Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1977/78:119

Torsdagen den 13 april

kl. 19.30

Förhandlingarna leddes till en början av tredje vice talmannen.

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Anslag till polisväsendet, m. m.

§ 1 Anslag till polisväsendet, m. m. (forts.)

Fortsattes överläggningen om justitieutskottets betänkanden 1977/78:27 och 30.

ÅKE POLSTAM (c):

Herr talman! Jag har begärt ordet närmast för att ge ett svar till Bertil Måbrink, som sade att det inte behövs några nya polistjänster utan bara en översyn av polisens arbetssätt.

Ja, det pågår ständigt ett sådant arbete. Men det är inte så lätt. Metoderna ändras undan för undan. Personalen är emellertid kunnig och gör sitt bästa. Det är väl inte heller den saken som Bertil Måbrink angriper, utan han talar för att man skall utnyttja de resurser vi har.

Men nu har vi ju bara ett begränsat antal polismän, som alla är ianspråktagna för olika arbetsuppgifter, inte minst för den kontinueriiga övervakningen dygnet runt. Vi kan ju inte gärna ta polismännen från den verksamheten - t. ex. från nattjänsten. Vi kräver ju att det skall finnas polismän i tjänst som svarar för vårt skydd. Och inte heller kan vi ta några poliser från större kommenderingar, där uppgiften många gånger är att se till att vi andra kan ha en ostörd fritid.

Detta är en facklig fråga, och där vill personalen vara med och bestämma. Man kan inte göra förändringar utan vidare. De måste företas i samarbete med personalen efter regelrätta MBL-förhandlingar. Detta känner Bertil Måbrink mycket väl till. Även om målet är att utnyttja resurserna så bra som möjligt är det ändå vissa regler som måste följas för att man över huvud taget skall ha möjligheter att nå målet. Och målsättningen är det ju inget fel på.

Justitieministern SVEN ROMANUS:

Herr talman! Först en upplysning med anledning av vad som sades före middagsuppehållet.

För innevarande budgetår har det tillsatts 20 nya poliser för bekämpande av den ekonomiska brottsligheten, och de är nu i full verksamhet sedan den 1 april. När budgetpropositionen skrevs var de ännu inte tillsatta.

När det gäller kampen mot den organiserade, ekonomiska brottsligheten har det talats om passivitet från regeringens sida. Detta är inte riktigt. I budgetpropositionen redovisas verkligt kraftfulla åtgärder mot denna brotts-

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Anslag till polisväsendet, m. m.

lighet. På lagstiftningssidan har vi inrättat ett slagkraftigt organ inom brottsförebyggande rådet med en styrgrupp och tre arbetsgrupper: en för skatte- och valutafrågor, en för mer konventionell brottslighet och en för att se över de etiska regler som gäller för olika centrala grupper. Organisationen och sammansättningen borgar för effektivitet och snabbhet. Jag vill bara nämna att styrgruppens ordförande är den nye rikspolischefen Romander, som torde vara en av de första som talat för kraftåtgärder mot denna brottslighet.

Vid sidan om brottsförebyggande rådets styrgrupp fortsätter arbetet på breda fält. Från mitt område kan jag nämna konkurslagstiftningen, där man skall undersöka möjligheterna att inrätta konkurskarantän. Vidare kan jag nämna åtgärder för narkolikabekämpning. Nya polistjänster inrättas, och vi skall se till att organisationen blir effektiv. Det sägs all antalet inte är så stort. Jag anser att del blir så stort som vi rår med, när vi skall utbilda vederbörande för sin uppgift.

Vi satsar starkt på utbildning av poliser och åklagare-och det är kanske del allra viktigaste.

Samarbetet mellan olika myndigheter är väsentligt, och detta framhålls också i budgetpropositionen. Men jag har inte velat låsa samarbetet i enlighet med del ursprungliga förslaget - varken åklagare, riksskatteverk eller länsstyrelser ville ha den metoden. Nu arbetar man fram effektiva metoder. Både rikspolisstyrelsen och riksåklagaren har redan tillsatt samarbetsgrupper.

Att vi prioriterar verksamheten framgår av budgetpropositionen. Ingen behöver sväva i tvivelsmåt om den saken.

BJÖRN KÖRLOF (m):

Herr talman! Bertil Måbrink sade före middagspausen att jag hade sagt att den ekonomiska brottsligheten är begränsad. Detsadejag nu inte. Jag sade att vår kunskap om den är begränsad. Skälet härtill är att den här typen av brottslighet, som ofta framhålls, är svår att upptäcka och utreda, vilket beror på att brottsoffret i denna hantering är det anonyma samhället som helhet. När det gäller andra typer av brottslighet är det ofta enskilda människor som drabbas, men i detta fall är det alltså en anonym helhet som drabbas, och del är det som gör det hela svårt. ■

Jag vågar fortfarande påstå alt vår kunskap om hur den här brottsligheten är organiserad, hur den förgrenar sig och hur djupt den går i olika delar av samhällslivet är begränsad.

BERTIL MÅBRINK (vpk):

Herr talman! Låt vara,Björn Körlof att jag hörde fel,men jaganserialla fall att ni inte har rätt. Kunskapen om den. ekonomiska brottsligheten är inte begränsad. Rikspolisstyrelsen harju lagt fram en gedigen rapport -om vi nu håller oss till den saken. Såvitt jag förstår fanns del politiskt sprängstoff i den rapporten. Detta var väl också anledningen lill au man överiämnade den till brottsförebyggande rådet, varefter man skulle utreda det hela på nytt. På så

vis stoppade man undan det avslöjande materialet.

Åke Polstam, en sak som ni inte diskuterade ordentligt med mig är problemet att försöka fö till stånd en annan organisation inom polisen, vilket skulle kunna innebära ett mycket effektivare arbete. Man behöver inte bara, under åberopande av olika saker, komma med ständigt nya krav på nya polistjänster osv. Det gäller att åstadkomma en omorganisation, en omprioritering och en förbättring av arbetssituationen för polisen. Detta är kärnfrågorna.

Jag har talat om befordringsgången, arbetsmiljön och lönerna. Är det exempelvis så - ni får rätta mig om jag har fel - att polismännen på kriminalsidan i genomsnitt tjänar I 500 kr. i månaden mindre än poliserna på ordningssidan? I så fall är det inte så underiigt att de inte är intresserade. Dessutom är befordringsgången och slutlönerna mycket otillfredsställande. Till slut köps de upp av den privata företagssektorn.

Varför angriper ni inte dessa problem? Såvitt jag förstår är det detta som man i första hand måste komma till rätta med.

Sedan har ni drivit igenom en LTO-lag, om man nu skall tala om arbetssituationen, enligt vilken polismän tvingas att gång efter annan ta hand om precis samma person. Det måste vara en hopplös situation för dessa polismän. Man upptäcker att ingenting görs av samhället, av de ansvariga myndigheterna.Varje gång som polismännen skall ta hand om dessa personer enligt LTO, så erfar de att de omhändertagna bara sjunker djupare och djupare ned i träsket.

Åke Polstam har undvikit lill viss del att tala om vakanserna. Det förstår jag, därför att då måsle man diskutera förhållandet varför det uppstår så enormt många vakanser. Vad jag kan förstå beror detta på bl. a. vad jajg här berört.

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Anslag tiU polisväsendet, m. m.

BJÖRN KÖRLOF (m) kort genmäle:

Herr talman! Bertil Måbrink kommer inte ifrån frågan om vad vi kan på detta område. Han hänvisar till rikspolisstyrelsens rapport. Jag citerar direkt ur denna på sidan 12:

"Det finns tyvänr flera skäl till att kartläggningen med nödvändighet fören summarisk karaktär och mer beskriver det nuvarande kunskapsläget på olika

håll än faktiska förhållanden." "Gruppen har heller inle ansett det

särskilt troligt alt en längre och mer ingående granskning skulle ge så mycket av ytterligare informationer att den skulle motivera en fördröjning på något eller kanske flera år av gruppens åtgärdsförslag. Det främsta skälet är att kunskaperna om de aktuella förhållandena f n. är bristande inom de samhällsinstitutioner som skall handlägga problemen och att denna brist kommer att kvarstå inom i vart fall den närmaste framtiden. Någon systematisk forskning finns heller inte att tillgå på området och det bör även påpekas att sådan forskning i normalfallet grundar sig just på resultaten av olika samhällsålgärder."

Jag anser all jag fortfarande har stöd för mitt påstående att vi inte kan så mycket om den ekonomiska brottsligheten.

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Anslag tiU polisväsendet, m. m.

ÅKE POLSTAM (c) kort genmäle:

Herr talman! Bertil Måbrink lar upp frågan om organisationen och undrar varför vi inle angriper denna, men del är ju det vi har gjort.

Redan år 1975 tillkallade dåvarande justitieministern Lennart Geijer den utredning på området som fick namnet 1975 års polisutredning. Denna har arbetat fram ett förslag som förmodligen kommer att kunna presenteras redan detta år. Jag tycker inte att man kan säga att vi inte angripit organisationen och drivit den frågan, för det har vi faktiskt gjort.

När del sedan gäller lönerna så är del klart att vi inte kan rå på dem med riksdagens hjälp. Det är en avtalsfråga som måste hänskjutas till avialsverket. En befordringsfråga -ja, det kan del vara. Men jag vet inle om jag kan påslå all v i har för litet antal befordringsljänsler. Det är möjligt, men det är också en fråga som man i så fall bör la upp avtalsvägen.

Jag kan inte här vitsorda uppgiften om 1 500 kr. mindre för kriminalpolisen jämförl med ordningspolisen. Alt det aren betydande skillnad mellan deras löner är klart. Orsaken härtill är patrulleringstilläggen och tilläggen för obekväm arbetstid osv. Tilläggen gör att ordningspoliserna kommer upp i högre löner. Dessa har också mera övertidsarbete. Därför kan summan brutto möjligen vara riklig, men den kan också vara mindre. Del är naturligtvis inte särskilt lustigt för dem som har hand om utredningsarbetet.

Bertil Måbrink tar också upp LTO. Jag tänker inle diskutera den frågan nu. Del aren social angelägenhet,och det finns anledning att på den sociala sidan se upp med de personer som Bertil Måbrink nämner. Det ärjag lika angelägen om som herr Måbrink.

Orsaken till vakanserna tror jag inte ligger i arbetsmiljön i dag. Tvärtom vill jag i stället säga att vi haren utomordentligt bra rekrytering jämfört med den vi hade för några år sedan. Det är väl förhållandet som rådde för några år sedan som gör att vi inte har kommit i falt. Vi har bra sökande. Jag tror att frågan om vakanserna kommer att kunna lösas om vi bara kan utöka utbildningskapaciteten, och det är vad som sker just nu.

BERTIL MÅBRINK (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Del är inte bara en fråga om att öka utbildningen, herr Polstam, utan det är också väsentligt aU man kan öka kvaliteten i utbildningen!

Till Björn Köriof vill jag replikera att det må vara att sådana skrivningar förekommer i rapporten, men det ärändå etl faktum alt rikspolissiyrelsen har lagt fram en konkret plan för hur man skall börja bekämpa den ekonomiska brottsligheten. 1 rikspolisstyrelsen har man väl inte gjort detta med mindre än att man har gedigna kunskaper om den ekonomiska brottsligheten och om hur den fungerar. Såvitt jag förslår har man där också gedigna kunskaperom vilka företag och vilka personer-man kanske inte känner till alla, men en stor del - som på ett eller annat sätt är inblandade i den sortens verksamhet.

Jag kommer tillbaka till frågan om tjänsterna. Justitieministern sade alt en del av dessa skulle vara tillsatta efter den 1 april, men enligt vad jag förstår här inte alla tjänster tillsatts. Man kan då också fråga sig varför det tagit så lång tid

och vad orsaken till detta varit.

Sedan vill jag påminna moderaterna om en sak. Jag hävdar fortfarande att ni är alltför passiva i att attackera den grova ekonomiska brottsligheten. Jag vill påminna om att man ville få till stånd en sådan utredning i Stockholm men att Björn Körlofs och Bertil Lidgards partikamrater i Stockholm mer eller mindre stoppade den.

ALF LÖVENBORG (apk):

Herr talman! Justitieministern Romanus redogjorde för de relativt begränsade insatser som har satts in mot den ekonomiska brottsligheten samt pågående utredningar. Det är klart att man först kan avvakta resultatet av pågående utredningars arbete - det är ju en mycket vanlig metod för att förhala frågor- men den resursförstärkning för bekämpandet av ekonomisk brottslighet som rikspolisstyrelsen begärt kan ju inle utgöra någol hinder för att utredandet i övrigt fortsätter, även om man vidtar de åtgärderna.

På grundval av utredning och förslag från en särskild arbetsgrupp har konkreta förslag framlagts för planläggning och samordning av erforderiiga spanings- och utredningsinsatser mot den ekonomiska brottsligheten. I det inledande skedet har begärts att 101 nya tjänster skall inrättas mot den här typen av brottslighet. Departementschefen nöjer sig emellertid nu med att tillföra den särskilda verksamheten 35 tjänster utöver tidigare beviljade 20 tjänster och förklarar att han inte är beredd att nu ta ställning till frågan om direktrekrytering av expertis. Är detta verkligen de riktiga och genomgripande åtgärder som bör vidtas för all man skall komma fram till målet? Det tycker inte jag! Vi har ansett alt konkreta åtgärder bör vidtas och att det brådskar, eftersom det för varje dag som går försnillas pengar från samhället. Låt oss nu äntligen ta itu med frågan! Det tycks både utredare och rikspolisstyrelse anse, men regering och utskottsmajoritet vill skjuta problemet framför sig i stället för att handla.

I det senaste numret av LO-lidningen frågade länsåklagare Lennart Eliasson: "Var finns den positiva vilja att med enkla praktiska åtgärder ta itu

med den ekonomiska brottsligheten i Sverige? Bytänkande och prestige

för inte stå i vägen för en central rotel, som kan la itu med svåra och besvärliga fall av ekonomisk brottslighet."

Ja, var finns den positiva viljan att ta itu med den ekonomiska brottsligheten? Det frågar alltså Lennart Eliasson. Jag vill konstatera att den viljan i vart fall inte finns inom den utskottsmajoritet som avvisat våra motioner och tankegångar i frågan. Detta gäller framför allt de borgertiga, som i debatten här har visat hur gärna de solidariserar sig med profitörerna under maskeringen att vilja skydda den personliga integriteten eller att ingenting kan göras på grund av att det saknas kunskap. För att tala med Skriftens ord: Vilka skrymiare och fariséer ni är!

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Anslag till polisväsendet, m. m.

Justitieministern SVEN ROMANUS:

Herr talman! För de 20 tjänster som inrättades innevarande budgetår för denna verksamhet var verksamheten i full gång senast den 1 april i år. Att det

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Anslag till polisväsendet, m. m.

dröjt den tiden beror på att tillsätlningsförfarandet tar avsevärd tid när det gäller polistjänster. Det gäller ju att få fram personer som är väl kvalificerade för arbetet.

Överläggningen var härmed slutad.

Justitieutskottets betänkande nr 27

Punkterna 1-3

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

Punkten 4

M o m. I

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels utskottets hemställan med den ändring däri som föranleddes av bifall till motionen nr 994 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Bertil Måbrink begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller justitieutskottets hemställan i betänkandet nr 27 punkten 4 mom. I röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit utskottets hemställan med den ändring däri som föranleds av bifall till motionen nr 994 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Bertil Måbrink begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 292

Nej - 12

Avstår - 3

M o m. 2

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 669 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Alf Lövenborg begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller justitieutskottets hemställan i betänkandet nr 27 punkten 4 mom. 2 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 669 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Alf Lövenborg begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 291

Nej - 2

Avstår - 14

M o m. 3

Propositioner gavs på bifall til) dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 1 av Lisa Mattson m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Lilly Bergander begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller justitieutskottets hemställan i betänkandet nr 27 punkten 4 mom. 3 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 1 av Lisa Mattson m.fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Lilly Bergander begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 158

Nej - 148

Avstår - 1

M o m. 4

Utskottets hemställan bifölls.

Mo m. 5

Propositioner gavs på bifall till l:o) utskottels hemställan, 2:o) reservationen nr 2 av Lisa Mattson m. fl. samt 3:o) motionen nr 669 a v Rolf Hagel och Alf Lövenborg i motsvarande del. och förklarades den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Då Arne Nygren begärde votering upptogs för bestämmande av kontrapropositionen ånyo de båda återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna förklarades ha flertalets mening för sig. Sedan Alf Lövenborg begärt votering beträffande kontrapropositionen upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Anslag till polilsväsendei, m. m.

Den som vill alt kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen

angående justitieutskottets hemställan i betänkandet nr 27 punkten 4 mom. 5

antar reservationen nr 2 av Lisa Mattson m. fl. röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit

motionen nr 669 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg i motsvarande del.

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Anslag till polisväsendet, m. m.

Ja - 144

Nej - 2

Avstår - 160

I enlighet härmed blev följande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den som vill att kammaren bifaller justitieutskottets hemställan i betänkandet nr 27 punkten 4 mom. 5 röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 2 av Lisa Mattson m.fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Arne Nygren begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 158

Nej - 148

Avstår - 1

M o m. 6

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 7

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels utskottets hemställan med den ändring däri som föranleddes av bifall till motionen nr 669 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Mom. 8

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 3 av Lisa Mattson m. fl., och förklarades den förra proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Arne Nygren begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller justitieutskottets hemställan i betänkandet nr 27 punkten 4 mom. 8 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 3 av Lisa Mattson m.fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Anslag till polisväsendet, m. m.

ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Arne Nygren begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 158

Nej - 147

Avstår - I

Punkten 5

Utskottels hemställan bifölls.

Justitieutskottets betänkande nr 30

Punklen 1 Mom. 1 Utskottets hemställan bifölls.

M o m. 2

Den som vill att kammaren bifaller justitieutskottets hemställan i betänkandet nr 30 punkten 1 mom. 2 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 669 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha rösial för ja-propositionen. Då Alf Lövenborg begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 291

Nej - 14

Avstår - I

Punklen 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2 Föredrogs

Justitieutskottets betänkanden

1977/78:28 med anledning av propositionen 1977/78:100 såvitt gäller anslag

till åklagarväsendet 1977/78:29 med anledning av propositionen 1977/78:100 såvitt gäller anslag

till rättshjälp m. m. jämte motioner

Kammaren biföll vad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Den regionala samhällsförvaltningen

§ 3 Den regionala samhällsförvaltningen

Föredrogs konstitutionsutskottets betänkande 1977/78:33 med anledning av motioner rörande den regionala samhällsförvaltningens organisation m. m.

I detta betänkande behandlades motionerna

1977/78:280 av Börje Nilsson (s) och

1977/78:922 av Olof Palme m. fl. (s), vari hemställts aU riksdagen som sin mening gav regeringen till känna vad som anförts i motionen rörande en samordning av arbetet inom decentraliserings- och länsdemokratiutredning-arna och utredningen om organisationen av länsstyrelsernas planéringsav-delningar och administrativa enheter samt i övrigt rörande den regionala samhällsförvaltningen.

Utskottet hemställde att riksdagen skulle

1. avslå motionen 1977/78:922,

2. avslå motionen 1977/78:280.

Reservation hade avgivits av Hilding Johansson, Holger Mossberg, Ove Karlsson, Yngve Nyquist, Wivi-Anne Cederqvist, Kerstin Nilsson och Marianne Stålberg (samtliga s) som ansett att utskottet bort hemställa

att riksdagen skulle

1. med bifall till motionen 1977/78:922 som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts i motionen rörande en samordning av arbetet inom decentraliserings- och länsdemokratiutredningarna och utredningen om organisationen av länsstyrelsernas planeringsavdelningar och administrativa enheter saml i övrigt rörande den regionala samhällsförvaltningen,

2. avslå motionen 1977/78:280.

HANS GUSTAFSSON (s);

Herr talman! I en partimotion har vi socialdemokrater ansett det angeläget att redovisa mera övergripande synpunkter på den regionala samhällsförvaltningens organisation.

Behovet av en samlad syn på dessa frågor har under det senaste året aktualiserats genom ett antal betänkliga initiativ från den borgerliga regeringen. Inom utredningen om en vidgad länsdemokrati behandlas frågan om huvudmannaskapet för den regionala samhällsplaneringen samt andra frågor av betydelse för landstingens roll i framtiden. Utredningen om omorganisation av länsstyrelsens planeringsavdelningar och administrativa enheter arbetar med frågor av betydelse för länsstyrelsernas arbete. Decentraliseringsutredningen studerar möjligheterna att ytteriigare decentralisera statliga uppgifter lill regionala organ.

Omedelbart efter valet ändrades reglerna för sammansättning av länsstyrelsernas förtroendemannastyrelse. Under hösten 1977 beslutade den borger-

liga majoriteten aU landstingen skall utse styrelserna i de stiftelser som skall ersätta företagarföreningarna. Behovet av representation i dessa styrelser från arbetsmarknadsorganisationerna och näringslivet beaktades därvid inte.

För den som orkar följa med vad som sker på detta område är del uppenbart att den borgerliga majoriteten här håller på att bryta sönder en logiskt uppbyggd förvaltningsorganisation och ersätta denna med etl föga genomtänkt system utan inbördes samband och med betydande risker för framtida intressekollisioner.

Vi har hittills i vårt land strävat efter att stärka den kommunala självstyrelsen. Det har vi gjort för att vi därigenom både får en effektiv och ekonomisk förvaltningsorganisation och stärker folkstyret. Människornas möjligheter att delta i samhällsarbetet och forma sin egen miljö och framtid förbättras på ett avgörande sätt om kommunerna ges ansvaret förden service och den samhällsplanering som berör människorna mest. Att gå vidare på den vägen och att värna om den kommunala självstyrelsen på den nivå som ligger närmast människorna - i primärkommunerna - måsle vara en ledstjärna för oss även i fortsättningen. Genom kommunindelningsreformen och den nya kommunallagen har vi skapat goda förutsättningar för detta.

Men önskemålet att stärka den kommunala självstyrelsen och att därmed lägga beslutanderätten så nära medborgarna som möjligt måste balanseras mot kravet på en övergripande planering och solidaritet mellan medborgarna i olika delar av landet. Den kommunala beslutanderätten får inte gå ut över svaga grupper i samhället. Statsmakterna - i form av regering och riksdag -kan aldrig frånhända sig ansvaret för att alla medborgare, oavsett var de är bosatta, garanteras en viss standard i fråga om trygghet, säkerhet och välfärd. Detta övergripande ansvar måste utövas genom att statsmakterna behåller ansvaret för viss normgivning som blir bindande för kommunerna och också tar ansvaret för den övergripande samhällsplaneringen.

Det är här som den statliga länsförvaltningen kommer in i bilden. Länsstyrelsen är regeringens främsta företrädare i länen och därmed del organ som i det praktiska arbetet har ansvaret för all statsmakternas intentioner för samhällsutvecklingen fullföljs inom länet. Utan länsstyrelserna i denna roll skulle det krävas en centralisering av den statliga verksamheten. De centrala ämbetsverken och departementen skulle tvingas att handlägga ett stort antal ärenden som med den nuvarande ordningen kan decentraliseras. Detta skulle medföra en mer tungrodd administration och öka riskerna för beslut som med hänsyn till lokala och regionala förhållanden framstår som mindre ändamålsenliga. Men eftersom regeringen inte kan undandra sig ansvaret för samhällsutvecklingen i stort vore en sådan utveckling ofrånkomlig om länsstyrelserna berövades sina vikliga funktioner. Att delegera ett stort antal av de nuvarande statliga uppgifterna på regional nivå till andra lokala och regionala instanser än de statliga, t. ex. till kommuner och landsting, skulle öka riskerna för ett slags "federalism" som skulle beskära regeringens och riksdagens möjligheter att styra utvecklingen med hänsyn tagen till mer övergripande och riksomfattande målsättningar.

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Den regionala samhällsförvaltningen

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Den regionala samhällsförvaltningen

En sådan centralisering av den statliga verksamheten, som alltså skulle bli oundviklig om vi avlövar eller t. o. m. avskaffar länsstyrelserna, skulle också innebära stora svårigheter förden regionala samhällsplaneringen. Kraven på en effektiv och mer omfattande samhällsplanering blir allt starkare. Bakgrunden till detta är bl. a. de stora regionala skillnaderna i samhällsservice och sysselsättning. Näringslivets utbyggnad och förnyelse ställer krav på mark och andra resurser. I takt med samhällsutvecklingen uppstår även andra behov, som reser anspråk på insatser från samhället. Allt detta ställer krav på en aktivare, långsiktigare och mera målinriktad planering. Vi har under 1970-talet förstärkt länsstyrelsernas roll inom länsplaneringen. Därigenom har vi fått bättre möjligheter att samordna samhällsinsatserna inom länet. Om ansvaret för denna verksamhet skulle flyttas över till kommunala organ finns stor risk för att samordningen skulle gå förlorad.

Departement och ämbetsverk skulle då tvingas att i större utsträckning än hittills planera sina insatser på central nivå eller binda upp planeringen med styrande direktiv på ett sätt som kunde leda till bristande flexibilitet och sämre anpassning till lokala förhållanden. Detta vore naluriigtvis en olycklig utveckling.

I själva verket är det angeläget för oss i dag att i stället sträva efter en yttertigare decentralisering till länsnivån. Med den förtroendemannastyrelse som länsstyrelsen har sedan 1971 innebär detta också att länsinvånarna får en bättre insyn i den statliga verksamheten och bättre möjligheter att påverka besluten.

Det föreslås ofta i diskussionen - inte minst av centerns företrädare - att ansvaret för länsstyrelsernas uppgifter, främst när det gäller den regionala samhällsplaneringen, skall flyttas över till landstingen. Ett sådant förslag brukar presenteras som om det skulle innebära en demokratisering av länsplaneringen. Jag tror att detta bygger på en felsyn, och vi har från socialdemokratiskt håll inte velat vandra den vägen.

En sådan s. k. länsdemokratisk kompetensöverflyttning av länsplaneringen till landstingen aktualiserar nämligen inte bara frågan om statens inflytande över utvecklingen inom länet utan också relationerna mellan primärkommunerna och landstingen. Rent statsrättsligt skulle den orimliga situationen uppstå att ett regionalt kommunalt organ fick ansvaret för alt samordna verksamhet som bedrivs av staten. Regeringens möjligheter att trygga en någoriunda enhetlig samhällspolitik inom givna ekonomiska ramar och för att främja särskilda riksintressen och solidartteten mellan olika landsdelar skulle komma i fara. En ökad central reglering och styrning från statens sida skulle bli nödvändig. Att ge kommunala organ ansvaret för en samordning av uppgifter som bedrivs av statliga organ måste också leda till nya och svårhanterliga kompetensavvägningar.

När del gäller sambandet mellan den kommunala självstyrelsen på regional och lokal nivå har vi varit överens om att se landstingen och primärkommunerna som likaberättigade. Att göra landstingen till ett slags överkommuner med uppgift att i olika avseenden styra utvecklingen inom de enskilda kommunerna har vi velat undvika. En sådan utveckling skulle ju innebära ett

slags centralisering. Beslut skulle flyttas från de förtroendevalda i primärkommunerna till landstingen,dvs. komma på längre avstånd från de berörda människorna. Även de som pläderar för att ge landstingen ansvaret för den regionala samhällsplaneringen brukar värja sig för denna tanke. Men en regional samhällsplanering som är värd namnet måste med nödvändighet i betydande utsträckning bli styrande fördeenskilda kommunerna. I annat fall avskaffar vi ju planeringen i dess egentliga mening. Med ett landstingskommunall huvudmannaskap - det kommer vi inte ifrån - ges den styrande funktionen till landstingen. Och konsekvensen skulle som sagt dessutom bli att de statliga centrala myndigheterna tvingades lill mer kontroll och styrning över planeringsarbetet. Den här utvecklingen är enligt min mening oroande. En mängd delbeslut av detta slag kan leda till en situation som ingen önskar. Man riskerar att konsekvenserna blir omöjliga att överblicka, och resultatet kan totalt sett bli att den kommunala demokratin på primärkommunal nivå urholkas samtidigt som statsmakternas möjligheter att övergripande ansvara för samhällsutvecklingen försvagas. Det är för att undvika en sådan här utveckling som vi måste slå vakt om den statliga länsförvaltningen och se till alt den ges en sådan organisation att människorna i länet kan påverka sin situation utan alt statens möjligheter - för att använda regeringsformens formulering - "att styra riket" allvariigl försämras.

Herr talman! Det är mot denna bakgrund som vi i vår motion föreslagit att de pågående utredningar som arbetar med den regionala samhällsförvaltningen skall sammanföras till en. Om den regionala samhällsförvaltningen skall fortsätta att utredas, vilket i och för sig kunde vara onödigt då vi redan fastlagt en väl fungerande uppgiftsfördelning, så bör åtminstone det kravet ställas att en samlad syn på dessa för vårt samhälle så viktiga frågor kommer till stånd. En mängd delbeslut i frågorna - några har redan fattals, andra kommer upp under innevarande riksdag och återigen andra förbereds i de tre utredningar som jag redan omnämnt - kan sammantaget leda till en situation som ingen av oss vill ha. Dessa delbeslut kan leda till att den kommunala demokratin på primärkommunal nivå urholkas samtidigt som statsmakternas möjligheter att övergripande ansvara för samhällsutvecklingen försvagas. Det borde vara ett minimikrav även för utskottsmajoriteten att det som sker på detta område sker med inbördes samband och i en samlad bedömning. I förhoppning att i varje fall den borgeriiga riksdagsmajortteten skall inse detta ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen vid utskottsbetänkandet.

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Den regionala samhällsförvaltningen

BERTIL FISKESJÖ (c):

Herr talman! Efter Hans Gustafssons utläggning om de faror som enligt hans mening hotar riket skall jag återföra diskussionen till den sakfråga vi har att behandla i dag.

Det konkreta kravet i att-satsen i den motion och i den reservation, som Hans Gustafsson här pläderat för, är en samordning av arbetet inom tre statliga utredningar, nämligen decentraliseringsutredningen, länsdemokra-tikommittén och utredningen om länsstyrelsernas planeringsavdelnirigaroch

7 Riksdagens protokoll 1977/78:118-119

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Den regionala samhällsförvaltningen

administrativa enheter m. m., den s. k. OPAL-utredningen.

Del är i sig ett föga sensationellt krav. Av direktiven lill de här nämnda utredningarna framgår att de är direkt ålagda att samråda med andra, angränsande utredningar, 1 direktiven till länsdemokratikommiltén uttrycks del på det sättet, att kommittén under arbetets gång skall samråda med utredningen om kommunernas ekonomi, sysselsätiningsutredningen, decenlraliseringsutredningen, OPAL-utredningen och utredningen om länsdomstolarnas ställning. I direktiven lill decentraliseringsutredningen finns ett motsvarande åliggande, även om del är formulerat som etl mera generellt påbud för utredningen att samråda med andra utredningar inom angränsande fält. Det här är f ö. en vanlig metod inom utredningsväsendet, eftersom det mycket ofta finns gränsdragningsproblem mellan olika utredningars arbetsområden.

Nu framgår det emellertid av texten i motionen och reserverationen och av Hans Gustafssons anförande att socialdemokraterna vill gå ell steg längre. Man vill avskaffa de tre nämnda utredningarna och ersätta dem med en ny. Det är denna omstöpning som utskottet inte vill biträda. Utskottet har inte funnit att det finns sakliga skäl för en sådan omläggning, med hänsyn till de berörda utredningarnas inriktning och arbetsområden.

Ell vikiigi skäl för utskottets bedömning är vidare arbetsläget i utredningarna. De har nämligen kommit långt på väg i sitt arbete. Enligt vad utskottet inhämtat kommer länsdemokratikommiltén att avlämna ett första delbetänkande redan i vår. Decentraliseringsutredningen har redan presterat sex delbetänkanden och planerar att komma med ett principbetänkande nu i vår.

Det rör sig således om utredningar som ligger långt framme i sitt arbete. Att i det lägel gå in och stoppa de här utredningarna skulle vara minst sagt underligt. Det skulle innebära att vi stoppade praktiskt taget färdiga betänkanden och slog sönder planeringen för det fortsatta arbetet. Det kan inte vara en rationell ordning.

Om man vill söka efter förklaringar till del socialdemokratiska förslaget så kan man tänka sig alt del finns två. Den ena skulle vara att man tycker illa om såväl decentralisering som länsdemokrati - att man tycker illa om det senare har vi ju fått höra-och fördenskull vill förhindra alt utredningarna utarbetar konstruktiva förslag inom en nära framtid. Den andra förklaringen är att socialdemokraterna vill ha etl tillfälle att göra vissa allmänna deklarationer och för den skull har sökt efter en kläm att nödtorftigt hänga upp dessa allmänna deklarationer på. Båda dessa förklaringar äger, som jag har förstått av Hans Gustafssons anförande, sin giltighet.

Den centralistiska preferensen är påtaglig i den socialistiska doktrinen världen över, och det är naturligtvis ingen tillfällighet att delta i vårt land också återspeglas i olika ställningstaganden, bl. a. i socialdemokraternas mångåriga och sega motstånd mot en vidgad länsdemokrali. För oss som vill verka för decentralisering och ökat folkligt inflytande över besluten även på det regionala planet, är det däremot synnerligen angeläget alt utredningsarbetet om länsdemokratin kan drivas vidare ulan onödigt dröjsmål.

Vad gäller de mångordiga utläggningarna i motionen, reservationen och Hans Gustafssons anförande, så tror jag kammaren håller mig räkning för om jag inte går in i någon detaljerad polemik. Dels har dessa utläggningar till stora delar inte alls med ärendet att göra, dels har vi upprepade gånger haft långa meningsutbyten över de teman det gäller. De senaste debatterna ägde rum den 1 december 1976 och den 15 mars 1977. Jag hänvisar till dessa debatter.

Jag skall bara kortfattat beröra ett par saker i reservationen som Hans Gustafsson också var inne på och som socialdemokraterna ständigt anför mot en vidgad länsdemokrati.

Det ena är försöken att skrämma kommunerna med påståendet att landstingen skulle bli något slags överkommuner och att den primärkommunala kompetensen därmed skulle beskäras. Det finns självfallet inga ambitioner i den riktningen från vår sida, tvärtom. Vi har alltid strävat efter alt förstärka den kommunala självstyrelsen på primärkommunal nivå. Del kommer vi att fortsätta med, och det betonas också i direktiven till länsdemokratikommiltén. Det finns ingen motsättning mellan den målsättningen och målsättningen att förslärka den demokratiska självstyrelsen även på del regionala planet. Den primärkommunala självstyrelsen blir på intet sätt mindre genom att landstingens befogenheter ökar i vad gäller handläggningen av frågor som under alla förhållanden måste avgöras regionalt.

Det andra spöke som socialdemokraterna försöker skrämma med när länsdemokratin kommer på tal är att vidgad länsdemokrati innebär federalism - sådana tankegångar finns med i reservationen, och Hans Gustafsson var också inne på dem i sitt anförande. Det är naluriigtvis den skrivandes eller den talandes ensak att lägga in vad han vill i de begrepp han använder. Med den betydelse som socialdemokraterna såvitt jag kan förstå lägger in i begreppet federalism så innebär den kommunala självstyrelse som nu tillkommer primärkommunerna federalism. Men en sådan användning av begreppet strider onekligen mot det etablerade språkbruket. Enligt detta är nämligen en federation en sammanslutning av stater, där centralmakten inte har rättighet att t.ex. lagstifta inom vissa områden. Hur omfattande dessa områden är varierar från federation till federation. Det är stor skillnad mellan t.ex. USA och Västtyskland härvidlag.

Men en ordning .som man har i t.ex. dessa länder har ingen förordat. Ingen har föreslagit att riksdagen skulle fråntas sin övergripande lagstiftningsrätt. Det socialdemokraterna ägnar sig åt i sin kamp mot federalism är således en märklig form av skuggboxning,där man ivrigt fajtas mot skuggorna i sin egen föreställningsvärld.

Det är således, herr talman, inle fråga om att avskaffa vare sig kommunerna eller staten. Vad det däremot är fråga om är att låta de demokratiska principer som gäller i stat och kommun få ökad tillämpning även på den regionala nivån.

Herr talman! Med detta ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan i betänkandet.

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Den regionala samhällsförvaltningen

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Den regionala samhällsförvaltningen

HANS GUSTAFSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag känner behov av att instämma i Bertil Fiskesjös antagande alt kammaren skulle hålla honom räkning för all han inte gick djupare in i ämnet. Han berörde dock två speciella frågor, och då vill jag mycket kortfattat anknyta till dem.

Den ena gällde om landstingen skulle komma all bli en överkommun för primärkommunerna. Till det sade Bertil Fiskesjö: Vi har aldrig haft några sådana ambitioner. Jag har heller aldrig ansett att ni har haft det. Jag anförde att den allmänna luddighet som breder ut sig genom centerns agerande när det gäller regionalpolitiken leder till delta, och jag påstod inte an det i och för sig är ett önskemål från er sida.

Om Bertil Fiskesjö tar kontakt med primärkommunerna, så skall han konstatera att det finns en utbredd oro för en sådan utveckling. Och om Bertil Fiskesjö ville läsa vad som står i länsslyrelseinstrukiionen om länsstyrelsens uppgifter och överföra det i större eller mindre delar på landslingen, då tror jag inle alt han skulle kunna undvika att konstatera att ett överförande av dessa uppgifter till landstingen leder lill att dessa etablerar sig som huvudkommuner. Jag skall gärna återkomma i en senare replik och läsa upp vad som i det avseendet slår i länsslyrelseinstrukiionen för Bertil Fiskesjö, om han inte har detta aktuellt för sig.

Den andra frågan som Bertil Fiskesjö tog upp gällde alt socialdemokraterna vill skrämma med alt det skulle bli en federalism om man utvecklade det han kallar länsdemokrati. Han sade att det inte alls var fråga om all ta bort riksdagens möjligheter att stifta lag på det här området. Jag är väl medveten om att man kan lägga in olika meningar i begreppet federalism, och Bertil Fiskesjö uppmärksammade kanske att jag påpekade att man kan säga att förslaget leder hän mot eu slags federalism. Federalism i det här sammanhanget behöver emellertid inle bara la sig uttryck i att landstingen övertar en lagsliftningsrätt som tidigare åvilat parlamentet. Det finns väldigt många andra möjligheter för landslingen att styra utvecklingen, t.ex. via planerings-åtgärder och på många andra sätt, som leder hän emot all landstingen och därmed landstingsområdena får en sorts självstyrelse vid sidan om den lagstiftningsmakt som åvilar riksdagen. Det var detta vi ville påpeka i vår reservation.

Till sist: Bertil Fiskesjö sade alt faran med vårt förslag ligger däri, all man slår sönder de pågående ulredningarna, som redan är långl komna. Till della vill jag säga alt faran ligger i alt dessa utredningar har blivit tillsatta.

100

BERTIL FISKESJÖ (c) kort genmäle:

Herr talman! Vad beträffar tillsättandet av dessa tre utredningar vill jag påminna om att Hans Gustafsson såsom ansvarigt statsråd tillsatte decentraliseringsutredningen, OPAL-utredningen och utredningen om den regionala samhällsplaneringens huvudmannaskap. Den sistnämnda utredningen byttes av den tillträdande regeringen hösten 1976 ul mot länsdemokratikommiltén. När Hans Gustafsson tillsaiie de tre ulredningarna var del tydligen högsla visdom. Men när vi nu ett par år efteråt fortfarande har tre

utredningar, är det fel trots att dessa utredningar är långt komna med sitt arbele. En insikt om hur del borde vara har således kommit efter regeringsskiftet, lål vara att denna insikt har mognat fram med ett och ett halvt års fördröjning. Om Hans Gustafsson ansåg att det var bättre med en utredning i stället för tre, kan man fråga sig varför han inte såsom ansvarigt statsråd följde sin inre övertygelse.

Det är nog under alla omständigheter ganska fåfängt att skrämma kommunerna med landstingen. I varje fall har jag aldrig träffat någon kommunalman,som har känt skräck inför landstinget. I många fall finns f ö. ett direkt personsamband. Däremot träffar jag ofta kommunalmän, som känner en viss bävan inför de beslut som vi fattar i denna kammare. Riksdagen beslutar om allehanda ting, som kommunerna föräran och mödan att genomföra och oftast även skrapa fram pengar till.

Federalismen har utretts i alla möjliga sammanhang. Jag kan läsa upp vad länsdemokratiulredningen efter noggrant övervägande kom fram lill 1968. I dess betänkande på s. 264 står: "Det främsta hindret för en demokratisering av länsförvaltningen genom överförande av väsentliga nya förvaltningsuppgifter lill landstingen har i den offentliga diskussionen anförts vara riskerna för en utveckling i federalistisk riktning. Länsdemokratiulredningen har undersökt det berättigade i sådana farhågor och funnit att de saknar grund."

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Den regionala samhällsförvaltningen

HANS GUSTAFSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Bertil Fiskesjö påpekade alt de tre utredningar som vi har talat om tillsattes under min tid såsom kommunminister. Det är sant. Delvis tillsattes de på beställning av riksdagen och det utskott där Bertil Fiskesjö satt. Men det som är att bemärka i sammanhanget, Bertil Fiskesjö, är att de. tillsattes med helt andra direktiv än dem som de nu har. Med de direktiv som förelåg vid den tidpunkten var inte riskerna särskilt stora för alt man skulle etablera landstinget såsom en överkommun, att man skulle åstadkomma etl slags federalism eller alt samordningen och översynen av frågorna skulle kunna leda till att ett logiskt uppbyggt förvaltningssystem bröts sönder.

Bara en av utredningarna finns kvar med oförändrade direktiv, nämligen OPAL-utredningen. Decentraliseringsutredningen hade en helt annan utformning vid den tidpunkten än den har f n. Dessutom har under liden tillsatts ytterligare en utredning med förändrade direktiv, vilken redan har framlagt förslag på riksdagens bord. Därför tror jag att parallellen med utredningarnas avsikter och innehåll inte är särskilt hållbar.

När Bertil Fiskesjö påstår att han aldrig har träffat någon kommunalman som känt oro för att landstinget skulle kunna komma att etableras såsom en överkommun, måste jag säga att det är förvånande att Bertil Fiskesjö har lyckats undvika alla de kommunalmän, som bär på oron för dessa tankar. De är lätta all hitta, det är jag alldeles övertygad om. Om Bertil Fiskesjö vill tala t. ex. med dem som sitter i Kommunförbundets styrelse så skall han hitta dem där. Vill han inte träffa dem där, så kan han ta del av kommunernas remissyttranden över länsdemokratiulredningen. Övervägande delen av alla

101

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Den regionala samhällsförvalt -ningen

kommuner uttalade sin oro för att flytta över länsplaneringen till landstingen från den organisation som vi nu har.

Vad sedan gäller frågan om federalism eller inte vill jag säga att det är inte särskilt intressant i sammanhanget alt redovisa vad länsdemokratiulredningen sade 1968, för tio år sedan. Det har skett så väldiga förändringar på samhällsplaneringens område att det konstaterande som den utredningen gjorde 1968 saknar aktualitet i den situation vi befinner oss i när del gäller samhällsfrågorna över huvud taget. Dessutom ledde utredningens slutsats heller aldrig fram till något regeringsförslag.

BERTIL FISKESJÖ (c) kort genmäle:

Herr talman! Vad gäller det sista Hans Gustafsson tog upp nu så är del att beklaga att länsdemokratiutredningens intentioner inte fullföljts. Om del hade funnits en vilja hos den dåvarande majoriteten att börja realisera det principprogram som länsdemokratiulredningen på sin tid drog upp, då hade vi för länge sedan haft hela den här frågan ur värtden. Vad som hänt under alla dessa år är ju att socialdemokraterna tjurigt har satt sig på bakha-sorna.

Så ett par ord om samordningen av utredningar, innehållet i utredningsdirektiv och liknande. Om man jämför de båda ulredningarna om den regionala samhällsförvaltningens ställning så finner man vissa skillnader mellan de direktiv som Hans Gustafsson gav och de direktiv som den nuvarande kommunministern har givit. Men - och det ber jag Hans Gustafsson observera - den utredning som Hans Gustafsson själv tillsatte byggde på en reservation i konstitutionsutskottet, där de tankegångar som vi länge har slagits för kom till uttryck. Om den utredningen hade fått fortsätta, hade den mycket väl kunnat komma fram till förslag som inneburit en förstärkning av landstingens ställning som demokratiska regionala organ.

102

DANIEL TARSCHYS (fp):

Herr talman! Vi har i Sverige en enhetligt statlig förvaltning på riksplanet och en näst intill enhetligt kommunal förvaltning på den lokala nivån men en kluven förvaltning på länsplanet. Det är en klyvning som är historiskt betingad. Vad vi i dag diskuterar är hur den regionala samhällsförvaltningen skall se ut i framtiden.

Under senare decennier har såväl länsstyrelsen som landstinget fött kraftigt vidgade uppgifter. Länsstyrelsens arbetsfält har vuxit bl. a. genom att den offentliga kontrollen skärpts på en rad väsentliga samhällsområden och de statliga ämbetsverken fött allt större behov av verksamhet på regional nivå. Landstingens utveckling har främst betingats av den massiva expansionen av insatserna inom sjukvården.

Under denna process har karaktärsskillnaden mellan länsstyrelse och landsting försvagats. Länsstyrelsen är vissertigen ett statligt organ, men alla ledamöter av dess högsta beslutande instans utom ordföranden tillsätts numera av landstinget. Landstinget är liksom förr ett kommunalt organ, men dess verksamhet har alltmer kommit att styras och vägledas av statliga

normer. Många människor har i dag en oklar föreställning om skillnaderna mellan de båda organen.

Frågan är då om det på sikl är lönt att upprätthålla två stora offentliga organisationer på länsnivån. Förslag har framförts om att låta landstinget bli det dominerande eller rent av enda organet. Det finns också tankar pä att hos landslingen bygga upp en parallell kompetens för en del av de uppgifter som f n. sorterar under länsstyrelserna. En utveckling i den riktningen kan redan skönjas på sina håll, t. ex. i Stockholms län.

Mot en så långtgående dominans för det regionala infiytandet finns det emellertid starka skäl. Det kommer även i framtiden att behövas instanser på länsnivån som i huvudsak verkställer statliga beslut eller utför statliga bevakningsuppgifter. Ansträngningarna att decentralisera uppgifter från den centrala nivån kan komma att öka omfånget av sådana uppgifter. Samtidiglär del önskvärt att folkvalda föreirädare för länens invånare får bära ett vidgat ansvar för de beslut som rör den egna regionen. Därav följer också alt vi måsle godta ett samhälle, där åsiktsskillnader mellan de olika länen för ell starkare genomslag i den praktiska politiken än vad som f n. accepteras. Men någon kanlonisering eller någol "delstaissystem" är inle förenligt med vår samhällssyn. En sådan klyvning skulle kunna leda lill betydande ekonomiska och sociala klyftor mellan landets olika delar.

Från dessa utgångspunkter är en sammansmältning av länsstyrelse och landsting all föredra framför en expansion av landstinget på länsstyrelsens bekostnad. Vid en sådan sammansmältning är det givetvis nödvändigt alt finna former som medger en lämplig avvägning mellan slatligt inflytande och folklig självstyrelse. För vissa länsfunklioner är det ändamålsenligt att bibehålla en tämligen fast knytning av den regionala verksamheten till de centrala ämbetsverken och till departementen medan det för andra funktioner är naturligt att skapa ett stort manöverutrymme för egna initiativ. Del bör också vara möjligt all bibehålla det inslag av expertrepresenlation i sådana organ, där del visar sig värdefullt, t. ex. i vissa länsnänmder.

En sammansmältning av länsstyrelse och landsting bör i vissa avseenden möjliggöra förenklingar och avveckling av dubbelarbete. Det förefaller t. ex. onödigt all bevara två styrande organ som är tillsatta av landstinget efter praktiskt tagel samma metoder. I en framlida, integrerad regional självstyrelse skulle det beslutande organet kunna kallas landsting eller möjligen länsfullmäktige och det verkställande organet skulle kunna hela jusl länsstyrelse. De nuvarande länsdomslolarna håller som bekant på att fö en självständig ställning utanför länsstyrelsen. Vad tjänsteorganisationen i övrigt beträffar måste det givetvis skapas garantier för att de i lag reglerade funktionerna skall kunna utföras med del ansvar och den oväld som i dag präglar arbetet i de regionala organen.

Jag skall till sist ta upp ett argument mot vidgad länsdemokrati, som ofta framförs från socialdemokratisk sida och som också berörs i den reservation som Hans Gustafsson hade godheten att i långa stycken läsa upp. Man påminner om all landsling och primärkommuner enligt nu gängse doktrin betraktas som likvärdiga och frågar, om inte en utveckling mot vidgad

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Den regionala samhällsförvaltningen

103

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Den regionala samhällsförvaltningen

länsdemokrati skulle få till följd att detta likaberättigande upphävdes. Landstinget skulle bli ett slags överkommun. Enligt min mening är detta ett resonemang som fördunklar problemet. Genom att spela ut kommun och landsting mot varandra pläderar socialdemokraterna fören ordning som inte ger vare sig kommun eller landsling ökat inflytande ulan i stället lägger kontrollen hos länsstyrelsen.

Jag menaratt vi efter demokratins genombrott inte har så stor anledning att göra en skarp åtskillnad mellan staten och kommunerna som mellan olika former av politisk gemenskap. Staten är också ett slags kommun, och ställer man den i relation till enheterna på lägre nivåer, blir den naturligtvis en "överkommun". Alt det i ett system med olika plan blir organ på den ena nivån som prövar beslut av organ på den andra nivån är hell oundgängligt, och om det är en länsstyrelse enligt nuvarande modell som övar den tillsyn som behövs eller ett integrerat regionalt organ av den typ som jag här talat om kan inte vara någon avgörande fråga.

104

HANS GUSTAFSSON (s):

Herr talman! Daniel Tarschys säger att vi har en statlig förvaltning och en kommunal förvaltning som är tämligen enhetliga men att vi har en kluven regional förvaltning. Det är ju riktigt, men det finns också goda skäl för alt så är förhållandet. Alt vi har en enhetlig statlig förvaltning på riksplanet är naturiigt i och för sig, eftersom vi där inte har någon kommunal förvaltning. Att vi har en enhetlig kommunal förvaltning på det primärkommunala planet är lika naturiigt, eftersom vi där inte har någon statlig lokal verksamhet. Men det är därför lika naturtigt att vi har två organ på det regionala planet, eftersom vi där har både en kommunal verksamhet och en statlig regionaliserad verksamhet.

Problemet skulle vara mycket enkelt, om vi kom överens om att primärkommunerna handlägger kommunala frågor på det lokala planet, landstingen handlägger kommunala frågor på det regionala planet och länsstyrelserna handlägger statliga frågor på del regionala planet. Del är ju det frågan gäller. Och vi har aldrig motsatt oss all kommunalisera statlig verksamhet. Vad vi har motsatt oss - och fortfarande motsätter oss - är all ett kommunalt organ, dvs. landstinget, skall ta över och svara för samordning och planering av en statlig verksamhet. Vi har i och för sig inte haft särskilt mycket att erinra mot att kommunalisera den statliga verksamheten.

Nå, varför kommunaliserar man nu inte all statlig verksamhet på det regionala planet? Jo, av det skälet att den statliga verksamheten tillhör ämbetsverken, och man skulle inte kunna kommunalisera den verksamheten utan att ämbetsverken skulle omgärda handläggningen med detaljerade regler för att tillgodose ämbetsverkens intressen.

Ett annat skäl är att det på det regionala planet finns verksamheter - det tror jag att de flesta av oss är överens om - som inte kan kommunaliseras därför att de har ett t.o.m. över länsgränserna övergripande verksamhetsområde. Det gäller t.ex. arbetsmarknadspolitiken, vägpolitiken och liknande. Där har vi på det regionala planet systemet med dubbla nivåer.

Sedan vet jag inte om jag missförstod Daniel Tarschys när han i slutet av sitt anförande tog upp risken för att landstingen etablerar sig som en överkommun. Jag fattade det så all Daniel Tarschys menade all det inte skulle vara någon särskild risk med att landstingen etablerade sig som överkommun över primärkommunerna. Om del är den uppfattningen som Daniel Tarschys här för lill torgs-och då missförslår jag inle med avsikt-att det inte spelar någon roll att landstingen etablerar sig som överkommuner, då blir den logiska slutsatsen att del inte har någon betydelse att man gör denna organisationsförändring. Men del är ju etl fastslaget organisationssystem som det har rått stor enighet om att landsting och primärkommun är två jämbördiga kommunenheter. Om man läser vilka uppgifter länsstyrelserna har i dag framgår det tydligt, att om de skulle samordna de uppgifterna skulle landstingen bli överkommuner över primärkommunerna. Och om det då skall göras skäl för beteckningen planering och samordning, så måste det ju också någon gång kunna fattas beslut och re-beslut från landstingens sida som sträcker sig över primärkommunerna.

Om vi läser i länsslyrelseinstrukiionen flnner vi att länsstyrelsen handlägger sådana frågor som den regionalpolitiska planeringen, plan- och byggnadsväsendet, fastighetsregislreringen, naturvården, miljöskyddet, livsmedelskontrollen, kulturminnesvården osv. Det är klart att landstingen måste fatta beslut inom dessa områden och att de besluten blir styrande för primärkommunerna. I den meningen etableras landstingen som överkommuner över primärkommunerna, om det över huvud tagel skall göras skäl för namnet planering i sammanhanget.

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Den regionala samhällsförvaltningen

DANIEL TARSCHYS (fp):

Herr talman! En gång för inte så länge sedan talade socialdemokraterna mycket om det kommunala sambandet, om samhörigheten mellan stat och kommun. Nu tycks man vilja markera de skarpa gränserna mellan stat och kommun,gränsersom harblivit alllmeröverspeladeav utvecklingen. Vi häri dag i själva verket en mycket stark sammanflätning mellan statliga och kommunala element. I kommunerna är det mycket av verksamheten som är statligt reglerad. Detsamma gäller för landstingen. I länsstyrelserna finns det element av folklig självstyrelse. Hela delta system håller på att glida ihop. Och vi menar alt den rimliga utveckligen måsle vara alt passera det historiskt givna mönstret och sträva efter en enhetlig demokratisk regional självstyrelse.

Lål mig i 4 punkter ange några principer för den fortsatta utvecklingen.

1. Vi måste gå vidare mot en utvecklad länsdemokrati. Centraliseringen i den svenska offentliga apparaten är alltför stark. Vi måste ge utrymme åt ett vidgat folkligt inflytande och ansvarstagande för den regionala utvecklingen och därmed också åt en vidgad regional självstyrelse. Hela landet behöver inle stöpas i en enda form. Ett större spelrum för regionala initiativ och regionala variationer kan ge impulser lill en värdefull förnyelse.

2. Vi måsle även i framtiden vidmakthålla ett betydande mått av statligt reglerad verksamhet pä regional och lokal nivå. På en rad väsentliga områden

105

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Den regionala samhällsförvaltningen

106

är enhetlighet och likformighet oundgängliga värden. Regering och riksdag måste även i framliden bära del yttersta ansvaret för samhällsplaneringens ramar.

3. Ingenting säger alt den regionalt styrda och den centralt styrda verksamheten behöver inrymmas i olika organisationer. På kommunal nivå har vi redan förenat en hel del av det statligt reglerade arbetet med det arbele som kommunerna bedriver efter sitt eget gottfinnande. Kommunerna är ett bevis för att statlig myndighetsutövning och folklig självstyrelse låter sig sammanföras. På regional nivå upprätthåller vi än så länge olika organisationer: ä ena sidan länsstyrelsen, etl statligt organ med vissa inslag av regional självstyrelse, å andra sidan landstinget, ett självstyrelseorgan med vissa inslag av statlig reglering. Detta regionala dubbelkommando harsitt ursprung i ett samhälle, där den moderna demokratin ännu var avlägsen. Nu bör vi ställa in siktet på en enhetlig regional samhällsförvaltning med den avvägning mellan statlig styrning och regional självstyrelse som kan befinnas lämplig för vart och ett av de olika områden där dagens länsstyrelse och dagens landsting är verksamma.

4. Vår strävan att decentralisera olika beslutsfunktioner för inle göra halt pä den regionala nivån. Vi måste också vidga kommunernas kompetens. Den tillsyn som länsstyrelserna utövar växte i stor utsträckning fram under en epok då kommunerna var små och svaga. I dag har kommunerna bättre förutsättningar att stå på egna ben, och del bör därför noggrant prövas, om de inle kan ta över en del av de funktioner som länsstyrelserna f n. har. Utvecklingen mot vidgad länsdemokrati för inte leda till en överdimensionering av den regionala nivån.

Vad jag här har skisserat är mål för den långsiktiga utvecklingen. En sammansmältning av länsstyrelse och landsting kommer givetvis att ta många år i anspråk. Den kan förverkligas bara genom partiella reformer, som måsle förberedas noggrant, inte minsl med hänsyn till den berörda personalen, som givetvis också måste medverka i utvecklingsarbetet. Från den utgångspunkten ser vi inget underiigt i an flera utredningar behandlar problem som rör den regionala samhällsförvaltningen. Att nu upplösa dessa utredningar och tillsätta en ny kommitté för alt ta itu med alla frågor på en gång förefaller poänglöst, särskilt som minst tvä av de arbetande utredningarna rätt snart kommer med betänkanden. Det avgörande för reformarbetet är ju inte utredningarnas antal utan den helhetssyn som styr planeringen av nya politiska insalser.

Eftersom reservanterna för ett ganska utförligt resonemang om den regionala samhällsförvaltningen, har jag velat peka på några principer, som för oss framstår som viktiga. Den starkaste kontrasten ligger kanske i själva perspektivet. Reservationen blickar bakåt - den genomsyras av en oro för alt den ordning som har byggts upp på något sätt skall ruckas genom den nya regeringens initiativ.

För oss är det naturtigare alt se framåt. Vi står nu på tröskeln till en period av genomgripande reformer för att utveckla det demokratiska systemet och den offentliga administrationen. Det är ett arbete som vi skall gripa oss an

med stort allvar och med klar blick för de många svåra avvägningar som kommer att krävas. Och vi vill gärna se oss som medlare mellan de ylterligheisståndpunkler som i dag möter i debatten. Om länsdemokralins mest reservaiionslösa förkämpar skulle vilja fundera litet mer över värdet av statligsamordning och om länsstyrelsekontrollens varmaste vänner å sin sida skulle vilja reflektera litet mer över den statliga styrningens många begränsningar, borde vi kunna få en bred uppslutning kring en demokratisk och mer tidsenlig organisation av den regionala samhällsförvaltningen.

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Den regionala

samhälls/Öiyalt-

ningen

HANS GUSTAFSSON (s):

Herr lalman! Framtiden får avgöra vem av oss som ser framåt eller bakåt. Jag tror att även de som ser framåt gör klokt i att hämta erfarenheter från det som redan har skett.

När Daniel Tarschys talar om att man skulle kunna sammanföra landslingen och länsstyrelserna till ett gemensamt organ och samtidigt talar om länsdemokrati, så föreställer jag mig ett organ där beslut fattas av dem som är folkvalda ledamöter.

Tror verkligen Daniel Tarschys alt vi skulle kunna erhålla en regional utjämning i det här landet enbart genom kommunala beslut? Tror Daniel Tarschys att kommuner och landsting skulle fatta beslut som kunde leda till en regional utjämning? Behöver vi verkligen inte en styrning från statens sida, inle minst närdet gäller de regionalpolitiska frågorna, som innebär att vi kan åstadkomma den utjämning vi vill ha men som vi aldrig kommer att fö genom kommunala beslut?

Jag iroratl jag ännu aldrig i någon demokratisk valförsamling har upplevt att någon ställt sig upp och sagt: Det är väl inte möjligtvis så att det här företaget skulle vilja flytta till etl annat län i stället? Jag tror inle heller att vi kommer att få uppleva detta. Det finns frågor av den karaktär jag redovisat som kräver en övergripande hantering i form av statlig verksamhet och statliga organ. Vad vi vänder oss emot är luddigheten, dvs. alt lokala organ skall samordna statlig verksamhet.

Jag kan naturtigtvis inte ta upp Daniel Tarschys inlägg till alla delar, men jag vill påpeka ytterligare en sak som Daniel Tarschys berörde. Han talarom alt man skall anstränga sig för alt decentralisera verksamheten från statlig nivå ner lill regional nivå. Jag delar starkt den uppfattningen. Men jag tror alt del här vore oklokt all la bort de organ som man kan delegera till. Det blir ganska svårt att delegera uppgifterna från ämbetsverk och departement om man tagit bort de organ som man skall delegera till.

Vi har redan underen lång tid talat om all vi är ense när det gäller frågan om att kommunalisera statliga uppgifter, och vi bör eftersträva det. Både Daniel Tarschys och jag - om jag nu uppfattar honom rätt - är överens om att del finns uppgifter som är av den karaktären an staten måsle handlägga dem. Sialen måste då till sitt förfogande ha regionala statliga organ.

107

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Den regionala

samhällsföiyalt-

ningen

DANIEL TARSCHYS (fp):

Herr lalman! Hans Gustafsson ser väldigt statiskt på detta problem. Han ser bakåt och konstaterar att vi har en förvaltning med två delar på den regionala nivån, en statlig och en kommunal. Han gör en skarp åtskillnad mellan dessa båda delar, men ser inte att utvecklingen i stor utsträckning har flätat samman dessa funktioner.

Se på den kommunala nivån. Där har vi en förvaltning som lill stor del är styrd genom statliga regler. Skulle vi också på den lokala nivån behöva en statlig förvaltning? Ja, om man drar ul konsekvenserna av Hans Gustafssons resonemang så skulle vi behöva del. Den kommunala nivån bevisar att man kan förena folklig självstyrelse med statligt reglerad verksamhet. Del finns ingen anledning att tro alt man inle skulle kunna göra det också på den regionala nivån. Det finns ingen anledning att anse att det statligt reglerade arbetet och självstyrelsen måste inrymmas i olika organisationer. Dagens verklighet i kommunerna är i själva verket en dementi av den föreställningen.

HANS GUSTAFSSON (s):

Herr talman! Jag är myckel tacksam, för alt Daniel Tarschys lill slut bekräftade vad vi redan har sagt på vår sida, nämligen alt om man avskaffar länsstyrelserna och lägger deras statliga uppgifter på landstingen, leder det till att staten delaljreglerar hur verksamheten skall bedrivas inom dessa organ.

Då säger Daniel Tarschys att vi ju på kommunal nivå har det så ordnat alt staten genom att använda sin normgivningsmakt och sin lagstiftningsmakt har dragit upp noggranna gränser för hur kommunerna.skall handlägga sina uppgifter. Ja, det är precis detta som vi har sagt! Om man går över till att lägga hanteringen av statliga uppgifter, dvs. ämbetsverkens och departementens uppgifter, på landslingen, måste del ske genom att man då använder sin normgivningsmakt och hårt detaljstyr verksamheten i detta organ. Men det kan inte vara till gagn för demokratin! Del gör inte skäl för begreppet länsdemokrali, utan det blir ju statliga förvaltningsorgan på del regionala planet som i så fall handlägger den verksamheten.

Sedan säger Daniel Tarschys alt detta går bra på kommunal nivå. Javisst! Men har inte Daniel Tarschys uppmärksammat all kommunerna inte fattar beslut som innebär samordning för andra kommuner? Skillnaden är alt del regionala organet skall falla beslut som är styrande och samordnande för andra kommunala enheter, och det sker ju inle i kommunerna - kommunerna fattar besluten för sin egen del.

Vi lalar om all man etablerar en överkommun just därför alt man där skall fatta beslut som blir bindande för delarna i landstinget, men den silualionen befinner sig inle primärkommunerna i.

108

DANIEL TARSCHYS (fp):

Herr lalman! Vi har här talat om vem som blickar bakåt och vem som blickar framåt. Jag tror för min del att Hans Gustafsson har etl visst behov av

alt blicka bakåt i protokollet för alt se vad jag verkligen har sagt. - Sedan ser jag fram emot en ny och intressant diskussion med Hans Gustafsson på den grunden.

Övertäggningen var härmed slulad.

Mom. 1

Propositioner gavs på bifall till dels ulskolleis hemställan, dels reservationen av Hilding Johansson m. 11. i motsvarande del, och förklarades den förra proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Hans Gustafsson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Skatt på charterresor

Den som vill att kammaren bifaller konslitutionsulskottets hemställan i

betänkandet nr 33 mom. 1 röstar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av Hilding Johansson m. fl. i

motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Hans Gustafsson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 158

Nej - 136

Avstår - 10

Mom. 2

Utskoltels hemställan bifölls.

§ 4 Föredrogs

Konslitutionsulskottets betänkande

1977/78:34 med anledning av motioner angående omröslningsregler vid lekmannamedverkan i statliga styrelser m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5 Skatt på charterresor

Föredrogs skatteulskoUets betänkande 1977/78:45 med anledning av proposilionen 1977/78:98 med förslag lill lag om skatt på vissa resor, m. m. jämte motioner.

Regeringen (budgeldepartementel) hade i proposilionen 1977/78:98 föreslagit all riksdagen skulle anla vid propositionen fogade förslag lill 1. lag om skatt på vissa resor.

109

Nr 119 2. lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69),

Torsdaeen den ' ' " ändring i lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skatieford-

13 april 1978 '"'"g''-

Skatt på charter- ' Propositionen hade föreslagits, i enlighet med vad som aviserades i

budgetpropositionen, att en skatt infördes på charterresor med flyg till utlandet. Skatten hade föreslagits utgå med 100 kronor per passagerare. För barn under 12 år skulle ingen skatt utgå.

De nya reglerna hade föreslagits träda i kraft den 1 maj 1978 och gälla för resor som påbörjades efter ikraftträdandet och som hade beställts den 1 mars 1978 eller senare.

I detta sammanhang hade behandlats de med anledning av proposilionen väckta motionerna

1977/78:1765 av Nils Hjorth m. fl. (s),

1977/78:1766 av Margot Håkansson (fp) och Elver Jonsson (fp),

1977/78:1769 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari hemställts

1. att riksdagen beslutade avslå propositionen 1977/78:98,

2. att riksdagen hos regeringen skulle anhålla om förslag till skall på utlandsresor, utgående i procent av resekostnaden, dock att skatteuttaget maximerades lill 600 kr, per resa och att ingen skatt skulle utgå för barn under 16 år,

1977/78:1774 av Ingrid Sundberg (m) och 1977/78:1775 av Erik Wärnberg m, fl. (s).

Utskottet hemställde

1. beträffande reseskattens principiella utformning att riksdagen med
avslag på

a) motionen 1977/78:1769,

b) motionen 1977/78:1765

godkände den i proposilionen 1977/78:98 föreslagna utformningen,

2. beträffande undantag från beskattningen att riksdagen skulle avslå

a) motionen 1977/78:1766,

b) motionen 1977/78:1774,

c) motionen 1977/78:1775, yrkandel 1,

i den mån motionerna inte kunde anses besvarade genom vad utskottet anfört och godkänna förslagen i propositionen i motsvarande delar,

3. beträffande åtgärder till stöd för Sturups flygplats att riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:1775, yrkandet 2 i denna del, i den mån yrkandet inte var besvarat genom vad utskottet anfört,

4. beträffande beredningen av propositioner att riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:1775, yrkandet 2 i denna del,

5. beträffande förfallningsförslagen all riksdagen skulle anla de vid proposilionen fogade förslagen till

a) lag om skall på vissa resor med de ändringarna att
110 dels 2 och 9 SS skulle erhålla av utskottet föreslagen lydelse, innebärande

bl. a. alt förutom passagerare som enligt charlerbestämmelserna ägde flyga gratis även den personal som var anställd hos den som förmedlade resor skulle undantas från beskattningen, om den inte behövde betala sina charterresor,

dels ikraftträdandebestämmelserna skulle erhålla av utskottet föreslagen lydelse, innebärande att skatt skulle utgå på alla resor som anträddes fr. o. m. den I november 1978, oavsett när resan beställts,

b) lag om ändring i skaltebrotislagen (1971:69),

c) lag om ändring i lagen (1971:1072) om förmånsberäuigade skattefordringar m. m.

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Skatt på charterresor

NILS HJORTH (s):

Herr talman! När luftfartsverket i maj förra året föreslog regeringen införandet av en särskild avgift på charterresor för att hjälpa upp verkets ekonomiska situation, kunde det inte drömma om att i stället fö en charterskatl som avsevärt kommeratt försämra verkels konkurrenssituation och därmed även dess ekonomi.

En avgift i storleksordningen 40 kr. per charterpassagerare skulle göra det möjligt för luftfartsverket att för budgetåret 1978/79 lämna stat och kommuner ränta på nedlagt kapital motsvarande ca 40 96 av full ersättning i stället för beräknade 15 96.

Nu är detta inte möjligt genom del nya skatteförslaget -och inte nog med delta. Man riskerar också att fö en överströmning av charterresande från Sturup till Kastrup. Genom stimulansåtgärder i form av rabatter och bonus har man på några fö år lyckats öka chartertrafiken på Sturup med ca 90 000 resenärer, innebärande en merintäkt på drygt 11 milj. kr. per år. Del har alltså varit en glädjande utveckling. En enkätundersökning bland allmänheten som luftfartsverket lät utföra 1975 visade att en stor majoritet föredrog Sturup som avreseflygplats framför Kastrup. På grund av de något högre flygplaiskost-naderna på Sturup förlade emellertid researrangörerna större delen av reseutbudel till Kastrup. De nämnda stimulansåtgärderna, som utjämnade kostnadsskillnaderna, ledde till den omfördelning av reseutbudet som allmänheten önskade.

Den föreslagna utformningen av reseskatten på 100 kr. per passagerare blir inte konkurrensneutral utan kommeratt medföra fördelar för researrangörer i Sverige som säljer flygresor till resenärer i Sydsverige med avresa från Kastrup. Det skulle enligt luftfartsverkets beräkningar medföra att staten går miste om ca 25 milj. kr. genom minskade intäkter och uteblivna skatteinkomster.

Enligt Veckans Affärer överväger reseföretagen åtgärder för överföring av sydsvenska passagerare i specialbussar till Kastrup. Alt resefrekvensen från Sturup med den föreslagna utformningen av reseskatlen kommer att minska torde vara ställt utom allt tvivel.

Charters katten i Danmark är endast 50 danska eller 40 svenska kronor och således förmånligare än den tänkta charterskatten i vårt land. Ell bättre sätt för att motverka delta vore att skatten logs ut av den som sålde charterresan i

111

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Skatt på charterresor

112

stället för av flygbolaget med avresa från svensk flygplats.

1 vår motion nr 1765 med en lång rad undertecknare har vi föreslagit den utformningen att en reseskatt med 60 kr. och en särskild charterpassageraravgift på 40 kr. tas ul. Visserligen blir beloppet även i det fallet 100 kr. tillsammans, men del ger luftfartsverket möjlighet till ökad rabaltering för alt stimulera reseföretagen att även fortsättningsvis och i ökad utsträckning använda Sturup som avreseflygplals.

Trafikutskottet har vid två tillfällen uttalat sin oro inför den föreslagna charterskatten. I sitt betänkande avseende utgifterna på kapitalbudgeten och motioner i frågan betonade utskoiiel enhälligt viklen av att konkurrensförhållandena för Sturups flygplats ej försämras. Man ansåg del vidare angelägel att åtgärder vidtas, så alt en snedvridning av konkurrensläget för Sturup ej blir följden.

Trafikutskottet upprepar dessa sina farhågor i sitt yttrande lill skatteutskottet över den föreliggande proposilionen. Det är av vikt, säger man i yttrandet, att den föreslagna skatten ej leder till en överströmning av passagerare från Sturup till Kastrup. Detta synes, som motionärerna framhåller, kunna leda till en fördyring för charterresenärerna utan motsvarande intäkt för luft fars verket, fortsätter utskottet. Den föreslagna skatten bör därför ges en sådan utformning att den ej medför snedvridande effekter av den art som nu angivils, eller att i vart fall sådana effekter i möjligaste mån elimineras. Utskottet finner det för sin del angelägel att nu anförda synpunkter beaktas vid skatteutskolteis prövning av ärendet.

Det var en klar fingervisning lill skatteutskottet att ändra den av regeringen föreslagna skattekonstruktionen. Den chansen tog man tyvärr inte. Man talar i stället om en så långt möjligt likformig nordisk lagstiftning på detta område, som om nu någon på allvar skulle tro att danskarna skulle höja sin charterskatl i nivå med den svenska. Så dumma är de inle i Danmark. Det är endast fromma förhoppningar från utskottets sida. Slutligen räddar sig utskottet med att förvänta alt regeringen med största uppmärksamhet följer verkningarna av reseskatlen för Sturups vidkommande och skyndsamt vidtar åtgärder för att eliminera konkurrenssnedvridningar lill flygplatsens nackdel.

Det är så dags då, när skadan redan är skedd. Det införda bonussystemet är så upplagt alt det ger bonus till researrangörer vid trafikökning på Sturup. Skall man då först avvakta en återströmning av passagerare lill Kastrup och sedan betala en gång till för att få dem tillbaka? Det verkar absurt.

Till saken hör att både ledamöter i skatteutskottet och andra anser att den av oss motionärer föreslagna lösningen är bättre än propositionens. Av hänsyn lill de förväntade skatteintäkterna har man dock inte velat gå emot propositionen. Vad är det för mening au genomföra förslaget, om man inte tror på dess positiva effekter och att del ger så stora inkomster som beräknat?

Jag vet också att man i kommunikationsdepartementet med kommunikationsministern i spetsen inte tycker om charterskatten men att man fått ge sig för budgetdepartementet. Detta bekräftas också av Veckans Affärers intervju

med Bo Turesson. Där säger kommunikationsministern mot bakgrund av luftfartsverkets beräknade intäktsminskningar, att det är självklart att regeringen måste vara beredd att ompröva en skatt som ger en motsatt effekt än den som var avsedd. Regeringen måste i ett sådant läge också slå vakt om Sturup. Flygplatsen har haft en glädjande utveckling på chartersidan, och den bör inte brytas. Sikta först och skjut sedan, blir tidskriftens syrliga kommentar.

Det är naluriigtvis bra, skriver vidare Veckans Affärer, att i alla fall kommunikationsminister Turesson är beredd att bita huvudet av skammen och riva upp charterskattebeslutet. Ännu bättre är att tänka först och beskatta sedan.

Egentligen skulle jag här yrka bifall till vår motion, men då utsikten alt vinna över ett enigt skatteutskott är minimal avstår jag. Om kammaren med slor majoritet avslår vårt förslag om 60 kr. i skatt och 40 kr. i avgift kan del måhända tas som intäkt för att inte senare pröva beslutet inom regeringen.

Jag har med mitt anförande velat varna för införande av den föreslagna charterskatten. Den kommer all betyda en överströmning av charterpassagerare från Sturup till Kastrup. Riksdagen försämrar med öppna ögon den positiva utvecklingen på Sturup. Jag finner det synneriigen olyckligt. Jag ifrågasätter också det kloka i att av budgetekonomiska skäl införa en charterskatt som man senare av flygtrafikpolitiska skäl tvingas ändra. Det vore betydligt lättare att göra den riktiga konstruktionen redan från början, och det är det trafikutskottets yttrande går ut på.

Ett enigt skatteutskott förväntar sig också att regeringen skyndsamt vidtar åtgärder för att eliminera konkurrenssnedvridningar till flygplatsens nackdel. Jag hade tänkt fråga budgetministern om han är beredd att vidta sådana åtgärder och göra det i så god tid att nya regler kan börja gälla samtidigt som charterskatten träder i kraft den I maj i år. Nu är varken budgetministern eller kommunikationsministern närvarande, men jag förmodar att de läser protokollet och i efterhand överväger vad jag här har sagt. Utskollet pekar ju på möjligheten att låta luftfartsverket disponera yttertigare medel för att stimulera chartertrafiken på Sturup. Det enklaste, som jag ser det i nuläget, är att regeringen ger luftfartsverket extra medel förökad rabaltering och därmed utjämnar skillnaderna i kostnadsökning.

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Skatt på charterresor

TOMMY FRANZÉN (vpk):

Herr talman! Regeringens olika förslag till skatteförändringar har genomgående den effekten att de värst drabbar dem med låga inkomster eller inkomster i mellanlägen. Det gäller momshöjningen, indexregleringen av inkomstskatteskalorna, lättnaderna i spekulationsvinstbeskaitningen m. m.

Samma bedömning kan göras beträffande förslaget till skatt på vissa resor liksom beträffande det förslag om höjning av bensinskatten som fattades i förra veckan. Det rör sig främst om budgetförstärkningar till följd av regeringens släpphänta ekonomiska politik. Övervältringen av kostnaderna

113

8 Riksdagens proiokoll 1977/78:118-119

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Skatt på charterresor

114

från höga inkomstskikt, genom lindringar i statsskatteskalan - mest för höga inkomster -, skattelindring för aktiespekulationer och liknande är den nuvarande regeringens säu att tillmötesgå sina välbetalda uppdragsgivares krav.

Den föreslagna skatten på vissa resor, charterresor m. m., slår procentuellt värre på de billigare resorna. De människor som har låga inkomster eller medelinkomster är de konsumenter som dominerar jusl de billigare charterresorna.

Genom att man skattebelägger samtliga charterresor med samma skattebelopp, nämligen 100 kr., kommer många barnfamiljer alt upptäcka all de för dra in på de tänkta utflykterna eller la någol eventuellt billigare alternativ,om det nu står till buds. För de långa, dyrare, ofta lyxartade resorna har en skatt om 100 kr. ingen eller mycket ringa betydelse. Det är utifrån dessa utgångspunkter som vänsterpartiet kommunisterna föreslår att skatten skall bestämmas till en viss procentsats på priset. Det skulle innebära att de billigare resorna skulle komma ifrån beskattningen med kanske endast en tredjedel av den nu föreslagna hundralappen medan däremot de dyra, långa resorna skulle kompensera det skattebortfallet. Vi har dock valt att sätta ett tak, att maximera detta skattebelopp till 600 kr.

Herr talman! Det finns också grupper som använder en form av charterresor för att på ett billigt sätt komma till en viss plats utan att därför använda sig av de arrangemang som formellt måsle finnas för att man skall kunna kringgå reguljärflygpriserna. Jag tänker här speciellt på de olika invandrargrupper som på olika sätt arrangerar resor till sina hemländer. Lål mig bara ta ett exempel: Vi har många finska invandrare som genom sina föreningar anordnar resor hem - i form av charterflygresor.

För dessa resor betalar de kanske ett par hundra kronor, men med regeringens förslag kommer de alt få en ungefär 50-procentig ökning. Likadant är det för många andra invandrargruper, jugoslaver, greker m. fl. För alla dessa invandrare, som naturligt nog har behov av att resa hem, kommer den nu föreslagna skatten att hämma möjligheterna till kontakt med hemlandet och hemmet. Skatten drabbar också handikappade, som på grund av sitt handikapp har behov av att komma till andra, varmare och soligare länder för att därigenom i någon mån få en lindring.

För att inte reseskatten skall drabba barnfamiljerna föreslår regeringen att skattebefrielse införs för barn under 12 år. Vi har gjort bedömningen att 12 år aren för låg ålder, även om den sammanfaller med andra länders åldersgräns. I barnfamiljer med ungdomar upp till 16 år bör dessa vara skattebefriade. På det viset undantas då också de ungdomar som genomgår grundskolan från att behöva betala skall på eventuella charterresor, skolresor eller likvärdiga resor.

Utskottet anför att det är praxis med 12 år som gräns. Utan att nämna ett enda exempel säger utskottet att åtskilliga skäl kan åberopas mot en ändring. Om vi skall skapa regler för hur vi skall beskatta resor kan vi inte i alla lägen följa internationell praxis. Det måste väl ändå vara vi själva som suveränt beslutar om hur vi skall formulera vår beskattning. Det får inte vara och är

inte heller en fråga om internationell praxis.

Utskottet håller med om att de förslag vänsterpartiet kommunisterna framlagt skulle kunna övervägas. Jag utgår då från att det är rättviseaspekten som har spelat in. De administrativa motiven har tydligen tagit överhand för både utskott och regering och därmed har också rättvisan skjutits åt sidan. Det kan möjligen anses vara en bagatellartad storiek på skatten, som i sig inte får bli för administrativt betungande, men jag tror inle alt det skulle bli så stor skillnad, om det i stället logs ul en viss procentsats. Med erfarenhet av tidigare införda och successivt höjda punktskatter kommer vi i framtiden också att få räkna med höjningar av skatten för dessa resor. Till slut kan det då bli nödvändigt med en omläggning till en procentsats, om man inte helt eller nästan helt vill utestänga låg- och mellanlöneinkomsttagarna frän att resa utomlands.

Jag skall i motsats till Nils Hjorth inte vara rädd för att yrka bifall till motionen, även om det enligt Nils Hjorth för regertngen skulle innebära att en eventuell omläggning i framtiden omöjliggöres.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen 1769.

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Skatt på charterresor

INGRID SUNDBERG (m):

Herr talman! Ingen torde av personliga skäl glädjas åt propositionen om skatt på vissa resor. Ändå vill jag här uttrycka min tillfredsställelse över den behandling propositionen fått i skatteutskottet. Än gladare hade jag kanske varit, om min motion nr 1774 hade tillstyrkts av utskottet, men skrivningen är å andra sidan sådan att syftet med motionen, nämligen att befria resor med nordisk destinationsort från skatt, antagligen kommer att bli uppfyllt.

I propositionen motiveras införandet av skatten bl. a. med att man vill skapa balans i kostnaderna mellan dem som semestrar i vårt eget land och dem som far till längre bort belägna länder med solsken och betydligt lägre levnadskostnader. Men, herr talman, ingen torde fara lill något av våra nordiska grannländer för att få mera sol eller lägre levnadskostnader. Den som t. ex. far till Island torde få bereda sig på både mulen himmel och myckel höga levnadskostnader förutom en förhållandevis dyr charterresa dit. Detsamma gäller dem som följer med en resa till Finland eller de svenskar från Norrland som far till Köpenhamn. Dessutom.gäller delta inte charterresor i vanlig bemärkelse; det är studeniflyg, skolungdomsflyg, konferensflyg - det är ganska vanligt - eller resor till olika sportevenemang. Att det finns planer på danskt charterflyg lill den svenska fjällväriden gläder vi oss åt. En charterskatt skulle emellertid försämra den svenska fjällvärldens möjligheter alt konkurrera med sydligare belägna bergskedjor.

Orsaken till att jag anser alt resor mellan de nordiska länderna skall vara fria från skatt är att en skatt skulle motverka ett intensifierat nordiskt samarbete. Inom Nordiska rådet arbetas intensivt på att förstärka de inomnordiska relationerna. Det gäller inte bara en utökad grannspråksundervisning. I satsningen på barn och ungdom ingår också vidgade möjligheter för dem att besöka grannländerna och uppleva deras kulturer. Nordiska rådet har föreslagit ett vidgat skolungdomsutbyte och lagt förslag om lägerskolor i

115

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Skatt på charterresor

grannländerna. Nordiska rådet önskar också fler samnordiska kurser vid de nordiska folkhögskolorna och instituten. Särskilt angeläget är det att Island, Färöarna och Finland får del av ökade nordiska kontaktbesök, och dessa länder nås företrädesvis med flyg.

Från nordisk synpunkt är det glädjande att riksdagen nu förutsätter alt förhandlingar skall komma i gång för att få en gemensam beskattning av resor från de nordiska länderna. I alla händelser gäller detta Danmark, Norge och Sverige. Men det är särskilt glädjande från skånsk synpunkt. Danmark har i dag, som vi hört, en charterskatt som uppgår till 40 svenska kronor. Som exempel kan jag nämna att det för oss sydsvenskar vid utnyttjandet av det s. k. weekendflyget utomlands eller annat liknande flyg har varil 50 kr. billigare att la flyget från Sturup än från Kastrup. Nu kommer förhållandet att bli del omvända, och starka farhågor har framförts för vilka konsekvenser förslaget kommer att få för Sturups flygplats. Gemensamma nordiska regler kommer att ha stor betydelse för denna vår skånska flygplats.

Herr talman! Frågan gäller inte bara alt Sturup skall kunna presentera ett så högt passagerarantal som möjligt. Inte heller är ekonomin det viktigaste för Sturup, eftersom den liksom nu kan stödjas på annat sätt. Genom olika rabaltformer kan kanske också chartertrafiken upprätthållas. Utskottet framhåller emellertid att det inte i längden är tillfredsställande att för det ändamålet ta medel ur den allmänna budgeten, vilket jag varmt instämmer i. Nej, del gäller också de anställda vid flygplatsen - trafikledare, städpersonal, servicefunktionärer av olika slag. Sturup får inte bli en tynande gul klump i ett avfolkat Skånelän. Då blir det om inte ringar på vattnet så ringar ut i bygderna med försämrad sysselsättning och samhällsservice som följd.

Sturup har betydelse för hela länet. Det hade varit bra om skatteutskottet hade gjort samma starka markering vad gäller Sturup som trafikutskouel har gjort i sitt betänkande. Flera reseföretag har redan nu påpekat att passage-rarbortfallet kan bli stort och därmed innebära antingen försämrade förhållanden eller behov av starka ekonomiska satsningar.

Jag kan däremot inte dela Nils Hjorths uppfattning att vi måsle vidta åtgärder-sådana som han här föreslog-innan vi har sett vad som händer. Vi måsle knyta våra förhoppningar till att vad utskottet förutsätter också realiseras. Jag hoppas därför att skatteutskottets ljusa förhoppningar om ett nordiskt samarbete om likartad beskattning skall ge resultat. I betänkandet sägs att utskottet förutsätter aU regeringen tar initiativ till diskussioner. Jag hoppas att riksdagen också delar min förhoppning alt de initiativen skall bära fmkt.

Herr talman! Jag har inget yrkande att ställa.

116

NILS HJORTH (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Sundberg är med all rätt orolig för utvecklingen på Sturup och för de anställda där. Minskar charterflygningen på Sturup, så minskar också undertaget för det reguljära flyget. Därför har vi all anledning all med Ingrid Sundberg se oroligt på framtiden.

Fru Sundberg vill emellertid inte vara med om de åtgärder jag föreslog i

mitt anförande, utan hon vill först vänta och se utvecklingen. Men nog vore del välsynnerligt olyckligt om man först väntade på all lägel försämrades och sedan med olika medel försökte återta det man förlorat.

Det är nog inte så lätt som fru Sundberg tycks tro att få en likformig nordisk lagstiftning på detta område. Dessa möjligheter bör naluriigtvis undersökas. Men då måsle vi antingen förmå de nordiska grannarna att höja sin skatt eller också måste vi i Sverige sänka vår charterskatt så att den kommer i nivå i första hand med den danska charterskatten. Att få en sådan ändring genomförd lar ju lång tid, och då är skadan redan skedd. Om man vill neutralisera de negativa verkningarna för Sturuplrafiken måste man vidta extraordinära åtgärder, och det snabbt.

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Skatt på charterresor

Under detta anförande övertog talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

INGRID SUNDBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! Utskottet har föreslagit åtgärder, även om de inte kan betecknas som extraordinära, och man har beaktat de problem som kan uppkomma.

Jag menar inte att man skall vänta och se lill dess passagerarnnderlaget på Sturup har försvunnit. När jag säger att man bör vänta och se menar jag alt vi skall ge regeringen de möjligheter som utskottet föreslår i betänkandet, nämligen möjligheter att starta förhandlingar, att ta initiativ till diskussioner med Danmark och Norge för att se om det går att åstadkomma en överensstämmelse i beskattningen osv. Skulle det inte lyckas kan jag dela herr Hjorths uppfattning att det kan bli svåra konsekvenser för Sturup, och då får man naturligtvis överväga andra åtgärder. Jag tycker emellertid att del är för tidigt att nu ta ställning till vilken typ av åtgärder som då skall vidtas. Det kan vara olika former av stöd till Sturup, det kan vara en differentierad skatt osv. Dessa frågor vill jag alltså inte nu ta ställning till.

NILS HJORTH (s) kort genmäle:

Herr talman! Då jag förmodar all Ingrid Sundberg har bättre kontakter med den nuvarande regeringen än vad jag har, förutsätter jag att hon försöker påverka regeringen i den riktning jag föreslagit.

STIG JOSEFSON (c):

Herr lalman! Förslag om införande av skatt på vissa charterresor har behandlats tidigare här i riksdagen, dock utan att vinna riksdagens bifall. Anledningen härtill har främst varit att man bedömt det som omöjligt att införa en sådan skatt så länge inte de övriga nordiska länderna haft någonting liknande. Nu har en skatt på resor införts i Danmark och Finland. I Norge har det framlagts förslag om liknande åtgärder, och då har de hinder som tidigare förelegal för dylik skatt åtminstone delvis eliminerats.

Det hade givelvis varit värdefullt om skattens utformning och storiek varit likartad i de nordiska länderna. När det gäller utformningen har såväl det

117

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Skatt på charterresor

118

svenska som det norska förslaget stor likhet med de danska bestämmelserna. Men det hade som sagt varit värdefullt om även skattens storiek hade varit i stort sett densamma i de olika länderna. Nu är den finska skatten 180 mark eller ca 200 svenska kronor. I Danmark är skatten 50 danska kronor, motsvarande 40 svenska. I Norge övervägs liksom här införandet av en reseskalt på 100 kr.

Skatieutskottet har starkt understrukit vikten av att en åtgärd som denna om möjligl bör vidtas i samförstånd mellan de nordiska länderna. Utskottet förutsätter också att regeringen tar initiativ till diskussioner med Danmark och Norge om en mer långtgående samordning av charterskallerna än den som nu har skett i tekniskt hänseende.

Ett speciellt problem ur svensk synpunkt är, som redan nämnts, konkurrensförhållandet mellan de båda näraliggande flygplatserna Sturup och Kastrup. Denna fråga har också tagits upp i ett flertal motioner till årets riksdag. Även luftfartsverket har påtalat riskerna fören konkurrenssnedvridning lill Sturups nackdel i samband med beskattningens införande.

Utskottet har full förståelse för den oro som framförts och säger i utskottsbetänkandet bl. a. följande:

"Utskottet förväntar således att regeringen med största uppmärksamhet följer verkningarna av reseskatten för Sturups vidkommande och skyndsamt vidtar åtgärder för au eliminera konkurrenssnedvridningar till flygplatsens nackdel."

De motioner som har väckts har redan berörts av tidigare talare.

Beträffande undantagen för sjukresor förutsätter utskottet att dessa kostnader skall kunna kompenseras på annat sätt än genom undantag från skatten. Genom de stora transfereringar som sker mellan stat och kommun/ landsling och även andra, bör kompensation gå att ordna den vägen.

När det gäller motionen 1765 av Nils Hjorth så har i viss mån syftet med motionen beaktats genom det uttalande som utskottet gjort beträffande problemen på Sturup. Vi har inte accepterat formerna, men vi har funnit alt mycket av syftet har beaktats genom det bestämda uttalande som utskottet har gjort för att uppmärksamma de problem som kan uppstå. Nu är väl ryktena om vad som kommer att ske ganska många, både beträffande reseströmmen och beträffande den danska reseskatten, och det går inte att säga någonting i dag om hur utvecklingen kommer att bli.

Jag skulle vilja säga till Nils Hjorth att vi här ser det som värdefullt att man får ett likartat system. På sikt är det nödvändigt att ha etl likartat system här och i Danmark. Det är något oklart vilka konsekvenser en avgift på reseföretagen egentligen skulle fö. Vi har inte pä någol sätt förringat värdet av vad Nils Hjorth har framfört i sin motion. Utskottet har inte accepterat de vägar som föreslås men väl beaktat syftet med vad som framförs i motionen 1765.

Förslaget i vpk-motionen innebär alt skatten borde uttas med viss procent på resekostnaden, men maximeras till 600 kr. Frågan är om inte etl sådant system även borde ha en minimigräns. Då kommer vi in på vad som sägs av utskottet, nämligen att detta kommer att innebära betydande praktiska och

administrativa problem. Samtidigt skall man inte underskatta farhågan, som delvis har skymtat fram, att man på det sättet driver resandeströmmen från Sverige till Kastrup. Om vi hade haft en procentuell avgift hade förmodligen de dyra resorna drivits från vårt land och avresorna skett i något av grannländerna. Jag tror inte man skall nonchalera de problem som i så fall hade uppstått.

Ingrid Sundberg säger att hon hade varil ännu gladare om vi gått på samma positiva linje som trafikutskottet. Då vill jag säga att vi har ansett att ett sådant beslut måste ske i samförstånd mellan de nordiska länderna. Vi har därmed varit så positiva som vi i dagens läge kan vara. En förutsättning för att förverkliga vad Ingrid Sundberg tagit upp är aU man har träffat ett avtal i samförstånd med de andra nordiska länderna.

Herr talman! Med detta ber jag att få yrka bifall till skatteutskottets hemställan.

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Skatt på charterresor

NILS HJORTH (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har noterat, herr Josefson, att syftet i vår motion delvis har beaktats i skatteutskottets betänkande. Herr Josefson understryker värdet av att man får likartade system i de nordiska länderna. Men varför då inte gå in för samma charterskatl gentemot Danmark? Det är ju där vi har konkurrenssituationen. Därför finner jag det litet underiigt att inte utskottet har tagit mera allvartigt på den här frågan utan bara skjuter problemen framför sig och till regeringen. Det är ju snart bara 14 dagar tills charterskatten skall träda i kraft - del är alltså myckel bråttom om man skall vidta några förändringar.

Jag ville peka på utvecklingen på Sturup sedan dessa stimulansåtgärder vidtogs av luftfartsverket. Man hade 1975 73 000 passagerare, 1976 120 000 och 1977 140 000. Innevarande år beräknar man en charterflygpassagerar-frekvens på 165 000, och det är tack vare de åtgärder som har vidtagits. Alt nu rasera det som luftfartsverket har byggt upp under dessa år, det tycker jag verkligen vore olyckligt.

TOMMY FRANZÉN (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja ställa ett par frågor till utskottets talesman Stig Josefson.

Jag eftertysle några skäl till att man vill vidhålla I2-årsgränsen. I betänkandet anförs alt det finns en rad sådana skäl, men man har där inte nämnt etl enda. Det gjorde inte heller Stig Josefson.

Stig Josefson sade att vi skall försöka sträva efter att få ett likarlat system i de nordiska länderna. Som jag redan anfört föreslår vpk en procentuell beskattning av charterresorna, och vi gör det från den utgångspunkten att man kan tänka sig alt de här skatterna kommer att höjas. Sedan säger Stig Josefson att i Finland motsvaras skatten av 200 kr., och då vill jag fråga: Skall vi fatta talet om samordning mellan de nordiska länderna så att vi skall försöka sträva efter att uppnå den finländska nivån? I så fall kommer det här att i än högre grad drabba dem som gör de korta resorna och som inte har råd

119

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Skatt på charterresor

att resa i väg på safari och liknande.

Enligt Stig Josefson skulle det vara tekniskt svårt alt införa en procentsats för beskattningen. Det kan jag inte alls hålla med om. Stig Josefson. Och vad beträffar en lägre gräns i det här sammanhanget, så har vi inte föreslagit någon sådan - det var etl antagande från Stig Josefsons sida. Vi ser inte att det finns någol skäl att införa en lägre gräns. Den bestämsju av flygpriset, och det lär knappast bli fråga om endast några tior för en charterresa.

En sista fråga till Stig Josefson: Har man inom utskottet diskuterat invandrarnas situationen i detta sammanhang? Jag tänker på de invandrare som jobbar här, men som egentligen har sina hem och sina familjer någon annanstans. Har man över huvud taget tänkt på vad beskattningen innebär för de här människorna, som ändå har ett stort behov av att resa hem oftare än vad som skulle bli möjligt med en charterskatt?

STIG JOSEFSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Till Tommy Franzén vill jag säga att jag anförde alt etl betydande skäl till att utskottet inte har kunnat acceptera förslaget om en procentuell beskattning är alt man därmed sannolikt skulle föra över resandeslrömmen närdet gäller de dyrare resorna utanför vårt lands gränser. Om man skall kunna förverkliga etl system med en sådan utformning som Tommy Franzén här talade för, så krävs det i ännu högre grad att man har ett likartat system i grannländerna - jag tänker då alldeles speciellt på de närliggande flygplatserna Sturup och Kastrup. Jag framförde detta i mitt förra anförande, och jag vill understryka det ytterligare nu.

Jag sade också att man antagligen skulle behöva både en minimigräns och en maximigräns. Det sägs i motionen att man skall fastställa en gräns som ger ett likartat belopp, men det är ju ytterst svårt att bedöma hur resandeströmmen kommer att utveckla sig, jusl med hänsyn till den konsekvens beskattningen får på något dyrare resor.

Till Nils Hjorth villjagsägaalt det är riktigt alt charterskatten träder i kraft den 1 maj 1978. Men samtidigt vet vi att den i full omfattning inte träder i kraft förrän den 1 november. Är de uppgifter riktiga som har cirkulerat, har det sålts ett mycket stort antal resor för detta halvår. Därför är bilden inte fullt så dyster som Nils Hjorth vill ge sken av.

Därutöver vill jag understryka att utskottet på allt sätt vill undvika en sådan utveckling av resandefrekvensen på Sturup alt den vore ödesdiger för flygplatsen. Utskottet har mycket bestämt uttalat att det förväntar "att regeringen med största uppmärksamhet följer verkningarna av reseskatlen för Sturups vidkommande och skyndsamt vidtar åtgärder för att eliminera konkurrenssnedvridningar till flygplatsens nackdel".

120

TOMMY FRANZÉN (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Det gäller att bestämma en procentsats, som skulle motsvara det intäkisbehov som regeringen har föreslagit, nämligen 100 milj. kr. Jag förstår inte varför det i och för sig skulle vara svårt. Del skulle få konsekvenser för de dyrare resorna, säger Stig Josefson. Ja, för de dyrare

resorna skulle man givetvis få betala mer. Men vad vi vill motverka är den konsekvensen att de billigare resorna får en sådan pålaga som 100 kr. ändå utgör.

Procentavgifter innebär inte någon svårighet att administrera. Stig Josefson. Jag kan nämna att procentavgifter är någonting vi använder oss av inom fackföreningsrörelsen i väldigt stor utsträckning numera i stället för de tidigare fasta månatliga kontingenterna. Alt administrera procentavgifterna har vi inte upplevt såsom något problem. Det argumentet kan alltså inte vara någol skäl för avslag. Utskottet antyder detta i sitt betänkande, när utskottet säger att detta ändå skall kunna övervägas. Anledning alt överväga detta får vi sannolikt, när man har hamnat i del läget att man vill höja skatten från 100 kr. till 200 eller kanske ännu mer.

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Skatt på charterresor

NILS HJORTH (s) kort genmäle:

Herr lalman! Stig Josefson menar att situationen inle är så ödesdiger som jag vill påstå, eftersom charterskatten inte träder i full kraft förrän den 1 november 1978. Men det är inte så lätt alt göra om bestämmelserna, när man en gång infört dem.

Vidare säger Stig Josefson att man kan följa utvecklingen och eventuellt vidta åtgärder. Då frågar jag: Hur länge skall man följa utvecklingen? Tills man åter är nere i 1975 års siffror?

Det verkar också som om skatteutskottet emotser en negativ utveckling, eftersom utskottet först säger att det förväntar "att regeringen med största uppmärksamhet följer verkningarna av reseskatten för Sturups vidkommande" och sedan fortsätter utan några förbehåll "och skyndsamt vidtar åtgärder föratt eliminera konkurrenssnedvridningar till flygplatsens nackdel". Manar alltså helt medveten om att man försämrar läget för Sturups vidkommande.

STIG JOSEFSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Tommy Franzén vill inte förstå vad jag säger. Jag har nu två gånger förklarat att om man tar ut reseskatten enligt en procentregel kommer de dyrare resorna inte att utgå från vårt land utan från något av grannländerna. På det sättet når vi inte den effekt med en procentregel som anges i vpk-motionen. Skulle man välja del systemet är det ännu viktigare alt man har likartade regler i de nordiska länderna.

Till Nils Hjorth vill jag endast säga att både utskottet och Nils Hjorth nog är besjälade av att göra vad man kan för att detta beslut om en reseskatt inle skall få negativa verkningar för Sturups vidkommande.

När utskottet framhåller att regeringen bör ingripa snabbt, så är avsikten ingalunda att man skall gå och vänta, utan vi har sagt alt man omedelbart skall ta initiativ till förhandlingar, och givetvis skall man så fort det finns en tendens till att utvecklingen riskerar att bli negativ tillgripa de åtgärder som är möjliga. Det är givet att om inte förhandlingarna ger resultat så måste ännu större uppmärksamhet riktas på vad som då kommer att hända.

121

Nr 119 ROLF CLARKSON (m):

Torsdaeen den talman! Jag har suttit här och uppmärksamt följt debatten om den nya

13 aoril 1978 skatteform som vi i kväll kommeratt införa här i Sverige, och jag har saknat

_____________ ett inlägg från någon talesman för trafikutskottet, som jag är ledamot av. I

Skatt nå charter- '°''' delar ärjag av samma mening som Nils Hjorth, men jag finner att han yttrat sig huvudsakligen som motionär. Jag ansluter mig också till den uppfattning som Ingrid Sundberg såsom motionär har givit uttryck för, men jag finner det angeläget att trafikutskottet gör sin stämma hörd här i kväll.

Vi ser inom vårt ansvarsområde självklart myckel allvarligt på den konkurrenssnedvridning som en skatt av den här storteken kan medföra. Vi är övertygade om att de få flygplatser i Sverige som är vinstgivande inle får attackeras eller skadas i onödan och att en skatiebeläggning av den typ som vi nu inför med 100 kr. per charterresa kan komma att utgöra en mycket svår belastning för Sturup. Trafikutskottets yttrande till skatleutskotlet ger också på ett fullödigt sätt uttryck för våra farhågor och vår rädsla för vad framtiden kan innebära.

Alltsammans beror faktiskt på om de nordiska grannländerna efterett antal månader, dvs. till nästa år, inför charteravgifier av samma stortek som den vi nu inför i Sverige. Skulle det inte ske, så är Sturups räntabilitet verkligen i riskzonen, och det ser vi inom trafikutskottet mycket allvarligt på.

Jag hoppas verkligen att de underhandslöften som regeringen tydligen har fått från resebyråföretagen i Sverige om att de skall hålla kvar sina avgångar från Sturup under resten av året verkligen infrias. Jag hoppas också att de förhandlingar man för, har fört eller kommer all föra med de danska och norska regeringarna om en lika stor charterskatt i dessa länder kommer att leda till ett för oss gynnsamt resultat. Skulle det inte bli fallet, är risken för Sturup som flygplats mycket stor.

Å andra sidan aren charterskatt inte oberättigad. Jag har skrivit upp några prisuppgifter: En resa för fyra personer till mera solbeslänkta nejder söder om Alperna skulle kosta ungefär 5 200 kr. Samma resa för lika många personer norrut från Sverige lill Norge skulle kosta 8 800 kr. Del innebär all en skattebelastning för dem som föredrar att åka söderut med 100 kr. per person inte är orimlig och inte alltför belastande.

Med del här inlägget har jag velat ge uttryck för trafikutskottets farhågor när det haft all beakta förslaget om införande av charterskatten, och dess förhoppningarom all man verkligen är påpassligoch uppmärksam inom den allra närmaste framliden, så att inte Sveriges flygkommunikationer blir extra lidande på en skatt av det här slaget.

NILS HJORTH (s):

Herr talman! Jag har inle myckel att invända mot Rolf Clarksons anförande. Vi har i stort sett samma uppfattning i den här frågan.

Rolf Clarkson sade, om jag inte missuppfattade honom, alt resebyråerna
hade lovat att fortsätta alt flyga från Sturup åtminstone det här året ut.
122 Jag vill citera etl avsnitt uren artikel i tidskriften Veckans Affärer, där det

heter:

"Vingresor har anmält lill kommunikationsdepartementet att företaget överväger att inrätta en terminal i Malmö för överföring av sydsvenska passagerare i specialbussar till Kastrup. Andra arrangörer har liknande planer."

Jag skulle vara mycket glad, om Rolf Clarkson kunde säga all denna uppgift är felaktig.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1 a

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 1769 av Lars Werner m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Tommy Franzén begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller skatteutskottels hemställan i betänkandet

nr 45 mom. 1 a röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 1769 av Lars Werner m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Tommy Franzén begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 289

Nej - 14

Avstår - I

Mom. 1 b och 2-5

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Avdrag för pensionsförsäkrings-premier

§ 6 Avdrag för pensionsförsäkringspremier

Föredrogs skatteutskottets betänkande 1977/78:46 med anledning av propositionen 1977/78:64 om ändrade regler för beräkning av avdrag för pensionsförsäkringspremier, m. m. jämte motion.

Regeringen (budgeldepartementel) hade i propositionen 1977/78:64 föreslagit att riksdagen skulle anta vid propositionen fogade förslag till

1. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

2. lag om avdrag vid inkomsttaxeringen för avgift för kostnadsutjämning enligt allmän pensionsplan, m. m.,

3. lag om ändring i lagen (1977:41) om ändring i kommunalskattelagen (1928:370).

123

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Avdrag för pensionsförsäkrings-premier

124

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll anfördes följande:

"I proposilionen föreslås vissa ändringar i 1975 års lagstiftning om nya beskattningsregler för pensionsförsäkringar m. m.

Denna lagstiftning bygger på principen att del skall vara möjligt att med obeskattade medel bygga upp en pensionsstandard som motsvarar vad som utgår enligt allmän pensionsplan. Sedan lagstiftningen genomfördes har en ny ITP-plan med väsentligt utökade förmåner antagits. De arbetsgivare som tillämpar ITP-planen får med nuvarande regler automatiskt det ökade avdragsutrymme som behövs för att täcka kostnader enligt den nya planen. För egenföretagare m. fl. som saknar pensionsskydd i anställning och för arbetsgivare som inte tillämpar allmän pensionsplan står avdragen däremot kvar på tidigare nivå. För att återställa likställigheten i avdragshänseende föreslås nu att avdragen höjs för de sistnämnda grupperna. Förslaget innebär alt den som saknar rätt till tjänstepension i fortsättningen får avdrag för premier för egen pensionsförsäkring med 35 96 av A-inkomst intill en inkomst på 20 basbelopp och med 25 96 av A-inkomst mellan 20 och 30 basbelopp. Även i övrigt föreslås vissa smärre ändringar i reglerna om allmänt avdrag för pensionsförsäkringspremier. Vidare föreslås att arbetsgivare i fråga om anställd som inte omfattas av allmän pensionsplan skall få avdrag med 35 96 av utgiven lön intill en lön på 20 basbelopp och med 25 96 av lönedelar mellan 20 och 30 basbelopp (den s. k. allernativregeln).

Samtidigt föreslås ändringar i de avdragsregler som gäller för arbetsgivare som tillämpar allmän pensionsplan. En sådan arbetsgivare får enligt gällande regler avdrag för vad del kostar att trygga åtagande enligt planen. Enligt förslaget skall fortfarande som huvudregel gälla att avdrag medges för kostnader för att trygga åtagande enligt allmän pensionsplan. Det föreslås dock att huvudregeln skall få tillämpas endast under förutsättning alt planen såvitt,gäller högsta pensionsgrundande lön och ålderspension inte ger förmåner utöver en viss nivå. Som godtagbar nivå räknas vad som gällde enligt planen vid 1977 års utgång. Ändras en plan efter denna tidpunkt, får ändringen inte leda till att planen i nämnda hänseende ger förmåner överstigande en nivå som i huvudsak motsvarar förmånsnivån enligt 1977 års ITP-plan. Sistnämnda begränsning gäller även om en ny plan fastställs efter utgången av år 1977. Om planen bryter mot dessa bestämmelser, medges inte längre avdrag enligt huvudregeln. Arbetsgivaren får i stället avdrag enligt den nyssnämnda alternativregeln. Det föreslås också att avdrag för kostnader för att trygga s. k. smärre avvikelser från allmän pensionsplan i fortsättningen i princip skall medges endast i de fall då utfästelse om sådana avvikelser har lämnats före utgången av år 1977.

I propositionen föreslås vidare att avdragsrätt skall införas för den avgift för kostnadsutjämning som arbetsgivare i vissa fall skall utge enligt den nya ITP-planen.

Slutligen föreslås ett förtydligande av övergångsbestämmelserna till de regler om beskattning av personskadeersättning som infördes i början av år 1977.

De nya reglerna om avdrag för pensionsförsäkringspremier och arbetsgi-

vares avdrag för kostnader för att trygga anställdas pensionering föreslås bli tillämpliga första gången vid 1979 års taxering. Reglerna om avdragsrätt för kostnadsutjämning avses kunna tillämpas fr. o. m. 1978 års taxering medan ändringen i nyssnämnda övergångsbestämmelser föreslås bli tillämplig redan vid 1977 års taxering."

I detta sammanhang hade behandlats de med anledning av propositionen väckta motionerna

1977/78:1771 av Joakim Ollen (m) och

1977/78:1772 av Erik Wärnberg m. fl. (s), vari hemställts au riksdagen beslutade om ändrade regler för beräkning av avdrag för pensionsförsäkringspremier, i enlighet med vad som anförts i motionen, innebärande bl. a. att avdragsgränsen bibehölls vid 30 96 för A-inkomster som understeg 20 basbelopp samt att propositionen skulle avslås i vad avsåg ändring av den angivna beloppsspärren i dispensregeln för egenförsäkring.

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Avdrag för pensionsförsäkrings-premier

Utskottet hemställde

1. beträffande avdragsrätten för egenpension att riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:1772 och bifalla propositionen 1977/78:64 i denna del,

2. beträffande planpensioner att riksdagen skulle avslå motionen 1977/ 78:1771 och bifalla proposilionen i denna del,

3. beträffande vissa livräntor att riksdagen skulle bifalla propositionen i denna del,

4. beträffande lagförslagen att riksdagen till följd av vad ovan hemställts skulle anta de vid proposilionen fogade förslagen till

a. lag om ändring i kommunalskatlelagen (1928:370),

b. lag om avdrag vid inkomsttaxeringen för avgift för kostnadsutjämning
enligt allmän pensionsplan, m. m.,

c. lag om ändring i lagen (1977:41) om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370).

Reservation hade avgivits av Erik Wärnberg, Valter Kristenson, Tage Johansson, Olle Westberg i Hofors, Hagar Normark, Curt Boström och Bo Forslund (samtliga s) som ansett att utskottet under 1 och 4 a bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1977/78:1772 skulle anta det vid propositionen 1977/78:64 fogade förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) med den ändringen all 46 S 2 mom. och punkt 2 e av anvisningarna till 29 ij skulle erhålla av reservanterna föreslagen lydelse.

CURT BOSTRÖM (s):

Herr talman! I december 1975 beslutade vi här i riksdagen om ändrade beskattningsregler för pensionsförsäkringar med verkan i huvudsak fr. o. m. 1977 års taxering.

De nya bestämmelserna innebar bl. a. regler om att arbetsgivares avdragsgilla kostnad för tryggande av anställdas pensionering begränsades till

125

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Avdrag för pensionsförsäkrings -premier

126

kostnader för att trygga pension enligt s. k. allmän pensionsplan. Reglerna syftade till att ge skattemässiga förmåner i form av avdrag för kostnader för pensionering intill en viss godtagen högsta standard.

Riktmärket vid bestämmandet av denna standard utgjorde pensionsförmånerna enligt den plan som gällde för industrins och handelns tjänstemän, den s. k. ITP-planen.

Vid behandlingen i utskottet blev vi uppmärksammade på att det fanns pensionsplaner som hade vissa mindre avvikelser med bättre villkor än ITP-planen. Vi hade emellertid underrättals om att man inom dåvarande finansdepartementet planerade en översyn av vissa tekniska frågor, och utskottet föreslog därför att även frågan om förekomsten av pensionsplaner med sådana smärre avvikelser skulle las upp till behandling i departementet i syfte att tillgodose önskemålen om bibehållen avdragsrätt för sådana pensionsåtaganden.

1975 års riksdagsbeslut innebar också vissa begränsningar i avdragsrätten för premier för privata pensionsförsäkringar. Sålunda begränsades avdragsrätten för sådana försäkringar lill att svara mot 10 % av A-inkomsten i inkomstslaget tjänst och 30 96 av A-inkomsten i inkomstslagen jordbruk och rörelse intill 20 basbelopp.

Beslutet innebar också vissa minimiregler för den åriiga avdragsrätten liksom möjligheter att efter prövning av riksskatteverket för kompletteringar av sitt pensionsskydd i samband med försäljning av jordbruk, skogsbruk eller rörelse med avdrag upp till sex gånger gällande basbelopp för varje år vederbörande drivit jordbruk eller rörelse, dock högst för tio år.

Avdragsrätten för privata försäkringar hade därmed i görtigaste mån anpassats att svara mot de pensionsvillkor som tillämpades för personer anslutna bl. a. till ITP-planen.

I december 1976 behandlade vi en proposition som bl. a. tog upp de kompletteringar i bestämmelserna som vi inom utskottet hade aktualiserat beträffande pensionsplaner med mindre avvikelser i villkoren jämfört med ITP-planen.

Vi socialdemokrater i utskottet reserverade oss mot de generösa bestämmelser som föreslogs i den propositionen. Vi varnade för att det skulle leda till att fältet var fritt för företag, som i sina då gällande pensionsplaner hade lilläggsförmåner, att höja eller komplettera dessa med likartade förmåner. Vi påpekade vidare att nyetablerade förelag givetvis då också skulle få den möjligheten.

Även den borgertiga utskottsmajoriteten framhöll att man inte kunde godta en sådan utvidning men avslog likväl vårt ändringsförslag om en begränsning i avdragsrätten knuten till exakta pensionsvillkor.

I det utskottsbetänkande som vi nu har att behandla las den här frågan upp på nytt. Betänkandet behandlar propositionen 1977/78:64 om ändrade regler för beräkning av avdrag för pensionsförsäkringar.

Det är de genomförda höjningarna av pensionsnivåerna i ITP-planen som föranlett budgetministern att nu föreslå en utvidgning av avdragsrälten för egna pensionsförsäkringspremier.

I propositionen föreslås vidare, vilket vi f ö. föreslog i december 1976, alt man fortsättningsvis inte automatiskt accepterar en ökning av avdragsrälten, om pensionsnivåerna höjs ytteriigare i framtiden.

Det råder således n umera enighet om de regler som nu genomförs i syfte att förebygga en fortsatt utveckling i denna riktning.

Självfallet måste också de förbättringar som genomförts beträffande ITP-planen följas upp med en motsvarande utvidning av avdragsrätten för egenföretagare som saknar rätt till tjänstepension.

Vi har i motionen 1772 pekat på att den från rällvisesypunkt bästa lösningen vore alt bestämma en avdragsrätt för egenföretagarna, som svarar mot den kostnad som gäller för ITP med de pensionsvillkor som där föreskrivs.

Försäkringsbolag som jag har varit i kontakt med säger visserligen au ett sådant system skulle stöta på rätt slora praktiska problem, bl. a. på grund av ojämnheten i redovisad inkomst från etl år till ett annat i vad gäller egenföretagarna.

Men jag tror alt man i det fortsatta utredningsarbetet bör se på den här möjligheten. Man kan exempelvis använda samma avräkningssystem för premieavdraget som del som tillämpas beträffande sociala avgifter för egenföretagarna. Alt systemet skulle innebära den rättvisa vi eftersträvar föreställer jag mig alt vi kan vara överens om. Vi menar nämligen att den höjning av avdraget som föreslås i propositionen och som utskottsmajoriteten ställt sig bakom är alltför generös.

En höjning av de nuvarande avdragen lill den nivå som föreslås, nämligen 35 % av utgiven lön eller inkomst av rörelse upp till 20 % basbelopp och 25 96 av lön eller inkomst av rörelse mellan 20 och 30basbelopp, innebär enligt vårt förmenande att egenföretagare m. fl. tillförsäkras en avdragsräti, som leder till överförsäkring i förhållande till den som omfattas av ITP-planen.

I reservationen har vi bl. a. pekat på att man vid de beräkningar som propositionen grundats på utgått från bruttoinkomsten som pensionsgrundande inkomst när det gäller egenföretagaren, vilket inte är fallet beträffande en anställd som omfattas av pensionsplan.

Avdraget för egenföretagarna m. fl. föreslås bli höjt med mer än 50 96. Detta innebär en oacceptabel möjlighet till överförsäkring, och vi föreslår därför i vår reservation att avdragsgränsen bibehålls vid 30 96 för A-inkomster som understiger 20 basbelopp, men vi godtar propositionens förslag med högst 25 % av A-inkomst mellan 20 och 30 basbelopp.

Vi motsätter oss vidare propositionens förslag om att avdragsgränsen i dispensregeln för den som avyttrat en jordbruksfastighet eller rörelse utvidgas från högst sex till tio basbelopp för varje år, med begränsning till tio år, som driften pågått.

Den nu högsta avdragsgränsen, ca 700 000 kr. av vinst vid försäljning, är enligt vårt förmenande fullt tillräcklig för komplettering av pensionsförsäkringen, om man enbart syftar till att åstadkomma likställighet med den anställde.

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Avdrag för pensionsförsäkrings -premier

127

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Avdrag för pensionsförsäkrings -premier

128

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den vid skatteutskottets betänkande nr 46 fogade reservationen av Erik Wärnberg m. fl.

STIG JOSEFSON (c):

Herr talman! När riksdagen i dag på nytt skall ta ställning till regler för beräkning av avdrag för pensionsförsäkringspremier är anledningen den överenskommelse som träffats mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Privaitjänsiemannakartellen hösten 1976.

Curt Boström har i rätt stor utsträckning redogjort för bakgrunden till 1975 års beslut, varför jag tänker inskränka mig till att i korthet erinra om vad beslutet innebar.

I december 1975 beslöt ju riksdagen att vid inkomstbeskattningen begränsa rätten till avdrag för pensionsförsäkringspremier. Som en genomgående linje i förarbetena till 1975 års beslut återfanns tanken att den som genom anställning inte var tillförsäkrad pension enligt allmän pensionsplan skulle genom privat pensionsförsäkring kunna bygga upp ett pensionsskydd, motsvarande sådan s. k. "planpension". Detta tog särskilt sikte på egna företagare, rörelseidkare och jordbrukare. Som norm för vad en allmän pensionsplan skulle anses innebära togs den då gällande ITP-planen, 1974 års ITP-plan. Mot denna bakgrund fastställdes ett tak förden inkomst som skulle grunda avdragsrätten för premier. Detta tak motsvarar den då gällande högsta pensionsgrundande inkomsten enligt ITP-planen, nämligen 20 basbelopp. Del högsta avdraget inom denna ram för nu ifrågavarande kategorier skulle vara 30 96 av A-inkomsten. Nämnda procenttal fastställes efter vissa beräkningsgrunder - dock i medvetande om att denna avdragsrätt inte i alla lägen skulle vara den exakta. I vissa fall skulle den vara tillräcklig, i andra fall inte tillräcklig. Men man tog delta som en schablonavgift för att kunna bygga upp en pension som motsvarade ITP-planen och vad den kunde ge.

Den dåvarande ITP-planen innebar i korthet att ålderspensionen, inkl. ATP och folkpensionen, skulle utgå med 65 96 på lönedelar upp till 12,5 basbelopp och med 32,5 96 av lönedelar därutöver upp till 20 basbelopp.

Fr. o. m. den 1 januari 1977 gäller en ny ITP-plan som grundar sig på den överenskommelse som träffades hösten 1976 mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Privaitjänsiemannakartellen. Enligt denna plan skall ålderspension utgå med 65 96 på lönedelar upp till 20 basbelopp och med 32,5 96 av lönedelar därutöver upp till 30 basbelopp. Till detta kommer även en särskild kompletleringspension, den s. k. ITPK-pensionen. Delta beslut medförde att det tidigare beslutet om avdragsrätt som motsvarade vad en planpension kunde ge inte längre kom alt vara gällande. Därmed fick den utredning som hade till uppgift att se över bestämmelserna angående beskattning av tjänstepension också i uppdrag att se över konsekvenserna av detta beslut. Utredningen, som framlade ett kort delbetänkande om detta, ansåg alt den höjning av förmånerna som ITP-planen medfört gjorde att del inte längre var möjligt att med gällande avdragsrätt för pensionsförsäkringspremier bygga upp en pension motsvarande den som utgår enligt ITP-planen. Mot denna bakgrund anser utredningen del angeläget att justera reglerna om avdrag för

pensionsförsäkringspremier så att avdrag i normalfallet medges för pensionsförmåner som överensstämmer med den nya ITP-planen och därmed med den målsättning som riksdagen uttalat. Innebörden av utredningens förslag är att avdrag skall medges med belopp motsvarande 35 % av inkomst av jordbruksfastighet och rörelse och inkomst av anställning om pensionsrält i anställningensaknas, allt upp till en inkomst av högst 20 basbelopp, samt att avdrag skall medges med 25 % av inkomstdelar mellan 20 och 30 basbelopp. Motsvarande utvidgning föreslås också i fråga om arbetsgivares avdrag enligt alternativregeln. Som en följdändring föreslår utredningen att de avdrag för pensionsförsäkringspremier som kan medges efter dispens av riksskatteverket höjs från 6 till 10 basbelopp per år.

Utredningsförslaget syftar alltså till att återställa likställigheten i avdragshänseende mellan å ena sidan de arbetsgivare som är anslutna till allmän pensionsplan och å andra sidan övriga arbetsgivare samt skaltskyldig som i avsaknad av rätt till tjänstepension ordnar sin pensionering i egen regi. Remissinstanserna har genomgående ansett att förslaget i sig är välgrundat.

Departementschefen instämmer i propositionen med utredningens förslag och föreslår att avdrag skall medges med det belopp som utredningen föreslagit. Samtidigt föreslås, som Curt Boström mycket riktigt påpekar, att rätten till avdrag för kostnader för s. k. smärre avvikelser från allmän pensionsplan inskränks till alt i huvudsak gälla sådana fall där utfästelse om tilläggsförmåner lämnats senast den 31 december 1977.

I propositionen och utskottsbelänkandet berörs också frågan om den särskilda regel som beslöts år 1975 om avdrag för premier för egen pensionsförsäkring intill en fast bottengräns på 7 000 kr., vartill kommer ett belopp motsvarande 30 96 av inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse upp till 23 000 kr. Redan vid beslutet 1975 uttalades aU dessa belopp borde justeras vid en förändring i penningsvärdet, och nu föreslås att beloppsgränsen justeras till 1 resp. 3 basbelopp.

Socialdemokraterna har i sin reservation yrkat på alt avdragsrätten på belopp upp lill 20 basbelopp skall bibehållas vid 30 % samt att avdragsgränsen i dispensregler för den som avyttrat en jordbruksfastighet eller rörelse skall förbli oförändrad.

Jag har svårt att förslå socialdemokraternas ståndpunkt i reservationen. År 1975 var socialdemokraterna och centern överens om de regler som då fastställdes. Nu har en betydande höjning av pensionsförmånerna skett genom den nya ITP-planen. Avsikten år 1975 var alt de som inle omfattades av allmän pensionsplan skulle ha sådana avdragsmöjligheter för försäkringspremien att de skulle kunna åstadkomma likvärdiga pensioner. Det var den socialdemokratiska regeringen som då framlade förslaget. Socialdemokraterna och centern var i utskottet eniga om att tillstyrka förslaget. Därför blir man i dag något förvånad över socialdemokraterna när de nu säger nej till en ökad avdragsrätt trots den höjning av pensionsförmånerna som den nya ITP-planen innebär. Jag måste ställa frågan: Anser socialdemokraterna alt beslutetår 1975 var felaktigt, eller varför vill maninte vara konsekvent och nu

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Avdrag för pensionsförsäkrings -premier

129

9 Riksdagens protokoll 1977/78:118-119

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Avdrag för pen-sionsförsäkrings -premier

medge en ökad avdragsräti för all möjliggöra fortsatt likställighet för dem som Slår utanför allmän pensionsplan?

Beträffande dispensreglerna skall vid tillämpningen av denna regel en prövning företas i varje enskilt fall - det är riksskatteverket som gör den prövningen. Avsikten med dispensregeln är alt en företagare vid avveckling av sitt förelag eller sin rörelse skall ges möjlighet, om han inle har en med andra likvärdig pension, att skaffa sig en sådan. Därför är det fel när det i motionen 1772 slår alt man skapar större avdragsmöjligheter för egenföretagarna än vad som följer av principen om likställigheten med de anställda. Likaså är talet om överförsäkring - som det står i reservationen -felaktigt.

Avsikten med regeln är att åstadkomma en likvärdig pension. I vartenda fall görs en individuell prövning -jag tror inte att man kan komma längre i kravet på lika behandling.

Även om vi på dessa två punkter har olika uppfattningar är ändå utskottet enigt i övriga punkter. Jag skall inte gå in på detta; Curt Boström har i viss utsträckning berört en del punkter där vi tidigare har fört diskussioner vid den behandling av denna fråga som har förekommit i riksdagen.

Jag skall bara nämna ytteriigare en sak som berörs i skatteutskottets betänkande, nämligen den skrivelse som har kommit från Sveriges Industriförbund till utskottet, där det bl. a. uttalas aU förslaget ej bör genomföras. Förbundet anför bl. a. all kollektivavtal angående pension i sin helhet skall respekteras vid inkomsttaxeringen och att skattereglerna ej skall ingripa i avtalsfriheten på arbetsmarknaden.

Utskottet säger för sin del att här föreliggande förslag inle innehåller några begränsningar i avtalsfriheten. Avtalsfriheten innebär emellertid inte all parterna på arbetsmarknaden kan göra anspråk på att få bestämma över innehållet i skattelagstiftningen. Au besluta om skatter och skattelagstiftning är riksdagens uppgift.

Herr lalman! Med del här anförda yrkar jag bifall till skatteulskotlets belänkande.

130

CURT BOSTRÖM (s):

Herr lalman! Man bör komma ihåg att de förändringar som har gjorts i pensionsvillkoren i ITP i allt väsentligt är en följd av den premiereserv som fanns, alldenslund riksdagen bestämde att den allmänna pensionsåldern skulle sänkas från 67 till 65 år. Det är där man har tillgodogjort sig premiereserven för all kunna förändra pensionsvillkoren.

Jag vill hävda alt även de som då var i den situationen och som hade privata pensionsförsäkringar hade exakt samma möjligheter.

Jag vill också säga att om man gör en jämförelse mellan den avgift som las ut vid ITP 1976 och 1978 så skiljer det med en halv 96. Det är alltså den förhöjning som skett i avgiftshänseende för ITP under det att dessa ändrade villkor har kunnat skapas.

Dessutom vill jag gärna säga till Stig Josefson att det beträffande dispensreglerna tvivelsulan blir en höjning från ca 700 000 kr. maximalt upp

lill ca 1,2 milj. kr. Och med de pengarna går det -eftersom det inte finns några som helst begränsningar i den här propositionen - alt köpa sig till inljänandelid. Och det är ett förhållande som över huvud laget inle existerar för de anställda som omfattas av ITP-plan eller STP-plan.

Låt oss säga att man går in vid 45 års ålder och tecknar en pensionsförsäkring som skall utfalla vid 65 års ålder och sedan säljer företagel. Då kan man begära en komplettering via riksskatteverket eftersom verket har all ta hänsyn till vad del är för kompletteringar som erfordras för att få full tjänstetid. Med dessa pengar kan man således gå in och köpa sig till tjänstetid - etl förhållande som över huvud taget inle existerar när det gäller den anställde. Mot den bakgrunden skulle jag vilja säga att höjningen av avdragsrälten med 50 % för kategorin egenföretagare av oss anses vara hell felaktig. Del aren alltför stor höjning, och del tror jag också herr Josefson är beredd att acceptera.

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Avdrag för pensionsförsäkrings -premier

STIG JOSEFSON (c):

Herr talman! Curt Boström tar upp frågan om kostnader för förändringen. Det är givet att vi kan föra en sådan diskussion ganska länge. Det är nämligen mycket svårt att ta fram den exakta kostnaden för den förändring av ITP-planen som skett.

Faktum är ändå alt utredningen har lagt fram etl förslag som prövats i en remissomgång, där också både TCO och LO varit remissinstanser. Och förslaget har inte bemötts med något motargument eller avslagskrav i den remissomgång som skett - i varje fall inte på denna punkt.

Sedan har jag något svårt att förstå resonemanget att del inte skulle behövas någon ökad avdragsräti närdet blir en så pass betydande höjning av förmånerna. Det fastslås ju bl. a. i propositionen att högsta pensionen får utgå för en lön på 30 basbelopp. Och vid livsvarig ålderspension och full inljänandelid skall pension få utgå med 15 96 av pensionsgrundande lön upp till en lön på 7 1/2 basbelopp, med 70 96 av pensionsgrundande lön mellan 7 1 /2 och 20 basbelopp och med 40 % av pensionsgrundande lön mellan 20 och 30 basbelopp. Det är givet att detta i varje fall på sikt kommer att medföra ökade kostnader jämfört med de regler som tidigare gällde-det kan nog ingen förneka.

När man sedan lalar om all få ett system som är exakt lika ITP-planen så tror jag att Kurt Boström och jag är överens om att det är ytterst svårt att få detta exakt. Den frågan prövades i förarbetet till det utredningsförslag som låg till grund för 1975 års beslut. Men det var ett annat förslag som utredningen då lade fram. Den dåvarande regeringen föreslog emellertid alt man skulle sätta procentsatsen till 30. Den socialdemokratiska regeringen gjorde den bedömningen att det var nödvändigt att välja ett syslem med en schablon som något så när gav rättvisa. Jag är helt medveten om att man kan finna exempel, där denna regel ger en överkompensation, men jag kan också ta fram exempel där den inle räcker till. Del måste ju vara så när man tar en schablon alt man väljer ett tal som i genomsnittsfallet kan ge etl något så när tillfredsställande resultat.

131

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Avdrag för pensionsförsäkrings -premier

När det gäller dispensregeln, Curt Boström, är det riktigt, som nämnts här, all man höjer maximigränsen från ca 700 000 kr. till 1 100 000 kr,, dvs. 10 basbelopp under högst 10 år. Jag lägger inte så förfäriigt stor vikt vid maximigränsen. Den är inte något som helst uttryck för pensionsbeloppets stortek. Som jag redan sagt gör riksskatteverket en prövning helt individuellt i vartenda fall. Vid denna prövning skall man ta hänsyn till vilka pensionsförmåner som vederbörande företagare redan tidigare har skaffat sig. Han skall få lov all kompleltera sina pensionsförmåner,så att han för en med andra likvärdig pensionsnivå. Därför anser jag att del är felaktigt att åberopa maximibeloppet, för del är inle någol som helst uttryck för att pensionerna skall uppgå till motsvarande belopp. Jag förmodar att det blir ytterst få fall, om ens någol, som kommer att medföra ett pensionstillskott av denna storlek.

I fråga om avdragsrätten och möjligheten till ökade avdrag genom den föreslagna ändringen vill jag framhålla alt den största ändringen beror på att man medger avdrag också för inkomster mellan 20 och 30 basbelopp. På den punkten har inte socialdemokraterna opponerat sig alls. Den höjning som socialdemokratema reagerar mot är ingalunda den, utan del är mot höjningen från 30 till 35 % upptill 20 basbelopp och beträffande dispensregeln antalelår. Jag hade haft lättare alt förslå er om ni motsatt er höjningen från 20 lill 30 basbelopp.

CURT BOSTRÖM (s):

Herr talman! Jag konstaterar alt Stig Josefson glider förbi det faktum att den förändring som skett i pensionsvillkoren enligt ITP eller de pensionsplaner som det är fråga om har tillkommit i huvudsak genom all man utnyttjat den premiereserv som fanns tillgänglig i och med att vi ändrade pensionsåldern, liksom det förhållandet alt avgiftshöjningen när det gäller ITP mellan 1976,således innan man hade gion samordningen,och dagslägel rör sig om en halv procent.

Stig Josefson räknar inte med att någon över huvud taget kommer att kunna utnyttja det maximala beloppet på ca 1,2 milj. kr. Då kan man fråga sig varför man höjt gränsen. Stig Josefson kan inte förneka att man med de här slantarna kan köpa sig lill intjänad tid. Man kan så att säga göra en komplettering upp till full tjänstepension. Bara del förhållandet alt denna möjlighet finns härvidlag men saknas för de anställda tycker jag är tillräckligt moliv för alt hävda att det inle föreligger någon anledning att ändra gränsen i dispensreglerna. Mot della skall ställas. Stig Josefson, att del är en höjning på 50 96 som föreslås i propositionen i fråga om egenföretagares möjlighet alt teckna egen pensionsförsäkring.

132

STIG JOSEFSON (c):

Herr lalman! När Curt Boström lalar om all höjningen av beloppen i ITP-planen i största utsträckning läcks genom premiereserven måsle del innebära att herr Boström underkänner utredningens ståndpunkt, som innebär all del behövs en 5-procentig höjning, för all man skall åsladkomma likvärdiga

förhållanden mot tidigare. Curt Boström underkänner därmed yttrandena från remissinstansema, bl. a. LO och TCO. De har inle anmärkt på de gjorda beräkningarna. Jag tror inte all vi har några möjligheter alt här i kväll komma fram till den absolut rätta siffran för kostnadsökningen. Men jag grundar mina ståndpunkter på vad utredningen, proposilionen och remissinstanserna anfört.

Vad beträffar dispensregeln och huruvida vianser den vara den rätta villjag betona alt det där finns två delfrågor. Dispensregeln syftar till au skapa likvärdiga pensionsförhållanden för företagare och anställda. Det är riktmärket. Riksskatteverket skall pröva i hur stor utsträckning människor för göra avdrag i samband med avveckling av rörelse. Anser man att det är riktigt att uppfylla det kravet på likställighet spelar maximibeloppet en myckel liten roll. Det viktiga, enligt mitt sätt alt se, är likställigheten. Jag har den uppfaliningen att maximiavdraget kommer att utnyttjas ytterst sällan, kanske inte alls. Därför kan man diskutera om det var behövligt att höja beloppsgränsen. Men jag har, som jag sade redan i mitt första anförande, lagt mycket liten vikt vid maximigränsen. För mig har det framstått som viktigast att hålla fast vid den ståndpunkt vi intog 1975, nämligen alt det skulle finnas möjligheter alt skapa likvärdiga pensionsförmåner för den som är företagare och avvecklar siu företag och för jämförbara anställda.

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Avdrag för pensionsförsäkrings-premier

Överiäggningen var härmed slutad.

Mom. I och 4 a

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels reservationen av Erik Wärnberg m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Curt Boström begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill alt kammaren bifaller skatteutskottets hemställan i betänkandet

nr 46 mom. 1 och 4 a röstar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av Erik Wärnberg m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Curt Boström begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 153

Nej - 147

Avstår - 1

Mom. 2 och 3 samt 4 b och c

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

133

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Efterlevandepen -sion

§ 7 Föredrogs

Lagutskottets betänkanden

1977/78:15 med anledning av motion om lagstiftning rörande ideella

föreningar 1977/78:19 med anledning av motion om ersättningen för behandtingsskador

inom sjukvården 1977/78:21 med anledning av motion om dödförklaring 1977/78:22 med anledning av motion om översyn av den konsumenlrältsliga

lagstiftningen

Kammaren biföll vad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

§ 8 Efterlevandepension

Föredrogs socialförsäkringsutskolleis belänkande 1977/78:21 med anledning av motioner om efterlevandepension.

I detta betänkande behandlades motionerna

1977/78:695 av Kari Leuchovius (m),

1977/78:699 av Rolf Sellgren (fp) och Margot Håkansson (fp),

1977/78:702 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari hemställts att riksdagen skulle besluta uttala sin anslutning till sådan ändring i lagen om allmän försäkring att möjligheterna att bevilja s. k. antagandepoäng vidgades resp. alt tilläggspoäng upp till ett som skäligt bedömt minimum kunde tillerkännas pensionstagare med ytterligt låga pensionspoänglal saml hos regeringen anhålla om skyndsamt utarbetande av förslag i frågan all föreläggas riksdagen, och

1977/78:1077 av Lena Öhrsvik m. fl. (s).

Utskottet hemställde att riksdagen skulle avslå

1. motionen 1977/78:695,

2. motionen 1977/78:699,

3. motionen 1977/78:702,

4. motionen 1977/78:1077.

134

TOMMY FRANZÉN (vpk):

Herr talman! Genomförandet av en obligatorisk tilläggspensionering, lagfäst och värdebeständig, avsedd att skapa likslällighel mellan den slora massan av löntagare och tjänstemannagrupper, vilka senare redan för eget vidkommande hade uppnått en sådan trygghetsreform, kom inte att motsvara de ställda förväntningarna när konfrontationen skedde med arbetsmarknaden inom del kapitalistiska systemet. Den reform man från början hade föreställt sig visade sig ganska snart inte passa in i detta systems onormala arbetsmarknad.

I dag går diskussionens vågor höga om huruvida pensionerna i framliden skall vara standard- eller värdesäkrade. Men denna debatt tar i likhet med ATP-debatlen i slutet av 1950-talet bara upp des. k. A-lagens problem. Dessa gällde hur bra pensionen skulle bli. De jämförelser som gjordes gällde framför allt ijänslemännens pensionstrygghel.

Della var underden lidsperiod då det svenska kapitalistiska systemet hade en stark ekonomisk tillväxt. Det hette då från både socialdemokratiskt och borgerligt håll alt vår biandekonomi är en garanti mot social utslagning. Biandekonomin, som inte är något annat än en kapitalistisk marknadshushållning, skulle inte utsättas för några större påfrestningar. En jämn och hög tillväxttakt skulle fortsätta. Del var bara vi kommunister som varnade för marknadsekonomin och den s. k. biandekonomins brister när det gäller alt skapa jobb och trygghet åt människorna.

Den kapitalistiska marknadshushållningen har inte människans bästa ulan ett fåtal profitörers makt och kapitalbegär som ledstjärna. Det är då givet att kriser uppstår och att de blir djupare för varje gäng. I dessa kriser slås mängder av människor ut ur produktionen. Arbetslösheten är i dag rekordstor. Det meddelades härom dagen alt 96 000 är direkt berörda av arbetslöshet, omkring 160 000 är i AMS-arbele eller AMS-utbildning och en kvarts miljon är utslagna -sjukskrivna eller förtidspensionerade.

Dessa människor har problem inte bara i sin nuvarande situation med arbetslöshet; när de skall ha pension placeras de enligt gällande regler på undantag. Också som pensionärer skall de tillhöra samhällets B- eller C-lag.

Frågan om vilka som kan komma i fråga för tilläggspoäng till ATP gäller inte bara låginkomsttagarna eller de människor som under långa tider varit arbetslösa. Den gäller också mer eller mindre arbetshandikappade, som har slitit ut sig i pressande arbete och av arbetsköparna inte längre betraktas som lönsamma. Den gäller dem som inte har fött någon utbildning. Här tar arbetsvärden vid och erbjuder s. k. skyddat arbete. Det förvärv av pensionspoäng som det kan bli tal om ställer dessa människor i en avgjort sämre situation än de bättre lottade kollegerna på arbetsmarknaden.

Samma omdöme gäller också del stora antalet deltidsarbetande. Det handlar här lill mycket stor del om kvinnor. Av över 1 miljon deltidsarbetande är nära 900 000 kvinnor. Av de drygt 300 000 kvinnor som under de senaste tio åren har sökt sig ut i arbetslivet arbetar mer än 80 % på deltid. Möjligheten för arbetsköparna att slippa undan sociala avgifter genom arrangemanget med deltid spelar naturtigtvis härvidlag en viss roll. Att förhållandet har betydelse i motsatt riktning för de deltidsarbetande är också uppenbart. För dem har det betydelse för ATP-pensionen under hela den pensionsberättigade livstiden.

Inte nog med att samtliga dessa kategorier människor i vårl land nödgas dra sig fram under ytterst knappa omständigheter under hela sitt yrkesverksamma liv - de för också som pensionärer leva pä samhällets skuggsida, placerade i en avgjort sämre belägenhet än andra pensionärer med en gynnsammare bakgrund. De hamnar ofta i denna belägenhet utan egen

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Efterlevandepension

135

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Efterleva n dep en -sion

förskyllan - de har bara blivit offer för ett brutalt kapitalistiskt samhällssystem.

Del finns alltså klara motiv för att godkänna de krav som vpk ställer i sina yrkanden, och de måste kunna klaras med s. k. lilläggspoäng. Ett sådant system skulle kunna tjäna som vidgning av del nu restriktiva antagandepoängsystemet. Tilläggspoängen skulle då kunna garantera etl visst avvägt minimum i pension.

Slutligen vill jag, herr lalman, helt kort kommentera utskottets skrivning. Utskottet anser att vi skall avvakta regeringens proposition, som sägs skola komma senare i år. Men varför då inle vara konsekvent och också vänla med behandlingen av den här motionen till dess proposilionen behandlas av riksdagen? Del talas om en hög arbetsbelastning i riksdagen med en utökning av antalet plenidagar och kvällsplena två gånger i veckan. Den kan naturligtvis inte bli bättre om man skall behandla samma ärende flera gånger nära inpå varandra i tiden.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till motionen 702.

136

KARL LEUCHOVIUS (m):

Herr lalman! Jag och några andra motionärer vill med våra motioner påskynda utvecklingen mot lika efterlevandeskydd för män och kvinnor inom den allmänna försäkringen. Motionerna har ty värr endast resulterat i att utskottet uttalar en förhoppning om att pensionskommittén skall utreda saken. Kommittén fick detta uppdrag för fyra år sedan, men det har hittills inte lett lill någon påtaglig aktivitet. Man frågar sig vad sådant kan bero på i en tid då det på så många andra områden anses angeläget att eftersträva jämlikhet mellan könen. Ibland kan visserligen denna strävan förefalla överdrivet ambitiös och fö karaktären av självändamål. Men det kan man verkligen inle säga om förslaget att införa lika regler för efterlevandepensio-nering för män och kvinnor. I dag råder jämställdhet bara när det gäller inbetalningen av avgiften men sannerligen inte när det gäller efterlevande-skyddet.

Nog måsle väl alla medge alt lika arbetsinsatser mot lika avgifter också skall belönas lika för män och kvinnor. Som det nu är kan man cyniskt säga alten kvinna inte är lika mycket värdsomen man, eftersom hon i motsats till mannen inte kan genom sina arbetsinkomster och i förhållande därtill inbetalade skatter och avgifter tillförsäkra sin livsledsagare samma trygghet som han kan, när döden skiljer dem åt. Ändå har det på kvinnans arbetsinkomster debiterats samma skatter och avgifter som på mannens. Det finns visserligen vissa grupper som har löst den här frågan, bl. a. statstjänstemännen och vi riksdagsmän, men för de flesta grupper kvarstår denna orättvisa.

Redan när pensionskommittén för fyra år sedan fick uppdraget att utreda frågan,vilket den alltså hittills inte gjort, stod del givelvis klart att den ökade förvärvsfrekvensen bland kvinnor inte var någon tillfällighet. Tvärtom går utvecklingen, såsom jag redovisai i min motion, vidare mot lika hög andel förvärvsarbetande kvinnor som män.

Mot den här bakgrunden är det anmärkningsvärt all inget konkret hittills har gjorts för all uppnå lika regler för efterlevandepension för män och kvinnor. För undvikande av missförstånd vill jag här, liksom i min motion, framhålla att jag är medveten om att man inte förbehållslöst kan låta den nuvarande eflerlevnadspensionen stå som modell för en utvidgning.

Utskollet förefaller, som jag ser del, alt vara alltför passivt och ljumt i sill nit att påskynda utvecklingen. Det skulle vara intressant att höra hur länge lill utskottets respresentanter anser att riksdagen kan vänla på ett förslag i denna fråga.

Herr talman! Erfarenheten säger mig alt det är meningslöst att ställa yrkande i della läge, och jag vill inte heller la tiden i anspråk med utsiktslösa demonstrationer. Jag får därför nöja mig med att, utöver vad jag har sagt, sammanfattningsvis poängtera alt jag tycker utskottet mera kraftfullt borde ha understrukit hur angeläget det måste anses vara au snabbt bringa den orättvisa ur världen, som del innebär att kvinnor och män bedöms olika när det gäller eftertevandepensionen inom den allmänna försäkringen.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Efterlevandepension

LENA ÖHRSVIK (s):

Herr talman! För ca ett är sedan lovade jag från denna talarstol å mina och mina medmotionärers vägnar att noga följa utvecklingen beträffande frågan om könsneutral efterlevandepension, samt att återkomma om det behövdes. Under den allmänna motionstiden bedömde vi att det behövdes och väckte därför motionen 1077.

Den här gången har jag en bättre förståelse för utskottets förslag om avslag, eftersom man nu vet att pensionskommittén börjat med frågan.

Det anmärkningsvärda är dock den tid som handläggningen tagit.

Riksdagen begärde 1967 på förslag av andra lagutskottet att frågan om jämställdhet mellan män och kvinnor i socialförsäkringssystemet skulle bli föremål för särskild utredning. 1971 lämnade man sina förslag, men beträffande efterlevandepensionen ansåg man att ytterligare överväganden var nödvändiga. 1974 begärde riksdagen ny utredning efter flera motioner i ämnet. Och nu har vi alltså 1978.

Förslag kommer troligen inte förrän 1979. Dessa skall sedan remissbe-handlas, regeringen skall bestämma sig och skaffa fram ekonomiska resurser, och därefter får riksdagen frågan tillbaka. Förändringar kan alltså inle träda i kraft förrän långl in på 1980-talet.

Måsle angelägna reformer ta så lång tid? ,

Alla är ju överens om alt nuvarande förhållanden är otillfredsställande och att de innebär klar diskriminering. Attitydförändringar när det gäller jämställdhet kan ta årtionden. Det kan jag förstå. Men varför vänta med lagändringar som ger reell jämställdhet åtminstone på etl område?

Givetvis skall ärenden förberedas och givetvis skall de remissbehandlas, men bara för all en fråga är besvärlig och kostar pengar får den inte förhalas i det oändliga.

Jag är medveten om att pensionskommittén haft många viktiga och svåra

137

Nr 119________ frågor att arbeta med de senaste åren. Är del försvarbart av riksdag och
Torsdaeen den_ regering att lasta så mycket på en enda utredning att ärendena blir så kraftigt
11 aoril 1978___ fördröjda? Vårt utredningsväsende måste kanske förändras, men det kan vi
_____________ inte ta ställning till i dag. Därför har jag just nu inget särskilt yrkande.

Efterleva ndepen-

jj HELGE KARLSSON (s):

Herr lalman! Jag kan förslå både Karl Leuchovius och Lena Öhrsviks otålighet över att deras motioner inte har blivit behandlade tidigare i pensionskommittén. Nu är del så, som bägge talarna har sagt, att 1974 beställde vi från socialförsäkringsulskoUet att pensionskommittén skulle titta jusl på dessa frågor. Del är klart att man kan vara otålig, men man får också la med i beräkningen vilka arbetsuppgifter pensionskommittén har haft under dessa år-arbetsuppgifter inom socialförsäkringen som vi bedömer ha varit av högre prioriteringsgrad än jusl denna fråga som tas upp i dessa bägge motioner. Jag kan bara erinra om delpensionsförsäkringen, sänkningen av pensionsåldern från 67 till 65 år och andra reformer som har genomförts i det allmänna försäkringssystemet. Vi tror alt de har varit angelägnare än jusl denna del. Men nu kommer pensionskommittén alt börja arbeta med denna del av frågan.

Tommy Franzén tog upp en diskussion och kritiserade skarpt ATP fördess utformning, och det var litet överraskande. Jag känner inle igen det talet, eftersom vi inom arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen har bedömt att ATP-syslemet är etl utomordentligt pensionssystem för lönlagarna. Del är klart att del finns en del saker i det systemet som behöver rättas till och som får ses över så småningom så långl man kan göra det och när tiden räcker därtill. Vi lår naturtigtvis också avvakta alt de ekonomiska resurserna kan skaffas fram. Men, Tommy Franzén, de som inle kan få ATP är ju ändå inte lönlösa genom detta system. Jag vill erinra om pensionstilläggen, som 1981 kommer alt uppgå till 45 96 för de pensionärer som inte har någon ATP eller som har låg ATP. För dem som har sjukpension kommer pensionstillägg all utgå med upp till 90 96 av basbeloppet. Därmed är inle sagt alt systemet är färdiguibyggi, ulan det kan byggas ut vidare efter hand som man får möjligheter lill del.

1 motionen har också tagils upp frågan om de hemarbelande och deras
situation genom att de inte har möjlighet att tillgodoräkna sig pensionspoäng.
Det är riktigt att de hemarbetandes situation är besvärlig, och jag tror att
problemet kan bli svårt alt lösa. Frågan har beaktats i pensionskommitténs nu
avlämnade belänkande, på vilket del skall skrivas en proposition. Vi vet inte
om man från departementets sida kommer att föreslå någonting i det här
avseendet. Jag vill emellertid erinra om all situationen ändå inte är så
besvärtig som Tommy Franzén vill göra gällande. Jag tror inle all man här
kan lala om några större skriande orättvisor, eftersom man ändå har
möjlighet alt under 48 år av sin levnad tjäna in ATP-poäng. Det kan man som
bekant göra från 16 upp lill 64 års ålder. Även om en del svårigheter skulle
föreligga vid vissa tidpunkter, så har man ändå möjlighet att tjäna in sin ATP.
138 Om man inte skulle kunna det, så har man pensionstillskotten.

Herr talman! Jag vill med detta yrka bifall till utskottets hemställan i betänkandet.

TOMMY FRANZÉN (vpk):

Herr talman! Jag vet inte huruvida utskottets talesman tycker att ATP-syslemet är urholkat. Men det är det, i varje fall om man får tro på vad som sägs av Pensionärernas riksorganisation och dess ordförande Arne Geijer -han tillhör också arbetarrörelsen, som kanske är bekant. På grund av den urholkning som har skett i ATP-syslemet i stort har man från det hållet krävt en täckning för 65 96 av en genomsnittlig industriarbelarlön i pension. Vi kanske inte skall la upp något tekniskt resonemang här och börja räkna hit och dit, men det är ändå klart att den ATP som i dag utgår tillsammans med folkpension osv. ligger avsevärt lägre än dessa 65 96.

När vi för etl år sedan hade ungefär samma debatt här i kammaren var Arne Magnusson i Nennesholm svarande. Jag citerar ur protokollet vad han sade om den då aktuella motionen 97: "Närdet gäller motionen nr 97 villjag bara säga att en stor del av vad som yrkas i den redan innefattas i pensionskommitténs utredningsarbete och alt vi har anledning förvänta alt något kommer att göras där för de grupper som motionen behandlar."

Förra årets motion behandlade exakt samma grupper som vi nu lalar om. Eftersom den motionen hade föregåtts av en likalydande motion året dessförinnan vill jag citera vad utskottet sade i fjol: "Utskottet hänvisade lill att frågan om deltids- och korttidsanslälldas ställning inom tilläggspensioneringen då var föremål för prövning inom pensionskommittén och att ett pensionsberäkningssystem av den art motionärerna avsåg enligt utskottels bedömning var ägnat alt medföra betydande svårigheter i den praktiska tillämpningen."

Men, snälla någon, får praktiska svårigheter innebära att man ställer människor på bar backe med dessa låga pensioner? Skall vi tillämpa en sådan fomi av utslagning på våra pensionärer utöver den utslagning de drabbas av under sin arbetsföra ålder?

Man kan i anslutning till della tal om svårigheter titta på vad utskottet säger i år, ett år senare, när man motiverar varför motionen avslås. I år heter det: "Då ett slutligt ställningstagande till de i motionen aktualiserade frågorna enligt utskottets mening bör anstå i avvaktan på den proposition i ämnet som enligt uppgift kommer att föreläggas riksdagen senare i vår avstyrker utskottet bifall till motionen." Jag har litet svårt alt få ihop sammanhanget i det som utskottet har givit sig in på. Det stämmer inte. Utskottet hoppar från del ena lill del andra fram och tillbaka i skrivningen.

Den skarpa kriliken är riktad framför allt mot pensionen lill människor med låga inkomster och med deltid. Del spelar liksom ingen roll, om en människa inte har möjlighet all få annat än etl dellidsjobb och därigenom en halv lön eller knappt det under hela sin livstid, hur många år hon.än jobbar och hur många pensionspoäng hon än kan få ihop. Del är fråga om beräkningar som man väl ändå måsle la hänsyn till, nären människa inte har möjlighet till annal än ell dellidsjobb. Vi vet ju alt många- kanske det stora

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Efter le vandepen -sion

139

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Efterlevandepension

140

flertalet-av de 900 000 kvinnorna egentligen skulle vilja ha ett heltidsjobb för alt därigenom få en avsevärt bältre pension.

HELGE KARLSSON (s):

Herrlalman! Herr Franzén tog upp pensionsnivån. Men varken i utskottels betänkande - av naturliga skäl - eller i motionen berörs om den skall vara 60 eller 65 %.

I motionen talas det om dem som är deltidsarbetande. Det är riktigt som herr Franzén säger, att det finns ungefär 900 000 deltidsarbetande här i landel. Men jag kan inle dela den uppfattning som kommer till uttryck i vpk-motionen, vari sägs att de flesta av dessa blivit tvingade till deltidsarbete. Så är inte fallet. Om herr Franzén tar del av sysselsättningsutredningens betänkande, skall han finna alt de flesta av dessa människor själva begärt deltidsarbete. Men därmed löser man självfallet inte deras problem.

Vi har inte lämnat de svaga i detta avseende på bar backe, som herr Franzén påslår. Jag erinrar om de pensionstillskott som vi beslutat om i enighet. Därtill kommer KBT. Del blir en ganska kraftig utjämning, vilket i många fall irriterar dem som har en låg ATP, som ligger nära pensionstillskotten. Jag tror inte alt del föreligger några slörre oräitvisor i delta sammanhang.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1, 2 och 4

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 3

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 702 av Lars Werner m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Tommy Franzén begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Den som vill att kammaren bifaller socialförsäkringsulskottets hemställan i

betänkandet nr 21 mom. 3 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 702 av Lars Werner m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Tommy Franzén begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 286 Nej - 15

§ 9 Föredrogs

Socialförsäkringsutskolleis betänkande

1977/78:22 med anledning av motioner om begravningsförsäkring m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10 Ersättning för sjukvård utomlands

Föredrogs socialförsäkringsutskolleis belänkande 1977/78:23 med anledning av motioner om rätt till ersättning för sjukvård utomlands.

OLLE AULIN (m):

Herr talman! För andra året i följd harjag motionerat om åtgärder för att ge förbättrade sjukvårdsförmåner till den lilla grupp av svenska pensionärer som bor utomlands och där kan drabbas av akut sjukdom. För andra året i följd yrkar utskottet avslag på motionen. De moliv utskollet förra året hänvisade till var:

1. Trygghelsfrågorna bör lösas genom konventioner mellan berörda länder.

2. Ersättning från svensk försäkringskassa skulle kunna leda till missbruk.

3. Den socialpolitiska samordningskommittén förutsätts pröva frågan.
Det enda motiv som redovisas i år är del första av de tre från i fjol, nämligen

att frågan bör lösas genom konventioner. Utskottet säger all man vid överläggningar om konventionerna strävar efter att få från svensk sida godtagbara lösningar på sjukvårdsfrågorna. Men eftersom utländska försäkringssystem inle alllid kan mäta sig med vårl väl utbyggda socialförsäkringssystem är det mycket svårt all få lill stånd godtagbara lösningar.

Del betyder alltså att en svensk medborgare, som under hela sitt verksamma liv arbetat i Sverige och via sina skatter lagt grunden för alt vara garanterad sjukvård på ålderdomen, vid utflyttning från Sverige mister dessa förmåner och blir hänvisad till det försäkringssystem som råder i det nya värdlandet.

1 de fall där det finns markanta skillnader i sjukvårdskostnaderna för den enskilde borde enligt min mening svensk försäkringskassa kunna träda emellan.

Jag är angelägen om all påpeka att den grupp jag vill ge förbättrade förmåner inle är stor. Del är en grupp pensionärer - ålders- eller sjukpensionärer - som av hälsoskäl bosätter sig i ell bättre klimat. Stödet skall vidare bara utgå vid akut sjukdom. Jag menar alt risken för sådant missbruk som utskollet befarat är liten.

Herr talman! Jag tror alt det är väsentligt all den socialpoliliska samordningskommittén prövar möjligheterna att förstärka skyddet för den grupp jag här talar om, och jag förutsätter att så sker, trots alt utskoiiel i år inle har hänvisat till kommitténs arbete.

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Ersättning för sjukvård utomlands

1 detta anförande instämde Gunnar Oskarson (m).

ARNE MAGNUSSON (c):

Herr talman! Eftersom Olle Aulin inte yrkade bifall lill sin moiion, skulle jag inte ens behöva yrka bifall till utskoltels hemställan. Lål mig ändå säga några få ord i detta ärende.

141

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Anslag till gymnasiala skolor m. m.

Vi har i utskottet menat att dessa frågor måsle lösas genom konventioner med andra länder. Vi har i Sverige löst frågan på del sättet i förhållande lill ell tiotal olika länder, och konventioner med fem eller sex andra håller på att arbetas fram, bl. a. med det land som i motionen nämndes som exempel. Dessutom håller man nu på att revidera bestämmelserna på en del punkter i gamla konventioner, så alt dessa skall få större omfattning än hittills.

Utskottet menar att ersättningsfrågan med dessa åtgärder är ordnad för de medborgare som råkar ut för sjukdomsfall i utlandet. Motionären sade att det inte är många människor det berör, men frågan är naturligtvis ändå lika viktig. Jag är övertygad om att den väg som utskottet i sitt betänkande har anvisat är framkomlig och att de människor del gäller skall få sin sjukvårdsfråga tillfredsställande löst.

Med det anförda, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

OLLE AULIN (m):

Herr talman! Som jag har framhållit nyss tror jag inle all konventioner ger en tillräcklig lösning på dessa problem. Olika länder kommer alllid alt ha olika socialförsäkringssystem, och vi kommer därför inle att på den vägen kunna ge svenska medborgare, som vistas utomlands, samma skydd där som i hemlandet. Jag hoppas därför verkligen att utredningen skall ingående studera dessa problem och undersöka vilken hjälp som kan ges åt denna grupp.

Övertäggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11 Anslag till gymnasiala skolor m. m.

Föredrogs utbildningsutskottets betänkande 1977/78:20 med anledning av propositionen 1977/78:100 såvitt gäller anslag till gymnasiala skolor m. m. jämte motioner.

TALMANNEN:

I fråga om detta betänkande hålles gemensam överiäggning för samtliga punkter. Under den gemensamma överiäggningen får yrkanden framställas beträffande samtliga punkter i betänkandet.

1 det följande redovisas endast de punkter, vid vilka under övertäggningen framställts särskilda yrkanden.

142

Punklen 1 (Bidrag till driften av gymnasieskolor)

Regeringen hade, efter föredragning av statsrådet Britt Mogård, i proposilionen 1977/78:100 bilaga 12 (utbildningsdepartementet) under punkten C 17 (s. 279-299) föreslagit riksdagen alt

1. bemyndiga regeringen alt meddela bestämmelser om statsbidrag för Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Anslag till gymnasiala skolor m. m.

skogsbrukets yrkesulbildning i enlighet med vad som förordats i proposilionen 1977/78:100,

2. bemyndiga regeringen att vidta de åtgärder som behövdes för att möjliggöra en fortsatt avveckling av Ingemundskolan,

3. godkänna de grunder för statsbidrag till inbyggd utbildning inom industri och hantverk eller handel som förordats i propositionen 1977/ 78:100,

4. godkänna de ändringar för statsbidrag som behövdes med anledning av den höjda socialförsäkringsavgiften till sjukförsäkringen och som förordals i propositionen 1977/78:100,

5. till Bidrag till driften av gymnasieskolor för budgetåret 1978/79 anvisa ett förslagsanslag av 2 269 500 000 kr.

I detta sammanhang hade behandlats motionerna 1977/78:335 av Bernt Ekinge (fp) och Margot Håkansson (fp),

1977/78:382 av Ivan Svanström (c) och Bengt Bengtsson (c),

1977/78:451 av Eric Jönsson m. fi. (s),

1977/78:452 av Anna-Greta Skantz m. fl. (s),

1977/78:572 av Gudrun Sundström m. fl. (s), vari yrkats all riksdagen som sin mening gav regeringen till känna vad som i motionen anförts, så att utbildning och läroplan för utbildning och vidareutbildning av tandsköterskor snarast kom till stånd,

1977/78:740 av Stig Alemyr m. fl. (s), såvitt gällde yrkandena

1. all riksdagen beslutade att hos regeringen hemställa all skolöverstyrelsen gavs i uppdrag att planera korta, yrkesinriktade och påbyggbara kurser i gymnasieskolan från höstterminen 1978, i första hand motsvarande 2 000 årselevplatser, i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkandet 1),

2. att riksdagen beslutade att hos regeringen hemställa att skolöverstyrelsen gavs i uppdrag att införa s. k. modifierad intagning lill gymnasieskolan i hela landet fr. o. m. läsåret 1979/80 i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkandet 4),

3. att riksdagen beslutade all hos regeringen hemställa om att regeringen meddelade föreskrifter så att gymnasieskolans organisation fr. o. m. läsåret 1979/80 i största möjliga utsträckning avgjordes av länsskolnämnderna inom de ramar som fastställts av regering och riksdag (yrkandel 6),

1977/78:885 av Olof Palme m. fl. (s), såvitt gällde yrkandena 1. alt riksdagen beslutade som sin mening ge regeringen lill känna vad som i motionen anförts om all den ireåriga naiurveiienskapliga linjen och den fyraåriga naturvetenskapliga linjen snabbt reviderades saml all de i motionen

143

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Anslag till gymnasiala skolor m. m.

nämnda åtgärderna därvid skulle beaktas (yrkandet 13),

2. alt riksdagen som sin mening gav regeringen till känna vad som i motionen anförts om alt de i motionen anförda synpunkterna på betygssystemet i gymnasieskolan beaktades vid den föreslående belygsreformen (yrkandet 14), ■

1977/78:1144 av Georg Andersson m. fl. (s).

1977/78:1159 av Helge Hagberg (s) och Ingemar Konradsson (s),

1977/78:1391 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk), vari yrkats all riksdagen i enlighet med vad som föreslagits i den till kulturutskottel remitterade motionen 1977/78:1390 beslutade hemställa hos regertngen om en ytterligare utbyggnad av idrottsgymnasier och all en liknande verksamhet på försök startades på universitetsnivå,

1977/78:1540 av Ylva Annerstedt (fp),

1977/78:1547 av Sven Johansson (c) och

1977/78:1553 av Inga Lantz m. fl. (vpk).

144

Utskottet hemställde

1. att riksdagen godkände de grunder för statsbidrag till inbyggd utbildning inom industri och hantverk eller handel som förordats i propositionen 1977/78:100,

2. att riksdagen beträffande yrkesinriktade korta kurser skulle avslå motionen 1977/78:740 yrkandet 1,

3. all riksdagen beträffande högre specialkurs i musik i Malmö skulle avslå motionen 1977/78:452,

4. alt riksdagen beträffande ökat antal elevplalser inom den förberedande musikutbildningen skulle avslå motionen 1977/78:1144,

5. alt riksdagen beträffande försöksverksamhet med idrottsgymnasium i Malmö skulle avslå motionen 1977/78:451,

6. att riksdagen beträffande utbyggd försöksverksamhet med kombination av gymnasieskolstudier och elitidrott skulle avslå motionen 1977/78:1391 i denna del,

7. att riksdagen beträffande kombination av högskolestudier och elitidrott skulle avslå motionen 1977/78:1391 i denna del,

8. att riksdagen beträffande studievägarnas organisation skulle avslå motionen 1977/78:740 yrkandet 6,

9. att riksdagen beträffande modifierad intagning skulle avslå motionen 1977/78:740 yrkandel 4,

10. alt riksdagen beträffande tillgodoräkning av arbetslivserfarenhet
m. m. för utbildning inom grundskolans kompetensområde skulle avslå
motionen 1977/78:335,

11. att rtksdagen beträffande läroplan för naturvetenskaplig linje m. m. skulle avslå motionen 1977/78:885 yrkandet 13,

12. att riksdagen beträffande betygssystem för naturvetenskaplig linje m. m. skulle avslå motionen 1977/78:885 yrkandet 14,

13. att riksdagen beträffande ny läroplan för landsköterskeutbildningen med anledning av motionen 1977/78:572 som sin mening gav regeringen till känna vad utskottet anfört,

14. att riksdagen beträffande utredning om de gravt hörselskadades gymnasiesituation skulle avslå motionen 1977/78:1159,

15. att riksdagen bemyndigade regeringen att sluta nytt avtal med Örebro kommun om gymnasial utbildning för gravt hörselskadade inom Örebro kommuns gymnasieskola,

16. att riksdagen bemyndigade regeringen att vidta de åtgärder som behövdes för att möjliggöra en fortsatt avveckling av Ingemundskolan,

17. att riksdagen beträffande s. k. reservvikarier skulle avslå motionen 1977/78:1553,

18. att riksdagen beträffande förarutbildning skulle avslå motionerna 1977/78:382 och 1977/78:1547,

19. att riksdagen beträffande viss organisationsplan skulle avslå motionen 1977/78:1540,

20. att riksdagen bemyndigade regeringen att meddela bestämmelser om statsbidrag för skogsbrukets yrkesutbildning i enlighet med vad som förordats i propositionen 1977/78:100,

21. att riksdagen godkände de ändringar för statsbidrag som behövdes med anledning av den höjda socialförsäkringsavgiften till sjukförsäkringen och som förordats i propositionen 1977/78:100,

22. att riksdagen till Bidrag lill driften av gymnasieskolor för budgetåret 1978/79 anvisade ett förslagsanslag av 2 269 500 000 kr.

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Anslag till gymnasiala skolor m. m.

Följande fyra reservationer hade avgivits av Stig Alemyr, Hans Jönsson, Bengt Wiklund, Lars Gustafsson, Lena Hjelm-Wallén, Roland Sundgren och Helge Hagberg (samtliga s):

1. beträffande planeringen av gymnasieskolan, vari reservanterna ansett att utskottets yttrande i viss del skulle ha av dem angiven lydelse,

2. beträffande yrkesinriktade korta kurser, vari reservanterna ansett att utskottet under 2 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1977/78:740 yrkandet 1 som sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört,

3. beträffande modifierad intagning till gymnasieskolan, vari reservan
terna ansett att utskottet under 9 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1977/78:740 yrkandet 4 som sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört.

10 Riksdagens protokoll 1977/78:118-119

145

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Anslag till gymnasiala skolor m. m.

4. beträffande läroplan för naturvetenskaplig linje, vari reservanterna ansett an utskottet under 11 bort hemställa

all riksdagen med bifall till motionen 1977/78:885 yrkandet 13 som sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört.

Punkten 6 (Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m.)

Regeringen hade under punkten C 28 (s. 317-318) föreslagit riksdagen att

1. godkänna de grunder för statsbidrag till lärlingsutbildning som förordats
i propositionen 1977/78:100,

2. till Främjande av lärtingsutbildning hos hantverksmästare m. m. för
budgetåret 1978/79 anvisa ett förslagsanslag av 3 138 000 kr.

I detta sammanhang hade behandlats motionerna 1977/78:740 av Stig Alemyr m. fl. (s), såvitt gällde yrkandena att riksdagen skulle

1. avslå förslaget om en ökning av antalet bidragsrum för främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m. från 900 till 1 100 (yrkandel 2),

2. till Bidrag till främjande av lärtingsutbildning hos hantverksmästare m. m. för budgetåret 1978/79 anvisa etl i förhållande lill regeringens förslag med 600 000 kr. minskat förslagsanslag av 2 538 000 kr. (yrkandel 3),

1977/78:1193 av Sten Svensson m. fl. (m) och

1977/78:1700 av Johan Olsson m. fl. (c, fp), vari yrkats att riksdagen hos regeringen begärde att skolöverstyrelsen - utöver uppdraget att utreda i vilka former staten kunde stödja "färdigutbildning" i småföretag - skulle erhålla i uppdrag att i samband med anslagsäskandena för budgetåret 1979/80 redovisa dels behovet av lärtingsutbildning i nuvarande form, dels möjligheterna att täcka detta.

146

Utskottet hemställde

1. att riksdagen med bifall till propositionen 1977/78:100 och med avslag på motionen 1977/78:1193 i denna del godkände de grunder för statsbidrag till lärlingsutbildning som förordals i proposilionen,

2. att riksdagen beträffande lärlingsutbildning på gymnasieort skulle avslå motionen 1977/78:1193 i denna del,

3. att riksdagen beträffande antalet bidragsrum för lärlingsutbildning med bifall lill propositionen 1977/78:100 och med avslag på motionen 1977/78:740 yrkandet 2 godkände de riktlinjer som förordats i proposilionen,

4. aU riksdagen med bifall till propositionen 1977/78:100 och med avslag på motionen 1977/78:740 yrkandet 3 till Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m. för budgetåret 1978/79 anvisade ett förslagsanslag av 3 138 000 kr.,

5. att riksdagen beträffande visst kartläggningsarbete m. m. beträffande     Nr 119
lärtingsutbildningen med anledning av motionen 1977/78:1700 som sin     Torsdagen den
mening gav regeringen till känna vad utskollet anfört.           it       -i \g-jQ

Reservation hade avgivits

5. av Stig Alemyr, Hans Jönsson, Bengt Wiklund, Lars Gustafsson, Lena Hjelm-Wallén, Roland Sundgren och Helge Hagberg (samtliga s) som ansett att utskottet under 3 och 4 bort hemställa

3. att riksdagen beträffande antalet bidragsrum för lärtingsutbildning med anledning av propositionen 1977/78:100 och med bifall till motionen 1977/ 78:740 yrkandet 2 som sin mening gav regeringen till känna att antalet bidragsrum borde vara 900,

4. att riksdagen med anledning av propositionen 1977/78:100 och med bifall till motionen 1977/78:740 yrkandet 3 till Främjande av lärtingsutbildning hos hantverksmästare m. m. för budgetåret 1978/79 anvisade ett förslagsanslag av 2 538 000 kr.

Anslag till gymnasiala skolor m. m.

LENA HJELM-WALLÉN (s):

Herr lalman! De frågor jag ämnar beröra i anslutning lill detta utskottsbetänkande rör gymnasieskolans kapacitet samt dimensioneringen av och elevintresset för några av gymnasieskolans utbildningar.

Ett av de största problemen med den gymnasiala utbildningen är att så många ungdomar finns utanför den. Många ungdomar är skoltrötta och tar därför inte chansen lill att skaffa sig den utbildning utöver grundskolan som skulle vara behövlig. De som är i störst behov av den hjälp som en rejäl utbildning kan ge får inte den hjälpen. Alla undersökningar visar att ungdomarna har mycket större möjligheter att få fast förankring på arbetsmarknaden med en gymnasial utbildning än utan en sådan.

Behovet av utbildning finns det anledning att slå fast, särskilt i lider av arbetslöshet. Men problemen för ungdomar på arbetsmarknaden är inle bara beroende av konjunktursvackan. Eftersom svårigheterna för ungdomar all få jobb i stor utsträckning sammanhänger med en förändrad struktur i näringslivet kommer en hel del av problemen all bestå även när konjunkturen vänder uppåt.

I den motion som den socialdemokratiska gruppen i utbildningsutskottet har väckt till årets riksdag behandlas därför förändringar inom skolan som borde leda till all allt fler ungdomar lar lill vara utbildningsutbudet inom gymniisieskolan. Det gäller t. ex. alt underlätta övergången från gymnasieskolan till arbetsmarknaden. Vi menar att intagningsförfarandet bör förändras så att eleverna får söka till gymnasieskolan under del nionde årets hösttermin och fö besked redan på vårterminen. Då kan vårterminen användas för en aktiv och mera konkret studie- och yrkesorientering för de elever som inte har fött sina val tillgodosedda eller som fortfarande är osäkra inför sitt studie- och yrkesval.

Etl sådant intagningssystem, som på försök tillämpas i ell myckel stort antal kommuner, innebär också alt de lokala skolmyndigheterna får mer tid

147

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Anslag tiU gymnasiala skotor m. m.

148

att anpassa gymnasieskolorganisationen till elevernas önskemål. Vi socialdemokrater anser att tiden nu är inne att detta intagningssystem införs i hela landet.

Herr talman! Jag yrkar med del anförda bifall till reservationen 3.

Åtskilliga ungdomar finner inte det reguljära utbildningsutbudet attraktivt. Under den socialdemokratiska regeringens tid tillsattes därför en arbetsgrupp, som arbetade fram ett förslag till korta yrkesinriktade och påbyggbara kurser med omfattande inslag av praktik och arbetslivserfarenhet. Flera tusen ungdomar har nu kommit i åtnjutande av dessa kurser. Kursuppläggningen är flexibel. Utbildningen skall utgå från elevernas intresse och behov liksom från de lokala möjligheterna alt anordna kurserna.

Erfarenheterna av kurserna tycks vara övervägande positiva. I några fall har kritik riktats mot dem för att de har blivit alltför företagsanpassade. Det kan därför finnas anledning att låta de fackliga organisationerna komma in i planeringen lokalt och regionalt i större utsträckning än vad som varit fallet under den första tiden.

Det gäller också att göra klart att dessa kurser, som i allmänhet är på tio veckor, inte kan ge någon egentlig yrkesutbildning. Det rör sig snarare om att ge en viss utbildning eller att genom inslag av arbetslivserfarenhet göra så att den unge får ett fotfäste på arbetsmarknaden.

Utskottsmajoritelen har avstyrkt vårt motionsyrkande om att 2 000 årselevplatser skall avsättas förden hårtypen av kortkursverksamhet med att säga att regeringen av arbetslöshetsbekämpande skäl har beslutat om etl slörre antal kortkurser än det som vi yrkar på i motionen. Men som framgår av vår motion är inte bestämmandet av antalet platser det viktigaste. Vi är fullt på del klara med att antalet utbildningsplatser i dessa kurser måste få öka då ungdomsarbetslösheten stiger. Genom denna argumentering missar utskottsmajoritelen helt poängen i den socialdemokratiska motionen. Det viktigaste för oss är att ett visst antal platser, i detta fall 2 000 årselevplatser, för korta yrkesinriktade kurser avsätts som en bas och en permanent del av utbildningsutbudet. Därigenom kan lokala och kommunala organ planera de här kurserna mera långsiktigt.

Eftersom så många parter är inblandade i planeringen av denna typ av utbildning med nära arbetslivsanknytning är det besvärande att kurserna nu måste anordnas med så kort varsel. Del finns risk för onödiga improvisationer, som går ut över utbildningens kvalitet. Och det tycks bli så att påbyggbarheten av den korta kursen helt kommer i bakgrunden. Om delta kursutbud införs permanent i utbildningsutbudet,gerdet möjlighet till längre planeringstider, så att större uppmärksamhet kan ägnas ål möjligheten att bygga samman kurserna till en mer fullständig yrkesutbildning och att ge största möjliga kvalitet åt de korta kurserna. Del förvånar mig all utskollsmajorilelen inte inser detta, och jag undrar vilka argument som kan användas häremot.

Till skillnad mot utskottets majoriiel ser vi alltså inle dessa kurser enbart som ell tillfälligt arbetslöshetsbekämpande medel. Vi ser dem som ett

utbildningsutbud som kan övervinna många ungdomars skoltrötthet och ge dem möjlighet att pröva en utbildning med viss yrkesinriktning i okonventionella former med praktik och teori varvat. Ett sådant kursutbud kommer förmodligen att behövas, även om ungdomsarbetslösheten minskar. Jag vill alltså yrka bifall till reservationen 2.

De problem som vi i dag upplever med att skapa tillräckligt många utbildningsplatser och sysselsättningstillfällen för ungdomen kommeratt bli större i och med alt årskullarna nu några år framöver ökar så kraftigt. Det rör sig om en 20-procentig ökning under en femårsperiod. För att bemästra dessa problem är det därför viktigt med extraordinära insatser. Det gäller också lokaler och utrustning.

Vi har i uiskotiet tyvärr inte kunnat ena oss om en gemensam syn beträffande gymnasieskolans framtida kapacitet. På socialdemokratiskt håll anser vi att del är viktigt att riksdagen nu uttalar sig för att planeringen av gymnasieskolan bör inriktas på anordnandet av utbildningsplatser, motsvarande 97 % av en ungdomskull 16-åringar och att det i första hand bör vara inotn gymnasieskolan som det ökade behovet av gymnasial utbildning skall tillgodoses.

Vi vill inte heller sticka under stol med alt det här kommer att ställas krav på ytteriigare resurser i fråga om skolbyggnader och utrustning, något som den borgertiga regeringen inte uppmärksammat i tillräcklig utsträckning.

Vi kan vara med om att öka gymnasieskolans inbyggda utbildning men under mycket bestämda förutsättningar, nämligen att de lokala skolmyndigheterna och arbetsmarknadens parter får tillfredsställande insyn i den utbildningsformen och att samma mål skall gälla för den inbyggda utbildningen som för annan motsvarande utbildning inom gymnasieskolan.

Den föreslagna ökningen av lärlingsutbildningen avstyrker vi. Med det sagda vill jag yrka bifall lill reservationerna 1 och 5.

Som etl led i alt öka fiexibilileten av del gymnasiala utbudet och att mera effektivt kunna uinyltja de samlade gymnasiala utbildningsresurserna har vi i ell molionsyrkande föreslagii alt gymnasieskolans organisation i största möjliga utsträckning skall avgöras av länsskolnämnderna inom de ramar som fastslällls av riksdag och regering. Utskottet uttalar sig nu enhälligt för en "sådan försöksverksamhet som motionärerna föreslagit". Vi har alltså i realiteten fått bifall till delta molionsyrkande, även om den borgerliga majoriteten av prestigeskäl inle formellt vill bifalla socialdemokratiska yrkanden, hur sakligt berättigade de än är.

Vi hoppas dock att resultatet skall bli detsamma. Att länsskolnämnderna ges ett större inflytande över gymnasieskolans organisation innebär att utbildningsutbudet kan göras mer flexibelt. Detta är enligt vår mening nödvändigt som ett instrument för att möta de stora ungdomskullarna.

Dimensioneringen av olika utbildningar, och inte minst elevernas intresse av olika utbildningar, innebär en hel del problem.

Jag vill i detta sammanhang först uttala min glädje över att ett enhälligt utskott i enlighet med Georg Anderssons motion uttalat sig positivt om behovet av en ökning av musikutbildningen i gymnasieskolan. Inom detta

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Anslag till gymnasiala skolor m. m.

149

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Anslag tUl gymnasiala skolor m. m.

utbildningsområde, men framförallt när del gäller vårdlinjen, är intresset hos eleverna myckel slörre än antalet platser. En besvärlig urvalssilualion uppstår. Då vi än så länge bara har det trubbiga urvalsinstrumentet betyg att tillgå, blir resultatet all många elever med låga betyg som skulle vara lämpliga fördenna praktiska utbildning utestängs ifrån den. På andra linjer återigen är det för få sökande i förhållande lill del antal utbildningsplatser som riksdag och regering fattat beslut om.

Socialdemokraterna har i en omfattande parlimotion om forskning och utveckling uppmärksammat obalansen vad gäller de naturvetenskapliga och tekniska utbildningarna. Jag utgår från all hela utskottet delar den oro som kommer fram i olika rapporter och i vår partimotion angående riktlinjer för dessa utbildningar. Ändå har det inle varil möjligl all få ett enigt ulskoils-uttalande om behovet av ökad uppmärksamhet vad gäller rekryteringen till särskilt den naturvetenskapliga linjen. Jag yrkar alltså bifall till reservationen 4.

Flera utbildningar inom gymnasieskolan dras med svårigheier med rekryteringen. Vi har inom mitt län, Västmanlands län, särskilt uppmärksammat den Verkstadstekniska linjens stora svårigheter att finna tillräckligt många sökande. Delta måste skolmyndigheterna på alla nivåer - centralt, regionalt och lokall - analysera och försöka komma lill rälla med. Yrkesut-bildad arbetskraft i verkstadsindustrin kommeratt behövas även i framtiden. Detta ingår också i uppmärksamheten kring de tekniska utbildningarna.

I vår strävan att ge en så stor andel av ungdomen som möjligl gymnasial utbildning bör frågorna om dimensionering av olika utbildningar, rekrytering och sökandeintresse noga följas. Situationen med kraftigt växande ungdomskullar får inte innebära alt man eftersätter målet att praktiskt tagel alla ungdomar skall ha möjlighet till utbildning utöver grundskolan.

150

INGA LANTZ (vpk):

Herr talman! Frågan om reservvikarier inom skolan har ett flertal gånger varit uppe till behandling i riksdagen. Bl. a. har vpk-motioner bidragit lill att reservvikarier nu åtminstone i teorin får finnas inom grundskolan.

Men kravet att även införa ett reservvikariesystem för gymnasieskolan står kvar. Lika väl som eleverna i grundskolan behöver en fast lärarkår, så behöver eleverna i gymnasieskolan della. Att ha fasta och redan etablerade relationer mellan elever och skolpersonal måste inverka positivt på hela skolarbetet.

Inom lärarkåren uppgår den löpande tjänstledigheten enligt beräkningar till ungefär 12 96 av den totala arbetstiden. Man kan förmoda att behovet av just korttidsledighel kommeratt öka av olika orsaker, t. ex. genom ledighet för facklig förtroendeman.

Eftersom medel ändå måste utgå för ersättning till vikarier är det svårt att förstå varför inle medel kan utgå för ett fast reservvikariesystem som är fullt utbyggt och där hela behovet av korttidsvikarier tillgodoses både inom grundskolan och inom gymnasieskolan. De pedagogiska fördelarna för både elever och lärare är ju uppenbara.

För lärarna betyder ett fast syslem dels alt större trygghet garanteras i

anställningen, dels att övertaliga behöriga lärare på en ort kan användas rationellare än när de blir tvingade alt under ett läroår flytta mellan orter där kortare vikariat erbjuds. Med ett reservvikariesystem skulle man få en geografisk samordning av tillgången på behöriga lärare.

För eleverna får systemet förstås den allra största betydelse. Att i stället för ständigt nya uppdykande personer ha fasta och redan etablerade relationer mellan eleverna och lärarna måste inverka positivt på både pedagogiken och den övriga skolsituationen. Som alltid är det de sämst ställda eleverna - de som bäst behöver stöd och omsorg - som drabbas hårdast av störda och uppbrutna relationer och även av skiftningarna mellan okända kortlidsvika-rier.

Herr lalman! I förra årets budgetproposition aviserades att en arbetsgrupp närmare skulle utreda formerna för reservvikariesystemet. Det var ju bra. Det sades bl. a. pås. 271: "Jag vill i delta sammanhang anmäla att genom förslag från det särskilda organ som har till uppgift att förbereda inrättandet av statens förhandlingsråd skall en arbetsgrupp tillsättas inom SÖ med uppgift all utreda frågan om beräkningsunderlag för inrättande av tjänster som lärarvikarier."

När vpk-motionen 1553 skrevs under den allmänna motionstiden hade denna arbetsgrupp inte etablerats och ännu mindre påbörjat sitt arbete. Del var ju anmärkningsvärt, eftersom riksdagen redan för mer än ett år sedan hemställt om förslag från arbetsgruppen.

Vpk tycker det är viktigt att frågan om'reservvikarier för skolan får en snabb och bra lösning.

Motivet för motionen var att föra reservvikariefrågan framåt och få i gång den utlovade arbetsgruppen. Kort tid efter det att motionen väckts kom också arbetsgruppen i gång med sitt arbete. Man för förmoda att motionen var den direkta orsaken till att både SÖ och departementet log tag i frågan.

Och detta var också motionens huvudsyfte. Därmed är vpk-motionen i praktiken åtgärdad, och jag behöver, herr lalman, inte yrka bifall till den. Det är nu bara att hoppas att arbetsgruppens resultat blir bra och att man också skall kunna hålla den tidsram förarbetet som man har lovat. I annat fall kan jag försäkra kammaren att vi återkommer i denna fråga.

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Anslag till gymnasiala skolor m. m.

GÖSTA KARLSSON (c):

Herr lalman! Jag kan hålla med Lena Hjelm-Wallén på en rad punkier. Det gäller, när hon lalar om behovet av utbildning, alldeles speciellt i tider av sysselsättningssvårigheler. Jag håller med henne när hon säger all del behövs åtgärder för all underiätla övergången från skolan lill arbetslivet, och jag håller med henne även när del gäller strävandena alt underlätta decentraliseringen av skolplaneringen lill regionala och lokala organ. Den decentraliseringen har, som Lena Hjelm-Wallén ju också anmärkte, också utskottet gått med på.

Utskollet säger emellertid att det bör ankomma på regeringen att pröva i vilken utsträckning det är möjligl alt redan nu finna former för en sådan försöksverksamhet. Jag vill erinra om all i en på kammarens bord vilande

151

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Anslag till gymnasiala skolor m. m.

152

proposition statsrådet Mogård har sagt: Enligt min mening finns del starka skäl som talar för att del lokala och regionala inflytandet över utbildningsplaneringen förstärks, även när det gäller gymnasieskolans reguljära kursutbud. Jag är emellertid inte beredd alt just nu föreslå några åtgärder i den riktningen men avser att i annat sammanhang åierkomma lill regeringen i frågan.

Dimensioneringen av gymnasieskolan är givetvis beroende av befolkningsutvecklingen. Det framgår av budgetpropositionen alt antalet 16-åringar- den åldersklass som lämnar grundskolan - fram till 1982 kommer att öka med 18 000 och uppgå lill 124 000 för alt sedan minska lill 108 000 efter ett par år. Den kommer därefter att stiga igen för att sedan på nytt sjunka. Del är självklart alt sådana variationer komplicerar beslut om dimensionering. Till det kommer andra förhållanden, som gäller osäkerhet beträffande det man kan kalla gymnasiebenägenheten. Möjligheten att erhålla arbete påverkar benägenheten att fortsätta med utbildning direkt efter grundskolan. De ekonomiska besvärtigheter som vi befinner oss i har gett anledning lill kraftigare inriktning från alla håll på högre utbildning för all möjliggöra den förnyelse som är nödvändig för att upprätthålla konkurrensförmågan och ett tillfredsställande sysselsällningsläge. Del saknar inle heller belydelse för dimensioneringen hur gymnasieskolan ulformas.

Ulskoltel godtar propositionens förslag om en planering inriktad på all anordna utbildningsplatser motsvarande 97 % av en årskull 16-åringar. Det betyder - mot bakgrund också av nödvändigheten att hushålla med resurserna - att det måste till särskilda åtgärder. I budgetpropositionen har delta understrukils genom satsningen på förelagsskolor, inbyggd utbildning och lärtingsutbildning. Den satsningen sker i enlighet med riksdagens begäran till 1975/76 års riksmöte om förbättring av statsbidraget lill denna verksamhei. Del är den begäran som den nuvarande regeringen effektuerar. Låt mig säga att den satsningen också slår i samklang med behovet av att använda samhällets resurser på effektivaste sätt i en verklighelsförankrad utbildning. Del gäller all kunna använda byggnader och maskiner samhällsekonomiskt rikligt och alt utnyttja det nedlagda kapitalet så bra som möjligt.

Men del gäller också, som jag ser det, att kunna använda kunnandet hos företagen. En yrkesman i produktionen kan naturligtvis aldrig ersätta läraren -jag vil I betona del-men läraren kan inte heller ersätta yrkesmannen närdet gäller att ge närkontaki med jobbet.

Så några ord om reservationerna. Oenigheten i år är i jämförelse med förra året starkare markerad - i varje fall beträffande antalet motioner. Det finns inte mindre än fem sådana i år. Låt mig säga att redan i fjol utskottet tog ställning i positiv riktning till den modifierade intagningen, Efter vad jag erfarit kommer Ove Nordslrandh all behandla den delen, liksom Jörgen Ullenhag lar upp läroplanen för den naturvetenskapliga linjen, där utskottet redan för två år sedan uppmärksammade problemen.

I den första socialdemokratiska reservationen uttrycks en viss tvekan inför den ökade satsningen på inbyggd utbildning. Jag vill bara notera att man inte

tar ställning mot anslagsberäkningen. Jag vill också konstatera all den verksamheten pågått även underden förra regeringens lid. Självklart måsle del finnas insynsmöjligheter. Jag erinrar om att budgetpropositionen innebär ett förslag om att särskilda resurser skall ställas lill planeringsrådens förfogande föran skapa möjligheter till denna insyn. Del är någonting nytt, och det möjliggör en annan insyn än tidigare Det betyder såvitt jag förslår att man garanterar alt samma övergripande mål skall finnas för denna verksamhet som för motsvarande utbildning inom gymnasieskolan.

Beträffande de korta yrkesinriktade kurserna vill socialdemokraterna att dessa skall betraktas som ett permanent utbildningsutbud. Det är möjligl att kurserna kan bli reguljära, att de har en uppgift som permanenta. Men utskollet anser i varje fall att till dess tillräcklig erfarenhet vunnits och en utvärdering hunnit ske, kurserna skall ha en annan karaktär, kunna sättas in när och där de motiveras av den akuta silualionen. Jag vill också understryka all utskouels förslag innebär all regeringen får möjlighet all om så behövs öka antalet platser utöver den föreslagna ramen. När det gäller permanentningen av kurserna bör det, som jag ser det, vara en uppgift för gymnasieutredningen alt la ställning till den lämpligaste formen för dessa kurser inom gymnasieskolan.

Sedan avstyrker man i reservationen 5 ökningen av antalet bidragsmm för lärtingsutbildning, och della ulan motivering. Betyder det alt man menar att verksamheten inte fyller någon uppgift, all den inte är avpassad för gymnasieeleverna? Utskottet har en annan uppfattning. Enligt min mening är denna utbildningsmöjlighet en ytterst viktig form både med hänsyn till behovet och nödvändigheten av all bevara etl levande hantverk och med hänsyn till intresset för utbildning i denna form. Jag har sett en rad exempel på detta intresse, som också har tagit sig uttryck i olika förslag till utgestaltning.

Del är att beklaga att hantverksservicen på många orter är på väg alt försvinna eller redan har försvunnit, inte minst i en tid då kvalitetsaspekten på en rad produkter kommit att få en allt större betydelse med hänsyn till resurserna. Det är inte bara bristande lönsamhet som orsakat delta. Del är också bristande rekrytering. Del står i varje fall enligt min uppfattning klart att samhällets behov av hantverk och småförelagsamhel måste komma alt öka med hänsyn både till kvalitets- och hushållningskrav och till nödvändigheten för människorna alt få utlopp rör sin skaparkraft.

Under en följd av år har bidragsrummens antal varit oförändral. Jag tycker det är rikligt att statsmakterna nu möter det ökade intresset genom att ställa ytterligare bidragsrum till förfogande i en tid då del gäller ati främst hushålla med ekonomiska satsningar och ta lill vara existerande möjligheter. Det måsle därför med hänsyn till det dokumenterade behovet vara rikligt att en uppräkning sker till 1 100 bidragsrum.

Herr talman! Jag yrkar bifall lill ulskolleis hemsiällan under samiliga punkier.

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Anslag tiU gymnasiala skolor m. m.

153

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Anslag till gymnasiala skolor m. m.

LENA HJELM-WALLÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Först vill jag tacka Gösta Karlsson för påpekandet att vårt motionsyrkande om decentralisering av besluten angående gymnasieorganisationen uppmärksammats mycket snabbt av regeringen. Också jag har läst del i proposilionen 164 och hoppas alltså på snara resullal. Jag tror all vårl motionsyrkande därvidlag har haft sin betydelse.

Beträffande dimensioneringen, där vi har olika åsikter, vill vi socialdemokrater föra fram frågan om de ökade årskullarna och den stora betydelse som de måste fä för gymnasieskolan och gymnasieskolplaneringen. Vi vill också mycket kraftigt slå vakt om 97-procenismålei. 97 % av en årskull 16-åringar bör gymnasieskolan bereda plats för, och det skall då ske inom gymnasieskolan. Tyvärr svävar utskottsmajoritelen på målet och utgjuter sig om företagsskolornas och lärlingsutbildningens välsignelser. Det är en syn på dessa ulbildningsformer som vi inte kan dela. Vi menar att den inbyggda utbildningen i gymnasieskolan behöver öka, och det av det skälet att lokaler och utrustning inte finns att tillgå för de ökande ungdomskullarna. Del slår helt klart alt det är skolan som har ansvaret för den inbyggda utbildningen. Inbyggd utbildning är nämligen en del av gymnasieskolan. Däremot är vår inställning lill all öka utbildningen inom företagsskolorna och lärtingsutbildningen negativ. Denna negativa syn delar vi med många fackförbund.

Beträffande de yrkesinriktade kurserna är del självfallet så som Gösta Karlsson säger, att de skall sättas in där de bäst behövs. Vi är helt klara överalt dessa kurser måste sättas in i denna ungdomsarbetslöshetens tid, men det vi vill ha är ett permanent utbud i botten för att möjliggöra en långsiktig planering som i dag inte är möjlig. Jag tycker att det är väldigt synd att ulskottsmajoritelen fortfarande inte vill inse det. Regeringen tycks, att döma av propositionen 164, ändå ha förstått litet grand av detta, eftersom det där sägs all SÖ i god lid skall lämna in förslag lill regeringen till dimesioneringen av sådana kurser och övriga villkor som där skall gälla. Det uttalandet i den här nya propositionen kan man se som en viss framgång för socialdemokraternas yrkande, men samma behov av planeringstid som det här betonas au de centrala myndigheterna har, finns naturtigtvis också för lokala och regionala myndigheter. Kan utskottsmajoritelen förklara varför det skall krånglas till på det här sättet?

154

GÖSTA KARLSSON (c) kort genmäle:

Hen talman! Låt mig notera att Lena Hjelm-Wallén uttalar sitt erkännande för vissa delar av den utbildningspolitik som den nuvarande regeringen för. Del är ett erkännande som jag anser är värdefullt.

När det gäller decentraliseringen av skolplaneringen är det bara att konstalera all ulskollsmajoriteten räkniide rätt som sade att man hade anledning tro all regeringen utan någol särskilt ulskottsiniiiativ skulle lägga fram förslag i den riktningen. Del har alltså också kommit.

Sedan konstaterar jag givetvis att Lena Hjelm-Wallén inte instämmer i uppskattningen av den inbyggda utbildningen och övriga ulbildningsformer av del slag som här har varit föremål för diskussion. Vi har en annan

uppfattning om värdel, inte minst med hänsyn till nödvändigheten av att tillvarata samhällets resurser pä området. Del kan inte vara riktigt att lokaler och maskiner står oanvända på ett ställe när de skulle kunna användas för andra uppgifter. Dessutom är det på del sättet -jag är övertygad om del - att färdigutbildningen, kontakterna med deljobb som man kommer all möta, bäst sker i den form som den inbyggda utbildningen och förelagsskolorna kan

ge.

Också jag vill närdet gäller de korta kurserna betona värdel av all det finns möjligheter till planering, men vi skall samtidigt inte glömma bort att en utvärdering av hela denna verksamhet måste ske så all man inte plötsligt, utan att ha tänkt igenom konsekvenserna, befinner sig i en situation där man har ett alternativl gymnasieskolsyslem med de skillnader som i varje fall i dag finns inbyggda i detta.

Nr 119

Torsdagen den 13 april 1978

Anslag till gymnasiala skolor m. m.

LENA HJELM-WALLÉN (s) kort genmäle:

Herr lalman! Jag skulle vilja be att Gösta Kartsson gör skillnad mellan vår inställning till den inbyggda utbildningen å ena sidan saml företagsskolor och lärtingsutbildning å andra sidan. Jag ser framför mig att den inbyggda utbildningen kommer att öka, och det tycker jag är positivt - så länge det är helt klart att målet är det samma som för andra motsvarande utbildningar som sker inom gymnasieskolans vanliga lokaler.

Den här positiva synen på samspelet med arbetslivet harjag också ganska noggrant ulvecklat i direktiven lill gymnasieutredningen. Det viktiga är att skolmyndigheterna har ansvaret också i den delen.

När det gäller kortkursverksamheten säger Gösta Kartsson att man behöver utvärdera den innan man gör den till en permanent företeelse. Min syn på gymnasieskolan äralt den behöver bli mer flexibel i sitt sätt att möta ungdomarna, deras förutsättningar och intressen och behov. Jag är helt säker på att verksamheten med korta yrkesinrikade, påbyggbara kurser kommer att vara ett inslag som vi behöver ha kvar också framöver. Där tycks vi ha någol olika åsikter.

GÖSTA KARLSSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag har också den uppfattningen att del finns fog för nya former av utbildning på det gymnasiala stadiet. Men det är viktigt att man inte utan att riktigt vara medveten därom halkar in i ell syslem som ger olika villkor ål elever som går i den ena eller den andra skolformen.

När del gäller företagsutbildningen etc. vill jag erinra Lena Hjelm-Wallén om att insynsmöjligheterna nu har förbättrats åtskilligt genom den särskilda resurs som ställs lill kommunernas förfogande på 4 % av bidraget för att möjliggöra för planeringsråden att följa med denna verksamhet. Det är en nyhet, och jag tror att del är mycket värdefullt att kunna peka på den i sammanhanget.

På förslag av talmannen beslöts att kammarens förhandlingar skulle fortsättas vid morgondagens sammanträde.

155

Nr 119________ § 12 Talmannen meddelade att på föredragningslistan för morgondagens
Torsdaeen den_ sammanträde skulle utbildningsutskottets betänkande nr 20 samt näringsut-
13 aoril 1978___ skottets betänkanden nr 50 och 48 i nu angiven ordning uppföras främst bland
_____________ två gånger bordlagda ärenden.

§ 13 Kammaren åtskildes kl. 23.51.

In fidem

BERTIL BJÖRNSSON

/Solveig Gemen