Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1977/78:59

Torsdagen den 12 januari

Kl. 13.00

§ 1 Om översyn av gällande kreditjävsregler

Ekonomiministern GÖSTA BOHMAN erhöll ordet för att besvara Anna Wohlin-Anderssons (c) den 13 december anmälda fråga, 1977/78:216, och

anförde:

Herr lalman! Anna Wohlin-Andersson har frågat mig om jag är beredd medverka till all gällande kreditjävsregler ses över så att de anställdas siyrelserepresenianter i kreditinrättningar och försäkringsbolag ges med sina arbetskamrater likvärdiga lånemöjligheter.

Särskilda bestämmelser i lag reglerar bankernas och försäkringsbolagens möjlighet att lämna kredit till anställda i ledande ställning och andra personer, bl. a. styrelseledamöter, som genom sin anknytning till banken eller försäkringsbolaget intar en särställning som låntagare. Kreditjävsreglerna är inte helt lika förbankeroch försäkringsbolag. Styrelseledamöter och slyrelsesuppleanler i försäkringsbolag flr inle - bortsett från lån med säkerhet i försäkringsbrev - beviljas lån av del egna bolaget eller av annat bolag inom samma koncern. Sådana befattningshavare i banker kan däremot beviljas lån av den egna banken mol viss säkerhet som anges i lagen eller, i fråga om föreningsbankerna, efter särskilt tillstånd av cenlralkassan eller centralorganisationen. För de anställdas styrelserepresentanter gäller samma regler som för övriga styrelseledamöter.

Reglerna om kreditjäv syftar lill att så långt möjligt undvika intressekonflikter och missbruk till följd av att vissa befattningshavare har krediter hos del egna försäkringsbolaget eller banken.

Kreditjävsreglerna i banklagstiftningen ändrades senast år 1975 (prop. 1975:73, NU 1975:24, rskr 1975:152, SFS 1975:227-229). Någon ändring i fråga om krediljäven för styrelseledamöter, oavsett om de var arbelstagarre-presentanter eller ej, sattes dock inte i fråga vid detta tillfälle. I samband med att försökslagstiftningen om siyrelserepresentation för de anslällda i banker och försäkringsbolag år 1976 ersattes av en permanent lag log Försäkrings-tjänstemannaförbundet upp frågan om all upphäva låneförbudet för arbetstagarrepresentanterna i försäkringsbolagens styrelser. Föredragande departementschefen ansåg att ändring i nämnda kreditjävsregler borde övervägas i samband med att försäkringsrörelselagen sågs över för att anpassas lill den nya aktiebolagslagen.

Arbetet med en översyn av försäkringsrörelselagen påbörjades år 1976 inom regeringskansliet. En särskild utredare har därefter tillkallats hösten 1977 för att slutföra den översynen. I fråga om banklagstiftningen bedrivs motsvarande arbete av banklagsutredningen. I båda fallen ligger en prövning

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om översyn av gällande kreditjävsregler

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om översyn av gällande kreditjävsregler

av kreditjävsreglerna inom utredningarnas direktiv. Något särskilt initiativ för översyn av reglerna behövs därför inte från min sida. Den av Anna Wohlin-Andersson väckta frågan får övervägas vid en samlad bedömning av kreditjävsreglerna när resultaten av utredningarnas arbete föreligger.

ANNA WOHLIN-ANDERSSON (c):

Herr lalman! Jag ber alt fä tacka ekonomiministern för svaret.

Sedanden I juli 1976 har anställda i bankaktiebolag, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit, försäkringsaktiebolag och ömsesidigt försäkringsbolag av viss minsta sloriek rätt att utse två ledamöter och suppleanter i inrättningens eller företagets styrelse. Detta har också skett, och i anslutning härtill kan konstaleras att dessa arbeisiagarledamöier är underkastade samma kreditjävsregler som övriga styrelseledamöter.

Många förelag har beslutat om generella regler för lån lill arbetstagare. Detla kan gälla lån till egnahemsfaslighet, fritidshus, insatslägenhei och bil, och även i vissa fall till oförutsedda utgifter då särskilda skäl föreligger. Gemensamt för dessa lån till arbetstagare är all de utlämnas till förmånligare ränta än vanliga banklån och att man inte ställer samma säkerhetskrav. Eftersom, som jag sade förut, arbetslagariedamöterna lyder under samma kreditjävsregler som övriga styrelseledamöter betyder delta att de inte kan erhålla, eller behålla, dessa förmånligare lån,och alltså på grund av invalet blir sämre ställda än sina arbetskamrater i kredithänseende. Som ekonomiministern framhåller är det litet olika vad beträffar banker och försäkringsbolag. Styrelseuppdraget medför också, som jag framhåller i min fråga, föriust av den checkräkningskredil utan säkerhet - s. k. blancokredit - som är myckel vanlig och som betraktas som en personalförmån.

Man kan naturligtvis säga sig alt detta är del pris vederbörande får betala för sin styrelsepost. Å andra sidan kan man fråga sig, och det tycker Jag är del viktigaste i den här frågan, om valbarheten som representant för de anställda skall ha med lånemöjligheter och lånebehov att göra. Enligl de siffror jag har filt är del inom försäkringsbranschen mellan 30 % och 50 96 av de anställda som har någon form av dessa lån och som alltså är utestängda från möjligheten att ställa upp som arbetslagarrepresentanter - dvs. om de inle kan placera om sina lån eller inte vill göra det på sämre villkor.

Särskilt illa drabbas de beresningsskyldiga, dvs. de som har skyldighet alt hålla bil i tjänsten. Inom vissa försäkringsbolag är det över 20 % som har denna beresningsskyldighel, och så gott som alla a v dessa har lånat pengar till bilen av förelagel, eftersom billånen lill de beresningsskyldiga är särskilt förmånliga. Och detta tycker jag i sin tur är riktigt, eftersom företagel ofta ställer högre krav på den bil varmed den anställde skall representera förelaget än han kanske skulle göra som privatperson. Med de bestämmelser vi har nu så är dessa anslällda, i vissa fall 20 96, inle valbara som represenlanler för de anslällda. Detta sagt med samma reservationer som nyss -och att placera om billån i dagens läge är inle det lättaste.

Nu säger ekonomiministern att två olika utredningar arbetar med dessa frågor. Del är Jag mycket lacksam för, eftersom jag vet alt många anslällda i

försäkringsbolag och banker upplever denna fråga som ett problem. Eftersom ekonomiministern säger alt det i båda fallen ligger en prövning av kreditjävsreglerna i utredningarnas direktiv, vill jag förklara mig nöjd med och lacksam för det lämnade svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om åtgärder för att minska blyhalten i bensin

§ 2 Om åtgärder för att minska blyhalten i bensin

Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN erhöll ordet för att besvara Eva Hjelmströms (vpk) den 12 december anmälda fråga, 1977/78:214, och anförde:

Herr talman! Eva Hjelmslröm har frågat mig om jag kommer att ta initiativ lill ålgärder för all snarast kraftigt minska blyhalten i bensin.

Som jag sade här i kammaren våren 1977 som svar lill herr Torslen Sandberg på en liknande fråga är det mycket angelägel att kraftfulla ålgärder vidtas för alt minska föroreningarna från billrafiken. All begränsa hallerna av bly och andra skadliga lillsalser till bensin är en av de viktigaste frågorna i sammanhanget.

Produktkonirollnämnden beslutade den 14 december 1977 att föreslå en sänkning av blyhalten i bensin från nuvarande 0,4 g/1 lill 0,15 g/1 fr. o. m. den 1 januari 1980. Produklkonlrollnämndens förslag är f n. föremål för remissbehandling. Sedan remissbehandlingen avslutats kommer regeringen att falla beslut i denna fråga. Jag vill framhålla all det tidigare saknats tillräckligt underlag för regeringsbeslut i frågan och att problemet inte arom skärpta bestämmelser skall genomföras utan när de skall kunna träda i kraft. Del är regeringens målsättning att göra övergångstiden så kort som möjligt. Jag utgår också från att berörda företag bedriver sin planering på ett sådant sätt all en snabb omställning underlättas.

Den sänkning av blyhalten i bensinen som jag redovisat här bör ses som en första etapp. På längre sikt bör enligl min uppfattning målsättningen vara en övergång lill blyfri bensin. En sådan övergång är emellertid ett tekniskt komplicerat problem som kräver ett relativt omfattande utredningsarbete innan beslut kan fattas. Jag vill i delta sammanhang hänvisa till den utredning orn hälso- och miljöeffekter av bilavgaser som jag tillsatte under våren 1977. Utredningen kommer i sitt arbete bl. a. att behandla frågan om övergång till blyfri bensin.

EVA HJELMSTRÖM (vpk):

Herr talman! Jag lackar jordbruksministern för svaret. Att bilavgaser är fariiga är ingenting nytt. Redan 1968 uttalade riksdagens lagutskott att ålgärder mot avgasföroreningar var ytterst angelägna. För snart sex år sedan hemställde bl. a. naturvårdsverket hos regeringen all man snabbi skulle sänka blyhalten i bensin lill 0,15 gram per liter. Ingenting hände emellerlid.

4 Riksdagens protokoll 1977/78:57-59

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om åtgärder för att minska blyhalten i bensin

Nu har produktkonirollnämnden lagt fram ytteriigare en rapport och presenterat än mer skrämmande fakta om avgasernas fariighei. Man konstaterar i rapporten bl. a. au små barn generellt sett är känsligare för loxisk påverkan och att barn i storstadsmiljöer riskerar kroniska förgiftningar på såväl nervsystem som njurar och blodbildande organ. På längre sikt inträder hjärnskador.

Alt på sikt ändra den bilterroriserade blytunga miljö som storstäderna utgör kräver att man kraftigt minskar privatbilismen, sätter stopp för nya vägsyslem och broar, exempelvis högbron över Årstaviken, som bara leder till ökad trafik i stadskärnorna, samtidigt som man bygger ut kollektivtrafiken. Men på myckel kort sikt finns en snabb åtgärd som man omedelbart kan vidta för att förbättra miljön, och det är alt besluta om en övergång till blyfri bensin. Tekniskt innebär del inte de slora problem som jordbruksministern framhåller i sill svar, och branschen har onekligen haft tid på sig. Del är ingen nyhet för vare sig bil- eller petroleumindustrin alt avgasföroreningar är farliga. Ett företag har redan sänkt blyhalten i vissa av sina produkter.

Herr talman! Alt av rädsla för bilindustrin och petroleumbranschen tillåta en känd förgiftningsprocess fortgå är oförsvarligt. Man kan dra en parallell. När barn och barnstugepersonal förra året demonstrerade mol bilism och föroreningar i Slockholm, prickades personalen för tjänstefel, men när politiker länge vägrat att inse sitt ansvar och tillåtit att barn och vuxna förgiftas, har del inte hänt någonting.

Jordbruksministern säger i sitt svar alt övergångstiden skall göras kort, och det är naturligtvis positivt. Jag undrar bara: Hur kort? När räknar jordbruksministern med alt vi skall fl bättre luft i storstäderna?

Det sägs i svaret att våren 1977 framhölls all del är myckel angeläget alt kraftfulla åtgärder vidtas. Det har snart gått ell år sedan dess, och ingenting har hänt.

Jag undrar alltså: Hur kort skall denna övergångsperiod göras?

Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN:

Herr talman! Om Eva Hjelmslröm hade lyssnat på mitt svar, hade hon hört mig säga att just nu har vi filt underlaget med anledning av produklkonlrollnämndens förslag om sänkning av blyhalten och kan alltså fatta ett beslut. Vi har inle kunnat göra det tidigare.

Jag vill understryka att från miljövårdssynpunkt är det naturiiglvis önskvärt att blytillsalserna i motorbensin avvecklas snarast, men mot detta önskemål står de praktiska tekniska realiteterna, och det innebär att det måste vara en omställningstid för all möjliggöra produktion och distribution av de nya produkterna. Omställningstidens längd kan diskuteras. Om jag inte minns fel, tog man i Västtyskland fyra år på sig för omställning. Det är också den tid som har diskuterats i vissa kretsar nu. Produktkonirollnämnden har föreslagit en övergångstid på två år. Det är min förhoppning att regeringen skall kunna göra denna övergångslid ännu kortare. Men hur lång tid omställningen kommer att la kan jag inle svara på i dag.

EVA HJELMSTRÖM (vpk):

Herr talman! Jordbruksministern framhåller att underlag tidigare har saknats för ett beslut om sänkning av blyhalten i bensin. Detta är inte riktigt. Som jag sade i mitt anförande gjorde bl. a. naturvårdsverket redan 1968 en framställning till den dåvarande regeringen, där verket påpekade nödvändigheten av att blyhallen sänktes från 0,4 g/1 till 0,15 g/1 -så nog har det funnits underiag för ett sådant beslut tidigare!

Sedan till frågan om övergångsperiodens längd! Två år anser jag vara en alldeles för lång övergångslid. Det är möjligt att ändra blyhalten på betydligt kortare tid. Del är klart att detta kostar pengar, men är det rimligt alt det alltid är barnen som på bekostnad av sin hälsa skall behöva betala de skadeverkningar som uppstår? Bör inte i stället de som producerar dessa föroreningar fl stå för kostnaderna? Varför skall det alllid vara de som slår lägst i hierarkin som måste betala - med hjärnskador och liknande? Kunde man inte för en enda gångs skull ändra på det förhållandel och fatta beslut om en mycket kort övergångsperiod?

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om åtgärder Jör att minska blyhalten i bensin

Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN:

Herr lalman! Det är riktigt att del år 1968 kom en sådan framställning lill den dåvarande regeringen, och blytillsalserna sänktes också i etapper från 0,8 lill 0,4 g/I. Underiag för en sänkning till den föreslagna halten har vi fått i och med all produklkonlrollnämnden har lagt fram sitt förslag lill regeringen, som är i färd med att följa upp del. Min förhoppning är att vi skall kunna göra övergångstiden så kort som del över huvud tagel är möjligt.

EVA HJELMSTRÖM (vpk):

Herr talman! Framställningen år 1968gälldesåvitt jag vet en sänkning av blyhalten lill 0,15 96. Det måste alltså redan då ha funnits underiag för aU fatta beslut om en sådan sänkning.

Del är naturiiglvis positivt att fl höra det senaste som jordbruksministern sade om alt han skulle försöka åstadkomma en så kort övergångsperiod som möjligt. Jag skulle emellerlid ha föredragit att få ett konkret svar och (1 höra om åtgärderna beräknas la ett år, två år eller tre år eller om det kan gå snabbare att få bättre luft, bl. a. i Stockholm.

Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN:

Herr lalman! Jag kan självfallet inte göra någon bedömning av anledningen till att den dåvarande regeringen stannade vid ifrågavarande gränser, ulan Jag kan bara konstatera att blytillsalserna har sänkts i bensinen i två steg och all vi nu tar det tredje steget samt att vår målsättning är helt blyfri bensin. Jag lycker det är en framgång alt man ändå har kommit så långt.

Om omslällningstidens längd har jag redan sagl alt det i vissa kretsar har diskuterats fyra år. Produktkonirollnämnden har föreslagit två år. Det är regeringens målsättning all göra övergångstiden ännu kortare.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

0/77 Utbyggnad m. m. av vissa järnvägsstationer

§ 3 Om utbyggnad m. m. av vissa järnvägsstationer

Kommunikationsministern BO TURESSON erhöll ordet för att i ett sammanhang besvara Lars Gustafssons (s), Anna Lisa Lewén-Eliassons (s) och Lennart Anderssons is) den 6 december anmälda frågor, 1977/78:192, 193och 194, och anförde:

Herr lalman! Lars Gustafsson har frågat mig om jag är beredd alt medverka lill ålgärder som gör del möjligl alt snarast påbörja ombyggnaden av pendeltågsslationen i Jakobsberg.

Anna Lisa Lewén-Eliasson har frågat mig vilka åtgärder som jag avser att vidta för all intentionerna skall fullföljas när det gäller byggandet av en järnvägsstation i Flemingsberg.

Lennart Andersson har frågat mig om jag är beredd alt lägga fram förslag till en utbyggnad och upprustning av Södertälje Södra järnvägsstation.

Eftersom frågorna berör stationer i Stockholmsområdet har jag funnit det lämpligt att besvara dem i ett sammanhang.

Samarbetet mellan SJ och Stockholms läns landsting i fråga om trafikering och utbyggnad av pendeltågslrafiken i Storstockholmsområdet regleras i det s. k. pendeltågsavtalet från år 1966. Del ankommersåledes i första hand på de bägge avtalsparterna att komma överens om hur pendellågssialionerna i områdel skall byggas ut och utformas.

Vad gäller stationen Södertälje Södra skedde en viss förbättring när pendeltågslrafiken startade. Någon ytterligare utbyggnad och upprustning av stationen för lokaltrafikens vidkommande har, enligl uppgift, därefter inte aktualiserats av parterna. Detta torde främst ha sin förklaring i alt del finns en lång rad andra och mer angelägna objekt som bör utföras först. Delsamma gäller anordningarna vid denna station för SJ:s fiärrpersontrafik.

I fråga om byggandet av en station vid Flemingsberg förutsätts i pendeltågsavtalet att SJ prövar frågan sedan man flli erfarenheter av pendeltrafiken. Det har SJ också gjort. Härvid har det kommit fram all en förutsättning för en station vid Flemingsberg är att spårkapaciteten förstärks mellan Älvsjö och Flemingsberg. SJ har därför filt regeringens uppdrag att projektera ett nytt dubbelspår där samt att ta upp överläggningar med Stockholms läns landsting i syfte all nå en överenskommelse om de ekonomiska betingelserna för en utbyggnad av ett sådant nytt dubbelspår. Projekteringen är inle avslutad, och jag kan därför inte nu ta ställning till frågan om en utbyggnad.

Vad slutligen gäller Jakobsbergs pendelslalion finns denna inte medtagen bland de stationer som skulle byggas om enligt pendeltågsavtalets investeringsplaner. I avtalet finns emellerlid en passus om all överenskommelsen efter viss lid skulle omprövas med avseende på investeringsplaner och därmed sammanhängande ekonomiska förhållanden. Enligt min mening är det angelägel att en sådan omprövning kommer lill stånd. Delta måste emellerlid i första hand lösas av parterna.

LARS GUSTAFSSON (s):

Herr talman! Jag får lacka kommunikationsministern för svaret på min fråga. Del säger visserligen inle så värst myckel i sak, och det tycker jag är tråkigt, för jag kan försäkra att otåligheten hos alla dem som reser dagligen -och jag befinner mig bland dem - är ganska stor. Jag kan också försäkra kommunikationsministern all förhållandena vid stationen verkligen är hell oacceptabla.

Del föreligger ju enighet om behovet av och programmet för en ombyggnad; det är tvist om finansieringen. Jag finner själv, liksom en partipolitiskt hell enig kommun och ett partipolitiskt hell enigt landsting, alt SJ:s ståndpunkt i finansieringsfrågan är orimlig. Landstinget är berett all stå för alla ombyggnadskostnader, men SJ kräver dessutom att man skall ha påslag för sinas. k. gemensamma kostnader, bl. a. olönsamma banor i andra delar av landet.

Stockholmsresenärerna skall alltså först, liksom alla andra medborgare, vara med och bära kostnader för SJ, bl. a. för dessa olönsamma bandelar, och det är ju helt i sin ordning. Men sedan skall de också vara med och bära dessa kostnader en gång till, nu som procentpåslag på kostnader för anläggningar som är av lokal och regional karaktär, och det lycker jag inle är i sin ordning.

Kommunikationsministern säger i svaret: "Enligt min mening är det angelägel alt en sådan omprövning kommer lill stånd. Della måste emellertid i första hand lösas av parterna." Då måste jag fråga kommunikationsministern: Avser han med uttrycket "att en sådan omprövning kommer till stånd" att det är just i fråga om Jakobsberg som del är angelägel med en sådan omprövning? Och nar han säger alt della "i första hand" skall lösas av parterna, är han då beredd att, om parterna inle kan lösa detla, ingripa i den här frågan?

Slutligen vill jag renl allmänt fråga kommunikationsministern om han har en vilja att hjälpa till att lösa en tvist - för det är ju verkligen här en tvist mellan parter. Vilken är kommunikationsministerns ambitionsnivå? Är det bara att passivt se på, låta parterna sitta fast där de sitter och låla liden gå, eller är det all aktivt gå in och eventuellt hitta någon ny uppslagsända, som kan bringa frågor av den här typen till en snar lösning? Jag vore tacksam om kommunikationsministern ville ta upp detla.

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om utbyggnad m. m. av vissa järn vägsstationer

ANNA LISA LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Jag ber alt fl tacka kommunikationsministern för svaret på min fråga. Men jag vill gärna efteriysa lilel mera av förtydligande än vad som finns i detta korta svar.

Det har varil många turer kring denna station i Flemingsberg - med utredningar, förhandlingar, uppvaktningar och möten - utan att de har fört fram till ett slutligt klart ställningstagande och konkreta åtgärder för anordnande av stationen. Det borde vara, lycker jag, en självklarhet att alla inblandade gemensamt och energiskt sökte en slutlig lösning i stället för vad som närmast är förevändningar för all skjuta undan frågan.

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om utbyggnad m. m. av vissa järnvägsstationer

Jag vill gärna erkänna att del är en mycket komplicerad fråga, en förhandlingsfråga med många inblandade parter. Men situationen - den olösta kommunikationsfrågan vid Flemingsberg och Huddinge sjukhus, med alla samhällsnytiiga institutioner för sjukvård och utbildning som är samlade där - borde föranleda en kraftansträngning, inte minst, lycker jag, från statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet.

Om Jag utgår ifrån all herr statsrådet vill göra en sådan kraftansträngning, hur skall jag då uppfatta texten i den budgetproposition som vi nyss har filt? Jag ser där att projekteringen av del tredje och fjärde spåret för sträckan Älvsjö-Flemingsberg, som gjorts på uppdrag av den socialdemokratiska regeringen, nu har avancerat så långt att SJ talar om att den kommer att redovisas sommaren 1978. Man anmäler också ett behov av anslag i anslutning till detta.

Men vad säger då departementschefen? Jag finner följande mening i depariementchefens uttalande: "I avvaktan på en redovisning av SJ:s uppdrag att projektera ett nytt dubbelspår på sträckan Älvsjö-Flemingsberg, är jag inte beredd all tillstyrka någon medelsförbrukning för projektet."

Deua uttalande kan naturligtvis tolkas på många sätt. Jag utgår ifrån att herr statsrådet i dag vill bringa klarhet i vad som egentligen avses. Vilken är viljeinriktningen, och hur kommer handlingsmönstret alt utvecklas från departementels sida i syfte att få till slånd den här stationen vid Flemingsberg?

LENNART ANDERSSON (s):

Herr lalman! Jag tackar kommunikationsministern för det svar som jag har fått på min fråga, men svaret är så knapphändigt och andas en sådan osäkerhet alt Jag anser att Jag måste lämna en del faktauppgifter som bakgmnd.

Jag vill då lala om alt Södertälje Södra är den enda fiärrtågsslalion som finns i Stockholms län utöver Stockholms Central, all vi där har express-och snälltågstrafik på linjerna Stockholm-Göteborg och Stockholm-Malmö, att vi haren regional tågtrafik på sträckan Stockholm-Söderlälje-Strängnäs-Es-kilsluna, pendeltågstrafik på sträckan Södertälje Södra-Stockholms Cen-tral-Märsta och lokaltrafik mellan Södertälje Södra och Gnesta samt mellan Södertälje Södra och Södertälje Central. Detta ger en uppfattning om stationens storlek. Jag kan också ange att vi f n. har drygt 8 000 resenärer per dag vid denna station. Därtill skall läggas alt stationen togs i bruk 1927 och att den under mer än 50 år inle genomgått någon upprustning utan praktiskt laget ser likadan ut i dag som den gjorde 1927.

Kommunikationsministern säger i sill svar all "en viss förbättring" skedde när pendeltågslrafiken startade. Vilken förbättring? Möjligen kan man räkna som en förbättring all vi fick ytteriigare några meter tak över plattformarna, men så mycket mer var det nog inte vid det tillfället.

Vidare vill jag påminna kommunikationsministern om alla de brister som i dag vidlåder järnvägsstationen Södertälje Södra. Alla de tusentals resenärer som där skall byta plattform har endast en myckel smal gångiunnel som enda

förbindelse mellan plattformarna. Resenärer med barnvagnar, äldre människor, människor med någon form av fysiskt handikapp osv. kan praktiskt laget inle klara byten mellan de olika plattformarna. Därtill kommer att plattformarna f n. är ytterst smala. Stora risker för olycksfall föreligger när resenärerna strömmar ul exempelvis från pendeltågen och del på andra sidan plattformen rusar förbi ett expresståg med en hastighet på över 100 km/ tim.

Kommunikationsministern säger i sitt svar alt anledningen till att ingenting hänt vid Södertälje Södra främst torde vara att behoven varit större vid andra stationer. Jag hade hoppats all få ett mera preciserat svar av kommunikationsministern. Jag skulle också vilja efterlysa kommunikationsministerns egen vilja när det gäller att göra någonting på den här stationen, som är så eftersatt.

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om utbyggnad 777. m. av vissa järnvägsstationer

Kommunikationsministern BO TURESSON:

Herr talman! Jag skall svara frågeslällarna i tur och ordning.

Lars Gustafsson frågade vilka stationer som en kommande omprövning enligt pendellågsavlalel skulle avse. Jag vill svara: I princip alla. Jag vidhåller vad jag sade förut, att det i första hand är parterna som skall göra denna omprövning och helst också lösa de problem som kommer fram som ett resultat av en sådan omprövning.

Vidare frågade Lars Gustafsson: Är kommunikationsministern villig att gå in i de här avgörandena? Del beror alldeles på om ärendet aktualiseras hos mig. Jag kan nämna att Järfälla kommun i skrivelse till regeringen bl. a. har hemställt att regeringen skall vidta sådana åtgärder att Jakobsbergs station kan byggas om med förtur. Det är alltså ett ärende som vi har flu aU behandla, och det är f n. på remiss i landstinget. Vi får naturiiglvis ta ställning till det när remissen är besvarad och ärendet är bereu. Självfallet kan jag i dag inte säga vilken ståndpunkt regeringen kommer att inta, men det är klart att vi måste inta en ståndpunkt, eftersom vi har ett ärende anhängiggjort.

Anna Lisa Lewén-Eliasson anser det önskvärt att Jag visar prov på att Jag vill göra kraftansträngningar för att lösa problemen vid Flemingsberg. Vad som slår i huvudtiteln, och som Anna Lisa Lewén-Eliasson hänvisade lill, innebär att vi har fåll uppgift från SJ all den utredning som SJ vidtar för att kunna göra en prioritering skall vara färdig sommaren 1978. Jag hoppas aU den blir det. Del finns naturiiglvis inget bindande löfte från SJ, men man gjorde den bedömningen i höstas. I avvaktan på redovisningen från SJ kan jag inte tillstyrka medel för projektet, har jag skrivit i departementschefsavsniltet i proposilionen. Del är ganska klart, eftersom jag inte vet vilka medel som går åt. När vi flr klarhet i den frågan och flr tillfälle all bedöma den i vanlig ordning kommer jag självfallet alt begära medel för att lösa problemet, så att del blir möjligl all passa in det hela i budgetära sammanhang.

LARS GUSTAFSSON (s):

Herr lalman! När kommunikationsministern säger alt det har kommit en skrivelse från Järfälla kommun som är remitterad och alt han vill avvakta

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om utbyggnad m. m. av vissa järnvägsstationer

remissvaret kan jag naturiiglvis i del stycket ha en viss förståelse för all han inle vill gå in iendelaljdiskussionoch föratt han väljer att ge ell procedursvar i stället för ett saksvar. Kommunikationsministern säger att han i princip anser alt alla stationer skall kunna byggas om efter omprövning.

Det råder rätt stor enighet om att just Jakobsbergs station är den sämsta av alla stationer i Stockholmsområdet, möjligen med undantag för Södertälje Södra. Det har 1. o. m. omvittnats från ett antal andra kommuner i Storstockholmsområdet alt Jakobsbergs station är klart sämre än de andra. Min fråga blir om inle kommunikationsministern kan hålla med om del. Del är mig bekant au kommunikationsministern har gjort studier på Jakobsbergs pendeltågsstation och där måste ha iakttagit hur förhållandena är. Han hade en initierad person, nämligen folkpartiriksdagsmannen David Wirmark,som ciceron. Denne måste för kommunikationsministern ha kunnat beskriva ganska utförligt de besvär man har där.-Mol den bakgrunden undrar jag om inte kommunikationsministern har något alt säga om lurordningen mellan stationerna.

Sedan återkommer kommunikationsministern och säger att det i första hand är parterna som skall avgöra dessa frågor. Det är självklart, men om parterna kör fast, löd min fråga, vad gör kommunikationsministern då? På det svarade kommunikationsministern att han kunde göra något bara om han flr en framställning. Det lyder på ell relativt passivt sätt all se på frågan. Folk som reser på dessa linjer frågar inte särskilt myckel efter kompetensfördelningen. De vill ha vardagsproblem lösta, och till människors vardagsproblem i den här regionen hör arbetsresorna, som är väldigt viktiga för dem. Därför vill de ha svar på sådana frågor.

ANNA LISA LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Jag tillåter mig hävda all frågan om Flemingsbergs station inte är en fråga bara för en liten del av landet och någonting av ett bypoliliskt spörsmål. Jag betraktar delta som en ganska angelägen fråga också för svenska staten, eftersom man har gjort utomordentligt slora investeringar även med statsmedel på denna plats. Alla de institutioner som finns lokaliserade dit har givetvis byggts upp under förutsättning alt frågorna om kommunikalioner dil och dän skall vara lösia, vilket de inte är.

Sedan kommer då frågan in, på vad säll man skall ta sig fram. Det är klart ådagalagt alt spårbunden Irafik är mera ändamålsenlig och på lång sikt även mera ekonomisk än landsvägstrafik. Därför bör man energiskt gå in för att åstadkomma alla förutsättningar för en spårbunden Irafik.

Avsaknaden av uttalande från departementschefen i propositionen i år ger belägg för alt det nu är fråga om att skjuta upp saken igen -jag kan inte hjälpa alt jag uppfattar det så. De uttalanden som departementschefen gör i dag ger inte något annal intryck.

Detta är en av många frågor som har med pendeltågslrafiken att göra. Jag betraktar den som en av de viktigaste trafikfrågorna. Det underströk faktiskt också irafikutskoltet i sitt betänkande i november månad förra året. Kommunikationsministern måste känna väl lill att del inle är så alldeles lätt

för parterna all komma överens. Diskussionen har ju pågått i åratal. Den skriftväxling som förevarit tyder inle på all det bara är att sälta sig ned vid ett bord och komma överens på en kvart. Vill kommunikationsministern möjligen överväga att ta itu med frågan och hjälpa parterna att bli överens -lill gagn för trafikanterna, för del är ju dem som vi allesammans skall tjäna?

Det kan länkas alt vi behöver en ny Hörjelundersökning eller någonting liknande. Jag vet inle om herr Hörjel slår till förfogande, men det kan ju finnas andra personer som är dugliga.

Jag frågar kommunikationsministern: Kan vi vänta oss ett initiativ av den karaktären?

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om utbyggnad m. m. av vissa järnvägsstationer

LENNART ANDERSSON (s):

Herr talman! Jag ansåg att del var nödvändigt all Jag i milt anförande redogjorde för alla de stora bristerna vid Södertälje Södra järn vägsstation och all jag även beskrev de vidriga förhållandena för de tusentals resenärerna varje dag. Jag slutade med alt fråga vad kommunikationsministern har för uppfattning om alla dessa problem och vilka initiativ kommunikationsministern är beredd att la. Jag fick över huvud tagel inget svar på dessa frågor.

Det enda svar jag har filt är del mycket knapphändiga skriftliga svaret, där kommunikationsministern säger alt bristerna främst torde ha sin förklaring i att del finns en lång rad andra och mer angelägna projekt som bör genomföras först. Jag hade hoppats på att statsrådet själv verkligen skulle orientera sig om förhållandena vid stationen och avge något slags viljeyttring. Vilka initiativ är statsrådet beredd all la för all hjälpa alla de resenärer som måste använda den här stationen varje dag vid sina arbetsresor?

Av det svar som har lämnats framgår med all tydlighet alt en eventuell utbyggnad av spåren på banan ligger mycket långt fram i tiden. Det behöver vi inte alls la in i den här debatten. Det är därför verkligen befogat alt tala om en upprustning och utbyggnad av Södertälje Södra järnvägsstation.

Kommunikationsministern BO TURESSON:

Herr talman! Jag har tre frågande att svara i mina repliker. I min förra replik hann jag bara med två av dem. Jag hade för avsikt att i den här repliken börja med att svara på Lennart Anderssons följdfråga. Hade Lennart Andersson vetat del hade hans senaste replik varit hell onödig.

Några större förändringar företogs inte på Södertälje Södra station när pendeltågstrafiken startade. Man ansåg då -och det våren överenskommelse mellan parterna, antarjag-alt del var tillräckligt att höja två plattformar till den standardhöjd som pendeltågen förutsätter.

Jag är självfallet medveten om alt moderniseringsarbeten och förbättringsarbeten är mycket önskvärda, inte minst insalser som gör det lättare all förflytta sig från en perrong till en annan - där del nu finns trappor kan det behövas hissar eller rulltrappor. Men jag återkommer lill vad jag sagl flera gånger förut: Det är i första hand parterna som skall väcka sådana förslag, och

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om utbyggnad m. m. av vissa järnvägsstationer

det har inte skett ännu. Förslagen kanske kommer.och då skall vi naturligtvis pröva dem i vanlig ordning. Jag har givelvis full förståelse för de behov som kan visas föreligga.

Lars Gustafsson frågade mig vilken turordning jag anser alt det bör vara i fråga om de stationer som enligt avtalet skall omprövas, och han frågade också vad Jag gör om parterna vid en sådan omprövning kör fast. Del får vi ta ställning till då. I första hand skall de själva försöka komma överens - det är väl inte så märkvärdigt.

Jag delar Anna Lisa Lewén-Eliassons åsikt att en järnvägsstation i Flemingsberg är en myckel angelägen fråga som bör lösas. Men det borde inle vara så svårt för en erfaren riksdagsledamot som Anna Lisa Lewén-Eliasson att hålla med mig om att vi i rimlighetens namn först måste fl den uiredning och prioritering som SJ av min företrädare i delta ämbete anbefalldes göra.

Anna Lisa Lewén-Eliasson säger att man energiskt bör gå in för alt lösa denna fråga. Ja visst, del hade bara varil önskvärt all min företrädare varil lilel mer energisk; han sköt ifrån sig ärendet tre gånger när del fördes fram av SJ och fattade bara beslut om alt det skulle byggas en station. Först vid del fjärde tillfället som frågan kom på tal uppfattade han all innan en station kunde byggas måste ytterligare spår dras. I november 1974 fattade så regeringen på hans förslag beslut om all uppdra åt SJ all prioritera dubbelspåret.

LARS GUSTAFSSON (s):

Herr talman! Kommunikationsministern säger nu all om parterna kör fast får han ta ställning till om han skall gå in i förhandlingarna eller inte. Jag tyckerdel aren passiv inställning. Vi frågarom kommunikationsministernär beredd all redan nu deklarera en vilja att gå in i förhandlingarna.

Del verkar som om kommunikationsministern inte har klart för sig hur komplicerade problemen är. Man behöver inle plöja särskilt djupt i dokumenten för alt förstå att del rör sig om rätt komplicerade frågor. Att säga all detla inte är så märkvärdigt tycker jag är att vara litet väl nonchalant.

Jag efterlyser alltså ett rejält ställningstagande och en viljeyttring från kommunikationsministern att gå in i förhandlingarna när parterna kör fast. Det har de gjort många gånger, och de kommer alt göra det i fortsättningen också. Men de kan inle hålla på med del hur länge som helst - människorna blir otåliga för att ingenting händer. Som jag sade förut är del viktigt för människor hur deras arbetsresor ordnas, och för många är de väldigt prövande i denna region, inte minst från Jakobsbergs pendellågsslation, vilket kommunikationsministern borde ha observerat när han var där på sill studiebesök.

ANNA LISA LEWEN-ELIASSON (s):

Herr talman! Jagsaknaranledningatt i detta sammanhanggöra jämförelser mellan kommunikationsministrar, men så mycket är klart alt herr Noriing har satt i gång den utredning som i årets budgetproposition anmäls bli klar

sommaren 1978. Eftersom den har efterfrågats i flera år är jag naturiiglvis besviken över att den enda kommentar som kommunikationsministern i år gör är att han inte är beredd att ta ställning.

Om utredningen, som SJ säger, blir klar sommaren 1978, kan man då länka sig att någonting kommer att hända innan vi ser nästa budgetproposition i januari 1979? Kan del alltså under budgetåret 1978/79 hända någonting? Del vore ytterst önskvärt om vi kunde fl åtminstone del beskedel i dag.

LENNART ANDERSSON (s):

Herr talman! Jag måste återkomma med ytieriigare en fråga lill kommunikationsministern.

Kommunikationsministern hänvisar till all det är de två parterna som skall ta upp frågan om en förbättring av stationerna. Av den bakgrund som jag tecknade av situationen vid Södertälje Södra framgick tydligt att lokaltrafiken endast är en del av den totala trafiken. För övrig trafik svarar SJ ensam. I den delen finns det inle anledning all hänvisa till att parterna skall ta initiativ. Där bör kommunikationsministern ha större utrymme för egna initiativ när del gäller att ta kontakt direkt med SJ och orientera sig om situationen. Jag skulle därför gärna vilja ha ett mer preciserat svar på frågan vad kommunikationsministern är beredd att göra på del avsnittet.

Kommunikationsministern BO TURESSON:

Herr lalman! Anna Lisa Lewén-Eliasson frågar om del kommer att hända någonting i Flemingsbergsfrågan sommaren 1978. Jag vet inte riktigt vad Anna Lisa Lewén-Eliasson menar med uttrycket "kommer alt hända".

När ärendet kommer från SJ måste det prövas. Om det föreligger fullständiga handlingar med ritningar osv. är det naturiiglvis länkbart att man kan sälta i gång och bygga under della år. Om utredningen däremot är av mera teoretisk art och skall fullföljas med arbetshandlingar och ritningar sedan regering och riksdag tagit ställning, kan det naturligtvis inte hända någonting sommaren 1978. Jag vet inte i vilken form SJ kommer att presentera ärendet. Det skall jag ta reda på, men f n. kan jag inle svara på den här frågan. Något kommer naturiiglvis alllid all hända så fort vi flr SJ:s prioritering. Vi kommer att pröva den och gå lill riksdagen med den.

På Lennart Anderssons fråga vill jag svara all jag gärna skall informera mig ytterligare om SJ:s planer. Det svar jag kunnat lämna i dag bygger på den information som jag har filt med anledning av Lennart Anderssons fråga. Det är klart att man kan separera pendellågstrafikens behov från SJ:s behov för den övriga trafiken, men på den punkten kan jag inte ge något närmare svar i dag.

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om utbyggnad m. m. av vissa järnvägsstationer

LENNART ANDERSSON (s):

Herr lalman! Jag tackar för det här medgivandet från kommunikationsministerns sida. Vad jag i dag velat säga är just att det vid Södertälje Södra inte enbart förekommer pendeliågstrafik ulanen myckel betydande irafik som SJ är ansvarig för. Förhållandena här skiljer sig alliså från förhållandena på

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om översyn av reglerna Jör transportstöd

många andra stationer i Stockholmsområdet.

Kommunikationsministern sade i ett tidigare inlägg att han var positiv till förbättringar. Jag hoppas därför att kommunikationsministern kommer att pröva denna fråga i en positiv anda. Jag ser fram emot fortsalla kontakter. Skulle kommunikationsministerns dyrbara tid någon gång medge ett besök i Södertälje, är han mycket välkommen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4 Om översyn av reglerna för transportstöd

Kommunikationsministern BO TURESSON erhöll ordet för all besvara Håkan Winbeigs (m) den 7 december anmälda fråga, 1977/78:198, och anförde:

Herr lalman! Håkan Winberg har frågat mig om jag avser göra någon översyn av reglerna för transportstödet och om jag i så fall är beredd all pröva förutsättningarna för alt även glas skall ingå i det varusortiment som är berättigat lill frakibidrag vid transport till stödområdet.

Transportstödet i sin nuvarande form gäller under en femårig försöksperiod, som slutar med utgången av år 1978. Innan dess skall slödel utvärderas, och riksdagen kommer all föreläggas förslag om eventuella ändringar av stödet. Bl. a. mol bakgrund av de planerade elableringarna av isolerfönster-lillverkning i stödområdet kommer frågan om transportstödet skall omfatta glas att prövas i samband med utvärderingen.

HÅKAN WINBERG (m):

Herr talman! Jag ber all få tacka kommunikationsministern för svaret pä min fråga.

Som statsrådet naturligtvis är väl medveten om har det regionalpoliliska transportstödet, som lill övervägande del gäller Norrlandslänen - den slora poslen heter ju också "Transportstöd för Norrland" i budgetpropositionen -fyllten väsentlig uppgift föratt skapa samma förutsättningar för näringslivet i Norriandslänen som i övriga län och för alt ge företagen i Norriand möjlighet till konkurrens på lika villkor med företag i övriga delar av landet.

Transportstödet har också - bl. a. efter flera initiativ från moderata samlingspartiets sida - byggts ul och förbättrats vid flera tillfällen.

Det finns dock frågor om hur transportstödet skall avgränsas som inte är lösta. Skall det bara vara den yrkesmässiga trafiken som får stöd? Skall s. k. firmabilar kunna komma i fråga? Är transporlslräckegränserna och viktgränserna riktigt avvägda? Hur blir det med sjötransporterna? Bör ett inomregionalt transportstöd införas?

Mot denna bakgrund är den av kommunikationsministern nu aviserade utvärderingen mycket angelägen.

Det har också under åren förts åtskilliga debatter här i kammaren om hur det varuområde som är berättigat till stöd skall avgränsas. Den fråga som jag

nu har ställt gäller särskilt möjlighelerna lill frakibidrag för glas vid transport till stödområdet. Sådana iransporter omfattas i dag inle av stödet, trots att varan glas, vilken väl närmast kan betraktas såsom ett halvfabrikat, lill sin karaktär kan jämföras med flera av de varor som får stöd.

Nu finns del konkreta fall även före de planerade etableringar som kommunikationsministern nämner, som visar all nuvarande bestämmelser om glas slår snett och försämrar möjlighelerna för den företagsamhet som är etablerad i Norrland all konkurrera med företag etablerade i andra delar av landet och med förelag i Norge och Finland. Jag hoppas därför att just varuområdet glas blir föremål för en speciell observans vid den av kommunikationsministern förmskickade utvärderingen av de nuvarande reglerna.

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

0/77 planerad inskränkning i postverkets lördagsservice

Överläggningen var härmed slulad.

§ 5 Om planerad inskränkning i postverkets lördagsservice

Kommunikalionsminisiern BO TURESSON erhöll ordet för all besvara Birger Rosqvisls (s) den 7 december anmälda fråga, 1977/78:201, och anförde:

Herr lalman! Birger Rosqvisl har frågal om jag anser dels all den planerade inskränkningen i poslkonlorens öppelhållande är en acceptabel serviceförsämring, dels att del är motiverat all bortse från det behov som den enskilda personen har av att fä sin post även på lördagar, dels att behovet av förbättringar i postservicen på landsbygden kan stå tillbaka för postverkets besparingsambilioner.

Jag vill inledningsvis erinra om alt postverket som affärsdrivande verk har all ulföra sina av statsmakterna fastlagda åligganden inom ramen för de intäkter verket kan uppnå på marknaden. Företagspolitiken måste därför kontinuerligt prövas mol bakgrund av ändrade marknads-, produktions- och ekonomiska förutsättningar. Servicegraden får med andra ord anpassas med hänsyn lill bl. a. efterfrågan och kostnadsutvecklingen.

Postverksamheten är personalinlensiv. Över 80 96 av verkels kostnader är personalkostnader. De.ssa har under senare år ökat myckel kraftigt. Som exempel kan nämnas att personal kostnadsnivån i juli 1977 låg 21 96 högre än i december 1976. Postverkets möjligheter att möta sådana kostnadshöjningar med genomgripande, kostnadsminskande åtgärder är begränsade.

Allmänt gäller all alla former av lördagsservice är betydligt dyrare för företagen än service under övriga vardagar. Det får därför anses rimligt all de som trots att billigare alternativ finns ändå vill använda postkontoren på lördagar får betala något för della.

Del är dock inle endast marknads- och kostnadsutvecklingen som har föranlett postverket all se över sin lördagsservice. Också de anställdas organisationer anser att del är väsentligt att minska omfattningen av lördagsarbetel.

Del är mot denna bakgrund som postverket har fattat beslut om vissa

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om planerad inskränkning i postverkets lördagsservice

begränsade ändringar av lördagsservicen. För de renodlade posttjänsterna -in- och utlämning av rekomenderade eller assurerade försändelser, postförskott och paket, frimärksförsäljningm. m.-skall ingen avgift utgå. Däremot skall verket fr. o. m. den I september 1978 ta ut en extra avgift om en krona per bank- eller annan betalningstransaktion på lördagar. Postverket har föredragit en sådan lösning framför alt slänga vissa filialkontor på lördagar, ell alternativ som tidigare diskuterades.

Därutöver har verket beslutat alt la ut en avgift om två kronor för försändelser som önskas utdelade på lördagar. Delta beslut har postverket fattat bl. a. mol bakgrund av resultatet av en SIFO-undersökning, enligt vilken endast 3 96 av de tillfrågade uppgav sig ha behov alt regelbundet ta emot post på lördagar.

Postverket bedömer att lördagsavgifierna kommer att medföra att postkunderna i ökad utsträckning förlägger sina postbesök lill övriga vardagar samt att utnyltjandet av postgirot ökar. Därigenom skulle också postpersonalens önskemål om minskad lördagsljänslgöring kunna tillgodoses.

Vad gäller postservicen på landsbygden kan konstaleras att lantbrevbä-ringen på lördagar kommer alt fullgöras med motsvarande postutdelnings-och kassaservice som i tätort.

För egen del finner jag de av postverket beslutade åtgärderna motiverade och värda alt prövas. Jag förutsätter att verket noggrant följer utvecklingen och vid behov gör de anpassningar i servicen som bedöms befogade.

BIRGER ROSQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka kommunikationsminstern för svaret.

Två dagar efter del all jag i december ställde min fråga till kommunikationsministern kallade postverket genom sin chef lill presskonferens och där redogjordes för postverkets beslut som skulle träda i kraft den I september 1978. Jag konstaterar nu att vad som då meddelades i stort sett är identiskt med vad kommunikationsministern har svarat här i dag.

Det finns mycket kring detta beslut som ger anledning lill reaktion. Först och främst är del anmärkningsvärt all inget sägs om denna ändring av postverkets service i den nu avlämnade budgetpropositionen. Där nämns andra postverkets rationaliseringar, men det finns inte ett ord om den förändrade servicen på lördagar, en ändring som berör allmänheten och den enskilda personen.

Del skall alltså kosta extra att utnyttja poslen på lördagar. Många människor har enbart lördagen till förfogande för sina nödvändiga postärenden. En avgiftsdifferenliering blir en diskriminering av den som inte kan utnyttja veckans övriga dagar. Slår merintäklen för postverket i proportion lill den irritation som systemet otvivelaktigt kommer att skapa?

Det skall kosta extra alt fl ell brev utburet på lördagen. Avsändaren skall sälla på frimärken för ytteriigare 2 kr. för alt få ut brevet på lördagen. Det betyder att även brev som postas redan på torsdag, kanske ännu tidigare i mänga fall, måste frankeras extra för all säkert komma fram lill adressalen före söndagen. Ett brev betyder ju så myckel, som postverket brukar säga.

Om brevet ändå kommer fram först på måndagen, skall postverket då betala tillhaka överporlot? Blir inte allt della en onödigt dyr och invecklad procedur? Och hur blir det med tidningar, som vi kan önska att fa på lördagen genom poslens försorg? De kan inle belastas med några 2 kr. extra per exemplar.

Sedan, herr talman, till frågan om postdistribution på landsbygd och i glesbygd.

Det blir svårt alt få den service som finns i dag att fungera på samma sätt i fortsättningen, med de indragningar som aviseras för lördagar. Riksdagen har uttalat alt servicen i stället skall bli ännu bättre - ell enigt trafikutskott och en enig riksdag sade förra året alt det är i hög grad angeläget att förbättringar i postverkets service på landsbygden kommer till stånd, även om det medför kostnadsökningar för verkets del. Och i år säger kommunikationsministern i budgetpropositionen att "verket kunnat genomföra framgångsrika rationaliseringar på landsbygden där postkontor med lågt utnyttjande har kunnat ersättas med motoriserad lanlbrevbäring. För många postkunder-inte minst bland äldre, rörelsehindrade samt icke bilburna kunder - har övergången lill sådana rullande poslanordningar också inneburit serviceförbättringar. Därtill har postverket genom lanlbrevbäringsorganisalionen filt möjlighet att för kommunernas räkning förmedla olika former av social service."

Hur skall allt delta gå ihop, och hur blir det i fortsättningen, när postverkets åtgärder siktar lill att på olika sätt komma ifrån eller minska brevbärarturer? Postverket är ett allmänhetens serviceföretag som ägs av staten. Men var kommer del alt finnas den service på landsbygden som lantbrevbäringstu-rerna skulle bli i stället för postkontoren som har dragils in? Och hur blir del, kommunikationsministern, med 1977 års riksdagsutlalande som jag nyss åberopade?

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

0/77 planerad inskränkning i postverkets lördagsservice

Kommunikationsministern BO TURESSON:

Herr lalman! Jag skall inte ägna mycket lid åt att kommentera det här. Att vi inle har nämnt någonting i budgetpropositionen om dessa förändringar beror på att vi bedömde det så att detla är frågor över vilka postverket självt har att besluta. Del kan vara en omdömesfråga, det skall jag medge, men självfallet var inle avsikten att hemlighålla någonting, för detta är ju allom bekant.

Jag skulle gärna vilja svara på frågan om landsbygdens försönning med postservice där det förekommer lantbrevbärare - det finns ungefär 2 700 lanlbrevbärarlinjer. Längs dessa ges en förnämlig service åt människor huvudsakligen i glesbygder, och denna service kommer inte att bli sämre på annal säll än all utdelningen av vanliga brev på lördagarna upphör. Del är alltså precis samma inskränkning i lantbrevbärarnas service som i postan-stallernas i tätorterna.

Jag skulle gärna vilja ytterligare trycka på det förhållandel som jag nämnde i milt svar, all del här sedan länge är ell myckel starkt krav från personalorganisationernas sida. Postverket har ungefär 15 000 personer i arbete varje lördag. Alla är medvetna om hur starka krav personalen på alla områden i samhället ställer på all få bort lördagsarbeie eller minska del så

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om planerad inskränkning i postverkets lördagsservice

mycket som möjligt. Del är i första hand med utgångspunkt i delta som postverket vidtagit dessa ålgärder

BIRGER ROSQVIST (s):

Herr lalman! Kommunikationsministern säger nu alt del blir minskad service på landsbygden. Det kan inte harmoniera med vad trafikutskottet och riksdagen sade förra året.

Det skall bli samma minskning på landsbygden som i tätorterna. Om breven belastas med ell par kronor extra för alt de skall bäras ut, betyder del att en del brev icke bärs ut på lördagar, och det kan innebära all vissa lanlbrevbärarturer därigenom kortas ned. Lantbrevbäraren kommer inte till de människor som eventuellt skulle vilja göra inbetalningar eller på annat sätt anlita lantbrevbäraren. Kommunerna har ju också abonnerat på viss social service som lantbrevbäraren uträttar.

Allt delta kan inte tolkas på annal sätt än all det måste bli försämringar framför allt för landsbygdens folk.

Kommunikationsministern sade tidigare att bara 3 96 av enskilda människor ansåg sig ha behov av att regelbundet fl post på lördagar. Ja, man kanske inte känner behov av all få post varje lördag. Många gånger kan det vara papper som går direkl i papperskorgen, men del kan vara viklig posl också. Får jag den inle på lördagen, när jag anser mig behöva den, kanske del är för seni au få den på måndagen. Della kan siälla lill irritation och besvär.

Självfallet vill så många som möjligl av de anställda vara lediga på lördagar. Men postverket har under mänga år anlitat skolungdomar, som gärna ställer upp lördagar. För deras del är det inte positivt all möjligheten lill extraarbete försvinner.

Postverket kallar alltså inle in sin personal 100-procenligl på lördagar, utan man har en hel del extra personal vid dessa tillfällen.

Kommunikationsministern BO TURESSON:

Herr talman! Jag har inle sagl alt postverket kallar in sin personal 100-procentigt. Jag preciserade med all man har 15 000 personer i arbele. Del är tillräckligt för att personalorganisationen starkt skall driva kravet alt man minskar ned så mycket som möjligl.

Skolungdomar används, men huvudsakligen lill brevbäring. En massa andra saker måste utföras i den inre tjänsten, sortering och sådant, och del är just sorleringsljänsten som begränsas på lördagarna och som gör all man inte kan dela ut vanliga brev på lanibrevbärarlinjerna.

Jag är medveten om alt man kan ha viktig post, som man kan vilja ha även på en lördag. Men då får man i all rimlighels namn inle hesiiera att betala 2-kronan - så fariigt är det kanske inte.

BIRGER ROSQVIST (s):

Herr lalman! Del är inte mottagaren som skall betala de två kronorna enligt det här förslaget utan avsändaren. Och det kan länkas att mottagaren anser att brevet är viktigare än vad avsändaren gör.

Jag vill när del gäller landsbygden ta ett exempel från min egen kommun, Oskarshamn. Vi har en gammal socken som heter Misterhult, och där drogs postkontoret in för en tid sedan. Då utlovades en lanlbrevbärariinje och en service likvärdig med den man hade när postkontoret fanns.

Man har inget postkontor öppet på lördagarna nu. Lantbrevbäraren har hittills kört sin ordinarie tur, och folk har kunnat lita på att han kommer. Men del kan man alltså inte göra sedan detla nya system trätt i kraft. Då har man inte samma möjligheter till den service som man hittills fltt och som utlovades när postkontoret drogs in.

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om åtgärder för att bevara kanalleder

Kommunikationsministern BO TURESSON:

Herr lalman! Ortsborna kan utan någon som helst tvekan lita på all de även lördagar flr den service av lantbrevbäraren som tillhandahålls på post-anstalterna.

BIRGER ROSQVIST (s):

Herr talman! Kommunikationsministern verkar inle vilja agera för en ändring. Han är i stället sy nbariigen positivt inställd till det förslag som poslen framlagt och tror att del här kommer att fungera lika bra som del fungerat hittills.

När ändringen trätt i kraft och verkat en tid flr vi väl se vem av oss som har rätt.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 6 Om åtgärder för att bevara kanalleder

Kommunikationsministern BO TURESSON erhöll ordet för att besvara Olle Erikssons (c) den 8 december anmälda fråga, 1977/78:205, och anförde:

Herr talman! Olle Eriksson har frågat mig om jag är beredd att redovisa min syn på hur man på sikt skall säkra de viktigaste svenska kanalernas fortbestånd, finansiering och utveckling.

Statsmakterna har under de sensie åren tagit ställning till frågor rörande Göta kanal, Trollhälle kanal och Södertälje kanal. Dessa tre kanaler flr av flera olika skäl anses vara de viktigaste svenska kanalerna.

Avtal om övertagande av Göta kanalbolag har träffats mellan staten och de tidigare ägarna. Upprustningsarbelena kan nu påbörjas. Förhandlingar om huvudmannaskapet och den framlida driften av kanalen har nu tagits upp med bl. a. berörda landsting. Det är min avsikt att återkomma till riksdagen i denna fråga när samtliga förhandlingsresultat föreligger.

I Trollhälle och Södertälje kanal har ca 110 milj. kr. investerats under senare år i syfte alt öka kanalernas trafikkapacitet. Vidare har riksdagen nyligen på regeringens förslag beslutat alt kanalavgifterna skall sättas ned och alt kapitalkostnaderna t. v. inte skall belasta sjöfarten.

5 Riksdagens protokoll 1977/78:57-59

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om åtgärder för att bevara kanalleder

I fråga om övriga kanaler flr man i varje särskilt fall bedöma värdet av olika insatser med hänsyn till de intressen som finns. Jag kan emellertid konstatera alt investeringarna i de nämnda kanalerna inte gett företagsekonomisk lönsamhet. Investeringarna har dock beräknats fl positiva samhälleliga effekter.

I den mån sådana påtagliga effekter kan påvisas kan det bli aktuellt att pröva frågan om olika insatser även för andra kanaler. Jag vill emellertid betona alt de lokala och regionala intressenterna i regel måste ha ell avgörande ansvar för all kanalerna skall kunna finnas kvar.

OLLE ERIKSSON (c):

Herr lalman! Jag vill tacka statsrådet för svaret.

Statsrådet inleder med att redogöra för de upprustningar som skett på stora och vikliga avsnitt av det svenska kanalnätet. När riksdagen fattade besluten om statligt upprustningsslöd för dessa leder fanns det ett brett stöd för besluten, och ingen vill nog påstå något annat än all besluten var helt riktiga och självklara.

Men, herr statsråd, del återstår tyvärr en del viktiga avsnitt av det svenska kanalnätet som behöver ses över och upprustas. För att tydligt belysa delta skall jag, liksom i min fråga, ta exemplet med Dalslands kanal, som jag i motsats till statsrådet vill hänföra till de viktigaste svenska kanalerna, och göra en jämförelse bl. a. med Göta kanal.

Dalslands kanal är ett förnämligt byggnadsminnesmärke, signerat av den kände järn vägs-och kanalbyggaren Nils Ericson. Dalslands kanal har ett stort värde ur turist- och miljösynpunkt. Den är också av riksintresse och hävdar sig väl jämförd med Göta kanal som turistmål och attraktiv farled för fritidsbåtar. De senaste tre åren har antalet fritidsbåtar och båtar under tio nettoregisterton som passerat Dalslands kanal varil större än för Göta kanal, och ökningen bara fortsätter.

Med denna utveckling och denna press på kanalen och området däromkring förstår statsrådet säkert att det inle är lätt för de små kommunerna i Dalsland och Nordmarken att tillsammans med landslingen i P- och S-län ekonomiskl klara de upprustningar som krävs, utöver de slora driftsunderskott som måste täckas varje år.

Om man bara ser lill dessa kommuners storlek och skattekraft samt lill kanalens utnyltjandegrad,så borde Dalslands kanal faktiskt ha gått före Göta kanal, eller i varje fall borde den ha filt statliga upprustningspengar samtidigt.

Ytieriigare skäl som talar för en statlig satsning på Dalslands kanal är att kanalens sjösystem är klassat som ett område av riksintresse för del röriiga friluftslivet. Vidare är området vid kanalen i Dalsland och Nordmarken ett av våra primära rekreationsområden, och kanalen är något av ryggraden i delta område.

Hur slora insalser skulle då behövas? Ja, här är det inte fråga om några 45 miljoner som i fallet Göta kanal. Vi skulle med ca en tiondel av det beloppet kunna klara de nödvändiga upprustningsarbeten som återstår.

Eftersom Jag av många skäl vill hänföra Dalslands kanal till de viktigaste svenska kanalerna - vid sidan av Trollhälle, Södertälje och Göta kanaler - ber jag att fl fråga kommunikationsministern: Är statsrådet beredd att överväga ett statligt upprustningsbidrag för t. ex. Dalslands kanal, om framställning härom görs?

Nu är emellerlid inte Dalslands kanal den enda som det här rör sig om. Jag log bara den som ett belysande exempel. Det finns även andra kanaler som kräver upprustning och översyn. Därför vill jag ställa ytteriigare en fråga: Pågår det inom departementet någon kartläggning eller utredning om de svenska kanalerna och deras framlid?

Kommunikationsministern BO TURESSON:

Herr talman! Det var självfallet inle min avsikt all på minsta sätt förringa värdet av Dalslands kanal. Jag är övertygad om alt den fyller en viktig uppgift för framför allt friluftslivet.

På Olle Erikssons fråga huruvida något arbete med dessa frågor pågår inom regeringens kansli vill jag svara att naturvårdsverket har gjort en framställning lill regeringen om att man skall utreda kanalfrågorna i landet. Ärendet bereds f. n. inom regeringskansliet. Ännu har alltså ingen utredning tillsatts. Men jag har anledning betona att det inle är något uttryck för bristande intresse för kanalfrågor från min sida.

OLLE ERIKSSON (c):

Herr lalman! Jag tackar för detla tillägg.

Anledningen till min fråga rörande utredning om eller kartläggning av de svenska kanalerna är att Jag tror del är någonting som vi snart måste la itu med. Som avslutning på denna fråga vill jag i egenskap av turistordförande i landskapet Dalsland inbjuda landets kommunikationsminister till en båltur någon sommardag på vår vackra Dalslands kanal. Jag lovar att del kommer all bli en mycket mjukare och behagligare färd för statsrådet än de färder som han inbjuds till när man vill visa prov på krokiga och gropiga svenska vägar.

Kommunikationsministern BO TURESSON:

Herr talman! Jag tackar för denna inbjudan! Del skall bli mig ett nöje alt komma. Och då skall jag ta med mig min kanot, för jag tycker mycket om alt paddla kanot på kanaler.

Överläggningen var härmed slulad.

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om åtgärder för att minska olycksriskerna vid plankorsningar mellan järnväg och landsväg

§ 7 Om åtgärder för att minska olycksriskerna vid plankorsningar mellan järnväg och landsväg

Kommunikationsministern BO TURESSON erhöll ordet för att besvara Marianne Karlssons (c) den 15 december anmälda fråga, 1977/78:219, och anförde:

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om åtgärder för att minska olycksriskerna vid plan-korsningar mellan järnväg och landsväg

Herr lalman! Marianne Karlsson har frågat mig vilka ålgärder regeringen avser alt vidta för att minska olycksriskerna vid plankorsningar mellan järnväg och landsväg.

I sin fråga anger Marianne Karisson att ett stort antal olyckor under den senaste liden har inträffat vid plankorsningar mellan järnväg och landsväg, särskilt där bommar ersatts av ljus- och ljudsignaler.

Jag vill inledningsvis nämna alt ett flertal olika skyddsåtgärder vidtas vid korsningar mellan Järnväg och väg. Principerna för vilka skyddsanordningar som skall flnnas vid plankorsningar finns angivna i den s. k. säkerhetskungörelsen. Enligt denna krävs helbommar med ljus- och ljudsignaler vid korsningar med stark gång- eller cykellrafik och halvbommar med ljus- och ljudsignaler vid korsningar med stark biltrafik samt vid alla korsningar mellan allmänna vägar och dubbelspår. Vid andra korsningar med allmän trafik används normalt enbart ljus- och ljudsignaler. Vidare tas plankorsningar bort där så är möjligt bl. a. genom att parallellvägar och planskilda korsningar byggs. Antalet plankorsningar vid SJ minskar på detta sätt med drygt 100 per år.

Årligen satsas ca 15 milj. kr. på trafiksäkerhetsfrämjande ålgärder vid plankorsningar samt ca 30 milj. kr. på byggande av planskilda korsningar. Betydande belopp läggs också fortlöpande ned på underhåll.

Statistiken över kollisioner mellan Järnvägsfordon och vägfordon visar på ett minskande antal olyckor. Under tioårsperioden 1967-1976 inträffade i genomsnitt 110 olyckor per år, vilket är närmare 30 96 färre olyckor än under föregående tioårsperiod. Utvecklingen är således positiv, även om vintern I976-I977 uppvisade en mindre olycksökning till följd av de besvärliga snöförhållanden som då rådde. Del bör också noteras all den nämnda successiva olycksminskningen har skett trots all trafiken ökat kontinuerligt.

Att bommar ersätts med ljus- och ljudsignaler är numera relativt ovanligt, men det kan ske bl. a. när vägtrafiken eller järnvägstrafiken har minskat kraftigt vid en korsning. Del finns inga belägg för att dessa korsningar skulle vara särskilt olycksbelaslade.

Även om antalet olyckor vid plankorsningarna successivt har minskat, är del angeläget all fortsätta att förbättra säkerhetssituationen.

SJ, irafiksäkerhelsverkel och vägverket arbetar konlinueriigl med alt förbättra säkerheten vid korsningar mellan järnväg och väg. Detla arbele bedrivs främst av den s. k. plankorsningsdelegationen, som tillsatts av de tre verken.

Under hösten 1977 har också påbörjats ett utvecklingsprojekt i syfte att förbättra beslulsunderiaget rörande trafiksäkerhelsfrämjande ålgärder vid plankorsningar mellan järnväg och väg. Arbetet utförs inom ramen för Iransportforskningsdelegationens verksamhet.

MARIANNE KARLSSON (c):

Herr talman! Jag ber att fl lacka kommunikationsminister Turesson för svaret.

Anledningen till denna fråga är att vi i mitt hemlän Östergötland drabbats av flera svåra olyckor vid plankorsning mellan Järnväg och landsväg. Låt mig nämna tre olyckor som inträffat under den senaste liden. Den första var den slora olyckan vid Sya utanför Mjölby där en personbil vid olyckstillfället orsakade tågurspårning. Bilföraren och ell antal resenärer omkom. Den andra olyckan hände i Fågelsla utanför Motala där en ung kvinna omkom och en skadades mycket svårt. Den tredje olyckan hände i Skänninge där en ung man i personbil körde på tåget. Bilen totalförstördes, men föraren hade änglavakt och undkom ulan skador.

Årligen inträffar mellan 65 och 110 kollisioner med personskador som följd i plankorsningar. Det är mycket ovanligt all olyckor orsakas av fel på skyddsanordningarna. Av 116 olyckor under år 1976 har 8 orsakals av att järnvägspersonal ej vidtagit föreskrivna åtgärder, medan 108 faller på fordonsföraren.

Kollisionernasfördelningeflerkorsningarnasskydd visar stora variationer, med relativt låga olyckstal med bommar och halvbommar, medan kryssmär-keskorsningar samt ljus- och ljudsignaler har höga olyckstal. Vid de korsningar Jag tidigare nämnde finns det i dag ljus- och ljudsignaler. I Fågelsla har det tidigare funnits bommar, men dessa har tagits bort.

Ca 70 96 av olyckorna inträffar i korsningar som fordonsförarna är väl bekanta med och 60 96 där enskild väg korsar järnväg. Skymd sikt är den mest påfallande omständigheten vid kollisioner i obevakade korsningar. Genom en studie av siktsträckor i ett urval av kryssmärkeskorsningar från hela landet visas all praktiskt laget inga korsningar hade "fri sikt". Däremot torde "skymd sikt" förekomma i minst 7 000 korsningar i Sverige, om man räknar in dem som är helt obevakade.

Frågan blir då hur man lill billigaste pris förhindrar kollisioner. Svaret är att personskadekollisioner i plankorsningar förhindras billigast genom komplettering av befintliga ljus- och ljudanläggningar med halvbommar.

Jag vill ställa frågan: Är kommunikationsministern beredd medverka till alt de medel som finns tillgängliga i största möjliga utsträckning används för komplettering med halvbommar just i plankorsningar? Del vore av stort värde om man i del utvecklingsprojekt som enligt svaret påbörjades hösten 1977 ville ta hänsyn lill del som anförts i min fråga.

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om åtgärder för att minska olycksriskerna vid plan-korsningar mellan järnväg och landsväg

Kommunikationsministern BO TURESSON:

Herr lalman! Del är självklart all jag är villig au medverka till aU man så snart och så långt som möjligl förhindrar sådana här olyckor. Ett uttryck för del är att jag även i årets budgetproposition föreslår riksdagen all anvisa medel fördetia ändamål. Med hänsyn till att vi har 26 000 sådana korsningar i vårt land må emellertid var och en förslå alt del tar en viss lid, eftersom del kostar några tiotusental kronor för varje korsning som förses med bommar eller ljussignaler. Jag finner det naturligt all den uiredning som iransport-forskningsdelegationen påbörjade i höstas genom att studera riksdagsprotokollet håller sig underrättad om även sådana informationer och åsikter, som framförs i riksdagen, och därmed även flr del av Marianne Karissons synpunkter och uppfattningar i denna fråga.

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om åtgärder för att säkerställa kommunikationerna på järnvägssträckan Ljusdal-Hudiksvall

MARIANNE KARLSSON (c):

Herr lalman! Jag ber återigen alt fl lacka kommunikationsministern för hans besked. Det kommer alt lugna många i min hemtrakt, som tycker att del varit mycket obehagligt med de obevakade järnvägsövergångarna.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8 Om åtgärder för att säkerställa kommunikationerna på järnvägssträckan Ljusdal-Hudiksvall

Kommunikationsministern BO TURESSON erhöll ordet för att besvara Birger Olssons (c) den 16 december anmälda fråga, 1977/78:221, och anförde:

Herr lalman! Enligt underhandsmeddelanden överväger SJ att vid tidtabellsändring våren 1978 på bandelen Ljusdal-Hudiksvall dra in dels all vagnslasttrafik, dels en motorvagnsförbindelse för persontrafik. Birger Olsson har med hänvisning härtill frågal mig vilka åtgärder jag avser att vidtaga för att säkerställa kommunikationerna på ifrågavarande järnvägslinje.

Vad först gäller vagnslasttrafiken innebär SJ:s preliminära beslut alt denna läggs ner hell vid stationerna i Delsbo och Fredriksfors samt begränsas till viss kund i Näsviken. SJ:s beslut har överklagats av Hudiksvalls kommun i den ordning som gäller för handläggning av ärenden om nedläggning av icke lönsamma järnvägsstationer. Beredning av ärendet pågår i kommunikationsdepartementet. Avgivna remissyttranden är f n. ute hos kommunen för yttrande. I detta läge är jag inte beredd att göra närmare uttalanden i frågan.

Vad sedan gäller personirafiken på järnvägslinjen så pågår f n. inom SJ arbete med utformning av nya tågtidtabeller från den 28 maj 1978. Arbetet härmed är ännu inte avslutat. Jag är därför inte heller i denna fråga beredd alt göra närmare uttalanden.

JOHAN OLSSON (c):

Herr talman! Då Birger Olssons uppdrag som ersättare i kammaren för Gunnar Björk i Gävle nu har upphört, flr Jag i hans ställe ta emot svaret. Jag vill uttala milt tack för del svar som kommunikationsministern har lämnat.

Som framgår av de många frågorna lill kommunikationsministern i dag och under hösten 1977 har man många problem ute bygderna just nu med anknytning lill SJ. Jag anser att det som håller på all ske verkligen fordrar regeringens uppmärksamhet, och detta skeende bör bedömas från mera långsiktig synpunkt och i ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Bakgrunden till Birger Olssons fråga är alt SJ beslutat att dra in vagnslastlrafiken på bandelen Ljusdal-Hudiksvall samt ett av de fyra dagliga motorvagnsparen, nämligen det första på morgonen. Konsekvenserna av

detta beslut är många och påtagliga. Det blir sämre förbindelser mellan Ljusdal och Hudiksvall. Ljusdal är beroende av Hudiksvall bl. a. för viss central service, t. ex. sjukhus. Del blir vidare svårare all besöka del större av dessa centra över dagen. Del blir också sämre förbindelser med fjärrtrafiken mol Stockholm och mot Sundsvall för människor som bor utefter denna linje.

Vad gäller godslrafiken ter del sig ganska ödesdigert när man ser hur beroende en del företag i Delsboområdel ändå är av SJ:s vagnslasttrafik. Ändringen kommer även att påverka vagnslastlrafik från Ljusdal till Hudiksvalls hamn där avlastning sker av varor som skall gå med båt.

Man ifrågasätter på orten del rikliga i alt göra dessa indragningar. En viss vagnslastlrafik skall ändå bibehållas för ett speciellt företag i Näsviken. Man undrar därför om del är riktigt och lönsamt att i övrigt dra in den allmänna trafiken. I synnerhet för Delsbo kommer del alt bli stora nackdelar.

Jag tycker att man skall se denna fråga i stort. Jag måste liksom många andra här befara alt SJ:s beslut innebär en risk för hela bandelens framlid. Börjar man ta den ena biten först och den andra sedan, kommer man i ett läge där del är helt omöjligt att fortsätta trafiken.

Kommunen har överklagat beslutet och länsstyrelsen har i sill yttrande instämt i de synpunkter som kommunen har framfört, nämligen att man bör fortsätta med ifrågavarande trafik.

Jag vet att kommunen har uppvaktat kommunikationsministern tidigare, och kommunikationsministern har då sagt all han vore beredd att fara till Ljusdalsområdet och Hudiksvallsområdel och studera dessa frågor. Del är en hel rad frågor som är ackumulerade här som berör SJ. Eftersom kommunikationsministern inte i svaret i dag kan ge några löften, vill jag uttala förhoppningen att han är beredd att komma upp. Det kanske inte blir en lika trevlig färd som en kanottur på Dalslands kanal, som Olle Eriksson nyss inbjöd till, men den kanske blir nyttig och lärorik för både kommunikationsministern och människorna i området.

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om persontrafiken på Järnvägslinjen Borås-Göteborg

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 9 Om persontrafiken på järnvägslinjen Borås-Göteborg

Kommunikationsministern BO TURESSON erhöll ordet för att besvara Hans Nyhages (m) den 10 januari anmälda fråga, 1977/78:226, och anförde:

Herr lalman! Enligt Hans Nyhage innebär del förslag lill tidtabell för linjen Borås-Göteborg som statens järnvägar presenterat mycket allvarliga försämringar för de många människor som dagligen reser med låg till och från sina arbeten inom Borås- och Göteborgsregionerna. Även skolresande elever kommer all drabbas om förslaget förverkligas. Med hänvisning härtill har han frågat mig om Jag är villig medverka lill att de av SJ föreslagna försämringarna av tågtrafiken på den ifrågavarande linjen ej förverkligas.

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om persontrafiken på järnvägslinjen Borås-Göteborg

Som jag alldeles nyss framhöll i mitt svar på Birger Olssons fråga pågår inom SJ f n. arbele med utformning av nya tågtidtabeller från den 28 maj 1978. Linjen Borås-Göteborg berörs av detta arbete. Tidtabellsarbetet är ännu inle avslutat. Jag är därför inle heller i denna fråga beredd att göra närmare uttalanden.

HANS NYHAGE (m):

Herr lalman! Jag ber all fl tacka för svaret. Enligt uppgifter som jag har filt skall remissvar i detta ärende ha inkommit till kommunikationsdepartementet senast den 23 Januari. Jag vore tacksam fl veta om detta är riktigt eller felaktigt. Är uppgiften riktig är det väl nu som man skall framföra sina synpunkter. Efter den 23 januari skall Ju förslaget fastställas, och sedan har vi såvitt jag förstår inga möjligheter alt påverka frågans behandling. Jag vill alltså la detta som bakgrund till alt jag ställer frågan föratt vara ute i lid med alt försöka påverka förhållandena.

Jag vet inle hur jag skall tolka kommunikationsministerns svar. Jag ställde en principfråga, om kommunikationsministern skulle vilja medverka lill att försämringar inle genomfördes. Det vore tacknämligt att fl besked om kommunikationsministerns principiella inställning och om kommunikationsministern vill vara vänlig medverka lill alt försämringar inle inträffar.

Frågan är föranledd av det gamla vanliga, för vilken gång i ordningen vet jag inle, nämligen att SJ aviserar förslag som klart försämrar resemöjligheterna för ett betydande antal människor. Min fråga gäller linjen Borås-Göteborg, men Jag kunde på samma grunder precis lika gärna ha lagit någon annan linje, t. ex. Borås-Varberg inom Sjuhäradsbygden.

Det är helt naturligt att de som direkt berörs av försämringen reagerar och framför protester. Man undrar med all rätt vilka djupsinniga tankar som ligger bakom förslag all försämra anpassningen lill anställdas arbetstider och skolelevers lästider.

Del kan ju ändå inte vara obekant för de ansvariga inom statens Järnvägar vilka tider som normall gäller för det stora antalet arbetstagare och för våra skolelever.

Vi har i Boråsregionen ett betydande antal människor som pendlar mellan denna region och Göteborgsregionen. Åtskilliga av dem är helt enkelt tvingade därtill med hänsyn till sysselsätlningssitualionen i Boråsområdet, vilket som bekant har drabbats mycket hårt av den rådande sysselsättningssituationen. Borde det inte räcka med de bekymmer som ligger i att de inte kan fl arbele på hemmaplan, utan aU SJ därtill på lill synes ej särskilt tungt vägande skäl ytieriigare skall fylla på deras bekymmer genom all försvåra eller närmast omöjliggöra resemöjligheterna för dem?

Och vad är det för reell service SJ ger de induslrianslällda som bor i Borås men som arbetar i Göteborg genom att t. ex. erbjuda dem en buss med avgångslid kl. 4.45, dvs. på tok för tidigt, eller eU tåg med avgångstid kl. 6.30, dvs. för sent för många? Så är det alltså enligl förslaget. Vad är del för reell mening med en avgångslid från Göteborg kl. 16.50, dvs. för tidigt för många

induslrianslällda, eller kl. 17.45, innebärande avsevärda väntetider för samma människor? Skulle del verkligen inte vara möjligl att anpassa tiderna något litet bättre lill de reella arbets- och skoltider som gäller? Vad är del för mening med att underlåta alt låla såväl buss som låg stanna vid ett stort antal stationer, därtill många i rad, och därigenom omöjliggöra för ett betydande antal människor att utnyttja kollektivtrafiken? Också det är en konsekvens av del nya förslaget.

Ett betydande antal skolelever från del berörda området går i gymnasieskola i Göteborg. De flr nu avsevärt förlängda väntetider- från som tidigare i genomsnitt närmare tre limmar per vecka upp till nio timmar, med en sammanlagd res- och väntetid av 20 timmar per vecka, alltså två och en halv arbetsdag! Anser inte kommunikationsministern alt det finns skäl för alt uttrycka en mening om all res möjlighelerna inte bör få försämras på del här sättet?

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om persontrafiken på järn vägslinjen Borås-Göteborg

Kommunikationsministern BO TURESSON:

Herr lalman! Jag vill hell lugnt och stilla konstatera att den långa rad av frågor och svar som Hans Nyhage i ett något affekterat tonläge framförde inte bör ställas till mig utan lill SJ. Jag gör inte upp några lidtabeller åt SJ. Jag har inte lagit del av de nya tidtabellerna - som ännu inle är fastställda. Det är naturiiglvis på SJ-planet som frågor av den här arten bör las upp på detla stadium. När SJ väl har fastställt tidtabellerna kan de möjligen komma under regeringens behandling i fall av besvär.

Del är riktigt alt det föreligger besvär f n., men det är några kommuner som har besvärat sig, och inte över några lidiabellsförslag, ulan över preliminära förslag lill beslut om indragning av järnvägsstationer. De ärendena är nu ute på remiss och återkommer i slutet på denna månad till departementet. Därefter kommer regeringen att la ställning till förslagen.

Hans Nyhages fråga ärju mycket generellt formulerad. Den innebär alt han frågar mig om jag vill medverka lill alt de av SJ föreslagna försämringarna av tågtrafiken på den ifrågavarande linjen ej förverkligas. Det är en fråga som Jag inte kan svara på för dagen. Vi måste först se vilka förslag som kommer att framställas. Jag har naturiiglvis inte alls någonting emot all frågan ställs, och Jag håller också med Hans Nyhage om alt ifall man skall påverka ell ärendes handläggning är del bra att vara ute i god lid, men allra bäst är det naturligtvis då om man i första hand för förhandlingarna direkl och ställer frågorna och kraven till SJ.

HANS NYHAGE (m):

Herr talman! Jag beklagar om mitt argumenieringssätt låter affekterat-del var verkligen inte min avsikt, och jag har heller ingen anledning att vara affekterad, framför allt inte mol kommunikationsministern. Jag beklagar alltså om mitt argumenieringssätt uppfattas så.

Men jag fick inget svar på min direkta fråga, om del är så, alt synpunkter skall ha inkommit till kommunikalionsdeparlementel senast den 23 januari. Om del är på del sättet, menar Jag alt kommunikationsministern ändå måste

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om malmexporlen över Luleå hamn

vara den som man i detla läge skall vända sig lill, och det är därför som jag har gjort del.

Det är så dags att agera när tidtabellen är fastställd! Det är väl innan den fastställs som vi har möjlighet all påverka den, och det är del jag försöker göra nu. Förslaget föreligger ju - det är ingen hemlighet, eftersom det är en offentlig handling. Av förslaget - del kan var och en konstatera som vill titta på det - framgår alt del blir klara försämringar för ell betydande antal människor i Boråsregionen. Det gäller alltså anställda, och det gäller skolelever.

Jag kan inle förstå annat än att konsekvensen blir att man tvingas använda andra kommunikationsmedel, t. ex. egen bil, enskilt eller i samåkning. Befrämjar detta verkligen resefrekvensen på statens järnvägar? Blir det inte precis tvärtom så att den minskar? Och så lar man återigen detla till intäkt för att göra ytteriigare indragningar och ytterligare försämringar. Borde man inle försöka angripa problemet på precis motsatt sätt - se vad man kan göra för att öka resandefrekvensen i stället för all minska den?

Kommunikationsministern BO TURESSON:

Herr talman! Som jag nämnde i min replik är den tidpunkt Hans Nyhage talar om - den 23 januari -den sista dag då de kommuner som har besvärat sig överjärnvägsslationsindragningar har att inkomma till kommunikationsdepartementet med remissyttranden. Del har ingenting med tidtabellen att göra. Tidtabellsförslaget har ju delgivils kommunerna, men det behandlas inle i samma ordning och efter samma metod som indragning av järnvägsstationer.

Såvitt jag har mig bekant har SJ:s ledning för avsikt att någon gång i februari månad fastställa de lidiabellsförslag som då föreligger. Därefter kan de naturiiglvis möjligen genom besvär över sådana beslut bringas till regeringens prövning.

Överläggningen var härmed slulad.

§ 10 Om malmexporten över Luleå hamn

Kommunikationsministern BO TURESSON erhöll ordet för att besvara Sten-Ove Sundströms (s) den 17 december anmälda fråga, 1977/78:224, och anförde:

Herr talman! Sten-Ove Sundström har frågat mig när jag avser vidta de ålgärder som skapar konkurrenskraftiga fraktpriser på malmbanan och säkrar malmexporten över Luleå hamn.

Närdet gäller den första delen av frågan vill jag upprepa vad jag tidigare har svarat Sten-Ove Sundström på en i det närmaste likalydande fråga.

Fraktpriserna på malmbanan regleras i ett avtal mellan SJ och LKAB. Regeringen har inle för avsikt alt gripa in i detta avtal. Regeringen kommer däremot att pröva frågan om bidrag till LKAB och eventuellt andra förelag

inom Slalsföretagsgruppen för alt mildra effekterna av den djupa och långvariga lågkonjunkturen.

När det gäller malmlransporterna till Luleå vill jag säga att den s. k. malmbaneutredningen, som LKAB nyligen avslutat, visar au fraktkostnaderna inte har någon avgörande betydelse vid valet av utskeppningshamn. Däremot visar utredningen all Narvik har vissa marknadsmässiga fördelar framför Luleå. Utredningen slår dock fast att Luleå skall behållas som utskeppningshamn för de kunder som vill hämta sin malm där.

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om malmexporten över Luleå hamn

STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern för svaret på min fråga.

I början av november månad 1977 ställde jag en liknande fråga om ålgärder för konkurrenskraftiga fraktpriser på malmbanan för all bl. a. klara malmexporten över Luleå hamn. Vid det tillfallet pekade Jag på att det behövs snabba åtgärder från regeringens sida för alt de anställda längs malmbanan och vid malmhamnen i Luleå inte skulle känna sin anställningstrygghet hotad. Statsrådet Turesson delade min uppfattning på den punkten. Men därefter vidlogs inga ålgärder för att komma till rätta med problemet.

Resultatet av denna politiska passivitet kan vi nu se i Norrbotten, där NJA valt att frakta 20 000 ton malm från Kiruna till Luleå med lastbil. Dessa transporter tar fyra månader på is- och snöbelagda vintervägar med allt vad det innebär i form av olycksrisker i trafiken. Företaget tjänar ca 200 000 kr. jämfört med kostnaderna för tågstransport via malmbanan.Om man vall all frakta malmen med SJ hade dessa malmtransporter klarats av på ungefär ett dygn.

Samtidigt som detta sker - vilket ju är ett exempel på trafikpolitiskt vansinne - så ställer SJ undan ca 1 500 malmvagnar därför alt man inte har några frakter på södra omloppet. Del är myckel osäkert när man kan starta trafiken igen.

Enligt vissa tidningsuppgifter utesluter inle NJA att förelagel även i framliden kommer att använda sig av landsvägstransporter. Det är sannerligen inte alt undra över att de anställda vid SJ och LKAB känner sig oroade för att de inte skall få behålla sina jobb i framliden.

Av kommunikationsministerns svar framgår att regeringen kommer alt pröva frågan om bidrag lill NJA. Del framgår också av svaret alt den s. k. malmbaneulredningen, som LKAB nyligen avslutat, visar alt fraktkostnaderna inte har någon avgörande betydelse vid valet av utskeppningshamn. Men del exempel som Jag redovisat klargör ju att eftersom NJA fraktar sin malm via lastbil på ungefär samma sträcka måste just malmfraktpriserna på den här banan vara av avgörande betydelse.

Jag tycker att det är synneriigen märkligt att man trots det som skett inle har vidtagit några åtgärder och måste därför fl ställa en följdfråga: När kommer regeringen all pröva frågan om bidrag till LKAB då det gäller det södra omloppet?

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om malmexporten över Luleå hamn

Kommunikationsministern BO TURESSON:

Herr talman! Föratt ta den sista frågan först kan jag säga att regeringen just i dessa dagar håller på alt överväga frågan om bidrag till vissa Statsföretags-enheter,bl. a. NJA,som Sten-Ove Sundström efteriyst och somjag talade om i mitt svar lill Sten-Ove Sundström i höstas.

När det gäller de transporter av 20 000 eller 10 000 ton malm - båda uppgifterna förekommer - från Kiruna lill Luleå som nu skall ske med lastbil efter NJ A:s eget fria val vill jag gärna hålla méd om att det ler sig rätt märkligt. Alt malmlransporterna på södra omloppet av malmbanan temporärt har upphört beror, enligl uppgifter som jag fått, på att LKAB:s lager i Luleå är fyllda och att man inte kan frakta dit mera malm förrän man sålt ut en del av de lagren. Sedan kom NJA på att man behövde ytterligare 10 000 eller 20 000 ton malm av en speciell kvalitet i Luleå, och då skall man använda sig av lastbilstransporter.

Jag föreställer mig att det lägre pris jämfört med SJ-lransport som detla transportsätt betingar möjligen kan ha sin förklaring i alt del, som vi alla vet, finns ett stort överskott av lastbilar i Norrbotten f n. För att hålla dem sysselsatta har man kanske offererat ell lägre pris. Men Jag medger att det är en ganska konstig situation att hålla på i flera månader med sex bilar för att frakta ner lill Luleå en malmkvanlilet som man eljest skulle ha kunnat transportera per Järnväg på ett par dagar.

STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! NJA börjar naturligtvis inte att frakta 20 000 lon malm från Kiruna lill Luleå på landsväg med hjälp av lastbilar med långa släp på grund av att man vill hålla åkeriägarna med arbete. Man gördel föratt tjäna just den summa somjag nämnde, 200 000 kr. Då skall man komma ihåg att 20 000 ton är en rätt begränsad kvantitet jämfört med vad NJA i vanliga fall bmkar behöva.

Vi kan här spåra en utveckling som är väldigt otrevlig från trafikpolitisk synpunkt. Jag finner del synnerligen märkligt, inle minst med tanke på de uttalanden kommunikationsministern gjort i Norrbottenspressen, all man inte kommit längre i strävan alt göra någol verkligl åt del här. Det är inte bara all registrera otrevligheterna - man måste också regera när man sitter i ansvarig ställning.

När vi fick budgeten häromdagen slog det mig plötsligt, då jag läste första sidan i den bilaga som rör kommunikationsdepartementet, att det där står väldigt vackra ord. Bl, a. heter del: "De trafikpolitiska åtgärderna måste därför anpassas så att de harmonierar med t. ex. närings- och sysselsättningspolitiken, regionalpolitiken, miljöpolitiken och energipolitiken." Just del här sättet att transportera dylikt gods slår mol alla de punkterna. Jag tycker därför att del är märkligt att man inte verkligen går in och tar itu ordenfligt med problemet utan bara passivt avvaktar. Det kan ytterst resultera i att man tvingas lägga ned exporten över det södra omloppet.

Kommunikationsministern BO TURESSON:

Herr talman! Del finns inga sådana risker. Den lilla malmkvanlilet det nu är fråga om är en bråkdel av de miljontals ton malm som normall fraktas på södra omloppet. Del kan aldrig bli tal om - när den här trafiken kommer i gång igen - alt utföra transporterna på landsväg.

Jag sade inle att NJA hade använt lastbil för alt glädja några åkeriägare i Norrbollen. Jag sade att dessa på grund av situationen där, med det slora överskottet på lastbilar, troligen har kunnat offerera ett lägre pris än järnvägen för att över huvud taget hålla sin transportapparat i gång.

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om Järnvägsnätet i Kalmar län

STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):

Herr lalman! Del är visseriigen en relativt liten malmkvanlilet del är fråga om, 20 000 ton, men del lar i varje fall för de här sex lastbilarna i skytteltrafik fyra månader all frakta den kvantiteten. Inle minst ur trafikpolitisk synpunkt men även ur miljösynpunkt osv. är del viktigt att man ger sig in i själva kärnan av problemet.

Detta är inte nytt på någol sätt. Jag tycker därför att del är märkligt all inget görs, bl. a. mot bakgrund av vad man kunnat läsa i intervjuer med statsrådet i Norrboltenspressen. I samband med alt de här lastbilstransporterna startade talade statsrådet i en intervju om att han efter helgen, när medarbetarna kom tillbaka, skulle försöka göra någonting ål det hela -åtminstone förfalla en PM e. d. Av svaret och de synpunkter statsrådet lagt fram här att döma kommer han definitivt inle att göra någonting utan bara avvakta de eventuella allmänna stödåtgärder som LKAB kan vidta.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 11 Om järnvägsnätet i Kalmar län

Kommunikationsministern BO TURESSON erhöll ordet för att besvara Birger Rosqvisls (s) den 17 december anmälda fråga, 1977/78:225, och anförde:

Herr talman! Birger Rosqvisl har, mot bakgrund av pågående breddnings-arbete på järnvägen mellan Sandbäckshull och Berga, ställt följande fråga till mig: Är kommunikationsministern beredd att medverka till att riksdagens beslut om ett sammanhängande järnvägsnät i denna del av Kalmar län också blir ett tillfredsställande, fungerande järnvägsnät?

Jag hade kunnat svara ell enkelt ja på frågan: Givetvis skall vi ha ett fungerande Järnvägsnät. Jag vill emellertid komplettera med följande upplysning.

Som ell led i pågående ralionaliseringsslrävanden undersöker man f n. inom SJ möjlighelerna att på olika stationer - däribland Berga - komplettera säkerhetsanordningarna så att tågexpedieringen i ökad utsträckning kan klaras ulan särskild stationspersonal. Om del nu skulle visa sig lämpligt att företa en sådan säkerhelsteknisk komplettering på Berga station, så förändras

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om järnvägsnätet i Kalmar län

inle möjligheterna att trafikera stationen och att där t. ex. utväxla godsvagnar mellan linjen Nässjö-Oskarshamn och spåret mot Kalmar.

BIRGER ROSOVIST (s):

Herr lalman! Jag ber all fl lacka kommunikationsministern för svaret.

Anledningen till att jag tagit upp frågan är farhågor hos den personal som finns efter den här bansträckan och som tvivlar på att de akluella järnvägsdelarna kommer all fungera tillfredsställande, om de planer som aviserats träder i kraft. Om en station görs obevakad innebär det att stationens signalanläggning låses på det sättet att personal på platsen inte kan rubba något, t. ex. växlarna. Enda möjligheten är att en angränsande station skickar med en växelnyckel som sedan fortast möjligt skall återgå lill utlämnings-slalionen. Stationen blir då vad vi i dagligt tal kallar en hållplats.

Genom del arbete som pågår med breddning av en tidigare smalspårig järnväg, som kommer alt få en sammanbindning med en bredspårig järnväg, blir Berga station nu en s. k. grenslalion.

Kommunikationsministern upplyser i svaret om alt man håller på alt komplettera säkerhetsanordningarna, vilket innebär all man skall kunna dra in personal. Jag vill då fråga: Är del någon form av fjärrblockering man är ute efter? Jag har svårt all länka mig alt det är det som är på gång.

Jag undrar hur personalen skall reagera när den flr höra alt man, om det visarsig lämpligt,skall företa en säkerhetsteknisk komplettering som innebär all man drar in personal! Tänk om sådana funderingar gjordes när del gäller t. ex. kommunikationsministern eller mig! Tänk om man betraktade det som en säkerhelsteknisk komplettering att dra in våra jobb! - Det senaste var mera skämtsamt.

Regeringen har beslutat att Högsby kommun, i vilken Berga ligger, skall tillhöra den s. k. grå zonen. I och med del har regeringen förklarat sin vilja all regionalpolitiskt prioritera kommunen. Men är detla ett exempel på del, så inger del farhågor för framliden. Man medverkar alltså till all personal dras in vid en järnvägsstation som inle är utsatt för någon minskning av trafik -trafiken kommer otvivelaktigt alt öka när stationen blir den grenstation som man längs den här järnvägslinjen längtat efter i många år.

Jag vill komplettera med en fråga till kommunikationsministern: Vem är del som avgör om del är lämpligt att dra in personal?

Jag är väl medveten om SJ:s iver all dra in på olika håll och kanter. Om det är SJ som beslutar, torde saken redan nu vara avgjord. Men kommunikationsministern kanske har några synpunkter all komplettera med.

Kommunikationsministern BO TURESSON:

Herr lalman! Jag sade i milt svar att man f n. inom SJ undersöker möjlighelerna att bl. a. på Berga station komplettera säkerhetsanordningarna så att lågexpedieringen i ökad utsträckning kan klaras utan särskild stationspersonal. Det har alltså ännu inte faltals något beslut om det.

Enligt uppgift som jag fick alldeles nyss från SJ är någon avbemanning av Berga station f n. inte aktuell. Det finns alltså inga bestämda planer på det.

Jag är inle säker på om Birger Rosqvisl har klart för sig definitionerna på obemannad resp. obevakad station. En obemannad station är en station där det inte finns någon personal. Termen obevakad station däremot är ett säkerhetsmässigt begrepp. Del innebär att tågen expedieras ulan alt stationär personal behöver vara närvarande för själva tågexpedieringen. Men det hindrar inte alt det finns stationär personal i tjänst på stationen för alt sälja biljetter samt sköta godsexpediering, växling av vagnar och sådant.

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om civifflygförarutbildning vid F 5

BIRGER ROSQVIST (s):

Herr lalman! Jag är medveten om att obevakade och obemannade stationer inte är samma sak. Men gör man en station obevakad innebär även del att uppgifterna för personalen på platsen minskar och att personalstyrkan antingen på sikt eller omgående dras ner.

Kommunikationsministern säger alt planerna på alt göra denna station obevakad inte är definitiva och alt SJ ännu inle har fatlat något beslut. Då vill jag hemställa till kommunikationsministern att man på departementet har denna fråga under observation. Som framgått av andra svar här i dag och som vi erfarit under tidigare debatter har SJ visat stor iver att rationalisera och dra in personal. Det torde vara överflödigt att dra in personal ett år innan breddningen blir klar. När trafiken ändå är avsedd att öka borde man, även om det blir mindre arbetsuppgifter under några månader, kunna ha kvar den personal som finns och därmed bevara Berga station som en bevakad station.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 12 Om civil flygförarutbildning vid F 5

Kommunikationsministern BO TURESSON erhöll ordet för att besvara Karl Erik Olssons (c) den 30 november anmälda interpellation, 1977/78:83, och anförde:

Herr lalman! Kari Erik Olsson har frågal vilka åtgärder jag avser vidta för att utbildningsresurserna vid F 5 skall utnyttjas för civil flygförarutbildning och på så sätt bespara samhället betydande kostnader.

Chefen för flygvapnet har i sin programplan konstaterat att förtidsavgången av flygförare från flygvapnet har blivit ett alltmer akut problem. Flygbolagen, SAS och Linjeflyg, har vidare presenterat så stora rekryteringsbehov alt krigsdivisionernas beredskap, krigsduglighet och tjänstbarhet enligl chefen för flygvapnet blir hell oacceptabla om rekryteringen även i fortsättningen huvudsakligen sker från flygvapnet. Den nyligen inrättade reservofficersutbildningen av fiygförare, som också är anpassad till civila ändamål, kan minska förtidsavgången bland aktiva flygförare. Chefen för flygvapnet anser att de civila flygbolagens piloibehov är en fråga som kräver snabb behandling inom den civila sektorn av samhället.

De redovisade konsekvenserna av förtidsavgången inger enligl chefen för

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om civil flygförarutbildning vid F 5

försvarsdepartementet oro. Frågan om rekrytering av flygförare övervägs f. n. inom flygbolagen. För SAS del är rekryteringsfrågan naturiigen en skandinavisk fråga. Den nyligen påbörjade reservofficersulbildningen av flygförare kan endast till mycket liten del tillgodose flygbolagens pilotbehov. Mot denna bakgrund övervägs f n. inom försvars- och kommunikationsdepartementen hur såväl flygvapnets som flygbolagens behov av flygförare skall kunna tillgodoses. Della redovisas under fjärde huvudtiteln i årets budgetproposition. Med hänsyn härtill är Jag inle nu beredd att närmare uttala mig om möjligheterna att utnyttja utbildningsresurserna vid F 5 för civil flygförarutbildning.

KARL ERIK OLSSON (c):

Herr talman! Jag ber alt få lacka kommunikationsministern för svaret på min interpellation.

Den civila luftfarten har alltsedan andra väridskriget rekryterat sina piloter bland flygförare som har utbildats och tjänstgjort vid flygvapnet. Denna rekrytering var under lång tid naluriig och ändamålsenlig även för flygvapnet.

Fördelarna med detta system har emellerlid vänts lill kostnadskrävande nackdelar, främst genom ändrade anställningsformer för flygvapnets piloter och ökande kostnader för komplicerade flygsyslem. Flygvapnet vill behålla sina till stora kostnader utbildade krigsflygplanspiloler längre, samtidigt som flygbolagen vill rekrytera sina aspiranter tidigare.

Med en rekryteringsbas under 1940- och 1950-talen på mellan 100 och 200 årligen grundutbildade flygförare innebar SAS och Linjeflygs förarrekrylering i stort sett inga problem för flygvapnet. I dag är förhållandet ett helt annat: 25-35 förare per årskull är ett alldeles för litet rekryteringsunderiag för de civila bolagen samtidigt som det är ett pressat minimum för flygvapnet.

Det är nödvändigt alt vidta snabba ålgärder för all förändra denna situation, om det civila behovet skall tillgodoses och om flygvapnet samtidigt skall kunna behålla sina förutsättningar all lösa ålagda uppgifter. Av kommunikationsministerns svar förstår jag all han delar denna uppfattning, som även uttalas av chefen för flygvapnet. Jag noterar också med tillfredsställelse alt man f n. diskuterar dessa frågor inom försvars- och kommunikationsdepartementen. I budgetpropositionen anförs även all chefen för flygvapnet haren positiv inställning till all medverka med militära resurser föraU åstadkomma lösningar. Au försvaret i sådana sammanhang kompenseras för ökade kostnader är naturiigt.

F 5 i Ljungbyhed har i dag en utbildningsorganisation som skulle kunna läcka in största delen av grundutbildningen av civila piloter. Dessutom har F 5 en lärarkår som med en begränsad vidareutbildning skulle vara väl lämpad att handha denna utbildning.

F. n. finns en viss överkapacitet vid F 5. Sysselsättningsläget för flyglärare i det övre åldersskiktet är problematiskt. Den övre åldersgränsen, 45 år, skulle kunna höjas betydligt på grund av att den civila flygutbildningen är mindre fysiskt påfrestande än den militära.

I nuvarande läge ter del sig därför onödigt att bygga upp en särskild civil flygskola för utbildning av piloter för de kommersiella flygbolagen. Vid F 5 finns i dag så gott som allt som erfordras för att genomföra en flygutbildning som skulle tillfredsställa både ett militärt och ett kommersiellt behov.

Kommunikationsministern vill i dag med anledning av de överväganden som pågår på departementsnivå inte uttala sig om möjligheterna att utnyttja utbildningsresurserna vid F 5, och detta måste jag väl ha en viss förståelse för.

I sammanhang med budgetpropositionen framhålls ständigt nödvändigheten av restriktivitet och återhållsamhet i ekonomiskl avseende. I vårt samhällsekonomiska läge är della odiskutabelt. Mol denna bakgrund ter det sig om möjligt viktigare än någonsin alt optimalt utnyttja befintliga resurser även för alt tillgodose de nya behov som uppkommer. Behovet av en snabb lösning av den civila flygförarulbildningen är vi tydligen också överens om.

Även om kommunikationsministern nu inle vill uttala sig om möjligheterna att utnyttja F 5 för civil flygutbildning vill jag fråga kommunikationsministern om inte de befintliga resurserna vid F 5 måste vägas in som en tung och betydelsefull del i de överväganden som görs inom departementen.

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om civil flygförarutbildning vid FS

BERNT EKINGE (fp):

Herr talman! Jag har väl en viss förståelse för att kommunikationsministern i dag inle kan ge så myckel mera i sill svar än vad han giori.

Kommunikalionsminisiern konstaterar i svaret alt frågan är föremål för överväganden inom försvars- och kommunikationsdepartementen. I en motion som väcktes i början av förra året hemställde jag alt riksdagen hos regeringen skulle begära en uiredning om civil trafikflygamtbildning. Trafikutskottet anförde i sill belänkande 1976/77:12 att ulskollet fann del i molionen aktualiserade spörsmålet angeläget och att frågan enligt vad utskottet erfarit var föremål för överväganden inom regeringens kansli. Detta sade alltså trafikutskottet för snart ett år sedan. Sedan dess har det tydligen inle skett så mycket mera. Det kan vara förståeligt. Detta är en komplicerad fråga. Flera departement är inblandade osv.

Nu säger kommunikationsministern all frågan kommenteras någol under fjärde huvudtiteln i årets budgetproposition. Jag hade personligen gärna sett att frågan även hade kommenterats i kommunikationsdepartementels del av budgetpropositionen. Jag sökte efter en sådan kommentar, men förgäves.

När luftfartsverket i december 1976 avgav ett remissyttrande över chefens för flygvapnet skrivelse lill regeringen framhöll man alt orsaken lill att man alltsedan andra världskriget huvudsakligen rekryterat sina piloter från flygvapnet var all man saknade en civil trafikflygarutbildning som kunde förse marknaden med ett tillräckligt antal välutbildade och för sina arbetsuppgifter lämpliga piloter. Det är naturligtvis ell rikligt och självklart konstaterande.

Luftfartsverket säger vidare i denna remisskrivelse all den enda fast

6 Riksdagens protokoll 1977/78:57-59

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

0/77 civil flygförarutbildning vid F 5

organiserade flygskola för utbildning av trafikflygare helt från grunden som funnits i vårt land är Svenska luftfartsskolan, vilken stått under tillsyn av skolöverstyrelsen och luftfartsverket.

Skolan bedrev sin verksamhet under åren 1969-1976 och hade sitt administrativa centrum i Nyköping. Den teoretiska utbildningen gavs dels i Nyköping, dels i Stockholm, och dels vid Den Danske Luftfartsskole i Köpenhamn.

I delta sammanhang skall man väl också peka på - vilket gjorts både i frågan och i svaret -alt det finns beröringspunkter mellan den civila och den militära utbildningen på delta område. Däremot kan man ställa sig utomordentligt tveksam -jag förstår att det är den tveksamheten som i dag råder- till del rimliga i all kombinera militär utbildning inom flygvapnet med civil flygförarutbildning. Någon har sagt att utbildning inom flygvapnet för civil luftfart är ungefär detsamma som all på Formel 1-bilar utbilda en människa som skall bli busschaufför. Var och en förstår att det inte kan vara något lämpligt arrangemang. När del gäller flygvapnets behov av stridsflygare kan det naturiiglvis råda tvivel om det rimliga i att kombinera denna slridsflygar-utbildning med utbildning för civilt bruk.

Man kan också peka på förbindelsen med den utbildning som sker vid artilleriflygskolan. En sådan utbildning ges i Nyköping i samarbete mellan ett civilt företag, Nyge-Aero, och artilleriet genom ell särskilt avial.

Även om vi skulle fl en civil trafikflygarutbildning, blir den i börian naturligtvis av ganska begränsad omfattning. Då kan del vara rimligt att koordinera den dels med den verksamhet som bedrivs inom svenska luftfartsskolan, dels med den verksamhet som sker inom artilleriflygel. Art Flyg S. Den utbildning som sker för arméns räkning är enligl de bedömare som kan detta bättre än jag mer lämpad för civila flygare än vad utbildningen av slridsflygare är.

Jag har, herr talman, i egenskap av ordförande i en arbetsgrupp som arbetsmarknadsdepartementet har lillsalt för bevakning av de här frågorna i Nyköping, i en skrivelse till kommunikationsministern på arbetsgruppens vägnarframhällit dessa synpunkter. Vi hariskrivelsen uttalat förhoppningen alt kommunikationsministern skall finna anledning all tillsätta en särskild utredning i denna fråga. Vi har också förklarat att det är angelägel att en sådan utredning kan arbeta så snabbt som möjligt. Jag skulle gärna vilja veta hur kommunikationsministern ser på möjligheten alt tillsätta en sådan uiredning samt hans uppfattning om tidsaspekten. Vi är alla medvetna om att detta är en viktig och angelägen fråga.

Jag har bara velat foga dessa synpunkter till debatten. Jag vore tacksam om kommunikationsministern ville ge några synpunkter på hur det kommande arbetet skall utvecklas.

Under della anförande överlog tredje vice lalmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

ERIC HÄGELMARK (fp):

Herr talman! I sitt svar lill Karl Erik Olsson hänvisar kommunikationsministern till de överväganden som f n. görs i försvars- och kommunikationsdepartementen. Chefen för flygvapnet anser att det krävs en snabb behandling inom den civila sektorn för all man skall kunna tillgodose flygbolagens behov.

Det tar litet lid att utbilda piloter, och därför vill jag ställa några frågor lill kommunikationsministern. Jag skall inte vara riktigt så snäll som Bernt Ekinge och Kari Erik Olsson har varit tidigare.

Jag vill fråga: Hur långt har man kommit i sina överväganden? Vad är det man överväger? Skall flygvapnet hjälpa till med utbildningen och ställa sina resurserlill förfogande, skall en ny flygskola etableras eller skall man utveckla de små resurser som finns och som Bernt Ekinge nyss försökte redogöra för? Han talade om Nyge-Aero.

Det råder väl knappast något tvivel om alt det mest ekonomiska och rationella och det snabbaste sättet all tillgodose såväl flygvapnets som de civila bolagens flygförarbehov måste vara all nyttja hela den utbildningskapacitet som finns vid F 5. Där finns i dag en väl fungerande flygskola med stödfunktioner, med personal, med flygplan och utbildningsmateriel och med lokaler. Dessutom har Klippans kommun satsal myckel på samhället Ljungbyhed i fråga om bostäder och annan samhällsservice. All verksamhet i Ljungby hed kretsar kring F 5. Detla har också sin betydelse när man vill ha en samlad bild av resurslägel för ifrågavarande utbildning.

Sedan vill jag vända mig lill herr Ekinge, som jag tror har fått den här utbildningen lilel grand om bakfoten, om jag så får uttrycka mig. Vid krigsflygskolan i Ljungbyhed får de bli vande flygförarna-del är ungefär ett år de ligger där - en ganska gedigen utbildning, del är rikligt, jämfört med vad man kanske får vid Nyge-Aero. Man har i alla fall 130 limmar på jetflyg när man kommer ut, och del tror jag är en nödvändig utbildning för civilflyget.

När flygvapnets piloter är färdigutbildade på Ljungbyhed går de ut till flygförbanden och där flyger de Draken och Viggen. Det är där de, som herr Ekinge uttryckte det, utbildas lill Formel 1 -förare för alt sedermera köra buss. Men det ärju den delen av utbildningen som vi vill ha bort, och del är den som kostar så mycket pengar. Del kostar miljontals kronor att ge blivande civila piloter en utbildning som de inle behöver. Del är därför vi vill ha en direklrekrytering av civila piloter från Ljungbyhed. Vi vill alltså inte alt de skall ul på förbanden och flyga Draken lill väldiga kostnader, eftersom de egentligen inle har någon nytta av delta när de sedan blir civilpiloter. Ungefär i 30-årsåldern går de över till civila flygbolag, och då har de alltså koslat flygvapnet en oerhörd massa pengar.

Därför är det väldigt viktigt att fl i gång en civil flygförarutbildning så snabbt som möjligt. Där kan vi spara pengar, och det är precis vad vi behöver här i landet.

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

0/77 civil flygförarutbildning vid F 5

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

0/77 civil flygförarutbildning vid F 5

Kommunikationsministern BO TURESSON:

Herrialman! Jag tänkte mig då jag svarade på den här frågan alt del skulle vara ganska klart alt när överläggningar pågår mellan två departement kan inte den ena departementschefen göra några särskilda uttalanden. Nu har Kari Erik Olsson och Bernt Ekinge uttalat viss förståelse fördetia. Jag hade Ju hoppats all de skulle ha full förståelse för en sådan självklar sak.

Del här är en rätt komplicerad historia, därför all det är så många parter inblandade. Det är inte bara försvaret och den civila luftfarten. Vi har också inle minst budgetdepartemenlet all länka på, eftersom civil flygförarutbildning är en mycket dyrbar grej. Del gör att vi i våra överväganden om en uiredning inle har kommit riktigt så långt all vi för dagen har några direktiv klara. Men jag försäkrar all inom de närmasle månaderna kommer vi all föranslalla om en uiredning. Om det skall bli en särskild frislående utredning eller en inlerdepartemental uiredning kan jag för dagen inle säga någonting bestämt om.

Del slora problemet närdet gäller civilflygels försörjning med piloter resp. försvarets behov av all behålla sina piloter ärju all man aldrig kan tvinga människor - inle ens piloter - all la en viss anslällning. Även om det finns en civil flygutbildning kan man inte hindra att de som utbildas för försvaret söker tjänster inom de civila flygbolagen. Jag vet inte om dessa tjänster är särskilt attraktiva, men i så fall kan man inle hindra de militära piloterna att "hoppa av", och då har man problemet.

Della är en stor och besväriig fråga som kommer alt kvarstå. Men vi är helt överens om att det behövs en civil pilolutbildning, och detla är säkert också ekonomiskt motiverat.

Till sist vill Jag säga alt del är många om budet. Det är inte bara de förläggningsalternativ som berörts här som kominer i fråga. Jag kan försäkra kammaren alt i min valkrets både invånarna och naturiiglvis också landshövdingen har aspirationer på all få vara med när denna fråga skall avgöras.

KARL ERIK OLSSON (c):

Herr talman! Kommunikationsministern förväntar sig fullständig förståelse för alt han inte har någon uppfattning i dagsläget. Ja, sådan förståelse skulle man kunna ha, men samtidigt är vi överens om att denna fråga blivit alltmerakut, vilket också kommunikationsministern har uttalat i sitt svar. Då tvingas man kanske all la en mer bestämd ställning.

Alten fråga är komplicerad och svår får ju inle i och för sig leda lill all den skjuts på framtiden.

Sedan vill jag säga lill Bernt Ekinge - del gjorde redan i viss mån Eric Hagel mark -all del här inte är fråga om all göra en sammanblandning av civil och militär utbildning för all man placerar dem på samma ställe. Del är fråga om alt utnyttja gemensamma resurser fören gemensam grundutbildning och därmed spara in en del pengar som i dag kanske kastas ul i onödan.

BERNT EKINGE (fp):

Herr lalman! Enligt den princip som jag alltid haft lycker jag att det i dessa sammanhang är mesl intressant all diskutera med statsrådet, det flr de övriga herrarna verkligen ursäkta.

Jag kan trots delta inle underlåta all säga att jag försökte peka på det förhållandet att man inle kunnat samordna utbildningen ens inom del militära. Därför har jag svårt att förslå alt man nu kan samordna en bil av det militära och del civila. Vi har ju i dag artilleriflygskolan, som är förlagd till Nyköping. Den militära flygutbildningen har alltså inle de militära myndigheterna kunnat samordna. Det var bara den omständigheten jag ville peka på.

Statsrådet säger att vi borde ha full förståelse. När jag sade viss förståelse var det därför att under första halvan av förra året sade trafikutskottet att frågan var under behandling i regeringens kansli. Därför hade jag kanske hoppals att den skulle ha kommit längre.

Nu blir jag lugnad och är glad all höra all statsrådet lovar denna uiredning t. o. m. inom de närmaste månaderna. Det lycker jag bådar gott.

Jag har all förståelse för att del är många som skall vara med. Därför lycker Jag man skall bidra med sakargumenl i olika riktningar föratt få frågan belyst. Del har jag velat göra.

I Nyköping har vi i dag artilleriflygskolan och det som är kvar av svenska luftfartsskolan. Vid Nygefältet har vi så bra anläggningar att arméstaben gett underhandssignaler om att man vill fortsätta att ha ett avtal om lokalisering av artilleriflygskolan just lill Nyköping. Och när nu F 11 kommer att stå tom inom en viss lid, om vi inle hittar någol vettigt användningsområde, då menar vi alt del är angelägel all se på de här frågorna så alt man kan göra en samordning inom hela områdel. Annars kan man i värsta fall riskera att F 11 hell enkelt står tom och blir en oränlabel anläggning. Och det kan ur samhällsekonomisk synvinkel egentligen inle försvaras.

Jag tackar än en gång för de besked vi fått och ser fram emot att vi får hålla kontakt med utredningen och jobba vidare med denna vikliga fråga.

ERIC HÄGELMARK (fp):

Herr talman! Del var i alla fall glädjande all kommunikationsministern säger att utredningen kommer till stånd inom de närmaste månaderna.

Dessutom säger kommunikationsministern alt man inle kan tvinga piloterna, utan att de kan "hoppa av". Det är skönt alt det är på del sättet, men om del inte finns piloter i de civila bolagen blir ju trycket på flygvapnets piloter stort, och det kan göra alt vi blir av med dem, vilket kan skapa problem - del har omtalats redan i budgetpropositionen.

Jag hoppas ändå all ulredningen kommer snart och all den kommer fram lill elt bra resultat.

Jag kan mycket väl förslå all Bernt Ekinge hellre vill diskutera med kommunikationsministern än med oss. Men vi vill bara rätta lill ell missförstånd som herr Ekinge gjorde sig skyldig till. Och dessutom: De resurser vi talat om finns redan på F 5.

Överiäggningen var härmed slutad.

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om civil flygförarutbildning vid F 5

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om persontrafiken på Västerdalsbanan

§ 13 Om persontrafiken på Västerdalsbanan

Kommunikationsministern BO TURESSON erhöll ordet för att besvara Ove Karlssons (s) den 1 december anmälda interpellation, 1977/78:86, och anförde:

Herr talman! SJ har genomfört förändringar i servicen på Väsierdalsbanan; personal har dragils in på kvällstid. Ove Karlsson har med denna utgångspunkt frågat mig om jag anser det rikligt alt förutsättningarna fören framlida persontrafik på banan undergrävs innan riksdagen fattat beslut om en ny trafikpolitik.

Som en följd av bl. a. automatisering av fällbommar har det blivit möjligt för SJ att avkorta kvällstjänstgöringen för stationspersonalen vid Malungs station. Några andra besparingsåtgärderärenligt vad jag inhämtat från SJf n. inle planerade vad gäller persontrafiken på Väsierdalsbanan.

Den åtgärd som genomförts på Malungs station påverkar endast obetydligt servicen på linjen och kan inte sägas på någol sätt undergräva förutsättningarna för en framlida persontrafik.

OVE KARLSSON (s):

Herr lalman! Jag vill tacka kommunikationsministsern för svaret på min interpellation. Jag är dock inle nöjd med del.

Jag kan inle hålla med om vad statsrådet säger: "Den åtgärd som genomförts på Malungs station påverkar endast obetydligt servicen på linjen och kan inte sägas på något sätt undergräva fömtsältningarna fören framtida persontrafik." Jag kan inle heller instämma i all det rör sig om avkortad kvällstjänstgöring på stationen - kvällstjänstgöringen har ju helt upphört.

Interpellationen är ställd mol bakgrund av planerade förändringar i servicen i form av personalindragningar kvällstid, som redan hunnit verkställas sedan interpellationen ställdes. I motsats till kommunikalionsmi-nistem anser jag att del måste betraktas som en mycket allvarlig försämring av servicen från SJ gentemot allmänheten när järnvägsstationen i Malung nu stängs kvällstid. Det innebär Ju alt den ca 13 mil långa banan kvällslid flr bemanning vid enbart en station, och jag förmodar alt del finns risk för alt även den bemanningen kan dras in inom en inle alltför avlägsen framlid. Upplysningar om ankommande tågs eventuella förseningar kan alltså inte lämnas allmänheten. Del innebär att personer som under kvällstid vill förvissa sig om SJ:s tjänster inte kan göra detla. Härtill kan läggas de miljömässiga försämringar som uppslår för den åkande personalen och som kan drabba också den resande på gmnd av alt motorvägnarna måste slå ute under natten, när man inte har möjlighet att använda lokstallet.

Den som bor i eller har besökt Malung vet att del kan bli myckel kallt där och att det kan falla stora mängder snö. Där kan alltså vara svåra väderieksförhållanden vintertid. De motorvagnar som då skall stå ute måste under sådana förhållanden lätt kunna drabbas av tekniska svårigheter i form av driftstörningar, inle minst med tanke på vagnarnas ålder.

Den lokförarpersonal som nu berörs anser sig hårt drabbad. Man anser alt

förelagel inte har velat lyssna på de framförda synpunkterna. Men trots delta är personalen myckel lojal gentemot företaget. Den vill måna om de resande och ge dem en så god service som möjligt. Och man anser att rådande klimatförhållanden är sådana att anslutning till en värmepost inte räcker för att garantera att vagnarna är i fullgott skick på morgonen. Berörd lokförarpersonal har därför i skrivelse till trafikområdeschefen meddelat alt man vill gardera sig genom att låta motorerna vara i gång hela nätterna under vinterhalvåret för alt varken resande eller personalen själv på morgonen skall behöva sälla sig i kalla vagnar.

Den nu vidtagna åtgärden innebär att SJ inle har velat lyssna på vare sig personalens eller kommunens protester. Då måste man ju fråga sig om SJ på allvar har påbörjat avvecklingen av persontrafiken på Västerdalsbanan. Det är nämligen uppenbart att man på SJ inle är intresserad av att lyssna på någon. Del sägs bara att man skall spara pengar, och besparingarna skall tydligen göras så att allmänhet och personal drabbas på ell drastiskt sätt.

Med SJ:s sätt att lyssna på vad som sägs från skilda håll förmodar Jag all man också kommer alt fullfölja åtgärderna och tidigarelägga avgången från Malung på söndagar till kl. 14.15, som man vill göra från tidtabellsskiftet den 28 maj. Sker detta måste det vara ytteriigare en uppföljning av planerna att försämra underlaget för banan, så att en avveckling av personirafiken kan företas. En sådan åtgärd - alt tidigarelägga avgången av söndagslågel - måste nämligen vara ell led i arbetet att göra det svårare för allmänheten att utnyttja SJ:s tjänster från Malung. Vilken besökare i fjällvärlden skulle vilja påbörja sin hemresa mitt på dagen? Andra färdsätt kommer naturiiglvis då att ta över.

Jag har den bestämda uppfattningen att inga förändringar borde ha vidtagits förrän beslut om en ny trafikpolitik faltals. Ell sådant beslut dröjer tydligen ytterligare, och under den liden försämras servicen på Västerdals-banan successivt, så att önskemålet om ny rullande materiel blir överflödigt.

Mitt önskemål är all Västerdalsbanan får en rejäl uppmstning, och på dessa punkter ämnarjag återkomma, samt att nya motorvagnar snarast sätts in. Det skulle behöva ske omedelbart. Tyvärr måste jag emellerlid där vara pessimistisk. Jag befarar att vidtagna och aviserade åtgärder syftar lill en nedläggning av personirafiken på Västerdalsbanan. Jag hoppas alt jag har fel. Men då måsteman från SJ :s sida också vara villig alt lyssna på människornas önskemål. Framtiden kommer alt visa om jag har fel eller inte.

Heu talman! Avslutningsvis vill Jag fråga om statsrådet är beredd medverka lill all persontrafiken på Västerdalsbanan bibehålls och att banan upprustas på sätt som är nödvändigt.

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om persontrafiken på Västerdalsbanan

Kommunikationsministern BO TURESSON:

Herr talman! Ove Karisson kom i detta anförande in på en hel rad frågor som inle berördes i interpellationen, och jag har därför varken möjlighet eller anledning alt gå in på dem nu.

Frågan gällde ju om det beslut som nu har fatlats av SJ, att avkorta

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om SJ:s sektors-planering

kvällstjänstgöringen, innebär att förutsättningarna för en framtida persontrafik på Västerdalsbanan u ndergrävs. Jag har svarat att det anser Jag inle. Om man skall säga alt del är en avkortning eller ett borttagande av kvällstjänstgöringen är mera en semantisk fråga. Man kan ju säga att kvällstjänstgöringen avkortas till noll, men del kanske inle har så stor betydelse.

När sista tåget kommer till Malung på kvällen är stationen stängd och del finns inte någon personal där. Men det går inget låg från Malung den här tiden på kvällen. På del tåg som kommer finns motorvagnsförare, och han kan hjälpa de resande med att lämna ul resgods, om de begär det. Såvitt jag vet är det här den enda åtgärd som är aktuell. Skulle del bli svårigheter för personal och för trafikanter med hänsyn till del stränga klimatet vinlertid får särskilda åtgärder vidtas för att klara de förhållandena. Del är inte särskilt märkvärdigt att ordna.

Den nya tidtabellen kommer inle all innebära indragningar av några persontåg, såvitt jag vet. Jag kan utan vidare säga all jag har en mycket stark personlig önskan att personirafiken på den här banan bibehålls. Frågan kommer naturiiglvis att prövas i kommunikationsdepartementet och av regeringen när vi ser över den del av SJ-nätet som för ett par år sedan av SJ-ledningen togs in i den grupp om 27 banor som man ville ha nedläggnings-undersökta. Om man skall göra något omdöme vill jag säga alt Västerdals-banan i den gruppen inle tillhör de mest hotade.

OVE KARLSSON (s):

Herr talman! Jag vill tacka kommunikationsministern för de kompletteringar han har gjort med uttalandet om att särskilda ålgärder flr vidtas om det skulle visa sig att det är svårigheter all klara förhållandena vid Väslerdals-banans ändstation på kvällstid och i anslutning till avgång på morgonen. Jag förmodar all det innebär all det skall finnas personaliillgång som kan klara uppkomna svårigheter, och jag tycker i så fall all man kunde behålla personalen åtminstone vintertid tills bälire vagnsmaleriel kan sättas in och en eventuell uppmstning av banan kan ske. Delta innebär ju att kvällstjänstgöringen, som kommunikationsministern också uttryckte del, avkortas lill noll.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 14 Om SJ:s sektorsplanering

Kommunikationsministern BO TURESSON erhöll ordet för att i ett sammanhang besvara dels Hans Peterssons i Röslånga (fp) den 1 december anmälda interpellation, 1977/78:88, dels Hugo Bengtssons (s) den 2 december anmälda interpellation, 1977/78:91, och anförde:

Herr talman! Hans Petersson i Röstånga och Hugo Bengtsson har i interpellationer tagit upp vissa planer för SJ:s trafik i Skåne.

Hans Petersson har i anslutning därtill frågat mig om jag anser alt det är

rimligt alt fömtsältningarna för den skånska järnvägstrafiken undergrävs innan riksdagen fattat beslut om den nya trafikpolitiken samtomjagavserall vidta ålgärder för att förhindra en sammanläggning av trafikområden som ur regionalpolilisk synpunkt inte bör läggas samman.

Hugo Bengtsson har frågal mig vilka ålgärder jag avser att vidta för alt förhindra alt SJ genom ensidig sektorplanering motarbetar myndigheternas och kommunernas strävanden på andra vikliga områden.

Jag besvarar inlerpellalionerna i ett sammanhang.

SJ skall enligt sin instmktion drivas efter företagsekonomiska principer. Om andra faktorer, t. ex. näringspolitiska, lokaliseringspolitiska, trafikpolitiska eller sociala, skall vägas in då verksamheten utformas är det regeringen som skall göra detla. Om regeringens beslut innebär att en planerad rationaliseringsåtgärd ej kan genomföras kan SJ behöva begära ersättning av skattemedel för att täcka den försämring av lönsamheten som man får vidkännas.

Så till de speciella frågor som inlerpellalionerna berör.

Linjen Eslöv-Tomelilla är en av de åtta bandelar som enligl riksdagens beslut 1976 skall nedläggningsprövas. Prövningen gäller persontrafiken. De förändringar som under senare år företagits på linjen får i första hand ses som en följd av en starkt vikande trafikefierfrågan.

SJ har informerat berörda kommuner om att de motorvägnar som går till och från Landskrona i stort sett har tjänat ul. Med hänsyn till att intäkterna av trafiken inte tillnärmelsevis förmår bära kostnaderna för nya vagnar har SJ underrättat kommunerna om att trafiken successivt måste skäras ned. I detta sammanhang har SJ fört fram tanken på att ersätta Järnvägstrafiken med landsvägstrafik. Enligl min mening bör denna fråga i första hand lösas genom överläggningar mellan kommunerna och SJ. Då får man diskutera järnvägstrafikens driftkostnader och behov av investeringar samt hur dessa skall finansieras. Järnvägstrafikens för- och nackdelar flr jämföras med motsvarande vägtrafiks för- och nackdelar.

När del gäller SJ;s beslut all lägga samman Malmö, Trelleborgs och Ystads trafikområden har jag nyligen här i kammaren besvarat en fråga av Margit Sandéhn. Jag framhöll då alt det - mot bakgrund av SJ:s ekonomiska situation - var angeläget all genomföra administrativa förändringar som inte leder lill försämringar i trafikservicen. Beslutet har nu överklagats hos regeringen. Jag kan inte uttala mig om vilket beslut regeringen kommer att falla innan beredningen i regeringskansliet är avslutad.

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om SJ:s sektors-planering

HANS PETERSSON i Röslånga (fp):

Herr talman! Jag har i min interpellation påstått att SJ undergräver förutsättningarna för framlida skånsk järnvägstrafik innan riksdagen ens tagit ställning lill den nya Irafikpoliliken. Jag har frågal kommunikationsministern om han anser att SJ:s agerande är rimligt. Jag lackar statsrådet för svaret. Beklagligt nog fick jag inte veta om Bo Turesson anser all SJ:s agerande är rimligt eller ej.

Jag och en landsända med mig anser det i alla fall inle rimligt. Och det aren

7 Riksdagens protokoll 1977/78:57-59

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om SJ:s sektorsplanering

numera i Järnvägshänseende slyvmoderiigt behandlad landsända jag företräder.

1 svaret påpekas att SJ skall drivas efter företagsekonomiska principer. Men om det föreligger andra faktorer, skall dessa vägas in då verksamheten utformas, och del är regeringen som skall avgöra detta.

Lål mig då med en gång slå fast såväl vad gäller nedläggningar av Järnvägar i Skåne som vad gäller sammanläggning av berörda trafikområden: här finns alla de faktorer som man skall väga in vid utformningen av verksamheten -näringspolitiska, lokaliseringspolitiska, trafikpolitiska och sociala.

Jag skall illustrera hur vi i min landsända ser på SJ:s nedläggningspolitik, genom alt citera ledaren i en av våra skånska tidningar efter del alt jag väckl min interpellation. Tidningen är Mellersta Skåne.

"Är det Lars Peterson eller Bo Turesson som ska ha inflytande överlandets trafikpolitik?", frågar tidningen inledningsvis. Tidningen har f ö. "Dödgrä-vararbetel" som mbrik på den ledare som jag här citerar:

"Men samtidigt som SJ i reklam och annonser uppmanar människorna att ta tåget gör förelaget det för vart år allt svårare för människor alt resa på det viset. Metoderna är raffinerade: bandelar med låg resandefrekvens görs effektivt omöjliga med hjälp av listiga tidtabellsförändringar.

Ofta gardet till så alt uppehållen prickas in på lider som SJ från början vet är alldeles omöjliga att utnyttja!

Och vad händer då? Jo, SJ gör förstås en ny undersökning av antalet resande på den aktuella bandelen och kan då snabbi konstatera att del strängt taget inte finns någon anledning låla den vara kvar eftersom folk ändå inle utnyttjar den!

Exemplen på den sorlens trafikpolitik skulle kunna mångfaldigas. Särskilt flitigt härden kommit till användning i den här landsändan som ju en gång i tiden bokstavligt talat var inrutad av järnvägslinjer."

Jag känner igen resonemanget. Jag kunde själv ha fört det för 15 år sedan, då järnvägen försvann från min lilla kommun. Nu skall tydligen järnvägstrafiken försämras i den större kommun där Jag i dag bor, nämligen Svalövs kommun. Enligt uttalande skall ju personirafiken upphöra på linjen Eslöv-Landskrona. För säkerhets skull klipper man då också till med linjen Landskrona-Kävlinge. Folk från Landskrona skall alltså i framliden inte ens kunna åka låg lill residensstaden. Möjligtvis kan man stiga på i kommunens utkant, i Asmundtorp - om tåget eventuellt skulle stanna där. Linjen Eslöv-Tomelilla skall nedläggningsprövas, och då frågar man sig: Varför? Den frågan borde naturiiglvis riktas lill de människor som bor längs banan. De vet nämligen svaret.

Vi har i vårt land en energibrist. Den kommer alt fortsätta, och den kommer att förvärras. Järnvägstrafiken måste därför förbättras - inte försämras. Vårt samhälle anses vara miljömedvetet. Därför vill vi ha förbättrade järnvägsförbindelser. Regeringsdeklarationen talar om decentralisering och främjande av kollektivtrafiken. Allt talar således för förbättrade järnvägsförbindelser. Men hur skall detla ske, när man ser hur bandel efter handel försvinner? Kvar tycks bli nästan enbart stambanor. SJ:s verksamhet

blir med åren alltmer centraliserad.

Därmed är Jag inne på en ny centralisering: sammanläggningen av Ystads, Trelleborgs och Malmö trafikdistrikt till ett enda, lokaliserat till Malmö. Denna sammanläggning går stick i stäv med nuvarande regionalpolitiska strävanden för Malmöhus län, och den innebär att elt statligt verk minskar sysselsättningstillfällena i två av länets regionala centra. Avsikten var ju i stället all dessa skulle tillföras arbetstillfällen.

En fråga i delta ärende har tidigare ställts här i kammaren, och därför behöver jag inte ta upp frågan om sysselsättningslägel i vare sig Ystad eller Trelleborg - den frågan bör alltså vara väl känd. Jag vill i delta sammanhang bara betona alt dessa båda kommuner har varil och kommer såvitt jag förslår alt bli än mer i behov av lokaliseringspolitiska åtgärder.

Enligt min mening bör frågeställningen för regering och riksdag vara denna: Är del rimligt, riktigt och ekonomiskt försvarbart alt ett statligt verk arbetar emot regionalpoliliska strävanden? Bör inte åtminstone regeringen vara delaktig i beslut som är av uppenbar regionalpolilisk karaktär? Mig förefaller det som om allt vad logik heter vore borta när ell stadigt verk - i hopp om rationaliseringsvinster - drar in sysselsättning i orter där staten tidigare och framgent satsar pengar för att i sin tur skaffa sysselsättning.

Till sist, herr talman! Nog är jag litet besviken över kommunikationsministerns svar. Där finns inte skuggan av personligt ställningstagande.

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om SJ:s sektors-planering

HUGO BENGTSSON (s):

Herr lalman! Jag ber att fl lacka kommunikationsministern för svaret på min interpellation. Frågan är såsom framgått av interpellationen föranledd av att SJ för kommunerna i Landskronaregionen talat om alt vagnparken är nedsliten, att man inte har råd med nyinvesteringar för att ersätta den nedslitna materielen och att man till följd härav kommer att göra successiva inskränkningar i persontåglrafiken på linjerna Landskrona-Kävlinge och Landskrona-Eslöv. All persontrafik avses vara avvecklad 1980.

Statsrådet redovisar i svaret de principer efter vilka SJ har alt arbeta, vilket innebär alt förelagsekonomiska principer skall ligga lill grund för SJ:s handlande. Jag är inle ovetande om della riksdagens beslut. Men statsrådet måste också veta all också andra värderingar måste in i den här bilden när kommunernas och andra myndigheters strävan all lösa en bygds problem är av nöden. Jag begär inte att SJ i sina utspel gentemot de akluella kommunerna skall lova att la sociala och en rad andra hänsyn, men jag hade hoppats att statsrådet skulle visa någon förståelse för de problem som uppstår i den aktuella bygden om de intentioner som SJ framfört skulle realiseras.

Vi har så sent som ungefär för sju månader sedan här i riksdagen diskuterat en nedskärning av den svenska varvsindustrin. Delta beslut kom alt innebära en kraftig nedskärning av antalet anslällda vid Öresunds varvet i Landskrona. I samband härmed uttalades av såväl industriministern i proposilionen som i den aktuella debatten och från utskottet nödvändigheten av alt kraftfulla åtgärder vidlogs från alla håll för alt kompensera Landskronaregionen för bortfallet av denna sysselsättning.

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om SJ.s sektors-planering

En kommunal kommitté arbetar sedan dess med uppgiften all försöka skaffa nya sysselsättningstillfällen. Dessa underlättas sanneriigen inle av alt SJ nu meddelar att man kommer alt skära ner den spårbundna trafiken till och från Landskrona och inom två år hell lägga ner densamma. De förelag som kan länka sig alt nyetablera önskar givetvis göra della i en bygd som är stadd i utveckling och inle i tillbakagång. Jag hade vågat hoppas att statsrådet skulle ha sagt alt indragningar och planerade nedläggningar inte nu får ske. Ett sådant beslut flr i så fall fattas först i samband med all den framlida trafikpolitiken i vårt land fastläggs. Att nu göra indragningar och nedläggningar kan komma att innebära bindningar som inle passar in i en helhetslösning. Del svaret fick jag inte, men Jag hoppas på förståelse för synpunkterna. Statsrådet har ju möjlighet att komma tillbaka.

Riksdagen har vid flera lillfällen - vilket jag är övertygad om alt statsrådet känner till - uttalat att någon nedläggning av Järnvägar och Järnvägsstationer mol berörda kommuners vilja inle får ske under pågående utrednings- och planeringsarbete. Frågor om utbyggnad av järnvägsnätet resp. nedläggning av vissa sträckor bör tas upp när detla arbele är färdigt.

Mot denna bakgmnd menar jag alt del nu måste gälla för regeringen att i avvaktan på ett nytt trafikpolitiskt beslut se till alt inle SJ raserar den trafikservice vi har, en service som givetvis måste ingå i den framlida trafikpolitiken.

Nu framhåller statsrådet i svaret alt intäkterna från den aktuella persontrafiken inle förmår bära kostnaderna för de nya personvagnar som skulle behöva sättas in. Jag kan inte instämma i ell sådant resonemang. Även om jag är medveten om att personirafiken har ell dåligt underlag, så måste väl ändå de totala inkomsterna från trafiken i dess helhet bedömas. Godstrafiken till och från Landskrona är inte obetydlig. De lastade och lossade vagnarnas antal uppgick lill inte mindre än ungeför 11 500 under senaste budgetåret. Väger jag samman detta med inkomsterna från försålda biljetter, som under samma tid uppgick lill 3 231 000 kr., så lycker jag nog att bilden blir betydligt bättre.

Att nu ersätta järnvägstrafiken med landsvägstrafik, som SJ antytt, är ingen adekvat lösning, främst beroende på att den i så fall aktuella väg 17 håller en alltför dålig standard. Upprustningen av denna väg har länge stått högt på önskelistan i berörda kommuner, men den har ständigt skjutils framåt i liden.

Får jag också påpeka, i anledning av vad statsrådet framhåller i svaret om den dåliga beläggningen på berörda linjer, all SJ här flr ta på sig ell myckel stort ansvar. Del är, som rikligt framhålles, mycket hårt nedsliten vagnmaie-riel som trafikerar berörda linjer. Delta uppmuntrar sanneriigen inte människor att använda jämvägen. Man borde givelvis i tid ha sett om siU hus och salt in nya vagnar. Delta skulle säkeriigen ha medverkal till en ökad resandefrekvens. En annan sak som påverkar antalet resenärer är att man sedan några år slutat att stanna på vissa småstationer utmed de aktuella banorna. Del är helt klart all om tågen inle stannar vid bebyggelsekoncen-tralionema så söker människorna sig över lill andra kommunikationsmedel.

och underiaget för järnvägen minskar. SJ har enligl milt förmenande själva ett stort ansvar i den uppkomna situationen.

Nu framhåller statsrådet att frågan om den framlida personirafiken på de aktuella linjerna i Landskronaregionen i första hand flr lösas genom överläggningar mellan SJ och berörda kommuner och alt man då flr diskutera järnvägstrafikens driftkostnader och behov av investeringar samt hur dessa skall finansieras.

Vill statsrådet med detla antyda att kommunerna skall gå in och betala en del av SJ:s investeringskostnader, så måste jagsäga att jag är någol förvånad. Statsrådet känner inneriigt väl till kommunernas svåra situation. Att i detla läge antyda att ytteriigare kostnader skulle vältras över på kommunerna finner jag hell orealistiskt. Det innebär i så fall endast att i nästa omgång har regeringen företrädare för kommunerna i kanslihuset med begäran om ökade bidrag från staten. En sådan karusell bör väl alla försöka alt förhindra.

Vad som kan medverka till en lösning av denna - och som jag vet en rad andra liknande frågor i andra bygder - är all statsrådet snarast ser till all presentera ett förslag lill ett nytt trafikpolitiskt beslut. Och intill dess ett sådant har fattats flr, somjag tidigare framhållit, inga inskränkningar av den omfattning som det här är fråga om genomföras.

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

0/77 SJ.S sektors-planering

Kommunikationsministern BO TURESSON:

Herr talman! Låt mig ta kammarens lid i anspråk några få minuter.

Hans Petersson i Röstånga frågade: Varför skall bandelen Elsöv-Tomelilla
nedläggningsprövas? Det är mycket enkelt, och del sade jagjivmill svar - del
beror på all riksdagen beslutat del. fi-"-

Hans Petersson i Röstånga förde också in energifrågan. Det är en väldigt stor och komplicerad fråga, och del finns kolossalt många synpunkter all anlägga på den. Men renl generelll kan man väl säga att del inle är självklart all det går åt mindre energi för att utföra en viss transportpreslaiion med tåg än med bil. Energiålgången beror på hur stor beläggning man har. Gäller det ett vanligt tåg skall vi komma ihåg all det alltid finns ett lok i framändan på tåget, och loket väger 70 ton. Del behövs en hel massa vagnar för att den vikten skall kunna slås ut, så att man inte flr en onödig belastning. En rälsbuss väger ungefär 40 lon. Finns det bara fyra passagerare i rälsbussen flr var och en av dem så att säga släpa omkring tio ton. Del är klart att del är oekonomiskt. Man klagar ibland på att det är oekonomiskt att åka personbil, om del bara sitter en person i varje bil. Men de har Ju bara med sig ett lon vardera, medan man i en dåligt utnyttjad rälsbuss som sagt får släpa med sig mångdubbelt mera i fråga om ton dödvikt.

Även om friktionen mellan järnvägsvagnens hjul och slålrälen är mindre än mellan vägfordonets ringar och vägen är del inte självklart all det alltid går åt mindre energi vid järnvägstransporter. Tvärtom kan sådana ibland vara förfärligt oekonomiska på grund av alt den rullande järnvägsmalerielen är så tung, vilket den måste vara av säkerhetsskäl och hållbarhelsskäl. Därmed inte sagt annat än att vi i de fall där det påvisbart finns ett stort underlag självfallet skall använda oss av rälsbunden Irafik. Del är jag den förste att

8 Riksdagens protokoll 1977/78:57-59

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om SJ.s sektors-planering

plädera för.

Hugo Bengtsson yrkade på att vi inte skall fatta några nedläggningsbeslut innan den kommande trafikpolitiska proposilionen behandlats av riksdagen. Jag delar hell den uppfattningen. Del är inte heller fråga om det i Landskrona. Vi flr verkligen hoppas alt jag skall kunna fl möjlighet att fullfölja min avsikt att framlägga en trafikpolitisk proposition för riksdagen före 1980.

Sedan klagar Hugo Bengtsson på den dåliga vagnmaleriel som SJ ställer lill förfogande nere i Skåne. Han säger alt SJ i tid borde ha sett om sitt hus och satt in nya vagnar, och han menar att SJ har ett stort ansvar för den situation som uppkommit. Det är klart alt SJ barett ansvar, men det största ansvaret, Hugo Bengtsson,vilar på ledamöterna av denna kammare. Det ärju riksdagen som år efter år i ett årtionde har förmenat SJ de investeringsanslag sorri är nödvändiga för alt SJ skall kunna upprätthålla sin kvalitetsstandard. Jag vågar påstå att av de nu närvarande ledamöterna i den här kammaren är del bara en som intagit en annan ståndpunkt. Del är Jag själv när jag vid behandlingen av trafikutskotlets betänkanden röstat för vpk-motioner och vpk-reservalioner , där man begärt ökade investeringsanslag för att ge SJ möjlighet att leva upp till de slandradkrav som denna kammare ställer på SJ. Del var 19 vpk-rösler och en moderatrösl, nämligen min, som stödde sådana förslag. Jag kunde göra det därför alt jag som ledamot av SJ:s styrelse på den tiden hade varit med om all till riksdagen framföra krav på att få investeringsmedel, så att man skulle kunna klara nödvändiga nyanskaffningar.

Formuleringen i den del av mitt svar som avsåg Hugo Bengtssons interpellaliori.'innebar inte någon antydan om att kommunerna skulle vara med om att betala SJ:s investeringar. Del var bara ett enkelt konstaterande all man måste ha klart för sig hur finansieringsfrågan skall lösas. Delta kan ge mig anledning att ännu en gång framhålla för riksdagen alt det är här i riksdagen som SJ:s investeringsanslag beslutas.

HANS PETERSSON i Röslånga (fp):

Herr lalman! Jag har lilel svårt att förstå Bo Turessons matematiska spekulationer, och frågan är om jag kan ge honom godkänt. Jag utgår naturiiglvis från alt det inle bara finns fyra passagerare ombord på rälsbussen. Beläggningen berorgivelvis också på om man lägger trafiken så att den passar människorna över huvud taget.

Jag ställde frågan varför linjen Eslöv-Tomelilla skulle dras in. Jag är väl medveten om riksdagens beslut, men det är människornas "varför" jag vidarebefordrar - det gäller de människor som bor vid denna linje. De ställer sig den frågan, och de påslår alt de vet varför man måste dra in denna linje.

Även länsstyrelsen har uppmärksammat SJ:s agerande när det gäller de nya tidtabellerna, som gör all människorna har svårt att åka tåg på de mindre bandelarna i Skåne. Man har skrivit lill SJ:s cenirtalförvaltning med anledning av de lidiabellsförslag som föreligger för senare delen av 1978 och första delen av 1979. I den skrivelsen granskar och kritiserar länsstyrelsen

några tidtabellsändringar som SJ föreslagit. Länsstyrelsen betonar alt del är olämpligt att ändra t. ex. på morgontåget från Svalöv lill Malmö. Får SJ igenom sin vilja ändras lidtabellen så att det blir omöjligt att åka med tåget från Svalöv till arbeten som börjar kl. 8 i Lund eller Malmö. Med tanke på nuvarande arbetsmarknadsläge flr man inte ändra på tågtidtabellen så att det blir svårare för dem som arbetar på platser utanför hemorten all komma till sina arbetsplatser.

Vad sedan gäller den linje jag har tagit upp, nämligen Eslöv-Tomelilla, vill länsstyrelsen ha kvar morgon- och eftermiddagsförbindelsen på Järnvägen. Många,säger länsstyrelsen, reser med dessa tåg, och det är orimligt all ändra lidtabellen så alt de två turer som används bara kan utnyttjas av strörese-närer. Det är alltså på detta sätt som SJ mister sina kunder. Man mister de resenärer som annars gärna skulle vilja ta tåget, därför att lidtabellen successivt ändras så att det är omöjligt att använda sig av det bästa kommunikationsmedel som finns här i landet.

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Om SJ:s sektors-planering

HUGO BENGTSSON (s):

Herr talman! Jag är lacksam för kommunikationsministerns deklaration att han också hoppas att han snart kan presentera ett förslag till nytt trafikpolitiskt beslut för kammaren. Jag noterar även med tillfredsslällelse att han hoppas att det inle skall bli någon nedläggning eller indragning av personirafiken på de spårbundna linjerna lill och från Landskrona. Jag har aktualiserat frågan här med anledning av de överläggningar som förevarit mellan företrädare för SJ och berörda kommuner. Men detla kommunikationsministerns uttalande gör mig lilel lugnare.

Nu säger kommunikationsministern all SJ:s besväriiga läge på investeringssidan faller tillbaka på kammarens ledamöter, som inte har varit tillräckligt generösa då det gällt att se till att bereda SJ erforderiiga medel för investeringar. Jag är naturiiglvis medveten om den rad beslut som fallats här och om alt SJ ständigt velat ha mer pengar.

Vi lever och kommer väl allt framgent alt få leva i ett samhälle där man kräver mer än vad samhället kan ställa till förfogande. Det är nog dess värre ett fenomen som vi får lära oss att leva med. Men jag hyser naturiiglvis stora förhoppningar om att situationen på detla område nu radikalt och markant skall förbättras med hänsyn lill kommunikationsminister Turessons förflutna, som han påpekade här, och till hans alldeles speciella intresse för dessa frågor.

Det är naturiiglvis inte riktigt just av SJ att komma till kommunerna och säga all det ser ut si och så på de aktuella bandelarna, när man under en följd av år har försummat dem. Hade man använt en del av de medel som flutit in från dessa mälarbanor - jag vill beteckna dem så - hade situationen inte behövt vara sådan som den är i dag. Mälarbanorna behövs väl. Jag föreställer mig att SJ inte bara kan köra med sina långlinjer; man måste väl också se till att människorna kan komma till och från de slora banorna.

Frågans allvar i stort framgår tydligt en dag som den här, då kommunikationsministern haft alt besvara en rad frågor och interpellationer som berör

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

0/77 SJ:s sektors-planering

praktiskt taget samma sak och som givit uttryck för den oro som människorna känner runt om i landet, där situationen är ungefär densamma. SJ talar om för de kommunala förtroendevalda att man kommer att göra inskränkningar och på litet sikt lägga ned den spårbundna trafiken. Och så vill man i nästa andelag diskutera - med samma kommunala förtroendevalda -kommunala ersättningar för all SJ skall kunna upprätthålla sin busstrafik! Om den här utvecklingen flr fortsätta dröjer det naturligtvis inte länge förrän man vill ha ersättning också för den spårbundna trafiken.

Jag fick en försäkran av kommunikationsministern all interpellationssvaret när del gäller SJ:s investeringar inte skall tolkas så, att SJ kommer att begära att kommunerna skall vara med och betala investeringarna i SJ:s rullande materiel. Del är ändå tillfredsställande.

Jag tycker att kommunikationsministern nu på allvar får ta itu med den här frågan. Se lill att presentera riksdagen ell lotalförslag, så att vi kan fatta ett samlat beslut i den här frågan från nya friska utgångspunkter! Det beslut som fattades för 15 år sedan är malätet och kan inte få lov att ligga till grund för bedömningarna längre.

CARL-WILHELM LOTHIGIUS (m):

Herr talman! Jag har nu suttit och lyssnat på debatten i ett stort antal frågor om SJ. Jag har fått förmånen - eller är del någonting annat? - att axla den nuvarande kommunikationsministerns mantel i SJ:s styrelse och haft viss lid på mig att i styrelsen la del av dessa frågor och fundera över dem. Jag kan därför inte underlåta all nu i riksdagen framför en del reflexioner.

SJ:s sätt att arbeta har regering och riksdag en gång dragit upp riktlinjerna för, och del har bl. a. en socialdemokratisk regering myckel kraftfullt genomdrivit här i riksdagen. Det har vi all leva med ännu elt tag. Jag hörde med glädje kommunikationsministerns uppfattning att man inte bör vidta några allmänna åtgärder förrän trafikpolitiska utredningen har lagt fram sitt betänkande. Del gäller i praktiken också de problem som SJ nu slår inför och som måste klaras av innan någol nytt trafikpolitiskt beslut kommer alt fattas.

Kommunikationsministern sade också myckel riktigt att riksdagens ledamöter kan lägga fram förslag och begära ökade anslag.

Jag har funderat på om man skulle kunna vända på diskussionen och säga så här: Riksdagsmännen tar upp klagomål i de olika distrikten från människor som känner sina resor hotade och som flr svårigheter med anledning av de inskränkningar som SJ på grund av den ekonomiska situationen måste göra. Men vad gör då dessa riksdagsledamöter inom sin egen kommun för att hjälpa SJ att (1 de transporter som erfordras för att SJ skall kunna gå ihop? Den regionala planeringen säger väldigt litet om de aktiva åtgärder som både näringsliv och kommuner kan vidta för att öka SJ:s godsmängd och antalet passagerare. För den opinionsbildare som en riksdagsman är borde det vara ett intresse all i sin ort medverka till att SJ flr tillräckligt mycket all transportera. Därigenom kan han åstadkomma de miljömässiga och samhällsekonomiska effekter som vi alla längtar efter.

Kommunikationsministern BO TURESSON:

Herr talman! Med anledning av Hugo Bengtssons senaste anförande vill jag säga alt del är självklart att vi alltid måste väga olika behov mot varandra, eftersom resurserna inle räcker till allt. Det var emellerlid inte detta som föranledde mig att svara Hugo Bengtsson, ulan det var närmast det att han beskyllde SJ för alt inle ha sett om sitt hus i tid, för all köra med dålig vagnmaleriel. Han sade att SJ har självt ett stort ansvar för den situation som har uppstått. Detta menade jag var litet orättvist, eftersom SJ inle har fått de ekonomiska resurserna att modernisera sin materiel.

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

0/77 SJ.S sektors-planering

HUGO BENGTSSON (s):

Herr talman! Kommunikationsministerns uppfattning att vi också har ell ansvar för den inträffade situationen och inte får lägga hela ansvaret på SJ kan jag dela. Men del räcker inle för att frita SJ från ansvar; hade SJ i tid sett om sill hus skulle man i dag inte behövt vara i denna situation.

Carl-Wilhelm Lothigius sade att vi som opinionsbildare i olika delar av landet borde medverka till alt underlaget för SJ ytterligare förbättras. Jag har på den punkten ingen annan uppfattning än han, och jag vet alt de kommunall förtroendevalda i de kommuner som jag talar för också delar den uppfattningen och vill all SJ skall fä så mycket som möjligt av frakterna och persontrafiken. Men det kan bli lilel problematiskt med hänsyn till hur SJ nu dirigerar godset och gör indragningar som innebär att företag och människor inte kan använda sig av SJ:s tjänster på samma säll som tidigare. Det bör också komma in i bilden.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 15 Föredrogs och hänvisades Motioner

1977/78:227 och 228 till konstitutionsutskottet 1977/78:229-231 till finansutskottet 1977/78:232-235 lill skatleutskotlel 1977/78:236 till Juslilieutskoltel 1977/78:237 och 238 till försvarsutskottet 1977/78:239 och 240 till socialförsäkringsutskottel 1977/78:241 och 242 till socialutskottet 1977/78:243 och 244 till utbildningsutskottet 1977/78:245-247 till trafikutskottet 1977/78:248 och 249 till jordbruksutskottet 1977/78:250 till civilutskottel

§ 16 Föredrogs och bifölls Interpellationsframställningar 1977/78:109 och 110

§ 17 Tredje vice lalmannen meddelade att propositionerna nr 100 och 101 skulle sättas sist på morgondagens föredragningslista.

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

§ 18 Anmäldes och bordlades Redogörelse

1977/78:3 Riksdagens lönedelegations redogörelse för dess verksamhet under år 1977

§ 19 Anmäldes och bordlades

Motioner

1977/78:251 av Erik Adamsson om ändrad mandatperiod för riksdagsutskotten

1977/78:252 av Ingegärd Frcenkel m.fl. om kvinnoprästfrågan

1977/78:253 av Sven-Gösta Signell m.fl. om förbud mol insamling och försäljning i anslutning till vallokal

1977/78:254 av Oswald Söderqvist m.fl. om folkomröstning om kärnkraft

1977/78:255 av Eric Enlund om alkoholupplysning

1977/78:256 av Äw/7e Torwald och Erik Johansson i Hållsla om beskattningen av traktamenten

1977/78:257 av Lars Werner m.fl. om upphävande av lagen om tillfälligt omhändertagande

1977/78:258 av Rune Johnsson i Mölndal och Märta Fredrikson om ersällning åt yrkesfiskare vid katastrofer i samband med oljeborrning

1977/78:259 av Rune Torwald och Johan Olsson om viss ändring i bokföringslagen

1977/78:260 av Eva Winther om utbetalning av förskott för vissa sjukrese-koslnader

1977/78:261 av Hugo Bengtsson och Gusti Gustavsson om besvär vid arrende av kyrklig Jord

1977/78:262 av Eric Enlund och Ingegärd Frcenkel om åldersgränsen för amatörboxning

1977/78:263 av Margareta Andrén om bättre skolmiljö för barn med allergiska besvär

1977/78:264 av Christer Nilsson m. fl. om inrättande vid universitetet i Linköping av en professur i onkologi

1977/78:265 av Karin Ahrland om översyn av bestämmelserna om vägskyltar

1977/78:266 av Kerstin Andersson i Hjärtum och Kerstin Göthberg om tågreserabatl för handikappade

1977/78:267 av Rune Johnsson i Mölndal och Märta Fredrikson om fortsatt bemanning av Måseskärs fyrplats

1977/78:268 av Alf Lövenborg om en försöksverksamhet på vissa av SJ:s Irafiksvaga bandelar

1977/78:269 av Björn Eliasson m.fl. om förbud mot flygbesprutning av lövskog

1977/78:270 av Bo Forslund m.fl. om planmässig sanering efter industrinedläggningar

1977/78:271 av Börje Stensson om vidgad varudeklaration

1977/78:272 av Lars Werner m.fl. om förstatligande av viss byggnadsmate- Nr 59

rialindusiri, m. m. Torsdagen den

1977/78:273 av Tommy Franzén m.fl. om personalutrymmen vid vissa it ianuari 1978

servicearbeten

1977/78:274 av Karl Hallgren m.fl. om arbetstagares rätt till ledighet för Anmälan av inter-

""""'"6 pellationer

1977/78:275 av Karl Hallgren m.fl. om tillträde till arbetsplats under

arbetskonfliki

1977/78:276 av Nils Hjorth m.fl. om införiivande av Älvkarieby, Tierp och Östhammar med det allmänna stödområdet

1977/78:277 av Rune Jonsson i Husum och Stig Olsson om arbetslöshetsförsäkringen för deltidsanställda

1977/78:278 av Lars Werner m. fl om lönesättningen för unga arbetstagare

1977/78:279 av Inga Lantz m.fl. om ålgärder mot barnolycksfall i vissa bostadslägenheter

1977/78:280 av Börje Nilsson om översyn av landshövdingsämbelel

1977/78:281 av Lars Werner m.fl. om hyresslopp, m. m.

1977/78:282 av Anna Wohlin-Andersson m.fl. om vidgad rätt till bostadsbidrag

§ 20 Anmälan av interpellationer

Anmäldes och bordlades följande interpellationer som ingivits lill kammarkansliet

den 11 januari

1977/78:111 av Thure Jadestig (s) lill socialministern om inventeringen av vissa läger-, kurs- och sommarhemsgårdar, m. m.:

1969 års bamslugeutredning anförde i sitt slutbetänkande SOU 1975:94 all socialstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen gemensamt skulle upprätta en uppruslningsplan för kommunernas och de folkrörelseägda läger-, kurs- och sommarhemsgårdarna. Man skulle genomföra dels en inventering, dels en allmän uppmstningsplan.

Under hösten 1977 erhöll socialstyrelsen regeringens uppdrag alt svara för en inventering. Kommunerna uppmanades att inventera och kostnadsberäkna eventuell uppmstning i fråga om såväl byggnationer som inventarier. Tyvärr hade kommunerna endast ca en månad på sig för delta arbete.

Med hänsyn lill den korta handläggningsliden har man anledning förmoda att många kommuner icke kunde genomföra denna inventering enligt socialstyrelsens önskemål.

Med hänvisning till vad som anförts anhåller jag att få ställa följande frågor till socialministern:

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Anmälan av interpellationer

100

Anser statsrådet att den lid som stod till kommunernas förfogande kan anses vara rimlig?

Är statsrådet beredd alt medverka till en förnyad kommunal inventering?

Vilka ekonomiska resurser är staten beredd all ställa till förfogande?

Vilka resultat har den aktuella inventeringen kommit fram lill?

1977/78:112 av Rune Ångström (fp) lill industriministern om åtgärder för all främja sysselsättningen i Vindelådalen:

När dåvarande statsministern Olof Palme den 1 april 1970 lämnade svenska folket beskedel alt vattenkraften i Vindelälven ej skulle byggas ut gav han samtidigt löftet lill folket i ådalen att de skulle kompenseras för den föriust av arbetstillfällen som beslutet innebar.

Under de sex år som den socialdemokratiska regeringen sedan regerade blev aldrig löftet om särskilda ålgärder för alt främja sysselsättning och utveckling i Vindelådalen infriat. I stället har det "eviga" väntandet på initiativ från statsmaktens sida hämmat andra initiativ i området och haft en förödande inverkan på den regionala utvecklingen.

När den nuvarande regeringen trädde lill gavs hoppfulla signaler om att något skulle hända i området. En arbetsgrupp tillsattes för alt utvärdera och prioritera föreslagna objekt, och vid den uppvaktning inför regeringen våren 1977 som skedde under ledning av landshövdingen i AC län betygade de närvarande statsråden sin vilja att fullfölja de gamla löftena till folket i Vindelådalen. Under våren och hösten 1977 har kommunerna i Vindelådalen än en gång inventerat lämpliga objekt för att främja sysselsättning och utveckling i områdel, och del är klart dokumenterat att lämpliga objekt finns för omedelbar igångsättning.

Under liden som detla planeringsarbete pågått har det uppstått oro och undran kring en del uttalanden från regeringshåll angående beslutsamheten all ge Vindelådalen den särskilda kompensation som tidigare utlovats.

Uttalanden kan ryckas loss ur sitt sammanhang och därigenom förvanskas, och missförstånd kan uppstå. Av den anledningen är det viktigt alt bringa klarhet i saklägel då det gäller utlovade särskilda åtgärder lill Vindelådalen.

I della syfte hemställer jag om kammarens tillstånd all lill industriministern ställa följande frågor:

1. Är industriministern beredd att på regeringens vägnar förklara att del gamla löftet till folket i Vindelådalen, att särskilda åtgärder skall vidtagas för att kompensera den uteblivna vailenkraftsutbyggnaden, fortfarande är gällande?

2. Kan induslriministem lämna en redogörelse för hur planeringsläget är för dagen då del gäller de avsedda åtgärderna?

1977/78:113 avz/??/I//rfp/sso/? i Ljung(m)lill kommunikationsministern om pendeltågstrafiken på järnvägssträckan Göteborg-Alingsås:

Då SJ presenterar planer om inskränkt irafik på en bandel är motivet ofta ett svagt och vikande resandeunderlag. Så är inte fallet för den planerade

inskränkningen i trafiken på sträckan Göteborg-Alingsås. Än mer svårförståeligt ler sig SJ:s beslut eftersom del också strider mot riksdagens uttalande att nedläggningar inle skall ske innan riksdagen kunnat la ställning lill elt övergripande trafikpolitiskt beslut. Trafikbegränsningen på nämnda sträcka har varit föremål för förhandlingar mellan SJ och Göteborgsregionens kommunalförbund. Dessa förhandlingar har nu strandat.

Tidigare uttalande av kommunikationsministern har kunnat tolkas så all elt ingripande under tiden som förhandlingar pågår mellan partema inte är lämpligt.

Mol bakgrund av all SJ:s tidtabell för våren, med stora inskränkningar, nu är bekant och att förhandlingarna mellan parterna strandat vill jag lill kommunikationsministern ställa följande fråga:

Är kommunikationsministern nu beredd all med skyndsamma åtgärder ingripa för att trygga fortsalt lokal persontrafik mellan Göteborg och Alingsås?

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Anmälan av interpellationer

1977/78:114 av Oswald Söderqvist (vpk) lill utrikesministern om lån från AP-fonden till svenska företag i Brasilien:

Militärdiktaturen i Brasilien skiljer sig inte på något sätt, vare sig till arten eller graden, från de övriga latinamerikanska diktaturerna. Dödsskvadroner, som mördar dem som vågar protestera mol förtrycket, härjar med regimens goda minne och flr öppet stöd av polis och militär. Del senaste exemplet är frikännandet av chefen för dödsskvadronen i Säo Paolo, poliskommissarie Sergio Flaury. Han åtalades för mord på två människor. Rättegången var full av oklarheter, och åklagaren deltog i den "under protest". Trots många andra liknande anklagelser som ännu inte behandlats inför rätta befordrades Flaury "för förtjänstfullt arbete", och i dag är han chef för den största polisavdelningen i Säo Paolo.

Censur av tidningar hör till ordningen för dagen, och i november 1977 stämde ärkebiskopen i Säo Paolo statens president inför högsta domstolen därför att den katolska veckotidningen O Säo Paolo inle kunnat trycka ett tal av oppositionsledaren i senaten.

Ända sedan militärerna log maklen 1964 har de systematiskt gynnat den privata storföretagsamhelen, både inhemsk och utländsk. Del arbetande folkels rättigheter har lika systematiskt undertryckts. Det är förbjudet all organisera sig i fackföreningar. Kritik från den politiska oppositionen resulterar ofta i suspenderingar av enskilda deputerade eller, som nu senast våren 1977, alt pariamenlet helt enkelt slängs.

Svenska företag har i stor utsträckning utnyttjat del förelagsvänliga
klimatet i Brasilien. Det är ingen tillfällighet all Säo Paolo är den Qärde största
"svenska" industristaden. Den roll som svenska företag spelar i Brasilien
rimmar illa med del svenska talet om solidaritet med folken i tredje världen.
Under hösten 1977 har vi fått elt nytt exempel på detla. I elt dokument från
svenska ambassaden som pläderar för att svenska företag bör ges möjlighet
till ökade krediter heter del: " kanske minst lika viktigt som övriga

101

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Anmälan av interpellationer

framförda förslag vore- att hos AP-fonderna refinansiera sig för

långfristiga krediter lill fast ränta i svenska kronor". Mol bakgmnd av del anförda vill jag fråga utrikesministern: Är det i linje med den utrikespolitik som Sverige säger sig vilja föra all

tillåla att svenska arbetares pensionspengar investeras i en diktaturstat av

Brasiliens typ?

1977/78:115 av Oswald Söderqvisl (vpk) till handelsministern om förekomsten av svensk vapenexport till Brasilien, m. m.:

1 ett remissvar till handelsdepartementet över utredningsbetänkandet "Ökade insatser för svensk export lill u-länder" har Svensk-brasilianska handelskammaren gett elt uppseendeväckande förslag. På s. 6 punkt 8 i remissvaret slår följande: "Övrigt. En mycket stor del av den totala u-landsimporlen består av vapen; en stor potential för en ökad svensk export lill u-länder existerar således. Om Sverige avstår från denna exportmöjlighet medför det inga olägenheter för u-landet utan enbart en förlorad svensk exportaffär. Den svenska vapenindustrin och främst flygvapenindustrin (även varvsindustrin) står inför mycket stora problem varför en ändrad attityd hos myndigheterna, från att bedöma dylika affärer utifrån allmänpolitiska gmnder till alt se del mera kommersiellt, kan få stor inverkan på det svenska sysselsättningsläget."

Bestämmelserna för svensk vapenexport är välkända och behöver inte upprepas här. Från tidigare fall vet vi också att lagens skrivning om "interna strider" inte gäller och således inle heller förhindrar export av vapen till diktaturregimer som terroriserar och förtrycker del egna folket. Del har gällt under både den socialdemokratiska och den nuvarande regeringens tid. Om lägel i en stat är "stabilt" så är det tillåtet att exportera svenska vapen dit. Hur stabiliteten upprätthålls, även om det sker genom terror, poliliska mord och allmänt förtryck av oliktänkande, har ansetts som en underordnad fråga.

Svensk-brasilianska handelskammaren är en privat intresseorganisation som tillvaratar svenska företags intressen. Skrivningen i dessa dokument ger ändå anledning till vissa frågeställningar. Pågår del, under rådande kris, en uppmjukning av regeringens inställning lill vapenexport, "till att se det mera kommersiellt"? Är det för den borgeriiga regeringen, liksom del var för den socialdemokratiska, ointressant hur en regim behandlar sina egna medborgare när frågor om vapenexport avgörs? Efter det senaste årets alla högslämda tal om "mänskliga rättigheter" borde så inte vara fallet.

Mot bakgrund av del framförda vill jag fråga handelsministern:

Vilka slutsatser har dragits och vilka eventuella åtgärder har vidtagits i handelsdepartementet med anledning av det refererade remissvaret?

Pågår det någon svensk vapenexport och/eller krigsmaterielexport till Brasilien, och, om så är fallet, vad består den av?

102

§ 21 Meddelande om frågor

Meddelades alt följande frågor framställts

den 11 januari

1977/78:245 av Knut Wachimeister (m) lill budgetminislern om beskattningen av vissa reseförmåner:

Ämnar budgetminislern vidta åtgärder för att de ungdomar som i god tro utnyttjat AMS friresor ej i efterhand skall bli beskattade för denna förmån?

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Meddelande om frågor

1977/78:246 av Gudrun Sundström (s) till bosladsministern om utbyggnad av Kvarnsvedens Pappersbruk:

I en framtid blir del allt viktigare att återvinna pappersavfall. Kvarnsvedens Pappersbruk i Boriänge är ett företag som log initiativ till all återanvända pappersavfall i tillverkningen. Avtal har tecknats med flera kommuner i Dalarna och utanför länels gränser om att motta returpapper som insamlats. F. n. förbrukas 27 000 ton relurpapper i tillverkningen, och förelagel förespår en tredubbel användning av relurpapper på tio år.

Kvarnsvedens Pappersbmk har nu svårigheter att utöka sin verksamhet, om inte regeringen ger tillstånd till utbyggnad av anläggningen. Ansökan finns inlämnad, och på grund av den arbetssituation som nu är rådande i Boriänge är det angelägel att besked lämnas i denna fråga.

Med anledning därav vill jag fråga bostadsministern;

När tänker regeringen lämna besked till Kvarnsvedens Pappersbmk om en utbyggnad, så all företaget kan utöka sin verksamhet all tillvarata returpapper?

den 12 januari

1977/78:247 av Tage Sundkvist (c) till industriministern om åtgärder för all trygga fortsatt verksamhet inom tekoindustrin:

Svensk textil- och konfeklionsindustri har under många år tvingats arbeta under svåra konkurrensförhållanden. Detla har medfört all staten vid flera lillfällen tvingats ingripa för alt rädda produktionen och sysselsättningen. Under hösten 1977 beslutade riksdagen på förslag från regeringen om åtgärder som avsåg alt lätta trycket på tekobranschen. Dessa åtgärder synes dock inle vara tillräckliga. Som exempel härpå kan nämnas att Strands konfektionsfabrik i Katrineholm avser att fullfölja utfärdat varsel och därmed nedlägga driften i februari månad. Strands är en lill alla delar hell modern konfektionsfabrik, som synbariigen har klarat sig bra genom tidigare tekokriser i landet. Detta gördel än angelägnare att åtgärderna nu är av sådan art all även goda företag kan räddas.

103

Nr 59

Torsdagen den 12 januari 1978

Meddelande om frågor

Med anledning av det anförda vill jag fråga industriministern: Vilka åtgärder är induslriminislern beredd alt vidta, utöver tidigare gjorda åtaganden inom lekobranschen, för att trygga fortsatt verksamhet i välutvecklade och moderna förelag?

1977/78:248 av Anton Fågelsbo (c) lill justitieministern om offentliggörande av förteckning över innehavare av frikort hos SAS:

Är justitieministern beredd alt för riksdagen redovisa motiven till all förteckningen över tidigare och nuvarande innehavare av frikorl hos SAS inte offentliggjorts?

1977/78:249 av Bengt Gustavsson (s) till utbildningsministern om utbyggnaden av museilokaler på Julita gård:

Nordiska museet är som ägare engagerat i utbyggnad av museilokaler på Julita gård i Katrineholms kommun. Närmast aktuell är en andra etapp, som avser ell riksförråd för kulturhistoriskt värdefulla föremål. Dåvarande regering föreslog 6,7 milj. kr. för ändamålet 1975, vilket bifölls av riksdagen 1976. Redan 1975 hade byggnadsstyrelsen flit i uppdrag alt med stöd av riksdagens bemyndigande påskynda investeringarna om arbetsmarknadsläget så krävde. Projekteringsarbetet försenades dock. Del är nu av sysselsätiningsskäl nödvändigt alt arbetet får komma i gång. I regionen är f n. 43 byggnadsarbetare arbetslösa och 8 varslade om uppsägning om en månad. Ytterligare 15 byggnadsarbetare skulle bli arbetslösa i mars om byggnationen i Julita inle då flr komma i gång som länsarbetsnämnden önskar. Byggnadsstyrelsen har med hänvisning till de speciella förutsättningarna i skrivelse lill utbildningsdepartementet underställt frågan om projektets utförande regeringens prövning. Då regionens näringsliv brottas med myckel stora svårigheter, vilket självfallet påverkar byggnadsverksamheten i starkt negativ riktning, och då nästa vinter kastar ännu mörkare skuggor framför sig, är elt snabbi och positivt besked i delta ärende nödvändigt.

Med stöd av ovanslående motivering vill Jag fråga om utbildningsministern avser att handlägga ärendet så att Nordiska museets byggnation i Julita nu kan få sällas i gång.

104

1977/78:250 av Ulla Ekelund (c) lill jordbruksministern om förslag till riksdagen rörande fritidsbåtar:

Antalet fritidsbålar i Sverige beräknades 1976 uppgå till 700 000. Det åriiga nettotillskoltel har under senare år uppgått till ca 40 000 bålar. Två utredningar har sysslat med frågor som rör samhället och fritidsbålarna.

I den förra utredningen berörs bl. a. statliga och kommunala insatser för båtlivet, miljöproblem, sjösäkerhet samt registrering och avgift för fritidsbåtar. Den senare utredningen behandlar endast registreringsfrågan och framlägger olika alternativ.

Med hänvisning till vad som här anförts vill jag fråga: Nr 59

När avser statsrådet alt presentera förslag med anledning av de utredningar Torsdaeen den
""Sjorts? 12 januari 1978

§ 22 Kammaren åtskildes kl. 16.17. Meddelande om

frågor In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemert