Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1977/78:136

Måndagen den 8 maj

Kl. 11.00

§ 1 Fyllnadsval till utskott

TALMANNEN: Centerpartiets partigrupp har som suppleant i utbildningsutskottet under Christina Rogestams ledighet anmält hennes ersättare Per Anders Örtendahl.

Nr 136

Måndagen den 8 maj 1978

Fyllnadsval till utskott

Meddelande om interpellationssvar

Talmannen förklarade därefter vald till suppleant i uibildningsuiskottet Per Anders Örtendahl (c)

§ 2 Justerades protokollen för den 25, 26 och 27 april.

§ 3 Talmannen meddelade att till kammaren inkommit läkarintyg för Hans Jönsson, som var sjukskriven yllerligare under tiden den 9 maj-den 3 juni.

Erforderlig ledighet beviljades.

Talmannen anmälde all Egon Jacobsson (s) även under denna tid skulle tjänstgöra som ersättare för Hans Jönsson.

§ 4 Meddelande om interpellationssvar

1977/78:162 om sysselsättningen inom den manuella glasindustrin

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Jag har att anmäla atl jag pä grund av pågående utredningsarbete ej kan besvara interpellation nr 162 av Bernt Nilsson om sysselsättningen inom den manuella glasindustrin inom föreskriven tid. Enligt överenskommelse med interpellanlen kommer interpellationen att besvaras den 22 maj.

Nr 136

Måndagen den 8 maj 1978

Om åtgärder för atl förhindra nedläggning av vissa textilindustrier

§ 5 Om åtgärder för att förhindra nedläggning av vissa textilindustrier

Industriministern NILS ÅSLING erhöll ordet för att i etl sammanhang besvara dels Georg Anderssons {s) den 13 april anmälda interpellation, 1977/ 78:160, dels Ivar Högströms (s) den 19 april anmälda interpellation, 1977/ 78:166, och anförde:

Herr talman! Georg Andersson har frågat mig dels om regeringen kommer att vidta några åtgärder för all förhindra en nedläggning av verksamheten vid Algots anläggningar i Norsjö, Lycksele och Skellefteå, dels om regeringen kan, om företagels nedläggningsbeslut verkställs, garantera att alternativ sysselsättning erbjuds de Algolsansiällda på resp. orter.

Ivar Högström har frågat mig om regeringen kommeratt föreslå riksdagen att ytteriigare medel frän förslagsanslaget Regionalpolitiskt stöd utgår för atl upprätthålla driften vid AB Eisers fabriker i Kramfors och Sollefteå intill dess förutsättningar för en varaktig lönsam sysselsättning skapats.

Jag besvarar båda interpellationerna i ett sammanhang.

Riksdagen har nyligen beslutat om ett kapitaltillskott pä 190 milj. kr. till Statsföretag AB att användas för att bilda en statlig tekokoncern med AB Eiser som moderbolag (prop. 1977/78:73, NU 1977/78:41, rskr 1977/78:172). Kapitaltillskottet gör det bl. a. möjligl att bereda alla som f n. är anställda i koncernens anläggningar i Norriand sysselsättning under år 1978.

Eisers styrelse har nyligen fattat vissa beslut om koncernens verksamhet efter år 1978. Styrelsens beslut har fattats i syfte att uppnå den av regering och riksdag antagna målsättningen om nollresultat år 1980 för koncernen. Beslutet innebär bl. a. alt koncernens enheter i Norriand skall avvecklas.

Jag är medveten om att beslutet kan fl svära konsekvenser för berörda människor och kommuner. För atl motverka dessa har regeringen redan lidigare inlett ett omfattande arbete för att fö fram ny sysselsättning på orter som drabbas av strukturproblem inom bl. a. tekoindustrin. Sedan en tid tillbaka arbetar industridepartementets etableringsdelegation i samråd med berörda kommuner och länsmyndigheter med att skapa nya arbetstillfällen pä orter som drabbas av sysselsätlningsbortfall till följd av strukturomvandlingen.

Regeringen har vidare genom beslut den 6 april i är lämnat ett bidrag på 2 milj. kr. åt Statsföretag för att under budgetåret 1978/79 söka fä fram nya produkter som kan ge alternativ sysselsättning i de regioner i Västsverige och Norrland ;>om drabbas av väsentliga sysselsätiningsminskningar inom den statliga tekokoncernen.

Från sysselsällningspolitisk synpunkt är det mycket olyckligt med en snabb nedläggning av koncernens alla Norrlandsfabriker. Regeringen har därför uppdragit ät AB Eiser att, efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen, till regeringen lämna offert rörande kostnaderna föratt under viss begränsad tid upprätthålla driften vid koncernens anläggningar i Norsjö och Sollefteå i avvaktan på alt bärkraftigare sysselsättningsmöjligheter skall kunna skapas.

Inom Statsföretag AB undersöks f n. ett projekt som går ut på att föriägga Nr 136

tillverkning av arbetskläder till Skellefteå. Min förhoppning är atl delta Måndieen den

projekt skall bli framgångsrikt. o ■ inyg

Någon möjlighet att garantera alternativ sysselsättning för personer som___ __

kommer att friställas inom koncernens enheter i Norrland har regeringen q Ainnidpr för

självfallet inte. För att begränsa antalet friställningar har regeringen vidtagit . förhindra ned-

de åtgärder som jag redan har nämnt. I övrigt slår sedvanliga arbetsmark- lännyjitw av vissa

nåds- och regionalpolitiska medel till förfogande för att bidra lill att lösa textilindustrier
sysselsättningsproblemen på berörda orter.

GEORG ANDERSSON (s):

Herr talman! Jag tackar industriministern för att jag fatt ett svar på min interpellation, men jag är inte tacksam för innehållet i detta svar.

1 min interpellation har jag mycket kortfattat beskrivit den djupa oro som nu råder i de kommunersom drabbas av beslutet att lägga ner Algots fabriker i Skellefteå, Norsjö och Lycksele. För de anställda innebär detta beslut en stor tragedi. Vad är dä regeringen beredd att göra? Det svar jag flit inger inte något hopp om atl regeringen är beredd alt göra någonting. Nils Åsling säger i klartext atl regeringen inte har någon möjlighel att garantera sysselsättning för de personer som kommer atl friställas. För de anställda och för de berörda bygderna är detta ett "hårt tal". Jag tror att många med mig skulle vilja ha en utförligare förklaring lill uttalandet och ett svar på frågan hur det kan komma sig att regeringen inte kan garantera sysselsättning ät de anställda vid Algots Nord.

Den 13 november 1976 firade Nils Åsling segerfesl med partivänner i Östersund. Enligt referat i Östersunds-Posten förutspådde Nils Åsling då atl tekoindustrin skulle bli svär att rädda. Men, försäkrade han, vi skall garantera sysselsättning i Norriand. "Vi skall garantera", hette det enligt tidningsreferatet, och jag utgår ifrån att detta stämmer med vad Nils Åsling sade. Men uttalandet innebar en garantisedel av ringa och kortvarigt värde. I dag, när nedläggningshotet går mot sin verkställighet, står regeringen tomhänt. Samme industriminister som för ett och ett halvt år sedan talade om garantier tillstår nu att regeringen inte har någon möjlighet att garantera sysselsättning för de anställda vid Algots.

Varför saknar regeringen denna möjlighet? Jag finner bara en förklaring: Regeringen har avhänt sig möjligheten alt ge några garantier om fortsatt sysselsättning för de Algolsansiällda. När åtgärder för tekobranschen beslutades i riksdagen den 16 mars i är ville socialdemokraterna atl en plan för tekoproduklion i värt land skulle upprättas och att några friställningar inte skulle fh ske förrän en sådan plan hade utarbetats. Detta skulle ha gett oss en bältre bild av läget och ett bättre beslutsunderlag och det skulle ha gett regeringen saml berörda kommuner och förelag ett slörre rådrum för att planera för annan sysselsättning, om nedläggning av något tekoföretag trots allt måste ske. Regeringen och den borgeriiga riksdagsmajoriteten avvisade dessa våra förslag, och nu tvingas i stället en snabb nedläggning fram. På den

Nr 136

Måndagen den 8 maj 1978

Om åtgärder för att förhindra nedläggning av vissa textilindustrier

korta lid som nu återstår fram till genomförandel av nedläggningsbeslutet blir det utomordentligt svårt att finna alternativ sysselsättning.

Jag har tidigare vid några tillfällen med industriministern diskuterat en likartad fråga med anledning av nedläggningen av gruvdriften i Adak. Regeringen har inte lyckats finna någon ersättningsindustri där, trots all arbetet med detla pågått under några år. Detta har lärt oss alt det behövs en väl tilltagen planeringstid för att klara omställningar av den här arten i denna region. Min slutsats av detta resonemang blir att regeringen bör vidta åtgärder föratt hålla verksamheten vid Algots Nord i gäng under en längre tid, så länge att alternativ sysselsättning kan garanteras innan en eventuell nedläggning sker, och jag frågar än en gång: Varför är regeringen inte beredd alt vidta sådana åtgärder? Om regeringen kommer med ett sådant förslag till riksdagen har den ju, den socialdemokratiska gruppens stöd - del vel man ju på förhand.

1 debatten den 16 mars sade industriminister Åsling att han "finner del naturiigl att Nya Algots inte helt koncentrerar verksamheten till en ort, utan inom givna ekonomiska ramar bedriver rörelse såväl i Borås som i Norrland".

Detta uttalande har tolkats så, att regeringen var beredd att garantera fortsatt drift vid minsl en av Algots Norrlandsfabriker.

Nils Åslings svar i dag innebär att han har gett upp också denna tanke. De antydningar som görs om fortsatt drift i Norsjö kan enligt Nils Åslings svar bara komma att gälla under en viss begränsad tid i avvaktan på att bärkaftigare sysselsättning skall kunna skapas. Hur lång tid kan det dä bli fråga om?

Även om Nils Åsling alltså tycks ha gett upp tanken på tekoproduktion i Västerbotten avslöjade han i sitt svar att det behövs en längre planeringsperiod än vad företaget tänkt sig för atl klara omställningen till annan sysselsättning i Norsjö. Jag noterar detta med tillfredsställelse.

Men färjag då fråga hur Nils Åsling ser på situationen i Lycksele, en annan inlandskommun. Vad händer med de anställda i Lyckselefabriken? Del rör sig om ca 110 personer, och många andra är också indirekt berörda.

Nils ÅsHngs svar ger inget nyt t hopp för Norsjö och Skellefteå. Det framförs redan kända synpunkter om pågående undersökningar för tillverkning av arbetskläder i Skellefteå och en viss begränsad övergångstid för Norsjö. Men Lycksele förbigås med isande tystnad. Man kan undra vad industriministern har emot Lycksele.

En ny regionalpolitik har Nils Åsling ofta utlovat. Det skedde av referaten att döma också vid den nämnda valsegerfesten i Östersund. Ja, det är mänga i det inre stödområdet som har börjat märka den nya regionalpolitiken. Denna nya politik sammanfattas rätt bra i den sista meningen i Nils Åslings interpellalionssvar: "I övrigt står sedvanliga arbetsmarknads- och regionalpolitiska medel till förfogande för att bidra till att lösa sysselsättningsproblemen på berörda orter."

Men, Nils Åsling, orter i det inre stödområdet behöver något utöver del sedvanliga. Jag har försökt hävda detla i tidigare debatter om Vindelådalen.

Del var av detta skäl som man en gång drog en speciell gräns för atl markera del särskilda behovsområde som de inre delarna av skogslänen utgör. Nu håller denna gräns pä all bli lika betydelselös som odlingsgränsen, och nu skall också skillnaderna i fråga om arbetsgivaravgift avskaffas. Det är en successiv ulsuddning av regionalpolitiken.

Enligt min mening är det minsta man kan begära alt regeringen ger stöd till den industri som redan finns inom detta område. Om vi inte kan 12 någon ny industri, borde vi fl ett aktivt stöd för alt kunna behålla den industri vi redan har. Vi behöver mycket mer.

Lål mig slå fast all det måste vara samhällsekonomiskt slöseri atl nu tömma Algots lokaler i Lycksele, Norsjö och Skellefteå. För en sådan politik finns det ingen förståelse i Västerbotten, allra minst bland de anställda. De arbetar nu intensivt pä atl utveckla nya idéer om en samhällsnyttig tekoproduktion. I del arbetet behöver de samhällets stöd, och de behöver fl litet tid pä sig. Ett halvår är pä tok för kort tid för alt del skall finnas någon chans alt lyckas. Är industriministern beredd att ge detta stöd?

Hur de anställda ser på denna fråga kan sammanfattas enkelt i ett uttalande av en av deras företrädare som har sagt: "Det måste vara bättre för samhället att ge pengar till människor som arbetar och producerar något nyttigt än att göra människor arbetslösa och betala arbetslöshetsunderstöd."

Beslutet att lägga ned Algots Nord är en dålig regionalpolitik. De regionalpoliliska målsättningarna måste fullföljas oberoende av konjunktursvängningarna. En nedläggning river nu ned del som tidigare regionalpoliliska satsningar med möda har byggt upp. Det finns personer som fortfarande är förvånade över atl en centerpartistisk minister svarar för denna nedläggningspolitik.

Vilka möjligheter har Nils Åsling att erbjuda Västerbottens inland? Adak fick ingenting, Vindelådalen har inte filt något av den borgerliga regeringen, industricentrum i Lycksele har stannat i växten, vattenkraftsutbyggnaden har gått pä kryckor -och till råga på allt kommer nedläggningen av Algots. Vi börjar lindrigt sagt att bli förtvivlade.

I ett enigt uttalande av kommunfullmäktige i Norsjö den 10 april heter det: "Finns det allvar bakom löftet om regional balans,ja dä finns här en möjlighet atl i handling beakta detla vid beslul om tekoindustrins framtida verksamhet." Vill Nils Åsling la den chansen, som etl enigt kommunfullmäktige i Norsjö utmanar honom till?

Sammanfattningsvis konstaterar jag följande: Del svar Nils Åsling har lämnat på min fråga om åtgärder för de Algolsansiällda vittnar om att regeringen har gett upp tanken på all garantera fortsatt sysselsättning. Nedläggningen drivs fram så snabbt att det inle erbjuds någon realistisk möjlighel att skapa alternativ sysselsättning. Jag anser att detta är djupt olyckligt, i första hand med tanke på de anställda, som tvingas ut på en arbetsmarknad där ingenting finns att få.

Jag anser vidare att regeringen här visar prov pä en mycket dålig regionalpolitik. Det är orimligt att på det här sättet riva ned vad som tidigare

Nr 136

Måndagen den 8 maj 1978

Om åtgärder för att förhindra nedläggning av vissa textilindustrier

Nr 136

Måndagen den 8 maj 1978

Om ålgärder för att förhindra nedläggning av vissa textilindustrier

med stor möda har byggts upp. Norrlands inland har inte råd all förlora någoniing.

Mol denna bakgrund vill jag än en gång vädja till industriministern och till regeringenatt ta denna fråga under omprövning. Skulle inte Nils Åsling, efter de uppvaktningar och uttalanden som har förekommit i det här ärendet, kunna tänka sig att åtminstone hejda nedläggningen av samtliga tre fabriker i Västerbotten ytterligare en tid, för att ge bättre rådrum för planering av annan sysselsättning i Lycksele, i Norsjö och i Skellefteå?

Jag vädjar, som sagl, till industriministern att la denna fråga under omprövning, och jag ställer frågan: Finns del inga möjligheter till en föriängd övergångslid?

IVAR HÖGSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att till industriministern fl framföra mitt lack för det svar som har lämnats på min interpellation, men i likhet med Georg Andersson ärjag inte på något sätt nöjd med detta svar. Jag skall enbart hälla mig till del som min interpellation rörde sig om, nämligen de två av Eiser i Ångermanland drivna fabrikerna, i Kramfors och i Sollefteå.

Svaret innehåller det beskedet att fabriken i Sollefteå skall få en nådalid -det är i vait fall ett löfte - under det att den i Kramfors skall läggas ned vid årsskiftet. Svaret kan inte tolkas på annat sätt. Det skulle vara intressant att fa vela på vilket underlag denna skillnad i bedömning grundar sig. Låt mig bara erinra om att sysselsällningssitutionen för kvinnor minsann är lika svår i de här tvä orterna. Jag skall senare återkomma lill ell litet siffermaterial omkring det. Fortfarande råder nämligen den situation som industriministern själv anförde i propositionen den 22 december 1976 och som jag har citerat ur i min interpellation. Däranförde industriministern följande när det gällde stödet till Eiser:

"Jag bedömer att sysselsättningsläget, särskilt för kvinnor, på de berörda
orterna är sådant all det är ett stort samhällsintresse att verksamheten kan
drivas vidare under de närmaste åren. En nedläggning av verksamheten
skulle innebära betydande samhällsekonomiska kostnader.---------- En sam
hällsekonomisk bedömning talar för alt regionalpolitiskt stöd bör beviljas

Sedan fortsätter industriministern med att erinra om att han behöver ett rådrum för att på de här orterna åstadkomma en varaktig och lönsam sysselsättning på sikt. På de grunderna skulle man upprätthålla sysselsättningen de närmaste åren.

Avsikten med det beslul som riksdagen fattade på industriministerns förslag var sålunda att skapa ett rådrum för att man på sikt skulle kunna trygga sysselsättningen.

Jag delar Georg Anderssons mening att det är märkligt all man i svaret konstaterar att regeringen inte anser sig ha någon möjlighet att garantera alternativ sysselsättning för de personer som här kommer att bli friställda. Inför detta besked måste man fråga sig om staten inte har samma ansvar som industriministern angav i den s. k. Åslingdoktrinen för drygt ett är sedan, när

industriministern hävdade att de privata företagen borde ha moralisk skyldighet att inte lägga ned fabriker utan atl först ha skaffat fram ersättningssysselsätining. Gäller det inle för den verksamhet som bedrivs av de statliga företagen och de företag där staten är delägare? 1 det här fallet är det staten som i allra högsia grad har ägaransvaret. Innebär det här beslutet om nedläggning också att fabrikerna inte har samma stora regionalpolitiska betydelse som de hade vid tillkomsten av det särskilda stödet?

Det är dess värre så att arbetsmarknadssituationen inom de berörda kommunerna inte har förbättrats sedan riksdagen godkände industriministerns förslag till regionalpolitiskt stöd för en fortsatt drift. Läget är i dag långt mera bekymmersamt. Efter alla de uppvaktningar som företrädare för Ådalen under det senaste året har gjort hos industriministern bör den rådande situationen i denna bygd inte vara obekant för industriministern.

Låt mig bara få ta några aktuella siffror, som jag så sent som pä förmiddagen i dag har kontrollerat med länsarbetsnämnden, där man konstaterar att i Kramfors fanns i mars månad 561 sökande på 72 lediga platser. Det betyder att 7,8 personer fanns tillgängliga för varje ledig plats. I november 1977 var siffran för Kramfors 4,4 personer per ledig plats. Det är nästan en fördubbling.

Tittar man på Sollefteå, finner man att på 68 lediga platser står 831 sökande eller 12,2 personer per ledig plats. Siffran för november 1977 var 8,4, en 50-procenlig ökning. Det här skall jämföras med de aktuella siffrorna för landet i övrigt, som i mars månad var 1,4 personer per ledig plats.

Ser vi sedan till ålderssammansättningen i de här kommunerna -och den kan man i ett sammanhang som detta inte uraktlåta att beakta-så finner man enligt den senaste uppgiften från riksförsäkringsverket att i Kramfors kommun 32,7 % av befolkningen var folkpensionärer. För Sollefteå är siffran 29,3 %. Det skall jämföras med huvudkommunen i landet, Stockholm, som har 17,8 96.

Den här utvecklingen i Ådalen ärju ett resultat av de ständiga industrinedläggningarna. Enligt länsstyrelsens beräkningar kommer Kramfors också -om ingenting kan göras föratt radikalt förändra sysselsättningssituationen där - i fortsättningen att vara en kommun som flr minskad sysselsättning inom industrin. Människorna i Ådalen frågar sig därför om industriministern i detta sammanhang övergivit sin doktrin och centerns regionalpoliliska ambitioner.

Industriministern har i annat sammanhang när det gäller tekoindustrin sagt att om Norrlandsfabrikerna skall kunna behällas måste andra fabriker, i de södra delarna av landei, läggas ner. Låt mig dä säga att om det finns någon överkapacitet inom svensk tekoindustri - vilket med rätta kan ifrågasättas -borde del väl ändå för en industriminister med del regionalpolitiska synsätt som herr Åsling anses företräda vara enkelt atl ur regionalpolitisk synpunkt välja mellan två onda ting. Utan att i övrigt vilja ge mig in på några bedömningar av sysselsättningen i de båda orter söderöver som berörs -nämligen Malmö och Halmstad - tror jag atl industriministern delar min mening atl utsikterna för människorna - och särskilt för kvinnorna - alt fl

Nr 136

Måndagen den 8 maj 1978

Om åtgärder för att förhindra nedläggning av vissa textilindustrier

Nr 136

Måndagen den 8 maj 1978

Om åtgärder för att förhindra nedläggning av vissa textilindustrier

sysselsättning är långt slörre både i Malmö och Halmstad än vad de är i Kramfors och Sollefteå.

Sedan vill jag, herr talman, med några ord ta upp frågan om hurdet rådrum utnyttjats som skulle skapas genom att riksdagen anvisar de 9 miljoner kronorna som avskrivningslån. Jag tror mig våga påslå att detla rådrum inte har utnyttjats pä det sätt som varit avsett; först nu, ett halvår före nedläggningen, vidtas nämligen de åtgärder som skulle ha vidtagits redan i början av 1977. Del är först fören månad sedan som Statsföretag tillsammans med de anställda och Utvecklingsbolaget har inlett diskussioner om förutsättningarna för att fl fram alternativ sysselsättning vid dessa fabriker. Läggs fabrikerna nu ner, har enligt min mening det rådrum inte utnyttjats som riksdagen medgav genom sitt beslut. Nog borde regeringen ändå ha kunnat invänta resultatet av del arbete som har påbörjats innan beslutet om nedläggning hade verkställts. En nedläggning av fabrikerna visar att talet om en samhällsekonomisk bedömning av frågan inte varit annat än tomma ord. Endast en ren och skär förelagsekonomisk bedömning har legat till grund för beslutet om nedläggning, om industriministern föreslår nedläggning och regeringen verkställer detta beslul. Varken de anställda eller de berörda kommunerna kan acceptera detta, och därför måste industriministern ompröva frågan innan han förelägger regeringen sitt beslut.

Eisers företagsledning har f ö. i ett brev till industriministern,daterat den 12 april 1978, redovisat ett förslag lill en tänkbar lösning av frågan om fortsaU drift vid fabrikerna i Kramfors och Sollefteå. Låt mig citera några rader ur det brevet:

"Koncernledningen har full förståelse för statsmakternas ansvar för arbetskraften, särskilt som styrelsens beslut innebär synnerligen svåra följder för ett fiertal orter i Norrland. Koncernen är därför beredd att med statsmakterna upplaga diskussioner om de åtgärder, som kan tänkas kunna vidtagas för atl mildra effekterna av styrelsens beslut. Redan nu anser vi oss emellertid böra framhålla att koncernledningen liksom aktieägaren finner del angeläget alt den norriändska 'överkapaciteten' föriäggs i ett särskilt bolag, som icke ägs av koncernen eller Statsföretag AB. Däremot är koncernledningen beredd att söka finna en väg för att biträda en ev. ny ägare till de ifrågavarande produktionsenheterna med produktionsledning och marknadsföring."

Detla skulle innebära alt man lade fabrikerna under ett särskilt saneringsbolag. Jag vill fråga industriministern vad som har orts åt detta förslag från Eiseriedningen. Eller ingår det i det arbete som nu leds av Statsföretag och Utvecklingsbolaget?

Georg Andersson sade atl det skulle vara samhällsekonomiskt slöseri att lägga ned fabrikerna i Västerbotten. Jag vill understryka att det gäller i lika hög grad de två fabriker det nu är fråga om.

Jag vill också, eftersom den debatten kommit upp, ifrågasätta den vinst samhället skulle göra om de här två fabrikerna läggs ned. Enligt den utredning som legat till grund för beslutet skulle man tjäna 1,7 milj. kr. på att lägga ned dem. Avdelningschefen Aksel Spendrup i arbelsmarknadssty-

relsen har i en intervju i Nya Norriand sagt all arbetsmarknadsstyrelsen, om en nedläggning kommer lill stånd, kommer att återkräva de 5 miljoner som har utgått i lokaliseringsstöd. Då frågar man sig om del inte är ett långt större slöseri att i detta läge välja nedläggningsalternativet.

Jag vill i likhet med Georg Andersson sluta med atl vädja till industriministern att ompröva den här frågan innan regeringen tar ställning till den.

JÖRN SVENSSON (vpk):

Herr talman! Hur kan det komma sig, frågar Georg Andersson, alt regeringen inte kan garantera driften vid de här industrierna? Ja, det är en minsl sagl retorisk fråga. Med den lekopolitik regeringen för kan man inle garantera någoniing. Det är ju deras avsikt, och det vet vi alla om, att tekobranschen skall bantas ned, att ytterligare tusentals arbeten skall försvinna. Detta är egentligen bara ett steg i den riktningen. Nils Åsling har inga garantier alls och tänker inte lämna några sädana. Man har inte ens velat svara på vänsterpartiet kommunisternas många uttryckliga frågor om vid vilken miniminivå sysselsättningsminskningen inom lekobranschen skall la slut.

Jag måste också säga, när jag nu blandar mig i den här debatten, att besluten den 16 mars knappast heller för den socialdemokratiska oppositionens del var några särskilt hedrande beslul. Faktum var atl den punkt i propositionen som handlade om nedbantning av sysselsättningen inom den statliga tekoindustrin med 1 500-2 000 jobb röstade också socialdemokraterna för. Visseriigen ville de ha en plan för textilindustrin - dessförinnan skulle inga avskedanden äga rum - men när väl planen var framme är del tydligt att även det socialdemokraliska alternativet innebar sysselsättningsminskningar. Det fanns inga reservationer från socialdemokraterna på den punkt som gällde målsättningen för den totala sysselsättningen. Och del visar ju det otillfredsställande resonemang Ivar Högström för när han låter antyda alt det vore bältre om man lade ner industrierna i Malmö och Halmstad än i Norriand. Man kan i och för sig föra etl sådani resonemang, men det avslöjar alt man givit upp försvaret av sysselsättningen. Dä har man i praktiken böjt sig för den nedskärningspolilik som bär Nils Åslings signatur.

Härvidlag menar vi frän vpk -jag talar som representant för en stad som förmodligen i nästa omgång berörs av dessa nedskärningar, och som f ö. drabbats av många andra inslag i den borgeriiga industripolitiken - att arbetarrörelsen måste ha en egen politik när det gäller tekoindustrin. Man kan inte ställa upp på den pessimistiska utgångspunkt som den borgeriiga regeringen har. Det fanns så litel intresse att fastlägga målsättningen beträffande sysselsättningen, och det innebar alt man försvarade tekoarbetarnas position, som vi tyckte var otillfredsställande den 16 mars och den 13 december i fjol. På alla sådana väsentliga punkter som gällde målsättningen för den totala sysselsättningen och tekoindustrins allmänna utrymme och framtida utveckling röstade faktiskt socialdemokralerna för de väldigt pessimistiska synsätt och för de pessimistiska målsättningar som de gångerna uttrycktes i den borgeriiga regeringens propositioner. De opponerade sig i

Nr 136

Måndagen den 8 maj 1978

Om åtgärder för att förhindra nedläggning av vissa textilindustrier

Nr 136

Måndagen den 8 maj 1978

Orn åtgärder för att förhindra nedläggning av vissa textilindustrier

vissa avsnitt - naturiigtvis helt rikligt - men det var ingen skillnad när det gällde de grundläggande målsättningarna och den allmänna synen, och det menar vi är otillfredsställande.

Vi inom arbetarrörelsen borde gemensamt stå upp för ett alternativt program, som skulle innebära att man bevarade de ca 40 000 jobb som nu finns kvar och att man tog konsekvenserna av en sådan målsättning, alt man var beredd alt strypa konfektions- och trikåimporten exempelvis frän alla fascistländer, att man var beredd att ställa upp fören ökning av tekoexporten, som också är en stöttepelare för bevarandet av sysselsättningen, och inte minst att man var beredd alt stödja en sådan konsumtionsutveckling i landet som skulle garantera en viss ökning av avsättningen av tekoprodukter - och en sådan ulveckling är då sanneriigen inle förenlig med de dåliga avtalsuppgörelser som har träffats under de senaste avtalskampanjerna.

Nya industrier är önskvärda, framhåller interpellanterna. Det är helt riktigt, men vi vel ju alla att några sådana industrier inle står all 11. Det finns inga privata industrier som kan dirigeras till orter där sysselsättningen vacklar. Hur kan sådana industrier framskapas? Jo, bara på det sätt som vänsterpartiet kommunisterna i olika sammanhang, bl. a. i debatter om tekoindustrin, har framhållit, nämligen genom ett aktivt, offensivt och medvetet statligt industriprogram. Och det skulle ha fägnal oss om vi vid alla de tillfällen, då vi stritt för nödvändigheten av ett sådant statligt industriprogram för att skapa alternativ sysselsättning, hade fält socialdemokratins stöd.

Arbetarrörelsen måste - och det skall bli min slutkommentar i detla korta och någol spontanistiska inlägg-i tekopolitiken, såväl som i industripolitiken i allmänhet, ha ett skapande, offensivt och realistiskt program. Det räcker inte med att använda akuta lokala sysselsättningskriser för atl driva missnöjespolitik - hur tacksam och rimlig en dylik politik i och för sig kan synas vara för en opposition som har att kämpa med en sådan regering som den nuvarande.

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Jag vill erinra interpellanterna och Jörn Svensson om atl vi nu går in i ett skede av förhandingar med den statliga tekokoncernen beträffande förutsättningarna förde etableringar i Norsjö och Sollefteå som vi efter analys av arbetsmarknaden och i samråd med arbetsmarknadsverket har bedömt vara mest angelägna atl rädda åt framtiden.

Jag vill också förutskicka att det här, liksom i riksdagens principbeslut beträffande Norriandselableringarna, självfallet måste bli ett tidsbegränsat rådrum. Det strider ju mot principerna i både den gamla och den nuvarande regeringens industripolitik att ge icke tidsbegränsat stöd åt industrin, även om det är av uppenbart regionalpolitiskt intresse att bibehålla sysselsättningen. Det finns inga möjligheter att skapa en rimlig industristruktur för framtiden, om man inte avgränsar tiderna för insatser av den här karaktären.

Jag vill också erinra om all Norriandselableringarna redan är inne i den här

processen, och jag kan liksom interpellanterna beklaga att vi hamnat i detla läge med tekoindustrin i Norrland. Men vi är, bl. a. lill följd av riksdagens beslut, inne i ett rådrumsförfarande. Under 1977/78 skapades det, som en följd av den uppenbara kris som de ursprungliga moderföretagen befann sig i, ett rådrum för Norriandselableringarna. Den krisen är en följd av att Norriandselableringarna pä sin lid, av den förra regeringen, konstruerades på ett sätt som inte var realistiskt. Det visade sig ju ganska snart att de storstilade planer som man lanserade 1973 inte alls höll vid närmare granskning, och man har successivt fått revidera de planer man den gången gick ut med till allmänheten. Orsaken var naturiigtvis atl man inte hade gjort klart för sig tekoindustrins allmänna utveckling och att man inte hade en realistisk grund för dessa betydande satsningar. Många svikna förhoppningar är knutna till de här investeringarna i Norriand. Processen är smärtsam för enskilda människor och för orter, det ärjag den förste alt vilja vitsorda, men när man går in i en kritik av förhållandena skall man ändå komma ihåg bakgrunden. Det sätt på vilket de här elableringarna kom till stånd är inle att förknippa med sund, rimlig och riktig regionalpolitik.

En annan anledning till att man inte kan göra fortlöpande utfästelser beträffande enskilda företag eller företagsenheter, som interpellanterna tycks förutskicka, är ~ vilket vi ändå måste inse - atl även ett statligt företag, den nya statliga tekokoncernen, måste ha som uppgift att stå på egna ben. Den måste i varje fall uppnå ett nollresultat och helst också generera tillräckligt kapital för att själv klara en utveckling av driften i fortsättningen. Det är målsättningen. Den är ofrånkomlig. Har man inle den hamnar man i ett orimligt förhällande, inte minsl gentemot andra företag. Det var ett något anmärkningsvärt faktum vid den senaste stora lekodebatlen här i kammaren att socialdemokratin föreföll vilja göra en distinktion mellan trygghet för anställda i enskilda företag och anställda i statliga företag. Självfallet måste samma principer gälla för anställda i enskilda och statliga företag.

Den regionalpolitik som nu bedrivs har kritiserats här - en kritik som är mycket löst grundad, eftersom vi har varit tvungna att strama upp regionalpolitiken, effektivisera den efter den föregående regeringen, under vilken det hade skett en närmast total utsuddning av slödomrädesgränser och inrättats ett system med grå zoner. Därefter har skett en påtaglig uppstram-ning med hänsyn till sysselsättningen i t. ex. Norrlands inland. Vi har infört systemet med kommunala industrihus, vi har aktiverat olika former av regionalpolitiskt stöd. Vi har infört offerlförfarandet och vi har över huvud taget aktiverat regionalpolitiken. Georg Anderssons kritik mot den nuvarande regeringens regionalpolitik måste betyda att Georg Andersson inte rikligt har trängt in i vad som egenlligen har skett under det närmaste året i del avseendet.

Sedan har Jörn Svensson mycket riktigt påpekat atl socialdemokraterna och regeringen är eniga om principerna för lekopolitiken. Det är bara den skillnaden - och det har också framgått av inläggen i dag - att socialdemokraterna vill ha en plan för hur man skall uppnå en rimlig självförsörjningsgrad inom tekoindustrin. Arbetet med planen pågår inom regeringskansliet.

Nr 136

Måndagen den 8 maj 1978

Om åtgärder för att förhindra nedläggning av vissa textilindustrier

Nr 136

Måndagen den 8 maj 1978

Om åtgärder för att förhindra nedläggning av vissa textilindustrier

men det är mycket mer komplicerat att fastställa den nivån än man föreställer sig från oppositionens sida - dvs. om man vill grunda beslutet på fakta, på noggranna överväganden mellan olika sortiment, mellan olika företags reella möjligheter atl leva vidare och våra möjligheter att effektivt pä sikt bygga upp en struktur som branschen är mest betjänt av.

Jag vill till sist svara pä Ivar Högströms fråga hur vi ser pä Eiseriedningens förslag att driva företagsenheterna i Kramfors och Sollefteå i ett särskilt företag. Det är en möjlighet som vi är beredda att överväga och det är en fråga som kommer att bli föremål för förhandlingar mellan staten och företaget. Det är för tidigt att i dag yttra sig om vilket resultat de förhandlingarna kommer att ge. Jag är beredd att föra den diskussionen när resultatet föreligger.

GEORG ANDERSSON (s):

Herr talman! Lät mig med anledning av Jörn Svenssons inhopp och försök att splittra den här debatten bara till protokollet läsa in vad vi från den socialdemokratiska sidan sade den 16 mars.

Vi anförde bl. a.: "Tekoindustrin har nu minskat till en sådan nivå att det med hänsyn till försörjningsberedskapen ter sig oförsvariigt att låta utvecklingen löpa vidare."

Det var bl. a. mot den bakgrunden och mot bakgrund av arbelsmarknads-och regionalpolitiska skäl som vi begärde en plan för tekoindustrins framtida utveckling. Vi sade: "Planen, som bör utarbetas av en särskild delegation med representation från bl. a. de anställdas organisationer, bör ha sin utgångspunkt i försörjningspolitiska samt arbetsmarknads- och regionalpolitiska bedömningar. 1 avvaktan på denna plan bör produktionen upprätthållas på nuvarande nivå."

Diskussionen i dag gäller just om de företag, för vilka beslut om nedläggning har fattats, skulle kunna få ytterligare respit, lill dess att annan sysselsättning kan tillgodose behoven.

Till industriministern vill jag göra följande kommentarer.

Industriministern säger att man nu går in i förhandlingar om anläggningarna i Norsjö och Sollefteå och att det är mest angeläget atl rädda dessa. Jag har uttalat tillfredsställelse med att man får litet extra rådrum för Norsjös del. Jag har inte fått besked om hur långt det rådrummet blir. Men jag frågar mig: Vad ärdet fiir skillnad mellan situationen i Norsjö och situationen i Lycksele? De problem som är påtagliga i Norsjö är också påtagliga i Lycksele. Det är svårt att förstå vilket bedömningsunderiag regeringen häri kanslihuset föratt göra denna distinktion. Jag menar att samtliga tre fabriker i Västerbotten är i behov av längre rådrum än regeringen och riksdagsmajoriteten varit beredda att ge dem.

Regeringen ger dem alltså för kort tid. Vi har tidigare krävt att man skulle förlänga denna lid. Nils Åsling var inte beredd att svara på min fråga på denna punkt; jag upprepar den: Om det visar sig att vi har rätt när det gäller de regionalpoliliska och sysselsättningspolitiska effekterna av del här, kommer då regeringen att sitta med armarna i kors och låta de anställda gå och

kommunerna drabbas av dessa problem? Kan man inte tänka sig en omprövning av inställningen till del i och för sig blygsamma krav som vi ställt, nämligen all man skall ge längre rådrum för planering?

Nils Åsling använder några svepande formuleringar om den förra regeringens storstilade och icke realistiska planer när man beviljade Algots stöd. Jag frågar: Hur agerade de borgerliga partierna? Hur agerade Nils Åsling själv när Algots fick sill stöd? Jag vet att borgeriiga företrädare i Västerbotten i det läget for omkring och krävde alt fiera orter än Norsjö, Lycksele och Skellefteå skulle få lekoindustri. Nu kritiserar man dessa åtgärder och säger att de redan från början var orealistiska. När de borgerliga nu framför denna kritik måste jag ändå fl fråga: Vilken ståndpunkt intog man när frågan var aktuell? Om man då intog en annan ståndpunkt än regeringen, har man möjligen rätt all kritisera. Intog man vid det tillfället däremot samma ståndpunkt som regeringen, delar man också ansvaret.

Nu anser jag inte att det var en felaktig regionalpolitik atl satsa pä tekoindustrin. Men herr Åsling säger att detta inte är förenligt med en sund regionalpolitik. Min fråga blir då: Hur ser herr Åslings sunda regionalpolitik ut? Herr Åsling hävdar att han stramat upp regionalpolitiken. Jag vet inte om ha n därmed menar att han gjort den bättre. Vi som är berörda av den - vi som så att säga står på mottagarsidan - har inte märkt någon förbättring, utan vi har kunnat iaktta en försämring. Jag har i min hand ett uttalande från ett stort antal inlandskommuner i Norrbotten och Västerbotten, där representanter för samtliga partier enhälligt säger:

"Vi vill även framhålla att den tidigare förda regionalpolitiken på senare tid uttunnats bl. a. genom utvidgning av områden för regionalpolitiskt stöd. Detta har resulterat i att befolkningsminskningen i kommunerna inte kunnat förhindras. Skulle en fortsatt befolkningsutfiyttning äga rum och då främst bland ungdomen, får detta ödesdigra konsekvenser."

Det är reaktionen från de kommuner som är berörda av den borgeriiga regionalpolitiken. De anser inte all denna är sund.

Nr 136

Måndagen den 8 maj 1978

Om åtgärder för att förhindra nedläggning av vissa textilindustrier

IVAR HÖGSTRÖM (s):

Herr talman! Industriministern sägeratt självfallet skallett stöd av den här karaktären vara tidsbegränsat. Om det tror jag inte att vi har några delade meningar. Men vad jag vil I ifrågasätta arom det rådrum man fick genom detta stöd utnyttjades på ett rikligt sätt. Först ett halvår innan nedläggningen skall verkställas drar man i gäng arbetet med att lösa sysselsättningsproblemen. Jag tror att vi kan vara överens om att förutsättningarna att klara den uppgiften i nuvarande sysselsättningsläge är mycket små.

Jag noterar med tillfredsställelse industriministerns besked att det förslag till eventuell lösning när det gäller Eiserfabrikerna som Eiseriedningen lagt fram nu skall prövas av den här särskilda arbetsgruppen och att industriministern därefter är beredd att ta ställning till förslaget. Min fråga blir då automatiskt: Kommer det att gälla även Kramfors? Eller hur skall sysselsättningen för dem som berörs av nedläggningen där klaras?

Georg Andersson har tagit upp en fråga som industriministern berörde.

Nr 136

Måndagen den 8 maj 1978

Om åtgärder för att förhindra nedläggning av vissa textilindustrier

nämligen det ursprungliga beslutet om dessa etableringar i Norriand. I voteringen om beslutet den 14 december 1973 angående aktieköpet i AB Eiser röstade samtliga ledamöter för centern och folkpartiet tillsammans med socialdemokraterna för aktieköpet. De enda som motsatte sig aktieköpet var moderaterna. Därför lyckerjag liksom Georg Andersson att vi delar ansvaret för elableringen av tekoindustri i Norrland. Denna etablering var dessutom betingad av atl man ville skapa ett merdifferentierat näringsliv i Norriand och av all man ville skapa kvinnlig sysselsättning.

Så ell par ord med anledning av Jörn Svenssons synpunkter. Han fann det anmärkningsvärt att jag i mitt anförande vågade ifrågasätta valet av orter i olika delar av landet. På den punkten vill jag svara så här: Vid varje regionalpolitisk bedömning av sysselsättning måste valet stå mellan några orter. Menar vi någonting med regionalpolitiken, sä måste vi också vara beredda atl ta ställning. Någonting annal menade jag inte.

Jag tillhiir dem som anser atl vi måste lägga fast en plan för vår tekoindustris framtid här i landet. En sådan planering måste utgå från att den nuvarande produktionsnivån skall upprätthållas. Vi kan inte i fortsättningen hävda att vår frihandelspolitik skall tillämpas till fullo. Jag uttryckte i ett annat sammanhang att vi med rent samvete kan slå vakt om vår industri, eftersom vi importerar fier tekovaror per invånare än något annat land i väst. Land efter land skyddar sina egna näringar, och också vi måste ha behov av att åtminstone trygga en minimiförsörjning på det här området. Jag har velat säga detta för att det inte skall råda något missförstånd om hur vi frän socialdemokratiskt håll ser på hela vår tekoindustri.

Allra sist, herr talman, vill jag ånyo ställa frågan till herr Åsling: Är industriministern beredd att i någon form ompröva Eiseriedningens beslut?

JÖRN SVENSSON (vpk):

Herr talman! Vem splittrar den här debatten, Georg Andersson? Jag tror alt den splittras - eller verkar splittrande pä möjligheterna att få ett kraftfullt motstånd mot den borgerliga nedläggningspolitiken - om man håller den alltför lokall, om man försöker spela ut olika orter mot varandra och om man inte kopplar dagens kris på de aktuella, hårt drabbade orterna till den allmänna syn man har på tekopoliliken. Vi inom arbetarrörelsen bör litet till mans - det gäller även mitt parti - självkritiskt se över våra industripolitiska alternativ. För tekoindustrin gäller detta nog speciellt det socialdemokratiska partiet.

Det är nog bra att säga att man vill ha en plan för produktionen inom tekoindustrin och att inga nya avskedanden skall ske innan planen har upprättats. Men därmed säger man också att efter det atl planen har upprättats, då skall man ha nya avskedanden.

Ni säger också att ni är beredda att behålla nuvarande produktionsnivå. Jovisst, men med ständig effektivisering betyder det i praktiken minskad sysselsättning. Med utgångspunkt i den nivå som svensk tekoindustri nu har kommit ned till, är det inte tillräckligt. Det ansluter sig ju i stort till den

bedömning och den syn som den borgeriiga industriministern har. Vi måste ha ett offensivt program inom arbetarrörelsen som syftar till att bevara de sysselsättningstillfällen som nu finns kvar inom tekoindustrin-det är bara en tredjedel av dem som fanns när den industrin under efterkrigstiden hade som fiest anställda. Man måste också garantera en sådan tillväxt av den inre marknaden att den ökande produktion - visserligen långsamt ökande, men dock ökande - som är en förutsättning för att bevara antalet sysselsättningstillfällen också kan garanteras. Det förutsätter i sin tur en mycket restriktiv imporlpolitik.

Man måste ha ett sådant offensivt program och man måste driva det så att det klart framgår för människorna att det också på ett kvalitativt sätt skiljer sig frän den borgeriiga synen på tekoindustrin. Annars uppstår lätt sädana situationer som den 16 mars dä Nils Åsling triumferande kunde konstatera att oppositionen i allt väsentligt var överens med regeringen beträffande den allmänna synen på tekopolitiken. Jag tycker att vi inom arbetarrörelsen inte skall nöja oss med att fl ett sådant betyg.

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Ell genomgående tema i interpellanternas inlägg härar kravet på en plan. Jag har talat om, att vi i regeringskansliet håller på atl arbeta med en plan för att ha en hållfast grund när vi går att fastställa vad som är en från försörjningssynpunkt rimlig nivå av tekoproduktion. Emellertid har jag varnat för den övertro på vad en plan kan komma att innebära som interpellanterna, liksom socialdemokratin tidigare, har gett uttryck för. Jag tror inte att man i sä hög grad kan sätta sin lit lill att en plan löser alla problem. Problemen ärju djupare förankrade än sä, eftersom det här rör sig om värt internationella konkurrensläge och utvecklingen av konsumtionen i värt land. Om man inle lar hänsyn till sådana faktorer är en plan verkningslös; i varje fall i det avseendet är jag beredd att ge Jörn Svensson rätt.

Jag har flit en fråga om varför vi gör skillnad mellan orterna och på vilket underiag den skillnaden grundas. Det är efter överväganden tillsammans med den statliga tekokoncernen och arbetsmarknadsverket som vi har analyserat de lokala arbetsmarknaderna och därvid också tagit hänsyn till andra lokaliseringspolitiska och regionalpolitiska åtgärder som pågår inom olika orter: aktiviteten kring industricentrum i Lycksele, de aktiviteter som sker i Kramfors, de som sker i Skellefteå etc. Man skall nämligen komma ihåg atl vi har en rad ålgärder under utarbetande för atl försöka lösa de här problemen. Vi går inte bara in i en förhandling beträffande två orter föratt öka ett rådrum, utan här pågår, som jag i mitt svar angav, också aktivitet på andra områden.

Jag tar min del av ansvaret som enskild riksdagsman för tillkomsten av Norriandselableringarna. Men om vi den gången hade ett gemensamt ansvar, så har vi ju ett gemensamt ansvar i dag för atl konstruera fortsättningen för dessa misslyckade etableringar på ett realistiskt sätt, så att inte människor flr falska förhoppningar om vad som är möjligt att göra inom den här branschen. Vi måste ju se lill, alt vi skapar arbetstillfällen ät de berörda människorna i

Nr 136

Måndagen den 8 maj 1978

Om åtgärder för att förhindra nedläggning av vissa textilindustrier

2 Riksdagens protokoll 1977/78:136-137

Nr 136

Måndagen den 8 maj 1978

Om åtgärder för att förhindra nedläggning av vissa textilindustrier

branscher som har bättre utvecklingsmöjligheter. Skall vi koncentrera oss på atl i regionalpolitiskt avseende göra insatser i de sämsta branscherna, sä har vi misskrediterat regionalpolitiken och skapat en apati inför framtiden i de här orterna som inte är rimlig. Låt oss alltså, herrar interpellanter, la ett gemensamt ansvar också när det gäller att få det hela pä en realistisk bog!

Georg Andersson har hänvisat till att det bland kommuner i Västerbotten sägs all vi i den nya regeringen har utvidgat stödområdena och därmed tunnat ut effekten av regionalpolitiken. Det är en grov felaktighet, som jag tidigare tillbakavisat här. Del har skett en påtaglig uppstramning. Den föregående regeringen gav regionalpolitiskt stöd praktiskt taget från Ystad till Haparanda. Vi har vall att strama upp den politiken, och genom atl plocka ut vissa orter med extrema Norrlandsproblem - s. k. grå zoner - har vi begränsat användningen av regionalpolitiskt stöd i omsorgen om att det skall ge bältre effekt där det verkligen behövs, t. ex. i Norrlands inland. Jag ber Georg Andersson att sluta med att sprida så grova felaktigheter, för delta påstående saknar stöd i verkligheten. Nästa gång, Georg Andersson, villjag ha konkreta bevis.

Jag noterar Ivar Högströms realistiska ton. Han anser också att stödet måste vara tidsbegränsat och all man under den tiden skall göra sill yttersta för atl bemästra situationen. Jag beklagar om det är så som Ivar Högström säger, att det rådrum på två år som riksdagen gav Norriandselableringarna inte har utnyttjats. Jag är beredd, Ivar Högström, att noga undersöka detta förhållande. Andan och meningen i riksdagsbeslutet var att rådrummet skulle utnyttjas för skapande av bärkraftigare sysselsättning för framtiden.

Beträffande Ivar Högströms fråga om jag är beredd att ompröva Eiseriedningens beslut villjag säga att det ärjag självfallet inte. Har man gett en statlig eller privat företagsledning ett förelagsledaransvar, så måsle man ju också läta den utöva detla ansvar på gmndval av de förutsättningar som föreligger. Är man missnöjd med en företagsledning skall man byta ut den, och jag är inle böjd för att byta ut Eisers ledning. Däremot kommer vi nu, som jag har sagt, atl inleda förhandlingar beträffande förutsättningarna för Norriandselableringarna. Vad del kommer alt leda till får vi återkomma till senare.

GEORG ANDERSSON (s):

Hert talman! Först vill jag kort säga lill Jörn Svensson alt när vi begär en plan, innebär det inte att vi, sedan planen är klar, godtar att avskedanden skall ske. Planen är till för atl man skall fl ett bra underlag för framtida beslut. I vårt ställningstagande den 16 mars ingick ju att inga avskedanden skulle fl ske. När planen föreligger, flr vi ta ställning lill den. Denna linje hade f ö. också starkt stöd från fackels representanter inom företagen.

Herr Åsling sägeratt temat för interpellanternas inlägg är kravet på en plan. Ja,detta tema är vid det här laget gammalt. Det drevsju med kraft idebalten den 16 mare. Vad vi nu har diskuterat är möjligheterna till etl störte rådrum, och för detta sätter herr Åsling tummen ned; del blir inget sådant. Det är tragiskt för de anställda. Jag talade med en av fackets flickor i Lycksele alldeles innan jag gick till den här debatten. Hon skall nu om någon dag vara

med i de här förhandlingarna, som leder fram till avskedanden vid årsskiftet. De som möjligen kan hitta någon utväg börjar redan söka sig bort från dessa företag, och del är en tragedi för kommunen.

Då säger herr Åsling atl när man nu har valt ut orter som skulle 11 något längre rådrum, har man gjort överväganden tillsammans med tekokoncernen och AMS. Men kommunerna? Vad blev det av decentralisering i beslutsprocessen, kontakt, närdemokrati osv.? Kommunerna hålls hela tiden utanför. Vad vel herr Åsling om situationen i Lycksele, Skellefteå och Kramfors, och effekterna av nedläggningarna där?

Herr Åsling hänvisar allmänt till en rad åtgärder som är iscensatta. Men vi som bor på dessa orter har ju inte märkt de åtgärderna. När jag här refererar vad eniga kommunalpolitiker har sagt i ett flertal kommuner, av vilka de flesta är borgeriigt styrda, framgår det att man inte har märkt några aktiva insatser frän regeringens sida.

Man skall inte inge falska förhoppningar. Därför är vi också ganska måttfulla i våra krav här i dag. Men nog vore det rimligt att man ändå i det här läget, när regeringen är så tomhänt i fråga om alternativ sysselsättning, kunde säga att då flr vi väl se till att med ett extra stöd hålla verksamheten i gång -en verksamhei som uppenbariigen är samhällsnyttig -en tid till dess vi hittar andra utvägar, i stället för att kasta ut de anställda på en arbetsmarknad som inte har något alternativ för dem. Del man då står här och med kraft hävdar, att den borgeriiga regeringen har stramat upp regionalpolitiken, är och förblir tomma ord rakt ul i luften så länge som människorna i den berörda bygden inte märker av åtgärderna. Vad har hänt i Västerbottens inland sedan den borgeriiga regeringen tog över? Jag har tidigare summerat vad som inte har hänt, och Nils Åsling har inte kunnat visa någonting på plussidan. Jo, det skall bli mera bidrag till industrihus, men man frågar sig om det behövs när nu stora lokaler ställs tomma. Del gäller ju att fl någonting in i industrihusen -det är det som är problemet. Nog kan vi bygga hus, men det gäller att sysselsätta folket inne i husen.

Låt mig avslutningsvis konstatera att också i dag lyser de borgeriiga riksdagsledamöterna från Västerbotten med sin frånvaro här i kammaren. Man kanske inte kan begära att de ägnar uppmärksamhet åt min interpellation, men åt frågan hade man anledning vänta alt de skulle ägna slörre uppmärksamhet. Ingen tog till orda i debatten om tekoindustrin den 16 mars. De har inte såvitt jag vet deltagit i uppvaktningen hos regeringen och har inte genom motioner, interpellationer eller frågor gjort några försök att fl en lösning till stånd för de anställda vid Algotsfabrikerna i Västerbotten, i den krissituation som nu är ett faktum. Jag har velat göra detta konstaterande här i dag. Det är beklagligt, men sådan är tydligen den verklighet vi har att arbeta med.

Nr 136

Måndagen den 8 maj 1978

Om åtgärder för att förhindra nedläggning av vissa textilindustrier

IVAR HÖGSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill göra några korta kommentarer i anslutning till vad industriministern sade om att man nu arbetar på en plan för den framtida tekoindustrins struktur - del gäller också Norriand - och att man studerar

Nr 136

Måndagen den 8 maj 1978

Om åtgärder för att förhindra nedläggning av vissa textilindustrier

olika lokaliseringspolitiska åtgärder på dessa orter. Därvid nämnde industriministern även Kramfors. Vid den uppvaktning som skedde med företrädare för kommunerna och de anställda för en tid sedan hos industriministern i denna fråga, anförde industriministern som etl alternativ till ny sysselsättning för denna arbetskraft det företag som har etablerat sig i samma lokaler som Eiser, nämligen Kramm-Kläder. Industriministern hyste vissa förhoppningar om att företaget skulle kunna expandera så kraftigt atl del skulle kunna ta över arbetskraften.

Häromdagen hade Nya Norrland en intervju med chefen för Kramm-Kläder, och jag tillåter mig att citera några rader. Frågeställningen var om Kramm-Kläder kunde klara sysselsättningen för de vid Eiser anställda, och där säger Kramm-Kläders vd Bernt Johansson följande:

"Vi kan inte lova Eisers flickor anställning hos oss. Del är Eisers problem."

I fortsättningen av intervjun säger han all förelaget måsle fl expandera i den takt man har förutsättningar för att trygga företagets framtid. Han skisserar då en rätt lång tidsperiod. Jag tror det är klokt att i dag inte räkna med det som alternativ.

Sedan beklagar industriministern, liksom jag haraort,att rådrummet inte har utnyttjats. Ja, del är den allmänna uppfattningen att det icke har utnyttjats -de anställda har den uppfattningen. Dessutom måste man tolka beslutet för en månad sedan om att tillsätla den särskilda gruppen, med Statsföretag, Utvecklingsbolaget och de anställda, för att se över de framlida sysselsättningsfrågorna som ett besked om att det är först nu man har igångsatt detla jobb. Det finner vi mycket anmärkningsvärt eftersom rådrummet var avsett att leda till en omprövning, och det skulle ha skett redan i början av 1977.

Jag vill än en gång säga alt det hade varit rimligt att arbetet med översynen av den framtida tekoindustrin och verksamheten inom Eiser hade flit fullföljas innan man definitivt fattat beslut om nedläggningarna. Enligt industriministerns besked här är det emellertid uppenbart att han inte är beredd alt ge någol ytterligare rådrum.

Herr talman! Jag skulle vilja avsluta mitt inlägg med alt säga några ord om vår tekoindustris framtid. Redan i mitt första anförande sade jag alt jag tror att man pä många häll hafl värderingar när det gäller tekoindustrins framtid i del här landei som inle alltid varit de mest relevanta. Låt mig i del sammanhanget läsa in till kammarens protokoll några synpunkter på tekoindustrin som en av FN:s experter pä detta område, Sighsten Herrgård, tillåtits framföra i en artikel i Handelskammarlidningen. Sighsten Herrgärd säger följande:

"Genom alt skapa en svensk profil skulle vi kunna påverka modet och äter göra svensk design till ett begrepp på väridsmarknaden. Att framställa stapelvaror som länder med billig arbetskraft kan tillverka lill lägre kostnad är ingen framtid för svensk tekoindustri."

Sighsten Herrgård understryker att tekokrisen är feltacklad och att tekoindustrin borde kunna bli en utvecklingsbar industri i värt land, om den utnyttjades på räll sätt.

Jag skulle vilja lägga industriministern detta på hjärtat och be honom atl se litet ytteriigare på tekoindustrins framtid i Norriandsorterna.

JÖRN SVENSSON (vpk):

Herr talman! Den borgeriiga regeringens tekopolitik är vad den är. Den är skoningslös och förutsätter en nedtrappning som i princip inte har något slut. Såvitt jag förslår kan man inle läsa sig till någonting annat i regeringspropositionen än atl nedtrappningen inte har något slut - man kan tänka sig en väldigt långtgående ödeläggelse. Vi vet också att industriminister Åsling har en raffinerad teknik när han är ute i bygderna och försöker dölja detta. Han döljer sig - liksom han gjorde nere i Mark - bakom allmänna talesätt om att vi inte har råd atl mista etl enda lekojobb, men ändå är han väl den som allra mest medverkar till alt nedlägga sådana jobb, när han väl kommer till Stockholm och skall förbereda och della i beslul om lekoindustrin.

För all kunna rida spärr mot en sådan förödande politik mäsle det finnas ett bätire sammanhang i arbetarrörelsens alternativ. Det är delta som jag, helt på grundval av de interna sammanhang inom arbetarrörelsen där jag rör mig, har velat betona för Georg Andersson. Socialdemokratins allmänna tekopo-lilik hänger nämligen inte samman ordentligt. I dag säger Georg Andersson atl det inle får bli några avskedanden förrän del föreliggeren plan. Sedan flr vi se, säger han. Därmed antyder han att det inte behöver bli några avskedanden.

I nästa ögonblick säger Ivar Högström - det har sagts i andra sammanhang och baseras pä ett officiellt ställningstagande av SAP i textilfrågorna -att man skall bevara samma produktionsnivå. Men den ökade effektiviseringen och rationaliseringen och den därmed ständigt stigande produktiviteten innebär ju alt man måste avskeda, om man bara har målsättningen att behälla samma produktionsnivå. Ni har dessutom ställt upp bakom de allmänna synsätten pä textilindustrins framtid i de borgeriiga propositionerna och när det t. ex. gällt tesen att 1 500-2 000jobb i princip skall bort i den statliga tekokoncernen,om inte nu så i varje fall senare. Pä dessa punkter hade ni inga alternativa förslag.

Jag menar atl sådana ställningstaganden skapar oklarhet och förvirring. I dessa avseenden måsle socialdemokratin skärpa till sig, om man skall kunna skapa den trovärdighet som ute bland de arbetande är förutsättningen för atl stötta upp en strid för att slå vakt om tekoindustrin. När det gäller all arbeta fram den klarheten och trovärdigheten och den klara åtskillnaden mellan borgeriig och socialdemokratisk politik i samband med tekoindustrin återstår sanneriigen mycket all göra.

Nr 136

Måndagen den 8 maj 1978

Om åtgärder för att förhindra nedläggning av vissa textilindustrier

GEORG ANDERSSON (s):

Herr talman! Får jag i korthet säga all Jörn Svensson här för en diskussion, där han utgår ifrån spekulationerom vad socialdemokraterna skulle vilja göra när planen är klar. Det är alltså spekulationer som Jörn Svensson ägnar sig åt, men de hör inle ihop med den debatt som vi nu för. Det är alldeles klart alt vi behöver en sådan här plan. Men det är också klart att vi behöver fortsalt

Nr 136

Måndagen den 8 maj 1978

Om åtgärder för att förhindra nedläggning av vissa textilindustrier

sysselsättning nu och en bra bit framöver för dem som är anställda i tekobranschen.

Om man när planen är klar för en lång tid framöver kan läsa sig vid ett exakt antal sysselsatta, kan väl ingen människa säga någonting om i dag. Det kan t. o. m. visa sig att det behövs flera sysselsatta.

De här diskussionerna om plan och annat ger mig anledning att göra ytteriigare en kommentar beträffande fabrikerna i Västerbotten. Det pågår ju, Nils Åsling, ett arbete bland de anställda på atl hitta nya produkter: arbetskläder och kläder som landstinget skulle kunna beställa ät sina anställda. Det arbetet måste fä ta en viss tid, och jag tycker det är brutalt när Nils Åsling genom att inte ge mera rådrum säger nej till de människor - de flesta är kvinnor- som arbetar med det här utvecklingsarbetet. Det blir ingen mening mexJ deras utvecklingsarbete, om de vet att de inte har en realistiskt beräknad tid för förverkligandet.

Del är mot denna bakgrund som jag enträget har riktat denna vädjan om mer rådrum.

JÖRN SVENSSON (vpk):

Hert talman! Jag är verkligen inte spekulativ, för spekulationen och oklarheten finns ju i de illa sammanhållna socialdemokraliska ståndpunkterna när det gäller tekopolitiken. Att vad jag säger låter spekulativt beror uteslutande på att jag tar fram de delar av detta socialdemokratiska alternativ där man kan finna någon form av klarhet genom de skrivningar som förekommit i samband med riksdagens beslut. Man kan ju inte säga att det ligger i öppen dag eller är osäkert huruvida vi över huvud taget får någon sysselsäitningsminskning, eller att planen möjligen leder till en ökning.

Sådant kan man inte ställa i utsikt för människorna och samtidigi ha den ståndpunkten att man skall ha en bibehållen produktionsnivå. Man vet ju att denna bibehållna produktionsnivå innebären minskning av antalet sysselsättningstillfällen. Dessutom har man ju röstat för de delar av proposilionen som bygger på atl 1 500-2 000 arbeten skall bort inom den statliga lekokoncernen, delar där del rent allmänt redovisas en pessimistisk syn pä tekoindustrins framtid. Man har alltså inle klart jävat denna syn.

Det är dessa oklarheter som gör att människorna där ute kan uppfatta den socialdemokratiska politiken i denna fråga som alltför spekulativ.

Mina inlägg här i dag är uteslutande dikterade av min uppfattning att det inte bör vara på detta sätt. Jag lycker att Georg Andersson kunde ha kostat på sig litet självkritik. Vi har inom arbetarrörelsen inle skött denna tekofråga som vi borde och gör del kanske alltjämt inte.

Under den socialdemokraliska regeringens tid gjordes det ingenting för att fl fram planer och program. Del sattes inte upp några mål för tekoindustrin. Jag medger att även vår politik var bristfällig i det avseendet. Vi säg inle bristerna och kom inte heller med några förslag. Man godtog t. ex. att importandelen när det gäller trikå- och konfektionsvaror mellan 1974-1976 steg drastiskt från 52 % lill, vill jag minnas, 67 %. Det gjordes ingenting för att förhindra denna utveckling.

Jag medger att inte heller vi från vpk hade något alternativ när denna fråga Nr 136

Måndagen den 8 maj 1978

Om säkrare sjötransporter av olja

någon gång var uppe till behandling i näringsutskottel, och vi får nu ta på oss den försummelsen - för det går inte att slå ut den borgeriiga politiken med mindre än att man har målsättningar som klart, entydigt och radikalt skiljer sig från denna och grundar sig på en annan syn på samhället och pä vad industripolitik skall gä ut på.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 6 Om säkrare sjötransporter av olja

Kommunikationsministern BO TURESSON erhöll ordet för att i ett sammanhang besvara dels Ingvar Carlssons (s) den 30 mars anmälda interpellation, 1977/78:153, dels Tore Claesons (vpk) den 20 april anmälda fråga, 1977/78:422, och anförde:

Hert talman! Ingvar Carisson har frågat mig vilka åtgärder regeringen är beredd att vidta pä nationellt resp. internationellt plan för att åstadkomma säkrare sjötransporter av olja.

Tore Claeson har frågat mig om jag ämnar ta initiativ lill åtgärder i syfte att inskränka eller stoppa all trafik med oljetankers i den svenska skärgärden.

Jag besvarar interpellationen och frågan i ett sammanhang.

Transport av olja till sjöss innebär risker för miljön. Betydelsefulla åtgärder har vidtagits både nationellt och internalionelll för alt minska riskerna. Den nyligen inträffade olyckan vid franska kusten visar att det fortfarande finns brister i säkerhetssystemen. Man bör kunna räkna med atl olyckan får den effekten att olika åtgärder på det internationella planet möts av ökad förståelse och därmed får ökad effektivitet.

För att få avsedda effekter måsle de åtgärder som vidtas avse alla de frågor som har betydelse för sjösäkerheten. Således måste åtgärderna omfatta fartygens utrustning och konstruktion, besättningens kvalifikationer, farlederna, sjötrafikens organisation etc. Hit hör också skadeständsrättsliga och försäkringsmässiga frågor.

Frågor rörande fartygens konstruktion och utrustning behandlas fortlöpande i det internationella sjösäkerhetsarbetet. Della arbete har lett fram till bl. a. regler om begränsning av lankstoriek och om fartygens flytbarhet och stabilitet. Vidare har regler utarbetats .som syftar till att minska riskerna för explosioner. Sä sent som i februari i år beslöts på en internationell konferens skärpta regler om styrsystem och navigatorisk utrustning på tankfartyg.

Del är väsentligt att fartygen har både en hög teknisk nivå och en kvalificerad besättning. Ett särskilt problem i detta sammanhang är länder vilkas sjösäkerhetsmyndigheter har dålig kontroll över fartyg under landets flagg. Della problem måste lösas internationellt. Det tekniskt inriktade arbetet som pågår inom FN:s sjöfartsorganisation IMCO måste härvid stödjas med socialt inriktade åtgärder, vilka behandlas inom den internationella arbetsorganisationen ILO. Jag kan här nämna det nyligen träffade avtalet

Nr 136

Måndagen den 8 maj 1978

Om säkrare sjötransporter av olja

mellan Nordsjöländerna om enhetliga åtgärder med anledning av ILO-konventioner och IMCO-regler som riktar sig mol undermåliga fartyg. Sjöfartsverket - som redan i dag utövar kontroll av sådana fartyg som anlöper svensk hamn- kommer nu att intensifiera sin kontrollverksamhet. Särskilda ansträngningar görs också för att säkerställa en tillfredsställande nivå vad avser besättningarnas utbildning och kvalifikationer i övrigt. Dessa frågor kommer all behandlas i sommar vid en IMCO-konferens om utbildning och certifiering av sjöfolk.

Inom sjösäkerheisarbetet utgör sjötrafikens organisation en viktig sektor. En ökad :5äkerhei har under senare år uppnåtts genom införande av trafikseparering inom hårt trafikeradeområden och genom inrättande avs. k. tungt rafikkorridorer.

Regeringen gav i höstas sjöfartsverket i uppdrag bl. a. att i samarbete med Göteborgs hamn överväga frågan om ett system för trafikövervakning i Göteborgsområdet. Detta uppdrag ingår som en del i en större översyn av sjöfartsverkets organisation, vars syfte bl. a. är att effektivisera och rationalisera den svenska farieds-, lotsnings- och sjökartläggningsverksamheten. Sjöfartsverket arbetar mot bakgrund bl. a. härav f n. med att fastställa farledsnorrner med hänsyn till säkerhetsstandard för olika typer av transporter. 1 anslutning härtill behandlas på regeringens uppdrag de säkerhetssystem som har tagits upp i betänkandet Säkerhet i farled. 1 första hand gäller det farieder som har omfattande oljetrafik och vilkas miljö är särskilt känslig. Speciell uppmärksamhet ägnas härvid frågan om förutsättningarna atl inskränka miljöfarliga transporter i Stockholms skärgård. Regeringen räknar med all en första redovisning skall ske inom några månader.

Jag har vidare mot bakgrund av den debatt som ägl rum om sjökortens tillförlitlighet tillkallat en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av effektiviteten och tillföriitligheten i processen frän sjömälning till färdiga sjökort.

Jag vill vidare nämna att transportforskningsdelegationen helt nyligen har salt i gång ett brett upplagt forskningsprojekt med tyngdpunkten lagd på frågor om säkerhet vid sjötransporter och därmed även miljöfrågorna. Projektet omfattar bl. a. utveckling av manövrerings-, navigerings- och informationssystem. Projektet kommer all bedrivas i nära samarbete med expertis på området frän såväl den statliga som den privata sektorn.

Det är viktigt att händelser som orsakar eller kan befaras orsaka havsförorening snabbt blir kända för myndigheterna så att erforderliga åtgärder kan vidtas. Den svenska lagstiftningen innehåller därför föreskrifter om rapporteringsskyldighet i dessa hänseenden för befälhavare på fartyg. Lagstiftningen ger också ansvarig myndighet möjligheter atl ingripa på ett tidigt stadium om de åtgärder som vidtas eller planeras av enskilda inte bedöms effektiva. Dessa möjligheter har utnyttjats flera gånger. Positionsrapportering och övervakning av sjötrafiken kan här vara ett ytteriigare instrument för att minska olycksriskerna. Den av regeringen år 1977 tillsatta sjöövervakningskommittén utreder f n. denna fråga. Östersjökonventionen förutsätter ett samarbete mellan Östersjöstalerna med syfte att bygga upp ett radiorappor-

teringssystem inom Östersjöområdet för bl. a. oljetankfartyg. Denna fråga kommer Sverige att ta upp vid nästa möte med Östersjöstaternas samarbetsorgan för havsföroreningsfrägor.

Jag vill sammanfattningsvis säga att det internationella arbetet när det gäller säkerhet vid sjötransport av olja har lett till ett handlingsprogram som utgör en bas för det fortsatta säkerhetsarbetet. Vad som framför allt krävs är att alla berörda länder aktivt medverkar till och övervakar alt reglerna tillämpas i praktiken. Reglerna kan och bör naturiigtvis också förbättras, för att ytterligare öka säkerheten och skyddet för miljön. Sverige har varit starkt engagerat i del internationella sjösäkerhets- och havsmiljöskyddsarbetet och kommer att så vara också i framliden.

Som jag har anfört bedrivs inom fiera myndigheter och arbetsgrupper ett arbete på bred front för att utveckla sjösäkerheten och havsmiljöskyddet. Regeringen kommer att följa detta arbete noggrant och är beredd att vidta de åtgärder som visar sig nödvändiga.

Nr 136

Måndagen den 8 maj 1978

Om säkrare sjötransporter av olja

INGVAR CARLSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få lacka kommunikationsministern för svaret.

När jag ställde min interpellation utgick jag ifrån att de politiska partierna i denna fråga har en gemensam grundsyn. För överskådlig tid behöver vi stora kvantiteter olja. Denna måste sjövägen fraktas till Sverige. Det vi måste diskutera är hur dessa frakter pä haven och våra egna farvatten skall gå till, så att maximala garantier mot utsläpp av olja skapas. Det är min bestämda uppfattning att tillräckliga åtgärder i delta syfte hittills inle vidtagits vare sig på nationellt eller internationellt plan.

Riskerna med oljan har underskattats och därför nonchalerats. Samtidigt som vi är oerhört försiktiga när det gäller nya energi slag som kärnkraften har passiviteten varit påfallande inför den snabbi ökade oljekonsumtionen. På oljeomrädet löper vi i dag långt större risker i vid mening än för 20 år sedan. Det gäller luften i våra städer, försurningen av insjöarna och utsläppen lill havs. De slora tankbåtarna gör atl en olycka i dag kan få oöverskådliga konsekvenser.

Energikommissionen har uträttat ett värdefullt arbete dä det gäller att bedöma riskerna med konsumtionen av olja. På fraktsidan har vi tyvärr fått andra och mer brutala påminnelser. Olyckan utanför den franska kusten aren naturkatastrof som är obehaglig och skrämmande inte bara för det franska folket, även om det direkt har drabbats i första skedet.

För Sveriges del fick olyckan utanför Nynäshamn svåra konsekvenser. Vid Sandhamnsolyckan hade vi däremot tur. Nästa gång har vi kanske sjufall otur. Vad händer då?

Om något händer kan vi irite längre skylla på omedvetenhet eller brislande kunskap om oljans risker. De är både utredda och demonstrerade. Frågan är vad regeringen nu gör och gör snabbt.

I vissa avseenden är statsrådet Turessons svar bra. Det ger såvitt jag kan bedöma en fyllig och korrekt bild av det arbete som pågår inom olika grupper och områden. Svaret avslutas också med en viljeyttring om att regeringen

Nr 136

Måndagen den 8 maj 1978

Om säkrare sjötransporter av olja

kommer att följa utvecklingen och är beredd alt vidta de åtgärder som visar sig nödvändiga.

Något mera hade jag mot den bakgrund jag tecknat ändå hoppats på. Det räcker inte med att följa utvecklingen och att vara beredd att vidta åtgärder. Detta är enligt min meningen alltför passiv inställning. Nu krävs omedelbar handling, och ansvaret härför åvilar regeringen.

Vad som enligt min mening behövs är ett samlat aktionsprogram, som regeringen målmedvetet söker förverkliga. Det ankommer givetvis pä regeringen, med dess tillgång på experter inom skilda områden, att utforma innehållet. Det borde emellertid bl. a. kunna innehålla följande punkter:

1. Skärpta internationella bestämmelser.

Dessa bör gälla fartygens utrustning och bemanning. Särskilt bör problemet med bekvämlighetsfiagg uppmärksammas. Det är ganska upprörande om först den svenska handelsflottan slås ut av fartyg under bekväm-lighetsflagg och vi sedan drabbas av miljökatastrofer på grund av att dessa fartyg i olika avseenden åsidosätter säkerheten. Vidare bör strängare kontroll över transpiorter av farligt gods, däribland olja, fastläggas. Skyldighet att omedelbart anmäla inträffad olycka och ta emot den hjälp som resp. land och myndighet anser nödvändiga bör finnas. En lång rad andra bestämmelser måste ocksii göras bindande för samtliga länders fartyg. Sammanfattningsvis behövs säkrare fartyg, skärpta bestämmelser vid transporter och inträffade olyckor samt kontroll som handhas av annan än fartygets registreringsland.

2. Åtgärder för all skydda Östersjön.

Utan alt avvakta vidare internationella bestämmelser bör kontrollen över tankfartygen i Östersjön kraftigt skärpas. Det redan inledda samarbetet mellan Östersjöstalerna bör kunna utvecklas i denna riktning.

3. Färre oljetransporler i skärgårdarna.

På denna punkt hälsar jag med tillfredsställelse att en redovisning lämnas om några månader med, som jag hoppas, förslag till åtgärder. Främsta målsättningen bör vara atl oljetransporter pä sikt inte bör förekomma i skärgårdsområden. En omedelbar åtgärd att förbättra sjösäkerheten vore att minsl två lotsar skall finnas på fartyg med miljöfariig last.

Vill stats;rådet skaffa sig uppslag och argument för åtgärder på del nationella planet, rekommenderar jag en genomgång av den skärpning av sin lagstiftning pä detta område som Canada genomfört. Det fanns de som kritiserade (Kanada föratt landet i avvaktan på internationella beslut gick före med sin egen lagstiftning. Jag tycker att Canada är värt beröm och inte klander härför. Går den svenska regeringen samma väg, kan den av oppositionen också vänta sig beröm. Det är ju regeringen inte bortskämd med, åtminstone inte på energiområdet.

Jag skulle alltså vilja fråga statsrådet Turesson om del inte är dags för ett samlat program mot de allt allvariigare oljeolyckorna.

TORE CLAESON (vpk):

Herr talman! Jag tackar för svaret pä min fråga, som jag ställde mot bakgrund av det slora antal olyckor och olyckstillbud där oljetankfartyg varit inblandade under senare år. Av och till återkommer i den allmänna debatten kraven på att man skall stoppa all trafik med oljetankrar i våra skärgårdar och att man i avvaktan på sädana lösningar skall inskränka denna trafik och öka säkerheten.

Diskussionen om lotsplikl för både svenska och utländska fartyg har också aktualiserats på senare tid efter de skrämmande uppgifterna om hur man kan sälla sjösäkerhelen i andra eller tredje hand på grund av den tveksamma lagstiftning som finns. Insynen och beslämmandemöjligheterna när del gäller utländska fartyg på svenska vatten är i dag enligt mångas mening helt otillfredsställande.

Kommunikationsministern redovisar i sitt svar den rådande situationen som riskfylld och räknar upp en rad åtgärder som måste vidtas för att förbättra sjösäkerheten. Bo Turesson redovisar också i svaret pågående arbete då det gäller såväl det internationella som det nationella sjösäkerheisarbetet samt en del åtgärder som nyligen vidtagits i syfte att förbättra sjösäkerheten och havsmiljön.

Jag kan emellertid inte av svaret utläsa något mer konkret besked beträffande min fråga om ålgärder i syfte atl inskränka eller stoppa all trafik med oljetankrar i den svenska skärgården. Inte bara jag utan hundratusentals båtägare och semesterfirare i de svenska skärgårdarna, liksom tiotusentals miljövänner och miljöarbetare, bofasta skärgårdsbor och andra, vill nog gärna ha ett mer konkret besked om kommunikationsministerns uppfattning.

Hur ser exempelvis kommunikationsministern på olika förslag till konkreta lösningar som diskuterats under flera år? Jag tänker på kraven att lossa oljan i säkrare hamnar och transportera den vidare i rörledningar, på järnväg eller med mindre, dubbelbottnade båtar. Sådana lösningar har exempelvis diskuterats för Storstockholmsområdet med en omlaslningsplals för stora oljetankrar i Nynäshamn. Dessa och andra förslag till lösningar har ånyo aktualiserats i samband med ett fiertal olyckor på senare tid, och det räcker enligt min mening inte med aldrig så utföriiga redovisningar av eventuella åtgärder.

Om man jämför de säkerhetsföreskrifter som vi i dag har för den svenska sjöfarten med vad som gäller för trafik på vägar och i luften framstår de som minst sagt otillfredsställande. Dä det gäller alt miljöskydda våra farvatten borde det äntligen införas skärpta bestämmelser med bl. a. loistvång i de svenska farlederna åtminstone för utländska båtar. Det är verkligen uppseendeväckande när del gäll så långt atl det, exempelvis dä det gäller Mälarsjöfarlen, påstås att fartygsbefälhavare ersätts av redarna med halva lotsavgiften om de vägrar att ta lots genom fariederna - allt i syfte att förbilliga transporterna för redarna.

I interpellalions- och frågesvaret redovisas bl. a. att de farieder som har omfattande oljetrafik och vilkas miljö är speciellt känslig är föremål för särskilt utredningsarbete. Del är naturiigtvis bra och nödvändigt liksom alt

Nr 136

Måndagen den 8 maj 1978

Om säkrare sjötransporter av olja

Nr 136

Måndagen den 8 maj 1978

Om säkrare sjötransporter av olja

speciell uppmärksamhet därvid ägnas frågan om förutsättningarna att inskränka miljöfariiga transporter i Stockholms skärgård. Det är bra att regeringen räknar med en första redovisning av dessa problem inom några månader. Ännu bätire vore det om kommunikationsministern i dag kunde säga något mer som kunde vara ägnat att stilla den oro som sä mänga människor känner inför den stundande sommaren.

Jag vill till sist i delta inlägg ta upp etl problem gällande sjötransporter med miljöfariigt gods. Jag gör del med anknytning till interpellalions- och frågesvaret men även med anknytning till IngvarCarissons interpellation om risker och säkerhetskrav. Och jag gör det för atl belysa atl det inte bara handlar om oljetranisporter, då det gäller alt öka ansträngningarna för en bättre säkerhet, utan också om annan s. k. allmänfarlig last.

I dag kan vi i en morgontidning läsa att Aros Line i Västerås under vintern har transporterat kärnbränsle från Västerås genom Mälaren och Stockholms skärgård till Finland utan att ha lots ombord. Detta har, enligt den lots som har i uppdnig alt se över sjösäkerheten på Mälaren, kunnat ske genom att särskilda bestämmelser för sjötransport av kärnbränsle saknas. Trots alt man från ArosiJLines sida tog kontakt med sjöfartsverket före en sådan transport och då fick besked att något loistvång inte fanns, har tydligen sjöfartsverket ännu inte vidtagit några ålgärder föratt öka säkerheten. Då transporten med kärnbränsle kom till Finland fordrade man däremot att finsk lots skulle tas ombord, och samma bestämmelser lär gälla över praktiskt taget hela världen.

Trots atl det här ligger någol utanför ramen för vad jag frågat kommunikationsministern om, villjag ändå med hänsyn till frågans betydelse höra om han inte anser det befogat alt ta itu med problemet och uppställa minst samma säkerhetskrav för transport av kärnbränsle som gäller för andra farliga transporter.

KARL-ERIK STRÖMBERG (fp):

Herr talman! Ett flertal gånger under det här riksdagsåret har folkpartiet tagit upp oljeskyddel och räddningstjänsten i molioner och frågor. Del är inte mer än drygt en månad sedan vi hade alt behandla ett utskottsbetänkande som gällde en del frågor under kommunikationsdepartementet som rörde just oljeskydd. På dessa motioner, där vi bl. a. krävt en utredning om oljetransporter och miljöfariiga transporter i Stockholms skärgård och i Mälaren, har vi fått det i riksdagen klassiska svaret alt utredning pågår. Även när vi tagit upp räddningstjänsten och dess materielproblem har vi flit samma svar: Utredning pågår.

Jag har därför haft anledning att titta litet pä de utredningar på oljeskydds-omrädel som finns. Dä vill jag först säga att della inte flr fattas som någon kritik mot kommunikationsministern - det är inle främst mot honom kritiken skall riktas. Men här finns ett otal utredningar.

I samband med Bravoolyckan fick vi 1977 års oljekommitté, som lyder under kommunikationsdepartementet. En artighet man kan säga om den utredningen är atl det egentligen inle finns några direktiv.

Handelsdepartementet har tillsatt en utredning som skall samordna ledning i fred, övervakning och räddningstjänst till sjöss. Den utredningen kom ganska nyligen.

I det betänkande som jag nyss lalade om, som gällde transporterna i Mälaren, hänvisade man till den utredning som för några år sedan gjordes om miljösäkra transporter av olja och kemikalier i Mälaren och Vänern. Den utredningen har nu regeringen skickat till sjöfartsverket och bett verket lämna förslag med anledning av den. Det var den 29 oktober i fjol, och då fick sjöfartsverket också alla remissyttranden. Innan dess hade den gamla regeringen legat pä materialet etl bra tag. Della är alltså ytteriigare en utredning som pågår, och denna utredning hänvisade man till när man besvarade moiionen om transporter i Mälaren och Stockholms skärgård.

Helt nyligen har vi, såvitt jag vet, begåvats med en fjärde utredning -åtminstone har jordbruksministern talat om att han vill se över oljeskyddel och skall tillsätla en utredning. Dessutom finns andra saker involverade här, bl. a. det som kommunikationsministern nyss nämnde om översyn av sjökorten, som intimt hänger samman med dessa frågor. Översynen sker ju med anledning av den oljeolycka som inträffade i Södertäljeleden.

Det är viktigt att begära att regeringen ser över hur oljeskyddet skall organiseras och vem som skall ha ansvaret för det. Det kan inte vara bra med alla de här utredningarna, som är spridda på ett antal departement -allra helst som vi vet att oljeolyckorna ökar. Vi kan också se av de rapporter som finns frän Nordiska rådet och från Nordiska oljeskyddsunionen att oljeutsläppen är väldigt många - ungefar 360 i svenska farvatten under 1977.

Jag vill även ta upp en fråga som gäller Stockholms skärgärd och Mälaren. Kommunikationsministern säger alt det kommer etl svar från sjöfartsverket på frågan hur transporterna skall organiseras. Jag skulle önska att man fick en litel bredare belysning av problemen än den som kan ges om bara sjöfartsverket är inblandat. Jag tror inle all sjöfartsverket ensamt besitter den kompetens som fordras för att klara av delta. Skall man nämligen klara uppgifterna när det gäller de tankbåtar som finns kan det bli nödvändigt med en eller två terminaler, en i söder och eventuellt en i norr - Nynäshamn har nämnts för den södra. Skall man ha terminaler är del alltså inte enbart fråga om sjötransporter, utan del blir fråga om såväl sjötransporter som alternativt andra transporter. Andra myndigheter och organ än sjöfartsverket behöver dä överväga frågorna.

Det är inget nytt att arbeta med terminal. Större delen av den olja som går in i Mälaren går redan via en terminal. Fjärrvärmeverken i de berörda kommunerna haren terminal i Oxelösund över vilken de tar in olja. Det gäller exempelvis fjärrvärmeverkel i min egen kommun. Södertörns fjärrvärme-verk. Det gäller också Västerås fjärrvärmeverk. Två av landets största fjärrvärmeverk flr alltså sin olja via specialchartrade fartyg som går från Oxelösund.

Vi har också motionsvis tagit upp frågan om supertankrar i Östersjön men filt avslag på våra krav. Det anförs atl de slora fartygen inte innebär någon ökad risk för oljekalastrofer. Del har vi flit höra gång på gång. Men de

Nr 136

Måndagen den 8 maj 1978

Om säkrare sjötransporter av olja

Nr 136

Måndagen den 8 maj 1978

Om säkrare sjötransporter av olja

katastrofer som har inträffat ett par gånger - den senaste med Amoco Cadiz ulanför franska kusten - visar ändå vilka slora risker som är förenade med de här fartygen. Därför finner jag det mycket angeläget att man också studerar vilka ökade risker supertankrar innebär.

Avslutni ngsvis vill jag framhålla två saker som jag tror är väsentliga i detla sammanhang. För del första bör regeringen på något vis se över organisationen av bevakningen av de frågor som hör samman med olja och transporter, som nu ligger spridda på flera departement. För det andra behöver andra myndigheter-utöver sjöfartsverket-fl framlägga synpunkter när det gäller transporterna i Stockholms skärgärd och Mälaren.

Kommunikationsministern BO TURESSON:

Herr talman! Lät mig till alt börja med konstalera atl vi verkligen är överens om att oljetransporter innebär stora risker och att vi har en gemensam grundsyn rörande nödvändigheten av att försöka begränsa de riskerna. Jag har i mitt svar redovisat en rad åtgärder som både den föregående och den nuvarande regeringen har vidtagit för att bringa klarhet i hur de olika insatser skall vara beskaffade som man skall göra för att minska riskerna och de olyckliga verkningarna om en olycka verkligen inträffar.

Då fråga:r Ingvar Carisson om det inle är dags alt göra upp ett samlat program mot oljeolyckorna. Jag vill gärna svara kort och entydigt: Visst är det det, och del är del vi skall försöka åstadkomma. Det är naturligtvis komplicera!., bl. a. därför att problemet inle bara är nationellt utan i högsta grad interna.tionelll. Ingvar Carisson vet lika väl som jag att allt internationellt arbete lar myckel lång tid. Det gäller utomordentligt komplicerade frågor, som det är svårt alt nå enighet om. Men vi har, med erfarenhet från svenskt dellagande i IMCO-samarbetel, en bestämd känsla av att insikten om att detla är nödvändigt har vuxit starkt under senare är.

Som Karl-Erik Strömberg nyss påpekade ligger de här frågorna pä flera departement. Del kan också i någon mån göra arbetet litet mera tungrott. Men med den enighet som råder bland svenska politiker, både i riksdagen och i regeringen, trorjag inte att del skall behöva förorsaka några svårigheter som försenar arbetet.

Förarbete för atl åstadkomma ett samlat program mot oljeolyckorna pågår alltså. Jag försäkrar Ingvar Carisson alt sådana erfarenheter som man vunnit t. ex. i Canada, som varit ett föregångsland, skall beaktas, liksom naturligtvis andra staleis erfarenheter.

Kontroll av tankertrafiken i Östersjön kommer på svenskt initiativ att diskuteras vid nästa möte i sommar med Östersjöstalerna. Jag kan försäkra att jag helt delar uppfattningen att supertankrar i Östersjön kan vara en mycket stor miljöfara.

Jag vet in te vad Kari-Erik Strömberg syftar på när han säger atl han gång på gång filt höra att det inle är några störte risker med superlankrar. Han har i varje fall inte filt höra del av mig. Jag står hell bakom den formulering i regeringsdeklarationen som avser superlankrar i Östersjön.

Tore Claeson sade att han inte fält något riktigt svar pä frågan om stopp för

oljelrafik i skärgärden. Nej, jag hänvisade till atl sjöfartsverket i höstas av regeringen fick i uppdrag att utreda frågan. Även när det gäller den saken är det mänga problem som måste lösas, inte bara lagstiftningsproblem utan framför allt problem av praktisk natur. Skall man hindra oljetransporter i skärgården måste man ta hand om oljan utanför skärgården och lagra den i bergrum eller cisterner. Därifrån måste den pumpas över till andra transportmedel som för den vidare in till Stockholm och Mälaren. Den vidaretrans-porten kan ske med små tankfartyg. Men man skall ha klart för sig att det blir förskräckligt många sädana. Det pågår f n. undersökningar av hur ett program med sådana småtankers skulle påverka olycksriskerna. Allt pekar på att kollisionsrisker och andra risker ökar när man har ett stort antal enheter.

Därför kanske man måste använda sig av järnvägstransporter. Men med de enorma mängder som det här gäller är det inte gjort i en handvändning atl låta oljan gå med tankvagnar på räls. Man måste ha dessa tankvagnar. Man måsle också ha en bankapacitel som räcker till. Det utreds f n.

Ett tredje alternativ är naturiigtvis att låta oljan gä med lankvagnar på landsvägarna. Jag tror inte att vare sig Tore Claeson eller jag är särksilt road av tanken på det alternativet.

Tore Claeson talade vid flera tillfällen om obefintligheten av lotstvång. Jag vill med anledning av det nämna alt regeringen den 16 september 1971 föreskrev att skyldighet atl anlita lots föreligger

dels för tankfartyg med en bruttodräktighet överstigande 1 600 registerton med last av råolja och vissa andra närmare angivna mineraloljeprodukler m. m. vid gång i svenskt inre vatten samt inom vissa närmare angivna kustområden - det är skärgårdarna -,

dels för tankfartyg med en bruttodräktighet överstigande 1 200 registerton med motsvarande last vid gäng i Öregrunds, Stockholms och Göteborgs skärgårdar samt i Mälaren och Vänern och

dels för fartyg med vissa närmare angivna allmänfarliga laster, kemikalier, i bulk vid gång i svenskt inre farvatten utanför kusten - undantaget delar av Kalmarsund - samt i Mälaren och Vänern.

Vi har alltså loistvång för flertalet av de transporter det här gäller.

Säkerhetsregler av den här arten som gäller för oljelransporter bör naturiigtvis gälla för transporter av alll farligt gods. Det finns också regler om alt i vissa fall särskilt tillstånd erfordras och särskilda föreskrifter skall utfärdas.

Som Kari-Erik Strömberg vet tar statliga utredningar tid. Jag har begärt alt de pågående utredningarna skall påskyndas, och jag hoppas alt det skall ha någon effekt.

Visst kommer vi när det gäller alt ta ställning till de förslag som framkommer atl anlita all tänkbar expertis, även annan expertis än den som finns i sjöfartsverket. Jag tror därför att vi med tillförsikt kan avvakta den tidpunkt då regeringen kommer atl framlägga förslag till ett samlat program för att minska riskerna vid oljetransporter.

Nr 136

Måndagen den 8 maj 1978

Om säkrare sjötransporter av olja

Nr 136

Måndagen den 8 maj 1978

Om villkoren för statsbidrag till tunnelbanebyggande

TORE CLAESON (vpk):

Herr talman! Jag tackar för de kompletteringar som kommunikationsministern gjort. Jag vill emellertid med detsamma upprepa vad jag sade sist i mitt tidigare anförande, nämligen alt det vore betydelsefullt om kommunikationsministern kunde säga någonting belräffande de transporter av kärnbränsle som skett i Mälaren från Västerås via Stockholms skärgärd till Finland. Anser kommunikationsministern alt det är tillfredsställande att sådana transporter får ske utan något lotstvång?

Att jag tryckt rätt mycket på frågan om lotstvånget beror på den diskussion som under praktiskt taget hela det senaste året av och lill har flammat upp i pressen. Det är väl helt klart att de nuvarande bestämmelserna om skyldighet alt använda lots vid sjötransporter inte är tillfredsställande. Annars skulle vi inle fl den ständigt uppdykande debatten kring dessa frågor.

Frågan om lotstvånget kan naturligtvis anses ligga litet grand utanför ramen för den fråga och den interpellation som har framställts. Men det går inte att isolera den frågan och göra den till en sak för sig. Frågan om lotstvånget är nämligen en av de saker man har att ta hänsyn lill när det gäller problemet med transporter av miljöfariigt och allmänfariigt gods. Även om del finns bestämmelser för tankfartyg av viss storiek och för s. k. bulklasler tror jag att det kommer all visa sig nödvändigt att skärpa de nuvarande bestämmelserna för lotsplikl.

Men, hert talman, för mig och för mänga andra som läste om den här kärnbränsletransporlen är det, som sagt, i detta sammanhang särskilt angelägel att fl någon kommentar från kommunikationsministern.

Kommunikationsministern BO TURESSON:

Herr talman! Jag sade i min replik nyss med anledning av Tore Claesons fråga om kärnbränsletransporten, all det finns säkerhetsregler för transport av allt fariigt gods och att det i vissa fall kan gälla tillslåndstvång, varvid särskilda bestämmelser kan utfärdas. Jag kan för dagen inte svara på den fråga som Tore Claeson ställde, eftersom jag inte känner till den transporten. Men självfallet skall vi undersöka den närmare.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7 Om villkoren för statsbidrag till tunnelbanebyggande

Kommunikationsministern BO TURESSON erhöll ordet för alt besvara Stina Anderssons (c) den 12 april anmälda inlerpellation, 1977/78:157, och anförde:

Herr talman! Slina Andersson har frågat mig om jag är beredd att medverka till sådan ändring i statsbidragsreglerna för tunnelbanebyggande att om- och nybyggnad av spårtrafikanläggningar för allmän trafik blir bidragsberättigade ulan krav [)ä planskilda korsningar och egen banvall.

Såsom jag nyligen sagt här i kammaren som svar på en fråga av Daniel

Tarschys föreslog den s. k. KOLT-utredningen vidgade möjligheter att ge statsbidrag lill fasta anläggningar för lokal kollektivtrafik i tätorter, t. ex. till bussgator och spårvägar. Förslaget övervägs i samband med arbetet med den trafikpolitiska proposition som regeringen kommer att förelägga riksdagen.

STINA ANDERSSON (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka kommunikationsministern för svaret på min interpellation. Jag kan tyvärr inle se alltför optimistiskt på svaret. Det är närmast etl mycket magert svar.

Kommunikationsministern hänvisar till kollektivtrafikutredningen som under sommaren 1975 - alltså för närmare tre är sedan - redovisade sina överväganden i betänkandet Kollektivtrafik i tätort. Jag vill hänvisa till en motion väckt i riksdagen, motionen 1975/76:1559 av herr Johansson i Slockholm och fru Söder, som hemställde att riksdagen hos regeringen bl. a. anhåller om förslag angående ändrade statsbidragsbestämmelser, så alt om-och nybyggnad av spärtrafikanläggningar för allmän trafik även utan krav på planskilda korsningar och egen banvall blir bidragsberättigade. Trafikutskottet, som behandlade motionen i betänkandet 1975/76:18, ansåg de upptagna frågorna vara angelägna.

Något svar på min direkta fråga om statsrådet är beredd att medverka till en ändring i statsbidragsreglerna för tunnelbanebyggande synes jag inte ha filt.

Orsaken till atl jag framställt denna inlerpellation är kollektivtrafiken i nordostsektorn, där vi har Roslagsbanan som f n. utgör en viktig del av trafiken för den norra delen av Stockholms län. Den fyller en stor uppgift. Diskussionerna har varit många och långa om dess vara eller icke vara för framtiden. En del utredningar har också gjorts frän landstingskommunens sida. Vad saken gäller är att få behålla denna viktiga trafikled för framtiden i etl moderniserat och upprustat skick.

Fördelarna med Roslagsbanan är många. Intresset för dess bevarande, dess upprustning och modernisering är stort i nordostsektorn. En fråga inställer sig självfallet: Varför skall man lägga ner en bana som finns och som ger liv åt de samhällen och den bebyggelse som ligger utmed den? Frän miljösynpunkt har den också fördelar framför tunnelbanan. Roslagsbanan går ovan jord i motsats till tunnelbanan, som till stor del går fram underjord. Ja, fördelarna är många och fler kan dras fram.

Gör man emellertid en jämförelse i kostnadshänseende med en utbyggd tunnelbana, kommer man fram till att vid byggande av tunnelbana utgår statsbidrag medan så f n. inte är fallet när det gäller en upprustning av Roslagsbanan. Hur viktig Roslagsbanan är för nordoslsektorn tror jag att kommunikationsministern är väl medveten om, bl. a. med hänsyn till den uppvaktning som gjorts av kommunalråd i de berörda kommunerna Norrtälje, Täby, Vaxholm, Vallentuna och Danderyd.

Del måste vara en klar samhällsekonomisk fördel, om statliga bidrag kan utgå för upprustning av äldre järnvägar som Roslagsbanan, även om

Nr 136

Måndagen den 8 maj 1978

Om villkoren för statsbidrag till tunnelbanebyggande

3 Riksdagens prolokoll 1977/78:136-137

Nr 136

Måndagen den 8 maj 1978

Om villkoren för statsbidrag till tunnelbanebyggande

korsningar i samma plan inte alltid kan elimineras i perifera lägen. Vill man i dag bevara och rusta upp Roslagsbanan, flr landstingskommunen själv stå för hela kostnaden. Nybyggnad av tunnelbana berättigar däremot till statsbidrag.

Det är brådskande alt få något besked i den här frågan om statsbidrag eller bidrag i något avseende.

Det har i svaret hänvisats till alt den trafikpolitiska propositionen skall komma. 5iådant besked har jag också tidigare filt, senast alt den skulle ha kommit i höstas. Men om den trafikpolitiska propositionen kommer, när kan detta i så fall beräknas ske?

Kommunikationsministern BO TURESSON:

Herr lalman! Slina Andersson sade att hon fick ett magert svar. Ja visst, det kan jag hålla med henne om - men är inte det ganska naturligt med det sakernas tillstånd som vi f n. befinner oss i? Vi har förberedelser i gäng pä bred front för en trafikpolitisk proposition, och det är inte möjligt för mig att göra några uttalanden om innehållet i den pä olika punkter förrän den är förankrad bland regeringens övriga ledamöter. Det går ju inte att springa omkring och förankra en bit här och en bit där, utan det kan göras först när vi kan överblicka situationen. Så mäsle en regering arbeta. Ett enskilt statsråd kan inte lova saker utan alt veta alt regeringen står för dem, och det är naturligtvis särskilt viktigt i en regering som består av tre partier, där man måste visa alldeles särskild hänsyn till sina kamrater från de andra partierna.

Stina Andersson frågade närden trafikpolitiska propositionen kommer;jag hade ju tidigare sagt att den skulle komma i höstas. För dem som har varit närvarande vid debatterna i kammaren är det helt klart atl jag vid fiera tillfällen under våren har uttalat att den kommer i början av nästa är.

Beträffande reglerna för statsbidrag till sådana här anläggningar gäller f n. att 95 % av investeringskostnaden kan utgå för bussgator som är av betydelse förden allmänna samfärdseln och som avlastar statsbidragsberättigade vägar eller galor. Bidrag kan enligt nuvarande regler också utgå med 95 % för kostnader för underbyggnad, t. ex. tunnlar, för spårtrafik i tunnel eller på egen banvall. KOLT-utredningen har föreslagit att detta skall ändras sä, att spårvägar och lokalbanor som inte går på egen banvall -1, ex. Lidingöbanan, Roslagsbanan och Saltsjöbanan - blir bidragsberättigade pä samma sätt som tunnelbanor. Jag har fullt klart för mig alt möjligheten till sädana bidrag kan fl avgörande betydelse för om Storstockholms Lokaltrafik bygger om och moderniserar Roslagsbanan eller inte. Det är en SL-angelägenhet, men staten kan naturligtvis påverka den genom bidrag. Om det gläder någon, kan jag säga att jag personligen har stark sympati för att man skall bevara en sådan bana, eflei"som jag delar uppfattningen att det från miljösynpunkt och även frän energibesparingssynpunkt är en fördel. Givetvis ärdet också en fördel för trafiksäkerheten på landsvägen.

Detta är min personliga uppfattning. Jag kan därmed inte binda regeringen

på något sätt. Men jag kommer att verka för att vi skall fä en sådan Nr 136

"'■'"'"g' Måndagen den

8 maj 1978
STINA ANDERSSON (c):

Herr talman! Beträffande den trafikpolitiska utredningen får jag trots allt qj trafiken på tacka fördel svar som kommunikationsministern har givit. Detär väl ioch för Bromma flygplats sig inte annat att göra än att avvakta och se vad den trafikpolitiska propositionen kommer att innehålla i nu berört avseende.

Dessutom var det glädjande att höra kommunikationsministerns personliga deklaration om en stark sympati för Roslagsbanan och dess bevarande från olika synpunkter.

Men vad jag har velat framhålla tidigare är ju de svårigheter som landstingskommunen i dag harnär det gäller att jämföra Roslagsbanan och en tunnelbana från kostnadssynpunkt.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 8 Om trafiken på Bromma flygplats

Kommunikationsministern BO TURESSON erhöll ordet for att besvara Oskar Lindkvists (s) den 12 april anmälda inlerpellation, 1977/78:158, och anförde:

Herr talman! Oskar Lindkvist har, med hänvisning till bl. a. ett beslut av luftfartsverket om förlängt trafiktillstånd på Bromma flygplats, frågat mig om jag vill medverka till att riksdagsbeslutet om Bromma flygplats efterievs även när det gäller upphörandel av flyg med Fokkerplanen F-28.

Luftfartsverket meddelade den 3 april i år Linjeftyg tillstånd till fortsatt trafik med flygplanet Fokker F-28 på Bromma flygplats fr. o. m.den 1 januari 1979 t. v., dock längst t. o. m. den 30 september 1980, under de förutsättningar och villkor beträffande F-28-trafikens tillåtlighet som luftfartsinspektionen kan komma att meddela från flygsäkerhetssynpunkt och som koncessionsnämnden för miljöskydd kan komma att meddela frän miljösynpunkt.

Över luftfartsverkets beslul har Stockholms miljö- och hälsovårdsnämnd anfört besvär hos regeringen. Miljö- och hälsovårdsnämnden har fått anstånd till den 10 maj för att utveckla sin talan i ärendet. Därefter kommer ärendet i vanlig ordning atl remissbehandlas.

Eftersom besvärsärendet f n. är föremål för beredning kan jag nu inte närmare kommentera detta. Självfallet kommer regeringens ställningstagande all utgå frän riksdagens beslut i Brommafrågan.

OSKAR LINDKVIST (s):

Herr talman! Jag tackar för svaret på interpellationen.
Det förhållandet att regeringens ställningstagande kommer alt utgå från
riksdagens beslut i Brommafrågan ärju närmast en självklarhet. Ett så vagt 35

Nr 136 besked ger utrymme för fiera tolkningar, vilket också kan t-ara avsikten.

Måndagen den Eftersom riksdagens beslut grundades på omständigheten att Fokkrarna

8 maj 1978 skulle fiylia till Arianda vid årsskiftet 1978/79 kan svaret tolkas hur som

_____________ helst. Kommunikationsministern får ju i dag ytteriigare tillfälle att förklara

Om trafiken på d han menar.

Bromma flygplats ' ärdet då som har inträffat i denna unika miljöfråga? Man kan lugnt

säga att hela Brommafrågan gick in i en helt ny bedömningsfas efter septembervalet 1976. Det är värt att minnas - men från två helt motsatta stämningslägen.

Bromma flygplats skulle räddas till varje pris. Det var ett av de krav som Gösta Bohman ställde vid regeringsförhandlingarna, och det står prydligt nedtecknat i Hammerichs bok Kompromissernas koalition.

Regeringen beställde en utredning och fick självaste JK alt ställa upp. Efter utredningen - med huvudförslag att Bromma skulle byggas om till en storflygplats för inrikesflyget-blev riksdagsbeslutetden 15 december 1977 en bekräftelse på den förändrade majoriteten i riksdagen och tyvärr på alt de röster i regeringen vilka tidigare klart och tydligt uttalat sig mot fortsatt fiyg på Bromma hade tystnat.

Det unika i händelseutvecklingen för Bromma flygplats är den förändring som i fråga om den praktiska handläggningen skett efter riksdagsbeslutet. Jag går inte nu in på det förhållandet att de hälsovardande och miljövänliga krafterna i det svenska samhället - då inräknade hälsovårdsnämnden i Stockholm, planverket, naturvårdsverket och socialstyrelsen - med en stor opinion bakom sig har fått ge vika för andra intressen. Det intressanta är spelet om och kring Bromma sådant det utvecklas i kulisserna och där de vanliga medborgarna då och då får läsa en snutt i någon tidning om de många märkliga turer som pågår inom fiygetablissemangel.

En enhällig hälsovårdsnämnd i Stockholm har sagt att Fokkertrafiken på Bromma skall upphöra den 1 juli 1978. Skälet härtill är att trafiken är en konstaterad sanitär olägenhet. Luftfartsverket och Linjefiyg anförde besvär hos länsstyrelsen i Stockholms län och vann den framgången att datumet då Fokkerplanen skulle ha lämnat Bromma fiygplats fiyttades fram till den I januari 1979. Besvär över detta beslut inlämnades till kammarrätten, som den 22 december 1977 - en vecka efter del att riksdagen fattat sitt beslut -upphävde länsstyrelsens tidigare beslut i frågan. Genomgående i rättens utslag är att Fokkerplanen skall flytta och formuleringar sådana som att trafiken med Fokkerplanen på Bromma beräknas komma att upphöra inom en snar framtid, troligen ungefär ell år och liknande. Där får vi alltså besked om hur resonemanget har gått i kammarrätten.

Ett överklagande från Stockholms miljö- och hälsovårdsnämnd till regeringsräUen meddelades ej prövningstillstånd.

Sedan dess har hjulen inom flygetablissemanget snurrat för fullt. Inom Linjeflyg har man tydligen kommit underfund med att en flyttning av bullerplanen F-28 lill Arianda är för riskfylld. Man kanske inte fåren chans atl återvända till Bromma fiygplats. Alla vet ju att tystare plan -om de någonsin

36 når ner till den gräns som från hälso- och miljösynpunkt är acceptabel -

tidsmässigt ligger en bra bit in i en oviss framtid. Del är bättre då att klamra sig fast på Bromma och, som det heler, genom en ny frysleknik fortsätta att starta och landa alltmedan ombyggnadsarbetena pågår. Dessutom går ju Linjeflyg lindrigt talat med stora föriuster. Passagerarantalet minskar på flera håll, medan priserna siiger. Sett i det perspektivet är del i dagens läge ingen, möjligen utredningsmannen undantagen, som tror på de siffror om passage-rarutvecklingen som nämns i Brommautredningen. De var våldsamt överdrivna redan när ulredningen lämnades. Siffrorna hade sin betydelse för att få motiv för en ombyggnad av Bromma flygplats, men att de framtagna beräkningarna är mer fantasifulla än verklighetsanknulna är helt klart.

Det nya i bilden är att Fokkerplanen filt tillstånd att stanna kvar på Bromma fiygplats "längst till den 30 september 1980" - ett plus på 21 månader i jämförelse med riksdagsbeslutet. Ett sådant tillstånd har medgetts inom flygfamiljen av luftfartsverkets direktion - inte av styrelsen, för där har på senare år reservanter tyckt till. Jag hade troll atl kommunikationsministern skulle ha sagt något om flygsäkerheten på Bromma, särskilt mot bakgrund av de uttalanden om flygsäkerhetskraven som luftfarisinspek-tionen gjort tidigare. Vi skall emellertid i sammanhanget observera att tidsfristen för flygtrafik med Fokkerplan på Bromma kommer att föriängas i all oändlighet. Linjeflyg ämnar inte flytta från Bromma fiygplats - det är dessvärre den slutsats man kan dra av del som nu häller pä att ske. Det ärju känt att beslutet i luftfartsverkets direktion föregicks av en överläggning i departementet, i vilken också företrädare för Linjeflyg deltog. Kanske kommunikationsministern vill berätta om denna sammankomst och om det beslut i luftfartsverkets direktion som jag nu kritiserar redan äräterförsäkral i regeringen eller hos kommunikationsministern. Sä mycket kanjag säga att direktionsbeslutet i den utformning som det fick inte var känt för ledamöter i luftfartsverkets styrelse sä sent som vid dess sammanträde den 7 mars 1978. Då diskuterades två andra alternativa lösningar för utfiyttning, dock inte det alternativ som direktionen sedermera fattade beslut om.

Vilken roll departementet har spelat i nuläget är alltså vida mer intressant att få veta än upplysningen i interpellationssvaret att ärendet har överklagats hos regeringen av Stockholms miljö- och hälsovårdsnämnd. Jag kan emellertid försäkra kommunikationsministern att det enligt mångas uppfattning anses att LIN och SAS har handlat osnyggt i den här affären. Därav den naturiiga följdfrågan om den roll som departementet har spelat, och därav den slutsatsen att återförsäkringen redan är så klar att överklagningsärendet bara kan bekräfta att regeringen har gett klartecken för åtgärderna.

Herr talman! Med tanke på de säregna omständigheter genom vilka frågan om Fokkerflyget på Bromma har försatts i en helt ny situation, som inte ens kunde anas vare sig vid riksdagsbehandlingen eller vid tidpunkten för kammarrättens utslag i december 1977, har jag gjort denna sammanfattning av ärendet i stort. Del blir tillfälle att i senare sammanhang återkomma till denna frågan mera principiellt. Jag kan förslå brådskan i handläggningen, eftersom en socialdemokratisk valseger 1979 medför alt frågan om Bromma

Nr 136

Måndagen den 8 maj 1978

Om trafiken på Bromma flygplats

Nr 136

Måndagen den 8 maj 1978

Om trafiken på Bromma flygplats

flygplats återförs till det utgångsläge som den hade före valet den 19 september 1976.

MARGARETA ANDRÉN (fp):

Herr talman! Interpellationssvaret säger ju inle mycket mer än vad man tidigare har kunnat läsa om i tidningarna, nämligen atl Linjeflygs begäran om fortsatt trafik med Fokker F-28 har bifallits av luftfartsverket längst t. o. m. den 30 september 1980.

Många känner sig verkligen överraskade och besvikna över att Linjefiyg kanske ännu en gång skulle få uppskov med utflyttningen till Arianda. Den lokala opinionen runtomkring Bromma präglas f n. också av stor förvåning och upprördhet.

När vi diskuterade flygtrafiken i Stockholmsregionen i december förra året var ju alla helt inställda på att jettrafiken skulle flyttas tillfälligt eller permanent lill Arlanda den 1 januari 1979. Linjefiyg har också haft god tid på sig fören flyttning. Men nu tycks Linjeflyg t. o. m. ha den inställningen att det inte skall bli någon utfiyttning alls till Arianda.

I en lidningsiniervju säger Linjeflygs chef Sten Sandberg: "Vi säljer tidsvinst, därför kan vi inte acceptera en förflyttning av Linjeflyg från Bromma till Arianda." Direktör Sandberg kan tydligen inte acceptera någon annan lösning än att bolaget får stanna kvar på Bromma - även under flygplatsens ombyggnadsperiod. Av tidningsartikeln framgår också att inte heller luftfartsverket skulle vara främmande för att Linjefiyg stannar på Bromma även under ombyggnadstiden. Men man tycks då helt bortse frän bl. a. de säkerhetsaspekter på Bromma flygplats som tidigare påtalats av både luftfartsinijpektionen och piloterna.

Tror man alt man skall kunna använda flygplatsen för den nu utökade jettrafiken eventuellt ända till den 30 september 1980 utan förbättringar, eller att det eventuellt dessförinnan eller senare skall vara möjligt att bygga en nästan ny flygplats pä Bromma samtidigt som flygtrafiken pågår för fullt?

Man kan väl i alla fall inte påbörja någon uppmstning innan förhandlingarna med Stockholms kommun och Stockholms läns landsting slutförts? För i de direktiv som förhandlaren fått sägs bl. a. alt man skall komma överens med parterna om vilken trafik som kan accepteras från sanitär synpunkt. Genom Linjeflygs och luftfartsverkets senaste agerande kan väl länkas att förutsättningarna nu i viss utsträckning försvårats för förhandlaren att kunna nå en uppgörelse om den framtida flygtrafiken i området. Det finns ju en betydande majoritet inom såväl Stockholms kommun som Stockholms läns landsting för att jetlrafiken skall bort från Bromma.

Jag vill gäma påpeka att folkpartiet nyligen på sitt årsmöte inom Stockholms kommun och län antog ett uttalande, där man inför de kommande förhandlingarna fastslog atl alll reguljärt inrikesflyg skall bort från Bromma för att snarast flyttas till Arianda och där förbli i varje fall till omkring är 2(X)0.

En enhällig miljö- och hälsovårdsnämnd i Stockholm har också ytterligare en gång slagit fast att Fokkerplanen på Bromma av miljöskäl ej kan

accepteras. Miljö- och hälsovårdsnämnden har också hos regeringen överklagat luftfartsverkets beslut om föriängt trafiktillstånd pä Bromma. I regeringens proposition fastslogs ju också att huvudsyftet med överläggningarna med Stockholms kommun och Stockholms läns landting skall vara att i detalj klarlägga förutsättningarna för linjetrafik på Bromma. Om en sådan lösning väljs var dock villkoret, som alla var överens om, att tystare plan skulle kunna användas. Enligt kommunikationsministern skulle sådana plan finnas i början av 1980-talet, men därom är meningarna delade.

Då det gäller alt byta Fokkerplanen mot andra plan sade kommunikationsministern i debatten den 15 december bl. a.: "Linjeflyg bearbetar frågan, och ledningen har sagt alt man är beredd atl presentera en plan för utbyte av flygplansflottan. Det är klart att ett byte till tystare plan som inte medför sanitära ölägenheter är en förutsättning för återflyttning till Bromma."

Eftersom alla då förutsatte att jettrafiken skulle överflyttas till Arianda den 1 januari 1979 frågade jag statsrådet Turesson följande: "Kan kommunikationsministern garantera alt Fokkern inte kommer tillbaka till Bromma?"

Svaret löd: "Margareta Andrén frågade om jag garanterar att Fokkern inte kommer tillbaka sedan den har flyttat från Bromma den 31 december 1978. Jag kan väl utan att på minsta sätt sväva på målet säga atl det är helt beroende av miljö- och hälsovårdsnämndens i Stockholm ställningstagande. Så länge miljö- och hälsovårdsnämnden i Stockholm anser att Fokker F-28 är en sanitär olägenhet är den också borta från Bromma."

Med anledning av detta kommunikationsministerns uttalande hoppas jag att statsrådet Turesson har samma inställning i dag som han hade i december, nämligen den att Fokker F-28 flyttar till Arianda den 31 december 1978 och att Fokkerplanen aldrig återvänder till Bromma.

Vi får väl också hoppas att regeringen när den skall ta ställning till den här frågan inte kommeratt frångå vad man i riksdagen var överens om i december i fjol.

Herr talman! Jag vädjar därför till kommunikationsministern atl vad riksdagen här har beslutat effektueras och respekteras.

Nr 136

Måndagen den 8 maj 1978

Om trafiken på Bromma flygplats

Kommunikationsministern BO TURESSON;

Herr talman! 1 propositionen i höstas anförde jag bl. a. att statsmakterna borde vidta de åtgärder som behövs från deras sida för att en överföring av inrikesflyget från Bromma till Arianda skulle kunna genomföras den 1 januari 1979. Med beaktande av riksdagsbeslutet den 15 december och kammarrättens dom för etl par månader sedan har luftfartsverket med anledning av en framställning av Linjeflyg efter en allsidig bedömning medgett Linjeflyg tillstånd enligt vissa förutsättningar att trafikera Bromma med Fokker F-28 t. v., dock längst till den 30 september 1980.

Jag har naturiigtvis inle någon mening om della beslut i dag eftersom del är överklagat och skall behandlas av regeringen när Stockholms miljö- och hälsovårdsnämnd yttrat sig och sedvanlig remissbehandling skett.

Inriktningen är emellertid fortfarande, liksom jag skrev i propositionen i höstas, att handlingsberedskap skall upprätthållas för alt möjliggöra en

Nr 136 fiytlning av trafiken med F-28 när det är praktiskt möjligt samt på sätt som

Månd'i2en den koncessionsnämnden kan finna lämpligt. Koncessionsnämnden kommer in i

8 mai 1978 bilden efter det att luftfartsverket i samråd med Stockholms kommun begärt

_____________ koncessionsnämndens prövning av ärendet.

Om trafiken på Oskar Lindkvist gjorde en insinuation som jag med några ord måste

Bromma flveplats kommentera. Han talade om att det har skett överläggningar i kommunikationsdepartementet med representanter för luftfartsverket och Linjefiyg. Det är alldeles riktigt. Överläggningarna gällde vilka alternativ som finns i fråga om Linjefiygs möjligheter att pä ett för flygsäkerheten tillfredsställande sätt etablera sig på Arlanda. Det är klart att den överiäggningen var intressant för kommunikationsdepartementets ledning att åhöra. Jag säger åhöra, för vi dellog med ytterst fl ord i den från departementets sida.

Det var den roll departementet och dess ledning spelade, Oskar Lindkvist! Även om jag naturligtvis med kännedom om Oskar Lindkvists ibland insinuanta uttalanden inte kan fl honom atl tro det, så försäkrar jag att någon form av uttalande om vilket beslut luftfartsverket skulle komma till inte förekom; inte heller någon form av påtryckning på luftfartsverket från någon i departementet tjänstgörande ämbetsman och självfallet inle heller någon äterförsäkring i departementet av ett kommande beslut i luftfartsverket.

OSKAR LINDKVIST (s):

Herr talman! När jag tog upp frågan om överiäggningen i kommunikationsdepartementet, så ansåg jag inte att det var speciellt märkvärdigt att det skett en överläggning. Det är väl helt naturiigl alt departementet sätter sig ner och funderar över en fråga av den karaktär som inrikesflygel ändå har. Del var inte det jag frågade efter, herr kommunikationsminister. Jag frågade om det innebar att ärendet som det utformats av direktionen i luftfartsverket var ålerförsäkrat i departementet. Jag uppfattar kommunikationsministerns inlägg så att del inte finns någon återförsäkring. I så fall är jag helt nöjd. Dä har vi klarat ut den detaljen.

Vi är hell överens om alt det är fullt i sin ordning att departementschefen och hans medarbetare sätter sig ner och diskuterar en fråga, men det är också viktigt för oss att vela att det inte finns några bindningar mellan det beslul som fattats, av direktionen i luftfartsverket och det överklagningsärende som pä sikt skall handläggas av regeringen. Det är mycket viktigt för oss att känna till det.

Till Bo Turesson kanjag säga att många människor i dag, som följt frågan i decennier, undrar hur det är möjligt att man inom det s. k. flygetablissemanget kan bedriva en politik visavi Fokkerplanet F-28 som står i strid med den anda och mening som präglade beslutet i riksdagen den 15 december 1977.

Det skulle verkligen lända Bo Turesson till heder om han kunde sätta stopp

för det rävspel om flygverksamheten pä Bromma som nu pågår och som jag

tycker är ovärdigt det svenska folket. Vi kan ha delade meningar om hur vi

40 vill ha det, men vi skall spela etl öppet spel, så att svenska folket kan se vad

det är som myndigheterna häller pä med. Del som nu sker, sker av en handfull män i främst luftfartsverkets och LIN:s direktioner, vilket jag tycker strider mot en fråga av den karaktär och storieksordning som det ändå handlar om i detta sammanhang.

MARGARETA ANDRÉN (fp):

Herr talman! Om alla de praktiska svårigheterma verkligen är så oöverstigliga som Linjeflyg sagt och om de inte kan övervinnas till den 1 januari 1979, är i så fall kommunikationsministern beredd alt verka för att flyttningen av Linjefiyg åtminstone kan ske i så nära anslutning som möjligt lill årsskiftet 1978/79? Om de någol annoriunda villkoren och osäkerheterna hade redovisats i decemberdebaiten hade nog riksdagens beslut lätt kunnat bli något annat än som blev fallet.

Nr 136

Måndagen den 8 maj 1978

Om trafiken på Bromma flygplats

Kommunikationsministern BO TURESSON:

Herr lalman! Låt mig bara helt kort säga att jag är inställd på att i den här debatten liksom i alla andra frågor spela med fullkomligt öppna kort. Jag delar helt Oskar Lindkvists uppfattning att det här inte flr ske något som inte tål oftentlig debatt. Det är mig fullständigt främmande att medverka i någonting som har karaktär av mygel.

Det gläder mig alt Oskar Lindkvist som svar på min replik sade att han inte hade haft någon insinuant avsikt med sin fråga. Jag tar tillbaka det uttrycket om vi är helt överens om alt överläggningar på departementsnivå är helt O.K., under det att några bindningar självfallet inte får äga rum.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 9 Föredrogs och hänvisades

Molioner

1977/78:1961-1964 till näringsutskottet

1977/78:1965-1968 till skatteutskottet

§ 10 Anmäldes och bordlades

Proposition

1977/78:182 angående viss alkoholforskning, m. m.

§ 11 Anmäldes och bordlades Redogörelse

1977/78:21 Nordiska rådets svenska delegations berättelse angående rådets tjugosjätte session

§ 12 Anmäldes och bordlades Finansutskottets betänkande

1977/78:35 med anledning av proposilionen 1977/78:169 om fortsatt valutareglering m. m. jämte motioner

Nr l36 Skatteutskottets betänkanden

Måndagen den 1977/78:51 med anledning av propositionen 1977/78:160 med förslag om

8 mai 1978 ändringar i reglerna om rätten tor resande m. fi. att införa varor tull- och

________ ,____ avgiftsfritt, m. m.

1977/78:53 med anledning av propositionen 1977/78:84 om avtal mellan Sverige och Norge angående grunderna för fördelningen av beskattningen av Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolags inkomster

Justilieutskotteis belänkanden

1977/78:32 med anledning av proposilionen 1977/78:126 om ersättning för

brotlsskador jämte motioner 1977/78:34 med anledning av molioner angående lagen om tillfälligt

omhändertagande och lagen om omhändertagande av berusade personer

m. m. 1977/78:35 med anledning av proposilionen 1977/78:125 med förslag om

tilläggsbudget III till statsbudgeten för budgetåret 1977/78 såvitt avser

juslitiedepariemenlels verksamhetsområde 1977/78:36 med anledning av propositionen 1977/78:168 om ändring i lagen

(1973:137) om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet

m. m. 1977/78:37 med anledning av propositionen 1977/78:158 om ändring i

vapenlagen (1973:1176)

Ulrikesulskottets betänkanden

1977/78:12 med anledning av motioner om nedrustning m. m.

1977/78:13 med anledning av berättelser om verksamheten inom Europarådet och molioner om åtgärder för att stärka Europarådets politiska roll

1977/78:14 med anledning av propositionen 1977/78:125 med förslag om tilläggsbudget III till statsbudgeten för budgetåret 1977/78 i vad avser utrikesdepartementets verksamhetsområde

Försvarsutskottets betänkanden

1977/78:23 med anledning av proposilionen 1977/78:125 med förslag om

tilläggsbudget III till statsbudgeten för budgetåret 1977/78 såvitt avser

försvarsdepartementets verksamhetsområde 1977/78:24 med anledning av propositionen 1977/78:125 med förslag om

tilläggsbudget 111 till statsbudgeten för budgetåret 1911/18 såvitt avser

handelsdepartementets verksamhetsområde jämte motion

Socialutskollets betänkande

1977/78:31 om anslag till ersättningar för skador vållade av vissa rymlingar m.fl.

Kulturutskottets betänkanden

1977/78:22 med anledning av propositionen 1977/78:99 om statligt litteraturstöd m. m. jämte motioner

1977/78:23 med anledning av propositionen 1977/78:146 om olympiska vinterspel i Sverige år 1984 jämte motioner

Utbildningsutskottets betänkanden

1977/78:23 med anledning av propositionen 1977/78:106 om anslag för budgetåret 1978/79 till byggnadsarbeten m. m. inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde jämte motioner

1977/78:24 med anledning av propositionen 1977/78:125 med förslag om tilläggsbudget III till statsbudgeten för budgetåret 1977/78 såvitt gäller vissa anslag inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde jämte motion

1977/78:25 angående verkställd granskning av Stiftelsen Riksbankens jubileumsfonds verksamhet och förvattning under år 1977

Nr 136

Måndagen den 8 maj 1978

Anmälan av interpellationer

Trafikutskottets belänkanden

1977/78:22 med anledning av proposilionen 1977/78:119 om statligt övertagande av Göta kanalbolag, m. m. jämte motion

1977/78:23 med anledning av propositionen 1977/78:125 med förslag om lilläggsbudgel III lill statsbudgeten för budgetåret 1977/78 såvitt avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde

1977/78:24 med anledning av propositionen 1977/78:148 om upplösning av regionkontoren vid televerket

Jordbruksutskottets betänkanden

1977/78:25 med anledning av motioner om livsmedelskontroll

1977/78:27 med anledning av motioner om hälso- och miljöfariiga varor

§ 13 Anmälan av interpellationer

Anmäldes och bordlades följande interpellationer som ingivits till kammarkansliet

den 3 maj

1977/78:171 av Gunilla André (c) till statsministern om utredning rörande ledande politikers samröre med den organiserade prostitutionen, m. m.:

Tid efter annan förekommer uppgifter om alt ledande politiker och höga tjänstemän är inblandade i organiserad prostitution. I TV och tidningar har angivits att förte rikspolischefen i augusti 1976 till dåvarande statsministern Olof Palme överiämnat en promemoria med krav på lillsältande av en utredning kring dessa förhållanden. Polisen skulle, enligt dessa uppgifter.

Nr 136

Måndagen den 8 maj 1978

Anmälan av interpellationer

inte själv vilja göra utredningen dä en polis i hög tjänsteställning skulle vara inblandad.

För en som inte är intierad är det omöjligt att bedöma sanningshalten i dessa påståenden. Om uppgifterna är sanna rymmer de många allvarliga aspekter. Om högre politiker och tjänstemän har någon form av delaktighet i den ekonorniska brottsligheten är det en fara för demokratin. Del gäller allmänhetens tilltro till politiker och till samhällsapparaten. Man kan heller inte bortse från - vilket också antytts - atl människor i ledande samhällspositioner kommer i ett ekonomiskt och moraliskt beroendeförhållande, vilket gör att man inte fattar beslut förutsättningslöst och i hela folkets intresse.

Även om uppgifterna inle är sanna finns där många allvariiga aspekter. Allmänheten kan omöjligt bedöma sanningshalten, och många resonerar säkert efter talesättet "ingen rök utan eld". Oberoende av sanningshalten i påståendena gäller frågan politikens och politikernas anseende och därmed demokratins vitalitet och fortlevnad. Detta gör det helt nödvändigt att ett klariäggande kring dessa förhållanden kommer lill stånd.

Här berörda frågor har aktualiserats efter den i författningen angivna lidsfristen f Jr ingivande av inlerpellation men är enligt milt bedömande av sädana angelägenhetsgrad alt en debatt i riksdagen inte kan anslå till efter sommaruppehållet.

Med stöd av det anförda anhåller jag om kammarens tillstånd att lill statsministern få ställa följande frågor:

1. Är statsministern beredd att redogöra för eventuella kontakter från rikspolisstyrelsen till regeringen beträffande högre tjänstemäns och polilikers samröre med den organiserade prostitutionen?

2. Vilken är statsministerns uppfattning om behovet av utredning i frågan i enlighet med gjorda påståenden i massmedia?

3. Hur ser statsministern pä dessa frågor i förhållande till politikernas anseende och människornas tilltro till demokratin?

1977/78:172 av Sune Johansson (s) till arbetsmarknadsministern om ytteriigare medel till förbättring av arbetsmiljön vid industriella beredskapsarbeten.

Inom flera orter som drabbats av stor arbetslöshet bedriver AMS industriella beredskapsarbeten. Verksamheten finansieras med anslag som fastställts i statsverkspropositionen.

De s. k. kollektivanställdas löne- och anställningsfrågor samt alla övriga frågor som rör arbetsförhållandena vid de industriella beredskapsarbetena regleras genom förhandlingaroch kollektivavtal mellan siatens förhandlingsråd, som representerar arbetsgivarsidan, och Svenska melallindustriarbeta-reförbundet. Svenska fabriksarbelareförbundet. Svenska träindustriarbelare-förbundet och Beklädnadsarbetarnas förbund.

I slatsverkspropositionen för 1977/78 anslogs 9,6 milj. kr. för nödvändiga miljöinvesteringar.

Arbetstagarpartens fackliga organisationer ansåg dock det angivna

beloppet som otillräckligt och begärde förhandling med statens förhandlingsråd (FHR) och yrkade

att utöver de medel som angetts i slatsverkspropositionen skall anvisas tillräckliga medel för att täcka och åtgärda påtalade brister i arbetsmiljön vid de industriella beredskapsarbetena.

Av förhandlingsprotokollet från förhandlingen, som hölls den 22 december 1977, framgår

att arbetsgivarparten förklarar sig beredd alt under innevarande budgetär vid behov pröva frågan om ytterligare medel för arbetarskydds- och arbetsmiljöförbältrande åtgärder vid de industriella beredskapsarbetena i samband med behandling av tilläggsbudget III.

Det får antas alt statens förhandlingsråd har försäkrat sig om ytterligare medelstillgäng innan man skrev under här nämnda uppgörelse.

I propositionen 1977/78:125 med förslag om tilläggsbudget III till statsbudgeten 1977/78 finns inga medel upptagna för de arbetsmiljöåtgärder som FHR vid förhandlingen utfäsl sig att uppfylla.

Enligt uppgift från arbetstagarnas fackliga organisationer har arbetsmarknadsdepartementet varit med om förhandlingsuppgörelsen innan den slutligen fastställdes, och regeringen borde således för att uppfylla sin del av förhandlingsuppgörelsen ha föreslagit de medel som uppgörelsen innebar.

Det inträffade tyder enligt de berörda fackliga organisationerna på att regeringen icke respekterat en förhandlingsuppgörelse i vilken staten som arbetsgivare har alt uppfylla sina gjorda åtaganden.

Med åberopande av att aktuella förhandlingsuppgörelser inte kommit till min kännedom förtän nu vill jag till arbetsmarknadsministern ställa följande frågor:

Vad är anledningen till alt regeringen i propositionen 1977/78:125 inte föreslagit medel för att uppfylla de av statens förhandlingsråd gjorda utfästelserna om förbättringar av arbetsmiljö och arbetarskydd vid de industriella beredskapsarbetena?

Vilken är arbetsmarknadsministerns principiella inställning om respekten för förhandlingsuppgörelser av den typ som här aktualiserats?

Är regeringen beredd alt föreslå medel för att fullgöra det åtagande som man i egenskap av arbetsgivare och genom FHR åtagit sig att fullgöra?

Nr 136

Måndagen den 8 maj 1978

Anmälan av interpellationer

§ 14 Kammaren åtskildes kl. 13.43.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemen