Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1977/78:50

Onsdagen den

14 december 1977 Onsdagen den 14 december

Kl. 09.00 Stålindustrin,

m. m. § 1 Justerades protokollet för den 6 innevarande månad.

§ 2 Föredrogs men bordlades åter Konstitutionsutskottets betänkande 1977/78:21 Justitieutskottets betänkanden 1977/78:14-16 Socialförsäkringsutskottets betänkande 1977/78:15 Socialutskottets belänkande 1977/78:19 Trafikutskottets betänkanden 1977/78:8 och 9 Näringsulskottels belänkande 1977/78:32 Arbeismarknadsulskottets betänkande 1977/78:20 Civilutskottets betänkanden 1977/78:8 och 9

§ 3 Stålindustrin, m. m.

Föredrogs

näringsulskottels betänkande

1977/78:30 med anledning av propositionen 1977/78:47 om åtgärder för att underiätta strukturomvandlingen inom specialstålindustrin och stålgjuteriindustrin jämte motioner samt

arbetsmarknadsutskottets betänkanden

1977/78:17 med anledning av propositionen 1977/78:59 med förslag om särskilt sysselsättningspolitiskt stöd inom stålindustrin m. m., jämte motioner och

1977/78:18 med anledning av propositionen 1977/78:25 med förslag om tilläggsbudget 1 till statsbudgeten för budgetåret 1977/78, såvitt angår anslaget Lån till Uddeholms AB, jämte motioner.

TALMANNEN:

Näringsulskottels betänkande nr 30 samt arbetsmarknadsutskottets betänkanden nr 17 och 18 debatteras i ett sammanhang, och yrkanden beträffande samtliga dessa betänkanden får framställas under den gemensamma överläggningen.

Näringsutskottets betänkande nr 30

1 propositionen 1977/78:47 (industridepartementet) hade regeringen föreslagit riksdagen att

1. godkänna de riktlinjer och den organisation för stödåtgärder för

Nr 50 att underlätta strukturomvandlingen inom specialstålindustrin och stål-

Onsdaeen den gjuteriindustrin som framgick av vad chefen för industridepartementet

14 december 1977 1 nfön,

_____________ 2. bemyndiga regeringen att under åren 1978 och 1979 ikläda staten

Slålinduslrin, garantier för lån lill specialstålindustrin och stålgjuteriindustrin med sani-

m. m. manlagt högst 600 000 000 kr.,

3. till Lån för alt underiätta strukturomvandlingen inom specialstålindustrin m. m. på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1977/78 under fonden för låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag av 700 000 000 kr.

I propositionen lades fram förslag om tidsbegränsade åtgärder för specialstålindustrin och stålgjuteriindustrin.

För att handlägga låne- och garantiärendena hade en särskild delegation föreslagits bli inrättad.

I detta sammanhang hade behandlats motionerna 1977/78:113 av Rolf Hagel (-) och Alf Lövenborg (-), vari hemställts att riksdagen skulle

1. avslå propositionen 1977/78:47,

3. anhålla om utredning och förslag för förstatligande av specialstålindustrin,

4. hos regeringen anhålla om förslag om anvisning av medel ur det i propositionen förutsedda anslaget för att trygga sysselsättningen på berörda orter,

1977/78:114 av Ingemar Konradsson m. fl. (s),

1977/78:115 av Yngve Nyquist m. fl. (s),

1977/78:116 av Olle Westberg i Hofors m. fl. (s),

1977/78:132 av Bengt Gustavsson m. fl. (s),

1977/78:133 av Nils Hjorth m. fi. (s),

1977/78:161 av Sune Johansson m. fi. (s),

1977/78:162 av Gösta Karisson m. fl. (c, m, fp), ,

1977/78:163 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari hemställts
1. att riksdagen med anledning av propositionen 1977/78:47 hos re
geringen skulle anhålla om att förslag snarast förelades riksdagen, in
nebärande
a) ett förbud mot alla avskedanden och personalminskningar inom
6 slålinduslrin.

b) ett förstatligande av hela stålindustrin med följande utvecklings- Nr 50

'"riktning- Onsdagen den

3. inga personalminskningar, 14 december 1977

4. satsning på ny teknik och nya produkter, utarbetande av program ___

för högt driven förädling. Stålindustrin,

2. samordning av gruv-, stål-och verkstadsindustrin där planer gjordes m. m. upp för lokalisering av förädlingsindustrier till hotade och drabbade bruksorter,

3. ett avgörande inflytande förde anställda genom vetorätt över centrala beslut,

2. att riksdagen med anledning av propositionen 1977/78:47 uttalade att de föreslagna lånen och garnatierna borde inordnas i uppbyggnaden av en ny stålpolitik som föreslagits i motionen.

1977/78:192 av Olof Palme m. fi. (s), vari såvitt här var i fråga hemställts att riksdagen skulle

1. godkänna de riktlinjer som angetts i motionen för att underlätta strukturomvandlingen inom specialstålinduslrin och stålgjuterierna,

2. begära att regeringen lade fram förslag för riksdagen till strukturprogram för specialstålindustrin,

1. begära att regeringen i samband med förslaget till strukturprogram redovisade behovet av krediter och kreditgarantier,

2. bemyndiga regeringen att i avvaktan på strukturplan ikläda staten garantier för lån till specialstålindustrin och stålgjuterierna med sammanlagt högst 600 000 000 kr,

3. anvisa 700 000 000 kr. i avvaktan på strukturplan på tilläggsbudget I lill statsbudgeten för budgetåret 1977/78 under fonden för låneunderstöd,

4. besluta att sådana investerings- och likviditetslån, som lämnades inom ramen för de i punkt 6 yrkade medlen, skulle kunna ges i form av konvertibla skuldebrev,

5. ge regeringen till känna vad som anförts om löntagarnas ställning i den föreslagna delegationen för långivning lill specialstålindustrin,

6. ge regeringen till känna vad som anförts om riktlinjerna för finansiering av forsknings- och utvecklingsarbete inom specialstålindustrin,

10. ge regeringen lill känna vad som anförts om behovet av en fast
och långsiktig energipolitik som tryggade specialstålindustrins energiför
sörjning,

11. ge regeringen till känna vad som anförts om behovet av en utökad
prospekteringsverksamhet för att säkra tillgången av legeringsmetaller
för specialstålindustrin,

12. begära att regeringen för riksdagen redovisade den i stålortsgruppen
utlovade planen för ersäuningsindustrier till bruksorterna.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

Utskottet hemställde

5. beträffande avslag på propositionen att riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:113 yrkandet 1,

6. beträffande förstatligande av specialstålinduslrin att riksdagen skulle avslå

2. motionen 1977/78:113 yrkandet 2,

3. motionen 1977/78:163 yrkandet Ib,

- beträffande sirukturprogram att riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:192 yrkandet 2,

- beträffande finansiellt stöd att riksdagen skulle

a) med bifall lill propositionen 1977/78:47 momenten 2 och 3
dels bemyndiga regeringen att under åren 1978 och 1979 ikläda staten

garantier för lån till specialstålindustrin och stålgjuteriindustrin med sammanlagt högst 600 000 000 kr.,

dels till Lån för alt underlätta strukturomvandlingen inom specialstålinduslrin m. m. på tilläggsbudget I lill statsbudgeten för budgetåret 1977/78 under fonden för låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag av 700 000 000 kr.,

b) avslå motionen 1977/78:192 yrkandena 4-6 såvitt motionen inte
i denna del hade tillgodosetts enligt utskottels hemställan under a,

1. beträffande investerings- och likvidiietslån mot konvertibla skuldebrev all riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:192 yrkandet 7,

2. beträffande inordnande av det finansiella stödet i en ny stålpoliiik att riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:163 yrkandet 2,

3. beträffande insats av statligt ägarkapital att riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:114 yrkandet 1,

4. beträffande sammansättning av den särskilda delegationen att riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:192 yrkandet 8,

5. beträffande forsknings- och utvecklingsarbete alt riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:192 yrkandet 9,

- beträffande prospekteringsverksamhet alt riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:192 yrkandet 11,

- beträffande energipolitik att riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:192 yrkandet 10,

- beträffande specialstålinduslrin i Södermanlands län all riksdagen skulle avslå

1. motionen 1977/78:132,

2. motionen 1977/78:162,

2. beträffande specialstålinduslrin i Örebro län att riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:114 yrkandet 2,

3. beträffande specialstålindustrin i Värmlands län alt riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:161,

4. beträffande specialstålindustrin i Kopparbergs län att riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:115,

5. beträffande specialstålinduslrin i Gävleborgs län all riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:116,

1. beträffande specialstålinduslrin i Uppsala län au riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:133,

2. beträffande plan för ersättningsindustrier all riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:192 yrkandet 12,

3. beträffande propositionens förslag i stort att riksdagen skulle

a) med anledning av propositionen 1977/78:47 moment 1 godkänna de riktlinjer och den organisation för stödåtgärder för att underlätta strukturomvandlingen inom specialstålinduslrin och stålgjuteriindustrin som framgick av vad utskottet hade anfört,

b) finna motionen 1977/78:192 yrkandet 1 därmed ha besvarats,

a) beträffande förbud mot avskedanden och personalminskningar all riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:163 yrkandet 1 a,

b) beträffande anvisande av medel för alt trygga sysselsättningen på stålverken att riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:113 yrkandet 3,

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, in. m.

Följande sex reservationer hade avgivits av Ingvar Svanberg, Hugo Bengtsson. Arne Blomkvist, Ingvar Carlsson, Karl-Erik Häll, Rune Jonsson i Husum och Wivi-Anne Radesjö (samtliga s):

1, beträffande strukturprogram, vari reservanterna ansett all ulskotlet
under 3 bort hemställa

all riksdagen med bifall till motionen 1977/78:192 yrkandet 2 hos regeringen begärde förslag lill sirukturprogram för specialstålinduslrin,

2, beträffande finansiellt stöd, vari reservanterna ansett all utskottet
under 4 bort hemställa

att riksdagen skulle

2. med bifall till motionen 1977/78:192 yrkandet 4 hos regeringen begära redovisning av specialslålinduslrins behov av lån och kreditgarantier i enlighet med vad reservanterna anfört,

3. med anledning av propositionen 1977/78:47 momenten 2 och 3 och med bifall lill motionen 1977/78:192 yrkandena 5 och 6

dels bemyndiga regeringen all under åren 1978 och 1979 ikläda staten garantier för lån lill specialstålinduslrin och stålgjuteriindustrin med sammanlagt högst 600 000 000 kr,,

dels till Lån för all underlätta strukturomvandlingen inom special-stålindustrin m. m. på tilläggsbudget I lill statsbudgeten för budgetåret 1977/78 under fonden för låneunderstöd anvisa ell invesleringsanslag av 700 000 000 kr,,

3, beträffande investerings- och likvidiietslån mot konvertibla skul
debrev, vari reservanterna ansett alt utskottet under 5 bort hemställa

all riksdagen med bifall lill motionen 1977/78:192 yrkandet 7 som sin mening gav regeringen lill känna vad reservanterna anfört.

4. beträffande sammansättning av den särskilda delegationen, vari reservanterna ansett all ulskotlet under 8 bort hemställa

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

all riksdagen med bifall lill motionen 1977/78:192 yrkandet 8 som sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört,

5. beträffande forsknings- och utvecklingsarbete, vari reservanterna ansett att ulskotlet under 9 bort hemställa

all riksdagen med bifall lill motionen 1977/78:192 yrkandet 9 som sin mening gav regeringen lill känna vad reservanterna anfört.

6. beträffande energipolitik, vari reservanterna ansett alt utskottet under 11 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1977/78:192 som sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört.

Arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 17

1 propositionen 1977/78:59 (arbelsmarknadsdepartemenlel) hade föreslagils all riksdagen skulle

dels godkänna de grunder för särskilt sysselsättningsbidrag till stålföretag som förordats i propositionen,

dels ock bemyndiga regeringen all om så behövdes förlänga bidragsperioden längst lill utgången av år 1980.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll anfördes följande: ■ "I propositionen föreslås att tillfälligt särskilt sysselsättningsbidrag lill förelag med dominerande ställning på en ort, s. k. 75 96-bidrag, skall kunna utgå under åren 1978 och 1979 till förelag inom slålinduslrin. Ell alternativ införs till del bidragsvillkor enligt vilket bidrag endast utgår om företagel inte varslar eller tar tillbaka ett varsel. Bidrag skall nu också kunna utgå om ett förelag som har varslat förklarar sig berett alt skjuta på uppsägningarna. Bidraget skall i sådant fall inte utgå under lagstadgad varsellid."

I detta sammanhang hade behandlats de med anledning av propositionen väckta motionerna

1977/78:173 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari yrkats all riksdagen i anledning lill propositionen 1977/78:59 uttalade all det föreslagna sysselsättningsbidraget borde inordnas i uppbyggnaden av en ny stålpoliiik som föreslagils i motionen, och

1977/78:195 av Olof Palme m. fi. (s), vari yrkats alt riksdagen beslutade

1, all de riktlinjer för tillfälligt sysselsättningsbidrag till vissa förelag
som förordats i motionen borde gälla samt

2. all som sin mening ge regeringen lill känna vad som i motionen
anförts om värdet av all bidrag utgick för all sysselsätta övertalig personal
genom utvecklingsarbete.

Utskottet hemställde

att riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:173,

alt riksdagen med avslag på motionen 1977/78:195, yrkandet 1, och med bifall lill regeringens förslag skulle

dels godkänna de grunder för särskilt sysselsättningsbidrag till stålföretag som förordats i propositionen 1977/78:59,

dels bemyndiga regeringen att om så behövdes förlänga bidragsperioden till utgången av år 1980,

3. att motionen 1977/78:195, yrkandet 2, inle föranledde någon riks
dagens åtgärd.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. nt.

Reservation hade avgivils beträffande utformningen av bidragsbestämmelserna m. m. av Bengt Fagerlund, Ingemund Bengtsson, Birger Nilsson, Erik Johansson i Simrishamn, Ingrid Ludvigsson, Frida Berglund och Sune Johansson (samtliga s) som ansett att utskottet under 2 bort hemställa

all riksdagen med bifall lill motionen 1977/78:195, yrkandet 1, och med anledning av propositionen 1977/78:59 skulle

dels godkänna de grunder för särskilt sysselsättningsbidrag till stålföretag som förordals av reservanterna,

dels avslå propositionen i fråga om bemyndigande för regeringen att förlänga bidragsperioden lill utgången av år 1980.

Arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 18

I propositionen 1977/78:25 bil. 11 (industridepartementet) hade föreslagits att riksdagen på kapitalbudgeten, V. Fonden för låneunderstöd (s. 122) skulle till Lån lill Uddeholms AB på tilläggsbudget I lill statsbudgeten för budgetåret 1977/78 anvisa ell invesleringsanslag av 600 000 000 kr.

I delta sammanhang hade behandlats de med anledning av propositionen väckta motionerna

1977/78:187 av Olof Palme m. fl. (s), vari yrkats att riksdagen med anledning av propositionen 1977/78:25 bilaga 11 p. 17 godkände vad i motionen förordats angående lån till Uddeholms AB, och

1977/78:205 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari yrkats all riksdagen skulle besluta

all avslå förslaget i propositionen 1977/78:25, bilaga 11, om lån lill Uddeholms AB på 600 000 000 kr.,

all hos regeringen begära förslag rörande statligt överlagande av Uddeholms AB,

att uttala att inga avskedanden fick ske innan fullvärdiga, bestående alternativa arbetstillfällen skapats.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

Utskottet hemställde

all riksdagen med bifall lill regeringens förslag och med avslag på motionerna 1977/78:187 och 1977/78:205 lill Lån lill Uddeholms AB på tilläggsbudget I lill statsbudgeten för budgetåret 1977/78 anvisade ell invesleringsanslag av 600 000 000 kr.

Reservation hade avgivits beträffande utformningen av lånevillkoren av Bengt Fagerlund, Ingemund Bengtsson, Birger Nilsson, Erik Johansson i Simrishamn, Ingrid Ludvigsson, Frida Berglund och Sune Johansson (samtliga s) som ansett all ulskotlet bort hemställa

all riksdagen skulle

dels avslå motionen 1977/78:205,

dels med anledning av propositionen 1977/78:25, bil. 11, 19. Lån till Uddeholms AB, och med bifall till motionen 1977/78: 187 som sin mening ge regeringen till känna vad reservanterna anfört om utformningen av lånevillkoren,

dels ock till Lån till Uddeholms AB på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1977/78 anvisa ell invesleringsanslag av 600 000 000 kr.

INGVAR SVANBERG (s):

Herr talman! De sysselsätlningsbekymmer vi just nu upplever är i allt väsentligt koncentrerade lill en grupp krisbranscher. Från all ha varit svårigheter i ett litet antal branscher, främst teko och glas, har problemen nu också kommit i ett stort antal övriga branscher såsom gruv-, stål-, skogs-, varvs- och möbelindustri, m. fi. ■

Branschkriserna har kommit slag i slag i ökande takt. För alt lösa dessa problem, och hindra att krisen drabbar allt fler orter och enskilda, krävs en kraftfull branschplanering. Denna branschplanering måste drivas av samhället i samarbete med anställda och företagare. Det gäller att uppmärksamma problemen på ett tidigt stadium och sätta in åtgärder för att lösa dem. Men dessa åtgärder måste ingå i en större plan för hela näringslivets utveckling. Denna planering måste bygga på en medveten och klar näringspolitisk målsättning. Det går inte alt klara branschproblemen inför ell akut nedläggningshot för industrin, vilket framtvingar snabba, och därmed kanske också illa underbyggda, beslut.

Den socialdemokratiska regeringen log en rad initiativ för all ge förutsättningar för utvecklingen inom olika industrigrenar. Här kan t. ex. nämnas Investeringsbanken och fjärde AP-fonden. Man sökte också skapa bättre förutsättningar för planering av olika industribranscher. Stålbranschrådet tillkom år 1974 som ett uttryck för all man var medveten om au branschen stod inför betydande siriikiurproblem, som krävde insatser från statsmakternas sida. På det sättet skapades ett forum för kontakter mellan statsmakterna, företagen och de fackliga organisationerna. Överläggningarna inom rådet ledde lill flera viktiga initiativ. Bl. a. tillsattes handelsstålulredningen i början av år 1976. Tillsättandet av spe-cialsiålutredningen, ell berömvärt initiativ av den nuvarande industri-

ministern, kan också ses som ett fullföljande av initiativen inom stålbranschrådet.

I vår motion 192 har vi från socialdemokratiskt håll lagt fram förslag om hur vi anser att de många problemen inom slålinduslrin bör lösas. Vi delar den uppfattning som kommer till uttryck i specialstålulred-ningen, att en fortsatt strukturomvandling måste ske inom specialstål-branschen, men att statsmakterna då har ett ansvar för att dessa omvandlingar kommer till stånd och genomförs i socialt acceptabla former.

Vi anser också att statsmakterna måste ange riktlinjer för en strukturplan och göra de nödvändiga insatserna för att planen genomförs. Vi pekar på nödvändigheten av en planering för hela branschen, oavsett de olika ägarkategorierna. Vi kräver att den strukturfond som vi tidigare föreslagit blir verklighet. Vi pekar på behovet av starkt ökade insatser för forskning och utveckling inom siålområdei. En ökad prospekteringsverksamhet för all finna brylvärda fyndigheier av legeringsmetaller inom landet bör staten intensifiera och finansiera via fonden. Vi påpekar behovet av en fast och konsekvent energipolitik, som ger stålindustrin garantier för en sådan energitillförsel alt dess framtidsplanering möjliggörs. Vi hävdar att del fordras en mera aktiv arbetsmarknads- och näringspolitik för att klara de berörda bygdernas myckel stora problem.

Men den borgerliga regeringen har visat ett beklagligt ointresse för branschfrågorna. Branschplaneringen har uteblivit, trots att tecknen på annalkande kris varit mycket tydliga under senare tid och trots att utrednings- och bakgrundsmaterial i flera fall funnits framtaget. Man har i stället fått gå in på ett senare stadium, då lösningarna blivit såväl mindre tillfredsställande som kanske onödigt kostsamma. I många fall verkar det som om regeringen hyser motvilja mot att ta ett ansvar för en branschplanering, varför man i stället drivs in i en utveckling som dikteras av del privata näringslivets speciella intressen. Vågar man inte ta en klar ställning när man ser problemen? Måste man alltid överlåta planeringen ål anonyma intressen, som kanske inte alllid ser samhällets krav som de väsentligaste?

När del gäller specialstålindustrin följer förslagen del vanliga mönstret. Industriministern påpekar flera väsentliga och kloka ting, men han föreslår inga åtgärder för att utvecklingen skall ledas i den riktning han anser riklig, ulan hans resonemang leder bara till fromma förhoppningar vad gäller industrins utvecklingsmöjligheter och planering. Trots all ett omfattande utredningsarbete har föregått proposilionsskrivandel måste jag konstatera, all regeringen inle presenterar skymten av ell samlat program för närings-och arbetsmarknadspolitiken inom stålindustrin. Något som helst försök till ledning och styrning för att uppnå de effekter man talar om finns inle med i propositionen. Ändå är industriministern beredd att tillföra de bägge branscherna, specialstålindustrin och stålgjuteriindustrin, inte mindre än 1,3 miljarder av statsmedel som lån och bidrag. Och delta trots all specialsiålulredningen pekar på det akuta behovet av omstruktureringar, koncentration och en planering helt ovanför de

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Slålinduslrin, m. m.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

olika ägarintressena.

Del är orimligt, att statsmakterna intar en så passiv hållning till en fråga av så genomgripande betydelse för stora delar av den svenska stålindustrin och dess anställda liksom för många orter i landels olika delar. Nu läggs hela ansvaret för en branschplanering, för tilldelningen av stöd och lån lill de olika induslrierna och för de regionalpolitiska avvägningar som måste göras på en delegation, om vilken det i propositionen endast sägs att där skall ingå representanter för bl. a. anställda och företag i berörda branscher. Ställer regeringen inte helt orimliga anspråk på objektivitet och sakkunskap hos de personer som skall ingå i delegationen, när man inle ger någon som helst anvisning om hur man ser på strukturproblemen och på hur dessa omställningar och regionalpolitiska avvägningar skall göras?

I propositionen pekar man på arbetet med olika andra strukturfrågor och framhåller bl. a.: "Något sådant strukturprogram finns f. n. inte för specialstålindustrin och inom denna bransch bör nu delegationen få ett motsvarande ansvar." Det är ett förvånande uttalande. Jag vill därför fråga industriministern: Kommer industriministern att ge den delegation, som han torde komma att tillsätta för au syssla med specialstålinduslrin, direktiv alt också svara för framläggande av ett sirukturprogram för specialstålinduslrin?

I propositionen föreslås, att företag inom specialstålinduslrin och stålgjuteriindustrin skall kunna få statliga lån, investeringslån, likvidiietslån och flera andra former av lån. Likaså skall hela arsenalen av lokaliseringsstöd slå till förfogande. Motivet anges vara "att främja en långsiktigt balanserad regional sysselsättningsutveckling". De överväganden på vilka alla dessa förslag vilar synes vara diffusa och illa underbyggda. Del sker en sammankoppling och sammanblandning av olika motiv för åtgärderna. Likaså är sammankopplingen med lokaliseringspolitiken mycket löst motiverad. Över huvud taget är hela denna flora av olika stöd vagt utformad. Stöden är synnerligen generösa mot företagen. Staten lar över en stor del av den risk som eljest åligger ägarkapilalei. Det är då rimligt att staten skall kunna ställa de krav, som motsvarar vad som normall kan ställas av den som bidrar med aktiekapital. Så sker inle här, och vi finner delta synnerligen oroande. Staten går inte in och planerar utan överlåter delta ål en löst antydd delegation, men del ekonomiska ansvaret för vad som kommer fram ur en sådan "privatdriven" planering är staten beredd all la.

Självklart har vi socialdemokrater i utskottet inte kunnat biträda förslagen om bifall lill propositionen. Vi har andra uppfattningar och finner att fiera av förslagen strider mot vad vi anser vara en riktig branschpolitik. Vi har därför fogat sex reservationer vid betänkandet.

I reservationen I föreslår vi att riksdagen skall begära att regeringen lägger fram förslag till ell strukturprogram för specialstålinduslrin, med den motivering som jag här anfört.

Reservationen 2 rör den bristande samordningen mellan olika låne-

former för stödet till omstrukturering inom branschen. Riksdagen bör begära att regeringen lägger fram redovisning av specialslålinduslrins behov av lån och kredilgaranlier. Vi godtar dock - men endast i avvaktan på regeringens förslag till strukturplan och redovisning av lånebehovet - anslagen för låneunderstöd enligt propositionen.

Reservationen 3 klargör all vi inte anser det vara rimligt all ett så frikostigt stöd som regeringen föreslår ges lill privata företag utan all staten kräver ell skäligt infiytande i företagen. Vi föreslår all det statliga delägarskapet grundas på alt lånemedel via konvertibla skuldbrev omvandlas lill aktier.

Reservationen 4 gäller regeringens förslag till lånedelegation, vilken ges myckel betydande uppgifter och rätt att fatta myckel långtgående beslut. Vi finner del väsentligt att de anställda ges ett sådant inflytande i delegationen, att olika fackliga organisationer som företräder de anställda blir representerade i delegationen.

Reservationen 5 behandlar behovet av utbyggd och intensifierad forsknings- och utvecklingsverksamhet inom specialstålinduslrin. Det är en allvarlig brist i propositionen att det statliga slödel till branschen inle skall kunna utgå till sådan verksamhet. Del är nödvändigt alt staten går in och stöder särskilt angelägna projekt inom forsknings- och utvecklingsarbetet.

Reservationen 6 framhåller att specialstålinduslrin är ytterst energi-krävande och därför beroende av en säker tillgång på elenergi. En långsiktig energipolitik är en nödvändig förutsättning för alt en rimlig och riktig strukturomvandling inom specialstålindustrin skall komma till stånd. Vi föreslår därför riksdagen uttala all den energipolitik som statsmakterna lade fast 1975 genomförs.

Herr talman! Med det anförda ber jag all få yrka bifall lill reservationerna 1-6 vid näringsutskottets belänkande nr 30.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Slålinduslrin, m. m.

LARS-OVE HAGBERG (vpk):

Herr talman! Specialstålinduslrin är koncentrerad i huvudsak till Bergslagen. Bergslagsområdet utgörs av delar av Gästrikland, Dalarna, Västmanland, Närke och Värmland. Det är i den delen av landet som svensk järnhantering har sill ursprung. Via råvaran malmen har järnhanteringen utvecklats i olika etapper lill all i dag vara industrialiseringens ryggrad i Sverige. Denna tradition och denna ryggrad i svensk industri håller nu på all försvinna i och med alt man tar första stegel mot en skrotning.

Men del är inte bara råvaran som finns i Bergslagen ulan också ett månghundraårigt kunnande. Delta offras nu på kapitalismens lönsamhetsaltare.

1 rapporten från siålulredningarna - handelsstålulredningen och specialsiålulredningen - läggs utvecklingsvägarna för svensk stålindustri fram - koncentration lill färre orter och koncentration lill lönsamma produkter. Resultat: mindre jobb.

För Bergslagen innebär detta en katastrof Del är ingen överdrift all

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, nt. m.

säga att med den strukturomvandling som aviseras av specialsiålulredningen kommer jobben alt försvinna- räknat i kanske tiotusental. Läser man de olika utredningar som gjorts i länen som följd av specialstål-utredningen, finner man att de direkt och indirekt berörda är så många.

Detta är skrämmande, med tanke på dels den tradition vi har i svensk stålindustri, dels de regionalpolitiska effekterna för svensk industri som helhet.

Varför målar vänsterpartiet kommunisterna del så svart? Jo, helt enkelt därför att kapitalismen i Sverige och internationellt inte har samma expansionsmöjligheter nu som den haft under efterkrigstiden då man kunnat klara rationaliseringar och nedläggningar. Vi kan inte göra som den borgerliga regeringen: överlämna ansvaret och tro på storfinansen. Inte heller kan vi göra som socialdemokraterna: i stort sett enbart kräva ersättningsindustrier av den borgerliga regeringen. Vi vet all regeringen inte har några utan stöder sig på en politik och på ekonomiska krafter som inle kan skapa fier jobb. Vänsterpartiet kommunisterna kan inte godkänna alt man, såsom föreslås i propositionen 47, ger kapital till en strukturomvandling som i sin föriängning innebär att flera lusen människor ställs ulan arbete. Även om man försöker skyla över detta faktum genom au säga att minskningen skall ske genom naturlig avgång och hänvisar lill det 75-procentiga sysselsättningsbidraget, förbättrar man ju därmed inle på sikt sysselsättningsläget på de orterna i Bergslagen. Specialsiålulredningen visar all specialstålinduslrin är i kris. Propositionen bekräftar också detta.

Hur har då detta kunnat ske? Svensk specialstålindustri har ju varit föregångare på många områden inom stålindustrin. Främst beror del på avsaknaden av långsiktig framtidsplanering samt forsknings- och planeringsarbete. Efterkrigstidens försprång har ätits upp. Delta försprång har huvudsakligen använts för all maximera profiterna. Förnyelse och långsiktig investeringsverksamhet ligger inte i linje med kapitalets intressen, och därför har vi krisen i dag. De slorfinansintressen som finns inom stålindustrin har under årtionden gjort stora vinster på stålarbetarnas arbete. De har också investerat efter sitt profitintresse. Resultatet har blivit att arbetare och bygder som berikat dessa kapitalägare nu skall belönas med färre jobb och utarmning! Dessutom kräver nu dessa kapitalägare kapitaltillskott från staten för all lösa upp den kris de själva i huvudsak har försatt sig och arbetarna i. Nu överlåter kapitalisterna den nödvändiga strukturrationaliseringen på statsmakterna. Och industriministern och regeringen ställer villigt upp, ger det politiska klartecknet och skjuter samtidigt lill miljardbelopp.

I vpk-motionen pekar vi i fyra huvudpunkter på de huvudsakliga anledningarna lill att vi hamnat i den nuvarande stålkrisen, varför den är så kraftig och varför den kommit så överraskande för många.

Utvecklingen av nya produkter, ny teknik och ökad förädling har försummats.

Total avsaknad av helhetsplanering och samordning mellan spe-

cialstålindustri, verkstadsindustri och annan industri som efterfrågar stålprodukter.

Inriktningen har hela tiden varit rovdrift och kortsiktig vinst samt ensidiga handelsförbindelser med de internationella kapitalistiska monopolen.

Den föregående regeringens och även fackföreningsrörelsens lednings förlitande på kapitalismens utveckling och därmed försummelsen alt utveckla arbetarklassens intressen mot kapitalets. Därmed har storfinansen fått fritt spelrum för sin industripolitik.

Det är utifrån dessa utgångspunkter som åtgärder nu föreslås för alt skynda på en strukturomvandling.

Den borgerliga regeringen utvecklar den gamla regeringens lål-gå-po-litik till ett direkt stöd åt den kapitalistiska strukturomvandlingen. Målsättningen är att omvandla specialstålindustrin lill en företagsekonomiskt bärkraftig bransch, dvs. att säkra tillräckliga profiter för kapitalisterna. Följderna blir koncentration till färre orter och därmed negativa regio-nalpoliliska effekter. Mindre arbetskraft behövs, samtidigt som inga nya jobb kommer alt skapas av denna strukturomvandling. Denna defensiva stålpoliiik kommer lill klart uttryck i propositionerna 47 och 59. Del 75-procentiga bidraget lill lönekostnader skall enligt propositionen lindra strukturomvandlingens effekter-det skall "ge arbetsförmedlingarna ökat rådrum" - och vidare skall "den berörda personalen övergångsvis och så långt möjligt beredas fortsatt sysselsättning inom vederbörande förelag". I propositionerna sägs det också rent ut att åtgärderna inte kommer att "kunna förhindra relativt betydande sysselsätlningsminskningar inom de berörda företagen de närmaste åren".

Exempel på hur del kommer att bli är väl händelserna i Fagersta. Det har bekantgjorts för någon vecka sedan alt där planeras investeringar

300 milj. kr. talas del om. Det skall alltså ske en strukturrationalisering

bl. a. skall del bli ett nytt trådvalsverk. Råjärnstillverkningen skall upphöra. Därmed faller en gruva - Bäckegruvan i Riddarhyltan - med 120 anställda samt arbetet för 40 anställda i Garpenberg, I Fagersta järnverk innebär investeringen att över 300 arbetstillfällen försvinner.

Så här skall tydligen strukturomvandlingen gå till. Några ersättningsjobb är inle planerade. Man ropar efter dem, men ingen har dem.

Likadan ser bilden ut vid bruk efter bruk. Järnverken i Värmland är illa ute. Söderfors likaså. Järnverket i Hofors skall minska sin råslåls-tillverkning, och man har inga ersättningsjobb. Avesta Jernverk har aviserat att man skall göra strukturrationalisering och minska antalet anställda. Nyby bruks metallurgi är direkt i farozonen. Listan kan göras lika lång som det finns järnbruk i vårt land.

Att godkänna denna strukturomvandling på de villkor som föreligger i dag är en kapitulation. Strukturomvandlingen borde ha några sociala utgångspunkter och regler, bl. a. att man inte skall förlora ett jobb förrän man har tillförsäkrats ett nytt. Följden av det som regeringen föreslår är all staten, dvs. skattebetalarna, skall klara dels storfinansens inves-

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Slålinduslrin, m. m.

2 Riksdagens protokoll 1977/78:50-51

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

teringar, dels försöriningen av de arbetare som inle får jobb på bruksorterna. Storfinansen kommer all gå fri.

Satsningarna på slålinduslrin måste med de erfarenheter man kan få av utvecklingen utgå från helt nya grunder och bedömningar, som vi har presenterat i vår motion.

Stålkapilalets och de arbetandes intressen är fundamentalt olika. Därför måste slålpolitiken vara självständig gentemot storfinansen.

Stål politiken får inte ses som en snäv branschfråga. Den måste förenas med en vidare industripolitisk syn.

Slålpolitiken måste utgå från sysselsältningspolitiska och regionalpolitiska mål. Strukturomvandlingen får inte ta formen av ökad utslagning och arbetslöshet. De mindre bruksorterna får inle offras. Statsinduslrierna får inte reduceras till väldiga AMS-projekt för alt indirekt hålla privatkapitalet under armarna.

De av regeringen föreslagna lånestöden till stålindustrin och sysselsättningsstödet bör därför enligt vår mening inordnas i en ny stålpoliiik utifrån de grunder som jag redovisat. Det innebär i första hand alt inga arbetstillfällen skall få försvinna på bruksorterna. De orterna skall leva vidare. Därför måste det förhindras all avskedanden och naluriig avgång avtappar dessa orter på sysselsättningstillfällen. Del bör i lag fastställas att inga avskedanden och personalminskningar får ske.

Näringsutskottel har avvisat vårt krav med att det är lagtekniskl och praktiskt svårgenomförbart samt att det skulle förhindra en omstrukturering av branschen. Näringsutskottet - och därmed de borgerliga partierna och socialdemokraterna - vägrar då tydligen att rädda sysselsättningen på utsatta orter. Jag kan varken i delta betänkande eller i andra finna några åtgärder som skulle förhindra bruksorternas utarmning.

Industriministern har talat om företagens sociala ansvar, om deras ansvar för sysselsättningen. Men när företagen nu inle har något socialt ansvar, vill tydligen inte regeringen gå in och förhindra att det blir en sådan utveckling som förelagen vill ha. Skulle herr Åslings ord vara någonting värda, och skulle han dra någon som helst konsekvens av sitt talesätt, så skulle han, när företagen inle lar sitt ansvar för sysselsättningen, i lag tvinga dem att göra del.

En ny stålpoliiik måste trygga den forlsaila sysselsättningen på bruksorterna genom satsning på förädling, nya produkter och ny teknik. Detta kräver en samordning av hela den malmbaserade produktionskedjan; gruv-, stål- och verkstadsindustri. Kapitalexporten måste stoppas - ett av de viktiga kraven - för all verkstadsindustrier, förädlingsindustrier, skall kunna byggas upp på de krisdrabbade bruksorterna. Det krävs en samordning som får lill resultat all ett program utarbetas för högt driven förädling. Det krävs produkter som kan hävda sig på den internationella marknaden och även kan bära en produktion som inte är strikt företagsekonomiskt lönsam men är lönsam ur hela samhällets synpunkt. Det gäller alt gå in för en alternativ produktion utifrån samhällsekonomiska utgångspunkter, en produktion som får stålindustrins och verk-

stadsindustrins hjul att rulla igen. Det gäller sådana åtgärder i dag som att öka byggandet, satsa på byggandet också utifrån samhällsekonomiska utgångspunkter, salsa på kollektivtrafiken och alternativ energiproduktion.

En samordning av stålindustrin måste med tvingande nödvändighet utöka förädlingsindustrin,, dvs. verkstadsindustrin. Med en inriktning på stoppad kapitalexport och därmed satsning på investeringar i Sverige skulle de bruksorter där stålindustrin omstruktureras kunna få ersättningsjobb. Utan delta element i debatten om stålindustrin, att förena stålindustrin med verkstadsindustrin, är talet om ersättningsjobb ganska värdelöst.

Den linje som vpk har utvecklat kan endast förverkligas, som vi ser det, om hela stålindustrin förstatligas. Kravet på samhällelig kontroll kan inte tillgodoses med mindre. Framför allt kan inte den önskvärda utvecklingen garanteras med mindre än all den inhemska och utländska storfinansen kopplas bort från inflytande.

En nationalisering i traditionell bemärkelse är emellertid inle nog. Na-tionaliseringen är bara del organisatoriska medlet. Den kan, som sker i många stalsinduslrier i dag, användas för att anpassa branschen till en kapitalistisk utveckling. Men vpk avser alt ell förstatligande skall vara ett led i en ny, progressiv politik, präglad av självständiga målsättningar och grundad på arbetarklassens långsiktiga intressen. Det sistnämnda förutsätter både en intensivare politisk och facklig kontroll och en aktiv medverkan av fackföreningsrörelsen och de arbetande själva. Vi menar att förstatligande i dag är det enda sättet att rädda jobben på bruksorterna.

Näringsutskottel avvisar vpk-kravet på en ny stålpoliiik därför alt utskottet anser del inte nödvändigt alt förstatliga för all samhällets intressen skall kunna tillgodoses - en avslagsmotivering som klingar något tom. För hur skall lån och lånegarantier kunna vända på storfinansens utveckling av stålindustrin? På vilket sätt skall jobben räddas på bruksorterna? Vilken är den slålpolitiken? Det finns inga svar.

Propositionen ger inga direkta svar på frågorna, men indirekt är del specialsiålulredningen som är ledsijärnan. Specialsiålulredningen går de kapilalisliska behoven till mötes. Är del så alt utskottet och regeringen menar all samhällets intressen är desamma som kapitalets?

När nu socialdemokraterna kräver att den borgerliga regeringen skall lägga fram ett sirukturprogram ser jag det som ganska poänglöst när vi vet vilka utgångspunkter som industriministern och den borgerliga regeringen har: företagsekonomiskt lönsamma stålföretag, dvs. förelag med god vinstavkastning. Samhällsekonomiska moment ställs helt ål sidan.

Kravet på strukturomvandling måste vara: Inga avskedanden och personalminskningar på bruksorterna, en industripolitik som skapar ersättningsindustrier till bruksorterna. Det betyder ingrepp i kapitalismen -det är nödvändigt för alt rädda jobben. Den insikten finns ute hos de

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

breda lagren på järnbruken. Men tyvärr är vpk del enda partiet i riksdagen som för fram dessa synpunkter. En rad socialdemokratiska motioner från olika regioner nämner ersättningsindustrier samtidigt som de godkänner strukturomvandlingen. Socialdemokraterna i utskottet har inte ens reserverat sig för de motioner som avlämnats av representanter för de olika länen. Man kan ju fråga de socialdemokratiska motionärerna från Södermanland, Dalarna, Gävleborg, Uppland, Värmland och Närke: Är ni nöjda med de socialdemokratiska reservationerna? Är det den politik ni skall komma tillbaka med - tillbaka till de stålindustrier som i dag är i kris? I ståldebatten uppträder alltså regeringen helt på kapitalets villkor och underlättar strukturomvandlingen, som är nödvändig för all kapitalägarna skall få godtagbara profiter. Socialdemokraterna uppträder allmänt vilset och har inga egna framgångslinjer av stora mått. För dem räcker del tydligen att ställa krav på den borgerliga regeringen och förbättra kapitalismens utveckling något. Samtidigt godkänner de strukturomvandlingen. Jag anser att båda de i dag här företrädda riktningarna har myckel litet gemensamt med den rörelse som sker ute på bruksorterna. Där ställs direkta krav på den politik som räddar jobben. Där ställs direkta krav på statsingripanden, som ger jobb. Del ställs krav på att man hos storfinansen skall utmäta ell ansvar för den utveckling som skett.

Detta får mig att ställa några frågor till näringsulskottels borgerliga talesmän: Hur många jobb anser den borgerliga regeringen och näringsutskottel alt man skall tillåta försvinna på bruksorterna? Hur många bruksorter skall man tillåta dö ut? Var finns ersättningsjobben, som ibland ullovas? Vad skall de ungdomar som finns på de här orterna ha för jobb i framtiden, när det inte blir några arbeten genom naturlig avgång?

Till socialdemokraterna skulle jag vilja ställa följande frågor: Hur kan socialdemokratin godkänna strukturomvandlingen, när man vet att del innebär betydande sysselsättningsminskningar och att det inte finns några ersättningsjobb? Vilka är de socialt acceptabla formerna, som Ingvar Svanberg talade om? Det här är viktigt, för kraven på en helt ny stål politik måste komma just från arbetsplatserna i dag. Och varför ställer inte socialdemokraterna upp på kravet om förbud mot avskedanden och personalminskningar som en första åtgärd för att förhindra bruksdöden? Redan under året har mängder av arbetstillfiillen gått förlorade på bruksorterna bl. a. på grund av minskad naluriig avgång.

Stämningarna på bruksorterna kan illustreras med några utdrag ur de krav som Nybyarbetarna förde fram vid sin uppvaktning här i riksdagen för några veckor sedan: De accepterar inle arbetslöshet. De försök som görs all få splittring mellan de arbetande på olika bruksorter skall vi slå tillbaka med vårt främsta vapen: solidaritet i den gemensamma kampen. Nej till nedläggningar och arbetslöshet. Arbete ål alla. Utveckling i stället för avveckling. - Dessa krav ställde Nybyarbetarna. Vpk ställer upp på de kraven.

Herr talman! Jag yrkar bifall till samtliga vpk-motioner som behandlas i denna debatt.

INGVAR SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hagberg ställde här en lång rad frågor om hur del skall bli ute på bruksorterna. Jag skall inte besvara dem i vad avser majoritetsbelänkandel. Men han ställde också direkta frågor: Är socialdemokratin nöjd med del och det? Han gör del väldigt enkelt för sig. Del enda han verkligen kan föreslå här är alt man skall utfärda ett förbud mot avskedanden och förstatliga näringen. Förstatligandet kan vi dis-kulera, men ett förbud mot varje inskränkning leder ändå ingen vart om man inte vidtar åtgärder för all de industrierna skall kunna sälja sina produkter. Vi kan väl inle bara tillverka produkter i all evighet och säga: Det skall vi syssla med, men vi behöver inte kunna sälja.

Vi har inte reserverat oss till förmån för alla de enskilda motionerna. Men vi har i majoritetsbelänkandel myckel kraftigt uttalat kravet på ersättningsindustrier och betonat att man där måste vidta alla länkbara åtgärder. Del skall också gälla strukturpolitiken. Vi skall inle bara låta strukturproblemen slå igenom och inskränka. Del talas om utveckling och forskning, om nya produkter och allt delta som är nödvändigt. Men det skall kompletteras med åtgärder för alt skaffa nya jobb. Vi har krävt att detta skall redovisas till riksdagen, och del tycker vi är väsentligt.

De här problemen är mycket svåra, och man kan alltid föra diskussionen om vem som skall äga förelagen. Men del är orimligt att tro att man kan göra det så enkelt för sig att man beslutar att ingen får avskedas - och så blir del inga avskedanden. Vi kan vara överens om, herr Hagberg, alt människorna skall garanteras sysselsättning och trygghet, men det måste kanske ske under delvis ändrade former, med andra produktionsformer osv. Det måste man väl ändå vara vaken för! Del innebär inget accepterande av ett slags rovgirig kapitalism. Det innebär ett krav på regeringen alt samhället skall planera så alt det ansvarar för tryggheten.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

LARS-OVE HAGBERG (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Det enda vi föreslår, säger Ingvar Svanberg, är ett förbud mot avskedanden. Men det är inte så litet i en strukturomvandling, där storfinansen i dag ställer arbetarna inför arbetslöshet, där ungdomen inle får jobb på bruksorterna. Då ställs naturligtvis frågan: vem skall försörja dessa arbetare, vem skall ge dem någon form av sysselsättning och utkomst? Då ställer vi kravet: i detta övergångsskede måste man låta storfinansen bära det hela, de intressen som ställt lill med svårigheterna. Del blir ell förbud. Börjar man dra ned stålindustrin, blir delta bruksorternas död. Ingvar Svanberg vet lika bra som jag all om vi börjar dra ned i en ort, kommer ingen ersättningsindustri dit. Inle ens tvånget inom den kapitalistiska ekonomin kommer då all ge bruksorterna några ersättningsindustrier. Därför är vårt krav ett förstahandskrav i dag, ell verkligt viktigt krav för all rädda jobben, för alt utmäta ansvaret för dem som ställt lill med denna kris.

Sedan strukturomvandlingen. Som jag har läst de socialdemokratiska

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

motionerna finner jag att man ställer ett krav på den borgerliga regeringen att den skall lägga fram ell program. Men var är de sociala utgångspunkterna för strukturomvandlingen och ersättningsindustrin som jag frågat efter? De hänger ju ihop. Man skall skapa jobb, men vilken näringspolitik skall göra det, vilka åtgärder ställer man för alt skapa dessa förädlingsindustrier? Vilka förädlingsindustrier och ersättningsjobb har Ingvar Svanberg att ge? I det här samhället hade vi en regering som inte kunde ge Norrbotten nämnvärt med ersättningsindustri. Vilka konkreta åtgärder vill man ge bruksorterna? Del är den politiken som jag vill all åtminstone ett arbetarparti för fram mot en borgerlig regering. Och så till sist: Vilka sociala kriterier gäller för socialdemokratins strukturomvandling? I realiteten kommer man tillbaka nu genom att ha godkänt strukturomvandlingen. Samtidigt har den borgerliga regeringens politik gått igenom. Vad finns del då för motvärn ute hos fackföreningsrörelsen och dem som skall försöka rädda vad som i dag räddas kan?

INGVAR SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inle hur länge herr Hagberg och jag skall hålla på med detta. Egentligen är vi överens på en punkt, och den gäller alt de människor som skall garanteras trygghet i detta sammanhang är de anställda. Han menar att man vinner detta genom att här falla ett beslut om att ingen får avskedas vid den ifrågavarande industrin. Men del löser ju inte problemet. Hur skall man kunna tvinga dessa industrier att fortsätta om de inte kan det rent ekonomiskt?

Vad vi begär är alt den borgerliga regeringen lägger fram ett program för hur strukturomvandlingen skall se ut. Den skall tala om hur programmet skall vara på den eller den punkten. Vi begär också att regeringen skall redovisa för vad den har gjort för att skapa ersättningsindustrier. Om detta program inte är sådant att vi kan godta det, brukar den här kammaren kunna säga nej - och det hoppas jag den skall kunna göra också i detta fall.

Däremot vet herr Hagberg och jag att makten just nu ligger hos den borgerliga regeringen. Vi kan inle besluta om detta, men vi kräver att man skall lägga fram förslag som visar för människorna hur regeringen vill ordna denna sak. Alt den borgerliga regeringen då skulle ta på sig hela ansvaret så att den privata industrin helt skulle komma undan, har jag svårt att länka mig. Regeringen skulle tvingas lill att ta itu med dessa problem på allvar.

I det avseendet har vi samma intressen: att försöka skapa trygghet för alla i den omfattning detta är möjligt. Därvidlag behöver vi inle tvista, men jag tror, som sagt, inte på modellen med alt bara förbjuda avskedanden. Jag tror inle att den är rimlig. Men så långt skall jag hålla med herr Hagberg alt vi heller inte vinner någonting på att lita lill att den här industrin skall klara problemen. Vi kräver alt regeringen skall lägga fram program för hur del skall komma all se ut. Detta krav ingår i de socialdemokratiska reservationerna.

LARS-OVE HAGBERG (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Vi vinner ingenting på att förbjuda avskedanden och sysselsättningsminskningar, säger Ingvar Svanberg. Det gör vi visst. Människor blir kvar i de industrier där de nu arbetar.

Vi påstår inte all detta löser problemen; det är en förstahandsåtgärd för att klara av dagens katastrofala situation. Vi säger att för att rädda stålindustrin och fortsätta alt utveckla den krävs inle stimulanser utan att staten lar ett helhetsgrepp över slålinduslrin, samordnar den i hela dess vidd. Socialdemokratin vill att forsknings- och utvecklingsarbete skall ske i statens regi. Vad finns det för anledning alt låta del övriga ligga i privata händer? Kärnpunkterna är ju: Var skall vi satsa? Vilken utvecklingsväg skall vi välja? Vilket omfång och vilken inriktning skall stålindustrin ha? Varför skall de satsningarna ligga i storfinansens händer och bara utvecklingsarbetet ligga hos staten? Det är oerhört inkonsekveni av socialdemokratin att inta den ståndpunkten. Ett förstatligande är enligt vår mening bara formen. Satsningen på ny teknik och nya produkter med högt driven förädling är utgångspunkten, och då måste man samordna hela industripolitiken. De arbetande i ett statligt företag måste då få ett avgörande infiytande genom vetorätt.

Vi måste mobilisera nu, anser jag. Det går inte att bara ställa krav pä den borgerliga regeringen. Jag har frågat vilka kriterier socialdemokratin har för att strukturomvandlingen sker i socialt acceptabla former. Det är en oerhört viktig fråga för de fackföreningsmän som i dag slåss mot strukturomvandlingen. Vilka sociala krav kan de ställa? Besked om del kan de inte få av den borgerliga regeringen.

All socialdemokraterna sviker i frågor som dessa har vi exempel på även bakåt i tiden. LO ställde t. ex. ell krav på full permitteringslön. Vi lade fram ell förslag härom i riksdagen. Socialdemokraterna i riksdagen stödde inte det förslaget. Problemet är delsamma här: Kraven finns på arbetsplatserna, men när de kommer hit till riksdagen sviker det socialdemokratiska partiet. I realiteten sviker man på det sättet den kamp som i dag pågår på varje bruksorl.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

FRITZ BÖRJESSON (c):

Herr talman! Näringsutskotiets betänkande nr 30 med anledning av propositionen 1977/78:30 behandlar förslagen om åtgärder för att underlätta strukturomvandlingen inom specialstålinduslrin och stålgjuteriindustrin. Jag kan instämma i vad tidigare talare har sagt, alt det är beklämmande att dessa gamla stålverk med sin fina traditioner har hamnat i denna kris. Jag kommer inle ihåg vilket bruk i Bergslagen som vi en gång besökte, men man berättade där att man hade levererat taket till slottet Versailles i Frankrike. Och inle nog med del - brukets arbetare hade också varit där nere och lagt på takel.

När del gäller ulskottsbetänkandet tror jag au man kan säga att reservanterna och utskottsmajoritelen på det hela laget är överens. Avvikelserna är nog i verkligheten inte så stora som de kan förefalla vid

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

läsningen av betänkandet.

Jag skulle inledningsvis vilja la upp ytterligare en sak, och del gäller arbetslösheten. Vi får naturligtvis inte förglömma att vi bör jämföra oss med andra länder på jorden, framför allt med våra grannländer. Om vi gör det finner vi all vi inte ligger på de procentsatser som dessa gör. Som exempel vill jag nämna att en statistik från den 17 september för Canada redovisade all man där hade en arbetslöshetssiffra på 8,2 96.

Jag skall härefter diskutera reservationerna, men jag vill börja med att säga några ord om vpk. Det är givet alt när vpk går ut med sina motioner är den springande punkten för dem att kräva ett förstatligande - något utrymme för att gå fram på annat sätt finns antagligen inte för det partiet.

I den första reservationen säger reservanterna att de vill ha ett strukturprogram för specialstålinduslrin. De vill också att en strukturfond skall upprättas, och den frågan har vi ju diskuterat tidigare här i kammaren. Reservanterna vill också att staten sätter upp hårdare villkor och genomför en ökad styrning för den särskilda delegation som propositionen föreslår skall tillsättas.

1 det sammanhanget bör man först och främst komma ihåg all avsikten enligt propositionen inte är att binda denna fråga för evinnerliga tider, ulan vad som föreslås är temporära åtgärder. Propositionen har klargjort att man därvid måste undanröja de finansiella hindren för en omstrukturering. En sådan måste till, och del har tidigare talare i dag kraftigt understrukit nödvändigheten av. Mot den bakgrunden tror såväl utskottsmajoriteten som regeringen att ledamöterna av den särskilda delegationen skall kunna pröva dessa frågor utan speciella direktiv och styrningsmedel från statens sida. I den mån delegationen kommer fram till överraskande resultat eller lill att del behövs mera markerade förändringar förutsätter utskottet givetvis att regeringen kommer att redovisa detta inför riksdagen.

Herr Svanberg talade om all regeringen i denna fråga hade visat ointresse, och han skärpte sill uttalande med all t. o. m. tala om motvilja. Jag skulle inte tro alt det finns täckning för dessa beskyllningar, utan jag tror att reservanterna och utskottsmajoriteten här bara har något olika synsätt. Det torde inle finnas anledning alt tolka det på annat säll. Å andra sidan var Lars-Ove Hagberg inne på all socialdemokraternas förslag bara innebar lål-gå-politik och att socialdemokraterna i stort sett var eniga med utskottsmajoriteten.

Inom utskottet tror vi alltså inle på en hårt dirigerad linje för den här delegationen. En sådan skulle inle verka gynnsamt för de regionala problemen på de mindre orterna och inte heller för företagen.

1 reservationen 2, som avser del finansiella stödet, accepterar reservanterna summorna 600 miljoner lill garantilån och 700 miljoner til) slrukturlån, men man vill ha en annan metod. Man vill samordna slödel med regionalpolitiken och med arbetsmarknadspolitiken i länen. Det kan bli fråga om stora förändringar, men kan detta gå med naturlig om-

strukturering så mycket som möjligt tror jag alt del är bäst och säkrast. Den liden är borta då man kunde tala med de gamla klyschorna om kapitalisterna som spelar med järnbruken. Jag tror att alla parter känner ell ansvar för den här branschen och försöker göra det bästa möjliga. Därför tycker utskotlsmajorileten att riktlinjerna för långivningen är bra och att de ramar för lån och garantier som reservanterna föreslår icke är behövliga. Skulle medelsanvisningarna inte räcka till förutsätter man naturligtvis all regeringen kommer åter med yrkanden om anslag.

I reservationen 3 vill man att kreditstödet sätts in i konvertibla skulder för att kunna omvandla det lill aktier. Del bjuder oss emot all utnyttja en svår situation för en bransch till all passa på att förstatliga vissa delar av den genom det tillskott som tillförs i en eller annan form. Jag skall citera vad utskottet har sagt, nämligen alt strukturstödet bör "ses som en hjälp lill självhjälp, inle som en väg all - i en på förhand svårförulsebar utsträckning - åstadkomma ökat statligt ägande". Vi har ansett del vara orikligt att gå in och skaffa staten aktier och andelar i förelagen på det här sättet.

Näringslivets svåra konkurrensförhållanden och det faktum alt man har förlorat marknadsandelar på del internationella planet har i viss mån landet i dess helhet en skuld i. Man kan inle bara skylla på stålverks-direktörerna och aktieägarna i de här företagen. Del är en allmänt olycklig utveckling i världen som har gjort all konkurrensförhållandena har blivit så svåra och all våra egna produktionskostnader har blivit så höga gentemot många andra länder.

I reservationen 4 lar man upp sammansättningen av den särskilda delegationen och yrkar att fackliga organisationer skall vara representerade i den. Jag kan inle finna annat än all det framgår klart av propositionen att represenlanler för de anslällda och för förelagen skall ingå i delegationen, så del yrkandet är nästan som all slå in en öppen dörr. Jag kan inte se all propositionen lägger något hinder i vägen.

I nästa reservation, nr 5, beklagar man att stödet inte kan utgå till forskning och utveckling. Man har angett i propositionen att styrelsen för teknisk utveckling har utarbetat ett flerårigt försöks- och forskningsprogram för järn- och siålområdei. Man säger också alt man senare ämnar lägga fram förslag om riktlinjer för statliga insatser på det här området.

I reservationen 6 kommer reservanterna in på ett myckel använt och slitet ullryck, nämligen alt man måste ha en energipolitik och att 1975 års energibeslut skall genomföras. Vi vet att det kommer ell nytt energibeslut 1978. Nu skall det ju vara energipolitik i alla frågor, åtminstone när del gäller elenergi. För dagen har våra vattenmagasin en volym som är två och en halv gånger så stor som i vanliga fall. Vad som f. n. behövs är en kommersialisering av sol- och vindenergi. Det gäller att få fart på produktionen av sådana aggregat, att få fram en explosion i försäljningen liknande den vi hade inom TV-branschen pä sin tid. Därmed tror jag också all en del av energibehovet kommer alt kunna täckas.

Som jag ser del avser regeringen all hålla siorslrömsnälel här i landet

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, in. m.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, in. in.

med tillräcklig energi. Dessutom vill man slå vakt om mindre, lokala elproducentanläggningar och hålla uppe värmen i våra byggnader.

1 del gamla bankoutskotlei i tvåkammarriksdagen där jag satt med, fanns en företrädare för socialdemokraterna som vid ett tillfälle sade: Hur det än går med del svenska näringslivet, så kommer specialstålinduslrin alt stå sig i alla tider. Det trodde man var någonting absolut säkert. Man visste att det fanns en kunnig arbetarstam och en tillverkning som man inle trodde kunde konkurreras ut.

Nu gungar marken under dessa gamla brukssamhällen var de än ligger. Världen han ändrat sig - del rör sig, som man brukar säga. Men det beror väl också något på att omvärlden inte vill betala vad vi begär för våra produkter. Våra krav är kanske litet för stora. På senare tid har det också klagats från utlandet överalt vi stöder produktion med allmänna medel så alt andra länder får svårt alt konkurrera med Sverige.

1 elva kommuner står specialstålinduslrin för mer än hälften av den samlade industrisysselsällningen, och del betyder mycket. Det har heller inte från något håll sagts några överord om vad denna sysselsättning betyder för dessa bygder. Vi får hoppas all det inte blir ell nytt Ådalen eller Kramfors.

Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i näringsulskottels betänkande nr 30.

INGVAR SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Fritz Börjessons uppläggning av den här debatten var kanske inle rikligt den man hade väntat sig. Han är nöjd med det mesta, och del bör man väl vara om man har att försvara regeringens ställningstagande, även om - som det visade sig - han på vissa punkter inte instämde i det.

Han säger all ledamöterna i den delegation som skall tillsättas kan ta ställning till strukturomvandlingen utan direktiv. Men, bäste herr Börjesson, det är åtta inbördes konkurrerande firmor som skall sätta sig ned och diskutera denna strukturomvandling. Hur skall dessa från sin egen fatabur, utan direktiv från regeringen, kunna komma fram lill fina och bra beslut?

Jag har inte påstått att regeringen hyser ovilja mot strukturomvandlingar, det vore jag den siste att säga, men den är ovillig att ta ansvar för en slruklurplanering, och det är något helt annat.

Herr Börjesson säger vidare all det vore bäst om de föreslagna lånen kunde betalas ut utan motsättningar. Ja, del har någon gång från cen-lerhåll sagts alt det skulle skapas ett samhälle med ständig samverkan mellan anslällda och företag. Jag tror inle på den idyllen, herr Börjesson. Det går inte ulan motsättningar. Det rör sig i långa stycken om motsatta intressen.

Så säger Fritz Börjesson någonting verkligt rörande: Nu är de här induslrierna i en bekymmersam situation. Då skall man väl inte använda detta som tillhygge för att förstatliga industrierna. Del vore inle riktigt

hyggligt! Han menar tydligen att staten skall uppträda som den ädle givaren. Om bankerna går in och satsar pengar i ett företag, så gör de delta därför att de tror på företaget, men de ställer krav på säkerheter, osv. Del verkar mera söndagsskola än riksdagsdebatt när herr Börjesson säger: Varför skall man vara så elak alt man börjar tala om förstatligande? F. ö. vill jag framhålla all vi inte har talat om ett direkt förstatligande, utan vi har talat om infiytande för staten.

Herr Börjesson säger vidare att i fråga om delegationens sammansättning är vi överens. Del är vi inte alls. Del är väl en viss skillnad om de anslällda får en representant i delegationen eller om de får två eller tre, dvs. representanter för olika fackliga organisationer, så alt både kol-lektivavlalsanställda och tjänstemän kan bli företrädda. Det är inte märkvärdigare än så.

Allra roligast blir herr Börjesson när han talar om energin. Varför driva en linje som visserligen är partiets men inte herr Börjessons egen? Man märker så väl att herr Börjesson inle tror på vad han säger. Nu får vi energi från sol och vind, utropar herr Börjesson, men han vet bättre än så. Vi måste ha en vettig energipolitik. Men jag skall inle plåga honom på den punkten, för där försvarar han partiet.

Lars-Ove Hagberg förordar förstatligande. Vi föreslår att staten skall satsa pengar och få inflytande. Vari ligger skillnaden? Och så vill han alt jag skall tala om var de nya jobben finns. Del vill vi alt regeringen skall redovisa för riksdagen.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

LARS-OVE HAGBERG (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Fritz Börjesson slutade sitt anförande med all uttala förhoppningen att det inte skall bli likadant med Bergslagen som med Ådalen och Kramfors. Tyvärr tror jag att det är ett ganska litet hopp som herr Börjesson kan hysa därvidlag. Nästa Ådalen är, om del inle förs en helt förändrad politik, just Bergslagen. Likheterna i utveckling är slående. Skillnaden är bara något tiotal år.

Herr Börjesson säger all utgångspunkten för vpk:s resonemang alltid är förstatligande. Jag måste då be herr Börjesson all lyssna på vad vi har att säga, så kanske han får anledning att ändra uppfattning. Vi ser inte förstatligande som ett egenvärde så länge vi har del nuvarande ekonomiska systemet i vårt land, utan vi ser i del här läget förstatligande som den enda organisationsform som möjliggör att det las samhällsekonomiskt ansvar.

Vi lever fortfarande i en kapitalistisk omvärld och ett kapitalistiskt samhälle. Om en bransch skall förstatligas, så är det för alt kunna rädda jobben och för att man skall kunna göra samhällsekonomiska bedömningar. Vi har angivit skälen för ett förstatligande: jobben skall vara kvar, sociala hänsyn skall las, det skall föras en industripolitik som ger ordentlig sysselsättning över hela vårt land. När del gäller slålinduslrin kommer vi fram lill att del enda som kan rädda jobben och möjliggöra de insatser som behövs är ett förstatligande. I sammanhanget

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, in. m.

kan jag säga till Ingvar Svanberg all inflytande av del slag som socialdemokratin har pläderat för under årens lopp har visat sig fungera ganska dåligt när storfinansen och ägarkapilalei är i kris.

Sedan kommer jag lill några frågor som jag tycker alt Fritz Börjesson skall svara på. Vad är del som näringsulskottet anser skall vara ledsijärnan för strukturomvandlingen? Är det strikt företagsekonomiska bedömningar, så som det är i specialstålutredningen? Är del dessa bedömningar .som gäller? Jag kan inte se någonting annat. Är stimulanser i form av lån och garantier den styrning som skall komma i fråga? I så fall måste jag be om svar på ytterligare ett antal frågor: Hur många arbetstillfällen tänker man offra inom specialstålinduslrin? Hur många orter kommer all bli döda som järnbrukssamhällen? Och var finns de ersättningsindustrier som man ibland talar om skall ge andra jobb? Hur skall de komma fram?

Jag tycker alt man skall svara klart och entydigt på de här frågorna för all visa vilka utgångspunkter man har i det här lägel och inte hyckla och säga all problemen löser sig i alla fall.

FRITZ BÖRJESSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Man kan alllid ställa frågor och begära klara svar. Det var en gång en man som sade all en dåre kan fråga mer än vad tio vise kan svara på, och det är nog rikligt. I ett sådant här komplicerat läge kan naturligtvis varken jag eller reservanterna i ulskotlet svara på alla de frågor som vpk har ställt; del har också Ingvar Svanberg antytt tidigare.

Att man genom statligt ägande och statlig styrning skulle komma så förfäriigi långt pä det här området betvivlar jag myckel starkt. Vi känner lill historien om Stålverk 80, som gick helt i statlig regi. Förslaget manglades fram och kom så långt all det godtogs här i riksdagen. Sedan gick del tillbaka, och så ändrade man på planerna. Del finns ingenting som talar för all man skulle vinna någonting på den här metoden.

Ingvar Svanberg säger att den särskilda delegationen har inbyggda motsättningar, och därför måste den ha väldigt svårt all klara av de ärenden det gäller - om lån, om hur det hela skall organiseras osv. Inbyggda motsättningar finns del naturligtvis i vilken institution man än har som behandlar en fråga i samhället; alla våra institutioner är ju sammansatta av represenlanler för motstridiga intressen. Men de där inbyggda motsättningarna har vi ju län oss att komma över. Och man behöver väl inte ha oklokare människor som ledamöter i delegationen än man har på många andra områden.

Tanken på de konvertibla skulderna som skulle kunna omsättas i aktier i statens hand är rena söndagsskolan, säger Ingvar Svanberg. Men det kan ju inte bli annat än att man förstatligar en viss klyfta av förelaget när man skriver om lånen till aktier. Del kommer man inle ifrån, ulan de aktierna får naturligtvis räknas som ägardelar i företaget. Jag kan inte se del på något annat sätt.

INGVAR SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Fritz Börjesson säger att i alla förhandlingar finns inbyggda motsättningar, och del kan väl vara sant till en viss grad. Men vad det här gäller är alt represenlanler för både ledning och anställda vid åtta företag som inbördes konkurrerar på slålmarknaden skall sätta sig ner och förhandla om hur en strukturrationalisering skall se ut, som kanske innebär inskränkningar på en ort och utökningar på en annan, kort sagt omvandlingar av hela den här industrin. Menar herr Börjesson all del är rasande enkelt för dem att komma till en gudomlig sanning som innebär att de fattar de rikliga besluten?

Är det inte bäddat här för motsättningar av rent regional karaktär? Man håller på del egna företaget och den egna orten. Man vill inte vara med om förändringar där, och man kan inte unna grannen en utökning. Jag tror att det alldeles uppenbart att mycket starka motsättningar är inbyggda här, och därför behövs det all regeringen - som väl skall vara objektiv i del här sammanhanget - tar ett grepp om saken och talar om, hur den vill att strukturomvandlingen skall se ut och vad den vill alt man skall göra för all ge de människor arbete som eventuellt drabbas av strukturomvandlingen. Regeringen smiler undan ell myckel stort ansvar på den här punkten och lägger över det på några enskilda människor, som jag inte tycker skall ta det ansvaret. Det är regeringen som har ansvaret, och det skall den behålla. Del är den saken vi har olika uppfattning om.

Apropå talet om alt förstatliga i smyg har jag sagt att staten borde kunna handla likadant som en bank när den lånar ut pengar. Fritz Börjesson menar att staten inte skall göra det. Man skall inte på något sätt kräva något av dem som får låna pengarna, ulan säga: Var så god! Här har ni 1,3 miljarder kronor, grabbar, gör någonting av dem! Ungefär så menar Fritz Börjesson all staten skall handla.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. in.

LARS-OVE HAGBERG (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Fritz Börjesson började sitt första inlägg med alt säga att han jämförde arbetslösheten i andra länder med arbetslösheten och problemen här i landet.

En illustration av den borgerliga regeringens samhälle skulle svaren på några av de här frågorna ge: Kommer mitt arbetstillfälle att offras? Vad betyder den borgerliga regeringens politik för min bruksorl? Hur många arbetstillfällen kommer att försvinna här? När kommer jag att få ett arbetstillfälle? När kommer ersällningsarbelslillfället? En arbetare som frågar så.kan, enligt Fritz Börjesson, i en liknelse betecknas som dåren i det samhället, då inle den borgerliga regeringen och dess talesman här i riksdagen kan ge något svar. Det kanske illustrerar politikens svaghet när man inte ens kan dra upp riktlinjerna för var ersättningsjobben skall finnas. Vilken bantning tänker man göra av bruksorterna? Hur många arbetstillfällen tänker man offra? Del är uppenbart att strukturomvandlingen är sådan, och det står även så i propositionen. Var går gränsen

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, in. m.

för den borgerliga regeringen i det här sammanhanget?

Tillbaka till förstatligandet: Om Norrbollens Järnverk inle hade varit statligt hade del inte funnits något järnverk i Norrbotten. Inget privatägt järnverk har lokaliserat sin verksamhet dit. Inget privat kapital skulle ha placerats där och ordnat sysselsättning. NJA har fåll den sämsta delen av svensk stålhanleringsproduktion. Undan för undan har NJA på han-delsslålsidan varit slrykpojke ål t. ex. Domnarvel och Oxelösund, fåll de sämsta tilldelningarna, haft den sämsta utvecklingsgraden och spelat den rollen passivt - en dålig statlig industripolitik. Det är inte en dålig statlig industripolitik vi vill ha utan en aktiv. Har man hela den svenska produktionen av stål att ta hänsyn lill kan man utveckla den enligt andra mönster än då man utvecklar ett statligt företag som i stort sett får vara hjälpgumma åt storfinansens företag. Det är inte vår linje för förstatligande. Men trots detta har det statliga företaget i Norrbotten räddat jobben där uppe, vilket inte andra slorfinansförelag mäklar eller vill göra.

FRITZ BÖRJESSON (c) kort genmäle:

Herr talman! För att återgå lill den särskilda delegationen, omfattande facket, företagen och orlsintressena, så kommer den alt finnas kvar i vilket fall som helst. Jag tycker all behandlingen av frågor som prioritering av var olika förelag skall vara belägna måste gå lika bra i en sådan särskild delegation som i regeringskretsen. Del blir bara en skillnad, och det är att i regeringskretsen går man dekrelvägen, och det är inte alllid del mest acceptabla. I propositionen tror man på den här uppläggningen, och vi har försvarat den. F. n. får vi vänta och se hur frågan kan lösas.

Lars-Ove Hagberg har vidare frågat efter hur många som kommer att bli friställda. Det har gjorts vissa beräkningar, och vi som läst specialstålutredningens betänkande känner till de siffror man där bollat med. Hur många som kommer all friställas vid en sådan här omstrukturering beror emellertid på konjunkturerna och på fiera andra omständigheter. Ingen - varken jag eller någon annan ledamot av utskottet - kan ange hur många som kan komma all beröras.

SUNE JOHANSSON (s):

Herr talman! När betänkanden av den art som dem vi nu behandlar kommer upp till prövning här i kammaren är det naturligt att talarlistan blir lång. Bekymren och oron över vad som skall hända med vår stålindustri härskar i alla de län och orter som i dag har slålinduslrin som bärande näring.

Fackföreningsrörelsen och socialdemokratin har under fiera år bedrivit ell aktivt samarbete syftande tjil att skapa konstruktiva lösningar för att möta de strukturförändringar som vi velat skulle komma inom specialstålinduslrin.

I valrörelsen 1976 slog socialdemokratin fast all stålindustrin stod inför omfattande strukturproblem och att endast samhället kunde ställa upp

med det kapital som erfordrades för att klara stålindustrins behov av stora ekonomiska insatser. Man har från borgerligt håll inte velat, och vill fortfarande inte, gå oss till mötes i frågan om formerna för denna kapitalbildning. Vi pläderade i valrörelsen - och vi gör del fortfarande - för att samhället skall inrätta en strukturfond, som finansieras via en arbetsgivaravgift.

I dag får borgerligheten acceptera våra förutsägelser om behovet av kapital och lägger således fram en proposition för specialstålet, i vilken redovisas en rad punkter där åtgärder måste genomföras, om specialstålet skall kunna klara skrisen. Men några lösningar på problemen redovisas inle. Ingvar Svanberg har tidigare berört olika aspekter av dessa problem, och jag går därför inle in på detaljer i detta sammanhang.

Vi drev och driver fortfarande vår linje om en strukturfond, som skulle kunna slå som garant för kapitalbehovet. Vi vet nämligen att de yttersta konsekvenserna av kapitalbrist för framlidssatsningar inom stålindustrin kommer all drabba enskilda människor, utsatta orter och kommuner.

I den partimolion som vi socialdemokrater lagt fram om specialstålet konstaterar vi, att regeringen misslyckats med all presentera ett samlat program för stålindustrins framtid och att det saknas ett samlat program för närings-och arbelsmarknadspolitiska insatser för specialstålindustrin.

Herr talman! Mina partikamrater i näringsutskottel kommer liksom Ingvar Svanberg redan gjort att närmare beröra våra förslag om struk-turpoliliska insatser. Men eftersom jag tillsammans med partikamraterna från Värmland väckt motionen 161, som berör specialslålinduslrins framtida struktur i vårt län, vill även jag något beröra behovet av ett program för stålindustrins framtid.

I mitt hemlän råder i dag stor oro för jobben. Denna oro delas av såväl de anslällda inom stålföretagen som kommunerna och hela del omkringliggande näringslivet, där alla är beroende av de stora stålföretagen. Vad skall hända? frågar man sig på många håll.

Ja, vad som skall hända exempelvis i Värmland kan man i varje fall inte utläsa av propositionens innehåll. Det enda man fått veta är konsekvenserna av de bedömningar som bankdirektören Callans redogjort för i en skrivelse till regeringen, redovisad i tilläggsbudgetens förslag om lån till Uddeholm.

Callans anför att del kommer alt bli färre anställda inom Uddeholm, att del kommer att bli fråga om ändrade ägarförhållanden inom bolaget samt alt vissa företag inom Uddeholmskoncernen kommer alt få slås samman med andra intressenter.

I propositionen anges ingenting om vilka de nya ägarna blir. Avgörandet på den punkten överlåts helt till Uddeholmsbolaget och eventuella andra intressenter.

De utomstående, som är i stark beroendeställning lill stålföretagen, får ingen möjlighet all påverka frågan. För dem som blir arbetslösa eller för kommunerna ges inga garantier.

Regeringsrepresentanter utlovar vid olika tillfällen alt man skall göra

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. nt.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

nödvändiga insatser för att lösa problemen. Men man vet tydligen inte myckel om vilka problemen är.

Detta är en myckel stor svaghet i förslaget om åtgärder för att underlätta strukturomvandlingen inom specialstålinduslrin.

Samtidigt med den nu framlagda propositionen lägger regeringen fram dels förslag om sysselsättningspolitiskt stöd lill stålindustrin, dels förslag om lån lill Uddeholm på 600 milj. kr.

Dessa förslag är behandlade av arbelsmarknadsulskoltel, och vi har från socialdemokratin en reservation vid resp. betänkande från arbetsmarknadsutskottet.

I vår reservation om bidragsbestämmelserna förutsätter vi att regeringen skall kunna redovisa en plan för strukturomvandlingen. Detta menar vi har betydelse från kommunalekonomisk och regionalpolilisk synpunkt. Dessa krav understryks i princip också av länsstyrelsernas utvärdering av stålindustrins framtid. Men i avvaktan på alt en samlad plan skall presenteras ter del sig naluriigl att, som vi begär, regeringen skall få svara för bidragsgivningen när del gäller sysselsältningsstödet inom detta område. Vid behandlingen av bidragsfrågorna bör avgörande vikt fästas vid bedömningar som görs från fackligt håll.

Varför för vi in fackligt inflytande i dessa frågor? Jo, när det gäller exempelvis lokaliseringsstöden till olika företag har man från fackligt håll - enligt min uppfattning på ett myckel föredömligt sätt - presenterat kriterier som underlag för bedömningen av om ett stöd är vettigt eller inte. Delta skulle alltså kunna komma in om man från den fackliga kanten fick vara med också vid de här bedömningarna.

Vidare har vi synpunkter när del gäller stödets generella giltighet. Vi menar att stödet inte skall spridas ut över branschen i dess helhet ulan att man skall se om del verkligen finns behov av stöd i resp. företag. Vi säger att stora, vinstgivande företag inle skall ha delta stöd generellt. Nu kan man naturligtvis i den situation som råder i dag invända att del inte finns några sådana förelag inom denna bransch. Men det är väl inle rikligt sant. Det finns exempel som pekar på motsatsen, och vi tror all flera sådana exempel kommer all framtona inom en nära framtid. Därför vill vi ha en annan styrning när det gäller frågan om stöd.

Vi har också tidigare i vår partimolion nr 192 krävt att man skulle få använda sysselsältningsstödet för utvecklingsarbete inom förelagen, därför att många företag är intresserade av sådant utvecklingsarbete. Man har en del processer på gång, som man gärna skulle vilja utveckla.

Nu har utskottsmajoritelen gjort en skrivning, som tillmötesgår vårt moiionskrav. Man menar all det inryms i stödformerna, varför det i och för sig inte behöver ytterligare fastläggas av riksdagen. Detta är ändå ett steg framåt, och jag noterar med tillfredsställelse all utskottet gått vår motion till mötes i det här avseendet, därför att detta kommer att få betydelse i framliden.

Uddeholmslånel, som tas upp i tilläggspropositionen, har vi från socialdemokratiskt häll i och för sig ingenting emot all bevilja. Vi föreslår

i vår partimolion nr 192 all delta lån skall lämnas, men att det skall ges i form av konvertibla skuldebrev, som staten efter förslagsvis fem år kan få byta ut mot aktier i bolaget. En sådan utformning av lånebestämmelserna skulle ge samhället rätlen att, på samma sätt som andra som satsar kapital i bolag, få ägarandel.

Herr talman! Vi har naturiiglvis inga reella möjligheter att få våra förslag tillgodosedda av den borgeriiga majoriteten i riksdagen. Man är på borgerligt håll inte angelägen om att skapa några garantier för samhällets intressen av den typ som vi tycker är berättigade och motiverade.

Det är många frågor som man skulle vilja ställa till de borgeriiga företrädarna, frågor som säkert är aktuella också inom resp. järn- och stål-ortslän. Ser vi litet närmare pade regionalpoliliska krav som har framförs i olika motioner finner vi att det är fråga om jobben i första hand. Man kan på grund av propositionens utformning ställa sig tveksam till vilken garanti denna kan ge för arbetarna i framtiden. Del skulle därför vara bra om vi i den fortsatta debatten kunde få klarhet i om regeringen exempelvis anser att det som föreslås i propositionen är någon garanti för att jobben på stålörterna i landet kan räddas.

Vi har också ställt krav på ersättningsjobb, och vi menar att speciella planer här måste utarbetas. Det finns andra branscher som är berörda än stålindustrin, t. ex. gruvnäringen. Vi vet att det inom stålindustrin finns planer på all mer och mer övergå till skrolbaserad råvara; man skall alltså lämna malmen. Driften vid flera av våra gruvor kommer all få läggas ner, om dessa planer går i uppfyllelse. Detta är en oroande utveckling för gruvorterna, särskilt eftersom de är lika etlföretags-dominerade som stålörterna i regel är. Vi anser dock att det inte skulle vara riktigt att överge malmen som basråvara för stålindustrin, i tron all man skulle få en billigare råvara genom all gå över till skrot. Skrotet kommer självfallet all stiga i pris om efterfrågan ökar. Därför menar vi att man borde se till all lägga fram en plan varigenom jobben räddas även på gruvorterna.

I propositionen sägs att del inte finns någon ordentlig ägarsamordning inom specialstålbranschen - branschen är alltså uppdelad på för många ägare - men några åtgärder föreslås inte. Man föreslår heller ingen samordning av marknadsföretag och forskning. Detta tycker vi är en oerhörd svaghet i förslaget. Det ger inga garantier för framtiden, vare sig i mitt hemlän eller i många av de andra länen.

Herr talman! Flera av mina partikamrater kommer att under debattens gång ytterligare redovisa socialdemokratins syn på behovet av åtgärder för specialstålindustrin.

Jag vill därför i det här skedet avsluta mitt anförande och yrka bifall till samtliga reservationer från s-sidan i näringsulskottels betänkande 1977/78:30 och i arbetsmarknadsutskottets betänkanden 1977/78:17 och 18.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

3 Riksdagens protokoll 1977/78:50-51

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

JAN-IVAN NILSSON (c):

Herr talman! I del paket för att främja strukturomvandlingen och sysselsättningen inom stålindustrin som vi nu diskuterar ingår också ett tillfälligt särskilt sysselsättningsbidrag, som föreslagits i proposition 59 och som har behandlats inom arbetsmarknadsutskottet. Slödel är avsett för åren 1978 och 1979, och regeringen föreslås få rätt att förlänga del till utgången av 1980, om förhållandena nödvändiggör delta.

Bidraget är beroende av om företaget i fråga varslar om uppsägning eller inle. Vissa ytteriigare preciseringar av villkoren finns också, avsedda att ge samhällets organ rådmm, men jag skall inte uppta tiden med att redogöra för dem.

Det är naturiiglvis nu svårt att beräkna medelsbehovet, men det har uppskattats till ca 270 milj. kr.

Vänsterpartiet kommunisterna underkänner regeringens proposition och vill förstatliga hela branschen. Jag skall nu inte ta upp den diskussionen - den har förts här tidigare i dag av representanterna från näringsutskottet. Jag vill dock säga att det enligt min mening inte är möjligt att lösa strukturproblemen inom den här branschen genom ell förstatligande. Ett exempel på det tycker jag är Stålverk 80.

Socialdemokraterna godtar del föreslagna sysselsättningsbidraget men vill binda vissa villkor lill det. Detta var Sune Johansson nyss inne på. Genom bidraget ges arbetsmarknadsorganen ökat rådrum, och regionalpolitiska åtgärder hinner också bättre övervägas. Del är mycket viktigt i detta sammanhang. Särskilda arbetsgrupper härför har bildats på såväl central som regional nivå.

Socialdemokraterna vill nu strama åt bidragsgivningen, så att inte stora, vinstgivande stålverk, som man säger, får bidrag. Jag skulle gärna vilja fråga Sune Johansson och andra: Var finns de stålverken? Sune Johansson sade här alldeles nyss att det fanns något exempel och att han trodde att del snart skulle bli en sådan situation att man kunde få flera exempel på att stålindustrin var vinstgivande. Det vill jag ta som ett uttryck för all socialdemokraterna ändå har förtröstan inför de åtgärder som den nuvarande regeringen föreslår. Men den reella situationen är väl ändå den alt man i år och nästa år - och kanske under ännu längre tid -inte ser några stora möjligheter till vinstgivande företag i stålbranschen i Sverige.

Socialdemokraternas förslag och påståenden i det här fallet måste nog räknas till deras bekanta skuggboxning med verkligheten - den skapar ju inga jobb. I stället kan jobben på del sättet riskeras. Socialdemokraternas förslag skulle eventuellt kunna omöjliggöra det rådmm för friställning av arbetskraft som bidragskonslruktionen och bidraget syftar till. I varje fall kan man skapa osäkerhet och oklarhet, vilket är negativt för de anställda. Det går direkt ut över dem, och det är ju motsatsen till vad bidraget syftar till. Det är märkligt alt socialdemokraterna kan ha denna inställning.

Socialdemokraterna vill också centralisera besluten till regeringen i stal-

let för att decentralisera dem lill de organ som har direkt ansvar för förelag och anställda - de organen känner ju bäst lill problemen och den aktuella situationen. Facket har i detta sammanhang full insyn i alla förhållanden och stort inflytande i de frågor det rör sig om. Såväl regeringen och arbetsmarknadsmyndigheterna som facket har den insyn som erfordras för att missbruk av bidraget skall kunna förhindras. En centraliserad handläggning blir mera byråkratisk och tungrodd. Handläggningen måste också vila på den lokala kunskapen.

En samlad plan för stålindustrins framtida struktur efterlyses av socialdemokraterna. Det är ju känt - detta framgår också av socialdemokraternas egen skrivning - att den nuvarande regeringen så snart den trädde till fick ta sig an den uppgiften. Del finns anledning att beklaga all den socialdemokratiska regeringen inte gjorde något för all framlägga sådana planer. Problemen var ju inte okända på den liden. Stålverk 80 bröt samman innan den nya regeringen trädde lill. Strax därefter anmälde praktiskt tagel hela stålindustrin sina problem, som vi i dag brottas med. Den omvandling av stålindustrin som måste ske - och som vi ju är eniga om - bör givelvis genomföras planmässigt. Under det år regeringen verkat har detta varit avsikten med bl. a. de snabbutredningar som gjorts. En särskild delegation har inrättats bl. a. för denna uppgift.

När socialdemokraterna anklagar den nuvarande regeringen för dålig planmässighet i den här frågan, så måste den kritiken i första hand träffa dem själva. Så nära i tiden ligger ju del socialdemokratiska regeringsinnehavet. Del är också i det här fallet fråga om skuggboxning för att dölja försummelser och frånvaron av egna planer.

I sammanhanget finns det anledning att peka på centerns upprepade motioner under 1970-talet om en utredning av ett näringspolitiskt handlingsprogram för vårt land. Socialdemokraterna har avslagit dessa motioner år efter år. Om förslaget bifallits, borde vi i dag ha haft en bättre beredskap bl. a. för stålindustrin.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till arbetsmarknadsutskottets hemställan i belänkandet nr 17.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Slålinduslrin, m. m.

SUNE JOHANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jan-Ivan Nilssons anförande var på ett par punkter avsett som ell bemötande av vad jag tidigare sade här och vad vi har anfört från socialdemokratins sida.

Han frågar om del finns några vinstgivande företag inom specialstålinduslrin. Ja, del finns sådana företag, Jan-Ivan Nijsson - ell företag som heter Sandvik AB går fortfarande med vinst. Det är klart att man har vissa förhoppningar när man kommer från ell utsatt län all de åtgärder som nu sätts in åtminstone i någon utsträckning skall leda till en utveckling i rätt riktning. Jag tror alt det inom en inle alltför avlägsen framtid återigen kommer att finnas vinstgivande företag bland de nu drabbade.

När det gäller kraven på att facket skall ha inflytande över fonddele-

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

gationen och lånefrågorna är det ju inte första gången som fackföreningsrörelsen hävdar sina intressen via det socialdemokratiska partiet. Detta är naluriigl eftersom vi har ett intimt samarbete i de här frågorna. Det är klart att vi är oroade både från det socialdemokratiska partiels och från fackföreningsrörelsens sida för att centern skall fullfölja sina intentioner och ställa facket åt sidan på det sätt som man gjort i andra frågor, t. ex. när det gäller att tillsätta representanter i länsstyrelserna, och även när del gäller den fråga som skall behandlas på lördag i samband med småförelagspropositionen: företagarföreningarnas framlida sammansättning. Vi menar att facket bäst känner till de här frågorna och att facket därför skall ha ett avgörande inflytande på dem.

Vad gäller påståendet att den nya regeringen fick ta sig an de här problemen och att vi socialdemokrater inte skulle ha gjort någonting åt dem så vet jag inle om Jan-Ivan Nilsson lyssnade på del jag sade i mitt anförande. Jag tyckte att jag ulföriigt redogjorde för att vi just i valrörelsen talade om de problem som var att vänta inom stålindustrin och att vi med anledning därav föreslog inrättandet av en strukturfond. Vi var alltså väl medvetna om problemen, men det var väl så all man från borgeriigt håll här liksom när det gäller andra problem i samhället försökte att plana ut diskussionen och inte ville lyfta fram problemställningarna. Den här branschen är problemfylld, och vi har stått bakom uppfattningen - och gör det fortfarande - att det måste till samhällsåtgärder för all lösa de branschproblemen.

LARS-OVE HAGBERG (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Jan-Ivan Nilsson säger att det skall gå framåt - problemen skall lösas någon gång. När arbetsmarknadsutskottet godkänner det 75-procentiga bidraget lill slålinduslrin för alt, som del står i propositionen, klara övergångssvårigheter och när man talar om, som det också står i propositionen från Nils Åsling, en väldig sysselsättningsminskning så inställer sig den stora frian: När kommer de nya jobben?

Vad skall vi tro på? Hur länge skall det 75-procentiga bidraget gälla? Del sägs all det skall utgå t. v. Är det skattebetalarna som skall stå för fiolerna och betala bidrag i olika former för all klara sysselsättningen?

Jag har frågat näringsutskotiets representant: Vad kan vi vänta för ersättningsjobb på de aktuella orterna, när man så klart redovisar att del skall bli sysselsätlningsminskningar i och med strukturomvandlingen? Jag får inget svar. Frågan är svår all svara på, säger näringsulskottels representant, det är omöjligt att ge ett svar. Då måste jag väl konstatera att del här samhället bara erbjuder skattepengarna till storfinansen för all den skall kunna behålla arbetarna. Och då kommer man till den andra frågan: Vad skall vi har för stålpolitik? Jan-Ivan Nilsson säger alt del inle går att förstatliga, eftersom Stålverk 80-projektet var värdelöst. Jag kan hålla med om all planen till Stålverk 80 sannerligen inte var bra. Men hur många dåliga planer har inte storfinansen realiserat? Tag det gigantiska exemplet Oxelösund. Det ligger inte alls långt tillbaka i tiden.

Det är ingen gammal stålindustri, men ändå är det verkligen en stålindustri på lerfötter. Den industrin kan tas fram som ett mycket klart exempel på ansvar för sysselsättningen.

Nej, frågan är: Vilken näringspolitik skall vi ha? Vilken inriktning skall den ha och hur skall man styra den? Men Jan-Ivan Nilsson vill inte vara med om att föra en heltäckande politik. Han vill ge stimulanser av olika slag, som Åsling föreslår, till den specialslålindustri som inte är lönsam i dag, som har haft sig själv all lita till och som har försatt sig i den här positionen. Den har tagit ut sina vinster under efterkrigstiden, inte investerat på ell riktigt sätt och befinner sig nu i del här läget. Den industrin skall vi ge ett 75-procentigl bidrag till! Är det de planerna som den borgerliga regeringen har - all det är skattebetalarna som skall slå för fiolerna, där storfinansen har gjort försummelser under efterkrigstiden?

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

JAN-IVAN NILSSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hagberg frågar om det är skattebetalarna som får gå in i det här sammanhanget. Jag vill erinra om att del råder politisk enighet om alt samhället skall träda in för alt rädda sysselsättningen i många olika situationer. De stora insatserna - inle minst i den näringsgren vi här diskuterar - har skattebetalarna och samhället gjort för just de statliga bolagen. Det visar all ell förstatligande inte löser de problem som vi har diskuterat.

Herr Sune Johansson nämnde att det finns ett förelag som glädjande nog inle är i kris. Om t. ex. Sandviken friställer får del företagel inle del av det här stödet. Om inle regeringens förslag genomförs ulan i stället socialdemokraternas förslag, innebär del att de anslällda just i Sandviken skulle vara särskilt utsatta för risken att bli friställda.

Facket har infiytande. Sune Johansson måste la exempel från områden som skall diskuteras senare. Jag finner inte anledning att nu ta upp diskussionen på de områdena. Han kunde inte ge ett enda exempel på att facket inte hade full insyn och ett stort inflytande på lösningen av de frågor som vi här diskuterar. Det tycker jag garanterar att det bidrag som del här är fråga om inte kommer att missbrukas.

Vidare talade Sune Johansson om all socialdemokraterna under valrörelsen hade anfört all del finns risker inom bl. a. stålindustrin och att man skulle skapa en strukturfond för alt lösa de problemen. Socialdemokraterna föreslog först en strukturfond på 700 milj. kr. och har efter hand, under sommaren och hösten, ökat beloppet lill 4 000 milj. kr. Del är belopp som är otillräckliga i sammanhanget. De skall, enligt socialdemokraterna, tas ut genom en höjning av arbetsgivaravgiften -något som försvårar för näringslivet att sälja sina produkter. Det är ett av stålnäringens stora problem i dag. De resurser som socialdemokraterna föreställer sig är behövliga här räcker inte för all klara de problem som vi måste lösa.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Slålinduslrin, m. m.

SUNE JOHANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill börja med att beröra frågan om strukturfonden. Del är rikligt som sägs att vi föreslog en strukturfond, som skulle uppgå till 740 milj. kr. Men i takt med att förelagen undan för undan har redovisat sina problem framstår del klart för alla all de pengarna inte skulle ha räckt till. Andra än jag kommer att svara för de ekonomiska delarna av diskussionen, man jag vill ändå ge Jan-Ivan Nilsson ett litet exempel. När ni framför argument mot att man inte skulle kunna använda arbetsgivaravgiften för att skapa kapital lill den här branschen vill jag som exempel ta Uddeholmsbolagel, som är i behov av 600 milj. kr. i dag. Vad gör det då om man slopar hela arbetsgivaravgiften för Uddeholms del? Om man skulle ta bort de 4 procenten, gör det 24 milj. kr. Alla är vi överens om att det inte räcker lill. Men det finns andra skyddade branscher, som inle jobbar på den internationella marknaden och som inte är lika beroende av arbetsgivaravgiften som kostnad. De kunde vara med och bära kostnaden för utvecklingen av stålindustrin.

Jag har inte, Jan-Ivan Nilsson, sagt all man i Sandviken inle skulle kunna få stöd. Man skall i Sandviken och på alla andra ställen givetvis få stöd om man är i behov därav. Men del skall inle vara den generella gödslingen med statliga pengar till företag och enskilda utan att det finns något egentligt behov därav.

Sedan säger Jan-Ivan Nilsson att jag inte har kunnat ge något enda exempel på att regeringen skulle ha varit negativ mot fackliga synpunkter. Jag angav ju två exempel och jag tyckte att de räckte till. Traditionen talar ju inte heller om att det skulle ha varit något större tillmötesgående från centerns eller något borgerligt partis sida gentemot de fackliga organisationernas möjligheter lill inflytande. Ni föreslåren lånedelegalion, men denna är inte sammansatt och ni kan inte heller tala om hur den skall konstrueras. Detta tycker vi är en uppenbar svaghet i hela detta förslag.

LARS-OVE HAGBERG (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Tydligen är det så all borgerliga politiker inte reflekterar över hur man använder skattemedel och över vad de skall användas till. Det användningssätt som arbetsmarknadsutskottet nu godkänner innebär alt man i stort sett låter det hela ske på storfinansens villkor. Vad vi i stället har presenterat är att man använder pengarna på ell annat aktivt säll och försöker skapa jobb. Det 75-procentiga bidraget i den här formen skapar inle ell enda jobb.

Åslings proposition skapar ju heller inga flera ersättningsjobb eller industrier. Snarare tvärtom! Den minskar ju antalet jobb. Där framställs i klartext vad det kommer att bli. Strukturomvandlingen skall bli sådan att dessa förelag skall gå med vinst, arbetare ställs ål sidan i produktionen och får vara med för att få statligt stöd. Genom skattepengar skall dessa företag sedan gå med vinst, storfinansen skall återigen kunna skaffa sig stora utdelningar i stålindustrin, och skattebetalarna skall vara med att

Nr 50

betala en del av den bördan. Det är en som vi anser helt felaktig bidragspolitik från skattebetalarnas sida. Men tydligen är den helt förenlig

Onsdagen den
med borgeriig politik. 14 december 1977

JAN-IVAN NILSSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Det sysselsättningsslöd vi här diskuterar är ju avsett alt ge rådrum för en mjuk omstrukturering av stålindustrin. Av herr Hagbergs senaste yttrande att döma menar han alt vi skall öka produktionen på områden där vi har mycket små möjligheter alt konkurrera. När det gäller riktlinjer för delegationen angesju dessa klart både i propositionen och i utskottets betänkande. Jag beklagar alt Sune Johansson inte tycks ha läst och tagit fasta på detta.

Det är klart att enbart en sänkning av arbetsgivaravgiften inle kan klara alla problem. Del är en rad sammanhängande åtgärder som måste genomföras för att klara problemen. Åtgärderna har vi diskuterat tidigare. Sune Johansson erkände också att socialdemokraterna först föreslog en strukturfond på 740 miljoner men såg att det inte räckte till. Man ökade så till 4 000 milj. kr. Detta visar tydligt hur oförberedda socialdemokraterna var. Vad hjälper det alt man talar om en sak under valrörelsen om man ingenting har gjort och ingenting har förberett?

Jag tycker att denna diskussion givit till resultat att man än en gång fått belägg för alt trots att socialdemokraterna säger sig ha varit medvetna om problemen har de ändå inte tagit allvariigt på dem och föreslagit några åtgärder. För Sune Johansson ber jag än en gång att få peka på centerns motioner under 1970-talet, vilka avslogs av socialdemokraterna. De gällde en utredning om ell näringspolitiskt program för det svenska näringslivet. Om denna motion bifallits hade vi säkerligen haft en betydligt bättre beredskap i Sverige än vi har i dag.

Stålindustrin, m. m.

ALF WENNERFORS (m):

Herr talman! 1 propositionen 1977/78:25 föreslår regeringen att Uddeholms AB skall beviljas ett lån på 600 milj. kr. Förslaget behandlas i arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 18.

Detta företag bedriver en mängd olika slag av verksamhet i företrädesvis Värmland. Före 1973 var rörelseresultaten under en följd av år någorlunda goda - de låg på belopp upp till 100 milj. kr. Men var de resultaten tillräckliga? En av våra företagsekonomiska experter i massmedia har framhållit att resultaten borde ha varit minst de dubbla för all säkra den långsikliga utvecklingen. Han menade t. o. m. att Uddeholm sedan åtminstone mitten av 1960-talet inte hade moderniserats i tillräckligt hög grad.

Jag har inle tillräckliga kunskaper i ämnet företagsekonomisk analysteknik för att utan vidare kunna instämma i detta. Jag bara konstaterar att kritiken har framförts. Det har också ifrågasatts om inle den investeringsverksamhet som igångsattes i och med vinslåret 1974 borde ha skett tidigare. Men det är lätt, herr talman, att vara eflerklok. De dåliga

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

vinståren före 1974 minskade lusten aU investera, och dessutom ökade investeringskostnaderna genom den pågående och snabba inflationen.

Nå, hur reagerar man då i ett förelag när efterfrågan plötsligt börjar stiga så snabbt som under 1974 och när man sedan blir varse att vinsten blir så stor som 400 milj. kr. när den tidigare har varit mycket lägre? Ett sätt att besvara den frågan kan representeras av följande citat ur en ekonomisk kommentar i Svenska Dagbladet från den 18 september i år:

"Uddeholms och andra basvarutillverkares kunder köpte på sig stora lager i förväntan om fortsatta prisstegringar. Normalt skulle detta ha medfört minskade lager i basvaruledel. Men Uddeholm tycks ha saknat de rätta styrmedlen och följden blev att koncernens lagervolym ökade kraftigt under 1974. Man förbisåg risken att efterfrågan skulle komma att vika snabbi när kunderna i stället för att öka sina lager ville avveckla dem."

Var och en inser att på detta sätt bands många miljoner i lager. Olyckligt var det även all lagerökningen skedde så tidigt all Uddeholm inle kunde dra nytta av det statliga lagerstödet.

När det omfattande investeringsprogrammet påbörjades skedde detta med alltför stora resurser bundna i lagret. Och den snabba inflationen innebar som sagt att den miljard som var tänkt att räcka för investeringarna måste ökas med upp till 50-60 % ulan alt bolaget fick mer för pengarna. Dessa svårigheter var väl överkomliga, ty 1974 års stora vinst gjorde ju all man beräknade alt den vinslen skulle följas av fler rejäla vinslresullat. Men så kom kallduschen i och med 1976 års stora förlust på 158 milj. kr. Och för innevarande år räknar man med en förlust på upp till 500-600 milj. kr.

Den som vet vad Uddeholm betyder för sysselsättningen i Värmland kan lätt sälla sig in i svårigheterna. Vi förstår också att den som är bosatt i Hagfors, Storfors, Skoghall eller någon annan av de många orter i Värmland som är beroende av Uddeholmsbolaget är orolig för morgondagen. Vi förstår att den unga familj som nyligen satsat på ett egnahem i exempelvis Storfors och samtidigt hotas av permitlering står undrande inför vad som sker. Den unga familjen har sannerligen inte stora möjligheter all påverka den egna utvecklingen. Att bryta upp från det egna hemmet, som man satsat allt på, att plötsligt ändra tillvaron för barnen eller att lämna sina vänner och sin hembygd är sannerligen inle så lätt.

Från januari 1976 till augusti 1977 har antalet anställda i Uddeholm minskal från ca 12 000 till ca 11 000. Minskningen har visseriigen kunnat ske utan att några avskedanden har behövt tillgripas, men siffrorna berättar om den kalla och bistra utveckling som kan bli verklighet om inle något radikalt sker. Här måste samhället gripa in, och här måste skapas förutsättningar för den framtida tryggheten för dem som är anslällda i förelaget.

Arbetsmarknadsutskottet är enigt om all tillstyrka regeringens förslag

att bevilja Uddeholm ett lån på 600 miljoner. Utskottet ansluter sig också till de villkor som angivits i propositionen - där finns dock inte samma enighet - och som bl. a. innebär att staten skall få direkt insyn i bolagets verksamhet genom representation i bolagets styrelse.

Socialdemokraterna i utskottet har reserverat sig i ett avseende. Man anser nämligen att en del av lånet skall placeras i konvertibla skuldebrev. Utskottsmajoritelen avvisar detta. Såvitt jag förslår är oppositionens plötsliga intresse för konvertibla skuldebrev ett nytt exempel på socialisering, eller skall vi kanske hellre kalla det för smygsocialism. Jag har i varje fall inte någon som helst tilltro lill all trygghet för de anställda i Uddeholm kan åstadkommas genom socialism.

Herr talman! Utöver att jag vill framhålla att jag hyser tillförsikt för de många uddeholmarnas framtid och all jag formellt yrkar bifall till arbetsmarknadsutskottets hemställan i betänkandet nr 18 vill jag uppehålla mig vid något som är tämligen nytt i den här debatten. Jag tänker då på det socialdemokratiska lagförslag om begränsning av vinstutdelning som riksdagens majoritet röstade ner i förra veckan och på de funderingar i samma riktning som redovisas i den socialdemokratiska partimotionen 192 om åtgärder för all underlätta strukturomvandlingen inom stålindustrin. I den långa ekonomiska debatten i förra veckan kom dock detta förslag och dessa nya tankar helt bort. Jag tror att endast en talare berörde frågan, nämligen Knut Wachimeister. Men det socialdemokratiska förslaget bör nog inte få passera så obemärkt, utan dess konsekvenser bör uppmärksammas.

Låt mig först få peka på vad socialdemokraterna framför i sin motion 192. Man diskuterar där principen all ge bidrag till stora och vinstgivande företag, och den frågan har redan varit föremål för debatt här i dag. Frågan gäller: Skall bidrag ges till företag som själva skall bära sill sociala ansvar för sysselsättning och produktion? Socialdemokraterna menar all vid bedömningen av ell företags ekonomiska situation borde stort avseende fästasvid företagets utdelningspolilik. Pås. 13 i motionen hänvisar motionärerna lill att lånet på 600 miljoner till Uddeholm skall vara villkorligt på så sätt att ränta och amortering inte betalas förrän bolaget beslutar om utdelning till aktieägarna.

Jag undrar om inle debatten om utdelningarna håller på att komma på sned. I viss mån kan jag ge dem rätt som påstår au regeringen har uppmuntrat den en smula. Jag tänker på en punkt i stabiliseringspakeiet från i höstas som innehöll en rekommendation till företagen att avhålla sig från utdelningshöjningar. Det var nog många i näringslivet runt om i landet som smålog en smula. De dåliga resultaten i flertalet svenska företag och den utveckling man kunde ana redan i höstas gav inte då och ger inle heller i dag anledning till några förhoppningar om utdelningshöjningar.

Jag är klar över att del ligger nära lill hands för den enskilde löntagaren som drabbas av permitlering att komma med kommentaren, alt när nu jag har drabbats så borde också aktieägaren drabbas, dvs. sank utdel-

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

ningen eller slopa den helt. Inom den fackliga organisation som jag är verksam i har detta diskuterats. Det finns de i det företag jag arbetar i som menat att de anställdas represenlanler i vår bolagsstyrelse borde kräva en minskad utdelning - eftersom arbetskraften måste minskas på grund av de ökande lönsamhetssvårigheterna så borde också utdelningen minska eller slopas.

I debatten påslås, som alla ledamöter i kammaren känner till, att utdelningarna utgör en jättekostnad för företaget. Del finns t. o. m. de som okunnigt påslår alt företaget ger mera till aktieägarna än lill de anställda. Sanningen är ju att företagels utdelningar i genomsnitt omfattar 1 % av lönekostnaderna i företagel. Så är det också i det företag där jag arbetar, de ligger någon tiondel över 1 96. Detta bör också framhållas i debatten. Vi löntagare skall också vara medvetna om alt aktieägarna är nödvändiga för företagels fortbestånd.

Vad händer om utdelningarna uteblir del ena året efter det andra? Ja, aktiespararen börjar naturligtvis se sig om efter ett klokare sätt att spara. Han säljer aktierna och placerar pengarna i bank. Även om banksparandet har sina nackdelar får han åtminstone så pass stor ränta att den motsvarar penningvärdeförsämringen. Hur skulle det gå om allt flera aktieägare placerar sina pengar i obligationer eller banker, köper smycken, frimärken eller tavlor? - Köper man vackra tavlor har man i alla fall någon glädje av dem, kan man höra folk säga.

Är delta tal om utdelningarna och deras betydelse ett nytt sätt att skapa klyftor mellan ägarna och de anställda i ett företag?

Ja, herr talman, vad utdelningspoliliken betyder för näringslivet, för konkurrenskraften och för möjligheterna alt skapa trygga jobb och ökade inkomster på sikt bör naturligtvis utvecklas ytterligare. Jag skall inle göra del i den här debatten. Det finns verkligen skäl att återkomma så vi blir helt på det klara med vad det kommer all innebära på sikt. Vi politiker får inle medverka till all debatten om ett livskraftigt svenskt näringsliv kommer på sned.

I delta anförande instämde Filip Fridolfsson (m).

Industriministern NILS ÅSLING, som meddelat att han i samband med behandlingen av arbetsmarknadsutskottets belänkande nr 18 ämnade besvara Nils Berndtsons (vpk) der\ 13 oktober anmälda interpellation, 1977/78:43, om åtgärder för att trygga sysselsättningen i Värmland, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! När vi i dag diskuterar näringspolitiken kan det noteras att den långvariga internationella lågkonjunkturens verkningar i hög grad har satt sin prägel på det klimat i vilket näringspolitiken arbetar. Del är inte bara lågkonjunkturen, vilket man bör komma ihåg i den här debatten, som har skapat de aktuella svårigheterna, ulan samtidigt har en lång rad strukturproblem anmält sin närvaro i bransch efter bransch.

Under alltför lång tid har vi här i landet försummat förberedelser för

de strukturella förändringar som nu är ofrånkomliga i svenskt näringsliv. Inför de påfrestningar som lågkonjunkturen skapat har denna brist på näringspolitisk planering och beredskap framstått i en avslöjande dager.

Man kan fråga sig, inle minst mot bakgrund av dagens debatt, om del är den starka bindningen till de socialistiska dogmerna som har verkat så handlingsförlamande i detta avseende på dem som hade det näringspolitiska ansvaret under 1970-lalels första år.

Högkonjunkturen 1974-1975 initierade en diskussion om s. k. övervinster, om maklen över företagen, dvs. om de Meidnerska lönlagar-fonderna. Företagsstrukturen, marknadsföring och teknisk utveckling glömdes på ett beklagligt sätt bort i den debatten. Den nuvarande regeringens arbete har därför till stor del fått inriktas på problem som har sina rötter fiera år tillbaka i liden och som förstärks av att grundläggande strukiursvårigheter för flera branscher uppträder samtidigt med en djup och besvärlig lågkonjunktur.

Det grundläggande för oss har varit och är alt slå vakt om sysselsättningen med olika åtgärder från samhällets sida. Målsättningen är att hjälpa företagen över lågkonjunkturen och medverka i de nödvändiga strukturförändringarna och samtidigt göra så att jobben så långt det är möjligt finns kvar i företagen för alt dessa skall ha ell bra utgångsläge när konjunkturen vänder och marknaden förbättras.

Det finns de som tror all allt kommer att lösa sig bara del blir en ordentlig konjunkturuppgång, förhoppningsvis under nästa år. Så är det förvisso inte. En uppgång gör det lättare för oss men löser inte problemen. Det är därför som det är så viktigt att nu få till stånd nödvändiga strukturförändringar, så att vi står väl rustade när marknaderna blir normala igen.

Samtidigt måste vi slå vakt om de förelag som har förutsättningar alt vara lönsamma på sikt. Vi har inle råd all göra oss av med ett enda livskraftigt företag. Det är på dessa punkter som regeringens näringspolitik nu inriktas. Samhället skall med all kraft och målmedvetenhet medverka i de nödvändiga strukturförändringarna.

Staten skall också se till att det inle är fel företag som försvinner. Alltså måste vi bevara dem som vi i dag bedömer som långsiktigt livskraftiga.

Regeringens åtgärder inom krisdrabbade branscher syftar till att begränsa konsekvenserna av den här processen för de anställda, berörda kommuner och förelag. Det är nödvändigt för staten att gå in för att göra omställningen lättare och underlätta för strukturförändringar att ske i en acceptabel takt.

Från industridepartementets sida noterar vi att företag, fackliga organisationer och kommuner direkt kräver statsingripanden. Det vore inle heller förenligt med de politiska värderingar som omfattas av majoriteten av medborgare i detta land att staten förblev overksam i detta skede. Man kan inle stillatigande åse hur företag hotar all dö ut. Det skapar genomgående stora problem för de enskilda människorna och de bygder

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

som hotar att dö ut med förelagen.

Kritikerna bör ha i minnet att åtgärderna i krisbranscherna syftar lill att nå lönsamhet på sikt. Det är inte fråga om att i evig lid, vilket man kan få intryck av när man hör vissa kritiker, hålla dödsdömda företag underarmarna. I själva verket harvara branschprogram utformats mycket strikt och medvetet som temporära insatser för att företagen under företagsekonomiskt ansvar så snart som möjligt skall uppnå lönsamhet.

Är långsiktig lönsamhet omöjlig att uppnå, bör samhällets insatser dock inriktas på att göra avvecklingen på ett sätt som orsakar minsta möjliga skada för enskilda människor. Det är ju ändå så att samhällets ansvar för medborgarna i vårt land är praktiskt taget hundraprocentigt, och det finns inget större slöseri i ett samhälle än en påtvingad arbetslöshet. Arbelsmarknadspolitiska och regionalpolitiska åtgärder liksom rent sociala insatser skulle bli följden om inte staten tog sitt ansvar och gick in och stöttade företag och så långt möjligt försökte mildra de struk-luromslällningar som är nödvändiga och som kommer att vara tillräckligt påfrestande ändå för alla inblandade parter. Det är mot denna bakgrund vi måste se de åtgärder som regeringen vidtar för att medverka till en ändamålsenlig struktur i ell antal industribranscher.

Jag vill gärna ha detta sagt som bakgrund, också till de internationella bedömare som i dag med omsorg följer vår industripolitiska strategi. Vi har ambitionen att upprätthålla sysselsättningen, vi har ambitionen all också medverka till långtgående strukturella förändringar, och vi har gjort delta i former som inle strider mot internationella förpliktelser och ingångna avtal.

I dag har då riksdagen att ta ställning till förslag för två branscher som varit i fokus för intresset: specialstålindustrin och stålgjuterierna. De befinner sig i ett utsatt läge, och strukturförändringar är nödvändiga. Om delta råder en bred enighet, och det återspeglas med all önskvärd tydlighet i utskottsbehandlingen av regeringens förslag.

Det föreslagna stödet syftar lill alt underlätta en strukturell omvandling av branscherna. Prövningen av de enskilda strukturförändringarna skall i första hand även fortsättningsvis ske inom de berörda företagen men i samråd mellan företaget, de anställdas representanter och skilda samhällsorgan. Avsikten är att en mera övergripande bedömning - om man så vill, med hänsyn lill allmänt språkbruk, en mera övergripande planering - sedan skall göras i den föreslagna slrukturdelegationen. Genom denna övergripande prövning kan man undvika mindre lämpliga dellösningar, som skulle påverka vår konkurrenskraft i negativ riktning. I delegationen föreslår vi alt det skall ingå representanter för branscher och för de berörda fackförbunden.

En annan uppgift för delegationen är alt åstadkomma, att främja och alt ta initiativ till angelägna strukturförändringar. Avsikten är ju att stärka konkurrenskraften och därmed långsiktigt också sysselsättningen. Detta hindrar självfallet inte alt resultatet på kort sikt är nedläggning av vissa enheter och en minskad sysselsättning inom branscherna. Det är del

pris man får betala för all uppnå en konkurrensduglighet i det längre perspektivet. Sysselsätlningsminskningar kommer alltså att bli nödvändiga vid vissa enskilda verk, och för alt ge ökat rådrum har regeringen föreslagit ett förlängt och något modifierat 75-procentigl stöd för orter som är ensidigt beroende av en stålindustri. Det stödet har redan börjat få en effekt. I Hälleforsnäs har t. ex. varslen för 125 personer skjutits fram i liden ett och ett halvt år, vilket gett del nödvändiga rådrummet för anpassning av den lokala arbetsmarknaden.

De berörda länsstyrelserna ges nu ytterligare resurser för att utarbeta förslag lill konkreta sysselsättningsfrämjande åtgärder på stålörterna. Inom regeringskansliet har vi tillsatt en särskild arbetsgrupp för att dels utarbeta egna ålgärdsförslag, dels tillse att länsstyrelsernas förslag ges snabbaste möjliga behandling. Arbetet bedrivs med andra ord nu med stor intensitet på såväl länsnivå som central nivå.

Men del finns anledning att i det här sammanhanget betona att ål-gärderna i branscher med svårigheter inle får bli bara defensiva. Tyvärr finns det risk för del på grund av den bristande uppmärksamhet inför strukturproblemen som den tidigare regeringen visade och som försall landet i den nuvarande svåra situationen.

Teknisk forskning och utveckling bör vara ett naluriigl sätt att möta svårigheter i krisbranscher och problemföretag. Ofta har dess värre sådana branscher och företag inte råd alt satsa på ny teknik och produktutveckling. Man har fullt sjå med alt överleva, och då drar man gärna in på utgifter som inte har ett kortsiktigt berättigande, som man ser del. Det kan också vara så, att man under lång lid har underiåtit att följa med i den tekniska utvecklingen och levt på sina gamla lagrar, så att just det förhållandel bidrar till att man befinner sig i en akut kris. I vilket fall som helst är det en uppgift för samhället att ge stöd lill forskning och utveckling och stimulera ny teknik och nya produkter.

I det längre tidsperspektivet kan även för specialstålverken nya malm-baserade processer bli aktuella och intressanta. Det är här frågan om ett prototypslålverk kommer in i bilden. Styrelsen för teknisk utveckling tar upp ett projekt avseende råjärnsframställning i nya processer i sina pelita för budgetåret 1978/79. Inom STU sker redan nu en utvärdering av olika smäliredukiionsprocesser, och det är ett arbete som jag uppfattar som mycket intressant och lovande inför framliden med tanke på den svenska stålindustrins fortsatta utveckling.

Får jag så, herr talman, något kommentera oppositionens alternativa handlingslinjer, sådana de framträder i debatten i dag och i reservationerna till utskottsbelänkandel. Jag vill i det sammanhanget säga att del är ganska oskyldiga reservationer, som inte förmår dölja den enighet näringsutskottel i realiteten har kring regeringsförslaget. Det är klart att jag vid del här tillfället gärna noterar det med tacksamhet.

Jag tror all kammarens ledamöter vid del här laget vant sig vid att den socialdemokratiska delen av oppositionen hänvisar lill sin universalmedicin inom näringspolitiken, dvs. strukturfonden. Det är inte längre

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

något nytt inslag i debatten, och jag trodde väl all när man nu har haft de här tankarna ett år skulle de ha mognat och fått mera substans och relevans förde aktuella förhållandena. Men jag måste till min besvikelse konstatera att det är i stort sett samma luftiga tankekonstruktioner som vi tidigare har mött som man nu på nytt framför.

När man analyserar de här tankarna på en strukturfond kan man för del första notera att avsikten är att strukturfonden skall tillhandahålla vissa kapitalresurser. För alt få sin nödvändiga kreditkapacitel skall den inle bara dra nytta av den allmänna arbetsgivaravgiften utan också gå ut i internationell upplåning parallellt med riksbank och med enskilda låntagare.

För det andra skall man aktivt medverka i strukturförändringar inom näringslivet.

För det tredje skall man tillhandahålla riskvilligt kapital för investeringar i näringslivet som inte kunnat finansieras på annat sätt.

För det Oärde skall man finansiera insatser inom forskning och utveckling, om jag skall tro reservation 5.

Men det här är ju ingenting nytt. Det rör sig om centrala uppgifter för samhällets näringspolitik, sådana vi utvecklar dem i propositionen och i vårt vardagliga handlande i regeringens kansli. Och det blir inte bättre av att man skapar nya institutioner för självklara insatser inom näringspolitiken.

Den fond som socialdemokratin skisserar skulle snarare skapa nya gränsdragningsproblem och öka stelheten, och den skulle minst av allt medverka lill den samordnade aktiva näringspolitik som oppositionen så gärna talar om.

Näringspolitiken klaras inte med särskilda fonder och allehanda illusionsnummer utan genom en handfast och konkret integration i samhällets allmänna utveckling. Det är först när näringspolitiken på det sättet integreras i vårt allmänna politiska handlande som den kan få maximal effekt.

Som jag ser del har oppositionen också råkat ut för en ideologisk blockering i sill länkande i samband med behandlingen av det här ärendet. Det har i det sammanhanget varit ganska intressant att notera diskussionen mellan Ingvar Svanberg och Lars-Ove Hagberg.

Oppositionen vill ha ett program för specialstålindustrin. Del låter alltid vackert med ett program, men jag har förgäves i dokumentationen av oppositionens linje letat efter vad ett dylikt program skulle innehålla. Om ell sådant program som man kräver skulle ligga till grund för strukturdelegationens arbete måste det vara ganska konkret. Min fråga blir då: Är oppositionen beredd att föreskriva i detalj genom beslut i Sveriges riksdag produktbyten, samverkansformer - ja, investeringar i enskilda driftsplatser? Delta skulle - förutom alt vara mycket orationellt - egentligen också vara ett misstroendevotum mot de anställdas organisationer och deras delaktighet i denna slruklurralionaliseringsprocess.

Som kommentar till debatten mellan herrar Svanberg och Hagberg

vill jag säga: Egentligen har ju herr Hagberg rätt - skall man ge sig in på den här modellen krävs det en annan samhällssyn, en socialisering eller utveckling mot statskapitalism. Och en sådan utveckling skall vi väl ändå be Gud bevara oss från, eftersom exemplen är mycket avskräckande och eftersom vi då skulle mista den flexibilitet i vårt näringsliv som är vår styrka och chans när det gäller att bemästra situationen.

Sammanfattningsvis skulle jag kunna säga att oppositionen i stort sett är överens med oss om tagen. Att man sedan velat demonstrera försök till särlinjer är mer ett uttryck för oppositionens vanliga sätt att arbeta. Men nu är vi i en tid och i en situation då det inte räcker med ord i näringspolitiken - nu är del verkligen angeläget all gå in i handling med konkreta åtgärder.

Jag övergår sedan lill alt besvara en interpellation av Nils Berndtson om åtgärder för att trygga sysselsättningen i Värmland.

Nils Berndtson har frågat mig om det statliga lånet lill Uddeholms AB är förbundet med några villkor i fråga om sysselsättningen och om regeringen förbereder några åtgärder i syfte alt trygga sysselsättningen i Värmland.

Sedan interpellationen framställdes har regeringen lagt fram proposition om tilläggsbudget I lill statsbudgeten för budgetåret 1977/78 (prop. 1977/78:25). De huvudsakliga villkoren för det föreslagna lånet till Uddeholms AB framgår av denna proposition. Syftet med lånet är att skapa förutsättningar för bolaget all genomföra nödvändiga strukturförändringar i verksamheten i sådan takt att de enskilda människornas trygghet värnas. Något särskilt villkor i fråga om sysselsättningen avses inte bli knutet till lånet. Om riksdagen beviljar lånet räknar jag dock med att Uddeholms AB inle utan företagsekonomiskt tvingande skäl varslar personal om uppsägning innan de strukturfrågor som berör de olika verksamhetsorterna kan överblickas.

När del gäller andra åtgärder för att trygga sysselsättningen i Värmland vill jag hänvisa till regeringens förslag i småförelagspropositionen (prop. 1977/78:40 bil. l)om ett regionalt investmentbolag för Värmland/Bergs-lagenregionen. Jag vill också peka på att länsstyrelsen i Värmlands län har tagit initiativ till en särskild delegation med bred förankring för att förstärka och samordna insatserna på sysselsättningsområdet. Regeringen kommer att ställa medel till förfogande för att finansiera delegationens verksamhet. Slutligen vill jag framhålla att statligt regionalpolitiskt stöd kan lämnas i samtliga kommuner inom länet och sålunda bidra till all sysselsättningsskapande projekt kommer till stånd.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

Om åtgärder JÖr att trygga sysselsättningen i Värmland

INGVAR SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Del finns många saker i det industriministern sade som vore värda ett ingående bemötande. Men jag skall bara la upp några punkter.

Jag anser att jag i stort sett kan gå förbi industriministerns något över-maga påslående om alt det var den gamla regeringen som åstadkom

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

Om åtgärder för alt trygga sysselsättningen i Värmland

alla svårigheter som den nya hade att brottas med - den gamla regeringen hade varit förlamad av socialistiska dogmer. Del finns företrädare för den gamla regeringen som bör kunna svara för hur handlingsförlamad den varit. Men den har i alla fall skapat myckel av den organisation som herr Åsling använder i dag. Och handlingsföriamningen kan ju inte ha varit total. Mycket av det herr Åsling nu sysslar med var förberett redan innan.

Men det finns en skillnad mellan de olika regeringarna, herr Åsling, och den är mycket framträdande. Den förra regeringen ville planera för hur det skulle se ut även på sikt, medan den nya regeringens näringspolitik tydligen i myckel stor utsträckning består i alt regeringen ställer pengar lill förfogande för vad den kallar näringslivet och säger: Var hyggliga och gör någonting bra - vi skall inte lägga oss i hur det kommer att se ut, och vi kommer inte att ge er några riktlinjer.

Industriministern har ett lustigt sätt att debattera. Han varvar i och för sig kloka förslag med ganska hårresande ting, och så tror han alt man skall glömma bort det okloka och ta bara del vettiga.

Industriministern menar att vi alla är ense i fråga om strukturomvandlingen. Ja, vem kan i och för sig vara emot den? Del ligger ju i tiden att en strukturomvandling måste ske, men man måste ju kunna styra den.

En övergripande prövning menar industriministern skall ske i den här delegationen med människor från facket och förelagen - den skall inle regeringen stå för. Jag börjar undra om inte Fritz Börjesson hade rätt i sitt senaste anförande, när han sade ungefär så här: Det här med strukturomvandlingar är väldigt besvärligt att syssla med och ganska obehagligt, så det kan väl andra få syssla med. - Det är precis vad jag sade: Regeringen finner del obehagligt och svårt, och därför skjuter den över det hela på några privata, som rimligtvis inte borde ha det ansvaret.

Om vi skall ha ell sirukturprogram, säger industriministern sedan, måste vi förena oss med Lars-Ove Hagberg, eftersom detta förutsätter ett helt nytt samhällssystem. Snälla industriministern, det finns andra färger än svart och vitt. Det finns en förnuftig ekonomisk politik som gör all samhället kan inverka på del här.

Till sist vill jag instämma när industriministern sade att del nu inle krävs ord utan handling. Del borde regeringen tänka på i dag. Nu krävs del inte ord och meningar som i och för sig var myckel välformulerade, utan det krävs handling. Följ reservanterna på flera punkter!

LARS-OVE HAGBERG (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att industriministern i sin analys hamnar rätt på ett par väsentliga punkter. Specialstålinduslrin lider av lågkonjunktur. Vi är inne i en strukturkris. Strukturproblemen har inle tacklats av storfinansen. I stort sett är vi överens om dessa konstateranden.

Men de som har försummat problemen skall nu ta hand om och förändra detta - det är den kullerbytta som industriministern gör. Slruk-

turproblemen skall rättas till med stimulanser från skattebetalarna och del skall leda till, såsom industriministern säger, lönsamhet på sikt. Del pris vi får betala är mindre jobb.

Hela tiden får vi återkomma lill frågan: Vilka andra jobb får de människor som föriorar sitt arbete? Näringsutskottets talesman, som jag tidigare frågat om detta, kan inle ge något svar.

Industriministern utnämner sig till domare mellan mig och Svanberg, men jag anser att han inte är rätt person. Anledningen till att jag vill ha en debatt med herr Svanberg är alt jag tycker att socialdemokraterna hamnar alltför nära Åsling i den här frågan. Det borde egentligen här råda enighet mellan Svanberg och mig.

Jag ställer en rad frågor som är centrala i den här debatten. Kan industriministern svara på vad som kommer all hända när man genomför detta förslag? Hur många jobb kommer ungefär att försvinna? Hur kommer bruksorterna sedan att se ut? På vilket sätt kan de räddas? Finns det några ersättningsjobb? Vilka konkreta åtgärder finns det utöver de vanliga, eftersom de tidigare insatserna inte har räckt lill?

När Åsling sedan hänvisar till den internationella utvecklingen tycker jag bestämt att han skall la lärdom av den. Expansionen inom den internationella kapitalismen är inte sådan att kapitalismen i sig själv sväljer en strukturförändring inom stålindustrin, så att det sedan hux flux växer upp nya förelag som från kapitalistisk synpunkt är lönsamma. Då återstår del all se på de samhällsekonomiska bedömningarna - och den som är bäst lämpad att klara detta är staten.

Min fråga lill industriministern är alltså: Vilka jobb skall de människor få som nu aviseras om att bli ulan?

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

Om åtgärder JÖr att trygga sysselsättningen i Värmland

ALF WENNERFORS (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte kommentera det som industriministern berörde. Jag kände stor tillfredsställelse med hans inlägg. Jag skall i stället peka på det som industriministern inle berörde. Jag tänker på den uppkomna frågan om utdelningspoliliken. Jag hade naturiiglvis hoppats all indu.siriminislern skulle kommentera detta.

I villkoren för lånet till Uddeholm ingår att inga pengar får utdelas lill aktieägarna förrän företaget börjar betala räntor och amorteringar. Det låter i och för sig bra, t. o. m. bestickande bra. Men antag att det dröjer tre år innan så blir fallet, eller att det dröjer fem eller tio år innan företaget kommer i en sådan situation att man kan börja betala räntor och amorteringar. Man kan teoretiskt föreställa sig delta. Man kan även fråga sig vad andra som har ännu närmare kontakt med Uddeholms-företagel anser om delta. Vad kommer att hända om aktieägarna börjar sälja sina Uddeholmsaktier, som visserligen skulle få ett mycket lågt börsvärde? Delta har intresse inte bara för Uddeholm utan för hela det svenska näringslivet.

Man kan tillspetsa frågan -jag gjorde delta i mitt tidigare inlägg. Vad händer om man börjar köpa tavlor i stället? Skall vi uppmuntra folk

4 Riksdagens protokoll 1977/78:50-51

Nr 50 att köpa värdefulla tavlor med t. ex. vackra motiv från Ekshärad? Eller

Onsdaeen den '" ' "PPmuntra folk alt behålla sina aktier, eller kanske t. o. m. köpa

14 december 1977 ytteriigare aktier i ett sådant förelag som Uddeholm?

Stålindustrin, m. m.

Om åtgärder för att trygga sysselsättningen i Värmland

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Herr Svanberg säger att mycket av del regeringen nu gör är grundat på tidigare förberedelser. Jag skall gärna erkänna att vi övertog ett väl fungerande regeringskansli med utmärkt personal och ambitiösa medarbetare. Man kan också notera, en dag när man vill vara vänlig som t. ex. i dag, alt skillnaderna mellan den socialdemokratiska näringspolitiken sådan den framstår i reservationerna till näringsulskottels betänkande och den politik som regeringen för inte är så förskräckligt stora. Socialdemokratin har vissa ideologiska blockeringar men ansluter sig i stort sett lill den socialt anpassade marknadsekonomi vi företräder. Detta vill jag gärna notera och rikta ell erkännande lill herr Svanberg och andra företrädare för oppositionen som är närvarande här i kammaren.

Felet var att socialdemokraterna inte förutsatte, drömde om eller över huvud taget föreställde sig att detta gamla land skulle kunna råka in i ett konjunkturläge som det nu rådande. Landet var inle förberett för denna situation. Tvärtom hade ett antal svåra problem i den ekonomiska politiken under 1970-talet dämts upp, vilka tillsammans med de strukturella svårigheter vi nu drabbats av slår förödande hårt på hela den svenska samhällsekonomin. Detta kan man med fog anklaga den gamla regeringen för.

Jag vill sedan notera att Ingvar Svanberg inte tar upp min polemik mot strukturfonden. Jag förslår det. Strukturfonden är en luftig konstruktion utan förankring i verkligheten. Jag tycker att det är lika bra att oppositionen erkänner detta.

Strukturfonden är inget instrument i en offensiv näringspolitik som måste vara integrerad i hela samhällets politik i alla dess sektorer. Skulle man ta den beskrivning av strukturfonden som oppositionen gör i motionen och reservationerna, är det ingenting annat som föreslås än en investeringsbank nummer två. Invesleringsbanken är ju lill för att ställa kapitalresurser till förfogande genom utländsk upplåning, att gå in i strukturprojekt och andra projekt som andra banker inte finansierar och alt finansiera forsknings- och utvecklingsprojekt. Vi är beredda all successivt stärka Investeringsbanken som ett myckel värdefullt operativt instrument i näringspolitiken i dag. Varför skall vi bygga upp en bank nummer två? Del finns ingen anledning. Jag kan ju erinra om att mitt parti och herr Svanbergs parti var överens om upprättandet av Invesleringsbanken när den för tio år sedan bildades.

Vi tycker inte att del är obehagligt med strukturförändringar så att det är av den anledningen som vi lägger ut ansvaret för strukturförändringarna lill en särskild delegation där regeringen kommer att vara företrädd av statssekreteraren i industridepartementet som ordförande och som den som direkt sköter kontakterna med industridepartementets

och strukturdelegationens arbete. Men det gäller alt finna operativa former i näringspolitiken för all nå maximal effekt. Genom alt lägga ansvaret för detaljutformningen av de strukluranpassningsåtgärder, som nu måste komma, till ett separat organ i nära anslutning till Investeringsbanken tror vi att de bästa förutsättningar skapats att nå en maximal effekt av åtgärderna.

Herr Hagberg diskuterar utifrån ett helt teoretiskt perspektiv. Herr Hagberg diskuterar om ett land oberoende av världsmarknaden, ett land som flyter omkring fritt som en lycklig ö i världsrymden. Så är det inte. Vi måste sälja vår produktion. Svensk ekonomi är i hög grad integrerad i världsekonomin. Om vi inte kan sälja våra produkter måste vi vidta åtgärder för all öka vår konkurrenskraft genom en effektiv stabiliseringspolitik men också genom strukturanpassningsåtgärder. Vad vi kan göra är alt se till att dessa åtgärder kommer att vidtas under så pass lång tid all vi har en reell chans all styra in produktionen på andra områden, alt skaffa ersättningsindustrier, att utveckla tänkandet i de befintliga industrierna mot nya produkter etc. Det är det som är den modell vi arbetar efter. Jag har goda förhoppningar om att vi skall lyckas med att på det här sättet också trygga sysselsättningen för dessa orter.

Till Alf Wennerfors vill jag säga att det är rimligt, om samhället går in i ett företag som Uddeholm med ett mjukt lån, att aktieägarna gör en motprestation och avslår från utdelning under den tid som den här krediten har sin alldeles speciella karaktär. Om man vill koppla detta till en filosofisk utläggning om aktiemarknadens utveckling, är det att dra konsekvenserna litet för långt. Jag skulle vilja säga att människor som investerar på aktiemarknaden måste i detta läge, fristående från utdelningspoliliken, ändå försöka bilda sig en uppfattning om enskilda företags, ja hela det svenska näringslivets, framtidsutsikter i ett längre perspektiv. Då är inle perspektiven mörka. Tvärtom. Svenskt näringsliv har betydande och lovande utvecklingsmöjligheter sett i ett längre perspektiv, och del bör i så fall med tanke på hur aktiekurserna ser ut i dag vara en avgörande stimulans för människor och institutioner som söker placering av kapital på den marknaden.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

Om åtgärder för att trygga sysselsättningen i Värmland

INGVAR SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig gärna salutera herr industriministern och önska honom all lycka och välgång med sin vänliga dag. Jag har gjort delta privat och jag vill gärna önska honom lycka till på 50-årsdagen även här. Men jag vill inte tillåta all han använder födelsedagsrusei - jag höll på alt säga lyckokänslan, men 50-årsdagen inger väl knappast en sådan, det är bara det all man kommer upp i mogen ålder - lill att framställa saker och ting på felaktigt sätt. I det här rosenskimrei förvanskar faktiskt industriministern verkligheten. Han framställer sin egen politik som oerhört mycket vackrare än den är.

Han säger: Skillnaden mellan socialdemokratin och den nuvarande regeringen är inte så stor. Det är bara så all vi för formens skull bråkar

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

Om åtgärder för all trygga sysselsättningen i Värmland

litet grann. Vi ansluter oss i stort.

Tidningen Metallarbetaren skrev för några månader sedan: Åsling blir nog socialdemokrat bara han hinner lära sig. Han håller på att lära sig dessa problem och kommer att inse att den förra regeringens politik är den enda rimliga. Jag vill gratulera industriministern till att han nog kommer dit. Jag tror all han är på väg, men jag tvivlar litet på all han når riktigt fram. Vad han i dag förespråkar är nämligen inte en riktig näringspolitik. Han förespråkar ell slags direktörssocialism, så vi är ganska långt från varandra i det sammanhanget. Han skall överlåta hela planeringen av detta näringsliv till ell antal människor i en delegation.

Men sedan säger han något väldigt lustigt om den gamla regeringen. Felet med den var inle att den inle hade ett bra kansli, osv. Nej, felet var all den inte insett all det kunde komma en sådan här kris och förberett sig för den. Men del får väl ändå finnas rimliga anspråk på föregångarna, herr industriminister. Skulle den ha jämnat vägen för den nuvarande regeringen för all framtid och förutsett allt som kunde hända och givit den recept - nu skall ni göra så här, nu skall ni göra så där?

En partivän sade en dag i något sammanhang. Har du hört, regeringen tycker att det är svårt att regera. Ja, ni tycker tydligen del, men begär då inle att den gamla regeringen skall klara det åt er.

Låt mig bara om strukturfonden säga alt den behöver inle mycken förklaring. Man skulle kort kunna beskriva skillnaden mellan herr Åslings och min uppfattning med att säga: Vi föredrar att använda pengarna när det gäller att stödja näringslivet med att göra riktade insatser där de behövs i stället för att göra som den nuvarande regeringen: gödsla litet jämnijockt över det hela och hoppas på att del skall hända någonting.

Slutligen Invesleringsbanken. Del gläder mig att industriministern säger att vi ställer upp gemensamt för den. Det är vad han gör nu, men det har runnit myckel vatten under broarna sedan Investeringsbanken bildades. Då sade nämligen den dåvarande centerpartiledaren: En statlig bank är föreslagen. Den skulle som jag ser det kunna utgöra inkörsporten till ett förstatligande i betydande omfattning av vårt näringsliv. För den som i likhet med mig tror att det vore till skada för vårt land och vårt folk är del naluriigl alt ställa kravet att den statliga banken inte skall få rätt alt förvärva aktier i bolag.

Man ville behandla den så snålt man kunde. Två gånger under de senaste åren har vi motionerat om att Investeringsbanken skall få 500 miljoner ytterligare i aktiekapital. Detta går regeringen emot därför all man vill göra en översyn av banken. Tror industriministern på Invesleringsbanken? Tro då litet mera starkt och handlingskraftigt och lev efter den tron.

LARS-OVE HAGBERG (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Industriministern påstår att jag talar som om vi vore på en lycklig ö - från teoretiska utgångspunkter. All specialstålinduslrin befinner sig i kris, alt många hotas av arbetslöshet, att de måste ha

ett jobb - det skall alltså vara teoretiska utgångspunkter. Vad som är lyckönskningar i dag och vad som är trosbekännelsen här är verkligen regeringens propositioner - man tror att del skall bli någonting. På mina konkreta frågor om vad det blir för ersättningsjobb får vi höra alt man tror att utvecklingen skall bli bra på ett eller annat säll.

Men de som nu drabbas vid Nyby bruk, i Fagersta, i Storfors, i Hofors, i Söderfors, skall alla de nöja sig med det beskedet då de sett storfinansens härjningar på alla dessa platser - skall de tro att allt löser sig med dessa stimulanser? Med investeringar i Fagersta mister 300 sina jobb, med gruvorna räknat 480.

Vilken politik för regeringen för alt skaffa ersättningsjobb? Hur är del med förädlingen och vidareutvecklingen, som skulle kunna konkurrera med vissa produkter på väridsmarknaden? Vem får bestämma över den utvecklingen, vilka krafttag tas på del området? Som jag ser del görs ingenting. Del är därför jag tror att staten måste ta hand om alltihop och styra inriktningen mot förädlade produkter som kan konkurrera och som även kan bära mindre lönsamma produkter som är av samhällsnytta i dag, och som vi inle kan lämna.

Den politik industriministern står för gäller bara företagsekonomiskt lönsamma produkter. Detta betyder att sådant som kanske inte är företagsekonomiskt lönsamt, men som vi behöver i vårt land av samhällsekonomiska skäl, faller utanför. En sådan politik är enbart på storfinansens villkor. Den utgår från vinstmaximeringsresonemang.

Man kan fråga Nils Åsling som centerpartist, som lovade så många jobb i valet men hela tiden glider undan den här frågan: Var del beredskapsarbeten, var del jobb på 75-procentiga bidrag, var det AMU-utbildning som var meningen? Vad krävs nu för att de här människorna skall få ett vettigt jobb i framtiden? Är det bara tron på kapitalismen man har kvar?

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

Om åtgärder för att trygga sysselsättningen i Värmland

ALF WENNERFORS (m) kort genmäle:

Herr talman! Visst är del rimligt att aktieägarna tar sill ansvar. Del låter riktigt. Del låter framför allt rikligt när man kan påstå att företagen och deras ägare har "sovit över" utvecklingen. Men vad gäller i företag där man inte kan påstå del? Det finns företag i Sverige som råkat illa ut med sin lönsamhet av helt andra orsaker, t. ex. oljekrisen.

Resonemanget kan också ses kortsiktigt. Det kan vara rimligt att man tar sill ansvar ett eller två år, men då är del som sagt kortsiktigt. Vad gäller för lång sikt? Jag skulle vilja slå fast, och jag gör del verkligen inte som aktieägare - jag äger bara två aktier, och det är för all jag skall kunna vara med på det egna företagets bolagsstämma - utan som löntagare och som aktiv i ett fackförbund, alt det är ofantligt viktigt all vi nu löser lönsamhetsproblemen i svenskt näringsliv. Miljonförlusterna måste stoppas. Vi måste spara och rationalisera. Vi måste forska och salsa på nya idéer och projekt. Vi måste skapa förutsättningar för ett konkurrenskraftigt näringsliv, och till detta krävs kapital. Vi måste

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

Om åtgärder för att trygga sysselsättningen i Värmland

alltså skapa intresse för att salsa pengar i det svenska näringslivet. En av förutsättningarna för det är att man får avkastning på kapitalet, vilket man bl. a. kan få genom utdelning på insalta pengar. Annars går del som jag tidigare sagt, man börjar köpa tavlor med motiv från del vackra Ekshärad.

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Ingel ont sagt om de vackra tavlorna från Ekshärad, men jag tror, Alf Wennerfors, att man inle skall bedöma aktiemarknadens framtid utifrån det kursläge och perspektiv man har f. n. Jag tror alltså alt del finns anledning för människor, företag och institutioner som investerar kapital all se litet längre fram mot horisonten. Då kan man också med säkerhet notera att svenskt näringsliv har inle bara betydande livskraft ulan också en betydande utvecklingspotential inför framliden.

Ingvar Svanberg karakteriserar arbetet i den tillämnade stmkiurdele-gationen som direklörssocialism. Jag är inle rikligt på del klara med vad han avser med detta, men det viktiga är naturiiglvis inte beteckningen. Slrukturdelegationen skall inte syssla med socialisering av förelag ulan med aU med statens medverkan initiera, främja och påverka nödvändiga strukturförändringar, så all vi på sikt på nytt får en konkurrenskraftig specialslålindustri, vilket vi har goda förulsäuningar alt åstadkomma.

Jag hade vidare efterlyst ett besked från oppositionen om del reella innehållet i den plan som oppositionen vill sätta i stället för en struk-lurdelegation. Jag har inte fått något svar. Jag beklagar delta, men del kan väl illustrera vad jag förmodade i mitt första anförande, nämligen alt oppositionen inle har något all komma med på lång sikt. Skulle man i kammaren besluta om en strukturplan för specialstålinduslrin, skulle man ju skapa en byråkrati ulan like. Man skulle på ett myckel olyckligt sätt binda upp de förelag och samhällsinstitutioner som är involverade i denna process. Del gäller att snabbt, med de anställdas medverkan - och den är mycket viktig - skapa en ändamålsenlig struktur i spe-cialslålbranschen, och då får man inle skapa nya institutioner och bindningar. Då gäller det i stället alt se förutsättningslöst på vad som är rationellt. Att vi skulle kunna göra det genom alt binda oss till en plan låter vackert, men vi skulle då spoliera möjligheterna lill rationella lösningar.

Frågan om Investeringsbanken är intressant. Vad Gunnar Hedlund förordade var en modifierad form av investeringsbank, och det blev den investeringsbank som vi i dag har. Vi blev ju eniga på den punkten. Investeringsbanken är ell värdefullt instrument i strukturpolitiken. Vi är beredda att i den takt som anspråken på Investeringsbanken ökar se lill alt den också har kapitalresurser för att klara sin uppgift.

Ingvar Svanberg tyckte slutligen att det måste vara svårt att regera. Jag vill försäkra Ingvar Svanberg all del inte är svårt, med den opposition vi har.

Till Lars-Ove Hagberg vill jag säga att vi är beredda till krafttag för utvecklingen och all det är därför som vi lägger fram ett sirukturprogram för specialstålbranschen. Del kommer att följas av program för bransch efter bransch. Man får inte - och där tycker jag att alla andra jämförelser självfallet är uteslutna - som Alf Wennerfors och Lars-Ove Hagberg tycks göra bedöma framliden med utgångspunkt i nuvarande speciella konjunkturiäge. Vi harändåen tillväxt och en utveckling i vårt näringsliv.

Vi försöker nu skapa rådrum för att dra nytta av den tekniska, kommersiella och konjunkturella utveckling som vi väntar oss. Med de förutsättningarna bedömer jag det inte bara möjligt utan också högst troligt att vi skall klara en väsentlig del av de sysselsättningsproblem som följer i strukturförändringarnas spår inom specialstålinduslrin.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

Om åtgärder för att trygga sysselsättningen i Värmland

NILS BERNDTSON (vpk):

Herr talman! Om man vill studera maktkoncentrationen i detta land, är Värmland ett utmärkt studieobjekt. Bolagsväldel är där särskilt påfallande. Uddeholm och Billerud är bolag som har lagt under sig betydande delar av länet. Över 10 000 värmlänningar arbetar inom Uddeholmsbolaget. Bolagets verksamhet omfattar bl. a. gruvor, stålindustrier, skogsbruk, sågverk, massafabriker, pappersbruk och kemisk industri.

Om man lägger Värmlands karta framför sig - jag skall försöka visa den på TV-skärmen - och markerar Uddeholmsbolagets verksamheter, skall man finna all i stora delar av länet är detta bolag helt dominerande. Låt mig nämna några exempel:

1 Hagfors kommun svarar Uddeholmsbolagel för en tredjedel av alla arbetstillfällen och för 70 % av industrisysselsättningen.

I Munkfors kommun svarar Uddeholmsbolaget för hälften av alla arbetstillfällen och inemot 100 96 av industrisysselsällningen. I Storfors är situationen densamma.

Deje och Skoghall är andra orter, där Uddeholmsbolagel har en dominerande ställning när det gäller sysselsättningen.

För en tid sedan började delta mäktiga bolag tala om nedskärning av antalet anställda med fiera lusen personer. Plötsligt var vart tionde arbetstillfälle i den värmländska industrin i farozonen. För vissa orter skulle det bli mycket allvarliga verkningar.

Uddeholmsbolagets handlande i Värmland är ett typexempel på följderna av storfinansens välde.

Hur kan då ett så mäktigt företag plötsligt börja vackla? Vinstutsiklerna ansågs ogynnsamma och företaget gick med förlust. Aktieägarnas utdelning var i fara. Då gäller inte längre talet om riskvilligt kapital. Var finns riskviljan här? Man var omedelbart beredd att vältra över följderna på de anställda och på samhället. Men det är ju inget fattigt förelag, som inte skulle kunna möta en tillfällig nedgång.

Uddeholmsbolaget har hämtat väldiga vinster ur den värmländska naturen genom formlig rovdrift och genom utnyttjande av.skickliga ar-

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

Om åtgärder för att trygga sysselsättningen i Värmland

belares och tjänstemäns insatser. I de norra delarna av länet har skogen kalhuggits, och ingenting har lämnats kvar som kan ge arbete och utkomst åt befolkningen. Nu är man tydligen beredd att tillämpa denna plundringspolitik också på andra delar av länet.

Men inte kan man väl lägga ner Värmland? Måste man inte ingripa från staten? Tydligen tyckte också bolaget och aktieägarna - som annars talar om att staten inte skall lägga sig i för mycket - att nu borde staten träda in.

Så meddelades alt staten skulle gå in med ett lån på 600 milj. kr. Innebar då detta att jobben skulle räddas? Skulle Uddeholms AB ta tillbaka hotet om avsked för tusentals anställda? Skulle de av Uddeholm dominerade kommunerna kunna leva vidare? Helt naluriigl ställdes sådana frågor. För att få veta vad lånet innebar riktade jag för ett par månader sedan en interpellation till industriministern. Jag ville vela:

Om det statliga lånet till Uddeholms AB var förbundet med några villkor i fråga om sysselsättningen.

Om regeringen förberedde några åtgärder i syfte att trygga sysselsättningen i Värmland.

Industriministern lät meddela all han ville besvara frågorna i samband med behandlingen av tilläggsbudget I, där lånefrågan skulle utvecklas närmare. Så kom då förslaget till tilläggsbudget. Vad som däri redovisades ledde till följande slutsatser:

Det föreslagna lånet innebär inte att hotet om avskedanden vid Uddeholmsbolaget försvinner. Tvärtom utgår man från sådana strukturförändringar som medför färre anslällda inom koncernen.

De föreslagna lånevillkoren är myckel gynnsamma för bolaget, utan att förpliktelser i fråga om sysselsättningen ges i utbyte. Del är inte särskilt förpliktande att industriministern förutsätter alt "bolaget inte utan tvingande skäl varslar om uppsägning av personal innan de strukturfrågor som berör resp. ort kan överblickas". Uddeholmsbolagel kan göra sina bedömningar av vad som är företagsekonomiskt tvingande skäl.

Redan har bolaget fattat beslut som innebär alt antalet anslällda under 1977 kommer all minska med över 1 000 personer, och industriministern förutsätter betydande personalförändringar även om det statliga lånet kommer till stånd. Därför förordar han kraftfulla regionalpolitiska och arbetsmarknadspolitiska insatser.

Au det handlar om att avskeda tusentals anställda men att staten skall medverka till all det hela kan ske någoriunda snyggt kan man utläsa ur propositionens formulering, att långivningen skall möjliggöra "all UHB kan genomföra nödvändiga förändringar av sin verksamhet i balanserad takt". Denna hållning är densamma som i fråga om stålindustrin i övrigt. Uddeholm utgör ett varsel om vad som tydligen är att vänta på en rad orter med stålindustri.

Men är del verkligen så statsmedel skall användas? Det är heller inte småsummor. Enligt propositionen är bolagets aktiekapital 600 milj. kr., dvs. av samrna sloriek som del föreslagna statliga lånet.

Vänsterpartiet kommunisterna yrkade i en motion att de statliga resurserna borde användas för ell förstatligande av Uddeholms AB i stället för till den föreslagna långivningen.

I samma motion yrkade vi också att riksdagen bör uttala att inga avskedanden får ske innan fullvärdiga, bestående alternativa arbetstillfällen skapats.

Jag ber, herr talman, att få passa på att yrka bifall lill motionen 205.

Jag tycker att hela handläggningen av denna fråga präglas av undfallenhet för bolagsintressena. Dit hör också arbetsmarknadsutskottets behandling av vpk-yrkandel om förbud mot avskedanden. Man talar om kraftfulla insatser för att skapa nya sysselsättningstillfällen utan att närmare beskriva hur detta skall gå lill. Så kommer en vördnadsfull bugning mot bolagsherrarna i Uddeholm, som hotar tusentals anställda med avskedanden. Det heter: "Utskottet noterar med tillfredsställelse att bolaget förklarat sig berett all medverka i sådana strävanden." Jag tycker delta är en skrämmande passiv hållning.

Om man studerar del avtal som har lagts till grund för regeringens framställning om all bevilja Uddeholm ett lån på 600 milj. kr. kan man inle komma lill någon annan slutsats än att detta sker på bolagets villkor.

Jag vill till Alf Wennerfors, som bekymrade sig för aktieägarna, säga alt lånet ställs lill bolagels förfogande som en ränlelös fordran. Det heter också att "betalningarna lill staten inle får vara till förfång för bolaget, innebärande att hänsyn skall las till sådana faktorer som rimlig soliditet, utdelningspolilik etc. med beaktande av bolagets långsiktiga utveckling."

Men när det gäller statens insyn då? "Bolagets styrelse skall verka för att en av regeringen föreslagen representant kommer all ingå i bolagets styrelse från ordinarie bolagsstämman 1978 och så länge någon del av lånet kvarstår ogulden" - det är vad man säger om detta. Det är då inte förvånande att Uddeholm förklarar sig inle ha något all invända mot de föreslagna villkoren!

Jag tycker nog, apropå Alf Wennerfors inlägg, att det är betydligt allvarligare att förlora jobben än all gå miste om utdelningen på aktierna. , Industriministerns interpellationssvar, för vilket jag i vanlig ordning vill lacka, innehåller inget nytt utöver vad som slår i propositionen. Herr Åsling ger dock ett viktigt besked: "Något särskilt villkor i fråga om sysselsättningen avses inte bli knutet lill lånet." Sedan upprepas den till intet förpliktande förhoppningen att bolaget "inle ulan företagsekonomiskt tvingande skäl varslar personal om uppsägning".

Men på en punkt måste dock industriministern förtydliga vad han menar! I svaret sägs nämligen: "Syftet med lånet är all skapa förutsättningar för bolaget att genomföra nödvändiga strukturförändringar i verksamheten i sådan takt att de enskilda människornas trygghet värnas."

Men hur skall detta gå lill? Om strukturförändringarna innebär att arbetstillfällena för tusentals enskilda människor rycks undan, hur värnas då de enskilda människornas trygghet? Det tror jag exempelvis jobbarna

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Slålinduslrin, m. tn.

Om åtgärder för alt trygga sysselsättningen i Värmland

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

Om åtgärder för all trygga sysselsättningen i Värmland

i Storfors - där jag häromdagen deltog i ett möte - bra gärna skulle vilja veta. För deras del räcker det inte med vackra omskrivningar om hur deras jobb skall försvinna. De vill veta om staten kan gå in och säkra deras jobb, eller skaffa andra i stället. När nu industriministern har förklarat att han i dag vill vara vänlig, kanske han vill vara vänlig och ge besked på den punkten.

Min fråga, om det statliga lånet lill Uddeholms AB är förbundet med några villkor i fråga om sysselsättningen, besvaras alltså tyvärr med nej. Farhågorna i de värmländska bygderna har därmed besannats. Motiven för en sådan satsning av statliga medel ler sig därmed ganska meningslösa.

När det gäller min andra fråga, om regeringen förbereder några åtgärder i syfte alt trygga sysselsättningen i Värmland, måste jag säga att svaret är myckel magert mot bakgrunden av vilka omfattande sysselsättningsproblem det är fråga om. Förslagen i småföretagspropositionen, medel för finansiering av en delegations verksamhet och regionalpolitiskt stöd lill sysselsättningsskapande projekt i kommunerna är vad industriministern har att erbjuda. Men räcker detta?

Den stora statliga satsningen sker i form av lån till Uddeholmsbolaget på 600 milj. kr. - inte för att rädda jobben eller för att skapa nya jobb. Lånet kommer lill användning för att avveckla jobb. Detta är en anmärkningsvärd åtgärd. Miljardsaisningar av olika slag lill privatföretagen har vanligen motiverats med alt man vill rädda jobb. Nu är regeringen också beredd alt göra kraftiga statliga satsningar för att avveckla jobb, inte bara i fråga om Uddeholmsbolaget ulan för slålinduslrin i dess helhet. Storleken på de av Uddeholm varslade åtgärderna är sådan att det som regeringen erbjuder i fråga om regionalpolitiskt stöd inle räcker långt för alt kompensera bortfallet av arbetstillfällen.

Jag måste fråga industriministern: Har inte regeringen övervägt alt i stället för del föreslagna lånet aktualisera ett förstatligande av Uddeholmsbolagel? Därigenom borde man kunna få möjligheter att påverka utvecklingen och säkra sysselsättningen i Värmland.

Slutsatsen av regeringens förslag i fråga om Uddeholmsbolaget kan endast bli att statliga medel nu används på bolagens villkor för att låta tusentals jobb försvinna. Flera kommuners och hela regioners utveckling är i fara.

Om detta är regeringens arbetsmarknads- och sysselsättningspolitik, då är inte utsikterna särskilt ljusa för vare sig Värmland eller andra ar-belslöshetsdrabbade områden. Regeringens politik är här densamma som för stålindustrin i övrigt. Detta är särskilt allvarligt. Denna politik är inte bara passiv i förhållande till problemen. Den medverkar också till att storbolag kan förverkliga sina planer på att avskeda arbetare och tjänstemän.

Under detta anförande övertog förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Får jag först säga beträffande den fylliga allmänna orientering om Uddeholmsbolagel och Värmland som Nils Berndtson har givit kammaren, alt man kunde få den underliga föreställningen att sysselsättning och boende samt Uddeholmsbolageis verksamhet var två skilda faktorer. Det är kanske t. o. m. .så att del är därför alt Uddeholmsbolaget har bedrivit sin industriella verksamhet som vi har den här bosälinings-sirukturen i Värmland. Man skall kanske inte glömma bort det förflutna utan försöka skapa en historisk bakgrund till dagens skeende.

I detta ligger ju att näringslivet på en rad värmländska bruksorter är väldigt ensidigt. Arbetsmarknaden står och faller med Uddeholmsbolaget - tyvärr. Det besvärliga konjunkturläget, som har drabbat specialstålindustrin men också mallar ut skogsindustrins överlevnadsförmåga och förmåga all utvecklas, har självfallet satt sin prägel på ett sådant företags verksamhet. Jag vill påpeka att det viktiga är nu att skapa rådrum för au dels göra de strukturella förändringar som är ofrånkomliga i specialstålindustrin och även skogsindustrin när det gäller Värmland, dels ta fram de nya arbetstillfällen som behövs för alt klara bygdernas överlevnad och för alt klara sysselsättningen för enskilda människor. Det är motivet för denna extraordinära kredit lill Uddeholmsbolagel.

Jag förslår inle varför Nils Berndlson envisas med all söka misslänk-liggöra motivet för den här krediten, som det finns ett överväldigande stöd för i Värmland bland fackliga företrädare och bland gemene man, därför att man har klart för sig att utan den här krediten hade vi inte kunnat skaffa rådrum för strukturella förändringar och för alt över huvud taget se över Uddeholmskoncernens framtid. Jag vill varna Nils Berndlson för att dra för stora växlar på all söka misstänkliggöra den här åtgärden. Människor i gemen är nämligen klara över hur det förhåller sig. Jag har fått många bevis för del både från fackföreningsrörelsen och från enskilda människor i Värmland.

Jag vill också påpeka att jag visserligen sade att del inte är några direkta villkor förknippade med lånet. Det var inle möjligt. Vi får ha klart för oss att den realistiska förutsättningen var att förelaget är inne i en omställningsprocess. Men för att vi skall kunna nära följa den är lånet förknippat med bl. a. det villkoret all staten skall tillsätta en ledamot i företagets styrelse. Den kontakten tänker vi även på andra sätt följa upp ingående.

Vad vi nu inriktar ansträngningarna på tillsammans med länsmyndigheterna och de kommunala myndigheterna i Värmland är alltså att genomföra den här anpassningen av koncernens verksamhet på ett så smidigt sätt som möjligt. Vi inventerar nu med alla till buds stående resurser möjligheterna lill alternativa sysselsättningar. Jag vill påpeka att jag tycker att länsmyndigheterna i Värmland har gjort en föredömlig insats genom att tillskapa Värmlandsdelegalionen, som framför allt har att samordna de sysselsättningsskapande och produktionsfrämjande insatserna, som dels görs inom länet av myndigheter, företag

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

Om åtgärder för all trygga sysselsättningen i Värmland

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

Om åtgärder för att trygga sysselsättningen i Värmland

och organisationer, dels tillförs länet utifrån. Delegationen har också som uppgift att medverka till att nya idéer initieras och prövas i länet när det gäller alt skapa varaktig sysselsättning. Det är framför allt i detta samspel mellan kommuner, länsmyndigheter och staten som man skall kunna nå resultat. Del finns anledning att vara väsentligt mycket mer optimistisk beträffande de reella möjligheterna för Värmland inför framtiden än Nils Berndlson här har gett uttryck för,

NILS BERNDTSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! I propositionen redovisas att skrivelse hade inkommit även från de anslällda, och industriministern talar om att det funnits stöd för förslagen. Men glöm inte all de anställda krävt betydligt mer aktiva insatser för all rädda jobben, bl. a. att staten bör gå in med ägarkapital.

Hur de enskilda människornas trygghet kan värnas genom att staten satsar pengar för att bolaget skall kunna skära bort arbetstillfällen slår fortfarande lika oklart. Jag förstår också alt ett förstatligande är en tanke som inte tilltalar den borgeriiga regeringen. Men det är ändå fråga om svenska folkets pengar, som används på ett eller annat sätt. Frågan är om de skall sättas in på villkor som kapitalägarna uppställer eller om man skall söka använda dem för att skapa nya jobb.

Vi skulle kunna göra en viss historik när del gäller tillkomsten av Uddeholmsbolagets mycket stora inflytande i Värmland - där har man verkligen koncentrationsprocessen inom den svenska kapitalismen. Förhållandet är också del all mycket annat knappast har fått växa fram vid sidan av Uddeholmsbolagel. Del skapade alldeles speciella problem.

Jag såg att aktieägarna hade ullalat sig om den nuvarande situationen och sagt att Uddeholmsbolaget nu får sluta visa socialt ansvar för Värmland och för sina anställda. Jag tror att de tusentals anställda som känner sig hotade med avsked frågar sig: Vari har Uddeholmsbolagets sociala ansvar bestått? Del sades också i en informationsskrivelse från Uddeholmsbolaget all inte en man för mycket får finnas. Man började med alt avskeda arbetarna, som skapar värdena. Vi har menat all det vore bättre att göra sig av med aktieägarna, att förstatliga. Man kan ju säga att aktieägarna är både obehövliga och olönsamma.

Jag tycker att de kraftiga satsningar som regeringen nu föreslår för att avveckla arbetstillfällen, bl. a. inom stålindustrin, gör att man måste fundera över om del var 400 000 nya jobb eller 4 000 jobb färre som centerns valpropaganda förra hösten handlade om. Passivitet präglar regeringens handlande. Det ger inga nya jobb. Med den politik som regeringen för tror jag att optimismen är större hos aktieägarna än hos de anställda.

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Det är ljusår mellan Nils Berndtsons och min värdering av den här situationen. Det finns ingen anledning att fortsätta debatten.

Det är egentligen inte jag som är svarande, men låt mig bara för klarhetens skull ställa en fråga till Nils Berndtson: På vilket säu ökar statligt övertagande av t. ex. Uddeholmskoncernen marknaden, avsättningen för företagets produkter, och på vilket sätt förbättrar man de internationella priserna på förelagels produkter? Del är det frågan gäller. Ge mig ett svar på den frågan, som är grundläggande för hela den här diskussionen.

NILS BERNDTSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Det är möjligt att industriministern inte hön den förra delen av debatten. Där har Lars-Ove Hagberg utvecklat vad vi från vänsterpartiet kommunisterna avser med förstatligande - del är inte passivt ägarbyte, ulan resurserna skall användas till ökad förädling, till att ta fram nya produkter som i dag inte tillverkas. Resurserna skall användas för en aktiv närings- och sysselsättningspolitik.

Om del nu är ljusår eller annat som skiljer Nils Åsling och mig vet jag inle, men del är väl i följande synsätt som skillnaden ligger: Vi anser att hela regeringens förslag är oerhört passivt. När del exempelvis gäller del 75-procentiga bidraget till lönekostnaderna talar man om att det skall lindra strukturomvandlingens effekter, del skall ge arbetsförmedlingarna ökat rådrum, den berörda personalen skall övergångsvis och så långt möjligt beredas fortsatt sysselsättning. Men man säger också att man inte kan hindra alt betydande sysselsätlningsminskningar uppstår. Om samhället satsar sådana väldiga belopp som del är fråga om när det gäller Uddeholmsbolaget borde man, anser vi, sälta in det stödet för en aktiv sysselsättningspolitik och inle för att avveckla det som redan är i gång.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

Om åtgärder för all trygga sysselsättningen i Värmland

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Får jag då avslutningsvis konstatera att jag inte har fått svar på min fråga. Vpk har inget recept att anvisa. Del är ett tungomålstalande ulan något som helst värde i den ekonomiska verklighet vi i dag lever i som vi får lyssna till från vpk:s företrädare här i kammaren. Ett förstatligande av företag i ett Sverige som är så integrerat i världsmarknaden som det är löser inga problem. Jag skulle vilja påstå med erfarenheter från det förgångna: Ell förstatligande förvärrar problemen, genom att del skapar en ökad byråkratisering i näringslivet.

Förste vice talmannen anmälde att Nils Berndtson anhållit all till protokollet få antecknat alt han inle ägde rätt till ytterligare replik.

RUNE ÅNGSTRÖM (fp):

Herr talman! Som talesman för folkpartiet skall jag kommentera näringsulskottels behandling av problemen inom specialstålinduslrin.

Det regeringsförslag som legat till grund för näringsulskottels bedömning innehåller tidsbegränsade åtgärder för specialstålindustrin och stålgjuteriindustrin. För att underlätta den nödvändiga strukturomvandlingen inom dessa branscher föreslås dels att statliga lån skall kunna ges

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

till ett sammanlagt belopp av 700 milj. kr., dels att staten tar på sig garantier till ett sammanlagt belopp av högst 600 milj. kr. En särskild delegation föreslås också inrättas för all handlägga de låne- och garantiärenden som kommer som ett resultat av dessa stödformer.

Bakgrunden till de föreslagna åtgärderna är de svårigheter som den svenska stålindustrin hamnat i, och för att kartlägga nuläget och dra upp riktlinjer för framtiden har bl. a. tillsatts en specialstålulredning, som lämnade sitt betänkande våren 1977. De förslag som propositionen innehåller grundar sig till största delen på de slutsatser som utredningen kommit fram till.

Specialstålindustrin är starkt exportinriktad, ca 75 av produktionen, mätt i värde, exporteras. Denna export går till allra största delen till Västeuropa. På denna marknad har den svenska konkurrenskraften minskat starkt de senaste åren. Den japanska konkurrensen har varit särskilt kännbar för de svenska stålverken. Japanerna har en högre produktivitet på sin specialstållillverkning, samtidigt som lönerna är lägre. En annan orsak till de svenska svårigheterna är att den svenska specialståltillverkningen till mer än hälften utgörs av rostfritt stål. Efterfrågan på just rostfria produkter ökar inte lika snabbi som tidigare, och konkurrensen hårdnar alltmer. Tidigare har de svenska specialstålverken haft ett klart försprång genom en högt utvecklad teknologi, och även om vi fortfarande hävdar oss väl på del området har försprånget minskat så starkt, att det inte längre kompenserar våra högre priser.

Specialsiålulredningens förslag, som ligger till grund för regeringsprogrammet, innebär att det behövs kraftiga förändringar i strukturen samt i marknads- och produktionsinriktningen. Specialstålföretagen måste satsa på både specialprodukter med begränsade volymer och kvalificerade standardprodukter i stora volymer. En ökad koncentration inom den svenska specialstålinduslrin är också nödvändig för att man skall uppnå en effektivare marknadsföring, större ekonomiska resurser samt ökade satsningar på forskning och utveckling. En hög teknologi måste även i fortsättningen vara ett vägande försäljningsargument.

Bakom den vilja som regeringen nu visar all bistå den svenska specialstålinduslrin ligger en tro på att vi i framliden skall ha goda möjligheter att hävda oss på väridsmarknaden. Vi har bl. a. en lång tradition - viktigt i det här sammanhanget - en hög teknisk kompetens och en effektiv försäljningsorganisation.

Beträffande stålgjuteribranschen måste antalet gjuterier minskas för att undvika överkapacitet, och utvecklingen måste också drivas mot ökad specialisering. Detta ställer stora krav på förelagens ekonomiska resurser; investeringarna för en ökad specialisering är oerhört kostnadskrävande. De åtgärder i propositionen som utskottets majoritet har anslutit sig lill syftar just lill att stärka konkurrenskraften och ge trygghet åt de anslällda. Åtgärderna skall ses dels som ett led i ett näringspolitiskt stöd, dels som en regionalpolilisk insats.

Vid en bedömning inför framtiden måste man räkna med alt slruk-

turomvandlingen innebär inledande föriustår, och här kommer lånen in som en hjälp för att klara de likvida svårigheterna under denna tid. Den statliga garantin skall användas för att företagen skall kunna få lån på kapitalmarknaden. Om inle en statlig garanti ligger i vågskålen kan man befara att stålföretagen skulle få svårt att få några lån med hänsyn till riskerna i branschen.

Ett ändamål med lånen som jag tycker det är viktigt all trycka på är att de skall kunna främja s. k. kunskapsförsäljning, dvs. försäljning utomlands av know-how, patent och licenser.

En rad motioner lar upp de problem med sysselsättningen som uppstår vid en omstrukturering och rationalisering av specialstålindustrin. Motionerna speglar de allvarliga problem som uppstår på de stålörter där arbetstillfällen kommer att försvinna. De förslag som regeringen lägger fram för att lösa redan utlösta kriser och kriser som kommer är så heltäckande all det är svårt att se hur de inom rimliga gränser och ekonomiska ramar kan förbättras.

Länsstyrelserna i de berörda länen får särskilda resurser för att utarbeta konkreta förslag till åtgärder och till en samordning på länsnivå. Man skall tillsätta särskilda arbetsgrupper med representanter för länsstyrelse, länsarbetsnämnder och företagarföreningar, och man skall samarbeta med kommuner och fackliga organisationer. På regeringsnivå tillsätts också en särskild arbetsgrupp som dels kan lägga fram egna förslag, dels skall hjälpa till att förverkliga länsstyrelsernas förslag. Redan i arbete finns vidare den s. k. stålortsgruppen, som tillsattes våren 1977 och som arbetar med dessa problem. Bland andra förslag som är på gång kan nämnas en försöksverksamhet med ett investmentbolag i Värmland-Bergslagen-regionen och del förslag som ligger på arbetsmarknadssidan om ett tillfälligt särskilt sysselsättningsbidrag lill förelag inom stålindustrin. Bidraget skall utgå under åren 1978 och 1979 och täcka upp till 75 96 av företagens lönekostnader för övertalig personal.

Trots omfattningen av de föreslagna åtgärderna kommer många stålörter att drabbas hårt av nedläggningar av företag och minskade arbetstillfällen. Det går inle att i förväg lägga fram ett statiskt program som kan klara alla de problem som kommer att uppslå, utan man måste hela liden ha en beredskap, sätta in speciella åtgärder där så erfordras och ha en tänjbarhet i agerandet som gör att man får fram bästa möjliga resultat. En sådan mera långtsyftande målsättning lyser fram ur regeringsförslaget, och det är också det sätt på vilket de arbetsmarknadspolitiska insatserna har skötts hittills i likartade fall och då med gott resultat.

Herr talman! Jag vill avslutningsvis kort beröra ytterligare ett par punkter i propositionen.

Den ena punkten gäller den framtida forskningen inom specialstålinduslrin. Skall vi i fortsättningen vara konkurrenskraftiga på världsmarknaden måste vi ligga långt framme inom teknologin, och det kan bara uppnås om det kontinuerligt bedrivs ett forsknings- och utvecklingsarbete

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

som inte behöver påverkas av svängningar i konjunkturerna. För delta utvecklingsarbete måste staten ställa sig som garant, och i detta syfte har styrelsen för teknisk utveckling - STU - utarbetat ell mera långsiktigt program. I propositionen sägs att detta program skall användas som underlag för ett kommande förslag om statliga insatser inom forsknings-och utvecklingsområdet.

Jag tror man kan säga all det numera råder en utbredd enighet över hela det politiska fältet att om AB Sverige skall ha chanser att hävda sig på den industriella världsmarknaden, så måste vi satsa mera totalt och mera målinriktat än hittills på industriell forskning och utveckling. Tyvärr har inte den enigheten varit rådande tidigare - då hade vi sluppit många av de problem som vi i dag har inom den svenska stålindustrin.

Till de framåtsyftande åtgärderna hör också prospekteringsverksam-helen. Experter på området anser all vi har brylvärda tillgångar av legeringsmetaller till stålframställningen inom landet, men att dessa inte är helt kartlagda. Nu måste vi importera legeringsmelallerna. Denna import kostar dryga pengar för det svenska folkhushållet, och den gör oss beroende. För de lovande fynd av t. ex. nickel som gjorts i Norriand måste därför satsas tillräckliga prospekieringsresurser. Det har inte gjorts hittills, ulan det har varit halvdant med den satsningen, och del är ganska bedrövligt att vi inte tar till vara våra naturtillgångar på detta område bättre än vad vi gör nu. Regeringen skall emellertid komma med förslag om gruvindustrin, och jag hoppas alt det skall innehålla en ordentlig satsning på delta område.

I vpk-motionen föreslås ett förstatligande av specialstålindustrin, och i den socialdemokratiska partimolionen föreslås ett kreditsystem som skall användas sä att staten får delägarskap i stålföretagen. Detta är en fråga om politisk grundsyn, och jag skall inte ge mig in på någon längre utläggning på det området. Jag konstaterar bara alt vi har en skillnad i vår grundsyn beträffande statligt ägande. Vi anser att strukturstödet praktiskl-ekonomiskt skall vara en hjälp lill självhjälp och inle en väg all öka del slalliga ägandet. Genom de villkor som knyts till lånen skaffar sig staten insyn och inflytande över de låntagande förelagen - inte i någon förmyndarmenlalitel men för all kontrollera att pengarna används på avsett sätt.

GUNNAR STRÄNG (s):

Herr talman! Den svenska specialstålindustrins problem utgör ett avsnitt av del näringspolitiska program som f n. måste angripas i akt och mening alt vi skall reda upp situationen. Såväl utskottets majoritet som dess minoritet har redan lämnat en ulföriig redovisning i avseende på argument för förslag och motförslag. Jag skall inte gå in på någon de-taljkommenlar i det sammanhanget.

Jag vill här framföra några allmänna synpunkter på regeringens sätt alt hantera stålindustrifrågorna enligt den näringspolitiska filosofi som regeringen gör sig till tolk för, en filosofi som dock dess bättre under

året har förändrats. Ulan att referera lill gamla kända argument vill jag ändå inledningsvis erinra om hur industriministern och övriga företrädare för den sittande regeringen i samband med fjolårets valrörelse reste land och rike kring och lovade väljarna en ny och bättre näringspolitik. Del skulle bli mindre av dirigering från de centrala politiska instansernas sida, och näringslivets egen förmåga skulle i frihet få blomma ut lill välsignelse för land och folk. I den mån man skulle ingripa från kanslihuset, skulle det vara via generella skattereduktioner i stimulerande riktning. På så sätt skulle man stärka investeringsviljan och lägga grunden för ett progressivt näringsliv.

Som en mogen frukt av en sådan här politik skulle 100 000-lals nya jobb komma till stånd, och skulle man tro herr Åsling och hans partivänner var det för de arbetssökande i .själva verket bara alt gå omkring och välja bland alla de nya och - del utgår jag ifrån - välavlönade arbetstillfällen som skulle komma att stå till förfogande. Visserligen avgav man från centerpartiets sida en reservation: då vi bad om en konkretisering av det lysande programmet erkände man att det måhända skulle kunna la viss tid innan programmet var realiserat. På den sista punkten håller man alldeles ovedersägligt sina utfästelser.

Vi har fått en annan politik än den som utlovades. Alla kan konstatera detta. Vi har fått upprepade besvärligheter. De har understrukits och accentuerats av upprepade devalveringar av den svenska kronan. Regeringen och dess riksdagsmajoriiel strör nu ut miljardbelopp i form av sänkta arbetsgivaravgifter-en generositet mot företag som inte har begärt skattebetalarnas pengar och definitivt inte behöver dem. En del behöver dem - en del behöver dem inte.

Trots detta kan man inte säga att regeringen har lyckats skapa trovärdighet ål den näringspolitiska given. Den nedgångsfilosofi och, jag vågar säga, undergångsstämning som i dag tyvärr präglar svensk företagsamhet tror jag inte jag har upplevt tidigare, i vart fall inle sedan det senaste världskriget. Att på två år möta en reduktion i fråga om industriinvesteringarnas situation på mellan 25 och 30 96 är också en dokumentation på alt man från näringslivets sida tyvärr tycks ha tappat tron på framliden. Det här är oroande och beklagansvärt. Det är ju genom investeringarna inom näringslivet och näringslivels tro på framliden som vi skall bygga det framtida välståndet.

Naturligtvis spelar här den totala avsaknaden av all energipolitik en väsentlig roll, liksom veligheten och hjälplösheten i fråga om all fatta beslut inom de tre partier som svarar för regeringen och som skall svara för energipolitiken - den är ju i högsta grad beklagansvärd. Här skall jag inte hänga ut herr Åsling och hans speciella parti, jag menar att alla tre regeringspartierna i dag har ett gemensamt ansvar för att den viktiga energipolitiken har gått i stå och därmed påverkat investeringsaktiviteten negativt. De har ett gemensamt ansvar och får gemensamt ta kritiken för den här demonstrerade hjälplösheten.

Del förslag som vi i dag behandlar gäller insatserna för specialslål-

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Slålinduslrin, m. m.

5 Riksdagens protokoll 1977/78:50-51

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

industrin, och del innebär i och för sig en verifikation på all regeringen erkänner nödvändigheten av riktade insatser lill vissa delar av näringslivet på orter och inom regioner som domineras av specialstålindustrin, där problemen är alldeles uppenbara. Det är således fråga om en dirigering av statens insatser - långt ifrån den generella politik som man tidigare trodde man skulle lösa näringslivels problem med. Att herr Åsling har tänkt om radikalt och nu kör över gamla och ofta tidigare offentliggjorda näringspolitiska program vore jag den siste att anklaga honom för. Tvärtom; jag är beredd att ge honom ett erkännande för att han har lärt sig av verkligheten - den är som alllid den bäste läromästaren.

På samma sätt som vi alltid har hävdat från socialdemokratins sida finns del starka skäl för att hushålla på ett klokt sätt med statens pengar och försöka få den största möjliga effekten av den ekonomiska insatsen. Stålindustrin är en av de branscher där sådant riktat och selektivt statligt arrangemang framstår som nödvändigt. Jag har gett herr Åsling ett erkännande för del, men därutöver kan jag inte sträcka mig så särdeles långt i fråga om erkännanden i fortsättningen.

Del finns för många brister i den politik som industriministern har lagt fram för stålindustrin. Vi saknar ett sammanhållande förslag för hela den del av näringslivet som del här är fråga om - det har sagts tidigare och jag vill understryka del. Vi har inte kunnat undgå att avläsa del misstag som skedde i uppläggningen av handelsstålsförhandlingarna, där vi ännu inte har fått något förslag från regeringen. Jag hoppas att vi här i riksdagen skall få detta förslag tämligen omgående. Vi behöver del i det här sammanhanget.

I fråga om specialstålet innebär propositionen, nu utskottsbehandlad, att en del av kreditförsörjningen förs över i samhällets regi. Men vi saknar en plan över vad som skall åstadkommas med pengarna - en sådan har efterlysts i praktiskt taget varje inlägg från oppositionen tidigare i dag. Vi saknar också del instrument som erfordras för att lösa de så aktuella problemen inom industrin. Forsknings- och utvecklingsarbete skjuts på framtiden. Jag förstår i viss mån att man inle ögonblickligen kan vara färdig med det programmet, men jag vill understryka all man här har ett av de avgörande strategiska avsnitten för att denna bransch framöver skall kunna hävda sig i konkurrensen på världsmarknaden.

Del handlar framför allt om tre, fyra huvudfrågor. Den första gäller om de resurser som regeringen föreslår räcker till för alt klara specialslålinduslrins investeringsbehov och strukturproblem. För mig är det uppenbart all så inte är fallet. Någon dokumentation eller redovisning av de behov som föreligger har inte lämnats, vilket jag beklagar. Vi har väl, hoppas jag ändå, att räkna med alt det skall komma längre fram ulan alltför lång väntan.

Den andra frågan är om de pengar som nu offras verkligen lämnas i en lämplig form. Ett av de stora problemen inom stålindustrin är att åstadkomma en vettig näringspolitisk planering. Den har hittills varit ganska omöjlig på grund av de hinder som ägarintressenas gränsdragning

har skapat. Situationen ärannoriundai dag när ägarna inle har möjligheter att med egna resurser föra företagen vidare.

Om man nu är beredd alt salsa skattebetalarnas pengar - och det får vi göra nu - vore det i nationens samlade intresse också rimligt alt man fick till stånd denna överbryggande planering, sammanhållen av regeringen som det verkställande organ den är. Del finns inget annat organ i det här sammanhanget som jag skulle vilja kalla för verkställande organ.

Tyvärr går industriministern omkring i filttofflor och lämnar oss allesammans i ovisshet om pengarna kommer att ge erforderiigt resultat eller om de bara satsas i något slags förhoppning därom.

Här har man talat om sysselsättning, som aktualiseras när detta program skall realiseras. Industriministern har fått frågan vad det är för kompenserande sysselsättning som regeringen kan redovisa, eftersom programmet - som det har sagts - kommer att innebära strukturförändringar med reduktioner av verksamheten på vissa men i dag ännu okända områden.

Jag skall inte vara så fordrande att jag vänder mig till herr Åsling och frågar vad del är för typ av verksamhet som skall läggas där och vilken typ av produktion som skall läggas rför samt när vi kalendermässigt skall starta den eller den ersättningsindustrin. Jag förstår att han inte kan svara på det, och jag begär del inte heller. Men vad vi kan begära av industriministern med regeringen bakom ryggen är att han deklarerar: Vi lar ansvaret för de människor som blir övertaliga i den struklurra-tionaliseringsprocess som nu ligger framför oss. Regeringen bör ta del direkta ansvar som gör alt människorna kan känna sig lugna, vilket de har rättighet att göra anspråk på som medborgare i ett anständigt skött land.

Vi skall ha handling och inte ord, säger herr Åsling. Men han säger också att regeringens politik går ut på att lämna rådrum för förelagen. All right, men även om man lämnar det rådrummet för företagen genom ekonomiska insatser, måste del ändå komma en deklaration från herr Åsling. Del är regeringen som i sista hand har ansvaret för att människorna får arbete och försörjning.

Låt mig ytterligare understryka alt jag ser det som en viktig del av näringspolitiken all regeringens ansvariga, i det här fallet närmast industriministern, ändå redovisar huvudlinjerna för den omstrukturering som bör ske inom det område till vilket vi snart skall votera fram pengar. Jag har en känsla av att industriministern tycker att frågan är brännbar och att han helst vill avstå från att bry sin hjärna med denna i och för sig naturiiglvis icke så lättlösla fråga. Därför konstruerar han slrukturdelegationen och skjuter ifrån sig ansvaret på den.

Sammanfattningsvis således: Industriministern och utskottsmajoritelen begär riksdagens godkännande av åtgärder om vilka vi redan från början kan säga alt de är otillräckliga. Det finns ingen plan för hur pengarna skall användas. Vi är ovetande om hur en riklig slruklurplanering av verksamheten skall läggas upp.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

Jag skulle vilja ställa frågan till industriministern om han verkligen tror all man på så lösa boliner kan få ut vad Sveriges skattebetalare har rätt att begära av de ekonomiska insatser, icke föraktliga, som vi nu snart kommer all votera igenom.

Av offentliga uttalanden att döma har vår industriminister en benägenhet alt relatera effektiviteten i insatserna till åldern hos den som tillkännager sin uppfattning och sina förslag till insatser. Enligt kyrkoboken - jag gör i det här fallet inga andra bedömningar - har vi en industriminister som står i sin krafts fulla blomning f. n.; det har talats om att han fyller 50 år. Med hänvisning till kyrkobokens fakta borde vi kunna förvänta oss handlingskraftiga grepp då regeringen går att för riksdagen redovisa hur man reder upp den.för nationen så vikliga frågan om specialslålinduslrins planering, dess strukturering, dess utbyggnad och dess konkurrenskraft för framtiden.

Jag vill, herr talman, till detta ytterligare framföra ett par synpunkter. Själva behovet av rationalisering och nya investeringar är oomlvislat. Att detta behov, när det skall mötas med åtgärder, måste sättas in i ell större sammanhang och i en gemensam uibyggnadsplanering tror jag all t. o. m. induslriminislern är beredd alt erkänna. Den saken är avgörande för att vårt land skall kunna konkurrera på den världsmarknad där vi skall saluföra större delen av vår specialslålproduktion. Vi måste komma fram till en rationaliserings- och utvecklingsgrad på del här området som gör oss helt jämförbara och helt konkurrensdugliga med väsl-väridens industriländers bästa anläggningar -jag inskränker mig till att göra den definitionen.

Vi upplever f. n. - och här tittar jag utanför utskottsbelänkandel och litet grand in i framtiden - en dumpingkonkurrens från låglöneländerna på andra sidan jordklotet. Det är inte ulan att jag har en bestämd känsla av att den kommer all accelerera ytterligare. Kan man klara sig mot den konkurrensen i det långa loppet? Del är den intressanta frågan. Och den situationen möter vi inte som enskild nation, utan den situationen möter alla Västeuropas industristaler. Där är vi, kan jag säga, i samma farkost.

Vi har kunnat avläsa hur de traditionella industriländerna under senare år har tvingats att etablera ett försvar mot denna dumpingkonkurrens, ell försvar som naturiiglvis inte är i överensstämmelse med den gamla fina tanken på de liberala handelsvägarna och frihandelns grundläggande principer men ett försvar som väl kan förklaras med den gamla litterära satsen, all även om man vill sjunga med änglarna så tvingas man ibland att tjuta med ulvarna. För något år sedan upplevde vi hur EG omgärdade sig med en extra tull på 20 % mot kullagerimporten från dessa nationer. I dessa dagar har Carteradminisirationen i USA tagit beslut - eller i varje fall kommer man alt göra del relativt snabbi inom den närmaste tiden - om minimipriser för det imporlslål som man nu är rädd skall konkurrera ut stora delar av den egna slålinduslrin.

Jag är inte så överraskad, herr talman, av den här utvecklingen. Från

nationella utgångspunkter ser man med en naturlig oro på all gamla, traditionella produktionsområden -järn och stål är ett sådant - gradvis elimineras och försvinner såsom en egen, nationell industri. Järn och stål är nödvändiga ting under ett fredligt uppbyggande. De är ofrånkomliga för en nation i krig och krigsfara. Områdena betyder mycket från sysselsättningssynpunkt; det har omvittnats i flera inlägg tidigare i dag, och jag vill understryka det. Jag förstår de försvarsåtgärder som man med dagens situation för ögonen etablerar ute i väriden - de är för mig inte överraskande.

Vad lär oss nu detta, och vad har vi all göra inför en sådan här utveckling? Jag skulle kunna uttrycka det mycket kort: Vi har att följa vad som händer ute i världen med den allra största uppmärksamhet. Etablerar man de här försvarsåtgärderna inom de västerländska industristaler där vi hör hemma, då ser jag ingen annan utväg än att vi - även om vi inte har någon direkt anslutning till blocken - får följa samma mönster. Jag tvekar inle att säga del. Ingen kan på allvar rekommendera att vi med armarna i kors skall låta oss utraderas inom denna gamla, traditionella, av yrkeskunskap präglade näringsgren. Och i den mån de här försvarsåtgärderna etableras i vissa västeuropeiska industriländer av format är del klart att pressen på de utanförstående länder som envisas med alt stå försvarslösa blir så mycket större. Det är med den enkla och naturliga slutledningen jag säger, all vi har att följa utvecklingen med den största uppmärksamhet och anpassa oss till mönster som jag tror kommer all etableras i de västerländska industrinationerna.

Sedan vill jag säga några ord direkt till herr Åsling. När han går ut i debatten tycker jag nog att han i överkant försöker göra en dygd av nödvändigheten. Centerpartiet har, med undantag för jordbruket, inte varit intresserat av statliga ingripanden i näringslivet, långt därifrån. Jag har haft åtskilliga debatter om de frågorna under min tid i regeringen med centerpartiet som opposition. Senast förde jag en sådan debatt med herr Åslings partiordförande nere i Baltiska hallen på vårkanten 1976, där vi hade ett intressant meningsutbyte om de här frågorna. Ingen skulle kunna känna igen någon konsekvens mellan partiordförandens inlägg då och herr Åslings inlägg i dag. Jag har tidigare sagt alt jag inle skall häckla den som sig omvänder och förbättrar och lär sig av verkligheten, men del ser ändå litet prydligare ut om man inle berömmer sig av att ständigt ha haft denna förutseende och riktiga uppfattning.

När således herr Åsling i bästa mötesdemagogiska stil säger alt dagens besvär är en följd av den gamla regeringens misstag - den var för rädd alt ingripa, den såg inte förutsättningarna, den såg inte de aspekter på framtiden som nödvändiggör dagens ingripanden - då är man beredd att använda del gamla hederliga uttrycket "hoppsan" - med tre utropstecken efter. Del här rimmar fasligt illa med debatten före och efter valdagen i september månad i fjol.

Jag vill säga någonting om den delegation som nu skall hantera spe-

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

cialstålindustrins problem. Vi begriper allesammans att den har - det har nog redan sagts från något håll i dag - en utomordentligt svårlöst och intrikat uppgift framför sig. Del kommer att finnas naturliga motsättningar inbyggda i den här delegationens arbete, ortsmotsättningar och företagsmotsältningar, och del tarvas stor förståelse för den gemensamma frågan för att komma över del här.

Men nu har herr Åsling tillsatt den här delegationen med alla de svårigheter som där föreligger. Han är själv medveten om dem. Blir det fråga om nedläggning av verksamheten på en viss ort och satsning för samma verksamhet på en annan ort är det ingen som blir förvånad över de lokala motsättningar som här finns inbyggda och vilka svårigheter det blir att komma över dem. Jag tror inte jag säger för myckel om jag hävdar alt den här delegationen i sitt arbete kommer all få inregistrera att det i sista hand blir en rad frågor den inle kan lösa. De slutliga besluten måste las på ett högre plan. Det politiska ansvaret för den lösning som delegationen kommer fram till kan ingen annan än regeringen -och då i första hand dess industriminister - ta. Jag utgår från att herr Åsling förslår detta. Han är inte fri från bekymren, huvudvärken får han dras med litet längre fram. Må vara att delegationen kan göra undan en del i det första förberedande skedet, men i sista hand, när motsättningarna aktualiseras, är det regeringen som får ta det praktiska och det politiska ansvaret.

Herr Åsling har lagt ut texten i sina inlägg om strukturfonden. Vårt förslag rörande strukturfonden är ell uttryck för alt vi vill göra insatserna där de behövs, medvetna om att tillgången på medel är begränsad. Ansvaret alt inle slösa med skattebetalarnas pengar hur som helst gör att strukturfonden är alt föredra framför den generella givmildheten till alla dem som behöver och inle behöver medel - och som avveckling av arbetsgivaravgiften enligt herr Åslings idé innebär.

Vi lever i en tid där det inle räcker med ord. Det har herr Åsling understrukit med stor bravur. Det får väl innebära alt nu måste det till handlingar. Herr Åsling kan kanske gå in på sill stilla rum och fundera över sitt eget agerande på den viktiga post han besitter. Det är väl brist på handlingar som både näringslivets folk och andra har känt i sitt umgänge med herr Åsling. Man kan till en tid klara sig genom alt tillsälta utredningsmän, utredningskommittéer, analysmän, analysgrupper och delegationer. Men i längden går inle det, man måste komma fram lill handling i tillvaron. Därför tar jag del som ett löfte inför framtiden och en förändring av herr Åslings eget sätt all vara när han talar om att det nu inle räcker med ord, även om de är väl formulerade.

Den gamla regeringen hade, säger herr Åsling, inle förberett sig på den kris vi nu upplever. Det är naturligtvis litet påkostande att gång på gång erinra herr Åsling om hur debattläget var före valdagen i september i Ool- Jag vill bara erinra om den avslutande TV-debatt vi hade inför väljarna någon dag före valdagen. Där präglades både den socialdemokratiska partiordförandens och underlecknads inlägg av en var-

ning till den dåvarande oppositionen alt om de envisades med alt leva upp lill alla de löften de generöst ställde ut lill väljarna så skulle den här nationen inte ha ekonomiska möjligheter att fullgöra detta. Ni representerade så länge ni var i opposition ett ekonomiskt lättsinne som icke var försvarbart. Jag har många gånger som finansminister påtalat detta, och jag har gjort det med starka skäl.

När man nu påstår att socialdemokratin inte var förberedd på krisen kan jag ge herr Åsling rätt så långt, att socialdemokratin inte var förberedd på att en borgerlig regering efter ett regeringsskifte skulle göra så många misstag som de som gjorts under det gångna året på det ekonomiska området och som medverkat till att krisen är värre för oss nationellt än vad den behövde vara. Om vi ser oss omkring i världen, finner vi att krissituationen inte är mera uppenbar i dag än tidigare under 1970-talel. Däremot är vår egen kris så mycket mera uppenbar än tidigare. Jag ger herr Åsling rätt i all vi icke kunde förutse detta. I dag vet vi bättre, herr talman, och vi kommer naturligtvis all inrätta oss efter detta i fortsättningen.

Det är besvärligt att komma ur denna kris, och det blir svårare och svårare, eftersom vi saknar en regering som på väsentliga avsnitt borde representera en sådan handlingskraft, att företagarna kunde få igen i varje fall litet grand av den framtidstro som ändå icke fattades under den långa period då socialdemokratin var i regeringsställning.

Allra sist, herr talman, vill jag när det gäller vad som hände på specialstålindustrins område före regeringsskiftet hänvisa till att den man som är mest viitnesgill i det avseendet dess bättre sitter här i riksdagen. Den förre industriministern Rune Johansson är den som är lämpligast att redovisa den gamla regeringens insatser på specialstålindustrins område. Efter detta direkta apostroferande av den förre induslriminislern utgår jag även från att han får tillfälle all försvara sig.

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Jag har med stort intresse lyssnat på Gunnar Strängs exposé över och analys av det politiska lägel förr och nu. Jag vill inledningsvis säga att jag med min bakgrund har lärt mig att hysa stor aktning för erfarenhet förvärvad under en lång verksamhet i del politiska livet, och ingenting kan rubba denna grundläggande inställning. Ibland tycker jag kanske ändock all Gunnar Sträng med den gedigna erfarenhet han har av politiskt arbete skulle bättre utnyttja den erfarenheten i sina värderingar av vad som händer i dagspolitiken.

Gunnar Sträng säger att regeringen har lovat en annan politik än den som bedrivs. Ja, del är verkligen alt se valdeballen i fjol i ett ganska vårdslöst perspektiv. Grundläggande för den sittande regeringens arbete är ju regeringsdeklarationen, och jag ber all få hänvisa till den. I övrigt vill jag säga, att om vi bedriver en annan politik än vad som utlovades kan det möjligen bero på att vi här i landet har varit offer för en annan konjunkturutveckling än den som Gunnar Sträng så ofta, med sådant

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

eftertryck och med sådan inlevelse och övertygelse utlovade.

Den f d. finansministerns analys av den ekonomiska utvecklingen är verkligen mot bakgrund av vad som har hänt inte något mästerstycke, och det är på den punkten jag menar att Gunnar Sträng kanske skulle ha utnyttjat sin gedigna erfarenhet bättre. Men det är naturligtvis svårt att spå. Del är lätt när man med facil i hand bedömer utvecklingen. Låt oss emellertid slå fast en gång för alla all de konjunkiuranalyser, de utvecklingsförlopp som den gamla regeringen utgick ifrån var - såsom utvecklingen nu har blivit - helt felaktiga.

Där vill jag peka på ell smått sensationellt yttrande av Gunnar Sträng från denna talarstol nyss, nämligen att krisen utomlands inte är värre än den har varit tidigare under 1970-talet. Har det verkligen gått Gunnar Sträng helt förbi vad som har hänt på världsmarknaden, när del gäller stålet, när det gäller massan och papperet, när det gäller fartygen, att vi har en internationell nedgång i konjunkturen som är exceptionellt svårartad och som har slagit med förödande kraft på svensk industri, särskilt hårt därför att beredskapen har varit dålig, eftersom vi under hela 1970-talet har överskattat våra egna möjligheter och resurser? Jag finner det anmärkningsvärt alt Gunnar Sträng gör sig till tolk för dylika åsikter.

Vi sprider ingen undergångsstämning. Jag har tvärtom tidigare här i dag och vid alla de tillfällen då jag har haft möjligheter att föra ut del budskapet betygat min tro på det svenska näringslivet och dess konkurrenskraft. Jag får dagligen exempel på med vilken kraft, med vilken målmedvetenhet man ändå i svenska företag, bland svenska arbetare, tjänstemän och förelagsledare, griper sig an med dessa problem som den internationella konjunkturavmattningen har skapat. Och de har regeringens fulla stöd. Skyll därför inte på oss om det finns olyckskorpar. Vi tror att det svenska näringslivet har goda utvecklingsmöjligheter för åren framöver.

Vidare säger Gunnar Sträng att jag har tänkt om och övergett mitt förord för generella åtgärder. Jag vill påpeka för Gunnar Sträng att jag och det parti som jag företräder har betraktat näringspolitiken och diskussioner om generella och selektiva medel förutsättningslöst under årens lopp. Det är en självklarhet alt näringspolitikens instrument måste anpassas till den situation, i vilken man arbetar. Den situation vi arbetar i nu är exceptionell och kräver alldeles speciella insatser. Det är därför som jag, med den helt odogmatiska inställning som jag härtill samhällets medverkan i näringslivet, också har funnit del lämpligt att förorda ett ökat statligt engagemang i sektorer som handelsslålinduslrin, där vi redan har ett väsentligt, för alt inte säga tyngande statligt engagemang.

Det intressanta i denna diskussion - vi har mött det tidigare i dag - är socialdemokratins förord för en planmässighet i strukturförändringarna på specialslålsidan. Men inte heller Gunnar Sträng med sin eminenta pedagogiska förmåga så mycket som antydde all oppositionen har ell konkret alternativ när det gäller planmässighei. Tala om här hur man

vill ha de rostfria platta produkterna tillverkade, var verktygsstålet skall tillverkas, vilka företagskonstellationer man ser, vilken marknadsorganisation man förordar - alla dessa detaljer, i vilka strukturåtgärder sönderfaller! För det är väl det man menar. Annars måste man väl ändå acceptera vår syn all det här är delikata, besväriiga frågor som lämpligen läggs över på ett organ med hög kompetens och med kreditfaciliteler lill sitt förfogande, som då med största möjliga effektivitet tillsammans med förelagen och deras anställda kan utforma en ändamålsenlig struktur. Ni kan inle bli trodda på era ord om ni inle presenterar konkreta förslag lill program. Annars är det bara löst tal, ungefär som vpk:s tal om statligt övertagande av företagen, som ni dess bättre har lämnat.

Vi skjuter inte forskning och utveckling på framtiden, utan det kommer redan i handelsstålsproposilionen, som jag skall lägga på riksdagens bord i januari, att finnas förslag utarbetat angående forskning och utveckling. Vi har vidare aviserat en proposition till våren 1978 beträffande samhällets insatser när det gäller forskning och utveckling.

Gunnar Sträng var också inne på planerna för alternativ sysselsättning. Det är en central fråga. Jag vill gärna vitsorda att den elableringsdele-gation som jag har tagit i arv efter min företrädare visar sig vara ett verksamt instrument i kontakten mellan industridepartementet och företag med utsikter till expansion. Vi har vidgat kretsen nu till att innefatta också de konsument- och producenikooperativa företagen. Jag hoppas all vi den vägen skall få klara impulser till och indikationer på utvecklingsförlopp och nya produkter, nya dotterförelag etc. som kan etableras och som kan svara för den expansion vi behöver för att la lill vara den övertaliga arbetskraften på orter där man strukturrationaliserar.

Jag vill också svara på Gunnar Strängs direkta fråga att den här regeringen självfallet, liksom den förra, är beredd alt ta ansvaret för konsekvenserna på arbetsmarknaden. Vi har deklarerat detta förut, och jag är beredd all upprepa del: Vi skall inte lämna någon möda ospard när del gäller att etablera alternativa sysselsäliningstillfällen utan utnyttja all tänkbar teknisk uppfinningsförmåga och allt marknadsföringskunnande för att vidga och öka den industriella basen. Lyckas inte detta, då måste vi ställa upp med arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Herr talman! Får jag avslutningsvis säga att Gunnar Sträng beträffande strukturfonden för ett något kufiskt resonemang. Jag har här tidigare påpekat att strukturfonden, såsom socialdemokratin har lagt upp resonemanget, inte skulle vara någonting annat än en investeringsbank nr 2. Då vill jag fråga Gunnar Sträng: Vad är det för fel på Investeringsbanken?

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Slålinduslrin, m. m.

GUNNAR STRÄNG (s) kort genmäle:

Herr talman! Det aren intressant analys som vi får av industriministern.

När jag vände mig mot honom och sade att det - för att nu använda hans eget uttryck - är ljusår mellan vad man propagerade för i oppo-silionsläget och vad man nu tillämpar i regeringsställning, och när jag

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Slålinduslrin, m. m.

anklagade honom för den lösaktighet och del lättsinne som man representerade när man befann sig i opposition - naturiiglvis tog man en del röster på det - får jag en ganska överraskande förklaring. Herr Åsling säger: Det avgörande är ju den regeringsdeklaration vi sedan skrev.

Det vittnar om en fördomsfrihet som inte tillhör det vanliga! Man anser tydligen att man kan kosta på sig praktiskt laget vad som helst jöre valet för att ta röster och kunna göra sig gällande i den politiska kampen - väl medveten om att lyckas man med detta, går man sedan tillsammans och skriver en regeringsdeklaration som kan innebära någonting helt annat än det man lovat! För mig är detta alldeles fenomenalt, eftersom jag är fostrad i ett parti där vi alltid har sagt oss att de löften vi ställer ut i en valrörelse och i en allmän offentlig deklaration till folket dem följer vi, alldeles oavsett om det blir före eller efter valdagen. Det är, som jag ser det, den enda möjligheten alt etablera ett förtroende mellan väljarna och den politiska ledningen.

Jag tror att om herr Åsling åker omkring med den uppfattningen i bagaget att man kan säga vad som som helst före valdagen, bara man efter det man blivit vald sätter sig ned och gör ett program som är annorlunda och sedan följer delta program, då finns det stora risker för att herr Åsling och hans partivänner har förverkat sitt anseende bland de svenska väljarna!

Sedan vill jag korrigera herr Åsling. Han berömde min pedagogik, men tydligen har den inte varit tillräckligt effektiv för att herr Åsling skall förstå den. I början på 1970-talet hade man myckel pressade lägen internationellt i den industriella världen med negativa investeringssiffror. Vi var den enda nationen bland de västerländska industristalerna som fortsättningsvis höll investeringarna uppe och t. o. m. hade en viss stegring av dem.

Så kom då 1974-ett lysande år för den svenska järn- och slålinduslrin. Vad som var anledningen har jag inte tid att utveckla; del var ell faktum. Förelag som i dag redovisar förluster på 400-500 milj. kr. gick med motsvarande vinst 1974, och del räckte lill även för 1975. Så sent som 1976 for man omkring från de större svenska järn- och stålföretagen och raggade folk utomlands, och man sade till vederbörande kommuner: Nu behöver vi ökat bostadsbyggande för att ta emot expansionen.

Detta är en liten redovisning av vad som hände på 1970-lalet, herr Åsling.

Induslriminislern NILS ÅSLING:

Herr talman! Vad Gunnar Sträng nu säger beträffande valdebatten och regeringsdeklarationen är mycket anmärkningsvärt. Gunnar Sträng själv sade ju i valdeballen att "alternativet till oss" var en, som han uttryckte det, borgerlig koalition. Gunnar Sträng, som ju är den eminente pedagogen, har själv bidragit till att förklara för svenska folket att maktskiftet förutsatte en regeringsdeklaration, en samverkan mellan de tre icke socialistiska partierna. Jag förstår över huvud taget inte vart Gunnar Sträng

vill komma; detta var ju uppenbart för alla. Och regeringsdeklarationen bryter inte mot den valdebatt som vi förde från vårt håll.

Sedan blir Gunnar Strängs förklaringar beträffande hans analys, hans uppfattning av den internationella konjunkturen, alltmer mystiska. Gunnar Sträng kan inte vara omedveten om - med det kunnande han representerar - att vi i dag har en extrem marknadssituation, t, ex. på handelsstålssidan. Del är väl det som gör att socialdemokratin inte längre med samma aggressivitet säger alt man, om man händelsevis vinner valet 1979, skall börja bygga Stålverk 80. Man inser ju nu att marknadssituationen för handelsslål är kaotisk, att det har kommit många nya stålverk i drift, att marknaden för fartyg internationellt är extremt dålig, all vi har en helt ny marknadssituation på skogsinduslrisidan.

Det går inte, Gunnar Sträng, om man vill bli tagen på allvar, att hävda all del internationella konjunkturläge vi nu befinner oss i har någon motsvarighet tidigare under 1970-lalel eller under 1960-talet. Det är en extrem situation, och del är därför vi har dessa alldeles exceptionella påfrestningar som vi från den här regeringens sida med all kraft är beredda att bemästra.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

GUNNAR STRÄNG (s) kort genmäle:

Herr talman! Naturligtvis har jag sagt alt alternativet lill en socialdemokratisk regering var en borgerlig regering. Den skulle då bestå av, som ledande figurer, herr Bohman, som hade sin speciella uppfattning om det fria, självständiga näringslivets företräden framför en ekonomi där stålen lade sig i hanteringen, herr Ahlmark, som for upp och ned på torgen och ropade om sociala reformer utan socialisering, herr Fälldin, som så sent som på våren 1976 i en öppen debatt med mig prisade just detta att näringslivet skall sköta sig självt, och herr Åsling med Ås-lingdoktrinen, som lanserades strax efter tillträdet. På alla de punkterna har ni gjort en radikal helomvändning, för jag föreställer mig att regeringen slår bakom herr Åsling i hans politik. Den där litet bygde-gårdsbetonade argumenteringen som herr Åsling började med, inlärd i hembygdsgårdarna i Jämtland i ungdomen, tycker jag är litet för enkel för att man skall fortsätta med den här i dag.

Jag vill säga, om vi skall fortsätta att diskutera konjunkturen, att på varvssidan har jag sedan 1948 upplevt goda tider och dåliga tider. Den växlingen kommer förmodligen att fortsätta. Men det blir besväriigare därför att gradvis har konkurrensen från Japan blivit mer och mer kinkig för de svenska och europeiska varven. Men dåliga tider för varven är sannerligen ingen ny företeelse.

Herr Åsling säger att han har tänkt om. Jag tycker att del är ell fint och öppet erkännande från hans sida. Det kanske inte är så överraskande att han gör det erkännandet - han tillhör ett gammall parti, som på den tiden då det hette bondeförbundet var känt för all sannerligen inle vara dogmatiskt. Jag säger inte del som kritik eller klander, för det har vid tidigare tilllallen varit till nytta för nationen.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

När man talar om planmässighei kan man inte komma och säga: Vad har oppositionen för plan att sätta i verket? Vi är ju så länge vi är i opposition dömda till att bara vara i opposition ulan möjligheter till att gå in och regera. Det är regeringen som har ansvaret för planmässigheten i dag. Om regeringen inte vill la det ansvaret och det skulle hända alt den snart avlägsnar sig av en eller annan anledning eller gör det längre fram och den gamla socialdemokratin går in i regeringsställning, då är del den som har ansvaret för planmässigheten. Men man kan aldrig som ansvarigt exekutivt organ, som regeringen är, ställa sig och ropa till oppositionen: Vad har ni för någonting att komma med i fråga om planmässighet? Del är enligt min mening det verkställande organet som skall hantera sill ämbete planmässigt.

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Jag förslår inte varför Gunnar Sträng skall behöva vara så blygsam. Blygsamhet har ju inle tidigare direkt präglat Gunnar Strängs insatser här i kammaren. Ange åtminstone med en liten antydan hur den strukturplan beträffande specialstålet skulle kunna tänkas vara som ni förordar. Ni skriver ju om det i reservationer till ulskottsbetänkandet. Det må vara att det är väldigt torftiga reservationer, vilket jag tog mig friheten all tolka som alt ni i allt väsentligt instämmer med regeringen, men antyd åtminstone vad ni tänkt er. Frånvaron av något konkret inlägg under hela denna förmiddag från oppositionen beträffande vad man menar med sin "planmässighei" är avslöjande och visar att man är tomhänt, att man bara för en debatt för debattens egen skull.

Den enkla sanningen är all en strukturanpassning av specialstålindustrin inte går - om man inte vill socialisera hela industrin - alt på förhand låsa i fasta bestämda termer. Man måste vara beredd all tillsammans med löntagarorganisationerna och vederbörande företag föra en konstruktiv debatt om hur den framtida specialstålinduslrin skall se ut. Erkänn, Gunnar Sträng, all alternativet är en socialisering av specialstålinduslrin! Är ni med på detta, eller är ni mot detta? Det är konsekvensen av ert resonemang.

Får jag sedan säga beträffande problemaliken att vi från vår sida alltid ansett - och del är vår position nu - att näringspolitiken måste inrättas efter omständigheterna. I ett skede när strukturproblemen kommer i den omfattning som de gör nu och med de konsekvenserna för vår ekonomi som gamla underlåtenhetssynder har skapat måste man vara beredd att maximalt gå in också från samhällets sida med direkta insatser. Det är i synnerhet motiverat eftersom vi har ett antal direkta samhälleliga engagemang, där staten har ett ägaransvar all fullfölja. Märkvärdigare är det inte. Vi bedriver en aktiv näringspolitik och dess instrument får anpassas till den krassa verkligheten.

Förste vice talmannen anmälde alt Gunnar Sträng anhållit all lill protokollet få antecknat all han inle ägde rätt till ytterligare replik.

ALF LÖVENBORG (-):

Herr talman! Jag lyssnade med stort intresse på debattens inledande borgerliga företrädare, Fritz Börjesson. Han vände sig i första hand mot en hård styrning av den här industribranschen. Han sade att den liden är förbi då man kan tala om den järnhårda kapitalismen. Alla vill nog det bästa. Allt beror på en olycklig utveckling i väriden, säger Börjesson. Stålkrisen framställs som något som kommer från himlen eller möjligen från helvetet. Det är svårt att veta om hans grumliga filosofiska utläggning är politisk naivitet eller en medveten advokatyr. I vart fall tror jag att han är tämligen representativ för del största regeringspartiet, som gick ut i valet och lovade 400 000 nya jobb men fortfarande inte har något recept på hur de skall skaffas fram.

Ingvar Svanberg sade i en replik lill Fritz Börjesson att hans teckning av den svenska verkligheten låter som en söndagsskoleskildring. Jag tycker att man bara har all instämma i den karakteristiken. Del vi nu befinner oss i är en kris framkallad av del kapitalistiska systemet i Sverige och i andra länder. Under den krisen framträder privatkapitalels hänsynslöshet i all sin prydno. Det kan man inte bortse från. Det gäller att bärga den egna profiten, och om del sedan går ut över arbetarna och tjänstemännen struntar man i. Herr Börjessons söndagsskoleidyll har ingenting med verkligheten att skaffa, och del tycker jag att man kan säga också om den målning som industriministern gör.

Men industriministern sade i en replik till herr Svanberg alt socialdemokratin ansluter sig lojall till de marknadsekonomiska principerna. Visserligen har man en del ideologiska blockeringar, men man genomför inle sina idéer med kraft, och de är alltså inte alltför besvärande ens ur borgerlig synpunkt. - Det var Åslings argumentation. Jag tycker att del är en förödande kritik mot socialdemokratin - och tyvärr är den inle ulan förankring i verkligheten.

Nu har regeringen lagt fram sin proposition nr 47, sill första s. k. stål-paket. Del berör ca 36 000 anställda inom specialstålinduslrin, som med fruktan blickar mot framtiden efter alla de illavarslande signaler som kommit. Nils Åslings proposition löser inle branschens problem och skapar ingen trygghet för de anslällda. Propositionen garanterar ingenting annat än alt samhället får pumpa in ännu mer pengar ulan alt få kontroll och bestämmande över en viktig industribransch. Man erbjuder slalliga lån på 700 milj. kr. och går i borgen för ytteriigare 600. Propositionens uttalade syfte är att minska de finansiella hindren för en förbättrad konkurrenskraft.

Men del är inte de finansiella hindren som har lett till att också specialstålverken i Sverige nu befinner sig i en allvarlig kris. Förklaringen är i stället den, att under alla de goda åren har man kammat hem de stora vinsterna men underlåtit att investera för att trygga framtidens krav. De kapitalägande har investerat utomlands eller använt vinsterna för att på annat sätt tillfredsställa sina privatkapilalisliska intentioner. Det står klart att det när det gäller svensk stålindustri - både handels-

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

stålframslällningen och specialstålet - behövs myckel stora och vitisyf-tande insatser för all utveckla branschen och trygga dess existens och för att trygga jobben för de arbetande.

Det finns i dagens läge en kapitalistisk stålkris - ingen kan förneka den saken. EG har beslutat att skära ned sin produktion av stål i samtliga medlemsländer till ca 60 % för all försäljning inom den s. k. gemenskapen. Däremot har medlemsstaterna rätt att slå sig ut till nya marknader utanför gemenskapen, om man bara kan. Men felet är att ingen kan göra del, och det gäller också Sverige, som inte är medlem i EG. Problemet gäller såväl handelsstålet som specialstållillverkningen. Det är nu bara Japan som bryter den här bilden, vilket också sagts i debatten. Japan har stormat in på marknaden med förkrossande kraft. Där finns ingen produktionsbegränsning och ingen slålkris. Man har haft förutseende, man har satsat planmässigt på stora och högrationaliserade enheter. Man har tagit till vara alla den moderna teknikens och storproduktionens fördelar, medan de gamla kapitalistiska industriländerna föredragit kapitalexport eller avstått från all investera för framliden för att i nuet få så höga aktieutdelningar som möjligt.

Det existerar heller ingen stålkris i de socialistiska länderna, men det vill man inte tala om i den här församlingen. Där bygger man tvärtom ut kapaciteten på det här området, och med förundran betraktar man problemen i Sverige, som bl. a. inte behöver importera en så viktig råvara som malm.

Regeringens förslag kommer att innebära att ytterligare arbetstillfällen rationaliseras bort. Inga nya jobb kommer att skapas genom detta stöd för att underlätta den privatkapilalisliska strukturomvandlingen, vars ändamål är all säkra en viktig industribransch till de ägare som så kapitalt har misskött den. Man bäddar för en katastrof för Bergslagen. Man tänker överge orter, där specialindustrin är den enda eller dominerande näringsgrenen. Det är den tänkta och sannolika utvecklingen, och del förändras inte av all man enligt propositionen skall lindra krisens verkningar genom det 75-procentiga bidraget till lönekostnader.

Vi anser att gruv-, järn- och slålnäringen är en för viktig och för avgörande industribransch för att längre få befinna sig i privat regi och ägande. På den kanten finns inte samhällsansvaret, där finns inte hänsynen till de anställda. Där finns bara intresset att själva hålla sig skadeslösa och att få ell handtag av staten, så alt man ändå kan bärga hem kommande vinster när tiderna blir bättre.

Vår principiella linje, som bl. a. uttrycks i motionen 113, är alt man i stället för en kapitalistiskt styrd strukturomvandling och generös bi-dragsgivning nationaliserar hela branschen. Arbetarpartiet kommunisterna anser att både handelsstålverken och specialstålindustrin borde vara naturiiga delar av en nationaliserad, svensk stålindustri och delar av en samlad statlig industripolitik. Dessutom bör de medel som regeringen ställer i utsikt framför allt användas för att på varje plats trygga sysselsättningen.

Denna debatt med herr Åsling har framför allt visat alt vårt land saknar en genomtänkt statlig industripolitik. De senaste årens utveckling har också med all önskvärd tydlighet klargjort alt det heller inte finns någon samlad och konstruktiv stålpolitik. En offensiv statlig stålpoliiik måste framförallt vägledas av sysselsältningspolitiska och regionalpoliliska målsättningar och inte av ambitionen att hjälpa de kapitalägande.

En av vägarna för att klara den svenska stålbranschen är att i mycket stor utsträckning gå in för en långtgående förädling. På det sättet kan man också klara de mindre bruksorterna.

Men allt detta kräver stora kapitalinsatser som bara staten kan klara i nuvarande läge. Mot den bakgrunden är del också rimligt att staten tar över - inte bara kapilallillförseln utan också ägandet. Det är huvudtanken i vår motion, som jag ber alt få yrka bifall till.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. tn.

ERIK HOVHAMMAR (m):

Herr talman! Förutsättningarna för att kunna skapa ökat välstånd och bereda arbete är ett konkurrenskraftigt näringsliv. Delta slog induslriminislern nyss fast i kammarens debatt, och jag ber att få upprepa del med skärpa.

Vi upplever i dag kriser i många branscher. Det är som bekant inte bara stålindustrin, som vi nu ägnar vår uppmärksamhet, som har problem. Svagheten i den svenska ekonomin sätter sina djupa spår på många håll. Del skapas inte tillräckligt med nya arbetstillfällen för att ersätta dem som försvinner när olönsamma företag läggs ned. Den viktigaste åtgärd som på sikt kan förbättra situationen för arbetslivet i dess helhet är alt få fart på aktiviteten i den svenska ekonomin genom en allmänt sysselsättningsfrämjande politik.

Stålindustrins problem sammanhänger främst med kostnadsutvecklingen, ell faktum som reservanterna knappast kan komma ifrån. Vårt näringsliv är i dag i hög grad inriktat på export. Enbart den svenska marknaden ger inte underlag för den specialisering och den produktion i långa serier som modern teknik fordrar. Vår ekonomiska framtid beror på våra möjligheter alt hävda oss på de internationella marknaderna. Innovationer och produktutveckling är av avgörande betydelse för svenskt näringslivs förmåga all hävda sig i en lilllagande inlernationell konkurrens. Det är i vårt tekniska kunnande vi bör ha en av våra främsta konkurrensfördelar.

Del är bl. a. mot den bakgrunden som man skall bedöma de nu aktuella insatser som regeringen föreslår för all underlätta strukturomvandlingen inom specialstålindustrin och stålgjuteriindustrin. Självfallet kommer utomordentligt stora krav all ställas på förelagen i den strukturella anpassning som måste ske. Det måste bli omställningar vad gäller såväl produktionsinriktning som teknisk uppläggning och arbetsorganisation.

De åtgärder som industriministern har föreslagit måste anses vara temporära. De syftar lill - det har f. ö. också utskottet uttryckt i betänkandet - att minska de finansiella hindren för angelägna strukturförändringar.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

Kortsiktigt är det fråga om att säkra sysselsättningen med nuvarande struktur av arbetsorganisationen. Långsiktigt måste det bli fråga om en anpassning till de förändrade marknadsförutsättningar som råder såväl inom vårt eget land som utomlands. Företagens uppgift i en marknadsekonomi är alt tillgodose den efterfrågan på varor och tjänster som existerar i verkligheten.

Det ankommer därför på samhället att skapa en sådan allmän efterfrågan på varor och tjänster att denna efterfrågan räcker till all ge alla arbete. Samhällets insatser på lång sikt skall vara att föra en allmänt näringsvänlig politik som skapar bättre förutsättningar för näringslivet i dess helhet. Olönsamma förelag kan inle hållas uppe hur länge som helst - konstgjord andning botar inte patienten. Men den kan vara nödvändig i ett kortsiktigt perspektiv av bl. a. sociala och rationella skäl för att förhindra en tilllagande arbetslöshet och samtidigt underlätta omställningen för de anställda som blir berörda av en sådan strukturförändring. Del är, herr talman, mot den bakgrunden som propositionens förslag accepterats av utskottsmajoritelen.

I anslutning härtill betonar ulskotlet att ansvaret för de strukturella omställningarna i berörda förelag enligt propositionen främst skall åvila företagen och de anslällda tillsammans. Vi anser det inle lämpligt alt föra över detta ansvar på andra, som reservanterna antyder i de till betänkandet fogade reservationerna. Tvärtom får parterna i berörda förelag genom regeringsförslaget större ekonomiska möjligheter all utöva detta ansvar, och därför finns det inga skäl för alt samhället skall la över ansvaret.

Del är däremot viktigt all samhället inser sitt övergripande ansvar för utvecklingen inom näringslivet i dess helhet. I den nuvarande marknadssituationen med en hårdnande utländsk konkurrens betyder självfallet punktvis insatta stödåtgärder stor risk för att snedvridning av konkurrensen uppstår och all utslagning av företag kommer att ske på annat håll än där punktinsatserna har gjorts. Min egen refiexion är att insatserna för slålinduslrin behövs och sannolikl är för små för att fullt ut lösa alla de problem som denna bransch i dag har. Men insatser av det slag som innefattas i propositionen kan också medföra all problemen flyttas över till andra företag inom samma bransch som i dag är både lönsamma, välskötta och utvecklingsbara, exempelvis mindre och medelstora familjeföretag som ofta är belägna på mindre orter. Staten måste därför la på sig ett ansvar för vad som sker. De förändringar som stödåtgärderna syftar lill får inte genomföras på ett sådant sätt att de skapar problem i andra företag som i dag kan klara sig utan samhällets stöd.

De socialdemokratiska ambitionerna som de framgår av motioner och reservationer tycks vara att binda upp näringspolitiska åtgärder vid vissa villkor, varvid en socialisering kan skymta fram i bakgrunden. En sådan uppläggning vill jag avvisa på det allra bestämdaste. Näringsulskottels majoritet har utgått ifrån all en helhetsbedömning av branschens problem fortfarande pågår inom industridepartementet. Industriministern har också bekräftat här i dag all så är fallet. Situationen är nu sådan att åtgärder

snarast måste sättas in i såväl kortsiktiga som långsiktiga perspektiv.

För egen del vill jag i anslutning till denna bedömning peka på några andra faktorer, som ligger utanför de förslag som propositionen lar upp men som dock har en väsentlig betydelse för branschens framtida möjligheter all hävda sig.

Jag påpekade inledningsvis all stålindustrins problem främst sammanhänger med kostnadsutvecklingen. Därför måste staten satsa mer på generellt verkande åtgärder. Ett exempel på en sådan åtgärd är sänkning av arbetsgivaravgifterna - eller löneskatterna, som jag tycker är ett mera adekvat ullryck för dem - vilka innebär en svår belastning, särskilt för alla exporikonkurrerande förelag och för företag som konkurrerar med importvaror. Anledningen är att löneskatterna missgynnar exporten men gynnar importen, dvs. gör svensktillverkade varor dyrare samtidigt som importerade varor slipper denna form av beskattning. Del är bl. a. en förklaring till all varven i dag köper en hel del plåt från Japan i stället för att göra inköpen från svenska stålverk, t. ex. från NJA.

Herr talman! För några dagar sedan beslöt vi här i kammaren att sänka den allmänna arbetsgivaravgiften med 2 96 med verkan från den 1 januari 1978. Del betyder självfallet en del, inte minst för många smärre företag som är arbetsintensiva, men även för så stora företag som vi nu diskuterar. Men denna sänkning är inle tillräcklig. Vi måste gå vidare. Jag vill gärna framhålla att den av regeringen aviserade sänkningen med ytteriigare 2 % inle får dröja för länge. Mig förefaller det som om man borde gå ännu längre för att åstadkomma en verklig kostnadssänkning för det svenska näringslivet.

Gunnar Sträng, vår förre flnansminister, hävdade här i kammaren för en stund sedan att sänkta arbetsgivaravgifter skulle innebära alltför stor generositet gentemot förelagen. Han uttryckte del t. o. m. så, alt del var all strö ut skattebetalarnas pengar. Herr talman! Jag vågar hävda motsatsen. Det här har en stor betydelse, inle minst för exportföretagen och därmed också för sysselsättningen. Sänkta löneskatter är nämligen ell verksamt och effektivt medel för alt nå en ökad konkurrenskraft, och det bidrar också lill all både företagarna och deras anställda kan återfå tron på framtiden, som herr Sträng nyss efterlyste.

Herr talman! Det är i nuvarande konjunktursituation vanskligt att göra någon mer ingående prognos för stålindustrins framtid. Den är givelvis beroende av den utländska konkurrensen, den inhemska kostnadsutvecklingen och den egna skickligheten på skilda nivåer. Självfallet har de åtgärder vi nu skall besluta om sin betydelse. Men jag vill allra sist säga all i ännu högre grad har den ekonomiska politiken i stort den största betydelsen.

Herr talman! Jag yrkar med delta bifall lill utskottets hemställan på samtliga punkter.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

I detta anförande instämde Sten Svensson (m) och Lars Ljungberg (m).

6 Riksdagens protokoll 1977/78:50-51

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

BENGT GUSTAVSSON (s):

Herr talman! "Hur svenska stålet biler, kom låt oss pröva på", fick vi lära oss deklamera i skolan. Då var det fråga om krigiska s. k. hjäl-tedaler. Nu diskuterar vi dess bättre hur vi fredligt bäst skall kunna strukturera vår svenska stålindustri.

Dagens riksdagsdebatt gäller bara en del av stålindustrin, specialstålet, då regeringen har misslyckats med uppgiften att presentera ell samlat program för närings- och arbetsmarknadspolitiken inom hela stålindustrin. I den proposition som ligger lill grund för det utskottsbetänkande som nu behandlas finns inte ett sirukturprogram ens för specialstålinduslrin.

Andel behövs en långsikiigare planering pådetta område kan verkligen den intyga som följt en del av verkligheten på lokalt plan. Mitt åskådningsexempel är Gränges Nyby i Torshälla. Det är inle mer än tre år sedan solen sken mer än vanligt över företagel. Jag var kommunalman i Eskilstuna då och kan intyga att kommunen hade all möda att svara upp mot förväntningarna. Industriområdet skulle utvidgas, planer göras om, vägar fiyttas. Det mest kostnadskrävande och miljöskövlande vägprojektet lyckades vi skjuta framför oss - och sparade 10 milj. kr. bara på detta. En lång rad kostnadskrävande investeringar har ändå gjorts. Trycket på arbetsförmedlingen att skaffa fram arbetskraft lill den planerade expansionen var stort.

Nu blåses katastroflarm. De anställda, från Metall till Civilingenjörsförbundet, har i god samverkan tagit ledningen i kampen för sin arbetsplats. Ropet "Vi vill ha jobben kvar!" har t. o. m. skallat här inne i riksdagshuset. Det finns en särskild bakgrund lill den aktiviteten.

Situationen på arbetsmarknaden i Eskilstuna har under året av såväl strukturella som konjunkturella orsaker varit besvärlig och medfört vikande sysselsättning. Detta har medfört ökad arbetslöshet inom metallavdelningen, som säkerligen skulle varit ännu större om inte arbetsmarknadspolitiska åtgärder satts in. Avdelningen har mottagit varsel från ell fiertal företag, som antingen inskränkt verksamheten eller helt nedlagt den. Detta kommer ovanpå den långvariga avtappning inom Eskilstunaindustrin som jag talat om tidigare.i höst. Nu toppar Metall i Sörmland listan över arbetslösa som får sin försörjning ur förbundets arbetslöshetskassa. Det är en topplacering som vi sannerligen kunde vara utan. Del mesta bidrar Eskilstunaavdelningen med.

Ulan att namnge enskilda förelag vet man att sysselsättningen är i farozonen vid ell stort antal företag. Del berör tusentals medlemmar i Metall, vilkas anställning f. n. upprätthålls med olika former av stödåtgärder.

Situationen för såväl den svenska stålindustrin som verkstadsindustrin inger djup oro. Medlemmarna upplever sin sysselsättning och utkomst som allvarligt hotad. Stålindustrins karaktär av basindustri gör den till en nödvändig del av vår totala industri. Metall- och verkstadsindustrin är beroende av att vi har en stark stålindustri. För att den svenska stål-

industrin skall återfå slagkraften krävs omfattande näringspolitiska åtgärder.

En utbyggnad och modernisering av produktionsapparaten måste ske. Forskning och utveckling måste tillföras resurser för att la fram nya konkurrenskraftiga produkter och en teknik som är anpassad till våra förutsättningar.

Erforderliga åtgärder och insatser medför stora kapitalbehov. Del finns i dag inga privata ägare som är beredda all satsa det kapital som krävs. Regeringen måste här ta ansvaret och statsmakterna måste ställa ekonomiska resurser till förfogande. Självfallet måste det ske på ell säll som värnar samhällsnyttan. I ell längre perspektiv kan löntagarägl kapital komma att spela en bärande roll.

Nils Åsling hade i sitt första anförande en försmädlig formulering om Meidnerfonder som förvånade mig. Nils Åsling har såvitt jag vet aldrig talat om alt kasta förslag om löntagarfonder i papperskorgen. Han har gett intryck av all också hålla distans till den djupa fördelningskonser-valism i regeringslägrel som kategoriskt avvisat allt löntagarinflytande grundat på löntagarägl kapital. Vidare har Nils Åsling vissa rötter i pro-ducenlkooperativ verksamhet, som med framgång arbetar med delägar-kapilal. Varför talar han då nedsättande om löntagarägande och löntagarinflytande? Eller gjorde han del inte? Hörde jag möjligen fel? Jag kan inte nu se industriministern, kanske beroende på "trängseln" i kammaren, men det är möjligt alt han hör mig och senare kan göra ett klarläggande.

I rådande läge kan de medel till stöd för specialstålet som efter dagens riksdagsbeslut kommer att stå till förfogande komma att göra sin nytta, även om vi fruktar att de är i knappaste laget för att räcka till för båda de nyinvesteringar som skulle behövas för all säkra jobben vid Gränges Nyby. Del är också en fråga om lånevillkor. Här skulle den strukturfond som socialdemokraterna föreslagit, men den borgerliga riksdagsmajori-leten avvisat i förra veckan, ha gjort sin stora nytta. Med de lånevillkor som den fonden skulle ha haft, hade den varit just vad som behövts för att klara Nybys problem.

I den kompletterande motion som Sörmlands socialdemokratiska riksdagsmän har lagt har vi nämnt att Nyby och dess anställda medverkat till en rationell arbetsfördelning inom branschen, varvid 440 arbetstillfällen gått förlorade vid Gränges Nyby. Inför framliden välkomnar vi en samordning för alt stärka branschen. Därvid utgår vi från den bestämda uppfattning som bl. a. kommit till uttryck inom den s. k. stålortsgruppen, nämligen alt skall man ha produktion av kallvalsad plåt kvar i Sverige, så måste det ske en satsning på stränggjulning i Gränges Nyby. Därmed har getts svar på en fråga som ställts tidigare i debatten.

Vi förordar att lån eller bidrag ur tillgängliga invesieringsmedel utgår för teknisk förnyelse och ökad konkurrenskraft vid Gränges Nyby enligt uppgjorda planer och under tillgodoseende av syftet med lill industridepartementet inlämnad framställning. Del senaste var ett ordagrant citat

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

ur vår motion. Till vår glädje har de borgerliga riksdagsmännen från Sörmland i sin motion uttryckt detta krav lika klart som vi gjort i vår.

Näringsutskottel har i anledning av Sörmlandsmotionerna gjort ell uttalande som må lända dem till efterrättelse som kommer att hantera medlen. Utskottet säger att ett par av motionerna "innehåller konkreta förslag om stöd lill investeringar i ny teknik. I sak stöder motionärerna härvid de investeringsplaner som ett visst förelag, Gränges Nyby AB, har presenterat för regeringen. Utan att la ställning till det aktuella projektet vill utskottet framhålla vikten av au företagen får ett effektivt stöd i arbetet på all utveckla nya stålprodukter och framställningsprocesser." Såvitt jag kan förstå, är detta en rekommendation till fortsatt prövning av den framställning som Gränges Nyby lämnat in.

Induslriminislern har tidigare talat om att skillnaden mellan proposition och socialdemokratisk reservation inte skulle vara så rasande stor. Jag tycker nog att del finns avgörande skillnader på åtskilliga punkter, men det jag nu citerat slår ell enhälligt utskott bakom. Det kommer med all säkerhet att bli ett enhälligt beslut i riksdagen om delta, och den enigheten är jag verkligen glad för. Det skulle vara myckel underiigt då, om inte framställningen skulle komma att prövas i välvillig anda och ge till resultat alt den uppläggning som Gränges Nyby med stöd av sina anslällda har presenterat också blir den framlida lösningen på detta område.

I propositionen saknas en redovisning av innebörden i den plan för ersättningsindustrier som induslriminislern tidigare utlovat, bl. a. i en TV-debatt. Del lär rent av finnas protokollfört i stålortsgruppen att den planen skall redovisas under andra halvåret i år. Såvitt jag kunde höra, berörde inle industriministern delta i sill förslå anförande, men det är möjligt all han kommer igen och ger besked om detta senare i debatten. Del hastar verkligen, det lackar ju mot jul och nyår.

Nu har vi inle vågat ta upp frågan om ersättning för bortfall av flera arbetstillfällen vid Gränges Nyby i vår motion. Del har nämligen redan fallit bort så många arbetstillfällen i regionen all vi måste ha siktet inställt på ersättning för sådant som har försvunnit.

Det ligger en risk i att en tabell i propositionen kan komma all läsas som en viss potentat läser Bibeln. Nyby finns på fjärde platsen nerifrån i förteckningen över andelen sysselsatta på de 24 berörda bruksorterna. Spefåglar har sagt: Där ser ni hur fel det var med kommunsammanläggningen. Hade det varit som förr, hade Nyby legat i loppen. Nu får man väl hoppas alt ingen ser så enfaldigt på frågan. Hänsyn måste naturligtvis las lill utvecklingsmöjligheter och till hur lägel är på övrig arbetsmarknad i orten.

Vi är inte nöjda med konstruktionen av stödformerna, och i den socialdemokratiska partimolionen parerar vi med ett förslag om att förena investeringslån, som torde komma alt lämnas även till företag som minskar sysselsättningen, med lokaliseringslån som lämnas till företag som bevarar eller ökar sysselsättningen. På det sättet elimineras i någon mån

den för denna regering så typiska metoden att skjuta ansvaret ifrån sig och kapsla in avgörandet i slutna delegationer. Men även om branschen är stor och problemen många kan 700 miljoner i lånemedel och 600 miljoner som garanti för lån rätt använda ge ett gott stöd åt offensiva satsningar. Och del är vilja och vägar lill sådana som Nyby redovisat, det är sådant som de Nybyanställda kämpar för och som vi socialdemokrater stöder.

Den lid kommer väl då vi får tillfälle att bättra på det som är otillräckligt i den här propositionen, och då får vi möjlighet att förverkliga den politiska och fackliga arbetarrörelsens tankar om ekonomisk demokrati. De Nybyanställda och deras fackliga organisationer har verkligen i den långa kampen för arbetsplatsen och jobben visat att svensk fackföreningsrörelse är en värdig bärare av ökat ansvar. I detta ligger ett gott medel att nå en genom utveckling tryggad framlid. Trots skrämmande inslag av ut-vecklingskonservaiism i nuvarande statsledning finns del goda förutsättningar för en sådan framtid i vårt land.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

I delta anförande instämde Ingrid Ludvigsson (s).

NILS HJORTH (s):

Herr talman! Vi är nu inne på del lokala varvet, och del finns väl de som rycker på axlarna åt dessa hembygdsdeklaraiioner. Men vi som representerar de många små bruken, vilkas befolkning i dag hyser verklig oro inför framliden, känner speciellt starkt för deras situation. Eftersom del finns annat som ger intresse och spänning ål tillvaron just nu och inle så många lyssnar på den här debatten, vill jag rekommendera till protokollet läsning av brukspojkarnas skildring av de problem man nu har på de olika bruk där specialstål produceras.

De socialdemokratiska ledamöterna från Uppsala län har i en motion bl. a. tagit upp de konsekvenser som en neddragning eller nedläggning av specialstålverken i Söderfors och Öslerbybruk skulle få. Vi hade i likhet med många andra vänlat oss ett samlat grepp från regeringens sida för att lösa problemen i denna krisdrabbade bransch. Utredningen angav vissa lösningar och åtgärder, men regeringen har inte fullföljt tankegångarna ulan överlåter med varm hand lill företagen att själva klara upp situationen. Vissa lån och krediter ställs i utsikt, men inget sägs om hur del hela skall gå lill. Del kan för vissa bruk och orter bli kännbara ingrepp, och då är det kanske lugnast för regeringen all slå utanför.

Del läggs ett tungt ansvar på förelagen, som för att genomföra en strukturomvandling kan tvingas framstå som busar. Att en strukturering är nödvändig kan jag hålla med om, men den får inte ske ensidigt och ulan all man samtidigt försökt lösa den vikliga frågan om ersättningsindustrier lill bruksorterna. En lösning av specialslålinduslrins svårigheter får inte heller ske panikartat under intryck av den lågkonjunktur vi nu befinner oss i. Frågorna måste ses i ett längre perspektiv. Vad som framför allt måste utredas och kartläggas är möjligheterna lill manufakturering

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Slålinduslrin, m. m.

och vidareförädling av stålprodukterna. Även om en strukturomvandling i regel innebär sammanslagning och koncentration av tillverkning, skall det inle uteslutas att mindre enheter med speciella, udda produkter kan ha sitt berättigande; då tänker jag även på läget för stålgjuterierna. Vi ville med vår motion peka på de mindre produktionsenheternas problem och varna för att de kan komma i kläm när de stora gör upp.

Tack vare starka kommunala insatser har Uppsala läns två stålörter utvecklats till trivsamma och med jämförelsevis god service utrustade samhällen. Både Söderfors och Öslerbybruk är typiska ettförelagsorter, där de tidigare ägarna nogsamt sett till att inga andra, om arbetskraften konkurrerande företag fåll etablera sig. Genom produktutbyten och reduceringar av sortiment har, som vi påpekat i vår motion, en successiv avtrappning av arbetskraften skett de senaste tio åren.

Därmed har också befolkningsökningen stagnerat och t. o. m. minskat. Underlaget för allmän och annan service har minskat och ytterligare företagsinskränkningar skulle få stora och kännbara konsekvenser.

Länsstyrelsen har gjort en utvärdering av stål- och gruvindustrins utveckling i Uppsala län. Enligt nuläges- och konsekvensbeskrivningen är befolknings- och sysselsättningsläget i den norra länsdelen redan i dag besvärande. Målet måste vara, säger länsstyrelsen, att bibehålla nuvarande befolkningstal och att utnyttja befintligt bostadsbestånd och samhällsservice. Varje år under 1970-lalet utvisar en negativ folkmängdsförändring för Söderfors församling. Även Films och Dannemora församlingar, där Dannemora gruvor och Österbyverken är belägna, har noterat befolkningsminskning under flera år. Därtill kommer att sysselsättningsläget i norra delen av Uppsala län även i övrigt är osäkert. Del räcker att nämna kraftverksbygget i Forsmark så förstår alla vad det handlar om.

Länsstyrelsen har för studie av befolknings-, sysselsättnings- och servicemässiga konsekvenser valt tre alternativa nivåer på sysselsättningen i stål- och gruvindustriföretagen på resp. ort. De två första alternativen innebär inskränkningar i driften, del tredje innebär total nedläggning. I alternativ 1 kan personalminskningarna, om de genomförs successivt fram lill år 1982, klaras med s. k. naluriig avgång. Detta ger på sikt färre arbetstillfällen. Alternativ 2, som betyder en större nedskärning vid stålföretagen, återverkar menligt på vissa servicefunktioner. Antalet outhyrda lägenheter ökar och ålderssammansättningen förändras negativt. En total nedläggning skulle få förödande verkningar på bruken. Söderfors, där bruket svarar för 80 96 av sysselsättningen, skulle knappast kunna finnas kvar som en levande ort vid en nedläggning av stålverket. Flera av de offentliga serviceinrättningarna kommer att vara mycket överdimensionerade och folkmängden skulle drastiskt sjunka. Ortens "kapacitet" skulle endast utnyttjas till en tredjedel.

Ösierbybruks och Dannemora tätorter, med 60 9f. sysselsatta i gruvan och bruket, skulle också drabbas oerhört hårt av en fullständig avveckling. Sammanlagt skulle orterna få en folkmängd på 2 100 personer, varav

merparten vore medelålders och äldre. Flertalet ungdomar skulle tvingas fiytta för att få arbete. Underiaget för vikliga servicefunktioner skulle bli otillräckligt.

Någon sådan utveckling vill vi inte vara med om en gång lill i norra Uppland. I vår motion har vi skildrat bruksdöden som drog fram på 1920-ialet över denna bygd, och den tiden vill vi inte ha igen. Därför säger vi i vår motion all de mindre produktionsenheternas problem och behov av ekonomiskt stöd särskilt måste beaktas. Vi tror och hoppas att det vid en strukturomvandling skall ges utrymme för de kvalitetsprodukter som tillverkas i Söderfors och Österbybruk. Det räcker dock inte med bara tro och hopp utan vi kräver att regeringen hjälper lill. Men om någon av orterna, eller rent av båda, decimeras måste åtgärder vidtas för att lösa sysselsättningsproblemen, vilket även kraftigt under-strukits av utskottet. Kraftiga åtgärder måste också lill för att åt ettförelagsorter som Söderfors och Öslerbybruk ge en mera differentierad sysselsättning än den specialstålindustrin ensam kan ge.

Socialdemokraterna har i en reservation lill näringsutskottel, i likhet med den socialdemokratiska partimolionen, begärt förslag lill ett sirukturprogram för specialstålinduslrin. Detta tycker jag är en grundförutsättning för all lösa de stora problemen inom branschen. Man kan inle, vilket det är stor risk för all den särskilda delegationen gör, lösa ell problem i taget - klara ett bruk i sänder - ulan att ha helhetsbilden klar.

De föreslagna ekonomiska resurserna kommer säkert inte heller att räcka. Frågan är för resten, mot bakgrund av företagens förtvivlade ekonomiska läge, om de finner låne- och kreditmöjligheterna tillräckligt stimulerande för investeringar. Från min synpunkt borde också långivningen förenas med krav på infiytande och ägarkapital.

Av särskilt stor betydelse är det som framförs i den socialdemokratiska reservationen om stöd för forskning och utveckling. Skall vi kunna hävda oss i konkurrensen och föra våra stolta traditioner på specialstålets område vidare är det stödet en tvingande nödvändighet.

Från gruvornas synpunkt är det olyckligt att allt flera stålverk går över till skrot som råvara. Våra gruvor har en framtid - en framtid då säkerligen alla våra naturresurser behöver las i anspråk. Skall man lägga ned och vattenfylla gruvorna, försvåras möjligheterna att återuppta brytningen igen. Därför vill jag uttala min sympati för motionskraven på all staten skall överta nedläggningsholade gruvor. Utskottet har tydligen här enats om alt problemet i varje enskilt fall bör lösas genom förhandlingar och att hänsyn även skall tas till långsiktiga samhällsekonomiska värderingar, och del är bra. Industriministern sade tidigare i dag att nya malmbaserade processer kan bli aktuella för specialstålindustrin, och del skulle ge gruvorna en chans. Därför skall man noga tänka sig för innan nedläggningsholade gruvor slås igen.

Det verkar ju litet kallsinnigt all utskottet avslår alla länsmotioner med starkt uttalad oro för sysselsättningen i framliden. Men när rege-

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Slålinduslrin, m. m.

ringen inte kunnat samla sig till någon gemensam lösning vare sig för strukturomvandlingen eller när det gäller ersättningsindustrier är det väl för mycket begärt att utskottet skulle kunna göra det. Det blir den föreslagna delegationens uppgift att styra omvandlingsprocessen. Den bör då få tillräckliga resurser. Jag vill poängtera vikten av all den har kontakt och samråd även med de lokala fackliga organisationerna och kommunerna. Givelvis bör, som framhålls i en socialdemokratisk reservation, företrädare för fackliga organisationer ges plats i delegationen.

När det gäller behovet av kompletterande sysselsättning och ersättningsarbeten för de jobb som försvinner i Uppsala län ankommer det i första hand på Nordupplandsgruppen att försöka komma fram lill lösningar. För både Söderfors och Österbybruk är det redan aktuellt med insatser, då under senare år hundratals arbetstillfällen försvunnit vid de båda bruken.

Utskottet framhåller också alt kraftiga insatser måste till för att på allt sätt motverka de negativa effekterna av strukturomvandlingen. Jag vill då lill sist bara framhålla allvaret i de lokala motionerna. Vi strider för de små men trivsamma och boendevänliga bruksorternas framlid, som är intimt avhängig av ståltillverkningen. Om delta underlag sviktar, är del samhällets plikt att med olika insatser även i fortsättningen åt dessa samhällen ge arbete och trygghet.

Jag yrkar, herr talman, bifall till de socialdemokratiska reservationerna.

GÖSTA KARLSSON (c):

Herr talman! En rad motioner tar upp problemen på särskilda orter och i särskilda regioner. Det är förklariigt. Konjunkturavmattningen slår över hela landet medan branschproblemen siar olika.

I två motioner, en borgerlig och en socialdemokratisk, har de sörmländska problemen tagits fram. Jag har anledning räkna med att kammaren ger mig tillgift för all jag inte vare sig går tillbaka till de tider som Bengt Gustavsson erinrade om eller tar upp de ideologiska utgångspunkterna utan håller mig lill motionerna.

Jag konstaterar alt motionerna har en enhetlig syn på nödvändigheten att trygga sysselsättningen inom specialstålinduslrin i länet. Jag vill understryka alt enigheten i det avseendet är total.

Utvecklingen under senare lid har medverkat lill att göra det klart också för andra än sörmlänningar alt närheten till Stockholm inte garanterar vare sig problemfrihel eller att man får leva skyddat. Snarare är del så alt den närheten medför problem. Svårigheterna med sysselsättningen i Oxelösund, Hälleforsnäs och Torshälla har fäst uppmärksamheten på ömtåligheten i länets näringsstruktur. Allvaret har under-strukits genom de Nybyanställdas manifestationer här i Stockholm.

Sedan sommaren 1975 har bortfallet av arbetstillfällen enligt länsarbetsnämnden uppgått till ca 2 200. Det har slagit hårt. Ytterligare inskränkningar skulle slå hårdare. Den ensidiga strukturen inom näringslivet accentuerar problemen. Men det är inle bara strukturen på närings-

livet som inverkar. Närheten till Stockholm gör alt service- och tjänstesektorn fåll spela en mindre roll än i en rad andra län. Del finns t. ex. för få arbetstillfällen för välutbildade ungdomar i länet. Det är ell förhållande som inle uppvägs av närheten till Stockholm.

Men det är inte bara jobben inom stålindustrin i Torshälla som måste räddas. Att människor måste ha sysselsättning, del är vi överens om. Men också annat måste tas till vara. Det gäller att utnyttja gjorda insatser i fråga om både idéer och satsade medel. I den motion som vi borgeriiga riksdagsmän från Sörmland har lämnat pekar vi på nödvändigheten att ta till vara möjligheterna lill en sådan produkt- och processutveckling som gör det lättare alt få avsättning för de producerade artiklarna i en förändrad avsällningssituation, sådan som den vi nu upplever. Det gäller att behålla förutsättningarna för den svenska specialstålindustrin.

Det är därför vi framhåller att det gäller att få ett snabbt beslut om stöd lill den investering för au bygga upp en stränggjutningsanläggning och en ny pulvermetallurgisk process för framställning av rostfria sömlösa rör som Gränges Nyby AB anhållit om medverkan till. Det är viktigt att la lill vara den utvecklingsmöjligheten. Därom borde vi vara, och är kanske också, ense. Bengt Gustavsson har redan läst in lill protokollet vad utskottet har sagt i detta avseende, och jag behöver inte upprepa del. Men jag vill konstatera att utskottet framhåller vikten av alt förelagen får ett effektivt stöd i arbetet på all utveckla nya stålprodukter och framställningsprocesser.

Jag kan ha en viss förståelse för svårigheterna för riksdagen all peka ut vissa orter eller regioner där stödinsatser skulle vara särskilt motiverade. Men det är med tillfredsställelse jag noterar att utskottet uppmärksammat de planer som framlagts vid Gränges Nyby för att åstadkomma en bättre produktionsekonomi och för att möta nya behov och nya möjligheter. Del är ell värdefullt konstaterande i arbetet med all utforma slödel lill den krisdrabbade specialstålinduslrin. Det är enligt mitt sätt att se också ett värdefullt konstaterande, när det gäller att bevara möjligheterna till fortsatt arbete inom industrin i Sörmland. Ett värdefullt konstaterande för den nödvändiga framtidstron.

Jag har, herr talman, mot den bakgrunden inget särskilt yrkande.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

YNGVE NYQUIST (s):

Herr talman! Det står någonslans i propositionen att specialstålet är den mindre delen av vår ståltillverkning, men den andelen i Sverige är ändå internationellt sett hög. Vad som däremot inle slår i propositionen är att det i denna svenska produktion finns ell nedärvt kunnande som, när företagen förstått all rätt utnyttja det, haft stor betydelse. En del företag har drivit manufaklureringen långt och funnit deljobbet lönsamt. Andra har funnit en nisch i världsmarknadens mur, petat in sin bit där och klarat sig hyggligt på den lillverkningsbilen.

Emellertid har de flesta av våra svenska slålbranschförelag i senare tid inte klarat sig bra. Man kan tvista om orsakerna, men det hjälper

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

oss inte mycket. Det är bara all notera faktum, dvs. att huvudparten av den svenska specialstålinduslrin ligger illa lill just nu. Del började med Vikmanshyttan i Kopparbergs län förra hösten. Vikmanshyitan ligger i Hedemora kommun och där finns ytteriigare ett specialstålverk. Långshyllan, som ägs av Fagerslakoncernen. Den andra Dalakommunen med specialstålverk är Avesta. De har del gemensamt att de redan nu är hårt plågade av minskande arbetstillfällen. De är starkt beroende av specialstålinduslrin, såsom vi har påpekat i vår motion 1977/78:115.

Propositionen 1977/78:47 tar upp de åtgärder genom vilka regeringen syftar till att underlätta strukturomvandlingen inom specialstålindustrin. I s-motionen 192 las det upp såväl kritik som förslag. Jag vill tillägga ytterligare några synpunkter.

Av propositionen framgår all en delegation skall inrättas för att pröva frågor om lån och garantier. Dessutom skall den initiera strukturförändringar inom specialstålinduslrin, eftersom strukturprogram för branschen saknas även i propositionen. Regeringen skjuter alltså ifrån sig programfrågan till delegationen. I likhet med bl. a. Ingvar Svanberg är jag mycket kritisk på denna punkt. Del borde väl ändå ha varit regeringens sak all presentera ett program! Det är angivet att i delegationen bl. a. skall ingå representanter för de anställda och förelagen. Del antyds ingenting om exempelvis hur staten skall vara representerad, var majoriteten skall ligga. Regeringen skall meddela föreskrifter för delegationens verksamhet. Det börjar bli bråttom med del. I propositionen heter det all den bör inrättas den 1 januari 1978.

Så talas det i gåtor om gruvindustrin. Jag hör hemma i ett län och en kommun där vi verkligen är intresserade på den punkten. Man anar det värsta om man försöker läsa mellan raderna. Jag citerar ordagrant: "Strukturförändringar inom såväl specialstål- som handelsslålinduslrin kan komma att få betydande konsekvenser för i första hand de mellansvenskajärnmalmsgruvorna. Samtidigt finns intressanta utvecklingsprojekt avseende bl. a. brytning av sulfidmalm." Den första delen av citatet låter som sagt oroande. Kopplingen i övrigt med sulfidmalmen är svårbegriplig.

Hastigt hopkomna prognoser får inle locka nationen alt i dag och för framliden hindra ett utnyttjande av viktiga naturtillgångar. Ordentliga överväganden måste göras innan gruvor vatlenfylls och generationers yrkeskunnighet går till spillo. Jag kan belysa det med ett enda exempel. Vi är många i Bergslagen som upplever del som smärtsamt när del just i dessa dagar förhandlas om nedläggning av en järnmalmsgruva på gränsen mellan Kopparbergs län och Örebro län. Den heter Bastkärn och håller en högvärdig magnelii, som ligger i en masugnsvänlig leptii. Den kända malmkroppen räcker för en 30-årig brytning. Ägare: Fagersta 52 96, SKF 30 96 och Sandvik 18 96. Skälen uppges vara de båda första företagens övergång till annan metallurgi än tidigare. I likhet med Nils Hjorth skulle jag vilja säga: Var försikliga med nedläggningar, i synnerhet om det aviseras nya tillverkningsprocesser!

Del är, herr talman, inle alllid från den sista raden i ell förelags vinst-och förlusträkning som en företagsledning skall dra slutsatserna om sill företags lämpliga handlande. Kortsiktiga företagsekonomiska bedömningar får inle ligga till grund för beslut som i ett samhälle, en kommun, direkt berör de anställda och dessutom får följdverkningar för underleverantörer, varuförsörjning, skolor och social service, bostadsbyggande och på annat sätt. Vad som möjligen kan bedömas som företagsekonomiskt klokt behöver inle alls vara samhällsekonomiskt riktigt.

I reservationen påpekas att i fråga om legeringsmeialler är Sverige praktiskt taget helt beroende av import. Vill vi på sikt komma till en annan ordning, måste en väsentligt ökad satsning på prospekleringsverksam-helen ske. Del har över huvud taget icke skett någon kartläggning av malmbasernas storlek och betydelse för specialstålinduslrin. I samband med specialstålverkens eventuella samverkan och fusionering borde det klarläggas hur nu brutna järnmalmsgruvor och utmål skall behandlas.

På en del orter i Bergslagen blir det fråga om nedläggningar. Det är angeläget att vi får den utlovade planen för ersättningsindustrier till sådana orter. Hur vore del om industriministern undersökte hur VÖEST i Österrike arbetar, hur man organiserar nya arbetstillfällen, som inte direkt behöver vara ensidigt manufakiurerande lill stålbranschen?

Med det sagda, herr talman, ber jag att få yrka bifall till s-reservationerna i de aktuella betänkandena.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

I detta anförande instämde Gudrun Sundström (s).

INGEMAR KONRADSSON (s):

Herr talman! Den här debatten visar med all önskvärd tydlighet hur viktig denna fråga är. På 25 platser i Mellansverige är specialstålverken verksamma med omkring 35 000 anslällda. Gruvindustrin och slålhan-teringen har haft - och har - en avgörande betydelse för sysselsättningen i hela Bergslagen och därmed också en myckel stor betydelse för hela landets ekonomi.

Här finns fortfarande stora tillgångar på malm, och här finns yrkeskunnighet och anläggningar för fortsatt stålproduktion. De flesta bedömare är ense om att efterfrågan på stål kommer att öka på sikt.

Förutsättningarna för en fortsatt gynnsam utveckling av svensk stålproduktion bör rimligen vara goda. Det är inle mer än ett par år sedan som flertalet företag redovisade mycket goda resultat. Mot den bakgrunden finns det anledning att efteriysa litet mer av uthållighet, framåtanda och nytänkande än vad som nu förekommer i företagen. Men tyvärr har företagen bråttom alt nu vidta åtgärder som leder lill minskad sysselsättning och i en del fall lill nedläggningar, och tyvärr vill inte regeringen la det fulla och nödvändiga ansvaret för utvecklingen.

1 motion nr 114 har vi motionärer pekat på vilken betydelse specialstålindustrin har för Örebro län och särskilt för de kommuner där företagen är lokaliserade. Nära 20 96 av det totala antalet anställda inom

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

specialstålinduslrin är verksamma i Örebro län. Vi berörs således i mycket hög grad av de väntade strukturförändringarna. Lägger man därtill de väntade effekterna på gruvbrytningen, så kan sysselsätlningsnedgången i något eller några fall bli katastrofal.

Det är i det lägel vi måste ställa oss frågan om företagen själva, ulan insyn och påverkan från samhället, skall få verkställa strukturförändringarna. På fiera håll är hela samhällen uppbyggda kring ett enda förelag. Där har investerats i bostäder, skolor, sjukvårds- och fritidsanläggningar och myckel annat. Helt plötsligt kan underlaget för all denna samhällsservice ryckas bort genom ell beslut i en bolagsstyrelse långt borta från den berörda orten.

Ofta ställs både de fackliga organisationerna och kommunerna helt utanför del förberedelsearbete som leder lill konkreta förslag till förändringar i produktion och sysselsättning. 1 vårt län finns det ell exempel på att ett förelag lämnade varsel om friställningar ulan all de fackliga organisationerna blev underrättade. Visserligen godkändes inte varslen, men exemplet visar hur brådskande och hemlighetsfullt företagen kan agera. När de fackliga organisationerna kopplas in är det ofta i ett så sent skede all förslagen till förändringar upplevs som ell fullbordat faktum.

I dag vet vi egentligen inte vilka verkliga ambitioner ägarna lill stålverken har. Hur skall det gå för exempelvis Degerfors, Karlskoga, Hällefors och Ljusnarsberg? Den regionala utvärderingen av stålindustrins utveckling pekar på att läget kan bli mycket allvarligt. Förutom de rent mänskliga och sociala konsekvenserna blir också den kommunalekonomiska utvecklingen helt oacceptabel i ett lägsta alternativ.

När vi i motionen pekar på de här exemplen från Örebro län betyder del inte all vi vill spela ut de orterna mot andra orter i andra län. Vi är medvetna om all problemen också finns på andra håll. Vi ansluter oss därför lill kraven i den socialdemokratiska partimolionen på ett öppet redovisat strukturprogram och en plan för ersättningsindustrier lill bruksorterna.

Näringsulskottet är emellertid något oklart i sin skrivning på den punkt som gäller en plan för ersättningsindustrier. Det vore värdefullt med ell klarläggande av vad utskottet menar med en kontinuerlig uppföljning av det arbetet.

Näringslivet är i dag inle någon isolerad företeelse, skild från samhället i övrigt. Det krävs en nära samverkan mellan företag, fackliga organisationer och samhälle. Tillsammans kan vi bygga vidare på de goda förutsättningar som finns för svensk gruv- och stålindustri. Men för det krävs en gemensam plan och omfattande satsningar på förnyelse och utveckling. Och det krävs ökad manufakturering och vidareförädling. Och där så blir nödvändigt måste staten gå in med kapital - men samtidigt också ta ett ägaransvar för insatserna.

Herr talman! Det är inle min avsikt att yrka bifall lill motion 114 eftersom utskottet varit enigt i sitt ställningslagande till länsmolionerna.

Men jag är övertygad om att utvecklingen mycket snabbt ger oss rätt vad beträffar behovet av statligt ägarkapital för all säkra en tillräcklig investeringsvolym för förnyelse av stålindustrin. I övrigt sammanfaller våra synpunkter helt med den socialdemokratiska partimotionens, och därför ber jag att få yrka bifall lill reservationerna 1-6 vid näringsulskottels betänkande nr 30 samt den socialdemokratiska reservationen vid arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 17.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

I detta anförande instämde Kerstin Andersson i Kumla (s).

OLLE WESTBERG i Hofors (s):

Herr talman! I motion 116, som undertecknats av de socialdemokratiska ledamöterna på Gävleborgsbänken, tar vi i huvudsak upp sysselsätlningssitualionen i de kommuner som berörs av den pågående strukturomvandlingen inom stålindustrin.

De i propositionen föreslagna medlen för all underlätta stålindustrins strukturomvandling och utskottsmajoriletens ställningstagande kommer, som vi anser, inte att vara tillräckliga för all klara den mycket oroande sysselsällningssilualion som föreligger på våra bruksorter.

När det gäller de två enförelagsorlerna Hofors och Sandviken vill jag först nämna att för Hofors del har under en följd av år antalet arbetstillfällen minskat genom den sysselsäliningsminskning som skett inom SKF stål.

Under en tioårsperiod har inemot 700 arbetstillfällen fallit bort inom kommunen, och inom den närmaste tiden kommer förhandlingar all upptas på central nivå om all ytteriigare 30000 arbetstillfällen skall försvinna emedan SKF varslat om nedläggning av hytt- och gruvdriften vid företaget.

Under samma period har kommunen drabbats av en befolkningsut-fiyttning på ca 2 300 personer, och därtill kommer en befolkningsminskning på omkring 200 personer under delta år. Genomförs SKF:s planer på ytterligare driftinskränkningar kan man utan överdrift säga att delta kommer alt innebära en ren katastrof för Hofors kommun.

Av den senast framtagna arbetslöshetsstatistiken framgår all det fanns drygt 500 arbetssökande. Av dessa var drygt 400 kvarstående från föregående mättillfälle inom kommunen. Del bör framhållas alt sysselsättningen för kvinnor är ett mycket stort problem trots att SKF, i varje fall tidigare, ansträngt sig för att bereda kvinnor anställning inom industrin.

För alt stilla den oro som råder bland kommunens invånare och för att vända den trend som kommunen kommit in i är del tvunget att speciella åtgärder vidtas. Länsstyrelsen har hemställt att en särskild arbetsgrupp tillsätts för att lösa sysselsättningsproblemen i Hofors, men med beklagande kan jag konstatera att varken industriministern eller ulskotlet vill ansluta sig lill del rådet.

Slålutredningen framhåller all Sandvik AB är det stålverk som torde

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Slålinduslrin, m. m.

stå bäst rustat att möta en strukturomvandling. Även om så skulle vara fallet så får man inle förledas alt tro all problemen för Sandvikens kommun därigenom skulle vara sådana all några speciella insatser från statsmakternas sida skulle vara obehövliga för att möta en strukturomvandling inom Sandvik AB. Även om del skulle vara så alt Sandvik AB klarat lågkonjunkturen på ell smärtfriare säll än andra stålföretag i landet, så har ändock förelaget dragit ner arbetsstyrkan med ca 200 personer under innevarande år.

Under de närmaste åren kommer företagel enligt kända planer att ytterligare dra ner arbetsstyrkan med ca 300 personer. Sandvikens kommun har under 1970-talet minskat befolkningsmässigt liksom antalet förvärvsarbetande kraftigt minskal under samma lid, ett förhållande som kommer alt fortgå genom företagels planer på en minskning av arbetsstyrkan. Del finns anledning att peka på sysselsätlningssitualionen för kvinnorna som även i Sandviken utgör ell stort problem och som, vad jag kan förstå, 1<ommer att förvärras i framtiden om ej speciella åtgärder vidtas. Enligt länsstyrelsens beräkningar finns det ett behov av ca 1 000 arbetstillfällen för kvinnorna i Sandviken för alt komma upp till riksgenomsnittet.

Det är därför med stor förväntan vi ser fram mot den plan för ersättningsindustrier som industriministern utlovat. Det är vår bestämda mening all innan några ytterligare strukturomvandlingar får företas, måste ersättningssysselsätlning skapas på de berörda stålörterna. Och det måste vara staten som lar ansvaret för detta.

Den tredje stålorten inom vårt län. Forsbacka i Gävle kommun, har myckel knapphändigt berörts i stålutredningen. Jag skall inte heller gå något närmare in på situationen i Forsbacka. Jag vill dock betona att Forsbacka som tätort är hell beroende av stålverket, varför all hänsyn måste tas till detta i den fortsatta behandlingen av stålfrågorna.

Gävle kommun, som även berörs av strukturomvandlingen i stålindustrin genom sin kokshamn, har redan fått stora bekymmer genom några stålindustriers bristande planeringsunderlag. Kommunen har i februari efter önskemål från hamnens kunder, däribland tre stålverk, beslutat om att investera i en kokshanteringsanläggning till en beräknad kostnad av 30 milj. kr. Kommunen ansåg del angelägel all tillgodose stålföretagens krav på en effektiv kokshantering. Man fick kort före upp-handlingslillfällei försäkringar från kunderna om alt importen av koks skulle beslå så lång tid att del var motiverat att göra investeringen. Dessa försäkringar har nu visat sig vara i del närmaste ulan värde. Det står nu klart att huvuddelen av koksimporten över Gävle hamn förmodligen kommer all falla bort, och Gävle kommun kommer därmed att göra en förlust på åtskilliga miljoner kronor.

Detta exempel anser jag utgöra ett bevis på all samhället måste ha ett större inflytande på stålindustrins framtida utveckling och planering än vad som föreslås i propositionen.

Herr talman! Den socialdemokratiska partimotionen tillgodoser på ett

betydligt bättre sätt än propositionen samhällets och de anställdas möjlighet all vara med och utöva inflytande på stålindustrins framlida utveckling, varför jag vill yrka bifall lill de reservationer som är fogade till näringsutskottets betänkande nr 30.

I detta anförande instämde Stig Alftin, Åke Gillström, Iris Mårtensson, Wivi-Anne Cederqvist och Olle Östrand (samtliga s).

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

THURE JADESTIG (s):

Herr talman! Vi kommer ju upp här som ett pärlband som representanter för järnbärarregionerna. Vi har samma tema, vi känner samma oro.

Två av fem arbetslösa i Västmanland är ungdomar under 25 år. Enligt den senaste AMS-räkningen var 1 300 människor under 25 år arbetslösa i länet. Så konkret kan man beskriva dagens situation i vårt lands mest industrialiserade län. Gruvdriften i Bäckegruvan läggs ned. Hyllan i Fagersta läggs ned. Del är en medicin som kostar 480 förlorade arbetstillfällen, men kan man inle bygga ett nytt irådvalsverk på orten med en beräknad investering på ca 300 miljoner, blir del ytterligare personalindragningar.

Så konkret kan man beskriva situationen i länets norra arbeisregion, Fagersta. Ett industrialiserat län som vårt drabbas hell naturligt hårdare än andra vid en så långvarig internationell lågkonjunktur. Därtill kommer järnhanteringens strukturproblem, som inte förenklar situationen. Dagens debatt handlar om stålindustrin och berör sålunda i hög grad ett län som Västmanland och i hög grad också en industriregion som Fagersta.

Nedläggningen av Bäckegruvan i Riddarhyltan innebär en kalastrof för Skinnskattebergs kommun. Skinnskaiteberg, Norberg och Fagersta kommuner har ju tidigare drabbats hårt näringslivsmässigt och nu står man ånyo inför en pressad period av osäkerhet.

Ett exempel på bygdens industriella känslighet framgår också av dagens proposition där industrin i Fagersta domineras av ell enda företag, som sysselsätter ca 65 96 av antalet induslrianslällda och 35 96 av antalet förvärvsarbetande.

I regeringens proposition framläggs förslag om tidsbegränsade åtgärder för specialstålindustrin och för all underiätta dess strukturomvandling. Jag tar mig friheten att begränsa mig till de följdverkningar som kan uppslå för länets norra del.

Jag har tidigare sagt alt Fagersta Bruk redan i sitt utredningsmaterial har varslat om neddragningar av sin verksamhet. Det finns då en gemensam trend i all näringslivsproblemalik i dag - de bedömningar som näringslivels folk gör kretsar hela liden kring det enskilda företagets ekonomiska lönsamhetsaspekt. Någon avvägning mot de samhällsekonomiska konsekvenserna har sålunda icke skett. Detta är helt naturligt en brist.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

Ibland får man en känsla av att del finns krafter som driver fram sirukiureringsproblemen alltför snabbt - helhetsbedömningen hinner inte med. Fagersta AB säger sig nu vara nödgat att av ekonomiska skäl övergå lill skrotbaserade ämnesråvaror. Surahammars bruk säger sig, för all citera ett tidningsultalande, vara "besvikna över att del inte blir något samarbete med Fagersta AB". Det fanns kontaktytor mellan företagen, men kontakterna slutfördes inte i mera konkreta former. Men om ett sådant samarbete kunnat komma till stånd, skulle förutsättningarna för gruvdriften ha varit betydligt mera positiva. Dessutom finns andra intressenter för Bäckegruvemalmen. Dessa måste nu söka sig en ny handelspartner. Till saken hör att Bäckegruvan har en riklig och bra malmkvalitel.

Jag har också kunnat notera ett uttalande av statssekreteraren i arbetsmarknadsdepartementet som i länspressen uttalat en tveksamhet om nedläggningen av Bäckegruvan. Han säger rent ut att Fagersta bruks planer enligt utredningen all överge den malmbaserade råvaran bara är ett av alternativen. Del finns sålunda flera alternativ. Bra! Del ger oss måhända del rådrum som vi behöver. Vad som åsyftas är sålunda ett avvaktande av den råvaruförsörjningsutredning vars resultat kommer om någon månad. Då tycker man att nog borde enskilda företag kunna avvakta aviserade utredningar och låta en totalanalys få råda.

Som lekman undrar man ibland om vi från landels allmänna synpunkter har råd alt tillåla alt man inom vårt näringsliv gör enbart fö-retagsmässiga ekonomiska bedömningar utan att ens ha någon enhetlig råvarubranschanalys. Råvarorna måste i framtiden också spela en avgörande roll. Det bör också påpekas när det gäller att tillvarata våra naturtillgångar - malmen är ju en sådan - alt det pågår forskning och en försöksverksamhet för att få fram nya förädlingsmetoder.

Om Fagersta bruks planer skall förverkligas tillkommer ett nytt Irådvalsverk. Kan man räkna med att det tilldelas investeringsmedel inom de konRurrensramar som Svenskt Stål AB arbetar med?

I dag synes den onormala prisrelationen mellan malmbaserad och skrot-baserad råvara vara den ekonomiska vägledaren i alla s. k. företagsmässiga bedömningar. Jag skulle vilja fråga: Biler man sig inle i tummen i framtiden? Vad är det för beräkningsgrunder som föreligger och som garanterar att dagens skrotpriser kommer alt vara i all framtid? I dag lågpris, men hur är det i morgon? Kommer skrotöverskoltet i omvärlden att bestå då den internationella stålkrisen ebbar ut?

Nog behövs del en planmässig samordning under samhällets ledning.

Jag fick en påkostad företagsbroschyr i min hand under veckoslutet. Den är bra. Den visar att det finns en positiv tendens även i näringslivet. Låt mig citera inledningen:

"I det läge som vi och alla andra stålverk befinner oss i för närvarande finns bara en sak att göra. All kavla upp ärmarna. All la rejäla krafttag. För även om det svenska stålet är inne i en kris just nu, tycker vi inte all del finns någon anledning all se i svart."

Det är nästan så all man hör vad Olof Palme en gång sade: "Del

gäller alt slå näven i bordel." Den citerade förelagsbroschyren påpekar också nödvändigheten av en del andra åtgärder, nämligen att "kavla upp ärmarna".

Är del möjligen den borgeriiga regeringens avsaknad av näringspolitiskt program som är boven i dagens drama? Frågeställningen är berättigad. Storföretag kräver även i stora annonser att vi "kavlar upp ärmarna", dvs. att något görs. För oss som verkar och bor i bruksbygderna känns handlingssvagheten hos den sittande regerigen besvärande.

Vi är medvetna om all strukturförändringar måste ske, men de måste ses inle minst ur samhällsekonomisk synvinkel. Sålunda krävs planmässighet under samhällets ledning på ett sådant säll all enskilda människors och bruksorters trygghet och framlid inle äventyras.

Det har antytts från regeringshåll all länsstyrelserna i de län som i särskild grad berörs av de problem som strukturfrågorna inom järnhanteringen omfattar skall tilldelas utökade personella resurser så att samverkande arbetsgrupper under länsstyrelsernas ledning kan tillsättas och företrädare för berörda kommuner, förelag och fackliga organisationer kan knytas till dessa. Jag hoppas all de också får ekonomiska resurser lill siit'förfogande, så alt de har en rimlig chans all verka för all de aktuella' bruksorternas negativa näringsliv bryts. Men del är av stor vikt alt det länsomfallande organet får ökade personella resurser, och från västmanländsk horisont vädjar vi om snabba insatser.

Induslriminislern besvarade häromkvällen en fråga av Olle Göransson. Då utlovades allt statligt stöd lill Fagerstaregionen. Detta måste i praktiken innebära all regionen ryckts ut ur den regionalpolitiska "grå zonen" och får tillgodogöra sig en högre prioritering.

I den socialdemokratiska partimolionen föreslås en rad åtgärder som, såväl i del kortare som i det längre perspektivet, skall bryta den pessimistiska ton som på många håll i dag råder inom vårt näringsliv. Ål-gärderna som skulle förbättra den industriella balansen i våra bruksbygder är strukturfonden, ökat stöd för exporlfrämjande insatser, exportkrediter, ökat stöd till forskning och teknisk utveckling och, inle minst, en branschpolitisk planering för den strukturella utvecklingen inom järn, stål och gruvor samt krav på ersättningsindustrier. Här finns handlingsmodellen.

Under den gångna höslsessionen har vi blivit utlovade propositioner. Vi har t. o. m. fått anvisningar om att de skulle ingå i lämplig julleklyr. Propositionen om handelsslålet skulle ingå i det paketet. Den julklappen, herr talman, synes vi få avstå från.

Med detta yrkar jag bifall lill de socialdemokratiska reservationerna.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

RUNE JOHANSSON i Ljungby (s):

Herr talman! Jag hade tänkt mig att få komma in i direkt anslutning lill del anförande som industriministern höll. Men del har inte varit möjligt för mig att få ordet vid det tillfället - och jag har självfallet respekt för den ordning som är fastställd. Jag kommer således in litet

7 Riksdagens protokoll 1977/78:50-51

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

sent i debatten, och jag har tyvärr inte heller induslriminislern framför mig. Jag kommer ändå, herr talman, att göra ett par kommentarer lill den förda debatten.

Den som har följt dagens debatt har självfallet inle kunnat undgå all märka den oro och ovisshet inför framliden som så många talare gett uttryck för. Del är på något sätt en spegelbild av hur tusentals människor upplever sin situation på en mångfald orter. I detta fall är det kommuner och regioner med en stålindustri som huvudsakligt inslag i näringsbilden. De kommunerna och de regionerna uppgår till ett ganska stort antal.

Men, herr talman, jag ser också oron som en kritik mot den proposition vi nu behandlar - en proposition som är bristfällig i fråga om riktlinjer för den omstrukturering av specialstålinduslrin som nu skall följa. Regeringen skjuter ifrån sig ansvaret framför allt i fråga om samordning och nyinriktning. Och man har anledning att räkna med att denna samordning, som är så nödvändig, och den nyinriktning av verksamheten som är så angelägen torde komma alt ske på företagens villkor. Företagen vägleds av målsättningen alt uppnå vad som ur företagsekonomisk synpunkt är angeläget. Det är risk för att de hänsyn man måste la lill samhällsekonomiska och regionalpoliliska skäl kommer i bakgrunden. Under alla omständigheter kommer de i kläm. - I våra motioner och i våra anföranden har vi velat rikta uppmärksamheten på denna brist på planering och styrande målsättning.

Herr talman! Den korta lid som står mig till buds skulle jag också vilja använda för att mer rikta mig mot det anförande som industriministern höll. Gång på gång har jag varit i tillfälle att lyssna lill de anmärkningar som industriministern riktar mot den tidigare regeringen och främst - när del gäller del näringspolitiska området - den tidigare industriministern. Han talar om brist på planering. Vi här lyssnat till industriministern och funnit alt han menar all han, när det gäller specialstålinduslrin, log initiativet till en enmansutredning för att analysera det här problemet. Låt mig, ärade kammarledamöter, säga att nu har herr Åsling suttit i industridepartementet i drygt ett år, men enligt min uppfattning har han ännu inte hunnit orientera sig i departementet. Om han hade gjort det, hade han kunnat undvika den fadäsen att uttala rena osanningar. Jag tänker då på del tal som han fört om bristfällighel i planeringen, brister i fråga om att möta de strukturproblem som anmäler sig.

Redan 1972-1973 mötte vi specialslålinduslrins problem. Vi hade överläggningar mellan Stora Kopparberg och Fagerslakoncernen om en samordning mellan dessa två förelag. Det gällde en samordning mellan produktion och marknadsföring. Dessa överläggningar var så långt komna, att en överenskommelse skulle träffas mellan förelagen i samverkan med dåvarande industridepartementet och arbetsmarknadsdepartementet.

Vad var del då som gjorde att detta inte fullföljdes? Jo, del var den konjunkturuppgång som kom 1974-1975. Detta känner vi igen från många branscher. I krislägen kan man diskutera samgående, man kan

vara långt överens om nödvändigheten av samordning, gemensam marknadsföring osv. Men i konjunkturuppgångar skyms blicken för framliden av mera ljusnande lider och de försäljningsmöjligheter som kommer. När konjunkturnedgångarna kommer tillbaka igen, är det möjligt alt ta upp diskussionen på nytt. Tänk på glasinduslrin och tekoindustrin, där vi haft motsvarande problem!

Det skulle varit egendomligt om inte den fackliga rörelsen hade uppmärksammat dessa problem. Vid 1973 års metallkongress togs strukturproblemen upp mycket allvarligt inom metallindustrin, såväl handelsslålinduslrin som specialstålinduslrin, varpå vi 1974 tillsatte stålbransch-rådet, som skulle analysera lägel, diskutera och ta fram ett kunskapsunderlag för en långsiktig planering.

Herr talman! Min repliktid är ute men jag ber att få begära ordet på nytt.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Slålinduslrin, m. m.

BERTIL JONASSON (c):

Herr talman! Den lågkonjunktur som vi f n. befinner oss i är mycket besvärande över lag, men i de områden av landet, som drabbats av stålkrisen, är situationen alldeles speciellt besvärlig och i den gruppen befinner sig Värmland. I likhet med tidigare talare här i dag vill jag vitsorda den oro som där råder inför framtiden. Detta får dock inte leda till att vi ger oss över.

Debatten här i dag har rört sig om vilken regering, den nya eller den gamla, som bär skulden lill vår situation. Jag är glad över att kunna konstatera att man nu inle kan ge den nya regeringen skulden. På den punkten har den här debatten blivit betydligt mera nyanserad. Jag skall givetvis inte lägga mig i den diskussion som just nu förs mellan den nuvarande och den förutvarande industriministern om bristerna i planeringen. Det får de själva göra upp om. Att utpeka den största syndabocken när det gäller dessa saker löser heller inga problem. Det kan hända - och det bör vi ändå alla erkänna - att vi inte har trott att vi skulle komma in i en så besvärande lågkonjunktur och i en så besvärande struktursiluation som vi nu befinner oss i.

Vi har varit för optimistiska, och i detta läge har vi bara att konstatera delta. Nu måste vi göra det bästa möjliga av situationen. Den nya regeringen, enkannerligen Nils Åsling, har verkligen arbetat hårt för att hålla sysselsättningen i gång, det kan väl ingen bortresonera.

I dagens debatt har Uddeholms AB stått i centrum. Då jag har vuxit upp inom Uddeholms domäner och under många år följt debatten kring Uddeholm vill jag understryka att det har varit ett starkt och mycket dominerande bolag. Ingen hade troll att denna krissituation skulle uppstå. Men på grund av bolagets dominans på många bruksorter har det varit svårt att etablera andra, mindre företag dit. Detta har varit en nackdel för länet. När nu Uddeholm har kommit i stark gungning är naturiiglvis oron på sådana platser särskilt stor. Jag vill dock ge regeringen och speciellt Nils Åsling ell erkännande och ett lack för de många åtgärder

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

som har vidtagits.

Nils Berndtson har kritiserat Nils Åsling för all det inte har ställts större krav på Uddeholms AB för att förelaget skall få det här lånet på 600 milj. kr. och för att det inle blir fråga om ett förstatligande. Lånet är emellertid förknippat med villkor. Det skall inle bli någon aktieutdelning förrän lånet är betalt. - Nils Åsling har kritiserats från annat håll för delta, men den kritiken ställer jag mig inte bakom. Dessutom skall staten ha en ledamot i bolagets styrelse. Lånet är inte heller ränlefritt; räntan skall ackumuleras de tre första åren men skall ändå betalas. Jag delar Nils Åslings mening att en socialisering av Uddeholm inte hade löst problemen; vi kan inte sälja mer, och effektiviteten blir inle bättre och då sitter vi där i alla fall. I Värmland tror vi inle att en socialisering skulle lösa några problem.

En positiv faktor i detta sammanhang är att när vi nu har börjat jobba för all få andra sysselsättningar har Uddeholms AB lovat all ställa sin försäljningsorganisation lill förfogande för andra företags produkter för försäljning över hela väriden. Detta är positivt och vi är tacksamma härför.

Nils Åsling har hänvisat lill den Värmlandsdelegaiion som är tillsall för alt försöka lösa problemen i Värmland. Vi skall göra vårt allra bästa. Vi måste arbeta febrilt från Värmland. Alla måste hjälpas åt. Det betyder mycket all vi själva tar i. Vi har lovals stöd av regeringen, och jag hoppas att vårt arbete kommer att ge resultat.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

100

RUNE JOHANSSON i Ljungby (s):

Herr talman! Min avsikt är bara att fullfölja milt korta anförande. Jag återvänder lill min historieskrivning, till tillkomsten av stålbransch-rådet 1974.

Stålbranschrådet och departementet blev 1975 överens om att tillkalla handelsstålulredningen. Samtidigt hade vi också överiäggningar med Industriförbundet och Jernkonioret och kom med dem överens om all en specialstålutredning skulle genomföras. Direktör Höök i Jernkonioret skulle göra den utredningen i nära samarbete med industridepariemenlel och de fackliga organisationerna. Detta arbete var alltså påbörjat redan i slutet av 1975 och bedrevs under 1976. År 1976 hade vi en förhandlingsberedskap för alt gå in i kommersiella förhandlingar med Grängesbergsbolaget, vilka vi emellertid uppsköt med hänsyn lill valet förra hösten.

Jag vill också erinra om all när företrädare för Stora Kopparberg och Uddeholms AB under sommaren 1976 var uppe hos dåvarande finansministern Sträng och mig och anmälde bekymmer i Vikmanshyttan och Söderfors svarade vi att vi för det första inte ville ställa ut några löften före valet och för det andra ville avvakta den långsiktiga och mera omfattande plan som vi väntade från Jernkonioret med anledning av specialsiålulredningen.

Jag tycker alt delta kan vara tillräckligt för att visa alt vi inte alls stod oförberedda, ulan att vi hade ett mycket omfattande arbete i gång. Sedan är det möjligt att man inle ville godta den planering som hade genomförts i Jernkontoreis regi, och därför var det i och för sig bra att herr Åsling tillkallade en man för att ytterligare utreda specialslålinduslrins problem, dvs. ta upp del arbete som påbörjats i Jernkonioret.

Del jag nu redovisat är sanningen om den utredningsverksamhet och den beredskap som vi inom industridepartementet hade för att angripa stålindustrins problem.

När jag lyssnade till herr Åsling kunde jag inte undgå alt erinra mig en liten historia. Det var så att under valrörelsen 1934 träffades dåvarande riksdagsmannen Magnusson i Tumhull och bondeförbundets ledare Olsson i Kullenbergslorp på en kyrkbacke i Småland. Då sade Kullenbergs-torparn till Magnusson: "Skulle inte vi kunna komma överens om att låta bli all skälla så myckel på varandra?" På del svarade Magnusson i Tumhull: "Jodå, om ni inom bondeförbundet låter bli att tala osanning om oss, så skall vi låta bli att tala om sanningen om er bondeförbundare."

Herr talman! Jag har ingen överenskommelse med herr Åsling som innefattar att när han talar osanning om den tidigare regeringen, och i det här sammanhanget om den förre industriministern, så skall jag inte berätta sanningen om den nuvarande industriministern. Jag har i stället velat tala om den sanningen, eftersom herr Åsling givit uttryck för all vi tidigare i industridepartementet skulle ha saknat en beredskap och en planering i vårt arbete. Om sedan min kollega Ingvar Svanberg har strött några berömmande ord över industriministern för hans initiativ beträffande specialstålutredningen räknar jag del till de vänligheter man kan kosta på sig en högtidsdag.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

Överläggningen var härmed slutad.

Näringsutskottets betänkande nr 30

Mom. 1

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 113 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Alf Lövenborg begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Den som vill alt kammaren bifaller näringsulskottels hemställan i betänkandet nr 30 mom. 1 röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 113 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg i motsvarande del.

101

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Slålinduslrin, m. m.

Vid omröstning genom uppresning förklarades fiertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Alf Lövenborg begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 302

Nej - 2

Avslår - II

102

Mom. 2 a

Mom. 2 b

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottels hemställan, dels motionen nr 163 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Lars-Ove Hagberg begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Den som vill all kammaren bifaller näringsulskottels hemställan i betänkandet nr 30 mom. 2 b röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 163 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Lars-Ove Hagberg begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 301 Nej - 14

Mom. 3

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 1 av Ingvar Svanberg m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Ingvar Svanberg begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Den som vill all kammaren bifaller näringsulskottels hemställan i betänkandet nr 30 mom. 3 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 1 av Ingvar Svanberg m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Ingvar Svanberg begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 164

Nej - 141

Avslår - 9

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

Mom. 4

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 2 av Ingvar Svanberg m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Ingvar Svanberg begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Den som vill att kammaren bifaller näringsulskottels hemställan i betänkandet nr 30 mom. 4 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 2 av Ingvar Svanberg m. fi.

Ja - 164

Nej - 137

Avslår - 14

Mom. 5

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 3 av Ingvar Svanberg m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Ingvar Svanberg begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsulskottels hemställan i betänkandet nr 30 mom. 5 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 3 av Ingvar Svanberg m.fl.

Ja - 164 Nej - 151

103

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, in. m.

Mom. 6

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels motionen nr 163 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Lars-Ove Hagberg begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

104

Den som vill att kammaren bifaller näringsulskottels hemställan i betänkandet nr 30 mom. 6 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 163 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del.

Ja - 301 Nej - 14

Mom. 7

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 8

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 4 av Ingvar Svanberg m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Ingvar Svanberg begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Den som vill att kammaren bifaller näringsulskottels hemställan i belänkandet nr 30 mom. 8 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 4 av Ingvar Svanberg m.fl.

Ja - 164 Nej - 151

Mom. 9

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 5 av Ingvar Svanberg m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Ingvar Svanberg begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Den som vill all kammaren bifaller näringsulskottels hemställan i betänkandet nr 30 mom. 9 röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 5 av Ingvar Svanberg m.fl.

Ja - 164 Nej - 151

Mom. 10

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 11

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 6 av Ingvar Svanberg m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Ingvar Svanberg begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Den som vill au kammaren bifaller näringsulskottels hemställan i betänkandet nr 30 mom. 11 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 6 av Ingvar Svanberg m. fl.

Ja - 165

Nej - 139

Avstår - 12

Mom. 12-19

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

105

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

Mom. 20

106

Den som vill att kammaren bifaller näringsulskottels hemställan i betänkandet nr 30 mom. 20 röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 163 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del.

Ja - 301 Nej - 14

Mom. 21

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels motionen nr 113 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Alf Lövenborg begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsulskottels hemställan i betänkandet nr 30 mom. 21 röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 113 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Alf Lövenborg begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 302

Nej - 2

Avslår - 12

Arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 17

Mom. 1

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 173 av Lars Werner m, fl,, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Lars-Ove Hagberg begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

Den som vill all kammaren bifaller arbeismarknadsutskotlets hemställan

i betänkandet nr 17 mom. 1 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 173 av Lars Werner m. fl.

Ja - 303 Nej - 14

Mom. 2

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels reservationen av Bengt Fagerlund m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Sune Johansson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Den som vill alt kammaren bifaller arbetsmarknadsutskottets hemställan

i belänkandet nr 17 mom. 2 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av Bengt Fagerlund m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Sune Johansson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 165

Nej - 137

Avstår - 14

Mom. 3

Utskottels hemställan bifölls.

107

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Stålindustrin, m. m.

Arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 18

Propositioner gavs på bifall till l:o) utskottels hemställan, 2:o) reservationen av Bengt Fagerlund m. fl. samt 3:o) motionen nr 205 av Lars Werner m. fl., och förklarades den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Då Lars-Ove Hagberg begärde votering upptogs för bestämmande av kontrapropositionen ånyo de båda återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna förklarades ha flertalets mening för sig. Sedan Lars-Ove Hagberg begärt votering även beträffande kontrapropositionen, upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill all kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående arbetsmarknadsutskoltels hemställan i betänkandet nr 18 antar reservationen av Bengt Fageriund m. fi. röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit motionen nr 205 av Lars Werner m. fl.

145

156

Nej Avstår

108

I enlighet härmed blev följande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den som vill att kammaren bifaller arbetsmarknadsutskottets hemställan

i betänkandet nr 18 röstar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av Bengt Fagerlund m. fl.

Ja - 166 Nej - 151

§ 4 Sysselsättningsbidrag till tekoindustrin, m. m.

Föredrogs arbetsmarknadsutskottets betänkande 1977/78:19 med anledning av propositionen 1977/78:25 med förslag om tilläggsbudget I för budgetåret 1977/78, såvitt propositionen hänvisats till arbetsmarknadsutskottet, jämte motioner.

FÖRSTE VICE TALMANNEN:

I fråga om detta betänkande hålles gemensam överläggning för samtliga punkter. Under den gemensamma överiäggningen får yrkanden framställas beträffande samtliga punkter i betänkandet.

I det följande redovisas endast de punkter, vid vilka under överläggningen framställts särskilda yrkanden.

Punkten 2 (Sysselsättningsskapande åtgärder) I propositionen 1977/78:25 bil. 9 (arbetsmarknadsdepartementet) hade under B 3 (s. 65) föreslagils att riksdagen skulle

godkänna vad som förordals i fråga om tillfälligt sysselsättningsbidrag för äldre arbetskraft inom tekoindustrin under tiden den 1 ja-nuari-den 30 juni 1978,

bemyndiga regeringen alt vid behov föriänga stödperioden lill den 31 december 1978,

bemyndiga regeringen all godkänna ell avtal mellan arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) och Norrbollens Järnverks Aktiebolag (NJA) om överlåtelse av det industriella beredskapsarbetet i Överkalix,

bemyndiga regeringen all bevilja NJA ett förlusttäckningsbidrag för den från AMS övertagna verksamheten i Överkalix med ell belopp av 15 milj. kr.,

lill Sysselsättningsskapande åtgärder på tilläggsbudget I till statsbudgeten rör budgetåret 1977/78 anvisa ett reservationsanslag av 160 100 000 kr.

I detta sammanhang hade behandlats motionerna

1977/78:49 av Ove Karlsson m. fl, (s), vari såvitt nu var i fråga (yrkandet 2) hemställts att riksdagen hos regeringen begärde att del särskilda sysselsättningsbidraget till äldre arbetskraft skulle utgå lill skinnförelag som endast bedrev egen produktion i Sverige och ej arbetade med import, och

1977/78:198 av Bengt Fageriund m, fl. (s), vari yrkats all riksdagen som sin mening gav regeringen till känna vad som i motionen anförts om reglerna för del tillfälliga sysselsättningsbidraget för äldre arbetskraft inom tekoindustrin.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Sysselsättningsbidrag till tekoindustrin, m. m.

109

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Sysselsättningsbidrag till tekoindustrin, m. m.

Utskottet hemställde alt riksdagen skulle

1. beträffande tillfälligt sysselsättningsbidrag för äldre arbetskraft inom
tekoindustrin när det gällde företag som arbetade med importerade varor,
med anledning av motionerna 1977/78:49, yrkandet 2, och 1977/78:198
i motsvarande del som sin mening ge regeringen lill känna vad utskottet
anfört,

med avslag på motionen 1977/78:198 i motsvarande delar godkänna vad som i propositionen förordats i fråga om tillfälligt sysselsättningsbidrag för äldre arbetskraft inom lekoindustrin under tiden den 1 ja-nuari-den 30 juni 1978,

beträffande stödperiodens längd med avslag på motionen 1977/78:198 i motsvarande del bemyndiga regeringen att vid behov förlänga stödperioden lill den 31 december 1978,

bemyndiga regeringen alt godkänna ett avtal mellan arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) och Norrbollens Järnverks Aktiebolag (NJA) om överlåtelse av det industriella beredskapsarbetet i Överkalix,

bemyndiga regeringen alt bevilja NJA ett föriuslläckningsbidrag för den från AMS övertagna verksamheten i Överkalix med ett belopp av 15 000 000 kr.,

beträffande anslagsfrågan - under förutsättning att riksdagen bifallit förslagen om medelsförstärkning i betänkandena AU 1977/78:15 och FöU 1977/78:5 - med ändring av de nämnda besluten samt med bifall till propositionens förslag lill Sysselsättningsskapande åtgärder på tilläggsbudget 1 till statsbudgeten för budgetåret 1977/78 anvisa ett reservationsanslag av 1 403 100 000 kr., varav förslagsvis 300 000 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen.

110

Reservation hade avgivits

1. beträffande villkoren för sysselsättningsbidrag inom tekoindustrin av Bengt Fageriund, Ingemund Bengtsson, Birger Nilsson, Gördis Hörnlund, Ingrid Ludvigsson, Frida Berglund och Sven Johansson (samtliga s) som ansett alt utskottet under 1-3 bort hemställa

alt riksdagen skulle

beträffande tillfälligt sysselsättningsbidrag för äldre arbetskraft inom tekoindustrin med anledning av motionerna 1977/78:49, yrkandet 2, och 1977/78:198 i denna del, som sin mening ge regeringen till känna vad reservanterna anfört om villkoren för bidrag,

godkänna vad som i propositionen förordats om tillfälligt sysselsättningsbidrag för äldre arbetskraft inom tekoindustrin under liden den 1 januari-den 30 juni 1978, i den mån frågan inle behandlats under 1,

beträffande slödperiodens längd med bifall lill motionen 1977/78:198 i motsvarande del avslå propositionen i fråga om bemyndigande för regeringen all vid behov förlänga stödperioden till den 31 december 1978.

Punkten 4 (Arbetsmarknadsverket: Anskaffning av utrustning)

I propositionen hade regeringen under B 7 (s. 69) föreslagit att riksdagen

skulle godkänna vad som föreslagils om överföring av medel från anslaget

Arbetsmarknadsverket: Förvaltning av utrustning.

I detta sammanhang hade behandlats motionen 1977/78:199 av Gustav Lorentzon m. fl. (vpk), vari yrkats att riksdagen beslutade att under B 7. Arbetsmarknadsverket: Anskaffning av utrustning överföra 8,4 milj. kr., varav 4,7 milj. kr. för miljöinvesteringar och 3,3 milj. kr. för förbättring av arbetarskyddet, från anslaget Arbetsmarknadsverket: Förvaltning av utrustning.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Sysselsättningsbidrag lill tekoindustrin, m. m.

Utskottet hemställde

all riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motionen 1977/78:199 godkände vad i propositionen hade föreslagils om överföring av medel från anslaget Arbetsmarknadsverket: Förvaltning av utrustning.

Punkten 6 (Regionalpolitiskt stöd: Bidragsverksamhel) I propositionen 1977/78:25 bil. 11 (industridepariemeniei) hade regeringen under C 1 (s. 88) föreslagit att riksdagen skulle

godkänna vad i propositionen förordats angående introduktionssiöd under år 1978 i Norrbottens län,

bemyndiga regeringen att ta i anspråk medel från anslaget Regionalpolitiskt stöd: Bidragsverksamhet för bidrag till Stiftelsen för Metallurgisk Forskning enligt de riktlinjer som förordals i propositionen.

I detta sammanhang hade behandlats motionen 1977/78:186 av Bengt Fagerlund m. fl. (s), vari yrkats all riksdagen med anledning av propositionen 1977/78:25 bil. 11 p. 6 godkände vad i motionen förordats angående regionalpolitiskt sysselsättningsslöd i Norrbottens län.

Utskottet hemställde

1. att riksdagen med bifall lill regeringens förslag och med avslag på
motionen 1977/78:186 godkände vad i propositionen förordals angående
introduktionssiöd under år 1978 i Norrbottens län,

2, att riksdagen bemyndigade regeringen all la i anspråk medel från
anslaget Regionalpolitiskt stöd: Bidragsverksamhet för bidrag till Stif
telsen för Metallurgisk Forskning enligt de riktlinjer som förordals i pro
positionen.

Reservation hade avgivits

2. beträffande förstärkt sysselsättningsslöd i Norrbottens län av Bengt Fageriund, Ingemund Bengtsson, Birger Nilsson, Gördis Hörnlund, Ingrid Ludvigsson, Frida Berglund och Sune Johansson (samtliga s) som ansett att Ulskotlet under 1 bort hemställa

111

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Sysselsättningsbidrag till tekoindustrin, m. m.

112

att riksdagen med avslag på regeringens förslag om introduktionssiöd under år 1978 i Norrbollens län samt med bifall till motionen 1977/78:186 som sin mening gav regeringen lill känna vad reservanterna anfört om förstärkt sysselsättningsslöd i länet.

BIRGER NILSSON (s):

Herr talman! Jag kommer att begränsa mitt anförande lill det avsnitt i ulskottsbetänkandet som rör förstärkt sysselsättning i Norrbottens län.

Norrbollen är utan tvivel ett av de län som drabbats hårdast av lågkonjunkturen och strukturförändringarna inom näringslivet. På grund av del geografiska läget, de långa avstånden, del ensidiga näringslivet och svårigheter inom basnäringarna är de problem som möter människorna där uppe av helt andra och större dimensioner än dem vi är vana vid.

Man är därför i utskottet överens om att det vid sidan av andra åtgärder även finns starka skäl att tillfälligt förstärka del regionalpolitiska slödel i Norrbotten och att koppla denna förstärkning till nyanställningar av arbetskraft, för att stimulera sysselsättningen inom länets näringsliv. Dessutom uttalar sig utskottet för en generösare bedömning av lokaliseringsansökningar som gäller Norrbottens län. Så långt är alltså utskottet enigt.

Men sedan skiljer sig våra vägar. I den socialdemokratiska reservationen föreslår vi ett kraftigare stöd än den borgerliga utskottsmajoritelen, och därmed även en bättre stimulans för att öka sysselsättningen inom länet, vilket vi anser vara högst angeläget.

Den metod vi vall går i korthet ut på alt vi föreslår en fördubbling av sysselsältningsstödet och att detta stöd skall utgå i hela länet, i stället för som nu endast i den del som tillhör det inre stödområdet.

I konkreta termer betyder vårt förslag att sysselsältningsstödet, som nu utgår med sammanlagt 17 500 kr. för varje nyanställd årsarbetare under en treårsperiod, höjs lill 35 000 kr. - alltså en fördubbling. Eftersom vi vet att Norrbottensproblemen inte bara är koncentrerade till den del av länet som tillhör inre stödområdet, ulan i stor utsträckning även drabbat Luleå, Bodens, Piteå och Älvsbyns kommuner, anser vi på goda grunder alt del förstärkta slödel bör utsträckas även lill dessa kommuner.

Ulskotlsmajoritelen väljer en annan väg, som enligt vår uppfattning ger en svagare stimulans åt sysselsättningssidan. Den föreslår i stället en höjning av del s. k. introduklionsstödet - som också utgår lill nyanställningar - från 5 lill 10 kr. per timme och vidare all bidragstiden -som nu är begränsad lill sex månader-skall utsträckas till tolv månader. I pengar räknat betyder detta ett bidrag på sammanlagt ca 20 000 kr. per nyanställd och år.

En jämförelse mellan utskottsmajoriletens och reservanternas förslag utfaller tveklöst till den socialdemokratiska reservationens fördel. Den ger tillsammans med oförändrat introduktionssiöd ca 40 000 kr. lill varje nyanställd industriarbetare i hela Norrbollens län. Enligt den borgerliga

utskottsmajoriletens förslag blir stödet ca 37 500 kr. i den del som tillhör inre stödområdet medan den övriga länsdelen, som också har erkänt stora sysselsättningsproblem, får nöja sig med ca 20 000 kr. per nyanställd. Vår reservation ger alltså en klart starkare stimulans för sysselsättningen i hela länet, och den ansluter också helt till förslaget från AMS, som vi tillmäter stor sakkunskap på detta område.

Utskottsmajoritelen anför ett par tre argument mot den socialdemokratiska reservationen. Man är rädd för att nivåskillnaden mellan inre och yttre stödområdet skall slätas ut. Man säger vidare att reglerna blir svåra att överblicka och att komplikationer kan uppstå med hänsyn lill de överväganden som pågår inom sysselsätlningsutredningen och om den framtida utformningen av de regionalpolitiska medlen.

Med anledning av delta vill jag säga, herr talman, alt det gäller en tillfällig kraftinsats för ett helt län, all gränserna för sysselsältningsstödet redan tidigare är genombrutna och all principerna för det regionalpolitiska stödet givelvis får omprövas när sysselsättningsutredningens förslag så småningom skall behandlas av riksdagen. Delta att reglerna skulle bli svåra all överblicka förslår jag inte heller. Det är länsarbetsnämnderna som administrerar sysselsältningsstödet, och vid en förfrågan har man sagt all sysselsättningsstödet är myckel enklare att administrera än introduklionsstödet, både för arbetsgivarna och för länsarbetsnämnderna. Sysselsältningsstödet grundas nämligen på arbetsgivaravgifter, medan introduklionsstödet däremot kräver månadsvisa uppgifter om antalet nyanställda och antalet arbetade timmar.

Jag är därför förvånad över att departementschefen och utskottsmajoritelen inte velat ge den helhjärtade stimulans till sysselsättningen, som situationen i Norrbotten kräver. Detta hade man kunnat göra om man anslutit sig lill det socialdemokratiska förslaget.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen vid punkten 6: Regionalpolitiskt stöd: Bidragsverksamhet.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Sysselsättningsbidrag till lekoindustrin, m. m.

Under detta anförande överlog andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

GUSTAV LORENTZON (vpk):

Herr talman! Det är med besvikelse jag ser att endast två av i varje fall de äldre ledamöterna av arbetsmarknadsutskottet, f. d. inrikesutskottet, är närvarande i kammaren när vi nu behandlar ett betänkande från detta utskott. Jag har nämligen i samband med delta ärende tänkt återge några minnesanteckningar för ledamöterna av detta utskott. Men tydligen har man större intresse för skidtävlingar än för de övningar som pågår i kammaren.

Så till saken, herr talman!

När kammaren under gårdagen behandlade arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 16 om en omorganisation för de skyddade verkstäderna var det ingen måtta på arbetsmarknadsminister Per Ahlmarks lovsånger

113

8 Riksdagens protokoll 1977/78:50-51

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Sysselsättningsbidrag lill tekoindustrin, m. m.

114

för denna omorganisation. I ett långt inledningsanförande underhölls kammaren med massor av ord, men del var ell ordfyrverkeri utan täckning.

Gång på gång slungade arbetsmarknadsministern ut parollen "Arbete åt alla", som om del var en helig rit som begicks, med Per Ahlmark som översteprästen, eller en seans som kammaren samlats till. Det hela var verklighetsfrämmande, eftersom den omorganisation det var fråga om inte skulle kunna skapa ett enda nytt arbete. Ändå förklarade arbetsmarknadsministern all det var "ett av de viktigaste besluten i svensk arbetsmarknadspolitik på senare år" som riksdagen skulle besluta om. Man fick nästan uppfattningen all Sverige nu var räddat undan arbetslöshet och kris.

Men Per Ahlmarks förkunnelse är ord som i likhet med höstens löv med lätthet fladdrar bort för den minsta lilla vindkåre. För de handikappade ute på de skyddade verkstäderna är vardagen lika grå och trist som tidigare - trots Per Ahlmarks ordfyrverkeri - och arbetarskyddet, arbetsmiljön och skyddsutrustningen lika undermåliga. Allt fler tillhör och kommer att tillhöra de från arbetsmarknaden utslagna. De blir salta vid sidan om och även utsatta för den starka psykiska press som en sådan situation utgör.

Dylika sanningar ville Per Ahlmark inte lyssna till i den debatten -och inte heller erkänna den verklighet där de utslagna vid de skyddade verkstäderna måste tillbringa sina arbetsdagar. När jag i gårdagens debatt tog upp just den frågan var regeringens försvarare, arbetsmarknadsutskottets talesman, inte heller benägen att syssla med den.

I dag kanske förhållandet är annoriunda. Just nu skall nämligen frågan om arbetsförhållandena vid de skyddade verkstäderna behandlas i anslutning till en motion som väckts av riksdagsledamöter från vpk. Det är motionen 1977/78:199, som avlämnats med anledning av proposition 1977/78:25, och den behandlas i arbetsmarknadsutskottets belänkande 1977/78:19. Det gäller medel för anskaffning av i första hand miljö- och skyddsutrustning samt förbättringar av bullerskydd och direkta skyddsåtgärder i produktionen. Och det gäller i första hand Kramfors och Arvika.

Arbetsmarknadsstyrelsen beräknar medelsbehovet lill totalt 8,4 milj. kr., varav 4,7 milj. kr. för miljöinvesteringar och 3,3 milj. kr. för förbättringar av arbetarskyddet.

Enligt AMS har begränsningar av de tilldelade anslagen under de senaste budgetåren medfört att komplettering och förnyelse av maskinparken inle kunnat ske i önskvärd utsträckning. Följderna har blivit negativa för framför allt arbetarskyddet vid de olika arbetsplatserna. Ljudnivå och skyddsanordningar svarar i många fall inle mot dagens krav. På arbetsmiljö och arbetarskydd har kraven på senare lid ökat, vilket enligt arbetsmarknadsstyrelsen medfört att förhållandena vid vissa arbetsplatser kommit att framstå som synnerligen otillfredsställande.

I propositionen säger arbetsmarknadsministern all del enligt hans mening nu är nödvändigt att tillgodose vissa krav i fråga om arbetsmiljö

och arbetarskydd. Det gäller i första hand miljö- och skyddsutrustning, förbättringar av bullerskydd och direkta skyddsanordningar i produktionen i första hand vid lokalerna i Kramfors och Arvika.

Detta tycks enligt arbetsmarknadsministern vara särskilt angelägel då -jag citerar direkt ur propositionen - "i avvaktan på ett definitivt ställningslagande till den framtida organisationen och huvudmannaskapet för verksamheten har under en följd av budgetår återhållsamhet iakttagits i fråga om nyinvesteringar vid de industriella beredskapsarbetena". Här fick ju den gamla regeringen en verklig känga! Översatt på begriplig svenska skulle det lyda som följer: Numera erkänns att de som arbetar vid dessa skyddade verkstäder har fått arbeta under icke acceptabla arbetsmiljöförhållanden.

Utifrån dylika uttalanden av arbetsmarknadsministern kan man dra slutsatsen att han tycks ha fått klart för sig att del råder svåra arbels-miljöförhållanden vid de skyddade verkstäderna, och på s. 70 i propositionen säger han: "Enligt min mening är det nu nödvändigt all tillgodose vissa krav i fråga om arbetsmiljö och arbetarskydd."

Nu skulle ju läsarna vara övertygade om att arbetsmarknadsministern kommer att villfara arbetsmarknadsstyrelsens begäran att få till stånd ordnade arbetsmiljöförhållanden på dessa skyddade verkstäder. Men så är inle alls fallet, ty i samma andedrag säger arbetsmarknadsministern: "Med hänsyn till del ansträngda budgetlägel är jag emellertid f n. inle beredd all hell biträda AMS förslag lill investeringar." Varefter arbetsmarknadsstyrelsens äskanden raskt prutas till 3 milj. kr.

Varför denna ständiga kluvenhet, herr arbetsmarknadsminister? Förhållandena är ju följande: de pengar det här är fråga om skall las ur vissa överskottsmedel och alltså inte direkt belasta budgeten. Dessa överskottsmedel uppgår lill 9,6 milj. kr. och täcker väl den summa arbetsmarknadsstyrelsen har begärt. Det är alltså inle fråga om att belasta budgeten.

Efter gårdagens tal av Per Ahlmark, som jag inledningsvis knöl an lill, och vad jag citerat ur propositionsskrivandet verkar Per Ahlmarks tal om det ansträngda budgetläget något malplacerat i detta sammanhang. Eller har det med den allmänt bekanta kluvenheten all göra?

Per Ahlmarks futtiga 3 milj. kr. får sin rätta relief då de jämförs med de många, många miljarder kronor av skattebetalarnas pengar som lättvindigt slussas över till storfinansens företag i form av generösa gåvor. Då, herr talman, gäller inte längre "del ansträngda budgetlägel"!

Det s. k. ansträngda budgetläget används som ett tillbygge då det gäller att skapa någoriunda trivsel och en acceptabel arbetsmiljö för de ur arbetsmarknaden utslagna som hamnat på de skyddade verkstäderna.

Men vad säger då arbetsmarknadsutskottet? Där har man tydligen enats om att Per Ahlmarks motivering för avslag är alldeles för "tjock" för att kunna sväljas. Utskottet använder inte formuleringen "det ansträngda budgetläget" som motivering, utan går en annan väg. Motiveringen finns längst ner på s, 6 i betänkandet. Tillåt mig, herr talman, att till debatl-

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Sysselsättningsbidrag till tekoindustrin, m. m.

115

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Sysselsättningsbidrag lill tekoindustrin, m. m.

116

protokollet få inläsa de korta raderna. Utskottet anför:

"Med hänsyn till att överläggningar om organisatoriska frågor m. m. nu skall inledas beträffande de industriella beredskapsarbetena och då departementschefen utlovar att i samband med 1978 års budgetproposition återkomma lill frågan om ytieriigare medel för förbättringar av arbetsmiljön i de industriella beredskapsarbetena anser sig utskottet kunna godta propositionens förslag på denna punkt. Molionsyrkandel avstyrks således."

Detta arbetsmarknadsutskottels utlåtande över vår motion är ju ingenting annat än ett uttryck för den obolfärdiges förhinder. Även om ullalandet, alt utskottet anser sig kunna godta propositionens förslag, verkar en aning kryslat och inte alltför övertygande, är del ändå ett godkännande av att de olidliga arbetsförhållandena på dessa skyddade verksläder skall äga bestånd in i en oviss framlid.

Arbetsmarknadsstyrelsen bör få den relativt futtiga summa det här är fråga om för all därmed skapa bättre arbetsmiljöförhållanden vid de skyddade verkstäderna, varför jag, herr talman, yrkar bifall till motion 199.

Slutligen, herr talman, finner jag det mer än underligt att just arbelsmarknadsulskoltel ställer sig så negativt till ett fall som detta. För några år sedan var inrikesulskottel - som numera heter arbetsmarknadsutskottet - på besök i Kramfors och på den skyddade verkstaden i Nensjö, som nu är aktuell. Flera av ledamöterna i nuvarande arbetsmarknadsutskottet var med vid det besöket, och några av dem sitter i denna kammare just nu. Den allmänna uppfattningen var då att arbetsmiljöförhållandena för dem som arbetade där - och som i stor utsträckning var utslagna från SCA-företaget i Kramfors - var undermåliga och under all kritik. Det var vi överens om när vi var där. Metallindustriarbeta-reförbundels avdelning i Ådalen har utdömt denna arbetsplats för länge sedan.

Nu skall den här verkstaden flyttas lill lokaler där ett nedlagt företag haft sin verksamhet - och vi har som bekant gott om nedlagda företag i Kramfors. Men dessa lokaler måste grundligt iordningställas för att del, som Metalls avdelning uttrycker del, inle skall bli samma olidliga förhållanden där som vid Nensjöfabriken.

Enligt den preliminära undersökning som gjorts kommer dessa kostnader att belöpa sig till närmare 5 milj. kr. Beräkningarna är dock mycket preliminära, och kostnaderna kan bli högre. Då arbetsmarknadsutskottet säger sig godta arbetsmarknadsministerns prutningar ned till 3 milj. kr., gällande såväl Kramfors som Arvika, förstår ju var och en att arbetsmiljöförhållandena i Kramforsverkstaden inte kommer att bli stort bättre än i de gamla och för länge sedan nedslitna lokalerna i Kramfors. Därför ställer jag mig mycket frågande till de äldre i arbetsmarknadsutskottet som varit med om det belänkande som här föreligger i kammaren och som också var med och tog del av de miserabla förhållanden som råder vid den skyddade verkstaden i Kramfors.

Jag yrkar, herr talman, ytterligare en gång bifall till motionen 199.

GÖRDIS HÖRNLUND (s):

Herr talman! Under gårdagens plenum hade vi att behandla frågan om stöd lill den grundtextila tillverkningen, och redan i den debatten anmälde vi från socialdemokratiskt håll att det är hög tid att presentera en samlad plan för tekoindustrins framlida struktur. Vi anser nämligen att vi har nått den nedre gränsen när det gäller konfektions- och trikåindustrin och att vi av beredskaps- och sysselsältningspolitiska skäl inte har råd att förlora mer.

I vår reservation nr I till detta betänkande konstaterar vi också att den borgerliga regeringens politik på tekoområdet präglas av improvisationer och kortsiktiga lösningar och all det är nödvändigt att med det snaraste la ställning till hela branschens framtid.

Del sysselsättningsbidrag lill tekoindustrin som vi nu behandlar infördes våren 1977. För anslällda som är över 50 år utbetalas generella lönesubventioner med 15 kr. per timme. Bidraget får dock inte översliga 10 % av företagels totala lönekostnader, inkl. sociala kostnader, under bidragsliden, och företagel får inle varsla om uppsägning av anslällda under bidragsperioden. T. o. m. oktober i år har bidrag beviljats med 101 milj. kr. för sysselsättning av II 000 anslällda vid ca 530 företag. Det totala antalet anställda vid dessa förelag uppgår till drygt 32 000 personer eller mer än tre fjärdedelar av den totala sysselsättningen inom tekoindustrin.

När sysselsättningsbidraget lill tekoindustrin behandlades i riksdagen under våren riktades från socialdemokratiskt håll en rad invändningar mot utformningen av det föreslagna stödet. Vi vände oss framför allt mot den generella utformningen och föreslog alt stödet endast skulle komma de företag lill del som behöver det för alt undvika väsentliga sysselsätlningsminskningar. Däremot ansåg vi all stöd inte borde utgå till vinstgivande förelag eller förelagsenheter i vinstgivande koncerner. Vi föreslog därför all som särskilt villkor för stöd bör gälla alt del beviljas först sedan företagets ägare beslutat att inställa eller väsentligt reducera utdelning av vinst i stöd företaget eller i förekommande fall i övriga förelag i koncernen. Vi ansåg det dessutom orimligt att lönestödet skulle utgå även för personal som är verksam med import av tekovaror och föreslog alt slödel skulle schablonmässigt minskas för sådana förelag. Avsikten var att sysselsättningen här hemma skulle premieras, inte importörerna.

Jag vill i delta sammanhang, herr talman, påpeka all de svenska lekoförelagen själva står för mer än en tredjedel av den tekoimport som nu formligen översvämmar vårt land.

Som ytterligare stödförutsättning ansåg vi alt med de strukturförändringar som kan väntas bör gälla all slödförelagel är skyldigt att förhandla med staten om överlagande, hell eller delvis, av företaget. Inget av dessa s-förslag bifölls av vårriksdagen. Nu föriängs alltså stödperioden, och stödet höjs.

Mot bakgrund av de många varslen och den besväriiga situation många av företagen brottas med och i avvaktan på en samlad plan för leko-

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Sysselsättningsbidrag till tekoindustrin, m. m.

117

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Sysselsättningsbidrag till tekoindustrin, m. m.

118

industrin har vi inle motsatt oss all bidraget utgår även för första halvåret 1978 och inte heller att det höjs. Från den tidpunkten anser vi dock att det bör vara möjligt att tillämpa mer långsiktiga lösningar, eftersom vi förutsätter att regeringen framlägger en sådan plan till vårriksdagen.

När del gäller villkoren för stöd är vi dock minst lika kritiska som under vårriksdagen, inte minst på grund av de praktiska erfarenheter vi fått under den tid slödel hittills har verkat.

Under remissdebatten konstaterade jag att ett av våra större tekoförelag hade haft bolagsstämma och höjt utdelningen med en krona till 7:30 kr. per aktie. I årsrapporten 1976/77 redovisar företaget ett resultat som är 6 96 bättre än föregående år. Företagel uppger att tillgången på likvida medel är god osv. Samtidigt med den höjda utdelningen förutser styrelsen en avsevärd försämring av resultatet för nästa år men räknar dock med ett överskott. Man bedömer dock att försämringen av överskottet kan bli av måttlig karaktär - och här kommer del intressanta - om de betydande statliga stöden inräknas i årsresultatet. I nästa andetag talar man om att de beslutade stödåtgärderna inte kommer alt hindra en krympning av produktionen och antalet anställda inom företagets tekosektor. Samtidigt redovisar man att en inle oväsentlig del av försäljningen utgörs av handel med inköpta färdigvaror och att en ännu större del baseras på bearbetning av halvfabrikat på lekosidan.

Detta företag har liksom de flesta andra lapat i sig äldrestödet under den tid det funnits. Man har gjort det i så hög grad att även förelagets VD, som är miljonär och har en laxerad inkomst på 300 000 kr. om året, har fått 15 kr. i timmen till sin egen lön. Han är inle ensam om detta bland lekodirektörerna. Företaget har f ö. tillgodogjort sig statligt stöd även i andra former, och genom gårdagens beslut får man åtskilliga miljoner inpumpade i företaget, eftersom det sysslar med både grund-lextil, tillverkning och konfektion. Detta exempel belyser i allt väsentligt de farhågor som uttalades från vårt håll vid införandet av äldrestödet: vinslen som ökas ytterligare genom bidrag, den höjda utdelningen, den höga lönen som las ut av VD. Man tar ut fullt lönebidrag trots den stora importandelen. Samhället subventionerar således importen genom att betala ut lönebidrag till dem som sysslar med den.

Ett annat av de större konfektionsföreiagen har många tjänstemän plus några enstaka sömmerskor. Egentligen rör det sig om ell rent handelsbolag med lönsömnad utomlands men med administrationen här hemma. De få sömmerskornas uppgift är att sy upp modeller som skickas utomlands plus all de kollar plaggen som kommer in från utlandet. De syr förmodligen också i varumärken på vilka del står "Svensk design". Ägaren tar ut en utomordentligt hög lön, men han plöjer ner den i en stor egendom som han köpt i Mellansverige och gör således förlustavdrag. Även detta företag utnyttjar äldrestödet.

Ett skinnföretag i Borås syr skinnjackor i Sydkorea, och syr i blixtlås och fixar jackorna, som är av mycket dålig kvalité, här hemma. Till detta behöver man några sömmerskor samt en stab tjänstemän som syss-

lar med importen. Även detta förelag åtnjuter äldrestöd för sina anställda.

Jag skulle kunna fortsätta den här uppräkningen, men det här får räcka som exempel.

Utskottels borgerliga majoritet har inle heller denna gång funnit anledning att biträda de socialdemokratiska motionsförslagen. Motionärernas förslag om villkor när det gäller vinstutdelning avfärdar utskotts-majoriteten med att stödet bör fungera konkurrensneutralt. Men fungerar verkligen stödet konkurrensneutralt mellan de företag som endast producerar varor hemma i Sverige och dem som har en stor andel importerade varor eller helt handlar med importvaror? Jag kan inte finna annat än att de förstnämnda har en mycket besvärligare konkurrenssituation än de sistnämnda förelagen, oavsett om de får bidrag eller ej. Men genom att bidrag även utgår till vinstgivande imporlföretag förstärks konkur-renssilualionen ytterligare.

Det är därför med viss skepsis som vi kan konstatera alt majoriteten nu är beredd alt undersöka frågan om reducerat stöd till importföretagen. Som skäl anför man att bidraget också kan komma alt utgå andra halvåret 1978, På denna punkt har man således litet halvhjärtat gått oss till mötes, vilket belyses av att man anser au regeringen bör vara oförhindrad att ge föreskrifter härom, om det finns skäl att för ifrågavarande företag begränsa stödet. Vi anser fortfarande att det verkligen finns skäl att stoppa en subventionering till import- och lönsömnadsföretag och i synnerhet för dem som är rena handelsbolag.

Med detta vill jag yrka bifall lill reservationen 1 i det belänkande som vi nu behandlar.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Sysselsättningsbidrag till tekoindustrin, m. m.

ELVER JONSSON (fp):

Herr talman! Några ärenden i tilläggsbudgeten har hänvisats till arbetsmarknadsutskottet, och vi har att ta ställning till några åtgärder på arbetsmarknadens område. På ett par punkter har utskottet fört en diskussion där man redovisar skilda ståndpunkter. Den ena är sysselsättningsbidraget inom tekoindustrin och den andra är sysselsältningsstödet till Norrbotten.

På grund av det besvärliga arbetsmarknadsläget inom teko föreslår arbetsmarknadsministern att bidragsperioden skall förlängas, i första hand till den 1 juli 1978 men med rätt för regeringen att besluta om ytterligare förlängningar om arbetsmarknadslägel så skulle fordra. Det här förslaget är en uppföljning av tidigare infört stöd, som löper ut vid årsskiftet. Det är därför som departementschefen har begärt riksdagens godkännande för en fortsättning. I dag utgår sådant stöd med 15 kr./timme, och det kommer att höjas till 20 kr./timme.

Inom kort kommer en lekoproposition, och det bör kunna medverka lill att vi får eu ännu bättre underiag för att kunna ta ställning lill denna industris framtid. Det är ett av skälen lill att utskottet inte finner anledning alt stödja den socialdemokratiska motionen, som dels vill förkorta riksdagens bemyndigande till regeringen när det gäller att ge stöd, dels

119

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Sysselsättningsbidrag lill tekoindustrin, m. m.

120

vill ha en s. k. samlad plan, dock ulan all närmare precisera sig på den senare punkten.

Som jag redan har sagt tror jag alt del i den kommande lekopropositionen kommer att redovisas ett så pass gediget underlag, att vi får möjlighet att göra en - låt oss kalla den så - samlad bedömning av framtiden för teko.

Sedan har ulskotlet dessutom den bedömningen att bekymren inom hela tekoområdet inte lär vara upphävda genom dessa insatser under våren 1978. Därför finns det all anledning att redan nu ge regeringen ett bemyndigande att fortsätta i förekommande fall också under nästa höst.

Den socialdemokratiska motionen innehåller ett yrkande om alt det skulle vara speciella villkor för alt kunna få lekostöd, t. ex. att någon vinstutdelning inle skulle få äga rum. Först och främst kan man väl säga att det knappast är något företag som gör en vinst av betydelse. Vidare är skälet för all inte gå in med föreskrifter i det här avseendet all man vill bibehålla en konkurrensneutralitet som är av stort värde när det gäller både denna och andra näringar.

Utskottet har uppmärksammat ett problem som kan uppslå då ett företag till väsentlig del sysslar med importverksamhet. Därvidlag har vi blivit ense om all detta bör närmare ses över, särskilt då om stödet utgår under andra halvåret 1978. Om en översyn ger vid handen att ell sådant förelag borde drabbas av en begränsning, bör regeringen ha frihet att utfärda föreskrifter om detta, och i den delen är vi ense om alt föreslå riksdagen att tillskriva regeringen. Fru Hörnlund säger att detta är ett halvhjärtat tillgodoseende, men låt mig ändå konstatera utskottets ställningstagande.

När det gäller frågan om sysselsältningsstödet till Norrbotten, som Birger Nilsson log upp, utgår vi från en mycket bred enighet i ulskotlet om behovet av ett särskilt stöd till detta landskap. I fråga om metoden har utskottet inte kunnat hålla samman, och jag skall redovisa varför utskottets majoritet valt propositionens framgångsväg.

Med propositionens förslag kommer inlandet i framtiden att vara klart prioriterat, medan reservationens förslag innebär att kusibygd och inland är jämställda när det gäller stöd. Vi menar att de s. k. fyrkaniskom-munerna inle har en lika problematisk ställning som inlandskommunerna. Del är trots allt svårare all etablera sig i Arjeplog eller Pajala än i Boden och Luleå. Majoriteten har byggt på alt riksdagen kommer att la ställning för ell sådant uttalande, då man säger alt inlandet skall prioriteras. Därför skulle jag vilja fråga Birger Nilsson om man på den socialdemokratiska kanten gjort en helomvändning utifrån andra uttalanden om att en sådan här prioritering bör äga rum?

Det andra är all genom alt välja en ökad satsning på introduklionsstödet uppnår man administrativa fördelar. Bl. a. försvårar man inte de överväganden som skall göras när vi senare diskuterar nya regionalpolitiska medel. Jag tror all del finns anledning all utgå från all sådana överväganden innebär alt stödgivning i framtiden i allt större omfattning

kommer att kopplas till just sysselsättningseffekterna.

Motionärernas och reservanternas förslag innebär verkningar under flera år framåt, och en del samordningsproblem kommer då att uppslå. Där har reservanterna inte utvecklat hur man skall klara denna typ av problem. Birger Nilsson sade också att reservationen innebär ell starkare stöd. Del beror något på hur man räknar, men gäller det första året måste jag opponera mig, eftersom proposition och utskottsmajoritet innebär ett starkare stöd genom den modell som propositionen och utskottet förordar. Jag gissar all Birger Nilsson avsåg hela perioden; då kan man möjligen räkna fram en starkare insats enligt reservationen. Men då är all beakta att utskottsmajoritelen inle har bundit sig för insatsens sloriek under kommande år. Det är onekligen en svaghet hos reservationen att man redan i dag läser fast hur mycket man skall satsa andra och tredje året.

Propositionen har ytterligare en fördel jämfört med reservationen, nämligen ett kraftigare stöd 1978, ett år som ser ut att bli mycket svårt för NorrboUen. Därför är del viktigt att en rejäl satsning görs redan under det året. Men utskottet har ingalunda uteslutit att det även efter 1978 behövs .särskilda insatser för att hävda sysselsättningen i Norrbotten, Jag tror det är riktigt att samordna dessa åtgärder med de nya regionalpolitiska medlen för landet i dess helhet som regeringen och riksdagen under nästa riksmöte kommer att la ställning lill.

Så några ord om den vpk-moiion som har väckts i anledning av propositionen.

Gustav Lorentzon började med att efterlysa sina äldre kamrater från inrikesulskottel som hade vall annan sysselsättning än all lyssna på vpk:s företrädare. Det kan man naturiiglvis i och för sig beklaga att de hade gjort, men låt mig turnera den efteriysningen med all säga att jag som ny ledamot i arbetsmarknadsutskoliet har saknat Gustav Lorentzon och där endast kunnat se honom på ett foto. Men jag säger: Välkommen att delta i vårt arbete i arbetsmarknadsutskottet!

Gustav Lorentzon kritiserade alt det inte görs tillräckliga insatser för alt förbättra arbetsmiljön i de industriella beredskapsarbetena. För all få effekt i sin argumentering gled han långt utanför ulskottsbetänkandet och plockade också in de skyddade verkstäderna - den debatt som vi förde här i går.

I och för sig har Gustav Lorentzon rätt när han säger att arbetsmiljön på de arbetsplatser som utskottet avser skall vara goda. Orsaken till att utskottet har stannat vid ett belopp på 3 milj. kr. är dels att man står inför en ny organisation av huvudmannaskapet för dessa verkstäder, dels all regeringen har lovat alt i det pågående budgetarbetet la upp frågan om ytterligare satsningar.

Mot Gustav Lorentzons påslående i motionen att ytterligare insatser inle innebär någon kostnad för staten eftersom medel överförs från ett anslag till ett annat finns del också anledning att invända. Den reella kostnaden kommer vi inle ifrån för att vi gör en viss bokföringstransaktion.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Sysselsättningsbidrag till tekoindustrin, m. m.

121

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Sysselsättningsbidrag lill tekoindustrin, m. m.

Om förslagen i detta belänkande liksom om andra förslag till riksdagen beträffande satsningar på arbetsmarknadsområdet kan man sammanfattningsvis säga alt en myckel aktiv linje fullföljs för att hävda sysselsättningen. Även om satsningarna innebär att betydande belopp måste las ur statskassan har regeringen och riksdagen ansett det riktigt att med statliga ekonomiska stimulanser hjälpa delar av arbetsmarknaden och delar av regioner som har ett myckel pressat läge i en besvärande lågkonjunktur. Enigheten härom är betydande för att inte säga total.

Utskottets förslag innebär ett konsekvent fullföljande av den tanken. Därför yrkar jag bifall till utskottets hemställan på alla punkter.

122

Andre vice talmannen tillkännagav att anslag utfärdats om sammanträdets fortsättande kl. 19.30.

BIRGER NILSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Elver Jonsson frågar om vi har ändrat inställning när det gäller att prioritera inlandet. Jag vill då svara, all så är icke fallet. Detta är ett särfall, och det rör sig om temporära åtgärder.

Vi vet att hela Norrbotten, inle minst Luleåregionen, är väldigt hårt drabbat av kriser, och vi anser därför att man bör sätta in dessa stödåtgärder i hela länet. Man har ju sedan möjligheter att prioritera inlandet vid behandlingen av lokaliseringsansökningar. Bidragsprocenten när del gäller byggnader kan nämligen variera mellan 35 och 50 96, i särskilda fall 65 96, och därmed har man fortfarande ett instmmenl med vilket man kan prioritera de inlandskommuner som ligger inom del inre stödområdet.

Man måste i det här sammanhanget räkna på del sätt vi har gjort. Man måste ta in hela höjningen av det treåriga sysselsättningsstödet. Ingen tror väl att man löser Norrbottens problem på ett år. Vi ser det därför som en fördel med ett stöd som är utsträckt längre i tiden, eftersom det ger större möjligheter för förelagen alt planera för framtiden.

Sedan vill jag också erinra om all folkpartiet sannerligen har gått i spetsen när det gällt att ställa krav på alt sysselsättningsstödet skulle ökas, att det skulle utsträckas lill en femårsperiod och att det skulle tillämpas även iilanför det inre stödområdet. Vid alla dessa diskussioner har folkpartiet och de övriga borgerliga partierna med visst fog - det vill jag erkänna - sagt alt sysselsättningsstödet är ett av de bästa regionala medel vi har när del gäller att stimulera sysselsättningen. Mot den bakgrunden vill jag fråga Elver Jonsson: Vad är del för fel på sysselsältningsstödet nu, när det varit så bra tidigare? Varför duger det inte att sätta in i Norrbotten, där man har de verkligt svåra problemen? Har ni ändrat uppfattning på den här punkten? Om ni inte gjort det borde ni ha slött vårt förslag i konsekvens med alla de förslag och reservationer för ett högre sysselsättningsstöd som ni tidigare framställt i denna kammare.

GÖRDIS HÖRNLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Socialdemokraterna vill ha en samlad plan på tekosidan, konstaterar Elver Jonsson. Men han säger samtidigt alt vi inte har preciserat oss på den punkten. Jag tycker alt vi har preciserat oss i vår partimotion bra mycket bättre än vad regeringen gjort i sin lekoproposition. Den propositionen behandlades inte annat än delvis under gårdagen, och i övrigt lades den på is. Del säger väl ändå en del om hur det förslaget såg ut.

Menar Elver Jonsson att vi skall skjuta på lekofrågan ännu längre än fram till våren, eftersom han anser att äldrestödet behövs också för andra halvåret 1978? Jag tycker att det är hög tid alt del sker något definitivt på detta område medan vi över huvud tagel har någon tekoindustri att diskutera.

Allt jag tidigare sade om konkurrensen tycks ha gått Elver Jonsson hell förbi. Jag talade här om imporlföretagen kontra de svensklillverkande företagen, och jag ifrågasatte vilka som tjänar mest. Men jag vill säga att systemet med sociala reformer utan socialism förstår jag bättre nu, sedan jag sett hur den här stödformen och en hel del andra fungerar. Den stödform vi diskuterar innebär egentligen en typisk social reform för kapitalister. På mindre än ett halvår är vi nu uppe i över 100 miljoner i kostnader. Det blir en dyr reform om vi skall fortsätta också 1978 ut och därvid också ge pengar lill företag som inte behöver detta stöd. Tyvärr finns del alltför många sådana i dag. Det är företag som saboterar de svensklillverkande förelagen genom alt lägga ut lönsömnad i Hongkong, Sydkorea osv. och som profiterar på barnarbetare och andra underbetalda arbetare.

Men vi vill inle hjälpa dessa förelag ytterligare, Elver Jonsson! Del behövs ett lekoslöd, men del bör gå lill de företag som ser till att vi har sysselsättning i vårt eget land. Del är därför vi har avgivit vår reservation. Vi reserverar oss inte mot tekoslödet som sådant, ulan mot de slappa villkor som gäller för delta stöd.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Sysselsättningsbidrag till tekoindustrin, m. m.

GUSTAV LORENTZON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Först några ord med anledning av Elver Jonssons kritiska anmärkningar mot mig personligen, att jag inle deltar i arbetsmarknadsutskottets sammanträden. Elver Jonsson vet myckel väl hur del ligger till: vpk har ju inle fåll möjlighet att agera i ett utskott och därför vill vi inle vara med. Del är alltså på grund av de borgerliga partiernas inställning. Jag vill inte agera panelhöna i arbetsmarknadsutskottel - del finns tillräckligt av dem ändå. Så var det med del, Elver Jonsson. Men har man inga argument så lar man vad man haver, sade Kajsa Warg. Del är tydligen avgörande för folkpartiet numera.

Elver Jonsson säger: Gustav Lorentzon har givetvis rätt när del gäller de svåra förhållandena på de skyddade verkstäderna, men var skall vi ta pengarna? Ja, var skall vi ta pengarna? När del gäller miljarderna som ges till storfinansen tycker inte Elver Jonsson och hans kolleger

123

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Sysselsättningsbidrag till tekoindustrin, m. m.

att del är fråga om ett besvärande budgetläge. Men till dessa som har klassats ut från arbetsmarknaden och som i dag finns i industriella beredskapsarbeten, de s. k. skyddade verkstäderna, prutar man några futtiga miljoner. Var har man samvetet någonslans? Är del det man kallar moralen?

Det finns f. ö. 9,6 milj. kr. i överskottsmedel överförda till ett visst konto. Då säger Elver Jonsson all del är en bokföringsfråga, att det är statens pengar. Ja visst är del del. Men Per Ahlmark säger i sin proposition alt det är fråga om budgeten.

Sedan försöker man lägga sordin på del hela genom all säga att vi kommer tillbaka i nästa års budget, och då skall vi titta på frågan. Ja, det skall skjutas på framtiden återigen för dessa stackars utslagna människor som inle ens får möjligheter till den arbetsmiljö som är gällande ute på arbetsplatserna på den öppna marknaden.

Tänk över del här, Elver Jonsson! Sätt er in i vad del verkligen gäller, för den arbetskraft som är anställd vid den skyddade verkstaden i Kramfors är särskilt känslig. Det är så litet varstans, men framför allt där. Medelåldern är 56 år, och de utslagna vet att de aldrig mer kommer in på ett arbete på den öppna marknaden. Låt denna arbetskraft, som bara har några få år kvar i sitt arbete, i varje fall arbeta under någorlunda mänskliga förhållanden och i mänsklig arbetsmiljö! Inte ens det vill ni vara med om. Men när det gäller miljarderna lill storfinansen är era hjärtan öppna, då är moralen klar och då är samvetet rent.

124

ELVER JONSSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! När jag försökte mig på en vänlighet i förra inlägget genom att kommentera Gustav Lorentzons saknad över att del inle var tillräckligt många lyssnare i kammaren sade jag att jag också kände saknad i arbelsmarknadsulskoltel över att herr Lorentzon inte fanns där. Men om det uppfattas som oförskämdhet lovar jag alt jag inle skall säga del någon mer gång.

När del gäller arbetsmiljön och beloppen är det bara att notera all aldrig har man lagt så många miljoner på arbetsmiljö som vi gör just del här året. Satsningen på arbetsmarknadsutbildning, beredskapsarbeten och förbättrad arbetsmiljö på kort och lång sikt har aldrig tidigare varit så stor som i dag. Man kan naturligtvis säga - vilket jag antydde i milt första inlägg - all satsningen ändå inte är tillräcklig. Alla borde om möjligt omedelbart få tillgång lill en god arbetsmiljö, men lempol i all nå dit är ändå inte föraktligt, herr Lorentzon.

Birger Nilsson lugnade mig med att säga att hans parti inte har ändrat uppfattning om att del skall satsas särskilt på del inre stödområdet. Jag tycker det är följdriktigt att han går på den linjen, för ingen har väl varit så ivrig som Birger Nilsson när det gällt att prioritera det inre stödområdet. Ändå kan del väl sägas att dagens betänkande inle stämmer med Birger Nilssons tidigare intentioner, och inte heller med vad Birger Nilssons partikamrater ansåg när vi i arbetsmarknadsutskottets yttrande

nr 3 skrev till näringsutskottel. Där slår det bl. a.: "Mot den bakgrunden vill ulskotlet understryka betydelsen av att skogslänens inre delar även i framliden klart prioriteras när del gäller regionalpoliliska insatser." Det var därför jag tyckte del fanns anledning all säga att den socialdemokratiska reservationen inte stämmer om man ställer den mot Birger Nilssons engagemang och arbetsmarknadsutskottets yttrande lill näringsutskottel.

Fru Hörnlund kritiserar tillämpningen av del lekoslöd som nu utgår genom att säga all del skulle kunna rinna pengar till fel ställen. Samtidigt slår hon fast att hon vill att lekostöd skall utgå. Jag tror det finns anledning att la fasta på den enighet vi har nått om problemet med alt stöd skulle kunna hamna hos renodlade importörer. På den punkten har utskottet beställt en översyn från regeringens sida. Vi är alltså överens och behöver kanske därför inte spilla så många ord på om denna beställning är hel- eller halvhjärtad.

Beträffande stödet till de nya arbetsplatserna i Norriand innebär propositionen och utskottels förslag ell starkare stöd för 1978 än reservanternas, därför all del gäller alla arbetsplatser utan inskränkning.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Sysselsättningsbidrag lill tekoindustrin, m. tn.

GUSTAV LORENTZON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets talesman säger alt det aldrig tidigare har satsats så mycket som i dag på arbetsmiljö och skyddad verksamhet, och det är nog riktigt. Om jag inte minns fel är det fråga om 1,4 miljarder kronor. Men del kan ändå inle jämföras med de många miljarder som ni satsar på Wallenbergförelagen.

Här är del fråga om utslagen arbetskraft, människor som har bidragit till all skapa den levnadsstandard vi i dag har och annat som vi så ofta skryter om. När dessa människor inle längre kan bidra lill profiten kastas de ut från arbetsplatserna. Inle heller folkpartiet har någon medömkan med dessa utslagna människor. De får arbeta i miljöer som är mycket sämre än de som finns ute på de vanliga arbetsplatserna.

Jag vill dock hålla Elver Jonsson räkning för att han inle heller i sitt senaste inlägg gömde sig bakom Per Ahlmarks argument om det ansträngda budgetläget för alt inle ge dessa utslagna människor en människovärdig tillvaro på arbetsplatserna. Det länder honom till heder, för i del avseendet är propositionen ett skammens dokument.

Det gäller ju statliga företag här. Varför skall de statliga företagen vara sämre utrustade i fråga om arbetsmiljön än de privata förelagen är? Enligt min uppfattning borde samhällsägda förelag gå före med gott exempel, men del gör de inte.

Det gäller människor som är ulklassade från arbetsmarknaden och som - framför allt är det fallet i Kramfors - aldrig kommer att få något nytt arbete i öppna marknaden. Meningen är all de som har dessa industriella beredskapsarbeten skall slussas ut i den öppna marknaden. Jag har frågat vederbörande där uppe hur det är ställt. Så är del inle här, säger man. Bara någon enstaka - det skulle då vara en yngre person som också

125

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Sysselsättningsbidrag till tekoindustrin, m. m.

är yrkeskunnig - har kunnat komma från den skyddade verkstaden och ut i öppna marknaden.

Varför skall dessa människor, som är till åren komna och som gjort sitt i produktionen, behandlas på det sätt som Per Ahlmark föreslår i den proposition han har skrivit? Det överansträngda budgetläget ger inga möjligheter till något annat, säger han och prutar AMS anslag från 8,6 miljoner lill 3 miljoner, vilket knappast är hälften av vad som behövs i Kramforsfabriken för all det skall bli miljömässigt riktiga förhållanden.

Det här är min sista replik, och jag hoppas att del inte skall komma några slag under bältet.

BIRGER NILSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag trodde verkligen att Elver Jonsson, som väl fortfarande fungerar som lönlagarexperl inom folkpartiet, skulle begripa vad det här är frågan om. Vi lägger fram ett förslag som helt sammanfaller med del förslag som arbetsmarknadsstyrelsen har utarbetat i samråd med länsarbetsnämnden i Norrbotten. Jag tycker att del ger en garanti för all förslaget är väl genomtänkt.

Elver Jonsson frågade om vi har givit upp kampen för inre stödområdet. Jag har sagt att jag betraktar den här aktionen som en brandkårsutryckning, en tidsbegränsad åtgärd, för Norrbottens vidkommande. Skall man angripa Norrbotlensproblemen måste man kanske i första hand angripa Luleåregionens problem. Detta är motiveringen för all vi har kunnat gå med på ett tidsbegränsat förstärkt stöd, men vi är medvetna om att gränsen till stödområdet bör bibehållas.

Sedan vill jag påminna Elver Jonsson om vem det är som upprepade gånger har velat bryta gränsen mot inre stödområdet. Vem var det som drev på när man gick ut med sysselsältningsstödet i gränstrakterna till inre stödområdet och på Golland? Folkpartiet stod i spetsen då.

Vem är del som lagt fram förslag om att kommuner i Syd- och Mellansverige skulle få bilda s. k. grå zoner? Åtta kommuner har redan fåll den möjligheten, och kommer den verksamheten att fortsätta - förslaget är lagt av den borgerliga regeringen - får vi väl ganska snart del tillståndet all lokaliseringsstödet har spritts ut över hela landet.

Man kan inle tala sig varm för alt gränserna lill inre stödområdet skall behållas, när man samtidigt medverkat lill en politik som innebär att lokaliseringspengarna strös ut över praktiskt tagel varje kommun i landet.

126

GÖRDIS HÖRNLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker faktiskt att Elver Jonsson och de andra som tillhör utskottets borgerliga majoritet borde vara upprörda när de vet att stora företag som importerar, som höjer utdelningen och som betalar verkligt höga löner till verkställande direktörer och andra tjänstemän ändå får del av det här stödet.

Jag vidhåller att det är någonting halvhjärtat med ert resonemang i

utskottsbelänkandel när del gäller imporlföretagen. Jag kan läsa upp vad det står där: "Om undersökningen ger vid handen att det finns skäl all för ifrågavarande företag begränsa stödet bör regeringen vara oförhindrad alt ge föreskrifter härom."

Jag tycker verkligen att del finns starka skäl redan i dag för att bestämma sig på det här området; vi vet ju mycket väl hur del ser ut i verkligheten. Från vår sida föreslår vi i reservationen 1 all regeringen nu omedelbart skall utarbeta förslag till hur man skall kunna hindra alt bidraget går lill sådana här förelag.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Sysselsättningsbidrag till tekoindustrin, m. m.

ELVER JONSSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! I frågan om propositionen är ell bra eller ett dåligt dokument har Gustav Lorentzon och jag skilda uppfattningar. Jag menar att den ändå är ett hyggligt dokument i avvaktan på den totala översyn som vi kommer alt få, där riksdagen också har möjlighet att ta ställning till hur den slutliga utformningen skall se ut.

Birger Nilsson förfäktar fortfarande alt reservationen 2 skulle vara bättre än utskottsmajoriletens förslag. Därför finns det väl anledning all lill protokollet notera att för 1978 innebär propositionens och utskottets förslag en starkare satsning än reservationens. För det inre stödområdet har vi 27 000 kr. Och lar vi den s. k. fyrkanlsdelen har vi 20 000 kr., att jämföra med det fördubblade stöd som föreslås i reservationen 2, nämligen 7 000 -I- 7 000 = 14 000 och de tidigare 5 000 kr. Del blir alltså redan där 1 000 kr. mer i stöd. Dessutom gäller det alla arbetsplatser, inga undantagna.

Nu säger Birger Nilsson all reservationen 2 bygger på vad arbetsmarknadsstyrelsen föreslagit och att del är väl genomtänkt. Detta är säkert riktigt, men om man kan förstärka del och göra del bättre kan ju inle ett ämbetsverks förslag vara så heligt att det icke får röras.

Det här är en brandkårsutryckning, säger Birger Nilsson, Javisst, det är därför majoritetsförslagei går på en - låt vara blygsam - förstärkning gentemot reservationen.

Birger Nilsson menar all man skall behålla gränserna för det inre stödområdet gentemot det yttre, men samtidigt vill han göra en uppluckring. Här har Birger Nilsson hamnat i en dualism som jag inte tycker att han klarar sig ur, åtminstone inle i den här debatten. Kriterierna över huvud taget för gränsdragningen när del gäller vilka som skall få speciella stöd är en fråga som sysselsätlningsutredningen jobbar med. Också där har vi anledning alt förvänta oss ett väl genomarbetat förslag.

FRIDA BERGLUND (s):

Herr talman! Jag skall uppehålla mig vid det förstärkta sysselsättningsstödet lill Norrbollen. Först vill jag göra en kort kommentar till Elver Jonssons inlägg, för av det märkte jag att det är stor skillnad mellan socialdemokratisk och borgerlig politik. Den borgerliga politiken är mycket kortsiktig, därför argumenterar man för en kortare period - ett år

127

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Sysselsättningsbidrag lill tekoindustrin, m. m.

128

- och vill inte vara med om att ha ell stöd på tre år.

Arbetsmarknadsstyrelsen var enhällig i sin bedömning, att det är angelägel all ta lill vara alla möjligheter lill sysselsättning inom Norrbollen. För att åstadkomma största möjliga effekt föreslog AMS ett fördubblat sysselsättningsslöd i hela länet. Alla - regering, utskotlsmajorilel och reservanter - är eniga om all exira insalser behövs, och del har också både Birger Nilsson och Elver Jonsson framhållit.

Det förslag vi diskuterar är ett bevis på vilken drastisk förändring av arbetsmarknadssituationen som inträffat i vårt län sedan den borgerliga regeringen tillträdde. Arbetslösheten har ökat med 24 96 från november 1976 till november 1977.

I Norrbotten upplever en stor del av invånarna alt deras utkomstmöjligheter och levnadsbetingelser är hotade. Oron förstärks av ovissheten över utvecklingen i de statliga företagen. Statsrådet Åsling sade på förmiddagen alt i näringspolitiken räcker del inle med ord. Jag instämmer i delta och ställer därför frågan: När kommer regeringen med besked om exempelvis ASSLs investering i Karlsborgsverken? Basindustriernas produktionsinskränkningar har redan fåll svåra återverkningar inom bl. a. transport- och verkstadssektorn. Den låga aktiviteten inom de statliga LKAB, ASSI och NJA påverkar även byggnadsinvesteringarna negativt och byggarbelslösheten har ökat. Under kommande vinter räknar Byggnadsarbetareförbundets avdelning i Luleå med all 35 96 av medlemmarna kommer all vara arbetslösa.

Vi diskuterar i dag om del skall vara ett sysselsättningsslöd eller ell ökat introduktionssiöd. Varken sysselsältningsstödet eller introduktions-stödet löser problemen. Vårt förslag om sysselsättningsslöd är ett försök att dämpa den snabba negativa utveckling som sker i kustregionen. Bara genom stora statliga insalser i de egna företagen och ett ihärdigt arbete för att snabbi bredda länens näringsliv kan en försämring av levnadsbetingelserna undvikas. Jag vill poängtera att länets rikedom på resurser i form av välutbildade människor och naturtillgångar ger goda möjligheter till fortsalt positiv utveckling. Men det gäller att hejda ul-fiyttningen av den utbildade arbetskraften.

Det är vän att nämna all i samband med översynen av länsplaneringen har länsstyrelsen skrivit lill regeringen och förutsatt alt statsmakterna omprövar planeringsnivån för befolkningstalen i länen. Ett av motiven i Ulskoltsmajoriletens skrivning för att man inle kunde gå med på ett ökat sysselsättningsslöd, som skulle gälla för hela Norrbotten, är alt "man bibehåller nivåskillnaden mellan inlandet och kustlandet när del gäller stödets sloriek". Situationen i länet är sådan all åtgärderna inte kan formas efter en strävan att bibehålla nivåskillnader mellan inlandet och kusten. Det är fråga om alt över huvud taget få sysselsättning till länet. Utskottsmajoriletens skrivning beror med all sannolikhet på att man stannat kvar i "del förgångna". För ett år sedan, när vi behandlade regionalpolitik, skrev de borgerliga ledamöterna i utskottet att det fanns orter som inte hade varit i behov av regionalpolitiskt stöd, som hade fått det.

Vid underhandskontakter fick jag veta att man hade Norrbottens kustland i tankarna, och tydligen sitter en del i än. Som exempel på hur utvecklingen förändrats kan nämnas att mellan 1973 och 1976 skedde ca två tredjedelar av flyttningarna inom länet. På grund av del ändrade arbetsmarknadsläget har nyltningsslrömmarna ändrats. Ungefär två tredjedelar förmedlas nu lill orter utanför länet. Av 1 711 personer som under de tre första kvartalen lämnade länet av arbelsmarknadsskäl har ungefär hälften fåll anställning i Stockholm.

Den ökade arbetslösheten har berört samtliga kommuner i länet, men den har drabbat fyrkantsdelen och Malmfälten kraftigast. Ett annat exempel på utvecklingen: från oktober till november blev 800 av dem som traditionellt är ute på arbetsmarknaden, dvs. män med yrkesutbildning, friställda. Dessutom har 76 företag med 1 231 anslällda varslat, mest inom kustregionen och Malmfälten.

För fortsatt utveckling i Norrbotten krävs att utflyttningarna från länet hejdas och att människorna bereds arbete. Förslaget om fördubblat sysselsättningsslöd för hela länet får ses i perspektiv av att om inte kustregionen klarar sig så klarar sig inle inlandskommunerna heller. Jag har tidigare hänvisat till översynen av länsplaneringen, där en enig länsstyrelse framhåller att stagnationen i Luleå "får allvariiga återverkningar på sysselsättningen utanför Luleå".

Jag skall inle närmare gå in på utvecklingen i mitt hemlän. Del finns anledning att återkomma till den i andra sammanhang. Men jag vill ändå understryka del som Birger Nilsson har sagt och instämmer i hans yrkande.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag poänglera all det krävs stora in-saUser. Det krävs betydande statliga kapitaltillskott för alt vi skall få ett fungerande näringsliv och det brådskar med åtgärderna. Sysselsättningsstödet är ett litet halmstrå i en mycket besväriig situation.

Ulskotlsmajoritelen skriver att del mot bakgrunden av kommande utveckling och erfarenheter får prövas om ytteriigare särskilda insatser bör sättas in. Utvecklingen går myckel snabbt, och regeringen får inte vänta för länge. Nu gäller del alt snabbt leva upp till industriministerns synpunkt att "del inle räcker med ord".

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Sysselsättningsbidrag lill tekoindustrin, m. m.

OVE KARLSSON (s):

Herr talman! Som motionär vill jag kort framföra några synpunkter på sysselsättningsbidraget lill tekoindustrin vad beträffar stödet till importerande företag, där jag inle delar utskottsmajoritetens inställning.

Hela tekoindustrin befinner sig i en svår situation, men som jag vid några tidigare tillfällen framhållit är situationen för skinnindustrin - vill jag påstå - allra svårast.

Skinnbranschen befinner sig i denna allvariiga situation därför att de inhemska tillverkarna skall konkurrera med en lågprisimport, som helt enkelt är omöjlig all konkurrera med. I vissa fall tror jag all vi inte skulle kunna konkurrera ens om man bortser från lönerna.

129

9 Riksdagens protokoll 1977/78:50-51

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Sysselsättningsbidrag lill tekoindustrin, m. m.

Vad som gör saken än värre är att förelag som i stor utsträckning importerar varor får sysselsättningsbidrag för anslällda över 50 år. Del menar jag undergräver den konkurrensneutralitet som borde råda och på sikt minskar sysselsättningen i stället för all garantera den.

Det är nu angeläget att omedelbart ta ställning till branschens framlid. Skall vi ha en svensk skinn- och läderinduslri och hur skall den vara dimensionerad? Skall vi ha en sådan industri - och del anser jag all vi skall ha - då måste storlek och omfattning vara något större än i dag, och i så fall måste insatserna göras nu.

Ell led i arbetet alt behålla svensk skinnindustri skulle vara, att sysselsättningsbidraget till tekoindustrin inte skulle kunna utgå till förelag som importerar färdiga varor. När nu bidraget ökar från 15 till 20 kr. per timme för anställd över 50 år skapas ytterligare svårigheter för de företag som inom landet tillverkar skinnvaror.

Utskottet uttalar att det är önskvärt all sysselsättningsbidraget såvitt möjligt fungerar konkurrensneutralt. Får förelag som i stor utsträckning sysslar med import av färdiga varor sysselsättningsbidrag, menar jag att konkurrensneutraliteten undergrävs.

Jag skulle vilja gå myckel drastiskt fram, eftersom jag anser att man genom statliga bidrag ökar koslnadsklyftorna mellan inhemskt tillverkade och importerade varor. Del slalliga slödel borde vara utformat så att det verkar i rakt motsatt riktning. För dagen får jag nöja mig med all understryka vad reservanterna sagt i reservationen 1, nämligen all stödet bör reduceras för företag som vid sidan om tillverkning sysselsätter anställda med import av färdiga produkter. Jag gör del i förhoppningen att företag som i huvudsak sysslar med import då inle skall få något stöd alls.

Jag yrkar bifall lill reservationen 1.

130

HANS NYHAGE (m):

Herr talman! I samband med all frågan om sysselsättningsbidrag lill tekoindustrin förra gången behandlades här i kammaren yrkade Tage Magnusson och jag alt maximigränsen för stödet skulle höjas från 10 96 till 15 96. Vi ansåg vidare att liden skulle föriängas att gälla hela budgetåret 1977/78 - del senare med hänsyn lill företagens planeringssituation. Vi ansåg alt en höjning av slödel lill 15 96 var motiverad av det ringa utslag genomsnittligt sett som 10 % skulle innebära på hela styrkan inom företagen.

Vi konstaterade all kostnaderna för de av oss föreslagna åtgärderna totalt sett skulle bli mindre än de kostnader som skulle uppslå av all ett betydande antal människor skulle komma all friställas.

Våra synpunkter vann tyvärr inte riksdagens gehör, men vi kan konstatera all vad vi då föreslog till viss del ändå förverkligas nu. Således har slödel föriängts att gälla till budgetårets utgång med möjlighet för regeringen att förlänga liden så att stödet gäller även under resten av 1978. Vi kan också konstatera att bidraget räknats upp med 5 kr.

De åtgärder som vidtagits bedömer jag vara rikliga. Kvar är emellertid bestämmelserna om en maximering till 10 96 av lönesumman, vilket jag alltjämt anser vara otillräckligt. Den innebär i realiteten all ell antal företag, som så att säga slog huvudet i takel på beloppet 15 kr. per timme, med 10-procenlsregeln, inte kan dra någon nytta av den nu föreslagna ökningen. Orsaken är givetvis att antalet anställda över 50 år utgör en betydande andel av det totala antalet anställda. Det hade alltså varit befogat med en höjning av procentsatsen till 15 96. Men del lär ju finnas möjlighet att i ett senare skede åstadkomma en förändring härvidlag.

I det här sammanhanget kan jag inle underlåta all påtala den enligt min mening något snäva syn som Gördis Hörnlund ger till känna i sin uppfattning alt tydligen allt stöd skall vara selektivt. Del finns faktiskt företag inom vårt land som i högsta grad uppfyller de moraliska krav som Gördis Hörnlund ställer - företag som trots den ekonomiska politik socialdemokraterna alltför länge fick föra har klarat sig i del längsta ulan statligt stöd, men som till stor del just på grund av den snedvridna inhemska konkurrens som samma socialdemokratiska regim åstadkommit nu har råkat i svårigheter.

Jag vill fråga: Vad är det för mening med en sådan politik, som innebär all man genom selektiva åtgärder lill mångmiljonbelopp bevarar i sig själva icke bärkraftiga företag medan i sig bärkraftiga företag just på grund av denna snedvridna konkurrens råkar i svårigheter och tvingas nedlägga driften? Anser verkligen Gördis Hörnlund att del är riktigt alt samhället på detta sätt gentemot de företag som jag här åsyftar snedvrider konkurrensen?

Herr talman! Jag har inget särskilt yrkande.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Sysselsättningsbidrag lill tekoindustrin, m. m.

GÖRDIS HÖRNLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Om jag hade befunnit mig i Hans Nyhages kläder skulle jag inte nämnt något om den ekonomiska politiken här i dag. Och jag behöver väl inle närmare gå in på den frågan eftersom vi ju alla vet hur det är ställt i det här landet efter 15 månaders borgeriig regering.

Den snäva syn som Hans Nyhage påstår att jag har måste man ha om man anser att det inte finns något skäl i världen att vanliga skattebetalare - och även textilarbetare - skall vara med om all finansiera stora bidrag till industrier som mycket bra skulle klara sig själva. Dessa industrier borde ta det sociala ansvar man kan vänta sig av dem efter åratal av stora vinster och vinstutdelningar.

Men på den punkten tror jag inle alt Hans Nyhage och jag har någon chans att genom diskussion komma på samma linje. Därför kan jag avsluta debatten med del konstaterandet.

HANS NYHAGE (m) kort genmäle:

Herr talman! Först vill jag säga att jag självfallet inser att det måste vara lugnast för Gördis Hörnlund att inte gå in på den ekonomiska politiken med hänsyn till del läge som har skapats i landet just i anledning

131

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Sysselsättningsbidrag till tekoindustrin, m. m.

av den ekonomiska politik som socialdemokraterna alltför länge har fått föra.

Jag lade märke till en klar glidning i Gördis Hörnlunds beskrivning av de förelag som jag ifrågasatte. Jag nämnde att det alldeles otvetydigt finns förelag som nu har råkat i svårigheter på grund av den snedvridna konkurrensen lill följd av den selektiva politik som socialdemokraterna länge förde. Jag ställde frågan: Är det verkligen riktigt att från samhällets sida bedriva en politik som gör att i sig bärkraftiga förelag icke längre kan vara bärkraftiga därför alt de utsätts för en inhemsk, av samhället skapad sned konkurrens?

Jag vore tacksam för att få svar på den frågan.

132

GÖRDIS HÖRNLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår inte riktigt vad Hans Nyhage är ute efter när han talar om all del har skapats så mycket. Men han menar väl att del har kunnat skapas så oerhört myckel i del här landet all del har kunnat bli stora företag, som då också har klarat sig bra under den tid då socialdemokraterna innehade regeringsmakten.

Nu vet vi ju att del mesta av detta håller på att raseras - nu finns det problem inom varje bransch!

Men att vi sedan skulle vilja vara med om att sälla in bidrag i form av direkta lönesubventioner till företag som kan klara sig själva är en annan sak. Jag kommer aldrig att lycka att del är en lämplig metod. Del är selektiva åtgärder som behövs för att sysselsättningen skall kunna räddas. Sysselsättningsbidragen till teko hjälper inte de förelag som har besväriigheter i dag, om man samtidigt subventionerar de stora företag som helt och hållet lever på import och som därigenom kan konkurrera med de förelag som ägnar sig åt svensk tillverkning.

Jag trodde verkligen all Hans Nyhage och de flesta andra i södra Älvsborgs län egentligen hade den uppfattningen, att vi bör behålla den svenska tekoindustrin, men efter det här inlägget betvivlar jag delta.

HANS NYHAGE (m) kort genmäle:

Herrialman! Gördis Hörnlund behöver inte tvivla på alt min inställning är att vi skall bevara den svenska tekoindustrin.

Del är dock ingen hemlighet för någon - och det kan icke heller vara en hemlighet för någon - att det höga kostnadsläge som skapats genom skatte- och avgiftspolitiken i det här landet är en stor bov i dramat. En annan bov i dramat är den omfattande lågprisimport som har ägt rum i vårt land under en lång följd av år, långt innan den borgerliga regeringen kom lill.

Fortfarande har jag inte fått svar på den fråga som jag anser vara väsentlig; Vad är del för mening med en politik som leder till att bär-

kraftiga och välskötta företag tvingas gå omkull därför att de utsätts för inhemsk konkurrens, skapad av samhället?

Andre vice talmannen anmälde att Gördis Hörnlund anhållit att till protokollet få antecknat att hon inle ägde rätt till ytieriigare replik.

BIRGER NILSSON (s):

Herr talman! Jag missade faktiskt en replik lill Elver Jonsson.

För alt de närvarande i debattens slutskede skall veta vad man röstar på vill jag klara ut följande fakta:

Reservationen betyder 40 000 kr. per nyanställd årsarbetskraft i hela Norrbollens län.

Den borgerliga utskottsmajoriletens förslag betyder 20 000 kr. i den s. k. fyrkanlen och 37 500 kr. i den del av länet som tillhör det inre stödområdet.

Hur man än använder matematiken på borgerligt håll kommer man icke ifrån dessa fullt klara och riktiga fakta.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Sysselsättningsbidrag till tekoindustrin, m. in.

ELVER JONSSON (fp):

Herr talman! Får jag använda samma skäl för att begära ordet som Birger Nilsson, nämligen all tala om vad vi röstar om.

Del exempel som anfördes av herr Nilsson avsåg alltså en treårsperiod. Vad jag har sagt är att vi har lagt tyngdpunkten på 1978 och att man senare skall kunna la ställning om det behövs en ännu starkare satsning på just Norrbotten. När det gäller det första året innebär majoritetsförslaget för det s. k. fyrkantsområdet en satsning omfattande 20 000 kr. jämfört med 19 000 kr. som reservanterna föreslår. För del inre stödområdet blir del enligt regeringsförslaget 27 000 kr. jämfört med också där 19 000 kr. enligt reservanterna.

Den som vill ha en stor satsning 1978 har alltså bara en möjlighet i voteringen, och det är all stödja utskottet.

BIRGER NILSSON (s):

Herr talman! Men så kan man ju ändå inte räkna, Elver Jonsson. Vi föreslår en höjning av sysselsättningsstödet, och sysselsältningsstödet utgår under en treårsperiod. Då kan man inle bortse från detta och klippa av stödet efter ell år. Man måste rimligen räkna in hela treårsperioden, eftersom det är den period under vilken sysselsältningsstödet utgår.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

133

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Sysselsättningsbidrag till tekoindustrin, m. m.

Punkten 2

Mom. 1-3

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 1 av Bengt Fagerlund m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Gördis Hörnlund begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Den som vill all kammaren bifaller arbetsmarknadsutskottels hemställan

i betänkandet nr 19 punkten 2 mom. 1-3 röstar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 1 av Bengt Fagerlund

m.fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Gördis Hörnlund begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 165

Nej - 148

Avstår - 1

Mom . 4-6

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Punkten 3

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4

Propositioner gavs på bifall lill dels utskotieis hemställan, dels motionen nr 199 av Gustav Lorentzon m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Gustav Lorentzon begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Den som vill all kammaren bifaller arbetsmarknadsutskottets hemställan

i betänkandet nr 19 punkten 4 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 199 av Gustav Lorentzon

m.n.

134

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Gustav Lorentzon begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 300

Nej - 14

Avstår - 1

Punkten 5

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 6

Mom. 1

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 2 av Bengt Fageriund m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Birger Nilsson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Sysselsättningsbidrag lill tekoindustrin, m. m.

Den som vill att kammaren bifaller arbeismarknadsutskotlets hemställan

i betänkandet nr 19 punkten 6 mom. 1 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 2 av Bengt Fageriund

m. fi.

Vid omröstning genom uppresning förklarades fiertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Birger Nilsson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 165

Nej - 148

Avstår - 1

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5 Föredrogs

Näringsutskotiets belänkande

1977/78:28 med anledning av motion om åtgärder mot märkesdifferentiering

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6 Försäljning av aktier i statliga företag

Föredrogs näringsulskottels betänkande 1977/78:33 med anledning av motioner om statliga företag.

I delta betänkande behandlades motionerna

1976/77:296 av Margaretha af Ugglas (m) och Per Unckel (m) samt 1976/77:968 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari hemställts att riksdagen hos regeringen skulle anhålla att riktlinjerna för svensk forskningspolitik omformades med utgångspunkt i bl. a. principen att nya statliga industrier, nationalisering av kredit-, olje- och energisektorerna samt djup-

135

Nr 50 gående demokratisering av beslutsprocessen i statsföretagen bildade

Onsdagen den grund för ell av de arbetande kontrollerat utvecklingsarbete inom den

14 december 1977 statliga produktionen.

Försäljning av aktier i statliga företag

Utskottet hemställde

beträffande försäljning av aktier i statliga företag, m. m. att riksdagen skulle avslå motionen 1976/77:296,

beträffande utvidgning av den statliga företagssektorn, m. m. att riksdagen skulle avslå motionen 1976/77:968.

Reservation hade avgivits beträffande försäljning av aktier i statliga företag av Ingvar Svanberg, Hugo Bengtsson, Arne Blomkvist, Ingvar Carlsson, Karl-Erik Häll, Rune Jonsson i Husum och Wivi-Anne Radesjö (samtliga s) som ansett att utskottets yttrande i viss del skulle ha av reservanterna angiven lydelse.

Till betänkandet hade fogats ett särskilt yttrande beträffande försäljning av aktier i slalliga förelag av Erik Hovhammar (m), Rune Ångström (fp), Sten Svensson (m) och Olle Wästberg i Stockholm (fp).

136

IVAR HÖGSTROM (s):

Herr talman! De motionsyrkanden som behandlas i näringsutskottets betänkande nr 33 är minsann gamla bekanta för riksdagen. Frågan om försäljning av aktier i statliga förelag har, som framgår av redovisningen i ulskottsbetänkandet, behandlats av riksdagen alltsedan 1956. Det är moderaterna som ständigt återkommit lill denna fråga, men deras krav har avvisats av riksdagsmajoriteten varje gång. Den skepsis mot försäljning lill allmänheten av aktier i slalliga förelag som här kommer lill uttryck vill vi från socialdemokraterna i utskottet understryka i vår till betänkandet fogade reservation. Jag vill dessutom till detta foga några ytteriigare kommentarer.

Låt mig då först få konstalera att del finns grundläggande skillnader mellan oss och de borgerliga när del gäller det statliga företagandet. Vi hävdar all det statliga ägandet i näringslivet utgör ell nödvändigt alternativ till privat och kooperativt ägande. Det bör också sägas i sammanhanget alt speciellt moderata samlingspartiet aldrig har varit någon anhängare av statligt företagande. Man har ständigt motsatt sig ett ökat statligt ägande inom näringslivet. Därför yrkade också moderata samlingspartiet avslag på propositionen om ett statligt förvallningsbolag 1969.

Låt oss därför hell kort se på motiven för bildandel av den statliga förelagsgruppen. I propositionen 1969 angavs skälen för att stärka den statliga företagsamheten vara följande:

att stimulera sysselsättning och ekonomisk utveckling i vissa regioner,

alt främja teknisk utveckling och industriell verksamhet inom produktionsområden som är speciellt krävande på grund av satsningens stor-

lek, risk eller långsiktighet och

3. att vidga möjligheterna till initiativ som kan åstadkomma en mer rationell förelagsstruktur i en industribransch.

Det sägs i den moderalmotion som nu behandlas, nr 296, all del är svårt all finna skäl för att vissa i motionen uppräknade förelag skall ägas och drivas av staten. Man räknar så upp en rad slalliga förelag, av vilka jag i detta sammanhang vill kommentera två med utgångspunkt i de nyss angivna skälen för del statliga ägandet.

Berol Kemi förvärvades 1973 av Statsföretag. Det ansågs av alla kunniga bedömare att pelrokemin var en bransch som kännetecknades av stark uppgång samtidigt som en satsning skulle komma all kräva stora resurser. Mo och Domsjö AB, som ägde företaget, bedömde att man inte ägde de erforderliga resurserna för all utöka sill engagemang på det petrokemiska området. När därför Statsföretag gick in och förvärvade MoDo-Kemi AB, stod detta i god överensstämmelse med del andra skälet för Stalsföretagsgruppens bildande.

•Satsningen på del s. k. Oxo-projeklet i Berol Kemi har bekräftat att för en långsiktig utveckling inom det petrokemiska området erfordras betydande resurser.

Del andra företag beträffande vilket jag vill ange skälen lill Statsförelags engagemang är AB ESSBO. Här rör det sig om ett antal mindre förelag inom snickeri- och byggmaterialbranschen, som staten, för att rädda sysselsättningen inom några hårt utsatta norriandsorter, måste överta från privata konkursdrabbade ägare - således ell statligt ägande i enlighet med del första skälet för Statsföretag, all stimulera sysselsättning och utveckling i vissa regioner. För den som i likhet med mig upplever situationen i dessa bygder och vet vad Statsföretags engagemang betytt under många år framstår samhällsägandel som angeläget. Här har nämligen Statsföretags ledning tvingats lill en samhällsekonomisk bedömning i sitt ägaransvar. Därför är det inte enligt vårt sätt att se ointressant vem som är ägare.

Sammanfattningsvis kan vi från socialdemokratiskt håll således inte vara med om att minska del statliga ägandet inom svenskt näringsliv. Del finns tvärtom starka skäl för att öka delsamma.

Så lill sist några ord om den utredning som regeringen tillsatt för all ange Statsföretag AB:s verksamhetsinriktning och mål Direktiven för utredningen har ännu inte offentliggjorts, men enligt vad som framkommit skall utredningen belysa och ge förslag på hur samhällets engagemang inom svenskt näringsliv skall utformas i framtiden, alltså frågor av både principiellt och politiskt stort intresse. Det är då rätt märkligt all induslriminislern vall att låta sin närmaste man, statssekreteraren, vara enmansutredare. Med hänsyn till den vikt som denna utredning måste tillmätas hade det varit rimligt med en parlamentariskt sammansatt utredning, detta icke minst med tanke på de klagomål för bristande insyn i det statliga företagandel, som man från borgerligt håll ägnade sig åt under den socialdemokratiska regeringens lid.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Försäljning av aktier i statliga företag

137

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Försäljning av aktier i statliga företag

138

I vart fall borde en parlamentariskt sammansatt referensgrupp bli i tillfälle att granska utredningsmannens förslag innan det föreläggs regering och riksdag.

Med detta yrkar jag, herr talman, bifall till den reservation som fogals lill betänkandet.

JÖRN SVENSSON (vpk):

Herr talman! I sitt sena utvecklingsstadium präglas privalkapilalismen av tilltagande strukturproblem, lägre tillväxt, svårigheter att nyetablera, stigande kostnader för att etablera sig i olika branscher osv. Detta har i alla kapitalistiska länder medfört en växande roll för stat och statsapparat. Staten har i olika former gått in i produktion och näringsliv med subventioner, med olika planeringsålgärder eller med direkt företagande. Detta är ju för varje rörelse, för varje parti som ser utöver kapitalismens gränser, en i och för sig intressant företeelse. Om man redan under kapitalismen kan iaktta starka tendenser till församhälleligande av produktionen, då har detta givetvis intresse i varje strategi som avser all omvandla samhället, att förändra del bort ifrån kapitalism och i riktning mot socialism.

Man kan då tänka sig två olika utvecklingslinjer för statens medverkan. Staten är ju under kapitalismen fortfarande en borgerlig statsmakt, och ett statsföretag under kapitalismen kan naturiiglvis aldrig för den skull vara socialistiskt. Del är tvingat alt arbeta i en kapitalistisk omgivning, på en kapitalistisk marknad, och man kan inte tänka sig alt det skulle utgöra någon kapitalistisk ö milt i kapitalismen. Men för den skull är det ingalunda likgiltigt hur man under den kapitalistiska eran utformar de statliga företagen. De kan användas och utformas på helt olika sätt. De kan utformas så all de blir kryckor, stöttepelare åt det kapitalistiska näringslivet genom att ta över oräntabla branscher eller industrier.

De kan vara ell stöd åt den kapitalistiska strukturomvandlingen på det sättet att de hjälper lill att genomföra de avskedanden och nedskärningar som de kapitalistiska strukturkriserna ger upphov lill. De kan användas för att göra anpassningen lill kapitalismens krav snabbare när det gäller produktion, teknik, koncentration av företag osv. De kan kopiera den kapitalistiska beslutsstrukturen och administrationen i företagen såsom de flesta statliga företag har gjort med en stark, hierarkiskt betonad ledning byggd på en stark över- och underordning mellan ledning och arbetande - en auktoritär beslutsstruktur av den typ som har funnits och som finns i de fiesta statsföretag och som har tagit sig så flagranta ullryck i många av de stora statsföretagen, som LKAB och NJA,

Men man kan också tänka sig helt andra linjer för hur statsföretagen utvecklar sig. Man kan tänka sig all de även medan de befinner sig i den kapilalisliska ramen används för att stärka de arbetandes positioner i olika hänseenden, för att utgöra ett stöd för de arbetandes kamp för ändrade förhållanden. De kan utgöra expansiva industripolitiska element i en krisdrabbad kapitalism, de kan vara redskap för att verkligen öka

sysselsättningen och bekämpa arbetslösheten och de kan inte minst vara basen för experiment med en växande självstyrelse och en förbättrad rättsställning för de arbetande. De kan vara ett forum för all utveckla en demokratisk självförvaltning hos de arbetande människorna.

Det är självklart den senare utvecklingslinjen man från ett parti som vpk skulle vilja se genomförd, och det är för den som vi har pläderat i den motion som har behandlats i näringsutskottet. Vi menar alt denna fråga om statsföretagens yttre roll i del kapitalistiska samhället och även deras inre uppbyggnad är en så viktig fråga för arbetarrörelsen att man har alla skäl, i synnerhet i dessa dagar, all seriöst diskutera den.

Därför är vi något förvånade över den behandling som motionen och dess förslag har rönt i näringsutskottel. Att man från den borgerliga sidan inte var intresserad av en verklig demokratisering eller av alt använda statsföretagen som ett offensivt instrument för alt bekämpa arbetslösheten vet vi alltför väl - den nyligen avslutade ståldebatlen har ju givit vid handen all regeringens industripolitik på slålsidan går ut på att statens roll skall vara all understödja nedskärningen och ayske-dandena, att hjälpa de kapilalisliska förelagen alt genomföra detta. Vi hade dock väntal en något annorlunda hållning från de socialdemokratiska ledamöterna av näringsutskottel. Men på den punkten har vi bedragit oss.

Jag kan endast med förvåning notera vilket ringa intresse man tydligen inom den socialdemokratiska riksdagsgruppen har för dessa frågor. Man har vid behandlingen av den kommunistiska motionen helt och hållet skrivit sig samman med de borgeriiga. Man hänvisar lill den utredning om Statsföretags verksamhetsinriktning som den borgerliga regeringen helt nyligen har beslutat om, och det tycker man då är ett svar på den kommunistiska motionen. Sedan hänvisar man till de många gånger då näringsutskottel tidigare har avvisat förslag om att förstatliga olika industrier och branscher när sådana förslag har kommit från vårt partis håll.

Jag har svårt att se varför socialdemokrater skulle vara så angelägna att skriva sig samman med de borgeriiga och hänvisa till hur många gånger utskottet har avvisat nationaliseringsförslag. Det slår i betänkandet, som alltså är gemensamt underskrivet av de socialdemokratiska och borgerliga ledamöterna: "Frågor om den statliga företagssektorns omfattning uppmärksammas fortlöpande av statsmakterna." Jag har litet svårt att förstå hur man som socialdemokrat kan uttrycka en sådan enorm föriitan på den nuvarande regeringen och de nuvarande statsmakternas sätt all uppmärksamma den statliga företagssektorn och dess roll. Man borde där ha varit klar över all om de borgeriiga får bestämma hur den sektorn skall utformas och vilken roll den skall spela, då blir den sektorn inget annat än ell supplement till den kapitalistiska strukturpolitik som nu drabbar de arbetande så hårt i så många branscher.

Vidare sägs i betänkandet: "I fråga om inflytande för de anställda kännetecknas den statliga förelagssektorn av en hög ambitionsnivå." Jag

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Försäljning av aktier i statliga företag

139

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Försäljning av aktier i statliga förelag

140

vet inte vilken sorls abstrakta ambitioner som finns inom statsföretags-sektorn, men om man håller sig lill de konkreta manifestationerna i stället för de abstrakta, så måste man säga att de flesta statsförelag inte nämnvärt skiljer sig från de kapitalistiska företagen när det gäller principerna för ledning och när det gäller graden av inflytande från de anslällda.

Det är nu inle så många år sedan vi hade en myckel stor strejk här i landet, en strejk som riktade sig mot sällsynt auktoritära företagsle-darmeloder, importerade från Förenta staterna. Vi vet alla vilken strejk jag därvid syftar på: strejken inom LKAB. Med del vill jag ha sagt att de statliga företagen sannerligen inle varit några mönster eller föregångare när det gällt all ha en hyfsad inställning lill de anslällda, deras synpunkter och idéer. Jag tror alt de hell och hållet kan parallellställas med Wallenbergförelagen i del avseendet. Jag kan inte heller på den punkten finna att man som socialdemokrat haft anledning att skriva sig samman med de borgeriiga. Här hade i stället socialdemokraterna ett bra tillfälle att framhålla att arbetarrörelsen måste ha en hell annan syn på statsföretagens roll både på kort och på lång sikt.

Från vpk:s sida menar vi att denna roll skulle kunna utvecklas till ell väldigt viktigt kampinstrument i striden mot storfinansens makt och i kampen för ett samhälle, präglat av andra klassförhållanden och en annan typ av ekonomi.

Vi vet att forskningspolitiken här i landet, speciellt på den lekniskl-naturvetenskapliga sidan, är väldigt hårt uppbunden till de privata storföretagen. Dessa styr en myckel stor del av den forskningen. Men del är inle bara svenska storföretag som utövar en sådan styrning av forskningen, utan forskningen pä det tekniska området är också hårt uppknuten till de stora multinationella koncernerna.

I den ekonomiska omvandling som föreslår krävs en självständig nationellt betonad forskningspolitik, som kan leda lill att man tar fram nya produkter och ny teknik liksom alternativa produkter och alternativ teknik i förhållande till den som utvecklas i de kapitalistiska länderna. I del spelet intar naturiiglvis statsföretagen och deras möjligheter att inom sin ram stimulera en sådan alternativ teknik och alternativ forskning en mycket viktig roll. Vi hade hoppals all man inom andra delar av arbetarrörelsen hade haft detta klart för sig, men så är uppenbariigen inle fallet.

Över huvud tagel är del av intresse att statsföreetagssekiorn blir en sektor som i alla avseenden tänker annorlunda och utgår ifrån annoriunda värderingar än den privatkapilalisliska sektorn. Det gäller inle minst i frågor som handlar om styrproblem, ledarproblem och maktproblem. Det skulle vara myckel värdefullt om statsföretagen kunde utvecklas lill ett forum för uppbyggandet av ell självständigt arbelarstyre, dvs. ett styre som innebar att alla statsföretags organ hade en majoritet av represenlanler för de arbetande, där de arbetande själva på ett kvalitativt helt annorlunda sätt än i ett privatkapilalistiskl förelag deltog i företagets

förvaltning och dess förhållanden över huvud taget och där de bestämde över sitt eget arbetes organisation i väsentlig mån.

Hela denna problematik kommer ju också in i samband med de intressanta frågorna om olika slag av samhälleliga fonder som tänks ta över delar av näringslivet eller få infiytande i förelagen och på kapitalbildningen. Fondfrågan har ju också relevans när del gäller den statliga företagssektorn. Del är nämligen inle säkert all man bör ha den traditionella formen av statligt ägande i all framtid. Del är mycket möjligt att man kan tänka sig andra former som skulle medge ett mer omedelbart och direkt inflytande från de arbetandes sida eller från fackföreningsrörelsens sida i de statliga företagen.

Också detta hade varit intressant att få belyst och i den nuvarande politiska situationen här i landet diskutera. Det är nämligen inle säkert att man som socialist alla gånger måste tänka sig en socialism där staten framträder som en jättelik ägarmakl - det är myckel möjligt att en sådan väldig maktkoncentration av inflytande i en statsapparats händer kan innebära byråkratiska faror, faror för de arbetandes möjligheter att i produktionslivet, i del ekonomiska livet, mer direkt göra sig gällande.

Från den synpunkten är det viktigt all man redan på ett tidigt stadium börjar diskutera vilken roll de arbetandes direkta inflytande och makt skall ha inom den statligt ägda sektorn, i synnerhet om vi får ett mer omfattande statligt ägande efter hand och om vi tänker oss en annan typ av ekonomi än den kapilalisliska, där den nya socialistiska statsmakten spelar en stor roll. Det är då inte säkert att man skall ha just den här traditionella formen. Det är möjligt att den socialistiska demokratin samt arbetsliv och arbetslivsdemokrati då skulle kräva en helt annan typ av organisation än den traditionella.

Både på kort och på lång sikt är del med andra ord av stor betydelse att man i dag diskuterar stalsförelagssektorns organisation, de värderingsprinciper som skall ligga till grund för dess säll att utvecklas och dess sätt alt agera. Hur man ställer sig lill den frågan är mycket avgörande för effektiviteten i den kamp som de arbetande i dag måste föra gentemot den tilltagande maktkoncentration från storfinansens sida och gentemot den kapitalistiska kris som nu utvecklar sig.

Vi tror för vår del att den diskussionen blir oundviklig och att den kommer att mötas med betydande gensvar och intresse ute i arbetarrörelsen. Vi hade önskat oss en mindre passiv attityd lill hela denna frågeställning än den attityd som de socialdemokratiska ledamöterna av näringsutskottel i dag har givit prov på.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till den ifrågavarande vpk-motionen.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Försäljning av aktier i slalliga Jöretag

STEN SVENSSON (m):

Herr talman! I det aktuella belänkandet från näringsutskottel behandlas, som Ivar Högström redan har påpekat, två motioner. Även om båda motionerna gäller slalliga företag är frågorna aktualiserade från direkt

141

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Försäljning av aktier i statliga företag

motsatta utgångspunkter. Det har redan framgått av överläggningen hittills.

I den första motionen, nr 296, begärs vissa riktlinjer för Statsföretags verksamhet. Motionärernas avsikt är att få lill stånd en försäljning till enskilda och börsintroduktion av aktier i förelag inom Statsföretagsgruppen, eller att alternativt få till stånd försäljning lill enskilda av sådana förelag. Utgångspunkten är enligt motionärerna all det skall krävas vissa bestämda skäl för att ett förelag skall behållas i statlig ägo.

Enligt vad som meddelats har regeringen nyligen beslutat tillsätta en utredning om Statsföretags verksamhetsinriktning och mål. Utskottet har därvid erfarit att utredningsarbetet skall bedrivas med stor skyndsamhel, så att arbetet kan beräknas vara avslutat före årsskiftet 1978-1979.

Direktiven har ännu inte offentliggjorts, men ulskotlet har inhämtat vissa upplysningar, vilka redovisas i ulskottsbetänkandet.

Av regeringens meddelande framgår att utredningen kommer att studera vilka verkningar ell vidgat ägande av företagen inom Statsföre-lagsgruppen kan få. Det är alltså fråga om att studera möjligheterna all utvidga de slalliga företagens ägarkrets.

Utskottet kan mot denna bakgrund konstatera att motionärernas syfte att få till stånd en utredning om försäljning av aktier i statliga företag därmed har blivit tillgodosett.

I ett särskilt yttrande har folkpartiets och moderaternas ledamöter i näringsulskottet markerat sin tillfredsställelse över alt frågan om försäljning av aktier i slalliga förelag till allmänheten nu skall prövas. Vi vill därför betona det angelägna i all utredningsarbetet verkligen leder fram till förslag som kan ligga lill grund för en lösning av frågan. För egen del vill jag tillägga att jag ser det som ett av många medel att åstadkomma en angelägen ägandespridning eller, med andra ord, som ett led i förverkligandet av en ägardemokrati.

I motionen 968 vill motionärerna gå den rakt motsatta vägen. Syftet är här att den statliga företagssektorn skall utvidgas och förstärkas genom en rad nalionaliseringsålgärder. Dylika förslag har framförts motionsvägen vid flera tillfällen beträffande olika delar av del svenska näringslivet, men dessa förslag har avvisats av riksdagen, vilket utskottet också erinrar om i betänkandet.

Herr talman! Ett enigt utskott konstaterar att man inte är överens om de grundläggande värderingar som finns bakom motionärernas krav i den sistnämnda motionen. Men även bortsett från detta har utskottet inte funnit det motiverat att göra det uttalande om riktlinjer för forskningspolitiken som har begärts i vpk-motionen. Även med hänvisning till vad som redovisats rörande regeringens nyss inledda utredningsarbete finner utskottet att motionärernas krav skall avvisas.

Jag ber med del anförda, herr talman, att få yrka bifall till utskotlets hemställan.

142

JÖRN SVENSSON (vpk):

Herr talman! Jag kan efter att hört denna plädering från den borgerliga sidan i näringsutskottet inte underlåta all göra två kommentarer, som ganska tydligt ger sig själva.

Det är uppenbart att man från borgerligt håll talar myckel om ägardemokrati men mindre om demokrati för den majoritet av befolkningen som är lönearbelare. Demokrati är någonting som i första hand skall förbehållas dem som har pengar. Och den demokratin skall vara med graderad rösträtt, så all man kan sälja ut de statliga aktieföretagen. Den som har mycket pengar kan ha 10 000 röster precis som på den gamla kommunala röstskalans tid. Men den som inga pengar har utan bara sätter in sitt arbete, han skall inte ha en enda röst. Detta om borgerlig demokratisyn och vad de borgerliga vill göra med slatsföretagssektorn. Del är en programförklaring som jag tror är tydligare än någon programförklaring i fråga om demokratin och de arbetandes infiytande som har avgivits hittills av någon företrädare rör den nya, borgerliga regeringen. Det är intressant att notera vilket demokralibegrepp man har och vad för sorts infiytande man är villig att premiera.

Samtidigt måste jag också - det är min andra kommentar - anmäla starka betänkligheter mot det socialdemokratiska agerandet. Ni hör här vad de borgerliga är ute efter. Ni hör vilken syn på det statliga företagandel de har och vilken syn på frågan om de arbetandes inflytande och självstyrelse som de redovisar, när de struntar i all tala om delta utan i stället talarom aktieägarnas inflytande. Ni hör hur de gläds åt att utskottet är enigt om all avvisa den kommunistiska motionen.

Jag kan inte hjälpa att jag tycker det är fel av er alt ha gett dem den glädjen. Om vi inom arbetarrörelsen i stället hade en progressiv, fruktbar och seriös diskussion om hur vi skulle använda statsföretagen för att flytta fram de arbetandes makt och positioner i samhället, tror jag det vore mycket bättre än att skriva ihop sig med de borgerliga om i grunden djupt reaktionära värderingar.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Försäljning av aktier i statliga företag

STEN SVENSSON (m):

Herr talman! Jag har pläderat för ägandespridning som gör alt del personliga ägandet sprids. Del är ett klart alternativ till ett kollektivt ägande. Jörn Svenssons idéer går vida längre. Drar man ut konsekvenserna av alla vpk-motioner som har presenterats i näringsutskottel och yrkandena i den motion vi nu behandlar, leder de otvivelaktigt fram till ett helt annat samhälle, ett socialistiskt samhälle eller ett planhushållningssamhälle. Den som vill ha en sådan utveckling skall naturiiglvis stödja detta förslag, men den som inle vill ha det gör klokt i alt avvisa moiionskravet, och det har utskottet gjort.

Vi har i utskottet avstått från att gå in på motionerna i detalj, för del är välbetänkt att nu avvakta det förestående utredningsarbetet. Vi får tillfälle att återkomma i den här frågan när vi då förhoppningsvis har ett brett underlagsmaterial.

143

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Försäljning av aktier i statliga förelag

JÖRN SVENSSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Den här diskussionen lovar nu att bli allt intressantare. Det framgår i och rör sig klart av utskottsbetänkandet all utskottet inte vill ha det socialistiska samhälle som är vänslerparliet kommunisternas mål. Del behöver talesmannen här inle erinra mig om. Men del intressanta är vad ni vill ha i stället.

Det ni här har pläderat för som ett alternativ till den nuvarande typen av statligt ägande är ju i verkligheten ett steg tillbaka i utvecklingen. Det är en bekännelse lill att pengarna, möjligheten att köpa aktier, dvs. alt köpa röster på bolagsstämman, är för er liktydigt med demokrati.

Däremot är den vikliga frågan om hur de arbetande skall utveckla sina positioner, sill inflytande, sin makt över arbetssituationen och över företagspolitiken i de statliga företagen för er ointressant. När vi kommer fram till den frågan säger ni bara att vi har en helt annan grundsyn därvidlag.

Ni vill sätta statsföretagen på aktier - del är ert ideal. De som arbetar i statsföretagen och deras inflytande är för er en ointressant fråga. Ni ser inte alls de skapande möjligheter som arbetarrörelsen enligt vår'mening måste se, alt göra del kollektiva ägandet icke lill vad det kanske hittills i alltför stor utsträckning har varit - en traditionell typ av stats-kapitalistiskt företagande med starkt centraliserade ledningar och föga inflytande för de anställda - utan i stället till en organisationsform inom vars ram en verklig demokratisering av näringslivet kan påbörjas, med utvecklande av de arbetandes självstyrelse, med ett försök att förankra den ekonomiska demokratin hos de arbetande.

Här säger de borgerliga att ett enigt näringsutskott i dessa frågor företräder en helt annan grundsyn än vänsterpartiet kommunisterna, en icke socialistisk grundsyn som den borgerlige talesmannen har redogjort för. Jag vill då återigen fråga de socialdemokratiska representanterna: Delas verkligen denna uppfattning av den socialdemokratiska fraktionen i näringsutskottel? Det är en fråga som jag gärna vill ha ell svar på.

144

OLLE WÄSTBERG i Stockholm (fp):

Herr talman! Jörn Svensson säger först att Statsföretag ger inte de anställda ett speciellt inflytande ulan verkar som ell slaiskapilalisliskl företag med starkt centraliserad ledning. Sedan säger han all den som vill att Statsföretag skall fortsätta att verka inom de ramar som det nu har och om man tar konsekvenserna av detta och vill att del också skall kunna dra åt sig kapital på den öppna marknaden, då företräder man en helt annan demokratisyn. Bakgrunden till detta resonemang är att Jörn Svensson företräder en annan demokratisyn än majoriteten i utskottet.

Vi har från folkpartiet varit med om ett särskilt yttrande när det gäller Statsföretag och möjligheten au sälja aktier i företag som ägs av Statsföretag. Varför del? Det är av tre skäl:

1. Del skall vara möjligt all få en marknadsvärdering också av förelag

som ägs av staten, precis som man kan få det av andra företag.

Statsföretags företag skall kunna dra till sig hushållssparande och kaptiial från den öppna marknaden. De skall inle vara handikappade gentemot andra förelag.

Statsförelags företag skall kunna vara flexibla. Statsföretag skall kunna agera som vilken annan effektiv affärskoncern som helst och t. ex. sälja förelag för all få pengar all köpa andra företag.

Vi är anhängare av en marknadsekonomi, vilket bl. a. innebär att pengar till investeringar skall styras efter effektivitet, dit de gör bäst nytta. Vi är från folkpartiels sida också anhängare av arbetsdemokrati, där de anställda skall ha inflytande på sitt eget arbete, över sina egna företag och också över företagsstrukturen. Del inflytandet bör bli större än del är i dag, och detta bör ske inom ramen för en marknadsekonomi. Då får nämligen de anslällda inflytande både som anslällda och som konsumenter.

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Försäljning av aktier i statliga företag

IVAR HÖGSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill gärna deklarera all det finns ingen gemensam syn hos socialdemokratin och de moderata beträffande Statsföretags inriktning. Jag sade i mitt första inlägg klart och tydligt alt här går en väsentlig skiljelinje i grundsynen. Vi vill driva frågorna om den ekonomiska demokratin inom näringslivet - Statsförelags roll är därvid viktig

- men del är inle den frågan vi primärt diskuterar i dag; den får vi
återkomma till när en eventuell proposition på grundval av utredningen
kring Statsföretags framtida inriktning kommer att föreläggas riksdagen.

- Någon form av statskapitalism inom de statliga företagens område kom
mer vi heller aldrig att vara med på.

Jag vill ha sagt del här för alt inte Jörn Svensson skall driva påståendet all vi skulle ha en med moderaterna gemensam grundsyn i en så central och viktig fråga som den här.

JÖRN SVENSSON (vpk):

Herr talman! Denna debatt är egentligen av yttersta vikt för arbetarrörelsen och dess strategi i del kapitalistiska samhälle där vi har att arbeta, en strategi vars utformning har blivit allt väsentligare allteftersom de borgeriiga intressena på senare lid har befäst sina dominerande positioner i samhället. Därför måste vi börja diskutera och driva andra målsättningar för den offentliga sektorn och för de statliga företagen än vad man hittills har haft.

Vi hör ju här vad de borgerliga förväntar sig av statsföretagen. Del handlar där precis som på den privata marknaden - del skall inte vara någon större skillnad - om att man skall ägna sig ål all sälja och köpa förelag och aktier. Det är del väsentliga. De arbetandes inflytande, deras framlid, deras makt över sin egen situation - det är frågor som inle alls kommer in i sammanhanget, som inle ens är intressanta. Del är tal om att produktionen skall drivas efter profil- och marknadsprinciper.

145

10 Riksdagens protokoll 1977/78:50-5!

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Försäljning av aktier i slalliga förelag

inle om att den skall vara förnyande och introducera alternativa riktlinjer och alternativ teknik mera efter den sociala nyttan än efter den nytta som avgörs av vinstens sloriek.

Del är naturiiglvis lyckligt om Ivar Högström nu långt om länge, sedan jag grundligt och eftertryckligt har försökt provocera honom därtill, är beredd att se frågeställningen på det här sättet. Å andra sidan borde man då inte till de borgerligas glädje och jubel ha skrivit under sådana formuleringar som finns i det enhälliga utskottsbelänkandel, där det direkt sägs beträffande vår motion att ulskotlet är oense med motionärerna i fråga om vissa grundläggande värderingar.

Det verkar precis som om både borgerliga och socialdemokrater tog avstånd från de grundläggande värderingar som kommer fram i vår motion. Det stämmer inte med vad Ivar Högström sade, all han för sin del - och jag hoppas del kommer all visa sig vara så - i själva verket är oense med de borgerliga i de grundläggande värderingarna. Om del förhåller sig på det sistnämnda sättet är det klart lyckligare för arbetarrörelsen. Förhåller det sig på det förstnämnda sättet tror jag vi har anledning till pessimism.

146

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering, dels utskottets hemställan med den ändring i motiveringen som föreslagits i reservationen av Ingvar Svanberg m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Ivar Högström begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Den som vill att kammaren bifaller näringsulskottels hemställan i betänkandet nr 33 mom. 1 med godkännande av utskottets motivering röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit utskottets hemställan med den ändring i motiveringen som föreslagits i reservationen av Ingvar Svanberg m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Ivar Högström begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 162

Nej - 145

Avslår - 2

Mom. 2

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 968 av Lars Werner m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Jörn Svensson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet nr 33 mom, 2 röstar ja, den det ej vill röstar nej. Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 968 av Lars Werner m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Jörn Svensson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 293

Nej - 13

Avstår - 3

På förslag av andre vice talmannen beslöts att kammarens förhandlingar skulle fortsättas kl. 19.30.

§ 7 Anmäldes och bordlades

Proposition

1977/78:73 om statliga textil- och konfektionsförelag m. m.

§ 8 Anmäldes och bordlades

Skatteutskottels belänkande

1977/78:18 med anledning av propositionen 1977/78:68 om ändrade regler för beskattning av inkomst av en- och tvåfamiljsfasligheter jämte motioner

Jordbruksutskottets betänkande

1977/78:10 med anledning av propositionen 1977/78:19 om nya riktlinjer för jordbrukspolitiken, m. m. jämte motioner

Nr 50

Onsdagen den 14 december 1977

Försäljning av aktier i statliga företag

147

Nr 50 § 9 Anmälan av interpellation

Onsdagen den

14 december 1977 Anmäldes och bordlades följande interpellation som ingivits till kam-

--------------- markansliet

Anmälan av

interpellation den 14 december

1977/78:99 av Margareta Andrén (fp) till handelsministern om ölexporten till u-länder:

Enligt meddelande i pressen förbereder Grängesbergs Bryggeri AB en omfattande ölexporl lill Nigeria. Bryggeriels direktör har besökt landet och därvid knutit kontakter som han tror kommer att leda lill alt bryggeriet får exportera öl för ca 8 milj. kr. Redan under 1976 har tydligen skett viss export av mellanöl och starköl.

Det är för många människor stötande att det till våra u-länder exporteras sådana varor, som vi i vårt land nyligen delvis har förbjudit på grund av dess skadeverkningar. Genom vår ölexporl påverkar vi ogynnsamt alkoholvanorna i u-länderna.

Det vore beklagligt om de svenska bryggerierna skulle ha för avsikt all öka sina marknadsandelar eller kompensera en eventuellt minskande ölkonsumlion i vårt eget land genom export till u-länderna.

Med anledning av det anförda hemställer jag all till handelsminister Staffan Burenstam Linder få ställa följande frågor:

Kan statsrådet lämna en redogörelse för den ölexporl som dels redan i dag äger rum, dels planeras?

Anser statsrådet det - mot bakgrund av de skadeverkningar av ölkonsumlion i vårt eget land, som lett till beslut all förbjuda mellanöl - lämpligt att svenska bryggerier exporterar öl lill u-länder?

Bedömer statsrådet del som möjligt att inom ramen för den översyn av bryggeribranschen som aviserats pröva frågan om lämpligare åtgärder än den nu aktuella ölexporten till u-länder i syfte att klara bryggeribranschens strukturproblem?

§ 10 Kammaren åtskildes kl. 18.02.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemert

Riksdagens protokoll 1977/78:50 Onsdagen den 14 december

Riksdagens protokoll 1977/78:50