Riksdagens protokoll 1977/78:151 Onsdagen den 24 maj

ProtokollRiksdagens protokoll 1977/78:151

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1977/78:151

Onsdagen den 24 maj

Kl. 19.30

Förhandlingarna leddes till en början av andre vice talmannen.

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Anslag till högskola och forskning

§ 1 Anslag till högskola och forskning (forts.)

Fortsattes överiäggningen om utbildningsutskottets betänkande 1977/ 78:22.

STIG ALEMYR (s):

Herr talman! Min uppgift är att kommentera några av de senare inläggen i debatten. Jag kommer alltså inte atl gå in på de socialdemokratiska reservationerna, som jag självklart kommeratt stödja och som har milt namn som första namn. Jag belraklar den debalten som avslutad, och jag kommer här att svara för utbildningsutskottet på de punkter där utskottet är enigt och där en del av talarna i debatten framfört avvikande mening.

Utbildningsutskottets betänkande 22 är ganska mastigt. För den som inte är insatt i de forsknings- och utbildningsproblem som finns inom den högre utbildningen är det svårl att överblicka detla belänkande. Förutom att budgetpropositionen behandlas, så behandlas även inte mindre än 79 molioner. Detta leder till att utskottet har framlagt förslag på inte mindre än 164 punker. Mot den bakgrunden är det värt atl notera att det i hög grad är ett enigt utskott som presenterar detta betänkande. Med hänsyn till betänkandets omfattning är antalet reservationer litet.

Vidare skulle jag vilja säga, och därmed instämmer jag med flera av de lidigare talarna, att redan nu vissa delar av högskolereformen, som bara är etl år gammal, behöver justeras. Jag har sagt detta tidigare och offentligt representerat utbildningsutskottet i frågan. Inga prestigeskäl eller andra icke sakliga motiv för hindra oss från att göra de justeringar som efter en tids erfarenhet visat sig vara nödvändiga. Men enligt utskottels uppfattning ärett år för kort lid. Man anser atl del är rimligt all någol vänta med ändringar.

Det har i dag talals om inlagningssyslemel, anslagssyslemet osv. Ledamöter har yrkat på alt man tämligen omgående skall göra ändringar. Utskottets rekommendation är: Låt oss vänta ett lag och se. Om det visar sig all ändringar är nödvändiga kommer utbildningsutskotlet självfallet att medverka lill all sådana görs. Till detla skulle jag vilja foga en personlig refiexion. Jag lalar å min egen uiskotisgrupps vägnar och jag vänder mig lill utbildningsministern, när jag säger all det är möjligt att föreningslivsmeri-tering f n. bitvis missbrukas. Men justera då systemet! Om vi skall vara eniga

10 Riksdagens protokoll 1977/78:150-151

145

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Anslag till högskola och forskning

146

får ni inte la bort möjligheterna alt använda sig av föreningslivsmeritering som grund för intagning vid högskola. Ungdomarna lär sig mycket i föreningslivet, och systemet ger positiva erfarenheter, även om del i viss mån missbrukats.

Herr talman! Vidare skall jag kortfattat la upp några anföranden i den ordning de hållils.

Eva Hjelmström började i sitt anförande med alt bl. a. lala om en snedrekrytering till högskolan, och i en replik sade hon att lönearbetarnas ungar slås ul redan i grundskolan. Jag tror alt del ligger väldigt mycket i del påslåendet. Del finns skäl alt understryka att rekryteringen till högskolan inte är som vi väl alla helsl skulle se alt den var.

En påtaglig snedvridning kan konstateras, men vi kan väl vara överens om alt högskolereformen innebär ett försök att komma till rälla med den. Redan efter etl år har vi den erfarenheten att nya studerandegrupper kommer till högskolan, studerandegrupper som inte skulle ha haft möjlighel att komma lill högskolan utan denna reform. Vi är på väg, del är min övertygelse, atl få en bättre och mindre sned rekrytering till högskolan. Om del inte räcker med dessa reformer, så är vi självklarl öppna för ytterligare justeringar, som i fortsättningen kan leda lill en rimligare rekrytering.

Inga Lantz lalade om förskollärarutbildningen, och den har Inga Lanlzoch jag diskuterat flera gånger tidigare. Inga Lantz sade att utbildningsulskoitel saboterar ulbyggnaden av barnomsorgsverksamheten genom otillräcklig tillgång på förskolelärare. Det är inte sant. Situationen är den aU vi just nu har en myckel hög kapacitet när det gäller intagningen till förskollärarutbildning. Ledamöterna i kammaren kanske inte känner till atl del f n. finns 4 776 antagningsplatser-om del här förslaget i budgetpropositionen bifalles. 4 776 antagningsplatser är en utomordentligt slor utbildningskapacitet. Tidigare har riksdagen uttalat atl vi 1985 skulle nå balans mellan tillgång och efterfrågan när del gäller förskollärare. Nu ligger siffrorna för intagning högre. Del innebär att vi kommer att nå balans lidigare än 1985.

Jag vill varna för att ytterligare öka förskollärarutbildningen. Risken blir nämligen stor att vi då överdimensionerar den och alt del uppslår utomordentligt stora besväriigheler när vi så småningom måste dra ner utbildningskapaciteten, eftersom den här personalen genomgående beslår av så unga människor.

Utbildningen är ganska kort-den är tvåårig, i vissa fall varar den inte i mer än elt år och en halv termin. Det går i och för sig relativt lätt att öka utbildningskapaciteten om del skulle behövas, men ulskottet är inte berett att nu gå längre och vill gärna varna för all överdriva den här dimensioneringen. Vi kommer snart att vara i balans. Det är inte brist på personal som stoppar ulbyggnaden av förskoleväsendet utan i hög grad den kommunalekonomiska situationen.

Rune Rydén har diskuterat anmälningsskyldigheten inom del fria området. Jag vill bara hänvisa lill vad utskottets vice ordförande sade i början av den härdeballen då han utföriigt bemötte de synpunkter Rune Rydén sedan framförde.

Arne Gadd har lalal om forskningsresursernas otillräcklighet. Jag vill gärna instämma i det. Arne Gadd sade i sitt anförande atl det självfallet är så atl om man titlar lillbaka i backspegeln, finner man alt del tidigare skett försummelser när det har gälll anslag till forskning. Jag tror att det är en riklig iakttagelse, men det lönar sig inte myckel all nu se lillbaka, gräla på varandra och diskutera vem som var minst eller mest klarsynt av den dåvarande regeringen och den dåvarande opposilionen i fråga om satsningarna på forskning. Del avgörande är atl alla parter nu lycks vara överens om alt del i framliden krävs påtagligt ökade satsningar på olika forskningsområden.

Det råder i dag delade meningar om etl visst antal miljoner. Jag går som sagt inte in i den debatten. Jag noterarändå som ett ytleriigl värdefullt inslag i dagens diskussion atl alla som har yttrat sig har varil överens om vikten av alt vi nu krafligl ökar samhällels insalser för forskning.

Till sist elt par ord till Karl Hallgren som i del sista inlägget före middagsuppehållei diskuterade truckförarnas arbetsmiljö och krävde forskningsinsatser för atl komma till rätta med deras problem. Utan alt vara sakkunnig på del här områdel tror jag alt Kari Hallgrens beskrivning av dessa människors arbetsmiljö är riktig. Jag har ingen anledning alt invända någol mol den beskrivningen, men vi måste ta hänsyn lill det syslem för organiserande av forskning som riksdagen har beslutat om. Del innebär-del är viktigt all notera -att riksdagen inte skall lägga sig i detaljstyrningen av forskningsrådens pengar. Riksdagen skall fatta övergripande beslut. Vad det gäller detaljerna, beträffande vilka ämnen man skall forska inom forskningsråden, saknar riksdagen kompetens all klara beslutsfattandet och måste överiåla del på forskningsråden.

Medicinska forskningsrådet satsar på arbetsvetenskaplig forskning. Jag utgår ifrån att det via forskningsrådet också kommeratt satsas på del område som Karl Hallgren har talat om.

Därutöver villjag, herr talman, rent allmänt erinra om all det i Sverige jusl nu pågåren kraftig uppbyggnad av den arbetsvelenskapliga forskningen. Del är självklarl all vi alla är beredda att fortsätta den uppbyggnaden, men det får inte ske genom atl vi i detalj uttalar oss om hur olika yrkesgruppers problem skall angripas, utan det måste vara övergripande uttalanden. Riksdagen har lidigare varil i slort sell överens om alt man skall använda den tekniken. Jag vill bara till Karl Hallgren säga all vi även i framtiden måsle använda den tekniken, även om jag instämmer med Karl Hallgren i alldet finns elt behov av att denna yrkesgrupps problem observeras.

Herr talman! Med detla ber jag att få upprepa vad jag sade för en stund sedan om värdet av all del råder så slor enighel som del gör på detta område -del belyder mycket för genomförandet av denna genomgripande och bitvis svårgenomförda reform.

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Anslag till högskola och forskning

147

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Anslag till högskola och forskning

INGA LANTZ (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte första gången som herr Alemyr vill ha en bred enighet i utbildningsfrågor. Jag blir alltid lika förvånad över atl han strävar efter det, eftersom den borgerliga utbildningspolitiken har så stora fel och brister.

När det gäller förskollärarutbildningen säger herr Alemyr att vi har en väldigl hög kapacitet. Vi kommer inom kort alt ha balans mellan tillgång och efterfrågan på personal. Han vill varna för all öka utbildningskapaciteten; han är rädd för all det blir arbetslöshet.

Alla dessa uttalanden vittnar om atl herr Alemyr har myckel litet begrepp om hur det fungerar ute på barnstugorna. Om man arbetar med de här frågorna, som jag råkar göra-både som förälder och som ledamot av en social centralnämnd i en kommun som har myckel stora bekymmer när det gäller utbyggnaden av barnomsorgen och framför alll när det gäller att få fram personal - kommer man i kontakt med myckel svåra problem som hänger samman med bristen på personal och framför allt med brislen på utbildad personal.

Många olika ulredningar har -jag hänvisade också till det i mitt inlägg -varnat förden här siiuationen. De har inte ansett atl man kan nå någon balans med en ulbyggnad på ungefär 6 000 platser per år. För många år sedan sade barnslugeutredningen all det fram till 1980 skulle behöva utbildas närmare 60 000 personer. Utredningen Samspel, som kom senare, sade all det behövde utbildas mer än 100 000 människor inom barnomsorgen. Mol den bakgrunden är 6 000 per år, som här föreslås, myckel lilel; del lar då mycket lång lid atl komma i falt.

Redan 1975, alltså innan man beslutade inrätta 100 000 nya daghemsplatser, visade SÖ:s beräkning, som byggde på den ulbyggnad som socialstyrelsen föreslog, all inte mindre än 30 000 människor behövde utbildas varje år.

Mot bakgrund av dessa siffror är det svårt atl förstå att herr Alemyr är så till freds med den nuvarande utbildningen av 4 700 förskollärare per år och 1 400 fritidspedagoger.

Jag hävdar alt det här är ett sätt av riksdagen och utskottet att sabotera utbyggnaden av barnomsorgen. Personalen och dess utbildning är oerhört viktiga frågor om man skall kunna åstadkomma en bra utbyggnad av barnomsorgen - man kan ju inte bygga barnstugor ulan atl det finns personal till dem. Det är viktigt också med lanke på kvaliteten au vi får tillräckligt med välutbildad personal.

148

KARL HALLGREN (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Bara några få ord till Stig Alemyr.

Han säger atl man också i fortsättningen måste tillämpa den teknik som riksdagen hittills tillämpat -dvs. all inte lägga sig i enskilda forskningsprojekt. Jag är av en annan uppfattning.

Om det kommer en alarmerande rapport om ett verkligt utsatt område på arbetsmiljöfronien, där en slor grupp arbetare utsätts för ett omedelbart hot, tyckerjag inte all delärså märkvärdigt om riksdagen görett särskilt ultalande

i den frågan och säger atl här måsle insatser sällas in omedelbart för atl komma till rätta med problemen och så snabbt som möjligt få fram förebyggande åtgärder.

Det är väl alt märka alt de människor det här rör sig om - 40 000-50 000 människor i hela landet - är unga personer, som utbildar sig på dessa maskiner. Om det stora flertalet av dem om fyra fem år har ådragit sig skador som kanske gör dem till invalider för livet, så aU en slor del av dem måste förtidspensioneras på grund av atl de inte kan placeras på den alllmer krävande arbetsmarknaden, är det då inte skäl i atl satsa på just dessa?

I själva sakfrågan är vi alltså överens. Del är bara i fråga om tekniken som vi har delade uppfattningar. Men jag ifrågasätter om man över huvud taget kan använda metoden alt stelbent påslå all eftersom vi alltid tidigare har tillämpat den tekniken måste vi göra det också i fortsättningen.

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Anslag till högskola och forskning

STIG ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Om jag fårsvara på del senaste inlägget av Karl Hallgren försl, vill jag säga all om del kommer en alarmerande rapport och riksdagen blir övertygad om atl forskningsråd och andra myndigheter som sysslar med sädana problem nonchalerar dessa människor, då skall riksdagen naturligtvis göra en utryckning. Men någon sådan larmrapport har inte kommil, ulan del är bara Karl Hallgrens motion som del handlar om. I den flnns det ingenting som tyder på all medicinska forskningsrådet eller andra institutioner som sysslar med arbetsmedicinsk forskning skulle försumma della. Några andra rapporter har inte kommil lill utbildningsutskottet, och därför håller vi på den princip som vi arbelar efter. Om det skulle bli något särfall eller iniräffa någon kalastrof och vederbörande myndigheter skulle nonchalera den, har riksdagen däremoi självfallel anledning alt rycka ut.

Till Inga Lantz villjag säga alt det aren bristsituation jusl nu, framförallt i storstadsområdena, när det gäller personal i förskolorna. Men om delta handlar det inte här. Det är inte siiuationen i förskolan som det handlar om, utan det är en diskussion om utbildningen av förskollärare. Den nuvarande bristsituationen bottnar i en tidigare alltför låg utbildningskapacitet, då man tog in alllför få för utbildning, varför del antal förskollärare som vi nu förfogar över blivit för litet. Men jag har erinrat om alt det under de senaste åren har blivii en kraftig utbyggnad av den kapaciteten. Om det även i årets budgetproposition blir en ökning, bör utbildningskapaciteten bli tillräckligt hög för att vi relativt snart skall komma i balans.

Dessutom är detta en regional fråga. På sina håll finns det ledig arbetskraft som inte vill förflytta sig. Utbildningen skall därför byggas ut i storstadsområdena men inom ramen för den kapacitet som jag nu nämner, 4 776 intagningsplatser, kommer vi att få tillräckligt många förskollärare. Jag har varnat för alt öka siffran, eftersom vi då kommer atl få överkapacitet, men jag har icke, herr lalman, i milt inlägg gått emot påståendet att det nu skulle råda brist på just sådan personal på en del håll i landel.

149

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Anslag till högskola och forskning

INGA LANTZ (vpk) kort genmäle;

Herr talman! Situationen är katastrofal när det gäller personalen på barnstugorna, inte bara i storstadsregioner ulan också ute i landet. Atl den är katastrofal där beror kanske mer på atl man där saknar utbildad personal.

Jag tror atl klockan redan hunnit bli fem minuter i tolv när del gäller att hinna ulbilda personal, men om man inte tar itu med den utbildningen nu blir det ännu senare och kanske för sent.

Jag tror absolut inte på all del flnns någon överkapacitet. De seriösa utredningar som har gjorts på områdel och den prakliska verkligheten har visat alt behovelav personal ärså stort all de farhågor som herr Alemyr hyser för atl vi skulle kunna få en alllför slor förskollärarkår är minsl sagl överdrivna.

En kraftigt utbyggd barnomsorg, som vpk menar atl vi skall ha, med mindre barngrupper och ökal personallälhet ställer också krav på ökad utbildning av personalen. Skall vi dessutom kunna tillgodose skolbarnens behov av bra barnomsorg måsle fler fritidspedagoger utbildas.

Ärdettaen regional fråga,får man väl inrikta utbyggnaden mera på de stora tätorterna. Della har man enligt min mening inte gjorl i den omfattning som man skulle behöva göra. Jag tycker det herr Alemyr sagl vittnar om att han inte vel hur situationen är ute i barnstugorna -där är del kris. Det är ibland så krisartat atl föräldrar är tvungna alt rycka in därför alt del fallas personal -framför allt när personal skall gå på kurser eller medverka i fackliga frågor. Därför är del helt nödvändigt att bygga ul enligt vpk:s förslag.

Det är givetvis också en fråga om ambitioner. Hur myckel vill man bygga ut barnomsorgen? Jag tycker all utskottets agerande i den här frågan vittnar om alt man inte är beredd atl på långl när bygga ul efter det behov som finns.

150

YLVA ANNERSTEDT (fp):

Herr lalman! I motion 1541 tar min partikollega Kari-Erik Strömberg och jag upp problemen kring studie- och yrkesvägledningen inom undervisningssektorn. Denna sektor omfattar i dag 31 olika utbildningslinjer och flera linjeanknulna kurser. Utbildningen är direkl inriktad på verksamhel som lärare inom förskolan, grundskolan, gymnasieskolan eller vuxenutbildningen.

Man har tidigare haft uppfatiningen all de flesta som sökt sig till dessa utbildningar skulle vara väl medvetna om vad deras studie- och yrkesval innebar med tanke på atl utbildningen inom denna sektor är så direkl yrkesinriktad. Del har dock visal sig alt många som under senare år sökt sig till någon av utbildningslinjerna inte har varil på det klara med vad deras studie- och yrkesval inneburil.

För en del har den valda utbildningen varil etl andrahandsval eller t. o. m. ett tredjehandsvafdå man i den hårda konkurrens om utbildningsplatserna som råder inte lyckals komma in på den linje man helst velat välja. För andra har studie- och yrkesvalet grundats på orealistiska föreställningar om yrket och inte varil baserat på kunskaper om vad yrket i realiteten innebär.

De flesta som antagits till utbildningen genomför den dock. Mänga möter emellertid efter ulbildningen en annan verklighet än den de upplevt under studietiden. En del av dessa lärare orkar senare inte med sill arbete utan måste omplaceras eller; byta yrke.

I en studiereklors uppgifter ingår bl. a. att samtala med kandidater om problem och svårigheter i utbildningen. Under våren 1977 genomförde UHÄ en kartläggning av externa och interna kurativa och studievägledande uppgifter i lärarutbildningen. Det visade sig då alt både studierektorer, utbildningsledare och lärare vid de olika linjerna för utbildning till undervisningsyrken varit överbelastade med uppgifter som sträckt sig från atl slödja enskilda kandidater i psykisk eller social kris lill alt hjälpa sökande atl räkna ut meritpoäng.

En studierektors huvudsakliga arbete borde i stället inriktas på att pedagogiskt utveckla ulbildningen inom den nya högskolan. Men del är naturligtvis svårt atl finna tid till detla i den pressade arbetssituation som råder. Därför borde studierektorerna avlastas vissa uppgifter inom studie- och yrkesvägledningen.

Viss försöksverksamhet med kurativa och sludievägledande uppgifter har förekommit med gott resultat. De redovisade förhållandena tyder på att insatser av studie- och yrkesvägledande art i slörre utsträckning än vad som nu är fallet bör sältas in såväl före som under utbildningen för atl om möjligt förhindra personliga tragedier under och efter ulbildningen. Redan 1974 lade arbetsgruppen för utredning av frågan om betyg i lärarutbildningen fram ett förslag till syo- och kurativ verksamhet inom lärarutbildningen. Man utarbetade också en kursplan för vidareutbildning av övertaliga lärarutbildare, och sedan 1974 har situationen inte blivit bättre. Snarare är det så atl skolans vardag av många som arbelar där upplevs som lyngre än förut med fler problem för lärarkandidaterna som följd.

Den föreslagna studie- och yrkesorienteringen inom undervisningssektorn är alltså synnerligen angelägen, vilket också utskottet noterat då det säger:

"Då sektorn för utbildning för undervisningsyrken ännu inte har samma studie- och yrkesvägledningsresurser som övriga fyra ulbildningssektorer, utgår utskottet från atl förslag till lösning av denna studie- och yrkesvägledningsfråga läggs fram av UHÄ."

I propositionen 1976/77:59, som framlades vid införandet av den nya högskolan, gavs medel lill studie- och yrkesorientering lill samtliga utbildningslinjer utom linjen för undervisningsyrken. Det rörde sig i allmänhet om ca 400 000 kr. För 1976/77 fick undervisningslinjerna så småningom 265 000 kr. för försöksverksamhet. Denna kom atl gälla endast 15 lärarhögskolor, som fick ca 14 000 kr. var. Var och en kan ju räkna ul hur ytterligt blygsamma dessa insalser blivit. Medlen har använts någol olika på olika högskolor. I Stockholm och Malmö har man använt dem till syo-Oänster om mellan 8 och 12 timmar per vecka. Några lärarhögskolor har givit extraresurs lill vissa lärare med 2 timmar per vecka, och någon lärarhögskola har givit extra resurs till kurator med mellan 2 och 4 timmar per vecka.

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Anslag till högskola och forskning

151

Nr 151                  Förskoleseminarierna och speciallärarlinjerna har över huvud tagel inte

Onsdaeen den     någon syö-verksamhel. Del är hell klart alt behoven av studie- och

24 mai 1978        yrkesvägledning vid linjen för undervisningsyrken är väl så stora som på de

_____________  andra linjerna. I motionen anges en möjlighel all komma fram, t. ex. atl

Anslås till hösskola   "'''''' övertaliga  lärarutbildare, men jag vill  framhålla att övertaliga

och forskning      lärarutbildare inte ständigt kommeratt slå lill buds. De finns heller inte på alla

platser, och utbildning av dessa är inte gratis. Inte heller kommer behoven av

syo all minska, varför jag vill betona att dessa frågor måste ses över inför nästa

budgetår.

CHRISTER NILSSON (s):

Herr talman! Bara en kort kommentar lill två frågor som berör Linköpings universitet.

När det gäller den temaorienterade forskningsorganisationen vid Linköpings universitet säger utskottet atl man inhämtat atl två teman kan påbörjas den 1 juli 1979 inom den i budgelproposilionen angivna resursramen och atl koslnaderna nästa budgetår för det fortsatta utrednings- och planeringsarbetet ryms inom den i budgetpropositionen beräknade medelsramen.

Utskottets skrivning ger ingen fullständig bild av planeringssituationen. De prutningar som gjorts i budgetpropositionen innebär fr. o. m. 1979 alt verksamheten får en snävare inriktning än vad som förulsetts och alt det finns risk för att den tvärvetenskapliga ansatsen kommer i bakgrunden. Utskottets inställning innebär i praktiken all projektet försenas något och alt kostnaderna skjuts på framliden.

I moiionen 1977/78:264, som är en fempartimotion, begärs förslag till riksmötet 1978/79 om en professur i cancerforskning vid universitetet i Linköping. Bakgrunden lill moiionen är all professurer i onkologi eller radioterapi finns vid landets samlliga medicinska fakulteter med undantag förden i Linköping. Eftersom cancer är vår näst vanligaste folksjukdom ärdet helt nödvändigi alt Linköpings universiiei får utbildnings- och forskningsresurser på del här området.

Utskottet säger nu, och del är mycket tillfredsställande, atl en professur i onkologi bör inrättas vid universitetet i Linköping så snart förutsättningar bedöms föreligga. Även om den stalsfinansiella situationen är ansträngd är del min förhoppning att förslag på den här punkten kommer med i nästa budgetproposition.

I detla anförande instämde Lars Henrikson, Ingemar Leander och Carl Lidbom (samtliga s).

STIG ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Uppgiften i ulskollsbelänkandel om resurserna för temaforskning i Linköping härslammar från Linköpings universitet.

152

CHRISTER NILSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är nödvändigi att temaforskningen redan från början får en viss bredd. Annars kan hela projektet äventyras. På den punkten är säkerl jag och Slig Alemyr hell ense.

Som ordförande i Linköpings högskoleregion har jag naturligtvis täta kontakter med ledningen för universitetet. Där gör man den bedömningen att verksamheten kommer i gång i långsammare takt än beräknat. När jag lyssnat till rektorn för universitetet och de personer som planerar för temaforskningen harjag tolkat deras synpunkter på ell delvis annat sätt än utskottet har giorl.

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Anslag till högskola och forskning

LINNEA HÖRLÉN (fp):

Herr talman! I utbildningsulskotlels belänkande om högskolan behandlas också ett förslag som är lagt i en särskild proposition, 1977/78:82, om stöd till de fria samfundens teologiska seminarier. Denna fråga har varit under ulredning sedan 1976, och sedan utredningens betänkande i sedvanlig ordning remissbehandlals har riksdagen nu fåll förslaget på sitt bord. Jag skulle vilja begagna tillfället atl uttrycka min tillfredsställelse med alt frågan i och med dagens riksdagsbeslut får sin principiella lösning.

Enligt förslaget skall de fria samfundens teologiska seminarier få ell anslag på 1 milj. kr. all fördelas mellan sju utbildningsinstitutioner. Beloppet är inte stort i förhållande lill del totala anslaget lill högskolesektorn på mellan 300 och 400 milj. kr., men det kan bli betydelsefullt nog för de fria samfunden som ofta har att kämpa med ekonomiska bekymmer.

Förslaget innebär emellertid också elt erkännande av den pionjärinsats på utbildningens område som de fria samfunden under elt sekel utfört i vårt land. De här akluella seminarierna grundades för atl tillgodose behovet av utbildning för dem som avsåg all gå i samfundens Oänst som pastorer eller missionärer. För dessa var vägen till utbildning vid universiteten ofta slängd både av ekonomiska och leologiska skäl. Man saknade den förutbildning som krävdes, och man hade andra prioriteringar i valet av teologiskt studiematerial än de som erbjöds vid landets teologiska fakulteter.

I dag är situationen en annan. Som den utredande kommittén framhållit har ett närmande skett mellan seminarierna och högskolan. De fria samfundens pastorsutbildningar har fått en alltmer påtaglig eftergymnasial karaktär och kompetenskraven har höjts. Högskolebegreppet haremellertid också vidgats mer och mer och högskoleutbildningen har öppnats för nya grupper av studerande. Generellt sett kan man därför enligt kommillén säga alt seminarieulbildningen numera utgår från samma förkunskapsnivå som annan högskoleutbildning. Samlidigl har seminarielärarnas allmänna kompetens stigit, så atl den i dag ligger inom den spännvidd för kompetens som finns inom hela det nya högskoleområdet. Det kan därför i dagsägas vara naturligt och rikligt atl också denna ulbildning erhåller samhällels sanktion genom ett statligt bidrag.

Herr talman! För de fria samfunden innebär dagens beslut ytterligare ett tecken på den ändrade inslällning man under de senare åren kunnat iaktta

153

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Anslag till högskolo och forskning

beträffande relationerna mellan samhälle och trossamfund. Att samhället ger stöd till de fria trossamfundens utbildningsinstitutioner kommer säkeriigen av samfunden atl uppfattas också som etl erkännande av de insalser samfunden i sin helhet gör i det svenska samhället. Propositionens och utskottets behandling av denna fråga ser jag därför som synneriigen glädjande.

HANS WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Ett par ord med anledning av min motion 1196, där jag ulan framgång försökt intressera utskottet för en modern svensk fiora.

Utskottet avspisar moiionen med hänvisning till etl lidigare ultalande alt riksdagens möjligheter alt bedöma ett visst forskningsprojekts angelägenhet är små. Den färdigheten har jag inte heller i mina vildaste drömmar velat tillskriva riksdagen, och därför harjag inte begärl annat än atl riksdagen hos regeringen skulle anhålla alt naturvetenskapliga forskningsrådet får i uppdrag atl överväga frågan.

Del är uppenbart att vi aldrig kommer alt få en modern flora, om vi bara skall lita lill arbete på fritid. Både tidsfaktorn och enhetligheten kräver en heltidsOänst, som naluriigtvis kan och bör dras in när arbetet är avslutat.

Vad statskalendern meddelar om sammansättningen av forskningsrådsnämnden och naturvetenskapliga forskningsrådet inger knappasl några förhoppningarom iniliativdärifrån,eftersom botanisterna knappasl förefaller vara överrepresenterade. Det torde behövas en liten påstötning utifrån, och det är den jag har avsett med min motion.

Riksdagen kan inte bedöma ett projekts angelägenhet - alltså skall vi avslå förslaget att låta den bedömningen göras av den som har större förutsättningar därtill. Jag hoppas att utskottet föriåler mig om jag påslår atl detta är ett osedvanligt torftigt motiv för ett avslag. Någon logik i resonemanget kan jag absolut inte finna, men jag skall inte slälla något särskilt yrkande.

STIG ALEMYR (s);

Herr talman! I det här belänkandet ligger ingel uttalande om huruvida utskottets ledamöter är intresserade av en ny svensk flora eller inte. Del har vi inte frågat varandra om. Så på den punkten är Hans Wachtmeislers påstående hell felakligt.

Vad del här gäller är tekniken för initierande av forskning, en fråga som vi tidigare diskuterat. När riksdagen förra året antog en ny metodik med forskningsnämnd och forskningsråd innebar det att riksdagen i stor utsträckning avhände sig möjligheterna alt gå in i forskningsdelaljer. Dessa frågor överläts till organ utanför riksdagen, i vilka det ingår representanter för riksdagen. Denna teknik var vi praktiskt tagel eniga om i det här huset. Vi måste nu ta konsekvenserna av det beslul vi då fattade.

154

HANS WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Det är väl ändå. Stig Alemyr, en ganska väsenllig skillnad mellan alt uppdra åt forskningsrådet alt se till alt arbetet kommer i gång och

att begära att regeringen uppdrar åt forskningsrådet all överväga om inte detta     Nr 151

borde komma lill slånd.                                                    Onsdagen den

24 maj 1978
STIG ALEMYR (s):                                                                           

Herr lalman! Ell sådant yrkande slår i direkt strid med de regler för     Anslås till hösskola forskningsrådens och forskningsrådsnämndens verksamhel som riksdagen      forsknins förra årel hade.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkten 1

Mom.  1-5

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 6

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels moiionen nr 378 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Eva Hjelmström begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller utbildningsutskottets hemställan i

betänkandet nr 22 punkten 1 mom. 6 röstar ja,

den del ej vill röslar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 378 av Lars Werner m. fl. i

moisvarande del.

Vid omröslning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Eva Hjelmström begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat;

Ja - 292

Nej -   12

Avstår -     2

Mom. 7-9

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 378 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Eva Hjelmström begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller utbildningsutskottets hemställan i

betänkandet nr 22 punkten 1 mom. 7-9 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 378 av Lars Werner m. fl. i

motsvarande del.

155

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Anslag till högskola och forskning

Vid omröslning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstal för ja-propositionen. Då Eva Hjelmslröm begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 292

Nej -   12

Avstår -     2

Mom. 10

Propositioner gavs på bifall till dels utskouets hemställan, dels motionen nr 378 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Eva Hjelmström begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller utbildningsutskottets hemställan i

betänkandet nr 22 punkten 1 mom. 10 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 378 av Lars Werner m. fl. i

motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Eva Hjelmström begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröslning gav följande resultat:

Ja - 291 Nej -   12 ... Avstår -     2

Mom. 11 och 12

Propositionergavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 378 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Eva Hjelmström begärl votering upplästes och godkändes följande voleringsproposilion:

Den som vill aU kammaren bifaller utbildningsutskottets hemställan i

betänkandet nr 22 punkten 1 mom. 11 och 12 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 378 av Lars Werner m. fl. i

motsvarande del.

156

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-proposilionen. Då Eva Hjelmslröm begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparal. Denna omröslning gav följande resultat;

Ja - 291

Nej -   12

Avslår -     2

Mom. 13-15

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 16

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 758 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Inga Lantz begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposition:

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Anslag till högskola och forskning

Den som vill att kammaren bifaller utbildningsutskottets hemslällan i

belänkandet nr 22 punkten 1 mom. 16 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 758 av Lars Werner m. fl. i

motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-proposilionen. Då Inga Lantz begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 292

Nej -   12

Avstår -     2

Mom. 17-21

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 22

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservalionen nr 1 av Stig Alemyr m. fl., och förklarades den förra proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Lars Guslafsson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller utbildningsutskottets hemställan i

belänkandel nr 22 punkten 1 mom. 22 röstar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 1 av Stig Alemyr m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Lars Gustafsson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 159

Nej - 137

Avstår -   12

157

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Anslag till högskola och forskning

Mom. 23-25

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 26

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionerna nr 378 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del och nr 878 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Eva Hjelmström begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposition:

158

Den som vill att kammaren bifaller utbildningsutskottets hemställan i

betänkandet nr 22 punkten 1 mom. 26 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallil molionerna nr 378 av Lars Werner m. fl. i

motsvarande del och nr 878 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Eva Hjelmslröm begärde rösträkning verkslälldes votering med omröstningsapparat. Denna omröslning gav följande resultat:

Ja - 295

Nej -   12

Avstår -     2

Mom. 27-31

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 32

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 1197 av Lars Werner m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Eva Hjelmström begärl votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition;

Den som vill alt kammaren bifaller ulbildningsutskollets hemställan i

betänkandet nr 22 punkten I mom. 32 röstar ja,

den del ej vill röslar nej.

Vinner nej har kammaren bifallil motionen nr 1197 av Lars Werner m. fl.

Vid omröslning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstal för ja-proposilionen. Då Eva Hjelmslröm begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 294

Nej -   12

Avstår -     2

Mom. 33 och 34

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 35

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 2 av Stig Alemyr m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med Övervägande ja besvarad. Sedan Lars Gustafsson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition;

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Anslag till högskola och forskning

Den som vill att kammaren bifaller utbildningsutskottets hemställan i

betänkandet nr 22 punkten 1 mom. 35 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 2 av Stig Alemyr m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Lars Guslafsson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröslning gav följande resultat:

Ja - 160

Nej - 147

Avstår -     1

Mom. 36

Utskottets hemslällan bifölls.

Mom, 37

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels reservalionen nr 3 av Slig Alemyr m. fl., och förklarades den förra proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Lars Gustafsson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition;

Den som vill aU kammaren bifaller utbildningsutskottets hemslällan i

belänkandel nr 22 punkten I mom. 37 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservalionen nr 3 av Slig Alemyr m. fl.

Vid omröslning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Lars Gustafsson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 160

Nej - 137

Avstår -   12

Mom. 38 a

Utskottets hemställan bifölls.

159

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Anslag till högskola och forskning

Mom. 38 b

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 4 av Stig Alemyr m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Lars Gustafsson begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposition:

Den som vill atl kammaren bifaller utbildningsutskottets hemställan i

betänkandet nr 22 punkten I mom. 38 b röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallil reservalionen nr 4 av Stig Alemyr m. fl.

Vid omröslning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Lars Gustafsson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 160

Nej - 148

Avstår -     1

Mom. 38 c, 39 och 40

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 4 1

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservalionen nr 5 av Slig Alemyr m. fl., och förklarades den förra proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Lars Gustafsson begärt votering upplästes och godkändes föOande voteringsproposition:

Den som vill atl kammaren bifaller utbildningsutskottets hemställan i

betänkandet nr 22 punkten 1 mom. 41 röslar ja,

den det ej vill röslar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 5 av Stig Alemyr m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-proposilionen. Då Lars Gustafsson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 159

Nej - 138

Avstår -   12

Mom. 42-44

Kammaren biföll vad ulskottet i dessa moment hemställt.

160

Punkterna 2-7

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

Punkten 8

Mom .  I

Propositionergavs på bifall till dels utskottets hemställan,dels moiionen nr 378 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Eva Hjelmström begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposilion:

Den som vill atl kammaren bifaller utbildningsutskottets hemställan i

betänkandet nr 22 punkten 8 mom. 1 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit moiionen nr 378 av Lars Werner m. fl. i

motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Eva Hjelmström begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 292

Nej -   12

Avstår -     2

Mom. 2-7

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 8 och 9

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 758 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Inga Lantz begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller utbildningsutskottets hemställan i

betänkandet nr 22 punkten 8 mom. 8 och 9 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 758 av Lars Werner m. fl. i

moisvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-proposilionen. Då Inga Lantz begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 295

Nej -   12

Avstår -     2

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Anslag till högskola och forskning

11 Riksdagens prolokoll 1977/78:150-151

161

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Anslag till högskola och forskning

Mom.10

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels moiionen nr 758 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Inga Lantz begärl votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller utbildningsutskottets hemställan i

betänkandet nr 22 punkten 8 mom. 10 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 758 av Lars Werner m. fl. i

motsvarande del.

162

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Inga Lantz begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat;

Ja - 294

Nej -   13

Avstår -     2

Mom. II och 12

Propositionergavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 758 av Lars Werner m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Inga Lantz begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition;

Den som vill att kammaren bifaller utbildningsutskottets hemställan i

betänkandet nr 22 punkten 8 mom. II och 12 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 758 av Lars Werner m. fl. i

moisvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Inga Lantz begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 295

Nej -   12

Avstår -     2

Mom. 13-22

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Punkten 9

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 10

Mom.  1 och 2

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 3

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 6 av Lars Guslafsson, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Lars Guslafsson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill atl kammaren bifaller utbildningsutskottets hemställan i

betänkandet nr 22 punkten 10 mom. 3 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 6 av Lars Gustafsson.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen.

Mom. 4

Propositionergavs på bifall till dels ulskottet hemslällan,dels motionen nr 378 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Eva Hjelmström begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposition;

Den som vill all kammaren bifaller utbildningsutskottets hemställan i

belänkandel nr 22 punkten 10 mom. 4 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 378 av Lars Werner m. fl. i

motsvarande del.

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Anslag till högskola och forskning

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Eva Hjelmström begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat;

Ja - 294

Nej-   12

Avstår -    2

163

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Anslag till högskola och forskning

Punkterna 11-22

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

Punkten 23

Mom. 1 -3

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 4

Propositionergavs på bifall till dels utskottets hemslällan,dels moiionen nr 744 av Kari Hallgren m. fl.,och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Kari Hallgren begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposilion:

Den som vill alt kammaren bifaller utbildningsutskottets hemslällan i

betänkandet nr 22 punkten 23 mom. 4 röstar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 744 av Kari Hallgren m. fl.

Vid omröslning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Karl Hallgren begärde rösträkning verkslälldes votering med omröstningsapparal. Denna omröslning gav följande resultat:

Ja - 294

Nej -   12

Avstår -     3

Mom. 5 och 6

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemslällan, dels utskottets hemställan med den ändring däri som föranleddes av bifall till motionen nr 883 av Eva Hjelmström m. fl., och förklarades den förra proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Eva Hjelmslröm begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller utbildningsulskoUets hemställan i

belänkandet nr 22 punkten 23 mom. 5 och 6 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit ulskottels hemställan med den ändring däri

som föranleds av bifall lill motionen nr 883 av Eva Hjelmström m. fl.

164

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-proposilionen. Då Eva Hjelmström begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 295

Nej -   12

Avstår -     2

Punkterna 24-30

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

§ 2 Kvinnliga präster m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets betänkande 1977/78:48 med anledning av motioner angående kvinnliga präster m. m.

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

I detta belänkande behandlades motionerna

1977/78:2I4av Karin Andersson (c) och Anna Eliasson (c), vari hemställts att riksdagen uttalade som sin mening att den diskriminerande behandlingen av kvinnor i samband med prästutbildning, prästvigning och ämbetsutövning i den svenska kyrkan borde upphöra och atl del i motionen anförda gavs regeringen lill känna,

1977/78:252 av Ingegärd Fraenkel m. fl. (fp), vari hemställts aU riksdagen som sin mening uttalade att vägran att prästviga kvinnor och särvigning på grund av att vissa män ej ville prästvigas med kvinnor icke stod i överensstämmelse med gällande lag och med en demokratisk människosyn,

1977/78:645 av Lisa Mattson m. fl. (s), vari hemställts aU riksdagen som sin mening gav regeringen till känna alt den diskriminerande behandlingen av kvinnor i samband med prästutbildning, prästvigning och ämbetsutövning i den svenska kyrkan borde upphöra,

1977/78:646av Kjell Nilsson (s)och Bengt Fageriund (s), vari hemställts aU riksdagen som sin mening gav regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot diskriminering av kvinnliga präster, samt

1977/78:1421 av Per-Erik Nisser(m), vari hemställts atl riksdagen som sin mening uttalade alt det inom ramen för svenska kyrkans prästämbete fanns plats för två meningsriklningar avseende den teologiska tolkningen av kvinnans rätt alt vigas till präst och bekläda prästämbete.

Utskottet hemslällde att riksdagen skulle

1.   avsfå motionen 1977/78:1421,

2.   med anledning av motionerna 1977/78:214, 252, 645 och 646 som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet i betänkandet anfört.

165

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

166

KARL BOO (c):

Herr lalman! Frågan om kvinnliga präster har under det senaste året kommit alt i större utsträckning än på länge stå i centrum för den allmänna uppmärksamheten. Flera omständigheter har bidragit till detta. De motsättningar som råder inom svenska kyrkan i kvinnoprästfrågan har- inte minst genom den uppmärksamhel som massmedia gett åt dessa frågor - kommil skarpt i dagen. Otåligheten har också vuxit mol de tecken på ett kvardröjande och i vissa delar lill synes tilltagande motstånd mot kvinnopräslreformen.

Det var 1958 som beslut fattades om att kvinnor i samma mån som män skulle ha behörighet till prästeriig Oänst i svenska kyrkan. Beslutet fattades genom en särskild lag, som stiftades i den ordning som gäller för kyrkolag. Bakom beslutet stod alltså regeringen och riksdagen och även kyrkomötet. 1958 års lag om kvinnas behörighet till prästerlig Oänst - behörighelslagen -är lill sin innebörd helt klar. Enligt den har kvinna lika väl som man möjlighel att bli präst, biskop, ja, också ärkebiskop i svenska kyrkan.

Lagen är alltså lill sitt innehåll helt klar och medger ingen diskriminering på grund av kön. Beslutet har fullföljts genom ändringar i kyrkohandbokens ritual för de kyrkliga vigningarna m. m. Ändringarna visar att kyrkan också på del område som direkl representerar kyrkans religiösa funktioner ulan någon inskränkning har accepterat 1958 års reform.

1958 års reform har under de år som har förflutit sedan den genomfördes alltmer kommit alt bli en realitet i del praktiska kyrkolivet. Anlalet kvinnliga präster är visseriigen fortfarande lågt i förhållande till totala antalet präster i svenska kyrkan. Särskilt under de senaste åren har antalet kvinnliga präster emellertid ökal snabbt, och en fortsalt ökning kan förutses.

Det finns numera kvinnliga präster i samlliga stift i landet. Från församlingarnas sida mottas i allmänhet de kvinnliga prästerna i hög grad positivt. Varje åigärd som anses innebära motstånd mot ordningen med kvinnliga präster - antingen den riktar sig mol enskild företrädare eller mot ordningen som sådan - avvisas bestämt av den allmänna opinionen såväl inom den svenska kyrkan som i samhället i stort.

Bilden är emellertid inte enbart positiv. Fortfarande accepteras inte kvinnliga prästkandidater av biskoparna i två av stiften. De kvinnliga prästernas arbetssituation försvåras inte sällan av en negativ inslällning hos främst vissa manliga kolleger. Åtskilliga av de manliga prästerna och teologistuderandena intar i dag uppenbariigen en avvisande hållning till kvinnliga präster. En sådan attityd synes bl. a. prägla allt fler av de manliga teologistuderandena. Om denna tendens fortsätter, föreligger risk för belydande svårigheter i församlingsarbetet i framtiden.

Mot bakgrund av de negativa inslagen i bilden väcktes i januari i år fyra motioner, där man begär atl riksdagen uttalar sig mol diskriminerande behandling av kvinnor i samband med prästutbildning, prästvigning och ämbetsutövning i den svenska kyrkan. Motionärernas grundinställning är atl ålgärder behövs föratt man skall kunna komma till rälla med etl kvarvarande och hårdnande motstånd mot kvinnliga präster. Särskill framhålls att den

s. k. samvelsklausulen från  1958 inte längre kan få tillåtas legitimera diskriminerande behandling av kvinnor.

Samtidigt väcktes en annan motion, nr 1421, i vilken det hävdas aU det inom svenska kyrkan bör finnas plats för två meningsriktningar avseende den leologiska tolkningen av kvinnans rätt att vigas lill präst och bekläda prästämbetet. Enligt motionären bör slatsmakterna godkänna den s. k. samvelsklausulen och verka för alt både anhängare av och avslåndstagare lill reformen belräffande kvinnliga präster får frihet att behålla sin av teologiska skäl dikterade åsikt.

Utskottet har lagt ned etl betydande arbele på de i molionerna upptagna frågorna. Vid utfrågningen hos utskottet har ärkebiskop Olof Sundby, biskop Bertil Gärtner i Göteborg och kyrkoherde Margit Sahlin redogjort för sin allmänna syn på principiella frågeställningar i ärendet och besvarat frågor.

Ärendel är komplicerat, och delta förhållande avspeglas i utskottets skrivning. Å ena sidan har det gälll atl slå vakt om 1958 års reform och de därmed förenade kraven på att de kvinnor som går in i kyrkans Oänst får en god arbetssituation. För församlingslivet är del också väsentligt alt man ser lill atl den hell övervägande majoriteten av medlemmarna i svenska kyrkan, som ställer sig posiliv lill kvinnopräslreformen, inte ulsälls för den irritation och den oro som vållas av trakasserier eller tillspetsade demonstrationer från kvinnopräslmotståndarna. Å andra sidan har det gällt atl undvika åtgärder som kan betecknas som ingrepp i trosfriheten eller försök att utöva tvång i trosfrågor.

1958 års kyrkomöte gjorde vissa uttalanden om den praktiska tillämpningen av 1958 års behörighetslag. Del är dessa som har kommil alt kallas "samvelsklausulen". Dessa uttalanden - som riksdagen aldrig direkl ställt sig bakom - har kommil atl spela en stor roll i debatten om frågor som rör kvinnliga präster. Uttalandena måste ses mol det då akuella lägel i frågan. De syftade lill att undvika kyrkosplittring och värna om den för en evangelisk kyrka betydelsefulla principen att inte utöva tvång i trosfrågor.

Det är emellertid uppenbart att uttalandenas tolkning och räckvidd inte kan förbli opåverkade av den allmänna ulvecklingen i kyrkans liv. Läget i dag är helt annorlunda än 1958. Den ändrade situationen har redan påverkat den prakliska tillämpningen av behörighetslagen och måste uppenbarligen göra det också i fortsättningen.

Detta harockså klart kommit till uttryck genom det interna kyrkliga arbetet med frågorna. Biskopsmötet gjorde i januari i år etl uttalande som visar atl man avser att med kraft fortsätta arbetet för alt motverka vaOe form av diskriminering i kyrkans ämbete på grund av kön. Uttalandel innebär en betydande skärpning i detta avseende i förhållande lill vad biskopsmötet ullalade i april 1977.

En samrådskommitté under ärkebiskopens ledning har i enlighet med januariuttalandel tillsatts för att behandla och söka lösa de olika prakliska problem som kan uppkomma i sammanhangel. Samrådskommitlén har påböOal sitt arbele och avser alt intensivt arbeia med de här frågorna under innevarande år.

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

167

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

Inom samrådskommitlén råder enighet om alt alla uppenbara demonstrationer och trakasserier - antingen de riktar sig mot den ena eller den andra meningsriktningen - är förkastliga och skall motarbetas.

Som ell resultat av arbetet har redan uttalats alt särvigningar av manliga kvinnoprästmotståndare, som tidigare förekommit och som väckt slor irritation i vida kretsar, inte torde komma atl äga rum i framtiden.

Bakgrunden lill svårigheterna i den här frågan är det förhållandet alt del mom den svenska kyrkan fortfarande finns två meningsriktningar när det gäller synen på kyrkans ämbete och kvinnornas rättigheter i detta sammanhang. Den ena företräds av en överväldigande majoritet inom svenska kyrkan som helhjärtat sluter upp kring 1958 års reform. Den andra företräds av en minoritet som fortfarande har svårl alt acceptera denna reform.

Utskottet har uttalat att det är en viktig uppgift för den svenska kyrkan att målmedvetet arbeta på alt snabbt finna former som fulll ul tillgodoser de krav som 1958 års reform ställer på lika behandling av man och kvinna i kyrkans Oänst. Utskottet har tagit fasla på alt det inom kyrkans ledning finns ett klart medvetande om atl hithörande frågor måste drivas med slor kraft. Del fortsatta arbetet kommer också att följas med slor uppmärksamhel av den allmänna opinionen.

Enligt ulskottels mening bör arbetet fullföljas genom beslut av nästa kyrkomöte. För att säkerställa att frågan kommer under kyrkomötets prövning bör regeringen för kyrkomötet framlägga förslag som klargör konsekvenserna av 1958 års reform för Oänst inom svenska kyrkan. Förslagel bör enligt utskottet innebära en omprövning av de av kyrkomötet 1958 gjorda uttalandena och en anpassning av dem till dagens situation.

Utskottet har uttryckt sina önskemål om vad della förslag bör innehålla. I

den delen har ulskollel ullalal följande: "Del kan      enligt utskottets

mening inte komma i fråga att nytillträdande biskop utnytOar sina befogenheter med avseende på prästvigning på elt sätt som innebär att prästkandidat diskrimineras på grund av kön. Den som skall prästvigas måste vidare vara medveten om alt prästerlig Oänst i svenska kyrkan slår öppen för både män och kvinnor och att han eller hon i sin Oänsteulövning måsle kunna samarbeta med kollega utan hänsyn till kön."

Vidare har utskottet understrukit viklen av att de som påbörjar sina direkl yrkesinriktade sludier efter ett beslul om en omprövning av den s. k. samvelsklausulen inte skall kunna åberopa de av 1958 års kyrkomöte gjorda uttalandena för elt handlande i Oänsten som strider mot 1958 års reform. Syftet härmed har självfallet varit önskemålet atl tillgodose att molsältningar i kvinnoprästfrågan åtminstone i framtiden inte skall bli ett irritationsmoment i det prakliska kyrkolivet.

Det är utskottets förhoppning att de förutsatta framlida åtgärderna inte skall behöva leda till någon kyrkosplittring eller uppfattas som tvång i trossaker. Utskottet har därför uttryckligen uttalat atl del förutsälter alt del kommande regeringsförslagei lill en omprövning av den s. k. samvelsklausulen utformas på elt sådant sätt alt de som har en avvikande mening i

168

ämbetsfrågan kan bevara hemortsrätt i svenska kyrkan.

I utskottets belänkande föreslås avslutningsvis att regeringen skall uppmärksamt följa det nu pågående arbetet inom svenska kyrkan på här berörda områden och ta de initiativ som regeringen finner erforderliga för atl säkerställa att 1958 års reform hell slår igenom i kyrkans liv. Delta uttalande måste ses mot bakgrund av utskottets skrivning i dess helhet och med beaktande av de nyanser som skrivningen innehåller.

Herr lalman! Jag yrkar bifall till etl enhälligl ulskolts hemställan!

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

HILDING JOHANSSON (s);

Herr talman! I den offentliga diskussionen inför det beslul riksdagen i dag skall fatta har man anklagat riksdagen både för att ge sig in på förbjudet område och för alt inte ta saken i egna händer. Bägge anklagelserna måste bygga på missförstånd.

Svenska kyrkan har en offentligrältslig ställning. Lagstiftningen regleras i regeringsformen. Kyrkolag stiftas, ändras eller upphävs av regeringen gemensamt med riksdagen, men det fordras även samtycke av allmänt kyrkomöte. Lagen om kvinnans behörighet till prästerlig Oänst har kommit till i kyrkolagsordning. Därför har riksdagen inte bara rätt att ta upp denna fråga - den har också ett ansvar för denna lagstiftning. Det är utifrån detla ansvar som konstilulionsutskoltel grundligt har studerat frågan och efter dessa studier enhälligt lägger fram ell belänkande. Riksdagen går inte in på kyrkans område som en utomstående utan som ett a v de organ som svarar för kyrkolagstiftningen. Det är därför fel när man påstår att riksdagen här klampar in på förbjudet område.

Som framgår av vad jag redan sagt bestämmer riksdagen inte ensam på detta område. Därför har konstitutionsutskottet vall formen att föreslå kammaren alt ge regeringen till känna vad utskottet har anfört. Utskottet förutsälter att regeringen nu tar etl initiativ och för näsla kyrkomöte lägger fram förslag som klargör konsekvenserna av 1958 års reform för tjänst inom svenska kyrkan i enlighet med vad utskottet har anfört. Jag utgår från att det är självklart att regeringen arbetar enligt riksdagens intentioner och snabbt lägger fram förslag för näsla kyrkomöte. Det slår uttryckligen i utskottets framslällning att det här gäller näsla kyrkomöte. För min del har jag en förhoppning om att det kyrkomötet skall kunna sammanträda under hösten i år.

Det finns ingen anledning att gå närmare in på en diskussion av tillkomsten av den s. k. samvelsklausulen. För min del räcker del med all konstatera att den aren produkt av det läge som förelåg vid kyrkomötet 1958. Karl Boo har redan återgetl den text som konstitutionsutskottet har enat sig om när del gäller alt formulera syftet med samvelsklausulen. Ulskottet kan emellertid också konstatera att läget i dag är annorlunda än 1958. Låt mig snabbi peka på tre punkter i detta förändrade läge!

1. Till en början fanns det ett fåtal kvinnliga präster. De kvinnliga prästerna är, som herr Boo nyss nämnde, fortfarande få i förhållande till det

169

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

170

totala antalet präster i svenska kyrkan. Deras antal har emellertid kraftigt ökat under de senasle åren. Därmed har också ett stort antal människor i kyrkans församlingar kommil i kontakt med kvinnoprästfrågan. De kvinnliga prästerna har i allmänhet mottagits myckel positivt från församlingarnas sida. Därmed följer tyvärr spänningar mellan församlingsmedlemmarna å den ena sidan och vissa grupper av teologer å den andra.

Opinionsundersökningar visar att endasl 3 ä 4 % av församlingsmedlemmarna är motståndare till kvinnliga präster, medan 423 % av prästerna är delta. Fören kyrka som vill vara en folkkyrka ärsådana spänningar enligt min mening ödesdigra. De måsle övervinnas inom en myckel snar framlid, om inte spänningarna skall få mycket farliga konsekvenser för den svenska kyrkan. Man kan inte inom denna resonera bara med utgångspunkt från all vissa av kvinnopräslmotståndarna är duktiga präster. Man måste också i hög grad besinna de faror som ligger i att klyftorna växer mellan dessa präster och det övervägande fiertalet medlemmar av kyrkan.

2.    Sedan 1958 har jämställdhelssträvandena ökat mycket kraftigt i det svenska samhället. Genom all lagstiftning går en strävan alt jämställa könen. Dessa strävanden kommer klart lill uttryck i regeringsformen. Det står redan i dess andra paragraf "Det allmänna skall tillförsäkra män och kvinnor lika rättigheter." I kapitlet om grundläggande fri- och rättigheter finns en paragraf som förklarar: "Lag eller annan föreskrift får ej innebära atl någon medborgare missgynnas på grund av sitt kön, om ej föreskriften utgör led i strävanden att åstadkomma jämställdhet mellan män och kvinnor eller avser värnplikt eller moisvarande tjänsteplikt." Det är omöjligt för riksdagen atl se bort från de inieniionersom här kommer till uUryck i regeringsformen. Del är också omöjligt för svenska kyrkan som en offentligrättslig institution.

3.    Det finns bland tillskyndarna till 1958 års refom: en övertygelse om att kvinnoprästfrågan snart skulle finna en lösning på så sätt att man allmänt godtog att kvinnor och män Oänstgiorde vid varandras sida som likvärdiga präster. Även om man inte direkl skrev att samvelsklausulen skulle ha övergångskarakiär, är det ingel tvivel om att reformens anhängare trodde att denna endast skulle behöva gälla under en kort övergångstid. Verkligheten har blivit en annan.

Det hör till kyrkans bekännelse att kvinna är behörig till prästeriig Oänst. Detta har förklarats av kyrkomötet. Etl växande antal av de manliga teologie studerandena är dock motståndare lill kvinnliga präster. De tar prästOänster och gör anspråk på att samvelsklausulen skall gälla för deras del. Denna kommer därför atl gälla inte bara för dem som var i Oänst eller bedrev teologiska studier under den tid då det inte förekom kvinnliga präster i svenska kyrkan. Samvelsklausulen har kommil att gälla för generation efter generation av teologer som är kvinnoprästmotståndare. Problemets storiek belyses av att enligt uppgifter lill konstitutionsutskoiiet av 150 manliga prästkandidater 138 önskar vigas för sig själva.

Dessa och andra förhållanden gör atl samvelsklausulen nu måste omprövas. Men hur går det då med religionsfriheten? Religionsfriheten är som

bekant inskriven i regeringsformen, och vi är alla beredda atl värna om den. Men den kan aldrig innebära att man har rätt atl verka för sin religiösa uppfattning på ett sådant sätt att man hindrar andra att verka för sin eller att man har rält alt trakassera dem som har en motstridig uppfattning. Man kan heller inte i religionsfrihetens namn kräva särbestämmelser som gör det möjligt atl inneha prästerlig Oänst inom svenska kyrkan.

Jag vill gärna tillfoga följande. Det har under de senasle årtiondena funnits en mycket stor teologisk frihet inom svenska kyrkan. Jag vill gärna uttala att jag hoppas atl den skall bestå. En sådan frihet kan föda lärodiskussioner, och dessa kan bli hårda. Tillämpas detla på ämbetsfrågans område betyder det att man inte bara har rält att hysa olika uppfattningar ulan alt man även får verka för dem. Trakasserier är emellertid någonting annal. Eftersom svenska kyrkan är en offentligrättslig institution kan den inte tillämpa regler som står i slrid med den jämställdhet mellan könen som regeringsformen talarom. Den kan inte ha vägledande uttalanden som tolkas på ell sådanl sätt all de reellt inskränker kvinnornas möjligheter alt utöva prästämbetet och i vissa fall hindrar dem att bli prästvigda. Trots skilda meningar i ämbetsfrågan borde det väl ändå finnas så mycket tolerans och respekt för andras uppfattningar att kvinnor och män skulle kunna arbeta vid varandras sida som likar i prästämbetet.

Nu har konstilulionsulskollet visat en mycket stor generositet mot kvinnopräslmotståndarna. En del tycker kanske att generositeten varit för stor. Motivet för denna generositet är bl. a. atl personer gåll in i prästämbetet med samvelsklausulen som grund. Självklart får de slå kvar i svenska kyrkan. De får också inneha sina prästämbeten, och givetvis får de verka för sin syn i ämbetsfrågan. Men det är lika självklarl att de måste respektera den uppfattning som etl överväldigande flertal medlemmar i kyrkan har i denna fråga.

Det kan verka egendomligt alt konslilutionsutskotlet år 1978 skriver: "Självfallel betyder denna reform" - dvs. 1958 års reform - "atl några trakasserier på grund av kön inte får förekomma inom den svenska kyrkan." Men det är nödvändigi. och uttalandet har en bestämd adress lill kvinnoprästmotståndare som gör sig skyldiga lill trakasserier mot kvinnliga teologie studerande eller präster. Jag menar att de måsle behandla sina kvinnliga kolleger som likar även om de har en annan uppfattning i ämbetsfrågan. Detla måsle gälla redan nu. Redan nu bör även särvigningarna höra till historien.

1 fortsättningen kan inte heller samvelsklausulen lillämpiis på det sätt som skett. Nytillträdande biskopar skall inte kunna neka atl prästviga prästkandidat på grund av kön. Den som efter beslutet påbörjar sina posigymnasiala studier med särskild inriktning på Oänst inom svenska kyrkan skall inte kunna åberopa samvelsklausulen för ett handlande i Oänsten som strider mot 1958 års reform. Sedan är det .självklart att de skall kunna ha hemortsrätt i svenska kyrkan.

Även jag yrkar bifall till ulskottels enhälliga hemslällan.

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

171

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

172

ANDERS BJÖRCK (m);

Herr talman! Föreliggande utskottsbetänkande är enhälligt, och det innebär som alllid all de olika åsikter som funnils representerade inorni ulskottet har brutits mot varandra, men också atl man har fått ge avkall på olika ling för alt uppnå en formell enighel. Belänkandet är en kompromissprodukt med en sådans fel och förtjänster.

Utgångspunkten har från moderat håll varil att med beaktande av det beslut som fattades 1958 av riksdag och kyrkomöte finna en lösning som så långt möjligt undanröjer risken för splittring inom svenska kyrkan. En allvarlig risk för kyrkosplittring finns, om olika meningsriktningar går bröstgänges lill väga.

Inom svenska kyrkan har vi länge haft högt i tak, och vi måste ha det också framledes. Vi kan emellertid inte tolerera atl kvinnliga präster, som Oänstgör på villkor som bottnar i beslul av kyrkomöte och riksdag, behandlas pä ell kränkande sätt. Ingripanden av riksdag och regering i kyrkans liv måsle dock ske med stor försiktighet, och del är självklart alt det är bäst om problem av del slag .som vi nu diskuterar kan lösas inom kyrkan. Den samrådsgrupp som f n. arbetar fäster vi stora förhoppningar vid. Den måsle komma fram till rimliga samexistensformer för de olika riktningar som är representerade i vår svenska kyrka.

Det finns de, herr talman, som har mycket bestämda åsikter i kvinnoprästfrågan och som inte tvekar att förorda drastiska lösningar. Massmedia har icke heller svävat på målet ulan oftasl förespråkai härda lag mot dem som har en mol 1958 års beslul avvikande uppfalining i ämbetsfrågan. Om det hade varit en vanligjämställdheisfråga, så hade man kunnai förslå och sympalisera med dessa krafter.

Men nu förhåller det sig inte på delta sätt för dem som vägrar acceptera kvinnliga präster. För dem ärdet frågan om en annan bibelsyn. Det handlar om en djupt rotad religiös övertygelse. Var och en som har det minsta historiska eller kyrkohisioriska perspektiv vet att det då normalt inte hjälper atl lagstifta och tillgripa metoder från siatens sida. Sådanl har nästan alllid lett till rakt motsatt resultat. De människor som har en grundad religiös övertygelse är ofta beredda att strida och lida för den, och hot om åtgärder från samhällels sida leder ofta bara lill att övertygelsen stärks. Martyrer av olika slag har vi haft goll om.

Del är mol denna bakgrund som del finns anledning att inte vara provokativ. Men vi befinner oss i dilemmat att intentionerna i den lagstiftning vi har måste uppfyllas. Det är en lagstiftning som riksdagen medverkat lill enligt den kyrkolag vi har och enligt de principer som gäller för en kyrka av det slag som vi har i Sverige. Riksdagen kan alltså inte komma undan sill ansvar.

Den samvetsklausul som finns innebär alt de som har en negativ inslällning lill kvinnliga präster har vissa rättigheter sig tillförsäkrade. Biskop kan mot sin religiösa övertygelse inte tvingas viga en kvinna till präst, och en präst får inte åläggas all i Oänsten utföra .sådant som uppenbariigen skulle

kränka hans samvete på grund av den övertygelse han eller hon har i frågan. Denna samvetsklausul är en realitet, och den gäller alhjämt. Den ulgör etl motivuttalande, som har giltighet sä länge lagen om kvinnas behörighet till prästerlig Oänst gäller.

Samvelsklausulen kan bara avskaffas om regering, riksdag och kyrkomöte är ense, då vi här har en tredelad lagstiftning. Men det må.ste då ske i vederbörlig ordning, dvs. det går inte atl bara avskaffa motivuttalandet utan atl också ändra själva lagtexten. I så fall måsle elt nytt molivutialandetill. Del är den enda väg vi kan gå i sammanhanget, och det är också den väg som konslilutionsutskotlet anvisar i föreliggande belänkande. Utskottet vill atl regeringen lar de initiativ som den finner erforderliga för att säkerställa atl 1958 års reform slår igenom i kyrkans liv. Det ankommer alltsä på regeringen att finna lämpliga fomier fördetta.

Herr talman! Stora förhoppningar måste emellertid knytas lill all den nu arbelande samrådsgruppen så snarl som möjligt kan lägga fram förslag som kan underlätta för regeringen. Om en inre kyrklig lösning är möjlig när del gäller den praktiska tillämpningen av 1958 års beslut vore delta utomordentligt positivt. Vi skulle då förhoppningsvis slippa externa ålgärder, som kan komma alt fördjupa problemen i stället för all lösa dem.

Konslitulionsutskouet är naturligtvis fullt medvetet om att en betydande del av del svenska prästerskapet har åsikten atl kvinnan icke har behörighet lill prästämbetet. I ett land med religionsfrihet måste denna frihet också innefatta rätten att hys<i åsikter som icke delas av allmänheten i stort. Det vore enfaldigt att tro att de bortåt 40 % av våra präster som har åsikten atl kvinnan icke har behörighet att bli präst ändrar sig bara för atl riksdagen har uttalat sig i frågan. De kommer naturligtvis genomgående alt hålla fast vid sin åsikt.

Det är viktigt, herr talman, all de som har denna åsikl inte slöts bort från svenska kyrkan. Bland dem finns i dag många av våra bästa församlingspräster. Del finns därför all anledning atl undersiryka vad utskottet skriver om det som nu bör ske, nämligen framläggandet av de förslag som skall säkerställa atl 1958 års reform slår igenom i kyrkans liv. Jag citerar ordagrant ur ulskollsbelänkandet:

"Ulskottet förutsätter vidare att förslaget utformas på ett sådant sätt atl de som har en avvikande mening i ämbetsfrågan kan bevara hemortsriitl i svenska kyrkan."

Utskottets uttalande på denna punkt - som har central belydelse för frågans forlsätla handläggning - innebär att olika åsikter också i framtiden kan existera och verka sida vid sida inom svenska kyrkan. Det är i denna anda som konsliiutionsutskottets betänkande skall läsas. För moderata samlingspartiet är detta en naturlig ståndpunkt, då den bygger på två grundläggande element i vår kyrkosyn - respekt för olika uppfattningar och vaktslående om kyrkans möjligheter alt verka nu och i framtiden.

1 delta anförande instämde Inger Lindquist, Rolf Clarkson, Rune Rydén, Joakim Ollen, Per Unckel, Sven-Olov Träfl", Björn Köriof och Håkan Winberg (samlliga m).

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

173

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

174

ESSE PETERSSON (fp):

Herr talman! Den fråga som vi nu har atl diskutera är till sin karaktär ganska märklig på så sätt att riksdagen redan 1958 log ell klart och entydigt beslut i denna fråga, nämligen att kvinnor gavs samma rätt som män till de prästerliga ämbetena inom den svenska kyrkan. Trots detta har denna reform 20 år senare ännu ej i sin helhet förverkligats.

För att stifta kyrkolag krävs samverkan mellan riksdag, regering och allmänt kyrkomöte. När en av dessa tre inte samtycker, så faller förslaget. Detla innebären utomordentligt stor tröghet i möjlighelerna till förändringar inom det svenska statskyrkosystemets ram. Man kan ifrågasätta om statsmakterna har kompetens atl handlägga kyrkofrågor utifrån politiska värderingar. Rent principiellt måsle svaret här vara ett klart nej. Men detta förutsälter atl kyrkan är fristående från staten. Den svenska kyrkan är en del av statsapparaten genom sin speciella ställning som statskyrka, och därför är svaret på frågan elt lika klarl ja. Grundläggande för statskyrkosystemet är samverkan mellan statsmakten och kyrkan. Ingendera parten kan ensidigt fatta beslut som får laglig giltighet, utan här krävs atl riksdag, regering och allmänt kyrkomöte kommer lill samstämmiga beslut för all förändringar skall kunna ske.

1958 års reform, som gav kvinnan samma rätt som mannen till kyrkans ämbeten, utarbetades av regeringen efter begäran av 1955 års riksdag. Efter riksdagens och regeringens godkännande av reformen 1958 gick förslaget till kyrkomötet för behandling samma år. Det var då som komplikationerna tillstötte. Vid frågans beredning i allmänna kyrkomötets särskilda utskott utarbetades en tilläggsskrivning lill statsmakternas reformförslag, som bl. a. fick följande lydelse:

"Skulle nu lagförslaget bifallas, finner utskottet det därför angeläget atl hävda, alt delta icke får medföra skyldigheter för biskop atl mot sin religiöst grundade övertygelse viga kvinna till präst. Likaså vill utskottet som sin samfällda mening framhålla, atl präst icke bör åläggas atl i Oänsten utföra sådant som uppenbariigen skulle kränka hans samvete på grund av den övertygelse, han hyser i denna fråga. Inte heller får prästlöftena tolkas så, atl den, som ställer sig avvisande till kvinnliga präster, icke skulle kunna avlägga dem."

Vid nämnda kyrkomötes plenarbehandling av detla reformförslag deltog dåvarande ecklesiastikministern i debalten och sade bl. a. följande: "Jag kan här helt ansluta mig till utskottet, och jag lalar i del fallet på en fullsländigl enig regerings vägnar."

1958 års kyrkomöte beslutade att bifalla statsmakternas reformförslag men med särskilda ulskottels lilläggsskrivning i frågan. På så sätt hade den nu så omdiskuterade samvelsklausulen sett dagens ljus. Alltså har riksdagen inte vid någol lillfälle godkänt nämnda samvetsklausul, eftersom den kom till efter det aU riksdagen hade behandlal denna fråga. Delta är elt vikligl konstaterande när vi nu här diskuterar samvetsklausulens mening och innebörd samt möjligheterna att avveckla den. Då är det främst en uppgift för

kyrkomötet all - kanske lillsammans med regeringen - avskaffa den problemfyllda samvelsklausulen, som införts utan riksdagens medverkan.

Påpekas bör att frågan om kvinnliga präster inte är något teologiskt problem för svenska kyrkan. Denna reform är numera en del i kyrkans bekännelse som det officiellt uttolkades av ärkebiskopen vid utfrågningen i konstitutionsutskottet. Samvetsklausulens införande har främst medverkat till alt skapa pri valteologiska problem för yngre manliga präster i stället för alt vara etl medel till lösande av ifrågavarande problemkonstruktioner. Nu, 20 år efter riksdagens beslut, är det verkligen hög tid alt denna reform i sin helhet förverkligas. Här får inte regering och kyrkomöte svika sitt ansvar utan måste snarast la initiativ för fullföljande av 1958 års reform.

Frågan om kvinnliga präster uppfattades vid reformens antagande närmast som en leologisk diskussion. Det var mera av akademiska spetsfundigheter än evangelisk verklighet. Nu har kvinnopriislfrågan i alll högre grad blivii en församlingsangelägenhel. Della aren lillfredsslällande ulveckling som vistir på mognad och ansvarslagande i församlingsgemenskapen.

Frågan om de kvinnliga prästernas arbetsmöjligheter inom statskyrkosystemets ram är en alltför viktig principfråga för att få bli en privalleologisk angelägenhet enbart för prästerskapet. Samtidigt bör påpekas atl ingen får tvingas alt ändra uppfattning, men all praktisera sina negativa teorier i ämbetsutövningen i denna fråga är i fortsättningen inte möjligt inom ramen för statskyrkosystemet. Detta är i klartext, herr talman, innebörden av vad konstitutionsutskoiiet skriver i sitt belänkande pås. 23,där bl. a. följande står att läsa: "Självfallet betyder denna reform atl några trakasserier på grund av kön inte får förekomma inom den svenska kyrkan. Utskottet förutsälter vidare atl förslaget utformas på ett sådanl sätt att de som har en avvikande mening i ämbetsfrågan kan bevara hemortsrätt i svenska kyrkan."

Det är angeläget atl här slå fast den tolkning som jag redovisade före betänkandecitalet och som vi varit överens om i konstitutionsutskottet när del gäller de nu senast citerade meningarna från utskollsbeiänkandel. Del är angeläget därför alt denna utskottsskrivning inte får bli en utgångspunkt för att bakvägen konstruera och införa en allernaliv samvetsklausul, som i denna fråga kan skapa nya, tvivelaktiga problem för vår svenska kyrka. Här måsle konstateras, att efter det alt kyrkomötet också beslutat sig för atl acceptera 1958 års reform i sin helhet är det kyrkans skyldighet att klargöra all en av förutsättningarna för nytillträdande präster och biskopar är atl man fulll ul accepterar att svenska kyrkan står öppen för både kvinnor och män till kyrkans olika ämbeten. Samtidigt skall här noteras att konsiituiionsutskotlet inte förutsätter att Oänsleutövare, som inträn under andra förutsättningar, skall behöva ompröva eller ändra sin grundinställning i delta sammanhang.

Samvelsklausulen. som 1958 kunde ses som ett sätt alt överbrygga motsättningar, har i stället på ett markant .sätt skärpt motsättningarna, speciellt på senare år bland yngre präster. Allvaret i denna silualion belyses enklasi med några aktuella siffror, som framkom vid utfrågningarna i

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

175

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

konstitulionsulskoltet. Av 150 manliga prästkandidater begär 138 särvigning. Alltså: dessa 138 kan inte länka sig atl prästvigas lillsammans med någon kvinna. Vissa andra undersökningar tyder på alt 42 % av prästerna är negativa till kvinnliga präster, men endast 3 % av församlingsborna har samma inställning. Detta innebär alt samvetsklausulens överbryggande effekter har haft rakt motsatt funktion genom att effektivt sabotera möjlighelerna alt hell förverkliga 1958 års reform.

De yngre manliga prästernas fixering vid motståndet lill kvinnliga präster är märklig. Därför finns det anledning atl alll oftare ifrågasätta om det är teologiskt kunnande eller känslomässigt engagemang som är den grundläggande orsaken. För svenska kyrkans franuid är det betydligt mer angeläget att della friska engagemang från det unga prästerskapet i stället kan omsättas i kyrkans grundläggande trosliv och verksamhetsutveckling.

Äntligen tycks biskopsmötet - låt vara efter två decennier- i januari 1978 på allvar ha börjat ta itu med kvinnoprästfrågan. Enligt ullalandet skall man med kraft motarbeta varje form av diskriminering på grund av kön i kyrkans ämbeten. Samtidigt har en särskild samrådskommitlé tillsatts, under ärkebiskopens ledning, med en bred och allsidig sammansättning för att främst söka lösa de praktiska problemen i sammanhangel. Det ärett lovvärt initiativ, som det finns all anledning att knyta betydande förhoppningar till, om det i gruppen finns en ärlig och målmedveten vilja atl konstruktivt försöka lösa detla s. k. problemkomplex. Enligt de rapporter som man under de senasle veckorna kunnai la del av finns del anledning alt något skruva ned förväntningarna, samtidigt som samrådskommitléns uppgift tydligen har begränsats en del.

På en punkt har man uppenbarligen gjort elt ordentligt framsteg. Enligt ett utlalande från samrådskommitlén skall nämligen de speciella särvigningarna i samband med de ordinarie prästvigningarna inte förekomma i fortsättningen. Delta måste hälsas med största tillfredsställelse. Denna fråga har också stor psykologisk betydelse som bör noteras i sammanhangel.

En annan sådan fråga är biskopsuinämningarna. Här är del angelägel alt kvinnor, när kvalifikationer och lämplighet är likvärdiga, prioriteras till de biskopsämbeten som nu närmasl blir lediga alt tillsättas.

Det är vikligl alt kyrkan själv inser del ohållbara i den nuvarande ordningen vad gäller tillämpningen av den problematiska samvelsklausulen. Del är av vikl all kyrkan själv inriktar sig |iå atl under deua år vidta sådana ålgärder all man äntligen kommer till rälla med denna fråga, så atl 1958 års reform kan tillämpas i sin helhet. Här är det regeringens uppgift att inom statskyrkosystemets ram uppmärksamt följa denna frågas fortsatta utveckling och ta de initiativ som krävs. Man bör allvarligt ifrågasätta om del är möjligt all vänta till 1980 års ordinarie kyrkomöte för behandling av denna fråga. Del finns betydande anledning att noga överväga inkallande av ell allmänt kyrkomöte antingen hösten 1978 eller våren 1979 för all slutligt lösa problemen med 1958 års reform.

176

Då riksdagens ställningstagande 1958 i denna fråga är helt klart och fastlagt i den s. k. behörighetslagen, som inte medger någon särbehandling av kvinnor eller män lill kyrkliga ämbeten, föreligger det inte några skäl för ändringar i nämnda riksdagsbeslut. Därför,herrtalman, vill jag yrka bifall till konstilutionsutskottets hemslällan.

Under detla anförande övertog talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Kommunministern JOHANNES ANTONSSON, som meddelat aU han i samband med behandlingen av förevarande belänkande i ett sammanhang ämnade besvara

de\s Hans Peterssons \ Röslånga (fp) den 10 januari anmälda interpellalion, 1977/78:108,

dels Evert Svenssons (s) den 11 januari anmälda interpellalion, 1977/78:109, och

dels Benil Fiskesjös (c) den 10 januari anmälda fråga, 1977/78:238, om åtgärder mot diskriminering av kvinnor inom svenska kyrkan, erhöll ordel och anförde:

Herr lalman! Jag har för egen del i stort sell samma principinställning som har kommit lill ultryck i de anföranden som hållits av ulskottels ordförande och dess vice ordförande. Men jag ber atl få ålerkomma med mer personliga synpunkter. Min avsikt äran i detta anförande besvara de interpellationer och den fråga som ställts till mig med anledning av delta ärende.

Hans Peter.sson har frågat mig vilka åtgärder jag avser atl vidta för att få slut på diskrimineringen av kvinnliga blivande och verksamma präster. Bertil Fiskesjö har ställt en fråga av likartat innehåll. Evert Svensson tar i en interpellalion upp frågan om den s. k. samvetsklausulens innehåll och räckvidd.

Konstitutionsutskouet har i det belänkande som nu föreligger lill behandling tagit ställning till fem molioner i samma ämne som den nu akluella frågan och de två inierpellationerna. Samtliga molioner utom en begär alt riksdagen skall uttala sig mot diskriminerande behandling av kvinnor i samband med prästutbildning, prästvigning och ämbetsutövning i svenska kyrkan.

Bakgrunden till 1958 års lag om kvinnas behörighet till prästeriig yänsi -vilken är den grundläggande lagstiftningen i ämnet - har redovisats i konstilulionsutskottets yltrande. Bl. a. framgår där hur den s. k. samvelsklausulen tillkommil. Jag anser mig därför inte i della sammanhang behöva närmare gå in på denna bakgrund. Dock vill jag konstatera att full enighet rådde vid 1958 års kyrkomöte bl. a. om all önskemålet om kvinnas behörighet hos många, såväl präster som lekmän, hade framsprungit uren äriig omsorg om kyrkan i syfte att öka kyrkans möjligheter att Oäna evangeliet.

I allt väsentligt kan jag instämma i vad konslilulionsulskotiet anför i sitt utföriiga yttrande. Även jag anserdet således nödvändigt att svenska kyrkan målmedvetet arbetar på att snabbi finna former som fullt ut tillgodoser de

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

Om åtgärder mot diskriminering av kvinnor inom svenska kyrkan

177

12 Riksdagens prolokoll 1977/78:150-151

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

Om åtgärder mot diskriminering av kvinnor inom svenska kyrkan

krav som 1958 års reform ställer på lika behandling av man och kvinna i kyrkans Oänst.

En riksdagsskrivelse i enlighet med konstitutionsuiskottets förslag måsle givetvis noga prövas av regeringen. Jag anser emellertid alt kyrkan - innan eventuella förslag föreläggs kyrkomöte och riksdag - bör ges en chans alt genom den av biskopsmötet tillsatta samrådsgruppen finna ett regelsystem som möjliggörsamexislens mellan de olika åsiktsriktningarna. Samrådsgruppens arbete följs noga av regeringen. Så t. ex. ingår en av kommundepartementets Oänsteman som observatör i gruppen. Jag har också personligen överlagt med ledamöter av samrådsgruppen.

Del är enligt min mening tillfredsställande att konslitulionsutskouet så klart betonar kyrkomötets roll vid den kommande behandlingen av frågan. Den kan inte betraktas som en vanlig jämställdhetsfråga. Jag vill i delta sammanhang hänvisa lill vad jämställdhetskommiitén anför i sitt betänkande med förslag till lag om jiimslälldhei mellan kvinnor och män i arbelslivei. Kommittén har särskilt diskuterat frågan om jämställdhet och religionsfrihet.

Frågan bör handläggas så, att regeringen för nästa ordinarie kyrkomöte framlägger förslag, som syftar till att säkerställa att 1958 års reform hell slår igenom i svenska kyrkan. Det är min förhoppning atl kyrkan dessförinnan genom den nyssnämnda samrådsgruppen skall ha preciserat ett godtagbart regelsystem, som konkret visar hur man tänkt sig en samexistens i olika situationer. Det kan t. ex. gälla prästvigning, upplåtande av kyrka, missive-ringar och ansökan om Oänst. Härigenom skulle de bästa garantier ges för atl undvika en splittring inom kyrkan, samlidigl som frågan får en frän samhällets synpunkt tillfredsställande lösning.

1 framliden bör gälla att den som inte kan acceptera kvinnlig präst inte skall kunna inkräkta pä kvinnliga prästers lagfästa räll alt utöva sitt ämbete. Principen bör, allmänt uttryckt, vara att han skall ha rätten att avstå men inte kunna tvinga henne alt avstå.

Jag vill uiöver detta interpellalion.ssvar, herr lalman, nu bara kort lillägga att med det sista stycket i interpellationssvaret syftar jag för egen del på an man skall kunna tillämpa en omvänd ordning mot vad som nu gäller. Jag vill alltså slå fast att kvinnliga prästers samveisövertygelse, deras tro, bör tillmätas samma vikl som de manliga prästernas i delta sammanhang. Hittills har det ju varit så i huvudsak att de kvinnliga prästerna fått vika i vissa frågor, bl. a. förde manliga priislernas vägran att Oänstgöra tillsammans, vägran att upplåta kyrka etc.

Då vill jag se del så all ingen vill inkräkta på de manliga prästernas trosuppfalining. Men eftersom vi har en lagstiftning som är glasklar, skall ingen kunna inkräkta på kvinnliga prästers lagfästa räll att utöva sin ämbete. Därför menar jag att den som inte accepterar kvinnlig präst bör avstå i sådana sammanhang.

Jag säger della bl. a. därför-och del är etl av de väsentliga principella slöd jag har för min uppfattning - atl  1958 års kyrkomöte konslaierade au

178

kvinnans rätt lill prästämbetet är förenlig med evangelisk-luthersk tro och bibelsyn.

HANS PETERSSON i Rösfönga (fp):

Herr talman! Det är nu drygt ell år sedan kommunministern och jag senast diskuterade kvinnliga präster. Vid det tillfället reagerade jag mot de särvigningar som hade förekommit i böOan av förra året. Jag betraktade dem som uppenbara könsdiskrimineringar, och del är alkjämt min ståndpunkt.

Kommunminisiern menade då att motståndet mol kvinnliga präster hade försvagats, men beklagade samtidigt det motstånd som alhjämt fanns kvar på vissa håll.

Senare under årel stod det alldeles klart förde flesta atl motståndet i högsta grad var levande och att del förekom trakasserier, medvetna aktioner och rent mygel mol kvinnliga präster - i klartext alltså rena larvligheter som allvarligt skadade vår kyrka.

Statsrådet Anlonsson framträdde då i massmedia på ett, som jag tyckte, övertygande sätt. Vi var många som bibringades den uppfattningen atl problemel nu var på väg all lösas en gång för alla. Mot denna bakgrund framställde jag min interpellalion, som nu besvaras efter mer än fyra månader.

För 20 år sedan öppnade kyrkan sina armar mot kvinnan och förklarade henne behörig för prästämbetet. Men lika länge har samvelsklausulen medverkat lill alt mota bort henne, diskriminera henne och t, o. m. förklara hennes prästvigning ogiltig. Delta har kunnai ske under hänvisning till Guds ord. Samtidigt härden officiella kyrkan hänvisat lill Guds ord och möjliggjort för kvinnan alt bli präst. Det är alltså fråga om att välja och att tolka bibelcitat - alt välja rätt och att tolka rält.

Kyrkan har varit konsekvent under dessa 20 år. De förekommande motsättningarna har behandlats som en trosfråga. Saken har aldrig ställts på sin spels - detta för atl undvika en befarad kyrkosplittring. Däremot har väl kyrkan inte alltid varil konsekvent när det gällt atl slälla upp för sina kvinnliga präster. Ulan dem hade gudsOänstlivel knappasl fungerat i vårl land.

Regeringens och riksdagens inställning har å andra sidan skärpts under de år som gått-från oklarhet om vad regeringen verkligen menade 1958 lill allt skarpare uttalanden från olika statsråd. Riksdagen har aldrig godkänt någon samvetsklausul och för varje år skärpt sina uttalanden, skärpt dem nästan fram till rena hotet: om överläggningar inte leder till resultat, så måste åtgärder vidtagas.

Förutom detla alt man och kvinna skall behandlas lika även inom den svenska kyrkan, så finns del ännu en aspekt. Det är en fråga som jag för min del ofta tagit upp här i riksdagen. Del handlar om att följa stiftade lagar - atl dessa lagar respekteras, kontrolleras och efterievs, att det blir en enhetlig tillämpning oberoende av var i landel man råkar vara bosatt. Della bör ske även om kyrkomötet inträder som deltagare i själva lagstiftningsarbetet.

Jag tackar Johannes Antonsson för interpellationssvaret. Som jag tolkar

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

Om åtgärder mot diskriminering av kvinnor inom svenska kyrkan

179

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

Om åtgärder mot diskriminering av kvinnor inom svenska kyrkan

svarel måste det dock vara ganska sensationellt mot bakgrund av den debatt som pågått här. Flera talesmän för konstitutionsutskottet har uttalat att dagens kommande beslut innebär en omprövning av samvelsklausulen, atl riksdagen hemställer om delta hos regeringen, alt regeringen verkligen klargör för kyrkomötet konsekvenserna av 1958 års beslut samt alt detta skall ske vid näsla kyrkomöte - ordinarie eller ej. Kommunministern lycker all elt riksdagsbeslut i dag noga skall prövas av regeringen, men lydligen atl det är viktigare all kyrkan själv hittar ett regelsystem. Riksdagen vill, om jag fattar konsiituiionsutskotlet rätt, ha en omprövning av samvelsklausulen, och om jag fattar Johannes Anlonsson rätt måste det vara en andrahandsfråga för honom. Alltså: kyrkan skall i stället få chans till ett regelsystem.

Har jag tolkat statsrådet rätt eller är del formuleringarna i svarel som inbjuder lill denna tolkning?

Biskopsmötena har hittills under de gångna åren inte kunnai övertyga kvinnopräslmotståndarna om att deras kamp mot de kvinnliga prästerna inte är förenlig med jämlikhet och tolerans. Nu skall man klargöra detta med etl regelsystem. Man skall alltså ge ul regler om hur manliga och kvinnliga präster skall kunna samarbeta, även om de inte vill samarbeta. Till detta vill tydligen kommunminisiern i första hand ansluta sig. Det är möjligl au eit regelsystem klarar av en del av svårigheterna, men samvetsklausulens anda kommer, såviu jag förslår, all leva kvar. Avsteg kan även i framtiden ske från förvaliningsrältslig praxis, och kvinnopräslmotståndarna kan fortsätta sin kamp mol kolleger som råkar vara av motsatt kön.

180

EVERT SVENSSON (s):

Herr talman! Jag ber försl alt fö lacka kommunminisler Antonsson - och, skulle jag vilja lillägga, konstituiionsutskoiiel - för svarel på min inierpellation. Eftersom nu kommunminisiern utöver det han sade i interpellationssvaret har instämt i utskottets ordförandes och vice ordförandes anföranden, finner jag del så myckel bällre.

Å ena sidan är del en generös lösning som konsiilulionsulskoltel visar kvinnoprästmoisiåndarna. Men å andra sidan är man beredd all begränsa samveisklausulens innehåll och räckvidd, och del var del min interpellalion framför allt gällde.

I själva verket kanske det inte är samvelsklausulen som vållat alla problem som uppstått, utan de omtalade 17 punkterna. De skall nu enligt biskopsmötet betraktas som ett historiskt dokument. Jag skall inte citera från dem, men nog ger de prov på en inställning lill kvinnliga präster som man trodde var främmande för etl trossamfund. Nu skall de som sagl betraktas som elt historiskt dokument, och del är elt värdefulll slåndpunklslagande av biskopsmötet.

Staten måsle värna om de demokratiska rättigheterna - och dit hör självfallel jämställdheten mellan man och kvinna - och beivra dem var helst de trampas under fötterna. Därför kan naluriigtvis inte riksdagen utan vidare åse hur vissa delar av svenska kyrkans prästerskap diskriminerar kvinnan, även om riksdagen skulle inta den ståndpunkten att den inte skall lägga sig i

frågan som helhet. Men som konstilulionsutskottets vice ordförande Hilding Johansson riktigt påpekade är vi fortfarande med när det gäller lagstiftningen.

En fråga som uppstår är om vi har en präslkyrka eller en demokratisk kyrka, eller lål oss gärna säga folkkyrka i sociologisk mening. Det visar sig nämligen, som alla vet vid del här laget, all den hell övervägande delen av församlingsborna är för kvinnliga präster. Det rör sig inte om några och 50 % ulan om några och 90 % enligt Sveriges Radios undersökning. De som är mot kvinnliga präster uppgår till ca 3 96.

Frågan är alltså om det är prästen som bestämmer eller om det är församlingen. Det har förvånat mig under den här tiden att kyrkoråd och kyrkofullmäktige i så stor utsträckning låtit kvinnopräslmotståndarna bestämma i denna fråga inom församlingarna. Praxis har ju faktiskt varil att en enda präst i en församling kunnai hindra alt en kvinnlig präst anställs. Nu vill kyrkominislern ändra på detta och så att säga vända på kuttingen, men jag undrar om de kvinnliga prästerna vill slälla sådana krav gentemot sina manliga kolleger som detta skulle innebära.

Samvetet som hindrar ell samarbete med kvinnliga präster sägs grunda sig på Bibeln, och då är del i första hand Paulus som man tar till. Som vi vet ärdet emellertid osäkert vilken åsikt Paulus hade i den här frågan, och det bibelord som man grundar sig på är minsl sagl oklart. Paulus grundord ärju alt "här är icke iräl eller fri, här är icke man och kvinna: alla aren I ett i Kristus Jesus". Della är enligt min mening det bibelord man skall rälla sig efter i det här avseendet. Del är mycket som inte står i Bibeln, men som svenska kyrkan och andra trossamfund gör. Del är också myckel som står i Bibeln som man inte gör. 1 min ungdom hade man en domprost i Göteborg som hette Olle Nystedt. Även då hade man strid om kvinnliga präster, och hans fråga lydde: Var någonslans i Bibeln slår del atl det skall finnas domprostar?

En annan märklig sak är alt kvinnopräslmotståndarna tillmäter budbäraren en viktigare funktion än budskapet. Man gör budskapet beroende av vem som bär fram det. Det är som att göra postverket viktigare än brevet. Men ett kärleksbrev blir varken bättre eller sämre av hur brevbäraren ser ul.

Kyrkan skall ju förmedla elt budskap. Hur och under vilka organisatoriska former det skall ske måsle varie generation få bestämma. Att Jesus Krislus kallade män som apostlar eller alt Paulus inte drev kvinnofrågan kan ju ha berott på den tidens synsätt, och del kan minstavallt vara vägledande för oss nu. Men delta är kyrkans dilemma: att skilja på det som är tidsbundet och det som är kristendomens innersta kärna. Vi kan alla ha svårl med den distinktionen, men den är alltid viklig att göra.

Jag ställer mig bakom konstilulionsutskottets skrivning, men vill tillfoga ett parsynpunklersom är vikliga för Göteborgs stift. Vi har nu en biskop som har 12-14 år kvar i sitt ämbete. Vad kommeratt hända i stiftet? Stiftet har nu, efter en lång tid, fått sin första kvinnliga präst, vilkens fullmakt från domkapitlet inte kunde skrivas under av ordföranden i domkapitlet, nämligen biskopen, utan måste skrivas under av en ledamot av denna

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

Om åtgärder mot diskriminering av kvinnor inom svenska kyrkan

181

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

Om åtgärder mot diskriminering av kvinnor inom svenska kyrkan

182

kammare, Evert Hedberg, som är ledamot av domkapitlet. Vad kommer alt ske under de närmaste 12-14 åren? Kommer Göteborgs stift att befolkas av kvinnoprästmotståndare? Troligen. Det öppnar ett oroande perspektiv, eftersom församlingarna i Göteborgs stift naluriigtvis inte är annorlunda än i andra stift. De är för kvinnliga präster. Men biskopen hindrar i slor utsträckning församlingarna från alt fö kvinnliga präster -omständigheterna är sådana. Biskopsmötet har sagl nej till särvigningar, men här har vi en säregen särvigning som kommer att bestå ganska länge.

Jag förmodar alt Johannes Antonsson och många andra från stiftet delar oron över en sådan ulveckling, som en slor majoritet av församlingsborna inte vill ha. Något måste hända, och jag vill vädja lill regeringen att uppmärksamma denna fråga och se vad som kan göras i det förslag som skall lämnas till kyrkomötet efter dagens beslul. Kyrkomötets beslul kommer sedan alt bli avgörande för framliden i denna fråga. Att se vad som kan göras i Göteborgs stift i detla avseende är av stort intresse.

Till slul några ord, herr lalman, om hur det ser ul i omvärlden, eftersom en del försöker säga oss alt Sverige på något sätt är unikt i sin önskan all få kvinnopräsler. Frågan om kvinnopräsler är naluriigtvis inte aktuell bara i Sverige. År 1975 gav bl. a. den anglikanska kyrkan i Canada och i England kvinnor rätt lill tillträde lill prästämbetet, och ärkebiskopen av Canterbury har meddelat på ven, att hela den anglikanska kyrkofamiljen snart är överens om all inga fundamentala hinder finns för kvinnans tillträde till prästämbetet.

I denna silualion har Vatikanens sekretariat för trosfrågor antagit en av påven godkänd deklaration i vilken anges vad som hindrar den romerska kyrkan från alt godkänna kvinnor som präster. Man säger där att det viktigaste skälet är traditionen i vilken inkluderas Jesu inställning. De stora katolska teologerna från 1200-lalel har också förklarat atl prästen som representant för Kristus måsle vara av samma kön som han. Men del intressanta är alltså alt man hänvisar lill traditionen - och del har trots denna varil stark krilik mot detla uttalande av den katolska kyrkan. Del rör sig alltså ute i världen. Vi är inte ensamma om denna debatt, och kvinnliga präster finns det på många håll.

Till slut, herr lalman, finner jag ell par klarlägganden nödvändiga med anledning av interpellationen. Kyrkominislern - om jag nu får använda den titeln - Antonsson säger för del första att konsiitutionsutskollels förslag givelvis måste noga prövas av regeringen. Jag finner della litet vagt. Regeringen bör väl följa konstitutionsutskottets intentioner och skrivningar. Med andra ord bör den följa del förslag till nästa kyrkomöte som uttrycks i konslilutionsulskotlets skrivning.

För det andra säger kyrkoministern att frågan bör handläggas så, alt regeringen för nästa ordinarie kyrkomöte lägger fram förslag osv. Det är inskränkningen till "nästa o/-(y/«fl/-/e kyrkomöte" som jag finner oroväckande. Konstitutionsutskoiiet begär förslag till näsla kyrkomöte. Del är möjligt all del inte sker förrän lill nästa ordinarie kyrkomöte - det får väl utvecklingen avgöra -men jag hoppas själv att vi får ett kyrkomöte tidigare, inte minst på

grund av stal-kyrka-problemaliken. Man kan faktiskt också slälla frågan om inte del krävs etl kyrkomöte med anledning av den fråga som vi i dag diskuterar. Skall man då vänta lill det ordinarie kyrkomötet, tyckerjag att man får vänta för länge.

Kyrkoministern aniyder all han vill invänta vad den s. k. samrådsgruppen kommer fram till, och det spörsmålet har varil uppe till diskussion i denna debatt. Erfarenheten visaratt del då kan dröja länge. Vi har i den här frågan sell många samrådsgrupper som inte lett lill någonting, och faran är att inte heller denna grupp kommer fram lill någol för båda parter godtagbart resultat, även om vi personligen skulle önska del. Eftersom kyrkominislern har en särskild kontaktperson i den centrala samrådsgruppen, framgår det säkert ganska snarl hur stämningarna är. Jag vill bara varna för atl vänta för länge, jag menar att frågan måste komma upp på ett kyrkomöte ganska snarl.

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

Om åtgärder mot diskriminering av kvinnor inom svenska kyrkan

HILDING JOHANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! För att det inte skall uppslå några missförstånd vill jag i tre punkter sammanfatta vad konslilulionsulskotiet begär.

För det första skall regeringen framlägga förslag, som klargör konsekvenserna av 1958 års reform.

För det andra sägs alt förslagel måste komma lill näsla kyrkomöte. Utskottet har aldrig talat om någol ordinarie kyrkomöte. Det var någonting nytt i interpellationssvaret.

För det tredje begär ulskottet uttryckligen en omprövning av den s. k. samvelsklausulen.

Del är önskvärt atl samrådsgruppen kan nå fram lill elt regelsystem, som möjliggör atl dessa krav tillgodoses. På den punkten finns det inga motsättningar mellan kyrkominislern och mig. Samtidigt vill jag säga atl ultalandel från utskottets sida innebär alt regeringen måsle lägga fram förslag, även om samrådsgruppen skulle misslyckas i sina strävanden.

Delta regelsystem börenligt min mening vila på fyra fundament. Del första innebär all det icke får förekomma någon som helsl diskriminering på grund av kön. Del andra innebär att det inte får förekomma särvigningar, och där har samrådsgruppen nått fram till enighet, om jag har tolkat uttalandet riktigt. Det Iredje innebär att inte någon nytillträdande biskop skall ha rätt all på grund av hennes kön vägra prästviga kvinnlig teologistuderande. Del flärde innebär alt man inte forisättningsvis skall efter beslutet kunna åberopa samvelsklausulen för en särbehandling.

Jag skulle uppskatta om Johannes Anlonsson ville säga alt även han delar uppfattningen alt dessa fyra punkter skall utgöra fundamentet för det regelsystem som skall finnas inom den svenska kyrkan.

BERTIL FISKESJÖ (c):

Herr lalman! Jag ber atl få tacka kommunminisiern försvaret på min fråga. Del kom litet post feslum, men jag accepterar de skäl för dröjsmålet som kommunminisiern angett.

Efter det atl inierpellationerna och frågan framställdes, väcktes även en rad

183

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

Om åtgärder mot diskriminering av kvinnor inom svenska kyrkan

184

molioner, och det kunde naluriigtvis vara lämpligt alt invänta konsliiutionsutskottets yttrande, så atl vi kunde klara av frågan i år med en debatt i stället för med två.

Del är naturligtvis beklagligt att vi skall behöva diskutera frågan. För mig är det så självklart alt samma regler skall gälla för män och kvinnor, att jag tycker atl del för kyrkans del är väldigt genant att den principen inte har tillämpats fullt ul.

I många avseenden har utvecklingen efter 1958 varil posiliv. Många kvinnor har utbildat sig till präster och många kvinnor har fält prästOänst. Man kan också notera atl ledningen inom kyrkan har blivit alltmer deciderad när det gäller jämlikheten mellan könen i den här speciella frågan. Även mycket annat har hänl.

Mol delta står, som tidigare talare varil inne på, de negativa upplevelser som många kvinnor har haft när de har gått ul och arbetat i kyrkan, det motstånd som de då har mött och den särbehandling som de har varit utsatta för.

Det var, tror jag, olyckligt alt den s. k. samvelsklausulen, som ju från lagteknisk synpunkt aren märkvärdighet, inte försågs med någon tidsgräns vid 1958 års beslut. Det kunde på den tiden, på grundval av vad som då förelåg, vara rimligl att ha den här öppningen, men det är naluriigtvis helt orimligt all den skall forlsätla all gälla årtionde efter årtionde.

Nu har ell enigt konslitutionsulskolt, vilket tidigare har betonats, sagt all del måste bli en definitiv ändring. Del är innebörden i konslitutionsutskoltets uttalande.

Man kan naturligtvis diskutera hur denna ändring skall komma lill slånd. Såviu jag kan förslå speglas del lagiekniska bekymret i interpellationssvaret. Lagen om kvinnans behörighet till präsujänst som har antagits av riksdag, regering och kyrkomöte är, som lidigare har sagts, glasklar, del är ingenting att fundera över. Men så knöl då kyrkomötet till lagen de förbehållen som finns i den s. k. samvelsklausulen. Man kan naluriiglvis diskutera vilken giltighet etl sådanl molivullalande skall anses ha. Del brukar ju vara på del sättet alt motivultalanden skall Oäna till ledning vid tolkning av lag som är krånglig eller besvärlig för lillämparna. Men här finns inte de problemen -lagen är enkel, klar och entydig. Det finns inte den minsta tvekan om vad den innebär. Egentligen kan man säga aU motivuttalandet, såsom del har kommil alt tillämpas, slår undan själva lagens bokstav - vilket är mycket märkligt. Klart är dock alt riksdagen i vaOe fall aldrig explicit har tagit ställning för den samvetsklausul som finns.

Vi känner till den historiska siiuationen och vi vet hur samvelsklausulen har tillämpats. Det gäller nu atl hitta eU säu på vilket vi kan komma till rätta med detta. Riksdagen behöver i och för sig inte fatta något nytl beslut. Den del av de lagstiftande makthavarna som behöver falla ell nytt beslut är kyrkomötet. Den gång som vi närmasl hade tänkt oss när vi skrev betänkandet var atl regeringen, på grundval av vad utskottet har sagt, skulle få kyrkomötet att göra den omprövning av molivullalandet som konstilulionsutskoltel har förordat.

Nu ser jag i interpellationssvaret -vilket jag till min ledsnad anser uttrycker litet större tveksamhet än vad konslitulionsutskoltels betänkande gör - all man skall avvakta vad som kommer fram i samrådsgruppen innan eventuella förslag föreläggs kyrkomöte och riksdag. Först och främst tror jag alt det blir nödvändigi med förslag; samvelsklausulen som den har tillämpats bör inte kvarstå oemotsagd. "Eventuella" skulle således kunna utgå.

Jag är lilel tveksam till all man här tagit med riksdagen. Jag föreställer mig att det har föresvävat kommunminisiern att det kunde vara nödvändigi att göra en lagändring för all få lillfälle att göra förändrade motivuttalanden. Det är i och för sig i linje med god svensk lagstiftningstradition; jag har ingenting emot det, även om jag i det här speciella fallet inte tycker att det skulle vara nödvändigi atl gå den omvägen.

Litet senare i svaret sägs det alt denna fråga inte kan betraktas som en vanligjämställdheisfråga. Det uttrycket är någol dubbeltydigt. Det är klart atl del i princip är en vanligjämställdheisfråga. en fråga om jämställdhet mellan kvinnor och män när det gäller rätten att utöva prästämbetet. Men den är ovanlig från den synpunkten au vi har della speciella lagstiftningsförfarande. Jag hoppas atl det är del som avses med den här meningen och ingenting annat.

I konstitutionsutskottets betänkande har vi inte preciserat vid vilken typ av kyrkomöte en sådan här fråga skulle aklualiseras. Vi har sagt "näsla kyrkomöte". 1 inlerpellalionssvarei talas det om "nästa ordinarie kyrkomöte". Jag förslår inte meningen med det tillägget. Del är uppenbart atl om det sammankallasellkyrkomöte..såkommer-oavseitom regeringen framlägger någol förslag eller ej - frågan att aklualiseras på detta kyrkomöte.

När jag läste interpellationssvaret förstod jag inte innebörden av den sista meningen. Det sägs där: "Principen bör, allmänt uttryckt, vara att han skall ha rätten atl avslå men inte kunna tvinga henne all avslå." Del är en nästan teologisk formulering.

Kommunminisiern har sedan förklarat den här meningen. När jag hörde den förklaringen blev jag trots allt litet ängslig. Jag hoppas atl den, så som den förklarades, inte slår i motsättning till vad som sägs nederst på s. 22 och överst på s. 23 i utskottets betänkande. Där heter det nämligen: "Den som skall prästvigas måste vidare vara medveten om aU prästeriig Oänst i svenska kyrkan står öppen för både män och kvinnor och att han eller hon i sin Oänsteulövning måste kunna samarbeta med kollega ulan hänsyn till kön."

Detla är viktigt. Det är en av kärnfrågorna när det gäller atl förändra de konkreta arbetsförhållandena för de kvinnor som hamnar i församlingarmed manliga präster som ogillar kvinnliga präster. Man kan naluriigtvis ha sin uppfattning var för sig. Människor tycker ju ibland illa om varandra av olika skäl, men här rör det sig om Oänsteulövning, och i denna Oänsteulövning krävs det samarbete. Man skall naturligtvis inte kunna vägra alt samarbeta med sin kollega i Oänsten av det skälet atl hon är kvinna. Del är helt absurt.

Eftersom kommunminisiern vid fiera tillfällen i sitt anförande sade alt han

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

Om åtgärder mot diskriminering av kvinnor inom svenska kyrkan

185

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

Om åtgärder mot diskriminering av kvinnor inom svenska kyrkan

ansluter sig lill konstitutionsutskottets betänkande och till vad utskottets vice ordförande sade i den inledande debalten utgår jag ifrån att han med den sisia meningen menar detsamma som konstitutionsulskottet skriver i den mening jag nyss läste upp.

Jag skall sluta milt anförande med att säga att ell beslul i den riktning som konslilulionsulskotiet har angivit naluriigtvis inte kommer att kunna lösa problemet, men jag trorändå att del kommeratt förändra atmosfären. Jag tror atl atmosfären kommeratt förändras redan genom det beslul som riksdagen av allt alt döma snarl kommer all fatta på grundval av konstitutionsutskottets betänkande, eftersom detta kommer all få en allmän psykologisk effekt. Del är skönt att riksdagen nu äntligen är beredd att samla sig till ett auktoritativt ultalande i den här segslitna frågan.

Jag ber att få yrka bifall lill utskottets betänkande.

186

Kommunministern JOHANNES ANTONSSON:

Herr lalman! Om jag förstod Hans Petersson rätt tycktes han uppfatta mitt interpellationssvar så atl jag skulle betrakta riksdagsultalandet som en andrahandsfråga. Nej, del är ingalunda så, Hans Petersson! Fördel första vill jag poängtera att jag, jusl i respekt för riksdagens åsikl, har velal samordna behandlingen av de föreliggande molionerna med det interpellationssvar som jag själv har lämnat. För det andra begär riksdagen i dag att regeringen lämnar förslag till riksdag och kyrkomöte angående en omprövning av samvelsklausulen. Jag vill gärna citera vad utskottet säger:

"Della förslag, som innebären omprövning av den s. k. samvelsklausulen, skall säkerställa att de som efter beslut i ärendet påböOat posigymnasiala sludier med särskild inriklning på Oänst inom svenska kyrkan inte skall kunna åberopa de av 1958 års kyrkomöte giorda uttalandena för ett handlande i Oänsten som strider mot 1958 års reform. Självfallet belyder denna reform att några trakasserier på grund av kön inte får förekomma inom den svenska kyrkan. Ulskollel förutsätter vidare att förslagel utformas på etl sådanl sätt att de som har en avvikande mening i ämbetsfrågan kan bevara hemortsrätt i svenska kyrkan."

Personligen kan jag helt instämma i detla ultalande, och det harjag också sagt i interpellationssvaret.

Det är rikligt attjag vill ge kyrkan en möjlighel atl genom samrådsgruppen, som har tillkommit på ärkebiskopens initiativ, själv utarbeta etl regelsystem för samexistens. Jag vill ge kyrkan den chansen därför atl kyrkolag stiftas i den speciella ordningen alt regeringen först på vanligt sätt lägger fram ett förslagom vilket kyrkomötets mening inhämtas. Därefter beslutar riksdagen. Eftersom vi har denna specifika form för lagstiftning på det kyrkliga områdel är det bäst för både kyrkan och samhällel om man kan enas om ell regelsystem alt lägga lill grund för lagstiftningen, så att vi slipper uppslitande strider mellan kyrkomöte å ena sidan och regering och riksdag å den andra.

Evert Svensson tog upp de förhållanden som råder i Göteborgs stift. Jag skall inte kommentera dem på annat sätt än att jag, som själv tillhör

Göteborgs stift, har uppfattat församlingarnas och de kyrkligt intresserade medborgarnas mening så, alt det inte råder några avvikande meningar från den mycket klara majoriteten i landet i övrigt som har en positiv inställning till kvinnliga präster. De flesta prästerliga ämbetstillsättningar sker genom val i församlingarna, därför hyserjag inte samma bekymmer som Evert Svensson här har givit ullryck åt, eftersom det slår även kvinnor helt fritt att söka och bli valda. Och jag vill gärna tillägga att i den mån del gäller en iredjegångs-tillsältning kommer jag att göra en prövning enligt gällande lagstiftning, dvs. grundlagens krav om förOänst och skicklighet. I den mån kvinnor där meritmässigl konkurrerar på likvärdigl sätt med män är del självklarl min önskan alt kunna tillsälta kvinnlig präst även i mill eget hemslift.

Bertil Fiskesjö tog upp den konstitutionella frågan och menade - om jag förstod honom rätt -att det inte var behövligt här att inhämta kyrkomötets uttalande. Somjag upplevt del ärdet en gammal svensk lagstiftningstradition att inte upphäva elt molivullalande lill en lag om lagen gäller oförändrad. Man måsle alltså för att få ell nytt motiv för lagen också i någon mån ändra i lagstiftningen.

Bertil Fiskesjö sade atl det här är en jämslälldhelsfråga och all jag inte tillräckligt skulle ha insett del. Då vill jag säga alt frågan är svår jusl därför all två i grundlag skyddade rättigheter står emot varandra här. Vi har en grundlag som säger alt tros- och åsiktsfriheten är skyddad. Samma grundlag säger att ingen skall diskrimineras på grund av sitt kön. Det är därför jag måste säga atl del här inteären vanlig jämlikhetsfråga utan en kombination av trosfråga och jämslälldhelsfråga, där grundlagen skyddar i båda fallen. Jag föreställer mig allom inte grundlagen innehållit dessa föreskrifter så hade det inte nu funnits underiag för det motivutlalande som gjordes 1958.

Jag hyser måhända större förhoppningar än Evert Svensson, som säger att det är fara i dröjsmål när man skall invänta samrådsgruppens förslag. Jag hoppas inte alt mina positiva förhoppningar kommer på skam. Jag grundar dem på all del på mindre än elt år, från 1977 till 1978, har skett en väsentlig förskjutning i biskopsmötets uttalanden i de här frågorna.

För det första säger biskopsmötet i elt utlalande i januari i år all del inte är möjligt att ge samvelsklausulen en hur vid tolkning som helsl. Då hänsyftar man på uttrycket "det som uppenbarligen kränker prästmans samvete".

För det andra säger man atl del inte heller får lämnas ål den enskilde prästmannens godtycke att avgöra hur hans personliga uppfattning skall tillåtas inverka på hans ämbetsutövning. Det har man aldrig sagl tidigare.

För det iredje säger man atl i väntan på samrådsgruppens förslag till regelsystem skall särvigning inte kunna påkallas. Det är också en väsenllig förändring i biskopsmötets inställning.

Vidare har del rått oklarhet i fråga om upplåtelse av kyrkorum för kyrklig förrältning. Av gammal hävd har rällen atl upplåta kyrkorum för kyrklig förrättning tillkommit pastor ensam. För förrättningar av mer profan karaktär är del kyrkorådet som beslutar.

Jag har för min del inte kunnat finna något lagligt stöd för pastors ensamma dispositionsrätt. Men här har vi en så gammal och långvarig praxis, atl man

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

Om åtgärder mot diskriminering av kvinnor inom svenska kyrkan

187

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

Om åtgärder mot diskriminering av k\'innor inom svenska kyrkan

har ansett all det skulle behövas lagstiftning om man vill ändra en flera sekler gammal praxis. Nu har emellertid den frågan under detta år prövats av justitieombudsmannen. JO har kommit med ett klart ultalande där han säger atl möjligheten atl disponera kyrka för kyrklig förrättning inte för vara beroende av om prästen är man eller kvinna. Samma sak har biskopsmötet nu fastslagit.

När det gäller upplåtelse för församlingsbo för förrättning enligt svenska kyrkans ordning har man redan lidigare slagit fasl-jag Iroratt det var 1977-att del inte är förenligt med gällande rättsläge att vägra upplåtelse för sådan förrättning. Vidare säger biskopsmötet nu att alla vägar bör prövas även i gudsOänstsammanhang för full arbetsgemenskap inom kyrkan. Jag hoppas att riksdagsledamöterna förslår mig, om jag på grundval av dessa myckel klara uttalanden ställer förhoppningar till atl man här skall komma fram till etl regelsystem för samexistens inom kyrkan som kan läggas till grund för del molivullalande och den lagstiftning som riksdagen i dag begär.

Jag kan dela Evert Svenssons ståndpunkt atl det är tämligen unikt just för Sverige att man åberopar leologiska skäl i samband med motstånd mol kvinnlig präst. Del är riktigt att man, som Evert Svensson säger, i exempelvis anglikanska kyrkan och kyrkor i andra länder mera åberopar enbart Iradilionsskäl och icke några teologiskt grundade ståndpunkter. Jag vill i del sammanhanget inte här diskutera bibeltolkning och liknande ting, men enligt vad jag förstått säger exegeterna - de som vetenskapligt försöker tolka Bibeln - all man inte kan komma fram till någon entydig uppfattning bl. a. av del skälet atl Bibeln inte anses behandla frågan om prästämbetet i den nuvarande kyrkans mening. Två svenska professorer har sagt detla ganska nyligen.

Om del slutligen, herr talman, får tillåtas mig all göra en personlig reflexion i detta sammanhang vill jag säga att jag har den uppfattningen atl först i och med kristendomen och dess stiftare-Kristus-har människovärdesbegreppel kommil in i det västeriändska kulturmönstret. Därför kan jag som lekman inte förstå att det kan ha varil religionsstiflarens mening alt göra åtskillnad på man och kvinna när del gäller atl förrätta gudsOänst på likvärdigt sätt, eftersom just uppfattningen om alla människors lika värde var så kännetecknande för Kristi lära och människosyn.

Vi talar ibland om Grekland som föregångslandet när del gäller demokrati. Visst hade man i det gamla Grekland en teoretiskt förnämlig demokrati, men det man glömmer i den debatten är att i realiteten grundades myckel av ulvecklingen i dåtidens Grekland på det faktum att det var ett ganska litet anlal fria greker som höll ett flera miljoner stort antal slavar, alltså en hell annan människovärdessyn än den vi fått in i Västerlandet just med kristendomen.

HANS PETERSSON i Röstånga (fp) kort genmäle:

Herr talman! Del är rikligt all jag fattade Johannes Antonssons svar som att dagens riksdagsbeslut var en andrahandsfråga för honom. Det är beklagligt alt man skall behövaanvända formuleringar som ärså vaga. Jag har till yttermera visso bett tre personer läsa igenom svaret för atl se om de kom

till samma ståndpunkt som jag. Del gjorde de.

Jag har med intresse ly.ssnal till Johannes Anlonssons andra inlägg. Del var klarläggande och på slutet engagerande.

Jag är naluriigtvis medveten om alt kyrkoministern liksom de flesta av våra biskopar är villig och beredd atl lösa problemet, men även vi andra haren uppriktig och äriig omsorg när vi på våra olika sätt hävdar all diskrimineringen av kvinnorna måste upphöra.

Riksdagen fattar i dag beslut om en omprövning av samvelsklausulen. Det är för mig etl minimikrav över huvud taget. Jag anser att kommunministern bör kalla lill etl extra kyrkomöte, framlägga riksdagens åsikter och se lill all samvelsklausulen omprövas. Då löser vi problemel till en del - visseriigen bara till en liten del. Kommande präster kan inte längre åberopa samvelsklausulen. Det är ett lilel steg för att uppnå jämlikhet inom den svenska kyrkan.

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

Om åtgärder mot diskriminering av kvinnor inom svenska kyrkan

EVERT SVENSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag undrar om inte kommunministern-kyrkominislern ändå underskattar de krafter som är i rörelse i vårl gemensamma stift. Jag vill vädja till kommunministern att han följer den här frågan ordentligt och ser vad som kan göras. Det får inte bli så att man upphäver särvigningarna och ändå får dem kvar i ell av stiften. Det måste vara en mycket egendomlig ulveckling.

Jag delar kommunminislerns åsikl all Göteborgs stift inte är annorlunda än andra.och alt den stora majoriteten vill ha kvinnliga präster. Vi har nu fått en och det kan dröja innan vi för någon mer - och om så sker kommer de på andra vägar än via den ordinarie prästvigningen. Jag hoppas all kommunminisiern kommer all följa frågan och se om del finns möjligheter all åstadkomma någol genom den skrivning som skall göras lill kyrkomötet. Del kan annars komma att ske en väldig polarisering i stiftet.

Jag diskuterade faran i dröjsmålet och antydde att det kanske skulle vara på sin plats att sammankalla ell extra kyrkomöte jusl för denna fråga, om del visar sig nödvändigi. Jag vill naturligtvis inte med detta säga all man inte skall ge den centrala samrådsgruppen lid.

Kommunminisiern radar upp väldigt många positiva saker som har skett-men det är inte sådant som har skett tack vare samarbete mellan dem som är för kvinnliga präster och dem som är emot, ulan andra krafter har varil i verksamhet. Det är just de speciella personerna som skall mötas och göra ett regelsystem. Vi och de känner argumenten sedan lång tid lillbaka efter många och långa diskussioner. Del kan naturligtvis inte komma fram så väldigl myckel nytt, och man kommer ganska snart atl se vilka åsiktsskillnaderna är.

Till sist, herr lalman, kan jag instämma i kyrkominislerns uppfalining enligt Bibeln om den ursprungliga synen på kvinnans slällning. Men är del möjligen på det sättet atl utvecklingen mot rättvisa och jämställdhet har tagils över av andra krafter än de som skall representera kristendomen?

189

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

Om åtgärder mot diskriminering av k\'innor inom svenska kyrkan

BERTIL FISKESJÖ (c) kort genmäle:

Herr talman! I de delar av Johannes Antonssons inlägg som berörde mitt tidigare anförande fanns etl par missförstånd, som jag gärna vill rätta till.

Johannes Antonsson sade attjag hade uttryckt uppfattningen atl man för kyrkolagstiftande inte behövde inhämta kyrkomötets godkännande. Något sådanl harjag icke sagt - det ärjag helt säker på.

Sedan refererade Johannes Antonsson till den nuvarande grundlagen i samband med atl han diskuterade tillkomsten av behörighetslagen 1958. Del är heller inte relevant. Vi hade inte den nuvarande grundlagen 1958. Det har naturligtvis en viss betydelse för Johannes Antonssons resonemang när det gällde den kollision mellan två frihetsbegrepp som han kom in på.

Man har försökt göra den här frågan till en trosfrihetsfråga. Del är inte fråga om trosfrihet. Trosfriheten ligger fast. Vad frågan handlar om är de villkor som skall gälla för tillträde till Oänst och de villkor som skall gälla för rätlen atl utöva denna Oänst. Man må i övrigt ha vilka åsikter man vill om innebörden i den aktuella teologin. Man kan alltså icke ställa de friheter som är garanterade i grundlagen i molsalsslällning lill varandra på del säll som skedde.

Jag vill gärna citera etl avsnitt ur en artikel i Svenska Dagbladet den 3 februari 1978, skriven av professor Olle Nyman. Han säger i slutet av den artikeln:

"Del ligger nära lill hands atl i detta ämne också tänka på religionsfrihetens princip. Men regeringsformens religionsfrihetsstadgande kan ej åberopas som stöd för att staten medverkar till särrältigheler för innehavare av prästerliga Oänster i kyrkan. Rättighelsregeln innebär alt den enskilde medborgaren gentemot det allmänna är tillförsäkrad Trihel att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion'. Vad regeringsformen säger om religionsfriheten är inget argument i kvinnoprästfrågan. Del kan inte tolkas så att det blir en grund för samvelsklausulen."

Jag instämmer helt i Olle Nymans konstaterande på den punkten.

190

HILDING JOHANSSON (s) kort genmäle:

Herr lalman! Efter kyrkoministerns senasle anförande utgår jag från all regeringen kommer alt i respekt för riksdagens beställning lägga fram elt förslag för nästa kyrkomöte och atl delta förslag slår i överensstämmelse med vad konstilulionsulskottel anfört.

Jag delar Johannes Antonssons uppfalining alt man skall låta kyrkan arbeta med detla och få fram ett regelsystem. Men det kan inte vara detla regelsystem, oberoende av hur del ser ut, som skall ligga till grund för förslaget från regeringens sida, utan del måste vara den beställning riksdagen gör. Del kan vi väl vara överens om, och jag kanske också kan få en bekräftelse på atl vi är överens på den punkten.

Därmed kan man säkerligen klara frågan om religionsfriheten. Redan i milt första inlägg försökte jag utveckla vissa synpunkter på det här. I detta inlägg vill jag passa på att instämma med både Olle Nyman och Bertil Fiskesjö.

Samvelsklausulen är ingen förutsättning för att grundlagen skall upprätthållas. Men det är klart alt vi skall slå vakt om religionsfrihetens princip. Del

finns ett par uttalanden från 1958 som jag vill bringa i erinran. Särskilda utskottet förklarade att ingendera meningsriklningen skall utsättas för sådan påverkan som kan uppfattas som åsiktsförföljelse eller intrång på samvetets ftihet.

Den dåvarande ecklesiastikministern yttrade följande i debatten: "Någon åsiktsförföljelse från statens sida kan inte gärna vara atl befara så länge vi har vårl nuvarande demokratiska samhällsskick." Men vi kan i religionsfrihetens namn inte ha särbestämmelser, sådana som de som kommer till uttryck i samvelsklausulen. Den kan avskaffas; religionsfriheten finns kvar.

Kommunminisiern JOHANNES ANTONSSON:

Herr talman! Jag vill än en gång stryka under alt jag vill ge kyrkan en möjlighel alt arbeia fram ett regelsystem, speciellt av det skälet att det måste ligga ell slort värde i alt ha så samstämmiga uppfattningar som möjligt i en så känslig fråga som denna. Kyrkolag stiftasju efter samtycke av kyrkomöte,av riksdag och regering lillsammans. Jag iroratt del gagnar både kyrkans sak och de principerom vilka vi här allmänt är ense, om vi kan uppnå en bred enighet. I varje fall kan man hoppas att det som underlag skall ligga etl regelsystem, framarbetat av den samrådsgrupp som finns samt att regeringen kan grunda elt förslag till kyrkomöte och riksdag på detla regelsystem. Jag tror alt del är en riklig väg i uppläggningen när del gäller atl lösa den här frågan.

Eftersom kyrkomötet har vetorätt i sammanhangel vore del ytterst olyckligt för hela frågans utveckling om det uppstod starka spänningar mellan å ena sidan regering och riksdag och å andra sidan kyrkomötet.

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

Om åtgärder mot diskriminering av kvinnor inom svenska kvrkan

PER PETERSSON (m):

Herr talman! Förhållandet stat-kyrka är under utredning, och arbetsgruppens förslag är jusl nu föremål för remissbehandling. Detta är etl tungt vägande skäl till atl riksdagen inte nu bör uttala sig i frågor som tas upp i konslitutionsutskottets belänkande nr 48.

Med inlresse harjag tagit del av statsrådet Antonssons interpellationssvar och anföranden här i kväll. I likhet med kommunministern tyckerjag del är tillfredsställande att konslilulionsulskotiet så klarl betonat kyrkomötets roll vid den kommande behandlingen av ifrågavarande spörsmål. Del är också ett riktigt konstaterande som görs i betänkandet när det framhålls atl det övervägande flertalet svenskar sluter upp kring stalmakternas och kyrkomötets beslut från år 1958, alt man och kvinna skall ha samma rätt alt ifrågakomma till och att utöva präst- och biskopsämbetet i den svenska kyrkan. Även jag har den uppfatiningen.

Liksom för 20 år sedan tolkas emellertid Bibelns ord olika när det gäller kvinnliga präster. Och liksom regering och riksdag år 1958 ansåg sig böra tillmäta den kyrkliga enigheten och principen om att inte utöva tvång i trosfrågor slor belydelse, finns det enligt min mening skäl att göra det också i dag.

Del är viktigt att finna former, som garanterar kvinnliga präster deras möjligheter alt verka i enlighet med de rättigheter som 1958 års lagstiftning

191

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

har givit dem, utan att för den skull de som har en annan trosuppfalining slöts bort från kyrkan och från prästämbetet. Jag anser det riktigt att kyrkan genom ställningstagande på kyrkomötet först ger kyrkans egen syn på frågan om den s. k. samvetsklausulens innehåll och räckvidd, innan riksdagen yttrar sig i de frågor som belänkandet lar upp.

Herr lalman! Jag yrkar därför alt riksdagen i stället för atl bifalla konstitutionsutskottets hemställan med anledning av motionerna 214, 252, 645, 646 och 1421 måtte uttala:

"De uttalanden som 1958 års kyrkomöte gjorde i samband med behörighetslagens antagande - den s. k. samvelsklausulen - har kommit alt spela en slor roll i debalten om frågor som rör kvinnliga präster. Uttalandena syftade till all undvika kyrkosplittring och värna om den för en evangelisk kyrka betydelsefulla principen atl inte utöva tvång i trosfrågor. De önskemål som uppbar uttalandena kvarstår i princip fortfarande.

Den rätt som samvelsklausulen ger dem som inte anser sig kunna acceptera kvinnliga präster får inte utnytOas så atl kvinnliga präster skulle kunna förvägras eller förhindras alt utöva sin Oänst och fullgöra sina uppgifter i kyrkan. Riksdagen finner det angeläget all kyrkan genom sina egna organ - inte minst den s. k. samrådsgruppen - söker vägar som möjliggör för dem som har en gentemot 1958 års beslut i behörighetsfrågan avvikande ståndpunkt alt bevara hemortsrätt i svenska kyrkan, samtidigt som vaOe form av trakasserier på grund av kön måste förhindras.

Synen på kvinnors behörighet till prästerlig Oänst utgår från skilda trosuppfaltningar. Riksdagen bör inte vidta åtgärder som innebär tvång mot företrädarna för någondera irosuppfaltningen. Frågor av troskaraklär bör behandlas av kyrkans egna organ. Något ställningstagande av riksdagen lill de nu aktuella motionskraven bör således inte göras. Detta understryks ytterligare av del fakium att kyrkans framtida relationer till staten f n. är under övervägande."

I delta anförande instämde Gunnar Oskarson, Lars Ahlmark, Kurt Söderström, Per-Olof Strindberg, Gunnar Johansson och Kari Leuchovius (samtliga m).

192

HILDING JOHANSSON (s) kort genmäle:

Herr lalman! I det utlalande som nu föreslagils finns ett par saker som det väl råder allmän enighel om - del vill jag gärna ta sikte på - nämligen della all man skall förhindra varje form av trakasserier på grund av kön, och vidare alt de som har en avvikande ståndpunkt i ämbetsfrågan skall kunna bevara hemortsrätt i svenska kyrkan. Men uttalandet redovisar samtidigt en uppfattning som inte har stöd i nuvarande grundlag, nämligen den atl riksdagen inte skall gå in i kyrkolagsiiftningsfrågor. Del är ändå riksdagens skyldighet att göra så. Så länge nuvarande grundlagsbestämmelser finns är del faktiskt etl ansvar för riksdagen atl arbeia med dessa frågor. Del ansvarel kan riksdagen inte gå ifrån.

Nu menar lydligen Per Petersson alt riksdagen eftersom del är fråga om

trosuppfaltningar inte skulle kunna arbeta med dessa frågor. Del måste vara etl misstag. I en slordel av kyrkolagstiftningen finns trosmomenl. I annal fall kunde det inte gälla en kyrka. Följaktligen är det riksdagens uppgift au behandla även sådana frågor.

Tidigare har riksdagen aldrig intagit den ståndpunkten att den alltid skall låta kyrkomölel vara inilialivlagare. Lål mig erinra om att när den lag stiftades som vi nu behandlar utgick initiativet från riksdagen. Det var försl efter riksdagsbeslut som kyrkomötet tog upp frågan. Det fattades två riksdagsbeslut vid 1958 års riksdag, av formella skäl. Sedan kom ärendet upp på kyrkomölel samma år.

Del fanns antagligen vid det tillfället de som hade samma uppfattning som Per Petersson, men riksdagen har aldrig ställt sig bakom denna. Och det vore ett svagheislecken från den svenska riksdagen, om den sköl ifrån sig sitt ansvar på den här punkten, när man nu kan visa vad grundlagen föreskriver i olika hänseenden. Del skulle beiyda alt vi struntade i den grundlag som vi själva har antagit.

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

PER PETERSSON (m) kort genmäle:

Herr lalman! Jag tycker inte atl del i en sådan här fråga är ett svagheislecken atl kräva all kyrkan försl genom ställningslagande på kyrkomötet ger sin syn på frågan om den s. k. samvetsklausulens innehåll och räckvidd, innan vi i riksdagen ullalar oss.

Jag tror atl skillnaden här främst beror på attjag för min del har en starkare känsla för risken för kyrkosplittring och också en starkare önskan all värna om den värdefulla principen atl inte utöva tvång i trosfrågor.

HILDING JOHANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! I sin senasle anförande åberopade Per Petersson två skäl för att riksdagen inte skulle ta initiativ. Det ena var att man inte skall utöva tvång i trosfrågor. Låt mig till det säga alt ingen vill ha någol tvång i trosfrågor, men ingen kan heller i religionsfrihetens namn göra anspråk på all det skall finnas särbestämmelser, så all vederbörande skall kunna ha Oänst i svenska kyrkan under speciella villkor.

Det andra skälet som åberopades var att kyrkan skulle gå före i sådana här frågor. Men det strider faktiskt mol den lagsliftningsprincip som gäller på del här områdel. För alt få till stånd den ordning som Per Petersson vill ha måsle man ändra grundlagen, och del kan vi ju inte göra så här hux flux.

Då kommer detla in atl kyrkan inte skall ställas åt sidan. Finessen med den nuvarande ordningen, så länge kyrkan är en offentligrättslig institution, ärju alt även kyrkan får säga sin mening. Men del slår ingenstans att den alltid skall säga sin mening först. Nu vill riksdagen göra detta på grundval av molioner, då skall väl riksdagen göra del och inte krypa bakom kyrkomötet.

13 Riksdagens prolokoll 1977/78:150-151

193

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

194

ANNA ELIASSON (c):

Herr talman! Jag vill som motionär rikta etl tack lill konstilulionsutskoltel för det betydelsefulla arbele och det resultat utskottet åstadkommit vid sin behandling av kvinnoprästfrågan. Värdefullt är inte minst den tyngd det enhälliga utskoiisbetänkandet innebär. Riksdagens beslut i dag eller tidigt i morgon har sin särskilda historiska belydelse genom alt en lag som tillkom för 20 år sedan nu efter år av åtskilliga svårigheier förs ett stort sleg mot etl slutligt förverkligande - för jag utgår ifrån aU så kommer au ske.

Självklart är del här en alllför lång period för en lag aU vinna efterlevnad. Det är därför desto angelägnare alt arbelel nu bedrivs på etl kraftfullt sätt för atl säkerställa att lagen kommer att efterlevas fulll ul. Efter alla dessa år är del dags att göra upp med illusionerna om alt 1958 års reform samtidigt både gäller och inte behöver gälla. Det är också skäl alt understryka - som flera talare har giort här tidigare - den grundläggande skiljelinje som finns mellan åsiktsfrihet å ena sidan och ämbelsansvar och ämbetsplikter å den andra sidan.

När vi från centerhåll väckte den första motionen 1975 för alt driva på utvecklingen var intresset tämligen ljumt från annat håll, och i riksdagsbehandlingen hänvisade man lill de pågående överiäggningarna i kyrka-siat-frågan. Del får väl sägas alt det var etl sätt all skjula frågan framför sig. 1976 fick cenlermotionen ell mer posilivi bemötande och resulterade i etl tillkännagivande till regeringen. När vi i år för tredje gången väckt frågan har vi fått anslutning av motionärer även från socialdemokratiskt och folkpar-tisliskt håll. Frågan har över huvud laget vunnit ny aktualitet med de trakasserier mol kvinnliga präster som kommit lill allmän kännedom och de många offentliga kvinnofienlliga uttalanden som giorts. Atl kvinnliga präster offentligt av en manlig kollega t. o. m. får tåla all kallas för en ny kategori djävlar är bara ell exempel - och etl utmanande sådant - på uppenbara missförhållanden och samarbelsproblem inom kyrkan, vilka väckt en stark reaktion bland allmänheten. Att inte riksdagen reagerat kraftigare lidigare har sannolikt sin förklaring i att de positiva tecknen på förändringar övervärderats och relativt litet varit känt om kvinnornas problem i del dagliga arbetet.

Vad som heller inte varit allm'änl känt är den systematiska uppbyggnad som skett av motslåndsgrupper för atl hindra att kvinnoprästerna blir fler och sprids till landets olika församlingar. Att de kvinnliga prästerna nu själva lagit till orda och alt man börjat reagera i alll bestämdare ordalag inom kyrkans ledning bidrar i dag till atl förutsäuningarna förbättrats för atl 1958 års lag skall kunna hävdas med full kraft inom kyrkan.

I den moiion vi väckt i år- f ö. årels första - konstaterar Karin Andersson och jag atl det är uppenbart atl samvelsklausulen under årens lopp fått elt alll vidare innehåll och en vidare tillämpning än som kunde förutses vid den tidpunkt då lagen stiftades. I vissa fall förefaller man rent av tillmäta uttalandet till kyrkomötets prolokoll större vikl än själva lagen. I stället för all betraktas som ett hänsynstagande i ell övergångsskede för alt undvika en tillspetsad situation och en kyrkosplittring har samvelsklausulen 20 år senare

kommil all bli en täckmantel för reaktionära uppfattningar och trakasserier mol kvinnorna.

Här vill jag bara lillägga alt man av de tendenser som med särskild styrka gav sig till känna vid årsskiftet fåll det intrycket atl en hel del kvinnoprästmotståndare varit beredda alt ulnyUja 1958 års uttalanden om ell hänsynstagande för alldeles egna syften. De har ställt stora krav på hänsynslagande från motparten men själva aktivt medverkat till alt spetsa till siiuationen och skapa en grogrund för en kyrkosplittring genom försök atl utöva etl slags minoriletsdiktalur över den breda majoritet som accepterar och välkomnar kvinnliga präster. Det är detla förhållande som utgör den kanske största risken för kyrkosplittring i dag.

I årets moiion underströk vi all de pågående överläggningarna i kyrka-slat-frågan inte kunde vara någol skäl alt t. v. tolerera den diskriminering av kvinnor som fortfarande pågår 20 år efter beslutet om kvinnans lika rätt att inneha prästOänst. Vi menade alt elt klart och otvetydigt utlalande från riksdagens sida skulle bli elt värdefullt slöd i de kontakter som man meddelat skulle las från regeringen med kyrkan. Vi menade också att de åtgärder som skulle vidtas rimligtvis borde leda till alt samvelsklausulen inte längre skulle kunna åberopas för atl diskriminera kvinnorna. Motionen utmynnade i ett yrkande om alt riksdagen skulle uttala som sin mening atl den diskriminerande behandlingen av kvinnor i samband med prästutbildning, prästvigning och ämbetsutövning i svenska kyrkan måsle upphöra och alt det som sagts i motionen skulle ges regeringen lill känna.

Utskottet har nu tagit klar ställning i de vikliga principfrågorna och framhåller att arbetet i kvinnoprästfrågan bör fullföljas genom beslut av nästa kyrkomöte och atl regeringen bör lägga fram ett förslag för kyrkomötet. Så långt har jag ingel att invända. Men när det gäller prästutbildningen är utskouets skrivning väl lös i köttet. Ulskollel förefaller att vara väl medveiel om problemen i dag, när man påpekar all del förekommit åtgärder mol kvinnliga teologie studerande som måste anses vara klarl diskriminerande och som ulskollel med skärpa vänder sig mol. Ulskottet framhåller att åtskilliga av de manliga studerandena i dag intar en avvisande hållning till kvinnliga präster och atl det är särskill allvarligt all en sådan attityd förefaller att prägla alll fler av de manliga studerandena. Om denna tendens fortsätter flnns det risk för betydande svårigheier i församlingsarbetet i framtiden, enligt ulskoileis mening.

Ulskoitel höjer alltså här ell varnande finger, men vad finns det för möjligheterenligt utskottets uppfattning all komma åt missförhållandena vid de teologiska fakulteterna?

Senare i betänkandet lägger utskottet fram sill förslag lill en omprövning av samvelsklausulen. Omprövningen skall säkerställa all de som efter beslut i ärendet påbörjat posigymnasiala sludier med särskild inriktning på Oänst inom svenska kyrkan inte skall kunna åberopa de av 1958 års kyrkomöte gjorda uttalandena för ett handlande i Oänsten som strider mot 1958 års reform. Det innebär all t. o. m. studerande som är under utbildning 20 år efter reformbeslutet, i sin kommande ämbetsutövning i viss mån skall kunna

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

195

Nr 151               åberopa den omstridda samvelsklausulen i sitt samarbete med kvinnliga

Onsdaeen den     kolleger. Att utskottet anser sig behöva ge denna lidsfrist är beklagligt.

24 mai 1978          '''" '' ' '8 '" arbetsförhållanden som skall råda vid de leologiska

fakulteterna i landet. Utskottet bekräftaratt det förekommit diskriminerande

Kvinnlisa präster åtgärder. I moiionen har vi framhållit att trycket hårdnat på de kvinnliga studerandena, främst i Lund. En rad exempel på delta skulle kunna ges, men jag skall nöja mig med ett exempel.

Det förekommer att manliga studerande ställer krav på atl slippa ingå i grupper tillsammans med kvinnliga studerande, och om det inte går gör de anspråk på att slå över lill etl senare tillfälle. Del innebär i korthet att manliga studerande ställer krav på de utbildningsansvariga alt planera och dimensionera utbildningen på ell säll som möjliggör särbehandling. Även mer öppna trakasserier förekommer givelvis.

Skall då en särbehandling efter kön få tolereras ens övergångsvis vid de teologiska fakulteterna, i en statlig ulbildning, bland studerande som inte ens planerar alt bli präster ulan har andra utbildningsmål? Vilken förståelse kräver man egentligen av dessa studerande att de skall visa gentemot en mindre grupp manliga studerandes s. k. samvetsömhet?

För all besvara de här frågorna behöver vi inte avvakta vare sig något beslut av ett kyrkomöte eller resultatet av de förslag som lagts fram om en jämställdhetslag. Och det finns inte skäl att sväva på målet.

Vi har fått en ny, reformerad högskola. Högskolans verksamhet och organisalion regleras i en särskild högskolelag. I förarbetena till lagen föreslogs all vissa allmänna mål skulle sältas upp för utbildningen, forskningen och utvecklingsarbetet vid högskolan. Dessa tankar övergavs i den proposition som lämnades lill riksdagen i februari förra året. Skälet var följande enligt departementschefen.

Vad som bör gälla som mål för högskoleverksamhetens inriklning i stort behöver numera inte komma lill ultryck i högskolelagen, eftersom 1 kap. 2 !; regeringsformen sedan den I januari 1977 innehåller en allmän målsättnings-paragraf för all offentlig verksamhel, alltså även högskoleverksamheten. I denna paragraf sägs bl. a. all det skall åligga det allmänna att trygga rällen till utbildning och att verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden. I paragrafen sägs uttryckligen och ordagrant följande: "Del allmänna skall tillförsäkra män och kvinnor lika rättigheter

Eftersom utskottet inte omnämnt detla, vill jag på det här sättet rikta uppmärksamheten på del akliva ansvar för kvinnornas likabehandling som genom grundlag vilar på högskoleverksamheten. Något undantag har såvitl jag förstår inte gjorls för någon enda högskolefakultel eller institution.

Jag vill för klarhetens skull, herr talman, eftersom delta har stor belydelse
för många studerande och är ell viktigt principiellt problem, rikta en fråga lill
utskottets talesmän: Finns det i dagsläget något undantag för de teologiska
fakulteterna, eller finns det några andra skäl för all kraven på kvinnors och
mäns lika rättigheter skall väga lättare vid de teologiska fakulteterna än i
196                   högskolan och i den offentliga verksamheten i övrigt?

BERTIL FISKESJÖ (c) kort genmäle:

Herr talman! Anna Eliasson slällde en direkt fråga lill ulskottet rörande innebörden i det stycke i slutet av utskottets skrivning som handlar om teologie studerande. Man för observera vad som verkligen står där. Jag citerar

här bara slutet: "      de som efter beslul i ärendel påböOal posigymnasiala

studier med särskild inriktning på Oänst inom svenska kyrkan inte skall kunna åberopa de av 1958 års kyrkomöte gjorda uttalandena för ett handlande i Oänsten som strider mot 1958 års reform."

Således skall undervisningen vid de teologiska fakulterna ske enligt samma regler som gäller för högskoleutbildningen i övrigt. Jag vill gärna tillägga att jag är övertygad om att ett borttagande av den s. k. samvelsklausulen kommer atl ha betydelse när det gäller atl komma lill rätta med den mobbning mot kvinnliga studerande som ulan tvivel har förekommit. Det moraliska slödel för en sådan mobbning kommer genom en sådan här förändring all försvinna.

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

ANNA ELIASSON (c) kort genmäle;

Herr talman! Jag vill tacka Bertil Fiskesjö för detta klargörande från utskottets sida. Det förtydligade den som jag uppfattade del något luddiga skrivningen av utskottet. Det är alltså hell klart att kravet på likabehandling av män och kvinnor inte bara skall ställas i samband med undervisning för en eventuell framtida yrkesverksamhet i form av prästOänst eller liknande. Kravet gäller sedan vid undervisningen i stort vid de teologiska fakulteterna, och det tycker jag var elt värdefulll klargörande från utskottets sida.

INGEGÄRD FR/ENKEL (fp);

Herr lalman! I moiionen 252 begärde jag och sju kvinnliga medmotionärer från folkpartiet att riksdagen skulle uttala alt vägran atl prästviga kvinnor och särvigning på grund av att vissa män ej vill prästvigas med kvinnor icke står i överensstämmelse med gällande lag och med en demokratisk människosyn.

Även om konstilulionsutskoitet inte föreslår atl riksdagen direkl skall göra delta ultalande, är del ändå glädjande all utskottet enhälligt har intagit en sådan bestämd och positiv hållning vid behandlingen av samtliga motioner som behandlar åtgärder mot diskriminering av kvinnliga präster.

När det gäller särvigningen föreslår utskottet en långsiktig lösning, och jag vill citera ett avsnitt ur betänkandet som jag tycker är särskill viktigt i sammanhanget:

"Det kan sålunda enligt utskottets mening inte komma i fråga att nytillträdande biskop ulnyujar sina befogenheter med avseende på prästvigning på etl säll som innebär att prästkandidat diskrimineras på grund av kön. Den som skall prästvigas måste vidare vara medveten om alt prästeriig Oänst i svenska kyrkan står öppen för både män och kvinnor och att han eller hon i sin Oänsteulövning måsle kunna samarbeta med kollega utan hänsyn lill kön."

Detla innebär emellertid en långsiktig lösning. Som Evert Svensson redan

197

14 Riksdagens prolokoll 1977/78:150-151

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

198

varit inne på löser det inte problemen i de två stift. Visby och Göteborg, där biskoparna fortfarande vägrar att viga kvinnor. Del kan bli en i det närmaste olidlig situation i dessa stift, då de kommer att dra lill sig kvinnoprästmotståndare från hela landel.

I början av juni prästvigs 107 personer, varav 22 är kvinnor. I Göteborg prästvigs 19 män. En del av dessa prästkandidater kommer från andra delar av landel. För alt slippa prästvigas tillsammans med kvinnor har de begärl särvigning, fåll nej av vederbörande biskop och ordnat så, att de får prästvigas i Göteborg.

Kvinnliga leologer från Göteborgs stift däremot hänvisas till att försl Oänstgöra några år i etl annal stift, innan de ens kan söka Oänst i Göteborgs stift.

Jag är lacksam att kommunminisiern nu kommer lillbaka till kammaren. Kommunministern anförde tidigare att denna fråga i Göteborgs stift skulle kunna lösas genom att församlingar och ministern skulle utnämna präster. Men diskrimineringen gäller ju redan teologerna. Det måste också vara en klar könsdiskriminering att kvinnliga teologer, som har sill hem i Göteborg eller i dess närhet, inte har tillgång till prästvigning och prästexamen i Göteborg.

Utskottet har enligt min mening kanske varit i mesta laget generöst mot kvinnopräslmotståndarna på ett par punkter, men jag delar ändå utskottets mening atl förslaget skall utformas på ell sådanl säll, att de som har en avvikande mening i ämbetsfrågan kan bevara hemortsrätt i svenska kyrkan. Därför skulle del vara fel alt vidga beslutet till atl gälla även de nu i Oänst varande biskoparna.

Men när det gällde etl annal slag av samvetsbetänkligheter bland prästerna, nämligen problemet atl viga frånskilda, löstes den frågan så, atl det inte blev den enskilde prästen som ålades att förrätta vigseln, utan den skyldigheten lades på kyrkan.

Analogt med detla kunde man länka sig en motsvarande lösning. Regeringen kunde till kyrkomötet kompleltera utskottets skrivning med exempelvis följande tillägg:

Det åligger biskop och domkapitel alt föranstalta om prästexamen och prästvigning även av kvinnliga prästkandidater, med rätt för biskopen alt uppdra åt annan biskop atl förrätta vigningen.

En kvinnlig prästkandidat som mottagits och godkänts i prästexamen kunde då få rätt till vigning för stiftet i fråga. En biskop från ell näriiggande stift kunde förrätta prästvigningen. Givelvis förutsätter jag då au domkyrkorna i berörda stift skulle upplåtas för akten.

Jag vill undersiryka detla, eftersom jag i en av dagens tidningar läser att en kvinnlig präst på studieresa vägrats all med sin ungdomsgrupp ha en andaktsstund i kyrkan. Kyrkoherden varemot kvinnliga präster och öppnade alltså inte sin kyrka för en kvinnopräst.

I några andra dagstidningar läser jag om en kvinnlig präst, som tvingades använda ett kapell i en enskild stiftelse sex mil från den plats, där hon läste med sina konfirmander, för att förrätta konfirmation.

Detta händer, herr kommunminister, i maj 1978 i Sverige. Längre har vi alltså inte kommil under 20 år. Därför instämmer jag med de talare som framhåller atl del är viktigt att man inte väntar till del ordinarie kyrkomötet för att säkerställa att 1958 års reform helt skall slå igenom.

Enligt vad jag uppfattat har kommunminisiern fåll frågan om det enligt vad kommunminisiern anfört i sitt svar var meningen atl man skulle invänta detta. Jag vill återigen ställa frågan om inte också kommunministern tycker alt det är viktigt att det myckel snarl hålls elt kyrkomöte, där dessa frågor kan las upp till behandling och riktlinjer fastställas.

Kommunministern deklarerade i dag sin respekt för riksdagens åsikt. Om nu riksdagen bifaller ulskottels hemställan, ligger ju ansvarel på regeringen. Jag hoppas alt vi har det förtroendet för regeringen att den snarl skall lösa denna fråga.

Herr lalman! Innan jag stiger ned från denna talarstol, vill jag deklarera alt jag definitivt tar avstånd från det förslag som lagls på bordet av Per Petersson.

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

I delta anförande instämde Karl Bengtsson (fp) och Linnea Hörlén (fp).

Kommunministern JOHANNES ANTONSSON:

Herr talman! Jag vill i klarhetens intresse säga attjag är beredd att pröva den form som Ingegärd Fraenkel här föreslår.

Jag har uppfattat det så alt man nu bl. a. diskuterar åtgärder av delta slag i den samrådsgrupp som har aprostroferats så många gånger här. Del är min åsikt att del med nu gällande regelsystem fordras en dispens från regeringens sida. För atl tillmötesgå alla dem som har en positiv inslällning och, vill jag säga, i respekt för biskop Bertil Gärtners trosuppfalining skulle jag vara beredd atl pröva en sådan åigärd.

INGEGÄRD FR/ENKEL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag lackar kommunministern för detta hans senaste svar.

LARS SCHÖTT (m):

Herr talman! I KU:s betänkande, som nu behandlas, uttalar ulskottet alt frågan om kvinnliga präster djupt engagerar elt slort antal människor i vårt land.

Antalet molioner i ämnet här i riksdagen och antalet talare i denna debalt är ytterligare bevis härpå.

Som ledamot av KU vill också jag vittna om alt utskottet mycket grundligt behandlat detla ärende och ägnal det mycken tid. Handläggningen har präglats av slort allvar och stort ansvar inför den svåra uppgiften. Ell viktigt moment i handläggningen har varit besöken hos utskottet av kyrkoherde Margit Sahlin, biskop Bertil Gärtner och ärkebiskop Olof Sundby -jag lar dem i den tidsföljd i vilken de gästade utskottet. Alla tre har lämnat värdefull redogörelse för sin allmänna syn på aktuella frågeställningar i detta kompli-

199

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

200

cerade ärende.

I inledningsskedet förelåg onekligen vissa meningsskiljaktigheter mellan ledamöterna, men alla har varil beredda lill vissa eftergifter för att vi till slut skulle nå fram till etl enhälligt förslag. Glädjen och tacksamheten över att vi lyckades härmed var allmän inom utskottet.

Med hänsyn till att debatten här i kammaren nu pågått i fiera limmar skall jag inte trötta med att fullständigt redogöra för motiveringen för utskottels ställningstagande. Tidigare talare har svarat för den uppgiften.

Låt även mig bestämt tillbakavisa allt tal om atl riksdagen ej skall lägga sig i frågan om kvinnliga präster och den s. k. samvelsklausulen. Enligt gällande regeringsform stiftas kyrkolagen av riksdagen gemensamt med regeringen, dock att därvid erfordras samtycke jämväl av allmänt kyrkomöte. Riksdagen har därför inte bara rättighet utan också skyldighet att ta ställning till de i ärendel väckta motionerna.

Härtill kommer - jag citerar ärkebiskop Sundby - alt kyrkomötet, som är den svenska kyrkans högsta organ i bekännelsefrågor, uttalat atl del inte finns något hinder i biblisk lära eller luthersk bekännelse för det kvinnliga prästämbetet. Sedan 1958, eller sedan 20 år tillbaka, har vi lagen om kvinnans behörighet lill prästerlig Oänst, och nu uppgår antalet kvinnliga präster till ca 250. Inte sällan har arbetssituationen för dem försvårats på grund av en negaliv inslällning hos främst vissa manliga kolleger, vilka i sitt agerande stött sig på den s. k. samvelsklausulen.

Denna klausul hade sitt berättigande år 1958. För framtiden är den emellertid, enligt mångas uppfattning, oacceptabel och bör därför omprövas.

Det går ej -som någon uttryckt det - all inom vår kyrka ha två slags präster, av vilka de ena ej erkänner de andras existensberättigande, eller för alt citera kyrkoherde Margit Sahlin: "Här gäller del alt en hel grupps hela livsgärning totalt underkänns. Prästvigningen'tar inte'på en kvinna. Hon är inte en riklig präst. Man kan inte förvänta 'samexistens', då den ena parten förklarar att den andra inte har existensberättigande i sitt arbete. Man kan ha samexistens, mellan olika poliliska partier och olika kyrkliga riktningar, men inte mellan parter där den ena utdömer den andra.

Det måsle också förbrylla församlingen i högsta grad atl den ene av prästerna anser all den andres hela gärning strider mot Guds Ord. Jag menar att 'sådan samexistens' är otänkbar."

Konstituiionsutskoiiel ifrågasätter givelvis på intet sätt någons religionsfrihet eller rätt alt hysa vilka åsikter som helst, men en person kan i framtiden rimligtvis inte göra anspråk på Oänst inom svenska kyrkan ulan alt dela denna kyrkas bekännelse, som innebär accepterande av kvinnliga präster.

Jag tillhör obetingat dem som anser att samvelsklausulen, som haft berättigande under en övergångsperiod, bör omprövas, men jag har också biträtt förslagel alt delta skall ske under mycket skonsamma former. Enligt mångas uppfattning är utskottets förslag på denna punkt myckel generöst mot de av våra nuvarande manliga präster och teologie studerande som inte anser sig kunna acceptera kvinnliga präster. Det kan däremot ej anses

generöst mot våra kvinnliga präster.

Mitt samvete förbjuder mig att medverka till ett konserverande av nu rådande olyckliga förhållande. Jag är ödmjukt tacksam om jag med min röst kan bidraga till alt avhjälpa den diskriminering som f n. icke sällan drabbar våra kvinnliga präster och prästkandidater. Följaktligen tar jag bestämt avstånd från här framförda förslag som innebär avvikelse från konstitutionsuiskottets hemställan.

Herr talman! Jag yrkar bifall till denna hemslällan, som är enhällig och har dikterats av ärlig omsorg om vår svenska folkkyrka och dess Oänare, oavsett kön.

Samtidigt utgår även jag från alt regeringen beaktar det otvetydiga beslut som riksdagen nu står i begrepp att falla på förslag av ett enigt konstitutionsutskott.

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

BRITTA HAMMARBACKEN (c):

Herr talman! Jag vilt börja med att erkänna alt jag belraklar det ärende som vi nu behandlar som sammansatt. Det handlar om svåra avgränsningar och avvägningar, om teoretiska spörsmål och abstrakta begrepp men också i väldigt hög grad om handfast verklighet och konkreia villkor.

Sedan 1958 har kvinnor en lagfäst rätt till prästämbetet. Del åligger oss som politiska beslutsfattare alt övervaka alt lagen kan efterlevas. Del innebär alt vi måste se till att kvinnornas möjligheter atl verka som präster inte försvåras eller rent av omöjliggörs genom aktioner från dem som inte erkänner den lagstiftningens giltighet. Vi känner till att sådana aktioner förekommer. Som politiker kan vi inte acceptera all människor diskrimineras av någon orsak, alltså inte heller på grund av kön.

Vår reaktion mol de förekommande trakasserierna mol kvinnliga präster kan alltså ses som ell led i samhällets strävan atl verka för jämställdhet mellan könen. För min del vill jag erkänna alt jag ändå inte i första hand betraktar problemet som en kvinnofråga.

Min reaktion mot de yttringar kvinnopräslmotslåndel på sina håll tagit sig har väsenlligen en annan grund, nämligen vår skyldighet mot individen att värna om sådana värden som vi betraktar som omistliga i en demokrati; Varje människas rätt att ha sin egen övertygelse - det må gälla politik, moral eller religion - alt ge ultryck för sin övertygelse och att verka för den inom de gränser som vi utstakat med hänsyn till grundläggande demokratiska värderingar. Dessa rättigheter är fast förankrade i vår grundlag. Med utgångspunkt från sådana grundläggande värderingar har sialsmaklerna självfallet etl ansvar att ingripa mot de yttringar som kvinnopräslmotslåndel ibland lar sig.

Men statsmakternas ansvar stannar inte där. Dilemmat är all det finns ell ansvar också mot den andra sidan. Våra ingripanden får inte leda lill all den andra gruppen utestängs från sina möjligheter att verka inom svenska kyrkan. Skulle della bli följden sätter vi gränser för religionsfriheten mitt i vår ambition att värna om den.

Konsiilulionsulskoltel har i sitt belänkande enhälligt uttalat sig för en

201

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

omprövning av den s. k. samvelsklausulen. Detta har bedömts som nödvändigt mot bakgrund av den besvärliga situation som den kvinnliga minoriteten av präster inom den svenska kyrkan på sina håll lever i. Men utskottet förutsätter också i sin skrivning att denna omprövning sker på sådant sätt atl de som har en avvikande mening i ämbetsfrågan kan bevara hemortsrätt i svenska kyrkan. Detta är för mig en viktig punkt i ulskoilets skrivning. Det måsle alltså anses vara tillåtet alt ha en åsikt i denna fråga som i alla andra frågor, men denna åsikt - och det är viktigt - får inte omsältas i handling som kränker andras rält.

F. n. pågår inom kyrkan etl intensivt arbete med atl komma till rätta med kvinnoprästfrågan. Jag tror delta är den viktigaste och mesl verkningsfulla vägen att gå. Utan en inlerndeball, ulan en fördjupad förståelse för varandras problem, utan gemensam vilja att komma lill rätta med rådande motsättningar kan ändå ingenting väsentligt uträttas. Man kan inte lagstifta fram tolerans, man kan inte heller lagstifta om respekt. Därför sätler jag slorl hopp till samrådsgruppen inom svenska kyrkan som har all utarbeta praktiska Lösningar för framtiden. Jag är övertygad om att den gruppens ledamöter är medvetna om vikten av sitt uppdrag och därför prioriterar den diskussionen med sikte på en snabb och tillfredsställande lösning.

Det vore djupt olyckligt om man i stället för en för alla positiv utveckling med enighet om målet finge elt tillstånd som präglas av motsättningar mellan politiska och kyrkliga beslutsfattare, speciellt när det gäller en fråga som så djupt engagerat, och engagerar, många människor - del vittnar inte bara den här debalten om.

Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till utskottels hemställan som alltså, som så många påpekat, är enhällig.

202

TORE NILSSON (m):

Herr talman! Innan jag går närmare in på det jag skall säga vill jag lill Hilding Johansson ha sagl attjag anseratt konstitutionsutskottets handläggning är egendomlig. Det har lidigare varil en regel i riksdagen att en fråga som är under utredning inte skall upptas till behandling i utskott och riksdag. När nu en berednings resultat är föremål för remissbehandling borde konstitutionsutskottet ha betänkt detta. Vi har under de senaste åren haft en rad motioner i KU som också gällt kyrkan. De har alla avvisats med hänvisning till pågående ulredningar.

Vad beträffar Hilding Johanssons syn på särbestämmelser måste jag göra en reflexion. När del gäller t. ex. militärOänst finns det ju också särbestämmelser och känsliga samveten. Det som är möjligt där är alltså inte möjligl för kyrkan!

En mycket smärtsam upplevelse för mig var det att höra Lars Schött. Är del verkligen så illa ställt i konstitulionsulskotlet atl man där tror alt det är kyrkans bekännelse del gäller när man lalar om kvinnliga präster? Han uttryckte del så. Då ärjag inte förvånad över atl betänkandet ser ut som det gör.

Herr talman! Del aren viktig fråga riksdagen debatterar i dag. I högre grad

än vad de fiesta besinnar medför ulskottels ställningstagande i det föreliggande betänkandet konsekvenser för vårt folk. Jag anser atl del är ett tidstecken att en kyrkas inre liv diskuteras i elt parlament, en profan församling. Del är djupt nedslående att utvecklingen lett till atl en stor del av svenska folket betraktar frågan om prästämbetet som en statlig angelägenhet som gäller alt värna om jämställdheten mellan könen.

I della fall skiljer sig Sverige från andra stater. Lål mig nämna att det danska folkelingel den 31 mars i år antog lagen om könens jämställdhet -ligeslillingsloven - men all den icke gäller i fråga om prästämbetet.

I en rad kyrkor är del kyrkan själv som avgör frågan om prästämbetet. De följer alltså den linje som alltid har varit kyrkans. Vi kan nämna den finska kyrkan, den romersk-katolska kyrkan och de österländska kyrkorna. Jag lycker all Evert Svensson visade att han var otroligt okunnig när han lalade om vad som menas med tradition. Jag har med mig ett papper-som jag dock för den knappa lidens skull inte kan läsa upp - vilket gäller just det tunga dokument från kongregationen för troslära i Rom den 28 januari 1977, där man talar om traditioner i den meningen all Krislus själv och apostlarna icke tillämpade regeln med kvinnliga präster.

Den svenska debatten har upprört kyrkorna i en rad andra länder. Aktuell statistik visar alt det som formuleras i t. ex. de 17 punkterna och uttryckts i den s. k. samvelsklausulen är en självklar sak ute i väriden. Del väcker förvåning hos många att vi kan tänka oss att lagstifta mot kyrkans lära och mot samvetet.

När jag begär ordet idag harjag varit medveten om alt sakskäl möter döva öron. Det finns praktiskt laget ingen som har talat före mig som har haft en från konslitutionsutskottet avvikande mening. Det är dock angelägel att i protokollet fö in åtminstone en invändning mot vad jag betraktar som frukten av den massuggestion som tagit sig uttryck i frågor och motioner i riksdagen samt i skrivelser av olika slag.

Till ärkebiskopen har fyra politiska kvinnoförbund gemensamt skrivit för att proteslera: "Inom kyrkan fortlever förhållanden som inte längre kan accepteras." I en tidningsrubrik heter det: "Centerkvinna stormar mot kvinnopräslmotståndarna." I ett uttalande, undertecknat av Chariotte Branling, läser man en formulering som klingar som ett märkligt eko av döende liberalism: "Vi kräver att kommunminister Antonsson ser till att den s. k. samvelsklausulen i fortsättningen ej får åberopas."

Evert Svensson använde ordet beivra. Del läl fruktansvärt hårt. Jag undrar när han skall ändra Broderskapsrörelsens namn lill Systerskapsrörelsen. Och i ett öppet brev till kommunministern den 6 februari begär man en SIFO-undersökning om inställningen till kvinnliga präster. Detla är för mig helt ofatlbart! Vad Bibeln säger bryr man sig inte om att undersöka, men SIFO skall avgöra det!

Hur kan demokratiska rörelser kräva åsiktsförtryck och likriktning? Hur orimligt är det all profana krafter begär aU få beslämma i kyrkan som är en andlig företeelse! I utskottsbetänkandel harjag funnit ullryckel "allmänna opinionen" använt som om det vore högsta auktoriteten i Guds kyrka.

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

203

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

204

Läran om kyrkan finns endasl i Bibeln, Den heliga skrift. 1 denna kyrkans urkund och grundval heter kyrkan församling. Den har inte samlat sig själv; den är kallad av Herren själv. Den bestämmer därför inte över sig själv. Ingen annan myndighet på jorden kän heller bestämma över den eller dess ämbete och gudsOänst. Den är en gudomlig skapelse, inte en mänsklig konstruktion som kan omformas när någon så finner lämpligt.

I Skriften liknas församlingen vid en kropp, vars huvud Kristus själv är och i vilken alla lemmar är beroende av Kristus och Oänar hans vilja.

I denna kropp är alla lemmar av lika värde. Här finns den sanna jämställdheten. Alla lemmarnas Oänst är lika omistlig, helig och ändamålsenlig.

Här är icke man eller kvinna, hög eller låg - men här är man och kvinna. Och i denna kropp har/c/ce alla lemmar samma funktion. Deras kallelse, deras förrättning,skiftar. Ingen lem är identisk med en annan lem. Detta är närmast självklarl för den som känner till människokroppen, som Herren använder som bild för alt förklara församlingens väsen och funktion.

Alla förstår vi atl kroppen inte kan bestå av bara hand eller bara fot, bara öga eller bara öra. Kroppens många lemmar har var och en sin egen uppgift. Hur skulle den kunna fungera om så icke vore!

Denna lära om kyrkan är alltså Herrens egen. Därför lär också kyrkan alltsedan begynnelsen vad Skriften lär. Man och kvinna är jämställda i frälsningen; samma salighet och samma mål är deras, men de har olika Oänster.

Denna lära om församlingen som kropp har aldrig förnedrat någon, varken man eller kvinna. Atl tillhöra och lyda församlingens Herre är någol som upphöjer, som ger livet mening. Församlingens förkunnelse har också framhävt detta. Luther på sin tid och Sven Lidman i vår tid - för atl kort beröra homiletikens historia - har t. ex. prisat den Maria som får Pauli hälsning i Romarbrevel, en kvinna i ett ringa kall jämställd med alla heliga, med aposteln själv!

Det strider inte mol jämställdhetens idé alt kvinnan har sina ämbeten i kyrkan och mannen sina. Det är inte atl nedvärdera kvinnan. När kyrkan i dag följer Skriften i sin lära om prästämbetet är det orimligt att lala om diskriminering. Det är lika förvirrat som om någon skulle säga atl det är diskriminering atl kvinnan inte kan bli far och mannen inte kan bli mor.

Alla vet vi atl man och kvinna behövs jusl som man och kvinna. De som högljutt ordar om diskriminering skulle förvisso ändra sig om de lärde känna kyrkans lära. Man vill råda dem all sänka rösten och söka tränga in i vad Bibeln lär. Lål oss använda vår kraft, vårl nit, på annat sätt för samhällets bästa än att söka mästra församlingens Herre. Här passar inte jämställdhets-kommitténs paragrafer, inte den allmänna opinionen.

Kan riksdagen då inte genom lagstiftning ändra kyrkan? Kyrkan svarar på den frågan med Skriftens svar. Om kyrkan skall vara kyrka kan den inte införa andra principer och ordningar. Om andra åsikter och läror än Skriftens blir rådande i kyrkan upphör den alt vara kyrka.

Kyrkan är inte en världslig inrättning och kan därför inte omformas.

Framställer man en kyrka som är formad på annat sätt, ärdet en produkt med falsk varudeklaration, om den kallas kyrka. Del vore värre än om etl politiskt parti behöll sitt program men började tillämpa ett annat partis program. Den gudomliga institutionen kan aldrig följa profana principer, men två poliliska partier - om än ytleriigheler - har alllid vissa gemensamma drag.

Därför är riksdagen fel forum för debatl om kyrkans inre gestaltning och liv. Trosfrågor avgörs inte av parlament utan av kyrkan själv. Del vi kallar statskyrkan har sin historiska betingelse - eftersom det fanns en tid när identitet i yttre mening fanns mellan den lutherska kyrkan i vårt land och den världsliga makten i Sverige, nämligen så att staten inte ville diktera vad kyrkan trodde och lärde. Åtminstone officiellt omfattade statens ledning kyrkans lära och tro.

I dag är läget ell annat. Staten är sekulariserad och olydig mot Skriften. Därför bör statsmakterna inte blanda sig i kyrkans trosfrågor och ämbetssyn fastän del yttre bandet formellt står kvar. I synnerhet gäller det i etl ögonblick när frågan om skilsmässa mellan kyrka och stat är aktuell.

Om regering och riksdag verkligen avskaffar samvelsklausulen, är vårl land på väg bort från demokratin.

Och så ett ord, Anna Eliasson och andra! Den påstådda förföljelsen mot kvinnor som tänker bli präster eller blivit det, är i de flesta fall lögner eller överdrifter. Det är underligt atl skallet mol de manliga teologerna som har kyrkans gamla tro däremot inte anses vara förföljelse ulan etl ultryck för önskvärd frigörelse från förlegad biblisk tro.

En kyrkvärd vid Lunds domkyrka-som själv är kvinna-skriver: "Striden om kvinnliga präster har urartat till en häxprocess, präglad av hysteri och masspsykos. Lögn och förtal, gemenheter och skamgrepp är lovliga vapen, dvs. lovliga för den ena sidan. Skulle en ung teolog ha underiåiit atl hälsa på en kvinnlig kamrat, är det en förbrytelse, som kommenteras ända upp i TV:s Rapport, men kallar biskop Ström sina ämbetsbröder för sexualneurotiker, så är det ingen som lyfter på ögonbrynen."

Hon slår också fasl: "Atl den fråga som för inte länge sedan våren allvariig bibel- och trosfråga, nu övergått till att bli en jämlikhetsfråga på lägsta nivå, beror på au kyrkan inte hävdal sin idenlilel." Jag delar den uppfall-ningen.

Det ärofattligl alt man i vårl land i dag hören köra v röster från alla håll som ropar på samvetsfridens avskaffande. Att liberaler, frisinnade, socialister och konservativa kan förenas i samma krav som realiter innebär elt förtrampande av den gamla författningens § 16 atl Konungen äger ingens samvete tvinga eller tvinga låta ulan skydda var och en vid en fri utövning av sin religion.

I själva verket är del ju så: I vår kyrka, som alllmer skadas av att vara bunden till en avkristnad stat, finns ännu medlemmar som anser Guds ord vara rättesnöret för tro och Oänst, fastän både allmänna opinionen och politiker kräver atl nya former skall följas. Bland dem finns präster som vill stanna i kyrkan och göra Oänst i trohet mol bekännelsen och mol sill präsllöfte. De vill helhjärtat i allt rätta sig efter sin Herres ord om ämbetet. De

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

205

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

206

är trogna mot den lära som är kyrkans ursprungliga och som omfattas av alla kyrkor i väriden. I dag kräver man all de skall lämna sin tro, bryta sitt prästlöfte eller gå! Eller hur, Lars Schött?

Del är della debatten i riksdagen gäller i dag. Därmed är  16 avskaffad -den som om icke formellt, så dock reellt är grunden för svensk rättsordning och lagstiftning. Regering och riksdag är i färd med alt lägga demokrati och mänskliga rättigheter i museum eller kanske i graven genom att ställa en borgeriig princip om jämlikhet över kyrkans tro och bekännelse. För är det inte så atl en borgeriig princip ställs över kyrkans tro och bekännelse? Skulle även kyrkan själv godkänna delta, innebär det ju alt hon från evangelisk kristenhet och luthersk trosgemenskap vill förvisa människor, som omfattar vad som i 2 000 år varit kyrkans lära och sedan reformationen varit svenska kyrkans grund och norm. Kyrkan är i så fall icke kyrka, och jag måste fråga om Sverige är demokrati.

Teologiskt kan den s. k. nya synen på prästämbetet aldrig försvaras. Märk delta! Även de som vill ha ett system med kvinnor som präster, erkänner att stöd för denna ordning inte finns i Bibeln. Jag kan för tidens skull bara kort hänvisa till den finske leologen dr Seppo Teinonen. Han var för den nya ämbetssynen och ville framlägga beviset för dess biblicitet, men under sina studier kom han lill motsatt uppfattning. Han har redovisat det i en bok som jag har med här i bänken, där han skriver:

"Även om man och kvinna hör ihop, så har vardera med utgång från skapelsen sin egen uppgift: mannen har mannens och kvinnan har kvinnans. Kristi återiösningsverk innebär icke upphävande av skapelseordningen utan av synden. Skapelseordningen däremot upprättas i Kristus lill del ursprungliga och ofördärvade tillståndet."

Teinonens slutsats blir då:

"I Nya testamentet finner man sålunda inte något stöd för kvinnliga präster."

Han hänvisar också till traditionen och lill reformationen och tillägger:

"Såvida man i Finland skulle önska övergå lill kvinnliga präster, så skulle man göra ell sådanl beslul i medveten opposition mol majoriteten i kristenheten."

Detsamma gäller givetvis Sverige.

Teinonen framför även tanken på ett särskilt ämbete i kyrkan för kvinnan, alltså ytterligare ett ämbete. Hon behövs även i dag i kyrkan. Hon har alltid förmåga och utrustning och kallelse för uppgifter och Oänster som mannen inte klarar eller passar för. Del är också viktigt att följa vad Bibeln lär om nådegåvorna. Lemmarna harolika uppgifter men kan Oäna och leva i enighel, i frid.

Jag ber riksdagens ledamöter, i den mån de lyssnar, att begrunda vad Teinonen säger och vad en rad teologer och bibelkännare anfört. Här kan nämnas teol. dr David Hedegård, bibelöversättaren, Hugo Odeberg, professor och bibelkännare som få. Här kan hänvisas till vad biskop Anders Nygren sade vid kyrkomötet 1957 i denna fråga. Tiden tillåter mig inte här alt citera del.

Med hänsyn lill del skede som utredningen om förhållandel stat-kyrka befinner sig i och enligt principen all kyrkan själv skall avgöra frågorna om lära och liv bör riksdagen inte nu yttra sig.

Del akluella materialet från beredningsgrupperna är föremål för remiss. Betänkandet, som vi behandlar i dag, bygger icke på någon proposition som kunnai ge möjlighel lill molioner från dem som har den gamla krislna uppfattningen i ämbetsfrågan och från de frikyrkliga i riksdagen som inser det absurda i alt statsmakten blandar sig i trossamfunds inre förhållanden - ty vi kallar ju numera svenska kyrkan trossamfund!

Jag vill också gärna protestera mot en mängd uttryck i konsliiutionsutskottets betänkande. Ulskottet skriver på s. 21:

"Utskottet ser denna ulveckling som myckel posiliv."

Det är märkligt att ingen ledamot av konstitulionsulskoltet anför avvikande mening. Även om ulskottet anser atl majoriteten av folket är för upphävandet av samvelsklausulen, finns del en stor grupp just bland dem som verkligen är kyrkbesökare som anser utvecklingen i dag negaliv. Jag skulle viya be er att la kontakt med t. ex. Laestadianska väckelserörelsen i Norrbotten, i Finland, i Nordnorge -där del finns vissa starka kristna grupper - för atl bara nämna några exempel. Att "den allmänna opinionen" här är ensam auktoritet för utskottet visar hur Qärran dagens KU är från varje biblisk motivation för ett trossamfunds liv och arbete. Det bör vara en sällsam läsning för framtidens granskare av den svenska riksdagen!

Jag vill gärna säga till kommunministern: Om han kände till religions-stiftarens urkund Bibeln skulle han också förstå religionsstiftaren bättre. Det finns ingen motsättning mellan vad som står i Bibeln och del som vi i dag lär och alltid har lärt i kyrkan.

Jag vill slutligen säga: När utskottet anför att det arbete det är fråga om skulle fullföljas genom beslul av nästa kyrkomöte, tyder det på att utskottet helt glömt all förhållandet stat-kyrka är inne i ett avgörande skede. När utskottet ändå tillfogar att förslaget bör "utformas på ett sådant sätt att de som har en avvikande mening i ämbetsfrågan kan bevara hemortsrätt i svenska kyrkan", så visar del alt utskottet antingen inte förslår vad det gäller eller också talar mot bättre vetande. Det måste ju i så fall betyda atl präst som utvisas från Oänsten eller prästkandidat som inte kan prästvigas för sin tros skull inbjuds alt slanna i kyrkan som lekman.

Esse Petersson sade, om jag fattade honom rätt, alt 150 manliga kandidater hade tillfrågats, varav 138 inte kunde tänka sig att vigas tillsammans med kvinnor. Varifrån har de fått sin övertygelse? Skall de erbjudas alt slanna i kyrkan? Hur skall det gå till? Det är helt oförklariigl atl man kan skriva så. Vill riksdagen påslå att de skall bringas på bättre tankar, att deras samveten skall likriktas?

Biskop Bertil Gärtner säger enligt en tidning som jag har med här: "Skulle regering och riksdag fatta ell beslut i denna fråga, då anser jag alt myndigheterna driver oss ut ur kyrkan."

Ja, han är en ensam man. Regeringar ulnäiTiner numera bara folk med bekväm uppfattning till biskopar. Och den ensamme torde få gå. Så slår då

Nr 151

Onsdagen den 24 maj 1978

Kvinnliga präster m. m.

201

Nr 151 1958 års reform helt igenom i kyrkan, som kommunministern uttrycker det i

Onsdagen den                                                              sin svar idag.

24 mai 1978___ ■'8 är förmodligen siste lalare på den här punkten i dag, och jag ber om
_____________

---

ulsäkt för atl jag lagit fem minuter för lång lid.

Kvinnliga präster m. m.

I detla anförande instämde Josef Axelsson (m).

208

HILDING JOHANSSON (s) kort genmäle:

Herr lalman! Jag begärde ordet av respekt för den uppfattning som Tore Nilsson förde fram. Men jag beklagar atl Tore Nilsson inte verkar ha särskilt stor respekt för andras uppfattning ulan kritiserar den på ett sätt som inte alls verkar stå i överensstämmelse med den respekt för samvete och uppfattningar som han kräver att vi skall ha gentemot honom och dem som har hans uppfattning.

Låt mig sedan bara konstatera två saker:

För det första är svenska kyrkan ännu så länge en offenllig-rältslig institution. Vi har atl föUa reglerna i grundlagen på denna punkl.

För del andra vände sig Tore Nilsson i sill anförande mol det beslul som fattades av riksdagen och kyrkomötet 1958. Del är ingel tvivel om alt allmänna kyrkomötet är det högsta organet i bekännelsefrågor inom svenska kyrkan. Det har i denna bekännelsefråga uttalat att del inte finns något hinder i biblisk lära eller luthersk bekännelse fördel kvinnliga prästämbetet. Det kan vi gå ut ifrån när vi arbelar med denna fråga här i riksdagen.

På förslag av talmannen beslöts att kammarens förhandlingar skulle fortsättas vid morgondagens sammanträde.

§ 3 Talmannen meddelade att på föredragningslistan för morgondagens sammanträde skulle näringsutskottels beiänkanden nr 67-70 uppföras närmast efter konslitutionsutskottets betänkande nr 48.

§ 4 Kammaren åtskildes kl. 23.54.

In fidem

BERTIL BJÖRNSSON

/Solveig Gemen