Riksdagens protokoll 1977/78:107 Måndagen den 3 april

ProtokollRiksdagens protokoll 1977/78:107

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1977/78:107

Måndagen den 3 april

Kl. 11.00

§ 1 Fyllnadsval till utskott

TALMANNEN: Moderata samlingspartiels partigrupp har som suppleant i civilutskoltet under Georg Danells ledighet anmält hans ersättare Gunnel Liljegren.

Talmannen förklarade därefter vald lill

Nr 107

Måndagen den 3 april 1978

Fyllnadsval till utskott

Om skogsindustrins framtid

suppleant i civilutskoltel Gunnel Liljegren (m)

§ 2 Om skogsindustrins framtid

Industriministern NILS ÅSLING erhöll ordet för atl i ett sammanhang besvara

dels Rune Johanssons i Ljungby (s) den 1 mars anmälda interpellalion, 1977/78:136,

dels Gunnar Olssons (s) den 9 mars anmälda interpellation, 1977/78:141, och

dels Sven Lindbergs (s) den   10  mars  anmälda  interpellation,   1977/ 78:142, och anförde:

Herr talman! Rune Johansson i Ljungby har frågat mig

dels när man kan förvänta sig att regeringens aviserade långsiktiga program för skogsindustrin föreläggs riksdagen,

dels om den senast tillsatta strukturulredningen har erhållit skriftliga direktiv som även innehåller lidsramar för arbetet,

dels om jag är beredd att medverka till atl inga varsel om nedläggningar sker frän skogsindustrins sida i avvaktan på resultatet av pågående utredningar,

dels om jag i så fall avser alt i kommande proposition om stöd lill skogsindustrin införa förbehåll som innefattas i föregående fråga,

dels om i så fall berörda kommuner - eftersom begränsningar av verksamheten inom nämnda skogsindustrier kan avtalas under hand mellan parterna - kan påräkna alll det bistånd som de arbetsmarknadspoliliska och allmänt regionalpolitiska reglerna möjliggör.

Sven Lindberg har frågat mig om jag i den kommande propositionen om elt långsiktigt program för skogsindustrin avser att lägga fram förslag, som ger samhället möjligheter att styra den fortsatta utvecklingen inom skogsindu-

117

Nr 107               slrin, så alt den ger de bästa effekterna ur lokaliseringspoliliska och

Måndagen den        regionalpolitiska aspekter.

3 april 1978           Gunnar Olsson har frågat mig vilka ålgärder jag ämnar vidta föran trygga

_____________  råvaruförsörjningen för de sågverk som kan bedömas vara av avgörande

Om skogsindustrins  betydelse för sysselsättningen i framför allt glesbygderna.

framtid                 •'''8 besvarar interpellationerna i ett sammanhang.

Som jag tidigare har informerat om i kammaren pågår inom industridepartementet ell omfattande utredningsarbete rörande skogsindustrin. Resultatet av arbetet och skogsutredningens betänkande avses utgöra underiag för ett näringspolitiskt program för skogsnäringen.

Under den tid arbetet pågått har förutsättningarna för skogsindustrins framtida utveckling ändrats i flera viktiga hänseenden. Marknadsutvecklingen har för flertalet produkter varil mycket ogynnsam. Stora överlager, lågt kapacitetsutnyttjande och prisfall på färdigvaror är några faktorer som samverkat till atl flertalet av de större skogsföretagen fått vidkännas ' betydande föriuster, och den finansiella styrkan i branschen har därmed starkt försämrats. Samtidigl har vissa tecken framkommit som tyder på atl man får räkna med en långsammare ökning av konsumtionen av skogsin-dustriprodukier än som tidigare har beräknats och dessutom en successivt ökad konkurrens om marknadsutrymmet på våra traditionella exportmarknader.

De ändrade förutsättningarna för skogsindustrin har lett till att tidsplanen för utredningsarbetet måst förskjutas. Arbetet bedrivs emellertid med största möjliga skyndsamhei. Någon exakt tidpunkt för ett förslag till riksdagen är jag i dag inte beredd att ange. Avsikten är emellertid alt regeringen skall lägga fram en proposition senast i börian av år 1979. De frågor som härvid kommer att las upp kommer att i första hand avse de mer långsiktiga frågorna för skogsnäringen.

Den situation som nu uppstått inom skogsindustrin innebär emellertid att omedelbara åtgärder frän samhällets sida måsle vidtas för atl lösa vissa akuta problem. Regeringen har nyligen avlämnat en proposition med förslag om statliga garantier för lån lill skogsindustrin. Ett av syftena med garantierna är att förhindra en starkt accelererad och okonirollerbar utslagning av företag och anställda inom skogsindustrin. Jag vill dock understryka atl avsikten med lånegarantierna inte är atl konservera en mindre rationell branschstruktur. En successiv anpassning till ändrade förhållanden i vår omvärld är nödvändig. En sådan process innebär sannolikt att vi även framgent måste räkna med nedläggningar av vissa enheter inom skogsindustrin samtidigt som andra tillåts expandera.

De anställda och de enskilda orter som hamnar i svårigheter pä grund av strukturförändringar eller produktionsneddragningar inom skogsindustrin kan självfallet på sedvanligt sätt påräkna insatser från samhällets sida inom ramen för de riktlinjer för arbetsmarknads- och regionalpolitiken som beslutats av riksdagen. Den analys av skogsindustrin som pågår inom regeringenskansliet visar atl

118                   några av de slora skogsföretagen har särskilda problem. Ytteriigare åtgärder

från regeringens sida kan därför aktualiseras. Jag kommer inom kort alt tillkalla en särskild arbetsgrupp med uppgift att närmare utreda problemen i dessa företag.

Jag förmodar att Rune Johansson i Ljungby med sin fråga om "struktur-utredningen" avser det uppdrag jag nyligen har gett landshövding Mats Lemne. Lemne har fält i uppdrag att inom departementet biträda i frågor rörande skogsindustrin. Del är således inte fråga om någon ny fristående utredning, och några särskilda utredningsdirektiv har inte meddelats.

Sven Lindberg vill ha besked om vad regeringen kommer att föreslå vad gäller styrmedel för att påverka skogsindustrins framtida regionala struktur.

Lål mig först konstatera atl vi redan i dag har en lagstiftning som innebär att utbyggnader inom skogsindustrin underställs regeringens prövning. Vid den prioritering mellan olika utbyggnadsprojekt som är ofrånkomlig av framför allt råvaruskäl finns möjligheter att väga in regionalpolitiska aspekter.

Skogsindustrins utveckling innebär emellertid inte enbart råvarukrävande expansion. Det har vi fått erfara under det senaste året. Det är fråga om en strukturell omvandling som innebär såväl nedläggningar som utbyggnader. Från samhällets sida måste vi därvid bl. a. vara beredda att mer aktivt underlätta den anpassning som successivt måste ske i takt med ändrade marknadsförutsättningar samtidigt som ambitionerna i fråga om sysselsättning och regional balans måste upprätthällas.

Jag kan för dagen inte närmare gå in på formerna för samhällets medverkan i skogsindustrins långsiktiga utveckling, men detta är självfallet en av de frågor som nu övervägs i arbetet med ett näringspolitiskt program för skogsindustrin.

När det gäller sågverkens råvaruförsörjning är jag medveten om att denna är ett problem. Den snabba ökning av sågverkskapaciteten som skedde under åren 1973 till 1975 har medfört alt vi nu har en sågverkskapacitet som överstiger limmertillgången. Om man ser till enskilda regioner och även till enskilda sågverk är emellertid bilden myckel splittrad. 1 norra Sverige råder f. n, någoriunda balans mellan utbud och efterfrågan på sägtimmer medan situationen i de södra delarna av landet kännetecknas av timmerbrist. Samtidigt måste sågverksindustrin, liksom all annan industriell verksamhet, investera och rationalisera för att konkurrenskraften skall kunna upprätthållas. Investeringarna förutsätter ofta att kapaciteten ökar. Detta innebär att vi av bl. a. råvaruskäl måste räkna med en fortsatt strukturomvandling inom sågverksnäringen innebärande att vissa sågverk ivingas lägga ned sin verksamhet samtidigt som andra tillåts expandera.

Jag är självfallet medveten om de problem som den fortsatta strukturomvandlingen inom sågverksindustrin kommer att medföra för vissa orter. Vi arbetar nu inom industridepartementet med bl. a. dessa frågor. Vilka konkreta resultat arbetet kan ge kan jag för dagen inte gå närmare in pä.

Nr 107

Måndagen den 3 april 1978

Om skogsindustrins framtid

119

Nr 107                 RUNE JOHANSSON i Ljungby (s):

Måndaeen den      talman! Om jag minns rän är detta, trots mina snart 29 riksdagsår,

3 anril 1978        första gången som jag prövar inierpellalionsinsiitutet som frågande. Jag kan

_____________ alltså våga hävda atljag i den egenskapen inte har ansträngt vare sig riksdag

Om skogsindustrins eller regeringskansli över hövan.

fratntid               tackar nu för det svar som industriministern har lämnat på mina frågor.

Jag har följt tidningarnas och televisionens rapportering och fått den uppfattningen atl industriministern, liksom jag gjorde pä min tid, reser åtskilligt i landet och besöker förelag. Han har nu senast varil i milt hemlän, Kronobergs län. Referaten från delta besök har givit kompletterande uppgifter lill del interpellationssvar som jag har fått.

Del är, herr talman, ganska rimligt all vi som frågeställare -jag tanker på mig själv och mina kolleger från Jämtland och Värmland - är ombud för regioner, i vilka problemen om arbete och utkomst oroar många medborgare. Vi är medvetna om att det inte bara är vi som har bekymmer. Det är inte bara skogsindustrin som har svårigheter. Vi har varven, stålindustrin, beklädnadsindustrin och åtskilliga andra som har det svårt.

Man kan kanske säga att om vi hade befunnit oss i ett mera normalt konjunkturläge, vore det rimligt om vi som riksdagsledamöter tog del av regeringens propositioner och i anslutning till dem gav uttryck för vad vi tänker och vill. Men för bl. a. skogsindustrin har förändringen i konjunkturbilden blivit så överraskande negativ alt bedömningen måste bli mera strukturpolitisk än konjunkturpolilisk.

Jag har gått igenom en av de utredningar som för kort tid sedan avlämnades. Och det är, som industriministern också framhållit i sitt svar, åtskilliga utredningar som arbetat - och som fortfarande arbelar - på della område.

Problemet rörande skogsindustrin och dess svårigheter är i och för sig inte nytt. De fackliga organisationerna riktade den tidigare regeringens uppmärksamhet på detla i en gemensam skrivelse under 1974, där man begärde utarbetandet av ett skogspolitiskt långsiktigt program.

Vi tillsatte skogsbranschrådet som, naturligtvis i mycket nära samarbete med departementet, initierade åtskilliga utredningar, och vi torde väl snart ha ett material - borde under alla omständigheter ha det - som är tillräckligt för atl man skall kunna utarbeta ett mera långsiktigt program. Jag har också noterat att industriministern nu klart anger alt regeringen till 1979 skall kunna presentera riksdagen ett sådant program.

Nä, herr talman! Det är i en av dessa utredningar som jag har funnit en myckel bra sammanfattning och bedömning av situationen för skogsindustrin och den framtid som man måste diskutera. Utredningen säger att skogsindustrin har att möta åtskilligt av problem ute på världsmarknaden. Del gäller inte minst EG-marknaden. Man noterar för det första att användningen av returpapper ökar på bekostnad av massa baserad på _ virkesråvara, fördel andra hur kortfibrig massa lar marknadsandelar från den längfibriga massan, och för del tredje att de höga råvarupriserna gör att den

120                   svenska längfibriga massan får svårt att hävda sig i konkurrensen med USA

och Canada. Sveriges traditionella roll som leverantör av pappersmassa lill   Nr 107

pappersindustrin i EG-länderna minskar och överläs av länder i andra           »«=    . ■

                                                                                                      Mandagen den

väridsdelar. Men man lyfter också en något ljusare flik, höll jag på att säga, av         -       .   .g.„

framtiden när man säger att EG behöver importera färdigt papper och___________

kartong. Där kommer konsumtionsökningen under del närmaste årtiondet            ,      .   .

Om skogsindustrins alt bli omfattande och där menar man atl den svenska skogsindustrin har sm      .,       . ,

framtid framtid.

Detta ställer naturiigtvis krav på alt vi får en plan för hur den här förändringen skall ske, när vi går över till mer av vidareförädling. Det kommer att kosta åtskilligt av pengar och åtskilligt av investeringskapital. Och det kommer naturligtvis också atl kräva åtskilligt av funderande på hur inriktningen skall göras - i vilken omfattning man skall gå över lill papper eller i vilken omfaltning som del är möjligt alt genom specialisering också inom detta område vinna terräng.

Det är därför, herr talman, som vi har ansett det vara angeläget att i det nuvarande läget få mera vägledning för såväl förelag som anställda pä de orter och i de regioner där varsel om nedläggningar har förekommit och förhandlingar med de fackliga organisationerna har tagits upp. Jag har i min interpellation framhållit att del ändå skulle vara svårt atl bedöma, om de nedläggningar eller inskränkningar som exempelvis NCB och Södra Skogsägarna AB aviserat är rimliga i en långsiktig strukturplan för skogsindustrin. Jag gjorde detla inte minst mot bakgrund av att de samhällsekonomiska konsekvenserna av de varsel som förevarit inte hade berörts för de orter som det här var fråga om.

Om regeringens avsikt är - och det säger ju industriministern ja till - att framlägga förslag om en långsiktig strukturplan, är det då inte angeläget att söka förmå företagen att avvakta med nedläggningar eller inskränkningar av verksamheten? Del är, herr talman, egentligen kring den huvudfrågan som jag skulle vilja stanna ett ögonblick, eftersom den är viktig för människorna och för kommunerna samt för de regioner som berörs. Men den är viktig också därför att vi inom flera områden har de strukturpolitiska problemen att brottas med. Vi måste bestämma oss för någon form av politik - hur vi skall möta och påverka en sådan strukturförändring.

Herr industriministern säger i sitt svar att ett av syftena med de föreslagna garantierna till skogsindustrin är att förhindra en starkt accelererad och okontrollerbar utslagning av företag och anställda inom skogsindustrin. Detta är mycket bra, herr industriminsler, men i svaret på hur detta skall ske saknar jag åtskilligt.

Industriministern säger vidare att han vill understryka att de här garantierna inte skall konservera en mindre rationell branschstruktur. Om detta kan vi vara överens. Jag återvänder dock till min fråga i interpellationen: Är man nu alldeles på det klara med atl de åtgärder som aviseras, t. ex. från NCB och Södra Sveriges skogsägare, är riktiga med hänsyn lill en framtida strukturplan?

Och så kommer jag naturiigtvis till problemet med den sociala anpass
ningen.  När samhället engagerar sig i   uppgiften  att  medverka  inom            121

Nr 107

Måndagen den 3 april 1978

Om skogsindustrins framtid

122

näringslivet är ju syftet ytterst atl bevara förelag och sysselsättning. Staten har skyldighet all gå in i föreiagen och la ansvar lill skydd för medborgarna och deras ulkomslmöjligheier. Denna angelägenhel blir så myckel större när hela regioner och orter hotas av ödeläggelse, ifall processen obehindrat får fortgå. Jag tar, herr industriminister, ordet ödeläggelse i min mun därför alt jag känner några av de orter inom Kronobergs län där problemen nu har tornat upp sig. Sedan åtskilliga årtionden tillbaka harjag följt verksamheterna på dessa orter, och jag har sä sent som i veckohelgen varit där nere och träffat något hundratal personer i Strömsnäs bruk, dar praktiskt taget alla är beroende av den verksamhet som Södra Sveriges skogsägare bedriver på den orten.

Man kan självfallet av omständigheterna tvingas till att acceptera strukturförändringar som i sitt släptåg har förelagsnedläggningar och minskad sysselsättning, men vi har alltmer i den offentliga debatten framhållit alt förändringarna skall ske i socialt acceptabla former. Det varett uttalande som vi gjorde år 1976-om jag minns rätt under våren. Jag härmed stort intresse noterat att den nya regeringen också har gett denna målsättning sin anslutning. Bl. a. sade regeringen i sin handelspolitiska deklaration som lämnades i riksdagen för kort tid sedan att om man skall kunna godta en förändring inom beklädnadsindustrin så måsle denna förändring ske i socialt acceptabla former. Om delta skall bli annat än välvilliga uttalanden är uppgiften nu att ge elt reellt innehåll åt det sagda.

1 fråga om skogsindustrin delar vi uppfattningen alt åtgärder i form av stöd från samhällets sida är nödvändiga. Men eftersom ulredningarna och diskussionerna om den framtida skogs- och industripolitiken inte är avslutade, är det ytterst viktigt att inte nu låta de svårigheter som har samband med konjunktursvackan så styra utvecklingen att man län förlorar ur sikte vad det för framtiden är viktigt och riktigt att göra när det gäller strukturpolitiken. Inte minsl i della sammanhang kommer man in pä innebörden av uttrycket "sociall acceptabla former" för strukturförändringen. Enligt vår mening bör inte minst överläggningar mellan företagsledning och anställda liksom med kommunala och regionala företrädare faen framskjuten roll i sammanhanget. Frågor som skall kunna diskuteras och besvaras är bl. a. dessa: Finns alternativ till företagens program? Kan bromssträckan förlängas? Kan ersättningsindustri etableras för att ge orter med nedläggningshotade företag nya sysselsättningsmöjligheter?

Jag måsle tyvärr notera att industriministern ägnar de här delarna av frågekomplexet ett mycket försirön intresse.

Den allmänna arbetsmarknadspolitikens och regionalpolitikens medel kan påräknas, sägs del i svaret. Ytterligare utredare har lillkallals och yiierligare en arbetsgrupp skall tillsättas. Det är i och för sig bra. Men vad inträffar i ett företag och på en ort där man under hand fåll besked om varsel för ca 250 personer, dvs. en tredjedel av arbetsstyrkan, och längre fram ytteriigare minskningar? Så är del i Slrömsnäs bruk och i andra delar av Kronobergs län-även Lessebo berörs, som jag lidigare har sagl.

Jag har tidigare framhållil all de berörda förelagen är de på resp. orter helt

dominerande. Andra jobb finns knappast att tillgå. Framliden ter sig dyster. Åtskilliga ger upp och söker sig från orten. Svårigheter uppstår i produktionen och kan påskynda en avvecklingsprocess.

De anställda vid skogsägarnas förelag i Strömsnäs bruk och delar av Lessebo samt medborgarna i denna region säger: Kronobergs län får inte bli ett nytt Ådalen, där enhet efter enhet inom skogsföretagen lagts ned och där man ställt tusentals människor inför svårigheter som det är nästan omöjligt att mäta. Företagarna har inte kunnat samordna avvecklingen med tillskapandet av nya arbetstillfällen. Samhället har niåsl gå in och ge stöd.

Det är förklarligt om man i det här ögonblicket i Värmland, Jämtland och andra regioner säger detsamma som vi i Kronobergs län. Situationen borde nu vara en annan, eftersom regeringen lagt fram förslag om ekonomiskt stöd till skogsföretagen och aviserat ytteriigare ålgärder. Man är alltså såvitt jag förstår beredd att tillskjuta åtskilligt med kapital för att klara förelagen. Men vad regeringen underlåter att göra är att förena dessa insatser med krav på och villkor för företagen som ger skydd för de anställda, åtminstone så långt att en vettig anpassning kan ske till de förändringar som kan bli ofrånkomliga.

Jag tycker, herr talman, att det vore möjligt atl lugnt och sansat diskutera dessa problem. Hur skall vi möta dem dels med hänsyn till förelagen,dels och inte minst med hänsyn till alla de människor som blir berörda av vad förelagen nu företar sig?

Vi har i en moiion frän socialdemokratiskt häll velat peka på möjligheterna att få ett tidsutrymme för skogsindustrins vidkommande genom åtgöranden som motsvarar dem som gäller för handelsstålssidan: inga nedläggningar eller varsel under liden som diskussioner om utvecklingsplaner och samtidigt därmed diskussioner om ersättningsindustri pågår. Jag tycker delta är ett bra arrangemang, och så långt jag förslår har det skett under god kontakt med industridepartementet och mellan företagen och den fackliga organisationen, eftersom man också från regeringens sida följt upp del med ett speciellt stöd till förelagen, det s. k. 75-procenlsbidraget. Att bördan kan bli tung för förelagen kan man inte bortse frän, och vi anser därför att staten skall ta pä sig en samtidig kostnadsläckning för den produktion som bibehålls genom exempelvis ett stöd som i princip motsvarar det 75-procenliga stödet till handelsstälsindustrin. Det bör kunna gå att göra den stödformen tillämplig också för skogsindustrin.

Det är så mycket viktigare alt de produktions- och kapacitetsstödjande åtgärderna ingående diskuteras, eftersom vi tycks vara överens i förhoppningen om att skogsindustrin har en ljusare framtid på 1980-lalel. När den kan väntas börja kan man väl diskutera, men lät oss förhoppningsvis i våra funderingar räkna med alt en vändning bör kunna åstadkommas inom den närmaste framtiden. Men jag tror också att det är nödvändigt att vi är överens om att konkurrensen säkerligen blir lika hård i framtiden som den har varit tidigare. Därför måste vi ha en väl rustad och effektiv industri. Inte minst måsle vi då ha kvalificerad arbetskraft kvar i industrin.

Industriministern talar mycket om förelagen och kapital lill förelagen men ägnar enligt min uppfattning alldeles lör liten uppmärksamhet åt del som är

Nr 107

Måndagen den 3 april 1978

Om skogsindustrins framtid

123

Nr 107

Måndagen den 3 april 1978

Om skogsindustrins framtid

den viktigaste tillgången: människorna i de berörda verksamheterna, inte bara som produktionsfaktorer utan som medborgare i de samhällsbildningar i vilka de lever och verkar. Kan vi fö närmare besked om vad de har att vänta sig i den framtida skogsindustrin med den politik som regeringen avser att sä småningom presentera, vore det ell bra bidrag till upplysning och till en fortsall debatt, som vi är ute efter för att klara problemen för åtskilliga människor.

124

GUNNAR OLSSON (s):

Herr talman! Först vill också jag tacka statsrådet för det gemensamma svar som vi tre interpellanler fött. Jag skall koncentrera mig lill slutavsniltet i svaret, som berör del som min interpellalion gäller, nämligen sågverkens råvaruförsörjning, och landar därmed på regional nivå.

Statsrådet medger att detta är ett problem och säger alt vi av bl. a. råvaruskäl måste räkna med en fortsatt strukturomvandling inom sågverksnäringen, innebärande alt vissa sågverk tvingas lägga ned sin verksamhet, samtidigt som andra tillåts expandera.

Sä långt är vi eniga, eftersom jag i min interpellalion också pekat på att en gradvis nedskärning av kapacitet inom sågverksnäringen tycks vara ofrånkomlig. Men vad jag vill med min interpellation är att den strukturomvandling som herr Åsling talarom och som Rune Johansson nyss varit inne pä måste vävas in i det regionalpolitiska mönstret, så att de sågverk som kan bedömas vara av avgörande betydelse för sysselsättningen pä en ort får en tryggad försönning av råvara.

Inte kan t. ex. vi som bor i Värmland acceptera att det inre Värmland blir rent pä sågverk och att jobben för människorna flyttas bort till andra plalser utanför länei. Många orter är nämligen helt beroende av att sågverket på orten finns kvar.

Herr talman! Bakgrunden till min interpellation, som jag avlämnade den 9 mars, var Vanerskogs planer på att avveckla tre av sina sågverk, bl. a. Hannäs sågverk i Kils kommun med 88 anställda.

Som jag nämner i interpellationen försvinner del ena sysselsältningsob-jeklel efter det andra på grund av brist pä sägtimmer. Sedan jag skrev min interpellation har orosmolnen dragit in över Värmland pä ett sätt som vi nära nog aldrig upplevt maken till. Först kom det dystra beskedet frän den utredning som länsstyrelsen och företagareföreningen gjort och som kallas Sågverk i Värmland. Denna utredning slog fast all en femtedel av de värmländska sågverken måste läggas ned för atl virket skall räcka till. Ulredningen pekade också på viklen av ökad vidareförädling och bätlre marknadsföring. Ulredningen räknar ändå med all om sågverkens nominella kapacilei skall anpassas lill den framlida virkeslillgången innebär det en nedskärning med 10-20 96 i förhällande lill dagsläget. Del är risk för atl en femtedel av det treiioial sågverk som finns i vårt län skall försvinna.

Frän regionalpolilisk synpunkt spelar sågverken en viktig roll i Värmland, speciellt i Torsby kommun, där de svarar för en tredjedel av hela industri-sysselsättningen. Även i en del andra kommuner - Kil, Eda. Hammarö,

Grums, Åriäng och Sunne - har sågverken slor betydelse. Totalt sysselsätter sågverken i Värmland ca 2 200 personer, dvs. drygt 6 % av alla induslrian-ställda. 1 fiera fall finns sågverken i små orter eller i glesbygdsområden, där de utgör de enda arbetsplatserna och där det ofta saknas alternativ inom pendlingsavstånd.

När jag talade om orosmoln som dragit in över mitt hemlän avsåg jag givetvis också samgåendet mellan Billeruds och Uddeholms skogsrörelser. Hur många hundra arbelstillföllen som försvinner i Värmland när den planerade storfusionen blir genomförd vel vi inte än. Men alt sammanslagningen av Billerud och Uddeholm innebären bortralionaliseringav minsl 500 jobb kan vi vara ganska övertygande om.

Med de miljonförluster som både Uddeholm och Billerud redovisat i sina bokslut har vi väl alla sett det som närmast ofrånkomligt all de bägge skogsbolagen söker sig lill varandra, och eftersom osäkerheten om jobben i vårt län bara tycks öka för varje'år har facket accepterat samgåendet och fört del kända resonemanget att av två onda ting väljer man del minsl onda.

Jag kan försäkra industriministern att mars månad varil en svart månad för Värmland. Och när jag nu här beskrivit läget så vill jag absolut inte bli beskylld för svartmålning.

Jag salt här för någon vecka sedan och lyssnade till min kollega Sune Johansson när han pekade på situationen i Åmolfors och då fick påskrivet för all han svartmålade. Som situationen utvecklar sig i vårt län blir vi faktiskt illa berörda när vi nu beskylls för svartmålning.

Vad vi kräver nu är alt statsmakterna tar arfsvar för de utsatta orterna, oavsett om de drabbas av storbolagens rationaliseringar eller om bondekooperationen sopar bort sågverk efter sågverk.

Från den fackliga rörelsen och arbetarrörelsen i Värmland tror vi inte på tesen: Del blir nog bra med sysselsällningen i Värmland bara vi låier slorföreiagen skola om det.

Vi har inte heller längre någon slörre tilltro lill bondekooperationens ofta uttalade omtanke om de små orterna och decentralism.

Vi har från socialdemokratiskt håll under allmänna motionstiden lagt fram en motion till årets riksdag med flera och omfattande förslag lill atl säkra sysselsättningen i vårt län. Mol bakgrund av del inträffande och del redan tidigare allvarliga sysselsättningsläget förväntar vi oss faktiskt atl riksdagen tar vår motion på allvar och all regeringen vidiar de ålgärder vi begär i vår moiion.

Del måsle finnas en möjlighet atl hitta former för elt styrmedel, så all samhället kan få en inflytande och samplanera våra råvarutillgångar. Här är del också viktigl all fackel får vara med.

Jag blir rikiigl rädd när jag hör hur man på en del håll inom del privaia skogsbruket resonerar beträffande skogsråvaran.

Jag framkaslade fören tid sedan tanken på en lagstiftning om kvotering av virke lill i första hand de sågverk som av regionalpolitiska skäl bör finns kvar i sin bygd. Omedelbart tog två representanter för de värmländska skogsägarna till orda i en frän insändare i en av våra länstidningar, och man avslutade

Nr 107

Måndagen den 3 april 1978

Om skogsindustrins framtid

125

Nr 107               insändaren med följande ord: Vi har köpt vår skog och betalat för den, och vi

Måndaeen den     avverkar precis när vi vill. Det skall inte riksdagsmännen lägga sig i.

3 aoril 1978           säger statsrådet om ett sådant resonemang?

_____________      1 dag vel vi att sågverken kör med ell osedvanligt lågt kapaciletsutnyti-

Om skogsindustrins  Jnde, och då är kanske inte behovet av kvotering så stort - det skall jag gärna
fnmtid                medge. Men vad händer den dag del vänder uppåt igen och råvaruförbruk-

ningen plötsligt ökar?

Redan i dag kan man anse att situationen för många sågverk i fråga om råvaruförsöoningen är prekär, men så fort vi får en uppgång kommer- det vet vi - praktiskt tagel alla sågverk alt slå huvudel i råvarutakel. Jag vill inte plädera för någon detaljreglering, men nog måste väl statsrådet vara enig med mig om att vi ändå måste få till stånd en ramplanering så som situationen i dag ter sig?

SVEN LINDBERG (s):

Herr talman! Jag ber all få tacka industriministern för svaret pä min interpellation. Jag vet inte om det är på grund av gammal vänskap -jag tänker då på del svävande innehållet i svaret - som jag inte fått möjlighet alt ta del av svaret förrän nu på morgonen. Eller beror det möjligen på kommunikationerna? 1 så fall får jag väl la upp frågan med kommunikationsministern.

Som framgått av motiveringen i min interpellation sägrundarsig min fråga på de problem som uppstår om NCB:s aviserade nedläggning av massafabriken i Hissmofors i Jämtland fullföljs.

Skogsindustrin är ofta lokaliserad till glesbygder, till orter där den svarar för betydande andelar av sysselsättningen och där möjligheterna till alternativ sysselsättning är små. Nedläggningar av fabriker på sådana orter medför att värdet pä investeringar i bostader och service kraftigt reduceras. Betydande samhälleliga investeringar kan efter kort tid visa sig vara värdelösa, vilket bl. a. innebär betydande effektivitetsförluster och fördelningspoliliska problem.

En nedläggning av fabriken i Hissmofors med ca 200 anställda kommer också atl få förödande konsekvenser för både Krokoms tätort och hela kommunen, om inte någon form av ersättningsindustri kan skapas. De problem som uppslår i samband med företagsnedläggningar i glesbygd och orter av Krokoms karaktär är alltför välkända för atljag närmare skall behöva beskriva dem vare sig för industriministern eller för någon annan i denna kammare.

Den nedläggning som med största sannolikhet nu kommer atl ske i Hissmofors är dubbelt beklaglig genom atl förädlingen av skogsråvaran inom länet redan förut är myckel låg. Av den skog som årligen avverkas inom Jämtlands län är del endast ca 20 96 som förädlas i industrier inom länet. Läggs fabriken i Hissmofors ned sjunker siffran till ca 15 %.

Av limmerråvaran är del endasi 57 96 som förädlas inom landskapel
Jämtland, och i Härjedalen ärdet ändå sämre-där är förädlingen bara 12 96;
resten transporteras från landskapel och förädlas på annat håll.
126                      Transportekonomiska skäl - närmast flottlederna - är den ursprungliga

orsaken till all huvuddelen av våra skogsindustrier har lokaliserats lill kustregionerna.

Samtidigt kan vi konstatera att knappast några andra industrier är så väl lämpade för inlandslokalisering som just skogsindustrin. Som regional- och lokaliseringspolitiskt instrument är skogsindustrin överlägsen annan industri. I synnerhet gäller del sågverksindustrin, som inte är storleksberoende i samma utsträckning som övrig skogsindustri.

Men tyvärr har vi under senare är nödgats konstalera att länets sågverk har fått allt svårare att anskaffa den råvara som är nödvändig för alt hålla produktionen i gång. Det beror på dels att råvaran transporteras ut ur länet, dels att utbudet under de senaste åren har varit alltför lågt. Denna bristsituation leder i sin tur till att prisspiralen drivs uppåt.

Skogsindustrin, som för länet skulle kunna utgöra en trygg och säker sysselsättning, har på grund av de skäl som jag här har nämnt förbytts till en ganska otrygg sysselsättning kring vilken frågetecknen hopar sig.

De problem som jag här har beskrivit för Jämtlands län är dess värre ingen lill länet isolerad företeelse utan återfinns i stora delar av landel.

Mot bakgrund av pågående utveckling vore det naturiigt att kräva en ökad förädling av skogsråvaran i t. ex. Jämtland. Så sker också från många håll. Det skulle vara lättare för mig all räkna upp de organisationer, representanter för myndigheter och enskilda inom länet som inte på senare är har ställt krav på en ökad förädling än de som har gjort del. Jag instämmer naturligtvis i dessa krav. Men för mig blirdet primära kravet och min bön lill industriminister Åsling: Hjälp oss så att vi inte tappar ännu mer av den skogsindustri som vi har i länet!

När Nils Åsling för kort tid sedan besökte länet uppvaktades han av sina partivänner, som enligt tidningsreferaten ställde förväntningar på industriministern om ersättningsindustri till Hissmofors som helst baserade sig på förbrukning av skogsråvara. Bl. a. framförde de som skäl att de skulle förlora ca 15 kr. per kubikmeter i pris genom att leverera skogsråvaran till kustindustrin eller till Norge. Vilka negativa konsekvenser detta skulle få för skogsbruket i länet är lätt alt föreställa sig.

Det framgick vidare av referaten att Nils Åsling inte hade några större förhoppningar i den vägen men atl slörsta chansen låg på sågtimmersidan. Tyvärr måste jag ge Nils Åsling rätt i denna bedömning. Jag säger tyvärr, därför att råvarusituationen f. n. inte medger någon slörre utbyggnad av skogsindustrin.

Många människor har den senaste liden uttalat besvikelse över NCB och de styrande inom företaget över utvecklingen i Hissmofors. Först lade förelaget ner Äggfors för ca 10 år sedan, nu Hissmofors. Varför då inte salsa pä en ny industri i stället? Ja, om det fanns tillgång på skogsråvara skulle del vara ell realistiskt krav på förelaget alt bygga en ny massafabrik i stället för den planerade nedläggningen. Men del uirymmel finns inie i dag.

Jag utgår från att när NCB har planerat sina investeringar måste Hissmoforsfabriken ha varit med i bilden. Men av skäl som inte jag känner men som säkert Nils Åsling känner, sannolikt rent företagsekonomiska skäl.

Nr 107

Måndagen den 3 april 1978

Om skogsindustrins framtid

127

Nr 107               har NCB valt att göra sina investeringar på annal håll - i Vallvik, Väja osv.

Måndagen den     Sedan blev det inget råvaruutrymme kvar fören salsning på Hissmofors. Det

3 aoril 1978        alltså enbart  de  företagsekonomiska bedömningarna  som  har styrt

_____________ investeringarna. Skulle de regionalpolitiska skälen haft något avgörande

Om skogsindustrins   '"'yne över bedömningarna hade sannolikt investeringarna gjorts i
framtid               Hissmofors. Det är en helt vanlig utveckling där marknadskrafterna själva

styr utan atl samhällsintressena kommer med i bedömningen.

En ökad efterfrågan pä skogsprodukter förväntas i framtiden. Den svenska skogsnäringen har förutsättningar atl ytteriigare öka efterfrågan på sina produkter på världsmarknaden. Bortsett från skogsindustrins nuvarande kapilalproblem kan framtiden te sig ljus.

Men ändå - på många orter som är beroende av skogsindustrin känner människorna oro försin framtid. Den oron är välgrundad. Vi har nämligen en kraftigt överetablerad skogsindustri. Den skönjbara bristen pä skogsråvara har drivit fram utbyggnader på 1970-talet, eftersom många företag därigenom har försökt "muta in" råvaruutrymmet för framtiden.

Industrins råvarubehov motsvarar nu ca 85 miljoner skogskubikmeter om kapaciteten utnyttjas så myckel som det är praktiskt möjligt. Med den standard och den tillväxtförmåga som våra skogar har i dag kan skogen de närmaste åren ge industrin tillgång till ca 70 miljoner skogskubikmeter råvara i medeltal per år utan alt de framlida möjligheterna till tillväxt i skogen urholkas.

Trols denna obalans har industrin planerat för en fortsall kraftig expansion av anläggningar som direkt förbrukar vedråvara. Om industrin tillåts bygga ut enligt sina planer uppslår ell råvarubehov på omkring 100 miljoner skogskubikmeter per är vid fullt kapacitetsutnylijande.

En sådan obalans mellan tillgång och efterfrågan på skog kommer att ge upphov till kraftiga prishöjningar på vedråvara. Erfarenheter från de senaste åren ger klart belägg för detta. Den redan snabba takten i strukturomvandlingen kommer därigenom att öka drastiskt med fabriksnedläggningar, sysselsättningsproblem, arbetslöshet och regional obalans som följd.

Elt studium av strukturproblemen inom sågverksindustrin belyser i klartext de problem vi har framför oss. Den nuvarande sågverkskapacilelen är ca 17 miljoner m per år. Den åriiga produktionen av sågade trävaror har under 1970-talel varit 12-13 miljoner m. Det borde i framtiden med olika åtgärder kunna vara möjligt att upprätthålla en kapacitet på ca 15 miljoner m-*. Men detla förutsätter att sågverkens råvaruförsörjning kan tryggas.

Försörjningen av råvara är ell problem på både kort och lång sikl. Trols alt
produktionen i sågverken under 1977 bara uppgått till ca 11 miljoner m har
många förelag haft problem med råvaruförsörjningen. Dessa problem har
också gjorl sig starkt gällande i län som Jämtland som har en så låg egen
förädlingsgrad. Orsakerna lill problemen är i huvudsak atl skogsägarna av
privalekonomiska skäl inte har funnit del intressant atl avverka. Orsakerna
lill de minskade avverkningarna är i huvudsak två. Mänga skogsägare fyllde
sina skogskonton under de goda åren före 1977och föreden prissänkning som
128                   skett innevarande säsong.

Man kan därför räkna med att när högkonjunkturen kommer, sä kommer också en stark efterfrågan på virke, som sannolikt kommer atl kraftigt driva priserna uppåt. De som då kommer att drabbas hårdast är köpsågverken. Erfarenheten visaratt dessa på många håll hårde största problemen atl erhålla råvara under högkonjunklurår när priserna på råvaran ligger pä topp. Virkesbristen gör alt de själva - för att klara råvaran - medverkar till atl driva prisspiralen uppåt.

Industriministern framhåller i interpellationssvaret att en fortsatt strukturomvandling inom skogsindustrin är nödvändig. I det avseendet är vi helt överens. Jag är helt medveten om att man inte kan lägga en död hand över den nuvarande strukturen.

Men vi har redan kommit i den situationen - med en överetablerad skogsindustri - alt elt priskrig på råvarumarknaden i stor utsträckning kan styra en fortsatt strukturomvandling.

Uppstår ett priskrig i en högkonjunktur, så blir innebörden att i konkurrensen om råvaran kommer förelag med egen skog atl klara sig. För företag som har egen skog men är beroende av köpvirke kommer likviditeten att vara avgörande för om de klarar sig eller inte. Företag som inte har egen skog kommer inte att klara sig. Med delta som bakgrund måste följande frågor ställas: Skall den som äger skog få avgöra vilka industrier som skall finnas kvar? Skall skogsägarna få styra skogsindustrins strukturomvandling?

En sådan utveckling skulle vara olycklig av många skäl. Men den skulle i synnerhet helt omöjliggöra önskemålen att bibehålla den regionala struktur som skogsindustrin nu har.

Nils Åsling hänvisar till de styrmedel som regeringen redan nu har genom 136 a S i byggnadslagen. Den förtjänar i och för sig sin egen historia. Vi vet att centerpartiet- så när som på en regeringskollega till Nils Åsling-och de båda övriga borgeriiga partierna gick emot förslaget när det röstades igenom i denna kammare. Jag hoppas alt Nils Åsling nu har kommit underfund med alt de styrmöjligheter som paragrafen ger regeringen är nödvändiga för att hindra en ogynnsam utveckling.

Men det räcker inte med denna paragraf Om vi t. ex. skall kunna bibehålla den förädlingsgrad i skogsindustrin som vi har inom Jämtlands län, så behöver vi både en priskonlroll pä virket och en leveransskyldighet av råvara till de industrier .som samhället bestämmer sig för skall vara kvar i en strukturomvandling - om regeringen är beredd atl medverka till en sådan planering.

Industriministerns svar kan förhoppningsvis tydas sä, alt regeringen i arbetet med det skogspolitiska programmet överväger atl föreslå styrmedel som kan göra det möjligt att tillvarata samhällets och de anställdas intressen i en fortsatt strukturomvandling. Jag ber att få fråga Nils Åsling: Är del en riktig tolkning från min sida?

I regeringens instruktion från 1977 lill länsstyrelserna för del fortsatta arbetet med länsplaneringen slår del uttryckligen att länsstyrelsen bör arbeta med siktet inställt på att försöka öka förädlingen av skogsråvara inom länet. Det låter sig lätt sägas men är svårare an åsladkomma, med lanke på de

Nr 107

Måndagen den 3 april 1978

Om skogsindustrins framtid

129

9 Riksdagens protokoll 1977/78:106-108

Nr 107

Måndagen den 3 april 1978

Om skogsindustrins framtid

näsian obefintliga möjligheter samhället nu har alt påverka utvecklingen. Även om jag har förståelse för an Nils Åsling inte nu vill avslöja de styrmedel som regeringen eventuellt kan komma alt föreslå, vill jag ändå ställa följande fråga lill industriministern: Är regeringen beredd all föreslå ålgärder som t. ex. kan skapa underiag förall planera förenökad förädling av skogsråvaran inom Jämtlands län?

Jag är medveten om svårigheterna. Inte minsl vad jag själv här nu har framfört talar därför. Men jag vill sammanfatta mig så här. I en fortsatt strukturomvandling är det både önskvärt och nödvändigt att denna kan ske efter en långsiktigt utarbetad plan, sä att de regionalpolitiska intressena kan tillgodoses och så alt omställningsproblemen för både de anställda och samhället blir så lindriga som möjligt och omställningen kan ske i sociall acceptabla former. Är regeringen beredd alt utarbeta en sådan plan, eller anser industriministern fortfarande att de fria marknadskrafterna bäst sköter de här frågorna själva?

Även om man kan hysa förståelse för all industriministern inte redan nu vill låsa sig i detaljer eller avslöja regeringens planer, vore det önskvärt om Nils Åsling närmare ville redogöra för de alternativa ålgärder han kan länka sig för att åstadkomma en planerad utveckling av skogsindustrin. Del är ett krav som ställs av de många människor som nu hotas av arbetslöshet eller som starkt oroar sig för sin framlida sysselsättning.

130

ROLF SELLGREN (fp):

Herr talman! Även om jag själv inte är interpellani harjag begärt ordet för att anlägga några synpunkter, eftersom de här frågorna har ett stort regionalpolitiskt intresse.

Den svenska skogen är en av vårt lands allra främsta tillgångar. Skogen och iräfibern är en förnyelsebar råvara. Del är alliså en råvarukälla som aldrig sinar. Den svenska skogsindustrin är också landets utan jämförelse största nettoexportör. Det betyder atl exporten av skogsprodukter, lill skillnad från t. ex. verkstads- och bilindustrin, innehåller en mycket liten andel importerade råvaror.

En expanderande skogsnäring har alltså slor positiv betydelse för handelsbalansen. Men minst lika betydelsefull ärden för vår regionalpolitik. Vi måsle därför skapa en skogspolitik som ger förutsättningar för atl öka virkesproduktionen med en mot denna väl avvägd avverkning. Målsättningen bör kunna nås under hänsynstagande till berättigade miljövårdskrav och tillgodoseende av andra gruppers behov av markutnyttjande.

Särskilt i två av interpellationerna har de regionalpoliliska aspekterna dragits fram. Gunnar Olsson aktualiserar råvaruförsörjningsproblem för redan etablerade sågverk i inlandel, medan Sven Lindberg även behandlar skogsinduslrin ur lokaliseringspolilisk synpunkt Han berör del hillillsva-rande lokaliseringsmönslrei ined företrädesvis kustlokalisering och de nackdelar för inlandet detta har lett till.

Jag kan hålla med interpellanten om att den här industrisektorn är mycket väl lämpad atl sättas in i ett regional- och lokaliseringspolitiskt planerings-

sammanhang. Men tyvärr är vi några årtionden för sent ute, vilket också Sven Lindberg gav uttryck för i sill anförande alldeles nyss. Även om man med det program som föreslås av 1973 års skogsutredning skulle uppnå en successiv ökning av den årliga brutloavverkningen kan man inte räkna med något större utrymme för utbyggnad av pappersmasseindustrin i vårt land. Det som snarare kan förutses är en fortsatt avveckling av mindre och omoderna enheter och motsvarande förstärkning av marknadspositionen för kvarvarande större och livskraftiga industrier.

Takten i den här utvecklingen bör styras av flera olika hänsyn, bl. a. sysselsätiningsmässiga. Dessutom anser jag all integrationen bör gå längre, sä att vi i minsta utsträckning blir exportörer av pappersmassa, som trols allt är atl betrakta som råvara. Sverige bör alltså undvika alt vara endasi ett råvarulevererande land. Men här kommer även handelspolitiska frågor in som inte hör till den här debatten.

Sågverksindustrin har haft en snabb utveckling de senaste åren. Mänga små och medelstora sågverk har vuxit fram i Sveriges inland. Det aren positiv utveckling. Mellan sågverks- och pappersmasseindustrin råder knappast någon konkurrens om råvaran. Fördelningen mellan sägtimmer och pappersved är egentligen given redan vid avverkningstillfällei.

Sågverksindustrin synes vara en näringsgren som har sin bästa lönsamhet vid mindre och medelstora enheter, i synnerhet om de är lokaliserade inom en region med råvaran tillgänglig inom rimligt avstånd. Men även sågverksindustrin borde gå längre i förädling av den svenska skogen. Fler sysselsält-ningstillföllen och bättre utnyttjande av råvaran skulle åstadkommas om man inte som nu stannade vid sågade och i bästa fall hyvlade trävaror. Alltför slor andel av sågverksproduktionen lämnar den producerande regionen och landet i obearbetad form. Även lövvirket, främst björk, bör kunna vidareförädlas- i synnerhet som avsättningen till pappersmasseindustrin minskar eller kan komma atl minska i takt med ökad konkurrens från utvecklingsländer som har gott om kortfibrig råvara.

När industriministern i sitt svar berör sågverkens råvaruförsöoning tycker jag atl han något ensidigt håller sig lill den bristande limmertillgången. Tolkningen av läget är helt riktig, men jag tycker atl han försummar att peka på behovet av vidareförädling. Det är fråga om strukturell omvandling som innebär såväl nedläggningar som utbyggnader, säger industriministern i sill svar. Jag vill i uttrycket utbyggnader lägga inte bara en utveckling mot ökat råvarubehov utan en utvidgad verksamhet mot andra produkter med del svenska träet som råvara. Jag hoppas att industriministern tar med de förutsättningarna i utredningsarbetet även om ulredningen primärt inte har detta till uppgift.

I övrigt är jag enig med industriministern om att förutsättningarna för skogsindustrins framlida utveckling ändrats i flera avseenden. Och detta har skett under pågående arbete för 1973 års skogsutredning. Det betyder bl. a. an man tidigare inte räknat med de kraftiga marknadsförändringar som kännetecknat de senaste årens långt utdragna lågkonjunktur och en hårdnande konkurrens på traditionella marknader som vi tidigare inte varit vana

Nr 107

Måndagen den 3 april 1978

Om skogsindustrins framtid

131

Nr 107

Måndagen den 3 april 1978

Om skogsindustrins framtid

vid. Den här erfarenheten torde få betydelse både för synen på pappersmas-seinduslrins struktur och för rytmen och storleken på avverkningen i våra skogar.

Jag är ändå helt övertygad om att vi kommer atl även i fortsättningen få full avsättning för svenska skogsprodukter på olika marknader. Det skogspolitiska program som skall utarbetas får därför inte präglas av de nya erfarenheter vi fått de senaste åren. Samhället måste satsa på ett skogsbruk med högre ambitionsnivå än hittills.

Det handlingsalternativ som 1973 års skogsutredning förordar är en bra grund för ett kommande beslut. Del innebär bl. a. alt samhället också måste salsa långt mer av resurser än tidigare. Sådana satsningar kommer att ge återbäring i form av tryggad sysselsättning, ökad export och förbättrad handelsbalans för vårt land. Kravei på en planmässig och ökad skogsproduktion borde kunna förenas med andra viktiga intressen, såsom god skogsmiljö, naturvård och hänsyn till andra näringsgrenar där skogsmiljön utgör en integrerande del.

132

SVANTE LUNDKVIST (s):

Herr talman! Också jag skulle naturligtvis som många andra kunna bidra med en skildring av det antal arbetstilirällen som kan försvinna i våra resp. hemlän under de strukturförändringar som nu pågår inom skogsnäringarna och som vi vet delvis är nödvändiga. Här har nu interpellanterna utförligt redovisat den roll som råvaruförsörjningen spelar i del här sammanhanget. Del är närmast för att få ställa en fråga till industriministern pä den punkten som jag begärt ordet.

Industriministern och jag träffades i Ool somras i Östersund i Jämtlands län för atl inför ett sågverksforum diskutera just de här problemen. Jag redovisade för min del den oro man har anledning alt känna med hänsyn tagen till de regionalpoliliska konsekvenser som skulle bli följden om marknadskrafterna fick arbeta fritt. Jag gav också exempel på atl sågar som fött lokaliseringspolitiskt stöd numera var holade lill sin råvaruförsörining, och jag frågade vad industriministern som ansvarig dels för industripolitiken, dels för regionalpolitiken ville göra för all garantera möjligheleralt leva vidare förden typen av verksamhet som är helt avgörande försysselsättningen i våra glesbygder. Jag fick då del någol överraskande svaret av induslriminislern: Jag kan ju inte lägga mig i vilka sågar som skall läggas ned.

Nu medger industriministern att de här problemen finns och alt de kan bli utomordentligt bekymmersamma för olika regioner, och han säger: Vi arbetar med de här frågorna i departementet.

Del är naturiigtvis väldigt angelägel atl få vela vilken inställning industriministern i dag har till det ansvar som samhället bör ta för alt klara de frågor som gäller råvaruförsörjningen till just de känsliga arbetstillfällen som vi här diskuterar.

Jag vill alltså fråga: Hur ser industriministern på det här? Skall problemet hur vi skall uinyilja våra råvaruresurser vara en fråga uteslutande för branschen och för branschbedömningar? Inledningsvis, när regeringen var

ny, gav både industriministern och jordbruksministern uttryck för en sådan     Nr 107 inställning. Eller inser industriministern numera att det är nödvändigt alt vi     Måndagen den lär en planerad hushållning under samhällets ledning och ansvar för hur vi     3 jjppjj 197g

skall utnyttja råvaran? Vi är väl alla medvetna om att det tar tid att arbeta    

fram ett näringspolitiskt program för skogan. Här kan vi alltså befinna oss i en     q skogsindustrins akut situation för exempelvis sågverksförelagen. Vilka ålgärder är industri-     framtid ministern i ett sådant läge beredd alt vidta för atl trygga råvaruförsörjningen för ett  förelag som  vi  båda kan  vara överens om  all  del  ur allmän regionalpolilisk synpunkt iir uiomordeniligi angelägel all bevara, exempelvis ute i en glesbygd?

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Det har varit intressant att lyssna till debattörerna här, som har givit en bred redovisning av de synpunkter som sätter sin prägel på situationen i skogsindustrin. Om jag skall våga mig på ett sammanfattande omdöme, så är det att vi i stort sett är ganska överens om all problemen är slora för skogsindustrin, men atl det dock inte finns anledning att överdriva svårigheterna, eftersom man kan räkna med att skogsindustrins marknadssituation successivt kommer att förbättras under senare delen av del här året. Vi skall framme pä 1980-talet rimligen ha en hygglig balans inom den här branschen igen. De problem vi har är alltså av relativt kortsiktig natur, vilket inte hindrar att de för branschen som helhet, men framför allt för enstaka företag, kan vara mycket allvarliga just för dagen.

Genomgående är för debattörerna alt de vill ha en ökad planmässighet i den strukturförändring inom branschen som nu kommer. Jag kan i och för sig ge dem rätt i atl det är inte bara önskvärt utan angeläget att enheter, som bedöms kunna överieva i framliden i kraft av sin tekniska och kommersiella livskraft -det må vara massafabriker eller sågverk - inte slås ut i detta skede, när bilden är mera svart än den behöver vara i det längre perspektivet.

Målsättningen för samhällets insatser måste alltså vara att lösa överlevnadsproblemen ulan att förhindra de strukturella förändringar i branschen som är ofrånkomliga och nödvändiga. Man får avpassa stödet därefter. Den proposition om ett likviditelsstöd som vi har lagt fram - den gäller alltså ett generellt stöd för alt stärka branschens likviditet och undvika förhastade åtgärder både när det gäller lagerrealisation och när det gäller företagsned-läggelser - fyller den här funktionen.

Jag har också aviserat att vi är beredda atl stödja företag i en speciell, akut solidiletssiluation. och åtgärder för detta övervägs f. n. i regeringskansliet. Motivet är självfallet detsamma: att se till atl inte här sker strukturella förändringar som vi inte skulle kunna acceptera i del längre skedet och sen ur branschens synpunkt i dess helhet.

För Rune Johansson i Ljungby vill jag betona att de här åtgärderna inte i
första hand är riktade till företagen eller deras ägare, utan de har tillkommit i
omsorgen om sysselsättningen för att säkra anställningstryggheten för de
anställda. Jag vill alltså med kraft tillbakavisa den insinuation som Rune
Johansson gör sig skyldig lill, att vi inte skulle tänka på de anställda. Det är      133

Nr 107

Måndagen den 3 april 1978

Om .skogsindustrins framtid

134

dock sysselsättningen som har bestämt den massiva satsning som vi har initierat i den här branschen och i andra industribranscher.

Om vi ser till den socialdemokratiska moiion, som har väckts i anslutning lill denna proposition och som vi får tillfälle att diskutera senare, kan vi konstalera alt det i realiteten är ytterst marginella förändringar man där föreslår. Jämförelsen med stålindustrin är ur den synpunkten litel olycklig; Rune Johansson uppehöll sig vid den. Stålindustrin är i en helt annan situation, eftersom den måste radikalt gå ner i kapacitet, om man ser den totalt i världen. I detta land måste ske en koncentration som går ut över sysselsättningen pä ett annat sätt än inom skogsindustrin. Det finns alltså anledning att gä in med andra former av åtgärder inom stålindustrin än man kan finna motiv för inom skogsindustrin. Dessutom är den handelspolitiska toleransen mot åtgärder av subventionskaraktär slörre när det gäller stålindustrin än när det gäller skogsindustrin. Vi får ju se till atl vi konstruerar stödformerna så, att de inte stör våra handelspolitiska relationer med omvärlden. I annal fall kan vi med dessa stödformer skada mer än vi gagnar.

Till Gunnar Olsson vill jag säga alt det när det gäller sågverksindustrin pågår en kartläggning i departementets regi. Det är inte någon utredning, eftersom vi inte behöver göra någon sådan i det här sammanhanget, utan som sagt helt enkelt en kartläggning av sågverksindustrins aktuella situation. Redan nu är vi medvetna om att överkapaciteten i Värmland uppgår till ungefär 20 96. Därför kan det i och för sig vara naturligt att äldre sågverk som inte har teknisk möjlighet att överleva tas ur drift. Råvarubristen är ju påtaglig. Självfallet måste nedläggningen ske i socialt acceptabla former, och vi måste på annat sätt försöka kompensera bygderna i fråga med ersättningssysselsättning. Delta är över huvud taget det stora problemet i samband med de strukturella insatser som görs.

Det är också angeläget att del finns en regional bevakning. Självfallet får man se till att länsarbetsnämnder och regionala myndigheter noga bevakar frågan. Vi är också beredda att med de regionalpoliliska instrument som vi förfogar över hjälpa till i det arbetet.

Mot Sven Lindbergs sakliga redogörelse för situationen harjag i och för sig inte så mycket att invända. Hans historieskrivning är också i allt väsentligt korrekt. När sulfitfabriken i Hissmofors, som inte heller av tekniska skäl kan ha sä många är kvar i produktionen, nu inte orkar med längre, är det enligt min mening angelägel att den ersätts med en annan industri. Vi har från företaget fått en begäran om elt förhandsytlrande beträffande ett projekt som vi f n. bereder i regeringskansliet.

Jag delar också Sven Lindbergs uppfattning att del är olyckligt, om den redan nu låga graden av förädling av skoglig råvara i Jämtlands län skulle sjunka ytteriigare. Vi är här beredda atl på olika sätt försöka kompensera den olyckliga utvecklingen att processindustrin koncentreras lill kusten. Till den speciella utredningsman som bistår oss i departementet i dessa frågor, landshövding Mats Lemne, harjag också gett en särskilt uppdrag all se över den här problematiken när det gäller Jämtlands län.

När Sven Lindberg analyserar problemen med råvarubristen är jag kanske inte rikligt lika överens med honom som då del gäller de andra frågorna. Råvarubristen är inte speciellt påtaglig i Jämtlands län, om man ser till den totala kubikmassa som produceras i länets skogar. Den råvarubrist som uppträder gäng efter annan beror pä att O-zonen kryper ned till centala delar av länet, när skogspriserna går ned eller planar ut och infiationen höjer kostnaderna. Det är ju vad som sker nu. Detta drabbar alla skogsägare -domänverket, enskilda skogsägare och bolag. Den omständigheten att vissa företag äger en slörre eller mindre del av skogen förändrar ju inte kraven på alt avverkningsarbele skall kunna bedrivas med lönsamhet. Om vi säger att del inte spelar någon roll vad man betalar för den skogliga råvaran i det fall företaget äger den själv, rör det sig från nationalekonomisk synpunkt om en illusion och ett självbedrägeri som man kan hålla på med ell antal är Men förr eller senare måste förhållandena rättas till. Här är det de facto avverkningskostnaderna kontra råvarupriserna och företagens betalningsförmåga som avgör vilken råvara som i realiteten kommer fram.

Det som genomgående präglar de socialdemokratiska debattörerna - här skulle jag också kunna inkludera Svante Lundkvist - är att man kräver en ökad planmässighet. Det finns emellertid en betydande åsiktsskillnad mellan de fyra socialdemokratiska debattörerna. Sven Lindberg vill ha en leverans-plikt -och det var också Svante Lundkvist inne på - medan Rune Johansson, tydligen vis av tidigare erfarenheter, är litet mera försiktig i sina slutsatser.

Vad innebär då en leveransplikt beträffande skoglig råvara? Jo, naturligtvis också att staten måste föranstalta om en skyldighet alt motta de levererade kvantiteterna. Det innebär att man måste gä in i företagen, föreskriva produktionsplaner och - vad mera är - helst också föreskriva leveransplaner. Jag gratulerar den som skall ge sig ut i en sådan planering för svensk export av skogliga produkter, massa och sågade varor. Glöm inte, mina vänner, atl Sverige ju ändå är så beroende av exportmarknaderna! Del är ju del som gör att vi befinner oss i den nuvarande situationen. Isolerar vi oss från den verkligheten, spelar det ingen roll hur diskussionen faller ut. Det är marknaden som styr möjligheterna att upprätthålla produktionen i våra industrier. Låt oss överge illusioner som alt man genom atl införa leveransskyldigheter skulle kunna klara hela denna produktionskedja!

Det kan väl också vara ett svar till Svante Lundkvist.

Självfallet skall man i en aktiv skogspolitik, som vi är beredda all medverka till, se till att skogsägarna spelar med helhjärtat och att det blir en kontinuerlig produktion i skogsbruket. Jag vill betona att det är angeläget, och jag är alltså beredd atl medverka till detta. Men att tro atl man gör del genom atl detaljreglera denna bransch är att hänge sig åt illusioner.

Jag vill till RolfSellgren säga atljag ansluler mig till hans uppfattning atl vi har anledning att noga överväga vidareförädling. An jag inie i min interpellationssvar berörde den frågan beror på formuleringen av de ställda frågorna. 1 del näringspolitiska program för skogsinduslrin som vi f n. arbetar med i industridepartementet spelar självfallet vidareförädlingen av våra

Nr 107

Måndagen den 3 april 1978

Om skogsindustrins framtid

135

Nr 107               skogsprodukter en avgörande och central roll. Sä är fallet ur regionalpolilisk

Måndagen den     synvinkel och ur sysselsättningssynpunkt men också i det långa loppet när

3 aoril 1978        ' gäller utvecklingen av vår handels- och bytesbalans.

_____________       Men också delta är en fråga som är litet mer komplicerad, eftersom den

Om skogsindust ■' s   stora marknaden för svenska skogsprodukter är EG-omrädet och där är, som
framtid               " känner till, importförutsättningarna starkt reglerade.

Får jag avslutningsvis, herr talman, säga atljag tror att vi skall slå fast att skogsbranschen inte befinner sig i någon långsiktig kris. Den är i ett skede av mycket allvarliga likviditets- och soliditelsproblem, men perspektiven är pä något längre sikt ändå ljusa. Vi vet att svensk skogsråvara kommer att behövas i framtiden och atl bara man klarar de svära år som vi nu befinner oss i - 1978 och sannolikt även 1979 blir besvärliga är-skall denna industri kunna utvecklas och ge ett väsentligt bidrag till sysselsättningen i framliden.

RUNE JOHANSSON i Ljungby (s):

Herr talman! Att söka dra den slutsatsen, som herr Åsling nu gjorde, att vi på socialdemokratiskt häll inte skulle vara överens om en planering för skogsindustrin är mycket långtgående och helt felaktigt. Vi arbetade ju, som jag nämnde, i den lidigare regeringen med utredningar i syfte att åstadkomma ett skogspolitiskt program, där man fick förutsätta en ramplanering och där samhället måste spela en betydelsefull roll, dock i samverkan med företag och anställda. Efter hand som vi får detta material kommer vi frän vår sida också alt presentera utredningar och förslag.

Sedan var det så, herr talman, att jag i huvudsak ägnade mig åt själva principfrågan om hur man skall kunna genomföra en strukturanpassning av ett viktigt område, i detla fall skogsindustrin, på ett som vi vill beteckna socialt acceptabelt sätt. Jag vill framför allt diskutera hur vi skall ge ett sådant uttalande mening och innehåll. Jag erkänner att del inte är lätt. Vi får kanske pröva oss fram med olika metoder och åtgärder. Men jag vill hänvisa till vad som har gjorts på andra områden. Handelsstälsindustrin är ett exempel som man borde ta vara pä och som man också borde anpassa till andra verksamheter. Det är ingen insinuation, herr industriminister. Jag bara noterar att den delen av problemet inte har ägnats någon större uppmärksamhet i svaret, annal än alt "regionalpolitiska medel skall slå till förfogande", att man "fortsätter med utredningar", att man "tillkallar ytterligare en arbetsgrupp." Men måste vi ändå inte ägna delta mer uppmärksamhet ju mer vi är beredda att låta samhället gå in stödjande med kapital? Det är ju fråga om miljardbelopp, som i form av lån och garantier skall ställas till förfogande för denna industri. Är det då inte rimligt att ställa motkrav? Jag har naturligtvis observerat att regeringen i propositionen 123 har ställt vissa villkor för industrin, nämligen atl företagen själva skall svara för en Oärdedel av garantibeloppet. Det är såvitt jag kan förstå praktiskt tagel skräddarsytt för den skogskooperativa rörelsen. Det harjag i och försig ingenting emot. Del är elt försök alt lösa ett problem.

Men när det gäller de anställda människorna i verksamheten, de som
136                   faktiskt också skall vara med och betala en del av detta, sä har de inte ägnats

uppmärksamhet på det sätt som jag anser riktigt, nämligen att man diskuterar om det inte är rimligt alt, under tiden som man arbetar med en långsiktig strukturplan, söka upprätthålla verksamheten så långt det är möjligt. Och när förelagen visar förluster i de här verksamheterna, får samhället vara berett all la elt ekonomiskt ansvar för att man på det sättet upprätthåller en produktion och ge del tidsutrymme som vi eftersträvar för diskussioner om verksamheten. Är den nödvändig? Kan man, som jag sade, bromsa eller kan man föriänga bromssträckan? Var skall man kunna få elableringsindustrier? Och så vidare.

Del är del som jag tycker att ni, herr industriminister, ägnar alldeles för litet uppmärksamhet ål. Jag hoppas att jag inte skall behöva tolka de uttalanden som görs i svaret, och heller inte dem som har gjorts i tidningarna, pä det sättet att ni finner det helt acceptabelt att företagen varslar om nedläggningar och avskedanden som leder till ödeläggelse av hela samhällen, utan så atl vi får vara beredda att diskutera vilka krav som samhället, i anslutning lill det stöd samhället är berett att ge företagen skall ställa på företagen. De måsle också la sitt fulla sociala ansvar för de anställda och de regioner i vilka de har sina verksamheter. Det är det problemet jag ville ta upp, och jag ville diskutera och rekommendera ålgärder som vi har prövat på annat område. Är industriministern verkligen av den uppfattningen att moisvarande åtgärder är omöjliga att tillämpa? Men vad vill ni då ge för innehåll åt uttrycket "en sociall acceptabel strukturanpassning"? Det är det som är del principiellt utomordentligt intressanta problemet.

Att vi här skall syssla med en långsiktig planering är i och för sig inte märkligt, eftersom del visal sig atl inom ett område där vi kan avläsa en okontrollerad utveckling denna leder fram lill en produklionskapaciiel som vida överstiger råvarukapacilelen. Här är del nödvändigt alt vi får en långsiktig planering.

Nr 107

Måndagen den 3 april 1978

Om skogsindustrins fratntid

GUNNAR OLSSON (s):

Herr talman! Jag skall kommentera elt par saker i inudstriministerns senaste anförande.

Han sade att enheter som bedöms ha en framtid inte får slås ut. Vi måsle följaktligen försöka klara överlevnadsproblemen. Då vill jag fråga: Hur skall man kunna lösa överlevnadsproblemen i ett län med 22-23 sågverk ulan eget skogsinnehav, alltså s. k. köpsågverk? Det måste vi få ett mer konkret besked om. I Värmland kommer vi av alll all döma i framtiden att leva med elt enda stort skogsbolag plus en alltmer dominerande skogsägarrörelse i form av det mäktiga Vänerskog. Hur skall då köpsågverken i del inre av Värmland över huvud taget kunna få sägtimmer, om inte någon form av styrmedel tillskapas?

En annan fråga som industriministern var inne på var all skogsägarna helhjärtat måsle hjälpa till atl förse industrin med skogsråvara. Då kommer jag in på något som Sven Lindberg tangerade här, nämligen att vi uppleverdet som ell siort problem när skogsägarna inte finner det intressant att avverka sin skog trots all della i många fall vore moiiverat ur skogsvårdssynpunkl.

137

Nr 107

Måndagen den 3 april 1978

Om skogsindustrins framtid

Som jag ser del kan vi med den råvarubrist vi har inte passivt låta dem som äger skogen få pressa Sverige ner på knä på grund av alt de inte vill avverka.

Vi är nu inne på del Qärde lågkonjunklurårel, och jag anser alt alla måste vara med och ta sill samhällsansvar. Som någon antytt här är ju skogen vår enda förnyelsebara råvara, varför vi måste se lill alt den medverkar till att hjulen kan hållas i gång.

Industriministern säger också att vi måste kompensera de bygder som evenluelll förlorar arbetstillfällen, kanske på grund av atl sågverk läggs ned, med annan sysselsättning och an denna sak skall karlläggas. Min fråga är då: Vilka deltar i den kartläggningen? Jag sade tidigare att det är nödvändigt atl facket är med. Det är också nödvändigt alt kommunerna får delta i detla arbele, särskilt de kommuner som drabbats av nedskärningar, något som vi fått bevittna bl. a. i milt län.

Industriministern harsiälll 600 milj. kr. lill Uddeholms förfogande, men de pengarna har Uddeholmsbolaget inte lyft. Min fråga är: Anser industriministern alt man i elt svårt sysselsättningsläge i ett län kan använda, om inte hela beloppet sä åtminstone någon del av dessa pengar för alt skapa nya jobb, t. ex. genom alt tillföra den nya regionala utvecklingsfonden, som skall börja sin verksamhei den 1 juli i år, de pengarna? Kan man låia denna utvecklingsfond få del av pengarna för alt på så säll kunna medverka till att nya arbetstillfällen skapas på de platser där jobben försvinner, exempelvis genom att ett sågverk läggs ned?

138

SVEN LINDBERG (s):

Herr talman! Rolf Sellgren hävdade all massaindustrin och sägverksnä-ringen inte i slörre utsträckning konkurrerar om skogsråvaran. Della är en sanning med modifikation, herr Sellgren! En undersökning som för bara ca elt och ett halvt till tvä är sedan gjordes i vissa företag visade att del vid massatransporlerna lill företagen förekom en inblandning av 12-15 96 sägtimmer i billassen. Della kan bero på slentrian, dålig sortering osv., men det belyser nödvändighelen av en långsiktig planering, som kan visa hur vi bäst bör använda virkesråvaran.

Till industriministern villjag säga att när jag läste svaret och jämförde del med det svar jag fick av induslriminislern när vi hade en frågedebatt i samma ärende för bortåt två år sedan, sä gjorde jag den lilla reflexionen alt det har skett en sinnesförändring hos herr industriministern som nästan fick mig att utbrista: Fortsätt så, sä blir ni en god socialist!

Men del var kanske tur att jag inte sade del, för jag förstår ju nu att någon sådan utveckling inte är på gång.

När det gäller beskrivningen av råvarubristen var herr Åsling inte överens med mig. Jag vill nog hävda att min beskrivning är den riktiga, låt vara alt del finns fall där man haft svårt att klara leveranserna på grund av dålig lönsamhet. I de allra flesta fall är det emellertid inte timmeravverkningen som det är fråga om. Man torde i varje fall inte kunna hävda alt så skulle vara fallet nere i Småland, eftersom man nyligen kunde läsa om ett sågverk som

bara går med 60 "6 kapacitet på grund av att man där har råvarubrist.   Nr 107

Råvarubristen ar inte längre så påtaglig när det gäller Jämtlands län,      Måndaeen den hävdade herr Åsling. Låt mig då tala om atljag använde den lediga veckan      -, .     -i .g-yn

som riksdagen har lill att åka runt till sågverken i länet, och jag konstaterade_

då all råvarubristen är påtaglig, även om den inte är lika stor som den var för      p     sknvsinthisirins

elt eller två år sedan. Och jag tror att industriministern kan hålla med mig om     f,nmiid

att en prisreglering som medförde jämnare priser över ett långt antal är skulle

innebära atl de här problemen  inte  uppstod  pä  samma säll och  lika

markant.

Herr Åsling avvisar också frågan om atl införa en leveranspliki för sågverken och lalar om all del skulle innebära delaljreglering. Samiidigl hävdar herr Åsling all han i likhel med mig är angelägen om all si kla pä all få en ökad förädling av skogsråvaran inom länet och all han är beredd alt göra insatser i den riktningen. Men när vi för ca elt och ett halvt år sedan hade en konferens med representanter från sågverken, myndigheterna och skogsbruket i länet och log upp den här frågan, då fick vi lill svar från samtliga representanter från skogsbruket, inberäknat de två representanterna från NCB, all de inte kunde lova atl öka sina leveranser av sägtimmer lill sågverken i Jämtlands län. Tvärtom framhöll de flesla-och däribland just de tvä represenianierna från NCB-all risken var påtaglig föran de i framliden skulle bli tvungna alt minska leveranserna. Hur skall vi mot den bakgrunden kunna öka sysselsättningen inom skogsnäringen i Jämtland? Hur skall vi kunna leva upp till de föresatser som regeringen själv har fattat när det gäller kraven på planeringen i länsstyrelsen? Vilka medel får vi för att kunna leva upp till de önskemål som regeringen framställer?

Det jag föreslår behöver naturligtvis inte, som herr Åsling säger, innebära någon som helst delaljreglering. Låt oss först och främst konstatera att om vi kunde klara en långsiktig planering för den framtida utvecklingen och strukturomvandlingen av skogsinduslrin, då skulle vi i slor utsträckning kunna undvika detaljingripanden. Men under tiden vi omstrukturerar skogsindustrin måste vi självfallet se till att vi på någol sän klarar de industrier som vi vill ha kvar. Om staten tar initiativ till all införa leveransavtal, då borde det inte vara omöjligt atl komma överens med skogsägarna och råvaruproducenterna om en rimlig fördelning av råvaran, i synnerhet till de industrier som vi avser att ha kvar på sikt.

Jag måste slutligen ställa frågan: Hur skall vi strukluromvandla så att vi tillvaratar de regionalpolitiska intressena? Vem skall ha det avgörande inflytandet? Är det skogsägarna, är det kapitalägarna eller är del samhället? Eller avser statsrådet Åsling all lägga fram någol förslag, enligt vilket man kan få ett samspel och en samplanering mellan skogsägarna, kapitalägarna, samhället och de anställda i företagen?

Jag frågar på nytt: Är det rimligl all de som äger skogen skall avgöra vilka skogsinduslriersom skall vara kvar? Ärdel rimligl all de som harkapilalel all skaffa råvaran skall avgöra vilka skogsindusirier som vi skall ha kvar i framtiden"?

139

Nr  107                 SVANTE LUNDKVIST (s):

Måndaeen den       talman! Industriministern sade atl man nu inom departementet håller

3 'inril 1978         påaii kartläggasiluationen lörsågverksinduslrin. Del ärbra, för vibegärdeen

_____________   kartläggning redan i fjol i vår moiion som avvisades av den borgerliga

Om skogsindustrins   majoriteten i riksdagen.

frnmtid                 Industriministern säger vidare atl delar självklart atl de nedläggningar som

kan bli nödvändiga, exempelvis på sägverkssidan, måste ske i socialt acceptabla former. Vi vetju atl i deorleroch områdendär vi barden härlypen av verksamhei är del inie län all göra nedläggningar i socitill acceplabla former. Del är nämligen svåri all få annan verksamhei lokaliserad lill de områdena. Del borde därför vara nalurligi all i förslå hand sikla på överlevnad för verksamheler som redan finns där och som bygger på naluriiga förutsäliningar, nämligen på skog och skogsråvara. Del går inie all lösa överlevnadsproblem för ett sågverk utan tillgång lill råvara. Del är ju i första hand råvaran som skall göra del möjligt för ell sågverk all överleva. Därför skulle jag också vilja ha svar på den myckel raka fråga som jag ställt: Skall del uteslutande vara branschen som skall bestämma hur vi skall utnyttja våra råvarutillgångar och hur vi skall hushålla med råvarutillgångarna, eller är induslriminislern nu beredd all erkänna all del måste bli fråga om någon lyp av planerad hushållning under samhällels ledning?

Rune Johansson har har pekal på all stålen i olika sammanhang kommer all ge slöd lill skogsbruk och skogsinduslri. Del borde vara möjligl all genom avial, överenskommelser och villkor skapa sådana förulsäliningar all man i varie fall kan rädda råvaran till en typ av verksamhet som vi alla är överens om måste skydd;is ur regionalpolilisk synpunkt. Industriministern sade atl vi inte skulle agna oss ål illusioner. Om vi inieär beredda lill den lyp av insatser som jag här berört, herr industriminister, blir hela den regionalpolitik som industriministern har ansvaret för en illusion.

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Diskussionen om planeringen och ambitionen i planeringen är ju central. Efter att har lyssnat lill debattörernas första anföranden och sedan till deras inlägg alldeles nyss noterar jag atl man ju snabbi har prutat hälften. Del verkar inte som om socialdemokratin gjort riktigt klart för sig vad som ligger bakom del ofta upprepade kravet på planering, planmässighet och planhushållning. Nu talar Rune Johansson i Ljungby försiktigtvis också om ramplanering.

Del måste ju finnas en planering-och den typen av planering är jag beredd atl medverka till - som är medveten, som grundar sig på ekonomiska fakta och som har någon uppgift att fylla även utanför debatten i den här salen.

Sven Lindberg sade i sin första inlägg att en planering måste grundas pä
leveranstvång i fråga om råvara. Jag ställde alltså frågan: Hur skall del
konstrueras? Den fickjag inget svar på. Svante Lundkvist var inne på samma
tema, och jag förmodar atl Rune Johansson accepterar detta, eftersom han
förutsätter alt socialdemokraterna är överens. Och menar ni allvar med dessa
140                   påståenden innebär det alt man måste ha en produktionsplanering. Annars är

ett leveranstvång ganska verkningslöst. Det betyder att man skall gå in i alla     Nr 107

de här sågverken och göra produktionsplanering. Jag vet inte om Gunnar     Måndagen den

Olsson när han kommer hem till sina Värmlandssågverk blir mottagen med      ->       -i tgjo

ovationerom han säger: Nu skall ni intebaragaranteraråvaror, utan ni måste    

också planera för produktionen och planera marknaden. q    skogsindustrins

Man måste vara beredd att löpa linan ända ut om det här skall vara en frfnyuid nieningsfull debatt. 1 själva verket måste den planering som skall till och som vi håller på med i industridepartementet grunda sig på ett samförstånd mellan fackföreningsrörelsen, branschföretagen och samhället. Vill man föreskriva en grupp speciella planeringsinsatser måste man vara beredd att göra det för hela näringen, och ni vågar inte slå upp och säga alt ni är beredda att gå in i varie litet sågverk och föreskriva hur deras produktion skall läggas upp, vilket sortiment de skall ha för att de skall få plats på marknaden - som tydligen också måste planeras. Det är det här jag kallar illusioner. Vi måste få en bättre realism i den här debatten.

När det sedan gäller det arbete vi bedriver vill jag betona för Rune Johansson att vi självfallet kommer att ställa krav pä de företag som kommer i åtnjutande av statligt stöd-det må vara likviditetsstödet eller någon form av soliditetsstöd. Och måLsätlningen dar är att upprätthålla sysselsättningen. Men om man skulle följa en modell som socialdemokratin ofta marknadsför, dvs. alt låsa eller "frysa" sysselsällningen - t. ex. i lekobranschen - på en oförändrad nivå, då skulle man därmed också läsa alla de strukturanpassningar som är ofrånkomliga, som inte behöver vara dramatiska men som ändå måsle ske fortlöpande i företagens dispositioner om de skall bli effektiva. Den socialdemokratiska linjen är ur den synpunkten helt orealistisk och den har dess bättre i realiteten inget slöd i fackföreningsrörelsens principielll myckel positiva attityd lill strukturella förändringar.

Här måste man alltså, Rune Johansson, söka sig fram på precis samma sätt som man har gjort tidigare, försöka klara de aktuella problemen, försöka så långt det över huvud taget finns ekonomiska resurser att klara sysselsättningen. Men det vore olyckligt alt låsa strukturen, och det skulle vi dyrt få betala i framtiden. Det är på det sättet man slår vakt om möjligheterna alt göra socialt acceptabla förändringar. Vår ambition därvidlag är minst lika långtgående som den förra regeringens.

Sedan en parentes. Rune Johansson sade att det likvidiietsstöd vi föreslagil var skräddarsyti för skogsägarförelagen. Del är helt fel. Det är skräddarsytt för atl vara acceptabelt ur handelspolitisk synpunkt och tillgodose de problem som finns i företag som drabbats speciellt av likviditetsproblem i den här konjunkturutvecklingen. Socialdemokraterna har väckt en motion om förbättring av detta likviditetsstöd, och vi får ta upp diskussionen om den senare.

Jag skulle vilja säga till Gunnar Olsson att den utredning eller kartläggning
av sågverken som Johan Åkerman sysslar med har en referensgrupp knuten
till sig. Facket centralt är involverat och har all information i det här
Sammanhanget. Men det är ingen utredning i egentlig mening utan en
kartläggning som vidtas som en beredskapsätgärd i det näringspolitiska     141

Nr 107 program  vi  sysslar med, och  den  har anknytning  till  de strukturella

Måndagen den                                      förändringar som sker under hand.

3 anril 1978___ Uddeholmslånet går självfallet inte all förändra. Om del blir en omför-
_____________ handling är det betingat av att planerna för fusionen mellan Uddeholm och

Om skogsindustrins ''"'""' P "8°' " förändrar de grundläggande förutsättningarna. Att
,.       . ,"           länka sig att använda del lånet för andra insatser är helt uteslutet.

1 Värmland har det med regeringens medverkan gjorts myckel betydande insatser, som jag tycker atl Gunnar Olsson någon gäng skulle kunna ge ett erkännande. Värmlandsdelegationen har redskap i sin hand, inte bara den nya utvecklingsfonden ulan också huvudkontoret för Regionalinvest i området; det bör kunna ge effekt på sikt.

Till Sven Lindberg och Svante Lundkvist vill jag slutligen säga all när man för diskussionen om planmässighet i råvarutillgången måste man ändå som bakgrund ha marknadförutsätlningarna. I olika produklionsled måste då lönsamheten, dvs. marknadsförutsättningarna, slå igenom. Jag tror inte problemen på råvarusidan vore sä stora om bara marknaden för de förädlade produkterna vore sådan alt man hade den betalningsförmåga som man behöver för att få fram all den råvara som finns, också i marginalområdena, också i de s. k. nollzonerna. Korstransporter och rotpostköp i helt andra landsdelar, som stör marknadsbilden för smäsågar i annan ort, är icke acceptabla. Sådana orimligheter förutsätter jag alt en ansvarsmedveten bransch själv skall kunna ta itu med - det är ingenting som i och för sig ökar råvarutillgången; det bara stör marknadsbilden.

RUNE JOHANSSON i Ljungby (s):

Herr talman! Del här med planering är kanske ändå inte så märkligt som herr Åsling vill göra det till. Jag har framhållil all skogsinduslrin med hänsyn till råvarutillgångarna och kapaciteten är ett mycket lämpligt område för en planeringsuppläggning. Frågan är sedan hur man skall lägga upp denna planering. Det är inte minst ett rationellt beslutssystem inom företagen som vi eftersträvar. Samordningen mellan samhället, företag och de anställda är en viktig del av delta. För framliden hoppas vi att samhällels företrädare och de anställda får tillfälle alt delta i diskussionen och besluten om planeringen för framtiden.

Det som skiljer oss åt i debatten hur vi skall ge ullrycket "socialt acceptabla former för en strukturanpassning" ett vettigt innehåll är uppenbarligen atl vi företräder meningen att samhället och de anställda redan nu skall komma in, under del alt herr Åsling mera litar till förelagen och deras egen bedömning -trots atl han arbetar med en långsiktig strukturplan och utredningar som skall ligga till grund för regeringens proposition så småningom. I dag kan man inte säga att de beslul om nedläggning och avskedanden som fattas i företagen stämmer väl överens med del som kan komma i en långsiktig strukturplan.

Det är den bedömningen vi vill få till stånd. Vi vill inte konservera

företagen. Vi är helt överens med fackföreningsrörelsen-försök inte att skilja

142                   oss åt på den punkten! De förslag vi framlagt - inga nedläggningar så länge

man diskuterar slrukturplanen, stöd till företagen om de drabbas av förluster     Nr 107

på grund av all de skall  fortsätta produktionen - är vårt parti  och        Måndagen den

fackföreningsrörelsen helt överens om. Vi har försökt ta upp detta till en          ,       j| jyg

seriös diskussion. Medborgarna skall engageras i den uppgiften atl ge slöd ål_  

förelagen för alt bevara sysselsällningen. Då har vi rail all slälla krav på q skogsindustrins

företagen men också naturiigtvis skyldighet att uppmärksamma företagens       fmtfjijf]
problem. Del är detta som vi vill göra med de förslag och propåer som jag
under debattens gäng har fört fram.

GUNNAR OLSSON (s):

Herr talman! Jag vet inte vem av oss som har prutat hälften av vad han sade i sitt inledningsanförande -jag har lyssnat pä debatten, och jag kan inte finna atl någon av oss har gjort den prutningen.

Jag har tagit fasta på ell uttalande som jag fäster rätt stort avseende vid. Induslriminislern säger alt det är angeläget att skogsägarna spelar med när det gälleratt förse industrin med skogsråvara. Det uttalandet måsle väl tolkas så an industriministern tar avstånd från de skogsägare som säger alt "vi avverkar närdet passar oss och det skall inte myndigheter och samhälle lägga sig i"?

Den 16 september förra året sade Nils Åsling att "nu ar skutan flott och seglar med förlig vind" - delta sedan statsrådet hade ställt 600 milj. kr. lill Uddeholms förfogande. Idag vel vi hur del hargått. Bolaget har ännu inte lyft pengarna. Om fusionen Billerud-Uddeholm innebär att pengarna inte behöver lyftas, kan man då inte tänka sig att medlen kan komma till användning för att skapa nya och säkra jobb i Värmland istället för dem som vi vet försvinner?

SVEN LINDBERG (s):

Herr talman! När man lyssnar på Nils Åsling får man intrycket att han är emol planering därför att han är rädd för hur han skall bli mottagen pä hemmaplan. Och han hävdar atl vi inte heller vågar tala om hur planeringen skall gå till, vi vågar inte stå upp och säga att "det här företaget har ingen framtid". Jag har i mitt första inlägg redovisat hur det ser ut inom skogsindustrin-den överelableringsom finns och den brist på råvara som vi kan räkna med i framliden. Mot den bakgrunden måste Nils Åsling inse att vi inte är så blåögda atl vi pratarom en planering utan atl vara medvetna om att den i vissa sammanhang kommeratl få konsekvenser för de anställda och de orter där industrierna finns. Men planeringen kan göras i samband med att man sätter in samhällsåtgärder för att klara ul de problem som uppstår.

Tror Nils Åsling verkligen all vi inie vågar tala om effekterna av en
planering? Jag har varit med om en strukturomvandling i skogsbruket där
utvecklingen har gått frän yxan och svansen fram till de avverkningsma
skiner som vi har i dag. Varken jag eller någon annan inom Skogsarbetar-
förbundet ansvarig har tagit elt steg tillbaka och sagl att vi inte skall ha en
vettig strukturutveckling på grund av de konsekvenser av en eller annan art
.som den skulle kunna få. Vi har med de små möjligheter som vi har haft   143

Nr 107

Måndagen den 3 april 1978

Om skogsindustrins framlid

försökt avväga vad som varit det bästa och försökt påverka planeringen därefter. Vi är beredda atl göra precis detsamma när del gäller den sirukiuromvandling som nu är nödvändig i skogsindustrin.

Nils Åsling säger att vi bara pratarom hur denna planering skall gå till -vi vill inte tala om hur den skall se ul. Det är knappast vår uppgift att i detalj försöka redovisa hur den skall se ul, men om Nils Åsling önskar del skall jag gärna bidra vid ett tillfälle då vi har mer gott om tid. Men det vore kanske ändå litet oklokt - denna planering skall väl ske i samråd mellan facket, förelagen och samhället?

Herr Åsling talar om en planering i samförstånd som man håller på med inom regeringskansliet. Det är bra. Fortsätt att planera, herr Åsling, och planera i samförstånd. Men tala gärna om för oss vad som ingår i denna planering. Vilka medel vill Nils Åsling använda för att lösa de problem vi har • framför oss? Det är en av de frågor vi ställt i dag, och de frågorna vill vi ha svar på.

Lät mig .ställa en fråga, herr Åsling: Skulle inte t. ex. NCB ha blivit bätlre mottaget i länet Jämtland om man för sju åtta tio är sedan förutsagt den troliga utvecklingen för de industrier som nu är nedlagda eller pä väg att läggas ned -jag är övertygad om atl man inom företagen var medvetna om utvecklingen - i stället för att invagga människorna i tron att den här industrin kommer att bli kvar? Det är de svar vi fått på frågor vi ställt. Helt plötsligt kommer man sedan och säger: Nej, nu går det inte längre, nu måste vi lägga ned.

Det hade varit bättre att på ett tidigt stadium, när man visste vad utvecklingen skulle leda, ge människorna besked om delta och tala om att så kommer det atl bli. Då hade man givit människor och samhälle möjlighet atl planera och försöka motverka de negativa effekter en sådan utveckling får. Det är detta vi diskuterar, herr Åsling, det är vad vi vill åsladkomma och vad vi vill diskutera medel för. Vi är inte alls rädda alt ta pä oss ett ansvar i del här sammanhanget.

Vore det orimligt, herr Åsling, att när man diskuterar ekonomiskt stöd till skogsindustrin ställa ultimatum: Vi är från statens sida beredda att medverka med de eller de insatserna under förutsättning all ni ar beredda att garantera sågverken i Jämtlands län den råvarutillgång de behöver under det övergångsskede då vi planerar för den framtida utvecklingen. Jag är övertygad om att företagen skulle vara beredda att ställa upp och lämna de garantierna om de fick göra det i samråd när man diskuterar olika stödformer. Det är inte märkvärdigare än sä. Men tydligen vill inte herr Åsling vara med och diskutera de olika planerna, för han är rädd atl han skall möta några negativa människor någonstans. Den rädslan, herr Åsling, kan man aldrig springa ifrån, den får man lov att stå ut med.

144

SVANTE LUNDKVIST (s):

Herr talman! Det är självklart att vi från socialdemokratisk sida också anser all del är bra om vi kan lösa den här typen av frågor i samförstånd mellan näringen, de anställda och företaget. Men vi vet av erfarenhet - erfarenheter

som inte minst industriministern gör vaoe dag - alt man hamnar i lägen där samhället kan behöva vara rustat pä sådant sätt all man kan säga: Här får samhället lov atl la över, la ansvaret och göra en insats för att lösa problemet.

Närdet gäller planeringen på det här området har industriministern i varje fall i dag inte sagt alt han inte accepterar den ordning vi införde med hänsyn lagen till råvaruförsörjningen, att vi fick lov att utnyttja 136 a § när del gällde utbyggnaden för att inte fä en ännu större spännvidd mellan ä ena sidan tillgång pä råvara och å andra sidan den industriella kapaciteten. Där är alltså, såvitt jag förslår, industriministern beredd alt planera. Men när det gäller att söria för alt verksamheter som redan finns och är av den karaktären atl vi kan vara överens om att det är elt oavvisligt krav för en bygd om den över huvud tagel skall kunna leva vidare och ha arbetstillfällen alt en viss verksamhet får råvara, exempelvis en säg, då ser sig inte industriministern några möjligheter, i varje fall inga möjligheter att ta ansvar för detta från samhällets sida.

Dä mäsiejag tyvärr dra den slutsatsen an industriministern fortfarande har den inställning han gav uttryck för när vi träffades i fjol, nämligen att han inte anser sig kunna lägga sig i vilka sågverk som skall läggas ner. Jag beklagar den inställningen hos den som har ansvaret för regionalpolitiken i del här landet.

Nr 107

Måndagen den 3 april 1978

Om skogsindustrins framtid

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Jag har här försökt klara ul begreppen bakom det något yviga talet om planering som man möter från socialdemokratins sida i bransch efter bransch, och jag har dä fått ett konkret besked - summa ett besked. Det kom från Sven Lindberg med instämmande av Svante Lundkvist och Gunnar Olsson och innebar atl man här skulle behöva införa leveranstväng när det gällde råvaran. Det var utifrån del intressanta påpekandet som jag drog slutsatsen, atl om man vill ha en planering grundad på den typen av delaljreglering måste man föreskriva förelagen hur stor produktionen skall vara. Man bör också rimligen vara så konsekvent att man då planerar utbudet eftersom det är del som styr hela eflerfrågekedjan. Man måste alltså ha marknaden i sin hand.

Vill ni fortsätta den diskussionen så tyckerjag ni skall göra del i den här kvartetten tillsammans - det bör vara en angenäm diskussion för socialdemokratin. Men uppenbart är ändå att min företrädare i ämbetet, Rune Johansson i Ljungby, inte är beredd att hänge sig åt sådana illusioner.

Jag kan avslutningsvis säga beträffande denna debatt att jag instämmer med Rune Johansson. Den planering som måste lill - vi ärett litet land och vi behöver planera användningen av våra resurser - skall ske i samverkan, och det är min bestämda mening alt där skall facket, branschen och samhället vara med.

Jag noterar med tacksamhet att Rune Johansson säger alt han inte vill medverka lill atl konservera något företags struktur - man kan alltså inte djupfrysa situationen i en bransch eller elt företag. Man måste försöka lösa de primära sysselsättningsproblemen under hand med de åtgärder och de

145

10 Riksdagens protokoll 1977/78:106-108

Nr 107

Måndagen den 3 april 1978

Om skogsindustrins framtid

redskap man har. Sedan får man acceptera att strukturella förändringar fortlöpande måste ske. Jag är tacksam för atl Rune Johansson har gett uttryck för de här sansade synpunkterna, som jag helt instämmer i. Planeringsdiskussionen överiäter jag ät herrarna att fortsätta internt.

RUNE JOHANSSONM Ljungby (s):

Herr talman! Planeringsdebatten kommer igen, herr Åsling. Vårt parti och LO haren gemensam utredning och vi kommer så småningom att bli klara att presentera hur vi ser på hela detla problemkomplex. Vi får sanneriigen tillfälle atl fördjupa oss i både sättet för och omfattningen av planeringen.

Till slut vill jag, herr talman, ställa mig själv frågan: Hur skall nu medborgarna - mina vänner nere i Delary, Slrömsnäs bruk och Lessebo, de i Värmland och Jämtland - uppfatta det besked som industriministern har lämnat pä själva huvudfrågan, om hur vi skall genomföra en strukturanpassning i socialt acceplabla former? Vilken vägledning får de av denna debatt? Kan den stilla deras oro?

När jag läser i lokaltidningarna frän Kronobergs län om industriministerns besök i går står det bl. a.: Någol besked om Strömsnäs bruk eller Delary hade inte industriministern. Herr industriministern hade del inte heller i dag, i varie fall inget besked som skulle kunna lugna dem, som skulle kunna säga att det finns ändå en framtid för dem nere i Strömsnäs bruk och i Delary.

Herr Åsling vill vara med om att staten betalar till företagen men atl företagen bestämmer. Del är pä den punkten vi säger atl samhället, staten, de anställda skall vara med och bestämma. Lät oss göra det i samförstånd, i en process som vi är överens om kan betecknas som socialt acceptabel. För den åsikten, för det programmet kommer vi att slåss.

146

SVANTE LUNDKVIST (s):

Herr talman! Industriministern ville nu använda sig av tekniken alt tolka in olika meningar i de inlägg som å ena sidan Rune Johansson i Ljungby och å andra sidan vi tre övriga socialdemokrater gjort. Jag kan bara upplysa industriministern om att vi alla fyra sitter tillsammans i den arbetsgrupp som Rune Johansson nyss nämnde. Vi arbetar gemensamt med programmet, och våra synpunkter sammanfaller helt i de här frågorna.

Vi tre övriga - om jag får använda det uttrycket - har inte talat om någon detaljplanering. När industriministern använder uttrycket leveransplikt och för sin del skall tolka det så, uigår han ifrån atl man i botten för diskussionen om hur en planerad hushållning bör se ul skall ha någonting som heter leveransplikt och att man sedan måste diskutera hur man skall planera.

Vad vi utgår ifrån och kommer att redovisa är alt vi skall ha en ramplanering. Vi kommer att hamna i lägen där vi kanske inte kan klara råvaruförsöoningen för vissa betydelsefulla anläggningar genom samförstånd, diskussioner och försök att träffa avtal. Skall vi då överge dessa företag? Det gäller ju den yttersta konsekvensen. Eller skall vi försöka finna någon form där vi inte bara ställer lokaliseringspengar lill förfogande för sysselsättningen utan också skapar möjligheter för företagen att fä tillgång lill

den råvara som de behöver för atl kunna fungera?

Det är i det sammanhanget som jag för min del i ett inlägg - i full anslutning till Rune Johanssons påpekanden - sagt: Här sitter staten och lägger ut pengar på skogsbruket och skogsindustrin. Det borde finnas möjligheter att förknippa dessa pengar med sådana villkor att vi kan lösa den här typen av problem så att vi kan rädda försörjningen för dessa verksamheter ute i våra glesbygder. Det är rimligt att begära atl industriministern visar intresse för sädana lösningar.

Nr 107

Måndagen den 3 april 1978

Om det statliga stödet till varvsindustrin

SVEN LINDBERG (s):

Herr talman! Jag skall inte heller fortsätta planeringsdebatten. I den kunde nog industriministern bukta hela dagen. Jag får väl inbjuda honom till någon planeringskonferens, så att vi kan diskutera dessa frågor utanför kammaren.

Jag vill dock understryka att Nils Åsling kanske borde läsa min anförande. Jag sade att jag är medveten om atl ingen död hand kan läggas över strukturomvandlingen inom skogsindustrin-den måste fortsätta och den är nödvändig. Jag ber att få upprepa det.

Närdet sedan gäller råvarusituationen och den framtida förädlingen i mitt eget hemlän, Jämtland, så har jag konstaterat alt den kommer alt ligga på 15 96. Vi vill behålla den på minst den nivån och helst öka den. Men herr Åsling är inte beredd att ställa upp för att trygga råvaran för detta.

Vi diskuterar rätt ofta en vidareförädling av skogsprodukter. Men det blir en meningslös diskussion så länge vi inte är beredda att medverka till att vi har en råvara att förädla t ill de produkter som vi redan har i dag, för att därefter kunna vidareförädla ytteriigare.

Jag kan ju gä hem och glädja jämtlänningarna med att herr Åsling ville medverka lill en ökad förädling av skogsprodukter i Jämtlands län. Men hur det skall gå till, det vill han inte tala om.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3 Om det statliga stödet till varvsindustrin

Industriministern NILS ÅSLING erhöll ordet för all besvara Per Bergmans (s) den 3 mars anmälda interpellation, 1977/78:139, och anförde:

Herr talman! Per Bergman har frågat mig om jag är beredd att närmare redovisa vad som har förevarit vid överiäggningarna mellan de svenska och norska regeringarna om stödet till den svenska varvsindustrin och de konsekvenser resultaten av överläggningarna kan få för sysselsättningen vid de svenska varven.

Riksdagen beslöt våren 1977 - med ändring av regeringens förslag i propositionen 1976/77:139 om stöd till beställare av fartyg - an stöd i särskilda fall skall kunna utgå också när del gäller utländska beställningar vid svenska varv.

147

Nr 107

Måndagen den 3 april 1978

Om det statliga stödet till vatvsin-dustrin

I enlighet med beslutet ansökte några norska rederier hos fullmäktige i riksgäldskontoret om beställarstöd. Den norska regeringen motsatte sig i hänvändelse till regeringen att sådanl stöd lämnades, bl. a. med hänvisning till OECD-reglerna.

Överläggningarna i frågan ledde till att regeringen meddelade den norska regeringen att ansökningar om beställarstöd till norska rederier fortsättningsvis inte skulle beviljas. 1 övrigl vill jag inte närmare kommentera överläggningarna.

Berörda svenska varv försöker f n. omförhandla kontrakten med de norska rederierna. Innan dessa förhandlingar slutförts kan jag inte bedöma sysselsättningskonsekvenserna för de svenska varven.

148

PER BERGMAN (s):

Herr talman! Jag tackar industriminister Åsling för svaret.

Besviken blir man väl ofta när man från statsråd fårsvarpå interpellationer och frågor, men jag vill trots det klart uttala all jag inte framställt den här interpellationen på andra grunder än att vi skulle få klarhet i frågan om överläggningarna med den norska regeringen. Det aren viktig bit som oroar mänga i den nuvarande situationen för de svenska varven.

Hitintills hardet varit mer som enat partierna i varvsfrågorna än som skiljt dem åt. Fackels representanter har klart slutit upp bakom riksdagens ställningstagande och påtagit sig väldigt påfrestande uppgifter i sin verksamhet. Vi sätter stort värde på det, och jag vill göra klart alt jag alltjämt barden utgångspunkten vid diskussioner om varvsfrägorna. Jag hoppas också innerligt att det skall bli allas vår utgångspunkt vid behandlingen av den redan mycket omtalade proposition som kommer i veckan och av den som skall komma i juni för behandling lill hösten. Förändringarna i utvecklingen vid våra svenska varv är genomgripande, och det är viktigl att vi får en bred samling kring dessa ställningstaganden.

Som statsrådet säger har del på riksdagens eget initiativ enhälligt beslutats att vidga det s. k. beslällarslödet all även gälla som det heter utländska beställare-om man nu skall kalla norrmän för utlänningar. Sä nära som både statsrådet och jag har till det landet betraktar vi inte norrmännen som utlänningar i konventionell mening. Men de tillhör ju inte den svenska nationen. Utländska beställare skulle alltså också få stöd. Detta gällde framför allt de norska beställarna, som har haft en naluriig marknad här.

Enligt tidningarna fick vi veta att det skulle bli överiäggningar mellan regeringarna i Norge och Sverige. Vi fick också veta att det kunde bli aktuellt att den här bestämmelsen inte skulle gälla för framtiden. Alt detta skulle innebära mycket besvär för de svenska varven och an del har skapat stor oro var väl självklart. Del föreföll mig därför mycket naturligt all riksdagen, som hade fattat beslutet, skulle få vetskap om motiven och hur starka skäl som fanns för att förändra riksdagsbeslutet. Jag föreställer mig atl slalsrådel innerst inne själv tycker att det är skäligt att riksdagen får veta orsakerna till att man tagit bort det här innehållet i beslutet.

Jagskall inte göra någon värdering av det jag inte känner lill, men föran fä

bort misstankarna att del är ett misslyckat förhandlingsresultat kanske det vore bra om man kunde finna någon form för riksdagens prövning. Jag vill därför direkt fråga om statsrådet är villig att lämna en sådan information lill riksdagen och i sä fall i vilken form en sådan information kan lämnas.

Självklart aktualiserades min fråga mot bakgrund av alt varvsdebalten varit mycket orolig under de senaste månaderna. Oron stiger självklart när sädana här budskap kommer. Del är klart atljag själ v, som bor pä den ort som drabbas hårdast av alla - och där riksdagsbeslutet innebär att varvskapaci-lelen pä nybyggnadssidan frän 1976-1979 skall minskas lill hälften - blev speciellt orolig där när den diskussionen fördes. Det är väl förståeligt.

Del har talats så mycket i den här frågan utan att det har lämnats några som helst klara besked. Så sent som 1977 fattade riksdagen ett beslul som skulle gälla fram till l979,om jag inte minns fel: 1978 skulle man skapa klarhet och 1979 skulle man ta ställning. Men redan är vi i gäng med atl omvärdera innehållet i det beslutet och kanske även med alt undanrycka riksdagen förutsättningarna alt vara obunden i sina ställningstaganden till hösten, när vi - ett år tidigare än beräknat - skall avgöra saken.

Det förs alltså en diskussion med inlägg av personer som har auktoritet i de här sammanhangen. Då kan man fråga sig, hur de som så att säga är i andra änden av tråden skall uppfatta situationen: varvsarbetarna och, för att gå vidare uppåt, de som skall sköta företagen och företagsledningar.

För att ta propositionen I, som skall komma i veckan, som exempel kan vi läsa i Svenska Dagbladet och Veckans Affärer att de har kunskaper om dess innehåll som inte återfinns i den presskommuniké som man kan få om man har förbindelser med pressläktaren; riksdagen har inte fått del av den. Härom dagen kunde vi läsa att verkställande direktören för Svenska Varv, som tydligen också har läst propositionen, har meningar om dess innehåll. Det är väl inte bra alt så mänga vet så mycket om det som riksdagen inte vet någonting om men som den skall ta ställning till. Det bidrar inte till att skapa större klarhet i situationen som är besvärlig nog ändå, när en mängd påståenden flyger omkring som inte är verifierade i offentliga handlingar men som i och för sig borde ha underlag i kommande sådana.

Vi är ju lovade en proposition i juni som skall behandlas till hösten. Frän i dag räknat kommer det att ta kanske sju åtta månader innan vi kan ta ställning till den, men redan förs alltså en mycket intensiv debatt - inte minst gör industriministern uttalanden i frågan - ulan alt vi har en aning om underiaget och förutsättningarna för de påståenden som görs. En del av dem är f ö. litel lustiga; i Veckans Affärer kan man läsa att statsrådet delar meningen att ett storvarv måste läggas ner men att han inte har tagit ställning. Hur man kan få de två tingen att stämma överens må vara statsrådets sak, men nog låter det litet egendomligt.

Diskussionen rör både den tid som vi nu är mitt inne i - alltså perioden fram lill nästa ställningstagande - och den proposition som kommer i veckan och som avser atl hålla varven under armarna till dess atl vi lar ställning. Självfallet är del dagens bekymmer, fram lill det nya beslutet, som är avgörande. Därför är del väldigt oroande atl höra atl verkställande direktören

Nr 107

Måndagen den 3 april 1978

Om det statliga stödet ull varvsindustrin

149

Nr 107

Måndagen den 3 april 1978

Om det statliga stödet till vaiysin-dustrin

för Svenska Varv menar att proposiiionen - som han tydligen har tagit del av - inte täcker vad man behöver för att hålla verksamheten flytande tills riksdagen fattar ett nytt beslut om strukturen på Svenska Varv. Det beslut vi fattade sä sent som 1977 har alltså inte giltighet längre. Hur skall man dä kunna begära all de som är verksamma ute på föltet skall känna någol nämnvärt förtroende för staten och dess agerande i den här frågan?

Det vore bra om statsrådet kunde ta tillföllet i akt och bidraga till att lugna den oro som råder bland varvsarbetarna, bland deras anhöriga och bland kommunalmännen i berörda kommuner genom att förklara, att 1977 års riksdagsbeslut - beslul hade fattats också lidigare, men det kompletterades och fick ytterligare inslag det året - skall gälla lills riksdagen pä nytt beslutar om varvens framlid. Beslutet kommer nu ett år tidigare än vad som beräknats. Nog skulle man kunna ge sig lill tåls med litet oklara uttalanden och i siällei ge besked om alt vad riksdagen har sagt senast skall gälla fram lill dess nytt beslut fattas. Det besked som är knutet till förhandlingarna med den norska regeringen är en mycket viktig pusselbit i det sammanhanget.

I detla anförande instämde Kurt Hugosson (s).

150

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! De uttalanden jag gjort, herr Bergman, har varit knutna till det bokslut som Svenska Varv har framlagt. Utan all la ställning till frågan hur man skall gå fram i denna bransch är det ändå ofrånkomligt alt vi måste säga hur vi upplever den aktuella situationen utifrån det framlagda bokslutet. Jag beklagar om delta pä något sätt har kommit att uppfattas sä, att vi inom industridepartementet har gått händelserna i förväg. Så är inte fallet.

När det gäller hela frågan om varven och framtiden för varven, som Per Bergman vidgar interpellationen att röra sig om, vill jag betona att marknadsförutsättningarna styr utvecklingen. Den internationella marknadsutvecklingen har varil rätt dyster och orsakat pinsamma överraskningar för svensk varvsindustri, liksom för annan varvsindustri. Det är därför som perspektivet snabbt förändras. Det är av den orsaken vi är tvungna att långt tidigare än planerat göra en ny översyn av varvsnäringen. Varvsindustrins behov av kapitaltillskott, stöd och lånegarantier är ju exeplionellt stort jämfört med industrin i övrigt.

Marknadsförutsättningarna har alltså orsakat den här förskjutningen i handläggningen av ärenden som rör varven. Vi måste la hänsyn till dessa marknadsförutsättningarom vi inte vill bygga upp en varvsindustri och låta den leva och utvecklas helt oberoende av förutsättningarna att kunna avyttra sina produkter. Av budgetmässiga skäl eller av kostnadsskäl kan vi inte tillåta oss att göra det. Vi måste gä in i ett förlopp med en snabbare strukturanpassning på varvssidan än vad vi ursprungligen föreställde oss.

Detla är beklagligt, men det är ofrånkomligt. Jag kan lova att vi inte skall spara någon möda för att försöka klara de ganska besvärande arbetsmarknads- och sysselsättningspolitiska konsekvenser som kommer alt följa i deras spår.

Sedan villjag ytterligare komplettera milt svar i den fråga interpellationen egentligen gällde, dvs. relationerna med de norska beställarna.

Eftersom företrädare för den norska regeringen bedömde att det svenska beslällarslödet slod i strid med OECD-reglerna värdet ganska självklart an vi från svensk sida inte kunde driva frågan vidare. Förutsättningen för all ett beställarstöd av den här karaktären vidgas till alt gälla ett annat land - det må vara elt land som står oss mycket nära, inte minst från den här synpunkten -är atl det landets ansvariga myndigheter är beredda att acceptera den tolkning av OECD-reglerna som vi hargjori. Det var Norge inte berett att göra. Och de konsekvenser som detta har lett till är en omförhandling av de aktuella varvskonirakten. Det förhandlingsarbetet pågår, och det kan jag inte närmare kommentera i dag.

Nr 107

Måndagen den 3 april 1978

Om det statliga stödet till vatvsin-dustrin

PER BERGMAN (s):

Herr talman! Jag har inte strävat efter atl vidga debatten till att gälla hela varvsfrågan - jag har mig veteriigt inte gjort något inlägg som haft den karaktären. Som bakgrund till de aktuella händelserna och diskussionerna om vad som skall gälla i år tecknade jag den oro som finns inom varvsindustrin. Jag har inte heller protesterat mot atl statsrådet ett år tidigare än beräknat ger riksdagen möjlighet att ta ställning till varvsindustrins framtida struktur. Det kan finnas skäl för det. Jag har inte ifrågasatt det.

Däremot är jag ledsen över att jag inte får vela om statsrådet har för avsikt att på något sätt informera riksdagen - utöver den information han lämnat nu - om OECD-reglerna, som det talas om i interpellationssvaret. Dessa godtogs, såvitt jag kan begripa, under föregående år. Först i början av detta är blev det aktuellt alt se över OECD-reglerna. Men jag skall inte föra den debatten, eftersom jag är på det klara med att den frågan kan innehålla känsliga moment, och jag vill inte på något sätt skapa svårigheter i det föllet.

Men jag tycker att det vore anständigt om riksdagen i någon form fick ett besked. Regeringen kan exempelvis vända sig till näringsutskottet med en sådan information. Utskottet kan ju slänga dörrarna om sig. Del finns ju utskott som är vana vid arbete bakom stängda dörrar, exempelvis utrikesut-skottet. Riksdagen bör i någon form få vet vad det var som gjorde att riksdagen felade när alla partier enhälligt fattade detta beslul. Jag tycker att detta inte vore för mycket begärt.

Jag är mycket ledsen för alt statsrådet inte kan ge varvsarbetarna i det här landet den trygghet som skulle följa av ett meddelande att det beslut som riksdagen fattade sä sent som 1977 och som skulle gälla till 1979 nu åtminstone kommeratl gälla till hösten 1978. Statsrådet kan inte svara ja på frågan huruvida de grunder som dä lades fast skall gälla, och det gör mig besviken.

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman!  Per Bergmans önskemål om närmare information till riksdagen, enkanneriigen till näringsutskoltet, är en rimlig begäran. Jag och

151

Nr 107

Måndagen den 3 april 1978

Om etableringen av privatpraktiserande läkare

mina medarbetare är självfallet beredda att inför utskottet redovisa skälen i den här frågan, i synnerhet som man nu inom en eller annan vecka kan räkna med att frågan om de norska beställningarna är avgjord.

PER BERGMAN (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka för detta svar.

Överläggningen var härmed slutad.

152

§ 4 Om etableringen av privatpraktiserande läkare

Statsrådet INGEGERD TROEDSSON erhöll ordet för att besvara Erik Glimnéis {c) den 28 mars anmälda fråga, 1977/78:363, och anförde:

Herr talman! Erik Glimnér har frågat om jag delar den uppfattningen alt man genom landstingets politiska beslut skall förhindra etablering av privatpraktiserande läkare.

I propositionen 1977/78:23 om vissa sjukförsäkrings- och avigftsfrägor anmäldes bl. a. frågan om vidgade möjligheter till individuell taxebindning för vissa privatpraktiserande läkare.

Föredraganden, statsrådet Gustavsson, anförde efter samråd med mig att en möjlighet till särskild högre laxenivå borde finnas för att underiäna etablering av nya privatpraktiker i första hand på orter med brist på läkare. I propositionen framhölls angelägenheten av att denna etablering samordnas med de offentliga sjukvårdshuvudmännens läkarresurser. Försäkringskassan skulle fä medge särskild taxenivå för nyetablerad privatpraktik som är gemensam för minst två läkare, om socialstyrelsen tillstyrkt det efter hörande av berörd sjukvårdshuvudman. Enligt propositionen skulle socialstyrelsen lillstyrka en ansökan endast i de fall berörd sjukvårdshuvudman lämnat sin samtycke till etableringen. Vidare anfördes att det borde finnas möjlighet till någon form av förhandsprövning och preliminärt yttrande i fråga om nyetablering av privatpraktiker pä viss ort.

Socialförsäkringsutskottet (SfU 1977/78:12) tillstyrkte propositionen i denna del. Detta blev också riksdagens beslut (rskr 1977/78:83). Regeringen har i enlighet härmed utfärdat förordning (1977:1189) om ändring i läkar-värdstaxan (1974:699).

Sedan Sveriges läkarförbund därefter hemställt hos socialstyrelsen att få förhandsbesked om etablering av mindre läkargrupper inom sammanlagt 14 kommuner har socialstyrelsen i skrivelse till berörda sjukvårdshuvudmän anhållit om yttrande om lämpligheten - mol bakgrund av nuvarande och planerade resurser inom sjukvårdsområdet -av att privatpraktiserande läkare etablerar sig pä de orter som föreslagits av Läkarförbundet eller på andra orter. Socialstyrelsen avser att därefter behandla de individuella ansökningar som kan komma in.

De åtgärder som jag har redogjort för har tillkommit för alt ge privatläkare bättre ekonomiska möjligheter att etablera sig på sådana orter utanför

storstadsregionerna som har brist på läkare. Samtidigt är det nödvnädigl med hänsyn till den fortfarande rådande läkarbristen och den pågående utbyggnaden av den offentliga sjukvården att en samplanering sker vid etablering av privatpraktik. Jag vill framhålla alt de särskilda etableringsregler som det här är fråga om endast omfattar 30 läkare vardera under åren 1978 och 1979. Om en läkare i övrigl önskar etablera sig på en viss ort är han givetvis oförhindrad atl göra det, men han är då skyldig atl tillämpa de vanliga ersättningsreglerna från sjukförsäkringen. Inte heller finns det något hinder mot ersättningseta-blering vid gruppmottagning med rätt lill högre taxa. Någon begränsning av möjligheterna för läkare att etablera sig som privatpraktiker har sålunda inte skett.

Nr 107

Måndagen den 3 april 1978

Om etableringen av privatpraktiserande läkare

ERIK GLIMNÉR (c):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret på min fråga. I ingressen lill denna harjag angivit bakgrunden till alt jag ställde frågan. 1 klartexl innebär del att den socialdemokratiska majoriteten i sjukvårdsstyrelsen i Östergötlands läns landsting mol den borgerliga minoriteten har beslutat att motsätta sig atl privatläkare får etablera sig i länets två största orter. Delta ställningstagande har väckt indignation och protester från allmänheten, från privatläkare och sjukvårdspersonal i landstingets sjukvårdsinrättningar. 1 ett tele-fonväktarprogram i lokalradion har det ansvariga landstingsrådet fåll mottaga en storm av protester. Vid del landstingsmöte som hölls i förra veckan var denna fråga ett debattämne med stark kritik från oppositionens sida.

Som skäl för att hindra privatläkare att etablera sig anger man omtanken om människorna, och man gör det under den stolta devisen att samhället skall svara för sjukvärden. Detta gör man samtidigt som man konstaterar att köerna hos läkarna tenderar att öka i stället för att minska. Nu tror jag för min del att de privatpraktiserande läkarna endasi kommer att ha marginell betydelse i detta sammanhang, men jag är av den uppfattningen all man bör tillvarata deras insatser och atl man inte bör motarbeta deras etablering.

Jag tycker att det svar statsrådet här har lämnat är uttömmande. Det är enligt min mening värdefullt att det ansvariga statsrådet givit den här redogörelsen, och jag ber att ännu en gång få lacka för svaret.

Statsrådet INGEGERD TROEDSSON:

Herr talman! Jag vill med ytlerligare ell par ord komplettera det svar jag har givit. Vi harju under senare är varil med om en uttunning av privatprakti-kerkåren, framför allt utanför storstadsområdena, och en förskjutning bland de kvarvarande praktikerna mot åldrar nära eller över den normala pensionsåldern. Den här utvecklingen är i många avseenden att beklaga. Olika undersökningarvisaratlpatienterna värdesätteratt ha möjligheleralt besöka en privatpraktiker. Valfriheten har också ett värde i sig. Regeringens åtgärd atl ge möjlighet lill en särskild laxenivå för ett begränsat antal nyelablerade läkare vid gruppmoiiagningar får ses som en stimulans åt läkare att etablera sig som privatpraktiker. Avsikten är alt etableringen skall ske på sådana orter

153

Nr 107

Måndagen den 3 april 1978

Om belåningen av fastigheter tillhöriga bostadsrättsföreningar

utanförstorsladsområdena som harbrist på läkare. Men med hänsyn till bl. a. den pågående utbyggnaden av den offentliga sjukvården är det motiverat alt en samordning sker med sjukvårdshuvudmännens nuvarande och planerade resurser. Därigenom skapas förutsättningar för att syftet med stimulansåtgärden - att få lill stånd en jämnare fördelning av läkarresurserna över landet - kan tillgodoses.

Självfallet är jag inte främmande för alt politisk inställning till offentlig sjukvård och privatläkarvård kan påverka sjukvårdshuvudmännens ställningstagande. Å andra sidan tror jag inte att den risken skall övervärderas. Om det råder brist på läkare på en viss ort och privatpraktiker vill etablera sig där med tillämpning av en särskild taxa, bör man kunna vänta sig att ansvariga politiker oavsett ideologisk inställning inte motsätter sig att befolkningen får möjlighet till en lätt tillgänglig sjukvård. Däremot kan jag naturligtvis inte yttra mig i det enskilda fallet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5 Om belåningen av fastigheter tillhöriga bostadsrättsförening-

ar

154

Slalsrådel BIRGIT FRIGGEBO erhöll ordel för all i ell sammanhang besvara dels Kail-Eiik Strömbergs (fp) den 9 mars anmälda inlerpellaiion, 1977/78:140, lill bosiadsminislern, dels Kurt .Söderströms (m) den 10 mars anmälda fråga, 1977/78:346, lill bosiadsminislern, och anförde:

Herr lalman! Karl-Erik Strömberg har frågat bostadsministern om hon anser att det bara är befintliga bostadskooperativa företag som skall åtnjuta förmånen av 99-procenlig belåning och om hon har för avsikt att förhindra alt kommuner särbehandlar bostadsrättsföreningar genom atl endast utse kommunala representanter i vissa bostadsrättsföreningar. Kurt Söderström har frågat bosiadsminislern om hon anser det rimligt att kommuner genom att vägra utse representanter skall kunna förhindra att en bostadsrättsförening får lån upp till 99 96 av pantvärdet.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall besvara både interpellationen och frågan. Jag besvarar dem i ett sammanhang.

Bakgrunden lill de ställda frågorna är uppgifter om att kommunstyrelsen i Norrköping skall ha föreslagit kommunfullmäktige att ej utse kommunal representant i två bostadsrättsföreningar som ej tillhör de rikskooperativa organisationerna HSB och Riksbyggen.

De nuvarande reglerna i bostadsfinansieringsförordningen innebär att enskilda byggherrar av hyreslägenheter får län till 92 96 av pantvärdet, bosiadsrällsföreningar med kommunal representation till 99 96 av pant-värdet och allmännyttiga byggherrar till 100 96 av pantvardet.

Kraven för 99-procentig belåning har medvetet utformats sä, atl de gäller även andra bostadsrättsföreningar än de rikskooperativa. Dessa krav är att föreningen arbetar utan enskilt vinstsyfte, alt i föreningens styrelse från föreningens bildande mer än halva antalet ledamöter representerar bostads-

kooperativ riksorganisation eller är fristående från byggintressent samt att det förekommer kommunal insyn.

Frågor som berör kravet på kommunal insyn i de föreningar som får denna högre belåning behandlas i den till riksdagen nyligen avlämnade propositionen (1977/78:93) om riktlinjer för ansvarsfördelning inom bostadsförsörjningen m. m.

1 samband med redovisning av några förslag till förändringar i gällande författning har jag i propositionen framhållil att del är angeläget all kommunerna på ett tillfredsställande sätt informerar om hur bostadsrättsföreningar bildas och, i linje med bostadsförsöoningslagens syfte, skyndsamt utser representanter i bostadsrättsföreningar.

Mol bakgrund av detta och del faktum att riksdagen lidigare har ställt sig bakom den nuvarande utformningen av reglerna i bostadsfinansieringsförordningen, som innebär atl 99-procentig belåning på intet sätt förbehålls rikskooperativa bostadsrättsföreningar, är mitt svar på Kari-Erik Strömbergs första fråga nej.

Vad beträffar Kurt Söderströms fråga är mitt svar att kommunen vid sitt ställningstagande inte har alt pröva andra frågor än om föreningen driver verksamhei som är förenlig med de av statsmakterna angivna motiven fördel utökade statliga stödet samt om de ekonomiska förhållandena inom föreningen är sådana att stöd bör komma i fråga. Däremot är del enligt min mening självfallet inte acceptabelt att enskilda kommuner använder kravet på kommunal representation för alt driva igenom krav som saknar stöd i de av statsmakterna beslutade grunderna för långivningen. Det är t. ex. uppenbart att ett sådant förfarande som Kari-Erik Strömberg anger i sin andra fråga -och som innebär att kommunen särbehandlar vissa bostadsrättsföreningar i konkurrensbegränsande syfte - inte är förenligt med gällande grunder för långivningen. Enligt min mening följer det som jag nu har sagt med önskvärd tydlighet av den utformning som föreskrifterna redan nu har, men konkurrensbegränsande kommunala beslut kan självfallet aktualisera ändringar i bostadsfinansieringsförordningen.

Nr 107

Måndagen den 3 april 1978

Om belåningen av fastigheter tillhöriga bostadsrättsföreningar

KARL-ERIK STRÖMBERG (fp):

Herr lalman! Jag vill först tacka statsrådet Friggebo för svaret, elt svar som från min synpunkt är helt entydigt och fullt klariäggande. Det är jag tacksam för.

De kooperativa företag som finns i dag har fyllt en viktig funktion för vår bostadsförsörjning. 1 framtiden kommer de troligen atl få en ännu större betydelse. Bostadsrätten som boendeform kommer säkeriigen att öka. Det finns inbyggda i bostadsrätten viktiga element som medinflylande och ekonomiskt ansvarstagande, element som är väl värda att ta vara på.

Mot denna bakgrund anser jag del angeläget att vi slår vakt om den möjlighet som finns alt även bilda bostadsrättsföreningar som önskar stå fria från den organisatoriska bindningen till en riksorganisation.

Hur en sådan bostadsrättsförening skall organiseras och verka måsle, inom de ramar .som finns, vara de boendes ensak. Om bosiadsfinansieringsförord-

155

Nr 107

Måndagen den 3 april 1978-

Om belåningen av fastigheter tillhöriga bostadsrättsföreningar

156

ningen följs bör inte en kommun kunna hindra att en bostadsrättsförening bildas. Herr lalman! Jag ber att än en gäng få lacka statsrådet för svaret.

KURT SÖDERSTRÖM (m):

Herr talman! Jag kan helt instämma i Karl-Erik Strömbergs anförande när han tackade statsrådet för svaret. Jag tycker svaret klart visaratt den politiska majoriteten i Norrköping handlat fel och inte enligt de motiv som finns för alt få lån enligt 26 S i bosiadsfinansieringsförordningen.

I svaret står bl. a. följande: "Kraven för 99-procentig belåning har medvelei" -jag slryker under ordel medvetet - "utformats så att de gäller även andra bostadsrättsföreningar än de rikskooperativa." Vidare slår "atl 99-procentig belåning på intet sätt förbehålls rikskooperativa bostadsrättsföreningar". Avgörande är att de arbetar utan enskilt vinstintresse och atl styrelsens sammansättning sker enligt bestämmelserna i 26 ij.

Nu är del inte bara atl den socialdemokratiska majoriteten i Norrköping handlat felaktigt som gjort oss på borgeriigt håll upprörda, utan även det sätt på vilket man försökt atl försvåra de borgerliga partiernas möjligheter atl agera. Det finns 85 mandat i kommunfullmäktige. Av dessa har socialdemokraterna 42 och vpk 3 samt de borgeriiga partierna 40. Dessutom har socialdemokraterna infört majoritetsstyre och lagt beslag på samtliga fem kommunalrådsposter, liksom samtliga ordförande- och vice ordförandeposter i kommunens nämnder och styrelser.

Trots denna stabila socialdemokratiska majoritet biföll fastighetsnämnden vid sammanträde den 6 december 1977 en anhållan från två privata bostadsföretag att kommunen skulle utse styrelseledamot och revisor enligt 26 ij. Ordförande i fastighetsnämnden är tillika kommunalråd, och samtliga s-ledamöter är även kommunfullmäktigeledamöter. Facknämnden är positiv, vilket bör noteras i sammanhanget.

Sedan går tiden. Kommunstyrelsen har fyra sammanträden under januari och februari 1978 utan alt ta upp ärendet till avgörande. Men när fullmäktiges ledamöler kallas till sammanträde den 23 februari så finns ärendet upptaget på föredragningslistan, men utan några handlingar. Men samma kväll som fullmäktige sammanträder kallas kommunstyrelsen till extra sammanträde en halv timme tidigare. Enda ärende är att utse styrelseledamot och revisor, vilket borde vara en formsak eftersom fastighetsnämnden var enig då frågan behandlades där. Enda oklarhet skulle vara vilka personer som skulle utses.

Sedan får vi dä veta att socialdemokraterna tagit ett politiskt beslut att avslå framställningen. Delta kom som något av en chock. Det gavs ingen möjlighet till information före kommunfullmäktigesammanlrädel, där det låg en stencil med beslutet utdelat i bänkarna. Kommunstyrelsens ordförande går upp som förste talare och meddelar att socialdemokraterna "tagit ett poliliskl beslut". Detta föranledde en både lång och hård debatt, innan det hela resulterade i att ett av mig framställt bordläggningsyrkande vann.

1 detta läge beslöt jag mig för att väcka en enkel fråga i riksdagen för att om

möjligt få svar före nästa kommunfullmäktigesammanträde, som ägde rum den 30 mars.

Får jag där inpassa att i svaret sägs i tredje stycket att kommunstyrelsen i Norrköping skall ha föreslagit att kommunala representanter ej skulle utses. Det kan numera verifieras. Beslutet togs alltså torsdagen den 30 mars 1978.1 och med att inte jag lyckades få detta svar tidigare, fick vi argumentera med de medel vi hade lill förfogande. Med 45 röster mol 40 beslöt majoriteten att inte ulse några representanter. Detta föranledde reservationer från samtliga tre borgeriiga partier.

Det var synd atljag inte hade tillgång till dagens svar i torsdags, eftersom det är så entydigt positivt, som jag ser det.

Nu är det möjligl - eftersom jag bor i Norrköping vill jag säga ganska troligt - att utgången ändå hade blivit densamma. Socialdemokraternas prestige tillåter knappast atl de ändrar sin inställning oavsett hur starka sakskäl som kan åberopas. Men del hade varit intressant att höra deras reaktion pä regeringens inställning.

Trots atl regeringen tycks vara positiv till alt gällande föreskrifter skall tillåta privata bostadsföretag att bilda bostadsrättsföreningar, så finns del dock en fråga olöst. Hur blir del för de bägge företag som nu nekats av kommunfullmäktige i Norrköping? Har de någon chans atl få beslutet omprövat? Förmodligen kan beslutet överklagas i vederbörlig ordning, vilket troligen skulle innebära atl det i sista hand går till regeringen för avgörande. Del skulle vara välgörande om statsrådet kunde ge något besked om att så skulle ske om vi kom sä långt. Den här redovisade inställningen från regeringen skulle väl tyda på att ett överklagande skulle vinna bifall. 1 så fall skulle kommunfullmäktige i Norrköping få ta ställning till ett nytt beslut i helt motsatt riktning mot vad vi har i dag.

En sak till bör framhållas i detta sammanhang. Det gäller inte ett enstaka kommunalt fall. Det trodde jag först, men del har visat sig att frågan har riksintresse. Även på andra håll i landet har man varit mycket intresserad av hur det skulle gå i Norrköping. Vi kan alltså förvänta oss att detta ställningstagande har en viss principiell betydelse.

Jag ber än en gång atl få lacka för svaret.

Nr 107

Måndagen den 3 april 1978

Om belåningen av fastigheter tillhöriga bostadsrättsföreningar

CHRISTER NILSSON (s):

Herr talman! Jag begär ordet därför alt debatten handlar om elt beslut som fattats av kommunfullmäktige i Norrköping.

I det aktuella fallet hade kommunfullmäktiges majoritet goda skal försitt ställningstagande. Del är knappast så att bildandet av en privat bostadsrättsförening med kommunal representation i styrelsen och därmed 99 % belåning skulle ha inneburit lägre boendekostnader än om lägenheterna upplåliis med hyresräit. Upplåielseavialet förutsatte f ö. hyresrätt.

Väljer man i det här fallet hyresrätt, sätts hyrorna på grundval av bruksvärdesprincipen. Det blir alltså hyresnivån i Stiftelsen Hyresbostäders nybyggda fastigheter i kommunens centrala delar som blir normgivande för boendekostnaderna i det s. k. Tuppenområdet, där SIAB och  Skånska

157

Nr 107

Måndagen den 3 april 1978

Om belåningen av fastigheter tillhöriga bostadsrättsföreningar

Cement vill bilda privata bostadsrättsföreningar.

Nu vill privata byggintressenter, som äger den mark de skall bygga pä och inte har verkat i anbudskonkurrens, inte upplåta lägenheter med hyresrätt. Det är inte omtanke om hyresgästerna som ligger bakom denna inställning. Genom att bilda bostadsrättsföreningar kan de privata bostadsföretagen sälja fastigheter till bostadsrättsföreningar och ta ut sina kostnader och därigenom undvika spekulationsförluster. Att det finns spekulationsintressen med i bilden är väl känt.

Norrköpings kommun har tusentals människor i bostadskön, delvis till följd av regeringen Fälldins misslyckade bostadspolitik. De som står i kö för bostad efterfrågar i första hand lägenheter med hyresrätt.

Kommunen har ett lagstadgat ansvar för mark- och bostadsplaner. Det måste då vara en kommunal uppgift att bestämma var och hur man skall bygga. En lagändring pä den här punkten, som statsrådet Friggebo tydligen överväger, innebär att det privata byggkapitalet får ett ökat infiytande över kommunernas bostadsbyggande.

Min slutsals, herr talman, blir att hyresrätt i det aktuella fallel leder till lägre boendekostnader och att det är hyresrältslägenheler som efterfrågas i första hand. En lagändring som tar bort kommunens frihet att bestämma om styrelserepresentation i privat bostadsrättsförening gynnar enbart det privata kapitalet.

Herr talman! Jag tycker att dagens interpellations- och frågestund - jag syftar på debatten om privatläkarna - har varil belysande. Först går borgerligheten ul i valrörelsen och kräver decentralisering och ökad bestämmanderätt för lokala och regionala instanser. Sedan när samma lokala och regionala instanser går emot de borgerliga partierna, vänder man sig till regeringen och kräver centrala regeringsbeslut, riktade emot de regionala intressena.

158

Statsrådet BIRGIT FRIGGEBO:

Herr talman! Jag beklagar att svaret lämnats vid denna lidpunkt. Det beror bl. a. på all jag har varil på ulrikesresa och på semester samt pä atl vi dessutom haft påskuppehåll. Därför var detta det första tillfället att svara pä interpellationen och frågan.

Grunderna för långivningen är fullständigt klara, och jag har också redovisat dessa. Att i sädana här fall utestänga andra än rikskooperativa bostadsrättsföreningar frän de förmånliga statliga lånen drabbar ju endast de boende och då i form av högre insatser och högre månadskostnader. För min del anser jag all kommunens skyldighet atl utse en kommunal representant i styrelsen måste betraktas som en förmån för kommunen, som ju därigenom får insyn i föreningen och därmed kan tillvarata intressena för de kommunmedborgare som sedermera blir bostadsrättshavare i de här föreningarna.

Självfallet kan ett sådant ärende överklagas till regeringen. Förmodligen kan man också vända sig lill kommunen med besvär, men jag vill inte uttala mig bestämt på den punkten.

Som jag redovisat i slutet av mitt svar kan man komma alt behöva

aktualisera ändringar i bostadsfinansieringsförordningen. Riksdagen har naturligtvis möjligheter att göra detta under våren, när den behandlar den proposition som jag hänvisade till i mitt svar.

Christer Nilsson sade atl man borde kunna välja hyresrätt i stället för bostadsrätt, men dä vill jag fråga på vilket sätt det är fördelaktigare om man får privata hyresvärdar än om man får bostadsrättsföreningar, där de boende själva har både insyn, ansvar och inflytande.

Man nämner här begreppet privata bostadsrätter som om det skulle vara något skumt med sädana. Del är ju inte fråga om den lyp av bostadsrätter som man nu livligt debatterar i tidningarna, med strimlade lån osv., utan det är fråga om s. k. äkta bostadsföreningar med en samhällelig insyn.

Det finns ju regler för framtiden om anbudskonkurrens i egenregibyg-gande. Låt mig bara säga att mitt parti lidigare varit mycket pådrivande här i riksdagen när det gällt denna fråga. Av olika orsaker har dessa regler icke slagit igenom fullständigt ännu, men de kommer att göra det i slutet av 1970-lalel och i börian av 1980-talet. Jag delar helt åsikten att vi skall försöka komma bort frän den här aktuella typen av byggande.

Även om del inte tillhör denna fråga, måste jag ändå tillbakavisa Christer Nilssons påstående att en bostadsbrist i Norrköping skulle bero pä den nuvarande regeringens eventuella misslyckande. Man har en myckel läng planeringslid i bostadsbyggandet, och när del gäller stadsplanering och liknande är det kommunen som har huvudansvaret. Vi har i riksdagen lagt fram olika förslag till stimulansåtgärder för atl öka bostadsbyggandet, och del får nu också effekt. Vi har de senaste dagarna fått redovisning om alt bostadsbyggandet i början på detta år låg 20 96 högre än under motsvarande månader förra året.

Nr 107

Måndagen den 3 april 1978

Om belåningen av fastigheter tillhöriga bostadsrättsföreningar

KURT SÖDERSTRÖM (m):

Herr talman! Christer Nilssons inlägg här i dag påminner myckel om de inlägg som gjordes i Norrköping i torsdags, då tyvärr inte Christer Nilsson var närvarande. Också då utgick man frän den ideologin all vissa kategorier inte skall få vara med och dela kakan - de skall inte ha någon valfrihet ulan skall hålla sig till en viss del av marknaden. Jag tycker all del är en fullständigt felaktig uppfattning.

Om Christer Nilsson hade lyssnat på vad som anfördes i slutet av
statsrådets svar, hade han inte behövt hälla ell sådanl anförande som det han
framfört i dag. Jag citerade förut en passus i svaret, nämligen den där det
framhölls att med de nuvarande bestämmelserna en 99-procenlig belåning på
intet sätt är förbehållen de rikskooperativa bostadsrättsföreningarna. Låt mig
också citera en passus längre fram i svaret, där det heter att "ett sådant
förfarande- som innebär att kommunen särbehandlar vissa bostadsrätts
föreningar i konkurrensbegränsande syfte - inte är förenligt med gällande
grunder för långivningen". Det är så klart och tydligt som allra helst. Lagar
och förordningar gäller såvin jag kan förstå även för en socialdemokratisk
majoritet i Norrköping.

Det är dessutom så alt denna lagstiftning inte är ny ulan har gällt i mänga

159

Nr 107

Måndagen den 3 april 1978

Om belåningen av fastigheter tillhöriga bostadsrättsföreningar

år. Och vem är det som en gång i tiden hargenomfört dessa lagbestämmelser? Jo, det är en socialdemokratisk regering som har utarbetat dem i en proposition, vilken sedan har antagits i riksdagen. Under de år som har gått sedan dess har vi fått åtskilliga bostadsrättsföreningar, och av dem ärelt stort antal privata. Men det har inte blivit något gnissel med anledning av detta förrän del här berörda beslutet i Norrköping blev aktuellt.

Låt mig, herr talman, bara som exempel belysa skillnaden mellan en bosiadsrätlsförening som får belåning till 99 % och en som bara får belåning lill 92 %\ För en vanlig trea innebär det en insatshöjning på ca 50 96, från 30 000 å 35 000 kr. upp till 50 000 kr. Vill man inte höja insatsen, får man höja lägenhetspriset per kvadratmeter med ca 15 96. Det är de möjligheter som en privatbyggare har i sädana fall.

Sedan kan man gä ut och slå sig för bröstet pä socialdemokratiskt håll och säga: Hurra, vad vi är duktiga och bygger billigt - när man har tillgång till en högre långivning så att man får helt andra bostadskostnader. Jag tycker alt det är litet felaktigt att handla på det sättet.

Samtidigt som jag är tacksam för svaret på min fråga vill jag framhålla alt jag hoppas att det skall bli en ändring på det kommunala beslutet i Norrköping.

160

CHRISTER NILSSON (s):

Herr talman! Jag har här i debatten redovisat alt i det aktuella fallel hyresrätt är att föredra framför bildandet av en privat bostadsrättsförening, därför att hyresrätten ger lägre boendekostnader. Det var omtanken om hyresgästerna som motiverade beslutet av Norrköpings kommunfullmäktige.

Det fel som Kurt Söderström gör i debatten är att han inte jämför bruksvärdesprincipen med principen om privat bostadsrättsförening. Han borde göra det i stället för alt stå och gräla över den socialdemokratiska majoriteten i Norrköping.

Om nu bostadsminister Friggebo med stöd av gällande eller kommande lagstiftning vill tvinga kommunerna att sätta in en representant i styrelsen för privata bostadsrättsföreningar, urholkas åtminstone i viss grad kommunernas möjligheter alt planera för mark och för bosläder. Men fru Friggebos svar är inte överraskande. Styrd av dogmer vill hon i annal sammanhang att kommunala hyresrätter ombildas lill bostadsrätter. De kommunala företagen kan då sälja de mest attraktiva husen och lägenheterna. Följden blir att kommunala bostadsföretag får elt bostadsbestånd som endast efterfrågas av låginkomsttagare. Konsekvensen av fru Friggebos principer blir att de sociala skillnaderna i boendet ökar, vilket många liberaler har insett. De har också med kraft protesterat mot fru Friggebos intentioner.

Herr talman! Eftersom del finns spekulationsintressen med i bilden ärdel för hyresgästerna gynnsammare med bruksvärdesprincipen än med en privat bostadsrättsförening. Man kan därigenom förhindra att spekulationsvinster tas ul.

Jag tycker, i motsats till Kurt Söderström, inte alt det svar som har lämnats

är helt klart. Vi får fundera vidare på del juridiska innehållet och så får vi avvakta och se om fru Friggebo kommer med en ny lagstiftning.

Det är inte den borgerliga regeringens fel, säger fru Friggebo, att det finns bostadsbrist i Norrköping. Det fanns ingen nämnvärd bostadsbrist när regeringen Fälldin trädde lill. Nu finns del bostadsbrist i hela landet - i två tredjedelarav landets kommuner-samtidigt som byggnadsarbetarna är utan jobb och bostadsproduktionen sjunker. Nog har regeringen Fälldin och statsrådet Friggebo ett stort ansvar för att bostadspolitiken har havererat.

KURT SÖDERSTRÖM (m):

Herr talman! Hyresrätt är att föredra, säger Christer Nilsson. Kan han vara hundraprocentigt övertygad om det? Vem ärdet då som avgör att hyresrätt är att föredra, och vem är det mest fördelaktigt för? Jag tror att det är socialdemokraterna i Norrköping som anser att hyresrätt är alt föredra i detta fall. Vad hyresgästerna tycker har ingen frågat dem om.

Christer Nilsson talarom spekulationsvinsier. Innan lån beviljas lill 99 % sker en prövning i förmedlingsorganet. Jag tycker att Christer Nilsson nedvärderar detta prövningsorgan ganska mycket när han påstår atl det förekommer spekulations vinster. Den prövning som försiggår i detta förmedlingsorgan är faktiskt mycket noggrannare än annan prövning. Jag tycker att det bara är bra att sådan prövning görs.

Men til syvende og sidst: vad som är att föredra tycker jag vi skall överiämna lill parterna på marknaden atl avgöra. Vi skall ha valfrihet i det avseendet. Del skall inte bestämmas politiskt vem som skall fö göra vad.

Statsrådet BIRGIT FRIGGEBO:

Herr talman! Självfallet kan man diskutera frågan om hyresrätt eller bostadsrätt. Låt mig närdet gäller bedömningen av huruvida man skall stödja bara rikskooperativa bostadsrätter och undanta s. k. privata bostadsrätter slå fast att det inte finns något stöd fören skillnad i de regler för långivning som vi har i dag.

När det gäller bostadsbyggandet tror jag ändå inte att Christer Nilsson kan vederlägga det faktum all bostadsbyggandet under de tvä första månaderna i är var högre än det var under motsvarande månader förra årel. Del var dessutom högre än det bostadsbyggande som påböoades under 1976. Detta är resultatet av de förslag som vi har lagt fram, bl. a. i budgetpropositionen i år, där vi ger ytlerligare stimulanser för att fä i gäng bostadsbyggandet. Della har också gett resullal.

Nr 107

Måndagen den 3 april 1978

Om belåningen av fastigheter tillhöriga bostadsrättsföreningar

CHRISTER NILSSON (s):

Herr lalman! Under 1977 påböoades ca 50.000 lägenheter i vårt land, men riksdagen förutsatte år 1974 att ca 70.000 lägenheter skulle ha byggis. För detta fiasko har statsrådet Friggebo ansvaret.

När det gäller situationen i Norrköping är det ju så att SIAB och Skånska Cement kommeratl sälja fastigheterna till privaia bostadsrättsföreningar för att på så sätt undvika spekulationsförluster. Del är den situationen som vi vill

161

!1  Riksdagens protokoll 1977/78:106-108

Nr 107

Måndagen den 3 april 1978

Om belåningen av fastigheter tillhöriga bostadsrättsföreningar

andra

förhindra i Norrköping genom atl använda oss av hyresrätter, sammanhang kan man tänka sig bostadsrätter.

Statsrådet BIRGIT FRIGGEBO:

Herr talman! Det är inte någon skillnad när det gäller bostadslångivningen mellan rikskooperativa bostadsrättsföreningarna och de bostadsrättsföreningar som bildas på privat initiativ. Man kan ock,så när det gäller de rikskooperativa bostadsrättsföreningarna gå ut och sälja bostadsrätter i andra hand.

Eftersom det alltså inte finns någon skillnad drabbar Christer Nilssons kritik av de privaia bostadsrättsföreningarna i motsvarande grad också de rikskooperaliva bostadsrättsföreningarna.

Överläggningen var härmed slutad.

1977/78:114 1 1977/78:118 1 1977/78:127 t: 1977/78:135 t: 1977/78:137 1: 1977/78:139 11 1977/78:141 t 1977/78:146 1 1977/78:148 1

§ 6 Föredrogs och hänvisades Propositioner

II utbildningsutskotlel II socialutskottet II försvarsutskottet 11 utrikesutskoilel 11 irafikulskollei II försvarsutskottet U jordbruksutskottet 11 kulturutskoitel II trafikutskottet

1977/78:153 1 1977/78:156 1 1977/78:157 1 1977/78:159 1 1977/78:160 1 1977/78:161 1 1977/78:162 1 1977/78:163 1 1977/78:164 1 1977/78:165 1 1977/78:167 t 1977/78:168 1: 1977/78:169 11 1977/78:170 1 1977/78:172 i

1977/78:151 till försvarsutskollet

11 arbetsmarknadsutskottet

11 juslitieulskottei

II arbelsmarknadsutskotiei

11 försvarsutskottet

II skatleutskotlet

II näringsutskoltet

11 arbelsmarknadsutskotiei

11 skatteutskottet

11 arbetsmarknadsutskottet

11 finansutskottet

11 näringsutskotlel

11 juslitieuiskollel

II finansuiskollei

II konsiitutionsulskottet

11 arbetsmarknadsutskottel

162

§ 7 Föredrogs och hänvisades

Redogörelse

1977/78:9 till konstitulionsutskoltei

8 8 Föredrogs men bordlades åter Finansutskoiteis betänkanden 1977/78:21 och 22 Skalleulskolleis beiänkanden 1977/78:39-44 Försvarsulskollels beiänkanden 1977/78:12-18 Arbelsmarknadsuiskoneis beiänkanden 1977/78:21 och 24

§ 9 Föredrogs och bifölls Interpellationsframställning 1977/78:154

;} 10 Talmannen meddelade all på föredragningslisian för morgondagens sammanträde skulle kullurulskollels belänkande nr 19 sällas sisi.

Nr 107

Måndagen den 3 april 1978

Meddelande om frågor

§ 11 Meddelande om frågor

Meddelades all följande frågor framslällts den 31 mars

1977/78:377 av Birger Rosqvist (s) till kommunikationsministern om bemanningen på isbrytare och sjömätningsfartyg:

Isbrytare och sjömätningsfartyg bemannas med militär personal.

I ett svar på fråga om civil bemanning på isbrytare och sjömätningsfartyg den 30 mars 1978 anförde kommunikationsministern som ett skäl mot en sådan ändring: "Bl. a. är flera av de fartyg som ingår i isbrytar- och sjömätningsflotlan f n. inte anpassade till civil standard."

Det torde dock vara oslridigt att ifrågavarande fartygs besättningar har uppdrag alt utföra en civil arbetsprestation som uppfyller civila krav.

Jag fick inget svar pä mina vid debatten den 30 mars ställda frågor. Därför återkommer jag och ställer följande frågor;

Anser kommunikationsministern att det ur sjösäkerhetssynpunkt är riktigt att bemanna isbrytarna med därtill kommenderad värnpliktig personal utan erfarenhet av tidigare sjötjänst?

Anser kommunikationsministern att bemanning med erfarna civila sjömän skulle främja effektiviteten vid sjömälning och isbrylarassistens?

Anser kommunikationsministern del rimligt alt utförandet av civila uppgifter bör fä försiggå under tillämpning av civila standardkrav?

1977/78:378 av Martin Olsson (c) lill budgetministern om den framtida sysselsättningen i Västernorrlands län:

Den 16 mars 1978 godkände riksdagen de riktlinjer för försvarets fredsorganisalion som förordades i proposition 1977/78:65, innebärande bl. a. alt Lv 5 i Sundsvall skall läggas ned i början av 1980-lalet.

Västernorrlands län förlorar då drygt 200 tjänster inom försvarsorganisationen samt sysselsättning för 150-200 personer inom service- och andra

163

Nr 107

Måndagen den 3 april 1978

Meddelande om frågor

näringar som Lv 5:s verksamhet ger underlag för.

Med hänsyn till strukturen och bedömningar av den framlida sysselsält-ningssituationen inom Västernorrlands län måste bortfallet av arbetstillfällen kompenseras genom någon form av statliga åtgärder. Sannolikt blir del svårt alt uppnå denna kompensation genom generella regionalpolitiska insatser. Den säkraste vägen att tillföra länet motsvarande antal långsiktigt säkra arbetstillfällen torde därför vara genom om- eller nylokalisering av statlig verksamhet. Med anledning härav vill jag ställa följande fråga lill budgeiministern: Överväger regeringen åtgärder för att genom om- eller nylokalisering av statlig verksamhei kompensera Väslernorriands län för det bortfall av arbetstillfällen som nedläggningen av Lv 5 kommer an innebära?

164

den 3 april

1977/78:379 av Arne Fransson (c) till bosiadsminislern om normer för beräkning av godtagbart värmeeffeklbehov i småhus:

På senaste liden har byggnadsnämnderna i ökad utsträckning begärt in uppgifter avseende energihushållningen enligt SBN 1975 avsnitt 11:126. Detta har medfört att småhusbyggare bl. a. fält göra komplicerade beräkningar för atl kunna beräkna värmeeffeklbehov också för vanliga småhus. Med anledning av det anförda vill jag fråga bostadsministern: Vill slalsrådel redogöra för de bestämmelser som gäller och som byggnadsnämnderna har att tillämpa vid deras ställningstagande till ett godtagbart värmeeffeklbehov?

§ 12 Kammaren åtskildes kl. 14.09.

In fidem

BENGT TÖRNELL

/.Solveig Gciiteri