Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1977/78:33

Onsdagen den 23 november

Kl. 10.00

§ 1 Justerades protokollet för den 15 innevarande månad.

§ 2 Föredrogs och hänvisades Motioner

1977/78:85-88 till trafikutskottet 1977/78:89-98 lill jordbruksutskottet 1977/78:99 till socialförsäkringsutskottet 1977/78:100-103 till trafikutskoilet 1977/78:104 och 105 till utbildningsutskottet 1977/78:106 till justitieutskoltet

§ 3 Föredrogs

Skalteutskottets betänkande

1977/78:11 med anledning av propositionen 1977/78:21 med förslag till tulltaxa, m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Konsumentkredit r lag m. m.

§ 4 Konsumentkreditlag m. m.

Föredrogs lagutskottets betänkande 1977/78:5 med anledning av propositionen 1976/77:123 med förslag lill konsumentkreditlag m. m. jämte motioner.

IVAN SVANSTRÖM (c):

Herr talman! Det kan måhända förefalla onödigt att i ett ärende där utskottet har uppnått fullständig enighet - manifesterad genom att del bara föreligger ett särskilt yttrande - la till orda för sä många som framgår av lalariislan. För min egen del har jag emellertid funnit tillfället lämpligt att i någon mån redogöra för hur pass omfattande ett lagstiftningsarbete kan vara. Jag har den största respekt för det arbete som i de sammanhangen utförs.

Först kan man belänka den noggrannhet med vilken utredningar i vårt land genomför sitt arbete, del intresse som sedan olika remissinstanser lägger ner på detta förslag, den behandling som därefter sker i departementen och när de kommer till oss i riksdagen i vederbörande utskott. I det här fallet har dessutom utskottet vidtagit en hel del extra åtgärder.

På betänkandets första sida redovisas propositionens huvudsakliga in-

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Konsumentkreditlag m. m.

nehåll. Där redovisas också att del har väckts motioner - ytterligare en del i del omfattande arbetet. I det här fallet har väckts motionerna 1577, 1578, 1594, 1595, 1596 och 1597. Motionsyrkandena redovisas också i belänkandet. I denna fråga har del varit nödvändigt all med anledning av en motion inhämta ett yttrande hos ett annat utskott - näringsutskottel. Detta yttrande har fogats till vårt betänkande.

Vidare har utskottet på egen hand låtit göra vissa undersökningar rörande frekvensen av belalningsanstånd och förlidsbetalningar inom avbetalningshandeln. Därvid har vi bl. a. anlitat Handelns utredningsinstitut som har genomfört en intervjuundersökning i detaljhandeln.

Slutligen har vid ärendets behandling inför utskottei förelrädare för justitiedepartementet, bankinspektionen, konsumentverket. Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund, Finansieringsförelagens förening. Motorbranschens riksförbund och Svensk postorderförening framfört synpunkter på de föreliggande förslagen.

Vi har vidare mottagit skrivelser från Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund. Finansieringsföretagens förening. Motorbranschens riksförbund och AB Electrolux. Det är alltså ett betydande intresse som visats denna nya konsumentkreditlag, som är avsedd atl inom konsumentområdet ersätta 1915 års lag om avbetalningsköp samt vissa bestämmelser om kreditköp i den nya konsumenlköplagen.

Lagen är - genom vad som markeras i lagens 4 S, som lyder: "Avtalsvillkor som inskränker konsumentens befogenheter eller förmåner enligl denna lag är ogiltigt." - en tvingande lag. Vad som står i lagen kan således inte avtalas bort, och det är ganska väsentligt i det här sammanhanget.

Lagförslagets huvudinnehåll är

en skyldighet att informera om den effektiva räntan,

besked om en kontantinsats vid kreditköp, i regel 20 96,

ålertaganderällens koppling lill "kreditvärdiga" varor,

utökning av de självständiga kreditgivarnas ansvar i fråga om penninganspråk,

förbud mot avräknings- och kopplingsförbehäll samt

en anknytning av alll detta till del näringsrällsliga systemet.

I förhållande till propositionen innehåller lagutskottels betänkande nr 5 vissa ändringsförslag. De berör inte konsumenlkreditlagens karaktär av konsumenlrällslig skyddslagstiftning.

Lagutskottet har vidare gjort vissa molivuttalanden gällande bankernas skyldighet all informera. Om det kan vi läsa i betänkandet på s. 19, där utskottet bl. a. anför:

"Utskottet anser--- atl konsumentens behov av vederhäftig och

jämförbar information rörande kredilkostnader i regel är lika framträdande vare sig den erbjudna krediten är direkt inriktad pä förvärv av varor eller tjänster eller utgör kredit av annat slag. Del är i allmänhet

också lämpligt all, såsom föreslagits, kreditkostnaden anges som effektiv ränta."

Men sedan säger utskottet: "Enligt utskottets mening bör in
formationsskyldigheten inte drivas så långt, att information måste lämnas
i sådana situationer där den på grund av den erbjudna kreditens karaktär
för såväl kreditgivaren som informationsmottagaren måste framstå som
meningslös eller missvisande."

Jag är angelägen att understryka detta motivuttalande och hoppas att de myndigheter som för ut denna lag i praktiska tillämpningsbestämmelser inte glömmer atl läsa riksdagens direktiv på den här punkten. Jag är ledsen alt behöva säga an det tidigare då och dä har förekommit atl man inte tagit tillböriig hänsyn lill det betydande arbete som utförs i det här huset, där de slutliga besluten fattas, utan alt man i vissa fall felaktigt uppehållit sig vid tidigare instanser, t. ex. propositionen, även i detaljerna.

De ändringar som utskottet direkt föreslår gäller först förfalloklausuler som villkor för återtagande - det gäller paragraferna 12 och 15, vilket bäst framgår om man tittar pä lagtexten pä s. 49 och 51.

Huvudregeln vid sädana åtaganden är den s. k. tiondelsregeln, som återfinns i propositionen. Men vi har velat införa en undantagsregel, där man tillämpar en tjugondel, dels med hänsyn till långa kredittider, dels av önskemål att underiätta belalningskrav när två posterar förfallna.

Detta innebär ett tillägg till lagtextens 12 § av följande lydelse: "

eller om dröjsmålet avser två eller flera vid olika tidpunkter förfallna poster, lill mer än en tjugondel av hela kreditfordringen."

Detta utskottets regelförslag är en viss anpassning till gällande rätt. Del är också ett visst tillmötesgående av yrkandena i motionerna 1578 och 1595.

Nästa ändring gäller avräkningsförfarandet vid förtidsbetalning. Det framgår av utskottets skrivning på s. 31-39 och ändringsförslag i 13-17 ji;. Sådant avräkningsförfarande kan bli aktuellt vid frivillig förskoltsinbe-talning eller vid framtvingat återtagande.

Frågan om avräkningsförfarandet har berett utskottet stora bekymmer. Problemen är dels teoretiska, dels lagstiftningstekniska. Det gäller beräkningsgrunderna. Propositionen innehåller på denna punkt en myckel sinnrik formel, men det har på olika sätt framförts till utskottet atl den s. k. 78-regeln skulle vara ett bättre förslag.

Utskottet har också sneglat på engelsk lagstiftning i detta sammanhang. Vi har tittat på vad kreditköpkommittén föreslog och på vad propositionen innehåller. Slutligen har vi lill prövning av lagrådet lämnat över de ändringsförslag som vi har kommit fram till.

Lagrådet blev på denna punkt inte enigt, men majoriteten har tillstyrkt utskottets förslag, som också i viss mån tillgodoser motionerna 1578 och 1594.

I denna fråga har utgångspunkten för lagutskottet varit atl varje kreditköp skall bära sin egen kostnad och att det mellan parterna skall bli

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Konsumentkreditlag m. m.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Konsumentkreditlag m. m.

ett så rättvist förhållande som möjligt. Den direkta ränlemetoden skulle vara mest rättvis. Vårt förslag anser vi komma sä nära ränlemetoden som möjligt. Dessutom bör denna regel vara lätt att tillämpa. Det inser väl alla här i kammaren och alla som har läst vårt betänkande att det är en jällelätt tillämpning det är fråga om. Nej, det kanske även i vårt förslag förefaller att vara ganska krångligt. Men vi har ändå stannat vid att föreslå en 78-regel, kompletterad med avräkningslabeller och andra anvisningar, som enligt vår tanke skall utfärdas av konsumentverket. Vi tycker an denna regel, i varje fall när det gäller krediter av någorlunda storlek - del som avses med konsumentkredilköp - sammanfaller ganska väl med de synpunkter som jag nyss anförde. Men vi utesluter inte atl parterna kan använda den rena ränleregeln. Vi får väl dä närmast anse att 78-regeln ändå är tillämplig, i alla fall där man inte avtalar annat.

I del sammanhanget förtjänar konsumentverkets roll att något beröras. Vår avsikt är att konsumentverket skall kunna upprätta avräkningslabeller och andra anvisningar. Men de åtgärderna får inle anses vara riktlinjer i marknadsrättslig mening utan enbart anvisningar.

Kopplingsförbehället har också föranlett diskussion i utskottet. I det enhälliga betänkandet tillstyrks emellertid propositionens förslag. Pä den här punkten, bl. a., har ett särskilt yttrande avgivits. Ulskotlet skriver på s. 43 i sitt betänkande: "Utskottei vill också framhålla att del är tvivelaktigt om kopplingsförbehållen i deras nu tillåtna form verkligen kan medföra en sä avsevärd belastning för köparen som påstås i propositionen. Icke desto mindre anser ulskotlet att övervägande skäl talar för atl kopplingsförbehåll helt bör förbjudas i konsumenlkreditförhållanden." Detta gäller kanske huvudsakligast vid reparationer av bilar. Om en köpare på kredit har köpt en bil som därefter blir i behov av reparation, kan kopplingsförbehållet innebära alt reparationen måsle utföras hos den som har sålt bilen. Det är detta s. k. kopplingsförbehåll som nu blir förbjudet. Vi har i utskottet hafl litet olika uppfattningar om detta men har så småningom accepterat propositionens synpunkter.

När del slutligen gäller restskulden har propositionens huvudregel ac
cepterats, men utskottet föreslår ett undantag vid vanvärd. Detta framgår
bäst av ändringsförslaget till lagtext på s. 51, där det i >; 18 heter: "Till
godoräknas kreditgivaren ett större belopp än köparen, får kreditgivaren
ej kräva ut mellanskillnaden (restskulden)." Därefter kommer utskottets
tillägg: "-- i annat fall än då varan har utsatts för betydande vär
deminskning genom att köparen vanvårdat varan."

Som sammanfattning, herr talman, vill jag framhålla atl utskottet är angelägel all klargöra alt ändringarna i detta sammanhang ingalunda får betraktas som försämrande för konsumenterna. Alltför krångliga bestämmelser gör hela kreditförfarandel dyrare och får ytterst betalas av konsumenten. En rättvis avvägning ger många fördelar och ökar möjligheterna all få krediter, och detta måste ju också anses vara konsu-mentvänligt. I fråga om bankinformationen upprepar jag atl vi inte vill framtvinga en meningslös eller missvisande information. Beträffande

ikraftträdandet föreslås i propositionen den 1 januari 1978, men ett enigt utskott föreslär i stället den 1 januari 1979.

Herr talman! Jag är medveten om all jag har använt något längre tid än vad jag har angivit i förväg - innan jag går upp i talarstolen är det litet svårt att vela när jag skall sluta tala. Därför ber jag nu talmannen och kammaren om tillgift för all jag använt ytteriigare några minuter, bl. a. för att något redovisa det oerhört viktiga lagstiftningsarbetet.

Med del anförda ber jag, herr lalman, att få yrka bifall till lagutskottets betänkande.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Konsumentkreditlag m. m.

INGER LINDQUIST (m):

Herr talman! Liksom ordföranden är jag glad över att vi i utskottet har kunnat komma fram till ell enhälligt betänkande. Men det har verkligen inte skett ulan diskussion och stor tankemöda.

Jag vill också särskilt framhålla kansliets arbetsinsatser. I ulskotlet har vi kunnat glädja oss åt den skicklighet med vilken kansliet bemästrat detta många gånger ytterst invecklade material.

Som framgått har vi i utskottet gjort vissa förändringar. De har kommit till efter noggrann prövning av olika alternativ, och resultatet har sedan underställts lagrådet för granskning. Genom dessa ändringar har vi kunnat tillgodose önskemål frän skilda häll, och ändringarna har enligl min uppfattning medfört påtagliga förbättringar.

Jag vill understryka vikten av att vi pä konsumenträtlens område har ett väl fungerande regelsystem. Alla är vi ju konsumenter, och alla blir vi därför berörda av lagstiftningen på detta område. Jag vill erinra om regeringsdeklarationen som säger: "Värt lands ekonomi skall även i framtiden bygga på en socialt styrd marknadshushållning med fritt konsumtionsval, fri konkurrens och en aktiv konsumentpolitik." Detta vill jag understryka för att undvika missförstånd beträffande det som jag nu tänker säga och om möjligt förhindra onödig polemik.

I ett särskilt yttrande har Joakim Ollen och jag framhållit alt det är en grannlaga och inte så alldeles enkel uppgift att avgöra vad som verkligen är till fördel för konsumenten. Regler som ser ut att vara bra kan skapa onödigt krångel och byråkrati. Fördelar kostar. Man måste fråga sig om fördelarna är så stora att de är värda vad de kostar - för del är konsumenterna som i sista ledet står för kostnaderna. Det förefaller som om delta ibland förbises. Intresset för konsumentens bästa tycks ibland skapa ett slags enögdhet och hindra en allsidig avvägning. I vårt särskilda yttrande har vi exemplifierat detta. Vi har först tagit upp kreditgivarnas informationsplikt. Informationsplikten gäller generellt också de krediter som bankinrättningar ger ät konsumenter. Som ordföranden redogjorde för har utskottet i full enighet något inskränkt denna bankernas informationsplikt. Det tycker jag är bra. Vi ifrågasätter i vårt särskilda yttrande om bankkrediter över huvud taget borde ha blivit föremål för någon reglering i denna lagstiftning. Bankernas verksamhet är hårt

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Konsumentkreditlag m. m.

lagbunden och föremål för vittgående insyn från statsmakternas sida.

Vi har som ell annat exempel tagit upp frågan om tillåtlighet av av-räknings- och kopplingsförbehäll. Ett kopplingsförbehåll innebär, som också ordföranden redogjorde för, att t. ex. en bilförsäljare som har sålt en bil på avbetalning ges rätt till säkerhet i bilen, inte bara för betalningen utan också för reparationer som han sedan utför på bilen. Jag vill dock påpeka all man inte är tvungen att reparera hos den person som man har köpt bilen av - vilket är en vanlig missuppfattning.

När dessa regler diskuterades vid tillkomsten 1953 kritiserades de, och man var rädd för atl de skulle fä tråkiga följder, men man kom fram lill att de skulle införas. Särskild vikt lade man då vid hänsynen lill kapitalsvaga näringsidkares intresse av att kunna fä nödvändiga reparationer utförda pä kredit. Nu har man i propositionen tagit bort den möjligheten.

I en motion av Sven-Olov Träff och Wiggo Komstedl riktas kritik mot atl denna möjlighet har tagits bort. Motionärerna säger att bilinnehavet spelar en viktig roll i många familjer. Det är inte en obetydlig del av hushållens disponibla inkomster som används för personbilens drift och underhäll. Det kan uppstå plötsliga reparationsbehov när man saknar medel till reparationer. Kopplingsrätlen utgör, säger motionärerna, ett snabbi, billigt och seriöst kreditgivningsalternativ med god säkerhet. De säger vidare all man inte kan finna belägg för missbruk eller negativa effekter av förbehållen. De framhåller också att regeringsförslaget i stället innebär risker för alt ekonomiskt svaga konsumentgrupper kan undandras kreditmöjlighet för ekonomiskt eller irafiksäkerhetsmässigt betingade reparationsarbeten. Sådana synpunkter har också förts fram av företrädare för Motorbranschens riksförbund.

Jag tycker alt det är mycket som talar för dessa synpunkter, och jag har allvariigt övervägt att reservera mig men har slutligen stannat för att dela utskottets uppfattning. Det är väldigt viktigt all man följer utvecklingen pä det här området. Visar det sig att den nya lagen medför ölägenheter för dem som är kapilalsvaga, bör vi vara beredda till förändringar.

Det tredje fallet, som Joakim Ollen och jag har tagit upp i värt särskilda yttrande för att visa alt den mest närliggande lösningen kanske inte alls är den bästa för konsumenterna, gäller vad en utvidgning av det ut-mälningsfria området kan få för konsekvenser. Beträffande många av de varor som är kreditvärdiga och som säljs med ätertagandeförbehåll kommer man i fortsättningen inte all kunna göra gällande återtagan-deförbehållel, eftersom utsökningslagens vidsträckta beneficeregel nu skall gälla. Det kommer atl medföra att det kan bli svårare att köpa så vanliga varor som dammsugare och symaskiner på avbetalning. Det är verkligen en inle önskvärd effekt av reglerna. Från företagarhåll har man också påpekat atl man befarar en betydande nedgång i tillverkningen av sådana varor, med en alltför känd följd för sysselsättning och lönsamhet. Även sådana effekter är nödvändiga att väga in i avgörandena.

Jag har alltså den uppfattningen atl inriktningen av konsumentlagstiftningen allvarligare bör övervägas inom justitiedepartementet. Jag blev stärkt i den meningen när jag i tidningen Köpmannen läste intervjuuttalanden av justitieministern och rättschefen i departementet med anledning av de nya direktiven till konsumentköplag. Tidningen konstaterar med anledning av uttalandena att justitieministern och hans rättschef tycktes ha olika uppfattning om vad som egentligen är den huvudsakliga avsikten med att regeringen tillsalt en kommitté för att se över konsumehllagen. Ett klarläggande på den här punkten skulle nog vara bra, särskilt som dessa direktiv på sina håll har uppfattats som överraskande långtgående.

Jag vill också något beröra punkterna 2 och 3 i värt yttrande.

Punkten 2 gäller stadgandet i 11 S att kreditgivare inte får motta av köparen ingången växelförbindelse beträffande fordran pä grund av kreditköpet. Den som uppsåtligen bryter mot denna bestämmelse och liknande bestämmelser kan dömas till böter. Här har man alltså sanktionerat rent civilrättslig lagstiftning med en straffbestämmelse. Jag tycker alt man skall la bort böter i så mänga sammanhang som det är möjligt. Brottsförebyggande rådet har glädjande nog i sitt nya förslag övervägt dessa tankegångar. I det här fallet skulle man kunna komma till rätta med överträdelser genom att göra ett avtal ogiltigt. I andra fall kan man komma till rätta med överträdelser genom atl man i stället förelägger vite eller genom att man gör som regeringen glädjande nog föreslagit i del ärende som följer på detta, lagutskottets belänkande nr 7, där särskilda trafikförsäkringsavgifter ersätter böter vid underiåtenhel atl betala trafikförsäkring. Jag tycker att det är en utmärkt väg som man bör fortsätta på.

Punkten 3 i vårt särskilda yttrande berör viklen av att lagtext är klar och entydig. Som ell justitieråd framhållit vid lagrådsgranskningen skall man alltid försöka utforma lagbestämmelser sä, att reglerna utan svårighet skall kunna utläsas av lagtexten. Man skall helst inte vara nödsakad alt söka efter dem i lagförarbeten och inle heller när del gäller civilrättsliga sammanhang vara hänvisad till administrativa myndigheters avgöranden. Sådant skapar rättsosäkerhet.

Jag vill sluta, herr talman, med en erinran om atl ett enigt utskott slår bakom betänkandet men också med en förhoppning om all de synpunkter som jag har framfört får tjäna lill ledning vid kommande lagstiftning på konsumenträttens område.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Konsumentkreditlag m. m.

LENNART ANDERSSON (s):

Herr lalman! Med hänsyn till atl de två tidigare talarna i sina anföranden myckel utförligt har beskrivit konsumenlkreditlagens innehåll kan jag nu inskränka mig till atl säga följande:

Utvecklingen av kredilutbudet har gått förbi avbetalningsköplagen med dess begränsade tillämpningsområde. De regler lill köparens skydd som den lagen innehåller svarar inte heller i alla delar mot nutida syn på

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Konsumentkreditlag m. m.

en lämplig avvägning mellan näringsidkares och konsumenters intressen. Övriga gällande lagregler är av stor betydelse för konsumentskyddet, men de behöver kompletteras med ytterligare bestämmelser som är speciellt inriktade pä konsumentkrediterna.

Den konsumentkreditlag som riksdagen nu skall besluta om fyller ett stort behov. Konsumentkreditlagen innebär en förbättring av konsumentens ställning gentemot den som lämnar kredit. Även i övrigt tillgodoser de i propositionen framlagda förslagen väl de krav som man från konsumenters och näringsidkares sida kan ställa på en lagstiftning på detta område. När utskottet under sin behandling har gjort vissa ändringar i paragraferna 12, 13, 15 och 18 får delta ses som ett resultat av de överläggningar som utskottet har haft med förelrädare för en rad olika organisationer, och resultatet kan karakteriseras som kompletteringar och förtydliganden av propositionens förslag.

Herr lalman! Det är ytterligare en sak jag vill beröra; den gäller tidpunkten för lagens ikraftträdande. Med hänsyn till all den här propositionen lämnades till riksdagen i april månad i år kunde ulskotlet inte påbörja sill egentliga arbete förrän vid månadsskiftet april-maj. Materialets omfattning är av den storleken att det var omöjligt atl under maj månad kunna slutföra utskottsbehandlingen. Det var nödvändigt att fortsätta nu under innevarande höst så att utskottet kunde slutföra sitt arbete. Del har då inle varit möjligt alt slå kvar vid del ursprungliga förslaget om ett ikraftträdande den 1 januari 1978. Utskottei har därför enats om att som datum för ikraftträdandet föreslå den 1 januari 1979. Det har skett inle minst med tanke på behovet av en omfattande information om den nya lagen. Detta behov har också konsumentombudsmannen myckel kraftigt understrukit vid sina överläggningar med utskottet. Konsumentverket behöver också under 1978 genomföra en rad överläggningar med olika organisationer och göra annat förberedelsearbete, inte minst konstruera avräkningslabeller osv.

UlskolleK föreslär alltså ikraftträdande den 1 januari 1979. Vi vill då framhålla det angelägna i att man utnyttjar detta år lill atl ge en omfattande information. Del har också Arne Blomkvist med skärpa framhållit i sin motion, som utskottet behandlade i samband med denna proposition. När nu dessa tidsmässiga fördelar föreligger hoppas vi alt departementet skall vidta åtgärder för att informera ordentligt. Vi hoppas slippa uppleva alt företag, firmor och enskilda fortfarande saknar information om den nya lagen när den träder i kraft vid årsskiftet 1978-1979.

Herr lalman! Med den förhoppningen ber jag alt få yrka bifall lill utskottets hemställan.

JOAKIM OLLEN (m):

Herr talman! Liksom de tre föregående talarna i detta ärende vill jag understryka viklen av att konsumenterna ges en stark ställning i olika förmögenhetsrättsliga förhållanden. Med tanke på den konsumenträttsliga utvecklingen hittills och den vi står inför finns del anledning atl

säga några ord om konsumenirätten och vad man kan begära av den.

Samhället har under senare år på flera olika sätt sökt stärka konsumenternas ställning. Det har varit bra och behövligt. Del har skett genom rådgivande insatser, genom kontakter mellan de statliga konsumenlmyn-dighelerna och enskilda företag och pä andra sätt. Det har också skett genom en omfattande lagstiftning av konsumenlrällslig karaktär.

Det är knappast någon överdrift alt påstå atl konsumenirätten är ett av de lagstiftningsomräden som har expanderat snabbast under senare år. Litet beroende pä hur man räknar kan man säga att i dag ett 20-tal lagar direkt berör oss alla i vår egenskap av konsumenter. Jag är inte övertygad om att så mänga av kammarens ledamöter skulle vara beredda atl ange ungefär vilka 20 lagar detta gäller. Än mindre tror jag del stora flertalet konsumenter har kunskap om exakt vilka regler som gäller på det här området. Ungefär hälften av dessa lagar har tillkommit under 1970-talel. Det visar också vilken snabb expansion som har skett på delta område.

Del är naluriigt att vissa svårigheter uppstår när man inom en kort tidsperiod myckel hastigt inför nya lagregler, särskilt om dessa lagregler skall kunna utnyttjas av allmänheten. Med något undantag har alla de nya lagarna på konsumenträttens område tillkommit direkt för all stärka konsumenternas ställning.

Har då konsumenterna haft en rimlig chans att tillgodogöra sig alla nya regler? Känner konsumenterna över huvud taget lill alla sina rättigheter? Svaret på båda frågorna blir med största sannolikhet nekande.

I själva verket förhåller det sig t. o. m. så all många av de rättsregler som är av fundamental betydelse i konsumentsammanhang och som har existerat ända sedan seklets början ännu icke är tillräckligt väl kända. Hur många konsumenter känner exempelvis till all även muntliga avtal är fullt bindande på praktiskt taget alla områden? Hur vanligt är det att konsumenter känner till att de fabriksgaranlier som medföljer varor ofta innebär en stark begränsning av det ansvar tillverkarna har enligt köplagens regler? Ändå är del här tvä centrala rättsbestämmelser som oförändrade har funnits i svensk lag sedan seklets början.

Nu kan man ju hävda att konsumenterna under alla förhållanden inte kommer i en sämre ställning därför att de inle känner till nya regler. I sämsta fall kan de inte utnyttja sina möjligheter enligt reglerna och ingenting sker. Någon direkt negativ konsekvens av konsumenllagstift-ningen skulle sålunda inte kunna uppkomma. Men det finns dess värre invändningar mot det resonemanget. Del är fullt möjligt alt bristande eller ofullständig information om konsumentskyddets utformning kan leda till uppenbara rättsförluster. Låt mig bara ge ett exempel.

Den gällande hemförsäljningslagen är sex år gammal. Fortfarande ser man dock i konsumenlspalter varningar för missuppfattningen att den s. k. ångerveckan, som infördes med hemförsäljningslagen, skulle innebära all man alltid kan lämna tillbaka en vara inom en vecka frän det man har köpt den. Sä är det som bekant inle. Det råder knappast

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Konsumentkreditlag m. m.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Konsumentkreditlag m. m.

något tvivel om att mänga konsumenter efter 1971 har handlat och sedan sökt byta i tron atl de hade full bytesrätt, alt ångerveckan gällde vid alla köp. /ut de fiesta affärer tillämpar en vidsträckt bytesrätt har naturligtvis bidragit till alt stärka den missuppfattningen.

Del är således inte bara teoretiskt tänkbart ulan det förekommer också i det praktiska livet atl konsumenterna lider rättsförlust därför att de har för liten kännedom om rättsregler.

För att komma lill rätta med de här svårigheterna fordras inte bara konsumentupplysning genom konsumentverkets försorg - det vill jag gärna understryka. Del fordras också, som tidigare har sagts här i dag, klara och entydiga regler. Vidare fordras att reglerna överensstämmer med det allmänna rättsmedvetandet på ett sådant sätt att de för konsumenter och näringsidkare framstår som naturliga atl tillämpa.

I del lagstiftningsärende som vi behandlar i dag har utskottet i full enighet beslutat om ett antal justeringar i regeringens förslag, samtliga syftande lill att åstadkomma en bra konsumentkreditlag. Handläggningen av detta ärende visar hur betydelsefullt det är att riksdagen aktivt engagerar sig i syfte att åstadkomma en lagstiftning som är lätt att tillämpa och överensstämmer med de faktiska behoven. De förändringar som utskottet föreslår har kommenterats utföriigt, och jag behöver därför inte gå in på dem i detalj.

Trots det stora arbete som ulskotlet har lagt ned pä detta ärende kvarstår en del frågetecken. Det finns punkter i delta lagstiftningsärende där det konkreta behovet av nya regler inte är fullt ul dokumenterat. I det särskilda yttrande som Inger Lindquist och jag avgivit har vi velat markera viklen av att konsumentlagstiflningen i framliden blir klar och entydig.

Herr talman! Jag inledde med att säga all konsumenirätten slår inför stora framtida förändringar. Inom några är får vi bl. a. ta ställning till huruvida regler om konsumenlköp skall föras in i den allmänna köplagen eller om vi skall ha särskild lagstiftning för dem. Även andra nya rättsregler pä konsumentområdet vet vi kommer att föreslås. Det är mot den bakgrunden betydelsefullt alt vi i denna kammare har den klara uppfattningen att reglerna på delta område skall ge konsumenterna ett bra, enkelt och användbart skydd. Först då tror jag all vi verkligen gynnar dem som vi avser all skydda, nämligen konsumenterna.

IVAN SVANSTROM (c):

Herr talman! De anföranden som har hållils här ger mig inle anledning att göra några ytteriigare kommentarer utom pä ett par punkter.

I fråga om behovet av information och angelägenheten av atl utnyttja den ytteriigare tid som det senarelagda ikraftträdandet ger utrymme för delar jag Lennart Anderssons synpunkt. Den är mycket berättigad och tillmötesgår inte bara motionärens synpunkt utan även de önskemål som har framförts från näringslivet. Det är ju värdefullt att såväl konsumentintressen som näringslivsintressen samtidigt kan tillgodoses.

Del andra instämmandel som jag gärna vill göra avser Inger Lindquists och Joakim OHéns synpunkter på att den framtida konsumentlagstiflningen skall bli klar och entydig. Alt så blir fallet får kanske betraktas som en from förhoppning, men önskemålet härom bör vi, herr talman, beakta.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Nordiska rådet

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5 Föredrogs Lagutskottels betänkande

1977/78:7 med anledning av propositionen 1977/78:16 om ändring i trafikskadelagen (1975:1410) m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6 Nordiska rådet

Föredrogs utrikesutskottets betänkande 1977/78:1 med anledning av berättelse om Nordiska rådels 25:e session.

ALLAN HERNELIUS (m):

Herr lalman! Del torde icke vara fel att påstå alt verksamheten inom Nordiska rådet är för den svenska allmänheten och även för svenska riksdagsmän ganska okänd. Delsamma kan beklagligt nog sägas även om andra riksdagens organ, utanför Norden, t. ex. Europarådet och In-terparlamentariska unionen. Hur mänga läser t. ex. resolutioner från dessa institutioner?

Beträffande Nordiska rådet är emellertid den bristande kännedomen särskilt beklaglig dels därför att rådet behandlar frågor av näraliggande och konkret natur - lät vara alt frågorna kan vara av mindre betydelse -, dels därför att Nordiska rådet är ett de nordiska pariamenlens eget organ, sammansatt av pariamentariker och valt av parlamentariker. Det är ett organ som dessutom nära samarbetar med de nordiska regeringarna. Nordiska rådet är visseriigen inget beslutande organ, men rådets beslut i form av rekommendationer har en utomordentlig tyngd när de sedermera prövas av regeringarna, eftersom dessa regeringar i de nordiska demokratierna måsle ha stöd i pariamenten.

Låt mig anföra ett exempel: Av 600 antagna rekommendationer har 60 96 genomförts helt eller delvis, 23 96 är under behandling och endast

därför atl sakfrågorna bedömts som alltför obetydliga.

18 ledamöter och lika många suppleanter utgör den svenska riksdagens inslag i Nordiska rådet bland de 78 valda ledamöterna. Hur bedöms dä

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Nordiska rådet

denna delegation av svenska riksdagsmän och rådets verksamhet över huvud tagel av riksdagen i övrigt? Därom synes uppfattningarna vara delade. Jag minns en riksdagsledamot som för några år sedan betecknade riksdagens delegation i Nordiska rådet som en genom resor särskilt gynnad grupp. En annan bedömde delegationen som ett slutet sekret sällskap, tyst som Aegypli präster. Delegationens rykte har naturiigtvis icke heller förbättrats av sådana uppgifter som alt det till det senaste mötet i Reykjavik medfördes inte mindre än två ton papper - internationella institutioner är som bekant ganska papperskrävande - eller av att televisionen visat bilder från gemensamma mållider och att bilderna ibland varit beledsagade av kommentarer av riksdagsmän frän vpk, som uttryckt sitt ogillande av dessa samkväm samtidigt som de själva med glädje och lust deltagit i desamma.

I Sveriges riksdag har Nordiska rådets ärenden knappast någonsin behandlats särskilt ingående. Rådets äriiga redogörelse behandlas av ut rikesuiskottel och läggs därefter till handlingarna i enlighet med utskottets yrkande, och sedan är det inte mer med den saken. Ett och annat inlägg har ibland förekommit men i så fall mera av pliktskyldig natur.

Är det sä i övriga parlament? Nej, knappast. I Norge och Danmark ägnas Nordiska rådets verksamhet ofta dagslång debatt, och även i Finland är uppmärksamheten större i fråga om vad som sker i Nordiska rådet än hos oss.

Varför har del blivit så här i Sverige? Ett är klart: det övervägande ansvaret därför ligger hos delegationen själv, hos de svenska riksdagsledamöterna i Nordiska rådet som icke har gjort nog PR för sig själva och inte heller gjort tillräckligt myckel väsen av sig för alt verksamheten skall bli känd liksom arbetet i rådet.

I är har, herr talman, ett enhälligt utrikesutskott närmast med anledning av all Nordiska rådet fyllt 25 år gått litet annoriunda till väga och lill redogörelsen frän rädsdelegationen fogat en kortfattad berättelse om vad som har inträffat under de 25 åren och om hur rådet en gång kom till. Del skedde som bekant i samband med att de nordiska försvarsförhandlingarna misslyckades, och det var närmast på danskt initiativ - även om en svensk riksdagsman, Nils Herlitz, sedan gav den formella ramen och skrev de stadgar under vilka rådet i stort sett fortfarande verkar.

Utskottet redogör också i detta belänkande för en del av de frågor som har behandlats av rådet och de resultat som har uppnåtts. Där finns med stora saker - jag hänvisar till s. 5 i betänkandet - t. ex. överenskommelsen om passfriheten, överenskommelsen om en gemensam nordisk arbetsmarknad, kulturavtalet, samarbetet på transportområdet, den nordiska invesleringsbankens tillkomst och inte minst den nordiska miljöskyddskonventipnen. Del finns också mindre saker, som inte är att förakta för alt de är små, t. ex. det studiesociala slödel, som kan utnyttjas i de andra nordiska länderna, lentamensgiltigheten och sjuk-vårdssamarbelel i gränsdislriklen.

Kunde det inle ha blivit ännu mera? Jo, naturligtvis. En begränsning ligger i alt utrikes- och försvarsfrågor icke skall behandlas av rådet, och denna inskränkning har i stort sett iakttagils. Diskussion har ägt rum, men ingel beslut har fatlats i sådana angelägenheter. Detta har varit en förutsättning för att Finland skulle kunna ansluta sig till rådet, vilket skedde år 1955.

En annan iakttagelse har gjorts av den finländske socialdemokratiske politikern, förutvarande talmannen och statsministern K.-A. Fagerholm i hans nyligen utgivna bok Talmannens röst. Han skriver där: "Jag är helt övertygad om, att Nordiska rådet hade blivit någonting mera än del tills vidare blivit om regeringarna och enkanneriigen dessas högre tjänstemän varit positivt inställda till rådet. Detta gäller i hög grad den svenska regeringen. En av orsakerna var tydligen den all man, pä grund av en princip vars riktighet jag aldrig kunnat acceptera, ansåg att oppositionen skulle besätta den svenska presidieposten. Samma galna linje gick danskarna in på." K.-A. Fagerholm fortsätter några rader längre ned: "Allt del här ledde till, alt den svenska regeringen visade en trumpen uppsyn och del gjorde i sin tur, att de svenska ämbetsmännen ansåg det vara deras rätt och skyldighet alt vara ännu surare. Nordiska rådet anses vara en besvärlig institution, som ideligen kommer med nya initiativ och ger ämbetsrfiännen 'onödigt' extrajobb."

Del ligger kanske något i K.-A. Fagerholms iakttagelser. Nu har del emellertid skett ett byte mellan regering och opposition i Sverige, och en förutvarande statsminister är numera uppskattad ledare för den svenska delegationen i Nordiska rådet.

Hur kommer det då alt bli i framtiden? Inom kort har man atl emotse en rapport från Nordiska ministerrådet, som enligt uppgift kommer alt innebära ganska djupgående förslag om industriell samverkan och beträffande t. ex. energiproblemen. Vi får väl senare i dag höra mer därom, eftersom den nordiske ministern i vår regering står på talarlistan.

Ännu längre fram kommer rådet atl behandla ett projekt, som om det genomförs blir epokgörande, nämligen en nordisk television, dvs. möjlighet för varje inbyggare i Norden att på sin TV-apparat ta in vilket som helst av de nordiska TV-programmen. Genomförs detta projekt, är det fråga om en hel revolution i del nordiska samarbetet. Det här tål verkligen all väl diskuteras både i rådet och i de olika parlamenten. Jag hoppas alt detta projekt kommer att bli föremål för en ingående debatt, innan beslut fattas.

Herr talman! Få ting har givit upphov lill så mycken retorik som den nordiska samarbetstanken. Särskilt blommade denna under skandinavismens dagar på 1800-talet. Den politiska samhörigheten mellan de nordiska länderna har dock icke varit så utpräglad; en politisk enhet i Norden har icke existerat sedan Kalmarunionens dagar på 1300-ialet.

I dag finns en annan form av nordisk politisk samverkan; t. ex. i Förenta nationerna, vid den pågående europeiska säkerhetskonferensen och mångenstädes eljest, en samverkan som lar sig uttryck i gemensamma

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Nordiska rådet

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Nordiska rådet

rådslag, ofta i gemensamt uppträdande utåt och i gemensamma röstningar. Denna samverkan som väckt omvärldens respekt och beundran tillskrivs av utländska iakttagare icke minst Nordiska rådets verksamhet och det faktum alt nordiska politiker inom rådets ram så ofta möts och diskuterar.

Men det finns också en annan och djupare samstämmighet i Norden, vilken grundar sig på långvarig kulturtradition och gemensam sagohävd, pä likhet i andliga värderingar och stämningar och på överensstämmelser i fråga om rättslig grund och lagbunden ordning och utveckling. LIpp-fatlningen om människovärdet och individens rättigheter och skyldigheter har under århundraden varit likartad, och en folkets gemenskap har skapats genom kontakter över gränserna, ibland under ofredens dagar men numera under samförståndels tid.

Nej, herr lalman, nu får jag akta mig för atl för egen del hemfalla till retorik. Låt mig blott konstalera all denna samstämmighet i vår tid har ell naturiigt forum och uttryck i Nordiska rådet. I hopp om att rådets verksamhet skall bli mer allmänt känd - icke endast bland pariamen-tarikerna utan också inom breda folklager - ber jag att få yrka bifall till utrikesutskottets hemställan i betänkandet nr 1.

ERIK ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet för alt något kommentera arbetet inom Nordiska rådet pä det område där jag under en följd av år haft tillfälle all mer ingående följa verksamheten.

Allra först vill jag i anslutning till herr Hernelius anförande erinra om all politiskt samarbete på det juridiska området inte är något nytt i och med Nordiska rådels tillkomst. Initiativet därtill togs för mer än 100 år sedan vid del första nordiska juristmötet i Köpenhamn. Man kan väl säga att detta resulterade i de samnordiska lagkomplex som tillkom omkring år 1900, men jag skall ej närmare gå in på bakgrunden eller den historiska utvecklingen.

Redan vid starten av Nordiska rådet förelåg ett omfattande program för det nordiska lagsliftningssamarbetet, som hade antagits av de nordiska justitieministrarna 1940. Behandlingen av detta program har satt påtagliga spår i Nordiska rådels arbete under dess första 25 år. En rad lagar har harmoniserats i anslutning till införandet av den nordiska arbetsmarknaden.

Programmet för del juridiska samarbetet pekade på reformer som gav samarbetsuppgifter av sådan karaktär all behov av ett nytt program med nya perspektiv och målsättningar på detta område blev aktuellt först omkring 1970. Under åren 1972-1974 blev del utarbetat ett nytt nordiskt lagstiftningsprogram i nära samarbete mellan juridiska ulskotlet och de nordiska justitieministrarna.

Den främsta nyheten på detta område när Nordiska rådet tillkom var att pariamentarikerna frän de olika länderna fick tillfälle att följa arbetet och möjligheter atl framföra förslag och synpunkter. Det var i mindre

grad fråga om att starta ett samarbete på området. Det var mera fråga om all utbygga, förstärka och inspirera till ytterligare insatser på detta fäll.

I inledningen till samarbetsöverenskommelsen mellan de nordiska länderna, det s. k. Helsingforsavlalel, fastslås bl. a. att man är enig om "atl i så många hänseenden som möjligt sträva lill att genomföra ensartade rättsregler". Det är en för hela det nordiska samarbetet och dess inriktning betydelsefull deklaration, en deklaration som i mycket hög grad varit avgörande för arbetet i rådets juridiska utskott. En annan riktlinje för arbetet i utskottet har varit och är att de frågor som föreligger för utskottets behandling haft direkt betydelse för de enskilda medborgarna i de nordiska länderna. Man måsle också la hänsyn lill opinionslägel i de olika länderna när man har att ta ställning till olika förslag. Samarbetet får heller inle hindra ett fortsatt reformarbete i de enskilda länderna.

Det finns som synes många svårigheter i arbetet på harmonisering av lagstiftningen, men vi måste finna vägar alt överbrygga dessa. Det kan ta lid, och man måste som medlem i Nordiska rådet vara utrustad med ett visst tålamod. Låt mig, herr talman, ta ell aktuellt exempel.

På den svenska riksdagens bord ligger ett regeringsförslag om en överenskommelse beträffande gränskommunalt samarbete, en s. k. konvention. Rekommendationen om en sådan överenskommelse antogs av rådet 1969 efter medlemsförslag 1967 och 1969, där jag var en av undertecknarna. Det gränskommunala samarbetet har hittills vilat på ett oklart rättsligt underiag. Kommunerna har ej kunnat träffa rättsligt bindande avtal över gränserna.

Bland svårigheterna kan nämnas att kommunal kompetens och lagstiftning är olika i de olika nordiska länderna. Även de administrativa traditionerna är olika. Av historiska skäl har Finland och Sverige likartade system. Norge och Danmark har av samma skäl kommit att ha en annan ordning.

När vi - i nästa vecka, hoppas jag - antar förslaget om gränskommunalt samarbete, återstår det att föra ut detta i det praktiska arbetet mellan gränskommunerna som i sin tur har att föra ut det i medborgarnas vardag. Det är ell stort och omfattande arbete, och även om naturiigtvis ett samarbete har pågått mellan gränskommunerna så är det min starka förhoppning att den här konventionen skall leda lill ytterligare framsteg, till gagn för de olika kommunerna. Men vad jag vill fästa kammarens uppmärksamhel på är att det tagit ca 10 är frän det atl tanken väckts i Nordiska rådet till alt den förs ut i det praktiska livet.

Jusl nu föreligger det ett medlemsförslag om en översyn av Nordiska rådels organisation och verksamhetsformer. I detta ägnas särskild uppmärksamhel ät rådets och utskottens kontrollerande funktioner. Syftet är atl ytterligare utveckla denna sida av rådets verksamhet.

Del är och bör vara en central uppgift för Nordiska rådets utskott att följa genomförandet av de av Nordiska rådet antagna rekommendationerna, granska ministerrådets artiga rapport och övriga samarbets-

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Nordiska rådet

2 Riksdagens protokoll 1977/78:33

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Nordiska rådet

organs berättelser och föreslå eventuella åtgärder i anledning av dessa; delta sistnämnda sagt i anledning av utrikesutskottets uttalande om årets berättelse, där det sägs följande:

"Ijämfärelsemed andra internationella samarbeisorgan hårde nordiska klarat sig med en förhållandevis blygsam administrativ apparat. För den fortsatta effektiviteten är det emellertid av vikt atl också framgent ge akt på faran för onödig ansvällning av administration och dokumentproduktion. Rådets nya budgetkommitlé har härvidlag ett särskilt ansvar. I samma syfte bör man likaså oavlåtligt sträva efter att arbetet koncentreras på huvudsaker och att det koordineras på bästa sätt."

Som jag erinrat om är detta föremål för Nordiska rådets uppmärksamhel genom ell direkt medlemsförslag som nu behandlas inom juridiska utskottet och som jag hoppas kommer upp lill behandling vid Nordiska rådets nästkommande session i Oslo.

Kommunministern JOHANNES ANTONSSON:

Herr talman! Jag vill gärna uttala tillfredsställelse över att utrikes-utskotiet har ägnat Nordiska rådets berättelse en mera utförlig behandling än vanligt och även avgivit ett betänkande i utskottets namn som är mera utförligt än tidigare.

Med den uppgift jag nu har som nordisk samarbetsminister kan jag också dela de synpunkter som utskottets ordförande framförde om önskvärdheten av en mera engagerad debatt i den svenska riksdagen kring de nordiska frågorna. Allan Hernelius har alldeles rätt, när han säger att det i de andra ländernas parlament förekommer mycket mera av debatt kring det nordiska samarbetet.

Både utskottets ordförande och herr Adamsson har här blickat tillbaka, och jag skall därför begränsa mina allmänna reflexioner till några få konstateranden. Det första - och det är inget originellt i och för sig - är all vi skall observera att Norden numera är ett begrepp inte bara i de nordiska länderna utan måhända ännu mer i andra delar av världen, där man ofta inte skiljer pä de nordiska länderna utan ser Norden som en enhet.

Samarbetet vore det mycket att säga om. Men jag konstaterar bara att Nordiska rådet som pariamentariskl organ är unikt i internationellt perspektiv. Man kan väl säga all det inle finns någon annan ländergrupp i väriden som har ett så utvecklat samarbete som de nordiska länderna, dels genom Nordiska rådet och ministerrådet, dels genom det allmänna samarbete som förekommer mellan länderna. Del är sålunda nolabell att ingen annan ländergrupp i världen med bibehållen nationell suveränitet har utvecklat ett så nära samarbete som just de nordiska länderna.

Jag tror för egen del atl de pragmatiska formerna för samverkan har varit en av huvudanledningarna lill de resultat som bl. a. utskottets ordförande räknade upp. Vidare tror jag alt institutionaliseringen i och för sig aldrig har varit en förgrundsfråga i värt arbete, utan arbetsuppgifterna har alltid styrts av uppenbara behov som har gjort sig påminda.

En annan styrka har varit samarbetet mellan pariamentarikerna och regeringarna. Nordiska rådet och ministerrådet är, som alla vel, basen för denna samverkan. Det har här erinrats om atl Nordiska rådet som institution är 25 är, men Nordiska ministerrådet tillkom så sent som 1971. Eftersom jag tidigare har suttit på parlamentarikersidan och nu sitter pä regeringssidan vill jag också gärna säga atl jag upplever de initiativ och rekommendationer som rådet och parlamentarikerna gör som en drivkraft i ministerrådets arbete.

Jag vill tillägga alt rådets kritiska granskning av ministerrådets arbete ger detta en djupare politisk förankring. Allteftersom det nordiska samarbetet utvecklas och fördjupas skapas ytterligare behov av nära kontakter mellan Nordiska rådet och ministerrådet. Efter drygt ett års erfarenhet synes det mig som om vi nu har funnit formerna för dialog och samtal mellan pariamentarikerna och ministerrådet.

Låt mig därefter, herr lalman, gå över till de mera praktiska uppgifterna och notera att ministerrådet har funnit det angelägel alt upprätta ett arbetsprogram - ett arbetsprogram som man kan säga är av medel fristig karaktär perspeklivmässigl sett. Programmet omfattar för det första del ekonomiska samarbetet, för det andra arbetslivets problematik, för det tredje trygghetsfrågorna där socialpolitiken och lagstiftningssamarbetet kommer in, för det fjärde arbetsmiljön, som gäller många viktiga ting, och miljöfrågorna i allmänhet, och för det femte naturligtvis kultursamarbetet. Jag tror också att vi har funnit formerna för dialogen om ministerrådets budget och över huvud taget den allmänna ekonomiska satsningen pä del nordiska samarbetet.

Vid den senaste sessionen lade ministerrådet fram handlingsprogram för samarbetet på tre mycket viktiga områden: för det första det socialpolitiska området, för det andra arbeismiljöområdet och för del tredje byggsektorn.

Genom det förslag till avtal om gränskommunalt samarbete som Erik Adamsson talade om förmenar jag att grunden lagts för ett närmare samarbete i gränsregionerna. Jag kan redan nu göra del påslåendet atl vi för litet har ägnat intresse åt dels samarbetsbehovel, dels vad man kan vinna med samarbete i gränsregionerna. Jag hoppas alt vi får tillfälle att utbyta åsikter när propositionen härom behandlas i riksdagen. Den överlämnades den 25 oktober. Jag har vidare som samarbelsminisler tagit initiativ i ministerrådet till en kartläggning av de existerande samar-belsområdena i det gränskommunala samarbetet.

Allmänt sett vill jag.instämma i vad som här har antytts, nämligen alt de mest näraliggande och väsentliga uppgifterna för samarbetet rör frågorna om energi- och resurshushållning. I ett läge där man internationellt för en energi- och resursdebatt, vars innehåll vi känner, är det myckel angeläget att vi försöker samordna de resurser vi har i Norden. Ett treårigt program för forskning, utveckling och teknologiförmedling på energiområdet har påbörjats i är.

Den nordiska råvaru- och resursutredningen har avslutals. Den är upp-

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Nordiska rådet

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Nordiska rådet

delad i två etapper: dels föreligger nu en bred allmän redovisning om den faktiska situationen på resursområdet i Norden, dels har utredningen avslutat den andra delen av sill arbete där man har vall ul en rad möjliga samarbetsområden och föreslår flera konkreta samarbetsprojekt. Tiden medger inle att jag går in på det. Den första diskussionen om dessa förslag kommer att äga rum nu på fredag i ställföreträdarkommittén, och frågan står också på dagordningen för de nordiska statsministrarnas och samarbetsminislrarnas möte här i Stockholm den 9 december.

Jag vill gärna påpeka, som också har skymtal i de tidigare anförandena, särskilt hos utskottets ordförande, att den nordiska samverkan inom internationella organ är ett mycket betydelsefullt led i våra samverkansuppgifter.

Del är väl bekant för de flesta att de nordiska länderna samråder om relationerna och politiken gentemot exempelvis EG dels inom Nordiska ministerrådets ram, dels genom kontinuerliga underhandskontakter mellan regeringarna. De olika reglerna för CECA:s prisregleringssystem har kunnat utformas nära nog identiskt i Finland, Norge och Sverige. De nordiska länderna har också tagit initiativ inom ECE och agerat i samförstånd - och agerar förhoppningsvis även i framtiden i samförstånd i många frågor, bl. a. i Förenta nationerna. Internationella valutafonden, Väridsbanken och OECD.

Får jag sä, herr talman, mycket kort nämna några ord om budgeten för år 1978. För projektverksamhet under budgetåret har de olika äm-belsmannakommitléerna och vissa andra samarbetsorgan ansökt om 36,6 miljoner norska kronor. Efter överiäggningar inom Nordiska rådets bud-getkommiué beslöt ministerrådet den 24 mars 1977 om en totalram på 25 miljoner norska kronor. Med den prisökning man räknar med motsvarar detta en volymökning pä ca 33 96.

Ministerrådet har angett indikativa ramar på 23 miljoner norska kronor för en projektverksamhet på olika områden, och det finns dessutom en reserv som kan disponeras för uppgifter som så att säga dyker upp under året.

Vid fördelning av de här medlen har ministerrådet ställt ökade resurser till förfogande på tre områden där det nyligen lagts fram förslag lill handlingsprogram, som jag delvis antytt. Ramen för arbeismiljöområdet har ökat liksom ramen för byggsektorn, och för del socialpolitiska samarbetet har ramen ökats och en betydande utvidgning av verksamheten skett, exempelvis vid den nordiska hälsovårdshögskolan i Göteborg. En fortsatt satsning har skett på områden där man beslutat om den största ökningen för 1977, dvs. arbelsmiljösamarbetel och samarbetet rörande forskning och utveckling på energiområdet, 2,8 miljoner. En ram pä 2 miljoner norska kronor har angetls för projekt inom kärnsäkerhetsområdel.

De medel som är avsedda för nordiska institutioner har ökat betydligt. Del hänger samman med alt ministerrådets allmänna strävan är att föra in flera institutioner inom ministerrådets budget. Fyra nya institutioner har man beslutat införa, där verksamheten tidigare finansierats direkt

över de nationella budgetarna.

Jag tror att man genom det här sättet alt arbeta, alt samla de gemensamma nordiska institutionerna inom en budget, skapar större å-skädlighel och bättre redovisning av del nordiska samarbetet pä de här delområdena. Man tillmötesgår i del här hänseendet önskemål som rests från Nordiska rådet. Jag tror också att man skapar förutsättningar för bällre prioritering av samarbetsområdena och för rationalisering. Jag anser att del är mycket angeläget alt detta arbete fortsätter. Del är ytterst angeläget att exempelvis även projektverksamheten är myckel väl planlagd när man sätter i gäng olika projekt.

Totalt uppgår kostnaderna för ministerrådets allmänna budget under 1978 lill ca 49 miljoner norska kronor. Alla eller i vart fall de flesta vel all ländernas bidrag lill ministerrådets budget betalas enligt en fördelningsnyckel som är grundad på förhållandet mellan ländernas bruttonationalprodukter. Sveriges andel utgör nära 43 96, dvs. 16 miljoner svenska kronor.

Ministerrådet avser att lägga fram flera förslag till Nordiska rådets 26:e session, som äger rum i Oslo i februari. Förutom arbetsprogrammet som jag har nämnl beräknas förslag till handlingsprogram för bl. a. områdena miljövård och turism vara färdigställda.

Programmet för miljövårdsområdet avses utgöra en grund för ministerrådels verksamhet rörande skydd och värd av den yttre miljön. Det främsta mål som vi har på turistområdet är ganska enkelt. Det gäller att främja de nordiska medborgarnas resande inom de nordiska länderna.

Avslutningsvis vill jag, herr lalman, knyta an lill tankegångar som delvis fanns i ulskottsordförandens anförande här.

Trots alt jag upplever det så, atl den svenska allmänheten har en positiv grundinställning, anser jag det nödvändigt att vi på ett bällre säll när ul med information om sakinnehållet - substansen - i det nordiska samarbetet. Där tror jag alt vi måste mer än tidigare fästa vikt vid vad de politiska partierna, deras ungdomsförbund, deras kvinnoförbund och folkrörelserna i allmänhet kan göra för att sprida kunskap om del nordiska samarbetet. Jag vill gärna tillägga alt jag tror alt de nationella avdelningarna av Föreningarna Norden här har en mycket viktig uppgift för all föra ur del som vi kallar det nordiska budskapet - måhända kan jag tillåta mig använda uttrycket del nordiska samarbetets ideologi -lill en bredare krets av allmänheten.

Jag vill också säga, herr talman, alt jag uppskattar initiativet lill del meningsutbyte som vi har haft här i dag. Jag hoppas atl det kommer atl fortsätta och inte vara en engångsföreteelse.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Nordiska rådet

OLOF PALME (s):

Herr lalman! Om jag förslår herr Hernelius referat av Karl-August Fagerholms memoarer rätt så står jag här som företrädare för en kvalificerad galenskap-jag företräder otvivelaktigt oppositionen, jag är medlem av Nordiska rådets presidium och jag är ordförande i rådets svenska

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Nordiska rådet

delegation. Jag läser också Karl-August Fagerholms memoarer om kvällarna, men jag har inte hunnit lika långt som herr Hernelius. Det refererade avsnittet har jag inte läst. Men om det är fråga om en galenskap, får jag säga att det är en mycket trivsam galenskap. Jag tycker att det är ett stimulerande och bra samarbete som vi har i den svenska delegationen till Nordiska rådet och i presidiet. Man lär sig uppskatta del kanske litet torra men viktiga vardagsarbete som uträttas i dessa institutioner.

Allan Hernelius sade att Nordiska rådet och dess delegation kanske gör för litet väsen av sig. Det tycker jag också, men det är inle så lätt att göra sig bemärkt. Jag har nu suttit här och lyssnat till tre utmärkta anföranden om del nordiska samarbetet, men de innebär naturiigtvis inle något sprakande fyrverkeri som länder andarna och själarna. Det ligger nog i sakens natur. Del är litet av grandiosa konflikter och spänningar i det nordiska samarbetet. Dessutom har vi i allmänhet misslyckats när vi har försökt sälta i gång med stora planer, men däremot varit utomordentligt framgångsrika i det vardagliga arbetet.

Jag vill likväl understryka atl i och för sig har Allan Hernelius rätt. Jag tror del är viktigt alt vi gör vad vi kan för att sprida bättre information om det nordiska samarbetet i allmänhet och om Nordiska rådet i synnerhet.

Vi har under det gångna året gjort en hel del ansträngningar, och vi skall fortsätta på den vägen i samarbetet med presidiet, för det är viktigt all på del sättet förankra den här verksamheten. Jag har nämligen meningen alt Nordiska rådet och del nordiska samarbetet växer i betydelse. Det är riktigt, som både Johannes Antonsson och Allan Hernelius nämnde, att det inte finns något exempel pä demokratiska länder som med bevarad självständighet har nått så långt i internationellt samarbete som de nordiska länderna. I en lid av allvarlig internationell kris är dessa resultat nåigonling viktigt atl peka på. Jag har i andra sammanhang sagt att de nordiska länderna för omvärlden har stått som förelrädare för en enkel och handfast framtidstro när det gäller alt gripa sig an med de för människorna väsentliga trygghetsfrågorna: sysselsättning, social välfärd, utbildning och framtid. Och just i det praktiska arbetets resultat är detta viktigt för atl bygga under en fortsatt framtidstro i en ond lid.

När vi i det nordiska samarbetet tar upp sådana frågor som ungdoms-sysselsättningen och sysselsättningsproblemen över huvud taget är det viktigt atl vi var och en för sig och tillsammans kan visa au vi förmår uträtta någonting.

Del parti som jag företräder har som ett led i strävandena atl vitalisera Nordiska rådet velat forma ett handlingsprogram för den nordiska arbetarrörelsen. Det har en gammal historisk tradition från de arbetarkon-gresser som har hållits ända sedan förra seklet. I Helsingfors i fjol sammanställde de socialdemokratiska partierna i de fem nordiska länderna samt landsorganisationerna i Danmark, Norge och Sverige liksom företrädare för finsk och svensk fackföreningsrörelse ett handlingsprogram

för nordiskt samarbete. Detta kommer vi att driva, men det sker inte för att markera isolering eller för att markera att vi på något sätt skulle vara bärare av absoluta sanningar, utan vi vill inbjuda till en fri diskussion om dessa för Norden centrala frågor. Vi har uttryckt en förhoppning om all även andra rörelser - konservativa, liberala, cenleristiska och vilka de är - på samma sätt bör prestera handlingsprogram som grundval för en fri och öppen diskussion både över partigränser och över nationsgränser. Jag tror all detta är ett led i att stimulera och vitalisera det nordiska arbetet.

Jag har bara kort lid lill mitt förfogande, men jag kanske hinner med en polemisk punkt ändå, när nu herr Antonsson är här.

Det sades ju alt den nya regeringen skulle vara så nordisk, men lill den nordiska samarbetsministern vill jag ändå framföra de allvariiga betänkligheter som man känner i våra grannländer inför det faktum att den svenska regeringen beslöt att devalvera kronan och lämna valutaormen utan ell rejält samråd med våra nordiska grannar; de ställdes inför ell fullbordat faktum. Det har väckt starka reaktioner i våra grannländer.

Vad jag vill säga är alt vi är överens om mycket och att det är bra. Vi skall fortsätta att driva det nordiska samarbetet. Men det förutsätter - för att återigen anknyta till herr Hernelius - att regeringarna inte är irumpna, och vad mera är, att regeringarna vid sitt hanterande av grannarna följer grundläggande principer för ett nära och konstruktivt nordiskt samarbete. Jag hoppas att delta misstag inte kommer alt upprepas, och jag vill gärna tro att herr Antonsson här vill etablera sig som en effektiv vakthund för alt hindra sådana fortsatta misstag.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Nordiska rådet

ALLAN HERNELIUS (m):

Herr talman! Vad beträffar devalveringen vill jag bara tillägga att såvitt jag är rikligt underrättad föregicks inte det svenska devalveringsbeslulet av mindre samråd än vad som tidigare varit brukligt i sådana fall i Norden. Det är naturiigt att frågor om devalveringar är känsliga; jag kan dock intyga att jag var närvarande när information lämnades till riksbankscheferna i Norden. Det var i god lid före devalveringsbeslulet, och då gavs del möjligheter lill samråd.

Sedan vill jag beträffande Olof Palmes inlägg om brislen på fyrverkeri i denna debatt, liksom tidigare, gärna hälla med honom. Del är inget fyrverkeri i dag. Del kommer nog att bli det när det gäller televisionen så småningom. Dä får vi säkert se många pjäser ländas och avsändas, så vi kan se framåt med förtröstan på den punkten.

Vad Karl-August Fagerholm beträffar skulle herr Palme, när han kom längre fram i sin läsning, kanske märka alt vad Fagerholm kritiserar i Danmark och Sverige är principen alt oppositionen alltid skall tillsätta delegationsordförande. Nu har ju den principen fält ett annat innehåll efter många år, och det gör kanske att vi efter denna händelse icke nå-

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Nordiska rådet

gonsin återvänder till den gamla principen. Ett rollbyte kan, herr Palme, ha mänga fördelar med sig.

Kommunministern JOHANNES ANTONSSON:

Herr talman! Jag upplever den här stillsamma, sakliga debatten så, atl det inle finns så stor anledning för oss att polemisera med varandra. På väsentliga områden i Olof Palmes anförande kan jag dela hans uppfattning. W\ tycks exempelvis när det gäller det nationella planet vara helt överens om atl vi måste gä ut pä en bredare front och förankra detta nordiska samarbete och även, som jag sade i mitt första anförande, göra det substantiella innehållet känt för en vidare medborgarkrets.

Beträffande det som Olof Palme yttrade om de olika parlikonstella-lionerna och deras ambitioner vill jag inle göra några värderingar. Jag vill erinra om alt vad utskottets ordförande citerade om den tidigare regeringens inställning ju är Karl-August Fagerholms värdering. Det är i varje fall inle min värdering; jag står mycket neutral i den frågan.

Vi har ju stundtals haft en debatt om att det nu växer fram en ökad, om inle partipolitisk så dock partikonstellalionsmässig uppdelning i Nordiska rådet. Man har frågat mig från skilda håll: Hur upplever du det? Är del en nackdel eller en fördel? Del är klart att det på vissa områden har känts - under de år då jag har fått vara med i arbetet - ganska befriande alt man så atl säga över partigränserna inte behöver inta några partipolitiska ståndpunkter. Men samtidigt tror jag alt det väsentliga är att om partikonstellalionerna nu - socialistiska eller socialdemokratiska, centerpartistiska, konservativa, liberala - samlas i ett organiserat samarbete före rädsmötena i första hand, så bör det leda till positiva initiativ. Jag föreställer mig nämligen att ingen parlikonstellation pä sina sammankomster går in för negativa värderingar. Alltså ser jag det så, all själva konslellationsbildningarna i sig måste vara ett positivt värde i detta nordiska samarbete.

Beträffande devalveringen har jag samma uppfattning som Allan Hernelius gav uttryck åt. Det är kanske väl myckel begärt attjag som nordisk samarbelsminisler skall ta ansvaret för om riksbankscheferna underrättas från ekonomiministerns sida. Jag vet alt Olof Palme också har klagat på all han personligen inle informerades. Det kan jag inte bedöma; de uppgifter jag har är att både vår nuvarande opposition inom landet och våra nordiska grannländer underrättades på sedvanligt säll.

OLOF PALME (s):

Herr talman! Allan Hernelius säger att den dag när lelevisionssatelliten kommer upp, då blir det luft i luckan, då blir det fyrverkeri. Del är klart atl vi gemensamt får se fram emot den dag då författare Sundmans luftballong går till väders - då får vi se vad som händer.

Till kommunministern Johannes Antonsson vill jag säga all jag gläder mig åt hans markering av betydelsen av det partipolitiska samarbetet. Det är inte vår mening atl man skall förfalla till något småaktigt parlinit.

Men vi anser ju alla all partier är fria staters liv. Vi vet hur betydelsefullt det systemet är för alt vitalisera arbetet i våra egna parlament. Då bör vi ta lill vara den kraftkällan också i del nordiska samarbetet, samtidigt som vi bibehåller ett samarbete över både parti- och nationsgränser.

För oss inom arbetarrörelsen har detta varit naluriigt, eftersom vi har en mycket lång tradition att bygga på. Vi fann del i och för sig vara en ganska märklig händelse när del lyckades att förena fem partier och fem fackföreningsrörelser om ett gemensamt handlingsprogram under Knut Johanssons ledning. Vi hoppas uppriktigt alt det skall bli möjligt för de andra partikonstellationerna att söka sig fram pä liknande vägar som ett led i att vitalisera vår gemensamma debatt.

Det är naluriigt att vi inom arbetarrörelsen sysslar med sådana frågor som arbete åt alla, arbetsmiljöns förbättring, kapitalbildningen, energipolitiken och industripolitiken. Del är områden där vi i ett samarbete skulle kunna utnyttja vår samlade potential så all säga. Del är möjligt att andra partier har andra hjärtefrågor som de vill skjuta fram i förgrunden - del ligger inget ont i det. Jag hoppas att detta kommer all vara ett led i atl vitalisera del nordiska samarbetet.

Sedan hade vi en liten debatt om devalveringen. Här var det ju inle utrikesutskottets ordförande utan fastmer riksbanksfullmäktiges vice ordförande som tog till orda. Jag vill inle bestrida atl det kan ha förekommit någon kontakt mellan riksbankerna - det vet jag faktiskt inte, jag är inte riksbanksfullmäkiig.

Men jag tror atl Johannes Antonsson är litet dåligt underrättad. Det är naturligtvis så att såväl de nordiska regeringarna som jag underrättades någon aning i förväg om att det var en devalvering på gång. Men del finns en i grunden väsentlig skillnad mellan en ren underrättelse och ett samråd, där man bereds tillfälle atl framföra sina synpunkter och får möjlighet alt påverka besluten. Del var på den punkten som den svenska regeringen fallerade och icke följde traditionen. Resultatet har blivit skarpa reaktioner frän Finlands president och Norges regering, som tyckte atl tidigare praxis inte hade följts. Resultatet har också blivit mycket skarpa reaktioner från min sida, eftersom man bröt mot den praxis som vi hade byggt upp sedan länge, atl oppositionen under alla förhållanden skall få möjlighet att påverka sådana här beslut. Nu fick vi i stället ett meddelande: Här är beslutet fallat, därom underrättas ni, men beslutet är oåterkalleligt.

Johannes Anlonsson framhåller att han ju inte kan vela vad de håller pä med i de finansiella sfärerna, vad Bohman donar med, vad deputerade i riksbanken och riksbanksfullmäktige donar med. Del kan jag ha en viss förståelse för. Jag vill inte sätta Johannes Anlonsson vid skampålen. Del var bara en uppmaning för framliden. Så fort han luktar sig lill att del är någonting pä gång som kan tänkas påverka våra relationer till våra nordiska grannländer, så är det min förhoppning att han mätte vara på alerlen och såsom en vakthund bevara och bevaka det nordiska samarbetets frågor. Vi har hafl positiva erfarenheter av del nordiska sam-

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Nordiska rådet

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Nordiska rådet

arbetet under de gångna åren men detta är den negativa sidan. Det är den som har lett lill reaktioner, trumpenhet och skarp kritik inom länderna. Det vore därför ytteriigt värdefullt, om detta inle skulle komma att upprepas i framliden.

Kommunminislern JOHANNES ANTONSSON:

Herr talman! Del är möjligt att man måsle söka något tvisteämne om man skall ha en debatt i riksdagen - det vågar jag inte bedöma. Men i det konkreta fallet vill jag ändå säga atl jag sedan devalveringen har träffat samtliga nordiska samarbetsminislrar tvä eller tre gånger, där vi vid sidan om det reguljära sammanträdet haft öppna meningsutbyten om den politiska situationen i allmänhet och naturligtvis också om den bekymmersamma ekonomiska och industriella kris som vi är inne i i samtliga nordiska länder. Från inget häll - det vill jag försäkra Olof Palme - har det för mig antytts några negativa reaktioner när det gäller den svenska regeringens politik i sammanhanget.

I ett myckel tidigt skede - innan devalveringen och del ekonomiska krispaketet kom - träffade jag den danske samarbelsministern. Man hade i Danmark samma läge ehuru ännu mer markerat än i Sverige. Vad vi har att välja mellan i Danmark, sade ministern, är atl antingen försöka åstadkomma en bred pariamentarisk enighet kring detta ekonomiska krispaket eller ta en våldsam devalvering. Naturligtvis skall jag i den män jag har möjlighet ikläda mig den roll av vakthund som Olof Palme önskar i detta sammanhang.

I fråga om partiernas arbete tycks vi vara överens. Olof Palme hoppas nu att de andra partikonstellationerna också kan komma med program. Naturligtvis skall vi göra det, men jag tror inle att det finns så stora åsiktsnyanser mellan de olika partikonstellalionerna i Norden i fråga om det materiella innehållet i ett nordiskt samarbete. För att Olof Palme inte skall leva i den föreställningen att del är de socialistiska partierna som gått i spetsen för delta arbete vill jag slutligen rekommendera Olof Palme, om han får tid därtill, att gå igenom de medlemsförslag som under dessa 25 år resulterat i de omkring 600 rekommendationer som föreligger. Olof Palme bör se efter inom vilka partier dessa medlemsförslag är väckta, och jag tror att han då skall finna alt den icke-so-cialisliska delen av de nordiska partierna inte kommer i ett siffermässigt eller inilialivmässigt underläge.

OLOF PALME (s):

Herr lalman! Om jag säger all vi har gamla traditioner i nordiskt samarbete inom arbetarrörelsen, innebär det ingen nedvärdering av vare sig andra partiers historia eller deras aktivitet i fråga om att väcka medlemsförslag i Nordiska rådet. Därvidlag kan vi vara helt överens. Men det är alltid intressant atl lyssna till Johannes Antonsson. Han berättar nu att när han åkte omkring och talade med sina nordiska kolleger, sade dessa: Här slår vi inför ett val: antingen skall vi uppnå en bred

parlamentarisk enighet eller också blir det en våldsam devalvering. Ja, det var i så fall vad som skedde här i Sverige, eftersom man inle lyckades uppnå någon bred pariamentarisk enighet. Man körde en borgerlig blockpolitik och det blev en våldsam devalvering. Det skedde utifrån den logik som herr Antonsson själv har etablerat.

Jag kan ju orimligen veta vad som förekommit under herr Anlonssons samtal med sina kolleger. Men det var intressant att lyssna lill detta. Jag har haft att gå efter de officiella uttalanden som gjorts av Finlands president och Norges regering. Alt de inte tagit upp dessa frågor med Johannes Antonsson kan möjligen bero på att man på nordiskt håll ännu inle är medveten om vilken central ställning i dessa frågor som Johannes Antonsson har - jag är i varje fall angelägen att tillskriva honom en sådan och jag hoppas alt han kommer atl tillägna sig den.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Nordiska rådet

Kommunminislern JOHANNES ANTONSSON:

Herr talman! Vad jag sade här nyss innebär inget logikfel från min sida - tvärtom; jag tror att logikfelet, om det finns något sådant, ligger på Olof Palmes sida. Det parlamentariska lägel i Sverige är nämligen i dagsläget inle jämförbart med det pariamentariska läget i Danmark. Den danska regeringen är beroende av breda politiska uppgörelser, eftersom den inte har en egen majoritet, medan vi här i landet har en regeringskonstellation som har en majoritet i parlamentet. Men, Olof Palme, ta icke detta konstaterande till intäkt för att vi inte skulle vilja resonera om en bred samling, som Olof Palme själv var inne på i flera anföranden i somras. Jag vill inte värdera var bristen ligger om vi inte har lyckats med del - måhända ligger den pä ömse häll. Vi har inte haft något regeringsskifte på myckel länge. Del har varit påtagliga svårigheter för den nya oppositionen alt finna sin roll. Jag skall inte värdera de svårigheter regeringen haft att finna sin roll.

Allmänt vill jag säga att läget i dag med både en konjunkturkris och en slrukturkris, vilket jag gärna kallar en industriell kris, enligl min åsikt bör las lill inläkt för att på dessa viktiga områden eftersträva en så bred parlamentarisk samling som möjligt även i Sverige, trots våra delade meningar i dagsläget och trots att vi har en regering som är stödd på en majoritet i parlamentet.

ALLAN HERNELIUS (m):

Herr lalman! Nu skall jag återigen, Olof Palme, tala som deputerad i riksbanken.

Olof Palme tycks ha den föreställningen - detta är alltså en slutord om devalveringen - alt de nordiska riksbankscheferna lever i slutna rum och inte har kontakt med sina finans- och ekonomiministrar. Så är naturligtvis inte fallet.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Kulturpolitiken

. OLOF PALME (s):

Herr talman! Den här debatten börjar anta intressanta former. Johannes Antonsson började sitt senaste inlägg med atl konstatera att regeringen här i Sverige har så slor majoritet atl den rent parlamentariskt sett kan regera. Det är inte som i Danmark med jämviktsriksdag, där man får lov all la sig fram med breda pariamentariska lösningar. Det har sällan i Sverige förekommit all en regering hafl en sådan stabilitet som i dag. Den behöver alltså inle ta hänsyn, och del har den heller icke gjort.

Nu säger Johannes Anlonsson att det finns sädana svårigheter i landet all del i och för sig är önskvärt med breda parlamentariska lösningar, en samling av krafterna för att komma till rätta med de stora problem som råder i landel. Det var allmänt formulerat, men det var i alla fall ullryck för ett hänsynstagande lill oppositionen som jag tidigare icke hört från regeringsbänken. Denna ekumenik, som Johannes Antonsson sprider inle bara på del nordiska fältet ulan också lill den svenska parlamentariska scenen, tycker jag i och för sig är löftesrik. Det vore bra om Johannes Antonsson kunde agera som vakthund även när vi skall behandla sädana frågor som del statsfinansiella läget, kärnkraften, energipolitiken och annat. Om Johannes Antonsson då vill vara förelrädare inle endast för den nordiska samlingen utan också för en bredare folklig samling i svensk politik önskar jag honom uppriktigt framgång i denna hans gärning.

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7 Förednjgs

Socialutskottets betänkande

1977/78:8 med anledning av propositionen 1977/78:3 om avtal om läkarutbildning vid kommunala undervisningssjukhus m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8 Kulturpolitiken

Föredrogs kulturutskottets betänkande 1977/78:7 med anledning av motion om kulturpolitiken.

YVONNE HEDVALL (m):

Herr lalman! Det är med en viss förvåning som jag har tagit del av kulturutskottets betänkande. Jag är förvånad över all ambitionsnivån är så låg - man får intrycket atl utskottet anser atl allt är bra som det är i dag och all del inte finns anledning all göra något mer i de här frågorna.

Jag är förvånad också därför atl det i betänkandet talas varmt och myckel om att vi nu skall förverkliga kulturpolitikens mål från 1975 års proposition. Men när 1975 års proposition behandlades var den nuvarande majoriteten inle lika nöjd som den förefaller vara i dag. När propositionen behandlades hade en rad motioner väckts - en del med liknande krav som jag tillsammans med några andra moderater har rest i den motion som vi nu behandlar. Men nu har tydligen majoriteten i utskottet radikalt ändrat attityd i de här frågorna.

Vi vet i dag atl för många människor är kultur i olika former något främmande. Vi vel också alt endast en minoritet av befolkningen tar del av det kulturulbud som finns. Dessutom står många kulturskapare helt ulan samhälleligt stöd för sin verksamhet - de saknar t. ex. lokaler för alt bedriva sin verksamhet, för utställningar osv. Detta skulle man delvis kunna komma lill rätta med, menar jag, dels genom en kartläggning av det kulturutbud och den efterfrågan på kultur som finns i dag - genom en sådan kartläggning skulle vi också kunna åstadkomma en samordning och en överblick av nuvarande kulturulbud och önskemål, dels genom alt skapa arbetstillfällen inom t. ex. bostads- och arbetsmiljö samt skola och folkbildningsverksamhet för de professionella kulturskaparna.

Eftersom utskottet inte anser att del finns anledning för riksdagen att engagera sig i dessa frågor får jag tydligen sätta min lit till våra universitet och högskolor, där det nu har börjat röra sig på dessa områden.

Beträffande vår begäran om tillsättande av en utredning med uppgift all lägga fram förslag till en utbyggnad av den kulturella verksamheten för barn och ungdom, varvid den kommunala musikskolan bör vara mönsterbildande, hänvisar utskottet till att det finns en särskild barnkul-lurgrupp inom utbildningsdepartementet som skall avlämna en rapport senare i höst. Del var en glädjande nyhet. Men utskottet säger vidare alt "det i den kommunala musikskolan blivit allt vanligare med olika inslag vid sidan av musiken, exempelvis dans och dramatik". Sådana inslag förekommer nu enligt utskottet i ungefär 10 96 av våra kommuner.

Det är gott och väl att denna verksamhet bedrivs i 10 96 av våra kommuner, men jag tycker inle att del är gott och väl att utskottei tycks acceptera atl denna form av verksamhet fortfarande saknas i 90 96 av kommunerna. Enligl min mening satsar vi alltför litet och har alltför låg aktivitet från samhällets sida när det gäller att erbjuda barn och ungdom kulturupplevelser. Jag inser att alla människor inte kan omvändas till atl bli intresserade av kultur, och jag inser atl många människor redan har sin inställning till kulturen fastlagd. Men jag inser inle alt detta även skall gälla barn och ungdom. Dessa har ännu inle hunnit stelna i några mönster. Barn och ungdom kan vi ge kulturupplevelser, om vi vill satsa på det. En planmässig satsning på barn och ungdom kanske skulle kunna få som resultat att den unga generationen blir förtrogen med kulluren så att den får en given plats i deras liv.

Jag beklagar således att kulturutskottel inte tycks ha någon egen vilja

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Kuhurpolitiken

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Kulturpolitiken

i dessa frågor ulan till övervägande del hänvisar till 1976 års beslut om kulturpolitiken, det beslut som nuvarande ulskoltsmajorilei då till stor del opponerade sig emot.

Eftersom jag finner det meningslöst att mot ett enigt utskott framställa några yrkanden, avser jag atl i annat sammanhang återkomma till dessa frågor.

HANS ALSÉN (s):

Herr talman! Jag hade inte antecknat mig för något inlägg i den här frågan därför all jag trodde att Yvonne Hedvall som huvudmotionär via sina partivänner hade fått de informationer som kunde behövas för att komplettera utskottsbetänkandet. Jag misstog mig härvidlag, och därför kan det kanske vara värdefullt alt jag lämnar en sådan komplettering. Jag vill samtidigt göra en liten kommentar lill Yvonne Hedvalls resonemang.

Jag tror inte att vare sig kulturulskotlels majoritet eller dess minoritet har annan mening än Yvonne Hedvall och hennes medmotionärer när del gäller behovet av insatser på kulturområdet. Del behövs insatser över hela fältet, både för att stödja och på olika säll underlätta kulturskaparnas - om jag tillåts kalla dem så - verksamhet i olika sammanhang och för atl göra det möjligt för människor som i många avseenden står utanför ett aktivt kulturutbud att få del av ett sådant. Det slår helt klart att det här krävs väldigt många insatser såväl av statsmaklen och sekundärkommunerna som av primärkommunerna. Det är helt uppenbart atl det förhåller sig på det sättet. Jag har ingen anledning atl avvika från Yvonne Hedvalls uppfattning i det avseendet, och jag tror som sagt att uppfattningen delas av utskottet.

Men utskottets uppfattning skiljer sig från Yvonne Hedvalls när det gäller de vägar som hon anvisar i samband med dessa insatser. Vi menar atl del här i första hand gäller att öka resurserna, att statsmaklen via förslag från regeringen och genom beslut i riksdagen ställer ökade ekonomiska resurser till förfogande. Det är visseriigen viktigt och värdefullt att vilja myckel, men det räcker inte för all man skall uppnå några konkreta resultat. Detta framhålls också av kulturrådet i dess anslagsframställning för 1978/79, där det säger att det nu gäller att fullfölja de reformbeslut avseende kulturområdet som olika samhällsinstanser, t. ex. den svenska riksdagen, har fattat, Om jag förstod Yvonne Hedvall rätt när hon avslutningsvis i sitt anförande sade att hon kommer alt välja andra vägar för atl få motionens synpunkter beaktade, sä återkommer hon tillsammans med partivänner med begäran om ökade anslag. Del är ju del som är det stora problemet.

Självfallet finns det, som också anförs i motionen, vissa utredningsbehov som inle är tillgodosedda. Där skiljer sig kullurutskottel från motionärerna på ett bestämt sätt. Ulskotlet menar att de ytterligare utredningsinsatser som behövs centralt från samhällets sida skall skötas av statens kulturråd och andra organ. Kulturrådet är ju en myndighet som

är inrättad för att svara för den statliga kulturpolitiken framför allt vad gäller att göra utredningar och lägga fram förslag i olika avseenden, inle minst pä de områden som Yvonne Hedvall och hennes medmotionärer har pekat på. Bl. a. gäller det barns och ungdomars möjligheter lill delaktighet i ell aktivt kulturulbud. Det är uppgifter som ligger dels pä kulturrådet och statens ungdomsråd, dels pä en viss grupp som arbetar inom departementet.

Här kommer min stora förvåning in och mitt noterande av uppenbariigen bristfälliga kontakter inom majorilelskonsiellationen. Del är tydligen så att Yvonne Hedvall först genom utskottets betänkande får reda på atl en grupp arbetar inom utbildningsdepartementet med barn- och ungdomsfrågor vad gäller kultur. Det är enligt min mening anmärkningsvärt. Det finns tydligen myckel att göra för att tillskapa information mellan dem i regeringsställning som har ett majoritetsansvar och representanterna församma majoritet i riksdagen. Dä kan ju väldigt mänga av de missförstånd som skingras först med ett utskottsbetänkande icke behöva uppstå och uppta riksdagens tid. Därmed har jag inle sagt att det inle är viktigt, när nu inte dessa kontakter existerar, atl riksdagen via debatt i kammaren och via ulskottsbelänkanden får tillfälle att klarlägga faktiska förhållanden och skingra sådana här missförstånd.

Jag har inte funnit atl Yvonne Hedvalls inlägg ger anledning till någon annan mening än den ett enhälligt kulturutskott har anfört i sitt belänkande. Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets förslag att motionen, på de grunder som utskottet har anfört, måtte avslås.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Kulturpolitiken

YVONNE HEDVALL (m):

Herr lalman! Jag tror att Hans AIsén något missuppfattade mig när han sade all det var anmärkningsvärt alt jag först genom utskottsbetänkandet fick vetskap om alt denna arbetsgrupp fanns. Det var inte det jag uttryckte min glädje över att ha fått reda pä, för det visste jag tidigare, utan det var atl arbetsgruppen kommer att framlägga en rapport senare i höst. Vad jag förstår av utskottets skrivning var det även en nyhet för utskottet när betänkandet skrevs.

Det är glädjande att höra att utskottet trots allt inte har någon annan mening än den jag har uttryckt i motionen. Tyvärr framgår det inte av betänkandet. Av den anledningen ansåg jag mig tvungen att ta några minuter i anspråk av karnrnarens ledamöters tid för att uttrycka min besvikelse över att utskottet har haft en så låg ambitionsnivå i betänkandet.

Det sägs vidare alt utskottet inte kan gå in på de vägar som jag har föreslagit, därför atl det kostar pengar. Men de förslag som ligger går till övervägande del ut på begäran om att utredningar skall tillsättas och är alltså inte några konkreta förslag om kostnadskrävande åtgärder.

Utskottet säger också atl vissa utredningsbehov f n. inte är tillgodosedda. För en stund sedan fick jag till svar att frågorna skall skötas av statens kulturråd, och därför frågar jag: Betyder det att ingen annan

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Kulturpolitiken

än statens kulturråd får ge utredningsdirektiv och impulser till nya utredningar?

HANS ALSÉN (s):

Herr talman! För att svara på den sista frågan först vill jag framhålla att det självfallet står alla och särskilt majoriteten till buds att tillsätta hur många utredningar som helst, om nu detta är bristen i dagens samhälle.

Jag har förut upplevt del sä - och det tror jag att hela svenska folket har gjort - att när vi fick en ny regering skulle utredningsväsendet minskas ner, all del har varit ett alltför rikhaltigt bestånd av utredningar, som - om jag nu kanske får läsa det litet slarvigt - egentligen inle avsöndrar någonting från svenska folkets synpunkt värdefullt.

Nu får jag emellertid det intrycket atl vi skall tillsätta sä många utredningar som möjligt för att lösa problem som jag och utskottet menar rimligen bör lösas i första hand genom ökade resurser lill kulturaktiviteter på olika områden. Del är del primära, som jag vill stryka under. Det är denna typ av resurser som krävs. Jag hoppas att Yvonne Hedvall, när budgetpropositionen kommer om några månader, bevakar att ekonomiska resurser ges för dessa ändamål.

Så till utredningsverksamheten, för all ta den från utskottets synpunkt. Utskottet anser och har tidigare ansett atl de frågor som tas upp i motionen ligger inom kulturrådets kompetensområde. När det finns en statlig myndighet, som har till uppgift alt syssla med dessa frågor, vore del väl inte särskilt vare sig rationellt eller från skilda synpunkter lämpligt att välja vägen via pariamentariska utredningar.

Vi anser att kulturrådet har klart dokumenterat sin insikt om det behov som kan finnas av atl ytteriigare belysa de frågor som berörts i motionen. Kulturrådet har dessutom ganska avancerade planer för sin fortsatta utredningsverksamhet både på de områden som motionen gäller och på olika andra områden, som bl. a. berörs i kullurulskotlels belänkanden nr 8 och 9, vilka senare skall behandlas i kammaren.

YVONNE HEDVALL (m):

Herr talman! Skall jag då fatta detta senaste inlägg sä, att det fortfarande slår var och en fritt alt uttrycka önskemål om nya utredningsuppdrag och alt man även kan länka sig att kulturrådet åläggs att genomföra dessa utredningar?

Del ifrågasattes om del är rätt och lämpligt all begära en ny parlamentarisk utredning, när det redan finns en sådan tillsatt. Nej, givetvis inle. Men om detta nämns inte ett ord i utskottsbetänkandel. Del finns inle en enda liten svag andning om att man skulle kunna tänka sig att uppdra ät en redan sittande utredning att även utreda de frågor vi har tagit upp i motionen.

HANS ALSÉN (s):

Herr talman! Jag blev litet ängslig, när jag lyssnade på Yvonne Hedvall. Nästan med förvåning i rösten frågade hon mig om det verkligen står henne och andra ledamöter fritt alt lägga fram förslag om utredningar och annat. Även om jag tycker atl del politiska klimatet och myckel i det svenska samhället har genomgått en beklaglig förändring under de senaste 12-14 månaderna, har det inte gått så långt atl någon har signalerat att man inte vill lyssna på och ta ställning till förslag som kan komma beträffande den ena eller andra frågan inkl. propåer om statliga utredningar.

Vad sedan gäller frågans andra del, alltså möjligheten atl påverka statens kulturråd alt ta upp utredningsförslag och genomföra dem i konkret utredningsarbete, vill jag framhålla att man nu med den nya regeringens raska grepp åtminstone i den frågan har sett lill att det är borgerlig majoritet i statens kulturråd. Det är "nya friska" tag. Det måste väl då finnas en god jordmän, föreställer jag mig, för en rad av de propåer som Yvonne Hedvall och andra progressivt verksamma pä det kulturella området kan tänkas komma med och avsöndra idémässigt. Del finns alltså goda möjligheter att på de grunder som är vanliga inom alla partier

- i varje fall inom värt - tala om för dem som representerar ens eget parti i en statlig myndighet alt detta är viktiga frågor. Man kan också förutsätta alt partier i allmänhet fungerar så att de synpunkter och idéer som kommer frän medlemmarna - de som stundom kallas gräsrötter

- också bärs fram till statens kulturråd. Det är egentligen en av de primära uppgifterna enligt instruktionen för statens kulturråd att försöka fånga upp vad, som det också litet egendomligt brukar heta, vanliga människor har för uppfattning i den här frågan.

Om jag har förställ Yvonne Hedvall rätt, så tolkar hon vanliga människors uppfattning på det här området, så det finns väl goda förutsättningar atl få utredningar till stånd också via statens kulturråd, om det är motiverat och om frågorna inte har utretts tidigare. Det mesta har nämligen utretts på del kulturpolitiska området. Men tyvärr -jag återkommer till det - är det främst de ekonomiska resurserna som alltjämt är för små. Jag tror att det är där Yvonne Hedvall och andra skall försöka sätta in den verkliga kraften, om vi skall kunna föra de kulturpolitiska frågorna framåt.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Kulturpolitiken

YVONNE HEDVALL (m):

Herr talman! Herr AIsén var rädd, sade han för en stund sedan, och det må väl vara honom obetaget, om han tycker att det känns behagligt på något sätt. Men om han tänker efter vad det egentligen var jag sade, så borde han tycka all jag har större anledning att vara rädd än han. I sill första anförande sade nämligen herr AIsén att vissa utredningsbehov inle är tillgodosedda och att detta i fortsättningen skall skötas av statens kulturråd.

Det var då min rädsla dök upp. Jag började fundera över om herr

3 Riksdagens protokoll 1977/78:33

Nr 33 Alséns inlägg innebär att vi andra inte får komma med några idéer om

Onsdaeen den " utredningar utan att detta helt och hållet skall komma från kul-

23 november 1977 turrådei självt.

Åtgärder för att Överläggningen var härmed slutad.

utveckla musiklivet

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9 Åtgärder för att utveckla musiklivet

Föredrogs kulturutskottets belänkande 1977/78:8 med anledning av motion om åtgärder för att utveckla musiklivet.

SVANTE LUNDKVIST (s):

Herr lalman! Jag konstaterar med tillfredsställelse atl utskottet anser att en utveckling av musiklivet i den riktning som jag uttalat önskemål om i min motion är angelägen. Sedan jag väckte motionen har också kulturrådet i sin anslagsframställning för budgetåret 1978/79 redovisat ell omfattande program för hur de frågeställningar jag tagit upp i min motion bör angripas. Av den nämnda anslagsframställningen framgår att statens kulturråd fäster slor vikt vid åtgärder som går ut på att tillgodose en större mångfald i förhållande till ett av kommersiella intressen alltför likriktat musikulbud.

Det är också värdefullt atl statens ungdomsråd påbörjat en kartläggning av hur det kommersiella fritids- och kulturulbudel påverkar ungdomarnas miljö och ungdomsorganisationernas verksamhet och atl delta kartläggningsarbete skall göras i kontakt med bl. a. statens kulturråd. Del är vidare glädjande att kunna konstatera den ökade aktivitet som utvecklats inle minst inom vårabildningsorganisalioner i dessa avseenden. Jag syftar här bl. a. pä de initiativ som tagits inom ABF för alt bättre förankra musiklivet i folkrörelsernas arbete.

Med hänsyn tagen till utskottets positiva inställning i sak och de initiativ som nu redovisats i utskottets betänkande för att främja den utveckling som jag vill se inom värt musikliv är jag införstådd med att någon ytterligare utredning f n. inte är av behovet påkallad. Jag har sålunda för dagen inget yrkande. Jag kommer självfallet att följa kulturrådets arbete i detta sammanhang med stort intresse.

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10 Kommersialismens verkningar på kulturområdet

Föredrogs kulturutskottets betänkande 1977/78:9 med anledning av motion om kommersialismens verkningar på kulturområdet, m. m.

I delta belänkande behandlades motionen 1976/77:965 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari yrkats alt riksdagen beslutade

1. att hemställa hos regeringen om en parlamentariskt förankrad utredning om kommersialismens verkningar på kulturområdet med beaktande av de i motionen anförda synpunkterna,

2. att hemställa hos regeringen om en utredning angående en kulturiag som garanterade en jämn kulturell standard och förbättrade betingelser för en kraftfull utveckling av kulturiivet i kommunerna.

Utskottet hemställde alt riksdagen skulle avslå motionen 1976/77:965.

EVA HJELMSTRÖM (vpk):

Herr talman! 1960- och 1970-talen kommer all gå lill historien som den period då den kommersiella masskulturen slog igenom pä allvar och de försök som gjordes att förhindra detta var så marginella att de var dömda alt misslyckas.

I vpk:s motion 965 lägger vi fram en rad förslag till konkreta åtgärder, avsedda att förhindra en sådan här utveckling. De förslagen avfärdas av utskottet på en sida - av okunnighet eller rädsla låter jag vara osagt.

Vi redovisar i vår motion också vår grundläggande syn på hur det kulturpoliliska arbetet bör bedrivas. Jag skall här bara helt kort gä in på vår principiella ståndpunkt - den finns utföriigt redovisad i motionen

- för att sedan ta upp ett par områden där kommersialiseringen blir allt
allvarligare.

Kulturen kan enligt vår uppfattning inte ses isolerad från det samhälle vi lever i och som en angelägenhet för några fä. Kulturen är relaterad till den motsättning som är grundläggande i alla kapitalistiska samhällen

- den mellan arbete och kapital. I Sverige i dag bestäms kulturens villkor
av de krafter som har den ekonomiska makten. Vpk anser att kulluren
är en del av klasskampen, att kultur är ett uttryck för människors arbete,
erfarenheter och upplevelser och ett redskap för atl förändra verkligheten.

Under hela 1900-talet har kulturlivet alltmer kommersialiserats och industrialiserats. Kapital- och maktkoncentrationen inom näringslivet slår igenom också på kultursektorn. Kulturen har förvandlats till en försäljningsvara, där lönsamheten är den styrande faktorn, en massproducerad vara som passivt skall konsumeras, avsedd att påverka som en del av medvetandeindustrin och avsedd att ge profit.

Del är mot denna bakgrund vi ställt en rad krav också på den statliga kulturpolitiken. De kulturpolitiska åtgärderna måste syfta till att bryta mot monopoliseringen och maktkoncentrationen, mot den kommersiella

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Kommersialismens verkningar på kulturområdet

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Kommersialismens verkningar på kulturområdet

skräpkulturen. De måsle ha som målsättning att befordra en socialistisk kultursyn.

I dag präglas den statliga kulturpolitiken av att man ser frågan som ett dislribulionsproblem. Man bortser från kulturens klassförankring både i konsumtion och i produktion. Man använder kulturpolitiken som ett instrument för att skyla över klassmotsättningarna och dämpa det ekonomiska systemets skadeverkningar. De problem som man trots alll erkänner inom kulturområdet skjuter man framför sig eller bortser fegt ifrån.

Den skräpkullur som barnen erbjuds har man uppmärksammat men inte åtgärdat annat än marginellt. Barnen och ungdomarna är den grupp som de multinationella företagen framför allt riktar in sig på. Jag skall här bara ange några exempel.

Av det utbud som finns av barnfilm, serier, böcker, musik och leksaker för barn är enligl de senaste siffrorna mellan 80 och 90 96 importerat, ofta framställt av multinationella företag. Våldsinslagen är vanliga. Alla kulturella särdrag är utrensade. Barnbilderböckerna skall t. ex. passa i en rad länder. Därför kan man t. o. m. se bilar köra mitt på vägarna, eftersom en del länder har höger- och andra vänstertrafik. Böckerna för de äldre barnen och ungdomarna är uppbyggda efter mycket bestämda scheman, de är fulla av fördomar och odemokratiska värderingar. De idealiserar ett konservativt, för att inle säga reaktionärt, könsrollsmönster och propagerar för en auktoritär människosyn, där hjälten är överiägsen alla andra. De är ofta rasistiska och förhäriigar väldet som en möjlighet att lösa konflikter. Detsamma går igen när det gäller serierna. Jag rekommenderar såväl kullurulskotlels som riksdagens ledamöter att ta sig en titt i tidningar som Varulven, Dracula eller Chock och skräck. Och det är ingen liten marknad del rör sig om ulan en väldigt snabbi växande.

Vilka är det då som läser dessa böcker och serier? Alla hittills gjorda utredningar visar att det är arbetarklassens barn som drabbas av denna kulturimperialism.

Går vi så lill filmproduktionen finner vi att i dag 1 av 20 svenskproducerade filmer är en barnfilm.

Det mest slagkraftiga mediet - TV - har nyligen analyserats frän barnsynpunkt av tre forskare på Sveriges Radio. Deras bok heter Blunda inte för barnens tittande. Men det är uppenbarligen vad man gör i kulturutskottet. I boken redovisas hur myckel barn och ungdomar tittar på TV och vad de tittar på. Det är skrämmande siffror.

Barnen tittar mycket på TV och ofta pä vuxenprogram, i första hand de s. k. underhållsprogrammen. Också här, påvisar författarna, slår kommersialiseringen myckel kraftigt igenom. Få program är egentillverkade och importen stor. Också här slår likriktningen igenom. Programutbudet passiviserar snarare än aktiverar. Del sprider ideal och myter om individualism och om personlig och ekonomisk frihet efter känt USA-mönsler.

Men friheten blir en frihet för några få och en ofrihet för de många.

Den blir en frihet att förtrycka, och folkflertalet påtvingas ett mönster som skiljer sig frän de egna erfarenheterna och upplevelserna.

De här perspektiven pä TV blir än mer skrämmande om man lyckas driva igenom det projekt som diskuterades tidigare i dag, nämligen Nord-sat-projektet. Vi betraktar detta som en av de viktigaste kulturpoliliska frågorna pä flera år. Genomförs delta projekt är det verkligen en seger för en borgerlig passiviserande kultur och för kapitalets strävan att kontrollera allt större delar av vårt liv.

Vi lär få återkomma till denna fråga, men jag vill ändå kort beröra den, eftersom det förefaller som om besluten redan börjat fattas, helt utanför demokratisk kontroll. Hur kan man annars förklara de annonser där del söks personal lill satellitkommunikation och de planer som finns inom den industrin att starta massproduktion av de tillsatser som kommer att krävas till TV-motlagarna?

Nordsat hänger nära samman med vilken kulturpolitik man väljer atl föra. Valet kommer att stå mellan Nordsats borgeriiga masskultur och en verklig satsning på en progressiv kultur såväl inom som utom Sveriges Radio. Nordsats främsta syfte är inte kulturellt utan ekonomiskt. Industrin vill ha en gemensam masskultur som effektiviserar försäljningen av dess produkter. Andra ekonomiska skäl som talar för projektet är atl marknaden för färg-TV nu börjar mättas - nu vill man ha ett nytt miljardprojekl som sätter fart på försäljningen.

Några egentliga kulturpolitiska skäl kan vi alltså inte finna ligger bakom projektet - och inte heller det skäl som utbildningsministern så gärna framhåller, nämligen invandrarnas intressen. Den största gruppen invandrare i Sverige - finländarna - har tvärtom tagit avstånd frän projektet. De har framhållit att visst vill de ha fler finska program men att det finns andra möjligheter att åstadkomma sådana. Man kan bygga ut länkförbindelsen mellan våra bägge länder eller också kan man i Sverige producera program som lar upp situationen för de finländska invandrarna här och nu.

Herr lalman! Utskottet avvisar våra bägge krav, dels om en samlad ulredning av kommersialismens verkningar, dels om en kulturlag som skulle garantera en jämn kulturell standard i kommunerna.

Utskottet hänvisar beträffande det första kravet till statens kulturråd. Men som vi framhåller i vår motion så finns det i dag ingen samlad överblick. Kulturrådet har inte presenterat någon analys av kommersialismens verkningar. En rad instanser sysslar i och för sig med frågan, bl. a. statens ungdomsråd. Men utredningarna är splittrade, och de är inle politiskt förankrade. Vi kanske kommer alt få en rad beskrivande utredningar men inga konkreta förslag till åtgärder och ingen ordentlig genomlysning av hela problematiken. Det är just detta som karakteriserat de senaste årens utredningsförslag. Man analyserar och beskriver styckevis och dell, men de konkreta motåtgärderna saknas i stort sett. Det senaste exemplet är litteraturulredningens förslag, som i stort sett innebär ett stöd helt på branschens villkor.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Kommersialismens verkningar på kulturområdet

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Kommersialismens verkningar på kulturområdet

Och medan beskrivningarna och utredningarna fortskrider, sä förstärks maktkoncentrationen inom den kommersiella kultursektorn. Under liden rustar kommunerna ned kultursektorn, och ojämlikheten mellan kommunerna (jkar. Under tiden försvåras situationen för de progressiva kulturarbetarna, för centrumbildningarna och för de fria grupperna.

Arbetarrörelsen har viktiga traditioner alt slå vakt om. Den tog från första början upp den socialistiska kulturkampen. Den slog vakt om de progressiva och levande inslagen i det historiska kulturarvet. Den måste i dag försvara vad som uppnåtts och utvidga kampen mot de imperialistiska monopolens nedbrytande krafter. Tyngdpunkten i den kampen måste ligga på arbetsplatserna, i skolorna, i det dagliga livet och i kulturarbetarnas organisationer.

Utskottet har varit helt enigt i sitt yrkande om avslag pä vår motion. Samtidigt framställer emellertid Sture Palm en interpellation som tar upp just maktkoncentrationen inom kultursektorn. Jag skulle därför vilja ställa några frågor, bl. a. med anledning av Sture Palms interpellation: Hur ser egentligen socialdemokraterna på maktkoncentrationen inom den kommersiella kultursektorn? När kan man förvänta sig att kulturrådet, som nu sysslat med detta arbete i fyra år - det har varit högt prioriterat och intagit en särställning -, lägger fram något resultat?

Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till vår motion nr 965.

HANS ALSÉN (s):

Herr talman! Eva Hjelmström sade inledningsvis när hon argumenterade för vpk:s motion nr 965 all kullurutskottel avfärdat motionen på en sida. Hennes kommentar till detta var alt del berodde antingen på okunnighet eller på rädsla.

Jag kan säga till Eva Hjelmström att del inle beror på vare sig okunnighet eller rädsla när kullurutskottet har vall att i sitt belänkande ta upp motionsförslagen på del sätt som skett. Del är helt enkelt så - och det tycker jag är ganska klart och ganska respektabelt - att utskottet vall alt i det här läget avstå från en ideologisk genomlysning av de problem som motionärerna tar upp.

Varför har vi dä valt vägen att enbart yttra oss om yrkandena? Det beror bl. a. på atl vi - och delta är del mycket viktigt att komma ihåg, men del tycks Eva Hjelmström och många andra som för kulturpolitisk debatt på det säll som hon gör glömma bort - tidigare haft ett utredande kulturråd i det här landel. Numera har vi ett statens kulturråd med myndighetsuppgifter. Kulturrådet arbetade under en god del av 1960-lalet och långt in på 1970-talel med de kulturpoliliska frågorna i myckel vid mening. Arbetet var bl. a. starkt inriktat pä de spörsmål och delområden som berörs i vpk-motionen, och man log även upp andra kulturpoliliska frågor.

Det är alltså inle så, som man kan få ett intryck av när man lyssnar lill Eva Hjelmström och läser vpk-motionen, alt det här är frågor som det svenska samhället och de ansvariga politikerna inle har befattat sig

med och inte haft intresse för.

Det är djupt orättvist atl dra en sådan slutsats av motionen. Det är möjligt att jag drar en alltför avancerad slutsats. Därför vore jag glad att få den dementerad. Jag får del intrycket av Eva Hjelmström att hon inle vill komma ihåg eller - av okunnighet, möjligen rädsla, för att citera henne - inte vill kännas vid tidigare kulturrådets mycket genomlysande utredningar.

Utskottet har konstaterat, och det framgår också klart i betänkandet, att vpk-motionens förslag kan tillgodoses på andra vägar. De avsikter som ligger i en parlamentarisk utredning bör bättre tillgodoses via statens kulturråd, som har det övergripande ansvaret för kulturpolitiken på det statliga planet. Det primära är, som jag ser det, att det i betänkandet sägs att kulturrådet prioriterat de här frågorna. Det måste vara något slags övertro på att parlamentariska utredningar skall kunna lösa sädana här problem som driver vpk att framföra önskemål om dylika utredningar.

Inom parentes skulle jag vilja säga att i vpk:s motion finns värderingar som jag som enskild riksdagsledamot och ledamot av kulturutskottet delar i många stycken. De starka kommersiella krafter som agerar är uppenbart ett problem.

I anledning av Eva Hjelmströms fråga om Sture Palms interpellation vill jag svara alt den debatt som kommer att föras i anledning därav får väl Eva Hjelmslröm ta del av och på så sätt få besked om Sture Palms uppfattning.

Utskottet fäster i sin skrivning stort avseende vid kulturrådets arbete. Utskottet är också övertygat om att kulturrådet inom en rimlig framlid kommer att lägga fram förslag för atl på olika sätt motverka de kulturkommersialismens krafter som verkar på marknaden i dag. Detsamma gäller om statens ungdomsråds utredning. Del är också den väg som tillgodoser motionärernas önskemål bäst på det här området.

Det andra yrkandet om att stifta en kulturlag som skulle garantera "en jämn kulturell standard och förbättrade betingelser för en kraftfull utveckling av kulturlivet i kommunerna" har behandlats tidigare av riksdagen, vilket också framgår av belänkandet. Detta skedde så sent som i 1977 års proposition, där frågans utredande karaktär belystes och som i hög grad hängde samman med kulturpropositionen frän 1974.

Jag har inle funnit skäl all ändra min uppfattning i den här frågan, den uppfattning som också var riksdagens vid det tillfälle den tidigare behandlades. En kulturiag, som vpk här yrkar på, skulle inte förändra situationen och är inte en väg som det i dagens läge är värt alt pröva.

När utskottet diskuterade den här frågan framträdde vissa betänkligheter från enskilda ledamöters sida mot ett förhållande som skymtar i vissa kommuner. Kommuner med ekonomiska bekymmer tvingas begränsa sina åtaganden. Det går dä ofta ut över områden som inle är specialreglerade, t. ex. kulturpolitiken. Kulturutskottel är klart medvetet om atl man med intresse får följa vad som sker på detta område.

Jag vill stryka under atl utskottets ledamöter inte tror på en lag, men

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Kommersialismens verkningar på kulturområdet

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Kommersialismens verkningar på kulturområdet

utskottet är starkt medvetet om de problem som berörs i motionen. Vi förutsätter att kulturrådet och andra ansvariga organ noga följer den här frågan. Det är något som vi riksdagsledamöter, oavsett om vi är medlemmar i kulturutskottet eller inte, har anledning alt närmare uppmärksamma.

Med anledning av Eva Hjelmströms uttalanden om en nordisk satellit skulle jag lill slut vilja säga all del är litet för tidigt all ta en debatt om den saken. Vi har inte ett tillräckligt underlag för detta ännu. Jag kan dela den oro som många hyser i det här sammanhanget. Men jag tycker atl det är för tidigt att föra en debatt i dag.

Jag ber all fä yrka bifall till de förslag som finns i utskottets betänkande nr 9, dvs. avslag på motionen nr 965.

EVA HJELMSTRÖM (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Visst utreds frågorna. Det har vi också framhållit i vår motion. De utreds i kulturrådet. Det finns en arbetsgrupp inom departementet. Det finns en mängd andra organ som sysslar med frågan och dess kommersiella verkningar. Men det finns inget samlat grepp över frågan och den är inte politiskt förankrad. Detta ser vi allvarligt på.

Frågan iir inte heller, vilket vi också framhåller i vår motion, relaterad till de övriga satsningar som sker på kulturområdet av exempelvis arbelsmarknadspolitiska skäl. Wahlströms i Falun har t. ex. fått 7 milj. kr. i statlig garanti.

Det finns alltså ingel samlat grepp och ingen samlad instans son. tar upp de här frågorna. Del vill vi råda bot på genom vår utredning. Men, herr AIsén, vi tror verkligen inte att några parlamentariska utredningar kan lösa frågan. Kampen mot kulturell kommersialism måste självfallet föras i första hand ute på arbetsplatserna, i bostadsområdena, i skolorna och förskolorna samt i kulturarbetarnas organisationer. Samtidigt anser vi att riksdagen måste la ett ansvar för den utveckling som sker.

Jag efleriyser konkreta förslag lill motåtgärder mot den kommersialiserade masskulturen. Vi har lagt fram förslag i vår motion. Men jag fick inle höra något konkret förslag av Hans AIsén.

Utskottet avvisar vårt förslag om en kulturiag samtidigt som man säger att kommunerna har ekonomiska bekymmer och att man ser med allvar pä utvecklingen. Man skall följa utvecklingen med intresse. Men del räcker ju inte! Om man går runt i kommunerna och tittar på vad som pågår, inser man att det krävs snabba motåtgärder. Sådana har vi också lagt fram förslag lill.

Under delta anförande övertog förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

HANS ALSÉN (s) kort genmäle:

Herr lalman! Del finns ingen anledning atl förlänga debatten med Eva Hjelmström. Vi upprepar i stort sett våra argument. Det är tydligen svårt för henne all finna något skäl all acceptera de ståndpunkter som utskottet har anfört i sitt betänkande. Jag skall inte besvära kammaren med att upprepa dem.

Men del är inte så som Eva Hjelmström litet underförståtl vill ge ell intryck av, nämligen all kulturutskottet inte alls skulle dela den oro som antyds i vpk-motionen mot vissa kommersiella inslag i dagens kullurliv.

Det är bara det att samhället i dag har rustat sig när del gäller möjligheter all via existerande organ, i detta fall kulturrådet och statens ungdomsråd, få förslag till åtgärder på olika punkter eller av övergripande natur för att kunna tackla dessa problem. Jag menar att det förhäller sig på del sättet, och jag ber Eva Hjelmström att respektera den uppfattningen - jag skall i och för sig respektera hennes.

Vad sedan gäller påståendet att det pä senare år över huvud taget inte skulle ha vidtagits några åtgärder för all komma till rätta med missförhållandena och för att skapa alternativ lill de kommersiella intressenas olika utbud tycker jag, att Eva Hjelmström för ett ganska orättvist resonemang. Del har här i kammaren inte minst frän socialdemokratiskt håll under senare tid väckts motioner pä t. ex. barnkulturens område, och den socialdemokratiska gruppen i kullurutskottel har då mycket konkret angivit och inte utan framgång drivit riktlinjer och synpunkter.

Medan en socialdemokratisk regering hade ansvaret pä detta område fick vi - för att la ett konkret exempel - ett massmarknadsföriag som ett, som jag ser det, myckel aktivt, stimulerande och viktigt alternativ till den delvis mycket tvivelaktiga bokspridning som förekommer på den svenska marknaden. Del initiativet kan väl Eva Hjelmslröm inte helt bortse från, och del finns också många andra. Del skulle kännas litet genant alt föredra hela katalogen av sådana åtgärder, men jag kan också nämna Rikskonserler för alt antyda vad samhället på ell annat område satsar, inle bara i form av ett statligt organ ulan också i form av kraftiga resurser. Vi kan med all rätt känna oro och också vara kritiska i nuvarande läge, men vi skall inle helt se bort från vad som har gjorts. Vi menar också att fortsatta satsningar skall bygga på förslag som läggs fram av kulturrådet och statens ungdomsråd.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Kommersialismens verkningar på kulturområdet

EVA HJELMSTRÖM (vpk) kort genmäle:

Herr lalman! Utskottet har såvitt jag kan finna egentligen inte anfört något i sill belänkande. Vad del gjort är bara att hänvisa lill kulturrådet. Jag tänker inle gå in på den debatten igen, men jag kan inte finna någon analys eller några konkreta förslag lill åtgärder i utskottets belänkande.

Jag förnekar visst inte att åtgärder har vidtagits på detta område, men de åtgärderna är ju de faclo en droppe i havet mot de multinationella företagens och monopolens utbud av skräpkultur. Vi var helt överens

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Kommersialismens verkningar på kulturområdet

om inrättandet av ett massmarknadsföriag, och jag vill peka på ytterligare en av oss föreslagen åtgärd i syfte alt förbättra bokulbudet, som behandlades i riksdagen förra veckan, nämligen en kommunalisering eller ell förstatligande av Pressbyråkoncernen. Vi vet att över 7 miljoner schematiskt upplagda och rasisliskl färgade böcker varje år prånglas ut via Pressbyrån medan den goda litteraturen över huvud taget knappt ens exponeras. Vi vill fä lill stånd en ändring av delta förhällande, eftersom Pressbyrån är den detaljbokhandel som allmänheten kommer mest i kontakt med. Det kravet behandlades då över huvud tagel inte av kulturutskottel.

Inte heller kan jag finna att ulskotlet i sitt belänkande med anledning av den nu aktuella motionen gör några kulturpoliliska överväganden, vilket jag ser som mycket allvarligt.

HANS ALSÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag beklagar att jag- måste upprepa det som jag sade i mitt inledningsanförande med anledning av Eva Hjelmströms påpekande om att utskottei inte log upp en sakdebatt och en, som jag vill kalla del, ideologisk diskussion. Bakgrunden lill det var ju att utskottet fann skäl att stanna vid att kommentera och bedöma de konkreta förslag som fanns i vpk-motionen. Jag berättade också för Eva Hjelmslröm all motionens sakinnehåll har behandlats bl. a. i en rad statliga utrednings-betänkanden. Vi förutsätter underförstått alt också vpk:s ledamöter har möjlighet att studera detta material. Vi menar all framställningen inle behöver tyngas med upprepningar av synpunkter som finns redovisade och som riksdagen klart har lagil ställning lill i olika avseenden. De överväganden som gjorts och de beslut som är fattade i dessa fall skall gälla också i fortsättningen.

Vad sedan beträffar frågan om enskilda initiativ kan jag inle underlåta att nämna, att det görs mycket ute i landel på folkrörelseplanel. Ett folkrörelseföretag som slår mig nära har t. ex. i sin verksamhet i Uppsala tagit myckel kraftfulla initiativ och avstått frän att sälja mycket av del som vi betraktar som skräp pä litteraturens område. Vi har i stället t. ex. valt atl föra in ell trettiotal organisationstidskrifter i sortimentet.

Detta är en debatt som pågår inom svenska folkrörelser, och del är viktigt att den förs. Men det skall också vidtas konkreta åtgärder på basplanet. Del är inte bara statsmakterna och deras olika organ som behöver dokumentera intresse på detta område. Del finns skäl för att bedriva opinion på olika säll för att få insatser också på del lokala planet i olika former.

Eva Hjelmström log upp frågan om Pressbyrån, som behandlades i kammaren för någon vecka sedan. Jag tycker kanske alt vi inte behöver få en repris pä den debatten i kammaren i dag.

Förste vice talmannen anmälde att Eva Hjelmström anhållit att till protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt lill ytteriigare replik.

ÅKE GUSTAVSSON (s):

Herr lalman! Eftersom statens ungdomsråds kartläggning av kommersialismen nämns både i utskottets betänkande och i vpk:s motion och framför allt därför att jag tycker att denna kartläggning är mycket väsentlig, vill jag göra några kommentarer i det här sammanhanget. Jag tror att vi alla kan vara överens om att frågan om kommersialismens utbredning är oerhört väsentlig. Kommersiella intressen har, som Eva Hjelmström påpekat, i ökad utsträckning funnit inle minst unga människor vara en grupp av speciellt intresse när det gäller verksamhet som jag inle kan kalla annat än exploatering. Både de uttryck som detta intresse tar sig och de effekter det får är sådana alt statens ungdomsråd som myndighet har funnit det oerhört angeläget alt få lill stånd den nu påbörjade utredningen.

Jag har försökt sammanfatta syftet med ungdomsrådels karlläggning i fyra alt-satser:

1. atl försöka ge en bild av ungdomars faktiska fritids- och kulturkonsumtion och av deras inställning till denna,

2. atl i kontakt med organisalionslivel genomföra en studie av hur det kommersiella frilids- och kulturulbudel påverkar ungdomarnas totala miljö,

3. att i kontakt med organisalionslivel studera hur det kommersiella fritids- och kulturutbudet påverkar ungdomsorganisationernas arbetsvillkor samt

4. all i kontakt med organisalionslivel ge underlag för förslag lill åtgärder i syfte att motverka kommersialismens negativa verkningar.

Detta innebär naturiigtvis inle att ungdomsrådet tror all fritiden kan isoleras från människans totala livsmiljö. Också det har tidigare berörts i denna diskussion. Fritidspolitiken måsle i stället ses som en del av den totala kulturpolitiken.

Denna helhetssyn är också utgångspunkt för arbetet. Men, och det borde också vara klart för alla, rådet kan inte av en rad skäl genomföra någon total kartläggning av alla frågor, som sammanhänger med det kommersiella fritids- och kulturiivet. Därför har rådet också, vilket regeringen i sina direktiv i huvudsak accepterat, avgränsat arbetet till bl. a. de all-satser som jag redogjort för tidigare. I de fyra alt-satserna har rådet mycket hårt markerat organisationslivets och folkrörelsernas roll i arbetet att motverka kommersialismens negativa verkningar. Jag beklagar att vpk inle funnit del angeläget alt på samma sätt lyfta fram folkrörelserna och deras betydelse i sin parlimolion - detta eftersom aktivitet i organisationer ju ofta i sig själv kanske är del viktigaste instrumentet vi har för att motverka kommersiella spekulalionsintressen. Jag säger "i sig själv" eftersom aktivitet i varje demokratisk organisation har som utgångspunkt ett arbete i gemenskap för gemensamma resultat på ett sätt som kan utveckla och berika den enskilda individen. Därmed blir organisationen ett alternativ till en fritid som kännetecknas av passiv konsumtion för den som har råd atl efterfråga den.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Kommersialismens verkningar på kulturområdet

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Kommersialismens verkningar på kulturområdet

Det andra skälet till att jag tror på organisationerna som alternativ till de kommersiella intressenas utbredning under fritiden är atl organisationerna såväl skapar och distribuerar som konsumerar en bred kulturell aktivitet. Över huvud tagel tror jag inte att det är särskilt me-, ningsfulll atl göra en karlläggning utan organisationernas medverkan. Därför vill jag också säga, i motsats till vad som antyds i vpk:s motion, all arbetet inte får bli något slags expert- eller Ijänstemannaarbete. Eva Hjelmslröm sade i sill inlägg att utredningsarbetet inte är politiskt förankrat. Del kan naturligtvis diskuteras. Rådets utredning har valt alt arbeta på det sättet alt man just har velat tillgodogöra sig erfarenheter och kunnande ute i organisationerna. Därför utgör också deras representanter en majoritet i utredningen. Det är alltså inle några experter eller tjänstemän som jobbar här, utan del är i första hand organisations-företrädare. Dessutom - vilket naturligtvis också är viktigt - avser utredningen atl kontinuerligt ha en så bred dialog som möjligt med ungdomsorganisationerna.

Bland de första arbetsuppgifterna ligger en underhandsremiss om kommersialismens verkningar från ganska vida utgångspunkter. I regeringens direktiv lill rådet sägs också alt rådet skall ge ett förslag lill åtgärdsprogram. Det kan i viss mån vara ell svar på Eva Hjelmslröms beklagande över atl mian aldrig får några förslag lill åtgärder.

Vi kommer i inledningen av vårt arbete att sammanställa aktuella utredningar, vetenskapliga studier, press- och organisationsmaterial och liknande som berör fritidens kommersialisering. Vi kommer också att genomföra en vetenskaplig studie i några kommuner för all få fram ytterligare kunskaper - det behövs också - om det kommersiella fritidsut-budels inverkan på barn och ungdom.

Utöver alt rådet så småningom lägger fram förhoppningsvis vettiga förslag, som kan få organisationslivet aU framstå som ell än mer altraktivt och meningsfullt alternativ för ungdomen, hoppas vi också atl kartläggningsarbetet skall kunna ligga till grund för organisationernas egna angrepp på kommersialismens negativa verkningar. Delta är självklart också oerhört viktigt. Pä så sätt kan rådet medverka lill atl skapa ett material som kan bilda underlag för genomarbetade politiska och andra aktioner från ungdomsorganisationerna själva. Del är ju organisationerna som i stor utsträckning kan skapa alternativ till de kommersiella intressenas utbredning och därmed också motverka kommersialismens negativa effekter.

EVA HJELMSTRÖM (vpk):

Herr lalman! Åke Gustavsson har uppenbarligen en synnerligen snäv definition på arbetarrörelsen. Det står ju uttryckligen i vår motion att uppgiften alt bekämpa den kommersiella masskulturen måsle vara en uppgift för hela arbetarrörelsen. Jag framhöll också i mitt förra inlägg atl denna uppgift måste ha sin tyngdpunkt på arbetsplatserna, i det fackliga arbetet, inom bostadsorganisationerna och kulturarbetarnas organi-

sationer, i skolan och förskolan - helt enkelt i det dagliga livet.

Åke Gustavsson anklagar vpk för expert- och ijänslemannatro. Nej, det är precis tvärtom. Vad som nu sker är faktiskt att utredningarna sköts på tjänstemannanivå - det kan väl ändå inle Åke Gustavsson förneka? Vad vi vill ha är en politisk förankring. Åke Gustavsson har uppenbarligen ingen kontakt som politiker med de grupper som han räknade upp.

Sedan vill jag konstatera att vad socialdemokraterna de faclo gör genom sitt avslagsyrkande - hur myckel de än går upp här och framhåller all de är rädda för den utveckling som äger rum - är atl de undviker en ideologisk debatt om kulturpolitiken. Här hade del funnits tillfälle alt efter regeringsskiftet visa ansiktet. Men det undviker de. De skriver ihop sig med borgarna i kulturutskottet och undviker helt atl ta upp den väsentliga ideologiska frågeställning om vilken framtida kulturpolitik vi skall ha som vi tagit upp i vår motion.

ÅKE GUSTAVSSON (s):

Herr lalman! Låt mig först säga att jag blir litet förvånad när Eva Hjelmslröm säger all man från socialdemokratins sida skulle föra en politik i opposition och en annan politik i regeringsställning. Jag trodde del hade framgått tillräckligt klart atl oavsett om socialdemokratin befinner sig i opposition eller i regeringsställning sä för vi en och samma politik.

Eva Hjelmslröm säger: Åke Gustavsson har en snäv definition på arbetarrörelsen. Ja, jag har läst igenom vpk:s partimotion, men jag anklagade inte vpk. Varje organisation, politiskt parti och enskild individ har naturiigtvis rätt atl ha vilken samhällssyn som helst. Men jag beklagade att vpk inte lyft fram organisationerna i motionen pä del sätt som jag anser är sakligt motiverat. När dagskraven diskuteras, de som avser radio, TV, press, film, teater, musik, bildkonst, musei- och ul-ställningsverksamhel, bibliotek, litteratur osv., kommer dessa organisationer bara in litet vid sidan av. I stället borde i slor utsträckning själva avstampet för bredare kulturella aktiviteter göras från dessa.

Jag blir inte rikligt klok på Eva Hjelmslröm. Hon påstod attjag anklagar vpk för något slags övertro pä experter och tjänstemän. Nej, vad jag sade i mitt anförande var atl vpk i sin motion anför alt arbetet i huvudsak har skett på expert- och tjänstemannanivå. Delsamma gäller del utredningsarbete som statens kulturråd och statens ungdomsråd kommer atl bedriva.

Eva Hjelmströms anklagelse är i huvudsak felaktig, såvida man inle betraktar dem som sitter i ungdomsrådets utredningar, t. ex. företrädare för förbundsledningarna, som experter och tjänstemän. I så fall förstår jag över huvud tagel inte vilken definition man har på begreppet experter och tjänstemän. De människor jag avser är förtroendevalda i sina organisationer, tillhör sin organisations högsta ledning. De är varken experter eller tjänstemän.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Kommersialismens verkningar på kulturområdet

Nr 33 Sedan kan man naturligtvis diskutera om man skulle ha en bredare

Onsdaeen den politisk förankring eller inle. Men att del inte är expert- eller tjänste-

23 november 1977 niannavälde som detta är ullryck för vill jag ganska bestämt påstå.

Stöd till kulturarbetare

EVA HJELMSTRÖM (vpk):

Herr talman! Jag kan tyvärr konstatera att det är en och samma sak socialdemokraterna slår för hela tiden, nämligen att föra en borgerlig politik, för det är vad vi menar all utskottels hemställan om avslag på vår motion innebär.

ÅKE GUSTAVSSON (s):

Herr lalman! Socialdemokratins politik utgår från partiprogrammet. Anser Eva Hjelmström att del socialdemokratiska partiprogrammet är borgerligt, må det slå för hennes räkning. Jag anser att del är demokratiskt och socialistiskt.

Överläggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 965 av Lars Werner m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägandeja besvarad. Sedan Eva Hjelmström begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill all kammaren bifaller kulturutskottels hemställan i betänkandet nr 9 röstar ja, den det ej vill röstar nej. Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 965 av Lars Werner m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Dä Eva Hjelmström begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 285 Nej - 14

§ 11 Stöd till kulturarbetare

Föredrogs kulturutskottets betänkande 1977/78:10 med anledning av motion om stöd lill kulturarbetare.

I detta belänkande behandlades motionen 1976/77:194 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari yrkats

1. att riksdagen uttalade att kommunerna i sin byggnadsplanering borde ta hänsyn till behovet av ateljéer, verksläder och repetitionslokaler för olika kategorier av kulturarbetare, enskilda såväl som grupper.

2. att riksdagen uttalade atl varje kommun borde svara för minst en Nr 33 utställningslokal för konst. Onsdagen den

3. all riksdagen beslutade att hos regeringen begära förslag om stals- 23 november 1977

bidrag för anläggning och drift av kommunala utställningslokaler för----------

konst. Stöd till kulturarbe-

tare

Ulskotlet hemställde att riksdagen skulle avslå motionen 1976/77:194.

EVA HJELMSTRÖM (vpk):

Herr talman! I vår motion 1976/77:194 har vi tagit upp den skriande brist på användbara och billiga arbetslokaler som i dag råder för kulturarbetarna, oavsett om de är bildkonstnärer, teatergrupper eller musiker, och krävt alt kommunerna skall la hänsyn till detta vid sin bebyggelseplanering. Vi har vidare krävt atl det i varje kommun skall finnas minst en utställningslokal för konst, och vi har ånyo fört fram förslaget om statsbidrag för anläggning och drift av kommunala utställningslokaler.

Ulskotlet avvisar samtliga våra krav och hänvisar till atl förhandlingar pågår om statligt stöd till konstutställningsverksamheten. I lokalfrågan hänvisade utskottet till att kommunerna själva skall bedöma det behovet. Men man bortser då helt från den verklighet som råder ute i kommunerna. Vi har under de senaste åren fått uppleva en rad konflikter - av ekonomiska och andra skäl - mellan progressiva kulturarbetare och de kommunala politikerna. I vissa fall har kommunerna t. o. m. aktivt sökt bekämpa en alternativ kultur - del gäller striden om Victoriabiografen i Malmö - och Morianen i Stockholm har stängts. Exemplen skulle kunna mångfaldigas.

Vad man från utskottets sida i själva verket gör är atl strypa kulturutbudet ute i kommunerna och göra det beroende av bostadsort. Särskilt mot bakgrund av den svåra ekonomiska situation som många kommuner befinner sig i - och som vi alldeles nyss fick höra all utskottet i och för sig ser allvarligt på - tycker vi atl kravet på statligt stöd är än mera angelägel. De lokaler som krävs är ofta speciella till sin karaktär, något som man inte har tagit hänsyn till vid bebyggelseplaneringen, utan kulturarbetarna hänvisas i stället till skolor, fritidsgårdar eller rivnings-fasligheter. I den nyare bebyggelsen ligger vidare hyrorna i allmänhet på en nivå som inle är avpassad efter kulturarbetarnas betalningsförmåga, och lokalerna är dessutom många gånger olämpliga för sitt ändamål.

Vad gäller ulställningsersättningen, som ulskotlet hänvisar till, sä är det ett gammalt KRO-krav. Vi tycker självfallet all det är bra att man efter alla dessa år lägger fram ett förslag. Samtidigt kan vi inte annat än beklaga att det förslag som läggs uppenbariigen inte får diskuteras utan mer eller mindre framställs som ett ultimatum från de statliga förhandlarnas sida.

Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till motion 194.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Stöd till kulturarbetare

GEORG ANDERSSON (s):

Herr talman! Jag skall avstå från all gä in i någon längre diskussion. Utskottet har haft anledning all hänvisa lill tidigare debatt och yrkanden i dessa frågor. Vi har också hafl anledning all hänvisa till de aktuella förhandlingar som förs beträffande utslällningsersättningar, och vi får återkomma i den frågan när förhandlingarna har förts till slut. Det är en svår fråga. Utskottet och riksdagen har gjort uttalanden i positiv riktning, och del är angeläget atl en lösning kommer till stånd snarast. Vi hoppas som sagt all snart kunna återkomma.

Med detta korta inlägg vill jag yrka bifall lill utskottets hemställan.

Överiäggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 194 av Lars Werner m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägandeja besvarad. Sedan Eva Hjelmström begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill atl kammaren bifaller kulturutskoltets hemställan i betänkandet nr 10 röstar ja, den del ej vill röstar nej. Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 194 av Lars Werner m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Eva Hjelmström begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 277 Nej - 15

§ 12 Föredrogs

Kulturutskottets belänkanden

1977/78:11 med anledning av motioner om skydd för kulturhistoriskt

värdefull bebyggelse m. m. 1977/78:12 med anledning av motion om kostnaderna för undersökning

och bevarande av fast fornlämning

Jordbruksutskottets betänkanden

1977/78:6 med anledning av propositionen 1977/78:7 om program för övervakning av miljökvalitet

1977/78:7 med anledning av motioner om skydd för traditionellt levnadssätt

Kammaren biföll vad utskotten i dessa betänkanden hemställt.

§ 13 Ökade möjligheter för skolor att anordna lotterier

Föredrogs näringsutskottets belänkande 1977/78:12 med anledning av motion om ökade möjligheter för skolor att anordna lotterier.

ÅKE GILLSTRÖM (s):

Herr lalman! Jag har väckt motionen 1976/77:123 med krav på översyn av lotteriförordningen därför att jag funnit den föråldrad och lätt att tolka godtyckligt. Jag har speciellt inriktat mig på de lotterier som skolklasser under långa tider med eller utan tillstånd har anordnat.

Då och då har lärare åtalats för lotterier ulan tillstånd. Brotten - om man kan kalla dem sä - har berott på bristande kunskap om den snåriga djungel som en del av våra förordningar kan utgöra. "Brottet" har tillkommit därför att en lärare funnit det väl rimma med skolans målsättning både att företa skolresor fpr studier av andra delar av väriden än den egna byn och att träna samarbelsförmågan mellan elever, föräldrar och skolpersonal i en gemensam strävan. Om man aldrig som förälder, lärare eller elev upplevt den gemenskap och den samarbetsanda som ligger i förarbetet till en självfinansierad skol- eller studieresa, så har man naturiigtvis väldigt liten förståelse för den här lilla och i de stora sammanhangen ganska oansenliga motionen. Men har man varit en av dessa tre parter, så växer förståelsen för den här typen av insatser i vår skola. På samma gäng och med accelererad hastighet ökar oförståelsen för de beslutsfattare som med lotteriförordningen som underiag inle vill beteckna den här verksamheten som vare sig "välgörande, kulturellt eller allmännyttigt ändamål". Så står del nämligen i lotteriförordningen.

Del finns, tack och lov, polisdistrikt och län som tydligen vet litet mera om vad dessa skolresor egentligen innebär, eftersom tillstånd beviljats i vissa fall. Det är glädjande när våra paragraftolkare inte bara har lotteriförordningen under huvudkudden utan ibland också försöker följa vad som sker i den moderna skolan och kanske t. o. m. kan beteckna inslag i den som "kulturellt ändamål".

Med de här orden, herr talman, har jag velat säga all det inte kan vara rimligt all lägga denna självklara del pä 1972 års lotteriulredning. Men jag kan lill nöds acceptera detta, bara del blir en förändring.

Hur befängt det kan vara alt tolka förordningen negativt visar en hel-sidesarlikel i en av våra kvällstidningar för den 13 november. Det gäller en skolklass i Sunne som skrivit till tidningen därför atl polisen där stoppat klassens skolreselolleri. "Jag är helt enkelt helarg på Sunnepo-lisen", skriver en av eleverna. Jag har full förståelse för reaktionen. Den borde vara ännu mer tillspetsad, eftersom jag vet att inte bara Sunne-polisen ulan polis- och länsmyndigheter i andra delar av landet gör på samma sätt.

Man blir litet extra konfunderad när eleverna, liksom läraren, samtidigt talar om att polisen tidigare under tio år givit sitt tillstånd. Antingen har polisen funnit att skolarbetets SIA-del - vilket kanske är den rikligaste

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Ökade möjligheter för skolor att anordna lotterier

'i Riksdagens protokoll 1977/78:33

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Ökade möjligheter för skolor att anordna lotterier

beteckningen på denna verksamhet - inte är av något kulturellt värde, följaktligen en polisens betygsätlning av dagens skola, eller också har man bytt myndighetsperson.

Oavseii. skälen är beslutet och likartade beslut i andra polisdistrikt ett utslag av paragrafrytteri i stället för positiv tolkning. Är man osäker, sä bör man ju hellre fria än fälla. Är det inle både allmännyttigt, kulturellt och välgörande att eleverna i en skola får komma ut och se något annat än sin egen by?

Artikeln i Kvällstidningen avslutas med orden: "Eleverna och lärarna i S:a Borjeby skola, mitt i Värmland, kräver att farbröderna omedelbart skriver nya lagar." Jag ställer gärna upp på det kravet, om det kan hjälpa någon myndighetsperson i värt avlånga land från frestelsen att till varje pris finna ett skäl för avslag.

För min del finner jag den nuvarande lolteriförordningens krav "att lotteriet anordnas till förmån för välgörande, kulturellt eller allmännyttigt ändamål" så heltäckande att ingen polismyndighet ens skulle behöva fundera pä avslag. Men kan berört departement eller rikspolisstyrelsen utfärda rekommendationer lill positiv tolkning av denna passus för alt undvika avslag för skolklasser, som vill anordna lotterier för att åka ut pä resor och därmed berika sitt vetande och göra skolarbetet intressantare, så är det naturiigtvis ett snabbare sätt än att invänta förslag från 1972 års lotteriulredning. Med den senare lågordningen kan ju en proposition i ärendet inte komma förrän 1979, dvs. tidigast ett år efter det atl SIA-skolan börjar genomföras. Studiebesök, lägerskolor, arbetslivsanknytning och arbetslag är vikliga delar av den nya skolan. Lät inle positiva lärare, elever och föräldrar försinkas i begynnelseskedet på SIA-arbelet av bestämmelser, som kan tolkas till nackdel för vissa inslag i skolans fria och frivilliga aktiviteter.

Herr lalman! Jag har inget särskilt yrkande men hyser förhoppningen all någon överordnad myndighet snarast ingriper med rekommendationer för tolkningen av lotteriförordningen i positiv anda när det gäller del här området.

SVEN ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr lalman! Åke Gillström tycker all lotteriförordningen är otidsenlig. Den tolkas godtyckligt och den är en snårig djungel. Jag kan gärna hålla med honom om att det har varit så tidigare. Framför allt bedömningen av tillstånd för skolresor har under en lång tid vållat problem för myndigheterna, oavsett om del är polismyndighet eller länsstyrelse som beviljar tillstånd. Men frän 1973 har en praxis utbildats när det gäller tillstånd för skollouerier, framför allt genom att vi fåll lotterinämnden. Dess praxisskapande har fält stor betydelse.

I utskottets belänkande redovisar vi vilka uppgifter lolterinämnden har, men jag kan nämna något mera om det här, eftersom jag sitter med i 1972 års lotteriutredning. Vi blir klara i början på 1978 med vår utredning, som omfattar allt slags lotteriverksamhet.

Om man skall finna någon vägledning i besluten och den praxis som tillskapats, får man gå till lotteriförordningens olika paragrafer. Vad nämnden nu kräver - ell krav som samtliga myndigheter ställer - är all den sökande föreningen skall vara öppen för allmänheten. Del skall finnas stadgar för föreningen, den skall avge verksamhetsberättelse och i övrigt ha en sådan verksamhet atl den kan betraktas som en förening.

Ansökan om tillstånd till skollolteri har framställts från olika håll. Del har då gällt tillfälliga företeelser. Man har inom en skola bildal en förening som funnits under något år eller man har ansökt om tillstånd all ordna lotteri för atl som herr Gillström sade anordna en resa. Hur väl motiverat det än kan te sig från den sökande partens sida kan del inte göras undanlag bara förskolor. Del finns en flora av andra föreningar som inte uppfyller de krav som nu ställs. Enskilda korpföreningar kan t. ex. inte anordna lotteri, eftersom förening enligt den praxis som nu tillämpas skall vara öppen för allmänheten.

Jag har svårt atl tänka mig att lotteriulredningen kommer atl föreslå någon ändring av ordningen närdet gäller tillståndsprövning för tillfälliga lotterier för sådana här ändamål. Av utredningens hittillsvarande arbete att döma kommer den att framlägga ett förslag om att nämndens nuvarande praxis bibehålls. Det finns alltså en praxis som inte ger möjligheter till de tolkningar som Åke Gillström redovisade. Han sade alt vissa polisdistrikt som hade förståelse för detta satte sig över byråkraterna. Då gör de ell avsteg från de bestämmelser som är tillämpliga när det gäller tillståndsgivning för lotterier.

Jag kan myckel väl förstå att föräldrar som vill vara med och anordna skolresor kan tycka att det är kitsligt av myndigheterna att inte tillåta lotterier. Men dessa regler har tillkommit för alt skapa ordning bland alla de lotterier vi har här i landet. Vi har en enorm flora av lotterier. Gör man undantag för skolresor måste man ge lotieritillständ för andra, lika behjärlansvärda ändamål.

Detta är självfallet inga tröstens ord för Åke Gillström. Av det arbete vi bedrivit under en del år har det framgått atl det är riktigt att ha den praxis som nu tillämpas för alt få någon kontroll av lotteriverksamheten här i landet.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Ökade möjligheter för skolor att anordna lotterier

ÅKE GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Sven G. Andersson säger alt lotteriförordningen //ar vållat bekymmer -jag betonar det på samma sätt som han gjorde. Det betyder att det skulle ha blivit bättre efter 1973. Det kan jag absolut inte hälla med om.

Jag tillhör de lärare som själva varit inne pä det här området ganska myckel. Förmodligen har jag på den liden anordnat lotterier utan atl ha tillstånd av polismyndighet, och del vållade inga bekymmer, vare sig för mig eller för polisen. Vi gjorde våra resor, och jag vet vilket värde som ligger i dem.

Del har alltså utbildats en praxis efter 1973. Det är verkligen beklagligt

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Ökade möjligheter för skolor att anordna lotterier

att det utbildats en praxis som försvårar verksamheten pä området i stället för all underlätta och ge vidgade möjligheter till denna del av skolans arbete, som är en viktig del av samhällsarbetet Över huvud laget. Vi vill ju att skolan skall vara en del av samhället - inte en del som lever för sig själv utan en integrerad del av samhället. Delta är alltså ell sätt all få till stånd ett samarbete som vi annars har svårigheter atl åstadkomma - det vet Sven G. Andersson lika väl som jag.

Om jag nu inte kan få till stånd rekommendationer från lotterinämnden som omgående ändrar på detta, så är del ändå ganska lyckligt att utskottets talesman är med i lotteriutredningen. Men nog låter det illavarslande att han redan nu - trots att utredningens förslag skall framläggas 1978 - säger att det inte kommer atl bli någon förändring, ulan man kommer att fortsätta med den praxis som gäller sedan 1973. Meningen kan ju ändå inte vara att man inte skall pröva möjligheterna atl ordna del på ett annat och bättre sätt.

När Sven G. Andersson sedan talar om en förening som skall söka tillståndet måste jag påpeka atl jag hela liden har talat om en skolklass. Skall varje skolklass behöva bilda en förening eller gå via en förening som har bildats i skolan för att över huvud tagel få rätt att ordna ett lotteri som i princip går ul till föräldrar och kanske lill skolan närstående människor och egentligen aldrig ställer till något trassel för någon människa? Del kan inte vara meningen atl man plötsligt skall behöva bilda föreningar i klasserna!

Praxis försvårar alltså i stället för atl underlätta. När utskottets föredragande dessutom anför att polisen tydligen i åratal i olika polisdistrikt har begått tjänstefel, måste del finnas anledning även för lotteriulredningen ati; ingående titta pä detta. Vad skall t. ex. den polis i Sunne länka som i tio år i rad har beviljat tillstånd och som i den artikel som jag tidigare har nämnt förklarar all man av någon anledning hittills har beviljat tillstånd men tyvärr måste ändra uppfattning just i är? Sä kan det inte få fortsätta.

Jag begär alltså att lotteriulredningen kommer med ett bättre förslag på denna punkt.

SVEN ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Åke Gillström säger alt han har anordnat lotteri ett tiotal år utan att någonting hänt. Det gäller väl lotteri anordnat enligt bestämmelserna i 3 vj lotteriförordningen, där del sägs alt polismyndigheten kan ge tillstånd om insatserna uppgår lill högst 30 000 kr. Om insatserna överstiger 30 000 kr. skall tillstånd sökas hos länsstyrelsen.

Sedan lotterinämnden tillsattes för tre är sedan har den givit ul anvisningar till samtliga myndigheter som har med lotteriiillsiånd att göra. Man har på så sätt fått en enhetlig praxis över hela landel, och Åke Gillström vill väl inle bestrida värdet av det. Konkurrensen på lotterimarknaden är enorm. När ställning skall tas lill om ett nytt lotteri får anordnas måste det ske med hänsyn till den lotterilag vi har. Jag

hävdar fortfarande atl de bestämmelser som tillkommit har varit nyttiga för all få en sanering.

Jag kan förstå att Åke Gillström reagerar mot att vissa skolklasser eller målsmän som vill anordna lotterier för all ungdomarna skall komma ut och resa blir nekade tillstånd. Den nuvarande regeringen anser emellertid i likhet med den tidigare regeringen att den praxis som har utbildats bör ligga lill grund för lolterinämndens beslut. Varken den tidigare eller den nuvarande regeringen har vid överklaganden bifallit några framställningar om anordnande av skollotteri -det har varit några överklaganden ända upp till regeringen.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Ökade möjligheter för skolor att anordna lotterier

ÅKE GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill då direkt fråga Sven G. Andersson om han anser all den praxis som har utvecklats på detta område är så riklig alt den också bör läggas som förslag av lotteriutredningen. Jag läser direkt ur artikeln om den klass som del gällej- den här gången - detta är bara en enda av de klasser som råkar ut för sådant här:

"Myndigheterna hävdar atl det är kommunens sak alt anslå medel. Men med kommunens 55 kronor per elev kommer barnen i S:a Borjeby knappt lill Karistad fram och tillbaka."-Och det var liksom inle avsikten, då man skulle lill Gotland.

Då säger polismästaren - del kan vara egalt vad han heter:

"Jag skulle väldigt gärna ge barnen och deras fröken tillstånd, om jag bara kunde. I flera är har vi blundat, det ska erkännas, och gett tillstånd trots att det enligt lagen inte varit tillåtet. Men nu kan jag tyvärr inle längre. Jag hoppas alt de ekonomiska problemen ska kunna lösas pä något annat sätt."

På vilket annat sätt blir det? Vi vet ju atl de kommunala medlen inte räcker, och då måste det bli så alt målsmännen rycker in och betalar. Del innebär att barnen kommer alt drabbas ojämlikt. Vissa föräldrar kan ulan vidare satsa hur mycket pengar som helst på sina barns resor härs och tvärs i landel och även i utlandet, medan andra inle har någon möjlighet alls att låta barnen åka någonslans.

Jag tycker atl detta är ganska otillfredsställande, särskilt mot bakgrunden av alt man vel all ett samarbete mellan föräldrar, elever och lärare kan ge de resurser som saknas i sådana här fall, vilket jag anser vara den viktiga delen av denna fråga.

Jag tycker atl Sven G. Andersson har stirrat sig blind på den del som eventuellt kan innebära en konkurrens gentemot andra som behöver anordna lotterier. Vad del här gäller är en speciell typ av lotterier, och del rör sig nästan aldrig om mer pengar än 3 000 kr. Därför borde man se något annorlunda på denna fråga och ta reda på hur den här typen av lotterier fungerar - jag tror att inte ens lotteriulredningen vel hur de fungerar.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Hushållning med naturresurserna

SVEN ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr lalman! Eftersom Åke Gillström citerar skall också jag göra det. Jag vill citera från en av de hearings vi har haft med olika polismyndigheter här i landet om antalet lotterier av den omfattning som Åke Gillström här pläderar för. Föredraganden frän polismyndigheten i Göteborg säger:

"I Göteborg förekommer årligen cirka 2 400 lolleriärenden hos po
lismyndigheten. Delta sysselsätter tre handläggartjänster. Den detaljreg
lering, som tillslåndsmyndighelen enligt praxis måste gå in pä, är mycket
besvärlig och förorsakar problem och tidsspillan för personalen. Till följd
av bl. a. nämnda brister i lagstiftningen kan arbetsledare och beslutande
inle ge klara och enkla generella direktiv för handläggningen ."

Vi har siåledes varit tvungna alt få fram dessa klara direktiv. Det har visat sig alt vi har tiotusentals ansökningar gällande den typ av lotterier som Åke Gillström här pläderar för, och del innebärandet blir en oerhörd konkurrens om de lotterier som enligt lagstiftningen skall få äga rum. Det är detta som har gjort att vi tidigare här i riksdagen varit väldigt restriktiva när del gäller att släppa in andra typer av lotterier, t. ex. sådana som man vill anordna inom vissa politiska partier som inte har representation i riksdagen eller på del regionala planet.

Vad del här gäller är en bedömningsfråga, och jag förslår naturiigtvis att Åke Gillström tyckeratt del är besvärande att man inle kan ge tillstånd till skolor alt ordna lotterier för skolresor. Men det gäller inte bara skolor i del här avseendet, utan del gäller samtliga sökande som inte har bakom sig en förening, som kan redovisa stadgar och verksamhetsberättelse, och som inte uppfyller de krav som lotteriförordningen i övrigt ställer.

Överläggningen var härmed slutad. Utskottets hemställan bifölls.

§ 14 Hushållning med naturresurserna

Föredrogs näringsutskottets betänkande 1977/78:13 med anledning av motion om hushållning med naturresurserna.

KARL ERIK OLSSON (c):

Herr talman! Det är nu snart ett år sedan vi skrev den motion om hushållning med naturresurserna som i dag behandlas här i kammaren. Trenden all världens resurser förbrukas i en alll snabbare takt håller i sig och 1. o. m. ökar.

Del finns bedömningar som gör gällande atl varje människa på jorden vid sekelskiftet kommer alt förbruka fyra gånger så mycket resurser som i dag. Befolkningen beräknas öka från 4 miljarder till 7 miljarder fram till sekelskiftet. Men resursirycket ökar på det sättet inle i förhållandet

Onsdagen den 23 november 1977

Hushållning med naturresurserna

4 till 7, ulan frän 4 lill 7x4, dvs. 28. Del innebär ett sju gånger så Nr 33 högt tryck som i dag pä resurserna.

Även om denna bedömning skulle vara överdriven, vilket jag hoppas, så visar den med stor tydlighet att vi inte kan fortsätta som vi gör. Samtidigt är del emellertid viktigt att konstatera att medvetandet om resurs- och miljöproblemen hos den breda allmänheten ökar.

Utskottet föreslär kammaren all avslå vår motion med hänvisning bl. a. lill en rad utredningar, som arbetar med dessa frågor. Av utskottets skrivning framgår emellertid att utskottet i stort delar vår uppfattning. Utskottei skriver all de frågor om olika vägar att åstadkomma en bättre balans vid utnyttjandet av Sveriges och världens totala råvarutillgångar, som vi lar upp, otvivelaktigt är väsentliga. Jag vill här i dag endast kort beröra några av de frågor som las upp i motionen.

I ett ekonomiskt läge som det vi f n. upplever är det naluriigt att man frän ekonomisk utgångspunkt och med tanke på sysselsättningen har anledning alt stimulera produktionen. Man talar om produktutveckling och effektivare marknadsföring såsom nödvändiga åtgärder för att näringslivet skall kunna överleva. Delta är naturligtvis riktigt, men det är också av utomordentligt slor betydelse att man inte bara ser till volymen utan också lill innehållet i produktionen. Vi har all anledning, när vi nu gör satsningar i näringslivet, alt se till att de görs på en närande produktion, en produktion som skapar resurser. Investeringar för att spara energi i byggnader eller för att bygga ut alternativa, förnyelsebara energikällor är exempel på delta. Tyvärr är mycken produktion inte av det här slaget, utan lär i stället på våra resurser. På dessa områden måste vi ålägga oss själva en stor restriktiviiet.

En av de viktigaste förutsättningarna för att kunna minska den tärande och öka den närande verksamheten i näringslivet är att man påverkar människornas attityder och konsumtionsmönster. För delta krävs betydande informationsinsatser från olika håll. Samhället med sina organ, såsom konsumentverket, liksom de stora folkrörelserna har här det största ansvaret. Den sludiecirkelverksamhet i energifrågor som beviljas ett särskilt ekonomiskt stöd måste ses som ett led i denna verksamhet och bör under kommande år kunna byggas ut för all omfatta hela resurs-och miljöområdet.

I motionen säger vi att även om mycket stora resurser ställs lill förfogande för information om hushållning, så är dessa ändå små i förhällande lill den ständigt pågående kampanjen för konsumtion som bedrivs genom olika former av reklam. Delta förhållande underslrykes genom utskottets redovisning av konsumentverkets verksamhet. Utskottet skriver här att näringslivets samlade reklamkostnader per år uppgår till ca 3 miljarder kronor. Konsumentverkets nettokostnader är endast ca 3 milj. kr., dvs. ungefär en promille av den parisbundna informationen. De medel, 1,6 milj. kr., som anslagits till studiecirkelverksamheten i energifrågor, ter sig även i denna jämförelse förhållandevis blygsamma.

I motionen föreslås att konsumentverket skall inrikta sitt program All-

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Hushållning med naturresurserna

män information på en hushållande konsumtion. En sådan förändring anser inte utskottet motiverad. Jag vill i del sammanhanget framhålla att jag inte upplever vårt förslag som krav pä förändring, ulan som en uiveckling.av den verksamhet som f. n. förekommer och som skall skapa förutsättningar för - som del heter - en rationellare energianvändning i hushällen.

Utskottet hänvisar i sill belänkande till en rad utredningar som arbetar inom resursområdet. Man erinrar också om att jordbruksministern aviserat alt en ulredning på miljö- och naturresursomrädet skall tillsättas. Det är min förhoppning att särskilt denna ulredning pä ett fördomsfritt sätt skall la itu med dessa för vår framlid så vikliga frågor.

Herr talman! Med tanke på det arbete som f n. pågår och som är aviserat frän regeringen avslår jag från att ställa något yrkande.

FRITZ BÖRJESSON (c):

Herr talman! Det är riktigt som motionären säger att ulskotlet i stort sett delar motionärernas uppfattning. Om man motionerar i detta ämne, lar man ett steg i rätt riktning. Det förekommer givetvis en mängd reklam för en onödig resursförbrukning, samtidigt som det görs reklam för att man skall spara och undvika onödig förbrukning.

Med hänvisning till de understrykanden som vi har gjort i ulskotlet om att jordbruksministern kommer alt tillsätta en utredning pä detta område och all konsumentverket kommer att vara mer aktivt tycker jag att motionärernas krav i stort sett är tillgodosedda.

Del har sagts all ett av president Jimmy Carters värsta bekymmer är all försöka övertyga amerikanska folket om alt oljan inle kommer atl räcka hur länge som helst och i varje fall inte kommer att bli så flödande som allmänheten tror. Men allmänheten i Amerika litar inte på tjänstemän och politiker utan tror atl del nuvarande tillståndet kommer att vara.

Detta är betydelsefulla uppgifter. Jag tror alt både motionärerna och utskottet har uttalat sig i samma riktning, och jag ber, herr talman, alt få yrka bifall lill ulskollels hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15 Facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen, m. m. Nr 33

Föredrogs arbetsmarknadsutskoltets belänkande 1977/78:6 med anledning av motioner om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen, m. m.

I detta betänkande behandlades motionerna

1976/77:228 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari yrkats atl riksdagen hemställde hos regeringen om förslag till ändring av förtroendemannalagen, innebärande

1. all lagen även skulle omfatta politisk verksamhet,

2. att fackföreningen blev suverän att själv avgöra vilken verksamhet som skulle bedrivas på betald arbetstid,

3. all endast fackförening hade all avgöra vilken tid som behövdes för att fullgöra förtroendeuppdraget,

4. all ersättning lill facklig förtroendeman för del fackliga arbetet utom ordinarie arbetstid skulle utgå oavsett om arbetsköparen var orsak till delta eller ej,

5. all ersättning för resor som förtroendemannen behövde göra för att fullgöra sitt uppdrag skulle betalas av arbetsköparen,

6. att traktamente till förtroendemannen skulle betalas när denne hade all fordra detta i enlighet med det avtal han lydde under,

7. att inget skadestånd skulle kunna ådömas förtroendemannen eller den fackliga organisationen för eventuell feltolkning av lagen.

Onsdagen den 23 november 1977

Facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen, m. m.

1976/77:889 av Tommy Franzén m. fl. (vpk), vari såvitt nu var i fråga yrkats all riksdagen hemställde hos regeringen om förslag lill lagstiftning i syfte all garantera de forskare de arbetande och deras fackliga organisationer önskade engagera för forskningsarbete tillträde till arbetsplatserna (yrkandet 2) och

1976/77:892 av Birgitta Hambraeus m. fl. (c).

Utskottet hemställde

1. beträffande i lag garanterad lillträdesrält till arbetsplatser för forskare
att motionen 1976/77:889, yrkandet 2, inte föranledde någon riksdagens
åtgärd,

2. beträffande omarbetning av lagen om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen atl riksdagen skulle avslå motionen 1976/77:228,

3. beträffande forskares tillgång till nödvändiga data vid undersökning av kemiska hälsorisker i arbetsmiljön alt motionen 1976/77:892 inte föranledde någon riksdagens åtgärd.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen, m. m.

LARS-OVE HAGBERG (vpk):

Herr lalman! Utskottet avvisar i detta betänkande motionen 228 och motionen 889, yrkande 2, som gäller förtroendemannalagen och dess innehåll. I motionen 228 vill vi från vpk vidga lagens innehåll från det begränsade innehållet i dag att bara gälla frågor mellan arbetsgivaren direkt och fackföreningen till alt också gälla politisk verksamhet. Fackföreningen skall bestämma lidsåtgången, och ersättningen lill facklig förtroendeman skall regleras på ett riktigt sätt, så att även den som har oregelbunden arbetstid, t. ex. skiftarbete, och är förtroendeman skall kunna få rimlig ersättning. Förtroendeman, som bryter mot den snäva inriktning lagen har, skall inle kunna dömas till skadestånd.

Vi anser all dessa frågor är lika aktuella i dag som i januari, när vi motionerade, trots all arbelsrättskommittén har haft i uppdrag alt se på förtroendemannalagen. Kommittén har inte särskilt berört dessa frågor, och jag yrkar därför bifall lill motionen 228. Den är lika angelägen i dag.

I motionen 889, yrkande 2, kräver vi alt en fackförening, som vill ha forskare på sin arbetsplats, skall kunna engagera dem för forskningsarbete och all forskarna skall garanteras tillträde till arbetsplatsen. Ett liknande yrkande pläderade Tommy Franzén utföriigt för i arbelsmiljödebatlen för en vecka sedan. Han påvisade det stora behovet av forskning på arbetsplatserna. I dag råder som bekant arbetsköparnas diktatur när det gäller forskning. De bedriver forskningen. Den partsforskning som det egentligen är fråga om förekommer inte mer än i de frågor där arbetsköparen godkänner den. I flera fall vel vi alt forskare har blivit avvisade ftån arbetsplatser.

Den nya arbetsrättskommittén har kommit med ell förslag i detta avseende. Men efter att ha studerat förslaget anser vi redan nu att det är ihåligt. Det stipulerar vissa villkor. Endast central facklig organisation skall kunna ge tillåtelse till forskning, en formulering som gör alt man verkligen funderar pä om lagstiftarna vill sälta något förmynderskap över lokala fackliga organisationer och avdelningar. Är det inte en ren eftergift åt arbetsköparna? Jävsregler finns också.

Eftersom forskning är en angelägen partsåtgärd står vårt krav kvar alt det skall finnas en lagstadgad rätt för fackförening atl engagera forskare pä arbetsplatserna. Jag yrkar därför bifall även till motionen 889, yrkande 2.

ARNE FRANSSON (c):

Herr talman! I arbetsmarknadsutskottels betänkande nr 6 behandlas bl. a. motionerna nr 228 och 889, som Lars-Ove Hagberg har yrkat bifall lill. De yrkanden som finns i dessa motioner har till viss del tidigare behandlats i riksdagen och innebär förslag lill ändringar i lagen om facklig förtroendemans ställning. Sedan motionerna inlämnades har vissa förutsättningar förändrats i och med atl den nya arbelsrältskommillén har överiämnat sill förslag lill regeringen, vilket ju innebär förslag lill en

helt ny lag om fackliga förtroendemän. Den nuvarande lagen om fackliga förtroendemän har varit i kraft sedan den 1 juli 1974 och har hafl en stor uppgift att fylla.

De i motion nr 228 aktualiserade kraven på förändringar i förtroendemannalagen har i viss utsträckning tagits upp av den nya arbelsrältskommillén. Sålunda har kommittén föreslagit en utvidgning av förtroendemännens möjligheter att ulföra fackligt arbete pä betald arbetstid, rätt till ersättning för övertidsarbete samt reseersättning och traktamente. Dessa förslag ligger, som utskottet ser det, i linje med de synpunkter som framförts i motionen.

När del gäller frågan om politisk verksamhet är utskottet av den uppfattningen att lagstiftning på det området inte bör komma lill stånd. Det skulle säkerligen medföra många svårbemästrade avvägningar, och därför pekar utskottei pä de möjligheter som redan finns, nämligen att teckna kollektivavtal. Därmed skulle man vidga den fackliga verksamheten till atl även omfatta politisk verksamhet.

Vad beträffar den tid som den facklige förtroendemannen har rätt att avsätta för fackliga uppdrag finns i lagen angivet att denna tid skall stå i rimlig proportion till förhållandena pä den egna arbetsplatsen. Är inte den fackliga organisationen tillfredsställd med denna tid, har man ju tolkningsföreträde intill dess att tvisten slutligen har prövats av arbetsdomstolen.

Det sista kravet i motion nr 228 tar upp frågan om skadestånd skall kunna ådömas förtroendemannen eller den fackliga organisationen för eventuell feltolkning av lagen. Lars-Ove Hagberg tyckte att lagen har ett alldeles för snävt innehåll härvidlag, men man får inte glömma bort i sammanhanget att del här endast är fråga om missbruk, dvs. när en facklig organisation av uppsåt eller grov oaktsamhet har föranlett att lagen fått en felaktig tillämpning. Del är ju endast i dessa fall som den fackliga organisationen kan dömas lill skadestånd. Inte i något fall kan den enskilde förtroendemannen bli skadeständsskyldig, såvida han inte har handlat i strid med den egna organisationens beslut.

I betänkandet behandlas, som jag nämnde inledningsvis, också motion nr 889 av Tommy Franzén m. fl., som har aktualiserat frågan om rätt till tillträde lill arbetsplatserna för forskare.

Som Lars-Ove Hagberg nämnde har denna fråga också aktualiserats av arbelsrättskommiltén, som i sitt förslag har sagt att man under vissa angivna villkor skall ha denna rätt. De villkoren är bl. a. alt forskningen stöds av en central arbetstagarorganisation. Initiativet till denna forskning kan självfallet las av den lokala fackklubben. Det betraktar jag inte som något förmynderskap. Dessutom kan självfallet forskaren själv ta initiativ. Men också då skall den centrala arbetstagarorganisationen ställa sig bakom projektet.

Arbetsrätlskommitléns förslag är nu ute på remiss och regeringsförslag kommer alltså till riksdagen för behandling. Utskottsmajoriteten anser det därför inte finnas någon anledning för riksdagen alt i dagens läge

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen, m. m.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen, m. m.

ta initiativ i denna fråga och inte heller när del gäller de krav som framförts i motionen 228.

Herr lalman! Med del anförda yrkar jag bifall till arbetsmarknadsut-skollels betänkande nr 6 i dess helhet.

LARS-OVE HAGBERG (vpk):

Herr talman! Bara några korta kommentarer.

Vad för:5t angår frågan om huruvida politisk verksamhet skall få förekomma i den fackliga organisationen eller inte sä var det förtroendemannalagen som stipulerade alt man inte skulle få ägna sig åt politisk verksamhet, när man utnyttjade förtroendemannalagens bestämmelser. Då är det helt felaktigt all säga atl vi behöver lagstifta om att ha politisk verksamhet i den fackliga organisationen. I stället är del ju då fråga om all ta bort ett förbud som redan finns. Då blir ju politiska frågor inblandade i den fackliga organisationens verksamhet. Del är svårt atl skilja på facklig och politisk verksamhet, och det förbud som nu finns skall förhindra atl skadeståndsregeln blir aktuell i vissa fall. Arbetsköparen kan trycka på den fackliga organisationen och säga t. ex. att den fråga som ni här har aktualiserat är sannerligen inte något som direkt berörts mellan oss tvä parter. Där har alltså faktiskt lagstiftningen bestämt all den politiska verksamheten skall hållas utanför.

Vad sedan gäller forskningen på arbetsplatserna är jag också litet fundersam, när man så helhjärtat säger att det är den centrala fackliga organisationen som godkänner vilken forskning som skall bedrivas. Jag tycker att det skall vara en grundläggande demokratisk rättighet all kunna forska om förhållandena på våra arbetsplatser. Det måste vara utgångspunkten. Men här vill tydligen en centerpartist centralisera den fackliga verksamheten ännu mer, i stället för atl uppmuntra lill en decentraliserad verksamhet på alla håll så all man kan bestämma om sina egna projekt. Då kan det ju bli ett alldeles speciellt problem vad man kan eller inte kan få godkänt av den centrala fackliga organisationen. Det är en infallsvinkel som vi anser vara helt felaktig. Del finns liksom inget behov av att förhindra forskningen där genom all säga all en central facklig organisation skall lämna sitt godkännande. Därför anser vi all det förslag som den nya arbelsrättskommillén har lagt inte är lill fyllest.

. ARNE FRANSSON (c): Herr talman! Beträffande frågan om forskningen på arbetsplatserna är jag övertygad om atl, om del framförs berättigade krav frän de lokala fackliga klubbarna, så kommer också de centrala arbetstagarorganisationerna all ställa sig bakom de kraven. Och om enskilda forskare anser det nödvändigt atl forska på en viss arbetsplats, så är jag övertygad om att man även dä kommer alt få gehör för ell sådant krav och att den centrala arbetstagarorganisationen ställer sig bakom del kravet. Jag kan inle uppfatta detta som något förmynderskap, om man tänker sig den ordningen. Men, som sagt, de här frågorna skall remissbehandlas och

de återkommer så småningom på ett eller annat sätt lill riksdagen för behandling.

När del gäller frågan om politisk verksamhet på arbetsplatserna har den tidigare behandlats i samband med all riksdagen fattade beslut om medbestämmandelagen. Även vid det tillfället fanns del delade meningar i riksdagen, och de kvarstår fortfarande. De fackliga organisationerna har onekligen i dag genom medbestämmandelagen möjligheter atl teckna kollektivavtal som berättigar till politisk verksamhet. I de förhandlingar som f. n. pågår mellan arbetsmarknadens parter kan tänkas atl även den politiska verksamheten är med. Jag tror att del finns förutsättningar för att lösa även den här biten. Jag håller med Lars-Ove Hagberg om att det i många fall kan vara svårt all göra gränsdragning mellan facklig och politisk verksamhet, men genom en sådan här lösning är jag övertygad om atl man kommer till rätta med de problemen.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen, m. m.

LARS-OVE HAGBERG (vpk):

Herr talman! Frågan om vad som är berättigade forskningsobjekt pä arbetsplatsen har ju den nya arbetsrättskommittén överlämnat för avgörande till den centrala fackliga organisationen. Del skall inle råda några delade meningar mellan lokal och central organisation i del här fallet. Men om del gör del har faktiskt lagförslaget lagt ansvaret på den centrala organisationen. Jag tyckeratt det aren begränsning i utbudet att få forska på arbetsplatserna och det är väldigt olyckligt.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels motionen nr 889 av Tommy Franzén m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Lars-Ove Hagberg begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill atl kammaren bifaller arbetsmarknadsulskollets hemställan

i betänkandet nr 6 mom. 1 röstar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 889 av Tommy Franzén

m. fl. i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Lars-Ove Hagberg begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 279 Nej - 12

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

A nställningsskydd, m. m.

Mom. 2

Propositioner gavs på bifall till dels utskottels hemställan, dels motionen nr 228 av Lars Werner m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Lars-Ove Hagberg begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill atl kammaren bifaller arbetsmarknadsutskottets hemställan

i betänkandet nr 6 mom. 2 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 228 av Lars Werner m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-proposilionen. Då Lars-Ove Hagberg begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 279 Nej - 12

Mom. 3

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16 Anställningsskydd, m. m.

Föredrogs arbetsmarknadsutskoltets belänkande 1977/78:8 med anledning av motioner om anställningsskydd, m. m.

I detta belänkande behandlades motionerna beträffande uppsägning och avskedande m. m. 1976/77:891 av Karl Hallgren m. fl. (vpk), vari yrkats

1. atl riksdagen uttalade

a. atl deltagande i arbetskonflikt oavsett sådan var lag- eller avtals-
stridig aldrig kunde utgöra saklig grund för uppsägning eller avsked,

b. att samarbetssvårigheter med arbetsgivaren eller med arbetskam
rater, olovlig bortovaro, ordervägran, olärnpligt uppträdande etc. endast
i utomordenligt sällsynta fall kunde läggas till grund för uppsägning,

2. atl riksdagen beslutade hemställa hos regeringen alt snarast framlägga förslag om ändring i slatstjänstemannalagen enligl det i motionen framförda ändringsförslaget,

3. att riksdagen med bifall till motionen beslutade om ändringar i lagen om anställningsskydd (1974:12) 1, 3, 5, 10, 11, 13, 20, 21, 32, 38 och 39 §§ enligt motionärernas förslag, innebärande beträffande 21 § alt lön skulle utgå för hela permitteringstiden,

beträffande anställningsskydd för långtidssjuka, m. m.

1976/77:226 av Eric Marcusson m. fl. (s), vari bl. a. yrkats all riksdagen

skulle anta av motionärerna föreslagna ändringar i 33 § lagen om anställningsskydd, innebärande alt däri angiven åldersgräns 67 år sänktes till 65 år,

1976/77:543 av Olof Palme m. fl. (s), vari såvitt nu var i fråga (yrkandet) 16) hemställts atl riksdagen begärde alt regeringen snarast lade fram förslag lill förbättrat anställningsskydd för långtidssjuka.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

A nställningsskydd, m. m.

beträffande anställningsskydd för ålderspensionärer m. m.

1976/77:224 av Per Gahrton (fp), vari yrkats att riksdagen hos regeringen begärde förslag till lag som tillförsäkrade alla fullt anställningsskydd och rätt alt kvarstå i arbetet till fyllda 70 år,

beträffande tidsbegränsade anställningar

1976/77:164 av Joakim Ollen (m),

1976/77:542 av Gunnar Oskarson m. fl. (m) och

beträffande förhandsbesked i uppsägningsärenden 1976/77:886 av Fritz Börjesson m. fl. (c, m).

Utskottet hemställde

1. beträffande omedelbara ändringar i lagen om anställningsskydd atl riksdagen skulle avslå motionen 1976/77:891,

2. beträffande anställningsskydd för sjukbidragsberättigade all motionerna 1976/77:226, i motsvarande del, och 1976/77:543, yrkandet 16, inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

3. beträffande anställningsskyddet för ålderspensionärer all riksdagen skulle dels avslå motionen 1976/77:226 i denna del, dels med anledning av motionen 1976/77:224 som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. beträffande effekterna av anställningsskyddslagen för nytillträdande på arbetsmarknaden m. m. att motionerna 1976/77:164 och 1976/77:542 inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

5. beträffande statlig nämnd för förhandsbesked i uppsägningsärenden att riksdagen skulle avslå motionen 1976/77:886.

Reservation hade beträffande anställningstryggheten för nytillträdande på arbetsmarknaden och långtidssjuka avgivits av Bengt Fageriund, Birger Nilsson, Erik Johansson i Simrishamn, Ingrid Ludvigsson, Bernt Nilsson, Frida Berglund och Anna-Greta Leijon (samtliga s), som ansett att utskottet under 2 och 4 bort hemställa

2. beträffande anställningsskydd för sjukbidragsberättigade att riksdagen med anledning av motionerna 1976/77:226, i motsvarande del, och 1976/77:543, yrkandet 16, som sin mening gav regeringen till kärina vad reservanterna anfört,

4. beträffande effekterna av anställningsskyddslagen för nytillträdande på arbetsmarknaden m. m. att riksdagen med avslag på motionerna

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

A nställningsskydd, m. m.

1976/77:164 och 1976/77:542 som sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört.

ANNA-GRETA LEIJON (s):

Herr lalman! Vi hade här i kammaren för ungefär 14 dagar sedan en inlerpellationsdebalt med arbetsmarknadsministern om hans direktiv lill utredningen om anställningsskyddslagsliftningen. Jag poängterade då - och jag vill gärna göra det nu också - alt vi socialdemokrater i och för sig inle är emot att man noga följer de här lagarna och gör en översyn av dem. Tvärtom är det ju så att vi själva har bedrivit ell sådant översynsarbete och även gjort förändringar i de här lagarna. Men del vi vänder oss emot är den del av utredningen som öppnar möjligheter för en förändring av lagens regler om avtal om anställning för viss tid och om avtalens tillämpning. Låt mig erinra om de bestämmelser som gäller.

Enligl lagen kan avtal om anställning för viss tid, viss säsong eller visst arbete träffas om det är nödvändigt med hänsyn till arbetsuppgifternas speciella art. Dessutom får avtal om anställning för viss lid träffas om del gäller praktikarbete eller vikariat.

Själva lagtexten innehåller ingenting om provanställning. Däremot kan parterna på arbetsmarknaden själva avtala om provanställning. Vi vet också all avtal om prakiikarbete och provanställning har träffals för en slor del av arbetsmarknaden.

Men Gunnar Oskarson och andra moderater är inte nöjda med detta. Vad är det då som de egentligen vill med sin motion 1976/77:542? Vad som sägs i motionen är egentligen ingenting annat än att man vill luckra upp de anställdas skydd mot godtyckliga uppsägningar. Det är enligt lagen helt klart att uppsägningar får ske om del finns saklig grund för dem.

Men moderatmotionen föreslår att alla som är under 25 år och människor som oavsett ålder har deltagit i arbetsmarknadsutbildning skall ha, som del så vackert heter, möjlighet lill ett års prakiikarbete.

Vad betyder delta? Det betyder all t. ex. en människa, som har jobbat många år i ell fysiskt hårt arbete och som har blivit utsliten där sä att ryggen kanske inle håller för del jobbet längre och som har fåll chans till arbetsmarknadsutbildning för att få ett fysiskt lättare arbete, trots lång erfarenhet av yrkeslivet skall tvingas lill en praktiktid pä ett år ulan alt ha någon trygghet mot oskälig uppsägning. Del betyder vidare att kvinnan, som länge har arbetat inom tekoindustrin men som fält lämna det jobbet av skäl som vi alla känner till och som omskolats till ell annat yrke, under ytterligare en lång tid skall förmenas rätten till anställningstrygghet. Det finns många sådana kvinnor i Sverige. Vad de behöver är framför allt trygghet i anställningen. De vel mer än många andra vad den ständiga oron för all mista jobbet betyder.

De människor som är under 25 år skall enligt moderatmotionen varje gång de vill byta arbete börja med ett års praktiktid.

Jag vill fråga Rolf Wirtén, som representerar den borgerliga utskotts-

majoriteten, om det är detta utskottet menar när ulskotlet säger i sitt betänkande att vi skall ha en röriighet på arbetsmarknaden som är önskvärd från samhällets sida. Jag ställde frågan till arbetsmarknadsministern. Men jag fick inget svar. Jag kanske kan fä ett svar i dag, för det här är en mycket viktig fråga.

Herr talman! Vi löser inle ungdomarnas problem genom atl minska anställningstryggheten. Vad som behövs är i stället all vi, som föresläs i den socialdemokratiska reservationen, sätter oss ned och gör ett konstruktivt arbete, tittar på alla de praktiska, konkreta förslag som har lagts fram under denna höst från SSU, arbetsmarknadsstyrelsen och sysselsättningsutredningen och vid det rådslag som socialdemokraterna hade i början av oktober. Det är en mängd konkreta förslag som skulle kunna bidra lill att hjälpa de ungdomar som i dag är arbetslösa, och de är många - 40 000. De blir inle hjälpta av de förslag som har förts fram i mo-deratmolionen.

Enligl Per Ahlmarks utredningsdirektiv skall frågan om lagens möjligheter lill avtal om anställning för viss tid och avtalens tillämpning utredas skyndsamt. Och visst kan detta gå myckel fort. Avskriv omedelbart tanken på en uppluckring av den trygghet som lagen nu geri

Utskottsmajoriteten kunde ha bidragit till detta - men jag kan medge att det kanske var svårt för de borgeriiga ledamöterna i utskottet efter den fadäs som arbetsmarknadsministern har begått när han i sina direktiv hänvisat till denna och en annan moderatmotion innan de ens blivit behandlade i utskottet och av riksdagens kammare. De borgerliga ledamöterna blev här ställda inför ett fail accompli av sin egen regering!

Herr lalman! Jag vill också säga några ord om de långtidssjukas anställningsskydd. Ärendet har tidigare varit uppe i riksdagen, det har behandlats av utskottei och frågor har ställts i riksdagen. Under den tid då jag var med i regeringen lovade jag att vi skulle vidta åtgärder för att försöka lösa dessa problem. Här behövs det inget långt utredningsarbete, men här har Per Ahlmark i sina direktiv inte talat om någon skyndsamhel. I utskottet säger man alt den här frågan i och för sig kan utredas snabbt, om del är lämpligt med hänsyn lill utredningens övriga arbete. Vi däremot tycker del är självklart att det äntligen blir en lösning, och vi kräver i reservationen all förslag läggs fram under våren 1978.

Herr talman! Lars Ulander, Bernt Nilsson och Sune Johansson kommer att vidareutveckla de här synpunkterna - synpunkter på utskottets skrivning och på vår reservation.

Jag vill, herr lalman, lill sist bara yrka bifall till den socialdemokratiska reservationen lill utskottels betänkande.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

A nställningsskydd, m. m.

KARL HALLGREN (vpk):

Herr talman! Vid sin behandling av vpk-motionen 891 konstaterar arbetsmarknadsutskottet att de krav som förs fram i motionen tidigare har ställts av vpk med hänvisning till tidigare riksdagsbehandling av frågor där dessa krav blivit bortrostade. Med utgångspunkt i detta föreslår

5 Riksdagens protokoll 1977/78:33

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

A nställningsskydd, m. m.

utskottei att samtliga vpk-krav på förbättringar i lagen om anställningsskydd även nu bör avslås.

Jag skall bara i korthet redogöra för de yrkanden på förbättringar i lagen om anställningsskydd som förs fram i motionen. Del är nämligen en myckel knapp och till stora delar också ofullständig redovisning som utskottet presenterar i sitt utlåtande.

Pä s. 7 i belänkandet sägs under rubriken Allmänt om lagen om anställningsskydd bl. a.:

"Lagens syfte är att förbättra skyddet för bestående anställningar för i princip alla kategorier arbetstagare."

Vad skall då inrymmas i denna inriktning? Och vad menas med bestående anställningar? Vpk reste från början krav på atl lagen åtminstone skulle omsluta alla som är i arbete med de undantag som anges i de tre första punkterna i 1 >;. Jag måste ställa frågan till utskottets företrädare: Är arkivarbelare som tjänstgjort i 15 är på samma ställe alt betrakta som arbetare med bestående anställning, eller är arbetare som gått på beredskapsarbete i fyra år i följd att betrakta som arbetare med bestående anställning? De som har hänvisats till skyddade verkstäder på grund av handikapp och annan ulslagning från den öppna marknaden kan inte påräkna någon annan anställning. Det finns också anläggningsarbetare som automatiskt faller utanför lagen genom all de hänvisas lill arbeten som utförs i AMS regi. Vi har ju ett exempel på detta i vår motion.

Sammanlagt är det tiotusentals arbetare som på grund av undantagen i 1 S punkl 4 ställts utanför lagen. Denna skara kommer säkeriigen all växa, eftersom vi också i fortsättningen får räkna med ökad omfattning av beredskapsarbete-arkivarbete och allt fler utslagna som hänvisas till arbete genom arbetsvärden.

Vpk-kravel att punkten 4 i 1 >; skall utgå har i dag större aktualitet än när det restes första gången 1973.

I 5 § föreslår vpk en ändring i lagtexten som innebär att avtal om anställning för viss tid, viss säsong eller visst arbete endast får träffas om avtalet underställts arbetsmarknadsstyrelsen för godkännande - detta för alt förhindra att lagskyddet förhandlas bort. Ett typexempel på sådana avtal där anställningsskyddet har förhandlats bort för betydande arbetarkategorier är Svenska transportarbelareförbundels avtal beträffande extra sluveriarbetare. I den uppgörelsen har skrivits in alt "hittillsvarande praxis skall gälla". Det betyder att alla extra sluveriarbetare, även om de har arbetat i hamnen i 15 år, är anställda per timme eller per dag - eller per fartyg om man så vill. För denna arbetarkategori gäller ingen anställningstrygghet. Tryggheten för dem är precis densamma som på 1940-lalet, dvs. finns det jobb i tre limmar sä är anställningen tre timmar, och finns del jobb i två dagar så är anställningen två dagar. Jag är säker pä all därest ett sådant avtal skulle ha underställts arbetsmarknadsstyrelsen för godkännande, så hade det inte blivit något avtal. Vi är övertygade om att möjligheten lill avtal utan övervakning av arbetsmark-

nadsmyndighet kommer all missbrukas av arbetsköpare i vissa branscher. Vi har ansett arbetsmarknadsstyrelsen lämplig som tillsynsmyndighet med rätt atl underkänna uppgörelser av del slag som jag här har beskrivit.

Beträffande vpk:s förslag till ändringar i 10 och 20 Si:; så innebär del att facklig organisation alltid skall underrättas om uppsägning resp. avsked för att kunna ingripa i tid. Del förekommer inle sällan alt en arbetare kallas upp och får meddelande om avsked eller uppsägning och därvid övertalas alt inle kontakta fackföreningen. Det är inle alla gånger det föreligger saklig grund för åtgärder av det slaget. Arbetsköparen söker då undgå förhandling och eventuell rättslig prövning av ärendet. Del är alltså ett väl underbyggt krav att facket alltid får vetskap om när någon sägs upp eller avskedas.

När del gäller uppsägningsreglerna i 11 ij anser vpk atl dessa fält en felaktig utformning, som i första hand diskriminerar yngre arbetare. Vi kräver att uppsägningstiden skall vara lika för alla, dvs. sex månader, och att avtal inte får träffas om annat än längre uppsägningstid än sex månader. Här finns också en hel flora av uppgörelser som omsluter uppsägningstider från en vecka till fjorton dagar, en halvering av den lagstadgade uppsägningstiden, och även anställningar för viss tid där det inte gäller någon uppsägning alls. Det är på intet sätt tillfredsställande.

Vi anser heller inte atl det skall finnas möjlighet att från uppsägningslönen göra avdrag för förtjänst i annat arbete eller för förtjänst som den uppsagde kunde ha förvärvat i annan anställning som han skäligen bort godta. Stadgar lagen uppsägningslön, så skall sådan enligl vår mening utgå också under den gällande uppsägningstiden. Därför bör 13 § i lagen om anställningsskydd utmönstras helt.

Vårt förslag till ändring av 21 !; innebär att permilleringslön skall utgå omedelbart till den som blir permitterad, dvs. från första permillerings-dagen. Den bestämmelse som nu flnns all man skall ha varit permitterad endera 14 dagar i en följd eller 30 dagar sammanlagt under samma kalenderår gör del möjligt alt framtvinga införandet av korltidsvecka, exempelvis 30 veckor med fyra arbetsdagar i veckan under ett kalenderår. Bestämmelsen ger också möjlighet lill s. k. långhelgspermitteringar utan att arbetsköparna betalar någon del av ersättningen under permitteringen. Del blir i stället samhället och lönarbetarna själva som genom arbetslöshetskassorna får stå för försörjningen vid sådana permitteringar. Ett slopande av dessa regler skulle stoppa mänga okynnespermitteringar. Många varsel om permitteringar skulle säkert utebli. Det här är krav som både LO och stora fackförbund rest. Vi ställer oss helt bakom dessa krav och anser att den här frågan inle på något sätt behöver utredas vidare. Denna paragraf har missbrukats sä till den milda grad av arbetsköparna atl det är en absolut nödvändighet alt den med det snaraste ändras så som vpk föreslagit.

Del senaste flagranta fallet aren Metallklubb i Trollhättan, som tvingats in pä resonemanget att införa korltidsvecka i stället för att företaget skulle permillera ett 30-tal arbetare. I "solidaritetens" namn accepterades kort-

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

A nställningsskydd, m. m.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

A nställningsskydd, m. m.

lidsvecka och en kraftig löneförsämring för alla pä arbetsplatsen. På centralt håll - inom Metall - har man förkastat åtgärden och menar atl införandel av korttidsvecka är att dela på fattigdomen och att del inle är den rätta vägen. Att de borgeriiga, som har majoritet i utskottet, avstyrker ett sådant krav är inte att förundra sig över, men att samtliga socialdemokratiska ledamöter också ställt sig bakom avslagsyrkandel är mera oförklariigt och oförståeligt. Från det hållet brukar man ju ställa sig bakom krav som kommer från den samlade fackliga rörelsen, dvs. om kraven inte är för radikala och för långtgående.

Jag skall dock ge alla som vill möjlighet att rösta för en omedelbar ändring av 21 ij. Jag yrkar att del ändringsförslag som vpk framställt beträffande 21 >; i lagen om anställningsskydd och som återfinns på s. 4 i utskottsbetänkandel ställs under särskild proposition. Jag yrkar också all den föreslagna ändringen träder i kraft fr. o. m. den 1 januari 1978.

Yrkandet om ändring av 32 i; går ut på att också ge andra fackliga organisationer överläggningsrätt i frågor som berör eller kan komma att beröra medlem i organisationen. Del är ett rättmätigt krav alt de fackliga organisationerna, som företräder en betydande del av de anställda i ett förelag, också skall ha rätt atl bevaka sina medlemmars intressen när det gäller aitt exempelvis göra upp turordning vid eventuella uppsägningar eller permitteringar på grund av uppkommen arbetsbrist och andra ål-gärder, sorn kan bli aktuella med stöd av lagen, även om organisationen i fråga inle är kolleklivavtalsslulande. Det finns ju en hel del av lagens bestämmelser som är förhandlingsbara och av intresse också för andra fackliga organisationer än de som har kollektivavtal.

Vpk har också ansett all det är nödvändigt att föreslå ändringar i 38 och 39 S§, som reglerar påföljder för brott mot lagen. De skadestånd som utdöms har i mänga fall varit så låga, att man måste betrakta dem som rent symboliska. Enligt vår mening bör ett skadestånd för brott mot lagen vara av den storleksordningen att del är avskräckande, med andra ord, som vår nuvarande statsminister sade när vi antog lagen om medbestämmande, alt "del skall svida i skinnet om man bryter mot lagen". Det bör det också göra pä arbetsköparna, om debryter mot lagen. Alt betala skadestånd på 1 000 kr. lill fackföreningen för all man har underiålil all varsla om uppsägning är inle något som helst avskräckande och alldeles otillfredsställande. Vpk föreslår dä all man i lagtexten för in ell minsta skadeståndsbelopp pä 10 000 kr. för varje brott mot lagen.

Vi har dessutom ansett atl sista stycket i 39 ij helt bör utgå. Det är ytterligare en bestämmelse som diskriminerar särskilt ungdomen. All avskeda en ung arbetare med relativt kort anställning blir så billigt för arbetsköparna, att det inte ens förorsakar ett övervägande enligt nu gällande regler. De bestämmelser som nu finns är sådana all skadeståndet inle får översliga det antal månadslöner som motsvarar antalet påbörjade anställningsmänader. Det gäller alltså när arbetsköparen vägrar alt följa domstols beslut att uppsägning eller avsked inte haft saklig grund. Sanktionerna för ett felaktigt avskedande eller en felaktig uppsägning bör

enligt vår mening vara lika oavsett ålder eller anställningstid. Som del nu är kan en ungdom som varit anställd i exempelvis fyra månader endast få skadestånd med fyra månadslöner, medan ett liknande avskedande av en äldre arbetskamrat kan kosta tre årslöner i skadestånd. Begränsningen till antalet påbörjade anställningsmänader är helt felaktig och bör därför utmönstras helt och hållet.

Vi har också på nytt tagit upp frågan om atl riksdagen bör göra ett uttalande, att deltagande i strejk vare sig denna är laglig eller olaglig aldrig skall kunna läggas som saklig grund för uppsägning eller avskedande. Vi har också sagt all samarbetssvårigheter eller olovlig bortovaro - alla de uppräkningar som man har gjort i förarbetena till lagen - endast under utomordentligt speciella fall får ligga till grund för uppsägning eller avsked. Jag yrkar därför bifall till de övriga lagändringsförslagen och de övriga yrkandena i motionen 891.

Till sist skall jag med några ord beröra den socialdemokratiska reservationen. Till stora delar kan vi instämma i de synpunkter som förs fram. Visst är det ett rättmätigt krav atl de långtidssjuka får ett bällre anställningsskydd. Därom råder inle några delade meningar mellan oss och SAP. Vi instämmer också i alt denna fråga måste lösas utan dröjsmål.

I reservationen lar man också upp LO:s krav på ändrade permitte-

ringsbeslämmelser och säger: " det är angeläget all denna fråga

snabbi klaras ul- ." Men är det konsekvent handlat att då vara med

och avstyrka vpk:s krav på en sådan omedelbar ändring av lagtexten i 21 ij som helt stämmer överens med LO:s krav? I sak tycks vi vara överens om. att det är nödvändigt atl ändra denna paragraf Men i det praktiska handlandet går SAP:s representanter emot vad LO och vi begär. Det är ju att fördröja en nödvändig förbättring av anställningsskyddet. Nu har de socialdemokratiska riksdagsledamöterna, och naturiigtvis också övriga, möjlighet all ändå rösta för en omedelbar förändring av denna lagbestämmelse i och med all denna fråga kommer all ställas under särskild proposition.

Vpk instämmer också i kritiken av moderaternas försök all försämra lagen om anställningsskydd. Den är väl underbyggd och befogad. Men vi är förvånade över alt man från SAP-håll helt gäll förbi vpk-kraven på förbättringar - speciellt när det gäller all utmönstra eller förändra de lagbestämmelser som diskriminerar ungdomen. I sin reservation säger man: "Vad som nu krävs är ell brett och systematiskt arbete för all utveckla de samhällsinstrumenl som erfordras för all erbjuda ungdomen arbete, praktik och utbildning."

Då frågar jag mig: Är inte lagstiftningen ett av de samhällsinstrumenl som borde brukas i denna strävan? Varför går då SAP emot en ändring av 5 ij som vpk föreslär? Denna ändring skulle göra det svårare för arbetsköparna att behandla ungdomen så godtyckligt som man gör i dag, vilket också har vidimerats av Anna-Greta Leijon tidigare i dag. Här träffas avtal om provanställningar pä upp lill sex månader- moderaterna vill ha upp till ett år. Och inle nog med det - man tillämpar s. k. rullande

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

A nställningsskydd, m. m.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Anställningsskydd, m. m.

provanställningar, dvs. när en provanställningsperiod löpt ut träffar man avtal om en ny. Dessa uppgörelser drabbar i första hand ungdomen, men även kvinnorna, som tidigare underslrukits. Samma förhållande är det med uppsägningstiden. Vad är det som motiverar en väsentligt kortare uppsägningstid för dem som är under 25 år? Vi finner inga bärande skäl till atl i lagen la in en sådan bestämmelse.

Permilleringsbestämmelserna drabbar också ungdomen i första hand. Det är den sist anställde som skall permitieras om arbetsbrist uppstår, och del är i de flesta fallen ungdom som råkar ut för detta. Är det då inte rikligt, som vpk kräver och som LO också begär, att den som drabbas av arbetslöshet genom permittering skall ha ett ekonomiskt bättre skydd som arbetsköparen står för - inte som nu samhället och lönarbetarna själva?

Man mciste också fråga sig varför socialdemokraterna anser all en som varit anställd en kortare tid, exempelvis ett halvår, inle skall ha samma skadeslåndsbelopp om han eller hon avskedas på osaklig grund som en som varit anställd en längre tid. Brottet mot lagen är väl lika svårt när det gäller en yngre arbetare med kortare anställningslid? Är del så att de socialdemokratiska ledamöterna i arbeismarknadsuiskottet anser alt unga arbetare skall ha ett sämre lagskydd när det gäller anställningen än övriga? Om så inte är fallet måsle jag än en gång fråga: Varför har SAP:s representanter helt blundat för de ändringsförslag som vpk har ställt och som borde ha beaktats på ett helt annat sätt?

ROLF WIRTÉN (fp):

Herr lalman! De arbetsrättsliga frågorna har under senare år tilldragit sig ett stort intresse både här i riksdagen och i den allmänna debatten och naturiigtvis ute på arbetsplatserna. Del är ett område där motstående intressen bryts mot varandra och ofta gör debatten inflammerad och känsloladdad. Det är också en juridiskl-lekniskt svår debatt där det är lätt atl medvetet eller omedvetet missförstå och misstänkliggöra varandras avsikter.

Det arbetsrättsliga reformarbetet har utvecklats relativt snabbi under senare år. Flera centrala lagar har tillkommit, mänga förändringar i dessa lagar har också redan beslutats. Även i fortsättningen kommer vi atl behöva justera och komplettera denna lagstiftning. Jag tror därför att vi måsle se med en viss kyla och dislans på dessa frågor så att vi lyckas göra de frän saklig synpunkt rikliga avvägningarna.

En första förutsättning är dä alt vi kan komma överens om att låta de erfarenheter som görs ligga till grund för återkommande översynsarbeten. Därför noterar jag med intresse och tacksamhet vad Anna-Greta Leijon sade i inledningen på sitt anförande här i dag. Del visar alt vi på denna punkl har samma uppfattning. Den inställningen hade också riksdagen 1973 när lagen om anställningsskydd togs. Dåvarande inrikesutskottet uttalade i det betänkande som låg till grund för riksdagsbeslutet: "Utskottet delar uppfattningen att del är angeläget atl man

med uppmärksamhet följer konsekvenserna av den föreslagna lagstift
ningen. -- Sedan en lid gått och man fält erfarenhet av verkningarna

av lagstiftningen kan det finnas skäl att pröva om lagarna bör effektiviseras i något hänseende."

Liknande uttalanden har också gjorts senare. Jag kan exempelvis hänvisa till inrikesutskouels betänkande 1975/76:17, avgivet så sent som i november 1975. Det har förutsatts alt arbetsmarknadsdepartementet samlar in erfarenheterna och aktualiserar förändringar när man finner liden lämplig.

Lagen om anställningsskydd har nu varit i tillämpning i snart tre och ett halvt år och föregångaren, äldrelagen, har faktiskt sex och ett halvt år på nacken. Under den tiden har flera frågor i lagen tagils upp till diskussion. Motioner med förslag i olika riktningar har väckts här i riksdagen och framställningar frän arbetsmarknadens parter har ingivits till arbetsmarknadsdepartementet.

Detta sammantaget har motiverat all arbetsmarknadsminister Ahlmark beslutat tillsätta en kommitté med uppgift att göra en översyn av anställningsskyddslagen. Det är ett konsekvent handlande, och det finns inget upphetsande i det. Det är därför något överraskande alt oppositionen, i varje fall lidvis, blåser i stridsluren i det här sammanhanget.

Nä, säger kanske någon, titta på direktiven, sä får du se. Lät oss göra del! Arbetsmarknadsministern startar med att säga:

"Lagen om anställningsskydd utgör en viktig länk i reformarbetet pä arbetsrättens område. Sedan lagen trädde i kraft den 1 juli 1974 har den - tillsammans med kraftfulla insatser inom arbetsmarknadspolitiken -bidragit till att hålla nere antalet uppsägningar och permitteringar under den senaste lågkonjunkturen. Flera domar i arbetsdomstolen vittnar också om lagens betydelse som skydd mot obefogade uppsägningar eller avskedanden. De anställdas befogade krav på trygghet i anställningen ifrågasätts inte i dag i det svenska samhället."

Arbetsmarknadsministern redovisar således en klart positiv hållning lill lagen som sådan.

Den tvivlande frågaren kan då fortsätta: Men hur är det då med de konkreta utredningsuppdragen? Hur har de formulerats? Hur har del blivit med exempelvis de omdiskuterade provanställningarna?

I direktiven uppmanas kommittén att titta på den sistnämnda frågan. När frågan karllagts och analyserats är del lid för kommittén att dra slutsatserna. Visar det sig då, säger direktiven, "att anställningsskyddslagens regler om möjligheten att träffa kollektivavtal om provanställning eller tidsbegränsad anställning och tillämpningen av kollektivavtalen inte har fungerat på ett tillfredsställande sätt bör kommittén överväga sådana jämkningar i lagstiftningen atl den medger en röriighet inom arbetslivet som är önskvärd från samhällets sida utan att dess syfte förändras".

Med detta citat tycker jag attjag har besvarat också Anna-Greta Leijons fråga för en stund sedan, om syftet med utredningsarbetet på den här punkten. Citatet anger klart utgångspunkten för kommitténs arbete i

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

A nställningsskydd, m. m.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

A nställningsskydd, m. m.

den här frågan, och det finns enligt min mening inte något att invända emot den uppläggningen. Om vi med bevarad trygghet för de redan anställda kan underiätta för ungdomar och andra nytillträdande på arbetsmarknaden, skall naturiigtvis de möjligheterna prövas.

Herr talman! När nu arbetsmarknadsutskottet med anledning av sju motioner som berör lagen om anställningsskydd har diskuterat de här frågorna, är det inte överraskande alt utskottet har slutit upp bakom arbetsmarknadsministern och de direktiv han lämnat till utredningsarbetet. Det är helt följdriktigt i förhållande till vad som sades från utskottet 1973 och vad som sades frän ett helt enigt utskott så sent som den 25 november 1975. Del är mer överraskande all den socialdemokratiska oppositionen intar en annan hållning i frågan i dag.

Utskottsmajoriteien har liksom arbetsmarknadsministern en positiv grundinställning till lagen om anställningsskydd. Vi säger i en nyckelmening i betänkandet: "Enligt utskottets uppfattning har trygghets-lagstiftningen inneburit en viktig landvinning i svenskt arbetsliv som statsmakterna bör slå vakt om." Utskottet noterar emellertid alt åtskilligt har hänt, som gör att man bör pröva om inte lagstiftningen mot bakgrund av vunna erfarenheter kan förbättras i skilda hänseenden.

Utskottei markerar särskilt några frågor som skall prövas i den beslutade kommittén. Dit hör utformningen av anställningsskyddet för vissa långtidssjuka. Det är ett yrkande som också återfinns i den socialdemokratiska parlimotionen. Nu vill inte socialdemokraterna låta utredningen förbereda denna fråga, utan begär förslag direkt till riksdagen från regeringen. Vi menar atl det är rimligt att utredningen får uppdraget, och vi påpekar att arbetet skall ske snabbt. I sammanhanget bör också noteras atl det här motionsförslagel behandlats tidigare, och atl den dåvarande socialdemokratiska regeringen inte gjorde något åt saken. Men nu skall som sagt frågan snabbutredas.

Vpk har i sin parlimolion en lång rad ändringsförslag, som herr Hallgren utföriigt har redovisat i sitt anförande. Också dessa vill man få genomförda omedelbart. Som herr Hallgren påpekar är det inte några nyheter, utan vpk har motionerat om i stort sett samma frågor alltsedan 1973 dä lagen togs. Förslagen har alltid tillbakavisats av riksdagen. Mot bakgrund av alt lagen nu skall ses över och utredningsarbetet jusl skall starta är det naturiigtvis helt omotiverat alt göra några punktjusteringar i förväg. Därtill kommer au del finns sakligt lunga invändningar mot så gott som alla vpk-förslagen.

Får jag bara som ett exempel hänvisa lill den direkta fråga som Karl Hallgren ställde till mig om arkivarbelare som hade läng tjänstgöring bakom sig. Jag vill för det första fästa Karl Hallgrens uppmärksamhel på all den frågan liksom musikerhjälpen ligger hos sysselsättningsulredningen och att därför hela frågekomplexet är under prövning. För det andra vill jag påpeka att anledningen lill all beredskapsarbetare och arkivarbelare inle går in under lagen om anställningsskydd är alt avsikten är att sådana arbetare skall överföras till öppna marknaden. Arkivarbelare

som ej lyckas få anställning på den öppna marknaden får efter en tid personliga tjänster och omfattas då av lagen om anställningsskydd.

Med dessa ord, herr talman, ber jag atl få yrka avslag på vpk-motionen.

En fråga som kanske ligger litet i utkanten av det som den här översynsutredningen har alt syssla med tas upp i Per Gahrtons motion angående anställningsskyddet för ålderspensionärer. Med den arbetsbrist vi upplever f. n. visar del sig vara svårt för de personer som så vill att pensionera sig senare än vid 65 års ålder. Den röriighet i pensionssystemet som riksdagen har beslutat om visar sig således svår att realisera vad gäller denna senareläggning av pensioneringen. Per Gahrton ifrågasätter nu om inte alla arbetstagare bör tillförsäkras lagfäst anställningsskydd lill fyllda 70 år och rätt all kvarstå i arbetet lill samma ålder. Vi tycker i utskottet - och där är vi eniga - att denna fråga bör undersökas i lämpligt sammanhang, och vi vill all riksdagen skall ge regeringen detta till känna. Prövningen kan myckel väl ske i den nu diskuterade kommittén.

Så ytterligare några ord om effekterna av lagen om anställningsskydd för nytillträdande pä arbetsmarknaden. Bakgrunden är väl känd. Den s. k. Åmanutredningen innebar atl del skulle finnas vissa möjligheter att anställa en arbetssökande på prov rör begränsad lid. I propositionen

från 1973 slår del också klart: " del är en synpunkt som ulan tvekan

har visst fog för sig. Kanske särskilt när det gäller ungdom men också i fråga om annan arbetskraft, t. ex. handikappade och äldre, finns del Ulan tvivel behov av all genom provanställning få klarhet om den arbetssökande kan klara de med anställningen förenade arbetsuppgifterna utan all arbetsgivaren under prövotiden blir bunden av länga uppsägningstider." Del var vad den socialdemokratiska regeringen skrev 1973.

Nu valde den förre arbetsmarknadsministern en annan väg, nämligen att de avtalsslutande parterna skulle träffa kollektivavtal om sådana här anställningsformer.

Utskott och riksdag godtog denna lösning men med den notering som jag tidigare har hänvisat lill om uppföljning och eventuell omprövning. Utvecklingen har bekräftat alt det finns behov av möjligheter lill provanställning. Det visar bl. a. det antal kollektivavtal som har slutits efter lagens tillkomst. Svagheten med dessa avtal är, som ulskotlet påpekar, all betydliga delar av arbetsmarknaden inle omfattas av kollektivavtal och därmed utesluts från möjligheten till provanställningar. Del gäller främst förelag med ett fåtal anställda, och de företag som på så sätt ställs vid sidan är inle så få. Uppgifterna varierar mellan 80 000 och 100 000 arbetsplatser. Att helt utesluta denna sektor från möjligheten lill provanställning kan inle vara rikligt.

Utskottet påpekar vidare att erfarenheterna visar att det finns behov att på olika säll stimulera företagen att anställa ungdomar för alt ge dem arbetslivserfarenhet. Genom atl i mars 1975 införa ett system med enskilt beredskapsarbete hos företag och organisationer fick man dels en ekonomisk stimulans, dels den effekten all arbetsgivaren inte blev

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

A nställningsskydd, m. m.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

A nställningsskydd, m. m.

bunden att ge vederbörande fast anställning efter beredskapsarbetets slut. Lagen om anställningsskydd är ju inle tillämplig pä personer som är sysselsatta i beredskapsarbete.

Den tidigare socialdemokratiska regeringen visade med den åtgärden att den var öppen för olika lösningar för att möjliggöra provanställning. Låt oss nu lilla på hur åtgärder av den typen har slagit och undersöka om man kan gå vidare, kanske exempelvis genom utvidgning av lagen om anslällningsfrämjande åtgärder. Denna lag har socialdemokraterna ej behandlat i sin reservation.

Herr lalman! Med del anförda yrkar jag bifall till arbetsmarknadsut-skottets hemställan i betänkandet nr 8 och avslag på reservationerna.

ANNA-GRETA LEIJON (s) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig bara kort säga beträffande de långtidssjukas situation, som Sune Johansson sedan kommer atl tala mer om, att vi inom departementets ram bedrev ett översynsarbete kring dessa problem, varvid kontakter logs med parterna. Det var inte som Rolf Wirtén sade, att vi struntade i denna fråga.

Del dröjde länge innan den borgerliga regeringen tog upp frågan, men låt oss nu få ett förslag nästa vår. Låt inte frågan utredas ytteriigare.

Rolf Wirtén går egentligen som katten kring het gröt runt de problem som vi har lagil upp nu och i tidigare inierpellalionsdebatler. Han talade om grunden för en översyn och sade bl. a. att man skall se på den omdiskuterade provanställningen. Men vilka har diskuterat den? Jo, i första hand olika arbetsgivarorganisationer och sedan moderata samlingspartiet. Moderaternas synpunkter går helt i linje med del arbelsgivarintresse som finns.

Jag vill erinra om den resolution som SAF-stämman antog för inle så länge sedan, där man klart uttalade att Åmanlagarna måste förändras för alt möjliggöra nyanställningar. Man vill rucka på begreppet saklig grund. Man har i dag en möjlighet enligt lagstiftningen atl säga upp människor om det finns en verklig saklig grund, och det finns ingen anledning all gå ifrån den principen.

Det gäller nu inte bara dessa två motioner. Även den moderate partiledaren har varit inne på att han inte längre vill ha kvar den trygghet som arbetstagarna i dag har. Han säger atl del är fel på denna lag. Del finns i stort sett inga möjligheter all avskeda en person. Provanställning, utvidgade möjligheter till praktikarbete och andra former av visslidsanställning är krav som har framförts från arbelsgivarinlressena. LO och TCO vill slä vakt om de regler vi har i dag. De vill inte ha någon översyn av irygghetslagstiflningen på den här punkten.

Låt mig sedan fråga Rolf Wirtén vad man frän ulskollels sida menar när man kommer lill klämmen i texten om de här motionerna: "Med hänsyn lill alt de frågor som har tagits upp i motionerna ingår i den nya kommitténs uppdrag saknas anledning att föreslå någon åtgärd pä grund av desamma." Vad skulle utskottet ha föreslagit för åtgärd, om

den här utredningen inte kommit lill? Hade utskoltsmajoriieien då föreslagit all alla de som är under 25 är skall ha en praktiklid på tolv månader varje gång de börjar ett nytt jobb? Hade man då kommit med förslaget all alla de, oavsett ålder, som har gäll igenom arbetsmarknadsutbildning också skall ha en sådan praktiktid? Vad är det man egentligen menar med den här skrivningen?

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

A nställningsskydd, m. m.

Under detta anförande övertog andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

KARL HALLGREN (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall också knyta an till utredningen. Den har ju inle kommit till för att förbättra lagen om anställningsskydd, från ar-betarsynpunkt sett. Det är snarare så atl utredningen är ell resultat av de krav som framfördes i verkligt reaktionär yra på den ökända SAF-kongressen. Efter denna kongress skyndade herr Ahlmark arbetsköparna till mötes och skulle snabbutreda.

Vad var det man skulle snabbutreda? Jo, i första hand just det som moderaterna motionerar om, nämligen en försämring av 5 ij, innebärande provanställningar eller praktikanslällningar upp lill ett års lid.

Som vi har uppfattat det skall utredningen inhämta erfarenheter. Rolf Wirtén sade att arbetsdomstolen har avkunnat flera domar som har gäll arbetarna lill mötes, men LO-juristerna har redovisat i ett flertal facktidningar raka motsatsen. De är förvånade över domstolens ställningstagande när det gäller avskedande i fall där man inle alls hade tänkt sig en sådan utgång. Jag vill inte instämma i alt del breda register som finns för åberopande av saklig grund vid uppsägning kan vara någonting att stå efter, utan det måste reduceras väsentligt.

Jag ställde en fråga till Rolf Wirtén, om en arkivarbetare som haft en anställning i 15 år är att betrakta som bestående anställd. Rolf Wirtén svarade att den frågan håller på att utredas vad beträffar arkivarbetare och musikerhjälp. Det var ett svar som man måste betrakta som goddag -yxskaft, ingenting annat.

ROLF WIRTÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Nej, det var det inte alls, Karl Hallgren. Del var en redovisning av att den här frågan är under omprövning. Jag redovisade också varför man har behandlat arkivarbete och beredskapsarbete på det sätt som skett i nu gällande lag. Jag har verkligen redovisat utskottets syn på den fråga som Karl Hallgren har ställt.

Lät mig också pä en gång dementera påståendet att arbetsmarknadsministern skyndade ut med utredningsdirektiven efter SAF-kongressen. Jag trodde alt Karl Hallgren hade läst protokollet från den mycket omfattande inlerpellalionsdebatt som ägde rum här i kammaren för bara en dryg vecka sedan, då arbetsmarknadsminister Ahlmark precis förklarade lidsföljden. Han nämnde bl. a. alt LO och TCO fick direktiven

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

A nställningsskydd, m. m.

till granskning ett par veckor före SAF-kongressen och alt man under en längre tid hade förberett den här frågan. Del har ingel samband med SAF-kongressen, Karl Hallgren. Låt oss en gäng för alla sålla bort del argumentet ur denna debatt. Del är ett felaktigt argument, hur många gånger det än upprepas.

Sedan vill jag säga lill Anna-Greta Leijon atl jag inte alls har gäll som kallen kring het gröt - eller hur det nu var hon formulerade sig. Jag har i stället frågat vad som skall gälla för den här utredningskom-mitlén när det gäller provanställning. Och dä försökte Anna-Greta Leijon gäng på gång göra gällande alt del är formuleringar som hon kan finna i olika debattartiklar, i motioner och i andra framställningar. Jag tycker det är anmärkningsvärt all ett f. d. statsråd tar upp det som direktiv för utredningsarbetet. Vad som gäller måste naturiigtvis vara direktiven från del ansvariga statsrådet, och dem har jag citerat tidigare. Och Anna-Greta Leijon vet mycket väl att där finns det en helt annan syn än den hon försökte göra gällande på vad som skall vara rådande i det fortsatta utredningsarbetet. I direktiven finns en klart positiv hållning till anställningstryggheten. Uttalanden av samma slag finns av arbetsmarknadsministern och av utskottsmajorileten. Kan vi inte vara överens om den saken?

Vidare frågade Anna-Greta Leijon vad som hade hänt om vi inte hade skrivit som vi gjort i klämmen, alltså atl ingen åtgärd vidtas med anledning av moderaimolionerna. Ja, hittills har motioner av det här slaget behandlats i inrikesutskottet och i arbeismarknadsuiskottet, varvid utskottet sagt all vi behöver mera erfarenheter, innan beslut las om att göra en översyn av lagen. Nu har man på departementet fält in så pass mänga framställningar, så många frågor har väckts kring lagens verkningar atl man bedömt det vara lämpligt alt göra en översyn. Därför tillsätts nu den här utredningen. Såvitt jag kan förstå är delta ett helt konsekvent handlande.

KARL HALLGREN (vpk) kort genmäle:

Herr lalman! Rolf Wirtén sade atl dessa direktiv gavs långt före SAF-kongressen. och del är ju möjligt. Men här är del fråga om ett tillmötesgående av moderata krav, och jag föreställer mig atl moderaterna är del parti som främst företräder storfinansen i denna kammare, närmast följt av folkpartiet och centern. Redan 1973 hade moderata samlingspartiet ell motionsyrkande med exakt samma lydelse som nu, och del upprepades sedan på olika företagsledarsammankomsier. Del är ett tillmötesgående av jusl de krav som i dag reses från storfinansen. Del kan väl Rolf Wirtén inte sålla bort. De kraven har ni nu ställt er helt bakom. Och att Per Ahlmark sedan har skyndat lill och velat göra en insats för storfinansen står väl också utom alll tvivel!

ANNA-GRETA LEIJON (s) kort genmäle:

Herr talman! Rolf Wirtén log upp den fråga som jag ställde om vad som skulle ha hänt ifall vi inte hade hafl denna ulredning. Och Rolf Wirtén svarade alt utskottet skulle ha skrivit så som del gjort förut. Men vad är del som hänt i utskottet, när man tidigare behandlat den här typen av motioner - för det är ju inle första gången som vi har moderalmolioner med detta innehåll? Jo, vi kan se följande utveckling. Första gången som denna fråga kom upp var moderaterna ensamma om att rösta för förslaget. Utskottsmajoriteien avstyrkte motionen. Andra gången den kom upp hade moderaterna lyckats få med sig centerpartisterna, men fortfarande var utskoltsmajoriletens avslagsyrkande det utslagsgivande, och där stod folkpartiet på samma linje som socialdemokraterna.

Men vad är det som hänt nu? Jo, nu har folkpartiet förenat sig med moderaterna och centerpartisterna. Och här finns inget avslagsyrkande pä de krav som Gunnar Oskarson fört fram i sin motion, alt man skulle förändra anslällningstrygghetslagen, så att människor under 25 år skall tvingas vara anställda under ett år ulan någon trygghet mot uppsägning på osaklig grund samt att detta skall gälla också för människor som har gått i arbetsmarknadsutbildning. Jag tycker atl Rolf Wirtén inte skall glömma den här utvecklingen.

Dessutom kan man tillägga all - det sade jag också i inlerpellalions-debatten - det är ganska anmärkningsvärt att arbetsmarknadsministern hänvisar till den här motionen innan den är behandlad av riksdagen. Om man i utredningsdirektiv eller i ett utskottsbetänkande hänvisar lill en motion, så måsle man väl mena någonting med det. Det kan väl ändå inle vara vår uppgift som politiker all bara läsa igenom handlingarna, ulan vår uppgift måsle vara att bedöma och granska del sakliga innehållet i dem.

Herr Wirtén sade inledningsvis all vi måste se på de här frågorna med kyla och distans. Jag kan inle göra del. Jag vel hur många människor som har upplevt oron för att mista jobbet, som varit rädda för atl de skulle bli uppsagda från sill arbete ulan saklig grund. Vi har kommit ifrån den situationen med den här lagstiftningen. Lät oss inte gå tillbaka ■ lill den tiden igen!

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

A nställningsskydd, m. m.

ROLF WIRTÉN (fp) kort genmäle:

Herr lalman! När det gäller det sista Anna-Greta Leijon sade är vi fullständigt eniga. Tryggheten i jobben värnar utskollsmajoriielen om i lika hög grad som Anna-Greta Leijon gör. På den punkten skiljer vi oss alltså inte åt. Vad frågan gäller är om vi kan göra systemet mera flexibelt, så alt de nyinträdande på arbetsmarknaden i en silaution då det råder brist på jobb får större möjligheter att komma in på arbetsmarknaden. Visar det sig vara svårt eller rent av omöjligt, så kommer naturiigtvis också det att redovisas.

Men vad är det som gör att socialdemokraterna inte vill vara med

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

A nställningsskydd, m. m.

om atl pröva de möjligheterna? För mig framstår del som en självklarhet om man vill bereda ungdomar, äldre och handikappade ökade chanser alt vinna inträde på arbetsmarknaden.

Med anledning av Anna-Greta Leijons påståenden om partiernas förändrade inställning till lagen om anställningsskydd vill jag påminna om vad socialdemokraterna var med om all skriva i inrikesulskollets belänkande i november 1975. Del gäller således utskottets vice ordförande Bengt .Fagerlund och alla övriga socialdemokrater i utskottet. Där hette det: "Om del, sedan ytterligare erfarenheter vunnits, anses lämpligt med en mera allmän utvärdering av lagstiftningens verkningar förutsätter utskottet all den frågan aktualiseras i anslutning lill gruppens arbete" -alltså den grupp som sitter i departementet och tar emot alla synpunkter om hur lagen om anställningsskydd verkar.

Om man nu på departementet med anledning av de framställningar som gjorts - både från företagarsidan och från löntagarsidan, Kari Hallgren - har funnit att liden nu är inne atl göra den här översynen, trodde jag atl del konstaterandet skulle kunna ske i enighet. Men så tycks ju inle vara fallet.

Med anledning av Karl Hallgrens synpunkter på moderaternas motioner kommer väl representanter för moderaterna själva senare i debatten atl redovisa sin ståndpunkt. Vad jag har all göra är att hänvisa lill de direktiv som regeringen har gett fördel här utredningsarbetet och som naturiigtvis regeringen i sin helhet står bakom. De direktiven har Karl Hallgren inte hafl någonting att invända mot.

BENGT FAGERLUND (s) kort genmäle:

Herr lalman! Rolf Wirtén hänvisar till inrikesutskouels belänkande i november 1975. Han tar det till intäkt för all det nu skulle vara riktigt att tillsätta den här utredningen. Vad vi skrev där var all om det vanns ytterligare erfarenheter så skulle man kunna göra en ulredning. Jag hävdar all det inle har kommit fram några andra erfarenheter än de vi hade då. Jag frågar Rolf Wirtén: Vad är det som kommit fram sedan 1975 och som gör att denna ulredning nu kommer till stånd? Är del arbetsgivarorganisationernas krav på er som gjort alt ni i folkpartiet ändrat uppfattning?

Andre vice talmannen anmälde atl Anna-Greta Leijon och Karl Hallgren anhållit all lill protokollet få antecknat att de inte ägde rätt lill ytterligare repliker.

ROLF WIRTÉN (fp) kort genmäle:

Herr lalman! Jag vill till Bengt Fagerlund säga all del som motiverar all man nu företar denna ulredning är dels de framställningar om permilleringslön som gjorts av LO, dels de krav som socialdemokraterna framför i sin parlimolion om de långtidssjuka, dels det som sagts av framför allt den mindre företagsamheten om atl man har problem att

anställa ungdomar i den situation som vi jusl nu har på arbetsmarknaden. Del finns för övrigt flera andra framställningar som man kan peka pä och som visar att tiden nu är mogen all göra denna ulredning. Vi har nu erfarenheter från tre och ett halvt år av hur lagen verkat.

Jag vill också påpeka, herr talman, att det när del gäller Åmanlagarna har skett en fortgående justering av den lagstiftningen. Förtroendemannalagen ändrades efter bara ell år. Jag tycker inte alls att del är anmärkningsvärt alt man tre och ett halvt år efter det att lagen om anställningsskydd trädde i kraft vill pröva om den verkligen har fungerat på del sätt som vi avsåg när riksdagen fattade detta beslut.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

A nställningsskydd, m. m.

BENGT FAGERLUND (s) kort genmäle:

Herr lalman! Jag tycker all det var ell ganska tunt svar. Del som utlöst hela denna aktion mot trygghetslagarna är den kompakta kritik som har riklats mot lagstiftningen och som också Anna-Greta Leijon här tagit upp. Vidare finns i bakgrunden de moderalmolioner som väckts alltsedan 1973, då lagen antogs. Det är riktigt som Anna-Greta Leijon säger atl folkpartiet tidigare hela tiden stått pä vår sida när vi avslagit dessa motioner.

Jag har inga siffror med mig, eftersom jag inte hade tänkt delta i denna debatt. Men jag kan ändå säga all ungdomens problem på arbetsmarknaden inle beror pä trygghetslagarna, utan det problemet har funnits hela liden.

LARS ULANDER (s):

Herr lalman! Min uppgift är atl beröra en del av utskollsmajoriletens skrivning i det betänkande som nu behandlas. I likhet med Anna-Greta Leijon deltog jag i inlerpellalionsdebaiien den 11 november. När man jämför dagens diskussion med den inlerpellalionsdebaiien kan man säga atl Per Ahlmark var mera vag i sina formuleringar än vad utskottei är i sitt betänkande. I utskottsbetänkandel och dagens debatt är man mera rakt på sak.

Utskottei säger i sitt betänkande:

"Utvecklingen sedan anslällningsskyddslagen trädde i kraft har bekräftat all del finns behov av möjligheter till provanställning." Atl denna fråga skall lösas genom avtal ifrågasätts av utskottsmajorileten. Per Ahlmark var mer försiktig - han sade hela liden all om detta skulle vara ett problem, så skulle man ta itu med del.

Folkpartiels roll och ställningstagande blir mer och mer obegripliga. 1976 avslog folkpartiet tillsammans med socialdemokraterna en motion från moderaterna och centerpartiet om en ulredning om trygghetsfrågorna.

Under interpellationsdebatten frägadejag Per Ahlmark-och den frågan har också ställts i dag vid ett par tillfällen - vad som hänt sedan 1976 och som gjort all folkpartiet på detta sätt har ändrat uppfattning. Det är väl rimligt att anta att vissa saker har inträffat.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

A nställningsskydd, m. m.

Vi vel atl moderatledaren under valrörelsen riktade en myckel hård kritik mot trygghetslagen. Vi vel också atl företagarnas organisationer har slagit på stora trumman mot trygghetslagen och att folkpartiet har bildal regering tillsammans med moderaterna och centerpartiet. Jag tror atl det är här vi kan finna anledningen lill den ändrade uppfattningen.

Rolf Wirfen talade nyss om andra lagar som man hade ändrat på, och han kom då in på främjandelagen. Använd inte det argumentet! Den ändring som gjordes i främjandelagen var av rent formell natur. I det här fallet är det ändå fråga om alt få ändra inriktningen i lagstiftningen.

Jag vill la upp en annan del av utskottets betänkande, nämligen den del där man talar om förelag som inte omfattas av kollektivavtal samt resultaten av förhandlingar. Jag citerar ur belänkandet: "Förutom all det kan vara svårt att uppnå samförstånd om kollektivavtal gäller atl inom den icke obetydliga del av arbetsmarknaden som inte omfattas av kollektivavtal utesluts möjligheten till provanställning."

Rolf Wirtén var också inne pä den frågan i sin del av den här diskussionen. Han sade all 80 000-100 000 arbetsgivare inte innefattas under avtal.

Jag lar här först samförståndet om avtalens innehåll. Jag vet inte vad majoriteten vill med den här skrivningen. Är del möjligtvis en pekpinne till organisationerna hur de skall bedriva förhandlingsverksamheten, eller kan det vara så, all man ifrån borgerligt håll inle är nöjd med de resultat som uppnåtts i de träffade avtalen?

Sedan går jag över lill att tala om de företag som saknar avtal.

Alla seriösa företag kan på tvä sätt få avtal, dels genom alt gå in i en arbetsgivarorganisation, dels genom ett hängavlal direkt med fackföreningen. De fackliga organisationerna lägger ner ell hårt arbete för all få avtal med seriösa arbetsgivare. Problemet är att vissa arbetsgivare försöker hitta alla tänkbara skäl till att inte skriva pä avtalen. Jag kan upplysa om att min fackförening har mellan 500 och 600 hängavlal.

Jag vill också erinra om alt lagstiftningen på arbelslivsområdet har förutsatt att del skall finnas förhandlingsdugliga parter på arbetsmarknaden. Inte minst folkpartiet talar här om alt vi har varit helt eniga när det gällt inriktningen.

Del kan inte vara riksdagens sak att stödja den grupp arbetsgivare som inle ens har sina förhållanden till de anställda reglerade genom kollektivavtal. Del är litet märkligt all en del av folkpartiets representanter i utskottet, dvs. de som påstår sig komma frän arbetsplatserna, har kunnat ställa sig bakom den här majoritetsskrivningen.

Jag vill påstå all den här skrivningen definitivt är antifacklig. Som facklig funktionär har jag sett hur oskyddade de anställda och deras familjer kan vara när inte ett avtalsförhållande föreligger.

Att la del oskick som ett avlalslöst förhållande innebär till intäkt för en försämring av tryggheten i anställningen är väl starkt.

Sedan skulle jag vilja ställa en fråga till Rolf Wirtén. Var Rolf Wirténs

resonemang ett föregripande av en utredning som ännu inle är tillsatt men som kommer att tillsättas? Eller hur skall man tyda det resonemang där han går ut som något slags försvarsadvokat för den här ordningen?

När det gäller Oskarsons och Ollens motioner kan bara sägas alt dessa är avskrift ur tidningen Företagaren. Man kan därmed också se mönstret, hur kraven har växt fram i gott samarbete mellan arbetsgivarna och regeringen. Gunnar Oskarson är också i gon sällskap. Herr Åsling har ju också enligt tidningen Företagaren lovat atl ta ett samlat grepp på ar-betslivslagstiftningen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den socialdemokratiska reservationen i arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 8.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

A nställningsskydd, m. m.

BERNT NILSSON (s):

Herr talman! Alltsedan lagen om anställningsskydd tillkom 1973 har arbetsgivarsidan protesterat mot den. Uppslutningen kring den här lagen är inle alls så allmän som man från borgerlig sida och arbetsmarknadsministern vill göra gällande.

Arbetsgivarnas förutvarande rätt atl leda och fördela arbetet, fritt anta och avskeda personal logs bort genom den här lagen. Detta har man inte kunnat smälta. Man vill inte förslå människornas behov av trygghet i livet - trygghet för sin försörjning.

Arbetsgivarna, t. ex. SAF och SHIO, ropar i högan sky: "Det måste bli längre provansiällningslider." "Vi måste få välja och vraka bland dem som söker jobb och få tillämpa det som vi gjorde förut", utan hänsyn till vad de anställda och de fackliga organisationerna tycker.

Gunnar Oskarson, moderata samlingspartiet, har alltsedan 1973 - förmodligen tidigare, men i alla fall pä papperet - varit arbetsgivarnas villiga redskap och motionerat precis som de önskat. Det synes mig som om han skulle fä en värdig efterträdare i Joakim Ollen. Detta är helt följdriktigt eftersom bägge är moderater. Mera anmärkningsvärt är det att Per Ahlmark rusat i väg till arbetsgivarnas undsättning och begär utredning på områden där lagen uppenbarligen har fungerat.

I vad gäller frågan om provanställningen förutsattes atl parterna på arbetsmarknaden skulle sluta avtal om delta. Utskotismajoriteten säger

nu: "Som tidigare redovisats har man för vissa områden sökt lösa

dessa frågor genom kollektivavtal." Sanningen är den att inom LO-områdel har man slutit avtal på samtliga förbundsomräden. Det hela har alltså fungerat pä del sätt som man har förutsatt. Då måste man fråga utskottsmajoriteten: Vad är det som ni anser inte är bra och som måste utredas angående provanställningen? Rolf Wirtén gick upp och sade att det nu har kommit fram så många synpunkter atl en översyn måsle ske. Jag måste också ställa frågan lill Rolf Wirtén: Vad är del som har skett när det gäller provanställningsfrågan som innebär att man måste ha en utredning? Man har ju slutit det avtal rtian förutsatte skulle slutas i vår tidigare behandling. Avtalen är slutna och parterna är överens. Då kan jag inte förslå att det finns skäl atl utreda just den frågan.

6 Riksdagens protokoll 1977/78:33

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

A nställningsskydd, m. m.

Anna-Greta Leijon sade att Rolf Wirtén gick som katten kring het gröt. Jag tycker snarare att han slog frivoller över grötfatet. Han stod här uppe och motiverade avslag på kommunisternas motioner med atl det är arbetsmarknadens parter, dvs. de avtalsslulande parterna på arbetsmarknaden, som skall bära upp lagstiftningen på det här området. Men vad är det sedan utskottsmajorileten och Rolf Wirtén säger i utskollsbelänkandet? Jo, då skriver man så här: "Svagheten med denna lösning är emellertid atl den inte blir heltäckande. Förutom alt del kan vara svårt atl uppnå samförstånd om kollektivavtal" - vilket det nu inte har varit - "gäller alt inom den icke obetydliga del av arbetsmarknaden som inte omfattas av kollektivavtal utesluts möjligheten till provanställning."

Det är rätt märkligt. Först står Rolf Wirtén och säger att man alltid har hävdat i inrikes- och arbetsmarknadsutskotten, att det är de avtalsslulande parterna som skall bära upp lagstiftningen pä arbetsmarknadsområdet. Men närdet sedan gäller arbetsgivarna säger utskottsmajoriteten och Rolf Wirtén: Nej, nu är det så många som kommer utanför, nu måste vi ta hänsyn lill dem som inle är avialsanslutna.

Är del här en uppluckring av folkpartiets eller borgarnas syn? Är det meningen att vi i fortsättningen kanske skall tillgodose även kommunisternas önskemål? Det vore i så fall helt följdriktigt. Lagstiftningen kan inte bara gälla arbetsgivarna utan den bör också gälla lönlagarna.

Det skulle vara intressant att höra vad Rolf Wirtén har atl säga om detta. Jag betraktar det som en uppluckring av vårt tidigare ståndpunktstagande.

I övrigt kan jag väl ansluta mig lill vad Lars Ulander sade i det här avsnittet. Men är del inte så, Rolf Wirtén, alt ni är ute i Svenska arbetsgivareföreningens och över huvud taget arbetsgivarnas ärenden när ni är beredda alt ta det här stegel, försöka med borgerlig majoritet i riksdagen ta tillbaka sä mycket som möjligt av arbetsgivarnas suveräna rätt all ensamma besluta i anställningsfrågor, dvs. mer eller mindre återinföra ij 32? Några ytterligare jobb kan ju näppeligen den här utredningen ge, i varje fall vad jag kan förstå.

I del här sammanhanget skulle jag också vilja återkomma till en fråga som varit uppe förut i en inlerpellationsdebalt med arbetsmarknadsministern, nämligen arbetsgivarnas ansvar för sysselsättningen. Enligl er och de borgeriiga partiernas ideologi är det ju de privata arbetsgivarna, förelagen, som skall sköta näringslivet och sysselsättningen. Vad gör då företagen ål det i dag? Ja, vi vel atl de säger: Vi har en kris. OK, del är alldeles riktigt. Och så säger de: Vi klarade krisen genom naturlig avgång. Del låter kanske i och för sig bra, men det kommer ju inte in några nya i stället, ungdomen stängs ute från de platser som skulle ha återbesatts. Och vi vel atl vi i dag har en för våra förhållanden myckel hög arbetslöshet, 40 000 ungdomar, trots atl det satts in mycket omfattande arbelsmarknadspolitiska åtgärder för att klara sysselsättningen. Om inle de åtgärderna hade vidtagits skulle vi förmodligen haft uppemot

100 000 ungdomar arbetslösa i stället - sä kraftig verkan har nämligen de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna och AMS-åtgärderna haft.

Tror nu utskottsmajorileten att man löser ungdomens sysselsättningsproblem genom atl utreda lagen om anställningsskydd och genom större omflyttning av ungdomarna på de olika arbetsplatserna? Det kan man ju knappast göra. Nej, jag skulle vilja påstå alt arbetsgivarna i dag inte tar det ansvar de borde ta för den här delen, och det finns anledning att uppmärksamma det.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges hantverks- och Industriorganisation har gett ut en skrift som heter Rapport från småföretag. Det är en på sill sätt anmärkningsvärd skrift. Jag måste säga alt jag är utomordentligt förvånad över att arbetsgivarna eller i varje fall Svenska arbetsgivareföreningen gäll med på den här skriften. Rapporten gäller 50 förelag. Del framgår all av 48 företag har 16 expanderat men 4 valt att avstå från order i stället för att öka antalet anställda. Av de 48 företagen har 13 medvetet avstålt från att expandera, varav 11 avstått frän order i stället för atl nyanställa. Av de 48 företagen har 11 medvetet trappat ned verksamheten och radikalt reducerat antalet anställda. Mer än hälften - 28 av de här företagen - struntar alltså i att ordna jobb. De klarar krisen genom naturiig avgång och skyller på anslällningslagen. Och trots att man från de här organisationernas sida slutit avtal kring dessa frågor vill man ge sken av att anställningslagen är skuld till detta. Jag vill protestera mot det synsättet, för det är inte pä det sättet. Det är att beklaga atl Svenska arbetsgivareföreningen och SHIO uppträder på delta sätt.

Vi har lagt ett förslag om informationskampanj till företagarna om anställningsskyddslagens innebörd och tolkning. Det är uppenbart att lagen feltolkas av arbetsgivarna. Man bör gå ut och tala om vad lagen innebär och kanske också i det sammanhanget upplysa Svenska arbetsgivareföreningen och SHIO om att det finns avtal slutna med Landsorganisationen på samtliga fackförbundsområden när det gäller provanställning. Man bör gå ut med en sådan informationskampanj, så att företagarna tar sill ansvar och börjar nyanställa igen. Del är alldeles klart all det behövs en information till arbetsgivarna i denna fråga. Jag skulle vilja säga: Ge information i stället för alt utreda sådana avsnitt i lagen om anställningsskydd där ni inte har övertygat oss om alt det finns något behov av utredning!

Till sist, herr talman, måste jag återvända någon minut till vad som inträffade i den interpellationsdebatt i denna fråga den 11 november som jag och arbetsmarknadsminister Per Ahlmark deltog i. Frågan i min interpellation gällde informationen till arbetsgivarna om anställningsskyddslagen. Svaret var sådant att jag måste ställa en följdfråga om på vad sätt den borgerliga regeringen spritt information om lagen om anställningsskydd. Svaret från Per Ahlmark blev dä att man hade givit ut en broschyr i 200 000 exemplar. Detta gjorde mig en aning konfunderad i debatten, eftersom jag aldrig hade sett någon sådan broschyr utgiven

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

A nställningsskydd, m. m.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

A nställningsskydd, m. m.

av arbelsrnarknadsdepartementet under den borgeriiga regeringen. Det föranledde Per Ahlmark all göra insinuationer om min okunnighet i denna fråga.

Men, herr talman, det var inte så underiigl att jag var konfunderad. Jag fick ett brev från arbetsmarknadsdepartementet dagarna därefter, och då visade del sig att man hänsyftat på den skrivelse som jag just nu håller i min hand och som jag mycket väl kände lill. Del är en skrift som utgavs av arbetsmarknadsdepartementet under den tid när vi hade en socialdemokratisk regering, och den har ett förord undertecknat av Ingemund Bengtsson. Mig veterligt har denne ännu inte gått in i den borgeriiga regeringen, och han kommer nog inte heller atl göra det. Den borgerliga regeringen har över huvud taget aldrig givit ut någon broschyr som gäller lagen om anställningsskydd.

Detta innebär, herr lalman, all alla de tre uppgifter jag fick från arbetsmarknadsministern i svaret pä min interpellation var felaktiga. När jag eller någon annan riksdagsman ställer en interpellation fordrar i varje fall jag att det ansvariga statsrådet kommer med korrekta svar i stället för med felaktigheter och ironi. I annat fall är ju interpellalionssystemet helt förfelat och meningslöst och bör avskaffas.

Med del anförda, herr talman, ber jag atl få yrka bifall lill reservationen vid arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 8.

ROLF WIRTÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara ta upp ett par punkter i del som Bernt Nilsson nu har nämnt.

Bernt Nilsson kommer tillbaka till frågan om varför man nu finner liden vara mogen all göra en ulredning om lagen om anställningsskydd. Jag har tidigare redovisat flera skäl för det. Jag tror att också Bernt Nilsson har hört dem, och ytterligare andra redovisades i den interpellationsdebatt Bernt Nilsson hade med Per Ahlmark för en tid sedan. Bernt Nilsson undrar bl. a. varför jag nämner de företag som har ett fåtal anställda och som inle har kollektivavtal om provanställning.

Sedan 1973 har upprättats flera kollektivavtal mellan de centrala organisationerna. Vi kan, Bernt Nilsson, om vi sätter oss ner och närmare undersöker de avtalen-jag har flertalet med mig här-se alt spännvidden mellan villkoren är ganska stor; det skiljer rätt mycket där. - Detta är det ena skälet.

Det andra skälet är alt jag i debatten i dag bara har konstaterat atl del finns ell rätt stort antal arbetsplatser som kommer all stå vid sidan av systemet. Detta kan Bernt Nilsson och jag naturiigtvis tycka en hel del om, och vi kan fråga oss hur man skall kunna komma till rätta med problemet. Men faktum är ändå, herr talman, all många står utanför och att alltså flera löntagare kanske skulle ha kunnat komma in på dessa arbetsplatser, om provanställning varit möjlig. Jag lar således inte ställning till själva det förhållandet alt dessa företag finns utanför systemet, utan jag konstaterar bara all de gör del och säger all vi har anledning

fundera över om man kan komma till rätta med de problem som uppslår av detta förhållande.

Sedan konstaterade jag alt Bernt Nilsson helt riktigt påpekat all vi har 40 000 ungdomar som är arbetslösa, men med de kraftfulla insatser som regeringen gjort på arbetsmarknadspolitikens område har ytterligare 60 000 ungdomar undgått att bli arbetslösa. Det är väl något oklart varifrån Bernt Nilsson fått siffran 60 000, och jag vill inte gå i god för att den är riktig, utan jag tror att den är "höftad". Men jag noterar ändå som ett faktum atl Bernt Nilsson godtar vår arbetsmarknadspolitik och erkänner att den haft goda effekter för alt skydda ungdomar på en besvärlig arbetsmarknad.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

A nställningsskydd, m. m.

BERNT NILSSON (s) kort genmäle:

Herr lalman! Herr Wirtén tar upp frågan, varför man skall utreda delta. Del var ju samma fråga som jag ställde: Varför skall jusl provanställningen utredas? Parterna har ju slutit avtal på samtliga LO-områden.

Nu säger herr Wirtén att spännvidden mellan villkoren är stor, att det skiljer myckel mellan de olika avtalen osv. Men herr Wirtén menar väl ändå inle att statsmakterna skall gå in på avtalsområdet och säga: Så här skall avtalen se ut - var sä goda och skriv dem på det sättet! Detta blir ju kontentan av herr Wirténs resonemang. Nog måste väl parterna själva få sluta sina avtal och skriva dem precis som de vill. De är ju överens, och vad är det då som skall utredas? Jo, del är just den där spännvidden, säger herr Wirtén. Men det är ju en pekpinne åt avtalsslulande parter, om man säger alt de inte skall fä skriva avtalen som de själva vill, utan att avtalen skall vara si eller så i stället - och helst skall det väl vara tolv månaders provanställning. . Jag återkommer lill den punkl i utskottets skrivning där man slår vakt om dem som inte har skrivit på något avtal. Jag måste säga att jag tycker atl den är utomordentligt märklig. Under hela den tid vi har diskuterat de här frågorna i utskottet har det gällt att det varit de avtalsslutande parterna som skall bära upp arbetsmarknadslagstiftningen. Vi har hänvisat lill delta i alla sammanhang. Här kommer man emellertid nu helt plötsligt och säger atl svagheten med den lösningen är att den inte är heltäckande. Men den svagheten har vi ju hafl förut - då gällde det arbetstagarna. Nu, närdet gäller arbetsgivarna, skall man helt plötsligt gä in och kratsa på det här området, och man säger att det är många som slår utanför avtal. Detta måste vara helt felaktigt. Jag ställer därför ännu en fråga till herr Wirtén: Är det en uppluckring på det här området, så atl vi i fortsättningen inle skall ha de avtalsslutande parterna som riktmärke när det gäller denna lagstiftning? Herr Wirtén säger all han inte tar ställning i frågan, men herr Wirtén har i varje fall skrivit under utskottets betänkande, där man kräver den här ändringen.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

A nställningsskydd, m. m.

ROLF WIRTÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Bernt Nilsson frågar om det vi vill ha är en uppluckring av lagen om anställningsskydd, men jag har redan tidigare, herr talman, redovisat att del inle är fråga om det. Jag har då stött mig på de direktiv som Bernt Nilsson borde vara bekant med, och jag hänvisar till dem än en gång för alt slutligt slä fast från min sida vad man vill göra. Kommittén skall överväga sådana jämkningar i lagstiftningen att de medger en röriighet inom arbetslivet som är önskvärd från samhällets sida, utan att dess syfte förändras. Jag har inte hört att Bernt Nilsson i och för sig kritiserat delta, och jag tror alt del kommer atl vara väldigt svårt för Bernt Nilsson att göra det.

Det andra som jag vill ta upp, herr lalman, är frågan om friheten för arbetsmarknadens parter att förhandla. Självklart menar jag, atl den friheten skall bestå. Jag har naturiigtvis inle någon som helst tanke på att gå in och dirigera avtalsrörelsen - del trodde jag faktiskt Bernt Nilsson förstod.

Vad jag gjorde i mitt förra inlägg var bara all efter studium av de avtal som nu har slutits med anledning av lagen om anställningsskydd konstatera, atl här finns rätt olika villkor för provanställningen. I och för sig kan jag också förslå att det kanske också måste vara olikheter, eftersom förutsättningarna inom olika branscher i näringslivet är sä olika. Då måsle man på olika sätt anpassa sig till dessa.

BERNT NILSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Men jag måste då återigen ställa frågan, herr Wirtén: Vad är det som skall utredas pä det här området? Här finns ju avtal slutet på s;amlliga områden när det gäller provanställningen. Rolf Wirtén hänvisade nyss till att det var så skilda avtal osv. Men om nu avtalen finns och om ni inte skall ingripa i förhandlingsfriheten, så är det väl helt onödigt all gå in och utreda en fråga när parterna är överens om att så här vill man ha det.

Nej, herr Wirtén, del är på det sättet atl ni har lyssnat på arbetsgivarnas rop om att det måste bli en skärpning på det här området, att det skall bli längre tider osv. Helt plötsligt börjar ni ömma för de arbetsgivare som inte är organiserade, som står utanför i den bemärkelsen. Jag tror att del är omedvetet som man har gäll ifrån den gamla praxis som vi har tillämpat - att det är de avtalsslulande parterna som skall bära upp denna lagstiftning. Här är man ute på glid. Nu är det helt plötsligt icke avtalsslutande parter som skall vara med i bilden. Jag förmodar atl Karl Hallgren, som har suttit och lyssnat här, med stort intresse återkommer lill en senare debatt i den här frågan, eftersom detta förfarande ju måste vara mer eller mindre praxis ur hans synpunkt.

JOAKIM OLLEN (m):

Herr talman! "Jag tillhör--- en 'yrkesgrupp', som formellt sett inte

existerar. Som yrkesutövare får jag inte finnas till.

Det finns lag pä det. Den nya trygghetslagen. Enligt vilken det inte finns utrymme för frilansare."

Så stod del all läsa i en artikel, införd i Expressen för i dag exakt en vecka sedan. Artikelförfattaren har frilansat på Sveriges Radio i en omfattning som gjort atl hon har kvalificerat sig på sådant säll all företaget inle vill låta henne fortsätta att ta engagemang. Hon kommenterar sin situation senare i artikeln på följande sätt - och det berör över huvud tagel frilansarnas situation:

"Ytterst handlar del om tillgången på varierad information här i landel. Del är i allra högsta grad en fråga som berör alla.

En strypning av frilansare, som genom arten av sitt jobb har större rörlighet än fast anställda, blir på lång sikt också en klar begränsning av det fria ordet.

Är det vad man vill uppnå?"

Artikelförfattaren ställer ytteriigare en fråga: "Borde man inte kunna fordra större flexibilitet av dem som stiftar lagar och av dem som upprätthåller dem?"

Delta är ett av många vittnesbörd om en typ av de svårigheter som sammanhänger med anställningsskyddet, sä som det nu är utformat, och som jag har berört i min motion nr 164. Det kan sägas alt frilansproblemet framför allt berör Sveriges Radio. Men Sveriges Radio svarar ju för en betydande del av del kulturutbud och del informationsutbud som svenska folket får sig lill goclo. Därför är inte frågan ointressant. I själva verket berör den också andra sektorer och andra arbetsplatser än just Sveriges Radio.

I samma motion pekar jag på andra svårigheter som sammanhänger med den nuvarande utformningen av anställningsskyddet. Särskilt förtjänar alt nämnas de svårigheter för ungdomar all komma in pä arbetsmarknaden som i dag finns och som har ventilerats i viss utsträckning i den här debatten tidigare. Jusl det problemet är kanske del största med den nuvarande anslällningsskyddslagen. Men del finns också ett annat problem som jag har pekat på, och det är en i viss utsträckning minskad benägenhet bland enskilda arbetstagare atl salsa på nya arbeten, om en nyanställning kan inrymma den minsta chansning, eftersom de då kan komma i ell väsentligt sämre anställningstrygghelsläge än om de kvarslannar i de arbeten som de av andra skäl vill och kanske borde lämna.

Hur har då utskottet sett på dessa synpunkter som framförts i min motion och liknande synpunkter som - vilket myckel riktigt har påpekats här i dag - framförts från moderat håll vid flera tillfällen?

Först och främst kan man konstatera atl en lag om anställningsskydd behövs. Del finns ingen här i dag som pä något vis har bestridit behovet av en sådan lagstiftning, och det finns sannolikt heller ingen som kommer

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

A nställningsskydd, m. m.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

A nställningsskydd, m. m.

att göra del i den fortsatta debatten. Men frågan är: Har den nuvarande lagregleringen varit problemfri, eller har det funnits nackdelar med lagen? Är allt som det skall vara, eller är det motiverat med en översyn av den gällande anställningsskyddslagen?

Här går meningarna isär. Socialdemokraterna å ena sidan menar att allt i stort sett är bra. De kan tänka sig justeringar på vissa punkter som angivits här i dag. Däremot vill de över huvud taget icke utreda, icke närmare studera de nackdelar som påtalats i min motion och i en motion av Gunnar Oskarson om provanställning. På del viset måsle den socialdemokratiska reservationen, som är fogad till utskottsbetänkandet, tolkas. Majoritetens inställning visar dock klart alt man pä den sidan är beredd att göra den översyn - vi hälsar den med tillfredsställelse -som har aviserats av arbetsmarknadsministern. Och visst finns del skäl all se över anslällningsskyddslagen. Den artikelskribent som jag tidigare citerade lämnar ett exempel på detta, och vederbörande är ju långt ifrån ensam i den beskrivna situationen.

En undersökning som har utförts vid Umeå universitet bland ell antal småföretagare, en undersökning som delvis berörts här i dag, visar också vilket allvarligt hinder för ungdomars inträde på arbetsmarknaden som den nuvarande utformningen av anställningsskyddet utgör. Även den tilltagande strömmen till arbetsdomstolen av mål som sammanhänger med anslällningsskyddslagen inger vissa betänkligheter. När man inför en ny lag är det naturiigt att ett stort antal mål blir prövade vid domstol för all man skall fä prejudikat på olika punkter, men när målen rned anledning av den här lagen bara ökar år från år finns del väl skäl alt fråga sig om det inte föreligger svårigheter i rättstillämpningen och om det inle är svårt atl tillämpa lagen utan att behöva gå i konflikt och vända sig lill arbetsdomstolen.

Med tanke pä de lagtekniska svårigheter som vidlåder den här lagstiftningen tycker jag alt del finns särskild anledning all understryka en del av det som anförs i direktiven till den ulredning som nu skall börja sitt arbete: "Vidare bör lillämpningsfrägor som särskilt rör den mindre företagsamheten beaktas. Översynen bör också beröra de administrativa problemen kring lagens förfaranderegler och de därmed sam-manhängade skadeståndsfrågorna."

Herr lalman! Tryggheten i arbetslivet vill vi alla slå vakt om. Det kan också vara så att denna vår strävan all slå vakt om tryggheten på arbetsmarknaden leder lill all vi kan acceptera en viss stelhet. Jag tycker att det finns ell annat honnörsuttryck som man inle helt skall glömma bort i sammanhanget. Det är att ge människor en chans. Jag tänker då på de rnånga ungdomar som del åtminstone finns skäl alt förmoda kan ha blivit ulan arbete på grund av de nuvarande reglernas utformning. Det är för mig ett tillräckligt skäl att göra en ulredning. Detta sagt också med instämmande i att informationen om lagens verkliga innebörd kanske inte heller har varit fullständig och att man skulle kunna göra mer pä den fronten också.

Jag påslår atl anställningsskyddet i sin nuvarande utformning lett lill stelhet pä arbetsmarknaden. Jag påstår att ungdomar framför allt har drabbats av denna stelhet. Jag påstår all en översyn av lagen är motiverad och jag kan icke förstå hur man kan vara så reaktionär att man vägrar aU helt eller delvis ens pröva dessa frågor, vägrar alt låta dem utredas.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

A nställningsskydd, m. m.

ANNA-GRETA LEIJON (s) kort genmäle:

Herr lalman! Joakim Ollen säger: Frågan är om alll är som del skall vara med den här lagstiftningen. Finns del inga nackdelar?

Jo, men hur man bedömer nackdelarna beror naturiigtvis mycket på vilken utgångspunkt man har. Det har ju klart visat sig all man från arbetsgivarhåll anser del vara en nackdel atl man skall behöva ha en saklig grund för en uppsägning. SAF-resolutionen nyligen säger all begreppet saklig grund måste få en mer realistisk innebörd. Kanske Joakim Ollen kan svara pä den frågan. Från moderat håll har man ju framfört precis samma synpunkter, från Gösta Bohman och frän de moderater som motionerat här, vilka tagits upp av arbetsgivarna.

Joakim Ollen fortsätter med den argumentation som jag trodde att vi skulle slippa och som jag försökt att både här i dag och i inlerpellalionsdebaiien för en lid sedan klargöra. Vi socialdemokrater anser det självklart alt de lagar, som vi har pä arbetslivets område, måste följas uppmärksamt och all del behöver göras justeringar. Vi är alltså i och för sig inle emot en översyn. Vi har själva gjort det och vi tycker att det skall göras i fortsättningen också.

Men man måste ju undra vilka punkter som skall ifrågasättas i den här lagstiftningen. Där säger vi all de regler, som gäller för när parterna kan träffa avtal om visslidsanställning, om praktik, om vikariat och provanställning och den tillämpning som varit här, inle tillhör det som behöver överses och utredas. Där är vi helt och hållet på samma linje som de stora fackliga organisationerna.

Vad är det man är ute efter, Joakim Ollen, när man talar om atl de här trygghetslagarna har varit till sådan nackdel för ungdomarna? Är det ett system där arbetsgivaren skall kunna anställa 15 ungdomar för att pröva dem och sedan ta ul de fem bästa, de som är bäst ur företagsekonomisk synvinkel?

Del är klart att man får en röriighet då, men man får också en stor otrygghet för de stora grupper av människor som vi kanske skulle behöva värna allra mest om.

Vi har fält en stelhet på arbetsmarknaden, säger Joakim Ollen. Men vi har framför alll fått en ökad trygghet för de många människorna, och den tryggheten skall vi inle rubba.

Låt mig bara lill sist upplysa om alt mäliillströmningen lill arbetsdomstolen faktiskt är minskande.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

A nställningsskydd, m. m.

JOAKIM OLLEN (m) kort genmäle:

Herr talman! När del gäller frågan om vad man skall överse och icke överse är Anna-Greta Leijon och jag tydligen icke helt överens. Anna-Greta Leijon säger - vilket gläder mig - att man skall pröva lagarna successivt och göra översyner. Men när del gäller att bereda ungdomar utan arbete möjlighet atl få anställning är tydligen en översyn av anställningsskyddslagen plötsligt ointressant. Jag vill gärna understryka att poängen med en översyn är att undersöka om del är riktigt att ungdomar utestängs från arbeten som de skulle kunna få, ulan att för den skull någon avskedas, och om arbetsgivare inte i dag av rädsla för de nuvarande reglernas utformning avstår frän atl anställa mer personal också när det i och för sig skulle vara motiverat.

När det gäller tjatet om SAF och den moderata linjen - del är en total sammanblandning - vill jag säga alt jag i hela mitt anförande talade om dessa frågor ur löntagarnas synvinkel. Det tycker jag förtjänar att betonas. Men jag tycker inte att man, som Anna-Greta Leijon gjorde tidigare under debatten, närmast ironiskt kan avfärda synpunkter på den gällande lagstiftningen bara för att de kommer från SAF eller från någon annan näringslivsorganisalion. På samma sätt som vi bör beakta allt som kommer frän LO och TCO bör vi beakta propåer som kommer frän arbetsgivarna. Det är väl i och för sig inle något fel i del.

Men dei; handlar inte ytterst om detta, utan det handlar om deras situation som inle är anställda och som skulle kunna vara det. Det är en sä viktig fråga all man i varje fall inte bör dra sig för en utredning. Sedan får man se vad den visar och vilka åtgärder som skall vidtas.

ANNA-GRETA LEIJON (s) kort genmäle:

Herr talman! Joakim Ollen sade att han talade om problemet ur löntagarnas synvinkel. Jag tror all del är väldigt många löntagare som inte känner igen sig i det resonemanget.

Han säger: Skall vi inte bereda ungdomarna arbete om det nu är så all detta hindras därför alt arbetsgivarna är rädda för de nuvarande bestämmelserna? Men vad är det de är rädda för? Arbetsgivarna har rätten all säga upp en anställd om det finns saklig grund för del, om arbetsgivaren t. ex. inte kan bereda honom jobb därför atl del råder brist på arbete. Man har en månads uppsägningstid för ungdomarna. Jag tror att de moderalmolioner som behandlas i dag har bidragit till att öka osäkerheten om dessa lagar och lill att minska arbetsgivarnas möjligheter all fä en saklig information om vad del egentligen handlar om.

Sedan säger Joakim Ollen att jag tjatar om SAF och arbetsgivarorganisationer. Jag tycker det är konstigt uttryckt. Varför har vi hela den här diskussionen? Jo, det är därför att Per Ahlmark i sina direktiv till utredningen liksom utskottet i sitt belänkande talar om önskemål som framförts av vissa organisationer, och de organisationer det är fråga om är arbetsgivarorganisationer.

De fackliga organisationerna säger att det är grymt och ineffektivt atl

bereda ungdomar arbete genom all minska anställningstryggheten. Låt oss i stället gemensamt gå in på den linje som vi tar upp i vår reservation, nämligen att sätta oss ner och konkret jobba med alla de förslag till positiva åtgärder .som vi har mött under denna höst - krav från SSU, frän del socialdemokratiska siorrådslaget, från sysselsättningsulredningen och från arbetsmarknadsstyrelsen.

Rolf Wirtén sade tidigare att arbetsmarknadsminister Ahlmarks insatser har betytt att väldigt mänga ungdomar fän arbete. Men fortfarande är det över 40 000 som väntar pä jobb, och de blir inte betjänta av atl anställningstryggheten luckras upp.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

A nställningsskydd, m. m.

JOAKIM OLLEN (m) kort genmäle:

Herr lalman! Återigen detta om vems synpunkter som förs fram i denna fråga! Jag började mitt första inlägg med all citera en artikel som en tidigare frilansare på Sveriges Radio hade skrivit. Jag utgår från att det inte var synpunkter dikterade av SAF. Och jag utgår frän atl andra frilansare - de är faktiskt ell antal - som har hamnat i samma situation inte heller precis är några SAF-marionetter.

Det är sant alt olika organisationers skrivelser har åberopats när denna utredning tillsatts. Som Anna-Greta Leijon också påpekade är del inte bara näringslivsorganisationer som har framställt propåer; i andra delar har exempelvis LO krävt förändringar. Också socialdemokraterna vill liksom utskottet i övrigt vidta vissa förändringar i anställningsskyddslagen.

Sist och slutligen; Det är grymt och ineffektivt, sade Anna-Greta Leijon, att bereda ungdomar arbete genom provanställning. Jag skulle vilja säga att del är ineffektivt men framför allt grymt för alla de ungdomar som i dag över huvud laget inle får någon anställning. Alt tillsätta en ulredning som eventuellt kan visa på möjligheter alt bereda några av dessa ungdomar arbete är en åtgärd som jag inte är ett dugg tveksam inför. Jag är förvånad över att någon i denna kammare kan ställa sig avvisande till en sådan ulredning.

Andre vice talmannen anmälde att Anna-Greta Leijon anhållit att till protokollet få antecknat all hon inle ägde rätt lill ytterligare replik.

SUNE JOHANSSON (s):

Herr talman! Lagen om anställningsskydd har alltsedan sin tillkomst varit en nagel i ögat på de krafter som har velat bevara arbetsgivarnas fria uppsägningsrält här i landet.

Begreppet Åmanlagarna används nästan som ett skällsord av rabiata arbetsgivarkonstellationer. Och Åmanlagarna framhålls som den egentliga orsaken lill att en stor del av vår arbetslöshet i landet drabbar ungdomen. Det hålls nästan inte en konferens pä arbetsgivarsidan utan all krav på ändring av Åmanlagarna framförs. Detsamma gäller hela arbeisgivarpressen.

De som framför kraven på ändring gör det från den utgångspunkten

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

A nställningsskydd, m. m.

att de vill luckra upp lagstiftningen lill de anställdas nackdel, samt även i vissa fall med målsättningen alt man skall få tillbaka den fria upp-sägningsrälien. Men lika starkt framhålls från de fackliga organisationerna atl lönlagarna inle godtar någon uppluckring av lagen om anställningsskydd. Vi har alltså här en frontställning.

För de politiska partierna i riksdagen gäller det atl tala om på vilken sida man står när det gäller anställningsskyddet. Många av oss socialdemokrater har varit och är aktivt engagerade inom fackföreningsrörelsen. För oss är det självklart alt slå vakt om det anställningsskydd som den nuvarande lagen ger. Men samtidigt kräver vi förstärkning av anställningsskyddet på de områden där del finns vissa luckor i lagen.

Ett sådant område är anställningsskyddet för långtidssjuka. Jag är medmotionär i motionen 1976/77:226 med Eric Marcusson som första namn. I den motionen lar vi upp kravet all den som erhållit sjukbidrag inte skall sägas upp från sin anställning på sätt som den nuvarande lagstiftningen medger. Detta är ingel nytt krav. Det framfördes i en motion av Eric Marcusson och Olle Göransson redan år 1975. Då uttalade sig inrikesutskottel positivt och lovade atl frågan skulle aktualiseras.

Så har inle skett, och därför gäller fortfarande den regel som i praktiken innebär alt det är försäkringskassan som, genom alt besluta om sjukbidrag i stället för sjukpenning, upphäver anställningen för den sjuke.

Arbetsmarknadsulskolteis borgerliga majoritet framhåller alt frågan om anställningsskydd för de långtidssjuka skall behandlas av den kommitté som skall se över lagen om anställningsskydd. Rolf Wirtén har tidigare stått upp här i kammaren och talat om atl man måste se pä den här frågan med litet distans, man måsle ha is i magen och se kallt på del här., osv. Jag undrar om man inte från borgerligt håll har sänkt temperaturen när det gäller synsättet i denna fråga så alt man också har börjat få kalla fötter inför hotet frän de arbetsgivarorganisationer som man företräder och inför farhågorna atl man inte skall kunna fullfölja de ulfäslel:5er man på olika häll gav i samband med valrörelsen, dä man sade alt om man kom i regeringsställning så skulle man se till att justera de här förhatliga Åmanlagarna.

Om utskottsmajorileten har en önskan all förstärka den långtidssjukes anställningsskydd anser jag all skälen för en lagändring pä del område jag talar om är så klara att man åtminstone skulle ha kunnat acceptera den skrivning som finns i den socialdemokratiska reservationen lill belänkandet. Del brådskar nämligen med en lagändring just på det här området.

Förståelsen för behovet av en snar lagändring får man naturiigtvis om man har kontakt med sådana människor som kommit i kläm. När jag nu framhåller behovet grundar jag detta pä att jag personligen vid ett tiotal tillfällen har förhandlat med företag om att de skulle avslå från all säga upp långtidssjuka. Jag har lyckats i viss utsträckning och förmått något enstaka förelag att göra den utfästelsen lill vederbörande all man sagt: För den händelse du blir frisk skall du få återgå till jobbet.

Frisk och frisk - hur frisk? Kanske aldrig så frisk alt han skulle accepteras av arbetsgivaren för en ny anställning.

I de flesta fall har resultatet av mina förhandlingar med olika företag blivit att den långtidssjuke har sagts upp från anställningen. Arbetsgivaren har ju också inom ramen för den nuvarande lagstiftningen denna rätt all häva anställningen.

De företag som jag här refererar till har inte varit vilka företag som helst. Det har bl. a. varit Volvo - värt största företag. Volvo tillämpar ordningen att säga upp långtidssjuka vid alla sina förelag i hela landel. Jag nämner delta för att ge den borgerliga majoriteten ett litet perspektiv på vad värt molionskrav egentligen innebär.

Ordspråket "Medan gräset växer dör kon" är utomordentligt signifikativt för den behandling som utskottsmajoriteten ger de långtidssjuka. Under tiden som den kommitté som nu skall se över anställningsskydds-lagen arbetar fortgår kontinuerligt uppsägningen av långtidssjuka i del i dag myckel kärva arbetsmarknadsläget.

Herr talman! Den som är sjuk har det tillräckligt svårt utan atl han dessutom skall behöva förlora sin anställning. Rolf Wirtén sade tidigare atl problemen i samband med den här frågan kände också den tidigare socialdemokratiska regeringen till. Anna-Greta Leijon har verifierat detta ifrån talarstolen i dag. När hon salt i regeringsställning gav hon också utfästelser om alt man frän socialdemokratins sida skulle åstadkomma en ändring på denna punkl.

Om nu herr Wirtén tycker att den socialdemokratiska regeringen var försumlig, inle tillräckligt snabb, så finns del en möjlighet att rätta till det som är snett i lagstiftningen. Den chansen står således öppen ända tills beslutet klubbas här i kammaren.

Herr lalman! Utskollsmajoriielen har alltså chansen att rädda sill anseende gentemot de långtidssjuka, om man biträder den socialdemokratiska reservationen på denna punkt. Jag ber all få yrka bifall till densamma.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

A nställningsskydd, m. m.

GUNNAR OSKARSON (m):

Herr lalman! Jag har begärt ordet för att jag är motionär i den här frågan, och jag hade i huvudsak tänkt ägna mig åt min motion. Men det har varit ett samlat anfall mot undertecknad, och jag hoppas därför att jag skall fä tid att i senare delen av mitt anförande bemöta dessa anfall.

Jag satt med i inrikesutskottel när vi tog trygghetslagarna, och vi har godtagit dem i deras huvuddrag. Vad vi har vänt oss mot är vissa detaljer och delar i dem. Jag kan inte förstå varför man inte kan erkänna alt sådant som inte visar sig fungera pä tänkt säll bör korrigeras.

I motionen 542 har jag tillsammans med medmotionärer tagit upp frågan om ändring av reglerna och om anställning av arbetssökande som saknar erfarenhet från arbetslivet, omskolade eller sådana som av annan anledning står utanför arbetsmarknaden. Det är ingen ny fråga. Den ak-

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

A nställningsskydd, m. m.

tualiserades av moderata samlingspartiet vid lagens tillkomst och därefter, som här har sagts, vid flera andra tillfällen.

Jag skall inte ägna mig åt historieskrivning, därför att del har gjorts tillräckligt här i dag och tiden medger det inte heller. Men låt mig erinra om alt Hans Nordgren och jag vid lagens tillkomst 1973 hade en reservation just pä den punkt som vi behandlar i dag. Jag skall citera något ur denna, som jag tycker, i dag högaktuella reservation. Det visar sig atl vi hade rätt i våra förmodanden när vi skrev: "Enligt utskottets mening finns det inle anledning att låta möjligheterna lill provanställning vara beroende av bestämmelser i kollektivavtal. En sådan ordning innebär bl. a. att provanställningar inte kan användas inom de delar av arbetslivet som inle omfattas av kollektivavtal."

Vi var ensamma om detta ställningslagande såväl i utskottet som sedermera här i kammaren. Därför måste jag med tillfredsställelse konstatera atl utskollsmajoriteten i det nu föreliggande belänkandet ställer sig positiv lill de krav som vi då framförde och som vi därefter har framfört vid flera tillfällen. Ulskoilet skriver: "Utvecklingen sedan anställningsskyddslagen trädde i kraft har bekräftat atl del finns behov av möjligheter till provanställning. Som tidigare redovisats har man, som förutsattes vid lagens tillkomst, för vissa områden sökt lösa dessa frågor geriom kollektivavtal. Svagheten med denna lösning är emellertid att den inle blir heltäckande."

Därefter konstaterar utskottet atl en stor del av arbetsmarknaden inte omfattas av kollektivavtal på detta område. Sedan kommer utskpltel så småningom fram lill alt denna motion inte bör föranleda någon åtgärd. Där har jag en annan mening, även om jag inte yrkar bifall till motionen, eftersom jag anser all erfarenheterna sedan lagen antogs är sådana alt vi hade kunnat vidta en ändring pä den punkten direkt.

Låt mig konstatera atl regeringen nu har kommit underfund med att det är nödvändigt med en översyn av irygghetslagstiflningen och tillsatt en kommitté, bl. a. med uppgift att göra en bedömning av hur reglerna i anställningsskyddslagen har fungerat i praktiken för nytillträdande på arbetsmarknaden. Kommittén skall även överväga sådana jämkningar av lagstiftningen atl den medger en större rörlighet på arbetsmarknaden. Kommittén skall framlägga förslag skyndsamt, om del visar sig påkallat. Enligt min mening är det verkligen påkallat med skyndsamhet i dagens arbelsmarknadspolitiska läge, främst vad gäller praktikant- och provanställning för ungdomar, där som vi vet arbetslösheten i dag är allvariig.

Företagare i mindre och medelstora företag har en vilja att hjälpa ungdomar som är arbetslösa. Del har deklarerats vid många tillfällen. Jag kan inle förslå att det skulle finnas någon anledning alt inte tro på dessa deklarationer lika väl som vi skall tro på motsvarande deklarationer, när de kommer från ansvarigt häll. Men företagarna säger all de pä grund av Åmanlagarna inte vägar anställa ungdomarna och ge dem den erfarenhet från arbetslivet som ungdomarna har behov av och som säkeriigen är lill nytta för dem själva. Det är väl inte säkert alt ungdomarna

med en gång hamnar på de ställen som är bäst för dem själva eller för företagen. Därför bör de ha möjlighet all pröva sig fram.

Av enkäter bland småföretagare har framgått alt de i flera fall skulle kunna bereda många ungdomar, handikappade, kvinnor och äldre arbete, om de inle hade delta tvång över sig och de svårigheter som trygghetslagarna innebär. Lönekostnaderna är ganska stora, och företagarna är tvingade till långa uppsägningslider.

Herr lalman! Jag ser atl jag inte ens hann med vad jag hade tänkt säga i fråga om motionen, och än mindre hann jag bemöta några repliker. Jag kanske kan få tillfälle att återkomma.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

A nställningsskydd, m. m.

ANNA-GRETA LEIJON (s):

Herr talman! Det är riktigt atl Gunnar Oskarson har varit konsekvent i denna fråga sedan 1973. Vad som har hänt är att centerpartisterna först och folkpartisterna sedan har gäll över till den moderata linjen. Del är inte underligt om Gunnar Oskarson i dag är nöjd med del utskottsbetänkande som föreligger.

Gunnar Oskarson berörde de förelag som inle har avtal. Bernt Nilsson och Lars Ulander har tagit upp den frågan och gjort det väldigt utföriigt. Rolf Wirtén sade tidigare att han för sin del inte tog ställning till varför del inle finns avtal på en del förelag. För arbetstagarna är det en central fråga: Varför vill man inte sluta avtal? Jo, för att undgå den trygghet som vi har byggt upp för löntagarna i detta land.

Jag skulle vilja ställa en fråga till Gunnar Oskarson, som i delta sammanhang inle talar bara om ungdomar utan också om dem som har gäll igenom arbetsmarknadsutbildning och som därefter skall ha ett års prakliktid. Vad tror Gunnar Oskarson att den varvsarbetare som får sluta sitt jobb i Göteborg och skaft gå på arbetsmarknadsutbildning pä Lindholmens AMU-center kommer an säga om atl han sedan skall ut pä praktik? Han förmenas en trygg anställning. Är del detta som är meningen med den motion som har väckts av Gunnar Oskarson och andra moderater? I varje fall är del i klartext del som slår i motionen. Det finns ingel undanlag här: De som är under 25 år och de som gått igenom arbetsmarknadsutbildning skall ha en praktiklid på ett år, där de inle är garanterade trygghet mot uppsägning på osaklig grund.

GUNNAR OSKARSON (m):

Herr lalman! Ingen har sagt, Anna-Greta Leijon, atl alla skall ha ett års praktik, därför att de har mistat ett jobb och sedan vill in på arbetsmarknaden. Jag har sagt all del skall finnas möjligheter till praklikanställning. Är vederbörande yrkeskunnig, får han naturligtvis arbetet direkt.

Lät mig sedan komma in på detta som ändå är faktum: ca 80 000 arbetsgivare står utanför kollektivavtal. Herr Ulander har, som tidigare sagts, utvecklat delta myckel utföriigt. Hur skall vi lösa det problemet? Ge mig ett svar på det! Skall vi skaffa fram någon lag som tvingar förelag

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

A nställningsskydd, m. m.

och organisationer atl gå in i en viss sammanslutning? Vi har en positiv föreningsrätt, och den slår vi vakt om. Vad vi inte vill ha - del tror jag inte någon vill ha - är en tvångslag på detta område.

Om man verkligen inle kan acceptera detta faktum att 80 000 företag står utanför kollektivavtalen rörande praktikant- och provanställning, hur skall man dä fä dem alt sluta avtal? Skall man tvinga dem lill det genom lagstiftning? I sä fall har vi delade uppfattningar pä det området.

Jag har också i den ulredning som gällde MBL slagit vakt om ar-belslagarn.ä och sagt att även de skall ha en frihet. Jag har krävt någon form av negativ föreningsrätt. Den personliga friheten och friheten för organisationen kan vi inte tumma pä. Den friheten skall finnas - det gäller enskilda, det gäller företag och det gäller organisationer.

ANNA-GRETA LEIJON (s):

Herr lalman! Här är det inte fråga om att tvinga någon all ingå i föreningar som man inte vill vara med i. Del är fråga om att garantera människor en trygghet mot oskäliga uppsägningar.

Det har sagts förut i den här debatten att vår arbelsrätlsliga lagstiftning har som sin grund att de avtalsslulande parterna skall bära upp den. Bernt Nilsson har tidigare frågal: Är det meningen att man nu skall gå ifrån detta? Tyvärr stillas inte vår oro av herr Oskarsons inlägg utan tvärtom.

Jag förstår inte herr Oskarsons resonemang om dem som har gäll i arbetsmarknadsutbildning. Jag tror nog man kan säga atl motionen i del avseendet är väldigt ogenomtänkt. Men nu för herr Oskarson in begreppet "yrkeskunnig" och säger atl det är inle meningen att de som är yrkeskunniga skall behöva gå praktiktid. Vilka är det som inte är yrkeskunniga? Skall vi föra in ett nytt kriterium för när man skall ha rätt till att fä en tryggad anställning?

Herr Oskarson säger vidare att man skall ha möjligheter lill praktikanställning. Kan herr Oskarson då förklara hur delta skall utformas? Det är ingen som binder arbetstagarna med några slavkontrakt i del här landet, men vad vi vill garantera dem är en trygghet i anställningen. Del som föreslås i herr Oskarsons motion ligger väldigt väl i linje med de krav som har förts fram om en uppluckring av anställningsskyddet, krav på att del inle skall fordras saklig grund för uppsägningar.

Jag vill avsluta med det som jag tidigare har sagt: Tänk om vi kunde avfärda den utredning som skall göras med atl säga atl det behövs inga förändringar - de regler som finns i dag är till fyllest - och i stället tillsammans, som vi har föreslagit i en socialdemokratisk reservation och även i en motion, sätta oss ner i en kommission för ungdomsarbetslöshets frågorna. Där kunde man gå igenom alla de konstruktiva förslag som finns - vi på vår sida är villiga lill detta. Del kunde vara ell verksamt bidrag till att en slor del av de arbetslösa ungdomar vi har i dag får ett arbete.

GUNNAR OSKARSON (m):

Herr talman! Anna-Greta Leijon har en otrolig förmåga all i motionen läsa in något som inte finns där. Det finns i motionen ingel tal om att vi skulle rucka pä tryggheten i anställningen. Inte heller finns del där något tal om att vi skulle gå ifrån saklig grund för uppsägning. Det är inle nämnt i rnotionen. Där finns ingenting som går i den riktningen.

Nej, vad motionen vill, och vad jag inte har kunnat finna vara annat än mycket positivt, är att bereda möjligheter till praktik och provanställning. Och dä tänker vi främst på ungdomarna. Vi vill all de själva skall få pröva sig fram. Även företagaren får dä pröva, eftersom det väl inte är säkert att ungdomarna redan första gången hamnar på det ställe där de passar bäst. Ungdomarna vill ofta pröva sig fram. Låt dem då göra det!

Anna-Greta Leijon måste väl ändå förstå att i det kostnadsläge som vi nu har är det inte lätt för en företagare all ta pä sig de dryga kostnader som del innebär atl anställa någon, om det sedan skulle visa sig alt vederbörande inte passar på den platsen. Jag tycker alt vi skall se realistiskt på delta från båda sidor. Om vi gör det, sä är både motionens yrkanden och de tankar som jag här har fört fram positiva för de anställda och för dem som står utanför arbetsmarknaden - och positiva också för vår företagsamhet.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

A nställningsskydd, m. m.

ANNA-GRETA LEIJON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill erinra om att det i dag finns möjligheter atl träffa avtal om såväl praktik som provanställning. Sådana avtal har också träffats för större delen av arbetsmarknaden.

GUNNAR OSKARSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Ja, den saken har vi diskuterat tidigare. Vi är medvetna om all det finns sådana kollektivavtal. Men det hjälper inte. Faktum kvarstår ändå att många företag med tillsammans ett mycket stort antal anställda står utanför denna möjlighet, och därmed får vi problem. Det är de problemen vi vill ha en översyn av och försöka lösa.

LARS ULANDER (s):

Herr lalman! För tydlighetens skull vill jag återuppta frågan om kol-lektivavialsbundna företag. Gunnar Oskarson frågade om vi skulle tvinga in de förelag det gällde i arbetsgivarorganisationerna. Han talade i del sammanhanget också bl. a. om föreningsfrihet. Men del är ju inte fråga om det. Vad del här gäller är att det för dessa förelag finns möjligheter att endera gå in i företagarnas organisationer eller att använda sig av s. k. hängavlal direkt med de fackliga organisationerna. Det kan väl ändå inte vara vettigt all i stället gå andra vägen och säga, atl sädana företag som vägrar teckna avtal för arbetsförhållandena i övrigt skall därigenom få större möjligheter att komma ifrån tryggheten i anställningen! Det

7 Riksdagens protokoll 1977/78:33

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

A nställningsskydd, m. m.

är ju uppochnedvända världen att höra Gunnar Oskarsons resonemang i den här frågan.

Jag vill också säga att Gunnar Oskarson naturligtvis känner sig styrkt i sin uppfattning atl gå vidare i dessa frågor, eftersom han har tagit hem spelet och nu ser lill att man får möjligheter att göra vissa förändringar, medan folkpartiet har backat ut.

GUNNAR OSKARSON (m):

Herr lalman! Jag måsle tyvärr återkomma till del faktiska förhållande som vi inle kan komma förbi, alltså läget på arbetsmarknaden.

Lars Ulander frågade om vi skall gå den vägen atl vi ger ett stort antal förelag förmåner när det gäller provanställning och prakiikantan-slällning. Men vem är det som får del av dessa förmåner? Jo, det är de som söker provanställning och praklikantanställning. Och i dagens situation med ett myckel stort antal arbetslösa ungdomar är del ju många som har behov av sådan anställning. De skulle - det har jag också erinrat om tidigare - enligt de undersökningar som har gjorts kunna anställas av dessa småföretag i mycket slor utsträckning, om företagen hade denna möjlighet. Del är inte frågan om alt hjälpa företagaren till provanställning, utan det är fråga om att hjälpa de arbetssökande att få sysselsättning.

LARS ULANDER (s):

Herr lalman! Man talar om det stora antalet företag. Jag skulle vilja ha besked om hur många företag det gäller. Rolf Wirtén sade att det kunde gälla 80 000-100 000. Jag vel att man i de lokala fackliga organisationerna har ett mycket stort antal hängavlal med enskilda arbetsgivare. Jag sade förut att min egen organisation, dvs. byggfackel i Stockholm, har mellan 500 och 600, och jag vet att del är likadant i andra fackföreningar.

Jag skulle vilja ha besked: Hur många förelag gäller det? Kom inte med svävande siffror som 80 000-100 000, för det är ointressant. Hur många gäller det?

GUNNAR OSKARSON (m):

Herr lalman! Jag har inte svävat på målet. Jag har inte räknat företagen - del har jag inte haft möjlighet att göra. Men enligt de uppgifter jag har fått, och jag har ingen som helst anledning atl betvivla de uppgifterna för de kommer från ansvarigt håll, rör det sig om ca 80 000 småföretag, oftast med 2, 3, 4 eller 5 anställda. Jag hoppas alt Lars Ulander skall tro på den uppgiften.

LARS ULANDER (s):

Herr lalman! 80 000 förelag som icke tillhör arbetsgivarorganisation - hur många av dem har hängavlal direkt med den fackliga organisationen?

GUNNAR OSKARSON (m):

Herr lalman! Jag har inte räknat hängavtalen heller. Jag har inle haft möjlighet att göra det. Jag hoppas att vi gemensamt lill nästa debatt skall kunna få fram uppgifter om antalet.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

A nställningsskydd, m. m.

Mom. 1

ANDRE VICE TALMANNEN: Propositioner ställs först belrän"ande förslag till ändring av 21 § lagen om anställningsskydd och därefter i fråga om motionen nr 891 av Karl Hallgren m. fl. i övrigt.

Förslag till ändring av 21 .<!' lagen om anställningsskydd Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 891 av Kari Hallgren m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägandeja besvarad. Sedan Karl Hallgren begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposition:

Den som vill alt kammaren bifaller arbetsmarknadsutskottets hemställan

i betänkandet nr 8 mom. 1 såvitt avser förslag till ändring av 21 § lagen

om anställningsskydd röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 891 av Karl Hallgren m. fl.

i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Kari Hallgren begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 286 Nej - 12

Motionen nr 891 av Karl Hattgren m.fl. i övrigt

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägandeja besvarad. Sedan Kari Hallgren begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller arbetsmarknadsutskottets hemställan

i betänkandet nr 8 mom. I såvitt avser motionen nr 891 av Kari Hallgren

m. fl. i övrigt röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen i motsvarande del.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

A nställningsskydd, m. m.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Dä Karl Hallgren begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 285 Nej - 12

100

Mom. 2 och 4

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen av Bengt Fagerlund m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägandeja besvarad. Sedan Anna-Greta Leijon begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller arbetsmarknadsutskollets hemställan

i betänkandet nr 8 mom. 2 och 4 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av Bengt Fagerlund m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Anna-Greta Leijon begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 153 Nej - 145

Mom. 3 och 5

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

§ 17 Föredrogs

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

1977/78:9 med anledning av motion om rätt till tjänstledighet för medverkan i skolans allmänna fritidsverksamhet

Skalteutskottets betänkande

1977/78:12 med anledning av propositionen 1977/78:26 om inskränkt

skattskyldighet för Stiftelsen Industriellt Utvecklingscentrum i övre

Norrland, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa betänkanden hemställt.

§ 18 Enhetlig tandvårdsersättning m. m.

Föredrogs socialförsäkringsutskottels betänkande 1977/78:5 med anledning av motioner om en enhetlig tandvårdsersällning m. m.

SVEN ASPLING (s):

Herr talman! Herrar Ringabys och Åkerlinds särskilda yttrande som är fogat vid socialförsäkringsutskottels belänkande nr 5 har föranlett mig att begära ordet för några korta kommentarer.

Ingen riksdagssession har förflutit sedan riksdagen våren 1973 fattade beslut om den allmänna tandvårdsförsäkringens införande utan att moderaterna i någon form sökt attackera reformen. Denna gång har so-cialförsäkringsutskollel haft att behandla tvä moderalmolioner av gammall känt märke. Det har gällt krav om dels en utredning om en enhetlig tandvårdsersällning, dels en höjning av förhandsprövningsgränsen inom tandvårdsförsäkringen. Socialförsäkringsutskottet har i sin helhet med undanlag för moderaterna avstyrkt motionerna. Ulskotlet gör det på myckel goda grunder. Talet om alt man med en enhetlig ersättning skulle kunna förenkla och rationalisera vad man med ett nu tämligen slitet ord kallar "pappersexercisen" och på så sätt utvinna mera aktiv vårdtid förutsätter, vad jag kan förstå, att man dä också måste undvika ett hög-kostnadsskydd. Avser man att inte heller försämra försäkringens ersättning för de viktiga förebyggande åtgärderna och prolesbehandlingarna, som i dag ersätts till 75 96 av tandvårdsförsäkringen, så måste man som en konsekvens härav fastställa ersättningen till minst denna nivå, dvs. 75 96. Utskottet har undersökt vad detta skulle medföra i fråga om kostnadsökningar för försäkringen och kommit fram till ett belopp pä drygt 230 milj. kr. i 1976 års kostnader. För är 1977 kan man räkna med en kostnad pä ell sannolikt betydligt högre belopp.

Även om man börjar bli en smula fartblind då del gäller regeringens ruljangs med miljarderna föreställer jag mig att inte ens moderaterna så där utan vidare kan plocka fram en kvarts miljard.

Utskottets majoritet har sålunda avstyrkt motionen och därmed ställt sig bakom de nuvarande ersättningsreglerna inom försäkringen.

Vad gäller förhandsprövningsgränsen inom tandvårdsförsäkringen höjdes denna gräns sä sent som den 1 januari i år från 2 000 till 3 000 kr. Det måste ligga i både patienternas och tandläkarnas intresse att kostsammare behandlingar underkastas försäkringskassans granskning.

Den nuvarande förhandsprövningsgränsen medför att förhandsprövning sker sä snart patientens egenkostnad uppgår till 1 000 kr. Det får anses innebära en skälig avvägning. Även denna motion har utskottets majoritet sålunda avstyrkt.

I detta sammanhang vill jag understryka all äldre människor under inga förhållanden får behandlas annorlunda än övriga åldersgrupper då det gäller tandvården. Tandvårdsförsäkringen har öppnat helt andra möjligheter än tidigare för inte minst äldre människor all till rimliga kost-

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Enhetlig tandvårdsersättning m. m.

101

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Enhetlig tandvårdsersättning m. m.

nåder få sin tandvård utförd. Jag vill slä fast detta med anledning av den oro som uppstått bland många gamla med anledning av den diskussion som förekommit omkring den diskussionspromemoria som socialstyrelsens tandvårdspersonalutredning framlagt.

Nu hade herrar Ringaby och Åkerlind i utskottet reserverat sig mot det kloka beslut som ulskollels majoritet kom fram lill vid behandlingen av de båda motionerna. Reservationen har emellertid sedan förvandlats till ett särskilt yttrande, i vilket man meddelar att socialdepartementet avser atl la upp såväl frågan om en enhetlig ersättningsnivå som frågan om en höjd förhandsprövningsgräns. Det skall ske mot bakgrunden av regeringsdeklarationens aviserade översyn av tandvårdsförsäkringens regler för elableringskonlrollen, för atl nu citera ur det särskilda yttrandet.

Enligt vad jag kan förstå har vi att motse någon sorts utredning av dessa frågor, trots att vi har den till riksförsäkringsverket knutna tandvårdsdelegationen, som noggrant skall följa utvecklingen i fråga om försäkringen och dess effekter på tandvården i allmänhet, på värdefterfrågan och på landlillslåndet hos olika befolkningsgrupper och därvid föreslå de justeringar och kompletteringar i systemet som verket kan flnna påkallade.

Det intressanta är all detta tillkännagivande av regeringens avsikter sker i form av ett särskilt yttrande från moderaterna. Såvitt jag vet finns det ingel moderat statsråd som handlägger tandvårdsförsäkringen. Från socialdemokratiskt håll har vi sett vakthållningen kring tandvårdsreformen som ytterst viktig. Jag har haft tillfälle alt i olika sammanhang deklarera detta i riksdagen. Denna vakthållning blir sanneriigen inle mindre viktig i fortsättningen efter det meddelande moderaterna nu lämnat riksdagen.

102

PER-ERIC RINGABY (m):

Herr talman! Såvitt jag minns rätt - och jag tror inle all jag minns fel - förutsattes det när reformen om en tandvårdsförsäkring genomfördes all man skulle göra en översyn av reformen efter en viss tid. En sådan översyn är ju också nu pä gäng.

Riksdagens revisorer har, som herr Aspling vet, också gjort en utvärdering av tandvårdsförsäkringen. De har kommit fram till att man skulle kunna ha en enhetlig ersättning för alla arbeten, alltså även för proteser och kostnader som ligger ovanför 1 000 kr. och som nu ersätts med 75 96. Revisorerna tycker att det kunde vara en ersättning med 50 96 hela vägen, och de säger att därvid uppkommande försämring för de enskilda patienterna i princip skulle kompenseras genom all i behandlingskostnaden ingående arvode till tandtekniker helt betalades av försäkringen och inte som nu beaktades vid beräkningen av patientavgiften. Därmed skulle uppnås att alla tandläkarens åtgärder, med undantag av profylaktiska åtgärder, resulterade i patientavgifter som utgick med samma procentuella andel, i promemorian angiven till 50 96 av tandläkarens arvode, oavsett arvodets storiek. Då skulle man alltså få en

enhetlig älerbäringstaxa på 50 96, sorn skulle bli lika fördelaktig för patienten.

Revisorerna säger också, sedan de gjort en kostnadsberäkning: Enligl beräkningarna skulle för år 1974 med dä gällande taxa den allmänna försäkringens kostnader för tandvårdsersällning totalt ha ökat med ca 20 milj. kr. - det är således icke miljardbelopp, som herr Aspling påstod - och patienternas totala kostnader därmed ha minskat med samma belopp. Del är alltså inle fråga om någon försämring utan faktiskt i stället om en förbättring för patienterna, som helt enkelt skulle slippa betala 20 milj. kr.!

Revisorerna har också föreslagit en förenkling av blanketterna. Dessa är ganska mänga - det rör sig om 3 miljoner tandvårdsräkningar, som de privatpraktiserande tandläkarna varje år översänder till försäkringskassan. Det finns sålunda mycket att rationalisera på det här området.

Riksdagsrevisorerna har också till behandling tagit upp förhandsprövningsgränsen, som i dag är 3 000 kr., och föreslagit att den höjs frän del tidigare beloppet 2 000 kr. till 3 000 eller alternativt 4 000 kr. - och 4 000 kr. är också vad jag har föreslagit i motionen. Revisorerna säger att det skulle leda till all uppskattningsvis 32 000 timmar frigjordes för tandläkarna, om gränsen höjdes till 4 000 kr. i stället för atl den tidigare gränsen 2 000 kr. bibehölls. Man har gjort beräkningar som visar att den här gränsen i dag - eller rättare sagt nästa år - skulle vara 3 500 kr. om man tar hänsyn till penningvärdet och lill den taxehöjning som har genomförts i år. 3 000 är alltså för lågt redan i dag, och 4 000 är en normal prövningsgräns om man lar hänsyn till penningvärdet och de ökade taxorna.

Det blev mycket positiva svar från alla remissinstanser. Den enda remissinstans som kan sägas vara tung och som gick emot detta var riksförsäkringsverket. Men alla som jobbar med detta ute på fältet har biträtt förslaget.

Nu är det bara alt konstatera att regeringen har tagit upp problemet och skall göra en översyn av dessa gränser. I det läget, herr Aspling, brukar man ju inle reservera sig - när en motion faktiskt har blivit bön-hörd. Del visste vi inte när vi behandlade den i utskottei. Först efteråt har vi fått veta att regeringen avsåg all göra denna översyn. Då är del klart att man inte behöver avge reservation - dä är ju motionens syfte redan tillgodosett.

Jag har inget särskilt yrkande, herr talman.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Enhetlig tandvårdsersättning m. m.

SVEN ASPLING (s):

Herr talman! Jag skall inte föriänga debatten här, och minuterna flyr. Del är bara några saker jag vill säga till herr Ringaby.

För det första var del ju inte på det sättet atl riksdagens revisorer var eniga om detta. Socialdemokraterna reserverade sig. Det känner herr Ringaby väl lill.

För del andra hänvisar jag till utskottets betänkande, där vi mycket

103

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Enhetlig tandvårdsersättning m. m.

ingående har redovisat konsekvenserna av moderatmotionernas propåer. Herr Ringaby kan inte komma ifrån den mycket sakliga belysning vi har gett frågorna på dessa olika punkter.

För del tredje vill jag säga att vad som nu inträffat naturiigtvis är, som jag har påpekat förut, att moderaternas attacker mot tandvårdsförsäkringen nu fullföljs. Jag har varnat för det. Moderaterna fick igenom sina önskemål i regeringsförklaringen, och nu följer alltså en utredning. Jag känner oro inför detta, och det är därför, herr talman, som jag i dag har känt ett starkt behov av att få göra den här deklarationen.

PER-ERIC RINGABY (m):

Herr lalman! Jag sade faktiskt inte atl riksdagens revisorer var eniga. Den reser/ation som de socialdemokratiska ledamöterna hade mot förslaget grundade sig i slor utsträckning på riksförsäkringsverkets nej i den här frågan.

Men del intressanta, herr Aspling, är att vi i vår promemoria konstaterar att riksförsäkringsverkets nej grundar sig på en missuppfattning. Det slår klart all vad riksförsäkringsverket har anfört om verkningarna av förslaget till ändrad beräkning och fördelning av betalningskostnaden bygger pä missuppfattningen att förslaget skulle medföra förenklingar enbart i de fall då 1 000-kronorsgränsen överskrids. Av promemorian framgår emellertid att förenklingarna enligt förslaget, vilket bl. a. har illustrerats med utkast till ett förenklat formulär till tandvårdsräkning för privaltandvården, berör alla sådana räkningar - alltså samtliga 3 miljoner räkningar.

SVEN ASPLING (s):

Herr talman! Jag hänvisar till utskottsbetänkandel igen, herr Ringaby. Del visar sig alt det här talet om att förhandsprövningen stjäl så myckel tid frän vårdarbetet aren argumentation som inte håller när man kommer in på de sakliga detaljfrågorna.

Vi måsle självfallet ha ett kontrollsystem - det förutsätter ju försäkringen. Del slår bl. a. i belänkandet att i skrivelse till socialdepartementet i december 1976 framhöll verket alt de taxehöjningar som skett efter tandvårdsförsäkringens genomförande i och för sig endast motiverade en höjning av gränsen med 500 kr. lill 2 500 kr. Men man ansåg alt man kunde godta en höjning till 3 000 kr.

Skall man sedan ge sig in på enhetliga taxor och då inte försämra villkoren för patienterna utan etablera ett, lät mig kalla det högkostnadsskydd, kommer man sanneriigen att få väldigt mycket av byråkrati och papper, herr Ringaby. Del är ofrånkomligt.

104

PER-EFLIC RINGABY (m):

Herr lalman! Det föreligger faktiskt ingen skillnad i uppfattning mellan herr Aspling och mig om att det behövs en kontroll vid större arbeten. Vad vi har diskuterat är var gränsen skall gå. Det kan väl anses rimligt

all man justerar upp krontalsgränsen i takt med laxehöjningar och inflation. Det är fortfarande inte fråga om några försämringar utan enbart fråga om en rationalisering av systemet. En sådan stöds av samtliga som jobbar med detta - både tandläkare, inkl. förtroendetandläkare, och sjukkassor. Alla som har med frågan atl göra har ställt sig bakom förslaget.

SVEN ASPLING (s):

Herr talman! Där går skiljelinjen mellan mig och herr Ringaby. Vi socialdemokrater har alltid ställt patienterna i centrum. Jag kan icke komma ifrån att när herr Ringaby debatterar tandvårdsförsäkringen är det tandläkarnas intressen som starkt tonar fram.

PER-ERIC RINGABY (m):

Herr talman! Jag vägrar att tro alt Sveriges sjukkassor enbart går landläkarnas intressen.

Överiäggningen var härmed slutad.

Utskottels hemställan bifölls.

§ 19 Föredrogs

Socialförsäkringsutskottels betänkande

1977/78:6 med anledning av motion om resekostnader för gymnasieelever m.fl.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Rätt till studiemedel i vissa fall

§ 20 Rätt till studiemedel i vissa fall

Föredrogs socialförsäkringsutskottets betänkande 1977/78:7 med anledning av motion om rätt till studiemedel i vissa fall.

I detta belänkande behandlades motionen 1976/77:686 av Inger Lindquist (m) och Ove Nordslrandh (m), vari hemställts all riksdagen uttalade att rätt till studiemedel borde tillkomma alla som deltog i undervisning som bedrevs av de erkända studieförbunden i form av sludieplansbundna universitelscirklar med av universitetet anvisade lärare och efter fastställt examinationsförfarande.

Utskottet hemställde att riksdagen skulle avslå motionen 1976/77:686.

INGER LINDQUIST (m):

Herr talman! I detta anförande återkommer jag lill en framställning som jag med olika formuleringar har gjort under de år som jag har varit ledamot av riksdagen. Eftersom jag återkommer är det självklart att jag

105

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Rätt till studiemedel i vissa fall

106

har haft ringa framgång med mina motioner.

Motionen gäller de juris studerande i Göteborg som vid stiftelsen Kursverksamheten vid Göteborgs universitet läser in en juris kandidatexamen. Fram lill 1971 fick de sedvanliga studiemedel, men sedan blev det stopp för den förmånen. Man skulle inte premiera undervisning som inte var lokaliserad eller dimensionerad av statsmakterna, sades det och sägs del fortfarande. När jag och före mig bl. a. Ove Nordslrandh enträget begärde att det med hänsyn till det stora intresset för juridiska studier i Göteborg skulle inrättas en juridisk linje där har det sagts nej till det också.

Juridiksluderandena får alltjämt av egna medel betala dryga kursavgifter och dyr litteratur och själva stå för sina levnadsomkostnader. Helt naturiigt har de inte förställ varför de i värt välordnade och bidrags-givande land skall slå utanför förmåner som tillkommer andra. Jag delar deras uppfattning.

Det har tidigare sagts att alltför många kurser skulle bli bidragsbe-rättigade, om motionen bifölls. I år har min motion fält en annan formulering. Där hemställs att riksdagen uttalar att rätt lill studiemedel skall tillkomma alla som deltar i undervisning som bedrivs av de erkända studieförbunden i form av studieplansbundna universitelscirklar med av universitetet anvisade lärare och ett fastställt examinationsförfarande. Den formuleringen, har det sagts mig, skulle medföra att endast ett fåtal universitetscirklar - däribland naturiigtvis de som omfattar de göteborgska juris studerandena - skulle falla in under bestämmelserna. Återigen hoppas och tror de som läser juridik i Göteborg. De har i sin tidning Jusvägen erinrat om att samtliga motioner avslagits av den tidigare riksdagsmajoritelen. Den här gången finns det större chanser, tillägger de förhoppningsfullt.

De har också i sin tidning satt i gång en enkät för att belysa vilka utgifter och inkomster de har i samband med studierna. Uppgifterna har lämnats anonymt och man har bett om att få skicka dem till mig. I min brevlåda har det droppat ner många svar, som ger upplysning om en nog så bister verklighet för den som trots allt motstånd väljer all hålla fast vid atl läsa juridik i Göteborg. Alla uppger att de har någon form av arbete vid sidan om studierna, de flesta som deltidsarbete eller tillfälligt extraknäck. Så gott som alla får direkt ekonomiskt stöd av föräldrar, make eller sammanboende. Mänga får gratis kost och logi.

Sä gott som alla uppgifterna visar alt de studerande lever under ytterst magra omständigheter och är hänvisade till närslåendes välvilja. När jag gick igenom dessa svar tyckte jag att jag kom de studerande mycket nära och förstod väl hur de har det.

Jag tycker på något sätt att detta är alt svika människor som år efter år hoppas på förståelse för sina krav. Det är verkligen inle några orimliga krav som de ställer. De begär endast att de som alla andra studerande i vårt land skall få komma i åtnjutande av de bidrag som statsmakterna ansett det vara rimligt och skäligt atl de studerande erhåller. Det går inte alt krypa bakom stelbenta regler. Det vet jag mycket väl som varit

med om både att tillämpa och atl skapa regelsystem, att oförnuftiga regler går att ändra. Reglerna är ju ändå till för människornas bästa. Jag sluter helhjärtat upp vid de genom åren hårt prövade göteborgska juris studerandenas sida och yrkar därför bifall till Ove Nordslrandhs och min motion.

HELGE KARLSSON (s):

Herr talman! Utbildningen av jurister sker på tre platser i värt land, Uppsala, Stockholm och Lund. Därtill har kursverksamheten vid Göteborgs universitet, som Inger Lindquist här redogjort för, haft kurser i juridik sedan 1968 och driver dem alltjämt. Enligt uppgifter som vi har fält håller man där på med en avvecklingsplan för dessa kurser. Detta kan bero på att man från och med 1971 bestämt sig för att några studiemedel inte skall utgå till dessa.

Anledningen till att utskottet tidigare intagit denna hållning vid behandlingen i riksdagen är helt enkelt den som Inger Lindquist snuddade vid här, att det kommer att öppna dörrarna för etablering av universitetsstudier på olika platser i vårt land. Vi menar enhälligt inom utskottet atl staten skall bestämma var i varje fall den högre utbildningen skall meddelas. Vi har därför yrkat avslag på motionen i år liksom vi gjorde del i utskottets betänkande 1975/76:9.

I år har vi ytterligare stöd för vårt ställningstagande. I fjol åberopade vi i viss mån all en utredning höll pä att titta på universitetsutbildning och studiecirklar. Jag skall nu citera vad denna utredning enligt ulskotlet sagt i en debattskrift som utkom under hösten: "Utredningen, vars huvuduppgift är att utreda kompetensfördelningen mellan del offentliga utbildningsväsendet och studieförbunden, har tagit upp bl. a. frågor avseende gränsdragning mellan studiecirkelverksamheten och högskoleutbildningen. I samband därmed framhåller utredningen, atl den hyser betänkligheter mot att det - jämsides med högskolans fullständiga utbildningslinjer med fastställda utbildningsplaner och inom en av statsmakterna fastställd utbildningskapacitet - skulle förekomma en okontrollerad motsvarande utbildning i studieförbundens regi. Som exempel anger utredningen jurist- och prästutbildningen. Tillgodoseende av behovet av grundläggande ocji fullständig yrkesutbildning på högskolenivå bör enligt utredningens mening - med några särskilt angivna undantag ~ vara en uppgift för högskolan och inte för studieförbunden."

Med detta menar jag, herr talman, att utskottet har fält ytteriigare belägg för att dess ställningstaganden tidigare varit riktiga. Jag ber därmed all få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Rätt till studiemedel i vissa fall

INGER LINDQUIST (m):

Herr lalman! Jag är övertygad om att Helge Karlsson kan de här reglerna mycket bättre än jag. Men jag är inte alls imponerad av vad utredningar säger. Jag har lagt rent mänskliga aspekter på det här problemet. Jag tycker att det är ytterst otillfredsställande att människor som studerar

107

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Rätt till studiemedel i vissa fall

år efter år och visar ett så stort intresse som de juris studerande i Göteborg gör skall gå miste om högst rimliga förmåner. De blir ju utbildade juris kandidater, vad vi än säger här i riksdagen. De fortsätter trots sina ekonomiska svårigheter.

Det sades alt den här utbildningen förmodligen kommer att avvecklas. Jag har just förhört mig om det, och det är beroende av om man får studiemedel eller inle. Det finns nämligen fortfarande ett mycket stort intresse för all läsa juridik. I universitetet har tillkommit en linje som är en blandning av juridik och förvaltningsrätt, men trots detta är det mänga som vill läsa juridik vid Kursverksamheten.

Jag förstår att jag för tillfället inle kan nå någon framgång i riksdagen i detta ärende, men jag vill med mitt anförande ha sagt atl man måste göra någonting för dessa juris studerande.

108

HELGE KARLSSON (s):

Herr lalman! Man kan naturligtvis göra vilka värderingar man vill av utredningar. Vi måsle ändå la hänsyn till att personer som är väl insatta i dessa förhållanden under ett eller ett och ett halvt år försökt tränga in i problemen och bilda sig en uppfattning om vad förslaget skulle innebära. De har kommit till den samstämmiga uppfattningen all det inte är rikligt att involvera högskolestudier i studiecirkelverksamheten, ulan man måste skilja på dem.

INGER LINDQUIST (m):

Herr talman! Men dä tycker jag att statsmakterna borde se till att del vore möjligt atl läsa juridik i Göteborg. Det är möjligt att man hellre skall gå fram den vägen. Jag har under årens lopp försökt även det, men det har också varit omöjligt. Dessa juris studerande befinner sig i något olycksaligt ekorrhjul, och del är det jäg påtalar.

HELGE KARLSSON (s):

Herr talman! Inger Lindquist talar för de studerande i Göteborg, och jag kan förstå delta. Men de har ändå närmare till studieorten än många andra. Skulle man etablera juridikstudier på annan ort, borde del kanske vara i övre Norriand, där det är betydligt större avstånd till studieorterna.

INGER LINDQUIST (m):

Herr talman! Del är ju ändå sä att göteborgarna år efter år visat detta intresse, med enormt stora ekonomiska uppoffringar. De kan faktiskt vara bundna till Göteborg och västkusten, vilket jag vet att många av dem är.

Överiäggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs på bifall till dels ulskollels hemställan, dels mo-      Nr 33
tionen nr 686 av Inger Lindquist och Ove Nordslrandh, och förklarades      Onsdaeen den
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.   23 november 1977

§ 21 Anmäldes och bordlades Rätt titt studieme-

Motioner del i vissa fall

1977/78:107 av Helge Hagberg m.fl.

1977/78:108 av Georg Pettersson m.fl.

1977/78:109 av Per-Olof Strindberg m.fl.

med anledning av propositionen 1977/78:14 om utbildning på musik
området

1977/78:110 av Lars Schöll m.fl.

med anledning av propositionen 1977/78:20 med förslag till ändrad organisation för besvärsprövning inom socialförsäkringen m. m.

1977/78:111 av Fntz Börjesson m.fl. 1977/78:112 av Birger Rosqvist m.fl.

med anledning av propositionen 1977/78:40 om åtgärder för alt främja de mindre och medelstora förelagens utveckling

1977/78:113 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg

1977/78:114 av Ingemar Konradsson m.fl.

1977/78:115 av Yng\>e Nyquist m.fl.

1977/78:116 av Olle Westberg i Hofors m.fi.

med anledning av propositionen 1977/78:47 om åtgärder för atl underlätta strukturomvandlingen inom specialslålindustrin och stålgjuteriindustrin

1977/78:117 av Svea Wiklund m.fl.

med anledning av propositionen 1977/78:57 om riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för vattendrag i norra Svealand och Norrland

1977/78:118 av Hilding Johansson m.fl. 1977/78:119 av Lars Werner m.fi.

med anledning av propositionen 1977/78:58 om ökat stöd till dagspressen, m. m.

109

Nr 33

§ 22 Anmälan av interpellation

Onsdagen den

23 november 1977 Anmäldes och bordlades följande interpellation som ingivits till kam-

_____________ markansliel

Anmälan av interpellation

den 22 november

110

1977/78:78 av Anton Fågelsbo (c) till jordbruksministern om en stabiliserad prisutveckling på jordbruksfastigheter:

Prisutvecklingen beträffande jordbruksfastigheter är från många utgångspunkter mycket allvariig och oroande. Det är inte ovanligt att köp görs lill både fem och sex gånger åsätt taxeringsvärde. Den utvecklingen har möjliggjorts genom atl kapitalstarka personer kan utnyttja en jordbruksfastighet som placeringsobjekt. Syftet är dä inte att bruka gården utan all la hem en inflationsvinst.

Denna utveckling ställer jordbruket i en omöjlig situation. Den omöjliggör för unga människor med ambition att starta ett familjeföretag inom jordbruket, att förvärva en jordbruksfastighet och med jordbruksproduktion förränta densamma. Jag är medveten om att jordbruksministern uppmärksammat denna problematik, bl. a. genom tilläggsdirektiven till jordförvärvsutredningen.

Ell av de viktigaste organen inom jordbrukspolitiken är lantbruksnämnderna. De skall främja tillkomsten av ekonomiskt stabila jordbruksföretag, vilka människor kan förränta och leva pä. Dagens situation är emellertid inte alltid sådan. Det finns exempel på lantbruksnämnder som okritiskt följer med i prisutvecklingen och som själva driver upp priserna.

Jag skall nämna ett exempel som visar hur en lantbruksnämnd agerar. För sex år sedan inköptes en jordbruksfastighet om 39 hektar åker och 90 hektar skog. Motivet för inköpet var att gården inte ansågs bärkraftig och atl den skulle användas i strukturrationaliseringssyfte. Priset var 415 000 kr. Under dessa sex år har investerats ytterligare 10 000 kr. i fastigheten.

Nu har lantbruksnämnden omprövat sin inställning till gårdens framtid. Man erbjuder den arrendator som brukat gärden och levt på den i över 20 år att köpa gärden för 1 400 000 kr. - dvs. på sex år driver lantbruksnämnden upp priset med 240 % för att nu kunna tillgodogöra sig en inflationsvinst på nära en miljon kronor.

Som statligt organ måste lantbruksnämnden ha ett övergripande ansvar i sin prispolitik. Ett agerande som det här beskrivna verkar prisledande och är därmed till förfång för hela jordbruksnäringen. Detta kan och får inte vara lantbruksnämndernas uppgift.

Med stöd av det anförda hemställer jag om kammarens tillstånd alt till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet få ställa följande fråga:

Är jordbruksministern beredd ge sin syn på hur lantbruksnämnderna bör medverka till en stabiliserad prisutveckling på jordbruksfastigheter?

§ 23 Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts

den 23 november

1977/78:159 av Birger Rosqvist (s) till utrikesministern om åtgärder för att skydda svenska handelsfartyg i vissa västafrikanska länder:

Ett flertal allvarliga piratöverfall har förekommit på handelsfartyg i trafik på vissa länder och hamnar i Väslafrika. Även svenska fartyg trafikerar dessa farvatten. Fartygsbesällningarna utsätts genom de piratöverfall som kan förekomma för mycket allvarliga risker.

Jag vill därför fråga utrikesministern:

Ämnar regeringen agera för att förmå resp. länder i Väslafrika till krafttag mot piratöverfall och för ett effektivt skydd av handelsfartyg och deras besättningar?

1977/78:160 av Eva Winther (fp) till statsrådet Ingegerd Troedsson om åtgärder mot ryggskador hos anställda inom vårdområdet:

Vid en konferens om led- och ryggskador som nyligen anordnades av Kommunalarbetareförbundet redovisades att ryggskador är speciellt vanliga inom vårdområdet. 40-50 % av den totala sjukfrånvaron bland de vårdanslällda berorpå rygg- och muskelskador av lunga lyft. En undersökning i Stockholm visar alt 65 96 av de vårdanslällda har besvär på grund av ryggont.

Förebyggande åtgärder är av största vikt. Undervisning i lyft- och bärteknik kompletterad med smidiga lyftanordningar behövs.

Arbetsgivaren har här ett stort ansvar när det gäller alt förbättra arbetsmiljön.

Med hänvisning till det anförda vill jag fråga statsrådet Troedsson:

Avser statsrådet vidta några åtgärder med anledning av den redovisade undersökningen om förekomst av ryggskador inom vårdområdet?

§24 Kammaren åtskildes kl. 17.14.

Nr 33

Onsdagen den 23 november 1977

Meddelande om frågor

In fidem

TOM T:SON THYBLAD

/Solveig Gemert

111

1977/78 Förteckning över.talare

33 (Siffrorna avser sida i protokollet)

Onsdagen den 23 november

Adamsson. Erik (s) 16

AIsén, Hans, (s) 30, 32, 33, 38, 41, 42

Andersson, Georg (s) 48

Andersson, Lennart (s) 9

Andersson, Sven, i Örebro (fp) 50, 52, 54

Anlonsson, Johannes, kommunminister 18, 24, 26, 27

Aspling, Sven (s) 101, 103, 104, 105

Börjesson, Fritz (c) 56

Fageriund, Bengt (s) 78, 79

Fransson, Arne (c) 58, 60

Gillström, Åke (s) 49, 51, 53

Gustavsson, Åke (s) 43, 45, 46

Hagberg, Lars-Ove (vpk) 58, 60, 61

Hallgren, Kari (vpk) 65, 75, 76

Hedvall, Yvonne (m) 28, 31, 32, 33

Hernelius, Allan (m) 13, 23, 27

Hjelmslröm, Eva (vpk) 35, 40, 41, 44, 46, 47

Johansson, Sune (s) 91

Karisson, Helge (s) 107, 108

Leijon, Anna-Greta (s) 64, 74, 77, 89, 90, 95, 96, 97

Lindquist, Inger (m) 7, 105, 107, 108

Lundkvist, Svante (s) 34

Nilsson, Bernt (s) 81, 85, 86

Ollen, Joakim (m) 10, 87, 90, 91

Olsson, Kari Erik (c) 54

Oskarson, Gunnar (m) 93, 95, 97, 98, 99

Palme, Olof (s) 21, 24, 26, 28

Ringaby, Per-Eric (m) 102, 104, 105

Svanström., Ivan (c) 3, 12

Ulander, Lars (s) 79, 97, 98

Wirtén, Rolf (fp) 70, 75, 77, 78, 84, 86

112 GOTAB 57143 Stockholm 1977