Riksdagens protokoll 1977/78:121 Måndagen den 17 april

ProtokollRiksdagens protokoll 1977/78:121

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1977/78:121

Måndagen den 17 april

Kl. 11.00

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Fyllnadsval till utskott

§ 1 Fyllnadsval till utskott

Om åtgärder för förbättrad efter-

TALMANNEN: Moderata samlingspartiets partigrupp har som suppleant i     levnad av den nya
socialutskottet under Nils Carlshamres ledighet anmält hans ersättare Josef    energihushållnings-
Axelsson. normen för bygg-

nader Talmannen förklarade därefter vald till

suppleant i socialutskottet Josef Axelsson (m)

§ 2 Justerades prolokollet för den 7 innevarande månad.

§ 3 Om åtgärder för förbättrad efterlevnad av den nya energihushållningsnormen för byggnader

Bosladsministern ELVY OLSSON erhöll ordet för att besvara Stina Eliassons (c) den 6 april anmälda fråga, 1977/78:387, och anförde:

Herr talman! Stina Eliasson har frågat mig om jag finner det angeläget att vidta några särskilda åtgärder för att förbällra eflerievnaden av den nya energihushållningsnormen.

Samhällets kontroll av att hus byggs enligl kraven i svensk byggnorm sker dels genom byggnadsnämndernas granskning av byggnadslovshandlingarna, dels genom en fortlöpande tillsyn av arbetet under byggnadsskedel. Denna tillsyn sköts av en ansvarig arbetsledare som byggnadsnämnden utser. Också nämnden utövar sådan tillsyn genom besiktningar under arbetets gång och genom slutbesiktning.

Hus byggda enligt de nya bestämmelserna om energihushållning kommer inte att förbruka mer än drygt hälften av den energi som förbrukades i byggnader som uppfördes i enlighet med tidigare gällande normer.

Del är naluriigtvis nödvändigt att energihushållningskraven i byggnormen följs, så att vi verkligen får de nya energisnåla byggnader som förutsattes i riksdags- och regeringsbesluten. Frågan om byggnadsnämndernas besiktning och kontroll är därför utomordentligt viktig.

Byggadministrationsutredningen har i sitt betänkande (SOU 1976:26) lagt fram ett förslag om en utvidgad kommunal kontroll och besiktningsverk-samhel i samband med uppförande av småhus för att göra det möjligl att få en bättre kontroll av att byggbestämmelserna följs. Remissbehandlingen visade

107

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om åtgärder för förbättrad efterlevnad av den nya energihushållnings-normen för byggnader

att frågan om kommunernas ansvar inte var tillräckligt utredd. Mot denna bakgrund avvisades utredningens förslag i regeringens proposition 1977/ 78:93 Riktlinjer för ansvarsfördelning inom bostadsförsörjningen m. m. Fortsatta överväganden pågår emellertid i denna fråga inom bostadsdepartementet. Jag vill också peka på att planverket efter vad jag erfarit avser att se över bestämmelserna om granskning och besiktning i samband med byggnadslovsprövningen.

Det finns enligl min mening mycket som talar för att det ställs krav på en mera ingående kontroll än som sker i dag. Jag har därför för avsikt atl ta kontakt med statens provningsanstall, planverket och Kommunförbundet för atl undersöka förutsättningarna för en ökad samverkan mellan dessa myndigheter i denna fråga.

108

STINA ELIASSON (c):

Herr lalman! Jag tackar statsrådet för svaret på min fråga.

Anledningen lill alt jag ställde den här frågan är alt det nu och då förekommer uppgifter inle minst i tidningarna att nybyggda hus inte kan anses uppfylla de särskilda krav urenergihushållningssynpunkt som den nya byggnormen från den 1 juli 1977 ställer.

I mitt eget hemlän, Jämtlands län, har man i tidningarna kunnat läsa atl det i ett nybyggt hus i en av kommunerna uppmätts en innetemperatur som var så låg som 16 minusgrader i någol hörn av huset. På hälsovårdsbyrån i kommunen har man fått ta emot många liknande klagomål, och kommunen lät därför kontrollera ell femtontal fasligheler som var nybyggda. Kommunen hysle förslåelse för att folk klagade - det skall ju inle vara minusgrader inomhus- och påtalade också det självklara faktum i sådana här fall att en mängd energi för uppvärmning slösas bort.

Vid den kontroll som kommunen lät verkställa kunde befogade anmärkningar göras på tre fastigheter. Det borde naturligtvis egentligen inte ha varil någon faslighet med anmärkning. Nu har byggföretaget jusl i det här fallet visat god vilja närdet gäller atl åtgärda de brister som fastighetsägarna påtalat, men det hade naturligtvis varit bättre och bara i sin ordning om allting från början varit bra. Det blir ju också alltid dyrare och besvärligare för alla parter, om åtgärder skall vidlas i efterhand.

Del är kanhända - av olika skäl - inle heller alla faslighelsägare som förmår anföra klagan på etl nybyggt hus för att få bristerna åtgärdade.

Jag kunde anföra många fler exempel från andra delar av landel, där man inte följt den nya och skärpta byggnormen. Det gäller inte bara enskilda hus utan också pensionärslägenheter, stiftelsehus osv. Jag nöjer mig dock med det anförda exemplet från Jämtlands län.

Vad det ytterst handlar om är energisparande. Det är ju del som energisparproposilionen handlar om. Här behövs enligt min mening en rätt stor kontroll- och besiklningsverksamhet.

Med anledning av energisparplanen kommer kommunernas ansvar för kontroll- och besiklningsverksamheten att öka kraftigt. Här gäller del alt utnyttja den  kapacitet som byggs upp på ett rationellt sätt, också vid

ombyggnad. Kommunerna kommer således att tillföras både personella och tekniska resurser i ökad omfattning. På sikt är det viktigt att besiktnings-och kontrollverksamheten samordnas.

Småhusköparnas ställning måste stärkas utan alt krångliga system byggs upp, och det måste ske på ett sådant sätt att man inte i efterhand skall behöva riskera att ingrepp behöver göras i fastigheten.

Jag tolkar det svar jag fått på det sättet att statsrådet anser alt det behövs en utökad kontroll- och besiklningsverksamhet och alt kommunerna är de lämpligaste instanserna för att ansvara för denna verksamhet. Del är etl svar som jag är nöjd med.

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om läromedelsinformationen

Bostadsministern ELVY OLSSON:

Herr (alman! Jag kan verkligen försäkra alt jag ser myckel allvarligt på de rapporter som alltemellanåt når oss om alt det förekommer vad vi i allmänt lal brukar kalla för fuskbyggen. Jag anser också alt det är nödvändigt alt människor när de flyttar in i ell nytt hus skall kunna lila på alt detta fyller de krav och har den kvalilel som anges i normerna.

Det är, som Stina Eliasson säger, så atl energihushållningsplanen och de krav som vi fortsättningsvis måste ställa på kommunerna att upprätthålla verksamhei på det området är några av skälen till att vi föreslår att riksdagen skall anslå ganska många miljoner till kommunerna för denna verksamhets uppbyggnad. Jag finner att det är naturligt alt kommunen handhar denna verksamhet inte bara när del gäller de ombyggnadshus som omtalas i energisparplanen ulan också när det gäller uppförandet av nya hus.

Överläggningen var härmed slulad.

§ 4 Om läromedelsinformationen

Statsrådet BRITT MOGÅRD erhöll ordet för att besvara Margot Håkanssons (fp) der\ 17 februari anmälda interpellation, 1977/78:134, och anförde:

Herr lalman! Margot Håkansson har frågat mig om jag avser atl låta göra någon utvärdering av verksamheten hos statens institut för läromedelsinfor-malion (SIL) efter den treårsperiod som nu har förflutit sedan SIL inrättades samt huruvida inte skolöverstyrelsens (SÖ) läromedelsnämnd kunde ansvara för erforderlig information om granskningen av läromedel enär den övriga informationen tillgodoses genom Förenade Svenska Läromedelsproducenters försorg.

Lål mig inledningsvis erinra om att SIL inrättades efter etl omfattande utredningsarbete av läromedelsutredningen, som i sitt slutbetänkande Samhällsinsatser på läromedelsområdet (SOU 1971:91) föreslog atl ett centralt läromedelsregister borde inrättas. Förslaget baserades på grundliga undersökningar av kommunernas behov av information vid läromedelsvalet.

109

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om läromedelsinformationen

10

SlL:s ansvarsområde har successivt utvecklats. I dag har SIL tre huvuduppgifter.

Den första är att informera om läromedel för ungdomsskolan och den kommunala vuxenutbildningen. Sedan den 1 juli 1977 ingår häri också den betydelsefulla och svåra uppgiften alt informera om läromedel för invandrar-undervisning. Fr. o. m. läsåret 1978/79 kommer enligt riksdagens beslut nu i varefter förslag i årets budgetproposition informationen alt för första gången omfatta den slörre delen av läromedlen för grundskolan.

Den andra huvuduppgiften är att främja produktion av läromedel inom bristområden, främst genom produklionsbidrag. Som exempel på aktuella bristområden vill jag nämna läromedel för flerhandikappade elever, lexikon och ordböcker för invandrarelever saml läromedel för invandrarelever från våra nordiska grannländer och för våra ursprungliga minoriteter inom landet.

För del tredje skall SIL vara huvudman för de fyra rikscentralerna för pedagogiska hjälpmedel för handikappade (RPH), vilka utvecklar och distribuerar tekniska hjälpmedel och speciellt anpassade läromedel samt övrig undervisningsmateriel åt synskadade, hörselskadade och döva, psykiskt utvecklingsstörda och rörelsehindrade elever inom skolväsendet.

Jag vill framhålla att SIL skall fungera som en servicemyndighet på läromedelsområdet, där de tre huvuduppgifterna information, produktions-stöd och huvudmannaskap för RPH kompletterar varandra. De kunskaper om tillgången på läromedel, som SIL erhåller genom läromedelsregisire-ringen, utnyttjas bl. a. för atl stödja produktionen inom olika bristområden. Huvudmannaskapet för RPH ger ytterligare möjligheter att genom information, produktion och utvecklingsarbete stödja de handikappade genom att ge dem tillgång lill läromedel i samma omfattning som övriga elever. Det är mot denna bakgrund av SIL:s huvuduppgifter som samhällets informationsinsatser inom läromedelsområdet bör ses.

Interpellanten förordar alt SÖ - och inom verket läromedelsnämnden -skall överta ansvaret för informationen om läromedel från SIL.

Jag vill understryka alt det här är fråga om två samverkande myndigheter med klart avgränsade uppgifter: SIL har att besluta om etl läromedel är centralt saml atl informera om läromedlet. Med centralt läromedel avses sådant läromedel som täcker väsentliga delar av ämne, ämnesgrupp eller kursmoment, som anges i gällande läroplan. SÖ:s uppgift i detta sammanhang är an genom läromedelsnämnden utföra den obligatoriska objektivi-leisgranskningen av cenirala läromedel i samhällsorienterande ämnen.

Den utredning som f n. arbetar med frågor rörande läromedelsmarknaden m. m. (ULÄ) har även i uppdrag alt utvärdera samhällsinsatserna på läromedelsområdet. Enligl min mening bör denna utvärdering belysa vilken information som erfordras inom läromedelsområdet. Någon ytterligare utvärdering av SlL:s informationsverksamhet finner jag f n. ej erforderlig.

Jag har heller inte för avsikl atl f n. föreslå någon ändring av arbetsuppgifterna för SÖ:s läromedelsnämnd.

På grund av uppgifter i massmedierna om långa behandlingslider vid

registrering och granskning av läromedel, vilka återges i interpellationen, gav SIL:s styrelse hösten 1975 kansliet i uppdrag atl undersöka frågan. Den genomsnittliga handläggningsliden var för under år 1975 inkomna ansökningar ca 3,5 månader för läromedel i samhällsorienterande ämnen, inkl. tiden för läromedelsnämndens granskning och ca 1,5 månader för läromedel i övriga ämnen. SIL har senare inte gjort någon motsvarande undersökning. Det finns dock ingen grund för förmodanden alt handläggningstiden har blivit längre.

Del finns emellertid en källa lill missförstånd beträffande handläggningstiderna. Efter diskussion med företrädare för kommuner och läromedelsproducenter har SIL koncentrerat sin information till liden december-april, dvs. den period under läsåret då kommunerna förbereder valet av läromedel för kommande läsår. Etl läromedel i samhällsorienterande ämnen som således lämnades till SIL för granskning under november 1977 blir-i undantagsfall-inte färdigbehandlat förrän SIL avslutat sin information våren 1978. Information om delta läromedel sker då först i december 1978. Skulle SIL kontinuerligt informera om sina beslut skulle liden mellan anmälan och information minska väsentligt. Målet för informationen är emellertid inte att successivt förse kommunerna med information om godkända läromedel utan att göra detta vid de tidpunkter som är relevanta för valet av läromedel.

Beträffande kostnaderna för SIL:s informationsverksamhet villjag anföra följande. De kostnader som producenterna åsamkas genom SI L:s verksamhet belastar självfallet kommunerna. Kostnaderna uppvägs dock av den systematiserade läromedelsinformationen, vilken minskar kommunernas arbele. Prisändringarna på läromedel under de senaste två åren ligger också helt inom ramen förden allmänna kostnadsutvecklingen.

Den längre tid för kapitalbindning, som omtalas i interpellationen, uppgår till en å två månader, för samhällsorienterande läromedel något längre. 1 jämförelse med förlagens kostnader för marknadsföringsåtgärder i form av särtryck, gratisexemplarm. m. är kapitalbindningskostnaden i samband med SIL-registreringen negligerbar.

Jag vill ta fasta på och instämma i interpellantens påpekande alt del till sist är "nödvändigt att de som väljer läromedel haft tillfälle att granska själva böckerna". Del är uppenbart atl ingen katalogtext kan ersätta delta beslutsunderlag i en valsituation, där elever och lärare gemensamt utvärderar de alternativ som står lill buds. Men här behövs både medvetenhet om relevanta kriterier och goda urvalsinslrumeni som hjälpmedel. En sådan kompletterande pedagogisk utvärdering vid val av läromedel har prövats inom ramen för SÖ:s projeki "läromedelsdeklarationer". Sammanlagt ca 200 lärare och ca 5 000 elever har varit direkt engagerade i försöksverksamhet på olika stadier och i olika ämnen. Projektels olika resultat har utgjort underlag vid studiedagar och annan lärarfortbildning. SIL har informerat om de läromedelsdeklarationer som arbetats fram inom projektet. Åtskilliga kommuner harprojekieis bedömningskriterier som mönster förden lokala utvärderingen av läromedel.

Projektet syftar lill all öka lärares och elevers möjlighet all påverka

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om läromedelsin-formationen

111

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om läromedelsin-förmationen

läromedelsvalet och på sikt också läromedlen. Detta stämmer väl överens med del ändrade synsätt på läromedelsbegreppet som jag berört i årets budgetproposition. Läromedelsvalet kommer på sikl att anpassas till ett ändrat arbetssätt i skolan och för grundskolans del till en revidering av läroplanen. Skulle begreppet centrala läromedel härvid komma att upphöra, får det konsekvenser för utformningen av objeklivitetsgranskningen av läromedel. En av läromedelsnämndens nuvarande uppgifter som jag tidigare inle berört, nämligen granskning på eget initiativ, kan vid en sådan ulveckling bli en huvuduppgift. Granskning och godkännande behöver då inte längre vara kopplat till registrering. Därmed skulle också de olägenheter i dessa avseenden, som inlerpellanlen uppehållit sig vid, upphöra.

MARGOT HÅKANSSON (fp):

Herr talman! Först ett lack till statsrådet Mogård för svaret, som förvånar mig något.

Det är långt och berättande men säger egentligen mycket litet om de problem som jag önskar få belysta. Det verkar också som om tillkomsten av SIL varit en helt okontroversiell fråga sett från statsrådets synpunkt.

Låt mig erinra om några synpunkter i en fp-motion som väcktes med anledning av propositionen 1973:76 angående samhällsinsatser på läromedelsområdet och då speciellt vad som gäller centralt läromedelsregister: "Del måsle ifrågasättas om ett centralt läromedelsregister kan få den praktiska nytta som förutsätts. Med ett centralt läromedelsregister fär man också ett omfattande dubbelarbete, eftersom den information som läromedelsförlagen själva står för kan förväntas flnnas kvar också i framtiden. Det kan därför diskuteras om en större ekonomisk satsning på eU centralt läromedelsregisler är det bästa sättet att använda de begränsade resurserna på läromedelsområdet.

Del är nämligen så enkelt att den bästa informationen om ett läromedel får man genom att direkt studera läromedlet i fråga. Det rätta bör därför vara alt man vid val av läromedel inle går via etl centralt register utan undersöker själva läromedlet. De utlåtanden om prövning som bör finnas bör också kunna tillhandahållas på ett mindre kostsamt sätt än genom alt man upprättar etl stort och byråkratiskt register."

Men nu inrättades alltså SIL av en socialdemokratisk regering med start den 1 juli 1974. SIL har nu verkat i snart fyra år.

Kostnaderna förståten redovisade jag i interpellationen men upprepar dem här och vill då samtidigt la med avgifterna från läromedelsproducenterna.

Sedan institutets tillkomst den 1 juli 1974 har anslagen över statsbudgeten till institutet samt avgifterna från läromedelsproducenterna för läromedelsinformation uppgått till följande belopp:

112

Budgetår

Anslag över statsbudgeten

1974/75	322 000
1975/76	364 000
1976/77	548 000
1977/78	636 000
1978/791	1 023 000
1 Förslag
2 Beräknat bel	opp

A vgifler från läromedelsproducenter 630 000

1 073 000

2 017 000

1 950 0002

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om läromedelsinformationen

Med de här siffrorna vill jag belysa hur kostnaderna har ökat avsevärt. Avgifterna för läromedelsproducenterna har fyrdubblats och anslag över statsbudgeten har nästan tredubblats.

Den svenska läromedelsmarknaden har sedan någol år in på 1970-talet stagnerat och omsluter f n. mellan 600 och 700 milj. kr. Detta innebär en volymmässig tillbakagång på omkring 30 96, vilket förde flesta branscher är en dramatisk tillbakagång.

Det sägs ofta att läromedlen är för dyra för kommunerna. I förhållande till andra elevkostnader utgör dock läroböckerna endast en blygsam andel. Räknat på de totala elevkostnaderna - statens och kommunernas kostnader -utgör lärobokskostnaderna endast 1,2 %. Är del ändå inte så att uppbyggnaden av ett byråkratiskt och klumpigt system för registrering av centrala läromedel medfört en avsevärd fördyring av böckerna med den negativa ulveckling för undervisningen som detta innebär?

Enligt SIL:s petila önskar institutet bygga ut sin verksamhet ytterligare till att omfatta dels andra områden än grundskolan och gymnasieskolan, dels andra läromedel än de centrala. SIL föreslår också att kostnaderna för den fortsatta verksamheten i ökande utsträckning täcks av anslagsmedel.

SIL:s verksamhei med sammanställning och produktion av katalogerna är kostsam. Dessa kostnader får producenterna svara för via avgifter till institutet. Avgifterna måste hos producenten räknas in i kalkylen för läromedlen och kommer på så sätt att påverka det pris konsumenterna får betala. De direkta avgifterna är bara en del av förslagens andel i SIL:s katalogproduktion. Härtill kommer bl. a. kännbara interna administrationskostnader för att sammanställa och redigera den information som SIL önskar införa i katalogerna. Även dessa kostnader tvingas förlagen kalkylera in i priset på läromedlen.

SIL:s kalaloger har inte varit och kommer sannolikt inte heller i framtiden att bli kompletta. Detta innebär att föriagen även i fortsättningen måste informera skolorna om sin produktion. Varje förtag vill givetvis presentera hela sin samlade utbud.

Jag har talat med fiera lärare som har ansvar för rekvisitioner och val av läromedel. De påstår sig inte ha någon större nytta av SIL:s kataloger. De kan lika gärna gå till förlagskalalogerna och välja samt rekvirera läromedel. Vore det inte möjligt att låta skolöverstyrelsens läromedelsnämnd efter gransk-

113

8 Riksdagens protokoll 1977/78:120-122

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om läromedelsinformationen

ningen också svara för informationen om granskningen? På det sättet skulle kanske avsevärda belopp kunna sparas, som kan komma till bättre nytta än att fortsätta att bygga ut en byråkratisk verksamhet, som onekligen har blivit mycket dyr för både kommuner och stat och som drabbar elever och lärare genom ell minskal antal böcker och ett ökat antal stenciler i många ämnen.

Del är tråkigt att statsrådet avvisar frågan omen prövning och utvärdering av SIL:s verksamhet. En sådan tror jag skulle bli både intressant och belysande.

Del är också egendomligt att en verksamhei får fortsätta att svälla och alt ingen är beredd att avskaffa onödig byråkrati i samhället. Det som en gång är inrättat är tydligen för alllid beslående, antingen del är ändamålsenligt eller ej.

Statsrådet BRITT MOGÅRD:

Herr talman! Margot Håkanssons interpellation med alla de frågor som där ställts förbättras inte av att man oavbrutet upprepar orden "onödig byråkrati", om det inte är så att det är fråga om onödig byråkrati. Jag hävdar att så inte är fallet. Jag är fullt medveten om att beslutet om SIL inte var okoniroversielli när del antogs av riksdagen. Jag känner till folkpartimotionen och den reservation som avlämnades av folkpartiet och centern vid det tillfället, en reservation som riksdagen alltså avslog.

Mitt svar på fru Håkanssons interpellation är onekligen långt. Jag fann del befogal att göra svaret långl, för jag har försökt att reda ut begreppen: Vad är SIL, och vad är läromedelsnämnden? Jag har också velat berätta om utvecklingen av SIL, och jag vill påslå att SIL:s verksamhet, som man visst kunde sälla frågetecken för när SIL inrättades, nu har utvecklats därhän att det fyller en betydelsefull uppgift och, som jag sade i svaret, handhar information, produklionsstöd och huvudmannaskap för de fyra rikscenira-lerna för pedagogiska hjälpmedel för handikappade.

Det finns naturligtvis alltid problem, men när Margot Håkansson talar om
dubbelarbete och påstår all informationen om centrala läromedel skulle
kunna skötas av läromedelsproducenterna vill jag svara att det faktiskt inte
går, för SIL skall ju granska att läromedlen stämmer med läroplanen. Det är
det som konstituerar att det blir cenirala läromedel, och della kan väl ändå
knappast läromedelsproducenterna ta på sig. Hur obyråkratisk jag än lycker
att man skall vara anser jag att del vore fullständigt orimligt. Del förvånar mig
att lärarna inte är mera intresserade av om ell läromedel är centralt eller inle,
eftersom det måste vara av ett visst intresse för dem atl läromedlet
överensstämmer med gällande läroplan.                          '

Sedan beträffande kostnaderna: Visst påverkar SIL:s verksamhet läromedelskostnaderna för kommunerna, men intressantare är kanske all la reda på hur mycket. Jag har fält beräkningar från SIL som lyder på att det handlar om 0,6 96 av läromedelspriset. Det är faktiskt inle särskilt dyrt - det rör sig om 25, 30 el ler 40 öre på ett pris på 50 eller 60 kr. Det tror jag är ganska billigt föratt fö den service som jag anser atl det här gäller.

Jag har inle sagt alt vi aldrig någonsin skall lilla på SIL:s verksamhei, utan jag har talat om att det pågår en utredning om läromedelsmarknaden m. m., och jag anser atl den bör belysa vilken information som erfordras inom läromedelsområdet. Vi brukar ju inte hålla på alt dubbelulreda saker och ting. Jag anser alt vi bör avvakta vad ULÄ har att säga först.

MARGOT HÅKANSSON (fp):

Herr talman! Jag har faktiskt inle sagt atl bokföriagen skulle svara för informationen om centrala läromedel ulan atl den myndighet som sköter granskningen också skulle sköta den informationen. Erfarenheterna från de gångna tre åren har i alla fall visat att verksamheten kan diskuteras, och jag är tacksam för atl statsrådet Mogård har sagt i sin replik alt hon inte uttalat att den över huvud taget inte skall ses över.

Då den första katalogen över läromedel utgavs hade man i många fall endast tagit med nyutkomna läromedel. I ett textavsnitt upplystes att tidigare utkomna läromedel fick användas även om de inte var upptagna i katalogen, men en sådan upplysning gick de fiesta förbi. F. ö. uppfattades uteslutningen av dessa äldre läromedel som en nedklassning av dem. De äldre läromedlen från olika föriag användes allmänt i hela landel, eftersom de har visat sig motsvara de krav man ställer på dagens läromedel. Just därför var de ledande läromedel inom resp. ämnen och årskurser. När denna första kalalog utkom bedömde många uteslutningen som en katastrof för en del förlag. Läromedel som inte fanns med i SIL-katalogen kunde komma att slås ut. Så skedde också i slor utsträckning, och därmed försvann många av de allra bästa läromedlen och ersattes med nya, som ännu inte hunnit prövas i nämnvärd omfattning.

Statsrådet säger också i sitt svar att handläggningstiden är kort. Det stämmer inte. Jag har exempel på att böcker som godkänts av läromedelsnämnden den 2 september 1976 inte kommit in i SIL-katalogen förrän i november-december 1977. Endast för nyutkomna läromedel anges alt de är granskade och godkända. SIL informerar i ett textavsnitt att tidigare använda böcker som inte är granskade av skolöverstyrelsen får användas under läsåret 1977/78. Alt de är godkända av skolöverstyrelsens läromedelsnämnd i september 1976 ulan lidsbegränsning är en sanning som undanhålls skolans representanter. Därför tror de att böckernas öde är ovisst efter utgången av läsåret 1977/78.

Det är onödigt med för mycket byråkrati. Det tror jag faktiskt vi är överens om. Jag är tacksam för atl statsrådet också i slutet av interpellationssvaret har kommit in på alt det möjligen kan ske en förändring om begreppet centrala läromedel kommer au upphöra. Då kommer väl det att få konsekvenser för vad jag uppehållit mig vid i min interpellation.

Man kan alltid resonera om huruvida en kostnad är slor eller liten, men eftersom kommunerna har svårt att få råd atl köpa böcker är det onödigt att lägga på onödiga kostnader.

I interpellationssvaret har statsrådet också talat om alla de uppgifter SIL har fått efter sin start 1974. Det är väsentligt att SIL eller någon inom SÖ tar itu

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om läromedelsinformationen

115

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om en utredning angående utnyttjande av kärnkraftsanläggning -arna för fjärrvärmeproduktion

med de andra uppgifter som finns, och som jag inte har berört här. Det jag är intresserad av är all läroböckerna inte skall göras dyrare än nödvändigt och atl man inte skall utge kalaloger bara för kalalogernas skull.

Statsrådet BRITT MOGÅRD:

Herr talman! Vi är rörande eniga om att det är onödigt med mycket byråkrati. Då är det fascinerande att höra Margot Håkansson vilja lägga på SÖ den ena uppgiften eflerden andra. Det är faktiskt annars ett verk som behöver krympas - och det trodde jag atl det fanns ganska slor enighet om.

I del här inlägget kritiserade Margot Håkansson SIL med utgångspunkt i ett problem som vi känner till över hela samhället, nämligen hur vi skall göra för atl den information som faktiskt ges verkligen las emot. Jag är inle beredd atl kritisera ens den mest byråkratiska myndighet på sådana grunder.

MARGOT HÅKANSSON (fp):

Herr talman! Jag tycker att servicen i samhället skall vara så bra som möjligt. Men jusl SIL:s insalser när det gäller katalogen kanske ändå borde ses över. Jag skulle vilja ha statsrådets svar på frågan: Om de förenade bokförlagen ger ut en katalog som lärarna lika gärna kan begagna sig av, skulle det då inte vara möjligt att se över den biten av SIL:s verksamhet?

Statsrådet Mogård säger att jag vill lägga över uppgifter på SÖ, som är ett byråkratiskt verk och anklagas för det. Men det hjälper väl inte att inrätta ett nytt byråkratiskt verk och på detta nya verk överföra en del av den verksamhet som SÖ skulle kunna klara. Det minskar väl inte byråkratin i samhället.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5 Om en utredning angående utnyttjande av kärnkraftsanläggningarna för fjärrvärmeproduktion

116

Statsrådet OLOF JOHANSSON erhöll ordet för all besvara Ä//-g/7MDo/;/5(s) den 4 april anmälda interpellation, 1977/78:155, och anförde: Herr talman! Birgitta Dahl har frågat mig

1.    om regeringen kommer att se till alt den av energikommissionen begärda
utredningen om utnyttjande av kärnkraftsanläggningarna för fjärrvärmepro
duktion genomförs i sådan tid att beslut kan fattas senast hösten 1978,

2.    när utredningsarbetet kommer att påbörjas,

3.    vilka skäl regeringen anför om regeringen ej har för avsikl alt låta genomföra utredningen, samt

4.    när besked kan ges om Forsmark 3.

Energikommissionen överlämnade sitt betänkande (SOU 1978:17) Energi den 29 mars i år. Betänkandet innehåller en rad förslag, bl. a. sådana som syftar till alt minska vårt oljeberoende. Ett av förslagen avser en utredning av frågan om möjligheterna atl förse sydvästra Skåne, Göteborgsområdet och

Uppsala-Stockholmsområdet med fjärrvärme från kärnkraftsvärmeblock i Barsebäck, Ringhals resp. Forsmark.

Energikommissionens betänkande remissbehandlas f n. Remisstiden utgår den 1 september.

F. n. pågår utredningsverksamhet avseende samtliga nämnda värmeöverföringsprojekt. Inom del s. k. Syd värmeprojektet, med deltagande av Sydkraft och berörda kommuner, har nyligen presenterats en utredning som redovisar konsekvenser av en värmeavtappning från de befintliga kärnkraftsblocken Barsebäck 1 och Barsebäck 2 med överföring av värme till Malmö och Lund.

I samarbeie mellan Vattenfall och Göteborgs kommun pågåren utredning avseende en jämförelse mellan en utbyggnad av ett fossileldat kraftvärmeverk i Göteborg och värmeavtappning i Ringhals med överföring av värme till Göteborg för försörjning av Göteborgs fjärrvärmenät.

Vattenfall studerar f n. vilka åtgärder som lämpligen bör vidlas för alt hålla möjligheten öppen att senare ulföra Forsmarksanläggningen för avtappning av värme till fjärrvärmenäten i Uppsala och Stockholm. Frågan om värmeöverföring från Forsmark diskuteras mellan Vattenfall och STOSEB (Stor-Stockholms Energiaktiebolag).

Redan pågående utredningsarbete kan f n. inle överblickas. Regeringen avser därför att uppdra ål statens vattenfalls verk att efter samråd med berörda kommuner och kraftföretag redovisa läget samt återstående planerat utredningsarbete och eventuellt behov av kompletterande studier.

Regeringen är sedan länge inriktad på att bevara handlingsfriheten beträffande Forsmark 3 för att ta ställning till projektet i samband med omprövningen av 1975 års energipolitiska beslut.

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om en utredning angående utnyttjande av kärnkraftsanläggningarna för fjärrvär-meproduktion

BIRGITTA DAHL(s):

Herr talman! Jag ber att fö tacka energiministern för svaret på min interpellation.

Jag skulle vilja börja med all ge något av bakgrunden lill att jag framställde interpellationen.

Det har för varje år som gått under 1970-talet framstått allt klarare att vårt beroende av olja har stora negativa effekter, som utgör ett oerhört viktigt skäl till att vi så snart som möjligt minskar vårt oljeberoende. Jag behöver bara peka på vilken betydelse det har för vår försörjningstrygghet och för vår ekonomi att kunna minska oljeberoendet med tanke på risken för kommande oljekriser, med avstängning av oljan, och den myckel stora belastning på vår utrikeshandel som oljeimporten innebär; den är därmed också ett problem för vår industris konkurrenskraft.

Men vad som för mig och många andra har framstått med alll större dignitet under senare år är vad vi har fått veta om de risker för människors hälsa och för vår miljö som oljeberoendet innebär. Där har vi, inte minst i energikommissionen men också i utredningen om energi, hälsa och miljö, fått myckel allvarliga alarmsignaler om hälso- och miljöeffekterna på grund av förbränningen av olja i vårt samhälle. Alla är ju väl bekanta med vad det

117

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om en utredning angående utnyttjande av kärnkraftsanläggningarna för färrvär-meprodiiktion

betyder för försurningen av sjöar och skogar alt vi i dag har så stort nedfall av svavel, men det finns också mindre kända och mindre behärskade problem som har att göra med t. ex. tungmetallutsläppen eller med de risker för cancer och ärfllighelsskador som inle minst de olika kolväten som man får vid förbränningen av olja och kol medför.

När det gäller jusl risken för cancer och ärftlighelsskador vet vi all vi i dag som en följd av vår oljeförbrukning på 1950-ialet har flera hundra dödsfall i cancer per år. Utvecklingen går mot allt fler cancerfall, och vi måste räkna med att om tjugo år får vi en betydande ökning som följd av den oljeförbrukning som vi i dag har i samhället.

Vid produktion av elkraft av olja till en mängd som motsvarar den elkraft som man får från ell enda kärnkraftsaggregat är de åriiga utsläppen av fartiga ämnen 5 miljoner ton koldioxid, 700 ton koloxid, 500 ton kolväte, 21 000 ton kväveoxider, 10 000 ton svaveloxider och 10 ton tungmetaller. Dessutom får man som avfall 2 000 ton aska och 360 000 ton avfall från rökgasavsvav-ling.

Det är alltså mycket slora belastningar på vår miljö. Och jag vill tillägga att skulle man i stället välja att använda kol för kraftproduktion blir problemen än värre. Nu gör vi det lyckligtvis inte i särskilt stor utsträckning i Sverige.

Om vi, som framträdande representanter för centern fortfarande säger, skulle avveckla kärnkraften och producera motsvarande kraft med oljekondens skulle det för att ersätta de sex aggregat som nu är i drift innebära alt vi måste öka vårt oljeberoende med 25 96. Skulle vi dessutom inle la i anspråk de sex aggregat som är under utbyggnad måste vårl oljeberoende öka med ytteriigare 30 96 i förhållande lill i dag. Det är naluriigtvis väldigt allvariigl om så skulle behöva ske.

1975 års beslut närdet gäller ambitionerna att minska vårt oljeberoende var långtgående. Det låg i det beslutet att vi detta år skulle ompröva innehållet i det med hänsyn till de nya kunskaper som vi hade fått. Det råder en betydande enighet mellan alla partier och alla andra grupper i samhället alt del är mycket viktigt att minska vårt oljeberoende. Jag skulle vilja påstå att vi politiker, när vi har fått tillgång till kunskaperna inte minst om riskerna för hälsa och miljö, har som en mycket viktig uppgift alt föra ut denna nya kunskap till allmänheten och dra slutsatser av den. Delar inte energiministern min uppfattning på den punkten?

Vi behöver skärpa insatserna för atl minska oljeberoendet. Energikommissionen har också enhälligt uttalat att alla andra insatser f. n. måste anses ha lägre prioritet när det gäller energipolitiken. Då måste man naturligtvis sätta in ansträngningar av olika slag - olika åtgärder från sparande och satsning på nya energikällor till insatser för att få fram ersättningsbränslen inom trafikområdet och för att substiluera olja med el inom t. ex. industriella processer där detta är möjligt.

En annan metod energikomissionen anvisat är all utnyttja befintliga och planerade kärnkraftsanläggningar för fjärrvärmeproduklion. Man har beräknat atl man härigenom skulle kunna spara betydande mängder olja per

år, dock förutsatt att det bortfall av el som uppstår genom uttag av fjärrvärme inte ersätts med oljekondensproducerad el. Man bör alltså i så fall ta fram den erforderliga tillskottsproduktionen av el genom kärnkraft.

Effekterna blir att man spar en mycket betydande mängd olja och dessutom utnyttjar bränslet effektivare. Totalt sett innebär det stora fördelar inte bara ur ekonomisk synpunkt utan även därför att belastningen på miljön blir mycket mindre.

Bakom detta står alltså en majoritet i kommissionen. Men centerns ledamöter har reserverat sig mot att över huvud laget göra en undersökning av om del vore möjligt att genomföra en sådan här omläggning av sättet att använda kärnkraftsanläggningarna. Statsministern log dessutom samma dag som kommissionens förslag presenterades avstånd från att en sådan här undersökning över huvud taget skulle få genomföras. Det fanns alltså anledning att befara atl man över huvud laget inte skulle få en chans att pröva det här förslaget.

Mot denna bakgrund, herr talman, är det svar jag i dag fått från energiministern positivt, trots att det på vissa punkter innehåller oklara besked. Om jag tolkat svaret rätt innebär det att man inte sticker huvudet i busken, såsom centerns ledamöter i energikommissionen och även statsministern velat göra, ulan alt man är beredd alt åtminstone sammanställa det utredningsarbete som pågår och definiera på vilka punkter det behövs kompletterande utredningar. Men jag vill ändå för säkerhets skull fråga energiministern: Är det regeringens avsikt atl verkligen se till att vi för ett fullständigt beslutsunderlag i den här frågan? Kommer man alltså att gå vidare sedan Vattenfall har redovisat en sammanställning av det pågående utredningsarbetet och av vilka ytterligare undersökningar som behöver göras?

På en myckel viktig punkt är energiministerns svar oklart. Mina frågor var klart kopplade lill tidsaspekten. Energikommissionen har understrukit att det är nödvändigt atl fö fram beslutsunderlaget i sådan tid att beslut kan fattas hösten 1978. Det är nödvändigt av många skäl. Vi måste ha en vettig planering av kraft- och fjärrvärmeproduklionen. Det är många kommuner, företag och inte minst anställda som är berörda och som fött uppleva hur den ena lidsgränsen efter den andra, då besked egentligen borde ha getts, har passerats.

I Forsmark är redan flera hundra arbetslösa, och många har slutat frivilligt. Det är ytterst fö av dessa som har fött nytt arbete genom de ersättningsprojekt som regeringen sagt sig kunna skaffa fram. Drivs frågan ytterligare utan atl besked ges kommer under detta år ytterligare 800 personer alt bli arbetslösa. Drivs projektet med nedläggning mister man 18 000 manår.

Det är inte bara för Forsmark utan även för O 3 som besked måste komma fram snarast. Situationen vid STAL-LAVAL och övriga förelag i Östergötland är sådan alt om man inte för besked efter semestrarna hur det skall bli med utbyggnaden av O 3 hotas 1 000 man av arbetslöshet. I Ludvika är redan flera hundra man arbetslösa, och en del för sitta utan sysselsättning på sina arbetsplatser; de är inte avskedade men har alltså inga arbetsuppgifter. Vid

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om en utredning angående utnyttjande av kärnkraftsanläggningarna för fjärrvärmeproduktion

119

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om en utredning angående utnyttjande av kärnkraftsanläggning -arna för fjärrvärmeproduktion

Uddcomb är situationen kritisk.

Nu har man genom olika åtgärder ändå lyckats hålla del hela något så när flytande så alt man räddat sig frän en katastrof i de här olika förelagen. Men snart går inte det längre. Snart har man passerat en definitiv tidsgräns. Det är alltså helt nödvändigt att man för besked under hösten 1978. Längre går det inte all hanka sig fram.

Därför måste jag återigen lill energiministern ställa två frågor, som jag ställde i min interpellation men som jag inte fått svar på: När startas den utredning som regeringen nu avser att låta genomföra? Kommer den alt bedrivas så att det går att fatta beslut till hösten 1978?

Till slut, herr talman, kommer jag till frågan om när vi för besked om Forsmark 3.

Den sista lidsgränsen är som jag sade mycket nära. Forsmark 3 kommer alt fö använda 73 milj. kr. av innevarande års anslag även under näsla budgetår men har inle fött några nya pengar. Fr. o. m. den 1 januari 1979 finns det inle några medel med vilka Forsmark 3 kan hållas i gång, och då hotas hela projektet av nedläggning.

Jag tycker det finns saker i svaret på interpellationen som verkligen ger anledning till oro för alt det inte skall komma något besked om Forsmark 3 ens under hösten 1978. Och när jag dessutom tagit del av vad energiministern nyligen sade vid ett möte i Vallentuna, nämligen alt propositionen om energipolitiken skall komma först strax före jul, så att beslut inte kan fattas i riksdagen före våren 1979, är det definitivt så att situationen vid Forsmark är mycket allvarlig. Då har man passerat den tidsgräns som det inte går att passera ulan atl det blir fråga om en nedläggning. Därför måste jag kräva energiministern på svar på följande frågor: Innebär uttalandet nyligen om tidpunkten för när propositionen skall framläggas och beslut kan fattas atl besked om Forsmark 3 kommer alt dröja ytterligare, lill efter den 1 januari 1979? Och hur kommer regeringen i så fall alt handla när det gäller Forsmark 3-frågan över huvud taget? Kommer regeringen att låta tidsgränsen passeras och kalastrofen bryta ut ulan att ingripa? Eller vilken djurart skall man nu tillgripa föratt kunna karakterisera taklen i utbyggnaden vid Forsmark? Skall det kanske vara kräftan?

Får jag till slut, herr lalman, säga alt eftersom jag uppfattade energiministerns svar som positivt beträffande frågan om en undersökning över huvud taget skulle utföras, så avstår jag nu från all fråga om skälen till att den inte skall göras. Men om jag skulle ha missuppfattat energimiriislerns svar på den här punkten, måste jag naturligtvis återkomma till frågan om vad regeringen har för skäl för att inte genomföra en sådan här undersökning.

120

Statsrådet OLOF JOHANSSON:

Herr talman! Birgitta Dahl vidgar debatten ganska avsevärt. Det är klart att vi kan föra en sådan debatt i olika repriser, precis som vi gjort tidigare, och ta in hela energifrågan nu. Men jag tänker inte göra det just i dag.

Jag vill understryka en sak som Birgitta Dahl för fram och som jag upplever som väsentlig, nämligen att det är viktigt att vi för ut informationer om

oljeberoendets slora skadeverkningar ur olika synpunkter. Detta är utomordentligt bra. Del är en gemensam uppgift - det är bra alt vi är ense om det.

Sedan tycker jag att vi inte skall glömma bort vilka del är som haft ansvaret för att bygga upp det här oacceptabla oljeberoendet, som är del stora och nästan oöverstigliga volymproblemet i den svenska energibalansen. Jag hade naluriigtvis varit lacksam, om det hade funnits en klarsyn även föredens. k. oljekrisen. De risker av miljökaraktär som är förenade med oljan harju varit kända under ganska lång tid.

Sedan råder det delade meningar i fråga om jämförelser mellan olika energislag, om det är oljan ensam som står för allt som är fariigt i den här världen eller om det också finns andra energikällor som är med - men jag skall alltså inle här gä in på det.

Däremot är det ju alldeles klart - och där har jag många gånger markerat min inställning - atl förbrukningsnivån spelar en mycket slor roll för vilka miljöpåkänningar det blir. Och där borde vi också kunna enas. En lägre förbrukningsnivå, mindre energiomvandling, innebär alltså mindre miljöpåkänningar. På den punkten hoppas jag att vi långsiktigt kan enas. Men hittills har socialdemokraterna gått betydligt längre än vad i varje fall vi har velat göra.

Då skulle jag gå in lite grand på de följdfrågor som ställdes. Det är viktigt atl konstatera, så att det inte uppstår missförstånd på den punkten, atl del utredningsuppdrag som nu läggs ut är en kartläggning av nuläget. Det finns tillräckligt mycket av - kalla del gärna kommersiella - intressen som utreder de här sakerna, närmare bestämt på tre olika håll, och det gäller att till regeringskansliet få en samlad bild av detta utredningsarbete, så att vi inte behöver dubblera insatserna. Detta är alltså bakgrunden till det uppdrag som går till Vattenfall. Det finns ingen anledning att vänta. Jag delar Birgitta Dahls uppfattning att det gäller atl så snart som möjligt fö fram detta underlag. Vi hoppas alt Vattenfall kan göra det jobbet äi oss.

Naturligtvis är inte detta ett löfte om att fortsätta utredningsarbetet. Det beror på innehållet i det material vi för in. Men det kan vara bra atl få fram de lidtabeller, de förseningar, som naturligtvis ligger i varje omställningsjobb, del kan vara bra atl få fram kostnaderna, som inte är tillräckligt kartlagda, och det kan vara bra alt få fram de tekniska problem som naturligtvis är förknippade även med denna verksamhet, vid sidan av, vilket Birgitta Dahl själv log upp, frågan om på vilket sätt detta påverkar elbalansen. Jag hörde Birgitta Dahls uppfattning atl vid en eventuell reducering på elområdet skulle den nedgången ersättas med ytterligare kärnkraft, vilket väl innebär fler reaktorer, utöver de tretton, enligl Birgitta Dahls tidigare uppfattning. Jag bara noterar detta, jag behöver inte kommentera det just i dag.

När kartläggningen är gjord får vi naturligtvis ta in den, liksom allt annat, i det större energipolitiska beslutet. De här sakerna är också, vilket jag tycker ledamöterna i energikommissionen bör komma ihåg, beroende av det åierslående betänkande som energikommissionen har utlovat till juni, dvs. det som berör säkerhet och miljö. Jag hoppas att inte energikommissionens

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om en utredning angående utnyttjande av kärnkraftsanläggningarna för fjärrvär-meproduktion

121

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om en utredning angående utnyttjande av kärnkraftsanläggningarna för färrvär-meproduktion

ledamöter i allmänhet degraderar della betänkande till någon obetydlighet, för del kan det aldrig vara, från de utgångspunkter som Birgitta Dahl själv främjade när det gällde oljan. Det gäller väl även andra energislag, hoppas jag. I varje fall är della innebörden i energikommissionens direktiv. Därför ser jag huvudbetänkandel mer som preliminära slutsatser.

Så lill Forsmarksproblemaliken. Energipropositionen är, med hårdaste möjliga lidtabell, planerad lill den 15 december 1978. Remisstiden gåralltsåul den 1 september, som jag anmälde i svaret, och vi behöver några månader på oss för atl skriva propositionen. Men del innebär atl regeringens ställningstagande kommer under perioden 1 september-15 december, och däri kan naturligtvis också ligga ställningstagandet till Forsmark 3.

122

BIRGITTA DAHL(s):

Herr talman! Får jag försl la upp del som energiministern började med att diskutera, nämligen oljeberoendet. Jag tyckeratt det kunde vara bra att stiga av den här slagordshästen, där man kastar skulden fördel ena eller det andra från tidigare perioder på varandra. Som Olof Johansson väl vet delar alla gemensamt ansvaret för oljeberoendet. Men den socialdemokratiska regeringen tog initiativ till en rad åtgärder för att förbättra miljön, för att förbättra reningen vid de anläggningar som använde sig av olja, för att minska vårl oljeberoende. Del finns en rad propositioner från 1960-lalets slut och 1970-lalels början som hade mycket hög ambitionsgrad på det här området. Sverige har faktiskt varit ett föregångsland när det gäller åtgärder för all minska förslörelsen av vår miljö. Jag tycker atl vi ändå kunde låta bli att kasta sådana där slarviga epitet på varandra, särskilt om de inte överensstämmer med sanningen.

Det är inte ointressant att jämföra olika energislag. Kärnkraftens risker har haft en mycket dominerande ställning i diskussionen av de risker som är förbundna med användningen av energi i vårt samhälle. Alla tyckeratt det är bra all uppmärksamhelen har riktats på kärnkraftens risker. Men skall man diskutera farorna för hälsa och miljö av energiproduktionen, måsle man väl se till de totala effekierna på hälsa och miljö. Och sanningen är den att effekterna av vår användning av olja och fossila bränslen är oerhört mycket Slörre än de vi får av kärnkraft.

Del som alltså många människor behöver uppmärksammas på är var de största riskerna ligger. Skulle det inte kunna vara angeläget också för centern atl hjälpa lill att visa på var de största riskerna totalt sett ligger och med vilka insatser vi totalt sett skulle kunna vinna mest när det gäller alt skydda människors hälsa och miljö? Forskare är ju eniga om att de största riskerna från s. k. normaldrift av våra energiproduktionsanläggningar i dag kommer från oljeförbränningen och trafiken. Det är där de största insalserna behöver göras.

Det är inle alldeles självklart atl man alltid för mindre påfrestningar på miljön av en lägre brukningsnivå. Vi behöver faktiskt använda energi för mycket angelägna miljöinsatser i samhället. Det är t ex. för alt förbättra människors  hälsa,  miljö  och  levnadsvillkor som  vi  behöver energi  -

exempelvis för våra bostäder eller föratt göra processerna i industrin mindre slitsamma för dem som arbetar där. Olof Johanssons sätt all beskriva förhållandet är slarvigt och ytligt, och del bör vi undvika.

Jag blev besviken över att Olof Johansson i sitt inlägg redovisade att sammanslällningsuppdraget som Vattenfall har fött inte är så omfattande -del kanske bara gäller del jag gjort själv under de senaste två veckorna, nämligen att begära in de olika utredningar som har gjorts av Sydkraft och Vattenfall och några till. Det kan också Olof Johansson eller någon medarbetare på departementet göra genom att ringa och samtala med några av de här människorna.

Jag hade faktiskt välvilligt tolkat energiministerns svar så, alt ett mera ambitiöst utredningsuppdrag skulle läggas ut och att vi skulle fö försäkringar om alt utredningsarbetet skulle slutföras så alt vi fick ett fullständigt beslutsunderlag till hösten. Vare sig man vill avfärda projektet eller genomföra det, behöver man väl fakta som underlag för beslutet. Skulle det inle vara pinsaml förcenlern,om man vill avfärda projektet, atl inte ha fakta som undertag för etl sådant beslut, att agera som centerns ledamöter i kommissionen eller statsministern och säga au man överhuvud laget inte vill att en sådan utredning genomförs?

Det är hell felaktigt att tolka mitt uttalande som att jag skulle mena att vi behöver flera reaktorer än de 13. Men bortfallet av elproduktion, om man tar ut Oärrvärme, understryker vårl behov av de 13 reaktorerna även i en situation som just nu, där vi på grund av lågkonjunkturen inom industrin har en nedgång i elanvändningen.

Sedan vill jag verkligen understryka atl vi tar med allvar på den andra fas i utredningsarbetet som nu pågår och som gäller säkerheten och miljön. Men det är alldeles felaktigt att -som Olof Johansson och andra centerpartister gör och har gjort - påstå att vi inte alls skulle ha gjort någon bedömning av sådana frågor i det utredningsarbete som hittills har genomförts.

Tillslut: Del är verkligen nödvändigi,01of Johansson,att regeringen under hösten 1978 vidtar sådana åtgärder all vi har någon reell handlingsfrihet i vad gäller Forsmark 3. Kommer ni att göra det? Kommer del att innebära att ni ställer medel till förfogande, så atl man under inga förhållanden behöver lägga ned verksamheten där eller vid STAL-LAVAL i Finspång eller vid Uddcomb, där ju arbetet med de elfte och tolfte reaktorerna nu pågår?

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om en utredning angående utnyttjande av kärnkraftsanläggningarna för fjärrvär-meproduktlon

Statsrådet OLOF JOHANSSON:

Herr lalman! Den sista frågan är mycket enkel. Del finns medel som är avsatta för nästkommande budgetår, och dessa avgränsas inte av något halvårsskifte. I övrigt hänvisar jag till det svar jag gav i mitt förra anförande.

Sedan gäller det frågan om jobbet skall slutföras eller inte. Det beror naturligtvis på det energipoliliska beslutet och prövningen enligt villkorslagen. Varför bortse från detta? Det är ju helt avgörande. Jag trodde att det var så klart atl jag inte behövde nämna den saken. Om man inte för tillstånd atl driva reaktorer, varför skall man då fortsätta alt lägga ned kostnader eller

123

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om en utredning angående utnyttjande av kärnkraftsanläggningarna för fjärrvär-meproduktion

skapa slora bindningar i en utredningsverksamhet som inte kan utnyttjas. Men i avvaktan på detta ärjag beredd alt ta fram det beslutsunderlag som behövs. Del innebär bl. a. alt vi samlar in och låter Vattenfall-observera vad del slår i svaret - redovisa läget samt, om man så vill, redovisa återstående planerat utredningsarbete och enligt bedömningar eventuellt behov av kompletterande studier. Del är vad som slår i interpellationssvaret, och det skall läsas precis som det står och inte på något annat sätt.

Sedan hänvisade Birgitta Dahl till arbetslösheten. Jag erkänner utan vidare, och har tidigare gjort det många gånger, att vi på energisektorn har slora omställningsproblem, men jag tycker inte atl Birgitta Dahl skall komma undan så lätt. Vad det här är fråga om är atl också se de tillkommande arbetstillfällen som vi håller på att skapa: hushållningsprogrammet, forsknings- och utvecklingsprogrammet, tillkommande utbyggnader på vattenkraftsområdet, installation av nio olika mottrycksanläggningar, satsning på småkraftverk -ja, jag kan räkna upp långa rader av tillkommande arbetstillfällen som kräver omställningar, Birgitta Dahl. Men del är inte bara fråga om enskilda cenlraliserade anläggningsplatser, utan om en ökning av sysselsättningen över hela landet med hjälp av energipolitiken.

124

BIRGITTA DAHL (s):

Herr talman! Olof Johansson skall inte komma ifrån svaret på frågan om Forsmark 3 så lätt som genom all säga att de 73 milj. kr. av årets anslag, som nu får användas för nästa år, givetvis kan användas under hela året. Formellt kan detta förefalla oantastligt. Verkligheten är ju att pengarna absolut inte räcker för de utbetalningar som skall göras längre än t. o. m. december. Jag utgår från all Olof Johansson vet om det, ty något annat vore ju uppseendeväckande. Pengarna räcker inle ens lill de ränteulbeialningar som skall göras före den 1 januari. Är det så, Olof Johansson, atl du inle känner lill del eller låtsas du bara inte känna lill det?

Om säkerhetsfrågorna inte kan lösiis, är det självklart att hela frågan kommer i en annan dager. Vi har i och för sig utgått från alt de kan lösas. Men om nu Olof Johansson hänvisar lill prövningen enligt villkorslagen så borde, om intentionerna bakom villkorslagen hade följts, slällningslagandei ha skett för länge sedan!

Olof Johansson har tidigare sagt att en sådan prövning skall ske senast före den 1 september i höst. Om man då vore angelägen att inte förlora någon tid med hänsyn till de myckel slora svårigheterna för de berörda som hotas av arbetslöshet och för de företag som hotas av nedläggning, skulle man se lill atl man parallellt arbetade fram ett beslutsunderlag, så att man när ställningstagandet gjorts med hänsyn lill villkorslagen hade ett beslutsunderlag klart, som gjorde atl man snabbi kunde komma fram till ett beslut.

VarförOlof Johansson, vill ni inte utföra detta utredningsarbete parallellt? Varför skall ni skjuta det med villkorslagen som förevändning framför er på bekostnad av många människors trygghet? Är del bara ett utslag av det eländiga taklikspel, även om säkerhetsfrågorna, som regeringen bedriver av omsorgomall befinna sig kvar i regeringsställning? Är del fråga om atl låtsas

som om man i själva verket inte är djupt oenig i de här frågorna? Svara på det, Olof Johansson!

Herr talman! Del finns visserligen inte tillräckligt utrymme för att här bemöta vad Olof Johansson sade i sitt inlägg om effekterna på sysselsättningen. Men låt mig bara peka på att den jämförelse mellan de olika alternativen som energikommissionen har gjort när del gäller dessa effekter visar att det alternativ som centern hittills i olika sammanhang har företrätt på sikl är underiägset andra alternativ. De tillkommande arbetstillfällena inom energisektorn räcker inte alls till för atl kompensera vad man förlorar på alla andra områden i samhället på grund av att det inle finns något utrymme för atl göra de satsningar som behövs både inom industrin och inom den offentliga sek torn, exempel vis för att bygga ut barnomsorgen och långvården. Dessutom visar energikommissionens jämförelse myckel tydligt att de här tillkommande arbetstillfällena i centerns alternativ inte är varaktiga utan av relativt övergående, tidsbegränsad natur liksom all de i myckel stor utsträckning skulle innebära att människor tvingas fiytta.

Centerns alternativ i energipolitiken innebär all stora delar av vårt land -det gäller viktiga orter i skogslänen i Norrland, i Bergslagen och i Värmland som redan i dag är så hårt drabbade av strukturproblemen inom industrin -skulle få ytteriigare svårigheter. Därtill kommer arbetslillfällena för de anläggningsarbetare som i dag är engagerade i kärnkraftsanläggningarna liksom de arbetstillfällen som finns hos leverantörerna lill dessa anläggningar. Det skulle alltså inte ens gå att bereda de människor det här gäller de arbetstillfällen man får enligt centerns modell utan att tvinga dem till mycket omfattande omflyttningar. Del skulle bli en befolkningsomflyttning i Sverige av hittills icke skådad natur. Jag tycker, herr talman, att även detta måsle komma med i den här debatten.

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om en utredning angående utnyttjande av kärnkraftsanläggningarna för fjärrvär-meproduktion

Statsrådet OLOF JOHANSSON:

Herr talman! Birgitta Dahl vill gärna vidga debatten och plädera för sitt altnernativ i energikommissionen. Jag kan möjligen ha förståelse för det, men jag tänker inle inlåta mig på den debatten. Remissbehandlingen av energikommissionens alla alternativ pågår.

Jag vill däremot ta upp den fråga som hör till dagens interpellationsdebatt. Birgitta Dahl sade atl regeringen vill skjuta på ställningstagandena och att man därmed förlorar tid. Om Birgitta Dahl är informerad om de här frågorna, måste det innebära att hon också är informerad om att del behövs något, eller kanske ett par, år för atl bara klara de tidskrävande tekniska utredningar som krävs för att fatta ett beslut om Forsmarksstationens omvandling till värmereaktor. Sådant klarar man inte av i en handvändning.

Dessutom vill jag gärna ha papperen på bordel - det jag anfört här är muntlig information som jag har föll via Vattenfall - och därför har vi naturtigtvis begärt att få dessa papper så snart som det ar möjligl.

Del föreligger således inte någon långhalning i del här sammanhanget. Om dessa fakta sedan kommer att tala för eller emot projektets genomförande, måsle naiurliglvis bli avgörande för den fortsatta debatten, och jag är beredd

125

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om en utredning angående utnyttjande av kärnkraftsanläggningarna för fjärrvär-meproduktion

alt därvid redovisa alll del material som kan ha framkommit i samband med de tre pågående utredningarna.

Varför skall man behandla dessa frågor på ett annat sätt än man gör med frågor belräffande all annan verksamhei? Varför skall man dubbelulreda? Varför skall man inte utnyttja del material som finns?

BIRGITTA DAHL (s):

Herr talman! Jag noterar alt energiministern, med samma arrogans som han tidigare har demonstrerat i liknande debatter här i kammaren under vintern, drar sig ur debatten i samband med vissa frågor, när det inte passar honom alt fortsätta. Jag vill också erinra om att det var energiministern som vidgade debatten genom att ta in frågan om sysselsättningseffekterna i samband med de olika alternativen i energipolitiken. Självfallet kan det inte vara trevligt för energiministern att fortsätta en debatt om sysselsättningseffekterna, eftersom centerns sak liga argument på den här punkten inte håller och eftersom centern dessutom är djupl oenig med folkparliei och moderala Samlingspartiet i denna fråga. Jag får fortfarande inga klara besked om hur delta utredningsarbete skall bedrivas. Anledningen till atl vi kräver alt det skall genomföras med den största skyndsamhet är, alt vi inte befinner oss i en situation, där vi kan börja från början och har full handlingsfrihet, utan i ett läge med miljardprojekt, som engagerar tusentals människor, i full gång. Många människor är för sin trygghet beroende av de beslut som vi politiker fattar, och då är varje tidsvinst som kan göras betydelsefull.

Jag vet faktiskt inte om Olof Johansson har riktigt klart för sig vilka hälsoeffekter del får på alla de människor som är berörda när de får gå månad efter månad utan all erhålla besked om sin egen situation eller vilka hälsoeffekter det har för dem som redan ärarbetslösaatt gå utan arbete, t. ex. i Uppland där det inte finns några andra jobb att få för dem.

Del är hell nödvändigt att regeringen nu tar sitt ansvar och skaffar fram ett beslutsunderlag, så att vi får möjlighet alt la ställning lill dessa frågor snarast möjligl.

Jag har vidare, Olof Johansson, faktiskt studerat de papper som du förnekar an du har sen. Det hade inte varit svårt all skaffa dem. Del är inte så all genomgången av alla delar som behöver utredas tar två år. Det finns specialutredningar beträffande fullföljandet av vissa beslut som måste genomföras, men det finns redan nu ett beslutsunderiag som kan användas, om man vill utforma Forsmark 3-blockel så att det ger handlingsfrihet inför framtiden, också i vad gäller Oärrvärmeproduklion. Jag hoppas verkligen att du vei om an det är på det saltet. Det harjag fött redovisat både av Vattenfall och vid besök hos STAL-LAVAL i Finspång. Det blir vid en sådan förändring av turbinens utformning heller inte några fördyringar som på något avgörande sätt skulle påverka kostnadsläget i stort för della projekt. Den miljardrullning som de av regeringen förorsakade förseningarna har lett till spelar då en betydligt slörre roll för atl fördyra projektet och därmed öka de kostnader som vi alla får vara med om att betala.

126

Överläggningen var härmed slulad.

§ 6 Meddelande om interpellationssvar

1977/78:153 om säkrare sjötransporter av olja

Kommunikationsministern BO TURESSON:

Herr talman! Interpellationen 1977/78:153 av Ingvar Carisson om säkrare sjötransporter av olja skulle ha besvarats av mig den 24 april. Enligt överenskommelse med Ingvar Carlsson kommer interpellationen atl besvaras den 8 maj 1978.

§ 7 Om frakttaxorna på malmbanan, m. m.

Kommunikationsministern Bo Turesson erhöll ordet för all besvara Sten-Ove Sundströms (s) den 17 mars anmälda interpellation, 1977/78:146, och anförde:

Herr talman! Sten-Ove Sundström har frågat mig dels om jag avser alt vidta ålgärder för att få en ändring till stånd i gällande fraktavtal mellan SJ och LKAB för alt klara sysselsättningen utefter malmbanan och i malmhamnen i Luleå, dels när jag avser genomföra en rabaltering av sjöfartsavgifterna så att inte Luleå hamn missgynnas i förhållande till Narvik när det gäller malmexporten.

Gällande fraktavtal mellan SJ och LKAB löper t. o. m. utgången av innevarande år. Regeringen har inle för avsikl atl gripa in i detta avtal. Det skulle strida mot den rollfördelning som gäller i sådana sammanhang. Däremot har regeringen vidtagit en rad ålgärder för att främja sysselsättningen i Norrbotten. Bl. a. kommer LKAB, efter riksdagens godkännande, att erhålla ell medelstillskott om 200 milj. kr. för atl upprätthålla sysselsättningen vid företaget under innevarande år.

Vad gäller malmtransporierna lill Luleå visar LKAB:s s. k. malmbane-uiredning atl fraktkostnaderna inte har någon avgörande betydelse vid valel av utskeppningshamn. Däremot visar utredningen all Narvik har vissa marknadsmässiga fördelar framför Luleå. Utredningen slår dock fast atl Luleå skall behållas som utskeppningshamn för de kunder som vill hämta sin malm där.

Det nya systemet för statliga sjöfartsavgifter infördes samtidigt som en relativt kraftig höjning av del samlade avgiftsuttaget genomfördes. Höjningen var nödvändig med hänsyn till kravet på kostnadstäckning i farledsverksamheten. Underskottet för innevarande budgetår beräknades lill ca 60 milj. kr. om inte avgifterna höjdes. Utifrån den högre avgiftsnivån fastställdes avgifterna så atl den av regional- och näringspolitiska skäl motiverade avgiftsutjämningen mellan olika hamnar och kustslräckor bibehölls. I propositionen angavs vidare att avgiftssystemet skall så långt möjligt ulformas så atl de svenska hamnarnas konkurrenskraft kan bibehållas.

Det nya systemet förde statliga sjöfarlsavgifterna trädde i kraft den 1 april i år. Del finns således inga erfarenheter av systemets verkningar på sjöfarten på

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Meddelande om interpellationssvar

Om frakttaxorna på malmbanan, m. m.

127

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om frakttaxorna på malmbanan, m. m.

128

olika hamnar och områden. Innan sådana erfarenheter föreligger finns det inle anledning all vidla några särskilda ålgärder från regeringens sida utöver de redan beslutade, bland vilka ingår betydande nedsättningar av farledsva-mavgifterna för järnmalm.

STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern för svaret.

Bakgrunden lill min interpellation är naturtigtvis den ökade oron beträffande möjligheten att även i fortsättningen exportera malm över Luleå hamn saml de konsekvenser en neddragning av malmexporten skulle föra med sig på sysselsättningssidan i Luleå och i Norrbotten som helhet. Jag ser ingen anledning alt i detalj upprepa de effekterna-del harjag gjort i samband med tidigare frågor till kommunikationsministern - men sammanfattningsvis rör det sig om hundratals arbetstillfällen.

I svaret på en av mina frågor i interpellationen säger kommunikationsministern alt regeringen inle har för avsikl all gripa in i detta avtal. Det skulle strida mot den rollfördelning som gäller i sådana sammanhang.

Naluriigtvis är del ingen som heller begär att regeringen ständigt skall gripa in i SJ:s verksamhet. Men anledningen till att jag på nytt för fram denna frågeställning är att regeringen faktiskt har gripit in i SJ:s verksamhet (nya turlistan fr. o. m. den första juni) och därvid har motiveringen enligt statsrådet varit regional- och sysselsältningspolitiska skäl. Man kan dock fråga sig varför det inle från Norrbottens synpunkt jusl av regional- och sysselsättningspolitiska skäl är motiverat atl fundera över ett eventuellt ingripande i etl sådant här avtal.

En liten förhoppning tändes dock i detta sammanhang. Jag tänker på de löften som statsrådet gav vid sitt besök i Kiruna i september 1977.

Jag skall börja med ett par korta citat ur tidningarna dagen efter. Jag tar ell citat ur Norrbottens-Kuriren (m) torsdagen den 15 september. I slora rubriker kunde man läsa:

"Grattis LKAB! Staten betalar fraktkostnader!"

Vidare stod atl läsa atl man från statens sida kommer att ge kompensation och atl den kommer atl utgöra reda pengar. I artikeln konstateras vidare att företagsledningen för LKAB hela tiden har hävdat att det främst är de höga fraktkostnaderna som har drivit LKAB in i den ekonomiska kris som förelaget befinner sig i.

Efter del här löftet har det inte hänt någonting. En del historier har börjat cirkulera bland de anställda i företaget. Enligt en av dessa var det här löftet bara ett positivt uttryck för tacksamhet för den goda middag som företagel bjöd på i samband med statsrådets besök.

Historier aren sak. Men å andra sidan kan man fundera över varför de här löftena inte följs upp på något sätt. Del har i varje fall inte hänt något.

Om jag fatlat interpellationssvaret rätt knyter statsrådet också an till de här 200 miljonerna som nu kommer att gå till LKAB och antyder att det också skulle täcka det bidrag lill fraktkostnader som ställts i utsikt. Det vore i så fall synnerligen underligt. Det här beloppet räcker ju inte ens till att hålla de

anställda vid LKAB:s förvaltningar i malmfölten sysselsatta, i varje fall inle samtliga. Det handlar om mellan 300 och 350 personer som nu står under direkt hot om permitlering eller avsked.

Vidare säger statsrådet att den s. k. malmbaneutredningen visar att fraktkostnaderna inte har någon avgörande betydelse vid valet av utskeppningshamn. Jag vet ju inte hur statsrådet har läst utredningen - eller om han har gjort det - men faktum är alt också malmbaneutredningen slår fast att kundernas önskemål om fraktkostnader kommer att utgöra en väsentlig del av möjligheterna alt exportera malmen över Luleå i framtiden.

Utredningen säger också att Luleå skall behållas som ulskeppningshamn för de kunder som vill hämta sin malm där. Men vilkei val har egentligen LKAB:s kunder med nuvarande fraktavtal, och framför alll när det kopplas till de nya sjöfarlsavgifterna? Förmodligen har denna järnvägssträcka världens högsta frakttaxor - allt lalar för det och man kan även utläsa del i malmbaneutredningen. Då kan man fråga sig vilket val kunderna har på del området.

Vidare talar statsrådet i svaret om att avgiftssystemet vad beträffar de statliga sjöfartsavgifterna skall så snart som möjligt utformas så att de svenska hamnarnas konkurrenskraft kan bibehållas. Dessutom pekar kommunikationsministern på atl det inte föreligger några erfarenheter av dessa avgiftssystem och att det därför ännu inte finns någon anledning för regeringen att vidta särskilda ålgärder utöver de redan beslutade.

Den delen av svaret tycker jag är minsl sagt märklig, eftersom regeringen ju har beslutat om en rabaltering - låt vara aU den är marginell i det här sammanhangei - just med tanke på järnmalmsexporten. Man bör väl då kunna se någon form av underiäge för Luleås hamn i förhållande till Narviks hamn på grund av att en viss rabaltering redan gjorts, men den rabatteringen är som sagt utan tvivel bara marginell.

Detta är några av de frågeställningar som gör att man blir fundersam när man läser och hör herr statsrådets svar. Det vore därför intressant att fö ylleriigare ett förtydligande på de här punkterna. Skall del göras någonting, eller skall man bara passivt avvakta utvecklingen på området?

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om frakttaxorna på malmbanan, m. m.

Kommunikationsministern BO TURESSON:

Herr lalman! Lål mig göra några kommentarer.

Det underskott som LKAB uppvisar kan till stor del sägas härröra från det förhållandet atl fraktkostnaderna på grund av den låga brytningsvolymen har blivit mycket högre än vad man räknade med när fraktavtalet ingicks.

Det är alldeles riktigt att jag i septemeber sade alt staten som ägare av företagel naluriigtvis måste täcka förtusterna, om verksamheten skall kunna bedrivas i fortsättningen. Det är klart att i del belopp, 200 milj. kr., som riksdagen i förra veckan på industriministerns förslag beslöt anslå kan sägas ingå kostnader som föranletts av högre malmtransportkostnader under det gångna året. Jag förstår inte varför man inte skall kunna betrakta dessa 200 miljoner som reda pengar, vilka som jag i september sade kommer att tillföras bolaget.

129

9 Riksdagens protokoll 1977/78:120-122

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om frakttaxorna på malmbanan, m. m.

Vadsjöfarlsavgifterna beträffar har de, som jag sade i mitt svar, varit i kraft endast etl par veckor, och man har alltså inte fått någon erfarenhet av dem. Men innan de trädde i kraft utnyttjade regeringen den möjlighet som finns i den författning som antogs av riksdagen i fjol alt rabatlera vissa varor som har särskilt låg betalningsförmåga. Till dem hör malmen. Den avgiftsrabattering som regeringen beslöt för malmen utgör 75 96. Det kan jag inle med bästa vilja i världen kalla en marginell sänkning av avgiften, utan den är ju i stället utomordentligt stor.

STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag noterar med förvåning alt detta som utlovats tidigare -att man skulle få fraktbidrag - nu har bakats in i de allmänna pengar som var absolut nödvändiga för atl LKAB skulle hålla en del av de anställda i malmfälten i sysselsättning. Det är ju trots allt 300-350 personer där som förmodligen måste gå så småningom. Det betyder också att man har fått ett direkt hot mot de anställda vid Luleå malmhamn.

Vi föreslog från vår sida 300 milj. kr. Det skulle ha motsvarat åtminstone de pengar som behövdes för malmfältens del.

Beträffande sjöfartsavgifterna är det klart atl 75 96 av farledsvaruavgiften låter väldigt mycket. Men vad innebär del egentligen? 75 96 av vad? Det är mycket län att undersöka -och det kunde också kommunikationsministern ha gjort redan innan det här systemet började verka - vad detta innebär totalt sett för Luleå hamn gentemot Narvik. Jag vill ta ett exempel. De uppgifter det här gäller finns kontinuerligt hos LKAB; det är inga problem med att fö tag i dem.

Jag skall jämföra vad del kostar för ett malmfarlyg som heter Nikkala, 76 000 dödvikislon, att angöra Luleå resp. Narvik. För Luleås del kostar det med de nya avgifterna 205 980 kr. Att gå lill Narvik kostar förden här båten 82 972 kr. Om man tar bort hela farledsvaruavgiften för Luleås del, innebär delan kostnaden blir 136 430 kr., medan den alltså för Narviks del fortfarande är 82 972 kr.

Inom ramen för de nya sjöfartsavgifterna är det ju inte bara fariedsvaru-avgiften som man har möjlighet alt rabatlera ulan också fyravgiften; del är kanske den tyngsta posten. Jag vill då vidga interpellationen och också fråga om kommunikationsministern avser atl la något initiativ när det gäller fortsatt rabaltering. Jag tänker alltså bl. a. på fyravgifterna.

130

Kommunikationsministern BO TURESSON:

Herr lalman! Jag förstår mycke;l väl atl man betraktar de svenska avgifterna för sjöfarten som höga. Så är del också med luftfartens avgifter. Men del sammanhänger med atl vi leveri ett land där kostnadsnivån är hög-bland de högsta i väriden.

All detta höga kostnadsläge slår igenom på avgifterna beror på etl beslut av riksdagen, nämligen att sjöfartsverkets kostnader skall betalas genom avgifter. Del är regeringens-och i första hand min-självklara skyldighet att se till alt detta riksdagsbeslut efterlevs. Så har inte sken lidigare. Sjöfarts-

verket har under en följd av år lämnat stort underskott. Det ackumulerade underskottet vid det här budgetårets ingång rör sig om 120-130 milj. kr. Men skall regeringen leva efter de beslut som riksdagen har faltat,så måsle vi se till att vi inte bara betar av det underskottet utan också förhindrar att nya underskott uppkommer.

Detta är förhållanden som naturligtvis kan ändras, men det fordrar i så fall nya beslut av riksdagen.

STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag skall börja med att citera litet ur trafikutskottets betänkande nr 8, s. 6, i anslutning till beslutet om de nya sjöfartsavgifterna:

"Utskottet vill kraftigt betona vikten av aU det nya avgiftssystemet ej för

missgynna de svenska hamnarna i förhållande till hamnar i utlandet.      

Bl. a. bör de i motionen 1977/78:88 påtalade konkurrenssvårigheterna för Luleå hamn beträffande exporten av järnmalm kunna aktualiseras i detta sammanhang."

Längst ner i samma stycke står slutligen: "Med hänsyn till det i övrigt

anförda förutsätter utskottet sålunda att syftet med motionärernas föreva
rande yrkanden i allt väsentligt kommer alt tillgodoses      ."

Jag har försökt atl med hjälp av några enkla siffror peka på vilken nackdel Luleå hamn har i förhållande till Narvik och hur viktigt det är med en ordentlig uppföljning av rik.sdagsbeslutel och att man alltså fåren ordentlig rabaltering. Del går inte att tala om 75 % på farledsvaruavgiften när det, även om man lar bort hela den delen, ändå skulle röra sig om en merkostnad på åtskilliga tusentals kronor, dvs. skillnaden mellan 136 430 kr. i Luleå och 82 972 kr. i Narvik när det gäller just den malmbål som jag nämnde i mitt exempel.

Man måsle också, som jag ser det, vidta rätt snabba åtgärder på det här området, men då naturligtvis i koppling med att åstadkomma något radikalt när del gäller frakltaxorna pä malmbanan. Det vore ytterst väsentligt om kommunikationsministern efter alla de löften som avgelts och efter alla skrivelser och uppvaktningar från LKAB och de fackliga organisationerna nu verkligen kunde agera i det här fallet. Förlänet, för Norrbotten, är det utfärdat massor av löften under de senaste åren, men just de senaste månadernas ulveckling har slagit väldigt hårt. Man tycker att del nu bör vara dags att förverkliga litet av det som utlovats. Är det inle snart dags, statsrådet Turesson, att ge sig i kast med åtminstone den del av problemen som gäller sjöfartsavgiften?

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om frakttaxorna på malmbanan, m. m.

131

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om verkningarna av att företag och produktlon flyttas från en kommun till en annan

§ 8 Om verkningarna av att företag och produktion flyttas från en kommun till en annan

Industriministern NILS ÅSLING erhöll ordet för att besvara Hans Peterssons i Röstånga (fp) den 28 mars anmälda interpellation, 1977/78:149, och anförde:

Herr talman! Hans Petersson i Röstånga har frågat mig om det kan ligga i linje med regeringens näringspolitiska filosofi att med olika statliga stödåtgärder medverka till atl flytta företag och produktion från en kommun lill en annan, då nettoeffekten i sysselsättningshänseende är praktiskt taget noll.

Frågan har ställts mot bakgrund av Euroc-koncernens aviserade nedläggning av produklionen vid dotterbolaget TeknoTerm AB i Svalöv, samtidigt som en motsvarande utvidgning av verksamheten görs vid koncernens fabrik i Kalmar. För denna utvidgning har fråga om statligt regionalpolitiskt stöd aktualiserats.

Av kungörelsen om statligt regionalpolitiskt stöd framgår all vid investering som sker i rationaliseringssyfte och inte medför ökad sysselsättning i verksamheten utgår stöd om verksamheten direkt eller indirekt har avgörande betydelse för sysselsättningen på orten. Vidare krävs all verksamheten inte kan fortsättas utan att rationaliseringen kommer till stånd och atl rationaliseringen inte kan genomföras utan slatligt stöd. När del gäller lokaliseringsbidrag eller avskrivningslån fordras dessulom att det föreligger vad som i kungörelsen kallas synnerliga skäl.

Regeringen har ännu ej tagit ställning till frågan om statligt regionalpolitiskt stöd i det aktuella fallet, men det kan naluriigtvis hävdas att varken nuvarande verksamhet i Svalöv eller den i Kalmar har rationell volym. Om man inle vill lägga ner båda fabrikerna återstår då att bygga ut en av dem lill erforderlig storlek. Enligt min mening bör staten inte lämna stöd till en rationalisering av senast nämnd typ, om inte Euroc-koncernen taransvar för att även de anställda i Svalöv bereds fortsalt sysselsättning.

132

HANS PETERSSON i Rösfönga (fp):

Herr talman! Det är givetvis fullt befogat att kommuner med hjälp av en aktiv näringspolitik försöker dra till sig företag, detta för att skapa sysselsättning åt sina invånare och för att kommunen skall utvecklas och inte präglas av slagnation eller t. o. m. tillbakagång. De kommunala greppen för alt nå dessa mål har förvisso under årens lopp varit mångskiftande. För en del kommuner har det betytt framgång, för andra däremoi svikna förväntningar. Företagen har självfallet försökt dra fördel av konkurrensen kommunerna emellan och ofta etablerat sig där villkoren har varit de bästa. Ibland har de kanske varil alltför bra.

När så sysselsättningsläget kärvat till sig blir dragkampen intensivare. Och i denna dragkamp synes ibland ingå redan etablerade förelag - i synnerhet när samma företag har produktionsenheter på olika orter. Gradvis har staten blivit alltmer involverad, detta i akt och mening att lokalisera förelag till undersysselsatia orter eller regioner, för atl rädda företag som har betydelse

för en hel bygd osv. Det är naturtigtvis både självklart och riktigt. Men de olika statliga åtgärderna får inte bli etl medel som hjälper till att flytta företag från en kommun till en annan utan atl man vinner andra effekter än att del kan vara ekonomiskt lönande för det flyttande företaget.

I dag möter man tyvärr ofta den uppfattningen att statliga medel bidrar till att öka dragkampen om företag olika kommuner emellan. Jag har i min interpellation i korthet försökt beröra det principiella problemet mot bakgrunden av ett aktuellt fall. Jag tackar industriministern för det avgivna svaret, ett svar som jag tolkar som mycket positivt.

I den principiella delen hänvisar statsrådet till kungörelsen om statligt regionalpolitiskt stöd. Jag skall för min del inte diskutera kungörelsen; jag vill bara konstatera att den - och detta kanske är nödvändigt - innehåller oklara och subjektiva värderingar. Jag tänker då på sådana uttryck som "har avgörande betydelse för sysselsättningen i bygden", "synnerliga skäl" osv. Dessulom vill jag uttrycka förhoppningen att denna kungörelse inte skall kunna användas för att skapa sysselsättning i en kommun om den samtidigt skapar motsvarande arbetslöshet i en annan.

I den del av interpellationen som berör TeknoTerm AB i Svalöv rör det sig om en föreslagen nedläggning av denna fabriksenhet och en flyttning av verksamheten till Kalmar. 70 arbetstillfällen försvinner från Svalövs kommun. Lika många lär skapas i Kalmar. För detta söker koncernen statligt regionalpolitiskt stöd. I fabriken i Svalöv tillverkas kylvärmepumpar och kylvärmeåtervinnare för butiker och andra användningsområden inom kylvärmetekniken. Det är alltså en högt specialiserad produktion, en produktion som ligger i takt med tiden. I Kalmar tillverkas värmepannor. Det rör sig alltså om två vitt skilda områden, om två vitt skilda tekniker. De anställda i Svalöv frågar sig förvånat om det kan vara vettigt att staten skall träda in med regionalpolitiskt stöd -ett stöd som medverkar till att göra dem själva arbetslösa - för alt uppföra en ny fabriksbyggnad i Kalmar för en kostnad av i runda tal 25 miljoner. Dagligen upplever de ju atl de har en väl fungerande produktionsanläggning, att byggnaden är modern, att det finns möjligheter för utbyggnad osv.

Nu kan jag bara med glädje konstatera att industriministern inte är beredd alt föreslå statligt regionalpolitiskt stöd om inte Euroc-koncernen lar ansvar för an de anställda i Svalöv bereds fortsatt anställning. Det måste såvitt jag förstår vara det enda vettiga. Och för att nu inga som helst missförstånd skall uppslå, så förutsätter jag att denna formulering självfallet innebär en anställning i Svalövs kommun och inte ett erbjudande om att fö fiytta lill en nyuppförd fabrik i Kalmar. Vill industriministern vara vänlig och bekräfta detta?

Till sist, herr talman, en något hypotetisk fråga, som dock har en realistisk anknytning med hänsyn till de uppgifter jag fåll. Anlag att under givna förutsättningar - dvs. fortsatt anställning i Svalöv, utvidgning av nuvarande produktion i Kalmar osv. och med hjälp av statligt stöd - den omtalade 25-miljonersfabriken byggs. Om produktionen då visar sig olönsam uppkommer kanske kravet på att flytta TeknoTerms produktion från Svalöv. Frågan blir

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om verkningarna av att företag och produktlon flyttas från en kommun till en annan

133

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om verkningarna av att företag och produktion flyttas från en kommun till en annan

alltså: Kan en koncern på delta sätt komma runt befogade villkor när det gäller regionalpolitiskt stöd och hur påverkar det i så fall del utbetalade statliga slödel?

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Får jag svara på den senast ställda frågan först, rent principiellt. Här blir det i första hand fråga om etl lokaliseringslån, och självfallet har förelaget ett ansvar för att uppfylla de villkor som är förknippade med detta lån. Skulle förutsättningarna för lånet radikalt förändras är företaget självfallet också i princip återbetalningssky Idigt när det gäller lånet liksom över huvud taget när det gäller det regionalpolitiska stöd som har lämnats i det aktuella fallet.

Jag vill inte ge mig in på en hypotetisk diskussion utifrån del här speciella projeklet, eftersom det befinner sig på etl stadium av beredning, där det inte vore rimligt att ta upp en diskussion om hur beslutet kan komma att gestalta sig. Men min principiella inställning är alltså: Om inte företaget förmår fullgöra de åtaganden det har gjort är självfallet också del regionalpoliliska stöd som har utgått förverkat.

HANS PETERSSON I Röstånga (fp):

Herr talman! Jag förstår industriministerns tveksamhet när det gäller alt diskutera en hypotetisk fråga. Det är möjligl att jag verkar alltför misstänksam, som försöker konstruera problem som kanske inte uppstår i verkligheten. Bakgrunden är denna, och det är väl knappast någon hemlighet: Det har uttryckts tveksamhet om huruvida förelaget i Kalmar skulle ha någon framtid som tillverkare av pannor på 1980-talet. Där är vi snart, och ett sådant förhållande skulle i sig innebära en nedlrappning av denna verksamhetsgren. Då behövs naturtigtvis ett nytt produklprogram, vilket skulle kunna bestå av kylvärmepumpar och kylvärmeåtervinnare, dvs. de produkter som i dag framställs i Svalöv. Därpå beror min tveksamhet och den hypotetiska frågan.

Sedan bad jag industriministern om en bekräftelse - och industriministern glömde att ge den - på atl de anställningar som det rör sig om skall ske i Svalövs kommun och inte innebära ett erbjudande om att följa med till Kalmar.

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Får jag komplettera mitt svar till Hans Petersson i Röstånga med alt säga följande.

Beträffande frågan var de anställda i Svalöv kan beredas fortsalt sysselsättning kan jag självfallet inte ge mig in i en detaljdiskussion. En strävan måste vara att sysselsättning kan beredas på vederbörandes bostadsort, men jag kan inte på detta stadium låsa förutsättningarna. Vi lar upp en diskussion med förelaget utifrån förutsättningen att de anställda kan beredas sysselsättning i Svalöv, men huruvida detta önskemål till punkt och pricka går att uppfylla kan jag i dag inte diskutera.

134

Överläggningen var härmed slutad.

§ 9 Om den statliga tekopolitiken

Industriministern NILS ÅSLING erhöll ordet för att besvara Jörn Svenssons (vpk) den 28 mars anmälda interpellation, 1977/78:151, och anförde:

Herr lalman! Jörn Svensson har frågat mig

dels vid vilken nivå mellan dagens knappt 45 000 människor och ett sämsta prognosalternativ av 6 000 människor som jag anser att svensk tekoindustri skall ligga,

dels varför både regeringspartierna och socialdemokraterna avslog vpk:s krav på alt skydda nuvarande nivå på sysselsättningen inom tekoindustrin,

dels vid vilken nivå jag anser att importandelen inom konfektion och trikå skall stanna och om denna nivå är högre än dagens,

dels om regeringen arbetar med någon plan för atl tillskapa alternativa arbeten inom Sjuhäradsbygden och om så ej är fallet varför man inte gör det.

Regeringens lekopolitik grundas i huvudsak på följande målsättningar.

Vi måste av nationella säkerhetsskäl slå vakt om för landel nödvändig produktionskapacitet på tekoområdet. Mot bakgrund av de mål för försörjningsberedskapen som har antagils av riksdagen (propositionen 1977/78:42) kan kapaciteten inom branschen ännu bedömas vara tillräcklig om man undantar vissa avgränsade områden.

Etl sådant undantag är exempelvis bomullsindustrin, där kraftfulla åtgärder har satts in för att bibehålla en nödvändig produktionskapacitet.

Som jag tidigare har haft lillfälle att framhålla här i kammaren är sysselsättningsskäl ingen internationellt hållbar motivering föratt med direkt statligt stöd på sikl vidmakthålla en hel bransch vid en viss storlek. Även andra skäl lalar naturtigtvis mot atl i stor omfattning bibehålla produktion som inte är konkurrenskraftig.

Det har således ännu inte varit möjligt atl hindra en fortsatt nedgång inom stora delar av tekoindustrin. Vi måste därför se till atl nedgången sker med så stor hänsyn som möjligt lill de sociala konsekvenserna förde människor som berörs. Vi har här satt in det särskilda äldrestödet för tekoindustrin. En kraftfull begränsning av lågprisimporten har införts. Regeringen har vidare tagit initiativ lill en rad åtgärder i syfte all skapa ersätlningssysselsättning på de orter, bl. a. inom Sjuhäradsbygden, som berörs av nedgången inom bl. a. tekobranschen. Jag har tidigare vid flera tillfällen redovisat dessa ålgärder för riksdagen, senast vid en interpellationsdebatt den 11 april.

Som en viktig del i regeringens tekopolitik ingår också omfattande induslripolitiska satsningar på de utvecklingsbara delarna i branschen. Jag vill här erinra om rationaliseringsstödet som syftar till att öka effektiviteten inom konfektionsindustrin, stödet för atl utveckla en framgångsrik export och del extraordinära finansiella stöd i form av särskilda strukturgaranlier som syftar till alt hjälpa den livskraftiga delen av lekobranschen alt komma över den nuvarande krisen.

Mot bakgrund av dessa målsällningar för lekopolitiken och det synnerligen

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om den statliga tekopolitiken

135

Nr 121               omfattande och samordnade batteri av åtgärder som har beslutats -jag har

Måndagen den     inskränkt mig till de viktigaste - är det för mig obegripligt hur Jörn

17 anril 1978       Svensson i motiveringen till sina frågor kan beskriva detta som att varje

_____________   antydan till politisk målsättning beträffande den svenska tekoindustrin

Om den statliga        saknas.

tekopolltiken          ' de\\.a anser jag mig i stort sett ha besvarat Jörn Svenssons frågor. Låt

mig för tydlighets skull lägga till följande.

Vad gäller Jörn Svenssons frågorom sysselsättningen och importandelen på tekoområdet är del, som har framgått av vad jag har sagt, enligt regeringens synsätt inte möjligl att inrikta lekoåtgärderna på alt behålla antalet anställda eller importen vid en viss fixerad nivå.

Vad gäller frågan om alt tillskapa alternativa arbeten inom Sjuhäradsbygden är de olika aktiviteter som regeringen har initierat enligt min mening f n. tillräckliga. Jag är självfallet beredd att överväga ytterligare åtgärder om så skulle visa sig nödvändigt.

JÖRN SVENSSON (vpk):

Herr talman! Jag lackar för svaret.

Jag noterar att intresset för tekokrisen just i dag inte är på toppunkten i riksdagens kammare.

Svaret är som sig bör avgivet på det särskilda språk som jag brukar kalla riksdags- och regeringssvenska. Typiskt för del språket är alt det sällan går atl använda för en rak, enkel och klar kommunikation. Däremot är det mycket användbart när man vill undvika att besvara frågor och ändå synas besvara dem eller när man vill tala intresserat och utförligt om viktiga samhällsproblem utan att förden skull egentligen säga något. Jag vill ge industriministern den komplimangen att han hör till kammarens absoluta mästare närdet gäller alt använda den sortens språk. Han kan nästan mäta sig med både statsministern och oppositionsledaren.

Nu är det dock inle bara så att industriministern egentligen inle svarar på mina frågor. Det är också så alt han är oklar belräffande stora delar av regeringens egen syn. Det han sagt i dag stämmer inte med vad han sagt i andra sammanhang. Jag skall återkomma lill den sidan av frågan.

Jag tar upp fem skilda punkter av tekoproblemei, som berörs i interpellationen och i svaret.

Först och främst säger industriministern atl man inte kan inrikta tekopolitiken på en viss sysselsättningsnivå i framtiden. Varför inte del? Varför måste man acceptera den totala mållösheten? Varför måste man bara sitta och finna sig i att tekoindustrin raseras och folk kastas ut i arbetslöshet? Industriministern är väl inte så fixerad vid de mancheslerliberala ekonomiska teorierna att han fullständigt böjer sig.

Och även om man nu skulle böja sig för en viss marknadsutveckling som
man av en eller annan anledning anser oundviklig, kan man ju ha något
begrepp om proportionerna. Även om man inte har en viss styrningspla
nering för alt styra fram en viss målsättning för tekoindustrin när det gäller
136                   antalet jobb ulan bara har en anpassningsplanering, som avser att följa upp

den utveckling som del privata kapitalet och marknadskrafterna driver fram, kan man ju fördenskull ha en uppfattning om vardenna utveckling kommer att hamna. Det går nämligen att kalkylera en målsättning för den totala sysselsättningen. Man vet ungefär hur konsumtionen av tekovaror utvecklas, och det man inte vet kan man beräkna med hänsyn till ändrade ekonomiska förhållanden. Man kan göra rimliga kalkyler över köpkraft och konsumtionsmönster, och sådana har f. ö. redan gjorts i en rad skilda sammanhang, bl. a. närdet gäller tekovaror. Om man kombinerar delta med kalkyler över export och import, så får man ett mått på underlaget för svensk produktion av skilda typer av lekovaror. När man sedan lägger in vad man vet om produktivitetsutvecklingen, kan della underlag vid varje given nivå i princip översättas i antal arbeten.

Industriministerns dunkla och obestämda svar visar bara att man inle alls är intresserad av detta inom regeringen. Del är egentligen delsamma som att man inte är intresserad av hur många människor som skall berövas sina jobb. Med en sådan mållöshet, med en sådan brist på kvantifieringar, kan man ju heller aldrig beräkna anslag och omfånget av arbetsmarknadsåtgärder, socialpolitiska insatser eller annal. Det är atl lämna tekoindustrins och tekoarbetarnas öde åt slumpen. Det är det jag har kallat brist på tekopoli-uk.

Bland de åtgärder industriministern sedan åberopar är de nya importöverenskommelserna. Lågprisimporten skall skäras ner, lovar Nils Åsling. Ja, det är nog bra, men frågan gäller hur mycket. Skäras ner i förhållande till vad? Det framgår inte av svaret. Vi har fått mycket drastiskt ändrade förhållanden under 1970-talet. 1974 var importandelen för konfektion och trikå litet över 50 96, räknat jämnt över på alla produkter. 1976 hade andelen drastiskt stegrats till 67 96. Under 1977 tordeden ha stigit till ca 75 96. Till vilken nivå skall den då skäras ner? Om man vill bevara den nuvarande sysselsättningen inom konfektion och trikå måste man av allt att döma ner till i närheten av 1974 års nivå. Men efter vad jag kan läsa mig till är del inte delta regeringen strävar efter. Det skulle nämligen kräva att man skar bort hela eller slörre delen av importen från mer eller mindre renodlade fascistländer som Thailand, Taiwan, Hongkong och Singapore. Det är vad vpk har krävt i olika sammanhang. Del är också mot den bakgrunden vi kritiserat den socialdemokratiska oppositionen, som å ena sidan säger atl den vill behålla sysselsättningen inom teko och å andra sidan säger alt den vill acceptera en importandel av 70-75 96. Det menar vi är två mål som är oförenliga med varandra. Om man över huvud taget har någol som helsl begrepp om vilken sysselsättning man vill bevara, då måste man också kunna ange åtminstone vilken importnivå som är den önskvärda. Jag frågar alltså på nytt: Vad anser industriministern vara en önskvärd nivå för importen? Och med vilken sysselsättningsnivå är denna nivå förenlig, enligt hans mening, ifall övriga faktorer förblir oförändrade?

Vidare villjag kritisera den medvetet oklara karaktär regeringens talesmän alltför ofta ger åt sina uttalanden i tekofrågan. Olika talesmän för regeringspartierna gör nämligen helt motstridiga offentliga uttalanden. De säger en sak

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om den statliga tekopolitiken

137

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om den statliga tekopolitiken

138

om de är folkpartister, en annan sak om de är centerpartister. De säger en sak i Kinna, en annan sak i Slockholm. De säger en sak om de är lokala riksdagsmän, en annan sak om de är ministrar. Och industriministern själv generar sig uppenbarligen inte för alt säga ett när han är ute på lokalplanet och ell annal när han står i riksdagen.

När industriministern var i Mark nyligen sade han all det inte alls var fråga om att minska sysselsättningen inom den statliga tekokoncernen - detta i polemik mot den propaganda som bl. a. den lokala vpk-gruppen gick ut med i samhället den dagen. Men den 16 mars sade han enligt riksdagsprotokollet att regeringspropositionen i frågan byggde på förulsätlningen att 1 500-2 000 jobb inom koncernen skulle bort.

När industriministern var i Mark nyligen sade han: Vi har inte råd att förlora ett enda tekojobb. Det var naturligtvis ett populärt yttrande. Men den 16 mars sade han i riksdagen att det är "ofrånkomligt att acceptera en fortsalt nedgång inom lekoindustrin".

Varför ger Nils Åsling inle folk ute i Sjuhäradsbygden och på andra orter etl rakt besked? Varför säger han en sak i Mark och en annan sak i Stockholm? Varför inte säga det han hela tiden tänker - nämligen alt regeringens politik går ut på att lekoindustrin skall fortsätta minska sin sysselsättning och alt Nils Åsling i princip inle ser något slut på den processen eller i varje fall inte är beredd atl ange någon miniminivå där man kan länka sig alt processen lar slul

Den 16 mars sade industriministern i riksdagen att 1976 och 1977 års kapacitet inom tekoindustrin var mer än tillräcklig sett ut beredskapssynpunkt. Och han förutsåg ytterligare nedskärningar i framtiden. Min fråga är återigen: Vid vilken nivå skall detta sluta? Industriministern tycks antyda i sina yttranden att det finns ell slags miniminivå, som är betingad av försörjningsberedskapen vid en eventuell avspärrning. Var ligger denna miniminivå? Och är det den miniminivån som så att säga utgör regeringens faktiska målsättning för tekoindustrin? Någon uppfattning om della måsle väl ändå Nils Åsling som industriminister ha. Det är ju meningslöst all fatta beslut om en försörjningspolilisk målsättning och sitta i regeringskansliet och utforma en proposition om en försörjningspolilisk målsättning om man inte vet vad den egentligen innebär.

Hur är det möjligl att ha en så dogmatisk och 1800-talsmässig syn på industriutveckling, marknad och konkurrens som den industriministern redovisar här och har redovisai i andra sammanhang? Med denna gamla manchesierliberalism blir ju allting som händer i ekonomin någon sorts oundviklighet. Tekokrisen blir någonting obönhörligt som man bara måsle underkasta sig. Hör bara på vad industriministern säger i olika sammanhang: Sysselsättningsskäl är ingen hållbar motivering för att med statsstöd upprätthålla en bransch - produktion som inte är konkurrenskraftig skall inle bibehållas. Så låter del: passivt och undergivel, en underkastelse under de s. k. marknadskrafterna.

Del är självklart att så länge vi lever och verkar i ett kapitalistiskt samhälle så måste var och en inse att man inte kan fullständigt åsidosätta de

ekonomiska lagar som där finns. Men också i ett kapitalistiskt samhälle kan      Nr 121 ekonomiska lagar fås att fungera på skilda sätt. Vi vet alt även de privata      Måndaee   rlen kapitalägarna åsidosätter konkurrens och teoretiskt renodlade marknads-      17 anril 107S

krafter-och gördel mycket framgångsrikt. Det kan naturligtvis också staten    

göra genom olika åtgärder. Konkurrenskraften är nämligen inget givet som           ,      ..

man bara underkastar sig. Den kan påverkas genom olika prissältningsme-        ,       ,. .,

toder, genom lägre kapitalkostnader, genom restriktioner mot ren dumping osv. Men det förutsätter atl man verkligen företar medvetna åtgärder och att man följer upp dem. Man kan inte bara ösa ut hundratals miljoner i stöd åt privatföretagen och sedan inte påverka vare sig medlens användning eller ägande- och maktförhållandena inom branschen.

För det femte är industriministern förvånad över atl jag anklagat regeringen för atl sakna målsättning för tekoindustrin. Men en sådan anklagelse är väl ändå helt berättigad. När Nils Åsling själv inle vet hur många som skall avskedas, när han inte vet vilken imporlnivå som skall eftersträvas, när han inle vel var minimigränsen går fören beredskapspolitiski acceptabel inhemsk tekoproduktion, ja, då har man ju ingen tekopolitik. Vel man inte vart man syftar, kan man inte gärna ha någon politik för ett sådant mål.

Nu hänvisar Nils Åsling till sin redogörelse i riksdagen den 11 april - efter del att min interpellation inlämnats. Där har han, enligt utsago, lagt fram ell program för alt skapa alternativ sysselsättning. Vad är det för något han benämner alternativ sysselsättning? Ja, inle var del myckel han kom med den 11 april, om man får tro riksdagens protokoll.

Borås, Mark och Ulricehamn skall ingå i den grå zonen. De kan också tänkas få direkt lokaliseringsstöd, inte bara lokaliseringslån. Det skall alltså vara en del i ansträngningarna alt skapa alternativa arbeten i stället för den lekoindustri som vacklar. Men vad ger det för jobb? Det ger inga jobb, det är ju bara ett löfte alt Sjuhäradsbygden kan få stöd, om någon privatföretagare vill ställa upp och begära sådant, dvs. om det finns lokaliseringsbara företag. Men för atl skapa sådana gör ju regeringen ingenting. Atl hitta lokaliseringsbara privatföretag i dag tillhör som bekant inte del lättaste.

Det har lillsatls en arbetsgrupp inom länsförvaltningen, säger industriministern vidare. Den har fån pengar för alt leta upp ersällningsproduktion. Ja, den har ju blivil sorgligt ryktbar på kuppen, höll jag på atl säga. Den här gruppen har bl. a. sysslat med dels. k. Indevoprojekiet, som blivit något av en länsskandal i Älvsborg. Det är projeki som, enligl företagareföreningens chef, hittills givit fem arbeten.

Statsföretag har fått 2 milj. för atl söka ersällningsproduktion. Hittills har inget kommit ul av detta. Vi vet också att statsföretag pressas av den ekonomiska krisen och av krav från många bygder.

Sedan nämner industriministern som en del i del - som han säger -
medvetna batteri av åtgärder han har låtit genomföra rationaliseringsstödet.
Ja visst, jag tvivlar inte etl ögonblick på alt det kan vara riktigt att i en eller
annan form - kanske inte i just den här formen - understödja en
rationalisering inom delar av tekoindustrin. Men det var inte det jag frågade
efter, utan jag frågade efter sådant som kunde skapa alternativ sysselsättning,         139

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om den statliga tekopolitiken

för rationaliseringsslödet skapar ju inte ny sysselsättning. Man kan säga att det skyddar vissa av de existerande jobben, genom att ge dem bättre förutsättningar, men det skapar inga nya jobb i stället för den stora neiiominskning som kan väntas inom tekobranschen. Detsamma gäller äldrestödet. Det är en defensiv, upprätthållande åtgärd som avser att hindra alt vissa jobb går förlorade innan en viss tid förflutit. Men de skall ändå förloras, del är irols alll meningen, och del skapas inte ett enda nytt jobb genom äldrestödei, som kan ge beslående underlag för sysselsättningen inom Sjuhäradsbygden. Det är ålgärder som inte hör lill den delen av industripolitiken, utan lill den defensiva arbetsmarknadspolitiskt inriktade delen.

Älvsborgs läns landsting är angeläget om att få bygga vårdhem. Men enligl de uppgifterjagharharman inte fån ett öre i statsstöd fördel. Och jag frågar: Är del också ell led i regeringens skapande av alternativ sysselsättningspolitik för länet?

Det enda konkreta industriministern kom med den 11 april var lokaliseringen lill Borås av en enhet från industriverket. Del är ju bra. Men jag vill fråga: Hur många jobb ger det i förhållande till de ca 10 000-15 000 jobb inom tekoindustrin som f n. vacklar, och som, om ingen drastisk ändring i den förda poliliken sker, kommer alt försvinna inom de närmaste åren.

Kort sagt: Regeringen har ingen uppfattning om hur många jobb som kommer atl försvinna inom teko med nuvarande politik. Man har ingen målsättning för hur många jobb som skall tillskapas. Man gör inga investeringar. Man har inget program och ingen plan, där man samordnar observationer av problemen och den väntade sysselsältningsminskningen med ålgärder för framtiden. Man öser ul statliga pengar ulan att veta vad de skall ge och ulan all veta var Sjuhäradsbygden skall hamna. Bara en sak är klar för Nils Åsling, och det är uppenbarligen alt tusentals jobb skall bort inom teko. Om nu det är så klart för honom som det tydligen är, alt döma av en lång rad yttranden till riksdagsprotokollet, tycker jag att han skulle säga det rent ul när han befinner sig i Mark.

Jag skulle vilja sluta med alt fråga: Vad är regeringens målsättning för Sjuhäradsbygden? Skall den totala sysselsättningsbasen i bygden under åren framöver minska, skall den öka eller skall den behållas vid den nivå som den hittills haft? Och om industriministern väljer att besvara frågan, som jag tror atl han kommer att göra, med att sysselsättningsbasen skall bibehållas, hur skall de tusentals jobb som då förioras inom tekoindustrin, i enlighet med vad som är förenligt med regeringens syn, kunna ersättas? Hur skall dessa åtgärder, som industriministern redovisade den II april, någonsin kunna ersätta etl så stort sysselsättningsbortfall? Vad planerar regeringen i stället för att skydda sysselsättningen inom Sjuhäradsbygden?

140

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr lalman! Försl och främst vill jag betona för Jörn Svensson att regeringen har varil och är iniensivt sysselsatt med den problematik som han lar upp i sin interpellation. Vi är naturtigtvis oroade av nedgången i sysselsättningen inom lekobranschen, och vi har - för att nu upprepa etl

yttrande av mig som Jörn Svensson citerade - inte råd alt föriora ett enda jobb inom svensk tekoindustri. Det är otvetydigt så. Men frågan är, om man vill bedriva en realistisk debatt, vad vi har för instrument atl hävda sysselsättningen på nuvarande nivå. Den diskussionen, som vi har fört här i kammaren ett antal gånger, är också den väsentliga, eftersom det är den som avgör hur poliliken skall utformas.

Tyvärr har vi med våra handelspolitiska ambitioner, som det råder bred enighet om här i kammaren, inte möjligheter att låsa sysselsättningen i tekobranschen till en viss, bestämd nivå f n. Låt oss ha detta klart för oss som en meningsfull bas för den här diskussionen.

Jag tycker nog alt Jörn Svensson är litet vårdslös med sina framtidsprofetior. Han lalar här om en minimiprognos på 6 000 sysselsatta i tekoindustrin. Jag undrar var den siffran kommer ifrån. Det är i varje fall ingen prognos som vi från industridepartementets sida har tagit fram. Det skulle vara inlressanl att få veta detta - om nu inte Jörn Svensson helt enkelt är ute för att skapa pessimism i branschen och måla upp en svart och dyster framtid.

Vi har problem i dag, men man måsle ändå komma ihåg alt del uppenbart ändå finns ljusa inslag i bilden. Tekoindustrin har t. ex. haft stor nytta av de insatta åtgärderna, av devalveringen, av äldrestödet. Vi har ännu en stor och delvis expanderande export av svenska tekoprodukter, vilket ju vittnar om en konkurrenskraft även i den här branschen sektorsvis. Vi har lyckats rätt bra med förhandlingar med lågprisländerna. Över huvud tagel finns här en rad faktorer som ändå pekar mot att vi nu kan bromsa upp nedgången i sysselsättningen inom tekobranschen.

Jörn Svensson vill alltså ha en viss, bestämd nivå fixerad för tekoproduktionen. Efter riksdagsbeslutet häromveckan pågår ju i regeringskansliet arbetet med den plan som regeringen i fjol föreslog skulle upprättas för atl hävda en från försörjningsberedskapssynpunkt rimlig produktion här i landet. När den planen är klar kommer den alt föreläggas riksdagen, och då kommer vi också alt föreslå de åtgärder som är erforderliga för atl upprätthålla de nivåer som bedöms vara önskvärda och nödvändiga inom olika sektorer.

När Jörn Svensson i sina punkier här tar upp lågprisimporten och säger att man skulle kunna klara den genom all gå fram mycket restriktivt mot vissa icke önskvärda fjärran regimer, bör han rimligen hålla i minnet att det här är fråga om länder med olika styrelseskick. När man, som vi har gjort, ger sig in i en förhandling om kvoterna för importen från lågprisländerna, får man vara beredd att förhandla över hela linjen efter någoriunda ensartade villkor och med någortunda likartad attityd från svensk sida, om man vill vinna ell internationellt förtroende och få genomslagskraft i den förhandlingsposition man har intagit.

I Mark skulle jag, när Jörn Svensson och jag möttes i en debatt - någol ensidig visserligen men dock en debatt - ha sagt alt målsättningen för den statliga tekoindustrin skulle vara att inte gå ned i sysselsättningen. Det är en fullständig nyhet för mig; jag har hela tiden hävdat - också i Mark - att den nedgång i branschen som är ofrånkomlig av hänsyn till konkurrensföruisäit-

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om den statliga tekopolitiken

141

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om den statliga tekopolitiken

ningarna tyvärr måste drabba också den statliga tekokoncernen. Däremot betonade jag vid det tillfället att jag inle då hade haft möjlighet att ta ställning till de planer som den statliga tekokoncernens styrel.se hade presenterat, och del har jag f ö. ännu inte haft när det gäller hur vi t. ex. skall se på Norrlandsetableringarnas fortsatta verksamhet; del återkommer vi till.

Jörn Svensson beskyller mig föratt vara manchesterliberal. Det aren hell ny beskyllning; vad jag har mött under min tid som industriminister har normalt inte varil anklagelser för atl vara manchesteriiberal. Jag har som principiell grundval för min verksamhet haft alt man måsle vara beredd atl använda samhällsinsatser för atl hävda sysselsättningen, även om det skulle gå ut över ägarformer i det svenska näringslivet. Vi har gjort mer under den tid vi har haft regeringsansvaret än någon regering tidigare har gjort för att med induslripolitiska och näringspolitiska insatser hävda sysselsättningen; det tycker jag ändå Jörn Svensson måste erkänna.

Sedan frågar Jörn Svensson vad vi tänker göra i Älvsborgs län för att hävda sysselsättningen. Det mål vi har för vår näringspolitik - att upprätthålla och helst öka industrisysselsättningen - gäller också Älvsborgs län. De ålgärder som vi nu formulerar i det mera långsiktiga näringspolitiska perspektivet lar sikte på atl hävda industrisysselsätlningen, och det gäller också Älvsborgs län. Det är riktigt alt vi jusl nu har problem med att skaffa ersättningssysselsättning, men i det längre perspektivet har jag all tillförsikt i fråga om möjligheterna att i ett industriellt så välutvecklat län som Älvsborgs ändå med expansion i andra branscher och med nytillskapande av företag kompensera del bortfall av sysselsättningstillfällen som sker i tekoindustrin.

142

JÖRN SVENSSON (vpk):

Herr lalman! Jag kan inte tolka repliken från industriministern, som ju ändå i princip har obegränsad tid, som något annat än ett försök atl blanda bort korten och komma ifrån de grundfrågor som det egentligen gäller, nämligen hur långl nedbanlningen av tekoindustrins sysselsättning kan väntas fortsätta. Vill man inte diskutera della och har man ingen klar uppfallning i denna fråga, kan man inte heller bedöma vilka insalser som måsle göras, ifall man har som mål att Sjuhäradsbygden skall skyddas från en bestående långsiktig sysselsätiningsminskning och avfolkning. Av de någol diffusa fraserna här har jag förstått att detta ändå är en tankegång som regeringen håller fast vid. Den är inte programmatiskt uttryckt i något officiellt dokument, men industriministerns yttrande nu tycks närmast tyda på atl del är den syn industriministern har. Jag får väl tro på den, även om jag inser att en politiker anständigtvis inte kan säga att Sjuhäradsbygden skall mista sin sysselsättning och utsättas för en kontinuerlig befolkningsminskning, även om detta är vad man egentligen avser.

Men om man nu fasihåller vid att det skulle vara regeringens mål alt skydda sysselsättningen inom Sjuhäradsbygden, måsle regeringen ha någon uppfattning om hur många jobb som kommer att gå föriorade i den som industriministern säger ofrånkomliga process som tekoindustrins minskning

innebär. Från mitt partis sida hävdar vi alt delta icke är någon ofrånkomlig process, men som ram för diskussionen accepterar vi i dag industriministerns yttrande att detta är en ofrånkomlig process.

All right, enligt samma industripolitiska synsätt är det en ofrånkomlig process att specialstålindustrin i landet skall minska med, jag vill minnas, 8 000 arbetstillfällen underen viss period framöver och handelsstålindustrin med 4 000. Det har angivits sådana allmänna ramar. Det är klart alt man inle exakt kan förutsäga alt den utvecklingen skall ske inom etl visst antal år, men man vel alt det är ungefär den del av processen man för dessa branscher kan överskåda. När vi diskuterar induslripolitiska och sysselsältningspolitiska sammanhang eljest i riksdagen har vi alltså möjlighet atl röra oss med sådana ungefäriiga siffror föratt ge en ungefärlig bild av problemets sysselsättningspolitiska dimensioner.

Jag återkommer till min fråga: Någonstans i regeringens tänkande måste del väl finnas en ungefärlig bedömning av hur långl man ytteriigare måste ner, dvs. om man ser det på tio års sikt eller vilken tidsperiod man behagar välja. Hur många jobb kan väntas ungefärtigen gå förlorade? Har man ingen uppfattning om den saken kan man inle heller sälta upp ett mål och säga att man skall skydda sysselsättningen i Sjuhäradsbygden. Man vel ju inte hur många jobb man skall sätta i stället. Då vet man inle hur stora ansträngningar som måste göras i pengar och arbetstillfällen på andra insatser för att upprätthålla den målsättning som är nödvändig för alt ersälta de tekojobb som enligt industriministerns ofrånkomliga process skall bort.

Jag har då anfört vad industriministern sade den 11 april om vad regeringen gör och tänker när del gäller alternativ sysselsättning i Sjuhäradsbygden. Jag har nämnt det något lusliga eller löjliga Indevoprojekiet, jag har nämnt de obestämda löftena om lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån med relativt fördelaktig behandling av den bygden i förhållande lill andra bygder i Syd-och Mellansverige, en sak som inte heller ger några som helst garantier för all del kommer några lokaliseringsbara förelag. Jag har nämnt bristen på slatligt stöd ål landstinget som vill bygga vårdhem osv. Jag har nämnt SIFU-enhelen från industriverket, alll detta tillsammantagel som industriministern själv anför och som han själv vill göra gällande är regeringens program föratt skapa alternativ sysselsättning.

Hela detta ålgärdsbatteri står inte i någon som helst proportion lill storleken av de problem som del handlar om, ifall man utgår från att nedbantnings-processen inom textilindustrin i Sjuhäradsbygden är ofrånkomlig. För då kommer, såvitt man vet, tusentals jobb alt gå föriorade under de närmaste tio åren. Vi vet redan nu alt det är tusentals jobb som så att säga hänger på gärdesgården och som upprätthålls bara genom temporära statliga åtgärder.

Vi vet alltså alt problemet har betydande dimensioner. Det har dimensioner som är väl så stora som, eller i varje fall fullt jämförbara med, dimensionerna när del gäller sysselsättningsproblemet inom stålindustrin. Då må man väl ändå fråga: Finns det någol som helst sammanhang mellan dessa proportioner på den väntade sysselsältningsminskningen och de

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om den statliga tekopolitiken

143

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om den statliga tekopolitiken

åtgärder som regeringen här för fram och påstår vara sitt program för alternativ sysselsättning? Såvitt jag vet finns del inle det. En jämförelse mellan de två sidorna kan bara resultera i att regeringen inte bara anser textilindustrins nedbantning oundviklig, ulan också anser att Sjuhäradsbyg-dens sysselsättningsminskning och utflyltningsöverskott under den närmaste perioden är lika oundviklig.

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Jörn Svensson uppträdde ju i Mark till folkets förnöjelse förklädd lill begravningsentreprenör. Av den ödesmättade syn på tekoindustrins framlid som Jörn Svensson har förstår jag nu att det inle var någon tillfällighet. Jag har en annan syn på svensk tekoindustri.

Vi är i dag inne i ett bekymmersamt läge, beroende på att vi inte har klarat vår konkurrensförmåga och våra kostnadsrelationer till omväriden. Vi håller på alt rätta lill den sidan. Vi märker för varje dag hur svenskt näringslivs konkurrensförmåga ökar till följd av de ekonomisk-politiska åtgärder vi vidtagit och de strukturinsatser vi gjort. Detta kommer självfallet också att märkas i tekoindustrin. Även om vi just f n. har slora bekymmer kvar, märker vi att silualionen lättar i del något längre perspektivet. Men trots detta pågår alltså arbetet i regeringskansliet för högtryck med den allmänna planen med förslag till ålgärder för att kunna klara vår beredskapsnivå, Jörn Svensson får ursäkta att jag inte är beredd alt redovisa dessa nivåer i dag helt enkelt därför att arbetet med dem pågår. Vi blev i och för sig litet fördröjda, eftersom riksdagens näringsulskotl ville tänka på denna fråga några månader extra, och det får vi ha respekt för. Men arbetet pågår, och låt oss ta diskussionen om nivåerna när vi har mera konkreta fakta att utgå ifrån.

Sedan vill jag reagera när Jörn Svensson säger att jag egentligen avser att minska sysselsättningen i Älvsborgs län. Det är ett oförsynt yttrande. Det är atl ifrågasätta våra ambitioner när del gäller sysselsättningspolitiken, som ju tagit sig uttryck i de massiva satsningar vi har gjort. Dessa har skett helt och hållet i omsorg om sysselsättningen. Om Jörn Svensson vill framhärda med detta påstående, ärju varje saklig debatt meningslös. Att visedan kan ha olika åsikter om medlen är en annan sak, men jag lycker att del är oförsy ni av Jörn Svensson alt mot bakgrund av den massiva satsning som skett ifrågasätta denna regerings starka ambitioner att sätta sysselsättningen främst i alla sina närings- och industripolitiska insatser.

144

JÖRN SVENSSON (vpk):

Herr talman! Nu har vi kommit in på den kvalificerade demagogins område. Nu är det inte längre fråga om att säga en sak i Mark och en annan i Slockholm, utan nu är det fråga om att i .samma debatt och i samma kammare inta två helt olika attityder.

Jag vet inte hur många gånger Nils Åsling har beskyllt vpk:s målsättning om bibehållen sysselsätlningsnivå vid ca 40 000-45 000 jobb inom tekoindustrin för alt vara orealistisk. Nu vänder han och säger att det är han som är optimist och vi pessimister. Han kan ju ändå inle vara optimist i någon reell

bemärkelse när det gäller tekoindustrin, samtidigt som han i andra sammanhang står här i kammaren och säger dels att den fortsatta nedgången av sysselsättningen inom tekoindustrin är ofrånkomlig, dels att det fortfarande finns ett kapacitetsöverskott från beredskapspolitisk synpunkt och att man därför kan låta nedgångsprocessen fortsätta. För det var ju andan i det resonemang han förde när vi diskuterade propositionen om försörjningsberedskapen på tekoområdet.

Han må väl ändå utgå ifrån sin egen syn på tekoindustrin, som ju innebär-vi behöver sedan inte diskutera precisa nivåer men så här mycket kan vi säga redan i dag-att tusentals jobb kommeratt försvinna underde närmaste åren med de trender och marknadsförutsättningar som nu finns, om man inte gör någonting för att i grunden påverka dem.

Då blir frågan: Vilka åtgärder har man för aU skapa alternativ sysselsättning? Är det under alla omständigheter oundvikligt att det skall gå på det här sättet med lekoindustrin, speciellt då i Sjuhäradsbygden?

Nu säger industriministern att det är oförsynt av mig att ifrågasätta regeringens ambition att behålla sysselsältningsnivån, både industrisysselsättningen och sysselsättningen i allmänhet, i Sjuhäradsbygden. Bortsett från att man kunde anmärka att det är varje politisk oppositions uppgift att ifrågasätta den sittande regeringens åtgärder och att man i det här landet, åtminstone enligt vår mening, inte bör ha ett styrelseskick där oppositionens uppgift är att prisa regeringen och alltid framhålla denna som trovärdig -tydligen var det den visionen som framskymtade hos herr Åsling. Jag betvivlar inte att det skulle bli bekvämare för industriministern om det vore så, men vänsterpartiet kommunisterna föredrar ett styrelseskick där man får ifrågasätta och där man icke betecknas som oförsynt för att man bedriver en normal politisk kritik. Detta sagt om den principiella sidan av denna sak.

Vad vi ifrågasätter är att regeringen är trovärdig när den genom sin talesman Nils Åsling går ut och påstår att den har den målsättningen att behålla antalet arbetstillfällen i Sjuhäradsbygden åtminstone vid den nivå som de hittills har haft. Vi anser inte att detta är ett trovärdigt påstående med ledning av vad regeringens talesmän och Nils Åsling i andra sammanhang säger, för han har dock otvetydigt - det är han alltså och inte jag som därvidlag framträder som begravningsentreprenörer - vid en rad tillfällen sagt att en fortsatt nedgång av tekoindustrin är ofrånkomlig. Då måste man fråga sig om han anser att en fortsatt nedgång inom tekoindustrin, då specifikt i Sjuhäradsbygden, är ofrånkomlig. Om man vill vara trovärdig i sin målsättning för att bevara sysselsättningen i bygden vid en given nivå, måste man ha åtgärder till hands, som kan åstadkomma så många nya arbeten att bortfallet av andra arbeten kompenseras. Har man inte det finns det över huvud taget ingen målsättning.

Då harjag anfört det som industriministern själv påstår vara det alternativa programmet, det här lustiga Indevoprojekiet. Det är de obestämda löftena om att man kan få lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån, att Sjuhäradsbygden skall räknas till den grå zonen. Det är ett löfte som i sig själv inte ger några

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om den statliga tekopolitiken

145

10 Riksdagens protokoll 1977/78:120-122

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om åtgärder för att säkra sysselsättningen i Värmland

arbeten och som i nuvarande konjunkturiäge inte ens har någon stimulerande effekt.

Jag har talat om bristen på stöd åt landstingets utbyggnadsplaner. Det finns ju ingen som helst proportion mellan å ena sidan den nedgång, som regeringen själv så ofta framhåller som oundviklig, och det åtgärdsprogram man har och som industriministern t. o. m. i interpellationssvaret betecknar som tillräckligt. Det är med ledning av denna disproportion mellan vad man anser oundgängligt när det gäller tekoindustrins fortsatia utveckling och detta tunna och planlösa åtgärdsprogram, som hittills inte gett några nya jobb - om vi undantar enheten från industriverket - som det finns all grund för att vara så oförsynt även här i kammaren, alt man betvivlar både regeringens ambition och trovärdighet när det gäller att bevara den nuvarande sysselsättningsnivån inom Sjuhäradsbygden.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 10 Om åtgärder för att säkra sysselsättningen i Värmland

Industriministern NILS ÅSLING erhöll ordet för att besvara Nils Berndtsons (vpk) den 29 mars anmälda interpellation, 1977/78:152, och anförde:

Herr talman! Nils Berndtson har frågat mig vilka åtgärder regeringen mot bakgrund av utvecklingen inom stål- och skogsbranscherna och vissa aktuella företagsfusioner planerar för atl säkra sysselsättningen i Värmland.

Jag svarade på en liknande interpellation av Nils Berndtson i december förra året i samband med att strukturproblemen inom specialstålindustrin diskuterades här i kammaren.

Jag vill återigen understryka att vi med alla tillgängliga resurser undersöker möjligheterna till alternativa sysselsättningar. Härvid engageras både kommuner och länsmyndigheter. Det är i ett effektivt samspel mellan dessa och staten som resultat kan nås. Som etl exempel på det pågående offensiva arbetet i länet vill jag peka på att SVETAB:s regionala investmentbolag för Bergslagen kommer att lokaliseras till Karlstad.

Slutligen vill jag beträffande de fusioner som Nils Berndtson nämner framhålla att sådana i och för sig är naturliga i en strukturomvandling som syftar till atl på sikt ge en mer konkurrenskraftig industri med en tryggare sysselsättning. Vi har t. ex. vad gäller specialstålindustrin efter beslut av riksdagen tillsatt en särskild strukturdelegation med uppgift att ta initiativ till, följa och stödja strukturomvandlingen.

146

NILS BERNDTSON (vpk):

Herr talman! Jättarna leker är titeln på en roman av Sven Rosendahl med anknytning till Värmland. I dag leker de verkliga jättarna i Värmland. Deras lek kan kosta tusentals människors arbete och utkomst. Deras lek kan betyda slutet för flera orter i Värmland. De leker med länets framtid. Jättarna heter

Uddeholm och Billerud.

Var femte arbetsför värmlänning kan vara arbetslös om ett år. I det närmaste var tionde är arbetslös redan i dag, dvs. över 11 000 står utanför det reguljära arbetslivet. 10 000 jobb hotas. Detta är siffror som länsstyrelsen i Värmland presenterat nu i dagarna.

Industriministern erinrar om att han i december förra året besvarade en liknande interpellation som den jag nu framställt. Men det har hänt en hel del sedan dess, herr Åsling. I samband med Uddeholmskrisen förra året hade jag tillfälle att med industriministern diskutera sysselsättningsläget i Värmland. Om Nils Åsling läser protokollen från den debatten bör han med Nils Fertin utbrista: "och Gud må föriåta mig somliga rader". Redan då pekade jag på det hot mot sysselsättning och utveckling som kunde skönjas. Mot detta genmälde Nils Åsling: "Det finns anledning att vara väsentligt mycket mer optimistisk beträffande de reella möjligheterna för Värmland inför framtiden än Nils Berndtson här har gett uttryck för."

Dessa rader måste te sig besvärande eller åtminstone som en dålig förutsägelse mot bakgrund av vad som hänt och aviserats sedan den 14 december förra året. Anställda, fackföreningar, kommuner och länsmyndigheter är i dag ännu mer oroliga än då.

Vid den tidpunkten diskuterade vi Uddeholms planer på driftsinskränkningar. Sedan dess har planer på samgående aviserats mellan Uddeholm, Fagersla och SKF på stålsidan och nu senast sammanslagningen av Billerud och Uddeholm på skogs- och skogsindustrisidan.

Gemensamt för alla dessa företagsfusioner är att i namn av strukturrationaliseringar åtskilliga jobb planeras försvinna. Det är möjligt att bilden skulle ha tecknats ännu mörkare vid förra tillfället om alla storbolagens planer varit kända. Som bekant fungerar det så att bolagsherrarnas planer hålls hemliga så länge som möjligt.

I den förra debatten visade jag en karta på bildskärmen här i kammaren. Av den framgick att stora delar av Värmland helt dominerades av Uddeholmsbolaget. Låt oss nu titta på Värmlands karta med de båda bolagens - Billeruds och Uddeholms - inflytande markerat. Här kan man verkligen tala om heltäckande.

De planerade företagsfusionerna kommer på ett avgörande sätt att påverka sysselsättningen i Värmland. Det pågår redan en debatt om vilka fabriker som skall läggas ned och hur många arbetstillfällen som försvinner vid ett samgående mellan Uddeholm och Billerud.

I storbolagens spel för att säkra aktieägarnas intressen utgör de anställda brickor. Det förhållandet att de båda företagen hämtat väldiga vinster ur den värmländska naturen hindrar dem inte från att kasta ut anställda i arbetslöshet och beröva orter möjligheter atl fortleva. Sådan är kapitalismen!

Men regeringen då, vilka möjligheter har den att gripa in? Även om privata intressen dikterar besluten i sådana frågor är säkert regeringen inte helt utanför händelseförloppet. Bolagen brukar åtminstone komma och begära pengar i en eller annan form.

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om åtgärder för att säkra sysselsättningen i Värmland

147

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om åtgärder för att säkra sysselsättningen i Värmland

148

Vad gör då regeringen mot bakgrund av den aktuella utvecklingen för alt säkra sysselsättningen i Värmland? Den frågan harjag ställt till industriministern och jag vill lacka för hans svar, även om det är väl magert i fråga om konkreia besked.

Del har inle saknats uppslag för att angripa problemen. En katastrofplan har krävts. Kommunalmän och fackliga företrädare krävde häromdagen i Radio Värmland ett förstatligande av de båda bolagen. Länsstyrelsen och landshövdingen har framfört flera krav för att "rädda Värmland" - en paroll som vpk i Värmland f ö. formulerade i samband med Uddeholmskrisen. Nu är det dags för regeringen att ge besked om vad den avser atl göra för att säkra sysselsättningen i länet.

I min interpellation harjag hävdat att regeringen hittills varit synnerligen passiv i dessa frågor. Industriministerns svar gör det nödvändigt atl skärpa omdömet. Regeringen visar ansvarslöshet. Industriminister Åsling utgår från atl de aktuella företagsfusionerna har syftet att säkra sysselsättningen i Värmland. Förelagsfusionerna är enligt industriministern "naturliga i en strukturomvandling som syftar till att på sikt ge en mer konkurrenskraftig industri med en tryggare sysselsättning".

Är detta vad regeringen har att säga till de värmländska arbetarna, exempelvis dem i Skoghall, som vet att företagsfusionen leder till alt hundratals eller tusentals jobb försvinner?

Företagsfusionerna sker på bolagens villkor. Hur kan då industriministern gå i god för alt syftet är att "säkra sysselsättningen i Värmland"? Det kan lika gärna gälla att säkra profiten och att detta får ske lill priset av arbetares och tjänstemäns sysselsättning. Ett gemensamt drag för företagsfusionerna är nämligen att arbetstillfällen försvinner. Hur stämmer f ö. industriministerns syn på företagsfusionerna med regeringsdeklarationens tal om att motverka maktkoncentration och centerpartiets tal om decentralisering?

Vad som skulle kunna vara trösterikt i industriministerns svar är atl man med alla tillgängliga resurser undersöker möjligheterna till alternativa sysselsättningar och atl både kommuner och länsmyndigheter engageras. Lokaliseringen till Karistad av SVETAB:s regionala investmentbolag för Bergslagen nämns som exempel. Men nog måste det till mycket mer.

Det skulle vara intressant att höra industriminister Åslings synpunkter på några av de förslag och krav som framförts i den aktuella debatten, t. ex.:

1. Förstatligande av Billerud och Uddeholm som alternativ till den
aviserade företagsfusionen.

2.  Direkta statliga satsningar för att skapa nya arbetstillfällen i Värmland, exempelvis omdisponering av de 600 miljoner som beviljats som lån till Uddeholms AB.

3.  En krisplan för att rädda Värmland undan den aktuella krisen och för att långsiktigt skapa arbetstillfällen.

4.  Åläggande för de slora bolagen att ta socialt ansvar för de anställda mot bakgrund av de väldiga vinster de hämtat ur den värmländska naturen.

Detta är några av de många frågor som ställts i debatten och som regeringen inte kan komma undan att besvara.

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Först vill jag säga att jag fortfarande, liksom vid föregående tillfälle när vi debatterade Värmland och Värmlands framtid, anser att Värmland har goda utvecklingsmöjligheter i framtiden.

När det sedan gäller situationen för de här två i interpellationen berörda företagen vill jag säga att diskussioner pågår som vi under hand hållits informerade om. Det gäller diskussioner och fusioner och nya konstellationer som ännu inte är slutförda. Det är alltså för tidigt att i dag avge några omdömen om de nya företagsbildningar som kan bli aktuella. Jag vill dock till Nils Berndtson säga atl det beträffande Billerud och Uddeholm rör sig om två förluslföretag - företag med mycket betydande föriuster, i synnerhet Uddeholm, vilket som bekant befinner sig i en aktuell finansiell situation som gör atl dess överlevnad ifrågasatts. Detta var det direkta motivet till den av regeringen beslutade extraordinära insatsen i form av ett villkorslån. Under sådana förhållanden får man acceptera att samarbetsformer söks mellan företag för att stärka positionen.

Nils Berndtson glömmer när det gäller både Uddeholm och Billerud att det handlar om företag som arbetar nästan uteslutande på den internationella marknaden i stark konkurrens med stora internationella koncerner. Det är den konkurrensbilden man måste ta hänsyn till när vi nu går alt försöka strömlinjeforma organisationen och stärka företagen tekniskt, administrativ t och kommersiellt. Då får man också acceptera samordning genom fusioner.

Det finns ett försonande drag i detta, och det är den omständigheten att båda företagen är Värmlandsbaserade. Man får här ett starkt företag med en regional anknytning som i hög grad bör kunna stärka näringslivet totalt i länet och i dess närmaste omgivningar.

Beträffande de åtgärder som Nils Berndtson vill ha kommentarer till är del framför allt två som han tar fram och som är värda att närmare granska. Man talar i första hand om en katastrof- eller krisplan. Del låter sig väl sägas, och det väcks förslag lill hundratals planer i den här kammaren. Men när man börjar analysera vad som ligger bakom detta är det väldigt litet av konkreta nyheter. Ofta rör del sig om ett allmänt tal om planmässighel, om övergripande plan etc. Med detta löser man inga problem, Nils Berndtson. Vad som här skall till är konkreta åtgärder som främjar sysselsättningen, generella och selektiva av den art som vi här satt in.

Jag håller nära kontakt med Värmlandsdelegationen, som gör ett berömvärt arbete för att som det regionalt ansvariga kontaktorganet initiera och kanalisera åtgärder ägnade att stärka sysselsättningen.

Det andra stora och epokgörande uppslag som Nils Berndtson framfört gäller förstatligande av företag. När sådana förslag framförs är min ständiga motfråga: På vilket sätt stärker förslaget marknaden för de här aktuella företagen? På vilket sätt ökar det avsättningen av massa, av kartong från Uddeholms stora maskin i Skoghallsverken eller av specialstål? På vilket sätt underlättas problemen?

Den enkla sanningen är ju - och av det har vi rik erfarenhet - att ett

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om åtgärder för att säkra sysselsättningen i Värmland

149

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om åtgärder för att säkra sysselsättningen i Värmland

150

förstatligande inte löser problemen i och för sig. Här är det i stället den internationella utvecklingen som är avgörande, men det är också fråga om Sveriges internationella konkurrenskraft, om vår förmåga att tekniskt och kommersiellt hävda oss internationellt. För det krävs andra åtgärder än ett j förstatligande föratt man skall nä en effekt som också innebär ökad trygghet när del gäller sysselsäUningen för de anställda, och det är delta vi ytterst syftar till med våra åtgärder.

NILS BERNDTSON (vpk):

Herr talman! Jag kan dela Nils Åslings uppfattning alt Värmland har goda utvecklingsmöjligheter. Visst har länet det! Men då är frågan: Vad gör man för att åstadkomma en gynnsam utveckling? Enligt min mening får man inte en gynnsam utveckling med statliga bidrag, om syftet är att möjliggöra avveckling av arbetstillfällen. Del kan endast ske genom satsning på att skapa nya arbetstillfällen.

Jag tycker inte heller att beskrivningen av Billerud och Uddeholm blir fullständig - vare sig man diskuterar deras roll på exportmarknaden eller deras Värmlandsbasering - om man inte också analyserar företagens dominerande roll närdet gäller sysselsättningen i länet. Jag har pekat på alt de på vissa orter svarar för en stor del av sysselsättningen, och pä andra orter kan de svara för hela industrisysselsätlningen. Eftersom hela samhällen och kommuner kan ha sin verksamhet baserad på etl enda företag, är det inte så märkligt att frågan om en krisplan har rests i samband med den situation som nu har uppstått. Det är bättre med konkreta ålgärder än med en krisplan, säger emellertid Nils Åsling. Jag lyssnade på detta och tänkte, alt nu kommer det väl en uppräkning av konkreta åtgärder som regeringen ämnar föreslå eller företa, men jag saknar fortfarande exempel på sådana konkreta åtgärder.

Jag vet sedan tidigare att den borgerliga regeringen inte känner särskilt mycket för ett förstatligande av företag. Vare sig det är principiella skäl eller annat som gör att så är fallet leder denna ståndpunkt till att de statliga insatserna tydligen även i fortsättningen kommer alt ske på bolagens villkor. Jag tror att Nils Åsling begriper att de anställda, som upplever hotet mot arbete och försörjning, inte blir särskilt entusiastiska inför tanken att statliga pengar - som de f ö. själva fått bidra med - pumpas in i företag för atl dessa skall kunna avveckla jobb. Del innebär ju ingen offensiv sysselsättningspolitik.

Nils Åsling frågade också vilka problem som skulle lösas genom etl förstatligande. På det vill jag svara atl ett förstatligande av exempelvis de slora bolagen inom stål- och skogsbranscherna ändå måste öka möjligheterna att få en samlad och övergripande syn på sysselsättningen och därmed sammanhängande frågor. Nu utnyttjas nedgången i lönsamhet och vinst till atl ställa folk utan arbele och faktiskt ödelägga hela bygder. En sådan utveckling bör statsmakterna ha synpunkter på. Följderna av utvecklingen läggs över på enskilda människor och samhällen. Med ett statligt ägande däremot skulle helt andra bedömningar av lönsamhet kunna göras. Del

kanske rent av skulle visa sig mer lönsamt från samhällets synpunkt atl fortsätta driften.

Ett förstatligande skulle också möjliggöra en annan resursanvändning. Nu pumpas miljardbelopp in i företag som avvecklar jobb. Med statligt ägande skulle dessa resurser kunna användas för att skapa nya arbetstillfällen, exempelvis genom vidareutveckling och förädling av stål- och skogsprodukterna. Om industriministern inte principiellt vill ställa sig positiv till statligt ägande, borde han i varje fall i nuvarande läge kunna se praktiska fördelar och ökade möjligheter till att bedriva en aktiv sysselsättningspolitik.

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om åtgärder för att säkra sysselsättningen i Värmland

BERTIL JONASSON (c):

Herr talman! Läget på arbetsmarknaden i Värmland är besvärligt. Det är långt besvärligare än på andra håll i landet. Den diskussion om en stålfusion som pågår mellan Uddeholm, SKF och Fagersla är oroande. Också fusionen mellan Uddeholm och Billerud oroar många, och det finns dessutom många andra faktorer som påverkar sysselsättningen.

Avsikten både med fusionen på stålområdet och med fusionen mellan Billerud och Uddeholm är atl klara sysselsättningen förde allra flesta inom de berörda företagen. Vi får dock räkna med att antalet sysselsatta kommer alt minska. En del arbetstillfällen kommer alltså att förioras, men det är då desto väsentligare atl vi får fram företag som kan ge sysselsättning åt de flesta och stå sig i den hårda konkurrensen i framtiden.

Vissa orter kan i detta sammanhang komma att sitta illa till, t. ex. Kyrkebyn i närheten av Säffle. Men det kan också gälla samhället Uddeholm och flera andra orter. Det är i högsta grad nödvändigt att samtliga berörda gör allt vad som är möjligt för att klara de situationer som kan uppstå på dessa orter.

Nils Berndtson har vid flera tillfällen rekommenderat socialisering i dessa sammanhang. Jag har på nära håll kunnat följa dessa frågor, och de erfarenheter jag därvid fått gör att jag är rädd för att vi med sådana åtgärder skulle kunna hamna i något som är ännu värre än vad vi f n. har. Man löser ju, som industriministern nyss sade, inte problemen på det sättet. Den uppfattningen harjag också som värmlänning.

Vad det är fråga om är att skapa bärkraftiga företag, som kan stå sig i konkurrensen i framtiden och som därmed också kan ge sysselsättning inom industrin åt flera värmlänningar än nu.

Det är alltså i första hand av vikt att klara de berörda orterna, men det är också nödvändigt alt fö fram nya industrier och arbetstillfällen för Värmlands läns invånare. Detta krävs för att vi skall kunna klara service och sysselsättning framöver. Vi har en fin natur och en god arbetsmiljö, duktiga arbetare och skickliga tjänstemän och vi bör därför ha goda utsikter att klara oss i fortsättningen. Jag tror att det är riktigt att peka på även detta. Ett alltför kraftigt svartmålande kan vara farligt under sådana omständigheter som nu föreligger. Vi har gjort och vi gör allt vad vi kan i Värmlandsdelegationen, men vi har ingalunda begärt någon socialisering - vi tror inte att det skulle lösa problemen.

151

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om åtgärder för att säkra sysselsättningen i Värmland .

Vi har i Vämilandsdelegationen varil i kontakt med regeringen, och själv harjag dagligen haft sådana kontakter. I Värmlandsdelegationen har vi den uppfattningen alt vi har sökt göra allt vad som är möjligt i den besvärtiga situation som råder. Alla de berörda i Värmland - myndigheter, arbetare, tjänstemän och företag- måsle hell enkelt hjälpas åt för alt finna utvägar. Där måsle vi också ha stöd av regeringen. Vi har fått sådant stöd hittills. Jag hoppas att vi skall fådet också i fortsättningen. Jag litar till regeringen. Vi har tidigare vädjat till regeringen om hjälp. Jag vet att den också stöder oss. Men jag menar alt vi skall försöka arbela konstruktivt för att lösa de här problemen. Vi måste komma med konkreta förslag. Det är nog den bästa utvägen ur den här silualionen.

152

NILS BERNDTSON (vpk):

Herr talman! Logiken i Bertil Jonassons resonemang är egentligen alt man räddar sysselsättningen genom att jobb försvinner, för det är vad som pågår i Värmland.

Bertil Jonasson känner lika litet som jag till storbolagens verkliga långsikliga planer. Om bolagen mot bakgrund av sitt lönsamhetstänkande finner det nödvändigt, kommer det att försvinna ytterligare jobb. Vad händer då med Värmland?

Bertil Jonasson bekräftar vad jag har sagt om att den här företagsfusionen för vissa orter kommer att fö en mycket djupgående verkan. Men Bertil Jonasson värjer sig mot något som han kallar socialisering. Det är i varje fall inte mitt uttryck. Man socialiserar inte gärna med en borgerlig regering. Men man kan förstatliga. Fördelarna med ett förstatligande harjag påvisat i ett tidigare inlägg.

Jag känner igen det uttryckssätt som kommer till användning så snart människors bekymmer förs på lal. Då talar man om svartmålning. Det brukar man göra från regeringens sida, och nu har också Bertil Jonasson tillägnat sig den vokabulären.

Det är väl ingen svartmålning att beskriva situationen för de skickliga arbetarna och tjänstemännen i Värmland. Andel finns skickliga arbetare och tjänstemän är vi ju överens om, Bertil Jonasson. Det är ändå de som har arbetat ihop de tidigare vinsterna för de här storbolagen, och det är de som i dag ställt krav både på bolagen och på statsmakterna om atl de inte skall behöva föriora sina jobb därför att bolagens lönsamhet har sjunkit. Detta är ingen svartmålning. Det är uttryck för att en myckel bred del av den värmländska arbetande befolkningen kräver åtgärder.

Jag förmodar atl Bertil Jonasson inte är främmande för vad LO-distriktet i Värmland har krävt, nämligen bl. a. att samhället måste fö ökad kontroll vid nedläggningar, atl fackföreningarna måste få full insyn vid försäljning och köp av företag, atl etableringskontroll måste genomföras, att regeringen måsle presentera en samordnande och övergripande sysselsättningspolitik osv.

Det är krav som ställs av människor vilkas jobb är i fara nu. Jag tror inte man kan vifta bort dem med att tala om svartmålning.

BERTIL JONASSON (c):

Herr talman! Herr Berndlson säger här att vi inte vet vart de här fusionsdiskussionerna leder. Nej, det är riktigt. Del försökte jag framhålla förut ock,så. Det kan bli besväriigl för många orter. Därför är del, som jag nämnde tidigare, mycket viktigt all vi är observanta på dessa punkier, så att vi kan vidla alla de mått och steg som är möjliga, när fusionsdiskussionerna är klara. Dessa diskussioner för ju parterna på egen hand. Vi har inte möjligheter att med någon kraft lägga oss i just dem.

Om vi talar om förstatligande eller socialisering kan väl vara liktydigt. Jag tror inte heller att ett förstatligande - om vi använder det ordet, herr Berndtson - skulle lösa de här problemen.

Jag är på del klara med atl Värmlands situation är besvärande. Det sade jag tidigare. Den är myckel besvärande. Vad jag också har velat påpeka är att vi inte skall sedel hela som totalt omöjligt, för då blir det också omöjligt för oss att göra någonting. Då klarar vi aldrig av några produktiva ting. Och det är detta som är nödvändigt att klara ut. Det kan finnas risk för att en stark svartmålning gör atl de produktiva krafterna blir bekymrade, vilket kanske medverkar lill sämre resultat.

Herr Berndtson har läst upp litet av vad LO-distriktet har sagt, och det är klart att det ligger mycket i detta. Men til syvende og sidst måsle vi, herr Berndtson, få fram konkreta förslag, som ger arbele och sysselsättning i företag som har möjligheter att existera i framtiden.

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Oni åtgärder för att säkra sysselsättningen i Värmland

NILS BERNDTSON (vpk):

Herr talman! Bertil Jonasson fortsätter alt varna för svartmålning, som skulle omöjliggöra satsningar och skapande av jobb. Ja, men sanningen måste man väl ändå beskriva. Sanningen är den att två mäktiga storbolag, som behärskar större delen av Värmlands sysselsättning, har fusionsplaner, och del är redan klart atl dessa leder till att arbetsplatser och arbetstillfällen försvinner. Var och en som har följt utvecklingen i Värmland kan också se atl de här bolagen har hämtat väldiga vinster ur naturen och ur insatserna av de skickliga arbetare och tjänstemän som - det har vi nyss talat om - finns i länet. Jag lycker an man måsle reagera mot all dessa bolag nu, när vinstläget har försämrats, bara erbjuder arbetslöshet för de människor som arbetat ihop vinsterna.

Det är också betecknande alt Uddeholmsbolaget behåller den vinstbring-ande grenen, nämligen kraftrörelsen. Del skulle vara inlressanl att höra hur Bertil Jonasson ser på den uppfattning som bl. a. landshövding Bengt Norling i Värmland har framfört, att bolaget borde avsätta resurser från denna rörelse för att läka de sår som sammanslagningarna medfört.

Sedan vel jag inte om industriministern har överlämnat ål mig och Bertil Jonasson att fortsätta all debattera det här ärendet nu. Men jag skulle vilja erinra om att som motsats till det som kallas svartmålning har väl också uppenbarligen funnits något -jag vet inte om det skall kallas illusionsmakeri - som innebär att man har dolt problemen. Nils Åsling sade i samband med Uddeholmskrisen förra året att nu är skutan flott och seglar med förtig vind.

153

Nr 121

Måndagen den 17 april 1978

Om åtgärder för att säkra syssel- . sättningen i Värmland

Det var den beskrivning som gavs i samband med löftet om del statliga lånet på 600 milj. kr. till Uddeholmsbolagel. Men det fanns tydligen flera grund som den skutan kunde fastna på. Framför alll tror jag att Nils Åsling och regeringen, näsla gång de rycker ut, bör ställa frågan: Vart ämnar ni segla om skutan blir flott? De anställda är nog intresserade av alt också få veta destinationen.

BERTIL JONASSON (c):

Herr talman! Jag skall dra mig ur debatten efter ett korl inlägg. Herr Berndlson och industriministern får fortsätta om de önskar, men jag vill ändå svara på den fråga som herr Berndtson här ställde.

Han säger atl bolagen har hämtat vinster från naturen i del här fallet, alt man har utnyttjat Värmlands naturtillgångar. Jag vill framhålla atl jag hell delar herr Berndtsons uppfattning på den punkten - del är inle fråga om annat. Därför villjag också gärna vara med om att ställa krav mot dessa bolag så långt del finns praktiska möjligheter att ställa de kraven. Jag lycker att vi skal I göra al It som går att göra föratt återställa så mycket som möjligt av nalur m. m. liksom sysselsättning. Det är hell klart, och jag viker inte en tum när del gäller den frågeställningen.

Men vi vet ännu inte hur utgången blir av fusionsdiskussionerna. Därför säger jag än en gång all del är nödvändigt all vi följer ärendet med största uppmärksamhet. Vi skall ställa krav på de här företagen, men vi kanske kommer i den silualionen att vi inle klarar upp allt därigenom. Då måste vi också försöka finna andra vägar. Jag tror ändå att vi har en framtid i Värmland, och vi skall hjälpas åt för att säkra den.

154

Övertäggningen var härmed slutad.

§ 11 Föredrogs och hänvisades

Propositioner

1977/78:176 till arbetsmarknadsutskottet

1977/78:178 till närtngsulskottel

§ 12 Föredrogs och hänvisades Moiioner

1977/78:1888 till civilutskoltet 1977/78:1889 till försvarsutskottet 1977/78:1890 lill kulturutskollet 1977/78:1891 till juslilieutskottet 1977/78:1892 och 1893 till försvarsutskottet 1977/78:1894 lill arbetsmarknadsutskottet 1977/78:1895 till finansutskottet 1977/78:1896-1899 lill närtngsutskottet   , 1977/78:1900 till konstitutionsutskottet

§ 13 Föredrogs med bordlades åter                                    Nr 121

Konstitutionsutskottets betänkande 1977/78:35                   Måndagen den

Finansutskottets betänkanden 1977/78:16, 20 och 23-26      17 aoril 1978

Lagutskottets betänkanden 1977/78:20 och 23                  

---

Socialutskottets betänkande 1977/78:26 Trafikutskottets betänkande 1977/78:21 Jordbruksutskottets betänkanden 1977/78:16-20 Näringsutskottets betänkande 1977/78:52 Civilutskottets betänkande 1977/78:25

§ 14 Föredrogs och bifölls Interpellationsframställningar 1977/78:162-164

§ 15 Anmäldes och bordlades Propositioner

1977/78:152 med anledning avi LO-konvention om miniminormer i handelsfartyg, m. m. 1977/78:154 om reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

§ 16 Anmäldes och bordlades Motioner

1977/78:1901 av Sven Mellqvist m.fl. 1977/78:1902 av Christina Rogestam

med anledning av propositionen 1977/78:125 med förslag om tilläggsbudget III till statsbudgeten för budgetåret 1977/78

1977/78:1903 av Ingvar Svanberg m. fl.

med anledning av propositionen 1977/78:128 om stöd lill prospektering efter olja och naturgas

1977/78:1904 av Sonja Fredgardh och Ulla Ekelund 1977/78:1905 av Göthe Knutson m.fl.

med anledning av propositionen 1977/78:135 om riktlinjer för inlernationelll utvecklingssamarbete m. m.

1977/78:1906 av Lena Öhrsvik m.fl.

med anledning av propositionen  1977/78:146 om olympiska vinterspel i Sverige år 1984

1977/78:1907 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg

med anledning av propositionen 1977/78:164 om ålgärder mot ungdomsarbetslöshet

§ 17 Kammaren åtskildes kl. 14.12.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemen