbetande människorna skulle kunna finna lösningar ur den ekonomiska krisen. Krisen måste betraktas i sill internationella sammanhang och kan inte ses isolerad. Den borgeriiga regeringens åtgärder har utan tvekan förvärrat situationen för de arbetande människorna, men krisen är framför allt en kris för kapitalismen såsom system. Krisen inom kapitalismen utnyttjas för att försöka driva arbetarklassens levnadsstandard tillbaka.

Priserna på dagligvaror har under del gångna året stigit med 16,9 %. Hyresslegringar har skett med över 10 96. Härtill skall läggas alt de

kommunala skattehöjningarna på många håll uppgår lill 3 kr., vilket inle har hindrat all taxor och avgifter har fortsall att stiga.

Sådan ser den ekonomiska realiteten ut för flertalet människor i vårt land. Och för dessa människor handlar del i dag inte om alt öka sparandel - det handlar om att familjebudgeten måste tillföras ökad köpkraft.

Men nu som alltid är det de som tjänar verkligt mycket som uppmanar dem som tjänar sämre alt vara återhållsamma - Just därför alt det är en förutsättning för dem som tjänar bra all behålla sina privilegier. Därför uppmanar vi de arbetande atl la upp kamp mol monopolkapitalet och dess regering, atl kräva kompensation för vidtagna prisstegringar för atl förbättra levnadsstandarden samt öka köpkraften och därmed öka sin konsumtion.

Det har i olika sammanhang sagts atl pensionärernas levnadsstandard måste tryggas. Men hur ser realiteterna ul? Under föregående år steg folkpensionen från 9 666 kr. till 10 734 kr.

Uträknat per dag blir della 2 kr. 90 öre. Pensionärslunchen på bostadshotellen i Slockholm steg i pris med 2 kr. När pensionären har betalat sin lunch återstår alltså 90 öre per dag till atl läcka övriga kosinadsstegringar. Atl uppmana dessa människor lill ökat sparande är inget annal än öppet och oförtäckt hån.

En lämplig åtgärd vore all omedelbart göra folkpensionen skattefri också i realiteten. I dagens läge kan faktiskt det allra minsta lilla tillskott i form av ATP försämra pensionärernas villkor.

För folkpensionärer liksom för andra eftersatta grupper i samhället gäller del att inle ett ögonblick acceptera teorin om återhållsamhet eller åtdragna svångremmar. Del gäller all slå vakt om vunna framgångar och genom aktiv kamp förbättra livssituationen.

För atl förhindra all prisskruven fortsätter att gräva ell allt djupare hål i vanliga familjers ekonomi, kräver vi att ett totalt prisstopp skall införas. Vi kräver också all skattepolitiken läggs om, all hela den odemokratiska skatt som mervärdeskatten utgör slopas, därför att den är riktad mot dem som tvingas att konsumera upp hela eller största delen av sin lön.

Samtidigt vet vi all de verkligt slora kapitalägarna har goda möjligheter att klara sig undan alt betala sin andel av skatten. Vi menar att det i budgeten borde ha anslagils mer pengar för all bekämpa den ekonomiska brottslighet som sker i form av skatteflykt och kapilalutförsel.

Vi anser del också oförsvariigt atl fortsätta med miljardrullningen till krigsmaklen. Del är oförsvarligt ur flera aspekter. Dels innebär del atl stora ekonomiska bördor läggs på de arbetande människorna, dels innebär del ell dellagande i en militär kapprustning och della i en lid då del är av yttersta värde atl bidrag ges för att förslärka de krafter i världen som verkar för fred och avspänning. President Carlers propåer om ytterligare utveckling av den avskyvärda neutronbomben är ett exempel på behovet av ökad vaksamhet.

Frågan om arbete och energi har ägnats stort intresse i debatten. Låt mig kort deklarera alt i arbetarpartiet kommunisterna ser vi det som mycket angeläget atl vårt land snabbi befrias från beroendet av importerad olja. Det i

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

109

Nr 68

Onsdagen den 1 febmari 1978

Allmänpolitisk debatt

dag enda realistiska alternativet är atl i enlighet med 1975 års beslut bygga ut kärnkraften. Att inom landet skapa och utveckla alla leden inom kärnbränslecykeln är en nödvändig åtgärd. Slora värden har redan gått lill spillo på grund av regeringens velighet och många arbetstillfällen har berövats bl. a. byggnadsarbetare för alt ledande politiker avgetl opportunistiska vallöften.

Avslutningsvis, herr lalman: arbelarparliel kommunislerna har i ett femtiotal motioner presenterat verkliga allernaliv till den borgeriiga politiken. Vi föreslår bl. a. att de ensidiga handelspolitiska bindningarna till de kapitalistiska marknaderna lossas, att Sverige skall driva världshandel i ordets rätta bemärkelse genom att bl. a. söka handelsavtal med Rådet för ömsesidigt ekonomiskl bistånd - SEV. Vi har förslagit en omfattande nationalisering av kreditväsendet och industrin. Utan en förändring av ägande- och maktförhållandena kommer del nuvarande tillståndet i vårt land atl permanentas.

Till herr Palme, med den förpliktande beteckningen oppositionsledare, vill Jag säga all vi beklagar att det största arbetarpartiet inte funnil anledning att ompröva tesen "del som är bra för förelagen är bra för folket" utan använder alla sina resurser lill att kritisera regeringen för dess oskicklighet när del gäller alt administrera ell krisdrabbal kapitalistiskt samhälle. I herr Palmes hyllning lill herr Ahlmark för atl han fullföljt den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken lär det inte komma några instämmanden vare sig från Olofström, från Norrbollen, från arbetarna vid varven eller från andra arbetargrupper i vårt land.

Nej, herr lalman! Arbetarrörelsen måste samla sig lill en annan politik än den som representeras av herrar Ahlmark, Bohman och Fälldin.

110

Förste vice talmannen TORSTEN BENGTSON (c):

Herr talman! Vårt land har 8 miljoner invånare, vi har vissa naturtillgångar, och dessutom har vi yrkesskickliga arbetare och duktiga företagare. Detla är grundläggande för hur vi skall få det i Sverige. Därmed harjag inle glömt bort del lika nödvändiga arbete som utförs inom utbildning, handel, servicenäringar och övriga områden av vårt näringsliv. Grunden för hela vårt välstånd kan sammanfattas i två ord, och del är effektivt arbete - helst effektivare än vad våra konkurrenter kan prestera. Bibelns ord "Du skall äta ditt bröd i dill anletes svett" gäller i alla tider, det består än i dag. Del hjälper inte med aldrig så fina teoretiska politiska system - vi återfaller alltid på den effektiva produktionen för att nå elt välstånd.

Det arbetas mycket i vår värid, men del arbetas i många fall ineffektivt, inte minst i de länder där man tillämpar det antikverade systemet socialism.

Jag vill således understryka att del är ett gemensamt intresse för hela svenska folket, oavsett partitillhörighet och andra åsikter, aU genom effektivt arbete skapa ett produktionskraftigt näringsliv, som är grundläggande för vårt välstånd. Atl fördelningen av arbetets frukter sedan skall ske så rättvist som möjligt har alltid varit en grundläggande princip för centern.

Herr lalman! Vårt lands ansträngningar inriktas nu på atl skapa effektiv konkurrenskraftig produktion, så att vi kan få en sund ekonomi på lång sikt.

helst utan utlandsupplåning. Regeringen har utfört ett berömvärt arbete för all sanera vårt lands ekonomi och åstadkomma en effektiv produktion. Någol egentligt allernaliv till regeringspartiernas politik finns inte. Kommunistpartierna befinner sig mest i fablernas värid, och socialdemokraterna har inte lyckats prestera något verkligl allernaliv, om del nu beror på oförmåga eller på deras ovana atl arbeta som oppositionsparti. Det senare kan dock botas med övning och erfarenhet. När socialdemokraterna har varit i opposition några tiotal år, så kanske man funnit formen bättre än i dag.

Då man lyssnade på herr Palmes tal fann man en massa attacker mot regeringspartierna, men det var ytterst litet av konstruktiv politik som han presterade. På budgetens totalsumma har ju socialdemokraterna endast föreslagit avvikelser som rör sig om några procent. Mycket av detta är vad socialdemokraterna, när de var i regeringsställning, brukade beteckna som överbud.

Finansieringen av de socialdemokratiska förslagen sker genom avsevärda skaltehöjningar, som nämnts tidigare här i dag. En av dem är höjningen av löneskatten, som socialdemokralerna kallar arbetsgivaravgift. Della innebär ju att man lägger en skatt på svenskproducerade varor som inte finns på importvarorna. Man försämrar därmed de svenska företagens möjlighet alt konkurrera, vilket i sin tur kan medföra arbetslöshet. I det svåra läge som svensk produktion nu befinner sig i innebär det socialdemokratiska receptet detsamma som all erbjuda en drunknande elt glas vatten. Av alla skaltehöjningar som socialdemokraterna föreslår är detta den mest obegripliga - man utformar en skatt på ett sådant sätt all man beskattar den svenska produktionen och lämnar den andra åsido. Om man lägger f)å en omsättningsskatt träffar den i varje fall både importerade varor och svenskproducerade varor, men det gör man inle här, ulan man lägger på en skatt som bara träffar de svenska varorna.

Nu har ju socialdemokraterna i dag försökt driva linjen all fram till regeringsskiftet var det, för alt säga som det hette i del gamla bröllopstelegrammen, "endast sol på stigen ideligen" i vårt land. Nu vill man ha det dithän, alt när del kom en ny regering blev del stora orosmoln, då blev del dåligt i vårt land. Men del går inte atl argumentera på det sättet.

När Gunnar Sträng talade om årsresultatet sade han beiräffande instri-invesleringarna alt de hade minskat, men han glömde bort all säga att de minskade också 1975 och 1976. Del var ingenting nytt att de minskade 1977.

Gunnar Sträng talade även om bosladsinvesleringarna och sade atl de minskade också. Men han sade inte atl de har minskal ända sedan 1973 fram lill nu.

Då del sedan gäller bytesbalansen, som det talats om här i dag, är naturiiglvis en av de viktigaste sakerna att åstadkomma balans därvidlag. Det är fråga om de svårigheter vi har alt upprätthålla vår konkurrensförmåga i prisavseende på världsmarknaden. Jag skall inle gå in på orsaken lill vårt höga prisläge, men faktum kvarslår, dvs. all vi föriorar marknadsandelar och atl vår bytesbalans nu visaren underskott på 16 miljarder kronor. Gunnar Sträng

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

111

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Allmänpolitisk debatt

112

brukar gärna vilja analysera, men han tog inte alls itu med att analysera varför vi inle kan sälja svenska varor på världsmarknaden mer. Varför säger inte Gunnar Nilsson: Vad är orsaken till delta?

Jag skall inle anklaga vare sig arbetare eller andra när del gäller orsakerna. Men det är nödvändigt alt analysera varför vi har svårigheter att sälja svenska varor, och vi måste på något sätt få besked: Vad skall vi göra för atl återvinna marknadsandelarna?

För alt vi skall kunna bemästra deficitel i bytesbalansen har vi nödgals låna avsevärda summor utomlands. Under den socialdemokratiska regeringens sista år uppgick dessa lån till 20-25 miljarder kr. Från socialdemokratiskt håll har del vid olika lillfällen lämnats missvisande siffror. Man har sagt atl den statliga upplåningen inle var så stor under den socialdemokratiska regeringens tid. Det kan man ju säga all den inle var, men del viktiga är inte bara hur mycket staten lånar ulan hur myckel landet lånar. När den socialdemokratiska regeringen lämnade in, hade Sverige redan lånat 20-25 miljarder. Det är samma sak där: Vad man nu klandrar hade man själv påbörjat.

Det är klart alt vi måste sträva efter alt få balans i utrikeshandeln, så all vi kan sluta låna pengar utomlands. Naturiiglvis kan det inte ske omedelbart, utan det kräver sin tid. För atl nå denna balans i utrikeshandeln måste vi kunna producera varor av hög kvalitet och lill konkurrenskraftiga priser. Del kan ingen bestrida. I det fallet har vi naturiiglvis elt gemensamt intresse. Vare sig vi är löneanslällda, företagare, tjänstemän eller andra inser vi Ju all går del inte alt sälja svenska varor står vi inför nedläggning av förelag och arbetslöshet.

Sveriges höga kostnadsläge jämfört med andra länders föranledde en devalvering av den svenska kronan vid två lillfällen. Till följd av Sveriges valutasamarbete med några andra länder, däribland Västtyskland, hade de svenska valutakurserna kommit på en nivå som knappast var tillfredsställande. Devalveringen var sålunda delvis ett resultat av en på grund av sambandet med den tyska D-marken alltför starkt uppskruvad kurs på den svenska kronan. Därför var också devalveringen delvis endast elt återställande till en för den svenska kronan mera välanpassad kurs. Utvecklingen senare visar också alt det nya syslem som nu tillämpas har fungerat på elt fullt tillfredsställande sätt. Den socialdemokratiska oppositionen har varil svag på den punkten, men man har dock velat framhålla atl man motsatt sig delvalveringarna. Jag undrar just hur utvecklingen skulle ha blivit om vi inte företagit devalveringarna. Vi har fått samma besked som vanligt, eller egentligen inget besked alls, från socialdemokratin på frågan: Vad skall man göra? Del är lätt atl anmärka, men det är inle lätt all visa vad man skall göra i stället.

Jag vill också tillägga all Sveriges utträde ur orm-samarbetet var nödvändigt, särskilt med hänsyn lill D-markens starka ställning, som gjorde det omöjligt för Sverige atl i längden följa med Västtyskland med dess allt högre valutakurs.

Av det som diskuterats i dagens debatt är det särskilt en sak som jag vill la upp. Jag skulle önska all vad Jag säger vidarebefordras av de socialdemokrater

som nu är närvarande i kammaren. Man har talat om sysselsättningen och de 400 000 nya Jobben. Olof Palme påstod helt frankt; Centern har lovat 400 000 nya jobb. Nu vill vi ha besked från socialdemokratins sida: När har statsministern eller någon annan i ansvarig ställning sagt att centern lovar 400 000 nya jobb? Vi har sagt atl det fordras 400 000 nya jobb, om man skall nå det resultat som sysselsätlningsutredningen ansåg vara ett riktigt mål. Vi har alltså sagl atl delta aren målsättning, men vi har icke gett några löften om att skaffa 400 000 nya jobb. Nu har socialdemokralerna i denna kammare så mycket valsat runt med den här siffran att det är på tiden atl de lar fram del citat som bevisar atl vi har lovat 400 000 nya Jobb. Det har inte getts något sådant löfte, så socialdemokraterna borde sluta påstå att vi har lovat någonting sådant. Man kan också fråga sig vilket mål socialdemokraterna har när del gäller sysselsättningen. Det får vi inga besked om. Möjligen säger man att man vill ha full sysselsättning, men då hamnar man Ju på samma linje som centern. Skall vi tro på sysselsättningsutredningens uttalande behövs det nu 380 000-400 000 nya jobb, och då blir det alltså fråga om samma mål som centerns. Socialdemokralerna ger myckel dåliga besked om vad de egentligen menar beträffande sysselsättningen.

Jag förvånar mig över Ingvar Carissons anförande. Han talade om att det var nära elt misslyckande när regeringen skulle bildas. Han luftade också en hel del kritiska synpunkter mot regeringen. Ja, det är klart att socialdemokraterna är myckel missbelåtna. De sade i valrörelsen atl de borgerliga inte kunde bli eniga om alt bilda en regering. Men del bildades en regering, och man skrev ett ulföriigt regeringsprogram, längre än vad som utarbetats någonsin tidigare. Socialdemokraterna sade vidare att man, om det skulle bildas en regering grundad på de icke-socialistiska partierna, skulle riskera att de sociala förmånerna skulle försämras. Det kunde vara risk för att folkpensionerna skulle sänkas, barnbidragen urholkas osv. Man kan konstatera vad som har skett: folkpensionerna har förbättrats, barnbidragen har höjts och de sociala förmånerna i allmänhet har förbättrats. Icke någon av de olycksprofetior som socialdemokratin kraxade fram innan den borgeriiga regeringen kom lill har infriats.

Jag förvånade mig också över de anmärkningar som Ingvar Carisson gjorde om regeringens arbete. Vi var i opposition i många år, och vi tyckte vid många lillfällen inle om vad den socialdemokratiska regeringen gjorde. Men vi respekterade det demokratiska spelet. Om socialdemokralerna hade en majoritet och stöd i riksdagen, fick de arbeta på det sätt som de ansåg vara lämpligt. Del förefaller som om Ingvar Carisson nu icke accepterar en sådan ordning. Om en regering har stöd i riksdagen, må den väl utforma sill arbele som den önskar, ulan alt utsättas för kritik från tidigare statsråd, som har skett nu här i dag.

Det saknas politisk ledning, sade Ingvar Carisson. Ändå gör man en mängd påståenden om alla de fel som den nuvarande regeringen har gjort - det förefaller ändå som om regeringen är så aktiv atl man kan hitta en hel del fel i det som den gör.

Man har i dag rätt intensivt diskuterat energifrågorna, och man är mycket

Nr 68

Onsdagen den 1 febmari 1978

Allmänpolitisk debatt

113

8 Riksdagens protokoll 1977/78:68-69

Nr 68

Onsdagen den 1 febmari 1978

Anmälan av interpellation

ivrig atl få besked. Vi har sagl att energipolitiken skall fastläggas under 1978, men det har ännu bara gått en månad av detta år.

Ingvar Carlsson säger vidare alt det finns väljargrupper inom centern och andra partier, som har egna uppfattningar om kärnkraften. Del var skada alt han glömde bort det socialdemokratiska möte som hölls i Örebro, där socialdemokrater bildade en grupp som är mot kärnkraften. Han kunde också ha fullsländigat redogörelsen med alt säga ifrån atl de socialdemokratiska partierna i många andra länder är emot kärnkraften. Vi kan konstalera alt den nuvarande regeringen har utfört elt utmärkt arbete i den situation vi har, och del är väl alt den finns. Den har möjligheter att komma till rätta med de svårigheter som vi just nu har att kämpa med.

På förslag av andre vice talmannen beslöts atl kammarens förhandlingar skulle fortsättas kl. 19.30.

§ 7 Anmäldes och bordlades Motion

1977/78:1722 av Alf Lövenborg

med anledning av propositionen 1977/78:89 om särskild ersättning till Luleå kommun

§ 8 Anmälan av interpellation

Anmäldes och bordlades följande interpellation som ingivits till kammarkansliet

den 31 januari

114

1977/78:125 av Knut Wachtmeisier (m) lill budgetministern om skatlebestämmelserna för vissa anslällda i flygförelag:

Den luftburna personal, sammanlagt ca 150 personer, som är bosatt i Sverige men arbetar i Danmark har blivit hårt drabbad av icke förutsedda konsekvenser av den nuvarande skattelagstiftningen.

Den grupp det är fråga om, piloter, stewardar, purser, flygvärdinnor m. fl., eriägger B-skatt i Sverige, och de får som enda grupp anslällda själva betala avgiften till ATP och folkpension, men slipper numera efter beslut av riksförsäkringsverket betala sjukförsäkringsavgiften.

Den som bor i Sverige men arbetar i Danmark i internationell lufttrafik skall enligt gällande regler beskattas i Sverige. Eftersom arbetsplatsen är i flera länder än Danmark gäller inte'avtalet mellan Sverige och Danmark för undvikande av dubbelbeskattning, vilket medför ändrade regler i fråga om de sociala avgifterna. Enligl uppbördslagen kan man inte dra preliminär A-skatt för vederbörande i Sverige eftersom inkomsten betraktas som intjänad i Danmark, dvs. där arbetsgivaren har sill säte. I Danmark kan man vidare inte

göra skalleavdrag eftersom skatt skall betalas i Sverige.

Resultatet blir alt lill den debiterade preliminära B-skatten kommer de sociala avgifterna för ATP och folkpension trots alt den skatlskyldige har inkomst av tjänst.

För dem som inle lämnat preliminär självdeklaration har den preliminära B-skatten genom kraftiga kommunala skaltehöjningar och högre socialavgifter blivit för låg. Påföljande år har i flera fall den samlade skatten, preliminärskati, kvarskall och behov av fyllnadsinbetalning av preliminärskatt, betydligt överstigit den sammanlagda årsinkomsten.

Uppenbariigen erfordras en översyn av gällande lagstiftning så att dessa här relaterade ölägenheter snarast undanröjs.

Är budgetministern mot bakgrund av vad som här framförts beredd vidta en översyn av gällande skattelagstiftning för luftburen personal?

Nr 68

Onsdagen den 1 febmari 1978

Meddelande om frågor

§ 9 Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts

den 31 januari

1977/78:272 av Lennart Pettersson (s) till kommunikationsministern om kommunikationsradio på fjärtlåg:

Även om järnvägen är ett förhållandevis säkert irafikmedel, inträffar med jämna mellanrum olyckor i anslutning till en lågresa. Det kan exempelvis vara en kollision mellan låg och bil, människor som kastar sig av tågen eller akuta sjukdomsfall av typen hjärtinfarkt ombord på tåget.

Om liv skall kunna räddas i sådana fall är många gånger beroende på om personen i fråga snabbt kommer under läkarbehandling. I andra fall kan snabba instruktioner från läkare fälla utslaget mellan liv och död. Trots detta har statens järn vägar fortfarande inte skaffat sig någon kommunikationsradio på fjärrlågen, så att tågpersonalen snabbi kan komma i kontakt med läkare och polis. Det är helt klart att människor härigenom har fått sätta livet till i onödan.

Mol denna bakgrund ber Jag alt få fråga kommunikationsministern följande:

1. Anser kommunikationsministern det tillfredsställande att SJ:s fjärrlåg uppvisar sådana brister i sin säkerhetsutrustning som nu påtalats?

2. Ominte, vilka åtgärder avser kommunikationsministern att vidta för att se till atl SJ skaffar sig kommunikationsradio på sina fjärrtåg?

115

Nr 68

Onsdagen den 1 februari 1978

Meddelande om frågor

den 1 februari

l9nnS:213 av Sven-Gösta Signell (s) lill statsrådet Britt Mogård om direktiven för utredning rörande integrationen av handikappade elever i del allmänna skolväsendet:

Enligt direktiven lill omsorgskommittén, utfärdade I977-08-II, skall såväl en ändring av huvudmannaskapet för särskolan som en organisalionsmässig integrering mellan särskolan och övriga skolformer övervägas.

I utbildningsdepartementets budgetförslag i januari 1978 aviserar föredragande statsrådet atl en kommitté skall tillkallas med uppgift alt kartlägga och föreslå ålgärder för den fortsatta integrationen av handikappade elever i det allmänna skolväsendet. Även frågan om specialskolans framlida organisation skall ingå i kommitténs arbetsuppgifter.

I stora delar sammanfaller omsorgskommitténs uppdrag med den aviserade kommitténs. I motiveringen lill del direkta förslaget i proposilionen antyds dock atl det nya uppdraget även kan komma all omfatta särskolan.

Mot denna bakgrund hemställer jag att lill statsrådet få ställa följande fråga:

Av vilken anledning avser statsrådet att uppdraga åt den aviserade kommittén all överväga integrering av specialskola som även kan omfatta särskola i primärkommunala skolväsendet, med hänsyn lill att motsvarande direktiv redan utfärdats för omsorgskommitlén?

116

1977/78:274 av Paul Jansson (s) till bostadsministern om tidpunkten för regeringens beslut i visst expropriationsärende:

Vid frågestunden i riksdagen den 15 december 1977 fick jag av bosladsministern det muntliga beskedet att regeringen inom en månad skulle fatta beslut om Hjo kommuns begäran om all fl expropriera Sigghusbergs gård i Hjo kommun. Vid förfrågan från Hjo kommun har i dagarna besked lämnats från bostadsdepariementet att ärendet fortfarande är föremål för beredning.

Mina frågor till bostadsministern är följande:

Vad är orsaken till alt regeringens beslut i detta ärende ytieriigare fördröjts?

När har regeringen nu för avsikt att fatta beslut beträffande Hjo kommuns ansökan alt få expropriera Sigghusbergs gård?

§ 10 Kammaren-åtskildes kl. 17.53.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemert

Riksdagens protokoll 1977/78:68 Onsdagen den 1 februari

Riksdagens protokoll 1977/78:68