Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1977/78:161

Fredagen den 2 juni

Kl. 09.00

§ 1 Justerades protokollen för den 25 maj.

§ 2 Föredrogs och hänvisades

Proposition

1977/78:188 lill skatleutskoltet

§ 3 Föredrogs och hänvisades

Motion

1977/78:1987 till näringsulskoltet

§ 4 Föredrogs men bordlades åter Finansutskottets betänkanden 1977/78:436 Näringsulskotlels betänkande 1977/78:76

§ 5 Den ekonomiska politiken, m. m.

Föredrogs

Finansutskottets betänkande

1977/78:40 med anledning av regeringens i proposilionen 1977/78:150 gjorda framställning rörande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och för budgetregleringen m. m. jämte motioner.

Skalteulskoltets belänkanden

1977/78:56 med anledning av proposilionen 1977/78:187 om avskaffande av

den allmänna arbetsgivaravgiften jämte motioner. 1977/78:57 med anledning av propositionen 1977/78:150 med förslag lill

slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1978/79, m. m. (komplet-

leringsproposition), såvitt proposilionen hänvisats lill skatleulskottet,

och

Arbetsmarknadsuiskoitets belänkande

1977/78:41 med anledning av propositionen 1977/78:150 med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1978/79, m. m. (komplet-leringsproposition), såvitt avser arbetsmarknadsdepartementets verksamhetsområde, jämte motion.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

TALMANNEN:

Finansutskottets betänkande nr 40, skaiteutskotlets betänkanden nr 56 och 57 samt arbetsmarknadsutskotlels betänkande nr 41 debatteras i ett sammanhang och yrkanden beträffande samtliga dessa belänkanden får framställas under den gemensamma överläggningen.

1 det följande redovisas endasi de belänkanden, beträffande vilka under överläggningen framställts särskilda yrkanden.

Finansutskottets betänkande nr 40

I propositionen 1977/78:150 (kompletteringspropositionen) hade behandlats den ekonomiska politiken mot bakgrund av den samhällsekonomiska utvecklingen.

Del förslag till statsbudget för budgetåret 1978/79 som lades fram i årets budgetproposition kompletterades med hänsyn lill senare inträffade förändringar rörande såväl inkomst- som utgiftssidan av budgeten. 1 samband därmed redovisades en förnyad beräkning av budgelutfallet för innevarande budgetår. Denna gav vid handen att totalbudgetunderskoltet skulle minska med 3 627 milj. kr. i förhållande till beräkningarna i årets budgetproposition. Sålunda förutsågs nu ett underskott om ca 29,6 miljarder kr. För budgetåret 1978/79 beräknades i budgetpropositionen ett underskott om ca 32,2 miljarder kr. De nya beräkningarna visade elt underskott av ca 41,8 miljarder kr.

1 särskilda bilagor redovisades den reviderade finansplanen 1978 och del reviderade budgetförslaget 1978/79.

Vidare redovisades bl. a. en reviderad nalionalbudget för år 1978 och en långtidsbudget för budgetåren 1978/79-1982/83.

Proposilionen hade hänvisats såvitt avsåg bilaga 2, Reviderat budgetförslag 1978, moment 5 i hemställan (förslag lill lag om storleken av statlig inkomstskatt som ingick i preliminär skall för budgetåret 1978/79) till skatteutskottet, såvitt avsåg bilaga 3, Arbetsmarknadsdepartementet, till arbeismarknadsutskotlei och i övrigt till finansutskottet.

Punkten A (Den reviderade finansplanen 1978)

I proposilionen 150 bilaga 1 (ekonomidepartementei) hade regeringen efter föredragning av ekonomiministern Gösta Bohman föreslagit riksdagen alt godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats i propositionen.

I della sammanhang hade behandlats de med anledning av proposilionen väckta motionerna

1977/78:1969 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk), vari hemställts atl riksdagen beslutade

1. all avslå de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats i den reviderade finansplanen,

2. all hos regeringen anhålla om förslag för höjda barnbidrag, pensioner

och studiebidrag i enlighet med de förslag som fanns angivna i motionen. Nr 161

3. all uttala sig för pris- och hyressiopp och hos regeringen anhålla om Fredagen den förslag i enlighet därmed, 2 juni 1978

4. att godkänna den politik för stoppad kapitalexport och aktievinsluldel-

ning som förordals i motionen, £)p,, ekonomiska

5. att uttala sig fören alternativ sysselsättningspolitik med nationalisering politiken, m. m.
av viktiga nyckelinduslrier och uppbyggandet av nya stalsinduslrier i

enlighet med de riktlinjer som angivits i motionen,

6. atl uttala sig för ökat bostadsbyggande i enlighet med motionen och hos regeringen anhålla om förslag i enlighet därmed,

7. att hos regeringen anhålla om en 50-procenlig minskning av militärutgifterna,

8. att i övrigt uttala sig för den allmänna inriktning av den ekonomiska politiken som förordals i motionen,

1977/78:1970 av Olof Palme m. fl.(s), vari såvitt nu vari fråga hemställts att riksdagen godkände de allmänna riktlinjer förden ekonomiska politiken som förordats i motionen,

1977/78:1971 av Olof Palme m.fl. (s), vari hemställts att riksdagen skulle

1. godkänna de grunder för extra tillägg lill barnbidrag som angivits i motionen,

2. till Extra tillägg lill barnbidrag (socialdepartementet) för budgetåret 1978/79 anvisa elt förslagsanslag av 890 000 000 kr.,

1977/78:1972 av Olof Palme m.fl. (s), vari hemställts att riksdagen skulle

1. godkänna de grunder för extra tillägg lill studiebidrag m. m. som angivits i motionen,

2. lill Extra tillägg till studiebidrag m. m. (utbildningsdepartementet) för budgetåret 1978/79 anvisa ett förslagsanslag av 60 000 000 kr.,

1977/78:1974 av Olof Palme m.fl. (s), vari hemställts alt riksdagen beslutade

1. atl hos regeringen anhålla all konsumentpriset på mjölk, ost, nötkött, bröd och mjöl sänktes med i motionen angivna belopp,

2. an lill Prisreglcrande åigärder på jordbrukets område under jordbruksdepartementets huvudtitel anvisa ett extra anslag av 850 milj. kr.,

3. atl genom utnyttjandet av dessa medel kompensera jordbruket genom särskilda pristillägg på berörda jordbruksprodukter för de i motionen föreslagna prissänkningarna, och

1977/78:1975 av Lars Werner m, n,(vpk), vari såvitt nu vari fråga yrkats alt riksdagen beslutade

1, att hos regeringen hemställa om åtgärder för att ett bostadsbyggnads-

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

program om 85 000 lägenheter genomfördes under budgetåret 1978/79,

2. atl hos regeringen hemställa om åtgärder för atl ytteriigare 20 000 barnsluge- och fritidshemsplalser skulle byggas under budgetåret 1978/79 och att erforderliga statsbidrag härför skulle utgå,

3. alt hos regeringen hemslälla om åtgärder för alt personaltätheten i daghemmen blev 1 personal på 4 barn,

4. atl hos regeringen hemställa om åtgärder för 6 000 nya tjänster inom sjukvården,

5. att hos regeringen hemslälla om åtgärder för 5 000 nya tjänster inom äldreomsorgen,

6. att hos regeringen hemställa om åtgärder för en förbättrad kollektivtrafik - såväl statlig som kommunal - av sådan omfattning atl 12 000 ytterligare tjänster inrättades,

7. att hos regeringen hemställa om förslag till program för alternativ energiproduktion och energibesparande åtgärder som gav 5 000 årsarbeten ytterligare inom verksamheten,

9. att hos regeringen hemställa om förslag till sysselsättningsgaranti inom
gruv- och stålbranschen,

10. atl hos regeringen hemställa om åtgärder för att sysselsättningen inom textilbranschen ej skulle minska,

11. att hos regeringen hemställa om förslag till bidrag för kommunerna och landstingen att anordna ungdomsarbeten bl. a. genom tidigareläggning av angelägna investeringar intill 20 000 nya arbetstillfällen,

12. att hos regeringen hemställa om förslag lill statligt stöd till nya idrottsanläggningar som kunde ge 1 000 nya arbetstillfällen,

13. att hos regeringen hemställa om åigärder för att verkställa ett omedelbart och effektivt allmänt prisstopp under 12 månader,

14. alt hos regeringen hemställa om förslag till lag om hyressiopp under i första hand 12 månader,

15. att hos regeringen hemslälla om förslag till slopande av mervärdeskatten på nödvändighetsvaror, finansierade i enlighet med i motionen angivna riktlinjer,

16. alt de 2 030 000 000 kronor som anslagits som prisregleringsmedel för det militära försvaret avräknades från försvarsbudgeten,

17. atl uttala att inga militära repelitionsövningar borde hållas under budgetåret 1978/79 och att härför anslagna medel avräknades från försvars-budgeten,

18. alt uttala sig för en skärpt restriktiviiei vid tillämpningen av valuta-regleringslagen så att kapitalflykt och indusiriuiflyttning stoppades,

19. att hos regeringen hemslälla om förslag om förstatligande av privata affärsbanker och försäkringsbolag,

20. att hos regeringen hemslälla om förslag till lag om arbetstidsförkortning till 7-timmarsdag, med full lönekompensation, med giltighet från den 1 januari 1979,

21. alt hos regeringen hemslälla om förslag till ändrad inriktning av skattepolitiken i enlighet med i motionen anförda riktlinjer.

10. atl hos regeringen hemslälla om åtgärder för utarbetande av en industripoliliskt program med sikte på ökad förädling inom landet,

11. alt öka del allmänna barnbidraget lill 3 050 kronor per barn och år från den 1 juli 1978. vilket ulgjorde 25 "n av nu gällande basbelopp och all riksdagen anvisade nödvändiga medel härför,

12. alt med avslag på propositionen 1977/78:150 som sin mening uttala vad som i motionen anförts om den ekonomiska politiken.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

Utskottet hemställde

1. alt riksdagen med avslag på motionerna 1977/78:1969 yrkandena 1 och 8,1977/78:1970 yrkandet 1 och 1977/78:1975 yrkandet 24 skulle godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats i propositionen 1977/78:150bilaga 1 och som sin meningge regeringen lill känna vad utskottet anfört,

2. alt riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:1969 yrkandena 2-7,

3. att riksdagen skulle avslå motionerna 1977/78:1971, 1972 och 1974,

4. atl riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:1975 yrkandena 1-7 och 9-23.

Följande två reservationer hade avgivits av Kjell-Olof Feldt, Knut Johansson, Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita Gradin och Torsten Karisson (samtliga s):

1. beträffande de allmänna riktlinjerna förden ekonomiska politiken, vari
reservanterna ansett att utskottet under 1 bort hemställa

alt riksdagen skulle

a. med avslag på regeringens förslag i proposilionen 1977/78:150 bilaga 1
samt motionerna 1977/78:1969 yrkandena 1 och8och 1977/78:1975 yrkandet
24 bifalla motionen 1977/78:1970 yrkandet 1 och godkänna de allmänna
riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordals i motionen 1970,

b. återförvisa motionen 1977/78:1970 yrkandet 1 i de delar som ej
behandlats under a. lill finansutskottet för ytterligare beredning.

2. beträffande motionerna 1977/78:1971, 1972 och 1974, vari reservan
terna - under förutsättning av bifall till reservationen nr 1 - ansett all
utskottet under 3 bort hemslälla

att riksdagen återförvisade motionerna 1977/78:1971, 1972 och 1974 till finansutskottet för ytterligare beredning.

Punkten 5 (Reviderat budgetförslag 1978/79)

1 propositionen 150 bilaga 2 (budgetdepartemenlel) hade regeringen efter föredragning av budgetministern Ingemar Mundebo såvitt nu var i fråga föreslagit riksdagen alt godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordals i propositionen.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

I detta sammanhang hade behandlats motionerna

1977/78:1970 av Olof Palme m. fl. (s), vari såvitt nu var i fråga hemslällts alt riksdagen godkände de allmänna riktlinjer för budgeiregleringen som förordats i motionen, och

1977/78:1975 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari såvitt nu var i fråga hemställts alt riksdagen med avslag på propositionen 1977/78:150 som sin mening uttalade vad i motionen anförls om budgetpolitiken.

Utskottet hemställde

att riksdagen med avslag på motionerna 1977/78:1970 yrkandet 2 och 1977/78:1975 yrkandet 25 skulle godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i propositionen 1977/78:150 bilaga 2 moment 1 och som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört.

Reservation hade avgivits

3. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen av Kjell-Olof Feldt, Knut Johansson, Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita Gradin och Torsten Karlsson (samtliga s) som - under förutsättning av bifall lill reservationerna nr 1 och 2 - ansett att utskottet bort hemställa

atl riksdagen skulle

a. med avslag på regeringens förslag i propositionen 1977/78:150 bilaga 2
moment 1 och motionen 1977/78:1975 yrkandet 25 bifalla motionen 1977/
78:1970 yrkandet 2 och godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregle
ringen som förordats i motionen 1970,

b. återförvisa motionen 1977/78:1970 yrkandet 2 i de delar som ej
behandlats under a. till finansutskottet för ytteriigare beredning.

Skatteutskottets betänkande nr 56

Regeringen (budgetdepartementet) hade i propositionen 1977/78:187 föreslagit att riksdagen skulle anta vid propositionen fogat förslag till lag om upphävande av lagen (1968:419) om allmän arbetsgivaravgift.

I proposilionen hade föreslagits all den allmänna arbetsgivaravgiften hett avvecklades fr. o. m. den 1 juli 1978.

I detla sammanhang hade behandlats de med anledning av proposilionen väckta motionerna

1977/78:1977 av Olof Palme m. fl. (s), vari hemställts att riksdagen skulle avslå regeringens förslag till lag om upphävande av lagen (1968:419) om allmän arbetsgivaravgift, och

1977/78:1978 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari. hemställts att riksdagen beslutade

1. att allmänna arbetsgivaravgiften slopades för kommuner och landsling.

2. att i övrigl avslå propositionen 1977/78:187.

Utskottet hemställde

all riksdagen med bifall lill propositionen 1977/78:187 och motionen 1977/ 78:1978 yrkandet 1 samt med avslag på motionen 1977/78:1977 och motionen 1977/78:1978 yrkandet 2 skulle anta det i propositionen framlagda förslaget lill lag om upphävande av lagen (1968:419) om allmän arbetsgivaravgift.

Reservation hade avgivits av Erik Wärnberg, Valter Kristenson, Tage Johansson, Rune Carlstein, Olle Westberg i Hofors, Curt Boström och Bo Forslund (samtliga s) som ansett att utskottet bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1977/78:1977 och motionen 1977/ 78:1978 yrkandet 2 skulle avslå propositionen 1977/78:187 och motionen 1977/78:1978 yrkandet 1.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

Arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 41

1 propositionen 1977/78:150 (kompletteringspropositionen), såviii avsåg bilagan 3 (arbetsmarknadsdepartementet) hade regeringen efter föredragning av arbetsmarknadsministern Rolf Wirtén föreslagit riksdagen att

1. den tillfiilliga höjningen till 25 kr. per timme av bidraget lill utbildning vid påtaglig risk för permittering och bidraget till utbildning i kombination med nyanställning skulle gälla även under andra halvåret 1978,

2. det tillfälliga sysselsättningsbidraget till vissa förelag med dominerande ställning på orten fick utgå även under andra halvåret 1978,

3. godkänna de av arbetsmarknadsministern Rolf Wirtén förordade riktlinjerna för en tillfälligt nyrekryteringsbidrag,

4. bemyndiga regeringen eller myndighet som regeringen bestämde all förlänga giltighetstiden för statliga garaniier för lageruppbyggnadslån,

5. lill Bidrag lill arbetsmarknadsutbildning för budgetåret 1978/79 under tolfte huvudtiteln utöver tidigare anvisat anslag anvisa ytterligare 200 000 000 kr.,

6. till Sysselsättningsskapande åtgärder för budgetåret 1978/79 under tolfte huvudtiteln utöver tidigare anvisat reservationsanslag anvisa ytterligare 100 000 000 kr.,

7. till Tillfälligt sysselsättningsstöd för budgetåret 1978/79 under tolfte huvudtiteln anvisa elt reservationsanslag på 150 000 000 kr.

1 della sammanhang hade behandlats den med anledning av propositionen väckta motionen 1977/78:1973 av Olof Palme m.fl. (s), vari yrkats all riksdagen skulle

1. som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ökat statligt byggande,

2. som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts om förstärkning av arbetsmarknadsverkets resurser,

3. som sin mening ge regeringen lill känna vad i motionen anförts om redovisning av överväganden rörande samordning av reglerna för vissa arbelsmarknadspolitiska bidrag,

4. godkänna de riktlinjer för ett tillfälligt nyrekryleringsbidrag som

Nr 161 förordats i motionen,

Fredaeen den__ ' °' '" '"'"8 se regeringen lill känna vad i motionen anförts om
"> iuni 1978___ särskild information lill de anställda och deras organisationer rörande
_____________ tillfälligt nyrekryteringsbidrag.

Den ekonomiska politiken, m. m.

Utskottet hemställde

1. atl riksdagen med bifall till propositionen 1977/78:1501 förevarande del godkände att den tillfälliga höjningen lill 25 kr. per timme av bidraget till utbildning vid påtaglig risk för permittering och bidraget till utbildning i kombination med nyanställning skulle gälla även under andra halvåret 1978,

2. all riksdagen med bifall lill propositionens förslag godkände atl det tillfälliga sysselsättningsbidraget lill vissa förelag med dominerande ställning på orten fick utgå även under andra halvåret 1978.

3. beträffande ökat statligt byggande att motionen 1977/78:1973. yrkandet 1. inle föranledde någon riksdagens åtgärd,

4. all riksdagen med bifall lill propositionens förslag bemyndigade regeringen eller myndighet som regeringen bestämde atl föriänga giltighetstiden för statliga garaniier för lageruppbyggnadslån,

5. att riksdagen med avslag på motionen 1977/78:1973, yrkandet 4, godkände de i propositionen förordade riktlinjerna fören tillfälligt nyrekryteringsbidrag,

6. beträffande förstärkning av arbetsmarknadsverkets personalresurser att riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:1973, yrkandet 2.

7. beträffande samordning av nyrekryteringsbidraget med andra bidragsformer, information om bidraget, m. m. att riksdagen med anledning av motionen 1977/78:1973, yrkandena 3 och 5, som sin mening gav regeringen lill känna vad utskottet anfört,

8. att riksdagen - med ändring av tidigare beslut - till Bidrag lill arbetsmarknadsutbildning för budgetåret 1978/79 under tolfte huvudtiteln anvisade ett anslag av 1 734 550 000 kr.,

9. atl - med ändring av tidigare beslut - riksdagen till Sysselsättningsskapande åtgärder för budgetåret 1978/79 under tolfte huvudtiteln anvisade ett reservationsanslag av 1 792 400 000 kr.,

10. atl riksdagen lill Tillfälligt sysselsäitningssiöd för budgelårel 1978/79
under tolfte huvudtiteln anvisade ett reservationsanslag på 150 000 000 kr.

Följande ire reservationer hade avgivits av Ingemund Bengtsson, Birger Nilsson, Gördis Hörnlund, Erik Johansson i Simrishamn, Ingrid Ludvigsson, Bernt Nilsson och Frida Berglund (samtliga s):

1. bcirillTandc allmän moiivcring, vari rcservanierna anscii alt utskottets yiirandc i viss ttcl skulle ha av dem angiven lydelse.

2. beirälTande ökat statligt byggande, vari reservanterna ansett att utskottet under 3 bort hemställa

att riksdagen med bifall lill motionen 1977/78:1973, yrkandet 1, som sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört,

3. beträffande riktlinjerna för elt tillfälligt nyrekryteringsbidrag och förstärkning av arbetsmarknadsverkets personalresurser m. m., vari reservanterna ansett alt utskottet under 5 och 6 bort hemslälla

5. beträffande riktlinjer för ett tillfälligt nyrekryteringsbidrag all riksdagen med anledning av proposilionen samt med bifall lill motionen 1977/78:1973, yrkandet 4, som sin mening gav regeringen lill känna vad reservanterna anfört,

6. beträffande förstärkning av arbetsmarknadsverkets personalresurser alt riksdagen med bifall till motionen 1977/78:1973, yrkandet 2, som sin mening gav regeringen lill känna vad reservanterna anfört.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

KJELL-OLOF FELDT (s):

Herr talman! Sverige har nu snart gått igenom två år av borgerligt styre. Många följde väl till en början med stor förundran regeringens vingliga stråt i den ekonomiska politiken. Vi fick den Bohmanska kvarlalspolitiken,där del gasades och bromsades om vartannat. Vi fick rekordinflaiionen, den ekonomiska tillbakagången, standardsänkningarna för löntagarna. Men sedan har nog denna förundran hos många utbytts mot förfäran - förfäran över miljardrullningen till näringslivet, statsfinansernas förfall, de allt hårdare villkoren för delta samhälles svaga och utsatta. Fördel börjar skönjas ell mönster i all förvirringen.

Sedan sin tillträde har den borgerliga regeringen genomfört en inkomstfördelning från lönlagarna till företagssektorn som torde sakna sin motsvarighet. Del har skett med hjälp av tre devalveringar och två sänkningar av arbetsgivaravgifterna, där bara avskaffandet av den allmänna arbetsgivaravgiften tillför företagssektorn uppemot 6 miljarder kronor. Man har bättrat på dessa miljardöverföringar med en rad skatteförmåner, specialdestinerade lill företagarna. Generositeten har också flödat över storfinansen i regeringens olika krispaket. I en enda uppmärksammad affär betalade staten 600 milj. I;r. för all överta de privata aktieägarnas förluster.

Löntagarna har fltt betala de här miljardrullningarna genom höjda konsumlionsskatler, inflation och sänkta reallöner. Men den största delen av räkningen väntar fortfarande på all betalas. Den finns gömd i statsbudgetens rekordunderskotl. Och där lär den inle kunna gömmas undan så värst länge. Den dyker upp i krav på social nedrustning och höjda skatter. Resultaten av den här politiken kan avläsas i finansslalistiken. Under 1978 förbättras företagssektorns finansiella ställning med 15 miljarder kronor. Det är lika myckel som företagens finansiella resurser ökade under det s. k. övervinståret 1974.

Men Gösta Bohman och hans moderater är ändå inte nöjda. Gösta Bohman har pressat av övriga regeringspartier det medgivandel, alt om inle sänkningen av arbetsgivaravgiften med 2 % den I juli redan i höst visar sig tillräcklig för att öka kapacitelsutnytljandet, frigöra produkiionsreserverna

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

och återvinna förlorade marknadsandelar, då skall arbetsgivaravgifterna sänkas igen den 1 januari 1979. Eftersom del förefaller hell omöjligt atl alla dessa fantastiska resultat skall uppnås och avläsas mellan juli och september, torde centern och folkpartiet redan ha lagt sig för Gösta Bohmans krav.

Den här nästan besinningslösa uppladdningen av näringslivet med pengar motiveras av regeringen medan vinsterna måste upp och kostnaderna nerför alt produklion, invesieringar och sysselsättning skall börja öka igen. Men trots att den här politiken nu bedrivits i över elt och elt halvt år har ingenting av della ännu hänl. Industriinvesteringarna fortsätter att minska kraftigt, produktionen lbrtsäiteratlstagnera,och arbetslösheten ökar. Under 1977 och 1978 försvinner ungefär 100 OOOarbetstillfällen urden svenska industrin. Och närmare 300 000 människor är i dag arbetslösa eller sysselsätts genom olika slags arbetsmarknadspolitiska insatser.

Regeringen och den borgerliga utskottsmajoritelen försöker nu, liksom tidigare,sprida förtröstan och lugn genom att hänvisa lill alt det måste la sin lid, innan resultaten av allt man uträttat visarsig. Men det har nu devalverats, sänkts avgifter och pysslats med näringslivets lönsamhet så länge, att även den borgerliga regeringen borde inse atl människorna böriar vänta sig resultat. Oron bland de arbetslösa, bland dem som är utslagna från arbetsmarknaden, bland ungdomarna utan hopp om jobb och bland de tiotusentals löntagarna i krisdrabbade företag växer sig allt starkare. Man börjar hell enkelt vilja veta vad uppoffringarna, den sänkta standarden, de uteblivna reformerna från den borgerliga valrörelsen egentligen skall ge i utbyte.

Därför måsle vi vidarebefordra deras frågor lill representanterna för regering och riksdagsmajoritet. Vad flr lönlagarna i utbyte för sina försämrade villkor? Vad fär de exempelvis för de 6 000 miljoner som strös ut över näringslivet genom sänkta arbetsgivaravgifter? Kan Björn Molin eller någon annan ge elt exempel på alt något nytt jobb har kommit lill tack vare de avgifter som redan sänkts, de skatteförmåner ni redan beviljat företagarna? Vårär för resten alla de företagare som före valet 1976 talade om hur myckel mera folk de skulle kunna anställa, om bara de förhatliga arbetsgivaravgifterna försvann? Och när ni nu, Björn Molin, inte anser er ha råd alt ställa tillräckligt med pengar till förfogande för all klara varven, bygga ul handelssiålsindusirin och rädda statens tekoförelag i Västerbotten, lala då om för varvsarbetarna, för stålarbetarna och för textilarbetarna vid Algots hur ni skapar nya jobb åt dem genom att sänka arbetsgivaravgifterna med 4 miljarder!

I den reviderde finansplanen ges det faktiskt en upplysning om vilka resultat man kan vänta sig av atl arbetsgivaravgifterna sänks den 1 juli. Enligt regeringens förhandsreklam skall det, bland allt annal gott, också ge oss ökade andelar på väridsmarknaden. Della återspeglas i finansplanen så, att man höjer prognosen för den svenska exporten 1978 med en I "/oo. Del betyder att vi för en överföring titt näringslivet på uppemot 2 000 milj. kr. i år tar en exportökning på 85 milj. kr. i utbyte. Om resultaten blir lika strålande i fortsättningen, herr talman, kommer den här regeringen atl resa ett

monument av bortslösade miljarder över en nästan otroligt ineffektiv näringspolitik

Från socialdemokratins sida har vi bekämpat den här utvecklingen. Vi har försökt visa hur man till väsentligt lägre kostnader för siaten kan uppnå snabbare och bättre resultat, om insatserna koncentreras till förelag och sektorer, där de verkligen behövs, och om näringspolitiken inriktas så, atl vi vet vad vi får för pengarna. Vi har, i stället för alt sänka arbetsgivaravgifterna, velat åstadkomma bl. a. följande:

- en strukturfond med långfristigt, riskvilligt kapital for investeringar,

- bättre stimulans för ökat bostadsbyggande,

- en kraftfull satsning på teknisk ulveckling, forskning och utbildning,

- ökade investeringar i de statliga företagen och i statens affärsdrivande verk, framförallt på kommunikationsområdet, och

- en energipolitik i enlighet med 1975 års riksdagsbeslut, som ger jobb nu och tryggar den framtida energiförsörjningen.

Med en politik efter de riktlinjerna skulle vi kunna få fart på investeringarna och därmed på hela ekonomin. Tiotusentals nya jobb skulle skapas. En hållfast grund skulle läggas för en ny tillväxt, som kan återvinna den samhällsekonomiska balansen. Och det skulle kunna ske utan de ökade orättvisor och klyftor som nu under alla förhållanden blir priset för den borgerliga politiken, vare sig den lyckas eller inte.

Alla de här förslagen förkastas av den borgerliga majoriteten. Den stående motiveringen är alt det inte lönar sig att erbjuda kapital till investeringar. Denna myt -atl det inte råder någon kapitalbrist i del här landei -vågar man fortsätta att driva den efter Volvoaffären? Det skall bli intres.sant all se. 1 varje fall ärden borgerliga uppfattningen att vi alla, i den här riksdagen och i hela landet, snällt skall vänta lill dess att kapitalägarna och företagarna finner del med sina intresen förenligt alt börja investera och producera igen.

Denna förtröstan på storfinansens och kapitalintressenas förmåga att sköta allt titt det bästa skulle nästan kunna kallas för rörande, om inle innebörden vore så förtvivlat allvarlig. Vad har ni för garantier, Björn Molin, för att de pengar som nu samlas upp i företagen verkligen används för långsiktiga insatser, för invesieringar. forskning och ulveckling. som skapar nya jobb och tryggar dem som redan finns? Och om ni har de garantierna, ge då besked till människorna i Norrbotten, i Bergslagen, på bruksorterna, i de av varvskris och tekokris drabbade regionerna. Det är där kapitalet skall satsas, del är där jobben behövs. För jag antar all ni redan i dag vet, Björn Molin, an storindustri och småförelag nu ställer upp i samhällsnyttans tjänst. Men om man inte gör del, vad händer då?

Kan inle dessa pengar lika gärna användas för snabba, vinstgivande affärer i fastigheter, vatulspekulationer och grå utlåning - eller för invesieringar utomlands, som ger större avkastning än här hemma? Del är inte alts uttryck för någon sjuklig misstro mot privalkapilalismen all ställa de frågorna. Del är bara alt uppskatta den efterdess egen högsta norm -atl pengarskalt användas för att tjäna mera pengar.

Finansutskottets majoritet uttrycker nu en viss, om än försiktig optimism

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

när det gäller utvecklingen av vår utrikeshandel. På grundval av exportsiffrorna från årets första månader vågar man nu hoppas på en något snabbare exportuppgång än lidigare. Låt oss hoppas alt man får rält. Med vikande hemmamarknad och sjunkande invesieringar behöver vi verkligen all hjälp vi kan få utifrån.

Men samtidigt finns det anledning att utfärda en bestämd varning för de risker vi löper vid en ekonomisk uppgång. Alla vet vid del här laget alt vi sitter på en krutdurk av uppladdad likviditet i banker och förelag. Alla vet också att denna samling av explosiva ämnen kan explodera i en ny inflationskris den dag efterfrågan på kapital och arbetskraft på nytt börjar öka i det här landet.

Del är inte bara vi som utfärdar den här varningen för konsekvenserna av det snabbt växande budgetunderskotlel. Den kommer från de mest skilda håll - från affärstidskrifter, från bankhåll, från ekonomer och från det internationella OECD-sekretariatet; Den borgerliga majoritetens reaktion inför dessa varningar är - märkligt nog - alt tillföra ytterligare explosivt stoff genom alt öka budgetunderskottet med 3 miljarder. Man påminnerom den av ormen hypnotiserade råttan som - fullt medveten om faran - viljelöst men envist stirrar sin baneman i ögonen lill dess den blir lyckligen uppäten.

Jag sade lidigare all det avtecknar sig ett bestämt mönster i den borgerliga regeringens ekonomiska politik. Den genomför en aldrig tidigare skådad inkomstöverföring lill företagssektorn lill priset av en begynnande statsfinansiell kris, ekonomisk stagnation och ökade klyftor i vårt samhälle. Man kan undra varför delta sker. Är det bara resultatet av en aningslös övertro på kapitalismens självläkande krafter plus dåliga kompromisser och litet allmän handlingsförlamning?

Jag tror inte atl del räcker som förklaring. Den politik som nu förs, de samhällsförändringar som nu drivs igenom, ger nämligen ett mycket rikt utbyte på någon sikt för högerkrafterna och de besuttna i vårt land. Den ekonomiska stagnationen skapar det rätta klimatet för atl kräva hårdare lag, mera disciplin och mindre demokrati i det ekonomiska livet. Löntagarnas position försvagas och arbetsgivarnas förstärks. Den slatsfinansiella krisen ger alibi för att stoppa reformer och en fortsatt utbyggnad av den förhatliga offentliga sektorn. Och framför allt, inkomslöverföringarna och den finansiella upprustningen av näringslivet placerar makten över vår ekonomiska framlid där den enligt högerkrafternas mening hör hemma - i storföretagens direktioner och styrelserum. Om anrättningen sedan kryddas med indexre-glerade skatteskalor och skaltesubvenlionerat sparande, borde den se riktigt apiitligut,sedd genom Gösta Bohmans ögon. Därför tror jag atl herr Bohman och hans moderater börjar bli ganska nöjda med sin verk, även om man naturligtvis hoppas på alt uträtta mera, t. ex. alt avskaffa statsskattens inkomstuljämnande effekt.

Centern och folkpartiet försvarar med liv och lust den här högervridningen av svensk politik. Men ändå börjar en stilla undran inställa sig hur långt de tänker hänga med på herr Bohmans galeja.

Centern harju länge älskat att framställa sig som glesbygdens parti och

småfolkets försvarare. Men nu får man finna sig i att regeringen ger vägverket i uppdrag att utreda vägluttar - och deras protester tåler besynnerligt spröda och kraftlösa. Och lika maktlöst får centern åse hur deras stora jämlikhels-reform - utjämningen av kommunalskatterna - trampas under fötterna av moderaterna, som favoriserar sänkta skatter för höginkomsttagarna. Folkpartiet gick till val på kvinnans ekonomiska frigörelse och en förbättring av barnfamiljernas ställning. Men det blir intet av någotdera - i ställer ökar undersysselsältningen och arbetslösheten bland kvinnorna, och barnfamiljerna har svikits grymt av den borgerliga regeringen.

Det är möjligt atl varken centern eller folkpartiet har förstått alt samhällsförändringar ofta kostar pengar att genomföra - och att de förändringar som syftar till större rättvisa praktiskt laget alltid kostar pengar. Om ni inte har förstått del. är del dags all ni upptäcker det sambandet.

Om ni nu måsle ge er inför motståndet från moderaterna mot sådana förändringar, beror det nämligen på att de har ett kallt, ofrånkomligt faktum att peka på: samhället saknar resurser. Ni har hell enkelt blivit moderaternas fångar - i förtsättningen får ni dansa efter deras pipa. Del är naturligtvis er egen sak. Men nog är det värt en undran hur centern och folkpartiet någonsin skatt ålertl sina mödosamt hopsatta profiler efter hjonelaget med Gösta Bohman och hans moderater.

Jag vill ställa två frågor. Den ena ställer jag till centerns företrädare i den här debatten. Inflaiionen har pressai ner levnadsstandarden för ett stort antal människor i vårt land under de senaste två åren. Men eftersom de allra siörsta prishöjningarna drabbat de mest nödvändiga utgifterna i hushållet, dvs. maten och bostaden, är det inget tvivel om att slandardföriuslen varii mest kännbar och påfrestande för de grupper som har svårast atl bära den, dvs. människor med låga inkomster och barnfamiljerna.

Vi socialdemokrater har nu förestagit alt svårigheterna i någon mån skatt lindras för de här grupperna genom en extra höjning av barnbidraget med 500 kr. och en ytterligare insats av budgetmedel för all sänka priserna på baslivsmedlen med 10 96. Vi anser dessutom all del finns samhällsekonomiska skäl all förstärka hushållens köpkraft. Den siarki vikande hemmamarknadsefterfrågan hotar nu sysselsättningen inom viktiga näringar.

Centerpartiets representanter i utskotten har redan sagt nej till de här insatserna. Men vi har ändå riktat en öppen fråga till centerpartiet, om man inle trots allt kunde tänka om iden här frågan. Vi gjorde del därförall vi anser att riksdagen står inför ett val mellan alt försöka skapa litet större rättvisa eller att ytterligare öka klyftorna i vårt samhälle. Riksdagen kan alltså överföra ytterligare 4 000 milj. kr. lill företagen, lälliga som rika, stora som små. Men riksdagen kan också använda en del av de pengarna för atl göra vardagen litet lättare för människor i små omständigheter.

Centern har nu gjort sitt val. Man avvisar inle bara tanken alt sänka matpriserna. Man höjer i stället familjernas matkostnader med 320 milj. kr. Jag måsle fråga Axel Kristiansson: Varför säger ni i centern så kategoriskt, ja nästan hånfullt, nej i svarei lill oss? Beror del på atl ni tycker atl matpriserna inte stiger tillräckligt snabbi? Etter beror del på alt ni anser alt barnfamiljerna

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

och pensionärerna har för hög levnadsstandard? För del kan i del här ögonblicket inte bero på alt pengar saknas. De pengar det gäller, som vi skulle kunna förfoga över för den här insatsen, är en det av de 4 miljarder som moderaterna och folkpartiet vilt skicka iväg till företagen. Jag hoppas att Axel Kristianssons svar kommer all förklara vart det centerparti har tagit vägen som en gång i liden stod upp lill småfolkels försvar. Vi känner hell enkeli inte igen det gamla bondeförbundet sedan del kom i Thorbjörn Fälldins händer.

Min andra fråga går till folkpartiet. Detta parti hade - eller kanske fortfarande har-som huvudparoll att folkpartiet står för sociala reformer. Det skulle visserligen ske utan socialism. Men frågan är: Skall det numera också ske utan pengar?

Folkpartiels Ingemar Mundebo är ju åtminstone formellt ansvarig för sunens budget. Som budgetminisler måsle han redovisa inte bara ett rekordunderskott för nästa budgetår. 1 den s. k. långtidsbudgeten tvingas han dessutom avslöja de långsikliga konsekvenserna av den finanspolitik och den ekonomiska politik regeringen fört. Och för ett socialt reformparti är de konsekvenserna sannerligen dystra. Trots optimistiska antaganden om en hög och stabil ekonomisk tillväxt i Sverige de närmaste fem åren, trols elt totalt stopp för alla nya reformer och utgiftsåiaganden, står budgetunderskottet obevekligt kvar på dagens rekordnivå, dvs. över 40 miljarder hela perioden fram till år 1983. Herr Mundebo är minsann också ordentligt bekymrad över det perspektivet. Han förmanar alla och envar lill yttersta återhållsamhet och hutar med särskilt eftertryck åt kommunerna för deras förmodade slösaktighet på det finansiella området.

Men i sin gärning som folkpartipolitiker ålägger sig herr Mundebo avgjort ingen motsvarande återhållsamhet. I stället har han gått ut och lovat atl folkpartiet skall minska progressiviteten i siatsskaiiesystemet med sikte på atl marginalskatten skall vara högst 50 96. Nu har herr Mundebo inle så noga precfserat för vem marginalskatten i framliden skall vara högst 50 96. Skulle han avse alla skattebetalare, kan jag mera upplysningsvis nämna att denna reform skulle kosta staten 7.5 miljarder kronor i minskade skatteinkomster. Delar möjligt att herr .Mundebos ambitioner är mera begränsade. .Men under alla förhållanden måste kostnaden uppgå till flera miljarder kronor.

Varje förnuftig människa måste inse att de tångsiktiga slatsfinansiella perspektiv som redovisas i herr Mundebos långtidsbudget inte är förenliga med en balanserad ekonomisk utveckling i det här landei. Eftersom Ingemar Mundebo är en förnuftig människa inser han säkert också att statens inkomster på sikt måste förslärkas, om vi inle skall behöva leva med ständig inflation. Ändå är hans enda insats, efter all ha presenterat sin långtidsbudget, att lova ytterligare stora försvagningar av staisinkomsierna.

Här känner vi däremot igen del gamla folkpartiet - Bertil Ohlins konservativa skatiesänkarparti, med fronten vänd mot den solidaritet och de rältvisekrav som bara kan klaras med gemensamma samhällsinsatser. Borta med högervinden är del mänskligare samhället från Helénepoken och A hl marktidens sociala reformparoller. Jag undrar om Ingemar Mundebo, och

lorden delen också Ola Ullslen, inser vilken tjänst ni gör moderaterna genom alt ställa in er i ledet. För svider det ändå inte litet grand i det socialliberala samvetet när ni måste medverka till en 20-procentig höjning av daghemsavgifterna? Oroas ni inle alls av atl fru Troedsson släpps allt lösare i sin förkunnelse om egensjukvårdens välsignelser för skattebetalarna? Det är allt raka motsatsen lill husläkare del, Björn Molin! Och mera är på väg. Nu inleds tydligen en attack också mot sjukförsäkringsförmånerna. Och ytterligare: Inom Kommunförbundet lärde borgerliga partierna nu vara överens om all också pensionärer som bara har folkpension skall börja betala för att få hemhjälp.

Reaktionen sticker alltså upp sill fula tryne på allt fler ställen. Den sociala nedrustningen förbereds: därom råder inget tvivel. Och den fåren utmärkt grogrund i den finanspolitik och den fördelningspolitik som herrMundebo och folkpartiet medverkar till.Folkpartiet säger sig stå för elt mänskligare samhälle. Men den väg man beträtt tillsammans med moderaterna leder lill elt omänskligare samhälle, hårdare mot de svaga, kallsinnigt inför kraven från de sämre ställda på solidaritet och rättvisa. Folkpartiet bytte partiledare för ett lag sedan. Det är hög lid alt också byta slagord.

Socialdemokratins alternativ inriktas på att bryta den här utvecklingen. Med vår politik uppnås en viss förstärkning av statsfinanserna. Det är klart mindre än vad som på sikt behövs. Det är vad som kan åstadkommas med de faktiska förutsältningar som ges av den borgerliga regeringens politik. Den stora och avgörande skillnaden är att vi vill ge samhällsinsatserna en annan inriktning. De ökade generella subventionerna till företagen vill vi ersätta med selektiva, riktade insatser, där del råder ett klart samband mellan samhällets insats och företagens motprestation. Vi vill hejda den borgerliga omfördelningen från fattiga lill rika också genom att stödja de mest utsatta grupperna när det gäller deras levnadsstandard och köpkraft.

Del slår alltmera klart att socialdemokratin än en gång måste la striden för en rältvisans och solidaritetens samhälle. Del iir pä oss uppgiften kommer atl ligga att värna de sociala framsteg som uppnåtts och atl föra arbetet vidare. Jag kan försäkra den här församlade borgerligheten all vi är beredda på den striden.

Herr talman! Jag yrkar bifall lill de socialdemokraliska reservationerna.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

BJÖRN MOLIN (fp):

Herr lalman! Jag skall mot slutet av milt anförande återkomma med svar på de frågor som Kjell-Olof Feldt tog upp. Det innebär attjag kanske något överskrider den talartid som angivits, men de angrepp som Kjell-Olof Feldt här riktade både mot den borgeriiga majoriteten och mot folkpartiet var så grova att de kräver ett svar.

När vi i dag diskuterar det aktuella ekonomiska lägel och den kommande ekonomiska utvecklingen sker det i en något bättre situation än vid motsvarande debatt för ett år sedan. Nästaårkommer vi sannolikt atl befinna oss i en ännu någol bättre situation. Det är framför allt utvecklingen av utrikeshandeln som bidrar till den någol ljusare bilden.

2 Riksdagens proiokoll !977/7S':l6l-i62

Nr 161 Under sexmånadersperioden november 1977-april 1978 har handelsba-

Fredagen den lansen givit elt överskott på 3,2 miljader, medan motsvarande siffra för ett år

2 iuni 1978 sedan innebar ell underskott på 4,6 miljarder. Denna snabba -jag vill säga

_____________ överraskande snabba - förändring i positiv riktning av handelsbalansen

Den ekonomiska sammanhänger både med en exportökning och med en importminskning. I
politiken m m kronor räknat har exporten under årets fyra första månader ökat med 4,2

miljarder, medan importen har minskat med ungefär en halv miljard.

Mot bakgrund härav beräknas nu handelsbalansen under 1978 ge ell överskott på åtminstone 1 miljard kronor, och del är första gången på fem år som vi har anledning all räkna med elt överskott i själva handeln med utlandet.

De förbättrade utsikterna för utrikeshandeln leder också lill an del samlade underskottet i våra affärer med utlandet kommer atl bli lägre än vad man hittills har antagit. I den reviderade finansplanen räknar man med all underskottet i bytesbalansen nu kommeratt stanna vid 12 miljarder, vilket är 4-5 miljarder lägre än vad man räknade med så sent som i janauri i år.Den senast tillgängliga handelsstatistiken kan - liksom hamnstalistiken -möjligen lyda på alt underskottet i bytesbalansen blir ännu någol lägre på grund av en fortsatt gynnsam utveckling av utrikeshandeln. Detta är naturligtvis en från alla synpunkter glädjande utveckling. Vi pekade från finansutskottets sida under förra året vid elt par tillfällen på de stora risker som skulle följa för vårt land med elt beslående stort underskott i bytesbalansen. Det skulle leda lill ett kontinuerligt ökat behov av utlandsupplåning och i längden kunna medföra risker för vår nationella ekonomiska handlingsfrihet. Vi kan nu konstalera att regeringens och riksdagsmajorile-lens ekonomiska politik är på väg atl föra oss ul ur del riskläget.

Jag vill till del här foga den iakttagelse som redovisats i finansutskottets betänkande, nämligen alt den aktuella bytesbalansstalisliken innehåller en stor och delvis oförklarad restpost. Denna restpost uppgick för 1977 titt hela 7.4 miljarder kronor. Del torde nu vara klart an en del av denna stora resipost faller på bytesbalansen och all det faktiska underskottet i våra affärer med utlandet därför är någol mindre än vad man på grundval av statistiken hittills har räknat med. Vi utgår från finansutskottets sida från alt man inom ekonomidepartementei, riksbanken och statistiska centralbyrån kommer att göra stora ansträngningar för alt närmare klarlägga den här restpostens innehåll och omfattning, men jag tror ändå atl del nu går att säga atl vi de senaste åren har något överskattat underskottet i bytesbalansen jusl på grund av den här restposten.

Vi har emellertid alltjämt, bl. a. till följd av turismen, u-hjälpen och
siatsskuldräntorna. ett stort underskoll i våra affärer med utlandet, och del
långsiktiga målet måsle därför fortfarande vara alt nå balans i våra utrikes
aftarer. Jag är dock medveien om att den målsättningen inte i sin helhet kan
förverkligas så länge industriländerna har en betydande samlat underskott i
bytesbalansen med de oljeproducerande länderna.
Den här utvecklingen av våra affärer med utlandet leder till all behovet av
18 utlandsupplåning kommer alt minska, och del är naturiiglvis iillfredssi'äl-

lande. Det kan rentav vara så att vi inle har något egentligt behov av ytterligare statlig utlandsupplåning under andra halvåret i år. Vår valutareserv är nu tillfredsställande stor, och utlandsupplåning behövs heller inte för alt klara valutareserven. Den ökade fö. 1977 med 5-6 miljarder kronor.

Låt mig i del sammanhanget peka på alt om vi hade följt den socialdemokratiska ekonomiska politiken hade behovet av utlandsupplåning varit större än vad del nu är. Socialdemokraternas politik hade lett lill ell högre kostnadsläge för företagen, en lägre konkurrenskraft och större svårigheter för våra exportförelag all sälja på väridsmarknaden. Med den socialdemokraliska ekonomiska politiken hade inte den rätt markanta förbättring av handelsstatistiken som vi nu kan avläsa kommit lill stånd. Då hade alltså också behovet av upplåning utomlands varit större. Jag tycker atl delta kan vara viktigt att slå fasl med hänsyn lill vad som har sagts från socialdemokratisk sida.

Herr lalman! Till den positiva utvecklingen av våra utrikesaffärer har naturiiglvis devalveringen av den svenska kronan i augusti 1977 starkt bidragit. Och när vi nu så pass tydligt ser effekterna av den delen av den ekonomiska politiken, tyckerjag att det vore intressant om den socialdemokratiska oppositionen i dag ville redovisa hur man nu ser på nedskrivningen av den svenska kronan. Är ni alltjämt motståndare till den devalveringen? Tycker ni alt den var fel? Tycker ni atl del hade varit bra om den svenska kronan i dag haft ett högre värde, om det därigenom hade varit svårare att sälja svenska produkter, om vår export inte hade fån den framgång som vi har kunnat mäta det senaste halvåret? Med tanke på att socialdemokraterna var så häftiga i sin kritik mot devalveringen förra året, så tyckerjag att det vore av intresse alt nu få ell svar på den bär frågan. Den socialdemokratiska reservationen ger inle något svar. Där sägs bara att det är för tidigt alt uttala sig om konsekvenserna av devalveringen. Det är möjligt att den här formuleringen är socialdemokraternas sätt att erkänna sitt misslag och att medge att devaleringen var riklig. Men så mycket kan man väl ändå redan nu säga att devalveringen har fått ett ganska omedelbart genomslag i handelsstatistiken och atl del har varit gynnsamt när det gäller del mål som vi har varit ense om, nämligen att nå balans i våra utrikes affärer eller i varje fall att minska underskottet i utrikesaffärerna.

När del gäller prisutvecklingen så kan vi nu först konstatera att vi under förra året, 1977, hade en otillfredsställande hög inflation. Vi kan också konstatera all prisutvecklingen under de båda senaste månaderna av olika skäl har varit mycket lugn. Prisstegringsiaklen ligger nu klart under 10 % och jag tror inte all man är otillåtet optimistisk om man räknar med en inflationstakt för hela 1978 på 6-8 96, dvs. idel närmaste hälften av den höga inflationen 1977. Härtill bidrar naturiigvis i första hand att 1977 års siffror påverkas av devalveringarna men också att inflationsimpulserna från omväriden är svagare än lidigare. För att man skall kunna genomföra den ekonomiska politik som regeringen förordar är det naturligtvis en stor fördel med en lugn prisutveckling under 1978. Det är självfallet också för lönlagarna av myckel stor betydelse atl inflationen hålls på en låg nivå, så alt inte

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

möjligheterna att bevara den privata konsumiionsnivån spolieras. Det är därför allljämt viktigt alt regeringen noga följer prisuiveckingen på olika varugrupper och följer effekterna av den nu gällande skyldigheten atl lill stålens pris- och kartellnämnd anmäla tilllänka prishöjningar.

Herr lalman! Del är alltså ganska klart atl Sveriges ekonomi 1978 är bättre än Sveriges ekonomi 1977. Lägel på valutamarknaden för den svenska kronan är lugnt och stabilt. Prisstegringarna blir i år väsentligt lägre än förra året. Handeln med utlandet kommer all ge elt överskon och det samlade underskottet i utlandsaffärerna blir mycket mindre än de 15 miljarder som vi hade i underskott förra året. Den här utvecklingen leder också lill ett minskat behov av utlandsupplåning. Dessa grundläggande inslag på vägen lill en återställd samhällsekonomisk balans bör också framöver kunna la ett genomslag i form av ökad produktion. Också det föreslagna avskaffandet av den allmänna arbetsgivaravgiften bör bidra härtill. Det bör då också på sikt bli möjligt all någol minska samhällets stora stödinsatser till näringsliv och sysselsättning och därmed också den statliga upplåningen.

Del finns nu många - både här i riksdagen och annorstädes - som anser alt vi skall utnyttja denna något ljusare situation lill alt ge konsumtionssiimu-lanser i olika form, t. ex. genom höjda transfereringar eller matprissubventioner. Om vi bortser från den negaliva effekten härav på det statliga budgetsatdot skulle sådana allmänna stimulanser lill konsumtion kunna medföra risk för den relativt positiva utveckling vi haft under årets första månader. Den hittillsvarande ekonomiska politiken har ju s\ftai till atl begränsa ökningen av den privata konsumtionen för atl på det viset ge ulrymme för en expansion av exportindustrin och därmed på sikt lägga grunden loren återställande av den samhällsekonomiska balansen. Della är också enligt min meningen förutsättning t. ex. föratt vi skatt kunna fortsätta del angelägna sociala reformarbetet. Med ett stort underskott i utlandsaffärerna och med en ekonomi i obalans riskerar vi annars hela del reella innehållei i del sociala iryggheissystemei. Det äralltså naturligt förden som vill verka för en fortsatt utbyggnad av det sociala reformverket alt arbeta för all åiersiälta den samhällsekonomiska balansen. Del här uiesluier självfallet inte all utvecklingen senare kan göra del nödvändigt an genomföra elt riktat stöd, exempelvis lill barnfamiljerna. Jag vill dock påminna om att barnbidraget höjdes så sent som den 1 april i år. Min slutsats av den ekonomiska utvecklingen under de senaste månaderna är alltså atl vi nu inte skall gå in med stimulansåtgärder ulan låta den hittills förda ekonomiska politiken verka och därmed bidra till stabilitet i den ekonomiska politiken. Då ökar möjligheterna all åter komma i balans, och därmed liiggs grunden för en förbättring av levnadsstandarden och produktionen under kommande år. Denna linje har även fått stöd av ekonomerna i OECD, som bl. a. pekar på inflationsriskerna med en stimulanspolitik.

Finansutskottet avvisar därför i nuläget förslag från bl. a. socialdemokraterna om lorbällrat stöd ål barnfamiljerna i form av höjt barnbidrag. Den lägre inflationstiikten bör göra behovet härav mindre akut jusl nu. Jag vill emellertid starkt stryka under alt självfallet måste samhället även i fortsätt-

ningen se till atl stödet åt barnfamiljerna inte gröps ur av inflationen. Så länge Nr 161

vi inle har indexreglerade barnbidrag blirdel därför en uppgift för riksdag och Fredaeen den

regering atl genomtora nödvändiga justeringar av de allmänna barnbidragen. 2 jupj 1078

Jag utgår från atl regeringen noga följer den reala utvecklingen av barnbi- __

dragen och tar de initiativ som blir nödvändiga. £)p ekonomiska

Till frågan om stimulansåtgärder hörockså frågan om lättnader i företagens politiken m kostnadsläge genom sänkningar av arbetsgivaravgiften. 1 likhet med regeringen finner finansutskottet atl del nu är befogal alt befria företagen från den arbetsgivaravgift som är direkt knuten till företagens lönesumma, den s. k. löneskatten. Detta bör bidra till en ökad sysselsättning och lill mindre risker för prishöjningar. Elt borttagande av den allmänna arbetsgivaravgiften betyder också en klar lättnad för kommunerna, som ju har svårt att fl inkomster och utgifter atl gå ihop. Del bör nu bli lättare för kommunerna all avslå från skattehöjningar för atl klara de angelägna uppgifter som kommunerna har. Jag vill när del gäller kommunerna f ö. bara upprepa vad finansutskottet och jag själv sagt flera gånger tidigare, nämligen att den nuvarande kommunala expansionstakten är oförenlig med samhällsekonomins krav. Det är snart dags atl på detta område gå från ord lill handling.

Jag skall här inle närmare gå in på sysselsättningspolitiken, eftersom vi senare under debatten i anslutning till arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 41 får tillfälle atl diskutera regeringens förslag om ell tillfälligt nyrekryteringsbidrag. Jag vill bara stryka under vad regeringen och finansutskottet sagt många gånger, nämligen alt en huvudmålsättning för den ekonomiska politiken äratt hålla en hög sysselsättning. De stora ekonomiska satsningarna på industripolitiken och på arbetsmarknadspolitiken är naturiiglvis ett uttryck för denna regerings ambition. Och del ärofjestridligl atl politiken här har varit förhållandevis framgångsrik. Vi har en väsentligt lägre öppen arbetslöshet i Sverige än i fiertalel andra industriländer, och vi vet ju också alt utvecklingen av arbetslösheten inom OECD-omrädel även framöver ter sig ogynnsam. Atl vi vid en internationell jämförelse ligger förhållandevis väl till i fråga om sysselsättningen utesluter självfallet inle alt det finns betydande problem inom vissa regioner och för vissa grupper, bl. a. för ungdomen. Del är naturligtvis därför viktigt dels atl man vidtar sådana generella ekonomisk-politiska åigärder att man på långsikl bidrariill alt höja sysselsättningen,dels att man håller en hög beredskap för mer konsikliga åigärder.

Borllagandet av arbetsgivaravgiften bör genom an del någol sänker
företagens kostnadsläge också kunna bidra lill en viss förbättring av
sysselsäiiningen. Tillika bör den något förbättrade orderingången lill svensk
industri hittills under 1978 kunna bidra till att förbättra sysselsättningsläget i
förhållande till vad som annars skulle ha varit fallet. Det här bör alltså kunna
motverka en annars sannolik ökning av arbetslösheten. Herr lalman! Vissa
av de insatser som nu görs för sysselsättningen och för krisdrabbade
branscher fåren genomslag på statsbudgetens utgiftssida för 1978/79. Den
föreslagna statsbudgeten för 1978/79 uppvisar bl. a, på grund härav ett stort
underskott. Jag har vid några tillfallen-senast i finansdeballen den 1 mars- 21

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

pekat på riskerna med ett bestående stort underskott i statsbudgeten. Mot bakgrund av alt vi nu står inför ett, av allt alt döma. rekordsiort budgetunderskott nästa budgetår finns del anledning atl något återkomma till de här synpunkterna.

Det kan ligga nära lill hands all söka åstadkomma ett bättre kapacitetsutnyttjande i del svenska näringslivet genom statliga insatser som inle motsvaras av några inkomstförstärkningar. Risken härmed är emellertid alt man samtidigt kan få en sämre motståndskraft mot nya utgiftsbeslul på del statliga området över huvud taget. Det uppstår en sorls farlblindhet i fråga om ökningen av statsutgifterna. Det är därför farligt att i det här läget binda sig för beslut, som innebären bestående belastning på budgetens utgiftssida. Nästa års budget kännetecknas härvidlag av en betydande stramhet, och vi har inte några invändningar mot de statsutgifter som där föreslås. En ännu stramare utgiftssida skulle med nödvändighet komma att gå ul över del sociala trygghetssystemet eller sysselsättningen, och det kan vi inte godta.

Jag vill i det sammanhanget säga några ord om del socialdemokraliska budgetalternativet, som ju inte på någol avgörande sätt skiljer sig ifrån regeringens. 1 den socialdemokratiska reservationen 3, som innehåller budgetalternativet, bygger man på den socialdemokratiska partimotionen och räknar i fråga om budgetunderskottet med att stanna vid ett underskoll på ca 38 miljarder kronor, dvs. 3 miljarder lägre än regeringens budgetförslag. Vi har ifrån utskoltsmajorilelens sida sagt atl beräkningarna i del socialdemokratiska budgetalternativet inte är korrekt genomförda och alt del socialdemokratiska alternativet resulterar i ett betydligt slörre budgetunderskott än de 38 miljarder som man anger. Jag vill bara peka på ell par posler.

Socialdemokraterna motsätter sig den beslutade indexregleringen av statsskatten och anser all detta skulle innebära en ökning av stålens inkomster jämfört med regeringsförslagei med 2 miljarder kronor. Den rätta siffran är 1,2 miljarder. Socialdemokraterna motsätter sig också förslaget om atl slopa den allmänna arbetsgivaravgiften och räknar med atl detla skall innebära en inkomstförstärkning jämfört med regeringens förslag på 4 miljarder. Den rätta siffran är 3,4 miljarder. De socialdemokraliska motionärerna överskattar också starkt de ökade intäkter för siaten som en annan energipolitik skulle leda till.

Vi kan nu vidare konstatera alt i flera av de belänkanden ifrån näringsulskoltet som under den här veckan har legal på kammarens bord har socialdemokraterna i näringsutskottei förordat ökade utgifter jämfört med majoriteten. Det gäller bl. a. ell omedelbart kapitaltillskott till investerings-banken på 500 milj. kr. och det gäller ytterligare insatser för all hålla kapaciteten uppe i varvsindustrin-ett ärende som vi ju kommeratt behandla i morgon och där vi fåll betänkandet på vårt bord i dag. Studerar man näringsutskoltets betänkande nr 76, visar det sig alt socialdemokraterna där föreslåren rätt betydande ökning av statens utgifter. Inle hellerdel finns med i det socialdemokraliska budgetalternativet.

Dessa korrigeringar av det socialdemokratiska budgeialternativel innebär

en försämring av saldol i deras alternativ med minst 2,5 miljarder kronor. Jag kan inte helt överblicka effekterna av deras alternativ på varvssidan. Skillnaden mellan regeringens budgetalternativ och de socialdemokraliska reservanternas skulle då stanna vid ungefär 1,5 miljarder kronor eller eventuellt ännu mindre. Jag noterar an reservanterna i slutet av sin reservation på s. 81 säger atl en granskning av moiionärernas förslag ger vid handen att del kassamässiga utfallet för budgelårel 1978/79 blir något lägre än vad motionärerna räknat med - och det är förvisso sant. Och det är ju just saldol, del kassamässiga utfallet, av nästa budgetår som vi nu diskuterar. Budgeiminisiern kommer senare i debatten atl ytterligare belysa de felaktiga beräkningarna i det socialdemokratiska budgetalternativet.

1 det reviderade budgetförslaget finns en långtidsbudget för tiden fram lill 1982/83, där man drar upp vissa perspektiv på längre sikt. Jag tror att den redovisningen är mycket värdefull. Den visar att de statliga budgetunderskotten under kommande år kommer atl ligga kvar på samma eller i del närmasle samma nivå som nu beräknas för 1978/79. Alternativa antaganden rörande den framlida ekonomiska utvecklingen rubbar inte i någon avgörande grad den här slutsatsen. Detla är, som budgeiminisiern framhåller, en bestämd varningssinai för finanspolitiken framöver.

Bestående underskott av den här storleksordningen kan inte accepteras. Det betyder bl. a. atl statliga åtaganden av nuvarande omfattning till förmån för drabbade branscher och regioner inte är möjliga och alt nya eller växande inkomsiöverföringar lill hushållen måste balanseras av höjda statsinkomster. Jag vill också i övrigt instämma i de slutsatser som budgeiminisiern drar i del reviderade budgetförslaget på s. 13 om vad det här betyder för möjliga beslut i fråga om både statsinkomster och statsutgifter.

Herr talman! Socialdemokraterna hävdar på flera ställen i sina reservationer atl den nuvarande ekonomiska politiken leder till ökade klyftor i samhället. Man påslår alt regeringspolitiken innebäratt man ger ål dem som redan är välbeställda och samtidigt lägger ytterligare bördor på de svagare. Kjell-Olof Feldt upprepade vid flera tillfällen i sitt anförande det här påslåendet, och han rubricerade poliiiken med del gamla slagordet högerpolitik. I slutet av anförandel fick han också in vad han kallade Bertil Ohlins skatlesänkarfilosofi.

Till detla vill jag säga cMs att det aren orättfärdig beskrivning av den förda politiken, dels atl den socialdemokraliska ekonomiska politiken bara skiljer sig på några få punkter från regeringens och att del socialdemokratiska budgetalternativet därför inte rimligen kan sägas ha någon annorlunda fördelningsprofil än regeringspolitiken. En politik som innebär all man satsar stora resurser på sysselsättningspolitiken och på stödet åt industrier i kris kan rimligen inte sägas vara riktad mot de svagare i samhället, eftersom en eljest ökad arbetslöshet just skulle komma all drabba de svagaste. Alt man över statsbudgeten satsar pengar på all vidmakthålla samhällets stöd åt pensionärer, handikappade och barnfamiljer kan rimligen inte heller beskrivas som en politik riktad mot de svagare i samhället.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

Det fakium alt dessa stora insatser tor sysselsättning och utsatta grupper inte läcks av höjda skalteinläkterärjuden viktigaste förklaringen tilldel stora budgetunderskottet och alltså ell väsentligt led i den förda politiken. Alternativen härtill hade ju, som jag tidigare framhållit, varii antingen väsentligt höjda skaller eller minskade insatser till utsatta grupper och till bekämpande av arbetslöshet. Socialdemokraternas ekonomiska politik skiljer sig ju från regeringens f ö. bara genom all man velat någol öka företagens kostnader och därmed minska deras möjligheter atl konkurrera på väridsmarknaden och sälja sina varor, och jag har mycket svårt alt tro atl en sådan ekonomisk politik i längden på någol sätt skulle bidra lill en rättvisare fördelning i samhället än den politik som vi förordar.

Socialdemokraternas påstående att den borgerliga politiken ökar klyftorna och missgynnar de svagare är alltså djupt oriktigt. Jag tycker atl Kjell-Olof Feldts försök all i debatten leka någon sorls Robin Hood på finanspolitikens område var riktigt misslyckal.

Herr talman! Avslutningsvis bara några tekniska kommentarer i anslutning lill ulskottsbetänkandel.

De med anledning av kompletteringsproposilionen väckta motionerna innehåller, förutom yrkanden om den ekonomiska politiken,också en hel dei andra yrkanden på punkter som i fiertalel fall redan lidigare har prövats av riksdagen. Det gäller i särskilt hög grad vpk-motionen 1975 där man bl. a. lar upp anslagsramen för försvaret, allmän arbetstidsförkortning och förstatliganden av olika slag. Finansutskottet har inte nu gjort en sakprövning av alla dessa yrkanden. Vi har uppfattat de väckta motionerna som ekonomisk-politiska paket, vilka riksdagen har alt välja mellan. Om riksdagen skulle bifalla någon annan allmän inriktning av den ekonomiska politiken än den som utskottsmajoriteten förordar, far motionärernas särskilda yrkanden återremitteras och tas upp till ny behandling. Del är naturligtvis min förhoppning alt del inle skall behöva ske.

Jag yrkar bifall till finansutskottets hemställan.

KJELL-OLOF FELDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Björn Molin har alldeles för brätiom atl inkassera beröm för regeringens devalveringar. Han har några månaders handelsstatistik alt hänvisa lill, men lalar inte om atl den avgörande faktorn bakom den förbättrade handelsbalansen är en våldsam nedgång av importen, som i sin lur är ett symtom på hur dåligt det jusl nu går i svenskt näringsliv.

Det är än så länge en hell obesvarad fråga vad exportökningen beror på. Enligt regeringens egna planer och all erfarenhet skulle devalveringarna egentligen inle alls ha hunnit ge några effekter på exporten. Och de flesta slår litet frågande lill vad det är .som händer. Lål oss därför hoppas all exportökningen fbrtsätter och blir ännu slörre-del måste den bli om inte vårt ekonomiska läge skall bli direkt ohållbart.

Regeringen förutspådde i januari en exportökning på 5 %. Man säger nu: Del kan bli 5,5 eller 6 96 - vi är glada för varje promille. Den promille som denna avgiftssänkning åstadkommer lycker vi att vi får betala ell ohyggligt

högt pris för.

Nu skall man inle stimulera efterfrågan genom i. ex. en höjning av barnbidragen, säger Björn Molin. Jag skulle på sätt och vis ha respekt lorden ståndpunkten om den vore konsekvent, men del är den inte. Del pumpas in ytterligare fyra miljarder av likviditet i företag och banker. Där gör de här pengarna i dag inte någon påtaglig nytta, men de är ett latent hot mot vår ekonomi. Dessa pengar kan bidra till ytterligare inflation, och därmed ytterligare sänka barnfamiljernas levnadsstandard.

Vår politik är rättvis, insalserna för sysselsättningen minskar klyftorna och ger människorna jobb, säger Björn Molin. Det är delar av arbetsmarknadspolitiken som vi inte alls har någol att invända mot, för det är vår politik som ni för vidare. Men det diskussionen gäller,och del Björn Molin helt går förbi, är om vi måsle åstadkomma dessa stora generella lättnader för all klara sysselsättningen. Björn Molin kallar del för alt sänka näringslivets kostnader. Peka då pä någol ställe där dessa åtta miljarder i dag har givit några jobb, där ni har räddat någon del av sysselsättningen!

Vad är rättvisa? Det är klart all stora delar av dessa pengar som ni ger näringslivet blir ökade inkomster och formögenheler för dem som äger förelagen. Vänd er till de människor som idag får vända på slantarna föratt få del att gå ihop, lill de barn familjer som får ställa in semestern i år, därför att de inte har råd och säg: Det är för er skull som vi ger förelagen dessa fyra miljarder, för er trygghet. Då måste Björn Molin inse atl han inle är trovärdig, när han påstår all det är fråga om rättvisa. Det är i stället fråga om en övertro på privatkapitalismens möjligheter att lösa problemen, och i bakgrunden ligger en djupt allvarlig strävan - atl på allvar öka klyftorna i del här landei.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

BJÖRN MOLIN (fp) kort genmäle:

Herr lalman! Nu säger Kjell-Olof Feldt: Lål oss hoppas alt devalveringen blir framgångsrik! Jag inhösiardei. Man har inle riktigt tidigare i inläggen från socialdemokratiskt håll förnummit någon förhoppningomall devalveringen skulle bli framgångsrik.

Del är obestridligen på del viset an regeringens ekonomiska politik har lättat kostnadslägel för näringslivet och förbättrat dess konkurrenskraft. Della har redan, överraskande snabbi, lett till en markerad förbättring av handelsstatistiken. Del är ju ändå, Kjell-Olof Feldt, både en uppgång i exporten och en nedgång i importen som förklarar den här förändringen. Exportvolymen har ökat med ca 10 96, om man räknar på årets första fyra månader. Del äralltså klart all devalveringen hur bidragit till del. .Men jag kan gärna instämma i Kjell-Olof Feldts formulering atl vi kan hoppas att devalveringen även fortsättningsvis blir framgångsrik.

Med den politik som ni förordar - alt säga nej till devalveringen, all lägga större bördor på företagen - hade koslnadsläget varit högre och därmed konkurrenskraften lägre. Min poäng i slutet av min lidigare anförande var ju all en sådan ekonomisk politik hade inneburit högre arbetslöshet, ett större hot mot sysselsättningen framöver än regeringens ekonomiska politik. Det

Nr 161 var från den utgångspunkten som jag fann anledning all myckel bestämt

Fredaeen den reagera mot Kjell-Olof Feldts beskrivning av regeringspolitiken som en

2 iuni 1978 politik som ökar klyftorna i samhället och som är riktad mot desvagare. Om

___________ _ man prioriterar bekämpandet av arbetslösheten, så kan väl del rimligen inte

Den ekonomiska beskrivas som en orättvis fördelningspolitik.

politiken m m "''' noterade all Kjell-Olof Feldi fö. inle upprepade påståendet all den

ekonomiska politiken har inneburit någon sorls överföring av resurser från dem som hardet sämre ställt lill de välbeställda -det ärju uppenbarligen en felaktig bild.

Får jag bara på de här få sekunderna tillägga alt med socialdemokraternas ekonomiska politik hade vi inle tall den förbättring i handeln med ullandel som vi nu har fått, och därmed hade ju behovet av utlandsupplåning varit större. Tack vare den snabba förändringen i utrikeshandeln kommer nu behovet av statlig utlandsupplåning all bli väsentligt lägre under andra halvåret 1978. Detta ärju någoniing som vi har varit ense om all eftersträva. Men med den socialdemokratiska ekonomiska politiken hade vi fortfarande haft ell stort behov av utlandsupplåning - och ell slörre behov av utlandsupplåning iin vi nu kommer all få på grund av regeringens ekonomiska politik,

KJELL-OLOF FELDT (s) kort genmäle:

Herr lalman! Björn Molin beklagade all jag inte upprepade milt påslående all sänkningen av arbetsgivaravgiften är en överföring av resurser från lönlagarna till företagen. Då skall jag upprepa del.

Del är nämligen så all de 8 miljarder, som ni länkerge bort genom beslutet i dag, kommer förr eller senare atl få betalas av löntagarna. Dessa pengar finns gömda i herr Mundebos budgetunderskott, och de måste las fram.

Jag vill peka på hur man redan börjar äta sig in i välfärdssamhället med de små attackerna på olika områden. Del gäller sjukförsäkringen och pensionärerna. Ni har inle råd all ge barnfamiljerna några kronor eller hålla lillbaka höjningen av matpriserna. Allt syns redan där. Räkningen är utskriven. Del är bara del all än så länge har löntagarna endast fått betala en del. Men ni kommermed räkningen på resten. Och era vänner bland moderaterna fröjdas ål atl de nu har chansen all böna plocka tillbaka del som en gång har getts ål de svaga och utsatta här i landet.

Sedan säger Björn Molin att om vår politik hade förts hade den lett till slörre
arbetslöshet, och sådant kan man alltid påstå. Men om man nu är så
övertygad om delta, varför kan man inte då la fram något företag där era
avgiftssänkningar, er generella välvillighet mot näringslivet har skapat ett
nyn jobb eller räddat elt gammalt jobb? Och var är a Ila de där företagarna som
fanns 1976-del fanns en massa folkpartister bland dem,del är jag övertygad
om -som var beredda atl öka sysselsättningen kraftigt.om bara dessa avgifter
sänktes? Björn Molin skakar på huvudet, och jag förslär honom. Del är inle så
län atl klara ul del här. Men om man hela liden anser all sänkningen av
arbetsgivaravgifterna med 8 miljarder är den stora insatsen för ekonomin och
26 för sysselsättningen, borde del väl rimligen tor dessa 8 miljoner finnas

någonting ni kan peka på. Ni borde kunna använda dessa pengar och säga: Därmed räddar vi Norrbotten. Nu klarar vi gruvorna i Bergslagen. Oroa er inle i Göteborg och Landskrona. 8 miljarder finns ju här i sänkta avgifter. Del är massor av jobb det. Men detär inte så ni bedriver politik. Därför menar jag att hade dessa 8 miljarder funnits tillgängliga för alt göra de riktade insatser som nu kommer atl behövas och som ni inte har pengar till, hade vi konkret och påtagligt räddat sysselsättning, undanröjt oron för framliden,en oro som nu växer ohyggligt snabbt.

Vad får människorna i dag som ersättning för de jobb som faller bort? Jo, de flr Åslings arbetsgrupper, Åslings delegationer och Åslings kommissioner som skall skapa sysselsättning. Hittills har de inte skapat, vad jag vet,en enda jobb. Det enda de gör är alt de kostar skattebetalarna en massa pengar för allt utredande och allt resande. Iden meningen har ni gjort en insats -ni har hållit utredarna sysselsatta.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

BJÖRN MOLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är obestridligen på del viset atl man genom atl sänka företagens kostnadsläge har hindrat en ökning av arbetslösheten som eljest skulle ha uppkommit. Jag tror atl jag står på en myckel säker grund när jag säger det.

Sedan säger socialdemokraterna atl med deras politik skulle man ha klarat sysselsättningen bättre. Men jag förslår inte hur man genom en höjning av avgifterna för företagen skulle ha ökat förelagens möjligheter all sysselsätta folk. Det är för mig ett obegripligt resonemang.

När del gäller denna argumentation som Kjell-Olof Feldt försöker föra, all den borgerliga ekonomiska politiken lar pengar från de fattiga och ger till de rika, har han inle upprepat det påståendet, därför att del finns inga belägg för det. Del är klart att om man satsar pengar för att hålla sysselsättningen uppe, om man satsar pengar för atl klara pensionärernas standard i ett besvärligt läge, så innebär det vissa uppoffringar för de yrkesverksamma. Men det kan rimligen inte beskrivas som en ekonomisk politik, riktad mot de svagare i samhället.

Hela delta illusionsnummer av typen "Finanspolitikens Robin Hood", som Kjell-Olof Feldt försökte sig på i sitt första inlägg, del går ju inle. Det var också en någol dämpad Robin Hood vi mötte i den senaste repliken. Han hade ju inget guld atl ui från de rika och ge till de fattiga - de rika var redan beskattade. Och vår nutida finanspotitiske Robin Hood flr därför nöja sig med skådespel, han har ju inget bröd att erbjuda. Jag måsie säga att det mindre värden ärofulla rollen som Robin Hood som Kjell-Olof Feldt spelade och mera den inte lika ärofulla rollen som Kasper.

NILS BERNDTSON (vpk):

Herr talman! Den orimliga ordning som varit rådande i riksdagens utskott har omöjliggjort tor vänsterpartiet kommunisterna all foga reservationer till ulskotlsbeiänkandena. När det gäller de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken skulle vi självklart ha haft anledning atl reservera oss

Nr 161 mot den borgerliga uiskonsmajoriieiens skrivning. Om vi i stället här i

Fredaeen den kammaren skulle utveckla våra synpunkter i samma omfattning som man

2 iuni 1978 ' ' " socialdemokratiska reservationen, skulle della ta en timme i

_____________ anspråk. Jag skall inle göra del.

Den ekonomiska '' "' påpeka atl en orimlig ordning i ulskottet förstärks av en säregen

nolliiken deballordning. En särskild liten deball mellan herrar Feldt och Molin

genomförs som inledning till uiskottsrundan. Är delta möjligen en markering av alt vad de borgerliga och socialdemokraterna främst vill strida om gäller vem som bäst förvallar del kapiialisiiska Sverige i kris?

Den socialdemokratiska kritiken mot regeringens förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken koncentrerar sig i hög grad på den borgerliga regeringens kända oförmåga och ovilja atl föra en planmässig politik på olika områden. Beskrivningen av den borgerliga regeringen kan dock inle bli fullständig och riklig, om man inle utgår från atl det är kapitalismens syslem som utgör grunden för arbetslöshet och inflation. Regeringens politik harsom riktmärke atl stödja och stärka de krafter som bär ansvaret tör arbetslöshet, utslagning ur produktionen, dyrlid och andra bekymmer som den arbetande befolkningen möter. Regeringens medvetna försök att vältra över krisens bördor på de arbetande förstärker problemen ytterligare. Den borgerliga regeringens framfart under de snart två år som gåll är sådan all man kan säga: Spåren förskräcker!

Denna politik måsle mötas och bekämpas med en arbetarpolitik som utgår från de verktiga klassförhållandena, har sin udd riktad mot slorflnansens maktpositioner och som ställer den arbetande befolkningens intressen i förgrunden. Del är endast med en sådan politik som den borgerliga regeringen kan slås ut och förutsättningar skapas för en ny kurs i politiken.

Även om kriser och arbetslöshet hör lill kapitalismens natur, kan naturligtvis regeringen aldrig svära sig fri från ansvaret för den konkrela utvecklingen. Dess egna åigärder har medverkat lill samhällsekonomins försämring. Regeringen har ansvar tor alt bruttonationalprodukten minskat och utlandsskulden ökat. Den har ansvar för alt industriproduktionen minskat och antalet företagsnedläggningar ökat. Den har ansvar för alt arbetslösheten ökat. Den har ansvar för all priser och hyror stigit. Den har ansvar för devalveringar och momshöjning som lett till alt de arbetandes konsumtion minskal. Den har ansvar tor miljardgåvorna lill storföretagen. Den har ansvar för all miljardrullningen lill militära ändamål fortsätter i oförminskad takt, samtidigt som åtstramning sker på en rad angelägna områden i samhället.

Finansutskottets borgerliga majoritet intar den altilyden lill olika molionskrav an om liknande krav avslagiis tidigare, så skall de inle las upp på nyll. Del är rikilinjerna som skall prövas, säger utskottet. Javisst! Men riktlinjerna måsie också komma lill konkrela uttryck på viktiga områden.

När finansuiskoiiet söker teckna den internationella bakgrunden lör åren
1979-1980 säger man all denna ""måsie av nalurliga skäl bli relalivi
28 koniurlös,"

Av lika naturliga skäl måsle den borgerliga regeringens och finansutskot- Nr 161 leis bild i övrigt bli relalivi konturlös. Den måste bli konturlös därför alt man Fred'ieen den vägrar se det ekonomiska systemets inneboende motsättningar som leder lill t inni 1978

kriser. Man satsar i stället på de krafter som orsakar arbetslösheten och____

inflationen. Finansutskottet spanar efter ljuspunkter i den internationella rj ekonomiska utvecklingen och hoppas på en uppgång som skall gynna Sverige. Försiktigt- politiken vis varnar man dock för alt dra för långtgående slutsatser av förändringen i handels- och bytesbalansen.

De speciella drag i den nuvarande krisen som sammanhänger med den tilltagande koncentrationen av produklion och kapital kommer all kvarstå även vid en konjunkturuppgång. Den borgerliga regeringen har t. o. m. främjat denna ulveckling. Hur tomt låter inte regeringsdeklarationens tal om att ägandet i samhället måste spridas och atl sammanslagningar av företag som minskar konkurrensen skall motverkas! Sammanslagningen av storförelag med regeringens välsignelse ärju nu en vanlig töreteelse.

Satsningen av statliga medel på storföretagen sker också ofta i det direkta syftet all arbetsplatser skall försvinna. Del är betecknande all förslaget om särskilt lån titt Uddeholmsbolagel motiverades med atl lånet skutte skapa föruisäitningar fÖr bolaget alt genomföra nödvändiga strukturförändringar, dvs. all ell betydande antal arbetstillfällen skulle försvinna. Sedan kom förre centerledaren Gunnar Hedlund, han som brukade tala om all man inle skulle sitta i statens knä, och begärde ett "Uddeholmslån" lill NCB, som han är chef för. Det dröjde inle länge förrän ledningen för Mo och Domsjö AB anmälde all den villa ha elt "NCB-lån"! Så pågår spelet om skallebetalarnas pengar, pengar som i stället borde satsas för all skapa nya jobb och inle för all rädda profilen åt aktieägarna.

I vpk-motionen 1975 har vi skisserat ett program för 100 000 nya jobb under tolv månader. Det gäller bl. a. satsning på en ökning av bostadsbyggandet, en utbyggnad och förbättring av barnomsorgen, insatser för sjukvård och äldreomsorg,energi-och miljöområdena.sysselsäliningsgaranlier inom vissa branscher och satsningar på den kommunala sektorn.

Det mesta har redan avvisats i annal sammanhang, utropar finansutskottet, och säger all ingenting har inträffat som föranleder en omprövning.

Utskottet uttrycker sin förvåning över att del i vpk-motionen påslås all regeringspolitiken inneburit "en ensidig satsning på exportindustrin" och alt detla varit "ett knäfall för de för titlfällei mäkiigasie kapiialgruppernas iniressen". Ja. men så har det ju varii. Vi värderar för den skull inie det fria konsumtionsvalei och den fria handeln mellan länderna lågt, som utskottet påstår. Del är en fras utan täckning utskottet använder.

Det är också betecknande alt denna diskussion förs ulan samband med den omfattande kapitalexport som dessa förelag bedrivit. Om del skall uiir>ckas förvåning över något, bör del vara över llnansuiskoiiets benägenhet att blunda för hur storföretagens intressen tan diktera den ekonomiska politiken.

Moiionskraven under mottot Stopp för inflationen - höjd levnadsstandard
bemöts på samma sätt av utskottet. Del är "kostsamma förslag som syftar till 29

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

all öka konsumenternas köpkraft".säger utskottet.och pekar bl. a. på kraven på en höjning av barnbidragen lill 3 050 kr. per barn och år samt slopande av mervärdeskallen på nödvändighetsvaror, såsom livsmedel. Ja, visst handlar del om att öka köpkraften, och del behövs. Kan finansutskottet bestrida behovet av en ökning av köpkraften for exempelvis barnfamiljerna?

Det hjälper inle atl ulskottet söker gömma sig bakom att riksdagen tidigare avvisat motsvarande krav. Del kan väl inle sakna betydelse for bedömningen av dessa frågoratt konsumtionen av livsmedel sjönk med 2 96 under 1977. Denna utveckling drabbar främst de minst bärkraftiga i samhället. Jag vill fråga finansutskoliels talesman Björn Molin: Ser utskottet frågan om konsumenternas köpkraft enbart som elt abstrakt begrepp? Förnekar ni atl del finns stora grupper som är i stort behov av en ökning av köpkraften, för alt del inle skall bli en sänkning av en redan förut låg levnadsstandard?

Vpk haralltså lagt fram en plan för 100 000 nya jobb under tolv månader. Till skillnad från centerpartiels valparoll om 400 000 nya jobb är vpk:s förslag konkret angivna. Några exempel: elt bostadsbyggnadsprogram med 25 000 fler lägenheter än enligt regeringens planer ger 15 000 årsarbeten i byggnads-och industriverksamhet. Bostadsbyggandet är eftersatt och måsle öka. Ytterligare 20 000 barnstugeplatser ger 6 000 årsarbeten. Barnomsorgen är synnerligen eftersatt och måsle byggas ut. Personal lill dessa barnstugor liksom en ökning av personaltätheten vid barnstugor och inom sjukvården samt en utbyggnad av äldreomsorgen betyder närmare 25 000 nya jobb. Detta är bristområden som måsle fl ökade resurser.

Kollektivtrafiken, alternativ energiproduktion, alternativ produktion och sysselsäiiningsgaranti vid varven skulle betyda ca 25 000 jobb. Vem kan bestrida alt detla är angelägna områden alt salsa på? Genom statliga lån och bidrag lill landsting och kommuner för tidigareläggning av angelägna investeringar och för ungdomsarbeten i kommunal regi skutte ytterligare 20 000 nya jobb kunna ordnas. Vem vilt bestrida det angelägna i en sådan satsning'?

De satsningar som vänsterpartiet kommunisterna föreslår gäller områden med hög angelägenheisgrad. De skulle i stor utsträckning innebära sysselsättning för grupper, där arbetslösheten i dag är hög, bl. a. byggnadsarbetare, kvinnor och ungdom. De skulle ha en allmänt stimulerande effekt på samhällssektorerna, på ekonomin och på sysselsättningen.

Del är kostsamma förslag, säger finansutskottet. Men vad kostar det inte all ha människor arbetslösa? Det ärju inle heller enbart en utgiftssida atl ordna jobb. Atl bygga i fatt inom brislområden harockså en plussida. Det enda vi inte har råd med är arbetslösheten. Den är elt ekonomiskt vansinne. Den är en tragedi för berörda människor.

Utskottets snäva synsätt kommer också lill uttryck i behandlingen av vårt krav på alt sänka arbetstiden med full lönekompensation från åtta till sju och därefter lill sex limmar. Utskottet finner detta "särskilt anmärkningsvärt" men bortser tydligen från, atl del måste vara vettigare att ha så många som möjligt i arbete med kortare arbetsdag än all ha hundratusentals utan arbeie.

Närdel gällerden kommunala sektorn avråder utskottet från "all i särskild ordning och i särskilda former förmå kommunerna atl öka sin standard och sina åtaganden". Delta ullalar utskottet trots alt allvarliga brister och eftersläpningar råder på de områden vi angelt i sysselsättningsprogram-mei.

Utskottet återger och stöder sig på budgetminislerns resonemang "att en fortsalt kommunal expansion i den takt som realiserats under de senaste åren och som ligger i de senaste kända långlidsptanerna uppenbarligen inte är förenlig med samhällsekonomins krav. En betydande nedskärning av de kommunala resursanspråken måsle därför enligt föredraganden genomföras." På den punkien bullrar också utskottets ordförande illavarslande om all del nu är dags all gå från ord lill handling.

Eftersom den citerade föredraganden, dvs. budgeiminisiern, senare kommeratt haordel, vilt jag passa på all rikta några frågor lill honom, som jag tror all del är angeläget att få besvarade:

På vilka områden anser budgeiminisiern atl kommuner och landsling har möjligheter lill betydande nedskärningar ulan att della llr allvarliga sociala konsekvenser?

Hur ser budgetminisiern på konsekvenserna ur sysselsättningssynpunkt, om kommuner och landsting ivingas företa nedskärningar i förhållande till uppgjorda planer?

Jag vill peka på atl enskilda landsting, trots prutningar, ser fram mot skaltehöjningar på 2 ä 3 kr. under de närmasle fem åren. Utvecklingen torde vara likartad på den primärkommunala sektorn. 1 detla läge måsie kommuner och landsting tillföras ökade resurser, om de skall kunna upprätthålla servicen till allmänheten utan att kommunalskatterna stiger lill en helt oacceptabel nivå.

Dessa problem hör intimt samman med de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken. De hör samman med siandarduivecklingen såväl i ekonomiski hänseende som i fråga om samhällsservice. De hör också samman med sysselsältningsuivecklingen.

En betydande del av de 100 000 nya jobb som vi från vpk anser möjliga au åstadkomma berör den kommunala sektorn och gäller angelägen samhälls-scrvi.,:.

Den linie vänsterpartiet kommunisterna gett uttryck för i motionen med anledningav kompletteringsproposilionen kan kort sammanfattas i,all vi ser krisens orsaker i kapitalismens ekonomiska syslem. Vi kan inle godia åtgärder som innebär fortsall satsning på de krafter som orsakar arbetslöshet och inflation. Dessa krafters makt och inflytande måsle beskäras. Vi tillbakavisar regeringens försök all lägga skulden för den ekonomiska krisen på de lönarbetande och placera bördorna där. Vi menar au den ekonomiska politiken måsle inriktas på atl attackera kapitalets snedvridning av tandeis näringsliv och dess misshushållning med landets tillgångar.

Vi ställer ell konkret program för alt skapa 100 000 nya jobb under de närmasle tolv månaderna. Vi moisäiier oss alt statliga medel används för att storbolagen skall kunna avveckla arbetstillfällen - medlen bör i stället

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

användas för all skapa nya arbeisiillfällen.

Vänsterpartiet kommunisterna kräver hyressiopp och en bostadspolitik som syftar till sänkta hyror. Vi kräver prisstopp och slopad mervärdeskatt på nödvändighetsvaror. Vi ser del som nödvändiga åigärder all kapiialflyki och indusiriuiflyiining stoppas, atl affärsbanker och försäkringsbolag nationaliseras. Vi kräver en genomgripande skattereform med huvudinriktningen alt minska skallebördorna för lönarbetarna och skärpa beskattningen av formögenheler, bolags- och spekulationsvinsler.

Med della som ulgångspunkt har vi i vår moiion ställt en rad konkreta krav föran förverkliga ett program för 100 000 nya arbeten, stopp för inflationen-höjd levnadsstandard.

Finansutskottet har yrkal avslag på motionen. Jag ber, herr talman, all få yrka bifall lill motionen 1975.

Jag vill slutligen, herr lalman, erinra om det program "Kamp mot krisen! Fören ny kurs i politiken!" som antogs vid vänsterpartiet kommunisternas kongress i bönan av året. I della fastslås all storkapitalet och den borgerliga regeringen går till angrepp mot alla arbetande folkgrupper och söker vältra över krisens bördor på lönarbetarna. Vpk ställer en rad kampuppgifter lill försvar för jobben och levnadsstandarden och verkar för enig kamp kring dessa. Vi menar också att ägande- och maktförhållandena i samhället måsle förändras. Del krävs en ny kurs i politiken för alt föra Sverige ut ur den kapitalistiska oordningen och in i en medveien socialislisk planering.

Den borgerliga regeringens arbeiarfienlliga politik måsle bekämpas med en radikal arbetarpolitik, som ger uttryck för arbetsklassens kamp mot storfinansen och harsin bas i arbetarrörelsens organisationer. En återgång till den regeringspolitik som fördes före 1976 års val är ingen lösning. Del behövs en ny kurs i politiken.

Mot den självgoda aiiiiyd som finansutskottets borgerliga majoritet uppvisar slår ett växande missnöje på arbetsplatser och i bostadsområden. Medvetenheten och siridbarheten ökar för varie dag. 1 enig kamp kommer också Sveriges arbetande folk an avvisa försöken all välira över den kapiialisiiska krisens bördor på deras axlar. Kampen moi arbetslöshet och inflation måsie med nödvändighet rikta sig mot den borgerliga regeringens politik. Men den måsle också rikta sig mot del kapitalistiska systemet, som vållar den arbetande befolkningens problem. Socialismens alternativ framstår som en nödvändighet för allt flera som drabbas av kapitalismens kris.

BJÖRN MOLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill göra ell par kommentarer till Nils Berndisons anförande.

Det har funnits en bred enighet om alt vi måste föra en stark ekonomisk politik föratt på del viset återställa balansen i samhällsekonomin. Del är klart all en sådan politik innebär en viss nedpressning av köpkraften. Det är ofrånkomligt.

Jag sade i min anförande alt jag ansåg atl en sådan stark politik bör fullföljas, och jag motiverade också delta. Jag sade emellertid samtidigi alt del

inte utesluter att utvecklingen senare kan göra det nödvändigt att ta till ett Nr 161 riktat konsumtionsstöd i någon form, exempelvis till barnfamiljerna. Jag vill Fredaeen den också påminna Nils Berndtson om atl barnbidraget höjdes den I april lår. Det j juni 1978

går alltså inte all säga att vi inte förstår barnfamiljernas besvärliga situation

rent ekonomiski. ,, ekonomiska

Vpk-motionen innehåller 23 olika punkter, om man bortser från själva politiken m m yrkandet om den ekonomiska politiken. Flertalet av punkterna - del är bostadspolitik, det är försvarsfrågor och det är sysselsättningspolitik - har nyligen behandlats av riksdagen och atl vi inte tillvaratar deras iniressen och de yrkanden som vpk för fram har därvid redan avvisats. Jag tror Nils Berndlson förstår att flnansutskottet i det här läget har måst koncentrera sig på riktlinjerna för den ekonomiska politiken. Om man ser på den samlade effekten av de yrkanden som förs fram i vpk-motionen ser man klart att ett bifall till den skulle leda till elt ännu större underskott i den statliga budgeten och därmed också till ett större upplåningsbehov för siaten.

NILS BERNDTSON (vpk) kort genmäle:

Herr tal man! Delärbaraallmänna talesätt, både i utskottets skrivning och i Björn Molins anförande. Björn Molin sade i sitt tidigare anförande att allmänna stimulanser av konsumtionen skulle äventyra den positiva utvecklingen av balansen i samhällsekonomin. Han menade samtidigt att en stramare budgetpolitik skulle inverka menligt på standard och sysselsättning. Detta är bara påståenden, och jag vill hävda alt det är en bluff Man låtsas alt någon absolut objektivitet skulle ha bestämt utskottets ställningstagande: så här långt kan man gå i den ena eller andra riktningen; då återställer man balansen i samhällsekonomin. Och så satsar man på statliga medel till storföretagen, som jag redan har sagt, för att rädda kapitalägarnas profiler. Detta söker man sedan motivera med några ekonomiska sakskäl. Någon måste dock betala miljardsatsningarna, och det anser ni an löntagarna skall göra genom er åtstramningspolitik.

Nej,den politik ni för inverkar menligt på både standard och sysselsättning. Del är den nakna sanningen!

Jag är fortfarande något förvånad över alt finansutskottet inte har ett enda ord av kritik mot samhällssystemet, som innebär både arbetslöshet och stor inflation. Vad är det som kännetecknar situationen för vanliga människor? Jo, att det råder omfattande arbetslöshet, att pris- och hyresstegringar leder till sänkt levnadsstandard för stora grupper, att det är en omfattande utslagningsprocess i arbetsliv och samhälle och att det är otrygghet och osäkerhet.

Men allt detta, Björn Molin, måste väl ändå ha någon orsak? Det drabbar
oss väl inte som ett oväder från skyn? Vi menar att det är en följd av det
ekonomiska system som råder, men om det har finansutskottet ingenting atl
säga; det finns inte ett spår av kritik mot systemet. Den attityden från
riksdagens finansutskott skulle kunna anses häpnadsväckande,om man inte
visste atl det är medveten handling för atl förtiga de verkliga orsakerna till
arbetslöshet och dyrtid. 23

} Riksdagens protokoll 1977/78:161-162

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

AXEL KRISTIANSSON (c):

Herr lalman! Jag känner ell behov av att börja den här debatten med atl säga ett tack för senast till herr Feldt, detta med tanke på den senaste debatt vi hade om den ekonomiska politiken och hans resonemang om en gammal räv.

Om nu djuren oförskyllt skall dras in i den ekonomiska debatten - del är inte jag som har börjat med det - faller mig i minnet Tage Erlanders presentation av herr Feldt. Jag vill gärna parera med den. Statsminister Erlander sade när han presenterade herr Feldt som nyblivet statsråd och som en comming man i politiken: "Han är klok som en hund." Jag vill inle på något sätt betvivla detla, men jag kanske i sammanhanget får ge herr Feldt ett råd: Använd då hundens lysta och goda egenskaper och icke i alltför slor utsträckning hundens högljudda utförsgåvor! Det är säkert bättre så.

Det finns, herr talman, trots allt som sagts och skrivits, åtskilligt av gemensamma utgångspunkter för såväl regeringens som oppositionens bedömningar. Främst gäller detta bedömningen av vår omvärld och utvecklingen därstädes -speciellt då i de stora industriländerna,en bedömning som är ganska lik oppositionens. Men bedömningen är inle särskilt ljus, i vane fall inle för den närmaste framtiden'. Det visar sig nu atl den bedömning som ulskottet gjorde i februari månad var riktig.

För Västeuropas del innebär prognosen för 1978 en något högre ekonomisk tillväxt än 1977, men den är klart otillräcklig för att hålla sysselsättningen uppe på nuvarande nivå. Man kan därför befara ökad arbetslöshet runt omkring oss i Västeuropa, om inga särskilda åigärder vidtas.

Det borde vara så självklart att det vore onödigt all säga del, att denna omvärld är av utomordentligt stor betydelse för Sverige och dess ekonomi. Elt litet men högt industrialiserat land är självfallet uttandsberoende i alldeles särskilt hög grad. Detsamma gäller också känsligheten för protektionistiska strömningar, som lätt gör sig gällande i dylika situationer.

När vi från regeringssidan gör dessa konstateranden och även nogsamt följer den internationella utvecklingen, så är därmed dock inte sagt atl vårt öde är helt avhängigt av utvecklingen uianför vårt lands gränser. Regeringen har, medveten härom, lagit djärva och radikala grepp på del ekonomiska området syftande lill alt stärka vår konkurrenskraft och alt upprätthålla sysselsättningen. Dessa åigärder parade med elt i hög grad ansvarsmedvetet uppträdande från resp. parter vid såväl löne-som jordbruksförhandlingar gör alt man ändå ulifrån en mycket besvärlig situation nu kan se en ljusning, förhoppningsvis med allt starkare framtoning efter hand.

I delta sammanhang kan jag inte underlåta atl både citera och kommentera några rader ur socialdemokraternas reservationsskrivning. Jag citerar:

"När nu de faktiska resultaten av politiken under 1977 kan avläsas kan man konstatera att regeringen misslyckats på praktiskt taget samtliga områden. Arbetsmarknaden har kraftigt försvagats, den ekonomiska politiken i allmänhet och skattepolitiken i synnerhet har lett till ökade ekonomiska och

sociala klyftor ." Och vad värre är, regeringen anklagas för all medvetet

bedriva en svångremspolitik mot de stora löntagargrupperna. Herr Feldt har i

dag sagt atl det inte bara är medvetet utan att det sker efter ett utstuderat mönster.

Från socialdemokraternas sida har man en alldeles särskild förkärlek för att associera sig, i detta fall i oroande syfte, med de stora grupperna som har starka företrädare. Små grupper och minoriteter hör man inle så ofta talas om. Med all respekt för de stora grupperna och deras situation, och med betygande av deras stora betydelse i samhället, så är det bara att konstatera atl deras situation inte kan avsevärt förändras genom omfördelningar via skatter eller sociala åtgärder. Det finns inte så stora grupper att ta något ifrån och inte heller så särskilt mycket alt omfördela. Däremot finns det minoriteter-tyvärr på sina håll ganska stora - involverade i dessa stora grupper som har det svårt. Det gäller främst de människor som med oro måste fråga sig om de får behålla sitt jobb, om företaget kommer att läggas ned etc.

Jag anser att socialdemokraterna borde kunna kosta på sig alt erkänna alt regeringen här gjort långt mer än någon tidigare regering för att så långt det går lugna dessa människors oro och föratt trygga jobben; detla sagt inte minst med tanke på den nästan förföljelseliknande frågesport som bedrivs här i riksdagen, främst mot industriminister Åsling - ett frågande som f ö. håller på att spränga riksdagens tidsramar.

Det borde också stå klart att när man hos de stora grupperna noterar en sjunkande eller stillastående konsumtionsslandard - vilket är ett faktiskt förhål lande-så är detta priset för solidariteten gentemot de av krisen hårdast drabbade, och det kan man icke på någol sätt kompensera sig för. De sociala och ekonomiska klyftor socialdemokraterna här lalar om borde de rimligen närmare precisera och inte bara lala rent allmänt om.

Vi har gång på gång fått höra atl skatterna formats på ett sådant sätt att det ökat klyftorna. Det är då rätt intressant alt göra en jämförelse mellan regeringens och socialdemokraternas förslag till skattesänkning för 1978. Regeringens förslag påstås ju ha gynnat höginkomsttagarna, medan socialdemokraternas förslag skulle ha korrigerat detta. Beskattningen hör ju lill ett område där demagogin frodas. Jag älskar inte att odla den, men om jag skulle föra diskussionen på samma debattnivå som socialdemokraterna har fört den vore det ganska enkelt att gå in och se hur ni använder den dryga miljard med vilken ni vill bättra på skatteskalorna. Det ser ul som följer:

Den som t. ex. tjänar 65 000 kr. i taxerad inkomst skulle 1138,5 gånger mer i ytterligare skattesänkning än den som tjänar 20 000 kr. I del senare fallet blir skattesänkningen 10 kr., och för den högre inkomsten blir den ytterligare skattesänkningen 385 kr. Den som taxerats för 60 000 kr. får 53,5 gånger större skattesänkning än den som tjänar 20 000 kr.

Jag erkänner att detta är ett orimligt sätt atl föra en debatt, men det är ganska analogt med den deballeknik som ni själva använder när det gäller att redovisa skatterna.

Jag har vid tidigare tillfällen i den ekonomiska debatten sagt att det förgångna, nuet och framtiden inom politiken hör samman, oavsett hur regeringarna växlar. Med tanke på detta är det en anmärkningsvärd klandertalan som socialdemokraterna för i oppositionsställning. Som ett

Nr 161

Fredagen den ■ 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

intressant exempel vill jag här anföra kritiken mot lagersiödels senaste förlängning. Lagerslödel ingick ju vid sidan om andra åigärder i den överbryggningspolitik som den socialdemokraliska regeringen på sin tid sjösatte. Vi skulle därigenom klara oss tills nästa högkonjunktur kom. Det skulle vara någonting av att åka linbana och vara åskådare till andra folks kriser och besvärligheter. Nu, efteråt, vet vi att vi inte fick detta landfäste i lid, och i den situationen kastade den nya regeringen ut ännu en förlängning av lagerslödel. Del anmärkningsvärda äratt beslutet om denna förlängning logs enhälligt av riksdagen - således med socialdemokraternas stöd. Ändå anklagar socialdemokraterna regeringen för beslutet, som enligt deras uppfattning inte betytt någol för sysselsättningen. Detla trots atl stödet var förbundet med villkoret att sysselsättningen skulle upprätthållas.

Det finns, herr lalman, ytteriigare elt par punkter där meningarna är delade och där jag gärna vill göra några kommentarer. Den ena är arbetsgivaragiftens borttagande. Den andra är frågan om ökningen av livsmedelssubventionerna. I senare fallet är jag direkt utmanad av herr Feldt.

Beträffande arbetsgivaravgifterna förs av socialdemokraterna delta underliga och ohållbara resonemang om att del rör sig om löntagarnas pengar och att dessa helt frankt flyttas från lönlagarna lill arbetsgivarnas och kapitalägarnas fickor föratt öka vinsterna. Som en kuriositet kan jag ju nämna alten socialdemokratisk ledamot av denna kammare för någon tid sedan helt felaktigt påstod alt regeringen därtill delade ut dessa pengar lill bönderna. Han var tydligen helt omedveten om att det är på det sättet att jordbruksavtalet neutraliserar alla förändringar av arbetsgivaravgifterna. Tyvärr är han säkert inte den enda som har påstått detta.

Begreppet löntagarnas pengar är ohållbart, änskönt införande av avgiften en gång i liden legat med i parternas bedömning av vad som var skäligt beträffande löneutvecklingen i dåläget. Arbetsgivaravgiften är en faktor som vid sidan av ett flertal andra, inkl. löner och sociala avgifter, konstituerar en viss prisnivå i landet på varor och tjänster. Dessa pengar kan aldrig i det långa loppet vara öronmärkta. Vad som här har skett i och med avgiftens borttagande är en sänkning av den svenska kostnadsnivån, som rimligen bör leda till sjunkande priser och/eller lägre höjningar än vi annars skulle ha fltt. Och del ärju ändå til syvende og sidst för de breda konsumentgrupperna ett primärt intresse att prishöjningarna blir så små som möjligt. Jag kan således inte se någonting orättfärdigt i denna åtgärd. Om den därtill utöver sin prisdämpande verkan leder till större produktion och ökat kapaciteisutnyit-jande så når vi också snabbare den tidpunkt då industriinvesteringarna tar ny fart och hjulen rullar vidare. Jag respekterar olika uppfattningar om arbetsgivaravgiften. Det kan finnas skäl för sådana. Jag hävdar dock atl åtgärden var riktig i del rådande läget.

Sedan några ord om det konsumtionsstödsprogram som socialdemokraterna har lagt fram, där livsmedelssubventionernas ökning är den stora posten. Vi harju alltsedan den 1 januari 1973 undan för undan byggt upp och förstärkt subventionsinslaget på detla område. Subventionerna har nu en omfattning av 3,6 miljarder kronor per år. Vi har således efter hand fånen rätt

markant mellanprislinje på livsmedelsområdet, och det råder väl i stort enighet om att dessa baslivsmedelssubventioner kommit för att stanna. De har - detta torde vara oomtvistat - också haft en gynnsam konsumtions- och fördelningseffekt.

Frågan är ändå om man i elt läge då också socialdemokraterna sagt alt vi måste hålla tillbaka vår privata konsumtion skall medverka till en ytterligare påspädning av densamma. Ser man historiskt på det konsumtionsstöd som i dag finns finner man atl det i huvudsak har byggts upp för att man skall undvika höjningar av livsmedelspriserna, främst såsom ett inslag i lider med stark uppgång av prisnivån. Det enda undantaget är 1974, då det i likhet med i år gjordes en stor satsning för att sänka prisnivån. Men omdömena efteråt har ingalunda varit enbart positiva.

Till de kommentarer som görs i finansutskottels betänkande, där slutsatsen är att det för konsumenterna mest betydelsefulla är att de totala prisstegringarna kan bemästras - inte att de bortsubvenlioneras - vill jag foga den kommentaren att förslaget näppeligen innebär något lämpligt konjunkturinslag. Subventioner som en gång införs bör nämligen också ligga kvar och vara bestående.

Min talartid är ute. Jag hoppas attjag kan komma igen. Jag har ytterligare några synpunkter somjag vill anföra i anledning av herr Feldts fråga då det gäller subventionerna. Jag ber alltså atl få återkomma.

Jag vill, herr talman, sluta med all yrka bifall till utskottsmajoritelens hemställan.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

KJELL-OLOF FELDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Axel Kristiansson säger att han inte vill odla demagogi. Han ägnade sig åt skatteomläggningen 1978 och ville visa hur orättvist vårt förslag är. Men hans demagogi räckte inte till för att tala om alt regeringens skatteomläggning i så fall är ännu mer orättvis. Han kom aldrig fram till hur indexregleringen av skatteskalorna nästa år lägger hela tyngdpunkten av skallesänkningarna på de högre inkomstlagarna. Allt della har ceniern medverkat lill. Tänker man fortsätta på den vägen? Det var min fråga. Följer man med moderaterna och folkpartiet i deras planer på atl kraftigt sänka marginalskatterna? Det är nämligen nästa steg i den här omfördelningen av skattebördorna.

Vad återstår i dag av centerns alla jämlikhetsdeklarationer i valrörelsen? Jag hittar ingenting, och det Axel Kristiansson sade var helt innehållslöst.

Sedan försvarar Axel Kristiansson, sin plikt likmätigt, sänkningen av arbel-Sgivaravgiften. Jag tyckte alt hans entusiasm var påtagligt dämpad. Någon bevisning för atl delta våren riktig åtgärd kunde jag inte finna att han presterade. Jag kan på sätt och vis förslå honom. Centern stred länge för alt man skulle avskaffa arbetsgivaravgiften i del inre stödområdet. Den var där tidigare lägre än i övriga delarav landet och är nu helt avskaffad. Då tyckerjag all Axel Kristiansson skall tala om för oss här i kammaren vilka välsignelser det har medfört för näringslivet och sysselsättningen i Norrlands inland. Vilka förbättringar har del medfört för Norrbotten? Kom med bevisningen

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

och de konkreta beskeden!

När det gäller min fråga till centern om vi skall sänka eller höja matpriserna den 1 juli säger Axel Kristiansson att det inte finns någoniing att omfördela. Det gör det visst det! Vi diskuterar i dag om vi skall sänka arbetsgivaravgifterna med 4 miljarder eller om vi icke skall göra det. Sänker vi inte dessa avgifter med 4 miljarder har vi pengar att omfördela. Det är för mig helt obegripligt att Axel Kristiansson inte ens tar upp det problemet. Är del numera för ceniern helt likgiltigt hur människors levnadsstandard utvecklas? Är del för ceniern helt likgiltigt hur staten använder sina pengar? Måste ni betala delta höga pris - att rasera tilliten för ert parti hos människor i små omständigheter - bara för all fl fortsätta regerandet tillsammans med moderaterna? Är del värt allt detta, Axel Kristiansson?

AXEL KRISTIANSSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag var i mitt huvudanförande något inne på frågan om livsmedelssubvenlionerna,och jag vill fortsätta med det ytteriigare. Det finns pengar, säger Kjell-Olof Feldt, nämligen de belopp som vi sänker arbetsgivaravgiften med. Dessa pengar avser socialdemokraterna att använda för alla möjliga ändamål.

Jag sade att även socialdemokraterna ansett det vara nödvändigt med en viss återhållsamhet. Nödvändigheten av återhållsamhet var också mitt första skäl för atl inte omedelbart gå med på en höjning av livsmedelssubvenlionerna. Men det finns ytterligare ett skäl. En sådan höjning verkar vara så åtråvärd för socialdemokraterna att det nära nog vattnas i munnen på dem -det verkar som om de tror atl man därmed får livsmedlen gratis. Men vad betyder dessa 10 96? Jo, de betyder 0,5 96 på livsmedelskostnaderna enligt vad socialdemokraterna själva sagt i sin moiion. Om detla kopplas till sänkningen av arbetsgivaravgiften och till det resonemang som förs inte minst från socialdemokraternas sida, nämligen alt nästa krisbransch blir handeln - för att ta ett exempel som har ell mycket nära samband med livsmedelspriserna - framstår det som alldeles klart att om denna bransch, som är mycket arbetskraftsintensiv, kan minska sina kostnader med 0,5 96, så flr konsumenterna på den vägen precis lika mycket som socialdemokraterna vill ge genom livsmedelssubventioner. Man skall inte överdriva denna fråga, utan man skall sätta in den i sitt stora sammanhang. Det väsentliga -inte minst för familjer med svag köpkraft -är att kostnadsnivån totalt sett kan hållas nere.

Jag vill därtill erinra om att detta är en generell åtgärd, inle på någol sätt en riktad åtgärd. Del bör herr Feldt, som oftast är motståndare lill generella åtgärder, komma ihåg.

Avvecklingen av arbetsgivaravgiften innebär inte att pengarna förs över i företagarnas och kapitalägarnas fickor. När herr Feldt frågar om jag kan belysa i vad mån avvecklingen ökar sysselsättningen, kan jag parera med en fråga till herr Feldt: Kan herr Feldt bevisa att dessa avgifter stannar såsom ökade vinster och inte omfördelas till de stora grupperna av människor i detta land?

KJELL-OLOF FELDT (s) kort genmäle:

Herr lalman! Axel Kristiansson har fltt försig atl del i dagar en återhållsam finanspolitik som han försvarar. Jag måste säga att Axel Kristiansson har blivit elt offer för Gösta Bohmans demagogi. Del bedrivs i dag ingen återhållsam finanspolitik ulan en våldsamt slösaktig finanspolitik, där budgetunderskottet, som i januari troddes bli 15 miljarder, nu är över 30 miljarder och lär bli 40. Problemet är alt alla dessa pengar i varie fall inte ännu har givit något utbyte åt människorna i detta land.

Nu lovar Axel Kristiansson att avskaffandet av arbetsgivaravgiften den 1 juli skall medföra en sänkning av priserna med 0,5 96. Men det blir inle så. Avgiftens avveckling skall ju uträtta helt andra saker. Den skall öka sysselsättningen och förbättra näringslivets lönsamhet. Det är löften som regeringen ger lill de anställda och till företagen. Men del går inte ihop.

Denna avgift är inte någon galten Särimner, som går att slakta hur många gånger som helsl och använda till helt motsatta ändamål. Därför blir det nog obegripligt för de flesta av oss, när Axel Kristiansson försöker ulmåla arbetsgivaravgiftens avskaffande för små och stora företag, för förelag som går bra och företag som går dåligt, såsom en utjämnande åtgärd, som skulle motivera att vi säger till låginkomsttagare och barnfamiljer atl de i själva verket får del bättre därför att riksdagen har genomfört denna avveckling.

Jag tror att en oro börjar gnaga hos centern över alt denna politik kanske leder ål alldeles fel håll. Jag lycker att jag spårar del hos Axel Kristiansson.

Nu får ni krav på er all ställa upp för vägtullar, ni får höra från moderaterna att er stora jämlikhelsreform, utjämning av kommunalskatterna, inte blir av för den finns det inle pengar till, ni har fltt vara med om alt besluta i Kommunförbundet att även den pensionär som bara har folkpensionen att leva på skall börja betala för atl få hemhjälp - och det är de pensionärer som redan har del sämst ställt som behöver hemhjälp. Allt det här får ni vara med om. Del är del pris ni betalar for denna märkliga regeringssamverkan.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

AXEL KRISTIANSSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Herr Feldt oroar sig nu inte bara för den ekonomiska utvecklingen, utan han oroar sig också för cenlerparliel, och den omtanken borde jag kanske vara tacksam för.

Del var elt väldigt underligt resonemang herr Feldt förde. Avskaffandet av arbetsgivaravgiften kan inte sänka några priser, för den åtgärden vidtasju för alt förbältra lönsamheten, säger han. Då talar väl herr Feldt mot bättre velande.

Det finns ingen möjlighet all följa hur ändringar av arbetsgivaravgiften -del må vara uppåt eller nedåt - i del ena eller andra läget leder till det ena eller del andra resultatet. Men klart är väl ändå atl om en pressad bransch som t. ex. handeln - herr Feldt har själv sagt atl den är pressad - flr en sänkning av kostnadslägel, måste det innebära att om icke prisnivån sjunker så kommer den i varje fall att stiga mindre an den annars hade gjort. Detta är inte heller oväsentligt för konsumenterna.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

Herr Feldt har ännu inte försökt atl på något sätt bevisa sitt påstående att pengarna hamnar i fickorna på företagare och kapitalägare. Del är elt allmänt påslående som görs och ingenting annat. Herr Feldt hade haft tid atl bevisa vad han sagt.

GUNNAR NILSSON (s):

Herr talman! Förra året blev ett magert år för de svenska löntagarna. För första gången sedan vi senast hade en borgerlig regering sjönk den reala lönen efter skatt med omkring 3 96 för den genomsnittlige industriarbetaren. Det som löntagarnas organisationer förhandlade fram efter alt ha stått på randen till en storkonflikt åt regeringens inflationspolitik snabbt upp. Med upprepade devalveringar, höjd moms och en slapp prispolitik drev regeringen tillbaka löntagarnas standard.

En viktig uppgift i årets avtalsrörelse blev att finna ett skydd mot fortsatta prishöjningar, liksom det blev en viktig uppgift att med låglönesatsningar söka vrida till rätta de orättvisa fördelningseffekter som regeringens skatteomläggning för 1978 innebär. Förväntningarna inför årets avtalsrörelse var inte höga. Det kan de inte vara när produktionen stagnerar, när det knappast finns något att fördela. Men vi nådde två viktiga mål: att få en garantiregel mot prishöjningar och att slå tillbaka Arbetsgivareföreningens försök att undergräva den solidariska lönepolitiken.

I samband med uppgörelsen uttalade parterna att vi gjort vårt föratt värna samhällsekonomin. Nu ankom det på regeringen att vidta åtgärder. Från LO-sidan menade vi att prisstopp och någon form av stöd lill barnfamiljerna skulle vara lämpligt. SAF gick ut med krav på en drastisk sänkning av arbetsgivaravgifterna.

Regeringen konstaterade att uppgörelsen låg inom den samhällsekonomiska ramen. Ekonomiministern vitsordade vid flera tillfällen det ansvar som parterna hade tagit i ett svårt ekonomiski läge. Men strax efter kom det nya sveket, riktat mot de löntagare som strax innan fltt en klapp på axeln av olika regeringsrepresentanter.

Den förre statsministern fick ett gott råd av sin företrädare när han valdes till partiledare: Lyssna lill rörelsen!

Den nye regeringschefen tycks också ha fått råd, inte offentligt, men lydelsen är sannolikt: Lyssna lill Arbetsgivareföreningen! Men fackföreningsrörelsen skall man bara tala till'.

Återigen utsattes LO - och jag personligen - för regeringens egendomliga och osympatiska taktik, nämligen den atl först under tysthetslöfte informera om vad man tänker göra, och sedan vid den offentliga presentationen försåtligt antyda att man genomför sina förslag efter överläggningar med Landsorganisationen - underförstått all vi skulle ha gett vårt godkännande.

Fackföreningsrörelsen delar inte regeringens samhällssyn. Det hindrar inle att vi, på samma sätt som med Arbetsgivareföreningen, vill slå "på lalefol" med varandra. Vi ställer därför upp på samtal med regeringen eller enskilda statsråd. Men då skall del gå just lill, vi vill inle bli utsatta för några ohederliga

grepp i fortsättningen.

Svensk fackföreningsrörelse, inbegripet mig själv, protesterar bestämt mot regeringens förslag alt sänka arbetsgivaravgiften. LO:s representaniskap tog vid sitt årsmöte den 27 april ett uttalande med följande innebörd:

Genom regeringens beslut slöts avtalet på falska förutsättningar. Fackföreningsrörelsen vädjar lill riksdagen att inte anta del på följande grunder:

1. Del finns inga garaniier för att sänkta arbetsgivaravgifter leder lill dämpade prishöjningar.

2. Årets avtalsrörelse är ännu inte avslutad. Uppgörelsen mellan LO/PTK och SAF är bara preliminär. Det är den även i dagens läge. Den offentliga sektorn är ännu inte klar. De lokala förhandlingarna har på många håll ännu inte börjat.

3. Arbetsgivaravgifterna har tidigare räknats av mot befintligt löneutrymme vid de tillfällen när vi har träffat uppgörelser. Nu sker avräkning nummer två. Regeringen ger pengarna till arbetsgivarna, oavsett vad Axel Kristiansson hävdade i sitt inlägg från den här talarstolen.

4. Med sin åtgärd har regeringen salt sill förtroende på spel och utmanat löntagarna. En sådan politik innebär för framliden all ingen kan lila på någon. Den gamla modellen, där de inblandade stått för sitt ord, uppluckras nu genom regeringens beteende.

I stället för sänkt arbetsgivaravgift krävde representantskapet åtgärder i form av höjning av barnbidragen och sänkning av priserna på baslivsmedel föratt lindra barnfamiljernas utsatta situation. Kraven harsenare preciserats i den socialdemokratiska partimoiionen.

Det som har hänl sedan den 27 april ändrar inte på den bedömning som gjordes då. Jag vill hävda att kraven snarare stärkts. Vi har ett kraftigt omslag i handelsbalansen. Det beror bl. a. på en kraftig sänkning av importen lill följd av den minskade köpkraften. Del finns nu plats för en efterfrågestimulans. En sådan skulle ha två syften:

1. Den skulle stimulera hemmamarknaden. Vi ser nu med stor oro på hur
krisen inte bara hotar exporibranscherna, även handeln och andra service
näringar får det allt kärvare.

2. Den skulle, genom all ge de mest utsatta elt köpkraftstillskon, bidra titt
en rättvisare fördelning. En generell åtgärd som arbelsgivaravgiftssänkning
är både dyr och felriktad. Man når exempelvis inle på någol sätt barnfamil
jerna, annat än med förhoppningar om atl denna generösa arbeisgivarinsläll-
ning skall komma de unga familjerna indirekt lill del genom vad man kallar
en dämpad prisutveckling. Om riksdagen antar utskottets majoritetsförslag
om sänkta arbetsgivaravgifter, lar den på sig ell tungt ansvar. Den respekt tor
givna förutsättningar, som är en grund för avtalsrörelsen, skadas för
framtiden. Klassklyftorna ökas ännu mer. vilket skadar samhällssotidariie-
ten.

Det framgår nu atl del finns en positiv restpost i bytesbalansen som kan beräknas till 7,5 miljarder för 1977. Den beslår dels av förskjutningar i handelskrediterna, vilket givetvis inle innebär någon extra inkomst för Sverige, dels av en statistisk underskattning av den faktiska exporten. Några

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska poliiiken, m. m.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

säkrare uppgifter om reslposiens innehåll har man inle; delta skall man nu försöka klarlägga i en utredning.

Från fackföreningsrörelsen är vi angelägna om all snari få besked från ekonomiminisiern om restpostens innehåll. Om vi har elt mindre bytesbalansunderskott än vi tidigare trott, så reser det en rad frågor, bl. a.:

Är exporten slörre än vad som framgått av undertaget förden ekonomiska politiken'.'

I så fall, är inle produktionen eller förädlingsvärdet också större?

Borde inte en sådan slutsats innebära en högre produktivitet än vad som har antagits?

Jakande svar på de här frågorna - innebär del inte att också vinstnivån har underskattats?

Svarei på dessa frågor behövs för alt man skall kunna bedöma utgångspunkterna för den ekonomiska politiken. De skulle också ha behövts inför våra bedömningar av årets avtalsrörelse. Del är centrala frågor för den ekonomiska politiken och för de fackliga övervägandena. Särskilt i lider med vikande reallöner måsle kravet på ett rikligt beslutsunderlag ställas högt.

Över regeringspolitiken - bl. a. på det ekonomiska fältet som vi nu diskuterar-vilar, tyckerjag, en stämning av "efteross syndafloden". Under pressen från avtalets garaniiregel har prisövervakningen skärpts. Tillsammans med en lugnare internationell prisuppgång och sjunkande försäljning i handeln bör det kunna dämpa prishöjningarna i förhållande lill förra året. Men om vi ser mot 1979, finner vi all del föreligger stora risker för en ny prisexplosion.

För innevarande år visar överslagsberäkningar alt sysselsättningen i del svenska näringslivet kommeratt minska med 50 000-60 000 personer. Föratt hindra all den totala sysselsättningen sjunker måsle den offenlliga sektorn öka sin sysselsättning lika mycket. Del råder inget tvivel om all del finns behov av en ökning av minst den omfattningen. Men frågan är: Vill regeringen genomföra en sådan? Och hur skall man i så fall skapa förutsättningar för en sådan expansion''

Herr talman! För andra året i rad riskerar nu de stora löntagargrupperna att få vidkännas en standardsänkning. Den återhållsamhet som regeringen vädjat om i landels svåra ekonomiska läge har ensidigt fått iakttas av löntagarna. Med den kompletleringsproposilion som nu behandlas sker en ytterligare omfördelning - regeringen ger löntagarnas pengar till arbetsgivarna!

I della anförande insiämde Håkan Strömberg, Olle Weslberg i Hofors, Sune Johansson. Bernt Nilsson, Lars Henrikson, Torslen Karlsson, Gillis Auguslsson och Lars Ulander (samtliga s).

KNUT WACHTMEISTER (m):

Herr lalman! När riksdagen för precis elt år sedan diskuterade den ekonomiska politiken var läget för vårt land betydligt allvarligare än i dag. Vi levde då milt uppe i 1977, det stora besvikelsernas år för vår ekonomi, elt år då

vår bruttonationalprodukt minskade med 2,5 %, medan Västeuropa ökade Nr 161

sin med 2 96 och OECD-länderna sin med 3,5 96, elt år då den nylillträdande Fredaeen den

regeringen för att vrida utvecklingen rätt tvingades vidtaga åigärder som j iijni 1978

momshöjning och devalvering och därmed också acceptera atl konsument-

priserna del året alltjämt låg kvar på samma hell otillfredsställande nivå som rj ekonomiska
de tre föregående åren, då priserna i genomsnitt steg ca 10 "-, per år. nolliiken

De åtgärder som regeringen vidtog och som på kort sikt alltså nödvändigtvis medverkade till en högre inflationstakt'har nu börjat ge synbarliga resultat. Inflationstakten har bromsals upp, handelsbalansen har under våren näslintill dramatiskt förändrats i positiv riktning. Många tecken lyder på att devalveringen har lyckats. Kronan ligger stabil i sin korg med drygt 9 96 lägre värde än före augustidevalveringen förra året.

Mot bakgrund härav ärdet närmast ofattbart att oppositionen framhärdar i alt underkänna allt vad regeringen har uträttat. Det konstateras i den socialdemokratiska reservationen all "regeringen misslyckats på praktiskt laget samtliga områden".

I dag har vi fåll höra om en otroligt ineffektiv näringspolitik, om atl reaktionen sticker upp sin fula tryne, all social nedrustning förbereds. Det är en oförsynthet ulan like när Kjell-Olof Feldt dessutom står här i riksdagen och påstår atl moderaterna fröjdas över all grupper av människor får del sämre. Kjell-Olof Feldt borde skämmas.

Det går knappasl atl med bevarad trovärdighet inbilla svenska folkel alt regeringen är så inkompetent all allt den företagit sig är felaktigt, samtidigt som människor själva kan skymta en ljusning. För socialdemokraterna tycks kritiken och skallet ha blivit ett självändamål. Man förefaller vilja göra Sverige till ell Skälland, elt namn somjag annars trodde var reserverat för vårt danska broderfolk.

När man studerar den socialdemokratiska partimotionen med anledning av kompletteringspropositionen, liksom reservationen till finansutskottets betänkande, får man alltså med ljus och lykta leta efter något positivt om regeringen, eller den borgerliga regeringen som man ännu ett och ett halvt år efter regimskiftet allijämi envisas kalla sina efterträdare på taburetterna.

Devalveringen är man alltjämt skeptisk lill, även om kritiken i ljuset av påvisade positiva resultat inle är lika onyanserad som tidigare.

I reservationen sätter man upp fem punkter som mål för den ekonomiska politiken: arbeie åt alla, en rättvis fördelning av välfärden, en återställd balans i ulrikesbelalningarna, en socialt och ekonomiskt balanserad tillväxt samt en markant dämpning av prisstegringarna.

Det är lätt all instämma i den målsättningen men också all påvisa all regeringen är på rält väg när del gäller att uppnå de målen. Prisstegringarna har redan dämpats, och del finns god anledning förmoda alt den trenden håller i sig. Balansen i ulrikesbelalningarna går åt rätt håll, men de sifferuppgifterna har Björn Molin redan redogjort för, varför de här inte behöver upprepas.

Beträffande den första punkien i målsättningen, arbete ål alla, så har som
alla vet regeringen här gjort en satsning som kommer alla lidigare jämförelser 43

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

all förblekna. Del är då förvånande och knappasl hederligt av socialdemokraterna alt påslå all regeringen medvetet vältrar över problemen på de vanliga löntagarna för all öka, som man säger, kapitalägarnas inkomster. De allra flesta begriper säkerligen an de vidtagna åtgärderna, såsom sänkning av löneskatten, devalveringarna och företagsstöden, har lill enda syfte att värna om sysselsättningen och därigenom hela folkets välstånd.

Ingen regering med självbevarelsedrift skulle drömma om atl föra en politik som ensidigt gynnade 300 000 företagare på 4,5 miljoner löntagares bekostnad. 1 verkligheten har vi i vårt land en nästan unikt jämn inkomstfördelning, där utvecklingen varit särskilt märkbar sedan 1960-talets början.

När socialdemokraterna nu kräver ökade insatser på forskningens område, är man som vanligt motsägelsefull, eftersom man inle är beredd att ge de för forskningsuppgifter lämpade människorna sådana ekonomiska villkor all de tycker au det är mödan värt alt kosla på sig en lång, dyrbar utbildning. Kvalificerade, välutbildade människor har i dag 20-30 "•> lägre reallön efter skall än för 10 år sedan. Risken fören begåvningsaviappning lill utlandet får heller inte nonchaleras.

Beträffande del statliga slödel till förelag i svårigheter kan del vara skäl all erinni om alt del inte var så rasande länge sedan den socialdemokratiska förelagsfilosofin gick ut på atl förelag som inte kunde betala konkurrenskraftiga löner skulle läggas ner och arbetskraften föras över lill de förelag som kunde betala bättre.

1 den socialdemokratiska reservationen heter det bl. a. atl "i motsats till vad regeringens politik innebär bör politiken syfta till ett förtroendefullt och konstruktivt samarbele mellan olika grupper i samhället". I själva verket har ju jusl regeringspolitiken syftat till elt sådant samarbete, och i vår har man kunnai konstatera atl utvecklingen går åt rätt håll. En ansvarsfull avtalsrörelse har nu följts av en jordbruksuppgörelse som också vittnar om att man haft full förståelse för betydelsen av en dämpad och lugn prisutveckling.

När det gäller jordbrukspriserna har socialdemokraterna velat gå en annan väg. 1 del i och för sig vällovliga syftet all vinna nya proselyter föreslår man i stället väsentligt ökade subventioner på baslivsmedlen mjölk, nötkött, ost, bröd och mjöl. De nuvarande livsmedelssubventionerna på över 3,5 miljarder skulle därmed öka med 850 miljoner. Subventionerna på livsmedel, och specielltdå på mjölken,äri nuvarande läge ofrånkomliga, men man börenligt milt förmenande vara mycket restriktiv när det gäller att bygga ul systemet, som är förknippat med en del nackdelar. Det gör mottagarna beroende av siaten. Har subventioner väl införts är de svåra an avveckla. Människor får en felaktig bild av de verkliga produktionskostnaderna, och man döljer inflationen genom atl i stället la ut kostnaderna i skall.

Behövs del framöver elt ökat stöd lill speciellt barnfamiljerna, och del har finansuiskoiiet ingalunda uteslutit, kan och bör det enligt min uppfattning ske annorledcs än genom ökade livsmedelssubventioner.

Även om vår ekonomiska situation är gynnsammare än för ett år sedan, måste vi också ha klart för oss alt de senaste decenniernas snabba tillväxt inte

kommer att kunna fortsätta i oförändrad takt. Eftersom den ständigt ökande gruppen pensionärer är försäkrad möten sänkning av realinkomsten, blirdel de yrkesverksamma människorna som kommer atl få se sin slandarduiveck-ling krympt. Mot bakgrund härav kan man verkligen fråga sig om viljan att avstå ytterligare löneutrymme till kollektiva löntagarfonder blir särskilt stor. Jag tillåter mig all tvivla på det, och jag konstaterar an jag uppfattade det som om Gunnar Nils.son i sitt anförande inle med en enda ord nämnde löntagarfonderna.

Som vanligt, finns det nästan anledning säga, har socialdemokraterna i sin partimoiion och ulskoitsreservalion näst intill bara perifert berört de kommunala ekonomiska problemen. Den kommunala verksamheten omsluter driftbudgeimässigi mer än 100 miljarder, och när det gäller kapitalbudgeten ligger summan någonstans mellan 15 och 20 miljarder åriigen. Del iir verkligen tal som inger respekt och borde moiivera en långt mer ingående deball här i riksdagen än vad som brukar vara fallet.

Vare sig det sägs ul eller ej torde väl alla vara ense om att den kommunala konsumiionsökningen,som 1977 blev närmare 5 % och i år väntas bli något över 4 96, ligger en bra bit över vad som kan betraktas som samhällsekonomiskt godtagbart. Volymens expansion måste bromsas upp, och en viss uppbromsning har också redan skett. Enligt min uppfattning borde konsumtionsökningen de närmaste åren i stort sett begränsas till de två procent som las i anspråk för att fullfölja riksdagens lidigare beslut om utbyggnaden av barnomsorgen och äldrevården. En sådan relativt sett kraftig uppbromsning är kanske inte realistisk att tro på, men om man hamnar på en ökning på omkring tre procent borde detta, enligt min uppfattning, kunna betraktas som en acceptabel kompromiss.

Om man betraktar den kommunala ekonomins plus och minus, så framgår det all situationen har förbättrats sedan i vintras. Minusposterna, en relativt svag skaiieunderlagsutveckling och en för långsam volymuppbromsning. finns kvar medan ett antal plusposler tillkommit sedan i vintras. Hit kan då räknas alt löneutvecklingen med ganska slor siikerhei blivit någol lägre iin vad landsling och kommuner räknat med i sina långiidsplaner och budget-beräkningar. Inflationstakten kan i biisla fall nedbringas till 7 a 8 96, och en lägre kostnadsökning kan man väl knappasl ha inkalkyleral på kommunalt håll. Till plusposierna hör givetvis också avskaffandet av den allmänna arbetsgivaravgiften om 2 96, som riksdagen väntas besluta om senare i dag.

För innevarande år torde man kunna räkna med elt visst överskott för kommunerna, medan 1979 blir besvärligare då uppbromsningenav skalteun-derlagsökningen för 1977 års inkomster gör sig gällande. Slutet av juli i år blir en spännande lidpunkt för landsting och kommuner, för då publiceras laxeringsulfallet för 1977.

Man får vara klar över atl stora lokala variationer i skatleunderlagsulveck-lingen är att vänta beroende på hur sysselsättningssvårigheier har drabbat olika regioner. Det är då också värt atl notera att skatten på ersättningen vid arbetslöshet liksom vid sjukdom går direkt lill stalska.ssan och inte kommer

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

landsting och kommuner titt godo. Kraven på kommunala engagemang för atl motverka ungdomsarbetslösheten kommer givelvis också atl belasta kommunernas ekonomi.

Tunircgeln borde vara all den offenlliga sektorn å ena sidan vid svag ulveckling inom industrin skall kunna suga upp en del arbetskraft, precis som skett nu, medan å andra sidan återhållsamhet i fråga om kommunal expansion måste till underen högkonjunktur.

Med del sagda harjag velat undersiryka hur oerhört viktig den kommunala sektorn är för vårt lands ekonomi och också hur betydelsefullt del är alt riksdagen ägnar problemen största uppmärksamhet.

Herr lalman! Jag yrkar bifall lill nnansutskoltels hemställan på alla punkter.

KJELL-OLOF FELDT (s) kort genmiile:

Herr talman! Knut Wachlmeisler sade all jag borde skämmas. Jag undrar om herr V'achtmeisler förslår vad jag talat om över huvud laget.

Vad ärdet moderaterna siilter främsi som mål försin politik? Vi kanavliisa del i del som nu händer.

1. Det gäller höjd lönsamhet för företagen. Då siiger Knut Wachlmeisler indignerat: Skulle någon kunna tro att vi vill gynna 300 000 företagare på 4,5 miljoner löntagares bekostnad? Men det ärju det som sker- 15 miljarder mer för förelagen, 2 000 kr. i sänkt levnadsstandard för metallarbetaren.

2. Den viktigaste reformen är sänkta marginalskatter. Vem tjänar på det, herr Wachmeisier? Är del låginkomsttagarna och pensioniirerna som skall dra nytta av delta?

3. Matpriserna får inte sänkas enligt Knut Wachlmeisler. Han säger alt motiveringen är all det skulle dölja de verktiga kostnaderna för konsumenterna. Nej, herr Wachlmeisler, ingenting kan dölja del faktum att matpriserna stigit med 25 % pä ell år, trots atl det finns subventioner av baslivsmedel. Jag är riidd för alt Knut Wachlmeisler måsle ha mycket dimmiga begrepp om hur vanligt folk har det i del här landet, om han tror att de inte insett hur kostnaderna utvecklas.

Moderaterna säger: De offentliga utgifterna måste hållas tillbaka - eller sänkas, eller vad man nu kallar det. Motivet är klart: ulrymme måste skapas för sänkta skaller. Där ser vi moderaiernas framtidssamhälle: sänkta marginalskatter betyder sänkta skatter för folk som har relativt höga inkomster-del kan aldrig bli på annal sätt. Och detla skall alltså betalas med sämre social trygghet - för vad annal är det ni kan åstadkomma?

Vi skall alltså få ell samhälle där del finns pengar för konsumlion av prylar, av friiidshus,av maierielll välstånd fördem som redan hardet ganska bra. Vi är redan en god bil på väg - se på utvecklingen av mark- och fastighetspriser, vad som händer på konstaukiionerosv. Folk med pengar kan använda dem. Och betalningen - den kommer via attackerna mot del sociala reformsysle-mei, den inledda sociala nedrustningen. Del är försämrade sjukvårdsförmåner och högre kostnader för pensionärerna för atl få litet hjälp och vård hemma.

Del är de små sakerna, Knut Wachlmeisler, som räknas här i livet för de     Nr 161
människorna. Och del är för deras skull jag är beredd alt stå och la emot     Fredaeen den
glåpord av Knut Wachlmeisler.                                          2 jMni 1978

KNUT WACHTMEISTER (m) kort genmäle:

Herr talman! Den viktigaste reformen är enligt vårt program all sänka marginalskatterna, säger Kjell-Olof Feldt. Nej, vi säger atl det är en viktig reform, för den bidrar till lägre inflationstakt, som gynnar hela vårt folk, inle minst dem som har de lägsta inkomsterna.

Socialdemokraterna återkommer ständigt med påståendet alt indexreglering av skatteskalorna medför en skattesänkning. I själva verket vet Kjell-Olof Feldt lika bra som jag att det inte är på det viset, utan det gäller en uppbromsning av skattehöjningarna.

Kjell-Olof Feldt talar om konstauklioner och alt del kan löna sig att köpa sådana saker i stället för att spara. Men del ärju jusl det vi velat motverka genom det värdesäkra lönsparandel, som riksdagen fattade beslut om i måndags.

Kjell-Olof Feldt säger sedan alt han gärna tar emot glåpord av mig för att försvarade små i samhället. Men vem värdet, Kjell-Olof Feldt, som kom med glåpord? Vem talade om "reaktionens fula tryne"?

Kjell-Olof Feldt blev i debatten lidigare liknad vid en klok hund. Det förefaller som om den kloka hunden idag fltt en släng av rabies,som bl. a. lar sig uttryck i att man biler vilt omkring sig.

Kjell-Olof Feldt försöker söndra och härska, men i det fallet är han inte någon Ludvig XI. Skall han försöka söndra och härska bör han använda hederliga metoder.

Den ekonomiska politiken, m. m.

KJELL-OLOF FELDT (s) kort genmäle:

Herr lalman! Jag är tydligen ett vandrande menageri - så många djur och människor som jag underden här debatten hunnit ta gestalt i. Jag känner mig mer kluven och splittrad än vad Knut Wachlmeisler kan ha en aning om. T. o. m. galen blev jag på slutet.

Jag trodde faktiskt inte alt Knut Wachlmeisler kände sig träffad av min beskrivning av "reaktionens fula tryne". Jag lycker inte del uttrycket passar in rent estetiskt på herr Wachtmeisters fysionomi.

Men herr Wachlmeisler ochjag förstår inte alls varandra, i varje fall irorjag all vi står mycket långt ifrån varandra när det gäller den verklighet vi talar om.

Lål oss ta detta med de sänkta marginalskatterna. De skall nu säljas lill människorna genom att man säger: Acceptera att vi kraftigt sänker skatterna för människor som har högre inkomster, så att de får högre levnadsstandard och kan använda mer av pengarna för egen räkning, acceptera att det leder lill att ni kommer att få sämre trygghet på ålderdomen, att sjukvårdsförmånerna försämras, att fru Troedssons märkliga egepvård realiseras -det utbyte ni får är någol slags resonemang om att inflationen skall bli lägre.

Det här går i och för sig igenom i den allmänna argumenteringen från

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

denna regering. Man sätter in hårda stötar mot människornas levnadsstandard och trygghet. Man åstadkommer arbetslöshet och oro för framtiden. Sedan kommer frågan: Vilken är belöningen? Varför skall människor acceptera allt delta? Jo, så småningom skall friden återvända. Via visheten och klokheten hos dem som leder våra storförelag och de som äger dem skall investeringarna växa fram, produktionen öka, priserna sänkas och lyckan vara där. Det är bara det att uppfyllandet av era löften alltid ligger runt hörnet; det kommer alltid efteråt, medan de hårda kraven, de ingrepp som drabbar människorna, är omedelbara, konkreta och påtagliga.

Just nu diskuterar vi det val som denna riksdag kan träffa mellan atl ytterligare öka den allmänna utspridningen av pengar till företagen och konkreta, påtagliga åtgärder som skulle ge effekt både när det gäller sysselsättningen och när det gäller att göra vardagen litet lättare för människorna. Då återvänder man lill detta allmänna tal. Vänta bara, säger man, tills företagen väl bestämmer sig tor att det är förenligt med deras intressen att hjälpa människorna - då kommer de också att göra det!

Jag har uttryckt min bestämda uppfattning, att moderaterna här leder regeringen på en väg, där det är de många människorna som kommer att få betala.

KNUT WACHTMEISTER (m) kort genmäle:

Herr talman! Först till marginalskatterna!

Gå ut, Kjell-Olof Feldt, och fråga de vanliga löntagarna vad de tycker om marginalskatterna! Läs vad TCO sade om 1972 års skatteutredning! TCO ville där gå längre i marginalskattesänkning. Det måste löna sig att arbeta, Kjell-Olof Feldt.

Beträffande pensionärerna har riksdagen beslutat att deras standard icke skall sänkas; vi har beslutat atl folkpensionerna skall vara inflationsskyd-dade.

Vi förstår inte varandra, Kjell-Olof Feldt, och jag beklagar att vi genom dagens debatt inte kommil närmare varandra.

Benämningen den kloka hunden har inte jag hittat på; det är en uppsatt socialdemokrat som givit Kjell-Olof Feldt den "hedersbenämningen".

Budgetministern INGEMAR MUNDEBO:

Herr talman! Det finns en betydande samstämmighet i de många rapporter, analyser och prognoser om den ekonomiska utvecklingen i Sverige som publicerats under den senaste tiden av forskningsinstitut, organisationer, banker och internationella organ. De är alla försiktigt optimistiska, även om graden av tillförsikt varierar. De pekar alla på en förbättring-somliga talar om en svag förbättring, andra om en något snabbare och starkare. De talar om en svag ökning av tillväxten, om en fortsatt låg privat och en fortsatt hög kommunal konsumtion, om låga invesieringar och kraftiga förbättringar av handelsbalansen och om en klar dämpning av prisstegringarna. Jag kan citera en sammanfattning:

"En konjunkturuppgång är alltså på väg, så långt är alla överens. Men den

går sakta och börjar från en ovanligt låg nivå. Den internationella konjunkturen förbättras endast långsamt, och detla begränsar våra möjligheter till en snabb återhämtning. Det väsentliga är dock att vi nu - genom en lyckad devalvering och ett återhållsamt löneavtal - lyckats justera vårt kostnadsläge."

Finansutskottets majoritet tycks ha ungefär samma uppfattning om den ekonomiska utvecklingen. Man noterar förbättringarna under de gångna månaderna. Man ser ljusa inslag i bilden framöver, men man betonar också problemen och svårigheterna.

Finansutskottets minoritet tecknar en helt annan bild, denna gång liksom tidigare. Så långt är oppositionen konsekvent. Vad som än händer i den ekonomiska utvecklingen, vilka beslut som än fattas så heter det: Regeringens ekonomiska politik har misslyckats på praktiskt tagel samtliga områden. Man talarom försvagning,om snabbt växande problem,om ökade ekonomiska och sociala klyftor, om en nära nog katastrofal försämring, osv.

Jag både hoppas och tror att nuvarande regeringspartier kommer att bilda regering under flera perioder. Men jag måste säga att jag också hoppas att de inte kommer att bilda regering under så många årtionden att de riskerar att drabbas av samma självgodhet, samma sätt att fördöma allt som andra människor och partier gör och samma sätt att dölja och förvränga fakta som tycks ha drabbat del lidigare regeringspartiet.

Jag skall tala om i första hand två saker, nämligen om offentliga flnanser och om skatter.

Det reviderade budgetförslaget innehåller en rad förändringar på både inkomst- och utgiftssidan jämfört med det ursprungliga budgetförslaget. Då det gäller inkomstsidan är del framför allt den allmänna inkomstutvecklingen i samhället och avskaffandet av den allmänna arbetsgivaravgiften som motiverar nya beräkningar. Båda sakerna medför en försvagning av budgetens inkomstsida.

Den allmänna arbetsgivaravgiften betyder för 1978/79 3,4 miljarder, inte 4 miljarder, som oppositionen har fått för sig. Det är en betydande minskning av statsinkomsterna. Men om beslutet flr avsedd effekt, nämligen att påverka vår kostnadsnivå och stimulera till ett mera normalt resursutnyttjande i vår ekonomi, är del väl använda pengar. Det bidrar till atl förbättra sysselsättningen och därmed människors trygghet, och det medför en framtida förstärkning av statsfinanserna.

Oppositionen vill bevara denna avgift. Självfallet - höga löneskatter är ju en huvudlinje i socialdemokratisk politik. Socialdemokraternas väg att förbättra vårt konkurrensläge, alt sälja mera varor genom att höja priserna, är åtminstone originell. Genom en 4 96 högre avgift och 15 96 högre växelkurser skulle vi kunna sälja mera! Men var skulle vi ha lyckats bättre? Det är väl ändå så att ett huvudskäl till att del nu finns en del ljusa inslag i den ekonomiska bilden är att vi har förbättrat vårt kostnadsläge.

Socialdemokraterna har lagt fram en rad förslag om nya inkomster och utgifter. De resulterar, säger man, i ett budgetunderskott på knappt 38

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

4 Riksdagens protokoll 1977/78:161-162

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

miljarder, kanske 35-36 i stället för närmare 42. Del är verkligen att - som det med orätt heter om det ursprungliga förslaget men som man med rätta kan säga om detta alternativ - "ge en missvisande bild av den slatsfinansiella utvecklingen". En närmare granskning av effekterna för 1978/79 visar bl. a. följande:

Inkomsterna för allmän arbetsgivaravgift och för inflalionsskyddade skatteskalor bör beräknas till andra belopp. Kostnaderna för energipolitik har man i vanlig ordning räknat fram litet för snabbt. Från sakliga och tekniska utgångspunkter kan man ifrågasätta om en del av de många skattehöjningarna verkligen kan ge effekt redan 1978/79. Jag noterar att man utlovar - utan att räkna in den - ännu en skattehöjning i samband med en kommande skatteomläggning. Och man är medveien om alt man kanske bör tänka på kommunerna då man vill höja deras löneskatter. Osv.

De föreslagna inkomslförändringarna torde ge -I- 5,8 miljarder, inte -t- 8,4. Och de föreslagna utgiftsförändringarna torde ge -4,7 miljarder, inte -4.3; detla vid visserligen någol osiikra men dock genomgående för oppositionen viilvilliga beriikningar. Det betyder all skillnaden mellan de båda alternativen för 1978/79 är drygt I miljard. Del iir inle någon imponerande siffra, då statsutgifterna beriiknas lill drygt 156 miljartter.

Det ger verkligen inte någon grund förtal om större mått av slalsflnansiellt ansvar, i synnerhet om förbättringen - somliga skulle säga den marginella förbättringen - uppnås genom bl. a. högre löneskatt, alltså högre kostnader för våra varor, och mindre inkomstskattereform, alltså högre inkomstskatter för människorna under nästa år. Skulle det vara så all regeringen hade slösat våldsamt, så gäller det i precis lika hög grad oppositionen. Jag lycker nu inle alt den benämningen är riktig.

Självfallet skulle jag vilja redovisa elt lägre budgetunderskott. Men jag vill inte uppnå ett sådant genom att, i en situation då resursutnyttjandet i vårt samhälle är lågt, ytterligare höja skatterna med allvarliga följder för sysselsättning och välfärd. Och jag vill inle uppnå del genom en lägre aktivitetsnivå, högre arbetslöshet och sämre social trygghet. Därför menar jag att den gjorda budgetavvägningen är försvarlig, att den präglas av en hög social ambition i en tid av lågkonjunktur, just den sociala ambition som vån parti har stått för och som Kjell-Olof Feldt vill sälta ett och annal frågetecken för.

Jag noterar atl oppositionen, efter atl på flera sidor i sedvanlig ordning ha satt sina betyg, inte har kommit lill annat än marginellt annorlunda siffror. Och så siiger man - vilket är praktfullt, ty det förefaller som om socialdemokraterna gjorde entré i svensk politik först hösten 1976 - att man har "tvingats acceptera det utgångsläge som regeringens ekonomiska politik har skapai". Jojo. Denna regering har också tvingats acceptera ett utgångsläge som en tidigare regeringspolitik har skapat. Men del flnns en skillnad, och det ärden avgörande skillnaden i svensk politik sedan hösten 1976. Vi är beredda att säga att vi hade ett medansvar för samhällsutvecklingen också som opposition. Socialdemokraterna tycks inte vilja ta ell sådant ansvar. Man kritiserar. Man misstänkliggör.

Vi har också i kompletteringspropositionen redovisat de statsfinansiella perspektiven på längre sikt. Det är på sedvanligt sätt en karlliiggning av statsinkomsteroch statsutgifter under kommande femårsperiod. Det är ingen plan och det är inget politiskt program. Del är en belysning av vad redan fattade beslut kan innebära.

Vi konstaterar alt långtidsbudgeten är en bestämd varningssignal, att de stora budgetunderskotten nu är ofrånkomliga men alt budgetunderskott av omfattningen ca 40 miljarder inte kan fortsätta år efter år. Det skulle medföra en begränsning av det framtida handlingsutrymmet. Vi framhåller också att det i fortsättningen blir nödvändigt med en synneriigen restriktiv utgiftsgranskning och en fortlöpande omprövning av pågående aktiviteter.

Det är alltså fel när oppositionen säger alt regeringen inle drar några slutsatser av analysen i långtidsbudgeten. Men det är rätt att något detaljerat program för statsinkomsternas och statsutgifternas ulveckling under kommande år inte nu redovisas. Så brukar ju inte heller ske. Långtidsbudgeten är ett underlag för fortsatt arbete med kommande statsbudgeter, och del arbetet kommer förvisso att präglas av ansvar för samhällsekonomi och statsfinanser.

Jag vill också säga några ord om skattepolitiken. Del är förbluffande att socialdemokraterna också i detta betänkande och i denna debatt fortsätter en så djupt osaklig debatt som de har fört så många gånger förut under de gångna åren. Vi har nu ett omfattande underlag för en mera seriös debatt om våra framlida skatter. Vi har bl. a. tre stora skatteutredningars betänkanden. Vi haren mängd remissvar på dessa betänkanden. Vi haren del undersökningar av hur vårt skattesystem fungerar. Vi borde kunna vara ense om några utgångspunkter för en fortsatt debatt.

Sverige har sannolikt de högsta skatterna i världen. Det samlade skatteuttaget - alltså summan av alla statliga och kommunala skatter och avgifter-var 1977 omkring 53 96 av våra samlade inkomster, mot 41 96 i början av 1970-lalet.

Många människor är kritiska mot vårt skattesystem, mot utformningen och tillämpningen av reglerna, mot skattenivåerna. Den kritiken må på olika punkter vara berättigad eller inte, men den finns, och den är växande.

Det är inte lätt att finna alternativa system. Våra skatter är så höga, och det försvårar reformerna.

Vi måste söka lösa våra skatteproblem på olika vägar.

En väg - och en ofrånkomlig väg - är att begränsa den offenlliga konsumtionslillväxten. Det finns nämligen inget skattesystem, hur djupsinnigt det än är, som kan klara hur stora krav, hur stora uttag, som helsl. Människor i vårt land ställer stora krav på samhällets insatser på olika områden - utbildning, vård, kommunikationer, arbetsmarknad osv. -och är, Irorjag, också beredda atl betala tämligen höga skatter. Men det finns en gräns. Man vill också ha en väsentlig del av sin inkomst för egen konsumtion, för mat, bostad, kläder, resor osv., och de flesta finner det nog också rimligt alt de själva skall betala huvuddelen av kostnaderna för dessa ting och inte medverka i enorma subventionsomgångar. Och nu torde vi vara mycket nära

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

den gräns som nuvarande skattesystem klarar av med rimliga krav på effektivitet och rättvisa.

Vi har i dagarna kunnat studera en undersökning om människors inställning lill våra skaller. Nu skall vi inte övervärdera resultatet av sådana undersökningar- intervjufrågor är inte alltid klara och entydiga, och vi vet att det flnns många uppfattningar och missuppfattningar om våra skatter. Men undersökningen ger ändå en belysning av vad människor tycker och tänker om våra skatter, och många av resultaten stämmer också väl överens med vad vi på annal sätt vet eller tror oss vela. Undersökningen ger en oroande bild. Många människor är missnöjda. De menar att nuvarande skattesystem är orätlvisi. De lycker alt skatterna, framför allt marginalskatterna, är för höga och att många människor smiter undan skatt.

Därför måste vi reformera vårt skattesystem. Del är en av våra mesi angelägna sociala reformer, en av vår mest angelägna rättvisereformer. Del är därför beklagligt all så mänga för en så osaklig och osann debatt om våra skatter. Ett par exempel:

Marginalskatterna är ett av huvudproblemen när det gäller våra skatter. Men marginalskatten ärju inle någon speciell skall för höginkomsttagares lönehöjningar eller extraförtjänster. Vi måste se de statliga och kommunala skatterna i sill sammanhang och också i sitt sammanhang med vår socialpolitik. Och vad händer då för de många som har en årsinkomst om exempelvis 40 000, 50 000, 60 000, 70 000 eller 80 000 kr.? Jo, först har vi ju den kommunala skatten, i genomsnitt 29 kr., alltså 29 96 av inkomsten. Sedan har vi en stalsskalt om i dessa skikt 26-48 % av inkomsten. För många har vi slutligen inkomstprövade bostadsbidrag och kanske inkomstrelaterad barnomsorgsavgift. Det betyder att för många människor i vad vi brukar kalla vanliga inkomstskikl är den sammanlagda marginaleffekten 80-90 96, i undanlagsfall bortåt 100 96. Är det då så märkligt alt människor börjar fundera, alt somliga kanske förändrar sin arbetssituation, inte av sociala och mänskliga skäl, utan av skatteskäl? Del börjar löna sig all fiffla, och då är det oroande, mera med hänsyn lill samhällssolidaritet och tilltro än på grund av statsinkomsternas volym.

Och så har vi höginkomsttagarna, de som har inkomster på 80 000,90 000, 100 000 kr. eller mera. De har varje år-oberoende av regering-fån allt högre skatt - inte alla, men många. Den statliga inkomstskatten har visserligen ofta sänkts-också höginkomsttagare harju skikt av lägre inkomster och färalltså del av sänkningarna i de skikten - men kommunalskatten har höjts, och den är kännbar för höginkomsttagare. Många har nu en marginalskall om 85-90 96, och i de skikten handlar det bara om skatt, eftersom bostadsbidrag normall inie finns med i bilden.

Det må vara alt debattörer och partier vill förneka de problem som våra höga inkomstskatter, kombinationen av kommunalskatt och statsskatt, medför och vill fortsätta att låta inflaiionen höja skatterna för människorna. Men verkligheten har sin viig, vad som än sägs i tal och artiklar och utskottsbetänkanden. Människorna känner skatterna, de känner dem om årsinkomsten är 25 000, 75 000 eller 175 000 för atl nämna några siffror. Och

de flnner sitt sätt att handla.

Del är därför intressant och litet beklagligt att konstalera atl Kjell-Olof Feldt i ett långt avsnitt i sitt anförande kritiserar mig och folkpartiet för atl vi vill sänka marginalskatterna och alt Kjell-Olof Feldt visar så ringa förståelse för egen del för de problem som flnns i vårt skattesystem, så ringa vilja för egen del att medverka lill reformer som betyder rimligare inkomstskattesystem. Vi har i regeringsförklaringen sagt atl vi vill inflalionsskydda skatterna, och del har vi gjort. Vi har sagt all vi vill sänka marginalskatterna, och det har vi gjort och kommer vi stegvis att göra. Vi har sagt att vi vill verka för all kommunalskatternas ökning begränsas - del har vi gjort och det kommer vi att göra.

Det är rätt som Kjell-Olof Feldt säger attjag tycker att det är betydelsefullt att minska marginalskatten, och jag tror atl del är många också inom socialdemokratins led som har den uppfattningen.

Sedan funderade Kjell-Olof Feldt över hur långtgående mina ambitioner är. Jag skall gärna svara. Somliga referat kan ibland vara ofullständiga, men riksdagens protokoll ger fortfarande en fullständig dokumentation av vad som sägs.

Jag lycker atl det är väsentligt att sänka marginalskatten, men jag finner det inte särskilt meningsfullt att börja ett propositionsarbeie med att alldeles bestämt fixera en skattesats innan man bestämmer sig för vilka andra förändringar som man vill göra i elt skattesystem. I och för sig är det inte orimligt atl marginalskatterna skulle stanna vid 50-55 96 för de människor som har inkomster på 50 000,60 00 och 70 000 kr., men avgörande ärju vilka förändringar som man i övrigl gör av inkomstskatlesyslemet. Vad gör man med grundavdragen? Ja, ärde oförändrade eller höjs eller sänks de eventuellt till någon annan nivå? Vad gör man med andra avdrag osv? Därför är det inte till särskilt mycken nytta att mera fixera siffror. För mig ärdet fullt tillräckligt att säga atl vi bör sänka marginalskatterna och hålla igen de kommunala skatterna.

När jag talar om sänkta marginalskatter syftar jag i första hand på skattesatserna i de inkomstlägen där flertalet av industrins arbeiare och tjänstemän befinner sig. Men alla som har studerat skatteskalor vet atl man också lämpligen justerar i inkomstskikl som ligger under och över dessa lägen.

Kommunalskatterna harju en väsentlig roll i vårt inkomstskatiesystem genom alt de så atl säga ligger under den statliga inkomstskaiteskalan och därmed medverkar till den höga progression som vi har. Därför måste staten vara återhållsam med att lägga nya uppgifter på kommunerna, och kommunerna måsle å sin sida vara återhållsamma med att ta på sig nya uppgifter och sedan komma till staten och säga, atl de måste få mera bidrag. Det är möjligt att med lugnare konsumtionstillväxi - observera atl jag lalar om en konsumtionslillväxt; det är alltså fortfarande fråga om en tillväxt -ändå klara väsentliga uppgifter framför allt inom barnomsorgens, äldrevårdens och långtidssjukvårdens områden. Men vi kan behöva ta det litet lugnare på andra

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

områden och ta litet längre tid på oss för atl där genomföra de ambitioner som vi har.

Till sist ytterligare en sak. Socialdemokraterna säger gång på gång att regeringens skattepolitik medför omfattande inkomstomfördelningar, alt miljonbelopp flyttas, att företagarna får miljarder etc. Alt företagarna får miljarder eller ens miljoner är så orimligt, att jag inte ens skall kommentera det. Förelagarna har precis som andra inkomsttagare fltt en del skatteminskningar och en del skattehöjningar under gångna år, och deras personliga situation är nog ungefär densamma sommaren 1978 som sommaren 1976. Den var .som alla andra inkomsttagares väsentligt besväriigare sommaren 1976 än t.ex. sommaren 1970, eftersom inkomstbeskattningen genomgående blivit hårdare.

Vad gäller påståendet att företagen får pengar vill jag säga atl sänkta löneskatter och olika former av stöd har betytt alt många förelag kunnat räddas så att de kunnat leva vidare och fortsätta att arbeta. Men sänkningarna av löneskatterna har också betytt att kostnadsnivån i företag, i kommuner, inom handel och i organisationer har kunnai sänkas. Men varför? Jo, för att skydda sysselsättningen. Ett av de mest väsentliga sociala mål som ett samhälle kan arbeta för ärju att människor skall ha jobb.

Det finns problem inom vårt skattesystem, och det finns möjlighet att inom nuvarande skattereglers ram undgå beskattning eller minska skatten. Men möjligheterna till detta har inte tillkommit genom några skattelagar som genomförts under åren 1977 och 1978. De har uppstått inom ramen för gamla lagar, som en socialdemokratisk regering har utarbetat och som för den delen de nuvarande regeringspartierna i opposition ofta har stött. Men glöm inte i er kritik att de lagar som nu möjliggör för somliga alt komma i ett bättre läge och att utnyttja olika regler är gamla lagar, som hade kunnat ändras under tidigare år och årtionden.

. Men varför har man då inte gjort detta? Ja, kanske är det inte lika enkelt att finna de nya effektiva och rättvisa lagarna som del är atl kritisera en del svagheter. 1 så fall borde ju kritiken ha gett litet mer resultat under 1940-, 1950- och 1960-talen och under halva 1970-talet. Vi arbetar och kommer att fortsätta alt arbeta för att slipa bort sådana kanligheter och konstruktioner som ger orimliga effekter. Men det kommer att la litet tid.

Jag har sagt - och låt mig till sist, herr talman, upprepa det - att vi vill föra en skattepolitik inte för vissa grupper, inte för vissa inkomstskikt, inte en skattepolitik präglad av något klasslänkande, utan en skattepolitik för alla, en skattepolitik för hela befolkningen.

KJELL-OLOF FELDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Försvaret för de sänkta arbetsgivaravgifterna går ut på alt denna åigärd skall skapa större sysselsättning och ge lägre priser. Förutom atl avgiftssänkningarna inte kan göra bådadera - pengar som används för löner kan inte användas för att sänka priserna - tyder allt på att sänkningarna inte gör någotdera. För vad händer? Jo, företagens finansiella sparande ökar i år, somjag påpekade, med 15 miljarder kronor. Det är pengar som inte används

till någonting. De ligger sysslolösa. Eller rättare sagt: De lånas ut till bankerna, där riksbanken sedan med stort besvär lånar tillbaka pengarna till staten. Det är rena rundgången.

Jag har liknat de här 15 miljarderna vid en bomb av överlikviditet som kan explodera i en nära framlid. Men då blir det inte sysselsättning utan inflation och kostnadsökningar för alla.

Ingemar Mundebo får nu varningar från alla håll om riskerna med den här politiken. Tar han inget intryck av de här varningarna? Det är en ganska allvarlig fråga. Tänk er att Ingemar Mundebo och folkpartiet går med på Gösta Bohmans krav all arbetsgivaravgiften skall sänkas ytterligare den 1 januari 1979.1 långtidsbudgeten redovisas nu ett långsiktigt underskott på 40 milj. kr. Det är en varningssignal, säger Ingemar Mundebo. På långsikl borde därför Ingemar Mundebos hela politik inriktas på alt sänka det här underskottet på 40 miljarder. Min fråga är: Lovar Ingemar Mundebo att i nästa budget, den för 1979/80, skall underskottet bli lägre än de 40 miljarder som enligt regeringen inte är acceptabelt på längre sikt?

Sedan är det värt att notera, herr talman, atl den enda reform Ingemar Mundebo talade om var sänkta skatter. Sänkta marginalskatter är en av de mest angelägna rätlvisereformerna, sade Ingemar Mundebo. Jag kan länka mig flera skäl för att sänka marginalskatterna, men jag skulle aldrig drömma om atl försöka slå i folk att det är av rättviseskäl jag vill sänka marginalskatterna. Men driv kravet på 50 96 marginalskatt, Ingemar Mundebo, för det betyder att de sociala reformer som ni har utlovat förvandlas till det som redan har inträffat!

Reformen för kvinnorna gällde kortare arbetstid för dem som har råd att stanna hemma. Nu skymtar sämre sjukvårdsförmåner och sämre villkor för pensionärerna.

Finns det hos folkpartiet inte längre någon känsla för att rättvisa också gäller något annal än marginalskatterna? Nej, här har det gamla folkpartiet, Bertil Ohlins konservativa parti, kommit tillbaka. Jag antar alt Ola Ullsten får anledning att redovisa vart hans parti är på väg.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

NILS BERNDTSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Mot bakgrund av alt finansutskottet stödde sig på budgetministerns resonemang om alt en fortsatt kommunal expansion inte var förenlig med samhällsekonomins krav och att betydande nedskärningar måste komma till stånd ställde jag en par frågor till budgetministern, som han väl åtminstone indirekt har besvarat i sill anförande. Nog måste det väl vara något av en felsyn all så hårt markera åtstramningen just på den kommunala sektorn, som framför allt har att svara för den kollektiva samhällsservicen' Då kommer, såvitt jag förslår, åtstramningen alt i första hand drabba de grupper som redan nu har del svårt.

Man kan ställa frågan vilka det är som bäst behöver den kommunala servicen, med utbyggd barnomsorg och mycket annat, och vilka grupper i samhället som kan klara sig den servicen förutan eller med vissa indragningar i den. Jag tycker inle att frågeställningarna är besvarade när det gäller vilka

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

betydande nedskärningar som budgetministern anser kan förekomma utan att del får allvarliga sociala konsekvenser.

Budgeiminisiern förbigår också helt frågan om de sysselsättningspolitiska konsekvenserna vid en nedskärning i kommuner och landsting. Jag vill då bara erinra om att såväl sysselsättningsutredningen som andra utredningar har räknat med att det är just på den offentliga sektorn, bl. a. i kommuner och landsting, som en rad av de nya jobben skall komma. Men hur gardet med dem om man skall bedriva den åtstramningspolitik mot kommuner och landsling som det här är fråga om?

Budgeiminisiern INGEMAR MUNDEBO:

Herr talman! Jag har lyssnat på alla synpunkter, både i denna debatt och i andra debatter som jag åhört, och jag har även tagit del av de synpunkter som vi möter exempelvis i de ekonomiska rapporterna. Det har då varit intressant att kunna konstalera att det råder en tämligen hög samstämmighet i bedömningen, att vi genom devalvering, återhållsamma löneavtal och sänkta löneskatter har fått ett kostnadsläge som ger oss väsentligt bättre möjligheter att konkurrera ute på världsmarknaden. Under de gångna månaderna har vi också kunnat konstatera hur industrins orderiäge i väsentliga avseenden har förbättrats. Detla är alltså fakta. Var och en som har försökt sälja borde kunna tänka sig att del måste vara lättare att göra del om man kan göra det från den utgångspunkten, att de egna priserna nu är ungefär 20 % lägre än vad de skulle ha varit om vi inte hade sänkt löneskatter och förändrat växelkurser.

Kjell-Olof Feldt menar att jag i den här debatten, den 2 juni, skall ta ståndpunkt till bl. a. vilka ekonomisk-politiska åtgärder som regering och riksdag bör stanna för hösten 1978. Men den bedömningen bör rimligen utgå från det ekonomiska läge som vi befinner oss i då och från det behov av insatser som då eventuellt kan finnas. Så stelbent skall väl inle en ekonomisk politik vara att man fyra månader i förväg i en debatt skriver ut ett recept och säger: Så här skall receptet se ul! Ännu mindre skall vi i den här debatten göra upp den statsbudget som kommer att redovisas inför riksdagen i början av januari 1979. Jag går inle till del arbetet med en fixerad siffra för budgetsaldot, utan den främsta ambitionen i ett budgetarbete måsle vara att kunna redovisa en budget som fyller kraven ulifrån både samhällsekonomiska och statsfinansiella utgångspunkter men också krav sedda utifrån de sociala ambitioner som denna regering står för, där ett intensivt arbete för att trygga sysselsättningen för människorna är det dominerande.

Min ambition är därför atl presentera en budget som så långt som möjligt kan klara den målsättningen med så lågt budgetsaldo som möjligt. Men om kampen för sysselsättningen skulle kräva ytterligare insatser är jag beredd alt pröva också den kostnaden.

Vidare harjag varken i denna eller i andra debatter speciellt markerat den kommunala sektorn. Jag lalar genomgående om den offentliga sektorn. Atl det stundom mer handlar om den kommunala sektorn än om den statliga beror helt enkelt på atl den statliga konsumtionstillväxten ligger på ungefär

noll, medan den kommunala under de gångna åren legat på 4-5 %. Det finns starka samhällsekonomiska och kommunalekonomiska skäl som talar för alt den kommunala konsumtionslillväxten borde ligga på en lägre nivå. Jag har sagt att det är möjligt att tillgodose höga krav på väsentliga samhällsområden också med en liigre konsumtionstillväxt än den nuvarande.

Slutligen: jag talar inte enbart för sänkta marginalskatter. Framför allt uttryckte jag alldeles klart att jag inle vill fixera debaiten lill några procentsatser. Jag talade om reformer inom hela vårt skattesystem, framför allt inom inkomstskattesystemet. Del betraktar jag verkligen som en social reform och som en rällvisereform av siörsta betydelse, därför att vårt skattesystem i dag medför så betydande skadeverkningar, just därför att det driver på inflationen, försvårar avtalsrörelser, påverkar människors tilltro till samhället - till vårt skattesystem - och påverkar människors arbetsvilja. Kan vi alltså få ett bättre inkomstskatiesystem, då har vi genomfört en reform som är av största betydelse för många människor i delta land.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

KJELL-OLOF FELDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Ingemar Mundebo tar på sig slatsmannakostymen. Del kan inte begäras av honom att han skall ha några stelbenta ståndpunkter hela fyra månader innan den ekonomiska politiken på nytt skall fastställas. Jag förslår alt herr Mundebo är tyst på den punkien. Del är nämligen bara en enda slutsats som är möjlig: Om regeringen skall genomföra sina planer på ytterligare skatte- och avgiftssänkningar, utan att detta leder till en rent katastrofal siatsflnansiell situation, måste stora skattehöjningar genomföras förändra grupper. En momshöjning är hell enkelt oundviklig, och del irorjag Ingemar Mundebo inser.

Nu frågade jag inte efter några speciflka åtgärder. Jag frågade: Vilken är folkpartiets viljeinriktning? Vartill syftar ni och regeringen med finanspolitiken och budgeten i framtiden? Vill ni långsiktigt minska statens budgetunderskott?

Vi vet alla vilken enorm betydelse delta har för både den ekonomiska och den sociala utvecklingen, för kommunernas möjligheter att undvika skattehöjningar, för möjligheterna att åtminstone göra de elementära insatserna för alt klara människors trygghet och sociala villkor. Gör vi inte del, då är alternativet också klan: del blir fortsatt inflation och fortsatta kommunala skattehöjningar- och moderaternas planer på social nedrustning kommer all genomföras, därför att de blir nödvändiga.

På denna grundläggande fråga har folkpartiet inget annat svar än att deras sociala reform, som de nu planerar för, innebär sänkta marginalskatter.

Jag sade tidigare atl folkpartiet hade fastnat i den moderata fällan. Men det verkar som om denna fälla har gillrats gemensamt av folkpartiet och moderaterna. Den som sitter där nu är tydligen herr Fälldin och ceniern. Det är Bertil Ohlins gamla skaitesänkarparii som har kommil tillbaka - lika konservativt och hårt, lika okänsligt för de konsekvenser som en rasering av samhällets resurser får. Då hjälper del föga, Ingemar Mundebo, att ni vänder er lill de grupper .som lycker att skatterna är höga, därför att människorna är

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

samtidigt hell på det klara med att deras framlid är beroende av hur ekonomin sköts och vilka möjligheter samhället har att i kritiska lägen göra de insatser som är nödvändiga. I dag får ni säga nej till en rad viktiga ting, ni får säga nej t. o. m. till näringspolitiska insalsersom skulle kunna rädda sysselsättningen, därför att herr Mundebos budget är tom på pengar.

Jag önskar er inle välgång på den färd ni nu anträder, utan jag ser med stor oro på det som tydligen skall bli fortsättningen nästa budgetår.

NILS BERNDTSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Här irorjag att vi skymtar den filosofl som vi kritiserat i vår motion och som upprört finansuiskoiiet, nämligen atl det är exportindustrins intressen som fått diktera den ekonomiska politiken utan atl regeringen ställt krav ens i fråga om sysselsättningen. Här fortsätter ju budgetministern att tänka bort sysselsättningskonsekvenserna av en åtstramning när del gäller kommuner och landsting-eller den offentliga sektorn, som budgetministern säger.

Budgetministern säger att konsumtionsökningen i kommunerna är för hög. Men han måste svara på frågan vad det är för konsumtion som kommunerna har atl svara för. Hur angelägen är den konsumtionen för medborgarna? En begränsning i förhållande till redan uppgjorda planer i kommunerna, som budgetministern talat om, måste leda till att redan nu allvarliga brister i fråga om barnomsorg, sjuk- och hälsovård, äldreomsorg, miljö, bostäder, kollektivtrafik och liknande ytterligare förvärras. Då är man bra nära ett reformstopp, för att inte tala om sociala försämringar.

När man har denna inriktning borde man inte vara så indignerad över atl vi har hävdat att man söker vältra över krisens bördor på de minst bärkraftiga i samhället, för det är uppenbarligen ändå vad som sker.

Budgetministern INGEMAR MUNDEBO:

Herr talman! Folkpartiet fångar man nog inte i några fällor så där enkelt, i varje fall irorjag inte alt Kjell-Olof Feldt gördet. Folkpartiets placering avgörs av folkpartiet självt. Och folkpartiet är, har varit och kommer att förbli ett socialt reformparti. Därför är ett socialt reformarbete väsentligt för folkpartiet, och det kommer vi att fortsätta att arbeta med. Vi kommer alt göra det i den takt som vår samhällsekonomi ger utrymme för.

All målen är en samhällsekonomisk balans framgick väl ändå både av min anförande och av budgetförslaget. Det är givet att politiken nu precis som under lidigare skeden i svensk historia är en balansgång mellan olika krav och önskemål å ena sidan och ekonomiska resurser å andra sidan. På vissa punkter, exempelvis när del gäller ett socialt reformarbete, skulle vi vilja gå längre, men i nuvarande ekonomiska situation kan vi inte göra det, därför att våra resurser helt enkelt inte räcker till. För den skull tyckerjag inte att man behöver tala om nedrustning eller om atl angelägna reformer inte blir genomförda. Om vi Hr ta ytterligare några år på oss för atl nå ett mål, kan vi självfallet beklaga det, men det får vi ändå göra föratt försöka bevara balansen i vår samhällsekonomi.

Målinriktningen, vad vi vill uppnå, har vi därmed inle förändrat. När man nu resonerar om vad som hänt under t. ex. 1977 till följd av den låga tillväxten i ekonomin, tar man stundom i med bedömningaroch beskrivningar som helt saknar förankring i verkligheten. Del gäller både människors privata konsumtion och vad vi kan uppnå inom den statliga och kommunala verksamhten. Inom den offentliga sektorn pågår ändå ett fortsatt reformarbete på olika områden. Det pågår väsentliga förbättringar av situationen inom barnomsorgens, sjukvårdens och långtidssjukvårdens områden. Det förhållandet atl vi inle kan lösa alla problem på en gång beror på att problemen är så pass många.

På den privata konsumtionens område var del en nedgång 1977 som handlade om promille. Låt oss säga atl dessa promillen skulle bli lill en procent under det här året, så handlar del ändå om att komma lillbaka ungefär till ett liige där vi var 19/5 och 1976. Då var Kjell-Olof Feldt och andra inte fullt så talföra om nöden och eländet i det här landet! Fakium är att vi har många problem att lösa, men att vi ändå har det ganska bra, om vi jämför med situationen i många andra länder. Vi vill att det skall bli bättre, ochjag tror att det kommer att bli det.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

Under detta anförande övertog andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

OLOF PALME (s):

Herr talman! Den renodlat ekonomiska argumentationen från vår sida har förts av Kjell-Olof Feldt och kommer att föras av Gunnar Sträng och flera andra socialdemokrater. Jag skall delvis hålla mig till andra perspektiv. Men jag kan inte undgå att inledningsvis säga att det var rält skrämmande atl lyssna till Ingemar Mundebo. Han är ansvarig för våra statsfinanser.

Den sista rent socialdemokratiska budgeten, 1975/76, gav ett underskott på sammanlagt 3,6 miljarder kronor. Den budget som nu behandlas ger ett underskott på, om jag minns rätt, ca 42 miljarder kronor. På dessa år har alltså underskottet i statsbudgeten ökat 11-12-faldigt. Del betyder att var tredje krona som staten ger ut är en lånad krona. Det betyder vidare att räntan på statsskulden är den snabbast växande posten i hela vår budget. Om utvecklingen får fortsätta kommer om få år räntan på statsskulden atl kosta lika myckel som utgifterna för folkpensionerna, och det är en väsentlig orsak till vår mycket stora utländska upplåning.

Nu har budgetministern lagt fram en långtidsbudget som visar att vi permanent skulle ligga - utan några som helst reformer, utan skattesänkningar - på ett underskott om 40 miljarder kronor, år ut och år in. Jag brukar träffa utländska ekonomer. De säger att man möjligen kan tolerera budgetunderskott på 3-4 96 av BNP. I Sverige ligger vi nu på elt budgetunderskott på 10 % av BNP-en storlek på underskott som knappasl är känd i något annat land.

Vad gör då budgeiminisiern - han som är den främst ansvarige? Jo, han säger att det här är en varningssignal. Vad gör han sedan? Jo, han lovar atl

Nr 161 ytterligare försvaga budgeten - han skall sänka marginalskatten, sänka

Fredaeen den grundavdraget och sänka kommunalskatten. Allt della skall läggas ovanpå de

2 juni 1978 40 miljarderna.

_____________ Eftersom budgetministern säger att det är oacceptabelt att ha ett budget-

Den ekonomiska underskott på 40 miljarder, frågade Kjell-Olof Feldt honom, om han kan lova
nolilike 1 atl hålla nästa års budgetunderskott lägre och om delta är hans ambition. Då

svarar budgetministern alt han naturligtvis inte kan lova det. 1 dag försvagar han budgeten fullständigt i onödan med 4 miljarder, som han skänker till arbetsgivarna. Och så står han här och lovar en par miljarder lill. Samtidigt som detla sker går landet mot en siatsfinansiell kris och mot en våldsam uppladdning av likviditeten, någol som blir en inflaiionsbomb och som kan leda till statsfinansiell bankrutt, om ni fär fortsätta. Det må förlåtas mig, herr lalman, om jag tycker alt detta trots allt är någol skrämmande.

Herr talman! Inför dagens debatt har jag läst igenom protokollet från motsvarande deball i fjol. Del var mycket intressant.

Det hai'ju hänl myckel i vårt land under det år som gått sedan vi senast upplevde den härliga tiden mellan hägg och syren. Del har hänl väldigt myckel också uianför landets gränser som påverkar människorna i vårt land. Den ekonomiska tillbakagången, som redan då skarpt kritiserades, har fortsatt. Strukturomvandlingen har drivit än fler människor in i en hård otrygghet. Många ungdomar har upplevt bittra och svåra perioder som arbetslösa. Människor har slagits ut i del svenska samhället.

Denna hotfulla ulveckling, som jag här bara har skisserat, ställer stora krav på en regering. Enklast kan de kraven formuleras i orden handlingskraft och framlidsinriktning. Därför är det rätt sorgligt an flnna alt del nu som då är i slorl sett samma olösta problem som är aktuella. Del börjar bli trångt i den Fältdinska tångbänken.

Gör bara del lankeexperimeniei all regeringen lidigl kunnai samla sig lill kraftfulla beslut i energipolitiken. Det skulle ha betytt stora ekonomiska besparingar nu när besparingar är nödvändiga såsom budgeten ser ut. Det skulle ha betytt ökad sysselsättning när sysselsättningen är hotad. Del skulle ha betytt investeringar när investeringarna rasat. Del skulle ha betytt en högre ekonomisk aktivitet när ekonomin är på tillbakagång. Del skulle ha skapat ulrymme för politisk handlingskraft i ett läge när stora problem för människorna kräver just della. Men energipolitiken ligger i precis samma långbänk som för elt år sedan.

1 fjol uppehöll jag mig rätt utförligt vid den blockpolitik, den hårda konfrontation med arbetarrörelsen som präglade den borgerliga regeringens politik. Jag beklagade dessa hårda låsningar och påminde om att vi under socialdemokratins regeringslid hade kunnat skapa breda majoriteter för nästan alla stora reformer och beslut i Sveriges riksdag. Under sommaren tog jag flera gånger upp frågan om möjlighelerna till samverkan för all lösa några av dagens pressande problem i vårt samhälle.

Del var, herr lalman. törspilld möda. Nu under del gångna året har

blockpolitiken skärpts. Konfrontationen med socialdemokratin har hårdnat.

60 Information och samråd i politiskt avgörande frågor förekommer inte.

Kontaktvägarna har slammat igen, med några få och i och för sig glädjande undantag. Vi har hos regeringen fltt uppleva en klar vilja atl regera mot arbetarrörelsen och därmed naturligtvis också mot de stora grupper, vilkas politiska krav och önskemål förs fram av arbetarrörelsen.

Man kan i allt högre grad böna lala om all del finns två Sverige - ell borgerligt, högerinriktat, och ell socialdemokratiskt Sverige. Man kan fråga sig vad denna utveckling beror på. En del av svaret kan vi finna i en artikel, som Ernst Wigforss skrev under den borgerliga sommarregeringens tid 1936 och som jag åberopat vid någol tidigare tilfalle.

Ernst Wigforss skiljer på den folkliga samlingen och den borgerliga samlingen. Socialdemokratin eftersträvar en folklig samling genom alt vända sig till alla dem som inte försvurit sig till en dogmatisk antisocialism utan valt att skapa underlag loren bred folklig reformpolitik. Den borgerliga samlingen är däremot till hela sin innebörd en negation, den är skapad lill kamp mot socialismen för alt hindra dess framträngande, men inte genom att hänvisa till egna positiva mål utan genom att säga nej till vad socialdemokratin eftersträvar. Den borgerliga samlingens anhängare tycks inte räkna med något mer än alt med uppbjudande av alla krafter hålla en mycket liten och osäker majoritet gentemot socialdemokratin. Och för att hålla denna majoritet drar man upp abstrakta gränser, som i längden svåriigen kan förenas med intressena hos alla de medborgare från vilka man väntar sig stöd. Måhända kan man i dag, när verkligheten fåll verifiera Wigforss ord, göra några kompletteringar.

De tre borgeriiga partierna harolika politiska budskap. De vänder sig till olika grupper med molstridande löften och utfästelser. Utöver all löftena spränger alla samhällsekonomiska ramar, innebär del motstridiga i löftena atl de helt enkelt inte kan förverkligas vart och ell. Förr eller senare - i regel senare - måste man välja. Även vi riksdagsmän, fjärran från kanslihusets samordningskanslier, har då och då fån skymta konvulsionerna från de maktstrider som där måste rasa, vare sig del rör sig om mer eller mindre passionerade duetter mellan Gösta Bohman och Elvy Olsson om vem som först skall få prata bredvid mun, etter mera handfasta gräl om skatter, kärnkraft osv. De bräckliga kompromisser som träffas omsider tål icke några lillmötesgåenden mot oppositionen. Därför får vi gång på gång uppleva atl riksdagen fattar beslut, som egentligen inle har förankring i riksdagsmajorileien utan främst i samrådskanslierna. Därför får vi gång på gång också uppleva alt inle ens en korhmaiecken kan ändras i regeringspropositionerna för alt tillmötesgå socialdemokratin, eftersom kompromisserna då skulle kunna brista.

Efter två riksmötens erfarenheter kan vi dra vissa bestämda slutsatser om denna blockpolitik. För det första har allt tal om alt regeringspolitiken skulle byggas på någol slags mittenpolitikens grund visal sig vara fullständigt nonsens. Det kraftfält i svensk politik som miltenpolitiken skulle utgöra har om något bara alstrat kraftlöshet. Miltenpolitiken finns inte längre.

För det andra visade det sig snart alt del bakom centerns olika slagord inte finns någon djupare samhällsanalys, någon egentlig insikt i del utvecklade

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

industrisamhällets villkor och problem. Det blev en regnbåge av vackert tal om decentralisering, miljö, gröna vågor, regional balans och lokalsamhällen. Men den som letar efter ett handfast program, som skulle kunna förverkliga dessa i och för sig lockande ting, fick leta förgäves, som den som söker en tunna guld där regnbågen slutar. Del finns inget fogligare när det kommer till kritan än unga centerpartister som talat sig varma för centerns samhällssyn och olika visioner. Det är betecknande t. ex. all det i IDB-frågan,somde unga cenlerpartisterna gjorde till en hjärtefråga, bara var en medelålders centerpartist som Per Olof Sundman som vågade slå för en avvikande mening. Bara centerstämman är undanstökad och dellagarna har åkt hem kommer säkert regeringen atl kraftigt öka bidragen till IDB -jag förutspår det.

Delta innebär för det tredje att regeringens högerkrafter, som minsann vet vad de vill och arbetar hårt för att uppnå det, har fåll ett ökat utrymme i politiken och nu barett betydligt större inflytande än vad som motiveras av deras parlamentariska styrka eller av deras stöd i folkopinionen. De får självfallet ett verksamt stöd av de mera högerinriktade elementen inom ceniern och folkpartiet. Andra krafter göre sig icke besvär. Det var nästan rörande alt höra en i och för sig hedervärd men konservativ akademiker som Björn Molin vara fullkomligt handfallen inför tanken atl det flnns några fördelningsproblem i det svenska samhället.

Detta, herr talman, är en fullt logisk utveckling. Som Ernst Wigforss påpekar, air ju den borgerliga samlingen framför allt en negation mot arbetarrörelsen. Den bygger på antisocialism och antisocialdemokrati. Då är det i detta konfrontationens klimat naturligt att de krafter som allra hårdast gjort kampen mot arbetarrörelsen till sin kan ta ledningen inom borgerligheten.

Gärna samarbete men aldrig med socialdemokratin har blivit något av en Bohmandoktrin i svensk politik. Den doktrinen drev han envist men ensam under åren 1973-1975. Då var han den ropandes röst i öknen. Men nu har han all frihet och alla pariamentariska möjligheter alt forma sin regeringspolitik i konfrontation och blockpolilik.

Jag skall inte nu värdera delta. Men den fråga som vi måste ställa är om politiken därmed blir bättre för medborgarna. Jag vill belysa den frågan genom exempel från en rad centrala politiska områden.

1. Bostadspolitiken. Vi socialdemokrater lade för drygt ett år sedan fram elt
sjupunkisprogram för atl hålla uppe byggandet och byggsysselsättningen och
hålla nere bostadskostnaderna. Del avvisades av den borgerliga regeringen.
Men så har också bostadsbyggandet kraftigt gått ned. Arbetslösheten bland
byggnadsarbetarna har fördubblats, och bostadsbristen ökar på ort efter ort i
vårt land. Nu harjag också sett rapporter om att inte ens regeringens prognos
över 1978 års byggande kommer alt kunna infrias.

För de bosladssökande och för byggnadsarbetarna har de rätt kaotiska forhållandena inom den borgeriiga bostadspolitiken bara skapat besvikelser. De hade gynnats om ni förmått gå de socialdemokratiska förslagen till mötes i stället för att bara trassla till det mer och mer för er.

2. Försvarspolitiken. Regeringens handliiggning av B3LA-affären framstår

som alltmer utmanande. Vi socialdemokrater sade i ett tidigt skede ifrån att vi inte har råd att inom en rimlig försvarsbudget utveckla och bygga attack-flygplanet B3LA. De borgerliga partierna har inte förmått ta ställning. De har varit splittrade, och därför har blockpoliliken som vanligt krävt ständigt nya uppskov och ständigt nya utredningar.

Samtidigt forcerar man från regeringens sida nu utvecklingsarbetet för detla flygplan. På 18 månader läggs 350 milj. kr. ner på ell flygplan om vilket det inle finns något politiskt beslut i riksdagen. Från min synpunkt sett ärdet 350 bortkastade miljoner.

Nu sägs det, ärade kammarledamöter, att försvarsministern slutit ett avtal med Saab som enligt uppgift innebär att Jaktviggenprogrammel blir 450 milj. kr. dyrare om B3LA inte byggs. Med ett sådant i det fördolda fattat beslut skulle regeringen binda de svenska skattebetalarna allt hårdare vid ett genomförande av B3LA-projektel. Handlingsfriheten, som det så vackert talas om, blir mer och mer illusorisk, och det avser man väl.

Det är för del första utmanande att i elt läge med elt permanent jättelikt statligt budgetunderskott börja låsa sig vid en ökning av detta underskott med ytterligare en halv miljard kronor per år.

Del är för det andra utmanande alt binda del svenska försvaret vid en högleknologisk lösning som allvariigt kan försvåra möjligheterna att till rimliga kostnader vidmakthålla ett värnpliktsförsvar.

Del är för det tredje utmanande mot de anställda i flygindustrin atl än en gång försöka skjuia de nödvändiga omställningsproblemen framför sig.

Delta är djupt allvarligt. Om ni i hemlighet försöker binda riksdagen - och därmed det svenska folket - vid ett utomordentligt dyrt flygplan, varom det råder stor oenighet, kan det enligt min mening allvarligt skada förtroendet för försvaret och försvarsviljan. Jag vill göra fullständigt klart förden borgerliga regeringen följande:

Vi socialdemokrater har sedan länge tagit klar och entydig ställning i B3LA-frågan. Del är fel alt lägga ned pengar på ett plan som vi inle har råd att utveckla och anskaffa. Regeringen flr räkna med att vi klart och bestämt kommer all bekämpa er politik i denna fråga.

För klarhetens skull vill jag rikta följande fråga till statsministern: Är det rikligl atl regeringen slutit ett avtal med industrin av den innebörd som jag här redovisat?

3. Eneigipolitiken. Elt modernt industrisamhälle kan inte fungera tillfredsställande utan en genomtänkt och långsiktig energipolitik. På delta viktiga område har den borgerliga regeringen genom sin handlingsförlamning och beslutsångest skapat total förvirring. Det belyses ganska väl genom förra veckans beslut i riksdagen om uranprospekteringen. Det största regeringspartiets linje är numera atl vi skall leta efter uran, att uranet får användas endast försvenska reaktorer och att dessa reaktorer skall stoppas senast 1985 varefter de således inle behöver della uran.

Regeringen försöker skjuia alla viktiga energiproblem på framtiden. När det gäller alt finna argument för ständigt nya uppskov har man visat stor uppfinningsrikedom. Men dessa finuriigheler döljer inte all regeringen

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

saknar en energipolitik och är oförmögen att fatta beslut. Att ta ställning nu vore detsamma som atl driva fram en regeringskris.

Därför har månad efter månad fått gå trots att konsekvenserna blir allt allvarligare:

1. Två reaktorer. Ringhals 3 och Forsmark 1, slår klara för start. De
representerar ett värde av 7 000-8 000 milj. kr. Varje dag förlorar skattebe
talarna flera miljoner kronor på att regeringen inte kan bestämma sig.

2. Det elfte aggregatet. Forsmark 3, som enligt centerledaren skulle stanna
på ritbordet, har kommil långt i verkligheten. Men man bygger del i s. k.
snigelfart. Säkerheten ökas inte men däremot siiger kostnaderna med varje
försening.

3. Onödig arbetslöshet och otrygghet drabbar tjänstemän och arbetare.

4. Kompelens och kunnande inom våra tekniskt avancerade företag äventyras. Man gör allt för att förstöra arbetsglädjen hos de anställda,

5. Bristen på långsiktiga besked inom energipolitiken hotar investeringsviljan också inom andra sektorer.

Vad jag här anfört är särskilt dystert mot bakgrund av att del uianför regeringen blir en allt starkare uppslutning bakom en förnuftig energipolitik. LO, TCO, Industriförbundet, den stora majoriteten av energikommissionen och remissinstanserna som yttrat sig över KBS-projektet - precis som de remissinslansersom yttrade sig över Aka-projektet påsin tid-uttalar efter att ha bedömt energibehov, säkerhet och miljöan vi t. v. bör använda kärnkraft. Det står alldeles klart att det skett en betydande omsvängning i opinionen mot ökad förståelse för att vi i dagens läge inte kan undvara kärnkraften. Vi vet alla att del i riksdagen finns en klar majoritet för i huvudsak 1975 års riksdagsbeslut.

Mot denna bakgrund är det naturligtvis ytterligt märkligt och anmärkningsvärt alt regeringens handlingsförlamning fortgår. Förklaringen är emellertid att landets statsminister gett sina väljargrupper moraliskt bindande löften om att inte ge vika på denna punkt. Han kan till nöds gå med på alt under krumbukter bygga vidare men absolut inte alt starta nya kärnkraftsaggregat. Det är klart att det är ytterligt svårt, för alt inte säga omöjligt, atl efter Barsebäck 2 än en gång bita huvudet av skammen - fast man kan aldrig så noga veta. Eftersom de borgeriiga till varie pris vill hålla samman blocket och regeringen, är risken stor för fortsatt handlingsförlamning, fortsatt hejdlöst slöseri och fortsatta miljon- och miljardförluster för de svenska skattebetalarna genom den borgerliga energipolitiken - eller bristen på energipolitik.

4. Näringspolitiken. Centerpartiet lovade att det skulle bli 400 000 nya jobb fram till 1980, varav 270 000 inom industrin enligt centerledaren. Sedan vi fick en borgerlig regering har vi i stället tappat 75 000 jobb i industrin, och arbetslösheten, framför allt bland ungdomen, är hög.

Och det ser ut som om det skulle forisätta att försvinna jobb, inom tekoindustrin, vid varven. Industriminister Åsling har flera gånger gått ul och förklarat alt enligt hans mening bör ett eller två varv läggas ner. Dessa uttalanden har skapat slor oro och medfört stor skada för de berörda varven.

På vems uppdrag talade han? Ty riksdagen har icke fattat några beslut om      Nr 161
nedläggning av ytterligare varv. Det beslut som gäller i dag förutsätter att      Fredaeen den
regeringen ger varven erforderliga medel.                            2 juni 1978

Jag vill därför fråga statsministern, om han ställer sig bakom industrimi- _

nisterns deklarerade uppfattning att ett eller två varv måste läggas ned. Han rj ekonomiska kan ju återgälda herr Åslings vänlighet från TV-diskussionen om kärnkraf- nolliiken m m len, när herr Åsling förklarade all Thorbjörn Fälldin talar för sig, inte för centern. Jag hoppas han gör del.

För några månader sedan var jag i Horndal en lördagseftermiddag. Det är elt vackert och välordnat samhälle där människorna trivs, där de har rotat sig och vill bo kvar. Nästan hela samhället hade samlats den där lördagseftermiddagen, ty stålverket hotades av nedläggning och därmed skulle den stora arbetsplatsen på orten försvinna. Vi gick i ett demonstrationståg genom samhället och samlades till möte i Folkets hus. Företriidare för alla riksdagspartierna var där - Kari Boo och Birgitta Hambraeus från ceniern, moderater och folkpariistiska riksdagsmän, socialdemokrater och kommunister på Dalabänken. Alla lovade an kämpa för att bruket skulle fl vara kvar, att i varie fall inga beslut skulle fallas innan Arne Geijers utredning om stålverken var klar.

Vi hade goda skäl, vi som samlades den lördagen i Horndal. Arne Geijer avrådde bestämt från en nedläggning. Kostnaderna för att fortsätta driften skulle i varje fall lill en början bli mycket begränsade. Man kunde ta tid på sig för att genomlysa lägel ordentligt. Men sent härom kvällen stod industriminister Åsling här i kammaren och utfärdade i realiteten en dödsdom över bruket i Horndal. Och då varde borgerliga riksdagsmännen från Dalarna inte i kammaren. Deras högtidliga löften om insatser hade tydligen blivit en skrift i vattnet.

Herr Fälldin har själv träffat människorna från Horndal, om än motvilligt. Min fråga lill honom är: Vad tänker regeringen göra för att rädda den orten?

Jag har förståelse för de svårigheter som regeringen möter inom de s. k. krisbranscherna. Jag skulle haft slörre förståelse om ni inte ställt ut så storstilade sysselsätiningslöften i valrörelsen. Ni förnekade blankt strukturproblemens existens, ni skrev inte en rad därom i er regeringsdeklaration, ni försökte yrvaket lösa problemen genom miljardsubventioner till näringslivet i stället för att använda riktade direkta insatser som vi förordade. Blockpoliliken har även här fltt ta över.

Än hårdare måste vår kritik bli mot ert avvisande av alla våra förslag om offentsiva framiidsinrikiade insatser inom svensk industri, genom strukturfonden, genom utvecklingsbolag för läkemedel, läromedel, transportteknik, osv. Till allt delta som vi har lagt fram, allt detla som vi har argumenterat för i timmar i utskotten och i plenisalen, hardet bara blivit nej, nej och åter nej från den borgerliga majoriteten.

När Volvo krävde samma typ av insatser sade ni också nej. Då gick Volvo
till Norge, och norska regeringen beslöt att salsa påett samarbele med Volvo.
Därom är intet att säga. Om vi har en regering som inle regerar flr man inte 65

5 Riksdagens protokoll 1977/78:161-162

Nr 161 anklaga ett företag som beger sig till en regering som faktiskt gördet. Delslår

Fredaeen den somensymbolföratlviharenborgerligregeringsom fören näringspolitik för

2 iuni 1978 avveckling i stället lör ulveckling.

_____________ Återigen: det är inle vi socialdemokrater i denna riksdag som drabbas av

Den ekonomiska blockpolitiken och de borgerliga avvisandena av alla våra förslag. Det är

politiken m människorna ute på arbetsplatserna som i så många fall förlorat sina jobb,

som känner oro och otrygghet för sin framlid. Del är de som drabbas av er

negativa inställning lill socialdemokraterna, lill de fackliga organisationerna

och lill våra förslag.

Och precis på samma sätt är del de stora grupperna av löntagare och barnfamiljer som socialdemokratin i första hand bygger på, som direkt och omedelbart drabbas av den borgerliga svångremspolitiken och den borgerliga otryggheten. De ökade sociala klyftor som den borgerliga politiken leder till markerar atl ni skapar två Sverige: elt borgerligt, högerinriktat. och ell socialdemokratiskt. Det för mig till min femte punkt.

5. Fördelningspolitiken. Den borgerliga regeringen för enligt vår mening en klart orättfärdig fördelningspolitik. Bakom den omfattande överföring till nackdel för de sämre ställda som äger rum ligger flera orsaker.

Vi har underden borgerliga regeringspolitiken haft en internationellt sett myckel hög inflation. Som en affärsiidskrift skrev: Sverige tronar i ensamt majestät högst upp i inflationsligan. Nu sägs här all man skal! berömma er för att inflationstakten går ner. Visst är det glädjande, men vi tycker alt en inflationslakt på 8 96 - när vi inle har något pristryck ulifrån, när vi har mycket låga löneavtal - är alldeles för hög. De prisstegringar som oåierkal-leligen och med slor brutalitet har skett har framför allt drabbat de stora grupperna av löntagare och barnfamiljer. Regeringen har använt prisstegringarna som ett inslag i svångremspolitiken för all sänka levnadsstandarden för stora grupper. Det harju klart framgått atl det är så. Samtidigt har klyftorna ökat titt de grupper som kunnai dra fördel av inflationen.

Vi har för det andra fått en orättfärdig inriktning av skattepolitiken. Den har inneburit ökade bördor för de sämre ställda grupperna, medan vissa grupper som står de borgerliga nära har fåll en mängd olika förmåner. Vi har ingenting emot företagare. Om man flr tro statistiken är vi som förelagarparti lika stora eller större än något annat parti. Men inte går vi fördenskull ul och vädjar lill företagarna och säger: Om ni stöder oss. så skall ni slippa betala den barnomsorgsavgift som löntagarna fär betala. Vad är det för elt frieri? Det är ett orättfärdigt frieri, för företagarna har väl barn de med.

Vi har för del tredje haft en väldig inkomstöverföring från löntagarna lill
företagen. Bara avskaffandet av den allmänna arbetsgivaravgiften, en av
många åtgärder, har tillfört företagssektorn uppemot 6 miljarder kronor.
Kjell-Olof Feldt har lidigare i dag givit en ingående beskrivning av denna
väldiga överföring. Bl. a. har han pekat på atl företagssektorns finansiella
ställning under 1978 kommer alt förbättras med 15 000 milj. kr. Del är lika
mycket som under övervinstårel 1974. Denna uppladdning av likviditet i
banker och förelag hänger samman med all man totalt underminerat
66 statsfinanserna och innebär samtidigt en risk för en ny inflationsvåg. Känner

ni aldrig den minsta ängslan för della? Tydligen inte -det harju framgått av budgetminislerns anförande.

Över huvud laget är regeringens försök all hunsa med lönlagarna och vara lyhörd för arbetsgivarna ett illavarslande tecken. Årets löneavtal blev magert. Som Gunnar Nilsson förklarade nyss ledde delta till att lönlagarna flck vänliga klappar på axeln av regeringen. Löntagarna log sill samhällsekonomiska ansvar, och regeringen förklarade atl löneavtalet låg väl inom det samhällsekonomiska utrymmet. Den enda orsak man har för alt tala väl om devalveringen är alt löntagarna inte tog ut kompensation för den levnads-standardsänkning som den medförde. Men hur återgäldade ni detta samhällsansvar? Hur återgäldade ni denna insats för nationen? Jo, knappt hade bläcket hunnit torka på avtalet förrän moderaterna och centern försökte tillföra arbetsgivarna 8 000 milj. kr. av del som egentligen är löntagarnas pengar, och del blev till sist 4 000 milj. kr.

Landssekrelariaiei sade rent ut: Regeringen ger löntagarnas pengar till arbetsgivarna. Det här är avräkning nr 2! Med sin åtgärd har regeringen satt sitt förtroende på spel och utmanat löntagarna. En sådan politik innebär för framliden all ingen kan lita på någon. Den gamla modellen där de inblandade stått för sill ord uppluckras nu genom regeringens beleende.

Del säger LO:s högsta beslutande organ mellan kongresserna. Från tjänstemannasidan sägs ungefär samma sak. Där frågar man sig: Var överförandet lill företagen av de 4 000 milj. kr., som ni försökte göra till 8 000, värt bryiandel av ell ord och förlust av förtroende hos lönlagarnas representanter? Jag förstår inte vad ni gör för kalkyler. Men ni gör tydligen inte kalkyler där immateriella tillgångar, som all ett handslag är ett handslag och en löfte är ett löfte, ingår som någon väsentlig beståndsdel.

När Arbetsgivareföreningen icke avtalsvägen lyckas fä lill stånd en uppluckring av anställningstryggheten och en försämring av sjukförmånerna,så kräver man i stället statliga ingripanden. Och då är regeringen genast tjänstvilligt där och tillsätter en utredning om arbetsgivarnas önskemål. Vad det är fråga om när det gäller sjukförmånerna framgick ganska klart av del jubel som utbröt i moderatpressen där man sade: Nu äntligen! Det här är också elt slags fördelningspolitik lill nackdel för de sämre ställda.

Sammantaget betyder denna massiva attack mot tanken på en rättfärdig fördelningspolitik ett allvarligt hot mot många människors levnadsstandard i dag och stora risker för framtiden.

De borgerliga och framför allt centerpartiet försöker fly undan och inte låtsas om denna verklighet. Regeringschefen uppehöll massmedia en hel vecka med bulletiner om atl han sliter med sina privata problem. Och jag har full förståelse förde många påfrestningar som ligger i elt utsatt jobb. Men när kommer han alt la krafttag för alt barnfamiljerna skall H del mindreslitigt, för atl de avskedshotade skall fl det mindre sliligt, för atl de lågavlönade skall fl det mindre sliligt? Del räcker inte med atl ha inlevelse i de egna problemen. Man måste också försöka leva sig in i hur andra betydligt sämre lottade människor har del. Och låt mig i den allmänna upplysningens intresse ta ett enda exempel:

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

Nr 161 Centeriedaren har talat om att barnfamiljerna har fåll kompensation for

Fredaeen den prisstegringarna. Hans partisekreterare talar om alt del skulle vara nonsens

2 iuni 1978 '"' '" '' sämre. Mitt exempel är hämtat från Svenska Dagbladet. Där

_____________ framgår alt en ensamstående texlilarbeterska i år kommer att se sin köpkraft

Den ekonomiska minska med 170 kr. i månaden eller drygt 2 000 kr. beräknat på hela året. Det
politiken m m handlar här om en synnerligen lågavlönad familj, som säkert redan tidigare

haft svårigheter all fa hushållskassan alt gå ihop. Del var inle så lett för den heller 1974, 1975 och 1976, herr Mundebo. Den har säkert levt på väldigt knappa marginaler. Del är icke nonsens att påslå all den fått det sämre. Del är ju bister verklighet mätt i 2 000 kr. realt.

Vi socialdemokrater har krävt att priset på baslivsmedel sänks med i genomsnitt 10 96. Vi har vidare krävt att riksdagen genomför en engångs-höjning av barnbidraget med 500 kr. per barn. Därmed vill vi lindra bekymren, fördel är icke bara marginalbekymmer,det är reella bekymmer för barnfamiljer och lågavlönade, herr Mundebo. Och det betyder väldigt mycket för dessa grupper, barnfamiljerna och de lågavlönade framför allt. Den familj jag nämnde i mitt exempel skulle någorlunda kunna behålla sin levnadsstandard.

Vi anser dessutom att en sådan förstärkning av barnfamiljernas och de lågavlönades köpkraft innebär en klok ekonomisk politik i dagens läge. Efterfrågan på hemmamarknaden viker. Vi riskerar ytterligare ökad arbetslöshet.

Ceniern säger nej. Men varför? Ni harju pengar. Del här kostar mindre än hälften av de 4 000 milj. kr. som ni planlöst vill sända i väg lill främsi företagen. Jag vill till herr Fälldin upprepa de frågor som Kjell-Olof Feldt ställde i morse till Axel Kristiansson:

Varför säger ni i centern nej så kategoriskt, ja, niislan hånfullt, i svarei lill oss? Beror det på alt ni tycker alt matpriserna inte siiger tillräckligt snabbi? Eller beror del på all ni anser atl barnfamiljerna har för hög eller fullt tillräcklig levnadssi.indard'' Tänker regeringen göra något för all förhindra alt del nya jordbruksavtalet slår igenom i ytterligare höjda matpriser? Matpriserna harju stigit med 25 96 på kort lid.

Herr talman! Jag har gått igenom några av alla de områden där den borgeriiga blockpoliiikens dåliga kompromisser har ställt till med skada för landet och medborgarna.

På dessa och övriga tunga områden har socialdemokratin redovisat en saklig och sammanhållen politik. Denna politik skulle, om de borgerliga inle valt konfrontation och blockpolitik, ha kunnai läggas lill grund loren bred folklig samling i ett för nationen allvarligt läge.

Sakligt sett kan ingen beskylla oss för all med överbud och ogenomtänkta
löften ha sökt nå lättköpta poäng. Jag tror att man utan vidare kan siiga all vi i
jämförelse med lidigare oppositionspartier i vårt land har iakttagit mycket
stora mått av realism och återhållsamhet. Därmed har vi också under denna
lid ständigt haft en politik och ett program, som omedelbart skulle kunnai
sättas in och som skulle ha inneburit en annan inriktning än den borgerliga
68 regeringspolitiken, en inriktning präglad av ökad ekonomisk aktivitet och

fördelningspolilisk rätfärdighet.

Delta kommer också under resten av denna valperiod all vara vår strävan. Vi kommer all fortsätta ell hårt arbete för alt ständigt kunna peka på hur socialdemokratin vill möta de dagsaktuella problemen med slagkraft och realism.

Herr talman! I de enskilda dagspoliliska avgörandena kanske skillnaderna i politiken inte ter sig så stora. Men sammantaget och i ett längre perspektiv blir de väsentliga. Och då inser man all det ytterst är en fråga om färdriktningen i ell samhälle.

Under lång lid har arbetarrörelsen angivit den politiska färdriktningen i vårt land. Många sociala och ekonomiska klyftor har kunnat minskas eller utplånas under den liden. Många hot mot människornas trygghet har avskaffats framgångsrikt. Vi har byggt upp värn mot arbetslöshet. Vi har skapai medel alt påverka en ekonomisk utslagning, som i myckel drivits fram av en svårbemästrad teknisk utveckling och där vi ständigt varit utsatta för en internationell utveckling, som hämtat sin drivkraft i andra värderingar än arbetarrörelsens.

Vi gör inte anspråk på att ha fört en felfri politik. Och vi lyckades inte skapa någol perfekt samhälle. Det är t. ex. ett misslyckande för oss all vi inte kunnat gå till roten med utslagningen av många människor i vårt samhälle, med segregationen i boendel, med maktkoncentrationen och den bristande ekonomiska demokratin.

Vi har således många kvardröjande brister att undanröja. Men vi har ständigt strävat vidare i ell jordnära och kanske vardagsgrått reformarbete för atl söka förverkliga drömmen om del klasslösa samhället. Och del innebaren väldig trygghet för människor i vårt land atl det varde stora folkgrupperna, de stora grupperna av löntagare, barnfamiljer och pensionärer som var bärare av det sociala framåtskridandet. Del betydde väldigt mycket att landet leddes av ett parti som nära samarbetade med löntagarnas demokratiska organisationer, som sökie sill politiska stöd hos de sämre lottade i samhället och som byggdes upp i en kamp för solidariteten, för demokratin, för jämlikheten.

Det gav besked om färdriktningen. Och det är denna färdriktning som salt sin prägel på del genomarbetade alternativ som vi förelagt riksdagen och som kommer all prägla arbetet inför vår partikongress i höst.

Nu regerar andra politiska krafter i vårt land. Pamparna skulle bort, sade man. Del var, som jag påmint om någon gång förut, del stora slagordet. Och det lyckades man med:-in lågade småfolket från Arbetsgivareföreningen, Industriförbundet, Lantbrukarnas riksförbund och numera även Slakteriför-bundel. Men nu, herr lalman, skärper de verkliga pamparna tonen och bereder sig all kapa hem vinsterna från sin långvariga och långsiktiga politiska satsning på högerkrafterna i vårt land. Det förment folkliga centerpartiet sviker sina löften. Deras löftespolitik, fjärran från verklighet och saklighet, får vika för ell målmedvetet och enligt min mening aggressivt högerparti.

Vi har fått rätt många besked om färdriktningen, den borgerliga färdriktningen.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

De sociala och ekonomiska klyftorna ökar. Statsfinanserna urholkas och flr motivera reformstopp. Reformeringen inom arbetslivet stannar upp. Inom skolan och socialpolliken dyker det upp konservativa tongångar.

Allt delta är ett hot mot de sämre ställda grupperna. Del är för dem de ekonomiska förutsättningarna försämras. Det är deras arbetsmiljö som inle fär förbättras, deras inflytande som inte fär öka. Det är deras barn som kan drabbas av högerns syn på social- och skolpolitik.

På mindre än två år har resultatet av en sådan politisk inriktning blivit kännbart på ett hårdhänt sätt för de stora folkgrupperna. Det har svidit i skinnet, somThorbjörn Fälldin sade en gång. Svångremmen har dragits ål för de lågavlönade och barnfamiljerna framför allt, men betydligt mindre för de privilegierade. Det blev inieslutei på någon ny otrygghet, som Gösta Bohman talade om. Det blev inte så att metallarbetaren sov bättre om natten, del blev en borgerlig otrygghet av ett slag som vi inte upplevt på mer än 40 år. Och för atl fullkomna del här talet om metallarbetaren vid Metalls jubileum: Det var först sedan Gösta Bohman blev ekonomiminister som Sveriges metallarbetare fick sänkt reallön.

Följ den färdriktningen mot framtiden och tänk efter var vi hamnar. Det är aldrig så att ett samhälle står stilla. Det förändras alltid. Och den borgerliga färdriktningen ter sig för stora folkgrupper som en fara.

Deras andel av våra gemensamma resurser riskerar atl minska, samtidigt som den privata maktkoncentrationen ökar. Segregationen i bostadsområdena och i skolorna hotar att bli större. Det är risk att privatiseringen ökar och därigenom kan stora resurser dras undan från köpsvaga grupper. 1 takt med denna utveckling ökar riskerna för utslagning och för vissa människor en social misär. Och del hotaratt bli så alt människorna kommeratt finna en allt hårdare och omänskligare attityd från samhället när de inte orkar med, när kraven blir för stora, när de slås ner av konkurrensen och tvingas böja sig inför de starka och de privilegierade. I ett sådant samhälle kommer många aldrig all fa en chans all "följa sina bästa stämningars längtan"; som Branting en gång uttryckte socialismens vilja alt kapa de kapitalismens bojor som Ijäitrar människornas strävan till personlig ulveckling.

Därför är det enligt vår mening så oerhört viktigt att socialdemokratins färdriktning åter kan prägla den svenska samhällsutvecklingen. Därför är del så oerhört viktigt atl socialdemokratin förmår återvinna tryggheten och återskapa framtidstron i det svenska samhället. Ett vet vi säkert: I dag, under den borgerliga regeringens andra år, är det merän någonsin socialdemokratin som bland de politiska partierna är bärare av tanken på social rättfärdighet och trygghet i det svenska samhället.

Andre vice talmannen tillkännagav att anslag utfärdats om sammanträdets fortsättande kl. 19.30.

Budgeiminisiern INGEMAR MUNDEBO:

Herr lalman! Olof Palme säger alt jag redovisade en skrämmande budgelbild och ell skrämmande budgetsaldo. Men socialdemokraterna har för kommande budgetår redovisat ell budgetalternativ med elt saido som skiljer på kanske I miljard i en budget med 156 miljarder i utgifter, och de har inie något alternativ för långtidsbudgeten.

Jag måste ställa en fråga lill Olof Palme. Svarei är av betydelse i en fortsatt politisk debatt för all människor skall kunna bedöma skiljelinjerna de poliiiska partierna emellan, och del kanske också är av beiydelse fördem som är iniresserade av språkels nyanser: Vad är Olof Palmes och socialdemokra-lins allernativ? Är del också skrämmande? Eller är det ansvarsfullt? Vad är del?

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

OLOF PALME (s) kort genmäle:

Herr talman! Min svar är enkeli: Vårt budgelallernaliv är omkring 5 miljarder bättre än regeringens. Det håller ni på atl knåpa med för all försöka få ner del, men ni kan aldrig komma ifrån alt det är bättre-5 miljarder bättre, lål oss säga del - än ert förslag.

Del är vi inte nöjda med. Egentligen skulle vi behöva uppnå en avsevärd större torbättring av budgetsaidol, men det ärju ni som sitter med makten och resurserna. Del är i och för sig en utomordentlig prestation av ett oppositionsparti all orka arbeta fram en aliernali vbudgel som i så hög grad präglas av större ansvarskänsla och återhållsamhet än regeringens-det gjorde aldrig ni undereropposiiionslid. 1 40år körde ni bara med överbud på 10 miljarder och mer, år ut och år in.

5 miljarders förbättring - und der Bohman lacht dazu, SKulle man kunna säga. Jag minns vad Dagens Nyheter skrev om Bohmans leende, när jag ser det.

Vi skulle ha velat göra alternativet ännu myckel bättre, men vi har med del i alla fall angelt en annan färdriktning än regeringens. Så är milt svar: Vi gör del bällre än ni, men vi är inie nöjda. Vi hardock icke maklen och resurserna, ulan del har ni.

Men jag skall siälla en moifråga: Om nu herr Mundebo är så oroad över della budgeisaido - som är 10 % av BNP, vilkei innebär an var tredje krona som betalas ul är en lånad krona - kan herr Mundebo då lova all del är hans klara ambiiion an nedbringa budgetsaldot under 40 miljarder kronor i nästa års budget? Så myckel vetjagatt ni för er del vet vidden här tiden på året. Är del ert mål? Ge mig svar på den frågan! Det är en väsentlig del av den politiska upplysningen.

Budgeiminisiern INGEMAR MUNDEBO:

Herr lalman! Jag fick dess värre ändå ringa vägledning när del gällde atl klargöra vad som är skrämmande eller eventuellt inle skrämmande i en budgetsaldo.

Vi är inle heller nöjda. Vi skulle vilja redovisa elt budgetsaldo som är annorlunda än del som vi har måst redovisa i den ekonomiska situation som

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

vi nu arbetar i och med de kraftiga satsningar som vi måste göra för all trygga sy.sselsäliningen för människorna. Men vi har vall della budgetsaldo. Vi tycker också det är oroande, men vi tycker inle atl del är skrämmande.

Om ett budgetsaldo är I miljard annoriunda eller t. o. m. 5 miljarder-jag är visserligen inle med på den beräkningen, eftersom den inie är korrekt, men vi kan ju i debatten anta det beloppet - skulle i ett sådant fall i en budget på 156 miljarder gränsen mellan vad som är skrämmande och vad som inte är skrämmande eller mellan vad som är ansvarsfullt och vad som inte är ansvarsfullt gå någonslans mellan 38 och 42 miljarder. Del är i och för sig en inlressani information för människorna i allmänhet men särskilt fördem som är intresserade av hur den politiska debaiten förs.

Beträffande budgetarbetet för nästa år villjag säga all min ambition äran få ett så lågt budgetsaldo som möjligt. Men jag har också en ambiiion som är viktigare, och det är atl redovisa en budget med en stark satsning på trygghet och full sysselsättning åt människorna. Skulle del kräva ett någol högre budgetsaldo än en lägre ambition gör när del gäller tryggheten, då är jag beredd an pröva den väg som del något högre budgetsaldot innebär. Men budgetsaldot får inte uppgå till en krona mer än som är nödvändigt för alt klara de ambitionerna.

OLOF PALME (s) kort genmäle:

Herr talman! Vi harju alla blivit litet farlblinda när del gäller statsfinansiella kriser sedan vi fick en borgerlig regering. 5 miljarders förbättring, förefaller budgetminisler Mundebo vilja säga. Det är ändå småpotatis. Men kom ihåg alt 5 miljarder är betydligt mer än vad hela det samlade underskottet uppgår lill i den senaste socialdemokraliska budgeten. För två år sedan var 5 miljarder en jiittestor summa. Sedan ni kommit i gäng och satt sprätt på miljarderna ler det sig som småpotatis.

Del är inle heller dålig information om förändringen i del politiska klimatet i landet. Jag säger, som jag lidigare sagt, all en förbättring på 5 miljarder är ett förhållandevis reellt tal.

Vi hararbeiat hårt med den frågan underden lid vi haft till vårt förfogande i samband med motionsbehandlingen. Men vi anser atl budgetsaldot borde ha varit ännu mycket bättre. Vi har gjort vad man kan begära av ell oppositionsparti: vi har orkat, haft kraften alt ange en annan - klart annan -färdrikining när det gäller ansvaret för statsfinanserna. Mer kan man inte begära.

Sedan lill den andra frågan. Herr Mundebo vet alt jagar myckel angeliigen om atl värna sysselsättningen. Han säger alt han har stora ambitioner och atl budgetsaldot inle skall uppgå till en krona mer än som behövs för all upprätthålla sysselsättningen. Det kan jag intesäga mycket om. Han sade att icke behövs de här4 miljarderna, som sprättas i väg i dag för sysselsättningen -de skulle få betydligt större effekt om de sattes in på de köpsvaga grupperna och om de saltes in i form av långsiktiga invesleringssalsningar. Ni följer icke er moral i dagens deball!

Herr Mundebo står här och lovar ut skatlesänkningar. Del är väl i och för

sig irevligi med sådana, och det är väldigt roligt alt kunna höja grundavdragen, sänka marginalskatterna och höja kommunalskatten. Allt detta lovade herr Mundebo godmodigt ut. Man såg hur kulorna trillade. Men det var inte lat om sysselsättning då. Del var tal om atl förmedla förmåner lill medborgarna. Trängd kommer han med en helt annan motivering.

Frågan kvarstår: När vi säger all vi alla med full kraft skall kämpa för att upprätthålla sysselsättningen, ärdet då herr Mundebos ambition eller inte atl minska budgetunderskottet till under 40 miljarder kronor?

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

Budgeiminisiern INGEMAR MUNDEBO:

Herr lalman! Förandet inle skall råda någol tvivel om potatispriset villjag säga all jag tycker all 5 miljarder är en myckel betydelsefull summa. Kan man uppnå ell budgetsaldo som visar en förbättring av den nivån är det verkligen bra. Oppositionen har inle uppnått del. Om jag räknar från en positiv ulgångspunkt kan del kanske handla om en dryg miljard enligt ert förslag. Jag lycker atl del också är en myckel betydelsefull sunmia. Man kan uppnå väsentliga ting med den miljarden.

Men vad jag ville veta, herr talman, var bara vargränsen mellan ansvarsfull politik och skrämmande politik ligger. Jag förslår nu alt den ligger någonstans mellan 38 och 42 mijarder i budgetsaldo. Del är alltså där som gränsen uppenbariigen ligger-del kan vara intressant all vela för framtiden. Somjag sagt lidigare i dag lyssnar jag på alla synpunkter, också från Olof Palme. Jag tror all det är nödvändigt för den politiska debaiten alt människorna får en så klar bild som möjligt av vad man menar med det som man säger.

CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk):

Herr lalman! Utvecklingen har under de senaste åren inle haft mycken tröst all erbjuda anhängarna av del kapitalistiska systemet. Minskad takt i produktionsutvecklingen, ekonomisk kris, massarbetslöshet samtidigt med inflation har varit de förhärskande dragen. Perspektivet för den närmaste liden är inte på något sätt ljusare. Arbetslösheten väntas öka ytterligare. Del ekonomiska uppsving man talat om flera gånger under de senaste åren har hittills hårdnackat vägrat att infinna sig.

Nu är del tyvärr inle så, alt det är den samhällsklass som ivrigast slår vakt om kapitalismens ekonomiska system som drabbas hårdast av dess kriser. 1 så fall kunde det ju lyckas vara en viss logik i utvecklingen, som skulle låta anhängarna av ett ekonomiski system betala priset för dess brister. Nej, i stället är det lönarbetarklassen som får bära de lunga bördorna av krisen, alltså den klass vars majoritet är medveien motståndare till kapitalismen.

Många kapitaliigare lider inie alls av kris och inflation, ulan berikar sig tvärtom på vad som ur samhällssynpunkt är en olycka. Kombinationen av massarbetslöshet och inflation, som är betecknande för våra dagars kapitalism, har skapai nya möjligheter för profitörerna. Detär framförallt ägarna av fasl egendom som gör stora vinster på inflaiionen. Men de stora förmögenhelsägarna över huvud taget har rika möjligheter an öka sina förmögenheiersnabbare än försämringen av penningvärdet sker. De kan ådra

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

sig stora skulder som betalas igen i sämre mynt, de kan använda sig av avdragssysiemel för att kraftigt minska sina skaller, de kan säkra sill kapilal genom placering i olika typer av realvärden, de kan i stor skala della i spekulativ verksamhel osv. Under kris- och inflalionsåren har vi därför också beviiinai ett växande inslag av skojeri i det kapitalistiska systemet. Del sker en våldsam ansvällning av den organiserade och ekonomiska brottsligheten i den meni reguljära kapitalismens gränsmarker. Övergången från svarta till vila pengar markeras av en alll bredare grå zon, där inte bara alla kaller har samma firg.

Kapitalismen är i sig profitmakeri. Den producerar endasi vad som av kapitalisten anses ge lillräckligt högprofil. Alt del förhåller sig så harju under krisåren bestyrkts av bl. a. talesmän för Industriförbundet och Arbetsgivareföreningen. De förtrollas aldrig i all framhålla all problemet i den svenska ekonomin inle är brist på kapital, utan brist på lillräckligl höga profiler.

1 della sitt påstående har de både fel och rätt. För kapitalisten gör sig den ekonomiska krisen märkbar i ell fall i profilkvoten. Men delta slår i hög grad i samband med ell överflöd på kapital, med en överproduktion av kapital. Det är ju den kapitalistiska krisens stora paradox all man samtidigt har en överproduktion av arbetskraft, dvs. massarbetslöshet, och en överproduktion av kapilal, dvs. kapilal som icke kommer till användning i produktionsprocessen. För del sunda förnuftet syns del naturligt och självklart atl man då borde använda del lediga kapitalet föratt sysselsätta den lediga arbetskraften. Så icke för kapitalisten, så länge denna kombination icke ger lillräckligl hög profitkvot på kapitalet. Överproduktionen av kapital är alllid överproduktion i förhållande lill en viss profitkvot.

En klassisk metod för all komma lillbaka lill en ur kapitalisternas synpunkt lillriickligi hög profitkvot äran förstöra en del av del överskott av kapital som uppstått. Denna förstörelse kan vara av rent fysisk art, den kan också vara enbart värdemässig. Den senare metoden kom mera lill användning under tidigare ekonomiska kriser. Del hette alt förelag gick i konkurs. Detta är, i varje fall i vad gäller storföretag, inte så vanligt numera. Innan dess brukar den kapitalistiska staten ingripa. Herr Åsling rycker ut och beviljar subventioner. Han beviljar också lån och kreditgarantier eller ordnar en köpare med löften om statliga insatser. Många exempel härpå kan som bekant anföras från de senaste åren. Statsmakterna fruktar för de sociala och politiska konsekvenserna av all låta storföretag gå hell bankruii.

Hur länge en kapitalinvestering, i maskiner, byggnader m. m., beslår varierar inom olika branscher. Men vad som händer under ekonomiska kriser är i en del fall an produkiionsuirusining ersäits i förlid. Del är lill en sådan process finansutskottets borgerliga majoritet nu sätter sina förhoppningar. "På samma sätt som man i vårt land måste räkna med all del, särskilt inom vissa branscher, finns en produktionsutrustning som aldrig kommer an kunna las i anspråk så skulle i industriländerna i Europa föreligga delvis samma situation", skriver man. Maskiner och annan utrustning skulle alliså skrolas. och på del visel skulle del bli plais för nya investeringar och därmed ny produklion. särskili inom verksiadsindustrin.

Vad de borgeriiga partierna alltså vill satsa på är del klassiska kapitalistiska Nr 161 sättet, analyserat redan av Kari Marx i Kapitalel, alt söka komma ur den Fredagen den ekonomiska krisen lill ett uppsving. Men del var frikonkurrenskapiialismen j juni 1978

Marx beskrev, inte den moderna monopolkapitalismen där statsapparaten ___

används för långtgående ingripanden i näringslivet. Det är inte alls säkert all q ekonomiska samma mekanismer fungerar i dag, all en uppsving kan åstadkommas på nolliiken m m denna väg.

Men en sak är säker: Ell eventuellt uppsving åstadkommet med den ena eller andra metoden kommer obönhörligen alt avlösas av en ny nedgång och ekonomisk kris, så länge kapitalismen består i sina huvuddrag. Det verkar dessutom vara en bestämd slutsats man kan dra av den senaste tidens ekonomiska ulveckling, nämligen all de mediciner som kommer till användning i de kapitalistiska staterna, även i Sverige, påminnerom den som Runeberg beskriver i dikten om von Döbeln. Den "gör mig för i morgon sjufall värre". Skillnaden är all de inle gör patienten frisk ens i dag.

De som minns den stora ekonomiska krisen på 1930-talel kommer också ihåg hur starkt allmänheten i olika länder reagerade mot den direkta förstörelse av varor-brödsäd, kaffe osv.-som då förekom. Vad de borgerliga partierna nu hoppas på är i sak delsamma -en förstörelse av varor, närmare bestämt av produktionsutrustning i förlid. Kan kapitalismens vanvett ställas i grällare belysning? Inle nog med massarbetslöshet samtidigt som del finns så många eftersatta behov på olika områden. Nu skall också maskiner och annan produktionsutrustning förstöras i förtid,därlÖr att kapitalisterna inte anser att de får tillräckligt höga vinster genom all låta lönarbetare använda dem i produktionsprocessen. Och de borgeriiga partier som ulan elt ord av krilik av kapitalismen accepterar della och t. o. m. framställer det som sin stora förhoppning - de har mage atl i samma belänkande kritisera vänsterpartiet kommunisterna för våra förslag om all höja barnbidragen och slopa momsen på baslivsmedel. De skulle, påslås det, "medföra förödande ekonomiska konsekvenser såväl för kommuner och landsting som för staten". Ja, dessa förslag gynnar inte kapitalismen - del medger vi. Men det finns i historien inget ekonomiski system som, särskilt i kriserna, medfört mera förödande ekonomiska konsekvenser för de arbetande, för samhällets majoritet, än del kapitalistiska systemet. Del är della system som de borgerliga partierna sätter hela sin tillit lill och försvarar med näbbar och klor. Därför försvarar de också förstörelse i förlid av produktiv utrustning. Men då skall de inte anklaga andra for alt vilja ha en politik som medför "förödande ekonomiska konsekvenser". Den kapitalistiska krisens slöseri och förödelse går inte att överträffa.

Under snart två år har Sverige haft en borgeriig regering. Vad som hänt
med samhällsekonomin sedan den tillträdde förskräcker. Bruttonationalpro
dukten minskar - utlandsskulderna har ökat. Industriproduktionen har
minskat - antalet förelagsnedläggningar har ökat. Industriinvesteringarna
har minskal - kapiialexporien har ökai. Arbelsgivaravgifterna har minskal
och skall nu bort-momsen harökai. Dearbeiandes konsumlion har minskal
- gåvorna lill förelagen har ökai. Bosiadsbyggandei har hållils nere - 75

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

hyressiegringsiakten har ökai. Antalet sysselsatta har minskat - arbetslösheten har ökat. Inga sociala reformer, men väl hot mot de sociala rättigheter som erövrats, såsom nu annonserats beträffande sjukförsäkringen - och samtidigt en ökning av statsskulden.

Klyftorna i fördelningen av inkomst och formögenheler har ytterligare ökat. Utslagningen ur produktionslivet och ur del sociala livet antar alltmera skrämmande proportioner. Regeringen har fört en medveten politik på skatteområdet för alt gynna de grupper som fört den till maklen. Summan av bidrag, subventioner, statliga ägartillskott, subventionerad långivning och kreditgarantier till de privata förelagen uppgick förra året till över 45 miljarder kronor. Del är lika myckel som hela det aktuella börsvärdet av samtliga aktier i samtliga börsnoterade aktiebolag.

Spekulationen har kommil alt florera alltmera på grundval av inflation och subventionsekonomi. Fantastiska vinster görs, samtidigt som lönarbetarna och särskilt barnfamiljerna ivingas skära ned sin standard. Skattesystemet gynnar flykten lill inflationspengar. Ränteavdragen och det övriga avdrags-systemet bidrar till osunda förhållanden. Del är inget hälsotecken alt t. ex. kapitalvinsterna på småhus, som Bo Sandelin och Bo Söderslen påvisat i sin ny t utkomna bok, under åren 1963-1975 uppgått lill drygt 10 miljarder kronor om året. Det är heller inget uttryck för sunda förhållanden inom det ekonomiska livet, när valulaspekulanter i samband med devalveringen förra sommaren, som Thomas Franzén och Magnus Uggla kunnat påvisa i sin utredning, tjänat inemot 1 miljard kronor på skattebetalarnas bekostnad.

Alladesa fenomen -och uppräkningen kunde mångdubblas-visar all det är någoniing ruttet i staten Sverige. Del är en ny mentalitet som börjat komma in i det offentliga livet med den borgerliga regeringen. När dess talesmän framträder i massmedia föratt moiivera de senaste statliga bidragen lill det privaia näringslivet, lalar de alltid om "affärer". Det är vinsten, profilen som sitter i högsätet. Det är kapitalismens värderingar som nu offentligt upphöjs till statens.

Inom ai-betarrörelsen har vi andra värderingar och en annan tradition. Vår ledstjärna är solidariteten. Vi vill inte ha ett samhälle där lyckan nås genom atl man klättrar på andra människors ryggar. Vi tror all bällre förhållanden och ett bättre liv kan skapas endast genom samverkan och gemensam kamp.

Den svenska arbetarrörelsen fyller snart 100 år. Nästa maj har del gått ell sekel sedan Sundsvallstrejken, som brukar räknas som den första siora industriella arbetskonflikten. Mäster Palm är i antågande. Snart landstiger han i Malmö efter gesällåren i Tyskland och Danmark och börjar sin energiska agitation forell svenskt arbetarparti och forell socialistiskt Sverige, August Palm har fåil många efterföljare i den svenska arbetarrörelsen, agitatorer och slitvargar som iignat hela sitt liv åt atl bygga upp rörelsen och fiytta fram dess positioner.

En av dessa pionjärer, medlem av ungdomsrörelsen sedan 1914 och av det kommunistiska partiet sedan dess bildande 1917, jordfästs i dag. Det är anledningen lill atl jag och inte Lars Werner håller del här talet. Gottfrid

Gustavsson var en av de många som byggt del här landet och vars minne vi bör dröja vid.

Men pionjärerna förde inle sin kamp för all en borgerlig regering tillsammans med storfinansen skulle sälja ut våra industrier, inte ens för oljepengar. De gjorde sin insats i den fasta övertygelsen alt endasi en socialislisk politik skulle kunna lösa samhällets problem. Den övertygelsen har i dag en starkare aktualitet än någonsin. Hur ser samhället ul? Vilka ärdet som bestämmer? En Ibrisali koncenlralion har sken av den ekonomiska makten, och den processen går alll fortare för varje år. De 200 största företagen hade år 1970 en omsättning på tillsammans 144 miljarder kronor, medan bruttonationalprodukten var 162 miljarder. År 1977 var omsättningen hos de 200 största företagen 383 miljarder. Den var större än bruttonationalprodukten, som detla år var 352 miljarder. Även om dessa siffror mäter olika saker, ger jämförelsen en bild av slorförelagens växande dominans i delta land.

Dessa storföretag behärskas lill övervägande del av en liten grupp finanskapilalisler, som sitter med nyckelposler av aktier, antingen personligen eller genom stiftelser och invesimenlbolag. Fålalsväldel inom del ekonomiska livel är en realitet, som icke rubbades under de många åren av socialdemokratisk regering. Tvärtom fortsatte koncentrationen av kapilal och makt hos ell fåtal.

Detla fälalsvälde måsle brytas, annars får vi aldrig ordning på den svenska ekonomin. Det är helt orimligt i elt samhälle som vill kalla sig demokratisk, atl maklen över produktion och sysselsättning skall ligga hos en grupp finansherrar. Vårt mål är att de stora förelagen skall bli hela folkels egendom och alt bestämmanderätten över deras dagliga verksamhet skall ligga hos dem som arbeiar där. Då kan den ekonomiska utvecklingen ske planmässigt och bestämmas av folkets iniressen och behov.

För all komma dithän bör man i första hand angripa de allra mest odemokratiska ägandeformerna - privaia akliesiiftelser och investmentbolag. Deras stora aktieinnehav bör överföras i samhällsägo under lönarbetar-kopiroll. Affärsbankerna och de stora försäkringsbolagen bör också bli Iblkegendom.

Vpk är motståndare till både privatkapiialism och statskapitalism. När vi ställer krav på förstatligande för vi samtidigi alllid fram kravet på ell avgörande inflytande för de anställda i föreiagel eller industrigrenen. Vi vill inle ha fler "SJ" eller "LIvAB" med en byråkratisk ledning.

Vårt långsikliga perspektiv är alt företagen skall göras lill Iblkegendom, förvaltad och styrd av de arbetande. Den linjen måsle hållas levande också i dagens strider. Storfinansens ägande och makt angrips friimst genom en självständig facklig och politisk kamp på basplanet. Facket får inte knytas upp i samråd och medbestämmande, utan måste genom sin styrka tränga storfinansen tillbaka och öka sin självständighet. Målet måsle vara självbestämmande för de arbelande.

De förslag som finns om olika lyper av fonder måsie värderas ulifrån principen om självständig facklig kamp, ulifrån kravet på självbestämmande.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

Nr 161 Man kan inte komma till socialismen arm i arm med Wallenberg och Nicolin.

Fredaeen den Därför siiger allt flera lönarbetare i dag att de är trötta på talet om

2 juni 1978 medbestämmande. De vill ha självbestämmande, verklig makt för de

arbelande i företagen. Del betyder till alt böria med demokratiska rättigheter

Den ekonomiska '' arbelsplaiserr.a, makt över löneformer, personalpolitik, investeringar

politiken, m. m. °-

Vi har med stor tillfredsställelse hälsat atl Landsorganisationen, med dess

två miljoner medlemmar, går ut ien kampanj med målsättningenatt bryta det

ekonomiska lltalsväldel. Men vi anser det vara fel all under lång tid-kanske

30-50 år - binda upp lönarbetarna och deras fackliga organisationer i ett

samarbete med de gamla kapitaliigarna i företagen, samtidigt som dessa

behåller den avgörande makten. Fackföreningsrörelsen kommer då att

tvingas agera i den dubbla rollen av arbetsköpare och samtidigt representant

för arbetarna i avtalsrörelsen och i andra sammanhang.

Oavseli om man går in för vinsidetning eller - som vpk anser vara bättre -elt övertagande av en viss del av själva aktiekapitalet varje år lill löntagarfonder, så är det hell avgörande atl lönarbetarna och facket bevarar sin självständighet. Annars kan löntagarfonderna få en effekt motsatt den som den radikala opinionen i fackföreningsrörelsen vill åstadkomma.

Vpk har också föreslagit att man genom en skärpt beskattning av stora förmögenheter, gåvor, arv och realisationsvinster samt höjda bolagsskatter, genom skärpta åigärder mot kapitalflykt, skatteflykt och skattefusk, genom nedskärning av militärutgifterna och genom utnyttjande av medel som nu går i form av gåvor och subventioner till de kapitalistiska företagen skall skapa en särskild fond för sysselsättning. Fonden skall vara under kontroll av lönarbetarna, och medlen skall användas för alt skapa ny sysselsättning. Den skall salsa framför alll på vidareförädling av våra råvaror.

Vi är däremot motståndare till en ensidig satsning på ulveckling av exportindustrin och de stora multinationella företagen. De mäktiga export-kapitalisterna har tillåtits ha ett alltför stort inflytande på utvecklingen av det svenska niiringslivel. Följden harblivitettalltförslarktexporiberoende,stark ökning också av kapitalexporten, för dålig satsning på utveckling av den svenska förädlingsindustrin och av hemmamarknaden.

För politiken på något längre sikt måste redan nu en plan för utbyggnad av industrier för ökad förädling inom landei utarbetas. Det stora beroendet av export av energi- och resursslukande råvaror och halvfabrikat måste brytas. Vi tror inie alt privatkapitalet kan eller vill lösa dessa problem.

Men arbetslösheten måste bekämpas redan nu, i dagens konkrela situation och med dess betingelser. De ekonomiska prognoserna pekar på risk för ökad arbetslöshet. Detta gör det ännu mera tvingande att uppställa elt bestämt mål för sysselsättningspolitiken. Vpk föreslår all delta mål bör vara: 100 000 nya arbeten under de närmasle tolv månaderna.

I vår moiion har vi anvisat hur dena skulle kunna gå till: Bygg 25 000 fler

liigenheler. Del ger 15 000 nya byggnads- och industrijobb. Bygg 20 000

ytterligare barnsiugeplalser. Del ger 11 000 nya jobb. Öka personaltätheten

78 vid barnstugor och fritidshem - 8 000 nya jobb. Öka personaltätheten inom

sjukvården, bygg ut äldreomsorgen - II 000 nya jobb. Salsa på ökad och Nr 161 förbättrad kollektivtrafik - 12 000 nya jobb. Sätt in 8 000 i arbeie för alt Fredaeen den åierslälla försiörd miljö och förallernativ energiproduktion. Bygg nya idrotts- 2 junj 1978

och fritidsanläggningar, ge statliga lån och bidrag lill kommuner och_____

landsling för tidigareläggning av angelägna arbeten, ordna särskilda rj„. ekonomiska ungdomsarbeten - 21 000 nya jobb. Bevara sysselsättningen och ordna politiken in m allernaliv produktion vid varven, ge sysseLsällningsgaranli inom textilindustrin och inom gruv- och stålbranschen - 14 000 jobb som måste räddas. Vi vänder oss bestämt mot de nedläggningar som nu annonseras från Svenskt Stål AB - del är vanvett alt lägga ner de mellansvenska gruvorna!

Del här är ett konkret program. Vi gör gärna ändringar i del, om det kan påvisas atl programmet diirigenorn blir bällre. Men grundidén slår vi fasl vid: Del är vanvett atl låta människor gå arbetslösa när det dessutom finns stora eftersatta behov i samhället. Del behövs mera bosläder, mera daghemsplatser, förbättringar i miljön och en bättre kollektivtrafik. Å andra sidan går många människorarbeislösa. Ärdet då inle klokare från varje synpunkt att de arbetslösa bereds produktivt arbete och all bristerna i samhället botas?

Vi har inte råd, siiger man kanske. Men finns del större slöseri i en samhälle, finns det någol som kostar mera än att inte använda ledig arbetskraft och lediga produktionsresurser? Från samhällsekonomisk synpunkt blir det förluster genom att människor går arbetslösa, inle genom all de arbetar.

Den andra huvudpunkten i vpk:s omedelbara program för kampen mot den ekonomiska krisen är åigärder för alt höja levnadsstandarden,särskilt för de eftersatta grupperna. Vi kräver höjda barnbidrag och indexreglering av dessa. Vi kräver slopande av momsen på baslivsmedel, vilket betyder prissänkning på dessa varor med 20 96. Vi kräver pris- och hyressiopp. En sådan politik måste vara riktigare än atl ge arbetsköparna nya miljarder genom slopande av den allmänna arbetsgivaravgiften. Del vill vi däremot genomföra tor kommuner och landsling, sä all deras ekonomi torbäilras och de kan la upp en hårdare kamp mot arbetslösheten.

Herr lalman! De politiska förutsättningarna för en bällre politik, för en annan form av samhällsbygge, måsle skapas genom att de borgerliga partierna försäils i minorilet vid nästa års val. Men detta förutsätter i sin lur atl alla de som vill ha bort den borgerliga regeringen redan nu sätter full fart i den politiska agitationen. Det är också nödvändigt atl motståndarna till regeringen Fälldin-Bohman-Ullsien lägger fram elt klart utformat allernaliv för politiken. Au återvända till den socialdemokraliska regeringens politik är både omöjligt och felaktigt. Vad som behövs är en ny. radikal politik som kan samla alla lönarbetare. Vpk är berett all göra alla insatser som det är mäktigt tor all en sådan politik skatt segra.

Statsministern THORBJÖRN FÄLLDIN:

Herr lalman! Svensk ekonomi rymmer fortfarande mänga problem. Del
mest påtagliga som har hänt under senaste tid är ändå den förbättring som nu
ger sig till känna på område efter område samt den optimism som man kan 79

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

hysa om fortsalt stabilisering och återhämtning.

Regeringens åigärder har bl. a. skapat förutsättningar för en väsentlig förbäiiring av våra ul rikesaffärer. Handeln med andra länder har under hela vintern gett överskott. Därmed har även bytesbalansen, alltså de totala affärerna med utlandet, förbättrats. Del minskar i sin tur behovet av att låna i utlandet.

Valulasilualionen har efter devalveringen i höstas och utträdet urden s. k. ormen varit mycket stabil. Del har även gjort del möjligt alt sänka den lidigare mycket höga räntan.

Takten i prisökningarna har pressats ner. De senaste månaderna har prishöjningarna enligt pris- och kartellnämndens mätningar inskränkt sig till 0,1 resp. 0,2 96. Även om det inte går att hålla så låga prisökningslal varje månad framöver, är det tydligt all inflationstakten har bromsats upp. Det innebär bl. a. atl de i och för sig små löneökningarna i år blir mer värda än vad man kanske tidigare vågade räkna med.

Orderlii.get inom stora delarav industrin undergår också en klar förbättring. Den nedåtriklade utveckling beträffande orderutvecklingen inom tillverkningsindustrin, som började redan 1973 -jag tror atl det är många som i den nu aktuella debatten glömmer att den utvecklingen taktiskt började redan 1973 - vände äntligen i slutet av 1977 och är för första gången på fem år på väg uppåt. Delsamma gäller orderstocken. Men det är viktigt att framhålla att ännu är kapaciteten långt ifrån utnyttjad ens i t. ex. verksiadsindustrin. Intresset för atl anställa mer folk och investera i nya anläggningar och maskiner är därmed fortfarande svagt. Längden och varaktigheten i den nedgång som vi nu hoppas har brutits antyder atl det är långt kvar lill vad vi vill kalla "normala" förhållanden.

När del gäller investeringarna visar däremot bostadsbyggandet för första gången under hela 1970-talel en mera påtaglig uppgång. Räknat i pengar med tast penningvärde vänlas bosiadsbyggandei i år öka med omkring 15 96. Del innebären nytillskott på ca 10 000 fler lägenheter än i fjol -då vi som bekant byggde omkring 50 000.

Ingen får dock förledas tro all dessa förbäitringar blir bestående ulan vidare. Det som har inträffat är all den målmedvetna och steg för steg uppbyggda ekonomiska politik som regeringen har fört har skapai förulsäii-ningar för att bl. a. återta lidigare förlorad terräng på exportmarknaderna. Arbetsmarknadens parter har också genom ett ansvarsfullt upptriklande i både förra årets och årets avtalsrörelse lämnat ett viisentligt bidrag till återhämtningen.

Vissa litlfälliga faktorer har också påverkat utvecklingen gynnsamt. Exportöverskotiet kan t. ex. till betydande delar hänföras till avvecklingen av de stora lager, som både råvaruindustrier och firdigvaruinduslrier har byggt upp de senaste åren. Samtidigi har importbehovel håtliis tillbaka genom den förhållandevis låga aktiviteten inom landet. Vid en allmän förbättring av konjunkturen kommer importbenägenheten åter atl öka.

Det fordras därför en fortsalt fasl och stram politik för alt den positiva utvecklingen skall hålla i sig. Det gäller desto mer som den egentliga

draghjälpen utifrån fortsätter att vara svag. Tillväxtökningen i de för svensk export viktigaste länderna i Västeuropa går fortfarande långsamt. Expansionen i den amerikanska ekonomin påverkar inle heller de europeiska industriländerna på samma sätt som under tidigare perioder. Istället riktar sig den ökade amerikanska efterfrågan i hög grad mot länder i Asien och Mellersta Östern. Del stora amerikanska handelsunderskoltel och dollarns fall innebär dessutom risker för att USA tvingas att begränsa sin expansion. Det skulle i sin lur kunna innebära en uppbromsning i Europa,samtidigt som man då kan vänta sig atl de nya industriländerna i Asien i ännu större utsträckning försöker gå in och konkurrera på marknader här.

Det återstår också många ytterst besvärliga inhemska problem. Det fortsatt låga antalet nyanställningar kommer att innebära påfrestningar på sysselsättningen. Det är främsi mot den bakgrunden, men också för att ytterligare hålla lillbaka prisökningarna, som regeringen föreslår atl den allmänna arbetsgivaravgiften nu helt skall avvecklas. Den åtgärden ger både hårt trängda industriföretag, hårt trängda företag inom handel och service samt hårt trängda kommuner ytteriigare uthållighet när det gäller att hålla uppe sysselsättningen. På andra ställen skapar denna åigärd ulrymme för att anställa fler människor. Jag tänker i det fallet inte minst på kommuner och landsting.

Därför är det förvånande alt socialdemokraterna riktar så hård kritik mot förslaget all ta bort löneskatten. Enligt socialdemokratisk propaganda gör dessa pengar ingen nytta i företagen utan hamnar i företagarnas fickor.

Det är rikligt atl dessa pengar - när avtalen nu är låsta -stannar i företagen och hos kommunerna i stället för att dras in till staten. Men del betyder inte att de kommer alt delas ut till aktieägare och andra företagsägare. I en situation, där varje dag flera små och stora företag bildligt talat går på knä, kommer varje krona att behöva vara kvari företagen föratt dessa skall kunna klara sina redan bantade investeringsprogram, upprätthålla nuvarande sysselsättning och anställa mer folk där så behövs. Skulle vinstläget ändras, är regeringen givelvis den dagen beredd att ta hänsyn till det och förhindra att ägarna får en oberättigad förtjänst. Men risken är i dag slörre atl ännu fler förelag går omkull på grund av bristande lönsamhet. Detta är ell faktum.

Kanske har den socialdemokratiska reaktionen på regeringens förslag att ta bort löneskatten blivit så häftig därför att socialdemokraternas alternativ innebär, alt arbetsgivaravgifterna nu vid halvårsskiftet skulle höjas i stället för att sänkas. Man kan verkligen fråga sig vad följderna skulle bli om man genomför detta förslag. En effekt är enligt min mening alldeles klar. Del blir minskad i stället för ökad uthållighet hos förelagen och kommunerna i sysselsätlningshänseende. Och det blir ökad utslagning i ett skede där stora insatser fortfarande måste göras för alt slå vakt om sysselsättningen.

Dessutom menar ju socialdemokraterna att sådana höjningar skall räknas av från löneutrymmet. Men tala då om för landets löntagare vad de skulle ha Un ut i årets avtalsrörelse, om ni på politisk väg först skulle ha tagit ut ett antal procent i höjda arbetsgivaravgifter, i stället för alt försöka inbilla folk att den här regeringen medvetet och utan anledning drar åt svångremmen och

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

6 Riksdagens protokoll l977/78:lf,l-lh2

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

pressar ner realinkomsterna och vad det nu är för uttryck ni använder.

Del är många problem som återstår atl lösa i de direkta krisbranscherna. De generella ekonomisk-politiska åtgärderna hardock inle bara förbättrat lägel för verkstadsindustrin i stort. De harockså reducerat problemen i krisbranscherna och naturiiglvis jusl därför begränsat behoven av stödinsatser, som trots dena är myckel betydande. Kraven på sådana insatser är fortfarande mycket omfattande. 1 branscher som stålindustrin och varvsnäringen räcker del inte med den sänkning av koslnadsläget som gör oss konkurrenskraftiga på andra områden för atl verksamheten skall kunna bedrivas i samma omfattning som lidigare. Dessa och andra för svenskt näringsliv nära nog klassiska lillverkningsområden har kommil i direkt kläm i en situation med slor internationell överkapacitet och ständigt tillkommande nya konkurrenter från olika låglöneländer.

Där flnns ingen annan möjlighet än att försöka utveckla de verkligt konkurrenskraftiga delarna av branschen men samtidigt godta en bantning av andra delar. Den bantningen måsle dock genomföras i former som inle ställer enskilda människor ulan arbete eller leder till omfattande kapitalförstöring.

Som vi vet kostar detla mycket pengar. Men regeringen har varit beredd alt la ansvaret för dessa utgifter och satsa mer än någon tidigare regering på atl hålla den verkligt stora arbetslösheten borta - den skrämmande massarbetslöshet som är ett faktum i så många andra länder. Kritiken från socialdemokraterna för att vi skulle salsa för ensidigt på problembranscherna tar vi lätt på. Men det vore klädsamt om socialdemokraterna någon gång ville precisera var regeringen har satsat för mycket i fråga om krisbranscherna. Skulle vi ha bantat varven snabbare? Skulle vi ha en snabbare takt i omställningen inom stålbranschen? Eller skulle vi ha ryckt undan grundvalen förden textilindustri som ännu flnns kvar? Skulle vi ha satsat mindre på Norrbotten eller Göteborg - för att se det geografiskt? De frågorna återstår för socialdemokraterna alt besvara.

1 sin anförande här i dag anklagade Olof Palme regeringen för atl den gör för litet för krisbranscherna, t. ex. varven. Och på den direkta frågan om varven vill jag svara: Det pågår ett arbeie med den andra varvspropositionen. Jag försäkrar alt det arbeiei är inriktat på atl så långt det över huvud är möjligt klara den omställning som är nödvändig utan alt de anställda skall komma i kläm. Bl. a. undersöks intensivt möjligheter till alternativ produktion. Och för sådan verksamhet har regeringen ju redan ställt betydande belopp lill förfogande.

Jag vill nu också svara på en annan fråga från Palme, även om de frågorna inle har något gemensamt. Det gäller frågan om ett avtal beträffande Jaktviggen. På regeringens uppdrag har försvarets materielverk slutit ett avtal med berörda industrier. Avtalet innehåller två delar. Den första är en beställning av den andra delserien av Jaktviggen. Den har gjorts i efterlevnad av ett beslut som riksdagen har fattat. Den andra delen är en option på vad man kallar den tredje delserien av Jaktviggen. Denna option går ut 1980.

1 denna option sägs det alt om B3LA kommer till byggnad skulle

flygindusirin kunna leverera jaktplanen billigare-det är riktigt all det står så. Jag vill då påminna om all någon prisöverenskommelse beträffande Jaktviggen lidigare inte har träffats, även om detta med Jaktviggen ligger långt lillbaka i liden.

Lål mig tillfoga att det är mycket som talar för att B3LA inte ryms inom ramarna för försvaret. Men det gör inte A 20 heller. Del är skälet till den undersökning som nu görs med parlamentariskt inslag. När del gäller A 20 har vi i slort sett varit eniga i riksdagen. De undersökningar som gjordes i Ool visade alltså att inte heller A 20 ryms inom ramarna. Såviii jag förstod värdet just av della skäl som också socialdemokraterna var intresserade av alt ställa upp i den genomgång som jag nu talar om. Och det sätter jag värde på atl de gjorde.

Sveriges framgångar - för del kan vi ändå lala om - då del gäller alt hålla arbetslösheten nere har viickt internationell uppmärksamhet. I april hade vi en arbetslöshet på 2,1 %. På det sättet hör Sverige fortfarande lill världens framgångsrikaste länder när det gäller att hålla arbetslösheten nere. För oss svenskar är del därför inte särskilt meningsfullt att göra jämförelser med omväriden. Vi har haft en högre ambitionsnivå än de flesta andra länder. Vi har också varit beredda - oftast i fullständig politisk enighet - atl ställa de resurser som krävts för della till förfogande. Därför är del mera meningsfullt all göra en jämförelse med arbetslöshetssiffrorna under den förra konjunkturnedgången, i börian av 1970-ialei.

Då, ärade karnmariedamöier, nådde arbelslöshetsprocenten betydligt högre nivåer. Del är bara att liisa i statistiken! Därför lycker jag att ni socialdemokrater antingen har kort minne eller också är ute i andra ärenden när ni beskyller den här regeringen för all medvetet försätta folk i arbetslöshet.

Om man jämför den internationella situationen och påfrestningarna från omväriden på Sverige den gången med vad som har hänl nu, framstår den tiden som någol av en idyll.

Hur är det: Har ni kort minne eller är ni ute i andra ärenden när ni låtsas som om vi i dag skulle ha rekordhöga siffror när det gäller arbetslösheten? Det finns statistik, och della är ett besked lill både Olof Palme och Carl-Henrik Hermansson om hur det har gått med sysselsättningsutvecklingen, alltså antalet sysselsatta. Aprilsiffrorna visar atl antalet sysselsatta 1974 var 3,9 milj., i april 1978 var det 4,086 milj. Vi hade en nedgång från ett år lill ett annat; 1976 års siffror var sämre än 1975 års. Så är del med den totala sysselsättningsutvecklingen.

När jag nu lar fram dessa siffror gör jag det inie föratt slå mig för bröstet och säga: "Hurra vad den här regeringen har gjort det bra!" Men det finns, mot bakgrund av vad som har sagts från oppositionens sida, ändå all anledning i världen all påminna om denna verklighet. Jag försäkrar att vi slår oss inte lill ro med dagens situation. Vi kommer alt arbeta vidare för alt öka sysselsättningen och ge människor del som är det viktigaste för var och en: en möjlighet atl genom eget arbete försörja sig själv. Det är särskilt ungdomsarbetslösheten som ställer oss inför nya svåra uppgifter.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

Samtidigt gäller det att fortsätta uppbyggnaden av en mer aktiv näringspolitik. F'lera viktiga grundstenar har lagts under det här riksdagsåret. Smålörelagspaketel, det kraftigt ökade slödet lill teknisk forskning och utveckling samt del utvidgade exportkreditstödel är några exempel.

Regeringen går nu vidare med atl bl. a. föreslå en kraftig förstärkning av Invesieringsbankens utlåningsresurser. Inför nästa budgetår pågår bl. a. elt omfattande arbeie med att ta fram nya riktlinjer för regionalpolitiken och för att utarbeta ett samlat näringspolitiskt program för bl. a. den statliga förelagssektorn.

Låt mig också säga atl regeringen är beredd att salsa på konkrela utvecklingsprojekt. Men det är inte så som socialdemokraterna försökt göra gällande i den senaste lidens debatt om den s. k. Volvoaffären, att man löser de grundliiggande problemen i svensk ekonomi genom att anslå någon miljard från en strukturfond, i vilken socialdemokraterna dessutom egentligen inle har några pengar. Företagen i samarbete med de anställda kan som regel själva mobilisera både fantasi och resurser, om regering och riksdag lägger en grund för deras ulveckling genom en fast ekonomisk politik och en aktiv näringspolitik. Saknas det en sådan grund blir varie utvecklingsprojekt däremot ell vågspel, som företagen tvekar inför. Del irorjag är den stora skillnaden mellan hur regeringen och socialdemokraterna angriper problemen. Det är också skillnaden mellan resultalpoliiik och verklighetsflykt.

Regeringens ekonomiska politik har alltså obestridligt haft framgång. Devalveringen, förra årets sänkning av den allmänna arbetsgivaravgiften och skatteomläggningarna har salt fart på utrikeshandeln och bringat ner inflationsiakien. Samtidigt har sysselsättningen hela liden kunnat vidmakthållas på en för internationella förhållanden enastående hög nivå. Arbetsmarknadens parter har som jag redan sagt gen viktiga bidrag.

Det är mot den bakgrunden anmärkningsvärt att socialdemokraterna i sina tidningar, i politiska tal och här i riksdagen fortsätter alt utmåla Sverige som elt land i ekonomiski förfall. Sverige återhämtar sig nu sakta men säkert från den utsatta position med svag internaiionell konkurrenskraft och återkommande spekulationer mot den svenska kronan, som landet befann sig i när den nuvarande regeringen fick la över från socialdemokraterna. Den som har lite sinne för proportioner måsle reagera mot de skriickskildringar som Olof Palme har levererat på SSU-kongressen och som han och andra fortsatt atl leverera hiir i riksdagen. Den som har någon kontakt med verkligheten måste också fråga sig vad socialdemokraterna själva har att erbjuda i fråga om allernativ till regeringens politik.

Del är en sak atl den förbättring som ägt rum inte har uppnåtts utan uppoffringar, men del är enbart duml av socialdemokraterna all förneka au regeringens politik har lett lill resultat. Del är likaså enbart dumt av socialdemokraterna alt göra gällande alt dessa uppoffringar inte har fåll bäras av alla, ulan atl de skulle ha lastats över på de svaga grupperna i samhället.

Socialdemokraterna anklagar i sin reservation regeringen för an inle ha sökt samförstånd. 1 själva verket är det ju så all partier och organisationer som

verkligen har varit beredda all la elt eget ansvar i hög grad har medverkat till samförsiåndslösningar,även om man inte slutit formella pakter eller fördrag inbördes eller med regeringen. Det senare är ju f ö. något för svenskt samhällsliv ganska främmande.

Hur skulle vi annars ha kunnai genomföra fjolårels avtalsrörelse och huvuddelen av årets nästan helt utan uppslitande konflikter under de extremt dåliga yttre omständigheter som rått? Hur skulle man annars i årets avtalsrörelse för första gången på åratal ha kunnat komma fram till en uppgörelse på nästan två år? Hur skulle man annars kunnat förmå jordbrukarna atl del häraret avstå från inkomslhöjningaroch därmed kunna begränsa prishöjningarna på livsmedel?

Däremot har som tidigare den politiska oppositionen mall sig ur detla samförstånd. Jag beklagar uppriktigt all ett tidigare så konstruktivt parti som socialdemokraterna valt atl fortsätta den konfronlationspolitik som blivit deras främsta kännemärke under liden i opposition.

Elt led i denna konfrontationspolitik har varit alt försöka frammana bilden av att regeringen gör alll vad den kan för all pressa de svaga i samhället och gynna de rika. Det sägs ha skett i samband med skatteomläggningarna, genom devalveringen och genom all barnfamiljer och pensionärer inte har fått kompensation för prishöjningarna. Men faktum är ju alt bägge de skatteomläggningar som den nuvarande regeringen bär ansvaret för har gett den vanlige LO-medlemmen och de lägre tjänstemännen inom TCO de största skatlelättnaderna. Viktigast av allt har varit alt trygga arbete och inkomst på del sätt som regeringen och riksdagsmajorileien har gjort.

Olof Palme frågade: Tänker regeringen göra någol föratt förhindra all del nya jordbruksavtalet slår igenom i ytteriigare höjda matpriser? På delta vill jag svara följande.

För del första: Att utfallet genom de nyligen avslutade förhandlingarna blir lägre än på myckel länge är i hög grad resultatet av den koslnadsbekämpande politik som regeringen har fört och kommer atl fortsätta atl föra.

Fördel andra: NärOlof Palme talar om ökade subventioner i samband med matpriserna, så har han alldeles glömt bort vad han några minuter lidigare sade om budgetunderskotlel. Där fanns inle ett spår av dessa synpunkter.

För del tredje: Nu, när utfallet av avtalet är känt, granskar och överväger regeringen vilka åigärder som behöver vidtas.

De förändringar i skaltesystemei som socialdemokraierna gör så slorl nummer av innebär all regeringen gen grupper av småförelagare - småförelaga re, som socialdemokraierna lidigare salt i strykklass-samma skatteregler och samma socialförsäkringsregler som tidigare gällt för löntagare. De mindre företagarna arbeiar oftast sida vid sida med sina anställda och på samma villkor, och jag vill därför fråga: Vad är del för fel i atl jämställa mindre företagare med deras anställda också när del gäller skaller och socialförsäkringar? Vad är del för fel i della?

Lål mig också slå fasl alt den kraftiga ökningen av budgetunderskottet delvis har sin grund i alt regeringen inle har varit beredd atl tumma på de arbetslösas och de sämst ställdas villkor. En mycket slor del av del ökade

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

budgetunderskottet förklaras givetvis av insalserna på del arbelsmarknads-poliliska och indusiripoliiiska områdei. Men en god del av förklaringen ligger också i atl regeringen aldrig tvekat atl kompensera arbetslösa, barnfamiljer och pensionärer för de ökade levnadskostnaderna. Socialdemokraternas tal om all de sämst ställda grupperna ensidigt har fåll bära de uppoffringar, som har krävts för alt få rätsida på ekonomin, har inte heller del någon verklighetsförankring.

De ekonomiska problemen, näringspolitiken och ansträngningarna för all säkra sysselsättningen har självklart kommil all dominera det gångna riksdagsårei. Del kan emellertid nu vid riksdagsårels slut också flnnas skäl all påminna om någol av de vikliga områden i övrigl, där riksdagen på regeringens förslag slakat ul rikllinjer för framtiden.

På det energipolitiska områdei har insatserna för atl stimulera sparande och bällre hushållning kraftigt byggts ul. Med den för några dagar sedan antagna sparplanen för bostadsbebyggelsen och lidigare beslutade insatser för bl. a. industrin kommer den sparfrämjande insatsen på energiområdet män i pengar all näsla budgetår bli ungefär fyra gånger så slor som den var före regeringsskiftet. Det ger besked om all regeringsskiftet lett lill en annan energipolitik.

Med dessa insatser och del ökade sparmedvetandet hos den stora allmänheten står del klart atl energiförbrukningen fram till i mitten av 1980-talet alldeles oberoende av konjunkturen kommer all hålla sig långt underdel behov som låg lill grund för 1975 års energipolitiska beslut. Jag vill påminna om all delta beslut byggde på en elenergiförbrukning på omkring 160 TWh per år från 1985. Industriverkets senaste prognos tyder på en förbrukning på omkring 125 TWh, och då är inte de senaste sparinsatserna beaktade. Mot den bakgrunden framsiår del inte ens urenergiförsöriningssynpunki som särskilt angeläget all driva fram del kärnkraftsprogram som man upprättade 1975. Den socialdemokratiska hotbild som målades upp i bl. a. valrörelsen 1976, en hotbild med elbrist, slocknande lampor och påtvingad övergång lill Sörgår-den, framsiår i dag som orimlig. Och del kunde den som log problemen litet grand på allvar förutse redan 1975-1976. Därför försöker nu också kärnkraftens intressenter alt hitta nya uppslag för all över huvud laget få avsättning förden energi som skulle komma ut ur de kärn reaktorer som man har bundit sig för. Det ärju därför som man nu räknar och räknar på nya kostnadskrävande tunnelprojeki för varmvatten mellan Forsmark och Stockholm.

Ville socialdemokraterna och andra kärnkraftens uppbackare länka om ocf. överse med atl man har satsat så myckel av sin prestige i kärnkraften, borde det i dag vara möjligt även för dessa all ta säkerhetsfrågorna med det allvar som dessa är värda. De borde därmed också kunna uppge kravet på mer kärnkraft. Lyssna gärna på socialdemokralinsungdomar, Olof Palme, de som inle hunnit salsa så myckel prestige i kärnkraften och de som skall vara med om att ärva framtidens samhälle!

Stora beslut har också fattats på bl. a. det sociala områdei och på biståndsområdet, men jag vill avstå från en genomgång. Lål mig lill sist bara konstatera all regeringens allmänna politik och konkreta förslag i allt

väsentligt har godtagils av riksdagen. Del har skapai stabilitet och en grund alt bygga på för framliden i en lid när hela vår värld genomlevt en av sina svåraste kriser i modern tid.

Oppositionen har i hög grad siktat in sig på att splittra men har misslyckats. Olof Palme använde ju en stor del av sitt anförande tidigare i dag för atl försöka utså denna splittring. Någon gång har t. o. m. hotel om misstroendevotum mot regeringen hörts av. I dag gick inte Olof Palme så långt. Bristen på verkliga opppositionsaliernaliv och tydliga tvivel på alt få sin politik förankrad hos allmänheten vid en verklig prövning har fått dessa försök all rinna ul i sanden.

Regeringen kommer all fortsätta sill arbeie för atl säkra jobben och den sociala tryggheten. Del innebär atl omtanken om de svaga i samhället kommer i första rummet.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

OLOF PALME (s) kort genmäle:

Herr lalman! Fördel första vill jag peka på all Thorbjörn Fälldin bekräftade all del flnns elt avtal, tydligen godkänt av regeringen, som innebär all Jaktviggen blir i storleksordningen 450 milj. dyrare, om inte B3LA byggs. Della har vi grävt fram ur del fördolda. Det flnns ingen som helst anledning atl blanda in B3LA i den aktuella förhandlingen. Del har man tydligen gjort för all försöka låsa frågan på något sätt. Del är all mana till strid i försvarspolitiken, och den strider kommer vi atl föra om vi utmanas.

För del andra hade herr Fälldin ingenting alt säga till människorna i Horndal trots atl han varit där rätt myckel och fasl han skröt en hel del om sysselsättningspolitiken. Men med anledning av att han föredrog aprilsiff rorna vill jag påpeka, atl ungdomsarbetslösheten sedan april i fjol lill april i är har stigit med 75 %. Det kanske vore någoniing atl besinna i all belåtenhet.

Fördel tredje: en nyhet kom herr Fälldin med, nämligen alt regeringen inle gillar kapitalförstöring. Gäller detla även de tiotals miljarder som har lagts ned på kärnkraftverk? Herr Fälldin uppmanade mig att lyssna på den socialdemokratiska ungdomen. Det gör jag gärna i alla frågor, och i energipolitiken är vi i myckel hög grad överens. Men jag tror inle all den socialdemokraliska ungdomen längre så gärna vill lyssna på herr Fälldin. Ell av de mer remarkabla inslagen i valrörelsen, som visades i TV, var när några av våra ungdomsklubbisier frågade herr Fälldin, om han efter valet tänkte ladda någol kärnkraftverk. Då svarade herr Fälldin så här:

"Du försöker väl inte säga att jag skall ändra uppfattning i den här frågan. Du försöker väl inte säga atl del vore anständigt av mig atl ändra uppfattningen i den här frågan bara för alt få chansen an bilda regering. Nej, ser du, så behandlar vi inle politiken inom ceniern. Ha del på minnet för framliden."

Knappt hade ekot av dessa stolla ord förklingat förrän Barsebäck 2 laddades. När åter herr Fälldin börjar tala om den socialdemokraliska ungdomen börjar det väl bli dags för laddning av Ringhals 3 och Forsmark I, och del skulle jag i sak välkomna.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

Vidare säger herr Fälldin att regeringen verkar i samförstånd med alla. Del säger han mot bakgrund av atl de fackliga organisalonerna har beskyllt regeringen i stort sett för löftesbrott och lurendrejeri. Den enda som regeringen är i verkligt samförstånd med är Arbetsgivareföreningen.

Herr Fälldin säger alt regeringen städse har kompenserat barnfamiljerna. Del ärju inte sant. Den enda gång han var verkligt oroad över budgetunderskottet i sitt föredrag var när han skulle se lill atl barnfamiljerna inte skulle få lägre matpriser. Men de harju fåll en standardsänkning på 2 000 kr. i år enligt Svenska Dagbladets exempel, som gällde en texlilarbeterska. Atl då påstå all de har fåll kompensation är att liigga rökridåer omkring de försämrade levnadsvillkoren för de mindre väl ställda.

Jag förslår atl denna högervridning av politiken är besvärande för en cenlerpartiledare, eftersom det gamla bondeförbundet stred för en annan fördelningspolitik än den som blivit centerns. Del var på den tiden då bondeförbundet var de lägre inkomstlagarnas och småfolkets parti. Sedan dess har del skett en övergång från samarbele mellan bondeförbundel och socialdemokratin lill en stor överensstämmelse mellan cenlerparliel och moderaterna. Den lyngdpunktsförskjuiningen har jusl gåll ul över de stora grupperna av löntagare och låginkomsttagare och barnfamiljer och de grupper socialdemokratin bygger på.

Detla kan man framställa myckel enkelt. Vad har del betytt för de sämre ställda människorna i vårt samhälle, för låginkomsttagarna och barnfamiljerna, alt centern fåll överta regeringsansvaret tillsammans med de två andra borgerliga partierna? Det har betytt en kraftigt sänkt levnadsstandard. Samtidigi har dessa grupper fått se hur andra grupper, i bättre ställning, fåll stora förmåner.

Vad har det betytt för pensionärerna all ceniern fått överta regeringsansvaret? Del har betytt atl en myckel slörre del av deras pensioner och sociala rättigheter nu fördelas genom upplåning. 35 kr. av vae hundralapp som går till pensionärerna finansierar ni med upplåning. Del är naturiiglvis en fara.

Som Kjell-Olof Feldt påpekar böriar redan nu den borgerliga majoriteten i kommunerna att kräva att även de folkpensionärer som bara har folkpensionen att leva på skall betala för hemhjälpen.

Vad hardet betytt för löntagarna alt ceniern fåll regeringsansvaret? Stopp för arbetslivsreformer, större arbetslöshet, minskat framtidsbygge, otrygghet.

Det är i och för sig en sak alt inget av era löften kan ses i politiken, t. ex. de 400000jobben. Men det aren annan och på sikt viktigare sak atl när ni salt med ansvaret och del visade sig att era löften var omöjliga all infria, valde ni inle atl sälta de stora folkgruppernas iniressen främst. Då följde ni moderaterna på en väg som leder lill ökade klyftor och försämringar för de ulsaiia grupperna i vårt samhälle. Del är den beslående insatsen.

CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk) kort genmäle:

Herr lalman! Jag måste erkänna atl del gör ell rätt löjligt intryck på mig när jag hör de ömsesidiga anklagelser som herrar Palme och Fälldin riktar mot varandra för konfronlationspolitik. Del är ju så att arbetarrörelsen och de borgerliga partierna representerar olika värderingar, olika åskådningar och olika traditioner. Då är det väl inte konstigt atl de har olika meningar i politiken, närde ställs inför en sådan företeelse som kapitalismens ekonomiska kris utgör. Jag lycker snarare det skulle vara onaturiigt om de hade samma värderingar och samma politik för hur de skall lösa krisen, om fördelningspolitiken i samhället osv.

Dessa ömsesidiga anklagelser gör nog inget intryck på era resp. väljare och över huvud tagel inte på allmänheten. Man tycker inte alls del är konstigt atl de politiska partierna har olika meningar. Del ärju därför del finns olika partier.

Delta illustreras också tydligt av våra olika synpunkter på sysselsättningsfrågorna. Regeringen ser en sak. Från arbetarrörelsens sida ser vi andra förhållanden. Regeringen försöker ge en väldigt ljus bild av utvecklingen. Men den bild som målas här är falsk ur lönarbetarnas synpunkt. Den motsvarar inte den verklighet som möter arbetarna ute i dagens Sverige. Deras problem finns inte med i regeringens bild, vare sig nu detla beror på okunnighet eller på medveten retuschering. Låt mig ta några exempel.

Texlitarbelarna vid Algols fabriker i Lycksele och på andra håll som nu kastals ul i arbetslöshet känner inle igen sig i den bild regeringen målar.

Gruvarbetarna vid de mellansvenska gruvorna, många arbeiare vid Domnarvet, som föriorar sina jobb, de känner inte igen regeringens skönmålningar.

Varvsarbetarna i Göteborg, Malmö och Helsingborg, som ser sina arbetsplatser försvinna undan för undan, tror inte på regeringens beskrivningar.

Del gör inte heller de barnfamiljer som nu återigen kommer all ivingas skära ner sin knappa förbrukning på grund av de nya prisstegringarna på livsmedel.

Nu försöker man vifta bort dessa prishöjningar genom atl säga all de dock är lägre än de som drabbade familjerna i fjol. Men vad ärdet för argument! Del argumentet skulle kunna ha någol värde endast, om man utgår från atl Sverige alltid måste ligga i toppen i prissiegringsligan i Europa. Verkligheten ärju atl varje procent i prisstegring hårt drabbar barnfamiljerna.

Regeringen påslår all den gjort mycket mot arbetslösheten och alt denna nu skulle vara låg i Sverige. Herr Fälldin anförde hären par siffror beträffande sysselsättningen. Däri ingår då -villjag påpeka för honom -en oerhört stark ansvällning av antalet deltidsarbetande. Därför kan man inie, såsom han gjorde, använda de siffrorna.

Jagskall peka på några andra siffror iden färska arbelsmarknadsslalisiiken. Anlalel sysselsatta var i mars 1978 20 000 liigre än sanmia månad i Ool-Antalet öppet arbetslösa var i mars 31 000 högre än samma månad för en år sedan, och anlalel personer berörda av arbelsmarknadspolitiska åtgärder var i mars i år 239 000. vilket är 137 000 fler än samma månad i Ijol. Tyder dessa

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

Nr 161 siffror på elt förbättrat arbetsmarknadsläge'' Nej, tvärtom.

Fredaeen den '''' '"'"'''' ' " °"'' ''"' ställts uianför den ordinarie produkiionspro-

2 iuni 1978 cessen är myckel slörre än siffran för dem som är öppei arbelslösa och som

_____________ berörs av arbelsmarknadspolitiska åtgärder. Enbart bägge dessa grupper

Den ekonomiska omfattar tillsammans nära 350 000 personer. Dessutom måsle man räkna
politiken med de människor som är tvungna ta förtidspension av arbetsmarknadspo-

litiska skäl. de hemarbeiande kvinnor som vill ha arbeie i förvärvslivei men som inle får del, de som ivingas arbeia på detiid men skulle vilja ha full arbelslid, många av de långiidssjuka som stötts ul ur arbetslivet osv. Del handlar Siimmanlaget, herr lalman, om mellan 700 000 och 800 000 människor, som inte får plats i den ordinarie produktionsprocessen i vårt samhälle. Delta kan man väl inte vara tillfredsställd med?

Nu vänlas enligt de ekonomiska prognoserna ökad arbetslöshet. Vpk anser, som jag redan utvecklat, alt man som målsättning måsle ställa upp all skapa 100 000 nya jobb under de närmasle tolv månaderna. Vi har konkret angivit var dessa jobb kan skapas.

Mina frågor lill herr Fälldin är följande: Vad länker regeringen göra för all ulrota arbetslösheten - detta gissel för den enskilde och för samhället? Vad tänker regeringen göra för atl motverka den ökning av arbetslösheien som inträffar under det närmasle året, om man inle vidtar speciella åigärder? Vilken invändning har herr Fälldin mot de konkreta förslag för att öka sysselsättningen som vpk har lagt fram i sin motion?

Statsministern THORBJÖRN FÄLLDIN:

Herr talman! Carl-Henrik Hermansson frågade vad jag har emot hans s. k. konkreta förslag. De är så dåligt underbyggda all det inte är möjligt att ställa sig bakom dem, om man vill uppnå de mål som man siiger det är möjligt alt nå.

Till Olof Palme: Det som det är fråga om är en option för den tredje leveransen av jaktplanet Viggen. Del blir som sagt billigare om man har B3LA. Man kan naturliglvisocksåsägaalldetblirdyrare.om man inte bygger B3LA och all det blir möjligt all göra planen billigare om man redan har produktionen belagd, så all man kan slå ut de fasta kostnaderna på en större produklion. Del ärju del som det blir fråga om.

Kvar står spörsmålet - och det är det som den parlamentariska gruppen skall undersöka - vilken väg vi skall gå. Om del inie är plats för A 20 och B3LA inom anslagsramarna, finns det då någon annan lösning för all kunna fortsätta svensk flygplansproduklion? Del är en fråga. En annan fråga är: Är det på grund av delta uteslutet med svensk produklion? Är del över huvud tagel möjligt atl fylla delta behov genom import, licenslillverkning etc? Gör inie för stort nummer av del. Den här omsländighelen påverkas inte av all man fortsätter en diskussion om hur vi skall klara del när ramarna, som vi i stort sett är ense om. inle medger vare sig A 20 eller B3LA.

När del gäller ungdomsarbetslösheten vill jag inslämma med Olof Palme.

Jag har många gånger sagt att det är vårt stora bekymmer. Men med hänsyn

90 lill den absoluta arbetslösheten ärdet, somjag påslår, rikligt anden var större

när Olof Palme ledde regeringen på 1970-lalel. 1 en tid när vi sätter in väldigt mycken kraft på alt låta människor få vara kvar inom sina företag minskas nyanslältningsbehovel. Vi håller väldigt myckel på all omställningar skall klaras genom s. k. naturiig avgång. Della i och för sig goda att inte behöva skicka hem äldre människor i förlid har del onda med sig atl situationen blir svårare för de unga som kommer ut från sina uibildningsanslalier. Det är alltså den onda baksidan av denna politik.

Men återigen: Jämför den totala arbetslösheten nu med den vi hade i början av 1970-talet. Jämför den internationella situationen då med den nuvarande situationen. Jämför med arbetslöshetstalen ute i Europa, vilka Olof Palme och jag anser vara skräckexempel, för den uppfattningen delar vi ju. Jämför dagens arbetslöshetstal ute i väriden med dem som gällde vid del tillfälle när ni hade slörre arbetslöshet. Del var därför jag tillät mig säga all ni antingen har ett kort minne eller är ute i ell annal ärende.

Det är alldeles rikligt alt man i TV återgav samtal mellan ungdomsklubbisier och mig i valrörelsen. Men TV återgav inte en mängd andra samtal som jag hade med både yngre och äldre människor. Jag vet inle hur många gånger Olof Palme länker köra specialnumrei atl jag skulle vara moraliskt förfallen, därför all jag lill sist tillät mig göra bedömningen: Visst är del så all jag inle klarar fullt ul vad jag lovade i valrörelsen. Jag stod till sist inför valet om jag skulle tillåta mig della eller inle för all få en möjlighet all påverka energipolitiken totalt sett. Jag gick ul och redovisade min uppfattning. Del behövde inle Olof Palme eller någon annan gräva fram. Del beskedet gav jag omedelbart vid presskonferensen i samband med regeringsbildandel.

Så lill barnbidragen och Olof Palmes förslag om ett engångsbelopp med 500 kr. Jag vill här påminna om alt regeringen har höjt barnbidraget två gånger. Därmed har vi naturiiglvis inle salt någon slutpunkt. Jag tror alt de allra flesta som sältersignedoch länker efter und rar vilket som är klokast-atl gå ul med ett engångsbelopp eller atl lugnt och melodiskt, på samma sätt som hiiiills, ta slällning till när vi kan genomföra näsla höjning av barnbidraget, en höjning som i så fall skulle bli beslående.

Det ärju också en del av problemet, Olof Palme. Atl säga 500 kr. och begränsa del lill en engångsersättning låter käckt och bra, men del har ingen ulhållighel över sig. Jag tror atl det är bra all fundera ide termerna. Får jag då lill del lägga alt den här regeringen dessutom har bäitrai på bostadsbidragen för barnfamiljer och andra människor med låga inkomster.

Jag vet alt Olof Palme har ont om tid i repliksammanhang, men det var märkligt all jag inte kunde få någol besked om var vi har satsat fel när det gäller krisföreiagen. På vilken ort och i vilka branscher är del som vi har satsat för mycket? Nämn några exempel - det tar ju inte många sekunder!

Får jag också fråga: Hur myckel mer skulle vi ha ivingats satsa i krisbranscherna om vi inle hade devalverat, om vi hade följt det socialdemokraliska receplei och höjl arbelsgivaravgifterna i stället för all sänka dem? Hur myckel mer hade vi då behövt salsa i krisbranscher för atl över huvud laget hålla hjulen i gång där? Hur hade del blivit med uifallei i löneavtalen, om de avgiftshöjningar som ni föreslagit hade räknats av från löneuirymmei.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

för del föruisäiler ni ju? Hur myckel mindre hade då lönlagarna fåll i den senasle avialsrörelsen?

Vi har inle lika lång tid för repliker i debatten, men någon fråga vore del rimligt all också Olof Palme svarade på.

OLOF PALME (s) kort genmäle:

Herr lalman! Ja, jag skall svara myckel enkeli.

För det första: Jag tycker atl ni satsat för litet på krisbranscherna och spritt miljarder över rika och faltiga - också mycket rika - i onödan. Jag kan ta ell exempel: Ni sänker nu arbetsgivaravgiften med 4 miljarder. Del finns ell förelagt Sverige som haren omsättning på I 800 miljoner och en vinst på 300 miljoner. Delta förelag, elt familjeförelag, kommeratt få elt antal miljoner av er. Tänk om ni hade de miljonerna och slapp säga nej till människorna i Horndal, som nu jagas ul i arbetslöshet. Hela orten gungar!

Där går skiljelinjen.

För det andra: B3LA. Del avialel är felakligl. Ni skall inte blanda ihop B3LA och Jaktviggen. Vi kommer att bekämpa det.

Fördel tredje: Thorbjörn Fälldin utmanade ju själv ödet när han drog in den socialdemokraliska ungdomen. Jag bara redovisade ett myckel välkänt citat från hans förra konlakl med den socialdemokratiska ungdomen, då han lovade alt under inga förhållanden svika sina löften om atl inle ladda några kärnkraftverk. Inte gör det oss någoniing om han sviker löftena. Thorbjörn Fälldin sitter ju framför Värmlandsbänken. Han kan väl städsla tredje vice talmannen Karl Erik Eriksson som förridare lill cenlerstämman och be honom berätta en variant av Tage Erlanders berömda Värmlandshistoria om prästen i Torsby, som sade: Gubbar och kärringar, buk er för nu laddar han om! Från saklig synpunkt harjag ingenting emot del.

För del fjärde: Vi skall lugnt och melodiskt hjälpa barnfamiljerna, säger Thorbjörn Fälldin. Dessa barnfamiljer skall alltså vänta lugnt och metodiskt, för de får en standardsänkning på flera tusen kronor i år. Om vi får höja barnbidraget med 500 kr. och sänka matpriserna med 10 96, kommer vi atl klara dessa lågavlönade barnfamiljers standard. Ni försämrar den standarden med 2 000 kr. 1 stället skall de vänta på all centern, när man gynnat de välbeställda lillräckligt myckel, lugnt och metodiskt skall börja tänka på de sämre ställda också.

Kom ihåg att med ett budgeiunderskolt på 40 miljarder, som kommer all växa ännu mer, kommer ni alt i utlandet eller någon annanstans få låna vartenda öre till er s. k. lugna och melodiska barnbidragshöjning. Vi finansierar vartenda öre av den höjning av barnbidraget som vi vill genomföra i dag och som barnfamiljerna har behov av.

CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk) kort genmäle:

Herr lalman! Thorbjörn Fälldin sade all vpk:s förslag till hur man skall

skapa 100 000 nya jobb på tolv månader var dåligt underbyggda. Thorbjörn

Fälldin måste ha tänkt på ell annal förslag, det som handlade om all skaffa

400 000 nya jobb över huvud laget. Men våra förslag kan inte viftas bort med

sådana där svepande omdömen. Jag skall ge några konkreta exempel.

Vi har sagt att man måste ha ett bosladsbyggnadsprogram med 25 000 fler liigenheler än regeringen vill bygga. Det ger 15 000 nya byggnadsjobb och jobb i byggnadsmaterielindustrin. På vilket sätt är del orealistiskt? Del finns brist på bostiider i landei. Det finns stor arbetslöshet bland byggnadsarbetarna.

Vi har krävt 20 000 ytterligare barnsiugeplalser. Det ger 6 000 byggnads-och produktionsjobb, det ger arbete åt 5 000 fler i barnstugorna. På vilket sätt är del orealistiskt? Det är stor brist på daghemsplatser i landet. Del finns lediga byggnadsarbetare som inte kan fl jobb. Det finns många ungdomar som inte kommer in vid vårdlinjerna, men som skulle vilja arbeta på det här området.

Vi har krävt en ökning av personaltätheten vid barnstugor och fritidshem från en på fem till en på fyra. .Det skulle ge 8 000 nya jobb. Vad är det för orealistiskt i det? Varför går inte del att genomföra, om man vill ha en annan politik, herr Fälldin?

Vi har .ställt upp två huvudmål. Det ena är att skapa 100 000 nya jobb på tolv månader. Det andra äratt höja levnadsstandarden för folkets breda lager genom all slopa moms på baslivsmedel, som sänker matpriserna med 20 96, och genom höjning av barnbidragen. Det är en uthållig höjning vi har föreslagit, herr Fälldin. Stöd gärna den.

Nu säger regeringen atl konsumtionen inle Hr öka. Lönarbetarna och barnfamiljerna skall enligt regeringens mening betala för den ekonomiska krisen genom sänkta reallöner. Något annat går inte ihop med regeringens ekonomiska politik. Nej, det är möjligt, om dennas huvudmål är alt sänka konsumtionen. Men delta är en politik som för andra partier och för befolkningens stora majoritet är oacceptabel. Jag vill erinra om all vad det handlar om är i första hand elt återställande av lidigare reallöner, som har pressats ned.

Kan Thorbjörn Fälldin förklara för oss varför just lönearbelarna och barnfamiljerna skall bära krisens bördor. Del finns andra grupper i samhällei, vilkas ställning inte har försämrats. Alt del är Gösta Bohmans och moderaternas politik vet vi, men är det verkligen också centerns politik? I så fall har centern förintat varje illusion hos människorna om atl den skulle representera något annat än de besuttnas iniressen i samhällei.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

Statsministern THORBJÖRN FÄLLDIN:

Herr lalman! Det program som Carl-Henrik Hermansson talar om förutsätter en expansion av den offenlliga sektorn, och framför allt den kommunala sektorn, som jag tror atl inget av de andra partierna vill ställa upp bakom och ta ansvaret för.

Vidare: Ärdet verkligen möjligt atl Olof Palme nu hävdar all vi. om vi hade sagt kategoriskt nej titt B3LA, skulle ha fått optionen beträffande den tredje leveransen av Jaktviggen billigare än i dag? Det är del Olof Palme försöker göra gällande. Vad finns det förskal an tro del? Del måsle naiurligivis vara så. all man från försvarsinduslrins sida siiger alt man måsle ha en visst pris om

Nr 161 man inte färden andra produktionen vid sidan,eftersom man då har mindre

Fred'ieen den volym att slå ut de fasta kostnaderna på. Men skulle vi få öka volymen, t. ex.

2 iuni 1978 genom alt bygga B3LA, och därmed kunna stå ut de fasta kostnaderna, så

_____________ skulle vi kunna sälja billigare. Del finns alltså inte någon sådan där absolut

Den ekonomiska koppling som Olof Palme försöker göra gällande. Del är orimligt att slå här

politiken ° säga att OlofPalme eller någon annan skulle ha Hit optionen till elt lägre

pris, om man hade sagt kategoriskt nej till B3LA. Del är det Olof Palme

försöker göra gällande, men det lär inie vara möjligt. Överdriv alltså inte den

här situationen!

Men i ell avseende har vi hären gemensamt problem. Vi har utgått ifrån att vi i vårt framtida försvar behöver flyg av en viss omfattning. Del behovet kan tillgodoses genom A 20, och ingen bestrider att del kan tillgodoses genom B3LA. Men del som är vårt gemensamma bekymmer är att varken den ena eller den andra varianten - eller kopplingar mellan dessa - är möjlig att pressa in i denna ram. Då blirdel lill sist en frågaom hur vi totalt skall lösa detla. Jag tror uppriktigt sagt att hela frågan tjänar på atl vi låter dessa människor i utredningen i lugn och ro gå igenom problemet och se vad som är möjligt att göra.

Vi skulle ha spritt ut för myckel pengar lill förelag som inle behövt det, har
del påståtts. Jag lycker inte att det är någon särskilt stor prestation att ta fram
några enstaka företag för vilka det -gudskelov, villjag gärna säga -går så pass
bra att de hade kunnai klara sig dessa pengar förutan. Naturligtvis flnns det
sådana förelag. Men bara därför all Olof Palme hittat ell eller annat sådant
förelag är del alldeles orimligt alt upphöja lill regel alt det är fel all sänka
kostnaderna i näringslivet rent allmänt. Gör lankeexperimeniei att man inom
handeln skulle ha fåll de ökade kostnader som blir elt resultat av ständigt
återkommande avgiftshöjningar! Att återbäringsmöjligheterna då hade blivit
ännu sämre är fullt klart. Jag känner mig också ganska övertygad om all man
vid prövning av om priserna får höjas eller inte då hade måst böja sig för del
högre kostnadslägel,och det hade alltså slagit igenom i detaljhandelspriserna.
Är det inte troligt att det hade blivit fallet? Vad hade del fån för effekter för
prisutvecklingen och för hushållen? Gör del inle så här enkelt! Kom inle och
säg alt t. ex. handelns alla förelag i dag har några överskott all spela med!
Eftersom Olof Palme log ell enstaka fall som exempel, så skall jag också
tillåta mig all göra del. Det gäller Volvoaffären. Den här miljarden tycks vara
alla problems lösning för Volvo. Om man ser efter vilka effekterna under elt
år för Volvos del blir av devalveringen och av den politik som regeringen fört
när det gäller arbelsgivaravgifterna, visar del sig atl denna är precis tre kvarts
miljard. Med den socialdemokraliska politiken och med ert resonemang
skulle ni ha behövt tillföra Volvo två miljarder. Känner ni någon åstundan att
få genomföra ett system som innebär att man först pressar företagen rent
allmänt, så all företag efter företag ivingas komma och säga att de inte längre
klarar verksamheten ulan måste ha hjälp? Är del den effekten ni vill
åstadkomma? Del verkar peka åt del hållet av ert resonemang alt döma.
Del är ju i kampen mot kostnaderna som man skall se alla de här
94 åtgärderna Så länge den generella situationen är den all många företag

kämpar vid gränsen av sin förmåga, hamnar dessa pengar inle i några aktieägares eller företagares fickor. De används för atl uppräilhålla sysselsättningen, för atl möjliggöra invesieringar osv.

Beträffande de 500 kronorna vill jag säga all det finns olika sätt all räkna. I budgetdepartemenlel och kanslihuset har man, såvitt jag förstår, räknat på det enda sätt som är rimligt och kommil fram lill atl skillnaden i budgetsaldot rör sig om 1 miljard. Varför då tala om all denna regering lånar till pensionerna? Nu kan inle Olof Palme och andra påslå, som de gjorde före valet, alt blir det en ny regering kommer pensionerna i fara. Ni lyckades ganska bra, om jag nu skall berätta erfarenheter från valrörelsen. Pensionärer och andra skrev förtvivlade brev. De hörde av sig från pensionärshem och ålderdomshem och var alldeles förtvivlade, för man hade sagt dem atl de inte skulle få någon pension näsla månad.

Då nådde ni framgång. Nu kan ni inle längre siiga så, eftersom människor vet atl de får sin pension och även höjningarna precis som var bestämt. Nu försöker ni skrämma pensionärerna med all denna regering lånar till pensionerna. Om er politik hade fatt gälla, hade ni lånat 1 miljard kronor mindre. Jag vill fråga: Arbetar ni så, att del är de sista pengarna som går till pensionerna? Såarbeiar inle vi. Vad innebär det for glädje alt oroa människor med all deras pensioner är i fara, när ni vet all sanningen är en helt annan?

Jag väntar ännu på besked om hur det hade blivit i lönekuverten om era avgiftshöjningar räknats av.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

Ekonomiministern GÖSTA BOHMAN:

Herr talman! Under den arbeistyngda vårriksdag som nu väldigt långsamt lider mot sin slut har många för vårt land vikliga frågor avgjorts. De samhällsekonomiska problem som dukades fram hösten 1976 har visserligen tagit en stor del av vår lid och våra krafter i anspråk. Men ett omfattande förnyelse- och reformarbete har trols detla bedrivits. På område efter område har den tidigare kursen lagts om.

Om jag begränsar mig bara titt de allra senasle dagarna, vitt jag erinra om att riksdagen den 24 maj godtog regeringens lorslag titt omorganisation av Sveriges Radio. Samma dag beslöts om ökade anslag titt högre utbildning och forskning. Den 25 maj - alltså dagen efter - ägnades åt regeringens omfattande förslag till energisparande. Den 29 maj godiogs regeringsförslagei om värdesaken lönsparande, och samma dag beslöts om en ny hyresförhandlingslag.

1 onsdags godiogs regeringens förslag om åigärder mot ungdomsarbetslösheten. Samma dag antogs också regeringsförslaget rörande den tekniska forskningen. 1 går beslöt riksdagen efter en lång debatt om vikliga åigärder moi narkoiikamissbruket och godtog regeringens förslag om en decentralisering av vissa beslut om kollektivtrafiken.

Några av de här uppräknade besluten är av avgörande betydelse för utvecklingen på sikt. Omorganisationen av Sveriges Radio, som mötte hårt motstånd från socialdemokrater och kommunister, innebär alt radiomono-

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

polet bryts. Konkurrensen i etern lorbättras med allt vad delta innebär av förstärkt yttrandefrihet och mångfald i deball och programutbud.

På energipolitikens område har regering och riksdag på ell avgörande sätt förändrat inriktningen. De långsiktiga energibesparande åtgärderna har som mål alt vi för en tioårsperiod skall kunna spara mellan 25 och 30 96 av energiåtgången i det befintliga bostads- och lokalbeståndel, dvs. mellan 3 och 4 miljonei ton olja per år. Delta är ett av de mest ambitiösa programmen i sitt slag i världen.

Av långsiktig betydelse är också frågan om näringslivets kapitalförsörjning. Den svenska kapitalmarknadens struktur och eflekiiviiet kommer alt bli föremiil för regeringsförslag, sedan kapiialmarknadsutredningens digra slutbetänkande har remissbehandlats. Men i avvaktan på detta har fjärde AP-fonden fått ett tillskott avsett atl möjliggöra deltagande i den riskvilliga kapitalbildningen, och vi har därvid förutsatt atl fondens styrelse skall begränsa ägandet i enstaka företag i avvaktan på del förslag till lagändringar som senare kommer all föreläggas riksdagen.

Genom förslaget om värdesaken lönsparande blir det åter lönande för medborgarna atl spara. Hushållssparandels bidrag till framåtskridandet kommer att öka. Grunden läggs också för ett mer decentraliserat och spritt ägande.

Även i de här hänseendena har vi mött motstånd från den socialdemokraliska oppositionen. I valet mellan att satsa på den enskilde och på kolleklivei har socialdemokraterna som vanligt vall det senare. Samma motsättning mellan regering och opposition gick igen när den nya hyresförhandlingslagen godiogs. Där regeringen ville satsa på den enskilda hyresgästen och stärka hans eller hennes möjligheter, tog socialdemokraterna ensidigt parti för den stora starka organisationen.

Del nya förslaget garanterar hyresgästerna frihet all själva avgöra vem som skall föreiriida dem. Denna valfrihet motsatte sig oppositionen. När regeringen valdeatt myndigförklara hyresgästerna ville socialdemokraterna alltså göra tvärtom.

Mot bakgrund av onsdagens riksdagsdebatt om åtgärder mot ungdomsarbetslösheten finns del anledning framhålla att ingen tidigare svensk regering och ingen lidigare svensk riksdagsmajoritei gjort så omfattande insatser för alt lösa akuta närings- och sysselsättningsproblem. 1 själva verket har arbetslösheten efter regeringsskiftet legat på en betydligt lägre nivå -statsministern underströk del nyss - än den gjorde under åren 1971, 1972. 1973 och 1974.

Särskili ungdomsarbetslösheten ligger emellertid på en oacceptabelt hög nivå, även om också den är lägre än den var under åren 1971, 1972 och 1973. De satsningar som gjorts för att bereda ungdomen arbete, praktik eller utbildning efter avslutad skolgång kommer all fullföljas. Den uppsökande verksamheten har byggts ul. På olika sätt har skolan engagerats för alt bistå eleverna vid deras inträde på arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingarna har givits resurser långt utöver de fastställda ramarna.

Skolan har ett stort ansvar för alt eleverna är väl förberedda och kan

motsvara arbetslivets krav. Eleverna måsle ha tillgodogjort sig såväl de grundliiggande kunskaperna och llirdighelerna som de personliga egenskaper skolan i sin fostrande roll förutsätts bibringa dem. Detta har den socialdemokratiska skolan som bekant inte lyckats med. Det är också betecknande att man från socialdemokratiskt håll riktat krilik mot den normgrupp som nyligen tillsatts i syfte atl finna tbrmer för att överföra grundläggande normer för mänsklig samlevnad till eleverna. Socialdemokraternas kritik visar hur svårt det kan vara att erkänna begångna misstag.

Herr talman! På den ekonomiska politikens område har positiva tecken kunnai inregistreras sedan riksdagen hade sin senaste ekonomisk-politiska debatt för några månader sedan. Förbättringen av den svenska handelsbalansen har fortsatt. Stabiliseringen av prisutvecklingen har fortskridit. Detta skeende bör sättas in i elt vidare perspektiv.

Starkt förenklat kan man säga atl den ekonomiska utvecklingen i ett land under en given period bestäms av tre huvudfaktorer: Av det ekonomiska utgångslägel vid periodens början,av den ekonomiska politikens utformning och - för det tredje - av den internationella konjunkturutvecklingen.

Den svenska ekonomins utgångsläge under senare delen av 1976 och i börjanav 1977 kan kurdktäriserus som en ekonomi i fiindamental obalans. Den präglades av en drastiskt försvagad internationell konkurrenskraft, av snabb kostnadsutveckling och stigande priser, av en svag exportutveckling och en desto snabbare ökning av importen, av negativ handels- och bytesbalans och elt växande behov av utländsk upplåning, av minskande industriproduktion och sjunkande investeringsbenägenhet. Den svenska kronan var utsatt för starkt tryck.

Har jag fel i den här beskrivningen? Var det inte precis så här läget var hösten 1976?

Vad sade socialdemokraterna hösten 1976 när de beskrev situationen? Jo, alt statsfinanserna var sunda, atl samhällsekonomin var stark och att bordet var väl dukat.

För en stund sedan stod Olof Palme här i talarstolen och talade om "yrvakenhet" hos oppositionen inför den ekonomiska situation som vi befann oss i den hösten. Men vem var "yrvaken", medan andra, dvs. vi, talade om behovet av strukturförändringar och jusl de här riskerna som sedan visade sig bli förverkligade?

Vilka svar gav Olof Palme själv representanter för Horndal och andra bygder när företag på försommaren 1976 stod i kö hos den socialdemokratiska regeringen och ville ha råd om hurde skulle bära sig åt föran klara krisen? Jo, de hänvisades till att vänta och komma tillbaka senare.

Från vårt håll hade vi under en följd av år varnat för jusl den här utvecklingen, pekat på riskerna för otillräckligt nyföretagande, förden snabba kostnadsutvecklingen och för de otillräckliga satsningarna på teknisk utveckling och forskning.

Vi fortsatte med detta under hela valrörelsen. Men vad hände då? Jag fick höra alt jag stod och svartmålade. Jag borde ju enligt OlofPalme nu ha fått beröm föratt jag redan på det stadiet log upp behovet av strukturförändringar

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

7 Riksdagens proiokoll I977/7S:I6I-I62

Nr 161 och riskerna för en allvariig ekonomisk kris. Men del fick jag, som

Fredaeen den kammarens ledamöter har fullt klart för sig, icke,

2 juni 1978 ' '"' P'''" ' " stund sedan kritiserade del väldiga budgetunder-

_____________ skottet - som han uttrycker del - begrep han då inle alt del var den egna

Den ekonomiska poliiikens följdverkningar som han strängt taget kritiserade?

politiken m m Bakom de här negativa tendenserna som vi stod inför hösten 1976 låg bl,a,

påfrestningar som drabbade världsekonomin titt följd av 1973 års kraftiga oljeprishöiningar och den nedgång i den internationella konjunkturen som följde i dess spår, Sverige drabbades i flera hänseenden hårdare än många andra, därför alt vi är mer beroende av den inlernalionella handelns utveckling än vad många andra länder är. Vår exportindustri är dessutom i betydande utsträckning hänvisad lill områden som i hög grad blev utsatta. Traditionellt har den svenska exportindustrin haft sin styrka jusl på de här områdena. Vi är också mer oljeberoende än andra länder. Men del var den ekonomiska politik som bedrevs i Sverige både före och efter 1973 som ledde lill alt de svårigheter som konjunkiurförloppel förorsakade skärptes,

NärOlof Palme nyss med skälvande röst talade om alla problem och -med rätta -om människors oro och bekymmer för vår ekonomiska kris, log han själv inget ansvar för allt det som sedan 1973 har bidragit lill alt skapa just den situation som i sin lur har utlöst människors oro och bekymmer,

Olof Palme gjorde inte elt enda försök alt lala om vad del är fråga om. Han förstorade bekymren och eländel. Han talade också om misär och, som han gjorde första maj, om sväll. Men vad är del egentligen fråga om'' Jo, en minskning under två år av den svenska privata konsumtionen som är mindre än hälften av den ökning av motsvarande konsumtion som inträffade 1976. Del är del som ligger bakom Olof Palmes skrumselskildringar.

Men del är ändå en irisi ulveckling. Bakom den trista utvecklingen ligger den ekonomiska politik som bedrevs i Sverige under åren före och efter 1973. Den politiken ledde bl. a. till alt arbetskraftskostnaderna i Sverige 1975 och 1976 fick stiga med över 40 96, att våra relativa arbetskraftskostnader per producerad enhet i enhetlig valuta ökade med 25 96 jämfört med andra länder, att kapacilelsuinyitjandet var lågt och atl den inhemska konsimiiio-nen, både den privaia och den offenlliga, trots detta under tre år tilläts växa mycket snabbare än vad produktionen gjorde. Om Olof Palme inle vill ta något ansvar för den politik som ledde fram lill denna situation, så måsie ju del innebiira alt den regeringspolitik han förde var ansvarslös.

Efter 1976 års val barden ekonomiska politikens uppgift blivit alt återföra den svenska ekonomin från denna fundamentala jämviktsbrist in på en balanserad tillväxtväg. Della kan inte åstadkommas över en natt. Problemen hade uppkommit under en följd av år. Därför lar även åleranpassningspro-cessen sin tid.

Denna process kan indelas i fyra skeden.

Under den första fasen gäller det atl återställa industrins internationella konkurrenskraft. De devalveringsåtgärder som vi genomförde under 1977, kombinerade med en åtstramning av den inhemska efterfrågan, hade just

98 detta syfte.

Vi är nu inne i den andra fasen av återanpassningsprocessen. Nu skall effekterna av koslnadsanpassningen slå igenom på exporten och på importen. En förbättring av handels- och bytesbalansen skall komma till stånd. Och allt tyder på att vi är på rält väg.

Under denna fas, som jag - i likhet med OECD i dess senaste Sverigerapport - skulle vilja beteckna som en "konsolideringsfas", bör också en dämpning av inflationstakten åstadkommas.

Den viktigaste uppgiften för Sveriges ekonomiska politik blir alltså nu atl hålla uppe tillväxten i ekonomin och atl öka kapacitetsutnyttjandet för atl därigenom frigöra våra produktiva reserver. Vad jag säger nu sade med exakt samma ord LO och TCO under sin uppvaktning inför statsministern i börian av april.

Den tredje fasen intrader när till följd av en positiv produktionsutveckling industriinvesteringarna på nytt kommer i gång. Under 1979 och 1980 bör vi kunna räkna med en sådan utveckling.

Den fjärde fasen inlriider när ekonomin åter närmar sig fullt kapacitetsutnyttjande. Då blir det nödvändigt att iaktta stark återhållsamhet med offentliga utgifter för att förstärka den statliga budgeten och reducera budgetunderskottet.

Elt långsiktigt perspektiv av det här slaget är, herr lalman, alldeles nödvändigt om man rätt skall förstå den ekonomiska utvecklingen och kunna bedöma de olika stegen och faserna i den ekonomiska politiken. Men det är just bristen på elt sådant perspektiv som lyser i ögonen, när man tar del av socialdemokraternas kritik och förslag. Att det exempelvis i deras utomordentligt omfattande och mycket mångordiga motion inte finns något sådant framåtsyftande perspektiv är hell enkelt uppseendeväckande. De har inte ens behagat kommentera den utblick mot 1979 och 1980 som vi har redovisat i den reviderade finansplanen.

De har i stället ägnat sina krafter åt alt kritisera devalveringarna och de övriga slabiliseringspolitiska åigärder som vidtogs under 1977. Dessa åtgärder har självfallet - rent mekaniskt och rent bokföringsmässigt - medverkat till prisstegringarna under 1977. Men de utgör ingalunda den grundläggande orsaken. Bakom prishöjningarna ligger de 40-proceniiga arbetskraftskosi-nadsökningarna under 1975 och 1976, vilka ofrånkomligen framkallar prisökningar även under åren därefter. Och det var just kostnads- och prisökningarna-vilka socialdemokraterna f ö.,nusom tidigare,helt förbigår i sina motioner - som framtvingade devalveringsåtgärderna.

1 Kjell-Olof Feldts halviimmeslånga av invektiv och gnäll späckade anförande lyckades han med konststycket att hell förbigå utrikeshandeln, kostnads- och prisutvecklingen. Sverige blev för honom på något underiigt sätt en liten isolerad värld befolkad med goda socialdemokrater och dåliga borgare. Det var alltså kostnads- och prisutvecklingen som framtvingade devalveringarna, inte tvärtom. Genom denna anpassningspolitik har vi nu skapai förutsättningar för den minskning av inflationstakten som vi redan har kunnai konstalera och .som bör kunna fortsätta även 1979.

Redan under hösten 1977 började vi skönja en förbättring av handelsba-

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

Nr 161 lansen och den har fortsatt i år. Under de fyra första månaderna har vi haft elt

Fredaeen den '''"' överskott, mot en underskott under samma månader förra året.

2 juni 1978 Förbättringen uppgår till nära 5 miljarder kronor. I löpande priser uppgår

_____________ exportökningen till niira 16 V,) och imporiminskningen lill 2 "'i. För 1978

Den ekonomiska räknar vi - för första gången sedan 1973 - med överskott i handelsbalansen.
politiken m m prisutvecklingen har, som sagts, under de senaste tre månaderna

vä.senlligl förbiiltrais. Prisuppgången stannade vid ca 1,7 'V,. Det var den liigsta inflationstakten-underde här månaderna jiimfört med föregående år-sedan 1972. Åren 1973, 1974, 1975, 1976 och 1977 var alll.så prisökningarna högre än under dessa månader.

Inflationen torde under helåret kunna begränsas till ca 8 "•;. Det blir i så fall den lägsta iirisökningen sedan 1973, irois all priserna fortfarande påverkas negativt av förra årets devalveringar.

Industrins orderingång sjönk under hela 1977 men har på nytt börjat vända uppåt, och utvecklingen förväntas fortsätta under andra kvartalet. Det är främsi exporiorderingången som är det dynamiska elementet.

Bruttonationalprodukten har åter böriai öka. Och iiven i fråga om industriproduktionen förutses en mindre ökning, för första gången sedan 1974.

Utvecklingen under 1979 och 1980 kan förväntas innebära en forisiilining av den process från fundamental obalans lill ålersiälld balans, som jag här har skisseral. För 1979 anger kalkylerna en BNP-lillväxi på 3,7 'V, och för 1980 4 'Vi. Underskoliei i byiesbalanscn fortsäiier an minska och bör under 1978 kunna sjunka med ålminsione 3 miljarder kronor och under 1979-1980 med yiieriigare en eller annan miljard. Det iir fortfarande långt lill balans, men vi iir på viig.

För 1979 räknar vi med en investeringsökning på 3,4 "c. och för 1980 på 3,7'.',,. Industriinvesteringarna däremot torde tyvärr inle utvisa någon markant uppgång förrän under 1980.

Lagerinvesteringarna bör under niista år och året därefter åter ge ell posilivt bidrag till BNP-uivecklingen. Den negativa BNP-iillväxien - minusiillväxien - under förra året berodde på nedgången i de väldiga överlagren, en nedgång som var slörre än hela BNP-minskningen.

Diiremot kommer utrymmet för ökad konsumtion all Ibrtsälla atl vara begränsat. Den privaia konsumiionsökningen torde inle behöva undersliga 1,5 "n per år, men en förutsättning hiirför är all den offentliga konsumtionen kan hållas tillbaka. Detta giiller i första hand den kommunala ulgiftscxpan-sionen. Både regeringen och finansuiskoiiet har framhållit nödvändigheten av della.

Jag vill emellertid starkt undersiryka att det utvecklingsperspektiv, som jag
här har redovisat och som låter myckel positivt när jag räknar upp de positiva
faklorern;',, är långt ifrån problemfritt. Del finns väldigt många orosmoment i
denna bild, men inte desto mindre är grundtonen i betlömningen nu
optimistisk. Del är en berättigad optimism som vi har riilt all ge uttryck
ål.
100 Men utmärkande, herr talman, för de råd och förslag som har kommil från

socialdemokratiskt håll har genomgående varit atl de har gått stick i stäv mot alla andra: Vi borde inle ha devalverat. Vi borde inte ha sänkt några löneskatter. Vi borde ytterligare ha ökat de svenska arbetskraftskostnaderna genom höjda arbetsgivaravgifter.

Jag tror alt de allra flesta - även de som lidigare var tveksamma- i dag inser an de åigärder som regeringen genomfört var ofrånkomliga och nödvändiga. Inte heller en socialdemokratisk regering skulle ha kunnat undvika dem. Men ändå fortsätter socialdemokraterna atl illfänas. Och då blir den hypotetiska frågan intressant: Hurskulle den ekonomiska utvecklingen i vårt land ha sett ul om vi följt socialdemokraternas rekommendationer och förslag? Den kostnadsbild som detla skulle ha skapai framsiår som minsi sagl skrämmande - för alt använda Olof Palmes vokabulär - om man sälier in den i de ekonomiska modeller som man brukar arbeia med när man gör sådana här prognoser.

Vi skulle exempelvis då del gäller exporten under åren fram lill 1980 ha exporterat för ungefär 10 miljarder kronor mindre än eljest. Bilden på importsidan är i alll väsentligt densamma: vi skulle ha importerat för ungefär 10 miljarder kronor//?«• än vad som nu blir fallet. Del skulle alltså ha blivit en skillnad på 20 miljarder kronor.

Underskottet i bytesbalansen - dvs. vårt behov av utlandsupplåning -skulle ha ökat från knappt 12 miljarder kronor 1976 lill över 30 miljarder kronorår 1980.

Anlalel förelags kriser skulle våldsamt ha ökat.

Arbetsmarknadslägel skulle ha blivit helt orimligt.

Vi hade kort sagl snabbi hamnat i en alldeles omöjlig situation. Och jusl därför skulle den politik som socialdemokraterna har rekommenderat oss ha varit hell omöjlig all fullfölja. De hade alltså inle kunnat fullfölja sina egna rekommendationer, om de suttit i regeringsställning.

Ell huvudnummer i den socialdemokraliska kritiken ärdet stora budgetunderskottet. Enligi socialdemokraterna borde regeringen ha fört en stramare ekonomisk politik. Men inom vilken sektor an.ser socialdemokraterna all vi borde ha stramat åt politiken?

Konsumtionen? Nej, inle! Socialdemokraterna har tvärtom lagt fram förslag för all stimulera den privaia konsumtionen, och de lalar i dag om ytterligare behov av konsumlionsstimulans.

Olika slags invesieringar? Nej, inte! Socialdemokraterna menar tvärtom atl industriinvesteringarna och bostadsinvesleringarna måsle stimuleras.

Exporten? Jag kan inle i min vildaste fantasi föreställa mig all de menar någoniing sådant.

Talet om en stramare ekonomisk politik blir alltså bara munväder. Det går inte atl samtidigi föra både en mer restriktiv och en mer expansiv politik.

Kjell-Olof Feldt talade i förmiddags om "slösaktig" budgetpolitik. Ingenting av de pengar som regeringen slösar kommer i verkligheten lillbaka i form av nyltighctcr, sade han. Han talade om den Bohmanska demagogin.

Men de resultat jag redovisat här lalar ju för sig själva, medan socialdemokraterna roparefter åtstramning ulan all anvisa någon sådan. Desiffrorjag

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

101

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

102

redovisat för handelsbalans, priser, orderingång och sysselsättning visar samtidigt att vi har lyckats. Hurskulle det ha sett ut, om vi inte gjort alla dessa satsningar? Det finns inle någol allernativ som inte skulle ha gjort våra problem ännu värre, och det hade vi icke varit beredda all acceptera.

Men jag underskattar självfallet inte konsekvenserna av stora budgetunderskott. 1 del längre perspektivet kan vi inte hålla oss med budgetunderskott i storieksordningen 40 miljarder kronor. Nu är del inle fråga om så stora underskott i dagsliiget. För budgetåret 1977/78 kan underskottet uppskattas till någonting mellan 25 och 30 miljarder kronor.

Men iden fas av vårekonomiska återhämtningsprocess som vi nu befinner oss i bör inte ekonomin stramas åt och budgetunderskottet minskas. Det blir aktuellt närden ekonomiska återhämtningsprocessen fortskridit och vi börjat närma oss fullt kapacitetsutnyttjande och när den ekonomiska tillväxten minskar behovet av stora näringspolitiska och arbetsmarknadspolitiska satsningar.

Socialdemokraternas veklagan över del statliga budgetunderskottet är desto mera förvånande som de i sin ekonomisk-politiska motion lägger fram förslag som ökar del totala sparunderskotlel i samhället -jag lalar alltså inle om budgetunderskotlet nu -och de medger själva alt den politik de förordar skulle leda lill en försämrad bytesbalans. På den punkten har de rätt. Men en försämrad bytesbalans är lika med ett ökat negativt finansiellt sparande i del svenska samhället och i dagsläget precis detsamma som ett ökat behov av utländsk upplåning. Mot den bakgrunden ger den socialdemokratiska klagolåten över statsbudgetens bidrag lill bytesbalansunderskotiel ett utom-ordenlligi: besynnerligt intryck. Socialdemokraternas resonemang går hell enkelt inse ihop, vare sig logiskt, ekonomiskt eller poliliskt.

Nu medger, herr talman, liden inle att jag går in i några detaljer i den socialdemokraliska motionen. Bristerna på logik och ekonomisk konsekvens har jag liksom finansutskoliels borgerliga ledamöter redan belyst.

Regeringen har nu redovisat och fullföljt ett sammanhängande program avsett all lösa de problem som uppkom främst lill följd av utvecklingen från 1973 och framöver. I de förslag till kompletleringsproposilion som riksdagen nu behandlar föreslås ytterligare åtgärder, bl. a. insatser på sysselsättningspolitikens område avsedda att stimulera nyrekrytering av arbetskraft, och vi föreslår som bekant vidare att den allmänna arbetsgivaravgiften skall tas bort från den 1 juli. Syftet är atl bidra till lösandel av vad jag i det föregående har kallat förden viktigaste uppgiften förden ekonomiska politiken iden fas vi nu befinner oss i, nämligen all hålla uppe tillväxten i ekonomin och alt öka kapaciteisutnyiijandet och därigenom frigöra våra stora produktiviteisreser-ver. Den här åtgärden är ägnad atl reducera prisstegringarna under loppet av året, och därigenom svarar ålgärden mot de krav som såväl löntagarnas som arbetsgivarnas organisationer riktat till regeringen.

NärOlof Palme fören stund sedan stod här och talade om priseffeklerna av de olika subventioner som föreslagits i jämförelse med sänkta arbetsgivaravgifter, räknade han fel eller brydde sig inte om atl räkna alls. I själva verket med för sänkningen av arbetsgivaravgifterna, även om jag räknar myckel lågt.

samma positiva effekter i prishänseende som socialdemokraternas matsub-veniioncr - på bl. a. oxfilé och gorgonzola. Men den här räkningen har tydligen inte Olof Palme brytt sig om att fullfölja. Det blir alltså i slorl sett samma resultat.

De avtal som träffats på arbetsmarknaden är väldigt ansvarsmedvetna. De skulle med all säkerhet inle ha kommil till stånd, och i varje fall inte ha fått del här innehållet, om vi inte hade genomfört den indexreglering av skattesystemet som socialdemokraterna gick emot i början av året. En förutsättning för avtalen torde också vara - ålminsione för vissa - alt man genomför en marginalskallesänkning. Jag skulle vilja uppmana damer och herrar socialdemokrater all läsa TCO:s remissvar över skatteulredningen och kanske också att läsa KF:s remissvar, för de ger en intressant belysning av en problematik som socialdemokraterna inle vill eller inle kan inse. Atl iindra på marginalskatterna iir en utomordentligt angelägen reform som inle bara angår en liten grupp människor ulan den stora majoriteten av de människor som arbeiar ihop del svenska välståndet.

OlofPalme kritiserade också bostadsbyggandet och gjorde gällande all den borgerliga regeringen hade dragit ner detla. Detär möjligt atl vi skulle kunna salsa mera och försöka få fart på del snabbare, men del finns en del hinder för delta inbyggda i det förflutna. I varje fall är situationen den atl vi för förslå gången sedan 1972 kan räkna med en ökning, och vi hoppas all den skall uppgå lill 15 96 eller kanske någol lägre.

När Olof Palme på.siår alt vi nu ligger på en liigre nivå än lidigare kan han inle ha lagit del av exempelvis aprilsiffrorna, som klart angeren icke obetydlig ökning. Som bekant beslöt riksdagen i går k väll också alt godkänna ett förslag lill ytterligare stimulansåtgärder på byggnadsområdel.

Herr talman! När Inlernalionella valulafondens styrelse för någon månad sedan samlades i Mexico stod självfallet det inlernalionella ekonomiska samarbeiel i cenirurn för alla debatter. Den bedömning av världsläget och de åigärder, som världens ledande länder gemensaml kom överens om, överensslämde hell med den grundsyn som den svenska regeringen föreiräder. Bl. a. slogs fasl, all försök all siimulera liindernas inhemska ekonomier genom atl i dagslägel öka de siailiga ålagandena inte borde komma i fråga. När industriländernas ministrar om 14 dagar samlas i Paris, för all inom ramen av OECD diskutera inlernalionella ekonomiska samordningsproblem, är jag övertygad om att samma budskap kommer att formuleras. För bara en månad sedan publicerades, somjag redan nämnt, OECD:s för den svenska politiken mycket positiva Sverigerapport.

Sådana internationella bedömningar är myckel viktiga. Del är betydelsefullt att Sverige för en ekonomisk politik, som möter respekt och förtroende i den omviirld som vi är i så hög grad beroende av. I det hänseendet tyckerjag all vi har lyckals. Della visar inle bara OECD-rapporicn ulan också de uppskaitande omdömen som vi nu alll oftare kan la del av i ulliindsk press, inle minsi ulländsk fackpress, oavseil parlifärg.

Jag har i del föregående berört de indusiriella övergångsproblem i bransch efter bransch som Sverige kommer au få leva med under flera år framöver.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

103

Nr 161 Den omslällningsprocess vi är inne i är i många hänseenden påfresiande och

Fredagen den kommer att kräva tid.

2 iuni 1978 Framför allt under 1960-lalel gjordes det ofta giillande, alt vi kommer all

_____________ leva i ell samhälle i vilket industrin icke spelar samma betydelsefulla roll som

Den ekonomiska förul. Det är möjligt atl så kommer att bli fallet. Men under överskådlig tid

poliiiken m m kommer likväl Sveriges framtid som välfärdssamhälle atl vara hell beroende

av våra möjligheter alt hävda oss som industrination, av vår förmåga att ta

fram och utveckla nya kvaliielsprodukter och alt tillverka och sälja dem till

konkurrenskraftiga priser i en alll hårdare konkurrerande värld.

Jag är optimistisk då del gäller våra utsikter att hiivda oss. Vi är ofta alltför benägna atl se och registrera det negativa i det som händer ute i världen, och vi bortser alltför lätt från den positiva ulveckling som samtidigt äger rum. All nya länder snabbi industrialiseras och atl lidigare underutvecklade länder lika snabbt utvecklas innebär inte bara att vi får nya och svåra konkurrenter, utan också atl nya stora marknader öppnas för svenska produkter.

Slörre delen av vår värld är inte industrialiserad. En alltför stor del av jordens befolkning lever fortfarande i armod och fattigdom. De potentiella utvecklingsresurserna är oändliga. Och redan nu lalar sialistiken klarspråk. Utvecklingen i de s. k. nya industriländerna har av alla siffror alt döma hittills givit den industrialiserade världen myckel mer av vinster än av förluster. De gamla industrinationerna exporterar alltså väsentligt myckel mera produkter till dessa liinder än de köper därifrån. Och den utvecklingen kommer med säkerhet au fortsätta.

Våra industriella framtidsproblem är nationella iden meningen all de angår hela vår nation och dess viilfärd. Vi har alla som medborborgare i detta land samma imresse all svårigheterna löses på del sätt som bäst gagnar vår framlid.

Men problemen är också internationella i den meningen all de inte kan lösas i nationell isolering. Slutenhet, självgodhet och protekiionism gör bara svårigheterna slörre. Och skyddsåtgärder som vidtas för alt kortsiktigt lösa eller slippa att lösa problem gör problemen på sikt ännu mersvåriösla och ger anledning till nya, ännu mycket större svårigheter.

Att våra svenska företag i detla det internationella samarbetets skede söker kontakter med företag i andra länder och knyter an lill replipunkter för utveckling av svensk teknik och svenskt kunnande utanför våra gränser är helt naturligt och ligger helt i linje med våra långsiktiga nationella intressen. All hittillsvarande erfarenhet lalar för alt vår mest utvecklade och utvecklingsbara industris framtid ligger jusl i en nära samarbete över griinserna -främst med våra nordiska broderländer och med de västeuropeiska marknader, vilkas ekonomier och samhällssystem vilar på samma ekonomiska och sociala grundsyn.

Jag säger inte detla enbart med anspelning på den ytterst märkliga deball vi

haft med anledning av Volvoaffiren - en debatt som jag tror har varit lill

skada både för vårt land och för den aktuella affären. Jag säger del därför all

delta bara är en exempel på någol slörre och betydelsefullare.

104 Vi måste inse atl andra länder och andra regeringar, som ibland har en

parlifärg som skiljer sig från vår, är betydelsefulla samarbetspartner för oss. Vi måste också inse all vår framlid ligger i eu internationellt samarbele, där vi ger och lar i ett fruktbärande samarbele över gränserna.

Men socialdemokraternas viig är tydligen en annan. Samtidigt som den här Volvoaffären anses vara en för landei och det nordiska samarbetet bra alTär säger de an den borde ha stoppats med svenska statliga miljardsubvenlioner, med s. k. strukturfonder eller nu senast t. o. m. med löntagarfonder. Man frågar sig vilket ben socialdemokraterna egentligen vill slå på. Är del här en bra affär för Volvo, för Sverige och för del nordiska samarbetet - då är del väl också bra att affären blev av och inle stoppades'' Den kan med andra ord inte samtidigt vara bra och inie bra. Man måsle bestämma sig för vilken uppfattning man skall ha och vilken ståndpunkt man vill förfäkta. Det går inte atl silla på två stolar, som i varje fall en del av socialdemokraterna håller på med.

Jag tror själv på svenskt näringsliv och på dess möjligheter i internationell samverkan. På så sätt kan vi säkra vår industriella framtid, vår sysselsättning och vår välfärd. Men den uppgiften kommer vi inle att klara om vi sätter partipolitiskt käbbel framför nationella hänsyn.

Även socialdemokraterna, Sveriges största demokratiska parti och regeringsparti under 44 år, borde ha - Irois atl del partiet nu befinner sig i opposition - ett ansvar för vårt lands ekonomi.

När Olof Palme för en stund sedan började sill anförande citerade han Ernst Wigforss. Sedan citerade han Hjalmar Branting. Den här gången underlät han atl citera Per Albin Hansson. Och då kanske del kan vara skäl för mig alt fylla den luckan och sluta med ell sådant citat. Jag gör det därför atl det belyser hur Olof Palmes oförsonlighet, totala ofördragsamhet och strävan efter all kritisera och splittra bryter totalt och kontrasterar mot Per Albins strävan alt ena.

Citatet gäller frågan om det fanns ens. k. sprängpunkt mellan borgeriig och socialdemokratisk politik. Per Albin Hansson sade följande:

"Jag är övertygad om att vi genast skulle ha lättare atl diskutera delta, om vi elt litet ögonblick läte bli alt tala om borgerlig och socialdemokratisk politik, om vi kunde frigöra oss från den föreställningen, all del finnes två stora makter, som stå mot varandra, och i stället kunde acceptera den utgångspunkten, alt del finnes grupper och partier, som i alla fall vilja detsamma, nämligen alt göra del bästa för landet, men divergera i fråga om metoderna all åstadkomma della."

När, herr lalman, kommer dagens socialdemokrater all medge an syftei med också vår politik är atl göra det bästa för hela landei?

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

Under detta anförande övertog förste vice lalmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

105

Nr 161 CARL HENRIK HERMANSSON (vpk) kort genmiile:

p j I Herr talman! Först är det inlressani all konsiaiera an del inle lycks finnas

2 iuni 1978 några andra ideologiska aukioriteier tor de politiska partierna iin Augusi

_____________ Palm, Hjitmar Branting, Ernst Wigforss och Per Albin Hans.son.

Den ekonomiska Jag tror på svenskt näringsliv, och därför irorjag också alt det är bra alt man

nnlitiken ' ''" ''" '■'' stannar kvar här i Sverige. Jag tycker det är en egendomlig

ståndpunkt all tro på svenskt näringsliv så till den grad all man hjälper det all flytta lill andra länder. Del förefaller mig en smula moisägelsefulll.

Gösta Bohman gjorde sig under sin tid som ledare för ett oppositionsparti känd som den verklige svarlmålaren. Nu siller han i regeringen. Nu jobbar han som Vila Tvältbjörn. Lika onyanserad som Gösta Bohman var före oktober 1976. lika onyanserad är han nu. Somjag redan sagt: lönarbetarna och barnfamiljerna känner inte igen den bild som regeringen målar i dag.

Det är visserligen rikligl all valulareserven harökai och nu är 5 miljarder slörre än för lolv månader sedan. Men vad har varvsarbeiarna i Göleborg. lexlilarbetarna hos f d. Algols och gruvarbetarna i Bergslagen för glädje av del, närde mister si na jobb? Vad har barn familjerna för glädje av den växande valulareserven, när de måsle skära ned yiieriigare på sin konsumtion?

Ökningen av valulareserven med 5 miljarder kronor som i'egeringen skryter med har i verkligheten åstadkommils genom en nedpressning av reallönerna och konsumtionen lör lönarbetarna. De mångmiljardbelopp som regeringen betalat ut i gåvor och subventioner lill de privata storföretagen har också betalats av lönarbetarna och barnfamiljerna genom sänkt levnadsstandard. Del är del verkliga förhållandet.

Vad Gösta Bohman och andra i regeringen skryter om är alliså i själva verkei all de genom sin politik lyckals sänka levnadsstandarden för lönarbetarna och tor barnfamiljerna för alt botagen skall kunna få slörre bidrag och förall valulareserven skall öka. Del ärbelysande förden borgerliga regeringens hela aniisociala inställning all en rad av de förelag som fåll gåvor och subventioner från slaien samiidigi kan ge höga utdelningar lill sina aktieägare.

Skaiicpengar går alltså på detta sätt lill kupongklipparna. Sådan är kapitalismen. Sådan är den borgerliga regeringens politik!

Statsrådet OLA ULLSTEN:

Herr lalman! Del hell dominerande samhällsproblemet just nu giiller självfallet Sveriges ekonomi-och världens. De hörsamman, Sverige är elt av de länder som är allra mest beroende av hur viirldsekonomin utvecklas. Svensk industri säljer hälften av sin produklion utomlands.

Det är |iå öppenhet mot omvärlden och på fri handel vi hittills har byggt vårt välstånd. Del är i samverkan med andra länder och i framgångsrik internaiionell konkurrens vi kan irygga vår framlid.

Den här uigångspunkten ifrågasätts nu på sina håll. Fram manas, också i

seriösa sammanhang, bilden av cii Sverige som dukar under av iryckel från

andra länders expon, Uilalai eller underförsiåii siälls frågan: Måsie vi inte

106 överge vår traditionella frihandelssyn, kan vi klara oss annal än genom att

Slänga ute andra länders varor?

För mig och andra liberaler är svarei givei: Sverige skall bevara och uiveckla en öppen ekonomi. Få länder har mer all förlora på all proiekiio-nismen sprider sig, Sverige är ell lilei land. Genom all svenska förelag har tillgång lill världsmarknaden kan de bygga upp en produklion som är effektiv och som ger billiga varor. Det är tendenserna lill ökad nationell slutenhet -inle frihandeln - som är del stora hotet mot vår ekonomi.

Skräckskildringarna av en fri internationell ekonomi är i dag som livligast närde beskriver u-länderna som våra konkurrenter. Men dessa skildringar är minst lika snedvridna då som annars.

Det är rikligt alt alll fler u-länder börjar få industri och kan sälja på världsmarknaden. På flera områden kan de ta över vår teknologi, samtidigt som de långt ifrån har våra kostnader. Del innebär hårdare konkurrens för framför alll tekoindustrin, men även för stål, pappersmassa och fartygsbyggande.

Ännu så länge betyder u-länderna dock mycket litet som konkurrenter till Sverige och andra industriländer. Del är verkligen inle u-länderna som ligger bakom svårigheterna i västvärldens industri.

Totalt svarar importen av industrivaror från de s. k. låglöneländerna för bara omkring 2 % av OECD-gruppens samlade industriproduktion, i Sveriges fall för mindre än 1 96.

Den här importen kommer dessutom från en begränsad grupp länder. Hongkong, Brasilien och Jugoslavien, länder som vi normalt inte är vana atl betrakta som u-länder över huvud tagel, slår ensamma för hälften av den import som får svenska tull preferenser för u-lands varor. Två tredjedelar av all färdigvaruexpon från u-länder lill västliga industriländer kommer från en grupp på sex u-länder.

I själva verket har de västliga industriländerna ända fram lill i dag haft ell slort och för varje år snabbi växande överskott i sill utbyte av industrivaror med u-länderna. När man för vår del ibland tar fram siffror, som visar på underskott i förhållande till t. ex. Sydkorea, får man inte glömma all vi samiidigi har stora överskott i förhållande lill rader av andra u-länder.

Om vi bortser från oljan, så har u-länderna underen följd av år köpt ungefär dubbel! så myckel från Sverige som Sverige köpl från u-länderna. För EG-oiiirådei har. för all nämna ännu en slående siffra, bara den del av u-ländernas efterfrågan som finansierats med utländsk upplåning-dvs. deras budgetunderskott - under de senaste åren betytt ungefär tre miljoner jobb eller, om man så vill, tre miljoner färre arbetslösa.

Och del här är egentligen inte så miirkligl. U-länderna behöver ha siora underskoll föran kunna bygga uppslit näringsliv och lyfta sina folk ur misiir. Flertalet u-länder är så fattiga all de har svårt atl få de lån som krävs för atl finansiera underskottet. Men de mer utvecklade u-länderna, de mindre falliga bland de falliga länderna, har kunnai låna i västvärldens banker och de har lill näslan sisia kronan använt pengarna för atl köpa på industriländernas marknader. På så säli har de falliga länderna, hur märkligl de än kan tåla, i

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

107

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

108

hög grad bidragit till all hjälpa de rika länderna ur deras ekonomiska svårigheter.

Seli på litei sikl bidrar självklart u-länderna lill kraven på omställningar i vårt näringsliv. Kraven på sådana omställningar är inget nyll. 1 många år har vi anpassat oss till konkurrensen från andra industriländer-dragit ner vissa näringar tich byggt ut andra. Den utvecklingen och den internationella arbetsfördelningen har betytt myckel för vårt välstånd.

Vi har bl i vit effekt i vare i öppen internationell konkurrens än vi skulle vara i nationell i:solering. Vi har fåll nya konkurrenter men också nya marknader. Och ingenting av della har vi någon som helst anledning all beklaga oss över.

Ekonomiärju inget nollsummespefdärfördelarfördenene nödvändigtvis betyder nackdelar för den andre. Vad vi borde ha lärt oss av åren efter oljekri.sen är alt de flesta föriorar om världshandeln stagnerar och alt så gott som alla vinner på atl handelsutbytet ökar och den internationella ekonomin växer. På så vis får vi ju slörre samlade resurser all använda för människors bästa.

Sveriges stora internationella beroende är alltså både på kort och på lång sikt en given förutsättning för debatten om vår ekonomiska politik. Våra möjligheter hänger nära samman med utvecklingen av världshandel och internationell konjunktur. Därför kan vi bara i begränsad utsträckning klara våra svårigheter genom att stimulera efterfrågan här hemma. Den öppna ekonomin ställer krav på oss alt hålla priser och produkter .som gör all vi kan sälja i konkurrens med andra länder.

Klarar vi inte av de kraven får vi svårigheter med balansen i den svenska ekonomin, med sysselsättning och välfärdsulvecklingöver huvud taget. Del är också delta som under en lid har varit den svenska ekonomins problem. Alla inser all det är så, även om man på opposilionssidan länge försökt sig på den tämligen omöjliga uppgiften all påslå motsatsen.

Men jag tror alt den här debaiten nu är på väg alt avgöras - inte så myckel av det som har sagts här i kammaren i dag men av verkligheten. Regeringens metod-alt med bl. a. devalvering öka konkurrenskraften försvenska varor-har visat sig ge effekt. För första gången sedan 1973 - det har upprepats flera gånger här i dag - kan vi i år komma all exportera mer än vi importerar. Exporten harbörjai ta fart. Vi vinneri stället föratt fortsätta förlora andelar på världsmarknaden och härhemma. Första kvartalet i år ökade orderingången i fasta priser med hela 10 % jämfört med förslå kvartalet 1977.

Så småningom kan det här börja få sin verkan också på produktionen och sysselsiiliningen. Redan har den bättre balansen och de lägre kostnadsökningarna len lill att inflationen avtar. Och del är viktigt för framliden atl vi så snabbi har kunnai bryta de inflationsförväntningar som liili loljer i en devalverings spår.

Viktigt var också, vilket inle minst har påpekats från regcringshäll i dag, all parterna på arbetsmarknaden tog sin ansvar genom all träffa ett dämpat löneavtal. Det som hänl har gjort det möjligt för LO-ekonomerna all i sin vårrappori konstatera följande:

"Det viktigaste som uppnåtts är en förändrad trend för handelsbalansen, Sverige återvinner nu förlorade marknadsandelar för färdigvaror.

Denna gynnsammare utveckling måsle fullföljas, vilket innebär att del konkurrenskraftigare kostnadsläget måsle vidmakthållas. Återhållsamheten i lönepolitiken hardärtbr varit meningsfull och bör fullföljas med en effektiv prispolilik så atl man med god marginal undviker en utlösning av avtalets garaniiregel,"

Jag kan, herr lalman, helt inslämma med LO-ckonomerna i det citerde avsnittet av deras rapport, både när det gäller deras beskrivning av vad som har hänt och när det gäller den ambiiion de uttryckte.

Det verkar nu också som om vi med god marginal kommeratt kunna klara avtalels prisregel, Prisstegringsiaklen blir i år av alll alt döma långsammare än den var under någol av socialdemokraternas tre sista år vid regeringsmakten. Därmed ökar också löntagarnas köpkraft jämfört med om pengarna hade förlorat mer i viirde. Bland de förulsiitlningar som finns i botlen för den här bedömningen ingår en skärpning av prisövervakningen, borllagandet av den allmiinna arbetsgivaravgiften och riiniesänkningen,

Opposilionen har alliså haft fel i sin krilik av regeringens torsök alt tbrbäitra koslnadsläget.

Regeringen har fåll riilt. Opposilionen har lika fel närden, nu sedan man börjat inse all kostnadsdebailen har förlorats, försöker driva tesen att regeringen systematiskt skulle strama åt mot de svagare, öka klyftorna, la från de fattiga och ge lill de rika. Formuleringarna i angreppen växlar, men tanken är densamma: Regeringen påslås bedriva en osolidarisk fördelnings-poliiik.

Från folkpartiets sida har vi med skärpa slagii fasl att vi i första hand måste skydda utsatta grupper och enskilda i en lid av ekonomiska svårigheter. Med den inställningen har vi haft siirskild anledning all granska den socialdemokratiska kritiken för au se om den var berättigad eller inte,

1 ell ekonomiski läge av del slag vi upplevt kriivs återhållsamhet och vissa uppoffringar. Det iir inte möjligt atl mer iin imder en övergångsperiod tillverka på hög och låna pengar utomlands för alt stimulera hemmamarknaden.

När produktionen inle växer och vi måsle kiimpa oss ur stora ekonomiska svårigheter kan inte alla få alll. Del medger också oppositionen i ögonblick då den känner ansvar. Alt erkänna atl del förhåller sig på del sällel har sannerligen ingeniing med lalel om relbrmslopp all göra. Vi måsie la en del påfreslningar m för alt säkra trygghet och viilfärd i framtiden -jusl förall undvika atl hamna i en situation där reformslopp blir enda utvägen.

Men vi måste också medvetet fördela bördorna, så atl vi framtor alll värnar om de utsatta grupperna. Del är också delta som vägleii regeringen i dess ekonomiska polilik och i sysselsäitningspoliiiken.

Det är därför som vi så hårt och målmedvetet har satsat på att bekämpa arbetslöshet. Vi vet av praktisk erfarenhet och av undersökningar all ingeniing skapar större klyftor i en samhälle än just hög arbetslöshet, Diirfor har vi giort alll för atl människor inte skall slås ut i väntan på att de mer

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

109

Nr 161 långsikliga ekonomisk-politiska åtgärderna ger resultat. Under april månad

Fredaeen den ''•' sammanlagt omkring 200 000 människor - eller 5 % av arbetskraften -

2 iuni 1978 ''■*'''' "' iJlbildning genom arbetsmarknadspolitiken. Visst är det beklagligt

- kan man tycka - alt de arbelsmarknadspoliliska åtgärderna behövs i så stor

Den ekonomiska utsträckning som nu är fallet, men närde behövs ärdet ändå ganska bra all de

politiken, m. m. ''»-'uis.

Men med del hiir vill vi inte ha sagt atl vi är nöjda. Problemen är fortfarande stora, alltför stora, inle minst bland de unga. Antalet ungdomar i arbetsmarknadsutbildning och beredskapsarbeten har mer än fördubblats sedan förra året. Men det kunde ändå vara värt att notera, också för oppositionen, atl arbetslösheten kunnai hållas nere vid 2 'A., vilkei är lågl i jämförelse med siffrorna lör andra industriländer. Jag kan nämna England, där arbetslösheten iir6 "6, Danmark med 8 '-Vi, Västtyskland med 4,5 'V. och Finland med 9 '-',i. Alla dessa iir liinder där .socialdemokraterna ensamma eller tillsammans med andra bestämmer de politiska prioriteringarna.

Det kan möjligen också vara värt alt notera, och del vore inlressani att få det kommenterat, att under den förra lågkonjunkturen i Sverige - då under socialdemokratisk ledning - var arbetslöshetssiffrorna slörre än de är f n.

Till bilden hör dessutom alt antalet sysselsatta just nu är högre än någonsin, vilket LO-ekonomerna, om jag får citera dem ytterligare en gång, kommenterat på del hiir sättet:

"Trots den ekonomiska kris som vi har upplevt under de senasle åren har
sysselsättningen räknat i antal personer ökat oavbrutet.--------- 1 en interna
tionell jämförelse är denna sysselsättningsutveckling anmärkningsvärd.
Denna utveckling har inle i första hand möjliggjorts genom en expansiv
ekonomisk politik, den har snarare varit resultatet av ovanligt kraftiga
arbelsmarknadspolitiska ansträngningar riktade mot näringslivet och en
siarki ökad sysselsällning i den offenlliga sektorn."

Del iir, herr lalman, samma solidariska grundsyn som har lett regeringens satsning pä atl viirna sysselsiiliningen och som också har kommit till uttryck när det gäiler slödet till de grupper - särskilt äldre och barn - .som är mest beroende av sociala insatser från stal och kommun.

Utgifterna för folkpensionerna har i den senaste budgeten ökat med 4.5 miljarder kronor. Realförbällringen för pensionärerna som grupp var 6 ä 7 'V. år 1977, medan de yrkesakliva hade ungefär oförändrad disponibel inkomst. Barnbidragen har höjts senast den I april. Bostadsbidragen har förbättrats, med särskild inriktning på familjer med lägre inkomster och många barn. Föräldraförsäkringen byggs ut. Utbyggnaden av daghemmen fullföljs planenligt.

Den här medvetna inriktningen från regeringens sida har len lill att del blivit mintlre över förde yrkesverksamma i trygga jobb; de yrkesaktiva gör uppoffringar för all andra inte skall bli arbelslösa, och de friska och aktiva generationerna gör uppoffringar för pensionärerna och för de sjuka.

Del är klart atl var och en äri sin fulla rält all hävda alt del bäraren felaktig
avvägning., all den här politiken innebär ett felaktigt vägval.
110 Men låtsas inle att del hade varit möjligt all avdela lika mycket resurser

som regeringen gör för insatser mot arbetslösheten, att bygga lika många      Nr 161
daghem som regeringen vill, atl förstärka slödet till de äldre lika myckel som      Fredaeen den
regeringen gör-och att dessutom höja den privaia konsumiionen för vanliga      2 iuni 1978
yrkesarbelande i trygga jobb under de här åren av utebliven tillväxt.__________

Det finns för myckel av motsägelse och för liicl av verklighelsförankring i q ekonomiska den sorlens förkunnelse för all den skall verka iroviirdig. Del är inie heller politiken m m trovärdigt all klaga över all människor i akiiv ålder fåll för liiel över för privai konsumlion och samtidigt kritisera regeringen för atl lillåla ell alltför slort underskott i budgeten. Polilik är, som en ledande politiker i ilcl hiir landei har sagt, all välja. 1 det här sammanhanget är det atl välja mellan om man skall anklaga regeringen för all sirama ål för liiet eller för atl strama åt för mycket. Staplar man de båda påståendena på varandra, skapas lätt en något förvirrad bild av vad talaren egentligen vill.

Men visst finns del i hög grad anledning all oroa sig över budgelundcrskoii. Man måsle då bara ha klan för sig all underskoliei jusl iir eil ultryck förden vilja atl värna sysselsiiliningen och alt klara tryggheten för de utsålla grupperna som opposilionen efterlyser.

Dei iir klart all man med de avgiftshöjningar socialdemokraierna föreslår skulle kunna få budgelen all visa någol mindre underskoll. Men del sker i sä fall lill prisei av ökade hoi mot sys.selsättningen och en mindre ulveckling för hela vår ekonomi under kommande år.

För hur skulle del t. ex. ha varit möjligt all iriiffa en så balanserad avialsuppgörelse som sken med socialdemokraternas krav på högre arbetsgivaravgifter, bl. a. för all finansiera skatteomläggningen i år'? Socialdemokraterna siiger atl löntagarorganisationerna skulle ha räknat av de här avgifterna i avtalsuppgörelsen. Men den totala ramen för i år var ju snarast mindre än de avgiftshöjningar som opposilionen har föreslagil i förhållande lill regeringen. Bevarad samhiillsekonomisk balans hade med den uppläggningen krävi all lönlagarna fån lämna förhandlingsbordet praktiskt tagel hell lomhiinia. Del hade del knappasl varii rimligi all begiiraoch säkert inie heller möjligi all genomföra.

Kanske i ell försök all skyla över dessa och andra molsiiilningar i den egna poliiiken försöker socialdemokraterna nu ställa samman en lång kaialog med de mesl blandade inslag för alt belägga an regeringen skulle ensidigt gynna företagare och höginkomsttagare. Del iir en föga övertygande argumeniaiion med dålig förankring i verkligheten. Lål mig granska några exempel på regeringsförslag som socialdemokraterna kritiserar för all de just skulle öka klyftorna i samhället:

De nya skattereglerna för egenföretagare hör dit. Men del iir faktiskt bl. a.
för all la bort den gamla oräitvisan mot kvinnor som arbetar i familjeföretag
som vi har genomfört den här reformen. Den gamla regeringen drev igenom
regler, som innebar alt kvinnan bara skulle få ha hiilftcn av mannens lön.
Även om en kvinna gjorde en slörre insals iin sin man - iivcn om han en lång
lid varii sjuk och husirun log över niislan hela ansvaret - skulle hon bara ha
räii lill en iredjedel av familjens inkomsi. Avskaffandei av den ordningen var
ensjälvklaroch viktigjiimsiälldhelsreform och äreiiegendomligi exempel på 111

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m, m.

112

orällfärdig fördelningspolitik.

En annat sådant exempel skulle vara del nya systemet för viirdesäkerl lönsparande. Vad del handlar om är atl hindra all de många småspararna genom skatt och inflation Ivingas betala för atl banken lar hand om deras pengar och siilier in dem i nyiiiga invesieringar. Den hiir reformen förmår kanske inie all i någon avgörande grad rätta lill den ojämna förmögenhets-fördelning som vi har i det här landet. Men den är i alla fall elt steg i rätt riktning. Även den reformen är dock ett dåligt exempel på åigärder från regeringen som skulle leda lill en orällvis fördelningspolilik,

Ell iredje exempel på denna politik, som ömsom kallas social nedrustning och ömsom för någol mindre dramatiskt, skulle vara atl vi inför inflations-skydd i skaliesysiemei och vill sänka marginalskallerna. Men vi gördet inte för all vi vill la från de falliga och ge till de rika. Vi gör del därför all marginaleffekterna får förödande verkningar på samhäll.sekonomin och för de breda grupperna av inkomsiiagare.

Del av socialdemokraierna så omhuldade skattesystemet drabbar inte i första hand de verkliga höginkomstlagarna. De har säkert alllid någon möjlighet all klara sig. De viirsla effekterna drabbar barnfamiljer i helt vanliga inkomstlagen, vilka inte har så siora möjligheter som andra att hitta avdrag och andra utvägar all slippa de höga marginalskatterna. Till höga marginal-skaller kommer för deras del också bostadsbidrag som faller bort när inkomsten stiger och daghemsavgifter som höjs. Många ensamstående eller makar med barn får marginaleffekter på 80-90, ja ibland t. o. m. 100 "i.

När vi uttalar våra bekymmer över de här effekterna och tar några myckel små steg föran rälla till dem, får vi av OlofPalme och andra socialdemokrater i denna kammare höra alt vi motverkar en riittvis fördelningspolitik. I flera anföranden här i dag har del framhållits all della i själva verkei skulle vara kardinalexemplel på all folkpariiei har övergivii kravei på social rällvisa. I samma ämne siiger TCO:s ordförande Lennart Bodslröm så här:

"Atl TCO sedan länge så energiskt krävt en sänkning av progressiviteten i skattesystemet grundar sig på del förhållandet alt det framför allt är de heltidsarbeiande löntagarna som träffas av de orimliga marginalskallerna

--- . Av alla de reformer som är nödvändiga all genomföra av vårt

skattesystem framsiår i dag en sänkning av marginalskallerna som den mest angelägna,"

Ändå är del om samma verklighet och om samma skattesystem som Olof Palme och Lennart Bodslröm lalar. Den ene är å oppositionens vägnar emot en sänkning av marginalskatterna. Den andre är å lönlagarnas vägnar för en sänkning av marginalskallerna.

Så kan man en för en gå igenom de punkter socialdemokraterna åberopar såsom bevis för all regeringen för en polilik lill förmån för fålalel och lill nackdel förde breda lagren. Resultaiel av granskningen blir atl kritiken faller platt till marken. Den är ingenting annat iin en återsken av den traditionella socialdemokratiska föresiällningen atl bara de själva kan föra irygghetspoli-lik. Röstlägel iir förskräckligt högt men kan ändå inle förta intrycket av alt bevismaierialel är generande svagi.

Från samma ulgångspunkter kritiserar man regeringens ekonomiska politik, framför allt alla försök till allmänna förbäitringar av företagens lönsamhet och ekonomiska styrka. Regeringen strör pengar över företagen, får vi veta. Vad man hell tycks bortse från äratt den otrygghet som skapats för många människor hänger samman med all så många företag går med förlust eller har alltför små överskott för all orka salsa på framtiden. Om vi kan förbältra försäljningen, få fler förelag på fötter och nå slörre överskott i verksamheten, minskar ju rimligen otryggheten, riskerna för utslagning och svårigheterna för unga människor alt få arbeie.

Det är utifrån den insikten om vad ett konkurrenskraftigt näringsliv betyder för framför allt löntagarna som regeringen genomfört alla åigärder för alt öka svenska förelags förmåga all sälja i konkurrens med andra länder.

Vi kan diskutera vilka metoder som är effektivast för all nå en ökad konkurrenskraft och därmed högre produklion. Man kan som socialdemokraterna föriila sig på att centrala myndigheter bäst kan avgöra vad som är värt att satsa på för framliden eller som vi vara övertygade om att del är bättre alt ge företagen allmänna ekonomiska förutsättningar för att själva besluta och genomföra de satsningar som kan öppna nya marknader.

Men delta har ingeniing att göra med om man vill gynna rika eller fattiga. Både regering och opposition vägleds av ambitionen - i varje fall är del min utgångspunkt - att förbältra för de många människorna, och alldeles särskilt för dem som har del mesl besvärligt. Låt oss med denna utgångspunkt diskutera varandras recept för del avsedda resultatet men låta bli atl ifrågasätta varandras ärliga uppsåt.

OlofPalme sade i en lidigare riksdagsdebatt all reformrörelser trivs dåligt när det är stora ekonomiska problem. Jag håller gärna med honom om det. Det är mer entusiasmerande atl kunna pröva stora reformer än atl tvingas sanera en problemfylld ekonomi. Men inte minst i tider av ekonomiska svårigheter har reformpariier vikliga uppgifter.

När del är kärvt i ekonomin hotas län den sociala samkänslan. Falskl lal kan böria sprida sig alt invandrarna ligger vårt samhälle lill last, när de tvärtom ger avgörande bidrag lill allas vår välfärd. Handikappade har ännu svårare all få arbeie. Kvinnor som varit hemma i många år eller äldre som närmar sig pensionsåldern kan känna elt socialt tryck alt avstå från förvärvsarbete för alt inle "stå i vägen" för yngre som vill fram. Den inlernalionella solidariteten kan komma i kläm för mer näraliggande nationella iniressen.

Del är då reformrörelsernas ansvar alt hävda tolerans där motsättningar hotar växa fram, alt skydda grupper och människor som är utsatta, atl stötta människor som har svårt att slå sig fram av egen kraft.

När tillväxten är långsammare ställs också slörre krav på all hålla nere utgifterna i stat och kommun. Del är då vårt ansvar alt särskilt värna om dem som är mest beroende av de offenlliga insalserna, som arbetslösa, pensionärer och familjer med små barn.

Vi harsamtidigi en annan central uppgift: all konstruktivt pröva hur vi kan förbättra insalserna genom stat och kommun även när vi inte har råd atl låta

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

113

8 Riksdagens protokoll 1977/7S:I6I-I62

Nr 161

Fredagen den 2 juni. 1978,

Den ekonomiska politiken, m. m.

dem bli så myckel dyrare. Det kan gälla åigärder för atl göra vården mänskligare och samiidigi avlasta de stora sjukhusen. Det kan gälla insatser för all hjälpa äldre att bo kvar hemma, när de vill del, och samtidigi minska iryckel pä långvården. Del kan gälla konkrela insatser i samverkan mellan elever, li-irare och föräldrar för att la mer av hemkänsla, mindre av främlingskap och förstörelse i skolorna.

Det kriivs väl så myckel politisk påhittighet när resurserna iir begriinsade som när de strömmar till i snabb takt. Knappa resurser gör inle reformpoli-liker arbelslösa eller tiet politiska idcarbetei överflödigt. Vi har också stora reformuppgiftcrsom inle i första hand handlar om pengar och som vi inte får glömma bort milt uppe i debaiten om de ekonomiska svårigheterna.

Det gäller t. ex. hur det viixande antalet äldre människor skall slippa uppleva det som att de mesl iir till besvär och i siiillei få göra en insats i den takt och i de former de själva viiljer, hur vi skall nå fram lill verklig jämslälldhei mellan kvinnor och män, bryla med gamla förilomar och roller, länka friare och handla mera miinskligi ansvarsfullt, hur vi skall ta biitire vara på del positiva .som Sveriges en miljon invanilrare betyder och undvika de moisättningar mellan minoriteter och majoriieien som kan hoia nitr Sverige nu plötsligt inte längre är ett land.bara för svenskar.

Vårt allra friimsia ansvar jusl nu kanske ändå är alt lyfta Sverige ur de stora ekonomiska svårigheter vi upplevt efter oljekrisen. En sund ekonomi är själva förutsättningen fören trygghet som beslår och förökad riitivisa mellan människor och nationer.

Den svenska liberalismen har en stark vilja atl förbättra för dem som har det svårt i vårt eget land och samiidigi öka Sveriges insatser fördem som lever i fattigdom och förtryck i u-länderna. Med denna reformvilja blirdel särskilt viktigt atl se lill atl vi har en ekonomi som ger biisla möjliga förutsäiiningar för reformarbete. Del är della som viigleder oss i arbeiei på att återvinna styrka och balans i den svenska ekonomin.

114

CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Ola Ullslen skröt liksom sina regeringskollegor om hur låg arbetslösheten är i Sverige. Men del är. som redan har påpekats, en skönmålning som människorna inle känner igen.

Till de 100 000 som är öppet arbetslösa måsie läggas stora andra grupper. En del är på AMS-utbildning. del är sant. men de vet inte om de får några jobb när utbildningen är färdig. Många är på skyddade och halvskyddade verkstäder, och de har tyvärr knappasl någon chans atl få andra jobb. Man måste, som jag tidigare niimnde. räkna med alt del iir mellan 700 000 och 800 000 människor som ställts utanför den ordinarie produktionsprocessen. Det är. herr Ullsicn. ingenting för ett samhälle atl skryta med,

Ola Ullsien citerade flitigt ur LO-ekonomernas senaste konjunkiurberäi-lelse. Jag vill ta ett annal citat ur den: "En fortsatt sysselsäilningsnedgång inom induslrin i slorleksordningen 40 000 personer verkar irolig också mellan 1977 och 1978. Till denna minskning får sedan läggas en irendmässig minskning inom jord- och skogsbruk om uppskaiiningsvis 10 000 personer.

En effekl av åistramningspolitiken lärockså bli alt antalet sysselsatta minskar inom privata tjänster även om en viss övergång lill kortare arbetstider delvis motverkar delta.

För atl förhindra alt den lolala sysselsättningen sjunker måsle den offentliga sektorn öka sin sysselsättning med 50 000-60 000 personer. Det iir ingen tvekan om all del finnsell behov av en sysselsättningsökning av minst denna omfattning. Frågan arom regeringen vill genomföra den." Så skriver LO-ekonomerna, som herr Ullslen tydligen uppskattar för deras bedömningar.

Jag har lidigare i debaiten tagit upp den här frågan, bl. a. med Thorbjörn Fälldin. Vpk har framlagt ett förslag om att skapa 100 000 nya jobb på 12 månader. Del skulle ske genom ökat bostadsbyggande, ökat daghemsbyggande, ökad personaltäthet inom daghem och fritidshem osv. Thorbjörn Fälldin avvisade i andra omgången delta förslag med att det ställde krav på en utökning av den offentliga sektorn, och del vill han och regeringspartierna inle vara med om.

I ett annat inliigg talade Thorbjörn Fälldin om hur viktigt det var alt man log bort arbetsgivaravgifterna för landsling och kommuner för an de skulle få möjlighet att öka sin verksamhet. Där var han alltså plötsligt anhängare av en ökning av den offentliga sektorn. Thorbjörn Fälldin har alltså i debatten framfört två ståndpunkter: Man kan öka den offenlliga sektorn och man får inte öka den offentliga sektorn. Gösta Bohman hörde vi sedan bestämt ta avstånd från varje ökning av den offentliga sektorn. Nu skulle det vara intressant att höra vad del tredje regeringspartiet har för ståndpunkt. Det finns en möjlig ståndpunkt till, nämligen atl entydigt lala för en ökning av den offenlliga sektorn, vilket vpk lycker är nödvändigt.

Jag hade några ord kvar att säga lill Gösta Bohman när jag förul, genom elt missförstånd, blev avbruten av talmannen. Gösta Bohman accepterade utan genmäle min beskrivning av regeringens ekonomiska politik. Vad regeringen framför allt prålar med - och som också Gösta Bohman gjorde - är att prisstegringsiaklen skulle vara lägre än förra året. Det finns verkligen ingeniing som säger an Sverige skall leda Europaligan när det gäller prisstegringar. Ingen vet heller ännu vad slutresultatet blir under det här året. Om det skulle bli 8-9 % som Gösta Bohman hoppas, bör det jämföras med vad som forell årtionde sedan var vanligt inom den svenska ekonomin. Då är det en hög siffra. Det är inte heller säkert atl regeringens siffror kommeratt bli verklighet.

Jag vill förutom det stora budgetunderskottet och uppladdningen av likviditet hos förelagen, som redan har nämnts här i debatten i dag. peka på ytterligare en faktor som starkt driver på infiationen och prisstegringarna. Det gäller den stora ökning som skett av den utelöpande penningmängden - med 10-15 % bara på 12 månader. Detta är ulan tvivel en starkt inflationsdrivande faktor.

Herr talman! Som vi vet av den svenska historien råkade finansministrar som fingrade på valutan - exempelvis en herr Görtz under Karl Xll:s tid - ut för elt rätt oblitt öde. Under Gösta Bohmans tid har inflationen slagit

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

115

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

116

efterkrigsrekord i Sverige. Med våra mildare seder är det över el t år k var innan det blir någon ändring på finansministerposten. Det återstår alltså-det måsle man tyvärr konstatera - många bittra lärdomar alt dra innan den politiska blomstertiden kommer tor folkmajoriteten.

OLOF PALME (s) kort genmiile:

Herr lalman! Med hänsyn lill de debaltrcgler som gäller kan det inie bli myckel till deball. Men jag tyckte all eftersom Ola Ullslen debuterar i sin nya roll, skulle jag i alla fall hälsa honom välkommen i diskussionsklubben.

Jag tycker som C.-H. Hermansson alt det var riilt märkligt med detla enorma skryt och denna självbelåtenhet som har präglat mycket av regeringstalesmännen. Vi utgår från en situation där ni har fåll den svenska ekonomin i ell botlenläge, där investeringarna har rasat, levnadsstandarden har rasat, underskotten ärenormaoch produktionen går ned. Om det inte blir en siabili.sering eller någon liten förbättring, så går vi mot någol av en nationell katastrof och del iir inte myckel alt skräppa med.

Ola Ullsten säger all regeringen har rätt, opposilionen har fel. Jag tycker, inte överraskande, tvärtom. Jag menar all den förbättring av kostnadslägel som ni uppnått har skett genom atl ni jagade upp inflationsnivån till absoluta rekordhöjder. Genom alt medvetet släppa fram inflationen pressade ni ned folks levnadsstandard. Ni tillät också ell fullkomligt enormt underskott i statsfinanserna. Jag menar alt man med vår polilik hade kunnat uppnå en förbättring av kostnadslägel ulan dessa mycket negativa verkningar och drastiska metoder.

När del gäller statsfinanserna och skatterna har herr Mundebo förklarat all vi har ett underskott på 40 miljarder i vår statsbudget. Detla underskott är bestående, utan atl det finns pengar för en enda reform. Ändå går ni alla upp och lovar reformer som ytterligare skulle jaga upp detla underskott i statsbudgeten, som redan är 10 'Vi av BNP. Del gäller framför allt skatlesänkningar - marginalskatlesänkningar och andra skattesänkningar. Hur skall ni finansiera det'?

Ola Ullsten har förklarat i tidningarna häromdagen att skallelryckel måste förbli oförändrat. Ändå står han här och lovar skattesänkningar. Det vore naturligtvis så myckel lättare alt i oppositionsställning slå och lova reformer och skatlesänkningar. Men nu ärdet vi som farstå för ansvaret och fråga: Hur skall ni betala detta? Vi gör det av goda skäl, eftersom vi tror all ni driver politiken "efter oss syndafloden" och atl vi skall ivingas atl röja upp. Det gör att vi känner en viss oro.

Del är oerhört betecknande all när vi har förbältral budgeten med 5 miljarder siiger ni: 5 miljarder ärju ingeniing. Och då är det alltså mycket mer än hela underskottet för två år sedan niir vi senast hade socialdemokratisk regering. Men om ni nu är oroade för budgetläget och om ni nu är angelägna om reformer, varför gör ni av med 4 miljarder i dag utan vidare' Det skall ge 5 000 nya jobb. Det betyder 800 000 per jobb. och del aren ovanligt dyr metod i så fall.

Det är inte sant som Ola Ullslen siiger. alt ni värnar om de sämre ställda.

Barnfamiljerna har fån en mycket påtaglig nedpressning av sin levnadsstandard. En lågavlönad texlilarbeterska har fåll en minskning med 2 000 kr. och del är mer för en del andra, framför allt fördem som har flera barn. Men varför gör ni av med 4 miljarder? Varför använder ni inte i stället hälften av dem och går ut och säger lill barnfamiljerna: Genom en höjning av barnbidraget och genom en sänkning av matpriserna skall vi se lill att ni slipper en levnadsslandardsänkning i år. Men det vill ni inte. Det är ett slags tungomålstalande när ni säger all ni värnar om de sämst ställda, samiidigi som ni konstaterar alt vi får acceptera att deras standard går ner med 2 000 kr. och atl vi inle har råd all förbättra för dem för vi måsie göra av med pengarna för andra ändamål.

Detta är en orättfärdig politik som ökar klyftorna, drabbar de sämre ställda i samhället och bygger upp della jättelika likviditetsläge ute i näringslivet, som verkar som en fördröjd lidsinslälld inflationsbomb och kommer all ställa oss inför stora svårigheter i framliden när en gång denna moras i statsfinanserna måste röjas upp. Om alll detta har ni inte tid atl prata när ni skall berömma er själva, men ni kan glömma statsfinanserna och framför allt glömma barnfamiljernas och de sämre ställda gruppernas läge i del svenska samhället.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

Statsrådet OLA ULLSTEN:

Herr talman! OlofPalme lycker inte om attjag skryter. Jag tyckte inle själv att jag gjorde det. Jag försökte alt beskriva den ekonomiska verklighet vi lever i och tala om hur besvärligt detär. Men samtidigt försökte jag peka på de små förbättringar som har inträffat i en politik, som i hög grad har sina problem rotade i en tid när Olof Palme var statsminister. Det var en beskrivning av verkligheten som jag tror Olof Palme i myckel få avseenden kan tillbakavisa som felaktig.

För atl då visa hur man egentligen skall göra när man inle skryter, så säger Olof Palme i svepande gester, nu liksom tidigare i dag: Med vår politik skulle alla dessa problem vara borta som i ett litet nafs. Inga budgetunderskott, ingen inflation, höga investeringar, ingen arbetslöshet osv. Del var lätta små förhoppningarom alla de problem man kan lösa i framtiden. Del var i så fall mera av skryl än all beskriva den verklighet vi lever i.

Så lill detla med marginalskatten. Jag lovade faktiskt inle ut några stora marginalskaitereformer. och del gjorde inte heller budgetministern lidigare i dag. Jag bara ställde mig litet undrande inför hur det kunde komma sig all socialdemokraterna har motsatt sig de små förbättringar i den riktningen som faktiskt har gjorts. Jag uppehöll mig, somjag tidigare sade, inte så myckel vid förhoppningar för framtiden ulan vid vad som faktiskt har hänt: inflations-skyddet av skatteskalorna och de två sänkningar av marginalskallerna som har skett. Jag ville ha en debatt mera om principerna än om i vilken takt vi skall fortsätta atl sänka marginalskallerna.

Jag skulle vilja fråga Olof Palme, om han anser all del är rimligt atl hell vanliga löntagare-arbeiare och tjänstemän-betalar en marginalskatt på hell ordinära inkomster som ligger på mellan 65 och 75 %. Är det ett bra system

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

eller är det inte ett bra system? Om det inte är det, då borde del finnas utrymme för en konstruktiv diskussion mellan Olof Palme, mig och andra om vad man skall göra for att få systemet bättre. I del slatsfinansiella läge som råder kan självfallet inga större skattesänkningar genomföras om de inte också finansieras - del sade jag också lidigare, vilket OlofPalme påvisade -utan en nedpressning av marginalskatterna måste ta tid. Låt oss då diskutera avvägningar mellan olika inkomstgrupper när det gäller atl sänka marginalskatten! Det ärju det debatten handlar om.

Om svaret från Olof Palme är ja, om han alltså anser att det här systemet är rimligt och atl dagens skattesituation är som den bör vara, då har socialdemokratin intagit en ståndpunkt som på ett ganska uppseendeväckande sätt strider mot den verklighet som praktiskt taget alla löntagare i det här landei upplever. Vi har ett högt skattetryck, och det kommer vi inte förbi så särskilt snabbt. Tvärtom kommer det kanske att bli något högre. Men vi måste ju få fram de resurser vi behöver för att klara rader av reformuppgifieri framliden-löften till de gamla, till barnfamiljer osv. Då är det viktigt atl vi har ell instrument för att ta in de resurserna som människor upplever som rimligt och rättfärdigt. Människorskall inte behöva uppleva marginalskatterna som en sorts kvarnsten som gör atl extra arbetsinsatser, lönehöjningar och sådant är en omöjlig väg för att förbättra den egna ekonomiska situationen. Men så fungerar ju marginalskatterna i dag.

Jag har med detla inte givit några löften om all stora marginalskatlesänkningar skall ske, utan jag har velat föra en diskussion om huruvida det nuvarande marginalskattesystemet är rimligt eller inte. Hittills förefaller del som om OlofPalme och socialdemokratin, till skillnad från exempelvis TCO, anser all systemet bör förbli som det är.

OlofPalme liksom lidigare också Kjell-Olof Feldt reste en annan fråga som är viktig. Den gällde hur de partier som har stora reformambitioner skall reagera i tider av ekonomisk påfrestning i likhet med dem vi upplever just nu. Den frågan kan inte besvaras med några enkla ideologiska formuleringareller med allmänna glåpord mot folkpartiet om att vi skulle ha övergivit våra sociala reformambilioner. Folkpartiet har i regeringen gjort sill val: Vi sälier insatser för de människor som är eller riskerar alt bli arbetslösa främsi. Vi gör det därför att arbetslösheten mer än någoniing annal vidgar klyftorna i ell samhälle. Ni säger nu som någon sorts kritik mot regeringen att socialdemokratin aldrig har kunnat godta stigande arbetslöshet som ett sätt alt lösa ekonomiska problem. Men ni förtiger atl den socialdemokratiska regeringen under den förra lågkonjunkturen faktiskt godtog en betydligt slörre arbetslöshet än den vi har f n. Ändå var de allmänna svårigheterna i den internationella ekonomin då inle alls lika stora som de varit nu. Gemensamt kan vi känna oro - och jag är övertygad om alt vi gör del - för all 89 000 människor går arbelslösa enligt de senaste mätningarna i april. Men lål mig påminna om att i april 1972 var 109 000 människor arbetslösa efter den föregående vintern, då ytterligare några tiotusental hade varit utan jobb Och framförallt: Den politik som ni nu rekommenderarskulle ha lett lill betydligt högre priser på svenska varor, mindre av svenska produkter hade kunnai

säljas och det hade fört med sig betydligt värre hot mot sysselsättningen än vad vi nu har upplevt. Jag tror inte heller atl den sämre konkurrenskraft, som en utebliven devalvering, uteblivna sänkningar av arbetsgivaravgiften etc. hade len lill, skulle ha kunnat kompenseras av efterfrågan här hemma. Jag tror inte atl del finns särskilt många fackekonomer som menar all så varit fallet. VI måste helt enkelt kunna ha sådana priser på våra exportvaror att vi har konkurrensförmåga på utlandsmarknaderna. Annars klarar vi inle sysselsättningspolitiken.

Socialdemokraterna kritiserar nu regeringen för atl den stramar åt den privaia konsumiionen för myckel. Men del är jusl tack vare att vi genom devalveringen och andra regeringsåtgärder vänt utvecklingen och når överskott i handelsbalansen som vi efter hand får förutsättningar för atl ökå konsumiionen här hemma. Socialdemokraternas allernativ hade lett till alt Sverige hade fortsatt alt lappa andelar på världsmarknaden. Med den utvecklingen hade vi inte haft någol annat val än att pressa ned efterfrågan i Sverige, om vi velat förbältra bytesbalansen, och det säger socialdemokraterna alt man hade velat.

Ni förtiger dessutom atl era förslag all höja arbetsgivaravgiften utöver alt höja kostnaderna för näringslivet också skulle verka allmänt återhållande på efterfrågan och människors köpkraft. Höjda arbetsgivaravgifter har inte alls den effekt på inkomstfördelningen som ni påslår. Om avgiften skall räknas av från löneutrymmet - och del ärju den allmänna tanken atl så skall ske -innebär della all löneökningen minskar i moisvarande takt. Och varje utebliven löneprocenl slår faktiskt hårdare för dem som har lägre inkomster än för dem som har högre.

Om man nu vill ta upp en diskussion om det sociala ansvaret, herr talman, räcker del inte med bara allmänna formuleringar; del gäller också atl kunna visa atl man fören konkret politik som leder lill resurseratl föra en progressiv politik. Om man hade följt del socialdemokraliska receptet hade förutsättningarna för de sociala förbättringarna varit betydligt sämre än deär med den politik som regeringen för.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978 '

Den ekonomiska politiken, m. m.

OLOF PALME (s) kort genmäle:

Herr lalman! Ni har inle bara så oherrans myckel lid utan ni läser också upp långa skrivna anföranden som gör all debalien blir ännu svårare.

Men lål mig la del mycket enkelt. För det första marginalskallen: Vi lade i våras fram ell förslag som innebar betydligt slörre sänkningar av marginalskatten i de vanligaste inkomstlägena än vad regeringen drev igenom. Del var innebörden av vårt förslag om skatteskalorna för 1978.

För del andra: Om man nu skall utlova sänkta marginalskatter, vilket är trevligt att kunna göra, skall man lala om hur det skall genomföras och vad man är beredd all uppoffra i stället. Alt ha principer är ohyggligt lätt, men vi har dock ett budgetunderskott som är över 40 miljarder kr., vilket är mer än 10 % av bruttonationalprodukten. Var tredje krona som betalas ul är lånad.

Del finns inga pengar där för några skatlesänkningar alls, men nu slår ni

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

alla och lovar sänkta marginalskatter, sänkta kommunalskatter, höjda grundavdrag och vad det är. Då frågar vän av ordning: Varifrån skall ni la pengarna lill detla? Del är väl inte så konstigt! Det som är konstigt är atl vi socialdemokrater skall spela den ansvariga rollen.

Om ni nu lycker all del är så viktigt hur mycket de enskilda medborgarna har i plånboken, varför smäller ni då i dag i väg med 4 miljarder kronor i sänkta ari)etsgivaravgifter? Varför använder ni i så fall inle de pengarna till all sänka marginalskatterna?

Vi vill i dagens läge använda inte ens hälften därav för atl göra en engångshöjning av barnbidraget med 500 kr. per barn och sänka matpriserna på baslivsmedel med 10 'X>. Del är i linje med den sociala rätlfärdigheten och det sociala ansvaret. Det säger ni nej lill. Därmed säger ni ja till ökade sociala klyftor och ja till en nedpressad levnadsstandard för det överväldigande flertalet av landets barnfamiljer och lägre inkomsttagare. Då diskuterar man inle bara principer- man diskuterar praktik. Praktiken är uttryck för var man ställer sig. Ställer man sig på barnfamiljernas och på de lägre inkomstlagarnas sida, hävdar man en viss princip: den sociala rättfärdighetens princip. Del är den vi hävdar i dag mot er.

120

CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Först några ord om arbetsgivaravgiften.

Vad Ola Ullsten och de andra i den borgerliga regeringen absolut inte lycks kunna förslå är atl det handlar om löntagarnas pengar - inte om arbetskö-parnas. Ni tar alltså av löntagarnas pengar och ger till företagen. Så är del enligt den beskrivning Ola Ullslen själv gjorde för en stund sedan av innebörden i arbetsgivaravgiften. Det är delta både vi och socialdemokraterna bestämt vänder oss emot.

Sedan vill jag notera att Ola Ullsten inle svarade på min fråga, hur folkpariiei siäller sig lill den nödvändiga utvidgningen av den offenlliga sektorn och sysselsättningsmöjligheterna där. Ola Ullslen citerade med varmt hjärta, flera gånger t. o. m., vad LO-ekonomerna hade skrivit. Jag citerade ett annat stycke om den minskning i industrisysselsätlningen och sysselsättningen i jordbruket som troligen skulle komma och LO-ekonomernas utsago all man måsie öka anlalel jobb i den offenlliga sektorn med 50 000-60 000 för alt inte arbetslösheten skulle växa.

Thorbjörn Fälldin avvisade ena gången våra förslag om en ökning av antalet jobb i den offenlliga sektorn. Andra gången talade han allmänt om all man kunde acceptera en utvidgad offentlig sektor. Gösta Bohman avvisade delta bestämt. Vad säger Ola Ullslen och folkpartiet? Och del skall vara ett konkret besked om hur man ställer sig i dag; allmänna deklarationer har ingen betydelse för de arbelslösa.

Sedan till frågan om sänkningen av marginalskatten, som Ola Ullsten talade så varmt för. Del blir samtidigi elt svar på vad Thorbjörn Fälldin tidigare sade om all regeringens skaliepoliliska reformer främst skulle gynnat de vanliga löntagaina.

Del är emellertid så - och det har också uttryckligen visals av del material

som har lagts fram av 1972 års skatleulredning - alt en sänkning av marginalskatterna ger myckel stora skattefördelar för de högre inkomstlagarna, medan de lägre inkomsttagarna erhåller en myckel ringa lättnad.

1972 års skatleulredning föreslog en sänkning av marginalskatterna i tre etapper. Enligt utredningens förslag skulle en person med en laxerad inkomsi på 35 000 kr. år 1978 med de tre stegen erhålla sammanlagt 25 kr. i skattelättnad! En person med 200 000 kr. skulle däremot erhålla 2 850 kr.

Man kan också räkna ut hur mycket olika grupper får kvar efter den här sänkningen av marginalskatterna. Den som har 35 000 får en ökning av inkomsten efter skatt med 0,1 %. Den som har 40 000 får plus 0,9 "U. Med 80 000 blir det plus 8,5 96 och med 200 000 blir det plus 5,9 96. Är det, Ola Ullslen, reformer som förbättrar för dem som har del mest besvärligt?

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

Statsrådet OLA ULLSTEN:

Herr talman! C.-H. Hermansson hävdar att vi tar pengar från löntagarna och ger lill förelagen. Del är hans beskrivning av den ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken.

Vad som händer är att vi försöker föra en ekonomisk politik som ger företagen chansen all stå och helst också gå litet på egna ben.

Vi motsätter oss en polilik som har som utgångspunkt atl vi skall försvåra för företagen att själva vara lönsamma för all i stället kunna gå in med riktade åtgärder som bestäms av politiska församlingar.

Vi tror all del är de som flnns uie i förelagen - förelagsledningarna och lönlagarna-som hårde bästa förutsättningarna alt bedöma vad som är rikliga produkter. Därför menar vi att det är nödvändigt atl göra vad man kan också generellt för atl sänka kostnadslägel. Genom devalveringen, som vi har talat så mycket om i dag, genom alt sänka den allmänna arbetsgivaravgiften etc. skapar man förutsättningar för företagen alt fortleva och fortsätta sin verksamhel och atl ge sysselsällning. Del är delta pengarna används till.

De anviinds också till näringspolitiska insatser. Vi har fått överta en hel serie av krisbranscher inom många områden som sysselsätter många människor. Vi har ivingats gå in med finansiellt stöd i olika former, lånegarantier, kapitaltillskoll och vad del nu kan vara. för alt undvika atl tiotusentals människor blir arbelslösa. Det är alltså sådana saker som de pengaranvänds lill som C.-H. Hermansson säger att vi tar från löntagarna och ger till arbetsgivarna.

Vi använder som sagl pengar förarbetsmarknadspoliiiska insatser. Och när jag säger att vi där gjort större insatser än någon regering har tvingats lill på myckel länge, så är det inte i syfte atl skryta med hur mycket som görs i och försig, utan del är föratt bemöta den krilik som kommer från olika håll om all den här regeringen inte skulle vilja föra en aktiv fördelningspolilik. all vi skulle strunta i om folk har jobb eller inle. Jag vill visa atl del inte är så. Då måsle vi redovisa vad som görs på del arbelsmarknadspolitiska områdei. och del är som sagl mera än man någonsin gjort i del här landei lidigare. Del är också anledningen lill att .vi kunnai hålla sysselsättningen uppe trots en långvarig och djup lågkonjunktur. Vi har lyckals hålla arbetslösheten på lägre

Nr 161 nivå än man klarade under den lidigare lågkonjunkturen, då det var

Fredaeen den socialdemokratin som gjorde prioriteringarna mellan att klara den externa

1 inni 1978 balansen och att klara sysselsättningen i landet.

_____________ När det gäller marginalskatterna är del fortfarande så, Olof Palme, all jag

Den ekonomiska '''™ uppehållit mig vid den politik som regeringen har fört och vid den
politiken m ståndpunkt som socialdemokratin intagit till den politiken. Vi har genomfört

inflaiionsskydd, som innebär alt lönlagarna slipper betala skall för någoniing annat än de faktiska förbättringarna av köpkraften. Det är en sak som starka löntagarorganisationer länge begärt, men som socialdemokratin motsatte sig. Jag ställde frågan: Varför gör man del i strid med de löntagarintressen man annars alltid säger sig hävda?

Vi har också sänkt marginalskallerna i två skatteomläggningar, 1977 och 1978, i bredare skikt än vad socialdemokraterna velat vara med på. Jag har uppfattat alt socialdemokraternas inställning haratl göra med en principiell motvilja mot alt acceptera atl marginalskalteproblemel faktiskt finns. Men skulle här ha skett en sinnesförändring? Skall jag tolka Olof Palmes sista inlägg på del sättet alt socialdemokraterna nu också är med på atl sänka marginalskatterna? Så mycket bättre i så fall. Då kanske del finns utrymme för en bred politisk uppgörelse kring en av de verkligt vikliga reformerna av vårt skattesystem, en reform som f ö. inte begriinsar sig lill alt justera i skattesystemet utan har stor betydelse för hela dynamiken i den svenska ekonomin.

Vad skall nu hända? Ja, 1972 års skatleulredning lade för inle alltför länge sedan fram sina förslag, och de förslagen är nu ute på reiniss. Vi skall först avvakia vad remissinslanserna säger. Förslagen handlar f ö. inle bara om marginalskalter, eller om statsskatten över huvud laget, ulan de handlar också om företagsbeskattningen och om vad som skall ske med de kommunala skatterna. Men vad som är viktigt atl slå fast är alt regeringens och folkpartiets inriktning är att sänka marginalskatterna för de breda grupperna av inkomsttagare. Skulle det-mot all förmodan-vara på del viset all socialdemokraterna efter dagens debatt är villiga att säga att också de är med på detla voredei i så fall alldeles uimärkt-då hade ju någol resultat blivit följden av denna långa träta.

C.-H. Hermansson frågar vad jag svarar på frågan, huruvida den offenlliga
sektorn skall växa eller inte. Jag utgår, liksom de flesta gör, från atl anlalel
sysselsatia inom den offenlliga sektorn kommer alt växa. Jag föreställer mig
all del är nödvändigt för atl sysselsättningen skall kunna upprätthållas. Vi
kan säkert även fortsiiltningsvis räkna med ökad produktivitet inom
näringslivet och elt behov av färre anställda per producerad enhet där. Den
offentliga sektorn måsle då kunna sysselsätta fler. Men framförallt handlar
det givetvis om de behov som den offentliga sektorn är lill för att tillgodose.
De behoven är stora och kommer i framliden alt bli ännu större. Jag har
lidigare pekat på ett av skälen till det. nämligen åldersstrukturen i Sverige.
Sverige är på väg alt bli ett äldresamhälle. Antalet människor över 70 år ökar
med ungefär 200 000 mellan åren 1975 och 1985 samiidigi som befolkningen i
122 övrigt kommer alt stagnera. Del är klart atl detla ställer stora krav på bl. a.

våra vårdresurser. Det ärden typen av behov som den offenlliga sektorn skall tillgodose.

Ekonomiministern GÖSTA BOHMAN:

Herr talman! Olof Palme gjorde för en stund sedan gällande all en enorm självbelåtenhet karakteriserade regeringens talesmän när de skildrade det ekonomiska läget. Självfallet kan jag bara tala för mig själv, men jag vill säga atl jag faktiskt känner en ganska stor ödmjukhet inför den situation vi befinner oss i samtidigt som jag anser mig ha full rätt alt inregistrera de faktiska resultat och företeelser som pekar åt rätt håll. När vi övertog del här jobbet pekade alla siffror neråt, men nu pekar så pass många siffror uppåt atl man börjar få en känsla av att den ekonomiska landvärken håller på atl släppa. Det känns behagligt, även om vi inte kan vara säkra på vad som kommer att ske i framtiden.

Ni tycker, sade Olof Palme, alt regeringen har rätt och atl oppositionen har fel. Ochjag tycker precis tvärtom, tillade han. Ja, vi vet ju vad iv lycker, men vi vet faktiskt inte vad /// tycker. Det enda vi vet är att ni alltid tycker precis tvärtom. Vi kan när det gäller vårt tyckande och de åigärder som vi har vidtagit peka på faktiskt uppnådda resultat. Även om vi inte vet hur djupgående de är och hur länge de kommer att vara, kan vi i alla fall hänvisa till atl de åtgärder vi har vidtagit - och som ni har motsatt er - har lett till resultat på det ena området efter det andra, så alt man i dag kan se betydligt ljusare på framtiden än man kunde göra för bara elt år sedan.

När man lyssnar på Olof Palmes litanior här i talarstolen har man en känsla av att han avsiktligt har glömt bort alt Sverige fortfarande är ett av världens mest välmående länder.

Vi har fortfarande i Sverige, Olof Palme, en högre konsumtionsstandard än de flesta andra länder har. Vi har elt finmaskigt socialt välfärds- och säkerhetsnät som i varje fall inle alla länder har. Vi har mindre inkomstklyftor i det här landet än de flesta andra länder har. Vi har genom de arbelsmarknadspolitiska insatser som ni böriade med - det erkännandet skall vi ge er -men som vi fullföljt och byggt ut ytterligare lyckats hålla arbetslösheten på en lägre nivå än de flesta andra länder gjort.

Detta hindrar naturligtvis inte alt det i Sverige finns grupper och enstaka människor som har det bekymmersamt och besvärligt. Men generellt sett finns det ingen anledning alt utmåla del här landet på del sätt socialdemokraterna gör, som om vi skulle ha hamnat i en ren social misär, som om människor nästan inle skulle ha pengar till mal för dagen. Vi lever, säger Olof Palme i vartenda anförande han håller runt om i landei, i den borgerliga otrygghetens år. Vidare säger Olof Palme alt den borgeriiga svällpolitiken kännetecknar dagens Sverige. Del är de ord som den socialdemokraliska partiledaren använder i dagens Sverige år 1978. Till misären, som OlofPalme så vältaligt skildrar- vältalig är han obestridligen - skulle den nya regeringen alltså stå kallsinnig, samtidigt som den öser miljarder över landets kapitalägare. "Spräller ut pengar", heter det så målande, när Olof Palme talar.

Men det är inte så att Sverige lever i misär och elände. Det är.som jag nyss

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

123

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

124

sade. få liinder som har del bällre. Dessa miljardbelopp lill kapitalägarna, som det talas så vackert om -eller så illa om. ifall man så vill - i dag är ingeniing annat än betalning för de insatser som vi gjort jusl på arbetsmarknadspolitikens område för all hålla sysselsättningen uppe och på industripolitikens område förall hålla nödlidande branscher underarmarna och klara besvärliga övergångsproblem, för atl öka konkurrenskraften i vårt näringsliv, för atl få ned priserna, för alt med andra ord återge en ekonomi i fundamental obalans dess förlorade balans.

Jag påvisade alldeles nyss. närOlof Palme förmodligen intogen mållid-för det kan väl inte vara av oarlighel som han lämnade salen när jag talade - atl den privata konsumtionen förra året minskade med 0,9 96 och alt vi i år räknar med en konsumlionsnedgång på 1 %. Det äralltså en nedgång på två år som sammanlagt är mindre än hälften av konsumtionsökningen under 1976. Jag anser all debalien borde få rimligare proportioner om man håller sådana siffror i minnel.

För bara en limme sedan fick jag telex från vår ambassad i Washington. Man återgav en artikel i dagens Washington Post, där det på framträdande plats fanns en lång artikel signerad av Bernard Nossiier om del ekonomiska lägel i Sverige.

I rubriken sägs -jag översätter till svenska - alt en skadad svensk ekonomi nu håller på alt återvinna hälsan på grund av all man iakttar återhållsamhet, bl. a. på lönesidan. Med tanke på, säger man på ambassaden, den negaliva publicitet vi fåll den senaste tiden torde denna artikel kunna betecknas som en vändpunkt. 1 näslan lyriska ordalag beskrivs hur den svenska regeringen lyckals vända en svår ekonomisk sits, så all man nu är på väg uppåt igen.

Del är inte för att framhålladeltasom jag citerar artikeln, utan för alt återge en bil av den som innehåller en intervju med Per-Olof Edin, som karakteriseras som en man med högt anseende, och det håller jag med om.

Per-Olof Edin är ekonom, säger man, och anställd inom Melallarbeiare-förbundei. Han försvarar den siarkaåierhåltsamhet som man ålagt sig på LO-håll.

Översan lill svenska säger Per-Olof Edin: Näslan varje medlem i vår organisation förstår alt del nya avtalet innebär atl våra inkomster måsie gå ner, och man förstår också alt detla är nödvändigt för vårt bästa på lång sikt. Det är bra tor regeringen också, tilliigger Edin, men vi måste ändå alllid välja det som är bra för våra medlemmar. 1 varje fall, säger han med ett leende, är det naturligtvis lättare atl ålägga sig begränsningar när man har del bra.

När man lyssnar på Olof Palme får man en känsla av att Sverige verkligen inte har del bra. Men del är inie regeringen som har framtvingat konsum-lionsminskningen. Självfallet beklagar vi atl den var nödvändig all genomföra, men konsumtionsminskningen är hell enkelt följden av alt Sverige sedan 1973 har tillåtit sig en konsumtionsökning som i myckel hög grad har överstigit de produktiva resurser vi har i vårt land. Vi har alltså levt över våra tillgångar. Delta gäller generellt sett - del finns naturligtvis grupper som inte haft del så utan har haft det besvärligt. Att återställa balansen i vår ekonomi

förutsätter hell enkelt all vi på nytt anpassar konsumiionen lill produktionen. När en familj har levt över sina tillgångar måsle den pressa ner sin siandard för atl komma i takt med utvecklingen. På samma sätt förhåller det sig med en nation.

När socialdemokraterna lalar om allt gon som en socialdemokratisk polilik under åren efter 1976 skulle ha medfört, om de hade haft möjlighet alt förverkliga sin politik, ger de en falsk bild av verkligheten. I själva verket skulle naturligtvis socialdemokraterna ha stått inför exakt sanmia problem som vi ställdes inför. De skulle också ha tvingats alt vidta åigärder för alt återställa balansen i ekonomin. Den uppgiften hade de inle kunnat smila ifrån. De hade möjligen kunnai skjuta upp den någol, men i så fäll skulle kriserna ha blivit ännu allvarligare.

Även en socialdemokratisk regering skulle ha ivingats att devalvera - del påstår jag. Man kanske inle hade lämnat valutaormen. 1 så fall skulle den sista devalveringen ha blivit verkningslös. Kanske skulle man inle ha sänkt arbetsgivaravgifterna. I så fall skulle det bara ha gjort saken värre. Del hade inneburit all vi skulle ha stått inför mycket slörre problem, myckel större svårigheter och all vi skulle ha stått myckel längre ifrån en lösning av våra ekonomiska problem än vad vi gör i dag. I så fall skulle den förbättring av vår ekonomi som vi nu kan räkna med inte ha inträffat.

Det är mot denna bakgrund som jag tycker alt de socialdemokraliska inläggen är så besynnerliga: alt bara lycka tvärtom, alt icke redovisa några som helst alternativ, att acceptera elt underskott, som man gör, på omkring 36 miljarder kronor-del är Olof Palmes siffror- men atl samtidigt säga alt detla är erbarmligi högt, och atl sedan inte tala om vilket budgetunderskott som .socialdemokraterna skulle ha räknat med. om de fullfölii sin politik för alt lösa problemen, detla är inte föriroendeingivanile.

Hur skulle del vara om man från det gamla regeringspartiet kunde få ell konkret förslag redovisat för sig med de konsekvenser som skulle ha följt av en socialdemokratisk politik? Del går ju all göra försöriningsbalanser. Del finns väl fortfarande ekonomer kvar i det socialdemokratiska partiet som kan göra försörjningsbalanser, som man gjorde på den liden då man salt i regeringsställning.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

OLOF PALME (s) kort genmäle:

Herr lalman! Jag drar visserligen på oss risken att Gösta Bohman går upp i talarstolen och läser upp en sådan här mjältsjuk dräpa på tio minuter till, men jag skall använda en minut och säga tre saker.

Fördel första: Vi kan väl läsa tidningar själva. Nossiier aren gammal vän lill mig. Jag träffade honom när han var här. Han sade då: Del är fantastiskt alt den svenska arbetarrörelsen och den svenska fackföreningsrörelsen har denna självdisciplin. Det är djupt beundransvärt. Del är den som har svarat för den förbättring som sken. Per-Olof Edin är en framstående medlem av den fackliga maffia som ni åker omkring och gnällerom i andra sammanhang. Men här duger han.

Fördel andra: Jag har aldrig talat om borgerlig svällpoliiik. Jag har talat om

125

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

borgerlig s;vångremspolitik. Och svångremmen harjag fåll av Gösta Bohman - den är hans bidrag. Svångrem och kniv är två attribut som Gösta Bohman har infört i den politiska debatten, och jag har använt del ena.

För det tredje: Gösta Bohman säger atl Sverige i alla fall fortfarande är elt välmående land. Ja visst! Men fåglarna vet hur länge del blir det om ni får hålla på li-ingre.

Ekonorniminislcrn GÖSTA BOHMAN:

Herr lalman! Jag skall också falla mig myckel kort. Den omsiiindighcten alt Bernard Nossiter är vän med OlofPalme gör honom faktiskt inte lill sämre karl. Del medgivandet skall jag gärna göra. Jag känner också Nossiier. Jag vet alt han besökte Olof Palme. Han har också besökt mig och Per-Olof Edin. Han har gjort sig en bild av vad som har hänl i Sverige. Han reste tillbaka till Amerika och konstaterade: Nu är den svenska ekonomin på rält väg tack vare de insatser som den svenska regeringen har gjort och också tack vare del ansvarsmedvetande och den ansvarskänsla som den svenska fackföreningsrörelsen har visat.

Jag inregistrerar det här som något positivt. OlofPalme försöker vända det till något negativt. Jag har aldrig någonsin, Olof Palme, talat om svensk fackföreningsrörelse som en maffia, och det vet Olof Palme. Använd det begreppet i debatter med den som kan ha använt det. Jag tycker att svensk fackföreningsrörelse har visat ett utomordentligt ansvarsmedvetande. 1 vartenda sammanhang i anslutning till den här avtalsrörelsen, i vartenda sammanhang där jag lalar ekonomi skjuter jag fram det ansvarsmedvetandet, ochjag tillägger varje gång atl det ansvar som svensk fackföreningsrörelse har tagit i år är förpliktande för regeringen atl ta på sig moisvarande börda, att visa att vi är villiga alt leva upptill detla. Jag kräver inle atl oppositionen skall göra det, men jag lycker att det vore bra om oppositionen gjorde det i någon mån i stället för att gnälla och uttala sitt missnöje som Olof Palme gör.

Sedan står Olof Palme här i talarstolen och förnekar att han har talat om borgerlig svällpoliiik. 1 så fall har Olof Palme inle läst upp vad del står i manuskripien lill de lal som han skulle ha hållil I maj. Jag skall inie slå vad med Olof Palme. Den här gången vinner jag nämligen och Olof Palme kan behöva sina pengar i dessa "svångremmens" lider.

126

GUNNAR STRÄNG (s):

Herr lalman! Jag iir naiurligivis viildigi lacksam och framföralli överraskad (iver atl jag fick en chans all komma upp här i talarstolen efter den enorma snacksalighei som har presterats från regeringsbänken i dag. Jag vill också ge herr Bohman ett erkännande för det sista han sade: i dessa svångremmens tider. Det var en ärlig bekännelse som man inte alllid får från det hållet.

Min inliigg i dag, herr lalman, blir naturligtvis med nödvändighet präglat av vissa upprepningar av vad som har sagts under den här åtta timmar långa debaiten. Jag kan egentligen inle göra annat än att försöka variera texten och möjligen få in en del nya synpunkter på det hela.

Regeringens företrädare har också, stödda av finansutskottets majoritet

och dess talesman, redovisat sitt fögderi i termerna Hurra vad vi är bra-även om Gösta Bohman, föratt det skall låta litet bättre, har velat åliiggasigen viss blygsamhet samiidigi som han lalar om hur duktig regeringen har varit.

Framför alll anför man här som stöd i sin argumentering resultatet av Oolårets devalveringar och innevarande års och tjolårels genomförda skaltehöjningar i fråga om såväl mervärdeskatten som en rad punktskatter, ingrepp som - del har sagts med all önsk värd effekIi vitei-hårdast drabbar de svenska medborgarna i deras dagliga livsföring. Resultatet av åtgärderna skulle enligt regeringens propaganda vara alt induslrin nu har återvunnit en stor del av sin konkurrensförmåga, atl ett biitire läge i handels- och bytesbalan.sen har uppstått, och vi skulle som både regeringen och finansutskoiiel ser del nu från oppositionens sida egentligen bara ha au skrapa med foten och graiulera lill den framgångsrika poliiiken.

Jag vågar nog siiga an della i själva verkei inie är regeringens förtjänst. Trots regeringens enligt min mening myckel felaktiga ingripanden på del ekonomiska områdei, har del under den allra senasle liden sett ut som om vi skulle se en ljusning vid horisonten. Visar det sig vara rikligt, är det väl i alll väsentligt de svenska löntagarnas förtjänst.

Jag fick här i min hand en broschyr som heter Fakta om Sveriges ekonomi -jag hoppas alt Gösta Bohman har läst den; den är utgiven av Svenska arbetsgivareföreningen, och man kan skryta med all del är en myckel trevlig och bra liten skrift. Av den skriften framgår all en jämförelse av kostnadsökningen per producerad enhet i vårt land och i länderna i vår omvärld visar att under åren 1973 och 1974 hade de svenska förelagarna alldeles påtagliga favörer framför sina konkurrenter. Under åren 1975 och 1976 hade utländska företagare favörer framförde svenska företagarna. År 1977 var del exakt lika-då arbetade man med samma koslnadsföruisätlningar. Prognosen för 1978 visar en alldeles avgörande favör för de svenska företagarna framför deras konkurrenter i ullandel, jusi på grund av den blygsamhei och försikiighet, varmed lönlagarna har hanlerai avialsrörelserna innevarande år.

Nu är naiurligivis del här problemet komplicerat. Del bästa beviset för hur industrin betraktar sig i nuet och i framliden får man emellertid, om man avläser dess investeringsprognoser. Även med de förbättringar jag har redovisat är del av någon underlig anledning pä del sällel atl industrin ännu inte fåll lillbaka den livslust och investeringsaktivitet som är önskvärd. Jag skutte egentligen inte behöva repetera siffrorna - minus 16 'Ai under fjolåret och minus 12 % enligt prognosen för 1978 när del gäller investeringsakiivi-lelen. Detla är djupl oroande.

När vi för ell par dagar sedan diskuterade Gösta Bohmans -jag vågar säga det-ganska misslyckade förslag lill sparslimulanser.tilläijag mig säga all det är klokt atl med behärskad fattning vänta med atl skriva ut någol intyg om hälsotillståndet lorden svenska nationen och den ekonomiska siiuaiionen. Den omsländighelen atl vi under innevarande år haft ell handelsöverskolt på 2.4 miljarder är i och för sig glädjande, men del har enligt min förmenande förklaringsgrunder på vilka man inle ulan vidare b\'gger en beslående sluisals. Vi har haft en låg import under innevarande år. Det aren resultat av

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978,

Den ekonomiska politiken, m. m.

127

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

128

den förda politiken som har pressat ned köpkraften på den inhemska marknaden. Importen har varit så låg alt den t. o. m. i absoluta tal är lägre än under motsvarande tid för elt år sedan. Den gamla utvecklingen på handelspolitikens område, som innebar alt man stadigt ökade både importen och exporten, har i år i varje fall i fråga om importen varit den rakt motsatta. Ullryckel svångremspolitik börjar bli lite uttjatat nu, men denna har naturiiglvis haft sin verkan. Den kan vi nu avläsa på importsidan.

De relativt goda exporlsiffrorna har också sin förklaring - den har kanske berörts i dag, men i så fall bara i förbigående. Jag tror att exporlsiffrorna just nu har mycket av lillfillighetens priigel över sig. En viktig anledning lill överskottet är nämligen den lageravveckling som pågår i de svenska företagen. Konjunkturinstitutet har i sina prognoser förutsagt att lageravvecklingen skulle motsvara elt värde av inte mindre än 7 miljarder under innevarande år.

Vi byggde upp industrins lagerhållning med accept från alla partier i den avsikten alt en ny efterfrågan med hyggliga priser skulle bli den troliga framtidsulvecklingen och atl den skulle inträffa i en ganska snar framlid. Vi kan väl nu i efterhand konstatera alt perioden med lagersiöd blev lång. De förlängningar som den nuvarande regeringen genomförde - utan all tala om del för riksdagen - var förmodligen lill skada för den svenska industrin.

En tidigare avveckling av överlagren hade sannolikt kunnat ske med mindre förluster, framför allt inom massaindustrin, där man beräknat överlagren till ca 2 miljoner lon. Även om dessa nu har reducerats snabbi och kanske är avverkade under Ijolårel och de första månaderna i år, har det skett till mycket otillfredsställande priser. I den likviditetssiiuation som den industrin befann sig i och med de räntekostnader som lagerhållningen innebär var vissa företag helt enkelt desperat tvingade att göra sig av med överlagren. Om jag beräknar produktionskostnaderna på köpvirke - en del förelag harju egen försörining - råder inga tvivel om att man sålde sina massalager till förlustpriser.

Ett vatuiainflöde bara genom avveckling av överlagren på massa bör rimligtvis förstärka vår handelsbalans med ca 3 miljarder. Men när operationen med lageravveckling är genomförd torde utslaget i våra handelssiffror bli ett rikligare och mera normalt ultryck för det verkliga läget. Därför skulle jag gärna vilja varna herr Bohman och säga alt vi bör lugna oss ett lag, innan vi hi.ssar flaggan i topp och säger att nu seglar exportskutan för god bris på fritt vatten. Den internationella konjunkturens förbättring kan vi se titel av, men den är ännu ej tillräckligt klart manifesterad.

I vilken utsträckning de genomförda devalveringarna har spelat en roll för förbättringen av handelsstatistiken och handelsbalansen kan ställas under diskussion. De har troligen spelat en liten roll. Även bland de professionella fackmännen rådde inte den odeciderade uppfattningen alt devalveringarna var så välsignelsebringande och hälsosamma. Ur en artikel i Affärsvärlden den 24 maj citerar jag följande:

"Den effekt som devalveringarna haft på handelsbalansen är troligen liten eller rent av negativ. Konjuniurinsiiluiei räknade t. ex. i den preliminära

nalionalbudgeten med en priselaslicitei för exporten på 0,5 'V> första året och 0,7 'V) andra året. Om de relativa exportpriserna genom t. ex. en devalvering sänks med 10 96 skulle alltså intäkterna under första året sjunka 5'/6, beroende på atl volymökningen inte skulle kompensera inläktsbortfallel av prissänkningen."

Nu är naturligtvis delta räkneexempel underkastat vissa osäkerheter. Jag ifrågasätter om exporlprissättningen i slort över huvud laget påverkades av devalveringarna. Jag tror inte att man delvalverade för att vinna marknadsandelar. Man hade ell behov av att ta ul till sista styvern vad man kunde ta ut och det gjorde man. Jag tror inte alt man vann några nya exportandelar. Prissänkningen spelade förmodligen en liten roll, och då blev devalveringarna på dessa premisser, vilket har understrukils här i dag, ingenting annal än en extra vinsthemlagning för företagen ulan alt man i övrigt fått några andra verkningar. Vad man däremot vet är atl de genomförda devalveringarna har höjl vår skuldsättning till omvärlden med 8-10 miljarder kronor, vilket också påpekas i reservationen till utskottets betänkande. Det tarvas en ganska enorm exportförbättring, innan den ökade skuldsättningen är balanserad. Än har den bara balanserats till ca en femtedel. Vi vet vidare att devalveringen salte en extra fart på inflationen.

Jag citerade en av de neutrala facktidskrifterna. Av gammal vana följer jag också med och läser de olika förelagens verksamhetsberättelser. I den ekonomiska resumé som ett av våra slörre industriföretag har presterat läste jag följande: "Nedskrivningen av den svenska kronan medförde bara tillfälliga lättnader, i varje fall för skogsindustrin och för stålindustrin." Denna deklaration, som visar ett betydande mått av återhållsamhet i jämförelse med vad som har presenterats i kommentarer från regeringsbänken, är underskriven av sex av delta lands ledande industrimän med näringslivels av alla erkända nestor i förgrunden.

I den intressanta artikeln i Affärsväriden konstaterar man vidare alt exporten under de gångna månaderna i år har försvagats på för oss vikliga marknader. Försäljningen lill Norge, Finland och Storbritannien har gått sämre än genomsnittet. Även vår export till öststaterna och OPEC-länderna går enligt skribenten dåligt. Däremot har vi haft en kraftig exportökning lill USA och en hygglig ökning till EG-länderna.

Här kan man kanske i en framtidsprognos väga in både plus och minus. USA:s enorma och fortgående ökade underskott i utrikeshandeln -det har berörts häri dag-har oroat den amerikanska administrationen. Starka krafter äri gång för atl vända den situationen, vilket-om jag förståndet rätt-måste innebära en medveten neddämpning av konjunkturaktiviteten i denna stora nation i väster. Vill USA bromsa sitt underskott i utrikeshandeln, betyder det att landet måste köpa mindre från omvärlden. Det bjuder till försiktighet från vår sida i fortsättningen vid en bedömning av marknaden.

Europas konjunktur är beroende av utvecklingen i USA, och slutsatsen av funderingarna blir onekligen atl vi fortfarande är rält långl ifrån den stabilitet i uppgången som ger oss anledning atl med lugn och, för att använda Gösta Bohmans uttryck, förtröstan se mot framtiden. Jag håller således - det är

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

129

9 Riksdagens protokoll 1977/78:161-162

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

130

ingen oarlighel, herr Bohman - tills vidare inne mina gratulationer till regeringen och till herr Bohman fören förbättrad utrikeshandel.

Vad vi däremot med större säkerhet kan konstatera är att vi forisält-ningsvis går kräftgången i den egna ekonomin. Det har sagts vid flera tillfällen i dag, och jag skall inte lägga ul texlen så myckel om del, men en nedgång med 4 % av indusiriproduktionen under första kvartalet i år ger inle ulrymme för någon speciell glädjeyra. Särskilt uppseendeväckande är väl all nedgången avläses också inom den så dominerande verkstadsindustrin, även om orderförbältringen där på senasle liden gör all del ser litet ljusare ul. Därutöver har vi minustecken på en rad andra viktiga näringsfäll.

Ser vi produklionsnedgången i samband med vad jag tidigare nämnt om investeringsaktiviteten för industrin, är del hela icke tillfredsställande. Vid en summering av den ekonomiska situationen för dagen konstaterar vi att vi forlfiirande har elt lågt bostadsbyggande med vad det innebär av bristande aktivitet inom byggnadsverksamheten och alla de sekundärverksamheier som denna för med sig. Vi har fortfarande en arbetslöshet som är djupl oroande - jag skall säga några ord till Thorbjörn Fälldin om del litet senare.

Perspektivet för 1978 ger inga som helsl lugnande tecken utan snarare motsatsen. Jag vågar till skillnad mot Thorbjörn Fälldin siiga atl vi har en arbetslöshet i dag i relation lill arbelskraftsutbudel som slår alla tidigare rekord. Egentligen skulle jag här erinra er om alla de storslagna löften som avgavs när ni var i opposition, men del är onödigt all strö mera salt i såren. Del börsvida lillräckligt ändå, när ni ser er omkring i arbetslivet och upplever den arbetslöshet som finns i dag och som tydligen kommer atl finnas framöver.

Jag har i tidigare debatter gjort den jämförelsen atl av fyra svenskar är del tre som arbeiar för hemmamarknaden och den fjärde för exporten. 1 den i och försig vällovliga ambitionen alt rätta till vårt underskott i utrikeshandeln har emellertid regeringen glömt bort hemmamarknaden och nödvändigheten alt se till alt vi där har en efterfrågan som håller hjulen i gång inom de tre fiärdedelar av vår ekonomi som är beroende av hemmamarknaden.

Ni har misslyckats med detta inom byggnadsindustrin och inom övriga hemmamarknadsinduslrier. Förklaringen är enkel: om de stora grupperna av konsumenter får ta klara reallönesänkningar, så märks det inom den industri som producerar varor för de svenska hushållen och för hemmamarknaden. Del låga bosiadsbyggandei får sina konsekvenser för malerialvaruindustrin, för möbelindustrin och för industrier som tillverkar inredningsartiklar. Del märks också när del gäller dagligvarorna, där vi har en absolut volymnedgång i handeln med - som del har sagts lidigare i dag - risker för sysselsättningen inom helt nya områden. Jag tänker då på handeln, distributionen och transportområdet.

1 dag är således situationen oroande, ochjag kan försäkra herr Bohman all den kommeratt vara det så länge han sitter fast i uppfiittningen alt det är jusl tagelskjortan som nu är det rälla plagget för svenska folkel.

Man kan inte basera den ekonomiska politiken uteslutande på utrikeshan-

delnoeh bytesbalansens problem. Man får lov-om jag får använda uttrycket - atl känna pulsen på utvecklingen i den egna inhemska ekonomin. I själva verket är del ju inte heller någon större skillnad i kostnaderna för samhället all sysselsätta folket med arbetsmarknadsverkets olika aktiviteter i jämförelse med att ha dem ute i del vanliga produktionslivet. Del senare alternativet är med all sannolikhet också vad människorna mest uppskattar.

Att komma till rätta med bristen i bytesbalansen är en fråga om effektiviteisgraden i den svenska industrin. Genvägarna över devalvering är ingenting som befordrar teknologi, utveckling och produktionseffeklivitet. Om devalveringens gen vägar bli ren all män t internationellt til lämpad praxis-jag hoppas vid Gud alt så icke blir fallet - blir det bara en allmän kapplöpning att via kursförändringar vinna egna fördelar på andras bekostnad - och del hela slutar i ett handelspolitiskt sammanbrott och en allmän nedgång.

Det förtjänar alt uppmärksammas, det har inle gjorts i dag, att tre av väridens ledande industriländer - Västtyskland, Japan och Schweiz - under den lid omvärlden försökt att med devalveringar köpa handelspolitiska fördelar, i stället har levt vidare med framgång bara genom att slå vakt om sin egen valutas värde. Del har också inneburit alt det röriiga kapitalet naturligtvis får en benägenhet atl söka sig lill de valutor som lovar stabilitet och ökat relalivi värde i framtiden. Dessa tre nationer, som således enligt herr Bohmans filosofi skulle ligga illa till på grund av sin relativt starka odevalverade valuta, är i dag de ledande exporlnalionerna med starka överskott i både handelsbalans och bytesbalans. Företagsamheten har inrättat sig härefter och har visal sig kunna skapa den styrka som har varit erforderiig.

Vi har från socialdemokratins sida satsat på en annan väg än den regeringen tillämpar visavi den svenska industrin. Regeringens väg karakteriseras, del har sagts lill leda i dag, av generella stimulanser, oavsett de behövs eller inte. De 4 miljarder i form av reducerade arbetsgivaravgifter som nu läggs i förelagens sköte är elt slöseri med pengar och ger inte den effekt för förelagen som man skulle kunna önska. Denna extra dusör från regeringens sida är så mycket mer anmärkningsvärd som man har träffat avtal med de anställda och bedömt de koslnadsmässiga förutsiittningarna ifrån det träffade avtalet.

LO:s ordförande Gunnar Nilsson har reagerat mot detta i sitt inlägg tidigare i dag. Jag förstår honom inneriigt väl. 'V'i har ansett att ett stöd för svenskt näringsliv kan vara erforderligt, men del skall ha sin målmedvetna inriktning. Man skall inte springa genvägen över devalveringen. Men det mest upprörande är när man efter del att avtalen har träffats på nytt lägger 4 miljarder i företagens sköte.

Jag kan inte neka mig nöjet atl citera en ledare i DN av den 27 april, skriven av en av tidningens mera självständiga journalister. Jag gör detla eftersom ni här från regeringsbänken så intensivt har prisat åtgärden atl sänka arbetsgivaravgiften. Han skriver:

"Det är inte lite som arbetsgivaravgiften enligt finansplanen skall åstadkomma genom att försvinna. Den skall sänka ökningslakten i konsument-

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

131

Nr 161 priserna under 1978 med en halv pi-ocenl och därmed bidra till all hålla

Fred'ieen den inflationen underden gräns vid vilken löneavtalen kan sägas upp. Den skall

2 iuni 1978 ''"'' kommunernas ekonomiska trångmål. Den skall minska de kompensa-

_____________ lionskrav som jordbrukarna kan ställa enligt gällande avtal.

Den ekonomiska '' '''" '"'''''"5 till att dämpa prishöjningarna i den utlandskonkurre-

politiken rande sektorn och därmed sälta fart på exporten och hålla tillbaka importen.

Den skall minska del framlida behovet av industri- och arbetsmarknadspolitiska åigärder. Den skall öka förelagens lönsamhel och därmed ulrymmel för invesieringar som finansieras med egna vinstmedel. Den skall göra det lättare tor loreiagen all hålla kvar sina anställda och därmed ge 5 000 personer arbete under andra halvåret i år. Den skall begränsa nedgången i den privata konsumtionen osv."

Jag sade all del är en självständig journalist som har skrivit delta. Han slutar med att han tänker på sin barndoms visa: "Om pappa ville ge jag en femöring vet mamma . . ." Jag tycker nog atl det ligger en riklig reflexion i della.

Vad som oroar oss vid sidan om den stora och t. o. m. stigande arbetslösheten och de låga invesieringssiffrorna är naturiiglvis den svaga finanspolitik som vi hell enkelt - förmodligen också lill regeringens överraskning - har dragits in i. Den återbetalning av skattepengar till företagen som en reduktion av 4 '-'6 på arbetsgivaravgiften innebär, rör sig om mellan 6 och 7 miljarder. Del enda synbara och påtagliga resultatet är den förmögenhetsökning hos företagen som ännu inte har avsatt sig i någon extra investeringsvilja, i någon extra sysselsiiitning. Allt detla harju varit föremål för debatt här i dag.

Med elt budgetunderskott på ca 40 miljarder ivingas budgeiminisiern lånefinansiera statens utgifter i en lidigare helt otänkbar omfattning. Han klarar del inle på svensk kredilmarknad, han får gå även utomlands och låna pengar. Del mest oroande i den här situationen är den prognos för de fem framförliggande åren som budgeiminisiern redovisar i sin långtidsplan. Om den skall gå i uppfyllelse - och om ni skulle sitta k var iir del tyvärr myckel som lalar för del - kanske man kan anviinda den gamla slitna beteckningen ■"svindlande affirer" för statens verksamhel.

Skall vi gå vidare med ell årligl underskön i statsbudgeten på vad som nu
annonseras, då råkar Moder Svea in i det verkliga ränieslaveriei. Här skall jag
la upp en fråga som man hargått vid sidan om i dagens debatt. För 1978/79 lar
budgetministern upp ett anslag på nära 10 miljarder för stalsskuldräntorna,
och han redovisar i sin långtidsbudget en fortlöpande årlig underbalansering
t. o. m. 19:52/83 av ungefär samma storlek, dvs. 40 miljarder. För varje år
skall vi således bygga på ränteskulden med mellan 3 och 4 miljarder och
kommer, om denna dystra prognos blir verklighet, atl få inregistr-era en årlig
utgiftspost i stålens budgei för atl betala skuldräntorna, som med en enkel
huvudräkning kommer all hålla sig någonstans mellan 25 och 30 miljarder.
Våra ränteutgifter för statsskulden 1976/77 -det år då vi skiftade regering-
var ca 5 miljarder; delta efter drygi 40 år av socialdemokratiskt ansvar för
132 ekonomin.

Jag vet inte om regeringens ansvariga ekonomiministrar egentligen har tänkt sig in i vad den automatik i en ständigt ökad statsskuldsränia som man här bygger in i statsbudgeten innebär.

Utöver den svåra räntebelastningen är det ytterligare en synpunkt i den oacceptabla lånefinansieringen som behöver understrykas. Atl fem år i följd -om del blirsom långtidsbudgeten förutskickar-öka på penningmängden och likviditeten i den interna ekonomin med 40 miljarder årligen, måsle lill slul resultera i en inflation, som ingen vet om det finns praktiska möjligheter att hejda. Man kan lill nöds trösta sig med atl så länge som konjunkturen är svag och efterfrågan på pengar likaså, är risken med underbalansering inle så överhängande, men den dag industrin på nytt vill investera, den dag vi får ul de närmare 300 000 människor som är arbelslösa eller går i AMS aktiviteter i det normala arbetslivet blir lägel annorlunda. Jag har märkt att det finns folk som inför delta perspektiv tröstar sig med att vi kan låta riksbanken höja likviditetskvoterna och införa andra regleringar för att stoppa det stora kreditflödet. Jag vet atl det flnns begränsningar i det här avseendet. De problem som riksbanken då ställs inför har de aldrig lidigare känt likheten av.

Omjag citerar en av cheferna förden kanske största affärsbanken, så finner vi an han ser på följande sätt på problemet. Jag tar delta exempel bara för att fa litet av nyansering från ett håll som ju inte går omkring med socialdemo-kralisk partislämpel. Denne bankman säger:

"Jag måste som bankman inslämma i atl vi i underbalanseringen av budgelen har en betydande restriktion all ta hänsyn till. Det spottas genom detta underskott i dag ut så myckel pengar på marknaden atl vi i bankerna frågar oss hur i all världen detta skall gå, om vi någon gång kommer in i ell läge där konsumtions- och investeringsviljan ökar. Vi har bäddat för en panginflation när den dagen kommer, och del hjälper inte hur mycket man än höjer likviditetskvoterna därför alt den dag efterfrågan kommer, så finns pengarna ändå där och kommer all användas."'

Detla har sagts av en person som är professionell på området, som har lill yrke att bedöma den statliga underbalanseringens verkningar på penningmarknaden. Man kanske kan beskriva läget enkelt sålunda: Del går inte-del vet herr lalmannen som är född på landsbygden - alt dämma bäckar om våren. Vattnet letar sig alllid fram vid sidan om.

Elt underskott som betingas av alt man satsar pengarna för produktiva investeringar bör rimligtvis så småningom betala sjg. Ett underskott som betingas av alt man tillfälligt vill klara en lågkonjunktur ger hopp om att vara övergående. Men ett underskott som bygger på en stadig underbalansering i den här planen för fem år framöver ger ju ingen ljusning vid horisonten. Här byggs in i den statliga ekonomin en belastning, en utgiftspost som bara blir slörre och slörre och blir en av de dominanta utgiftsposterna i den statliga budgelen. Skall den situationen klaras av på så sätt an vi fortsätter atl låna. kanske också för alt betala räntorna enligt modellen Ebberöds bank. är del ju orimligt. Skall vi inle i stället inrikta oss på att försöka driva en finanspolitik som skapar möjligheter att ta ned utgiftsöverskottet i en normal tid? Vi bör

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

133

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

134

väl ändå kunna räkna med anden lågkonjunktur som har spelat en så stor roll i den allmänna debatten inte skall räcka ända fram lill 1983.

Jag vill efteriysa en plan föratt sanera statens dåliga affärer, en genomtänkt plan som kan gå i verkställighet ulan dröjsmål. En god början på den nödvändiga saneringen är att budgetministern håller kvar de pengar i statskassan som han tidigare visste atl han kunde röra sig med innan han beslutade sig för atl dela ul dem -jag tänker nu på arbetsgivaravgiften. All sanera budgeten genom all snåla på en och annan tjänst eller på något slags schablonarlad prutning på driftkostnader och expenser ger bara marginella effekter. Själva kärnfrågan är oberörd. De stora, tunga posterna i kostnaderna - dvs. för vår trygghet på ålderdomen och under sjukdom, barnbidrag, försvarskostnader, statstjänarlöner och -pensioner, utbildningskostnader och våra kostnader för atl på ett anständigt sätt hålla verksamheten i gång på den offenlliga sektorn-har så starka skäl för sig att där är prutningarna i praktiken ganska omöjliga.

Budgetministern och regeringen bör snarast lägga sig ombord med en ny uppfattning som innebär, att det är nödvändigt att hålla kvar de pengar i statens budgei som man redan har och avstå ifrån att dela ul dem på det här sättet utan egentlig urskillnad, när man skall låta nådens sol lysa över företagen. Del enda bevisbara resultatet tycks enligt vad jag tidigare sagt vara en förmögenhetsökning hos företagen och försämrade statsfinanser. Budgetministern bör vidare avstå ifrån en skattepolitik som han tyvärr har annonserat och bundit sig för och som är motsatsen till den inkomstuljämnande skaitepolitik som vi tidigare med herr budgetministerns parti som medverkande kunde ena oss om. Om budgetministern följer mitt råd, så kanske inte läget är fullt så hopplöst den dag, när den regering som då sitter har att återställa nationens ekonomi på en sund bas. Vi har enligt min mening inte råd med en finanspolitik med dessa perspektiv. Man har här i dag använt uttrycket "efter oss syndafloden". Jag skall inte själv åberopa det, även om det ligger en hel del i det.

När vi friin oppositionens sida lägger fram alternativa förslag för att i varie fall stoppa kräftgången och den fortsatta försämringen, stiger som regel herrarna i regeringsbänken upp med herr Bohman som försångare och lalar om för oss alt vi gnäller och klagar och att vi gör det i fåvitsko. I själva verket, säger ni - gärna med den barnsliga oskuld över anletsdragen som ni liigger er till med vid lämpliga tillfällen - så är det den gamla socialdemokratiska regeringens synder som nu värker fram. Del visar enligt min mening en fördomsfrihet som går utanpå del mesta. Man kommer ju sanningen närmast om man helt enkelt går ut och frågar svenska folket: Hur är det i dag, och hur var det innan vi fick en borgerlig regering?

Jag skall nu på slultampen göra någonting som är rätt ovanligt. Jag vänder mig inte till regeringsbänken, utan jag vänder mig till pressläktaren. De som sitter där harju inte möjlighet alt svara här i kammaren, men eftersom de har pennan i sin hand,skrivandelskunnandeochen tidning till sitt förfogande,så innebär det jag nu säger inte någol ohemull påhopp.

Regeringen kan naturligtvis, när vi kritiserar den, driva bortförklaringarna

med en viss framgång. Ni kan göra del därför att ni är medvetna om att ca 80 96 av den svenska pressen på ledarsidorna i all underdånighet följer er och Slår lill tjänst med nya boriförklaringar, när regeringens egen fantasi inle räcker till. Atl det har getts plats för en och annan kritisk insändare från socialdemokratiskt håll även i borgerlig press förändrar inte förhållandet, även om jag är beredd att ge ett offentligt erkännande för det tillmötesgåendet.

Vi behöver tydligen elt regeringsskifte för alt den politiska debatten skall återfå den självständighet,oförskräcklhel och frihet som vi tidigare varit vana vid. Hur kan man förklara atl de viktiga politiska frågorna, där skiljaktiga uppfattningar dväljs inom den sittande regeringen -det gäller laddningen av färdigbyggda kärnkraftsaggregat,skattefrågan och frågan om medinflytande i företagen för de anställda - inte är föremål för en ärlig partipolitisk redovisning? Talar man över huvud laget om dessa regeringskontroversiella frågor så framträder ju ledarskribenterna i den borgerliga pressen i utomordentligt mjuka filttofflor. För den politiska debattens vitalitet vore det önskvärt att de borgerliga skribenterna, med all den yrkesskicklighet de besitter och som jag är beredd att ge dem en honnör för, förde fram resp. regeringspartiers syn, även om deras uppfattningar är motstridiga. Det vore önskvärt från allmänhetens synpunkt.

Vi skulle då kunna 11 en intressant offentlig diskussion: Skall vi ladda de färdiga kärnkraftsaggregaten,som herrar Bohman och Ullslen ville,ellerskall vi inte göra del, som herr Fälldin vill? Skall vi ha en skattepolitik, där marginalskatterna blir det helt dominanta problemet, som Gösta Bohman och Ola Ullsten vill,ellerskall vi i vårskattepolitik lägga tyngdpunkten vid alt lindra kommunalskatten, som herr Fälldin har en stark känsla för och som åtskilliga centerpartister vill?

Nu vill herr Mundebo sänka på båda håll när det är fråga om skatten. Han kommer aldrig ifrån-det villjag understryka-prioriteringen och valet i den här situationen. Han måsle lägga dominansen någonstans, och i dessa frågor har han inte likartade uppfattningar i den sittande regeringen.

Hur skall det belalas,är den andra frågan. Den borde också bli föremål för en intressant pressdebatt.

Skall vi arbeta för en lösning av löntagarnas inflytande i företagen, som centern och folkpartiet har givit sin principiella välsignelse, eller skall vi sätta ett absolut stopp för detla, som Gösta Bohman anser? Tveklöst borde vi kunna faen vitaliseringavden politiska debatten, om den borgerliga pressens ledarsidor vågar sig på att driva resp. partiers uppfattning i dessa vitala frågor i stället för all fungera som något slags skyddsparaply mot allmänheten då det gäller regeringens inbördes kontroverser i för nationen avgörande politiska frågor.

Detta var vad jag ville säga lill pressläktaren. Jag har aldrig vänt mig till pressen lidigare men jag hade elt behov av att göra det nu.

Jag vill, herr lalman, avsluta mitt inlägg med några offentliga efteriys-ningar. Vad ämnar regeringen göra för att stoppa standardsänkningen för Sveriges löntagare och konsumenter? Vi har lagt förslag härom i engångs-

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

135

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

136

förstärkningen till barnfamiljerna, i en förbättring av bostadsbidragen och genom förslag om sänkning av priserna på baslivsmedlen. Del sistnämnda harju framförallt stor betydelse för grupperna folkpensionärer och lågavlönade där baslivsmedlen spelaren sådan roll. Del harockså sagts här i dag,jag vill minnas från herr Hermansson.

Jag efterlyser positiva åtgärder också därförall den slimulansen behövs för att de tre Qärdedelar av svenskt näringsliv, som skall avsätta sin produklion på den svenska hemmamarknaden, kan behöva den ökade efterfrågan i folkets köpkraft soin blir en följd härav.

Jag efterlyser vidare: Vad ämnar regeringen göra för alt fa i gång den nu så lamslagna svenska industrins invesleringsaktiviiet? Jag skulle vilja efterlysa: Vad har regeringen för förslag för att undvika den inflationsriskabla underbalansering av statsbudgeten som vi i dag dras med och tydligen får dras med under åtskilliga år framöver?

Det var inte ovanligt på den tid vi svarade för regerandet och herrarna var i opposition att ni i starka ordalag anklagade framför allt mig för att inte hälla tillväxten i samhällsekonomin uppe i de 5 96 som ni ansåg skulle kunna vara ett normalt åtagande för en regering. Ni brukade roa er med atl peka flnger mot statsrådsbänken, därjag då brukade sitta, och så brukade ni säga: Nu har vi räknat ul hur många miljarder finansministern har lurat och tagit ifrån det svenska folket, eftersom tillväxten stannade vid 2 eller 3 % i stället för de 5 som ni ansåg vara en normal ökningstakt.

Jag skall inte vara lika enkelspårig i min argumentering och lika opportunistiskt demagogisk i min kritik mot er, men jag har inte kunnat låta bli att erinra om detta. Det kunde emellertid vara intressant att räkna ut hur många miljarder vi har förlorat genom att den 5-procenliga normen för tillväxten ersatts av en reduktion. Ingen kan bestrida atl vi iir fattigare i dag än vi var 1976 både som folk och som nation.

Tidningen Affärsväriden har gjort ett försök att räkna på detla. Den säger i elt av sina sista nummer: "Med en normal ekonomisk utveckling skulle vi enbart i år ha fått nära 60 miljarder kr. i högre nationalinkomst." Det är omkring 8 000 kr. per capita eller 30 000 kr. på en tvåbarnsfamilj. Men jag skall inte hytta med fingret mot er på samma sätt som ni älskade alt göra när jag satt i regeringsbänken. Jag kunde emellertid inte låta bli att erinra om atl situationen då ändå var en annan än nu.

Jag har :försökt göra min krilik mot er litet mera kvalificerad än den vi hade att möta fiån den gamla oppositionen. Det är klart att det är hårda ord om jag säger atl ni framförde enfaldiga argument. Men strör man omkring sig löften om hundratusentals välbetalda jobb som vi skulle fl att välja emellan, strör man omkring sig löften om radikala skattesänkningar som skulle skapa levnadslust och aktivitet i samhället - del var ju enligt Gösta Bohmans mening före valet i september 1976 bara en fråga om politisk vilja - finns det anledning för oss att göra vissa påpekanden i dagslägel. Har man strött löften omkring sig om reformarbetets förnyelse är det i dagens situation bara att konstatera att det våren löftespolitik i dess mesl pregnanta utformning. Jag vågar inte säga om ni trodde på den själva.

Men måhända har ändå det borgeriiga regerandet ett framlida värde. Del blir svårt för er atl på nytt i opposition föra samma ansvarslösa propaganda som ni gjorde i varie valrörelse och som 44 år uianför regeringskansliet lade grunden lill. Om denna min förhoppning slår in, har ni trots allt inte regerat förgäves, även om det har varit en påfrestande tid med mycken oro och svåra verkningar för land och folk.

Herr talman! Jag har dragit tio minuter över tiden för middagsuppehållet. Jag har här en laddning argument och svar på allt som har sagts i debaiten. Jag vet inte om herr talmannen vill utsträcka sin välvilja till att låta mig fortsätta detta inledande anförande efter matrasten, eftersom jag har bli vit avbruten på grund av ledamöternas behov av att få litet materiell skaffning. Jag vore tacksam om det vore på det sättet.

Nr 161

Fredagen den 2 juni 1978

Den ekonomiska politiken, m. m.

På förslag av förste vice talmannen beslöts att kammarens förhandlingar skulle fortsättas kl. 19.30.

§ 6 Anmäldes och bordlades

Redogörelse

1977/78:22 Redogörelse från den svenska delegationen vid Europarådets

parlamentariska (rådgivande) församling rörande församlingsmötena

under liden april 1977-januari 1978 (29:e sessionen)

§ 7 Anmäldes och bordlades

Finansutskottets betänkanden

1977/78:47 angående inkomster på statsbudgeten för budgetåret 1978/79, m. m.

1977/78:48 angående tilliiggsbudgel II och tilläggsbudget III lill statsbudgeten för budgetåret 1977/78

1977/78:49 angående statsbudget för budgetåret 1978/79

§ 8 Kammaren åtskildes kl. 18.13.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemert