Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1977/78:111

Torsdagen den 6 april

Kl. 13.00

§ 1 Fyllnadsval till utskott

TALMANNEN:

Som ny suppleant i näringsutskoltet efter Rolf Wirtén har folkpartiels partigrupp anmält Bertil Dahlén.

Talmannen förklarade därefter vald till

suppleant i näringsutskoltet Bertil Dahlén (fp)

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Fyllnadsval till utskott

Fyllnadsval till riksdagens förvalt -ningsstyrelse

Om betalningsansvaret för reparation av vissa hjälpmedel åt handikappade

§ 2 Fyllnadsval till riksdagens förvaltningsstyrelse

TALMANNEN: Som ny suppleant i förvallningsstyrelsen efter Gabriel Romanus har folkpartiets partigrupp anmält Kari-Erik Strömberg.

Talmannen förklarade därefter vald för återstoden av riksdagens innevarande valperiod till

suppleant i riksdagens förvaltningsstyrelse Karl-Erik Strömberg (fp)

§ 3 Justerades protokollen för den 29 mars.

§ 4 Om betalningsansvaret för reparation av vissa hjälpmedel åt handikappade

Statsrådet BIRGIT FRIGGEBO erhöll ordet för att besvara Anna-Greta Skanlz (s) den 8 mars anmälda fråga, 1977/78:339, och anförde:

Herr lalman! Anna-Greta Skanlz har frågat mig vem som enligt min uppfattning skall betala reparation av hjälpmedel som tillhandahålls åt handikappade med stöd av statligt bostadsanpassningsbidrag.

Enligt 3 § kungörelsen (1973:327) om bostadsanpassningsbidrag ulgår sådant bidrag för åtgärd inom och i anslutning lill bostadslägenhet som behövs för att en handikappad skall kunna utnyttja lägenheten pä ell ändamålsenligt sätt.

Bostadsslyrelsen har i sina anvisningar till kungörelsen delat in anpassningsåtgärderna i tre grupper: sädana som gör den gängse utrustningen i

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Om betalningsansvaret för reparation av vissa hjälpmedel åt handikappade

bostaden användbar för den handikappade, sädana som avser omdisponering av befintligt bostadsutrymme och extra bostadsyta och sädana som avser sådan extra utrustning eller anordning som inte brukar finnas i eller i anslutning till vanliga bostäder.

Flertalet av de åtgärder som kan komma i fråga innebär en anpassning inom ramen för den utformning och inredning som förekommer i moderna bostäder. Del är därför naturiigt att underhåll och reparationer av anordningar av denna karaktär finansieras på samma sätt som övrigt underhåll och reparationer i bostäder.

Vissa utrustningsdetaljer, som kan finansieras med bostadsanpassningsbidrag, är dock så speciella och i vissa fall också så tekniskt komplicerade att underhåll och reparationer av dem måste skötas i särskild ordning. Kostnaderna kan då inte tas ut som driftkostnad -för bostaden. F. n. för den handikappade själv stå för sådana kostnader. Saknar han ekonomiska möjligheter till delta är det kommunens uppgift enligt socialhjälpslagen (1956:2, ändrad senasl 1977:196) an täcka dem.

Enligt vad jag har erfarit har framställningar riktats lill bostadsstyrelsen om atl bostadsanpassningsbidrag skall kunna utgå för reparationer av hjälpmedel, som en gång har installerats med slöd av sådant bidrag. Styrelsen har beslutat att utreda förutsättningarna härför och komma med förslag till regeringen i frågan.

Som svar på Anna-Greta Skanlz fråga vill jag säga alt jag anser att del är rimligl att staten ersätter kostnader för reparationer av hjälpmedel som har tillhandahållits med stöd av bostadsanpassningsbidrag pä samma sätt som nu sker när del är fråga om arbelstekniska hjälpmedel. Del bör dock endast gälla sådana kostnader som inte är alt hänföra lill normala driftkostnader för bostaden. Av administrativa skäl kan det finnas anledning atl begränsa ersättningen till kostnader av slörre omfattning.

ANNA-GRETA SKANTZ (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet Friggebo för svaret.

Del är glädjande alt statsrådet så klart och entydigt ger sin uppfattning till ..känna, och jag hoppas atl denna positiva syn också delas av övriga statsråd i regeringen.

Statsrådet uttalade i svaret bl. a. alt det är rimligl att staten i vissa fall ersätter kostnader för reparation av hjälpmedel som har tillhandahållits med stöd av bostadsanpassningsbidrag. Jag vill nu fråga statsrådet: Från vilken tidpunkt kan man räkna med alt denna förändring träder i kraft?

Statsrådet BIRGIT FRIGGEBO:

Herr lalman! Jag vill bara först erinra om att regeringen slår bakom de frågesvar som ges i riksdagen. Del gäller alltså även i det här ärendet, där jag företräder regeringen. Jag kan inte ge något besked om den efterfrågade lidpunkten, men jag hoppas alt bostadsslyrelsen skall kunna lägga fram förslag i så god tid alt vi kan la in denna fråga i det normala budgetarbetet.

ANNA-GRETA SKANTZ (s):

Herr talman! Det är tillfredsställande att statsrådet Friggebo här deklarerar att hela regeringen slår bakom det svar som har lämnats. Det innebär att jag kan hysa en förhoppning om atl vi snart kommer att få ett förslag. Jag var dock inte rikligt nöjd med det sist lämnade beskedel, och därför skulle jag vilja slälla ytterligare en fråga: Vilka ålgärder är statsrådet beredd att vidta för att påskynda beslut i denna fråga?

Statsrådet BIRGIT FRIGGEBO:

Herr lalman! Utredningsarbetet pågår, och vi avvaktar ett förslag. Den rimliga ordningen för alt införa sådana här nya beslämmelser är att det sker inom ramen för del normala budgetarbetet.

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Om rätten till ersättning för vård på privat sjukvårdsinrättning

ANNA-GRETA SKANTZ (s):

Herr talman! Det kan förefalla som om jag är litet tjatig på denna punkt, men detta är en fråga som betyder väldigt mycket för de handikappade. Del finns flera exempel på hur de fått svara för dryga kostnader.

Lål mig ta ett exempel, som gäller reparation av en utvändig hiss, nödvändig för atl en handikappad skall komma in i sin bostad. Reparationen kostade 700 kr., och den utgiften fick den handikappade själv svara för. Om hissen hade gått helt sönder, hade länsbostadsnämnden kunnat diskutera en eventuell ny installation. Detla exempel och många andra gör atl jag vill uttrycka den förhoppningen alt vi myckel snart skall fö ell förslag i denna fråga.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 5 Om rätten till ersättning för vård på privat sjukvårdsinrättning

Socialministern RUNE GUSTAVSSON erhöll ordet för att besvara Rune Torwalds (c) den 29 mars anmälda fråga, 1977/78:366, till statsrådet Ingegerd Troedsson, och anförde:

Herr talman! Rune Torwald har frågat statsrådet Troedsson dels om ersättningsreglerna för värd på privaia sjukvårdsinrättningar nyligen har ändrats, dels om nuvarande regler kan anses godtagbara ur patientens synpunkt samt - om inte - om någon översyn av dessa bestämmelser övervägs.

Arbelel inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på frågan.

Vid sluten vård pä sjukhus som drivs av offentlig sjukvårdshuvudman svarar huvudmannen för den helt avgörande delen av vårdkostnaden. Den enhetliga vårdavgift som tas ut vid dessa sjukhus ersätts från sjukförsäkringen. Detsamma gäller vid vård på vissa andra sjukhus, som är upptagna i en av riksförsäkringsverket upprättad förteckning. För att en sjukvårdsin-

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Om rätten till ersättning för vård på privat sjukvårdsinrättning

rättning skall bli uppförd på förteckningen krävs normalt att det allmänna har insyn i verksamheten genom att patienter lill sjukhuset genom vårdavtal eller på annal säll anvisas av offentlig sjukvårdshuvudman. Som exempel på enskilda sjukvårdsinrättningar som lagils upp i förteckningen kan nämnas Göteborgs sjukhem och Ersta sjukhus i Stockholm. Ett fätal privata sjukvårdsinrättningar,såsom t. ex. Carianderska sjukhemmet i Göteborg och Sophiahernmet i Stockholm, finns inte upptagna i denna förteckning och står således utanför försäkringssystemet.

De senare årens utveckling av ersättningsreglerna inom öppen sjukvård har inneburit all den försäkrade nu vanligen betalar endast patientavgiften, medan återstoden av arvodel enligt fastställd taxa betalas av försäkringskassan direki lill värdgivaren. Den privatläkarreform som genomfördes år 1975 innebär atl privatpraktiserande läkare som är anslutna till sjukförsäkringen är skyldiga att tillämpa de arvodesbelopp som finns fastställda i läkarvärdstaxan. Patienten betalar därvid en avgift på f n. 300 kr. per besök. Läkaren för sedan försäkringsersättning enligt taxan med varierande belopp beroende pä de åtgärder som vidtagits. Det stora flertalet av landels privatpraktiserande läkare har anslutit sig till försäkringen.

Syftet med sjukförsäkringens ersättningsregler är i första hand alt göra en god sjukvård ekonomiskt tillgänglig för alla värdbehövande. Turordningen i de kösituationer som tyvärr uppkommer inom vissa vårdområden skall enligt min mening avgöras av vårdbehovet, inte av den värdsökandes betalningsförmåga.

Vissa vårdgivare har av olika orsaker valt atl slälla sig utanför såväl vårdavial med de offentliga sjukvärdshiuvudmännen som sjukförsäkringens ersättningssystem, med resultat all deras patienter själva får beiala de vårdkostnader som uppkommer. Sä länge dessa vårdgivare svarar för endast en lilen marginell del av sjukvården i landet anser jag inte att det finns anledning att ändra pä gällande regler. Del är emellertid angeläget att den som söker värd hos en sådan läkare eller vårdinstitution som står utanför sjukförsäkringens ersättningsregler för upplysning av vårdgivaren om de avgifter som kommer atl tas ut för vården och att någon ersättning inte kommer atl utgå från sjukförsäkringen.

Jag vill avslutningsvis framhålla att ersättningsreglerna inom sjukförsäkringen ses över löpande. Någon särskild översyn av de här berörda reglerna är inte aktuell f n.

RUNE TORWALD (c):

Herr talman! Jag har givetvis ingenting att erinra emot det svar som har lämnats, och jag lackar därför statsrådet för del. Jag delar naturiigtvis socialministerns uppfattning att den allmänna sjukvärden i princip skall svara för att patienterna för den behandling de behöver och att pengar inte skall ge förtur. Denna fråga är naturiigtvis av ganska marginell art när det gäller sjukvärden sett i stort. Men för den sjuke som drabbas ser situationen litet annoriunda ul.

I detta fall var det en patient som länge haff besvär av gallsten. Hon

uppsökte en privatpraktiserande läkare, som föranstaltade om röntgenundersökning, varvid del visade sig all patienten hade en infekterad gallgång som man var nödsakad atl åtgärda. Läkaren tillrådde emellertid att vederbörande skulle låta göra operationen pä Carianderska sjukhemmet, eftersom det annars skulle bli kanske ett halvt års väntetid, vilket kunde innebära ökade besvär. Vid operationen avlägsnades fyra stora gallstenar.

Nu var det också så att en väninna till patienten hade genomgått moisvarande operation på Carianderska sjukhemmet tidigare och då fött ut ungefär halva kostnaden av försäkringskassan. Jag har därför frågat om det har inträtt några ändringar. Det har jag inte fått svar på. Det kanske inte egentligen är statsrådets sak alt undersöka det.

Carlanderskasjukhemmet drivsaven stiftelse med vissa bestämmelser om hur sjukvärden skall bedrivas. Man är alltså bunden av en stiftelseurkund. Men på sjukhemmet finns en hel avdelning som upplåtits och tidigare använts av sjukvården i Göteborg men som av någon anledning i dag inte utnyttjas - av vilken anledning vet jag inte. Tydligen är det della förhällande som gör att en patient som vårdas på sjukhemmet numera inte får någon som helst ersällning för sina kostnader från sjukkassan.

Jag skall inte driva denna fråga längre, utan jag bara hoppas, och delar statsrådets uppfattning, hert talman, alt informationen till aktuella patienter blir bättre i fortsättningen, så att även den remitterande läkaren kan tala om vilka ekonomiska konsekvenser det innebär att acceptera att bli behandlad som privatpatient pä ett visst sjukhus.

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Om rätten till ersättning för vård på privat sjukvårdsinrättning

Socialministern RUNE GUSTAVSSON:

Herr talman! Det har sannolikt förelegat elt avtal mellan sjukvårdshuvudmannen i Göteborg och detla sjukhem. Delar något som jag inte känner till. Men jag har fött upplysningar från försäkringskassan i Göteborg och frän Carianderska sjukhemmet. Det verkar helt osannolikt all ersättning har utbetalats från försäkringskassan pä det sätt som Rune Torwald anger. Kan det föreligga något missförstånd härvidlag?

Före 1975 års privatläkarreform gällde en annan taxekonstruktion, som innebar alt patienten fick ersättning med tre fjärdedelar av ett i taxeförteckningen angivet belopp. Om en galloperation gjorts före den 1 januari 1975, kan alltså en liten del, men mycket mindre än hälften, av läkararvodet ha ersatts från sjukförsäkringen. I något fall har också den aktuella sjukvårdshuvudmannen, Göteborgs kommun, ersatt en del av kostnaderna.

Del här visar ju att om vederbörande hade legat på kommunens sjukhus och fött sin gallstensoperation utförd där och sjukvårdshuvudmannen -landstingskommunen i det här fallel - hade haft lika stora kostnader som sjukhemmet, hade via landslingsskallen av de 3 800 kr. beialals de 3 600 kr. som del härar fråga om. Försäkringskassan hade alliså då ersall vårdavgiften, vilken fn. är sall lill 30 kr. per dag. Sex dagar x 30 kr. = 180 kr. Exemplel visar vilka kosinader var och en skulle behöva beiala för sin sjukvård, om vi inte kunde ta den slora delen av kostnaderna via landstingsskatten.

Nr 111 RUNE TORWALD (c):

Torsdagen den talman! Det finns väl inte mycket all tillägga till detla. Jag är tacksam

6 aoril 1978 ° kompletteringar som statsrådet här har gjort. Nu hade emellertid inte

_____________ pengarna för Göteborgs vidkommande kommit via landstingsskatten,

Om förbättrad eftersom dessa kosinader betalas via kommunalskatten, men det är ju i och

undervisning för '"' ' ovidkommande i detta sammanhang.

finskspråkiga elever ' "°S "'''2' ° statsrådet säger, att den här "första" operationen företogs innan reglerna ändrades. Jag känner själv vederbörande patient och vet atl den gjordes före 1975 och att patienten uppbar halva sjukhuskostnaden. Då kan man ju förslå att hennes väninna sedan ansåg alt ungefär motsvarande situation skulle uppkomma för henne själv, varför hon inte gjorde någon närmare undersökning om sina egna kostnader i det aktuella fallet, vilket var beklagligt.

Vi kan väl nu inte komma längre, men jag hoppas atl vederbörande läkare och andra i fortsättningen lämnar bättre information än vad som skett i detla fall, så an patienterna för klart för sig vilka ekonomiska konsekvenser som är förenade med ell accepterande av en operation på Carianderska sjukhemmet.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 6 Om förbättrad undervisning för finskspråkiga elever

Statsrådet BRITT MOGÅRD erhöll ordet för all besvara Frida Beiglunds{s) den 17 mars anmälda fråga, 1977/78:359, och anförde:

Herr talman! Frida Berglund har frågat mig om jag vill redovisa dels vilka åtgärder som planeras för en förbättrad undervisning av de finskspråkiga eleverna, dels vilka medel som skall ställas till förfogande för sädan verksamhet och dels när åtgärderna skall sättas i gäng.

Arbetet med alt förbällra undervisningen för våra invandrarelever i skolväsendet kan inte avstanna i och med att hemspråksreformen är genomförd. Inom skolöverstyrelsen (SÖ) har man inlett ett arbete med att utvärdera de åtaganden som gjorts och samtidigt lägga grunden till kommande insatser för undervisningen av invandrarbarn. Skolförhållandena för invandrarbarn frän de nordiska länderna och våra ursprungliga minoriteter i landet, t. ex. den finska, har därvid ett särskilt intresse.

I ett tal i Haparanda den 13 mars i år nämnde jag som exempel på länkbara särskilda insalser för invandrarbarn från våra nordiska grannländer stöd till läromedelsutveckling och fortbildningsinsatser för lärare. Uttalandet skall uppfattas som ett uttryck för en viljeinriktning för arbetet och tar upp områden inom vilka särskilda åtgärder är möjliga och lämpliga. Arbetet kräver omfattande och ingående kontakter med de länder varifrån vi mottar våra invandrare.

Jag vill i sammanhanget erinra om alt regeringen på grundval av riksdagens beslut i anslutning till propositionen 1976/77:76 om utbildning av förskollä-

rare och fritidspedagoger m. m. har uppdragit ål universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) och SÖ atl i samråd undersöka och inkomma med förslag till särskilda insatser för att tillgodose behovet av lärarutbildning för undervisning av den finskspråkiga minoriteten i Norrbotten.

Av vad jag under hand inhämtat framgår atl UHÄ och SÖ under våren kommer att redovisa detta uppdrag. Härigenom erhålls underlag för en prövning av en del av de fortbildningsinsatser jag tidigare nämnde. Dessa och övriga åtgärder kommer alt pä sedvanligt sätt behandlas i regeringens budgetarbete inför budgetåret 1979/80.

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Om förbättrad undervisning för finskspråkiga elever

FRIDA BERGLUND (s):

Herr talman! Jag för tacka statsrådet Mogård för svaret. Anledningen till frågan är all Britt Mogärds tal har väckt förväntningar i Norrbotten om att regeringen planerar omedelbara insatser utöver dem som redan har beslutats.

An döma av svaret i dag ärsä emellertid inte fallet. Britt Mogård tog i sitt tal upp tvä exempel pä åtgärder som regeringen planerar, nämligen dels stöd till utveckling och produktion av finska läromedel, dels särskilda fortbildningsinsatser för finskspråkiga klass- och hemspråkslärare.

Nu säger Britt Mogård att uttalandet skall uppfattas som "en viljeinriktning för arbetet och lar upp områden inom vilka särskilda ålgärder är möjliga och lämpliga". Jag håller med om all åtgärderna är både möjliga och lämpliga, men jag vill lägga till an de också är nödvändiga. Jag får erinra fru Mogård om all anslaget, stöd för produktion av läromedel, har urholkats under hennes mandatperiod samtidigt som ambitionsnivån har höjts, exempelvis för läromedel för samer.

Lål mig citera ur budgetpropositionen: "Jag har räknat med ett lägre belopp i pris- och löneomräkning än vad statens institut för läromedelsinformation

har gjorl-- . Vidare är jag inte beredd att medge någon kompensation för

höjningen av mervärdeskatten." Vad gäller fortbildningsinsatser för klasslärare och hemspråkslärare finns del inga nya åtaganden i budgetpropositionen. Så var det alltså med viljeinriktningen.

Av svaret framgår inte vilka konkreta planer regeringen enligt Haparan-dalalet har, ulan fru Mogård redovisar uttalandet i proposiiionen om utbildning av förskollärare och fritidspedagoger, där behovet av lärarutbildning för undervisning av den finskspråkiga minoriteten i Norrbotten berörs. Vi är speciellt intresserade av detla i Norrbotten, vilket också framgick av länsskolnämndens framställan. Fru Mogård! Var det inte så, atl det uttalandet faktiskt syftade på grundutbildning och inte på fortbildning av lärare?

Av svaret framgår inte på något vis att det blir någon ökad satsning pä finskspråkiga elever. Av den ökade satsningen, som fru Mogård så storstilat talade om i Haparanda och som väckte så stora förväntningar, blev del endast en sänkt ambitionsnivå. Del beklagar jag. För atl använda fru Mogärds eget uttryckssätt vill jag därför karakterisera det som "fagert tal".

Nr 111 Statsrådet BRITT MOGÅRD:

Torsdaeen den "" talman! Jag har alldeles klart för mig atljag med milt tal i Haparanda

6 anril 1978 väckt förväntningar, och de förväntningarna skall givelvis också infrias,

_____________ dock inte omedelbart. Del kan knappast komma som någon överraskning för

Om f"-h"tf d Frida Berglund all del talet rimligen inte kunde röra omedelbara ålgärder,

,' j. . y.. efter.som del var i mars, och budgetpropositionen, som Frida Berglund vet,

tinsk °k' 1 ■ läggs ijanuari. Vi måste återkomma till riksdagen i denna fråga, och det vel väl Frida Berglund också.

Vi har enligt regeringens uppfattning förpliktelser mol våra nordiska grannländer beträffande invandrarbarnen, inte minst mot bakgrund av att vi har en gemensam nordisk arbetsmarknad och att vi inte skall räkna med att flytiningsrörelserna alltid går enbart i en riktning. Det goda samarbete vi har t. ex. med Finland i finsk-svenska utbildningsrådet är en garanti för att de åtgärder vi så småningom lägger förslag om har förankring inte bara hos oss utan också i våra grannländer.

Jag lycker det är viktigt att vi inte ensidigt beslutarom vad vi anser vara bra för invandrarbarnen, ulan att vi gemensamt med de länder vi tar emol invandrarbarn från diskuterar oss fram till vad som är lämpligt och rimligt.

FRIDA BERGLUND (s):

Herr talman! Det kom inte som en överraskning för mig att det inte fanns någonting i budgetpropositionen om de ökade satsningarna. Men jag har fött mänga förfrågningar, inte minst mot bakgrunden av att man i lokalpressen skrev: "Skolan satsar mer pä finskspräkiga elever."

Det är självklart att när de ansvariga på skolområdet läser att regeringen planerar särskilda insatser för de finskspråkiga eleverna sä tyder man del som ökade satsningar.

Jag håller med fru Mogård om att del är viktigt atl de förändringar och förbättringar som vi gör beträffande invandrarnas undervisning sker i samråd med invandrarnas hemländer. Men jag kan inte underlåta alt säga atl när fru Mogård var i Haparanda borde hon ha gjort klart all del rörde sig om åtgärder som skulle komma i framtiden för atl inte i onödan oroa dem som dagligen brottas med problemen att få resurserna alt räcka till.

Det är inie alls så atljag inieär medveten om att regeringen måste komma hit till riksdagen med sina förslag och att vi måste behandla ärendena i denna kammare, men eftersom frågor ställs till mig om vilka nya åtgärder som är aktuella, förutom de som redovisades i januari, ochjag inte kunnat ge något besked ställde jag frågan till statsrådet Mogård. Jag konstaterar atl det inte är aktuellt med några nya ålgärder ulan all siluationen är precis densamma som i januari.

Statsrådet BRITT MOGÅRD:

Herr talman! Menar Frida Berglund verkligen all jag bara får uttala mig i

budgetpropositionen och sedan skall upprepa vad jag sagt i den tills nästa

10 budgetproposition läggs? Jag tror faktiskt inte att Frida Berglund menar det.

Jag måste kunna få lala om vad vi planerar i departementet. Del är naturiigtvis inte med i den budgetproposition som lades i januari ulan kommer i nästa. Harjag därmed väckt förväntningar, eller harjag oroat? Jag tror alt jag väckt förväntningar, och de skall infrias.

Frida Berglund har som riksdagsman ett informationsansvar och skall inte stå som ett frågetecken, för Frida Berglund vet myckel väl hur vi hanterar frågorna i regering och riksdag.

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Om domänverkets leveranspriser på virke

FRIDA BERGLUND (s):

Herr talman! Del är för att kunna uppfylla mitt informationsansvar som jag ställt den här frågan för atl fö klart för mig vilka resurser det gäller, vilka planer som föreligger och vid vilken tidpunkt åtgärderna kommer att sättas i gång. Jag har fött besked pä en punkt - atl man pä sedvanligt sätt kommer att behandla ärendet i budgetarbetet inför år 1979/80. Hade fru Mogård när hon besökte Haparanda sagt att det gällde åtgärder som regeringen kommer att behandla i budgetpropositionerna 1979/80 eller 1981/82 tror jag inte att någon hamnat i den situation som en del har hamnat i nu.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 7 Om domänverkets leveranspriser på virke

Industriministern NILS ÅSLING erhöll ordet för att besvara Bötje Hörnlunds (c) den 28 mars anmälda fråga, 1977/78:362. och anförde:

Herr talman! Böoe Hörnlund har frågat mig om jag anser det riktigt att ett statligt verk vägrar sänka sina priser pä virke i ett läge när alla goda krafter måste ta sitt ansvar föratt åsladkomma en ökad export i syfte alt bibehålla och helst utöka sysselsättningen inom industrin och vilka åtgärder jag kan vidta.

Enligt vad jag inhämtat har domänverket gjort en anpassning av sina virkespriser till de ändrade förhållandena på virkesmarknaden. Verkets pris på massaved har sänkts i ungefär samma utsträckning som övriga skogsägare gäll med på. I fråga om sågtimret har verket enligt uppgift fört en annan prispolitik. Sågverkens betalningsförmåga varierar nämligen från företag till företag och även frän norr till söder. I södra Sverige har verket gått med på vissa prissänkningar.

Domänverket har meddelat att dess virkesrörelse i Norriands inland går med föriust vid de virkespriser som nu godtagits.

Jag vill i övrigt erinra om de av 1968 års riksdag (prop. 1968:103, JoU 1968:32, rskr 1968:269) fastställda grunderna för domänverkets förvaltning av statens skogar, vilka fortfarande gäller. Dessa grunder innebär atl domänverkets verksamhet skall ha en strikt ekonomisk inriktning. Del ankommer helt på domänverket att bestämma sin prissättning. Jag har ingen formell möjlighei att vidta några åtgärder härvidlag.

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Om utredningen angående förbud mot kapitalexport tih Sydafrika

BÖRJE HÖRNLUND (c):

Herr talman! För några månader sedan pågick en slor debatt. Framstående partiledare och myckel framstående fackföreningsföreträdare diskuterade skogsindustrins lönsamhet och virkespriserna. Nu hårde privaia skogsägarna träffat en prisuppgörelse och därvidlag kraftigt .sänkt sina priser trots att kostnaderna naturiigtvis stiger för dem liksom för domänverket. I min fråga harjag tagit upp domänverkets prispolilik till debatt. Skogsbrukets besvärliga lönsamhetsproblem är väl kända och kvarstår. Vad del gäller nu är att hålla ut.

Jag har sagt i den här frågan atl olika parter i dag visar stark äterhållsamhet för atl vi skall återvinna ett gott kostnadsläge i del här riket. Parterna på arbetsmarknaden har visat ansvar, likaså skogsägarna. Vad jag menar är alt domänverket bör visa samma ansvar. Statsrådet säger nu att det är i Norriand som domänverket inte har ändrat sin prispolitik från föregående är och att det gäller såglimrel. Jag vel, med de kunskaper jag har på områdel, alt många sågar gör ordentliga förlusteräven i de här landsdelarna, och domänverket är en myckel slor skogsägare i de fyra norra länen. Sågarna där betyder väldigt mycket för sysselsättningen, framför alll i glesbygden, och dessa län har de högsta arbetslöshetssiffrorna. Alltså är det viktigl alt sysselsättningen på sågverken inte går ned. Domänverket har alt visa ell sociall ansvar, men som jag ser det agerar man litet grand tvärtom nu. Man har visal ansvar i vissa bygder men icke i de bygder där de nya jobben bäst behövs.

Avsvaret framgår också att domänverket skulle göra en föriust i Norrlands inland. Jag vet, också av erfarenhet, att med marginalkalkyler kan man visa nära nog vad som helst. Men det här rimmar dåligt med småskogsbrukets villkor. De små skogsbruken skulle enligt tidigare debatter göra mycket stora vinster, och det är litet förvånande att de statliga verken med stora sammanhållna ytor inte kan visa lönsamhet medan det uppsplittrade småskogsbruket skulle visa det. Låt mig säga avslutningsvis atl jag inte upplever det vara någon vidare bra policy för ett statligt verk att särbehandla norrländska sågar.

Jag ber att fö tacka för svaret.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 8 Om utredningen angående förbud mot kapitalexport till Sydafrika

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER erhöll ordet för att besvara Olle Wästbeigs i Stockholm (fp) den 28 mars anmälda fråga, 1977/78:364, och anförde:

Herr talman! Olle Wästberg i Stockholm har frågat mig när ulredningen om kapitalexporlförbud lill Sydafrika beräknas lägga fram sitt förslag.

Efter riksdagens beslut den 4 juni 1977 fastställde regeringen den 7 juli direktiven för Sydafrikakommittén, som utreder frågan om förbudsåtgärder

med avseende på kapitalexport till Sydafrika och Namibia i samband med svenska investeringar där, samt utsåg ledamöter i kommittén. Kommittén har arbetat sedan böoan av september månad.

Enligt direktiven skall utredningen bedrivas skyndsaml. Del har dock under arbetets gång visat sig att kommittén behövt något längre lid än man från böoan hade beräknat. Enligt uppgift finns det anledning räkna med alt kommittén skall kunna komma med sitt betänkande före sommaren.

OLLE WÄSTBERG i Stockholm (fp):

Hert talman! Jag vill tacka handelsministern för svaret.

Förtrycket i Sydafrika är på flera sätt unikt.

Sedan Hitlerrikets fall tillämpas ingenslans rasismen med sådan fanatism och skoningslös effektivitet som i Sydafrika.

Sydafrika är också unikt därför all svenska företag där tvingas administrera en förhatligt rasälskillnadssystem.

Också i svenska företag är fackföreningar förbjudna. Också i svenska företag flnns skilda omklädnadsrum för svarta och vila. Ookså i svenska förelag kan en svart aldrig vara förman för en vit. Också i svenska förelag finns skilda matsalar för svarta och vila. Också i svenska företag är det förbjudet för svarta och vita atl arbeta skuldra vid skuldra.

Och här har företagen inget val. Skall de vara i Sydafrika måste de hjälpa regimen att administrera rasförtrycket.

Det var mot den bakgrunden förra vårriksdagen beställde en utredning med uppdrag alt utarbeta lagförslagom förbud mot kapitalexport. Riksdagen gjorde klart att utredningen skulle arbeta skyndsamt - vilket också handelsministern noterat - och att den skulle resultera i en proposition.

För folkpartiels del uttalade 1975 års landsmöte "att svenska ekonomiska förbindelser med Sydafrika utgör ett stöd till det orällfördiga sydafrikanska Samhällssystemet" och atl svenska förelag borde "avveckla sina intressen i och förbindelser med Sydafrika".

Detta är folkpartiets uppfattning. Riksdagen gick på en något mer begränsad linje.

Innebörden av vårriksdagens beslut är klar. Det långvariga motståndet mot i.solerade svenska sanktioner mot Sydafrika har brutits. Riksdagen har tagit politisk ställning för et t kapilalex port förbud. Vad utredningen skall göra är att utarbeta lagförslaget som förverkligar beslutet.

Mot den bakgrunden ärdel beklagligt alt ulredningen inte, som från böoan var avsikten, kunnat arbeta så snabbi alt en proposition kunnat komma redan denna vår. Jag förutsätter nu atl det handelsministern redovisat om utredningens tidsplan innebär atl en proposition kan framläggas tidigt under hösten så alt elt kapitalexportförbud eller ännu hellre ett invesieringsförbud kan träda i kraft den 1 januari 1979. Jag vill därför fråga handelsministern om han för sin del vill uifasta sig att verka för elt riksdagsbeslut under höstriksdagen.

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Om utredningen angående förbud mot kapitalexport till Sydafrika

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Om utredningen angående förbud mot kapitalexport till Sydafrika

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER:

Herr talman! 1975 uttalade faktiskt riksdagen - vilket man kanske borde vara medveten om - att om Sverige vidtog ensidiga aktioner sä skulle detla dels försvaga FN genom atl det demonstrerade FN:s oförmåga, dels snarast hjälpa Sydafrika genom att man därigenom skulle visa att det uppenbarligen inte fanns någon opinion för åtgärder från andra än ett enstaka land.

Riksdagens senaste beslut innebar alt riksdagen beställde en utredning som skulle omfatta de juridiska, folkrätlsliga och utrikespolitiska aspekterna pä ett sådant ensidigt åtagande samt bedömningar av de politiska, ekonomiska och psykologiska effekterna av en dylik åtgärd. Mol bakgrund av detla borde utredningen också utarbeta ett förslag avseende förbud mot kapitalexport.

Utredningen fick alltså till uppgift atl göra tvä saker: dels en kartläggning av alla dessa olika konsekvenser, dels ett förslag till hur ett förbud skulle vara utformat, om man skall ha något förbud.

Utredningen har alltså av regeringen fått i uppdrag att arbeta skyndsamt. Jag föreställer mig atl den också har arbetat skyndsaml. Man har ännu inte lagt fram något förslag men har uppenbariigen goda förutsättningar atl göra det inom en kort tid. Det fortsatta arbetet för bedrivas mot bakgrund av vad som där föreslås.

När utredningen har presenterat sitt belänkande och efter de olika överväganden som är normala i sådana sammanhang har jag för min del uppenbarligen ett intresse av atl framlägga en proposition för riksdagen så fort det går.

OLLE WÄSTBERG i Stockholm (fp):

Herr talman! Mellan 1975 och 1977 skedde en omsvängning i riksdagens hållning till enskilda svenska aktioner. År 1975 var man fortfarande emot enskilda svenska aktioner, även om ulrikesulskonet klart uttalade all man ansåg all förelagen på egen hand borde avstå från engagemang i Sydafrika. År 1977 log riksdagen politisk ställning för ett enskilt svenskt kapitalexportförbud. Det gavs också klart besked om all utredningen skall utarbeta lagförslag avseende förbud mol kapitalexport. Utredningen är därför i huvudsak av teknisk naiur.

Ytteriigare tidsutdräkt gagnar naturligtvis ingen. Riksdagen har fattat principbeslutet. De företag som verkar i Sydafrika har mest alt vinna pä elt snabbt besked om framtiden. Det är självfallet sant att både riksdagen och regeringen har lastat på utredningen uppgifter som kan tolkas myckel vidlyftigt, men med lanke på alt del politiska beslutet är fattat är det nu främsi fråga om viljan atl snabbi fö fram ett förslag.

Jag tolkar handelsministerns svar på min fråga som ett ja, nämligen en utfästelse all han skall göra vad som slår i hans makt för att vi under höslriksdagen skall fö en proposition om ett förbud. Del blir då möjligt att förbudet kan träda i kraft den I januari 1979.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 9 Om skyldigheten att i förväg anmäla planerade prishöjningar Nr 111

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER erhöll ordet för att besvara Kjell-Olof Feldts (s) den 30 mars anmälda fråga, 1977/78:370, och anförde:

Herr talman! Kjell-Olof Feldt har frågat mig om jag avser att föreslå riksdagen alt tiden för skyldighet att i förväg anmäla planerade prishöjningar förlängs.

Med stöd av allmänna prisregleringslagen kan regeringen - när lagen är i kraft - föreskriva att den som vill höja priset pä viss vara eller tjänst inte för göra det förrän viss tid efter atl prishöjningen och skälen för den har anmälts till statens pris- och kartellnämnd (SPK). Tiden får enligt lagen bestämmas till högst en månad. Det krävs alltså en lagändring för att föriänga tiden utöver denna månad.

Jag vill erinra om att en särskild utredning, prisregleringskommitlén, har till uppgift att utvärdera den förda prispoliliken. Den kan också komma med förslag till eventuella förbättringar av det nuvarande systemet. Det krävs starka skäl för att nu föreslå lagstiftningsåtgärder som föregriper det pågående utredningsarbetet. Jag kan inte finna atl några sådana skäl f n. föreligger. Jag vill också påpeka an den aktuella lagbestämmelsen kom till så sent som år 1973.

Svaret på Kjell-Olof Feldts fråga är alltså nej.

Torsdagen den 6 april 1978

Om skyldigheten att i förväg anmäla planerade prishöjningar

KJELL-OLOF FELDT (s):

Herr lalman! Jag vill tacka handelsministern för svaret. Del blev alltså nej. Motivet är att han inte anser att det finns tillräckligt starka skäl att nu föregripa ett pågående utredningsarbete. Jag anser alt det finns sådana skäl, och jag skall motivera det.

Den borgerliga regeringen har nu i 18 månader sagt nej till alla våra krav på direkt ingripande mot prishöjningar. Nu gör man ett ingripande men väljer då en metod som aldrig tidigare har prövats här i landel, nämligen en allmän anmälningsplikt. Om den skall fungera som spärr mot prishöjningar krävs det dels alt statens pris- och karlellnämnd - SPK - inom 30 dagar hinner granska kostnader, marginaler och övriga motiv som anförs i vaoe enskilt fall och under dessa 30 dagar hinner till regeringen anmäla att höjningen bör förhindras genom prisstopp, dels att regeringen också i princip inom 30 dagar hinner fatta beslut om prisslopp.

Detta går kanskeom anmälningsplikten gäller 100 eller t. o. m. 1 000 varor. Men går del att rent praktiskt klara av det när anmälningsplikten gäller 200 000 varor och ett nästan oändligt antal tjänster? Del räcker med atl 1 % av dessa varor och tjänster anmäls till SPK för planerad prishöjning för att myndigheten inte skall ha någon som helst chans att realbehandla ansökningarna. Risken är helt enkelt uppenbar att det här blir en administrativ bråte,där SPK, hur energiskt man än arbetar, bara kan behandla en bråkdel av anmälningarna.

Del här inser SPK. Det här inser näringslivet, men handelsministern anser

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Om skyldigheten att i förväg anmäla planerade prishöjningar

tydligen att del skall gä när han inte på någon punkt vill förlänga den tid som SPK har pä sig.

Varför den här halsstarrighelen, herr Burenstam Linder? Är det sä bråttom med att fö prishöjningar genomförda att inte företagen kan fö vänta i t. ex. 60 dagar? Om del nu ligger något allvar bakom det här starkt uppreklamerade beslutet om allmän anmälningsplikt, då vill jag be att handelsministern här garanterar att SPK inom 30 dagar pä ell lillfredsställande sätt hinner behandla alla anmälningar som kommer in och dessutom att herr Burenstam Linder också garanterar att regeringen kommer alt använda prisstoppet inom den här tidsrymden för alt stoppa planerade prishöjningar om SPK så begär. Då väcker den här åtgärden någon respekt och det förtar intrycket av alt det är fråga om ell litel politiskt jippo.

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER:

Herr lalman! Den här åtgärden liksom genomförandel av t. ex. ett allmänt prisstopp vore elt poliliskl jippo om del inte vore så att del har vidtagits och sker saker i samhällel som innebär att förutsättningar finns för en lugnare prisutveckling, exempelvis det ansvarsmedvetna avtal som slutits på arbetsmarknaden, vissa nya inslag i skattepolitiken och ålgärder för atl försöka fö fart på ekonomin igen, så alt man pä del sättet kan fö en bättre produktivitetsutveckling än hittills. Det är det grundläggande för att försöka hantera det mycket allvarliga problem som inflationen utgör. För all bryta förväntningar som liksom kan fortsätta att späda på en inflation även när dessa reella faktorer ändras på det sätt jag pekat på, för att bryta dessa förväntningar, för att ha möjlighet alt ingripa och kontrollera att del inte sker någon extra "snurr" som skulle kunna ge fart ät inflationen har regeringen vidtagit dessa åtgärder.

Kjell-Olof Feldt säger då att della är helt omöjligt atl tillämpa.

Låt mig till atl böoa med konstalera att själva möjligheten atl göra detta ingrepp grundar sig på en proposition som, herr talman, är framlagd av ingen mindre än Kjell-Olof Feldl. Där stipuleras alt gränsen förden anmälningstid som skall vara är 30 dagar. Det vore konstigt om Kjell-Olof Feldt som departementschef tyckte att det här var en total orimlighet att använda hans eget förslag.

Han kan möjligen invända atl han inte hade tänkt sig att han skulle införa total anmälningsskyldighet. 1 sä fall hade herr Feldt ett ringa förutseende, herr lalman, eftersom ju detla lika väl som prissloppsålgärder skulle kunna göras generellt pä det sätt som blivit gjort. Jag skulle vilja påstå all de olika administrativa problem som nu uppstår säkerligen är kännbara men absolut inte värre än de skulle vara vid ett allmänt prisstopp.

Låt mig tillägga, herr lalman, atl enligt den bild jag för när jag talar med SPK anser man där alt detla system kommer alt fungera under den lid som det kommer att vara i kraft.

KJELL-OLOF FELDT (s):

Herr lalman! Det är intressant all konstatera atl handelsministern egentligen anser an det här beslutet inte behövs. Han lalar om an bryta förväntningar. Del gör man inte genom alt skapa en administrativ omgång, en massa pappersvändande som förelagen tar föga på allvar. Jag råder handelsministern atl läsa tidningen Fri Köpenskap, där man konstaterar precis vad jag sade, nämligen alt det rimligen inte kommer att fungera i praktiken. Det kunde enligt tidningen inte vara allvar med att införa en allmän anmälningsplikt.

Under de närmaste 30 dagarna, dvs. från den 6 april till den 6 maj, är del 19 arbetsdagar. Låt oss anta atl anmälningar för bara 1 % av de 200 000-300 000 varor och tjänster som det här gäller under denna tid strömmar in till regeringen - det skulle inte innebära någon allmän rush pä prisfronlen, för normall rör det sig om 10 000-tals varor varje månad. Hur skall då myndigheten kunna hantera en sädan inkommande anmälningsström?

Jag tror mig veta, herr Burenslam Linder, all SPK faktiskt har framfört önskemål om all fö tiden föriängd. Ell sådanl önskemål framfördes på min lid, då en proposition var förberedd om all ändra lagstiftningen pä den här punkien, icke med tanke på en allmän anmälningsplikt ulan med tanke på atl del beträffande exempelvis bilar och andra kapitalvaror hade visat sig mycket svårt all klara ärendena på 30 dagar.

Om avsikten är att del här systemet skall fungera så all regeringen åtminstone i något enstaka fall kan ingripa med prisstopp och därmed markera alt det ligger allvar bakom bestämmelserna, då förstår jag inte varför den enkla insats jag föreslår inte kan göras. Jag är säker på att riksdagen är beredd all snabbehandla elt sådanl enkelt lagförslag för alt ge prismyndigheten rimliga arbetsförhållanden.

Jag tolkar emellertid herr Burenslam Linders inlägg som en garanti för att systemet kommer alt fungera, alt SPK kommer atl fullgöra sin anmälningsskyldighet och att regeringen kommeratl på basis av detta införa prisstopp där detla är möjligt. Men varför inte också vidta ålgärder så att både departement och myndighet kan uppfylla de förväntningar som anmälningsplikten har skapat bland allmänheten?

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Om skyldigheten att i förväg anmäla planerade prishöjningar

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER: Herr lalman! Det avgörande i det här sammanhanget kommer naturiigtvis lill sist alt bli prisutvecklingen. Den utgör den slora och avgörande frågan här, och inte så myckel frågan om man skall ha 30 eller 60 dagar eller om man -som jag nu har föreslagil - skall använda ett sådant här system. Del systemet är f Ö. övrigl föreslaget i en proposition som Kjell-Olof Feldt själv har lagt fram. Nu kritiserar han syslemet alldeles förskräckligt och diskuterar om den metod han då föreslog är bättre än den han föreslär i dag.

När det gäller den grundläggande frågan för vi således avvakta och se vad som kommer att hända. Vi har från regeringens sida gjort gällande att del f n. aren viss uppbromsning i prissiegringstakten. Den omgång med anmälningsskyldighet som är genomförd ärju inte tänkt som något självändamål. Om

2 Riksdagens protokoll 1977/78:111-112

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Om skyldigheten att i förväg anmäla planerade prishöjningar

det framkommer informationer som visar alt oacceptabla prisstegringar planeras, sä har regeringen metoder alt ingripa mot dessa, och det är också tanken bakom den här åtgärden

Man behöver inte, Kjell-Olof Feldt, kontrollera vaoe anmälan som kommer in. Del är, som herr Feldt själv påpekade för ett par är sedan, i stället så atl man kan komma väldigt långt genom att enbart bevaka prisutvecklingen för de marknadsledande företagen.

KJELL-OLOF FELDT (s):

Herr talman! Del besked jag för och det besked medborgarna får är tydligen följande: Vi för se vad som händer.

Huruvida systemet med anmälningsplikten fungerar eller inte, det har det ansvariga statsrådet ingen aning om. Det för framliden utvisa. Men om detla leder lill våldsamma prishöjningar, okontrollerad prisutveckling eller vad vi nu skall kalla del, vad tänker handelsministern göra då? Skall han då återigen skylla pä utredningar som inte har lagt fram sina förslag?

Herr talman! Jag är allmänt oroad över denna sangviniska hållning hos den person sorn har utsetts att ha ansvaret för prisövervakning och priskontroll i landet. Tänker han hanlera lagstiftning och ansvariga myndigheter pä det här sättet,och vet han inte om del system han salt i funktion kommeratl fungera utan bara säger alt vi för vänta och se? Om så är fallel bör han åtminstone redovisa vad han tänker göra om det blir så som man ule i näringslivet och, såvitt jag förstår, också inom SPK tydligen inte är främmande för, nämligen att del här kan bli ohyggligt svårt all klara. Vad gör han då?

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER:

Herr talman! Del förefaller mig som om Kjell-Olof Feldl trodde att det avgörande i kampen mot prisstegringarna är om man har 30 eller 60 dagars förvägsanmälningsskyldighel. Del ärdel enda hans förslag tar upp. Endast i det avseendet är han beredd att göra någonting. Att han i den ekonomiska politiken är beredd att trava på varandra alla möjliga pålagor i form av löneskatter och annat och därigenom höja kostnaderna vill han bortse från. Allt klarar sig bara vi för 60 dagars förvägsanmälningsskyldighet i stället för 30.

När jag för en stund sedan sade alt vi får se vad som händer gjorde jag det mot den bakgrunden atljag menar att det faktiskt finns bastanta åtgärder som måste insättas och har insatts för att man skall kunna få en lugnare prisutveckling än den hittillsvarande.

Delta är kompletterande ingrepp. Jag har konsulterat SPK, innan vi började tillämpa detla syslem, och jag har talat med företrädare för SPK efteråt. Självklart hyser man en viss oro över arbetsbelastningen, men jag har inte mött den ståndpunkten att systemet inte skulle vara funktionsdugligt. Redan nu, herr talman, hanterar SPK en ganska omfattande volym av förhandsanmälningar, som ofta kontrolleras samtidigl som man måste kontrollera alll som händer i fråga om prisutvecklingen i andra avseenden, alltså när det inte gäller förhandsanmälningar. Redan nu kontrollerar SPK ungefär lika mycket

som man kommer att förvarning.

Torsdagen den 6 april 1978

Om skyldigheten att i förväg anmäla planerade prishöjningar

ägna sig ät, men delta system ger en bättre Nr 111

KJELL-OLOF FELDT (s):

Herr talman! Herr Burenstam Linder vel myckel väl vad vårt krav är när det gäller priskontrollen. Det är ett allmänt prisslopp i detla läge. Men om regeringen nu äntligen har kommit sig för med att göra någonting är det fullt legitimt för en medlem av oppositionen att fråga: Tror regeringen själv alt delta kommer att fungera?

Ell sätt atl öka sannolikheten för att en anmälningsplikt skall fungera är atl man ger den prisövervakande myndigheten rimlig tid att hantera ett sådant här omfattande system. Nu för vi veta att SPK redan har väldigt mycket alt göra, och att lägga pä SPK litel till kan väl inte skapa slörre problem. Del påminner om den urgamla historien om mannen som lastade sin åsna med det ena strået efter det andra. Herr Burenstam Linder radar nu upp 200 000-300 000 sådana strån framför våra prisövervakare.

Jag återkommer till frågan: Vad gör regeringen om detta system inte fungerar?

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER:

Herr talman! Kjell-Olof Feldl frågarom systemet fungerar. Frågan består av tvä delar. Den ena är: Kommer de samlade ålgärder som nu vidtas för att fö ned infiationstakten att ge resullal? Mitt svar på den frågan är att det får vi se, men det synes som om man kan hysa goda förhoppningar om en lugnare prisutveckling. Det är den stora frågan.

Den lilla frågan gäller den kompletterande åtgärd som är vidtagen genom denna prisövervakningsskyldighet. Där ställde Kjell-Olof Feldt spörsmålet: Fungerar detta system administrativt? Milt svar pä den frågan är ja. Det är konstigt alt höra Kjell-Olof Feldl gräla på detla syslem, som grundar sig på hans egen proposition. Han harockså haft tillfälle alt motionera om ändringar i detla sysiem.

Om SPK under en 30-dagarsperiod inte hinner arbeta av balansen när det gäller inkommande ansökningar, hinner SPK inte heller arbeta av balansen under en 60-dagarsperiod. Dä kommer ju nya anmälningar om tänkta prisstegringar in. Kjell-Olof Feldts tanke i delta fall är myckel grumlig.

KJELL-OLOF FELDT (s):

Herr lalman! Låt oss verkligen hoppas atl regeringen börjar fö bukt med inflationen. Där har ni ett långt syndaregister atl arbeta av, innan människorna är beredda alt ge er absolution.

Om man ger en myndighet 60 dagar att arbeta pä i stället för 30, borde myndigheten hinna med att göra dubbelt så mycket. Del är en väsentlig skillnad.

Herr Burenstam Linder åberopade min proposition och sade att del är väldigt konstigt atl jag angriper elt förslag som jag själv lagt fram. Men del är sä här enkelt. När jag lade fram den propositionen, utgick jag från alt

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu-strin, m. m.

lagstiftningen skulle tillämpas med en smula förnuft och inte användas såsom politiskt skådebröd. Ju längre jag lyssnar på handelsministern, desto mer övertygad blirjag emellertid om att han barden avsikten. Regeringen vill skapa ett intryck av handlingskraft, därtill nödd och tvungen av löneavtalets konstruktion, sä att inte avtalsparterna omedelbart skall kunna konstalera all regeringen struntar i lägets allvar.

Men jag skall vänta. Jag skall vänta också med mina omdömen. Jag har inte utdömt den åtgärd som vidtagits. Jag har bara sagt atl det är så enkelt alt göra åtgärden mera effektiv. Det kostar ingenting alt säga: Låt oss ta 60 dagar i stället för 30 och ge systemet en rimlig chans alt fungera.

Jag återkommer till att så bråttom är det trots alll inte för företagen atl hinna genomföra prishöjningar atl de inte kan vänta i 60 dagar. Ge något sakskäl för att 60 dagar inte skulle kunna vara användbara? Herr Burenstam Linder har givit oss beskedet att vi får se hur det går. Själv vet han inte vad han skall göra om det inte går som han hoppas.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 10 Föredrogs och hänvisades

Proposition

1977/78:166 till trafikutskottet

§ 11 Föredrogs och hänvisades

Motioner

1977/78:1868-1870 till skatteutskottet

1977/78:1871 och 1872 till näringsutskottet

§ 12 Föredrogs och bordlades åter Arbetsmarknadsutskottets betänkanden 1977/78:22 och 28-30

§ 13 Handelsstälsindustrin, m. m.

Föredrogs näringsutskotlets betänkande 1977/78:45 med anledning av propositionen 1977/78:87 om statligt engagemang inom handelsstälsindustrin, m. rn. jämte motioner.

I propositionen 1977/78:87 (industridepartementet) hade föreslagits alt riksdagen skulle

1. bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att på villkor som angivits i
propositionen utfärda skuldebrev till

a) Statsföretag AB på högst 356 000 000 kr.,

b) ett nytt handelssfölsbolag pä högst 350 000 000 kr.,

2. medge att staten utfäsie sig att säkerställa Statsföretag AB:s möjligheter
att fullgöra sina förpliktelser enligt konsorlialavtal mellan parterna i ett nytt
handelsstålsbolag.

3. till Bidrag till Statsföretag AB på tilläggsbudget II lill statsbudgeten för budgetåret \911/1S under fjortonde huvudtiteln anvisa en reservationsanslag av 531 300 000 kr.,

4. till Teckning av aktier i Statsföretag AB på tilläggsbudget II till statsbudgeten för budgetåret 1977/78 under fonden för statens aktier anvisa ett investeringsanslag av 350 000 000 kr.,

5. till Län till en nyn handelsstålsbolag för rekonstruktionsändamål på tilläggsbudget II till statsbudgeten för budgetåret 1977/78 under fonden för låneunderstöd anvisa ett invesleringsanslag av 700 000 000 kr.,

6. till Lån till ett nytt handelsstålsbolag för investeringsändamål på tilläggsbudget II till statsbudgeten för budgetåret 1977/78 under fonden för låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag av 200 000 000 kr.,

7. till Lån till elt nytt handelsstålsbolag för rekonslruktionsändamål för budgetåret 1978/79 under fonden för låneunderstöd anvisa en invesleringsanslag av 200000000 kr.,

8. till Län lill ett nytt handelsstålsbolag för invesleringsändamål för budgetåret 1978/79 under fonden för låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag av 700000000 kr.,

9. lill Betalning av ränta och amortering på statens skulder till Statsföretag AB och ett nytt handelsstålsbolag för budgetåret 1978/79 under fjortonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 104 000 000 kr.,

10. bemyndiga regeringen atl helt eller delvis eftergiva län för rekonstruk
tionsändamål till ett nytt handelsstålsbolag.

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu-strin, m. m.

Förslagen i propositionen hade lagts fram mot bakgrund av bl. a. ett konsorlialavtal som hade ingåtts mellan Gränges AB, Norrbottens Järnverk AB (NJA), Statsföretag AB och Stora Kopparbergs Bergslags AB om tillskapandet av elt gemensamt aktiebolag. Svenskt Stål AB (SSAB). Aktiekapitalet i detta bolag skulle inledningsvis komma att ägas i proportionerna Gränges 25 %, Statsföretag 50 % och Stora Kopparberg 25 9é. 1 SSAB avsågs ingå stål- och gruvrörelserna i Gränges, NJA och Stora Kopparberg samt Gränges järnvägsrörel,se(TGOJ). Förslagen i propositionen innebar att staten under budgetåren 1977/78 och 1978/79 lämnade lån av sammanlagt 1 800 milj. kr. till del nya handelsstälsbolaget. Vidare föreslogs atl staten lämnade ett bidrag av 531,3 milj. kr. till Statsföretag AB och atl staten tecknade aktier med 350 milj. kr. i Statsföretag. Av bidraget var 181,3 milj. kr. avsedda föratt läcka åierstående kostnader för Stålverk 80-projektet. Återstående 350 milj. kr. av bidraget och aktieteckningen med 350 milj. kr. avsäg all möjliggöra för Statsföretag atl teckna aktier för 700 milj. kr. i det nya handelsstälsbolaget. Det föreslogs vidare alt staten lämnade skuldebrev till Statsföretag och del nya handelsstälsbolaget på högst 356 milj. kr. resp. högst 350 milj. kr. för atl möjliggöra förvärvet av järnvägsrörelsen m. m. Till amorteringar och räntor på dessa lån under budgetåret 1978/79 föreslogs ett anslag av högst 104 milj. kr.

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu-strin, m. m.

1 detla sammanhang hade behandlals de med anledning av proposiiionen väckta motionerna

1977/78:1733 av Alf Lövenborg (apk) och Rolf Hagel (apk), vari hemställts alt riksdagen anmodade regeringen att utveckla stålindustrin i enlighet med följande riktlinjer:

1. den svenska stålindustrin skulle förstatligas i sin helhet,

2. sysselsättningen skulle tryggas och utökas genom utarbetandet av ett program för långtgående förädling inom stålindustrin,

3. Stålverk 80-projeklel skulle återupptas i sill ursprungliga omfång och kompletteras med valsverk och andra åtgärder för förädling av stålämnen,

4. med tekniska högskolan i Luleå och Metallurgiska forskningsstationen som grundval skulle upprättas elt forsknings- och utvecklingscentrum för hela den samlade stålindustrin,

5. ålgärder för att begränsa importen av stål skulle vidtas.

1977/78:1734 av Kjell-Olof Feldl m. fl. (s), vari hemställts att riksdagen skulle

1. hos regeringen begära atl riksdagen förelades ett samlat näringspolitiskt program för handelsstålsinduslrin med klara regionalpolitiska målsättningar, där hänsyn togs till de nuvarande stål- och gruvorterna,

2. som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen anförts om behovet av att omförhandla avtalet om Svenskt Stål AB (SSAB),

3. som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen anförts om behovet av atl till SSAB överföra den kraftproduktion inom Stora Kopparberg och Gränges som krävdes för ståltillverkningen,

1977/78:1739 av Bengt Gustavsson m. fl. (s), vari hemställts atl riksdagen som sin mening gav regeringen lill känna vad som i motionen anförts om viktenaven utveckling av metallurgin inom Svenskt Stål AB (SSAB) och om strukturförändringarnas verkningar för sysselsättningen samt av det därmed förknippade behovet av regionalpoliliska åtgärder,

1977/78:1740 av Olle Göransson m. fl. (s), vari hemställts att riksdagen skulle

1. hos regeringen begära att en investerings- och strukturplan för samtliga
handelsstälsindustrier redovisades för riksdagen,

2. hos regeringen begära en plan för hur de regionalpolitiska målen skulle
uppnås när det gällde stål- och gruvorterna i Västmanland,

1977/78:1741 av Lars-Ove Hagberg (vpk), vari hemställlsan riksdagen hos regeringen skulle anhålla om förslag alt järnverket i Horndal skulle ingå i Svenskt Stål AB (SSAB) och fortsätta sin verksamhei samt utgöra en garanti för sysselsättningen i Horndal,

1977/78:1742 av Olof Palme m. fl. (s), vari såvitt nu var i fråga hemställts att riksdagen skulle

1. som sin mening ge regeringen lill känna vad som anförts i motionen

angående konsoriialavialet om bildandet av Svenskt Stål AB,

2. hos regeringen begära att en investerings- och strukturplan för handels-stålsindustrin och de därtill hörande gruvorna redovisades för riksdagen,

4. hos regeringen begära en plan för hur de regionalpolitiska målen skulle uppnås när det gällde stål- och gruvorterna,

5. som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts i motionen om behovet av en fast och långsiktig energipolitik som tryggade stålindustrins energiförsörjning.

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstälsindustrin, m. m.

1977/78:1743 av Sten-Ove Sundström m.fl. (s), vari hemställts alt riksdagen uttalar alt Svenskt Stål AB borde åläggas att utarbeta en utvecklingsplan för alt förverkliga riksdagsbeslutet om 2 300 nya arbelstillföllen till Luleå,

1977/78:1744 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari hemslällts atl riksdagen skulle

1. anhålla hos regeringen om skyndsamt förslag till ett helt statligt handelsstålsbolag - SSAB - där utöver NJA, Domnarvets järnverk och Oxelösunds järnverk även de övriga handelsstålsverken ingick,

2. uttala sig för följande riktlinjer för detla helslatliga handelsstålsbolag, nämligen

a) atl kraftförsörjningen inom de av sammanslagningen berörda bolagen -Gränges och Stora Kopparberg - i sin helhel skulle övergå i SSAB,

b) att berörda anläggningar i form av järnverk, gruvor, kraflförsöoning m.m. skulle överläs av staten utan ersättning till de nuvarande ägarna,

c) atl SSAB ålades alt inte genomföra några sysselsättningsminskningar eller nedläggningar av några driftsenheter förrän nyä jobb var ordnade,

d) att de extra kosinader SSAB förorsakades under en övergångstid skulle
ersättas av de nuvarande privaia stålbolagen,

e) atl produktionen i SSAB skulle inriktas pä förädling, nya produkter och
ny teknik och atl planer skulle utarbetas för en produktion med högt driven
förädling inom gruv-, stål-, verkstads- och manufaklureringsindustrin, i syfte
att öka sysselsättningen,

O att SSAB borde ges extra kapitaltillskott för att inrätta en central utvecklings- och forskningsverksamhet för ökad förädling,

g) att de anställda inom SSAB i bolagsstyrelsen genom veto skulle kunna förhindra beslut som stred mot lönearbetarnas intressen,

h) att de finansieringsmedel som föreslagits i propositionen 1977778:87 skulle ställas till SSAB:s förfogande, med den inriktning som föreslagits i motionen, och alt nödvändigl kapitaltillskott för att förverkliga inriktningen skulle tillskjutas SSAB på begäran frän bolaget,

3. unala sig för följande riktlinjer för sysselsättning och regionalpolitik
inom SSAB och handelsstålspolitiken:

a) NJA borde utvecklas genom förädling och därmed manufakiurering och verkstadsindustrier, så att NJA blev en drivkraft i Norrbottens utveckling och sysselsättning,

b) Domnarvets järnverk skulle behålla metallurgin samtidigt som sats-

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

ningar gjordes på ökad förädling, så alt järnverket därmed ökade sysselsättningsmöjligheterna för bygden och omkringliggande områden,

c) gruvorna i Mellansverige skulle behållas och om kapaciletsminskningar
skedde genom ökad förädling skulle förädlingsindustrier lokaliseras lill
berörda gruvorter, så alt sysselsättningstillfällena på gruvorterna inte
minskade,

d) Oxelösunds järnverk skulle öka förädlingen och därmed pä sikl öka
sysselsättningen för hela regionen,

e) de övriga handelsstålverken skulle utvecklas och även öka antalet
sysselsatta, och ingen nedläggning skulle ske av nu befintliga handelsslål-
verk,

4. anhålla hos regeringen om förslag, som innebar atl hela specialsiålsin-dustrin övergick i SSAB,

5. anhålla hos regeringen om förslag, innebärande all del nu Grängesägda järnvägsbolaget TGOJ övertogs av statens järnvägar utan ersättning till nuvarande ägare, samt

1977/78:1745 av Anna Wohlin-Andersson (c) och Per-Olof Strindberg (m), vari hemslällts all riksdagen som sin mening gav regeringen till känna vad som anförts i motionen beträffande dels vikten och möjligheterna av atl stödja även de mindre, skrolbaserade handelsstålverken, dels formerna för SSAB:s verksamhet i förhållande lill handelsstälsindustrin i övrigt.

Utskottet hemställde

1. beträffande förstatligande av all stålindustri jämte riktlinjer för verk
samheten inom en förstatligad stålindustri att riksdagen skulle

a) avslå motionen 1977/78:1733,

b) avslå motionen 1977/78:1744 yrkandena 1, 2 och 4,

2. beträffande överförande av Gränges ÄB:s järnvägsrörelse (TGOJ) lill statens järn vägar alt riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:1744 yrkandet 5,

3. beiräffande finansiell medverkan av staten vid bildandel av elt nytt handelsstålsbolag atl riksdagen med bifall till propositionen 1977/78:87 momenten 1-10 skulle

a) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskonloret alt på villkor som angivils i
propositionen utfärda skuldebrev till

dels Statsföretag AB pä högst 356 000 000 kr.,

dels en nyn handelsstålsbolag på högst 350 000 000 kr.,

b) medge atl staten utföste sig atl säkerställa Statsföretag AB:s möjligheter att fullgöra sina förpliktelser enligt konsortialavtal mellan parterna i ett nytt handelsstålsbolag,

c) till Bidrag till Statsföretag AB på tilläggsbudget II till statsbudgeten för budgetåret 1977/78 under fjortonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 531 300 000 kr.,

d) till Teckning av aktier i Statsföretag AB på tilläggsbudget II till
statsbudgeten för budgetåret 1977/78 under fonden för slalens aktier anvisa
ett invesleringsanslag av 350 000 000 kr..

e) lill Lån till ell nytt handelsstålsbolag för rekonslruktionsändamål på tilläggsbudget II lill statsbudgeten för budgetåret 1977/78 under fonden för låneunderstöd anvisa ett invesleringsanslag av 700 000 000 kr.,

O till Lån lill ett nytt handelsstålsbolag för investeringsändamål på tilläggsbudget II till statsbudgeten för budgetåret 1977/78 under fonden för läneunderstöd anvisa ell invesleringsanslag av 200 000 000 kr.,

g) lill Lån till ell nytt handelsstålsbolag för rekonstruktionsändamål för budgetåret 1978/79 under fonden för låneunderstöd anvisa elt investeringsanslag av 200 000 000 kr.,

h) till Lån till ell nytt handelsstålsbolag för invesleringsändamål för budgetåret 1978/79 under fonden för låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag av 700 000 000 kr.,

i) till Betalning av ränta och amortering på statens skulder lill Statsföretag AB och ett nytt handelsstålsbolag för budgetåret 1978/79 under fjortonde huvudtiteln anvisa ett reservalionsanslag av 104 000 000 kr.,

j) bemyndiga regeringen all helt eller delvis eftergiva län för rekonslruktionsändamål till elt nytt handelsstålsbolag,

4. beiräffande villkoren i den överenskommelse som låg till grund för ett nytt handelsstålsbolag atl riksdagen skulle avslå molionen 1977/78:1734 yrkandena 2 och 3 och molionen 1977/78:1742 yrkandet 1,

5. beträffande en struktur- och investeringsplan för handelsstälsindustrin, m. m. att riksdagen skulle

a) avslå molionen 1977/78:1744 yrkandei 3,

b) med anledning av dels vad som anförts i proposiiionen 1977/78:87 i ifrågavarande del (s. 45 f), dels motionen 1977/78:1745 i ifrågavarande del och med avslag på motionen 1977/78:1734 yrkandei 1 i ifrågavarande del, molionen 1977/78:17391 ifrågavarande del, motionen 1977/78:1740 yrkandet 1, molionen 1977/78:1742 yrkandena 2 och 4 och motionen 1977/78:1743 som sin mening ge regeringen lill känna vad utskollel anfört om strukturfrågor inom handelsstälsindustrin,

6. beträffande handelsstälsindustrin i vissa regioner eller på vissa orter alt
riksdagen skulle avslå

a) motionen 1977/78:1734 yrkandet 1 i ifrågavarande del,

b) molionen 1977/78:1739 i ifrågavarande del,

c) motionen 1977/78:1740 yrkandet 2 i ifrågavarande del,

d) motionen 1977/78:1741,

e) molionen 1977/78:1745 i ifrågavarande del,

7. beiräffande sambandet mellan de mellansvenska handelssiål verken och den därtill knutna gruvindustrin att riksdagen med anledning av vad som anförts i proposiiionen 1977/78:87 i ifrågavarande del (s. 44 f.) som sin mening gav regeringen lill känna vad utskottet anfört,

8. beträffande forsknings- och utvecklingsarbete alt riksdagen med anledning av vad som anförts i proposiiionen 1977/78:87 i ifrågavarande del (s. 46 f.) som sin mening gav regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. beiräffande energipolitik atl riksdagen skulle avslå motionen 1977/ 78:1742 yrkandei 5.

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

Följande tre reservationer hade avgivits av Ingvar Svanberg, Nils Erik Wååg, Lilly Hansson, Ivar Högström, Lennart Pettersson, Sivert Andersson och Rune Johansson i Ljungby (samtliga s):

1. beträffande villkoren i den överenskommelse som låg till grund för ett nytt handelsstålsbolag, vari reservanlerna ansell alt utskottet under 4 bort hemställa

alt riksdagen med anledning av motionen 1977/78:1734 yrkandena 2 och 3 och motionen 1977/78:1742 yrkandet 1 som sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört.

2. beträffande en struktur- och investeringsplan för handelsstälsindustrin,
m. m., vari reservanterna ansett att utskottet under 5 bort hemställa

att riksdagen skulle

a) avslå motionen 1977/78:1744 yrkandet 3,

b) med bifall till motionen 1977/78:1734 yrkandet 1 i ifrågavarande del, motionen 1977/78:1739 i ifrågavarande del, motionen 1977/78:1740 yrkandet I,motionen 1977/78:1742yrkandena2och4och motionen 1977/78:1743och med anledning av motionen 1977/78:1745 i ifrågavarande del hos regeringen begära att dels en struktur- och investeringsplan för handelsstälsindustrin och de därtill hörande gruvorna, dels en plan för hur de regionalpoliliska målen skulle uppnås när det gällde stål- och gruvorterna redovisades för riksdagen,

3. beträffande energipolitik, vari reservanterna ansett alt utskottet under 9
bort hemställa

alt riksdagen med bifall lill molionen 1977/78:1742 yrkandei 5 som sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört.

INGVAR SVANBERG (s):

Herr talman! De branschpoliiiska frågorna väcker allt större och slörre inlresse, allleftersom sysselsäilningsproblemen sprider sig lill alll fler områden. Riksdagen har för några månader sedan behandlal specialslålsinduslrins problem och förulsäliningar. I dag gäller del handelsstålet.

Åtgärder för att stärka den svenska stålindustrins konkurrenskraft har sedan flera år framstått som alltmer nödvändiga. Den socialdemokratiska regeringen tillsatte på sin tid flera utredningar pä det här området, utredningar som till en del ligger till grund för den proposition som vi nu behandlar. Att de tre stora inom svenskt handelsstål - Domnarvets Jernverk i Boriänge, NJA i Luleå och Oxelösunds Järnverk i Oxelösund - måste finna vägar för samverkan och samarbete i stället för konkurrens har synts mycket viktigt. Propositionen som vi just nu behandlar föreslår också att de stålverken gemensamt bildar elt helt nytt stålföretag, Svenskt Stål AB eller SSAB som vi i dagligt tal kallar det, vilket övertar de tre lidigare företagens verksamhet.

Vi reservanter, dvs. socialdemokraterna i utskottet, har ingenting atl invända mol detta. Åtgärden är riktig för atl stärka företagens konkurrens-

kraft och framlida utveckling.

Fusionen är också viktig för att möjliggöra den planering och samordning som måste ske om svensk stålindustri skall kunna överieva och även för framtiden ge sysselsättning ät mänga tusen anställda. Vad vi vänder oss emot är sättet för samordningen och sammanslagningen, och v i är emot vissa av de principer som proposiiionen bygger på.

Jag skall här försöka redogöra för de punkier där vi hyser en annan uppfattning än propositionsförfaltaren och för våra förslag som återfinns i reservationerna, förslag som vi anser vara myckel lyckosammare för svensk stålindustri än de förslag majoriteten företräder.

Beträffande propositionen som helhet kan man inte undgå alt reagera mot den pessimism och den bristande tilltro till framtiden som präglar framställningen. Där talas mesl om bekymmer och övermäktig konkurrens. Där talas om neddragningar och inskränkningar, men framlidstron och kampviljan får en mera blygsam plats. Sorgmodiga prognosmakares dystra spådomar tror man blint på, men mera optimistiska förutsägelser avfärdas som olillförlitliga eller som önsketänkande.

Man vel så visst hur eländigt det kommer att bli ännu under slörre delen av 1980-talet. Möjligheten för svensk stålindustri att öka sin konkurrenskraft genom investeringar, rationaliseringar och bättre teknik tillmäts ingen betydelse. Det förhållandet att Sverige de senasie åren stadigt ökat sin import av handelsstål samtidigl som den totala förbrukningen minskat säger dem tydligen heller ingenting.

Vi importerar i dag ca 55 "fi av det stål som vi förbrukar. När det gäller tunnplåt är importen 70 %, och av s. k. vitplåt, dvs. för hushållsmaskiner av olika slag, importerar vi i princip 100 %.

Den pessimistiska grundsyn som präglar propositionen finner vi mycket allvariig. Del kan bli någonting av en självuppfyllande profetia. Realism är en bra sak, men blanda inte ihop realism med handelsförlamande pessimism.

Behovet av en samordnad planering aren av orsakerna till fusionen mellan de tre stålbolagen, men proposiiionen behandlar näringsfrågorna myckel summariskt och oengagerat. Får bara industrin ett antal miljoner och en styrelse av experter anses det tydligen nog.

En strukturgrupp som beslår av representanter för de olika grupperna anställda i företaget har tillsalts, och ledningen finns också representerad där. Den gruppen skall framlägga förslag till en struktur för bolaget till industriministern, och sedan skall tydligen del hela rulla.

Delta finner vi orimligt. Vi vill att strukturutredningens viktiga förslag skall föreläggas riksdagen för diskussion och beslul.

Det finns utöver de tre nämnda företagen ett antal mindre handelsstålverk som också har bekymmer. Hur deras problem skall lösas sägs ingenting om. Där har man tillsatt en särskild utredning. Medan SSAB:s utredning skall vara klar redan under de närmaste veckorna, torde de mindre stålverkens struktur inte bli klar förrän långt senare. Men en samordning mellan SSAB och de mindre handelsstälverken måste till, och problemen måste lösas i samverkan.

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

Likaså är del nödvändigl att de stora stälbolagens problem löses i nära samverkan med gruvindustrin och dess angelägna planering.

Jag vill här påpeka all utskottet endast på en punkt har funnit anledning göra en kommentar till del pågående strukturarbetet. Del gäller just sambandet mellan särskill de mellansvenska handelsslälverken och gruvin-duslrin. Uiskottet uttalar enhälligt att en utgångspunkt för handelsstålverken bör vara alt så långt som möjligt basera sin verksamhet på inhemsk malm och inhemskt skrot, detta för alt hjälpa upp sviktande gruvor.

Allt detta gör atl ett mycket fastare grepp och en mycket större målmedvetenhet måste till för planering av vår gruv- och stålindustris gemensamma problem än vad den här propositionen visar.

1 den socialdemokratiska parlimotionen 1742, liksom i fiera andra motioner, 1734, 1739, 1740 och 1743, krävs i princip ett samlat näringspolitiskt program för handelsslålindustrin, med klara regionalpoliliska målsättningar, där hänsyn tas till de nuvarande stål- och gruvorterna, och att ett sådant program skall föreläggas riksdagen.

Vi reservanter finner delta molionsyrkande mycket berättigat och stöder del i vår reservation.

Beträffande Luleå påminner vi om att samtliga partier bundit sig för att skaffa 2 300 nya jobb dit. Även de borgeriiga partier som gick emot Stålverk 80:s slutgiltiga planering utlovade minsl delta antal nya jobb. Hittills har man endast åstadkommit en minskning av sysselsättningen vid NJA med ca I 000 anställda.

Vi reservanter vill att riksdagen skall uttala all den står fast vid sill tidigare beslut, men del vill inte majoriteten vara med om. Gamla löftesbrott blir som nya, skulle man kunna säga.

För atl planeringen skall kunna omfatta en utveckling av en svensk stålindustri som ger trygghet för de anställda och för de kommuner som berörs, fordras tydligen mer av framtidstro och av medveten planering än vad propositionen förordar. Men har regeringen varit njugg och pessimistisk när det gäller planerna för framtiden för svensk stålindustri, så har man varit så mycket generösare och gladlyntare när det gällt all tillgodose privatintressena i de tvä privata bolag som ingår i SSAB.

Värderingen av de tre bolagen har varit en invecklad procedur enligt handlingarna, men det kan enkelt uttryckas så, att man åsätt vart och ett av dessa tre stålföretag, som under de senaste åren gått med mycket stora förluster, ett värde av 700 miljoner. Den förlustbringande järnvägsrörelsen TGOJ, som också ingår i uppgörelsen, har åsatts ett värde som vida överstiger det bokförda värdet. Delta är så myckel märkligare som det är staten ensam som tar alla finansiella risker när det gäller den rekonstruktion och förbättring som nu måste ske. Men de privaia bolagen skall vara med och som aktieägare få utdelning frän SSAB, när de statliga insatserna ger resultat.

Skulle de privata intressenterna önska lämna SSAB efter en viss tid, så är de garanterade att bli inlösta med ell belopp som inte kommeratl understiga 500 miljoner. Delta är en värdeöverföring från staten till enskilda som vi finner orimlig. Vi reservanter framhåller därför atl om 1979 års val leder lill en

socialdemokratisk regering, så kommer den atl påkalla omförhandlingar med de privaia intressena för att fä en ändring till stånd. Annan värdefull apportegendom, t. ex. kraftproduktion, borde ha ingått i uppgörelsen om det nya stålföretaget SSAB. På grund av nödvändigheten av att det nya bolaget snarast kommer till stånd och får börja sin verksamhet och sin planering vill vi dock inte nu yrka avslag på uppgörelsen, men vi avser alltså att återkomma i denna fråga.

Lika märklig som den ekonomiska uppgörelsen är fördelningen av inflytande i det nya företaget. Enligt propositionen blir aktieägandet 50-50 mellan staten och de privata intressena - detta trols att .staten bidrar med flermiljardbelopp till rekonstruktionen. Men miljarderna ger inget ökat inflytande för staten. Det naturiiga hade varit atl en del av det stora s. k. rekonstruktionslänet till SSAB på sammanlagt 1 800 miljoner i stället hade utgått som aktieägartillskotl med ökat aktieägarinflylande för staten som följd, så som de fackliga representanterna krävt. Då hade aktiefördelningen blivit ca 70-30 till statens fördel. Men detta har statens förhandlare inte åstadkommit.

Man kan undra över anledningen till denna generositet mot privatintressena utan alt kunna finna någon rationell och vettig anledning. Möjligen kan det ha varil en hjärtesak för industriministern att inte åstadkomma ett nytt statligt förelag eller ett statsdominerat företag. Det skulle inte hans ideologi tåla vid! Skulle sä vara fallel - vilket väl kan förmodas, även om jag inte kan tränga in i industriministerns själsliv - så är det all anledning för industriministern atl snarast byta ideologi. Del förnuftigaste och bästa för samhällsintressena i delta fall hade varit all staten skulle ha haft inflytande i proportion till kapitalinsatsen. Staten får ju ändå betala fiolerna i del här sammanhanget.

I den socialdemokratiska partimotionen 1742 yrkas all riksdagen skall uttala sig för att en fast och långsiktig energipolitik måste till för att trygga stålindustrins energiförsöoning och att 1975 års energibeslut därför måste fullföljas. Vi instämmer i delta yrkande i reservationen 3. Stål- och gruvindustrin tillhör de branscher som är särskilt energikrävande och därför ytterst beroende av den energipolitik som förs. Skall vi kunna bibehålla och bygga ut vår gruv- och stålindustri måste vi tillse att vi får fram erforderliga energiresurser. Nya reduktionsprocesser är under utveckling för framställning av järn ur malm. Direktreduktion på billigare och snabbare sätt än nu men med användning av stora insatser av elektrisk energi drivs redan i fullstor skala på annat håll i väriden och torde bli tillgänglig även för vårt land för de vanliga stålverken inom några år.

Den energipolitik som nu förs och som mest innebär förvirring och obeslutsamhet blir i längden förödande. Det går inte att säga att vi f. n. har mindre behov av energi än vad som beräknats och att vi därför kan klara framtiden genom enbart sparande. Självfallet måste den låga utnyttjandegraden i dag inom svensk industri också påverka energiförbrukningen. Men del kan väl ändå inte vara meningen att man skall planera för en sådan framtida situation, även om man i den proposition som vi nu behandlar är

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

mycket pessimistisk beträffande stålindustrins framtid och inte ser så många ljusglimtar.

När man begrundar de här problemen får man nästan lust att traveslera normandernas gamla kyrkobön under vikingarnas häoningar och säga: För denna regerings energipolitik, bevare oss milde Herre Gud!

Vi reservanter anser de här förhållandena vara ytterst illavarslande. 60 000-70 000 människor är för sin utkomst direkt beroende av malmbrytning och arbete i stålverken, bortsett från alla sekundäreffekter. Vi politiker har skyldighet an tillse att alla möjligheter för elt bibehållande och en ökning av sysselsällningen lill varalas. Det kravet har väljarna rätt atl ställa pä oss. De människor som hotas av arbetslöshet och de kommuner som kämpar med övermäktiga svårigheter på grund av industrinedläggningar har nog ringa förståelse för alt några toppolitiker skall kunna leka med vår energipolitik och andra förutsättningar för arbete och trygghet för alla invånare i vårt land. Det är inte stiliga utredningar eller lysande filosofier ellerens djupsinniga debatter i denna kammare som är viktiga för vårt land. Nej, det vikliga är atl trygga utkomst och framlid för de mänga tusen människorna på våra stål- och gruvorter.

Herr talman! Mot bakgrund av vad jag här har anfört yrkar jag bifall till reservationerna 1-3 i näringsutskottets betänkande.

I detta anförande instämde Sven Mellqvist (s).

LARS-OVE HAGBERG (vpk):

Herr talman! Ett förverkligande av förslagen i propositionen 87 och i det betänkande som nu ligger på bordet innebärju för Norrbotten, Bergslagen och Södermanland svära konsekvenser nu och i framtiden. Det är böoan på en väg som innebären strukturomvandling av stålindustrin till döds. Över 4 000 jobb skall bort i SSAB, och några nya arbeten tillkommer inte på de berörda orterna. Det är inte bara sysselsättningen i de berörda stålverken och gruvorna som kommer att drabbas ulan även den omkringliggande servicen och direkt eller indirekt beroende industrier. Järnverken i Luleå, Domnarvet och Oxelösund, som är drivkraften vid industrialiseringen i sina resp. regioner, tillhör nu tillsammans med SSAB en förgängen tid. De får i en snar framtid symbolisera en gigantisk kapitalförstöring.

De flesta mellansvenska gruvor som tillhör SSAB går nu en säker död till mötes. Gruvsamhällena möter gruvdöden och får i historien plats som tysta, lomma och öde monument över kapitalismens rovdrift på malm och människor Vad som nu sker är någonling ologiskt, omänskligt och framför allt oekonomiskt. Närmare 4 miljarder kronor satsas av staten på SSAB. Mer än 4 000 arbetstillfällen försvinner direkt och flera lusen indirekt. Hela orter kommer att dömas ut.

SSAB är egentligen ett typexempel på borgeriig politik. Det är naturiigt för en sädan politik att ställa arbetarna i skottgluggen. Det är de som får beiala när storfinansen vill rädda sitt skinn och sitt kapital. Storfinansen får också fortsätta alt bestämma.

Är då detla en svartmålning? Nej, definitivt inte. Del är dagens verklighet, och de drabbade kan inte finna någon tröst i att del kanske är värre i andra länder. Här gäller det hela bygders och regioners existens och framtid. Del gäller ungdomens möjlighet alt i framliden få ett arbele på de här orterna. Naluriig avgång är i dag ungdomens fiende nummer ett. Erfarenheterna från lidigare strukturomvandlingar förskräcker - del kan räcka med att peka på Ådalen samt leko- och varvskriserna.

Oppositionen mot handelssiålsuiredningen och mot propositionen är stark inom de tre bruken och i gruvorna. Den 20 mars i år uttalade Järnbruksklubben vid Domnarvet:

"Vi arbetare i Domnarvets järnverk skall ha våra arbeten kvar. Vi är solidariska med våra Kamrater i Luleå, Oxelösund och i gruvorna, och kämpar även för alt de skall ha sina arbeten kvar. Därförkan vi inte godkänna den Borgeriiga Regeringens, Sialsföretag, Stora Kopparberg och Gränges stålpolilik, som syftar till att minska antalet anställda inom SSAB med minsl 4 000."

Också vid den demonstration och den uppvaktning som stålverksarbetarna vid Domnarvet genomförde i går här i och utanför riksdagen ställdes krav, av följande innebörd:

att den företagsekonomiska lönsamheten skall ge vika för sysselsättningen och samhällsekonomin,

atl svensk stålindustri skall producera minst 4 milj. lon per år och att produktionen inriktas pä att täcka del svenska behovet av stål och att importen måsle begränsas,

att alla tre stålverken inom SSAB skall ha en råslålstillverkning,

all satsning pä vidareförädling och utveckling av produktionen sker på alla tre stålverken och

alt inga arbetstillfällen får försvinna från SSAB.

Alla dessa krav återfinns i vpk:s partimotion 1744. Kampen för att rädda jobben förs därföratt stålproduktionen i de kapitalistiska länderna är i kris när del gäller stålproduktionen och på en hel rad andra områden. Det internationella slälkapitalet håller på att slå ut det svenska. En starkt bidragande orsak härtill är det svenska stålkapitalets spekulation i efterkrigstidens slålbrist. Förnyelse, utveckling och förädling har grovt eftersatts. Verksamheten har bedrivits pä kvantitet och gäll ut på att göra kortsiktiga vinster. Därför har svenskt stål i dag också svårt att hävda sig pä hemmamarknaden, där importen redan är långt över 50 96.

Anledningen till att det politiskt blivit så att storfinansen kunnat häoa pä detla sätt är att vi har en borgerlig regering, som helt ställer upp på storfinansens villkor. Vi hade en socialdemokratisk regering, som trots varningar från Metallindustriarbetareförbundet inte vidtog några åtgärder och först 1976 i april tillsatte en handelsstålsutredning då för att utreda de företagsekonomiska konsekvenserna av krisen.

Därför står svensk stålindustri i dag vid en skiljeväg: antingen har man att satsa på en samhällsekonomisk politik med nytänkande förädling och nya produkter eller att gå in fören strikt företagsekonornisk politik med minskad

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

produktionsvolym, stordrift, centralisering, utslagning av orter och minskning av anlalel produkter.

I proposiiionen 87 och i utskottsbetänkandel förordas den senare vägen -en kapitalistisk strukturomvandling. En sådan politik har redan lagts fast för specialslålsindustrin, och nu är del tydligen handelsslålsinduslrins lur. Storfinansinlressena i handelsstälsindustrin - Gränges och Slora Kopparberg

- har tillsammans med staten kommit överens om en stålpolilik där de skall
hällas skadeslösa. Storfinansen finner det lämpligt att gå samman med staten
när dess verksamhet går dåligt. Överenskommelsen om ett nytt slålbolag -
SSAB - förutsätter att staten betalar hela affären och dessutom alt samman
slagningen syftar till alt minska sysselsättningen och att verksamheten skall
bli lönsam. NJA skall dä i huvudsak bli endast råslålsproducent, Domnarvets
järnverk skall bli av med sin metallurgi och satsa pä tunnplåt -därmed faller
gruvorna i västra Bergslagen - och Oxelösund skall enbart ta hand om
grovplålen. Ingen expansion och inget nytänkande pä någon ort.

Vänsterpartiet kommunisterna är därför kritiskt till propositionen, till ulskollets förslag och till del avtal som ligger till grund för proposiiionen. Vår kritik kan sammanfattas i följande sex huvudpunkter.

Atl för det första endast de tre största handelsstålverken ingår i SSAB medan de mindre ställs utanför är inte den samordning, planering och utveckling som borde vara den logiska för svensk handelsstålsindustri.

För del andra räddar storfinansintressena - Stora Kopparberg och Gränges

- sitt nedkörda kapital genom atl fä del högt värderat vid överiålelsen av
förlustanläggningar till SSAB. De har, trots atl de bidrar med föriuslanlägg-
ningar, halva ägandet och elt avgörande inflytande i företaget. Man
undanhåller den vinslrika kraftförsörjningen och behåller naturiigtvis den för
egen räkning.

För det tredje skall SSAB sirukturraiionaliseras. Det blir kapaciletsminskningar, sysselsättningsminskningar, koncentration av produktionen, företagsekonomiska aspekter går före de samhällsekonomiska, man skall uppnå lönsamhet inom fem år.

Det finns ingen samordning mellan stålpoliliken och övrig industripolitik, verkstadsindustri och andra branscher som behöver stål. I det sammanhanget kommer också forsknings- och utvecklingsarbetet att fortgå i gamla spår.

För det fjärde skall över 4 000 arbetstillfällen bort. Anställningsstopp, naturlig avgång och förtidspensioneringar skall minska arbetsstyrkan. Samtidigt skall staten - skattebetalarna - fö stå för kostnaderna för s. k. övertalig personal vid SSAB. De privata bolagen skall slippa undan. I Luleå, Domnarvet, Oxelösund och dessa orters omgivningar kommer då alt uppstå stora sysselsältningssvårigheter, likaså på gruvorlema och särskilt där man kommeratl lägga ned produktionen.

För det femte har de anställda inget avgörande inflytande i SSAB. De är i stället tilldelade huvudansvaret för strukturrationaliseringarna och förändringarna.

För det sjätte sker förändringarna i handelsstålsproduktionen ulan all några förändringar görs i svensk handelspolitik. Den kapitalistiska frihandeln

hotar att slå ut hela den svenska stålindustrin.

Avtalet mellan parterna om Svenskt Stål AB - som ligger lill grund för proposiiionen - har tillkommit helt ovanför huvudena på arbetarna. I avtalet sägs enligt propositionen, s. 25:

"Bolaget skall enligt konsoriieavtalel med iakttagande av det ansvar gentemot aktieägare, anställda och samhälle, som enligt lag och god sed åvilar bolaget, bedriva rörelse efter affärsmässiga och förelagsekonomiska principer." Delta är SSAB.

Arbetarnas och aktieägarnas intressen kan inte tillgodoses samtidigt. Likaså är det långt ifrån samklang mellan samhällsintressen och företagsekonomiska intressen. Därför kommer också aktieägarna alt driva igenom sina företagsekonomiska intressen och fortsätta all styra utvecklingen.

Avtalet mellan storfinansen och staten har i sin tur grundat sig pä handelssiålsuiredningen. Det var, som jag lidigare nämnde, förre industriministern Rune Johansson som tillsatte Lars Nabseth för att utifrån förelagsekonomiska utgångspunkter utreda handelsslålel. Det var Nabseth som i sin utredning föreslog de omfattande strukturomvandlingar som nu skall påbörjas. Handelssiålsuiredningen har nu tydligen helt accepterats i propositionen, i utskottet och av reservanterna - av de senare med vissa små förbehåll. Men den kapitalistiska strukturomvandlingen, den skall accepteras.

Fusionen har skett utan att de anställda haft någol inflytande. Visseriigen var representanter med vid slutförhandlingarna och fick lämna någol slags reservalion. Men de direkt berörda har inte haft ett dugg att säga lill om. MBL-förhandlingarna har återigen visat alt man den vägen inte kommer någonstans. Lagen om medbestämmande visade på nytt vilket fiasko den är.

Del är utifrån denna position som fackföreningen, på storfinansens och statens villkor, erbjuds att medverka till en förändring inom en given ram och inriktning. För del skall ske en koncentration av produktionen. Sysselsättningen skall minskas med över 4 000 arbetstillfällen. Viss produktion kommer alt försvinna.

I klartext erbjuds arbetarna att själva lägga repet om sin hals och dra ät det.

Hela det här avtalet och förslaget ställer naturiigtvis fackföreningarna inom SSAB-omrädet i elt dilemma. Hur länge kan man vara med strukturgrupperna ulan att göra sig medskyldig till handelsstålets skrotning? Frågan är om det inte redan i dag vore skäl för fackföreningarna att ta bort fingrarna från del ruttna spel om jobben som pågår enligt de rapporter om stämningar som har kommit från slrukturgrupperna, där man tydligen helt och hållet skall genomföra handelsslålsutredningens förslag.

Att läla fackföreningarna vara med i strukturarbetet med på förhand givna ramar och villkor är också elt bekvämt sätt för storfinans, regering och stat att undandra sig ansvaret för arbetslöshet. Men om staten och storfinansen nu hoppas på alt fackföreningarna och därmed arbetarna öppet skall börja slåss inbördes om arbetstillfällena, hoppas jag att de förväntningarna slår fel. Då

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

3 Riksdagens protokoll 1977/78:111-112

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

finns det dock bara ett sätt för fackföreningarna att komma ifrån del här, nämligen sammanhållning i gemensam politik mol storfinans, stat och regering. Därför måste klassamarbetspolitiken lämnas därhän.

Det är hög tid att kräva en ny stålpolitik som ger jobb på alla stålörter, en politik som sätter de samhällsekonomiska intressena före företagsekonomisk lönsamhet, en politik som står i direki strid med kapitalismens struktur- och rationaliseringspolilik. Det krävs en politik som tar upp kampen på varje stålört - och det //;/.' Den kampen måste också huvudsakligen föras utanför strukturgrupper och bolagsstyrelser.

Om del nu blir en öppen dragkamp om jobben, och om det inte sker en mobilisering av alla stålarbetare på de här tre orterna för en gemensam stålpolitik, då kommer naturiigtvis domen alt falla tung över den fackföreningsledning pä hög nivå som beredvilligt har ställt upp när det har gällt utvecklingsgrupper, strukturgrupper och avtal.

Erfarenheterna hittills har visal hur viktigt det i ett sådant läge är med en facklig politik som inte går hand i hand med storfinansens intressen, en politik som inte begränsas lill medbestämmande utan som sätter den fackliga aktiviteten och kampviljan i centrum. Erfarenheterna visar också att det skulle innebära ett reellt inflytande för de anställda om man fick vetorätt för deras organisationer i fråga om viktiga beslut för t. ex. ett bolag som SSAB.

Del är alltså inte med någon kapitalistisk strukturomvandling man löser struktur- och sysselsättningsproblemen i värt land. Vpk anser därför alt det behövs en ny och framlidsinriktad stålpolilik, som ulgår från helt andra utgångspunkter.

Den första utgångspunkten är att framlida svensk stålindustri inte kan knytas till i huvudsak stora kvantiteter och bygga pä stordrift. Endast en allmänt hög förädlingsgrad, nya produkteroch ny teknikerbjuderen vägutur krisen. Stålpolitiken är inte någon snäv branschfråga, den måste förenas med en helhetssyn på hela industripolitiken.

Därför kräver vi också att hela gruv-, stål- och verkstadsindustrin samordnas och alt forskning och utveckling skall gälla hela den malmbase-rade produktionen. Förädligen måste drivas hårt framåt, och inom SSAB borde del upprättas ett centrum för forskning och utveckling av hela den produktionen. Utvecklingen måste gå hand i hand med en industripolitik som satsar på förädling inom landel, och det förutsätter då en expansion av verksamheter som behöver stål, t. ex. byggnadsindustrin.

Därför måste man göra upp konkreta program för ökad förädling, där verkstadsindustri och annan industri som berörs av stål ingår. Konkreta program måste utarbetas för uppbyggnad av förädlingsindustrier i landet. Detta nödvändiggör då naturiigtvis att kapitalexporten stoppas och atl förädlingen och färdigställandet äger rum i vårt land.

Det krävs också en helt ny inriktning av handelspolitiken som skall omintetgöra de negativa effekter som frihandeln innebär i dag. En ny handelspolitik bör därför utgå från direkta avtal mellan länder, och dessutom måste Sverige göra ansträngningar för att söka sig nya marknader och öka

handeln med de socialistiska länderna och de s. k. u-länderna.

Den andra utgångspunkten för en ny slälpolitik är all industri-, sysselsättnings- och regionalpolitiken måste utgå frän samhällsekonomiska intressen. Strukturomvandlingen får inte innebära ökad utslagning och färre arbelstillföllen. De mänga mindre bruksorterna får inte offras. Statligt engagemang får inte innebära atl man häller privatkapitalet under armarna.

Därför.har vi i motionen föreslagit att riksdagen fastställer klara sysselsättnings- och regionalpoliliska mål:

1. NJA bör utvecklas med förädling och därmed manufakiurering och verkstadsindustrier i dess omgivning sä alt NJA blir en drivkraft i Norrbottens utveckling och sysselsättning.

2. Domnarvets Jernverk skall behålla metallurgin samtidigt som satsningar görs pä ökad förädling och järnverket därmed ökar sysselsättningsmöjligheterna för bygden och omkringliggande områden.

3. Gruvorna i Mellansverige behålls, och om kapaciletsminskningar av råstål eventuellt sker genom ökad förädling skall förädlingsindustrier lokaliseras till berörda gruvorter, så att det inte blir sysselsätiningsminskningar.

4. Oxelösunds Järnverk skall öka förädlingen och därmed pä sikt öka sysselsättningen för hela regionen.

5. De övriga handelsstålverken skall utvecklas och även öka antalet sysselsatta, och ingen nedläggning skall ske av nu befintliga handelsslål-verk.

Jag tycker det är klart uttalade regionalpolitiska mål. Ingvar Svanberg sade nyss alt i den socialdemokratiska molionen 1742 fanns klart utsagda regionalpolitiska mål, men där hemställer man faktiskt om att regeringen skall föreslå målen. Jag letar förgäves efter garantier för de här orterna i molionen. Vore del inte skäl, Ingvar Svanberg, atl titta på yrkandena innan vi går till omröslning?

Den tredje utgångspunkten fören ny stålpolilik måste vara alt de arbetande inte har samma intressen i stålpoliliken som storfinansen. Därför måsle också en stålpolilik vara helt självständig i förhållande lill storfinansen.

Från dessa utgångspunkter och för atl förverkliga slålpolilikens inriktning med hänsyn till samhällsekonomiska grunder samt sysselsättnings- och regionalpolitik måsle naturiigtvis hela stålsektorn förstatligas. Vi har sagt alt i en första etapp kan man förstatliga handelsstälverken.

Det är endasi staten som kan la samhällsekonomiskt ansvar och göra bedömningarna. Staten kommer naturiigtvis inte all göra del självmant - vi har erfarenheter från Statsförelag. Men del kravei måste finnas med i industripolitiken.

I dagens situation inorri stålindustrin med s. k. föriustanläggningar finns del ingen anledning alt ge storfinansen ell enda öre när de går upp i elt sådanl här företag, och inte heller när avtalet med SSAB innebär all storfinansen -Slora Kopparberg och Gränges - på fördelaktiga villkor kan köpa sig ul.

Det vore dessutom helt naturiigt atl kraflförsörjningen, som är direkt knuten till stålrörelserna, ingick i SSAB. Alt sä inte är fallel visar bara på den inriktning som propositionen och de som gjorde avtalet har. Storfinansens

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

kapital skall räddas, och det med skattepengar.

Utifrån de här tre utgångspunkterna skulle svensk stålindustri kunna ha en framlid. Men konsekvensen av SSAB-avtalet och regeringens proposition blir en snäv investeringsram, hårda lönsamhetskrav, en myckel liten satsning på nytänkande, med slutresultatet all flera lusen -människor mister jobben. Frågan överiämnas till förelaget självt alt klara av. De olika orterna ställs mot varandra. Vi vet redan atl dragkampen om jobben pågår. Slrukturgruppen räknar fraktpriser, tonpriser och malmpriser om vartannat - allt frän företagsekonomiska grunder, för om fem är skall företaget vara lönsamt. SSAB 82, alltså strukturulredningen, är och förblir en företagsekonomisk utredning som kommer atl ta bort flera jobb. Endasi riksdagen kan här nu i tid ändra på delta genom alt fastlägga samhällsekonomiska utgångspunkter (or vad som skall hända i svensk handelsstålsindustri, vilket också anförs i molionen 1744.

1 detta cyniska spel om jobben kommer med nuvarande inriktning flera gruvorter att försvinna. Något sådant kan naturiigtvis inte godkännas. Likaså blir det svåra betingelser för de mindre handelsstälverken, som ställts utanför SSAB.

NJA, DJ och Oxelösunds Järnverk skulle ju slås samman föratt man skulle få en samordning, men den kan ju inte bli effektiv så länge en del handelsstålverk står utanför. Vad jag kan se är del enbart kortsiktiga intressen som gjort att man inte samordnar hela handelsstälsindustrin.

Ett typexempel är järnverket i Horndal. Man kan fundera över varför det skall läggas ned nu, i den här situationen. Medan regeringen satsar4 miljarder pä handelsstålsinduslrin beslutar finansintressena i Boxholm om nedläggning av järnverket i Horndal. Detla trots atl regeringen tillsalt Arne Geijer att utreda de mindre handelsstålverkens framtid. Medan pengar satsas på handelsslålel, regeringen utreder och industriministern talar om socialt ansvar lägger kapitalinlressena ned en hel bygd. Det visar bara alt kapitalintressena inte är att lita på när det gäller jobben. Det är bara de kalla pengarna som räknas.

1 motionen 1741 harjag föreslagil att järnverket i Horndal skall ingå i SSAB och alt sysselsättningen skall bibehållas i Horndal. Motionen har avstyrkts av utskottet. I utskottets ynrande i samband med avstyrkandet av denna motion och andra motioner säger utskottet att man inte finner del lämpligt att riksdagen uttalar sig lill förmån för den ena eller andra lösningen innan SSAB och de andra handelsstälverken har analyserat olika strukturfrågor.

Vad som krävs i del här läget mot bakgrund av detla yltrande är att man vidtar åtgärder omedelbart. Med anledning av den motion som jag har väckt vill jag slälla följande yrkande lill riksdagen.

Jag yrkar att riksdagen med anledning av molionen 1977/78:1741 hos regeringen begär förslag om åtgärder för alt förhindra nedläggningen av järnverket i Horndal tills utredning och beslut föreligger om de mindre handelsstålverkens framlid och om atl inlemma de mindre handelsstälverken i ett helt samordnat handelsstålsbolag med staten som ägare och all riksdagen därvid uttalar alt åtgärderna skall vara av sådanl slag att ingen

nedläggning av Horndalsverken eller minskning av dess verksamhet får ske förrän ersättningsindustrier ordnats i sådan ulsträckningail full ersättning för de hotade arbetstillfällena anskaffats.

Yrkandet är helt i linje med de krav som gruppen Rädda Horndal i lördags ställde om alt åtgärder nu måste vidtas. Där fanns då riksdagsmän frän alla riksdagspartier som lovade guld och gröna skogar och atl man verkligen skulle göra någonting.

De förslag som vpk ställt i molionen 1744 avstyrks av utskottet. Jag skall bara la upp några frågor och uttrycka en del funderingar över varför utskottet avstyrkt molionerna och vad som ligger bakom avslyrkandena. Det framgår klart all minsl 4 000 arbetstillfällen försvinner. Då mäsiejag fråga utskottet: Finns del f n. 4 000 för många jobb i de här orterna, eller hur skall det bli? Var skall de ungdomar och andra som blir över få jobb? Hur skall det bli med regionerna? Hur skall det bli med t. ex. de 36 000 människor som skulle beröras, om den malmbaserade metallurgin i Domnarvet lades ned?

Jag vill också rikta en fråga till näringsutskottels centerpartister, som i valrörelserna är efter år så vackert talat om decentralisering. Jag har sagt det förut och vill upprepa del nu, att den här regeringen är den mesl centraliseraderegeringen vad gäller industripolitik! Hur rimmar handelsslålsutredningens förslag och SSAB-avtalet med ert tal om decentralisering, när flera gruvorter kommer atl dö ul och få svårigheter, när flera induslrier i de omkringliggande områdena till de tre slora handelsstålverken kommeratl få svårigheter? Man skulle också vilja slälla en annan fråga. Strukturomvandling är ett vackert ord. Vad menar utskottet med del? Alla strukturomvandlingar hittills har skett på det sättet alt man satt in massor med kapital och förlorat arbetstillfällen. Då skulle jag vilja fråga: Vad har utskottet för recept för atl samordna åtgärderna? Var skall de nya jobben finnas?

Tydligen finns inget att hämta hos den borgeriiga utskottsmajoriteten. Jag har då gått till reservationerna för atl finna ett slöd. Det sägs i agitationen om industripolitiken att 1979 skall vi lösa de här problemen. Då tror man: Nu finns det verkligen stöd i reservationerna för en sådan politik, nu dras riktlinjerna upp för stålpoliliken! Men man finner att inte heller de socialdemokratiska ledamöterna nämner någonting om de 4 000 jobben. De är tydligen nöjda med det som kan betraktas som AMS-insatser som skall göras för övertalig personal. Och varför vänder man sig inte emot den strikt företagsekonomiska lönsamheten?

Den andra frågan, som kan ha ett väldigt stort inlresse, är: Tycker man atl arbetarna i SSAB nu barett bra inflytande? Är det bra all den linjen har drivits alt man vill slåss mol varandra? Var någonstans har arbetarrörelsens slörsla parti stöttat fackföreningarna i den här kampen för atl rädda jobben? Socialdemokraterna kanske också kan vara litet självkritiska när det gäller MBL.

När man lalar om Stora Kopparberg och Grängesberg i reservationen uppkommer andra frågor. Del talas om förlustförelag, och storfinansen har kört stålindustrin i botten. De har inga pengar. Staten får satsa alla pengar. Då frågar man sig om de över huvud taget skall vara med i ett stålbolag. Är det

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindustri n, m. m.

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

socialdemokraternas mening alt vi skall dras med storfinansen och de avtal den lecknareller skall vi från hela arbetarrörelsens och fackföreningsrörelsens sida skippa storfinansinlressena i bl. a. stålindustrin?

En till fråga som också kan vara intressant i ett längre perspektiv är denna: Skall vi konkurrera pä nuvarande villkor? Ingenting sägs direki om handelspolitiken, om kapitalexporten, om huruvida vi skall ha förädlingsindustrier i värt land. Skall vi bara bygga stålindustri? Skall vi ha verkstadsindustri omkring den? Var skall vi bygga? Svaren på de här frågorna saknas i stort sett i de socialdemokratiska reservationerna.

Så lill kampen om metallurgin i Domnarvet, som har fält stå i centrum för den här debatten. Om 1 500 människor föriorar jobben kommer naturiigtvis den frågan att stå i centrum. Det har varit en slor rörelse kring arbetarnas krav alt få behålla jobben. Del har gjorts stora namninsamlingar, och under kampens gång har vi fått besök av f d. statsråd. Arbetarna har krävt: Metallurgin kvari Svaret från de f d. statsråden, framför allt herrar Feldl och Sträng, har blivit: Nu skall vi ha en utredning om metallurgin. Men i del här läget, när ulredningarna tydligen går ut på an man l.o.m. skall pruta ännu längre än Nabseths minimikrav, hur ställer sig då de f d. statsråden? Räcker del då med krav på en ny utredning om metallurgin? Del gäller dagslägel! Det är nu vi mobiliserar våra krafter mot den borgerliga politiken. Kan vi då forlsätla att trösta arbetarna med att vi skall göra en ny utredning? Det var inte alls många år sedan vi i debatten om handelsstälsindustrin diskuterade Stålverk 80. Del var ell projekt som byggde på all man skulle göra rästälsämnen. De kan kastas ut pä den internationella marknaden - en marknad där vi i dag vet atl de internationella monopolen styr sig lill lågprisländerna och alt priserna kommer att sänkas ännu mer. Det visade sig att det inte gick alt förverkliga Stålverk 80 i den utformningen. Vi förordade från första stund att råstälsämnena inte skulle skickas i väg på den internationella marknaden ulan vidareförädlas i värt land och alt detta skulle kombineras med verkstadsindustri och manufakiurering.

Man kan med elt enkelt räkneexempel visa vad del här skulle ge för jobb, alltså vilken industripolitik som var gångbar för bara något är sedan. 2 300 jobb skulle Stålverk 80 ge. Satsningen skulle vara mellan 5 och 10 miljarder. Varje jobb skulle alltså kosla 2-2,5 milj. kr.

1975 var verkstadsindustrins investeringar ungefär 200 000 kr. per jobb. Det skulle betyda atl det gick ungefär 11 jobb i verkstadsindustrin på ett Stålverk 80-jobb. Räknar man upp investeringarna i verkstadsindustrin till en halv miljon skulle det ändå bli 5 verkstadsjobb pä ett Stålverk 80-jobb.

Dessutom vel man atl energiförbrukningen är 10-15 gånger slörre i stålindustrin än i verkstadsindustrin. Det visar vad del skulle kosta att på detla sätt rädda sysselsättningen.

De här siffrorna belyser vad för slags svensk stålindustri del var fråga om. Om den skall vara konkurrenskraftig på sin hemmamarknad och utomlands kan man inte satsa på stordriftsdelarna utan dä måste man satsa på förädlingsbitarna.

I år är del 100 år sedan Domnarvets Jernverk startade sin verksamhet. Det

firas nu genom alt järnverket ingår i SSAB. Stora delar av verket hotas av nedläggning. Den bygd som ligger kring verket hotas alltså av stora sysselsätlningssvärigheter. Aktieägarna i Stora Kopparberg firar 100-årsjubi-leet med ökade aktiekurser nu när de blivit av med stålet. Riksdagen är i dag också i färd med alt besluta stänga flera gruvor, hänvisa NJA till råstålspro-duktion, Domnarvets Jernverk lill tunnplåtsproduklion och Oxelösund till grovplåtsproduktion. Flera tusen jobb skall försvinna.

En sådan politik kan, menar vi, aldrig godkännas. I motion 1744 kräver vi en helt ny stålpolilik med en hög förädlingsgrad. Den skall ge sysselsättning till varje bruksorl och -region. De privaia förelagen skall inte kunna sko sig på skattebetalarnas pengar. Del måste finnas regionalpolitiska mål. Man måsle utgå från en samhällsekonomisk politik där alla har jobb.

Med detta, herr lalman, yrkar jag bifall till moiion 1744 och det särskilda yrkande som har utdelats.

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

Under detta anförande övertog förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

INGVAR SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Det kanske inte är så fruktbart att bemöta Lars-Ove Hagbergs fina och granna anförande. Det går alt måla väldigt vackert om man inte tar hänsyn till den situation man befinner sig i. Man önskar att del vore så och sä, och när det inte räcker till säger man: Nu kommer del alt bli så här och så här. Det ni beslutar i dag betyder del och del. - Del mesta är hämtat från helt andra ting än verkligheten.

Sådana här övningar i att önsketänkande kan man naturiigtvis ägna sig åt om man befinner sig i den situationen att man aldrig någonsin behöver ta ansvar för att förverkliga sina vackra drömmar ulan kan leva efter maximen: Så jag målar donna Bianca, ty så roar mig att måla.

För oss är detta inte något av nöjesliv. Vi håller inte vackra tal för nöjes skull. Vi vill försöka göra vad som är möjligl i den bistra värld vi befinner oss i. Därmed nog sagt om del.

Men Lars-Ove Hagberg sade någonting som jag lycker han skulle hålla sig för god för. Han sade alt jag hade sagt alt i motion 1742 finns de regionalpolitiska målen. Del harjag inte sagt. Jag har sagt alt vi begär att en utredning om en organisalion med klart definierade regionalpolitiska målsättningar skall framläggas för riksdagen. Det är onödigt all vi häller pä och tjatar om det.

Vidare frågade han: Är 4 000 människor för mycket? Tror ni inte på framtiden? Osv. Riksdagen beslutar inte att 4 000 människor skall avskedas -vi säger klart att strukturgruppen skall arbeta och atl dess resultat skall föreläggas riksdagen. Vi skall försöka finna vägar så att det inte behöver bli några avskedanden, men vi vill inte tävla med herr Hagberg i att slå här och lova och lova - han får gärna vara ensam om atl uttrycka sig pä det sättet i den frågan precis som han gör när han skildrar Stålverk 80. Jag skall inte tävla med honom i fantasier - där är han mig väldigt överlägsen.

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

Om Stålverk 80 säger han att det var någonting som aldrig kunde gå. Det finns tydligen ingen människa i detla land som förstår svensk stålindustri utom Lars-Ove Hagberg. Och den som inte följer hans mening är antingen illvillig eller okunnig.

LARS-OVE HAGBERG (vpk) kort genmäle:

Herr lalman! Jag tackar för de rosor som herr Svanberg gav mig.

Jag kanske har fantasi, och om det fanns fantasi också pä annat håll säg det måhända litet annorlunda ut. Men tyvärr ärdet i denna bittra värld enklare att följa den internationella kapitalismens utveckling, och det betyder tydligen föriust av jobb. För vad är det egentligen fråga om? Vad är del Ingvar Svanberg och reservanterna gör? Jo, de ger SSAB en ram och säger: "Gör någonting av detta!" Med handelssiålsuiredningen som grund överlämnar ni ansvaret åt SSAB.

Av de rapporter som finns från slrukturgruppen framgår det klart atl det kommer att bli slora sysselsättningsvärigheter. Om socialdemokratin blundar för dem mäsiejag verkligen beklaga -då mäsiejag säga som de uppvaktande sade i går: Förslär politikerna vad som håller pä all hända?

Jag trodde all socialdemokratin hade klart uttalade regionalpoliliska mål, och nog borde väl de kunna fastställas av riksdagen i dag. Jag har redogjort för dem. Att SSAB skulle ha som målsättning atl NJA ökar manufakiurering och verkstadsindustrieroch bliren drivkraft i Norrbottens utveckling skulle vi väl kunna vara överens om? Del behövs väl ingen utredning fördel. Likaså borde vi kunna vara överens om att Domnarvets Jernverk skall behålla sin malmbaserade metallurgi, atl man skall göra satsningar på förädling och ha kvar sysselsättningen, att gruvorna, Oxelösunds Järnverk och de övriga handelsstälverken också skall ha sysselsättningen kvar. Är socialdemokraterna mol detta? Den frågan masta man slälla sig när socialdemokraterna går emol förslaget i vår motion om ett uttalande om riktlinjerna för sysselsättningen inom SSAB.

INGVAR SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Lars-Ove Hagberg säger atl nu beslutar vi alt sä och sä mänga människor skall sägas upp, vi överiämnaråt SSAB atl helt avgöra delta. Märk väl att strukturgruppen skall lägga förslag om hur strukturen skall se ut. I det arbetet ingår bl. a. alt den skall pröva alla de möjligheter som Lars-Ove Hagberg talar om. Ingen människa har sagt hur del skall bli med gruvorna, med Domnarvet, hur det skall bli med vidareförädlingen i Luleå osv. - allt detta skall ingå i strukturgruppens arbete.

Skillnaden mellan oss och de borgerliga är att vi säger att strukturgruppen skall rapportera till riksdagen som därefter för möjlighet alt diskutera förslaget och la slällning till om det är vettigt, medan de borgerliga säger alt utredningen skall överlämnas till industriministern,och sedan är det han som lar ställning. Det är en väsentlig skillnad.

När slrukturgruppen har lagt fram sitt förslag får vi diskutera det, och är del inte bra för vi begära ett ännu bättre förslag. Jag vet inte vilken annan väg man

kan gå. Vi kan inte i dag säga att "nu skall det vara så här och sä här".

Jag är inte kompetent atl säga alt alla de saker skall finnas som herr Hagberg här står och talar om. Jag tycker atl man skall pröva vidareförädling så långt som möjligt vid ökad produktion. Jag tror pä en expansion inom svensk stålindustri, men att här i dag besluta att industrin nu skall expandera sä eller sä överlåter jag ät dem som bara kan fantisera och inte bryr sig om verkligheten.

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

LARS-OVE HAGBERG (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Man kan acceptera dagens verklighet. Om man vill kan man låta den forlsätla i gamla hjulspär. Då accepterar man struklurförvand-lingen.

Ingvar Svanberg kan väl ändå inte förneka all SSAB nu för ell medelslill-skotl och atl man med detta skall försöka göra någonting utifrån företagsekonomiska synpunkter. Det står ju i avtalet mellan parterna. Då frågar man sig om socialdemokraterna är nöjda med att kräva nästan AMS-bidrag för dessa jobb. Här minskar jobben och var kommer de nya? Del ärju delta det handlar om här. Då talar man om vidareförädling. Ja, men det fordrar i alla fall vissa konsekvenser. Verkligheten ärju ändå i vårt land att verkstadsindustrin och vidareförädlingen flyttar alltmer utomlands. Våra största verkstadsföretag etablerar sig ännu mera utomlands. Vi flyttar t. o. m. forskning och utveckling utomlands. Drar inte herr Svanberg några konsekvenser av detla?

Vad skall föriäggas här om man rationaliserar stålindustrin? Dä måste man väl ändå slälla krav på all stålindustrin kombineras med en hel industripolitik. Det är här som man ser fattigdomen och tydligen på något sätt är rädd för att ställa upp riktlinjer för sysselsättningen inom SSAB. Jag kan inte förslå att vi inte är överens om alt det skall vara full sysselsättning pä dessa orter. Varför kan man dä inte tillstyrka de krav som vi har i motionen utan avfärdar dem och begäran regeringen lägger fram dessa mål, då man egentligen borde vara överens om dem? Jag lycker alt detta faktiskt är atl svika dem som i dag drabbas.

Jag vet inte om uppgifterna är rikliga om att i Domnarvet och Oxelösund 1 500 jobb kommeratl försvinna. Vad skall dessa fö för jobb? I den buskdebatl som förs ule i landet säger man att vi för tröst av en socialdemokratisk politiker som säger: vänta lill 1979 sä löser detla sig. Kanske man nu skulle kunna fö ett besked om vad som kommer att hända om det skulle gå sä alt socialdemokratin kommer i regeringsställning. Kommer jobben då tillbaka, vidtar man dessa åtgärder då och kommer det att bli fråga om en vidareförädling?

Förste vice talmannen anmälde att Ingvar Svanberg anhållit att till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytteriigare replik.

Därefter tillkännagav förste vice talmannen all anslag utfärdats om sammanträdets fortsättande kl. 19.30.

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsinduslrin, m. m.

BENGT SJÖNELL (c):

Herr talman! Under den kraftiga och smärtsamma strukturomvandling som värt lands tunga basnäringar undergår sedan mitten på 1970-talet har stålbranschen blivit särskilt hårt drabbad. Den ovanligt långa konjunkturnedgången i förening med nyss nämnda strukturomvandling har ytlerligare ökat svårigheterna och lagt sten på bördan. När det gäller den del av värt lands stålproduktion som representeras av handelsslålel och som detla betänkande nr 45 frän näringsutskoltet behanfllar ger några få siffror ett skrämmande vittnesbörd om utvecklingen. Sålunda ökade råstälsproduklionen i Sverige under efterkrigstiden ända fram till år 1974. Från 1960 avtog emellertid ökningstakten. Under 1975 sjönk produktionen med 6 %. Minskningen har fortsatt under åren 1976 och 1977.

Utvecklingen för handelsslålel har varil i stort sett densamma. När det gäller EG och den övriga västvärlden har bilden delvis varit en annan. Stålproduktionen inom EG minskades under 1977 med 20 % och inom väst väriden i övrigt med hela 15 %. Därefter har produktionen inom det området ökat.

Den kalla verkligheten bakom dessa siffror är alltså alt efterfrågan på stål i det närmaste upphört i Sverige under senare är. Trols detta har importen ökat i samma takt som under 1960-talet, dvs. i genomsnitt med drygt 5 % per år. Den svenska stålindustrin har alltså föriorat stora andelar av sin hemmamarknad, vilket är en utomordentligt allvariig utveckling och företeelse.

Herr lalman! Proposiiionen 1977/78:87 som behandlas i detta betänkande har föranlett en rad motioner. Jag behandlar först vpk:s och apk:s motioner, vilka å ena sidan föreslår att såväl handelsståls- som specialslålsindustrin skall förstatligas, men å andra sidan inte kräver något formellt avslag på de i propositionen framförda förslagen.

Elt enhälligt utskott konstaterar atl man icke kan dela de värderingar som framkommer i de båda kommunistmotionerna rörande lösningen pä handelsslålsinduslrins strukturfrågor. Utskottet gör samma principiella och kortfattade konstaterande som i betänkandet om specialslålsindustrin för några månader sedan under hösten 1977. Den gången fastslog utskottet atl ett förstatligande av specialslålsindustrin inte var nödvändigl för atl tillgodose samhällets intressen. Utskoitel gör nu samma konstaterande beträffande handelsstälsindustrin och avvisar alltså de båda kommunistmolionerna.

Närdet gäller själva huvudförslaget i propositionen, nämligen bildandet av SSAB - Svenskt Stål AB - stöds della förslag klart och entydigt av den socialdemokratiska parlimotionen 1742. Pä den centrala punkien kan således en glädjande stor samstämmighet i uppfattningarna noteras. Kritik framförs emellertid från socialdemokratiskt håll på en del andra punkter. Kritiken gäller innehållet i den ekonomiska uppgörelse som ligger till grund för propositionen. Man kräver dessutom all regeringen skall redovisa dels en investerings- och strukturplan för handelsstålsinduslrin och de tillhörande gruvorna, dels en plan för hur de regionalpolitiska målen skall uppnås när del gäller gruvorterna. Slutligen hänger man på-vilket är något förbluffande i det här sammanhanget - ett krav på an 1975 års energipolitiska beslul skall

fullföljas.

Herr talman! Om man med kravet rörande det energipoliiiska beslutet avser att dagens handelsstålsdebatt skall föregripa höstens stora energipoliiiska beslut, grundat pä energikommissionens utredningar och regeringens kommande förslag i riksdagen beträffande 1980-talels energipolitik, då är man med förlov sagt ute på en mycket tunn is. Det här kravei i det här sammanhanget verkar inte handla om något annat än ett ganska naivt spel för galleriet.

Kritiken av den ekonomiska uppgörelsen med de berörda stålverken går bl. a. ut på all sunda affärsprinciper eftersatts och alt regeringen inte nöjaktigt bevakat statens intressen. Härtill kan man kort och gott säga att denna utomordentligt svära och komplicerade uppgörelse tillkom efter länga och påfrestande förhandlingar. För människor som inte varit med om all förhandla i svära sammanhang är del alltid lätt atl i efterhand visa sin betydande efterklokhet och kritisera och ondgöra sig över vissa avsnitt i den slutliga uppgörelsen.

I della fall gäller del en uppgörelse där slut- och huvudprodukten, dvs. bildandel av SSAB, ulan reservationer godtagils. Mönstret i det här sammanhanget är välkänt och välbekant inte minst för de ansvariga för de slora avtalsuppgörelserna pä arbetsmarknaden. De har gäng efter annan erfarit hur det är när snusförnuftiga och efterkloka personer i efterhand kritiserar vissa avsnitt i en uppgörelse, avsnitt som varit en av förutsättningarna för de stora övervägandena.

Utskottsmajoritelen har tagit del av de värderingar och avgöranden som har lett industridepartementets företrädare vid förhandlingarna och avvisar, med tillgång till de fakta som dessa lämnat, den kritik som framförs i motionen. Statens intressen har enligt ulskottsmajoriteten inte eftersatts eller misshandlats.

Min kollega i näringsutskoltet Anders Wijkman kommer senare atl utveckla och mera i detalj analysera de gjorda ekonomiska värderingarna och de faktorer som till slut ledde till uppgörelsen mellan de inblandade stålverken och staten. Jag vill emellertid citera utskollsmajoritetens slutomdöme beträffande den socialdemokratiska kritiken:

"Överenskommelsen, vilken bl. a. kommer till uttryck i konsortialavtalet, är ett förhandlingsresultat. Ett sådant kan givetvis alltid diskuteras. Del ter sig emellertid ofruktbart att, som sker i motionerna 1977/78:1734 och 1977/ 78:1742,angripa enskildheter i avtalet ulan att samtidigt yrka på avslag pä den proposition som bygger pä överenskommelsen och på så sätt söka ivinga fram en omförhandling. Uttalandena om en omförhandling sedan avtalet har trätt i kraft förefaller snarast vara uttryck för en demonslrationspolitik ulan reellt innehåll."

Det finns anledning alt understryka della ännu en gång.

När del gäller kravet på en detaljerad struktur- och investeringsplan för Svenskt Stål AB, krav som framförts i motionerna 1742,1734,1739,1740 och 1743, finns anledning an betona an enligt propositionen en utredning har initierats inom företaget i syfte all klarlägga och fastställa SSAB:s framtida

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

produktionsinriktning. Denna utredning benämns SSAB-82 och pågår f n. Resultatet beräknas föreligga redan om några veckor.

Enligt preliminära prognoser om bolagels ekonomiska utveckling siktar man till en investeringsvolym på 2,8 miljarder kronor under de närmaste fem åren. Behovet av statliga lån under bolagets uppbyggnadsperiod beräknas till 3,5 miljarder kronor, varvid enligt propositionen 1,8 miljarder måste ställas till förfogande i form av ett rekonstruktionslän med villkoriig återbetalning och 1,3 miljarder för finansiering av investeringarna.

1 fråga om kravet pä regional- och arbetsmarknadspoliliska insatser redovisar propositionen olika åtgärder och initiativ. Av särskild vikt är den roll som pä delta område tillägnats länsstyrelserna. Sålunda har dessa gjort en regional utvärdering av konsekvenserna av omvandlingen inom stål- och gruvindustrierna och även redovisat vissa förslag lill åtgärder. Arbetet bör enligt industriministern bedrivas pä länsnivå och styras av verksamhet pä central nivå. För atl dessa ålgärder skall kunna vidareutvecklas och konkretiseras har regeringen uppdragit åt berörda länsstyrelser att bilda samverkansgrupper. I syfte att göra snabba beslut möjliga har också etableringsdelegationen inom industridepartementet förstärkts, vilket är nog sä viktigt i sammanhanget.

Samtidigt fastslår ulskoltsmajoriteten att ett mycket intensivt utredningsarbete f n. pågår inom SSAB rörande företagets framtida struktur i olika avseenden. Resultatet av dessa utredningar inom SSAB beräknas, som jag nyss nämnde, föreligga inom kort. Bara några veckor återstår. Parallellt härmed pågår diskussioner mellan de mindre handelsstålverken om strukturfrågor. Utskollel bedömer del såsom ytterst väsentligt att pågående utredningsarbete och diskussioner kan resultera i en sädan strukturomvandling inom svensk handelsstålsindustri som ger goda förutsättningar för verksamheten såväl inom SSAB som vid de mindre handelsstälverken. Jag vill särskill understryka del sista.

Inte heller det socialdemokratiska yrkandet om att regeringen samtidigt med denna struktur- och investeringsplan skall redovisa en plan för hur de regionalpoliliska målen skall uppnäs vill ulskottsmajoriteten tillstyrka. De åtgärder som regeringen hittills har vidtagit för att komma till rätta med problemen i samband med omstruktureringen av handelsstälsindustrin och de mellansvenska gruvindustrierna anser utskottsmajoriteten vara tillräckliga, i varje fall f n. Utskottsmajoritelen utgår frän alt regeringen - utan atl riksdagen behöver särskill uttala sig i frågan - tar de initiativ och förslår de ålgärder som situationen i en framtid kan kräva. Det måste ju vara en ganska självklar uppgift för regeringen.

Omsorgen om de mindre handelsstålverken ärju, herr lalman, gemensam för samtliga i utskottet. Utskottel vill klart betona alt ålgärder som SSAB vidtar som ett led i strukturomvandlingen inte får utformas sä att de pä någol negativt sätt påverkar de mindre verken. Det statliga engagemanget i SSAB för alltså inte medföra att några mindre handelsslälverk slås ut och att man bara flyttar problemen från en ort till en annan.

Det pågår diskussioner mellan de mindre handelsstälverken om olika

strukturfrågor, och del finns i del sammanhanget anledning att särskilt understryka utskottets slutledning, nämligen att om de diskussionerna visar alt statliga insatser behövs föratt underlätta sådana strukturförändringar som är nödvändiga på längre sikl, så måste statsmakterna vara beredda alt ställa medel till förfogande. Det innebär alltså att utskottet tillstyrker motionen 1745.

När det gäller de mellansvenska handelsstålverken och de gruvindustrier som har samband med dessa verk instämmer jag i vad Ingvar Svanberg tryckte på, atl en utgångspunkt vid övervägandena av strukturfrågorna måsle vara att så långt som möjligt låta de mellansvenska handelsstälverken vara baserade på inhemsk malm, pä inhemskt skrot eller på ämnen som tillverkas inom landet. Det är också angeläget atl man, som industriministern anför i sammanhanget, utvecklar nya metoder för stålframställning som är bätlre anpassade för tillverkning i mindre anläggningar. Det här är en mycket viktigt område som vi har varit inne på i näringsutskottet i olika omgångar tidigare, inte minst under behandlingen av Stålverk 80-projektet för något eller elt par år sedan.

Slutligen,herr talman,harviäterigen kravet om att 1975 års energibeslut på något sätt skulle bli föremål för riksdagens ställningstagande i handelsståls-sammanhang. Jag har sagt lidigare atl det varett naivt spel för galleriet att föra fram det förslaget. Jag vill tillägga atljag lycker att det är ett befängt krav, därföratt det hör inte hemma i den här debatten. Det hör inte hemma i dagens diskussion. Det kommer en mycket vittomfattande proposition till höstriksdagen som grundas på en av de största och vikligaste remissomgångar som förekommit i det här landet, remissen av energikommissionens betänkande. Del är ett närmast gigantiskt remissmaterial som skall komma in och som måste bilda underlag för överväganden inom regeringen. Hur i Herrans namn skall man då i dag i en handelsstålsdebatt kunna föregripa ett sådant beslut och träffa det avgörande som socialdemokraterna vill göra? Kravet måste avvisas.

Ingvar Svanberg slutade med alt vädja lill vår Herre om hans inlresse för centerns eller snarare regeringens energipolitik genom atl citera elt normandiskt talesätt om våra förfäder vikingarna. Vi har ingenting emot alt vår Herre blir inblandad i sammanhanget och visar sitt intresse för regeringens energipolitik. När det gäller socialdemokraternas energipolitik, herr talman, så trorjag att del är en annan potentat som har ställ fadder och givit idéer, en potentat som brukar framställas med bockfot.

Herr talman! Jag ber atl fö yrka bifall till utskottets hemslällan, dvs. avslag på samtliga motioner utom den nyss omnämnda nr 1745.

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

INGVAR SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr lalman! Det är litet svårt atl replikera herr Sjönell. Han brukar bli sä förbittrad efteråt och säga atl jag varit elak mol honom om jag använder en tiondel av de ironiska ord som han själv använder mol andra. Del är tydligen förbehållet honom all vara elak. Men jag kan ändå inte läla bli att peka pä vissa saker som han har sagt.

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

Han lalar om energibeslulet. Vi skall inte nu ha något slörre bråk om det. Man skall inte föregripa elt stort energibeslut som kommer i höst. En enkel man som är ule och lyssnar på människorna finner att de flesta frågar: Kommer det någonsin en sådan proposition? Vi kan väl bara kort och gott ställa den frågan.

Sedan säger herr Sjönell: Här kommer snusförnuftiga och naiva människor och vill göra eflerhandskritik på dessa beslut, som har fattats av dem som är vana från lönemarknaden och från stora affärer att fatta slora beslutl Jag är djupt imponerad av Bengl Sjönells vana vid alt fatta avgörande beslut. Del måste väl gälla hela väridens ekonomi!

Men vi anser att vi kan kritisera den uppgörelsen, för den är inte så märkvärdigt invecklad som den ser ut. Men den är märkvärdigt ensidigt hopkommen lill fördel för de privaia. Del är den saken del gäller. Snusförnufligheten för väl slå för herr Sjönells räkning. Men när han talar om de slora beslul han är van att falla vill jag bara påminna honom om den gamla fina fabeln om hur det gick med paddan som blåste upp sig mer och mer. Till slut sprack hon. Akta er för del, herr Sjönell!

Om utredningen och strukturplanen säger han atl det avgör regeringen. Ja, vad far gör är alllid rätt. Del här gör regeringen så bra så det behöver naturiigtvis inte riksdagen lägga sig i - så lät det nästan frän herr Sjönell.

När herr Sjönell säger atl länsstyrelsen skall upprätta de regionala planerna, då böoar jag nästan förstå Lars-Ove Hagbergs tvekan inför de regionalpoliliska besluten. Stålverken måste knytas till dem som är ansvariga för vad som händer och inte läggas pä en eller annan länsstyrelse.

LARS-OVE HAGBERG (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Statliga insatser behövs lill hälften, åtminstone i handelsstälsindustrin. Det är ju också vad som nu föreslås. Men jag förslär all borgeriigheten inte vill att staten skall ha samhällsekonomisk intressen. Det harju visal sig under de här åren alt man försvarar storfinansen. Man ställer upp pä de avtal den gör, och dä vill man naturiigtvis understödja den. Man har alltså ingen egentlig argumentation annal än att man skall läla storfinansen vara kvar i stålindustrin.

Utskottets tystnad är egentligen rätt talande. När vi ställer frågor om hur det skall gä hänvisar man till resultat inom en strukturgrupp hos SSAB. Men man harju själv beslutalen ram och givit en inriktning. Får jag tolka del så atl utskollel och Bengt Sjönell är - förlät uttrycket - blåögda och inte ser konsekvenserna och vad som häller på atl ske?

Det är i så fall verkligt beklagligt. Denna strukturomvandling kommeratl fö stora konsekvenser. Näringsutskoltet skall förbereda förslagen till den övergripande industripolitiken i den här kammaren. Vad har utskottet tänkt sig? Har Bengl Sjönell några tankar om hur man skall fö ersättning för de jobb som går bort vid denna strukturomvandling? Han har själv biträtt investeringsramarna, och de ger elt konkret resultat.

Jag vill ställa en direkt fråga lill utskottet om Horndal. Utskoitel avslår motionen om att rädda Horndal men säger atl man är beredd att göra insatser

Nr 111 Torsdagen den

lill strukturförändringar på längre sikt, som det står i utskottets betänkande. Jag vill alltså fråga direki: Betyder nu detta alt Horndalsverken räddas, att på

längre sikt jobben i Horndal blir kvar, eller vad har utskottet för mening? „ pji in-jo

BENtIT SJÖNELL (c) kort genmäle:

Herr lalman! Det är väl glädjande för kammarens ledamöter att Ingvar Svanberg och jag fortsätter debatten på det sätt som vi gjort i många år - alltså citerar diverse grekiska filosofer samt använder ordspråk o. d. Men jag måste ändå tillstå, herr talman, atl när Ingvar Svanberg talade om att han var elak mol mig, sä uppfattade jag inte någon sädan elakhet. Del harjag egentligen aldrig gjort, för jag har liksom inte fattal poängen i elakheterna. Det gjorde jag heller inte i dag.

Jag vidhåller vad jag sade i milt anförande, nämligen att det är befängt att lala om energipolitiken i dessa sammanhang, eftersom vi skall fatta ett stort energibeslut lill hösten. Ochjag kan försäkra herr Svanberg alt del kommer en proposition innan riksdagens arbete i höst är slut.

När del gäller detla med de stora besluten,sä förföll Ingvar Svanberg till sin ovana alt inte höra pä vad man säger. Jag har inte sagt att jag varit inblandad i några stora beslut. Jag har sagt att de som företräder de stora löntagarorganisationerna är vana vid att det kommer snusförnuftiga och efterkloka figurer och anmärker pä detaljer i uppgörelserna. Det är en viss skillnad.

Föratt fortsätta med ordspråken, så villjag säga att som replik betraktat var Ingvar Svanbergs inlägg inte särskilt lyckat - det var berget som födde en råtta.

Till Lars-Ove Hagberg vill jag säga atl vi försvarar inte storfinansen, som det alllid sägs. Vi försöker se praktiskt på situationen, och vi är inte blåögda, ulan vi ser vilka svära konsekvenser som strukturomvandlingen inom branschen - inte bara i Sverige ulan i världens alla länder, inkl. östländerna -har fött. Dessutom måste vi ju ta hänsyn till den svåra konjunkturnedgången. Vi vill försöka anvisa åtgärder som på sikl och med tillämpning av marknadsekonomins principer kommer atl ge företagen ny blomsiring och även bereda dem som är hotade av nedläggning nya sysselsättningstillfällen. Men det går inte pä en enda gång, och riksdagen, del svenska parlamentet, är framförallt inte något exekutivt organ som går in i företagsledningarna och i detalj anvisar vad de olika företagsledningarna skall göra. Riksdagen anvisar vissa ramar, först och främsi när del gäller de ekonomiska förutsäiiningarna. Det är vad riksdagen kan göra.

Men vi har så olika sy n - det gäller två skilda samhällssystem som vpk och milt parti representerar. Det är därför ganska ofruktbart atl vi försöker slå varandra i huvudet med argument som är hämtade frän olika system.

Handelsstålsinduslrin, m. m.

LARS-OVE HAGBERG (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Vi lever ju i samma system, såvitt jag förstår. Vi lever i ett kapitalistiskt samhälle, och mina förslag har utgångspunkten där. Vad jag har föreslagit är fortfarande inget nytt samhällssystem utan ålgärder i det här samhällssystemet. Visserligen siktar åtgärderna till alt föra oss ut ur den här

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu-strin, m. m.

krisen och ur det här samhällssystemet, men i dag gäller det en annan inriktning.

Situationen är verkligen beklämmande. Vi kanske inte kan slå varandra med argument, men vi kan i den här debatten säga att utskottets talesmän och borgerligheten står ganska tomhänta inför de arbetare som i dag ställs ulan sysselsättnjng. De ungdomar som pä dessa tre gruvorter inte får sysselsättning harju ingenting alt hämta hos den borgerliga politiken -sä mycket kan väl framgå i dag.

Och apropå riksdagens uppgifter, sä hävdar jag inte heller att riksdagen skall gå in i företagsledningarna och detaljreglera. Däremot kan väl ändå riksdagen ge de riktlinjer som är behövliga för en offensiv industripolitik och inte acceptera strukturförändringar som minskar jobben. Riksdagen skall i stället föreslå medelsanvisningar, sä an del blir en annan inriktning.

Bengt Sjönell äriju itied och tillstyrker en minskning av handelsstålsinduslrin ulan att kunna hänvisa till någon annan industrigren som ersätter de berörda jobben. Det är faktum när det gäller borgerlig politik i dag.

BENGT SJÖNELL (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort. När Lars-Ove Hagberg säger atl den borgerliga regeringen inte på något sätt kan erbjuda de arbetslösa ett alternativ och atl den borgeriiga politiken har havererat, vill jag helt kort erinra om atl ingen regering i detta land i historisk tid har satsat sä mycket pä att garantera en fortsatt sysselsättning som den nuvarande regeringen. Del finns inte heller någon regering som så framgångsrikt har lyckats hålla nere arbetslöshetssiffrorna, vilket även framgår av en internationell jämförelse.

Vi bör nog också, Lars-Ove Hagberg, avvakia litet grand. Många åtgärder som regeringen vidtagit har en relativt snabb verkan, men flera åtgärder har en långsiktig verkan. Lål oss komma igen om något år, så får vi se vad vi kan säga om konsekvenserna av de insatta åtgärderna. Då kan man bedöma hur den här regeringens politik har verkat.

ANDERS WIJKMAN (m):

Herr talman! Först ett par randanmärkningar.

Lars-Ove Hagberg har nu använt nära en timme av debattens första en och en halv timme. Om var och en skulle tala lika länge, trorjag vi flnge fatta beslut i övermorgon. F. ö. trorjag inte atl debatten tillförs bätlre argument bara för all man lalar pä ett så omständligt sätt. I varje fall upplever inte jag att argumenten blir starkare.

Herr Svanberg kommenterade energipolitiken och reservationen 3. Naturligtvis beklagar jag den osäkerhet som många människor inom energiindustrin i dag känner. Det gäller osäkerhet om framliden och osäkerhet om hur energipolitiken exakt skall utformas. Men della ärju, som herr Sjönell sagl, en konsekvens av atl vi skall ompröva politiken i höst. Jag tyckerait vi skall ta fasta på atl flera centerpartister de senasie veckorna har deklarerat att målet är atl få fram proposiiionen till hösten. Enligt min mening är detta någonting utomordentligt bra. Sedan får vi la en diskussion, Ingvar Svanberg.

Herr lalman! Järn- och slålinduslrins problem är pä inlel sätt unika för Sverige. Runl om i Europa brottas sedan många år tillbaka företag inom samma bransch med lönsamhetsproblem. British Steel är ell exempel, och del går all finna många motsvarigheter i t. ex. Frankrike och Tyskland.

Våra problem beror självfallet pä en mängd faktorer. Jag vill i första hand nämna tre.

För del första har en lång rad länder, som vi traditionellt betraktat som utvecklingsländer, under 1970-lalet salt i gäng en verksamhet på detla område och klarar produktionen till betydligt lägre kostnader än vad som är fallet i Sverige.

För del andra har transportkostnaderna radikalt förändrats. Det är i dag på intet säll avgörande för en köpare av vissa produkter, om han gör inköpen i sitt eget land eller om han går över Atlanten. Skillnaden i avstånd har alltså fån en högst marginell inverkan på den totala kostnaden.

För det tredje har vi naturligtvis den svaga konjunkturen som västeko-nomierna befunnit sig i ända sedan oljekrisen inträffade. Man måsle, herr lalman, givetvis slälla frågan, liksom när del gäller t. ex. varven, om vi inom rimlig tid över huvud taget kan bli konkurrenskraftiga inom denna sektor. Frågan är naturligtvis uiomordeniligi svår all besvara. Handelsslålsförelagen i vårt land har under hela 1970-lalet visat en myckel dålig lönsamhet. Deårdå resultaten har varil positiva har den procentuella avkastningen på kapitalet ändå varit mycket låg, jämförd med avkastningen pä annan industriell verksamhet. Branschen har alltså redan i utgångsläget, om och när konjunkturen vänder, en dålig sits.

Vi har i dag också mycket svårt att bedöma hur konjunkturen kommer alt se ul de närmasle fyra fem åren, de år som måsle beiraklas som heli avgörande för del nya bolagels möjligheier all leva vidare och utvecklas.

Även med hänsyn till dessa osäkerhetsfaktorer, trorjag atl den salsning som nu görs i Svenskt Stål AB måste betraktas som den enda rimliga. Vi är helt enkelt tvungna all anpassa förelagssirukluren efter marknadsförulsäll-ningarna, och vi måsle på sikl accepiera åtgärder på personalsidan som leder till en förbättring av lönsamheten.

Del kan synas cyniskt alt här i kammaren ullala någol sådanl, men del vore ä andra sidan heli oansvarigl all inte påböoa en sädan process. Både herr Svanberg och herr Hagberg har kriliseral delta synsätt - herr Svanberg i mildare toner och herr Hagberg i mycket skarpa ordalag.

Herr Svanberg efterlyser optimism. Jag tror alt del är tur att den nuvarande regeringen inte är fullt lika optimistisk om utvecklingen på detla område som den gamla. Satsningen på Stålverk 80 harju på några år visat sig bli någol av elt fiasko. I det sammanhanget var man optimistisk men inte realistisk. Del räcker inte, herr talman, atl vara optimistisk. Det räcker inte med statliga planer och ambitioner. Det måste finnas en realistisk marknadsanalys också, annars slutar det hela i ständiga subventioner, och del är ingen långsiktigt bra lösning. Det trorjag atl vi alla är överens om.

Ytterligare en synpunkt. Jag har redan konstaterat alt ett av problemen jusl nu är att våra företag på detla område utsätts för en ny konkurrens från en rad

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu-strin, m. m.

4 Riksdagens protokoll 1977/78:111-112

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

utvecklingsländer. Jag hade häromdagen möjlighet alt studera en rapport från en framtidsstudiegrupp inom OECD:s kansli. Gruppen hade analyserat den framlida utvecklingen för ell flertal branscher inom OECD-omrädel. De utblickar man gjorde gällde de närmasie 20 åren. Osäkerheten är naturligtvis myckel slor, men en sak var man klar över, nämligen all på område efter område kommer utvecklingsländerna att successivt öka sin andel av resp. produktion. När det gäller slålomrädel lade jag märke till tvä siffror. I dag ligger ca 9 % av världens stålproduktion i utvecklingsländerna. 1 slutet av 1990-talel beräknar man inom denna grupp-del kan naturiigtvis slå fel, men det är en beräkning som man gör - atl denna andel kommer att vara över 30 %. Della kommer naturligtvis alt innebära en successivt hårdnande konkurrens.

Del är således helt nödvändigt enligt mitt förmenande att basera planeringen i framtiden på marknadsutsiklerna. Del är därvid naturligtvis inte enbart strikt företagsekonomiska resonemang som skall vara avgörande. Vi har all anledning att beakta valuta-, beredskaps- och självfallet även sysselsättningsaspekter men - och det är del viktiga, herr Hagberg - det håller inte att allmänt tala om samhällsekonomiska bedömningar, som om varje förlustförelag vore lönsamt rent samhällsekonomiskt. Tror Lars-Ove Hagberg t. ex. alt del har varit en vinst för samhället som helhet alt stålföretagen år efter år gått med hundratals miljoner kronor i förlust, all vi subventionerat och subventionerar varje utländsk köpare med skallemedel för vaoe lon han köper? Del är en statisk och på sikl katastrofal politik all värna sysselsättningen genom an ensidigt kräva att inga jobb får försvinna inom en bransch som har stora problem. Det är självklart att vi skall försöka värna sysselsättningen, och vi skall slåss förden, men ingen blir lycklig av alt vi tar alltmer av våra knappa resurser för atl hälla förlustförelag helt intakta. Vi får dä inga pengar kvar lill slut att satsa offensivt på områden, där vi verkligen hargoda förutsättningar, och vi konserverar därigenom en struktur som har högst osäkra förutsättningar pä sikl.

Resulialet, om vi alltså inte företog en strukturförändring på dena område, skulle kunna vara all hela slälhanleringen gick över slyr och därmed pä sikl samtliga arbetstillfällen inom denna försvann. Vi har inte råd att år efter är med statliga subventioner upprätthålla en så dyr produktion. Delsamma gäller på varvsområdet. Jag tror alt della är ett ofrånkomligt konstaterande, och del är viktigt atl göra del här.

Det är, herr talman, glädjande atl konstatera att de fackliga organisationerna i allt väsentligt sluter upp omkring grundtankarna bakom den nya bolagsbildningen. Ell slorl ansvar vilar nu på förelagsledning och fack all lillsammans arbeta fram en sådan struktur och inriktning på företaget all del verkligen blir konkurrenskraftigl, kan ge ell rimligt resullal och därmed på sikl garantera sysselsättningen.

Även socialdemokratin ställer sig, som herr Sjönell sade, bakom det nya företaget. Det är glädjande, eftersom ingen vore betjänt av en politisk strid om de grundläggande principerna pä detta område. Men socialdemokraterna har inte kunnat undvika alt försöka skära pipor i vassen rent politiskt, och de gör

det framför allt genom alt rikta stark kritik mol de principer för värderingarna som har legat till grund för företagets konstruktion. Man har t. o. m. gått sä längtan man i reservationen 1 uttalar att socialdemokratin när man åter-del utgår man tydligen från, och den tron får man naturligtvis ha - kommer till makten skall la upp förhandlingar med de privaia intressenterna, syftande lill all förändra såväl fördelningen av aktiekapitalet som den värdering som gjorts. Alt detla är ett rent politiskt spel förslär ju var och en. Har en överenskommelse gjorts och riksdagen röstat igenom principerna för denna, kan självfallet ingen regeringsförändring i världen ändra på den saken. Rent juridiskt är sålunda socialdemokraternas reservation inte värd annat än alt förpassas till papperskorgen.

Men lät mig bortse från den juridiska sidan och utifrån ekonomiska utgångspunktergranska argumenten närdet gäller värderingen. Bakgrunden är då följande. Vid förelagskonslruktionen har ett övergripande mål funnits, nämligen att i den här branschen försöka skapa ett förelag som har förutsättningar att klara sig på sikt. Därutöver hade regeringen - vilket mycket klart redovisats i olika sammanhang - atl beakta del faktum all Grängesbergskoncernen genom flera års kraftiga förlusler i bl. a. Oxelösund befann sig i elt mycket ansträngt ekonomiskt läge. Därvid ansågs det-och jag tror atl den uppfattningen i grunden även delas av socialdemokraterna- all en utveckling som skulle ha lett till att Grängesbergsbolaget skulle tvingas i likvidation måste uppfattas som mycket allvarlig för vårt land. Gränges har sedan gammalt ett utomordentligt bra rykte utomlands och har dessutom tagit upp myckel stora län på utlandsmarknaden.

Vid värderingen av de inblandade företagens anläggningar användes två olika konsulter, båda utländska. Vid en strikt värdering av anläggningarnas nyanskaffningsvärden kom man till summor som var mycket höga. Del var fråga om tiotals miljarder. Dessa värden måste naturligtvis betraktas som helt orealistiska när det gällde att fastställa det verkliga värdet. Lika klart var det all det ej framstod som rimligt att-med hänsyn till att samtliga förelag sedan några år gjort kraftiga förluster - endast gä på en benhärd affärsmässig värdering. Ingen människa kan i dag ullala sig om förutsättningarna på sikl.

Väsentligt i sammanhanget var all de utländska konsulterna kom fram till alt oavsett värderingsprincip kunde man ändå ungefärligen likställa de tre företagens egendom. Delta underlättade givetvis den fortsatta diskussionen.

Nu, herr talman, kommer jag till det viktiga. Socialdemokraterna påstår nu att den värdering som gjorts, och som slutar på att varje företags egendom åsälts värdet 700 milj. kr., innebär atl de privata intressenterna oförtjänt gynnas. Detta har man upprepat i uttalande efter uttalande, och det upprepade man också i sin reservalion. Man får ett intryck av att Stora Kopparberg och Grängesberg, och därmed indirekt deras aktieägare, fått en väldig massa pengar i handen i samband med överlåtelsen. Det är inte på del viset.

Vad som i själva verket har hänt är atl företagen som betalning erhållit

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindustri n, m. m.

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsinduslrin, m. m.

aktier i del nya siorbolagel. Vari och ell av förelagen har fåll aktier till ell nominellt belopp av 500 milj. kr., aktier som värderats till en dagskurs av 700 milj. kr. Någon utdelning på dessa aktier, som herr Hagberg talade om, lär del knappast bli förrän en bit in pä 1980-lalel-om del över huvud lägel blir någon uldelning. Vem kan över huvud lägel ullala sig om lönsamheien på sikl? Om del ärsä all föreiagel blir lönsaml-vilkei vi alla må hoppas och arbela för-då får också Slora Kopparberg och Grängesberg en viss del av denna lönsamhel. Del är självfallel rimligl. Dessa förelag harju vari och ell överlålil i slor uisiräckning moderna fabriksanläggningar, precis som Norrbollens Järnverk. Om del däremol blir förlusler, ja, då är de akiiepapper man erhållil inie myckel värda. Då blir del inga som helst pengar, vare sig lill företagen eller lill deras aktieägare.

1 själva verket är det ju så att både Stora Kopparberg och Grängesbergs-bolaget hållit sina företag intakta under de mycket svåra åren 1975-1977. Då gjorde man mycket stora förlusler. Jag kan som ell exempel ta all Oxelösund och gruvorna gick med 650 milj. kr. i förlusl för Gränges under åren 1976-1977. Samiidigl invesierades i Oxelösund drygt 400 milj. kr. De pengarna är bortblåsta, både för koncernen och aktieägarna. Som kompensation har man erhållil aktier i ett förelag som vi visseriigen hoppas och tror skall gå bra. Men ingen kan garantera all del verkligen kommer alt göra del. Jag lycker inte, herr talman, atl della kan betraktas som ell oförtjänt gynnande av företaget eller dess aktieägare.

Kritiken för övervärdering drabbar också TGOJ. Där får man också inlryckel all Gränges erhållil hundralals miljoner i konlanier av staten. Men del är också fel. Även här har betalningen skett på ell sätt som jag lycker ar fullt rimligl. Gränges har fått en revers på en del av beloppet, som faller ut löpande under 1980-talet. Dessa pengar svarar ganska exakt mol de utländska skulder som Gränges har mol pantsäilning i bl. a. järnverket. Dessa skulder har företagel ej fört över till SSAB, utan dem står del självt för i fortsättningen. Vidare har man skickat med en pensionsskuld på 147 milj. kr. lill SSAB.

Det är klart all Gränges har föll en gynnsammare situation genom all bl. a. slippa pensionsskulden. De uttalanden från socialdemokraterna som vi har hört och som har implicerat att man skulle ha fört över hundralals miljoner i kontanter är alltså helt felaktiga.

Man kan naturligtvis tvista om huruvida den värdering av järnvägen som gjorts är helt korrekt eller inte. Järnvägens resultat har inte varil lysande under de senaste åren. Å andra sidan harjag roat mig med atl undersöka vad resullalel skulle ha blivit om TGOJ hade använt samma frakllaxor för sina transporter .som SJ använt uppe på malmbanan: i så fall skulle den här järnvägen ha gäll alldeles utmärkt. Dessutom bör man komma ihåg all vid värderingen hansyn också har tagils lill ambitionen att klara Grängesbergskoncernen undan hotet om likvidation.

Herr lalman! Jag har relativt ingående velat bemöta den kritik som socialdemokraterna anfört närdet gäller värderingen, detta framförallt av tvä skäl: dels därför att det rent juridiskt leder fram lill ett yrkande som är slag i tomma luften, dels därför att den rent sakligt uppvisar slora brister och

åtminstone lill en del innehåller longångar som ligger en bil från sanningen. Man har sålunda i olika uttalanden velat ge sken av all akiieägarna i de här bolagen skulle ha gjort sig slora förljänsler-vi har näsian kunnal fä inlryckel all förelagen erhållil skoilkärror fyllda med lusenlappar som likvid. Della är, som socialdemokraierna själva vel, en felaktig beskrivning, och den blir pä intet sätt rikligare genom att den upprepas ofta.

Jag vill sluta med alt uttala förhoppningen att vi med beslutet senare i dag om bildandel av delta bolag skall ha medverkat till en vettig omstrukturering i den här branschen. Lål oss också hoppas alt bolaget inom kort skall kunna uppvisa positiva resultat och pä sikt med egna medel i stor utsträckning kunna expandera och ge bidrag till sysselsättningen samt positivt påverka utvecklingen i landel!

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsinduslrin, m. m.

INGVAR SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Det här börjar bli litel ijaligl, eftersom ungefär samma saker sägs av alla lalarna i lilel olika vändningar.

Lål mig säga all jag gärna vill glädja mig lillsammans med Anders Wijkman, som är glad över alt centern nu säger all en proposition skall läggas fram om energipolitiken. Jag instämmer i hans glädje över della, och jag skall gärna hjälpa honom med den. - Detta sagl om energipolitiken.

Men så säger Anders Wijkman någonting om optimism och pessimism, som väl ändå inte håller riktigt, nämligen alt det är bra att den nya regeringen inte är lika optimistisk som den gamla var. Jag skall nu inte gå närmare in på den lidigare regeringens åtgärder - tvä f d. statsråd har anmält sig och står på lalarlislan, så de får väl svara för dessa. Anders Wijkman säger också all del är myckel biittre nu än lidigare. Ja, man kan ju se på olika sätt på resullalel av makiskiftel. Vissi har vi fäll ell oändligi myckel bänre ekonomiskt resullal i år än vad vi hade under första halvåret 1976! Man kan jämföra på det visei också!

Sedan vel Anders Wijkman att Stålverk 80 blev en fiasko. Jag är helt Övertygad om atl stålverk - inte Stålverk 80, för namnen spelar ingen roll längre - med den kapacitet del gällde kommer att byggas. Jag litar pä alt del om några är kommer alt bli resultatet av del som vidiskuierar idag. Del hade ändå inie funnits någonting all sälja från Stålverk 80 förrän om två år, så del är inte den aktuella situationen del gäller. Myckel framstående industrimän menar all detla lamenterande om hur uselt del kommer atl förbli på siålmarknaden för all framlid är missriktat. Men den europeiska stålindustrin måste lära sig all satsa!

Sedan lill värderingen! Del är klart atl det är ganska meningslöst att hälla på alt diskutera vad nyanläggningarna bör kosla eller om värderingen ar affärsmässig. Anders Wijkman har här skildrat ungefär hur det gäll lill när man räknal, men han har inte talat om att man får 700 milj. kr. för vartdera av de tre förelagen. Alla kosinader som sedan är förbundna med rekonstruktionen i syfte att fä företagen moderna, så alt de kan drivas rationellt, betalar sialen - men hälften av bolaget skall fortfarande vara privatägt, och när det i framtiden blir möjligt atl fä uldelning skall akiieägarna ha del.

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsinduslrin, m. m.

Sedan detta med Gränges i likvidation osv. Anders Wijkman menar att det hade varil olyckligt, och det skall jag hälla med honom om - om det hade drivits dithän. Men det var inte det som var alternativet, Anders Wijkman. Skrik inte mer än nödvändigt om hur illa Gränges satt. Man kunde ju ha varit med om atl betala dessa kosinader.

Jag vill efter detla bara ta upp att Bengl Sjönell tyckte atl Gud hjälpte regeringen med energipolitiken. Om Anders Wijkman skall ha Gud lill hjälp här, kommer jag att tänka på den gamla historien om den som kom lill gamle ärkebiskopen Nathan Söderblom och sade: Jag har blivit erbjuden an bli statsråd, men jag är tveksam att svära eden -jag tror ju inte på Gud. Då säger ärkebiskopen: Svärdu, för Gud tror säkert inie på dig heller Del är så i den här frågan, Anders Wijkman, jag ifor inie alt Gud hjälper er.

LARS-OVE HAGBERG (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Anders Wijkman föranledde mig all ta ytlerligare några minuter i anspråk i talarstolen. Jag lycker all han skall kliva ned från de höga hästarna och se hur det är här i riksdagen. Vi har fri laleiid och jag använder den lid jag behöver. Det behöver inte Anders Wijkman lägga sig i. Ta sakargumenten i stället i den här debatten, så tror jag vi kan komma framåt!

Anders Wijkman beskyller mig för att vara statisk, och detta med samhällsekonomi håller inte; vi kan inte subventionera varje lon. Men del är inte fråga om det. Om samhällsekonomi var subvention vore det galet. Vi kan ta Horndal som elt exempel på samhällsekonomi. Där skall man av strikt företagsekonomiska skäl lägga ned järnverket. Men de andra investeringarna i samhället är många gånger slörre än den förlust man påslår sig ha. Man måste ha litet andra värderingar än strikt förelagsekonomiska. Dessutom är ju inte politik bara atl rädda frän samhällsekonomiska utgångspunkter. För min del betyder det också att man bygger upp en industri i detla land utifrån arbetarnas behov, och inte storfinansens behov. Med del menar jag alt de största verkstadsföretagen i dag tycks ha utlandet som sin hemmamarknad i stället för vårt land. Det är inte med hänsyn till arbetarnas behov man lägger forskning och utveckling alltmer utomlands och gör allt slörre kapitalexporter.

En liten detalj lill avtalet om aktierna. Anders Wijkman påstod atljag hade sagt att Slora Kopparberg skulle fä utdelning pä de här aktierna. Jag har över huvud taget inte nämnt aktierna i SSAB. Däremol är det ell faktum som Anders Wijkman inte kan komma ifrån, nämligen all när Stora Kopparbergs aktieägare blev av med stålet höjdes aktierna i Stora Kopparberg pä börsen. Då kunde man fritt fortsätta all spekulera i skogsindustrin. Där har man vinsterna. Dessutom har Stora Kopparberg och Gränges i avtalet garderat sig ganska väl. I det konsortieavial som finns skall del vara företagsekonomi, och alla avtal av avgörande betydelse skall göras mellan parterna i samförstånd. Jag är övertygad om att med den kraft som storfinansen har i detla land så kommer man all ivinga fram en förelagsekonomisk poliiik i SSAB där del blir lönsamhel. Men lyvärr - den kommer all gå ul över arbetarna.

ANDERS WIJKMAN (m) kort genmäle:

Herr lalman! Jag håller med herr Svanberg om all visst skall man vara opiimisl, vissl skall man ha lillförsikl och visst skall man sikla framål och planera för utveckling och lillväxi i denna bransch som i andra branscher. Men del vi diskuierar här i dag är om de allmänna ambitionerna, den allmänna nivån man har inom Svenskt Släl, är rimligl avvägd eller inte. Det menar vi, men del menar inte herr Svanberg, åiminslone i sill förslå inlägg. Del finns i och för sig ingen reservalion på den punkien, men herr Svanberg ondgjorde sig under fem sex minuter över den bristande viljan, framtidstron och optimismen. Jag vidhåller att det är väldigt viktigt, eftersom det är fråga om så enormt dyrbara anläggningar och tunga investeringar, all ha en realistisk marknadsanalys i botten när man nu går vidare. Det hjälper inte med allmänt tal om all den europeiska stålindustrin måste lära sig att salsa. Man för ingen marknad bara genom att industrin satsar på utbyggnad. Man måste biisera ulbyggnaden pä en marknadsanalys.

Jag noterar alt herr Svanberg häller med mig om atl del inte är reda kontanter som Gränges och Slora Kopparberg får ulan all del är en samling papper, aktiebrev, som är värderade till 700 milj. kr. Vi vel inte ett dugg om värdet av dem om två tre år. Vi hoppas atl det skall gå bra, men vi vel ingenting om det. Och vi vet ingenting om någon uldelning - när del blir någon, om det blir någon och i så fall hur slor.

När det gäller rekonstruktionen ligger del naturligtvis en del i vad herr Svanberg säger. Del är bara del all del var tre parter som gick in. En del av kostnaderna hänför sigju till avvecklingen av Stålverk 80-planerna. Med dem hade väl inte Gränges och Stora Kopparberg särskilt mycket att göra.

Sedan är del ett faktum att bägge dessa koncerner i dag har utomordentligt ont om pengar.' Det hjälper föga att tala om aktiekurser som går upp och ner på börsen, Lars-Ove Hagberg. Del är väl ganska klart alt alternativet i bägge fallen hade varit att den allt sämre situationen för resp. stålbolag, om man hade stått kvar i den gamla strukturen, skulle ha gjort att man successivt dragit med sig mera gynnsamma delar av rörelsen, därför att man helt enkelt inte hade haft några som helst möjligheter all salsa pengar.

Jag tror alltså all vi skal 1 vara glada över all man gjort denna rekonstruktion och därmed också gett Stora Kopparberg resp. Gränges möjlighet all se om sitt hus i andra delar av verksamheten. Atl gå med hundratals miljoner kronor i förlust i en del av rörelsen är inte befrämjande vare sig för sysselsättning eller för utveckling inom de andra delarna.

Herr Svanberg är ju väldigt bra pä all berätta hisiorier-jagär inte lika bra. Och jag måste erkänna alt jag inte riktigt begrep det därom hjälpen från Gud. Herr Svanberg kanske kan la om del.

Sedan lill sist om samhällsekonomin. Jag poängterade mycket klart att visst måsle vi göra samhällsekonomiska bedömningar, men herr Hagberg krävde ju all icke elt enda jobb skulle dras in inom stälhanteringen. Går man så långt i sina samhällsekonomiska bedömningar och enbart lägger den typen av värderingar i botten, då är man inne på en katastrofkurs.

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsinduslrin, m. m.

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

LARS-OVE HAGBERG (vpk) kort genmäle:

Hert talman! Först om aktiekurserna. Anders Wijkman kan ju inte bestrida all bolagen blev av med den stälrörelse som de själva hade varil med om atl dra ned i botten. Sedan kan man profitera på skogen som man har kvar. Dessutom är man kvar i denna stälrörelse med 50 "j och ett gott avtal, som sägeratt man kan påverka siälrörelsen i forisällningen.

Sedan om samhällsekonomin. Här skiljer vi oss. Vi kan ju inie, som del sades här förui, slå varandra med argumeni, men del är väl ändå inie en samhällsekonomisk utgångspunkl all låla en krisbransch bara kapa av de arbelande så all de bara skall försvinna ur branschen, ulan en samhällsekonomisk ulgångspunkl är väl all de arbelande skall ha jobben kvar. Var kommer de nya jobben, om man lar bort de gamla? Det är den formen av strukturomvandling som man måste vända sig mot, där man ställer arbetarna på bar backe, när man minskar arbetstillfällena. Det kan inte vara rimligl med denna strukturomvandling som sländigt och jämt tar bort arbetstillfällen. Man har ingenting annal all komma med. Allra minst i del här lägel finns det någonling som säger: Här skall ni få jobb, det kommer säkert jobb till dessa gruvinduslriorter.

Det här kan inte Anders Wijkman svara pä. Hans företrädare har inte kunnat göra del, och han kan del inte heller.

INGVAR SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte förlänga debatten alltför myckel. Den böoar atl stå mig upp i halsen. Vi har nu grälat en lång stund om en och samma fråga.

Anders Wijkman talar fort och väl. Han är rolig att diskutera med, men jag skall inte gå längre i detta sammanhang ulan bara konstatera all han har riktiga siffror när han talar men att han drar de mest horribla slutsatser utifrån de siffrorna.

Sedan förstår jag att Anders Wijkman inte förstår att han behöver både Guds och andra potentaters hjälp, om han skall klara den politik som han nu gör sig till tolk för.

ANDERS WIJKMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Det är väl litet väl enkelt, herr Hagberg, att argumentera som ni gjorde och säga: Företaget i fråga har här byggt upp en stålrörelse och sedan varit med om att dra den ned i botten. Det är ingen som med vett och vilja drar ned något i botten eller som har haft den ambitionen. Jag tror all var och en som harjobbat i svensk handelsstålsindustri underde senasie lio åren har haft en ambilion att överleva och all fö lönsamhet, och det har gällt på olika nivåer i företagen. Vad som har hänt är just de strukturförändringar ute i världen som jag har talat om, och dem kan inte herr Hagberg bortse ifrån även om han är kommunist. De påverkar även honom i hans marknadssituation.

Krisbransch, har del sagts. Då för man inte kapa av några jobb, dä skall man behålla jobben, sägs det. Jag säger att det är omöjligt atl ha en sådan statisk syn pä detla, och alt man inte kan behålla vartenda jobb. Man måst acceptera

all pä sikt strukturera om och att eventuellt en del arbelstillföllen försvinner. Dä för vi med arbetsmarknadspolitiska och andra åtgärder försöka klara de jobben på annat sätt! Genom att vi inte fortsätter att underårefterår pumpa in mer och mer pengar, subventioner, för att hålla just den nuvarande strukturen intakt har vi förhoppningsvis pengar över att satsa offensivt på områden där vi verkligen har förutsättningar att lyckas.

Det var f. ö. arbelsmarknadspolilisk debatt här i går, och dä berördes en del av de förslag som finns från regeringen och från oppositionen.

Till sist: herr Svanberg säger alt jag inte klarar mig vare sig med Guds eller med andra potentaters hjälp när jag skall försvara den här saken. Om jag som herr Svanberg hade hela Stålverk 80 bakom mig - herr Svanberg var en av initiativtagarna och en av dem som mest hejade på för att satsa miljard pä miljard där uppe - skulle jag inte vara sä enormt tvärsäker pä att jusl det jag, alltså herr Svanberg, predikar här i dag skulle vara det rikliga. Jag skulle vara litet mer ödmjuk. Vi vel väldigl lilel om framliden. Del gäller alliså all ha en marknadsanalys i bollen och försiktigt gå framåt så all satsningarna verkligen ger resultat på sikl.

RUNE ÅNGSTRÖM (fp):

Herr lalman! Det faller onekligen en del korn ur den här debatten som man kan la vara på. Många har sökt krafter från olika håll och debatten har haft en viss leologisk anstrykning.

Jag lade märke till att även herr Hagberg i sitt första anförande hämtade krafter frän annat håll. Han sade att en av möjligheterna för stålindustrin att komma ur krisen var att bedriva handel med socialistländerna. Dä vill jag ha en kort förklaring från herr Hagberg jusl på den punkten. Del är nämligen sä alt socialisiländerna, för alt klara sin enorma rustningsindustri, har byggt upp en betydande överkapacitet när det gäller slålsidan, och de är totalt sett exporterande i detta hänseende. Det kan alliså vara inlressani an fö vela hur vi skall göra affärer med dem. För vi skall väl inte gä ul och köpa stål?

Sedan måste jag också anknyta till vad Ingvar Svanberg sade om Luleå och det som Anders Wijkman påpekade jusl nu. Jag vill också fråga: Vem var det egentligen som startade löftescirkusen om Luleå, om alla de jobb som skulle vänta när Stålverk 80 var klart och förverkligat? Hur stämmer de nya löftena om de 2 300 nya jobben med del vi diskuierar i dag?Hur skall verksamheten bedrivas inom Svenskt Släl AB för att vi relativt snabbi skall uppnå detta resultat? Jag tror att det är riktigt alt vi klarar ul vilka handlingslinjer vi bör följa i detta fall. Jag tror att norrbottningarna, och speciellt Luleåborna, är mycket intresserade av det.

Jag vill konstatera att socialdemokraterna i sina reservationer inte motsatt sig bildandet av Svenskt Stål AB. Mot själva konstruktionen av företagel har de inte haft några invändningar. Tvärtom har företrädare för socialdemokraterna både här i kammaren i dag och vid behandlingen i utskottet sagt att denna operation ligger helt i linje med deras egna intentioner. Den här debatten har alltså klargjort att om socialdemokraterna fortfarande hade varit i regeringsställning, skulle det nya företaget ha sett ut på likartat sätt och haft

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

ungefär samma målsättning.

Då skulle också socialdemokraterna varit i den situationen alt de måst förhandla med de berörda förelagen och som motparter då i främsla rummet haft Gränges och Stora Kopparberg. En i vaoe fall formell förhandlingssituation hade då rått med NJA och Statsförelag. Dä hade socialdemokraterna också varil i den siluationen att de fött redovisa resultatet av ett givande och tagande-så sker ju vid alla förhandlingar. Samma slutmål måste i alla fall ha varil i sikte: att nå en överenskommelse så att den svenska handelsstälsindustrin fält en reell chans att överleva i framliden.

På en punkt är jag villig atl erkänna alt det nya företaget Svenskt Stål AB skulle ha haft en någol annoriunda framtoning om socialdemokraterna skött förhandlingarna, och det är när det gäller fördelningen av aktiekapital och bindningen till staten. Där drar jag inte er trovärdighet i tvivelsmål. Nu är fördelningen enligt förhandlingsuppgörelsen den, alt Statsföretag har 50 % av aktierna, och Gränges och Stora Kopparberg har vardera 25 96, alltså en likafördelning mellan de statliga och de privata intressenterna.

Man kan fråga sig: Hur skulle en annorlunda uppgörelse ha gagnat Svenskt Stål AB, en uppgörelse där Statsföretag haft ett mera dominerande aktieinnehav? Jag vet inte alt vi har några erfarenheter av att så varil fallet i andra sammanhang. Nu är fördelningen sädan att staten och de privata intressenterna har ett gemensamt ansvar för bolagets utveckling. Mot den kritik som framförts från reservanternas sida, atl staten skulle ha elt för litet inflytande i Svenskt Stål AB i förhållande till den gjorda insatsen, kan man också peka pä den sammansättning som styrelsen i det nya föreiagel föreslås fö. I styrelsen föreslås staten ha fem representanter, de privata intressenterna fyra och personalen tre representanter. Styrelsen - det är ju den som har den reella makten i företagel - har alltså en klar övervikt åt samhällssidan.

I linje med det samhällsintresse som SSAB representerar finns möjligheter för företaget, och då också med den föreslagna slyrelserepresentationen som bakgrund, alt genomdriva beslut som har en klar samhällsekonomisk inriktning. Del står också i avtalet alt de privata intressenterna har möjligheter att begära inlösen av aktierna. Det stadgas också hur detta skall ske. Men till stöd för en sådan begäran för inte åberopas beslut som fattats tidigare än två och elt halvt år före utgången av år 1982. Det är en bestämmelse som hindrar en mera kortsiktig spekulation i detta sammanhang. Utskottets majoritet anser att det avtal som föreligger är helt betryggande för samhällsintressenterna. Jag kan inte anse annat än atl socialdemokraternas kritik av aktiefördelningen och infiytandet är lilel av socialistisk klåfingrighet. Ingvar Svanberg har beskyllt oss i den borgerliga gruppen för atl alltför hårt hävda vår ideologiska ståndpunkt när avtalet upprättades. Hans kritik vittnar i så fall också om en ideologisk bindning från han sida. Vi anser alt avtalet är betryggande för att hävda samhällsintresset i förelaget.

I reservationen angrips också den rent affärsmässiga uppgörelsen i förslaget om samgående. Man anser att de privata företagens apportegendom har värderats för högt och att statens intressen inte har bevakats på ett

lillfredsställande sätt.

Värderingen har utförts av tvä oberoende utländska konsultföretag. De har haft som utgångspunkt nyanskaffningsvärdet för de anläggningar som överläs av det nya gemensamma företaget. Vad som skiljer i grundsynen mellan den värdering som konsulterna har gjort och som har godtagits av regeringen och den värdering som reservanterna gör är att konsulterna har värderat nyanskaffningsvärdet medan reservanterna vill väga in avkastningsvärdet. Reservanterna pekar särskilt på all Gränges har föll 480 milj. kr. för järnvägsrörelsen och alt detta belopp kan anses vara för högt samt att en del vinstgivande grenar som t. ex. kraftrörelsen i Gränges och Stora Kopparberg borde ha ingått i den överiätna egendomen.

Jag skall inte gå in pä detaljerna i uppgörelsen - del har Anders Wijkman redan gjort. Den är naturligtvis myckel komplicerad och bitarna hänger ihop, men jag tycker att det är viktigl atl betona främst tvä synpunkter.

Den första synpunkten är alt Gränges och Stora Kopparberg skall fortsätta som fristående företag med ett betydande ansvar för sysselsättningen pä de orter där de är lokaliserade. Om dessa båda företag skall kunna överieva i framtiden måste de ha en rimlig ekonomisk grund atl stå på efter rekonstruktionen och uppgörelsen i stålbranschen. Med samhällsintresset som bakgrund kan man alltså inte klä av företagen alla de tillgångar som har betydelse för deras möjligheter att överleva.

I det sammanhanget vill jag säga lill Lars-Ove Hagberg att skogen i dag minsann inte är någon guldgruva dä det gäller att få avkastning på aktier. Skogen har i det närmaste lika stora problem som stålbranschen.

Den andra synpunkten är praktisk, principiell. Resultatet av uppgörelsen har nätts efter långa och sega förhandlingar. Man kan alltid i en förhandlingsuppgörelse diskutera enskilda punkter som, lösryckta ur sammanhanget, kan le sig underiiga. Men det är totalbilden som är det väsentliga, och majoriteten i utskottet anser att den är godtagbar. Mot bakgrunden av att socialdemokraterna godtar propositionen som bygger på överenskommelsen men angriper enskildheterna i avtalet tycker jag att utskottets omdöme i betänkandet är rikligt - detla är demonstrationspolitik. Att man skulle försöka riva upp avtalet och få en omförhandling sedan avtalet trätt i kraft är ju ett hot utan reellt innehåll. Förutom att det skulle ställa statens allmänna förhandlingspolitik i en tvivelaktig dager - staten skulle alltså inte stå för ingångna avtal - finns det förmodligen inte juridiska möjligheter att i efterhand häva avtalet.

Till sist vill jag beröra ett par andra punkter i utskottsbetänkandel.

Den första punkten gäller de mindre handelsstålverkens möjligheter till konkurrenskraft och överlevnad. Dessa mindre stålverk har stor betydelse från produktionssynpunkt, och för de orter där de verkar hårde mycket stor betydelse från sysselsättningssynpunkt. I proposiiionen har industriministern uppmärksammat de mindre handelssiål verkens situation. En förutsättning för SSAB:s verksamhei ar alt de mindre handelssiälverkens intressen inte åsidosattes genom åtgärder från det nya, slora företaget. Svenskt Släl AB har alt årligen redovisa sin planering och utveckling till regeringen, och man

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

kan på del sällel följa ulvecklingen och de åtgärder som vidtas i företaget. Arne Geijer leder också ett arbete med samråd mellan de mindre verken, som syftar lill en produktuppdelning mellan de berörda verken och en gemensam marknadsorganisation.

Sist vill jag också instämma i de synpunkter som framförts i den socialdemokratiska reservationen nämligen kti omsirukiureringen av den svenska siålbranschen måsle ha en långsikiig inriklning emot en ökad kapacitet och en större konkurrenskraft, och atl de företagsekonomiska och samhällsekonomiska synpunkterna bör fogas samman sä att den svenska stålindustrin kan spela en betydelsefull roll i vår industriella utveckling och i strävan atl trygga sysselsättningen även i framtiden. Jag anser också att samma intentioner finns i den nu framlagda,propositionen.

Herr lalman! Jag yrkar bifall lill ulskoltsmajoriietens förslag.

Under detta anförande övertog andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

INGVAR SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte kommentera herr Ångströms uttalande om affärsuppgörelser och sådana ting. Det har vi diskuterat alldeles tillräckligt här.

Men det var något som herr Ångström sade som jag vill ta upp. Det var egentligen Anders Wijkman som sade alt jag som hade trott på Stålverk 80 inte borde säga så mycket. Del var farligt för Anders Wijkman att säga delta men det var helt förödande för herr Ångström. Jag ber att få citera vad herr Ångström sade om Stålverk 80 år 1974:

"Stålverk 80 har fött en mycket bred politisk uppslutning bakom sig och inget parti går emot. Så finns det i dag ett faktamaterial alt grunda bedömningarna pä som gör att man också på s. k. nykter kaluv vill tillstyrka förelaget. Efter att ha läst igenom det material som finns i ärendet är min bedömning att Stålverk 80 är en bra chans för aktiebolaget Sverige alt göra en god affär i en typisk lågtillväxibransch, där vårt land har unika förulsäliningar. Vi har råvara, infrastruktur och kunskaper, framförallt är marknads-bedömningama goda."

Har man sagt della tyckerjag inte alt man skall angripa andra för det hela. Nej, herr Ångström, skillnaden mellan oss tvä är alt vi fortfarande står för de löften vi givit om 2 300 jobb. och jag är övertygad om atl SSAB skall kunna klara det i Luleå inom ett antal år. I dag kan man inte klara det.

Jag skulle också kunna citera vad den nuvarande arbetsmarknadsministern sade när han lalade i ärendet 1976 i kammaren. Han sade då all man i folkpartiet är heli överens med herr Friberg, som då skötte ulredningarna, alt det kanske inte behöver stanna vid 2 300 nya jobb. En av hans paktbröder moderaterna sade i sin moiion all om del inte gick med Stålverk 80 skulle man på annal sätt skaffa fram minsl 2 300 nya jobb. Sedan springer herr Ångström ul och klagar över atl vi slår kvar vid vår slåndpunkl - del är så förödande. Han som far som skrämd rålia mellan väggarna här! Ena stunden

är han entusiastisk, nästa är han inte entusiastisk. Han skall minsann inte lala om logik.

Jag tyckerait vi skall sluta med talet om atl del är så förfärligt ärorikt att ha fått Stålverk 80 all bli ell fiasko genom all sloppa del innan del hann bli färdigt. Del blev fiasko jusl därigenom. Herr Ångströms förfluina lalar inie för atl han borde ha använt de uttryck han gjorde.

LARS-OVE HAGBERG (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror alt de borgerliga ledamöterna i näringsutskotlel inte fattade vidden av hur stålindustrin var sammankopplad med andra induslrier.

Jag kan inte tolka herr Ångströms uttalande och fråga till mig om handelspolitiken på annat sätt. Jag har sagl att vi borde vidga och förändra vår handelspolitik. Vi borde titta på de socialistiska länderna och den iredje världen. Då frågar han mig om del hjälper oss atl exportera stål därföratt de exporterar. Svensk stålindustri i sin helhel hänger väl ihop med vår verkstadsindustri och manufakiurering, ochjag inbillar mig inte alt vi skall försöka exportera bara stål utan vi skall även exportera de förädlade produkterna lill dessa marknader.Det borde enligt min meningen medlem av näringsutskoltet ha tagit med idel här sammanhanget. Men att se på delta så ensidigt kanske är ett tecken på att man är alltför inskränkt. Apropå marknader finns det f ö. också någonting långt borta i öster som är väldigt åtråvärt för andra länder när del gäller att exportera.

Så några få ord om skogsindustrin. Skillnaden mellan den och stålindustrin i stort är att skogsinduslrin befinner sig i en konjunkturkris, medan handelsstålsinduslrin befinner sig i en strukturell kris.

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

RUNE ÅNGSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom herr Hagberg framförde sitt förslag om ett ökat handelsutbyte i samband med atl vi diskuterade stålindustrin togjag för givet all han avsäg just dessa produkter. Mot den bakgrunden kvarstår vad jag påpekade här, nämligen att de socialistiska länderna har en överkapacitet i delta avseende, och de är inga lämpliga handelspartner till oss.

Vad sedan gäller Stålverk 80 frågade jag vem som startade löftescirkusen, och det gjorde jag med en klar adress till Ingvar Svanberg. Del kan nämligen på många säll dokumenteras atl Ingvar Svanberg var en av dem som initierade denna löftescirkus. Vi andra hade sedan all ta ställning till förslaget på basis av de fakta som redovisades. Dessa fakta visade sig inte ha någol reellt innehåll, och del är verkligen att beklaga atl det var så. Jag tycker an en av de mest beklämmande upplevelser vi fick vara med om efter regimskiftet var när Ingvar Svanberg ungeför en månad efter valet gick ut i spetsen för en demonstration och krävde att löftena i samband med Stålverk 80 skulle infrias. Det gällde samma löften som han lillsammans med den tidigare socialdemokratiska regeringen redan hade begravt.

Historieskrivningen i del här avseendet utfaller inte lill Ingvar Svanbergs fördel.

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

INGVAR SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Vem var det som startade löftesgivningen när det gäller dessa 2 300 nya jobb? frågade Rune Ångström. Det är en sida av saken, men jag frågar vem det var som anammade dessa löften och gav dem för sitt parti men som nu springer ifrån dem helt och hållet? Vi för vår del vidhåller att vi står för våra löften.

Sedan sade Rune Ångström något som jag tycker atl han borde ha lålil bli atl säga, för det var en ren och klar lögn. Han sade att jag gick ut i spetsen för en demonstration där man krävde dessa 2 300 jobb, och atljag gjorde det trols alt den socialdemokratiska regeringen hade lagt ner Stålverk 80. Men, Rune Ångström, var god och tala om när någonsin den socialdemokratiska regeringen har lagt ner Stålverk 80! Det har egentligen inte gjorts ännu. Den borgeriiga regeringen har dragit på det, och först i den proposition vi nu behandlar säger man klart ut alt man lägger ner Stålverk 80. Men när har den socialdemokratiska regeringen "begravt" Stålverk 80, Rune Ångström? Tala om det!

Detla ryktessprideri som man här håller på med frän borgeriigt håll ärju någonting alldeles förfärligt. I borgeriiga Norrbottenstidningar framställer man saken så, att det nog inte var den socialdemokratiska regeringen som sade nej till Stålverk 80, utan del var styrelsen för NJA där jag fanns med. Styrelsen för NJA beslöt den 20 oktober 1976, mot bakgrund av vad vi då visste och med en ny regering osv., att fullfölja projektet i tre etapper. Först skulle man göra en ekonomisk rekonstruktion med 1,8 miljard, därefter skulle en utbyggnad av valsverket ske och slutligen en utbyggnad av metallurgin i den storleksordning som utredningen om stålverket talade om själva namnet Stålverk 80 bör väl f ö. försvinna, eftersom del ju rör sig om en utbyggnad av metallurgin.

Atl mot denna bakgrund komma och säga all den socialdemokratiska regeringen har lagt ner projektet tycker jag är ganska förvånande.

RUNE ÅNGSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det fattades inte något formellt beslut, Ingvar Svanberg. Man hann inte det innan regeringen tvingades avgå. Men realiteterna var vid den tidpunkten helt klara och den socialdemokratiska regeringen har ansvaret för detta.

Jag vill än en gång påpeka att näringsutskotlel, när det 1974 hade att ta ställning till Stålverk 80 och då jag talade för folkpartiet, hade att göra sina bedömningar med hänsyn till föreliggande fakta. Dessa fakta visade sig sedan vara helt felaktiga. De grunder för bedömningarna som vi hade då visade sig sedan inte vara riktiga.

Jagefterlyste hos Ingvar Svanberg programmet fören verksamhet i hägn av SSAB föratt åstadkomma en sysselsättningsökning i Norrbotten. Jag har inte fält något svar. Inte heller i reservationen finns någol besked. Detärdockden väsentliga frågan: Hur vill ni åstadkomma denna sysselsättningsökning? Är löftescirkusen åter i gång?

Andre vice talmannen anmälde alt Ingvar Svanberg anhållit alt lill protokollet få antecknat all han inte ägde rätt till ytteriigare replik.

GUNNAR STRÄNG (s):

Herr lalman! Vi har lyckats avverka fem lalare på två och en halv timme. Anteckningsliden för inläggen har i regel varit 10 eller 15 minuter. Jag har annonserat mig för 20 minuter, men eftersom den enormt intensiva och energiska replikföringen väl har belyst del mesta, föreställer jag mig att jag kanske kan koncentrera mig så atljag inte behöver utnyttja hela liden.

Del är sanneriigen ingen ny fråga som vi i dag diskuterar. Den svenska järn- och stålindustrins problem har sedan åtskilliga är varil föremål för både facklig och politisk uppmärksamhet. Det är naturiigt. eftersom del här är fråga om en i ordets rätta bemärkelse svensk basnäring med sekellånga traditioner och en produktion som har strategisk betydelse för näringslivets utbyggnad och expansion.

Vad som har föranlett en allmän uppmärksamhet ärjusi vetskapen om alt vi nu har en så splittrad struktur inom den svenska handelsstålsinduslrin. Samtidigl som omvärlden har samlal och koncenlreral sina resurser lill slora och slagkraftiga enheter med en omfattande och intensiv produktivitet via en modern maskinutrustning och en rationell produktion har vår splittrade handelsstålsindustri i för stor utsträckning arbetat utan en tillräcklig framlidsplanering.

Medan man i omväriden kan uppleva handelsstålverk med en årsproduktion på IO miljoner ton -jag har personligen haft möjligheleralt besöka ett par av dem - vilka därmed kunnat ta hem vinster i de långa seriernas ekonomi, har vår industri inte i något enskilt fall kommit upp till en årsproduktion av 2 miljoner ton och dessutom i fråga om produktionsplanering rört sig med elt ganska mångskiftande och - med avseende på de olika företagen - likartal produklionsprogram.

Av och till har konjunkturerna spelat sin roll i del att den erforderliga samordningen av industrins resurser har fåll vänta. Del vardock inte rätt som sades från denna talarstol all hela 1970-talet har kännetecknats av en utpräglad lågkonjunktur inom branschen. Senasl 1974 präglades branschen av en ganska inlensiv högkonjunklur, där de svenska handelsslälverken gjorde goda vinsler. I del lägel var del naturiiglvis ingenling som sporrade förelagen lill gemensamma krafttag för atl hävda sig nationellt kontra omvärlden.

Den optimism som föddes 1974 under högkonjunkturen dämpades inte pålagligi under 1975. Jag vel att ett av våra slörre handelsstålverk -en av de tre som vi här i dag lalar om - så sent som 1975 hade långt gående planer på en stark expansion med åtföljande anspråk på en kraftig nyrekrytering av arbetskraft.

Men 1977 hade situalionen förändrals, induslrins bedömningar för framliden likaså. De lidigare oplimisliska produktionsplanerna följdes av en djup pessimism. Funderingarna på nyrekrytering efterföljdes av deklarationer av slaget permitleringar och avsked av den befintliga arbetskraften, och den

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

senare situationen är väl i allt väsentligt för handen även när man just nu gör en avstämning av handelsslålsinduslrins läge.

Jag har med det här bara velat understryka all erfarenhetsmässigt vel vi all efterfrågan på handelsslålsinduslrins produkier skiftar i tiden och med konjunkturerna. Jag har haft möjligheter under del senasie halvåret alt personligen överiägga med driftsledningarna inom de stora handelsslålsförelagen, och jag kan väl avslöja att ett par av dem är långt ifrån så pessimistiska om 1980-lalets utveckling som jag lycker framgått av en del inlägg här i dag.

Men del tarvas en radikal strukturplanering, del tarvas samordning av resurserna och en modernisering av induslriapparaien. Vi behöver produk-tivitetsmässigt komma i vaoe fall i närheten av våra konkurrenter i omvärlden, och jag menar all vi har alla praktiska möjligheter att med gemensamma ansträngningar komma ett långt stycke på vägen dit.

Del så ofta framförda argumenlel om svårighelerna för vår handelsstålsindustri all hävda sig internationellt brukar byggas upp med olika jämförelserom arbelslönekosl naderna. Man säger all där är vi i vårt land svårt handikappade. Del håller nu inte streck vid ell närmare studium av den här induslrins internationella löneläge. Den direkta arbetskraftskostnaden inom handelsstålverken svarar för 24 "j av den totala kostnaden -jag baserar mig nu på den myckel officiella utredningsom vi tog del av under föregående år-och utgör således en förhållandevis rimlig del av branschens totala kosinader, exklusive kapitalkostnader.

I de malmbaserade verken är råvarukostnaden 33 % av den totala kostnaden. Energikostnaden ligger på 20 Vn i de malmbaserade verken och skiljer sig således inte nämnvärt från arbetskraftskostnadens del i produk-lionsproces.sen. Arbetskostnadens relativt underordnade betydelse understryks ytterligare av den i handelssiålsuiredningen offentliggjorda redovisningen av lönekostnaderna i de stålproducerande länderna. Där läser vi all del är i USA som järn- och stålarbetarna har de högsta lönerna. Sverige kommer visserligen som nr 2 men skiljer sig inte nämnvärt ul från lönelägel i de koniineniala handelsstålverken. Jag tror jag kan säga an med den uiveckling man har kunnal uiläsa i Japan - det ärden slora konkurrenien - är lönema i de japanska slålverken numera inie på någol avgörande säll lägre än i de europeiska nationerna.

Man kan göra ett undantag för England, där löneläget är exceptionellt lågt, men del spelar nu inte någon nämnvärd roll för näringen och för industrins förutsättningar-jag tror det var Anders Wijkman som berörde hur illa del är ställt lör järn- och stålindustrin i England.

Samordningen av handelsstälsindustrin har i propositionen 87 tagit ett beaktansviirt sleg mol målel genom lillkomsien av del nya föreiagel SSAB, Svenskt Stål AB. Tillkomsten härav är resullal av elt långt utredningsarbete, från böoan -man finner del om man forskar i hävderna-initierat av Metalls kongress 1973, vidarefört vid tillkomsten av slålbranschrådel 1974, för atl 1976 manifesteras i den av förre industriministern lillsalla ulredningen om handelsslålsinduslrins framlida uiveckling och slruklur.

Efter utredningsarbetets fullföljande har en intensiv förhandlingsverk-samhel ägt rum under industridepartementets ledning, och i det förhandlingsarbetet har de fackliga organisationerna deltagit via sina representanter. De har haft åtskilligt atl anföra emol förhandlingsresultatet, det berjag att fö understryka. Del har inte kommit fram i de tidigare inläggen. Men i ett avseende har de inte protesterat, nämligen mot del önskvärda i att komma fram till del gemensamma stålföretaget. De fackliga organisationerna och de anställda över hela linjen är positivt inställda till SSAB:s tillkomst. Från oppositionens sida ställer vi oss alltså eniga med regeringen om nödvändigheten av alt SSAB kom lill.

Sammanföringen av de tre stora handelsstälverken i värt land är, som jag ser det, en praktisk förutsättning för all näringen dels skall kunna arbeta vidare, dels ha goda utsikter alt arbeta pä elt slagkraftigt och konkurrenskraftigl sätt.

Efter del erkännandet när det gäller SSAB:s tillkomst måste jag dock tillkännage min kritik mol innehållet i den uppgörelse som via konsortialavtal och bolagsbildningsavtal nu serveras oss i propositionen 87. De tre parterna, del statliga NJA och de privatägda Stora Kopparbergs Bergslags AB och Gränges AB, går in i företagel med sina enheter som apportegendom och värderade lill samma belopp, 700 milj. kr. var och en. Naturligtvis är denna grova värdering ett enkelt uttryck för ett praktiskt sätt atl hantera företagen vid en gemensam bolagsbildning, varför jag inte skall orda mera om detta.

Nu behöver emellertid bolaget en förstärkning av aktiekapitalet från 1 500 miljoner lill 2 miljarder. Det blir här staten som via Statsföretag tecknar de nya aktierna, värda 500 miljoner, och tillför reservfonden ytterligare 200 miljoner efter samma modell som vid den ursprungliga insatsen. Aktie- och ägarfördelningen skulle då innebära ett hälftenbruk mellan staten å ena sidan och de privata aktieägarna å andra sidan.

Nu är emellertid situationen den atl för de närmaste åren har man realistiskt alt se i ögonen stora förluster för det nybildade företaget. Uppgörelsen innebär således atl staten går in med rekonstruktionslån på 1 800 miljoner. Detta län kan under vissa omständigheter avskrivas. Jag är övertygad om att den frågan blir aktuell, varför rekonstruktionslånet i större eller mindre utsträckning kan betraktas som ett rent statsbidrag.

För att möjliggöra för bolaget nödvändiga investeringsprogram lämnar staten vidare ett strukturiån på 1,3 miljarder pä generösa villkor. Slutresultatet är således all av de båda parterna, staten å ena sidan och de privata förelagen å den andra, gör staten ensidiga åtaganden pä en kapitalinsats värderad till 3,1 miljarder som är nödvändig för verksamhetens fortsättning.

Till detta kommer, som det har sagts tidigare i debatten, inlösen med 400 miljoner för järnvägsföretaget TGOJ, i dagslägel en klart föriusiförelag som man befriar Gränges ifrån.

Som förhandlingsprodukt är denna uppgörelse otillfredsställande. Sveriges skattebetalare skall ensamma ta bördan av den finansiella rekonstruktionen.

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

5 Riksdagens proiokoll 1977/78:111-112

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

medan de privaia aktieägarna här inte drabbas av några ekonomiska pålagor. Man kan visserligen från de privata aktieägarnas sida hänvisa lill atl man överiämnat företagen med det substansvärde det innebär. Om emellertid -vilket i själva verket är fallel - dessa företag vid samordningen är klara förlustföretag i avseende på sin järn- och stålhantering, och del för de båda privaia företagens övriga verksamhet således kan betraktas såsom en lättnad, en befrielse, all bli av med järn- och stälhanteringen, då blir del ju mer eller mindre en leoretisk diskussion om detta substansvärde egentligen är ett värde, om de privata anläggningarna, som situationen ser ut nu, skall ges ett egentligt reellt innehåll värdemässigt. Anläggningarna har naturligtvis kostat mer än 700 miljoner - del är jag beredd all erkänna. Men i affärsväriden och i del ekonomiska livet är det ju inte detta som är avgörande, när man köper och säljer företag, utan det är avkastningsvärdel, bedömningen av hurdant del är i dag, hurdanl del kan tänkas bli, vilka resurser som kommer att krävas. Detla är hela tiden del primära och dominanta.

En rimlig lösning, som jag vill betrakta som en minimilösning, borde ha inneburit all förslagsvis 1 miljard av rekonstruktionslänet hade fått formen av ett ägartillskott med motsvarande ökning av aktiekapitalet. Därmed skulle ägarfördelningen mellan de båda parterna ha givit ell rikligare uttryck för resp. ekonomiska insatser. Var man än ser sig om i affärslivet finner man all ägarinnehavel ärett uttryck för resp. ekonomiska insatser, men i del här fallet är det definitivt inte så.

Nu har del här också sin finansiella betydelse när del i en framtid, som vi räknar med, gäller utdelningar och vinstfördelning. Att dela vinsterna lika när den ena parlen tagit på sig en så dominerande del av de ekonomiska insatserna och påfrestningarna kan svåriigen betecknas som ett rättvisande utslag av de förda förhandlingarna.

Det här harju varil föremål för en ganska ingående diskussion lidigare i dag. Jag skulle avslutningsvis på denna punkt vilja säga atl staten hade egentligen den goda förhandlingssitsen vid denna förhandling. Från den utgångspunkten är förhandlingsresultatet dåligt. Ensamt hade i vaoe fall ett av de här företagen knappast kunnat överleva med sin handels- och stålsida så särdeles många månader till. För båda företagen var de här avsnitten av verksamheten någonling av en ekonomisk blödarsjuka. Staten sall under dessa förhållanden med de goda förhandlingskorten, och regeringen har enligt min mening varit för tillmötesgående, någonting som jag inte skall spekulera över. Möjligen kan man säga atl blodet är tjockare än vattnet - vad vel jag. Men jag kan för min del inte se det här resultatet som elt riktigt ullryck för en reguljär förhandling i en viktig ekonomisk fråga.

1 den socialdemokratiska reservationen har frågan uppmärksammats, och vi har betecknat den som en uppgörelse som strider mot sunda affärsprinciper.

När nu SSAB efter dagens beslul i riksdagen kan lillsalla sin slyrelse och la ilu med sin verksamhei, så vilar på bolagel en stor och ansvarsfy lid uppgift all föra verkel i hamn. Jag är medvelen om alla de svårigheler som uppslår nar tre företag, vart och ell präglat av sin ort och präglat av sin speciella

produktionsuppläggning, skall förenas till elt enda förelag med gemensam ledning och gemensam produktionsuppläggning. Har involveras ortsintressen, kommunala intressen och naturiiglvis lokala fackliga intressen, och vid första påseende kan det synas som om dessa intressen i vissa fall skulle vara rätt svårförenliga. Den enda möjligheten att lösa problemet är, som jag ser det, att det sker i samförstånd med de anställda och de kommunalt ansvariga. Föratt detla skall lyckas tarvas det framför allt en nära kontakt mellan det nya bolagets ledning, orlsinlressena och de kommunala intressena samt en direkt representation för de anställda på de olika platserna. Nu har de anställda sin representation i styrelsen, och i den mån jag har haft möjlighet att träffa dem personligen harjag väl fått intrycket alt del är folk som kan tala och svara för sina intressen. Jag tror inte man skall utgå från alt de anställdas intressen här säljs för en grynvälling i de fortgående diskussionerna inom styrelsen i SSAB.

Nu går företaget ut med ett antal anställda på totalt 17 000-18 000 personer. Indirekt är del ytlerligare ett par tusen, om jag, och det ärju riktigt, till de mellansvenska stålverken lägger de mellansvenska gruvorna.

Redan nu lalar man om önskvärdheten av att vid en kommande enhetlig strukturering av verksamheten minska arbetsstyrkan med i runt tal 4 000 personer. Enligt min oförgripliga mening är det för tidigt att fixera sig vid denna siffra. Frågan hänger samman med vad det finns för möjligheter till en allmän expansion av verksamheten i dess nya och mera funktionella form. Vidare hänger det ihop med i vilken takt man kan bygga ut förädlingsprocessen. Det nya förelaget är självfallet inte bundet vid att köra i de gamla hjulspåren, ulan har att pröva nya uppslag och idéer i fråga om produktions-sortiment och dess ytterligare förädling. Att det finns sädana uppslag torde redan nu vara ett faktum, om erforderiig utbyggnad enligt planerna - och gärna enligt nya planer - kommer till stånd.

Jag menar att vi har rätt att ställa anspråk på del här företagel, om vi tror på det. Och det gör vi, för annars skulle inte denna kammare vara beredd att satsa 3,1 miljarder kronor plus själva apportegendomen. Vi har anledning att tro på företaget, och därför har vi också anledning att ha anspråk pä en expansion i fortsättningen.

Representanter för branschen, i den mån jag har haft tillfälle att personligen tala med sädana under det senasie halvåret, har, som jag nyss sade, varit ganska välgörande optimistiska beträffande näringens förutsättningar i framtiden, om man för den rätta strukturen och anpassningen.

Skulle det emellertid trots alla energiska ansträngningar när det gäller vidareförädling och expansion bli folk över, lar jag för givet alt omställningsprocessen hanteras med erforderlig aktsamhet och erforderligt hänsynstagande till de anställda. Det nya SSAB får inte starta sin verksamhet med ett dåligt rykte visavi sina anställda. Även om det kostar pengar att leva upp till en godtagbar anpassningspolitik, får bolaget la dessa kostnader. Med de starka samhällsinslag som verksamheten har får de gamla, Iraditionella vinstmaximeringsprinciperna finna sig i en kompromiss med de principer som ansvaret för de anställda, sett från samhällssynpunki, kan innebära. Vi

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

satsar dessa stora belopp, därför all vi tror på SSAB. Vi har råd alt anständigt hantera de människor som är involverade i denna fråga.

Vid sidan av det stora företagel SSAB ligger sedan en rad smärre handelsstålverk,enligt propositionen 8 stycken med närmare 4 000 anställda. Företrädare för de ifrågavarande orterna kommer, om jag har förstått talarlistan rätt, att längre fram i debatten närmare beröra de speciella frågorna för de specifika orterna. Jag är medveten om den oro som redan har tagit sig ullryck i dessa smärre handelsstålverk och inom ortsbefolkningen inför känslan av all ha kommit på den överblivna kartan, där staten nu går in föratt rädda handelsstålsproduktionen i vårt land. Naturligtvis får så inte bli fallel. Vi har ju med tillfredsställelse konstaterat atl f d. riksdagsmannen, LO-ordföranden och Metall-ordföranden Arne Geijer har regeringens uppdrag att inventera problemen och komma med förslag om hur de smärre handels-stålsföretagen eventuellt skall inordnas eller beträffande produktionen eventuellt samordnas med den allmänna planering och framtidsinriktning som vi har anledning att begära närdet gäller handelsstålels utveckling i värt land. Här förväntar vi oss så småningom ett resultat och naturligtvis elt förslag från regeringens sida. 1 de enskilda fallen är problemen speciellt ömtåliga, dä det ofta gäller företag som är sä dominanta pä sin ort att del därest verksamheten icke fortsätter enkelt uttryckt kan betyda bruksortens undergång och ödeläggelse. När det gäller de smärre handelsstälverken kommer de samhälleliga bedöm ningarna in i exklusiv grad, och jag föreställer mig all regeringen är helt medvelen härom och är beredd alt hanlera frågorna med hänsyn härtill. Vi ser gruvindustrins problem som elt integrerande problem med handelsslålsinduslrins sanering och upprustning.

Vi haren handelsslälsproduktion häri landet som motsvarar ungefär 50 % av vad nationen konsumerar i form av handelssiål. Så var del åtminstone 1976. Vår egen andel av vår konsumtion av handelssiål har sedan sjunkit ytterligare. För dagen har vi en import av denna vara som stannar vid 61.5 %.

Här upplever vi nu hur den industrialiserade västvärlden och också vi möter en import från iredje världens nationer och därmed också ställs inför allvarliga problem i avseende på järn- och siälii'l\crkningens framlid. Då dessa basindustrier haren så strategisk betydelse vid alla tilHalien -jag har sagt del lidigare - i fred och i ofred för nationerna, har detla på sista tiden föranlett vissa försvarsaltityder från de ulanförstående industriländerna. Såväl Amerika som de nio EG-staterna försvarar sig mot denna dumping-import med hänsyn lill intresset av atl bibehålla en egen industri. Jag har tidigare sagt, och jag tillåter mig att upprepa det: Vi kan inte stå med öppna armar och ta emot den lågprisimport utifrån som ökar i takt med att övriga industrinationer i Europa och Amerika försvarar sin egen tillverkning. Del är angeläget all vi hela liden uppehåller den kontroll vi behöver över importens utveckling.

Jag har, herr talman, med della relativt begränsade inlägg velat framföra några av de mera allmänna och grundläggande funderingarna kring problemet. Jag skall sluta med ett enda inlägg, som kan ha karaktären av en

replik.

Jag lyssnade med en viss förvåning på diskussionen om vem som kom först med Stålverk 80 och vem som i dag vidhåller atl man skall arbeta med delta. Frågan gäller alltså, säger de borgerliga representanterna, vem som i dag vågar hävda atl del finns en vettig tanke i en utbyggnad av metallurgin uppe i Luleå.

Jag har i min handen intressant promemoria-eller lål mig för alt vara artig kalla den ell dokument - nämligen regeringsförklaringen, avlämnad en av de första dagarna i oktober månad 1976 av den nu sittande regeringen. Där framhålls del längst ned på en sida:

"Norrbottens Järnverk i Luleå skall byggas ul lill ett metallurgiskt centrum."

Skulle vi inte med den deklarationen kunna avstå frän att ifrägasälla varandras lidigare uttalanden eller goda vilja när det gäller utbyggnaden av Stålverk 80 eller-om man vill kalladel sä-ell melallurgiskl centrum? I del länga loppet och i framtidsperspektivet är vi på denna punkt glädjande nog eniga mellan regeringen och oppositionen.

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

Industriministern NILS ÅSLING, som meddelat alt han i samband med behandlingen av detla ärende ämnade besvara Lars-Ove Hagbergs (vpk) den 5 oktober 1977 anmälda interpellation, 1977/78:21, om stålpoliliken, erhöll ordet och anförde:

Herr lalman! Med förslaget om bildandet av SSAB, Svenskt Stål AB, har regeringen genomfört en genomgripande strukturförändring i vårt lands stålindustri. Det är elt ofrånkomligt steg med hänsyn till branschens utveckling också internationellt. Del har omvittnats av flera talare här i dag. Förslaget är en nödvändighet finansiellt, kommersiellt och pä sikt även tekniskt. Det är en genomgripande rekonstruktion av de tre dominerande handelsslålsförelagen.

Jag noterar med tillfredsställelse atl elt enigt näringsulskott stöder regeringens förslag till bildande av detla bolag och även vår hemställan om medel för all genomföra denna väsentliga strukturralionalisering. Jag nolerar också att Gunnar Sträng nyss har betonat enigheten i den stora centrala frågan. Jag har också noterat atl han säger sig tro pä företaget och dess framtid. Även i det avseendet är alltså oppositionen enig med regeringen i sin bedömning.

I motioner har såväl socialdemokraterna som vpk framfört kritik mot den förhandlingsuppgörelse som ligger lill grund för den här bolagsbildningen. Den kritiken har tidigare i debatten utvecklats härifrån talarstolen. Man har också framfört viss kritik mot den av regeringen förda stålpolitiken i allmänhet. Jag vill beröra någol av den kritik som har framförts och redogöra för de överväganden som har legat till grund för regeringens förslag i frågan.

Världens stålindustri har under de senaste tre åren drabbats av en vikande efterfrågan och därmed slora och växande avsättningssvårigheter.

Den svenska och västeuropeiska stålindustrin, dvs. industrin i de traditio-

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

nella slålnationerna, har fått möta en hård konkurrens från nya stålproducerande länder. De nya stålproducerande länderna har fördelar gentemot de äldre industriländerna, både genom modernare produktionsutrustning och genom lägre produktionskostnader.

Den svenska handelsstälsindustrin måsle i denna situation anpassas efter de rådande liksom de förväntade framtida förutsättningarna. Det ärden reella bakgrunden lill de åtgärder vi här diskuterar.

Våren 1977 presenterade handelssiålsuiredningen sitt betänkande. Utredningen bedömde all handelsslålsbranschen i Sverige för framtiden måste inrikta sin avsättning pä hemmamarknaden. Utredningen fann dessutom att det krävdes en betydande strukturomvandling i branschen för att den skulle kunna bibehålla och stärka konkurrenskraften även på denna marknad. Jag delar naturligtvis utredningens slutsats i fråga om behovet av en strukturomvandling i den svenska handelsstälsindustrin. Med detla villjag emellertid inte ta ställning till de konkreta förslag om produktionsuppdelning mellan olika enheter som utredningen har framfört. Jag finner att bedömningen om produktionsinriktningen och investeringarna måstegörasav branschen själv, dvs. av företag och anställda i samverkan. Atl samhällsorganen måste medverka i denna process är emellertid nödvändigl för att säkerställa att omvandlingen sker i för samhället acceptabla former. På olika sätt har regeringen skapat instrument för att tillgodose dessa krav.

Bildandel av detta nya handelsslålsföretag får betraktas som ett första steg i denna strukturomvandlingsprocess.

Det har framförts krav på att bolaget skulle vara helstatligt eller att staten skulle ha större ägarandel än halva aktiekapitalet. Gunnar Sträng har nyss varil inne på den tanken, även om jag kunde notera alt det inte var några speciellt övertygande argument han kunde anföra. Han var uppenbart inte beredd att här binda sig för några mer långtgående slutsatser beiräffande ägarfördelningen. Jag anser att del finns ett slorl värde i atl de privata intressenterna, dvs. Gränges och Stora Kopparberg, kvarstår i företaget pä det sätt som har föreslagits. Härigenom delas ansvaret lika mellan staten och del privaia näringslivet fördel dominerande företaget i branschen, som dessutom har tillskapats som en grundläggande induslripolitisk ålgärd och därför får bedömas utifrån de alldeles speciella utgångspunkter som detta medför.

Man har också kritiserat regeringen för en alltför pessimistisk syn pä den svenska handelsslålsinduslrins framlid. Det är en kritik som vi kan ta med viss ro. Regeringens förslag till statligt engagemang i branschen är i stället ett uttryck för betydande tilltro lill branschens utvecklingsmöjligheter pä sikt. Förslaget innebär att bolaget tillförsäkras myckel betydande resurser. Därmed kan bolagel genomföra behövliga investeringar i syfte att utveckla konkurrenskraftiga produkter. Bolaget ges finansiell styrka även under de svära rekonstruktionsåren, och det bör kunna hälla en hög nivå på för hela branschens utveckling nödvändig forskning och utveckling, där företaget självfallet barett dominerande ansvar i svensk industri. Pä det sättet skapas möjligheter för en konkurrenskraftig stålindustri och därmed trygghet för de anställda.

I jämförelse med de planer som under lidigare är har funnits inom branschen kan de nu angivna investeringsramarna förefalla blygsamma. Jag finner emellertid alt de skisserade utvecklingsplanerna inom SSAB befinner sig på en realistisk nivå. Branschen, dess anställda och samhällel har inget all vinna på atl genomföra en expansion ulan att det finns nödvändiga marknadsförutsättningar. Del är bara på del sättet som realistiska investeringar kan komma till stånd. Jag vill också understryka att regeringens förslag ingalunda har begränsat SSAB:s investeringsprogram lill en bestämd nivå, i vilken föreställning några av debatlörerna lycks leva. De beräknade inves-leringsramarna baseras på vissa preliminära anlaganden om produktionsinriktning och resultatutveckling. Inom bolaget skall en definitiv strukturplan utarbetas, som visar det totala investeringsbehovet. Om bolaget uppnår bättre resultat än vad som preliminärt antagits, genereras resurser som kan användas för ytterligare investeringar i verksamheten.

Jag skulle också i all korthet vilja kommentera den kritik som framförts mot förhandlingsresultatet sett från affärsmässig synpunkt. Jag kanske inte behöver uppehålla mig vid detaljerna;del har många tidigare lalare gjort idag, och dessutom är det kanske inte angeläget atl diskutera enskildheter i förhandlingsuppgörelsen. Jag vill betona alt målet i förhandlingen har varil först och främst att lösa en rad myckel besvärliga problem för svensk stålindustri och att samtidigt skapa ett för framtiden livsdugligt stålföretag, som skulle kunna vara en stomme i den svenska stålindustrin för framtiden.

1 det aktuella fallet hade de tre förhandlande företagen inte likvärdig finansiell styrka. Detta bör man kanske notera.

En affärsmässig uppgörelse mellan på detta sätt omaka parter brukar medföra all del svagaste företaget får göra de största eftergifterna. Företaget i fråga Ivingas då vanligen till genomgripande förändringar av sin verksamhet, vilket ofta medför stora sysselsältningskonsekvenser. Det ärju detta som har avspeglats i hela det omfaltande förhandlingsarbetet - någol som nu lyvärr tycks vara glömt. Det är pä grund av omsorgen om de anställda pä de olika driftsplalserna som förhandlingsresultatet har blivit vad det är. Det ligger i både statens och de anställdas intresse att undvika så drastiska förändringar som hade blivit följden om man hade gått till verket med ett annat mål för ögonen, med, som Gunnar Sträng sade, målet alt skapa en ur alla synpunkter affärsmässigt hållbar och önskvärd uppgörelse. Atl regeringen nu har accepterat en förhandlingskompromiss som tryggar fortlevnaden för företag som haft en ulsatl position tyckerjag inte borde förefalla så utmanande för oppositionen, eftersom jag hittills har levt i den föreställningen alt också opposiiionen, liksom regeringen, känner ell ansvar för sysselsättningen på de här stålörterna. Men självfallet anser jag, liksom motionärerna och Gunnar Sträng, att staten måste eftersträva affärsmässighet i sina förhandlingar. 1 det här sammanhanget har det emellertid inte varit möjligt alt bilda ett nytt stålföretag med för samhället acceptabla konsekvenser i övrigt, om vi inte hade haft möjligheter att väga in de här omständigheterna i uppgörelsen och låta förhandlingarna ha den gäng de har haft.

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

I sin reservation till näringsutskottets betänkande säger socialdemokraterna att man har för avsikt atl uppta avtalen om Svenskt Stål till nya förhandlingar om partiet kommer i regeringsställning. Del är ett myckel märkligt konstaterande. Jag vill först bara erinra om att regeringspartierna och socialdemokraterna ju är överens om atl bolaget skall bildas med det av regeringen föreslagna statliga engagemanget. Detla slår inte i samklang med atl man nu säger alt man ämnar återkomma med en omförhandling. Jag beklagar uppriktigt uttalandet i reservationen, främst därför att det kan komma alt verka störande på parterna och de anställda i Svenskt Släl, under en lid då föreiagel befinner sig i elt känsligt och komplicerat omvandlingsskede.

Jag vill än en gäng erinra Gunnar Sträng om all förhandlingsresultatet inte aren affärsmässig uppgörelse i vanlig bemärkelse. Det aren induslripolitisk åtgärd som det inte är möjligl atl värdera som en annan affär. Om man skulle värdera alla indusiripoliliska insalser vi har varit tvungna atl göra i detla land under det .senaste året efter strikta affärsmässiga principer, skulle vi ha varit handlingsföriamade, och dä skulle arbetslöshetssiffrorna varit mycket större. Är det det Gunnar Sträng ser som något ideal? I så fall är jag myckel förvånad.

I realiteten försöker reservanterna sitta på två stolar. Men man kan inte både acceptera ett avtal, som man gör nu de facto, och samtidigt säga att om det var en annan situation här i kammaren skulle man bryta upp avtalet, omförhandla avialel. Ni måste bestämma er om ni vill bli trodda på era ord. Annars är delta en demonslrationspolitik av ganska enkelt märke.

Jag vill nu ta upp de frågor som rör kraven på struktur- och investeringsplaner för handelsstålsinduslrin och regional- och arbetsmarknadspolitiska åtgärder för orter som kan väntas bli drabbade av inskränkningar inom stål-och gruvindustrin.

Jag nämnde tidigare att bildandet av ett nytt handelsstålsbolag först och främst måste betraktas som ett första steg till en strukturomvandling, dvs. en anpassning av produktion och marknadsorganisalion till de förändrade marknadsförhållandena. SSAB skall, under medverkan av de anställda, utreda och genomföra en ny inriktning av sin verksamhei. Arbetet pågår f n. mycket intensivt och med en berömvärd målmedvetenhet från företagets ledning och de anställdas organisationer.

Inom handelsstålsinduslrin finns emellertid elt antal företag - Gunnar Sträng erinrade om dem i sitt inlägg - som inte ingår i SSAB. Dessa företags -de mindre handelsstålsföretagens - intressen får naturiigtvis inte åsidosättas genom detta nya företags bildande. Det är därför regeringen har föreslagit all statliga lån lill SSAB skall beviljas endasi under förutsättning att bolagel genomför strukturförändringar i samråd med de utanför stående handelsslälverken. SSAB skall ärligen redovisa sin planering och utveckling för industridepartementet. På del sällel kan en uppföljning göras av hur villkoren för lånet uppfylls. Med andra ord: Tillkomsten av SSAB får inte innebära att situationen därigenom försämras för de mindre handelsstälverken och deras möjlighet till överlevnad.

De utanför SSAB slående förelagen, berörda kommuner och representanter förde anställda har i skilda sammanhang haft överläggningar med mig angående situalionen inom denna del av stålindustrin. Man har påvisat behoven av ålgärder för sysselsällningen. Statliga medel till dessa förelag har aktualiserats. Vissa företag har också begärt alt staten i samband med att medel lill SSAB beviljas föreskriver della förelags produklionsinrikining.

Jag vill därför precisera vår ståndpunkt i den här frågan. Som jag tidigare påpekat är det branschens skilda företag som har den bästa kompetensen för beslut när det gäller marknads- och produktionstekniska frågor. Det är inte rimligt atl staten genom sina beslut skall föreskriva företagens produklionsinrikining. Jag har, för alt underlälla samråd mellan SSAB och de ulanförstående förelagen, utsett en särskild opartisk ordförande, Arne Geijer, alt leda diskussionerna mellan företagen i branschen. Jag väntar all resullalel av dessa diskussioner blir förslag om strukturförändringar, som totalt sett skall stärka branschens konkurrenskraft och alltså inte gå ul över något enstaka företag utan garantera också de mindre företagen överlevnadsmöjligheter.

Jag har noterat att näringsutskotlel i likhel med regeringen anser alt de utanför SSAB stående handelssiälverkens intressen måsle bevakas. Utskottet har också föreslagit atl slatliga medel ställs lill dessa företags förfogande, om behov uppkommer. Min mening är att frågan om statliga medel lill dessa förelag bör prövas i samband med förslag lill beslående förbänring av branschens konkurrenskraft. Denna princip har hittills gällt för de ålgärder lör stålindustrin som regeringen föreslagil. Under hand harjag erfarit all del finns goda förulsäliningar för alt förslag om bätlre samordning av produktions- och marknadsorganisation kan komma atl presenteras från branschens sida.

En förbänring av konkurrensförmågan inom stålbranschen kommer sannolikt all innebära personalinskränkningar i de berörda förelagen, vilket är beklagligt men tyvärr, som det nu ser ul, ofrånkomligt. Avsevärda produktivitetsförbättringar är nämligen angelägna för atl stärka branschens överlevnadsmöjligheter. Samtidigt begränsar marknadsförutsätiningarna branschens expansionsmöjligheter. En minskning av sysselsättningen inom branschen framstår därför som oundviklig. Både samhället och företagen har atl medverka lill atl dessa sysselsäiiningsförändringar inte medför oacceptabla konsekvenser för de anställda och an de berörda orternas överlevnad inte äventyras.

Även här har regeringen skapat förulsäliningar fören smidig omvandling. Jag länker här närmasl pä det arbetsmarknadspoliliska stöd som företagen kan erhålla i samband med att de uppskjuter uppsägningar för att ge arbetsmarknadsmyndigheterna ökat rådrum för angelägna insatser. Regeringen har vidare uppdragit åt länsstyrelserna atl bilda särskilda samverkansgrupper i län med stål- och gruvindustri. Gruppernas arbele består i all samordna de arbeismarknadspoliiiska insatserna och medverka lill all nya sysselsältningslillföllen skapas på de orter som drabbas av inskränkningar i stålindustrin. Jag räknar med all de berörda förelagen med all kraft medverkar till att sysselsättningsfrågorna finner en lillfredsställande lösning

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

Om stålpoliliken

mot bakgrund av del goda samarbete som alllid funnits mellan förelag, anställda och samhälle pä våra bruksorter. Jag kommer också alt aktivt verka för all förelagen tar sill ansvar i detla hänseende.

Slutligen vill jag också ta upp frågan om de anställdas medverkan i samband med strukturomvandlingen i stålindustrin.

I förhandlingarna om Svenskt Stål hade de anställda full insyn. Förhandlingsarbetet underlättades i hög grad genom de anställdas aktiva och konstruktiva medverkan. Jagharerfaritatl de anställda i hög grad engagerats i det nu pågående arbelel med SSAB:s framtida produktionsinriktning och organisation. Insatserna från de fackliga organisationerna måsle bedömas vara av slörsla värde för föreiagel när del gäller att lösa de svåra problem som en strukturomvandling medför. Jag troraltdeerfarenhelersom vunnits inom SSAB kommeratl vara av betydande intresse förden framtida tillämpningen av lagen om medbestämmande i arbetslivet. Jag finner del glädjande all föreiagel funnit en ordning för samverkan mellan förelagsledning och anställda som ökar tilltron också lill företagets utvecklingsmöjligheter långsiktigt. Därmed har lagts en god grund för att vidmakthålla en konkurrenskraftig svensk stålindustri.

Jag ber därmed, herr talman, att la övergå till atl besvara den interpellation om stålpolitiken (1977/78:21) som Lars-Ove Hagberg framställt angående regeringens stålpolilik. Jag har kommit överens med interpellanten att jag skulle besvara frågorna vid detla tillfälle.

Följande frågor har ställts i interpellationen:

1. Vilka garantier är regeringen beredd all ge berörda stålörter och järnbruksarbelare för all inte sysselsällningen skall minska när elt nytt stålbolag bildas?

2. Varför omfattas inte handelsstålsförhandlingarna av alla handelsstålverken?

3. Tänker regeringen tillse all berörda gruvor och berörd kraftförsörjning ingår i ell nytt slålbolag?

4. Är regeringen beredd all salsa del kapital som är erforderiigl för all i en snar framlid genom ny teknik och ökad förädling öka sysselsällningen inom stålindustrin?

5. Har regeringen för avsikt alt ålägga de nuvarande ägarna till stålindustrin att bidraga med invesleringsmedel för att gollgöra lidigare inveslerings-lörsummelser?

6. Avser regeringen atl verka för atl de fackliga organisationerna skall ges vetorätt i det nya bolaget när det gäller investeringar, personalpolitik och löneformer?

7. Kommer regeringen alt ompröva sina tidigare ställningstaganden om storfinansen som delägare i ett nytt stålbolag och i stället helt förstatliga handelsstålverken?

Genom proposiiionen och vad jag lidigare i dag sagt här har Lars-Ove Hagberg fått svar på sina frågor när del gäller de överväganden regeringen gjort i samband med förhandlingarna om bildandet av ett nytt slälförelag. Delsamma gäller frågorna om sysselsällningen och de handelsstålverk som

inte föreslås ingå i SSAB. Vad gäller frågan om vetoräll förde anställda villjag hänvisa till del goda samarbete som etablerats mellan SSAB och de fackliga organisationerna. Jag finner därför ingen anledning att verka för några ytterligare ålgärder i detla avseende inom SSAB.

LARS-OVE HAGBERG (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Omständigheterna i handelsslålsbranschen har gjort alt en interpellalion från den 5 oktober 1977 besvaras i det här sammanhanget, vilket kanske kan ses mot bakgrund av all frågeställningarna framställts i ett läge när avtalsuppgörelse inte hade träffats.

Men i svaret på frågorna i interpellationen utgår induslriminislern från all den svenska handelsstålsinduslrin skall följa den internationella stålindustrins utveckling. Då vill jag kort erinra om att den internationella stålindustrin - den europeiska, japanska, amerikanska osv. - mer och mer föriägger sin verksamhet till länder av typ militärdiktatur. Och om några år kommer det kapitalet att vara i Sydkorea och i ännu slörre uisiräckning i Brasilien. Med den inriklning som industriministern talar om och med den inlernalio-nella situationen kommer svenskt handelsstål att pressas ännu längre tillbaka. Om man med ännu lägre produktionskostnader i dessa länder pressar priserna på marknaden, menar då industriministern atl frihandeln skall gälla för handelsslålel i sådan omfattning atl vi också följer med i nästa steg? Vad skall det i så fall bli av svenskt handelssiål? Här måste man ställa frågan: Hur länge kan vi vara med i frihandelssystemet pä dessa villkor? Det ärju inte kapital i Sydkorea eller Brasilien som används ulan del är redan etablerat stälkapilal som etablerar sig i de här länderna, framför allt på handelsstålssidan. Det är grunden för om vi skall ha sysselsällningen kvar.

Detta är ocksäiniimt förknippat med expansionen av branschen. Industriministern sade i sill an förande al idel inte blir någon expansion av branschen. Men var kommer då expansionen att ske, var kommer jobben alt skapas? Den frågan måsle också vara inlimt förknippad med frihandeln. Var kommer den vidareförädling som det ibland talas om all ske, var skall produkterna säljas och på vilka villkor skall den komma till stånd? Skall vi då återigen av de internationella kapitalintressena pressas till atl slrukturraiionalisera? Faklum är all varje strukturomvandling har lett till högre kapiialinsiitser och förre arbetstillfällen. Fortsätter vaoe strukturomvandling på delta sätt anmäler sig frågan: I vilket led kan handelsslålel vara med i den svenska indusirikedjan? Då gäller det jobben.

1 svaret och i propositionen säger industriministern att inflytandet för de anställda är mycket bra. Förelag och anställda har samverkat. Facket är med i strukturomvandlingen, och all ting är frid och fröjd. Jag undrar det, jag. Hårde fackliga representanter som kommersenarepå talarlistansamma uppfattning om de fackliga representanternas förnöjsamhet med den utveckling som varit i SSAB?

Det pågår nu en dragkamp när det gäller ramarna. Jag vet att de fackliga representanterna i strukiurulredningarna, framför alll från Domnarvet, inte

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

Om stålpoliliken

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

Om stålpolitiken

alls känner sig lill freds med den här siluationen.

Eftersom jag är anställd i SSAB och tillhör Metalls fackförening i Borlänge ar jag en av dem som får rapporter från strukturgruppernas arbele. Jag kan inie alls hålla med industriministern om all detla samarbete mellan fackförening och företagsledning är positivt för utvecklingen i dag. Del är snarare tvärtom.

Huvudfrågan i min interpellalion gäller garantin för sysselsättningen och jag har redan berört den. Var kommer de nya jobben all skapas? Ingen i den borgerliga majoriteten i näringsutskotlel kunde säga varde nya jobben nu skulle komma, trots all induslriminislern säger att det var av omsorg om de anställda som man skapade SSAB. Det kan man säga under en förutsättning: Om man tillåleren industri all underså lång lid gå sä långt ned i bollen alt den behöver snabb hjälp, då kan della rädda några sysselsätlningstillföllen. Men frågan kvarstår: Var skall de nya jobben skapas? Var finns garantin för dem? Är det AMS-insalserna som är regeringens garanti för sysselsättningen, eller vad är del? Vilken industripolitik och vilken näringspolitik är del som industriministern har som svar till de arbelare som direki hotas att förlora sina jobb?

GUNNAR STRÄNG (s) kort genmäle:

Herr talman! Induslriministem har en benägenhet all lala om för kammaren vad hans debaitmotståndare egentligen länker och lycker men inte säger. Jag tror atl debalien vinner på om var och en lalar för sig - dä slipper vi en diskussion på lilel för subtila och osäkra grunder.

När industriministern motiverar den här rent afförsmiissigt skrala och sneda uppgörelsen, gör han det med atl man därmed har räddat sysselsättningen och då har man absolution för uppgörelsens innehåll.

Nu trorjag personligen all sysselsällningen inie gärna hadeäveniyraisom stålen hade svarat för tvä tredjedelar och de privata företagen för en tredjedel av aktiestocken i SSAB.Jag går t. o. m. så långt all jag säger att de anställda inte hade känt sig mer otrygga om staten hade svarat för 100 "-h av aktiestocken i SSAB. Så det kan inte gärna vara elt hållbart motiv för alt man har träffat en uppgörelse dar staten och skaltebetalarna svarar för de helt dominerande insatserna men där akiieägarna i Bergslagen och i Gränges delar lika med den stal som betalar.

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Lars-Ove Hagberg påminde om all interpellationen ställdes för rätt länge sedan. Det är en korrekt information. Dess värre ställdes den milt i ett förhandlingsläge där del inie var meningsfullt all ge en svar. Därav del förfarande som vi här har lillämpal.

Lars-Ove Hagberg refererar lill utvecklingstendenserna i den internationella stålindustrin. SSAB bör trots utvecklingstendenserna internationellt ha en hygglig framtid. SSAB haren stor hemmamarknad, man haren industriell tradition atl bygga på, man har med den finansiella rekonstruktionen också fåll möjligheter all utveckla föreiagel organisatoriskt, kommersiellt och

tekniskt. Jag lycker därför atl Lars-Ove Hagberg är alltför pessimistisk i sin bedömning av SSAB:s framtida utvecklingsmöjligheter.

Sedan ställer Lars-Ove Hagberg den kompletterande frågan: Var kommer då sysselsättningen i framtiden all återfinnas - den sysselsättning som inte kommer alt kunna klaras genom en expansion i stålindustrin? Jag ser SSAB som en väsentlig insats för all trygga produktionen av basråvara för svensk verkstadsindustri, som ju ändå även i delta läge i vissa företag är expansiv och som i en mer normal konjunktur bör ha myckel stora möjligheter all expandera och därmed kompensera bortfallet i sysselsättning både i stålindustrin och i andra branscher som nu har bekymmer. Om vi sköter forsknings- och utvecklingsarbetet rätt, om vi ser till all vi har en positiv näringspolitik och en atmosfär som främjar tillkomsten av nya och utveckling av befintliga förelag trorjag all vi har alt emotse en betydande expansionskraft i svensk verkstadsindustri.

Lars-Ove Hagberg påstår alt jag hävdar att de fackliga representanterna har visat förnöjsamhet i detla arbete. Det aren helt felaktig beskrivning. Det har delvis varil mycket hårda tag. De fackliga representanterna har energiskt hävdat sina synpunkter. Men de har ändå besjälats av en vilja att hitta konstruktiva lösningar. Del var den viljan atl ändå skapa någonling konstruktivt, något som skulle föra branschens utveckling framåt, som jag tycker är sä lovvärd och som har möjliggjort skapandet av detla förelag. Jag tror inte att man löser några problem genom att torna upp svårigheter, genom att eftersträva konfrontation; jag troratt den enda väg på vilken man kan lösa dessa svåra problem är att försöka hitta gemensamma lösningar, konstruktiva lösningar.

Jag är medvelen om den regionala dragkamp som finns inom föreiagel, men jag är också medveten om atl de fackliga ledarna samt arbelare och tjänstemän vet alt det är problem som så bra som möjligt måste lösas inom förelagets ram för alt företaget skall få den livskraft som vi eftersträvar. Var inte så pessimistisk, Lars-Ove Hagberg. Jag iror all förnuftet segrar också i den här frågan.

Till Gunnar Sträng vill jag säga all frågan om ägandet är principiell. Har vi här två enskilda intressegrupper och en stallig intressegrupp tror jag fortfarande alt del är angeläget att man på ett påtagligt sätt markerar atl de enskilda iniressenlerna har elt ansvar för förelagets fortbestånd. Del här föreiagel får ju en sä dominerande roll i svensk stålindustri, atl det är angeläget alt skilda ägargrupper känner sill ansvar. Hade man förstatligat detla 100-procenligt, hade man förlorat denna poäng, och eftersom detla i hög grad är en induslripolitisk åtgärd som förutsätter en öppen, positiv medverkan också från del enskilda näringslivet, så trorjag atl delta är av stort värde.

Gunnar Sträng gör sig sedan möjligen skyldig lill en litet förhastad slutsats när han säger alt akiieägarna i de enskilda föreiagen delar lika med staten, även om staten tar på sig svårigheter. Vi skall väl realistiskt bedömt även notera att i vaoe fall ell av de privaia förelagen genom den här insatsen räddades frän ell öde som vi bara kan gissa graden av men som i varje fall inie

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

Om stålpolitiken

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

Om stålpoliliken

har inneburit alt man klarat överlevnad och sysselsättning på de orter där della företag är verksamt.

LARS-OVE HAGBERG (vpk) kort genmäle:

Herr lalman! Först några ord om pessimism och optimism. Herr Åsling är optimist. Han får igenom sin politik. Han tror på den och då är han optimistisk.

Jag tror atl detta är en felaktig politik. Därför är jag pessimistisk. Med en annan politik skulle också jag vara optimistisk om svenskt handelsstål. Däri ligger frågan om optimism och pessimism. Del är inie fråga om kunnandeoch del som finns i svenskt handelssiål.

Industriministern försöker komma undan väl lindrigt när han talar om hur vi skall klara vår framtid i SSAB och med den internationella konkurrens vi har i dag. Hittills harju varje år nästan 5 % av vår hemmamarknad betats av. Visst skall vi behålla den i den frihandel som omhuldas av den borgeriiga regeringen, där svenskt kapital inte kan hävda sig mot del internationella kapitalet som söker sig till de länder, där det kan få den bästa profiten och kan konkurrera bl. a. på vår hemmamarknad. Det ärju elt problem.

Då följer nästa konsekvens. Industriministern sade atl vi skulle ha inrättat svenskt handelsstål efter de premisser som vi har i dag. Vad blir då följden i morgon när man har etablerat sig ordentligt i Sydkorea och Brasilien?

Sedan skall vi satsa på vår verkstadsindustri. Del är vår basnäring och basvaran skall vi utveckla. Men jag ställer mig återigen samma fråga som jag ställt lill näringsutskotlets lalsemän: Hur skall denna verkstadsindustri byggas ut i vårt land, när de slörsta verksladsföreiagen i detla land alltmer söker sig utomlands? T. o. m. forskning och utvecklingsarbete söker sig successivt ut ur landet. Hur skall vi dä kunna få våra jobb här? Jag tycker atl industriministern skall svara också på della, eftersom det finns ell intimt samband mellan dessa frågor.

Sedan till de anställda och deras möjligheter. Jag har helt klart för mig all de fackliga represenlanlema har haft en vilja all försöka göra della så bra som möjligl, framförallt då de representanter som sitter i varje klubb på varje ort och som fält la huvuddelen av detta ansvar, som fått titta konkret på problemen och kommit in i förhandlingsarbetet på ramar som vi inte har beställt och då försöker försvara del som de har kunnal försvara. Jag tycker all de i flera fall hargjort del myckel bra. Men som del nu ser ul-och del förman också rapporter om - får de inte igenom det de kämpar för. De får ge sig. Då måsle man väl ändå bli pessimistisk? Och hur skall del bli om de anställda kommer i direki konfrontation med den inställning som SSAB nu har i och med att del inte las hänsyn lill de förslag som kommer bl. a. från järnbruksklubben i Domnarvets Jernverk.

Induslriminislern NILS ÅSLING:

Herr lalman! Del är rikligt att vi har föriorat marknader hemma när det gäller stålet. Men det ärjusi för alt stärka den svenska handelsstälsindustrin också på hemmamarknaden som vi har vidtagit åtgärden att bilda Svenskt

Stål AB, för det kommer naturligtvis atl stärka den svenska stålindustrins position också på hemmamarknaden. Dessutom bör Lars-Ove Hagberg notera att vårt konkurrensläge gentemot omvärlden på dét här områdel successivt har förbättrats genom regeringens ekonomiska politik. Det finns alltså anledning till betydande optimism beiräffande SSAB:s möjligheleralt i framtiden hävda sin hemmamarknad.

Närdet gäller frågan om verkstadsindustrin ärdet kanske bara att notera alt den industrin här i landel trots allt under senare är successivt har ökat sin andel av exporten. Även om del har skett elableringar utomlands, så har de från den här synpunkten en marginell betydelse.

Jag tycker vidare atl Lars-Ove Hagberg skall sluta med an försöka misslänkliggöra de fackliga ledarna. Jag kan vitsorda att de har deltagit i del här förhandlingsarbetet med oegennylia och med målet för ögonen att stärka företaget och därmed skapa underlag för en trygg sysselsättning för medlemmarna i fackföreningsrörelsen. Det äran gå väl långt atl på detta sätt försöka misstänkliggöra det arbete som bedrivits av de fackliga ledarna i de här mycket besväriiga och komplicerade förhandlingarna.

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsindu -strin, m. m.

Om stålpolitiken

BIRGITTA HAMBRAEUS (c):

Herr talman! Det är viktigl all än en gång slå fast atl vi i dag inte fattar några beslut om hur SSAB skall besluta om sin framtida struktur. När man läser tidningarna kan man nämligen fä intrycket att det nu skulle besluttis om nedläggningar, men del är alltså inte fallet. Den s. k. strukturgruppen, SSAB 82, arbelar och förhandlar om den lösning som är bäst för alla tre förelagen och kommer att presentera den för regeringen. Samverkansgrupperna inom resp. länsstyrelse har också en viktig uppgift all föra in hela regionens intressen i bedömningarna. Några beslul om melallurgins framlid vid Domnarvet i Boriänge har således ännu inte fattats.

Metallurgin har betydelse för många fler än dem som arbelar med den i Domnarvet. Industriministern räknar med att man också i framtiden skall komma atl använda malm från de mellansvenska gruvorna. Såvitt jag förslår innebär del all metallurgin måste behållas i Domnarvet. All ett stålverk är integrerat, dvs. har alla sleg från metallurgi lill fördig produkt, är betydelsefullt också för alt få den goda kvalitet som vi måste ha på värt stål för atl kunna konkurrera. Metallurgin ger också stora mängder överskoilsenergi som skulle kunna få god användning jusl i Boriänge. Genom en ångledning från Domnarvel lill Kvarnsvedens pappersbruk för, som del har sagis mig, 40 milj. kr. har del uppskallais all man skulle kunna göra en oljebesparing på 20 milj. kr. per är.

Sirukiurgruppen håller på med en samhällsekonomisk ulvärdering, och myckel talar för alt denna kommer an visa att det är helt nödvändigt atl behålla metallurgin i Domnarvel. Stålbranschen har hittills varil alltför snävt inriktad pä forskning för den slora skalan när det gäller metallurgiska processer. Detta är, kan man tycka, föga framsynt, eftersom Sverige ju aldrig kan tävla med dé stora järnproducerande länderna när del gäller skala. Däremot kunde vi förfina metoderna atl i mindre skala framställa stål och på

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Handelsstålsinduslrin, m. m.

så sätt finna en framtid också för de många mindre orterna. Kunde man dessutom kombinera stålproduktion och t. ex. melanolproduktion, hade man funnit en framtidsmeiod.

Utskottet understryker vikten av atl sådana nya metoder utvecklas. De forskningsprojekt som pågår bl. a. genom STU och KTH för småskaliga metoder bör kunna få slor betydelse för den framtida järnhanteringen i vårt land. Det är därför mycket viktigt alt man ser långt framål, när man beslutar om strukturförändringarna.

Del är viktigt all människorna i berörda bygder och förelag engagerar sig och konstruktivt börjar arbela för alt finna en framtid för sin bygd. Uppvaktningen i går från Domnarvel är en exempel på alt så böoar ske. Sludiecirkelverksamhelen i Vikmanshyltan och Horndal har inneburit atl människor samarbetar tvärs över alla vanliga gränser för alt lösa sina problem.

När det finns en stark vilja och en tro på en bygds framtid, då finner man också vägarna. Genom atl bygga vidare på de resurser man har kommerdet atl gå att skapa meningsfulla arbeten. Del gäller också all finna nya produkier atl tillverka. Inom energiområdet t. ex. finns många uppgifter. För ell energisysiem, som huvudsakligen bygger på inhemska förnyelsebara energikällor, på sol, vind och växler, kommer många nya produkier all behövas, vilka kan lillverkas av släl. En del av della kan börja projekieras redan nu.

Del går inie all la fel pä regeringens vilja all underlälla nödvändiga omsiällningar, men arbelel måsle ulföras av dem som berörs. Det kan inte vara en fördel all cenlraldirigera besluten från kanslihuset.

Olika organ finns som man kan vända sig lill. Universiteten och högskolorna ställer garna upp för all hjälpa lill all siruklurera problemställningarna och ge idéer, sä all man får bänre grepp om siiuaiionen. Inom länen arbelar samverkansgrupper. Den regionala uivecklingsfonden kan finansiera invesieringar och ge konkrela råd. Cenlrall arbelar den förstärkta etableringsdelegationen inom industridepartementet, och statens industriverk har förstärkta möjligheter all ge lån och bidrag för energiinvesteringar.

Beslutet om handelsstålels slruklur har alliså inie fallals än. Alla dörrar är öppna. Vi har myckel arbele framför oss.

På förslag av andre vice talmannen beslöts atl kammarens förhandlingar skulle fortsättas kl. 19.30.

§ 14 Anmäldes och bordlades

Motioner

1977/78:1873 av Eric Rejdnell m.fl. med anledning av proposiiionen 1977/

78:114 om ett centralt organ för informationsförsörjning, m. m. 1977/78:1874 av Nils Hjorth och Pär Granstedt med anledning av propositionen 1977/78:141 om kompetensprov för jägare

§ 15 Meddelande om frågor

Meddelades atl följande frågor framslällts den 6 april

1977/78:387 av Stina Eliasson (c) lill bosiadsminislern om åtgärder för förbättrad efterievnad av den nya energihushållningsnormen för byggnader:

Fr. o.m. den I juli 1977 gäller en ny och skärpt byggnorm, som bl. a. föreskriver särskilda krav från energihushållningssynpunkt. I några sammanhang har det emellertid kunnat konstateras att efterlevnaden av normen har varil brislföllig.

Med anledning härav vill jag fråga om bostadsministern finner det angeläget att vidta några särskilda ålgärder för att kunna förbättra efterlevnaden av den nya energihushållningsnormen?

1977/78:388 av Håkan Winberg (m) till justitieministern om tidpunkten för ombyggnad av häktet Kronoberg:

Riksdagen beslöt 1976 i samband med antagandet av den nya lagen om behandling av häktade och anhållna vissa ändringar i häktenas utformning och inredning för att den nya lagens principer skulle kunna genomföras i praktiken. Kostnaderna för dessa ombyggnader skulle bestridas från viss särskill angiven post i slalens allmänna fastighelsfond. Under riksdagsbehandlingen betonades särskilt behovet av ändrade utrymmen inom och modernisering av del nya häktet Kronoberg. Någon ombyggnad synes dock ännu inte ha kommit till stånd av detta häkte. N 01 denna bakgrund vill jag ställa följande fråga till justitieministern: När kommer den av riksdgen beslutade ombyggnaden av häktet Kronoberg att genomföras?

1977/78:389 av Mats Hellström (s) till statsrådet Ola Ullsten om biständs-samarbetet mellan Sverige och Patriotiska fronten i Zimbabwe:

I en intervju i Aftonbladet den 3 april med Joshua Nkomo, nationalistledare i Zimbabwe och en av den Patriotiska frontens ordförande, kritiserade denne delar av det svenska biståndet till befrielserörelsen ZAPU. För en lid sedan hade ZAPU bett regeringarna i Sverige, Norge och Danmark att få placera en del av sina ungdomar vid dessa länders universitet. Motivet var behovet av utbildade människor när Zimbabwe blir fritt. Nkomo hävdade i intervjun att inget som helst svar hade kommit på framställan och fortsätter: "Sä är det hela liden. Er hjälp kommer genom SIDA, och där verkar del som om man får dra ut pengarna med tång. Alltid mycket restriktivt och räddhågat. Varför kan ni inte tala och handla rakt på sak?"

Mol denna bakgrund får jag lill biståndsministern slälla följande fråga:

6 Riksdagens protokoll 1977/78:111-112

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Meddelande om frågor

Nr 111

Torsdagen den 6 april 1978

Meddelande om frågor

Vill biståndsministern redovisa hur han ser på utvecklingen av biståndssamarbetet mellan Sverige och Patriotiska fronten och klargöra vilka principer som gäller för detta bistånd?

1977/78:390 av Kurt Hugosson (s) till bostadsministern om ylleriigare statsbidrag för information och rådgivning på energisparområdel:

I enlighet med propositionen 1976/77:107 anvisade riksdagen 15 milj. kr. för bidrag lill kommunerna förinformalionoch rådgivning på energisparområdel. Av dessa har 11 milj. kr. beviljals till dylik kommunal informationsverksamhel. 1 bostadsdepartementets anvisningar angavs att verksamheten skulle bedrivas höslen 1977. Många kommuner avstod från atl söka bidrag, då man bedömde det omöjligt all på så kort tid hinna med planeringen och genomförandel. De kommuner som beviljals medel har nu i efterhand fån lillslånd all disponera desamma för verksamhei även under 1978.

Den fråga som nu uppslån är hur man skall behandla kommuner, som bedömde del omöjligl alt hinna planera och genomföra verksamhet under hösten 1977 och avstod frän att söka bidrag. Många av dessa kommuner har nu planerat och genomfört verksamhet våren 1978 utan möjlighet till statsbidrag.

Mol denna bakgrund vill jag lill bosiadsminislern slälla följande frågor:

1. Anser slalsrådel del lillfredsslällande an vissa kommuner får slalsbidrag för information och rådgivning på energisparområdel, medan andra som kanske förberett denna verksamhet grundligare icke får statsbidrag?

2. Kommer statsrådet att nu i efterhand bevilja slalsbidrag även lill de kommuner som avslod frän an söka bidrag för dylik verksamhei hösien 1977'?

1977/78:391 av Torkel Lindahl (fp) lill induslriminislern om skeppsforskningen:

Slorvarven med AB Svenska Varv i spelsen är inie längre inlresserade av all bidra till del gemensamma arbelel och den gemensamma ulvecklingen inom skeppsforskningen. Stiftelsen Svensk Skeppsforskning holas nu av nedläggning.

Anser statsrådet atl del är rimligt att den kollektiva forskningen och utvecklingen avbryts inom branschen?

§ 16 Kammaren åtskildes kl. 17.43.

In fidem

BENGT TÖRNELL

/Solveig Gemert