Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1977/78:147

Fredagen den 19 maj

Kl. 09.00

§ 1 Justerades protokollen för den 10 innevarande månad.

§ 2 Trafikpolitiken, m. m. (forts.) Fortsattes överiäggningen om trafikutskottets belänkande 1977/78:18.

ELVY NILSSON (s):

Herr talman! Underonsdagen behandlade vi häri kammaren den regionala politiken, och i inlägg efter inlägg underslröks viklen av en riktig och konsekvent regional politik. Mänga hundra miljoner kronor satsas också på atl hjälpa svagare regioner att hålla en likvärdig standard pä sitt serviceutbud.

En viktig sektor i detta avseende är trafikpolitiken, och del har också här under gårdagskvällens debatt underslrukits av mänga talare hur väsentligt det är att ha en väl fungerande och likvärdig kollektivtrafik i hela landet. De mänga motioner .som ligger till grund för detta betänkande är också i sig ett bevis för hur allvarligt riksdagens ledamöter ser på dessa frågor.

Anledningen till att jag begärt ordet i denna debatl är SJ:s planerade förändringar av styckegodsorganisalionen och de molioner som väckis med anledning av delta.

Jag måste säga all jag försl blev väldigl glad när jag läste ulskoilets skrivning vad gäller dessa molioner, och där ulskollel bl. a. anför all "mera genomgripande förändringar av SJ:s organisation och trafikuppgifter anstår i avvaktan på de aviserade förslagen om den framtida trafikpolitiken och förutsätter också atl så sker".

Utskottet säger vidare i texten: "Ett primärt mål för styckegodshanle-ringens organisation måste enligt utskottets uppfattning vara atl tillgodose kundernas rimliga krav pä service. En utgångspunkt för ell genomförande av de nu planerade förändringarna bör vidare vara att systemet med rälsbundna transporter i möjligaste mån bibehålls. Utskottet förutsätter också att i det föregående anförda regional- och Irafikpoliliska synpunkter m. m. i all möjlig ulslräckning beaktas av SJ samt att regeringen med största uppmärksamhet följer ulvecklingen på områdel och vidtar med anledning härav eventuellt erforderliga åtgärder."

Med en sådan skrivning, som så helt sammanfaller med de yrkanden som finns i bl. a. motionen 1233 av migoch några medmotionärer, tog jag för givet atl del skulle ulmynna i elt tllslyrkande av motionen. Men icke. Utskottsmajoritelen finner några åtgärder från riksdagens sida med anledning av yrkandena i motionerna ej nu erforderiiga. Man nådde så alt säga inte ända

m. m.

Nr 147 fram. Men då ställer jag frågan: När är i så fall åtgärder erforderliga om inte nu.

Fredagen den "" " '"' ''sgrepp att inom kanske ett år fatta beslut i denna riksdag om

19 maj 1978 " " trafikpolitik?

_____________ Vi känner lill en del om inriktningen av denna nya trafikpolitik. Vi vel atl

Trafikpolitiken ' '" P bäilre förulsällningar för den spårbundna trafiken. Vi vet atl

m. m.

man av bl. a. trafiksäkerhets-,energi-och miljömässiga skäl skall försöka föra över så myckel irafik som möjligl från landsväg lill järnväg.

Delta vet vi. Det har sagts många, många gånger från denna talarstol de senaste åren.

Och när vi vet detta vore det väl också rimligt all nu inte tillåta SJ vidta förändringar som går precis stick i stäv med dessa intentioner.

Jag har vid något tillfälle sagt att SJ håller på att genomföra ett helt nytt siyckegodssystem, bakvägen och mitt för näsan på riksdagen. Jag har i dag anledning atl upprepa delta med ännu mera skärpa!

Jag måsle säga all Rolf Sellgren har rejäla skygglappar för ögonen när han vill göra gällande all del endasl är graden av otålighet som skiljer utskottsmajoritetens skrivning och reservation nr 4 ät, och när han t. o. m. säger att del inte finns någol förslag från SJ i den här frågan. Lyft telefonen, Rolf Sellgren, och lala med de ansiällda! Tala med facket!

Rolf Sellgren framhöll i sitt anförande atl SJ från början gjorl en felbedömning, men all man efter den kritik som har framförts från praktiskt taget hela landel har länkl om och vidlagit förändringar som gjort att handläggningen har fått en annan inriktning. Den inriktningen innebär, såvitl jag kan bedöma och efter vad jag hargjort mig underrättad om, att man har flyttat ner själva beslutsnivån till dislriklsnivå. Del får endast till följd all genomförandet inte sker pä exakt samma tidpunkt över hela landet, och det är förmodligen i syfte all inte väcka så slor uppmärksamhel.

Vad är del som händer jusl nu? Jo, överallt i landet tecknas i dagarna entreprenadavtal med åkare som skall la över styckegodstransporterna frän järnvägsterminalerna ul över landsorlen. Redan om fjorton dagar, i samband med den nya tidlabellsförändringen, kommer den nya organisationen atl börja fungera på många häll. Exempelvis i Värmland har järnvägens personal meddelats att GDG Biltrafik AB har lagl in den lägsta tolalenlreprenaden, vilkei innebär alt det blir GDG som efter hand tar över inte bara del styckegods som fraktas pä järnvägarna i Värmland, utan också den utfrakl-ning från godsmagasinen direkt ut till kunderna som i dag handhas av mindre åkare. Samtidigt som vi får tomma lågsätt kommer alltså lastbilar och långtradare, lastade med styckegods, att trängas på de i många fall redan överfulla vägarna på olika håll i landel.

Arbetsuppgifterna för järnvägens personal vid de olika godsmagasinen vid sidan om de stora laxepunklerna blir allt mindre. Personalen får också alll svårare att marknadsföra sina tjänster då del gäller siyckegodsel, eftersom man inie vel hur länge man över huvud lägel har några tjänster att bjuda ut. Öppethållandeliderna vid godsmagasinen blir kortare och kortare, servicen för allmänheten blir sämre och sämre, attraktiviteten och därmed konkurrensmöjligheten för SJ blir mindre och mindre. Motiven för atl slänga och

lägga ner godsmagasin och järnvägsstationer blir allt större. SJ:s ekorrhjul snurrar allt fortare då det gäller den verksamhet som ligger utanför de stora och lönsamma linjerna.

Några omedelbara laxehöjningar kommer visseriigen enligt uppgift inte att vidtas under della år, men vad händer sedan? Ja, del frågar man sig verkligen.

Regeringen skall med största uppmärksamhet följa frågan och vidta erforderiiga ålgärder, säger utskottsmajoriteten. Detta är gott och väl. Men vilka åtgärder kan vidtas, när entreprenadavtal är tecknade, när den nya organisationen redan har börjat att fungera, när åkare kanske har investerat och planerat för denna nya verksamhet? Inte kan regeringen dä ingripa och rätta till förhållandet, om man lill äventyrs skulle anse atl det har gåll snett. I så fall måsle ju regeringen ta sitt ansvar också gentemot de åkare som har åtagit sig den här uppgiften.

Del konsekventa i del här ärendet måste ju vara alt i likhet med vad de socialdemokratiska ledamöterna föreslår i reservationen 4 yrka bifall till de aktuella motionerna, som innebär att SJ i avvaktan på etl nytt trafikpolitiskt beslut inte tillåts vidta några mer genomgripande förändringar eller omorganisationer som i nämnvärd omfattning försämrar servicen inom SJ:s verksamhetsområde.

Herr lalman! Vi är många, inte bara från socialdemokraliskl håll, som på olika sätt har reagerat mot SJ:s planer pä att förändra styckegodsorganisationen. Som anförts tidigare i debatten behandlas i det nu akluella betänkandet flera borgerliga motioner som innehåller i stort sett samma yrkande som i de socialdemokraliska motionerna. Därför hoppas och förutsätter jag atl dessa borgerliga motionärer också fullföljer sina motioner och i den kommande voteringen stöder den socialdemokratiska reservalionen nr 4. Det är den enda möjligheten att nu kunna stoppa den här organisationen.

Herr talman! Det är nu tredje gången på relativt kort tid som styckegodsfrågan behandlas här i kammaren. Vid varje tillfälle har kommunikationsministern sagt att frågan inte har avancerat så långl alt den kommil pä regeringens bord. Jag skall citera vad kommunikationsministern sade i ell inlägg i den trafikpolitiska debatten den 2 februari i år:

"Visst känner jag oro för följderna av den omläggning av styckegodstrafiken som planeras, oro därför alt det kan komma alt kollidera med regionalpolitiska målsättningar. Jag sade delta i milt huvudanförande och hade bl. a. del som etl skäl för att jag anser det angeläget atl irafikpoliliska ålgärder samordnas med regionalpolitiska. Men del är kanske litet mycket begärt att jag redan i dag skall kungöra vilket beslut regeringen kommer atl fatta om några veckor."

Detta var alltså den 2 februari i är.

Jag känner inte till om regeringen över huvud taget agerat i denna fråga. I varje fall har tydligen inte detta agerande på något avgörande säll päverkal SJ alt avstå från att nu genomföra de planer som man föresatt sig.

Om knappa 14 dagar kommer - såvida inte riksdagen här i dag i elfte timmen följer den socialdemokraliska reservalionen - pä mänga håll i landet

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Trafikpolitiken, m. m.

Nr 147 den nya organisationen att börja fungera. Och då har väl "tåget gått", om det

Fredaeen den tillåts mig au vara litet vitsig i denna allvariiga fråga.

19 mai 1978 '' " ' resignation man konstaterar att SJ i allt större

_____________ utsträckning försöker komma ifrån den icke allrakliva delen av sin verksam-

Trallknolitiken ''' '' •' ''" serviceföretag bara gäller de människor som råkar bo på de

m. m.

stora orterna, som är belägna utefter de stora och lönsamma järnvägssträckorna. För den övriga delen av svenska folkel är SJ inte längre "hela folkets järnväg" - tyvärr.

Herr lalman! Jag yrkar bifall till reservalion nr 4 och till de övriga socialdemokratiska reservationerna vid detta belänkande.

I delta anförande instämde Sune Johansson (s) och Stig Alftin (s).

CARL-WILHELM LOTHIGIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Elvy Nilsson känneren viss oro i den uppkomna situationen. Jag kan förstå del mot bakgrund av det utspel som SJ gjorde i den här frågan och som i stor utsträckning missförstods av omgivningen. Man trodde att den här organisationen under alla förhållanden skulle genomföras i sin helhet.

Eftersom jag sitter med i SJ:s styrelse harjag följt frågan. När vi log upp ärendet i styrelsen hade SJ gått ut med en enkätundersökning, och del uppfattades från allmänhetens sida som att ett genomförande skulle ske. Så var icke förhållandet. Det uppfattades också av dem som arbetade inom SJ som atl detta omedelbart skulle genomföras. Så var icke heller förhållandet.

Trafikutskottet har uttalat sin varning för att genomföra detta i den utsträckning som framförts, därför att man riskerar en försämrad service. Kommunikationsministern har uttalat bekymmer över alt det skulle bli en försämring av servicen om man ser del också ur samhällsekonomisk synvinkel.

Vad SJ f n. gör är atl på enstaka ställen, där det är uppenbart alt förbättringar måste ske för allmänheten i området, gä över lill ett och annat entreprenadföretag. Avsikten är alltså inte alt genomföra detta i den skala som från bönan annonserades, utan här kommer man att invänta reaktioner från riksdagen-som man redan fått-,departementets beslut i frågan och den genomgång av ärendel som skall ske i samband med trafikpolitiska utredningen.

Det finns alltså inte någon sådan risk som Elvy Nilsson talat om. Jag kan dock mot bakgrund av de uppgifter som förekommit förstå Elvy Nilssons bekymmer i detta sammanhang. Men det är inte sä att den enda möjligheten att stoppa styckegodsförändringen är att biträda reservationen. Vi kan relativt lugnt se fram emot de ekonomiskt och för de enskilda människorna vettiga förändringar som skall genomföras på detta område.

ELVY NILSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag önskar atl jag kunde vara lika lugn som herr Lothigius i denna fråga. Jag vet dock att det både i Värmland och i andra delar av landet

tecknas entreprenadavtal-och inte bara småavlal utan totalentreprenadavtal för hela län. Detta kommer för det första all innebära en försämring för småbanorna, som ju mister den del av inläklerna som styckegodstrafiken trots alll innebär, för det andra att godsmagasinen inte kommer att upprustas utan, enligt underrättelse som vi har fält, i stället atl avbemannas efter hand som vakanser uppstår. Därmed kommer den utarmning av landsbygden som var aviserad och som vi från början antog atl SJ-förslaget skulle innebära, också atl ske. Jag kan inte finna att det har blivit någon ändring på den punkten.

Det har vidare från SJ uttalats atl det inte under delta år kommer att ske någon taxehöjning. Men vad kommer alt hända nästa år när nya entreprenadavtal har tecknats? Vilka är det som då bestämmer om huruvida taxorna skall höjas? Och om taxorna inte skall höjas, vad har SJ då att vinna ekonomiskt pä denna förändring?

Jag har en känsla av an herr Lothigius är lika omedveten som herr Sellgren om vad som håller pä all ske ute i landel, och det verkar som om man inte har gjort sig underrättad om de verkliga förhållandena ute i dislriklen.

CARL-WILHELM LOTHIGIUS (m) kort genmäle:

Herr lalman! Detolalenireprenadersom f n. avtalas bygger i första hand på en omskrivning av den entreprenadverksamhet som redan har funnits. Om man på vissa ställen gör en del justeringar av enireprenadförhållanden, kan kanske vissa förbättringar åstadkommas, men att det avtalas om totalentreprenader på grundval av SJ:s första utspel för en fullständig omläggning av styckegodslrafiken kommer regeringen såvitt jag kan förslå icke att godkänna.

ELVY NILSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Men hur skall regeringen kunna ändra entreprenadavtal som redan är tecknade, om det visar sig atl delta inte fungerar i praktiken, dvs. atl del kommeratt medföra olägenheter ute i de olika länen och landsdelarna? Vi vet trots allt ätt det redan nu har förekommit indragningar. Del har vitsordats att man redan har aviserat om nedläggningar av godsmagasin.

Vi har i vår moiion begärt att det i nuvarande läge inte skall genomföras en organisation av så genomgripande art, i väntan på det nya irafikpoliliska beslutet, som vi vet kommer att innebära en annan kostnadsfördelning. Förhoppningsvis kommer det ock.så att medföra att SJ:s konkurrensförhållanden förändras och att SJ:s situation förbättras. Vi hoppas därför fortfarande atl de borgerliga ledarmöterna skall stödja vår reservation beträffande SJ:s styckegodstrafik m. m., där vi framhåller alt det nya trafikpolitiska beslutet skall avvaktas innan ålgärder vidtas på delta område.

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Trafikpolitiken, m. m.

EIVOR MARKLUND (vpk):

Herr talman! Gårdagens trafikpolitiska debatl här i kammaren liksom de ständiga hänvisningarna i ulskollsbelänkandel lill pågående överväganden och planeringsarbete ger i ett nötskal den irafikpoliliska siiuationen i landel.

Nr 147 Brislen på rikllinjer är uppenbar, nödvändigheten av ålgärder likaså. Men

Fredaeen den "" '"' " någonling. Del utreds ju och planeras på alla kanter.

19 mai 1978 Därför kan man inte göra någonling ät en taxepolitik som ändå lett fram till

_____________ sådana orimliga konsekvenser som t. ex. den alt malmtransporter från

Trafikoolitiken Kiruna lill Luleå sker på landsväg, medan både arbetskraft och rullande

m. m.

materiel hos SJ inte utnyttjas. Därför kan man inte fatta beslut om uppruslning av malmbanan, Irols att både malmbanans beskaffenhet och sysselsättningslägel i områdel talar för ett sådanl beslut. Därför kan man inte göra något uttalande om verksamheten vid Luleå hamn, trots alt inte minsl samhällsekonomiska skäl väger tungt för bibehållande av den verksamheten.

I motionen 1222 har vi motionärer utifrån vad som pä senare lid inträffat i fråga om malmtransporterna också tagit upp frågan om behovet av att samordna verksamheten i olika statliga företag. Alla delar av malmhanle-ringen i Sverige handhas helt eller till slor del av statsägda förelag. Del är därför enligt vår mening rimligt alt brytning av malm, transport av den och slutligen dess förädling ses som en enhet. Eftersom vi har det synsättet, förefaller det oss fullständigt absurt alt enställigt företag-statens järnvägar-genom sin taxepolitik pungslår andra statliga förelag som LKAB och NJA, det senare numera visseriigen halvstatligt. 1 problemets föriängning drabbas ju också statens järnvägar självt. Alt malmtransporter flyttals över från järnväg lill landsväg för som sagl med sig att materiel inte används, och del har också fått följder för sysselsättningen.

En aspekt på problemet som känns särskilt angelägen att betona i dagens debatt är att åtgärder av det här slaget också försämrar trafikstrukturen. Del har länge ställts krav pä att alltmer av tunga transporter skall föras över från landsväg till järnväg. Det anges också som en linje i den nya trafikpolitik som man talarom håller på att utarbetas. Men det som har inträffat i Norrbotten i fråga om malmtransporlerna innebär en utveckling i motsatt riktning. Ser man detta som ett komplement till den utveckling som nu senast Elvy Nilsson har skildrat är det en allvariig utveckling som måste hejdas. Det är i det sammanhanget som det - uiöver kravet på en ändrad taxepolitik - också är nödvändigt att peka på behovet av upprustning av malmbanan.

Ulskottels företrädare Cari-Wilhelm Lolhigius betonade i går del olämpliga i atl från riksdagens sida blanda sig i de förhandlingar som pågår om malmbanan. Del är klart att man i detta sammanhang också kunde visa på den bristande samordningen mellan olika statliga verksamheter, men jag skall nu nöja mig med alt säga atl jag uppfatlar det som Cari-Wilhelm Lothigius anför som den obolfärdiges förhinder. För om riksdagen på allvar vill följa upp del som den högtidligen av och lill deklarerar om trafikpolitikens sysselsättnings-, miljö- och energimässiga sidor, borde riksdagen enligt min mening också kunna ge sin uppfattning lill känna när del gäller malmbanan.

I vår motion begär vi också att en sådan här upprustning skall ske av hela sträckan. Att en sådan uppruslning i och för sig är nödvändig visar inie minsl den senasle lidens störningar i irafiken på del nona omloppel. Men med

tanke på att en försiärkning av malmbanans s. k. södra område f n. ter sig som mest brådskande och nödvändig - inte minsl med lanke på förulsäll-ningarna atl bibehålla verksamheten vid Luleå hamn - kan jag för dagen nöja mig med yrkandet i reservationen 7. Motionens hemslällan om alt riksdagen skall uttala sig emot att transport av tungt gods sker på landsväg har tagits upp i reservationen 4. Övriga yrkanden skulle tillgodoses med riksdagens stöd för de yrkanden som redan framställts av Bertil Måbrink. Jag instämmer därför i yrkandel om bifall till vpk-motionen 1607.

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Trafikpolitiken, m. m.

KERSTIN ANDERSSON i Kumla (s):

Herr lalman! I del belänkande som nu behandlas förekommer bl. a. moiionen 576, vari Sture Ericson och jag föreslår riksdagen atl uppmana regeringen alt pröva ett överförande av Laxå-Röfors järnväg lill statens järnvägar.

Laxå-Röfors järnväg har sedan är 1884 fungerat som elt industrispår med anslutning lill SJ-nälel vid Laxå station. Banans hela längd är 10 km, och den ägs av det helstalliga Laxå Bruk AB.

Laxå Bruk levererar årligen ca 1 600 vagnslaster mineralull, och man har beräknat behovet av järnvägstransporter från ASSLs nya spånplaliefabrik lill mellan 1 000-3 000 vagnar årligen. ASSI har under de senaste åren nyinves-lerat 1,5 milj. kr. i anläggningar för spårbunden utlastning. Även ESAB i Laxå nyttiggör sig Laxå-Röfors järnväg för sina järnvägstransporter.

I dag måste dock huvuddelen av Laxå Bruks och ASSLs produkter transporteras på lastbil, beroende på att banan är starkt nedsliten och därför har onödigt höga underhållskostnader. Den övre viktgränsen för järnvägsvagnar som banan tål är nu 16 lon men borde vara 20 lon för ell billigare och effektivare utnyttjande. Det är bl. a. mol den bakgrunden man enligt strikt företagsekonomiska kalkyler bedömt atl lastbilstransporter blir billigare än en modernisering och uppruslning av banan, vilket har beräknats kosla omkring 3 milj. kr. ASSI har förklarat sig beredd att dela driftkostnaderna men anser sig inte kunna delta i den nödvändiga investeringen.

För Laxå Bruk ensamt är det på kort sikl inte lönsamt all investera i järnvägen, varför man i dag står i den situationen alt man kanske redan till vintern måsle lägga ned banan. Trafiken kan inte fortsätta, om inte en upprustning kommer lill slånd. En nedläggning av banan skulle dessutom innebära att en mycket stor del av trafikunderlaget för Laxå station försvinner, lill nackdel för både sysselsättning, skatteunderlag och irafikser-vice.

Hur SJ rent företagsekonomiskt påverkas om ASSI och Laxå Bruk helt övergår till lastbilstransporter har inte redovisats, men mol bakgrunden av att båda de berörda förelagen är statliga lycker man all del inte skulle vara omöjligt all åstadkomma en sammanvägning av de tre intressenternas -ASSI, Laxå Bruk och SJ - företagsekonomiska kalkyler, som skulle kunna motivera forlsätla transporter på Laxå-Röfors järnväg.

Frän samhällsekonomiska utgångspunkter borde det vara atl föredra om produkter som spånplattor och mineralull samt råvaror för dessa transporte-

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Trafikpolitiken, m. m.

rades längre sträckor på järnväg i stället för på lastbilar. 1 en sådan bedömning måste självfallet faktorer som miljöpåverkan, energihushållning och trafiksäkerhet tas med. Redan i nuläget är bedömningen den att trafikintensitelen på vägen från ASSI och Laxå Bruk genom Röfors och Laxå tätorter är för slor och all det från både trafiksäkerhetssynpunkt och miljösynpunkt är olämpligt med så mycket tunga transporter genom tättbebyggda samhällen. Det kan inte vara rimligl all här öka laslbilstransporterna med gods som motsvarar drygt 2 000 järnvägsvagnar. Del var vad man under 1977 transporterade på järnvägen. Om spåret rustas upp så atl vagnarna kan lastas fulla, blir antalet troligen väsentligt större.

Jag kan inte i utskottsbetänkandel någonstans finna all man ens bryn sig om alt kommentera, ännu mindre försöka förstå, de brådskande problem som vi redovisat i motionen. Situationen för Laxå-Röfors järnväg och därmed för hela transportproblemaliken från ASSI och Laxå Bruk är akut, och kravet i motionen är i högsta grad befogal.

Herr lalman! Alt ett statligt ägt stickspår bör skötas av SJ, förefaller tämligen självklart för en lekman. När spåret inte längre är funktionsdugligt, har de två .statliga företag som berörs ingel annal val än att helt övergå till lastbilstransporter. Deras produkter är dock mycket väl lämpade alt transporteras per järnväg.

Trafikutskottets passiva hänvisning till pågående utredningsarbete gör det inte mindre tvingande för företagen i Röfors, Laxå kommun och förhoppningsvis också tor SJ all snarast la itu med de praktiska frågor motionen handlar om.

Herr talman! Jag har insett del utsiktslösa i atl i dag få kammarens bifall till moiionen och har därför ingel yrkande.

KERSTIN NILSSON (s):

Hen lalman! Motion 1234 avser upprustning av bandelen Boden-Mor-järv-Karungi-Haparanda. Vad vi motionärer föreslagil är i första hand en utredning av kostnader m. m. för en upprustning av nämnda handel.

Vi har i motionen framfört starka skäl för en sådan ulredning. Bandelen Boden-Haparanda är med tanke på nutida krav svagt konstruerad och underhållet starkt eftersatt. Därav följer låga hasligheter och långa restider.

Detta är i och för sig inte anledning nog all pröva frågan om en upprustning. I vårt avlånga land har vi tyvärr mänga bandelar i miserabelt skick. Del som bör ge bandelen Boden-Haparanda en särställning är ytterligare tre skäl. För del första förmedlar Haparandabanan internationell trafik. Den ulgör en del av en internationell trafikled. För del andra tenderar denna inlernationella trafik alt öka över Haparanda-Torneå. Och för det tredje slutligen har på finsk sida banan fram till riksgränsen i Torneä rustats upp för tung och snabb irafik. För transporter frän och genom Finland utgör bandelen Haparanda-Boden redan nu en flaskhals.

Förutom de mera allmängiltiga skälen för upprustning av den enda handel, som förmedlarlraflkoch transporter vid vår ösira landgräns, vill jag korlfaltat

utveckla ylleriigare anledningar, som med fog kan anföras. Nr 147

En upprustning av bandelen till samma standard som stambanan skulle Fredaeen den utgöraett meningsfulll beredskapsarbete-i synnerhet i den lågkonjunktur vi j .- iq-io

nu befinner oss, när våra egna produktionsresurser underulnyttjas, våra egna

produktionsfaktorer inte sätts i arbele. Del skulle ge många värdefulla Trafikpolitiken arbetstillfällen även för ungdomar i en bygd, som i högsta grad drabbals av arbetslöshet. Det skulle vara framåtsyftande och förstärka nödvändig infrastruktur för regionalpolitiska satsningar i östra Norrbotten. Sådana satsningar gjordes under den socialdemokraliska regeringens tid i form av exempelvis storarbetsplatser och husbyggnadsföretag. I samband med planering för metallurgisk utbyggnad i Luleå tillsatte förre arbetsmarknadsministern Bengtsson vid en sysselsältningskonferens i Övertorneå en särskild Tornedalsgrupp för alt utreda legotillverkning i Tornedalen. I och med det borgeriiga maktövertagandet annullerades båda dessa utvecklingsprojekt.

Som jag nämnde förmedlas över Torneå-Haparanda iransporler som ökar i takt med växande nordisk handel. Härtill kommer - och det är viktigt - den ökade handeln mellan öst och väst. Malrecoaffären var bara ett exempel på alt ryssarna har intresse av öst-västlig handel. Genom Per Peterssons agerande och regeringens handläggning av den frågan har etl hundratal arbetstillfällen i Norrbollen försvunnit.

Under del nu pågående riksdagsårei har en manstark delegation från indusiridepartementel jämte företagarrepresenlanter besökt Sovjet och haft överiäggningar om utökad handel. Den enda spårbundna förbindelsen med Sovjet går över Haparanda. Spårvidderna är visserligen olika i Sverige å ena sidan och i Finland och Sovjet å andra sidan. Men när järnvägsspåren ligger sida vid sida är själva omlastningen en enkel procedur.

Mycket tyder på att den öst-västliga handeln kommer att kraftigt öka. Spårbundna transporter erbjuder etl konkurrenskraftigt alternativ i fråga om kostnader nu och särskilt framöver. Att lasta om gods i svenska och finska hamnar från och till bil eller järnväg förefaller knappast realistiskt.

När det gäller turism är vi redan nu pä väg mot en normalisering på Nordkalotten. Hitintills har svenskar och finnar, folk från väst ensidigt turistat i Sovjet, men det väldiga ryska riket kan ju inte hållas hermeliskl tillslutet hur länge som helsl. Ryssarna har också uttalat intresse för och kommit i gång med såväl kulturellt som idronsligl utbyte.

Somjag inledningsvis nämnde har man på finsk sida under senare år rustal upp sin järnväg fram till svensk-finska riksgränsen i Torneå.

Utskottsmajoritelen borde ha kostal på sig den gesten att åtminstone låta undersöka kostnaderna för en sådan uppruslning av vår järnväg, som finnarna på sin sida redan låtit utföra. Från finskt industrihåll har önskemål uttalats atl kunna öka godstransporterna runt Bottenviken framför allt av tyngre gods till bestämmelseorter i Skandinavien och på den europeiska kontinenten. Nu medger Haparandabanan inte dessa transporter på grund av banans svaga konstruktion.

Som det nu är utvecklas bandelen Haparanda-Boden meroch mer till att bli
en fiaskhals för såväl godstransporter som turism. 11

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Trafikpolitiken, m. m.

"Del nordiska samarbetet skall vidareutvecklas." Denna deklaration gjorde den borgerliga regeringen i sin regeringsförklaring när den tillträdde.

1 den här frågan har borgerligheten haft etl ypperligt tillfälle atl visa konkret vilja även lill nordiskt samarbete så att talet om nordiskt samarbete, regionala insatser, hade blivit handling och inte bara ord. Det är min förhoppning att kommunikationsministern framdeles vill beakta dessa synpunkter.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den socialdemokraliska reservationen 7.

1 detta anförande instämde Frida Berglund (s).

BERTIL JOHANSSON (c):

Herr talman! Från Kronobergsbänken har vi under några är gjort framställningar motionsledes om atl flygplatsen i Växjö skall få status som statlig primärflygplats. Det skulle i så fall medföra alt Växjö skulle få de investerings- och driftbidrag som utgår till sådana flygplatser. Vi har motionerat ensamma ibland, men vi har också avlämnat motioner gemensamt med våra kolleger i Kristianstads och Kopparbergs län, eftersom flygplatserna i Krislanstad och Borlänge också står och klappar på dörren och vill ha status som primärflygplats. Jag iroratt man också i Kramfors anser sin flygplats vara berättigad till denna ställning.

Vi frän Växjö påstår bestämt alt med den resandefrekvens vi har vid flygplatsen i Växjö bör den väl uppfylla kriterierna för statlig primärflygplats. Flygplatsen invigdes 1975 och hade det årel etl antal av 14 608 ankommande och avresande passagerare. 1976 var motsvarande siffra 26 695 och för 1977 var resandefrekvensen uppe i 51 500. För de månader som gått 1978 har trenden fortfarande varit uppåtgående. Det kommer atl bli en ökning även under della år. Del har alltså hela tiden varit en enastående god utveckling.

Vi kronobergare är naturligtvis glada över att vår flygplats fåll ett sådant gensvar. Den är en tillgäng för bygd och näringsliv, men den är också, anser vi, en tillgång för samhället i stort. Men all driva flygplalser i dag är irols en god resandefrekvens en koslnadskrävande verksamhel. Del hör lill undan-lagen all det går med vinst.

Vi finner det otillfredsställande all Kronobergs läns invånare via skaltse-deln, alltså statsskatten, får finansiera andra flygplatser i landel som har status som primärflygplats men all ej några medel kommer Växjö flygplats till del. Della trots all flyginiensiielen på länets flygplats har sådan omfattning anden med bred marginal klarar pri märflygplalsk ra ven, enligt vårt sätt alt se. Kronobergs läns invånare får däremot genom landstings- och kommunalskatten vara och med och bidra till driftkostnaderna vid sin flygplats.

Vid de lillfällen då vi kronobergare lidigare har motionerat i detta ärende har utskottet uttalat sig positivt. Man har hänvisat lill den trafikpolitiska utredningen och anfört ull de här spörsmålen bör las upp i det sammanhanget. Vidare har man anfört att de i motionerna upptagna principfrågorna

övervägts inom luftfartsverket och alt delta verk i skrivelse till regeringen i     Nr 147
januari 1975 framhållit atl en översyn bör ske av gällande rikllinjer för     Fred'ieen den
inrättandet av slalliga primärflygplatser. Utskottet har lidigare funnit del      in ,,-. iqto
angeläget att förslag härom snarast föreläggs riksdagen.

Även i år förutsätter utskottet att regeringen snarast verkställer den Trafikpolitiken tidigare begärda prövningen, och man hänvisar lill den från regeringens sida . . aviserade utredningen om flygplatssysiemeis roll i en samordnad trafikpolitik. Den skall se över lokaliseringen av de svenska flygplatserna för inrikesflyget, men den skall också studera frågan om finansieringsfördelningen mellan stal och kommun.

Jag hoppas liksom utskottet atl utredningsarbetet .edrivs med skyndsam-hei. Man fick vissa förhoppningar om alt så skall ske då kommunikationsminister Turesson i går kväll framförde all han väntar sig myckel av den utvärdering som skall göras. Jag vill framför alll understryka nödvändigheten av att förslag läggs fram snart. Det gäller inte bara Växjö, ulan ire fyra flygplatser lill i landel bör komma i fråga som primärflygplals.

Vi har också i molioner framfört önskemål om att, under liden som utredningsarbetet pågår, någon form av statsbidrag skulle införas. Utskottet har inte velal vara med om det. Man skulle också kunna tänka sig-det har vi inte sagl i motionen men det vore inte omöjligt - atl ge någon form av lån lill de här flygplatserna under den tid då utredning pågår. Jag vet alt flygplats-bolaget nere i Växjö haft sådana önskemål.

Vi får vänta och se vad som sker. Jag hoppas all ulredningen blir färdig snarast. Vi känner oss manade att komma igen om resultatet skulle dröja.

OVE KARLSSON (s):

Herr talman! I motionen 1977/78:1219 tar vi socialdemokrater på Dalabänken upp frågan om en upprustning av Västerdalsbanan. Underhållet av banan anser jag vara kraftigt eftersau.

Väsierdalsbanan är en av de ersättningsberättigade bandelar där transportstandarden successivt har sänkts på grund av bristande underhåll och indragning av tjänster. Underhållet har varit sådant att risk - som jag ser det -måste föreligga för hastighetsnedsäliningar.

Trots alt servicen försämrats efter banan har resandet ökat. Som exempel kan nämnas att statistiken visar att antalet resande mellan 1973 och 1976 ökade med ca 50 96.

Västerdalsbanan får bedömas som en av de ersätlningsberätiigade bandelar som har goda förulsättningaralt utvecklas gynnsamt. Satsningen på turismen i vår södra fjällvärld, som förefaller att få en allt slörre omfattning, kommer med all säkerhet att medföra ell ökat resande. Blir planerade satsningar i våra södra Oällområden verklighet - vilket de med säkerhet gör- kommer antalet besökare lill fjällområdet atl öka lavinartat.

Den satsning som skett pä industrin i Västerdalarna kräver också tillgång lill goda kommunikationer. De virkesiransporter som sker och som det föreligger långlidskontrakt pä garanterar bandelen god beläggning.

I samband med den trafikplanering som samtliga länsstyrelser genomförde 13

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Trafikpolitiken, m. m.

1974 bemötte SJ beräkningarna av länsstyrelsen i Kopparbergs län atl Väsierdalsbanan är samhällsekonomiskt lönsam. SJ beräknade då an en uppruslning av bandelen skulle kosta 105 milj. kr. För denna summa skulle man fä en standard motsvarande en mycket hög affärsbanestandard.

Befolkningen i Väslerdalarna är dock mycket tacksam om bandelen kommer att bestå och om en successiv upprustning till en hastighetsstandard av 90-110 km/tim. genomförs. En sådan upprustning skulle givelvis bli betydligt billigare.

Mest akut är upprustningen av bandelen Vansbro-Malung, där standarden är betydligt lägre än på resterande del. Då stora regionalpoliliska medel satsats i hela Västerdalarna och i än högre grad kan komma att satsas i området och speciellt i fjällområdet, är del naturiigt att särskilda regionalpolitiska medel anvisas för upprustning av Väsierdalsbanan.

Samtidigt som SJ saknar medel att rusta upp Västerdalsbanan finns i området en arbetslöshet som varje år medför att stora statliga bidrag satsas på olika former av beredskapsarbete. Upprustningen av Västerdalsbanan torde till vissa delar kunna genomföras som beredskapsarbete.

Jag anser det nödvändigt alt Västerdalsbanan fåren rejäl upprustning. Nu under en period när del råder arbetslöshet och stora satsningar görs pä beredskapsarbeten borde insalser också kunna göras för alt rusta upp Västerdalsbanan.

Herr talman! Jag yrkar i dag inte bifall lill motionen 1219 men ämnar senare återkomma.

Jag vill passa på all undersiryka det nödvändiga i vad som sägs i det särskilda yltrande som är fogat till utskottsbetänkandet. Jag hoppas att investeringar i svenska motorvagnar kommer till stånd, och del omedelbart.

Avslutningsvis vill jag uttrycka förhoppningen att några genomgripande förändringar i SJ:s organisation och trafikuppgifter inte skall företas förrän i första hand de aviserade förslagen om den framlida trafikpoliliken kommil och beslut om dessa fattats av riksdagen. Den av SJ planerade omorganisationen av styckegodslrafiken bör, anser jag, under inga förhållanden få ske förrän förslag om ny trafikpolitik kommil och beslut fallals. Jag vill till sist i det sammanhanget helt instämma i de synpunkter på styckegodstrafiken som Elvy Nilsson nyss framförde från kammarens talarstol.

Jag hoppas att kammaren ställer sig bakom vad som framförts i reservationen 4 till ulskottsbelänkandet.

MARGOT HÅKANSSON (fp):

Herr talman! Statens järnvägar omfattas med elt stort intresse av hela svenska folket och även av riksdagsledamöterna.

Det är något av vars och ens angelägenhet. Det visar inte minsl del stora antalet molioner - 72 siycken om jag räknal rätt - som behandhis i delta belänkande.

Jag vill här ta upp några av de problem somjag och mina medmotionärer redovisat i motionerna 1977/78:767 och 1977/78:580.

Den sistnämnda moiionen. nr 580, som handlar om handikappanpassad kollektivtrafik, har ulskottet avstyrkt med motiveringen att utformningen av de 150 nya vagnarna i viss mån har förbättrats genom att insteget har förändrats. Det är en detalj i vagnarnas uiformning som gör det lättare för de handikappade alt komma av och på vagnarna. Men i övrigt borde mycket mer kunna göras redan pä ritbordet eller innan vagnarna färdigställts.

En grundläggande samhällsfråga är alt på olika sätt anpassa vår miljö för atl lösa de handikappades problem i olika situationer. Samhällets utveckling måste styras för atl möjliggöra för människor med olika fysiska och psykiska förutsättningar att fungera påeti så bra sätt som möjligt. Ofta ärdet faktiskt på grund av samhällets dåliga funktion och serviceutbud som många människor far finna sig i en pä olika sätt begränsad tillvaro.

I avvaktan på att den proposition kan framläggas där HAKO-utredningens intentioner och förslag innefattas bör punktinsatser i form av förbättringar och anpassning av t. ex. de 150 nya järnvägsvagnar som beställts pä Kalmar Verkstad kunna genomföras. Della medför också ett väl fungerande transportsystem för hela folkel.

En tillfredsställande lösning av de handikappades problem när det gäller kolleklivirafiken innebär de bästa alternativen för de icke handikappade, vilket inte är förvånande. SJ:s nya järnvägsvagnar har debatterats mycket grundligt i riksdagen vid flera tillfällen, i niiissmedia och inte minst inom alla handikapporganisationerna. Den stora uppståndelsen kring de beställda järnvägsvagnarna visar med vilket intresse man följer statens järnvägars trafikpolitik.

År 1974 omfattade SJ:s personvagnspark ca 1 lOOsittvagnar, och därför är en beställning av 150 nya järnvägsvagnar en omfattande nyanskaffning, som skall användas i många år framåt. Mot bakgrund av detta ärdet svårl alt förslå nödvändigheten av att på 100 m låg stuva in 333 passagerare i stället för som nu är fallet 290 ptissagerare eller - om man räknar per vagn - 88 passagerare i stället för som nu 62 passagerare.

Det synes vara ell grundfel i SJ:s bedömning all man tror att ju fier passagerare man kan packa in i vagnarna, desto lönsammare blir trafiken. SJ har intentionen att försöka göra järnvägsvagnarna till fiygkabiner på spår och därmed bli mer konkurrenskraftigt. Men det är en felaktig bedömning. Man måste däremot satsa på komfort i form av utrymme för sittplatser, garderob och resgods. Då löser sig också några av de handikappades problem utan framtagande av spaial vagnar, som blir en särlösning, vilken ingen efterfrågar eller önskar.

Fixeringen vid ftisisäiining av rullstolar i golvet har gjort frågan om handikappanpassade järnvägar mer krånglig än den egentligen är.

Det finns i värt land en grupp människor som är storväxla, alltså över normallängd. Dessa har genom sin intresseförening uppmärksammat vilka olägenheter de nya SJ-vagnarna skulle medföra för dem. Länga människor skall inte behöva avstå från att åka tåg för att SJ för en bakåtsträvande trafikpolitik.

Det borde i stället ha varit helt självklart att vid beställningen av de 150 nya

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Trafikpolitiken, m. m.

Nr 147 personvagnarna se till att dessa skulle utformas med beaktandeavalla krav på

Fredaeen den handikapptillgänglighet. Några förbättringar kan konstateras om man jämför

19 mai 1978 "' nuvarande vagnar, detta med avseende på insteg och dörrbredd, men

_____________ tyvärr är även försämringar atl notera.

Traliknolitiken ' '" säkerhetssynpunkt nödvändigt och från komfortsynpunkt även

m. m.

värdefullt med två dörrar pä de nya vagnarna. Toaletterna måste utformas så att en rullstol kan köras in, och bredden mellan stolsraderna måste göra del möjligl atl komma fram med rullstol.

Förslaget att bygga specialvagnar för rullstolsbundna, som skall sällas in på någon tur per dag på siräckan Stockholm-Göteborg eller Stockholm-Malmö, är otillfredsställande. Skall handikappade personer inte själva få välja sina resmål? Det finns bortåt 800 000 människor med någon form av rörelsehinder, därav ca 30 000 rullstolsbundna. För alla dessa är inte bara dagens SJ-vagnar svåråtkomliga, för att inte .siiga otillgängliga, utan samma dåliga anpassning till de handikappades behov får även de 150 nya vagnarna om inte en förändring av dessa sker. Del måste vara mer ekonomiskt alt vidta omarbeiei på ritbordet än atl sedan bygga om vagnarna, eftersom den första vagnen beräknas vara leveransklar år 1979 och slutleveransen av alla 150 vagnarna beräknas ske först år 1984.

För de handikappade är integrering inom alla områden det vi måsle sträva efter. Delta gäller för samhällets alla funktioner, arbete, skola, kultur m. m. Hur kan då ett statligt verk direkt få motarbeta den målsättning som alla är överens om och undandra SJ:s trafikpolitik etl sådant mål?

Trots knappa resurser måste vi kunna prioritera en ulveckling av ett handikappanpassat transportsystem inom alla områden av irafiken. Det skulle inte bara innebära möjligheter för nya produkter, som kan främja vår export, utan även vara av betydelse för den stora gruppen av handikappade, äldre och småbarnsföräldrar.

Det är svårl, for all inie säga omöjligt, all klara sig upp på elt låg med småbarn, vagn och väska. Många äldre iersoner har besvär med de höga irappstegen,och det blir inte lättare om man dessutom skall släpa på en tung resväska. Men i SJ:s trafikpolitik ärdet inte meningen alt man skall polleliera resgodsei, eftersom del kosiar 25 kr. för en resväska.

1 vänian på etl förslagom en målinriktad handikappanpassad trafikpolitik kan man föratt underlätta försvårt handikappade personer alt åka tåg bereda dessa plats i försiaklassvagnarna för bitjellprisel i andra klass. Förstaklass-vagnarna är rymligare, och ofta finns det fler lediga platser där att tillgå.

Med bättre service redan på järnvägsstationerna i form av breda ingångsdörrar, rullramper, handikappvänliga toaletter och telefonkiosker är det möjligt att på sikt göra också stationerna handikappvänliga. Detta kan göras utan alltför stora ekonomiska insalser. När det gäller bussarna har Volvo utvecklat en buss som stannar vid förhöjda plattformar, och med de övriga förändringar som det projektet medför skulle mänga rörelsehindrade kunna klara sina lokalresor. Det innebär sitlriktiga säten, mjuk inbromsning och start samt plats för rullstol. Vid nybeställning av bussar borde dessa i så hög grad som det är möjligt göras handikappvänliga.

Om man inte så snart som vore önskvärt kan genomföra HAKO-utredningens alla förslag, är det möjligt att med ny- och ombyggnad av kollektiva transportmedel inom alla områden - låg, buss, tunnelbana, flyg och fartyg - förverkliga så myckel som är ekonomiskt möjligt och praktiskt genomförbart.

I motionen 767 tar Elver Jonsson och jag upp samordningen mellan postverket och SJ i kommunikationshänseende samt den spårbundna irafiken, vilken bör kunna ta en slörre del av styckegodstrafiken.

Ulskottet anser atl en bättre samordning bör eftersträvas, och delta har redan 1975 års riksdag framhållit. Del är min förhoppning atl någol konstruktivt snart kan ske. Det kan inte vara rimligt att postens bilar kör jämsides med SJ:s tåg på längre sträckor i vårt land.

Indragningar av tåg och förändringar i tidtabellen har inte befrämjat möjlighelerna till samordning mellan postverket och SJ i transporthänseende. Därför har SJ:s irankpolitik kommil alt innebära att postverket i allt större utsträckning har landsvägsburna biltransporter. Det kan inte vara förenligl med en salsning på miljövänlig och energisnål trafik.

Två statliga förelag som borde ha många gemensamma intressen arbelar vart och etl för sig ulan all la tillräcklig hänsyn till varandras funktioner och behov. Till omkring 1950-talets mitt använde sig postverket nästan uteslutande av järnvägarna för befordran av post. I Norrland hade postverket, och har kanske i viss mån fortfarande, egna busslinjer som skötte trafiken på orter som inte var belägna vid järnvägen. Under 1950-lalel började poslen också alt alltmer utnyttja fiygei för all få en snabbare postgång.

1963 års trafikpolitiska beslut, som fick lill följd att många järnvägslinjer drogs in, medförde au postverket i större utsträckning fick övergå till andra transportmedel, och år 1968 lades en stor del av postbefordran över pä landsväg och flyg.

Troligen har vinster gjorts av SJ vid indragningar av järnvägslinjer, men de har fått betalas av postverket. Denna omfördelning av kostnaderna är knappast ändamålsenlig eller försvarlig. Nu verkar det vara vattentäta skott mellan de statliga verken, för även där det finns parallella tåglägenheter används i stor ulslräckning landsvägs- och flyglransporter i stället för tåg.

En utredning sysslar sedan 1975 med hur man skall samordna resurserna för posten och SJ genom att tm passa SJ:s taxesystem till en del av paket godset som kan fraktas på SJ. Kanske har energiproblemen i dagens Sverige väckt en bred insikt om behovel av en annan syn på samordningsfrågorna. Del är inte det ena eller del andra statliga verkets ensak hur vi skall tackla vår miljö och trafiksäkerhet, inte heller hur vi skall använda våra energitillgångar på etl säll som medför en god miljö och därmed en på sikl ekonomisk transport- och trafikpolitik.

Rolf Sellgren har i sitt anförande tagit upp många av de frågor som i motionen 767 anförs angående styckegodstrafiken. Därför tänker jag inte uppehålla mig vid de problemen igen.

Låt mig bara ännu en gäng framföra en liten undran: Måste det kosta 25 kr. alt pollettera en resväska? Man ser i alltför stor ulslräckning människor släpa

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Trafikpolitiken, m. m.

2 Riksdagens prolokoll 1977/78:147-148

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Trafikpolitiken, m. m.

på resgods som de egentligen inte orkar med.

SJ borde driva en offensiv, marknadsmässig trafikpolitik, som kunde konkurrera med biltrafiken när det gäller transporter. Men för man en polilik som betyder försämrad service och dyrare fraktkostnader, måsle man stå inför fakium att ingen vill eller kan utnyttja SJ:s tjänster.

Både gods- och persontrafiken på järnväg kommer även i framtiden att spela en betydande roll. Det är inte minst från miljösynpunkt, av trafiksä-kerhelsskäl och från energiaspekler viktigt att den rälsbundna irafiken på alla sätt stimuleras.

Herr talman! När jag i går följde den här debatten, hörde jag vid många tillfällen från socialdemokratiskt håll att den nya regeringen hanterar kollektivtrafiken på elt väldigl dåligt sätt. Jag har en stilla undran: Hardet inte gått alt under 44 år se till alt vi fatt en bättre handikappanpassad kollektivtrafik? Det måste ju ha funnils handikappade under alla dessa år. Det har gått en väldigt lång tid med socialdemokratiskt maktinnehav dä det inte har gjorts insatser på kollektivtrafikens område.

Herrtalman! Jag har inte något yrkande, motell enigt utskott, om bifall till mina molioner. Men jag hyser en stor förhoppning om all vad jag och mina medmotionärer har framfört i motionerna 580 och 767 kommer all beaktas i den trafikpolitiska proposition som kommer alt framläggas.

SVEN MELLQVIST (s) kort genmäle:

Herr lalman! Om man skalar bort det mesta av vad Margot Håkansson har sagt och uppehåller sig vid det hon sade angående kollektivtrafiken, inte minst sett ur de handikappades synvinkel, måste hennes ställningstagande logiskt leda fram till alt hon stöder vår reservation. Det är ju där hon återfinner förslagen till de åtgärder som hon efterlyste.

Vad hon därutöver sade var ungefär .samma saker somjag lidigare har hört från det parti som hon representerar.

MARGOT HÅKANSSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det slår givetvis utskottels ordförande fritt att skala bort vad han vill av milt anförande. Jag tycker dock anden krilik är berättigad somjag framförde mot att det under 44 år inte har gjorts någonting inom kollektivtrafiken närdet gäller de handikappade. Det är orimligt alt begära att det skall kunna hända någonting på två år. Det kommer en proposition, och jag anser alt det är väldigt viktigt att HAKO-utredningens intentioner kommer att genomföras. Jag tror alt vi alla i kammaren gemensamt har den uppfattningen all de skall genomföras så fort vi kan.

Men råskällel - jag tillåter mig använda det uttrycket - på den nya regeringen inom alla områden när det gäller de handikappade är orimligt. Handikapporganisationerna har fält sitt anslag ökat från 5,5 miljoner under socialdemokraternas regeringsinnehav till nu 18,5 miljoner. Likväl säger man att den nya regeringen är handikappfienllig. Sådanl är felakligt, och del kan de handikappade räkna ul själva. De vel skillnaden mellan 5,5 miljoner och 18,5 miljoner. De vel också alt vi kommer alt genomföra vad HAKO-

ulredningen har föreslagil så fort det finns möjlighel till del. Det kan herr Mellqvist vara övertygad om.

SVEN MELLQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Det sista som Margot Håkansson sade måste man ju inregistrera med slor tillfredsställelse - alliså alt denna förträffliga regering kommeratt genomföra vad HAKO-utredningen föreslagil. Det återstår alt se när regeringen ger sig i kast med den uppgiften.

Del har inte hänt någonling i delta samhälle på 44 år! Det är en fantastisk beskrivning vi har hört. Ingenting har skett lill de handikappades förmån under alla dessa år, men /;;/ - under ell och etl halvt år- kommer det alt hända stora ling, och storartade reformer kommer atl genomföras i samhället som sådant.

Jag tar inte fasta på vad som sagis här. Det var överdrifter från början till slut.

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Trafikpolitiken, m. m.

MARGOT HÅKANSSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja uppmana herr Mellqvist alt höra på vad man säger och inte syssla med sin egen retorik. Jag har inte sagt att ingenting har hänt, men det har inte hänt så speciellt myckel inom den handikappanpassade kollektivtrafiken under de 44 åren. Det kan väl herr Mellqvist ändå inte säga att del har gjorl?

De handikappade har inte haft stora möjligheter att utnyttja kollektivtrafiken. Jag har inte sagl att det skall ske några storverk. Jag har däremot sagt att jag tror atl vi har samma uppfattning om att del måste göras någonling så fort möjligheter föreligger, så fort de ekonomiska förutsättningarna är för handen, och detta utgår jag från all vi alla är överens om. Någonling annat harjag inte sagt.

INGRID ANDERSSON (m):

Herr talman! I trafikulskottets belänkande 1977/78:18 haren av mig väckt motion behandlats - del är motionen 762 om skyltning på vissa s. k. rälsbussar rörande linjesträckningen.

Det är ju så att flera järnvägssträckor i värt land f n. trafikeras med rälsbussar. Dessa har vanligen en mycket sparsam bemanning, oftast endasl tågförare och ej någon särskild konduktör. Pä flera linjer, främst lokala sådana, är dessutom järnvägsstationerna numera inte bemannade eller bemannade endast viss lid under dagen. Detta sammantaget medför att resenärerna för sin informalion är hänvisade uteslutande lill kommunika-tionsiabellen och då ofta lill särtryck av tabellen för ifrågavarande linje.

Många resenärer känner sig, av de skäl jag nu redovisal, vilsna och rådvilla när del gäller avgångstider etc. Problemen är rälsbussarna, vilka ej medför konduktör eller är utrustade med högtalaranläggning. På dessa tåg kan del många gånger vara svårt för resenärerna att vela var de befinner sig under resan, vilken station som är den nästa osv.

En enkelt sätt alt underlätta för resenärerna att vela var de i lid och rum

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Trafikpolitiken, m. m.

befinner sig och underlätta arrangemang för avstigande vore att förse ifrågavarande låg med en enkel och överskådlig skyltning. Sådan skyltning kan t. ex. vara en översiktstablå, lik den Stockholms spårvägar har i tunneltågen, där stationerna är angivna utefter en rät linje.

Det aren anspråkslös begäran jag här framför, men den är av stor betydelse. Särskilt för gamla och handikappade resenärer skulle en sådan åtgärd vara till stor hjälp. Vi försökeratt på alla områden i vårt samhälle underlätta för dessa människor. Jag hänvisar till vad utskottet anför, att den kollekliva irafiken bör göras mera attraktiv och bättre anpassad till trafikanternas önskemål. Trots den målsättningen har ulskollel lämnat min motion utan åtgärd, vilket jag tycker är förvånansvärt.

Herr talman! Mot ett enigt utskott harjag inget yrkande, men jag länker återkomma i en annat sammanhang i denna fråga.

TORSTEN SANDBERG (c):

Herr talman! Mitt anförande kommer i huvudsak att ägnas åt synpunkter pä en kommande trafikpolitisk proposition. En sådan kommer att spänna över ett brett fält om alla liggande ulredningar skall betas av. Del är inte möjligl all nu anlägga synpunkter på alla utredningarna. Jag kommer alt koncentrera mig på vad jag vill kalla tätortstrafiken.

Först emellertid något om utskottets behandling av några motioner jag har väckt. Jag börjar med moiionen 1977/78:1598, som handlar om regional trafikplanering. Denna motion har, något förvånande, hänskjutitS till behandlingen av propositionen 1977/78:92 om åtgärder för att förbättra lokal och regional kollektiv persontrafik. Min moiion har dock anknytning till båda propositionerna.

Nu finner jag ändå en skrivning i utskoltsbetänkandel nr 18, som vi nu behandlar, som nära anknyter till min motion, nämligen den mening på s. 22 i belänkandet som lyder: "I anslutning härtill må även framhållits alt utskottet ser det som synneriigen viktigt atl planerings- och verkställigheisansvaret samordnas." Detta kan inte betyda annat än atl den regionala trafikplanering som kommer att bedrivas, i vart fall i regioner med regionala kollekiivtra-fikföretag, kommer att knytas till de huvudmän som slår för denna kollektivtrafik.

Jag är självfallet inte främmande för att det behövs en regional trafikplanering, både vad gäller persontrafik och vad gäller gods. Däremot är jag motståndare lill alt en samordnande regional trafikplanering i framtiden utvecklas hos länsstyrelserna. Det finns flera anledningar till detta. En är tesen atl den som har det politiska och ekonomiska ansvaret för planeringens genomförande också skall ha planeringsinstrumenten och beslutanderätten. Det är just detta ulskollel nu enhälligt sagt. Della gläder mig, och jag ser det som en framgång. Underligt nog kan man ibland få höra motsatsen. Propositionen t. ex. var någol oklar på denna punkt, men jag tolkar ulskoilets enhälliga uttalande som elt klarläggande av var planeringsansvaret i princip skall läggas.

En annan anledning till min ståndpunkt är frågan om hur ansvar och

befogenhet på sikt rent principiellt skall fördelas mellan länsstyrelse och landsting - eller andra kommunala organ pä regionnivå. Enligt länsdemokratins principer skall länsstyrelserna inte ha något principiellt regionalt planeringsansvar. Länsstyrelserna skall vara elt myndighetsutövande organ under regeringen. Länsstyrelserna behövs alltså för rättsvårdande uppgifter, för att övervaka den lagenliga behandlingen av planer i kommuner och landsting samt för att övervaka att riksintressena beaktas i planering m. m., oberoende av på vilken nivå planeringen utförs.

Planeringen som sådan skall däremot så långt möjligt knytas till en i den representativa demokratin vilande kommunal självstyrelse även på länsnivån. Det som gäller om kommunal planering med krav på insyn, inflytande, kontroll och ansvar bör också gälla för regional verksamhel och planering.

Så några ord om min motion 1977/78:774om möjligheter för kommunerna att i tätorter genom färdavgifter begränsa privatbilismen. Min motion avsiyrks med hänvisning till den prövning som skall ske med anledning av den trafikpolitiska utredningens förslag (SOU 1973:32 Vägtrafiken - koslnader och avgifter).

Jag har med tillfredsställelse noterat att man i nämnda utredning tagit upp frågor om särskilda avgiftssystem för trafikstyrning i tätorter. Tillfredsställelsen blir ännu slörre när jag förstått atl utredarna ser posilivi pä syslem med färdavgifter. Man skriver t. ex. alt "syslem av denna typ har stora potentiella möjligheler atl vara bra instrument för styrning av biltrafiken". Man konstaterar alt tullplatser inte är elt absolut krav i ell syslem, där infart i ell område avgiftsbeläggs. Möjligheler till tidigare köp av kuponger osv. kan innebära alt det endasl är kontrollen som behöver ske vid infarten. Utredningen konstaterar atl för Sveriges del torde avgiftssystem av berörd typ endast kunna bli akluella i de större tätorterna. Vad beträffar Stockholmsregionen pågår nu etl utredningsarbete inom Stockholms kommun och landsting föratt undersöka förutsättningarna forell tullsystem,och en första etapp i detta arbete avses komma att redovisas under 1978.

För min del vill jag framhålla vikten av alt regeringen inte fördröjer en lagstiftning som gör det möjligl att införa färdavgifter. Del vore olyckligt om man skulle invänta slutliga ställningstaganden hos kommunerna, innan arbete med erforderlig lagstiftning kommer i gång. Arbelel bör ske parallellt. Hinder på detta område måste kunna undanröjas. Besluten om praktiska försök åvilar ju sedan kommunerna. Jag kan verkligen inte förstå varför det bara skall vara tillätet att ta ut avgifter vid parkering, dvs. när bilarna står stilla. Dä gör de ju den minsta skadan. Principiellt sett handlar det ju om avgift som avgift.

Avgiftsfrågor har tidigare i denna debatt varit uppe till livlig diskussion, nämligen i samband med lullvägar, dvs. ett avgiftssystem för atl finansiera vägar, broar osv. Jag finner del angeläget att understryka skillnaderna mellan sådana avgifter och avgifter som används i tätorterna i traflkstyrande syfte. Det är alltså här fråga om tvä hell olika utgångspunkter. Jag har inte ställt mig bakom förslag om avgifter för finansiering av vägar.

Så lill frågorna om lälorlsirafiken i övrigl. Jag har redan behandlat en viktig

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Trafikpolitiken, m. m.

Nr 147 del i ett paket för en bättre tätortstrafik, nämligen frågan om fardavgifts-

Fredaeen den system som styrmedel. Men sådana system kan som sagt bara bli akluella i

19 mai 1978 slörre tätorter. En rad andra förslag bör därför övervägas för all fi en bällre

_____________ tingens ordning när det gäller trafiken i tätorterna.

Trafiknolitiken har allmänt en känsla av alt man lidigare i viktiga Irafikpoliliska beslut

' inte tillräckligt tagit hänsyn lill skillnaderna mellan tätortstrafik och lands-

bygdslrafik. Landsbygdens trafikproblem måste ofta lösas på andra sätt än

tätorternas, både när det gäller systemens uppbyggnad och när det gäller

servicenivån.

De större tätorterna är inte byggda för den irafikbelasining som i dag tynger dem, trots att man under 1960- och 1970-talen på många håll rev och byggde om stadsdelar för alt i efterhand försöka anpassa bebyggelsen efter trafikens, särskill privatbilismens, nya krav. Privatbilarna utgör den ulan jämförelse största belastningen när det gäller såväl ulrymmesbehov som luftföroreningar, buller och olycksrisker. Många av dessa negativa effekter har nu blivit så allvarliga att det bör vara självklart atl man genomgående prioriterar den kollektiva irafiken i tätorterna liksom atl man styr över en del av resorna med bil till kollekliva färdmedel, gång eller cykel.

Problemen för förorterna och de mindre tätorterna ligger ofta i att man i den nyare bebyggelsen, trots att möjligheter funnits, inte samplanerat trafiklösningar och bebyggelse i tillräcklig grad. De nya bostadsområden som nu växer upp är oftast mycket dåligt planerade för kollektiv trafik. Den planeras in i efterhand och blir då dyrbar och dålig för de boende, och den får därför från starten etl dåligt trafikunderlag. Många boende väljer bil för alla sina Iransporler redan från början, medan andra, som har bil men hellre åker kollektivt, efter hand tröttnar på den dåliga servicen och övergår till bil. Dessutom är många bostadsområden - ja, hela kommuner ibland -arbetsplatsfatliga. Närhet mellan olika funktioner, även service, är ju en förutsättning för all man skall kunna minska behovet av trafik över huvud taget.

Planeringsfrågorna liggeri huvudsak hos kommunerna. Staten kan dock på olika säll stimulera planeringen ät de håll man finner lämpligt.

Det är nu hög tid all tätortstrafikens speciella problem och förutsättningar särskill uppmärksammas. En läng rad styrmedel måste tillföras för att biltrafiken skall kunna begränsas, t. ex. genom atl föra över resor lill kollektivtrafiken, öka andelen cyklande och omfördela biltrafiken i vissa fall. Jag skall inte gå in på alla de förbättringar som bör införas. Lål mig konstatera att stora förbättringar kan ske genom insalser för förändrad organisation, friare ansvar för statsbidragens användning, lagstiftning och ändrade skalle-och avdragsregler, dvs. det är inte bara fråga om nya friska pengar, även om de också vore mer än välkomna. Överhuvud laget bör kolleklivtrafikuiredning-ens, KOLT:s, förslag noga beaktas i den kommande trafikpolitiska propositionen.

Herr lalman! Jag har funnit del angeläget atl undersiryka tätortstrafikens
belydelse och särart. Jag har ingel annal yrkande än bifall till utskottets
22 hemställan på samtliga punkter.

Belräffande moiionen 1977/78:1248 om statsbidrag till fast anläggning för Nr 147 elektrisk bussdrift kommer Ulla Tilländer strax atl redovisa motionärernas Fredaeen den synpunkter. Jag har därför inte i milt anförande behandlat den motionen. iq „- jq-jo

ULLA TILLÄNDER (c): Trafikpolitiken,

m. m.

Herr talman! Jag vill något kommentera motionen 1248, som är undertecknad av mig och fem andra centerpartister och där det hemställs atl riksdagen hos regeringen begär utredning angående möjlighelerna att snarast utvidga siatsbidragsbesiämmelserna lill att även omfatta sådan fast anläggning som erfordras för elektrisk bussdrifl.

Anledningen till att jag bedömer frågan om statsbidrag till elbussdrift, i första hand trädbussdrift, så viktig är all flera kommuner redan har påbörjat en förnyelse av den stora busspark som anskaffades vid högerlrafikomlägg-ningen. I NORDKOLT-studien om elbussar i medelstora nordiska siäder nämner man alt elt 15-tal svenska siäder kan bli aktuella för olika former av elbussdrift. Även om det inte är realistiskt alt anta atl samlliga dessa städer inför elbussdrift bör man i alla fall kunna räkna med att ett tiotal siäder gör det. En förutsättning föratt kommunerna i nu rådande ekonomiska läge skall klara de belydande investeringar som erfordras i initialskedet är att de får statsbidrag för investeringarna i kraftförsörjningen.

Om statsbidrag erhålls med 85 % av kostnaderna för kraftförsönningen, dvs. samma procentsats som KOLT föreslär för motsvarande anläggning avsedd för spårvägstrafik, blir trådbussens konkurrenssituation helt annorlunda i förhållande till dieselbussen. De årliga driftskostnaderna blir då ungelariigen lika stora som dieselbussens. Statsmakterna kan alltså genom subventioner direkt bidra lill skapandet av en bällre miljö i våra större läiorter, där vi vet alt både buller och luftföroreningar ofta är hälsovådliga. Jag kan också nämna all i USA, Frankrike och Österrike far trafikföretag statsbidrag till trädbussar.

Även den statliga energikommissionen föreslår enligt uppgift all statsmakterna skall stimulera tillkomst av trädbussyslem i de större tätorterna. Man föreslår vidare en ökad satsning på kollektivtrafiken för att lösa de större tätorternas trafik- och miljöproblem. En större andel kollektivtrafik och en mindre andel privat biltrafik innebär atl bussarnas miljöpåverkan ökar. Redan i dag vet vi atl dieselbussarna pä vissa gatuavsnitt förorsakar betydande olägenheter. En övergång till eldrift minskar de omgivningshygieniska ölägenheterna av accelererande bussar med höga ljudnivåer. Elbussen kan utvecklas lill atl motsvara framtida krav på avgas- och bullerfrihet, vilket dieselbussen svårligen kan göra.

1 sammanhanget vill jag nämna atl även IVA, ingenjörsvetenskapsakade
mien, uttalat sig positivt om elbussar. Man har kommit fram till atl
trådbussen är den enda realistiska formen av elbussdrift under det närmaste
decenniet. Svensk teknik och svenska företag ligger relativt långt framme vad
gäller tillverkning av trådbussar. Enligt IVA skulle en tillverkning av
trådbussar kunna påbörjas nästan omedelbart - under förutsättning att
statsmakterna är beredda all svara för de merinvesteringar som erfordras i 23

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Trafikpolitiken, m. m.

initialskedet.

Förra gången jag motionerade om statsbidrag lill trådbussar behandlades moiionen positivt av trafikutskottet, och studerar man utskottets behandling av motionen den här gången finner man att ulskollel nu är än mer positivt. Utskottet ullalar att det "finner lösningen av de med siatsbidragsgivningen lill kollektivtrafiken förenade frågorna synnerligen angelägen".

Om ord och ordens valör över huvud taget betyder något, måsle man vara nöjd med den inslällning lill den här frågan som dessa ord avspeglar. Och alt della positiva bemötande också förpliktar lill handling behöver man inie tveka om. I sak känner jag mig alltså fullt lill freds - åtminstone t. v. - med behandlingen av min motion. För mig betyder innehållet mer än formen, saken mer än den verbala infattningen och andan mer än bokstaven.

Uiöver detta har en väsentlig sak inträffat, som övertygar mig om att frågan ligger i goda händer.

Det som till yttermera visso understryker alt den här bedömningen är riktig är den uppfattning i frågan som kommunikationsministern vid flera tillfällen gett uttryck åt, senast i går. Utöver den positiva behandling som motionen har rönt och utöver kommunikationsministerns ullalade intresse fören utveckling av irådbussverksamheten i Sverige har någol inträffat som kanske föregriper den behandling motionen fåu. Jag tänker på kommunikationsministerns svar på en fråga som jag ställde för ett par veckor sedan. Min fråga gällde huruvida bl. a. Malmö kommun också skulle kunna komma i åtnjutande av statsbidrag, om kommunen tog initiativ till försöksverksamhet med några Irädbusslinjer. Svaret på frågan var entydigt positivt. Det betyder atl initiativet ligger hos kommunerna, och det förhållandet innebär ju ingen begränsning, eftersom det är från dem som initiativen måste komma. Ulan kommunernas posiliva intresse kommer ingen trådbussverksamhet till slånd.

Den ulredning som jag efterlyste i min motion och som nu tas upp i socialdemokraternas reservalion 8 hade väl i bästa fall mynnat ul i en försöksverksamhet med statsbidrag, och det är en befogad gissning atl kommunerna skulle ha sökt sig fram med några linjer försl, för att känna sig för och samla erfarenhet och sedan kunna fortsätta. Därför, herr talman, yrkar jag bifall till ulskottels hemställan.

LARS SCHÖTT (m):

Herr lalman! Kommunikationernas avgörande betydelse för en landsändas ulveckling har ofta framhållits, sä också i den nu pågående trafikpolitiska debatten här i riksdagen.

För oss i Kalmar län är nyssnämnda faktum uppenbart. Hos oss har hälften av våra järnvägar, eller 50 mil järnväg, lagls ner, och befolkningen är oförändrat densamma sedan 100 är, medan den i landet i dess helhet under samma lid fördubblats. Atl vår landsända ej kunnai följa med i ulvecklingen har ulan tvivel en av sina främsta orsaker i länets underförsörjning på kommunikationsområdet. Här må som exempel endast nämnas alt länet saknar genomgående järnvägsförbindelse i nord-sydlig riktning, vilket både

försvårar kontakten mellan länels norra och södra delar och förlänger restiden exempelvis mellan residensstaden Kalmar och Stockholm på grund av omvägen via Alvesta.

I sex olika molioner av represenlanier för vårt län har givits uttryck för den oro som länsborna hyser för ytterligare försämringar pä kommunikationsområdet. Under hänvisning till den trafikpolitiska utredningen föreslår irafikulskotlet nu atl riksdagen lämnar samlliga dessa motioner ulan åtgärd.

Det är trots detta min förhoppning atl motionerna fyllt en uppgift genom all erinra trafikulskotlel, som f ö. i Ijol gjorde ett mycket uppskattat besök i vårt län, och riksdagens övriga ledamöter om länets mycket allvarliga kommunikationsproblem.

Så några ord om flyget. Trafikutskottet uttalar sin tillfredsställelse med att en av regeringen aviserad utredning om nygplalssystemets roll i en samordnad trafikpolitik nu kommer till stånd och förutsätter att utredningsarbetet bedrivs med skyndsamhet. För min del ansluler jag mig hell till utskottets uppfattning. Jag vill emellertid erinra om all det kan finnas flygplalsärenden som är av så brådskande natur alt de måste lösas omedelbart, utan all avvakta denna ulredning. Som exempel vill jag nämna Kalmar flygplats, som är statlig och som har klassificerats som primärflygplals.

Genom riksdagens olyckliga beslut i maj 1975 om nedläggning av Kalmar flygflottilj upphör den militära flygtjänsten vid Kalmar flygplats den 1 oktober 1979. Flygplatsen skall emellertid - vilket helt naturiigt förutsatts i alla sammanhang - bibehållas för civilt flyg. För atl traflken skall kunna forlsätla ulan avbrott efter nämnda datum fordras emellertid vissa åtgärder, som länsstyrelsen närmare utvecklat i skrivelse till regeringen i dagarna. Länsstyrelsen framhåller där alt länels kommunikaloriskt sett perifera belägenhet långt ifrån stambanan och därigenom ogynnsamma järnvägsförbindelser, vilket medför en allmänt regionalpolitisk försvagning, obestridligen måste vara ett starkt skäl för ett omedelbart ställningstagande i särskild ordning till nödvändiga åtgärder förden fortsatta verk.samheten vid Kalmar primärflygplats.

Herr talman! Jag instämmer helt i vad länsstyrelsen här anfört och uttalar lill slul den förhoppningen atl kommunikationsministern vid behandling av länsstyrelsens framställning ville beakta Kalmar läns speciellt svåra situation på kommunikationsområdet.

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Trafikpolitiken, m. m.

EVA WINTHER (fp):

Herr lalman! Jag skall be att få göra några kommentarer till min motion 399 och lill utskottets behandling av den.

I min motion harjag pekat på alt för en utveckling i Norrbotten krävs det åtgärder inom många olika områden. Det krävs att man följer riksdagens uttalande om att regionalpolitiska hänsyn skall påverka de beslut som fallas av deparlemenlel, myndigheter och förvaltningar.

De regionalpolitiska hänsynen bör också i högre grad påverka den taxepolitik som SJ och flygbolagen använder sig av. När biljettpriserna höjs.

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Trafikpolitiken, m. m.

sker del i regel i procent av gällande biljettpris, vilket gör att höjningen blir störst på de längsta avstånden, där resan redan är dyr. För flygbolagens taxesättning gäller dessutom alt den procentuella höjningen ofta görs högre pä den längre sträckan än på den kortare. Om vi verkligen skall lyckas åstadkomma ett rundare Sverige måste taxesättningen ändras.

Utskottet säger på s. 16 i sitt belänkande att järnvägen också i framtiden måste "spela en betydande roll för gods- och persontransporter. Även miljöhänsyn och trafiksäkerhetsskäl liksom önskvärdheten av en mera energisnål trafik gördel nödvändigt att den rälsbundna trafiken stimuleras. Taxepolitiken måste bedrivas med tanke härpå och SJ måste vidare över huvud taget försöka göra sin del av den kollektiva trafiken mera attraktiv och bättre anpassad till trafikanternas önskemål."

Med hänsyn till del posiliva ullalandet av ulskottet accepterar jag, i enlighet med det arbetssätt vi har här i riksdagen, att avvakta den irafikpoliliska proposition som skall läggas fram i början av 1979.

Min första yrkande däremot, om en plan för ombyggnad av malmbanan -det gäller banans sträckning Kiruna-Boden -avvisar ulskollel med hänvisning lill den planeringsverksamhet som pågår inom SJ.

Må det, herr talman, förlåtas en norrbottning att vara skeptisk till en del av den planeringsverksamheten. Eftersom det frän flera synpunkter är oerhört viktigt atl en upprustning snabbt kommer till slånd av den södra delen av malmbanan, och eftersom utskottet har avstyrkt min motion, kommer jag atl stödja den socialdemokratiska reservationen 7.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Propositioner gavs på bifall till Lo) utskottets hemställan, 2:o) reservationen nr 1 av Sven Mellqvist m. fl. samt 3:o) motionen nr 1607 av Lars Werner m. fl., och förklarades den förstnämnda proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Då Bertil Zachrisson begärde votering upptogs för bestämmande av kontrapropositionen ånyo de båda återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna förklarades ha flertalets mening för sig.

I enlighet härmed blev följande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den som vill att kammaren bifaller trafikuiskoitets hemslällan i belänkandel

nr 18 mom. 1 röslar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 1 av Sven Mellqvist

m.n.

Vid omröstning genom uppresning förklarades fiertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Sven Mellqvist begärde rösiräk-

ning verkslälldes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav Nr 147

följande resultat: Fredagen den

- '57 19 maj 1978

Nej - 131 __________

Avslår - 13

Trajikpolitiken, m. m.

Mom. 2 a

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemslällan, dels reservationen nr 2 av Sven Mellqvist m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Bertil Zachrisson begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposilion:

Den som vill all kammaren bifaller Irafikutskottets hemslällan i betänkandet

nr 18 mom. 2 a röslar ja,

den det ej vill röslar nej.

Vinner nej har kammaren bifallil reservalionen nr 2 av Sven Mellqvist

m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-proposilionen. Då Sven Mellqvist begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 157

Nej - 144

Avstår - 2

Mom. 2 b och 3-5

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 6

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 3 av Sven Mellqvist m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Sven Mellqvist begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposilion:

Den som vill all kammaren bifaller trafikutskottets hemslällan i belänkandel

nr 18 mom. 6 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallil reservalionen nr 3 av Sven Mellqvist

m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Dä Sven Mellqvist begärde rösträk-

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Trafikpolitiken, m. m.

ning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 157

Nej - 144

Avstår - 2

Mom. 7-10

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. Il

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservalionen nr 4 av Sven Mellqvist m. fl., och förklarades den förra proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Sven Mellqvist begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposilion:

Den som vill atl kammaren bifaller trafikutskottets hemställan i betänkandet

nr 18 mom. 11 röslar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservalionen nr 4 av Sven Mellqvist

m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades fiertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Sven Mellqvist begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 155

Nej - 144

Avstår - 4

Mom. 12

Utskottels hemställan bifölls.

Mom. 13

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservalionen nr 5 av Sven Mellqvist m. fl., och förklarades den förra proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Sven Mellqvist begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposilion:

Den som vill att kammaren bifaller trafikutskotlets hemslällan i betänkandet

nr 18 mom. 13 röstar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallil reservationen nr 5 av Sven Mellqvist

m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades fiertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Sven Mellqvist begärde rösiräk-

ning verkställdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav Nr 147

följande resultat: Fredagen den

■'ä ~ '5 19 maj 1978

Nej - 144 __________

Avstår - 2

Trafikpolitiken, m. m.

Mom. 14

Ulskoileis hemslällan bifölls.

Mom. 15

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering, dels ulskoilets hemställan med godkännande av den i reservationen nr 6 av Sven Mellqvist m. fl. anförda motiveringen,och förklarades den förra proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Sven Mellqvist begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposilion:

Den som vill alt kammaren bifaller trafikulskottets hemslällan i betänkandet nr 18 mom. 15 med godkännande av ulskottels motivering röslar ja, den del ej vill röslar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit utskottets hemställan med godkännande av den i reservalionen nr 6 av Sven Mellqvist m. fl. anförda motiveringen.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Sven Mellqvist begärde rösträkning verkslälldes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 155

Nej - 144

Avstår - 3

Mom. 16

Ulskottels hemställan bifölls.

Mom. 17

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemslällan, dels reservationen nr 7 av Sven Mellqvist m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Sven Mellqvist begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposilion:

Den som vill alt kammaren bifaller trafikutskottets hemställan i betänkandet

nr 18 mom. 17 röstar ja,

den det ej vill röslar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservalionen nr 7 av Sven Mellqvist

m. fl.

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Trafikpolitiken, m. m.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstal för ja-propositionen. Då Sven Mellqvist begärde rösträkning verkslälldes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 153

Nej - 147

Avstår - 3

Mom. 18

Propositioner gavs på bifall till l:o) utskottets hemslällan, 2:o) reservalionen nr 8 av Sven Mellqvisl m. fl. i moisvarande del samt 3:o) motionen nr 887 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Då Sven Mellqvisl begärde votering upptogs för bestämmande av konlraproposilionen ånyo de båda återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna förklarades ha flertalels mening försig. Sedan Bertil Måbrink begärt votering belräffande kontrapropositionen upplästes och godkändes följande voleringsproposilion:

Den som vill all kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående trafikutskottets hemslällan i betänkandet nr 18 mom. 18 antar reservationen nr 8 av Sven Mellqvisl m. fl. i moisvarande del röslar ja, den del ej vill röslar nej.

Vinner nej har kammaren lill kontraproposition i nämnda votering antagit motionen nr 887 av Lars Werner m. fl. i moisvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstal för ja-propositionen. Dä Bertil Måbrink begärde rösträkning verkslälldes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 134

Nej - 13

Avstår - 155

I enlighet härmed blev följande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den som vill atl kammaren bifaller Irafikulskoltets hemställan i betänkandet

nr 18 mom. 18 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 8 av Sven Mellqvisl m. fl. i

moisvarande del.

Vid omröslning genom uppresning förklarades flertalei av kammarens ledamöter ha röstal för ja-propositionen. Då Sven Mellqvist begärde rösiräk-

ning verkslälldes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 156

Nej - 133

Avstår - 14

Mom. 19

Propositioner gavs på bifall till dels ulskoileis hemslällan, dels reservationen nr 8 av Sven Mellqvisl m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Sven Mellqvist begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposilion:

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Förkortad arbetstid m. m.

Den som vill att kammaren bifaller trafikutskottets hemställan i betänkandet

nr 18 mom. 19 röslar ja,

den del ej vill röslar nej.

Vinner nej har kammaren bifallil reservationen nr 8 av Sven Mellqvisl m. fl. i

motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Sven Mellqvist begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 157

Nej - 132

Avstår - 14

Mom. 20-25

Kammaren biföll vad ulskollel i dessa moment hemställt.

§ 3 Förkortad arbetstid m. m.

Föredrogs socialutskoltets betänkande 1977/78:35 med anledning av molioner om förkortad arbetstid m. m.

I delta betänkande behandlades motionerna 1977/78:333 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari föreslagits

1. att riksdagen hos regeringen hemställde om alt förslag om 7 timmars arbetsdag föi alla framlades under 1978,

2. alt riksdagen uttalade att 6-timmarsdagen skulle genomföras under första delen av 1980-lalet,

3. alt riksdagen hos regeringen hemställde om en skyndsamt utarbetad plan för en snabb nedtrappning av arbetstiden till 6 timmar om dagen eller 30 timmars arbetsvecka för skiftarbeiare och jämställda grupper,

4. att riksdagen ullalade att konjunkturanpassad arbetstid inte var förenlig med arbetstidslagstiflningens syften.

Nr 147 1977/78:548 av Lars-Ove Hagberg m. fl. (vpk), vari föreslagils all riksdagen

Fredagen den besluiade

19 mai 1978___ '• '" ' °™ allmän övertid och extra övertid samt 9 >:; om överlid för
_____________ förberedelse och avslutningsarbete skulle utgå ur allmänna arbelstidsla-

Förkortad arbetstid 8"'

j 2. alt 7 a och 8 iJS i allmänna arbetstidslagen skulle erhålla av motionärerna

angiven lydelse, innebärande atl rätten alt ta ut överlid i princip skulle

begränsas till kvalificerade nödsituationer, dock högst till 150 limmar per år,

samt atl tillstånd skulle krävas från såväl lokal facklig organisation som

arbelarskyddssiyrelsen, om arbetet skulle fortsättas utöver två dygn,

1977/78:711 av Lars-Ove Hagberg m. fl. (vpk), vari föreslagits atl riksdagen beslutade att hos regeringen begära en snabbutredning med uppgift au framlägga förslag om begränsning av skiftarbetet enligi vad som föreslagils i moiionen, samt

1977/78:1085 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk), vari föreslagils

1. all riksdagen beslutade hemslälla lill regeringen all den under innevarande år framlade förslag om en sänkning av normalarbetsliden lill 35 limmar i veckan vid dagarbele och till 30 timmar i veckan vid skiftarbete,

2. atl riksdagen hos regeringen hemställde om en tidsplan för ytterligare nedtrappning av arbetstiden med sikte på 30 timmars normalarbetstid i veckan.

Utskottet hemställde

1. beträffande avkortning av den ordinarie arbetstiden att riksdagen skulle
avslå motionen 1977/78:333 yrkandena 1-3 och motionen 1977/78:1085,

2. beträffande konjunkturanpassad arbetstid atl riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:333 yrkandel 4,

3. belräffande begränsning av rätten att ta ut överlid att riksdagen skulle avslå moiionen 1977/78:548,

4. beträffande utredning om begränsning av skiftarbete att riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:711.

LARS-OVE HAGBERG (vpk):

Herr lalman! Intresset för en arbetstidsförkortning är klarl konjunkturbe-lingal. Massmedia, de stora organisationerna och de flesta av de politiska partierna har lagt locket på i denna oerhört viktiga fråga. När kapitalismen krisår är det inte opportunt att tala om arbetstidsförkortning.

Det är enligt borgare och socialdemokrater kapitalismens utveckling som i
en framlid skall göra det möjligt att förkorta arbetstiden. Därför har utskottet
och riksdagen tidigare uttalat atl del är del långsiktiga målet all förkorta
arbetstiden lill 30 timmar i veckan. Och den målsättningen är verkligen
långsiktig om man skall förlita sig på kapitalismen, som är för år, dag för dag
32 visar sin oförmåga alt förbättra arbetarnas situation - en kapitalism som

pressar ned lönenivån, som kräver ylleriigare rationaliseringar, som ställer allt fler uianför den ordinarie arbelsmarknaden.

Samlidigl som man i praktiken avför frågan om arbetstidsförkortningen från dagordningen, skall den nuvarande arbetstiden utnylljaseffeklivare, och del görs också. Övertid används i detta syfte, likaså skiftarbete, och man får i della sammanhang inte glömma arbetsköparkraven om konjunkturanpassad arbetstid. Det kravet kommer säkert igen när arbelsköparna finner det lämpligt atl den vägen öka effektiviteten.

Alla dessa arbetslidsfrågor-en allmän arbetstidsförkortning till sju timmar om dagen som ett första sleg på vägen mol sextimmarsdagen, begränsning av överlid och skiftarbete samt förbud mot konjunkturanpassning av arbetstiden -har vpk motionerat om till årets riksdag. Utskottet har i djup förening mellan borgare och socialdemokrater behagat avstyrka alla motionsyrkandena.

Kravet på en arbetstidsförkortning i en krissituation som den kapitalismen f n. befinner sig i ställer hela samhällets grundvalar lill debatt. Vad är del för ett orimligt samhälle som tillåter all massor av människor går arbetslösa, tillåter all akuta sociala behov inte åtgärdas, samtidigt som de som har jobb Hr slita i åtta limmar om dagen och lönearbelare dagligen slås ut från produktionen på grund av arbetsmiljöns arbelarfienlliga karaktär?

Vad är detta för samhälle? Jo, det är elt samhälle som snabbt kommer alt skapa enorma sociala problem, som inte kan skapa jobb åt alla, som inte kan tillåla alt fler kommer in i produktionen, för då minskar vinsterna.

Vad är det för samhälle som inte kan ge 5 miljoner människor arbete sex timmar per dag och i stället låter 3,5 miljoner jobba åtta timmar om dagen och samtidigt försörjer en miljon arbetslösa?

Utskottet har i sin avslagsmolivering på vpk-kravel om förkortad arbetstid anfört all det samhällsekonomiska lägel knappast tillåter en sä resurskrä-vande reform som en allmän arbetstidsförkortning är.

Jag skulle i stället vilja ställa frågan så här: Hur kan ett samhälle avvara en sådan resurs som att alla har ett arbete?

Dessutom behöver en allmän arbetstidsförkortning inte vara så resurskrä-vande från samhällsekonomisk synpunkt som del sägs. Nya jobb, jobb på sociala bristområden medför mindre utslagning, ökad köpkraft och därmed behov av nya jobb. Del behöver inte för samhället i dess helhet vara en så resurskrävande reform.

Vpk har i moiionen 333 betonat atl kampen för kortare arbetstid stått i centrum genom hela arbetarrörelsens historia. Tidigare var del kampen för åttatimmarsdag, nu är del kampen för sextimmarsdag. Kampen har hela tiden förts mot ett kraftigt motstånd från arbelsköparna. Låga löner, hög arbetsintensitet och en lång arbetstid har varit arbetsköparnas främsta instrument för att ur varje arbetare utvinna så stor profit som möjligt. Kapitalismen innebär alt många - främst kvinnor - inte har ett arbele; andra sliter sig fördärvade i sill arbete samtidigt som många av dessa har mycket låga löner.

Kraven på en arbetstidsförkortning växer sig allt starkare. Skälen för en

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Förkortad arbetstid m. m.

3 Riksdagens prolokoll 1977/78:147-148

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Förkortad arbetstid m. m.

arbetstidsförkortning är mänga:

Effekterna av arbetslivets hårda krav både fysiskt och psykiskt lindras med en förkortning av arbetsdagen. En arbetstidsförkortning och en verklig satsning på arbetsmiljöförbätlringar skulle verksamt bidra till atl minska utslagningen ur arbetslivet.

. Den tekniska utvecklingens vinster tillfaller i dag arbelsköparna. Arbetarrörelsens gamla målsättning är att med teknikens utveckling och ökade användning skulle arbetarnas insats i arbetslivet kunna minskas genom en förkortning av arbetsdagen.

De ökade kraven pä etl planerat samhälle ställer kravet på en arbetsfördelning som innebär atl alla skall få tillgång till ett meningsfullt arbete. En arbetstidsförkortning och en planmässig utveckling av arbetslivet ger fler arbetstillfällen.

Koncentralionsprocessen i samhällel har inneburit längre avstånd mellan bostad och arbetsplats. I stället för kortare arbetstid har arbetsdagen förlängts för mänga genom långa restider till och från arbetet. Delta skulle motverkas genom en arbetstidsförkortning. En arbetstidsförkortning skulle öka möjlighelerna för barnfamiljerna att båda föräldrarna förvärvsarbetar på lika villkor. En kortare arbetsdag är etl av huvudkraven för all uppnå likställdhet mellan män och kvinnor.

En arbetstidsförkortning lill sex timmarom dagen medför att en stor del av de deltidsjobbande kan övergå till heltid.

Det är bällre all alla har jobb än alten stor del går arbetslösa och all de som jobbar får försörja dem som inte har något arbete.

Vänsterpartiet kommunisterna ställer kravet på en omedelbar arbetstidsförkortning lill sju timmars arbetsdag. Regeringen måste under 1978 framlägga förslag om en sådan arbetstidsförkortning för alla. Denna förkortning är elt första steg mot sextimmarsdagen. Riksdagen bör därför göra ett principuttalande om alt sextimmarsdagen skall vara genomförd i början på 1980-talel och därmed ange den målsättning som måste uppnäs.

Det är viktigt att en arbetstidsförkortning inte skall innebära lägre lön. Inte heller skall arbetstakten ökas därför alt arbetstiden förkortas. Full lönekompensation och nej lill högre arbetsiaki är vikliga krav för en arbetstidsförkortning.

Ett av kraven i motionen 333 gäller de grupper pä arbetsmarknaden som arbetar i skift, på oregelbundna tider och i nattjobb. Dessa har ju de allra sämsta arbetstiderna. Skiftarbetets hälsovådlighel har bekräftats i många undersökningar. Enbart ekonomisk kompensation för denna omänskliga arbetstid är inte nog. Den enda kompensation som på ett kvalitativt sätt förbättrar skiftarbelarnas förhållanden är en kortare arbetstid. Till skiftarbete bör även räknas tvåskift, som inte är belagt med nattarbete men ändock innebär stora sociala olägenheter. Vänsterpartiet kommunisterna föreslår alt regeringen lägger fram förslag om en snabb arbelslidsförkorlning för skiftarbete och annat arbete med oregelbundna arbetstider.

I en annan motion, nr 711, lar vi upp hela frågan om skiftarbete.

Nattarbete, ständiga omslällningar i dygnsryimen och helgarbete är

omänskliga arbetsförhållanden. Vi vel redan tidigare all skiftarbetet medför en mängd störningar. Det ger t. ex. sömnstörningar. Skiftarbeiare sover i genomsnitt mindre än sex timmar per dygn. Det medför högre sjuklighet -magsår och stressbesvär - och högre sjukfrånvaro. Familjeproblem är vanligare hos skiftarbeiare än hos andra. De har ell mindre dellagande i föreningsliv och andra sociala aktiviteter. De upplever stress och vantrivsel.

Så sent som för två år sedan sade två stressforskare i en rapport atl ingen människa borde fä arbeta i skift. Dessa forskare skulle helsl vilja atl man stoppade allt skiftarbete, åtminstone för de människor som är över 45 år, i vilken ålder det enligt forskarnas uppfattning blir allt svårare att arbeta i skift.

Skiftarbetet används i dag i allförstor utsträckning. Ekonomiska intressen fär gå före de mänskliga. Trots teknikens snabba framsteg ökar skiftarbetet. Människan, alltså arbetaren, har blivit maskinens och teknikens finge.

Vi menar atl regeringen måste tillsätta en snabbutredning som skall komma med förslag om ett begränsat skiftarbete. Skiftarbete får endast förekomma när produktionsprocessen av tekniska skäl inte går atl avbryta, t. ex. när del gäller samhällels service och annan service. Utredningen bör även lägga fram förslag om alt skiftarbeiare har rätt att avbryta sitt skiftarbete och få elt annat jobb. Likaså bör en skiflarbelere efter 10 år ha rätt till elt annal arbele.

De frågor som togs upp i motionen 711 kommer inte att beröras av den utredning som utskottet hänvisat till. De förslag vi framlagt är myckel allvariigareän man visal vid behandlingen av dem. Att avvakta utredningen, som utskottet anser atl man skall göra, ärju i praktiken att med öppna ögon offra skiftarbelarnas hälsa i många år lill. En sådan polilik kan vänsterpartiet kommunisterna inte stödja.

I motionen 548 kräver vi all övertidsreglerna ändras sä att övertiden avsevärt kan begränsas. År 1976 ändrades överiidsreglerna. Del blev vissa förbättringar, men huvudfrågan om när övertid fär tillåtas berördes aldrig. Termen "allmän överlid" som infördes 1970 innebär atl överlid skall accepteras som en normal företeelse, dvs. att 40-timmarsveckan för många arbetare är illusorisk.

Arbetsköparnas åtgärder för alt öka produktiviteten innebär atl rationaliseringar vidtas i föriilande på alt övertidsarbete skall lösa uppkomna problem och störningar. Detta ökar stress och jäkt i arbetslivet. Övertidsparagraferna utnyttjas lill att fylla luckorna vid uppkommen sjukfrånvaro. I stället för all anställa flera och upprätta reservstyrkor inom förelagen utnyttjas den "allmänna övertiden".

Vi menaratt tre av de fyra gällande övertidsbegreppen i lagen bör utgå och atl övertid endasl skall få tillgripas när det föreligger överhängande fara för skada, liv, hälsa och egendom.

Arbetslöshet, hol om arbetslöshet och avsaknaden av ett fast jobb är arbetarklassens och samhällels värsta gissel. I en offensiv industri- och sysselsättningspolitik med målsättningen alt uppnå arbete åt alla måste en

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Förkortad arbetstid m. m.

Nr 147 arbetstidsförkortning ingå som elt av dessa medel; delta sett ur samhällse-

Fredaeen den konomisk synvinkel och ur hela arbetarklassens synvinkel.

19 mai 1978 Borgerlig polilik serbara till de kapitalistiska förelagens vinstmaximerings-

_______ ___ intressen. Därmed är det konsekvent av dem alt skjula arbelslidsförkorl-

m. m.

Förkortad arbetstid "liSn på framtiden. Det mest förvånande är att detta är socialdemokratins hållning. Genom instämmandet i borgerlighetens syn på resurstänkandet i det kapitalistiska samhällel offras arbetarna. Risken är atl man skapar stora skador inom arbetarklassen av social karaktär och av spliltringskaraktär. som kommer att bli myckel svåra att reparera i framtiden.

Arbetarrörelsens pionjärer drömde om ett samhälle där alla skulle ha elt meningsfulll arbele, där ingen skulle slås ut av kapitalistisk rovdrift och utsugning och där arbetarrörelsen fick del av teknikens landvinningar och även kunde bestämma över dessa. Därför måste hela arbetarklassen enas om att en allmän arbetstidsförkortning knyts lill kampen föratt skapa nya jobb. Del måste vara bättre att låta 5 miljoner människor jobba sex timmar om dagen än att låta 3,5 miljoner jobba älta limmar och försörja 1 miljon arbetslösa.

Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till vpk-motionerna 333, 548 och 711.

IVAR NORDBERG (s):

Herr talman! Jag skall uppehålla mig vid de separata yrkanden som föreligger i anledning av detta belänkande.

En av de frågor som behandlas är förkortningen av den allmänna arbetstiden. Jag vill bara slå fasl atl en stor enighel föreligger om den långsiktiga målsättningen när det gäller arbetstidsförkortningen, nämligen att vi gemensamt siktar på att nå 30 timmars arbetsvecka i form av sextimmarsdag men med möjligheler till viss anpassning för olika yrkesgrupper i arbetslivet. Om de här sakerna råder, som jag bedömer det, praktiskt taget total enighel.

Vad del däremot inte råder enighet om är vem som skall avgöra när den här frågan om arbetstidsförkortning skall aktualiseras. Vpk vill driva linjen att riksdagen skall ålägga arbetsmarknadens parter alt acceptera en arbetstidsförkortning och följaktligen inteckna en del av det utrymme som finns att förhandla om för parterna.

Från utskottets sida ger vi, liksom tidigare, klart besked om att det är rimligt att arbetsmarknadens parter själva skall avgöra när den här frågan skall tas upp lill diskussion.

För socialdemokraterna är det självklart att löntagarorganisationernas prioritering är del som i första hand skall beaktas. Eftersom löntagarorganisationerna själva inte har fört fram kravet om omedelbara åtgärder för arbetstidsförkortningar - det kan finnas naturiiga orsaker till detta - menar vi att del är felaktigt att riksdagen skall påtvinga löntagarorganisationerna en sådan här reform. Vi bör självfallet liksom lidigare försöka samordna de här åtgärderna.

När det gäller övertidsfrågorna vill jag bara göra den deklarationen att det

naturligtvis skall råda en mycket restriktiv inställning lill dessa. Å andra sidan lycker jag atl del är självklart all man måste ha möjligheler lill en viss smidighet ute i arbetslivet för att undvika onödiga störningar i produktionen.

Det får naturligtvis inte bli på del sättet atl exempelvis den allmänna övertiden används såsom någon form av ordinarie arbetstid, utan del skall verkligen vara särskilda skäl som motiverar atl sådan övertid tas ul. Där har jag, kanske i motsats till herr Hagberg, förtroende för atl de fackliga organisationerna verkligen bedriver en aktiv bevakning ute på arbetsplatserna, så att ett missbruk över huvud taget inte förekommer.

De förändringar som vidtogs i lagstiftningen efter beslut våren 1976 innebar ju också en skärpning av överiidsreglerna.

Nu har också en ulredning tillsalls som bl. a. härtill uppgift-och del är väl den största frågan - atl försöka samordna arbelsiidslagsliftningen med arbelsmiljölagstiftningen. Man kommer naluriigtvis i de diskussionerna alt även komma in på lagstiftningens innehåll.

Utredningen skall, enligt uttalanden som riksdagen har gjorl tidigare och som har hörsammals i direktivskrivningarna, bl. a. ta upp frågan om förberedelse- och avslutningsarbelena. Det är inte rimligt atl dessa skall kunna fä ulföras i form av accepterad övertid, utan de skall kunna ligga inom ramen för den ordinarie arbetstiden.

Även frågor som gäller skiftarbete och arbele på obekväm arbetstid kommer i vissa delar att bli föremål för behandling i den aktuella ulredningen.

Med hänvisning lill del anförda ber jag, herr lalman, all fö yrka bifall lill socialutskottets hemställan.

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Förkortad arbetstid m. m.

LARS-OVE HAGBERG (vpk):

Herr talman! Det förelåg en överenskommelse och en enighel, sade Ivar Nordberg, om atl arbetstidsförkortningen skulle ske på sikl. Men del är ingen total enighet -det ärju en enighet mellan socialdemokrater och borgare om att man skall skjuta på denna fråga och lösa den på sikt.

Det är naluriigtvis beklagligt att de som har majoriteten i den här kammaren inte försvarar sina ulskoltsbetänkanden, utan det är socialdemokrater som försvarar den borgerliga politiken och de skrivningar som finns. Och det finns allvarliga skrivningar i det betänkande som vi nu behandlar. Man säger nämligen all f n. är del så resurskrävande all vidta åtgärder att man inte kan göra del. Vad innebär det? Ställer socialdemokratin upp på detta borgerliga resonemang som är helt privatkapilalistiskl betingat? Menar man alt det är så resurskrävande att vidta åtgärder atl man har råd atl låta människor gå utanför arbetslivet? Man driver inte aktiv industri- och sysselsättningspolitik, man kopplar inte in arbetsfrågan i bilden, man låter människor slås ut. Råder det enighel om detta? Det kan vara intressant atl få veta det.

Är del så att det föreligger en oenighet här mellan låt oss säga de fackliga organisationerna och SAP eller är man inom SAP hell överens om att föriita

Nr 147 sig på arbetsmarknadens parter, när de tycker på detta sätt? Det ärju inlebara

Fredaeen den " " arbetsmarknadsfråga, och det har inte bara atl göra med att

19 mai 1978 arbetsmarknadens parter befinner sig i ett lufttomt rum. De har också, efter

_____________ vad jag förslår, en politisk ideologi i botlen. Den största av organisationerna,

m. m.

Förkortad arbetstid ' domineras ju av den socialdemokratiska ideologin, och Ivar Nordberg borde nu kunna svara på frågan: Är det så att man avvaktar kapitalismens utveckling-att den skall ge resurser-eller vad ärdet för någonling? Tänker man tillåta alla dessa människor att stå uianför arbetslivet och låta dem som finns kvar slita ul sig i en omfattning som är ganska katastrofal?

Vad gäller övertiden, så är det tydligen alltid en principfråga som kommer fram: man misstror facket. Del är argumentationen från borgeriighelen och från socialdemokratin. Jag skulle vilja säga att jag har förtroende för de fackligt verksamma, men deras jobb blir i många fall illusoriskt, om lagstiftningen är så ihålig att det enligt lagstiftningens anda inte är missbruk när man använder övertiden för atl fylla vakanser vid sjukfrånvaro och när man inte har fyllda reservstyrkor ulan kör med elt minimum.

Den fackliga kampen kan vara hård på dessa områden, men något stöd i gällande lagstiftning har man inte. Vad jag lycker är att man inom arbetarrörelsen skulle vara överens om att ge de fackliga representanterna just det slödel i lagstiftningen.

IVAR NORDBERG (s):

Herr lalman! Del är väl inget tvivel om all en arbetstidsförkortning lill 35 timmar i veckan och på sikl 30 timmar - vilket också vpk-motionen ansluter sig till, eftersom man där talar om första hälften av 1980-talel - är myckel resurskrävande.

Vad som överraskar mig i vpk:s argumentering när det gäller arbetstidsförkortningen är att man så starkt framhäver denna åigärd som ett viktigt inslag för atl lösa arbetslöshetsproblemen. Del är, herr Hagberg, inte en metod som vi från socialdemokraternas sida är beredda att använda. Del är angeläget atl vidta ålgärderav annat slag på andra områden för alt komma till rätta med den arbetslöshetssituation som råder. Därom har vi också lagt fram åtskilliga förslag från värt häll i denna kammare - förslag som tyvärr blivit avslagna av den borgerliga majoriteten.

Det är heller ingel tvivel om, herr Hagberg, att den situation som vi f n.
befinner oss i, med en omfördelning av bördorna i samhällel, har inneburit atl
myckel av svårigheterna lastats över på de lågavlönade och de grupper som
har det sämst i samhället. Och jag är helt övertygad om, herr Hagberg, all när
fackföreningsrörelsen och dess medlemmar gör en prioritering av vad de
skulle önska i dagens läge, så är del inte en arbetstidsförkortning som
kommer i första hand ulan det är andra åtgärder man har anledning atl
prioritera. Det är här som den klara skiljelinjen mellan oss och vpk går. Vpk
vill diktera vad fackföreningsrörelsen skall prioritera - vi menar att det är
fackföreningsrörelsen själv som skall göra dessa avväganden - och att vi
sedan gemensamt medverkar lill alt tillgodose de prioriteringar och intressen
38 den fackliga rörelsen har.

LARS-OVE HAGBERG (vpk):

Herr talman! Vår målsäuning gäller början pä 1980-lalet. Vi vet att en arbetstidsförkortning måste tas stegvis, del är vi på det klara med. Men vad utskottet skriver gäller det långsiktiga målet. Vad vi hittills har selt av framslegstakt och långsiklighet - och vad man har som utgångspunkt när del gäller alt förverkliga målet - innebär atl kapitalismen skall ge resurser till en arbetstidsförkortning på de villkor som råder f n. Då borde vi inom arbetarrörelsen vara ganska överens om att del samhällssystem vi har i dag på sikt inte kommer atl ge de här resurserna, och då hamnar vi i den siiuationen atl vi måste föra denna diskussion.

Motiveringarna för avslag är gemensamma för borgerligheten och socialdemokratin. Det är ganska anmärkningsvärt att man inte talar om hur man skall skapa resurser för en arbetstidsförkortning.

Sedan säger Ivar Nordberg attjag framhäver arbetstidsförkortningen som elt medel att övervinna krisen i dag. Jag hade nästan väntat mig den argumentationen, för jag förslod alt han inte hell lyssnade lill vad jag sade. Jag sade atl i samband med en aktiv och offensiv sysselsättnings- och industripolitik måste arbetstidsförkortning vara en del av del hela. En kortare arbetsdag måste vara oerhört viktig för många arbetargrupper, för all de inte skall slås ut, och för dem som i dag ställs utanför arbelsmarknaden, som sjukskrivs, förtidspensioneras, hamnar i den karusell som heter arbetsvärd m. m. och som ingår i arbetsmarknadspolitiken. Det kan inte vara vettigt.

Det finns alltså fiera bitar i delta som skulle vara bra alt ta fram. Men det gäller inte här atl diktera. Vi har ställt frågan i riksdagen för att vi anser atl den är angelägen i elt större, ett helt sammanhang.

Socialdemokratin gömmer sig bakom de fackliga organisationerna. Del är inte etl så enkelt problem all man skall låta fackföreningarna la initiativet. Eftersom del finns en sådan god intressegemenskap mellan Ivar Nordberg och fackföreningsrörelsen vore del mycket intressant att fö vela vad han själv tycker man skall skapa för resurser. Eller är man på samma linje som borgeriighelen, att låta samhällel skapa resurserna? I så fall för vi vänta länge.

Man nonchalerar det problem i övriga Europa som jag tycker är oerhört skrämmande. Det kapitalistiska samhällel har där skapat en arbetslöshet, en social situation hos arbetarklassen som inte kan vara befrämjande för framtiden, inte ens för hela arbetarrörelsens framtid. Del finns där stora sociala problem och splittring i arbetarieden. Arbetarklassen hamnar i politiska fållor som är långt fjärran från arbetarrörelsen. Man borde även från socialdemokratiskt håll tänka på atl man har elt ansvar för den delen av del hela.

Del skulle också vara intressant atl få en liten redogörelse för med vilka medel man skulle kunna skapa de resurser man talar om. Vad har man föreslagit i riksdagen för an skapa de resurser i det kapitalistiska samhället som skulle möjliggöra en arbetstidsförkortning enligt socialdemokraternas modell?

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Förkortad arbetstid m. m.

Nr 147 Mom. I

Fredaeen den Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionerna

19 mai 1978 nr333avLarsWernerm. fl.imotsvarandedelsamlnr 1085avRolfHageloch

_____________ Alf Lövenborg, och förklarades den förra propositionen vara med övervä-

Förkortad arbetstid 8"'' J besvarad. Sedan Lars-Ove Hagberg begärt votering upplästes och
godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller socialutskottets hemställan i betänkandet

nr 35 mom. I röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionerna nr 333 av Lars Werner m. fl. i

moisvarande del samt nr 1085 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg.

Vid omröslning genom uppresning förklarades fiertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Lars-Ove Hagberg begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 285 Nej - 14

Mom. 2

Propositionergavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels moiionen nr 333 av Lars Werner m. fl. i moisvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Lars-Ove Hagberg begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller socialutskottets hemställan i betänkandet

nr 35 mom. 2 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit moiionen nr 333 av Lars Werner m. fl. i

motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstal för ja-proposilionen. Då Lars-Ove Hagberg begärde rösträkning verkslälldes votering med omröstningsapparal. Denna omröslning gav följande resultat:

Ja - 284 Nej - 15

Mom. 3

Propositioner gavs på bifall till dels utskottels hemställan, dels moiionen nr 548 av Lars-Ove Hagberg m. fl., och förklarades den förra proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Lars-Ove Hagberg begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposilion:

Den som vill atl kammaren bifaller socialutskottets hemslällan i betänkandet

nr 35 mom. 3 röstar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallil moiionen nr 548 av Lars-Ove Hagberg

m. fl.

Vid omröslning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Dä Lars-Ove Hagberg begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat: '

Ja - 284 Nej - 14

Mom. 4

Propositionergavs på bifall till dels utskottets hemställan,dels moiionen nr 711 av Lars-Ove Hagberg m. fl, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Lars-Ove Hagberg begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposilion:

Den som vill alt kammaren bifaller socialutskoltets hemställan i belänkandet

nr 35 mom. 4 röslar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallil moiionen nr 711 av Lars-Ove Hagberg

m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-proposilionen. Dä Lars-Ove Hagberg begärde rösl-räkning verkslälldes votering med omröslningsapparal. Denna omröslning gav följande resultat:

Ja - 284 Nej - 14

§ 4 Föredrogs

Socialutskottets betänkande

1977/78:41 med anledning av motion om behandlingen av migrän, m. m.

Utskottels hemställan bifölls.

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Utvecklingen av den psykiatriska vården m. m.

§ 5 Utvecklingen av den psykiatriska vården m. m.

Föredrogs socialutskottels betänkande 1977/78:42 med anledning av motioner om utvecklingen av den psykiatriska vården m. m.

I detta betänkande behandlades motionerna 1977/78:727 av Lars Werner m. fi. (vpk), vari hemslällls

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Utvecklingen av den psykiatriska vården m. in.

1. att riksdagen hos regeringen skulle anhålla om tillsättande av en pariamenlarisk utredning med uppgift alt föreslå en grundläggande omstrukturering av den psykiatriska värden,

2. att riksdagen uttalade alt det i direktiven till utredningen borde ingå det aktionsprogram för den psykiatriska vården som presenterades i motionen, och

1977/78:1396 av Ove Karisson m. fl. (s), vari hemställts

1. att riksdagen som sin mening gav regeringen till känna vad i moiionen
anförts om utbyggnaden av den psykiatriska värden,

2. att riksdagen uttalade alt ökade kunskaper i psykiatri borde ingå i allmänläkarnas utbildning,

3. att riksdagen uttalade att översyn av sjukvårdslagstiftningen borde ske i enlighet med vad i motionen anförts.

Utskottet hemställde alt riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:727 samt motionen 1977/78:1396.

OVE KARLSSON (s):

Herr tal man! Efter tre års väntan och löften frän socialutskottet har äntligen socialstyrelsens psykiatriprogram lagts fram. Som svar på vår motion hänvisar man också hell lill della program. Som jag uppfattar det är programmet dåligt genomtänkt och kommer heller inte att vara genomförbart, men delta fär väl remissinstansernas svar senare ge bevis för.

Man har i programmet försökt alt avgränsa psykiatrin för alt kunna skilja mellan främst sjukvärdens och socialvårdens ansvar. Man ställer i förslaget ökade krav pä primärkommunernas insalser, bl. a. då del gäller boendet. Kommunerna skall slälla upp med olika varianter av skyddat boende och serviceboende. Primärkommunerna skall även ha ansvaret för anskaffande och drift av inackorderingshem för personer med relalivi stort sociall-psykologiski omvårdnadsbehov.

Som stödjande åigärd och för atl undvika passivisering i de här nya omvårdnadsformerna föreslås att dagcentraler anordnas i primärkommunal regi. Vid dessa bör differentierade aktiviteter erbjudas. Sociolerapeuliska insatser med träning i olika sociala aktiviteter bedöms viktiga för en successivt ökad integration av psykiskt störda i samhällel.

Kommunen skall även ha resurser för psykoterapi. Man avgränsar dock sä all landstinget ställer upp med psykiatriskt skolade läkare som konsulter, medan kommunen har psykologer och socionomer för behandlingsarbe-lel.

Det är oerhört stora krav och kvalitativt hög nivå på de insatser man ställer i utsikt på socialvårdens verksamhetsområde, och del kommer alt vara endasl de större kommunerna som har någon möjlighet alt kunna uppfylla kraven.

Den slutna psykiatriska korttidsvården skall förläggas i anslutning till den somatiska korttidsvården. Som korttidsvård räknas upp lill två månaders

vårdlid. Som komplemenl till korttidsvården föreslås mindre behandlingshem. För mera tidskrävande rehabilitering eller kvalificerat omhändertagande av psykiatriska patienter behövs centrala sjukhem. Vidare bör del ske en utbyggnad av mindre, lokala sjukhem för störda personer, och demens-värden bör samordnas med den somatiska sjukhusvården.

Del är fint atl prata om decenlralisering och små enheter, men vem skall ta slällning till om människor skall tas in på behandlingshem, centrala sjukhem eller lokala sjukhem, och när och hur skall del ske?

Blir inte utslämplingen större i del här skisserade psykiatriska vårdprogrammet än i det nuvarande? I varje föll har jag mycket svårt alt se alt programmet i remissvaren kommeratt bedömas vara genomförbart. Med all säkerhet måste ytterligare en arbetsgrupp tillsättas och lägga fram elt nytl program, och dä är min förhoppning att även andra människor än rena experter kommer med i arbetsgruppen.

Vi har i motionen tagit upp krav på ökad utbildning i psykiatri för allmänläkarna. 1 programmet säger man klart och tydligt att såväl distriktsläkare som dislriktssköterskor, som har den kontinuerliga kontakten med människorna i sitt distrikt, även skall ta en större del av psykialriansvaret. Distriktsläkarnas psykialrikompetens motsvarar dock på intet vis de uppgifter de dä kommer atl bli ålagda. Det krävs därför att man höjer kvaliteten just på psykialrisidan av utbildningen.

Bristen på läkare inom psykiatrin kommer inom överskådlig lid atl vara stor. Detta beror naturligtvis på de motsättningar som finns dä det gäller de olika behandlingsformerna. Läkarna ryggar fortförande för psykoterapin, då det ej är vetenskapligt belagt vilka effekter och resultat den ger, hell naturligt beroende på all läkaren i sin utbildning också har krav på atl det han utför i sitt arbete skall vara vetenskapligt uppbyggt. Man bör därför ha klart för sig att om läkarna skall användas pä ett effektivt och rationellt sätt och för patienternas bästa, bör man avlasta dem sä myckel som möjligt av del iniygsskrivande som i dag ingår i läkarnas arbetsuppgifter, exempelvis till arbetsvärden och försäkringskassan, socialbyrån. Detta intygsskrivande baseras oftast pä utredningar gjorda av kuratorer och psykologer och kan därför med fördel läggas över pä dessa grupper. Man får då också ell bättre utnyttjande av läkaren for patienlvårdande uppgifter.

Då det gäller psykoterapin bör man snarast inrätta en forskningsenhet, där vi i Sverige själva utvärderar och forskar om olika psykoterapeutiska inriktningar och för mer klara, distinkta linjer för hur psykoterapeutiskt arbete skall utföras och vilka terapeutiska skolor som bör användas.

I dag anammar vi den amerikanska psykoterapin, som väl inte är hell överförbar på vårl samhälle och alla gånger inte heller har del vetenskapliga underlag som man har rätt att ställa krav på. I dag ordnar varje psykiatrisk klinik och lasarett sin egen psykoterapiutbildning från de utgångspunkter som läkare och psykologer själva anser vara de riktiga. Man varierar från drömanalyser till Freuds teorier. De här problemen med psykoterapin måsle vi skyndsamt komma till rätta med. Det ligger en mycket stor fara i alt mänga ulan Ulbildning ägnar sig åt psykoterapi, vilket kan fö ödesdigra konse-

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Utvecklingen av den psykiatriska vården m. m.

Nr 147 kvenser för den som skall behandlas. Psykologiutbildningen bör även fö en

Fredaeen den betydligt mer praktisk inriklning än vad den har i dag.

19 mai 1978 °" avslutning vill jag säga all socialstyrelsens psykialriprogram lar upp

_____________ den framtida dimensioneringen av psykiatrin. Detta betyder en mycket

Utvecklinsen av kraftig nedskärning över hela fältet. Hell givet är atl nedskärningen av

den nnkiatriska vårdplatsbehovet från i dag 35 000 platser till 24 000 platser 1985 är

vården m m orealistiskt. Med den utveckling vi har i dag, med ökande antal alkoholpro-

blematiker med alll vad det innebär av psykiska störningar hos de alkohol-skadade själva och hos de anhöriga, särskill barnen, får vi nog vara så pass realisliska att vi satsar på både en förstärkt förebyggande psykiatrisk vård och en sluten psykiatrisk vård av god kvalitet. Med det anförda, herr talman, vill jag yrka bifall till moiionen 1396.

JÖRN SVENSSON (vpk):

Herr lalman! Varje land har sina skandaler. Sverige har bl. a. den psykiatriska vården.

Situationen pä det områdel är märklig. Inte i mannaminne, såvitt jag har kunnai finna av gamla prolokoll, har Sveriges riksdag behandlal frågan om psykialrin. I åralal har den frågan skyfflals undan. Ansvarel härför görs nu ännu lyngre genom socialutskotlets betänkande nr 42.

Ulskottet avstyrker även nu vpk:s krav på ett genomgripande nytänkande. Man avstyrker också en socialdemokratisk motion med mer blygsamma men riktiga reformkrav. Man hänvisar till pågående utredningsarbete.

I mer än tio år har man utrett och utrett och utrell. Ulredandel har fördröjt viktiga reformer, det har konserverat det gamla och tystat en kritisk diskussion. Denna praxis alt inte besluta medan en fråga utreds-eller att inte ens diskutera medan en fråga utreds- får ju inte missbrukas. Del är nämligen missbruk när det ständigt startas nya utredningar inom ämnesområdet, när man aldrig blir helt färdig med någonting. Riksdagen kan ju inte sitta passiv i åralal därför atl ständigt nya broschyrförfattare dyker upp på socialstyrelsen eller Spri - sä mycket mer som egenlligen ingen av de ulredningar som har tillsalls tar upp några verkliga politiska grundfrågor.

Frågan om samhällets hållning till psykiska avvikelser är ingen expertfråga; del är en polilisk fråga. Del är en fråga om medborgeriiga fri- och rättigheter. Det är en fråga om demokrati i behandling. Det är en fråga om människosyn, om vetenskapssyn, om social kris, utslagning och befrielsekamp.

Vad har vi då i arbetarrörelsen haft för syn på psykiska avvikelser och vård? Ja, egentligen ingen alls - det är det tragiska. Vi har låtit experterna ta hand om alll, också de politiska grundfrågorna. Della är i längden ohållbart.

Psykvården är landets största tvångsapparat. Den drabbar fler människor med frihelsberövanden än både nyklerhetslagstiftning och fängelser tillsammans. Antalet frihelsberövanden i Sverige är också oproportionerligt stort -200 000 per år.

En av de aktuella utredningarna har sett över denna lagstiftning, och dess
44 nya förslag är ännu sämre från rättssäkerhetssynpunkt än nu gällande

tvångslag. Detta är en av följderna av att socialutskottet skall sitta och vänta Nr 147

och vänta! I stället borde man ju snarast ha agerat. Tvångslagarna måste Fredaeen den

avskaffas, de inspärrade måste återfå sina medborgeriiga fri- och räuigheter. g ,- jyg

Det måste vara en av utgångspunkterna för en behandling av psykiska __

avvikelser i en frigörande och demokratisk anda. Utvecklinsen av

Del här tvånget och förtrycket speglar en samhällelig ideologi. Del är synen j nsvkiatriska på psykisk avvikelse som en traditionell typ av sjukdom, och del är iron all vården m m den s. k. sjukdomen - schizofrenin, neurosen, alkoholismen - har sill ursprung i inneboende defekter hos människan själv. Del är också del samhälleliga behovel alt stöta ul avvikande och sådana människor som inte är ekonomiskt profitabla i det nuvarande samhällssystemet.

Denna människosyn fär stöd direkl och indirekt av det härskande, medicinskt biologiska synsättet på psykiska avvikelser. Man betraktar i princip psykiska avvikelser på samma sätt som fysiska sjukdomar. Därför drogar man ner patienterna inom psykvården med kemiska preparat. Därför inbillar man sig att lobotomi och elchocker kan bota psykiska störningar. Det är klart att en sömntablett kan ge en sömnlös människa tillfällig ro och därmed göra henne starkare atl sedan, kommande dagar, gä in i fundamental terapi, men tabletten kan ju aldrig påverka den psykiska problemaliken som sådan.

Det medicinsk-biologiska synsättet är, såviit jag har kunnat följa den inlernationella diskussionen, vetenskapsleoreliskl fullständigt befängt. Del är väl ingen människa som inbillar sig all man kan behandla en blindtarms-patient med hjälp av psykoterapi, men man inbillar sig gladeligen att man kan behandla en störning i en människas psykiska föreställningsvärld med kemiska preparat, lobotomi eller elchocker. Detta ärju omöjligt redan på ell leoreliskl plan. Del enda man kan uppnå praktiskt ärett nedtryckande av de yttre symtomen, en passivisering av människan, ett förtryck och en förljugenhet, som bakom anpassningens mask i verkligheten har förvärrat den djupare psykiska problematiken.

Och detta vetenskapligt hell felaktiga synsätt, denna auktoritära ideologi, lycks socialutskottet ställa upp på. Man hänvisar lill ulredningar och tror därmed all man ställer sig neutral. Men de här utredningarna, både de som redan har tillsalls och såvitl jag vet också den som kommer 1979, bygger på atl detta medicinsk-biologiska synsätt alltjämt skall dominera organisation och behandling i psykisk vård. Och ju längre tid som går, desto mer kommer utredningarna att styra riksdagens kommande behandling och beslutsunderlag. Vill man reformera den psykiatriska vården måste man snabbi och hårt bryta med hela det grundläggande synsätt som nu dominerar på området.

Del är som jag nämnde något av en tragedi alt arbetarrörelsen här i landel i
alla lider har åsett della våld och tvång, åsett de djupt odemokratiska
behandlingsmetoderna, har låtit -jag kan inte bättre säga - pillerdoktorerna
härja med människor, vilkas problemalik de oftasl inte har kunnat förslå. Jag
lycker att det är synd om socialdemokraterna i socialutskollel vill atl det skall
fortsätta så här. Det lycker jag är alt svika sitt ansvar inför de utstötta och
nedtryckta. 45

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Utvecklingen av den psykiatriska vården m. m.

De utredningar som här pågår eller ligger - jag har några av dem här - lar upp vissa reformkrav, men del är reformer av väsenlligen yttre och organisatorisk natur, inte oviktiga för den skull men mycket ofullständiga. Man vill ha mindre vårdenheter och man vill ha mer öppenvård. Det är bra, men det ändrar ju inte metoderna, behandlingsideologin och människosynen. Det medför, om del inte följs av annal, i huvudsak bara atl den klassiska vården försiggår i lite mera hanteriiga och billiga former. Man tar inte i utredningarna upp det stora samhälleliga ulstölningsproblemet. Man lar inte upp någon vetenskaplig diskussion om de psykiska avvikelsernas orsak, deras inre natur och förlopp. Tvärtom hävdar man uttryckligen den medicinska tankemodellens dominans.

Man hävdar också aningslöst tablettmissbrukets ledande roll vid behandlingen. Man sjunger lovsånger lill de nya kemiska preparaten, som sker i exempelvis Spris broschyr. Psykiatriomvandling. Och socialutskottet lycks inte se att ulskottet och riksdagen här faktiskt håller på atl manövreras av tablettdoklorernas anhängare. Man motiverar sin passivitet med utredningar, där de centrala frågeställningarna över huvud tagel inte tas upp, ty de mest grundläggande ling som vi från vpk bl. a. kräver skall diskuteras och behandlas las inte alls upp i utredningen. Då är del märkligt alt ulskoitel kan skjuta på en sakbehandling också av sådana frågor som inte är under utredning.

Vad är det vi kommunister vill, och vad är det vi skulle önska atl alla progressiva människor ställde upp på? Jo, vi vill att arbetarrörelsen äntligen skall la sig an del här stora utstötnings- och avvikarproblemet i samhället. Vi vill att arbetarrörelsen och alla andra frisinnade människor aktivt skall bekämpa den ovetenskapliga medicinska förklaringsmodellen för psykiska avvikelser. Vi vill atl alla progressiva krafter skall samverka för all skapa behandlingsprinciper som frigör människan, som slärker kampen mot utslagningen och som befordrar en demokratisk människosyn och samhälls-praxis.

Då måste man från den utgångspunkten förkasta det biologisk-medicinska synsättet. Man kan ju inte ärva psykiska störningar eller ärva benägenhel för sådana störningar i ordels genetiska mening. Olof Palme lämnar inte sina socialdemokratiska idéer till sina barn via arvsanlagen. Det förstår ju var och en. Man kan därför inte heller behandla psykiska avvikelser med fysiska eller kemiska åtgärder, eftersom den mänskliga psykiska föreställningsvärlden ulgör en annan kvalitet och en annan logisk klass än den fysisk-neurologiska nivån. Man blir inte psykiskt störd genom någon sorts samverkan mellan arv och miljö, för man kan ju inte blanda två liter mjölk och tre liter ångest. Ångest är något kvalitativt annorlunda än mjölk. Föreställningsväriden är något kvaliialivi annorlunda än hjärnans celler, den fysiska uppenbarelsen. Biologiskt ärver varje människa ett högre nervsystem. Men man kan aldrig ärva systemels sän att fungera, för del kan aldrig fungera annal än som resulial av en kommunikation med en miljö utanför människan. Och det är i utveckling och störning inom dessa kommunikationssystem som psykiska störningar och avvikelser har hela sin grund.

Människan är en process. Psykiska störningar kan uppkomma eller Nr 147 försvinna i denna process. Processen äralltid samhällelig till sin natur. Den är Freri-ieen den inlelänkbarannat än jusl som kommunikation mellan individen och sociala iq ■ igyn

grupper och system. Elt samhälle som befordrar konkurrens, utslagning eller

förljugenhet skadar människans känsla av trygghet och egenvärde och kan Utvecklinsen av därvid ge upphov lill störningar. Familjer som innehåller falska, dubbelbott- . n'ivkiotn<ikn nade eller kalla känslorelationer kan framkalla psykoser hos barn och bården m m unga.

Av detta följer två slutsatser.

För det första: Sådana processer som har skapat psykiska avvikelser är aldrig givna. De kan alltid vändas. Det är en fråga om en på samma gång personlig och kollekliv frigörelseprocess - det följer av störningarnas samhälleliga natur.

För det andra: En psykisk frigörelseprocess kan aldrig påtvingas en människa. Människan behöver i den komplicerade situationen kvalificerat stöd. Men det är bara neurotikern själv som lill sist kan övervinna neurosen, bara psykotikern själv som kan ta sig upp ur sin psykos. Det är i regel en hjälp om det sker med stöd från människor i samma situation. Det ger etl försteg ät frigörande, demokratiska behandlingsformer. Sådana finns i dag bara i mycket ringa utsträckning.

Vi kommer till organisationsproblemet. Utredningarna på området går här helt förbi kärnproblemet. Man talar mesl om renl yttre organisationsformer. Man talar inte om organisation i förhållande till behandlingsbehovet. På basis av det medicinsk-biologiska synsättet söker man t. ex. ulan någon vetenskaplig förklaring skilja på s. k. tunga psykiska sjukdomar och neuroser och lättare störningar. Därför har vi fält denna galna ordning att vi har helt olika huvudmän för olika avsnitt av värden och helt olika värdlyper.

Det strider, vad jag förslår, uppenbart mol människans behov. Människan
är som sagt en process. En från början relativt lätt och godartad neuros kan
löpa vidare in i psykotiska skov. Men varenda gång del sker förutsätts att då
skall en hell annan del av vårdapparaten rycka in, med andra metoder och
annan personal. Det är ju ren galenskap. Och galenskapen bygger på att
psykosen skulle innebära något särskilt och något drastiskt "sämre" stadium
hos människan, en plötslig "sjukdom". Så är del ju inte alls. En psykos är en
mycket logisk företeelse i den mänskliga utvecklingsprocessen. Den repre
senterar inte alls en försämring i ordets vanliga medicinska mening utan
snarare ett slags skärpning i den störda människans väldiga kamp för sin
psykiska existens. Psykosen utjämnar därför många gånger en värdefull
dynamisk utgångspunkt, elt avstamp för en tänkbar befrielse. Därför måsle
människan ha kontinueriigt stöd av specialister som känner hennes
bakgrund, som hon framför allt har förtroende för och som kan använda
psykosen för all vända processen. Om en sådan människa i stället tas in med
tvång på en instilulion där hon aldrig tidigare har varil, hämtas av polis till ett
ställe där hon blir föremål för ivångsmedicinering och möter helt obekanta
människor kan ju följden bli fullsländigl katastrofal. Men det problemet
bekymrar lydligen varken de många utredarna, byråkratin på socialstyrelsen 47

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Utvecklingen av den psykiatriska vården m. m.

eller för den delen ledamöterna i socialutskottet, eftersom de ingenstans nämner det.

Det är bara olika former av psykodynamiska metoder, former av psykoterapi, dvs. former av allernativ mänsklig kommunikation, som kan ändra på störda eller avbrutna mänskliga kommunikationssystem. Det kan inga tabletter, inga preparat göra.

Nu vinner sådana här metoder sakta ett visst insteg i behandlingsapparaten, kanske speciellt i behandlingen av drogberoende.

Men också här föreligger viktiga principiella och politiska problem, som utredningarna går förbi. Också här föreligger situationen alt psykoterapi kan tjäna helt olika intressen, och Ove Karlsson var hell rikligt inne på del. Det är ingen expertfråga, det är en politisk och social fråga, en fråga för bl. a. denna kammares ansvar.

Det hör lill saken aU psykoterapin dessutom är en bitvis vildvuxen flora, där del finns inslag av både ovetenskaplig och auktoritär natur. Från ståndpunkten av en frihellig människo- och samhällssyn -om vi fasthåller vid den - måste man förhålla sig kritisk till en rad former av psykoterapeutisk teori och behandling.

Den statliga utredningen om psykoterapiutbildning gör ingen sådan analys. Den blandar friskt ihop seriös vetenskap med humbug, den blandar auktoritära och frigörande behandlingsformer utan atl diskutera deras natur i det stycket, den erkänner dessutom del medicinsk-biologiska modelllän-kandet och dömer därmed faktiskt psykoterapin till atl fängslas i en auktoritär gammaldags ram. Det betyder alt psykoterapin skulle förvandlas lill elt manipulerande moment i tvångsapparalen snarare än till en offensiv, nydanande och frigörande kraft, som kan leda bort från förtryck, repression och utslölning.

Genom alt också här förhålla sig passivt och skenbart neutralt stöder socialutskottet i praktiken de mesl ovetenskapliga, mesl odemokratiska och konservativa delarna av vårdideologin och samhällsideologin. Man kan t. ex. från seriös slåndpunkl inie acceptera former av ytliga terapier som har stark s. k. avläckande karaktär och hos klienterna kan framkalla fördjupningar av neuroser eller psykotiska skov utan all sedan den terapeutiska metoden har några möjligheter att ta om hand detta stadium på ett riktigt sätt. Man kan inte heller från frisinnad och demokratisk ståndpunkt acceptera t. ex. den vulgära och primitiva beteendelerapin, som är en klart manipulerande form av terapi. Men det gör utredningen, och socialutskottet tiger eller håller sig vid sidan.

Man kan inte heller acceptera den mystifierande riktning som finns inom den existensiella filosofin och analysen och som har förelrätts av öppna nazister som Jaspers och Heidegger. Men den inriktningen tycks utredningen och socialutskottet inte ha någol emot.

Man måste ur det här existensiella tänkandet, som är en viktig del av tänkandet på det psykoterapeutiska området, skilja ul det positiva, det icke-mystifierande, del som i form av värdefulll intuitivt tänkande kan fogas in i seriös vetenskap och frigörande behandling. Men det gör inte utredningen.

och socialutskottet låtsas givetvis som om man inte vet någonling.

Man måste ta fasta på den klassiska psykoanalysens stora vetenskapliga produktivitet samtidigt som man bryter dess sentida isolering från den slörre samhälleliga verkligheten.

Man måste visa skepticism, som Ove Karisson myckel riktigt sade, mot de amerikaniserade metoder som ofta tycks förvandla terapi och behandling till ett slags ytliga, oreflekterade känslofester, där människorna aldrig når fram lill de djupare och fundamentala problemen. Den här känslobefrielsen är nödvändig och utomordentligt viktig i sig själv, alldeles speciellt kanske för schizoida eller hårt knutna människor, för dem som lider av mindervärde och självförakt - men den är bara elt sleg. Den får inte slå över i ytlighet eller antiintellektualism, som underskattar den mycket svåra och påfrestande intellektuella arbetsprocess genom vilken vägen till frigörelse och friskhet för en klient måste gå.

Att kritisera lösliga och ytliga former av psykoterapi är nödvändigt för att inte en annan typ av reaktionär antiintellektualism skall vinna inslag i debatten, nämligen den som vill skärpa tvånget och repressionen t. ex. mot dem som lider av drogberoende. Del finns tyvärr en stigande sådan tendens i dag. Den är f ö. inte helt orepresenlerad här i kammaren såvitt jag har kunnat finna av den tidigare debatten.

Herr lalman! Jag vill sammanfatta. Gång på gång har vi från vpk försökt få till stånd en politisk diskussion om utslagnings- och utstölningsproblemen i samhället - om utslölning och drogberoende, om utslölning och psykisk avvikelse, om utslölning och klasskillnader, om utslagning och frihet. För fjärde gången denna vår försöker vi i dag få upp dessa problem till debatt. Och åter möts vi av delta undvikande, oansvariga synsätt, som gömmer sig bakom tvivelaktiga utredningar.

Vi lever i ett krisens samhälle. Vi som tillhör arbetarrörelsen måste äntligen börja ta vårl ansvar på dessa områden. Det får bli slut på de vita rockarnas och byråkratkavajernas allenarådande. Det måste ske elt genombron i kampen mot galler, tvång och inlåsning, mot passiviseringen och neddrogningen av patienter, mot vetenskaplig vidskepelse och halvnazistiska värdideologier.

Utslölning och socialt förtryck kräver kamp för att kunna upphävas - kamp frän dem som är drabbade, kamp från de krafter i samhället som står för demokrati och mänsklig frigörelse, som står för arbetarrörelsens idéer. Den progressiva vetenskapen är vår bundsförvant. Och den sitter knappast bland utredarna eller i socialstyrelsen.

Medan man tiger och viker undan här i kammaren, fortsätter de avvikandes och utstöttas ångest och sociala förnedring. Det är ohållbart. Nu måsle ett genombrott ske. Vi som är satta att la det politiska ansvaret för behandlingen av de psykiskt avvikande får inte fortsätta atl göra som man gjort i tiotals år. Tigandet måste nu få ell slut.

Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till den akluella vpk-motionen.

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Utvecklingen av den psykiatriska vården m. m.

Under detta anförande övertog förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

4 Riksdagens prolokoll 1977/78:147-148

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Utvecklingen av den psykiatriska vården m. m.

LILLY HANSSON (s):

Herr lalman! Den psykiatriska vården befinner sig i omvandling, och det har den gjort länge. Del finns ingen patientgrupp som varit så åsidosatt som den med psykiska störningar. Utredning på utredning har presenterats, ibland remissbehandlals och fått till följd en ny utredning. Ändå kan man inte säga att man kommit fram till något samlat grepp över hur framtidens psykvård skall se ut. Måhända kan det bero på alt det i utredningarna suttit mest "experter", och inte de som verkligen arbetar tillsammans med patienterna dagligen och stundligen ute på vårdavdelningarna, den praktiskt arbetande vårdpersonalen.

Jag vill ändå inte påstå att ingenting har hänt inom den psykiatriska vården. Det har hänt myckel. Jag skulle vilja påstå att den verkliga omvandlingen började när vi fick den nya psykofarmacan, då först hibernalet i mitten på 1950-talet. Sedan har vi fått en mångfald preparat i vården. Men det var då, när vi fick hibernalet, som det började finnas förutsättningar för att sälla in andra rehabiliterande åtgärder.

Förut var det - speciellt på de oroliga avdelningarna men även på avdelningar där man hade de lugna patienterna, de som blivit passiviserade och som satt försjunkna i sig själva - praktiskt tagel omöjligt att nä patienten för samtal för atl utifrån det kunna sätta in den terapi i olika former som kunde finnas tillgänglig.

Jag vill säga till Jörn Svensson att förutsättningen föratt man skall kunna sätta in olika terapiåtgärder är alt man kan nå fram till patienten, kan prata med patienten. Jag har, Jörn Svensson, varit med så länge inom den psykiatriska värden, både innan vi fick den nya psykofarmacan och därefter, alt jag tror atl jag vel vad jag pratar om. Jag tror inte heller att jag tillhör den kategori inom sjukvärden som har passiviserals, ulan jag har alltid tyckt att arbetet varit intressant och jag har försökt jobba för att fö ut patienterna från sjukhuset. Jag kommer senare i mitt anförande mera in på detta all vi måsle fö ul patienterna från sjukhuset.

Tidigare satt patienterna apatiska och försjunkna i sig själva. Däremellan var de kolossalt oroliga. Numera är det en sjudande aktivitet i verkstäder, på terapiavdelningar, i studiecirklar och i teatergrupper.

Man lalar om tvång, och man kritiserar psykofarmacan. Det har Jörn Svensson i dag gjort med användande av alla möjliga invektiv. Man talar om neddrogade patienter, om tvång och inhuman värd. Lål mig på en gång säga atl kritiken är våldsamt överdriven. Men den sjukvårdande personalen kan på grund av del arbele den har att utföra inte gå ut och försvara sig mol enskilda människors krilik i det här avseendet. Vi behöver psykofarmacan i elt akut skede. Men självfallet skall den användas med ansvar och under så kort lid som det över huvud taget är möjligt. Vid vissa lillfällen behöver vi kanske också elchocker. Det är en metod som visat sig vara mycket effektiv mot djupa depressioner, som i väldigt många fall annars leder till en myckel stor suicidialrisk. Lobolomin slutade man med för ganska länge sedan i del här landet, Jörn Svensson.

Det viktigaste är ändå atl ta reda på sjukdomens art och orsak föratt snabbt

kunna sätta in åtgärder. Där skulle jag vilja hålla med Jörn Svensson på en punkt, nämligen när det gäller atl klassa människor som psykiskt sjuka. Det har gjorts och görs kanske slentrianmässigt. Mänga människor hamnar på elt mentalsjukhus ulan alt de alls hade behövt komma dit. De för en psykisk sjukdomsdiagnos sig påstämplade. Om det hade funnits resurser ute i samhällel hade de kunnat få annan hjälp och inte behövt komma till sjukhus. Men det gäller atl snabbi sälta in åtgärder lill hjälp för patienten för all slippa hospitalisering och passivitet. Där måsle all personal vara engagerad, och del är den också. Det är i det avseendet jag menar att det är den på avdelningen arbetande personalen som gör de största insatserna. Men den måste naluriigtvis stöttas upp av läkare, psykologer, kuratorer och socionomer. Personalen är den viktigaste resursen i det psykiatriska vårdarbetet. Är inte personalen med blir det inte heller något innehåll i den psykiatriska värden.

Visst finns det som jag nyss sade många patienter som inte skulle behöva tas in för vård på mentalsjukhus och psykiatriska kliniker. Men varför hamnar de där? Jo, det finns knappast någon förebyggande psykiatrisk vård. Vi kräver i vår motion en prioritering av den förebyggande vården.

Visst finns det många patienter som inte skulle behöva bli kvar på sjukhusen. Men varför blir de kvar? Jo, del finns knappast någon som helsl eftervård. Vi kan i dag följa patienterna lill sjukhusgrinden, men därefter vel vi inte vad som blir av dem. Sedanärdet, med tanke på den syn vi fortfarande har på de psykiskt sjuka, ingen som lar hand om dem och hjälper dem i deras svåra arbete med atl komma tillbaka lill samhället. Där tror jag inte det hjälper vare sig med utredningar eller med lagstiftning. Här hjälper bara information och opinion för att fö människorna i vårdsamhället all se med andra ögon på den psykiskt avvikande.

Vid mitt eget sjukhus har vi i dag lill att börja med 100 patienter som omedelbart skulle kunna slippa ha sitt hem på sjukhuset om det bara funnes t. ex. servicecentra och lägenheter där de kunde bo och klara sig själva med viss tillsyn.

Del är, somjag ser del, två viktiga bitar som i slor utsträckning saknas inom den psykiatriska vården: den förebyggande vården och eftervården. Man har påbörjat en omorganisation inom psykvården. Inom mitt län, som jag bäst känner lill, har vi också börjat med en sådan omorganisation. Vi arbelar med sjukvårdsteam ute i distrikten, den s. k. sektoriserade vården, som man också infört i vissa andra kommuner. Kuratorer, psykologer, socionomer, socialarbetare, sköterskor och annan vårdpersonal finns med. Som konsult har man en psykiater.

Under den korta lid som gåll sedan vi började med denna omorganisation har vi kunnat se alt verksamheten lett lill att antalet intagna på sjukhusen har minskat. Jag tror myckel på denna verksamhet. Jag menarait dessa vårdteam också skall vara med och följa upp och hjälpa de patienter som tillfälligtvis behöver vård på sjukhus. Men som jag tidigare sade saknas resurserna för eftervården. Det ärdet som är så bedrövligt, och det är därför som vi färden hospitalisering och passivisering som vi vill komma ifrån.

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Utvecklingen av den psykiatriska vården m. m.

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Utvecklingen av den psykiatriska vården m. m.

Vi har patienter som sitter pä vårt sjukhus och som har suttit där sedan 1934 närsjukhusel öppnades. Då fanns det ingenting atl göra för patienterna. Man bara tog hand om dem på institutionen. Det fanns heller inga mediciner. För de allra oroligaste patienterna hade vi något som hette apomorfin.och det var allt.

För de psykiskt utvecklingsstörda har omsorgslagen visat sig vara ett mycket effektivt stöd när det gäller rehabiliteringen och möjlighelerna atl integreras i samhället. Måhända skulle det behövas en liknande lag för del psykiatriska vårdområdet. En sak är säker: Del behövs etl betydligt bättre samarbete mellan landstingens hälso- och sjukvård och primärkommunernas socialvård. Del får inte vara valtentäia skott mellan dessa vårdgrenar.

Vi har begränsade resurser vilka måsle användas och utnyttjas för att ge psykiatrisk vård ål dem som är i behov av just sådan behandling. Vi skall inte ha patienter pä sjukhus, vilka inte oundgängligen bör vara där.

Menskall man tolka Jörn Svenssons dogmatiska inlägg rikligt,sä skulle det innebära atl det inte finns några psykiska sjukdomar. Han talade om all man drogar ner palienler, precis som om del vore någol nöje som man håller på med från läkarhåll och vårdpersonal. Han talade om elchocker och loboiomi. Dessa behandlingsformer behövs inie, för de ger nedtryckning och passivisering. Våld och tvång kom tillbaka många gånger i Jörn Svenssons anförande.

Jag kan hälla med om myckel av det som Jörn Svensson har sagl. Däremot kan jag inte hålla med om att det inte skulle finnas någon psykisk sjukdom Ulan att del enbart skulle vara samhällel som sådant, orsaker i samhället, som gör atl man för en psykisk avvikelse. De flesta psykiska störningar har naturligtvis de orsakerna, men det är ingen tvekan om atl det finns psykiska sjukdomar beroende på hjärnskador och förändringar i hjärnceller. Tro inte, Jörn Svensson, atl vi någonsin kommer all slippa alt ha psykiska kliniker eller att vi någonsin kommer att fö ha dem lomma, även om man gör allt för alt åstadkomma del!

Jag är inte läkare och kan inte gå in i en medicinsk diskussion om olika sjukdomars symtom, diagnoser och orsaker. Men det är fel när Jörn Svensson hell utesluter psykiska sjukdomar.

Vi har stor brist på läkare inom psykialrin men kan inte, menar jag, på grund av delta utestänga den psykiskt sjuke eller avvikande från en god och allsidig vård och hjälp. I sjukvårdsteamen som jag talade om ingår psykologer, kuratorer och värdpersonal. Där kan naturligtvis-det lycker vi är hell riktigt - också allmänläkarna ingå om de får utbildning i psykiatri. Vi trycker myckel hårt pä utbildning inom den här vårdgrenen - del har också Ove Karlsson varil inne på. Jag menar inte med delta atl vi skulle klara oss ulan psykialriker, långl därifrån. Men man kunde under en övergångsperiod, som jag fruktar kan bli väldigt läng just på grund av brislen, använda de psykialriker som finns som konsulter.

Det finns planer, det finns målsättningar för hur den psykiatriska vården skall se ut i framtiden. Men del finns också väldigl stor oenighet mellan olika intressenter-eller doktriner kanske man skall kalla det för-om hurden här

vården skall se ul. Den oenigheten får dock inte hindra politikerna från alt ta sill ansvar för att del psykiatriska vårdområdet skall utvecklas och all planer skall förverkligas.

Herr lalman! Del brådskar. Jag har sagt del förut frän den här talarstolen. Det har sölats länge nog. Den här gruppen har väntal länge, alltför länge. Det är dags alt rikllinjer nu utarbetas sä atl vi kan ge även människor med psykiska störningar den vård och hjälp som de i likhet med andra grupper i samhället har rätt atl kräva. Även om utskottet allmänt positivt har skrivit att man nu bör ta fram de här riktlinjerna, tycker jag nog all del kunde ha sträckt sig litet längre och gett regeringen till känna vad man har sagt och tyckt.

Herr lalman! Jag yrkar bifall lill moiionen 1396.

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Utvecklingen av den psykiatriska vården m. m.

I della anförande instämde Hagar Normark (s).

JÖRN SVENSSON (vpk) kort genmäle:

Herr lalman! Lål mig börja med all deklarera att jag är tacksam för all det finns socialdemokrater som kan bedriva en progressiv kritik av det nuvarande tillståndet. Jag delar helt Lilly Hanssons uppfattning om atl nog hade man kunnai förvänta sig litet annan aktivitet på del här områdel under de senaste lio åren och även jusl nu från del utskott som är ansvarigt för frågorna. På de punkterna är vi överens.

Jagskall inte polemisera sä skarpt mol Lilly Hansson-del känner jag inget större behov av - men jag vill erinra henne om elt par saker. Det gäller t. ex. det här med tvånget. Del råkar vara så alt vi har 20 000 tvångsomhändertaganden enligt lagen om sluten psykiatrisk vård här i landet. Della är etl myckel högt lal. Det är högre, vad jag vet, än i flertalet jämförbara länder. I Tyska demokratiska republiken, som vi ibland kritiserar för atl den inte beaktar en del individers medborgerliga fri- och rättigheter tillräckligt, har man motsvarande lagrum, och där tar man om hand bara 500 människorom året pä dubbelt så stor befolkning. Att siffran för vårt land är så hög måste ju bero på atl man har en ivängsbenägenhet i den svenska vårdapparaten. Man skall så att säga sy in folk i långt större utsträckning än vad som är funktionellt behövligt, för det är ju inte så alt svenskar är galnare än tyskar - det vet vi.

Till sjukdomsbegreppel! Jag har inte sagt atl man skall betrakta psykiska avvikelser som lika med normalilel eller som en variant på normalitel. Men jag har sagt all det är fullständigt felaktigt att tala om sjukdom, därför alt sjukdom associerar till den medicinskt-biologiska sjukdomsiypen. När del gäller t. ex. en människa som för lunginflammation, sä är människan frisk före lunginflammationen. Sedan blir hon sjuk, och så blir hon i bäsla fall med hjälp av medicinska behandlingsmetoder frisk igen. Del är sä alt säga ell byte av tillstånd.

Den psykiska avvikelsen, vare sig vi kallar den sjukdom eller ej -del är en terminologisk och polilisk fråga vad vi skall kalla den; jag tycker inte om begreppet sjukdom - är någonling annat. Det är ju elt stadium i en mänsklig process, där del ofta är så att del man kallar psykisk sjukdom egenlligen är.

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Utvecklingen av den psykiatriska vården m. m.

som jag sade, en skärpning av människans kamp för sin psykiska idenlilel. Det är alltså av myckel mer dubbelbollnad natur-inte ett sjukdomstillstånd i egentlig mening utan ett upptrappat kamptillslånd som kan användas och behandlas på olika sätt. Man kan passivisera patienten eller man kan med psykodynamiska behandlingsmetoder gripa tag i människan under psykosen och använda dessa metoder som utgångspunkt. Del är den moderna vägröjande psykiatrins nya metod bl. a.

LILLY HANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle också gärna kunna hålla med Jörn Svensson om atl man inte skulle behöva använda sjukdomsbegreppet. Men det spelar ju egentligen ingen roll. Del är väldigl många, som jag sade lidigare, som inte alls skulle behöva komma till sjukhus och fö en stämpel för psykisk sjukdom på sig, om vi hade resurser ute i samhället - och där tror jag vi är överens, Jörn Svensson - som förebyggde de här symtomen, så att de inte behövde bli så djupgående.

Men därifrån och lill att säga atl del egenlligen inte finns en psykisk sjukdom är steget långt. Jag tror emellertid att när det gäller den psykiska sjukdomen som jag talar om som sjukdom är det inte fråga om så förskräckligt många människor. De andra, som inte skulle behöva den sjukhusvård som ges i dag, är många, många fler. Mot den bakgrunden tror jag att om vi kunde få en ordentlig förebyggande hälsovård på psykiatrins område och en ordentligt fungerande eftervård, så skulle man kunna minimera intagningen till psykiatriska kliniker.

Sedan håller jag med Jörn Svensson när del gäller de här olika terapimetoderna. Där måste det bli en sanering i fråga om psykoterapin. Det måste göras eu klarläggande, för här finns det kolossalt mycket geschäft som vi är tvungna att komma till rätta med.

JÖRN SVENSSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Delta är en intressant och intellektuellt fruktbar diskussion, till skillnad från många andra debatter i kammaren.

Vad jag har emot detta sjukdomsbegrepp, och del tror jag Lilly Hansson så småningom kommer all hålla med mig om, är aU del är en passiv överföring av ett medicinskt sjukdomsbegrepp som det inte liknar när man kommer in pä det psykologiska området. I sjukdomsbegreppet ligger, och har legat, en klassificering av de psykiskt avvikande. Denna förnedrande och utstötande klassificering tror jag ingår i den ideologiska föreställningsvärid hos mänga psykiater och inom värdapparaten som har varit en av förklaringarna till all man har elt stort anlal Ivångsomhändertaganden även när det gäller människor som uppenbarligen inte är psykotiska.

Om jag minns rätt när det gäller den statistik som jag hade, är del fakliskl bara en minoritet som las om hand med tvång, dvs. i fråga om de i klassisk mening psykiskt sjuka. Andra tas om hand med tvång ändå. Del är alltså fråga om en utbredning av ivångsmeloderna som är förskräckande, jämfört med vad jag känner till från andra jämförbara länder.

Jag tror också alt Lilly Hansson och jag skulle vinna mycket pä om vi kunde diskutera behandlingsmetoderna mera ingående i ell annal sammanhang när vi har mera tid till förfogande.

Jag reagerar litet mot att Lilly Hansson säger att vi måste ha psykofarmaka. Det ärju en motsägelse att man inom vissa delar av vårdapparaten, t. ex. på vissa av de kommunala behandlingshemmen, har total drogfrihet av den uppenbara anledningen att de neuroser som det där handlar om bl. a. har tagit sig uttryck i drogberoende. Därför har man alltså drogfrihet och alltså även medicin fri het. Men om samma människa går in i ett försvårat psykotiskt tillstånd och hamnar på någon av landstingens institutioner, är hon mycket friare. Då använder man droger mycket frikostigt.

Man måste skilja mellan användning av droger och mediciner för att folk skall få sova och för att folk skall komma ur omedelbara akuta, svårartade oros- och ångesttillstånd och sådan neddrogning som innebär att man mer eller mindre konstant trycker ned depressionen och symtomen med hjälp av medicinerna. Det är den typen av nedtryckande som är så utomordentligt fariig, därför att den aldrig leder till en fundamental bot. Inga läkare eller analytiker i världen får ur en sådan människa fram grundorsaken till det psykiska lidandet.

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Utvecklingen av den psykiatriska vården m. m.

LILLY HANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Nu ärjag rädd, Jörn Svensson, att vi kommer på kollisionskurs med varandra när del gäller psykofarmakan.

Del är jusl i fråga om svåra, oroliga psykostillstånd och djupa depressioner som det inte går att häva på annal sätt som man snabbt skall sätta in psykofarmakan, så att man så fort som det någonsin är möjligt får patienten ur detta tillstånd och kan sätta in annan terapi.

Jag håller med Jörn Svensson om att enbart tabletter eller kemiska preparat inte botar ett psykiskt sjukdomstillstånd, men det hjälper, så atl man kan sälla in andra åtgärder som är nödvändiga.

Som jag sade i milt inledningsanförande måste man först kunna nå patienten. Om detta inte är möjligt, måsle man sätta in lugnande preparat eller preparat med höjande verkan, för att kunna komma till tals med patienten och på någol sätt få reda på sjukdomsorsaken. Hur skall man kunna lala med en patient som är så försjunken i sig själv alt han inte vel vad han heter? Han ser kanske inte mig framför sig utan en djur eller någonting annal. Man kan hålla på hur länge som helsl utan att lyckas, om man inte får patienten ur detta tillstånd.

Förste vice talmannen anmälde aU Jörn Svensson anhållit atl lill protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ylleriigare replik.

GÖRAN KARLSSON (s):

Herr lalman! Del var välgörande att lyssna till Lilly Hansson, som har praktiska erfarenheter från sjukvården och som känner den psykiatriska värden på ett annat sätt än den som, liksom Jörn Svensson, teoretiskt söker

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Utvecklingen av den psykiatriska vården m. m.

forma och angripa samhälle, utskott och annat för deras inställning till den psykiatriska vården. Jag har stor respekt för Jörn Svenssons intresse för psykiatrin, men det kan ändå inte vara så, atl allt vad som görs av socialutskollet på delta område är så felaktigt som han säger.

I går stod hans förre partiledare C.-H. Hermansson och öste beröm över ulskoitel Rir dess behandling av belänkandet om befolkningsfrågan. Del är samma människor som står bakom detta betänkande också. Vi kan inte vara sä oerhört bra den ena minuten för atl vara så dåliga den andra. Vad vi gör är en bedömning av vad som är möjligl att åstadkomma i del rådande läget.

I övrigl skall jag inte polemisera mot Jörn Svensson så myckel. Del lönar sig inteatl föra en diskussion med honom. Han excellerade i en mängd termer och synpunkter, som det inte finns anledning att bemöta.

Jag skall bara ställa en enda fråga till honom: Vad menar ni med uttrycket "halvnazislisk vård"? Jag lycker all del finns all anledning all slälla den frågan lill Jörn Svensson. Menar han att den svenska läkaren eller den svenska sjukvårdspersonalen på de psykiatriska sjukhusen bedriver något slags halvnazistisk vård? Närdet gäller den delen av hans anförande begär jag en förklaring.

Alt sedan säga att arbetarrörelsen inte tar sill ansvar är, Jörn Svensson, helt felaktigt. Jörn Svensson utgör en liten del av arbetarrörelsen. Det stora flertalet inom arbetarrörelsen är beredd att ta sill ansvar när del gäller solidariteten med människorna. Den solidariteten sträcker sig också till dem som vistas på psykiatriska sjukhus.

Alt den svenska psykialrin liksom alla andra områden har brister är vi alla medvetna om, men de bristerna avhjälps ju inte genom all man står och kritiserar dem som försöker åstadkomma en bällre sjukvård. Om Jörn Svensson gör sig omöjlig hos läkare, värdpersonal och alla andra, kan man fråga sig vad det blir för resultat. Det är naturligtvis genom ett förtroendefullt samarbete mellan alla parter som man kan åstadkomma resultat.

Ulredningar kommer alt styra riksdagen, säger Jörn Svensson. Men vi måste ändå ha någonting att stå på, när vi fattar våra beslut. Vi ärju överens om att de pågående utredningarna skall slutföras, varefter vi skall falla de beslul som erfordras. Jag kan hälla med om all utredningarna på detta område har arbelal långsamt. I del avseendel inslämmer jag hell i vad Ove Karlsson och Lilly Hansson sagt. Men vi använder oss ändå av den praxisen i den svenska riksdagen all utredningarna skall vara färdiga, innan vi lar slällning.

Del är möjligt alt experterna har fött för slorl inflytande inom psykiatri-kervården. Det kan jag inte bedöma, men är det pä det sättet fär vi rätta till förhållandel.

Jörn Svensson sade att det är synd all socialutskottets socialdemokrater inte vägat någonling. Vi har vågat precis det som är vanligl i ett svenskt riksdagsutskott: att falla slåndpunkl i de ärenden som vi har all la ställning till, varvid vi tar hänsyn till de utredningar som pågår. Så enkelt är det.

I själva sakfrågan vill jag bara säga följande. Det finns en rad utredningar som pågår inom detta område. Låt oss slutföra dessa och gärna, om så behövs.

påskynda dem och göra dem effektiva.

Vi har brist på läkare inom psykialrin. Läkarutbildningen i Sverige är slor, men det finns fortfarande naturligtvis brisiområden som vi inte kommer ifrån. Dit hör utan vidare psykiatrin. Ulskollel pekar på alt det råder stora problem med den psykiatriska vården i övrigt, men alt det samtidigt sker förbättringar både på den materiella och på den personella sidan. En förskjutning pågår till den öppna vården. Enligt sjukvårdshuvudmännens egna planer beräknas antalet besök i öppen vård öka från 700 000 år 1976 till 900 000 år 1982.

Detta villjag bara ha sagt som elt exempel på hur man alltmer övergår från de slutna lill de öppna värdformerna inom psykiatrin.

Försöksverksamheten pågår bl. a. i Nacka, Värmdö och Luleå. Efter remissbehandlingen kommer socialstyrelsen atl vid årsskiftet la ställning lill en ny form av vårdpolitik när del gäller psykialrin, där vårdansvaret föresläs bli begränsat för sådana värdbehov som bedöms kräva vissa insalser av medicinskt utbildad personal. Men socialstyrelsen anser också atl del finns en rad områden som kan övertas av den samhälleliga socialvården.

Tiden tillåter tyvärr inte atl jag fortsätter. Jag vill bara till slut yrka bifall lill utskottets förslag.

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Utvecklingen av den psykiatriska vården m. m.

CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordel bara för all socialutskottets ordförande försökte skapa någol slags motsättning mellan mig och Jörn Svensson därför att jag i går hade sagt alt socialuiskottels initiativ att ordna en hearing i befolkningsfrågan var föredömligt. Han menade: Kan då socialutskollet vara så dåligt i dag, när utskottet framlägger del här belänkandet med anledning av bl. a. vpk-motionen om den psykiatriska vården?

Herr Karisson! Även om jag prisade socialutskottet i går därför att man anordnade en hearing, ärjag angelägen alt undersiryka att del inte var något allmänt betyg för all framtid, för alll vad socialutskollet kan behaga säga.

I den konkreia frågan som nu diskuteras villjag undersiryka atl den moiion som nu tas upp är en parlimolion från vpk somjag självföllet hell slår bakom. Jag delar också hell vad Jörn Svensson framfört i sina inlägg här i dag. Jag lycker all det är beklagligt atl socialutskottet tar så lätt på den här frågan och inte kan biträda de rimliga och mycket välmotiverade krav som flnns i vpk:s partimotion.

Del var bara denna anmärkning jag ville göra sä att Göran Karlssons ultalande inte skall slå oemotsagt.

JÖRN SVENSSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Detta var från Göran Karlssons sida ett osedvanligt krampaktigt och desperat försök all komma ifrån sakfrågan. Arbetarrörelsen tar sitt ansvar, proklamerar han. Det är det tråkiga, Göran Karlsson, att det har vi inte gjort. Om vi hade lagit vårl ansvar, såsom vpk nu försöker göra, dä hade man inte suttit och tigit om denna fråga under tio års utredningsarbete. Då hade man inte under en så här lång tid strunlal i atl ta upp de

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Utvecklingen av den psykiatriska vården m. m.

frågeställningar som bl. a. Lilly Hansson, jag och Ove Karisson idag har tagit upp.

Jag har gåll lillbaka lill protokollen, och jag kan ingenslans hitta all man diskuleral de här poliliska övergripande frågeslällningarna som rör utstöt-ningsproblemaliken i skilda hänseenden och den psykiatriska vården. Man har tigit och undandragit sig diskussion samt hänvisat till utredningar, trots alt man velat att flera av dessa utredningar kommit och att de enligt arbetarrörelsens ståndpunkt är högst tvivelaktiga, oerhört bundna av tradi-tionalistiska sjukdomsbegrepp och behandlingssynsätt och pä intet sätt tar upp den stora sociala problemalik som ligger i botlen på alll det här. Det är vår sak inom arbetarrörelsen att lyfta fram detta. Del kommer vi inte ifrån.

Låt oss hellre ta det ansvaret och erkänna att det här förekommit försumligheter och sedan gä vidare. Men försök inte täcka över alla dessa länga års tystnad från politikernas sida i den här frågan!

När det gäller uttrycket halvnazistiska vårdmetoder är del inte så dramatiskt som Göran Karisson försöker göra del till. Jag påpekade alt det fanns en del fllosofer som gett upphov till vissa typer av behandlingsmetoder och som öppet hade anslutit sig till nazistiska rörelser. Det våren bil i det hela. Del finns en annan bit, som inie är så tydlig men som vi bör uppmärksamma.

I krisens spår följer en ökad desperation och ångest hos människor i allmänhet. Detta leder hos många politiskt omedvetna, både ute bland allmänheten, bland läkare och t. o. m. bland enstaka socialarbetare - det förekommei- i alla kategorier av befolkningen - till en sorls benägenhet atl öka föraktet för och repressionen av de utstötta, dem som har det svårt, de alkoholiserade och dem som är avvikande i något avseende.

Det är människans ångest och rädsla som kan ta sig uttryck i rasistiska idéer eller i en återgång till gamla tvångsbetonade och i grunden också rasistiska behandlingsmetoder eller synsätt på patienter och människor. Det är inget ovanligt. Jag tror att vi i ideologins intresse skall vara myckel uppmärksamma på sädana tendenser.

GÖRAN KARLSSON (s) kort genmäle:

Herr lalman! Jag sade att det är samma människor som står bakom det utskottsbetänkande som vi behandlar i dag och det utskottsbetänkande som C.-H. Hermansson var vänlig nog att berömma i går. Jag medger naluriigtvis att betänkandena behandlar olika frågor. Men utskottets ledamöter försöker ju ändå att behandla alla ärenden sakligt. Då kan det inte vara rimligt alt utskottet den ena dagen är mycket bra och den andra dagen befinner sig i botten. Del var bara det jag ville ge uttryck för.

Sedan går del inte, Jörn Svensson, att komma förbi påståendet om halvnazisliska värdmetoder bara genom att hänvisa till vissa filosofer. Svara på den här frågan, Jörn Svensson: Använder svenska läkare och annan personal inom den psykiatriska vården halvnazistiska vårdmetoder? Svaret på den frågan är Jörn Svensson skyldig oss. Det går att svamla om arbetarrörelsens ideologi, men arbetarrörelsen utbildar vare sig läkare eller

annan personal inom sjukvården. Men vi är för vår del beredda - det understryker jag mycket krafligl -all la värt ansvar förde människor som av olika anledningar slås ut och för de människor som vistas på våra vårdinrättningar.

Ge elt klart svar, Jörn Svensson: Vad menar ni med uttrycket halvnazistiska vårdmeioder? Är det sådana metoder som svenska läkare och andra inom svensk sjukvård använder?

Den frågan är Jörn Svensson skyldig alt besvara.

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Utvecklingen av den psykiatriska vården m. m.

JÖRN SVENSSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Jagskall gå Göran Karisson till mötes, även om jag förslår att han tar upp hela den här frågan om vårdideologin bara för alt slippa ifrån det egentliga ansvaret för sin försummelse.

Vår krilik mot er i socialutskottet riktar sig inte mot någonting som ni gjort. Det är mycket möjligl all det hade blivit bra om ni gjort någonling i den här frågan. Vi kritiserar er i stället därför alt ni inte har gjorl någonting. Vi kritiserar er enorma passivitet, er rädsla för att ta itu med de här frågorna. Vi kritiserar er för att ni ständigt skjuter undan frågorna, och vi kritiserar er tystnad, som i dag hade varit kompakt om dessa båda motioner inte hade väckts.

Detta med auktoritär eller fascistoid människosyn och vårdideologi har två sidor. Om elt vårdsystem eller en vårdapparat i så hög grad baseras på tvång, dvs. på förnedring av människor och på att man berövar dem grundläggande fri- och räuigheter i 20 000 fall om året - med andra ord i oproportionerligt stor utsträckning - måste det bottna i en syn på vård av människor, som kanske inte alltid är medveten - låt oss säga atl den är omedveten - men som accepterar all denna enorma repression används. Del måste vara en mycket låg värdering av människan. Jusl della sätt att värdera vissa kategorier av människor lägre än andra är etl framträdande drag i den fascistoida människosynen. På del saltet kan man säga att den speglas i en del av vårdideologin.

Därmed påstår jag inte att den svenska läkarkåren beslår av nazister eller någol sådanl befängt, men jag säger alt tankegångar finns i den svenska vårdideologin som har denna typ av förankring. Det finns ell område, som Göran Karlsson mycket väl känner till, där detta framträder oerhört skarpt. Det finns nämligen ideologer och läkare i detta land-Göran Karlsson känner säkert dem till namnen - som pä allvar hävdar alt en viss grupp av psykiska avvikare, nämligen de som är narkotikaberoende, skall isoleras pä särskilda öar, de skall skiljas från samhällel i övrigl, behandlas som mindervärdiga smittospridare för all använda just de ord som används i en doktorsavhandling på området. Det må man väl ändå säga är en fascistoid och halvnazistisk människosyn på vården.

GÖRAN KARLSSON (s) kort genmäle;

Herr talman! När Jörn Svensson talar om 20 000 tvångsinlagna måsle han göra gällande all samtliga som finns intagna pä de psykiatriska sjukhusen är

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Utvecklingen av den psykiatriska vården m. m.

tvängsintagna, för del är just det anlal platser som sjukhusen har. Jörn Svensson för nog försöka att nästa gång han går till angrepp mol socialutskottet och dess, enligt hans förmenande, passivitet försöka att vara litet mera saklig än han var i dag.

Jörn Svenssons försök atl klara sig ifrån sitt uttalande om halvnazistiska vårdformer imponerar sannerligen inte. Allt vad han lyckas åstadkomma för atl ge bevis är alt ange vad en enda person uttryckt i en doktorsavhandling. Nej, Jörn Svensson, på det sättet kan man inte misskreditera den svenska psykialrin och den svenska sjukvården över huvud laget. Del är en björntjänst som Jörn Svensson gör den svenska sjukvården i det avseendet.

Men del finns andra länder, Jörn Svensson, som på mentalsjukhus spärrar in de människor, som söker fly till friheten. Det är skillnaden i mentalitet mellan vår ideologi och den ideologi, som omhuldas av Jörn Svensson.

LARS WElNEHALL(c):

Herr talman! Psykiatrin hör måhända inte till de mera heroiska specialiteterna inom svensk sjukvård. Del är elt arbete i vardagslag som mycket sällan uppmärksammas. Det ombesörjs av tiotusentals människor som hängivet går in för sin uppgift. Jag vill gärna instämma i den beskrivning som Lilly Hans.son här har gjort.

Om man ställer den verkligheten i kontrast mot den redovisning Jörn Svensson liimnade, kan jag inte förstå annat än atl del är två i huvudsak olika världar som beskrivs. Den ena är en tvärsäker föreläsning om psykiatrins grunder, inhämtade på elt teoretiskt underlag, den andra är en redovisning av verkligheten.

Jag har hört många föreläsningar i psykiatri och alla har etl gemensamt; en Ödmjukhet och en osäkerhet om de exakta kunskaperna. Jag fick intrycket att Jörn Svensson försökte få in psykiatrin i sin förklaringsmodell på samhällsutvecklingen, men det är möjligl alt man inte skall blanda ihop de här två sakerna. 1 varje fall tror jag inie alt del skulle gynna de människor i Sverige som är föremål för psykiatrisk värd, om Jörn Svenssons förklaringsmodell skulle bli vägledande för värden.

Litet historieskrivning har vi haft. Vi fick höra om lobotomi och insulinchocker. Dessa ärju historia blott. Det var dä det, och det innebar för de människor som drabbades av dem svåra negativa effekter. I dag har man gått ifrån de behandlingsmetoderna, men att ta delta till intäkt för en misslyckad psykiatri tjänar inte ändamålet att förbättra vården. Jag vill hävda alt del från 1950-talel och fram lill i dag har skett drastiska förändringar inom psykiatrin. Som Lilly Hansson sade började den stora förändringen med atl hibernalet kom. Del blev en revolution på många sätt. Jag tror atl del allra viktigaste var att patienterna därmed blev åtkomliga för någon form av terapi.

Men även andra former som kanske kan verka marginella i ett sådant här sammanhang kan illustrera skillnaden. Jag tror att sjukhusen också miljömässigt förändrades. Blommorna började komma i fönstren, saker började alt

finnas pä avdelningarna. Den miljöfattigdom som måste ha karakteriserat de tidigare sjukhusen började förändras.

Jörn Svensson gick därefter in på en analys av sjukdomsorsaker. Del är uppenbart atl del finns många sociala förklaringar lill psykiska sjukdomar, men att direkt säga att det inte finns någon genetisk predisposilion, som man brukar säga, eller kort sagt en organisk grund för någon psykiatrisk sjukdom, är nog mer än vad någon annan vågar säga i varje fall i det här landet.

Beträffande värden vill jag erkänna all jag liksom Jörn Svensson har haft en tämligen teoretisk syn på vad tvånget innebär. Jag har lidigare haft uppfattningen att tvånget uteslutande är av ondo. Det som övertygat mig om att tvånget egenlligen är en tillgäng, om man använder del på ett vettigt sätt, är mänga kontakter med vårdpersonal, som säger all man jusl genom denna möjlighet kommer i kontakt med människor och får chansen atl sätta i gång en kontinueriig behandling.

I fråga om intagningar enligt lagen om sluten psykiatrisk vård visar den aktuella statistiken för nyintagningar att den 1967 var 28 % av alla intagningar. År 1976 värden 10 % av alla intagningar. Jörn Svenssons besked här som gav intrycket alt den psykiatriska vården orerar i tvång och atl denna ulveckling fortsatl är alliså inie rikligl.

Drogmissbruket är ell myckel svårt problem, men all ta missbruket i allmänhet till intäkt för att vi inte skall använda mediciner inom psykialrin är ett alllför enkelt sätt att resonera. Det visar sig ju att man genom tabletlmedicinering ger palienler möjlighet att börja strukturera sill kaos. Jag vill bestämt hävda att detta är en tillgång för människorna.

För framliden måsle olika vägar kombineras, olika behandlingsmetoder, sociala rehabilileringsålgärder, inbegripet service, dagcenterverksamhet och liknande och slutligen en deceniralisead öppenvård. Jag är övertygad om att vi på den vägen kan fä en bättre och mera mänsklig psykiatri för framtiden.

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Utvecklingen av den psykiatriska vården m. m.

JÖRN SVENSSON (vpk);

Herr talman! Först till frågan om tvånget. Det återstår alt förklara - ingen har förklarat för mig - varför frekvensen ivångsomhändertaganden pä psykiatrisk indikation här i Sverige är så extremt hög. Varför måste den vara det? Är svenskarna galnare än andra? Vi vel alt det inte beror pä det. Del måste bero på någonting annat. Det måste bero pä benägenheten att utöva tvång, på tron att ivångei är nödvändigi även i en mängd fall där del uppenbariigen inte är så.

Sedan till frågan om teori. Del är litet förvånande att en del praktiker har så liten kännedom om den vetenskapliga diskussion som pågår bland andra praktiker ute i väriden. Svensk psykiatri är relalivi efterbliven vetenskapligt sett. Dess forskningsaktivitet är låg och dess vetenskapliga diskussion alls inte speciellt intressant. len rad andra länder, i olika delar av väriden f ö.,är diskussionen myckel mer avancerad, och där är den inte enbart psykiatrisk utan allmänt vetenskapsteoretisk. I den diskussionen kritiseras oerhört skarpt och på etl förödande sätt det genetiska synsättet som alltjämt spelar så Slor roll.

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Utvecklingen av den psykiatriska vården m. m.

Man kan inte ärva benägenhet för egenskaper. Man kan inte ärva benägenhet för psykiatriska sjukdomar. Däremot kan man ärva benägenhel för fysiska sjukdomar, men det är någonting helt annat. Man ärver morfologiska egenskaper, som är fysiska och tar sig uttryck i en disponibilitet för vissa åkommor. Men eftersom det handlarom människans medvetande, helt andra kategorier, kan man inte genetiskt ärva någonting som har atl göra med ens föreställningsvärid och dess sätt atl förhålla sig. Del är teoretiskt omöjligt. Det är den ståndpunkt vetenskapen nu har. Del vore nyttigt om svenska psykiatrer äntligen börjar acceptera delta och inte väntar i ylleriigare 20 år innan de är klara över vad internationell vetenskap har kommil fram fill.

Man kan med kemiska preparat aldrig häva en depression. Det är felaktigt att säga att man kan häva en depression. Man kan få depressionens yttre uttryck atl försvinna - vad det nu skall vara för vinning med det. Patienten blir skenbart lugnare, men hela problemel finns kvar. När del gäller den psykotiska människan säger man: Kan vi inte få psykotikem lugn så kan vi inte tala med honom. Jovisst kan man tala med en psykotiker - på psykotikerns språk. Det är bl. a. vad Ronald Laing, den banbrytande brittiske barnpsykiatern, har gjort. Psykotikem har nämligen sitt språk, sin föreställningsvärld, sina andliga intellektuella strukturer. Det gäller atl lära sig del språket. Dä kan man nå fram till problemets kärna.

LARS V/EINEHALL (c):

Herr talman! Vad beträffar det stora antalet tvångsomhändertaganden i Sverige jämfört med andra länder, så harjag inte sett någon analys på det. Men kan det möjligen vara så att vi har kortare intagningsperioder i Sverige än i andra länder, dvs. all vi har en mera utbyggd öppenvård som gör alt människorna kortare perioder befinner sig i tvångssituationer, och atl statistiken därför inte är jämförbar mellan olika länder?

Vi skall kanske inte fortsätta diskussionen om huruvida del finns någon som helst organisk förklaring till psykiatriska sjukdomar. Jag betvivlar att det i dag är någon i världen som kan stå upp och säga alt del finns ingen organisk förklaring. Jag tror ingen vill hävda det sä kategoriskt.

När det gäller synen på droger och mediciner är det uppenbart att tabletter och medicinerärett sätt att komma i kontakt med den deprimerade, och inte etl sätt att lösa den deprimerades problem. Men det trodde jag var en självklarhet även för Jörn Svensson.

Jag avslutar mitt inlägg här, för att det inte skall bli en alltför lång diskussion.

JÖRN SVENSSON (vpk):

Herr talman! Jag vet inte om Lars Weinehall är läkare. Är han det, så bör han skilja pä begreppet organiskt och begreppet genetiskt. Att det inte finns några genetiska orsaker utesluter inte all det i och för sig kan finnas organiska sådana. Om någon slår mig i huvudet, så kan naluriigtvis det resultera i attjag får hjärnhinneinflammation, men del kan också resultera i olika former av

nedsatt psykisk förmåga. Den typen av avvikelser är givetvis organiskt betingad, men den är inie genetiskt betingad -jag har inte ärvt den. Del är skillnaden.

Till Lars Weinehalls förmodan att det höga väldsinslagel i den svenska psy kapparaten skulle bero på att vi i Sverige har en mer utbyggd öppenvård än andra länder kan jag säga, alt såviit jag erinrar mig av den statistik jag har läst i utredningarna är del precis tvärtom. Proportionen öppenvård i elt stort anlal andra länder är betydligt gynnsammare än vad den är i Sverige. Sverige haren större proportion sluten vård i förhållande till öppenvården. Orsaken kan alltså inte vara den som Lars Weinehall förmodade. Det återstår alltså alt förklara den enorma frekvensen av den här typen av omhändertaganden.

Så till frågan om behandlingen. Jag uppsöktes för kort tid sedan av en uppenbart psykotisk kvinna som namngav en domare i en domstol och påstod all han hade våldtagit henne och stulit en mycket slor summa pengar från henne. Självfallet var detta en uppenbart felaktig informalion. Det var inte sant i den direkta meningen. Men taget i en annan språklig mening betydde det alt domaren hade faltal vissa administrativa beslul som berövade den här kvinnan hennes möjligheler alt handla, att agera fritt osv. - huruvida del var nödvändigt eller ej lar jag inte ställning lill. I den bemärkelsen hade domaren alltså berövat kvinnan en viktig del av hennes identitet, och på sill psykotiska språk sade hon då au han hade våldtagit henne och stulit hennes pengar. Vad hon i verkligheten sade på vanlig svenska, del var: Han har angripit mig och försökt beröva mig de grundläggande delarna av min existens. Och det var ju faktiskt i viss mening sant. Hon använde etl psykotiskt språk, men det var i sig en riktig, om än subjektiv, beskrivning av hur del förhöll sig.

Jag tror att svenska psykiatrer borde ägna sig lilel mera åt alt pä detta aktningsfulla och mer jämlika sätt söka tolka de psykotiska signalerna och del psykotiska språket hellre än att stoppa i människor tabletter för atl de skall bli lugna och mindre besvärande.

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Utvecklingen av den psykiatriska vården m. m.

LARS WEINEHALL (c):

Herr lalman! Först vill jag göra eU tillrättaläggande, eftersom det måsle ha uppslån elt hörfel - möjligen kan jag ha uttryckt mig felaktigt. Vad jag beskrev var tvångsintagningarna, inte vårdtillfällena. Jag hävdade alltså all eftersom vi i Sverige, som jag förmodar, har korta tvångsperioder, så kan del därigenom bli ett slörre antal tvångsomhändertaganden. Det kan alltså på så sätt bli flera sådana under elt år, och det kan vara anledningen till att den svenska statistiken här visar högre siffror än andra länders statistik.

Jag vill vidare gärna hålla med Jörn Svensson om att det är angeläget att vi försöker tolka del psykotiska språket. Jag förmodar att det är utomordentligt svårt och någonting som kräver lång erfarenhet, Men jag vill peka på att tvångsåtgärden i mänga fall vidtas på grund av att en människa inte är i stånd alt ta vård om sig själv, eller alt en fortsalt ickertvångssiluation skulle innebära en fara för hennes eller någon annans liv, I sådana fall hjälper ju inte en terapibehandling, utan där måste andra åtgärder vidtas.

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Utvecklingen av den psykiatriska vården m.m.

Men, som sagt, en ökad kunskap och förmåga att tolka det psykotiska språket står, som jag upplever det, inte i strid med andra behandlingsformer. Del viktiga i del här sammanhanget är atl vi kombinerar olika vägaratt gå för att uppnå bästa möjliga resultat.

JÖRN SVENSSON (vpk):

Herr talman! Jag vill ta upp två punkter.

För det första: Även om man räknar bort de upprepade tvängsinlagning-arna,så kvarståratt 12 000 människor drabbas. Det ärett mycket högt tal, hur man än räknar. Jag har begärt en förklaring till delta men tyvärr inte fäll någon.

För del andra och till sist: Nej, del är inte likgiltigt om man lär sig det psykotiska språket i en terapisituation och sedan struntar i den övriga terapeutiska atmosfären. Om den är tvängsbetonad och repressiv, gammaldags och ålderdomlig, då fär patienten eller klienten aldrig elt sådanl förtroende för terapeuten atl någon språklig dialog uppstår som kan leda till en lösning av konflikten. Förtroendet är ju oerhört centralt, och det är förtroendet som skadas i en tvängsbetonad och auktoritär atmosfär.

LARS WEINEHALL (c):

Herr talman! Jag tror inte vi kan komma överens i det här avseendel. Men jag skulle avslutningsvis vilja rekommendera Jörn Svensson - mot bakgrund av beskrivningen nu senast av gammalmodig atmosfär - all la etl halvårs pryo på någon sluten psykiatrisk vårdavdelning vid en hell vanlig klinik.

Jag är övertygad om alt Jörn Svensson skulle komma tillbaka till kammaren med nya idéer och atl detta i sin tur skulle innebära mycket för vården.

Vi måste kombinera teori och praktik.

Överiäggningen var härmed slutad.

FÖRSTE VICE TALMANNEN; Utskottets hemslällan företas lill avgörande på sådanl sätt, alt propositioner ställs särskilt i fråga om vartdera av de motionsyrkanden som behandlas i delta moment.

Moiionen nr 727 av Lars Werner m. fl.

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels denna motion, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Jörn Svensson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller socialutskottets hemslällan i belänkandet nr 42 såvitt avser motionen nr 727 av Lars Werner m. fl. röstar ja, den det ej vill röstar nej. Vinner nej har kammaren bifallit motionen.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens Nr 147 ledamöter ha röstal för ja-proposilionen. Då Jörn Svensson begärde rösträk- Fredaeen den ning verkslälldes votering med omröstningsapparal. Denna omröslning gav iq mai 1978

följande resultat: __________

Vissa sjöfartsfrågor

Ja - 279

Nej - 13

Avstår - I

Motionen nr 1396 av Ove Karlsson m.fl.

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels denna moiion, och förklarades den förra proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Ove Karlsson begärl votering upplästes och godkändes följande voleringsproposilion:

Den som vill att kammaren bifaller socialutskottets hemslällan i belänkandet nr 42 såvitt avser motionen nr 1396 av Ove Karisson m. fl. röstar ja, den det ej vill röstar nej. Vinner nej har kammaren bifallit motionen.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Ove Karisson begärde rösträkning verkslälldes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 242

Nej - 47

Avstår - 3

§ 6 Föredrogs Socialutskoltets betänkande

1977/78:43 med anledning av motion om ändringar i lagen (1964:143) om bidragsförskott

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7 Vissa sjöfartsfrågor

Föredrogs Irafikulskoltets betänkande 1977/78:25 med anledning av propositionen 1977/78:166 om vissa sjöfartsfrågor jämte motioner.

I propositionen 1977/78:166 hade regeringen (kommunikationsdepartementet) föreslagit riksdagen

dels att anta inom kommunikationsdepartementet upprättat förslag lill lag om fortsatt giltighet av lagen (1977:494) om tillstånd lill överiåtelse av fartyg,

dels att bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att under tiden den 1 juli

5 Riksdagens protokoll 1977/78:147-148

Nr 147________ 1978-<len30juni 1979 i kläda staten garantier lill svenska rederier til! högst det
Fredaeen den__ belopp som den 1 juli 1978 resterade av del garaniibelopp om 500 000 000 kr.
19 mai 1978___ "" beslöts av riksdagen med anledning av förslag i propositionen 1976/
_____________ 77:146.

Vissa sjöfartsfrågor

I detta sammanhang hade behandlats motionerna

1977/78:1934 av Sven Mellqvist m. fl. (s), vari hemställts

1. att riksdagen i fråga om översyn av reglerna för s. k. bare-boat charter gav regeringen till känna vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen skulle anhålla hos regeringen att erforderiiga åtgärder vidtogs för atl tillgodose vad som anförts i motionen angående den statliga upphandlingen av sjöfraktsljänsler, och

1977/78:1935 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari föreslagils atl riksdagen beslutade

1. att avslå regeringens förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen (1977:494) om tillstånd till överiåtelse av fartyg samt atl hos regeringen hemställa om utarbetande av förslag till lag om förbud mot överlåtelse av fartyg till stater med s. k. bekvämlighetsflagg,

2. att avslå propositionen i vad gällde kreditgarantier med kvarvarande belopp av tidigare beslutade 500 milj. kr. till skeppsfarten,

3. att likviditetsstöd i form av kreditgarantier pä 100 milj. kr. skulle utgå till den mindre skeppsfarten under tiden fram lill den 30 juni 1979.

Ulskottet hemställde

1. att riksdagen med bifall till propositionen 1977/78:166 och med avslag på motionen 1977/78:1935, yrkandel I, skulle anta inom kommunikationsdepartementet upprättat förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen (1977:494) om tillstånd lill överiåtelse av fartyg,

2. att riksdagen med bifall till propositionen 1977/78:166 och med avslag pä moiionen 1977/78:1935, yrkandena 2 och 3, bemyndigade fullmäktige i riksgäldskontoret atl under tiden den 1 juli 1978-den 30 juni 1979 ikläda staten garantier till svenska rederier till högst det belopp som den 1 juli 1978 resterade av det garantibelopp om 500 000 000 kr., som beslöts av riksdagen med anledning av förslag i proposilionen 1976/77:146,

3. all riksdagen skulle

a. avslå motionen 1977/78:1934, yrkandet 1,

b. avslå motionen 1977/78:1934, yrkandet 2.

Följande två reservationer hade avgivits av Sven Mellqvist, Essen Lindahl, Nils Hjorth, Kurt Hugosson, Birger Rosqvist, Bertil Zachrisson och Olle Öslrand (samtliga s):

1. beträffande bare-boat charter, vari reservanterna ansett att ulskollel under 3 a bort hemslälla

att riksdagen skulle med anledning av motionen 1977/78:1934, yrkandet 1,
66 som sin mening ge regeringen till känna vad reservanterna anfört rörande

reglerna för bare-boat charter.

2. belräffande upphandling av fraktljänster, vari reservanterna ansett atl Nr 147

utskottet under 3 b bort hemställa Fredaeen den

att riksdagen skulle med anledningav moiionen 1977/78:1934, yrkandel 2, j ■ jyg

som sin mening ge regeringen lill känna all erforderliga åtgärder borde vidtas__ _

för att tillgodose vad som anförts i motionen angående den slalliga yi sjöfartsfråsor
upphandlingen av sjöfrakttjänsler.

BIRGER ROSQVIST (s):

Herr talman! I trafikutskotlets betänkande nr 25 behandlas regeringens förslag om förlängning ytterligare etl år av temporära åtgärder som riksdagen - i avvaktan på resultatet av den sjöfarlspolitiska ulredningen - beslutade om för elt år sedan. Det gäller dels likvidiletsstöd lill rederier i form av statliga kreditgarantier, dels lagen om tillstånd till överlåtelse av fartyg. Med anledning av motionskrav behandlas också frågan om uthyrning av obemannat fartyg och dessutom frågor som rör statlig upphandling och utnyttjande av bekvämlighetsflaggade fartyg i sädana fall.

Frän socialdemokratiskt håll har vi i likhet med de ombordanslälldas organisationer gjort uttalanden mot systemet med bekvämlighetsflaggning av fartyg. Vi anser alltjämt alt bekvämlighelsregislrering är etl ovälkommet inslag i den internationella sjöfartsnäringen och reagerar starkt mot bekvämlighetsflaggning av svenska fartyg. Det ärenligt vår uppfattning nödvändigt med lagstiftning som hindrar sådan utflaggning.

Vi slog i vår motion i anslutning till det förslag som regeringen presenterade förra året fasl, att den då föreslagna lagstiftningen måste kompletteras med relativt vittgående tillämpningsbestämmelser för atl förhindra atl man kringgår syftet med lagstiftningen, nämligen au fä kontroll över utflaggningarna. Så har i viss mån skeU genom den förordning, "Om tillstånd till överlåtelse av fartyg", som gällt sedan förra årel. Enligt denna förordning skall fråga om tillstånd prövas av kommerskollegium i samråd med riksbanken. Om ett ärende har slörre principiell betydelse eller allmän räckvidd, skall kommerskollegium höra sjöfartsverket och med eget yttrande underställa ärendet regeringens prövning. Sådan prövning hos regeringen skall också ske, om de ombordanslälldas organisationer har motsatt sig bifall till ansökan. Den ordningen tycks ha fungerat, och syftet med lagstiftningen -atl svensk sjöfart så långl möjligt skall drivas under svensk flagg - har hittills uppnåtts. Det är bra, och vi utgår ifrån att prövningen av fartygsöveriålelser även under det år som lagstiftningen nu föreslås förlängd med skall ske på ett sådant sätt och under sådan kontroll atl syftet med lagstiftningen uppfylls och inte kringgås.

Men, herr talman, regeringen aviserar nu översyn och ny lagstiftning som gäller möjligheten till uthyrning av fartyg, s. k. bare-boat charter. Vi konstaterade redan förra året att konsekvenserna av en sådan uthyrning skulle kunna bli mycket likartade dem som skulle uppkomma vid utflaggning.

Regeringen menar att en sådan uthyrning till utländsk befraktare för en
svensk redare, som till följd av det internationella konkurrensläget finner det 67

Nr 147 omöjligt att sysselsätta elt fartyg, kan framstå som etl allernativ till

Fredaspn dpn försäljning. Det sägs att ett sådant arrangemang kan vara atl föredra även från

19 mni 1978 allmän synpunkt, eftersom fartyget dä kan behållas under svensk flagg. Jag

_____________ vill betona orden "under svensk flagg".

■ /. .../. ., /• » . Mot bakgrund härav vill vi socialdemokrater i utskottet återigen understryka vikten av att lagstiftning och tillämpningsföreskrifter utformas så att syftet med lagstiftningen om utflaggning inte kan kringgås. Innan ställning tas till ny lag och nya regler för bare-boat charter anser vi del synnerligen angeläget att denna fråga behandlas i samråd med de anställdas organisationer.

Bare-boat charter, dvs. uthyrning av obemannat fartyg, har mycket nära samband med begreppet "överlåtelse av fartyg", dvs. överlåta fartyg lill person, fysisk eller juridisk, i utlandet. Med andra ord utflaggning av fartyget.

Bare-boat charter innebär alt svenskt fartyg fär, som det heter i regeringens proposition, hyras ut till "utländskt rättssubjekt". Fartyget hyrs ut obemannat. Det enda som skulle kunna bli svenskt ombord blir en befälhavare med svenskt pass i befälhavarhytten och den svenska flaggen i aktern på fartyget. Besättning, avtal, förhållanden i övrigl skulle hell kunna bli beroende på vem den är som hyr fartyget och var denne hör hemma i världen.

Om denna form av upplätel.se av fartyg blir möjlig, blir också svensk flagg endast en täckmantel för bekvämlighetssjöfart. Svensk flagg skulle fylla samma funktion som exempelvis Liberias eller Panamas flaggor. Ändå skulle det kunna sägas att kravet på att sjöfarten bedrivs under svensk flagg är uppfyllt. Men, herr talman, var det så regeringen menade, när den i propositionen förra året skrev att "svensk sjöfart sä långt möjligt skall drivas under svensk flagg"?

Jag kan knappast tro alt riksdagens majoritet tänkte sig en sådan tolkning när vi förra året log beslut som gäller den svenska handelsflottan. Jag vet, herr lalman, att vi socialdemokrater med "sjöfart under svensk flagg" avser fartyg där man tillämpar principer i enlighet med svensk lagstiftning, exempelvis arbetsrätt, rätt att sluta kollektivavtal, svensk sociallagsiiflning och andra ur svensk synpunkt viktiga principer.

Vi tog upp della i vår motion i anslutning till det som i propositionen antytts om bare-boat charter. Vi socialdemokrater ville ha dessa synpunkter med i utskoltsbetänkandel, åtminstone att riksdagen förutsatte att svenska rättsprinciper och sociala förhållanden skulle föreskrivas bli beaktade, om bare-boat charter av fartyg skulle övervägas.

Del blev ett bestämt nej frän de borgerliga ledamöterna i ulskollel. Det är
förvånande att samtliga borgeriiga ledamöter, liberaler och andra som säger
sig förespråka jämställdhet, kategoriskt sade nej. Det oroar. Vad kan hända
med alla dem som har sin utkomst frän vår handelsflotta, om den skall
bemannas med lågavlönade Hongkongkineser eller filippiner? Vad kan
hända med alla dem som arbetar i olika befattningar pä rederikontoren, om en
stor del av administrationen blir överflödig och sköts från kontor i andra
68 länder, där gott utbyte för den som lever pä affärs- och kapitalintäkter är det

väsentligaste och där även lagarna är utformade med hänsyn därtill? Nr 147

Herr talman! Vem kan det "utländska rättssubjekt" vara som skall hyra de Fredaeen den fartyg som det talas om i propositionen? Det finns mer än ett företag i länder in • inyg

som exempelvis Liberia som har svenska rederikoncerner - dotterbolag med

andra ord - bakom sig. Om etl sådant bolag till en låg penning hyr yj siöfartsfrågor

moderbolagets svenska fartyg, vart går då vinsten på hyresavtalet? Den som

hyr ut billigt gör förlusten, den som hyr in billigt gör vinsten. Vart tar vinsten

av sjöfart i bare-boat charter under svensk flagg, som det så vackert heter,

vägen, herr talman! Blir del lill Sverige? Kommer den svenskt sjöfarlsnelto

till godo? Främjas den sjöfart som fortfarande på del gamla hederliga sättet

seglar under svensk flagg? Hur påverkas konkurrensen för den sistnämnda

formen av sjöfart?

Och var hamnar förlusterna på den sortens uthyrning och sjöfart? Jo, det blir självfallet i moderbolaget i det land som häller med flaggen, dvs. i Sverige!

Det mottagande våra påtalanden om uthyrning av obemannade svenska fartyg fick vid utskottsbehandlingen gör att såväl vi som berörda löntagare känner ovisshet och oro inför vad som skulle kunna ske. Kapitalet känner inga gränser, herr talman. Vi har under den tidigare regeringen fört en kamp för alt motverka följderna härav. Därför har vi reserverat oss mot utskoltsbetänkandel, och vi vill redan nu ge en anvisning om var vi står när det gäller att utforma regler för bare-boat charter. Frågan skall sedermera - om den vidare akutaliseras - föreläggas riksdagen. Det är ofrånkomligt.

Vad sedan gäller frågan om statlig upphandling av sjöfraktsljänsler har ju riksdagen för flera år sedan efter socialdemokraliska moiionskrav begärl all bekvämlighetsflaggade fartyg ej skall få komma till användning annal än i yttersta undantagsfall.

Frågan har redan varit hos den s. k. flaggulredningen. Nu ligger den hos
sjöfarlspoliliska ulredningen. Regeringen tycks inte ens vilja la i frågan, men
vi anser att riksdagsbeslutet bör följas upp. I enlighet med det tidigare
riksdagsbeslutet borde en anvisning komma in i upphandlingskungörelsen.
Men av någon anledning tycks varken regering eller borgerlig utskottsmajo
ritei här klart vilja gä emot det system som bekvämlighetsflaggning av fartyg
innebär. Fartyg som kör billigare därför att de går vid sidan av traditionella
regler och förordningar - eller, som sjöfolket säger, fiffelflaggade fartyg - är
fortfarande genom kungörelse ej uteslutna från den upphandling av sjöfrakl- _

tjänster som statliga verk och myndigheter gör. Där vill vi ha en ändring, herr talman, och det kräver vi i den socialdemokratiska reservationen 2.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 2 i trafikutskottets belänkande nr 25.

TOMMY FRANZÉN (vpk):

Herr talman! Bekvämlighetsflaggade fartyg är etl ständigt gissel för
sjöfolket. De svenska rederierniis strävanden att utflagga sina fartyg har ökat i
takl med kapitalismens kris. Redarkapilalet ser i delta förfaringssätt en
möjlighet atl göra större profiter. Enligt gjorda beräkningar kan ell rederi 69

Nr 147 minska sina omkostnader med mellan 40 och 50 "i, dvs. ett fartyg som

Fredaeen den normalt har en dygnskostnad på 18 000 ä 19 000 kr. kan komma ned under

19 maj 1978

10 000 kr.

Men delta sker på besättningens bekostnad i form av sämre löner och K/i><;/7 'iinfnrttfrnsor otillfredsstiillande arbets- och boendemiljöer. Det sker också på bekostnad av sjöfolkels .säkerhet. En mångårig och hård kamp har förts från Svenska sjöfolksförbundels sida för att få till stånd drägligare arbets- och säkerhets-bestämmefser ombord på fartyg under bekvämlighetsflagg. Till en början var det i regel utländska fartyg det handlade om, som hämtade sina besättningar i länder med svaga fackliga organisationer. Ingen kan då pä etl tillfredsställande sätt ta vara på de ombordanslälldas intressen. 1 många fall har dessa aktioner, som Sjöfolksförbundel lillsammans med Inlernationella transpor-larbetarefederationen, ITF, drivit, lett fram till väsentliga förbättringar beträffande löner och andra arbetsförhållanden ombord.

1 dag handlar det i inte obetydlig omfattning om svenska fartyg som sätts under bekvämlighetsflagg. Det sker enbart pä grund av redarnas jakt på största möjliga proflt. Att sjöfolket ställs utan arbele eller tvingas acceptera sämre löne- och arbetsförhållanden struntar redarkapilalet i.

Professor Folke Schmidt tog upp denna fråga i en artikel i Dagens Nyheter för några år sedan. Jagskall här återge några av de synpunkter han förde fram. Han skrev bl. a. följande efter det att han satt redarnas skattevinster i samband med bekvämlighetsflaggning:

"Det otäcka ligger dock främst på ett annat häll. Fartyg under bekvämlighetsflagg representerar ell kapital utanför varje samhällelig kontroll. Det är inte övervakat av myndigheter. Inte heller står det under trycket frän en offentlig opinion. Bekvämlighetsionnaget uppvisar därför den otyglade kapitalismens avigsidor."

Folke Schmidt skriver vidare:

"Lagstiftningen om säkerhet till sjöss är nästan betydelselös om myndig
heten inte utövar effektiv kontroll. Vad ett bekvämlighetsland kan göra är
knappast mer än alt som Liberia utse en undersökningskommission vid
allvarliga fartygsolyckor. Intill dessalt olyckan är framme förekommer ingen
koniroll redan av den anledningen all fartygel aldrig kommer lill hamn i
bek vämligheislandei. Del har också visat sig att sjöolyckor med fartyg under
bekvämlighetsflagg ofta beror på försummelser .som knappast förekommer
-: när fartyget är frän etl gammalt sjöfartsland."

Och visst har Schmidt rätt när han säger all det handlar om otyglad kapitalism. Produktion för profil är kapitalism, och den är alllid otyglad. Del svenska redarkapilalet skiljer sig hell naturligt inte från kapitalel i övrigt i vårl land. Del aren beiydiuide del av denna kapitalism som agerar efter samma premisser- högsta möjliga profit på satsat kapital.

Och visst har Schmidt rätt när han säger atl de bekvämligheisfiaggade

fartygen orsakar de flesta haverierna till sjöss. Det har visat sig att

bekvämlighetsflaggade tankfartyg har en andel av hela tanktonnaget .som

uppgår till ungefär 25 96. Men dessa tankfartyg svarar för mer än hälften av

70 haverierna inom tankfarten.

Vänsterpartiet kommunisterna har med skärpa vänt sig mot att svenska Nr 147 fartyg sätts under bekvämlighetsflagg. Vårl parli motionerade 1977 under Fredaeen den den allmänna molionstiden och i samband med den borgerliga regeringens lo mai 1978

förslag om införandet av den i dagligt tal kallade utflaggningslagen. Vpk __

krävde i båda motionerna atl riksdagen skulle uttala atl överförande av Vjssa siöfartslråsor svenska fartyg unders, k. filTelfiagg skulle förbjudits och att regeringen skulle fä i uppdrag att lägga fram förslag lill lag om sådant förbud.

Molionerna avslogs av de övriga riksdagspartierna, inkl. socialdemokraterna. Vpk har inte ändrat uppfattning i frågan. Det är också helt naturligt att vi också i är reser samma krav på förbud mot utflaggning, när regeringen föreslår att utflaggningslagen skall gälla ytterligare ett år. Det ärju det som föreslås i propositionen 1977/78:166 och som etl enhälligt trafikulskott ställt sig bakom. Det förvånar oss inte att de borgerliga partierna ställer upp på redarkapitalets sidti och på alla sätt ger det sitt stöd.

Däremot anser vi all det är egendomligt och oförsvarligt all de socialdemokratiska ledamöterna i trafikutskoltel också ställer upp på redarnas sida och hjälperdem att underlätta utfiaggningen. Det kan ju inte vara främmande för socialdemokraterna att sjöfolket inte på något sätt är förtjust i utfiaggningen. Jag föruisäiter att man läser tidnngen Sjömannen. Det finns nära nog inte etl enda nummer av denna tidning som inie lar upp problemel med utfiaggningen. 11, ex. nr 4 år 1978 ägnar tidningen en ledare åt utflaggningen. Rubriken har följande lydelse: "Lål inte dessa djävla parasiter existera i fortsättningen." Under rubriken följer en ingress som har formulerats så här:

"Få medlemmar kan väl vara omedvetna om att Sjöfolksförbundet de senaste åren fört en hård nationell kamp för alt förhindra svenska redare att sätta fartyg under fiffelflagg och därmed beröva svenskt sjöfolk deras jobb.

Men kampen förs inte bara nationellt. Även internationellt agerar förbundet med all kraft mot flaggfifflet och den hänsynslösa exploatering av sjöfolk som delta innebär."

I nr 2 är 1978 av tidningen Sjömannen kritiseras också pä ledande plats uiflaggningens tillämpning. Sjöfolksförbundels representant motsatte sig överlåtelse av Rederi AB Salenias M/S San Beniio. Förbundets ordförande ansåg atl överlåtelsen stred mot sjöfolkets intresse. Men sedan frågan underställts regeringen bifölls rederiets begäran om överlåtelse. Lagens andemening åsidosattes helt av den borgerliga regeringen. Storfinansens väl går före arbetarnas.

Inte heller denna stort uppslagna artikel i Sjömannen kan ha undgått alla
socialdemokratiska ledamöter i irafikulskotlet. Nog borde man på socialde
mokratiskt håll ha tagit sig en funderare på lämpligheten att förlänga
giltigheten för den s. k. utflaggningslagen. Men fortfarande finns det
naturligtvis möjlighet för socialdemokraterna att skilja sig från borgarrege-
ringens förslag genom att rösta med vpk:s motion 1935, vari krävs att
utflaggningslagen skall upphöra att gälla och att förslag lill lagom förbud mot
utflaggning av svenska fartyg föreläggs riksdagen. 71

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Vissa sjöfartsfrågor

Den borgerliga regeringen är också i delta ärende inkonsekvent. I det nu behandlade förslaget vill man underlätta utflaggning av svenska fartyg- mol sjöfolkets intressen och mot allmänt intresse. Del är bara redarna som har intresse av ett sådant förfarande.

1 proposilionen 1977/78:152 föreslås alt riksdagen skall godkänna ILO:s konvention nr 147 om miniminomier i handelsfartyg. Regeringens talesman uttalar där alt man med godkännandet avser att konventionen skulle bli ett viktigt instrument mot bekvämlighetsflaggade fartyg. På s. 20 i nämnda proposition sägs följande: "Genom sitt breda tillämpningsområde framstår den som ett speciellt viktigt instrument i strävandena atl motverka förekomsten av undermåliga fartyg, i synnerhet sådana som är registrerade under bekvämlighetsflagg. För ell land som Sverige, som länge i olika internationella sammanhang har arbetat föratt främja säkerheten lill sjöss och förbättra förhållandena för de ombordanslällda, framstår del därför som angeläget alt konventionen nr 147 får en sä bred anslutning som möjligl."

Det ena förslaget underlättar för svenska redare atl flagga ul fartyg, och det andra förslaget skall motverka förekomsten av bekvämlighetsflaggade fartyg.

Vänsterpartiet kommunisterna yrkar avslag på regeringens förslag att rederierna skall få möjlighet att utnyttja resterande del av det garantibelopp på 500 milj. kr. som beviljades av 1977 års riksdag men inte helt uinyltjats. Vi anser att de större rederierna inte är i behov av dessa kreditgarantier. Det visar f ö. utnyttjandet av det belopp som genom riksdagsbeslutet ställdes till rederiernas förfogande. Delta belopp har inie lagii i anspråk mer än till ca 60 %.

Däremot anser vpk det försvarbart att ge den mindre skeppsfarten ekonomiska garantier för framlidssatsning och vidareutveckling. Det kan vara både samhällsekonomiskt och trafikpolitiskt riktigt att ge det mindre tonnaget elt visst stöd.

En ökad salsning pä kust- och insjöfari är nödvändig frän både regionalpolitisk synpunkt och miljösynpunkt. Myckel av det gods som i dag fraktas på våra landsvägar med tunga lastbilar kunde med väsentliga fördelar transporteras sjövägen på mindre fartyg och med elt modernt utvecklat pråmirans-portsystem. Här finns det möjligheter att spara energi och samtidigt minska de avgas- och bullerproblem som den tyngre lastbilstrafiken alltid för med sig. Dessutom är sjötransporter flera gånger billigare än lastbilstransporter. Men en sådan satsning måste sammankopplas med en upprustning av våra inre vattenvägar och kanaler. Det krävs också en sanering och modernisering av aktuella hamnar. Dessa frågor bör ingå i en helhetsbedömning av trafikfrågorna.

Vpk har därför i moiionen 1935 föreslagil atl likvidiletsstöd i form av kreditgarantier på 100 milj. kr. skall utgå till den mindre skeppsfarten under liden fram till den 30 juni 1979.

Herr talman! Jag yrkar bifall till vpk-motionen 1935.

BIRGER ROSQVIST (s) kort genmäle: Nr 147

Herr lalman! Jag vill i anslutning till vad Tommy Franzén säger korrigera Fredaeen den
några av hans uttalanden och hans mycket kraftiga angrepp på socialdemo- ig „: ]q-jq
kratiska ledamöter i trafikutskottet.___________________________________

Sjöfarten är i dag, Tommy Franzén, en näringsgren som lever under yj siöfartsfrågor myckel trängda förhållanden. Väridshandeln har inte fött den omfattning som man lidigare räknade med. Det aren överkapacitet inom sjöfartssektorn. Det ärett ofrånkomligt fakium.

När saian Tommy Franzén angriper oss för att vara med och stödja bekvämlighetsfiaggningen kan han inte ha läst vare sig utskoltsbetänkandel eller våra motioner. Tommy Franzén sätter likhetstecken mellan bekvämlighetsflaggning och utflaggning. Vi har accepterat utflaggning på vissa villkor, men vi har inte accepterat utflaggning till s. k. bekvämligheisland. Vi har accepterat utflaggning till annat traditionellt sjöfartsland, men vi har sagl att del skall ske under följande förutsättning: Om man flaggar ul elt fartyg till annat traditionellt sjöfartsland, skall etl annat när det gäller sysselsättningen likvärdigt fartyg anskaffas som skall gå under svensk flagg. Det förhållandet att vi har accepterat regeln om utflaggning i vissa fall hänger samman med att man i vissa länder av protektionistiska skäl måsle ha sin egel lands flagga vajande i aktern på de fartyg som gårdar. Föratt svensk sjöfart över huvud taget skall ha en chans att vara med har man fått registrera fartyget i det främmande landet. Och det finns ytterligare en del fall där vi har kunnat acceptera utflaggning, t. ex. till brittisk eller annan flagg från traditionellt sjöfartsland.

Bekvämlighelsregislreringen behöver jag inte orda mer om. Den har vi kraftigt fördömt från socialdemokratiskt håll. Det borde Tommy Franzén känna lill, och det vet man inte minst på Svenska sjöfolksförbundet. Svenska fartygsbefälsföreningen och Svenska maskinbefälsförbundet, dvs. samlliga de förbund som organiserar lill sjöss anställda i Sverige.

TOMMY FRANZÉN (vpk) kort genmäle;

Herr lalman! Den lagstiftning om utflaggning som vi har, Birger Rosqvist. och som man alltså här vill förlänga, innebär i praktiken möjligheter till utflaggning även till bekvämlighetsland. Det skall också särskilt understrykas all utflaggningen även drabbar hamnarbetarna. Antalet anlöp i svenska hamnar av bekvämlighetsflaggade fartyg ökar ständigt - det är en klar tendens. Del innebär försämrade arbetsförhållanden för hamnarbetarna. I dessa fartyg är i regel den maskinella utrustningen, exempelvis vinschar och lyftbommar, undermålig. Det ökar olycksfallsriskerna för dem som skall utföra lossnings- och lastningsarbeiet.

Så lill frågan om Sjöfolksförbundets inslällning lill utflaggningen och
bekvämlighetsflaggningen. Det vore naturligtvis önskvärt att de socialdemo
kraliska ledamöterna ville ha till slånd ell samråd med Sjöfolksförbundet när
det gäller utflaggningen likaväl som när del gäller bare-boat charter. Jag håller
med Birger Rosqvist om vad han sade om farorna med bare-boat charter. Men
den socialdemokraliska reservalionen ansluler sig i princip lill lagen om 73

Nr 147 uiflaggningen. Del är alliså en svag reservalion. Vi kommunister - liksom

F finppn Hpn sjöfolket och deras fackliga organisation - kan inte acceptera uiflaggningen

in , • imo O'-"!'! kan därmed inte heller stödja den vaga viljeyttring som den socialde-

1 y maj iv /ö

_____________ mokraliska reservationen utgör. 1 den vill man återigen från socialdemokra-

Vissa sjöfartsfråsor ''■''' ''" B"<-"''■"'''' ''s" borgerliga regeringens utflaggningspoliiik. Jag skulle vilja att Birger Rosqvist försvarade alt socialdemokraterna i reservalionen inte yrkar på ett samråd och |iå att man skall följa vad Sjöfolksförbundet sagl när del gäller uiflaggningen.

BIRGER ROSQVIST (s) kort genmäle:

Herr lalman! Det är på det sättet an uifiaggningsärenden skall handläggas i samråd med de ombordanslälldas organisationer, Tommy Franzén. Del står i irafikutskottets belänkande för förra året.

TOMMY FRANZÉN (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Men Sjöfolksförbundel kräver stopp för utflaggningen! Del är väl ändå någonling avsevärt starkare än det samrådsförfarande som stadgas i samband med utflaggningen!

Socialdemokraterna brukar ofta prata om all facklig-politisk samverkan är så viktig. Men del gäller lydligen inte när facket - i det här fallet Sjöfolksförbundel - vill ha till slånd en samverkan. Del är lydligen bara när socialdemokraterna vill ha stöd för sina krav av fackföreningsrörelsen som det är viktigt.

1 en tidigare debatt i dag om arbetstiden stod frågan helt omvänt. Där sade Ivar Nordberg: Vi skall inte göra någonting i rikstlagen såsom parti förrän vi vet alt fackföreningsrörelsen vill prioritera en kortare arbetstid.

Här rör det sig alltså om två liknande frågor, men socialdemokraterna har inte bestämt sig för pä vilket ben de skall stå. I den här debatten kommer man bara med Lindanflykier. Jag tycker del vore hederligare om socialdemokraterna ställde upp bakom Sjöfolksförbundels krav att stoppa uiflaggningen.

RUNE TORWALD (c):

Herr talman! Svensk sjöfartsnäring har under nuvarande konjunkturer mycket stora svårigheier att kämpa med. Etl stort antal fartyg ligger därför upplagda i %åvä\ svenska som norska Ijordar. Därför behövs kreditstöd i den form som föreslås i proposition 1977/78:166, som innebär all fullmäktige i riksgäldskontorel bemyndigas att under liden den 1 juli 1978-30 juni 1979 ikläda staten garantier lill svenska rederier lill högst del belopp som den I juli 1978 resterar av det garantibelopp om 500 milj. kr. som beslöts av riksdagen med anledning av förslag i propositionen 1976/77:146. Härom är ulskottet enigt, varför jag lämnar den punkten.

Ty vän har påkänningarna på rederiernas ekonomi emellertid blivit så stora

att man i vissa fall tvingats all gå ut och försöka sälja sina fartyg. Av den

anledningen antog vi i Ijol lagen om tillstånd till överlåtel.se av fartyg, vilken

trädde i kraft den 28 juni 1977. Den innebär i stora drag all kommerskolle-

74 gium skall pröva dessa ärenden. Utskoltei skriver på s. 4: "Vid prövning av

fråga om tillstånd lill överlåtelse skall särskill beaktas hur denna påverkar effektivitet och sysselsättning inom sjöfartsnäringen och de ombordanslälldas förhållanden. Tillstånd skall inte lämnas, om del strider mot väsentligt allmänt intresse att skeppet upphoran vara svenskt." Vidare ärdet sä, alt om de ombordanslälldas organisationer motsätter sig bifall till försäljningen, skall ärendel underställas regeringen för prövning.

Det är naturligtvis riktigt som statsrådet uttalar, att det primärt är önskvärt att vi sluppe sälja ut fartyg. Men så länge vi har den nuvarande siiuationen vore del å andra sidan önskvärt alt lagstiftningen kunde avlösas av en permanent ordning. Men della är inte möjligt innan man närmare prövat frågan, och det sysslar sjöfartspolitiska ulredningen med. Departementschefen föreslår därför atl lagen om tillstånd lill överlåtelse av fartyg skall förlängas med elt år. I detta instämmer elt enigt ulskoll.

Det som blivit föremål för delade meningar i ulskottet är frågan huruvida man skall undersöka förutsättningarna för s. k. bare-boat charter. Anledningen härtill är all bl. a. flaggulredningen har länkl sig all detta skulle kunna vara etl alternativ till försäljning av fartyg. I övrigt skulle i princip samma regler gälla som vid försäljning.

Lät mig citera vad utskottet skriver på s. 6:

"I motionen 1977/78:1934 (punkten 1) understryks med anledning härav vikten av att även i förevarande fall lagstiftning och tillämpningsföreskrifter utformas så au syftet med lagstiftningen inte kan kringgås. Även ulskollel föruisäiter alt så sker. Med hänsyn härtill och då enligt propositionen samordning av såväl regler som prövningsförfarande redan övervägs inom kommunikationsdepartementet med syfte atl komplettera den nuvarande lagstiftningen avstyrks motionärernas yrkande om särskild framställning till regeringen beträffande härmed sammanhängande frågor. En inom departementet utarbetad promemoria i ämnet har f ö. i dagarna publicerats."

Jag tycker att delta räcker för att klart redovisa atl del här inte är fråga om något annat än att slå vakt om alla parters intressen. Personalorganisationerna får alltså samma möjlighel som vid försäljning atl hävda de anställdas intressen. Skulle personalorganisationerna motsätta sig arrangemanget med bare-boat charter, måste regeringen pröva frågan.

När del gäller försäljning är ulskollel enigt. Jag har då svårt att förslå att vi inte skulle kunna bli det även när det gäller möjligheterna alt pröva bare-boatchartermeloderna.

Mol denna bakgrund yrkar jag avslag på reservationen 1.

1 reservationen 2 krävs alt riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad som i motionen anförts beträffande reglerna för den statliga upphandlingen av sjöfraktsljänsler. Jag vill bara hänvisa till vad ulskollel anfört överst på s. 7: "Statlig myndighet anses alltså i princip böra avhålla sig från befraktning av sådant tonnage." Det kravet har regeringen och ansvariga organ ställt på dem som har att sköta denna upphandling av sjöfarlstjänsler. Men man är också bunden av upphandlingskungörelsen, varför vi finner att

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Vissa sjöjärtsfrågor

Nr 147 ett uttalande nu vore olämpligt. Dessutom har flaggutredningen även denna

Fredagen den •"''8 ""' P™"'"8'

IQ • ig-yn Mot denna bakgrund yrkar jag a vsfög på rcservallonen 2 Samt bifall Ull Vad

_____________ utskottet hemställt på alla punkter.

Vissa siöfartsfrågor

TOMMY FRANZÉN (vpk):

Herr talman! Med anledning av Rune Torwalds inlägg måste jag citera ur tidningen Sjömannen nr 2 1978.

Rune Torwald talade om alt denna lag ger sjöfolket möjligheter att genom sina organisationer hävda sina intressen. Visst kan de det. Men det är trots allt regeringen och kapitalel som bestämmer vad som skall gälla. Jag citerar etl avsnitt ur nämnda tidning:

"Rederi AB Salenia ansökte den 29 november hos kommerskollegium om tillstånd till överlåtelse av m/s San Benito till AB Wasa Shipping Oy i Finland, med femårig ålerbefraktning till Salénrederierna AB. Ärendel kom småningom upp i den av kollegiet tillsatta samrådsgruppen, varvid Fartygs-befälsföreningens och Maskinbefälsförbundels representanter förklarade sig inte ha någol att erinra mol försäljningen. Sjöfolksförbundels företrädare, förbundsordförande Gunnar Karisson, sa däremot nej. Med tanke på den femåriga återbefraktningen ansåg han att det svenska driftsinflytandet skulle bevaras och att det alltså var fråga om en skenförsäljning. Gunnar stod därmed hederligt fast vid det beslul som fattades i ulredningen "Sjöfart och flagg"

När frågan kom till regeringen gjorde man följande manöver med anledning av Sjöfolksförbundets nej till försäljningen: Man fattade beslut -och jag citerar vad beslutet innehåller:

"Även om överlåtelsen med hänsyn till del länga återbefraktningsavtalel kan anses innebära överiåtelse med bevarat svenskt driftsinflyiande får det med hänsyn lill intresset av atl Salénrederierna kan bibehålla sin slällning inom den internationella kyltrafiken anses motiverat au medge överlåtelsen.

Med bifall lill ansökningen lämnade regeringen tillstånd lill ifrågavarande överlåtelse och uppdrar åt kommerskollegium alt utfärda nödvändiga handlingar."

Ja, Rune Torwald, så är det med lagens mening. Sjöfolket får hävda sina intressen, men regeringen går redarkapitalets ärenden och beslutar precis tvärtemot vad som sagts i utredningen, vad som sagts i förarbetena lill lagstiftningen och vad som uttryckts i densamma. Sådan är den svenska kapitalismen och sådan är den svenska regeringen.

BIRGER ROSQVIST (s):

Herr talman! Beträffande vår reservation från socialdemokraliskl håll om

bare-boat charter vill jag säga lill Rune Torwald att vi starkt markerat var vi

står i frågan. Anledningen värden ringa förståelse som vi mötte i utskottet för

de krav vi rest i vår motion.

76 Ulskottsmajoritelen hänvisar bl. a. lill en promemoria som utarbetats

inom kommunikationsdepartementet. Det sägs ingenting om vad man anser Nr 147

om det som står i promemorian, kanske därför att promemorian aldrig Fredaeen den

föredragits eller visats i utskottet. Den omnämndes bara i samband med att jg ■ \g-jQ

betänkandet skulle justeras.

Men jag har lagit del av vad som står i promemorian, Rune Torwald. Där ,,. ...,. ,. o

' Vissa sjofartsfragor

siar bl. a. att man skall kunna göra undantag från svensk säkerhetslagstiftning, frän arbetsrätt, från sjömanslagens bestämmelser, från sjöarbelslids-lagen och från sociallagstiftningen. Man skall kunna göra undantag från detta om det gäller bare-boat charter. Det är delta som skrämmer och oroar, och det är vad vi velat markera här. Från borgerligt håll har man inte ens velat nämna promemorian vid namn, och därför har vi blivit än.u mer oroade.

RUNE TORWALD (c):

Herr talman! Jag är litet förundrad över atl Tommy Franzén i dessa sjöfartssammanhang beskyller befälsorganisalionerna för att gå redarkapitalets ärenden, för det är vad han gör.

Det var så att personalorganisationen inte var ense, och befälsorganisationerna accepterade det skildrade arrangemanget.

Till herr Ro.sqvist villjag säga atl det tillhör praxis i utskottet atl inte i förväg uttala sig om en ulredning som är på gång. Denna praxis har vi följt.

TOMMY FRANZÉN (vpk);

Herr lalman! Jag skall bara hell kort - för atl tillmötesgå alla som skall resa hem - säga några ord till Rune Torwald.

Sjöfolksförbundel är trots allt den stora dominerande organisationen när del gäller sjöfart. Det är del som rimligen borde väga tyngst - för våra ställningstaganden väger det i alla fall tyngst.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1 och 2

Propositionergavs på bifall till dels utskottets hemställan,dels motionen nr 1935 av Lars Werner m. fl.,och förklarades den förra proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Tommy Franzén begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposilion:

Den som vill all kammaren bifaller irafikuiskoitels hemslällan i belänkandel

nr 25 mom. I och 2 röslar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit moiionen nr 1935 av Lars Werner m. fl.

Vid omröslning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Tommy Franzén begärde rösträkning verkslälldes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 274 77

Nej - 13

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Vissa pensionsfrågor

Mom. 3 a

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels reservalionen nr I av Sven Mellqvist m. fl..och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Birger Rosqvist begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller trafikulskottets hemslällan i betänkandet

nr 25 mom. 3 a röstar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservalionen nr 1 av Sven Mellqvisl

m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstal för ja-propositionen. Då Birger Rosqvist begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 150

Nej - 125

Avslår - 11

Mom. 3 b

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 2 av Sven Mellqvist m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Birger Rosqvist begärl votering upplästes och godkändes följande voleringsproposilion:

Den som vill att kammaren bifaller trafikutskotlets hemslällan i belänkandet

nr 25 mom. 3 b röstar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 2 av Sven Mellqvist

m. fl.

Vid omröslning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Birger Rosqvist begärde rösträkning verksiiilldes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 151

Nej - 131

Avslår - 4

§ 8 Vissa pensionsfrågor

Föredrogs arbetsmarknadsutskoilels belänkande 1977/78:36 med anledning av propositionen 1977/78:153 om vissa pensionsfrågor, m. m. jämte motion.

Regeringen hade i proposilionen 1977/78:153 (budgetdepartemenlet) efter föredragning av budgetministern Ingemar Mundebo föreslagit riksdagen all bemyndiga regeringen alt

1. besluta om minskning av de fortlöpande avgifterna enligt statens allmänna tjänslepensionsreglemente (SPR) och om deras ersättande med reducerat lönekosinadspålägg enligt vad som förordats under 1,

2. vidtaga ändringar i SPR (1959:287) enligt vad som förordats under 2,

3. besluta om personlig pensionsrätt för en avdelningschef vid statens livsmedelsverk enligt vad som ställts i utsikt under 3,

4. besluta om pension åt en f d. biskop i missionsverksamhet enligt vad som förordats under 4,

5. utvidga statens skadeansvar vid viss arbetsmarknadsutbildning enligt vad som förordats under 5.

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Vissa pensions-.frågor

I detta sammanhang hade behandlats den under allmänna motionstiden vid 1977/78 års riksmöte väckta motionen 1977/78:1660 av Blenda Liltmarck (m) och Per-Eric Ringaby (m), vari yrkats atl riksdagen hemslällde all regeringen i den utsträckning så befanns skäligt bestämde om ett förhöjt underlag för till Kari-Gustav Hallström utgående pension eller-i den mån så befanns mer lämpat - framlade förslag till riksdagen om personlig pension uiöver nu utgående pensionsförmåner.

Utskottet hemställde

1. atl riksdagen skulle bifalla propositionen 1977/78:153,

2. atl moiionen 1977/78:1660 inte föranledde någon riksdagens åtgärd.

BLENDA LITTMARCK (m):

Herr talman! Först vill jag meddela att jag icke -jag upprepar: icke - har för avsikt att begära votering. Men jag tycker ändå atl behandlingen av den här moiionen inte bör gä helt tyst förbi - den motion som Per-Eric Ringaby och jag har väckt och som har nr 1660.

Elt noggrant studium av det aktualiserade pensionsärendet har övertygat både Per-Eric Ringaby och mig om atl en klar oförrätt har begåtts mot Karl Hallström. Jag hänvisar bl. a. till JO, som har uttalat stark kritik mot det sätt pä vilket Hallström har behandlats. JO pekar på det orimliga i att en person som fåll bästa länkbara vitsord kort lid därefter förs över på övergångsstat.

Trots högsta tjänstgöringsbetyg tvingades Hallström till slut alt söka anställning som aspirant inom etl område där han tidigare varit taxeringsinspektör. Fallet var på sin lid myckel uppmärksammat och upprörde åtskilliga fackligt aktiva.

Jag är nu rädd för all för mycket av auktoriteislro har påverkat utskottets ställningstagande. Jag beklagar all ingen har tagit hänsyn till decenniers förödmjukelser, som en av våra statstjänstemän utsatts för, och till att han fått uppbära en för låg pension. Även om ärendet är gammalt och oförrätten hardrabbai en enda människa borde ulskottet ha tagit till vara möjligheten att

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Vissa pensions-.frågor

rätta till vad som har brustit - detta också som en trygghet för andra som kan befinna sig i, har befunnit sig i eller kommer alt befinna sig i samma silualion. Herr lalman! Jag yrkar bifall till moiionen.

I delta anförande instämde Per-Eric Ringaby (m).

EVA WINTHER (fp):

Herr talman! Del är djupt beklagligt och svårt när människor upplever sig vara illa behandlade. Denna fråga har dock prövats myckel noga i olika sammanhang. När Hallslröms sak första gången var uppe i riksdagen 1958 med anledning av en moiion, sade staisulskotiet att man inie funnit tillräckliga skäl föreligga för att tillmötesgå de yrkanden som då framställdes. Det är 20 år sedan. Därefter har ärendel prövats både av den dåvarande socialdemokratiska regeringen och av den nuvarande regeringen utan åtgärd. Ulskottet har nu i sin prövning av frågan, som jag försäkrar alt vi har försökt göra med omsorg, inte funnit anledning tillstyrka moiionen. Jag vill därför yrka bifall till utskottets hemställan.

BLENDA LITTMARCK (m):

Herr talman! Jag vill ändå ha vägen fri atl återkomma till riksdagen en gång till för all få rättvisa i detta ärende.

Överiäggningen var härmed slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Propositionergavs på bifall till dels utskottels hemställan, dels moiionen nr 1660 av Blenda Liltmarck och Per-Eric Ringaby, och förklarades den föna propositionen vara med övervägande ja besvarad.

§ 9 Föredrogs

Arbetsmark nadsutskotlels betänkande

1977/78:37 med anledning av regeringens proposition 1977/78:176 om

redovisning av verksamheten inom den nämnd som avses i särskill

huvudavial för den offentliga sektorn

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10 Anmäldes och bordlades Utrikesulskottels belänkande

1977/78:15 med anledning av proposilionen 1977/78:173 om medel för del nordiska ministerrådets allmänna budget år 1979 m. m.

Försvarsutskottets beiänkanden

1977/78:25 med anledning av proposilionen 1977/78:151 om höjning av premier vid ulbildning lill reservofficer jämte moiion

1977/78:26 med anledning av propositionen 1977/78:127 om familjebidragslag m. m. jämte motion

1977/78:27 med anledning av propositionen 1977/78:139 om försvarsmak-lens hälso- och sjukvård i fred jämte motioner

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Meddelande om frågor

Socialutskotlets betänkande

1977/78:36 med anledning av propositionen 1977/78:105 om åtgärder mol narkotikamissbruk jämte molioner

Kulturutskottets betänkanden

1977/78:24 med anledning av propositionerna 1977/78:91 om radions och

televisionens fortsatta verksamhet m. m. och 1977/78:144 med förslag till lag om ansvarighet i försöksverksamhet med

närradio, m. m. jämte molioner 1977/78:28 angående uppskov med behandlingen av vissa ärenden

Utbildningsutskottets betänkande

1977/78:22 med anledning av propositionen 1977/78:100 såviu gäller anslag

till högskola och forskning jämte molioner samt propositionen 1977/78:82

om stöd lill de fria samfundens teologiska seminarier

Näringsutskoliets betänkanden

1977/78:64 med anledning av proposilionen 1977/78:100 i vad avser vissa anslag inom handelsdepartementets verksamhetsområde jämte motioner

1977/78:66 med anledning av proposilionen 1977/78:100 i vad avser vissa anslag inom handelsdepartementets verksamhetsområde och propositionen 1977/78:161 om finansiering av handelssekreterarkontor i Paris jämte motioner

§ 11 Meddelande om frågor

Meddelades aU följande frågor framställts

den 19 maj

1977/78:490 av Bertil Zachrisson (s) till kommunikationsministern om planerna på avgiftsbeläggning av vägar och broar:

Vilka planer har regeringen när det gäller avgiftsbeläggning av vägar och broar?

6 Riksdagens orolokoll 1977/78:147-148

Nr 147

Fredagen den 19 maj 1978

Meddelande om frågor

1977/78:491 av Bötje Nilsson (s) lill kommunikationsministern om åtgärder för att förbjuda användningen av viss bilbarnstol:

Hösten 1976 sålde Epa AB en bilbarnstol med typbeleckningen M 69 A. Statens väg- och trafi'kinslilut, som gjorde en undersökning av bilbarnstolars säkerhet, påtalade i en rapport atl stolen M 69 A vid kollisioner innebar risker för personskador. Med stöd av marknadsföringslagen yrkade konsumentombudsmannen förbud för Epa att sälja bilbarnstolen i fråga. Frågan prövades av marknadsdomstolen. Den 22 april 1977 förbjöd marknadsdomstolen Epa all saluhälla bilbarnstolen M 69 A.

Beslämmelserna i marknadsföringslagen riktar sig till näringsidkare. Marknadsdomstolens beslut innebär sålunda ett förbud mol saluhållande av bilbarnstolen i fråga. Däremot innebär det inte ett förbud för allmänheten att använda stolen. Vai;ken polis eller bilbesiktningspersonal kan ingripa mot de bilägare som har bilbarnstolen M 69 A i sina bilar. Någon aktiv information om säkerhetsriskerna med denna bilbarnstol bedrivs inte av vare sig polisen eller AB Svensk Bilprovning.

Mol denna bakgrund vill jag slälla följande fråga till kommunikationsministern:

Har statsrådet för avsikt att vidtaga åtgärder så all den förbjudna bilbarnstolen M 69 A inte längre används?

§ 12 Kammaren åtskildes kl. 14.13.

In fidem

BENGT TÖRNELL

/Solveig Gemen