Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1977/78:54

Fredagen den 16 december

Kl. 09.00

§ 1 Justerades protokollen för den 8 innevarande månad.

§ 2 Meddelande om ändrad tidpunkt för finansdebatten våren 1978, m. m.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Meddelande om ändrad tidpunkt för finansdebatten våren 1978, m. m.

Jordbrukspolitiken, m. m.

TALMANNEN:

Till kammarens ledamöier har utdelats en preliminär plan för kammarens sammanträden under tiden den 10 januari-den 27 mars 1978. Av denna plan framgår bl. a. att finansdebatten, som enligt tidigare lämnat meddelande skulle ta sin början onsdagen den 8 mars, nu utsatts till onsdagen den 1 mars.

§ 3 Föredrogs och hänvisades Propositioner

1911/1:16 till civilulskottet 1977/78:77 lagförslagen 2-4 lill Juslilieutskotlel i övrigt till trafikutskottet

§ 4 Föredrogs och hänvisades

Motioner

1977/78:209-212 lill justilieulskoltet

§ 5 Föredrogs men bordlades åter Finansutskottets belänkande 1977/78:13 Skatteutskottets betänkande 1977/78:19 Lagutskottets betänkande 1977/78:8 Näringsulskottels betänkande 1977/78:34

§ 6 Föredrogs och bifölls Interpellationsframställning 1977/78:100

§ 7 Jordbrukspolitiken, m. m.

Föredrogs jordbruksutskollels betänkande 1977/78:10 med anledning av propositionen 1977/78:19 om nya riktlinjer för Jordbrukspolitiken, m. m. jämte motioner.

I propositionen 1977/78:19 hade regeringen (jordbruksdepartementet) föreslagit riksdagen

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

dels att anta förslag lill

1. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
dels att

2. godkänna de i propositionen förordade allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken,

3. godkänna de i propositionen förordade grunderna för prisregleringen av jordbruksprodukter m. m.,

4. godkänna de i propositionen förordade grunderna för ekonomiskt stöd lill Jordbrukets rationalisering,

5. godkänna vad i propositionen anförts om avveckling av avgångsvederlag inom jordbruket,

6. besluta alt en lånefond för lån med uppskjuten ränta inrättades,

7. godkänna de i propositionen förordade grunderna för utlåning från lånefonden,

8. godkänna de grunder för prisstöd lill jordbruket i norra Sverige som förordals i propositionen,

9. godkänna de i propositionen förordade riktlinjerna för styrning av animalieproduktionens utbyggnad.

Propositionen hade hänvisats till skatteutskottet beträffande förslaget lill ändring i kommunalskattelagen och till Jordbruksutskottet i fråga om övriga förslag.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll anfördes följande:

"I propositionen läggs fram förslag till nya riktlinjer för jordbrukspolitiken. Dessa grundar sig på de förslag som avgelts av 1972 års jordbruksutredning. I propositionen behandlas jordbruksproduktionens framtida omfattning, inkomstmålet för de i jordbruket sysselsatta, principerna för prissättningen på Jordbruksprodukter och de statliga insatserna för Jordbrukels rationalisering.

Den framlida jordbrukspolitiken i vårt land bör främja ett rationellt utnyttjande av landels naturiiga resurser för jordbruksproduktion. Del innebär att den brukningsvärda åkerjorden bör utnyttjas för detta ändamål. Härigenom kan vi föregen del trygga en god livsmedelsberedskap och bidra lill livsmedelsförsörjningen i övriga delar av världen.

Förslagen innebär att ell huvudsyfte för jordbrukspolitiken skall vara att tillförsäkra dem som är sysselsatta inom jordbruket i alla delar av landet en ekonomisk och social standard som är likvärdig med den som jämförbara grupper uppnår. Vidare bör jordbrukspolitiken ha lill mål all tillgodose konsumenternas berättigade krav på säker tillgång lill livsmedel av hög kvalitet till rimliga priser.

De statliga insatserna för jordbrukets rationalisering bör främja en fortsatt rationalisering av jordbruket genom uppbyggandet och vidmakthållandet av rationella familjeföretag.

De ekologiska och miljömässiga aspekterna bör beaktas. Jordbrukspolitiken bör vidare ges en sådan inriktning alt Jordbruket och därtill

knutna verksamheter kan medverka i en aktiv regionalpolitik.

Prisregleringen på jordbrukels produkter föreslås i huvudsak utformad i enlighet med nuvarande principer. Mellanprislinjen bör bibehållas. Vidare föreslås en ökad insyn i och kontroll av vissa förädlingsleds kostnadsförhållanden m. m. Statens ansvar vad gäller finansieringen av spannmålsöverskotten understryks. Grunderna för jordbrukets inflationsskydd bibehålls.

I propositionen framläggs förslag lill ekonomiskt ralionaliseringsslöd, huvudsakligen i form av kredilgaranlier. För alt underlätta nyetablering inom jordbruket för personer med god Jordbruksutbildning och med litet eget kapital föreslås alt en särskild låneform införs som benämns lån med uppskjuten ränta. Prisstödet lill jordbruket i norra Sverige föreslås utbyggt till att även omfatta getskötsel och smågrisproduklion. För alt begränsa de större animalieproduklionsförelagens utbyggnad framläggs bl. a. förslag om differentierade slaktdjursavgifter inom slakisvinspro-duklionen."

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

I detta sammanhang hade behandlats

dels de under allmänna motionstiden vid 1916/11 års riksmöte väckta motionerna

1976/77:401 av Knut Wachimeister (m), vilken motion remitterats till näringsutskottel och sedermera överlämnats till Jordbruksutskottet,

1976/77:520 av Tore Nilsson (m),

1976/77:523 av Hans Pettersson i Helsingborg m. fl. (s), vari hemställts all riksdagen beslutade alt anhålla, all regeringen hos naturvårdsverket begärde en snabb utredning syftande lill förbud mot halmbränning,

1976/77:839 av Björn Eliasson m. fl. (c),

1976/77:847 av Börie Nilsson m. fl. (s), vari hemställts all riksdagen hos regeringen begärde en ändring av gällande lagar för uttag av yt-och grundvallen för bl. a. lanlbruksbevattning i syfte att fördela vattenresurserna på ett från samhällelig synpunkt lämpligt säll,

1976/77:853 av Hans Wachimeister m. fl. (m).

1976/77:974 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari föreslagits att riksdagen hos regeringen hemställde om

1. att former för vidgat stöd till småjordbruket i överensstämmelse med motionens riktlinjer utarbetades,

2. att förslag utarbetades i syfte alt ge samhället rätt att förvärva åkermark som icke brukats under 10 år,

3. att en jordförvärvsfond skapades av tillräcklig omfattning för all tjäna delta syfte.

Nr 54 4. att riktlinjer för att främja kooperativa driftsformer eller skapandet

Fredagen den samhällsägda jordbruk utarbetades,

16 dpcpmher 1977 ' '''' " skärpt lagstiftning för att göra slut på spekulationen i skogs-

och jordbruksfastigheter utarbetades.

Jordbrukspoliti
ken, m. m. 1976/77:1220 av Pär Granstedt m.fl. (c, m, fp),

1976/77:1221 av Paul Jansson m. fl. (s), vari hemställts alt riksdagen hos regeringen begärde att en utredning tillsattes med uppdrag att föreslå reglering av vattenföringen i våra vattendrag, varvid konsekvenserna av den starkt ökade jordbruksbevattningen särskilt beaktades,

1976/77:1227 av Svante Lundkvist m. fl. (s), vari hemställts att riksdagen i ett uttalande lill regeringen gav sin anslutning till de i motionen redovisade synpunkterna på vår framlida Jordbrukspolitik,

dels de med anledning av propositionen väckta motionerna 1977/78:52 av Tore Nilsson (m) och Per Petersson (m),

1977/78:63 av Rolf Hagel (-) och Alf Lövenborg (-), vari hemställts att riksdagen med bifall till regeringsförslagen i övrigt beslutade

1. att låta utreda frågan om upprättandet av kooperativa eller statliga jordbruk och trädgårdsanläggningar i framför allt de norra delarna av vårt land,

2. att av regeringen begära förslag, syftande lill att främja olika former av samverkan mellan jordbrukels utövare,

1977/78:64 av Sven Eric Åkerfeldt (c) och Anton Fågelsbo (c),

1977/78:76 av Björn Eliasson m. fl. (c),

1977/78:83 av Kari Erik Olsson (c) och Anna Wohlin-Andersson (c),

1977/78:84 av Per Petersson (m) och Tore Nilsson (m),

1977/78:89 av Karin Ahriand (fp) och Daniel Tarschys (fp),

1977/78:90 av Anna Eliasson m. fl. (c),

1977/78:91 av Björn Eliasson (c) och Stina Eliasson (c),

1977/78:92 av Märta Fredrikson m.fl. (c),

1977/78:93 av Margot Håkansson (fp), vari hemställts att riksdagen

beslutade anhålla att regeringen tillsatte en arbetsgrupp med alla berörda

6 parter för all utreda frågan om konkurrensneutralitet på matfeiisområdel.

1977/78:94 av Sven Eric Lorentzon m. fl. (m),

1977/78:95 av Kjell Mattsson (c) och Rune Johnsson i Mölndal (c),

1977/78:96 av Jan-Ivan Nilsson m. fl. (c),

1977/78:97 av Daniel Tarschys (fp) och Karin Ahriand (fp) samt

1977/78:98 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari föreslagits

1. alt riksdagen hos regeringen hemställde om förslag till kontrollåtgärder av produktionsmedels- och livsmedelsindustri,

2. att riksdagen hos regeringen hemställde om förslag lill borttagande av malmomsen alternativt en höjning av livsmedelssubveniionerna i motsvarande grad,

3. att riksdagen uttalade sig för all någon minskning av u-ländernas importkvot på den svenska livsmedelsmarknaden inle borde ske,

4. att riksdagen som sin mening uttalade all Jordfonden byggdes ut så att den kunde finansiera framlida samhälleliga jordförvärv i avsikt att behålla den förvärvade Jorden i samhällets ägo,

5. att riksdagen som sin mening uttalade alt inle enbart familjeförelag utan också samverkansföretag inom jordbruket borde främjas,

6. att riksdagen som sin mening uttalade att stödet lill rennäringen borde få den utformning som föreslagits i Svenska Samernas Riksförbunds (SSR:s) remissyttrande över jordbruksutredningen.

Utskottet hemställde att riksdagen skulle

1. godkänna de i propositionen förordade allmänna riktlinjerna för
jordbrukspolitiken,

a, b. c, d. e, 3.

2. beträffande utvecklingen inom jordbruket
anse motionen 1976/77:523 besvarad med vad utskottet anfört,
lämna motionen 1976/77:839 utan åtgärd,
anse motionen 1976/77:847 besvarad med vad utskottet anfört,
lämna motionen 1976/77:1220 ulan åtgärd och
anse motionen 1976/77:1221 besvarad med vad utskottet anfört,
beträffande jordbrukspolitikens mål och medel lämna ulan åtgärd

motionerna a. 1977/78:90, yrkande I, 1977/78:92 och 1977/78:97,

beträffande vissa markpolitiska frågor lämna ulan åtgärd motionerna 1976/77:853,

1976/77:974, yrkandena 2, 3 och 5, 1976/77:1227 i förevarande del och 1977/78:98, yrkande 4,

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

5. beträffande produktionsmålet och livsmedelsberedskapen lämna
ulan åtgärd motionerna

a. 1976/77:520 och

b. 1977/78:96, yrkande 1,

6. godkänna de i propositionen förordade grunderna för prisregleringen av jordbruksprodukter m. m.,

7. beträffande jordbruksnämndens styrelse lämna motionen 1976/77:1227 i förevarande del utan åtgärd,

8. beträffande jordbruksnämndens konsumentdelegation lämna motionen 1976/77:1227 i förevarande del utan åtgärd,

9. beträffande val av prislinje

a. lämna motionen 1976/77:401 utan åtgärd och

b. avslå motionen 1977/78:98, yrkande 2,

10. beträffande insyn och kontroll i fråga om förädlingsindustrin m. m.
lämna ulan åtgärd motionerna

a. 1976/77:1227 i förevarande del och

b. 1977/78:98, yrkande 1,

11. beträffande utredningen om den svenska kooperationens roll i sam
hället anse motionen 1976/77:1227 i förevarande del besvarad,

12. beträffande konsumentrepresenlationen i regleringsföreningarna på jordbrukets område lämna motionen 1976/77:12271 förevarande del ulan åtgärd,

13. beträffande finansieringen av överskotlsproduklionen lämna motionen 1976/77:1227 i förevarande del utan åtgärd,

14. beträffande prisregleringen för oljeväxter och fettråvaror lämna motionen 1977/78:93 utan åtgärd,

15. beträffande prisregleringen för socker och sockerbetor lämna motionen 1977/78:98, yrkande 3, utan åtgärd,

16. godkänna de i propositionen förordade grunderna för ekonomiskt stöd lill jordbrukels rationalisering,

17. beträffande vissa förslag till jordbruksstöd av i huvudsak regionalpolilisk karaktär lämna ulan åtgärd motionerna

a. 1976/77:974, yrkande 1,

b. 1976/77:1227 i förevarande del och

c. 1977/78:96, yrkandena 2 och 3,

18. beträffande upprättande av kooperativa Jordbruk m. m. lämna utan
åtgärder motionerna

a. 1976/77:974, yrkande 4, och

b. 1977/78:63, yrkande 1,

19. beträffande jordbrukets kapitalförsörjning lämna motionen 1977/78:94 utan åtgärd,

20. godkänna vad i propositionen anförts om avveckling av avgångsvederlag inom jordbruket,

21. beträffande villkor för statligt ralionaliseringsslöd lämna motionen 1977/78:89 utan åtgärd,

22. besluta all en lånefond för lån med uppskjuten ränta inrättades.

19. godkänna de i propositionen förordade grunderna för utlåning från lånefonden,

20. beträffande främjande av samverkansförelag lämna ulan åtgärd motionerna

a. 1977/78:63, yrkande 2, och

b. 1977/78:98, yrkande 5,

25. beträffande prisstöd lill jordbruket i norra Sverige

a. med bifall till regeringens förslag och med avslag på motionerna
1977/78:64, 1977/78:76 och 1977/78:95 godkänna de i propositionen för
ordade grunderna för prisstödet,

b. lämna motionen 1977/78:52 ulan åtgärd,

c. avslå motionen 1977/78:84,

d. anse motionen 1977/78:98, yrkande 6, besvarad med vad utskottet
anfört,

26. beträffande styrning av animalieproduktionens utbyggnad

a. godkänna de i propositionen förordade riktlinjerna,

b. lämna motionen 1977/78:83 utan åtgärd,

c. lämna motionen 1977/78:90, yrkande 2, utan åtgärd,

27. beträffande den svenska trädgårdsodlingens konkurrenskraft lämna motionen 1977/78:91 ulan åtgärd samt

28. lämna motionen 1976/77:1227 utan åtgärd i de delar motionen ej berörts under föregående punkter i utskottels hemställan.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande inledning mC m. av Svante Lundkvist, Maj Britt Theo
rin, Grethe Lundblad, Sven Lindberg, Gunnar Olsson, Håkan Strömberg
och Stig Alflin (samtliga s) som ansett att utskottet under 1 bort hemställa

att riksdagen skulle godkänna de av reservanterna förordade allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken,

2. beträffande inkomstmålet av Svante Lundkvist, Maj Britt Theorin,
Grethe Lundblad, Sven Lindberg, Gunnar Olsson, Håkan Strömberg och
Stig Alflin (samtliga s) som ansett att utskottets yttrande i viss del skulle
ha av reservanterna angiven lydelse,

3. beträffande produktionsmålet och livsmedelsberedskapen av Svante Lundkvist, Maj Britt Theorin, Grethe Lundblad, Sven Lindberg, Gunnar Olsson, Håkan Strömberg och Stig Alflin (samtliga s) som ansett alt utskottets yttrande i viss del skulle ha av reservanterna angiven lydelse.

4. beträffande prisregleringens administration m. m. av Svante Lundkvist, Maj Britt Theorin, Grethe Lundblad, Sven Lindberg, Gunnar Olsson, Håkan Strömberg och Stig Alftin (samtliga s) som ansett all utskottet under 7, 8 och 12 bort hemställa

att riksdagen skulle 7. beträffande jordbruksnämndens styrelse som sin mening ge re-

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

geringen till känna vad reservanterna anfört med anledning av motionen 1976/77:1227 i förevarande del,

8. beträffande jordbruksnämndens konsumentdelegation som sin mening ge regeringen till känna vad reservanterna anfört med anledning av motionen 1976/77:1227 i förevarande del,

12. beträffande konsumentrepresenlationen i regleringsföreningarna på Jordbrukets område som sin mening ge regeringen till känna vad reservanterna anfört med anledning av motionen 1976/77:1227 i förevarande del.

5. beträffande val av prisregleringsled av Einar Larsson (c), Hans Wachimeister (m), Filip Johansson (c), Arne Andersson i Ljung (m), Märta Fredrikson (c) och Tage Adolfsson (m) som ansett att utskotlets yttrande i viss del skulle ha av reservanterna angiven lydelse,

6. beträffande marknadsreglerande åtgärder av Svante Lundkvist, Maj Britt Theorin, Grethe Lundblad, Sven Lindberg, Gunnar Olsson, Håkan Strömberg och Stig Alftin (samtliga s) som ansett all utskottet under 13 bort hemställa

att riksdagen beträffande finansieringen av överskotlsproduklionen som sin mening ge regeringen till känna vad reservanterna anfört med anledning av motionen 1976/77:1227 i förevarande del,

7. beträffande jordbrukels inflalionsskydd och system för inkomstfölj-samhel, m. m. av Svante Lundkvist, Maj Britt Theorin, Grethe Lundblad, Sven Lindberg, Gunnar Olsson, Håkan Strömberg och Stig Alflin (samtliga s) som ansett att utskottets yttrande i viss del skulle ha av reservanterna angiven lydelse,

8. beträffande prisregleringen för olika produkter av Svante Lundkvist, Maj Britt Theorin, Grethe Lundblad, Sven Lindberg, Gunnar Olsson, Håkan Strömberg och Stig Alftin (samtliga s) som ansett alt utskottet under 14 bort hemställa

att riksdagen skulle beträffande prisregleringen för oljeväxter och fett-råvaror som sin mening ge regeringen till känna vad reservanterna anfört med anledning av motionen 1977/78:93,

9. beträffande rationaliseringsverksamheten av Svante Lundkvist, Maj
Britt Theorin, Grethe Lundblad, Sven Lindberg, Gunnar Olsson, Håkan
Strömberg och Stig Alftin (samtliga s) som ansett all utskottet under
16 bort hemställa

att riksdagen skulle godkänna de av reservanterna förordade grunderna för ekonomiskt stöd lill jordbrukels rationalisering.

Till betänkandet hade fogats särskilda yttranden

1. beträffande alternativa produktionsmetoder av Torkel Lindahl (fp).

2. beträffande styrning av animalieproduktionens utbyggnad av Svante      Nr 54
Lundkvist, Maj Britt Theorin, Grethe Lundblad, Sven Lindberg, Gunnar      Fredagen den
Olsson, Håkan Strömberg och Stig Alftin (samtliga s).            16 december 1977

SVANTE LUNDKVIST (s): Jordbrukspohti-

Herr talman! Låt mig börja med att konstatera att det här i riksdagen ken, m. m. under hela 1970-talet rått en betydande enighet om den svenska Jordbrukspolitiken.

Denna enighet har naturiiglvis berott på alt man i debatten om 1967 års beslut, som Jordbruksutskottets dåvarande ordförande centerpartisten Hansson i Skegrie slog fast, var ense om de allmänna principerna för jordbrukspolitiken. Men enigheten har också berott på att den dåvarande jordbruksministern Eric Holmqvisl för sin del betonade i propositionen alt man självfallet hade alt anpassa tillämpningen av dessa allmänna principer lill de ändrade förutsättningar som tid efter annan kunde komma att gälla. En sådan anpassning har Ju också skett.

Redan i 1967 års beslut aviserade sålunda departementschefen all man måste ompröva produktionsmålsättningen med hänsyn tagen till den utveckling på livsmedelsförsörjningens område som vi kunde komma att få. 1972 minskade jordbruksproduktionen i världen för första gången i modern lid. Eftersom befolkningstillväxten fortsätter resulterade minskningen av jordbruksproduktionen i svåra svältkatastrofer i vissa särskilt utsatta områden.

Världslivsmedelskonferensen 1974 i Rom slog fast att utvecklingsländernas livsmedelsförsörjning på sikt inle kan lösas genom en ökning av produktionen i industriländerna. Utvecklingsländerna måste få ökat stöd för au kunna utveckla sin egen produktion. Under tiden måste industriländerna bistå med livsmedelsleveranser och katastrofhjälp. Även Sverige utlovade att bistå med sådana insatser. Hänsyn till dessa utfästelser måste naturiiglvis tas i diskussionen om vår produktionsmålsältning. Därom har icke rått några delade meningar.

Enigheten i riksdagen om jordbrukspolitiken har tagit sig uttryck i att alla de uppgörelser om prissättningen på Jordbrukels produkter som träffats sedan 1967 enhälligt godtagits av de fyra stora partierna i riksdagen.

Denna enighet om jordbrukspolitiken underslröks ytterligare i 1972 års Jordbruksutredning, som tillsattes och fick sina direktiv av den socialdemokratiska regeringen. Utredningen hade att mot bakgrund av de allmänna mål, som även i fortsättningen skall gälla för vår jordbrukspolitik, pröva frågorna om produktionens omfattning, prisregleringssys-lemet och rationaliseringsslödets utformning. Den nådde fram till ell enhälligt betänkande. Utredningens förslag och synpunkter sammanfaller i allt väsentligt med den syn på jordbrukspolitiken som redovisas i den socialdemokratiska motionen 1227 som nu föreligger till behandling.

Det är sålunda ett gynnsamt utgångsläge jordbruksministern har haft
när han gått alt skriva sin proposition. Till detla gynnsamma utgångsläge 11

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

kan läggas de åtgärder som under den socialdemokratiska regeringens ledning vidtagits för alt stärka näringens ställning. För all exemplifiera: i den fysiska riksplaneringen, som den socialdemokratiska regeringen tog initiativet lill, har frågan om all tillförsäkra jordbruket goda pro-duktionsförulsätlningar när det gäller tillgången på mark aktualiserats. För att komma till rätta med en prisuppdrivande markspekulation tillsatte den socialdemokratiska regeringen en utredning med uppgift alt se över jordförvärvslagsliflningen, en utredning som snart är färdig med sitt arbete.

Jordbruksministern kunde för några veckor sedan vidare inviga de nya byggnaderna vid lantbruksuniversitetet, resultatet av en satsning på forskning och utbildning för näringens utveckling, som under den socialdemokratiska regeringens ledning fört fram lantbruksuniversitetet till en internationell tätposition på sitt område.

Det är sålunda en helt annorlunda situation för jordbruksnäringen som jordbruksminister Anders Dahlgren haft alt ta över än den som den senaste borgerliga regeringens jordbruksminister lämnade efter sig i början på 1930-talet.

Han länmade över ell krisdrabbal, illa utrustat jordbruk, där jordbrukarna levde i samma otrygghet som löntagarna. Ur denna otrygghet för dessa båda grupper växte fram en insikt om att jordbrukare och löntagare för en bättre försörjning var beroende av varandra. Socialdemokratin insåg nödvändigheten av att engagera samhället såväl i uppgiften all trygga löntagarnas rätt lill arbete och hyggliga levnadsvillkor som i uppgiften att bygga upp en livskraftig Jordbruksnäring. Denna strävan har kontinuerligt fullföljts under hela den socialdemokratiska regeringsperioden med avseende på såväl löntagarnas som Jordbrukarnas ställning. Den har för jordbrukets vidkommande markerats i 1947 och 1967 års jord-brukspoliliska beslut. Del är på denna grundval enigheten i 1970-talets jordbrukspolitik har byggts.

Om Jag inte missförstått saken har man på ansvarigt håll inom jordbruksnäringen, i första hand inom LRF, uppfattat denna enighet i stort om jordbrukspolitiken som en tillgång för näringen. Del var kanske därför inle så underligt om vi från socialdemokratiskt håll blev förvånade över alt jordbruksminister Anders Dahlgren utan alt ändra på direktiven för 1972 års jordbruksutredning började tala vitt och brett om att han avsåg att genomföra en ny och annoriunda jordbrukspolitik. Del är naturiiglvis därför som vi med särskilt intresse har granskal hans proposition.

Såvitt jag kan finna så bygger hans proposition i allt väsentligt på Jordbruksulredningens enhälliga förslag. Naturiiglvis frågar man sig då vad som kan vara anledningen lill att jordbruksministern är så angelägen om att tala om en ny och annorlunda Jordbrukspolitik. Jag tror att jag med några citat ur jordbruksdebalten skall kunna fånga in motivet för jordbruksministerns agerande.

Det första citatet lyder som följer: "Jag vill i sammanhanget understryka att det finns goda förutsättningar på lång sikt i vårt land för en

riktigt anpassad jordbruksproduktion och för den väl utvecklade livsmedelsindustri som har jordbruksproduktionen som bas. Det är därför angelägel att bevara ett livskraftigt jordbruk och alt de som arbetar i jordbruket i framtiden får en ekonomisk standard som är likvärdig med den som yrkesutövare inom andra näringar når." Detta citat är hämtat ur jordbruksminister Eric Holmqvisls proposition av år 1967.

Jag vill mot detta uttalande av den dåvarande jordbruksministern ställa hur statsminister Fälldin så sent som i årets höslremissdebalt skildrade avsikten med den socialdemokratiska jordbrukspolitiken i 1967 års beslut. På tal om de svårigheter vi har i vissa industribranscher hade han mage att säga all del inte fick "förleda oss all dödförklara dessa näringar på del säll som socialdemokraterna exempelvis ville göra med jordbruket på 1960-ialet".

I ett tal nyligen i Jämtland, refererat i centerpartitidningen Östersundsposten den 12 december, bidrar jordbruksutskottets ordförande, Einar Larsson i Borrby, lill folkupplysningen. Med hänvisning lill den proposition som vi nu behandlar säger Jordbruksutskottets ordförande all bondemorden från 1967 års jordbrukspolitik är historia.

Det är, ärade kammarledamöter, hela denna vettlösa och djupt osakliga propaganda som i första hand centerpartiet under dessa år har bedrivit mot den socialdemokratiska jordbrukspolitiken, och som jag skulle kunna ge otaliga exempel på, som har varit jordbruksministerns dilemma. I stället för att hederiigi erkänna den enighet som har rått omkring jordbrukspolitiken och värdet av denna enighet har jordbruksministern valt att söka rättfärdiga denna medvetet vilseledande propaganda om avsikten med den socialdemokratiska jordbrukspolitiken genom all lala om att nu skall del bli en ny och annorlunda jordbrukspolitik. Jag vågar påstå all det sanneriigen inte är näringens intressen som jordbruksministem i detta sammanhang månar om. Det är i första hand centerpartiets alltmera skamfilade trovärdighet han skall försöka rädda.

När nu Jordbruksministern i de stora dragen inle har något nytt att komma med i Jordbrukspolitiken så måste han naturligtvis på annat säll försöka göra markeringar som skulle kunna lydas som om alt här händer någonting helt nytt och annorlunda. Sålunda är propositionen i vissa delar skriven som om vår Jordbrukspolitik, frågan om hur vi skall trygga vår livsmedelsförsörjning, skulle vara ett partsintresse för jordbrukarna. Jordbruksministern säger sålunda i propositionen att ett huvudsyfte med jordbrukspolitiken skulle vara att vi uppnår inkomsimålei för jordbrukarna. På annat ställe i propositionen säger han emellertid att prissättningen på jordbrukets produkter bör ske med hänsyn tagen till alla de faktorer som kan ha betydelse i sammanhanget. Eftersom vi från socialdemokratisk sida förutsätter all han då utöver inkomsimålei menar samhällets krav på effektivitet och hänsynen lill konsumenternas betalningsförmåga, så har vi utgått ifrån att han på detta ställe i propositionen menar att de här tre faktorerna liksom tidigare skall väga lika tungt i jordbrukspolitiken.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

Nr 54 Denna oklara skrivning från jordbruksministerns sida har förorsakat

Fredagen den "" vånda på den borgerliga kanten i utskottet. Från att vi först har

16 december 1977 ' överens om en tolkning av propositionen, som skulle innebära alt

-------------- jordbrukarinlresset och konsumentintresset skulle ha samma tyngd som

Jordbrukspolifi- tidigare i förhållande lill varandra och att delta förhållande borde ul-
ken, m. m. tryckas i utskottets betänkande så, all inga missförstånd på den punkten

kan uppslit, har de borgerliga ledamöterna i utskottet slutgiltigt stannat inför en sk rivning, som måste tolkas så alt Jordbrukarna skall favoriseras på konsunnenternas bekostnad. Inkomstmålet skall enligt utskottsmajoriletens mening vara huvudsyftet med jordbrukspolitiken. Effektiviteten i näringen och konsekvenserna för konsumenterna är tydligen för utskottsmajoriteten andrahandsfrågor.

Från socialdemokratins sida finner vi del naturligt att säga att ett huvudmål för jordbrukspolitiken måste vara att trygga vår livsmedelsförsörjning. Detla skall ske i en långsiktig och planmässig hushållning med de naturresurser som utnyttjas i jordbmket och under hänsyn tagen lill skyddet fön miljön. Det skall ske i en rationellt bedriven produktion, som ger dem som arbetar i jordbruket en standard likvärdig den som Jämförbara grupper har och åt konsumenterna livsmedel av god kvalitet till rimliga priser. Konsumenterna får i dag bära den stora bördan av den misslyckade ekonomiska politik som regeringen för. I detta läge finns det sanneriigen inga motiv all inför de förhandlingar om ett nytt jordbruksavtal, som snart skall starta, göra uttalanden som favoriserar jordbrukarna på konsumenternas bekostnad.

En annan punkt där jordbruksministern vill försöka stärka jordbrukarnas position vid förhandlingsbordet är frågan om hur det s. k. spannmålsöverskottet skall finansieras. Vi accepterar från socialdemokratisk sida synsäUet att den åkerareal som i dag effektivt kan brukas i stort sett kommer alt odlas också i framtiden. Vi har i denna fråga exakt samma insitällning som jordbruksutredningen, nämligen all inga samhällsåtgärder för all öka eller minska arealen är motiverade. Vi skall slå vakt orn den goda jorden. Vi noterar med tillfredsställelse den förståelse som jordbruksministern i propositionen visar för det behov som i vissa fall kan föreligga all ta även jordbruksmark i anspråk för bebyggelse och vägbyggande. Jordbruksministern har enligt vår meningen betydligt mer realistisk inställning lill kommunernas problem och behov i dessa sammanhang än den som bostadsministern gett uttryck för när hon bl. a. för Skånes vidkommande talat om all 99,9 % av jordbruksmarken skall förbehållas jordbruket.

Vi är medvetna om alt vi på den areal vi nu brukar under normalår
kommer att få ett betydande spannmålsöverskott. Alt det saknas motiv
rör att stimulera lill produktion utöver detta överskott tror jag vi alla
är överens om. Den ordning som f. n. tillämpas med inlösenpriser för
hela spannmålsskörden för vilkas infriande staten ytterst slår som garant
kan stimulera till sådan produktion. Jordbruksministern vill förstärka
14 denna stimulans genom alt fiytta över ytterligare kostnadsansvar på sam-

hällei och konsumenterna.

Enligt socialdemokraternas mening bör samhällets prisgarantier begränsas till den del av spannmålsskörden som behövs för konsumtion inom landet, för livsmedelsberedskapens krav samt för att uppfylla de åtaganden vårt land gjort för katastrofhjälp och liknande humanitära ändamål. Det finansiella ansvaret för övrig del av skörden bör bäras av jordbruket. Därför bör enligt vår mening i prisöverläggningarna fastställas dels ett inlösenpris, dels den kvantitet för vilken inlösenpriset skall gälla. Kvantiteten bör grundas på förut uppräknade behov. För det sålunda fastställda inlösenpriset bör samhället bära ansvaret. Vad beträffar den övriga spannmålsskörden - det som kommer all exporteras på rent kommersiell basis - bör näringen själv och inte samhället och konsumenterna ta det ekonomiska ansvaret.

Del innebär att i stället för alt vi nu är tvungna att la en stor del av del utrymme som tillfaller jordbruket i prisförhandlingarna i anspråk föran betala en produktion som vi inte själva utnyttjar kan delta utrymme läggas på en produktion som kanske ur såväl konsumenternas som producenternas synpunkt ter sig mer motiverad. En sådan ordning bör också öka möjlighelerna till en jämnare inkomstfördelning mellan Jordbrukarna. Det är en utveckling som socialdemokratin vill främja.

Om sålunda propositionen innehåller skrivningar som avser att stärka jordbrukarnas ställning vid förhandlingsbordet är den desto mer avvisande mot förslag som syftar till all skapa bättre förutsättningar för konsumentsidan att hävda sina intressen. Den kritik som från remissinstansernas sida riktas mot jordbruksulredningens förslag är, som jag uppfattar del, i första hand uttryck för en oro över den starka ställning Jordbrukarna har i förhållande till konsumenterna när respektive intressen skall vägas mot varandra och fullföljas i den praktiska hanteringen av livsmedelsförsörjningen.

Jordbrukarna behärskar råvaran och i betydande grad också livsmedelsproduktionen samtidigt som de åtnjuter ell starkt skydd för sin näring från samhällets sida. De stora löntagarorganisationerna och de myndigheter som övervakar priser och konsumentintressen har krävt ökad insyn och ökat infiytande för konsumenterna.

Socialdemokraterna har i den motion, 1227, som lämnades i Januari i år, fört fram förslag till en rad åtgärder som skulle stärka konsument-infiytandet. I regeringens proposition är gensvaret för dessa magert.

Socialdemokratin log tidigt en positiv inställning till jordbrukarko-operationen. Denna var och aren nödvändig förutsättning för jordbrukels gynnsamma utveckling och för all de inom jordbruket yrkesverksamma skall erhålla en god bärgning. Framväxten av en stark jordbrukarko-operalion har spelat en betydelsefull roll i uppbyggnaden av en effektivare jordbruksnäring och en rationell distribution och förädling på livsmedelsförsörjningens område. Vinsten härav har också kommit samhället och konsumenterna till godo.

Utvecklingen har emellertid lett till att producentkooperationen på

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

många områden blivit helt dominerande. Detla gäller mejeriproduktionen, oljeväxierna och stärkelsen, för vilka producenikooperalionen har hela marknaden. Inom slakt av nöt och svin har man i dag 81 % av marknaden och inom ägg- och spannmålshandel har man över 70 % av marknaden.

Kostnaderna för jordbrukets produktionsmedel, konstgödsel, foder och maskiner med tillbehör är av utomordentligt stor betydelse för kostnadsutvecklingen inom jordbruket. Kostnadsutvecklingen för dessa produktionsmedel bestämmer utvecklingen av produktionsmedelskosinadsin-dex, som styr den automatiska inflationskompensaiionen lill jordbruket. En allt större del av marknaden för dessa produktionsmedel har kommit att behärskas av jordbrukskooperationen eller enskilda företag som arbetar med olika former av konkurrensbegränsningar.

Utvecklingen mot en allt större dominans förjordbrukarkooperalionen eller enskilda monopolföretag i viktiga delar av det näringsliv jordbrukspolitiken omfattar aktualiserar en prövning av statens och konsumenternas möjligheter lill insyn och inflytande inom denna verksamhet.

Den ställer naturligtvis också allt större anspråk på de resurser den andra parlen, konsumenterna, har lill sitt förfogande vid överläggningarna om prissättningen på jordbrukels produkter. Den ställer krav på samhället att vidmakthålla balansen mellan de intressen som påverkar den praktiska tillämpningen av vår jordbrukspolitik.

Men jordbruksministern ställer sig kallsinnig såväl lill jordbruksutredningens enhälliga förslag om en översyn av konsumentdelegationens ställning som en rad remissinstansers yrkande om förstärkning av delegationens resurser. Likaså avvisar jordbruksministern den utvidgning av representationen för allmänintresset i jordbruksnämndens styrelse som riksdagen föregående år ställde sig bakom. Detta krav har ökat i styrka, inte minst mot bakgrund av utvecklingen på livsmedelssubvenlione-ringens område. Andra socialdemokratiska ledamöier i jordbruksutskottet kommer alt gå närmare in på motiven för vår reservation i dessa sammanhang. Jag vill bara nöja mig med att konstalera jordbruksministerns myckel svala intresse för konsumenternas ställning inom jordbrukspolitiken.

Socialdemokratin bygger sin uppfattning på att jordbrukspolitiken inte enbart är en angelägenhet för jordbrukarna, producenterna, utan i lika hög grad en angelägenhet för konsumenterna. När jordbrukarna genom ett ökat skydd från samhällets sida och genom utvecklingen i övrigt på jordbrukets område kunnat skapa sig en allt starkare ställning, är det nödvändigt att samhället genom åtgärder av det slag, som vi förordat i vår motion och understryker i reservationen, svarar för all balansen mellan parterna kan upprätthållas.

När jordbruksministern i propositionen så tydligt markerar all han vill favorisera jordbrukarna på konsumenternas bekostnad är det ju inte särskilt förvånansvärt all de stora löntagarorganisationerna reagerar.

Man kan sålunda säga att jordbruksministern byggt sin proposition

i allt väsentligt på jordbruksutredningens enhälliga förslag och att han i den meningen fullföljer den jordbrukspolitik som vi varit ense om under hela 1970-lalet. Men han beskriver riktlinjerna för jordbrukspolitiken så att de kan tolkas till Jordbrukarsidans förmån och gör konsumentfrågorna till ell slags andraplansintresse i sammanhanget. Den tolkningen har i varje fall den borgerliga ulskollsmajorileien eftersträvat i sitt betänkande.

Om del är detta jordbruksministern avser när han talar om en ny och annoriunda jordbrukspolitik, då är han enligt min uppfattning ute på farliga vägar. Förutsättningen för den enighet vi hitintills har haft omkring jordbrukspolitiken är tveklöst att den också kan mötas med förtroende från konsumenternas sida. Ur jordbruksnäringens synpunkt är en annan politik både kortsynt och oförnuftig.

När del gäller rationaliseringspoliliken och regionalpolitiken ansluter vi oss ifrån socialdemokratins sida till de enhälliga förslag som utredningen har lagt på bordel. Vi konstaterar sålunda alt familjejordbruket även i fortsättningen kommer att vara den dominerande förelagsformen på jordbrukets sida. Hela den utveckling vi har haft sedan 1967 har ju, i enlighet med inriktningen i 1967 års beslut, inneburit att man skulle eftersträva all stärka möjlighelerna att skapa bärkraftiga jordbruksföretag. Om dessa frågor var man också ense 1967. För all på nytt citera Hansson i Skegrie, så uttryckte han saken så, att "den verkligt stora uppgiften i strukturrationaliseringen under relativt lång tid framöver främst måste vara alt göra dessa små enheter bärkraftiga genom alt t. ex. fördubbla deras storlek".

Även om vi nu liksom 1967 ansluter oss till uppfattningen om familjejordbrukens dominerande ställning som företagsform i det svenska jordbruket vill vi lika litet som jordbruksministern utesluta andra förelagsformer från möjlighet att erhålla rationaliseringsstöd. Vi tycker del är angeläget att man stöder möjligheterna till sambruk. Sambruk kan bli den företagsform som bättre löser många av de arbetsfördelnings-och frilidsproblem som tveklöst jordbruket i dag har bekymmer med. Jag upplevde som jordbruksminister att unga jordbrukare ofta var tilltalade av tanken all sambruka sina enheter för att utvinna de fördelar av både ekonomisk och social karaktär som kan vara svåra att uppnå på den enskilda enheten.

Vi kommer senare att få ta ställning till de förslag som utredningen lagt med avseende på jordbrukets roll i regionalpolitiken. Låt mig bara i del sammanhanget få slå fast vad vi från socialdemokratiskt håll uttalar i en reservation, där vi säger att jordbrukels betydelse från regionalpolilisk synpunkt måste ses i sitt totala samhällsekonomiska sammanhang. Del innebär att det särskilda regionalpolitiska jordbruksstödet, som vi tillstyrker, inte får bli ell surrogat för andra sysselsällningsbefrämjande ål-gärder och en aktiv arbetsmarknadspolitik.

Likaså vill vi slå fast att kombinationseffekterna jord-skog inle enbart

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

2 Riksdagens protokoll 1977/78:54-55

Nr 54 får ses från jordbrukssynpunkt utan också måste ses från skogsnäringens

Fredagen den utgångspunkt.

16 december 1977 '' gäller de för jordbruket och jordbruksnäringens framtid så

--------------- angelägna markfrågorna får vi återkomma till diskussionen sedan re-

Jordbrukspoliti- geringen lagt sina förslag med anledning av jordförvärvsulredningens
ken, m. m. betänkande.

Vi har i vår motion redovisat hur vi ser på markfrågorna.

För socialdemokratin är det en angelägen uppgift att med olika medel söka medverka till en god markhushållning och motverka markspeku-lalion med en oskälig prisstegring som följd.

Socialdemokratin hävdar att möjligheten att bli jordbrukare inte bara får förbehållas den som ärver eller har ekonomiska resurser att förvärva mark. Här som på andra områden i samhällslivet bör den genom kunskaper, erfarenheter och intresse mest lämpade få chansen.

Sammantaget är vi övertygade om alt den svenska jordbruksnäringen har goda möjligheter lill en gynnsam utveckling i framtiden. De åtgärder som har vidtagits under årens lopp för all stärka näringens ställning och trygga vår livsmedelsförsörjning ger näringens utövare del i den allmänna standardförbättringen och konsumenterna skydd mot orimliga prisökningar. Vi har lagt en god grund för näringens framtid.

Socialdemokratin har inte sökt strid om jordbrukspolitiken. Vi har tvärtom såväl i utredningsarbetet som i vår motion och i utskottsbehandlingen av propositionen eftersträvat att bygga vidare på den goda grund för näringens utveckling som i bred enighet lagts under de år socialdemokratin i regeringsställning haft ansvaret för jordbrukspolitiken. Om jordbruksministern och utskottsmajorilelen tror att en gynnsam framtid för jordbruksnäringen går över försöken att profilera motsättningar mellan producenter och konsumenter i Jordbrukspolitiken är jag övertygad om att man tar allvarligt miste.

Jordbruksministern har i dag ett enastående tillfälle att ge sitt bidrag till den fortsatta enigheten om jordbrukspolitiken genom all förklara att det icke har varit hans avsikt att förskjuta tyngdpunkten mellan jordbrukarnas, samhällets och konsumenternas intressen i jordbrukspolitiken lill någons favör utan alt han i stället är beredd att bibehålla den jämvikt mellan dessa intressen som hitintills har varit vägledande i vår jordbrukspolitik. Riksdagen kan göra detsamma genom alt ansluta sig till de reservationer som jordbruksutskottets socialdemokratiska ledamöter fogat till utskottsbelänkandel.

Herr talman! Jag yrkar bifall till dessa reservationer.

OSWALD SÖDERQVIST (vpk);

Herr talman! Vänsterpartiet kommunisterna har genom sin represen
tant i 1972 års jordbruksulredning ställt sig bakom de förslag och ytt
randen som utredningen har framfört, och vi ställer oss också bakom
den proposition som lagts fram av regeringen i denna fråga. Vi har dock
18 i vissa delar en avvikande uppfattning, som jag här vill redovisa och

som vi har gett uttryck för i de motioner som vi har väckt under del här året.

Vi delar alltså den uppfattningen som andra partier har, all den inriktning och den sloriek som vårt jordbruk har f n. är ändamålsenlig och alt det inte finns någon anledning all i någon större omfattning vare sig öka eller minska den odlade arealen eller sätta in åtgärder i sådan riktning. Vi menar däremot att del finns anledning all uppmärksamma småbrukarnas situation något mer än man har gjort. Det finns, särskilt i Norriandslänen - kanske speciellt i Norrbotten - fortfarande en stor grupp brukare som måste hänföras lill den kategorin. Och de regler som finns för stöd lill dem är, menar vi, inle tillräckligt generösa, utan stödet borde kunna utökas ytteriigare. Vi har i vår motion i den frågan också begärt alt riksdagen skall uttala sig för att sådana åtgärder vidtas att del stödet kan ökas.

Vi anser alt själva livsmedelsproduktionen, som jag sade tidigare, i stort sett barden sloriek som den måste ha. Vi är kritiska mot tankegångar som går ut på att vi skulle driva upp jordbrukets produktion i Sverige och exportera livsmedel. Uttryck för sådana funderingar har hörts ibland från vissa håll - framför allt pä grund av att vi vissa år fått betydande överskoll av spannmål. Vi anser all det är en felaktig väg och instämmer där i den mening som framförts av Svante Lundkvist. Det är inte rationellt alt odla livsmedel i form av spannmål och annat i Sverige och sedan försöka skeppa ut del lill andra länder. Det har visat sig - inte bara när det gäller svenska leveranser, utan kanske framför allt när del gäller leveranser av vete och annat från länder med stora överskott, såsom exempelvis USA - att sådana leveranser oftast inle kommer de verkligt behövande lill godo ulan smusslas undan av mellanhänder. Det blir också ofta ett mycket stort svinn vid sådana leveranser på grund av dåliga lagringsmöjligheter, transportmöjligheter och annat i de mottagarländer det rör sig om, alltså utvecklingsländerna. Skall man stödja utvecklingsländerna och försöka förbättra deras livsmedelssituation, gör man det alltså bättre genom att ge dem annan hjälp, så att de kan utveckla sitt eget jordbruk.

En viktig fråga när del gäller Jordbrukspolitiken är markpolitiken. Vi har där den från övriga partier kanske mest avvikande meningen - framför allt från regeringspartiernas. Vi anser att samhället måste bedriva en mycket mer aktiv markpoliiik. Vad som nu sker och har skett med accelererande fart under de senaste åren, speciellt under 1960- och 1970-lalen, är att priserna på jordbruksfastigheter drivs upp lill oanade höjder på grund av del spekulalionsintresse som finns - man placerar pengar just i Jordbruksfastigheter. Det betyder all de svenska jordbruksfastigheterna i allt snabbare takt köps upp och ägs av folk som inte brukar dem själva. Vi håller på att få en jordägande grupp människor som har hell andra yrken än jordbrukarens, som är bosatta i städerna och ofta har höga inkomster av andra yrken eller affärsverksamhet. Dessa vill placera sitt överskott i jordbruksfastigheter för att tillgodogöra sig vär-

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolili-ken, m. m.

deökningen, alltså inflationsskydda sina pengar.

Så småningom kommer, som Svante Lundkvist sade, förslag till ny jordförvärvslag att läggas fram. Vi får avvakta och se vad den kommer att medföra. Vi vill föreslå - det har vi gjort tidigare också - vissa konkreta åtgärder, som skulle kunna ändra det här förhållandet. Vi anser att Jordbruksmark som inte brukas, som inle ägs av en brukare, skall kunna förvärvas av samhället efter en tioårsperiod. Om någon köper upp jordbruksmark, lägger den för fäfot och inte håller den i bruk, då bör samhället ha rätt att gå in och lösa in den marken. På del sättet skulle samhället kunna få tillgång till jordbruksmark som man sedan till rimliga priser kunde sälja till folk som har intresse och utbildning för jordbruk och som vill leva på jordbruk.

En annan viktig aspekt i detta sammanhang är arrendalorernas situation. De kapitalintressen som köper upp mark, som inle själva vill bruka den och som inle heller vill lägga den för fäfot, arrenderar naturligtvis ut den. Antalet arrendatorer här i landet har ökat mycket snabbt under senare år. I de större jordbruksbygderna arrenderas uppemot 50 % av marken ut. Ägarna sitter i städerna eller på annat håll. I Sörmlands län är över 50 % av åkerjorden utarrenderad, i Östergötlands län 48 96, i Malmöhus län 41 96, i Skaraborgs län 33 96, osv. Detta aren utveckling som inte är önskvärd. Vi håller på att faen grupp människor, arrendatorer, som inte själva äger den Jord de brukar. Vi närmar oss här andra länder i Europa men framför allt de s. k. utvecklingsländerna, där bara ett fåtal människor äger den jord de brukar. Stora jordägare äger merparten av jorden och arrenderar ut den; brukarna får bara den begränsade vinst de kan få ut av sitt arrende.

Det är en ordning som vi tycker är felaktig. Vi har föreslagit att arrendatorer skall få rätt att inlösa arrenderade marker efter ett arrendeinnehav på 20 år.

I delta sammanhang vill jag beröra familjejordbruket och dess roll.

Vi är fullt på det klara med att den förhärskande ägarformen och bruk-ningsformen inom överskådlig lid kommer att vara familjejordbruk. Den är fast förankrad i den svenska traditionen. Men vi anser all man borde göra mera för att främja andra ägandeformer. Det finns en rädsla för kollektivt och kooperativt ägande som gör att man inle på ett tillräckligt aktivt sätt uppmuntrar sambruksföretag eller kooperativa företag. Det har funnits ett svall intresse för att främja och understödja sådana bruk-ningsformer. Det finns ingen anledning alt den formen skall vara något slags styvbarn i detla sammanhang.

Mot bakgrund av den utveckling jag redogjort för på markpolitikens område skulle sambruksföretag mycket väl kunna vara en lösning på problemen, särskilt i sådana bygder där det finns en stor andel småbruk - jag tänker då framför allt på Norriandslänen. Det sägs visserligen i propositionen att samverkansförelag också skall få ralionaliseringsslöd, osv., men vi anser att man borde bedriva en mer aktiv politik på detla område.

Jag vill sedan övergå lill att lala litet om den vidare förädlingskedjan i livsmedels- och Jordbruksproduktionen.

Som också Svante Lundkvist nämnde ligger livsmedelsindustrin och även produktionsmedelsindustrin i stor utsträckning i händerna på jordbrukskooperationen. Det är inte i och för sig något fel på del. Det finns en annan aspekt som är myckel mer viktig och allvariig, och del är de stora multinationella livsmedelsföretagens roll i Sverige och Västeuropa över huvud tagel. De har systematiskt köpt upp stora delar av den svenska livsmedelsindustrin. Bolag som Unilever och General Food äger stora delar av de svenska livsmedelskedjorna. Det är ingen önskvärd utveckling. Vi anser att samhället borde skaffa sig större kontroll och insyn i dessa förelag.

Detsamma gäller naturiiglvis de företag som verkar på produktionssidan. I det fallet är vi överens med socialdemokraterna, och vår representant i Jordbruksulredningen har anslutit sig lill den socialdemokratiska reservationen i dessa frågor. Om det visar sig nödvändigt att öka kontrollen och insynen i dessa företag, framför allt de multinationella förelagen, bör samhället göra det.

Vpk:s gamla och välkända krav att mervärdeskatten på livsmedel skall tas bort har i viss mån tillgodosetts under senare år genom att man valt en mellanprislinje, som vi alla är överens om skall vara kvar. Vi ser det som en framgång Kr den politik som vi har bedrivit att man gör ingrepp i prissättningen på livsmedel. Om man inle lar bort momsen - vilket krav vi inte har fått gehör för - anser vi att livsmedelssubventionerna bör höjas lill en nivå som ger motsvarande effekt. Vi har inga dogmatiska synpunkter härvidlag - det vikliga för oss är alt man får fram livsmedel lill låga priser. Matkontoi tar för de flesta familjer, särskilt för barnfamiljer i låga inkomstlagen, en relativt större del av inkomsten än för dem som har en bättre ekonomisk ställning. Därför är livsmedelskontot en väsentlig post för dessa grupper.

Det är viktigt för oss att konsumentinflylandel ökas och alt de remissinstanser som Svante Lundkvist nämnde får insyn i de nämnder och instanser som reglerar dessa frågor. I del fallet kommer vi alt följa den socialdemokratiska reservationen och rösta för ett ökat konsument-inflytande.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna 1976/77:944 och 1977/78:98 punkterna 1 t. o. m. 5.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

EINAR LARSSON (c):

Herr talman! Oswald Söderqvisl för ett på flera vitala punkter intressant resonemang. Till stora delar hänför del sig emellertid, som han själv säger, till förslaget om en ny Jordförvärvslag som vi skall kommentera i ett senare sammanhang.

Svante Lundkvist log upp ett anförande som Jag har hållit i Östersund. Jag har ett manuskript lill det föredraget - del är inte alllid man har det, men Jag var den här gången litet orolig för att man skulle kunna

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

dra felaktiga slutsatser av vad jag sade eller citera mig fel. Jag skall överlämna det manuskriptet till Svante Lundkvist. Jag har inte använt ordet bondemord. Jag har inte haft tillfälle all läsa tidningarna där uppifrån, men om man har lagt det ordet i min mun är det felaktigt, och det beklagar jag i så fall.

Svante Lundkvist för en underlig debatt, där han i något slags vånda inför sig själv inle riktigt vet om han är enig med jordbruksministem eller inle. Jag skall inte försöka hjälpa honom ur den våndan. Jag vill bara säga alt antingen ställer sig Svante Lundkvist bakom propositionen eller också gör han det inte. Om han ställer sig bakom propositionen - varför då dessa häftiga angrepp?

Herr talman! Tio år har nu förflutit sedan Sveriges riksdag fattade ett allmänt jordbrukspolitiskt principbeslut. Del är nu min förhoppning att förslaget om nya riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m., till vilket riksdagens jordbruksutskott i sill betänkande nr 10 hemställerom bifall, skall kunna utgöra grunden för svensk jordbrukspolitik under minst tio år framåt i liden.

Förslaget innebär att naturresursen Jord i vårt land skall helt och fullt utnyttjas till högsta möjliga produktion, alltså i enlighet med allmänt vedertagna principer om bästa möjliga hushållning med våra naturresurser. Vidare är ett huvudsyfte med jordbrukspolitiken all tillförsäkra dem som är sysselsatta inom Jordbruket i alla delar av landet en ekonomisk och social standard som är likvärdig med den som uppnåtts av jämförbara grupper. Vidare bör jordbrukspolitiken ha lill mål all tillgodose konsumenternas berättigade krav på säker tillgång lill livsmedel av hög kvalitet och till rimliga priser.

De statliga insatserna bör främja jordbrukets rationalisering genom uppbyggande! och vidmakthållandet av rationella familjeförelag. De ekologiska och miljömässiga aspekterna bör beaktas, liksom folkhälsans roll.

Jordbruket ges en sådan inriktning att Jordbruket och därtill knutna verksamheter kan medverka i en aktiv regionalpolitik.

En speciell tyngdpunkt lägger regeringen i sitt förslag vid solidaritetsfrågan, där man nu för första gången klart säger ifrån att jordbrukets sysselsatta skall ges möjlighet att bli fullvärdiga medlemmar av välfärdssamhället Det är också därför man så starkt markerar nödvändigheten av alt deras sociala standard förbättras.

Dessa och övriga nya riktlinjer är myckel välformulerade i proposition nr 19, vilken ulskottsmajoriteten lill alla delar tillstyrker. För tids vinnande vill Jag i detta anförande begränsa mig till att instämma i regeringens definitioner och förslag till tolkning av huvudsyften och målsättningar. I övrigt hänvisar jag till proposition nr 19.

Därefter vill Jag försöka redovisa de motförslag eller kompletterande förslag som väckts av riksdagens ledamöter, speciellt i de fall då dessa förslag lett till reservationer.

Socialdemokraterna har inte ansett sig ha anledning att väcka en partimolion i anledning av proposition nr 19. Det skulle kunna tolkas så

att man är beredd all ställa sig bakom regeringens förslag. Om så är fallet eller inte må man själv vittna om. Man väckte emellertid vid föregående riksmöte en principmolion, och den åberopas nu som bakgrund till åtta reservationer och ett särskilt yttrande, vilka - som Jag nämnde - jag något vill kommentera.

I reservationen I, som omfattar fyra sidor, säger man sig i stort sett kunna instämma i propositionen. Men man vill ändå ha sina egna formuleringar. Om man verkligen hade menat allvar med sina instämmanden, skulle den reservationen inte ha varit nödvändig. Men bakom till synes ganska små nyansskillnader i uttryckssätt kan dölja sig ganska betydande skillnader i synsätt och grundinställning. Jag skall la ett enda exempel. På s. 9 skriver ulskotlsmajoritelen:

"Utskottet finner i likhet med jordbruksministern skäl tala för att man
klarare än utredningen markerar inkomstmålels viktiga roll ."

I reservationen 1 däremot tolkas uttalandena i propositionen så "att
någon tyngdpunktsförskjutning mellan de primära jordbrukspoliliska må
len inte är avsedd- ". Detta visar en väsentlig skillnad i grundsyn

och det är alltså där meningarna delar sig.

I reservationen 2 vänder man sig mot jordbruksministerns bestämda uttalande angående del värdefulla i särskilda låginkomslsatsningar - att inom ramen för dessa kunna vidta åtgärder för att förbättra jordbrukarnas sociala standard, genom avbytarverksamhet osv. Så långt sträcker sig inte socialdemokraternas solidaritet och hänsyn lill medmänniskan. Nej, här vill man ha sin egen formulering, och den lyder: Jordbrukarnas sociala standard bör principiellt kunna diskuteras i samband med prisöveriägg-ningarna. Del är inte särskilt mycket man har att komma med på den punkten.

I reservationen 3 säger man: "Del finns inle heller nu, lika litet som

år 1967, någon anledning all aktivt verka för en minskning av

arealen." Det är alldeles rätt. Det finns ingen anledning nu och del fanns inle heller någon anledning då. Det är bara en liten detalj jag vill göra kammaren uppmärksam på. Tolkningen av 1967 års beslut är medvetet förrädisk, och Jag vill för enkelhetens skull hänvisa till reservanternas eget citat ur 1967 års beslut, med början på s. 41 i betänkandet:

"Jordbrukspolitiken bör under den framtid som kan överblickas in
riktas på all, samtidigt som en viss samhällsekonomiskt motiverad
minskning av produktionens omfattning sker, en fortsatt snabb ratio
nalisering -- ."

Detta är något av den centrala kärnan i jordbruksdebalten under 1960-talet och början av 1970-talet. Här är del som del skiljer sig. Och det är små, ganska förrädiska nyanser i formuleringarna som i sig själva har en innebörd som förklarar den lidvis känsloladdade debatten. Jag tror att det är hell omöjligt för utanför jordbruket slående grupper att riktigt förslå eller känna vilken oerhörd press denna attityd i 1967 års beslut innebar för särskilt det mindre och medelstora jordbruket. Jag vet att Svante Lundkvist vägrar att förstå detta resonemang. Jag tror

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, nt. m.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

tyvärr inte all det är en medveten vägran att förstå, vilket ytterligare komplicerar ambitionen alt förklara för honom.

Sanningen beträffande åkerarealens storlek hänger i huvudsak samman med all man i näringen haren egen inneboende dynamik och framtidstro, och då kommer också naturresursen Jord att utan särskilda åtgärder från samhällets sida utnyttjas på mest effektiva sätt.

Beträffande reservationen 4 om jordbruksnämndens styrelse, konsumentdelegationens sammansättning och resurser, anser utskottet i likhet med den enhälliga utredningen och jordbruksministern all utökning av antalet ledamöter skulle rubba den balans som hittills förelegat och dessutom försämra nämndens praktiska arbetsmöjligheter. Rent formellt ankommer det på regeringen alt besluta i hithörande frågor.

Jag har erfarit att Bertil Jonasson senare under debatten ämnar kommentera reservationen 5 och lägga ett särskilt yrkande, som jag har tagit del av och som kammarens ledamöier efter hand får ta del av, och jag har möjlighet att instämma i det yrkandet i stället för i reservationen 5.

Reservationen 6 tar upp ansvaret för de kostnader som kan uppstå vid spannmålsexport. Utskottet anser att produklionsmålsättningen motiverar att staten ikläder sig del övergripande ansvaret för prissättning, överskott på spannmål och andra arealbaserade produkter. Här vill emellertid inle socialdemokraterna ställa upp och här finns alltså anledning för utskottsmajoritelen att kräva ett besked. I ganska onyanserade formuleringar lägger man över kostnadsansvaret hell och hållet på jordbruket. Vi är därmed tillbaka i den känsloladdade debatten om del här verkligen går ut på arealminskning eller inte. Förstår inte socialdemokraterna att resonemangen i reservation 6 i realiteten innebär en önskan om arealminskning?

I reservationen 7 förs ett ganska underligt resonemang om att kapitalvinsterna inom jordbruket borde beaktas vid inflationskompensaiionen. Jag vill då för enkelhetens skull peka på den redovisning som Oswald Söderqvisl nyss gjorde när det gäller förhållandet i Sverige mellan självägande bönder och arrendatorer. Det krävs här en närmare redovisning av socialdemokraterna hur man tänker sig all en sådan kapitalvinst - låt mig kalla det så - skall kunna kalkyleras in i prisöverläggningarna, när bortåt hälften av jordbrukarna är arrendatorer och alltså inte äger den mark som eventuellt är föremål för markvärdestegring på grund av inflation. Jag vill i det sammanhanget fråga: Man kan väl inte på allvar mena att i lönerörelsen skall tas in resonemang om vad löntagarna eventuellt kan ha "tjänat" på en värdestegring av fast egendom. Jag tror inte att socialdemokraterna har tänkt igenom konsekvenserna av del man här föreslår. En mera exakt definition av tankegången -om den nu finns där - skulle vara värdefull för den fortsatta debatten.

Vad beträffar reservationen 8 anser ulskotlet liksom den enhälliga jordbruksutredningen att de resonemang som där förs är tveksamma, eftersom råvarukostnaderna för mejerierna aldrig kan göras identiska med

övriga livsmedelsindustriers råvarukostnader. Vi finner därför all frågan kan anslå tills den blir aktuell och alt den då bör tas upp i samband med prisöverläggningarna.

I reservationen 9 bekänner reservanterna att de inle helhjärtat vill acceptera familjeföretagen. Man tycker sig i det här avseendet ha anledning att göra en reservation bara för att ändra formuleringen i skrivningen från "familjeföretag" till "jordbruksföretag". Jag tycker alt detta är en väldigt väsentlig bekännelse om skillnaden i synsätt, och jag kan bara konstatera all den skillnaden finns.

Till betänkandet är också fogat ett särskilt yttrande som talar om att konkurrensförhållandena skulle komma att snedvridas om en differentierad slaktdjursavgifi infördes. Jag vill med anledning av detla nöja mig med att ställa/frågan: Vad menas med formuleringen all konkurrensförhållandena "snedvrids"? Vilka särskilda storföretag är del som man här vill slå vakt om genom det särskilda yttrandet?

Enskilda riksdagsledamöter har i ett 30-tal motioner anfört synpunkter på med jordbrukspolitiken sammanhängande frågor. Utan att på något sätt undervärdera alla dessa synpunkter vill jag nu för tids vinnande nöja mig med alt hänvisa till jordbruksutskottets skrivningar i anledning av olika motionsyrkanden. Jag vill dock säga all vad som framförts i motionerna ligger väldigt nära de formuleringar som finns i propositionen - i vissa fall är yrkandena tillgodosedda, i andra fall kan man ur propositionen utläsa all de kommer att bli del och i något fall har utskottet inle kunnat instämma i motionärernas tankegångar och därför avslagit motionerna.

Herr talman! Sammanfattningsvis vill jag göra gällande all förslaget till nya riktlinjer för jordbrukspolitiken som del framförs i utskottsbetänkandet nr 10 utgör en mycket betydelsefull grund för vårt lands framlida livsmedelsförsörjning. Förutom all förslaget ger värdefulla riktlinjer för det framlida förhållandet mellan i näringen sysselsatta och övriga befolkningsgrupper har del myckel väsentliga konsekvenser för stora delar av näringslivet. Framtidstro och investeringsvilja i Jordbruket och därtill knutna verksamheter har positiva, mycket långtgående effekter i fråga om sysselsättning, regionalpolitik, naturvård och miljöpolitik, men också positiva effekter i vår valutabalans.

Det är ett förslag i hela folkets intresse, som jag nu ber att få yrka bifall lill.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

SVANTE LUNDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Larsson i Borrby tycks ha otur med de cenlerparlistiska tidningarna som refererar honom då han är ute och talar. Jag har referatet i min hand, och där slår talat om att bondemordel från 1967 års Jordbrukspolitik är historia.

Sist vi träffades i ett diskussionsmöte, herr Larsson i Borrby och jag, hade jag ett referat från en annan cenlerpartitidning, där det stod att nu får del vara slut med jakten på bönder. Del var vad herr Larsson

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. in.

i Borrby då hade sagt, och även delta uttalande dementerade han - del var när vi träffades i Skövde och diskuterade.

Uppenbarligen är det så alt när centerpartisterna har bedrivit sin upplysningsverksamhet omkring jordbrukspolitiken har det skett på ett sätt som missförstås ute i bygderna. Kanske är detta faran med det sätt på vilket de bedriver sin propaganda.

När herr Larsson i Borrby här redovisade vår reservation, började han med att tala om den vånda som jag skulle känna inför den situation jag har befunnit mig i när del gäller propositionens beskrivning av inkomstmålet. Men våndan var helt på den borgerliga ulskottsmajoritetens sida. Det känner herr Larsson i Borrby väl lill. Som jag redovisat i mitt första inlägg var vi från början överens om att vi skulle tolka jordbruksministern på del sättet alt det icke skulle vara avsikten att göra en tyngdpunktsförskjutning mellan de intressen som är representerade i dessa sammanhang: jordbrukarna, konsumenterna och samhället. Men man stannade slutgiltigt för en annan tolkning. Här slår nu herr Larsson i Borrby fast alt huvudsyftet med Jordbrukspolitiken i vårt land skall vara inkomslulvecklingen för jordbrukarna. Del är på den punkten Jag vill ha besked från jordbruksministern: Är det också hans uppfattning?

Huvudsyftet bör vara att trygga vår livsmedelsförsörjning på ett sådant sätt som jag här redovisat, och under förutsättningen all vi också kan skapa likvärdiga inkomstmöjligheter för Jordbrukarna och hyggliga livsmedelspriser för konsumenterna. Men nu slår man alltså fast i detta sammanhang - och i den samhällsekonomiska situation vi nu befinner oss i - all jordbrukarna i de förhandlingar som ganska snart börjar om ett nytt jordbruksavtal skall favoriseras genom ett uttalande från riksdagens sida.

Nu blinkar redan lampan i talarstolen. Jag har ytterligare svar att ge herr Larsson i Borrby, men Jag får komma igen. Vi har också en arbetsfördelning bland utskotlsreservanterna som gör alt herr Larsson i Borrby kommer att få svar på sina frågor.

EINAR LARSSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande debatten i Skövde gör sig Svante Lundkvist skyldig till ytterligare ett fel. De uttryck jag använde där, när han var närvarande och hörde, dem står jag för och dem har jag inte dementerat.

När han inte klarar del här med Östersund, försöker han med någonting annat. Jag skall bara avsluta den debatten med att överlämna lill Svante Lundkvist manuskriptet från Östersundsföredraget.

Dessutom vill Jag säga alt de uttryckssätt som har förekommit i tidningarna säger kanske trots allt, Svante Lundkvist, någonting om temperaturen i jordbruksbefolkningens stämning. Det kan förklaras på det sättet.

Beträffande vad jag slår fast här om tyngdpunkten när del gäller olika övergripande mål, så har jag varit myckel noga med att exakt citera propositionens formuleringar, och utskottsmajoritelen slår bakom propositionen till alla delar.

SVANTE LUNDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Detta kommer uppenbarligen att innebära att herr Larsson i Borrby och jag får utväxla handlingar. Del som står i tidningarna är utan tvivel uttryck för de stämningar som herr Larsson i Borrby och andra centerpartister har skapat när de varit ute och talat i dessa frågor. Jag håller hell med herr Larsson i Borrby på den punkten.

Får Jag sedan fortsätta med alt kommentera vad herr Larsson i Borrby sade beträffande våra reservationer.

När det gäller åkerarealen säger herr Larsson i Borrby alt det inle är riktigt säkert att vi socialdemokrater står bakom vad vi sagt om åkerarealen, nämligen att del inte bör finnas anledning alt vare sig öka eller minska den. Detta finns, säger herr Larsson i Borrby, försåtligt instucket i en redovisning på s. 41 av vad socialdemokraterna egentligen vill.

Vad gör herr Larsson i Borrby här? Först och främst vill jag nämna all på s. 41 finns en redovisning av vad som ingick i 1967 år jordbrukspoliliska beslut och motiven för dessa beslut. Med hänsyn tagen till den missvisande kritik som man fortlöpande riktal mot dessa beslut och de feltolkningar som vi har blivit beskyllda för begärde vi i utskottet att få det här redovisat som bakgrund lill utskottets betänkande, så alt man skulle kunna läsa vad som var rätt och riktigt. Vi fick lov att reservera oss för alt få med detta stycke i utskottets beskrivning av bakgrunden. Det är första gången som jag upplever att man förvägrar utskottsledamöter alt få den bakgrund som diskuteras redovisad på ell riktigt sätt och all utskotlsledamöter alltså måste reservera sig för att få med beskrivningen.

Vidare försöker herr Larsson i Borrby med den bakgrund som är redovisad från 1967 års beslut göra gällande att det är detta som är motivet för våra handlingar nu. Vi diskuterade ju arealen i ell helt annat läge 1967. Den socialdemokratiska regeringen anslöt sig till ett uttalande från den jordbruksutredning som arbetat, att del skulle vara lägst 80 % självförsörjningsgrad; De borgerliga sade 90-80 % självförsörjningsgrad.

Bägge dessa siffror pekade mot en viss minskning av jordbruksarealen. Delta är återgivet i del uttalande som gjordes i propositionen år 1967. Det redovisas i dag på s. 41 i utskottets betänkande som den historiska handlingen, och då försöker herr Larsson i Borrby göra gällande att del är det understuckna argument i arealdebalten som vi inle vill ta fram i dag och som skulle dölja sig bakom vad som är vår egentliga uppfattning, att man inle behöver vare sig öka eller minska arealen. Del är en ful taktik i argumenteringen, herr Larsson i Borrby.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

EINAR LARSSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Svante Lundkvist har inle förstått finessen i min redovisning av de här resonemangen.

Jag säger att i reservationen 3 skriver socialdemokraterna: "Det finns inte heller nu, lika litet som år 1967, någon anledning att med sam-

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

hällsålgärder aktivt verka för en minskning av arealen." Och Jag säger att det är rätt, det är bra. Skillnaden är bara den all 1967 hade man den formulering som nu myckel rikligt är redovisad här. Avsikten var att minska arealen. Och jag säger att detta var felaktigt, vilket vi försökte förklara redan 1967. Därför kan Jag nu också påstå att resonemanget i reservationen 3 är korrekt. Det fanns ingen anledning att minska arealen då lika litet som nu. Svante Lundkvist har inte riktigt förstått finessen i den tankegången.

Talmannen anmälde att Svante Lundkvist anhållit alt lill protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

ARNE ANDERSSON i Ljung (m):

Herr talman! Ytterligare några limmar gäller den av socialdemokraterna år 1967 genomdrivna jordbrukspolitiken. Sveriges bönder och de borgerliga partierna har länge väntat på den stund om några limmar, då riksdagens talman med sill klubbslag bekräftar att lantbruket i landet formellt skall verka inom ramen för de nya riktlinjer för jordbrukspolitiken som vi Just nu behandlar.

Slut är då den epok som började under 1960-talels första hälft och som bl. a. innebar alt den svenska lantbruksnäringen, om inte praktiskt sååtminstone teoretiskt, ansågs för all framtid vara bestämd alt producera dyrare livsmedel än omväridens jordbruk. Därför skulle man från lani-bruksnäringen föra över resurser i form av arbetskraft och kapital till andra samhällssektorer.

1967 års jordbrukspolitiska beslut kännetecknades av en strävan till en minskning av jordbrukets produktionsresurser. Bl. a. skulle arealen åkermark minskas. Vidare avsåg man att sänka självförsörjningsgraden, och som medel härför angavs bl. a. strukturrationalisering, effektivisering och en dämpad prissättning, dvs. de facto en prispress. Märk väl, jag påslår inle alt prispress som medel inskrevs i 1967 års beslut, men de åtgärder som då beslutades innebar möjligheter alt använda prispress som medel. Bara vetskapen om att del varit möjligt all formellt tillämpa prispressen som ett medel i jordbrukspolitiken har varit ett orosmoment, som nu emellertid undanröjs genom all jordbrukels roll i det svenska samhället vinner erkännande.

Näringens roll kan inte enbart mätas med hänsyn lill dess bidrag till bruttonationalprodukten. Dess betydelse är långt större, eftersom den fullgör en nödvändig basfunktion även i del industrialiserade samhället. Enligt min mening är inkomstmålels precisering och ställning i propositionen en viktig markering. Del ger jordbrukarna en möjlighet lill samma rättigheter som andra grupper i samhället har rätt att hävda - varken mer eller mindre.

Jordbruket ger i dag medborgarna en trygghet som två tredjedelar av världens befolkning f n. saknar, nämligen förvissningen om att del finns mat för da:gen.

Fastän bara 4-5 % av den förvärvsarbetande befolkningen är sysselsatt i jordbruket, är Sverige vid normalskörd nära nog helt självförsörjande. All Sverige också skall kunna förbli detta, borgar jordbruksutredningens enighet och propositionen för, där det fastslås ett produktionsmål baserat på en areal som i stort sett motsvarar dagens. Detta är enligt min mening myckel betydelsefullt.

När Jag inledningsvis beskrev 1967 års Jordbrukspolitiska beslut, och kritiserade detta, kan det ju le sig egendomligt att vi i dag har så pass stor areal som ca tre miljoner hektar med god effektivitet. Härav får man emellertid inle föriedas att tro att detta är lack vare 1967 års jordbrukspolitiska beslut. Sanningen är den att del är trots denna politik. Eller snarare att den socialdemokratiska regeringen tvingades härtill av verkligheten, dvs. av utvecklingen i samhället och i jordbruket och i förhållande till den internationella tillgången till och prissättningen på livsmedel.

En annan viktig markering i regeringens proposition finner jag vara beredskapsbeskrivningen, dvs. att man inle talar om självförsöjnings-grad ulan för in begreppet självförsörjningsförmåga, innebärande all man lar hänsyn lill alla produktionsresurser i jordbruket. Likaså är beskrivningen av statens övergripande ansvar vad gäller finansieringen av eventuella spannmålsöverskott angelägen och fasthållandet vid att grunderna för jordbrukets inflationsskydd skall bibehållas myckel värdefullt. Prisregleringen på jordbrukets produkter föreslås i framtiden i huvudsak bli utformad i enlighet med nuvarande principer, vilket också är av stor vikt.

Vad vidare gäller jordbruksutskottets belänkande återspeglas i detla i mycket stor utsträckning den poliliska enighet som präglade den likaså i stort sett eniga jordbruksutredningen. Jag tycker mig kunna påstå detla trots all många reservationer fogats vid detla belänkande. Jag tycker mig nämligen kunna finna - även efter närmare granskning av reservationerna - att nyanserna i uppfattningarna om vad som är bra i regeringens proposition är rätt små. Delta har ju också kommit lill uttryck i en kommentar lill propositionen, som den socialdemokratiske talesmannen Svante Lundkvist gjort i massmedia, där han bl. a. säger alt propositionen fullföljer den socialdemokratiska jordbrukspolitiken. Mot denna bakgrund ler del sig i vart fall något märkligt att socialdemokraterna i reservationerna sett sig nödsakade alt teckna en annorlunda bakgrund till Jordbrukspolitiken än den utskottets borgeriiga majorliel ställt sig bakom.

Här har således bl. a. anförts att ett huvudmål för jordbrukspolitiken måste vara att trygga vår livsmedelsförsörjning - en självklarhet, framförd som om den stod i strid med vad jordbruksministern i propositionen anfört och utskottet ställt sig bakom. Skillnaden är bara den att jordbruksministern i sin proposition anfört att inkomstmålet är ett huvudsyfte bland de jordbrukspolitiska målen.

För egen del anser jag denna markering särskilt betydelsefull, då re-

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

kryteringen till lantbrukaryrket inte en gång för alla är tryggad. Alt vara lantbrukare förutsätter en mångsidighet och mångkunnighet av stora mått. Således förutsätts den svenske bonden vara den som utför arbetet i jordbruket och i stallarna, gör underhållsarbetet på maskinparken och på byggnaderna och dessutom är affärsledare för företagen.

Ansträngningar har under årens lopp gjorts för att lantbrukarfamiljens situation i fråga om arbetsförhållanden och ersättning för arbetet skall bli Jämförbar med andra gruppers. Det är bra. Kvar finns emellertid förhållanden som inte låter sig påverkas. Jordbrukarfamiljen är hänvisad lill att leva och utföra sitt arbete i takt med en rytm som är naturbunden. Således måste Jordbrukaren underordna sig ett schema för såväl arbetstid som ledighet, styrt av en dygnsrytm, där husdjurens skötsel och vård alltid kommer i första hand. Obekväm arbetstid för de flesta människor är för lantbrukaren normal arbetstid.

För den äldre generationen lantbrukare är detla en självklarhet som mera sällan sätts i fråga. För den yngre generationen däremot är det fråga om en anpassning till en livsform som man endast har gemensam med kolleger i yrket.

En yrkeskårs anpassning lill en livsrytm som bestäms av naturens oregelbundenhet - helt opåverkad av arbetstids- och semesleriagar - kan fördelaktigt påverkas av det offentliga samhällets positiva uppmärksamhet. Så har jordbruksministern i sin proposition till riksdagen gjort då han skjutit inkomsimålei i förgrunden. Det ställer vi moderater oss bakom.

I reservationen 3 tar man upp frågan om produktionsmål och livsmedelsberedskap. Jag har tidigare i mitt anförande berört dessa frågor och vill nu bara peka på en mening, som enligt min åsikt, milt uttryckt, kan betecknas som felaktig historieskrivning. Meningen lyder i reservationen sålunda: "Det finns inte heller nu, lika litet som år 1967, någon anledning alt med samhällsåtgärder aktivt verka för en minskning av arealen."

Del torde slå hell klart för dem av kammarens ledamöter som följt jordbrukspolitiken all innebörden av 1967 års beslut syftade till att sänka självförsörjningsgraden och därmed de facto till att minska den odlade arealen. Detta beslut är, när riksdagen fattat beslut om nya riktlinjer i Jordbrukspolitiken, om några timmar historia. Den politiska anständigheten bjuder att historien blir riktigt återgiven och inte omskriven genom någon bisals, inskjuten i en central mening.

I reservationen 6 tar socialdemokraterna upp frågan om finansiering av och ansvar för eventuellt spannmålsöverskott. De menar att det inte kan vara rimligt att samhället skall ha hela ansvaret för spannmålsskörden. Jag vill därför peka på alt utskottets majoritet instämt i propositionens uppfattning att staten skall ha ett övergripande ansvar i detla sammanhang. Därmed menas ett stort ansvar men ingalunda hela ansvaret.

I detta är nog reservanterna införstådda. Menar de således inte att

något särskilt markerat samhällsansvar föreligger på delta område?

Herr talman! Med tanke på den enighet som finns i moderata samlingspartiet beträffande jordbruksministerns proposition har Jag vall att kommentera något av bakgrunden till det beslut, som vi nu skall fatta, och något mindre av del sakliga innehållet, eftersom vi helt ställer oss bakom delsamma.

Herr talman! Jag yrkar sålunda bifall till utskotieis betänkande.

Jag tillåter mig ändå att innan jag slutar kommentera ett par punkter i det anförande som Svante Lundkvist höll.

Den parallell som den förutvarande Jordbruksministern herr Lundkvist gjorde, då han noterade att man inte kunde finna någon Jämförelse lill skiftet mellan två jordbruksministrar för en tid sedan annat än genom att gå tillbaka lill 1930-lalel, var väl en bra märklig parallell. Hela samhällets förändringar under den långa perioden torde bara göra del argumentet helt omöjligt att använda. Det finns inga likheter på någon punkt i samhället, vare sig vi talar om jordbruket eller någon annan del av näringslivet. Jag tycker som sagt att parallellen var bra märklig. Och inte behöver man gå tillbaka till 1930-lalet för all finna olikheter.

Herr Lundkvist kommenterade också, och ställde mot varandra som två hell oförenliga grupper, producenter och konsumenter.

Jag tror det förtjänar uppmärksammas att naturahushållningens lid i Sverige är förbi. I vårt land är vi alla konsumenter av produkter, bara med den skillnaden att en liten grupp av dessa människor dessutom är med och producerar varorna. All ställa grupper mot varandra bedömer jag som ett alldeles förlegat sätt att argumentera. Hela vårt samhällsliv är uppbyggt av gmpper som har olika intressen alt bevaka och som ställs mot varandra i förhandlingar, där intressen möts och nöts och där man kommer fram lill lösningar. Med andra ord: Del går inle längre att ställa grupper mot varandra. Vi har alla samma intresse av att få förnuftiga lösningar på samhällslivets problem. Det finns ingen grupp i Sverige som inte är konsument.

Slutligen illustrerade Svante Lundkvist en anslående förnöjsamhet då han sade att han under sin lid som jordbruksminister hade kunnat märka ett intresse - ett stort intresse, tror Jag t. o. m. att han sade - hos unga lantbrukare för att bedriva samjordbruk. Jag kanske inte kommer ihåg rätt - men jag tror jag gör det - och jag vill då fråga: Bildades det något samjordbruk i Sverige under Svante Lundkvists lid som jordbruksminister? Annars var det faktiskt så att man illustrerade sitt intresse för samjordbruk, och med det var Svante Lundkvist nöjd. Så intressant all man ville ägna sig ål det var del inte, eftersom del, om jag minns riktigt, inte var någon som ville göra det.

Vi har fyra, fem samjordbruk i Sverige nu, och när vi för ett par, tre år sedan behandlade den frågan här i riksdagen nöjde vi moderater oss med alt konstatera att det är tillräckligt att det finns möjlighet att bilda samjordbruk i Sverige. Men hela tiden bör vi ha klart för oss att man, om man vill bilda stora samjordbruk, där många samverkar, alllid

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

Nr 54 först bör ställa sig frågan: Varifrån skall vi hämta arealerna till de här

F riappn rlen jordbruken? Skall vi spräcka de stora, och, som det ofta heter, rationella

16 december 1977 Jordbruken, eller skall vi slå ihop många, som vi tycker bra familje-

_____________ jordbruk och därmed skapa arealer för samjordbruk? Ingen av lösningarna

Jordbrukspoliti- är egentligen vad vi åslundar. Därför är det för oss tillräckligt att möj-
ken. m. m. ligheten finns för dem som hett åslundar att vara samjordbrukare, men

alt stimulera den verksamheten tillhör verkligen inte de angelägenheter

som vi sätter främst.

SVANTE LUNDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag bara konstaterar att Arne Andersson inte förstår vad vi menar när vi talar om att sambruka enheter. Det finns åtskilliga jordbrukare som sambrukar enheter, och del kan vara en myckel fin form för samarbete. Del är detta som Jag hela liden har avsett.

Sedan fortsätter Arne Andersson att skriva falsk historia. Han talar om prispress - precis som om det skulle ha stått någonting i jordbruks-propositionen av år 1967 om prispress! Jag tycker att Arne Andersson skulle läsa igenom vad som slår i jordbrukspropositionen från 1967. Då skulle han hitta hell andra formuleringar. Jordbruksministern slår där fast att man inte får använda prissättningen på ett sådant sätt all man inle kan garantera dem som arbetar i Jordbruket den med andra grupper i samhället likvärdiga lön som man eftersträvar alt de skall få.

Likadant är det när del gäller strukturrationaliseringen. Det rådde fullständig enighet om alt den var den viktiga delen i verksamheten framöver. Det slogs fast inte minst av jordbruksutskottets dåvarande ordförande herr Hansson i Skegrie.

Vad beträffar arealminskningen är Arne Andersson förvånad över att del trots det beslut som fattades 1967 är på det sättet all vi i dag har ett livskraftigt jordbruk. Jag skulle vilja säga att del tack vare de beslut som fattades då om ett stöd till en rationalisering som syftade till att skapa bärkraftiga enheter har blivit möjligt för oss att i dag ha ett livskraftigt Jordbruk. Jag redovisade redan i milt inledningsanförande vad som var anledningen till det: det var helt enkelt beroende på att det i propositionen också slogs fast att man fick anpassa utvecklingen till de allmänna förutsättningar vi upplevde, bl. a. när del gällde livsmedelsförsörjningen och de behov som skulle tillfredsställas i det sammanhanget.

Så sade herr Arne Andersson att han inte tycker om att man ställer
olika grupper mot varandra, i det här fallet producenter mot konsu
menter. Men det är ju ulskottsmajoriteten som har valt att förskjuta
tyngdpunkten i den likvärdiga behandling som vi tidigare i de här dis
kussionerna hela liden har slagit fast att man bör ge konsumenter och
jordbrukare. Det är utskotlsmajorileten som har sagt att det nu finns
skäl att förskjuta tyngdpunkten, så att man favoriserar jordbrukarna inför
avtalsförhandlingarna på konsumenternas bekostnad.
32 Jag frågar Arne Andersson om han anser alt del i en situation där

Arbetsgivareföreningen och den borgerliga regeringen säger: Nu måste lönlagarna dra åt svångremmen! finns skäl att gå ut och säga: Nej, nu måste man inför jordbruksavialsuppgörelsen se lill all man stärker jordbrukarnas position på konsumenternas bekostnad! Finns det skäl att göra på del sättet, om man, som Arne Andersson förfäktar, inte skall försöka alt ställa olika grupper i samhället mot varandra?

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

ARNE ANDERSSON i Ljung (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag har beskrivit bakgrunden till varför Jag anser att den markering som finns i propositionen har fog för sig. Jag uttryckte det så, att del inte en gång för alla är givet att rekryteringen lill det svåra lantbrukaryrket alllid ler sig attraktiv och att för den skull elableringen inom jordbrukaryrket skulle vara tryggad. Det anser jag vara skäl nog för att den myckel balanserade framtoningen från ministerns sida beträffande inkomsimålei har fog för sig. Delta står inle i strid med övriga gruppers intressen. På den punkten är Jordbruksutskottets instämmande i propositionen fullkomligt klart och entydigt.

Jag vill också kommentera vad Svante Lundkvist säger om prispress. Jag skulle kunna upprepa ordagrant vad Jag sade: "Märk väl, Jag påslår inle att prispress som medel inskrevs i 1967 års beslut, men de åtgärder som då beslutades innebar möjligheter all använda prispress som medel." Det är en historieskrivning som jag står för. Och jag ber alt få citera ur jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967, där Jordbruksministem säger: "Jag vill tillägga att för den närmaste framliden talar starka skäl för att prissättningen på jordbrukels produkter bör kännetecknas av viss återhållsamhet."

Tillsammans med de övriga åtgärder som beslutet innehöll talade man de facto - det påstår jag fortfarande - om all man skulle göra det mindre allraktivl all etablera sig som jordbrukare just genom de här medlen. På det sättet skulle man uppnå den försöriningsgrad och den krympning av den odlade arealen som man avsåg. Ingen jordbruksdebali i världen, Svante Lundkvist, kan undanröja del faktum all detta var vad som då avsågs.

SVANTE LUNDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker all Arne Andersson i Ljung skulle ha läst fortsättningen på uttalandet i propositionen. Där sägs att detla inle få gå ut över den likvärdiga standard som Jordbrukarna måste tillerkännas just med sikte på att man även i fortsättningen skall kunna rekrytera jordbrukare.

Beträffande den effekt som Arne Andersson säger att ullalandet skulle ha haft konstaterade jag redan i mitt inledningsanförande alt sedan 1967 har alla uppgörelser om jordbrukspriserna i delta land träffats sedan parterna kommit överens, och uppgörelserna har enhälligt godkänts av alla de stora politiska partierna här i riksdagen. Det är alltså en felaktig historieskrivning att försöka göra gällande att det här uttalandet skulle ha

3 Riksdagens protokoll 1977/78:54-55

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

medverkat till alt på något sätt pressa jordbrukarna.

Arne Andersson vidhåller uppfattningen att det inle spelar så stor roll om man markerar inkomsimålei litet hårdare. Han menar alt det är så liten nyans mellan alt säga att huvudsyftet med Jordbrukspolitiken skall vara all tillgodose jordbrukarnas inkomstutveckling och att säga alt huvudsyftet skall vara att trygga vår livsmedelsförsörjning. Jag upprepar ännu en gång: Ni sätter er i en omöjlig position, Arne Andersson och ni andra, genom detta. Det innebär ju alt ni inför de förhandlingar om Jordbruksavtalet, som snart börjar och som kommer att ske ungefär parallellt med att Sveriges löntagare påbörjar sin avtalsrörelse, skall hävda all det inte skall göras en likvärdig bedömning av de trenne faktorer som jordbrukspolitiken bygger på- inkomsiulveckling för jordbrukarna, effektivitet i jordbmket och hänsyn lill konsumenternas betalningsförmåga - utan att betydelsen skall förskjutas lill fördel för inkomstutvecklingen för jordbrukarna, medan de två andra faktorerna skall bli ell andrahandsinlresse. Men är det rimligt alt i nuvarande ekonomiska läge säga att ytieriigare bördor skall vältras över på lönlagarna-konsumenterna?

ARNE ANDERSSON i Ljung (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bestämt vända mig mot Svante Lundkvists synneriigen falska beskrivning av jordbruksutskottets betänkande. Det är inte tal om att vältra över bördor. Vad del är fråga om är att göra en framtoning, så att vi även fortsättningsvis skall ha tillgång till både billiga och riktigt framställda livsmedel i Sverige. Det har aldrig varit jordbruksnäringens intresse att vältra över bördor men väl att svara för den tillgång som andra grupper av medborgare kräver av de 4-5 % av befolkningen som är aktiva inom jordbruksyrkel. Den politiken ligger helt fast, Svante Lundkvist.

När del gäller frågan om vart 1967 års jordbrukspolitiska beslut syftade tror jag att Jag som växte upp och har mitt lilla lantbruksföretag i en av landets mellanbygder precis vet vart den jordbrukspolitiken syftade. Ingen där sätter i fråga att bara var tionde bonde i den bygden möjligen skulle kunna bli kvar - del var enda förutsättningen för att regeringens intentioner om hur mycket mark som skulle odlas här i landet skulle kunna uppfyllas. Det var vi som inte odlade de bästa bitarna som verkligen skulle få känna av vad den jordbrukspolitiken innebar.

Jag vill också upplysa Svante Lundkvist om att just den bygden i Älvsborgs län i den inventering som gjordes för några år sedan av lantbruksnämnderna -jag vill minnas alt den hette Jord och skog i Älvsborg och hade v'å\ motsvarande namn i andra län - var det område som redovisade den lägsta medelåldern hos brukarna i länet. Del var i den bygden som socialdemokraterna skulle gå fram på det sättet för alt genomdriva sin jordbrukspolitik. Ingen där har någon som helst förståelse för den beskrivning som Svante Lundkvist gör av 1967 års jordbruksbeslul.

Jag är därför inle tveksam när jag hävdar att det var ett beslut som de facto innebar prispress som ett medel för att nå de uppställda målen.

Talmannen anmälde att Svante Lundkvist anhållit att till protokollet få antecknat all han inte ägde rätt lill ytieriigare replik.

ERIC ENLUND (fp):

Herrialman! "Kort uttryckt kan fyra krav ställas på Jordbrukspolitikens utformning:

1. Att en av nationella säkerhetsskäl betingad självförsörjningsgrad upprätthålls.

2. Att hänsyn tas till jordbrukets indirekta funktioner i samhället, t. ex. som bevarare av landskapet som natur- och fritidsmiljö och uppräiihållare av sysselsättningen i glesbygden,

3, Att med hänsyn till dessa krav livsmedel produceras på för konsumenten bästa och billigaste säll och utan hälsofariiga gifter,

4, Att detta sker på villkor som ger den som arbetar i jordbruket en med andra grupper likvärdig levnadsstandard,"

Dessa fyra krav har Jag ordagrant citerat ur den rapport som en arbetsgrupp inom folkpartiet i juli 1972 överiämnade till partistyrelsen, I rapporten hävdas vidare

att jordbruket liksom näringslivet i stort skall ha enskild äganderätt och enskild företagsamhet som en grundläggande förutsättning,

att det inte finns skäl att på lång sikt minska den odlade arealen,

att en tryggad livsmedelsförsörjning i händelse av avspärrning är ell grundläggande motiv för en tillfredsställande Jordbmksproduktion,

alt del i ell längre perspektiv förefaller troligt att alla världens jordar måste tas i anspråk om svältkatastrofer skall undvikas och

all jordbruket har stor betydelse för landskaps- och naturvård och fritidsmiljö.

Folkpartiets program om jord- och skogsbruk, antaget hösten 1972, utformades sedan på grundval av denna rapport. Den skrevs medan vi ännu hade rekordlåga priser på väridsmarknaden och innan vi kände till de förändringar beträffande världsmarknadspriser och lagerhållning som skulle komma att bli följden av de dåliga skördarna 1972 i flera av världens viktigaste Jordbruksområden och som också i ganska hög grad skulle komma att sätta sin prägel på väridslivsmedelskonferensen i Rom 1974.

Den proposition om den framtida jordbrukspolitiken som vi nu behandlar tillgodoser i stor utsträckning de krav som vi inom folkpartiet formulerade för fem och ett halvt år sedan. I departementschefens sammanfattning av produktionsmålet på s. 189 betonas kravet på en god livsmedelsberedskap, hänsyn lill den internationella livsmedelssituationen, samhällsekonomiska hänsyn samt miljövårdsskäl. Om jag därtill lägger departementschefens uttalande att familjelantbruket skall vara den

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

dominerande företagsformen och all ell huvudsyfte med jordbrukspolitiken bör vara att tillförsäkra dem som är sysselsatta inom jordbruket en ekonomisk och social standard, som är likvärdig med den som jämförbara grupper uppnår, kan jag med tillfredsställelse konstatera att de fyra huvudkrav som jag inledningsvis citerade finns tillgodosedda i propositionen.

Samtidigt som jag ullalar min glädje över denna överensstämmelse är del viktigt för mig att betona den enighet i huvudfrågorna som präglade arbetet inom jordbruksutredningen. Det torde vara ganska ovanligt all nära fem års arbete i en utredning där samtliga riksdagspartier är representerade kan avslutas utan några reservationer. Jag är glad över att denna enighet också kunnat bestå - vad gäller huvudfrågorna - även under utskottsbehandlingen.

Del betyder att vi inom samtliga partier fått en mer positiv syn på jordbrukels framlidsmöjligheter och roll i den svenska samhällsekonomin. Delta gäller i första hand socialdemokratin, som 1967 drev igenom en produktionsmålsältning som innebar att jordbruksproduktionen borde pressas ned "till den nivå som krävs för en god beredskap i fråga om livsmedelsförsörjningen" (prop. 1967:95, återgivet på s. 32 i prop. 1977/78:19), dvs. en nivå som av 1960 års Jordbruksutredning hade angivits lill en 80-procentig självförsörjning. Lyckligtvis har denna målsättning inte uppnåtts. Den har inle ens eftersträvats på allvar. Den anpassning som man enligt 1967 års beslut "lid efter annan" borde överväga och som Svante Lundkvist också har talat om här har i själva verket lett fram till att man övergivit målsättningen alt krympa jordbruksproduktionen.

Men även 1967 års oppositionspartier - nuvarande regeringspartier -har fåll en mer optimistisk syn på Jordbmkets framtid än de hade 1967. Deras alternativ till majoritetsbeslutet var alt man borde eftersträva en jordbruksproduktion som motsvarade mellan 80 och 90 % av den freds-lida konsumtionen, varvid den övre gränsen borde eftersträvas. Striden om produktionsmålet vid 1967 års riksdag gällde alltså om man skulle eftersträva en 80-procenlig eller en 90-procenlig självförsörjningsgrad. Del fanns följaktligen år 1967 inle något parti i den svenska riksdagen som vågade sig på att förorda en så stor Jordbruksproduktion alt den skulle motsvara vår konsumtion. Jag hoppas att den historieskrivningen kan anses ganska riktig.

I dag är vår bedömning en annan. Och den kommer till uttryck i departementschefens förslag till ett produktionsmål, utformat som "delmål avseende åkerarealen, mjölkproduktionen och driftsinriktningen i övrigt". I överensstämmelse med jordbruksutredningens förslag förordas i propositionen att vi bibehåller nuvarande åkerareal, all mjölkproduktionen bör motsvara vårt konsumtionsbehov och att övrig animaliepro-dukiion i stort sett bör balanseras mot avsätiningsutrymmet inom landet.

Om vi håller oss till denna målsättning, så vet vi all vi kommer alt få ett permanent överskott av spannmål, som genomsnittligt kommer

att ligga omkring eller något över 1 miljon ton per år. Detta överskott kommer att medföra vissa exportkostnader, eftersom världsmarknadspriset på spannmål även i framtiden beräknas ligga under de svenska producentpriserna. När de första beräkningarna gjordes inom utredningen angavs kostnaden till omkring 200 milj. kr. per år. I dag bedömer man all den siffran kan komma att stiga till omkring 500 milj. kr. per år.

Del är just i denna produktionsmålsältning som vår ändrade syn på jordbrukets roll för framtiden främst kommer till uttryck. Eftersom jag finner detla vara del väsentliga i dagens beslut vill jag för folkpartiels del närmare motivera vårt ställningstagande. Jag skall alltså försöka svara på frågan varför vi förordar en permanent överproduktion, som i dagsläget kan kosta oss upp till en halv miljard om året.

Jag vill då säga, att vi är helt övertygade om att den produktions-målsättning riksdagen i dag kommer att uttala sig för på både kort och lång sikt kommer att vara lill gagn inle bara för den jordbrukande befolkningen utan också för konsumenterna.

Vi har från folkpartiets sida både i utredningen och i övrigt förarbete till dagens beslut varit myckel angelägna om att jämställa de två målsättningarna:

1. bra livsmedel till konsumenterna till lägsta möjliga kostnad,

2. en ekonomisk och social standard för dem som arbetar i Jordbruket, likvärdig den som Jämförbara grupper uppnår.

Vi vet att dessa två målsättningar kan innebära konflikter. Just därför finner vi del viktigt att ingen av dem får vara överordnad den andra. Därmed har vi också hållit fast vid den övergripande målsättningen enligt 1967 års beslut, som enligt direktiven lill jordbruksutredningen bör slå fast och som ingen heller har ifrågasatt.

Bland de 25 motioner som Jordbruksutskottet behandlat tillsammans med propositionen finns inle en enda som följer LO:s och TCO:s linje och förordar en krympning av svensk Jordbruksproduktion och en minskning av åkerarealen med 300 000-400 000 hektar. Del är myckel glädjande att del inle finns någon sådan motion. Vi tycks ha kommit fram till en allmän enighet om all Jordbrukspolitiken för framtiden inte kan utformas enbart med hänsyn till kravet alt just i dagsläget och på kort sikt få fram så billiga livsmedel som möjligt.

Vi måste mer än förr beakta sidoeffekterna av de jordbrukspoliliska alternativen och ställa bl. a. följande frågor: Vilka regionalpolitiska insatser måste vi sälla in för att kompensera redan glest befolkade bygder för ett ytteriigare bortfall av arbetstillfällen och bofast befolkning?

Vilka åtgärder måste vi ta till inom landskaps- och miljövård i de delar av vårt land som i första hand skulle komma all påverkas av en krympning av åkerarealen?

Jag är hell övertygad om att den samhällsekonomiska vinst på högst en halv miljard kronor per år som vi eventuellt skulle kunna göra på en krympning av jordbruket inte skulle räcka särskilt långt för alt klara de åtgärder som skulle krävas.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

Därtill kommer att vi för en ganska måttlig försäkringspremie ökar vår trygghet och vår handlingsfrihet i ett krisläge.

Ett mycket tungt motiv för att behålla det svenska jordbrukets produktionskapacitet - och därmed en viss överproduktion - är dock enligt folkpartiets mening de globala framtidsutsikterna på livsmedelsförsörjningens område. Ingen nation får i dag betrakta sin livsmedelsproduktion som sin egen privata trädgårdsskötsel. Vi måste i våra bedömningar väga in den allmänna utvecklingen i väriden i stort, främst vad gäller befolkningsökning, livsmedelsproduktion, hushållning med produktionsresurserna - främst åkerjorden - och fördelningen av produktionsresultatet. Även om de svenska resurserna är helt marginella vore del oriktigt att i debatten om vår framtida Jordbrukspolitik försumma att göra en utblick över världen i stort.

Från tidernas begynnelse dröjde del lill 1820 innan människosläktet uppnådde en miljard individer. Efter ytieriigare 110 år, 1930, fanns det 2 miljarder. Efter ytterligare 30 år, 1960, fanns det 3 miljarder. Efter ytteriigare 15 år, 1975, fanns det 4 miljarder. Experterna räknar vidare och säger all vi blir 6-7 miljarder år 2000.

Europa hade sin befolkningsökning framför allt på 1800-lalet. Om de 500 miljoner människor av europeisk härkomst som nu befolkar andra delar av världen skulle återvända till Europa skulle vår världsdel vara betydligt folkrikare än Kina. Europa löste sin befolkningskris genom alt på 1800-lalel "tömma sina fattighus på den nordamerikanska prärien", för att använda ett drastiskt ullryck av Vilhelm Moberg, och lägga beslag på andra kontinenters naturresurser.

Därefter har den rika världen skaffat sig en enorm transportapparat som fraktar förnödenheter och lyxvaror från andra kontinenter och fyra femtedelar av all den fisk som fångas i världshaven lill de rika länderna. Av fisken går hälften lill djurföda. Den totala livsmedelsproduktionen i världen beräknas öka med ca 2,5 % per år. Befolkningen ökar med ca 2 96 per år. Därmed borde livsmedelssiiuationen totalt sett i världen förbättras år från år. Men eftersom befolkningsökningen i huvudsak äger rum i de fattiga länderna och produktionsökningen i de rika länderna kommer hungerklyfian i stället att öka. I dag beräknas antalet svällande människor uppgå lill omkring en halv miljard, om tio år dubbelt så många om vi fortsätter nuvarande handels- och biståndspolitik.

Världslivsmedelskonferensen i Rom 1974 var i stort sett enig om dessa bedömningar. Lösningen presenterades i två huvudteser:

1. De falliga ländernas livsmedelsproblem måste på lång sikt lösas genom all de ökar sin egen produktion.

2. För alt detta skall bli möjligt bör de rika ländernas bistånd för landsbygdsutveckling och ökad livsmedelsproduktion i den falliga väriden minst tredubblas under den närmaste tioårsperioden.

Beträffande den första tesen bör vi inse, att den inte kan uppfyllas inom överskådlig lid. Vi bör kanske också komma ihåg, all vi indirekt säger lill de fattiga folken att de bör stanna där de är, eftersom vi inte

kan anvisa dem en enda liten kontinent med bra matjord eller andra rikedomar, dvs. den lösning som Europa använder sig av.

Beträffande den andra tesen kan vi bara konstalera, all den erforderliga ökningen av i-ländernas bistånd till landsbygdsutveckling, som framför allt måste bestå i forskning om produktionsbetingelserna och utveckling av en "lagomteknik", inte kommer till stånd, beroende på bl. a. u-ländernas egna önskemål om industrisalsningar.

Jag vill uttrycka min tillfredsställelse över att jordbruksministern på s. 168 i propositionen redovisar samma uppfattning som utredningen, att jordbruksprodukternas bytesvärde på den internationella marknaden kommer all stiga. Samtidigt konstaleras att vi sannolikt kommer att få ganska stora variationer. Jag vill för min del gärna understryka, att den långsiktiga utvecklingen knappast kan gå i mer än en riktning.

Eftersom u-länderna efter hand kommer all höja sin standard genom industrialisering och eftersom de inte inom överskådlig tid kan bli självförsörjande i fråga om livsmedel, kan vi räkna med alt lönsamhetsförhållandena mellan å ena sidan industriproduktion och å andra sidan livsmedelsproduktion kommer att förändras till livsmedelsproduktionens fördel. Vår industri kommer att i bransch efter bransch pressas av allt hårdare konkurrens från länder med lägre kostnader och lägre standard. Samtidigt kommer efterfrågan på livsmedel att öka.

Till bilden av utvecklingen i väriden i stort hör också de larmrapporter, som med Jämna mellanrum når oss om förslösandet av livsmedelsproduktionens viktigaste resurs - matjorden. Vid lantbruksveckan 1974 konstaterade Rolf Edberg, all under vår generation mer matjord har förslösats än under jordens hela tidigare historia. För några år sedan rapporterade del amerikanska jordbruksdepartementet, att så myckel matjord försvinner varje år att den skulle kunna fylla ell godståg av längden arton varv runt jorden. Matjorden förs ut i väridshaven av vindar och floder. I varma regioner upphettas Jorden så starkt sedan den berövats sitt växttäcke, att de mikroorganismer som håller Jorden levande förbränns och öknen tar över.

Om vi försöker föreställa oss det samlade resultatet av befolkningsökning, ökande väridssvält, ojämn fördelning mellan fattiga och rika länder och fortlöpande jordförstöring, är vi kanske alla färdiga alt utropa med Mark Twain: "Köp jord, min son, man har slutat all tillverka den."

Det utropet skall självfallet inte uppfattas som en uppmaning lill markspekulation, del är snarare ett intensivt uttryck för övertygelsen, att det tunna skiktet av matjord är själva grundförutsättningen för mänskligt liv på jorden och att vi nu befinner oss i ell läge, då vi med yttersta omsorg och varsamhet måste ta vara på denna tillgång.

Även om det svenska Jordbruket är av ytterst liten betydelse för väridens livsmedelsförsörjning i stort, måste del vara vår skyldighet att med största uppmärksamhet iaktta och försöka bedöma den långsiktiga utvecklingen. Den största skillnaden mellan 1967 års jordbrukspoliliska beslut och del beslut riksdagen kommer att falla i dag ligger just i den

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

ändrade bedömningen av den långsiktiga utvecklingen. Del är denna skillnad jag i första hand velat belysa med mitt anförande.

År 1967 ansågs det möjligt och lämpligt att Sverige för all framtid skulle göra sig av med en väsentlig del av de resurser vi har för livsmedelsproduktion. I dag beslutar riksdagen i full enighet att dessa resurser bör bibehiillas.

I sitt remissutlåiande har socialstyrelsen hävdat, att målsättningarna för vår jordbrukspolitik borde kompletteras med ett folkhälsomål. Därmed ger socialstyrelsen sitt stöd lill de synpunkter jag anfört i mitt särskilda yttrande i jordbruksutredningen. Vi bör försöka ändra svenska folkels kostvanor för del första i syfte att förbättra folkhälsan och för det andra av hänsyn till livsmedelssiiuationen i världen, som jag tidigare har beskrivit.

Vetenskaplig expertis har sedan många år föreslagit åtgärder för att ändra de svenska kostvanorna. Socialstyrelsen påpekar i sitt yttrande, all statsmakterna aldrig tagit politisk ställning till dessa förslag. Jag skall inte här la upp en debatt om hur i hög grad dessa ställningstaganden hör hemma i del jordbrukspoliliska sammanhanget. Men jag är övertygad om all sådana ställningstaganden bör ske så snart som möjligt. Del är en viktig möjlighet att minska sjukdomar och vårdbehov.

Vi är alla överens om att ökad upplysning och information är viktiga medel för all få folk att ändra matvanorna. Det bör naturligtvis inte vara så all prispoliiiken genom livsmedelssubvenlionernas utformning motverkar de mål man vill uppnå med hälsoupplysningen. Därför är det rimligt att vi vid framtida ändringar i subventionerna låter hälsosynpunkterna vara vägledande och naturiiglvis också eftersträvar att köpsvaga grupper har råd att få en näringsriktig kost.

Utskottet skriver att det är angelägel med ett samlat grepp på dessa frågor. Del vill jag gärna understryka. Jag hoppas all de överväganden som sägs pågå inom regeringskansliet verkligen skall leda till ett sådant samlat grepp.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till utskottets hemställan på samtliga punkter, dock med den ändring som senare kommer all föreslås beträffande skrivningen på s. 24.

SVANTE LUNDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill börja med att tacka herr Enlund för hans säll alt skildra det som verkligen hände 1967. Man är inte bortskämd med så korrekta skildringar från den dåvarande oppositionens sida på den punkten.

När del sedan gäller frågan om de olika målen inom ramen för Jordbrukspolitiken måste jag uttrycka min tillfredsställelse över att Eric En-lund har sagt att man från folkpartiels sida ansluter sig till den uppfattningen all de olika målen skall vara likvärdiga, dvs. när del gäller förhållandet mellan producenter, konsumenter och samhälle. Del är om detta vi hela tiden har stritt, och Jag vill be Eric Enlund läsa vår re-

servation på s. 43. Vi talar där om hur vi tolkar jordbruksministern och skriver: "Del bör framhållas att utskottet därvid tolkat uttalandena i propositionen så alt någon tyngdpunklsförskjutning mellan de primära jordbrukspolitiska målen inle är avsedd, ulan att produktionsmål, inkomstmål och effekiiviieismål alltjämt måste komma att tillmätas i huvudsak lika vikt."

Det här försökte vi vinna gehör för i utskottet, men vi var tvungna att reservera oss för att få fram den här ståndpunkten. Utskottet ville inte höra talas om denna likvärdighet, utan man ville ha en skrivning där man markerade all huvudsyftet skulle vara inkomsimålei och det övriga mera andrahandssyften.

Jag har ställt frågan till Jordbruksministern - han kommer säkeriigen upp här så småningom - om vi har tolkat hans proposition fel eller om del är ulskotlsmajoritelen som gjort det. Det här är en myckel avgörande fråga inför de diskussioner som snart skall börja om avtalsförhandlingarna på jordbrukssidan. Står vi fast vid vad som tidigare gällt, nämligen alt det skall vara likvärdiga förhållanden, eller skall jordbrukarna efter dagens beslut ha en mer favoriserad ställning när det gäller diskussionen kring dessa ting? Det är helt avgörande.

Eric Enlund har anslutit sig till den uppfattning som socialdemokraterna reserverat sig för, och jag hoppas all den anslutningen kommer all gälla för folkpartiets vidkommande.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

ERIC ENLUND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först säga alt inte bara den här reservationen ulan flertalet socialdemokratiska reservationer innehåller skrivningen att man bygger på utredningens förslag, som var enhälligt, och att man instämmer i jordbruksministerns bedömning i propositionen. Jag tror att den formuleringen återkommer i nästan samtliga reservationer.

När det gäller den här tolkningen menar jag att det inte finns någonting som hindrar alt man tolkar propositionen på del sättet, nämligen alt inkomstmål och konsumentintresset skall Jämställas. Det är del svar Jag kan ge. Mitt intryck av de socialdemokratiska reservationerna är att man med ljus och lykta letat efter anledningar till reservationerna, eftersom man i reservationerna ofta har formuleringen: Vi instämmer i jordbruksministerns bedömning i propositionen. Del gäller enligt min uppfattning även den här reservationen.

SVANTE LUNDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är nog tvärtom, att vi Just i formuleringen kring inkomsimålei har letat med ljus och lykta för all kunna tolka in vad vi hoppades var avsikten med jordbruksministerns skrivning. Vi var överens om detta i utskottet vid ett tillfälle. Vi fick en skrivning - exakt den skrivning vi har reserverat oss för på basis av att vi var överens om denna likvärdighet. Men den accepterades inle av utskottets majoritet vid slutbehandlingen, utan man ville ha en annan skrivning för att mar-

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

kera alt fr. o. m. nu skall inkomsimålei ha en annan dignitet i förhållande till de andra målen. Det är där vi skiljer oss. Det är därför vi har tvingats reservera oss, och del är därför jag hela tiden har sagt att förutsättningarna för oss all kunna föra just den politik vi har varit så ense om under 1970-talet är all vi även i fortsättningen kan påräkna ett förlroende hos konsumenterna. Jag är inte ett spår förvånad över att folkpartiet på den punkten har samma inställning som socialdemokraterna. Jag tror att det helt enkelt är en förutsättning för en framgångsrik jordbrukspolitik att vi inte på det här sättet, som man försöker tolka in från utskottets sida i Jordbruksministerns skrivning, säger att fr. o, m, nu skall Jordbrukarna i samband med förhandlingarna favoriseras. Jag är glad att Eric Enlund och jag fortfarande tycks vara överens, och jag emotser omröstningen med tillförsikt.

ERIC ENLUND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Den polarisering som Svante Lundkvist nämnde i sitt inledningsanförande, nämligen polariseringen mellan konsumentintressen och producenlinlressen, bör man lill varje pris undvika. Jag ser inte något hinder att följa utskottets skrivningar på de här punkterna, därför att syftet med och strävan efter att polarisera står, såvitt jag förslår, reservanterna i huvudsak för. Att vi i sak är eniga vill jag gärna understryka, men kvar står dock att om man nu gärna vill undvika en polarisering bör man kanske också undvika att, som reservanterna har gjort, till varje pris försöka få fram tolkningar som gör det möjligt att få till stånd polarisering. Folkpartiet kommer alltså att följa utskotlets hemställan.

Talmannen anmälde att Svante Lundkvist anhållit att till protokollet få antecknat alt han inle ägde rätt till ytteriigare replik.

Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN:

Herr talman! En svensk bonde som varit aktiv under de senaste 40-50 åren kan se tillbaka på en lid av väldiga förändringar. Han har fått uppleva hur ny teknik helt förändrat förutsättningarna för produktionen, hur mekanisering, odlingsteknik, utfodring, avels- och annat förädlingsarbete ökat produktiviteten i näringen. Han har också upplevt hur böndernas fackliga och ekonomiska föreningsrörelse efter hand stärkt sin ställning.

Också jordbrukspolitiken har förändrat inriktning och metoder. Det skulle föra för långt att här gå in på detaljer som i och för sig skulle vara intressanta, men det finns några milstolpar som inle kan förbigås. Krisuppgörelsen i början av 1930-lalet är en sådan milstolpe. Del var då som bönder och arbetare gemensamt tog ett djärvt grepp för all lösa en djupgående ekonomisk kris. Namn som Axel Pehrsson-Bramslorp och Per Edvin Sköld är för evigt knutna lill denna uppgörelse som i myckel utgjorde ett avstamp för den Jordbrukspolitik som därefter förts.

Per Edvin Skölds namn är också knutet lill nästa milstolpe, 1947 års riksdagsbeslut om den framtida Jordbrukspolitiken, men här kommer

även namn som Gunnar Sträng in i bilden. Del var den bekanta 27-mannakommittén, som tillsattes mitt under brinnande väridskrig, som gav underlaget för beslutet. Den stora nyheten var all en inkomstmålsättning för jordbruksbefolkningen utformades och all de prisreglerande åtgärderna knöts samman med rationaliseringen inom näringen. Kring denna grundläggande tanke rådde enighet.

Senare delen av 1940-talel och början av 1950-talet präglades av efier-krigskonjunkluren och Koreakrisen. Så kom 1960-lalet med de nya strömningarna, den ohämmade tillväxtens filosofi grep tag i de svenska socialdemokraterna. Sverige skulle med sin höga teknologi erövra världen. Vi skulle satsa på industrin och låta andra syssla med så enkla ting som jordbruk. Våra förutsättningar för alt bedriva jordbruk var på grund av del geografiska lägel dåliga. Vi kunde inte konkurrera. Sockerbetsodlingen skulle läggas ner. Den jordbruksproduktion vi i övrigt behövde för att lill nöds klara livsmedelsberedskapen skulle bedrivas i stora specialiserade enheter. Det industrialiserade jordbruket manades fram, och svenska folkel lockades med miljardvinsler om jordbruksproduktionen kraftigt skars ner.

Det var budskapet, och profeterna var många - ingen nämnd, men ingen glömd.

De nya tankarna presenterades våren 1966, och därmed markerades brytningen inte bara med den politik som förts ulan också med näringens utövare och det politiska parti som stod dem nära. Socialdemokraterna bekände färg i jordbrukspolitiken.

Men valet samma år gick inle bra för socialdemokraterna. I regeringsförslaget 1967 suddades därför konturerna delvis bort, och formuleringarna blev rundare. Men huvudlinjerna kvarstod. Därefter har skett en ytterligare anpassning till verkligheten, den verklighet som bl. a. karakteriseras av sväll och undernäring bland miljontals människor och som kräver en bättre hushållning med naturresurserna.

Det är mot den här bakgrunden som det regeringsförslag som nu behandlas skall ses. Tio år har gått sedan riksdagen senast tog ett långsiktigt beslut om jordbrukspolitiken. Det är nu dags att med utgångspunkt i de erfarenheter som vunnits och de bedömningar om framtiden som kan göras dra upp nya riktlinjer för jordbrukspolitiken. I denna proposition markeras vår internationella solidaritet och strävan all medverka lill en positiv lösning av väridens försörjningsproblem. Där markeras tron på familjelanibruket som företagsform och nödvändigheten av att låta jordbruket spela en aktiv roll i våra ansträngningar att åstadkomma regional balans.

1 ett inledande avsnitt i propositionen har regeringen angett de allmänna utgångspunkterna för den framtida jordbrukspolitiken. Där har markerats den viktiga roll som jordbruket spelar i vårt land från en rad olika synpunkter. Det har bl. a. framhållits att jordbruket direkt och indirekt sysselsätter en inte oväsentlig del av arbetskraften. Siffran 15 % brukar nämnas i sammanhanget. Jordbruket är av särskild betydelse från regional-

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

politisk synpunkt, eftersom det tillsammans med skogsbruket dominerar näringslivet i våra glesbygder. Vikligl är också att jordbruket och livsmedelsindustrin är en stabil sektor i samhällsekonomin, eftersom denna sektor nästan helt är inriktad på hemmamarknaden och avser primära mänskliga behov.

Utöver funktionen att trygga livsmedelsförsörjningen har alltså jordbruket stor betydelse för vårt land från en rad andra utgångspunkter. Del är klart att det inte är möjligt alt i en kort propositionstext få med alla aspekter. Men jag tror ändå att den objektive läsaren finner en helt annan inställning till jordbruksnäringen i den proposition som nu behandlas av riksdagen än vad som präglade 1967 års proposition och riksdagsbeslut. Då ville man så långt möjligt begränsa jordbruksproduktionen. Nu vill vi aktivt salsa på denna näring. Många har tydligen inte förstått alt det är just denna ändrade inställning som ligger lill grund när del i propositionen sägs att den markerar en ny syn på jordbrukspolitiken och att det är nya riktlinjer som nu dragils upp.

Den framtida jordbrukspolitiken bör främja ett rationellt utnyttjande av landels naturliga resurser för jordbruksproduktion. Det innefattar inle bara våra åkrar, betesmarker och kreatursstammar utan också det gedigna yrkeskunnande som finns inom jordbruket. Den åkerareal som nu utnyttjas kan med denna målsättning bibehållas i stort sett oförändrad.

Ett utnyttjande av våra åkerarealer ger oss nämligen under normala år ett överskott av spannmål på åtminstone 1 miljon lon. Vi har mot den bakgrunden bl. a. kunnat teckna avtal med Norge, Polen och Algeriet om leveranser av spannmål. Våra överskott ger oss också möjligheter att låta spannmål ingå som en viktig del av vår biståndsverksamhet. Jag vill poängtera all de köp av svenskt vete och vetemjöl som SIDA regelbundet gör för användning i biståndsverksamheten alllid har skett till världsmarknadspris.

Den globala livsmedelssiiuationen är ett av skälen till att vi bör utnyttja våra produktionsresurser på Jordbruksområdet. I internationella sammanhang har del allt klarare utsagts, att livsmedelsbristen i världen inte kan hävas om inte också i-länderna utnyttjar sina resurser.

Vid sill besök här i somras betecknade också FAO:s generaldirektör det som kortsynt att vidta åtgärder för att begränsa produktionen på grund av den lageruppbyggnad som skett under de senaste åren. Det förhållandel all lagren av spannmål ökat innebär inle att världens livsmedelsproblem lösts ens temporärt. Han sade också alt skillnaden mellan brist och överskott förfarande bestämdes av den enda inle kontrollerbara faktorn, nämligen vädret. Jag skulle vilja tillägga att årets skördesilualion i Sovjet är en god illustration lill denna tidlösa sanning.

Bland skälen för att vi bör utnyttja våra produktionsresurser har i regeringsförslaget också anförts jordbruksnäringens roll från samhällsekonomisk och regionalpolilisk synpunkt. En omfattande nedläggning av åker skulle få mycket allvarliga konsekvenser för berörda bygder. Vid remissbehandlingen av Jordbruksutredningens förslag framfördes från

vissa håll den uppfattningen alt jordbrukspolitiken bör inriktas så alt en krympning av åkerarealen med 10-15 % kommer till stånd. Jag kan inle hindra någon att ha en sådan uppfattning, men Jag anser mig ha rätt alt kräva besked om var nedläggningen i så fall skall ske och vilka åtgärder som skall vidtas för att begränsa de negativa effekterna för människorna och berörda bygder. Del finns också skäl framhålla att en stor åkerareal ger ökad handlingsfrihet för den händelse det blir aktuellt att begränsa användningen av handelsgödsel och ytterligare skärpa reglerna i fråga om kemiska bekämpningsmedel.

Vi har blivit alltmer medvetna om alt höjningen av vår materiella standard till stor del kunnat ske lack vare en hänsynslös exploatering av naturresurserna. Vi måste öka ansträngningarna all finna en produktionsteknik som långsiktigt bevarar markens avkastningsförmåga och inte innebär risker för miljön. Ekologisk balans måste vara målet för dessa strävanden. Vi måste också följa självklara etiska normer även om vi därmed får ge avkall på effektivitetskraven.

Vi bor i ett land där förutsättningarna för jordbruksproduktionen är ganska skiftande. Vid en internationell jämförelse är dock betingelserna över lag goda. I delar av Sydsverige uppnås skördar, som ligger högt på världslistan. Tekniskt sett står också svenskt Jordbruk mycket högt. Vi bedriver jordbruk med myckel liten insats av arbetskraft. Mindre än fem procent av befolkningen klarar en produktion, som i stort sett tillgodoser behovet av livsmedel. Produktivitetsutvecklingen har varit myckel hög. Vid prissättningen av produkterna har man utgått ifrån en årlig rationaliseringsvinst på 4,5 96. På andra områden inom näringslivet får vi i dag vara glada om man över huvud laget kan uppvisa ett positivt resultat.

Del faller sig naturiigt alt här anknyta till en viktig grundtanke i regeringsförslaget. Där markeras att jordbrukspolitiken bör ges en sådan inriktning att Jordbruket och därtill knutna verksamheter kan medverka i en aktiv regionalpolitik. En sådan medverkan grundläggs genom utformningen av produktionsmålet, som ger jordbruket också i svagare bygder goda framtidsmöjligheter. Men del är främst genom utformningen av ralionaliseringsstödet som statsmakterna kan knyta an lill regionalpolitiken och ansträngningarna att uppnå regional balans. I regeringsförslaget framhålls att de statliga insatserna främst bör inriktas på att främja Jordbrukels utveckling i de bygder och vid de förelag där insatserna kan väntas få störst effekt. Det är lätt att räkna ut att den största effekten inte kan uppnås vid förelag som redan är välutvecklade och rationella.

I den jordbrukspoliliska debatten brukar man Ju tala om tre olika mål för jordbrukspolitiken: produktions-, inkomst- och rationaliseringsmålen. I 1947 års beslut saltes inkomstmålet - principen om inkomstlikställighel - i första rummet.

Går man lill jordbruksulskollels utlåtande från 1967 återfinner man begreppen produktionsmål och rationaliseringsmål i rubrikerna till resp. avsnitt. Det som skulle handla om inkomsimålei har rubriken Målsält-

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

ning för prispoliiiken.

I 1967 års beslut sköts inkomstmålet i bakgrunden till förmån för övriga mål. Regeringen har ansett det angeläget att nu skjuta inkomsimålei i förgrunden.

Man kan då säga alt inkomstmålet återfått den centrala position som del hade i 1947 års beslut. Det finns en klar motivering till att så har skett. Vi har sagt oss att om samhället bestämt sig för att del skall bedrivas jordbruksproduktion i det här landet av en viss omfattning och om riksdagen beslutar att vi skall utnyttja de naturiiga resurser vi har för Jordbruksproduktion, då är del för oss självklart att samhället måste utforma jordbrukspolitiken så, alt de som arbetar i näringen får rimliga villkor. Vi vill ha ell samhälle där alla grupper känner trygghet och där det sker en rättvis fördelning av välståndet. Samhället har genom en aktiv och medveten reformpolitik arbetat för delta. Det är en välfärdspolitik som bygger på solidaritet mellan människorna och som har, vågar jag säga, en stark förankring hos det svenska folkel. Mot den bakgrunden har vi formulerat inkomstmålet. Vi säger alt det bör vara ett huvudsyfte med jordbrukspolitiken att tillförsäkra dem som är sysselsatta inom jordbruket i alla delar av landet en ekonomisk och social standard som är likvärdig med den som jämförbara grupper uppnår.

Jag vill gärna understryka vad som sägs i regeringsförslaget om att det också i fortsättningen blir nödvändigt med särskilda låginkomslsatsningar och med särskilt prisstöd i norra Sverige. Del är en förutsättning för att inkomstmålet skall kunna uppnås för så stora grupper jordbrukare som möjligt.

Genom jordbrukspolitiken, miljöpolitiken och en rad andra lagstiftningsåtgärder anger statsmakterna de villkor som jordbruksnäringen har att arbeta under. Eftersom jordbruksproduktionen ytterst syftar lill att producera livsmedel, är del självklart att konsumentintressena kommer in i bilden vid utformningen av jordbrukspolitiken. Konsumenterna har intresse av att produktionen drivs rationellt, alt produkterna håller hög kvalitet och att försörjningen av livsmedel är tryggad även om vi skulle drabbas av en avspärrning. I regeringsförslaget sägs därför att jordbrukspolitiken också bör ha lill mål alt tillgodose konsumenternas berättigade krav på säker tillgång lill livsmedel av hög kvalitet till rimliga priser.

Rationaliseringskravet gäller självfallet inte enbart jordbruksproduktionen. Innan produkten når konsumenten passerar den industri och handel. Råvaruprisels - eller producentprisets - andel i konsumentpriset varierar kraftigt mellan olika produkter. För matbröd är den ca 10 96 och i genomsnitt omkring en tredjedel. När man diskuterar jordbrukspolitiken och dess betydelse för konsumenterna, bör man därför ha i minne att förädling och distribution tar merparten av varans pris. Tendensen är också att den andelen ökar.

Det produktionsmål som ställs upp i propositionen betyder att vi vid normal skörd får ett överskott på spannmål med minst 1 miljon lon. Därmed får också staten anses ha godtagit all det blir ett sådant överskott.

Regeringen anser att detta motiverar att staten tar ett övergripande ansvar för prissättningen och överskotten på spannmål. Statens särskilda ansvar bör främst la sikte på att neutralisera effekten av låga världsmarknadspriser. Det stämmer väl överens med vår uppfattning att näringen skall skyddas mot låga väridsmarknadspriser men all den inte heller skall kunna dra särskild fördel av om priserna blir myckel höga.

Jag har tidigare varit inne på den snabba tekniska utvecklingen. Också i fortsättningen måste samhället stödja rationaliseringen i Jordbruket. Några genomgripande förändringar sker inte i fråga om stödformerna. Inriktningen anpassas dock lill de målsättningar som ställs upp. Eu huvudsyfte med den statliga rationaliseringspolitiken blir därmed all främja uppbyggandet och vidmakthållandet av effektiva familjeföretag.

Regeringsförslaget innebär alltså en satsning på familjelanibruket. Det sägs klart ut att rationaliseringen bör ha som utgångspunkt all familjelantbruket skall vara den dominerande företagsformen. Jag vill betona all detta är något hell annat än del konstaterande som görs i reservationen 1 om alt familjejordbruket under den lid vi kan överblicka kommer alt vara den dominerande företagsformen. Det är Ju en markering av att del långsiktiga målet är något annat. Regeringens uttalande om familjelanibruket görs inte bara därför att vi anser att den företagsiypen passar mycket bra i vårt land ulan också därför alt familjelantbruken hävdar sig myckel väl om de får arbeta på lika villkor med andra typer av företag.

Satsningen på familjelanibruket kommer också lill uttryck i förslaget angående differentierade slaktdjursavgifter och produktionsavgifler på ägg. Det syftar lill att tillförsäkra den gruppen det marknadsutrymme som efter hand uppkommer och effektivt begränsa de större animalie-föreiagens utbyggnad.

1 vissa remissyttranden, i motioner till riksdagen och i den allmänna debatten har begärts all Jordbrukspolitiken skulle innefatta ett folkhälsomål. Jag känner stor synpati för tanken pä att samhället borde ställa upp ett mål för arbetet med att förbättra människornas hälsa och välbefinnande. Men Jag anser nog att perspektivet på denna uppgift blir alldeles för snävt om målet knyts till jordbrukspolitiken. Visserligen kommer huvuddelen av våra livsmedel från svenskt jordbruk, men Jag har samtidigt en känsla av alt folkhälsa inte bara har med maten att göra. Felaktiga eller olämpliga kostvanor lär nog också mindre bero på brister hos råvarorna än på hanteringen av dem. Vi kan t. ex. med jordbrukspoliliska medel medverka till att få fram bra potatis, men vi kan inte den vägen hindra folk att äta pommes friles, som väl alla är överens om är mindre lämplig från näringssynpunkt.

Socialdemokraterna har i sina reservationer till utskottsbetänkandet anmält avvikande mening på flera centrala punkter. Del gäller de allmänna utgångspunkterna och de grundläggande målen för Jordbrukspolitiken. I reservationen 2 behandlas avbylarverksamheien, och jag är överraskad över all socialdemokraterna på detta sätt velat demonstrera mot den positiva inställning till en utbyggnad som regeringen visat.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

När riksdagen i dag går alt ta ställning till regeringens förslag om en ny jordbrukspolitik, vilket jag här försökt att kommentera, går vi in i ett skede, där de människor som arbetar inom denna näring och även konsumenterna i detta land skall kunna känna större trygghet för framliden.

SVANTE LUNDKVIST (s) kort genmäle;

Herr talman! Del har sagts i ett tidigare inlägg här alt oppositionen vill försöka läsa in någonting helt annat i propositionen än som verkligen står där. Jag måste konstalera att när jordbruksministern påslår alt vi, därför all vi talar om en överblickbar framlid, menar någonting annat när vi säger att svenskt jordbruk kommer att domineras av familjejordbruken i framtiden och att vi skulle ha något annat mål än vi här ger uttryck för, är del ett exempel på hur man från motsidan försöker läsa in någonting annat än vad vi menar med vårt säll alt skriva. Man talar väl alllid om överblickbar framtid. Men självklart är vi övertygade om all familjejordbruken på grund av situationen i vårt land och många faktorer, som jag inte behöver ägna mig ål alt säga så myckel om, kommer att ha en dominerande ställning i svenskt jordbruk.

Sedan var det fråga om målen. Eric Enlund har tidigare sagt att man i utredningen var överens om alt de olika målen även i fortsättningen skulle behandlas likvärdigt i förhållande lill varandra. Jag frågade jord-bruksminisitern hur vi skulle tolka hans proposition. Vi har försökt all tolka in i hans sätt all skriva att här skulle ingen förskjutning av tyngdpunkten ske mellan de olika målen. Men nu säger jordbruksministern att man skall återgå lill en ordning som gällde 1947. Han menar att situationen i dag för svenskt jordbruk är likvärdig med det läge som rådde 1947. Därför måste man återgå till en ordning, där man alltså skjuter inkomsimålei i förgrunden och de andra målen litet i bakgrunden.

Jag konstaterar sålunda alt det förhåller sig så som vi fruktade när delta diskuterades i utskottet. Vi befarade att den tolkning var riktig som utskoUsmajoriteten gjorde, men vi hoppades alt den var felaktig. Nu har jordbruksministern verifierat all del är så som majoriteten säger: I fortsättningen skall den ordningen råda alt inkomstmålet kommer i främsta rummet och sedan får de övriga målen komma i andra hand.

När jordbruksministern och jag har diskuterat jordbrukspolitiken har jag varit mycket angelägen om all la fasta på den enighet som har rått under hela 1970-lalet. Jag har trott alt del var ell stort värde för svensk jordbruksnäring all vi hade denna enighet och att vi skulle bygga vidare på den. Men nu förstår jag alt jordbruksministern anser det vara mera värdefullt att jordbrukarnas inkomster i fortsättningen favoriseras i förhållande till de övriga faktorer som vi har all diskutera, dvs. favoriseras på konsumenternas och de andra intressenas bekostnad.

Jag beklagar den inställningen, för då har man rubbat det förlroende för jordbrukspolitiken som jag menar att vi - ur näringens synpunkt - borde vara angelägna att slå vakt om i framliden.

Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN:

Herr talman! Svante Lundkvist återkommer lill frågan om del har skett en tyngdpunklsförskjutning mellan de olika målen för jordbrukspolitiken. Jag skulle vilja säga: Det är en falsk historieskrivning alt påstå att produktions-, rationaliserings- och inkomslmålen hade lika tyngd 1967. Det är icke sanning all säga så. Det är alldeles klart alt produklionsiminsk-ningen sattes i första rummet. Eftersom den målsättningen inte fullföljdes, är del givet alt del har skett en utjämning, men den fanns i 1967 års beslut.

Även socialdemokraterna insåg 1971 att det var oklokt att fortsätta prispresspoliliken inom Jordbruket därför alt den fick till konsekvens all investeringsviljan sjönk katastrofalt, framför allt inom mjölkproduktionen. Framlidstron var då på nollpunkten, det var ju sanningen. Del var i del läget vi var.

Vad vi hela liden diskuterar är politiken sådan den formuleras av riksdagen. Nu lyfts inkomstmålet fram i förhållande lill 1967, och Jag måste säga all jag finner det ytterst märkligt alt ett politiskt parti som så ofta talar om solidaritet och jämlikhet inle vill acceptera att lantbrukarna omfattas av välfärdspolitiken. Det är detla det är frågan om, Svante Lundkvist.

Ingen lantbrukare i detla land kommer all ha en chans att skära guld med täljknivar på konsumenternas bekostnad. Vi har en sådan uppbyggnad av den prisreglerande verksamheten, med insyn och förhandlingar, all del är inle möjligt att bedriva den skrämselpropaganda som Svante Lundkvist försöker sig på när han säger att konsumenterna skulle orättfärdigt ställas i bakgrunden. Det är inte detta det är frågan om, utan det är frågan om att låta en yrkesgrupp omfattas av en solidaritets- och välfärdspolitik.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

SVANTE LUNDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Del är just detta det var frågan om för socialdemokratins vidkommande även 1967. Jag skall läsa högt för jordbruksministern, eftersom han inte själv har läst 1967 års proposition: "Genom alt kostnaderna för all upprätthålla en viss prisnivå får bäras främst av konsumenterna är del ur denna synpunkt nödvändigt att iaktta återhållsamhet med prishöjningar. Del måste emellertid också vara en självfallen utgångspunkt för prissättningen all de som i framtiden är sysselsatta inom jordbruket skall kunna nå en ekonomisk standard som är likvärdig med den som erbjuds inom andra näringar. Detta är dessutom en förutsättning för att vi på sikt skall kunna upprätthålla en jordbruksproduktion av den sloriek som försörjningsberedskapen kräver."

Det var vad som stod i propositionen 1967. Del är den politiken som har förts sedan 1967. Det är detla som har givit till resultat all vi här i riksdagen har varit ense om alla prisuppgörelser sedan 1967.

Det måste, anser jag, ur näringens synpunkt vara galet att överge den enighet som fanns i jordbruksutredningen - och som Eric Enlund här

A Riksdagens protokoll 1977/78:54-55

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

åberopade - lill förmån för en skrivning som uppenbarligen innebär all inkomsimålei vid de förhandlingar som nu skall föras skall favoriseras i förhållande lill de övriga målsättningarna.

Jag är anhängare av att vi i framliden skall kunna föra en aktiv jordbrukspolitik, som är gynnsam för näringen, men jag är övertygad om att vad jordbruksministern nu föreslår är någonting av det sämsta sättet att befrämja en sådan politik. För därmed har ni skapat del misstroende hos konsumenterna om avsikten med jordbrukspolitiken som vi inle vill all konsumenterna skall ha. En förutsättning för en framgångsrik Jordbruks[)olitik är i fortsättningen också att den kan omfattas med fullt förtroende från konsumenternas sida.

Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN:

Herr talman! Jag är ledsen, men Jag måste säga att jag förstår inte riktigt vad Svante Lundkvist säger. Menar Svante Lundkvist verkligen alt det bör vara på det sättet i det här landet att en yrkesgrupp skall producera i detta fall livsmedel till priser som icke garanterar inkomsttrygghet?

Vi tycks ju nu vara överens om all den tid är förbi när vi lade ner åkerareal här i landet. När man alltså har bestämt sig för en produktion av en viss omfattning, menar Svante Lundkvist då att de människor som skall arbeta i denna näring inle skall ha rätt till inkomsttrygghet? Del är ju detta det är fråga om. I 1967 års beslut log man bort delta inslag i jordbrukspolitiken. Nu för vi tillbaka vad som fanns i 1947 års beslut. Del är den förändring som sker.

Talmannen anmälde att Svante Lundkvist anhållit att lill protokollet få antecknat alt han inte ägde rätt till ytterligare replik.

ÅKE WICTORSSON (s):

Herr talman! I det betänkande från jordbruksutskotlel som vi nu behandlar gör utskottet enigt konstaterandet att jordbrukspolitiken utvecklats från alt ha varit en politik för de i näringen verksamma till en politik för all trygga vårt lands försörjning med livsmedel lill för konsumenterna rimliga priser och med en för jordbrukarna tryggad utkomst. Den ökade vikten för konsumentsynpunkterna har, säger utskottet vidare, i jordbrukspolitiken markerats genom uppbyggande av ett syslem med överläggningar, där producenter och konsumenter möts som likaberättigade parter.

Jordbruksministerns förslag och den borgerliga utskollsmajoritetens ställningstaganden innebär, som framgått av den föregående debatten och nu senast av Jordbruksministerns inlägg, att man vill återge Jordbrukspolitiken den innebörd som den hade 1947, då jordbrukarnas inkomst var politikens huvudmål. Detta avviker från det konstaterande som utskottet gör inledningsvis i siu betänkande.

Jag kan förslå att man kan känna sig lockad av all slå vakt om sina

egna intressen, nu när man bildar regering tillsammans med moderaterna. Nr 54 Men borde inte en djupare eftertanke säga centerpartiet, som alltid önskat Fredagen ri framstå som lantbrukets företrädare, alt det vore förnedrande för våra 16dprpmh 1977

skickliga och duktiga lantbrukare all jordbrukspolitiken förvandlas till _____

något slags understödspoliiik? Som konsument vill Jag ha livsmedel av Jordbrukspoliti-god kvalitet och till rimliga priser, och varför skulle det inte kunna vara ken, m. m. ett huvudmål för er att producera detta åt mig, er själva och alla andra?

Jordbrukspolitiken har inneburit alt vi i Sverige accepterat en något högre prisnivå på jordbruksprodukter än vad vi skulle ha haft om vi inte haft vårt prisstöd, varvid den svenska marknaden i princip har reserverats för de svenska bönderna. Del har funnits många skäl till detta, framför allt nödvändigheten av att trygga en långsiktig livsmedelsförsörjning vid avspärrning. Del är svårt alt uppskatta vad detta stöd koslat, Under de år då jordbruksutredningen verkade varierade del mellan 1 000 och 3 000 milj, kr. per år. F. n. ligger det sannolikt i närheten av den högre nivån. Delta stöd betalas genom högre konsumentpriser. Genom livsmedelssubventionernas tillkomst betalas dock på annat sätt uppemot 4 000 milj. kr. av de överenskomna livsmedelspriserna via statsbudgeten, där vi alla som skattebetalare är med och betalar.

På de subventionerade baslivsmedlen liksom på mjöl och bröd råder det i dag prisslopp. Enligt SPK har priset på våra dagligvaror ökat med i genomsnitt 17,2 96 under detta års elva första månader. Prisstegringarna drabbar konsumenterna med förödande styrka. Följden av den borgeriiga regeringens ekonomiska politik blir en sänkning av levnadsstandarden för stora grupper av löntagare.

Samtidigt kan vi notera all jordbrukarna har haft en förhållandevis hygglig utveckling under senare år. Pratar man med en bonde i dag, är del en förvånande upplevelse all höra hur nöjd han är. Visst finns del problem, särskilt för de lantbrukare som med dagens höga fastighetspriser utan särskilt stort eget kapital skall starta sin verksamhet. Men i stort har utvecklingen under 1970-talel varit klart positiv.

I detta läge prövar alltså jordbruksministern konststycket att i motiven till regeringsförslaget skjuta fram argumenten för bättre inkomster ål jordbrukarna, samtidigt som han avvisar de förslag en enig jordbruksulredning lade när det gällde alt stärka konsumenternas möjligheter att hävda sina intressen i de förhandlingar som sker med jordbrukarna om livsmedelspriserna. Ute i buskarna har del här och var sagts alt detta är den nya jordbrukspolliken. Nu har vi också fått klart för oss att man säger samma sak här i riksdagsdebatten.

Vi känner igen tekniken från hanteringen av andra frågor, där den borgeriiga regeringen med osviklig skicklighet i intressefrågor mellan producenter-företagare å ena sidan och löntagare-konsumenter å andra sidan alltid tar ställning till förmån för företagarnas gruppintressen.

Eller, för att uttrycka del med andra ord: Det var varmt och skönt
i dubbelsängen under det gemensamma täcket då socialdemokrater och
bondeförbundare kamperade ihop. Nu, när man kommit upp i åren, sval- 51

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

nar kärieken och nya förälskelser träder in. Då flyttar vad som i dag kallas centern in i de borgerligas gemensamma boning. Men var inte för säker! Konsumenten kanske tycker att det är bättre i egen säng och i eget rum. Och då blir det kallt i den borgerliga dubbelsängen när höststormarna rasar och förälskelserna svalnar.

En av dem som varit ute i buskarna - förlåt, Östersund - är, som vi redan hört, Einar Larsson. Han pratade inle bara om bondemord. Han gjorde också jämförelser med något som i tidningen kallades för indu-strigrovarbelare - jag förmodar att han avsåg industriarbetare. Jordbrukaren må-ste få samma lön som industriarbetaren, sänkning av arbetstiden, ledighet med rätt att vara sjuk, hävdade Einar Larsson. Visst -det har vi ansett sedan länge - skall jordbrukaren ha en skälig ersättning, likvärdig med vad andra grupper i samhället får. Han har också rätt lill samhällets solidaritet och trygghet för sig och sin familj. Det var länge sedan, Einar Larsson, bönderna blev fullvärdiga medlemmar av det svenska välfärdssamhället.

Det är bara så all Einar Larsson glömmer vissa saker när han gör dessa jämförelser. Vilken industriarbetare har ell kapital på mellan 1/2 och 1 milj. kr. när han går i pension, som - även om förhållandena skiftar - rätt många lantbrukare har i dag när de slutar sin verksamhet? Och vilken industriarbetare kan i dag säga all han för sin framlid känner trygghet i jobbet och är säker på att få stanna kvar på den ort där han rotat sig?

Kapitaltillväxten sker genom att jordbrukarna liksom andra företagare har hell andra möjligheter till sparande än lönlagarna. Till detla kommer den värdestegring som i dag är särskilt kraftig för jordbruksfastigheter, i synnerhet om de är utrustade med skog. De för jordbrukarna förmånliga beskattningsreglerna driver i dag snabbt på värdestegringen i jordbruksfastigheter, där köpeskillingar på två tre gånger taxeringsvärdet inte alls tillhör ovanligheterna. Detta är ett hot både mot jordbrukarna och mot konsumenterna. Jordbrukare som vill ägna sig åt jordbruk, men inte disponerar ett stort eget kapital, stängs ute från möjligheterna att förvärva jordbruksfastighet. För konsumenterna leder utvecklingen till högre kostnader för livsmedel, eftersom de ökade avskrivningsbehoven måste betalas. Kapitalvinsterna beaktas obundet vid förhandlingarna.

Såvitt jag kan förstå borde del verkligen vara en gemensam arbetsuppgift för både producenter och konsumenter alt angripa detta problem och söka minska spekulationen. Effekterna av dessa förhållanden upplever vi i jordbrukspolitiken. Formellt hör åtgärderna hemma inom andra ämnesområden än de vi diskuterar i dag. Trots detta vill jag något kommentera situationen.

Man kan göra förändringar i jordförvärvslagstiftningen för all få bättre förhållanden. Sannolikt kommer de förändringar som förbereds i en särskild utredning alt bli marginella. Betydligt viktigare all komma till rätta med är den spekulation i jordbruksfastigheter som drivs fram som ett resultat av stark inflation och ett bristfälligt skattesystem. Därför är det

viktigt all taxeringsarbetet effektiviseras, så alt vi inte får de eftersläpningar av taxeringsvärdena i förhållande till betalda köpeskillingar som i dag är en verklig drivkraft i spekulationen eftersom de ger möjligheter till lägre förmögenhetsbeskattning. Vi behöver åriiga förändringar av taxeringsvärdena. Vidare måste möjligheterna att vid beskattningen få lägre skatt i andra förvärvskällor än Jordbruk genom underskottsavdrag från jordbruksfastighet minskas, samtidigt som man ger intäkterna en rimligare värdering. Då försvinner ytterligare ett stort antal spekulanter. Lägg därtill en effektivare reavinslbeskattning, som rättar till det orimliga förhållandet att skattebördan helt drabbar löneinkomster men i stort befriar kapitalvinster från beskattning. Genom dessa åtgärder på beskattnings-området skulle ett större antal jordbruksfastigheter komma ut i marknaden lill lägre priser för intresserade Jordbrukare,

Vi knöt i jordbruksutredningens arbete an till de strävanden som under efterkrigstiden inletts för att göra producenter och konsumenter till likvärdiga partner vid förhandlingsbordet. Vi upplevde att detla i vårt samhälle hade ell stort egenvärde och väl anknöt lill den s, k, svenska modellen. Konsumenterna skulle ha ell förstahandsintresse av billiga livsmedel av god kvalitet och lantbrukarna ell lika starkt önskemål om en tryggad försörjning för sig och de sina. Därför valde vi i utredningen att föra över många frågor lill slutlig lösning i förhandlingarna. Vi har fått en del kritik för delta, men med den utformning vårt försjag fick tror jag vi kan ta kritiken relativt lätt. Vi förde till förhandlingarna frågor som rörde överskottsproduklionens finansiering, indexregleringens utformning i detaljer, differentiering av slakldjursavgifler etc. Vi ålade också förhandlingsorganisationerna att kontrollera effektiviteten i prisregleringen och att bevaka att konsumenternas prisstöd till jordbrukarna verkligen kommer dessa till godo och inte stannar i det förädlingsled som vi av tekniska skäl måste behålla inom prisregleringssystemet.

Sedan gammalt har lantbrukarnas fackliga organisationer, eftersom de av naturliga skäl upplever delta som sin främsta uppgift, utvecklat en stark förhandlingsorganisation. I förhandlingsarbetet har man speciella svårigheter med konsumentintresset, beroende på att detta inte lika lätt låter sig organisera. I princip har konsumentrepresenlationen tagits från löntagarorganisationerna. Därtill kommer några politiker och i konsumentdelegationen i dag också vissa representanter för det näringsliv som förbrukar jordbruksprodukter. Del säger sig självt alt särskilda svårigheter uppkommer med denna splittrade representation och med representanter som inte har lill yrkesuppgifl alt syssla med den invecklade jordbruksregleringen. Därtill kommer all den komplicerade uppbyggnaden av jordbruksregleringen skapar speciella problem när del gäller en allmän angelägen debatt i dessa frågor. En inle oväsentlig del av innehållet i den jordbrukspoliliska debatten i vårt land handlar ju i realiteten om miss-.förstånd, beroende på svårigheter att beskriva regleringens konstruktion. Därför ansåg utredningen att konsumentdelegationens ställning borde utredas. I fråga om sammansättningen ville vi gå mot en renodling av

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

konsumentintresset. Vidare tyckte vi alt kansliresurserna borde byggas ut. I ell särskilt yttrande föreslog vi socialdemokrater dessutom all allmänintresset i jordbruksnämndens styrelse borde utökas på det sätt som riksdagen redan beslutat men överlämnat till regeringen för verkställighet. Det var alltså fel, herr Larsson i Borrby, att säga att det var en enig jordbruksutredning som avvisade den tanken.

Resultatet av utredningens förslag upplever vi här i dag. Våra synpunkter fick ett starkt stöd av de remissinstanser som företräder konsumentintressena i vårt samhälle, men ändå avvisas inte bara det socialdemokratiska kravet om en utvidgning av allmänintresset i jordbruksnämndens styrelse ulan också jordbruksutredningens enhälliga förslag om översyn av konsumentdelegationen. Lägg sedan till detta alt Anders Dahlgren signalerar en kursändring i jordbrukspolitiken genom att skjuta fram inkomsimålei för Jordbrukarna. Därmed skjuts i bakgrunden uppgiften alt producera livsmedel av god kvalitet till rimliga priser. Detta sker i ett läge då jordbrukarna skaffat sig en relativt hygglig ekonomisk standard. Jag tror inte alt socialdemokraterna är ensamma om att tycka au detta är ett högst opsykologiskl säll all bedriva jordbrukspolitik.

Det har i stora kretsar i vårt land, även bland arbetarrörelsens folk, funnits en stark förståelse för landsbygdens och jordbrukets problem, men jag är övertygad om att många konsumenter kommer att känna sig främmande för den inlressepolitik som de borgerliga partierna synes gå i bräschen för, inte minst i del nuvarande besvärliga ekonomiska lägel.

I jordbruksutskollels arbete har de två borgerliga ledamöterna av jordbruksutredningen, Eric Enlund och Axel Kristiansson, inte deltagit. Del är klart au den konstruktiva debatten i jordbruksutskottet har föriorat på mina ulredningskamraters frånvaro. Del visar om inte annat Eric En-lunds inlägg tidigare i dag. Jag är övertygad om att också Axel Kris-lianssons inlägg kommer att visa detta. Men på denna punkt vill jag ge mina ulredningskamrater ett tillfälle alt lala om för oss huruvida de står fast vid vad vi kom överens om i kommittén efter fem års utredningsarbete.

I dagens jordbrukspolitiska debatt har man hittills visat en myckel stark benägenhet all diskutera historia. Det hade varit önskvärt om deltagarna i debatten hade gjort sig mödan att ta reda på vad som verkligen hände 1967. Eric Enlund har ju belyst en punkt, nämligen den självförsörjning vi bör ha.

Einar Larsson log upp en annan punkt i sitt inlägg. Han hänvisade lill s. 41 i årets utskottsbetänkande, där det i reservationen citeras ur beslutet 1967. Jag tycker att det hade varit önskvärt att Einar Larsson också hade gjort sig besväret alt ta reda på vad den borgerliga reservationen från 1967 innehöll på denna punkt. Jag skall be att få läsa in det till kammarens protokoll:

"Med den allmänna målsättning som propositionen förordat och som ulskotlet i del föregående anslutit sig till, nämligen att söka åstadkomma

en fortsatt snabb rationalisering med uppbyggandet av rationella jordbruksföretag som främsta målsättning får en preciserad övre gräns för produktionsvolymen ingen eller ringa betydelse ur samhällsekonomisk synpunkt."

Det var alltså vad de borgerliga reservanterna uttalade i samband med fattandet av 1967 års jordbrukspolitiska beslut.

Anders Dahlgren sade vidare att svenska folket lockades av miljard-vinster. Jag har förgäves försökt att hitta den miljard som Anders Dahlgren talar om. Den enda siffra Jag lyckats hitta grundar sig på ett försök att ange storleken på de kostnader som det svenska samhället hade för den Jordbruksexpori som var nödvändig i dåvarande läge. Denna angavs då uppgå lill 300 milj. kr., alltså ett långt stycke från miljarden.

Arne Andersson i Ljung sade all vi först nu får en jordbrukspolitik, som ger jordbrukarna samma möjligheter som andra befolkningsgrupper i det svenska samhället. Om Arne Andersson hade slagit upp s. 51 i jordbruksutskottets utlåtande nr 25 år 1967, skulle han mycket raskt ha konstaterat att utskottet där skriver följande:

"Även utskottet vill understryka att det är angeläget alt de som arbetar i jordbruket får en ekonomisk standard som är likvärdig med den som yrkesutövare i andra näringar når."

Låt mig vidare något kommentera reservationen 3 vid årets belänkande, där vi socialdemokrater har en annan skrivning än de borgeriiga när del gäller behandlingen av två motioner med krav på nyodling. Vi ansluter oss till utredningens bedömning all den åkerareal som vi beräknas ha i millen av 1980-talet, ca 2,9 miljoner hektar, väl tillgodoser våra krav och önskemål. Därför finns det ingen orsak från samhällets sida att vidta generella åtgärder för att få en större areal. Del finns inte heller nu, lika litet som 1967, skäl att vidta samhällsåtgärder för all minska arealerna. Detta innebär att vi inte av regionalpolitiska skäl vill medverka till en återuppodling av tidigare nedlagd åker, även om det för den enskilde jordbrukaren kan vara en aktuell åtgärd.

Jag vill i detla sammanhang klart deklarera all delta självfallet inte innebär att vi på något säll frångår vårt ställningstagande i jordbruksutredningen all jordbruket har en stor regionalpolilisk betydelse och att vi därför är beredda all diskutera den typen av åtgärder. Med hänvisning till detta vill jag yrka bifall till reservationen 3.

Till sist, herr talman, vill jag i övertygelse om att de socialdemokratiska reservationerna vid utskottets belänkande bättre än den borgeriiga majoritetens förslag gagnar en för konsumenterna önskvärd livsmedelsproduktion till rimliga priser och tryggar jordbrukarnas med andra grupper likvärdiga försörjning också yrka bifall till samtliga övriga socialdemokratiska reservationer.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

Under delta anförande övertog tredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

EINAR LARSSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Det var faktiskt min bestämda avsikt att inte förlänga denna debatt med all gå upp i replikskiften, om det inte var alldeles nödvändigt, men Åke Wiclorsson åberopade enträget mitt namn gång på gång, så han får själv bära ansvaret för att denna debatt föriängs just nu.

Socialdemokraterna står kvar vid beslutet 1967. Del slår Åke Wiclorsson fast nu. Jag undrar om hans partikamrater är riktigt lyckliga över den formuleringen. Vad gäller utskottsmajorilelen så är skillnaden den att vi vill ha en ny jordbrukspolitik.

Enighet kunde man enligt Åke Wiclorsson uppnå så länge jordbrukarna nöjde sig med en lägre ambitionsnivå - och så lar Åke Wiclorsson i med ell väldigt svepande uttryck - nu när Jordbrukarna skaffat sig ett relativt hyggligt ekonomiskt läge.

Vad innebär det mera konkret? Del innebär att den svenske jordbrukaren, i inlernationell bedömning statistiskt bevisat, är mer effektiv än de flesta av sina yrkesbröder i världen. Del innebär dessutom att den svenske jordbrukaren för detta, som Åke Wiclorsson kallar för relativt hyggliga ekonomiskt läge, har lagt ned 3 000-3 500 arbetstimmar om året - samtidigt som man i industrin talar om en arbetsinsats som ligger under 2 000 timmar om året. Del är en situation som Åke Wiclorsson vill bevara och som han menar innebär alt jordbrukaren är en fullvärdig medlem av välfärdssamhället, en situation där man nu i denna proposition börjar tala om möjligheten lill två dagars ledighet i månaden för Jordbrukaren, samtidigt som jämförbara grupper talar om två lediga dagar i veckan.

Man talar i propositionen om möjligheten för jordbrukaren lill en sammanhängande ledighet av fem dagar om året - när övriga grupper talar om fem veckor. Märker inle Åke Wiclorsson den skriande orättvisan i denna situation? Hänger inle solidariteten med till alt ens - som det heter i propositionen - föra upp dessa grupper lill en nivå som är likvärdig med den s;om jämförbara grupper uppnår? Nej, då väljer man i stället att la till sådana uttryckssätt, som både Åke Wiclorsson och Svante Lundkvist har använt här, trots all man vet att den samlade lönesumman i Sverige nu närmar sig 200 miljarder och den samlade kostnaden för konsumenterna som hamnar direkt i råvaruledet ligger vid ungefär 10 miljarder - ner emot 5 96. När 4-5 öre av livsmedelskronan går lill jordbrukaren, som nu försöker få en likvärdig social standard, talar man om övervällring av kostnader från producenter på konsumenterna.

Jag tycker ett sådant ordval talar för sig självt.

ARNE ANDERSSON i Ljung (m) kort genmäle:

Herr talman! Åke Wiclorsson använde i sill anförade ett uttryck som verkligen inte kan få stå oemotsagt. Han talade om alt jordbrukspolitiken tiu fick ett anslag som förde tanken till understödspoliiik för näringens utövare. Jag vet verkligen inte vad Åke Wiclorsson åsyftade

när han kunde prestera det omdömet. Jag ber alt få citera några rader ur utskottsbelänkandel, som måste ha gått Åke Wiclorsson förbi, eftersom han fäller denna typ av omdöme. Utskottet skriver: "Ett huvudsyfte med jordbrukspolitiken bör vara all tillförsäkra dem som är sysselsatta inom jordbruket i alla delar av landet en ekonomisk och social standard, som är likvärdig med den som jämförbara grupper uppnår. Vidare bör jordbrukspolitiken ha till mål att tillgodose konsumenternas berättigade krav på säker tillgång till livsmedel av hög kvalitet lill rimliga priser."

Åke Wiclorsson! Delta ger väl inle anledning lill denna typ av omdöme. Jag tycker att del rimligen borde korrigeras.

Däremot är Jag inle lika säker på alt Åke Wiclorsson hängav sig åt verklighetsflykt - rnöjligen var han på ell förfärande långt avstånd från jordbruksdebalten - när han talade om dubbelsängens förträfflighet men samtidigt prisade enkelrummets behagliga och rogivande vila. Det är nämligen detta som brukar kallas att sitta på två stolar samtidigt. Del sättet att uttrycka sig är tämligen genomgående för de socialdemokratiska reservationerna: man åberopar å ena sidan vad jordbruksministern i sin proposition har anfört och försöker å andra sidan med myckel osäkra formuleringar alt också stå för någonting annat. Del har givit upphov lill den typ av debatt som vi har fört en stund, när vi har försökt tolka vad som har sagts. Det hade ju inle behövts någon tolkning, om den typen av reservationer aldrig hade presterats! Endera står man bakom jordbruksministerns politik, som slår i utskottets majoritelsskrivning, eller också gör man det inte. Vill man någonting annat, skriver man delta i reservationen. Del hade varit enklare alt uttrycka sig klart och otvetydigt - då hade någon tolkningsdebalt i vart fall inle behövt förekomma här.

Åke Wiclorsson sade att jag hade uttryckt mig så att jordbrukarna nu får en rättighet som andra grupper i samhället redan har. Ja, del gjorde jag. Och del gjorde jag mot den bakgrunden, att jag i slutet på 1960-talel var med på de möten ute i våra mellanbygder där lantbruksnämnderna hade att precisera vilka konsekvenser den nya jordbrukspolitiken skulle få just i de bygderna. De människor som gick hem från dessa möten och hade fått reda på all de var överflödiga och betungande för samhällsekonomin totalt sett och därför skulle tillföras näringslivet i övrigt som kapital- och arbetskraftsreserv, de kände otrygghet, de kände inle vad andra grupper i samhället hade rätt all känna. Därför fanns det fog för mitt uttalande, Åke Wiclorsson!

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

ÅKE WICTORSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Om Einar Larsson gör sig besväret att kolla i det så småningom utskrivna protokollet skall han där flnna all vad jag uttalade min anslutning lill var jordbruksulredningens enhälliga förslag. Därmed nog sagt på den punkten.

Då det gäller att skildra lägel för Jordbrukarna och deras ekonomiska situation står del parti jag representerar för en politik som innebär all

Nr 54 dessa grupper skall ha en standard, en försörjning och en trygghet som

Fredagen den likvärdig med andra gruppers i samhället. Därmed är också sagt att

16 december 1977 ' ''"'" '* gruppen skall komma i åtnjutande av den sociala

_____________ välfärd och de sociala förmåner som andra samhällsmedborgare får. Det

Jordbrukspoliti- har vi f. ö. också sagt i jordbruksutredningens betänkande.
ken, m. m. Men sedan är det påtagligt hur de borgerliga utskotlsrepresenianterna

undviker att lala om den komplikation som finns när det gäller all fastställa en inkomstpolitik för jordbrukarna. Å ena sidan söker man å-stadkomma en inkomstlikställighel, där man gör jämförelser med huvudsakligen löntagargrupper, samtidigt som de ekonomiska förhållandena i stor utsträckning bestäms av all man uppträder som en företagare bland andra företagare. Problematiken på den punkten har jag däremot inte hört ett ljud om från de borgerliga företrädarna, och det tycker jag också är symtomatiskt.

Einar Larsson tog upp prisutvecklingen och den mindre betydelse som den skulle ha på jordbruksområdet. Jag vill då hänvisa till utvecklingen av priserna i vårt land. Jag redovisade vad prisutvecklingen för dagligvarorna har inneburit, och jag skulle också ha kunnat redovisa prisutvecklingen på baslivsmedlen. De subventionerade baslivsmedlen har stigit med över 14 96 på elva månader i år. Det är en för konsumenterna påtaglig faktor, som gör att det finns anledning för oss att betrakta varje kostnadspost med misstänksamhet.

Sedan till Arne Andersson! Orsakerna till all man får den här typen av diskussion är Ju de skrivningar som den borgeriiga utskottsmajoriteten har presterat och kanske framför allt den debatt i de här frågorna som har förts i utskottet. Det är dessa saker som motiverar våra farhågor på den här punkten.

EINAR LARSSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar en helt annan lon i del senaste inlägget av Åke Wiclorsson jämfört med del första - och det välkomnar jag. Det sättet all debattera liknar mer Åke Wiclorssons normala sätt att agera. Jag vill bara tillägga: Varför fortsätter inte Åke Wiclorsson och redovisar, också prisutvecklingen för del som hamnar i jordbrukarens hand som ersättning för hans arbete?

Beträffande resonemanget om infialionsuiveckling på kapital kan jag hell kort säga: Del är självklart alt del i överläggningarna skall vägas in sådana faktorer som är realistiska och objektiva och hör hemma i prisöverläggningarna. Men detta kan inle läggas fast i allmänna riktlinjer. Menar Åke Wiclorsson att inflationsvinsl på fast egendom skall läggas in i alla löneförhandlingar - för del måste ju vara en klar konsekvens så tycker jag att han skall lala om det.

ÅKE WICTORSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Först en kvarstående replik till Arne Andersson i Ljung,
58 som hänvisar till lantbruksnämndernas redovisning för Jordbrukarna i

slutet av 1960-lalet. Historieskrivningen om vilken åkerareal som åsyftas i 1967 års jordbrukspoliliska beslut har figurerat under ett stort antal år i den jordbrukspolitiska debatten. Utgångspunkten har varit beslutet i riksdagen. Men i själva verket är det en utredning verkställd av lantbruksslyrelsen, tendentiöst presenterad i TV, som man tagit som utgångspunkt när man startat debatten. Det här är alltså något av Don Quijotes kamp mot väderkvarnarna, För den som är intresserad vill Jag hänvisa lill veckans nummer av tidskriften Land, som bekräftar detta förhållande.

Sedan till Einar Larsson: Jag kan gärna fortsätta beskrivningen av prisutvecklingen och dela upp ökningen av levnadskostnaderna beroende på devalveringen, på prisökningar i en rad andra förädlingsled och också till en del på prisökningar lill jordbrukaren. Självklart får de borgerliga representanterna slå till svars för hela den borgerliga regeringspolitiken, som får dessa konsekvenser för konsumenterna. Man kan inte se jordbrukspolitiken frikopplad..

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

BERTIL JONASSON (c):

Herr talman! Åke Wiclorsson talade om all del skulle vara förnedrande för jordbrukarna all ta emot stöd. Jag vill säga att del inte är förnedrande för jordbrukarna att kräva en inkomst som är jämförbar med andra gruppers - om den sedan las ut som en direkt ersättning eller som stöd är en annan sak.

Åke Wiclorsson sade vidare att jordbrukarna är nöjda. Ja, de arbetar hårt, har lång arbetstid och har haft och har fortfarande besväriiga förhållanden. Men de ser nu fram emot en bälire Jordbrukspolitik, och därför är de nöjda. I dagens samhälle skall vi väl vara glada för att del också finns människor som kan se saker och ting sunt och vara nöjda.

För mig, som var med vid behandlingen i utskottet och riksdagen av 1967 års Jordbruksbeslut och som under en lång tid fått bevittna en hård inställning mot jordbruket, är den här propositionen en stor ljuspunkt. Även om socialdemokraterna under den tioårsperiod som gått sedan 1967 års jordbruksbeslul fattades fått revidera sin uppfattning i jordbruksfrågorna undan för undan är den proposition som vi nu behandlar beviset för en myckel mer positiv jordbrukspolitik.

Propositionen 95 till 1967 års riksdag andades fruktan för överproduktion av jordbruksprodukter och rekommenderade nedläggning av jordbruksmark. Som påtryckning rekommenderades återhållsamhet i prissättningen - vi vet all del var så.

Det har sagts ibland att riksdagen var enig 1967. Så var inle fallet. Vid det utskottsutlåtande som då förelåg, nr 25, var fogade 13 reservationer.

Jag har nu först läst igenom utskottsutlåtande nr 25 från 1967 med alla dess farhågor för överproduktion och sedan den socialdemokratiska reservationen 3 i dagens betänkande, där det slår: "Del finns inte heller nu, lika litet som dr 1967, någon anledning alt med samhällsåtgärder aktivt

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

verka för en minskning av arealen över denna skrivning i reservationen 3." Nog blir man litet förbryllad! Men jag vill gärna säga alt del är ett sunt tillfrisknande från socialdemokraternas sida.

Föregående talare har här i debatten behandlat propositionen och utskottsbelänkandel, och jag vill bara framföra några synpunkter. Låt mig först la re;5ervalionen 9. Den ersätter ell stycke av ulskottsmajoritetens skrivning på s. 29, som bl. a. säger all ralionaliseringsverksamheten bör kunna fungera som ett regionalpolitiskt instrument. Den skrivningen tycker jag är riklig. Vad har socialdemokraterna emot denna skrivning, eftersom ni vill la bort den delen? Jag tycker att det är en mycket intressant fråga för framtiden, då den nya regeringen ämnar framlägga sådana förslag. Jag är mycket positiv härtill och ser fram emot del, för det kan bli till stor fördel för jordbruket i glesbygden.

På s. 23 och 24 i betänkandet behandlas val av prisregleringsled. Här har Torkel Lindahl och jag hamnat på ulskoltsmajoriletens sida, medan övriga borgeriiga ledamöter slår för en reservation, betecknad nr 5. Torkel Lindahl och jag har lagt en hell annan innebörd i majoritetens skrivning än vad socialdemokraterna gör. Det framgick av det resonemang som Svante Lundkvist förde i sitt inlägg här i kammaren i dag vad gäller jordbrukskooperationen. Hans resonemang kan leda till ett annat tekniskt syslem, och där har vi helt skilda åsikter.

Med hänsyn härtill vill Jag, herr talman, yrka att den del av utskottets betänkande som omfattas av reservationen 5, dvs. avsnittet på s. 24, första stycket, som börjar med "I sammanhanget" och slutar med "lill godo" utgår. Med denna ändring yrkar Jag i övrigt bifall till utskotieis förslag.

ÅKE WICTORSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Även om det var något krystat kan man ändå av Bertil Jonassons inlägg göra det konstaterandet att också han upplever att de svenska bönderna hyser en viss belåtenhet över utvecklingen. Del är ju så, Bertil Jonasson, alt ännu har inte de s. k. nya riktlinjerna för den svenska jordbrukspolitiken trätt i kraft, utan det är de tidigare riktlinjerna, utformade under den socialdemokratiska regeringen, som ligger lill grund för den förda politiken. Bälire underiag för bedömningen på del här områdel när del gäller den relativa belåtenheten hos jordbrukarna kan Bertil Jonasson få hos lantbrukarnas fackliga organisation, som så vitt Jag förstår delar den här bedömningen.

När det gäller det regionalpolitiska jordbruksstödet slår vi självfallet bakom de tankegångar som framfördes av Jordbruksutredningen. I vilken utsträckning vi har möjlighet all la positiv ställning lill de förslag som jordbruksministern f n. förbereder i sill kansli får vi se när förslagen presenteras. Vår reservation omfattar bara de här motionerna och den nyodlingsverksamhei som begärs.

Vad sedan beträffar Bertil Jonassons yrkande om överföringen av prisstödet till Jordbrukarna är vår tolkning den som finns i ulskoltsmajo-

riletens skrivning på den punkten, och den står vi självfallet bakom. Vi anser all de ersättningar som i förhandlingarna bestäms för jordbrukarna också skall komma jordbrukarna till godo. Att pengarna sedan av tekniska skäl måste passera förbi förädlingsledet - och där kan krävas tekniska lösningar av olika slag - har vi inle lagit ställning till. Däremot anser vi all del är ett oeftergivligt villkor för prisstödet lill jordbrukarna att stödet verkligen kommer fram lill den enskilde bonden och inle stannar på vägen. Nog måste jag uttala en viss förvåning över att de borgerliga ulskottsledamöterna inte anser sig kunna stödja den delen av utskottets skrivning.

Herr talman! Jag ber alt på den här punkten få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

BERTIL JONASSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Vi är alla överens om att de pengar som man förhandlar sig lill skall komma fram till bonden. Men det resonemang som tidigare i dag förts om jordbrukskooperalionen ger vid handen all det kan bli fråga om ett nytt syslem. Det är orsaken till att Jag framställt mitt yrkande.

Herr talman! Herr Wiclorsson säger att jag har något slags krystad belåtenhet när del gäller Jordbrukarnas ställning i dagens läge. Ingen känner jordbrukarna på gräsrotsnivå bättre än Jag gör. Jag vet hur deras fruar och barn i olika åldrar med ett mycket hårt arbete dag ut och dag in har fått kämpa sig fram med låga limpenningar. Det är myckel fler människor i det här landet som har levt på små utgifter än det är som har levt på stora inkomster. Dit hör Jordbrukarkåren. Jordbrukspolitiken har undergått vissa förändringar till del bättre sedan 1967, vilket har sagts tidigare här. Det är bra. Jordbrukarkåren har kämpat hårt, och kan den nu få litet lön för mödan kan del inte vara fel. De är ingalunda överkompenserade.

ÅKE WICTORSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Är vi överens om att de ersättningar som avses för jordbrukarna i förhandlingarna skall övergå till jordbrukarna utan alt stanna på vägen, då har Jag väldigt svårt att förslå varför inle de övriga ulskottsledamöterna kan ansluta sig lill den skrivning som vi slår fast vid.

Vi har fört en omfattande historisk debatt om de här frågorna, och jag tycker all den historiska utvecklingen visar att lantbrukarna har den bästa förståelsen från Sveriges arbetare vad gäller de sociala villkor som de arbetat under. Det har de fått under decenniernas lopp - därför alt man i mångt och mycket har arbetat och verkat under samma förhållanden. Man har i grunden känt de naturliga förulsällningarna för varandras verksamheter. Jag tror inte all Bertil Jonasson bestrider del konstaterandet.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

Då är frågan: Vad skall Sveriges arbetare tro i nuvarande läge, när vi har en borgeriig regering som - i den första proposition av större omfattning som lagts fram på jordbrukspolitikens område - markerar all den vill bryta mot de mål för jordbrukspolitiken som vi varit överens om och sätta jordbrukarnas inkomst som ell övergripande mål för hela jordbrukspolitiken? Vad skall Sveriges arbetare tro om denna prestation? Särskilt som den borgeriiga majoriteten vid utskottsbehandlingen klart visade att man inle hade något som helst intresse av att försöka flnna formuleringar som skulle kunna tillfredsställa båda grupperna!

BERTIL JONASSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Vad svenska folket har kunnat få i förbättringar är produkten av ett stort gemensamt arbete. Det är väl ändå inte så att jordbrukarna har fått delta av Sveriges arbetare?

Jag kritiserar ingalunda Sveriges arbetarkår -jag har själv tillhört den. Del har i många stycken kunnat åstadkommas ett samarbete och en ömsesidig förståelse mellan denna grupp och Jordbrukarna. Del tycker Jag är bra, och jag hoppas att del förhållandel skall kunna beslå. Men man måste ändå konstatera en kolossal eftersläpning rent socialt för jordbrukarkåren som sådan. Det är väl bra om den nu kan rättas lill.

Till sist vill jag bara säga lill Wiclorsson alt Jag tror att det är nödvändigt att man sätter inkomstmålet så som departementschefen gjort i propositionen för att i en framtid få människor lill jordbruket som klarar försörjningen Det är väsentligt inte bara för Jordbrukarna själva - det är i högsta grad väsentligt för hela vårt land.

Tredje vice talmannen anmälde att Åke Wiclorsson anhållit att till protokollet få antecknat all han inle ägde rätt till ytieriigare replik.

HANS WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Vid en Jämförelse mellan den proposition som vi nu behandlar och moderata samlingspartiets jordbrukspoliliska program, sådant det framgår av partimotion lill 1975/76 års riksmöte, kan man konstatera att vi naturligtvis inte med dagens proposition fått allt vad vi har önskat men all propositionen ligger väl i linje med det moderata programmet.

Jag får kanske trösta mig med detta när utskottet varit ganska så kallsinnigt inför en motion som jag tillsammans med några kamrater hade väckt till förra riksmötet om överföring av medel från domänfonden till jordfonden, delta för att underiätta den rationalisering genom nybildning av familjejordbruk som nu på grund av bristande markresurser ofta inte kan komma till stånd. Det säger sig självt att del inte är fråga om att slå sönder väl fungerande förvaltningsenheter. Bara marginella arealer kan bli aktuella. Del flnns ganska gott om sådana. Som ett exempel kan nämnas all domänverket hittills under 1970-talet ökat siu markinnehav med inte mindre än 65 000 hektar. Lika litet som jag vill betrakta

dessa markköp som någon planmässig socialisering, lika litet kan jag kalla domäners användning i fastighetsbildningen för en sådan privatisering som vi i moderata samlingspartiet annars gärna ser kommer till stånd.

Jag ser del hela som en rent praktisk och alls inte partipolitisk fråga. Utskottet har emellertid med hänvisning till jordförvärvsulredningen avvisat motionen, och jag har inte funnit anledning att reservera mig, eftersom utredningen lär komma med sill belänkande inom den allra närmaste framliden. Vid behov kan jag återkomma.

Det ligger i riksdagsarbetets natur att många ärenden där vi är överens går relativt obemärkta förbi och skyms av en skrivning som "Vad i propositionen här anförts föranleder ingen erinran från utskottets sida".

Ett exempel på den saken i dagens jordbruksproposiiion är jordbrukspolitikens betydelse för landskapsvården. I olaliga debatter har vi från borgerligt håll hävdat att kulturlandskapets bevarande hell hänger samman med den förda Jordbrukspolitiken och att varje landskapsbild, givelvis med någon eftersläpning, har sitt upphov i den vid varje tillfälle tillämpade politiken. Lika envist har man - dock med undantag för Svante Lundkvist, det måste sägas - från socialdemokratiskt håll hävdat alt landskapsbild och jordbrukspolitik är två av varandra helt oberoende saker. Men nu finner vi i propositionen att jordbruksministern på tal om statligt ralionaliseringsslöd ansluter sig lill Jordbruksulredningens förslag alt investeringar föranledda av landskapsvård i kombination med rationell jordbruksproduktion bör behandlas på samma sätt som investeringar nödvändiga för jordbruksdriften. Eftersom i utredningens betänkande ingen annan åsikt har framförts finns del anledning alt med tillfredsställelse notera att vi numera tycks vara överens i detta avseende och att samtidigt konstatera att förutsättningarna för att hålla vårt vackra kulluriandskap levande på en gång avsevärt har förbättrats.

Låt mig sedan ägna några minuter åt ett avsnitt där vi inte är eniga, vilket föranlett utskottets socialdemokrater all avge reservationen 7.

Vi i ulskottsmajoriteten är överens med reservanterna så lill vida som också vi delar jordbruksministerns mening att någon låsning av detaljerna i utformningen av inflalionsskyddet inte bör ske. Jordbruksulredningen har förutsatt au experterna vid kommande prisöveriäggningar skall ägna särskild uppmärksamhet åt en del problem i detla sammanhang, t. ex. värdering av avskrivnings- och ränteunderlag och synen på avskrivnings-kostnaderna. Utskottets socialdemokrater har emellertid gått ett steg längre och velat ge riksdagsbeslutet ett särskilt ord med på dess väg mot förhandlingarna: Bör inle avskrivningskostnaderna las bort ur in-flationsskyddets aulomatik? Ja, det är deras fråga. Men del är inte mycket som skiljer oss ål, eftersom även socialdemokraterna går med på alt kostnaderna "på annat säll beaktas". Vi för vår del menar emellertid att i alla kalkyler spelar avskrivningarna en så väsentlig roll som utgift för inkomsternas förvärvande alt de måste vara med i automatiken från början. Sedan är värderingen en annan sak, och där delar vi utredningens

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

och jordbruksministerns meningar.

Sedan talar reservanterna om Jordbrukets stora kapitalvinster. Jordbruksutredningen har efter en närmare undersökning av den frågan konstaterat all några regler för hur sådana vinster eller kapitalföriusler skall behandlas inle går all ställa upp, varför vid prisöverläggningarna hänsyn till dem får tas på vad man kallar bedömningsmässiga grunder. Vi instämmer i det uttalandel. För vad är de s. k. stora kapitalvinsterna annat än en ren belastning i form av ökade fastighets- och förmögenhetsskatter utan att inkomsterna ökas ell öre? Inle förrän egendomen säljs tar vinslen konkreta former. Dessförinnan är den oåtkomligt bunden i förelaget och även då lill stor del en fiktion, nämligen lill den del som bara är nominell och betingad av inflationen. Vid en myckel rörlig fastighetsmarknad med av spekulation snedvridna förhållanden - och det är väl bara här som de s. k. stora kapitalvinsterna uppkommer -skulle det ligga någonting i reservanternas resonemang. Men nu dis-kulerar vi en nära framtid, där vi hoppas all jordförvärvsutredningen skall låta oss få bukt med sådana missförhållanden. Det är därför som vi i den här frågan har velat uttrycka oss i andra ordalag än reservanterna.

Reservationerna är så när som på en alla socialdemokratiska. Den som bryter sig ut ur mönstret, reservationen 5 av Einar Larsson m. fl., gäller knappast en fråga varmed jordbrukspolitiken slår eller faller. Men den gäller några ord som vi tycker är ganska onödiga. Majoriteten har i skrivningen funnit det angelägel att påpeka viklen av alt de belopp som i samband med prisöveriäggningarna tillerkänns Jordbrukarna kommer dessa direkt lill godo.

Del här rörde sig den lilla debatt om som nyss utspelade sig i kammaren. Visst är detta angeläget - det är självklart och därför alldeles onödigt all särskilt framhålla. Men ivern från utskottets socialdemokratiska ledamöter att få med de nämnda orden har väckt misstanken alt de därvid har velat låta påskina all allt i detta avseende inle skulle vara vad det borde vara. Vi andra menar att om del är någonting galet skall del sägas ut klart och tydligt och inle i insinuanta ordalag. Att en insinuation ligger bakom framgick väl inte minst av Åke Wiclorssons uttalande alldeles nyss där han sade alt varje faktor vid prisöverläggningarna måste betraktas med misstänksamhet. Jag tycker att det är beklagligt att man vill frambesvärja en anda av misstänksamhet mot de prisöverläggningar som tidigare förekommit. Vi borde väl i stället försöka föra dessa förhandlingar i en anda av förståelse för varandras problem.

Vi reservanter har ansett del onödigt att i den här angelägenheten skriva någonting särskilt. Men som motpol till majoritetsskrivningen har vi funnit reservationen nödvändig. Vi vill hänvisa till att jordbruksulredningen ingående behandlat de här frågorna och enhälligt kommit fram lill all nuvarande syslem från såväl producent- som konsumentsynpunkt fungerat bra, dvs. medgetl en rationell och effektiv förädling av jordbruksprodukterna, varigenom konsumenlprisstegringarna kunnat hållas tillbaka.

Detta är alltså bakgrunden lill reservationen 5. Nu har Bertil Jonasson alldeles nyss framlagt ett särskilt yrkande, vilket innebär att denna mening i ulskottsbetänkandet, som dikterats av majoriteten, skulle falla bort. I så fall har vi inte någon anledning all vidhålla reservationen. Jag finner mig alltså kunna yrka bifall till Bertil Jonassons under överläggningen framförda yrkande. Om detla yrkande skulle falla yrkar jag bifall till reservationen 5.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

ÅKE WICTORSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det Jag sade om misstänksamhet gällde motiven för de prisökningar som drabbar konsumenterna. På den punkten vill jag hävda att vi i del svenska samhället i dag har all anledning all noggrant pröva alla skäl som åberopas lill stöd för prisökningar. Jag kan erkänna att ordet "misstänksamhet" i detta sammanhang kanske inle hell täckte vad jag avsåg. Men det var alltså detta jag åsyftade.

Självfallet har jag fullt förlroende för det prisförhandlingssystem vi byggt upp. Det råder det ingen diskussion om.

Jag vill tillbakavisa antydningarna om konspiration från vår sida när det gäller denna formulering i utskottels belänkande. För oss var del ganska självklart att göra del här konstaterandet med utgångspunkt i motsvarande resonemang i Jordbruksulredningen. Det är bara detta som ligger bakom. Vi har inle på något sätt velat lägga in något annat i denna formulering.

HANS WACHTMEISTER (m) kort genmäle:

Herr talman! Vi kan inte finna att del är nödvändigt alt i ett utskottsbetänkande stapla truismer på varandra. Men efter det all Åke Wiclorsson talat om alt han inte menade så illa med ordet "misstänksamhet" har jag ingen anledning att fortsätta polemiken.

GRETHE LUNDBLAD (s):

Herr talman! Att tillförsäkra konsumenterna viktiga dagligvaror av god kvalitet och till rimliga priser är det viktigaste målet för konsumentpolitiken. Under efterkrigstiden har jordbrukspolitiken sett ur konsumenternas synvinkel därför fåll en ökad betydelse, vilket har markerats av att man byggt upp ell system för överläggningar, där producenter och konsumenter möts som likaberättigade parter. Detta framhåller också utskottet i sitt betänkande.

Såväl majoriteten som oppositionen i jordbruksutskottet har konstaterat att målsättningen alt säkra konsumenterna kvalitativt goda livsmedel till rimliga priser är självklar, även om del i jordbruksministerns och utskollsmajoritetens uUalanden sker en placering i andra hand av detta mål. Alt så markerat som har gjorts här framhålla viklen av att ge jordbrukarna goda inkomster, så de erhåller en med andra grupper likvärdig standard, är kanske litet ovanligt alt höra i dag från regeringen, när man ständigt på annat håll i regeringen talar om kostnadslägets be-

5 Riksdagens protokoll 1977/78:54-55

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

roende av lönekostnader och framhåller det som grund för den svenska industrins och Sveriges ekonomiska problem. Men vi är överens om inkomsimålei när del matchas mot den övriga målsättningen inom jordbrukspolitiken.

För konsumenterna är i dag ingen åtgärd mera angelägen än att bromsa inflationen som så allvarligt urholkar konsumenternas köpkraft. Vi ser redan tecken på att konsumtionen av livsmedel, som i flera år har visat en oavlåtlig ökning, nu slagnerar och för vissa varor sjunker. Del är speciellt allvarligt för de grupper av konsumenter som på grund av ett lågt löneläge har livsmedelskostnaderna som en mycket tung post i sin budget. Därför betyder målsättningen inom jordbrukspolitiken oerhört myckel för just dessa konsumenter.

Del finns i det sammanhanget anledning att fastslå den stora betydelse för de breda löntagargruppernas dagliga kosthåll som de statliga subventionerna har haft. Tyvärr säger envisa rykten i dag att det nu är slut med subventionerna och att konsumenternas hushållskassa direkt får klara de ökade matpriserna. Men därom kanske vi får veta mera sedan.

Jag skulle vilja säga litet om miljöaspekterna på Jordbrukets produktionsförhållanden. Det finns skäl alt notera vad som har framhållits i propositionen om att möjligheterna till framtida effektivitetsförbättringar kan komma att begränsas med hänsyn till den moderna teknikens inverkan på miljön. Detta är ett myckel viktigt uttalande.

Vi har många tecken på alt del börjar brådska och att den framlid man talar om i propositionen redan springer mot oss på grund av den ständigt ökade bevattningen, den ökande mängden syntetiska gödselmedel och bekämpningsmedel. Jag har tidigare från denna talarstol berört frågan om urlakning av gödselmedelsrester i vattendrag och grundvatten.

I dagens morgoneko fick vi ännu en påminnelse om allvaret i dessa frågor. Från Närke meddelade man att för stora nitrathalter nu hade uppmätts i många brunnar på Närkeslätten. Tidigare har vi från Skåne varnat för dessa följder. Livsmedelsverket är oroligt över nitrat/nitril-kombinationerna och sjukdomsriskerna. Jag vill gärna uttrycka min glädje över naturvårdsverkets avsikt att ta initiativ till diskussioner om riktlinjer för jordbrukels miljövårdshänsyn i dess produktionsmetoder. Men det brådskar.

Får jag vädja till jordbruksministern alt se till att överväganden och riktlinjer får en flygande start och att överiäggningar med jordbrukarnas företrädare inte bara blir en förevändning för att avvisa krav och önskemål, baserade på oro från allmänheten.

När det gäller den önskan som jordbruksministern log upp i sitt anförande om ett folkhälsomål skulle Jag vilja säga att då man i Sverige bedömer livmedelsförsörjningen gör man det ofta utifrån jordbruket och dess förhållanden. I Norge diskuterar man livsmedelsförsörjningen som en fråga om en norsk närings- och matförsörjningspolitik. Det är ell mera rikligt synsätt. Även om olika näringsforskare kan ha vissa diffe-

renser i sina uppfattningar flnns det en del klara fakta som borde få bälire genomslag i såväl produktionsinriktningen som prissättningen och subventioneringen.

Vår kost- och molionskampanj har givit goda resultat i Sverige. Bl. a. har vi fått sänkt sockerkonsumtion och en långsamt minskande fett-konsumtion, åtminstone av mera hälsofarliga fetter. Tyvärr lever kost-upplysarna under myckel små ekonomiska villkor, och kost- och motionskampanjen har nästan avstannat i brist på medel, trots all allt fler krav på friskvård reses ute i landsting och kommuner. Det är att beklaga att vi inte ansett oss ha råd att stärka folkhälsan mera.

Jag vill nu övergå till att kommentera vad utskottet anfört om jordbrukens inflationsskydd och systemet för inkomslföljsamhet,

1 överläggningarna kring avtal om prissättning på våra baslivsmedel spelar inflationsskyddet för jordbrukets kostnader för produktionen den ekonomiskt hell dominerande rollen. Jordbrukarna önskar i prissättningen ersättning för sina ökade kostnader för olika produktionsmedel, exempelvis gödningsmedel, maskiner och redskap samt byggnader och underhåll.

Under de senaste tre åren har kapitalkostnaderna utgjort 44 96 av vikten i indexberäkningen för jordbrukarnas produktionsmedel, och däri räknas också avskrivningskoslnader för byggnader och maskiner. Man kanske kan förslå vilka stora summor del gäller, när jag säger att den summa som vid senaste regelutlösningen ansågs utgöra jordbrukels produktionskostnader var nära 10 miljarder kronor, och kapitalkostnaderna skulle alltså utgöra nära 4-5 miljarder kronor. En ökning av produklionsme-delindex såsom för innevarande år med över 4 96 leder alltså automatiskt lill ett krav på kompensation med nära 200 milj, kr, enbart för kapitalkostnader.

Om man då, såsom ofta sker, beräknar avskrivningarna efter återan-skaffningsvärdet, sä blir det med den snabba prisökningen på fastigheter, mark och maskiner höga belopp som Jordbruket kräver, kostnader som egentligen när inköpet gjordes var mycket lägre. En bedömning efter inköpspris eller anskaffningsvärde ger mycket lägre belopp. Ja, skillnaden mellan de två olika säuen att bedöma avskrivningskoslnaderna var faktiskt 1976-1977 ca 550 milj. kr. och gav alltså vid en lO-procenlig årlig prisökning en ytterligare ersättning - kanske kan man våga kalla det en arbetsfri vinst - på ca 50 milj. kr.

Jordbruksutredningen har påtalat detta problem, och Jordbruksministern säger litet lakoniskt all vissa principproblem här är olösta, men han anser alt prisöverläggningarna bör ta itu med problemet.

Flera lunga remissinstanser, bl. a. konjunkturinstitutet och statens pris-och kariellnämnd som Ju är våra främsta pris- och ekonomiövervakare, har i sina remissyttranden över utredningen ställt sig starkt kritiska mot att avskrivningskoslnaderna utan speciell prövning ingår i beräkningen av kompensationen. LRF, jordbrukarnas företrädare, avvisar däremot tanken på en utbrytning och närmare värdering av dessa kostnader, som

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

lill en del härrör från kostnader för lånat kapital.

Det är beklagligt alt jordbruksministern i sin proposition inle uttalat sig om kapitalkostnadernas ställning i inflalionsskyddet, när stora samhällsekonomiska intressen såsom här bryts mot företagsekonomiska vid bedömningen av en så oerhört tung post i inflationsskyddet. Jordbruksministern säger endast att del är angelägel att kostnadsutvecklingen registreras så rättvisande som möjligt och hänvisar liksom utskottet till experterna bakom prisöverläggningarna.

Men när nu experterna är oense - här slår Ju LRF mot samhällsanslällda experter- vem skall då slita tvisten? Kan rättvisa vara förhandlingsbar? Här borde jordbruksministern haft model alt som den käcka riddaren med ett svärdshugg hugga av den svåriösta knuten och göra det utifrån en samhällsekonomisk aspekt.

I den socialdemokratiska reservationen tar vi klart ställning för att avskrivningskostnaderna inte automatiskt och utan speciell prövning skall påverka prissättningen på jordbrukets produkter. Vi önskar också en grundlig analys av de stora och ökande mängder maskiner, gödselmedel och bekämpningsmedel som ingår i beräkningen. Vilka andra företagare kan räkna med att helt automatiskt kunna öka priset på sina varor, oavsett hur mycket hjälpmedel man har i produktionen? Vi vill också alt rnan beaktar vinster på kapital i Jordbruksföretaget och på detta sätt avväger avskrivning och vinster.

Med dessa ord, herr talman, yrkar Jag bifall till reservationen 7.

Socialdemokraterna har i reservation 8 ställt kravet på en speciell undersökning, som framförts i en motion från folkpartiet. Vi anser all riksdagen bör ge regeringen till känna att en arbetsgrupp bör utreda frågan om konkurrensneutralitet på matfettsområdet.

På många områden råder inom framställningen av våra viktigaste livsmedel nära nog monopol för vissa företag och producentsammanslul-ningar. När vi nu de senaste åren fått margarin baserat på inhemska vegetabiliska oljor som konkurrens lill smör, så har mejerierna tillskapat ett margarin, men delvis baserat på smörfeit. För delta smörfett undviks vissa avgifter som drabbar andra margarinråvaror. Del är ju inte bara fråga om att mejerierna skall ha ersättning för sina kostnader. Det är Ju fråga om samma matfett för konsumenterna, som framställs under olika ekonomiska villkor på grund av en fastställd avgift. Vi har avgifter som skyddar mot import, och del är vi överens om, men behöver vi avgifter som skyddar viss inhemsk industri mot annan som framställer samma soirts produkt? Det blir en sned konkurrenssituation, det har den folkpartistiske motionären helt rätt i.

Jordbruksministern har ansett all konkurrensförhållandena bör uppmärksammas i prisöverläggningarna, men vissa remissinstanser och en motionär anser alltså att frågan speciellt bör lyftas fram och undersökas.

Ur näringsmässig synpunkt kan man också ifrågasätta att ett animaliskt baserat fett favoriseras på bekostnad av ett vegetabiliskt och mera häl-sofrämjande matfett.

Jag yrkar bifall lill reservationen 8.

Det har i diskussionen uppkommit tal om att reservationen 5 skrivits för alt söka förklara en i och för sig helt självklar markering på s. 24 i utskottets belänkande, nämligen att utskottet finner del angeläget att de belopp som tillerkänts jordbrukarna i samband med prisöveriäggningarna kommer dessa direkt till godo.

Prisökningen på jordbruksbaserade livsmedel bestäms vid prisöverläggningarna inle endast efter jordbrukels produktionskostnader och önskan att Jordbrukarna skall följa med i inkomstutvecklingen för jämförbara grupper, ulan kostnadsutvecklingen inom förädlingsindustrin, t. ex. mejerier och slakterier, bedöms också och ingår som en del, ofta en mycket mindre del av prisökningen. Det är alltså angelägel att en större del av prisökningarna slår igenom i avräkningspriserna till Jordbrukarna.

Vi har ofta svårt att kolla upp detta, då det fördelas på olika produkter. Del bör vara angelägel att kunna följa upp saken, då många jordbrukare ofta undrat över de skiftande avräkningspriserna.

Förädlingsindustrin skall leva under samma villkor som andra industrier, men inpasset i skrivningen är ingen kritik, utan endast ett konstaterande av hur det bör vara. Därför förvånar det mig att Bertil Jonasson gjort ell ändringsförslag här. Vi räknar ut de ökade priserna med hänsyn till inkomsimålei och inflationsskyddet för jordbrukarna. Är det då inle självklart all också de delar av ökningen som kommer på dessa områden bör tillfalla Jordbrukarna? Förädlingen fördelar inflalionsskyddet genom en speciell beräkning av dess andel, som naturligtvis skall tillfalla industrin.

Vi avser med det konstaterande som jag gjort på denna punkt att man skall kunna i efterhand utvärdera hur inkomslföljsamhet och inflationsskydd utfallit för att tillförsäkra jordbrukarna den del av priset på deras varor som var avsett.

Bertil Jonassons yrkande om en ändring i skrivningen förvånar mig. Vad är orsaken till Bertil Jonassons åsiktsändring? Är han nu mindre angelägen att tillförsäkra jordbrukarna på gårdarna deras del av det som överläggningarna givit eller skämdes han för all ha samma ambition och uppfattning som bl. a. jag när frågan avgjordes? Jag har verkligen anledning att ställa denna fråga.

Del skulle vara frestande att gå in på en del av de andra synpunkter som har framförts i debatten. Jag skulle bl. a. till Einar Larsson vilja säga, när han talar om avbytarverksamhet, att initiativet till den togs ju på sin tid av den socialdemokratiska regeringen, och vid prisöverläggningarna har vi ständigt sett till all pengar överförts till detla.

När Eric Enlund säger att inget av målen för jordbrukspolitiken bör vara under- resp. överordnat det andra målet skulle jag vilja säga: Vill folkpartiet ha den tolkningen, då bör folkpartiet verkligen stödja den socialdemokratiska reservationen 1.

Till det som jordbruksministern har anfört skulle jag vilja knyta en bemärkning som kanske också gäller andra talare.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

Ofta talar man om att familjejordbruket är den viktigaste företagsformen. Jag tycker man skall framhålla att familjejordbruk inle är ett enhetligt begrepp, åtminstone sett ur inkomst- och bärighetssynpunki. Del finns myckel stora inkomstskillnader mellan familjejordbruken, beroende på produktval, arealstoriek och mekaniseringsgrad. Det visar in-komsistatistiken från jordbruket, och det kan vara väldigt allvariigt ur Jämlikhetssynpunkt. Intresset för alt framhäva familjejordbruket döljer ofta detla förhållande och medverkar kanske till att mer än som redan har skett öka klyftan i inkomsthänseende mellan olika Jordbrukarka-tegorier.

Jag tycker att vi behöver ett nytt mått på detta och ett nytt sätt att beskriva olika jordbrukarkategorier, där flera faktorer än de arbetande familjemedlemmarna räknas in. Då kanske vi kan få en bättre jämlikhet i inkomstförhållanden inom jordbruket, och då kanske det också blir mera samverkan och sambruk mellan olika jordbrukare.

FILIP JOHANSSON (c):

Herr talman! Det har varit rätt mycket av Jordbrukspolitisk historia i dagens debatt. Jag skall försöka att inte i alltför stor utsträckning hänge mig ål historiskt resonemang, men jag kan inte underlåta att peka på att jag som praktisk jordbrukare upplevt konsekvenserna av de jordbrukspoliliska målsättningarna både 1947 och 1967. Jag har också i klart minne situationen på 1930-talet, vilken här också omnämnts, och Jag vet mer än väl hur den situationen tedde sig för den som var född och uppvuxen i ett fattigt Jordbrukarhem.

Låt mig i alla fall slå fast att när det gällde 1947 års jordbrukspolitiska målsättning hade man kommit fram lill att man var tvungen att göra någonting åt inkomstsituationen för Jordbrukarna, och av den anledningen kom inkomsimålei alt sällas i förgrunden den gången - med den verkan del hade, bör också tilläggas.

När det gäller 1967 års målsättning kan ju ingen förneka alt produktionsmålet sköts i förgrunden med en utomordentlig styrka. Jag skall inle lasta någon för detla, jag skall inle ta upp en debatt om vad som var orsaken lill det och Jag skall inte närmare redogöra för konsekvenserna - del har diskuterats alldeles för myckel. Men jag kan inle underlåta att hänvisa till att denna period varit den svåraste som vi jordbrukare i min bygd har upplevt - det gäller om jag ser tillbaka på alla de år jag har verkat som jordbrukare. Man försökte att förverkliga målen i praktisk politik redan innan de var fastlagda i riksdagen. Utredningen pågick ju under praktiskt tagel hela 1960-talel, och jordbrukspolitiken hade den här inriktningen.

I dag har det diskuterats om konsekvenserna av denna politik under de tio år som förflutit. Låt mig då bara säga, att om den politiken tillåtits verka fullt ut, skulle vi säkerligen ha varit utan jordbruk i mycket stora delar av vårt land.

Men den här målsättningen blev ju inte särskilt gammal. Drygt ett

år efter det att den trätt i kraft var man villig att tillsätta ett par för mig mycket betydelsefulla utredningar. 1969 års mjölkprisutredning skulle se på mjölkprisulvecklingen, och en Norrlandsutredning skulle studera förutsättningarna för del norriändska jordbruket. Hade inle de två utredningarnas förslag radikalt ändrat förutsättningarna för jordbruket i den landsända jag kommer ifrån, hade inte Jordbruket funnits kvar nu. Den saken är helt klar.

Skogs- och mellanbygderna var i slutet av 1960-talet otroligt illa ute. Det var utomordentligt bekymmersamt, och från ansvarigt håll räknades inte med all jordbruket hade någon som helst regionalpolilisk uppgift att fylla. Det var konsekvensen av ställningstagandena då.

Mot denna bakgrund är Jag utomordentligt angelägen att betona alt det produktionsmål som anges i propositionen gläder mig alldeles otroligt. Det är i första hand delta som utgör en förutsättning för alt jordbruket skall kunna leva vidare i mina bygder. Hade det i den här politiska församlingen blivit en uppslutning kring ell par av remissyttrandena över Jordbruksutredningen, enligt vilka det skulle vara ofariigt att minska arealen med 10-15 %, skulle det för mig varit hell ointressant att diskutera inkomstmålet. Då hade nämligen vårt jordbruk kommit alt bli helt utraderat.

Jag värdesätter därför produktionsmålet mycket högt, och dessutom noterar jag med mycket stor tacksamhet alt man i propositionen understrukit jordbrukets betydelse från regionalpolilisk synpunkt. Delta är av synnerligen stor betydelse inte bara för hela Norriand ulan också för andra delar av vårt land. Vi avvaktar med stort intresse den proposition som jordbruksministern sagt alt han tänker framlägga senare under detta riksmöte.

Då jag i de mål som anges i propositionen ser en förutsättning för all jordbruket i mina bygder skall kunna leva vidare, är det självklart att jag också med mycket stor tillfredsställelse noterar att man i samma proposition starkt betonat inkomsimålei när del gäller dem som skall arbeta inom jordbruket. Del är mot den bakgrunden förvånansvärt att vi skall behöva uppleva en sådan debatt som denna. Det har varit en mycket stor besvikelse för mig att se på vilket sätt den har förts.

Jag var mycket glad överalt 1972 års jordbruksulredning kunde komma fram till ett enigt utredningsbetänkande i dessa frågor och över att det i utskottet inte har varit några som helst större motsättningar. De åtta socialdemokratiska reservationerna har Jag för min del bedömt som ett slags krusningar på ytan för alt i någon mån markera att Svante Lundkvist och hans partibröder inte fullständigt sluter upp bakom utskottets förslag. Men när man nu har börjat värdera de olika Jordbrukspoliliska målsättningarna har man vad gäller statsrådets angivande av inkomslmålsätt-ningen som ell huvudsyfte kommit fram till alt detla innebär all konsumenter och producenter ställs mot varandra. Det har på olika säll och med olika tyngd hävdals, alt konsumentintressena helt skjulils ål sidan, man har ställt arbetare och bönder mot varandra osv. Jag syftar här främst

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

på Åke Wiclorssons anförande, som var en utomordentlig besvikelse. Jag har uppfattat Åke Wiclorsson som en rätt stor realist i de poliliska debatterna, men hans anförande i denna debatt, där han gjorde sitt allra yttersta för all ställa konsumenter och jordbrukare i motsatsförhållande till varandra, var en utomordentligt stor besvikelse.

Jag har för min del tolkat inkomstmålet så all det är en förutsättning för att de andra målsättningarna över huvud tagel skall kunna förverkligas. Inom framför allt mjölkproduktionen är jordbrukarnas åldersfördelning oerhört sned. Lantbruksstyrelsens generaldirektör hävdade för bara några månader sedan bestämt att vi, om det inte med del snaraste sker en radikal förändring i vad gäller rekryteringen av dem som ägnar sig åt mjölkproduktion, om några få år kommer all hamna i en situation där vi har svårigheter att klara mjölkproduktionen i vårt land.

Det är inle alldeles säkert att de unga jordbrukarna, även om vi sätter upp inkomsimålei som ett huvudsyfte, är särskilt intresserade av alt la på sig alla de besvärligheter som det innebär att klara en mjölkproduktion på en gård. Del har tidigare i debatten gjorts jämförelser mellan olika gruppers möjligheter all få ta del av den sociala standard som anses som självklar, och jag skall därför inte gå närmare in på det. Jag vill bara betona att det är förenat med utomordentligt stora problem för en ung jordbrukarfamilj alt något så när följa med i den sociala standard-utveckling som andra grupper får del av.

Jag skulle framför allt till Åke Wiclorsson och även till Svante Lundkvist vilja ställa frågan: Har ni gått ut till andra motsvarande grupper på samma sätt som ni gör på delta område? Del finns Ju många olika arbetargrupper i produktionslivet som medverkar till att konsumenterna får sådana produkter som de behöver. Så är t. ex. fallet med byggnadsarbetarna. Har ni gått ut till byggnadsarbetarna någon gång och sagt att ni måste rimligen ställa hyrornas storlek i första rummet när del gäller att ta ställning till hur stora löner ni skall ha? Det är väl ändå så, all byggnadsarbetarnas löner i rätt hög grad påverkar hyrornas sloriek.

Jag skulle kunna räkna upp en mängd andra grupper som producerar saker och ting som konsumenterna måste ha för sin dagliga verksamhet. Vi har från vår sida aldrig gått ut och sagt att byggnadsarbetarna måste sänka lönerna. Men här får man en känsla av att hos er är del främst fråga om konsumentpriserna och att del inte finns något annat som är ungefär lika myckel värt.

En förutsättning för alt det över huvud taget skall finnas produkter för konsumenterna är självfallet att vi har en kår av jordbrukare som finner sin standard så pass rimlig all de vill fortsätta produktionen. Jag tycker del är fullständigt onödigt att föra ett resonemang om vilket mål som är mer värt än det andra. Men det är hell självklart att om vi inte har ett inkomsimål som i någon mån tillgodoser producenternas, kommer inte konsumenternas intresse all bli tillgodosett när det gäller alt få tillräcklig mängd av högvärdiga livsmedel.

Jag tycker alt del vore mera angeläget alt herrarna övade upp lika

stor energi och kraft för att tala om vad de ersättningar som jordbrukarna har för sin insats verkligen innebär för konsumenterna.

Åke Wiclorsson kastade ut ganska lättvindigt att dagligvarorna hade stigit med 14 %, om jag uppfattade siffran rätt. Under de första II månaderna av året har dagligvarorna faktiskt stigit med omkring 17 %, men av dessa 17,2 % är del bara 2,8 96 som jordbruksavtalet har bidragit med.

Konsumentprisindex har under samma tid stigit med 11,9 96. Av den höjningen är 4,8 % att hänföra lill dagligvarorna, men av dessa 4,8 96 är det bara 0,8 % som hänför sig till baslivsmedel.

Det vore välgörande om man i sådana här sammanhang visade större intresse för att verkligen lägga fast vad jordbruksavtalet i grunden betyder för de konsumenter som skall köpa produkterna, i stället för alt försöka göra gällande alt man nu kommer att få en motsatsställning mellan konsumenter och producenter som är alldeles fruktansvärd och att del inte kommer all kunna bedrivas ett samarbete.

Sedan bara ett par ord om talet att de pengar som Jordbrukarna skall få skall komma dessa direkt till godo. Jag vill bara notera all den meningen, som Svante Lundkvist lyckades få med i utskottsbetänkandet, var ingenting mer och ingenting mindre än en klackspark mot föreningsrörelsen. Något annat syfte kunde meningen inle ha. De här pengarna går genom förädlingsledet, och förädlingsledet är lill stor del föreningsrörelsen. Skulle del vara något intresse, något självändamål hos föreningsrörelsen att låta pengarna stanna hos föreningsrörelsen? Självfallet skall pengarna i den utsträckning del är möjligt ut lill jordbrukarna. Men vi har också fåll ta konsekvensen av de löneökningar som har skett i mycket hög takt inom förädlingsindustrin. Vi har t. o. m. i ell visst skede varit intresserade av en höjning av lönerna för livsmedelsarbetarna därför att de under en viss lid hade för låga löner, vilket gjorde alt vi riskerade att vid våra industrier få en livsmedelsarbetarkår som inte var den bästa eller den som man helst skulle vilja ha. Men all vi skulle ha någon ambition eller något intresse av all behålla pengarna inom föreningsrörelsen tycker jag verkligen inle all del finns någon anledning alt lägga fast i ett utskottsbetänkande.

Jag har ytterligare en sak all säga till Grethe Lundblad, som jag f ö. tyckte höll ett mycket balanserat och fint anförande. Hon sade att PM-index är en rätt invecklad historia - och det är sant - och hon tog fram exempel på vad del innebär för jordbruket i form av prishöjningar. Hon sade att en fyraprocentig utveckling av PM-index kan innebära att man måste höja konsumentpriserna med nära 200 milj. kr., och hon slutade med all göra gällande att det är en i det närmaste arbetsfri vinst och au jordbruksministern borde ha tagit bort de här kapitalkostnaderna från PM-index med ett svärdshugg. Men snälla Grethe Lundblad, det svärdshugget skulle i allra högsta grad ha drabbat framför allt den generation jordbrukare som vi hoppas skall träda lill! Jag har tidigare nämnt att vi har en otroligt dålig åldersfördelning. Vi har ell behov av att nya jordbrukare tillkommer, men hur skall de kunna klara sina kapitalkost-

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

nåder, om del inle blir någon kompensation för kapitalkostnader i avtalet? Jag tror inte att Grethe Lundblad menade att man skulle hugga huvudet av dessa unga jordbrukare, men det blir faktiskt konsekvensen av det resonemang hon förde.

ÅKE WICTORSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Nej, Filip Johansson, del är inget lösligt resonemang, utan det är ett citat ur pris- och kartellnämndens redovisning av prisutvecklingen den 9 december 1977. Där står det: "På subventionerade baslivsmedel - mjölk, ost, kött, fiäsk och chark - har priserna under årets elva första månader stigit med 14,5 procent. Av denna höjning beror 2,7 procentenheter på den höjda mervärdeskatten, 7,4 procentenheter på jordbruksavtalets utlösning den I januari och den 1 Juli samt 4,4 procentenheter på marginalhöjningar i förädlings- och detaljhandelsleden."

Detta om priserna.

Filip Johansson är högst förvånad över den vinkling debatten i kammaren har fått. Jag kan på sätt och vis förstå förvåningen. Handlingssättet från den borgerliga majoritetens sida och skrivningarna i utskottets betänkande återspeglar en rörande oskuldsfullhet när det gäller de konsekvenser som den här typen av skrivning får. Efter fem års arbete i en Jordbruksutredning har vi kommit fram till ett enigt betänkande, men sedan bryter man sönder de grundläggande principerna för vad man anser skall vara huvuduppgiften för jordbrukspolitiken. Därav kommer naturligtvis den här debatten.

Det har för mig varit obegripligt varför den borgerliga majoriteten, inkl. jordbruksministern, har drivit fram en sådan utveckling. Det bekräftas också av att Filip Johansson inledningsvis konstaterade att 1947 års jordbrukspolitik utformades för att lyfta jordbrukarna till ett annat inkomstläge. Då satte man inkomstläget först, och nu återvänder man till 1947 åis jordbrukspolitik. Min fråga till Filip Johansson är: Vad är det i dagens ekonomiska situation som motiverar att vi skall bryta loss jordbrukarna ur den allmänna bild som vi har av utformningen av den ekonomiska politiken i stort, där också Jordbrukspolitiken måste komma in? Jag har redovisat situationen så som den upplevs ute i landet.

Är det så enormt dåliga förhållanden för jordbrukarna att det är nödvändigt all av de orsakerna på nytt ge jordbrukspolitiken samma utformning som den fick omedelbart efter andra väridskriget? Jag upplever det inte så, om man lar hänsyn till förhållandena för övriga grupper i samhället och den totala utveckling som har skett för Jordbrukskollektivet.

SVANTE LUNDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Filip Johansson uppkallade mig i talarstolen. Bl. a. sade han all skrivningen om medel direkt till Jordbrukaren var en klackspark mot föreningsrörelsen. I så fall har jordbruksutredningen enhälligt gett

föreningsrörelsen en klackspark. Men jag tror inte all utredningen har avsett det - lika litet som jag.

Del intressanta i Filip Johanssons inlägg är att han frågar varför man inte har samma inställning lill byggnadsarbetarna som man har lill jordbrukarna när man diskuterar inkomster. Del har aldrig fallit oss in att säga: Huvudsyftet med bostadsproduktionen skall vara inkomstutvecklingen för byggnadsarbetarna. Vi säger naturligtvis att huvudsyftet med bostadsproduktionen skall vara att tillgodose vårt behov av bostäder. På samma sätt säger vi att huvudsyftet med jordbrukspolitiken skall vara att tillgodose vår försörjning med livsmedel. Så enkelt är del, Filip Johansson.

Nu kanske Filip Johansson begriper varför vi inte kan dela den uppfattning utskottsmajoritelen har när den säger: Huvudsyftet med Jordbrukspolitiken skall vara inkomstutvecklingen för jordbrukarna.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

GRETHE LUNDBLAD (s) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom Filip Johansson tycks ha fåll om bakfoten vad Jag sade om avskrivningskostnader vill Jag säga: Avskrivningskostnaderna skall naturligtvis vara med vid kostnadsberäkningen, men de skall inte automatiskt vara med efter de beräkningar som gjorts, utan vid förhandlingarna får man lov att bedöma avskrivningskostnaderna. I dag beräknar man avskrivningskostnaderna i många fall efter återanskaff-ningsvärdet, och då gäller det en kostnad man inte haft. Det är när man köpt maskinen, redskapet, huset eller vad del kan vara som man haft en kostnad. På det här sättet kan det bli en skillnad, vilket inte har avseits. Och jag tycker inle del skall belasta prissättningen.

Att de pengar som tilldelas jordbrukarna för kostnadsutveckling och inkomslföljsamhet skall komma jordbrukarna direkt lill godo tycker jag är en självklarhet. I överläggningarna finns det tre punkter som man tar hänsyn lill, dels kostnadsutvecklingen i jordbruket för jordbrukarnas del, dels inkomslföljsamhet i förhållande lill jämförbara grupper, dels kostnadsutveckling i förädlingsindustrin. Då är det inte meningen alt något av de medel som tillerkänts Jordbruket för kostnadsutveckling och inkomstlföljsamhei skall hamna någon annanstans än just i jordbrukarens börs - och del är viktigt att få möjlighet att utvärdera att så sker. Blir det inte så, kommer vi hela tiden i fortsättningen att få en snedhet i hela inkomstberäkningen inom jordbruket, och då är dessa förhandlingar meningslösa.

Filip Johansson sade all det är vikligl att konsumenterna tillförsäkras tillgång på livsmedel. Jag vill hålla med honom om det, men i sanningens namn tycker jag man skall säga att delta inte är det stora problemet inom svenskt jordbruk i dag - det är överskoltsproblemet. Vi har konstant överskott på fläsk och spannmål och lidvis överskoll på ägg och mjölkpulver. Att tillförsäkra konsumenterna tillgång på livsmedel är alltså inle en så allvarlig fråga i dag. Det är lika allvarligt alt noggrant se till att konsumenterna inte får betala för stora överskott som är onödiga.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

FILIP JOHANSSON (c) kort genmäle:

Herr talman! För att börja med det senaste så vill jag för Grethe Lundblad påpeka alt del var precis vad man sade 1967. Det var just precis del som var avgörande för 1967 års målsättning, att vi hade så stora överskott. Vi skulle kunna klara oss utan de här överskollen, menade man, vi skulle kunna köpa livsmedel utifrån, vi skulle kunna köpa t. ex. socker billigt, vi skulle sänka priset på konsumtionsmjölk, vi skulle sänka priset på margarin och höja priset på smör osv. Så resonerade man mot bakgrund av att vi under en viss lidsperiod hade haft ett överskoll på vissa produkter. 1947 hade man bristsituationen närmare inpå sig. I målsättningen den gången sades att vi kunde tolerera ett visst överskott därför att del skulle bidra positivt till samhällsekonomin om vi kunde exportera. Jag tror att vi kan resonera på precis samma sätt nu.

Sedan vill jag lill Svante Lundkvist säga när del gäller detta med byggarbetarna, all situationen är ju den att vi Jordbrukare har fått lov att skaffa oss underiag för prissättningen på jordbruksprodukter vid överläggningar med ell organ som riksdagen har anvisat. Riksdagen har sedan kontrollerat att man kommit till rätt resultat.

När det gäller byggarbetarna råder inte den förutsättningen. Jag tror inte heller att det finns någon motsvarighet på andra områden. Men jag har framför allt inte menat alt man skall sänka bostadskostnaderna och hyreskostnaderna genom all sänka lönerna lill byggjobbarna, ulan de skall också ha ett inkomstmål - det är alldeles självklart. När de förhandlar är det inle behovet av hyresbostäder som är huvudfrågan, ulan det är behovet av en viss inkomstnivå.

När situationen då det gäller livsmedelsförsörjningen dessutom myckel snabbi kan förändras därhän att ytterst få vill ta hand om produktionen av de mest arbelskrävande produkterna, t. ex. mjölk, finns det all anledning föir riksdagen, eftersom del är riksdagen som avgör vilken lönsamhet som skall finnas, att sätta inkomstmålet högt för att därmed säkerställa att vi får full produktion.

Till Åke Wiclorsson vill Jag säga att vi inle på något säll bryter ut jordbrukarna och ställer dem i en grupp som skall prioriteras framför andra, utan vår målsättning är att de skall kunna följa med i inkomstutvecklingen. För all de skall kunna göra del måste man ha ett inkomsimål.

SVANTE LUNDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kunde inte i mina vildaste fantasier föreställa mig att vad vi isysslar med här är förhandlingar om vilka löner jordbrukarna skall ha. Jag trodde all vi höll på med att lägga grunden för en jordbrukspolitik, men Jag fick intrycket att del gäller löneförhandlingar när Filip Johansson ville göra en Jämförelse mellan byggnadsarbetarnas löner och det som vi sysslar med här.Vi är överens, Filip Johansson, och det har slagits fast att vi eftersträvar en likvärdig standard för dem som är sysselsatta i jordbruket med övriga grupper i samhället. Men Jord-

brukspolitik är ett betydligt vidare begrepp. Det övergripande målet för Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

jordbrukspolitiken är alt trygga livsmedelsförsörjningen. De andra sakerna är de förutsättningar under vilka vi skall försöka klara del övergripande målet: dels den likvärdiga standarden för dem som jobbar inom jordbruket, dels önskvärdheten av all produkterna skall betinga priser som konsumenterna kan betala, dels effektivitet i själva produktionen. Del är, som vi ser det, uppläggningen av jordbrukspolitiken.

FILIP JOHANSSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag trodde alt Svante Lundkvist kunde förstå med hjälp av sin vildaste fantasi all det nämnda huvudmålet är en del av den totala målsättning som vi i dag diskuterar. Vi för inle en förhandling ulan vi har en diskussion om den målsättning vi skall ha för jordbruket under en viss tid framöver. Och det här huvudmålet är en del av denna målsättning. Vad jag inle kan förstå, ens med hjälp av min vildaste fantasi, är all det skall behöva vara en sådan enorm diskussion om vilken av de här målsättningarna - som alla är beroende av varandra - som skall ligga främst. Svante Lundkvist har Ju så många gånger varit uppe i talarstolen och hänvisat lill socialdemokraternas goda vilja när del gäller alt jordbrukarna skall följa med och ha en med andra grupper likvärdig standard, vilket jag också tror att han menar. Jag har väldigt svårt all begripa varför man driver upp en debatt där det görs gällande att vi nu har en enorm motsättning mellan jordbrukare och konsumenter.

Tredje vice talmannen anmälde all Svante Lundkvist anhållit alt till protokollet få antecknat all han inte ägde rätt lill ytteriigare replik.

Tredje vice talmannen anmälde all Svante Lundkvist anhållit alt lill protokollet få antecknat att han inle ägde rätt lill ytteriigare replik.

TORKEL LINDAHL (fp):

Herr talman! Vi har i vår Jordbrukspolitik försökt skydda svenskt jordbruk mot prisrörelser som sker på världsmarknaden. Vi har valt att skapa ett system där vi skyddar jordbrukarna mot alltför låga priser på väridsmarknaden. Samtidigt ger detla system också skydd för konsumenterna när del blir mycket höga priser på väridsmarknaden. Man kan säga alt det är ett ömsesidigt skydd för både producenter och konsumenter. Man måste dock erkänna alt den övervägande delen av tiden fungerar det gränsskydd vi har mer som ett producent- än som ett konsumentskydd. Svenska konsumenter måste alltså betala ett något högre pris än de skulle behöva göra om vi hade haft de rena världsmarknadspriserna.

Jag tycker au del syslem vi har är bra och vi bör bibehålla del. Men villkoret för au detta skall kunna gå är hela tiden att konsumenterna har ett förtroende för att vi försöker ta lill vara konsumenternas intressen i största möjliga utsträckning. Om konsumenterna tror all vi bygger upp ell syslem och försöker använda del för all ensidigt hjälpa jordbrukarna, då kommer det systemet att brytas sönder. Det kommer inle alt vara

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

politiskt möjligt all hålla fast vid det. Därför är del väldigt vikligl att man framhåller de berättigade konsumentintressena i det här sammanhanget.

Jag skulle vilja göra en del av de tidigare talarna uppmärksamma på att del faktiskt inle, i vare sig propositionen eller utskollsmajoritelens belänkande, slår talat om huvudmålet för jordbrukspolitiken. Del står talat om ett huvudmål. Därmed antyder man, om än litet försiktigt, att det faktiskt rör sig om fier.

Jag skulle också vilja beröra reservationen 8, som handlar om konkurrensneutralitet på malfettsområdet. Efter vad jag förslår är motionärernas och reservanternas krav tillgodosett med vad majoriteten har skrivit. Jag lovar Grethe Lundblad alt om hon under prisöveriäggningarna vill ha fram speciella undersökningar, som det är möjligt för jordbruksnämnden att dra i gång på det här områdel, stöder Jag henne gärna där. Jag kan inte inse att reservationen över huvud laget är nödvändig.

Herr talman! Del jordbruk som bedrivs i dag är mycket energikrävande och teknologiskt mycket avancerat, ett Jordbruk som lill stor del blivit beroende av användning av kemiska preparat.

Energin kan bli betydligt dyrare och svårare alt komma över i framliden. Framför allt vet vi att det kan bli stora svårigheter när del gäller oljeprodukter och liknande.

Konstgödningen är kanske den del av jordbruket i dag som kräver mest energi. Vi börjar misstänka att den kan ha allvarliga miljöeffekter i vår natur. Därför anser jag, som jag framhållit i ett särskilt yttrande, alt det är viktigt alt man verkligen får i gång och stöttar en ordentlig forskning när det gäller den biodynamiska odlingen, där man uteslutande med naturmedel och med alternativa produktionsformer försöker få fram bra livsmedel och goda skördar. Del är vikligl alt vi får i gång en forskning runt detta - om vi hamnar i en situation där vi inte längre kan fortsätta med dagens jordbruk måste vi ha en beredskap, vi måste veta att del finns andra fungerande metoder. Jag vill alltså framhålla vikten av att vi inle uteslutande ägnar oss ål det i dag konventionella jordbruket.

Bertil Jonasson har under överläggningen framställt ett särskilt yrkande. Det gäller en mening i belänkandet, som han vill skall utgå. Jag vill yrka bifall till Bertil Jonassons förslag. Inle därför - som kanske någon kan misslänka - all Jag tycker illa om vad som står i den meningen, utan därför att den kan misstolkas. Jag vet alt det inte är avsikten att den skall tolkas på annat sätt än Jag själv gjorde när jag först läste den. Men den kan av andra som inte vet hur vi har resonerat läsas som ett förord för ett annat tekniskt syslem när det gäller prisförhandlingar och överföring av medel. Och del var inte avsikten med den. Därför, herr talman, tycker Jag det är bäst om meningen utgår.

SVANTE LUNDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Eric Enlund, som också representerar folkpartiet, säger att han står fast vid utredningsresultatet, där man slog fast att de tre

olika målen skulle bedömas som likvärdiga i förhållande till varandra. Eric Enlund var inte med under utskottsbehandlingen. Torkel Lindahl var däremot med vid utskottsbehandlingen. Torkel Lindahl vet myckel väl au den uppfattningen förfäktades av oss reservanter i ulskollet men den kunde icke accepteras av majoriteten. Det var anledningen lill den skrivning som nu är majoritetens, där man talar om inkomstmålet som ett huvudsyfte.

Nu försöker Torkel Lindahl klara sig ur denna knipa genom att säga att det i belänkandet talas om all inkomsimålei är ett huvudsyfte, vilket skulle innebära att det kan finnas flera huvudsyften. Även på den punkten var vi utomordentligt angelägna all se lill alt del inle skulle uppslå något missförstånd om vad som verkligen var skrivet. I dag har del klariagts att det uppenbariigen inle ligger några missförstånd bakom majoritets-skrivningen. Avsikten är alt inkomsimålei skall vara ell huvudsyfte framför de andra målen.

Det ankommer därför såvitt Jag kan förslå på både Torkel Lindahl och Eric Enlund all agera i enlighet med någon av de uppfattningar som de har anfört i denna fråga.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

GRETHE LUNDBLAD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan förslå Torkel Lindahls yttrande angående folkpartimotionen, men del är inte så enkelt som Torkel Lindahl tror alt man vid prisöveriäggningarna kan bestämma sig för att undersöka mar-garininduslrin. Det måste en myndighet ta upp, och vi kan inte här i riksdagen ålägga denna myndighet att la upp frågan. Del enda sättet för riksdagen alt påverka frågan är att vi fauar beslut om all en sådan undersökning skall göras. Det är detta vi har velat uppnå med motionen om smörfettet.

Torkel Lindahl anslöt sig till Bertil Jonassons ändringsyrkande. Är det inte farligt att la bort en mening som säger att de medel som har tillförts jordbrukarna vid prisöverläggningarna skall komma dem direkt till godo? Hur kan ett borttagande av den meningen tolkas av Jordbrukarna? Jag tror att många blir fundersamma över en sådan åtgärd.

TORKEL LINDAHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Den meningen kan också göra att någon Jordbrukare tror au vi vill införa del engelska systemet, Milk Marketing Board, och i princip riva ner stora delar av den nuvarande föreningsrörelsen, och mot del tror jag inte heller au Jordbrukarna skulle reagera positivt. Just genom all meningen hell oavsiktligt har blivit olyckligt formulerad tycker jag det vore fördelaktigt om den kunde strykas.

Så lill frågan om prisöveriäggningar om malfeuel. Läs majoritetens skrivning! Det slår Jordbruksnämnden fritt all sätta i gång en sådan undersökning om den finner det nödvändigt. Den kan initieras vid prisöveriäggningarna, genom konsumentdelegationen eller genom någon annan intressent.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

Jag finner alltså alt vi kanske är eniga i sak men att vi inte rikligt skriver på samma säll.

GRETHE LUNDBLAD (s) kort genmäle:

Herr talman! Har man ett gou samvete när det gäller avräkningen till jordbrukarna och vet att alla de medel som tillerkänns jordbrukarna vid prisöverläggningar också tillfaller dem direkt för inkomslföljsamhet och inflationsskydd, behöver man inte vara rädd för att den här meningen står i betänkandet. Men varför vill man la bort den? Innebär del att man inle är rikligt säker på sin sak?

TORKEL LINDAHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag trodde att jag redan hade gjort klart all jag ingenting har emot vad som slår. Om vi haft tid på oss skulle vi kanske kunnat formulera en mening som hade täckt vad vi menar men inte hade kunnat tolkas som något annat. Som meningen nu är formulerad har den oavsiktligt blivit dubbeltydig. Därför tycker jag inte del är lämpligt alt den står kvar.

Tredje vice talmannen anmälde att Grethe Lundblad anhållit att lill protokollei; få antecknat all hon inte ägde rätt till ytterligare replik.

ALF LÖVENBORG (-):

Herr talman! Jag skall framföra några synpunkter som kanske inle rikligt faller in i mönstret för den debatt som hittills har förts.

Det här förslaget lill nya riktlinjer inom jordbrukspolitiken innehåller, som Svante Lundkvist sade, inte så myckel av nytänkande som man borde ha kunnat hoppas på efter åtskilliga år av utredande. I stort sett plöjer förslaget vidare i gamla fåror, även om det går alt spåra några tendenser till ett annat synsätt - men det är inte mycket.

Det finns ett par motioner som jag har varit engagerad i. Det är motionerna 1976/77:974 och 1977/78:63.

I båda fallen vill motionärerna markera viklen av att man utöver det traditionella söker nya jordbrukspolitiska alternativ, att man griper de chanser som finns till ökad samordning och rationalisering på ett sätt som gynnar också de små och medelstora brukarna. Vi vill bl. a. betona vikten av att man finner vägar för att främja kooperativa och andra drift-former på jordbrukets område.

Detta är tankegångar som jag tidigare fört fram i de här sammanhangen. De avvisas ganska lakoniskt genom beskedel alt en liknande motion har överlämnats till jordförvärvsulredningen. Jag vill nog betrakta del som en undanmanöver, och jag har heller inte stort hopp om att den utredningen kommer att innebära något fall framåt för dessa tankegångar. Hade man velat pröva våra funderingar - de är ju inte nya - skulle det ha skett när man 1975 lade fram propositionen om en ny lag för sambruksföreningar och fattade beslut därom.

Jag har ofta diskuterat Jordbrukspolitik, därför att jag är intresserad av den. Jag har själv en viss bakgrund i jordbruket, och självfallet är jag också intre.sserad av Jordbrukspolitiken därför att den måste vara en viktig del av den politik som ett kommunistiskt parti för. Som kommunist kan man inte ha någon jordbruksromantisk inställning, man kan inle hänge sig åt skönmålande av lorparsyslem och av småjordbmkel i dess extrema former, och man kan inte heller delta i den gröna vågens verklighetsflykt. De mycket små Jordbruksenheternas tid är för alltid förbi. De som sysslar med jordbruksnäringen måste garanteras en hygglig inkomst, och stordriftens och teknikens fördelar måste ha sin givna plats också inom denna sektor. Det står fullt klart.

Bortsett från de stora godsen i Syd- och Mellansverige är familjejordbruken den dominerande formen, men också på del områdel har del skett stora förändringar under de senaste decennierna. Dagens familjejordbruk är av en annan typ och ofta av en annan sloriek än förr.

Men då kommer man in på den andra viktiga saken. Kapitalinsatserna är också av andra dimensioner än förr, och det beror inle bara på penningvärdets fall. Dagens jordbruk kräver väldiga investeringar i form av byggnader och väldiga maskiner. Allt detla skapar problem som varken den gamla eller den s. k. nya jordbrukspolitiken har någon riktig lösning på.

Jag känner åtskilliga Jordbrukare - några är mina bästa vänner - som upplever de stora kapitalinsatserna som ett stort och växande problem. Del gäller också dem som engagerat sig i SR-Jordbruksverksamheien. Det är ju brukare som har fått mycket stora lån och betydande bidrag men som ändå hamnat i den situationen att deras räntor och amorteringar håller på att knäcka deras ekonomi. Ja, det finns också ganska många exempel på att det har blivit så tungt att de tvingats gå ifrån sina med möda uppbyggda SR-jordbruk,

Men del finns också andra orsaker. Det är fråga om att få ungdomen att bli jordbrukare och att stanna kvar i jordbruket, Filip Johansson snuddade något vid den saken i sill anförande när han sade att det inte är säkert all unga människor kan ta på sig uppgiften med alla de problem som exempelvis mjölkproduktionen innebär. Det är därför man måste söka andra former, som kan accepteras också av den unga generationen jordbrukarfamiljer.

Självfallet skall de som arbetar inom jordbruket precis som alla andra vara delaktiga av teknikens landvinningar, men hur det skall ske reser frågor som måste besvaras och som bryter den ram som både den tidigare och den nya jordbrukspolitiken håller sig inom.

I båda de motioner som Jag tidigare nämnt aktualiseras frågan om kooperativa driflformer. När man lar upp den frågan med Jordbrukare ryggar många, även om jag vill säga att det i dagens läge finns en långt större förståelse och en hell annan resonans för sådana resonemang än tidigare. Men går man vidare i resonemanget på det mera praktiska planet finner man att motståndet närmast är av psykologisk art, dvs. Jordbrukarna har inte närmare funderat över vad del handlar om.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

6 Riksdagens protokoll 1977/78:54-55

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

Den svenska jordbruksnäringen har redan gått myckel långt på kooperationens och det kollektiva ägandeis väg. Det har man gjort genom upprättandel av slakteriföreningar, mjölkproduceniföreningar och andra organ i förädlingsledet. Men där har man stannat. Kooperationens principer har aldrig trängt in på den direkta jordbruksdriftens område.

Däri ligger naturiiglvis en del av problemaliken inte minst för de små jordbruksenheterna. Man kan ju fråga sig om del är så vettigt och så nödvändigt att var och en äger sin skördetröska som kostar flera hundra tusen kronor, om var och en måste ha sin traktor och många andra kapitalkrävande mekaniska och rationella hjälpmedel. Ja, man kan ju också fråga sig om det är nödvändigt att var och en har sina stora ekonomibyggnader, eller om man kan söka nya vägar också på det området.

Del är här jag anser att man har missal de möjligheter som finns, och del är lill skada både för samhället och för jordbrukarna. Nu kan del visserligen sägas, som man gjorde i fjolårets jordbrukspolitiska debatt, all det "finns inget intresse för sådan samverkan".

Men allt handlar ju, som i alla andra sammanhang, om vad man gör för att befrämja ell samarbete. Skulle man inom den slalliga jordbrukspolitikens ram verkligen gå in för att genom ekonomiska slimulansmedel befrämja isambruk och kooperativa driftformer så skulle man självfallet också kunna skapa ett intresse. Då skulle man kunna utforma jordbrukspolitiken lill att bli ett offensivare instrument i regionalpolitiskt syfte. Man skulle kunna göra Jordbruket attraktivare för ungdom som i dagens läge kräver hyggliga arbetstider, reglerad semester och villkor som andra arbetande., och allt delta som Filip Johansson nyss var inne på.

Och tanken är inle längre främmande för jordbrukande människor. Också här börjar man fundera på nya metoder. Tanken tränger sig fram, och det är skada att man gång efter gång missar chansen alt bana väg för de nya former som förr eller senare måste komma.

Jag har fått mig tillsänt synpunkter från en norrländsk småbrukare som också har funderat över dessa problem. Han skriver så här när del gäller bidragsformerna:

"I dag iir ju dessa utformade så, att de tillfaller i huvudsak enskilda storjordbrukare, såväl lill Jordförvärv, som maskinpark och djurinköp. Delta leder till en ny generation godsägare och miljonärer även i Norrland.

Dessa bidrag måste omformas så, all vad gäller de omfattande markförvärv som lantbruksnämnden gör varje år i vårt land, dessa stannar i samhällets ägo och endast arrenderas ut till oss brukare. Naturligtvis under förutsättning att direktiven till lantbruksnämnderna och deras egen inriktning omarbetas så, alt del tjänar arbetare och bondeklassen, och icke som nu bolagen och siorjordbrukare.

Detta har två fördelar: dels kommer betydande arealer jord och skog i samhällets ägo, dels blir del billigare för oss brukare att arrendera marken än alt äga den.

Vad gäller bidrag lill byggnader och maskiner bör dessa utformas så, att lantbruksnämnder eller annat samhälleligt organ uppför såväl ladu-

gårdar, maskinslationer som andra byggnader i lämpligt stora geografiska områden och ställer dessa till förfogande på ekonomiskt förmånliga villkor, och därigenom både lockar och skolar Jordbrukarna till ett mera kooperativt tänkande.

Ägarfrågan måste vi också aktualisera. Vi måste omgående kräva återinförande av bolagsförbudslagen vad gällerjord och skog. Det finns alltför många skrämmande exempel på hur bolags- och sågägare har köpt in hemman på senare tid och huggit skogen kal och låtit jorden växa igen.

Ett annat problem är alla jordbruk som ägs av slerbhus och som står obrukade." Det kan man verkligen understryka inte minst genom erfarenheter från mitt eget län. "Här måste en lagändring till, så alt brukaren är skyldig att avhända sig eller utarrendera fastigheten 5 eller 10 år efter det han sliitat bruka densamma, så att marken fortsätter all vara produktiv.

Till sist vill jag naturiiglvis understryka, att alla bidragsformer skall utformas så, att de stimulerar till samverkan mellan brukare i alla former."

Den här småbrukaren är säkert inle ensam om sina funderingar och jag vill än en gång säga att det är skada att dessa tankegångar inte får någon plats i den nya jordbrukspolitik som utformas.

Jag vill komplettera de här tankegångarna med följande: Klart är att familjejordbruken i deras varierande former kommer att dominera inom svenskt jordbruk under överskådlig tid och då gäller det att söka och finna former för att hjälpa och utveckla den driflformen. Men det utesluter inle, ulan det är ett argument för, ökad samverkan och kooperativa former.

Vi anvisar i dessa motioner ännu en väg som i tillämpliga områden bör vara tänkbar. Vi resonerar därvid så här: Eftersom staten kan gå in och starta företag bör staten också engageras för att starta jordbruk. Detsamma kan prövas på trädgårdsförädlingens område.

För mig har det alllid framstått som sällsynt beklämmande att man kan resa miltals genom goda jordbruksbygder och mest se igenväxande Jordbruk. Att restaurera igenväxande Jordbruksmark och att nyodla kräver visserligen stora kapitalinsatser, men jag tycker att detta är nödvändigt i en värld som svälter. Låt mig också i det sammanhanget åberopa erfarenheter från mitt eget län.

Där har antalet mjölkleverantörer fortsall att sjunka. Bara under det här året har antalet kor sjunkit med ytterligare flera hundra och är nu omkring 14 000. För att klara enbart det nordligaste länets behov fordras det över 2 000 mjölkkor. Vi är inte självförsörjande med fläsk, kött och ägg. Bara i år importerar man till Norrbotten ca sju miljoner kilo mjölk.

Men detta beror inle på all del råder brist på odlingsbar mark. Den odlade marken finns redan, men den ligger till stor del för fäfot - och det är beklämmande. Det beror inte heller på brist på arbetskraft eller folk som vill syssla med jordbruk.

I vissa områden skulle man kunna tänka sig att starta statliga jord-

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

bruksföretag och trädgårdsanläggningar. Den tanken faller utanför ramen för del officiella jordbrukspoliliska tänkandet, men det är skada. Jordbrukspolitiken skulle genom komplettering med en del nya former kunna bli ett mycket mera verkningsfullt regionalpolitiskt instrument än vad som nu är fallet.

Svante Lundkvist framhöll i sitt anförande att jordbruket som utkomstmöjlighet inte bara skall vara förbehållet dem som ärver eller har gott om pengar. Del vill jag instämma i, och jag vill också redovisa några funderingar kring det resonemanget.

På det här området behövs snabba insatser - det står alldeles klart. I utskottsbelänkandel hänvisas summariskt till ett kommande förslag lill ny jordförvärvslag. Jag vill i sammanhanget betona vikten av att snabbt stoppa den spekulation som pågår på området och som utestänger jordbrukare från möjligheterna att förvärva jord. Vi har under lång tid sett hur folk som inte har det ringaste samband med jordbruk - eller i varje fall är anknutna till det med en mycket tunn tråd - köpt upp fastigheter' som de sedan använt i spekulativt syfte. De rika trottoarböndernas antal ökar. Det finns många exempel på det.

Curt Nicolin är ju inle precis bonde, men 1976 köpte han Mariebergs säteri, som ligger mellan Stockholm och Södertälje, för 2,3 milj. kr. Mar-cus Wallenberg är Ju också en stor trottoarbonde. 1974 köpte han Käll-berga gård utanför Nynäshamn för 1,9 milj. kr. Listan kunde göras mycket, myckel lång på folk som i rent spekulativt syfte har skaffat sig stora jordbruksfastigheter, som trissar upp priserna och omöjliggör för seriöst intresserade jordbrukare att förvärva fastigheterna. Gårdar i Sydsverige har tredubblats i pris.

Detta kan ju inle vara i samhällets intresse. På ett eller annat sätt är del dessutom alllid folkel som får betala. Man kan ju hoppas, fast mitt hopp är inte alltför stort, all den nya lag som förbereds effektivt kommer att sätta stopp för sådant.

Jag vill avslutningsvis upprepa vad som sagts av Sven Linderot och som också citeras i vår motion:

"----- arbetarrörelsen måste sälta in all sin kraft för att i samverkan

med småböndernas egna organisationer skydda dessa och deras familjer mot den kapitalistiska rationaliseringens hänsynslösa krafter. På vilket sätt och med vilka metoder detla skall ske avgöres av omständigheterna och av den allmänna utvecklingen i övrigt. Huvudsaken är att klarhet finnes i problemens grundelement och att en målsättning finns som skapar garantier mot opportunistiskt kvacksalveri."

Det finns ingen anledning för arbetarrörelsens folk att låta sig dras med i kampanjer med kortsiktiga politiska syften. Det finns heller ingen anledning att spela ut arbetar- och bondeklass mot varandra. Här har vi gemensamma intressen i kampen mot storkapitalet, och utifrån delta måste arbetarrörelsen också utforma sin jordbrukspolitik.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till motionen 974 som väcktes under

den allmänna motionstiden och motionen 63 som väcktes i anledning av propositionen.

EINAR LARSSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Ett gemensamt drag hos Oswald Söderqvisl och Alf Lövenborg är att båda intresserat och på ett intressant sätt talar om jordförvärvslagsliflningen. Jag beklagar bara all vi inte har den frågan på dagordningen.

HÅKAN STRÖMBERG (s):

Herr talman! Som här har framförts i tidigare inlägg från flera håll så råder det på de flesta punkterna i det belänkande som nu är föremål för kammarens behandling en mycket stor enighet.

Det är, med tanke på den myckel starka kritik som framförts mot socialdemokraterna för den nuvarande jordbrukspolitiken som lades fast i 1967 års riksdagsbeslut, glädjande för oss socialdemokrater att konstatera denna enighet och att riktlinjerna i 1967 års Jordbrukspolitik ligger fast även i det belänkande som nu föreligger och som vi här i dag kommer att fatta beslut om.

Visst flnns det vissa skillnader mellan oss socialdemokrater och de borgerliga när det gäller synen på hur vi på bästa sätt skall forma en jordbrukspolitik som gagnar såväl konsumenter som producenter. Från socialdemokraterna i utskottet kommer detta lill uttryck i de reservationer och det särskilda yttrande som vi fogat till Jordbruksutskottets betänkande.

Den myckel beska och onyanserade kritik som i många tal framförts mot den socialdemokratiska jordbrukspolitiken av framför allt företrädare för centerpartiet har till stor del gällt rationaliseringspolitiken. Där har framhållits alt den socialdemokratiska jordbrukspolitiken skulle utarma del svenska jordbruket, att stora delar av vårt land skulle ödeläggas och buskas igen.

Det är därför med mycket stort intresse man kan konstatera att utredningen, departementschefen och utskottet ansluter sig till tidigare grundprinciper när det gäller en fortsall rationalisering och uttalar sig för att Slalliga insatser främst bör inriktas på att främja jordbrukels utveckling i de bygder och företag där de kan väntas få största effekten.

Del är ingen tvekan om alt den rationaliseringspolitik som bedrivits har haft mycket stor betydelse för att i jordbruksnäringen verksamma fåll en standardutveckling som är jämförbar med den som andra grupper haft i vårt samhälle.

Genom denna positiva syn och genom det stöd som jordbruksnäringen erhållit från samhället har också Jordbrukarna själva kunnat ta initiativ till rationaliseringar och investeringar som inle bara inneburit en standardhöjning ulan också en rationellare brukning, lättare hantering och inte minst viktigt: en förbättrad arbetsmiljö och en bättre djurhygien.

Jag tycker del är angeläget att framhålla att ett rationellt bedrivet jord-

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

bruk inte betyder en öde landsbygd. Del är tvärtom genom ell rationellt bedrivet jordbruk som vi kan bibehålla en levande landsbygd i stora delar av vårt land.

Från socialdemokratiskt håll anser vi att en fortsatt rationalisering av jordbruksnäringen är nödvändig och att rationaliseringspoliliken som hittills bör främja uppbyggande och vidmakthållande av effektiva jordbruksföretag. Det flnns trots den rationalisering som ägt rum inom jordbruksnäringen de senaste åren fortfarande ett stort behov av fortsatt rationalisering. Vad som del senaste året har hämmat ralionaliseringssam-arbelel är den snabba och stora prisökningen och brislen på tillgängligt kapital. Och här bör regeringen verkligen gå in och klara problemen, så all denna rationalisering kan fortsätta.

Departementschefen framhåller i propositionen, och utskottsmajoriteten ansluter sig lill detla, att rationaliseringspoliliken i första hand bör främja uppbyggande och vidmakthållande av effektiva familjeförelag. Även om vi socialdemokrater inte delar jordbruksministerns och ulskottsmajoritetens uppfattning anser vi alt familjeföretagen i många fall är en lämplig förelagsform när det gäller att bedriva jordbruk. Därför har socialdemokraterna aldrig ställt sig negativa lill familjejordbruket. Redan i 1967 års beslut angående Jordbrukspolitiken gavs uttryck för att familjejordbruket under överskådlig lid skulle vara den dominerande företagsformen inom del svenska jordbruket. Vi har heller ingen anledning att ändra uppfattning i dag. När Einar Larsson nu påstår att vi inte helhjärtat skulle acceptera familjeförelagsprincipen är det alltså helt felaktigt, och Jag vill härmed dementera det. Jag hoppas att vi inte i referat i cenlerparlistiska tidningar skall få läsa att vi socialdemokrater inte helhjärtat skulle acceptera familjeföretagen som ägandeform, när Einar Larsson varit ute och pratat om regeringens Jordbrukspolitik.

Men vi anser att när del gäller stöd till rationalisering inom jordbruket, så är del inte formen för ägande som skall vara avgörande för erhållande av stöd. Det måste vara de bedömningar som finns inom olika stödformer som måste få vara avgörande, de förutsättningar som finns för företagens möjligheter till utveckling eller önskvärdheten av att bibehålla Jordbruksföretag i ett socialt eller regionalpolitiskt sammanhang. Vi menar alt det kan finnas andra ägandeformer än familjeföretag som kan ha samma förutsättningar för alt framställa jordbruksprodukter till lägsta möjliga produktionskostnader. Del måste då finnas möjligheter all utnyttja de stödformer som slår till förfogande.

Till utskottets betänkande har vi socialdemokrater i utskottet förutom de åtta reservationerna även fogat ell särskilt yttrande beträffande styrning av animalieproduktionens utbyggnad.

Vi accepterar förslaget om ett differentierat avgiftssystem där det gäller alt i vissa avseenden styra animalieproduktionen, därför alt del många gånger kan vara nödvändigt all effektivt utnyttja de resurser som finns inom jordbruksföretagen genom att kombinera vegetabilisk produktion och animalieproduklion. För alt förhindra en alltför stor överproduktion

av vissa animalieprodukter kan ell differentierat avgiftssystem därmed förhindra en utveckling mot allt större animalieföretag.

Men i vårt särskilda yttrande vill vi peka på att ett avgiftssystem icke får utformas så, alt de redan befintliga animalieföretagen ställs i en situation där risken finns att den nuvarande produktionen inte kan bibehållas och sysselsättningsmöjligheterna därmed hotas. Vi anser också att avgiftssystemet inte får utformas på sådant sätt, att konkurrensen mellan animalieföretagen och andra Jordbruksföretag står i motsättning till vare sig jordbruksnäringen eller samhällsekonomiska intressen.

Herr talman! Med detta ber jag att få yrka bifall lill de åtta socialdemokratiska reservationerna och i övrigt bifall till utskottets hemställan.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

EINAR LARSSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar att när ulskotlsmajorileten skriver att "rationaliseringspoliliken i första hand bör främja uppbyggandet och vidmakthållandet av effektiva familjeföretag", så finner socialdemokraterna anledning att avge en reservation som innebär att man ändrar detta till uppbyggandet och vidmakthållandet av effektiva jordbruksföretag, inle familjeföretag. Jag har tillåtit mig att peka på det här tidigare, och det står alltjämt fast, även om Håkan Strömberg nu försöker komma undan del.

Risken all Håkan Strömberg också i fortsättningen får se i tidningen att jag har hållit föredrag i jordbruksfrågor slår nog kvar.

HÅKAN STRÖMBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Vi är hell medvetna om alt familjeföretagen i många fall aren lämplig form för all bedriva jordbruk, och den brukningsformen kommer självfallet att dominera under överskådlig lid. Men del är som vi säger, att när del gäller slödel till jordbruket är del inle ägandeformen som måste vara avgörande, utan det är de förutsättningar för utveckling som finns inom förelaget. Del är detta vi vill betona.

EINAR LARSSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Om detta är vi hell eniga, och därmed bortfaller grunden för reservationen 9.

HÅKAN STRÖMBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har glädjen konstatera att Einar Larsson har ändrat sig och all vi är eniga på den här punkten, att del är brukandet och inle ägandet som skall vara avgörande för ralionaliseringsslöd. Därför hoppas jag att del inle kommer in några referat i tidningarna om all Einar Larsson har påstått att vi inte skulle acceptera familjeföretagen.

Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN:

Herr talman! Efter att vi har lyssnat på debatten är det väl främst två frågor som det vore bra all få litet större klarhet i, inkomsimålei

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

och spannmålsöverskotten.

Många talare har framställt det i propositionen omnämnda inkomsimålei som nästan ett uttalat hot mot konsumenterna på så säu au del skulle komma att innebära onormalt höga livsmedelspriser och att lantbruket skulle få oförtjänt höga inkomster för sitt arbete. Men del förhåller sig ju inle så. Om jag nu inte kunnat förklara mig riktigt i den föregående debatten, skall jag be all få citera ur propositionen på s. 179:

"Den utformning av inkomstmålet som jag förordar innebär att de som är sysselsatta inom Jordbruket skall kunna följa med i den allmänna standardökning som kan uppnås i vårt land. Delta bör verka stimulerande och ulvecklingsbefrämjande. Det är dock inle fråga om en lönsamhets-garanti för varje enskilt förelag. Även i fortsättningen måste man räkna med betydande variationer mellan olika brukningsenheier och mellan enskilda år beroende på bl. a. skördeutfallet och svängningar i prisnivån."

Detta har många talare inom den socialdemokratiska oppositionen försökt framställa som ett uttalat hot mot konsumenterna och som en favör för jordbrukarna. Jag tycker alt det är synd alt man gör detta. Del vore intressant all få vela av Svante Lundkvist varför den här gruppen inle skall få del av den allmänna slandardökning som kan uppnås i vårt land.

Detta är vad Jag har sagt, och varför skulle man inte få göra ett sådant uttalande i en proposition och markera del i ett inkomsimål?

Den andra frågan gäller del i den socialdemokratiska reservationen berörda spörsmålet om hur finansieringen av spannmålsöverskottet skall kunna klaras. Jag har fattal reservationen på del sättet att exempelvis SIDA i fortsättningen inte skall köpa svenskt vete till världsmarknadspriser, som SIDA tidigare alllid har gjort, utan man skall tydligen betala vanligt inlösenpris. Del är myckel intressant. Jag vill bara vela om den socialdemokratiska reservationen innebär delta. Om det sedan är så -jag har fattal reservationen på del sättet - att jordbruket självt skall lyfta ut det här överskottet, vill Jag fråga vad socialdemokraterna anser att man skall göra med Svensk spannmålshandel. Den organisationen blir ju då överflödig. Är avsikten all den skall försvinna?

SVANTE LUNDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Propositionens avsnitt beträffande inkomstmål, som Jordbruksministern nu citerade, är vi helt eniga om. Vi har beskrivit saken precis så vi också. Men när vi diskuterar hur målen skall uppnås gäller det ju i vilken takt och på vilket sätt del skall ske. Hitintills har det ju gällt att de tre mål vi diskuterar skall vara likvärdiga i förhållande lill varandra, eftersom vi har att bedöma såväl inkomsiulveckling och effektivitetsutveckling som konsumenternas förmåga att bära kostnaderna för livsmedlen.

Det är på den punkten som jordbruksministern enligt min uppfattning har gjort sig skyldig lill en felbedömning. Han frångår jordbruksutredningens enhälliga förslag och säger i stället att vi nu skall markera inkomstmålet kraftigare och göra del till ett huvudsyfte för Jordbrukspo-

litiken. Del är hans misstag, och del är därigenom som han skapar den situation som förelegat under hela denna debatt i dag. Det har också skapat förvirring i jordbruksutskottel, som först tyckte alt vi skulle ha en likvärdig bedömning av de olika målen men sedan av någon anledning -Jag vet inte vilken - ändrade sig och uttalade att en sådan likvärdighet inte kunde behållas. I stället skulle det markeras att inkomsimålei skall vara huvudsyftet. Där skiljer sig våra uppfattningar.

När det sedan gäller frågan om hur finansieringen av överskotlsproduklionen skall klaras har vi i reservationen sagt, all del är rimligt att den prisgaranli som samhället slår för skall gälla den kvantitet som man vid förhandlingarna fastställer som den landet behöver för all klara sin egen konsumtion, de utfästelser det gjort i olika riktningar i fråga om katastrofhjälp, biståndsverksamhet och liknande samt dess beredskapsplanering. Självfallet blir priset för den spannmål som skall betalas på detta sätt summan av del som man får in för den prisgaranierade kvantiteten och det som kan las ut vid export av resten av spannmålen.

Med denna ordning får vi i förhållande till tidigare den situationen all man vid förhandlingarna lättare kan få till stånd en rättvisare fördelning mellan olika grupper inom jordbrukarleden av den totala in-komsisumma som kommer att slå till jordbrukarnas förfogande. Vi är ju överens om att det finns ett totalt inkomstutrymme, som inte heller vi vill pruta på. Dessutom får vi ell förelagaransvar vid själva produkt-uppläggningen, så alt vi inte bara automatiskt får en prisgaranli vid produktion av en viss mängd av en vara och betalning för hela denna varumängd. Del kommer också in en företagarbedömning i sammanhanget, om huruvida man skall gå in för en annan produktionsinriktning osv. Vi får, om Jag får uttrycka det så, en sundare diskussion om dessa problem.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN:

Herr talman! Svante Lundkvist började sin replik med att säga all vi är eniga om vad som slår i propositionen. Då var den naturiiga frågan: Vad bråkar ni då om - det är ju det som står i propositionen som vi diskuterar? Men del dröjde inle länge förrän Svante Lundkvist kom tillbaka och sade att vi inte var så eniga, eftersom jag hade gått ifrån det som utredningen uttalat.

Men nu är det så all utredningen inle har behandlat inkomstmålet, och därför kan jag inte heller gå ifrån dess uppfattning på den punkten. Däremot har jag markerat inkomstmålet därför att vi i dag säger - och det är både regering och opposition överens om - att vi skall bibehålla den odlade areal vi har i vårt land, och då uppslår med nödvändighet exempelvis ett spannmålsöverskott. Vi tar därmed på oss ett ansvar för de människor som skall arbeta i överskollsnäringarna. Då är del rimligt att man markerar inkomsimålei på det säll som jag har gjort.

Det är också intressant att följa tankegången om hur spannmålsöverskottet skall disponeras. Vart leder den konstruktion som man anvisar?

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

Om man, som Svante Lundkvist säger, skall kunna göra rättvisa avvägningar mellan olika grupper av producenter, blir naturiiglvis följden att de som av olika anledningar har en mycket hög spannmålsproduktion får la ell större ansvar. Men vad gör de då som företagare? Jo, de söker sig naturiiglvis över till andra produktionsinriktningar, och då får vi kanske överskotten på smör- eller på mjölkområdel, och del ville vi ju inle ha. Jag tycker, Svante Lundkvist, att detta är en dålig konstruktion.

SVANTE LUNDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Enligt jordbruksministerns resonemang skall vi fortsätta att generellt säga all oberoende av hur myckel del produceras inom denna sektor skall vi alltså täcka överskottet via stöd från statens sida i den ena eller andra formen eller genom konsumentpriset. Vi får alltså en indirekt stimulans lill en produktionsökning i det här sammanhanget. Jag trodde att vi var ganska överens om all vi inte behöver den stimulansen till produktionsökning i den här delen. Däremot behöver vi få möjlighet att i förhandlingar diskutera hur vi skall lägga ut det samlade löneutrymme, som kan komma jordbruket lill godo, mellan olika kategorier av jordbrukare. Vi kan den vägen kanske också få in ett sådant förelagaransvar när del gäller hur man skall inrikta sin produktion att vi kan få en mera gynnsam avvägning mellan olika produktionsgrenar. Jag tror del finns anledning, herr Jordbruksminister, all se litet längre framåt.

Det är ändå så att det finns en tendens att öka spannmålsodlingen därför att det är en bekvämare form för jordbrukaren än alt driva exempelvis mjölkproduktion. Här finns del anledning att fundera litet grand över vad som kan hända i framtiden och hur vi skall sätta in åtgärder från samhällets sida för all skapa möjligheter att balansera dessa produktionsgrenar.

Beträffande målsättningen så har man ett mål all uppnå en standard för jordbrukarna som är likvärdig den som andra grupper har. Man har ell mål au försöka hålla rimliga konsumentpriser. Man har ell mål att ha effektivitet i hela hanteringen, så alt vi får hjälp i de övriga syftena. Då kan man inte göra det så enkelt för sig som jordbruksministern gör -jag märker all han inle rikligi förstår del här - all man plötsligt säger: Inkomsimålei skall vara överordnat alla andra mål. Oberoende av ef-fekliviielsmålet och oberoende av konsumenternas möjligheter att betala skall inkomstmålet vara huvudsyftet med jordbrukspolitiken.

Vi menar att de tre syftena skall behandlas på likvärdigt sätt vid de förhandlingar som skall gälla avvägningen mellan olika intressen i samhället. Del är ju det som hela tiden är den springande punkten. Där har Jordbruksministern förorsakat hela denna debatt och skapat den risk som Jag bedömer föreligger alt vi får en konsumenlsida, där man kommer att fundera över vad jordbruksministern egentligen i fortsättningen avser i tillämpningen av den nya jordbrukspolitik som han har varit så an-

gelägen all lala om. Är det att på detla sätt mer än tidigare gynna producenterna på konsumenternas bekostnad? Där sitter Ju hela problemet.

Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN:

Herr talman! I propositionen slår del, Svante Lundkvist, att staten skall ta ansvaret för del överskoll av spannmål som uppslår i vårt land. Det är fastlagt. Det är nämligen bästa sättet att lyfta ut det.

Det står också i propositionen - det är generande all behöva påpeka del - i fråga om finansieringen all i fall av låga väridsmarknadspriser bör förhandlingar kunna las upp med jordbruksnämnden om hur underskottet skall regleras.

Jag utgick ifrån att Svante Lundkvist hade läst propositionen, men jag konstaterar alt så inle var fallet. Men nu kanske vi är överens.

Sedan måste jag säga att jag blir litet skrämd när det står klart att Svante Lundkvist i fråga om inkomsimålsättningen fortfarande hela tiden är kvar i 1967 års tankegång. Den väsentliga skillnaden mellan då och nu är att nu fastlägger vi den areal som finns all odla i vårt land. Därmed har vi bestämt oss för en viss produktionsomfattning, och då är det rimligt att se till all de här människorna följer med i den stegring som andra grupper kan tillkämpa sig. Kortfattat uttryckt innebär det detta.

Sedan till den allra sista punkten, all jag skulle vara så angelägen att tala om en ny jordbrukspolitik. Jag har minsann upplevt andra som är lika intresserade av all tala om all del inte är någon ny jordbrukspolitik. I del nummer av tidningen Land som utkommer i dag har förre statssekreteraren en mycket stor artikel om produktionen med rubriksäll-ningen Socialdemokratisk jordbrukspolitik. Jag har visserligen ingenting emot att ni tycker att det här är en socialdemokratisk jordbrukspolitik - men reservera er då inte, och för då inte den här diskussionen!

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

Tredje vice talmannen anmälde att Svante Lundkvist anhållit att till protokollet få antecknat att han inle ägde rätt till ytteriigare replik.

TAGE ADOLFSSON (m):

Herr talman! Del är inte utan att man får en känsla av all den här debatten börjar bli litet förvirrad.

Vi har från början fått uppleva att en enig utredning har lagt fram ett betänkande i den här frågan. Vi har vidare fått uppleva att socialdemokraternas främste företrädare, herr Lundkvist, har uttalat sig och sagt att han i princip står hell bakom den proposition som jordbruksministern har lagt fram. Likväl får vi i dag här i kammaren vara med om att nio reservationer presenteras, och herr Lundkvists första inlägg svepte genom kammaren som en isande vind eller som ett eko från 1967.

Jag tycker det är tråkigt att en sådan polarisering skall behöva komma till stånd; den är helt onödig. I grund och botten finns det bara synneriigen

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

små åsiktisskillnader i den här frågan, och de små skillnader som man på detta sätt försöker förstora upp gagnar definitivt inte den fråga som vi skall avgöra i kammaren i dag.

Herr talman! Del är nog i realiteten så, att del sedan lång lid tillbaka lyckligtvis råder stor enighet om den Jordbrukspolitik, eller kanske man borde säga den försörjningspolitik, som vi skall föra här i landet.

Man kan ge olika målsättningar olika prioritering och tillmäta olika termer skiftande valör. Men mot bakgmnd av dessa nyansskillnader är det viktigt att notera att propositionen och majoriteten i Jordbruksutskottet slår fast värderingar som skall ligga lill grund för den kommande politiken.

Propositionen anger i likhet med tidigare beslut tre målsättningar: inkomsimålei, produktionsmålet och effeklivitetsmålet. Det är värdefullt att jordbruksministern i propositionen understryker alt inkomsimålei bör sällas frännsl. - Och nu vänder jag mig direkl till herr Lundkvist.

Att inkomstmålet sätts främst är värdefullt och nödvändigt, om vi i framtiden skall kunna upprätthålla en tillräckligt stor produktion av livsmedel. Om den unga generationen skall våga satsa på allt del risktagande ett jordbruksföretag i dag innebär, så är klara uttalanden nödvändiga vad gäller framtida målsättningar. Med allt högre jordvärden, med myckel stora maskinkostnader och med mycket starka krav på den egna arbetsinsatsen från brukarens sida är det en nödvändighet att politikens målsättning är stabil.

Och det viktigaste: med ett klart understrykande av inkomsimålei har man också skapat förutsättningar för de två andra målsättningar som propositionen uttrycker, nämligen att fullgöra produktionsmålet och effeklivitetsmålet. Man skapar på den vägen förulsäuningar för en säker och tillräckligt stor produktion av livsmedel inom landet till för konsumenten rimliga priser.

I den värld där vi lever i dag, där bristen på livsmedel är det allt överskuggande problemet, är det av vitalt intresse för landets konsumenter att en tillräckligt stor produktion upprätthålls inom landet. Kan vi dessutom medverka till all svälten på andra håll i världen i någon ringa mån lindras, har vi använt våra produktionsmedel rätt.

Det är mot den bakgrunden angeläget att propositionen fastslår att Jordbruksmarken skall bevaras för odlingsändamål.

Det råder stor enighet om politikens utformning. Trots detta finns det nio reservationer fogade lill utskottets betänkande. Det är ingen överdrift alt påstå att reservationerna endast markerar nyanskillnader.

Jag vill göra några kommentarer lill reservationerna. Reservationerna 1 och 2 ger uttryck för en annan syn på inkomsimålei än vad som uttrycks i propositionen. Jag har redan sagt att ulskottsmajoriteten ej kan dela ett sådant synsätt.

Reservationen 3, som berör produktionsmål och livsmedelsberedskap, vill tydligen inte ge jordbruksmarken del skydd som ulskottsmajoriteten finner angeläget. Likaså motsätter sig reservanterna ställningstagandet

att nedlagd åkerjord åter kan las i bruk. Del sista kan i många sammanhang vara aktuellt i slorleksrationaliseringssyfte.

Vad gäller reservationen 4 och prisregleringens administration m. m. har propositionen understrukit att nuvarande system och uppläggning fungerar så väl att någon förändring inte är motiverad.

Den borgerliga reservationen 5, som avser prisreglering, uttrycker en självklarhet och borde vara överflödig. Men det bör kanske sägas att prisregleringen inte berör bara råvaruproducenler och att vi, för att undvika missförstånd bland våra medarbetare i förädlingsledet, bör uttrycka oss mer nyanserat än vad som nu blivit fallet.

Reservationen 6 behandlar marknadsreglerande åtgärder. Kravet i reservationen, alt samhällets ansvar för spannmålsöverskott skall avse endast den del av spannmålsskörden som behövs för konsumtion inom landet, omkullkastar hell både inkomstmålsäiining och beredskapsmål, och kravet faller på sin egen orimlighet.

I det sammanhanget är det i stället viktigt att fästa uppmärksamheten på möjligheten att i framtiden utöka oljeväxtarealen. Genom sortförädling, som i sin tur kan ge olja av bättre kvalitet, kan vi öka vår export av vegetabilisk olja och därmed minska våra spannmålsarealer och vårt spannmålsöverskott.

Reservationen 7 angriper bl. a. förhållandel all avskrivningskoslnaderna inräknas i inflalionsskyddet.

Avskrivning av byggnadsinventarier och maskiner blir för varje år en allt dyrare post. Hur skall man då kunna locka till nyinvesteringar och rationalisering med de tankegångar som återfinns i reservationen?

Här vill Jag vända mig till Grethe Lundblad. Hon har berört frågan i ett tidigare inlägg och redovisar all del inflationsskydd som jordbruket har skulle ha uppgått till 44 % under den senaste regleringsperioden. Jag har siffror som beskriver hur delposterna fördelar sig inom totalsiffran 44,2 %. Räntekostnaderna utgör 11 96 och kostnaderna för ekonomibyggnader m. m. - och i begreppet "m. m." vill jag lägga in byggnadsinventarier av ganska kort varaktighet - 13,7 %, och kostnaderna för maskiner och redskap utgör resten, 19,5 96.

Jag har svårt att förstå Grethe Lundblads resonemang, som går ut på att jordbruket skulle göra kapitalvinster kring dessa tre kostnadsposter. Om jag hörde rätt skulle man få göra uppräkning för dessa inventarier och byggnader enligt åleranskaffningsprincipen. Del skulle i så fall vara hell unikt - det brukar vara den verkliga kostnaden man i andra sammanhang får göra beräkningarna på. Är det verkligen möjligt, fru Lundblad, att man ur ell sådant här inflationsskydd kan räkna bort sådana poster som kostnader för maskiner, inventarier och räntor på nedlagt kapital? Jag finner det helt orimligt. Då skulle vi helt enkelt inle bara ta bort stimulansen utan också göra det ekonomiskt omöjligt alt företa ytterligare investeringar.

Vad gäller reservationen 8 har jordbruksministern anfört att konkurrensförhållandena inom matfettsbranschen beaktas vid prisöveriäggning-

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

ar. Del torde också vara den väg som på sikt åstadkommer den bästa anpassningen och avvägningen mellan produkterna.

Reservationen 9 behandlar ralionaliseringsverksamheten, och där är del verkligen fråga om nyansskillnader mellan reservationen och utskotls-majorileien. Det behöver väl endast sägas alt jordbruket, och framför allt del kombinerade jord- och skogsbruket, har sin självklara betydelse i regionalpolitiska sammanhang.

Herr talman! Jag yrkar bifall lill utskottets hemställan.

GRETHE LUNDBLAD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag beklagar att Tage Adolfsson i likhet med andra talare i viss mån har missförstått vad jag har sagt. Men om de hade läst den socialdemokratiska reservationen hade de förstått det. I reservationen yrkas inte att man inte skall ta hänsyn till avskrivningskostnaderna, utan det hävdas bara att man inte automatiskt skall godta de belopp som anges såsom avskrivningskoslnader. Orsaken härtill är, som också både konjunkturinslilutel och statens pris- och kartellnämnd har sagt, att man för dessa avskrivningskoslnader vid den nu använda metoden anger åter-anskaffningsvärdet och alltså inle inköps- eller anskaffningsvärdet. Just skillnaden mellan dessa två värden var förra året ca 500 milj. kr. Vid en lO-procentig prisökning får man på detta sätt en vinst, som egentligen inte har något underiag i verkliga kostnader. Det är mot delta vi vänder oss, alltså inte mot att avskrivningskostnaderna skall ingå utan mot det sätt på vilket de skall ingå.

Närdet gäller den del av produklionsmedelsindex som herr Adolfsson nämnde sade jag att kapitalkostnaden var 44 96. Det är rätt att avskrivningskostnaderna inte är så stora, men de uppgår ändå till ca 27 % av produklionsmedelsindex. Eftersom de är den tyngsta poslen i prisöverläggningarna, har dessa beräkningsgrunder myckel stor betydelse. Man måste förslå att när så lunga organ som konjunkturinstitutet och SPK verkligen anklagar detta system, måste det flnnas en bakgrund. Jag tycker alt det hade varit rikligare om också majoriteten i utskottet ställt sig positiv på detta område. Det är inle fråga om att förminska möjligheterna för Jordbruket att få ersättning för sina kostnader. Meningen är bara att de verkliga kostnaderna skall ligga till grund för bedöminingen.

TAGE ADOLFSSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Nu har vi verkligen fåll ned denna fråga på jorden. Skall vi bara diskutera den lilla nyansen huruvida avskrivningskostnaden skall beräknas på återanskaffningsvärdel eller på den verkliga kostnaden, då är del en utomordentligt blygsam detalj vi diskuterar. Men frågan har ju hela tiden av fru Lundblad och andra företrädare för hennes parti framställts så, alt det gällde hela kapitalkostnadssidan. Del är verkligen poster som man inle skall röra i.

Dessutom har man vid flera tillfällen i denna debatt givit sken av all Jordbrukarna skulle få tillgodoräkna sig något slags jordvärdesstegring

och kapitalvinst som självfallet var oförtjänt. Några sådana jordvärdes-stegringar inräknas ju inle i detla sammanhang. De har inte ett dugg med detta att göra. Föriål att jag säger del, fru Lundblad, men insinuationer har tyvärr använts alltför många gånger från oppositionens sida i dag, och de leder lill de onödiga missförstånd vi borde undvika.

GRETHE LUNDBLAD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan bara uppmana herr Adolfsson att läsa reservationen. Om han läser den så förslår han all meningen inle har varit all la bort avskrivningskoslnaderna utan att bedöma dem på ett annat sätt.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

PER PETERSSON (m):

Herr talman! I samband med nu behandlad proposition om nya riktlinjer för jordbrukspolitiken har Tore Nilsson och jag i en motion begärt all prisstödet till jordbruk i norra Sverige skall åriigen omprövas, dvs. inflationsskyddas för att ge följsamhet med inkomstutvecklingen förändra Jordbrukare.

I propositionen och även i utskottsbelänkandel framhålls att syftet med prisstödet till jordbruket i norra Sverige är alt höja lönsamheten hos detta jordbruk lill en nivå som är jämförbar med den för del mellansvenska jordbruket. Tydligen anser utskottet alt de nordsvenska jordbrukarna skall vara nöjda med alt få inkomstlikställighel vart tredje år, eftersom ulskoitet med en förunderlig argumentering försöker påstå att en översyn van tredje år är mer flexibel än den av oss föreslagna årliga översynen.

Av utskottsbelänkandel framgår att senaste treårsöversyn innebär alt prisstödet höjdes med ca 30 96. Delta visar alt syftet om inkomstlikställighel med det mellansvenska jordbruket tydligen bara uppnås vart tredje år. Det visar också att del är stora belopp som norra Sveriges jordbrukare går miste om genom all översynen sker i ireårsintervaller.

Bl. a. genom mitt arbete i Norrbottensdelegationen är jag starkt medveten om del känsliga utvecklingslaget för det nordsvenska jordbruket. Lönsamheten är svag, och framtidstron bland Jordbrukarna sviktar. Jordbrukarna är klan medvetna om alt det är statens jordbrukspolitik men även annan politik, t. ex. den som reglerar avståndskostnader och inskränkningar i rätten till markanvändning, som formar betingelserna för deras framlid. Utan ett levande jordbruk får andra regionalpolitiska satsningar en lägre effekt. Beredskaps- och försvarspolitiska synpunkter fordrar en regional livsmedelsförsörjning, främst av färskvaror. Ifrågavarande prisstöd utgår ju i huvudsak just till färskvaror.

Det är ett allmänt intresse att framtidstro och utvecklingsvilja består hos den som bedriver jordbruk i norr. När jordbruket viker förändras landskapsbilden snabbt. Igenbuskade åkrar, förfallna hus och en allmän känsla av armod och övergivenhet präglar alltför stora delar av den nordsvenska bygden.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

Herr talman! Norrbotten är ett stort underskottsområde i fråga om ägg och fjäderfä. I en annan motion har Tore Nilsson och jag föreslagit att även merkostnaderna vid fjäderfä- och äggproduktion skall beaktas genom ett "Norrlandsslöd". Denna fråga föreslås nu bli prövad av Jordbruksnämnden. Jag hoppas all den prövningen sker snabbt och ger ett positivt resultat.

Jag är övertygad om alt det finns mycket förnuft i alt ge prisstödet lill norra Sverige en åriig anpassning liksom fallet är med jordbrukarnas övriga inkomster som är föremål för statlig prisreglering. Jag är därför, herr talman, övertygad om att åriig anpassning av prisstödet lill jordbruket i norra Sverige kommer med tiden, även om del avvisas i Jordbruksutskottets nu föreliggande betänkande nr 10.

ELVER JONSSON (fp):

Herr talman! Den proposition som ligger till grund för dagens riksdagsbeslut har två markerade särdrag. Det ena är den betydande enighet om del framlida svenska jordbruket som Jordbruksutskotiet ändå manifesterar genom sitt betänkande. Det andra är den tyngdpunklsförskjutning som har ägt rum från 1950- och 1960-talens alltför ensidiga filosofi till dagens mer samlade och differentierade grepp på Jordbrukspolitiken.

I 1960 års jordbruksutredning markerades mycket starkt att det var de stora arealerna, sammanläggningarna, del missbrukade ordet "bärkraft" samt ambitioner att minska jordbruksarealen och kraftigt satsa på import av livsmedel som då dominerade. Del är inte myckel mer än tio år sedan man såg det som naturligt all med statsanslag stimulera plantering av skog på åker i avsikt att definitivt ta sådan mark ur Jordbruksdrift.

De här tankegångarna synes i dag ganska främmande, men de var förhärskande när det gällde den .socialdemokratiska jordbrukspolitiken under 1950- och 1960-talen. Därför finns del anledning att ha det perspektivet när socialdemokraternas talesman i dagens deballinledning varnade för att profilera motsättningar och uppfordrade till enighet kring jordbrukspolitiken.

Herr talman! I dag är enigheten mer påfallande än kanske på mången god dag, men det vore fel att hävda all en sådan samstämmighet skulle ha vuxit fram ur en socialdemokratiskt förd jordbrukspolitik. Den syn som förslaget till ny jordbrukspolitik bygger på kan man fastmer hämta från t. ex. reservationerna från dagens regeringspartier - då i opposition - när 1967 års jordbruksbeslut klubbades.

Man kan ta ytterligare ett steg tillbaka och hämta mycken god kunskap ur Waldemar Svenssons i Ljungskile särskilda yttrande och reservation i anledning av 1960 års Jordbruksulredning. Mycket av vad som står att läsa i den 15 sidor långa reservationen återfinns i dagens förslag lill ny jordbrukspolitik. Del som Waldemar Svensson då ensam fick slåss för som en särmening har i dag blivit hög visdom.

Där fanns t. ex. kravet att man skall bevara åkerjorden. Där fanns

synpunkten att utöver ren livsmedelsproduktion låta odlingsmarkerna och småjordbruken bli ett led i naturvården.

Där fanns invändningar mot den nedgång i självförsörjningsgraden som majoriteten då hävdade.

Lika klart som de stora Jordbruksenheterna hävdades av utredningen, lika kategoriskt underkändes deltidsjordbruken. Deltidsjordbruken representerade ändå en form av flexibilitet hos näringslivet och rörlighet hos arbetskraften som för samhället är gynnsam från så många andra synpunkter.

Familjejordbruken med kombinationen jord och skog var en annan bärande tankegång i den enskilda reservationen. Intressant är också att notera den bohuslänske odalmannens resonemang kring u-ländernas försörjningsproblem. Han hävdar där att utöver del globala jordbrukels utveckling måste industriländerna skapa beredskap mot hungerkatastrofer och integrera en viss livsmedelshjälp i det utvecklingsarbete som krävs. Då måste vi i Sverige också bevara produktionsresurser som på längre sikt kan behövas för försörjning av en avsevärt större befolkning än vårt land nu har. Vi måste också fylla rimliga krav på internationell solidaritet i ell läge där de globala försörjningsproblemen blir allt större.

Vårt lands jordbruk befinner sig i ett relativt gynnsamt läge. Däremot måste del sägas att framlidsutsikterna för väriden i stort, med väridssvält och industriproduktionens rovdrift på naturtillgångar som nu dominerande inslag, är oroväckande. Utvecklingen måste ledas i andra banor än vad som tidigare varit fallet.

Den framtida Jordbrukspolitiken måste ta större hänsyn till följdverkningar på längre sikt inom övriga samhällsområden, och det är därför som vi också måste beakta jordbrukspolitikens sidoeffekter myckel starkare än vad vi gjort under tidigare år. Därvid spelar de olika företagsformerna en stor roll. Vi har familjejordbruken av olika storiekar som hjälper oss all klara en levande landsbygd. Det är därför viktigt att ra-lionaliseringsivern inte får drivas så långt att endast storbruk i praktiken tillåts existera. Därtill kommer att de stora enheterna ofta kombineras med produktionsmetoder av mindre tilltalande slag. Våra fläsk- och hönsfabriker är sådana exempel. Det finns också fördelningspolitiska skäl för familje- och deltidsjordbruken. Fler delar på marken, spridningen av ägandet ökar. Det blir fler människor som bor i skogs- och jordbruksområdena. Därtill är det en boendemiljö som många har eftersträvat.

Håkan Strömberg sade i sitt inlägg alt dagens förslag till ny jordbrukspolitik var en fortsättning av 1967 års beslut. Del var verkligen att la i! Håkan Strömberg finner om han läser 1967 års beslut att kollisionerna var många och i sak betydande.

I dag har del skett en förskjutning som lett fram till en större samstämmighet än tidigare. Del upplever jag som mycket positivt. Jag har redan poängterat del i mitt anförande här. Skillnaderna mellan 1967 års beslut och dagens förslag lill ny Jordbrukspolitik är icke föraktliga, och de utfaller klart lill det senares fördel.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

1 Riksdagens protokoll 1977/78:54-55

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

Förutsättningarna är som sagt olika i skilda delar av landet. Skogsbruket är ofta en viktig komplettering sysselsätlningsmässigt och inkomstmässigt för småjordbrukaren. Jord- och skogsbruket kompletterar varandra väl genom all de har i stort sett skilda arbetssäsonger. En sådan kombination har varit och är av avgörande betydelse för att många småbrukare skall kunna fortsätta.

Resullaiet av Jordförvärvsutredningens arbete kommer också att ha stor belyd(;lse. Jag upplever det som positivt att man menar att fler förvärv måste prövas. Att koppla brukandet och boendet till ägandet måste vara rätt färdriktning.

Herr tal man! För den som under årens lopp i denna kammare föreslagit att statens stöd också skulle kunna komma de små Jordbruken till del, alt möjlighet skall ges att upprätthålla och även nybilda dellidsjordbruk är dagens förväntade beslut att hälsa med tillfredsställelse. Kommer man från ett område i landet där det differentierade Jordbruket både när det gäller inriktning och storlek är dominerande känns det riktigt att svensk framtida jordbrukspolitik har inslag som möjliggör olika former av brukande, där glesbygdens övriga näringsliv, miljö- och naturvård samt livsmedelsberedskapen på kort och lång sikt tas i beaktande. Jag tror alt det är grunden för en bra jordbrukspolitik - eller för all tala med Waldemar Svensson: "För stora landsbygdsområden är delta ett livsvillkor."

AXEL KRISTIANSSON (c):

Herr talman! Debatten om jordbrukspolitiken har ju varit lång och intensiv. Den har stundom rört sig om historia, den har stundom rört sig i nuet och även i någon mån i framtiden. Ibland har den varit ute i buskarna och ibland har den varit mera seriös.

Del är självfallet mycket intressant att så att säga göra historia i svensk jordbrukspolitik. Både jordbruksministern och Svante Lundkvist var inne på detta. Jag skall naturiiglvis inle göra om del. Jag vill i sammanhanget bara uttrycka min förvåning över att Svante Lundkvist, förre jordbruksministern, började sitt anförande med att säga att den jordbrukspolitik som socialdemokraterna övertog efter den förra borgerliga regeringen sannerligen inte var myckel att hurra för. Det var ungefär samma jargong som vi hört många gånger sedan socialdemokraternas långa regeringsinnehav slutade visavi den allmänna politiken i vårt land. Det bör vara Svante Lundkvist bekant att före början av 1930-lalet fanns det ingen jordbrukspolitik i del här landet. Det var först då som man fastlade den jordbrukspolitik som gäller alltjämt i sina huvuddrag.

Eftersom det alltid förs in ett partsresonemang i Jordbrukspolitiken skulle jag gärna vilja upprepa vad jag för tio år sedan sade i jordbruks-debatten. Jag sade då all man borde göra en summering av de tre decennier vi då hade bakom oss i jordbrukspolitiken: Först var del 1930-talei med låga priser; sedan kom 1940-lalet med alla dess bekymmer och höga \ärldsmarknadspriser - det var faktiskt omöjligt att importera livsmedel -och därefter 1950-talet med mycket låga världsmarknadspri-

ser på nytt. Hade man gjort ett bokslut då, skulle man kunnat säga att den politik som förts varit lill gagn för båda parter.

Jag värdesätter socialdemokraternas delaktighet i och ansvar för den förda politiken och deras framsynthet under de år som gått. Jag vill ge uttryck härför vid detta tillfälle. Men jag vill samtidigt säga all jag inle förslår den irritation som i dag har ådagalagts från de främsta talarna för socialdemokratin över all de som 1967 sade att del inle går att leva efter den här politiken nu ånyo lar upp debatten. Jag var själv med den gången. Jag satt i jordbruksutskottet och Jag hörde till dem som sade: Detta kommer inte att gå.

Ställer man frågan om del är en ny jordbrukspolitik eller om del är den gamla, så blir svaret naturiiglvis beroende av hur man deflnierar den gamla jordbrukspolitiken. Jag erkänner gärna att jag - när jag varit ute och diskuterat Jordbruksutredningens förslag och mötts av talet om all detta inle är någonting nytt - många gånger fått säga: Ni har rätt i att skillnaden inte är så förfäriigi stor om man jämför förslaget med den situation på det jordbrukspoliliska området som vi har i dag. Men det är klart att man skall göra jämförelsen med den politik som fastlades 1967 - och då finns det skillnader.

Jag kan inle låta bli att peka på några punkter, där vi sade att det då genomförda förslaget var omöjligt att leva efter. När det gällde mjölk-området sades klart ifrån att varje produkt som man gör av mjölken skall betalas efter vad det kostar all producera den. Jag sade redan den gången alt det under de förutsättningarna var fullständigt omöjligt all konstituera ell mjölkpris som det gick alt producera lill. Modellen var den gången alt man skulle la bort 4 öre per liter och då av priset på konsumtionsmjölk under sju år i följd. Man skulle vidare ta bort hela del allmänna mjölkpristillägget på 3 öre per liter med 1 öre varje år. Till modellen hörde också alt höja smörpriset till 12-14 kr. per kg. Vi vet nu alla att det var fullständigt orealistiskt. Det gick heller inte all följa. Man sade vidare att kött och mjölk inle skulle få ses sammantagna. Man skulle räkna på varje gren för sig. Detsamma gällde också skog och jord.

Del gick inle i utskottet att på mer än en enda punkt få majoriteten att ändra sig. Man sade: Det tjänar ingenting till att diskutera. Det kan vi votera om med delsamma. Detta är korrekl återgivet och jag kan ange personen som sade det om så önskas.

Den enda kompromiss vi då lyckades göra gällde det i propositionen föreslagna bidraget lill dem som ville bygga stora ladugårdar och svin-slallar där propositionen föreslagit bidrag upp lill 100 000 kr. 100 000 kr. i 1967 års penningvärde var inle litet. Vidare sade man att den lägsta gränsen för bidraget skulle vara 5 000 kr. Detta samtidigt som man tog bort småbruksslödet. I slutomgången blev den summan justerad ner lill en betydligt lägre nivå; jag tror all del blev 50 000 kr., samtidigt som den lägsta bidragsgränsen sänktes 1967.

Sedan skall villigt erkännas att det undan för undan gjorts förbällringar.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

100

och det har skett med den socialdemokratiska regeringens goda minne - jag skall inte påstå annat. Tidigare talare har refererat dem - först gjorde man en förändring när del gällde mjölken och sedan i viss mån också när det gällde rationaliseringspolitiken.

Om delta är en ny jordbrukspolitik eller inte är en definitionsfråga. Vilken är den gamla jordbrukspolitiken? Är del den som gäller i dag eller är det den som beslutades 1967?

Om man nu vill hårdra detta kan Jag inte finna annat än att vi fattade beslut på detta område 1947 och 1967. Om man vid dessa tillfällen kallat det för en ny jordbrukspolitik eller inte vet jag inle. Jag tror att man hade en annan benämning. Men det spelar mindre roll. Det finns ingen anledning att riva upp en stor debatt kring rubriceringsfrågan, för det är ju närmast den det gäller.

En annan punkt som förorsakat debatt här är skrivningen att inkomsimålei är ell huvudsyfte. Det verkar närmast som om del vore ett huvudsyfte att få en debatt på den punkten. Jag skall citera vad som står i propositionen. Där sägs:

"Förslagen innebär att ett huvudsyfte för jordbrukspolitiken skall vara
att tillförsäkra dem som är sysselsatta inom jordbruket i alla delar av
landet en ekonomisk och social standard som är likvärdig med den som
jämförbara grupper uppnår. Vidare bör jordbrukspolitiken ha till mål att
tillgodose konsumenternas berättigade krav på säker tillgång till livsmedel
av hög kvalitet-- ."

Går man vidare i texten finner man att jordbruksministern inte har hårt preciserat inkomsimålei. Det tycker jag också man skall beakta i sammanhanget.

De här målsättningarna står rimligen inle i strid med varandra. Den ena går alt förena med den andra. Det här liknar tvisten om vem som kom först - hönan eller ägget. Utan all göra del lill någon prestigesak för mig skulle jag dock vilja påstå all om man inte kan tillförsäkra de människor som arbetar i jordbruket en inkomst som ligger i nivå med andra gruppers, kommer det inte heller all gå all tillförsäkra medborgarna i det här landet tillräckligt med livsmedel till rimliga priser. Från den utgångspimkten förstår Jag inte att jordbruksministerns skrivning kan vara så upprörande.

Jag är den förste att erkänna-så mycket har jag sysslat med hithörande frågor-att huvudsyftet är alt tillförsäkra jordbrukarna rimliga inkomster. Detla kommer aldrig att gå om inte konsumenterna här i landet har en god köpkraft. Til syvende og sidst är detta alltså det avgörande i sammanhanget.

Jag har svårt att förstå varför man vill göra jordbrukspolitiken till en partsdiskussion i så stor utsträckning som man gör.

Socialdemokraterna resonerar som om de vore det enda parti som representerar konsumenterna. Det är lika orimligt som när de säger att de är de enda som representerar löntagarna - vilket de påstår också när de har obetydligt över 40 96 av väljarunderiaget. Jag blir faktiskt irriterad

över den debatten, för del finns inget underlag för den. Alla är vi i någon mån producenter och alla är vi också konsumenter. Delta gäller inte bara livsmedelsområdet, egentligen betjänar vi ju varandra på olika sätt och vi köper tjänster av varandra.

Vi diskuterar i detta sammanhang inkomsterna för 4 ä 5 96 av människorna i detta land. Som Filip Johansson var inne på finns det ändå inget annat område i detta land där konsumenterna så direkl sitter med i förhandlingar där det avgörs hur myckel man skall betala för tjänsterna. Del tycker jag är värt alt hålla i minnet. Vi hjälps alla åt att betala alla de andra människorna också, endera genom alt köpa deras tjänster eller via skattsedeln.

Man får en dimension på detta också om man betänker att de livsmedel som vi totalt förbrukar i våra hushåll kostar i runt tal 50 miljarder kronor över disk. De livsmedel som är direkt Jordbruksbaserade kostar i runt tal 30 miljarder kronor över disk. Den summa som Jordbrukarna får exkl. subventionerna - och det är riktigt att räkna så i delta sammanhang - är ungefär 10 miljarder kronor. Det är ganska märkvärdigt att man, trots det inflytande man har från konsumentsidan, ändå menar all det inte är tillräckligt med inflytande. Varför begär man inte att få inflytande upp till 30 miljarder kronor? Varför begär man inle inflytande upp lill 50 miljarder? Och varför går man inte ännu längre?

Jag har velat säga detta för att ge den rätta dimensionen åt frågan om livsmedelsprisernas inverkan på hushållsbudgeten,

Jag har snuddat litet vid konsumenlinflytandet, och därmed kommer jag in på frågan om konsumentdelegationen och Jordbruksnämndens sammansättning. Jag är själv ledamot av jordbruksnämnden, och jag kan inte underlåta att säga att Jag tycker att jordbruksministerns inställning i fråga om jordbruksnämndens sammansättning är riktig. Jag betraktar inte hans besked i propositionen som en partsinlaga - det är en rent praktisk syn på frågan. Det innebär kort sagt att man inte skall göra nämnden lill en större apparat än att den är hanterlig. Del är en viktig förutsättning för att den skall kunna fungera. Det är också självklart all det i detta organ måste råda balans mellan företrädarna för dem som producerar och dem som konsumerar livsmedel. Den sammansättning som nämnden har i dag med två representanter för jordbruket, en representant för KF, en för LO och en för den privata handeln samt en generaldirektör, som väl kan sägas representera samhällsintresset, tycker jag är bra. Om vi därutöver satte in vad man kallar för samhällsrepre-senianter - vad som nu menas med det - skulle detta organ bli alldeles för stort.

Konsumentdelegationen skall jag inte säga så mycket om. Till konsumentdelegationens förfogande slår Jordbruksnämndens hela kansli och expertis. Delegationens eget kansli är ju också förstärkt med en alldeles utomordentlig personlig kraft. Jag tror alltså att vi i delta avseende har förhållanden som vi i fortsättningen kan leva med. Mitt intryck är att denna konsumentdelegation, som vi möter vid jordbruksförhandlingarna.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

101

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

har mycket god inblick i och ett dokumenterat stort kunnande i dessa frågor.

Mycket kort några ord om inflalionsregeln, som också varit uppe till debatt. Det är väl alldeles klart all man ulan en sådan regel inte kan träffa några långsiktiga jordbruksavtal. Och det måste Ju ändå vara en fördel om man kan få sådana till stånd. Frågan är bara hur denna regel skall utformas. Den modell som här har föreslagits - jag tycker därtill att jordbruksministerns skrivning på den punkten är nyanserad - är sådan att den, eventuellt med några modifieringar, mycket väl kan vara användbar för tid framöver.

Herr talman! Del har i dag liksom för tio år sedan skiftats en del hugg om jordbrukspolitiken. Det är väl kanske i och för sig inle märkvärdigt att så sker. Vi fastlägger här i princip vad som skall gälla för lid framöver. Som jag ser det är dock skillnaderna den här gången inle större än att del skall vara möjligt att leva efter detta beslut, även om vi inte kan uppnå fullständig enighet. Principerna är naturligtvis viktiga, men ännu viktigare är den praktiska handläggningen och utformningen av politiken under de år som dessa principer skall gälla.

Jag vill, herr talman, sluta med att uttala den förhoppningen alt det skall vara möjligt också under de kommande åren all i gott samförstånd mellan de berörda parterna handlägga jordbrukspolitiken.

Andre vice talmannen, som under detta anförande överlog ledningen av kammarens förhandlingar, tillkännagav att anslag utfärdats om sammanträdets fortsättande kl. 19.30.

102

SVANTE LUNDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Axel Kristiansson förklarade att socialdemokraterna haft en viss delaktighet i den utveckling som vi noterat under 1970-talet. Uppenbarligen är det på det sättet, eftersom vi hade regeringsansvaret under de ;>ex första åren på 1970-talet. Jag fattade det så att Axel Kristiansson ansåg att utvecklingen hade varit gynnsam ur jordbruksnäringens synvinkel.

Sedan försökte sig Axel Kristiansson på en ny variant av den följetong som vi i dag har diskuterat, nämligen detta med huvudsyftet. Axel Kristiansson siiger att det står ett huvudsyfte och då kanske det är meningen att det skall finnas andra huvudsyften. Men del står inte talat om några andra huvudsyften i propositionen. Det var på den punkten vi tyckte det fanns anledning att skapa klarhet om vad propositionen egentligen menade.

Nu har Axel Kristiansson varit med i utredningen och varit ense med de övriga ledamöterna i jordbruksutredningen om att de målen han nu har diskuterat skulle bedömas likvärdiga i förhållande lill varandra. Därför vill jag ställa den raka frågan till honom: Hade del ändå inle varii klokt och rimligt all man i skrivningen i propositionen lagit fasta på den enighet som rådde i jordbruksulredningen på den här punkten? Hade

del inte varit klokt, när man inle gjorde del så klart i propositionen, att i utskottet försöka vidhålla det som hittills har gällt och del som utredningen uttalade sig för, nämligen att de olika faktorerna borde ha varit likställda i förhållande till varandra? Tycker inte t. o. m. Axel Kristiansson att det var tämligen onödigt alt vi skulle vara tvungna alt reservera oss i utskottet för att över huvud tagel få gehör för den ståndpunkt som Axel Kristiansson, Eric Enlund och andra intog i utredningen?

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

ÅKE WICTORSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Axel Kristiansson ställde frågan: Varför kräver ni inte inflytande utöver det som gäller livsmedel som inte omfattas av jordbruksprisregleringen? Varför kräver ni inte inflytande för de 30 och de 50 miljarderna?

Det är exakt del vi håller på att göra, i hela den debatt som pågår om hur vi skall kunna utveckla den ekonomiska demokratin i det här landet. Där handlar just diskussionen om hur man skall utveckla konsumenternas, löntagarnas, inflytande på alla dessa områden - där de områdena självfallet ingår som en integrerad del.

Sedan konstaterar Axel Kristiansson alt debalien om konsumentin-flylande är något av en parisdiskussion. Jag vill påstå att det också gäller för det konstaterande Axel Kristiansson gör, att det är bra med balansen i jordbruksnämndens styrelse. Axel Kristiansson representerar ju ett av förhandlingsintressena i sammanhanget och har naturiiglvis tagit ställning från den utgångspunkten - ett ställningstagande som man f ö. också har gjort i de diskussioner vi hade i utredningen på den här punkten.

Jag ställde en konkret fråga till Axel Kristiansson som jag inle har fått ett konkret besked på: Slår ni kvar vid det ställningstagande som vi gjorde i utredningen om konsumentdelegationens framlida sammansättning och betydelse, förstärkning av kansliresurser och annat? Eller skall jag tolka ert inlägg som all ni nu har frångått det ställningstagandet?

AXEL KRISTIANSSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Svante Lundkvist frågade mig om jag förmenade att det var klokt att göra den här avvikelsen från en enig utredning till propositionens innehåll, vidare om del var klokt av utskottet all inte bli ense på den punkten. Jag vill på den första frågan svara, vilket jag försökte säga i talarstolen, att jag förmenar alt avsteget inte är större än att jag kan acceptera det, även från de utgångspunkter vi diskuterade i jordbruksutredningen.

Vad sedan gäller hur det har gått lill i utskottet kan jag inle uttala mig - Jag har ju inle varit närvarande där. Det är möjligt att del inte hade behövts några reservationer. Jag vill inte uttala mig om del. Jag hade gärna sett att det inle hade varil några reservalioner. Del är vad Jag vill säga på den punkten.

Herr Wiclorsson säger att "det är just vad vi håller på med, att skaffa oss inflytande över de 30 och de 50 miljarderna", och Jag har naturligtvis

103

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

ingenting att invända däremot. Jag tror emellertid att det kan komma att bli ganska svårt att få det inflytandet. Vad jag ville säga tidigare var alt ni i dag inte har något sådant inflytande - inte någonstans har konsumenterna ett sådant inflytande som de enligt förslaget får över jordbrukets 10 miljarder.

Vad sedan gäller frågan om en utredning beträffande konsumentdelegationens framlid och hur den skall utformas vill jag framhålla alt det ju redan har skett en förstärkning av konsumentdelegationen sedan vi diskuterade densamma i jordbruksutredningen. Den förstärkningen borde kunna vara till fyllest i varje fall under ett övergångsskede så myckel mer som det inte är så länge sedan jordbruksnämnden och konsumentdelegationen var föremål för en utredning.

104

SVANTE LUNDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill fråga Axel Kristiansson om han vidhåller sin tolkning av del som står i utskottets utlåtande sedan han fått klart för sig att avsikten med utlåtandet är att markera en annan inställning än den man gav ullryck för i utredningen. Det är det som här är det intressanta.

ÅKE WICTORSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar att Axel Kristiansson gått ifrån det krav vi hade i jordbruksutredningen och att han nöjer sig med den förstärkning av konsumentdelegationens kansliresurser som har skett. Del är således ell ställningstagande som avviker från det han gjorde i jordbruksutredningen.

Sedan vill jag också slå fast all orsakerna till att konsumenterna har detta inflytande över jordbrukspolitiken i första hand är all vi varit överens om att vi skall ge jordbrukarna ett stöd. Del måste vi om vi skall kunna klara livsmedelsförsörjningen här i landet, och del är detta som är utgångspunkten. Om det har ju konsumenter, producenter, socialdemokrater, bondeförbundare, centerpartister och många andra varit ense. Enigheten om delta har ursprungligen skapat detta inflytande.

AXEL KRISTIANSSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Vad gäller Svante Lundkvists fråga vill Jag först och främst hänvisa till vad Jag sade om hur jag ser på dessa målsättningar och om huruvida den ena eller den andra av dem är möjlig att infria utan att man tillgodoser båda. Jag tycker att mitt resonemang på den punkten håller. På frågan om jag slår för min tolkning av utskottsutlåtandet vill jag svara att jag i det här avseendet utgår från jordbruksutredningen. Där har visserligen sagts att dessa målsättningar skall vara likvärdiga, men de kan myckel väl betraktas så också med denna skrivning, I utredningen sades ingenting om inkomstmålsättningen, och det är det väsentliga i sammanhanget.

SVEN ERIC LORENTZON (m):

Herr talman! Jag konstaterar all bland del mest positiva i denna proposition vi nu har alt ta ställning lill är en ändring av de allmänna villkoren för erhållande av statligt stöd för rationaliseringsändamål. Möjligheterna vidgas nu för kombinationsjordbruken att tillgodoräkna även skogsdelen som underlag för erhållande av statligt stöd. Äntligen har den för många fastigheter betydelsefulla kombinationen jord-skog fått sin rättmätiga ställning erkänd. Jag tänker då närmast på dessa fastig-helers fördelar ur sysselsättningssynpunkt, deras styrka ur ekonomisk och likvidilelsmässig synpunkt samt inte minst av hänsyn lill trivsel och naturvård.

Därmed, herr talman, noteras nu med tillfredsställelse att dessa jordbruks möjligheter att fortleva och utvecklas förbättras. Detta innebär därför också möjligheter för stora delar av vår landsbygd att överleva. För skogs- och mellanbygderna är kombinationen ofta en förutsättning för att leva vidare.

Herr talman! Jag skall litet beröra kapital frågorna. I Jordbruksutredningens kap. 22 berörs jordbrukets kapitalfrågor. Utredningen, liksom departementschefen i propositionen, konstaterar alt nyslarlande och expanderande lantbrukare oftast drivit sina företag kapitalintensivt samt med hög skuldsättning och relativt litet eget kapital. Del stora problemet är att anskaffa kapital på sådana villkor alt inte ålerbeialningsskyldigheten leder till likviditetssvårigheier.

I propositionen framläggs nya förslag till riktlinjer för jordbrukspolitiken bl. a. avseende statliga insatser för jordbrukets rationalisering och villkor för statligt stöd i olika former för jordbruksnäringen - förslag som säkerligen kommer att förbättra strukturförhållandena inom jordbruket.

Emellertid löper de framlagda förslagen stor risk all urholkas, och i många fall kan angelägen såväl yttre som inre rationalisering omintetgöras, om inle en tillräcklig mängd långfristigt kapital kanaliseras till jordbrukssektorn. En ovillkorlig förutsättning för att de nya riktlinjerna skall kunna förverkligas är sålunda alt jordbrukarna får tillgång till långsiktigt kapital i större utsträckning än vad som nu är fallet. I en tid av svårigheter för näringslivet och ekonomisk oro i samhället är del angeläget att alla krafter samverkar för att nå ekonomisk stabilitet och sund ekonomisk samhällsutveckling. Emellertid får inte detla innebära alt lantbrukets rimliga andel av kapitalmarknaden inte tillgodoses.

Lanlbruksnäringen delar problemet rörande begränsad kapitaltillgång med andra delar av näringslivet, men en väsentlig skillnad är att lantbruket i högre grad än andra näringar har myckel kapital bundet i fastigheter.

I propositionen anfördes följande: "Investeringsviljan kan inte upprätthållas om det råder brist på kapital. Uppenbart är att den statliga lånegarantigivningen fungerar som ett stöd bara om kreditinstituten kan bevilja lånen." Detta är helt säkert riktigt samtidigt som det för flera

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

105

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

lantbrukare är en bister verklighet och realitet. Obligationsutgivnings-rätlen för landshypoteken har under senare år varit helt otillräcklig för att finansiera nödvändiga investeringar. Hypoteksföreningarnas lånekö beräknas f n. till ca 3,7 miljarder kronor, och den genomsnittliga väntetiden för de senast avlämnade låneansökningarna är mer än fyra år.

Fastighetsöverlåtelser, som är angelägna från såväl enskild som allmän synpunkt, försvåras av nu rådande förhållanden liksom att vissa särskilt kapitalkrävande produktionsgrenar inom jordbruket inle bibehålles på en rationell nivå på grund av uteblivna eller försenade investeringar. Möjligheter att nå önskade produktivitetsförbättringar påverkas likaså i negaliv riktning av en knapp tillgång på kapital. Då frågan om vad som är en rimlig andel av den långa kapitalmarknaden för lantbruksnäringen behandlas bör flera faktorer beaktas. Del gäller exempelvis lånekö, väntetid, efterfrågat och tillgängligt kapital liksom förhållandel att en icke oväsentlig del av lantbrukets kapital genom fastighetsöverlåtelser - såsom arvsskiften och försäljningar - lämnar näringen och nyttiggörs inom andra delar av näringslivet. Otvivelaktigt förhåller det sig så, att en kontinuerlig kapitalsiröm finns från i lantbruksnäringen bundet kapital till bankinlåning, bostadsfastighelsinköp, obligations- och aktiesparande m. m.

F. n. finns en limit om 675 milj. kr. per år avseende obligationsutgivningsrätt för landshypoteken, vilket skall sättas i relation lill del belopp som jag tidigare nämnde, alltså summan av nu inlämnade låneansökningar - ca 3,7 miljarder kronor. En avvägning av ökade taxeringsvärden, fortgående infialion och påtalad avtappning av kapital från lantbruksnäringen bör också göras för att man skall kunna rätt bedöma vad som kan anses vara en för lantbruket rimlig del av kapitalmarknaden.

Bedömningen av dessa förhållanden måste leda till slutsatsen alt kapitalfrågan är en av de allra viktigaste och mest akuta frågorna att lösa på lantbrukets område.

En sund jordbrukspolitik måste även innefatta att kapitaltillskott tillförs landshypoteken genom ökade emissionsrätter.

Utskottet liksom jordbruksministern framhåller alt kapital frågorna måste lösas i annat sammanhang. Detta är möjligen riktigt, men jag vill konstatera att om de inte snarast löses kommer de målsättningar vartill propositionen syftar inte att kunna uppnås.

Jag tycker mig finna all dagens debatt visar på enighet om målsättningen och om de riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken som propositionen anger. Detta, herr talman, bör utgöra en god grund även för kapitalfrågornas lösning.

Jag har med delta inlägg velat markera den vikt moderata samlingspartiet lägger vid dessa frågor.

Jag yrkar, herr talman, bifall lill utskottets hemställan.

106

MARGOT HÅKANSSON (fp):

Herr talman! Vi har nu snart i sex och en halv timme talat jordbrukspolitik, och jag skall inte gå in på så mycket i vare sig propositionen eller betänkandet, ulan jag skall stanna vid den punkt som jag tycker är en för konsumenterna väldigt viktig fråga.

Med anledning av min motion 1977/78:93, som behandlats i jordbruksutskottets betänkande, vill jag anföra följande:

Syftet med motionen, säger utskottet, är i princip tillgodosett i propositionen, men jag anser all skrivningen kunde ha varit väsentligt klarare. När det gäller konkurrensneutralitet på fettvaruområdet, så syftar denna till att medföra att konsumenterna skall få ett så billigt och bra matfett som möjligt.

Förutsättningarna för nuvarande regleringar på matfettsområdet har ändrats väsentligt sedan de tillkom, vilket motiverar en omprövning av regleringarnas utformning.

Del föreligger inte längre en klar gränsdragning mellan smör och margarin. Marknads- och konkurrenssituationen har ändrats genom all mejeriindustrin har lanserat egna smörfetlsbaserade margarintyper.

Under perioden 1973-1977 har Svenska mejeriernas riksförbunds andel av margarinmarknaden ökat från 6 96 lill 27 %. Delta beror delvis på att mejeriindustrin kunnat utnyttja sin tillgång till smörfett på ett icke konkurrensneutralt sätt. Smöret har fått en minskad betydelse i mjölkekonomin för mejerinäringen, och sedan 1950-talet har smörproduktionen halverats.

Av mjölkinvägningens värde på ca 3 100 milj. kr. utgör mjölksubventionerna ca 2 100 milj. kr., eller omkring två tredjedelar.

Motiven för en omprövning av regleringarna på malfettsområdet är sålunda främst den nya marknadssituationen, smörets minskade betydelse och de statliga subventionernas stora betydelse för mejerinäringen. Eftersom de statliga subventionerna spelar en så stor roll för mejeriindustrins produkter, finns det en särskild anledning att granska de statliga regleringarna och subventionernas effekt på konkurrenssituationen på malfettsområdet.

Jag anser del orimligt att man med hänvisning lill mjölkproducenternas behov av ekonomiskt stöd på ett extremt sätt utnyttjar de möjligheter som regleringssystemet ger till alt favorisera smörfett på bekostnad av vegetabiliskt fett, t. ex. genom att lämna extra smörfellsrabatter lill mejeriindustrins egna nya smörfetlsbaserade produkter.

Ett rättvisekrav är att ge margarinindustrin tillgång till mjölkfelt som råvara till sina matfettsprodukter på samma villkor som gäller för den föreningsägda mejeriindustrin.

I konsumenternas intresse måste statsmakterna finna rättvisare former för avsättningen av smörberget, dvs. smörfettsöverskoltet.

Den nuvarande principen att belasta alla fettråvaror utom smörfett med en fettvaruavgifi kan i framtiden medföra alt det företagsekonomiskt sett ställer sig billigare att använda smörfeit i stället för avgiftsbelagda

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

107

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

vegetabiliska råvaror.

Enligt Kungl. Maj:ts förordning av den 9 juni 1967 är fetlvaruregle-ringens ändamål att bereda inhemska oljeväxter samma skydd som övriga jordbruksprodukter. I detta syfte beläggs alla oljehaltiga margarinråvaror, med undantag av mjölkfelt, med en fettvaruavgifi. Fetlvaruavgiften är densamma för alla slag av margarinråvaror, alltså marina oljor, sojaolja, rapsolja m. fl., vare sig oljorna är producerade i Sverige eller är importerade. År 1967 var fetlvaruavgiften 1:00 kr. och i år, 1977, är den 2:28 kr.

Jordbruksministern anför i propositionen att konkurrensförhållandena skall beaktas vid den avvägning mellan priserna på olika matfetter som sker vid prisöverläggningarna, och i detta instämmer utskottet. En tillsättning av en arbetsgrupp med alla berörda parter för att utreda frågan om konkurrensneutralitet på malfettsområdet anser utskottet ej behövlig. Utskottet hänvisar till jordbruksnämndens möjligheter att föreslå åtgärder. Inom parentes sagt, herr talman, anser jag alt del hade varil alldeles utmärkt, om utskottsmajoritelen hade beslutat sig för en partssammansati arbetsgrupp och därmed gjort reservationen onödig.

Mitt motionsyrkande har upptagits i reservationen 8, och Jag kommer därför, herr talman, att vid omröstningen stödja denna.

EINAR LARSSON (c) kort genmäle:

Herr talman! I syfte att få till stånd rättvisare former skulle det behövas ytterligare en utredning, sade Margot Håkansson. När utskottet hade att ta ställning gick vi tillbaka och såg vad jordbruksulredningen anför i sammanhanget. Del visade sig då att jordbruksulredningen hade utrett fettvaruregleringen myckel noggrant med anlitande av alla tillgängliga experter. Man kan rent av våga påstå alt få områden är så noggrant utredda.

Man fann att den kritik som framförts i allt väsentligt berodde på missförstånd och oklarhet om hur regleringen fungerar. Utredningen var enig om att del inte fanns skäl alt gå vidare med undersökningarna av förhållandena. De problem som påstods föreligga saknade aktualitet, och man var övertygad om all konkurrensen, om den på något säll var snedvriden, borde kunna las upp lill behandling i samband med prisöverläggningarna.

Jag kunde i och för sig, om jag ville agera partiskt i egenskap av oljeväxtodlare, anlägga vissa subjektiva synpunkter på fördelningen av regleringskassan på detta område, men jag nöjer mig med all peka på all vi inte har funnit objektiva skäl för att nu tillsätta någon ytterligare utredning.

108

MARGOT HÅKANSSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till den senaste talaren, Einar Larsson, säga att jag tycker att det finns all anledning all tillsätta denna utredning nu, eftersom det inte råder någon riktig konkurrensneutralitet på detta om-

rade. Det är inte önskvärt att man favoriserar en fettprodukt på andras bekostnad. Utskottet hade vunnit på att tillsätta en arbetsgrupp som hade kunnat se över dessa förhållanden. Det kan förhoppningsvis lösa sig i alla fall som en följd av debatten i kammaren i dag, om den leder lill alt man verkligen ser över förhållandena och skapar en konkurrens på lika villkor.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

HANS PETTERSSON i Helsingborg (s):

Herr talman! Efter den här långa debatten är del kanske inte så myckel mer att säga i denna fråga. Jag hade tänkt att något beröra problemen kring inkomstmålet, men efter Åke Wiclorssons och Svante Lundkvists anföranden skall jag avstå från det och nöja mig med att instämma i vad de båda har sagt. Men Jag skulle ändå vilja rekommendera Anders Dahlgren och några andra ledamöier all stämma ner tonen en aning när det gäller solidariteten mellan grupperna. Vi får dagligen rapporter om alt stora löntagargrupper måste ändra sina köpvanor och sänka kvaliteten på sina livsförnödenheter som en följd av den borgerliga regeringens ekonomiska politik.

Herr talman! Jag skall också kommentera behandlingen av motionen 523, som Jag och ett par partikamrater från Skåne väckte under den allmänna motionstiden. Den handlar om halmbränning på åkrarna. Jag skall inte ta kammariedamöternas tid i anspråk med en närmare redogörelse för motionens innehåll utan skall bara kort nämna, att vi där tar upp den miljöstörning, den jordförstöring och del slöseri med resurser som halmbränningen innebär. Vi talar i motionen inledningsvis om alt Lantbrukarnas provinsförbund, lantbruksnämnderna och länsstyrelserna-liksom kommunerna - har försökt motverka olägenheterna med halmbränningen men trots en massiv insats inle lyckats uppnå det önskade resultatet, nämligen alt halmbränningen skulle upphöra.

Utskottet behandlar i sitt betänkande nr 10 motionen på några rader, enligt min mening med en intetsägande skrivning. Man upplyser om att det är länsstyrelserna, lantbruksnämnderna och kommunerna som skall handlägga dessa frågor. Det har vi också redovisat i motionen, så del är inget nytt. Jag tycker att miljöfrågorna över huvud laget fåll en styvmoderlig behandling både i propositionen 19 och i utskottets betänkande. Man borde ha tagit upp en hel del miljöfrågor som sammanhänger med jordbruksnäringen, såsom giftbesprutning, övergödning m. m.

Om utskottet hade skrivit någonting om de olägenheter som faktiskt sammanhänger med halmbränningen och gjort myndigheterna uppmärksamma på dessa problem, hade man kanske kunnat förvänta sig en ändring. De riktlinjer för hur Jordbruket skall bedrivas från miljösynpunkt som naturvårdsverket skall utarbeta skall givetvis omfatta också halmbränningen. Det hade därför varit bra, om utskottet hade givit ifrån sig någon viljeyttring.

Herr talman! Då utskottet avgivit ett enhälligt betänkande, är del väl

109

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

110

meningslöst all ställa något särskilt yrkande i denna fråga. Jag avslår därför från det.

PÄR GRANSTEDT (c):

Herr talman! Debatten här i dag har i huvudsak handlat om olika ekonomiska aspekter på jordbruket. Del är ingenting konstigt i del, för det här är väldigt viktiga saker för vårt lands ekonomi liksom för konsumenternas och producenternas situation. Men jag tänkte i debattens sista minuter litet grand la upp de ekologiska aspekterna, något som f ö. också föregående talare var inne på.

I dagens tidningar förekommer larmrapporter om den ökade cancerfrekvensen i landet. Man anser att den beror på den ständigt ökande förekomsten av kemikalier i vårt samhälle. Del är hell klart att de stora bovarna i del dramat lär få sökas hos industrin och kanske inte minst hos bilismen, men samtidigt är det väl uppenbart all jordbruket inle får undantas från miljödebatten. De allmänna strävandena att anpassa vår mänskliga verksamhet till ekologins krav måste också gälla jordbruket.

Dessa frågor har tagits upp i två motioner väckta under den allmänna motionstiden. Den ena motionen är 1976/77:839 med Björn Eliasson som första namn. Där pekas på de olika ekologiska problem som är förenade med användning av bekämpningsmedel i Jordbruket, de störningar i den naturiiga ekologiska balansen som kan bli följden och också de risker som naturligtvis finns för olika kemikalierester i livsmedlen. Vi pekar på vikten av alt utveckla mer ekologiskt inriktade metoder för att bekämpa skadeinsekter och hålla olika sjukdomar tillbaka.

I motionen tas också upp energiaspekten. Framför allt produktionen av konstgödsel är som vi vet förenad med kraftigt ökande energikostnader. Mot denna bakgrund, som redovisas i motionen, hemställes alt riksdagen hos regeringen skall begära initiativ till en utveckling mot resurssnåla och biologiskt riktiga odlingsmetoder i enlighet med vad vi sagt i motionen.

Den andra motionen är 1976/77:1220. Den bygger på samma tema men tar upp ett konkret exempel på försök all finna jordbruksmetoder som inte förutsätter användning av olika kemikalier. Det gäller framför allt den biodynamiska metoden, som man väl får anse vara del mest utarbetade försöket att finna odlingsmetoder där man kan avstå från användning av kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel utan att det skall få för allvarliga konsekvenser för produkiionsresullatel.

Den biodynamiska odlingsmetoden utgör onekligen ett intressant alternativ till de vanliga odlingsmetoderna. De undersökningar som har genomförts i samarbete med lantbruksuniversitetet i Ultuna pekar också på all ur produktionssynpunkt kan del biodynamiska jordbruket hävda sig ganska väl i förhållande till de vanliga metoderna.

Del finns kring den biodynamiska odlingen uppbyggda en rad verksamheter av ett slag som påminner om dem som finns kring jordbruket

i övrigt. Det finns forskningsverksamhet där man försöker att ständigt förbättra odlingsmetoderna, rådgivningsverksamhet, med anställda konsulenter för de enskilda lantbrukarna, det finns utbildningsverksamhet och det finns en organisation för kvalitetskontroll. Men dessa verksamheter finansieras helt och hållet med enskilda medel; det är de enskilda lantbrukarna, de enskilda konsumenterna och eleverna i den utbildning som vi har som får svara för kostnaderna. Samhället ger alltså inget som helst stöd.

Vi som slår bakom den här motionen har sett det som naluriigl att samhället skall stödja forsknings-, rådgivnings- och utbildningsverksamhet samt kvalitetskontroll i samband med biodynamisk odling.

Man kan bland konsumenterna konstatera ett växande intresse för ekologiskt inriktade jordbruksmetoder, vilket kommer lill uttryck i en ökande efterfrågan av naturenligt eller biodynamiskt odlade produkter som i hög grad överstiger tillgången. Också bland producenterna kan ett sådant intresse konstateras. I motionen 1220 hänvisas bl. a. till att en Sifoun-dersökning i tidningen Land för ett par år sedan visade att en mycket stor del av Sveriges Jordbrukare gärna skulle vilja använda s. k. nalur-enliga metoder, om förutsättningar för sådan odling kunde skapas.

Även myndigheterna är intresserade av dessa odlingsmetoder. Statens naturvårdsverk har i olika sammanhang pekat på de bekymmer som förorsakas av användningen av kemiska bekämpningsmedel och alltför mycket konstgödsel, och verket har också framhållit vikten av att stödja utvecklandet av sådana jordbruksmetoder som innebär alternativ till bekämpningsmedelsanvändningen. Föredragande statsrådet framhåller också i propositionen vikten av en utveckling av det svenska Jordbruket i en mer ekologisk riktning, och samma tankegångar kommer igen i utskottets betänkande.

Den allmänna inriktningen är alltså klar på det här området. Men utskottet är föga konkret när det gäller att ta ställning till vilka åtgärder som skall vidtas för all åstadkomma den önskvärda utvecklingen, utan nöjer sig i stor utsträckning med alt hänvisa till verksamhet som redan pågår. Det är anmärkningsvärt, tycker jag, alt Torkel Lindahl skulle behöva skriva ett särskilt yttrande för att klargöra sin uppfattning, att den verksamhet som bedrivs kring alternativa jordbruksmetoder bör få större samhälleligt stöd.

Jag hoppas ändå att den principiellt positiva inställning som såväl jordbruksministern som jordbruksutskotiet har gett uttryck för skall leda till mer av konkret handling för framtiden, så att vi får ett arbete för utveckling av nya Jordbruksmetoder, som kan innebära minskal behov av kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel.

Jag har därför inget annat yrkande än utskottets, men jag skall återkomma i den här frågan i framliden.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, nt. m.

Ill

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

GRETHE LUNDBLAD (s):

Herr talman! Del var intressant att lyssna till Pär Gransledts anförande angående jordbrukels miljöeffekter. Vad Jag konstaterar med förvåning är emellertid att vi inte har sett herr Gransledl ställa upp när vi här i riksdagen har lagit upp dessa frågor rent praktiskt.

Man kan naturligtvis tala om ekologisk balans, men ekologisk balans är ju en samlingsbeteckning för metoder som innebär att man inle stör del naturiiga kretsloppet. När vi har gått ut med motioner och gjort framstötar i inlerpellationer angående begränsad gödselmedelsanvändning, försök alt förbättra vattenvården i Jordbruket osv., har vi inte mött något gensvar från herr Granstedt. Jag måste beklaga detla. Men Jag kanske kan hoppas att herr Granstedt i fortsättningen ställer upp när sådana frågor las upp i riksdagen?

PÄR GRANSTEDT (c):

Herr talman! Det senaste inlägget kan jag bara tolka som ell uttryck för bristande uppmärksamhet på vad som händer i den här kammaren. Så länge Jag varil ledamot av Sveriges riksdag har Jag tagit upp de här frågorna i olika sammanhang. Det kanske bara är så alt vi diskuterat dessa frågor i kammaren vid litet skilda tillfällen.

GRETHE LUNDBLAD (s):

Herr talman! Miljövården gäller mänskliga frågor. Och Jag trodde inte all det skulle betyda någonting vilket parti som tog upp dessa frågor. Men tydligen betyder del mycket för Pär Granstedt.

För oss socialdemokrater är del fråga om att skapa vettigare villkor för människor alt leva under och se till att den jordbruksteknik som används fyller de anspråk vi har på god miljövård.

PÄR GRANSTEDT (c):

Herr talman! Del är inle jag som försökt la upp något slags strid om vem som är bäst på det här området, Grethe Lundblad. Jag tror att vi har rätt likartade utgångspunkter. Jag kan bara konstatera att när jag i olika sammanhang aktualiserat dessa frågor har inle Grethe Lundblad varit på plats och gett mig stöd. Vi behöver kanske mer av samarbete i framliden och mindre av att man skyller på varandra.

EINAR LARSSON (c):

Herr talman! För utskottels del vill Jag säga all det inle har varil brist på initiativ och framstötar i miljöfrågor här i riksdagen. Snarare kan man säga att del har varit väldigt mycket åsikter och kanske inle alltid så myckel insikter.

Utskottet har inle undervärderat de aspekter som framkommit utan haft inne på hearing olika grupper som engagerat sig i ämnet.

Jag tror att enda möjligheten alt komma lill rätta med dessa viktiga

problem på sikt är att vi skaffar oss mer insikt och skapar underiag för Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

fortsatt försöksverksamhet och forskning. Överiäggningen var härmed slutad.

ANDRE VICE TALMANNEN: Utskottets hemställan och därtill hörande motivering företas lill avgörande momentvis. Propositioner beträffande utskottets motivering till den del den berörs i reservationerna nr 2 och 7 ställs omedelbart efter mom. 4 resp. 13.

Mom. 1

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 1 av Svante Lundkvist m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande Ja besvarad. Sedan Svante Lundkvist begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Den som vill all kammaren bifaller Jordbruksutskottets hemställan i belänkandet nr 10 mom. 1 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr I av Svante Lundkvist m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Svante Lundkvist begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 162

Nej - 139

Avstår - 11

Mom. 2-4 a

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 4 b och d

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionerna 1976/77:974 av Lars Werner m. fl. och 1977/78:98 av Lars Werner m. fl. i motsvarande delar, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Oswald Söderqvisl begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill all kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i

betänkandet nr 10 mom. 4 b och d röstar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionerna 1976/77:974 av Lars Werner

m. fl. och 1977/78:98 av Lars Werner m. fl. i motsvarande delar.

i Riksdagens protokoll 1977/78:54-55

113

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöier ha röstat för Ja-propositionen. Då Oswald Söderqvisl begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 299 Nej - 13

Mom. 4 c

Utskottets hemställan bifölls.

Utskottets motivering till den del den berördes i reservationen nr 2 av Svante Lundkvist m.fl.

Propositioner gavs på godkännande av dels utskottets motivering, dels den i reservationen anförda motiveringen, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Svante Lundkvist begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Den som vill att kammaren godkänner jordbruksutskottets motivering i betänkandet nr 10 lill den del den berörs i reservationen nr 2 av Svante Lundkvist m. fl. röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren godkänt den i reservationen anförda motiveringen.

114

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöier ha röstat för ja-propositionen. Då Svante Lundkvist begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 162

Nej - 141

Avstår - 9

Mom. 5

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering, dels utskottets hemställan med godkännande av den i reservationen nr 3 av Svante Lundkvist m. fl. anförda motiveringen, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Svante Lundkvist begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Den som vill alt kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i betänkandet nr 10 mom. 5 med godkännande av utskottets motivering röstar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit utskottets hemställan med godkännande av den i reservationen nr 3 av Svante Lundkvist m. fl. anförda motiveringen.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöier ha röstat för Ja-propositionen. Då Svante Lundkvist begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 161

Nej - 139

Avstår - 11

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

Mom. 6

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 7, 8 och 12

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 4 av Svante Lundkvist m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Svante Lundkvist begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Den som vill alt kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i belänkandet nr 10 mom. 7, 8 och 12 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 4 av Svante Lundkvist m.fl.

Ja - 160 Nej - 150

Mom. 9 a

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 9 b

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels motionen nr 98 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägandeja besvarad. Sedan Oswald Söderqvisl begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Den som vill all kammaren bifaller jordbruksulskollels hemställan i betänkandet nr 10 mom. 9 b röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 98 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del.

115

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för Ja-propositionen. Då Oswald Söderqvisl begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparal, Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 299 Nej - 13

116

Mom. 110

ANDRE VICE TALMANNEN: Propositioner ställs först beträffande utskottels hemställan och därefter i fråga om motiveringen.

Hemställan

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels utskottets hemställan med den ändring däri som föranleddes av bifall till hemställan i motionen nr 98 av Lars Werner m, fl, i motsvarande del, och förklarades den förra |)roposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Oswald Söderqvisl begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Den som vill alt kammaren bifaller Jordbruksutskottets hemställan i betänkandet nr 10 mom. 10 röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit utskottets hemställan med den ändring däri som föranleds av bifall lill hemställan i motionen nr 98 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del.

Ja - 299 Nej - 13

Motiveringen

ANDRE VICE TALMANNEN: I fråga om motiveringen ställs först propositioner beträffande del av Bertil Jonasson under överiäggningen framställda yrkandet. Detla yrkande har i stencil utdelats lill kammarens ledamöter. Om Bertil Jonassons yrkande bifalles kvarstår endast yrkandet om godkännande av den av ulskollsmajorileien anförda motiveringen i övrigt. Skulle Jonassons yrkande däremot avslås upptas även del av Hans Wachimeister i andra hand framställda yrkandet om bifall till reservationen nr 5 av Einar Larsson m, fl.

Det av Bertil Jonasson under överläggningen framställda yrkandet att en mening på s. 24 i utskottsbetänkandet skulle utgå

Propositioner gavs på dels bifall till, dels avslag på delta yrkande, och förklarades den förra propositionen vara med övervägandeja besvarad. Sedan Svante Lundkvist begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

Den som vill att kammaren beträffande motiveringen till mom. 10 i Jordbruksutskottets betänkande nr 10 bifaller det av Bertil Jonasson under överläggningen framställda yrkandet röstar Ja, den del ej vill röstar nej. Vinner nej har kammaren avslagit detla yrkande.

Ja - 162

Nej - 145

Avstår - 4

Utskottets motivering i övrigt Godkändes.

Mom. 11

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 13

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 6 av Svante Lundkvist m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägandeja besvarad. Sedan Svante Lundkvist begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Den som vill att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i betänkandet nr 10 mom. 13 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 6 av Svante Lundkvist m.fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för Ja-propositionen. Då Svante Lundkvist begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 162 Nej - 149

117

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, nt. m.

Utskottets motivering till den del den berördes i reservationen nr 7 av Svante Lundkvist m.fl.

118

Den som vill alt kammaren godkänner jordbruksutskottets motivering i

betänkandet nr 10 till den del den berörs i reservationen nr 7 av Svante

Lundkvist m. fl. röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren godkänt den i reservationen anförda motiveringen.

Vid omrcisining genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöier ha röstat för Ja-propositionen. Då Svante Lundkvist begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 162 Nej - 149

Mom. 14

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 8 av Svante Lundkvist m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägandeja besvarad. Sedan Svante Lundkvist begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i belänkandet nr 10 mom. 14 röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 8 av Svante Lundkvist m.fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades Hertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Svante Lundkvist begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 162 Nej - 150

Mom. 1:5

Den som vill alt kammaren bifaller jordbruksutskollels hemställan i belänkandet nr 10 mom. 15 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 98 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del.

Ja - 296 Nej - 14

Mom. 16

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 9 av Svante Lundkvist m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägandeja besvarad. Sedan Svante Lundkvist begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i betänkandet nr 10 mom. 16 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 9 av Svante Lundkvist m.fl.

Ja - 162

Nej - 139

Avslår - 11

Mom. 17 a

Propositioner gavs på bifall till dels utskotlets hemställan, dels motionen nr 974 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägandeja besvarad. Sedan Oswald Söderqvisl begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Den som vill all kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i betänkandet nr 10 mom. 17 a röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 974 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Jordbrukspolitiken, m. m.

119

Nr 54 Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens

Freriapen den ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Oswald Söderqvisl begärde röst-

16 flfTpmhpr 1Q77 räkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning

gav följande resultat:

Jordbrukspolitiken, Ja - 298

m. m. Nej - 13

Avslår - 1

Mom. 17 b och c

Kammaren biföll vad ulskollet i dessa moment hemställt.

Mom. 118

Propositioner gavs på bifall till dels utskottels hemställan, dels motionerna 1976/77:974 av Lars Werner m. fl. samt 1977/78:63 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg i motsvarande delar, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Oswald Söderqvisl begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i belänkandet nr 10 mom. 18 röstar Ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionerna 1976/77:974 av Lars Werner m. fl. samt 1977/78:63 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg i motsvarande delar.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Oswald Söderqvisl begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 295 Nej - 13

Mom. 19-23

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 24

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionerna nr 63 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg samt nr 98 av Lars Werner m. fl. i motsvarande delar, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Oswald Söderqvisl begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

120

Den som vill att kammaren bifaller jordbruksutskollels hemställan i betänkandet nr 10 mom. 24 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionerna nr 63 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg samt nr 98 av Lars Werner m. fl. i motsvarande delar.

Ja - 293

Nej - 13

Avstår - 1

Mom. 25-28

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

§ 8 Skatteutjämning i Stockholms läns landstingskommun

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Skatteutjämning i Stockholms läns landstingskommun

Föredrogs konslitutionsulskottets betänkande 1977/78:21 m.ed anledning av propositionen 1977/78:48 om skatteutjämning i Stockholms läns landstingskommun jämte motioner.

I propositionen 1977/78:48 hade regeringen (kommundepartementet) föreslagit riksdagen att anta förslag lill lag om skatteutjämning i Stockholms läns landstingskommun.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll anfördes följande: "I propositionen föreslås en särskild lag om skatteutjämning i Stockholms läns landstingskommun. Genom denna lag får landstingskommunen befogenhet att lämna bidrag och lån lill kommun inom landstingsområdet, i den mån det behövs för att främja skatteutjämning mellan kommunerna. Denna möjlighet lill inomregional skatteutjärhning blir ett komplement till det slalliga skatteutjämningssystemel. Landstingskommunen bestämmer själv om ell inomregionalt skatteuljäm-ningssystem skall införas och hur del skall utformas. Landstingskommunens möjlighet alt befatta sig med skatteutjämning blir provisorisk och begränsad lill fyra år. Den nya lagen avses träda i kraft den 1 januari 1978 och gälla till utgången av år 1981."

I delta sammanhang hade behandlats de med anledning av propositionen väckta motionerna

1977/78:134 av Hilding Johansson (s) och Hans Gustafsson (s), vari yrkats att riksdagen skulle ge regeringen lill känna vad som anförts i motionen beträffande riskerna för en landstingskommunal styrning av den primärkommunala verksamheten,

1977/78:179 av Lars Werner m. fi. (vpk), vari föreslagits all riksdagen skulle besluta all i avvaktan på förslagen från kommunalekonomiska

121

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Skatteutjämning i Stockholms läns landstingskommun

122

utredningen uppskjuta behandlingen av propositionen 1977/78:48, och 1977/78:193 av Alf Wennerfors m. fl. (m), vari hemställts att riksdagen beslutade all lagen om skatteutjämning i Stockholms läns landstingskommun skulle erhålla av motionärerna föreslagen lydelse, innebärande att landstinget skulle kunna ge lån men inte bidrag.

Utskottet hemställde att riksdagen skulle

1. avslå motionen 1977/78:179,

2. a. med bifall lill propositionen 1977/78:48 och med avslag på motionen 1977/78:193 anta i propositionen framlagt förslag till lagom skatteutjämning i Stockholms läns landstingskommun,

b. förklara motionen 1977/78:134 besvarad med vad utskottet anfört.

Reservation hade avgivits av Hilding Johansson, Holger Mossberg, Olle Svensson, Ove Karlsson, Yngve Nyquist, Kerstin Nilsson och Gusti Gustavsson (s) samtliga som ansett all utskottet bort hemställa

alt riksdagen skulle

1. avslå motionen 1977/78:179,

2. med anledning av propositionen 1977/78:48 och motionen 1977/78:134 samt med avslag på motionen 1977/78:193 anta i propositionen framlagt förslag till lag om skatteutjämning i Stockholms läns landstingskommun.

HILDING JOHANSSON (s):

Herr talman! Med vår reservation har vi velat markera alt del system för skatteutjämning som kommer att beslutas för Stockholms läns landstingskommun bör vara en engångsföreteelse. Liksom nnansutskoitel har vi funnit att del föreligger ell dokumenterat djupt behov av en utjämning av de ekonomiska resurserna mellan kommunerna i Stockholms län. På grund av detta och lagens provisoriska karaktär har vi inte motsatt oss att propositionens lagförslag bifalles. Men vi vill på ett annat säll än som sker i propositionen och i konslitutionsulskottets betänkande göra klart att det här är fråga om en engångsföreteelse.

Ansvaret för den kommunala skatleuljämningen får inte flyttas från staten lill landstingen. Därför vill vi i motsats till kommunministern inte betrakta skatieuljämningssystemet för Stockholms läns landstingskommun som en försöksverksamhet som kan ligga lill grund för överväganden att permanenta denna ordning inom Stockholmsregionen och skapa motsvarigheter inom andra regioner. Del får inte tjäna som en modell. I stället bör det avlösas av andra åtgärder inom ramen för det slalliga skatteutjämningssystemet.

Det skulle få mycket olyckliga konsekvenser att låta landstingen svara för skatleuljämningen. Den ekonomiska styrkan varierar i mycket hög grad mellan olika landsting. Vissa landsting skulle relativt lätt kunna klara uppgiften, därför all de har en god ekonomi och ell bra skatteunderlag. Andra landsting saknar förutsättningar för en sådan uppgift.

En annan konsekvens skulle vara alt landstingen blev överkommuner.

Därmed skulle det nuvarande kommunala systemet raseras. I propositionen framhålls all kommun och landstingskommun är två likställda kommuntyper. Om detla är vi överens, och jag hoppas uppriktigt att kommunministern och andra inom de borgerliga partierna som har denna uppfattning skall slåss tillsammans med oss socialdemokrater för denna uppfattning, mot de borgerliga som vill göra landstingskommunen till en överkommun.

Jag anser dock alt kommunminislern liksom hans meningsfränder inom konstitutionsutskottet underskattar de risker som finns med det syslem för skatteutjämning som nu införs i Stockholms län. Jag läser nämligen vidare i propositionen: "Ett skatteutjämningssystem som innebär endast all landstingskommunen skjuter till skatteunderlag för att kommun skall kunna uppnå en viss garanterad skattekraft eller lämnar lån med fördelaktiga lånevillkor till kommun med särskilda ekonomiska problem medför enligt min mening inga risker i detta sammanhang."

För min del tar jag allvarligare på dessa risker. De blir särskilt stora om man utifrån vad kommunministern kallar försöksverksamhet i Stockholms läns landsting inför en liknande ordning för alla landsting i Sverige. För att förebygga dessa risker vill vi från reservanternas sida, som jag redan nämnt, framhålla att del speciella skatleutjämningssysiemel i Stockholms län inte får betraktas som en försöksverksamhet som kan tjäna som ell mönster för framtida inomregional skatteutjämning. Den ordning som nu kommer alt införas i Stockholms län får inte bli inkörsporten till en liknande ordning för samtliga Sveriges landsting. Vi vill vidare slå fast att reglerna för skatieuljämningssystemet för Stockholms län bör utformas så att relationerna mellan landstingskommunen och kommunerna i övrigt inle påverkas. Som en konsekvens härav måste generella regler utformas för skatleutjämningsbidragen så att dessa fördelas mellan kommunerna efter på förhand fastställda objektiva grunder.

I detta sammanhang är det särskilt angeläget att betona all landstinget inte får lämna några föreskrifter om hur skatteutjämningsmedlen skall användas. Del ligger en uppenbar fara i att landstinget styr den kommunala verksamheten genom bidragen. Del är lätt att se hur ett landsting kan påverka utformningen av den kommunala verksamheten genom skatteutjämningsmedel och sålunda begränsa den kommunala självstyrelsen. Men ett landsting får exempelvis inte sälla ett tak för utbyggnaden av barnomsorg eller äldreomsorg eller föreskriva en standard för någon kommunal verksamhet. Skall del uppställas villkor av denna typ måste det ske genom beslut i riksdagen, eftersom de bör gälla för hela landet. Jag vill alltså framhålla vikten av all det från landslingens sida inle utfärdas några föreskrifter om hur skatteutjämningsmedlen skall användas.

Riskerna blir särskilt stora när landstingen ger sig in i långivning. Genom den kan de outtalat eller uttalat styra den primärkommunala verksamheten. De kan därvid använda en rad medel. Det räcker med au ell landsting resonemangsvis låter förstå att den kommun som skall

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Skatteutjämning i Stockholms läns landstingskommun

123

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Skatteutjämning i Stockholms läns landstingskommun

124

ha ett lån måste uppfylla vissa villkor, exempelvis all reducera vissa utgifter. Därför har vi reservanter inom utskottet velat att riksdagen stryker under att långivningen bör utformas så, att varje möjlighet till styrning av den primärkommunala verksamheten utesluts. Med detta, herr talman, yrkar Jag bifall till reservationen.

NILS BERNDTSON (vpk):

Herr talman! Vi har vid fiera tillfällen under den senaste tiden haft anledning att beröra den ekonomiska situationen för kommuner och landsting. Detla är ganska naturligt med tanke på alt ett stort antal kommuner nu passerat 30-kronorsgränsen i utdebitering och att vissa kommuner uppnått 32 kronor.

Sedan några år tillbaka har förändringar i fråga om kommunernas ekonomi avfärdats med hänvisning till pågående utredningsarbete. Sedan den kommunalekonomiska utredningen nyligen framlagt sina förslag är väl inle delta gångbart.

Det ärende vi nu behandlar rörande skatteutjämning i Stockholms läns landsting har kommit fram på ett annorlunda sätt. Utan all invänta resultaten från kommunalekonomiska utredningen kom regeringen med förslag om speciallagstiftning för Stockholms län. Trots att kommunminislern i propositionen fastslår all den föreslagna inomregionala skatteutjämningen inte bör ersätta den statliga skatteutjämningen utan utgöra ell komplement till denna, framlades förslaget omedelbart innan kommunalekonomiska utredningen kom med sina förslag. Man kan säga alt komplementet kom före huvudförslaget.

Vi har från vänslerparliet kommunisterna funnit del omotiverat och olämpligt att frågan om inomregional skatteutjämning behandlas avskild från och före det statliga skatieuljämningssystemet. Därför har vi yrkat alt riksdagen i avvaktan på förslagen från kommunalekonomiska uttred-ningen uppskjuter behandlingen av proposition 48.

Enligt vår mening måste nämligen den avgörande frågan vara vilka resurser som regering och riksdag är beredda att satsa på det slalliga skatieuljämningssystemet. En rejäl satsning på detta system utjämnar skillnaderna såväl inom enskilda regioner som mellan kommuner i olika delar av landet. En inomregional skatteutjämning kan endast minska spännvidden mellan kommunerna inom en region, inte påverka skillnaderna mellan kommuner i olika delar av landet. Det kan som exempel anges att man genom det föreslagna systemet inte kommer lill rätta med den skillnad på 7 kr. som föreligger mellan Lysekil och Danderyd.

Det är hell klart att del är otillfredsställande med utdebiteringsskillnader på 5-6 kronor och mer mellan olika kommuner för samma service. Del är naturiiglvis särskilt framträdande om dessa olikheter råder inom en region, som Stockholmsregionen. Men för den skull kan man inte anse all detla är ett problem som endast de boende inom regionen skall lösa.

Svagheten med del system som skisseras i propositionen är att inga

särskilda statliga resurser tillförs Stockholmsregionen för att utjämna skillnaderna. Del blir en fråga för skattebetalarna inom regionen. Detla innebär att även låginkomsttagare i kommuner med redan hög utdebitering tvingas bidra till utjämningen. Till saken hör också att Stockholms läns landsting redan har den näst högsta skallen i landet. Den utjämning mellan kommunerna som kan uppnås med det framlagda förslaget skall alltså finansieras via landstingsskatten, som drabbar låginkomstlagarna särskilt hårt. Det är nämligen inle särskilt sannolikt alt de kommuner som man räknar med skall få del av utjämningen får möjligheter att sänka utdebiteringen till primärkommunal verksamhet.

Vi är alltså kritiska till den föreslagna metoden att minska klyftorna mellan kommunerna i Stockholmsregionen. Den avgörande invändningen i nuläget är att man bryter ut denna fråga ur den totala skatleut-jämningen och söker på ett konstlat säll lösa den oberoende av andra åtgärder.

Övriga motionärer har godtagit propositionens förslag med olika modifieringar. En enskild moderalmotion vill alt endast lån och inte bidrag skall förekomma. En socialdemokratisk motion uttrycker farhågor för att landstinget kan komma att styra den primärkommunala verksamheten. Huvudfrågan undvikes dock i motionerna, nämligen alt del framför allt måste vara över del statliga skalteuljämningssystemet och särskilda statsbidrag som problemen skall angripas. Detla molsäges inte av att problemen är särskilt framträdande i en region, nämligen Stockholmsregionen. Vi vidhåller därför uppfattningen att frågan om särskilda åtgärder för Stockholmsregionen bör las upp i samband med behandlingen av skatieuljämningssystemet i dess helhet.

Med hänvisning härtill ber jag alt få yrka bifall till motion nr 179 som innebär uppskov med behandlingen av frågan om inomregional skatteutjämning i avvaktan på behandlingen av det statliga skaiteutjämnings-systemet.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Skatteutjämning i Stockholms läns landstingskommun

BENGT KINDBOM (c):

Herr talman! Frågan om inomregional skatteutjämning har tidigare väckts av centerpartiet här i riksdagen. Under våren 1976 ställde sig riksdagsmajoriieien bakom kravet i en centermotion från Karin Söder m. fl. alt skyndsamt pröva möjligheten att lagstiftningsvägen skapa möjligheter för en inomregional skatteutjämning. Jagskall inte närmare uppehålla mig vid motionen och motiven bakom den, eftersom Pär Granstedt, en av motionärerna, senare kommer att ta lill orda här i kammaren.

I propositionen redogörs ulföriigt för den kommunalekonomiska situationen i Stockholms län. Den kännetecknas av betydande skillnader mellan kommunerna, skillnader som blivit större än när de först aktualiserades i den av mig inledningsvis nämnda motionen.

Man kan konstatera att i Stockholms län är skillnaden mellan de kommunala skattesatserna störst i landet. Det slalliga utjämningssystemet bidrar endast i ringa mån till att utjämna dessa skillnader. Det har in-

125

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Skatteutjämning i Stockholms läns landstingskommun

126

neburit ad särskilda insalser krävs. Man kan nämna att hälften av det extra statliga skatleutjämningsbidraget går lill kommuner i Stockholms län. Del gäller för 1978 likaväl som för 1977, och del är väl också ett svar lill vad Nils Berndtson anförde, att man måste vidta åtgärder. Han frågade varför man inte gör del. Men man har faktiskt via dessa extra statliga skatteutjämningsbidrag fått hjälpa lill.

Kommunalekonomiska utredningen, som i förra veckan lämnade sitt betänkande, har också utförligt redovisat den ekonomiska situationen i Stockholms län, och där föreligger en samstämmighet mellan de redovisningar som gjorts av utredningen och de redovisningar som lämnats i propositionen. Man har också inledningsvis resonerat om på vilket sätt man skall angripa problemet, och även där råder en samstämmighet. Man har avvisat tanken att göra hela länet lill en kommun - en tanke som finns i propositionen - eller att ändra uppgiftsfördelningen mellan landsting och kommun. Kvar slår då alt omfördela ekonomiska resurser inom regionen lill stöd för de kommuner som har låg skattekraft och hög utdebitering.

Utskottet delar uppfattningen att de ekonomiska problem som finns i Stockholmsområdet är av så speciell akut karaktär att frågan om inomregional skatteutjämning bör prövas ulan alt man avvaktar utredningsförslaget. Det är alltså enhälligt som man står bakom delta krav, och del är därför man också avvisar vpk-motionen.

Beträffande vpk-motionen kan jag väl inflika alt låginkomsttagarna skulle kanske drabbas ändå hårdare, i varje fall i de utsatta kommunerna, om man inte vidtog särskilda åtgärder.

Landstinget föreslås alltså få en vidgad kompetens genom denna lag. Utskottet accepterar också det förhållandel, och Jag finner det vara naturiigt all lösa de akluella problemen den vägen. Landstinget ges emellertid ingen skyldighet, utan det blir en prövning inom landstinget.

En fråga som är av stor principiell betydelse är då relationerna mellan primärkornmuner och landstingskommuner. Farhågor har uttalals - det hörde vi Hilding Johansson här också nämna - att del skulle bli fråga om styrning från landstinget gentemot kommunerna, att man skulle vill-kora bidrags- och långivningen på ett sådant sätt alt man inkräktar på den primärkommunala kompetensen. Kommunminislern har i propositionen framhållit alt en möjlighet för landstinget alt lämna lån eller bidrag får inte rubba den gällande ordningen mellan landsting och primärkommun som två likställda kommuntyper. Vidare sägs att villkor som inkräktar på den kommunala självstyrelsen får inte ställas upp, och det har utskottet understrukit. Vi instämmer i vad föredragande statsrådet anfört, och därmed har vi också avvisat kravet i den socialdemokratiska motionen, att riksdagen skulle ge regeringen delta till känna, eftersom regeringen enligt vår uppfattning i propositionen utförligt gjort de här uttalandena.

Ser vi på den socialdemokratiska reservationen finner vi att där framförs kravet all reglerna skall vara klarare - de är för vaga för att kunna ac-

cepteras. En frågeställning som jag skulle vilja resa - eftersom vi i övrigt är så samstämmiga i fråga om all behovet finns - är: Hur skall reglerna se ut? Jag finner inte ut av reservationen alt de är på närmare säll preciserade. Skulle de ha den precision som Hilding Johansson efterlysle borde de också ha formulerals i lag. Det har emellertid inle skett. Därför har vi också funnit skäl att betrakta motionen som besvarad med vad utskottet anfört.

Provisoriet och huruvida delta skulle kunna bli en modell för framtiden är en fråga som också tagits upp. Propositionen säger alt lagen skall vara provisorisk men talar inte om fortsättningen, och därför finns det kanske inte så stor anledning att diskutera det i dag. Tiden för den här lagen går ut 1981. Det är alltså en begränsad tidsperiod.

Huruvida man via det statliga skattesystemet skall reglera den här frågan får bli föremål för senare bedömning.

Alf Wennerfors frångår emellertid propositionen och vill endast acceptera långivningen. Analyserar man situationen, finner man all i varje fall i vissa av de kommuner som berörs finns tre saker som hör ihop: låg skattekraft, hög utdebitering och en stor låneskuld. Att enbart anvisa lån löser inga problem, eftersom låneskulden ytterligare skulle belasta de kommuner som är i den sämsta situationen. Vi har alltså accepterat propositionen och därför också avstyrkt motionen.

Det finns emellertid ett par påståenden i Alf Wennerfors motion som Jag gärna skulle vilja ta upp. Det slår att det redan i dag finns möjligheter att ge stöd och att landstinget förmedlar och lämnar lån. För min del undrar jag på vilket sätt det sker. Sedan säger man också att den kommunala självstyrelsen allvarligt ifrågasätts, men Jag har snarast uppfattat saken så, att riksdagen vill slå vakt om den kommunala demokratin och självstyrelsen.

Med del anförda ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Skatteutjämning i Stockholms läns landstingskommun

NILS BERNDTSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Bengt Kindbom sade all man genom särskilda statsbidrag försökt motverka den stora spännvidden inom Stockholmsregionen. Men del är väl uppenbart alt bidragen har varil helt otillräckliga, eftersom vi inom regionen har en uldebiteringsskillnad på 5:40 kr. Det logiska borde väl vara alt gå vidare på statsbidragsvägen, om nu inle det statliga skatteuljämningssystemet räcker lill.

Jag vill också säga all brådskan med framläggandet av förslaget inte har övertygat.

Nu föreslår man alltså att lagen skall träda i kraft den 1 januari 1978, men ell faktum är ju alt Stockholms läns landstings budget för nästa år redan är fastställd. Några resurser som gör alt man kan lämna bidrag till länets kommuner finns uppenbarligen inte, och det talar Ju inte för den brådskande behandlingen. Det är väl uppenbart att sättet att behandla delta ärende har vållat påtaglig irritation även i det borgerliga lägret.

127

Nr'54

Fredagen den 16 december 1977

Skatteutjämning i Stockholms läns landstingskommun

Här ger man alltså den kommunalekonomiska utredningen i uppdrag att pröva frågan om inomregional skatteutjämning, men så kommer man med ett utspel, innan utredningen har hunnit pröva frågan. Är detta ett tecken på att man inle är beredd att göra en ordentlig satsning på det statliga skatteutjämningssystemel utan försöker överlämna åt skattebetalarna i varje region att klara uljämningsfrågorna? I så fall är del illavarslande inle bara för Stockholmsregionen ulan för hela riket.

HILDING JOHANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var med tillfredsställelse Jag konstaterade att Bengt Kindbom istarkt strök under att landstinget inte får vara någon överkommun och styra den primärkommunala verksamheten. Från den utgångspunkten tycker jag emellertid att han snarare hade bort yrka bifall till reservationen, eftersom den betydligt klarare markerar att landstinget inte får upphöjas till en överkommun.

Det finns vissa skillnader mellan reservationen å ena sidan och propositionen och ulskottsbetänkandet å den andra. Låt mig snabbt peka på sex punkter.

För del första talas det i propositionen om försöksverksamhet. I reservationen pekar vi på att det måste röra sig om en engångsföreteelse. Med försöksverksamhet menar man ju ofta någonting som man vill börja för att sedan permanenta.

För det andra talar vi i reservationen om att de provisoriska åtgärderna bör avlösas av former för skatteutjämning inom ramen för del statliga skalteuljämningssystemet. Om det sägs ingenting i propositionen.

Fördel tredje betonar vi på ett helt annat sätt riskerna för all landstinget kommer att etablera sig som en överkommun.

Fördel fjärde finns det i reservationen, men inte i utskottsbelänkandel, ett klart ullalat krav på generella regler, så att fördelningen kommer att ske efter på förhand fastställda objektiva grunder. Nu frågade Bengt Kindbom varför vi under sådana förhållanden inle ändrat lagtexten. Jag vill på det svara att det enligt vår mening är landstinget som skall genomföra dessa preciseringar, inle riksdagen.

För det femte gör vi en klarare markering av att landstinget inte får föreskriva hur utjämningsmedlen skall användas.

För del sjätte utfärdar vi en särskild varning för låneverksamheten. Inle heller den är behandlad i propositionen och i utskottsbetänkandet.

Vår uppfattning skiljer sig alltså på vissa punkter från utskottsmajoriletens, och vi har med vår reservation velat markera dessa skillnader för att slå vakt om den kommunala självstyrelsen och för att förhindra att det föreslagna systemet blir permanent.

128

BENGT KINDBOM (c) kort genmäle:

Herr talman! Herr Berndtson talar om de lidsregler som gäller i detta sammanhang. Jag vill erinra om att vpk i en reservation vid finansutskottets belänkande 1975/76:39 framhöll att omfördelningen borde

genomföras snabbare än vad ulskoitet förutsatte. Nu vill man skjuta frågan på framliden.

Herr Berndlson säger vidare att det nu aktuella förslaget visar alt medlen i det statliga utjämningssystemet är otillräckliga. Jag vill då peka på att den kommunalekonomiska utredningen ändå har avgivit ett betänkande, som skall ut på remiss. Det är i varje fall ett steg i rätt riktning. 1 vad mån man där inte har kunnat tillgodose herr Berndtsons och vpk:s krav låter Jag vara osagt. Det blir kommunernas sak att reagera när de får tillfälle att studera betänkandet i dess helhet.

Till Hilding Johansson vill jag säga alt vi utgick från det socialdemokratiska moiionskravet att riksdagen skulle göra ett uttalande till regeringen. Vi har i ulskottsmajoriteten understrukit vad som anförts i propositionen på dessa punkter och icke ansett oss kunna besvara motionen på annat sätt än vad vi gjort.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Skatteutjämning i Stockholms läns landstingskommun

NILS BERNDTSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Ja visst, Bengt Kindbom, borde frågan om utjämning av de stora skaiteskillnaderna mellan kommunerna ha lösts snabbare. Den spännvidd som förekommit under en rad av år har hela tiden varil otillfredsställande. Men frågan är hur man skall kunna förbättra situationen.

Kommunalekonomiska utredningens betänkande om det statliga skatteutjämningssystemet är nu offentliggjort. Vi menar att det är i del sammanhanget man bör ta upp frågan om särskilda åtgärder inom Stockholmsregionen om inte det statliga skatteutjämningssystemel räcker till, t. ex. särskilda statsbidrag med hänsyn till vissa kommuners problem. Men Bengt Kindbom har lika litet som statsrådet i propositionen förmått klargöra vitsen med att ell syslem som man kallar ett komplement till del statliga skatteutjämningssystemet genomförs innan ett övergripande förslag kommer upp till behandling.

BENGT KINDBOM (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara konstatera att del om man följer vpk:s krav tar ännu längre tid innan man kan komma fram till någon konkret åtgärd, för den händelse alt landstinget, som har beslutanderätten, väljer alt införa någon form av skatteutjämning mellan kommunerna. Egentligen har ju kravet i motionen redan fallit, eftersom kommunalekonomiska utredningen säger att den mot bakgrund av att ett förslag till provisorium framlagts inte utarbetat något förslag lill inomregional skatteutjämning. Vi har alltså inget alt vänta på.

Andre vice talmannen anmälde att Nils Berndtson anhållit alt till protokollet få antecknat all han inle ägde rätt till ytteriigare replik.

9 Riksdagens protokoll 1977/78:54-55

129

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Skatteutjämning i Stockholms läns landstingskommun

130

ALF V/ENNERFORS (m):

Herr talman! "Nå, Sven Johansson, kan kommunalmännen nu lugnt luta sig tillbaka i sina sammanlrädesslolar och vänta på att 'Din' kommunalekonomiska utredning löst alla problem åt dem?"

Detla är, som ni förstår, ett citat ur en färsk intervju i senaste numret av Kommunal Revy med landstingsrådet Sven Johansson, som lett utredningsarbetet i kommunalekonomiska utredningen. Svaret på frågan blev naturligtvis nej. Alt lösa kommunernas akluella ekonomiska problem är sannerligen inte lätt, och det understryker Sven Johansson i intervjun. I utredningens nästan 500 sidor tjocka slutbetänkande beskrivs delta ulföriigt och detaljerat.

Var och en av denna kammares ledamöier är klart medveten om att om bruttonationalprodukten i år sjunker med 2 %, går det inte att få rätsida på ekonomin, om kommunerna i Sverige samtidigt ökar sin verksamhetsvolym med 5-6 96. Var och en inseratt kommunalmännen själva måste lösa problemen. Här gäller i hög grad talesättet att vi där hemma i kommunen har den kommunalekonomi som vi förtjänar.

Låt oss slippa skattetak och andra statliga ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Hur uppfattar vi en sådan vädjan? Är det numera bara en from önskan? Är den kommunala självstyrelsen mogen för avveckling? Ja, inte kunde Jag för några månader sedan ana att vi trots allt var på väg mot att begränsa den kommunala självstyrelsen. Plötsligt en dag låg förslaget på min bänk. Att detta upplevdes alldeles extra överraskande beror som vi vet på alt den kommunalekonomiska utredningen då stod inför sitt sluisammanträde.

Förslaget gällde t. o. m. min egen valkrets, Stockholms läns landstingskommun, där vi haren rejäl borgerlig majoritet och där den moderata landstingsgruppen är nästan lika stor som centerparti- och folkparligrup-perna ihop. Jag och några moderata kolleger på de båda Stockholms-länsbänkarna har genom motionen 193 markerat vår stora principiella tvekan när del gäller förslaget. Motionsyrkandet innebär att vi lar avstånd från tanken all även Stockholms läns landstingskommun skall lämna bidrag lill kommuner i skatleutjämnande syfte. Men yrkandet innebär all långivning kan ske.

Det är helt klart att vissa primärkommuner i Stockholms läns landstingskommun har stora ekonomiska problem, framför allt Botkyrka, Tyresö och Haninge söder om Slussen samt Vaxholm och Upplands Bro norr om Slussen.

En av orsakerna synes vara de orimligt höga kapilaltjänstkoslnaderna. Botkyrka har f n. en låneskuld på ca 630 milj. kr. Om man slår ut låneskulden per skattekrona, får man för Botkyrka ett jämförelsetal på 60,7. Upplands Bro, som dels har låg skattekraft, dels en stor låneskuld, får jämförelsetalet 45,5. Dessa båda höga tal skall jämföras med 4,8 för Lidingö och 5,3 för Danderyd. De senare kommunernas skattekraft är mycket stor i jämförelse med de andra mer fattiga kommunerna. Låneskulden i respektive kommun är mycket låg, dvs. omkring 40 milj. kr.

Andra kommuner i regionen med hög skattekraft och låg låneskuld per skallekrona är Solna, Sundbyberg och Stockholms kommun. Av detta förslås all ränte- och amorteringskostnaderna är myckel olika i nämnda kommuner.

En annan orsak till problemen är de stora kostnaderna för de många tomma lägenheterna i vissa kommuner. Haninge och Upplands Bro är exempel på kommuner med många oulhyrda lägenheter.

En tredje orsak som har samband med tomma-lägenheter-problemet är orimligt höga socialhjälpskostnader.

Jag har pekat på de stora skillnader som råder mellan kommunernas låneskulder. Botkyrka kommun har fått svara för en stor del av det snabba bostadsbyggandet i regionen, och självfallet har det medverkat till extra påfrestningar. F. n. åtgår 7:20 kr. eller 45 96 av kommunens utdebitering till räntor och amorteringar.

Jag vill även peka på att skattekraften är olika stor och att också skillnaderna mellan lägsta och högsta skattesats är stor. Den lägsta - i Danderyd - är 10:60 och den högsta - i Botkyrka - är 16:00.

Även om vissa kommuner har problem innebär regeringsförslaget en förändring i den principiella inställningen lill den kommunala självstyrelsen. Visst finns det orsaker, som kan ha varit svåra att påverka, till en kommuns ekonomiska problem, men var går gränsen mellan dessa orsaker - dessa utomstående orsaker - och de orsaker som utgörs av kommunalmäns felaktiga bedömningar och felaktiga beslut?

Nu vet var och en all det i varje kommunalmans hjärta finns ett särskilt utrymme för vällovliga ambitioner att bygga ut och förbättra sin kommun och sin kommuns service, alt bygga simhallar och ishockeyrinkar osv., men del är inte alltid som en kommunalmans ambitioner lar tillräcklig hänsyn till de tillgängliga resurserna. Visst är del bra att man i en kommun har tillgång till en sporthall och en simhall och att man exempelvis bara behöver betala 5 kr. för ett bad och möjligheten att simma i bassängen. Men vad innebär det? Det där badet kostar egentligen 63 kr., dvs. badet betalas lill största delen av skattebetalare som inte alls utnyttjar simhallen eller sporthallen. När man sedan vet att det egentligen bara är ett fåtal som över huvud taget utnyttjar simhallen, kan man ju också ha anledning att vara litet betänksam.

Skall nu simhalls- och annat liknande byggande, som kanske skapar ekonomiska kriser, betalas av skattebetalare i andra kommuner, som har varit försiktigare och som förvisso också hade velat bygga simhallar men som inte ansett sig ha råd med det ännu, ulan velat skjuta på det?

Jag förstår att kommunalmän som verkligen försöker hushålla med skattebetalarnas pengar blir irriterade när de får höra att de måste avslå från resurser lill andra kommuner, där man t. ex. har byggt för många lägenheter och nu har stora hyresförluster.

I en artikel i tidningen Vår bostad påpekas att invånarna i den mest utpräglade flerfamiljshuskommunen, Sundbyberg, med ett inkomstläge

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Skatteutjämning i Stockholms läns landstingskommun

131

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Skatteutjämning i Stockholms läns landstingskommun

under genomsnittets och en boendestandard om ca två rum och kök, lill invånarna i den mest utpräglade småhuskommunen, Ekerö, med ett högre inkomslläge och med ca fyra rum och kök som boendestandard, skall betala 262:22 kr. per år. Kan det vara vettigt? Kan det vara en riktig princip att i del här fallet sundbybergaren skall betala lill ekeröbon?

Jag vill som moderat understryka principen att vi skall ge den enskilde medlemmen av kommunen ökade möjligheter alt påverka utvecklingen där hemma i kvarteret, i byn, i kommunen. Detta sker ju främst genom den representativa demokratin. Vi väljer politiska förtroendemän som får förtroende att fatta de kommunalpoliliska besluten. Men en lika viktig grundprincip är att jag av en förtroendeman kan utkräva ansvar. Det kan ske på många säll, bl. a. genom möjligheten att inte välja om henne eller honom om hon eller han inle motsvarat mitt förlroende. Men hur skall jag bära mig åt när jag skall utkräva ansvar av kommunalmän i andra kommuner som gjort felbedömningar? Jag vill starkt ifrågasätta en utveckling i den här riktningen.

Jag är vidare oroad över vad det kan innebära att en landstingskommun styr pengar till olika kommuner inom regionen. Det är principiellt tveksamt att en landstingskommun i rollen av överkommun, som det har nämnts här, skall överta ansvaret för finansieringen av de enskilda pri-märkomrriunernas verksamhet.

Vi har i motionen 193 - med tanke på de svårigheter som vissa kommuner har - framfört tanken på långivning i stället för bidragsgivning.

Innan jag framför mitt yrkande skall jag så svara på en fråga av Bengt Kindbom. Han undrar över en formulering i vår motion som anger att del redan skulle finnas möjlighet i vår landstingskommun till någon form av bidragsgivning. Han undrar vad det egentligen innebär. Då vill jag meddela alt för en hel del år sedan bildade Stockholms stad och Stockholms läns landsting ett kommunalförbund under namnet Kommunalförbundet för Stockholms stads och läns regionala frågor med förkortningen KSL. Förbundet har haft till uppgift att hjälpa lill med bostadsbyggandet i regionen. Det är genom delta kommunalförbund som landstingskommunen haft möjlighet att bistå när del uppstått speciella problem vid den snabba utbyggnaden av bosläder inom regionen.

Herr talman! Till sist vill Jag yrka bifall till propositionen med den ändring som föranleds av bifall till motionen 193.

132

HILDING JOHANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag antar att talmannen håller mig räkning för all Jag inte i anslutning lill Alf Wennerfors anförande lar upp en stor debatt om det kommunala självstyret i Sverige och de speciella förhållandena i Stockholms län ulan nöjer mig med några reflexioner som direkt hör samman med del ärende som vi nu behandlar.

Alf Wennerfors förklarade i början av sitt anförande att han hade funnit att propositionen begränsade det kommunala självstyret. Han slutade med att yrka bifall lill denna proposition med tillägget att man endast

får använda låneformen. Däremellan hade han framfört kritik mot hur man i vissa fall sköter kommunerna inom Stockholmsområdet. Han tyckte all man salsal för hårt på den kommunala servicen. Men han talade väldigt litet om den skillnad i skattekraft som finns och som är huvudanledningen till den situation som föreligger i Stockholms län.

Vad Alf Wennerfors yttrade stryker ytterligare under de risker som del här systemet för med sig om man inte iakttar vad vi utvecklat i reservationen.

Litet i förbigående nämnde Alf Wennerfors att moderaterna har en stark ställning inom landstinget. Är Alf Wennerfors tankegångar representativa för moderaterna inom landstinget finns det uppenbara risker för att de kommer att bryta igenom den kommunala självstyrelsen och försöka ge direktiv åt kommunerna som just rubbar den primärkommunala självstyrelsen.

Däremot tänker sig Alf Wennerfors att landstinget skall tjänstgöra som en bank. Det innebär ännu större risker för den primärkommunala självstyrelsen, därför alt om landstinget skall tjänstgöra som en sådan bank är det risk för att det prövar hur medlen används. Vi har sagt i reservationen att någon sådan prövning inle får ske. Efter Alf Wennerfors inlägg tycker jag alt riskerna är väldigt stora för att det blir en sådan prövning av vad de enskilda kommunerna gör. Men Jag hoppas att Alf Wennerfors inte är representativ för majoriteten inom Stockholms läns landsting.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Skatteutjämning i Stockholms läns landstingskommun

BENGT KINDBOM (c) kort genmäle:

Herr talman! Att det står i Alf Wennerfors motion att han ifrågasätter den kommunala självstyrelsen kan jag förstå efter hans inlägg här. Det verkar också som om detta hade varil i säck innan det kom i påse, som vi skulle säga hemma i Västergötland. Jag tyckte att Sven Johanssons ande - hans namn nämndes ju inledningsvis - svävade över de här synpunkterna. En del känner jag också igen från den kommunalekonomiska utredningens material.

Låt oss se på den situation som råder. En fråga som jag vill ställa är varför Alf Wennerfors accepterar den statliga skatleuljämningen, som på precis samma grunder kan överföras på hans resonemang i det här avseendet.

Andra kommuner får vara med och betala, säger Alf Wennerfors. Det är alt förenkla resonemanget väldigt mycket. Det finns väl ändå en skattekraft i botten. För att hålla precis samma grundläggande service åt invånarna måste det med nödvändighet bli skillnad i utdebitering om man tar hänsyn till skattekraften i Danderyd, som är 323:17 kr., och den i Botkyrka på 186:77 kr. Att del måste bli skillnad går aldrig att komma ifrån. Då håller Jag mig bara till det grundläggande serviceansvar som kommunerna har - del är det vi kan ha som utgångspunkt. På utbildningsområdet och på del sociala områdel har kommunerna väldigt stora åtaganden, för alt inte lala om del som varit särskilt påtagligt i

133

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Skatteutjämning i Stockholms läns landstingskommun

Stockholmsområdet: ansvaret för expansionen och exploateringen i nya områden.

Alf Wennerfors betonade svårigheterna att utkräva politiskt ansvar när det gäller kommunerna. Men det gäller väl även i fråga om landstinget i del här avseendet, eftersom det är landstinget som har att avgöra om man över huvud taget skall gå in med någon skatteutjämning inom regionen i enlighet med det provisoriska förslag som här är lagt.

ALF WENNERFORS (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag trodde, Hilding Johansson, all det framgick av mitt anförande att Jag är tveksam till båda dessa former - både lån och bidrag

- när det gäller regional skatteutjämning. Jag är som alla andra klar
över att del finns problem i en del kommuner -jag nämnde del i mitt
anförande. Vi kan inte bara vifta bort de problemen, ulan något måste
göras. Del är därför vi har framfört tanken på ett slags långivning.

På Bengt Kindboms fråga varför vi kan acceptera statlig skatteutjämning vill jag svara all ett sådant syslem inte heller är rikligt, om man skall vara verkligt, genuint principiell i sin uppfattning. Men snälla nån

- det är någonting som vi har utvecklat under åren och funnit att vi
tvingas ha. Varför skall vi av den anledningen behöva gå vidare och
införa ett liknande syslem inom en landstingskommun - och inle riktigt
vela om vi tänker fortsätta på den vägen och införa det över hela landet?

Jag skulle vilja ställa en fråga till Bengt Kindbom, som tillsammans med sina kolleger i centerpartiet har talat så oerhört myckel om decentralisering och sagt att vi skall decentralisera beslut och ansvar. Det är ju detta vi vill göra genom den kommunala självstyrelsen. Vi vill inte avveckla den, vi vill utveckla den och förbättra den, så att kommunmedlemmarna så mycket som möjligt kan påverka utvecklingen i sin egen kommun genom sina förtroendemän. Hur ser Bengt Kindbom på det? Skall ni införa den här utjämningen i flera landstingskommuner? På del sättet avvecklar ni den kommunala självstyrelsen. Hur ser Bengt Kindbom på den frågan?

134

BENGT KINDBOM (c) kort genmäle:

Herr talman! Innan man över huvud taget kan diskutera begränsningar i den kommunala självstyrelsen, vilket ett kommunall skattetak skulle vara, måste man ha fått en jämnare nivå, så alt man har något att bygga vidare på. Därhän har vi inte kommit än. Jag nämnde förut att kommunalekonomiska utredningen är på väg - oaktat resurserna ännu inte räcker dithän all vi får en fullständig utjämning.

På Alf V/en nerförs direkta fråga om vi skall utveckla den kommunala demokratin eller om vi inte skall göra det vill jag svara: Jo, det skall vi göra. Men för att kunna göra det måste man ha resurser. Annars sitter man där man sitter. Jag upprepar alt del finns stora skillnader i skattekraft mellan kommunerna i Stockholmsregionen. Har man inga resurser är inte den kommunala självstyrelsen mycket värd, och lägger

man på ett skattetak blir den kommunala självstyrelsen heller ingenting värd.

ALF WENNERFORS (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall be alt få ställa frågan direkt till Bengt Kindbom: Tycker Bengt Kindbom att det är kommunal demokrati att en person i Sollentuna kommun, Danderyds kommun, Järfälla kommun - eller vilken kommun som helst - skall vara med och betala felbedömningar och felaktiga beslut som gjorts i en annan kommun, exempelvis Upplands Bro? Hur skall ansvar utkrävas för det sätt på vilket den kommunala förtroendemannen i den andra kommunen fattal ett felaktigt beslut vid ett tillfälle, vid två tillfällen, under en följd av år? Menar verkligen Bengt Kindbom alt ett införande av den regionala skatleuljämningen är en utveckling av kommunal demokrati?

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Skatteutjämning i Stockholms läns landstingskommun

ROLF HAGEL (-):

Herr talman! Propositionen - och hela den skattepolitiska debatt som föregått densamma - är egentligen ett skolexempel på all alla hittills gjorda försök att skapa regional jämlikhet med bibehållande av det kapitalistiska ekonomiska systemet har varit totalt misslyckade. Härmed inle sagt att Sverige uppvisar de djupaste samhällsklyfiorna - det finns som bekant väldigt många graderingar på den kapitalistiska väridsskalan. Handlingarna i ärendet visar också hur kommunalpolitiker i "mittfältet" - i detla sammanhang är förre statsministerns terminologi relevant -griper efter halmslrån för att få debet och kredit att gå ihop och för att klara de skyldigheter mot medborgarna som lagstiftningen ålägger kommunerna. Dessa människor är uppenbarligen utrustade med ett tålamod utöver del normalt mänskliga. Annars hade de gjort revolt för länge sedan.

För de kan inte - åtminstone inte alla - ha varit okunniga om det som skett på skattepolitikens område under de senaste årtiondena. Vad som skett kan i korthet beskrivas så att vi har fått varken mer eller mindre än ett nytt skattefrälse i Sverige, nämligen bolagen. Bolagens och de ekonomiska föreningarnas andel av den statliga inkomstbeskattningen har minskal från 27 % 1956 lill 9 96 1976. Även om inga direkta Jämförelser kan göras mellan statligt och kommunalt skalleuttag så finns del tydliga politiska likheter.

Men även bland fysiska personer finns det ett skattefrälse. Företagare och högavlönade kan tillgodogöra sig alla de generösa avdragsregler som är utmärkande för skattelagstiftningen. Till detta kommer att hermelinerna bor i särskilda revir.

Det är dessa samhälleliga förhållanden som har drivit fram kravet på provisoriska lösningar i Slockholmsregionen. Sedan är det väl närmast att betrakta som en kuriositet att det var riksdagsledamoten Karin Söder från Täby som var huvudmotionär i denna fråga, som hennes partikamrat

135

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Skatteutjämning i Stockholms läns landstingskommun

nuvarande kommunministern nu serverar riksdagen i form av en proposition.

All propositionen tillkommit med mycken möda och stort besvär framgår med all önskvärd tydlighet. Och det är inle bara moderaternas konstitutionella egoism som har vållat kommunministern besvär. Han har även haft att bnjttas med sin egen decentraliseringsfilosofi. Men även om propositionen har karaktären - och del har den - av "Brokiga Blad" är den inle hell ointressant. På s. 10-11 går nämligen kommunminislern in på mer långsiktiga lösningar för att åstadkomma en inomregional skatteutjämning. Bl. a. säger han att ett sätt skulle vara att göra en enda kommun av Stockholms län. Men han framhåller i nästa mening "alt en sådan utväg självfallet endast har teoretiskt intresse" - vad han nu kan mena med en sådan formulering. Kvar står emellertid del faktum att det är kommunminister Johannes Anlonsson som har satt den utvägen på pränt.

Kommunministern skriver vidare alt en annan lösning skulle vara att överföra en del kostnadskrävande uppgifter från primärkommunerna till landstingskommunen. Han nämner därvidlag bostadsförsörjningen, gatu-och parkförvaltning m. m. Men så kommer åter en reservation: "de nämnda verksamhetsområdena har en lång kommunal tradition". Jag måste fråga: Vem är del som profiterar på denna "tradition"? Jo, det är de rika, borgerligt styrda kommunerna. Traditioner som konserverar uppenbara samhälleliga orättvisor har vi för vår del ingenting lill övers för.

Vi har också svårt att förstå socialdemokraternas ängslan för vad de kallar en "överkommun". Handen på hjärtat: Det är inte mycket kvar av reellt innehåll i begreppet "kommunal självstyrelse". Del mesta av del kommunerna har att befatta sig med regleras genom lagstiftning. Erfarenheterna ger vid handen att den "kommunala självstyrelsen" mer används för att bromsa utvecklingen än för all driva på den.

Det provisorium som regeringen nu föreslår - för det är just ett provisorium - är inget bra sådant. Men för att klara akuta problem tvingas man ibland acceptera förslag som är otillräckliga. Delta är ett sådant fall.

136

PÄR GRANSTEDT (c):

Herr talman! Den fråga som kammaren nu behandlar blev aktuell i riksdagen första gången med anledning av en centerpariimotion 1976. Eftersom den som stod som första namn på den motionen sedermera har blivit utrikesminister, vill i stället Jag uttrycka motionärernas glädje över och tillfredsslällelse med all initiativet nu har lett till praktiska åtgärder och förhoppningsvis snart leder till ett riksdagsbeslut.

Bakgrunden till förslaget är att Stockholms län är en region med mycket utpräglad boendesegregation. Den snabba expansionen av Slockholmsregionen framför allt under 1960-talet men också tidigare ledde lill en myckel markerad uppdelning på det sättet att vissa kommuner i hög grad kom alt präglas av höginkomsttagare. Danderyd är naturligtvis det

mest markanta exemplet, men del finns fler. Andra kommuner tog på sig bördan och ansvaret all skapa husrum för de stora mängder människor som flyttade in, av vilka många hade och fortfarande har relativt låga inkomster.

Vi fick en social skiktning som också hade ekonomiska konsekvenser. Delta kan uttryckas på del sättet att den bäst ställda kommunen i Stockholms län har en skattekraft som är dubbelt så stor som den man har i kommunen med lägsta skattekraften. Det innebär all när man i Danderyd höjer skatten med 1 kr. får man in dubbelt så myckel pengar per invånare som när man höjer skatten lika mycket i Botkyrka. Samtidigt är naturligtvis behovet av kommunala insatser av olika slag det precis omvända: de kommuner som har de flesta låginkomsttagarna, de flesta barnfamiljerna, de största sociala problemen har också störst behov av kommunala insatser.

Skillnaderna i skattekraft beror också lill dels på en koncentration av juridiska personer i vissa områden. Det gäller framför allt kommunerna Slockholm, Solna och Sundbyberg, där en relativt stor del av de kommunala skalleintäkterna kommer från Juridiska personer, och de vanliga löntagarna belastas då inle med så höga skatter.

Det är den här allvarliga ekonomiska obalansen som vi vill rätta lill genom en inomregional skatteutjämning.

Jag vill slå fast alt det system för inomregional skatteutjämning som vi har förordat bygger på samma uppläggning som del statliga skalleutjämningssystemet har. Det är alltså tänkt så att landstinget skall tillskjuta skattekraft. Del är ett automatiskt verkande syslem, där lands-linget inte får några som helst möjligheter att ställa villkor för hur pengarna skall användas. Det enda som bestämmer omfattningen av skat-lekraftslillskotiet blir inkomstläget och skatlekrafisläget i den enskilda kommunen.

Det har framförts många egendomliga argument i debatten. Ett av dem är att en sådan här skaltekraftsuljämning skulle leda till något slags kommunalt slöseri av våldsamma mått i de kommuner som på detta sätt får sin ekonomi stärkt. Man har begagnat uttryck som "fest i Ka-pernaum". Var och en som vet något om under vilka villkor kommunalpolitiker i kommuner som Botkyrka, Haninge och Tyresö lever inser naturiiglvis det fullständigt orimliga i tanken att ens en sådan här reform skulle leda till någon kommunal expansion där. Följden skulle i stället bli alt kommunalpolitikerna skulle få något bättre möjligheter att tillfredsställa sina kommuninvånares grundläggande behov utan våldsamt ökad skuldbörda eller orimliga nya skattehöjningar.

Del har vidare anförts att ell sådant här syslem skulle premiera kommunalt slöseri. Det är också orimligt, eftersom skatleuljämningen inte är relaterad lill den kommunala utgiftsnivån utan hell och hållet siktar in sig på den kommunala skattekraften. Ger man sig in på stora investeringar får de konsekvenser för skatten i den kommun som har satsal på dem.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Skatteutjämning i Stockholms läns landstingskommun

137

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Skatteutjämning i Stockholms läns landstingskommun

I den här debatten har inte minst herr Wennerfors påpekat att den kommunala ekonomin beror på kommunalpolitiken. Det är naturiiglvis riktigt, men jag påminner återigen om att vad vi nu diskuterar är den kommunala skattekraften. Det är inte så, herr Wennerfors, att den kommunala skattekraften påverkas av all man bygger isbanor, ishockeyrinkar eller någonting annat av det som herr Wennerfors räknade upp. Del är andra kommunala åtgärder som påverkar skattekraften. Om man inriktar sig på att nästan bara bygga lyxvillor - del finns exempel på del i en del kommuner - och undviker att bygga flerfamiljshus för låginkomsttagare, så påverkar man skattekraften. Men den typen av sållning av invånarna tror jag inte alt vi har anledning alt betrakta som god kommunalpolitik.

Det har i debatten framhållits - det sägs också i den socialdemokratiska reservationen - att risken är att landstinget blir en överkommun. Jag medger alt den risken kan föreligga om man inför ett lånesystem. Därför är det desto mera förvånande att moderaterna, som talar så varmt för den kommunala självstyrelsen, ändå förordar det system som leder till den största risken för landslingsstyrning. Del system som vi förordar - ett automatiskt verkande skatteutjämningssysiem av samma typ som man redan har på det statliga planet - ger inte landstinget några styrningsmöjligheter, och del medför följaktligen inte någon risk för alt vi skall få en landstingsöverkommun.

Att lösa de här problemen med hjälp av den statliga skatteutjämningen är tyvärr ganska svårt, eftersom även de fattigare kommunerna i Stockholms län redan har en skattekraft som ligger i närheten av riksgenomsnittet. Det är alltså en utjämning inom regionen som är del angelägna.

Att lösa problemen genom au gå vidare med statliga bidrag - något som herr Berndtson förordade - är detsamma som att säga alt kommuner, t. ex. i Värmland, som är betydligt fattigare än Botkyrka skall finansiera underskotten i den rikare Stockholmsregionen, allt för att skydda plånböckerna för de rikare invånarna i de rikaste kommunerna i Stockholmsregionen. Att man skall ta från de fattigaste för att ge ål de relativt fattiga tycker Jag är ganska egendomligt, i synnerhet med tanke på den utgångspunkt som herr Berndtson bör ha när det gäller solidariteten.

Herr talman! Detta är en viktig solidariletsreform. Den löser inte de ojämlikhet:5problem och obalansproblem som vi har i Stockholmsregionen, men den ger åtminstone politiker i olika kommuner likvärdiga förutsättningar när det gäller att tillförsäkra invånarna en god standard och en god kommunal service.

138

ALF WENNERFORS (m) kort genmäle:

Herr talman! En del av del som Pär Granstedt sade vill Jag inte hell kategoriskt avvisa. Vissa av hans synpunkter kan Jag ha förståelse för. Det framgick också av mitt inlägg när Jag pekade på de kommuner som har alldeles speciella svårigheter. Jag framhöll särskilt de kommuner som har problem vars orsaker ligger utanför kommunens kontroll. Sådant

måste vi självfallet ta hänsyn lill - det är jag hell medveten om.

Men, Pär Granstedt, den här reformen innebär ju ändå att vi påskyndar ökningen av den offentliga konsumtionen: vi tvingas höja skatten, vi tvingas fördela pengar till kommuner som inte har bett att få några pengar och som inte har planerat in några åtgärder. På det sättet ökar vi den kommunala expansionen, trots att vi i detta läge då landet i dess helhet har stora ekonomiska svårigheter varit överens om att hålla igen den kommunala expansionen.

Det är det som gör att vi bör gå försiktigt fram. Genom motionen har vi visat förståelse för några av kommunernas problem. Vi tror alt vi kan hjälpa dem. Vi har också anvisat ett sätt. Men att gå så långt som man gör i propositionen ställer vi oss mycket tveksamma till.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Skatteutjämning i Stockholms läns landstingskom m un

PÄR GRANSTEDT (c) kort genmäle:

Herr talman! Alf Wennerfors medger att kommuner kan ha problem som beror på utomkommunala faktorer. Jag vill bara påminna om all vad vi nu försöker lösa är just sådana problem, nämligen skattekrafts-problem som inte beror av den kommunala budgeten ulan på vilka in vånare och företagare man har i sin kommun.

Alf Wennerfors säger att del här förslaget skulle leda lill en ökning av den kommunala konsumtionen. Detta är inle alls självklart. Del kan leda till ökning av den kommunala konsumtionen i högskatlekommu-nerna, men det kan lika väl innebära all man genom landslingsskai-tehöjningen slipper primärkommunala skattehöjningar, som i vissa kommuner skulle ha blivit betydligt större, för att finansiera en nödvändig verksamhet.

Om några kommuner får mer pengar än de har bruk för går naturiiglvis också det att lösa. En sådan kommun kan sänka sin primärkommunala skatt och på det sättet göra sig av med överflödiga inkomster. En annan metod som man kan tillgripa är all öka skattefinansieringen av investeringarna och på det sättet minska sitt upplåningsbehov, vilket också begränsar den kommunala konsumtionen och ger en välkommen förbättring på vår lånemarknad.

Det allra egendomligaste i herr Wennerfors argumentation är att han, efter att vältaligt ha pekat dels på att ell av kommunernas huvudproblem är den stora skuldbördan, dels på faran av landslingens styrning av kommunerna, visar på låneutvägen som den enda möjligheten att lösa kommunernas problem - en utväg som innebär en ännu större skuldbörda för kommunerna och en verklig risk för landstingsstyrning.

ALF WENNERFORS (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan instämma med Pär Granstedt när det gäller skattekraften. Men vad säger Pär Granstedt om kommuner som bygger för många lägenheter? Jag menar inte sådana kommuner som bygger någon procent för myckel. Jag tänker på kommuner som byggt så många lägenheter all fortfarande ett stort antal lägenheter står tomma och out-

139

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Skatteutjämning i Stockholms läns landstingskommun

hyrda. Grundar del sig inte på felaktiga bedömningar? Grundar det sig inle på felaktiga beslut? Del är vad Jag menar med orsaker där det är frågan om utomkommunala orsaker.

Jag vill än en gång slå fast all om vi skall få ordning på landels ekonomi måste vi också få ordning på kommunernas ekonomi. Vi måste få ordning på ekonomin i allt det som uppbär vårt samhälle. Alla måste hjälpa lill all hushålla med resurserna. Därför är det litet märkligt att vi inför ett syslem som medverkar till expansion av verksamheten, i det här fallet kommunernas. Det vill jag inle medverka lill.

PÄR GRANSTEDT (c) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wennerfors håller med mig om skattekraften och del tycker jag är myckel roligt att höra. Det är nämligen skallekraften som del här handlar om och ingenting annat.

Nu undrar herr Wennerfors om det inte är felaktiga beslut som gör all man bygger för många lägenheter. Jo visst är del det. Men, Alf Wennerfors, för många lägenheter leder inle till försämrad skattekraft, påverkar över huvud tagel inle skattekraften. Därför är frågan om för många lägenheter ganska irrelevant i del här sammanhanget.

Herr Wennerfors uttalar sig allmänt om all vi måste dra ål svångremmen och hushålla. Del är naturligtvis alldeles riktigt. Men här är det inle fråga om någon allmän expansion av det kommunala utgifts-utrymmet, ulan det är en omfördelning från rika kommuner lill fatliga kommuner, och det tycker jag är en myckel god åtgärd i snåla lider.

Andre vice talmannen anmälde all Alf Wennerfors anhållit att till protokollei få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

140

NILS BERNDTSON (vpk):

Herr talman! Vad jag på grund av gällande regler för replikväxling inte kunde säga till Bengt Kindbom tidigare vill Jag framföra nu.

Bengt Kindbom trodde tydligen alt han kom på en finurlig förklaring beträffande gången av det här ärendet genom att säga att kommunalekonomiska utredningen inte har lagt fram något förslag om inomregional skaiteuljämning. Men då måste han medvetet förliga eller låtsas glömma att utredningen blev överkörd av kommunministern, som kom med sitt förslag innan utredningen hade hunnit ta ställning lill frågan om inomregional skatteutjämning. Man kan t. o. m. påslå att just del sättet att hantera frågan försvårade en samordning av del slalliga skatieuljämningssystemet och andra åtgärder som kan vara motiverade när del gäller Stockholmsregionen.

Del avgörande måste väl ändå vara om man når fram - som det brukar hela på centerpartihåll - med del slalliga skatieuljämningssystemet eller om man måste vidta andra åtgärder, och vilka åtgärder man i så fall skall komplettera skatieuljämningssystemet med. Det förslag som nu har lagts fram innebär inle någon bra metod. Jag vill i del sammanhanget

erinra om att hyresgäströrelsen har beskrivit reformen så att de som bor sämst och tjänar minst får betala den. Del ligger kanske en hel del sanning i den värderingen.

Den bästa metoden borde vara att få en utjämning till stånd via det statliga skalteuljämningssystemet, och framför allt att ta upp frågorna i ett sammanhang - det måste vara rikligare. Men för Bengt Kindbom spelar del tydligen ingen roll om skatteskillnaden mellan två kommuner är 6-7 kr., inte heller om del gäller Lysekil och Danderyd eller Norrköping och Danderyd, bara del är tillräckligt många mil mellan kommunkontoren. Jag tycker del är vikligl alt skatteutjämningssystemel utjämnar skillnaderna mellan kommuner i olika delar av landet. Då når man ett rikligt resultat.

Jag vill slutligen vända mig till Pär Granstedt. Han lyckades röra till del för sig när han påstod all ökad slatsbidragsgivning lill de fattiga kommunerna skulle drabba andra falliga kommuner. Det resonemanget får Pär Granstedt försöka klara ut i första hand för sig själv. Kan resonemanget möjligen vara en ny sorts argumentation från centerpartiet för att också svika de många gånger uttalade vallöftena att man skall öka latsbidragsgivningen lill kommunerna och ändra kostnadsfördelningen?

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Skatteutjämning i Stockholms läns landstingskommun

BENGT KINDBOM (c):

Herr talman! Till herr Berndlson vill jag säga att vi självfallet skall gå vidare på den statliga vägen. Men det behövdes Ju nu särskilda åtgärder, eftersom man i utredningsförslaget inle uppnått den fullständiga utjämning som jag tidigare sade alt man måste komma fram lill innan man kan diskutera begränsningen. Utskottet har därför föreslagit åtgärder för all lösa även del akuta problemet inom Stockholms län. Det jag sade om att utredningen inle lagt fram något förslag får ses mot den bakgrunden att med del yrkande som vpk hade i sin motion skulle ingenting hända på det här området.

PÄR GRANSTEDT (c):

Herr talman! Det här förslaget innebär alt kostnaderna för att lösa t. ex. Botkyrkas problem i huvudsak åvilar Stockholms län, som totalt sett har den högsta skattekraften av alla län i landet. Men herr Berndtson vill absolut att även exempelvis Värmlandskommuner med en betydligt lägre skattekraft än Botkyrkas skall via statsskatten vara med och klara Botkyrkas problem.

NILS BERNDTSON (vpk):

Herr talman! Då återstår del för Pär Gransledl alt klara ut hur han anser att statens finanser skall ordnas för att effekten skall kunna bli sådan. Den frågan är obesvarad.

Överläggningen var härmed slutad.

141

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Skatteutjämning i Stockholms läns landstingskommun

Mom. I

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 179 av Lars Werner m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägandeja besvarad. Sedan Nils Berndlson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Den som vill att kammaren bifaller konslitutionsulskottets hemställan

i betänkandet nr 21 mom. 1 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 179 av Lars Werner m. fl.

142

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Nils Berndlson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 297

Nej - 13

Avstår - 2

Mom. 2

Propositioner gavs på bifall lill l:o) utskottets hemställan, 2:o) reservationen av Hilding Johansson m. fl. i motsvarande del samt 3:o) motionen nr 193 av Alf Wennerfors m. fl., och förklarades den förstnämnda propositionen vara med övervägandeja besvarad. Då Hilding Johansson begärde votering upptogs för bestämmande av kontrapropositionen ånyo de båda åierstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna förklarades; ha flertalets mening för sig. Sedan Alf Wennerfors begärt votering beträffande kontrapropositionen upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Den som vill att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående konstitutionsutskottets hemställan i betänkandet nr 21 mom. 2 antar reservationen av Hilding Johansson m. fl. i motsvarande del röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit motionen nr 193 av Alf Wennerfors m.fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Alf Wennerfors begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 139

Nej - 52

Avslår - 121

I enlighet härmed blev följande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den som vill att kammaren bifaller konstitutionsutskollets hemställan

i betänkandet nr 21 mom. 2 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av Hilding Johansson

m. fl. i motsvarande del.

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Anmälan av interpellationer

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöier ha röstat för ja-propositionen. Då Hilding Johansson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 160

Nej - 136

Avstår - 16

På förslag av andre vice talmannen beslöts att kammarens förhandlingar skulle fortsättas kl. 19.30.

§ 9 Anmäldes och bordlades

Proposition

1977/78:78 om försäljningsskatt på motorfordon, m. m.

§ 10 Anmäldes och bordlades Motion

1977/78:213 av Hans Lindblad med anledning av propositionen 1977/78:71 om kvinnlig tronföljd

§ 11 Anmälan av interpellationer

Anmäldes och bordlades följande interpellationer som ingivils lill kammarkansliet

den 15 december

1977/78:101 av Bernt Nilsson (s) till industriministern om åtgärder för alt trygga sysselsättningen i företag som tillverkar elvärmeprodukter, m. m.:

Roshamn Industri AB, Målilla, är en av de ledande tillverkarna av elvärmeprodukler i landet. Företagel har under senare år expanderat och sysselsätter ca 65 anställda, varav ett 40-tal kvinnor. Företaget är en typisk småländsk småindustri i ett, speciellt för kvinnor, undersysselsatt område.

143

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Anmälan av interpellationer

Under hösten 1974 och våren 1975 gjordes marknadsundersökning och andra bedömningar, bl. a. på grundval av energiprognosutredningen (SOU 1974:64), som entydigt visade att en stark ökning av antalet elvärmepaneler kunde förväntas under de kommande åren. Med delta som underlag beslöts att företagets verksamhet skulle expandera. Investeringarna i byggnader, maskiner, förstärkning av marknadssidan, anställning av personal för uppskolning m. m. har belöpt sig på ca 5 milj. kr.

Under 1977 har emellertid ett par statsråd i den nuvarande regeringen hell plötsligt uttalat sig mot eluppvärmning av bostäder. Bosladsministern har gått så långt att hon är beredd att förbjuda eluppvärmning och au ge nya lånemöjligheler till dem som har eluppvärmning, om de övergår till andra system. Ja, hon har t. o. m. ställt upp i VVS-branschens re-klampublikalioner och tagit kategorisk ställning emot elvärme, innan några offlciella beslut fattats i frågan.

Helt naturiigt har detta och regeringens brist på en klar energipolitik ställt till med mycket stora svårigheter för företag som tillverkar elvärmeprodukler, t. ex. Roshamn Industri AB. Under de senaste månaderna har marknaden för elvärmeprodukter snabbt förändrats i negativ riktning. Det inträftade äventyrar nu förelagets existens och därmed sysselsättningen för de anställda. Initiativ lill omläggning av produktionen har tagils, men om del lyckas återstår att se. Klart är att företaget måste få ekonomiskt stöd för detla. I annat fall blir det nedläggning.

Detta är ell fall som visar att regeringens brist på konsekvent energipolitik tillsammans med enskilda statsråds uttalanden innebär en uppenbar fara för sysselsättningen i olika företag.

Regeringen borde därför snabbt fatta ett energipolitiskt beslut så att näringslivet får besked. Vidare borde det upprättas en plan över hur direkt berörda företags sysselsättning skall upprätthållas, vare sig ett energipolitiskt beslut fallas eller ej.

Med hänvisning till vad som här an förts anhåller jag alt få ställa följande frågor till industriministern:

1. Är industriministern beredd att lämna Roshamn Industri AB erforderligt ekonomiskt stöd för att trygga sysselsättningen?

2. Vill induslriminislern medverka till alt en plan upprättas för hur sysselsättningen skall upprätthållas i företag som är negativt berörda av regeringens energipolitik?

144

den 16 december

1977/78:102 av Sture Korpås (c) till försvarsministern om tilltron till försvaret:

Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar har publicerat en opinionsundersökning. Attityder till försvar och samhälle. Undersökningen har gjorts under september-oktober 1977 och har ställts i relation till motsvarande undersökningar tidigare år. Årets resultat tyder på all tilltron

lill vårt försvar sjunkit på ell oroande sätt.

En fråga var: "Om Europa skulle dras in i en sådan (europeisk) slor-konflikt, hur stora möjligheter tror ni då att Sverige skulle ha att hålla sig utanför?" Svaren visade att 23 % trodde på "mycket eller ganska stora" möjligheter, medan 68 % trodde på "mycket eller ganska små eller inga". Detta resultat är det mest nedslående sedan dessa undersökningar började 1952.

Som svar på en fråga om vilken typ av försvar som avskräcker en eventuell angripare mest trodde nu 54 % på militärt försvar och 20 % på gerillaförsvar. Motsvarande tal år 1975 var 64 % resp. 14 96.

På frågan: "Tror ni att vårt försvar ökar våra chanser att hålla oss utanför ett eventuellt krig?" svarade nu 31 % ja och 61 % nej. Motsvarande tal var 1974 55 96 resp. 41 96. Denna förändring i opinionsläget synes vara särskilt allvariig.

På en fråga om tilltron till försvarets avskräckande förmåga ansåg nu 29 96 våra möjligheter vara stora, medan 58 % ansåg dem vara små eller inga. Motsvarande siffror var för ett år sedan 30 % resp. 63 96. Även om del inle har skett någon större förändring under det senaste året, är ju dessa siffror i sig själva oroande. Särskilt anmärkningsvärt är det alt tilltron lill försvarets avskräckande förmåga är särskilt låg bland kvinnor och bland ungdom.

Under hänvisning till det anförda anhåller Jag om all till försvarsministern få ställa följande interpellation:

Vill statsrådet mot här refererade bakgrund och mot bakgrund av annan egen erfarenhet inom området så långt det är möjligt ge riksdagen sin syn på konsekvenserna för vår försvarsplanering av en låg folklig tilltro till vårt försvar samt vidare ge riksdagen sin syn på vilka åtgärder som nu kan vidtas för att förbättra opinionsläget, t. ex. genom information och genom en annorlunda handläggning av värnpliktsutbildning och annan militär aktivitet?

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Meddelande om frågor

§ 12 Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts

den 16 december

1977/78:220 av Stig Alftin (s) lill industriministern om åtgärder för all främja sysselsättningen inom Bollnäsregionen:

Arbetslösheten och i synnerhet ungdomsarbetslösheten är hög i Bollnäsregionen.

Sysselsättningen har under senare år varit vikande, bl. a. till följd av all antalet anställda vid SJ under en längre period sjunkit från I 500 till 500 personer. Måndagen den 12 december 1977 varslades samtliga

\0Riksdagens protokoll 1977/78:54-55

145

Nr 54

Fredagen den 16 december 1977

Meddelande om frågor

30 anställda vid ett sågverk i regionen om uppsägning. Och ytterligare varsel inom regionen har lagts och kan befaras. Ett redan svårt sysselsättningsläge förvärras ytterligare. Med anledning av detta vill jag fråga industriministern: Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att trygga sysselsättningen och förbättra sysselsättningsläget inom Bollnäsregionen?

146

1977/78:221 av Birger Olsson (c) till kommunikationsministern om ål-gärder för att säkerställa kommunikationerna på Järnvägssträckan Ljusdal-Hudiksvall:

Enligt vad som under hand meddelats överväger SJ all vid tidtabellsändringen våren 1978 på bandelen Ljusdal-Hudiksvall dra in dels all vagnslastlrafik, dels en motorvagnsförbindelse för persontrafik. Dessa indragningar kommer alt starkt försämra kommunikationsmöjligheterna för norra Hälsingland och äventyra fortsatt drift av ifrågavarande linje. Särskilt stora ölägenheter kommer all drabba bl. a. näringslivet i delar av Ljusdals och Hudiksvalls kommuner.

Neddragningen av persontrafiken, som gäller morgonförbindelser, åstadkommer stora ölägenheter för invånarna i Ljusdals- och Delsbo-områdena. Den begränsar möjlighelerna att under dagen nå Hudiksvall för sjukbesök och andra ärenden och ger försämrade förbindelser med slambanelinjerna.

Jag vill fråga kommunikationsministern:

Vilka åtgärder avser kommunikationsministern att vidta för att säkerställa kommunikationerna på ifrågavarande järnvägslinje?

1977/78:222 av Per-Olof Strindberg (m) till budgetminislern om föriängd remisstid för utredningsbelänkandet Staten som arbetsgivare - principförslag till organisation och arbetsformer:

Betänkandet Staten som arbetsgivare - principförslag lill organisation och arbetsformer avlämnades den 28 november. Remisstiden utgår enligt uppgift redan den 1 februari 1978. Mot bakgrund av de betydelsefulla förändringar som föreslås i betänkandet är detla en alltför kort tid.

Jag vill därför fråga om statsrådet är beredd all föriänga remisstiden, så att remissinstanserna får erforderiig tid alt noga överväga utredningsförslaget.

§ 13 Kammaren åtskildes kl. 17.53.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemert

Riksdagens protokoll 1977/78:54 Fredagen den 16 december

Riksdagens protokoll 1977/78:54