Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1977/78:112

Torsdagen den 6 april

Kl. 19.30

Förhandlingarna leddes till en böoan av iredje vice talmannen.

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

§ 1 Handelsstälsindustrin, m. m. (forts.) Fortsattes överläggningen om näringsutskotlets betänkande 1977/78:45.

RUNE JOHANSSON i Ljungby (s):

Herr talman! För några år sedan hade jag all delta i en interpellationsdebatt i riksdagen. Jag var dä svarande. Tyvärr nödgades jag avbryta debatten på grund av en resa, och jag måste naturiiglvis då förvänta mig tolerans frän meddebattörernas sida. När jag i kväll har fött veta skälen för alt statsrådsbänken är tom vill jag säga att det är klart att den nuvarande regeringens ledamöler har rätt att räkna med motsvarande tolerans.

Herr talman! Oftast diskuterar vi i riksdagen ulgifteroch deras omfattning. När vi nu diskuterar en bit av vår vikliga industripolitik, är del visserligen fråga om stora utgifter, men del är också fråga om hur vi skall fö möjligheter i framtiden att bestämma om utgifter av mera allmän karaktär. Jag tror att vi kan bli överens om alt avgörande för inkomstutvecklingen är vår produktion, framför allt vår industriproduktion.

Dagslägel är inte särskill ljust. Den bedömningen gäller tyvärr inte enbart stålindustrin. Senaste dagarna har vi fåll rapporter om bruttonationalproduktens minskning under fjolåret med nära 3 % i förhållande lill 1976. Under flera är i rad har vi nu noterat minskningar.

Om vi förväntar oss att vi skall ha en industriproduktion som ger oss underlaget för en rimlig inkomstutveckling, så kan man naturiigtvis säga att avgörande är inte bara delta ulan fördelningsproblemen är lika viktiga. Men jag tror all vi måste notera att först och främst skall vi ha någonting att fördela.

Sverige har en industri som har givit oss förutsättningar för en god levnadsstandard, men del är viktigt all söka förnya den, forska och vidareutveckla industrin, och i det avseendet är konkurrensen hård runt om i väriden. Det är emellertid lika angeläget atl se till atl man vårdar sig om det man har av produktionsresurser. Man måste pröva induslrins livskraft, förstärka och förnya där sä visar sig erforderligt.

Det har sagts lidigare all svensk järn- och stålindustri är av gammall datum. Den har under skilda perioder fött utslå besvärligheter. Men frågan är om svårigheterna varit större än under de senasie åren. 1 den nuvarande konjunktursvackan har vår industri inte klarat konkurrensen på hemma-

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsinduslrin, m.m.

marknaden. Det lyckades vår järn- och stålindustri med under lidigare nedgångsperioder, då den t. o. m. kunde ta en relativt större andel av leveranserna inom landet. Det har inte gått nu.

Stålindustrins situation präglas nu dels av drastiska minskningar i förbrukningen som drabbat särskilt två vikliga områden, nämligen varven och byggnadsverksamheten, dels av alt investeringarna minskal runt om i världen och i hög grad i vårt eget land, både i induslribyggen och i maskiner. Varven och byggnadsverksamheten tog under de gynnsammare åren i böoan av 1970-lalet i anspråk nära 40 % av vad som förbrukades av järn, stål och plåt. I juni 1976 hade jag anledning erinra riksdagen om att exempelvis produktionen vid NJA av fartygsprofiler, som lidigare var förelagels slörsla produktgrupp, dä endasi uppgick lill en liondedel av tidigare produktion. Farlygspläten tillverkades av Gränges bara i en omfattning som var knappt hälften mol tidigare. Della exempel skulle kunna mångfaldigas - om hur krisen runl om i världen medförde beiydande olägenheier för vår produktion.

Ingen undgår atl ta intryck av vad som händer och sker i ens omgivning. Men för en industri eller en bransch kan inte tillfälliga förändringar uteslulande fä avgöra hur man vill forma den framlida sirukluren. Här möler den egeniliga svärighelen. Hur myckel skall man låta framtidsbedömningar påverkas av erfarenheten frän tidigare situationer? Hur skall man väga in förväntningarna för framtiden?

Om man exempelvis uteslulande skulle se till skogsindustrins läge i dag och sedan något är tillbaka, med stora lager av massa och papper och svårigheterna att exportera trävaror, så skulle det förmodligen verka ganska avkylande för framlidsplaneringen. Men såvitt jag har uppfatlat vill ingen avslå från aktuella ulbyggnadsplaner inom vår skogsindustri, om erforderligt kapital kan las fram.

I den rapport som lämnades om del s. k. Ballic Steel-projeklel, eller - som vi vardagligen ullryckie del - Gävlevalsverkel, skriver uiredaren direkiör Slure Svensson, förulvarande chef för Domnarvels släl rörelse, bl. a. följande: Vi har eftersträvat att vara realistiska i vår bedömning av den framlida efterfrågan på produkier ifrån ell sådanl varmbandvalsverk. Om del i våra prognoser finns en felkälla, lorde del snarare vara all vi bedömi marknadsutsiklerna något för pessimistiskt än tvärtom.

Jag tror att det kan vara skäl i att erinra om detta uttalande. Ännu slörre anledning finns att ta del av vad Sture Svensson skriver avslutningsvis i ingressen till detla betänkande: "Det är min övertygelse alt vår stålförädlingsindustri till det yttersta måste satsa pä kvalitet och rationell produktion föratt ha någon framtid i konkurrensen med de slora slålnationerna. Svensk stålindustri kan i dag inte slå sig till ro med atl blott konstatera de svårigheter som föreligger i olika avseenden. Tvärtom krävs en vilja att gå vidare, all konstruktivt arbeta för att nå längre."

Jag har inte anfört detta, herr talman, för att finna tröst, utan mera som en uppmaning från en mycket sakkunnig man.

Vägledande för våra bedömningar inför 1975 års beslut om stålämnes-

verket var framför allt en bestämd uppfattning om atl svensk järn- och stålindustri inte var förbrukad, utan att vi hade en given plats på marknaden såväl i vårteget land som ute i världen. Här finns malmen och kunnandet, och till det måste föras resurser för alt kunna förnya och vinna konkurrenskraft.

Tilldetta kom den erfarenhet som vi gjort om möjligheten att trygga arbete och utkomst i vår norra landsiinda, dar mycket av landels tillgångar finns. Men en obändig verklighet har gjort det svårt atl i höginduslriutvecklingens och servicesamhälleis tillväxt garantera sysselsättning genom företagsetable-ringar som grund för samhällsbildningar. Vår slutsats var alt kring landsdelens tillgångar måsle elt framtidsprogram byggas upp. De samhällsekonomiska och regionalpoliliska hänsynen måste väga minst lika tungt som de företagsekonomiska övervägandena.

Det fanns någonting av motsvarande uppfattning i en programförklaring som den nya NJA-chefen, nu SSAB:s verkställande direktör, avgav. Han sade alt förväntningarna pä avkastningen får kanske sättas lägre för NJA än för andra industriföretag i landet, men det måste vara ett grundkrav alt vaoe investering leder till lönsamhet.

Min egen kommentar lill delta är alt en sådan uppgift inte är omöjlig att klara, inte heller i ett samordnat företag där staten får ta på sig en extra kostnad för atl balansera de samhällsekonomiska hänsynen mot de rent företagsmässiga.

Man kan emellertid inte jämföra effektivitet och produktivitet i verksamheterna utan alt bedöma förutsättningarna. För svensk industri i allmänhet har gällt att den väl tält jämförelser med företagen i de flesta industriländerna, trots relativt högt kostnadsläge. Men det har grundats på en rationell produktion, med kvalificerad utrustning, kunnig arbetskraft och rimlig storleksordning på industrierna och produktionsanläggningarna. Hur skulle det eljest vara möjligl att vid de svenska järnverken -jag tänker då framför alll pä NJA -produktionen per anställd har legat pä ca 180 lon? 1 Västtyskland har den legat vid ungefärligen 200-250 ton och i de japanska stålverken pä 30000 lon. I de japanska handelsstålverken har alltså produktionskapaciteten varit dubbelt så slor som i de svenska. Det har inte samband med att det är skillnad i och för sig i kapacitet hos de anställda. Det är deras förutsättningar, utrustningen, tekniken och storleksordningen som varit avgörande. Och det är uppenbarligen så atl den svenska industrin på järn- och stålsidan har delat misstaget med övriga västeuropeiska industrier att i huvudsak granska varandras förmåga resp. brist pä förmåga lill inbördes konkurrens och för litet och för sent uppmärksammat att nya nationer, och då främst Japan, sakta men säkert bygger upp en slagkraftig industri. Med priset som god hjälpare på varvs- och slålomrädel bryter den inte bara upp våra marknader, utan samtidigt bryter den ner åtskilligt av den europeiska och för den delen också den amerikanska motsvarande industrin.

Den fackliga rörelsen - och i detta sammanhang främst Metall - riktade redan i början på 1970-talet uppmärksamheten på vad som kunde inträffa i fråga om den skärpta konkurrensen. Högkonjunkturen i mitten av 1970-talet

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstälsindustrin, m. m.

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstälsindustrin, m. m.

gjorde emellertid företagen mindre benägna lill en sädan planeringsdiskussion, men det ändrade sig efter hand.

Som en förutsätlning för stålindustrins framtid kom 1975 in i diskussionen frågan om samverkan mellan handelsslålsförelagen. Försl ingicks en överenskommelse mellan NJA och Domnarvel om bildandel av Ballic Sieel AB, vars huvuduppgift var att utreda förulsättningarna för ett varmvalsverk för breda band.

Det finns anledning framhålla alt grundvalen för överenskommelsen vara ena sidan NJ A:s önskemål om alt finna en säker och kontinuerlig avsättning för stälämnen och Stora Kopparbergs intresse av atl fö ökad tillförsel av halvfabrikat för atl kunna expandera inom tunnplåisområdel.

Här markeras alltså klart inriktningen på en ökad vidareförädling av produkter inom landel.

Vid riksdagsbeslutet 1976 om stålämnesverkets utformning har klart angivits den framtida inriktningen på att i huvudsak tillgodose ett behov inom vårt eget land och i en utbyggd vidareförädling.

Fram lill mitten av oktober 1976 var målet för utredningsarbetet beträffande Ballic Steel atl valsverket skulle vara i drift under 1981. Då meddelades muntligen att tidpunkten för realiserandet av verkel kunde komma atl skjutas på framtiden, beroende på de ändrade dispositionerna i Luleå, skriver Sture Svensson. Herr Ångström skall alldeles speciellt uppmärksamma det här, så kan herr Ångström undvika sådana fadäser som att anklaga den lidigare socialdemokratiska regeringen för alt ha lagt Stålverk 80 åt sidan. I millen av oktober var det ju en ny regering. Del blev nya besked under hand och ändrade förutsättningar sä småningom för samverkansförhandlingar.

Det är angelägel alt framhålla detta, därför att om ingen förändring skett på det politiska planet hade sannolikt de under sommaren 1976 träffade förberedelserna för förhandlingar med Gränges om ägarförhållandet och samverkan med NJA tagits upp. Då hade också utredningsarbetet om varmbandsvalsverket fortsatt, och först därefter hade diskussionerna med Domnarvet om former och villkor för en samverkan blivit aktuella.

1 del helt förändrade lägel fick staten i förhandlingarna mot sig en väl sammanhållen motpart bestående av två förelag som naturligtvis också kunde tänkas samordna sina resurser och lämna NJA utanför. Observera det psykologiskt utomordentligt viktiga alt två förelag här kommer samman som eventuellt kan ställa del tredje förelaget, ägt av staten, utanför elt framtida samarbete om icke tillfredsställande villkor uppställes.

Utgångsläget för Gränges var tveklöst dåligt. Del har utskollel också pekat på. Likvidationshotet var överhängande, och det var därför som vi under sommaren 1976 med hjälp av auktoriserade revisorer tillsammans med Gränges ekonomiska avdelningar gick igenom företagets förutsättningar som en förberedelse för direkta kommersiella förhandlingar.

Föriusterna under åren 1976 och 1977 uppgick till sammanlagt nära 700 milj. kr. Det har Anders Wijkman tidigare framhållit. Men stöttad av Domnarvel träffar man för de berörda privatägda företagen en mycket förmånlig överenskommelse, där man får statens förhandlare alt bortse från

avkastningsvärden förapportegendomen. De väldiga belopp som skall lill för en rekonstruktion för staten ensam svara för. Likaså påtar sig staten föriustläckningsgaranti för de närmaste åren. Det kan ifrågasättas om en större överflyttning av förmåner från samhällel till privatförmögenheter skett sedan den tid då kungliga föriäningar var aktuella i vårt land.

Ulskottsmajoritelen säger kort alt riksdagen har all la slällning lill ell förhandlingsresultat, och det är riktigt. Men även om man är beredd atl läla värdet av en sammanslagning överskugga åtskilligt kan vi inte underlåta att kritisera förhandlingsresultatet och pä ett par punkter trots allt föreslå nya förhandlingar.

Vår avsikt är inte atl så söka pressa de privatägda koncernerna alt deras möjligheter att bedriva annan verksamhet äventyras. Men vi borde till den nya stälkoncernen också ha överfört vinstgivande egendom. Vi har i reservationen pekat pä i första hand kraftrörelserna. Nu har della väckt uppmärksamhet i debatten, och man förmenar att detta är en demonslrationspolitik. Men då skulle vi inte ha fört in den. Inte heller skulle vi i vår reservation säga att om socialdemokratin pä nytt kommer i regeringsställning -närmast till hands efter valet 1979-vill vi ha omförhandling på tvä punkter: om den vinstgivande egendomen, som också skall tillföras som apportegendom, och om majoritetsförhållandena i de nya företagen. Jag skulle tro all såväl Grängesbergsbolagel som Stora Kopparberg varit medvetna om detla.

Från utskottsmajoritetens sida har man i debatten inte velat uppmärksamma den inlösningsskyldighet frän statens sida som finns i avtalet - en inlösningsskyldighel av en karaktär vars motsvarighet jag aldrig tagit del av och som innebär atl de tvä privata parterna själva kan begära att fö gä ur företaget men fö med sig enligt beräkningar minst 500 miljoner som värde av det som de lämnar kvar.

Det mesl inlressanla i sammanhängd är ändå förhållandet att man fastställt elt datum från vilket man tidigast kan påkalla att få träda ur förelaget. Litel egendomligt konstruerat nämns tvä och ell halvt år från utgången av är 1982. Om man lite försiktigt räknar bakåt hamnar man ungeför vid den I juli 1980. Kan det vara en tillfällighet atl den tidpunkten kommer strax efter 1979? Nej, förmodligen har parterna haft klart för sig det motstånd som den fackliga rörelsen riktat mot framför allt egendomsöverföringen, bristen på affärsmässighet i uppgörelsen, ägarförhållandet i bolaget och majoritetsförhållandena i styrelsen. Naturiigtvis har man från motpartens sida haft klart för sig all uppgörelsen inte har träffats utan att man har haft någon kontakt med de poliliska instanserna pä arbetarrörelsens område. Man kan därför förvänta sig atl om en förändring äger rum vid valet 1979, så skulle det kunna bli fråga om förändringar som de inte skulle vara beredda att godta,och därför har de skaffat sig den här garantin. Man måsle alltså koppla hela inlösningsproblematiken till vad vi säger i vår reservalion. Där anmäler vi intresset att så småningom, om vi för tillfälle till det, ta upp förhandlingar på de här tvä punkterna. Förändringarna på det politiska planet harju så helt ändrat förutsättningarna inom järn- och stålindustrin. Vi hade, såvitt vi nu

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstälsindustrin, m. m.

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

kan se, fullföljt programmet frän 1976 och genomfört förhandlingarna på det sätt som jag här har nämnt. Nya politiska förändringar kan naturiiglvis också leda lill förändringar i avseende på järn- och stålindustrins framtid.

Jag har lidigare sagl att vi inte avser att försöka så förändra ulvecklingen inom den nya stälkoncernen att man inte nu skulle kunna bedriva elt vettigt uppbyggnadsarbete. Det är i stället tvä viktiga punkter vi har pekat på,och det har vi ingen anledning att på något sätt undanhålla.

Det är klart atl regeringen bär huvudansvaret för ett otillfredsställande resultat i förhandlingarna. I och för sig är det inte överraskande atl de privaia förelagen nätt så goda resultat. Del är möjligt atl del inte är med översvallande entusiasm som regeringen funnit det nödvändigt att låla samhällel vidga sin företagsamhet.

Jag tänker inte polemisera mol industriministern eftersom han inte är här. Jag citerar bara elt uttalande som han för någon lid sedan gjorde i Dagens Nyheter. Man förde där en diskussion om del inte är väldigt omfattande socialiseringar som nu pågår, socialiseringar som genomförs av den borgerliga regeringen. Enligt DN sade herr Åsling: "Om del slumpar sig sä atl staten ökar sill engagemang i dagens läge är det inte avskräckande, del ar ett uttryck för aktiv näringspolitik."

"Om del slumpar sig sä." Dei är således någol av slumpens skördar som man har atl notera när angelägna samhällsingripanden måste till för atl klara sysselsättning och utkomst för människorna.

Regeringen har tagit på sig ett stort samhälleligt engagemang i företagen. Det är ett engagemang som jag i huvudsak betecknar som socialisering av förlusterna pä förelagens villkor. Det gäller i allra högsta grad den uppgörelse som vi nu diskuterar.

För de mänga människorna i vårt land som är beroende av järn- och stålindustrin är den viktigaste uppgiften nu att grunden läggs för en industri som blir effektiv och konkurrenskraftig. Del är ett väldigl arbete, som vi redan inlett. Den nya koncernledningen tycks ha ett bra grepp om utvecklingsarbetet och en vettig inställning lill behovet av samverkan med de anställdas organisationer och kommunerna.

Den socialdemokratiska riksdagsgruppen har inte låtit några känslomässiga bindningar till de lidigare besluten om stälämnesverket och verksam-hetsuppläggningen, eller prestigen, avgöra vår bedömning av den nu föreslagna stålkoncernen. Vi accepterar alt utvecklingsgängen nu blir en annan och att tidsförskjutningar för godtas i fråga om viktiga dellösningar. Till dem räknar vi självfallet det stålämnesverk som riksdagen beslutade om 1976. Enligt vår bestämda mening skall detta ämnesverk fogas in i den strukturplan som SSAB:s ledning nu arbelar med. Investeringarna blir dä inriktade på både basråvara, malm och ämnen sami en utbyggd vidareför-ädlingsindusiri. Jag skulle gärna vilja fråga herr Hagberg, som efterlyst åtskilligt här åtskilliga gånger, vilken ny lyp av sysselsänning jusl kombinationen mellan att under ett vettigt tidsutrymme ägna uppmärksamheten åt både basrävaran - den metallurgiska delen - och en utbyggnad av vidareförädlingsindustrin, som skall kunna kompensera bortfallet av åtskilligt av det

som kan komma atl inträffa, skall ge.

Vi tillåter oss alltså hysa en mera optimistisk uppfattning om den svenska handelsslålsinduslrins möjligheter inför framtiden än den som kommit till uttryck i direktör Nabseths slutsatser och regeringens proposition.

Den industristruktur och sysselsättning som vi har i dag lämnar inte något utrymme för all ge upp vikliga områden. Ingen vågar nu säga att vi kan avveckla åtskilligt av exempelvis vår järn- och stålindustri därför alt andra sysselsäitningsmöjligheter står till förfogande. De senaste åren har importen av järn, stål och plåt ökat väsentligt och motsvarat, såsom det har framhållits tidigare, en andel av uppemot 60 % av de produkier som används i Sverige. För inte särskill länge sedan var importandelen bara 35 %.

Det är inte något, utslag av prolektionism att säga att vi borde kunna åsladkomma en produktion av mycket av vad vi idag importerar och därmed kunna tränga tillbaka importen. Med andra ord: vi bör inom landets gränser kunna erövra marknader åter, liksom vi bör kunna konkurrera effektivt på utlandsmarknaden. Trotsalltärde bedömningarom konsumtionsökningen i världen som gjorts för de närmaste 10-15 åren att konsumtionsökningen blir ca 25 miljoner ton per år. Den bedömningen gjordes av internationella prognosinstitut åren 1972 och 1973. Del kanske mest intressanta är dock alt de prognosinstitut som har gjort motsvarande bedömningar för exempelvis den Nabsethska ulredningen år 1976 har kommit fram till näsian exakt samma resultat. I Nabseths utredning sägs alt ökningen visserligen blir den här anförda men atl en förskjutning av tyngdpunkten för ökningarna sker till andra områden i världen.

Jag såg en artikel i Veckans affärer som redovisade de nya planerna för ekonomisk och industriell aktivitet i Kina, där man uppger att man skall öka bl. a. stälförbrukningen med 60 miljoner ton. Det låter mycket, men det innebär att Folkrepubliken Kina år 1985 skulle förbruka omkring 60 kilogram järn och stål per capita. I Sverige är motsvarande förbrukning 725 kilogram. En mångfald liknande jämförelser skulle kunna göras, där naturiiglvis skalan från 50-60 kilo upp till 725 kilo är utomordentligt rik.

Del finns således en framlida utvecklingspotential som ärenorm. Även om ländersom ärstadda i industriell och ekonomisk utveckling kommeratl söka bygga upp en egen industri för alt lillvarataoch tillmötesgå efterfrågan, är del inte självklart att huvudvikten frän deras sida kommer atl läggas vid exporten för alt de skall fö tillgång lill kapital. Jag tror alt flera länder än Kina kommer atl i ökad omfattning söka tillgodose sina egna och sin närmaste omgivnings behov, vilket torde innebära att pressen från exempelvis Japan mot den europeiska järn- och stålmarknaden kommer alt lätta. Dessutom kommer svensk industri som leverantör av kvalificerad utrustning och medverkande i byggande av hela anläggningar att kunna dra fördel av själva utbyggnadsprocessen i åtskilliga länder.

1 detta sammanhang, herr talman, bör det vara angeläget att söka samverkan också med andra länders induslrier, exempelvis den österrikiska stålindustrin, inom ramen för den statliga koncernen Vösi Alpin. Den framgångsrika industripolitiken från detla förelags sida har fört det fram till

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsinduslrin, m. m.

en position bland världens främsla, med en verksiimhei som sysselsätter omkring 85 000 personer och med just anläggningsarbeten världen över som viktiga inslag i uppgifterna.

Del finns, och kommer atl finnas, många nationer som efterfrågar svensk medverkan och svenskt slöd för att kunna exploatera sina tillgångar. En aktiv internationalisering är därför viktig, om vi inte skall ge upp våra möjligheter att på ett rimligt sätt exploatera eller utnyttja våra egna basråvaror och genom vidareförädling tillgodogöra oss dem hemma och exportera. Naturligtvis erfordras härför ytterligare forsknings- och ulvecklingsarbele.

Man kan naturligtvis ställa sig frågan: Varför är vi inte lika framgångsrika på marknaden som exempelvis Japan i fråga om järn, plåt och stål? Svaret borde ligga i atl på detta område har vi inte sett om vårt hus, som jag tidigare sagt. Vi har inte i tid investerat i teknik, utrustning och samordning.

Uppgiften är att ta igen de förlorade åren. Det kommer att kosta mycket av pengar och ansträngningar och erfordra en grundligare planmässighet, i vilken omstrukturering och utbyggd förädlingsverksamhet tidsmässigt samordnas i den ordning vi ställer anspråk på i fråga om vad som betecknas som socialt acceptabelt. Till detta måste vi ge mening och innehåll.

Förändringar i sociall acceptabla former är i princip krav på tidsmässigt diskussionsutrymme mellan företagsledning och anställda, gemensamma ansträngningar föratt finna lösningar, samhällets medverkan för alt fö fram annan sysselsättning om nedläggningar eller begränsningar är oundvikliga. För della måste vi ha lid och råd. Först om dessa garantier ges kan en i och för sig angelägen omstrukturering finna förståelse.

Till sist, herr lalman. På de orter där brytningen i gruvorna försiggår och pä de orter där järn och stål produceras och förädlas har medborgarna rätt all slälla krav på samhället som garant för trygghet till arbete och utkomst. Vi anser det ytterst viktigt att en samordningsplan för de mindre handelsstålverken diskuteras med den nya stålkoncernen SSAB. Föratt man skall kunna fö vissa garantier för gruvhanteringen bör man undersöka om skrotanvändningen i verken kan begränsas till vad vi harilandet av den varan,och i övrigt basera järn-och stälframställningen på ämnen med malm som utgångsmaterial.

Regering och riksdag skall också kunna följa det fortsatta utvecklingsarbetet inom SSAB och beträffande de mindre handelsstälverken, inte minst för att bevaka alt de samhällsekonomiska och regionalpolitiska hänsynen för spela den roll vi tillmäter dem i sammanhanget.

Herr talman! Jag yrkar bifall till de socialdemokratiska reservationerna.

RUNE ÅNGSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! I mitt anförande tidigare i dag sade jag atl socialdemokraternas ställningstagande, att godkänna riktlinjerna för det nya företaget Svenskt Stål AB men alt samtidigt inte vilja godkänna förhandlingsresultatet, var elt märkligt agerande. Ännu märkligare är det att reservanterna säger att de skall riva upp det resultat som har förhandlats fram med Gränges och Slora Kopparberg efter ett eventuellt regimskifte.

Detta påstående är allvariigt av två skäl. För del första undergräver det förtroendet för staten som förhandlare. Kan man inte lila på det avtal man ingår med staten även om del skulle bli en regimförändring? Det är i varje fall en praxis som har varit rådande i kommuner och landsting sä långt tillbaka jag kan minnas. Del är en ny och farlig princip som reservanterna här knäsätter.

Fördel andra ställer jag mig ytterst tvivlande lill atl den här aktionen skulle kunna genomföras juridiskt sett. Jag föreställer mig atl en juridisk prövning kommer atl fastslå atl avtalet är gällande. Och gör man en sådan bedömning är detta en ren demonstrationsåtgärd och ingenting annal.

Beträffande det utbyte av tankegångar kring Stålverk 80 som jag hade med Ingvar Svanberg tidigare i dag tyckerjag atl det är märkligt att herr Svanberg och nu också herr Rune Johansson och socialdemokraterna i allmänhet är så känsliga för att man påpekar att de gjorde misstag i bedömningarna då det gäller Stålverk 80. Det är väl inte så mycket atl hymla med att man kan göra misstag i en bedömning och att man fattar elt felakligt beslul pä grundval av underlag som senare visar sig inte hälla. Jag hade också ett faktaunderlag när jag gick upp i debatten 1974 som hade kommit fram från regeringen, frän Statsföretag och frän utskottet, och jag var positiv till att vi skulle satsa på Stålverk 80 i det läget. Jag tycker inte atl den här historien är särskilt mycket att orda om, men det var faktiskt Ingvar Svanberg som tog upp debatten om löftescirkus och löftesbrott, och det var del som föranledde meningsutbytet mellan herr Svanberg och mig lidigare i dag.

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

RUNE JOHANSSON i Ljungby (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte ta upp den senare delen av herr Ångströms inlägg. Jag har bara konstaterat att herr Ångström gjorde helt felaktiga uttalanden i sitt anförande, och del är värdefullt om han undviker del i fortsättningen. Vad jag framför allt reagerade mot var att han sade att den socialdemokratiska regeringen lade undan projektet Stålverk 80.

Sedan kommer jag tillbaka till atl vi i reservationen sagt atl om socialdemokraterna återkommer i regeringsställning har vi för avsikt att ta upp förhandlingar pä ett par punkter. Delta tycker herr Ångström är utomordentligt märkvärdigt. Men vad säger människorna i Norrbotten, när de har att notera riksdagens beslut om ett stålämnesverk, ett beslut som vi ändrade 1976 därföratt omständigheterna, marknadsutvecklingen och annat, ledde oss fram till alt vi borde mer inrikta oss pä att förse vår egen järn- och stålindustri med basrävara? Men beslutet från 1976 står ju ändå kvar. Vad skulle människorna i Norrbotten kunna säga i della sammanhang? Jo, de måste bara notera att på det politiska planet skedde en förändring. En borgeriig regering trädde till efter den socialdemokratiska, och den borgeriiga regeringen brydde sig inte om det beslut som 1976 års riksdag fattade. Den var inte beredd att fullfölja del beslutet.

Den borgerliga regeringen har politiskt sett rätt att handla så, men vi har lika mycket rätt att kritisera den för del. Vi har också i lika hög grad rätt att säga atl vi skulle ha fullföljt beslutet och atl vi har för avsikt att fullfölja ett

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

sådanl beslul, om vi på ny 11 vinner del poliliska underlag som erfordras för all man skall kunna fullfölja ell sådanl arrangemang.

Jag förmenar all del är detla som G rän ges bergs bo läge t och Slora Kopparberg har tagit hänsyn till och markerat genom den alldeles speciella utvecklingsklausul som de har föll in i avtalet och som är sä märklig att Statsförelag inte finner det möjligt alt accepiera den utan en garanti från regering och riksdag.

Det är för mig egendomligt atl de borgerliga tar upp del som vi säger i reservationen om eventuella omförhandlingar. Vi är medvetna om, och det står i reservationen, att staten i det sammanhanget sitter pä understol. Vi kan naturligtvis genom beslut i koncernen komma i det lägel att de här tvä förelagen inte finner det förenligt med sina intressen atl stanna kvar. Det är där de har gjort garderingen.

RUNE ÅNGSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Rune Johansson lycker atl det är märkligt att vi tar upp socialdemokraternas påslående atl de i händelse av elt regimskifte skulle la upp nya förhandlingar. Rune Johansson erkänner själv alt staten i det fallet kommer all sitta på vad han kallar understol. Med utgångspunkt i detta påstående vill jag dra den slutsatsen atl del finns mycket små möjligheter att sådana förhandlingar skall leda till ett positivt resullal. Jag vill havda all del från juridisk synpunkl är i del närmasle omöjligl all nå ell resullal i del här fallel. Jag hargjori en försikiig sondering hos jurisier om della och fåll del svarei.

Sedan har också frågan om apportegendom varil föremål för anmärkningar. Jag fick intrycket att även den delen skulle komma att omprövas av socialdemokraterna lillsammans med de här båda förelagen, dvs. att Slora Kopparberg och Grängesberg inte hade tvingats ta med kraflverksrörelserna i avtalet i del fallet. Måhända alt det endast är en anmärkning och alt avtalet därvidlag inte skulle omprövas. Det kanske är ett missförstånd, men i vaoe fall är den frågan föremål för reservanternas påpekande i reservationen.

Jag ställde en fråga till Ingvar Svanberg, men jag fick icke någol svar pä den. Jag låter den gä vidare till Rune Johansson: Hur tänker socialdemokraterna i regeringsställning fullfölja löftet om att skapa 2 300 nya jobb vid NJA i Luleå? Jag ställer denna fråga mot bakgrund av de svårigheter branschen har f n. och mot bakgrund av den struklurkonslruktion som det nya Svenskt Stål AB har. Jag lycker all det här är en väldigt viktig fråga. Den rör trots allt litet grand vid trovärdigheten i de påsiåenden vi fäller i en deball som den här.

RUNE JOHANSSON i Ljungby (s) kort genmäle:

Herr lalman! Om herr Ångslröm läser vår reservalion lilel grundligare skall han finna all vi där jusl pekar på att förhandlingarna, om de kommer alt tas upp, skall gälla möjligheterna att överföra exempelvis vinstgivande kraftverksrörelser från de här två företagen. Del skulle vara en ny förhandling och ett nytt förhandlingsresultat, som man i dag inte kan säga mycket om. Vi har själva i reservationen erkänt atl vi där delvis silter på understol men att ett

uttalande av riksdagen skulle betyda åtskilligt - om man nämligen gör gällande, vilket vi gör, att överenskommelsen strider mot all afförsmässighet.

Närdet sedan gäller garantin förde nya jobben förstår jag inte varför man inte kan uppmärksamma atl vi säger att stälämnesverket, som beslutades om 1976, skall infogas i den strukturplan som SSAB skall göra upp. Vi har med hänsyn till den förändring som har inlräffai pä det politiska planet, och därmed också i fråga om de allmänna förulsättningarna, sagt alt vi får acceptera att det sker en tidsförskjutning, en förändring i fråga om i vilken lakt och på vilket sätt planerna skall genomföras. Men vi ger inte avkall pä alt det stålämnesverk om vilket vi har fattal beslut i riksdagen skall genomföras. Till det knyter vi dä utbyggnaden av vidareförädlingen därföratt stålämnes-produklionen blir basen för den vidareförädling som via varmbandvalsverk skall komma in i den aktiva verksamheten. Där ligger garantin! Säger man nu från borgerligt håll nej till detta säger man, vad jag kan förstå, också till Norrbottens folk: Det blir inget stålämnesverk. - Den garantin är det bara socialdemokratin som är beredd atl helt stå för.

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

Tredje vice talmannen anmälde att Rune Ångström anhållit alt till protokollet fö antecknat atl han inte ägde rätt till ytterligare replik.

KJELL-OLOF FELDT (s):

Herr tal man! Det beslut riksdagen i dag skall fatta gäller formellt avtalet om bildandet av ell nytt. halvsiailigl handelsstålbolag. Men beslutets reella innebörd sträcker sig mycket längre. Med del här beslutet ger riksdagen klarsignal för det nya bolagel atl genomföra en strukturrationalisering och omvandling av den svenska handelsstålsinduslrin. Det bliren av de största sirukiuroperaiioner som i en enda omgång har genomförts i vän land. Del gäller framtiden för den svenska järn- och gruvhanteringen. Det kommer atl bestämma den ekonomiska och sociala utvecklingen på många orter, ibland i hela län. Det avgör sysselsättning och livssituation för tusentals löntagare.

Mot den bakgrunden kunde man lycka alt riksdagen skulle ta det här tillföllet att ge vissa riktlinjer för statens näringspolitik på stålområdet, lägga fast målen för det nya stälbolagel och klart definiera dess roll som instrument i näringspolitiken.

Den borgerliga riksdagsmajoriteten gör ingenting av delta. 1 näringsutskotlets belankande sägs all syftet med bildandet av SSAB är all skapa ett effektivt förelag som kan erbjuda en på lång sikl tryggad sysselsättning. Det är bakom detta i sanning självklara syfte som riksdagen nu erbjuds atl ställa sig. Men tolkningen av dess konkreta innebörd överlåter man helt ät företagsledningen.

Och vad har då förelagsledningen att hålla sig lill när besluten skall fallas om den svenska handelsslålsinduslrins framlid? Jo, enligi ulskollsmajorilelen de förulsäliningar för ulredningsarbeiet som anges i propositionen. Dessa förutsättningar är helt enkelt den avvecklingsplan som presenterades i den beryktade handelssiålsuiredningen - atl företagsekonomisk lönsamhel

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

skall uppnås och alt della kräver borttagandet av kanske 4 0(X) arbetstillfällen ur handelsstålsinduslrin, framför alll inom tillverkningen av stålämnen.

Man kan fråga sig om de borgeriiga ledamöterna av riksdagen, och särskilt ledamöterna frän de orter och län som direkt berörs, är medvetna om att det är de här förutsättningarna man nu skapar för omstruktureringen av det halvsiatliga slålbolagel.

Atl någol obehagligt kan hända, trorjag ändå att man anar. Den borgerliga ulskottsmajoriteten är så ivrig att tvä sina händer att man inte ens vägar lillstyrka del socialdemokratiska förslaget om att slrukturplanen för SSAB skall underställas riksdagens prövning, innan man böoar genomföra den.

Birgitta Hambraeus gjorde i sitt inlägg ett försök att förneka del uppenbara. Hon beskrev situationen så, atl alla dörrar står öppna, att vi i riksdagen även i fortsättningen skulle kunna påverka utvecklingen inom SSAB. Ja, Birgitta Hambraeus, det påståendet kan bli sant, men bara under en förutsättning-all riksdagen antar den socialdemokratiska reservationens krav atl strukturplanen för handelsstålsinduslrin skall underställas riksdagens prövning.

Därför hjälper det inte alt tala om god vilja. Det hjälper inte atl som Birgitta Hambraeus gjorde slälla ut löften lill de anställda i Domnarvet, om man samtidigt röstar för ell riksdagsbeslut som effektivi slår igen dörrarna för riksdagens och allmänhetens insyn i planeringen av den svenska handelsslålsinduslrins framlid. Den skall i fortsättningen skötas inom SSAB. Del berövaross möjligheten alt på politisk väg påverka de beslut som kommer att avgöra de.ssa regioners sociala och ekonomiska framtid. Det vore ganska naturiigt om de människor det gäller frågade sig, vad det är för mening att göra staten lill delägare i svensk stålindustri om inte folkrepresentationen är beredd att ta något ansvar för hur staten fullgör sin roll som ägare.

Men även om riksdagsmajoriteten inte vill låtsas om realiteterna bakom del här beslutet, tänker jag dra in dem i debatten.

Arbetet på SSAB:s framtida struktur pågår f. n. i en särskild arbetsgrupp inom företagel. En huvudfråga i detla arbete är, i vilken omfattning och i vilka stålverk tillverkningen av stälämnen i fortsättningen skall ske i Sverige. Under gårdagen informerades elt antal riksdagsledamöterom de synpunkter i den frågan, som förts fram av de fackliga representanterna för de anställda vid Domnarvels Jernverk.

Jag avslår här från all försöka utvärdera de olika alternativ för metallurgins omfattning och slruklur som tydligen föreligger. 1 stället skall jag peka på elt principielll problem som borde vara av utomordentligt stor betydelse för riksdagen, eftersom del gäller de förutsättningar som skall gälla för struktur-planeringen av handelsstälsindustrin.

1 det sammanhanget harjag några ord att säga till Lars-Ove Hagberg. Han lalade i eftermiddags föraktfullt om de nya utredningar om metallurgins framlid i Domnarvet som har begärts bl. a. av mig. Jagskall upplysa Lars-Ove Hagberg om all den utredningen nu har utförts. Och den har utförts av de fackliga organisationer vid Domnarvet som Lars-Ove Hagberg begabbade, som han i gammal kommunistisk stil anklagade för alt svika arbetarna. De har jobbat för sina kamraters intressen, de har gjort en stor insats för att

försöka rädda Domnarvet. Och de har haft stöd av Dalarnas socialdemokrater i det arbetet. Om Lars-Ove Hagberg är okunnig om delta, visar del bara hur isolerat vänslerparliel kommunisierna är irols alla sina uppblåsta anspråk på an tala för arbetarklassen.

Enligt beräkningar som har ulförts av de fackliga representanterna från Domnarvet skulle en fortsatt stålämnesiillverkning vid Domnarvets malmbaserade stålverk innebära en viss ökning av produktionskostnaderna jämfört med andra alternativ för SSAB. Men enligt beräkningarna skulle kostnadsskillnaden på sikl inte vara slörre än vad som motsvarar 1 % av SSAB:s totala omsättning. Kostnadsskillnaden, som uppgår till 30 milj. kr. per är, beror framför allt på ökade invesieringar vid Domnarvets Jernverk.

För alt undgå denna merkostnad måsle emellertid ca I 500 jobb försvinna från Domnarvel, samiidigl som den mellansvenska gruvindustrin mer eller mindre skulle raderas ul, Den totala sysselsättningseffekten i Dalarna och Bergslagen kan vid en försiktig beräkning uppskattas till en föriust av minst 5 000 jobb. Jag vill omedelbart tillägga atl del givetvis kan uppslå negativa sysselsättningseffekter inom andra delar av SSAB:s verksamhetsområde, om den malmbaserade metallurgin behålls vid Domnarvet. Med en mer offensiv inriktning av den svenska ståltillverkningen, som vi rekommenderar, borde emellertid .sådana konsekvenser kunna minimeras. Allernalivel med nedläggning av meiallurgin i Domnarvel är den mesl defensiva linje som över huvud tagel kan väljas.

Oklarheten om olika alternativs konsekvenser gör atl jag av det här resonemanget inte vill dra någon annan slutsats an den följande, men den anser jag vara central för riksdagens vidkommande. Om det företagsekonomiska utfallet av olika alternativ för siålämnesiillverkningen inte gäller mer än 1 % av SSAB:s omsättning, förefaller del åtminstone mig uppenbart all del ärde samhällsekonomiska konsekvenserna som måsle tillmätas den avgörande belydelsen vid valet mellan de olika alternativen. En utredning om de samhällsekonomiska konsekvenserna harockså inletts på uppdrag av slrukturgruppen i SSAB. Men ell antal frågor inställer sig:

Kommer resultaten av den här utredningen att avvaktas innan de avgörande besluten fattas? Och i så fall. vilken hänsyn kan företaget ta till utredningens resultat? Vilka ekonomiska förutsättningar ges förelaget all beakta atl några miljoners vinst för SSAB kan betyda förlusler på många hundra miljoner eller t. o. m. miljarder för samhället?

Det är elt dyrt och dåligt avtal som regeringen har förhandlat fram med de privata delägarna i SSAB. Men om medborgarna över huvud laget skall kunna ha någon förståelse för alt så slora belopp har betalats för slålverken i Borlänge och Oxelösund, krävs det åtminstone all de inte senare får uppleva alt de måsle salsa ylleriigare miljarder för all SSAB skall ge ell förelags-ekonomiskt ulfall som lillfredssläller de privaia delägarna.

Varken i propositionen eller i utskottsbetänkandel ges någon antydan om all de borgerliga partierna tänker tillmäta samhällsekonomiska överväganden någon som helst betydelse vid struklurplaneringen av svensk handelssiåls-

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

industri. Men man har nu en chans atl åtminstone i den debatten deklarera en beredskap att ta sädana hänsyn och därvid ge SSAB ekonomiska förutsättningar atl inrikta sin struktur så att företagsekonomiska och samhällsekonomiska konsekvenser avvägs mot varandra. Först då blir det någon mening med den samhällsekonomiska utredning som nu görs inom SSAB. Försl då ges SSAB en roll i en långsikiig näringspolitik.

Den inställning näringsulskollels borgerliga majorilet redovisat innebär att SSAB:s framlid kan komma alt domineras av avvecklingar och nedläggningar. Om majoriteten insett della - och något annat förefaller otroligt -borde man åtminstone ha bifallil motionsyrkandena om en plan for de regionalpolitiska ålgärder, som måste följa i nedläggningarnas spår. Men inte ens detla lycker man behövs. Har påstår man alt de åtgärder som regeringen hinills vidlagil för all lösa problemen vid handelsslålsinduslrins omstrukturering är tillräckliga, som man säger.

Om detta nu är fallet vill jag uppkalla någon borgeriig riksdagsledamot atl vittna om de åtgärder som nu skall vidlas föratt klara konsekvenserna av den allra senaste omstruktureringen inom stålindustrin, nämligen nedläggningen av stålverket i Horndal. Del beslutet är i sig något av en skandal. Den ekonomiska fråga som fällde Horndalsverkel gällde de 2 milj. kr. som man måsle betala i arrende lill Fagersta. För dessa 2 miljoner offras nu Horndal. Men dessutom vel vi att den av regeringen utsedde samordnaren av de mindre handelsstålverkens strukturomvandling, Arne Geijer, anser all det är alldeles för tidigt atl ta något beslut om Horndalsverkel.

I lördags vände sig befolkningen i Horndal till samhällel med begäran om hjälp, och man fick löften om hjälp. Vi socialdemokrater från Dalarna anser att den hjälpen i första hand bör la sig del konkrela uliryckel all regeringen uppmanas alt omedelbart ta initiativ för atl förhindra all Horndalsverkel nu läggs ned. 1 nduslriminislern borde få en chans all visa all hans dokirin inom förelagens sociala ansvar åiminslone någon gäng fungerade. Frågan är -sialler de ledamöler frän Dalarna, som ingår i regerings- och riksdagsmajo-rilelen, upp på del kravet? Är man beredd all gå fram lill regeringen med en sådan uppmaning? Del är ni som har makten; del är ni som har ansvaret. Om ni vill, kan ni i dag använda de resurserna för alt uppfylla de löften ni avgav i Horndal i lördags.

Men om ni inte är beredda all göra någol sådant, då måste ni åtminstone tala om för oss och för befolkningen i Horndal vilka de tillräckliga åtgärder är. som ni anser atl regeringen redan har vidtagit för alt lösa problemen vid handelsslålsinduslrins omstrukturering. Är allting sä enkelt som era partivänner i näringsutskoltet beskriver det, har regeringen redan gjort vad som behöver göras, dä borde det vara lika län för er alt tala om vad som skall göras för Horndal.

Herr lalman! Del beslul den borgerliga riksdagsmajoriteien nu bereder sig atl fatta är naturiigtvis på sill säll konsekvent. Det är ytterligare ett steg i det näringspoliliska förfall som pågått sedan regeringsskiftet. Med skaliebela-larnas pengar försöker man köpa sig fri från ansvaret för vårt lands industriella framtid. Men människorna låter sig inte nöja med all deras öden

avgörs på det här sällel. Därför kommerde att i sinom tid utkräva ansvaret av de partier och de politiker som i dag sviker dem. Jag yrkar bifall lill de socialdemokratiska reservationerna.

1 detta anförande instämde Gudrun Sundström, Ove Karlsson och Lars Henrikson (samtliga s).

BIRGITTA HAMBRAEUS (c): kort genmäle:

Herr talman! Med den styrelse SSAB har torde förelaget ha de största förutsättningar att självt komma fram lill den bästa konstruktionen för sin framlid. Det gör man inte bara på basis av handelsslålsutredningens resultat, utan med en komplettering av detta genomför man nu en samhällsekonomisk utredning, vilket Kjell-Olof Feldl myckel väl känner till. Strukturgruppen håller således pä med denna utredning och kommer att presentera den för regeringen. Del är visseriigen inte så egendomligt atljag har större förtroende för regeringen än vad Kjell-Olof Feldt har, men jag är övertygad om att regeringen tillsammans med SSAB kommer att kunna göra den sammanvägning av helheten som behövs för att det skall bli en riktig konstruktion på strukturen för framtiden.

Eftersom metallurgin i Domnarvet är en verksamhetsgren som är betydelsefull ockiså långt utanför SSAB:s verksamhetsområde är det självklart att ett förslag om en nedläggning av metallurgin skulle las upp inom regeringskansliet även på andra grunder än sådana som har anknytning till SSAB. Regeringen har också föreslagil en förstärkning av etableringsdelegationen liksom att de berörda länsstyrelserna skall bilda samverkansgrupper. Om man till detta lägger den samhällsekonomiska sammanvägning som skall göras, så harjag väldigt svårt att tro att man kommeratl kunna anse det vara förnuftigt frän någon synpunkt alt lägga ner metallurgin.

Vi kommer att få anledning att la upp sådana här frågor i riksdagen igen. Självfallet skall vi göra del om vi märker atl utvecklingen går i en riktning som inte kan anses riktig, men jag har fullt förtroende för att regeringen kommer all kunna klara de här problemen ulan all behöva gå den tunga omvägen via riksdagen.

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

LARS-OVE HAGBERG (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Närmare arbetsplatsen än på Dalabänken kommer väl knappast Kjell-Olof Feldl, åtminstone inte om man tänker på vad han här sade om bl. a. sitt eget agerande. Och när jag ställde frågan till honom om det räcker att ropa på nya utredningar svarade han med alt hänvisa till den utredning som är gjord i Domnarvet, som är byggd på förelagsekonomiska överväganden och vars förslag skulle innebära att man skapade problem pä andra håll.

Vad jag frågat är: Hur skall man klara jobben på alla tre orterna? Meningen kan ju inte vara all jobben skall vara kvar på Domnarvet, medan Oxelösund eller NJA skall föriora jobb. Eller är det en sådan politik ert f d. statsråd rekommenderar? Jag kan inte se att någon av de socialdemokratiska

7 Riksdagens protokoll 1977/78:111-112

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

reservationerna i något fall garanterar atl vi inte får en sådan utveckling. Man begär en regionalpolilisk plan av regeringen, men vad föreslår man själv? Järnbruksklubbens medlemmar har beslutat atl man skall begära att få behålla jobben på alla orter. Ställer socialdemokraterna upp pä del?

De krav som framfördes i går vid uppvaktningen stöds av järnbruksklubben i dess helhet,och de kraven innebär att man vill producera så myckel för hemmamarknaden att man har jobb pä alla tre orterna. I den kommunistiska motionen tillgodoses de kraven genom de förslag som där framförs. De finns alt rösta på i dag. Nu för vi se vem som är närmast arbetsplatsen. Är det Kjell-Olof Feldl eller jag?

Vid uppvaktningen i går frågade man också om politikerna är oförstående för de här problemen. Jag tror att de anställda här ser verkligheten klart, de ser att jobben försvinner. Kjell-Olof Feldt vet lika väl som jag att elt beslul nu är nära föreslående som medför att omkring I 500 jobb kommer att försvinna från Domnarvet.

Då ställer man sig åter frågan: Vad har dessa reservationer alt komma med? Jo, en begäran om atl regeringen skall ha en plan. Men vad skall den planen innehålla? Hur skall vi få ersättningsindustrier vid en strukturomvandling? Var kommer de bilarna in? Hur är detta infogat i ett induslripolitiskt handlingsprogram? Inte i någon av debitarna presenterar socialdemokraterna ett alternativ lill den borgerliga politiken, något som vore självklart och som skulle följa upp de krav som finns - det är jag övertygad om - hos de fackliga organisationerna på alla tre orterna.

KJELL-OLOF FELDT (s) kort genmäle:

Herr lalman! Del är bara att konstalera atl Lars-Ove Hagberg varit tvungen alt inse att de fackliga organisationerna här har gjort det arbete som man anklagar dem för att ha försummat. Utredningen ställer inte lill problem på andra orter. Den visar bara att skillnaderna mellan de förelagsekonomiska ulfailen av olika aliernativ är utomordentligt små och därmed atl de samhällsekonomiska avgörandena bör la över. Del är den slulsals man skulle kunna dra.

Därmed ärdel givel all den socialdemokratiska reservationen ger ulrymme för precis del vi kräver, nämligen all man skall kunna göra dessa bedömningar när den lolala sammanvägningen skall ske. Del är lill slul bara riksdagen som kan la det ansvaret, för det kommer alt kräva någol som också Birgitta Hambraeus borde inse, nämligen mer pengar till SSAB så alt jobben kan klaras.

Om Birgilla Hambraeus lolkar majorileiens inslällning så, all samhällsekonomiska hänsyn skall las, hade det varil både värdefullt och praktiskt om delta kunnat återfinnas i del beslul som riksdagen nu skall fatta. Men så är inte fallet. Det enda man refererar lill är propositionen och den Nabsethska utredningen. Där talas det bara om att SSAB som vilket privatkapitalisliskl företag som helst skall ge vinst.

Birgitta Hambraeus har naturligtvis slorl förtroende för regeringen, även om jag trodde att det numera var något skakat efter vissa händelser. Om man

utgår frän att hon vet vad hon lalar om och att den samhällsekonomiska utredningen inom företaget skall presenteras för regeringen-det våren nyhet för mig som var intressant alt höra - blir naturiiglvis frågan: Vad skall regeringen göra då? Då behövs nämligen pengar, och då hade riksdagens slöd behövts. Det stödet har Birgitta Hambraeus inte kunnat utverka och inte heller vågat ge i dag annat än i form av allmänna uttalanden om att vi, om det mot våra önskningar går på tok, skall ingripa igen.

Det är bara alt konstatera alt de förulsättningarna inte finns i riksdagsbeslutet. Vi har inte ens någon formell möjlighet att aktualisera SSAB i riksdagen i vår. Birgitta Hambraeus får vänta till nästa januari. Under den allmänna motionstiden kan man möjligen göra något åt detta företag. Men nu slås dörrarna igen. Nu skall beslutet fattas, och det är allvarligl om Birgitta Hambraeus så helt har missförstått den situation som härigenom uppslår för Dalarna.

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstälsindustrin, m. m.

LARS-OVE HAGBERG (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Kjell-Olof Feldt kan inte bestrida att den utredning som gjorts i Domnarvel är gjord på företagsekonomiska grunder. Den har inte som ambition atl se över hela SSAB utan är en utredning mot de övriga. Men vad det här gäller är att skapa jobb på alla tre orterna. Den frågan vill Kjell-Olof Feldl inte gå in på. Han vill inte här binda sig för den politik som järnbruksklubben kräver, en politik som säkrarjobben på alla tre orterna. Han har en chans att rösta pä det förslaget här i riksdagen i dag. Det finns en moiion baserad pä järnbruksklubbens krav. Riksdagen kan alltså falla beslut i dag om den vill. Kjell-Olof Feldl kan rösta för delta förslag om han vill. Han kan rösta för att metallurgin i Domnarvet, Luleå och Oxelösund skall bestå och jobben finnas kvar. Men tydligen är han inte beredd att göra det.

Sedan pådyvlar Kjell-Olof Feldl mig att jag skulle ha klandrat de lokala fackliga företrädarna. Jag ber Kjell-Olof Feldt alt lyssna bättre nästa gång. Vad jag har fäst uppmärksamheten på är atl det finns en viss skillnad mellan fackliga företrädare, och min klubbordförande harjag fullt förtroende för. Jag vel, eftersom vi ändå har en viss insyn ideita,att fackföreningen gjorl allt vad som står i dess förmåga men att den är överspelad. På den punkten finns det inga meningsskillnader.

Vidare några ord om Horndal, som Kjell-Olof Feldt tog upp först. De av kammarens ledamöter som var där i lördags, vid det tillfälle dä alla lovade atl rädda Horndal, har nu sin chans. Jag har utarbetat en moiion om Horndal, som skrevs i samband med framläggandet av proposiiionen i detla ärende. Eftersom det ser ut att bli ett SSAB, som inte är sådant som vi i vårt parti tänkt oss företaget, harjag framställt ett särskilt yrkande, enligt vilket industriministern direkt skall fä i uppdrag att vidta åtgärder pä den punkten. Det finns alltså möjligheter att i dag direkt visa om man vill rädda Horndal eller inte.

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

BIRGITTA HAMBRAEUS (c) kort genmäle:

Herr lalman! Jag vågar fortfarande påstå att det beslut vi fattar i dag ingalunda slår igen några dörrar. I själva verkel är utredningen om SSAB ännu inte klar, och det är först i dess arbete som man har möjlighet att ta ställning lill SSAB:s framtida struktur.

1 proposiiionen tar man på många ställen upp samhällsansvaret i samband med omstruktureringen av stålindustrin. Hela den stora satsning som stålen gör på del områdel är bevis på det ansvar inför strukturomvandlingen som måsle komma lill uttryck på det området. Länsstyrelsen har fått i uppgift atl via en samverkansgrupp överväga hela regionens problem i samband med omstruktureringarna, etableringsdelegationen i industridepartementet har förstärkts osv. Det har gjorts många sådana insatser, som visar regeringens ansvar pä delta område.

KJELL-OLOF FELDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Lars-Ove Hagberg är ute och fiskar i grumliga vatten vad gäller de fackliga förhållandena pä olika plalser. Jag skall inte gä in i den diskussionen. Den hanteringen får han sköta själv, och han borde egentligen hålla den utanför riksdagens lokaler.

De undersökningarom SSAB som görs inom strukturulredningen är inte motstridande bud i något slags pokerspel, utan alla som där är engagerade är besjälade av att försöka rädda sä många jobb som möjligl. Frågan ärbara om de skall få möjlighet atl i sina avvägningar räkna med de konsekvenser som drabbar samhället och andra parter utanför SSAB. Det är på det planet jag menaratt man häller på att skapa sig kunskaperom konsekvenserna av olika beslut. Dessa konsekvenser kan man undanröja, om man är beredd att göra en näringspolitisk insats. Antagligen kräver detta mera pengar och en mera offensiv satsning över huvud taget på det svenska handelsslålel, något som vi kräver och som jag tror är riktigt både ur landels synvinkel och med tanke på de människor som berörs.

Vi skall ha en politik som säkrarjobben på alla de tre orterna. Men om det vore så enkelt som det framställs i den kommunistiska skrivningen, dvs. all bara kräva det, skulle vi ha säkrat jobben på alla orter för länge sedan. Del är fråga om att skaffa sig kunskaper om hur delta skall göras, men det är ett arbele som aldrig har intresserat kommunisierna.

100

JÖRN SVENSSON (vpk):

Herr talman! Den borgerliga regeringens stålpolitik är en katastrof Inför trycket från den ekonomiska världskrisen har man en enda grundlinje: Reträtt, reträtt till snart sagt varje pris! Dra ner kapaciteten, avskeda tusentals, köp ut det privata storkapitalet! Man har ingen plan för alternativ sysselsättning. Man har inget program för all rädda de många bruksorter som vacklar.

Regeringens stålpolitik är bara en spegling a v dess allmänna industripolitik. Regeringen har fixerat sig vid tanken på reträtt. Därför söker man skylla industrins svårigheter pä arbetarna. Lönekostnaderna påstås vara boven i

sammanhanget. Vi måste rätta mun efter matsäcken, säger regeringen. Vi måste dra ner sysselsättningen, lägga ner produktionsenheter, koncentrera driften. Delta framställs som villkoret för att Sverige skall kunna komma igen som export- och industrination. Därför är nedläggnings- och koncentrationspolitiken något som går igen pä alla områden. Tusentals jobb skall bort inom specialstålsindustrin. Tusentals jobb skall bort inom leko. Varvens kapacitet skall dras ner, varvsenheter läggas ner. Snart kommer luren till skogsindustrin, gummiindustrin, verkstadsindustrin.

Det ledande regeringspartiet, som alltid har talat om decentralism, leder nu agitationen förökad företagskoncenlration. De som talat mest om behovelav initiativ och förnyelse inom industrin vill nu rusta ner kapacitet, som jusl skulle kunna användas till förnyande alternativ. De som talat mest om stimulans och nytänkande och som påstod att den förra, socialdemokratiska regeringen höll en kall hand över allt nytänkande på företagssektorn är nu de som mest påtagligt saknar vaoe program för sådan industriell och teknisk nyorientering. Regeringen är konservativ i sin industripolitik och grovt reaktionär i sin hänsynslöshet mot de drabbade arbetarna.

Om denna politik hotar arbetarna i Borlänge, Horndal, Malmö, Landskrona, Luleå eller Borås i dag, sä är den elt än värre hot mot sysselsättningen i framliden. Regeringen hänger helt fast vid en traditionell syn pä industriell utveckling. Man är bunden till den gamla klassiska svenska synen att det är skogen och malmen som är landets ryggrad.

Del är ju i verkligheten snarast tvärtom. Bundenheten till den tunga produktionen -malm,järn och stål,skog, traditionell verkstadsindustri -är just mycket av problemet. Där skapas inga nya jobb. Där förbrukas slora mängder energi utan att sysselsättningen kan öka. Där sker rovdrift på naturresurser. Där slukas enorma mängder anläggningskapital.

Ny sysselsättning, en framgångsrik kamp mol krisen, en framlidsinriktad industripolitik skulle ju se helt annorlunda ul. Framliden ligger i en kraftigt höjd förädling och i infogandet av helt nya element i produktionen. En förskjutning bort frän råvaror, halvfabrikat och traditionella industriprodukter är nödvändig. Högt avancerade, förfinade maskiner, apparater och redskap, högt utvecklad sammansältningsindustri, hela system och tekniska helhetslösningar - det är, grovt tagel, den typ av tillverkning som representerar den industriella utvecklingens nästa stadium. Det är där det gäller att vara framme. Det är detta det gäller att planera för. Det är där arbete kan skapas.

Men skall man bara se kortsiktigt, skall man bara göra reträtter i panik, skall man bara göra storfinansen till viljes och köpa ul den från områden som den har betat av -ja, då blir följden industriell efterblivenhet, ökad arbetslöshet, stora problem på nedläggningsdrabbade orter. Arbetarrörelsen i Sverige måste mot della sätta en helt ny, progressiv politik. Arbetarrörelsen kan inte accepiera korisiktighet. Vi kan inte acceptera nedläggning och arbetslöshet. Vi kan inte acceptera jältebidrag och överpriser till storfinansen som vill sälja ut resurser som den exploaterat. Arbetarrörelsen måste tränga tillbaka storfinansen från makten över industripolitiken. Arbetarrörelsen måste

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsinduslrin, m. m.

101

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

102

kräva planering fören ny industriell utveckling, en rörelse bort från rovdriften på naturtillgångar och människor, en rörelse mot en ny lyp av avancerad produktion, där varje insats av energi och kapital ger många jobb och där kunnandet hos den arbetande kommer till heders i produktens kvalitet och förfining. 1 arbetarrörelsens intresse ligger en politik rakt motsatt den som regeringen i dag är tolk för. Storfinansens och de arbetandes intressen strider här som alltid helt mot varandra. Därför förutsätter en ny politik också alt de arbetande skaffar sig maktbefogenheter alt styra industrins framlid.

Del är på många av dessa punkter som vi från vpk menar att den socialdemokratiska riksdagsgruppen icke har ställt upp som den borde. Man har inte bidragit till något industriprogram som utgör alternativ lill det borgeriiga.

Den socialdemokratiska riksdagsgruppens företrädare svarar för endast tre reservationer, där de skiljer sig frän den borgerliga majoriteten. I alla övriga avsnitt har de ställt upp på näringsutskottets uppfattningar.

De har gjort en hel del buller i debatten med agitatorisk kritik, men de sakliga skillnaderna, som de framgår av utskottsbelänkandet, ärju mycket begränsade.

De har ställt upp pä målsättningen i regeringspropositionen alt 4 000 jobb skall bort inom den statliga stålkoncernen. Det står på s. 20 i betänkandet. Det finns ingen annan uppfattning uttryckt i den socialdemokratiska reservationen. Vi frågar: Varför ställer socialdemokraterna upp på del? Ule på många industriorter har man låtit ledande socialdemokratiska partipolitiker lova folk alt de slåss för deras jobb. Jag tycker all man skulle inse alt människor måste bli besvikna och misstrogna när de sedan finner att dessa politiker ställer upp på all handelsstälverken skall dra ner sysselsättningen.

Pås. 121 utskottsbetänkandel talas om att äldre och mindre enheter måste läggas ner. Del gör man inom ramen för en redovisning av en allmän principiell syn över den europeiska handelsstålindustrins läge. Del yttrandet står också de socialdemokratiska representanterna bakom. Varför reserverade man sig inte på den punkien? Varför skall man ge borgarna den triumfen alt skriva under på deras formulering? Och hur kan Olof Palme slå i Horndal och säga alt man inte skall lägga ner verket där, när partiet skriver på sädana här yttranden ihop med den borgerliga majoriteten? Här borde väl arbetarrörelsens båda partier klart visa att de icke accepterar Åslings och regeringens filosofi.

Vänsterpartiet kommunisterna är ett litet parti. Vi begär självklart inte att våra krav i alla sammanhang skall vara riklgivande för arbetarrörelsen i stort. Men när vi ställer krav som uppenbart är i de arbetandes intresse, då vore det bra om en enad arbetarrörelse kunde ta upp dem i varje fall som delar i ett självständigt alternativ mol den borgerliga politiken.

Vpk kräver i sin motion atl det nya slatliga stålbolaget icke skall få minska sysselsällningen förrän nya, beslående arbeten skapats. Varför kunde inte socialdemokraterna i utskottet ta upp del kravet själva? Varför skall de vara med och avslå del i voleringen tillsammans med de borgerliga?

Vpk kräver att de anställda i SSAB skall få vetorätt mot beslut som strider

mot deras inlresse. Varför skulle socialdemokraterna rösta ner det kravet? Det kravet borde väl ha varit hela arbetarrörelsens krav.

Vpk ställer krav på förstatligande av hela stålindustrin för alt garantera en långsiktig och förnyande, planmässig politik. Varför är socialdemokraterna emot förstatligande? Varför skall de i sin motion hylla regeringen för den märkliga biandkonstruktion den lägger upp, där det privaia stålkapitalet till gott pris bevarar tunga positioner? Vpk vill att NJA i Luleå skall kompletteras med manufakiurering och verkstadsindustrier i framtiden. Viserdetsä, att i annat fall kan man inte rädda sysselsättningen där. Varför kunde inte socialdemokraterna ha gått fram med samma krav? Varför skall man acceptera den borgerliga synen i denna del?

Lars-Ove Hagberg har ställt ett yrkande här i kammaren att riksdagen skall uttala sig för alt Horndalsverkel icke skall läggas ner innan ny industri har kommit dit. Det är i linje med vad invånarna i Horndal krävt. Varför kan inte hela arbetarrörelsen ställa upp pä ett sä självklart krav? Varför måste socialdemokraterna hjälpa borgarna och herr Åsling att i dag rösta bort del kravet?

Jag ställer inte dessa frågor i något taktiskt syfte för att vara obehaglig mot den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Jag ställer dem därför att vi från vårt parti uppfattar att de är av central betydelse för de arbetande människornas försvarskamp mot regeringen och storfinansen. Arbetarrörelsen kan ju inte i längden nöja sig med att föreslå smärre ändringar i den borgerliga politiken, elt slags bättre borgeriig politik. Arbetarrörelsen har en annan värdering av hela samhället, av människan och av produktionens ändamål än vad de borgerliga har. Arbetarrörelsen måste därför ha elt självständigt program för den ekonomiska och industriella utvecklingen i landet.

Men vad socialdemokraterna i riksdagen gör i dag, det ärju att ställa upp på samma grundläggande syn som regeringen. Så, menar vi, kan man inte fortsätta. Man kan inte slå ute bland folk ena dagen och lova dem att kämpa och sedan sätta sig i riksdagen och pä alla väsentliga grundläggande punkter rösta för samma politik som de borgerliga -ja, t. o. m. hjälpa de borgeriiga atl rösta bort riktiga krav bara därför atl dessa nu råkar komma från vpk. Sådant skapar inte -det trorjag man måste inse - kampvilja ute. Det skapar ingen riktig politisk trovärdighet.

Arbetarrörelsen i Sverige har alllid vunnil på att framträda med en självständig syn, med insikten om att dess uppgift är att på sikt bygga ett annat samhälle än del kapitalistiska. Därför behövs en socialistisk industripolitik. Därför behövs en energipolitik som inte baseras på en rovdriftsekonomis krav. Därför behövs en sysselsättningspolitik som inte lämnar produktion och arbetsliv ät storfinansens dispositioner. Därför behövs ett tänkande som förutser en framtida socialistisk planekonomi, där de arbetande har hela makten.

Herr talman! Jag yrkar bifall till vpk:s motionsyrkanden och det här i kammaren framlagda särskilda yrkandet.

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsinduslrin, m. m.

103

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsinduslrin, m. m.

104

OLLE GÖRANSSON (s):

Herr talman! I näringsutskonets betänkande nr 45 behandlas handelsslålsinduslrins framtid i Sverige. Eftersom stålindustrins produkter tekniskt indelas i handelssiål och specialstål enligt speciella normer borde ju denna diskusson ha gällt endasi handelsslålel, så att det blivit föremål för utvärdering. Men, herr talman, gränserna mellan handelsstål och specialstål är små, och det framgår också av föreliggande belänkande. Jag förbehåller mig därför rätten att även säga några om de frågor som rör våra specialstålverk och den malmbaserade stålindustrin.

I motionen 1740, som nu behandlats av näringsutskoltet, har vi gjort en liknande koppling i vår beskrivning. Stålindustrin och gruvorna spelar nämligen för oss i Västmanland en helt avgörande roll - inte mindre än fem av länets elva kommuner är för sitt fortbestånd beroende av denna industris möjligheleralt skapa sysselsättning. 1 molionen lar vi intedirekt ställning för elleremot bildande av SSAB, men vi ger klart uttryck för atl detta nya företag kan få och kommer alt få en avgörande betydelse för övriga förelag i branschen. Jag menar atl möjligheterna för oss att följa och bevaka vad som kommer alt ske blir mycket begränsade, eftersom SSAB:s framtida produktion skall utredas inom företaget.Även om jag förutsätter att SSAB:s ledning kommeratl ta sitt ansvar när del gäller andra handelsslälverk, så är risken stor för att SSAB kan tvingas se till att de egna företagen kommer i första hand pä bekostnad av de fristående mindre verken. Med de mindre verken menar jag de produktionsenheter för handelssiål som finns i Boxholm, Horndal, Gullspång, Hallstahammar, Halmstad, Smedjebacken, Kvarnshammar och Ronneby rn. fl. platser. De flesta av dessa mindre verk ingår i de andra koncernerna, medan Hallstahammars AB är ett självständigt familjeföretag.

De mindre verken är i lika stort behov av statligt slöd till strukturförändringar som de slora är. Men jag anser att de mindre verkens situation är mycket kortfattat och ofullständigt belyst i såväl proposiiionen som betänkandet. De mindre verken bör enligt min mening tillförsäkras möjligheter till stöd, liknande de som nu garanteras de tre stora handelsstålverken. Detta är angeläget om de mindre förelagen skall ha en chans all pä någorlunda lika villkor kunna verka i framtiden. Jag vet inte vad som har föresvävat industriministern när han skrev om neddragningen inom stålindustrin på vissa orter och alt den måste mötas med sysselsättningsskapande åtgärder.

Hallstahammar nämns nämligen inte i sammanhanget, vilket jag anser vara uppseendeväckande. Om industriministern tror alt situalionen i Hallstahammar går att klara av utan Hallstahammars AB i framtiden, så är detta en felsyn. Jag skulle därför, herr talman, vilja säga några ord om ulvecklingen i Hallstahammar.

Två företag är helt dominerande i denna kommun: Bullen Kanthal och Hallstahammars AB. Det förta företaget harsedan mars 1975 minskat antalet anställda med 575 personer. Ytteriigare 275 personer kommer alt bli friställda under delta år. F. n. utgår sysselsätiningssiöd för närmare 300 anställda fram

till detla halvårsskifte. Därför kan man inte bortse från att ytterligare personalinskränkningar på sikt kommeratl följa. Att i ett sådant läge också genomföra inskränkningar vid Hallstahammars AB skulle vara mycket ogynnsamt för kommunens framlid. Ell av de alternaliv som handelssiålsuiredningen diskuterat innebär en total nedläggning av verksamheten vid Hallstahammars AB. Detta alternativ måste med alla till buds stående medel undvikas. Elt annat alternativ, som innebär en nedläggning av stålverket, bedöms av både företagsledning och fackliga organisationer som helt orealistiskt. Motiveringen är att med den speciella produktionsinriktning och driftform som karakteriserar Hallstahammars AB är det alldeles omöjligl att helt basera produktionen på köpta ämnen. En sådan förändring skulle rubba förutsättningarna för den lolala verksamheten pä ett sä avgörande sätt, atl del vore liktydigt med en mycket snar nedläggning av hela verksamheten.

Handelssiålsuiredningen har vidare diskuterat atl Hallstahammars AB borde upphöra med atl producera armeringsjärn. Företagsledningen och de fackliga företrädarna har framhållit att tillverkning av armeringsjärn betyder mycket för förutsättningarna att bedriva verksamheten med den inriktning som bruket har. Det möjliggör bl. a. all man effektivi kan tillvarata sekunda ämnen, botten- och loppämnen. Såvitt jag kan förstå är denna bedömning helt korrekt och svår alt bestrida. Därför vore del felaktigt att ålägga bruket restriktioner för vad del skall få tillverka. Den volym av armeringsjärn som Hallstahammars AB tar fram är av marginell betydelse om man jämför med landets totala produktion av armeringsjärn. Naturligtvis brottas bruket i Hallstahammar i dagens lågkonjunktur med samma ekonomiska problem som övriga företag i branschen. Men en fortsall verksamhei vid Hallslaham-mars AB i dess nuvarande anläggningar bör kunna ge god tid för det rådrum och de utredningar som behövs, eftersom man med nuvarande produktionsutrustning, enligt de bedömningar som är gjorda, kan hävda sig bra i konkurrensen.

Del är därför av avgörande betydelse att regeringen inte låler de fria marknadskrafterna avgöra vilka förelag i branschen som skall leva kvar eller dö. Det är också viktigl atl SSAB:s ledning känner sitt speciella ansvar för utvecklingen inom handelsstälsindustrin i sin helhel. Ett övergripande ansvar måste dock åvila ell lands regering. Det är i sista hand den som skall la hänsyn till de regionalpoliliska, sysselsällningspolitiska och samhällsekonomiska konsekvenserna. En regering kan inte, får inte i dagens läge undandra sig sitt ansvar, vilket jag f n. upplever atl den borgeriiga regeringen gör.

Hur viktigt det är med en sammanhållande planering för denna bransch kanske framgår av det jag tänkt säga om den s. k. frivilliga förhandling som har upptagits mellan Fagersta AB, Uddeholm och SKF angående elt framtida samarbete på specialslålssidan. Initiativet som dessa tre företag har tagit är i och för sig bra. Men jag frågar mig, och anställda i Fagersta och på andra platser frågar sig: Är det dessa tre företag som ensamma bör sitta vid förhandlingsbordet och göra strukturrationaliseringen? Borde inte också Surahammar, Avesta och Nyby bruk ha varit inblandade i dessa förhand-

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

105

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

lingar? Det är enligt min mening mer som förenar dessa foretag än som skiljer dem ät. Jag gör mig inga illusioner om all företag som är i daglig konkurrens med varandra frivilligt är beredda att sätta sig vid förhandlingsbordet ulan atl någon styr dem dit.

Med hänsyn till allt det underlag som nu finns om svensk stålindustri, så är det, enligt min mening, regeringens skyldighet att la initiativet till att de parter som kan tänkas ha någonting gemensamt blir föremål för en gemensam förhandling om den framtida produktionsinriktningen. Men ingenling hörs frän regeringen. Risken är, enligt min uppfattning, stor att kortsiktiga förelagsekonomiska bedömningar blir avgörande för del framlida samarbetet. Det anser jag är beklagligt. Det som nu sker på olika områden inom stålindustrin innebär att förelag, ja, hela orter och regioner utsätts för ren utpressning, detla beroende pä atl landels regering inte är beredd att ta sill politiska ansvar.

Om regeringen vore beredd att la sitt samordningsansvar, att salsa på miljöinvesteringar inom stålindustrin, alt öka satsningen på forskning och utveckling i denna bransch samt att öka den inhemska efterfrågan pä stålprodukter till fler bostäder, broar och mycket annal, då tror jag, herr talman, att vi skulle fö del rådrum som behövs för att vi långsiktigt skulle kunna strukturera vår stålindustri och vår gruvindustri.

Herr lalman! Med detla yrkar jag bifall till reservationen 2.

I detta anförande instämde Thure Jadestig (s) och Eric Marcusson (s).

106

KARL BOO (c):

Herr lalman! Den fråga som nu är föremål för överläggning och beslut berör på elt avgörande sätt många människor och bygder, ja hela län. Delta gäller naturligtvis främst de kommuner som direkt berörs av den nya ståljälten SSAB, men det gäller självfallet också de många företag, de anställda i företagen och de många orter som drabbas av direkta konsekvenser på grund av inriktningen och utvecklingen inom SSAB.

Särskill i Dalarna berörs elt nät av orter. Det gäller gruvorter, men också handelsstälverksorterna Smedjebacken och Horndal liksom mänga företag som i sin verksamhet är direki relaterade till gruvorna och stålverken. De problem som kommer att uppstå i anslutning till handelsstålbranschens förändring kan förvisso bli stora, men strukturförändringarna måste givetvis göras på ett sådant sätt att tvä primära förutsättningar uppnås, nämligen dels atl sysselsättningen klaras för alla, dels all detta sker med inriklning på all nya arbetstillfällen skapas på den ort och i den kommun där arbetstillföllena evenluelll försvinner. Delta är ytterst viktigl från både mänsklig och regionalpolilisk synpunkt.

Det skall inte förnekas att en utveckling där metallurgin försvinner frän Domnarvet skulle fä förödande verkningar för gruvindustrin i länet. Jag vill inte betrakta det förslag som nu ligger på kammarens bord för beslut såsom någon låsning på den punkten, utan jag förutsätter att de utredningar och analyser som pågår inom ramen för del nya stälbolagel kan ge underlag för

fortsatt metallurgisk verksamhei i Domnarvet.

Jag hade tänkt nöja mig med dessa korta kommentarer beträffande SSAB, men i anslutning lill Kjell-Olof Feldts anförande - och även till vad andra socialdemokratiska talare yttrat - villjag säga att när man med hänvisning till reservationen 2 ställer stora krav på atl underlaget inför avgörandet i dag borde ha varit ett annat, så har man i reservationen själva redovisat ett myckel magert underlag. Det är naturiiglvis här, liksom i andra avseenden, så att regeringen har möjligheter att komma till riksdagen med förslag i anslutning till utvecklingen och till de förändringar som behöver vidtas.

Ulvecklingen inom gruv- och handelsstålssektorn är avgörande för Dalarnas framtid, och många sysselsättningstillföllen står där på spel. Detta framgår också klart av den bedömning av möjligheterna för länet som länsstyrelsen har gjort.

Därutöver vill jag som bevis ta nuläget och framtidsmöjligheterna för de mindre handelsstålverken. Dessa berörs visseriigen inte direkt av det nya storbolaget, men de mindre verken påverkas ändå av konsekvenserna av vad som sker med och i SSAB. Handelssiålsuiredningen föreslogen produktuppdelning mellan de mindre slålverken samt att de större stålverken skulle upphöra med viss produktion som ingår i de mindre verkens produktionsprogram. Det erinras också om detla i propositionen. Såsom framgår av näringsutskottels betänkande har de mindre verken inför stälortsgruppen lämnat klara besked om att även de behöver statligt finansierat stöd för sin medverkan i strukturförändringen. Industriministern uttalade i propositionen att han finner det angeläget att dessa mindre stålverk även i framtiden kan bevara sin konkurrenskraft. Delta är ett viktigt målsättningsutialande, som jag vill la fasta på. Industriministern förutsätter också att de mindre verkens intressen inte åsidosätts genom åtgärder som SSAB vidtar. Även detla bör poängteras.

Jag tar också fasta på vad näringsutskottet säger i sitt betänkande, nämligen:

"När del gäller de mindre handelsstålsverkens situation vill utskottet understryka vad som anförs i propositionen (s. 46 f) om det angelägna i att dessa verk även i framtiden kan bevara sin konkurrenskraft. Åtgärder som SSAB vidtar som elt led i sin strukturomvandling får inte utformas så, att de leder lill väsentliga svårigheter för de mindre verken. Det statliga engagemanget inom handelsstälsindustrin i form av SSAB får alltså inte medföra alt mindre handelsslälverk slås ut och problem sålunda flyttas från en ort lill en annan."

Den grupp som nu arbetar under Arne Geijers ledning för samråd mellan de mindre verken haren utomordentligt viktig uppgift. Det borde därför vara en självklarhet atl inga avgörande beslul om förändringar i de mindre handelsstålverkens verksamhei fattas innan Geijers rapport är klar. Men så är tydligen inte inställningen på alla håll.

Som framgått av redovisningar i massmedia, vilket också har refererats här i dag, så kommer enligt ett beslut i förra veckan verksamheten vid Horndalsverken att läggas ned i en första etapp i år och slutligt nästa år. Det är

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

107

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsinduslrin, m. m.

108

ca 200 personer som direkt berörs, och lillsammans med ASSLs beslul 1975 att sågen i Horndal skall avvecklas- vilket också sker i vår och berör nära 100 personer- är det ett förödande slag som riktas mot människorna som arbetar i företagen, mot orten Horndal och mot hela kommunen.

Horndalsverken ägs av Fagerstakoncernen men utarrenderas sedan 1972 till Boxholms AB-dotterföretag lill AB Iggesunds Bruk. Boxholms kontrakt går ut nästa år. I delta läge är det tydligen så, att inget av företagen känner något primärt ansvar för en fortsatt verksamhet i Horndal. Fackel har inte heller haft några framgångar i de överläggningar som förevarit. Det uppkomna läget är synneriigen olyckligt och kan helt enkelt inte accepteras. Företagen måste ta ett gemensamt ansvar och medverka till en fortsatt verksamhet i Horndalsverken, åtminstone i första hand tills Geijers utredning är klar och en klariäggande framtidsinriktning i anslutning till denna utredning också har tagits.

Kjell-Olof Feldt har redovisat som sin synpunkt att det är regeringens skyldighet alt nu gå in och verkligen säga ifrån, att någon förändring inte kan ske förrän just denna Geijerska utredning är klar. Jag vill bara erinra om alt den förändring i ansvar för Horndalsverken som skedde 1972 var en förändring som gjordes under den förra regeringens tid. Det är det nu uppkomna läget i anslutning till att arrendet går ut, som har gjort situationen synnerligen besvärlig, i det avseendet alt man har svårt atl få fram en direkt ansvarskänsla hos någol av de berörda företagen.

Jag vill därutöver tillägga att det som sägs i den redovisning som i dag sker från Fagerstakoncernen, om alt det kan bli aktuellt all riva delar av Horndalsverken för försäljning till ett u-land, är en förhastad åtgärd i en situation då man måsle stanna till och pröva de förutsättningar som kan finnas och är möjliga. När Kjell-Olof Feldt säger att det är de 2 milj. kr. i årshyra som Fagersta tar ut av Boxholm som har stjälpt Boxholms förutsättningar atl fortsätta verksamheten där, sä är del väl, enligt den redovisning jag har fält, inte hela sanningen. Jag tror det är andra saker som har varit avgörande när Boxholm beslutade om sin förändring i Horndal. Men självfallel - det underströk jag också vid demonstrationen och sammankomsten i Horndal i lördags - måste del vara svårt för Fagersta att hämta hem 2 miljoner från Horndal i arrende om verksamheten läggs ner och hela bruket stannar. Då finns således ingen sådan möjlighet att hämta hem ens arrenden för Fagerstakoncernen.

Det är lika olyckligt att ASSLs nedläggningsbeslut nu skall träda i kraft. Vi menar atl det finns anledning för ASSI att i den nya situationen ompröva sitt nedläggningsbeslut. Del finns råvara, och det finns en hygglig såg. Alla måste ta sitt samhällsansvar i Horndal - också det statliga förelaget ASSI. Det är givetvis omöjligt för ASSI att komma ifrån sitt samhällsansvar i det här lägel, då del gäller människorna och bygden som sådan. Del är självklart atl också alla näringspolitiska insatser bör sättas in för att rädda den utsatta bygden. Det gäller alt ge den verksamhet som finns forlsaila möjligheier, och det gäller naturligtvis också all få till stånd nyetablering av verksamhet som kan ersätta eventuella förändringar av de verksamheler som nu finns. Den

satsning på den mindre företagsamheten som regeringen föreslagit och riksdagen beslutat om och som ytlerligare kommer att förstärkas är synnerligen angelägen. Detta gör att det ändå i botlen kan finnas en optimistisk ton även i orter av Horndals typ.

Läget inom Avesta kommun när det gäller sysselsättningsutvecklingen inom den industriella sektorn är synneriigen negativt. Det finns inte stora möjligheter lill alternativ sysselsättning. Kommunen i samarbete med länsmyndigheterna gör stora ansträngningar för att öka sysselsättningen men hittills utan några större framgångar.

En stark manifestation för sysselsättningen i Horndal och för Horndals framtid var den demonstration som ägde rum i Horndal i lördags. Ca 1 000 personer deltog, och den resolution som antogs vill jag gärna instämma i. Jag skall också inför kammaren redovisa innehållet. Resolutionen lyder som följer:

"Ingen nedläggning får ske förrän ersättningsindustrier hinner ordnas för båda industrierna, så att full sysselsättning för de hotade arbetstillfällena anskaffas.

Genom det hårda svek de tongivande industrierna i Horndal har visat oss genom sina beslut att upphöra med verksamheterna: Horndalsverken och ASSLs sågverk, innebär det att närmare 300 arbelstillföllen försvinner från orten. Detta är en katastrof för samhället, som är helt beroende av denna sysselsättning.

Därför kräver vi att regeringen måste se till att Horndalsverken skall drivas vidare lills Arne Geijers utredning förde mindre stålverken är fullt klar, så atl det med utgångspunkt från den går atl fatta beslul."

Jag vill, herr lalman, helt instämma i delta.

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

Under detta anförande övertog talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

JÖRN SVENSSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Som jag i mitt anförande klart gav vid handen gör vi från vpk:s sida oss inga som helst illusioner om vad den borgeriiga regeringens stålpolilik egentligen avser. Men det kunde ju vara intressant att med utgångspunkl i vad Kari Boo nyss sade känna regeringssidans företrädare litet på pulsen.

Kari Boo betonade ett avsnitt på s. 21 i utskottsbetänkandet som handlar om de mindre handelsstålverkens situation. Utskottet understryker där vad som anförs i propositionen, nämligen "det angelägna i att dessa verk även i framtiden kan bevara sin konkurrenskraft. Åtgärder som SSAB vidtar som elt led i sin strukturomvandling får inte utformas så, att de leder till väsentliga svårigheler för de mindre verken."

Man vill alltså med denna något krångliga skrivning ge sken av att man slår vakt om de mindre handelsstålverken. Del passar ju bra ihop med centerpartiets officiella decentralism.

Sedan bläddrar jag en smula i samma utskottsbetänkande, bläddrar tillbaka

109

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

till s. 12. Där finner man följande allmänna syn på handelsslålsinduslrins villkor i Europa i modern tid:

"Produktionstekniken inom stålindustrin har inte nämnvärt förändrats. Däremol har stordriftsfördelarna fått en allt slörre betydelse. För länder som i huvudsak är hänvisade till en relativt liten, svagt växande hemmamarknad kan stordriftens fördelar inte alltid tillgodogöras. För att detta skall kunna ske måste man i dessa länder räkna med en nedläggning av äldre enheter samtidigt som man bygger upp nya anläggningar."

Man skall alltså ä ena sidan bevara de små och äldre handelsstålsverken, å andra sidan skall man räkna med en utveckling som pä grund av stordriftsfördelarna gör del nödvändigt att lägga ned dem. Var någonslans mellan dessa fullständigt oförenliga yttranden, som på ett så elegant sätt slår ihjäl varandra, ligger egentligen regeringens politik?

110

KJELL-OLOF FELDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Karl Boo konstaterade helt riktigt all en nedläggning av Domnarvet skulle fä förödande konsekvenser för Dalarna. Sedan söker han tröst i att riksdagsbeslutet inte är någon låsning, han ställer sin förhoppning till de utredningar och analyser som pågår. Då vill jag ställa en fråga till Kari Boo: Vilka förutsättningar gäller enligt herr Boo för de här utredningarna? Är det att SSAB skall bli företagsekonomiskt lönsaml? Är det alt delta kräver en bortralionalisering av ungefär 4 000jobb? Om inte, vilka förutsättningar skall man arbela med i de här utredningarna?

Sedan gjorde Karl Boo en annan träffande anmärkning när han sade atl det är elt förödande slag mot Horndal om Horndalsverkel och ASSI försvinner därifrån. Han sade att det läget inte kan accepteras. Han sade vidare atl del är företagens skyldighet alt medverka lill fortsatt verksamhet i Horndal. Men sedan kom en mystifikation. Han citerade vad jag sade i mitt inlägg, nämligen att jag ansåg att det var regeringens skyldighet atl gå in och se till alt Horndalsverkel kan fortsätta. Han sade sedan atl förändringen som har lett fram till dagens situation skedde 1972. Därefter övergick han till alt tala om någonting annat. Då mäsiejag fråga: Om den här förändringen, som herr Boo anser vara pä något vis orsaken lill det som hände i är, skedde 1972, undandrar det den nu sittande regeringen från dess ansvar? Betyder det atl Kari Boo inte tänker vidarebefordra till regeringen de karska ord som han fällt här i riksdagen? Det är tydligen inte regeringen som skall ta något ansvar. Han vill alt ansvaret skall stanna i företagen.

Kari Boo aren man med betydande inflytande i det slörsta regeringspartiet. Därför är del av intresse och betydelse hur han tänker utnyttja delta inflytande. Om det är så att han med sitt uttalande här gav den borgeriiga regeringen och sin partivän Nils Åsling något slags frisedel vad gäller utvecklingen i Horndal, då var det ett anmärkningsvärt uttalande Karl Boo gjorde.

KARL BOO (c) kort genmäle:

Herr lalman! Jag vill säga till Jörn Svensson att han drar felaktiga slutsatser. De här två uttalandena i proposiiionen och utskotlsbetänkandet strider inte mot varandra. Självfallet kan man länka sig en strukturförändring där också stordriftsfrågan kommer in i bilden, men därifrån lill att dra den definitiva slutsatsen att de äldre slålverken skulle vara de små och därmed de som skulle läggas ned är steget verkligen alltför långt, Jörn Svensson.

Sedan vill jag förtydliga milt tidigare uttalande, om inte Kjell-Olof Feldt förstod innebörden i det: Den förändring som skedde i Horndal 1972, då Boxholm gick in och arrenderade Horndals bruk av Fagersta, inträffade alltså under den tidigare regeringens tid. Jag vill ställa en fråga direkt till Kjell-Olof Feldt: Vilken bedömning gjorde den dåvarande regeringen av den förändring i ansvaret för verksamheten i Horndal som dä skedde?

Det var ett tidsbegränsat arrende som går ut nästa är som Boxholm då övertog. Vad hade den dåvarande regeringen för information och vilka propåer framlade man vid det tillfället?

Jag anser del självklart att regeringen har anledning atl observera utvecklingen och gä in när det är så stora förändringar som i Horndal och när del berör en bygd så oerhört starkt som den nu av de tvä förelagen beslutade förändringen i Horndal gör. Det underströk jag också i slutet av milt anförande.

När det gäller konsekvenserna av att metallurgin eventuellt skulle försvinna från Domnarvet vill jag understryka vad jag sade lidigare -det är en uiveckling som skulle få betydande konsekvenser för många gruvorter i Dalarna. De bedömningar som nu görs inom företagen får vi hoppas blir sådana att den malmbaserade verksamheten i handelsstålverket i Domnarvet kan bestå.

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

JÖRN SVENSSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Karl Boo slingrar sig.

Låt mig med utgångspunkt från vad som står i utskoltsbetänkandet, som han står bakom, förenkla frågan åt honom, så kanske jag kan fä elt rakare svar.

Om man nu har den allmänna uppfattningen att stordriftsfördelarna när det gäller handelsstålsinduslrin har avgörande betydelse, vill då representanten Kari Boo från det parti som uppger sig ha decentralismen på sitt program lala om för mig vilka konsekvenser denna satsning pä slorieksför-delarna i den kommande strukturomvandlingen kommer att fö? Vilka av de mindre handelsstålverken här i Sverige kommer all drabbas av del? Vilka bruksorter får räkna med att drabbas av nedläggning?

KJELL-OLOF FELDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Med någon möda lyckades jag dra ur Kari Boo en mycket viktigt uttalande, nämligen atl han anser att det är regeringens skyldighet alt gå in i Horndal. Jag lovar Kari Boo atl vi verkligen skall bevaka vad regeringen tar sig för. Vad den gör, bör den göra snart, skulle jag vilja påstå.

Ill

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsinduslrin, m. m.

Däremot sällade sig Karl Boo till den långa rad av borgerliga talare som i dag har försökt dra sig undan ansvaret för konsekvenserna av innebörden i det beslut sorn snart skall fattas. Man sägeratt man hoppas på att utredningarna skall leda till ett bra resultat. Man utgår ifrån all några otrevliga saker inte skall inträffa. Men något som helst besked till företagsledningen i SSAB, till de representanter för arbetare och tjänstemän som nu snart skall ta ställning, ger man inte. Något besked om huruvida de skall ha en möjlighet att beakta de samhällsekonomiska konsekvenserna, det öde som kommer atl drabba orter och län, och ha en vidare referensram än den mycket snåla ram som har angivits i Lars Nabseths utredning och som Nils Åsling sluter upp bakom får man inte. Därför blir ansvaret dubbelt i framtiden om Kari Boo och andra centerpartister som har talat här i kväll försöker hävda att ni har ställt upp för Domnarvet eller för Dalarna eller för någon annan stålort, när ni inte har velat ge dem en enda chans att ta slällning utifrån den utgångspunkten atl företaget har riksdagens stöd för alt ta sociala och samhällsekonomiska hänsyn. Del ansvaret kommer en dag att utkrävas av er.

KARL BOO (c) kort genmäle:

Herr talman! Kjell-Olof Feldt har liksom mänga andra socialdemokrater i debatten fört ett yvigare resonemang än vad det finns underiag för i de reservationer som finns fogade vid betänkandet. Jag har påvisat vad som står i reservationen 2. Vilken betydelse har förslaget i den reservationen för ärendenas avgörande i dag? Jag vill inte förneka att vad som där skisseras kan vara av intresse, men jag vill understryka att regeringen självklart vid vilken tidpunkt som helst kan återkomma till riksdagen med förslag beträffande denna fråga.

Jörn Svensson ville inte acceptera mitt resonemang om vad som står i propositionen och betänkandet. Jag vill därför hänvisa till vad som står på s. 22 i betänkandet:

"Som framhålls i propositionen------------------- hänger de problem som svensk

handelsstålsindustri brottas med till slor del samman med de stordriflsför-delar som är förknippade med nuvarande processteknik. Utskottet underslryker vad industriministern anför i detta sammanhang om det angelägna i att utveckla nya metoder för stålframställning som är bättre anpassade för tillverkning i mindre anläggningar."

Den passusen bör Jörn Svensson begrunda.

112

ALF LÖVENBORG (apk):

Herr talman! År 1974 fattade riksdagen beslut om byggandet av Stålverk 80. Jag minns den dagen som en av de få dagar då man kunde sitta i kammaren och känna slor glädje och tillfredsställelse över ett beslut som fattals. Det kändes som en högtidsdag för Norrbotten. Äntligen var de bestämmande instanserna, riksdag och regering beredda att lämna en rejäl återbäring för allt vad detla län lämnat ifrån sig under årens lopp. Äntligen skulle Norrbotten ges en chans an bryta den koloniala strukturen.

Ja, del tändes faktiskt en stråle av hopp. Hela Norrbotten kom atl präglas av

inriktningen pä Stålverk 80. Man såg det som utgångspunkten för en bred industriell utveckling av hela länet. Äntligen skulle vi få en chans alt på hemmaplan förädla råvarorna.

Det blev en enorm byggrush, och den långa marschen bakåt när del gäller befolkningssiffrorna bröts. För första gången på myckel länge ökade befolkningstalet, bl. a. därför all ivångsförflyllade norrbottningar böoade flytta hem igen. Del var människor, unga och gamla, som med enkel biljett sänts iväg till Stockholm, Göteborg, Malmö och andra storstäder, men som aldrig upphört att hoppas på att de skulle fä chansen att flytta hem igen. Eller för all lala med Nils Ferlin i "Drömmen i Babel":

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

All Babels härlighet såg de men blundade i förakt. De längtade hem till sin egen stad och alll som var ödelagt.

Efter sjuttio år var de fria mot Kanaan gick deras tåg. Allt skulle de återuppbygga och bygga med villig håg.

Allt skulle de skönare bygga och ingenting hade de glömt, nej ingenting hade de glömt. Men fattigt blev deras Jerusalem Mot del de i Babel drömt.

Herr talman! Ja, fattigt känns del verkligen att uppleva dagens deball och förväntade beslut. 1 stället för en stark utveckling av den statliga järn- och stålindustrin med NJA och Stålverk 80 som utgångspunkt ärdel nu frågan om att delvis privalisera vårt lands enda slatliga järnverk.

1 stallet för 2 300 nya jobb i den direkta produktionen för vi nu uppleva att tusentals jobb skall försvinna. I stället fören sammantagen sysselsättningseffekt pä 8 000 nya jobb direkt och indirekt får Nortbotten nu uppleva hur allt fler blir arbetslösa.

Kan man egentligen länka sig slörre svek mot en landsända än det som har begåtts mol Norrbotten?

År 1976 fattade riksdagen det nya beslutet om Stålverk 80. Det innebar att byggnationen av Stålverk 80 förändrades till 2,5 miljoner ton stälämnen per år i stället för 4, samtidigt som en utbyggnad av valsverkskapacitelen skulle ske.

1 botten läg alt denna förändring skulle ge lika många arbetstillfällen som vad som angavs i 1974 års beslul och att det skulle bli ell melallurgiskl cenirum i Luleå.

Blev det 2 300 nya jobb? Blev det en utbyggnad av valsverkskapacitelen? Blev det något melallurgiskl cenirum?

113

8 Riksdagens protokoll 1977/78:111-112

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

114

Vi vel svaren. De är på samtliga frågor nej. Riksdagsbesluten har systematiskt saboterats, och i dag skall projektet Stålverk 80 fullständigt likvideras. Sveket skall alltså fullbordas!

I regeringens proposition använder man flera sidor för atl dödförklara Stålverk 80 och motivera varför del nu är helt borta ur bilden. Ja, nu skall riksdagen anslå pengar för själva avrättningen. 1974 satt vi här i riksdagen och fattade beslul om Stålverk 80. Nu skall vi, enligt propositionens förslag, lämna Statsföretag AB ett bidrag på 181,3 milj. kr. för en avveckling av projektet.

Jag finner del alarmerande att man inte heller i den socialdemokratiska partimolionen reagerar mot avvecklingen och aktualiserar Stålverk 80 i detla sammanhang. Har ni också nu kapitulerat? Men ändå säger ni ju i skilda sammanhang atl bara socialdemokraierna kommer lillbaka lill maklen sä skall Siälverk 80 byggas. Vore det inte på sin plats att ge ett klart besked, nu när vi diskuierar den svenska stålindustrins framtida utformning. Blirdet ett beslut om byggandet av Stålverk 80, om ni kommer lillbaka i regeringsmakten I979eller inte? Jag är övertygad om atl del finns ett stort inlresse för svaret på den frågan - inte bara i Norrbotten.

Arbetarpartiet kommunisterna har i molionen 1733 ställt krav om atl Stålverk 80 återupptas i sill ursprungliga omfång och kompletteras med valsverk och andra åtgärder för en långtgående förädling. Vi gör det därför atl vi ser dessa åtgärder som den naturiiga utgångspunkten för en planmässig industrialisering och en strukturell förändring av del norrbottniska näringslivet.

Vi framhåller i vår motion att regeringens förslag i väsentliga delar bygger på den utredning som lades fram av professor Lars Nabseth i fjol. Den utredningen är en partsinlaga frän en framträdande representant för storkapitalet. Den var defensiv till sin karaktär och skräddarsydd för att passa del svenska siålkapiialels intressen. Man förutser kallt att de ålgärder som föreslås kommer atl leda till minskad sysselsättning med över 4 000 personer under fem är. Här finns ingenling klart angivet om hur alla dessa skall beredas ny sysselsättning. På del planet rör sig regeringen i proposiiionen med synnerligen luftiga formuleringar om utbildningsprogram och andra icke konkretiserade åtgärder för alt "stärka möjligheterna för den personal som berörs alt erhålla nya arbetsuppgifter".

Det låler föga betryggande för dem som nu går med hjärtat i halsgropen av rädsla för att mista sina jobb i Luleå, Oxelösund, Borlänge, Boxholm, Smedjebacken, på orterna inom gruvnäringen och på andra plalser.

Vad har regeringen för nya jobb atl erbjuda? Jag tycker att det är ett ansländighetskrav all man klargör den frågan i samband med all man lägger fram ell förslag som innebär all minsl 4 000 människor inom stålbranschen blir arbetslösa. Man finner visserligen i proposiiionen välvilliga formuleringar om alt man måsle salsa på nya sysselsällningsskapande ålgärder, men ulvecklingen hittills förskräcker. De svikna löftena om 2 300 nya jobb i Luleå visar vad ord kan vara värda, när del verkligen gäller.

Herr talman! Det står klart atl svensk stålindustri i sin helhet befinner sig i

en mycket allvarlig situation. Krisen är i slor utsträckning självförvållad av den svenska storfinansen, och dess verkningar drabbar främst arbetarklassen, men också Sverige som industrination betraktad. I proposiiionen snuddar man vid orsaken lill branschens svårigheter, men inte myckel mer. Del framhålls alt andra länder har modernare produktionsutrustning och all man där i slörre utsträckning har gäll in för stordrift och teknisk utveckling. Man nämner Japan som exempel.

Ja visst, svensk stålindustri har kommit i bakvatten. Men varför? Jo, därför att det svenska slälkapitalet inte har satsat tillräckligt pä uteckling ulan nöjt sig med atl ta hand om vinsterna under många goda år och på så sätt kört ner de svenska anläggningarna. Propositionens slulsals borde mol den bakgrunden ha blivit dels atl man inom svensk stålindustri nu måste satsa djärvt på forskning, utbyggnad och en långt driven förädling för all kunna möla den inlernationella konkurrensen, dels atl man måste ta ifrån profitörerna deras makt och ägande.

Men sä är icke fallet. Propositionens linje är defensiv och innebär ett avtal på storfinansens villkor, den storfinans som bär ansvaret för den nuvarande krisen. Nu har dess loppar kommit i det läget alt det är lämpligt alt gå samman med staten. Den tanken aktualiserades aldrig dä det gick bra och man kammade in de stora vinsterna. Den överenskommelse som nu är föreslagen innebär alt storfinansen smiter undan ansvaret och konsekvenserna och alt staten belalar affären. Det är verkligen en magstark politik.

Det riktiga vore i stället atl hela branschen nationaliserades och fick en ny inriktning. Det som nu föreslås ske är bara atl Slora Kopparberg, Gränges och NJA slås ihop och an delar av företagen avvecklas. NJA tilldelas rollen som råslålsproducent och blir en filial lill en slor koncern. Man kommer med lill visshet gränsande sannolikhet att gå vidare pä den dåliga iraditionella vägen när det gäller politiken gentemot NJA. Företagel tilldelas det minsl lönsamma, och russinen i kakan tar andra hand om - precis som lidigare. För NJA kan det här trepartssamlaget sluta med en omfamning lill döds.

Domnarvels Jernverk blir av med metallurgin och skall salsa pä tunnplåt, och Oxelösund får grovplålen.

Vi iir självfallet inte motståndare till en samordning av den svenska stålindustrin, tvärtom. Men en sådan samordning bör inte ske inom ramen för ell blandekonomiskt missfoster, där privatkapitalet de facio får en avgörande inflytande. Staten får enligt förslaget stå för fiolerna, men utan atl ha tillförsäkrat sig en majoritetsställning. Avtalet är dessutom skrivet så alt de privata, närde finner det lämpligt, kan lösa ut sig ur bolaget på fördelaktiga villkor. De är sanneriigen helgarderade, trots alla sina lidigare försyndel-ser.

Arbetarpartiet kommunisterna föreslår i sin motion att hela branschen nationaliseras och att en ny, utifrån hela samhällets synpunkl genomtänkt stålpolitik utformas. Med stålbranschen avser vi ogkså specialslålsindustrin. Allt detta bör överläs'av samhället och privatkapitalet ställas åt sidan.

En ny stålpolilik måste utformas så, alt den blir till största möjliga nylla för de arbetande människorna och de regioner som är beroende av branschens

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

115

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsinduslrin, m. m.

utveckling. Det får inte innebära all bruksorter offras och all människor kastas ut i arbetslöshet.

Huvudinriktningen i framliden måste bl i en långt driven förädling som ger flera arbetstillfällen pä satsat kapital. Den svenska malmen måsle göras säljbar och vinslgivande före export, och del var också den konsirukiiva tanken bakom Stålverk 80. När del gäller den norrboilniska delen av problemkomplexel har vi föruiom förslagei om återupptagande av projektet Stålverk 80 och byggandet av ett valsverk i Luleå också framhållit vikten av att man i långt högre grad än planerat använder sig av de befintliga forsknings-, utvecklings- och utbildningsresurserna i Luleå.

I en samordnad stallig stålpolitik måste resurserna för forsknings- och utvecklingsarbetet byggas ul. I Luleå finns redan den tekniska och metallurgiska forskningssiationen och nu har också SGU, Sveriges geologiska undersökning, förlagts dit. Det vore en naturlig grund för uppbyggandet av hela stålbranschens forsknings- och utvecklingscentrum.

Men om det förslaget i vår motion säger utskollel praktiskt laget intet. Man uttrycker bara den fromma förhoppningen att SSAB skall "bedriva en stor del av den långsiktiga forskning som är nödvändig för en effektiv och konkurrenskraftig handelsstålsindustri i framtiden". Så torftigt behandlar man en av de viktigaste sektorerna när det gäller utvecklingen av den svenska stålbranschen.

Vi har i vår moiion helt kort tagit upp del märkliga förhållandel all medan den svenska stålbranschen har ställts på spariäga sä växer importen. Importandelen har ökat snabbi, från 35 % 1966 lill 53 % första halvåret 1977. Nog är väl detla ett barockt förhållande. Borde man inte allvariigt fundera över vilka åtgärder som bör vidtas för att få en ändring på detla förhållande. Över 50 "> av hemmamarknaden betyder helt klart tusentals arbelslilHallen. Vi kräver ålgärder för atl begränsa importen. Del behöver inte bara betyda handelspolitiska sådana utan också åtgärder inom svensk stålindustri, så all man verkligen får fram de stålprodukter och kvaliteter som behövs försvensk förbrukning. En växande import medan svensk stålindustri håller på alt gå på knä kan inte vara förnuftigt och lolerabeli.

Herr talman! Den proposition vi nu behandlar är en uppvisning i nya lappverk. Den saknar helhetssyn och perspektiv. Den innebär att de arbetande och hela regioner skall ta konsekvenserna av storkapitalets misskötsel av en viktig industribransch, atl man avvecklar i stället för all satsa på förnyelse. Och som norrbottning måste jag tillägga: Den utgör ell slag mot det nordligaste länet och alla de förhoppningar som tidigare knöls till Stålverk 80, mot möjligheterna lill en bred industriell utveckling, arbele för alla och ell slul på kolonialpolitiken.

Utgående från vår kritik och de ställda förslagen villjag yrka bifall lill vår motion 1733.

116

YNGVE NYQUIST(s):

Herr lalman! I motionen 1734 bars-ledamöterna pä Dalabänken påtalat del starka samband som av ålder finns i värt län mellan de två basnäringarna gruvbrytning och järnhantering. Vi har även påtalat konsekvenserna av alltför drastiska omdaningar, där s. k. enföretagsorter skulle bli synneriigen hårt drabbade.

Liksom de fackliga organisationerna vid Domnarvets Jernverk inser vi det slora värdelav s. k. integrerade verk, där den malmbaserade metallurgin har sin givna plats. Det framstår klart för oss alt den driftformen är starkt bidragande till en god produktkvalitet. Inte minst gäller del Domnarvets Jernverk, som helt kommer att gå över till tunnplåt, som skall användas till bl. a. vitvarutillverkning och karosseriplål, i båda fallen med höga krav pä formbarhei.

Som jag uppfattat industriminister Åsling har han också påtalat nödvändigheten av samarbete då det gäller den mellansvenska stålindustrin och områdets järnmalmsgruvor. 1 propositionen heter det nämligen:

"Jag anser det angeläget all del kunnande som finns i Mellansverige vad gäller malmprodukiion bibehålls. Det bör finnas goda möjligheter att uppnå en sådan struktur och konkurrenskraft atl den mellansvenska stålindustrin utan nackdel kan förses med järnmalm från gruvor i Mellansverige. LKAB bör, om delta visar sig lämpligt, i första hand tillgodose malmefterfrågan frän NJA och utlandet.

Jag finner det önskvärt all Svenskt Stål och andra berörda förelag i samarbete med de anställda och samhällel lar initiativ till en långsiktig planering av den mellansvenska gruvindustrins struktur. Jag bedömer det vara av särskill inlresse att en undersökning görs av samordningsfördelarna inom gruvindustrin i Mellansverige."

Vi är mänga som med intresse avvaktar hur industriministern skall följa upp sitt uttalande.

Utskotiei uttryckersig något mera försiktigt. I dess skrivning talar man om användande av "inhemsk malm och ämnen som lillverkas inom landet". Jag anser det skäligt att man i första hand nämnt den mellansvenska malmen när del gäller stålverken i motsvarande område, av den enkla anledningen att Mellansveriges metallurgi hittills byggts upp och anpassats efter den.

Elt enda exempel: Grängesgruvan antas ha en leveranskapacitet av ca 2,2 miljoner ton järnmalm, varav 0,5 miljoner ton förväntas gå till Oxelösund och I miljon ton lill Domnarvel. Så händer det i sämsta fall att Domnarvets behov av malm upphör och ingen ny storköpare av malm uppträder. Det ärju helt klart atl en dylik siluaiion blir kalaslrofal för gruvan och gruvsamhället.

För att klara konsekvenserna av en sådan utveckling behövs, som vi krävt i vår motion, ett näringspolitiskt program för handelsstålsinduslrin med klara regionalpolitiska målsättningar. Dessa måste preciseras och föreläggas riksdagen. Givetvis måste då all hänsyn tas till de nuvarande stål- och gruvorterna. Framförallt för inga avgöranden träffas i slutna styrelserum över huvudet på de anställda och allmänheten. Vi måsle ha en offensiv inställning, slåss för slålinduslrins framlid och dess plats i näringslivet.

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

117

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

118

In i bilden kommer naturiiglvis också de mindre handelsstålverken. Vi har tvä av dem i Dalarna. Det ena är Smedjebackens Valsverk, som har ca 1 100 anställda och svarar för ungefär hälften av industrisysselsätlningen inom Smedjebackens kommun -ett i stort sett välskön bruk med nyinvesterings-planer. Granne är Ludvika kommun, som har sysselsältningssvårigheter inom gruvnäringen, ett förhållande som gör alt arbetstillfällena inom den länsdelen inte för minska.

Det andra mindre handelsstålverket är Horndal i Avesta kommun, en kommun som också dras med arbetslöshet. Horndal har berörts tidigare under debatten. Som också sagts tillhör del Fagerstakoncernen men har under några är arrenderats av Boxholm. Arrendatorn vill nu lägga ner tillverkningen, men befolkningen kämpar tappert emot. Bruket vägrar att dö. Vid ett stort möte lördagen den 1 april antogs ett uttalande som manifesterar livsviljan. Uttalandet har redan omnämnts, sä jag skall avstå från atl orda mera om del. I stället villjag konstatera alt bruksarbelarna i Horndal är bärare av en omvittnad stolt tradition, när de säger ifrån ät arbetsgivarna. Alla som erinrar sig något om arbetarrörelsens historia vet hur LO-kassören och stadsfullmäktiges ordförande i Stockholm Johan-Olov Johansson brukade skildra brukssamhället Horndal och dess befolkning.

Del kan tilläggas all Horndal och Avesta kommun inte heller tål alt förlora ytterligare arbetstillfällen. Jag instämmer i Kjell-Olof Feldts vädjan till regeringen beiräffande Horndal.

I den socialdemokratiska länsmolionen har vi pekal på behovet av att omförhandla avtalet om SSAB. Vi tillhör alltså dem som Bengt Sjönell lidigare under kvällen betecknade som snusförnuftiga och efterkloka personer. Omförhandlingar för mig en rimlig begäran, som kändes ändå rimligare när man i TV pä lördagskvällen såg och hörde Hans Werihén demonstrera den privatkapilalistiska synen på företagens inbördes affärer. Det gällde Eleklrolux' inställning lill eventuellt inköp av Järnförädling i Hälleforsnäs. "Vi vill inte betala någonting för tillgångar som ger brakförluster", var Werthéns kommentar. Nu undrar jag och många med mig: Vilken syn hade han som ordförande i Gränges' slyrelse, när förhandlingarna drevs om Oxelösunds ingående i SSAB, när svenska folket skulle betala och Gränges räddas från konkurs? Reservanterna betecknar det som en utmanande överföring av värden frän staten till privaia intressenter. Hur är det med affärsmoralen i den högre privatfinansiella skolan?

Som en tredje punkt i den nämnda motionen kräver vi att till SSAB överföres den kraftproduktion inom Slora Kopparberg och Gränges som krävs för ståltillverkningen. Det är huvudsakligen kraftbehovet vid stålverk och gruvor som anförts som skäl när företagen fått tillstånd alt bygga sina vattenkraftstationer. Nu är regeringen beredd att låla företagen peta russinen ur kakan, dvs. från affären undanta kraftverken,somalllidgär med vinst. Ett gammalt företag som Slora Kopparberg har naturiiglvis kommit över stora delar av sina skogar på ett ännu lättvindigare sätt. Del har i många fall rört sig om rekognitionsskogar, dvs. kronoskog som överlåtits till hyttor och hammare, vilka nu sedan länge är nedlagda.

Det vore lätt att la till härda ord om de förhandlingsresultat som lett fram lill SSAB. Jag skall uttrycka det så art det är utomordentligt svårt för befolkningen vid bruk och gruvor att förslå varför man skall betala bra för det som de senaste åren körts ner till föriust samtidigt som man avstår från all fånga in i köpet det som ger goda vinster.

Angelägnast är dock att turerna kring tillblivelsen av SSAB slutregleras pä sådant sätt att jobben i våra bruks- och gruvsamhällen räddas och befolkningen äter med trygghet och tillförsikt kan se framliden an. Domnarvets Jernverk fyller 100 är detta år; det har tidigare åberopats här från talarstolen. De båda andra handelsstålverken i vårt län är äldre, men erfarenheten av bergshantering och yrkeskunskapen i Bergslagen sträcker sig ännu längre tillbaka i tiden. Den borgerliga regeringen och den borgeriiga majoriteten tar pä sig elt stort ansvar om detla som mödosamt byggts upp under läng tid skulle komma atl raseras.

De socialdemokratiska reservationerna i näringsutskottets betänkande täcker i huvudsak in vad vi föreslagit från Dalabänken i motionen 1734. Därför ber jag atl få yrka bifall till nämnda reservationer.

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

I detta anförande instämde Sven Mellqvist, Gudrun Sundström, Ove Karlsson och Axel Andersson (samtliga s).

BJÖRN KÖRLOF (m):

Herr lalman! Den omvälvande förändring av strukturen inom den svenska stålindustrin som nu förestår har tornat upp stora orosmoln över många orter i värt land. Jag vågar påstå att i Dalarna finns det risk för att denna strukturomvandling kommer atl fö särskilt djupgående sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitiska konsekvenser.

Detta hänger samman med tre förhållanden som jag något skall beröra. Det första är alt Dalarnas bebyggelse- och industristruktur har sina rötter mycket långt bakåt i tiden. Framväxten av hyttor och bruk ägde rum långt före den egentliga industrialiseringen av vårt land. De många slora och små verken och industriorterna i övrigt har vuxit upp kring denna månghundraåriga tradition av bergs- och järnhantering. Men i en tid av hårdnande konkurrens, som framtvingarsammanläggningaravindustrienheteroch koncentration av produktion för att ta lill vara stordriftens fördelar, utsätts de mänga små orternas ensidiga inriktning av sysselsättningen för en plågsam process atl skapa ett nytt underlag för sysselsättning och utkomst. Det är väl lyvärr tveksamt om det kommer att gå pä alla håll.

Det andra är den för sysselsättningen på många orter i Dalarna avgörande kopplingen mellan stålverken, framför allt metallurgin i Domnarvet, och gruvnäringen i länet. Räknar man in stålverken, gruvnäringen och till dessa hörande underleverantörer av olika produkter i länet är tiotusentals människor berörda. Inom hela denna sektor av länets näringsliv har under årens lopp vuxit fram ett nät av produklionsfördelning och samverkan syftande till ett gott utnyttjande av råvaror och den myckel stora kunskap som finns på de olika företagen.

119

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

120

Den tredje faktorn ärde risker förde mindre handelsstålverken i länet som bildandel av SSAB kan innebära. Horndalsverkel med över 200 anställda kan komma atl dömas ut, och då förestår elt besvärligt och intensivt arbele för att i görligaste män klara sysselsättningen pä denna ort, vars lokala arbetsmarknad slår inför ett sammanbrott genom den samtidiga nedläggningen av ASSLs såg.

Herr lalman! Lät mig mol denna bakgrund närmare kommentera dessa tre aspekter på det ärende vi nu har att ta ställning lill.

Under en följd av är drev den förra regeringen en ganska hårdhänt politik, vars innebörd var alt arbetskraften i betydande utsträckning skulle anpassa sig till förändringen av näringslivet och alltså röra sig. Bakom delta läg en filosofi om att företag som inte kunde beiala löner enligt den solidariska lönepolitikens standard skulle slås ut och arbetskraften söka sig lill de delar av näringslivet som kunde betala sädana löner och som var stadda i utveckling. Denna politik fick framför allt i Norrbotten sådana konsekvenser alt socialdemokratin fick tänka om. Detta omtänkande tog sig uttryck i satsningen på Stålverk 80, en satsning som har blivit myckel dyrköpt för del svenska folkhushållet.

Det må väl inte anses uppseendeväckande att det vid behandlingen av de problem som den mellansvenska stål- och gruvnäringen nu slår inför uppmärksammas atl satsningen på Stålverk 80 bidragit till de problem som handelsstålverken i Mellansverige står inför.

För atl jag inte skall bli missförstådd på denna punkt vill jag gärna stryka under att en satsning pä livskraftig industri i Norrbotten utgör en angelägen samhällsuppgift. Men del ter sig orimligt att denna satsning för sådana konsekvenser att motsvarande industri i Mellansverige får svårigheter och alt man följaktligen flyttar arbetslöshet från en landsända till en annan.

Mol bakgrund av den filosofi om arbetskraftens rörlighet som socialdemokraterna tidigare lanserade ter sig en del yttranden som förekommit från socialdemokratiskt håll den senaste tiden något märkliga. Jag har i annal sammanhang givit uttryck för tanken att när man genomför en så omfattande strukturomvandling som den vi nu diskuterar kan inte vartenda arbetstillfälle på varenda ort i landet behällas. Det ter sig som en omöjlig målsättning. En hel annan sak är atl arbetsmarknadspolitikens hela arsenal av vapen för att åsladkomma ny sysselsättning och underlätta övergängen skall utnyttjas med all den kraft som går att uppbringa. Men ändå synes företrädare för socialdemokratin nu resa landet runt och pä olika krisorter utlova bibehållen sysselsättning om socialdemokratin kommer till makten 1979.1 Horndal gav Olof Palme t. ex. uttryck för delta när han sade: "Det finns inget skäl att lägga ned Horndal i dag. Vi skall bekämpa nedläggningen. Där har ni mitt fulla stöd."

Herr talman! Horndals nedläggning förutsägs redan i länsplanering 74 från länsstyrelsen i Kopparbergs län och ansågs i Lars Nabseths utredning i både maxi- och rniniallernativen inte kunna räddas.

Även om jag tycker att förelagsledningen när det gäller beslutet om nedläggning av Horndalsverkel borde ha avvaktat resultatet av det uppdrag

som Arne Geijer har kan jag inte realistiskt se all strukturen på de mindre handelsstälverken i landet fullt ut kan bibehållas som den ser ut i dag.

Också det löfte socialdemokratin ställt ut om en fortsatt satsning på Stålverk 80, om den kommer till makten, är ett löfte som jag tycker befolkningen som är beroende av siålnäringen i Mellansverige skall uppmärksamma. Det finns uppenbarligen inom överskådlig lid en yttersta gräns för vad del här landel företagsekonomiskt och samhällsekonomiskt kan bära upp i form av stålproduktion. Den gränsen är i dag passerad. Skall en ytterligare kraftig satsning komma till stånd i Norrbotten inom slålomrädel måsle det med nödvändighet fö konsekvenser för den mellansvenska stålnäringen.

Herr talman! I proposiiionen erinras om del starka sambandet mellan de mellansvenska gruvorna och stålverken. Detta samband har, som jag lidigare nämnde, myckel stor betydelse för sysselsättningen i den här regionen. 1 framtiden torde malmexporten frän dessa gruvor bli reducerad, och därigenom kommer de mellansvenska gruvorna att i stort sen heli vara hänvisade till de mellansvenska stålverken.

I propositionen är föredragande statsrådet väl medvelen om detta sammanhang. Han uttalar atl gruvhanteringen har gamla iradilioner främsi i Bergslagen och att den har haft stor betydelse för utvecklingen av regionens näringsliv. Han anser del angelägel all det kunnande som finns i Mellansverige vad gäller malmproduktion bibehålls och att det bör finnas goda möjligheter att uppnå en sådan struktur och konkurrenskraft all den mellansvenska stålindustrin ulan nackdel kan förses med järnmalm från gruvor i Mellansverige. LKABböromdet visar sig lämpligt, säger han, i första hand tillgodose malmefterfrägan från NJA och utlandet. Detta ärelt viktigl uttalande som för än större tyngd genom alt näringsutskotlel också betonar vad industriministern här anfört.

För Dalarnas del har dessa uttalanden slor betydelse, och ledningen för SSAB bör noggrant värdera fördelarna i form av kunnande, erfarenhet, transportkostnader m. m. som ligger i denna gruvnäring. Priset för handlingsfrihet vad gäller metallurgin i Domnarvet synes vara mycket liten, kostnaderna för en nedläggning däremol enorma.

När del gäller de mindre handelsslälverken är likaså både proposiiionen och ulskolisbelänkandel i sina formuleringar skarpa på denna punkl. Ålgärder som SSAB vidiar som elt led i sin strukturomvandling får inte utformas så, heter del, att de leder till väsentliga svårigheter för de mindre verken. Del statliga engagemanget inom handelsstålsinduslrin i form av SSAB för alltså inte medföra atl mindre handelsslälverk slås ul och problem sålunda flyttas från en ort till en annan. Utskottet ger här sitt stöd till en motion av Anna Wohlin-Andersson och Per-Olof Strindberg om slöd lill de mindre handelsstålverken för alt underiätta den anpassning till den förändrade strukturen som är nödvändig.

Herr talman! Oron i Dalarna och på mänga andra håll i vårt land inför den omvandling som förestår är inte bara förståelig eller naluriig. Alla hyser vi medkänsla med de människor som nu ser en livsform och en lång

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsinduslrin, m. m.

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

indusiriiradition i sin hemort hotas. Detla hot har inte sin orsak i det som man här under debatten stundom pekat på: en konflikt mellan arbete och kapital. Hotet har sin grund i en konflikt mellan olika värderingar av välstånd och trygghet. Frågan gäller ofta om trygghet ligger i alt bo pä en viss ort eller i alt arbela i en näring som ger trygghet genom sin industriella expansionskraft. Här bryts industripolitiska och socialpoliliska värderingar hos människorna, och också hos oss här i kammaren.

Jag har svårt all inse all en diskussion om den oftasi helt föråldrade konflikten mellan arbete och kapital skulle kunna ge något bidrag till den för framtiden avgjort mer väsentliga diskussionen om vilken trygghet vi vill ha. Ligger verkligen tryggheten för människorna i en konservering av en olönsam och svag industri? Eller ligger tryggheten i ett dynamiskt och utvecklande näringsliv som bygger på ny forskning, ny teknik och ny produktionsinriktning, som vi alla tycks vara överens om atl vi måste satsa på?

Delta, herr talman, är enligt min mening den avgörande frågan om vi ser på vårt lands utveckling i elt bredare perspektiv.

122

ÅKE GREEN (s):

Herr talman! Det är mänga på Dalabänken som i dag har pratat Horndal och intygat sin vilja att pä alla sätt bidra lill att sysselsättningsproblemen där kan lösas.

Jag tror atl det är första gängen som en borgeriig ledamot i kammaren ställer sig upp och sä varmt talar för Horndal och problemen där. Jag hade, herr talman, i del här läget tänkt stryka mig därför att i stort sett har det mesta blivit sagt. Men för en liten stund sedan fick jag genom kontakt med den lokala fackföreningen i Horndal reda på att Boxholms styrelse i dag på eftermiddagen varslat 33 anställda vid valsverket i Horndal om uppsägning från den I oktober 1978 och 133 anställda -de resterande - från den 1 maj 1979. Delta innebär att dånet från stälugnarna och bullret från valsverket då tystnar och all en mer än 325-ärig brukstradilion går i graven.

Regeringen, industriministern och de borgerliga ledamöterna här i kammaren må förtäta människorna i Horndal om de därefter inte känner någon sorn helst lilllro till del privata näringslivets sociala ansvar, ett ansvar som man från regeringens sida tillmäter och har tillmätt så stor betydelse. Det är självklart att tystnaden också sprider sig över detta väl utvecklade samhälle samtidigt som bruket tystnar. Om man dessutom tillägger att Avesta kommun i vilken Horndal ingår under de senasie tio åren föriorat över 2 000 jobb, sä kan var och en förstå den oro som råder.

Samtidigl som Boxholm varslar meddelar man självklart också motiven. Fördel första är det vikande lönsamhel under konjunktursvackan. Förlusten under år 1977 låg på exakt 2 107 000 kr. och inkluderar arrendeavgiften till Fagersta för själva fabriksanläggningen, vilken då låg på 2 000 000 kr. Det är alltså inga stora pengar del handlar om för att driften skall kunna fortsätta där. Det ar små pengar jämfört med de miljoner del kostar att försöka skapa ersätiningssysselsättning och alt framför allt ge de människor som bor där en

acceptabel social och ekonomisk standard. För del andra gäller det en omstrukturering inom stålindustrin. Här vill jag i likhel med Kjell-Olof Feldt beteckna Boxholms beslut som ingenting mindre än en skandal, detla med tanke pä att just dessa frågor f n. är under utredning. Arne Geijer kan efter sin utredning beräknas komma med ett förslag som leder till resultat kanske redan det här året, och senast under nästa år.

De människor som bor på dessa slålorler är av ett segt släkte och ger inte upp i första taget. De är beredda atl kämpa till sista blodsdroppen för atl fö behålla sina jobb även om moståndet är mäktigt och slödel från regeringen hitintills varit myckel ringa. Så sent som förra lördagen hölls en slor demonstration i Horndal, vilket flera ledamöler har nämnt. Det blev en mäktig manifestation. Samtliga riksdagsledamöter från Kopparbergs län var kallade - de flesta ställde upp. Vi har hört att man på det mötet antog ett uttalande i vilket även de borgerliga ledamöterna instämde. Karl Boo har tidigare i kväll redoaorl för innehållet i ullalandet.

Karl Boo är inte vem som helst inom centerpartiet. Det är en stor, betydande man. Med vetskap om hans kontakter med herr Åsling och övriga i regeringen kan man hoppas att han lillsammans med oss socialdemokrater, som sedan en lång tid tillbaka har arbetat med de här frågorna, mycket snabbt försöker förmå industriministern och övriga i regeringen att tala förstånd med styrelsen för Boxholms bruk, så atl den i första hand ger människorna och Horndalsverken den frist som behövs för atl Arne Geijer skall kunna göra klar den översyn som nu pågår. Därefter för man eventuellt besluta om en nedläggning om det visar sig att det inte finns någon framlid för bruket i Horndal. Det tror jag också att människorna i Horndal är beredda att accepiera under förutsättning att regeringen, de ansvariga, innan beslutet verkställs finner någon form av ersätiningssysselsättning.

I övrigt vill jag bara instämma i vad Kjell-Olof Feldt tidigare har sagt.

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

KARL BOO (c) kort genmäle:

Herr lalman! Jag skall inte tacka för det förtroende som vännen Åke Green har för min förmåga att nå resultat i det läge Horndal nu har hamnat i.

Jag begärde ordet för alt erinra om att del även lidigare i denna kammare har uttalats en ordentlig viljeinriktning atl Horndal som samhälle måste räddas. Detta hade jag tillfälle att göra redan 1975 då ASSI tog sitt beslut att lägga ned sågen. Jag ville bara erinra om della och säga alt den dåvarande industriministern inför kammaren lovade att han skulle se till att del beslutet inte skulle fö effektueras på del sätt som ASSI hade tänkt sig. Vi vet resultatet.

ÅKE GREEN (s) kort genmäle:

Herr talman! Alla känner väl lill att den förre industriministern, av kända skäl, aldrig fick tillfölle att uppfylla sitt löfte.

Karl Boo behöver inte tacka mig. Han kan i stället visa sin tacksamhet genom alt - kanske redan i morgon förmiddag - ta kontakt med induslri-

123

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsinduslrin, m. m.

ministern och försöka fä honom atl mycket snabbt böoa agera. I och med att varslet är lagt förstår Karl Boo, liksom alla andra, alt det brådskar.

KARL BOO (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill erinra om atl den förre industriministern hade ett år på sig, men del hände ingenling under hela del året.

Till slut vill jag understryka vad många tidigare sagt, atl del är vikligl all åtgärder vidtas för att klara Horndal ur den svära situation som de anställda där och samhället har råkat i. Jag tycker det är riktigare all saga all vi alla skall hjälpas åt för att kunna nå positiva resultat i det avseendet.

Jag tyckeratt delar litet märkligt att man från socialdemokraterna ofta hör atl de genom alt de kommit i minoritet inte har någol inflytande på någonling inom svensk politik. Del är väl ändå alt undervärdera sina möjligheter att verka i samarbete med andra partier.

124

BENGT GUSTAVSSON (s):

Herr talman! Även om det kan riktas stark kritik mot väsentliga delar av handelsstålspropositionen finns det ändå anledning an känna viss tillfredsställelse. Elt samlat grepp har dock tagils över slora delar av branschen, och detta bör medges även om man självfallel hade önskat att det inte till någon del hade fån vägledas av syften som ar naturliga för en borgeriig regering men främmande för ett socialdemokratiskt synsätt.

Något som har varit bra har varil del samlade fackliga agerandet under förberedelserna för beslutet. Det har påverkat förslaget i positiv riktning. Det bör erkännas trots atl del förslag som nu underställs riksdagens beslul har brister som bara kan korrigeras genom ell bifall lill de socialdemokratiska reservationerna.

Någol som vi socialdemokrater är angelägna atl framhålla är alt optimismen och framtidstron måsle återvinnas. Inte minsl den svenska stålindustrin kan tvärtemot den modstulenhet som regeringsförslaget andas bedömas som en bransch med goda framtidsutsikter.

Den nuvarande lågkonjunkturen hos avnämarländerna och här hemma kommer inte att beslå i evighet, och man behöver inte ha seil sig särskilt myckel omkring i väriden för att se behoven av produkterna. Bland de nu aktuella stålörterna känner jag naturligtvis Oxelösund bäst. Jag vet atl där finns ell oinfatiande kunnande, både hos företagel och dess anslällda och i den samhälleliga basorganisalionen, som lillsammans med goda geografiska förulsäliningar bör kunna ge en gott utgångsläge. Investeringsprogrammet bör därför så snart som möjligt få göras större än i regeringens förslag. En långsiktig planering bör få syfta till ökad kapacitet och förbättrad konkurrenskraft, della också för att medverka lill ett minskat importberoende när det gäller stålprodukter. De företagsekonomiska bedömningarna bör kompletteras med en samhällsekonomisk utvärdering av den roll som stålindustrin ånyo kan komma att spela för en industriell utveckling i Sverige.

För att nä målen krävs djärvhet och framtidstro - det är inte minst nödvändigt närdet ser mörkt ul. Alt det ser mörkt ut i Södermanland just nu

har vi haft anledning att lala om flera gånger under denna riksdag.

Jag har i min hand ett jämnt en vecka gammalt nummer av den utmärkta länstidningen Folket och läser följande rubriker på ett enda uppslag: "Förtvivlan i Hälleforsnäs. Tre dagar kvar och ingen vet någonting." -"Tjänster dras in vid snickeri i Sparreholm." - "Stopp 17 april vid Saab i Nyköping."-"Nästa år är allt slut i Buskhyttan-20 mister sina arbeten". Det enda som inte är dystert på de två sidorna är en Domusannons om Nilsjohans glada köksparad. Så här är det mer eller mindre varje dag.

De stora indusiriproblem som vi har diskuterat här i kammaren under detta arbetsår har gälll fyra branscher: specialstålet, handelsslålel, gjuterierna och teko. Som det enda länet i landet har Sörmland drabbats av alla fyra problemen. Länet skulle "gå på alla fyra", om dagens solnedgångsrapport om alt en reducering av sysselsättningen vid Oxelösunds Järnverk med I 000-1 500 arbetstillfällen utöver tidigare prognostiserade vore att motse. Nu ger de kontakter jag har haft vid handen att del inte finns realism bakom uppgiften. Man har möjligen fått tag pä något oauktoriserat räkneexempel, som förhoppningsvis också har missförståtis. Som läget totalt sett är i länet och regionen får helt enkelt inte utvecklingskraften i SSAB-företaget Oxelösunds Järnverk svältfödas! Denna industri måste få utvecklas, och inte trampas ner.

Järnverket har nu 3 700 anställda. Företaget svarar för 80 96 av industrisysselsätlningen i kommunen och tillsammans med övriga Grängesföretag för omkring 50 % av den totala sysselsättningen. Det har följaktligen utomordentligt stor betydelse för orten. Större delen av befolkningen är -direkt eller indirekt - beroende av sysselsättningen vid järnverket för sin utkomst.

I mitten av 1979 beräknas personalstyrkan vara nere i 3 400 enligt handelsslålsutredningens beräkningar, och enligt andra beräkningar blir den lägre. Redan under 1977 har 275 arbetstilirällen gått föriorade. Trenden slår också mot serviceföretag, som beräknas få dra ner arbetsstyrkan med ett par hundra anställda.

Kommunen bedömer följaktligen sysselsättningsutvecklingen som oroande. Med den redovisade vikande sysselsättningen i kommunen skulle till mitten av 1980-lalet behövas ca I 000 nya arbetstillfällen om nuvarande sysselsättningsgrad skall kunna bibehållas. Vad en oparerad sysselsättningsminskning skulle innebära, inte minst för ungdomen, inser alla. Del är att märka att ungdomskullarna som en följd av tillströmningen av yngre arbetskraft under 1960-talets snabba expansion är onormalt stora i Oxelösund.

Vi sörmländska socialdemokrater förutsätter därför att statsmakterna stöder strävan till nyskapande produktion och utvecklande av nya förelag på orten och i regionen. I det sammanhanget är det positivt atl de fackliga organisationerna vid SSAB-bildandel har kunnal förhandla fram en beak-tansvärd grundplåt till ett lokall investmentbolag. Försörjningsbasen är dock järnverket.

1 den socialdemokratiska Sörmlandsmotionen har vi funnit del angeläget

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

125

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

alt framhålla hur viktigt det är att den mellansvenska gruvindustrin kan bibehållas, alt metallurgin i Oxelösund får utvecklas och alt det också satsas på ny verksamhet för att skapa arbetstillfällen.

Möjligheten att behålla och utveckla stålbranschens produktionsresurser måste bedömas som god. Gjorda investeringar möjliggör rationell drift i hela produktionskedjan. De slörsla mellansvenska gruvorna är väl rustade för rationell drift. Transportmöjligheterna pä TGOJ-banan är goda och ekonomiskt fördelaktiga. I Oxelösund finns ett modernt stålverk samt hyttor, sinterverk och koksverk. Det är anläggningar som genom hög effektivitet och låga kostnader medverkar till den svenska stålindustrins konkurrenskraft på sikt.

Läget vid kusten är inte bara angenämt utan ger också perfekta transportmöjligheter för såväl råvaror som halvfabrikat och färdigprodukter.

I företag, fackföreningar och kommun finns det människor som kan och vill, och det är det viktigaste av allt. Det finns alltså goda förutsättningar att vända en neddätböjande kurva uppåt. Ingen regeringbör ha råd att avstå från att bygga på sädana förutsättningar.

I detla anförande instämde Svante Lundkvist (s) och Olle Svensson (s).

126

STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Lål mig börja med atl konstatera att bildandet av Svenskt Stål AB är en nödvändighet för att få lill stånd en samordning av den svenska handelsstälsindustrin.

Men i del nu lagda förslaget finns många allvarliga brister som måste rättas till. Själv harjag inga förhoppningar om att dessa justeringar görs under en borgerlig regering och en borgerlig majoritet i denna kammare, men i en framtid med en socialdemokratisk regering kommer detta säkerligen att vara möjligt.

Den ekonomiska uppgörelse som ligger till grund för bildandet av SSAB och som regeringen accepterat innebär att de privata aktieägarna får full kompensation medan skattebetalarna får bära hela bördan i den finansiella rekonstruktionen.

De privaia aktieägarna i Gränges och Stora Kopparberg kommer inte atl bidra med investeringskapital för SSAB:s räkning, men ändå garanteras man ett 50-procentigt ägande i det nya stälbolagel. Detta förhållande understryker det faktum att regeringens förslag till bildande av SSAB innebär ett nytt steg i den poliliska högervridning som landet tvingats in i efter valet 1976. Löntagarna får ta stötarna i strukturomvandlingen medan de privata akiieägarna sitter kvar i orubbat bo.

Vidare klargör regeringen genom sitt förslag en ytterst pessimistisk och negativ syn på handelsslålsinduslrins framlid och utvecklingsmöjligheter. Under de förhandlingar som förts inför SSAB:s bildande angavs försl investeringsramen lill 3,8 miljarder. Den blev sedan nedbantad till 2,8 miljarder för den kommande femårsperioden. Det är inte att undra över alt den s. k. strukturgruppen inom SSAB, som nu försöker samordna den

127

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstälsindustrin, m. m.

framtida produktionskapaciteten, i fackliga kretsar anses ha ett nästan Nr 112 omöjligt arbele.

Som ett exempel på hur kapitalintensiv stålindustrin är kan nämnas att ett nytt bredbandvalsverk i dag kostar mellan 2,6 och 3 miljarder, alltså ungefär lika mycket som regeringen föreslår under hela den kommande femårsperioden. Av detta exempel förstår var och en att den föreslagna investeringsramen är helt otillräcklig.

1 de förhandlingar som sketl inför SSAB:s bildande har de fackliga organisationerna från de olika stålorterna getts möjlighet att medverka. Men del har inte skett pä det sätt som industriministern här tidigare i dag försökte ge sken av, när han framställde de olika fackliga representanternas roll i förhandlingarna. Genom att regeringen nedbantat investeringsramen från 3,8 till 2,8 miljarder under de närmast kommande åren har de fackliga organisationerna ställts i ett ytterst svårt läge, bl. a. när det gäller att medverka i utformningen av bolagets struktur.

Det är vidare ytterst viktigt att slå fast atl de fackliga organisationerna, arbetare och tjänstemän i de olika stålorterna, inte fått vara med och bestämma företagets ägandeförhållande. Om så varit fallet hade man inte tolererat alt privatkapitalet fåll så stort ägande i det nya stålbolaget.- Med säkerhet hade då det privata ägandet begränsats med hänsyn till den verkliga vilja som de privaia ägarna har när det gäller att ställa upp och investera för framliden i produktionsutrustning m. m.

Det är också viktigt att slå fast att de fackliga organisationerna inte fått den garanterade trygghet som de eftersträvat för de anställda i de olika orterna inför framtiden.

De fackliga organisationernas möjlighet atl påverka förhandlingarna inför bildandet av SSAB har sålunda begränsats. Regeringen har på olika sätt spelat över facken genom olika ramar som salts upp efter politiska beslul i kanslihuset.

Den kanske viktigaste begränsningen av fackens möjlighet atl påverka SSAB:s utformning är förmodligen den snäva investeringsramen. Om den svenska stålindustrin skall kunna konkurrera på ett effektivt säll måste betydligt större insaisergöras på investeringssidan underde kommande åren. En offensiv utveckling måste till för atl sysselsällningen skall tryggas på de olika stålorterna i landet. Planeringen måste ges en långsiktig inriktning, som gör del möjligl att minska den stora importen av järn- och stålprodukter.

Oron och osäkerheten inför framtiden har ökat bland de ca 20 000 anställda i de olika stålörterna i landet. Främst kanske detta gäller de anställda vid NJA i Norrbotten, eftersom norrbottningarna i större utsträckning än befolkningen i de övriga delarna av landet fått känna av verkningarna av den högerpolitik som regeringen för. Norrbotten, länet vars dominerande indu-strisysselsältning bärs upp av de statliga basindustrierna - däribland NJA. Länet, som i privatkapitalets kortsiktiga lönsamhet aldrig fått en rejäl chans alt utvecklas på grundval av sina egna rikedomar: skogen, elkraften och malmerna. Länet, där befolkningen på ett brutalt sätt fått lära sig att solidaritet kan vara enkelriktad och betyda att man får dela med sig av

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsinduslrin, fn. m.

128

råvarutillgångarna utan att få någon ordentlig återbäring i form av arbele och trygghet.

Under de första åren på 1970-lalet kunde en ordentlig ljusning skådas i länets utveckling genom offensiva insatser av den dåvarande socialdemokratiska regeringen i de statliga industrierna, främst NJA i form av Investeringsprogram 70-71. Därefter följde beslutet om Stålverk 80 är 1974, som förändrades 1976 och som samma år indelades i tre etapper. I och med dessa satsningar började människorna återfå tron pä framtiden och möjligheten till arbele och utkomst i det egna länet. Under dessa år skapades tusentals nya arbetstillfällen i länet, främst i kustregionen. Det riksdagsbeslut som togs 1974 garanterade också 2 300 nya jobb till Luleå. Även efter den förändrade inriklning som Stålverk 80 fick 1976 fanns del anledning till en optimism och till framtidstro på förädling av länels råvaror pä hemmaplan.

Den slora förändringen kom 1976. Dä fick landet en ny regering. De borgeriiga tog över. Övertron pä privatkapitalets förmåga all klara sysselsättningen började alltmer driva den svenska politiken ät höger. Det förslag som lagts fram om bildandet av SSAB bekräftar detta.

En anledning lill den ökande oron för NJA:s framtid bland de anställda är avsaknaden av initiativ frän regeringens sida för all förverkliga riksdagsbe-slutel om 2 300 nya jobb lill Luleå.

Alt borgerliga vallöften tycks vara till för att till stor del svikas efter en valseger har allt fier människor i vårt land kommit till insikt om. Men tänker nu också de borgeriiga underiåta att se lill alt redan fastställda riksdagsbeslut verkställs? Det aren fråga som jag ställer till de borgeriiga representanterna i denna kammare. När tänker ni ta någol initiativ för att beslutet om 2 300 nya jobb till Luleå inplaneras i SSAB:s framtida inriktning?

Underde år de borgerliga satt i oppositionsställning lalade man ofta i vackra ordalag om hur man ville utveckla NJA. Ell exempel på della kan las ur riksdagsdebatten 1976, närmare bestämt den 1 juni, då stålverket i Luleå debatterades. Då talade centerns företrädare herr Sjönell om hur del partiet såg på NJA:s utveckling. Han anförde:

"Vi har inom centern fastslagit tre ting som vi är beredda att satsa på, och dem länker vi också satsa pä med hundraprocentig energi.

För del första vill vi vara med om alt bygga ett metallurgiskt centrum i Luleå. För det andra anser vi att satsningen på NJA är en nyckelsalsning aV utomordentlig betydelse i sammanhanget. NJA måste moderniseras, upprustas och förbättras. Den ulbyggnaden skall utföras på sådanl sätt att vidareförädling i hela övre Norrland underlättas."

Det var alltså vad centern tänkte satsa på med hundraprocentig energi. Visserligen är inte centerpartiet direkt känt för atl uppfylla sina löften vad beträffar energin, men nu återstår alt se om man också tänker svika de löften man gett Norrbotten, bl. a. Luleå, alltså 2 300 nya arbetstillfällen. Jag förväntar mig att centerns företrädare kan svara på när detta riksdagsbeslut skall förverkligas. Inför valet 1976 lovade partiet 400 000 nya jobb. Nu kräver Luleå och Norrbottens län som helhet i första hand endast en bråkdel av dessa jobb.

De borgerliga har sedan de kom i regeringsställning alltmer visal en passiv inslällning till strukturförändringarna i vårt land. Detta präglar nu också förslaget om Svenskt Stål AB. De borgeriiga politikerna vägleds i sitt handlande av högervridna kapitalistiska värderingar. Övertron på privatkapitalets förmåga alt klara den kris som nu drabbat landets stålindustri förtydligas genom regeringens förslag.

Det helslatliga NJA privaliseras lill 50 % utan någon som helst fastslagen utveckling. Allt fler anställda i detta förelag liksom i andra stålföretag som berörs av bildandet av det nya stålbolaget undrar nu vad som kommer att hända med jobbet och tryggheten i framtiden.

Löftena frän de borgerliga har varit mänga, och jag har redan gett exempel pä hur centerns företrädare i denna kammare strödde löften om NJA:s framtid före valet 1976, men efter valet, närmare bestämt den 10 december 1976, kunde man här i ett debattinlägg frän industriministern höra löften om att de resurser som skulle ha satsats pä Stålverk 80 skulle styras till andra projekt i Norrbotten. Det är kanske värt att erinra kammaren om att de resurserna rörde sig om 10 miljarder. Jag vet inte om industriministern vid det tillfället reflekterade närmare över vad hans löfte innebar. Men lova är en sak och handla en annan. Norrbottningarna väntar fortfarande pä att handlingsförlamningen på borgerligt håll skall släppa och att löftena på något sätt skall uppfyllas. Arbetarna och tjänstemännen vid NJA förväntar sig klart besked om när regeringen tänker uppfylla de här löftena.

Herr talman! I vår motion 1743 hemställs att SSAB skall åläggas att förverkliga riksdagsbeslutet om ett metallurgiskt centrum i Luleå med 2 300 nya jobb. Motionen följs upp i de socialdemokratiska reservationerna till vilka jag härmed yrkar bifall.

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

EIVOR MARKLUND (vpk):

Herr lalman! Lars-Ove Hagberg har lidigare under debalien ulvecklal vänsterpartiet kommunisternas principiella syn pä stålpoliliken och vår kritik mol den utformning som denna politik fåll. såväl tidigare som i den proposition som bildar underlag för dagens riksdagsdebatt. Jag vill använda min taletid till att något utföriigare beröra de speciella regionalpolitiska aspekterna på denna fråga för Norrbottens del. Och jag vill böoa med elt citat.

"Norrbottens historia uppvisaren rad bakslag när del gäller förädlingen av länets råvaruresurser. Detta förhållande får i första hand förklaras av ekonomiska krafter utanför länet som ser på Norrbotten som i första hand en råvaruleverantör."

Detta kalla konstaterande görs i skriften Fakta om Norrbotten. Och del besannas åierigen i det som planeras ske med Norrbottens Järnverk, eller SSAB i Luleå. 1 det sammanslagna förelaget tilldelas Luleäverket rollen som råvaruleverantör, och med det uteblir förädling och nya jobb-delta som jusl skulle kunna göra järnverket i Luleå till en motor i Norrbottens industriella utveckling.

1 kampen för Norrbottens framlid är vpk:s huvudlinje sedan länge atl

129

9 Riksdagens protokoll 1977/78:111-112

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

130

staten skall slå fören integrerad gruv-,järn- och stålindustri. Vi följer med del kravei upp linjen från den socialiseringskonferens som arbetarrörelsen i Norrbotten genomförde i Luleå år 1919. Den stod helt bakom kravei om ell Slutligt järnverk för alt tillvarata den norrbottniska järnmalmen.

Så kom då efter åtskilliga turer Norrbottens järnverk till stånd, och sedan dess har kampen ständigt gällt verkels fortsatta utbyggnad och krav om vidareförädling av verkets produkter. Storfinansen och dess politiska företrädare har envetet motsatt sig en sådan utveckling. Men aktiviteten i Norrbollen har gett kraft ät kraven och resulterade slutligen i planerna på Stålverk 80, något som hälsades som ell avgörande sleg mot verklig utbyggnad av NJA. Det hälsades också som en god grundval för industriell utveckling i del övriga länet. Just della har vi från vpk:s sida hela liden betonat. Stålverk 80 såg vi inte som enbart råvaruproducenl, utan det skulle utgöra grundvalen fören omfaltande förädling, salsning på verksladsinduslri och manufakiurering.

Glädjen över 1974 års riksdagsbeslut förbylles snart i besvikelse. Efter en socialdemokratisk s. k. modifiering av slålverksplanerna kom den borgerliga skrolningen. De som slagils för NJA:s uiveckling kan konsialera alt man är tillbaka i utgångsläget - med den skillnaden att storfinansens företrädare nu haren direkt avgörande i förelagets existens. Del kanske är del som utgör den verklighet som slålverksplanerna gjorl "en nödvändig återgång till", som finansutskottets talesman formulerade det i gårdagens debatt om ersättning lill Luleå kommun för kosinader man haft i samband med planeringen utifrån Stålverk 80-projeklel.

Del är en verklighet som för hela länels del betyder forlsall rovdrift av råvarutillgångar och för järnverket i Luleå forlsall låg förädlingsgrad. Del skulle finnas åtskilliga exempel alt ta fram för alt visa all del även i denna riksdag har funnits tillfällen då man har trott atl denna trend brutits. Jag skall i denna sena timme bara erinra om ell sädanl exempel.

Den 2 juni 1971 diskuterades här lån till NJA som förutsågs innebära en ordentlig satsning på en utveckling av verkel. Dä konstaterades en sä bred uppslutning bakom denna statliga företagsamhet all en lalare ansåg atl man nu hade nätt en så utmärkt lösning på NJA-problemel alt frågan skulle kunna föras ul ur slridslinjen. Dä liksom vid både lidigare och senare lillföllen kritiserade vi från vårt håll de föreliggande förslagen. Vi gjorde del utifrån del förhållandel all satsningen på vidareförädling och framlida utveckling av verkel alltid saknades.

Jusl della har på ett avgörande sätt gjort alt frågan verkligen inte har förts ul ur stridslinjen. Efter den senasie ulvecklingen och i samband med all alll fler ser en utbyggnad av del slatliga näringslivet i Norrbotten som en väg att komma lill rätta med de aktuella sysselsätlningssvårigheterna har tvärtom hotet mot NJA blivit den verkliga stridsfrågan. I program för länets utveckling som utarbetats pä både politiskt och fackligt håll betonas NJA:s avgörande roll för länets industriella utveckling. Och man framhåller att en sådan utveckling inte kan åstadkommas om NJA även i fortsättningen tilldelas rollen som leverantör av råvara och halvfabrikat. Tvärtom ställer

man insiktet på ökad vidareförädling. Ganskaallmänt är man också klar över att det behövs en val utarbetad utvecklingsplan för NJA.

Jag har i andra sammanhang här i kammaren talat för en utvecklingsplan för hela näringslivet i Norrbotten. En sådan krävs om inte länel skall drabbas av en flyltningsvåg. 1 en sådan utvecklingsplan måsle de slatliga företagen spela en avgörande roll. Men då kravs en annan inriktning för bl. a. Statsföretags verksamhei.

Efter det senaste valet har socialdemokraterna, som på sin tid tillsatte Per Sköld och f ö. också den utredare vars material ligger till grund för SSAB-förslaget, lagil avstånd från sättet att sköta Statsföretag. Men var har socialdemokraterna beskeden om vad som i en framtid skall ske med LKAB, NJA, ASSI och andra företag? Vilka krav skall man ställa på dem som efterträder Statsföretags nuvarande ledning?

Just ulvecklingen vid NJA ger anledning till åtskilliga frågor. Lars-Ove Hagberg och även Jörn Svensson har ställt en rad sådana frågor. För Norbotlens del är dessutom dessa frågor aktuella: Hur ställer man sig till fördigslällandet av koksverket vid NJA? Hur ställer man sig till förslaget om en ammoniakfabrik i anslutning till koksverket? Del förslaget bedöms av Gölaverkens utredare som ett företagsekonomiskt försvarbart projekt, under förutsättning alt koksverket färdigställs. En utveckling av koksverket kan dessutom i framtiden utgöra basen fören petrokemisk industri i Norrbotten, vilket också skulle medföra en icke obetydlig sysselsättningsökning.

En följd av skapelsen SSAB som känns speciellt frånstötande är försöken all slälla arbelare på en orl mol arbelare på en annan. Vilken plats skall drabbas mesl av all 4 000 arbelare inom koncernen skall bort? Oron finns på alla berörda orler.

Gårdagens demonstralion och information till riksdagsmän från stålörterna gav besked om att arbetarna inte accepterarden här söndra-och-härska-menlaliteien. Man visade klart alt del finns ulrymme för lunnplåtsverk i både Luleå och Domnarvel om man drar in på importen. Och det borde vara fullt möjligl om man betänker atl endasi 25 % av behövlig tunnplåt tillverkas i Sverige. Plannja behöver elt tunnplåtsverk. Men lör att dess framtid skall säkras behövs också ell nytt valsverk, som innefattar såväl bredbandsverk som niediumverk. Har man det klart för sig inser man snart att de medel som föreslås i propositionen och som tillstyrks av utskottsmajoritelen inte räcker långt. Om sysselsättningen på de tre orterna skall kunna bibehållas krävs betydligt mer. Detta har också Sten-Ove Sundström konstaterat.

För Luleås del är det uppenbart att besluiei om en nylt valsverk inte kan vänta. Det beslutet måste tas snart, om järnverket i Luleå skall bli den drivande kraft i ulvecklingen av Norrboltens näringsliv som del har förutsiitlningar att bli. Med en ökad betoning av förädling av verkets produkter skapas också förutsättningar all ulveckla verkstads- och manufak-tureringsinduslrier, vilket kan öka sysselsättningen i länet. För sådana satsningar lalar olvetydigt del läge som nu råder. För en sådan utveckling slåss en ständigt växande norrbottnisk opinion.

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

131

Nr 112 NILS HJORTH (s):

Torsdaeen den ''' lalman! Under denna långa deball har vid del här lägel sagts ganska

6 anril 1978 myckel om såväl proposiiionen och ulskoltsmajoriietens förslag som de

_____________ socialdemokratiska reservationerna. När jag ändå tar lill orda, gör jag del

strin, m. m.

Hnndelsstålsindu därföratt alla som lever och bor pä dessa bruks- och gruvorter känner en slark oro inför framliden. Här gäl ler frågan inie bara sysselsättning för de anslällda i de berörda förelagen, utan den gäller faktiskt hela samhallens existens. Försvinner den enda industrin på platsen, sä försvinnerocksä människorna, i varje fall de yngre, och därmed också den service som finns.

Jag säger detta mot bakgrund av vad som slår i proposiiionen om all personalen i del nya handelsslålbolagel skall behöva minskas med 4 000 personer. Det sägs, att med det tidigare beslutade sysselsällningspolitiska stödet inom stålindustrin samt möjligheterna att disponera andra medel skall del vara möjligl för SSAB att klara omställningen med bevarande av anställningstryggheten. Ja, det låler sig sägas. I de enskilda fallen kanske det i viss utstsräckning kan ordna sig med jobb inom andra branscher och på andra platser, men hur blir del med Irygghelen för de små bruksorlerna och för de människor som av olika anledningar vill och ivingas slanna kvar? Där behövs det verkligen, som det sägs i den socialdemokratiska motionen 1734, att en långsiktig näringspolitik redovisas jämte en plan med klara målsättningar för regionalpolitiken där hänsyn tas lill de nuvarande slål- och gruvorlema.

Den strukturomvandling som nu sker berör både gruvdriften och järnhanteringen. Jag kan också förslå alt den är nödvändig. Alla har här i tal efter tal sjungit stordriftens höga visa, men jag är inte alldeles övertygad om all den ål alla lycka bär. Det kan betyda och kommer nog atl betyda utslagning av livskraftiga orler och induslrier.

Behovet av en långsiktig och ingående planering har saknats alltför länge. Storbolagen har bollat med företag och människor på ett oacceptabelt sätt och utan reellt inflytande från samhällets eller de anställdas sida. Tag t. ex. Söderfors bruk i norra Uppland, som Stora Kopparberg sålde lill Uddeholms-bolaget när konjunkturnedgången inom specialslålsindustrin böoat. Del har inte gäll lång tid sedan dess, och nu är man i färd med att gå samman i ett nytt storbolag bestående av Uddeholm, Fagersta och SKF.

Nog är det väl bra underiigt. Här har man i generationer sysslat med stälhantering på alla dessa bruk och haft - får man väl förmoda - skickliga ekonomer och tekniker till hjälp. Man har inte varit främmande för den internationella konkurrensen, och man har följt utvecklingen inom slålomrädel i alla dess faser. Man har varit medveten om problemen, och man har gjort investeringaroch produktutbyten, men i stort har verksamheten forlgäit utan något mera långtgående samarbete.

Så plötsligt uppträder en s. k. företagsdoktor, som - om man får tro tidningarna - praktiskt taget på en kväll sydde ihop ett förslag till en storkoncern. Förklara det, den som kan! I vaoe fall jag får del intrycket alt man i hägnet av ett storbolag och med moraliskt slöd även borgerlig regering vägar sig pä en kraftig reducering av arbetsstyrkan, en reducering som man 132

med det mindre företagets starka lokala förankring eljest inte hade vågat sig på.

Samma mönster går igen i det nya halvsiatliga företag som vi nu skall säga ja till. 4 000 personer skall alltså försvinna från företagen, om del nu stannar vid det. Också gruvorna är i hög grad berörda. Och om metallurgin tas bort i Domnarvet - den frågan harju flera talare berört i kväll - hur går det då med Dannemora gruvor, som är en av de största gruvorna i Mellansverige?

Apropå Dannemora gruvor så ägdes dessa lill för några år sedan av Fagerstakoncernen. Malmen gick då huvudsakligen på export till bl. a. Finland och Västtyskland, som var stora avnämare. Bolaget satsade flera miljoner på en modern hamnanläggning i Hargshamn. Så kom Stora Kopparberg in i bilden och köpte Dannemora. Man behövde nämligen den värdefulla Dannemoramalmen för stålframställningen i Domnarvet. Exporten minskade därför, men de anställda kände sig ändå någorlunda till freds med all man kunde avsätta malmen inom landet. På sikt skulle all export försviiina, och de utlastningsanordningar man satsat på i Hargshamn skulle bli överflödiga.

Nu skall Dannemora ingå i det nya SSAB, och då uppslår diskussion om man över huvud laget har någon användning för malmen längre om råstälsframställningen i Boriänge försvinner.

Nog är delta elt märkligt spel. Man plockar med orter och industrier med flerhundraåriga traditioner som med brickor i ett lärningsspel. Så får del inte fortsätta. De svenska gruvorna får inte utsättas för förhastade nedläggningar - en nedlagd gruva är inte lätt att återupprätta. Metall- och stålverkens råvaruförsörjning måste vara baserad på våra egna rävarutillgångar. Metallurgin i Boriänge bör vara kvar.

Jag noterar tacksamt alt utskottet, f ö. i enighet, betonar sambandet mellan de mellansvenska handelsstälverken och den därtill knutna gruvindustrin. En utgångspunkl bör här vara, säger man, atl sä långt möjligl låta stålverken vara baserade pä inhemsk malm, inhemskt skrot eller ämnen som lillverkas inom landel. Jag hoppas atl delta uttalande om malmens värde kommer till de utredningsgruppers kännedom som är i arbete med förberedelserna för den nya stålkoncernen -jag har en känsla av att det kan behövas, eftersom man tycks diskutera andra alternativ med en helt annan inriktning. Vi måste få en optimistisk syn på vår gruvnäring och inrikta arbetet på gruvornas fortbestånd.

Jag yrkar, herr lalman, bifall lill de socialdemokratiska reservationerna.

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

Överiäggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Propositioner gavs på bifall lill 1 :o) utskottets hemställan, 2:o) molionen nr 1744 av Lars Werner m. fl. i moisvarande del samt 3:o) motionen nr 1733 av Alf Lövenborg och Rolf Hagel, och förklarades den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Då Lars-Ove Hagberg begärde voiering upptogs för bestämmande av kontrapropositionen ånyo de båda

133

10 Riksdagens protokoll 1977/78:111-112

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m.m.

återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna förklarades ha flertalels mening för sig. Sedan Alf Lövenborg begärt votering beträffande kontrapropositionen upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående näringsutskottels hemslällan i belänkandet nr 45 mom. 1 antar motionen nr 1744 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit motionen nr 1733 av Alf Lövenborg och Rolf Hagel.

134

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen.

1 enlighet härmed blev följande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den som vill atl kammaren bifaller näringsutskottets hemslällan i betänkandet nr 45 mom. 1 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallil motionen nr 1744 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Lars-Ove Hagberg begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparat. Denna omröslning gav följande resultat:

Ja - 288 Nej - 12

Mom. 2

Proposilionergavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 1744 av Lars Werner m. fl. i moisvarande del, och förklarades den förra _ propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Lars-Ove Hagberg begärt votering upplästes och godkändes följande voieringsproposition:

Den som vill atl kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet nr 45 mom. 2 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 1744 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöler ha röstat för ja-propositionen. Då Lars-Ove Hagberg begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 288 Nej - 12

Mom. 3

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 4

Propositioner gavs pä bifall lill dels utskottels hemställan, dels reservationen nr 1 av Ingvar Svanberg m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Ingvar Svanberg begärt voiering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottels hemställan i betänkandet nr 45 mom. 4 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 1 av Ingvar Svanberg m.fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöler ha röstat för ja-propositionen. Då Ingvar Svanberg begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 155 Nej - 145

Mom. 5

Propositioner gavs på bifall till l:o) utskoltels hemslällan, 2:o) reservationen nr 2 av Ingvar Svanberg m. fl. samt 3:o) motionen nr 1744 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Dä Ingvar Svanberg begärde votering upptogs för bestämmande av kontrapropositionen ånyo de båda återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna förklarades ha flertalets mening för sig. Sedan Lars-Ove Hagberg begärt votering beiräffande kontrapropositionen upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsinduslrin, m. m.

Den som vill atl kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen

angående näringsutskottets hemställan i betänkandet nr 45 mom. 5 antar

reservationen nr 2 av Ingvar Svanberg m. fl. röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren till kontraproposition i nämnda voiering antagit

motionen nr 1744 av Lars Werner m. fl. i moisvarande del.

135

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöler ha röstat för ja-propositionen. Då Lars-Ove Hagberg begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 143

Nej - 11

Avstår - 143

I enlighet härmed blev följande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet nr 45 mom. 5 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 2 av Ingvar Svanberg m.fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöler ha röstat för ja-propositionen. Dä Ingvar Svanberg begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparat. Denna omröslning gav följande resultat:

Ja - 154 Nej - 146

Mom. 6 a-c

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 6 d

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemslällan, dels del av Lars-Ove Hagberg under överläggningen framställda yrkandet, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Lars-Ove Hagberg begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottels hemslällan i betänkandet nr 45 mom. 6 d röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit det av Lars-Ove Hagberg under överiäggningen framställda yrkandet.

136

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Lars-Ove Hagberg begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröslning gav följande resultat:

Ja - 288 Nej - 12

Mom. 6 e, 7 och 8

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 9

Propositioner gavs pä bifall till dels utskottets hemslällan, dels reservationen nr 3 av Ingvar Svanberg m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Ingvar Svanberg begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Auktorisalion av låssmeder

Den som vill atl kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet nr 45 mom. 9 röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallil reservationen nr 3 av Ingvar Svanberg m.fl.

Vid omröslning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Dä Ingvar Svanberg begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 155

Nej - 134

Avstår - 11

§ 2 Auktorisalion av låssmeder

Föredrogs näringsutskotlets belänkande 1977/78:46 med anledning av motioner om auktorisalion av lässmeder, m. m.

PER OLOF HÅKANSSON (s):

Herr talman! Praxis i del här huset ärju att man inte skall gå emot ell enigl utskott. Denna praxis och liden på dygnet gör atl jag inte skall agera i della sammanhang. Det innebär inte att vi motionärer, Oskar Lindkvist ochjag, är nöjda med utskottets sätt att hanlera frågan.

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemslällan bifölls.

137

Nr 112 § 3 Skärpt lagfartsplikt

Torsdagen den

6 anril 1Q78 Föredrogs lagutskottets betänkande 1977/78:18 med anledningav motion

_____________ om skärpt lagfartsplikl.

Skärpt lagfartsplikl

1 detta betänkande behandlades motionen 1977/78:1412 av Tore Claeson (vpk) och Bertil Måbrink (vpk), vari yrkats atl riksdagen i enlighet med vad som sagts i molionen 1977/78:1411 som sin mening uttalade att en skärpning av den s. k. lagfartsplikten borde ske på sätt som föreslagits i motionen och hos regeringen hemställde om förslag till lagändring.

Utskottel hemställde an riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:1412.

TORE CLAESON (vpk):

Herr talman! De problem som las upp i den motion som nu behandlas i lagutskoiiets betänkande nr 18 är av mycket stor betydelse och har kommit att alltmera uppmärksammas i den bostadspolitiska debatten. Det gäller de mänga skandalösa och för bosladskonsumenlerna helt oacceptabla inslagen på fastighets- och bostadsmarknaden i form av spekulationshandel med fastigheter och lägenheter.

Trots atl dessa förhållanden har pågått i många är och att omfattningen och skadeverkningarna sländigt tilltagit har mycket litet gjorts frän statsmakternas sida för alt sloppa faslighelsspekulanlernas och hyresskojarnas framfart.

Vår motion om en ändring och skärpning av olika lagar och bestämmelser i syfte att stävja spekulationen och handeln med fastigheter och bostäder kommer i huvudsak alt behandlas i ett kommande betänkande från civilutskoltet. I det betänkande från lagutskottet vi nu behandlar tas elt yrkande i motionen upp som avser en delåtgärd i motionens syfte, nämligen frågan om en skärpning av lagfartsplikten.

Vi föreslår i motionen alt kontrollen och möjligheten att kartlägga och begränsa hyreshajarnas och fastighetsspekulanternas verksamhei skall underlättas genom en skärpning av lagfartsplikten. Vi har pekat på att detta bl. a. kan ske genom att ändra gällande bestämmelser så all man tvingar fram information till inskrivningsmyndigheterna direki i anslutning till fastighetsköpen .

Riksdagen behandlade under fjolåret en liknande vpk-motion, och betänkandet frän lagutskottet skiljer sig väldigt litet frän vad som då sades. Trots att det gått ylleriigare ett är, och trols dit de problem som behandlas i motionen och utskollsbetänkandet, som alla vet, bara ökar har uiskottet fortfarande inte ansett atl någon åtgärd från riksdagens sida är påkallad!

Fortfarande förlitar sig utskottet på att frågan om åtgärder mot försumlig

lagfartssökande alltjämt övervägs inom justitiedepartementet och alt lagen

om förvärv av hyresfastigheter är föremål för översyn inom regeringens

kansli. Man säger också från utskottel att det ter sig naturiigt att vid en sådan

138 översyn även frågor rörande lagfarisplikiens fullgörande blir föremål för

överväganden. Nr 112

Vi motionärer menar nog att ett uttalande om en skärpning av lagfarts- Torsdaeen den plikten nu äntligen bör ske, även om del enligt lagutskoltets mening ler sig c ■, Q-|Q

helt naturiigt att sådana frågor blir föremål för överväganden i justitiedepar-

tementet och regeringens kansli. ,., /,,._

Av lagutskottets betänkande framgår atl någon övervakning från myndig- ,., hels sida av att lagfart söks inom föreskriven tid inte förekommer men alt inskrivningsmyndighet har bejbgenhet atl förelägga och utdöma vite när den jåti kännedom om all lagfarlsplikten inte fullgjorts. I belänkandet framhålls emellertid också att praktiken är inskrivningsmyndighetens möjligheter att med hjälp av vite framtvinga lagfartsansökan begränsade.

Herr lalman! Det är just dessa otillfredsställande förhållanden som vi motionärer bl. a. har påpekai och vill ha ändrade, så all man läpper lill en del av de luckor som nu finns och som underlällar spekulanlernas verksamhei.

Jag yrkar bifall lill molionen 1412.

MARTIN OLSSON (c):

Herr talman! Frågan om skärpt lagfartsplikl behandlades även i fjol av riksdagen med anledning av en vpk-motion med motsvarande yrkande som i den motion som behandlas i föreliggande belänkande.

Liksom i fjol föreslär ett enigt lagutskott att riksdagen skall avslå molionen. Jag vill något belysa de förhållanden som har motiverat vårt ställningstagande.

Den som förvärvat fastighet har skyldighet atl inom tre månader söka lagfart hos inskrivningsmyndigheten - det framgår av jordabalkens bestämmelser Men någon skyldighet för myndigheten all kontrollera att lagfart söks föreligger inte. Som Tore Claeson nämnde har myndigheten möjlighet att genom vite försöka framtvinga lagfartsansökan, om det kommer lill myndighetens kännedom alt någon inte har sökl lagfart.

De här problemen har ju uppmärksammats tidigare. I förarbetena lill jordabalken framfördes tanken på att man skulle införa ett syslem med s. k. laga köpevittnen, som bl. a. skulle ha lill uppgift all ansvara för att fastighetsförvärvet anmäldes lill inskrivningsdomaren. Men dåvarande justitieministern, som framlade proposiiionen, fann inte anledning att ta med det förslaget.

Hur lagfarlsplikten fullgörs har undersökts. 1976 redovisade riksrevisionsverket att ungefär 21 % av lagfarterna sökts senare än inom tre månader. Men del som lidigare ibland har använts som belägg för all del skulle vara slor försumlighet visar inte att del är köparna som speciellt slarvar, för där hade man inte tagit hänsyn till alt i många fall är köpebreven villkorade. Vi vet att vid förvärv av jordbruksfastigheter måste man ha lantbruksnämndens förvärvstillstånd för att få lagfart, och utländsk medborgare som förvärvar fastighet måste ha länsstyrelsens tillåtelse. Även så kan försäljningar eller köp av fastigheter vara förenade med avslyckningar.

Rapporten från riksrevisionsverket ledde till att domstolsverket tillsatte en 139

Nr 112 projektgrupp för alt se över vilka åtgärder som borde kunna vidtas mot

Torsdaeen den försumliga lagfartssökande. Projektgruppen kritiserade uppgifterna om atl sä

6 anril 1978 många inte hade sökt lagfart inom föreskriven tid genom all hänvisa lill det

_______________ stora antal helt legitima skäl som finns för alt lagfart inte skall kunna sökas

Skärpt lagfarts plikt

inom tre månader. Projektgruppen diskuterade även olika möjligheter alt komma lill rätta med försummelserna. Men efter övervägande fann gruppen alt den inte ville förorda generella åtgärder Gruppen hänvisade till att sådana åtgärder skulle innebära betydande merarbete för inskrivningsmyndigheterna samt ökade kostnader och ökad byråkrati och därigenom drabba den så att säga överväldigande majoriteten av punktliga lagfartssökande. Åtgärderna skulle även innebära svårigheler för inskrivningsmyndigheterna alt utan förseningar utförda lagfarts- och pantbrev, vilket skulle drabba fastighetsköpare och långivare negativt.

När nu vänsterpartiet kommunisierna återkommer med kravet på generella ålgärder för skärpning av lagfarlsplikten för att därigenom enligt motionärerna hindra ekonomisk brottslighet, vill jag framhålla alt alla är eniga om vikten av att den ekonomiska brottsligheten motverkas. Men vi tror inte att den väg vänsterpartiet kommunisterna anvisar är den rätta.

De fastighetsaffärer som har samband med den ekonomiska brottsligheten gäller främst hyres- och affärsfastigheter. Jag vill erinra om att av alla fastighetsaffärer som görs i vårt land är det ungeför 4 % som omfattar hyres-och affärsfastigheter. Av dessa 4 % torde bara en ringa del gälla sädan verksamhet som kan rubriceras som ekonomisk brottslighet. Vi menar atl del är fel atl krångla till lagfartsansökandet för alla dem som köper en fastighet bara för atl komma åt ett litel fåtal.

Vi framhåller i utskottet i år, liksom vi gjorde i fjol, all selektiva ålgärder är lämpligast när det gäller all uppläcka eller förhindra ekonomisk brottslighet som kan ha samband med fasiigheisaffärer. Vi hänvisar nu liksom vi gjorde i fjolårets betänkande till all hyresgäster, hyresgästföreningar och andra intressenter bör ha anledning att anmäla fall där del kan misstänkas att den nye ägaren inte har ansökt om lagfart.

Vi har erinrat om alt det inom justitiedepartementet alltjämt övervägs åtgärder mol försumliga lagfartssökande. Dessutom har vi påpekai atl den särskilda lagen om förvärv av hyresfastigheter - den s. k. Lex Backström -f n. är föremål för översyn med anledning av riksdagens tillkännagivande för ganska precis ett år sedan i enlighet med civilutskotlets hemställan. Enligt lagutskottets mening ler det sig naturiigt - vilket vi också framhåller i betänkandet - atl vid översyn av den särskilda lagen om förvärv av hyresfastigheter även frågan om lagfartspliktens fullföljande bör bli föremål för övervägande.

Herr talman! Låt mig sammanfatta. Alla är ense om alt den ekonomiska
brottsligheten måste bekämpas. Olika åtgärder har under de senaste åren
vidtagits. Motionärerna tror att ett medel vore att skärpa lagfartsplikten för
alla som köper en faslighet, även om del är uppenbart atl högst någon
promille av fastighetsköpen har samband med den ekonomiska brotlslighe-
140 ten.

Vi vill inte bidra till att öka byråkratin för alla seriösa faslighetsköpare. Men Nr 112

eftersom regeringen, som jag tidigare framhållit, överväger atl vidta olika -y . .

åtgärder, vore det fel av riksdagen aU speciellt uttala sig iden här frågan. Det /- •, ,q-j

är alltså lämpligast att riksdagen avvisar vpk-kravei.

Herr talman! Med delta yrkar jag bifall till utskottets hemställan. „, .. ,

Skarpt lagfarts-

TORE CLAESON (vpk): ' '

Herr talman! Vad som här sagts av utskottets talesman kan vi också läsa i betänkandet från lagutskottet.

Bara som en kommentar till Martin Olsson vill jag anföra alt om Martin Olsson hänvisar lill vad projektgruppen inom domstolsverket för några år sedan kom fram till, sä är de uppgifterna väl gamla. Såvitt jag kunnal finna är siffrorna om antalet överlåtelser av hyres- och afförsfastigheter frän 1973. De är alltså fem år gamla. Alla som något följt med i den aktuella debatten beträffande fastighetsspekulalion och hyresskoj av olika slag vet att det framförallt är under de allra senaste åren - för alt inte säga underdel senasie året- som detla blivit särskilt omfattande. Följaktligen finns det all anledning att vidta åtgärder redan nu.

Utskottel talar om atl man inte anser att del är lämpligt att företa några generella åtgärder. Man bör lämpligen motverka sådana affärer genom att vidta selektiva åtgärder. Vi har ingen invändning mot det, men utskoitel anvisar inte vilka selektiva åtgärder man kan länka sig. Den projektgrupp som jobbar med det kunde inte anvisa några sädana selektiva åtgärder och ansåg all det låg utanför dess befogenheter att göra detta. Utskottet menar alt det är nödvändigt med selektiva ålgärder, men föreslår inte en enda sådan åtgärd i syfte alt komma till rätta med de här olägenheterna..

Jag måste säga atljag, liksom i fjol, är besviken. Det har ändå under det är som har gått hänt saker som borde ha motiverat utskottet att se litet allvarligare pä en fråga som är så viktig för tusentals hyresgäster i det här landel, framför allt i storstadsområdena som direkt drabbas av den här verksamheten. Enligt vår mening måste man snabbi försöka fä rätsida pä del här problemet.

MARTIN OLSSON (c):

Herr talman! Frågan om det skall införas skärpning av lagfartsplikten har prövats i fiera sammanhang. Det var del jag ville referera till, vilket också framgår av utskottsbetänkandel. För att visa att ärendet är genomtänkt och att förslaget hittills har befunnits mindre lämpligt all genomföra harjag velat redovisa dessa saker, t. ex. projektgruppens arbete.

När det gäller de 4 %, som jag hänvisade till, som utgör förvärv av hyres-och afförsfastigheter, sä är det visseriigen inte en färsk siffra, men ingenting talar för att den skulle ha ändrats särskill mycket. Det är alltså fråga om 4 "> av samtliga fastigheisförvärv i vårt land.

Huruvida den ekonomiska brottsligheten har ökat är en fråga som jag inte skall gä in pä.

Jag vill betona att när vi nu, liksom i Qol, har avvisat förslaget är 141

Nr 112 anledningen att man hittills inte har kunnat flnna godtagbara generella

Torsdaeen den ålgärder för alt skärpa lagfarlsplikten ulan all del, som jag framhöll, skulle

6 anril 1978 medföra en alltför omfattande'byråkrati, försvårande för de många lusen

_____________ lojala fastighelsköparna och fördyrande och försening av inskriyningsväsen-

Skärpt lagfarts plikt

det.

Del frågas här vilka selekliva ålgärder utskottet hänvisar lill. Eftersom man hittills inte har kunnal finna några bra meloder övervägs frågan allljämt. En nyhei i ärels belänkande är all vi har anfört all det för oss i utskoitel ler sig naturiigt alt regeringen, när den ser över den särskilda lagen om förvärv av hyresfasligheter,även ser över möjligheten att komma till rätta med några av de problem som las upp i den har motionen. Jag lycker all det är rätt naturligt att sä sker. Den lagen tillämpas ju nu i de tre storstadsområdena.

Vi tror alt det inte räcker med en skärpning av lagfartsplikten för atl komma till rätta med den ekonomiska brottsligheten. De ålgärder som har vidtagits under de senaste åren vittnar om alt man från samhällets sida försöker komma till rätta med dessa problem. Vi kan erinra om de utredningar som har gjorts av rikspolisstyrelsen och av riksåklagaren. Vi kan även erinra om det arbete som görs inom del brottsförebyggande rådet, del ökade antalet polistjänster för detta ändamål osv.

TORE CLAESON (vpk):

Herr talman! Jag vill bara säga tre saker.

Vi har inte påstått, varken tidigare eller i det här sammanhanget och inte heller i motionen, atl del räcker med skärpt lagfartsplikl. Vi behandlar nu en delyrkande i molionen, som avser också andra åtgärder för att man skall komma till rätta med problemet, men dessa ålgärder återkommer vi lill i ett senare belänkande.

Vidare sägs det atl man bör undvika skärpt lagfartsplikt, eftersom skärpningen skulle drabba så mänga lojala och oskyldiga fastighetsägare. De skulle alltså vara en motivering för att underlåta alt vidta någon ålgärd i syfte att försöka fä fast de försumliga och de brottsliga. Då skulle jag vilja fråga: På vilket område i samhällslivet förekommer det inte atl lojala medborgare förorsakas besvär på grund av atl samhället vill komma till rätta med olagligheter eller med olojala människor?

Den tredje sak jag skulle vilja yttra till Martin Olsson är alt de förslag lill åtgärder på det här området som han nämnde såsom exempel pä vad man skulle kunna tänka sig, exempelvis att begära in förslag och anmälningar från hyresgäster, faktiskt har förekommit under flera är. Bl. a. har Hyresgästföreningen i Storstockholm avdelat betydande personella och ekonomiska resurser för ändamålet men funnit att anmälningarna oftast inte lett till några åtgärder, bl. a. beroende på bristerna i lagstiftningen. Vi tycker att det nu är på tiden all täppa lill de luckorna.

142

MARTIN OLSSON (c):

Herr talman! Lät mig erinra om att frågorna om en eventuell skärpning av lagfartsplikten är prövade i olika sammanhang och att vänsterpartiet kommunisterna är ensamt om alt iro att del är en lämplig lösning av de här problemen.

Tore Claeson tog upp olika frågor här.

Vad gäller Hyresgästföreningen nämnde jag all det, såsom utskottet har framhållit, bör finnas ett inlresse hos hyresgäster och hyresgästföreningar samt övriga intressenter för att anmäla om de upptäcker eller misstänker att en ny fastighetsägare inte har ansökt om lagfart, ifall de har anledning tro alt det kan ligga ekonomisk brottslighet bakom underlätenheten.

Förslaget atl man skulle införa tvingande lagstiftning för några enstaka fall närdet finns så många hundra lusen lojala medborgare har vi inte velat ställa upp bakom. Där delar vi de bedömningar som hittills gjorts av de organ som har prövat frågorna.

Jag vill alltså betona att vi nu liksom i fjol är ense i utskottet om att motionen bör avslås och alt riksdagen inte genom något speciellt uttalande bör binda ulvecklingen på del här områdel.

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Skärpts lagfartsplikl

TORE CLAESON (vpk):

Herr talman! Vi vet tyvärr, Martin Olsson, alt kommunisierna är ensamma om alt nu förespråka elt sådant uttalande och åtgärder i syfte atl komma lill rätta med åtminstone en del av spekulationerna på fastighetsmarknaden. Jag är övertygad om atl flera kommer alt ansluta sig till vår uppfattning i samma takt som flera människor får upp ögonen för vad det är som pågår på del här området.

Överiäggningen var härmed slutad.

Proposilionergavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 1412 av Tore Claeson och Bertil Måbrink, och förklarades den förra proposiiionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Tore Claeson begärt voiering upplästes och godkändes följande voieringsproposition:

Den som vill atl kammaren bifaller lagutskottets hemslällan i betänkandet nr

18 röstar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 1412 av Tore Claeson och

Bertil Måbrink.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Tore Claeson begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparat. Denna omröslning gav följande resultat:

Ja - 277

Nej - 11

Avstår - 7

143

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Meddelande om frågor

§ 4 Föredrogs

Socialutskottets betänkande

1977/78:22 med anledning av i budgetpropositionen 1977/78:100 gjorda

framställningar beträffande arbetarskyddsslyrelsen, yrkesinspektionen

och statens arbetsklinik.

Kammaren biföll vad utskoitel i delta betänkande hemställt.

Pä förslag av talmannen beslöts atl kammarens förhandlingar skulle fortsättas vid morgondagens sammanträde.

§ 5 Talmannen meddelade att på föredragningslistan för morgondagens sammanträde skulle arbelsmarknadsuiskoneis betänkanden nr 22,30,28 och 29 i nu angiven ordning uppföras främsi bland tvä gånger bordlagda ärenden.

§ 6 Meddelande om frågor

Meddelades atl följande frågor framställts

den 6 april

\911/1H:392 av Benil Måbrink (vpk) ii\l statsrådet Ola Ullsten om humanitärt bistånd lill den palestinska Rödakorsorganisationen:

Israels krigshandlingar och terrorbombningar mot civila flyktingläger i södra Libanon har resulterat i att många människor dödats och särats samt i stora materiella skador. Inte minst den palestinska befolkningen har drabbats myckel hårt. Behovet av snabba materiella och ekonomiska insatser är uppenbart. Den palestinska Röda halvmånen aren väl fungerande rödakors-organisation under PLO:s ledning, vilken kan förmedla hjälp lill de mesl drabbade grupperna. Jag vill därför slälla följande fråga till biståndsministern: Har regeringen för avsikt atl till palestinska Röda halvmånen gå in med humanitärt bistånd?

144

1977/78:393 av Ulla Tilländer (c) till justitieministern om visst samarbete mellan polismyndigheter, åklagarmyndigheter och sociala myndigheter:

1 Malmö kommun har polismyndighet, sociala myndigheter och åklagarmyndighet under mångårigt samarbete utrett och kartlagt den brottslighet som numera sammanfallas i begreppet Svarta affärer, titeln pä en av nämnda myndigheter gemensamt utförd utredning. Resultatet har inte uteblivit. Den grova brottsligheten har inte lämnats någon ro utan börjat vantrivas.

Vad som skett och sker i Malmö kontrasterar påfallande mot vad som inte

skett i mänga motsvarande storstadskommuner. Atl de nämnda myndigheternas resurser kan prioriteras på olika sätt när det gäller detaljer i broitsbekämpandet kan man förslå, men när skillnaden mellan olika kommuner blirså påfallande bordet påtalas. Det är också bakgrunden lill den fråga jag vill ställa.

Samarbetet mellan olika myndigheter i Malmö kommun har gjort och gör brottsbekämpandet effektivt och föredömligt och borde studeras och vara mönsterbildande också för andra kommuner där man ännu inte tagit ett samlat grepp i bekämpandet av de svarta affärerna.

Anser statsrådet att de metoder som använts i Malmö också borde vara tillämpliga i andra kommuner?

Nr 112

Torsdagen den 6 april 1978

Meddelande om frågor

1977/78:394 av Ulla Tilländer (c) till statsrådet Ingegerd Troedsson om tillämpningen av abortlagstiftningen:

När den nya abortlagstiftningen antogs 1975 slog riksdagen fast att abort inte fick uppfattas som eller utvecklas lill ett preventivmedel. Del var en väsentlig distinktion. Abortingreppet våren ålgärd som kunde tillgripas som en nödfallsutväg i en för kvinnan svår situation. Därför borde, underströk riksdagen, en effektiv rådgivning om preventivmedel förhindra en olycklig utveckling mot att abort kom att uppfattas som ett lättillgängligt sådant medel. Motivet var inte enbart den belastning på sjukvårdsapparaten som det i annal fall skulle innebära med följder också för andra kategorier av värdbehövande. Känslan för vad graviditeten normalt betyder för kvinnan, en livsavgörande erfarenhet, fick inte utsuddas och trivialiseras. Det skulle innebära en stor förlust. Därför bör sådant som medverkar till att utsudda den här berörda väsentliga distinktionen påtalas. Det är enligt min uppfattning i enlighet med riksdagens intention.

Förmodligen omedvetet och kanske dikterat av administrativa skäl förekommer det att gravida kvinnor, vilka söker kontakt med sjukvården, ställs inför en första fråga om de ämnar fullfölja graviditeten eller önskar abort.

Anser statsrådet att en sädan fråga, rutinmässigt framställd, överensstämmer med riksdagsbeslutets intention?

§ 7 Kammaren åtskildes kl. 23.48.

In fidem

BERTIL BJÖRNSSON

/Solveig Gemen