Riksdagens protokoll 1977/78:127 Fredagen den 21 april

ProtokollRiksdagens protokoll 1977/78:127

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1977/78:127

Fredagen den 21 april

Kl. 09.00

Förhandlingarna leddes av tredje vice talmannen.

§ 1 Justerades protokollen för den 13 innevarande månad.

§ 2 Upplästes följande till kammaren inkomna ansökan:

Till riksdagens kammare

Härmed anhåller jag om ledighet från riksdagsarbetet fr. o. m. den 29 april-den 30 maj 1978 för ordnande av angelägenheter i eget företag. Stockholm den 20 april 1978 Sven Eric Åkerfeldt

Kammaren biföll denna ansökan.

Tredje vice talmannen anmälde att Leif Zetterberg (c) skulle inträda som ersättare för Sven Eric Åkerfeldt under hans ledighet från riksdagsmannauppdraget.

Nr 127

Fredagen den 21 april 1978

Om förstärkning av säkerhetsnivån vid riksförsäkringsväsendets datamaskincentral i Sundsvall

§ 3 Om förstärkning av säkerhetsnivån vid riksförsäkringsväsendets datamaskincentral i Sundsvall

Budgetministern INGEMAR MUNDEBO erhöll ordet för att besvara Lennart Petterssons (s) den 13 april anmälda fråga, 1977/78:407, och anförde:

Herr talman! Lennart Pettersson har frågat mig om regeringen avser att tillmötesgå riksförsäkringsverkets begäran om investeringar för en omedelbar förstärkning av säkerhetsnivån vid datamaskincentralen i Sundsvall.

Som svar på Lennart Petterssons fråga vill jag framhålla att datordriften vid riksförsäkringsverket sedan 1973 är helt samlad lill en byggnad. Ytterligare en byggnad kommer att tas i bruk i oktober i år. Därvid kommer datordriften att delas upp på två byggnader. När den nya byggnaden tas i bruk, kommer skyddet mot brand och andra kalastroftillbud att väsentligt förstärkas. Fortfarande kommer dock koncentrationen av datordriften till en ort och till två näraliggande byggnader att innebära vissa nackdelar, bl. a. när det gäller katastrofskyddet. I vad mån dessa är så allvariiga att datordriften bör omorganiseras och spridas på flera driftställen ingår bland de frågor som den s. k. ALLFA-utredningen (utredning om ADB inom den allmänna försäkringen m. m. S 1977:10) håller på att utreda. Lennart Pettersson är ju själv

Nr 127

Fredagen den 21 april 1978

Om förstärkning av säkerhetsnivån vid riksförsäkringsväsendets datamaskincentral i Sundsvall

ledamot i utredningen och bör således väl känna till detta förhållande.

I samband med att den nya byggnaden las i bruk och dalordriften delas upp behöver viss ytterligare utrustning anskaffas för att säkerhetskraven skall tillgodoses. Vad som torde ha föranlett Lennart Petterssons fråga är att statskontoret, som svarar för anskaffning av ADB-utrustning i statsförvaltningen, har gjort en annan och mer återhållsam bedömning än riksförsäkringsverket av hur mycket ytterligare utrustning som bör anskaffas när den nya byggnaden blir fördig.

Eftersom säkerhetsnivån för den ADB-verksamhet som nu är förlagd lill riksförsäkringsverket är en av de frågor som ALLFA-utredningen håller på att utreda har budgetdepartemenlet inhämtat utredningens synpunkter i det här aktuella anskaffningsärendet. ALLFA-utredningen har meddelat att den ännu inte är färdig med sitt utredningsarbete i denna del. Utredningen begär därför att få återkomma i ärendet. I avvaktan på detta avser regeringen redan nu besluta om anskaffning av sådan utrustning som både riksförsäkringsverket och statskontoret anser behövs.

Jag vill också erinra om att riksförsäkringsverket och statskontoret tillsammans håller på att utreda dessa frågor inom ramen för en översyn av riksförsäkringsverkets ADB-kapacitet. Denna översyn beräknas vara färdig tifl sommaren.

När resultat föreligger av pågående utredningsarbete inom ALLFA-utredningen, riksförsäkringsverket och statskontoret, får behovet av ytterligare utrustning prövas.

LENNART PETTERSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få lacka statsrådet för svaret, även om det inte är tillfredsställande från min synpunkt.

Inte minst säkerhetsfrågorna har ju spelat en betydande roll i den allmänna debatten om riksförsäkringsverkets datasystem. Det har förekommit en hel del oro för vad som skulle kunna hända i samband med pensionsutbetalningar och annat, om exempelvis en mera omfattande brand trots allt skulle inträffa vid riksförsäkringsverkets datacentral i Sundsvall. Skulle något sådant hända kan del bli mycket stora problem för landets pensionärer. Därför måste samhället göra extra garderingar även för händelser för vilka sannolikheten i och för sig är liten. I samband med att riksförsäkringsverket nu får ytterligare en datahall till sitt förfogande ges också möjlighet att genom en relativt obetydlig extra investering på 3,1 miljoner väsentligt höja säkerhetsnivån när det gäller katastroftillbud i Sundsvall. Det här vill nu inte budgelministern och regeringen vara med om, utan man skjuter frågan framför sig.

Jag måste säga, herr Mundebo, att jag är förvånad, inte minst mot bakgrunden av de synpunkter som budgetministerns eget parti hade på säkerhetsfrågorna inom socialförsäkringssystemet i den senaste valrörelsen. Nu sitter ni jtj vid regeringsmakten, och då är det tydligen inte så bråttom längre. Jag vill därför uppmana budgetministern att omedelbart ompröva sin

inställning i denna fråga. Jag tycker att ni är skyldiga både riksförsäkringsverket och landets försäkringstagare detta.

Budgelministern INGEMAR MUNDEBO:

Herr talman! Jag vill försäkra Lennart Pettersson att jag lägger den allra största vikt vid alt få bra lösningar på säkerhels- och sårbarhetsfrågor, och jag är glad över att Qckså Lennart Pettersson lägger vikt vid detta. Men jag vill ha ett så väl genomarbetat underlag som möjligt för beslut. När berörda myndigheter här säger alt de behöver ytteriigare granska det förslag som finns, tycker jag att de bör få den chansen. Så snart vi har gått igenom alla aspekter skall vi fatta ett beslut, men i dagsläget har vi inte underlag för att göra det.

LENNART PETTERSSON (s):

Herr talman! Herr Mundebo säger att han lägger den allra största vikt vid säkerhetsfrågorna när det gäller datacentralen i Sundsvall. Det är ju alldeles utmärkt, herr Mundebo, men handla då efter den inställningen! Han säger vidare att han vill ha ett så bra undertag som möjligt föratt kunna agera. Men låt bara inte det bästa bli det godas fiende! Skall man fortsätta att utreda detta, blir del helt enkelt så att man skjuter problemen med skyddet mot katastroftillbud framför sig.

, Herr Mundebo pekar vidare på alt berörda myndigheter säger att ytterligare utredningar skall göras. Låt mig erinra herr Mundebo om att den mest berörda myndigheten i delta sammanhang, nämligen riksförsäkringsverket, säger alt det är dags att gå till beslut i denna fråga. Det är vi skyldiga landets försäkringstagare och pensionärer. Gör så, herr Mundebo!

Budgetministern INGEMAR MUNDEBO:

Herr talman! Men statskontoret är ju, som Lennart Pettersson väl vet, statsförvaltningens huvudorgan för datorfrågor. Om detta verk vill ytterligare granska det förslag som nu föreligger och inriktningen är att denna granskning skall ske så snabbt som möjligt, låt det då under några veckor och månader få göra detta! Huvudsaken är ju att vi får bra lösningar och att vi får dem snabbt. Jag har nu ett par gånger försäkrat alt så skall bli fallet.

LENNART PETTERSSON (s):

Herr talman! Det är helt enkelt så, herr Mundebo, alt riksförsäkringsverket och statskontoret har olika uppfattningar i denna fråga, efter betydande utredningsarbete. Denna fråga har nu utrelts länge nog, och jag kan inte betrakta ett fortsatt utredande som annat än en ren undanmanöver.

Jag har lalal med företrädare för riksförsäkringsverket om detja, och de menar att allt som man behöver veta i denna fråga redan finns tillgängligt. Sakuppgifterna finns, men vad som nu saknas är ett ställningstagande på regeringsnivå.

Regeringen har dessutom i andra sammanhang inte visat sig i alla lägen följa statskontorets uppfattning. Varför skall man då i denna situation, där säkerheten står på spel, vara så hjärtnupen?

Nr 127

Fredagen den 21 april 1978

Omförstärkning av säkerhetsnivån vid riksforsäkrings-väsendets datamaskincentral i Sundsvall

Nr 127

Fredagen den 21 april 1978

Om åtgärder mot valutaspekula tioner

Budgetministern INGEMAR MUNDEBO:

Herr talman! Jag har inte sagt att vi skall följa det ena eller det andra ämbetsverkets uppfattning. Jag har sagt att vi vill ha ett bra underlag för ett klokt beslut.

LENNART PETTERSSON (s):

Herr talman! Jag vill bara konstatera att vad statskontoret förordar i sin skrivelse till regeringen är den uppskovslinje som herr Mundebo nu argumenterar för.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 4 Om åtgärder mot valutaspekulationer

Ekonomiministern GÖSTA BOHMAN erhöll ordet för alt besvara Ca/-/-Henrik Hermanssons{\p\C) dn 31 mars anmälda interpellation, 1977/78:154, lill statsministern, och anförde:

Herr talman! I en interpellation till statsministern har Cari-Henrik Hermansson frågat vilka möjligheter regeringen resp. riksbanken hade au ingripa mot "spekulationen i en devalvering av kronan sommaren 1977", varför icke dessa möjligheter tillgreps och vilka åtgärder som förbereds för att effektivt möta en liknande situation. Med hänsyn till den arbetsfördelning som råder inom regeringen har det ankommit på mig att besvara interpellationen.

Innan jag tar upp de av Carl-Henrik Hermansson ställda konkreta frågorna, vill jag med några ord beröra bakgrunden till hans frågor samt de slutsatser som föranlett honom att ställa frågorna.

Au ett land tvingas tillgripa devalveringsåtgärder beror på att dess ekonomi kommit i obalans gentemot omväriden. Detta kan ta sig uttryck i en alltför snabb kostnads- och prisutveckling, i därav föranledda svårigheter att konkurrera på väridsmarknaden och i växande handels- och byiesbalansun-derskolt. När sådana tecken till obalans alltmer förstärks, kommer ofrånkomligen förväntningar om en kommande nedskrivning av valutans värde. Dylika förväntningar måste självfallet leda till olika dispositioner för att undvika de föriusier som kan uppkomma i samband med kursjusle-ringen.

Del är vanskligt att med säkerhet bedöma huruvida och i vilken grad dylika dispositioner kan sägas medföra vinster eller föriusier för folk hushål let. De av Cari-Henrik Hermansson åberopade skribenterna i tidskriften Ekonomisk Debatt har kommit till slutsatsen att det förväntningsstyrda valutautflödet i somras skulle ha uppgått till 6 ä 8,5 miljarder kronor, och en motsvarande dispositionsvinst på 600-850 milj. kr. skulle ha uppkommit med en lika stor föriust "för i sista hand skattebetalarna". En grov kalkyl av liknande valutadispositioner under valutakrisen sensommaren 1976 pekar på att dessa också dä skulle ha uppgått till högst betydande belopp.

Det bör observeras all en betydande del av dylika förväntningsstyrda dispositioner motsvaras av en utebliven upplåning av svenska förelag och kommuner. Del är självfallet naturiigl att i ett osäkert valutaläge blivande låntagare iakttar stor försiktighet då det gäller all uppta utländska lån. Detta är fullt lagligt, och det kan inte heller anses moraliskt förkastligt att sådan försiktighet iakttas. De förluster som dylika dispositioner skulle kunna sägas förorsaka riksbanken motsvaras alltså av uteblivnaförluster inom andra delar av svensk ekonomi.

En fördjupad analys av de riksbanksförluster som berörda författare anger till 600-850 milj. kr. visar att den helt övervägande delen av den s.k. förlusten inte är en föriust sedd från hela nationens synpunkt utan en omfördelning av vinster och föriusier mellan företag och kommuner å ena sidan och riksbanken å den andra. Frågan är emellertid om man i samhällsekonomiskt perspektiv kan tala om "föriusier" över huvud laget. Helt avgörande för frågan är ju just bedömningen av devalveringsåtgärdens samhällsekonomiska effekter i stort. Växelkursnedskrivningar syftar till att förstärka konkurrenskraften, att öka produktionen och säkra välstånd och sysselsättning. Om inte betydande vinster för ekonomin i dess helhet var alt påräkna, skulle självfallet devalveringsåtgärder icke tillgripas. Och det kan - vågar jag påstå -hävdas att den svenska regeringens åtgärder i detta hänseende medfört betydande vinster för hela folkhushållet.

I den av interpellanlen åberopade artikeln redovisas tyvärr en mycket statisk och bokföringsmässig uppfattning om konsekvenserna av en valutanedskrivning och om de dispositioner som kommuner och företag vidtar i syfte att minska devalveringarnas negativa konsekvenser.

Det föreligger emellertid självfallet ett starkt intresse för att, när en devalveringsålgärd framstår som ofrånkomlig och genomförs, den skall drabba alla så lika som möjligt. Graden av förväntningar eller- om man så vill - förutseende bör alltså inte få påverka storieken av de vinster eller föriusier som enskilda eller kommuner åsamkas i just devalveringsögonblicket. Mot den bakgrunden anser jag att Cari-Henrik Hermanssons frågor är fullt motiverade.

Sverige är i hög grad beroende av en fri handel. Vårt handelsutbyte med andra länder är helt avgörande för vårt välstånd och vår sysselsättning. Fritt varuutbyte förutsätter fria betalningsrörelser mellan länderna. Ett viktigt led i OECD:s strävanden för världshandelns främjande har följaktligen varit alt undanröja de hinder för fria betalningsrörelser som olika länder uppställt. Sverige har anslutit sig till dessa strävanden och åtagit sig långtgående förpliktelser i del hänseendet.

Den svenska valutaregleringen är i första hand inriktad på finansiella krediter, transaktioner i samband med värdepapper och andra liknande kapitaltransaktioner. Men löpande betalningar, dvs. i första hand export- och importlikvider, är i stort sett befriade från annan kontroll än att de skall utföras genom valutabank. Skall valutaregleringen kunna fungera i praktiken, kan den - alldeles oavsett vilka förpliktelser vi åtagit oss gentemot omväriden - knappast ges någon annan utformning. Vårt betalningsutbyte

Nr 127

Fredagen den 21 april 1978

Om åtgärder mot valutaspekulationer

Nr 127               med utlandet är så omfattande att en myndighetskontroll av varje enskild

Fredaeen den      transaktion är utesluten. En så rigorös valutareglering skulle skapa utomor-

21 aoril 1978      dentligt stora svårigheter för kontrollmyndigheterna och i allra högsta grad

_____________  försvåra Sveriges handel med omväriden.

Om åtgärder mot    Den frihet förkommersiellabetalningarsomjaghärberörtgälleremellertid

valutaspekulationer "'st då normala betalningsvillkor tillämpas. Om en viss betalning avviker från dessa villkor, krävs riksbankens tillstånd. Icke heller får anstånd med betalning medges, såvitt annat inte följer av handelsbruk. I så måtto föreligger alltså möjligheter att ingripa mot det slags förfarande som interpellanlen avser. Om sålunda en svensk exportör i ett kontrakt bundit sig för en viss ordning för hemtagande av utländsk likvid men därefter ger betalningsanstånd för alt avvakta en väntad svensk devalvering, är delta i princip inte tillätet.

Någon möjlighet föreligger däremot inte att ingripa för det fall au en svensk importör som har en valutaskuld i utländsk valuta tidigarelägger sin betalning inför en förväntad devalvering. I det hänseendet kan alltså sägas föreligga en brist på konsekvens i valulaförordningen. Delta är en fråga som övervägs i den kommitté för översyn av valutaregleringen i dess helhet som på mitt förslag tillsatts.

Del bör emellertid beaktas att det inte finns någon möjlighet att ingripa mot valutaflöden av det här slaget när dessa pågår. Först i efterhand kan sanktioner vidtas, om det kan påvisas att gällande bestämmelser överträtts. Självfallet verkar dylika sanktionsmöjligheter i viss mån avhållande på åtgärder som strider mot valutaförordningens bestämmelser.

Under sommaren 1977 vidtogs vissa åtgärder för att hejda vad som framstod som maskerad valutaspekulation. För alt förebygga att privatpersoner skulle inköpa större belopp av utländsk valuta i olika banker införde riksbanken anmälningsskyldighet för allmänhetens inköp av utländska sedlar till ett värde av 2 000 kr. Tidigare förelåg sådan skyldighet då beloppet uppgick till 6 000 kr. Den kontroll som i efterhand gjorts av del material som sammanställts på grundval av anmälningarna har emellertid visat att några överträdelser icke förekommit sedan reglerna skärptes.

Min bedömning av valutaregleringens möjligheter att verka inom de områden interpellanlen berört och milt svar på hans frågor blir sammanfattningsvis följande.

I stort sett saknas f. n. möjligheter att ingripa i syfte att förhindra en tidigare-eller senareläggning inför en förväntad devalvering av kommersiella betalningsrörelser. Varken riksbanken eller regeringen hade alliså möjlighet att inom ramen av gällande valutalagstiftning få ytterligare kontroll över valutaflödet. Om fritt handelsutbyte skall upprätthållas och härav betingad handlingsfrihet skall kunna råda, torde det vara svårt att bygga ut ett kontrollsystem av det slag interpellanlen tycks åsyfta. I vad mån kontrollen kan förbättras övervägs emellertid f n. av den valutaregleringsulredning som jag nyss talade om.

Låt mig lill sist än en gång påminna om att den nya regeringen tillträdde
8                      milt i en akut valutakris hösten 1976 och fick överta en samhällsekonomi i

obalans. Skall förväntningsstyrda valutaulflöden undvikas, är det nödvändigt alt bedriva en sådan stabiliseringspolitik att vår ekonomi inte än en gång råkar in i den situation som uppkom till följd av den ekonomiska politik som fördes innan den nya regeringen tillträdde.

De devalveringsåtgärder den svenska regeringen vidtagit har visat sig vara framgångsrika. Utträdet ur den europeiska valutaormen hargjort det möjligt att utan påfrestningar hålla den svenska kronans effektiva kurs stabil, trots att utvecklingen på den internationella valutamarknaden under det senaste halvåret varit minst sagt dramatisk.

Nr 127

Fredagen den 21 april 1978

Om åtgärder mot valutaspekulationer

CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag tackar ekonomiministern för det utförliga svaret. Det finns många frågor som kan diskuteras i samband med devalveringen av kronan i augusti förra året. Del gäller värderingen av de ekonomiska verkningarna av devalveringen. Det gäller sådana omständigheter i samband med utvecklingen före devalveringen som diskuterades under riksdagens granskningsdebatt tidigare i veckan. Jag skall emellertid här strikt begränsa mig till de problem som tagits upp i interpellationen och som gäller s. k. förväntningsstyrda valutarörelser samt möjligheterna för statsmakterna att komma till rätta med sådana.

Själva begreppet "förväntningsstyrda valutarörelser" har, såsom framgår av interpellationens text, hämtats från den undersökning som utförts av två till riksbankens ekonomiska avdelning knutna ekonomer, Thomas Franzén och Magnus Uggla. Undersökningen har publicerats i en artikel i Ekonomisk Debatt nr 2 är 1978. Där betonas att för de åsikter som framförs i artikeln svarar författarna själva.

Detta är, såvitt jag vet, den enda utföriiga undersökning som hittills utförts av omständigheterna i samband med devalveringen i augusti förra året. Det är en strikt vetenskaplig undersökning av enligt min mening hög klass. Då det förekommer en del kritiska omdömen om undersökningen i interpellationssvaret och dessutom gjordes en del ovederhäftiga ulfall mot densamma i riksdagens granskningsdebatt, är det nödvändigt all relativt utföriigt återge dess innehåll.

De båda författarna påpekar inledningsvis att de inte åtagit sig uppgiften att utröna om det förekommit valutarörelser som varit olagliga eller omoraliska. De undersöker helt enkelt förekomsten av förväntningsstyrda valutarörelser, varmed avses "de valutaflöden vilka påverkar valutareserven och som kommer till stånd enbart därför att man förväntar en växelkursjustering".

Förväntningsstyrda valutarörelser kan vara resultat av både svenska och utländska företags agerande. De är också resultat av både aktivitet och passivitet. Inom det utrymme som ges av valutaregleringen kan företagen vidta en rad åtgärder för alt gardera sig inför en förväntad växelkursjustering, detta trots att kortfristiga kapitaltransaktioner, vilka endast betingas av valutakursförväntningar, i princip är förbjudna. Vilka möjligheter har då företagen till valutadispositioner?

En svensk importör som har en varuskuld i utländsk valuta kan inför en

Nr 127                förväntad devalvering tidigarelägga sin betalning, så att den äger rum medan

Fredagen den      kronan ännu har ett högt värde. Det tjänar han pä. Efter devalveringen åtgår

21 anril 1978       det ju fler kronor för att betala skulden. Resultatet blir emellertid ett utflöde

_____________  ur valutareserven.

Om åtgärder mot    motsvarande sätt tjänar en utländsk importör som har varuskulder i

valutaspekulationer  svensk valuta på att senarelägga betalningen av sina skulder.

Sådana förskjutningar i kredittiderna i utrikeshandeln kan ha avsevärda effekter på valutareserven. Enbart en veckas oförmånlig förskjutning i export- och import k red i ter leder till en minskning i valutareserven med ungefär 3,5 miljarder kronor.

Svenska förelag som handlar med utlandet kan normall göra förtjänster på en devalvering endast genom att förskjuta betalningar i utländsk valuta. Enligt 1973 års tullenkät faktureras ca tre fjärdedelar av importen och ungefär en tredjedel av exporten i utländsk valuta. En svensk importör kan utan hinder av gällande bestämmelser i stort sett själv välja tidpunkt för betalning så länge kredittiderna överensstämmer med vad man kallar "normalt handelsbruk". En förutsättning är dock att varan är levererad. För svenska exportörer gäller att de omedelbart skall föra hem sina exporllikvider till Sverige.

Del finns svårigheter att exakt fastställa huruvida kreditlider överensstämmer med normalt handelsbruk. Delta gäller kanske särskilt vid iransaktioner mellan koncernföretag. Möjligheterna att via betalningsförskjutningar dra nytta av en växelkursförändring är speciellt stora för koncerner med dotterbolag i flera länder. Det bör erinras om att 1973 utgjorde ca 30 56 av exporten och ca 25 % av importen handel inom sådana koncerner. Vid export/import inom en sådan koncern påverkar inte valet av kontraktsvalula koncernens möjligheter att dra nytta av t. ex. en svensk devalvering. Det centrala i sammanhanget är all omväxling sker lill utländsk valuta. Genom att stora svenska koncerner väger så tungt i utrikeshandeln kan fullt lagliga beialningsförskjutningar som vidtages av sådana koncerner leda till ett betydande valutautflöde, påpekar de båda författarna i Ekonomisk Debatt. I syfte att förskjuta export- och importbetalningarna kan företagen även påverka leveranserna av varor till och från utlandet. Det finns tecken,som tyder på att sådana förskjutningar av varuleveranserna ägde rum under sommaren 1977. Handelsbalansen uppvisade under månaderna före devalveringen historiskt sett mycket stora underskott.

Även förskjutningar i upplåningsaktiviteten i utlandet kan få avsevärda
effekter pä valutareserven. När man väntar en devalvering av den svenska
kronan finns det stor anledning att förskjuta tidpunkten för planerad
utlandsupplåning lill efter devalveringen. För samma upplånade enheter
utländsk valuta får man ju då fler svenska kronor. Sådana förskjutningar
leder till ett valutautflöde i jämförelse med om man inte förväntat en
devalvering. Kommunernas och den privata sektorns utlandsupplåning
dämpades kraftigt under perioden juni-augusti i fjol för att därefter ånyo ta
fart.
10                       Del finns också andra former för förväntningsstyrda valutautflöden än de

anförda. Under juli och augusti ägde t. ex. rum ett stort utflöde av resevaluta. Den del av detta utflöde som kan betecknas som förväntningsstyrt har uppskattats till ca 200 milj. kr.

Företag och kommuner har i viss utsträckning möjligheter att gardera sig mot valulakursändringar genom att placera medel i utländsk valuta i svensk bank i s. k. valutakonlon. Eftersom dessa tillgodohavanden inte räknas in i valutareserven innebär utnyttjandet av denna möjlighet en avtappning av valutareserven jämfört med om man växlat in valutorna. Statistiken visaratt behållningen på valutakonton för s. k. valutainlänning efter att ha minskat med ca 100 milj. kr. per månad under årets fem första månader i fjol under juli l. o. m. den 23 augusti ökade med över en halv miljard kronor. Därefter kom en stark minskning.

Franzén och Uggla har sökt beräkna den totala omfattningen av de förväntningsbetingade valutautflödena genom att jämföra den faktiska ändringen i valutareserven med vad man kan beteckna som en normal betalningsbalans. De betonar att en sådan beräkning givetvis blir mycket osäker. Den metod de använder gör att de beräknade värdena för de förväntningsstyrda valutautflödena genomgående blir för låga.

Det resultat de redovisar är att skillnaden mellan den faktiska och den "normala" ändringen av valutareserven uppgår lill mellan 6 och 8,5 miljarder, vilket kan tas som en uppskattning av det förväntningsstyrda valutautflödet. Denna kalkyl tar inte hänsyn till att bytesbalansen kan ha påverkats av förväntningarna om valutakursändringar, vilket ger en tendens till underskattning av valutautflödet. Minskningen i valutareserven skulle också ha varit betydligt större om inte statens och riksbankens upplåning motverkat utflödet.

Ekonomiministern säger i interpellationssvaret att i den artikel jag här refererat "redovisas tyvärr en mycket statisk och bokföringsmässig uppfattning" om konsekvenserna av en valutanedskrivning och om de dispositioner företagen vidtagit. Det är ett i hög grad egendomligt omdöme. Artikeln är ju en analys av de förväntningsstyrda valutarörelserna sommaren 1977. Om herr Bohman menar att de bägge författarna borde ha skildrat alla konsekvenser av och omkring devalveringen, så bör två saker påpekas: för det första att de inte ställt sig denna uppgift, för det andra att den t. v. bara kan genomföras av profeter, inle av ekonomer och statistiker.

Den redovisade undersökningen är i själva verket dynamisk och inte - med den vanliga användningen av detta begrepp - statisk. Jag ber vänligen herr Bohman att ta tillbaka sitt förhastade omdöme. I annat fall kommer jag och andra naturiigtvis att förkasta hans nästa nationalbudget resp. statsbudget enbart av den grunden att de redovisar "en statisk och bokföringsmässig uppfattning".

Vad betyder nu detta förväntningsstyrda valutautflöde på mellan 6 och 8,5 miljarder kronor under sommarmånaderna 1977? Först och främst innebar det naturligtvis en utomordentligt stark belastning på riksbanken och på valutareserven. Det innebar också en påfrestning på näringslivets likviditet. Det påverkade, såvitt jag kan förstå, också politiken och beslutet om en

Nr 127

Fredagen den 21 april 1978

Om åtgärder mot valutaspekulationer

11

Nr 127               devalvering och dess storiek.

Fredaeen den        ' innebar emellertid också att grupper i Sverige och i utlandet gjorde

21 aoril 1978       vinster, medan andra gjorde föriuster. Det förväntningsstyrda valutautflödet

_____________  under iremänadersperioden före devalveringen uppgick lill minst mellan 6

Om åtgärder mot     ' ' miljarder kronor. Eftersom den effektiva devalveringen uppgick till valutaspekulationer   '  ' resultatförbättringen för de företag och andra som vidtagit valutadispositioner totalt 600-850 milj. kr.

Kalkylen omfattar endast de fördelar företag och kommuner erhållit genom förväntningsstyrda valutadispositioner, inte verkningarna av själva devalveringen. Vad man kan kalla "dispositionsvinsterna" har gått till såväl svenska som utländska företag. De består både av sådant som man i dagligt tal menarmed vinster och av uteblivna föriusier.

Den svenska riksbanken har fått "betala" dessa "dispositionsvinster". Riksbankens vinst är föremål för utdelning till staten. Det kan alltså sägas vara "skattebetalarna" som i sista hand betalar förelagens "dispositionsvin-sler" i samband med devalveringen, skriver de båda författarna.

Ekonomiministern söker i sitt interpellationssvar förneka att någon gjort några föriuster över huvud taget i samband med det omfattande valutautflödet. Devalveringen har lett till vinster för hela folkhushållet, säger han. Men devalveringens totala verkningar kan ännu inte bedömas, som jag redan betonat. Och det är ju heller inte det den åberopade artikeln diskuterar och som jag tagit upp i min interpellation. Del är de föriuster riksbanken/ skattebetalarna gjorde i samband med det förväntningsstyrda valutautflödet och som motsvarades av vinster på andra håll. 1 en annan mening i interpellationssvaret talar också herr Bohman om "en omfördelning av vinster och föriuster mellan företag och kommuner å ena sidan och riksbanken å den andra". Ja, just del, det är detta del handlar om. Varför är ekonomiministern så förtvivlat rädd all medge alt särskilt vissa kapitalgrupper gjorde stora vinster under månaderna före devalveringen genom vad jag med rätt ord vill kalla spekulation i den svenska kronan? En del av det som hände kan kallas försök att rädda sig från föriusier, men en mycket betydande del av valutaflödet var ren spekulation i att göra vinster på en förväntad delvalvering av kronan. Då har vi ändå hittills talat om det som försiggick inom valutaregleringens ram. Därtill förekom säkeriigen också spekulationer utanför valularegleringens såväl anda och mening som paragrafer.

Ekonomiministern ger ett erkännande till frågorna i interpellationen som
jag naturiigtvis tar ad notam. Om en devalveringsåtgärd genomförs skall den
drabba alla så lika som möjligt, säger han, och fortsätter: "Graden av
förväntningar eller - om man så vill - förutseende bör alltså inle få påverka
storieken av de vinster eller föriuster som enskilda eller kommuner åsamkas i
devalveringsögonblicket." Det är ett uttalande som avslöjar en ideologisk
blindhet inför verkligheten. De vanliga löntagarna, pensionärerna, barnfa
miljerna har inga möjligheter att delta i valutaspekulation och visa sådant
"förutseende" - ett i viss mån cyniskt uttryck, som hert Bohman här
använder. Det är förbehållet de stora företagen och den lilla gruppen av stora
12                     kapitalägare. Det är också de som gjort vinsterna på spekulationen.

Några möjligheter för regeringen eller riksbanken att ingripa för alt få kontroll över valutaflödet fanns enligt ekonomiministern i stort sett inle. Det enda han kan hänvisa till är den skärpning av anmälningsskyldigheten för allmänhetens inköp av utländska sedlar som vidtogs.

Jag anser att ekonomiministern underskattar de möjligheter till ingripanden som fanns. Man borde ha ingripit och skärpt de bestämmelser som gäller för valutabankernas tillstånd att driva handel med utländska betalningsmedel och fordringar. Man borde också ha skärpt kontrollen av förelagens betalningar och särskilt av de stora multinationella koncernernas transaktioner över gränserna. Herr Bohman säger ju också på ett ställe i sitt svar att det finns vissa sådana möjligheter alt ingripa, men jag har inte sett dokumenterat någonstans att sädana möjligheter verkligen utnyttjades.

Herr Bohman säger slutligen all en del frågor om förbättring av kontrollen övervägs av den tillsatta valutaregleringsutredningen. Jag skulle känna mig lugnare inför resultatet av den utredningen om det inle varit så att dess direktiv i vissa stycken kan fattas som förord för en ännu större slapphet än f. n. när det gäller kontrollen över de utrikes betalningarna.

Herr talman! Jag vill ställa några avslutande frågor till ekonomiministern:

1.   Varför är ekonomiministern så obenägen att medge att vissa gjorde vinster, som måste betalas av andra, genom det stora förväntningsstyrda valutaflödet sommaren 1977?

2.   Är ekonomiministern anhängare av eller motståndare till en ökad samhällskontroll över allmänhetens och företagens utlandstransaktioner?

3.   Vilka övriga åtgärder förbereder regeringen för att motverka och stoppa valutaflykten?

Nr 127

Fredagen den 21 april 1978

Om åtgärder mot valutaspekulationer

Ekonomiministern GÖSTA BOHMAN:

Herr talman! Herr Hermansson har till mig i sin interpellation ställt tre konkreta frågor. På dessa konkreta frågor har han också fått konkreta svar. Men herr Hermansson är som vanligt inte nöjd ulan tycker det är trevligare att till riksdagens protokoll få läsa in en stor del av innehållet i en artikel som två tjänstemän i riksbanken har skrivit i lidskriften Ekonomisk Debatt. Jag vill självfallet stryka under att den artikeln får stå för författarna själva -bakom den står inte riksbanken, inte riksbanksfullmäktige, inte riksgälds-kontoret och inle riksgäldsfullmäktige.

Mycket kan sägas om den artikeln, inte minst om de slutsatser som dras att det är skattebetalarna som har fått stå för ruljangsen. Jag har något berört artikelns innehåll i mitt svar, men jag tycker inte alt det är min sak att recensera vad två privatpersoner skriver i en tidskrift -det får väl ske i annat sammanhang. Herr Hermansson vänder sig mot att jag säger att artikeln är statisk och bokföringsmässig och menar att den i stället är dynamisk - med den terminologi som jag har använt skulle man också underkänna våra finansplaner och våra budgetpropositioner, säger herr Hermansson. Men skulle vi skriva dem på det sätt som den här artikeln är skriven, skulle det vara väldigt oroande.

13

Nr 127                  Valutareserven är ett slags buffert, ett slags clearingkassa. När samhälls-

Fredasen den      ekonomin utsätts för påfrestningar, när samhällsekonomin är i obalans, ställs

21 aoril 1978       naturiigtvis anspråken på denna clearingkassa högre än när samhällseko-

_____________  nomin är i balans. Det är en förklaring till att det i det osäkerhetsläge som

Om åtgärder mot ""ädde på sommaren rann ul pengar. När del osäkerhetsläget upphörde kom valutaspekulationer  PS också tillbaka.

Jag bestrider fortfarande att man kan använda begreppet förluster med den innebörd som herr Hermansson lägger in i det. Jag har inte påstått att devalveringen inte för vissa personer och vissa kommuner kan ha medfört föriusier, men jag har påstått all den också har lett till uteblivna föriuster för många andra, vilket kan betraktas som vinster. Och jag har sagt att saldol för hela samhällsekonomin är positivt. De s. k. vinsterna - för att använda herr Hermanssons terminologi - "betalas" inte av andra.

Den moraliserande syn som herr Hermansson har på de s. k. förväntningsstyrda dispositionerna tycker jag är litet egendomlig- Om herr Hermansson var övertygad om alt priserna på vissa varor nästa vecka skulle höjas, skulle det förvåna mig om han av något slags idealitet underiät alt göra behövliga inköp den här veckan. Och om herr Hermansson hade klart för sig att priserna nästa vecka skulle sjunka, skulle det förvåna mig om inte herr Hermansson efter måttet av sin förmåga skulle senarelägga sina inköp. Om det skall kallas spekulation eller klokt förutseende, en klok ekonomi, kan man ha skilda meningar om, men alt herr Hermansson skulle handla på del säll som jag här har skisserat utgår jag från.

Men eftersom herr Hermansson gick djupare in i problematiken än vad som var motiverat av själva frågorna, så lät mig spalta upp vad det kan vara fråga om. Jag skall därvid delvis använda herr Hermanssons egen metod.

Det första fallet är att en svensk importör som har en varuskuld i utländsk valuta tidigarelägger sin betalning så all den äger rum medan kronan ännu har ett högre värde. Efter devalveringen får han alltså betala mer.

Det andra fallet är alt en exportör som har en fordran i utländsk valuta senarelägger hemtagningen av skulden tills devalveringen har ägt rum.

Ett tredje fall är att företag och kommuner som planerar att uppta lån utomlands väntar med att ta upp de lånen tills de bättre kan bedöma situationen.

Ett fjärde fall äratt turister som reser till Kanarieöarna eller till någon annan plats gör uppköp av resevaluta till stora belopp. Går de till olika banker kan beloppen bli rätt stora, eftersom del inle märks, om man inte inför särskilda regler, hur stora beloppen blir.

Ett femte fall är alt företag kan göra insättningar av utländsk valuta på s. k. valutakonto i svensk bank.

Herr Hermansson menar att regeringen kraftfullare borde ha ingripit mot
sådant här handlande, som han hela tiden kallar spekulation. Men den
verklighet vi lever i är inte fullt så enkel som Carl-Henrik Hermansson vill
framställa den. Jag har redan i milt svar påvisat att om vi lever i en fri
marknadsekonomi - vilket jag anser att vi skall göra men som herr
14                     Hermansson brukar anse all vi inte skall göra - och om vi skall ha en fri och

öppen handel med omväriden, vilket vi bör ha eftersom Sverige är beroende av export, så finns det gränser för hur man kan styra betalningsrörelserna. Dessa är beroende av det fria handelsutbytet. Riksbankens möjligheter att ingripa är alltså begränsade, och de regleras av den valutalagstiftning som riksdagen har fattal beslut om.

Det finns inga andra typer av åtgärder att tillgripa än de som svensk lagstiftning medger. Skall vi ha en rättsordning här i landet är både regering, riksbank och vanliga medborgare skyldiga att följa lagreglerna. De här aktuella lagreglerna är begränsande dels därför att vi har vissa konventioner med omväriden, dels därför att vi lever i en marknadsekonomi med fritt handelsutbyte.

Eftersom herr Hermansson här riktel sin kritik mot regeringen vill jag tala om för herr Hermansson, om han inle redan vet det, att det är riksbanken som ingriper. Riksbanksledningen är en pariamentariskt tillsatt församling -riksbanksfullmäktige - och det är alltså inte regeringen som har ansvaret för den valutavårdande verksamheten i Sverige.

Så kommer vi till de här fem fallen.

Det är i dag inte olagligt för en importör som har en skuld i utländsk valuta att tidigarelägga betalningen av denna, dvs. betala skulden tidigare än han är skyldig att göra. Och varför skulle det vara det?

Det torde vara olagligt - men del är tveksamt - för en exportör som har en fordran i utländsk valuta att senarelägga hemtagningen av denna valuta, dvs. att ge den utländske gäldenären anstånd med betalningen. Rättsläget i det hänseendet är inte helt klart. Den bestämmelse som det härar fråga om finns i valutaförordningens 10 §, som tillkom 1940 och som avsåg att reglera andra förhållanden än de jag nu talar om. Men även om denna lagbestämmelse är tillämplig kan den inte tillgripas för att förhindra all sädana åtgärder vidtas i en situation med ett spänt valutaläge. Vad man kan göra är att i efterhand undersöka om någon överträtt bestämmelserna och då sätta i gång med en utredning. Visar denna att vederbörande överträtt bestämmelserna, kan man väcka åtal och kräva straff.

Jag har i mitt svar sagt att del föreligger en viss motsägelse mellan de tvä bestämmelser jag här berört. Det torde alltså vara förbjudet att senarelägga hemlagning av valuta men tillåtet att tidigarelägga betalning. Detta är en fråga som - det framhåller jag också i mitt svar - den sittande valutaregleringsutredningen har alt studera. Den skall alltså på vanligt sätt i god ordning undersöka om vi bör ändra lagstiftningen i det ena eller andra hänseendet.

Vad sedan gäller frågan om senareläggning av upplåning i utlandet säger del sig självt att det här inte finns några möjligheteratt ingripa. Låt oss anta att Stockholms kommun avser att uppta ett lån utomlands och att detta kommer till regeringens eller - vilket är riktigare - riksbankens kännedom. Menar Cari-Henrik Hermansson verkligen att vi i ett läge då vi överväger devalvering skulle ha tvingat Stockholms kommun att ta upp lånet och få slå för den devalveringsförlusl som detta skulle ha medfört för Stockholms kommun och Stockholms skattebetalare, för all än en gång komma tillbaka

Nr 127

Fredagen den 21 april 1978

Om åtgärder mot valutaspekulationer

15

Nr 127

Fredagen den 21 april 1978

Om åtgärder mot valutaspekulationer

till dessa?

Då det gäller uppköp av resevaluta ingrep riksbanken, som jag redan har sagt, genom alt sänka gränsen för anmälningsplikt. Det visade sig vid en kontroll att någon överträdelse inte hade förekommit.

Sedan till valutakontona. Avsikten med dem är ju att företag som har mottagit likvid, t. ex. i dollar, i sin ordinarie affärsverksamhet och som vet att de inom kort lid får en fordran i dollar, inte först skall behöva växla in dessa dollar i kronor för att strax därefter åter köpa dollar i svensk valuta, med de kostnader det medför. Det är naturligtvis bättre att kunna ha likviden kvar tills del blir aktuellt att använda pengarna.

De här kontona ger ingen ränta, och därför binder man naturligtvis inte under normala förhållanden medel pä sädana konton under längre lid. Det torde ha funnits möjligheter för riksbanken att vidta åtgärder mot insättningar av det här slaget. Man skulle t. ex. ha kunnat införa en avgiftsbeläggning, men man skulle i så fall för del första ha drabbat fullständigt legitima användningar av dessa konton och för det andra ha givit ett ganska klart besked om att man funderar på att lägga om kursen. Varför skulle man annars gä in och vidta åtgärder mot företag som har pengar på sådana här räntefria konton? Det blir fråga om ett tveeggat svärd om man gör ingrepp av det slag som man kunde ha gjort, men i så fall kanske man skulle ha föriorat mera än vad man eventuellt skulle ha vunnit.

16

CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Herr Bohman ville inle svara på de tre frågor jag ställde lill honom i milt första anförande. Han tror att jag ställer frågor för att jag tycker det är trevligt all göra det i riksdagen. Det kan man diskutera. Men allra trevligast är om man får svar på de frågor man ställer. Bortsett från trevligheten och otrevligheten tror jag del är av värde för allmänheten att få svar på de tre frågor jag ställde i mitt första anförande.

Herr Bohmans allmänna inställning till de problem jag vill diskutera är att ingenting egentligen hade varit möjligt att göra. Sådan är kapitalismen, tycks ekonomiministern mena. I själva verket är också händelserna under sommaren 1977 i samband med devalveringen mycket illustrativa för det kapitalistiska systemets fördelningsmekanismer och de villkor under vilka politiken utspelas. Men jag anser ändå att det borde ha funnits vissa möjligheter för en annan politik, och framför allt bör det finnas möjligheter för en annan politik i framtiden, om man inför förändringar i de regler som gäller på valutaområdet.

Herr Bohman har också tillsatt en särskild utredning om dessa frågor. Det tyder på alt också han är av den meningen alt vissa förändringar skulle vara möjliga. Nu kan man, som jag förut sade, av vissa uttalanden i utredningsdirektiven tyvärr dra slutsatsen att han vill ha en ökad slapphet - det som ibland kallas liberalisering - när det gäller valutabestämmelserna. Men å andra sidan lämnar direktiven, såvitt jag har kunnat finna vid en genomläsning, också möjligheter att genomföra en skärpning på vissa områden.

Herr Bohman ville inte recensera den artikel jag anförde, och det är

naturiigtvis hans egen sak. Men jag tycker heller inte att vare sig herr Bohman eller exempelvis riksbanksfullmäktiges vice ordförande, som skedde här i kammaren i onsdags, bör uttala förklenande omdömen om artikeln. Jag tycker de i stället borde vara lacksamma för att det gjorts ett försök till undersökning av vad som verkligen försiggick sommaren 1977, eftersom, såvitt jag vet, ingen annan instans har tagit initiativet till en sådan undersökning eller i varje fall hittills lagt fram något material.

Ekonoministern menar att det är ett felaktigt synsätt jag anlägger när jag talarom vinster och förluster i samband med devalveringen. Han tycks mena att de vinster som vissa grupper gjort i själva verket inle betalas av andra. Frågan är vem som då betalar dem. Är det himlen som betalar dem, är det utlandet eller är det några mystiska krafter över huvud taget? Såvitt jag förstår är de här frågorna rätt enkla. De vinster som vissa grupper har gjort på devalveringen, och som i stora avseenden är uttryck för spekulation, får betalas av andra grupper i samhället. Formellt är det i första hand riksbanken som får betala genom en minskning av sin vinst, men detta drabbar sedan skattebetalarna i allmänhet. Jag tror det är väldigt svårt för herr Bohman att komma ifrån detta. Och i själva verket medgav han pä ett ställe i sitt interpellationssvar att det skedde en sådan omfördelning, dvs. att vissa grupper vann och andra föriorade på de förväntningsstyrda valuladispositio-nerna. Sä är det naturiigtvis också.

Detta har i och för sig ingenting med en moraliserande syn att göra, även om jag gärna vill erkänna att jag är moraliskt indignerad över att vissa kapilalgrupper kan använda sig av ett beträngt läge för den svenska kronan och det svenska folkhushållet för att genom sina dispositioner göra stora vinster. Vinsterna uppgick till storleken 600-850 milj. kr.

Herr Bohman återupprepar att ingenting går att göra. Men jag vill påpeka för honom att redan i interpellationssvaret har han sagt att det finns vissa möjligheter att ingripa, t. ex. alt anstånd med betalningen icke får medges såvitt inle annat följer av handelsbruk. Men jag medger att man där kan diskutera vad som är handelsbruk. Vad är vanligt, vad är skick och sed? Del är, som jag påpekade redan i mitt första anförande, en diskutabel fråga. Men där fanns alltså vissa möjligheter till ingripande.

Jag vill också peka på vad herr Bohman säger i ett avsnitt av sina direktiv lill den utredning som skall ta upp de här frågorna. Han pekar där på att - och jag skall sluta med detta, herr talman - vid sidan av uppenbara överträdelser av valutaförordningen förekommer f n. inte sällan skentransaktioner av olika slag. Dessa transaktioner överensstämmer så långt de följs frän svensk sida sålunda formellt med gällande lagregler, men kan misstänkas ha en annan faktisk och med valutalagsliftningen icke förenlig innebörd.

Här krävs också, utan tvivel, ingripanden. Och jag hargjort den tolkningen av herr Bohmans direktiv att han delar min mening på den punkten.

Nr 127

Fredagen den 21 april 1978

Om åtgärder mot valutaspekulationer

Ekonomiministern GÖSTA BOHMAN:

Herr talman! Jag anser fortfarande att jag inte skall stå här och fördjupa mig i en recension av de här två artikelförfattarnas opus. Min enda anledning alt ta

17

2 Riksdagens protokoll 1977/78:127-129

Nr 127                upp vissa delar är att Carl-Henrik Hermansson har åberopat dem som något

Fredagen den      ' auklorileter. Jag har då påvisat att deras slutsatser i en del hänseenden är

21 april 1978       förenklade och delvis direkt felaktiga.

_____________      Jag har som svar på herr Hermanssons frågor redovisat det faktiska

Om åtgärder mot sakläget. Naturligtvis kan man som herr Hermansson göra gällande att vi valutaspekulationer "' skärpa valutalagsliftningen. Jag har påmint om att det sitter en utredning som skall syssla med de här problemen, men jag har också erinrat om att en heltäckande kontroll av penningströmmarna över gränserna kan få allvarliga konsekvenser för Sveriges internationella varuutbyte, för värt förhållande till andra länder med vilka vi har handel. En sådan lagstiftning skulle - om man gick så långt som herr Hermansson vill - skada och komplicera Sveriges bytesförhållanden. Jag tror personligen - men del får vi se när utredningen kommer fram - att det vore att tillgripa mera våld än nöden kräver.

Som sagt pågår det nu en översyn, och vi får se vad den leder till. Men del är inte en lält problematik som den har att syssla med - om man inte har den grundinställning som herr Hermansson har; dä är den naturiigtvis väldigt lätt. Har man den uppfattningen alt vi inte skall ha en fri marknadsekonomi och den typ av fritt handelsutbyte som vi har i dag, då är det mycket lättare att genomföra rigorösa regler och föreskrifter, kontroll och övervakning och en jättelik byråkrati. Men jag vill gärna säga till herr Hermansson att vi inte är beredda att vidta åtgärder i den riktningen.

Uppgiften all tidigareläggningen av vissa betalningar lill omvärlden skulle drabba skattebetalarna bestrider jag definitivt. Devalveringsåtgärden har vi vidtagit till gagn för hela samhället, och de pensionärer och löntagare som herr Hermansson åberopar är de som ytterst gör en vinst pä alt vi får en sund och balanserad ekonomi. Detta är sanningen.

Herr Hermansson har ställt sina frågor i interpellationen och fått svar på dem. Del börjar bli allt vanligare, herr talman, all man först ställer ett visst antal frågor i interpellationer till vederbörande statsråd och sedan, när man får svar på dem, ställer ytteriigare frågor i debatten. Därefter blir vederbörande indignerad därför att han menar sig inle ha fåll svar pä de ytterligare frågor han har ställt. Det är mera i överensstämmelse med de regler som gäller här att herr Hermansson framställer en ny interpellation och tar de nya frågorna. Detta säger jag generellt, för i det här fallet hade de frågor som herr Hermansson ställde en sådan innebörd all han fick svar även pä dem i mitt första och milt andra inlägg; det var därför jag inle uttryckligen och explicit tog upp dem på nytt.

Får jag, herr talman, erinra om vad herr Hermansson har frågat:

"1. Vilka möjligheter hade regeringen resp. riksbanken att ingripa mot spekulationen i en devalvering av kronan sommaren 1977?"

Jag har svarat herr Hermansson och talat om, vilka möjligheter regering och riksbank hade.

Sedan har herr Hermansson frågat:

"2. Varför tillgreps icke dessa möjligheter?"
'8                        Jag har svarat alt de möjligheter vi hade tillgreps.

Och vidare:

"3. Vilka åtgärder förbereds för att effektivt möta en liknande spekulation?"

Jag har svarat herr Hermansson att de frågorna utreds av en särskild kommitté. Jag har alltså gjort vad på mig ankommer för att tillmötesgå herr Hermanssons önskemål.

KJELL-OLOF FELDT (s):

Herr talman! Jag blandar mig i den här diskussionen inte bara därför att jag tycker att Gösta Bohman alltför frenetiskt försvarar dem som har försökt skaffa sig vinster på valutakursförändringen, utan också därför att han använder en debatteknik, där han försöker framställa sina egna devalveringar som en så lysande affär för fofkhushäflet att vi inle skall bråka om att några företag och kapitalägare gjorde sig en slant på valutaspekulation. Han vill alltså påslå alt devalvering är en vinst för det svenska folkhushållet. Låt mig då upplysa Gösta Bohman om - ifall han inte vet det -att en devalvering alltid är en föriust för folkhushållet. Den innebär nämligen att man exporterar levnadsstandard genom att man får sämre betalt för sin export och betalar mera för sin import. Och den förlusten för folkhushållet kan de svenska löntagarna, ulan alt konsultera ekonomiministern, konstatera bara genom att titta i sina plånböcker.

Sedan är det en annan sak att människorna genom hårt arbete och genom att det förs över mera resurser lill den utlandskonkurrerande sektorn så småningom kan återta den standardföriust som gjordes genom devalveringen. Och det är möjligen detta som Gösta Bohman kallar för vinst för folkhushållet. Men i så fall är det en högst besynneriig omväg han tar över till det begreppet. Och i varje fall bör eller måste han upplysa det folk han företräder om det rätta sambandet.

Just detta alt en devalvering i sin första fas alltid är en föriust för det land som devalverar och att den föriusten tar sig uttryck i en sänkning av levnadsstandarden förde breda folklagren är det som förklarar mitt och C.-H. Hermanssons intresse för de vinster som mycket små grupper kan ha gjort på devalveringen. Del är kontrasten mellan levnadsstandardföriuslen för de många människorna och de stora vinsterna för ett litet fåtal kapitalägare som gör alt vi intresserar oss för den här frågan. Vad som gör alt man frågar sig huruvida Gösta Bohman inte har insett detta är naturiigtvis att han finner det oförklariigt och irriterande att någon lägger moraliska synpunkter pä valutaspekulationen i samband med en devalvering.

Det är helt enkelt detta förhållande som jag har velat få noterat i kammarens protokoll, att om Gösta Bohman inte begriper varför allmänheten och ledamöter av denna kammare är intresserade av hur det gick till när en del människor tjänade pengar genom alt vara förutseende i samband med fjolårets devalveringar och vad som skulle kunna göras åt den saken, dä har herr Bohman inte begripit del moraliska och sakliga underiaget för intresset för de här frågorna.

Nr 127

Fredagen den 21 april 1978

Om åtgärder mot valutaspekulationer

19

Nr 127                  CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk):

Fredaeen den         """ talman! Kjell-Olof Feldt har med sitt inlägg utvidgat debatten något,

21 aoril 1978       ° ' '' 'yS" ofrånkomligt eftersom herr Bohman inte vill diskutera

______________  vad som hände sommaren 1977, de stora vinster som vissa grupper gjorde på

Om åtgärder mot förväntningsstyrda valutaulflöden, dvs. del som jag har kallat för valutaspe-valutaspekulationer kulation, ulan hela tiden försöker möta det resonemanget med allmänt tal om devalveringens verkningar. Jag instämmer naturiigtvis helt i vad herr Feldt sade. Jag tycker det var ett mycket bra och riktigt inlägg, som bidrog till alt ytterligare avslöja den inställning som ekonomiministern i själva verket intar till dessa frågor.

Nu upprepar ekonomiministern att skattebetalarna inte alls drabbades av vad som hände. Han tror fortfarande att de vinster som obestridligen gjordes av vissa kapitalstarka grupper och företag i del svenska samhället betalas av ingen. Men i själva verket måste ju de vinsterna liksom alla vinster i samhället betalas av några grupper. De kommer inte från himlen, herr Bohman, inte ens i den borgerliga nationalekonomin.

Sedan säger herr Bohman att han allmänt tycker illa om att del ställs nya frågor i en interpellationsdebalt. Han menar att detta är ett oskick. Enligt min mening kan det mycket väl få förekomma. Syftet med en interpellationsdebalt är ju att klargöra regeringens ståndpunkt, och för att uppnå det är det frän allmän synpunkt angeläget att fä full klarhet om innebörden i de uttalanden som finns i ett interpellationssvar. Jag tror alltså inte att man, som herr Bohman gjorde, kan avvisa nya frågor som något slags oskick i debatten.

Herr Bohman säger att han redan har svarat på de tre frågor jag har ställt. Tolkningen av vad han sade som svar pä frågorna visar ytterligare vilken inställning regeringen har till dessa spörsmål och den utveckling som har varit.

Min första fråga gällde varför herr Bohman var så obenägen att medge all vissa gjorde vinster som andra måste betala genom det stora förväntningsstyrda valutautflödet sommaren 1977. Ekonomiministern vill över huvud taget icke medge all några grupper gjorde vinster som måste betalas av andra i det svenska samhället. En sådan inställning kan jag inte karakterisera på annat sätt än som ett försök all försvara valutaspekulationen och spekulanternas åtgärder. I själva verket gick denna inställning som en röd tråd genom ekonomiministerns inlägg, då han gjorde den oerhört fåniga jämförelsen med vad jag skulle göra om priserna steg på kaffet, eller vilken vara han nu avsåg. Den jämförelsen har ju inte ett dugg med saken att göra. Vad herr Bohman har sagt här i debatten kan icke tolkas på annat sätt än som ett försvar för valutaspekulationen och valutaspekulanternas vinster.

Den andra frågan jag ställde var om ekonomiministern är anhängare av
eller motståndare till en ökad samhällskontroll över allmänhetens och
företagens ullandslransaktioner. Den frågan har herr Bohman besvarat bara
med en allmän formulering som gick ut på ungefär följande: Som herr
Hermansson vill ha det i samhället, så går det naturligtvis att ingripa mot
valutaspekulation. Ekonomiministern hänvisade därvid till att jag är
20                    anhängare av planhushållning och ville ge intryck av att det är bara i en

genomförd planhushållning som det är möjligt att göra mera mot valulaspe-kulanter och andra dylika element. Det finns naturiigtvis en kärna av sanning i herr Bohmans påpekande, därför att i en planhushållning är det möjligt att ingripa på ell helt annat sätt, men jag vill förneka alt det skulle vara totalt omöjligt alt också under nuvarande förhållanden göra mera för att komma lill rätta med valutaspekulation och med utnyttjande av möjligheterna till valutavinster- frågor som ekonomiministern själv har berört i direktiven till den tillsatta utredningen.

Det går alltså inte att schasa bort de här frågeställningarna som jag har fört fram bara med en hänvisning till min allmänna samhällssyn, även om jag naturiigtvis tar det som herr Bohman sade i repliken som en komplimang.

Beträffande min tredje fråga, som gällde vilka övriga åtgärder som regeringen förbereder för att motverka och stoppa valutaflykl, hänvisar herr Bohman endast till den tillsatta utredningen. Jag vill bara göra den korta kommentaren att om herr Bohman skulle vara intresserad av vpk:s synpunkter pä de här frågorna och vilka möjligheter vi menar att man borde använda sig av för att redan under nuvarande förhållanden ingripa härdare mot valutaflykl och valutaspekulation, så har vi ingenting emot att herr Bohman utser en ledamot också frän värt parti till denna utredning. Vi är nämligen icke representerde där.

Nr 127

Fredagen den 21 april 1978

Om åtgärder mot valutaspekulationer

Ekonomiministern GÖSTA BOHMAN:

Herr talman! Det är naturiigvis inle jag som skall tala om för kammaren hur man skall tillämpa interpellationsinstitutet. Del skall jag gärna medge. Jag ställer mig bara fundersam inför vad det är för mening med att i en interpellation ställa ett antal konkreta frågor för att sedan, när man har fått svar pä dem, i debatten ställa ytterligare frågor. Interpellationsinstitutet syftar ju också till att på förhand göra det möjligt för andra intresserade ledamöter alt komma in i debatten, och när det gäller helt nya frågor får de inte tillfälle till detta. Men jag skall, som sagt, gärna erkänna att det inte är min sak att ha synpunkter pä uppläggningen av kammarens arbete.

Herr Hermansson tyckte att det var en "fånig" jämförelse, när jag frågade herr Hermansson om inte han i ett läge då han väntar prishöjningar vidtar vissa dispositioner för att inte få betala alltför mycket för sina egna inköp. Och om herr Hermansson hamnar i en sådan situation och gör en vinst på detta, är det då skattebetalarna som betalar den vinsten?

Jag menar alt det är en tillspetsad jämförelse men att den är fullt tilläten. All kalla den för fånig tycker jag däremot är besynnerligt.

Sedan upprepar herr Hermansson hela tiden all vinsterna är kapitalismens signatur. Några gör stora vinster på det fatliga folkets bekostnad, påslår han. Delta är rent ut sagt nonsens. De företag som gör dessa dispositioner vidtar dem för all inte förorsakas förluster i samband med en väntad valutanedskrivning. De som föriorar pä alt en exportör, som sålt i svenska kronor, tidigarelägger hemtagningen av valuta är den utländske importören. Den som föriorar pä att en svensk importör tidigarelägger sin betalning i svenska

21

Nr 127               kronor är den utländske exportören.

Fredaeen den        ' " sammanhanget kan man möjligen tala om förluster. Men man kan

21 anril 1978       '"'  " " skattebetalare står för dessa. De pengar som finns i

_____________  clearingfonden - jag använder fortfarande detta begrepp - valutareserven

Om åtgärder mot      rnotsvaras av uteblivna förluster och vinster för folkhushållet i övrigt, vilka valutaspekulationer   ''""" folkhushållet skatteinkomster, möjliggör tidigare investeringar, prissänkningar och en mängd annat, som alla skattebetalare har nytta av. Om herr Hermansson försöker räkna in det i kalkylen, tror jag att han kommer fram till andra resultat än de han här redovisat.

Anledningen lill att jag talar om en statisk artikel är alt författarna till den aktuella artikeln inte brytt sig om att göra sådana analyser, vilket de om de är ekonomer borde ha kostat pä sig att göra.

Sedan hoppar herr Feldt upp som gubben i lådan till hjälp för herr Hermansson i vår debatt. Vi vet ju all herr Feldt har varit emot devalveringarna hela tiden. Herr Feldt har opponerat sig mot de åtgärder som vi vidtagit. Herr Feldt har opponerat sig mot all vi har lämnat valutaormen, men debatten om huruvida Sverige skulle devalvera eller inte eller huruvida Sverige skulle lämna valutaormen eller inle hör inte hemma i denna diskussion utan i andra sammanhang. Vi får fortsätta att föra den där, och jag är mycket intresserad av det - for någon gång skall väl ändå ekonomen herr Feldt komma på bättre tankar och kosta på sig att erkänna att det var en riktig åtgärd som vi vidtog.

Jag skall emellertid ge herr Feldt ett erkännande. Del är smärtsamt alt genomföra en sådan här operation. Det är ingen lustig situation att landets ekonomi har misskötts så att man tvingas justera kronan för att få balans i ekonomin. Del är inget som man längtar efter. Men man längtar inle heller efter att operera blindtarmen, herr Feldt, eller efter andra operationer som är nödvändiga för att återvinna hälsan.

Vi får ta på oss sådana smärtor och lidanden som uppkommer i det ögonblick då man genomgår en operation för att på del sättet skapa sundhet och möjliggöra ett tillfrisknande i framtiden. När jag talar om konsekvenserna för samhällsekonomin av operationen syftar jag självfallet på att operationen var nödvändig för att återge Sveriges ekonomi den hälsa som vi alla - inkl. herr Feldt, hoppas jag - är intresserade av att vårt samhälle skall ha. Alternativet - om vi inte vidtagit åtgärderna i fråga - skulle ha lett till att vi i dag skulle ha i runt tal 25 % högre kostnader i Sverige, och då skulle situationen verkligen vara katastrofal. Jag bara längtar efter den dag då herr Kjell-Olof Feldt öppet vågar tala om att denna operation var nödvändig, angelägen och lill gagn för löntagare, pensionärer och hela svenska folket.

22

KJELL-OLOF FELDT (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt, Gösta Bohman, att debatten om devalveringar och valutaorm inte skall föras i dag. Det gjorde jag inte heller. Jag vill bara peka på vad jag tycker var antingen väl demagogiskt eller väl slarvigt av ekonomiministern, nämligen att försöka blanda bort korten i en debatt om vad som hände sommaren 1977 - vilka som dä tjänade pengar på

all de med nästan 100 procents säkerhet kunde räkna med alt kronan skulle devalveras - genom att i den debatten tala om en devalvering som en så ytteriigl lönsam affär. Herr Bohman säger i sitt interpellationssvar att man kan fråga sig om man i ett samhällsekonomiskt perspektiv kan tala om föriuster över huvud taget. Det var bara det påpekandet jag ville göra.

Sedan må det föriåtas mig, kanske också andra, att man inte begriper att Gösta Bohman syftar pä folkets lidanden när han talarom all den välsignelse som hans ekonomiska politik kommer att medföra.

När och hur vi skall kunna avgöra huruvida den Bohmanska ekonomiska politiken var en framgång eller inte, lämnar jag i denna debatt därhän. Jag vill bara konstatera att det besked som kom frän regeringen i onsdags, om att ytteriigare åtgärder är nödvändiga för att säkerställa sysselsättning och välfärd och vad del nu är i vårt land, icke tyder pä all herr Bohmans devalveringspolitik ens i herr Bohmans egen kammare betraktas som en framgång.

Nr 127

Fredagen den 21 april 1978

Om åtgärder mot valutaspekulationer

ALLAN HERNELIUS (m):

Herr talman! Mitt inlägg här blir i stort sett av samma innehåll som det jag gjorde häromdagen, då jag i kammaren kunde konstatera att den uppsats som åberopats i debatten är minst sagt bristfällig. Författarna säger att de för egen del slår för uppgifterna i den och menar därmed alt inga andra har ansvaret. Det är gott det. Som jag då framhöll har riksbanksfullmäktige icke ställt sig bakom uppsatsen, ej heller valutastyrelsen.

Uppsatsen är klen som dokumentation och underiig till sitt innehåll. Det finns t. ex. pä ett ställe en antydan om alt spekulanter och företagare - ordet spekulanter används visseriigen icke men är underförstått - skulle underlåta att investera på grund av att de gör större vinster pä spekulationer i valutor. Detta är en underiig uppfattning om hur investeringar går lill i ett land. Företagarna spelar inte bingo för att se vad de kan vinna mest på -investeringar eller spekulation i valutor. Det är alltså inle alls överenstäm-mande med verkligheten.

Lika befängd är naturiigtvis slutsatsen, som emellertid framförs pä mänga håll, alt skattebetalarna skulle betala de vinster som några valutaköpare har gjort vid detta tillfälle. Det vore i så fall naturligtvis lika riktigt att säga alt skaltebetalarna drar fördel av de förluster som spekulanter i många sammanhang gör vid sådana här tillfällen. Den slutsatsen drar inle författarna till uppsatsen.

Jag är övertygad om alt många av dem som räknade med en devalvering i Sverige 1977 också gjorde stora föriuster, därför att devalveringen inte kom vid den lidpunkt och inte fick den omfattning som de kanske hade räknat med.

Frågan om vem som har ansvaret för ryktena om devalvering har tidigare behandlats i kammaren ganska utföriigt. Jag vill bara tillägga att de som säger sig ha varnat för en devalvering, t. ex. under riksdagens ekonomiska debatt den 2 juni eller i andra sammanhang - kanske rent av utomlands -naturligtvis har bidragit till att sprida psykosen. Efter att så ihärdigt och

23

Nr 127               utföriigt ha talat om devalvering har de alltså sin del av ansvaret. Del går nog

Fredagen den '"* " ''"''■

21 aoril 1978         Sedan skulle jag bara vilja tillägga att det vore ganska värdefullt, om man

_____________  kunde få fram ytteriigare någon åtgärd som skulle kunna hindra spekulatio-

Om åtgärder mot '   ' ' Wickmans uppgift alt fundera på den saken. Men i stort valutaspekulationer '' ärdet omöjligt att undvika all förväntningarom kursrörelser uppstår i ett samhälle med något så när fri ekonomi och att dessa förväntningar utnyttjas. Vem som drar vinst av eller gör föriust på grund av detta är en betydligt mer mödosam uppgift att klara ut än att schematiskt gå så enkelt fram som författarna lill den ifrågavarande artikeln gjorde. Den är icke någon tillfredsställande dokumentation; jag upprepar del.

Jag vill tillägga - och jag vänder mig till herr Feldt - alt det inle bara går att dra ett kritstreck och tala om "den Bohmanska politiken" och dess utfall. Herr Bohman för sin politik, liksom också regeringen, på grundval av det underiag som den föregående regeringen - med herr Feldt som icke minst delaktig - skapade för de ekonomiska åtgärderna i Sverige och den svenska ekonomin. Det är mot den bakgrunden man får se den nuvarande regeringens politik i syfte att komma till rätta med de skador som dä hade vållats och i syfte alt få landets ekonomi in på en annan kurs. Delta bör herr Feldt inte glömma bort!

CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Får jag först säga att jag är lika förvånad över herr Hernelius inlägg här i dag som jag blev när jag i protokollet läste det inlägg som han gjorde i riksdagens granskningsdeball. Herr Hernelius är ju inte vilken riksdagsledamot som helst, utan han är vice ordförande i riksbanksfullmäktige, och han talar alltså även i denna egenskap när han talar om valutafrågorna.

Jag tycker att vad en vice ordförande i riksbanksfullmäktige snarare skulle
ha gjort borde ha varit alt beklaga att riksbanken tvingats till marknadsope
rationer, som medfört att dess vinst blivit 600-850 milj. kr. mindre än vad den
faktiskt skulle ha blivit, om del inte hade ägt rum en omfattande valutaspe
kulation under sommaren 1977. Men herr Hernelius kritiserar i stället två
tjänstemän i riksbanken som i en, visseriigen privat, artikel sökt utreda vad
som verkligen förekommit under sommaren. Det fanns ett argument som
han anförde i onsdags men icke upprepade i dag, nämligen alt man inte,
eftersom riksbankens uppgift inle är att få vinst, kan tala om alt riksbanken
egentligen har gjort någon föriust. Jag har, måste jag säga, svårt att förstå den
argumenteringen. De vinster eller de föriusier som gjordes har ju ingenting
att göra med vad som är riksbankens huvuduppgift i det här fallet. Även om
huvuduppgiften inte är att fä en vinst, är det ett faktum - som även herr
Bohman medgav i sitt interpellationssvar - all del skedde en omfördelning av
vinster och föriuster mellan företag och kommuner å ena sidan och
riksbanken å den andra. DeUa sägs uttryckligen i ekonomiministerns
interpellationssvar, och det är en, som jag tycker, realistisk värdering av vad
24                     som verkligen förekom på sommaren 1977.

Det är särskilt mot den bakgrunden som jag blivit så förvånad över att herr Bohman i debatter i övrigt sä bestämt vill söka förneka att några grupper gjorde vinster över huvud taget på devalveringen och att andra, främst riksbanken, i stället gjorde föriusier. Jag vill alltså ta fasta pä den satsen i ekonomiministerns interpellationssvar och säga att där har vi en realistisk värdering av vad som verkligen förekom pä sommaren 1977 - en värdering som jag tycker är riktig och som ju styrks av den artikel som de bägge riksbanksekonomerna har publicerat.

Den avgörande frågan är naturiigtvis vad man gör i fortsättningen. Det blir säkert tillfälle alt utveckla delta mera i kammaren när en rad motioner om valutaregleringen och ett belänkande från finansutskottet kommer upp. Jag medger att man där måste gå vidare för all få ett ökat samhälleligt inflytande över allmänhetens och förelagens ullandslransaktioner. Och jag menar del är möjligt all på en rad områden komma fram lill ett sådant ökat inflytande, vilket också herr Bohman medger på något ställe i interpellationssvaret och som även antyds i direktiven lill den sittande utredningen.

Det är alltså dessa punkter man skall ta fasta på. Det är där man måste utveckla kritiken och utveckla de positiva insatserna för att samhället skall få bättre instrument för att ingripa mot valutaspekulation och valutaflykl.

Nr 127

Fredagen den 21 april 1978

Om åtgärder mot valutaspekula tioner

Ekonomiministern GÖSTA BOHMAN:

Herr talman! Jag har en känsla av all den här debatten kanske snart bör avbrytas, men jag vill säga några ord lill.

Kjell-Olof Feldt påstår att jag försöker blanda bort korten genom det resonemang som jag för genom att påvisa vad det verkligen är fråga om. Jag blundar för att en del människor tjänade väldigt myckel pengar, säger Kjell-Olof Feldt. Men jag säger: Det är inte fråga om det, utan att man undvek föriuster genom att tidigarelägga eller senarelägga vissa betalningar - de människorna undvek förluster. De som inte gjorde detta fick föriuster. Men man kan inte påstå att de som undvek föriuster gjorde det genom att andra, som inte handlade på samma sätt, fick föriuster. Det finns inget samband mellan de två slagen av transaktioner. Det avgörande för mig är att man skall bedöma den här frågan i hela dess vidd. Och då påstår jag fortfarande att det är fel all säga alt del var skattebetalarna som fick betala.

Däremot vill jag gärna förtydliga - eftersom jag kanske inte sagt det tidigare, vilket beror på hur herr Hermansson ställt frågorna - att om del är fråga om rena spekulationer, där man alltså i rent spekulativt syfte försöker förvärva pengar i ett visst ögonblick för att sedan sälja dem, så är det klart att vi har allt intresse av att komma åt detta. Men det är inte klarlagt att sådant förekommit, och jag tror det är mycket svårt att göra det. De här författarna har inte heller försökt klariägga i vad män spekulationer och skentransaktioner av detta slag förekommit.

Detta är något som den sittande valutautredningen får studera för att försöka komma åt det om det kan förekomma. Men vår valutareglering är så hård att möjligheterna alt hålla på med spekulationer av del slag som vi här antyder, såvitt jag förslår, är utomordentligt begränsade. Om sådant före-

25

Nr 127               kommer måste det, såvitt jag kan bedöma, vara fråga om rena lagbrott. Men

Fredagen den      P  punkten behövs ytterligare klariägganden.

21 aoril 1978         "  '''' förvånande är att den här debatten förs med sådan

_____________  intensitet beträffande vad som hände sommaren 1977. Varför är man inte lika

Om åtmrder mot intresserad, Kjell-Olof Feldt, att diskutera vad som hände sommaren 1976? valutaspekulationer  "" " tredjedel av den svenska valutareserven ut under augustiseptember. Vi hade en mindre valutareserv i augusti 1976 än vi hade i augusti 1977. Motsvarande företeelser måste ha förekommit vid detta tillfälle. Vad gjorde då den sittande regeringen och riksbanksfullmäktiges socialdemokratiska majoritet för all komma med de ingripanden som - tydligen - Kjell-Olof Feldt anser alt man skall göra? Kjell-Olof Feldt har inte sagt det explicit, men herr Hermansson så myckel mer talat om det. Det vore intressant all vela detta - samma företeelser förekom dä som 1977.

Sedan ärdet klart, Kjell-Olof Feldt, att vi inte med 100-procentig säkerhet kan säga alt den politik som vi fört kommer alt lyckas på sikt, men vi vet att den fram till nu har fått avsedd verkan. Och vad vi vet är att, om vi inte hade vidtagit de åtgärder som både Carl-Henrik Hermansson och Kjell-Olof Feldt i varje fall indirekt kritiserade, hade Sveriges ekonomiska läge i dag varit katastrofall. Del är också mot den bakgrunden man skall bedöma de frågor som tagits upp här i dag.

KJELL-OLOF FELDT (s):

Herr talman! Ekonomiministern önskar att debatten kunde avbrytas. Nu kan det icke ske i Sveriges riksdag, så jag tillåter mig att fortsätta.

Jag fortsätter debatten egentligen för att säga till herr Bohman att visst kan man säga att det är mindre allvariigt om man vidtar dispositioner för att undgå föriuster än om man vidtar dispositioner för att göra sig en direkt vinst. Men skillnaden är verkligen hårfin, och från de synpunkter som jag finner anledning att diskutera den här frågan existerar den inte.

Låt mig ändå acceptera Gösta Bohmans utgångspunkt, när han påslår att dispositionerna gjordes i stort sett bara för att undgå förluster. Stämmer det? Enligt vad C.-H. Hermansson berättade hårde både riksbankstjänstemännen tyckt sig kunna konstalera all det sommaren 1977 skedde onormala inköp för ca 200 milj. kr. av s. k. resevaluta. Vi vet alla som sitter här att människorna sprang omkring mellan bankerna under juli och augusti och köpte resevaluta, som de sade. Och enligt vår lagstiftning betalade bankerna ut 6 000 kr. per person. Dessa valutainköp gjorde man naturiigtvis inte för all undgå föriusier utan för alt tjäna pengar. Om det rörde sig om 200 miljoner så tjänade man 20 miljoner. Det är möjligt att det är så små belopp atl det i ekonomiministerns miljardvärid inte är intressant, men jag vill påstå att det faktiskt var fråga om en ren och skär spekulation i syfte att tjäna pengar. Och de pengarna återspeglas i en motsvarande utebliven vinst för riksbanken.

Detta att man inte tar hem sina fordringar utomlands har inte till syfte att

man skall undgå en föriust, utan man handlar så i den uppenbara avsikten att

se till au när man tar hem dem så är de mera värda i svenska kronor än de

26                     pengar man lånade ut. Del kan jag inle heller se som ett försök att undgå

föriust. Nog om detta.

När herr Hernelius kallar sig själv till ekonomiministerns hjälp -jag vill dock icke likna herr Hernelius vid gubben i lådan, han passar liksom inte in i en sådan förpackning - blir jag liksom C.-H. Hermansson förvånad, därför att om riksbanksfullmäktige anser atl denna undersökning av vad som hände sommaren 1977 är så utomordentligt bristfällig, om man här i riksdagens talarstol gäng pä gång vill underkänna resultaten, tycker jag all det börjar bli en anständighetsfråga för riksbanken atl göra en ordentlig undersökning. Om ni anser att de här båda ekonomerna inte på ett rikligt sätt har analyserat verkligheten, att deras slutsatser är felaktiga och att de har felaktigt material, då tycker jag atl det har gått så långt i diskussionen om vad som hände före augustidevalveringen 1977 alt det som sagt är en anständighetsfråga för riksbanksfullmäktige att se lill att en undersökning blir gjord och att man sakligt och objektivt prövar den analys och den utredning som har publicerats i Ekonomisk Debatt. Vi kan, herr talman, inte hålla på på det här viset: det publiceras seriösa undersökningar som sedan ekonomiministern och vice ordföranden i riksbanksfullmäktige utan egen analys bara står och underkänner. Vi måste få ett underiag för alt kunna avgöra hur det verkligen förhåller sig.

Gösta Bohman är förvånad över att vi är intresserade av vad som hände 1977 men inte 1976. Låt mig då lägga till: Undersök också vad som hände hösten 1976! Det vore utomordentligt intressant alt göra det på den grunden alt man kunde se efter om det var några skillnader i dispositionerna hösten 1976 jämfört med sommaren 1977. Det var dock en viss skillnad i slutresultatet av dispositionerna hösten 1976 och dispositionerna sommaren 1977, eftersom man 1976 inte kunde avsluta med vinster som gjordes på grund av en devalvering av den svenska kronan.

Det är alltså min uppmaning till herr Hernelius att ta det initiativet i riksbanksfullmäktige att riksbanken försöker klariägga den här frågan. Jag tror nämligen atl debatten kommer att fortsätta ett tag till på de grunder som jag har nämnt.

Slutligen till herr Hernelius: Om nu Gösta Bohmans politik är sä framgångsrik - varför måste den då gång på gång urskuldas med hänvisningar till tidigare regeringars politik?

Nr 127

Fredagen den 21 april 1978

Om åtgärder mot valutaspekulationer

ALLAN HERNELIUS (m):

Herr talman! Jag vill till herr Feldt säga atl han citerar mig felaktigt. Jag har inte sagt att riksbanksfullmäktige ogillar uppsatsen. Jag har sagt att riksbanksfullmäktige inte står bakom uppsatsen. Den är inte behandlad i fullmäktige ur den synpunkten. Den är anmäld där och föranledde en kort diskussion en gång, men något övrigt förekom inte, om jag nu skall röja vad som förevarit i riksbanken - det som andra sä gärna har gjort. Det är alltså en viss skillnad mellan att ogilla och att inte behandla. _ Jag instämmer i herr Feldis önskemål om att man - gärna i samband med den Wickmanska kommitténs arbete - borde ha en ordentlig utredning av hur förväntningar påverkar inflöde och utflöde i samband med devalveringar;

27

Nr 127

Fredagen den 21 april 1978

Om åtgärder mot valutaspekulationer

inte bara devalveringen i augusti utan också devalveringar tidigare, inte minst hösten 1976. Riksbanksfullmäktige har också redan uttalat sig för en sådan analys. Jag hoppas atl den vidtas i lugn och ro. Den skulle kunna ge ett gott material för utredningens arbete.

Det är inte så enkelt som herr Hermansson gjorde det till att man sätter fingret på en viss dag och sedan säger: Nu har riksbanken föriorat så och sä mycket i vinst. Så enkelt går del inle lill. Riksbanken bedriver ju inte sin penningvårdande politik för att få största möjliga vinst vid varje givet tillfälle - det vet väl ingen bättre än förre ordföranden i riksbanksfullmäktige Kjell-Olof Feldt. Den tanken är, herr talman, med föriov sagt horribel, och ingen har klandrat den kraftigare än Jan Magnus Fahlström i Dagens Nyheter. Så bedrivs inle riksbankspolitiken.

Om herr Hermansson är förvånad över att jag inte godkänner uppsatsen och de angivna siffrorna 600-800 miljoner får han väl bli kvar i sin förvåning. Jag är minst sagt lika förvånad över att en person som så ofta deltar i den ekonomiska debatten som herr Hermansson okritiskt sväljer uppgifterna och glömmer bort att det finns både en export- och en importsida i del här sammanhanget.

Apropå spekulanterna i valutautlag inom 6 000-kronorsramen förekom naturiigtvis stora sådana uttag. Kunde det bli annat när folk förberedde semestrar och man läste i tidningarna dagligen att inte minst prominenta socialdemokratiska politiker varnade för devalvering eller att företagsledare ivrade för devalvering? Kunde det då bli annat än atl människor drog slutsatser av detta? Om de sedan vann på det eller inte, det beror på vilken valuta de inköpte och när de sålde densamma. Köpte de t. ex. vissa valutor som fallit i värde sedan dess blev vinsten sanneriigen inte så stor. Men spekulantens roll är ju den alt han tar en risk - risken atl föriora.

Jag vill också säga till sist att det väl är ganska naturiigl att man bedömer regeringens politik mot bakgrund av det underiag som skapats för den och som fanns vid dess tillträde. Hur skulle man annars gå till väga? Om grunden då befanns vara instabil, om det fanns brister i underlaget av större omfattning än man i första ögonblicket anade, så kan inte gärna den sittande regeringen lastas för del. Den kom lill något som den inte kände till i varje detalj. Herr Feldt kände till det, men den socialdemokratiska regeringen hade inte vidtagit dispositioner som skulle hindra utvecklingen att bli som den blev.

28

CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Bara några ord. Det är inle så som Allan Hernelius påstod i sitt inlägg här, atl jag okritiskt skulle ha anammat den artikel som jag refererade till. En artikel av den typen behöver man inle anamma okritiskt, därför att i den fanns en rad reservationer som jag också tog med i milt referat av artikeln i det första anförandel. De bägge författarna betonar hela tiden atl det är mycket svåra avvägningsproblem som det handlar om, men de betonar samtidigt att den beräkning de kommer fram till rör ett minimibelopp. De menar alt del förväntningsstyrda valutautflödet i själva verket var större än

den siffra de kom fram till, men de medger att det är utomordentligt svårt atl exakt ange en siffra.

Jag tycker alltså att det i den artikeln finns en rad inbyggda reservationer. Jag är fortfarande förvånad över att riksbanksfullmäktiges vice ordförande liksom ekonomiministern bara har fördömande ord till övers för en seriös vetenskaplig undersökning; det är det första försök jag känner till att verkligen kartlägga vad som ägde rum före devalveringen sommaren 1977. Jag tycker att man i stället borde ha hälsat varje bidrag till belysning av den frågan med tillfredsställelse.

Sedan vill jag instämma i Kjell-Olof Feldis förhoppning. Om man frän olika håll anser all vad som hittills kommit fram inte på ett tillfredsställande sätt belyser alla sidor av utvecklingen, är det verkligen en ansländighelsfråga för vederbörande instanser atl se till att del görs en utföriig undersökning - man kan inte nöja sig med att bara fördöma de undersökningar som gjorts med sådana svepande argument som har förekommit i debatten här i onsdags och även i dag.

Slutligen till frågan om riksbanken och dess vinst. Hert Hernelius! Det förhållandet att huvudsyftet med riksbankens verksamhet icke är att den skall lämna vinst kan inte förhindra att riksbanken i vissa situationer kan göra vinster eller föriuster. Det är två helt olika saker. Ett faktum är att riksbanken åsamkades föriuster genom den valutaspekulation som förekom. Dessa förluster kan sägas vara en förlust för de svenska skattebetalarna, eftersom riksbanken är skattebetalarnas organ.

Nr 127

Fredagen den 21 april 1978

Om åtgärder mot valutaspekulationer

ALLAN HERNELIUS (m):

Jag vill säga till herr Hermansson att det finns ingen som bestrider att artikeln har sina förtjänster- det är inte det vi talarom. Del är inte heller fråga om något fördömande av artikeln och författarnas ansträngningar. Vad det gäller är deras slutsatser. Dessa tillåter vi oss att granska med kritiskt sinne. Vi vill varna för att de okritiskt anammas t. o. m. av tränade ekonomer som C-H. Hermansson.

Vad sedan beträffar riksbankens vinst, så kan det tjäna kammaren till upplysning att den aldrig torde ha varit så stor som 1977.

CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Den kunde ha varit större, herr Hernelius, om inte riksbanken tvingats vidkännas föriuster på grund av valutaspekulationen.

ALLAN HERNELIUS (m):

Herr talman! Om ingripanden från riksbanken skett till priset av ökad oro på valutamarknaden vid den tidpunkten hade utvecklingen när det gäller vinsten i själva verket gått i motsatt riktning.

CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag har inte talat för några ingripanden som skulle ha skapat oro på valutamarknaden. Vad det gällde för riksbanken sommaren 1977-och

29

Nr 127

Fredagen den 21 april 1978

Meddelande om fråga

det var enligt vad jag har faltal dess uppgift och dess målsättning - var i stället atl dämpa oron. Men även åtgärder som vidtas för atl begränsa valutaspekulation skulle ju ha verkat i den riktningen att de hade dämpat den oro och nervositet som förekom. De skulle icke ha verkat på del sätt som herr Hernelius antydde.

Överiäggningen var härmed slutad.

30

§ 5 Föredrogs och hänvisades

Proposition

1977/78:173 till ulrikesutskottet

§ 6 Föredrogs och hänvisades

Motioner

1977/78:1934 och 1935 till trafikutskottet

1977/78:1936-1938 till näringsutskottel

§ 7 Meddelande om fråga

Meddelades alt följande fråga framställts

den 20 april

\91in%-Alf> av Eva Hjelmström (vpk) till statsrådet Ola Ullsten om katastrofhjälp till Mozambique:

Svåra översvämningar har drabbat Mozambique. Främst är det Zambesi-dalen som berörs, vilket inneburit alt omkring 500 000 människor blivit hemlösa. Stora humanitära insatser krävs för atl mildra de personella och materiella skadorna.

Jag vill därför fråga:

Vilka insatser planerar den svenska regeringen med anledning av naturkatastrofen i Mozambique?

På hemställan av tredje vice talmannen beslöt kammaren kl. 10.49 att ajournera sina förhandlingar till kl. 14.30, då de till dagens bordläggning anmälda utskottsbelänkandena väntades föreligga.

§ 8 Förhandlingarna återupptogs kl. 14.30.

§ 9 Anmäldes och bordlades

Proposition

1977/78:179 om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

§ 10 Anmäldes och bordlades Nr 127

Konstitutionsutskottets betänkande                                  Fredagen den

1977/78:37 med anledning av talmanskonferensens förslag (1977/78:18) om     21 aoril 1978

fortsatt  försöksverksamhet  med riksdagsinformation till allmänheten_______   

jämte motioner

Finansutskottets betänkanden

1977/78:30 med anledning av propositionen 1977/78:80 om ändring i lagen

(1928:281) om allmänna arvsfonden 1977/78:31 med anledning av propositionen 1977/78:140 med förslag om

allmän beredskapsbudget för budgetåret 1978/79 jämte motion 1977/78:32 med anledning av motioner om formerna för statligt stöd till

förelag m. m.

Skatteutskottets betänkanden

1977/78:48 med anledning av motion om företagsleasad bil för privat

bruk 1977/78:49 med anledning av motion om höjning av stämpelskatten 1977/78:52 med anledning av propositionen 1977/78:163 om ändring i

uppbördslagen (1953:272)

Lagutskottets betänkanden

1977/78:24 med anledning av motion om ny företagsform för mindre företag

1977/78:26 med anledning av motioner om vissa frågor rörande jordbruksarrende

Försvarsutskottets betänkanden

1977/78:19 med anledning av propositionen 1977/78:100 såvitt avser anslag m. m. för budgetåret 1978/79 inom försvarsdepartementels verksamhetsområde och propositionen 1977/78:95 jämte motioner

1977/78:20 med anledning av propositionen 1977/78:100 såvitt gäller ekonomiskt försvar inom handelsdepartementets verksamhetsområde

1977/78:21 med anledning av propositionen 1977/78:100 såvitt avser förslag till stat för försvarets fastighelsfond för budgetåret 1978/79

1977/78:22 med anledning av motioner om vissa industribeställningar för försvarels räkning

Socialförsäkringsutskottets betänkanden

1977/78:25 med anledning av motioner om vissa handikappfrågor m. m. 1977/78:26 med anledning av motioner om vidgad räu till sjukpenning 1977/78:27 med anledning av motion om kostnadsfria läkemedel 1977/78:28 med anledning av motioner om avgifter för sjukvård m. m. 1977/78:29 med anledning av motioner om vissa sjukpenningfrågor

Jordbruksutskottels betänkande

1977/78:21 med anledning av motion om stöd till biodynamisk odling          31

Nr 127                                         Arbetsmarknadsutskottets betänkanden

Fredaeen den 1977/78:32 med anledning av dels propositionen 1977/78:100 bilaga 15 såvitt

21 april 1978 avser anslag lill Kontant stöd vid arbetslöshet, dels propositionen 1977/

---

78:130 om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring, m. m..

Meddelande om                                                                Jäte motioner

frågor                  1977/78:33 med anledning av propositionen 1977/78:162 om godkännande
av Europarådels konvention om migrerande arbetstagares rättsställning

Civilutskottets betänkande

1977/78:26 med anledning av propositionen 1977/78:129 om distriklsindel-

ning, arbets- och personalorganisation m. m. inom exekutionsväsendet

jämte motioner

§ 11 Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts

den 21 april

\911/1%-AT1 av  Stina Andersson (c) till  kommunikationsministern om kostnadsansvaret för åtgärder mot trafikbuller:

Vägtrafiken är utan tvivel den mest utbredda och störande bullerkällan. Bullerbegränsande åtgärder måste därför vidtas. Den statliga trafikbullerutredningen (TBU) avlämnade sitt betänkande redan under sommaren 1974. Det är angeläget att fördelningen av kostnadsansvaret mellan staten och kommunerna blir klariagd.

Mot denna bakgrund vill jag ställa följande fråga till kommunikationsministern:

Är statsrådet beredd att medverka till en lösning av frågan hur kostnadsansvaret för bullerbegränsande åtgärder skall fördelas?

1977/78:428 av Bertil Måbrink (vpk) till försvarsministern om användningen av anslag för studier av olika flygplansalternativ för försvaret:

Den 10 januari i år beslutade regeringen att skjuta upp beslutet om utvecklingen av B3LA. Orsaken till beslutet var atl man ville ha full handlingsfrihet vid ett framtida val mellan olika flygplanstyper. För att få fram ett bättre beslutsunderiag för de olika alternativen beviljades ett anslag pä 300 milj. kr.

Efter detta beslut har försvarets materielverk (FMV) - enligt en artikel i

Dagens Nyheter den 18 april - hos försvarsdepartementet begärt att få fördela

de ovannämnda pengarna så att 299 milj. kr. skall användas till ofTerter på

B3LA.

•2                       Regeringen har lämnat sitt svar till FMV den 13 april. Detta svar är

hemligstämplat, likaså äskandet. Enligt uppgifter i Aftonbladet den 20 april påslås alt 250 milj. kr. beviljats av begärda 299 milj. kr.

Om uppgifterna är riktiga, sä innebär detta att man trots beslutet i januari bundit sig för ett alternativ, nämligen B3LA.

Jag vill fråga:

Vill försvarsministern redogöra för hur de 300 milj. kr. som beviljats för studier av olika flygplansalternativ har fördelats?

Nr 127

Fredagen den 21 april 1978

Meddelande om frågor

1977/78:429 av Eva Hjelmström (vpk) lill kommunikationsministern om åtgärder för att förbättra servicen åt kollektivtrafikanter:

En del av sofforna på Stockholms central har tagits bort. För alla tågresenärer innebär detta en ytterligare försämring av servicen.

Vilka åtgärder avser kommunikationsministern alt vidta för att förbättra för kollektivtrafikanlerna och förhindra en ytteriigare försämring av servicen?

1977/78:430 av Inga Lantz (vpk) till statsrådet Britt Mogård om fördelningen av skolans resurser på elever från olika socialgrupper:

Det finns ett samband mellan hur elever lyckas i skolan och föräldrarnas sociala och ekonomiska bakgrund. En rapport "Segregation och särbehandling i grundskolan" från sociologiska institutionen i Lund ger ytteriigare bekräftelse på detta.

Resultaten när det gäller standardprov och betyg är exempelvis starkt kopplade till socialgruppstillhörighet -ju "högre" socialgrupp, desto bättre resultat. Det är också klart bevisat att elever från "högre" socialgrupper i förhällande till sina behov får större del av resurserna än barn från "lägre" socialgrupper.

Jag vill mot denna bakgrund ställa följande fråga:

Vilka åtgärder tänker statsrådet vidta för att förändra detta förhållande?

1977/78:431 av Sven-Gösta Signell (s) till arbetsmarknadsministern om garanti att huvudmännen får full ersättning för nytillkomna skyddade verkstäder:

Den 13 december 1977 beslutade riksdagen i enlighet med propositionen 1977/78:30 att en organisationskommitté skulle tillsättas av regeringen för fortsaU handläggning av ekonomiska och organisatoriska frågor i samband med inrättandet av regionala stiftelser för de skyddade verkstäderna.

De nuvarande huvudmännen, primärkommuner eller landsting, känner ovisshet om utgången av kommande förhandlingar med organisationskommittén om ersättningar för befintliga och projekterade skyddade verkstäder. Denna ovisshet innebär att nytillskottet av skyddade verkstäder f n. är myckel begränsat. De nuvarande huvudmännen vågar inte anslå medel i sin budget för nya verkstäder, då de ej vet hur stor ersättning de kommer att få för

3 Riksdagens protokoll 1977/78:127-129

33

Nr 127               vare sig befintliga eller nytillkomna verkstäder.

Fredaeen den        °' " bakgrunden vill jag till arbetsmarknadsministern ställa följande

21 april 1978       '"''äp-

_____________ Är statsrådet beredd att innan organisationskommittén för skyddade

Meddelande om       verkstäder har slutfört sitt arbete ge de nuvarande huvudmännen garanti för
frågor                ''" ersättning för nytillkomna verkstäder, så att pågående projekteringsar-

beten kan fullföljas?

§ 12 Kammaren åtskildes kl. 14.31.

In fidem

BENGT TÖRNELL

/Solveig Gemert