Riksdagens protokoll 1977/78:25 Fredagen den 11 november

ProtokollRiksdagens protokoll 1977/78:25

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1977/78:25

Fredagen den 11 november

Kl. 13.00

Förhandlingarna leddes lill en början av andre vice talmannen.

§ 1 Meddelande om ändring i den preliminära tidsplanen

ANDRE VICE TALMANNEN:

Med ändring av den preliminära lidsplanen blir kammarens sammanträde torsdagen den 17 november ett bordläggningsplenum. Vid detta sammanträde som börjar kl. 14.00 besvaras ett antal frågor och interpellationer.

Fredagen den 11 november 1977

Meddelande om ändring i den preliminära tidsplanen

Meddelande om interpellationssvar

Om förbud mot kapitalexport till Sydafrika

§ 2 Meddelande om interpellationssvar

1977/78:46 om Interamerikanska utvecklingsbankens (IDBj utlåningspolitik

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER: Herr talman! Angående interpellationen 1977/78:46, framställd den 13 oktober av herr Gahrton om IDB:s utlåningspolitik, ber jag att få meddela att jag och herr Gahrton på grund av sjukdomsfall i dennes familj kommit överens om alt jag besvarar interpellationen först den 21 november.

§ 3 Om förbud mot kapitalexport till Sydafrika

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER erhöll ordet för att besvara Carl Lidboms (s) den 4 oktober anmälda fråga, \911I1%:1, och anförde:

Herr talman! Cari Lidbom har frågat mig när de överiäggningar skall inledas som riksdagen uppdragit åt regeringen all ombesörja med närmast berörda förelag i syfte att åstadkomma en begränsning av dessas verksamhet i Sydafrika och på vilket säll regeringen själv kommer atl engagera sig i dem.

Riksdagen begärde i juni i år all regeringen skulle tillsätta en utredning om förbud mot kapitalexport till Sydafrika och Namibia i samband med förelagsinvesteringar där. Regeringen utsåg i juli en parlamentariskt tillsatt kommitté för detta utredningsarbete och utfärdade direktiv för denna. Kommitténs arbete påbörjades i september.

I sill beslut uttalade riksdagen även alt den förutsatte att regeringen

105

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om förbud mot kapitalexport till Sydafrika

låter ombesörja överläggningar med närmast berörda företag i syfte alt åstadkomma en begränsning av dessas verksamhet i Sydafrika, och i förekommande fall Namibia, till vad som under rådande omständigheter synes lämpligt.

F. d. landshövdingen Väller Åman kommer att som särskilt tillkallad utredare på regeringens uppdrag leda dessa överläggningar. Arbetet härmed kommer självfallet alt bedrivas i överensstämmelse med riksdagens hemställan. Utredaren kommer alt till regeringen rapportera om resultatet av dessa överläggningar. Denna rapportering kommer att utgöra underlag för regeringens beslut om eventuella ytterligare åtgärder.

106

CARL LIDBOM (s):

Herr talman! Jag ber att få lacka handelsministern för svaret.

Jag ställde två frågor till handelsministern. Den ena löd: När skall överläggningarna med de svenska företag som har investeringar i Sydafrika börja, och den andra: På vilket sätt tänker regeringen själv engagera sig i dem?

Den första frågan har kommit i ett något annat läge, eftersom regeringen sedan jag ställde den uppdragit åt Valter Åman all uppta överläggningar. Jag utgår ifrån att han gör del ulan dröjsmål.

Den andra frågan blir då den som vi har alt intressera oss för i dag, dvs. på vilket sätt regeringen själv tänker engagera sig i överläggningarna. Härvidlag vet vi egentligen inte mer än en sak, nämligen att regeringen har gett besked om all den själv inte tänker ha överläggningar med företagen. Det blir alltså inle handelsministern eller något annat statsråd utan en särskild utredningsman, Valter Åman, som skall förhandla.

Jag tror att det är rätt angeläget alt regeringen satsar sin kraft och sin auktoritet på all nå resultat vid dessa överläggningar. Visseriigen är det mycket viktigt att understryka atl riksdagen snarast möjligt bör få det begärda förslaget om en lag som förbjuder kapitalexport till Sydafrika, men det är icke mindre viktigt alt överläggningarna med företagen verkligen leder lill resultat. Det förhåller sig i mycket hög grad så, att lagen kan bli ett slag i luften, om man inte lyckas utverka åtaganden från företagens sida att frivilligt dra ned sin verksamhet i Sydafrika på del sätt som riksdagen har beställt. En lag kan ju inte hindra, i varje fall är det mycket svårt, all förelagen finansierar sin verksamhet i Sydafrika genom vinster som intjänats där, genom lån utomlands eller genom överföringar från ett tredje land. Meningen med överläggningarna är att förhindra den utvecklingen och förverkliga det som riksdagen avsåg, nämligen en effektiv minskning av de svenska engagemangen i Sydafrika.

Jag vill även fråga handelsministern om han är beredd atl åtminstone här i dag stödja Åman genom atl klart och entydigt deklarera alt han för sin del och regeringen tänker sälla in all sin kraft på att verkligen åstadkomma utfästelser från företagen, som garanterar atl del blir en faktisk minskning av deras verksamhet i Sydafrika.

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER:

Herr talman! I det belänkande från utrikesulskotiet som låg till grund för riksdagens beslut i denna fråga förutsattes atl regeringen skulle låta ombesörja en utredning och en förhandlingsomgäng med företagen, och regeringen låter också f n. ombesörja detta. Efter det atl resultaten härav redovisats finns del anledning all på sakliga grunder avgöra vad som ytterligare kan och bör göras. Del är uppenbart ett intresse att ta steg i en riktning som tillfredsställer olika i utrikesulskollels betänkande uppsatta mål.

Dock är det naturligtvis inte alldeles komplikalionsfritt. Lät mig t. ex. peka på all om man tvingar företag alt i mycket snabb takt avveckla sina engagemang, måste det kanske ske till priset av mycket stora kapitalförluster. Dessutom kanske man inte får tillstånd av myndigheterna alt återföra kapital ulan i stället blir tvungen atl ha pengarna på bank i Sydafrika.

Det finns komplikationer av det slaget, och det är väl bakgrunden till att herr Lidbom själv i debatten den 4 juni faktiskt pekade på ett antal sådana problem. Jag citerar ur herr Lidboms anförande:

"Ett förbud mot kapitalexport bör därför om möjligt kompletteras med frivilliga åtaganden från berörda företag om successiv avveckling eller nedlrappning av deras sydafrikanska aktiviteter. Avvecklingen bör naturligtvis genomföras i en sådan takt och på ett sådant sätt att det inle uppstår några orimliga kapitalföriusler."

Mot bakgrund av att det - tyvärr - finns problem av delta slag är det rimligt alt avvakta vilka resultat den ytterst kompetente utredningsmannen når, innan man bestämmer vilka ytterligare steg som skall tas. För att han skall ha möjlighet atl bedriva ett meningsfullt arbete har man gjort myckel klara meningsyttringar i utrikesulskottets betänkande, och det är uttalanden som regeringen självfallet står bakom.

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om förbud mot kapitalexport till Sydafrika

CARL LIDBOM (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt atl jag är medveten om atl det finns komplikationer. Jag har sagt att man naturligtvis får bedriva detta arbete med omdöme, så atl man inle i onödan vållar stora kapitalföriusler och stor kapitalförstöring för svenska företag. Men det hindrar inte alt man samtidigt måste bedriva del med en viss målmedvetenhet. Satsar inle regeringen sin auktoritet på atl det skall bli resultat, tror jag inte atl Valter Åman på egen hand kan lyckas. Det hela hänger betydligt mindre på hans förhandlingsskicklighet än på att företagen när de förhandlar med honom verkligen vet alt han har regeringens auktoritet bakom sig när han kräver atl de skall minska sina engagemang i Sydafrika. Jag har någon erfarenhet redan från arbetet med Sydafrikautredriingen av att viljan hos förelagen alt gå riksdagen lill mötes inle är överdrivet stor. Del framgår också av en intervju nyligen i Dagens Industri med ' ett par förelags representanter, SKF och Fagersta, att man ingalunda är inställd på att avveckla eller trappa ner sina engagemang.

107

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om förbud mot kapitalexport till Sydafrika

Del vore av värde, om handelsministern åtminstone kunde säga atl han klart och helhjärtat stöder Valter Åmans ansträngningar att minska företagens verksamhet i Sydafrika. Utrikesutskottets betänkande, som handelsministern hänvisar till, är bra i och för sig, men låt oss göra det fullständigt entydigt klart, all meningen är all de svenska företagens verksamhet i Sydafrika skall minskas!

Säger handelsministern det, har han redan lämnat ett litet bidrag lill all hjälpa Valter Åman på traven.

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER: Herr talman! Jag är förvånad över atl höra Carl Lidboms karakteristik av utrikesulskollels betänkande - som är antaget av en enhällig riksdag och som har legat till grund för de direktiv som regeringen har givit dels till den parlamentariska utredning som granskar dessa frågor, dels lill Valter Åman - nämligen att belänkandet visserligen är bra i och för sig. Det tycker jag är atl skifta position litet för ofta, t. o. m. för alt vara Carl Lidbom.

Jag ullalar med all önskvärd klarhet all Valter Åman har utrikesutskottets betänkande och regeringens parallella uppfattning därtill i ryggen såsom aukloriletsgivande i sina diskussioner med förelagen.

CARL LIDBOM (s):

Herr talman! Jag har inte på något sätt gjort invändningar emot ut-rikesutskotlels betänkande. Men vad jag hela tiden får ett obehagligt intryck av är att handelsministern flyr undan. Det som är eller borde vara helt klart vill handelsministern inte ha ulklaral, därför all han egentligen inte vill ta i del här ämnet med tång.

Det borde ändå vara ganska enkelt alt tala om atl det är fullständigt uppenbart all vad som slår i utrikesutskottets betänkande innebär att förelagen skall minska sin verksamhet i Sydafrika.

Med en sådan enkel lolkningsförklaring - som bekräftar att handelsministern delar denna uppfattning, som säkert 99 96 av riksdagens ledamöter har - skulle saken vara klar här i dag.

108

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER:

Herr talman! En som har en imponerande förmåga atl fly undan är herr Lidbom, i sina ständiga ansträngningar atl fly undan sig själv.

F. n. försöker herr Lidbom undfly det betänkande som riksdagen har antagit enhälligt och som även herr Lidbom har underskrivit.

Del måste väl ändå vara tillräckligt alt jag säger all som grund för herr Åmans ansträngningar finns utrikesutskottets enhälliga betänkande.

Som jag nyss sade, den som verkligen flyr undan sina positioner hela tiden, det är herr Lidbom. Det har jag många gånger märkt, inte minst när han nu inle ens vill erkänna det uttalande som han själv gjorde i riksdagsdebatten den 4 juni, nämligen alt här finns-enligl herr Lidboms sätt all se - en hel del  komplikationer.

Skall man då inte längre ta hänsyn lill vad herr Lidbom själv tyckte den 4 juni?

CARL LIDBOM (s):

Herr talman! Del är en egendomlig typ av debatt som herr Burenslam Linder för i detta sammanhang. Jag har alldeles nyss sagt att jag hela tiden varit medveten om vissa komplikationer. Jag har hela liden sagt all jag till fullo står bakom utrikesutskottels betänkande.

Men möjligen finns här en oroväckande tolkningsskillnad när det gäller utrikesulskollels betänkande. Herr Burenslam Linder citerade själv att uppgiften är all se lill all investeringarna i Sydafrika och de svenska företagens verksamhet där skall begränsas till vad som under rådande omständigheter synes lämpligt.

För mig - och även för majoriteten av riksdagens ledamöter, det är jag övertygad om - betyder detta i klarspråk att de svenska företagens verksamhet i Sydafrika skall minska. Och jag frågar i all enkelhet:

Delar handelsministern denna tolkning?

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om åtgärder mot kapitalexport och industriutfiyitning

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4 Om åtgärder mot kapitalexport och industriutflyttning

Ekonomiministern GÖSTA BOHMAN erhöll ordet för atl besvara Carl-Henrik Hermanssons (vpk) den 13 oktober anmälda interpellation, 1977/78:36, och anförde:

Herr talman! Herr Hermansson har ställt tre frågor till mig i en interpellation om de svenska företagens direkta investeringar i utlandet. Frågorna är:

1.    Har tillstånden till direkta svenska investeringar i utlandet ökat även under 1977, och till vilken totalsumma kan de beräknas uppgå?

2.    Har minskningen av sysselsättningen i industri i Sverige och ökningen av sysselsättningen i svenskägda företag utomlands fortsalt även under 1977, och vilka kan totalsummorna beräknas bli?

3.    Vilka åtgärder avser regeringen all vidta för atl stoppa industri-utflyttningen och kapitalexporten?

Jag skall besvara frågorna i samma ordning.

De svenska företagens investeringar utomlands har ökat starkt sedan mitten av 1960-talei, om man endast ser till de nominella beloppen, såsom herr Hermansson gör. Om inflationen, vilken som bekant varit särskilt snabb under 1970-talet, räknas bort får man en mer rättvisande bild av utvecklingen. En sådan beräkning visar all utlandsinvesteringarna 1975 i volym låg endast ca 5 96 högre än medeltalet för hela perioden 1970 till 1975.

Under 1976 steg tillståndsgivningen visserligen relativt kraftigt lill såväl belopp som volym. Och som svar på den första frågan kan jag nämna

109

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om åtgärder mot kapitalexport och industriutfiyitning

110

alt tillstånden hittills i år, dvs. för januari t. o. m. oktober 1977, har uppgått lill 3 250 milj. kr. Någon säker bedömning av vad slutsumman kan bli för hela 1977 kan inte göras. Det finns emellertid ingen anledning atl anta alt siffran kommer alt överstiga fjolårets, nämligen 3 480 milj. kr.

Men ökningen under 1976 och 1977 förklaras lill avsevärd del av alldeles speciella omständigheter. Bl. a. har svenska varv under de två senaste åren tvingats all gå in med delägande i utländska rederier för att skydda sina fordringar i samband med fartygsleveranser lill utländska rederier, vilkas soliditet undergrävts av den internationella sjöfarlskrisen. Detta delägande i utländska rederier, som uppgått lill ca 500 milj. kr. 1976 och lill 600 milj. kr. i år, har varit nödvändigt för atl inte förvärra en redan förut besväriig situation för de svenska varven.

En närmare granskning visar sålunda att de svenska investeringarna i tillverkningsindustrin utomlands 1976-1977 är betydligt lägre än de totala tillstånden. Volymmässigt torde utlandsinvesteringarna bli icke oväsentligt lägre 1977 än 1976. Man kan också konstatera atl de svenska investeringarna utomlands exkl. varven inte har ökat nämnvärt snabbare än industrins investeringar i Sverige. Utlandsinvesteringarna uppgick sålunda i årsmedellal lill drygt 13 % av industriinvesteringarna i Sverige under perioderna 1965-1970 och 1970-1975. Under 1976 och 1977 ligger andelen endast drygt en procentenhet högre.

1 fråga om finansieringen av utlandsinvesteringarna har politiken sedan slutet av 1960-lalel med ett kort avbrott varit att förena tillstånden till investeringar i främst lillverkningsbolag med krav på alt företagen lånar upp en större del av det erforderliga kapitalel utomlands. Den andel av investeringarna som finansieras med betalning från Sverige har successivt sjunkit mycket starkt - från drygt 50 96 i genomsnitt 19651970 till 33 % 1970-1975. För 1976-1977 uppgår betalningarna från Sverige till endast ca 13 96 av investeringsbeloppen, dvs. mindre än 500 milj. kr. per år. Tvärtemot vad herr Hermansson gör gällande är det alltså en allt mindre del av utlandsinvesteringarna som finansieras med kapitalexport från Sverige.

När det sedan gäller sysselsättningen i industrin i Sverige vill jag först korrigera herr Hermanssons siffror. Så lill exempel är det rätta talet en minskning med 5 900 personer från 1970 till 1975 och inle 15 800 personer som herr Hermansson uppgav. Även siffran för sysselsältningsminsk-ningen från 1975 lill 1976 understiger herr Hermanssons med några tusental personer. Jag har därvid använt den officiella sysselsättningsstar lisliken i statistiska centralbyråns nationalräkenskaper.

Under 1977 har sysselsättningen i industrin fortsatt atl sjunka. Nedgången från 1976 till 1977 kan beräknas bli inemot 40 000 personer. Av intresse är emellertid all de svenska företag som etablerat sig utomlands fram till 1975, dvs. så långt statistiken når, ökat antalet anställda såväl här hemma som utomlands. Enligt undersökningar som gjorts av statistiska centralbyrån och Industriens utredningsinstitut har de utlands-

investerande industriföretagen ökat antalet anställda i Sverige med inle mindre än 25 000 personer från 1973 lill 1975. En stark utlandsverksamhet har hjälpt många svenska koncerner atl upprätthålla en ofta rent för-lustbringande produktion i Sverige.

Vad sedan angår herr Hermanssons tredje fråga må erinras om att kontrollen av de in- och utgående direklinvesleringarna sker inom ramen för den svenska valutalagstiftningen. Ansökningarna om utlandsinvesteringarna prövas av riksbankens valutaslyrelse. Sedan 1969 beviljas tillstånd endast om investeringen främjar den svenska exporten eller på annat sätt är gynnsam för betalningsbalansen. Som jag nyss nämnde krävs också att investeringarna i stor utsträckning finansieras utomlands. Därutöver har från den 1 juli 1974 genom en ändring i valutalagen den penning- och valulapolitiska bedömningen kompletterats med en prövning utifrån industri- och sysselsättningspolitiska synpunkter. Från nämnda år har företrädare för TCO och LO såsom medlemmar av va-lutaslyrelsen deltagit i prövningen av utlandsinvesteringarna.

Jag vill tillägga att frågan om utlandsinvesteringarna har berörts av ett flertal utredningar. Även de fackliga organisationerna har bedrivit ett omfattande utredningsarbete. Vissa delfrågor kommer dessutom alt bli ytterligare belysta i en nära framlid. Utredningen rörande översyn av konkurrensbegränsningslagen har bl. a. till uppgift att studera de speciella problem som del internationella företagandet kan ge upphov till på konkurrensområdet. I december 1976 fick statens industriverk i uppdrag att utreda de multinationella förelagens betydelse för svensk industriell teknisk utveckling.

Jag har nyligen på regeringens uppdrag utfärdat direktiv för en kommitté som skall se över valutaregleringen. Kommittén skall bl. a. särskilt studera direktinvesteringarnas effekter på den allmänna ekonomiska utvecklingen på kort och lång sikt, däribland konsekvenserna för utrikeshandel, internationell konkurrenskraft och bytesbalans. Samtidigt har regeringen på industriministerns initiativ utfärdat direktiv för en utredning om de internationella investeringarnas näringspolitiska verkningar.

Med beaktande av tidigare utredningsarbete kan de två sistnämnda utredningarna, som självfallet har all samråda med varandra, förväntas ge ett underlag för omfattande och allsidiga överväganden om de svenska direklinvesleringarna.

I avvaktan på utredningsresultaten föreligger f n. inom regeringen inga planer på åtgärder mot utlandsinvesteringarna i del av herr Hermansson angivna syftet.

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om åtgärder mot kapitalexport och industriutfiyitning

CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk):

Herr talman! På samma gång som jag tackar ekonomiministern för svaret på interpellationen vill jag sammanfattningsvis konstatera att herr Bohman i sak tvingas medge, atl tillstånden till direkta svenska investeringar i utlandet med största sannolikhet kommer att öka även under 1977 och alt minskningen av sysselsättningen i industrin i Sverige sam-

111

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om åtgärder mot kapitalexport och industriutfiyitning

112

tidigt fortsätter. Regeringen vill emellertid inle vidta några åtgärder för att stoppa induslriulflyllningen och kapitalexporten.

Utöver denna sammanfattning i sak av ekonomiministerns svar vill jag säga att jag anser det otillständigt att så som sker i svaret försöka dölja en del av dessa fakta genom atl ofullständigt redovisa siffermaterial som slår till ekonomiministerns förfogande. Han kan möjligen invända all även siffermaterialet i min interpellation är ofullständigt. Ja, del är ju därför jag har ställt frågor om dessa problem. Men på ett interpellationssvar måste man kunna ställa anspråket all det skall ge en fullständig redovisning av alla fakta.

Jag går igenom svaret punkt för punkt. Gösta Bohman försöker hävda att del egentligen inte har skett någon större ökning av utlandsinvesteringarna. En sådan större ökning får man fram, menar han, endast om man begränsar sig till de nominella värdena och inte tar hänsyn till inflationen. Men ett faktum är ju atl de direkta investeringarna i utlandet sedan början på 1960-talet har mer än tjugodubblats. En så stark inflation atl den skulle uppväga denna nominella mångdubbling har inle ens herr Bohman lyckats åstadkomma.

Vad sedan gäller utvecklingen mellan 1976 och 1977 så söker industriministern hävda alt del inte finns någon anledning atl anta atl årets siffra skulle komma all överstiga fjolårels, som var 3 480 milj. kr. På tio månader av 1977 har emellertid tillstånd till direkta investeringar i utlandet lämnats för 3 250 milj. kr. eller i genomsnitt 325 milj. kr. per månad. Vad finns det för skäl bakom det självsäkra påståendet atl tillståndsgivningen inle kommer att fortsätta i samma tempo? Slutsumman skulle då bli 3 900 milj. kr., alltså en väsentlig ökning jämfört med 1976 och en mångdubbling jämfört både med 1960-talei och med de första åren av 1970-lalet. Herr Bohman styrker inte på något sätt sill påstående alt utlandsinvesteringarna inte kommer alt överstiga fjolårels. Han kan f ö. inte göra det - av två skäl: dels är året inle slut än, dels vet ingen i vilken utsträckning beviljade tillstånd utnyttjas.

Den obestridliga starka ökningen under 1976 och 1977 - en ökning som herr Bohman på andra ställen i svaret närmast anser negligibel -vill han förklara med alt svenska varv under de två senaste åren tvingats gå in med delägande i utländska rederier. Det kallar han "alldeles speciella omständigheter". Detta ändrar ju inte det förhållandet att det skett en stark ökning av kapitalexporten under dessa år. Siffran för varven berör dessutom en mindre del av ökningen. Många företag skyller på "speciella omständigheter" när de skall försvara sina stora utlandsinvesteringar. Kapitalexporten har hur som helst skett, det är det avgörande.

Dessa utlandsinvesteringar vill emellertid herr Bohman i fortsättningen räkna bort, när han skall ge en siffra för utlandsinvesteringarnas relativa andel av industriinvesteringarna inom Sverige. Den borträkningen kan inle anses tillåten. Även med detta olillböriiga räknesätt tvingas ekonomiministern medge att utlandsinvesteringarna 1977 skulle vara ca 14 96 av de totala industriinvesteringarna i landet. Del är ungefär samma siffra

som industriinvesteringarna inom Sverige beräknas minska med i år. Om jämförelsen inte säger ekonomiministern något, så är den desto mera talande för de många som redan är arbetslösa och de mänga som kommer att slås ut ur industrijobb under det närmaste året.

Ett av regeringens avgörande argument när del gäller att försvara de stora utlandsinvesteringarna är all en stor del av det erforderiiga kapitalet lånas upp utomlands. Men vad ändrar det i huvudfrågan? Lån skall ju betalas tillbaka och dessutom med höga räntor. Man flyttar belastningen några år framåt i liden, men problemet kvarstår. Möjligen kan herr Bohman säga atl detta får den nya regering klara som kommer senast efter valet 1979, men i verkligheten är det ju svenska folket som får svida.

De allra största företagen i Sverige, som också är de största utlands-investerande företagen, har ökat sin sysselsättning både i utlandet och i Sverige. Det är framför allt ett uttryck för den starka koncentration av sysselsättningen, produktionen och kapitalel som skedde under den socialdemokratiska regeringen och som fortsätter i starkt tempo också under den borgeriiga regeringen. Herr Bohman anför bara siffran för sysselsättningsökningen i Sverige, ungefär 25 000. Det hade varit hederligare och gett en mera rättvisande bild om han också anfört siffran för samma företags ökning av sysselsättningen i utlandet undersamma tid, nämligen över 31 000 personer. Ökningen i utlandet av sysselsättningen var 12,9 % under dessa två är mot 9,7 % i Sverige, alltså väsentligt starkare i utlandet. Dessa stora företags sysselsättning har mer och mer flyttats frän Sverige till utlandet. Den utvecklingen har fortsatt också under 1976 att döma av de siffror för de största utlandsinvesterande företagen som redovisats av lidskriften Veckans Affärer.

Man kan naturiigtvis diskutera enskilda siffror som bevisar den här processen, men jag kan inte förstå varför herr Bohman intar den attityden atl här egentligen inte existerar några som helst problem. Visst gör del väl det! Visst är denna tendens med en utflyttning av svensk industri frän Sverige till utlandet med den starka ökningen av utlandsinvesteringarna ett problem särskilt under nuvarande ekonomiska kris, men också om man ser frågan mera långsiktigt.

Slutligen: Herr Bohman hänvisar till tillsatta utredningar som ett av skälen till all regeringen inte vill vidta några åtgärder för att stoppa industriutflyttningen och kapitalexporten. Ja, det är det regeringar brukar göra när de inte vill företa något. Under tiden utredningarna sitter fortsätter kapitalexporten, fortsätter industriutflyttningen, fortsätter industrijobben i Sverige att minska och arbetslösheten att öka. Det är en politik som inte kan godkännas.

Nr 25

Fredagen den 11 liovember 1977

Om åtgärder mot kapitalexport och industriutfiyttning

Ekonomiministern GÖSTA BOHMAN:

Herr talman! Herr Hermansson gjorde gällande att jag inte skulle se några problem i att svensk industri satsar pengar och kunnande utomlands. Det är klart att det i vissa lägen kan finnas problem i den här processen. Det är av den anledningen som vi har en skärpt prövning

113

8 Riksdagens protokoll 1977/78:24-25

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om åtgärder mot kapitalexport och industriutfiyttning

114

av utlandsinvesteringarna sedan 1969, då Sverige begagnade möjligheten att avvika från de kapilalliberaliseringsregler som vi åtagit oss att följa gentemot OECD - kapilalliberaliseringsregler som generellt sett är till fördel för det internationella varuutbytet, som Sverige i så hög grad är beroende av.

Vad som gör det svårt att föra en meningsfull debatt med herr Hermansson i sakfrågan - om vi bortser från siffrorna, som jag återkommer till - är naturligtvis del förhållandel all vi har olika utgångspunkter för vår bedömning. Jag är anhängare av ett fritt handelsutbyte. Jag tror på möjligheten atl öka välståndet i länderna genom att kunnande, varor och även kapital kan röra sig över gränserna. Det är till gagn för alla de länder som deltar i det här fria handelsutbytet. Inle minst Sverige är i allra högsta grad beroende av detta, vilket del krisläge som vi befinner oss i i dag bekräftar. Herr Hermansson däremot är anhängare av sluten planhushållningsekonomi, där man inte skapar välstånd på det här sättet utan i andra former. - Detta gör atl del naturligtvis är myckel svårt för oss att mötas när vi diskuterar sådana här problem. Och därför skall jag inte föra debatten vidare.

Jag skall däremot gå in på den sifferexercis som herr Hermansson ägnade sig åt när han kritiserade mitt svar. Han gjorde gällande att del inle var en fullständig redovisning som jag har lagt fram och att ka-pilalutförseln från Sverige i själva verket är av helt andra dimensioner och kan få helt andra konsekvenser än jag har angivit. Om man - vilket herr Hermansson tydligen inte vill göra - reviderar siffrorna när del gäller det kapital som går ut från Sverige med hänsyn till konverteringen av fordringar för levererade fartyg och för fordringar på dotterbolag blir siffrorna helt annorlunda än dem som herr Hermansson anförde.

Om jag tar sifferserien med frånräkning av konverteringsposterna -jag skall komma tillbaka till dem senare - blir den, från 1972 och fram till dags dato 1977, följande: 1 900 miljoner 1972, 1 500 miljoner 1973, 2 400 miljoner 1974, 2 300 miljoner 1975, nära 3 000 miljoner 1976 och 2 200 miljoner 1977. Varför skall man då dra ifrån konverteringarna av fordringar på grund av svenska leveranser som jag menar att man måste göra vid bedömningen av våra utlandsinvesteringar? Kapitalexport som kapitalexport, menar herr Hermansson. Jo, om man inte konverterar, herr Hermansson, innebär det alt direkta föriuster drabbar berörda företag och hela folkhushållet. Sådana föriuster medför en större påfrestning på vår kapitalbalans än den utflyttning av kapital som det här är fråga om. Genom att föra ut kapital i delta syfte har vi i alla fall pengarna kvar. Om vi skulle skriva av fordringarna direkt skulle det innebära klara förluster för hela det svenska folkhushållet. Därför är det riktigt atl man gör en sådan här revidering när man redovisar den egentliga kapitalöverföringen för utlandsinvesteringar.

Även herr Hermansson borde kunna kosta på sig att medge att det är rikligt - om man skall titta pä vad som skett under den här perioden - att ta hänsyn till inflationen, dvs. göra en bedömning av volymerna

av våra investeringar. Gör man en sådan bedömning blir sifferserien följande - jag går också den här gången tillbaka till 1972: 1 900 miljoner 1972, 1 400 miljoner 1973, 1 900 miljoner 1974, 1 600 miljoner 1975, 1 900 miljoner 1976 och i år hittills 1 300. Jag vågar kategoriskt påstå alt beloppet i år kommer alt underskrida beloppet från förra året.

Det borde väl ändå säga herr Hermansson en del - han viftade bara bort del med hänvisningar till företagskoncentrationer och annat - att de utomlands investerande svenska företagen går avsevärt bättre än andra svenska företag. De ger ökad sysselsättning här hemma också, och de har bättre lönsamhet, vilket vi alla borde ha intresse av att sträva efter i dag, då lönsamheten generellt sett är utomordentligt låg. Lönsamheten i del svenska näringslivet har aldrig tidigare varit så låg som den är i dag, vilket har tvingat regeringen att göra brandkårsutryckningar som kostar skattebetalarna mycket pengar.

Jag kan nämna några siffror beträffande sysselsättningen utomlands som gäller de 20 största svenska företagen. 1973-1974 ökade antalet anställda med 16 500 i Sverige och i utlandet med 21 000, en ökning med 6,4 96 å ena sidan och 8,9 96 å den andra, alltså en något högre ökning utomlands. Mellan 1974 och 1975 var ökningen 8 300 i Sverige och 9 800 utomlands, 2 96 i del första fallet, 3,7 96 i det andra fallet - en något större ökning utomlands än i Sverige alltså.

Herr Hermansson gjorde gällande alt den omständigheten alt större delen av de pengar det här är fråga om lånas upp utomlands inte spelar någon roll. Pengar som pengar, menar han. Låt mig först nämna några siffror. Det kapital som gick frän Sverige, som alltså inle lånades upp utomlands, uppgick år 1972 lill 659 miljoner, 1973 till 923 miljoner, 1974 till 651 miljoner, 1975 till 402 miljoner, 1976 till 491 miljoner och 1977 till 401 miljoner. Då har jag ändå icke gjort någon revidering med hänsyn till penningvärdels fall.

Jag återkommer till frågan om det inte skulle spela någon roll att pengarna lånas upp utomlands. Herr Hermansson gjorde gällande all det ur svensk intressesynvinkel och med hänsyn lill den svenska kapitalstocken var sak samma om pengarna lånades utomlands och inte överfördes från Sverige till invesleringsländerna. Lånen måste ändå återbetalas med svenska pengar och med räntor härifrån, sade herr Hermansson. I själva verket rör det sig här om produktiva investeringar, och lånen betalas med det kapital och de räntor som genom produktionen skapas i dessa länder. De belastar icke den svenska kapitalbalansen på del sätt som herr Hermansson antydde.

Jag skall inle gå in på själva materien - jag har redan förklarat att herr Hermansson och jag icke kan mötas, eftersom vi har helt olika utgångspunkter och lägger helt olika värderingar till grund för vår bedömning av Sveriges behov av det internationella varuutbytet.

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om åtgärder mot kapitalexport och industriutfiyttning

CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Det är bra atl ekonomiministern nu medger att vissa

115

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om åtgärder mot kapitalexport och industriutfiyttning

116

problem är förknippade med kapitalexport till utlandet, med minskningen av sysselsättningen i svensk industri osv. Det är just de problemen som jag anser det viktigt att diskutera.

Men då menar herr Bohman att det skulle vara meningslöst alt föra en sådan diskussion eftersom vi har så olika utgångspunkter. Hans beskrivning av min utgångspunkt är emellertid missvisande. Jag är visseriigen, det är rikligt, anhängare av en planhushållningsekonomi, men jag är inte anhängare av att den är sluten i den meningen att den inte bedriver någon som helst handel med utlandet - det har jag aldrig givit uttryck för. Jag tror alt Sverige, oavsett ekonomiskt syslem, måste ha ett relativt omfattande varuutbyte med andra länder. Visseriigen anser jag att utrikeshandeln f. n. torde spela en alltför stor roll, att man har satsat för mycket på exportindustrin, vilket har bidragit till att skapa en del av de nuvarande problemen. Men att Sverige för all framtid måsle ha en relativt omfattande utrikeshandel råder det ingen som helst tvekan om enligt mina värderingar.

Herr Bohman menar att han å andra sidan är anhängare av ett fritt handelsutbyte till gagn för alla, och därför blir hans inställning en annan till kapitalexporten och utflyttningen av industri från Sverige.

Det skulle kanske föra alltför långt att ta upp en utföriig diskussion om olika teorier som finns om utrikeshandeln och dess betydelse. Jag vill bara påpeka atl den utrikeshandelsdoktrin som utformades under 1920- och 1930-talen knappast torde vara giltig f. n., bl. a. på grund av atl de stora multinationella företagen eller internationella koncernerna i dag spelar en väsentligt större roll i utrikeshandeln än vad de gjorde så sent som pä 1930-talet. Man kan sätta ett mycket stort frågetecken för påslåendet att vi över huvud taget skulle ha ett fritt handelsutbyte till gagn för alla. Däremot är det riktigt att vi har ett rätt omfattande handelsutbyte som bestäms och domineras av de stora internationella koncernerna, av vilka som bekant flera också har sin bas i svenskt näringsliv.

Man måste alltså göra en stark revision av själva teorin för utrikeshandeln, föra in en rad nya moment, om man skall komma fram till en riktig värdering av de krafter som där gör sig gällande och i vilken mån denna utrikeshandel verkligen är till gagn för alla människor i Sverige. En del av den är det på det sättet att vi får tillgång till vissa produkter, men myckel av den utrikeshandel som bedrivs bestäms också av de internationella koncernernas intressen, och de bygger inte på maximen atl tillfredsställa människornas behov utan atl säkra så stora profiter som möjligt.

Detta sagt som kommentar till första delen av herr Bohmans anförande.

Sedan till det han kallar sifferexercisen, där han nu anför nya sifferserier som inle redovisades i interpellationssvaret. Jag skall studera dem, och finner jag anledning att återkomma skall jag göra det. Men jag vill naturligtvis ta del av hela grundmaterialet innan jag i en diskussion uttalar ett färdigt omdöme om de siffror som herr Bohman har presenterat.

Jag skall emellertid la upp några av de frågor som herr Bohman berörde. Han menar atl jag inte tar hänsyn till inflationens utveckling - det är ett av hans avgörande argument.

Nu är frågan vilken tid vi begränsar oss till vid jämförelsen. Utgår man från 1960-lalets början är det väl ingen tvekan om att vi har haft en utomordentligt stark ökning av utlandsinvesteringarna som ingalunda kan förklaras enbart med försämringen av den svenska kronan, del tror jag all herr Bohman är villig medge, även om det var en annan finans-och ekonomiminister som satt på den tiden. Det är alltså helt otvetydigt atl det har skett en stark ökning av utlandsinvesteringarna, sett på något längre sikt.

Sedan anför herr Bohman det argumentet att de företag som har stora utlandsinvesteringar skulle gä bättre än andra företag pä grund av utlandsinvesteringarna. Man bör hellre vända på förklaringsgrunden och säga att de företag som går mycket bra i Sverige och därför växer i storlek också kan göra stora utlandsinvesteringar. Ser man till det historiska förloppet är den förklaringen sannolikare och innehåller mer av riktighet än det sätt att se på saken som herr Bohman redovisade.

Jag finner att jag överskridit min repliklid och ber atl få återkomma efter herr Bohmans nästa anförande.

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om åtgärder mot kapitalexport och industriutfiyttning

Ekonomiministern GÖSTA BOHMAN:

Herr talman! Eftersom herr Hermansson så gärna ville fortsätta debatten, skall jag ge honom möjlighet härtill genom att gä upp och säga ytterligare några få saker, ehuru debatten egentligen borde vara avslutad.

Jag vill haka fast vid vad herr Hermansson sade om att vi hade salsal för mycket på exportindustrin. Om jag inte minns alldeles fel brukar just det parti som herr Hermansson tillhör i alla sammanhang kräva myckel stora satsningar på svensk basindustri. Om det skall vara någon mening med dessa stora satsningar i svensk stålindustri och i svensk basindustri över huvud taget, måste deras produkter säljas någonstans. Och var skall de säljas om inte i omvärlden? Om herr Hermansson accepterar den internationella handeln, vilket herr Hermansson sade atl han gjorde, måste han också acceptera att vi driver marknadsföring och har försäljningsbolag utomlands. I de siffror för kapitalutförseln som jag redovisade var de investeringar som gjorts i marknadsföring och handelsbolag inräknade. Om vi räknar bort dessa investeringar blir siffrorna för de direkta investeringarna utomlands gynnsammare ur min synvinkel.

I själva sakfrågan vidhåller jag alldeles bestämt att del inte är rvå alternativ som står emot varandra, vilket herr Hermansson vill göra gällande: antingen ökade investeringar och ökad sysselsättning här hemma eller ökade investeringar och ökad sysselsättning utomlands. Det är tvärtom i de allra flesta fall på del sättet atl investeringar utomlands och ökad sysselsättning utomlands också ger ökade möjligheter atl sysselsätta människor här hemma och all skapa lönsamma företag som ger tryggare och bättre jobb för vårt folk. Investeringar utomlands är alltså ofta ett

117

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om åtgärder mot kapitalexport och industriutfiyttning

villkor för att svenska företag skall leva vidare.

Vad slutligen gäller herr Hermanssons reflexion om orsakssammanhangen tror jag att all historisk erfarenhet visar alt de väridskända svenska företagen i mycket stor utsträckning har byggt upp sin styrka och sitt välstånd just genom att de kunnat gå utomlands och komplettera sin verksamhet här hemma med insatser runt om i världen. Vid en jämförelse med andra företag kan man konstatera all de som gjort detta och byggt ut sin verksamhet också går bättre än de företag som inte kunnat göra detta.

118

CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag återkommer först till några punkter i Gösta Bohmans förra anförande, som jag inte hann kommentera. Han medgav nu att de 20 största företagen, beträffande vilka statistiska centralbyrån utfört en viss undersökning, har ökat sin sysselsättning mera utomlands än i Sverige. Det var vad jag sade i min första replik, och det var det materialet jag efleriyste i interpellationen. I interpellationssvaret fanns bara siffran för sysselsättningsökningen i Sverige men inte den större siffran för ökningen av sysselsättningen utomlands. Det är också ett faktum som framgår av statistiska centralbyråns undersökning atl den del av sysselsättningen som ligger i Sverige minskal under de här åren. En mindre och mindre del av hela sysselsättningen i de här stora koncernerna ligger i Sverige, och ett faktum är att en rad av de allra största svenska företagen har fler anställda utomlands än de har i Sverige. Det är alltså en kraftig tendens som fortsätter.

I fråga om betalningen av upplåningen utomlands hävdar herr Bohman all den inte kommer alt belasta Sverige och den svenska betalningsbalansen på något sätt. De lånen och räntorna, säger han, kommer atl betalas ur de vinster som dessa svenskägda företag gör utomlands. Men det vet vi inte så mycket om. Det är ju inte alls säkert atl lånen och räntorna kommer att betalas på det sättet. Kan ekonomiministern utfärda en garanti för att i varje fall den nuvarande regeringens handläggning av frågorna kommer atl bli sådan, så tycker jag att del är intressant. Men någon säkerhet kan vi inte få på den punkten.

F. ö. är Sveriges och svenska företags relationer till längivande institutioner utomlands inte tvä olika saker, utan det är saker som hänger ihop. Man kan alltså inte räkna på det viset att del inte spelar någon roll med de stora investeringarna utomlands bara pengarna lånas upp av utländska långivare; del har naturiigtvis ändå sin betydelse för den svenska ekonomin. Jag tror alltså att man skall fundera över den frågan ännu en gäng och icke vara så självsäker som ekonomiministern var på den punkten.

Del är riktigt all det parti jag företräder har krävt en ökad utveckling av svensk basindustri. Men ekonomiministern har råkat ut för ett litet missförstånd som är vanligt, nämligen att vi därmed bara skulle avse industrier som producerar halvfabrikat o. d. Vad vi menar med begreppet

basindustri är någonting mycket vidare: industrier som blir en verklig bas för en allmän expansiv utveckling i de områden där de ligger. Det är alltså icke begränsat till produktion av råvaror och halvfabrikat, ulan vad vi har tryckt på är att Sverige behöver utveckla sin förädlingsindustri, att vi skall sälja mindre av råvaror och halvfabrikat i utlandet och i stället fortsätta förädlingen.

Man kan säga: Ja, men det måste också säljas någonslans. Ja, det är givet. Här finns emellertid också svenska behov som skall täckas: behovet av färdigvaror av olika slag. Jag tror att det är helt avgörande för utvecklingen under de närmaste åren att vi får en ändrad balans i svensk ekonomi - dels en relativ minskning av exportandelen, dels en ökning av förädlingsindustrins andel inom landet - om vi skall kunna klara de stora sysselsättningsproblemen.

Ekonomiministern kom i slutet av sitt anförande fram till huvudfrågan, där våra bedömningar är helt olika. Jag hävdar för min del alt man i dag måste framställa saken så här: vi ökar investeringarna antingen här hemma eller utomlands. Herr Bohman och regeringen vill i stället framställa det så, atl stora investeringar utomlands hjälper den svenska ekonomin och att det därför inle finns någon valsituation, inte några sådana alternativ som jag menar är väsentliga i nuvarande läge.

Det här är den springande punkten i hela diskussionen. Herr Bohman hävdar att de stora svenska företagen går bra därför att de gör stora investeringar utomlands, medan jag hävdar att det skadar den svenska ekonomin och sysselsättningen här hemma att dessa stora kapitalinvesteringar utomlands tillåts och att man tillåter utflyttning av svensk industri.

Ja, här står verkligen två betraktelsesätt mot varandra, och del är inte så enkelt att man kan reducera dem bara lill motsättningen mellan anhängare av kapitalistisk frihandel och anhängare av en planerad ekonomi. Det är huvudfrågan, och jag tror att det är en fråga som kommer att spela ökad roll i svenskt näringsliv under de kommande åren.

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om åtgärder mot kapitalexport och industriutfiyttning

Ekonomiministern GÖSTA BOHMAN:

Herr tal man! Jagskall begränsa mig till att säga att när herr Hermansson ställer plus- och minusposter i fråga om sysselsättningen emot varandra, då bortser han ifrån att den minskning av sysselsättningen som ägt rum i Sverige har skett i sådana företag som inte har investerat utomlands.

CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Men, herr Bohman, det bevisar inte på något sätt regeringens och ekonomiministern tes, utan här beror det ju på hur vi ser orsakssammanhangen. Jag menar att expansionen inom de stora svenska företag som har kunnat öka sin sysselsättning både här hemma och i utlandet, men som har ökat den mera i utlandet, är en frukt av den koncentrations- och centralisationsprocess som pågår i den svenska kapitalismen. Det bevisar å andra sidan inte att det i och för sig skulle

119

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om regeringens syn på sydafrikanskt övertagande av svenska företag

vara nyttigt för den svenska ekonomin med stora utlandsinvesteringar. Det bevisar möjligen att det är vinstgivande för vissa kapitalgrupper med stora utlandsinvesteringar, men det är någonting annat än vad som ligger i de svenska industriarbetarnas och hela det svenska folkets intresse.

Överläggningen var härmed slutad.

sven-

§ 5 Om regeringens syn på sydafrikanskt övertagande av ska företag

industriministern NILS ÅSLING erhöll ordet för att i ett sammanhang besvara dels Olle Wästbergs i Stockholm (fp) den 20 oktober anmälda fråga, 1977/78:87, dels Gustav Lorentzons (vpk) den 20 oktober anmälda fråga, 1977/78:91, till statsministern, och anförde:

Herr talman! Olle Wästberg i Stockholm har frågat om jag anser att det står i överensstämmelse med tankegångarna bakom vårriksdagens beslut om stopp för svenska nyinvesteringar i Sydafrika att sydafrikanska intressen övertar svenska företag.

Gustav Lorentzon har frågat statsministern om regeringen anser atl överiåiande av aktiemajoriteten i svenska företag till av Sydafrika beroende kapital står i överensstämmelse med den deklarerade linjen att bekämpa apariheidpolitiken. Frågan har överlämnats lill mig för atl jag skall besvara den.

Jag besvarar frågorna i ett sammanhang.

Även om det inte framgår av Olle Wästbergs fråga utgår jag från att även han avser den affär där det engelska företaget Cape Industries övertar aktiemajoriteten i Svenska Bromsbandsfabriken AB i Långsele.

Statsministern har i brev den 19 oktober 1977 till fackklubben vid Bromsbandsfabriken i Långsele redogjort för regeringens syn på överlåtelsen av aktiemajoriteten i företaget till Cape Industries. Av brevet framgår atl ett avtal föreligger, godkänt av den gamla regeringen, som ger Cape Industries rätten att utvidga sitt aktieengagemang i Bromsbandsfabriken. Ej heller står detta i strid med det beslut av vårriksdagen som Olle Wästberg åberopar och som avsåg frågan om förbudsåtgärder från svensk sida med avseende på nyinvesteringar i Sydafrika.

120

OLLE WÄSTBERG i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag vill lacka industriministern för svaret, som främst innebär att han hänvisar lill statsministerns brev till fackklubben vid Svenska Bromsbandsfabriken i Långsele. I det brevet hävdar statsministern att Cape Industries, som fått överta aktiemajoriteten i Bromsbandsfabriken, inte är sydafrikanskt. Han säger att Cape Industries endast har "ett begränsat sydafrikanskt kapital ett par led bakåt".

Att hävda detta är tyvärr både felaktigt och okunnigt. Cape Industries ägs till 66 96 av företaget Charter Consolidated. Övriga 34 96 ägs främst

av andra sydafrikanska intressen.

I Ruth Firsts standardverk The South of African Connection beskrivs Charter Consolidated som "vägröjaren och symbolen för del sydafrikanska kapitalets expansion". 1 Sven-Ivan Sundqvists bok Sydafrikas guldålder betecknas Charter Consolidated som en av "hörnpelarna" i det sydafrikanska Oppenheimerimperiet.

Vad som mot den bakgrunden är speciellt allvariigt är att regeringen har beviljat Svenska Bromsbandsfabriken 6 milj. kr. i lån och bidrag för alt det sydafrikanska företaget skall kunna ta över. På så sätt används svenska skattebetalares pengar lill alt främja sydafrikanskt näringslivs intressen i Sverige. Det kan inte slå i överensstämmelse med andan bakom vårriksdagens beslut om de ekonomiska förbindelserna mellan Sverige och Sydafrika.

Jag är också orolig för atl ett övertagande kan försvaga trovärdigheten i regeringens förhandlingsposition när man nu skall överlägga med svenska företag om en neddragning av deras verksamhet i Sydafrika. Å ena sidan säger regeringen att svenska företag inte skall få investera i Sydafrika och atl deras nuvarande verksamhet bör dras ned. Å andra sidan beviljar man lokaliseringslån och annat stöd till ett sydafrikanskt företag i Sverige.

Jag vill inte främst lasta industriministern och den nuvarande regeringen för det som hänt när det gäller Svenska Bromsbandsfabriken. Regeringen har helt enkelt fullföljt ett konsortialavtal som ingicks under den socialdemokratiska regeringens tid.

Men jag vill fråga industriministern en sak: Är det så att regeringen i det här fallet varit bunden av den tidigare regeringens handlande och inte kunnat frångå ingångna avtal - dvs. är fallet Cape Industries ett extremt undantagsfall? Eller avser regeringen att behandla sydafrikanska investeringar i svenska industrier på samma sätt som den behandlar andra utländska investeringar? Det är nödvändigt att få ett klargörande på den punkten.

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om regeringens syn på sydafrikanskt övertagande av svenska företag

GUSTAV LORENTZON (vpk):

Herr talman! Jag tackar industriministern för svaret på frågan.

Svaret är litet underligt lika väl som det brev som statsministern skickade till arbetarna vid Svenska Bromsbandsfabriken i Långsele. Kontentan av industriministerns svar är egentligen: Ja, vi har ju inte ansvaret för det här - det är den gamla regeringen som har godkänt det hela.

Och i brevet till arbetarna vid Svenska Bromsbandsfabriken - det brev som industriministern hänvisar lill - säger statsministern "all det finns ett begränsat sydafrikanskt kapital ett par led bakåt i Capes ägarkedja", varför försäljningen av det statsägda svenska företaget i Långsele inte sägs strida mot den svenska synen på sydafrikansk apartheidpoliiik.

Jag menar att riksdagens beslut om att inte ge något stöd åt den sydafrikanska politiken borde gälla principer. Enligt regeringens uppfattning är beslutet kautschukartal och kan länjas hur som helst.

121

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om regeringens syn på sydafrikanskt övertagande av svenska företag

Min fråga till industriministern är därför: Hur myckel sydafrikanskt kapital skall det finnas bakom ett utländskt företag för att riksdagens beslut skall gälla? Enligt statministern gällde det ju i fallet Bromsbandsfabriken ett begränsat kapital. Vidare: Hur många dotterföretag kan Sydafrikas Wallenberg, Harry Oppenheimer, arbeta med för att den nu sittande regeringen skall anse att det slår i överensstämmelse med riksdagens beslut om svensk Sydafrikapolitik att göra affärer med företaget? Det är ett par frågor jag gärna skulle vilja att industriministern ger svar på, eftersom regeringen tydligen tolkar riksdagsbeslutet på sitt speciella sätt.

Min bestämda uppfattning är den att överlåtandet av aktiemajoriteten i svenska företag till av Sydafrika beroende kapital inte kan stå i överensstämmelse med den av riksdagen deklarerade linjen att bekämpa apariheidpolitiken. F. ö.: Vad är det för logik i dylika beslut om man sedan låter de intressen man säger sig bekämpa överta svenska förelag i Sverige? Dessa utländska företag arbetar ju efter metoden att göra största möjliga vinst och att sedan överföra dessa vinster - och i så fall går de till Sydafrika. Vad är del för mening med att falla beslut i riksdagen när man arbetar på det sättet?

Sedan är det en annan sak i statsministerns brev som industriministern hänvisar lill. Enligt statsministern är försäljningen av Bromsbandsfabriken till en sydafrikansk kapitalägare väl motiverad ur regional sysselsättningssynpunkt - har man hört på maken! Vidare sägs att arbetar-styrkan successivt skall öka med 40 personer till 140.

Min fråga till industriministern är: Kan det tänkas att regeringen har planer på all försälja fler svenska företag till sydafrikanskt kapital för atl på det sättet upprätthålla sysselsättningen i Sverige?

122

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Del har ställts ett antal frågor till mig. Jag tror att det väsentliga ändå är att jag påminner herrarna om att vägledande för regeringens handlande är den omständigheten att det förelegat ett avtal, godkänt av den gamla regeringen, som gett Cape Industries rätten att utvidga sitt aktieengagemang i Bromsbandsfabriken.

När det gäller sydafrikanska investeringar i Sverige kommer Sydafrikautredningen i en beskrivande del av sin rapport också att beröra dessa. Det kommer alltså en redovisning.

Den centrala frågan är dock, vilket Olle Wästberg i Stockholm tar upp, om detta på något sätt har försvagat trovärdigheten i vår Sydafrikapolitik. Det är en allvarlig fråga, och jag vill därför något beröra just den.

Sydafrikafrågan har under en följd av år hafl en central plats på FN:s dagordning och i hög grad engagerat den internationella opinionen. Olle Wästberg känner väl till den svenska regeringens inställning i denna fråga, och den torde vara väl känd även för en internationell opinion mot bakgrund av våra engagemang i FN. Det föreligger också stor enighet

mellan de politiska partierna i Sverige om Sydafrikapolitiken. Det finns ingenting i agerandet omkring affären Bromsbandsfabriken i Långsele som på något sätt svär mot den konsekventa linje vi har haft och har när del gäller Sydafrikapolitiken. Jag ber framför allt i det här sammanhanget all få hänvisa till utrikesministerns anförande inför FN:s generalförsamling i höst, som fastlägger och beskriver vår linje när del gäller Sydafrikapolitiken.

OLLE WÄSTBERG i Stockholm (fp):

Herr talman! Charter Consolidated, som är huvudägare lill Cape Industries, brukar betraktas som arvtagaren lill det av Cecil Rhodes grundade British South Africa Company, vilket bl. a. koloniserade och administrerade Nordrhodesia. Ungefär 50 96 av Charters verksamhet bedrivs i Sydafrika. Genom ett komplicerat s. k. ask-i-ask-ägande har den' sydafrikanske finansmannen Harry Oppenheimer kontroll över Charter Consolidated. Det verkar nu som om vi är ganska överens om att Cape Industries är ett i huvudsak sydafrikanskt företag, och alt eventuella vinster i hög grad skulle komma sydafrikanerna lill del. Det behöver naturligtvis inte försvaga den svenska Sydafrikahållningen, men dock kräver det ett klart svar från industriministern på min fråga, nämligen om fallet Cape Industries är ett extremt undanlag eller om regeringen avser alt behandla sydafrikanska investeringar i svenska industrier på samma sätt som man behandlar andra utländska investeringar.

Redan i början av 1975 tog förre Fpu-ordföranden Johan Schiick upp frågan om samarbetet mellan SVETAB och sydafrikanska intressen. Den socialdemokratiska regeringen visste vad som var på gång, men man ingrep inte, och på så sätt band man den nuvarande regeringen.

Cape Industries äger Cape Asbestos South Africa United. Det är ett företag som har ungefär 9 000 arbetare anställda i tre stora asbestgruvor. Arbetsförhållandena vid gruvorna har länge beskrivits som olidliga. Nu är del inte den asbesten som används vid Bromsbandsfabriken - den importeras från Canada - men vad finns det för garantier att del inle i framtiden kommer att användas råvaror från Sydafrika? Själva syftet med den typ av imperiebyggande som Cape Industries ägnar sig ät är att man skall få kontroll över hela kedjan, från råvara till färdig produkt. Genom alt släppa in Cape Industries som helägare i Svenska Bromsbandsfabriken AB finns del en risk att man har berett vägen för en omfattande asbeslimport från Sydafrika till Sverige.

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om regeringens syn på sydafrikanskt övertagande av svenska företag

GUSTAV LORENTZON (vpk):

Herr talman! Det är kanske meningslöst att ställa fler frågor till industriministern; han är ju inte benägen atl svara på dem. Jag ställde i mitt tidigare anförande tre frågor, som industriministern helt nonchalerade.

Däremot var industriministern mera intresserad av att åter angripa den gamla regeringen, såsom ansvarig för den politik som tidigare förts.

123

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om regeringens syn på sydafrikanskt övertagande av svenska företag

Men det är knappast någon logik i den nuvarande regeringens handlande. I ena fallet ger man sydafrikanska kapitalintressen fritt spelrum i Sverige, trots riksdagens klart uttalade mening om den sydafrikanska apartheidpolitiken. Motiveringen härför är - och nu citerar jag direkt ur statsministerns brev till de anställda vid Bromsbandsfabriken i Långsele: "Projektet är sålunda väl motiverat ur regional- och sysselsättningspolitisk synvinkel." Å andra sidan håller samma regering nu pä att helt slå sönder den svenska tekoindustrin, med omfattande avskedanden som följd, genom importen från det fascistiska Sydkorea. Säg, herr industriminister, var finns logiken i ett dylikt handlande - annat än att det är två fascistiska staters multinationella förelag som är mest gynnad part?

Del är myckel intressant alt ta upp statsminister Fälldins brev också i andra sammanhang. Det talas ju om att det skulle bli nya maskinin-• vesteringar. Och regeringen har nyligen beviljat lokaliseringsstöd och lovat en successiv utveckling vad gäller den anställda personalen. Men nu skriver en industriministern mycket närstående tidning- visserligen en högertidning, nämligen Västernorrlands Allehanda i Härnösand - att de uppgifter som herr Fälldin har lämnat i sitt brev inte alls stämmer. De stämmer inte därför att - och nu citerar jag Patrik Parks, medlem av direktionen och direktör för Cape Industries i London: "Jag kan inte garantera att företaget finns kvar om fem är." Man kan sålunda inte heller garantera all det blir något av med de 40 nya jobben i Långsele. Del är ett direkt besked från ledningen i London! Men i herr Fälldins brev sägs något helt annat.

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Får jag först säga till Gustav Lorentzon, att när jag inle svarade på hans frågor så berodde det pä att han formulerade frågorna som någon form av politiska statements, inte som egentliga frågor som rör vad vi nu diskuterar.

Vidare vill jag säga lill Gustav Lorentzon att jag angriper inte den gamla regeringen, utan jag konstaterar bara att som grund för handlandet ligger ett tidigare ingånget avtal, godkänt av den gamla regeringen. Det gäller just Bromsbandsfabriken i Långsele.

Sedan försökte Olle Wästberg i Stockholm tolka in vårt ställningstagande till hela Sydafrikafrågan, men del är ju orimligt. Beträffande regeringens principiella'ställningstagande i Sydafrikapolitiken ber jag alt få hänvisa exempelvis till utrikesministerns tal i FN i höst.

124

OLLE WÄSTBERG i Stockholm (fp):

Herr talman! Till Gustav Lorentzon vill jag säga att jag aldrig har blivit särskilt övertygad när de talar om fascism som var aktiva kommunister när det svenska kommunistiska partiet på sin tid hyllade pakten mellan Slalin och Hitler.

Min fråga grundas pä oro över alt man ger svenska skattebetalares pengar i form av bidrag och lokaliseringslån för att ett sydafrikanskt

förelag skall kunna överta ett svenskt. Det är ett faktum som kan försvaga intrycket av och styrkan i den svenska mycket fina hållningen i Sydafrikafrågan. Och enda sättet alt undvika detta är alt vi får ett klart besked om atl Cape Industries är ett undantag. Nu vill inte industriministern ge ett sådant klart besked, och det tycker jag är beklagligt. Här räcker det inte med att hänvisa lill utredningar. Det är inte jag som vill tolka in ett stort principiellt beslut i denna fråga. Jag vill att avgörandet beträffande Cape Industries inte skall anses vara ett principiellt beslut. Det är detta jag vill ha besked om.

GUSTAV LORENTZON (vpk):

Herr talman! Industriministern menar atl mina frågor inte är adekvata i del här sammanhanget och atl han därför inle kan besvara dem. Men jag ställde ju frågorna i direkt anslutning till del brev som statsministern sände till arbetarna i Svenska Bromsbandsfabriken AB i Långsele. Jag citerade ju frågorna. Eftersom industriministern i svaret hänvisar till statsministerns brev till arbetarna vid Bromsbandsfabriken, måste väl mina frågor höra hemma i det här sammanhanget. I brevet talas om begränsat sydafrikanskt kapital - det betyder alltså ingenting att det utländska företaget vinner fotfäste här i landet. Då ställde jag frågan: Var går gränsen, herr industriminister? Del har Ni inte svarat på.

Vidare frågade jag hur många dotterbolag det får finnas i sådana här sammanhang. Det sägs ju att det bara gäller några led bakåt. Inte heller den frågan fick jag något svar på. Visst hör de här spörsmålen hemma i del här sammanhanget. Ni hänvisar ju till statsministerns brev!

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om svenska tolkningsuttalanden i OECD.s kommitté för internationella investeringar och multinationella företag

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 6 Om svenska tolkningsuttalanden i OECD:s kommitté för internationella investeringar och multinationella företag

Industriministern NILS ÅSLING erhöll ordet för att besvara Carl Lidboms (s) den 4 oktober anmälda fråga, 1977/78:31, och anförde:

Herr talman! Carl Lidbom har frågat mig om jag är beredd att ge Sveriges företrädare i OECD:s kommitté för internationella investeringar och multinationella företag instruktioner atl verka för att kommittén skall diskutera även enskilda fall och med ledning av bl. a. dem göra lolkningsuttalanden, som klarlägger innebörden av bestämmelserna i OECD:s uppförandekod för multinationella företag.

Inom kommittén för internationella investeringar och multinationella företag har upprättals en arbetsgrupp, som har till uppgift atl diskutera de enskilda fall som presenterats för kommittén. Ett första möte med arbetsgruppen ägde rum den 13 och 14 oktober i år. Den svenska delegationen hade därvid instruktion atl verka för att kommittén skall diskutera enskilda fall såsom utgångspunkt för tolkning av de principiella

125

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om svenska tolkningsuttalanden i OECD.s kommitté för internationella investeringar och multinationella företag

frågor som berörda fall illustrerar. Däremot har Sverige redan under kommitténs förhandlingar om uppförandekoden understrukit att något domstolsförfarande ej bör komma i fråga. Den svenska delegationen instruerades vidare all framhålla det angelägna i att kommitténs ansvar för tolkningsfrågorna vidmakthålls och vidareutvecklas i syfte atl förtydliga oklara punkter i koden. Regeringen kommer att fortsätta sill aktiva engagemang i OECD:s kommitté för internationella investeringar och multinationella företag.

CARL LIDBOM (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka industriministern för svaret.

Låt mig först klara ut en sak. När den här koden manglades fram - det var hårda internationella överiäggningar - hade vi i och för sig föredragit att del hade varit möjligt att skapa en konvention med juridiskt bindande bestämmelser. Nu fick man nöja sig med en konvention där bestämmelserna hade karaktären av rekommendationer till företagen om hur de bör uppträda i olika hänseenden, så alt de inte kommer i konflikt med internationella intressen.

På slutvarvet var del en mycket besvärlig fråga. Skulle man bara ha de här rekommendationerna, eller skulle man införa något slags övervakningssystem, dvs. öppna någon möjlighet att följa kodens tillämpning i verkligheten och att kunna ingripa på något sätt i enskilda fall?

Vår inställning var den - och på den tiden hade ju jag ansvaret för de här frågorna i regeringen - all ju större möjligheter det fanns att ta upp enskilda fall till bedömning, desto bättre var det. Det hade varit utmärkt om den kommitté inom OECD som handlägger de här frågorna hade inte bara kunnat höra ett företag som misskött sig om vad som förekommit, utan också kunnat anmoda företaget att rätta lill vad som brustit, t. ex. betala skadestånd. Den synpunkten fick vi inle gehör för, ulan resultatet blev till sist en kompromiss, där det etablerades all kommittén inte skulle dra konkreta slutsatser i enskilda fall.

Del fick vi böja oss för. Men vi fick ändå en möjlighet att i denna kommitté diskutera enskilda fall och tolkningsfrågor. Del ingick även att dessa i princip skulle kunna bli föremål för offentliga uttalanden av kommittén.

Vi menar atl detta förhandlingsresultat bör försvaras med all kraft. Del attackeras f. n. myckel hårt i OECD bl. a. av USA:s representant som helst vill sopa hela problemet om tillämpningen under bordet, förbjuda kommittén all göra några som helst uttalanden i tolkningsfrågor och se till att del inte blir någonting av alt kalla in företrädare för enskilda företag för all få uppgifter om olika förhållanden.

Jag har ställt min fråga därför alt del är av vikt att Sverige även i fortsättningen försvarar det lilla som vi vann i denna kompromiss i av-bidan på att vi när koden revideras om ett par år kan återkomma med våra krav och se till alt den blir effektivare.

126

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Jag vill än en gång bekräfta för min företrädare som ansvarig inom regeringen i frågor som gäller multinationella förelag atl vi med samma ambitioner som den tidigare regeringen tänker försvara den terrängvinst man gjorde i de berörda förhandlingarna. Men som jag har påmint om i mitt svar gäller det då att ta upp enskilda fall till bedömning som stöd för principiella krav, närmast som en illustration till vad som rör sig på detta område. Vi kan naturiigtvis inte använda något domstolsförfarande, men jag vill understryka att våra ambitioner här är identiska med den gamla regeringens.

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om behovet av kontroll över internationella investeringar

CARL LIDBOM (s):

Herr talman! Jag har fört denna diskussion lugnt, milt och saktmodigt, eftersom jag inte tror att det behöver vara någon saklig konflikt mellan oss. Men för tydlighetens skull måste jag ändå påpeka att uttalandet i det lämnade svaret på min fråga att "Sverige redan under kommitténs förhandlingar om uppförandekoden understrukit att något domstolsförfarande ej bör komma i fråga" är ganska missvisande.

Vi försökte få till stånd en övervakning frän OECD-kommittén som skulle likna ett domstolsförfarande så mycket som möjligt, men vi misslyckades på den punkten. Vi får acceptera den kompromiss som man kom fram till, som ändå fortfarande ger oss vissa möjligheter att diskutera enskilda fall. Den ger kommittén möjlighet att uttala sig i tolkningsfrågor och därigenom föra rekommendationer vidare och skapa något slags sedvana på delta område som kan komplettera själva koden.

Det är detta som jag hoppas att industriministern vill försvara - liksom även all Sverige under den nuvarande regeringen med kraft skall motsätta sig de amerikanska attackerna mot de svaga tillämpningsbestämmelser som blev resultatet av kompromissen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7 Om behovet av kontroll över internationella investeringar

Industriministern NILS ÅSLING erhöll ordet för att besvara Carl Lidboms (s) den 17 oktober anmälda interpellation, 1977/78:47, och anförde:

Herr talman! Carl Lidbom har hemställt om en redogörelse för regeringens syn på behovet av kontroll över internationella investeringar och multinationella företag samt frågat när regeringen tänker lägga fram förslag om koncessionslagsliftning beträffande utländska företag och deras verksamhet i Sverige.

Jag vill inledningsvis understryka atl inlerpellationens framställning principiellt överensstämmer med den nuvarande regeringens syn på behovet av kontroll över de internationella investeringarna och de.multinationella förelagens verksamhet. Del föreligger också en betyäande

127

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om behovet av kontroll över internationella investeringar

128

överensstämmelse i bevekelsegrunderna för denna politik.

Således är interpellanten och jag överens om att företagandets internationalisering har både fördelar och nackdelar. De internationella investeringarna har medfört konkurrensfördelar och de bidrar till ett rationellt utnyttjande av kapital och tekniskt kunnande. Det hindrar emellertid inte att nationella regeringar ofta kan ställas inför svårigheter till följd av att företagandet inlernationaliseras. Fackliga organisationer möter också särskilda problem när det gäller internationella koncerners verksamhet.

Det kan således konstateras atl samtidigt som produktionsfaktorernas ökade rörlighet över gränserna gett upphov till ett mer rationellt utnyttjande av tillgängliga resurser har de multinationella företagens expansion ställt regeringar och fackliga organisationer inför svåra och delvis nya problem. Dessa löses inte genom ensidiga protektionistiska åtgärder och här ber jag att få citera Cari Lidbom som i interpellationen framhåller: "En återgång till äldre tiders protektionism och isolering är inle i Sveriges intresse." Denna uppfattning delar jag helt och fullt. Jag är också överens med Carl Lidbom om atl åtgärder behövs på såväl ett nationellt som ett internationellt plan för att komma till rätta med de problem som företagandels internationalisering kan ge upphov lill.

Det aktiva svenska engagemanget i FN och OECD fortsätter. Vi fäster största vikt vid att uppförandekod i fråga om multinationella företag utarbetas inom FN:s ram. Det kan nämnas att Sverige har ordförandeskapet i den arbetsgrupp som fått till uppgift att utarbeta ett kodförslag. Informationsfrågornas och det tekniska biståndsprogrammets betydelse har vidare understrukits från svensk sida. Regeringen lämnade nyligen ett frivilligt bidrag om 1,5 milj. kr. till det tekniska biståndsprogrammet inom FN:s informations- och forskningscenter för iransnationella företag för alt på ett konkret sätt stödja FN:s utbildnings- och rådgivande verksamhet lill förmån för u-länderna på detta område.

I OECD pågår f n. uppföljningen av de riktlinjer för multinationella företag som antogs av OECD:s ministerråd den 21 juni 1976. Enskilda multinationella företags agerande tjänar som utgångspunkt för tolkning av de principiella frågor som berörda fall illustrerar. Redan under förhandlingarna om koden underströks från svensk sida att något domstolsförfarande ej borde förekomma vid diskussionen av enskilda fall. Regeringen fäster den största vikt vid att tolkningsdiskussionerna i OECD vidareutvecklas och blir meningsfulla.

Den statssekreterargrupp som tillsattes i mars 1973 och som har lill uppgift alt följa frågor rörande multinationella företag har med oförändrat mandat fortsalt sitt arbete under mitt ordförandeskap. Kontakter med den referensgrupp som är knuten lill statssekreterargruppen har vidareutvecklats. Bl. a. deltar numera också representanter för LRF och KF i diskussionerna.

Bland de åtgärder som vidtagits på det nationella planet sedan regeringsskiftet förra hösten kan inledningsvis nämnas att statens industri-

verk i december 1976 fick i uppdrag att utreda de multinationella företagens betydelse för svensk industriell teknisk utveckling. Del är enligt min mening väsentligt att fä klarhet i vilka effekter förelagandels ökade internationalisering haft på fördelningen av utvecklingsresurser mellan Sverige och utlandet, hur utländska övertaganden av svenska företag påverkat dessa företags tekniska utveckling etc.

Mot bakgrund av de direkta investeringarnas växande betydelse och behovet av ett bättre underiag för en bedömning av konsekvenserna av denna utveckling tillsattes inom industridepartementet i slutet av juni i år en utredning om de internationella investeringarnas näringspolitiska effekter. Utredningsuppdraget omfattar effekterna i Sverige av såväl svenska investeringar utomlands som utländska investeringar i Sverige. Utredningen har inte endast i uppgift att belysa betydelsen av de internationella investeringarnas expansion för den svenska industristrukturen i det förflutna utan den skall också söka bedöma effekterna på den nationella industriella utvecklingen på sikt.

Vid samma tidpunkt, månadsskiftet juni-juli i år, tillsattes ytteriigare två utredningar som berör de internationella investeringarna.

Chefen för ekonomidepartementet tillsatte en utredning för översyn av den svenska valutaregleringen. Översynen motiverades bl. a. av det faktum att den svenska valutaregleringen tillkom redan under andra världskriget som ett led i beredskapslagstiftningen. Riksbanken inledde f ö. 1975 en intern översyn av valutaregleringens tillämpning och be-lalningsbalanssialistiken. Ekonomideparlementets utredning kommer all omfatta tre konkreta problemområden, nämligen svenska företags di-reklinvesteringar i utlandet, värdepappershandel och övriga finansiella transaktioner samt slutligen den förfaltningsmässiga utformningen av valutaregleringen, inbegripet frågan om förebyggande och beivrande av överträdelser och kringgående av valutaregleringen. Vad gäller direklinvesleringarna kommer utredningen att söka bilda sig en uppfattning om effekterna på den allmänna ekonomiska utvecklingen på kort och på lång sikt. Hit hör också frågorna om konsekvenserna för utrikeshandel, internationell konkurrenskraft och bytesbalans.

Så långt del bedöms möjligt kommer en samordning att ske av fak-lainsamlings- och analysarbete mellan de båda utredningar som jag just redovisat.

Tillsättandel av dessa utredningar skall också ses som ett uttryck för regeringens vilja all i enlighet med sina prioriteringar tillmötesgå från valutastyrelsen och LO framförda önskemål.

Chefen för handelsdepartementet har på riksdagens enhälliga hemställan tillsatt en utredning om förbudsåtgärder från svensk sida mot kapitalexport till Sydafrika och Namibia i samband med svenska investeringar där. De senaste dagarnas händelser har åter visat hur den sydafrikanska rasåtskillnadspoliliken kränkt de mänskliga rättigheterna i landet.

Den av handelsministern tillsatta utredningen kommer i enlighet med

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om behovet av kontroll över internationella investeringar

129

9 Riksdagens protokoll 1977/78:24-25

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om behovet av kontroll över internationella investeringar

riksdagens intentioner att bedriva sitt arbete skyndsamt i syfte alt framlägga förslag om ett ensidigt svenskt förbud mot kapitalexport till Sydafrika för att öka trycket på denna regim.

De tre utredningar som jag nu redovisat ger ullryck för del intresse som regeringen fäster vid frågan om internationella investeringar. Dessutom bedriver regeringen ett kontinuerligt arbete för alt bl. a. förbättra informalionsunderiaget om de multinationella företagens verksamhet. Inom industriverket bedrivs flera studier rörande dessa företag. Statistiska centralbyråns material om internationellt verksamma företag är föremål för fortlöpande vidareutveckling. F. n. diskuteras exempelvis en uppföljning av 1973 års undersökning beträffande inomkoncerntransaktioner. Inom statssekreterargruppens sekretariat pågår en fördjupad studie av informationsbearbetningen och beslutsstrukturen - styrningen och kontrollen - i några utvalda företag.

Vissa aspekter av det internationella förelagandel är svåra all belysa enbart från nationella utgångspunkter och kan därför mer meningsfullt behandlas på internationell nivå. Delta gäller skatteproblematiken, där vi från svensk sida aktivt medverkar i OECD:s skattekommitté för all komma till rätta med de skatteproblem som multinationella företag kan ge upphov till. På samma sätt deltar vi från svensk sida i andra spe-cialkommitléer och expertgrupper, särskilt i OECD och FN.

Slutligen har, som jag tidigare nämnt, Carl Lidbom frågat när regeringen tänker lägga fram förslag om koncessionslagstiftning för utländska företag och deras verksamhet i Sverige. Den utredning under landshövding Eckerberg som har i uppgift alt se över den svenska etablerings-lagstiftningen fick en något utvidgad sammansättning vid förra årets slut. De nya ledamöter som ingick i utredningen måste helt naturligt få viss tid till sitt förfogande för att sätta sig in i ofta tekniskt myckel komplicerade frågeställningar, vilket medfört att utredningsarbetet blivit försenat. Det är därför för tidigt atl ha någon uppfattning om länkbara förslag inom delta område.

130

CARL LIDBOM (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka industriministern för svaret.

Del var ett fylligt svar - och det är i och för sig tacknämligt - men risken är väl den att det kanske ändå inle gav riktigt de besked som jag hade efteriysl om var regeringen står när det gäller de mycket be-sväriiga problemen med kontroll av internationella investeringaroch multinationella företag. Jag kan inte hjälpa atl mitt intryck är att en hel del av problemen har sopats under mattan i detta interpellationssvar på ett mycket behändigt sätt.

Det är visseriigen riktigt som industriministern påpekar all ett stycke på väg är vi ense, och det är ju bra del. Vi är eniga om att det inle finns några enkla lösningar på dessa bekymmer med internationella investeringar och multinationella förelag. Vi är också överens om att någon återgång till allmän protektionism inte är i Sveriges intresse - och det

är viktigt all vi är ense på den punkten. Men när vi är ense om atl ändå få lill stånd den kontroll av företagens investeringar i olika länder och av deras verksamhet som behövs är det nödvändigt med både internationellt samarbete och åtgärder på det nationella planet. Jag är dock rädd för att mycket längre än så sträcker sig icke enigheten.

Det internationella samarbetet skall jag ta upp först. Där pågår ju i FN ett arbete med en uppförandekod, motsvarande den som vi redan har fåll för industriländerna i OECD. Det är viktigt att det arbetet fortsätter och atl Sverige även fortsättningsvis är aktivt engagerat i det. Ändå har industriländernas kod ganska nyligen antagits av OECD, och någon revision blir inte aktuell förrän 1979. Den dag revisionen blir aktuell är del naturiigtvis av betydelse att Sverige agerar aktivt för att få mera effektiva internationella bestämmelser riktade lill förelagen.

Men så myckel mer kan nog för dagen icke göras i OECD-samman-hangel, och man skall inte vänta några mycket snabba resultat av arbetet i FN. Det gör att de nationella åtgärderna i stället träder mer i förgrunden, om vi för ögonblicket inte kan - i varje fall inte mycket snabbi - komma vidare med del internationella samarbetet.

I en inlerpellationsdebalt den 12 april i år fick industriministern frågan av min partikamrat Jan Bergqvist om han ville vara med om snara åtgärder för bättre kontroll av de multinationella företagens verksamhet i Sverige. Industriministern svarade då att "herr Bergqvist måste rimligen vara underrättad om del internationella arbete som pågår och där Sverige spelaren myckel aktiv roll. Delta motiverar ju i hög grad att vi avvaktar utfallet av de internationella förhandlingar som bedrivs på del här området beträffande koder som skall reglera samhällets och staternas syn och verksamhet visavi de multinationella företagen."

Jag hoppas all detta uttalande var något av ett olycksfall i arbetet, för del kan väl inte ändå vara tanken - och i och för sig får jag inte heller det intrycket av det här interpellationssvaret - att man skall vänta med det nationella arbetet i avbidan på resultat i del internationella. Men del vore bra om industriministern i dag ville skingra varje möjlighet till missuppfattning på den punkten och bekräfta att det behövs åtgärder på del nationella planet och atl de måste sältas in med kraft och skynd-samhel, oavsett parallelliteten med det internationella samarbetet.

Del är också i hög grad främst de nationella åtgärderna som jag har ställt i centrum för min interpellation. Om vi går över till att se litet på sakproblemen, så kan man i stort sett dela in dem i två kategorier. Den ena kategorin gäller investeringar som svenska företag gör utomlands och deras inverkan på samhällsekonomin och sysselsättningen i Sverige, osv. Problemets dimensioner behöver vi nog inte ha några delade meningar om. Del är inget tvivel om all det pågår en utomordentligt stark aktivitet från de svenska företagens sida på det här området. 1975 investerade svenska förelag för 1,5 miljarder kronor utomlands, och 1976 var investeringarna utomlands uppe i 3,5 miljarder kronor. För i är finns naturiigtvis inle någon helårssiffra. Men om man bedömer vad som hil-

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om behovet av kontroll över internationella investeringar

131

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om behovet av kontroll över internationella investeringar

132

tills har skett och tror alt utvecklingen fortgår i samma takt under resten av året, så hamnar vi på den prognostiserade siffran 5,1  miljarder.

Det är alltså fråga om en utomordentligt snabb ökning av de svenska företagens investeringar utomlands. Vad får det för konsekvenser för samhällsekonomin i Sverige, för näringsstrukturen, för sysselsättningen på kort och på lång sikt? Det är naturiigtvis utomordentligt angelägel all få svar på dessa frågor. Vad har vi för möjligheter alt kontrollera det hela?

Om vi till all börja med ser till de kontrollinstrument som vi i dag har, så tycks valutalagstiflningen ge ganska bräckligt underlag, trots de ändringar vi genomförde 1974. För alla ansökningar om investeringar utomlands är avslagsprocenten bara 5 om man räknar på antalet ansökningar. Ser man i stället till de utomlands investerade beloppen, är avslagsprocenten bara 2. Del tyder på atl det konstrollsystem som vi har i dag är utomordenligt svagt. Vad kan det bero på? Det är olika faktorer. Jag tror att de som är involverade i detta i riksbanken och sitter och prövar investeringarna utomlands måsle säga sig att det är oerhört svårt att kritiskt granska företagens uppgifter. Om företaget säger alt den här investeringen i det och det landet är gynnsam för svensk export och på lång sikt dessutom för sysselsättningen i Sverige, så är det väldigt svårt för riksbankens folk atl motbevisa det. Numera skall sådana här ärenden behandlas även inför representanter för facket - i styrelsen eller i MBL-förhandlingar. Del är likadant för dem - det är oerhört svårt atl på nuvarande material bedöma förelagens egna kalkyler.

Där kan naturligtvis den utredning som industriministern har tillsatt och som skall titta på de samhällsekonomiska effekterna i stort av internationella investeringar ha en viss betydelse. Men detta berör naturligtvis också administrationen och dess effektivitet. Del finns ytterst få människor i riksbanken som sysslar med detta. Det sker ytterst litet av kontroll f. n.

Förelagskontrollen är, som jag redan sagt, utomordentligt svår atl genomföra, men det borde åtminstone kunna ske en eflerhandskontroll. Man borde kunna konstatera i efterhand om företagen verkligen använt pengarna lill del som de har begärt att få använda dem till. Man borde ju kunna kontrollera i efterhand om investeringarna fick de effekter för sysselsättning och annat i Sverige som påstods i samband med ansökan. Här finns enligt min mening ett utrymme för atl förstärka resurserna, och det bör ske. Det är en angelägen uppgift.

Vidare kan man fråga sig: Är kanske lagstiftningen fortfarande för svag? Vissa ändringar av valutalagstiflningen har genomförts, men tyvärr blev del ju så att de borgerliga under förra valperioden med lottens hjälp lyckades något försvaga den lagändring som vi önskade genomföra. Med den skrivning av lagtexten som riksdagen antog är det bara när en investering utomlands skulle kunna åstadkomma utomordentlig skada för vårt lands intressen som man kan avvisa den. Investeringen måste vara negativ ur sysselsättningssynpunkt eller ur regionalpolilisk synpunkt om

den skall kunna avvisas.

Vad har den nya regeringen för inställning till de här frågorna? Delar den min och socialdemokratins inställning att det här fortfarande finns brister som man måsle ta itu med? Det gäller inte bara atl skaffa sig bättre utredningsunderlag rent allmänt utan också atl förstärka resurserna i riksbanken, all undersöka möjligheterna atl förslärka lagstiftningen ytteriigare, kanske t. o. m. titta pä värt engagemang i OECD om så blir nödvändigt. Är den nuvarande regeringen beredd att i den utsträckning som behövs värna om svenska intressen genom en effektivare kontroll av svenska investeringar utomlands?

Att jag ställer frågan så här litet envist har något alt göra med den aktivitet som regeringen hittills har utvecklat på området. Utöver den utredning som herr Åsling signerat direktiven för och som i största allmänhet skall forska ut hur del i verkligheten förhåller sig pä det här området har ju också Gösta Bohman tillsatt en utredning om ändringar i valutalagstiftningen, och den går rakt emot de tankar som herr Åsling i svaret antyder att han delar. Den är ju inriktad på att man skall minska kontrollen av svenska investeringar utomlands. Den är ju inriktad på att man skall försöka klara sig med generella tillstånd och inte pröva varje enskilt fall om ett förelag skall få eller inte få göra en investering utomlands. Den är ju inriktad på alt svenska företag skall få större frihet atl låna upp pengar utomlands om det passar dem, att få större frihet atl emittera aktier utomlands osv.

Vilken viljeinriktning har regeringen? Delar ni vår uppfattning atl man här behöver en bättre kontroll för atl kunna slå vakt om svenska nationella intressen, sysselsättning och annat, eller är inställningen den som man kan utläsa av direktiven till Gösta Bohmans utredning, att kontrollen skall avvecklas och avrustas, att det här kan sköta sig självt i större utsträckning än f n.?

Detta var den ena kategorin av problem. Den andra kategorin av problem är de utländska investeringarna i Sverige och de utländska förelagens verksamhet i Sverige. Jag vill genast säga alt de problemen har litet andra dimensioner, bl. a. därför all de utländska förelagen inle är så fruktansvärt intresserade av atl investera i Sverige. Tendensen är snarast nedåtgående. I allmänhet har utländska företagsinvesteringar i Sverige under senare år legal på omkring 500 å 600 milj. kr. om året. Nu förefaller den siffran att sjunka Jag har inte heller i det här fallet möjlighet all ge en dagsaktuell siffra för 1977, av naturliga skäl, men en rimlig prognos säger all dessa investeringar i år borde bli under 700 milj. kr., vilket innebär en ganska kraftig sänkning av de utländska investeringarna i Sverige. Detta problem är på del sättet mindre, men det förhållandet att utländska investeringar i Sverige minskar och atl del utländska intresset för atl fortsätta att investera i Sverige över huvud taget inle är särskilt stort får inte medföra att vi ulan vidare drar slutsatsen atl det inte behövs någon kontroll ulan att det är fritt fram.

Fortfarande är det på del viset all utländska investeringar i Sverige

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om behovet av kontroll över internationella investeringar

133

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om behovet av kontroll över internationella investeringar

kan vara bra, men de kan också vara skadliga. De kan vara bra därför alt de tillför oss kunnande och skapar sysselsättningstillfällen eller annat. Men de kan också passa ganska illa in i del svenska samhällsmönsiret och man får se upp, så att man får in förelag som är beredda att uppfylla sina förpliktelser mot det svenska samhället och mot folket, sä alt de inte en dag hänsynslöst bara drar tillbaka sina investeringar i Sverige för alt flytta pengarna till något annat land, där de ger ännu större avkastning.

Därför blir det av intresse att se vad som händer på det här fältet, när del gäller kontrollen av de utländska investeringarna i Sverige och kontrollen av hur de utländska företagen i Sverige sköter sig.

När herr Åsling tog över sitt ämbete satt en utredning under landshövding Eckerberg, som i praktiken var nästan färdig med sitt arbete. Den var beredd att avlämna ett belänkande med förslag lill koncessionslagstiftning för utländska förelag. Men del blev, som sagt, ett regeringsskifte innan utredningen var färdig för ett jusleringssammanträde. Bland herr Åslings första åtgärder var all gå in i utredningen - inle för att ändra dess direktiv, de fick stå kvar, men för all ändra sammansättningen, så alt majoritetsförhållandena kastades om och sä att nya lösningar kom atl prövas. I och för sig är det riktigt, som herr Åsling säger, att när man satte in nya ledamöter i utredningen måsle de få lid på sig att sätta sig in i de tekniskt komplicerade frågeställningar som det här gäller. Ja visst, men det är en viljeyttring och ett initiativ all man - i stället för all la emot del förslag som är praktiskt taget färdigt och bearbeta det i departementet - väljer att ändra utredningens sammansättning, så atl utredningsarbetet försenas minst ett år. Resultatet är att det i dag råder total förvirring i denna utredning. Del finns ingen som i dag kan utlova något vettigt majoritelsförslag. Risken förefaller vara alt utredningen kommer att gå fram på tre olika linjer och att regeringen får välja fritt vilken linje som eventuellt kan passa.

Del finns ett stort behov av en uppstramning på den här punkten. När man har ställt till det för sig så som industriministern har gjort i det här fallet vet jag inte rikligt vad man skall göra för atl rätta till del hela. Men ett bidrag lill klarhet vore del kanske om industriministern i dag kunde göra klart atl han delar min uppfattning alt del behövs en etableringskonlroll för utländska investeringar i Sverige, att denna bör vara heltäckande - del finns brister i den nuvarande lagstiftningen - och atl den också bör vara förenad med kontroll av de utländska företagens fortlöpande verksamhet i Sverige, alltså en koncessionslagsliftning av den typ som vi åsyftade på den tiden när vi satt i regeringsmakten.

Jag hoppas alt industriministern vill försöka ge svar på dessa komplicerade frågor.

134

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Carl Lidbom tycker att mitt ganska långa svar, som var en rätt heltäckande redovisning av situationen på del här området, inte

gav något egentligt nytt. Jag måsle återgälda vänligheten med alt säga att den utföriiga kommentar som Carl Lidbom har bestått mitt svar med egentligen inte heller har gett något nytt. Vi har inte sopat problemen under mattan. Statssekreterargruppen fortsätter med oförändrade ambitioner. Vi har tillsatt ett par utredningar i nyckelfrågor. Del har vi gjort - del var ingenting som den förra regeringen gjorde. Vi har alltså i hög grad varit aktiva i de här frågorna.

Jag efterlyser konkreta handlingsalternativ från Carl Lidbom. Jag har inte i hans kommentar lill mitt svar lyckats hitta något som innebär att man från oppositionens sida skulle vara beredd atl vidta några andra åtgärder än dem som regeringen har vidtagit.

Det är ett positivt inslag i Carl Lidboms anförande som jag vill notera med glädje, nämligen när han säger att protektionismen inte kan vara något alternativ för oss i detta land. Med tanke på den debatt som vi nu möter i näringspolitiken är del ett befriande konstaterande, och jag hoppas att del ställningstagandet också når fram lill den tidigare regeringskollegan Gunnar Sträng, som nyligen har förvånat en omvärld med all uttala sig för nya protektionistiska strävanden.

Cari Lidbom beskyllde mig vid en svarsdebatl i våras för atl vara för optimistisk beträffande möjligheterna att i internationella fora komma till rätta med de problem som de multinationella företagen skapar. Jag vågar trots allt påstå att del finns en grund för den optimism som jag då gav uttryck för. Vi har en växande internationell opinion och ett växande inlernaiionelll medvetande om de komplikationer som företagandets internationalisering medför för fackföreningsrörelser och nationella regeringar.

Men jag kan försäkra Carl Lidbom alt den försiktiga optimism jag hyser självfallet inte innebär att jag skulle förtrollas när det gäller atl pröva vägar all nationellt komma till rätta med detta problem - del vittnar väl också det arbete som bedrivs om. Vi tänker inte lämna någon möda ospard i del sammanhanget.

Det finns brister - det är vi överens om. Men innan man framlägger konkreta förslag måste man ändå rimligen låta tillsatta utredningar göra sina analyser och framställa förslag. Det var ett förfarande som också den gamla regeringen tillämpade. Skall man se Carl Lidboms argumentering här som en ny attityd från oppositionens sida till utredningar?

Utredningar bör, om de skall vara meningsfulla, vara förutsättningslösa. De bör också få den tid atl arbeta som erfordras.

När Carl Lidbom här tecknar en bild av den utredning om valutapolitiken som initierats i ekonomideparlemenlel använder han direktiven mycket vårdslöst. Han lar upp ett hypotetiskt alternativ men inle de andra. Han konstaterar inte att det är en förutsättningslös utredning, vilket del är. Valet av utredningsman är en garanti för alt den utredningen kommer att vara förutsättningslös och bedrivas med all den sakkunskap som kan länkas. Jag vågar samma omdöme beträffande den utredning som jag har initierat, den om de näringspolitiska konsekvenserna av sven-

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om behovet av kontroll över internationella investeringar

135

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om behovet av kontroll över internationella investeringar

ska förelags internationella etableringar. Den kommer att bedrivas med målmedvetenhet och skyndsamhet, och när dess resultat föreligger skall jag inte tveka alt också utnyttja del materialet till att framlägga förslag för regering och riksdag om konkreta åtgärder.

De svenska företagens ökade utlandsetableringar får man se mot bakgrund av del givna konjunkturlägel. Jag skall erkänna att jag är oroad över volymen. Den utredning som generaldirektör Eric Pettersson nu leder skall analysera konsekvenserna av dessa utlandsetableringar, och innan den utredningen föreligger är del för tidigt alt avge något konkret omdöme. Detsamma gäller den Eckerbergska utredningen om koncessionslagstiftningen.

Respekten för utredningars integritet och uppgift att arbeta förutsättningslöst måste rimligen innebära alt man kan godta en viss försening. Vi bedömde att det behövdes en viss komplettering av sammansättningen för att utredningen skulle få möjligheter all allsidigt bedöma frågan. Då får man också acceptera den försening det medför. Jag skulle vilja fråga Carl Lidbom, som säger all det uppstått ett års försening, om han i de utländska förelagsetableringar som skett i Sverige del senaste året kan spåra någonting som skulle vara förenat med missbruk av multinationella förelags position. Det är ju så, Carl Lidbom, att utländska och svenska förelags nyetableringar i vårt land i detta konjunkturläge har varit mycket begränsade. Den skada som en fördröjning av den Eckerbergska utredningen möjligen skulle kunna åstadkomma är därför mikroskopisk.

136

CARL LIDBOM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att industriministern och jag får börja vänja oss vid våra omkastade roller. Om jag inle sade så mycket nytt i milt anförande enligt Nils Åslings recension kanske det hade något atl göra med att det faktiskt är det ansvariga statsrådet som skall svara och jag som skall fråga. Det är industriministern som skall komma med nyheterna och synpunkterna med anledning av de frågor som jag ställer. Jag är lacksam om jag får svar åtminstone i en andra replik pä några av dem.

Jag frågade bl. a.: Anser industriministern alt vi behöver skaffa oss bättre kontrollmöjligheter för de svenska investeringarna utomlands? Är industriministern i så fall beredd alt medverka lill en upprustning av valutamyndighelens resurser? Är industriministern beredd att eventuellt överväga en lagstiftning med mera tänder i i stället för den avveckling av valutalagens kontrollinstrument tom skymtar i Gösta Bohmans utredningsdirektiv?

När del gäller de utländska invesieringarna i Sverige ställde jag frågan om industriministern var beredd atl nu försöka klara ut situationen. Utredningen jobbar i ett helt förvirrat läge. Somliga vill inte ha någon kontroll alls över utländska förelag i Sverige, andra vill ha en etableringskonlroll och en tredje falang vill ha kontroll både vid elableringstillfället

och under förelagels livstid så länge det är verksamt i Sverige. Detta borde kanske klaras ut. Om industriministern hjälper dem på traven kanske de rent av kan få fram ett majoritelsförslag - del vore inte så dumt. När industriministerns parti salt i opposition var centerns ledamöter på samma linje som socialdemokratin och ville ha en koncessionslagstiftning på detta område.

Förutsättningslösa utredningar i all ära, jag tror inte all industriministern innerst inne själv har den uppfattningen att en utredning för all vara meningsfull måste vara förutsättningslös. Det beror väl på; beträffande somliga utredningar har man allt skäl alt tala om vad man vill för att sedan låta utredningen hitta tekniken att nå fram lill det mål som det ansvariga statsrådet och regeringen har fastställt. Den Eckerbergska utredningen om kontroll av utländska företag i Sverige, som industriministern överlog, är ingen förutsättningslös utredning. Viljeinriktningen är angiven i direktiven. Så länge den inte har ändrats bör den följas i arbetet.

Låt mig till sist klara ut delta med vad som förenar och vad som skiljer oss när del gäller protektionismen.

Det är väl bra att vi är överens om atl en återgång till protektionismen inte är i Sveriges intresse. Jag tror inle heller all någon debattör på vår sida har menat något annat. Vad som har skymtat i den allmänna debatten är all man kanske är tvungen att skydda sig mot viss konkurrens beträffande vissa särskilt utsatta industrier - teko- och stålindustrierna -från länder .som exporterar till oss på helt orimliga villkor. De svenska teko- och stålindustriernas svårigheter är sådana att man måste skänka någon eftertanke åt vad som händer med våra handelsförbindelser med exempelvis Sydkorea, Hongkong, Singapore, Taiwan m. fl. sådana länder.

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om behovet av kontroll över internationella investeringar

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Jag uppfattade Carl Lidboms tidigare inlägg så, att han menade alt han hade alternativa vägar som man skulle kunna gå fram, men några konkreta konklusioner kom inle. Det var därför jag tillät mig efteriysa de alternativ som han gav intryck av alt han företrädde. I själva verket upplever jag det så alt Carl Lidbom accepterar och ansluter sig till det handlingssyslem som den nuvarande regeringen har utvecklat i dessa frågor.

När del gäller Carl Lidboms direkta fråga till mig om jag är beredd all la ett fast grepp om utlandsinvesteringarna, så vill jag svara: Ja, del är jag, om den utredning som arbetar med denna fråga visar atl delta är nödvändigt och ett nationellt intresse. I så f?ll skall vi inte tveka. Men vi bör rimligen låta utredningen visa vilka konsekvenser för näringspolitiken utlandsinvesteringarna haft.

När det gäller den Eckerbergska utredningen säger Carl Lidbom atl den jobbar i ett förvirrat läge. Jag tror all del är en betydande överdrift. Atl en utredning hamnar i ett läge där meningarna bryts mot varandra är dess bättre ingenting ovanligt. Sedan måste utredningen samla sig

137

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om behovet av kontroll över internationella investeringar

till förslag om riktlinjer. När dessa föreligger får vi värdera dem mot varandra och pröva vilka förslag som kan vara värda alt föra vidare, sedan vi också hört remissinstanserna. Del är en självklarhet. Det intressanta är att Cari Lidbom med sin tystnad på den punkten vidgår all del dröjsmål som här har uppstått inte vållat någon skada, eftersom vi praktiskt tagel inle hafl någon utlandselablering under det här året. Sedan preciserade Cari Lidbom sin inställning när del gäller protektionismen. Fortfarande är del så, att de svepande formuleringar som används från socialdemokratisk sida i den nyprotektionistiska våg som man lanserat faktiskt är av den arten att vi kan frukta alt vår trovärdighet när det gäller att hävda vår traditionella frihandelslinje kan komma att ifrågasättas. Jag skulle vilja be Cari Lidbom, som på den här punkten tydligen har samma uppfattning som jag, alt se till atl man tar argumenteringen med en viss försiktighet. Det kan annars bli dyrköpta erfarenheter försvensk industri. Carl Lidbom har ju från sitt tidigare ämbete egna erfarenheter av detta.

138

CARL LIDBOM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill inte driva den här debatten i del oändliga. Ett av skälen till att jag ändå måste begära ordet för alt säga några få ord är att industriministern hela liden försöker kamma in mig på sin sida. Låt oss betona enigheten så långt en sådan flnns, men också framhålla skiljaktighelerna där sådana finns.

Det är ingalunda så att jag kan vara ense med industriministern när det gäller de utredningsdirektiv som Gösta Bohman har skrivit och som innebären nedrustning av valutalagstiflningen och valutakontrollen. Om de tankar som ligger bakom direktiven fullföljs innebär det all vi tappar greppet över de svenska investeringarna utomlands. Jag hoppas all Nils Åsling skall tala sin kollega Gösta Bohman till rätta, så alt utredningen kan komma fram till ett bättre resultat än del som direktiven lyder pä.

Del är ingalunda så att jag är ense med industriministern om att uppskovet med den Eckerbergska utredningen är motiverat. Utredningen var nästan färdig med sitt arbete då man satte in nya ledamöter - politiker med anknytning till moderaterna och Industriförbundet - och kastade om majoritetsförhållandena, splittrade upp diskussionerna och hamnade i en hopplös situation. Det hade varit mer praktiskt all låta utredningen avge sitt betänkande. Sedan kunde regeringen ha kompletterat det bäst den velat eller ändrat förslagen efter remissbehandlingen. Det var onödigt att hantera saken på delta sätt.

Industriministern påslår atl jag - om inte annat så genom min tystnad - menar att ingen skada har skett. Det är en förhastad slutsats. Jag tror atl det här långa dröjsmålet är till skada. Det är inte bara fråga om kontrollen över utländska nyetableringar i Sverige - vi är överens om att dessa f n, inle är så många. Det är också en fråga om vilken kontroll vi skall ha över utländska företag som redan är verksamma i Sverige. Det är inte så särskilt länge sedan ett förelag höll på att sätta både Varberg

och Solna fullständigt på hasorna. Företaget tillverkade kassaapparater här, men man ville dra sig tillbaka och tillverka dem i en annan del av världen, där arbetskostnaderna var lägre. Nog finns det skäl även i nuläget för att snarast möjligt skärpa uppsikten över och kontrollen av de utländska företagen i Sverige.

När del gäller den stora frågan om protektionism eller inle, så tror jag inte alt vi skall den driva debatten här - och framför allt inte en debatt om hur andra debatterar. Industriministern vet mycket väl var socialdemokratin står. Ni är lika medvetna som vi om att Sverige är ett litet land som behöver hela världen som marknad, atl vi har tjänat och tjänar mycket på frihandel som princip och alt vi därför är motståndare lill protektionism. Men det kan inte hjälpas all denna accept av frihandel från vår sida alltid har varit villkorlig i den meningen all frihandel är bra om man också klarar de sociala problem som kan vara förknippade därmed. Under förutsättning all man kan garantera människor sysselsättning och trygghet och att man har en rimlig regional balans i landet är frihandel bra. Det är när attackerna mot sysselsättningen blir för jobbiga och när de attackerna beror på all vissa länder - länder med oerhört dåliga löner, oerhört dålig arbetsmiljö - missbrukar frihandel, producerar till underkostnader och hotar en svensk näring, exempelvis lekoindustrin, som man måste sätta sig ner och fundera över dessa problem. Del lär inte heller herr Åsling komma ifrån.

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om behovet av kontroll över internationella investeringar

BO SIEGBAHN (m):

Herr talman! Den interpellation som förre handelsministern Carl Lidbom har riktat lill industriminister Åsling om bl. a. multinationella företag och som har besvarats i dag är verkligen ett märkligt dokument från både principiella och sakliga synpunkter. Visserligen har industriministern besvarat en del frågor men han har av naturliga skäl avstått från att närmare analysera inlerpellationens formuleringar. Jag skall därför ägna mig något åt det.

Carl Lidbom hävdar inledningsvis alt en utredning på sin tid fick i uppgift alt, som han formulerade det, "utreda frågan om en heltäckande koncessionslagstiftning för utländska förelag i Sverige". Då det var Carl Lidbom själv som utformade direktiven för utredningen borde han veta vad han talar om. I själva verket sade direktiven emellertid inle alls detta. Man pekade på vissa problem som ullandsägda förelag kunde ge upphov till och framhöll att sådana problem kunde lösas antingen med koncessionslagsliftning eller med andra åtgärder och att utredningen skulle granska alla sådana metoder. Carl Lidbom var sålunda på den liden, får man förmoda, inle alls övertygad om att en koncessionslagsliftning var del enda saliggörande. Mot den bakgrunden är del så myckel underligare atl den enda konkret formulerade frågan i interpellationen fått den provocerande lydelsen: "När tänker regeringen lägga fram förslag om koncessionslagsliftning beträffande utländska förelag och deras verksamhet i Sverige?" Formuleringen påminner något om den gamla skäml-

139

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om behovet av kontroll över internationella investeringar

140

frågan: Har du slutat all slå din hustru?

Normalt bör man icke avslöja de tankar som har framförts eller de beslut som har fallats i en utredning som ännu inte avslutat sitt arbete. Men eftersom Carl Lidbom själv, både i sin interpellation och här i dag, gör avslöjanden om vad han tror har beslutals i utredningen, anser jag mig oförhindrad atl i någon mån lyfta på förlåten. Det är säkerligen inte Carl Lidbom obekant att det enda beslut som fattats är att koncessionslagsliftning icke har stöd av utredningsmajoriteten och därför i dag saknar aktualitet. Däremot vill jag inte yttra mig om vilka slutsatser regeringen i sinom tid eventuellt kan komma till.

Härmed är jag inne på en annan väsentlig principiell fråga. Carl Lidbom klagar över all regeringen icke lämnat besked om var den slår i olika frågor, bl. a. om de multinationella bolagen. Nej, del är riktigt att regeringen på sistnämnda punkt inte efter sitt tillträde lämnat nya direktiv till utredningen. Men skulle den verkligen ha gjort del? Enligt min uppfattning kan en regering tillsätta en utredning när man slår inför ett problem eller ett problemkomplex som kräver lösningar. Om del icke råder ganska stor enighet i riksdagen om i vilken riktning lösningarna skall sökas bör utredningen i detta avseende vara förutsättningslös, i varje fall när det gäller en parlamentarisk utredning. Mot delta har tidigare socialdemokratiska regeringar ofta syndat. Man har krävt ett visst slags lösning och endast lämnat åt utredningen att närmare utforma denna. Har man samtidigt begärt alt representanter för partier i opposition, eventuellt med helt andra synpunkter, skall ingå i en sådan utredning får ju dessa i realiteten ingen vettig funktion, annat än möjligen som något slags gisslan, vilken i bästa fall kan tänkas duka under för trycket från regeringsrepresentanterna. Poängen med vårt utredningssystem bör väl just vara atl utredningarna inte står under regeringens kommando utan ges stor frihet atl tänka ut olika lösningar. Först när ett sådant material föreligger har en regering anledning alt ta ställning. Även om en regering tillsatt en utredning och hafl en ganska bestämd uppfattning om vad den skulle resultera i, kan det tänkas att utredningsresultatet och remissvaren leder in på andra tankar. Det finns sålunda ingen som helst anledning att i dessa avseenden rikta någon kritik mot regeringen, ulan man bör tvärtom uttala sin uppskattning av alt utredningar ges full tankefrihet.

När därför Carl Lidbom i sill anförande säger att det vore lämpligt att industriministern anmodade utredningen att komma fram till det ena eller andra resultatet, då måsle jag på del bestämdaste proteslera. Jag skulle för min del lämna en utredning där jag var tvungen all skriva under ett resultat som jag eventuellt inte gillade. Sådana utredningar skulle vara helt meningslösa för dem som omfattar en inriktning med avvikande uppfattning.

Jag vill ta upp ännu en märklig tankegång i Carl Lidboms interpellation. Han påstår all utredningen strax före valet 1976 var så gott som färdig, men au därefter "fattade beslut rivits upp". 1 sill anförande nyss kom

han tillbaka till detta påstående att utredningen var nästan färdig, men samtidigt påstod han atl det egentligen bara var en justering som fattades. Här tycks Carl Lidbom märkligt nog vara något illa informerad. Såvitt jag vet hade inga definitiva beslut fattats och ingen omröstning ägt rum. En annan sak är att utredningens majoritet drev arbetet i en viss riktning.

Carl Lidbom hävdar också att utredningsarbetet "förefaller atl ha avsomnat eller kört fast" - enligt Cari Lidbom skulle detta väsentligen vara beroende på atl utredningens sammansättning efter höstens val och regimskiftet ändrats, och självfallet beklagar han detta. Båda dessa uttryck är felaktiga. Däremot är det riktigt alt utredningen har fördröjts genom ändring av dess sammansättning, och i och för sig kan jag beklaga denna fördröjning. Men vems är felet? Den tidigare utredningen, som sålunda Carl Lidbom tillsatte, innehöll fyra socialdemokratiska representanter. Bland dem ingick en representant för TCO, och ehuru denna organisation i princip skall vara politiskt neutral kan man konstatera att dess representanter i olika utredningar, märkligt nog, nästan undantagslöst är starkt socialdemokratiskt förankrade. Däremot hade inte Carl Lidbom ansett del lämpligt alt i utredningen ta med representanter för folkpartiet och moderata samlingspartiet. Det är sålunda först nu dessa partier genom egna representanter kunnat göra sina synpunkter gällande.

Är del mot den bakgrunden underligt atl ulredningeri i del nya politiska lägel måste ta sig en ny funderare? Eller menar Carl Lidbom verkligen alt den nya riksdagsmajoritelen endast skall ha lill uppgift atl driva igenom en tidigare majoritets tankegångar?

Nr 25

Fredagen den Il november 1977

Om förslag till riksdagen rörande den framtida byggadministratio -nen

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8 Om förslag till riksdagen rörande den framtida byggadministrationen

Statsrådet BIRGIT FRIGGEBO erhöll ordet för alt besvara Per Bergmans (s) den 8 november anmälda fråga, 1977/78:127, och anförde:

Herr talman! Per Bergman har frågat mig om byggadminislralions-ulredningens förslag, såvitt de faller under min beredning, kommer att föranleda proposition till riksdagen under innevarande budgetår och -om så är fallet - vilka delar av utredningsförslaget som då avses bli prövade.

Byggadminislrationsulredningens förslag har mött ett myckel stort intresse i de mer än 300 remissvar som inkommit lill bostadsdepartementet. Remissinstansernas bedömningar av förslagen har i väsentliga avseenden varit delade. Därför måsle alla de synpunkter som framförts gås igenom mycket noggrant.

Ärendet bereds med sikte på alt förslag skall lämnas lill riksdagen under innevarande budgetår. Beredningen omfattar självfallet alla förslag som utredningen lagt fram. Det är emellertid inte möjligt alt under på-

141

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om ökat bostadsbyggande, m. m.

gående beredning lämna svar på vilka frågor som kommer att få en slutlig behandling i den planerade propositionen.

PER BERGMAN (s):

Herr talman! Jag lackar för svaret. Det är litet förvånande atl departementet efter nästan ett helt års funderande inle kan lämna ett klarare besked i denna fråga än att man har siktet inställt på all lämna en proposition under innevarande budgetår och atl man inle fixerat sina ståndpunkter så pass mycket all man vet vilka av de huvudfrågor som betänkandet berörde som kommer atl tas upp.

I det läget får jag stanna vid att tacka för svaret och uttala en from förhoppning om atl denna proposition inle skall röna samma öde som en del andra propositioner har rönt i departementet, nämligen all bli utsatta för nästan litet generande dröjsmål.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 9 Om ökat bostadsbyggande, in. m.

142

Statsrådet BIRGIT FRIGGEBO erhöll ordet för att besvara Christer Nilssons (s) den 5 oktober anmälda interpellation, 1977/78:20, till bostadsministern, och anförde:

Herr talman! Christer Nilsson har frågat bosladsministern

1.   vilka åtgärder hon överväger att vjdta för alt öka bostadsbyggandets omfattning och då särskilt niir det gäller flerfamiljshus,

2.   vilka åtgärder hon överväger att vidta för att reducera de aviserade hyreshöjningarnas effekt för den enskilde.

Enligt fastställd ärendeförde|ning är del jag som skall besvara interpellationen.

Ansvaret för bostadsförsörjningen är delat mellan staten och kommunerna. Kommunerna har huvudansvaret för planering och genomförande av bostadsbyggandet. Staten anger ramarna för kommunernas verksamhet i lagstiftning och genoni att anvisa finansieringsmöjligheter och lämna lån och bidrag.

Även orn kommunerna således har ansvaret för bostadsbyggandets omfattning och inriktning är det sjäjvk|arl nödvändigt att regeringen följer utvecklingen med hänsyn till bl, . riskerna för bostadsbrist. Bostadsbyggandet har hittills i år legal på gn alltför låg nivå. Regeringen har därför vidtagit åtgärder bl. a. för alt få en bättre anpassning av lånetakel till prisförändringarna. Höjningarna av lånelaket för statliga bostadslån har avvägts så att flerfamiljshusbyggandet stimuleras särskilt. I framtiden kommer lånetaket alt anpassas till prisförändringar betydligt oftare än som hittills har varit fallet. Påbörjandet av nya bostadshus kommer all underlättas när lånetaket med en mycket begränsad fördröjning avspeglar ett aktuellt byggprisläge.

Det finns skäl alt anta att igångsättningen bl. a. som en följd av regeringens åtgärder blir högre under senare delen av året än den var under del första halvåret. Under hösten har del också skett en successiv förbättring av påbörjandet. Antalet lägenheter i de ansökningar om bostadslån som har kommit in lill länsbostadsnämnderna är hittills i år ungefär delsamma som motsvarande period förra året. Antalet påbörjade bostadslägenheter totalt i år bör därför inte bli nämnvärt lägre än genomsnittet för åren 1975 och  1976.

Jag övergår nu till frågan om hyreshöjningarna. Hyreshöjningarna har otvivelaktigt varit stora under senare år, men de har inte avvikit mycket från den allmänna prisutvecklingen. Många bostadsföretag anser sig emellertid inte kunna få täckning för sina kostnader trots hyreshöjningarna. De ökade kostnaderna beror främst på ökade underhållskostnader, höjda priser på bränsle, höjda kommunala taxor och ökade lönekostnader. Hyrorna bestäms i förhandlingar mellan bostadsföretagen, hyresgästerna och deras organisationer. Regeringen skall inle ingripa i hyressättningen. Atl balansera de ökade kostnaderna för drift, underhåll och bränsle med en generell sänkning av den garanterade räntan, som hyresgäströrelsen har föreslagit, skulle innebära en ökad generell subvention som skulle utgå även till belalningsstarka hushåll. I det siatsfinansiella läge som råder och som måste leda till återhållsamhet och lill omsorg om de betalningssvaga grupperna är jag inle beredd alt stödja ett sådant förslag.

Bostadsbidragen har stor betydelse när det gäller att begränsa effekterna av höjda bostadskostnader, framför allt för hushåll med låg inkomst eller många barn. Regeringen beslutade därför nyligen alt föreslå riksdagen atl de övre hyresgränserna för statskommunala bostadsbidrag lill barnfamiljer höjs från den 1 april 1978. Härigenom reduceras hyreshöjningarnas effekt för främst barnfamiljer med låga inkomster. Jag vill vidare erinra om alt ca 100 000 pensionärer fr. o. m. nästa år kommer alt kunna få bostadsbidrag enligt de regler som gäller för stalskommunala bostadsbidrag lill hushåll utan barn.

Regeringens förslag innebär också att de allmänna barnbidragen höjs från den 1 april 1978 i syfte alt förbättra barnfamiljernas ekonomiska situation.

Jag kan således konstatera all det under den senaste tiden har beslutats flera åtgärder för atl lösa problem på de områden som Christer Nilssons frågor gäller. Jag kommer givetvis all noga följa utvecklingen och överväga ytterligare åtgärder.

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om ökat bostadsbyggande, m. m.

CHRISTER NILSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet Friggebo för svaret.

Som framgår av interpellationen befinner sig hyres- och bostadsmarknaden i en krissituation. Kostnaderna inom bostadsproduktionen har ökat myckel snabbt under de senaste åren. Tendensen har varit särskilt påtaglig under sista kvartalet 1976 och under första kvartalet 1977. Följden har blivit att man f n. tvekar atl sätta i gång nya bostadsprojekt. Detta sker

143

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om ökat bostadsbyggande, m. m.

144

samtidigt som vi har bostadsbrist i två tredjedelar av landets kommuner och allt fler av landets byggnadsarbetare står ulan sysselsättning. Interpellationen lar också upp lägel på hyresmarknaden. Årets hyresförhandlingar kommer att bli myckel besvärliga, och bostadsföretagen yrkar på hyreshöjningar som flertalet hyresgäster inle har råd all betala.

Mot den här bakgrunden utmynnar interpellationen i tvä frågor:

Vad vill statsrådet Friggebo göra för alt öka bostadsbyggandets omfattning?

Vilka insatser överväger statsrådet atl vidta för att reducera aviserade hyreshöjningar?

Jag skall först kommentera den del av svaret som berör bostadsbyggandets omfattning.

Huvudorsaken till den låga bostadsproduktionen är kostnadsutvecklingen. Det räcker inle att bara förändra låneregler, utan man måste också komma lill rätta med kostnaderna inom bostadsproduktionen.

Redan i våras föreslog den socialdemokratiska oppositionen prisstopp på byggnadsmaterial. Samtidigt som prisslopp införs måsle orsakerna till kostnadsutvecklingen utredas. Det är beklämmande att statsrådet Friggebo inle kan eller vill göra något för all stoppa den snabba utvecklingen av byggnadskostnaderna.

Av interpellationssvaret all döma räknar statsrådet Friggebo med att ca 50 000 lägenheter påbörjas i är. Antalet färdigställda flerfamiljshus kommer kanske alt ligga på omkring 15 000. Detta innebär atl byggandet under 1977 kraftigt understiger den målsättning som lades fast i propositionen 1974:150 och i 1975 års långtidsutredning. Vi borde ha byggt minst 65 000 lägenheter i år.

I dag har två tredjedelar av landets kommuner brist på lägenheter. Del flnns kommuner där mellan 3 000 och 10 000 människor väntar på en lägenhet. Del är ungdomar, ensamslående och nybildade familjer som i första hand drabbas av bostadsbristen. Även om bostadsförmedlingarnas Statistik över antalet bosladssökande har fel och brister, så är det ett faktum all många människor i dag köar för en lägenhet.

Statsrådet Friggebo vill nu öka bostadsbyggandet genom att anpassa lånetakel till prisförändringarna. Del finns ingen utanför regeringen som anser att den åtgärden är tillräcklig för alt öka byggandet av flerfamiljshus. Statsrådet Friggebo bör nu lyssna till den socialdemokratiska oppositionen. I vårt sjupunktsprogram och i Olof Palmes tal till metallarbetarna finns förslag som skulle öka bostadsbyggandet.

En ökad satsning på bostadsbyggandet skulle stimulera ekonomin och skapa sysselsättning. Det är inte bara byggnadsarbetare utan också tillverkare av möbler och hushållsmaskiner, för att ta några exempel, som får mera jobb när byggandet ökar.

Bostadsföretagens hyreskrav är, som jag sade tidigare, rekordhöga i år. Del finns bostadsföretag som begär mellan 30 och 50 kr./m i hyreshöjning. Dessa krav ställs i en situation där stora löntagargrupper har fått sin levnadsstandard sänkt med 2-3 96. 1 det läget måsle regeringen

ingripa för all reducera hyreshöjningarnas effekt för den enskilde. Jag måste säga att del är tveksamt om regeringens förslag atl höja bostadsbidragen kommer att innebära några förbättringar. Höjningen borde dock ske den 1 januari 1978, då hyrorna höjs.

Samtidigt som regeringen meddelar atl bostadsbidragen skall höjas säger man all den nedre gränsen i bidragssystemet så småningom kommer att höjas. Det betyder att regeringen Fälldin ger med ena handen och tar tillbaka med den andra. Det finns alltså ingen garanti för att regeringens förslag innebär bestående förbättringar. För vissa hyresgäster kan det t. o. m. bli försämringar.

Vi skall också observera alt inflationen gör att många hushåll - ca 12 96 - fallit ur bosladsbidragssystemel. Detta har enligt bostadssiyrelsen lett till atl statsbidragen kommer att minska med 140 milj. kr. Dessa 140 miljoner kan jämföras med vad regeringen påstår sig ha höjt bostadstilläggen med, 110 miljoner. Slutsatsen måste bli att anslagen till bostadsbidragen blir lägre eller i stort sett oförändrade.

Regeringens höjning av bostadsbidragen kan bli en skenreform. Det är tveksamt om hyreshöjningarna verkligen kommer att täckas av ökade bostadstillägg. En höjning av barnbidraget med 13:33 kr. i månaden förändrar inte situationen nämnvärt. Landets hyresgäster får hoppas att socialdemokraternas linje vinner i riksdagen: 300 kr. per barn i förbättrade bostadsbidrag och höjda hyres- och inkomstgränser.

Min slutsats blir all det interpellationssvar som statsrådet Friggebo lämnat i dag ger intryck av en bosladsminister som inle vet vad hon skall göra för atl lösa problemen på hyres- och bostadsmarknaden.

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om ökat bostadsbyggande, m. m.

Under detta anförande övertog förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Statsrådet BIRGIT FRIGGEBO:

Herr talman! Låt mig något kommentera Christer Nilssons inlägg.

Jag delar inle hans beskrivning alt vi i dag har bostadsbrist i två tredjedelar av landels kommuner. Christer Nilsson bygger förmodligen den uppgiften på resultatet av en enkät som bostadsstyrelsen har gjort. Men den enkäten ger inte belägg för en sådan tolkning alt vi i dag har en bostadsbrist i två tredjedelar av kommunerna. I den undersökningen sägs det nämligen också att det kan vara på del sättet att man i en del kommuner har brist på en viss lägenhelstyp, samtidigt som man har överskott på andra lägenhetslyper. Och då är det ju en bedömningsfråga, om man vill kalla det för bostadsbrist eller inte. Jag tolkar det inle som en bostadsbrist - med den klang som ordet har från 1960-lalet. Då hade vi verkligen en omfattande bostadsbrist.

Däremot är det min uppfattning att vi har behov av ett ökat bostadsbyggande för att undvika en kommande bristsituation. De åtgärder som regeringen har vidtagit skall ses mot den bakgrunden.

Sedan är det naturiigtvis riktigt att bostadsbyggandet inverkar på sys-

145

10 Riksdagens protokoll 1977/78:24-25

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om ökat bostadsbyggande, m. m.

selsällningen. Christer Nilsson säger alt allt fler byggnadsarbetare nu blir utan arbete. Lät mig då visa på några siffror. Vid månadsskiftet september-oktober 1977 hade vi 3 058 arbetslösa byggnadsarbetare. Det är något fler än vid samma tidpunkt förra året. Vad man kan vara oroad för är utvecklingen fram på vårkanten. Men uppfattningen att vi i dag skulle ha omfattande problem med sysselsättningen i byggnadsbranschen delar jag inle.

Men del är viktigt att vi får ett ökat bostadsbyggande och alt igångsättningen blir starkare nu under hösten för all undvika sysselsättningssvårigheter fram på vårkanten. Därför är del glädjande all kunna konstatera all antalet ansökningar om bostadslån lill länsbostadsnämnderna nu ökar. Del är ett tecken på att vi kommer alt få en ökad igångsättning. De senaste siffrorna visar också på det. Under september månad i år påbörjades byggandet av fler lägenheter än under samma månad förra året. Detta beror främst på att vi fick en ökad igångsättning när det gäller byggande av flerfamiljshus. Det är också en effekt av de åtgärder som regeringen har vidtagit.

Sedan bara en liten kommentar till resonemanget om bostadsbidragen. De inkomster som ligger till grund för bostadsbidragen är några år gamla. Det är klart alt kraftiga löneökningar - och sådana inträffade för några år sedan - inverkar på om människor får bostadsbidrag eller inte. Del är alltså inte den här regeringen eller den här riksdagen som fastlagt grunderna för människornas bostadsbidrag i fjol och i år. Det är under den tiden som människor har ramlat ut ur bosladsbidragssystemel.

Självfallet har det beslut som regeringen nu fattal om höjning av bostadsbidragen effekt när det gäller de enskilda barnfamiljerna. Hade vi avstått från att lägga fram förslag för riksdagen, hade det naturligtvis inte inneburit någon förbättring. Man kan alltså konstatera att de förslag om höjning av bostadsbidragen och barnbidragen som regeringen framlagt för riksdagen innebär en klar förbättring.

146

CHRISTER NILSSON (s):

Herr talman! När man lyssnar på statsrådet Friggebo får man intryck av att hon försöker alt bagatellisera de problem som finns på hyres-och bostadsmarknaden. Jag lyssnade på henne vid en debatt i Norrköping i måndags. Även då försökte hon att bagatellisera de svåra problemen på bostadsmarknaden. Man förslår Byggnadsarbetareförbundets andre ordförande Bertil Whinberg, när han i LO-tidningen skrev: "Man blir nästan desperat över bostadsdepartementets brist på förståelse för branschens problem."

Så till bostadsköerna! Jag framhöll att bostadsförmedlingarnas statistik har brister, men jag vill rekommendera statsrådet Friggebo att läsa Vår Bostad nr 11 i år. Där kan man få veta alt del i Varberg köar 3 080 människor för all få en lägenhet. I Eskilstuna uppgår kön lill 6 900, och i Sundsvall väntar 10 000 människor på en lägenhet. Läser fru Friggebo den artikeln får hon också veta hur de människor som står i bo-

sladskö upplever sin situation. Efter det all hon läst den artikeln upplever hon kanske problemen litet mera allvariigt.

Beträffande bostadsstödet hävdade jag i milt första inlägg alt regeringens förslag om förbättrade bostadsbidrag är dåligt. Varför? Jo, därför all man bara skjuter den gräns uppåt inom vilken bostadstillägget utgår. De boende kommer sannolikt inte att få bostadstillägg för fler hundralappar av hyran än tidigare. I vissa fall kommer man t. o. m. atl få bidrag för en mindre andel av hyran i dag. Även efter den här debatten framstår reformen som något av en luftreform.

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om bostadspolitiken

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 10 Om bostadspolitiken

Statsrådet BIRGIT FRIGGEBO erhöll ordet för att besvara Tore Claesons (vpk) den 7 oktober anmälda interpellation, 1977/78:24, till bostadsministern, och anförde:

Herr talman! Tore Claeson har frågat bosladsministern

1.    om bosladsministern delar uppfattningen all situationen på bostadsmarknaden är krisartad och att ett prisstopp på hyrorna nu måsle införas,

2.    om regeringen kommer att föreslå fortsatt prisstopp på byggnadsmaterial och söka åstadkomma prissänkningar,

3.    om regeringen har för avsikt alt föreslå någon sänkning av den garanterade räntan och/eller ge särskilda lån och bidrag lill de allmännyttiga bostadsföretagen,

4.    vilka åtgärder regeringen tänker föreslå för att öka bostadsbyggandet i flerfamiljshus, saneringen av äldre hus och byggandet av kollektivhus,

5.    om regeringen planerar några åtgärder i syfte att komma åt den tilltagande fastighelsspekulationen och handeln med bostadslägenheter,

6.    om regeringen är beredd atl föreslå sådana ändringar av miljöför-bätlringsbidragen att de kommuner och bostadsföretag som bäst behöver dem också får råd att utnyttja bidragen,

7.    om regeringen överväger något förslag i syfte att avskaffa de ekonomiska orättvisorna mellan olika upplåtelseformer i boendet,

8.    när del kommer förslag lill förbättring av bostadsbidragen och vad förslaget kommer att innehålla,

9.    vad regeringen avser att göra för att förbällra kommunernas möjligheter all förvärva mark och upplåta den mot tomträtt, och

10.   om regeringen förbereder några förslag till lagändringar då det gäller
bygg-, mark-, hyres- och saneringslagstiflningen och när i så fall sådana
förslag kan förväntas.

Interpellationen avser frågor, som enligt fastställd ärendefördelning berör såväl bosladsministern som mig. Eftersom huvuddelen av frågorna

147

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om bostadspolitiken

berör mitt ansvarsområde har interpellationen överlämnats till mig för atl besvaras i ett sammanhang.

Många av Tore Claesons frågor är en upprepning av frågor som nyligen har besvarats i riksdagen. Av naturliga skäl finner jag det därför lämpligt att lill stor del hänvisa till dessa svar. Vissa frågor övervägs i samband med budgetarbetet.

Frågan om hyressiopp och hur jag allmänt ser på hyresutvecklingen och bostadsbyggandet har jag utvecklat i ett interpellationssvar lill bl. a. Tore Claeson den 13 oktober. Jag vill nu tillägga att jag i det stats-finansiella läge som råder och som måste leda till återhållsamhet och till omsorg om belalningssvaga grupper inte är beredd alt föreslå en generell sänkning av den garanterade räntan med en procentenhet, som bl. a. hyresgäströrelsen har föreslagit. En sådan åtgärd skulle innebära en ökad generell subvention som skulle utgå även till betalningsstarka hushåll. Regeringen kommer däremot att föreslå riksdagen att de övre hyresgränserna för bostadsbidragen till barnfamiljer höjs redan den 1 april nästa år. Samtidigt höjs enligt förslaget de allmänna barnbidragen. Ytterligare förändringar av bostadsbidragen kommer all övervägas i samband med budgetpropositionen för budgetåret 1978/79.

Hur regeringen ser på frågan om prisslopp på byggnadsmaterial behandlade jag i interpellationssvaret den 13 oktober. Handelsministern har nyligen i riksdagen redovisat regeringens åtgärder med anledning av atl del allmänna prisstoppet upphörde vid utgången av oktober månad.

Den 25 oktober besvarade jag en fråga av Inga Lantz om boendemiljöbidragen. I den frågan ber jag alltså att få hänvisa till del svar som jag då lämnade.

Jag ber också, beträffande frågan om faslighetsspekulation och handel med bostadslägenheter, all få hänvisa till bl. a. milt svar den 13 oktober och del svar som jag lämnade till Oskar Lindkvist den 7 november.

När del gäller kommunernas möjligheter alt förvärva mark och upplåta den med tomträtt vill jag framhålla att regeringen inte överväger någon förändring av nuvarande förutsättningar. Frågan om anslag lill markförvärvslånefonden behandlas på sedvanligt sätt i regeringens budgetarbete.

Vad slutligen beträffar frågan om förberedelser av förslag lill lagändringar, vill jag, beträffande lagstiftning om markanvändning och byggande, hänvisa lill ett av bostadsministern nyligen lämnat interpellationssvar lill Per Bergman.

Då del gäller övriga förslag till lagändringar vill jag erinra om att förslag från bl. a. hyresrättsulredningen (SOU 1976:60), byggadministrationsutredningen (SOU 1976:26) och boende-och bosladsfinansieringsutredning-en (SOU 1975:51, 52) bereds i regeringskansliet.

148

TORE CLAESON (vpk):

Herr talman! Jag lackar för svaret på min interpellation.

I interpellationen har jag försökt all kort teckna bakgrunden til

SI-

tuationen på bostadsmarknaden. Jag har tagit upp det minskade bostadsbyggandet och snedvridningen av produktionen mot allt fler småhus. Vidare har jag pekat på minskningen av bosladssaneringen och arbetslösheten bland byggnadsarbetarna och i hela byggbranschen.

Byggmalerialkostnadernas mycket kraftiga ökning liksom de stora ökningarna av själva byggkostnaderna, bränsle, skatter, kommunala taxor och avgifter, underhållsmaleriel och tjänster redovisas i interpellationen som starkt bidragande orsaker till den krisartade situationen. Faslighets-spekulationen och handeln med bostadslägenheter har tagits upp liksom de ekonomiska orättvisorna mellan olika boendeformer.

Jag har också pekat på de dåliga bostadsmiljöerna och på den ökade åtskillnad mellan människorna och den sociala isolering som följer av den situation vi har. Den bostadsbrist som gör sig alltmer märkbar i många kommuner har uppmärksammats, liksom hyreshöjningar som saknar motsvarighet under efterkrigstiden.

I anslutning lill dessa och andra problem som jag försökt beskriva har jag sedan ställt tio frågor som direkt hänger samman med inler-pellalionstexlen. Frågorna har också ett direkt samband med hundratusentals hyresgästers mycket allvariiga problem all få pengarna all räcka till och hur nian skall klara nya hyreshöjningar. Tyvärr tycks inle statsrådet Friggebo ta lika allvarligt på situationen, att döma av svaren eller de uteblivna svaren på några av frågorna.

I svaret hänvisas i stor utsträckning till svar som har getts - delvis på helt andra frågor - vid olika tillfällen under oktober månad och under måndagen och tisdagen denna vecka. Vidare hänvisas till alt handelsministern nyligen gett en redogörelse i riksdagen för det allmänna prisstoppets upphörande, lill förslag frän tre olika utredningar som bereds i regeringskansliet och till regeringens budgetarbete.

Även om statsrådet Friggebo inte ville göra någon närmare utläggning som svar på de frågor hon ansåg redan var besvarade, kunde del kanske ha varit på sin plats med en liten sammanfattning. Del kan nämligen hända att flera människor än Tore Claeson är intresserade av interpellationen och svaret på den, människor som inte har samma möjligheter som jag alt gå tillbaka till svar som lämnats och inlägg som gjorts tidigare här i kammaren. Jag vill gärna vädja till statsrådet Friggebo att hon fortsättningsvis försöker länka på det; jag tror alt det har en viss betydelse.

Av interpellationssvaret framgår bl. a. alt regeringen inte är beredd att föreslå en generell sänkning av den garanterade räntan med 1 96, vilket t. ex. hyresgäströrelsen har föreslagit. Del hänvisas till alt en sådan åtgärd skulle innebära en generell subvention, som skulle utgå även lill belalningsstarka hushåll. Till delta vill jag säga att de subventioner som redan nu utgår via den garanterade räntan ju har en sådan konstruktion. Det är bara det att dessa subventioner är flera gånger större än vad hyresgäströrelsens förslag skulle innebära. Om man dessutom begränsar sänkningen lill all avse de allmännyttiga bostadsföretagen blir det ett betydligt lägre belopp som behövs, och därtill når man en större kategori

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om bostadspolitiken

149

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om bostadspolitiken

150

låg- och mellaninkomsttagare. Som bekant utgör dessa en stor majoritet av de allmännyttiga bostadsföretagens hyresgäster.

Man kan f ö. ställa frågan hur relationen mellan de subventioner det på detta säll skulle bli fråga om och de subventioner som i olika former utgår till villa- och radhusägare rimmar med omsorgen om betalningssvaga grupper. Del är som bekant de med de högsta inkomsterna och de största villorna som blir mest gynnade. Vidare: Är det inte bättre all ta de utgifter, som en sänkning av räntan för allmännyttan skulle föra med sig, via statsbudget och statsskatt i stället för atl lasta över på kommunerna att klara en del av kostnaderna via kommunalskatten, som är myckel orättvisare och slår mycket hårdare mot de betalningssvaga?

Det går inte atl lösa problemen med de höga hyrorna genom atl hänvisa till förhandlingar på hyresmarknaden. Man kan inle förhandla sig fram till en lösning av bostadskrisen, den kan bara lösas på politisk väg. Hyresgästernas förhandlare gör säkert sitt och sätter nu in alla krafter på att hålla emot nya höjningar i de allmännyttiga bostadsföretagen. Men bolagen kan motivera del mesta i sina höjningskrav, och vanliga prutningar kommer man inte långt med. Det sociala ansvaret för bostads-och hyrespolitiken måste ligga hos statsmakterna. Nu har detta ansvar i stället i praktiken flyttats över till förhandlingsparterna på hyresmarknaden.

Hyresgäströrelsens ledning har tagit ett steg i rätt riktning med sill krispaket. Det kan dämpa höjningarna i nybyggda hus och förbättra bostadsbidragen. Men det räcker inte, man måste gå längre.

De statliga subventionerna skall bara ges till allmännyttiga företag. Då kan man tvinga de privata fastighetsägarna att också stoppa hyreshöjningarna och på längre sikt göra del ointressant atl äga hyreshus. Det skall enligt min uppfattning inle löna sig att äga hyreshus, och del skall inte löna sig att äga lägenhet i stället för all hyra den.

Hyresgäströrelsens krisprogram är bra därför all del skulle ge en lägre hyra. Det innehåller krav på lägre ränta för bostadsbyggandet som vpk sedan länge har föreslagit. 1 96 lägre ränta skulle sänka årshyran med 10-11 kr. per kvadratmeter, dvs. omkring 70 kr. i månaden för en normal trea. Men vi är kritiska mot alt privata byggare skall ha samma förmåner som de kommunala bolagen och stiftelserna.

Krisprogrammel är emellertid alltför begränsat och måste kompletteras med bl. a. ett hyresstopp och mera långsiktiga åtgärder. Vpk och många hyresgäster kräver ett hyresstopp som ett led i kampen för en ny bostadspolitik, som sätter stopp för spekulationen i boendel.

Herr talman! I interpellationssvaret hänvisas också lill att förslag kommer om en höjning av de allmänna barnbidragen. Även dessa har ju samma konstruktion som ett generellt bostadsstöd; barnbidrag utgår ju även till vad statsrådet kallar betalningsstarka hushåll. Höjningen av de övre hyresgränserna för bostadsbidrag från den 1 april nästa år är helt nödvändig men hjälper ju intedem som fått hyreshöjningar den 1 oktober

eller som får det 1 januari. Dessutom kommer ändå de flesta hushållen inte att få någon förbättring enligt regeringsförslaget, då deras hyror redan nu ligger över gränsen, även enligt det nya förslaget.

Klart är att pensionärer, barnfamiljer och låginkomsttagare måste erhålla bostadsbidrag för alt kunna betala de höga hyror som marknadskrafterna och regeringarna tillsammans har åstadkommit. Del är nödvändigt att förbättra dessa bidrag, och detta är en del av en solidarisk bostadspolitik. Men det betyder samtidigt atl Pettersson via skattsedeln skall hjälpa barnfamiljen Andersson att klara hyran. Båda skall fortsättningsvis i vanlig ordning utplundras av byggmästare som blir miljonärer, allehanda spekulanter och skojare, och en regering som i sin underdånighet gentemot kapitalisterna tackar dem med ekonomiska fördelar, så atl de inle skall slicka utomlands med pengarna.

För hyresgästernas del gäller atl hyran är direkt kännbar i de enskilda hushållens ekonomi. Den blir en allt tyngre post, den driver på inflationen och den är ett led i den ständigt pågående attacken mot det arbetande folkets reallönenivå och levnadsstandard. Hyreshöjningarna drabbar både direkt och indirekt en stor mängd människor.

Varför har vi då från vpk:s sida sedan flera år tillbaka gett våra förslag till subventioner och stöd en så bestämd inriktning på all stödet i första hand skall ges till de allmännyttiga bostadsföretagen? Där har man ju s. k. självkostnadshyror, och där tar man ju inte ut några vinster, utan där förhandlar man med hyresgästerna om hyran, osv.

"Självkostnader" är emellertid inte något slags nettokostnad. De är snarare marknadspriset för en färdigställd fastighet, ett marknadspris vari ingår priset för de pengar som lånats till bygget, marknadsränta, och priset - inkl. tidigare spekulalionsvinster - på tomtmarken, monopolvinster på byggmaterialet och företagsvinster för de privata byggföretag som har uppfört fastigheten.

Jag har i en tidigare debatt med Birgit Friggebo utvecklat vår syn på de allmännyttiga bostadsföretagen, deras roll och uppgifter, men jag skall nu ändå inte bara hänvisa lill det jag tidigare sagt. Vi ser de allmännyttiga bostadsföretagen som nödvändiga instrument för en social bostadspolitik och anser inte alt ägande och förvaltning av hyreshus skall vara någon uppgift för privata vinstintressen. Vi anser att man skall göra slut på del förhållandel att privatkapitalet kan tjäna pengar i själva förvaltningsledet, på själva boendel. Vi anser att statliga subventioner i fortsättningen bara skall ges till allmännyttiga och kooperativa bostadsförelag.

En sänkning av den garanterade räntan för de allmännyttiga bostadsföretagen och ränle- och amorleringsfria lån för att klara dessa företags sociala följdkostnader och allmänna kostnader, som privata bostadsföretag inle har, skulle lösa de akuta problemen för allmännyttan och dess hyresgäster. Räntesänkningen skulle i runda tal göra 10 kr. per kvadratmeter, och lilläggslån för sociala och allmänna kostnader, som inte borde få belasta alla hyresgäster, kan uppskattas till minst samma stor-

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om bostadspolitiken

151

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om bostadspolitiken

152

leksordning. Det betyder atl man med sådana åtgärder kan förhindra nu begärda hyreshöjningar utan alt behöva riskera sämre service och underhåll för hyresgästerna. Del skulle också betyda stopp för hyreshöjningar i det privata bostadsbeståndet, eftersom enligt bruksvärdesprincipen allmännyttan är prisledande även för dessa hyror. Ett genomförande av sådana förslag är inte mer orealistiskt än vad det är atl låta orättvisorna mot bostadshyresgästerna i förhållande till villaägarna beslå.

Herr talman! När det gäller frågan om kommunernas möjligheter att förvärva mark och upplåta den med tomträtt säger statsrådet Friggebo att regeringen inte överväger någon förändring av nuvarande förutsättningar. Jag beklagar detta, och del gör säkert också många kommuner i vårt land. Den påtagliga försämring som genomfördes 1975 genom förkortningen av amorteringstiden för markförvärvslån var olycklig och har fått skadliga konsekvenser för kommunerna. Den har försämrat möjligheterna all bedriva en aktiv markpolilik och tränga tillbaka prival-byggmäslare, byggmaterialproducenter och med dem lierade bankintressen. Bostadssiyrelsen har som bekant också föreslagit en återgång lill vad som gällde före 1976, nämligen atl amorteringstiden förlängs från 7 till 10 år.

Jag tror all vpk:s och bostadsstyrelsens bedömning är riktig och menar att den förkortning av amorteringstiden som skedde på förslag av den socialdemokratiska regeringen var ett misstag som snarast måste rättas lill. Vi kommunister har under många år kritiserat markspekulationen och föreslagit åtgärder som kan underlätta för kommunerna all äga marken och upplåta den med tomträtt. Vi har framhållit tomträttens fördelar och dess principiella innehåll, som kan uttryckas så atl den bidrar lill att avprivatisera en del av bostadsmarknaden. Vi har understrukit betydelsen av att det finns större möjligheter för kommunerna att tillämpa tomträtt som ett av de mest effektiva instrumenten att begränsa markspekulationen i vårt land. Många gånger har vi också framhållit hur viktigt del är alt samhället äger all mark som behövs för samhälls- och bostadsbyggande, och alt marken inte får betraktas eller behandlas som någon vara som köps eller säljs på en marknad, som andra privata ägodelar.

Del behövs en rad förändringar, bl. a. på tomträttens område, för att förhindra att kommunerna gör sig av med kollektivt ägd mark och för alt underlätta för kommunerna att i ökad utsträckning tillämpa tomträtt. Hit hör även den för kommunerna och därmed också hyresgästerna betydelsefulla frågan om bättre villkor för markförvärvslån och som en följd därav mera pengar till lånefonden.

Skall talet om bostaden som social rättighet inle bara bli meningslöst prat, måste sädana bostadspolitiska åtgärder som vi frän vpk och hundratusentals hyresgäster kräver genomföras. Det måste då vara åtgärder som har en bestämd inriktning på att stoppa hyreshöjningarna och som kan leda till sänkta hyror för hyresgästerna.

Mot bakgrunden av del rådande läget på bostads- och hyresmarknaden

måste man fråga sig om vi inte nu har en situation vilken innebär all bostaden är en marknadsvara som följer samma lagar som olika varor i marknadsekonomin. All moderaterna i regeringen tycker detta är riktigt, det vet vi sedan tidigare, men att centern och folkpartiet i sak, i handling, inte gör mera för all leva upp till tidigare deklarationer och uttalanden är något förvånande.

Lovsången om marknadskrafternas fria spel och underlåtenheten alt ta itu med det gör all bostadsmarknaden snart bara fungerar för dem som har en hög inkomst eller är förmögna. Den enskilde individen får enligt teorin om bostaden som en marknadsvara den bostad som passar honom bäst. Har man inte råd alt konkurrera om de bästa bostäderna får man avstå och la del som återstår, och de som har del allra sämst ställt skall kunna få hjälp av samhället.

Detta marknadsekonomiska resonemang är givetvis helt oacceptabelt. Bostadspolitiken i praktisk tillämpning får inte innebära ett ständigt lappande och lagande av ett syslem som bygger på vinst- och spekulations-intressen. Samhället skall inte pumpa in hur mycket pengar som helst via bostadsbidrag, lånebidrag och subventioner till de privatintressen som finns på kapitalmarknaden: markägande, byggmaterialproduktion, bostadsbyggande och bostadsförvaltning. Samhället måste återupprätta och utveckla det politiska målet atl bostaden skall vara en social rättighet och uppfylla målet genom atl ta itu med vinst- och spekulationsintressena i samtliga led i bostadens tillkomst, ägande och förvaltning.

Herr talman! Jag har uppehållit mig ganska länge vid de här problemen, men jag har ställt mina tio frågor om bostadspolitiken därför att de här problemen är mycket allvarliga för många, många människor i vårt land. Jag måsle säga att jag nog hade väntat mig att få mera konkreta svar på de konkreta frågor jag ställt. Jag är faktiskt besviken över det sätt varpå min interpellation har behandlats. I förhoppning om atl ändå kunna få några fler frågor besvarade vill jag upprepa några av frågorna eller vissa delfrågor, där inget eller myckel knapphändiga besked har getts.

1.    Delar Birgit Friggebo uppfattningen all situationen på bostadsmarknaden är krisartad?

2.    Är Birgit Friggebo beredd all inle bara uppmärksamt följa byggmaterialbranschens prissättning utan också all förorda ett återinförande av prisstoppet?

3.    Kan Birgit Friggebo tänka sig all biträda förslaget om särskilda lån och bidrag till de allmännyttiga bostadsföretagen för att klara en del av deras kostnadsökningar?

4.    Vilka åtgärder tänker regeringen föreslå för alt öka bostadsbyggandet i flerfamiljshus, saneringen av äldre hus och byggandet av kollektivhus?

5.    Överväger regeringen något förslag i syfte atl avskaffa de ekonomiska orättvisorna mellan olika upplåtelseformer i boendet?

Lät mig slutligen säga, bl. a. med utgångspunkt i interpellationssvaret, att det är något kraftlöst och darrhänt med regeringens bostadspolitik. Del finns inget radikalt i denna politik. De fantastiska hyresslegringarna

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om bostadspolitiken

153

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om bostadspolitiken

kan förklaras, men regeringen föredrar all liga med det och lappar litet här och var för att upprätthålla skenet av att den för en social bostadspolitik. Om man menade allvar skulle man som en första åtgärd genomföra ett hyresstopp, sänka räntan och ge bidrag till de allmännyttiga bostadsföretagen för att sedan gå vidare och ta itu med alla vinst- och spekulationsintressen på bostadsmarknaden.

154

Statsrådet BIRGIT FRIGGEBO:

Herr talman! Vid förhandlingar på hyresmarknaden har ju fastighetsägarna och hyresgästernas organisationer direkta möjligheter all avväga hyrorna mot hur bostäderna ser ut och vilket innehåll som ges boendet i olika lägenheter och i olika områden. Därför skall vi inte ha någon statlig styrning när det gäller hyressättningen eller något hyresstopp. Det är viktigt att man förut det på så lokala nivåer som möjligt, där människor har möjligheter att direkt påverka situationen.

Del är självklart atl samhället i form av kommuner, riksdag och regering alltid har ett övergripande ansvar. Det gäller i stort sett alla frågor. Del har bl. a. på bostadspolitikens område tagit sig det ullrycket atl vi har ett kraftigt statligt stöd både till bostadsbyggande och bostadskon-sumlion.

Vi har ett läge med begränsade resurser. Regeringen har sagt alt det viktigaste nu är att klara sysselsättningen, och det sätts in enorma resurser för det ändamålet. Därtill skall vi se lill alt vi klarar omsorgen om barnen och de äldre. Det är den prioritering i den övergripande ekonomiska politiken som vi har gjort.

Jag har då sagt atl jag i ett läge som detta inte anser det riktigt att föreslå ytterligare generella subventioner när det gäller bosladskonsum-tionen. Däremot är del viktigt att man styr resurser och insatser lill dem som har svårast att värja sig när det kommer prishöjningar och hyreshöjningar. Därför har vi valt att höja barnbidragen och bostadsbidragen. Då säger Tore Claeson att barnbidragen också är generella bidrag. Ja, lill barnfamiljer, som har en större försörjningsbörda än familjer utan barn. Bakom beslutet om det stödet ligger också en avvägning av vilka som har det största behovet av samhällets stöd.

Sedan sade Tore Claeson au för dem som redan i dag ligger över de övre hyresgränserna blir det inte någon effekt av del beslut som regeringen har fallat om höjning av de övre hyresgränserna. Självfallet får de tillgodogöra sig den bit som ligger mellan de gamla och de nya övre hyresgränserna, där bostadsbidragen läcker 80 96 av den ökade hyreskostnaden.

När del gäller formerna för byggande och förvaltande, vem som skall äga osv. har Tore Claeson och jag helt olika åsikter. Jag har inle någon dogmatisk syn i den frågan. De som arbetar inom de allmänna ramar som samhället ställer upp skall fä göra del, oavsett om de är enskilda fastighetsägare eller allmännyttiga bostadsföretag.

Låt mig bara säga, även om jag inte tycker atl det skulle behöva sägas

i den här talarstolen, atl den bostadspolitik som förs i landet självfallet utgår från att alla människor skall ha rätt lill en god bostad till ett vettigt pris, så att de kan efterfråga den. Del är utgångspunkten för den politik som regeringen för- som inte heller innebär någon ändring i förhållande lill hur mitlenparlierna har agerat i riksdagen tidigare.

Tore Claeson ansåg sig inte ha fått svar på alla frågor. Jag skall då kort lämna några ytterligare svar. Han frågar om jag delar uppfattningen alt situationen på bostadsmarknaden är krisartad. Jag delar inte den uppfattningen, men situationen inger oro och måste som alllid ägnas stor uppmärksamhet. Det är också den stora uppmärksamheten som har gjort att vi har vidtagit de många åtgärder under hösten som vi har gjort.

När del gäller prisslopp på byggnadsvaror kan jag bara hänvisa till tidigare lämnat svar. Även handelsministern har lämnat ett svar här i riksdagen och angett att det inte är aktuellt atl införa prisstopp igen. Däremot har vi givit SPK nya riktlinjer för hur prisövervakningen för framtiden skall ske. Det innebär all del kommer att ske en intensivare prisövervakning än tidigare.

Låt mig säga all jag delar uppfattningen att kollektivhus är ett bra boendealternativ för många. Det finns inga hinder i exempelvis bostadsfinansieringsförordningen mot atl man bygger kollektivhus. Det är kommunerna som har ansvaret för bostadsförsörjningen, och däri ingår att de skall hålla sig informerade om de önskemål och behov beträffande boendeform som invånarna har.

Bostadsstyrelsen har i dagarna iordningställt en informationsskrift om kollektivhus. Den riktar sig till kommuner men också till bostadsförelag, projektorer och hyresgäster och innehåller olika slag av lokalprogram och andra regler för sådana hus.

Tore Claeson ställde en sista fråga, nämligen om regeringen överväger något förslag i syfte alt avskaffa de ekonomiska orättvisorna mellan olika upplåtelseformer. Låt mig bara ta tillfället i akt all bekräfta något som redan omtalats i tidningarna, nämligen all regeringen avser att föreslå riksdagen att förändra villabeskallningen.

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om bostadspolitiken

TORE CLAESON (vpk):

Herr talman! Jag lackar statsrådet Friggebo för det svar som hon lämnade i sill inlägg nu och som inle fanns med i interpellationssvaret. Låt mig då säga några ord till dessa besked.

Det fÖTvånäT mig att Birgit Friggebo med den sakkunskap och den bakgrund hon har inle har uppfattat all situationen är i allra högsta grad krisartad för flera hundralusen hyresgäster här i landet. De ser nämligen f n. inle någon möjlighet att klara hyreshöjningar av den storleksordning som har begärts från den 1 januari och varom i de flesta fall förhandlingar fortfarande pågår. Att säga att situationen är krisartad är all la till i underkant. Jag har inte använt starkare ullryck i sammanhanget, men jag tror nog att det är en riktigare beskrivning att säga atl det råder kris på bostadsmarknaden. Det räcker inte med atl ägna del här upp-

155

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om planerade ändringar i lagen om anställningsskydd, m. m.

märksamhet. Del måsle naturiigtvis vidtas konkreta åtgärder av ett helt annat slag och av en helt annan omfattning än regeringen hittills gjort.

Sedan har jag noterat all del inle är aktuellt med något återinförande av prisstopp på byggnadsmaterial, trots att alla som haft tillfälle att närmare studera den frågan är helt överens om atl del är myckel viktigt och angelägel för all hålla boendekostnaderna nere. Om det på något område utöver matpriserna och hyrorna är angeläget med ett prisstopp, så är del just när del gäller byggnadsmaterial. Jag beklagar att Birgit Friggebo inte anser del aktuellt f n. - del är nämligen f n. vi kan notera myckel stora prisökningar på detta område.

Jag noterar med tillfredsställelse all bostadssiyrelsen nu har tagit initiativ för att popularisera den myckel vettiga form som kollektivhusen utgör och kan komma alt utgöra för många familjer. Birgit Friggebo säger all del finns inga hinder för kommunerna att planera och bygga, och del finns inga lånehinder i förhällande till byggandet av flerfamiljshus. Del vet jag, och del tror jag att kommunerna vet också. Men vad som behövs i den nuvarande situationen är särskilda stimulansåtgärder i syfte all förmå kommunerna alt slå in på den här linjen. Jag skall inle gå närmare in på del, utan jag vill bara säga att jag tror del är hög tid all verkligen göra detta om vi inle skall förlora en för del svenska folkel myckel värdefull boendeform.

Jag vet atl regeringen har för avsikt atl lägga fram förslag beträffande villabeskallningen som kommer att få viss effekt då det gäller att komma lill rätta med orättvisorna i olika upplåtelseformer. Men låt mig i det sammanhanget notera att man inte har varit konsekvent; man har inle föreslagit någon höjning av procentsatserna för villor som är taxerade lill mer än 200 000 kr. Del är framför allt där som man bör sätta in stöten när man skall göra någonting på detta område.

Herr talman! Jag tackar alltså för de kompletterande svar som jag har fåll. Jag vill uttrycka förhoppningen att det i budgetpropositionen i januari månad kommer alt finnas något fler positiva förslag som kan få betydelse för landets hyresgästers möjligheter att klara sina problem än de som vi hittills har sett.

Överläggningen var härmed slutad.

§11 Om planerade ändringar i lagen om anställningsskydd, m. m.

156

Arbetsmarknadsministern PER AHLMARK erhöll ordet för alt i ett sammanhang besvara

dels Lars Ulanders (s) den 11 oktober anmälda interpellation, 1977/78:29,

dels Anna-Greta Leijons (s) och Bernt Nilssons (s) den 13 oktober anmälda interpellationer, 1977/78:38 resp. 39, och anförde:

Herr talman! Lars Ulander har frågat mig vilka regler i anslällningsskyddslagen som jag anser behöver förändras och vidare om regeringen planerar ytterligare förändringar i de under senare år beslutade lagarna på arbetslivets område.

Anna-Greta Leijon har frågat mig vilka konkreta avsnitt i arbetsgivarnas kritik av anslällningsskyddslagens nuvarande regler om kollektivavtal resp. tillämpningen av kollektivavtal som har föranlett mig att begära att förslag lill ändringar i lagen skyndsamt läggs fram.

Bernt Nilsson har frågat mig om jag är beredd att omgående och i samråd med de fackliga organisationerna genomföra en informationskampanj, riktad lill arbetsgivarna, om anslällningsskyddslagens rätta innebörd. Jag besvarar interpellationerna i ett sammanhang.

När anställningsskyddslagen antogs i december 1973, hade riksdagsbeslutet föregåtts av tre års utredningsarbete. Genom 1971 års provisoriska lagstiftning, de s. k. äldrelagarna, hade också vissa praktiska erfarenheter vunnits. Uppslutningen i riksdagen kring trygghetslagarnas principer var stor. Man hade emellertid klart för sig, liksom i fråga om annan arbetsrättslig lagstiftning under senare år, atl lagstiftningens verkningar måsle följas noga och att man i ljuset av praktiska erfarenheter måsle vara beredd all justera eller komplettera lagstiftningen.

Del har också skett. Sålunda justerades förtroendemannalagen, en av de övriga s. k. Åmanlagarna, redan efter en kort tid. Det gällde bl. a. fackligt arbete på övertid. Nya lagregler trädde i kraft den 1 juli 1975, dvs. efter ett år. Efter ytteriigare ett år beslöt regeringen att uppdra åt den nya arbelsrättskommittén att göra en allmän översyn av den lagen. Också den fjärde av Åmanlagarna, arbelsivistlagen, har setts över och nya lagregler har trätt i kraft den 1 juli 1977.

På den kollektiva arbetsrättens område togs initiativet lill en kommittéuppföljning av medbestämmandelagen redan innan den lagen hade trätt i kraft.

Del ligger således helt i linje med dessa tidigare ställningstaganden all regeringen nu tillkallar en kommitté för atl mer systematiskt ta över del uppföljningsarbete som under de gångna tre åren har bedrivits inom arbetsmarknadsdepartementet.

Låt mig så komma lill Lars Ulanders och Anna-Greta Leijons frågor. Direktiven till den nya kommittén har på en viktig punkt fält en mera bestämd inriktning. Kommittén skall söka finna anordningar som ger de anställda ett förstärkt anställningsskydd vid driftsinskränkningar och som samtidigt ger arbetsgivarna ökade möjligheter att bära det ekonomiska och sociala ansvaret mot de anställda. Bakom de direktiven ligger framställningar frän både arbetslagar- och arbetsgivarhåll.

Kommittén skall i övrigt behandla framställningar som har kommit in till arbetsmarknadsdepartementet, frågor som har uppmärksammats i riksdagen och problem i samband med lagen som arbetsmarknadsparterna själva vill aktualisera. Dessa frågor skall kunna bli föremål för en obunden och saklig debatt inom den nya kommittén. Mot den bakgrun-

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om planerade ändringar i lagen om anställningsskydd, m. m.

157

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om planerade ändringar i lagen om anställningsskydd, m. m.

den vill jag här i riksdagen inte göra uttalanden som på något sätt skall binda ett framlida ställningstagande.

En sak vill jag dock framhålla i detta sammanhang. Som fastslås i direktiven är del en grundförutsättning för kommitténs arbete atl anställningstryggheten inle får urholkas. Däremot behöver anställningsskyddslagen ses över lagtekniski och samordnas med annan lagstiftning, främst medbestämmandelagen. Vad saken i övrigt gäller är att genom nya studier och nya förslag föra reformarbetet vidare på ett säll som tillvaratar både arbetslagarnas anspråk på ett fullgott anställningsskydd och hela samhällets intresse av att det skapas förutsättningar för en dynamisk och långsiktigt bärkraftig företagsamhet.

Så ytterligare en sak rörande Anna-Greta Leijons fråga. Det har från företagarhåll bl. a. gjorts gällande att man skulle vara mer benägen att anställa nytillträdande på arbetsmarknaden - särskilt ungdomar - om möjligheterna till provanställning vidgades. Mot den uppfattningen har framför allt LO rest invändningar. Som med önskvärd tydlighet framgår av direktiven ankommer del på den nya anställningsskyddskommittén all i fråga om tidsbegränsade anställningar bedöma i vad mån det finns fog för kritiken alt lagstiftningen och kollektivavtalen inte har fungerat på ett tillfredsställande sätt. Först om så visar sig vara fallet skall kommittén överväga sådana jämkningar i lagstiftningen att den medger en rörlighet inom arbetslivet som är önskvärd från samhällets sida utan all dess syfte förändras. Jag har alltså inte uttryckt mig på det sätt som Anna-Greta Leijon i sin fråga vill göra gällande. Del framgår ju f ö. av del avsnitt ur direktiven som Anna-Greta Leijon har citerat för alt motivera frågan.

På Bernt Nilssons fråga rörande informationen kring anslällningsskyddslagen vill jag svara att man inom arbetsmarknadsdeparlementet, både före och efter regeringsskiftet, på olika sätt har sökt bidra till att sprida information kring den arbelsrätlsliga lagstiftningen. Vid sidan av de allmänna informationsinsatser som görs frän statsmakternas sida och de ekonomiska bidrag som utgår till information och utbildning bör del ankomma på arbetsmarknadens parter atl själva avgöra inriktningen av informationsverksamheten. Den saken slogs fast, när informationen och utbildningen kring medbestämmandelagen var föremål för riksdagens behandling.

Lars Ulander frågar också om regeringen planerar ytterligare förändringar i de senaste årens arbelsrätlsliga lagstiftning. Vissa frågor kvarstår alt lösa på semesterlagens'område. Inom kort kommer också den saken att bli föremål för fortsatt utredningsarbete. Regeringen har också all la ställning till utredningsförslag om en utvidgad förtroendemannalag och om förbättrade ledighetsregler för småbarnsföräldrar.

158

LARS ULANDER (s):

Herr talman! Jag får tacka för svaret. Del blev som jag väntade egentligen inle något svar på min fråga utan en mer allmänt hållen redogörelse.

Jag konstaterar också alt arbetsmarknadsministern fattade beslutet om alt utredningen skulle tillsättas i samband med SAF:s kongress. Detta var följdriktigt, eftersom kravet på alt en sådan utredning skulle tillsättas kom från del hållet. För atl undvika missförstånd vill jag säga atl det som jag nu tar upp i mitt anförande är frågan om uppmjukning av trygghetslagen.

Den 31 maj, i samband med behandlingen av ändring av MBL, ställde jag en fråga till Per Ahlmark. Per Ahlmark var i kammaren men föredrog att inte svara. Min fråga då var i princip densamma som jag har ställt i min interpellation till arbetsmarknadsministern.

Vi vet att trygghetslagarna och övriga lagar som är till för att skydda de anställda är illa omtyckta av arbetsgivarna - enligt deras uppfattning är de moln på himlen - och att kampen för att dessa lagar skall urholkas oförtrutet går vidare. Från socialdemokratiskt och fackligt håll litar vi inle ett dugg på regeringen i de här frågorna. Den som läser arbets-givarpressen kan konstatera alt man där har ett helt annat förtroende för regeringen.

Jag har frågat Per Ahlmark: Vilka bestämmelser i trygghetslagen behöver ändras? På detta svarar inte Per Ahlmark utan säger endast all han inte vill göra några uttalanden. Då ställer jag frågan: Varför har utredningen i denna del tillsatts?

Det har hela liden funnits en uppföljning i arbetsmarknadsdepartementet, och innan en utredning tillsätts måste man veta vad som är fel. Den tidning som jag har citerat i min interpellation har en rubrik i nr 9, augusti 1977, som lyder: Vågar regeringen skicka ändrad Åmanlag i utlovade paketet till företagsamheten? Denna fråga är naturligtvis riktad därför all regeringen har lovat alt ta ett samlat grepp om arbetsmarknadslagarna. Regeringen vågade inte skicka med detta i företagarpaketet. Men utredningen var naturligtvis en kompensation för att lugna företagarna.

Folkpartiet har inle blivit bättre ulan sämre i dessa frågor. När folkpartiet var i opposition stod partiet mot moderaterna som krävt förändringar av trygghetslagen. Centerpartiet, som i ett senare skede slog följe med moderaterna med krav om en utredning, fick också nej av folkpartiet. Är del här utredningsiniliativet ett bevis på miljöskada eller höll folkpartiet tidigare masken för alt spela löntagarvänligt, medan partiet nu låter masken falla?

Per Ahlmark skulle lyssna på bättre rådgivare än SAF-kongressen och arbeisgivarpressen. Lyssna t. ex. på LO-juristerna Bo Bylund och Lars Viklund! Dessa jurister har i en artikel i DN den 4 oktober 1977 gett vissa goda råd och informationer. De säger bl. a. all SAF försöker lura Per Ahlmark att "skapa en ny anställningsform, en b-anställning som

är avsedd för bl. a. ungdomar.        Det vore bättre om Per Ahlmark

med kraft sökte utreda de verkliga orsakerna till ungdomsarbetslösheten." Om man inte visste vilket sällskap Per Ahlmark har i regeringen

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om planerade ändringar i lagen om anställningsskydd, m. m.

159

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om planerade ändringar i lagen om anställningsskydd, m. m.

skulle man ge rådet: Lyssna på löntagarorganisationerna! Men det är naturligtvis en överloppsgärning att lill moderater, centerpartister och folkpartister ge ett råd av den arten. Jag vill ställa några kompletterande frågor lill Per Ahlmark.

1.    Tycker Per Ahlmark atl trygghetslagarna fungerar dåligt för ungdomar?

2.    Finns del några krav från LO-TCO om förändringar av trygghetslagarna?

3.    Tror Per Ahlmark alt LO-TCO skulle acceptera en lagstiftning som skulle diskriminera ungdomar, äldre, handikappade?

4.    Vilka lagar står i tur att undersökas genom atl arbetsgivarna har sagt ifrån?

160

ANNA-GRETA LEIJON (s):

Herr talman! Låt mig först lacka arbetsmarknadsministern för svaret och inledningsvis klart deklarera att jag i och för sig inte vänder mig mot all man gör en översyn av lagstiftningen. Det är, som Per Ahlmark säger i sitt svar, sä atl vi i den socialdemokratiska regeringen, under den lid vi satt, bedrev ett översynsarbete. Självfallet måste man mycket noga följa vad som händer med hela den arbelsrätlsliga lagstiftningen.

Jag hoppas att diskussionen i den frågan därmed inle behöver föras vidare. Vi har aldrig vänt oss mot alt man tittar på lagar som har genomförts. Men en översyn kan naturiigtvis inte göras på måfå.

Varje framställning som kommer till ett departement kan inle föranleda att del tillsätts en utredning. En regering och ett statsråd måste göra en egen bedömning och gå igenom de framställningar och krav som kommer frän olika håll för att se hur seriösa de är och hur mycket fakta som ligger bakom dem. Mot den bakgrunden och mot bakgrund av del jag har tagit upp i min interpellation - frågan om möjligheter atl utöka provanställning och tidsbegränsade anställningar och om avtalens till-lämpning i dessa sammanhang - frågar jag mig: Vad är det som ligger bakom översynen på dessa punkter? Vad är del arbetsmarknadsministern redovisar som grund för att han över huvud tagel vill låta utreda dessa ftågor?

Del är först ett uttalande i inrikesulskollets betänkande nr 1974:26 som gällde en motion av socialdemokraten Mats Hellström, i vilken han tog upp behovet av praktik i utbildningsväsendet och i arbetsmarknads-systemet. Den motionen behandlar också myckel annat än det som berör dagens diskussion. Den föranledde utskottet att konstatera att del på delta område pågick en hel del utredningsarbete. Utskottet hänvisade bl. a. lill sysselsättningsutredningen och konstaterade all syftet med motionen var tillgodosett. Del förelåg ingen reservation i detta avseende.

Den andra grunden som Per Ahlmark tar upp för atl på den här punkten låta genomföra en utredning är en motion till 1976/77 års riksdag som avlämnats av några moderater och som har nr 542. Den motionen kräver uppmjukningar i irygghetslagstiflningen och en direkt förändring av en

paragraf för atl göra praklikanställning möjlig i en helt annan utsträckning än som görs i dag.

Låt mig säga att jag tycker atl det är myckel märkligt all man i direktiven till en utredning hänvisar lill en motion som riksdagen inte har behandlat! Jag har inle varit med i del här huset så särskilt många är, men under de är jag tillhört kammaren har något liknande aldrig förekommit. Jag har pratat med människor som har lång erfarenhet av arbetet i den här kammaren, men inle heller de har någonsin varit med om att ett statsråd i utredningsdirektiv har hänvisat till en motion som riksdagen ännu inle har behandlat.

Den tredje grunden för att Per Ahlmark vill utreda frågan är, som han säger, att flera organisationer har framhållit att företagen med hänsyn till anslällningsskyddslagens regler tvekar atl nyanställa arbetstagare, vilkas kvalifikationer är oprövade inom det tilltänkta arbetsområdet. Jag vill fråga Per Ahlmark: Vilka är dessa organisationer? Såvitt jag känner lill är samtliga arbetsgivarorganisationer. LO och TCO har i många olika sammanhang klart och entydigt deklarerat att del på denna punkt inle behövs någon översyn. Man anser all lagens regler och vad som i övrigt gäller är tillräckligt.

Vad innebär då lagstiftningen? Det som slår i själva lagparagrafen är att en anställning skall gälla t. v., om del inle finns något annat avtal. Avtal om att anställning skall ske för en viss lid, en viss säsong eller ett visst arbete får träffas bara om ett sådant föranleds av arbetsuppgifternas särskilda art. Men avtal om anställning för en viss tid får träffas, om avtalet gäller praktikarbete eller vikariat.

När det gäller provanställning finns ingenting skrivet i själva lagtexten, och det diskuterades när lagen kom lill av departementschefen och utskottet. Departementschefen sade alt frågan bör lösas på så sätt all ar-belsmarknadsparlerna ges möjlighet alt genom kollektivavtal tillåta provanställning i den utsträckning det är påkallat, och utskottet godtog den ordningen. Del är innebörden av lagen.

Herr Ahlmark vill att man skall utreda inte bara själva frågan om hur lagen är formulerad utan också möjligheten alt träffa avtal. Men har då arbetstagarorganisationerna när del gäller den möjligheten blockerat arbetsgivarnas intresse? Vad har Per Ahlmark i så fall för grund för den bedömningen?

Jag vill också, liksom Lars Ulander, ta upp den artikel i Dagens Nyheter av ett par LO-anställda som fanns för ett lag sedan. De säger: "Eftersom nu arbetsgivarna anser att en lagändring behövs måste de uppenbariigen vara missnöjda med gällande kollektivavtal pä området. Det är därför förvånande när man vid en snabb rundringning hos de största LO-för-bunden inom den privata sektorn. Metall, Fabriks och Handels med sammanlagt ca 700 000 medlemmar, får beskedet att respektive arbelsgi-varförbund i årets avtalsrörelse inte framlagt några yrkanden om ökade rättigheter på denna punkt för arbetsgivarna."

Per Ahlmark säger i sitt svar att den här utredningen skall bedöma

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om planerade ändringar i lagen om anställningsskydd, m. m.

161

Riksdagens protokoll 1977/78:24-25

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om planerade ändringar i lagen om anställningsskydd, m. m.

tillämpningen av avtalen. Tänker sig Per Ahlmark att begränsa parternas möjligheter att tillämpa sina avtal?

Så till den fråga som är den centrala, och då kommer jag tillbaka till den motion som moderaten herr Oskarson m. fl. lagt fram och som Per Ahlmark tagit sä stort intryck av att han låter den finnas med i direktiven lill utredningen. I den motionen hävdas: "I en situation då en arbetsgivare inle säkert kan bedöma arbetskraftsbehovet på längre sikt, är han med hänsyn till de förpliktelser som trygghetslagstiftningen innebär självfallet mindre benägen i dag än tidigare att anställa folk." Jag vill fråga: Varför det? Lagen säger ju all kan en arbetsgivare inte sysselsätta en anställd till följd av arbetsbrist, då får han säga upp den anställde. Och det är punkt och slut med det.

Enligt moderaterna, som motionerat, har det här lett till atl ungdomar fått svårigheter all skaffa sig praktisk erfarenhet. Men det är inte sant

- lagen tillåter prakiikarbete.

Det är bara arbetsgivarorganisationerna som fört fram kravet på en översyn av trygghetslagstiftningen på den här punkten. Då vill jag fråga: Är det inle så att det bakom det kravet ligger en önskan atl få anställa

- provanställa, praklikanställa eller vad man vill kalla det - och sedan
kunna låta anställningarna upphöra utan att del finns någon saklig grund
för det? Det är kärnfrågan i hela den här diskussionen.

162

BERNT NILSSON (s);

Herr talman! Jag ber också att få tacka arbetsmarknadsministern för svaret. Min fråga var:

"Är arbetsmarknadsministern beredd att omgående och i samråd med de fackliga organisationerna genomföra en informationskampanj, riktad till arbetsgivarna, om anställningsskyddslagens rätta innebörd?"

Svaret är väl närmast ett jaså, vilket jag tolkar som ett nej.

I svaret anges atl den borgerliga regeringen sökt bidra till att sprida information kring den arbetsrättsliga lagstiftningen. Jag måste då fråga: På vad säll har den borgerliga regeringen försökt sprida den informationen? Del skulle vara intressant att få en precisering i det avseendet.

Det har också hänvisats till att det utgår ekonomiska bidrag till denna information. Min fråga blir då: Vilka ekonomiska bidrag utgår från staten lill utbildning och information om anslällningsskyddslagen?

Var i riksdagsbehandlingen av medbestämmandelagen har det fastslagits att parterna på arbetsmarknaden själva skall avgöra inriktningen av informationen om anslällningsskyddslagen?

Herr talman! Jag vill påstå att arbetsmarknadsministerns uppgifter är felaktiga.

Jag förslår att arbetsmarknadsministern har myckel alt göra och måste ta hjälp av folk i kanslihuset, men uppenbarligen är del en vilseförd arbetsmarknadsminister vi har här i dag, eller också är han okunnig på området. Jag har följt lagen om medbestämmanderätt ganska ingående i riksdagen men inte kunnat finna de uppgifter som arbetsmarknads-

ministern anger i svaret.

Något annat som talar för okunnighet är en passus i kommittédirek
tiven, som Anna-Greta Leijon nyss tog upp. Där slår: "Visar det sig
alt anställningsskyddslagens regler om möjligheten att träffa kollektiv
avtal om provanställning eller tidsbegränsad anställning och tillämpning
av kollektivavtalen inte fungerat på ett tillfredsställande sätt bör kom
mittén överväga jämkningar i lagstiftningen ."

Det är emellertid inte bara de fackförbund som Anna-Greta Leijon nämnde som har slutit avtal, utan samtliga fackförbund på LO-sidan har slutit avtal om provanställning eller visslidsanställning med sin motpart. Avtalens innehåll varierar, men del är ändå avtal som är undertecknade av båda parter. Min fråga här blir: Vad är del som föranleder arbetsmarknadsministern alt skriva dessa direktiv? Det är uppenbart all anställningsskyddslagen har fungerat även i delta avseende. Har Svenska arbetsgivareföreningen, SHIO och andra arbetsgivareorganisationer vilselett? Hur .skall man annars förklara att de här frågorna skall utredas när avtalet finns? Parterna är ju överens. Man har slutit avtalen. Är del så all Per Ahlmark vill återinföra Jj 32?

Jag konstaterar all lagen om anställningsskydd inle lägger några hinder för att nyan.ställa ungdomar eller andra, och' det påvisades ju också av Anna-Greta Leijon i hennes inlägg.

Men vad ar det som händer på arbetsmarknaden i dag? Jo, företagen klarar krisen med naturlig avgång, och så slår sig företagsledarna för bröstet och tycker att de lyckats verkligt bra. Någon nyanställning sker inte. Och jag skulle vilja påstå att arbetsgivarna inte känner något ansvar för att ungdomen skall få jobb. Det får samhället klara av. Och detta anser jag vara utomordentligt allvariigt. Jag förmodar atl arbetsmarknadsministern tagit del av Svenska arbetsgivareföreningens och SHIO:s skrift Rapport från småförelag. Om inte borde han göra det, och jag skulle vilja påstå att den också borde ge en allvarlig tankeställare.

Vad säger denna rapport, som gäller 50 företag? Jo, där redovisas all av 48 företag har 16 expanderat - men fyra av dessa företag väljer atl avstå från order i stället för att öka antalet anställda. Av de 48 företagen har 13 medvetet avstått från att expandera - varav 11 avstår från order i stället för att nyanställa. Vidare slår del att av nämnda 48 företag har 11 medvetet trappat ned verksamheten och radikalt reducerat antalet anställda. Mer än hälften av förelagen, dvs. 28, struntar således i all ordna jobb för de nytillträdande på arbetsmarknaden. Man skyller på lagen om anställningsskydd, men det är fel! Den lägger inga hinder i vägen för att anställa någon. Avtal har slutits om provanställning osv. Del finns alltså inga hinder i det avseendet. Och jag är något förvånad över att Svenska arbetsgivareföreningen har undertecknat den här skriften.

Men om nu företagen sviker, Per Ahlmark, och inte tar sitt ansvar i en besväriig tid, hur skall då jobben säkras för ungdomarna? Man till-lämpar naturiig avgång men nyanställer ingen. Hur skall då jobben klaras?

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om planerade ändringar i lagen om anställningsskydd, m. m.

163

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om planerade ändringar i lagen om anställningsskydd, m. m.

Hur skall arbetsmarknadsminister Per Ahlmark ordna de 400 000 nya jobb som statsministern har varit ute och lovat? Ja, jag vet naturiigtvis all ni inle svarar för varandra i regeringen utan glider undan, men statsministern har ju ändå gått ut och lovat detta. Och riksdagsman Per Ahlmark talade för ett par år sedan om garantier till ungdomen om arbete, praktik eller utbildning. Jag frågar: Var finns den garantin för de 40 000 ungdomar som är arbetslösa i dag? Kan arbetsmarknadsministern ge dem och mig ett besked om delta i dag?

Säkeriigen vore det också bra atl gå ut med en bred information om anslällningsskyddslagen, eftersom den uppenbariigen feltolkas av företagen - i all synnerhet som arbetsgivarnas organisationer har undertecknat avtalen. Tala om för arbetsgivarna vad lagen innebär, så alt de nyanställer och lar sitt ansvar för sysselsättningen! Kanske vore det också nyttigt om arbetsmarknadsministern funderade på detta och sedan gick ut till de privata arbetsgivarna och sade: Om ni inle kan ordna jobben, vem skall då klara dem?

Ja, staten måsle förstås då på ett eller annat sätt gå in och ta initiativ för att skapa sysselsättning ål dessa ungdomar. Min rekommendation till arbetsmarknadsministern är därför: Ge information i stället för alt utreda avsnitt i denna lag som inte behöver utredas!

164

Arbetsmarknadsministern PER AHLMARK:

Herr talman! Lät mig börja med del där sista som sades. Jag tar här inle upp någon allmän arbetsmarknadspolitisk debatt - det har vi många andra tillfällen all göra här i kammaren - utan jag besvarar bara de interpellationer som framställts lill mig och som berör trygghetslagarna.

Bernt,Nilsson log upp frågan om en informationskampanj i samråd med de fackliga organisationerna, en kampanj riktad mot arbetsgivarna. Inget sådant krav - inte ens en antydan om del - har framförts till arbetsmarknadsdepartementet från organisationerna. Och liknande krav har heller aldrig tidigare framförts, vad jag känner till. Konsekvenserna av Bernt Nilssons resonemang skulle bli att arbetsgivarsidan en annan gång skulle kunna ställa krav på att tillsammans med departementet gå in i den fackliga informationsverksamheten.

Redan under den förra regeringens tid slogs del fast att departementet skall stå för den generella informationen, medan arbetsmarknadens parter skulle sköta information och utbildning av de egna medlemmarna. Delta är en myckel viktig princip. Den stod den gamla regeringen för. Den står den nya regeringen för. Och den kommer vi all hålla på.

Departementet gav redan på hösten 1974 ut en informationsbroschyr på 32 sidor, på svenska, engelska och invandrarspråken, vilken har spritts i bortåt 200 000 exemplar. Det har också tidigare hållits mängder av kurser, lagkommeniarer finns i bokhandeln, och arbetsdomstolens domar ges nu ut i mer lättillgänglig form än tidigare.

Mot den bakgrunden har jag svårt atl förslå alt en informationskampanj skulle kunna ge något mer än vad tidigare insatser gett. Det är alldeles

klart atl det i och för sig behövs fortsatt information, men inte på det sätt som Bernt Nilsson vill all den skall bedrivas. Jag utgår också ifrån att den nya anställningsskyddskommiilén kommer att uppmärksamma informationsfrågorna. Men principen atl departementet står för den generella informationen och organisationerna i huvudsak för informationen till sina egna medlemmar, tycker jag är viktig.

Sedan till Lars Ulander. Han säger alt beslutet om en utredning kom i samband med Svenska arbetsgivareföreningens kongress. Detta är ren och skär demagogi, och Lars Ulander vet del. Här hade en arbetsgrupp i arbetsmarknadsdepartementet jobbat ungefär tre år, under den gamla regeringen och under den nya, för all samla in informationer och skrivelser från olika håll. Redan tvä veckor före SAF-kongressen hade jag gjort ett utkast till direktiv lill den här utredningen och sänt över det lill LO, TCO och SAF.

LO hade alltså utkastet lill direktiv i god tid före SAF-kongressen. Del fanns inget som helst samband med SAF-kongressen. Jag förslår inte varför man fortsätter att sprida denna myt, när vi vet att den är så i grunden felaktig.

Varför har då utredningen tillsatts? Jo, det finns en hel rad problem med den här lagen. Hur skall man kunna öka tryggheten för lönlagarna vid permitteringar och friställningar? Kan man göra det genom trygg-helsfonder eller inom ramen för en allmän arbetslöshetsförsäkring? Detta lar jag upp i direktiven. LO gjorde i våras en uppvaktning hos mig. Man sade att man ville ha förändringar av permitteringsreglerna i den här lagen, och det tas också upp i direktiven till utredningen. Sedan gäller det ett förstärkt ekonomiskt skydd för den anställde vid uppsägnings- och permitteringssituationer. Det las också upp i direktiven. Vi diskuterar frågan om provanställning och debatten härom på olika håll, vidare problem som gäller nytillträdande på arbetsmarknaden, framför allt ungdomar och kvinnor. Vi har också tagit upp en översyn av reglerna i anslällningsskyddslagen för långtidssjuka.

Del finns alltså en hel rad problem som aktualiseras på olika sätt och som den här utredningen skall se på. Det är ju skälet lill att den tillsatts.

Lars Ulander frågade om det finns något krav från LO om en förändring av den här lagen. Jag nämnde just permitteringsreglerna, där det föreligger ett krav på ändring.

Vad planeras i övrigt då det gäller arbelsrältslagar eller lagar beträffande arbetslivet? Jag sade i interpellationssvaret till Lars Ulander atl del snart tillsätts en utredning om vissa av semesterreglerna. Vi skall ta ställning lill förslag om en utvidgning av förtroendemannalagen och till förslag om ledighelsregler för småbarnsföräldrar. Jag har svarat redan tidigare om del.

När Lars Ulander talar verkar det som om det skulle ligga någonting betänkligt i all man efter de nästan tre och ett halvt år som den här lagen varit i kraft ser över den. Men riksdagen har ju gång på gång enhälligt sagt ifrån att del är klart atl man skall se över lagen när man

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om planerade ändringar i lagen om anställningsskydd, m. m.

165

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om planerade ändringar i lagen om anställningsskydd, m. m.

166

vunnit erfarenheter.

Man fattade beslut 1973 och inrikesulskoltet skrev då: "Utskottet delar uppfattningen att det är angeläget att man med uppmärksamhet följer

konsekvenserna av den föreslagna lagstiftningen.  Sedan en tid gått

och man fåll erfarenhet av verkningarna av lagstiftningen kan del finnas skäl atl pröva om lagarna bör effektiviseras i något hänseende."

Del sades alltså 1973. Liknande uttalanden förekommer i senare betänkanden, t. ex. i inrikesutskouels betänkande 1975/76:17. Där står det bl. a. att utskottet har förutsatt att man inom arbetsmarknadsdepartementet tar upp både de justeringar, som kan visa sig nödvändiga, och frågan om en mera allmän utvärdering av lagstiftningen med ledning av de erfarenheter som gjorts. Delta uttalande gjordes alltså av riksdagen för snart två år sedan.

Skulle vi strunta i riksdagens uttalanden? Skulle den nya regeringen säga att det bara är ett skämt att riksdagen har begärt all man skall se över de här lagarna? Lars Ulander tycks mena det, eftersom han anser all det är betänkligt att man följer upp ett uttalande som riksdagen under enighet ställt sig bakom.

Del har vidare gjorts en rad framställningar från organisationer och enskilda och även en del riksdagsultalanden. Man har gjort ett omfattande kartläggningsarbete inom arbetsmarknadsdepartementet. Det föreligger nästan 200 domar i arbetsdomstolen rörande anställningsskyddslagen. Flera av dem vittnar om behovet av en samordning med annan lagstiftning och en djupare analys av vissa rättsfrågor.

Jag vill också erinra om alt anslällningsskyddslagen inte var föremål för någon lagrådsgranskning. Också del kan vara en anledning till att del är av intresse att se på vissa juridiska frågor i dessa sammanhang. Glädjande nog har tillströmningen av anställningsskyddsmål i arbetsdomstolen avtagit något, och det kan tas som ett tecken på alt inledningsskedet nu är över.

Lars Ulander kom sedan in på något - som jag tycker att det är trevligt alt han har uppmärksammat - nämligen folkpartiets ärorika historia vad gäller anställningstryggheten. Folke Nihlfors från folkpartiet motionerade 1957, för 20 år sedan, första gängen om lagskydd mot obefogad uppsägning. Det har motionerats och reserverats i frågan gång på gång senare, framför allt av folkpartiledamöter som haft sin förankring i ijänsteman-narörelsen. De har också ibland fått stöd av socialdemokratiska riksdagsmän med förankring inom TCO.

Ett tiotal folkpartister har under de gångna åren utomordentligt aktivt i utskott och i kammare arbetat för en utbyggnad av anställningsskyddet men röstats ned av de andra partierna. Det är naturligtvis rent struntprat att det parti som framför allt varit pådrivande när anställningsskyddet byggts upp skulle vara berett all riva ned det igen. Del ligger inle ett uns av trovärdighet i ett sådant påslående. Tvärtom: jag har både i utredningsdirektiven och i interpellationssvaret sagt att lagen i grunden är bra. Men också en bra lag kan förbättras. Ingen lag kan vara så helig

atl man inle får undersöka hur den verkat, för all se om man kan dra några slutsatser av erfarenheterna.

Det gläder mig att Anna-Greta Leijon har en betydligt mera nyanserad inställning. Hon säger att det är självklart att man mycket noga följer vad som sker med arbetsrättslig lagstiftning. Precis - det är självklart. Och Anna-Greta Leijon har alldeles rätt i att det inle ligger några onda avsikter i all man gör delta självklara.

Sedan undrar hon ändå, för all komma med någon kritik: Vilken utgångspunkt har regeringen när man vill göra denna översyn? Del framgår ju av direktiven, där vi tar upp en hel rad punkter. Låt mig peka på en sådan, som jag antar att Anna-Greta Leijon själv känner en hel del för, nämligen anställningsskyddet för långtidssjuka. Anna-Greta Leijon deltog våren 1976 i en debatt om den saken i riksdagen, och hon utlovade då en utredning. Det är en av de punkter som kommer att tas upp av den nya kommittén. Den fullföljer alltså i det avseendet en av Anna-Greta Leijon själv beställd utredning.

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om planerade ändringar i lagen om anställningsskydd, m. m.

SIVERT ANDERSSON (s):

Herr talman! Del är med stigande förvåning man följer diskussionerna kring lagen om anställningsskydd. Allt fler undrar vad som egentligen ligger bakom den utredning som nu har tillsatts.

I statsrådet Ahlmarks och regeringens direktiv till utredningen framhålls på ett ställe: "De anställdas befogade krav på trygghet i anställningen ifrågasätts inte i dag i del svenska samhället." Men är det verkligen så? Från arbetsgivarhåll har åtskilliga krav framställts vars inriktning sannerligen inte gällt alt förstärka de anställdas anställningsskydd. Och hur är det t. ex. med kraven på att provanställning skall införas utan det skydd ett avtalsvillkor innebär? Vi har också rader av utfall från arbetsgivarhåll mot lagen om anställningstrygghet att hänvisa lill.

En av de frågor som har rönt den största uppmärksamheten är konsekvenserna av lagen om anställningstrygghet för arbetsgivarnas ekonomi. Även denna fråga finns ju med i direktiven, trots:

1.    att ändringen i förmänsrättslagsliftningen av ett enigt utskott 1975 ansågs undanröja en negativ verkan på företagens kreditvärdighet av lagen om anställningstrygghet och

2.    atl det av de ulskottsbelänkanden som del hänvisas lill i direktiven framgår au frågan om garantifonder för uppsägningslöner av riksdagen hänskjulits till företagsskatteberedningen. Dess belänkande läggs ju fram i slutet av den här månaden.

Dessutom kan man hänvisa till att det åtminstone finns ett försäkringsbolag, som för resten snart lär få en mycket uppmärksammad chef, som erbjuder en försäkring genom vilken riskerna med uppsägningslöner kan försäkras bort - en försäkring som kan få till effekt att den personalplanering som lagen om anställningstrygghet syftade lill undergrävs.

Nu undrar jag: Kan Per Ahlmark ge besked om varför företagsskatteberedningen, som har tittat på den här frågan, över huvud taget inte

167

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om planerade ändringar i lagen om anställningsskydd, m. m.

nämns i direktiven? Varför säger man det inte rent ut när man hänvisar till inrikesulskollets belänkande där saken redovisats? Där står det nämligen atl företagsskatleberedningen skall behandla de här frågorna ulan tidsutdräkt.

Per Ahlmarks direktiv logs av regeringen i oktober. Företagsskatle-beredningens betänkande kommer nu i november. Frågan är: Har helsen från arbetsgivarna varit så svår atl Per Ahlmark blivit tvungen all föregripa företagsskatteberedningen på detta område?

Under debatten här har hänvisats lill en broschyr. Rapport från småföretag. Jag hoppas alt statsrådet har tagit del av den. Den kommer från Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges hantverks- och indu-strioi-ganisation. Nu frågar jag: Anser statsrådet att de ståndpunkter som framförs i den här broschyren står i överensstämmelse med direktivens ord - jag upprepar dem - all de anställdas befogade krav på trygghet i anställningen inte ifrågasätts i dag i del svenska samhället?

Att man nu försöker angripa trygghetslagarna innebär ett angrepp på tryggheten i del svenska samhället. Svensk fackföreningsrörelse gick ut i den senaste valrörelsen och uppmanade medborgarna: Rösta nu inte bort tryggheten på valdagen! Vi menar att vi har åtskilliga exempel på alt tryggheten för medborgarna i vårt samhälle börjar rivas upp. Vi är utomordentligt oroade av vad den här utredningen kan komma fram till på basis av de direktiv som jag här något har recenserat.

168

LARS ULANDER (s):

Herr talman! Per Ahlmark säger atl mitt inlägg var ren och skär demagogi. I och för sig är säkert Per Ahlmark rätte mannen att betygsätta demagoger, men jag vill påslå alt han i det här fallet inte har lyssnat på vad jag har sagt.

Han lar upp en fråga där han pekar på folkpartiets ärorika historia. Jag sade all folkpartiet i opposition hade gjort ett hyggligt jobb när det gällde atl slå vakt om tryggheten i anställning, men jag påstod också att när folkpartiet sedan kom i regeringsställning var det inle lika lätt att agera längre. Per Ahlmark talade om tvä belänkanden från inrikes-utskottet, men jag skulle vilja föreslå honom ett studium av inrikes-utskottets belänkande 1975/76:33. Där behandlades en motion från moderaterna och centern med krav om utökning av den grupp som finns i departementet, och man krävde vidare en utredning av den här frågan. Då gick emellertid folkpartiet samman med socialdemokraterna och avstyrkte motionen med en motivering som säger att "om det, sedan ytterligare erfarenheter vunnits, anses lämpligt med en mera allmän utvärdering av lagstiftningens verkningar får det förutsättas atl den frågan aktualiseras i anslutning till gruppens arbete."

Vad är del som har hänt sedan dess när del gäller frågan om anställningstryggheten? Såvitt jag begriper ingenting annat än all man från arbetsgivarhåll har tryckt på alldeles otroligt.

I min interpellation har jag gett ett exempel från tidningen Förelagaren,

där man säger sig ha fått löfte av herr Åsling om att flera av de här lagarna skall ses över. Med vetskap om den syn man från på del hållet har på arbetsmarknadslagarna i allmänhet och trygghetslagen i synnerhet är del helt klart alt den översynen skall företas i försämrande syfte.

Jag ställde frågan lill Per Ahlmark den 31 mars, men då fick jag inget svar. Del som har hänt mellan den 31 mars och nu är helt enkelt att man har kommit med det här förslaget till utredning.

LO och TCO har, som Per Ahlmark vet, reagerat oerhört surt på detta. Gunnar Nilsson i LO sade i ett tal den 23 september: "Den företagar-kampanj som betraktades för knappt rumsren i Jönköping under valrörelsen uppträder nu i SAF:s talarstolar i Älvsjö. Knappt har deras kongress slutat förrän arbetsmarknadsministern beskäftigt viftar med en utredning om uppmjukning av trygghetslagarna - även kallade Åmanlagarna."

Lennart Bodström i TCO har sagt pä ungefär samma sätt. Han är orolig för vad som komma skall genom den här utredningen.

Per Ahlmark får säga vad han vill; jag är alldeles övertygad om all detta är ett beställningsarbete men något som Per Ahlmark vill ge sken av all ha kommit från honom själv. Tiden som gått och de debatter som nu har förekommit ger klara belägg för all det förhåller sig så som jag säger.

I själva sakfrågan var del en TV-debatt häromkvällen, där man från arbetsgivarhåll från början skildrade vilka fasor trygghetslagarna medförde för sysselsättningen. När man hade kommit till slutet på den debatten hade emellertid fasorna reducerats lill att bli en fråga om de förelag som icke hade slutit avtal.-Jag är litet rädd för den nu sillande regeringen när del gäller den här typen av frågor, eftersom ni inle "kan" arbetsmarknaden "från vår sida av bordel", som det brukar hela.

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om planerade ändringar i lagen om anställningsskydd, m. m.

ANNA-GRETA LEIJON (s):

Herr talman! Arbetsmarknadsministern frågade mig om jag inte var nöjd med all frågan om de långtidssjukas situation logs upp här; jag hade ju varit med om att utlova en översyn.

Jag skulle vilja fråga arbetsmarknadsministern: Är det över huvud tagel nödvändigt alt lägga in den frågan i ett sådant här utredningsarbete? Kan inte den lösas på ett enklare och snabbare sätt? Och varför har han inte i del avseendet sagt - om han nu menar all det absolut måste vara en utredning - att frågan skall behandlas skyndsamt? Kraven från arbetsgivarhåll på uppmjukningar av anställningstryggheten och utredningen om den frågan har han ju bedömt som så angelägna alt de skall behandlas skyndsamt.

Jag försökte så klart som möjligt säga förut alt del är självklart all vi skall ha ett översynsarbete om den här lagstiftningen. Del gör väl nästan ett patetiskt intryck när Per Ahlmark slår här och frågar om man skall strunta i riksdagens beslut och riksdagens synpunkter på översyn i olika avseenden. Den omsorg om riksdagens arbete som Per Ahlmark

169

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om planerade ändringar i lagen om anställningsskydd, m. m.

visar här stämmer inte med det förakt för riksdagens arbetsformer som han har visat genom att i direktiven ta upp en motion som riksdagen inte har behandlat. Vi skall ha ett översynsarbete, men vi skall inte ha del efter alla framställningar från olika håll. Ett statsråd kan inle få vara så okritisk i sin verksamhet all han låter alla framställningar som kommer in gå vidare till utredning.

Och vad sade Per Ahlmark om den punkl som jag speciellt har tagit upp? Ja, egentligen väldigt litet, men han sade bl. a. att vi tar upp provanställning, som det från olika håll har resonerats om. Olika håll - del är i det här sammanhanget arbetsgivarorganisationerna. Vad är det t. ex. man säger i den här SAF-resolutionen som man tog? Jag citerar igen: "Åmanlagarna måste förbättras så atl de inte längre försvårar nyanställningar. Behovet av rätt man på rätt plats måsle beaktas mera. Begreppet 'saklig grund' för uppsägning måsle ges en realistisk innebörd."

Jag skulle också vilja fråga Per Ahlmark vad han konkret menar med del han säger i svaret till oss här i dag på s. 3 när han talar om dessa krav: "Först om så visar sig vara fallet skall kommittén överväga sådana jämkningar i lagstiftningen all den medger en rörlighet inom arbetslivet

som är önskvärd från samhällets sida         ." Vad är en rörlighet inom

arbetslivet som är önskvärd från samhällets sida?

Kravet på provanställningar har framförts från arbetsgivarhåll. Arbetstagarorganisationerna har sagt att de regler som gäller i dag är lill fyllest. Del är möjligt för parterna på arbetsmarknaden, som jag förut sade, all avtala om provanställning i den utsträckning som är påkallad. Det finns inget skäl alt ha några andra bestämmelser än de som här gäller.

Det är alltså så att alla de önskemål som har framförts om en översyn av trygghetslagen på den här punkten -jag betonar del igen - kommer från ett och samma håll, frän arbetsgivarhåll.

170

BERNT NILSSON (s):

Herr talman! Först till den fråga som jag ställde inledningsvis i mitt anförande, nämligen pä vad sätt den borgerliga regeringen sökt bidra till all sprida information kring lagen om anställningsskydd. Nu säger Per Ahlmark att staten har gett ut ett antal broschyrer angående anslällningsskyddslagen. Jag har inle sett någon sådan. Men del är möjligt att så har skett faslän det har förbigått mig. Jag skulle gärna vilja ta del av broschyrerna och vill också fråga: Vem har fått dessa broschyrer?

Sedan vill jag upprepa min andra fråga: Vilka ekonomiska bidrag utgår för all sprida information kring den här lagstiftningen? Den frågan fick jag inget svar på.

Var i medbestämmandelagen står det atl parterna själva skall sköta den här informationen? Är det inte så, Per Ahlmark, alt man blandar ihop medbestämmandelagen och lagen om anställningsskydd?

Jag har föreslagit atl man skulle sätta i gång en informationskampanj, riktad lill arbetsgivarna i första hand. Det har jag gjort med anledning av arbetsgivarnas tolkning av lagen. De beskyller lagen om anställnings-

skydd för all vara orsaken lill att de i dag inle kan anställa folk och då framför allt ungdomar. Jag pekade på atl del finns 40 000 arbetslösa ungdomar och frågade hur man skulle klara jobben för dem. Då svarade arbetsmarknadsministern all han inle ville ha någon allmän arbetsmark-nadsdebaii kring de här frågorna. Detta är väl ändå, herr arbetsmarknadsminister, frågor som direkt berör lagen om anställningsskydd! Arbetsgivarna tar ju den lagen lill inläkt för att inle anställa ungdomar. Men del viftar arbetsmarknadsministern bara bort och säger: Del här vill jag inle diskutera.

Vad är del som händer på arbetsmarknaden? Jo, man klarar problemen genom naturlig avgång. Sedan rekryteras inga ungdomar. Hur skall det bli i fortsättningen? Skall arbetsmarknadsministern hålla på atl pumpa in pengar till arbetsgivarna för att de skall bedriva utbildning i all oändlighet? Är det inle nödvändigt atl angripa de här problemen, att starta en informationskampanj och tala om för arbetsgivarna hur lagen skall tolkas, när de uppenbarligen feltolkar den?

Hur skall de 400 000 nya jobben annars tas fram? Hur skall de garantier som riksdagsmannen Per Ahlmark var ute och lämnade för ett par år sedan infrias, om man inte angriper dessa problem inne i företagen? Vill man inte göra det och förelagen vägrar all anställa ungdomar, måste problemen lösas på något sätt av statsmakterna. Annars blir det ju så småningom en hel mängd ungdomar som inte får någon sysselsättning.

Vi har, som redan framhållits, i och för sig ingenting emot alt lagstiftningen ses över, men det är uppenbart atl direktiven till utredningen om översyn av lagen om anställningsskydd är ensidiga och till arbetsgivarnas fördel. Vi har ställt frågor angående vissa avsnitt i direktiven men har inle fått något besked.

Till sist: Jag tycker för min del atl det är ohederiigl av Svenska arbetsgivareföreningen att gå ut med den här skriften. Först har man slutit avtal med LO-förbunden över hela linjen, sedan kommer man fram med den här skriften och ropar på arbetsmarknadsministern, skrämmer med atl del går snett och atl man måsle angripa problemen genom alt ändra lagen om anställningsskydd. Det gör man därför att man på arbetsgivarsidan vill ha tillbaka de gamla bestämmelserna om arbetsgivarens rätt atl fritt antaga och avskeda personal, dvs. man vill införa >; 32 bakvägen. Och detta lar arbetsmarknadsministern upp utan vidare, utan alt lyssna på löntagarorganisationerna. Jag tycker att del är svagt.

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om planerade ändringar i lagen om anställningsskydd, m. m.

Arbetsmarknadsministern PER AHLMARK:

Herr talman! Jag tycker alt del är svagt av Bernt Nilsson alt inle förslå all tillsätter man en statlig utredning, så sänder man över lill den utredningen de skrivelser, motioner och riksdagsuttalanden som gjorts i ärendet. Därmed lar man inte ställning till de enskilda skrivelserna, motionerna eller uttalandena.

Det är väl helt naturligt atl arbetsmarknadens parter och de olika partierna i utredningen får granska de här olika skrivelserna. Om sedan

171

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om planerade ändringar i tagen om anställningsskydd, m. m.

172

Bernt Nilsson känner behov av atl polemisera mot SHIO och SAF så gör det, men skäll inte på regeringen. Vi har inte tagit ställning lill de olika enskildheterna utan i stället bett en statlig kommitté alt utreda de här frågorna.

Bernt Nilsson efterlyser en informationskampanj. Jag talade om för Bernt Nilsson att det för några år sedan gavs ut en informationsbroschyr i 200 000 ex. och på flera språk. Då säger Bernt Nilsson: Jag har inle sett den! Nej, men ungefär 100 000 -jag går inte i god för den exakta siffran - gick lill Landsorganisationen. Del är klart att vi kan sända över en informationsbroschyr om Bernt Nilsson känner sig okunnig om de här frågorna. Men kom inle och säg att del är "svagt" av regeringen när Bernt Nilsson inle ens har tagit reda på grundförutsättningarna för de frågor som han själv lar upp i sin interpellation.

Anna-Greta Leijon frågar: Vad menas med rörlighet på arbetsmarknaden som önskvärd från samhällets sida? Det är flera saker, och frågan har diskuterats av en hel rad socialdemokrater och andra i många sammanhang. En viktig sak är atl underlätta för ungdomar alt få jobb, också i ett trängt arbetsmarknadsläge.

Eftersom ni oavbrutet citerar arbeisgivarskrifler - ni finner ju inget förgripligt i vad regeringen har sagt utan måste citera annat - skulle jag kunna återge vad en socialdemokratisk tidning i Östersund skrev när man hade läst mina direktiv till den nya utredningen på den här punkten. Jag citerar Länstidningen i Östersund: "Problemet med ungdomsarbetslösheten är stort och svårlöst. Men del får naturligtvis inte bli så alt man spelar ut den äldre arbetskraften mot de arbetslösa ungdomarna.

Dessa farhågor kan dessbättre betraktas som undanröjda när Ahlmark nu presenterat utredningsdirektiven. Enligt dem får man närmast intrycket alt den anställdes trygghet skall förstärkas."

Jag håller helt med den socialdemokratiska Länstidningen i Östersund. Så förhåller det sig, och det är svaret på Anna-Greta Leijons fråga.

Sivert Anderssons anförande var delvis litet svårt att förstå. Jag kan inle rikligt begripa all konkurslönegarantierna skulle kunna klara de här problemen. Pengarna där har i stort sett tagit slut på grund av del stora antalet konkurser. Jag kan mycket väl länka mig all det kan behövas andra regler för alt garantera de anställdas trygghet. Jag tycker inle heller atl en lagstiftning som skall garantera löntagarnas trygghet skall behöva lita på ett enda försäkringsbolag. Jag fattade inle riktigt om Sivert Andersson menade på det viset. Och företagsskatteberedningens eventuella förslag om skattefria vinstfonderingar - del har inle lagts fram ännu - hjälper inle alla förelag och därmed inle heller alla anställda.

Lars Ulander bara upprepar att det var SAF-kongressen som ledde till den här utredningen. Han är tydligen totalt lomhörd eftersom han inte bryr sig om alt Landsorganisationen, TCO och SAF hade utkastet lill direktiv ett par veckor före SAF-kongressen och all vi också hade fått reaktioner från exempelvis TCO före denna kongress. Ändå säger

han att del var SAF-kongressen som gjorde att man fattade beslutet om utredning.

Del är alltså rent prat. Men Lars Ulander bryr sig inte om hur det förhåller sig ulan han fortsätter att prata på, faslän alla människor som känner till det här vet all man i TCO och LO (Lars Westerberg) hade direktiven ett par veckor före SAF-kongressen.

Sedan till insinuationerna om atl folkpartiet skulle vara berett att riva ned den anställningstrygghet för människor som vi varit med om alt opinionsmässigl bygga upp och i riksdagen rösta för. I minst 20 år har del liberala partiet arbetat för detta i riksdagen - Folke Nihlfors, Cecilia Neltelbrandt, Sven Gustafson, Gerda Höjer och många andra.

Del är alldeles självklart alt strävandena atl öka anställningstryggheten ligger helt i linje med mitt arbete: Målet är all öka tryggheten men också all se över en lag för att ta reda på om den kan göras bättre. Ingen lagstiftning kan ju vara så helig all man inle ens får titta på den när man fåll erfarenheter av den.

Vi har tagit upp riksdagsuttalanden, motioner och skrivelser frän organisationer och gett till den här kommittén. Jag tycker atl del är fullständigt naluriigt att göra så. Därmed har man inte sagt att jag håller med om det som står i det jag sänder över till kommittén! Det är helt omöjligt, eftersom olika skrivelser säger olika saker. Men del är kommitténs sak att titta på det här materialet och utreda frågorna i enlighet med direktiven.

När det gäller provanställning sade inrikesutskottel år 1973, vilket riksdagen ställde sig bakom: "Om utvecklingen visar att det föreslagna systemet inle fungerar på ett tillfredsställande sätt får frågan las upp på nytt."

Nu skall vi studera om del här fungerar på ett tillfredsställande säll - i enlighet med vad riksdagen begärde 1973.

Varför skall man dä se över bestämmelserna om provanställning och allt sådant? Ja, dels därför all riksdagen har begärt det, dels därför att vi haren rad kollektivavtal som är helt olika. Man kan jämföra exempelvis industriljänstemannaavialet med verksladsavtalet. De bygger på skilda principer. Det kan ge erfarenheter av hur del fungerar. Och del finns mängder av arbetsplatser där det över huvud tagel inle finns en chans lill provijänsigöring, därför atl de inte har något kollektivavtal. Man kan se också på de erfarenheterna. Vi har nu medbestämmandelagen som vi inte hade när anställningsskyddslagen trädde i kraft och som ger de anställda myckel större chans än tidigare atl påverka personalplaneringen.

Anna-Greta Leijon säger att det är bara arbetsgivare som vill ha lill stånd en förändring här. Låt oss gå lill lagens andlige fader själv och se vad han säger! Vad säger arkitekten bakom Åmanlagarna, Valter Åman? Jag skall ordagrant citera en intervju i en tidning.

Frågan lill honom lyder: "Tycker du att man bör göra den utredning av trygghetslagens verkningar som Per Ahlmark beslutat göra?" Valter

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om planerade ändringar i lagen om anställningsskydd, m. m.

173

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om planerade ändringar i lagen om anställningsskydd, m. m.

Åman svarar: "Ja, del tycker jag bestämt. Det kan säkert vara nyttigt. Alla vet vi hur lagen ser ut. Men kunskapen om hur den tillämpas är myckel sparsam."

Valter Åman har givit flera intervjuer. Jag har här en utskrift av en myckel lång intervju från TV-Aktuellt, där han helt stöder tanken på en översyn av lagen. Är Valter Åman en företrädare för arbetsgivarin-tressena? En man som i decennier jobbat i fackföreningsrörelsen och i ijänstemannarörelsen - har han plötsligt förvandlats till något slags reaktionär figur som man inle skall bry sig om? Åman var alltså ordförande i den utredning som ledde till de här lagarna.

Jag skulle kunna ta en rad exempel ur riksdagsprotokoll som visar all folkpartiet var del parti som tidigast på allvar förde fram tanken på lagstiftning om anställningsskydd. Det förslaget röstades ned av andra partier. Statsrådet Lidbom, som stod bakom lagen om anställningsskydd, sade i riksdagen att han inte i något enda sammanhang ifrågasatt äktheten i folkpartiets önskemål att få till stånd en sådan lagstiftning. Cari Lidbom och andra socialdemokrater i riksdagen, t. ex. herr Fagerlund, har talat om all det rör sig om en komplicerad lagstiftning och atl del efter en lids erfarenhet kan vara lämpligt att ompröva den. Anna-Greta Leijon har i riksdagen lovat att vissa frågor på anslällningsskyddslagsområdet skulle utredas. Vidare har alltså Valter Åman själv sagt atl lagen naturiigtvis måste ses över nu när man fått ökad erfarenhet.

Men när jag lar hänsyn till alU detta  allt det som hänt under dessa år, alla beställningar som gjorts, alla skrivelser som kommit, all ökad insikt som vi har fått - då säger man: Det är ett beställningsarbele från Arbetsgivareföreningen!

Det verkar ibland som om man på sina håll inle trodde alt anställningsskyddslagen skulle uthärda en kritisk och saklig granskning. Jag för min del tror på anställningsskyddslagen. Jag tror all del i grunden är en bra lag. Jag tror att den tål en översyn av en statlig utredning. Men kan vi göra den lagen bättre skall vi naturligtvis göra det. Och det är en uppgift som en statlig utredning nu får la itu med.

174

ANNA-GRETA LEIJON (s);

Herr talman! Per Ahlmark fortsätter atl räkna upp krav som kommit från olika håll på en översyn av trygghetslagarna. Han säger atl det är naturligt alt man sänder över dessa krav till utredningen, och så nämner han bl. a. motioner. Men det, Per Ahlmark, är onaturiigl; det har inte hänt tidigare i den här riksdagen att ett statsråd i utredningsdirektiv tagit upp en motion innan riksdagen har behandlat den.

Sedan säger Per Ahlmark också att del är naluriigt atl man sänder över dessa krav utan att ta ställning till dem. Jag trodde i min naivitet att det fanns vissa partier som hade velat komma till regeringsmakten och som har jobbat för det under många långa år för att bli någonting annat än en brevlåda eller ett postkontor som vidarebefordrar handlingar. Regeringen kan inte handla så okritiskt att man tillsätter utredningar

på grund av vilken framställning som helst.

Sedan fick jag, Per Ahlmark, inget svar på frågan vad som menas med en röriighet som är önskvärd från samhällets sida. Del tycker jag är beklagligt, för del är en viktig fråga i delta sammanhang.

Jag har talat om all arbelsgivarinlressena har kommit med krav. Jag ger Per Ahlmark rätt i alt del inle bara är de - det finns andra. Gösta Bohman sade i valrörelsen 1976 apropå frågan om trygghetslagarna:

Jag tror jag vågar garantera atl en av de första åtgärderna som en ny regering skall genomföra är atl studera vad som verkligen har blivit konsekvenserna av detta. I dag börjar allt fler bli på det klara med, även på andra håll än vårt, att de här lagarna slog för hårt, atl de var för vagt skrivna och all direktiven var skrivna så atl det var nästan omöjligt, även om del fanns legitima skäl, all avskeda en person.

Är det fråga om atl utreda möjligheterna atl genomföra provanställning på det sätt som man från arbetsgivarhåll är intresserad av, att man vill luckra upp del som är saklig grund för en uppsägning för atl därigenom kunna underlätta för arbetsgivarna atl som det heter placera rätt man på rätt post? Kommunaltjänstemannaförbundets tidning är en av de tidningar på TCO-kanien som har varit väldigt oroade över arbetsmarknadsministerns direktiv när det gäller översynen, och nästan desperat säger man: Minskning av anställningstryggheten är ett brutalt och ineffektivt recept då man söker råda bot på ungdomsarbetslösheten.

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om planerade ändringar i lagen om anställningsskydd, m. m.

SIVERT ANDERSSON (s):

Herr talman! Arbetsmarknadsministern hade svårt atl förstå vad jag sade. Kanske del vore dags då att tillsätta en utredning för att klara ut pä vem det beror att del är sä svårt alt förstå vad jag säger?

Det utskott som behandlade frågan har konstaterat att ändringar i förmånsrättslagstiftningen innebär att man på det sättet kommer ifrån svå-' righeterna med kreditvärdigheten. Frågan om uppbyggandet av s. k. trygghetsfonder, som också har behandlats i sammanhanget, överfördes till företagsskatleberedningen. Jag kan inte säga annat än att del måste betecknas som märkligt all man i direktjven till den här utredningen, där man ger nytt bränsle åt brasan, över huvud taget inle nämner det faktum att vi snart får ett förslag. Vad del förslaget innehåller vet inle jag, och del vet väl inte heller arbelsrnarknadsminislern.

I direktiven talar man om alt visar det sig att anslällningsskyddslagens regler om möjligheter att träffa kollektivavtal om provanställning eller tidsbegränsad anställning och tillämpningen av kollektivavtalet inte fungerat pä ett tillfredsställande sätt bör kommittén överväga sådana jämkningar i lagstiftningen att de medger den rörjighet inom arbetslivet som är önskvärd från samhällets sida ulan att dess syfte förändras. Vidare säger man att sådana ändringsförslag bör läggas frarn skyndsamt. Vi vet ju vad som ligger bakom dessa krav. I verksladsavtalet lyder första momentet i paragrafen om anställningens ingående och upphörande:

"Med stöd av lokal överenskommelse kan arbetsgivare och arbetare

175

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om planerade ändringar i lagen om anställningsskydd, m. m.

utöver lagens bestämmelser skriftligen komma överens om anställning för begränsad lid. Sådan överenskommelse kan träffas i fall, där sociala, medicinska eller andra särskilda skäl föreligger och får ej överstiga tre månader.

Anställning av skolungdom under ferier gäller för begränsad tid."

Är del något fel på den här bestämmelsen? Den har tillkommit beroende på att Svenska meiallindustriarbetareförbundet har mycket dåliga erfarenheter av all företagen när de kunde provanställa folk utnyttjade möjligheten att skaffa sig både ett A-lag, B-lag och C-lag, varvid B-och C-lagen oftast fick stå utanför portarna.

Medge atl del är förklarligt all vi är oroade!

Jag har framför mig broschyren från SAF-SHIO. I denna broschyr krävs följande åtgärder:

"Småföretagarens arbetssituation måsle förbättras. Det stora antalet nya lagar och föreskrifter tar alltför myckel av de mindre förelagens resurser i anspråk."

Jag är myckel oroad om detta skulle slå igenom i utredningsarbetet. Vi kommer i nästa vecka alt besluta om en lagstiftning som sannerligen inte kommer atl minska de lagar och föreskrifter som småförelagarna har all la hänsyn lill. Jag syftar på arbetsmiljölagen.

Del oroar oss också all förelagarnas krav på trygghet måste tillgodoses på motsvarande sätt som löntagarnas. Känslan av osäkerhet hos företagarna på grund av lagstiftningen under 1970-lalet måsle brytas.

Vi är också oroade över följande formuleringar:

"Lagen om anställningsskydd- måste liberaliseras så att vi får en

större rörlighet och effektivitet på arbetsmarknaden. Lagen hämmar företagens vilja alt nyanställa och expandera och skapar därigenom arbetslöshet, främst bland yngre och oskolad arbetskraft. I första hand bör lagen ändras så att man får möjlighet alt tillämpa prov- och visslidsanställning."

Det är alltså fråga om atl man skall få tillämpa prov- och visstids-anställning utan det avtalsvillkor som i dag föreskrivs i lagstiftningen. Förslå atl vi är oroade över atl de kraven okritiskt skickas över till utredningen med den kommentaren atl de lagändringar som kan komma alt föreslås bör genomföras skyndsamt!

Del är inle genom alt riva upp tryggheten som man håller arbetslösheten borta. Vi får inte fler sysselsättningstillfällen därför att förelagen får frihet atl göra sig av med folk ungefär hur som helst.

176

LARS ULANDER (s):

Herr talman! Per Ahlmark säger all jag bara upprepar. Dessutom är jag lomhörd också. Del skall bli intressant att se vad han ger mig för beteckning efter del här anförandet.

Per Ahlmark säger att Lars Westerberg och TCO hade hafl direktiven och all del är ett bevis för att SAF-kongressen inte var det viktiga. Med den inställning som både LO och TCO har till den här utredningen måste

det vara en överloppsgärning att till vissa personer i dessa organisationer skicka de direktiv som var spikade i regeringen och som skulle gälla för den här utredningen. Jag begriper inle varför inle Per Ahlmark säger som det är nämligen atl det var tajmat så alt del skulle komma på Arbetsgivareföreningens kongress, inte minst mot bakgrund av vad jag tidigare har bevisat genom uttalanden i arbeisgivarpressen ända från mars månad.

Per Ahlmark rekommenderade mig atl läsa 1973 års betänkande. Jag har kvitterat det med att rekommendera Per Ahlmark att läsa inrikes-utskottets betänkande 1975/76:33, där folkpartiet ställde upp på socialdemokraternas linje och mot moderater och centerpartister avstyrkte förslaget om en utredning som skulle få den här utformningen.

Vad är det som har häni sedan dess? Per Ahlmark säger alt trygghetslagen skulle uthärda en kritisk granskning. Ja, del är jag alldeles övertygad om alt den skulle göra. Men däremot är det problematiskt om den skulle uthärda en behandling av Gösta Bohman, Nils G. Åsling och Per Ahlmark. Det är det vi är rädda för - att regeringen, när utredningen slutligen kommer tillbaka och del skall bli en proposition, kommer all skriva vad regeringen tycker. Anna-Greta Leijon berättade nyss vad Gösta Bohman gick ut och talade om under valrörelsen, och då är det kanske naturligt att vi är synnerligen oroliga.

När del gäller själva lagstiftningen vill jag upprepa frågan till Per Ahlmark: Tror Per Ahlmark atl LO-TCO skulle acceptera en lagstiftning som skulle diskriminera ungdomar, äldre, handikappade? Vad som egentligen har sagts i utredningen är ju, som Sivert Andersson var inne på, atl man måste göra förändringar för alt klara sysselsättningsfrågorna. Till detta säger de stora löntagarorganisationerna: Låt bli det däri Jag delar helt den uppfattningen.

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om planerade ändringar i lagen om anställningsskydd, m. m.

BERNT NILSSON (s):

Herr talman! Jag måste återkomma till arbetsmarknadsministerns svar på min interpellation, där han säger att det har gjorts allmänna informationsinsatser i form av en broschyr. De må kanske vara så. Del skulle ha skickats 100 000 exemplar lill Landsorganisationen. Delta känner jag inle lill, men såvitt jag kan förstå har det uppenbarligen inte gäll några exemplar lill Svenska arbetsgivareföreningen eller SHIO. De kan tydligen inle den här lagen, så finns del något exemplar kvar skulle jag rekommendera arbetsmarknadsministern atl skicka det lill dessa arbetsgivareorganisationer. Eller också är broschyren så svårtolkad atl de omöjligt kan förslå vad som menas med den.

Det sägs också i svaret att det skulle utgå ekonomiska bidrag för information om lagen om anställningstrygghet. Jag har frågat två gånger: Vad beslår de ekonomiska bidragen i, hur stora är de och vem får dem? Jag frågar en gång till. Jag har också frågat två gånger förut: Var i medbestämmandelagen slår del att arbetsmarknadens parter skall sköta informationen om lagen om anställningstrygghet? Jag har inte fåll något

177

12 Riksdagens protokoll 1977/78:24-25

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om planerade ändringar i lagen om anställningsskydd, m. m.

svar på del heller, och jag skulle vara tacksam om jag kunde få del.

Del har pekats på att kommittédirektiven är ensidiga, och jag vill pä den punkten fråga än en gäng: Det har slutits avtal pä samtliga LO-områden om att det får finnas provanställning och visslidsanställning. Vad är del för fel pä detta eftersom det är så nödvändigt all utreda just del? Jag är övertygad om att del behövs information lill arbetsgivarna, och jag tycker all arbetsmarknadsministern skulle se lill att sådan information kommer till stånd snarast möjligt.

Del har påpekats alt riksdagsmannen Ahlmark pä sin tid krävde garantier för dessa ungdomar som nu inte får anställning - dessa 70 000 ungdomar som är arbetslösa. Hur skall detta klaras? Hur skall de garantierna komma fram? Tror arbetsmarknadsministern atl de 70 000 ungdomarna kommer alt få arbete genom att rörligheten ökar, genom all man gör en översyn av lagen, när lagen uppenbariigen fungerar på ett riktigt sätt? Det är arbetsgivarna som obstruerar i det fallet - det visar ju tydligt den skrift som SAF och SHIO har gett ut. Och hur skall då jobben klaras? Det här vill inle arbetsmarknadsministern ta upp till diskussion - för att inte tala om de 400 000 jobben som statsministern har utlovat.

Här måsle väl ändå ges ett besked till dessa 70 000 ungdomar om hur de skall få sin sysselsättning ordnad. Del gör man inte genom all skicka ut kommittédirektiv till utredningen om lagen om anställningsskydd. För att komma till rätta med det problem som det är fråga om behövs helt andra åtgärder.

178

Arbetsmarknadsministern PER AHLMARK:

Herr talman! Jag förstår mycket väl att Bernt Nilsson vill tala om något annat sedan han medgett att han inle alls känner till den broschyr som gått ut i 200 000 exemplar och som han frågat om i sin interpellation. Jag kan naturligtvis vid ett annat tillfälle med Bernt Nilsson la upp frågan om arbetsmarknadspolitik, om ungdomsåtgärder, om beredskapsarbeten, om praktikljänstgöring, om arbetsmarknadsutbildning, om sättet att stärka det svenska näringslivet så atl man kan få fram flera jobb. Det har vi diskuterat flera gånger tidigare i kammaren, och det kommer vi att göra också i fortsättningen. Allt detta kan vi diskutera i andra sammanhang. Men de nu aktuella interpellationerna, av vilka Bernt Nilsson framställt en, gäller Åmanlagarna.

När del gäller informationen kan jag dela den uppfattning som Ingemund Bengtsson gav ullryck för i en proposition om medbestämmandelagen. Han gör följande principförklaring som jag vill ställa mig bakom:

"Jag är inte beredd att mera i detalj föreskriva på vilket sätt organisationerna skall bedriva utbildningen kring den nya arbetsrättsliga lagstiftningen. Jag anser inte heller all statsmakterna bör föreskriva i vilken utsträckning parterna bör samarbeta i informations- och utbildningsfrågor. Frågor som rör formerna för förhandlingar över ett brett fält av arbetslivet måsle i hög grad la sin utgångspunkt i parternas egna be-

dömningar av sin organisation och sina arbetsmetoder. Det bör därför i första hand åvila parterna själva att med de förutsättningar som ges i det följande, avgöra inriktningen av informations- och utbildningsinsatserna."

Bernt Nilsson har med sin interpellation försökt undergräva denna principiella syn. Men jag ansluter mig till den, och därmed är vår diskussion på den här punkten avslutad.

Anna-Greta Leijon frågar: Är regeringen ett postkontor? Kan vilken framställning som helst leda till en utredning?

"Vilken framställning som helst!" Om riksdagen i flera omgångar begär en översyn, är det då "vilken framställning som helst"? Är riksdagen vilken institution som helst som man inte behöver bry sig om? Jag trodde att regeringen hade att ta hänsyn till vad riksdagen säger.

Landsorganisationen har begärt ändringar av permitteringsreglerna i den här lagen. Är Landsorganisationen vilken organisation som helst?

Näringslivets organisationer har begärt en utredning. Är det atl betrakta som "vilken framställning som helst"?

Valter Åman, som var ordförande i den utredning som gjorde utkastet till dessa lagar - de ändrades sedan av regeringen på vissa punkter -har sagt alt del är självklart att man skall göra en översyn. Är Valter Åman vem som helst?

Sivert Andersson frågar: Vad är det för fel på verkstadsavtalet? Jag vill inte recensera några kollektivavtal. Det vore alldeles fel av mig att göra det. Jag vill bara peka på att del finns andra avtal med ett annat innehåll - industritjänslemannaavtalet från år 1975 ser helt annoriunda ut. Vad är det för fel på industritjänslemannaavtalet? Jag besvarar inte heller den frågan. Erfarenheterna av dessa olika avtal - och de är många - är del kommitténs uppgift att lilla på. Del vore alldeles fel om regeringen gick in och nu bedömde olika kollektivavtal. Del vore verkligen atl skriva parterna på näsan vad de skall komma överens om.

Sivert Andersson avslutade sitt anförande med alt antyda alt man i framtiden skall fä avskeda folk hur som helst! Men själva utgångspunkten i direktiven till den här utredningen är ju att denna lag har varit oerhört viktig och att den bör förstärkas. Direktiven säger ju i inledningen:

"Lagen (1974:12) om anställningsskydd utgör en viktig länk i reformarbetet på arbetsrättens område. Sedan lagen trädde i kraft den 1 juli 1974 har den - tillsammans med kraftfulla insatser inom arbetsmarknadspolitiken - bidragit till alt hålla nere antalet uppsägningar och permitteringar under den senaste lågkonjunkturen. Flera domar i arbetsdomstolen (AD) vittnar också om lagens betydelse som skydd mot obefogade uppsägningar eller avskedanden."

Direktiven fortsätter i samma anda på flera andra ställen. Vi stryker således under lagens betydelse i dessa avseenden. Trots detta försöker Sivert Andersson all antyda att jag tycker precis tvärtom, nämligen alt man skall kunna avskeda folk hur som helst.

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om planerade ändringar i lagen om anställningsskydd, m. m.

179

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om planerade ändringar i lagen om anställningsskydd, m. m.

Med Lars Ulander är del meningslöst atl diskutera. Han påslår först all del är SAF-kongressen som beslutat om del här. När han sedan får reda på atl direktiven fanns i god \\d före SAF-kongressen sade han alt de var "lajmade" för att passa SAF-kongressen.

Jag undrar om också riksdagens uttalande 1973 var in-tajmat för atl passa SAF-kongressen eller om riksdagens uttalande ett par år senare var in-tajmat för all passa SAF-kongressen. Eller om Valter Åmans uttalanden i TV-Aktuellt och Expressen var in-tajmade för atl passa SAF-kongressen!

Om vi har en oerhört viktig, komplicerad och för många människor angelägen lagstiftning och det kommer in skrivelser, uttalanden, motioner och riksdagsbeslut - skall då regeringen strunta i dem? Skall vi säga: Vi bryr oss inle om vad riksdagen säger, all LO vill ändra på en viktig punkt, atl näringslivets organisationer vill ha en översyn, all Valter Åman säger all del nu efter tre och ett halvt år är naturligt med en översyn? Skall verkligen en regering vara så lomhörd för många människors krav och synpunkter från olika häll att den inte ens tillsätter en utredning?

Vi har tillsatt den här utredningen, och direktiven har tagit upp en hel rad problem som är viktiga för många människor. Och jag utgår från all del här arbetet kommer att bedrivas konstruktivt och med en känsla för anställningstrygghetens betydelse i ett välfärdssamhälle. Jag hoppas också alt det framlida arbetet på arbetsrättens område kommer atl präglas mer av den enighet som burit upp de stora reformerna på arbetslivets område under senare år och mindre av del misstänkliggörande av avsikterna bakom de här direktiven som kommit fram i den här debatten.

180

LARS ULANDER (s):

Herr talman! Del här blir milt sista inlägg i denna debatt. När det gäller SAF-kongressen har jag naturligtvis inle sagt alt den beslutat om utredningsdirektiven. Men alldeles klart - det har jag väl visat tidigare i milt resonemang om hur det hela växt fram - kom detta lill för all tillfredsställa arbetsgivarnas krav på en förändring.

Sedan säger Per Ahlmark fortfarande att riksdagen begärt en översyn. Det måsle gälla 1973 års belänkande från inrikesutskottel som låg till grund för det uttalandet. Men jag har vid flera tillfällen - och här vill jag påstå atl Per Ahlmark varit lomhörd - sagt all vi hade del här uppe i riksdagen 1976, och då avslog folkpartiet tillsammans med socialdemokraterna ett krav på översyn av den här lagen från centern och moderaterna.

Per Ahlmark för ett resonemang om vilka fler som begärt denna översyn och säger all Valter Åman har begärt det. Ja, del är möjligt atl han vid något tillfälle sagt så, men här måsle väl ändå arbetsmarknadsministern vara en större auktoritet än den som fram till 1972 utredde den här frågan. Och då är del väl ännu viktigare att få besked om vad

arbetsmarknadsministern har för synpunkt.

Klart är ändå alt Gösta Bohmans valrörelse och näringslivet varit de starkaste pålryckarna. Jag skall inle fortsätta den här debatten för egen del, men en sak är klar - alt vi skall följa frågan med verklig uppmärksamhet.

ANNA-GRETA LEIJON (s):

Herr talman! Per Ahlmark sade all regeringen måsle ta hänsyn till vad riksdagen uttalar. Ja, men borde då inte regeringen åtminstone för syns skull vänta tills riksdagen faltal sitt beslut - även om man vet atl man har en betryggande majoritet?

Vi kommer tillbaka lill den här diskussionen om ungefär 14 dagar. Jag skall därför bara sluta med ett konstaterande som är mycket viktigt i sammanhanget: Lönlagarna och de anställda har inte begärt en översyn av möjligheterna atl träffa kollektivavtal om provanställning eller tidsbegränsad anställning, och lönlagarna och de anställda har inte heller begärt en översyn av tillämpningen av kollektivavtalen.

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om planerade ändringar i lagen om anställningsskydd, m. m.

SIVERT ANDERSSON (s):

Herr talman! Arbetsmarknadsministern säger alt jag har påstått alt den borgerliga regeringen avser att genomföra sådana förändringar att folk kan avskedas hur som helst.

Jag sade nog inte rikligt så. Jag sade alt vi inle genom att riva upp de bestämmelser som värnar om tryggheten håller arbetslösheten borta. Vi får inle fler sysselsatta om förelagen får frihet atl göra sig av med folk. Med det syftar jag, herr arbetsmarknadsminister, på del genomslag i direktiven som kraven från de arbetsgivarkrelsar vi tidigare åberopat har fått. Vi menar atl det verkligen föreligger en uppenbar risk när man skriver direktiv på det sätt som här skett och beställer skyndsamma åtgärder för atl kunna se över möjligheten lill provanställning. Och i systemet med provanställning ligger - det vill jag då gärna understryka - rätlen att göra sig av med folk. Det är precis den kalla innebörden i dessa direktiv. Det är precis detta som ligger bakom de skrivningar som vi bl. a. har i verksladsavtalet. Och del vore orimligt om vi inte reagerade på ett utredningsdirektiv som alldeles uppenbart har en sådan innebörd atl en ändring måste komma till stånd. Vi ser ett beställningsverk i detta, och jag kan försäkra alt vi inom den fackliga rörelsen är utomordentligt oroade inför de framtidsutsikter som här skisseras upp.

Arbetsmarknadsminister Per Ahlmark har vid ett par tillfällen under den här debatten hänvisat lill Valter Åman och sagt atl han har haft vissa synpunkter på frågan. Valter Åman har ett mycket långt förflutet när del gäller frågan om anställningstrygghet. Han satt sekreterare under förhandlingarna i Saltsjöbaden 1938. År 1939 stod han som författare till ett avsnitt i LO:s tidskriflsserie, där han med tillfredsställelse noterade att ;j 32 nu kunde föras till historien. Han hade, som alla vet, grymt

181

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Om planerade ändringar i lagen om anställningsskydd, m. m.

misstagit sig i bedömningen av det rådande läget 1939, och jag är rädd för atl han har gjort det nu igen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 12 Föredrogs och hänvisades

Propositioner

1977/78:31 till civilutskottet

1977/78:40 bil. 3 till skatteutskottet

i övrigt lill näringsulskoliet 1977/78:41 lill lagutskottet 1977/78:47 till näringsutskottel 1977/78:48 lill konstitutionsutskottet 1977/78:50 och 57 lill civilutskottet 1977/78:60 till skatteutskottet 1977/78:61 bil. 1 till socialutskottet

bil. 2 till socialförsäkringsutskottet

bil. 3 lill civilutskotlet

§ 13 Föredrogs och hänvisades

Motioner

1977/78:29 och 30 lill lagutskottet

1977/78:31 till arbetsmarknadsutskottet

1977/78:32 lill försvarsutskottet

§ 14 Föredrogs och bifölls Interpellationsframställningar 1977/78:65-67

§ 15 Anmäldes och bordlades

Propositioner

1977/78:25 med förslag om tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1977/78

1977/78:59 om särskilt arbetsmarknadspolitiskt stöd inom stålindustrin m. m.

1977/78:62 om följdlagsliflning till 1976 års reform beträffande tryckfriheten

§ 16 Anmäldes och bordlades Konstitutionsutskottets belänkande

1977/78:10 med anledning av motioner om tidpunkten för allmänna val m. m.

182

Finansutskottets betänkanden

1977/78:1 med anledning av propositionen 1976/77:130 med förslag till riktlinjer för modernisering av del statliga budgetsystemet jämte motioner

Fredagen den 11 november 1977

1977/78:2 med anledning av motioner om en sedel av valören 500 kronor      Nr 25 och om en ny tiokronorssedel

1977/78:3 med anledning av motion om försäljningen av staten tillhörig fast egendom

1977/78:4 med anledning av motioner om riktlinjer för offentlig upphandling

1977/78:5 med anledning av motioner om fördelningspolitisk forskning m. m.

Justitieutskottets betänkanden

1977/78:3 med anledning av motion om straffrättsligt ansvar för onyk-

terhel vid förande av traktor 1977/78:4 med anledning av motion om tillämpningen av narkotikastrafflagen 1977/78:5 med anledning av motion om invandrares valbarhet som

nämndeman 1977/78:6 med anledning av motion om omröstningsreglerna i brottmål 1977/78:7 med anledning av motion angående försäljningen av Alcotest

och Alcolyser 1977/78:8 med anledning av motion om brottsbalkens regler om obehörig

befattning med hemlig uppgift 1977/78:9 med anledning av motionerom tillämpningen av lagstiftningen

angående ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet m. m. 1977/78:10 med anledning av propositionen 1977/78:2 med förslag till

lag om ändring i rättegångsbalken m. m. (ang. tillstånd atl bedriva

verksamhet som advokat i aktiebolag)

Socialutskottets betänkanden

1977/78:1 med anledning av propositionen 1976/77:149 om arbetsmiljölag m. m. jämte motioner

1977/78:5 med anledning av motion om anvisningar rörande behandling med kortvåg, mikrovåg och ultraljud

1977/78:6 med anledning av motioner om akupunktur, hälsohem och vissa naprapater

Utbildningsutskottets betänkanden

1977/78:1 med anledning av förslag av riksdagens revisorer beträffande redovisningen av statligt understödda forskningsprojekt vid universitet och högskolor

1977/78:2 med anledning av motion om viss forskning rörande fosterskador

1977/78:3 med anledning av motion om undervisningen i maskinskrivning i gymnasieskolan

1977/78:4 med anledning av motioner om skolstart m. m.

1977/78:5 med anledning av motion om cancerforskning

183

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Anmälan av interpellationer

§ 17 Anmäldes och bordlades

Motioner

1977/78:33 av Svante Lundkvist m.fl.

med anledning av propositionen 1977/78:37 om vårjakl efter sjöfågel

1977/78:34 av Olle Aulin

med anledning av propositionen 1977/78:44 om godkännande av överenskommelse mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige om kommunalt samarbete över nordiska riksgränser

1977/78:35 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg

med anledning av propositionen 1977/78:49 om inflationsskydd för in-komstskatleskalan, m. m.

§ 18 Anmälan av interpellationer

Anmäldes och bordlades följande interpellationer som ingivits till kammarkansliet

den 11 november

184

1977/78:68 av Iris Månensson (s) till statsrådet Britt Mogård om maskinförarutbildning i gymnasieskolan:

Sedan 1959 har för byggbranschens del frågan om en ny systematiserad maskinförarutbildning varit föremål för överläggningar mellan berörda parter.

Hos sammanlagt 21 myndigheter, arbetslagar- och arbetsgivarorganisationer, som slår bakom MUK (maskinförarulbildningskommittén), finns gemensamma intressen när det gäller förbättrad yrkesutbildning för blivande förare av bygg- och skogsmaskiner.

Alltför ofta får man läsa i pressen om ungdom som utan utbildning kört bygg- och skogsmaskiner.

Utbildningsfrågorna löses ej om de praktiska delarna skjuts över på företagen. Med hänsyn lill den nyckelposition maskinförarna intar i det moderna samhället är del nödvändigt atl en fast utbildning etableras inom ramen för den allmänna gymnasieskolan.

I propositionen om den nya arbelsmiljölagen är inskrivet: "Ej sällan är arbetsuppgifterna av sådan art att arbetstagare måsle ha särskild kunskap och erfarenhet med hänsyn lill fara för ohälsa eller olycksfall som är förbundet med arbetet. Som exempel på sådana uppgifter kan skötsel av tryckkärl, förande av kranar, truckar och grävmaskiner samt spräng-ningsarbele med vissa kemiska medel anföras."

Med hänvisning lill det anförda vill jag till statsrådet Britt Mogård ställa följande frågor:

1. Instämmer statsrådet i arbetsmarknadsministerns uttalande i vad gäller behovet av utbildningen för förande av kranar, truckar och grävmaskiner?

Fredagen den 11 november 1977

2. Är statsrådet i dag beredd atl förorda försöksverksamhet på gym-      Nr 25 nasienivå för maskinförarutbildning och atl medverka till alt ekonomiska medel ställs till dess förfogande?

1977/78:69 av Sture Palm (s) lill utbildningsministern om utvecklingen inom den kommersiella kultursektorn:

Frågan om maktkoncentrationen inom den kommersiella kultursektorn har vid olika tillfällen behandlats av riksdagen. En klart uttalad viljeyttring i dessa frågor gav också riksdagen till känna 1973 i anslutning till behandlingen av motionen  1973:448.

De krav som framfördes i motionen fick ett starkt stöd vid den om-fallande remissbehandling som föregick såväl utskottsbehandling som riksdagsbeslut.

Utskottet motiverade sin anslutning till motionen med bl. a. följande:

"Utskottet vill för sin del kraftigt understryka betydelsen av att den politiska demokratin kompletteras inle bara med social och ekonomisk utan också med kulturell demokrati." Utskottet framhöll vidare alt del "delar den uppfattning som uttalas både i motionen och i del övervägande antalet remissvar att det är angelägel atl del både inom den offentliga och den privata sektorn skapas garantier för valfrihet och mångsidighet inom kulturulbudel, för ökad insyn och påverkan. Härigenom skulle människorna få bättre möjligheter all uppleva en berikande kulturmiljö. Utskottet anser också, i likhet med motionärerna, att en översyn och analys av del kommersiella marknadssystemet på kulturområdet är påkallad. Syftet med en dylik analys, som lämpligen skulle kunna inriktas på au sammanfatta och komplettera del nu pågående arbetet rörande olika delområden inom del kulturpolitiska fältet, bör vara atl lägga en grund för åtgärder. En översyn med bl. a. dessa arbetsuppgifter bör komma till stånd."

I propositionen 1974:28, som behandlade den statliga kulturpolitiken, erinrades om detta riksdagens beslut, och departementschefen anförde:

"Enligt min mening bör del bli en av de viktigaste uppgifterna för statens kulturråd att följa utvecklingen i fråga om del kommersiella kulturulbudel och att föreslå erforderliga åtgärder. Några av de frågor som behöver belysas kan bli föremål för en analys genom del utredningsarbete rådet får resurser atl självt bedriva. Andra frågor kan komma att kräva utredningar i andra former."

I anslutning lill en motion vid 1977/78 års riksdag som behandlar likartade spörsmål skriver kulturutskottet bl. a.: "Det bör framhållas att kulturrådet givit uttryck för den uppfattningen alt rådels utredningsarbete i fråga om kulturkommersialismen intar en särställning bland rådets utredningsprojekt. Utskottei har sig bekant all planläggningen av utredningsverksamheten i fråga föregåtts av ingående överväganden om hur

arbetet lämpligen skulle läggas upp. 1 kulturrådets uppdrag ingår

att göra ett övergripande utredningsarbete avseende kullurkommersia-lismen."

Anmälan av interpellationer

185

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Anmälan av interpellationer

Meddelande om frågor

Några detaljerade upplysningar om hur detta utredningsarbete har avancerat och om lidsplanen för del fortsatta utredningsarbetet lämnas dock inte.

Med hänvisning lill att fyra år förflutit - bl. a. för all invänta utredningar - sedan riksdagen tog beslut i dessa frågor anhåller jag om kammarens tillstånd all lill utbildningsministern få rikta följande interpellation:

Är utbildningsministern beredd alt lämna kammaren en utföriigare redogörelse för hur utredningsarbetet om maktkoncentrationen inom den kommersiella kultursektorn fortskrider och hur arbetet fortsättningsvis kommer att bedrivas?

Kommer statsrådet - om det anses erforderligt - att förslärka kulturrådets resurser, så att dess intentioner kan fullföljas inom rimlig tid?

1977/78:70 av Per Bergman (s) till statsrådet Birgit Friggebo om prisutvecklingen på bostadsmarknaden:

I betänkandet CU 1976/77:40 redovisades att regeringen skulle låta låneunderlagsgruppen snabbt analysera prisutvecklingen på bostadsmarknaden. Syftet angavs vara all skaffa ett underlag för alt bedöma orsakerna till höga överkoslnader i enskilda låneprojekt. Utskottels socialdemokratiska ledamöter förutsatte i ett särskilt yttrande lill betänkandet att man skulle undersöka anbudsnivåerna även i fall som inte gick till lå-nebeslul därför att priset var för högt. Undersökningen avsågs vara klar i juni  1977.

Utfallet av denna analys borde vara av stort intresse. Jag anhåller därför alt till statsrådet Birgit Friggebo få ställa följande fråga:

Vill statsrådet redogöra för låneunderlagsgruppens analys av prisutvecklingen på bostadsmarknaden och för de slutsatser som kan dras därav?

§ 19 Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts den 11 november

1977/78:140 av Torsten Karlsson (s) till arbetsmarknadsministern om ål-gärder för alt främja sysselsättningen inom stenindustrin:

Stenindustrin i vårt land kommer under den närmaste tiden atl få besvärande sysselsättningsproblem, detta till följd av minskad byggnadsverksamhet. 1 vissa förelag börjar man planera för utbildning för atl klara situationen.

Byggnadsstyrelsen har ett anslag på 2,5 milj. kr. för upprustning av

Nordiska museels fasad, där svensk natursten ingår i materialet. Delta byggmaterial kommer företrädesvis från stenindustrier i Östergötland och på Öland.

Om projektet med Nordiska museet snabbt kunde starta och upphandlingen bleve gjord, skulle delta underlätta sysselsättningen under den kommande vintern vid berörda företag.

Mot bakgrund av det anförda hemställer jag om atl få ställa följande fråga till arbetsmarknadsministern:

Är statsrådet beredd atl vidta snabba åtgärder för alt förbällra sysselsättningsläget inom stenindustrin?

Nr 25

Fredagen den 11 november 1977

Meddelande om frågor

1977/78:141 ay Johan Olsson (c) U\\ arbetsmarknadsministern om det statliga stödet för flnansiering av arbetsmiljöförbätlringar:

1975 års riksdag beslutade om införandel av statligt stöd för finansiering av arbetsmiljöförbätlringar inom de mindre företagen, s. k. arbetsmil-jögaranlilån.

Lån om högst 100 000 kr. kan erhållas av varje låntagare. Ålerbetal-ningsliden är sju år och löper med ränle- och amorteringsfrihel de två första åren. Lånen avsägs först atl gälla fram t. o. m. den 31 december 1976 men förlängdes senare med ett år.

Lånen utnyttjades i ringa grad i början men har allteftersom de blivit mer kända utnyttjats i betydande utsträckning. De har verksamt bidragit till atl genomföra angelägna förbättringar av miljön i många företag. Då låneformen ännu ej förlängts alt gälla efter den 31 december 1977 vill jag fråga arbetsmarknadsministern om han avser all föreslå förlängning ytterligare något år.

1977/78:142 av Eva Hjelmslröm (vpk) till arbetsmarknadsministern om åtgärder mot viss hälsofarlig modellera:

Ett förelag har under lång tid sålt en modellera, Bränni, till bl. a. barnstugor och ungdomsgårdar. Ett av de främsta försäljningsargumenten har varit alt leran är brännbar också vid låga temperaturer. Anvisningarna på paketen anger 100-130 grader, eftersom i annat fall leran kan missfärgas. Del har nu visat sig att leran inte bara missfärgas vid högre temperaturer ulan också utvecklar bensen, som är ett starkt cancerframkallande ämne. Produklkonlrollnämnden beslöt för en tid sedan alt klassa leran som miljö- och hälsofarlig. Trots detta fortsätter försäljningen. Någon information om ämnets fariighet har över huvud taget inte gått ut.

Atl tillverkare på detta sätt utsätter barn och vuxna för cancerframkallande ämnen borde vara kriminaliserat.

Med hänvisning lill del anförda vill jag till arbetsmarknadsministern ställa följande fråga:

Avser statsrådet att vidta åtgärder för alt ändra lagstiftningen så att

187

Nr 25                 ett upprepande omöjliggörs, och avser statsrådet atl vidta åtgärder för

Fredaeen den      '"' omedelbart stoppa försäljningen av produkten?

11 november 1977

---

§ 20 Kammaren åtskildes kl.  17.55.

Meddelande om

frågor                 In fidem

TOM T:SON THYBLAD

/Solveig Gemen

Förteckning över talare 1977/78

(Siffrorna avser sida i protokollen)                                                                  24—25

Torsdagen den 10 november

Ahlmark, Per, arbetsmarknadsminister 5, 7, 8

Ahriand, Karin (fp) 12

Andersson, Karin (c) 26, 31, 38, 41

Anlonsson, Johannes, kommunminisler 64, 65, 66, 68, 70

Berglund, Frida (s) 61, 62, 63, 64

Dahlgren, Anders, jordbruksminister 16, 17, 18, 20

Ericson, Slure (s) 95, 97, 98

Fågelsbo, Anton (c) 17, 18

Gustavsson, Rune, socialminister 13, 14, 15

Hallgren, Karl (vpk) 45, 50

Hedvall, Yvonne (m) 42, 45

Hjelm-Wallén, Lena (s) 90, 92, 93

Hjelmslröm, Eva (vpk) 74, 75

Johansson, Erik, i Hållsla (c) 9

Johansson, Sune (s) 6, 7

Jonsson, Elver (fp) 86, 88

Jönsson, Hans (s) 53

Ludvigsson, Ingrid (s) 22, 31

Marklund, Eivor (vpk) 35, 38

Mogård, Britt, statsråd 90, 91, 92, 93, 94

Molin, Björn (fp) 89

Nilsson, Birger (s) 19, 20

Nilsson, Börje (s) 13, 15

Nilsson, Tore (m) 55

Nordlander, Karin (vpk) 57, 58, 59

Nygren, Arne (s) 10, 11

Nyhage, Hans (m) 85

Olsson, Gunnar (s) 78, 80

Petersson, Esse (fp) 82, 83, 84

Romanus, Sven, justitieminister 9, 11, 12, 13

Sandéhn, Margit (s) 80

Sigurdsen, Gertrud (s) 39

Strömberg, Kari-Erik (fp) 68, 69, 70, 71, 73

Sundgren, Roland (s) 93, 94

Sundström, Sten-Ove (s) 76, 77

Svensson, Evert (s) 65, 66

Söder, Karin, utrikesminister 95, 97

Söderqvist, Oswald (vpk) 52

Troedsson, Ingegerd, statsråd 57, 58, 59, 60, 61, 63, 64

1977/78             Turesson, Bo, kommunikationsminister 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78,

24-25                79, 80, 81, 82, 84, 86, 87, 88, 89

Wennerfors, Alf (m) 23, 41, 44, 49, 50

Wictorsson, Åke (s) 16

Wikström, Jan-Erik, utbildningsminister 52, 53, 54

Winther, Eva (fp) 32

Fredagen den 11 november

Andre vice talmannen 105

Ahlmark, Per, arbetsmarknadsminister 156, 164, 171, 178

Andersson, Sivert (s) 167, 175, 181

Bergman, Per (s) 142

Bohman, Gösta, ekonomiminister 109, 113, 117, 119

Burenslam Linder, Staffan, handelsminister 105, 107, 108

Claeson, Tore (vpk) 148, 155

Friggebo, Birgit, statsråd 141, 142, .145, 147, 154

Hermansson, Cari-Henrik (vpk) 111, 115, 118, 119

Leijon, Anna-Greta (s) 160, 169, 174, 181

Lidbom, Cari (s) 106, 107, 108, 109, 126, 127, 130, 136, 138

Lorentzon, Gustav (vpk) 121, 123, 125

Nilsson, Bernt (s) 162, 170, 177

Nilsson, Christer (s) 143, 146

Siegbahn, Bo (m) 139

Ulander, Lars (s) 158, 168, 176, 180

Wästberg, Olle, i Stockholm (fp) 120, 123, 124

Åsling, Nils, industriminister 120, 122, 124, 125, 127, 134, 137

190