Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1976/77:99

Onsdagen den 30 mars

Kl. 10.00

§ 1 Val till styrelsen för Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond

Företogs val av ledamöter och suppleanter i styrelsen för Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond.

Hen WIRTÉN (fp):

Herr talman! Styrelsen för Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond beslår av elva ledamöter, valda för en lid av sex år. Styrelsen förnyas successivt vart tredje år med val den ena gången av sex ledamöter och följande gång av fem ledamöter.

I år slår fem ledamöter jämte personliga suppleanter i tur alt avgå. Valberedningen har efter föreskrivet samråd med forskningsråden enhälligt godkänt en gemensam lista av utseende som framgår av en lill kammarens ledamöter utdelad promemoria.

Valberedningen har vidare behandlat frågan om fyllnadsval lill styrelsen efter herr Krister Wickman som avsagt sig uppdraget som ledamot i styrelsen frän den 1 april 1977. Efter föreskrivet samråd med fullmäktige i riksbanken har valberedningen för återstående tid av mandatperioden 1974-1980 enhälligt beslutat föreslå att riksbankschefen Cari-Henrik Nordlander utses till ny ledamot i styrelsen från den 1 april 1977 och att bankokommissarien Lars Hansson utses lill personlig suppleant för denne.

I egenskap av ordförande i valberedningen ber jag au lill herr talmannen få överlämna den gemensamma listan och föreslå fyllnadsval enligt vad jag förut anfört.

Den avlämnade gemensamma listan upplästes av herr talmannen och godkändes av kammaren, varvid befanns alt följande personer, vilkas namn i här angiven ordning upptagits pä listan, valls för mandatperioden 1977-1983:

Onsdagen den 30 mars 1977

Val till styrelsen för Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond

ledamöter

Gustafsson, Lars (s) riksdagsledamot

Hörlén, Linnea (fp) riksdagsledamot

Flodslröm, Karin (s) riksdagsledamot

personliga suppleanter Silfverstrand, Bengt (s) riksdagsledamot

Lindahl, Torkel (fp) riksdagsledamot

Jonsson, Rune (s) riksdagsledamot

Nr 99 Hägerslrand Torsten Slåhl, Ingemar

Onsdagen den professor professor

30 mars 1977 Siegbahn, Kai Henrysson, Sten

professor professor

Meddelande om

sammanträdet Kammaren utsåg därefter, enligt valberedningens förslag, fr. o. m. den

fredagen den I apnl j ,. j återstående tid av mandatperioden 1974-1980 lill

ledamot personlig suppleant

Carl-Henrik Nordlander Lars Hansson

riksbankschef bankokommissarie

§ 2 Justerades protokollet för den 22 innevarande månad.

§ 3 Meddelande om sammanträdet fredagen den 1 april

Hen TALMANNEN;

I stället för det arbetsplenum som utsatts lill kl. 09.00 fredagen den 1 april anordnas ett bordläggningsplenum kl. 13.00 samma dag för besvarande av frågor och interpellationer.

§ 4 Föredrogs och hänvisades

Propositioner

1976/77:98 lill kullurutskottel

1976/77:118 till jordbruksutskottet

§ 5 Föredrogs och hänvisades

Motioner

1976/77:1520-1523 till försvarsutskottet

1976/77:1524 till näringsutskottei

1976/77:1525 till arbetsmarknadsutskottet

1976/77:1526 punkten 1 till arbetsmarknadsutskottet, punkterna 2 och

3 lill näringsutskottei 1976/77:1527-1529 lill skatteutskoltet 1976/77:1530 punkterna 1 och 2 b lill skatleulskollel, punkten 2 a lill

utbildningsutskottet 1976/77:1531-1537 lill skatteutskottet

§ 6 Föredrogs men bordlades äter finansutskottets belänkanden 1976/77:15-18 civilutskottets belänkanden 1976/77:18-20

§ 7 Utrikes-, handels- och valutapolitisk debatt

Herr talmannen anmälde alt fru utrikesministern Söder och herr handelsministern Burenslam Linder nu skulle lämna meddelanden i utrikes-, handels- och valuiapoliliska frågor.

Fru utrikesministern SÖDER:

Herr talman! Det finns motsägelsefulla drag i bilden av den värid vi lever i. Efter Vietnamkrigets slut för snart två år sedan pågår ingen större väpnad uppgörelse mellan stater. I den meningen råder fred all vapnen inle talar öppet. Samtidigt vet vi att militärstyrkor utrustade med de mest avancerade tekniska nymodigheter för alt bringa död och förstörelse över hela folk står redo över stora delar av världen. De kan sältas in med ögonblicks varsel. Visserligen kan man se dem mindre som etl omedelbart hot än som vikter i etl komplicerat politiskt jämviktsspel. Men de påminner om att del är en lång väg lill det slags fredliga tillstånd, den harmoni och rättvisa på jorden som vi längtar och strävar efter. Nöd och hunger häriar i stora delar av väriden. Vi känner indignation men samtidigt också vanmakt inför förföljelse, förtryck och tortyr i många länder.

Ansvaret för all lösa dessa problem ligger i första hand på varie enskild stat. Men det finns också stora underiiggande sammanhang som ingen enskild nation kan komma till rätla med - sammanhang som är i verklig mening globala.

Det heter alt världsfreden vilar på en terrorbalans mellan de ledande kärnvapenmakierna. Ingen av dessa kan gripa lill vapen mot den andre utan atl riskera ett förintande motangrepp. De är båda medvetna om atl elt krig med insats av de yttersta vapnen mäste undvikas till snart sagt varie pris. Ändå fortsätter de rustningarna. Det är svårt att säga om det sker i en medveten strävan att förvärva en klar militär överlägsenhet eller om den ödesdigra utvecklingen drivs fram av en fruklan alt den andra sidan skall skaffa sig elt övertag som äventyrar balansen. Hur det än förhåller sig med detla, fortgår kapprustningen i stort sett oberoende av de nedrustningsförhandlingar som förs sedan många år. De samtal som pågår mellan USA och Sovjet har hittills egentligen inte rört en minskning av rustningarna utan snarare en begränsning av ökningen i de pågående rustningarna.

Del är denna terrorbalans som anges som själva grunden för väridens säkerhet. Det är inte underligt alt vi känner oro inför tanken all vår säkerhet skulle vila på hotet om ömsesidig utplåning. För hela mänskligheten måsle det vara ett avgörande mål all nå fram lill ett tillstånd dä terrorbalansen inte framstår som väridsfredens yttersta garant. Därför måsle avspänningsprocessen fortsättas och nedrusiningsarbelel intensifieras. Det bidrag som Sverige kan lämna lill en sådan utveckling kan synas begränsat, men det är vår skyldighet all göra de insatser som slår i vår förmåga.

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Strävandena till fred har avgörande betydelse. Pä senare år har vi också kommil att se med allt större allvar pä ansvaret för förvaltningen och fördelningen av världens resurser. Vi lever pä förråd som skapats under årmiljoner och som nu förtärs i ständigt ökande takt.

Allteftersom standarden fortsätter att öka i de rikare länderna och när en nödvändig ekonomisk utveckling kommer lill stånd i u-världen ökas pressen pä världens tillgångar. Redan nu kan man se tecken på de kriser som kommer att drabba väriden om åtgärder inte sätts in i tid. Det krävs ålgärder av två slag. De resurser som finns måste brukas med sparsamhel och med utnyttjande av processer som möjliggör maximal återanvändning. De förnyelsebara resurserna måsle karlläggas och tekniken all utnyttja dem utvecklas med stor skyndsamhet. Vi mäste lära oss att bruka i stället för att förbruka. Det är en uppgifi som är av gemensamt intresse för rika och för faltiga länder och som därför måste lösas i samarbete dem emellan. Vi i den rika världen får inte inskränka oss lill att dela med oss av våra tillgångar lill u-länderna. Vi måsle solidariskt tillsammans med dessa länder arbeta för ett förnuftigt bruk av världens resurser och en mera rättvis fördelning av dem mellan världens folk.

Det är mot denna allmänna bakgrund som jag vill behandla några betydelsefulla frågor för svensk utrikespolitik.

Den fråga som f n. tilldrar sig det största intresset i den internationella politiken är avspänningens närmaste framtidsutsikter. Strävandena efter avspänning har nu under mer än etl halvt decennium präglat förhållandet mellan öst och väst. Ser man tillbaka pä den situation som tidigare rått, särskilt under det kalla krigets dagar, framstår de resultat som uppnåtts som betydande.

Detta innebär inle all grundläggande motsättningar och misstro mellan supermakterna har upphört. Men man har skapat elt nät av kontakter, en vana vid samtal och en ökning av förtroendet som så småningom borde kunna leda till en klarare insikt alt säkerhet kan vinnas med andra medel än ständigt ökade rustningar.

Det är viktigt att komma ihåg all nuvarande avspänningsperiod i ett betydelsefullt hänseende skiljer sig från de tidigare klimalförbätlringarna mellan öst och väst under efterkrigstiden. Nu finns en strategisk jämvikt som inte kan väntas bli påverkad av tillfälliga växlingar i avspänningsklimatet. Vi har därför anledning att tro att supermakterna, trots det stundtals höjda tonläget i debatten och trots den långsamma taklen i förhandlingarna om ruslningsbegränsningar, är inställda på atl vidareutveckla den process som inletts.

Av väsentlig betydelse för avspänningsprocessens fortsättning är uppenbart utgången av förhandlingarna om nedrustning, framför allt på kärnvapenområdel.

Vi befinner oss just nu i ett viktigt skede, då de första kontakterna las mellan den sovjetiska ledningen och den nya administrationen i Washington. När det gäller de s. k. SALT-förhandlingarna om en begränsning

av de strategiska vapnen kan konstateras att båda sidor uttalat sitt starka intresse för att nä en uppgörelse innan interimsavialet löper ul i oktober i år. President Carter har, med elt eftertryck som är glädjande, markerat sitt intresse även för andra åtgärder för att begränsa kärnvapenkapprusl-ningen, däribland elt fullständigt kärnvapenprovslopp. Tecken på ökad förhandlingsvilja i denna fråga har även visats från sovjetisk sida.

Detta är enligt regeringens mening del rätta tillfället att förnya ansträngningarna all få lill stånd ett provstopp. Regeringen har därför nyligen vid nedrustningskonferensen i Geneve lagt fram förslag om ell inlernationelll fördrag om ett fullständigt kärnvapenprovslopp. Förslaget fullföljer en lång rad av tidigare svenska initiativ i provstoppsfrågan. Om supermakterna upphörde med sina kärnvapenprov skulle den kvalitativa kapprustningen på kärnvapenområdel försvåras. Ett internationellt provstopp skulle också innebära ett väsentligt bidrag till strävandena all förhindra vidare spridning av kärnvapen.

Regeringen kommer alt under den närmaste framliden ägna speciell uppmärksamhet åt förberedelserna för FN:s särskilda session om nedrustning, som skall hållas våren 1978. Beslutet all sammankalla sessionen fattades förra hösten som en följd av den stigande otålighet över bristen på resultat i nedrusiningsarbelel som majoriteten av FN:s medlemsstater känner. Nedrustningsförhandlingarna i Geneve och FN hade inle lett till påtagliga framsteg under de senaste åren, även om tempot i arbetet ökat betydligt. På senaste tiden har atmosfären vid nedrustningskonferensen förbättras. Det vikliga förberedelsearbetet för den särskilda sessionen om nedrustning, vilket igångsatts denna vecka i New York, kommer därför atl präglas både av otålighet och av ökad optimism om möjligheterna alt nå resultat.

Arbetet under sessionen och i dess förberedande kommitté, i vilken Sverige är en av 54 medlemmar, kommer säkerligen att domineras av kärnvapenfrågorna. Det stora fiertalet av världens stater ställer krav på supermakterna all äntligen fullgöra sina förpliktelser beträffande kärnvapennedrustning. Den svenska regeringen har föreslagit att de kommande förhandlingarna om ell totalt provslopp skall inriktas på etl färdigt avtal före sessionens börian.

En fråga som får allt större aktualitet och som väntas bli ett av huvudämnena vid sessionen är sambandet mellan nedrustning och utveckling. Vi har börjat studera hur man skall nå fram till principer för hur en del av de oerhörda resurser som tas i anspråk för rustningarna kan frigöras för utvecklingsändamäl.

Regeringen kommer atl med kraft driva nedrustningsfrågorna vidare.

Konferensen om krigets lagar i Geneve går under våren in i sitt avslutande skede. Sverige har sedan 1971 tagit en myckel aktiv del i detta arbete. Vi hoppas atl resultatet skall bli två överenskommelser, som båda innehåller viktiga nya regler till skydd för civilbefolkning. Det är också vår förhoppning all under della möte verkliga framsteg skall göras i arbetet pä att fä lill stånd användningsförbud mot vissa typer av sådana grymma vapen som t. ex. napalm.

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Förhållandel mellan supermakterna kommer in vid varie bedömning av de stora internationella problemen. Det gäller inle minst Mellersta Östern-frågan. Oktoberkrigel 1973 blev en påminnelse för supermakterna all den olösta konflikten mellan Israel och arabstaterna kunde medföra risker för freden långt utanför området, i sista hand en konfrontation mellan dem själva. Detta ledde till samförstånd om behovel av förhandlingar.

En allmän uppfattning tycks vara att utsikterna lill förhandlingsfram-sleg i Mellersta Östern nu är gynnsammare än på länge. Parterna förefaller vara inställda på atl som forum för förhandlingarna utnyttja Genéve-konferensen.

För svensk del anser vi att del skulle vara en stor framgång om Ge-névekonferensen kunde sammankallas. En lösning mäste enligt vår åsikt bygga på säkerhetsrådets resolutioner 242 och 338. Israel och alla andra stater i området har rätt lill existens och integritet inom säkra och erkända gränser. Principen alt erövring av territorier med våld är otillåten måsle respekteras. Härutöver måste det stå klarl att Paleslinaarabernas legitima nationella rättigheter skall tillgodoses. Hit hör rätten atl bilda en egen stat som lever i fred vid sidan av Israel. Palestinierna måste ges möjlighet att medverka i alla uppgörelser som rör deras egen framtid och vilkas förpliktelser de skall uppfylla.

För snart tvä år sedan slutade äntligen del krig som under sä lång lid engagerade och upprörde oss. I det av kriget så svårt sargade Vietnam pågår nu ett återuppbyggnadsarbete i vilket Sverige tar aktiv del. Det är regeringens förhoppning att de nya kontakter som nu har tagils mellan USA och Vietnam skall leda till amerikanskt deltagande i delta återuppbyggnadsarbete. Vietnam måsle också fä inta sin legitima plats i Förenta nationerna.

Herr talman! Sverige har ell uppenbart intresse av all avspännings-politiken i världen fortsätter. Vi stöder denna politik och hoppas på fortsalla uppgörelser mellan stormakterna som minskar riskerna för krig. Samtidigt måsle vi vara uppmärksamma på de små staternas läge. Samarbete mellan dem ökar respekten för deras synpunkter och intressen.

Den svenska neutralitetspolitiken, stödd av ett starkl totalförsvar, utgör, tillika med de övriga nordiska ländernas säkerhetspolitik, ett väsentligt positivt element i den politiska och strategiska situationen i norra Europa. Vi noterar med tillfredsställelse alt situationen i Norden präglas av lugn och stabilitet, även om vi självfallet har anledning alt noga följa tecknen på den ökande betydelse som supermakterna tillmäter Nord-kalollen och kringliggande områden. Vi har etl avgörande intresse av alt ingenting inträffar som förändrar denna bild. Vi har heller ingen anledning anta att sådana förändringar övervägs på något håll. Regeringen avser all fast och följdriktigt fullfölja vår allmänt omfattade utrikespolitiska huvudlinje.

Herr talman! Regeringen förbereder nu noggrant Sveriges dellagande i del möte i Belgrad som enligt beslul vid Helsingforskonferensen för

snart tvä är sedan har att granska hur förpliktelserna i slutdokumentet har uppfyllts och att ange inriktningen av det fortsatta samarbetet. Dessa förberedelser sker i nära samråd med andra deltagarslater, inle minst de nordiska länderna och gruppen neutrala länder, där utöver Sverige även Finland, Schweiz och Österrike deltar.

Helsingforsdokumentet innehåller en omfattande kalalog pä åtaganden och rekommendationer avsedda all främja samarbetet på en rad områden och att underlätta avspänningen på längre sikt. De olika delarna av dokumentet har ett inre sammanhang och utgör sammantagna etl balanserat hell. De deltagande staterna mäste för all de överenskomna målen skall uppnås klart och energiskt sträva i den överenskomna färdriktningen men också visa tålamod och varsamhet. De har ingen anledning alt dölja sina åsikter om del sätt pä vilket en stal eller grupp av stater har uppfyllt sina åtaganden. De behöver inte hälla inne med en saklig kritik av förhållanden som de anser strida mot sädana åtaganden. En sådan kritik slår givelvis inle i motsättning till strävan att driva avspänningen och det fredliga samarbetet vidare.

Mol denna bakgrund hävdar vi från svensk sida att Belgradmötet inle bör ulvecklas till ell forum där anklagelser och beskyllningar korsar varandra och där del avgörande målet, som är att främja freden, riskerar att förioras ur sikte.

Från svensk sida kommer vi all sträva efter all göra arbetet i Belgrad framåtblickande. En god grund finns i Helsingforsdokumentet. Vi hoppas att samförstånd skall kunna näs om att pä denna grund föra samarbetet vidare. Vi avser bl. a. att lägga fram förslag, som syftar till alt ge de deltagande staterna större utbyte av de s. k. föriroendeskapande åtgärderna. Syftet med dessa åtgärder är au ge verklig information om vissa militära manövrar och trupprörelser sä atl ogrundade misstankar om ma-növrarnas syfte och inriktning inte behöver uppkomma.

Vi arbetar för att diskussionerna i Belgrad om del ekonomiska och kulturella samarbetet leder lill konkreta framsteg. Vi vel att samarbetet här slöler på särskilda svårigheter, som har all göra med olikheter i ländernas samhällssystem. Men vi tror att det gemensamma intresset av samarbete skall vara så starkt att man kan enas om värdefulla åtgärder. Del kan gälla att ytteriigare underlätta kontakterna mellan parterna i ekonomiska frågor. Det kan gälla all öppna vägarna lill ett ökal informationsutbyte och lill en vidgad rapportering i massmedia, eller att ge länderna större möjligheter alt i fria former ta del av varandras kultur. Inle minst viktigt är det all vi får tillfälle all fortsätta arbetet atl återförena splittrade familjer. Det är ett arbete som djupt berör enskilda människors öden. Vi kommer att fortsätta våra ansträngningar all lösa olösta och nya fall.

Belgradmölel kommer alt ägna stor uppmärksamhet åt de frågor som rör skyddet av de mänskliga rättigheterna. Det är naturiigt och nödvändigt. Vi hyser en stark medkänsla med människor som utsätts för förödmjukelse och förföljelse därför att de vill ge uttryck ät sina åsikter

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

i samhälleliga och andra frågor, därför att de vill utöva sin religion, därför au de vill samlas och gemensamt verka för poliliska, fackliga eller andra mål. Vi beundrar det hjältemod som många visar i Östeuropa i sin kamp för dessa mänskliga rättigheter. Om avspänningsprocessen skall fortsätta, krävs det alt regeringarna tillgodoser och respekterar de enskilda människornas behov och rättigheter. Därför anser vi att en kritik mot kränkningar av de mänskliga rättigheterna inte skadar ulan gagnar avspänningsprocessen.

Helsingforsdokumentet talar utryckligen om sambandet mellan skyddet av mänskliga rättigheter och utvecklandet av fredliga förbindelser mellan stater. När vi genom uttalanden och ålgärder söker stärka skyddet av de mänskliga rättigheterna handlar vi pä etl sätt som inte bara gagnar enskilda människor utan även skapar en fastare grund för freden.

Men om vi ser saken på det sättet måste vi också se till, atl vad vi säger och gör har den avsedda effekten och inte motverkar syftet. Vi måste utforma vår kritik så att den inte skadar den sak vi vill gagna. Det är en avvägning som många gånger är svår. Det finns en stor känslighet i alla länder för vad som kan uppfattas som inblandning i de inre angelägenheterna. Självfallet är det en myckel stor vinning atl man nu på det internationella planet inle längre anser de mänskliga rättigheterna vara en sak som endast angår varie stat för sig.

Att skydda de mänskliga rättigheterna är inte en uppgift som är begränsad lill Helsingforskonferensens dellagarkrets. Den är lika viktig för väridens alla folk, och vi måste öka ansträngningarna atl vinna respekt för de förpliktelser som länderna åtagit sig i FN;s stadga och i deklarationen liksom i konventionerna om de mänskliga rättigheterna. Del gör vi bl. a. genom insatser i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. Vi kommer i FN;s generalförsamling att fullfölja det initiativ vi tog förra hösten för att tillförsäkra politiska fångar en människovärdig behandling.

Det tjänar ingenting till atl dölja atl arbetet att trygga mänskliga rättigheter möter stora svårigheter. Den känslighet för kritik som man möter hos etl enskilt land och som vanligen motiveras med icke-inblandnings-principen förstärks ofta av atl andra länder, som av regionala eller andra skäl känner solidaritet med landet i fråga, sätter sig emot varje diskussion.

I andra fall finner man att en kritik av övergrepp mot de mänskliga rättigheterna möts av den invändningen att länder som lever i materiell nöd inte alltid kan förväntas ta samma hänsyn till individens medborgerliga rättigheter som länder med högre levnadsstandard. Även om vi inser svårigheterna får vi aldrig uppge tanken att det måste vara etl gemensamt slutmål för hela världssamfundet att tillförsäkra alla människor deras grundläggande rättigheter.

Med stigande oro följer vi utvecklingen i fiera latinamerikanska länder där grova kränkningar förekommer av de mest elementära mänskliga rättigheter, både på del politiska och på del sociala området. Vi kommer att med de medel som står oss till buds söka få dessa länders regeringar alt göra slut pä kränkningarna.

I Chile har regimen fortsatt och skärpt sitt förtryck. Förenta nationernas kommission för de mänskliga rättigheterna antog vid sitt sammanträde i Geneve för några veckor sedan enhälligt ett av Sverige utarbetat förslag lill uttalande där de grova kränkningarna fördömdes - etl viktigt steg i opinionsbildningen mot förtryckarregimen. Inte minst betydelsefullt var att Förenta staterna aktivt stödde detta förslag. Vi hoppas all den vikt som den nya amerikanska administrationen förklarat sig tillmäta skyddet av de mänskliga rättigheterna kommer att få betydelse för utvecklingen i Chile och andra länder där dessa rättigheter undertrycks.

Vid sammanträdel i Geneve behandlades också den upprörande situationen i Uganda. Del är djupt beklagligt att det visade sig omöjligt att i kommissionen enas om effektiva åtgärder.

1 södra Afrika möter vi långvariga kränkningar utan motstycke av mänskliga rättigheter. Länge har vi väntat pä den dag dä befrielsen skall komma lill folkfierlalel i Zimbabwe, Namibia och Sydafrika.

I Zimbabwe tändes för en tid förhoppningar om en fredlig och ordnad övergång till majoriletsstyre, när genom brittisk och amerikansk medverkan alla berörda parter samlades i Geneve förra hösten till en förhandling om Rhodesias framlid. Dessa förhandlingar har nu till följd av Smithregimens förhalningslaktik uppskjulits på obestämd lid. Na-tionalislgrupperna har förklarat atl den väpnade kampen kommer att fortsätta intill dess Smith förmås tillmötesgå deras berättigade krav.

Därför är det särskilt viktigt att åstadkomma elt så hårt och samlat internationellt tryck mot regimen i Salisbury all den förmås all snarast uppge sill hårdnackade motstånd.

I Namibia har Sydafrika fortsatt att utöva sin illegala ockupation. Visserligen har regeringen i Pretoria nu i princip accepterat att området ges ställning av självständig stat, men man vägrar uppge sin faktiska politiska och ekonomiska kontroll över området och sin starka militära närvaro där.

Överläggningarna i Windhoek med etniska grupper i landet har tillkommit på sydafrikanskt initiativ. De har som uppenbart syfte all skapa ett styrelseskick i Namibia som permanentar etl fortsatt sydafrikanskt herravälde. SWAPO, den enda verkligt nationella poliliska kraften i Namibia, deltar inte.

Det krav som mäste ställas är att hela det namibiska folket ges fullständig frihet att bestämma om det samhällsskick det önskar skapa. Härför krävs förhandlingar med dellagande av SWAPO, de sydafrikanska truppernas tillbakadragande och fria val under FN:s överinseende.

Det är odiskutabelt den sydafrikanska regeringens hållning som utgör kärnan i hela problemet. Den politiska och psykologiska klimatförändring som vi kan bevittna i Sydafrika har sin bakgrund i de djupgående förändringarna i hela övriga södra Afrika. Soweto var platsen för en brutal massaker på demonstrerande skolbarn från den sydafrikanska polisens sida. Soweto blev också en påminnelse om en sedan länge pågående process mot ökad politisk medvetenhet hos den svarta befolkningen. Denna

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

händelse underströk ånyo hur bittert och intensivt den unga generationen upplever det sydafrikanska samhällets djupa orättvisor.

Det iniernalionella samfundet får inte förtröttas i sina ansträngningar att stödja den överväldigande befolkningsmajoriteten i dess kamp för sina mänskliga rättigheter. Särskild betydelse får gemensamma aktioner inom FN;s ram.

Hur kan då Sverige bidra lill de nödvändiga förändringarna i södra Afrika?

Våra anslrängningar kan sammanfattas i följande punkler;

- Vi stöder helhjärtat de ekonomiska sanktionerna mot Rhodesia och vill verka för att de stärks.

- Vi arbetar för att åstadkomma elt tvingande vapenembargo mot Sydafrika.

- Vi tog förra hösten initiativ till en resolution i FN:s generalförsamling atl uppmana säkerhetsrådet att överväga ålgärder för all hejda utländska nyinvesteringar i Sydafrika. Förslaget stöddes av de afrikanska staterna och antogs med mycket stor majoritet. Resolutionen ligger på säkerhetsrådets bord och utgör etl viktigt inslag i den debatt som nu pågår i rådet. Del är ännu oklart vilket beslut rådet kan komma fram till. Etl förslag som övervägs är att rådet skall uppmana alla medlemsstater all, som Sverige redan gör, avråda sina företag från nyinvesteringar i Sydafrika och atl, om nödvändigt, förbjuda sädana investeringar.

Självfallet rör det sig här bara om ett första steg. Vi anser det riktigt och nödvändigt alt säkerhetsrådet går vidare och fattar tvingande sank-lionsbeslul. För att ett sådant beslul skall bli effektivt krävs dellagande av Sydafrikas viktigaste handelspartners. Förutsättningarna för atl få det nödvändiga stödet måsle f n. tyvärr bedömas som mycket små. Skulle emellertid ett beslut enligt det svenska initiativet komma lill stånd skulle trycket på Sydafrikas regering öka och möjligheterna till nya beslut förbättras.

- Vi arbetar också för att Namibia skall få sin självständighet i enlighet med det namibiska folkets egna intressen och göra sig fritt från den sydafrikanska ekonomiska, administrativa och militära dominansen.

- Vi föreslår ökat stöd genom FN-program och på annat sätt till de afrikaner som blivit offer för apartheidpoliliken. Del rör sig bl. a. om rättshjälp och hjälp lill de fängslades anhöriga.

- Vi är beredda att ge humanitärt slöd till de befrielserörelser i södra Afrika, som nu är inbegripna i en kamp för folkens politiska och ekonomiska rättigheter och deras länders oberoende. Vi tänker dä i första hand pä ZANU och ZAPU inom den Patriotiska fronten.

- Vi stöder de angränsande stater i södra Afrika som direkt eller indirekt drabbats av förhållandena i Zimbabwe, Namibia och Sydafrika. Till samlliga dessa angränsande stater föreslår vi i är ett väsentligt ökal bistånd.

- Slutligen håller vi nära kontakter med bl. a. närmast berörda afrikanska länder för att samräda om utvecklingen och inhämta deras syn-

punkter och önskemål.

Vi häller slutmålet klart i sikte: äntligen frihet för folken i Zimbabwe, Namibia och Sydafrika.

Herr lalman! Vi har i dag en ökande insikt om och känner stor oro för all världens ändliga resurser såsom mineraler, vatten, mark och luft skall bli otillräckliga eller förstörda för en växande befolkning. Jordens begränsade tillgångar och nationernas ökande ömsesidiga beroende framstår klarare än någonsin tidigare. Redan finns svära lokala eller regionala brister. Problemet gäller därtill inle blott tillgången lill resurser utan även andra gränser för välfärdens ökning. Jordens befolkning kommer med nuvarande ökningstakt att fördubblas inom 35 år. I dagens industriländer upplevs hotet mol den mänskliga miljön som ett akut problem som kan förvärras av en ohämmad materiell tillväxt. För den miljard människor i u-länderna som lever vid eller under existensminimum är en ökad ekonomisk tillväxt ä andra sidan förutsättning för en rimligare levnadsnivå. I della läge är det en trängande nödvändighet att omfattande resurser överförs från de rika länderna till de fattiga för utvecklingsändamäl. Resursanvändningen i alla länder måste präglas av hushållning och ekologisk grundsyn sä att samhällsutvecklingen sker inom de ramar som naturen ger för vår tillvaro. Det är nödvändigt att ett konkret internationellt samarbete utvidgas och intensifieras pä hela detta område.

En rad FN-konferenser om bl. a. miljö, befolkning, livsmedel och om vatten har under 1970-talet behandlat dessa problem och i vissa fall banat väg för nya idéer. FN:s generalförsamlings extra möten om relationerna mellan u- och i-länder har haft avsevärd politisk betydelse, men de konkreta resultaten till nytta för u-länderna har hittills varit begränsade. Del är då naturligt att vi i dag ser en växande u-landsotälighel, som kan leda till en allvarlig förtroendekris mellan u- och i-länder, vare sig dessa senare räknar sig till öst eller väst.

Överläggningarna om en ny ekonomisk världsordning måsle självfallet ses som en fortlöpande förhandlingsprocess där man inte kan vänta sig plötsliga och omvälvande genombrott. Men förhandlingar som aldrig avsätter konkreta resultat kan i längden inte åtnjuta båda parters förtroende. U-landsgruppen kan i delta läge tvingas söka lösningar som innebär skarpare konfrontation. Detta kan bara skada alla parter.

I della perspektiv framstår del som ytterst angelägel atl Pariskonferensen om internationellt ekonomiskt samarbete (CIEC) förs till ett me-ningsfylli slut vid del ministermöte som äger rum i slutet av maj. Handelsministern kommer att ta upp de här frågorna. Jag ser att min tid snart är slut, och jag vill därför hänvisa till det anförande han kommer alt hålla senare.

FN;s miljöprogram, ett resultat av Slockholmskonferensen 1972, har utvecklats lill etl effektivt medel för atl främja hänsynen till miljön inom alla delar av det mellanstatliga samarbetet. Miljöprogrammets ambitionsnivå måsle upprätthållas, och det är viktigt alt alla genom bidrag lill dess miljöfond medverkar härtill.

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handeis-och valutapolitisk debatt

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

En konvention har ingåtls om skydd av miljön i värt närmaste havsområde - Östersjön. Endast tre länder, Sverige, Finland och Tyska demokratiska republiken, har emellertid formellt anslutit sig till konventionen och den har därför ännu inle trätt i kraft. Vi finner del myckel angelägel att Östersjöns övriga fyra strandstaler skyndsamt ansluter sig, sä att arbetet för atl skydda Östersjöns marina miljö kan gå in i ett ännu intensivare skede.

Vi fär ständigt påminnelser om alt arbetet för atl skydda och bevara vår miljö inte känner några gränser. Den sura nederbörden orsakad av svavelnedfall är etl allvariigt miljöhot som delvis kommer utifrån. Sverige har därför, i nära samarbete med Norge, vänt sig till de övriga europeiska länderna. Vi har uppmanat dem till samarbete för all begränsa de totala utsläppen av svavel och andra luftföroreningar som transporteras över långa avstånd.

När det gäller havels resurser tvingas vi konstatera att enighet ännu inte har kunnat näs om en världsvid havsrättskonveniion. En stor del av det fria havet har inmutats av enskilda stater genom inrättandet av breda fiskezoner eller ekonomiska zoner. Uppdelningen av Nordsjön i en norsk zon och en EG-zon har medfört svårigheter för det svenska fisket. Vi har haft alt inrätta oss efter den uppkomna situationen och även för oss reser sig frågan om vi bör fiytta ut våra fiskegränser. Vid arbetet i den tredje havsrättskonferensen bör den fortsatta strävan vara alt lägga slörsla möjliga del av havels resurser under en internationell ordning. Målet måsle vara atl de havsrättsliga reglerna definieras sä atl de sätter punkt för kuststaternas vidare anspråk på havet.

Herr lalman! Energifrågorna har central betydelse för alla länder. De har kommil all inta en framträdande plats i den internationella politiken. Konkurrens och konfiikier hotar uppkomma om de begränsade resurser som skall tillgodose huvudparten av jordens energiförbrukning. Produktion och konsumtion av energi medför betydande miljöpåverkan som sträcker sig över nationella gränser. Det under senare år starkt stigande priset på olja och knappheten pä denna vara tvingar fram såväl energibesparande åtgärder som omställning till alternativa energikällor. Härvid kommer också kärnkraftens poliliska och säkerhetsmässiga problem i förgrunden. Allt detta skapar behov av en betydande internationell samverkan. Del sker redan etl omfattande internationellt samarbete kring energifrågorna. Sådani äger nu rum i olika FN-organ, främst aiomener-giorganisationen lAEA, inom den s. k. Nord-syd-dialogen i Paris, i OECD och i del internationella energiorganet lEA. Formerna för detta internationella energisamarbeie har utvecklats som en följd av omedelbara politiska och praktiska behov. Det finns goda skäl att göra en grundlig prövning av hela delta område. En övergripande behandling av de viktiga energiproblemen bör förankras inom FN-systemet.

Kärnkraften som energikälla reser särskilda problem. Ett av dem är risken atl spridningen av kärnkraflsteknologin kan underlätta kärnvapenutveckling. Det problemet uppmärksammas också alltmer i den in-

lernationella debatten. Icke-spridningsfördraget - NPT - och den kontroll som utövas av lAEA förblir enligt svensk uppfattning de viktigaste redskapen i strävandena att undanröja dessa risker. Regeringen fortsätter därför att arbeta för alt bredda stödet för NPT och förbättra IAEA:s kontrollsystem.

Också åtgärder av annat slag är emellertid nödvändiga. Regeringen medverkar sålunda i försöken att nå fram till internationella samarbetsformer, som tillgodoser icke-spridnings- och säkerhetskrav, bl. a. när del gäller hantering av använt kärnbränsle.

Ell vikligl arbete som syftar till all skapa ytieriigare garantier mot kärnvapenspridning pågår vidare i den s. k. Londongruppen. Denna omfattar de viktigare exportörsländerna på det nukleära området. Sverige är ett av de deltagarländer som här verkar för ytterligare skärpningar av villkoren för nukleär export.

Icke-spridningshänsyn tillmäts en avgörande betydelse i den ingående prövning frän fall till fall som sker när regeringen överväger frågor om tillstånd för svensk export på kärnkraftens område. Som en allmän princip för regeringens fortsatta behandling av dessa ärenden kan anges att ex-porttillsländ till icke-kärnvapenstaler endast kan lämnas om de ratificerat NPT eller gjort minst motsvarande kontrollåtaganden genom lAEA över all egen kärnkraftsverksamhet.

Här har bara gjorts en sammanfattning av riktlinjerna för svensk utrikespolitik. Vi tror att elt konsekvent och tålmodigt arbete efter dessa riktlinjer väl tjänar de grundläggande målen för vår politik som är alt medverka till alt forma en värld där folken lever i fred, har ekonomisk och social trygghet och åtnjuter mänskliga fri- och rättigheter.

För framgång i detla arbete är enighet här hemma kring utrikespolitiken en väsentlig tillgäng. Vi kan handla med större säkerhet och vår röst gör sig hörd med större styrka.

Sammanhållningen mellan de nordiska länderna -jusl i dessa dagar manifesterad genom Nordiska rådets 25-årsjubileum - skänker en särskild tyngd när dessa länder på grundval av gemensamma intressen och värderingar tillsammans hävdar sina ståndpunkter i den internationella debatten.

I samarbete med länderna i Europa ser vi en möjlighet att ge större eftertryck åt de synpunkter som vi anser väsentliga i de globala sammanhangen. Europa har sitt ansvar för atl äntligen skapa elt genombrott i arbetet pä en mera rättvis ekonomisk väridsordning. Den västeuropeiska traditionen av demokrati och humanitet har särskild betydelse för kampen mot orättvisor och förtryck.

En global solidaritet är det yttersta syftet med våra anslrängningar. Det måste vara en uppfordran till energiskt och insiktsfullt arbete för konkreta mål.

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Hen PALME (s):

Herr lalman! Den här regeringsdeklarationen var en kalalog av traditionellt snitt. Del omdömet innebär ingen kritik -jag är medskyldig till mänga dokument av liknande slag. Jag kommer atl begränsa mig till att göra en del refiexioner kring några ämnen, och sedan kommer andra socialdemokratiska talare atl ta upp andra ämnen - Sven Andersson säkerhelskonferensen, Carl Lidbom södra Afrika och de mänskliga rättigheterna, Mals Hellström de multinationella företagen, Birgitta Dahl Sydostasien osv.

Utrikesministern har vid åtskilliga tillfällen givit uttryck för sin bestämda vilja att fullfölja den socialdemokratiska regeringens utrikespolitik. Vi har frän socialdemokratins sida tagit utrikesminister Söder på orden och understrukit att vi betraktar detla som värdefullt för vårt land. Vid de internationella kontakter som jag haft har jag efter förmåga framhållit och uttryckt min uppskattning av denna regeringens viljeinriktning. Detta utesluter naturligtvis inte att vi vaksamt kommer att följa regeringens fortsatta handlande och all vi på enskilda punkter funnit anledning alt rikta kritik.

Det bör också sägas atl hållfastheten i regeringens vakthållning kring neutralitetspolitiken ännu inte satts på några mera allvarliga prov. Utrikespolitiken måste präglas av fasthet och kontinuitet. Men i en dynamisk värld ställer utvecklingen hela tiden krav på nya ställningstaganden och åtgärder. Hur regeringen i fortsättningen kommer all handla kommer att bli utslagsgivande för den bild som omvärlden kommer att forma sig av svensk utrikespolitik under den tid de borgerliga har den politiska makten. Det gäller inställningen såväl till problemen i vårt närområde som till frigörelsekampen i t. ex. Latinamerika och Södra Afrika. Utrikesministerns och hennes partis plötsliga omsvängning när det gäller inställningen till den s. k. Interamerikanska utvecklingsbanken är inte precis något gott tecken.

Svensk utrikespolitik har haft som mål att främja freden och det fredliga samarbetet mellan nationerna. För oss socialdemokrater har del alllid funnits ell samband mellan utrikespolitiken och inrikespolitiken i den meningen att de idéer som varit drivkraften för samhällsomdaningen i vårt eget land så långt möjligt bör vara vägledande för värt handlande även på utrikespolitikens fält. Nationellt oberoende och demokratisk frihet, arbete och trygghet för medborgarna, social utjämning och solidaritet har varit ledstjärnor vid uppbyggnaden av det svenska samhället. Efter mättet av vår i och för sig blygsamma förmåga har vi sökt medverka till atl dessa värden på deras egna villkor även kan komma andra folk till del.

Denna viljeinriktning har allra starkast kommil till uttryck i det nordiska samarbetet. Trots skiljaktigheter i säkerhetspolitik har vi nätt långt i att förverkliga elt praktiskt nordiskt samarbete i väsentliga vardagsfrågor. Socialdemokratin är inte endast den starkaste politiska kraften i Norden. Den är också den rörelse som har det mest omfattande och

nära samarbetet.

Alltsedan förra seklets slut har de nordiska landsorganisationerna och de socialdemokratiska partierna regelbundet samlats till gemensamma arbetarkongresser där riktlinjerna för en samfälld välfärdspolitik dragils upp. I november i fjol antog en sådan nordisk arbetarkongress ett handlingsprogram för 1980-talet som siktar till arbete ät alla, förnyelse av arbetslivet, ekonomisk demokrati och en god miljö. I handlingsprogrammet berör vi också bredare internationella frågor. Jag vill särskilt peka på all samlliga fem partier och fem landsorganisationer i Norden där förordar ensidiga förbud mot kapitalexport och nyinvesteringar i Sydafrika och Namibia, en rekommendation som vi följt upp i en motion som nu ligger på riksdagens bord.

Det europeiska samarbetet ligger oss socialdemokrater varmt om hjärtat. I Västeuropa har utvecklats ett omfattande samarbete mellan de socialdemokratiska partierna och fackföreningsrörelsen. Även i Västeuropa är socialdemokratin den starkaste politiska kraften. Socialistinternatio-nalen har fier medlemmar, fier regeringspartier och fier väljare än någon annan politisk rörelse. Bredvid euro-socialismen är euro-kommunismen en liten rörelse. Därför blir ansvaret och kraven stora på socialdemokratin i en lid av internationell kris och i en lid då högerkrafterna blivit allt aggressivare.

I Europa bevittnar vi hur folkens krav på frihet och social rättvisa bryter fram med ökad kraft. Vi har upplevt betydelsefulla och glädjande segrar för demokratin i Grekland och Portugal. Socialdemokratin engagerade sig intensivt i stödet för demokratins och frihetens krafter i dessa länder.

Samma friheissträvan upplever vi i dag i Spanien, elt land som - trots att fru Söder uppseendeväckande nog inte hade ett ord all säga därom, när hon nu ändå tog upp sä myckel annat - i dag slår i centrum för del politiska intresset i Europa. Efter decennier av fascistvälde förbereds nu allmänna demokratiska val. Den nuvarande regimen har insett förändringens ofränkomlighel och lagil positiva steg mol en demokratisering. Vi bevittnar en fascinerande process, där man på fredlig väg söker omvandla en diktatur till en demokrati. Men det är vikligl att framhålla att det hela liden är den demokratiska oppositionen som drivit fram denna utveckling och tvingat regimen till eftergift på eftergift.

Det är också viktigt all lyfta ell varningens finger till dem som betraktar demokratin som redan genomförd i Spanien. Fascismens arv väger ännu tungt, och demokratin är långt ifrån konsoliderad. Amnestin är inle fullständig. Alltjämt arresteras människor ur den demokratiska oppositionen. Vallagen har allvariiga begränsningar och är delvis anpassad lill regimens fördel. Vi oroas också över det kraftiga slöd som fascismens skuggor fär och själva ger högerkrafterna. Den nationella rörelsen, Fran-cos skapelse, har i år fått sitt största anslag någonsin, 8,5 miljarder pesetas, ur den statliga budgeten. Del är fyra gånger mera än vad som utlovats i partistöd i valrörelsen för samlliga andra partier. Polisen har i är fält

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Unikes-, handels-och valutapolitisk debatt

2 Riksdagens protokoll 1976/77:99-100

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

etl extra anslag på 4 miljarder pesetas.

Avgörande för den fortsatta demokratiseringsprocessen blir om regimen och kungahuset förhåller sig neutrala i den kommande partipolitiska striden. Vi kan hysa starka förhoppningar om frihet och demokrati i Spanien. Men vi skall samtidigt inse de påtagliga begränsningar som ännu präglar läget. I delta ömtåliga skede är det särskilt viktigt att vi stärker vår solidaritet med de genuint demokratiska krafterna i Spanien.

När Europas stals- och regeringschefer samlades till den europeiska säkerhetskonferensen i Helsingfors sommaren 1975 fanns det många i väst som i ESK:s avslutning såg något av en västlig kapitulation inför östkommunismen. Slutdokumentet skulle bli en Moskvas triumf, en seger utan motprestation. Vi som hade en annan uppfattning menade i stället att ESK var en nödvändig och meningsfull handling som inte ensidigt skulle kunna utnyttjas av den ena eller andra sidan.

Vi betraktar avspänningspolitiken som avgörande för freden i vår del av världen. Säkerhelskonferensen och dess slutdokument är av mycket stor betydelse såväl för att befästa freden som för att fördjupa kontakterna och del fredliga samarbetet mellan Europas folk. Dess resultat fär icke spolieras. De mäste tvärtom värnas och samarbetet ytterligare byggas ut och fördjupas. På den punkten mäste vår inställning vara alldeles klar.

Men en framgångsrik avspänningspolilik får inte betyda atl dialogen kvävs och debatten tystas. Del bör vara tvärtom. Vid konferensen i Helsingfors sommaren 1975 framhöll jag härom på regeringens vägnar:

"Respekten för varandras samhällssystem och principen för icke inblandning får inte tolkas så att detta utbyte skall vara inskränkt till instämmanden och gemensamma deklarationer. En vaken kritik måste också få göra sig hörd mol företeelser som förtryck av oliklänkande, tortyr

och rasdiskriminering. Dessutom bör just avspänningen ge utrymme

för en öppen och fri diskussion om grundläggande politiska och ideologiska frågor. Detta uttrycker självfallet inte önskan om politisk konfrontation utan understryker värdet av en debatt mellan företrädare av olika idéer och samhällsuppfattningar. Detta kan också bidra till atl bygga en fastare grund för avspänningen på längre sikt." Jag var dä rätt ensam om att framföra dessa synpunkter. På en del håll ansågs de som olämpliga, men numera har de närmast bestyrkts.

Något senare, vid det socialdemokratiska kvinnoförbundets konferens i februari 1976, förklarade jag att "övergrepp på de mänskliga rättigheterna blir avsteg från avspänningspoliiiken, att förtryck, ofrihet och orättvisa i sig bär fröet lill sociala och poliliska spänningar. Den som stillatigande låter förtryck, terror, tortyr, ofrihet och andra brott mot de mänskliga rättigheterna breda ut sig bidrar ytterst till att freden undergrävs."

Säkerhetskonferensens slutdokument har också givit stöd och hopp åt de modiga och frihetslängtande människor som i öst nu kräver att deras regeringar skall följa slutdokumentets förpliktande ord om respekt för mänskliga fri- och rättigheter. Med dem känner vi en djup solidaritet.

Vi måste därför ställa oss positiva till atl moraliska aspekter nu får större tyngd i den internationella debatten än tidigare. Mina citat visar alt del var den väg vi själva var inne på. Det innebär en vitalisering av debatten och bryter med den maktpolitikens cynism och likgiltighet som så ofta skymmer den grymhet och det förakt som människorna i diktaturerna utsätts för. Men vår berättigade kritik mol förhållandena i öst och vår nödvändiga solidaritet med dem som kämpar för mänskliga rättigheter får inte kasta oss tillbaka i del kalla krigets stämningar. Det skulle innebära en tillbakagång som skulle kunna öka spänningen och skärpa läget för de oliklänkande. Vi måsle vara på vår vakt mol de krafter som söker utnyttja det nya läget till att driva oss lillbaka lill det kalla kriget.

Det är också vikligl att inte skapa förväntningar som inte kan infrias. Vi minns alla hur den amerikanska stormaktens braskande slagord om sin vilja till befrielse i Östeuropa på 1950-lalet följdes av en nästan total passivitet när människor i Berlin, Ungern och Polen sökte förverkliga en befrielse. Det skapade en grym besvikelse på grund av brustna förväntningar. Den enligt min mening ofrånkomliga demokratiseringen av diktaturerna kommer i grunden atl förverkligas genom en inre process, av folken själva. Vi mäste inse våra begränsade möjligheter att påverka den utvecklingen. Men vi får heller aldrig svikta i att klarl redovisa var vi slår, vad vår solidaritet gäller i värnet för demokratin och människans rättigheter.

Låt mig, herr talman, göra ytterligare en refiexion i anslutning till debatten om de mänskliga rättigheterna. Den borgerliga regeringen har i vissa stycken blivit väldigt orättvist behandlad. Efter valet har två regimer uttryckt hjäriinnerlig glädje över valets resultat. Den ena är juntan i Chile. Den andra är Husakregimen i Tjeckoslovakien. Juntan fann sig med glädje ha blivit av med ell redskap för väridsmarxismen som påtalat dess verksamhet i Chile. Presschefen i Tjeckoslovakiens sannolikt marxistiska utrikesdepartement fann, efter dess vice utrikesministers besök hos fru Söder, alt den nya regeringen, jämfört med den socialdemokratiska, visat "statsmannaklokskap, verklighetssinne och vishet".

Dessa uttalanden speglar med all säkerhet mindre av käriek till den svenska borgerligheten än en påtaglig brist på käriek lill den svenska socialdemokratin. Därför är berömmet orättvist. Låt mig med all kraft understryka att jag är övertygad om att utrikesministern föga uppskattar berömmet, all regeringen inte har ett uns till övers för förtrycket och att jag icke ell ögonblick betvivlar de borgeriiga partiernas demokratiska sinnelag. Fru Söder har gjort fiera uttalanden i dessa frågor, i vilka jag gärna och med uppskattning vill instämma.

Men likväl borde del inträffade för er på en punkt utgöra en allvarlig tankeställare. Så sent som i fjol åkte herr Bohman och hans moderater land och rike runt och framställde den svenska socialdemokratin som ett hot mol demokratin. Och för mindre än ell år sedan stod herr Fälldin i Ystad och förklarade att en fortsatt socialdemokratisk regering kunde

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valulapolilisk debatt

betyda politiska fångar och avskaffad strejkrätt i Sverige. Nu säger jag; Minns dessa larvligheter och minns dem utan stolthet när ni nu hör förtryckarnas applåder smattra i era motsträviga öron.

Lärdomen är denna: Skall vi med fasthet och trovärdighet i de internationella rädslagen kunna stärka demokratin och värna människors rättigheter, då måsle även ni ulan småaktigt partinil kunna vara rakryggade nog att stå upp för de värden som är gemensamma i vårt fria demokratiska samhälle.

Den nya amerikanska regeringens starka betoning av moral och mänskliga rättigheter har främst kommil att uppmärksammas när del gäller förhållandel mellan de båda supermakterna, USA och Sovjetunionen. Detta får inle undanskymma att stora delar av världen, icke minst länder som har nära förbindelser med USA, utgör ett mycket betydande arbetsfält för de nya strömningarna. Det torde vara i dessa länder som USA har de praktiskt sett slörsla möjligheterna all direkt påverka utvecklingen. Vi kommer alt med stort intresse följa vad som händer.

Kraven pä förändringar är särskilt starka i den tredje världen. Sydafrika är alltjämt en bastion för rasismen trots FN:s allt aktivare engagemang, trots motståndsrörelsens växande betydelse och trots det portugisiska kolonialväldets upplösning. Kampen mot apartheid skärps.

Vid socialistinternationalens senaste kongress slog världens demokratiska socialister fast, att "neutralitet inför kampen i södra Afrika är omöjlig. Mellan utsugarna och de utsugna finns ingen medelväg. Ålgärder mäste vidtas för att fä slut på ett system som är både grymt i sig självt och ell hot mot freden."

Förra veckan påmindes Sydafrikas folk smärtsamt om en tragisk dag - massakern i Sharpeville. 16 år senare kom händelserna i Soweto. Båda dessa grymheter mot en försvarslös befolkning var logiska konsekvenser av apartheidsystemet. Men det finns vissa viktiga skillnader. Läget i Sydafrika har undergått en dramatisk förändring. Under dessa 16 år har vi bevittnat en upptrappning av våldet frän den härskande minoritetens sida, men samtidigt har viljan och förmågan frän majoritetens sida ökat atl stå emot förtrycket och att förena sig mot förtryckarna. Folkets länglan efter frihet kan aldrig utplånas. Underkastelsens lid är över.

Ändå består systemet, upprätthållet med våld. Är det så, alt de som inle är direkl berörda hell enkelt inte kan föreställa sig vad apartheid verkligen är? Av tidsskäl får jag stryka hårt i mitt manuskript och hoppa över en del, men ett exempel vill jag nämna: systemet med fångar pä mentalsjukhusen.

I fredags publicerade Världshälsoorganisationen en rapport om en kedja av privat ägda institutioner som förvarar många tusen mentalsjuka svarta afrikaner, kvarhållna där mot sin egen vilja. De tvingas arbeta ulan någon som helst betalning. Dessa institutioner får huvuddelen av sina s. k. patienter - i verkligheten mentala eller politiska fångar - från Sydafrikas sjukvårdsminisierium. Den privata firman, Smith Mitchell of Johannesburg, som driver detta slavarbetssystem på vinstbasis, har gjort så i mer

än ett decennium och kallar det för "terapi". Företaget tjänade 13,7 milj. dollar år 1973. Mellan 8 000 och 9 000 svarta mentalsjuka är berörda.

Per Wästberg har pekat på det faktum all mänga afrikaner arresteras i slumområdena för atl ha ställt till med bråk och sedan döms - efter en snabb utredning - såsom "obalanserade" och sänds i väg lill dessa institutioner.

Jag skulle vilja tala om tortyren och de s. k. självmorden i fängelserna och om utredningen om Soweto. Allt detla visar all sådan är apartheid - en makaber minoriietsdiktatur för social och ekonomisk utsugning. Men apartheid har också en unik egenskap. Det är den enda formen av tyranni som brännmärker en person ända från födseln, beroende på hudfärgen.

Systemet upplöser familjebanden. Det legaliserar grymma folkförfiyti-ningar. En växande majoritet av båda könen har i lag förbjudits alt leva med sina familjer utanför de arbetslösas banlustans. Normall familjeliv blir i allt större utsträckning en sällsynthet. Barnen blir - med Colin Legums ord - en negligerad och utsvulten generation, utan ideal, utan omtanke, utan lojalitet, ulan självförtroende, ulan pålitliga relationer, utan möjliga aspirationer till ansvarsfullt medborgarskap. De ser ständigt sina föräldrar förödmjukas.

Utanför Sydafrika kan man anse att man måsle gå steg för steg i kampen mot apartheid. Men Sydafrikas barn har ingen mera tid att föriora. Och den vita minoriteten borde inse att dessa barn är de människor med vilka de kommer att tvingas förhandla en dag. Och dessa barn är de som vi ser fram emot att välkomna som representanter för sitt folk.

lan Smith har sagt alt Rhodesia och Sydafrika är överens om att de båda kämpar för att bevara den västerländska demokrati som den vite mannen förde till Afrika. De båda hoppas på hjälp utifrån för alt slåss för den s. k. fria världens intressen. För oss i Europa, med vårt koloniala förflutna, är det nödvändigt all vara kristallklara på denna punkt. Vi kommer aldrig all acceptera Smiths och Vorsters falska version av västlig demokrati. Deras förtryck och rasism kommer aldrig atl innefattas i en fri värid.

Rasislregimernas motstånd väcker frågan om huruvida förändringar kan åstadkommas enbart genom våld och revolution, eller om del fortfarande finns en fredlig väg alt utradera de brott mol mänsklig värdighet som är kända som kolonialism och rasism. Men det är lätt att förutse atl när människor som söker fred och framsteg bara möts av förtryck och utsugning kommer de till slut all använda sig av våld. Den väpnade kampen blir den sista möjliga utvägen. I Namibia och Zimbabwe synes nu en fortsatt väpnad kamp vara oundviklig. Hur myckel väpnat motstånd som är nödvändigt från nationalisternas sida beror på hur stort obeväpnat tryck som västmakterna kan utöva i form av sanktioner och liknande, som president Julius Nyerere så träffande har uttryckt del.

Minoritetsslyreis tid närmar sig sitt slut. Men i och med atl kampen hårdnar ökar också risken för fel slags utländsk inblandning. Och fel

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debalt

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

slags inblandning är fortsatt stormaktsrivaliiet i regionen. Rätt slags utländsk inblandning är det som stöder frihetskampen och söker reducera motståndet från de krafter som fortfarande kämpar för idéerna om vit överhöghet.

Förra året publicerade Stockholms internationella fredsforskningsinstitut - SIPRI - en omfattande dokumentation över riskerna för en kraftig upptrappning av konflikten i södra Afrika. Detla område kan komma atl bli nästa stora internationella slagfält. SIPRI-sludien visar också att omfattande utländska investeringar i Sydafrika medverkar till all inter-nationalisera konflikten. Landels råvaruresurser och dess strategiska position kan tjäna som förevändning för ytterligare inblandning på den vila regimens sida. Samtidigt kan emellertid en sådan inblandning uppmuntra andra makter att bli mera aktiva i området. Vi står alltså inför den dubbla risken av ett raskrig och en upptrappad konflikt mellan de utländska intressena, framför allt stormakterna, i regionen.

Afrikanernas frigörelse kommer att vara deras eget verk. Och den kommer! Men det internationella samfundet kan medverka till alt förkorta kampen och göra den lättare, med mindre av mänskligt lidande.

Det säger sig självt all Förenta nationerna och dess säkerhetsråd har ett mycket speciellt och centralt ansvar. Men det kan inte få vara en ursäkt för passivitet på del nationella planet. Varie land, varie regering och varie folkrörelse har sitt eget ansvar och sin egen roll all spela.

För del första: Vi måsle arbeta för atl få slut pä all vapenexport till Sydafrika och allt militärt samarbete med dess regering. De som alltjämt förser rasisterna med vapen måsle svara på frågan: Hur kan ni sitta i FN och fördöma apartheidpoliliken och samtidigt sända vapen till dem som utövar och stöder apartheid?

Det är vikligl all den nya regeringen fullföljer värt initiativ i FN i denna fråga.

För det andra; Vi bör öka vårt materiella och politiska stöd till frihetsrörelserna och till de redan självständiga staterna i deras kamp för nationellt oberoende och ekonomisk självständighet. Här har vi från socialdemokraternas sida begärt ett väsentligt ökal belopp av regeringen.

För det tredje: Vår vägran atl erkänna de s. k. självständiga banlustans bör följas upp med motstånd mol internationella förelags ansträngningar alt ge inofficiellt erkännande genom massiva investeringar.

För del fjärde: Vi bör öka våra ansträngningar atl få slut på den illegala ockupationen av Namibia. Vi bör stödja SWAPO ulan vars deltagande ingen realistisk politik kan formas. Namibia bör omedelbart få självständighet och majoriletsstyre. Och därför måste vi avvisa alla marionettregeringar.

För det femte: Vi mäste seriöst la itu med frågan om investeringar i och kapitalexport till Sydafrika och Namibia.

Del som jag här sagt i några korta stycken kommer Carl Lidbom senare all tala mera ingående om.

Utrikesministern har som en kommentar till värt krav sagt alt hon

inte förstår varför vi inte tog upp frågan om kapitalexport när vi var i regeringsställning. Men nu var del ju så atl jag aviserade detta krav i mitt tal på Broderskapsrörelsens kongress i augusti i fjol. Reaktionen blev också häftig från herr Bohmans sida. Han förklarade bl. a.: "Vill Palme införa förbud mot nyetableringar i Sydafrika, så får man väl skriva en proposition och förelägga riksdagen denna." Sagt och gjort - fast det av omständighetens makt blev en motion.

De som fortsätter att låta det utländska kapitalet ostört flöda in i Sydafrika och Namibia tar pä sig ell slorl ansvar. FN:s speciella kommitté mol apartheid har påtalat den betydelse som utländskt kapital spelat för Sydafrikas försvarsansträngningar. Bara under de senaste fyra åren har rasistregimens militärbudget fyrdubblats. Samtidigt har underskottet i betalningsbalansen stigit kraftigt. Underskottet har endast kunnat täckas genom det stora kapitalinflödet frän utlandet. De lån som gavs till att läcka underskottet i betalningsbalansen används alltså av Sydafrika lill den upprustning som landet annars inte skulle haft råd med.

Nu heter det från något regeringshåll att man inte kan rucka pä den urgamla principen om fria kapitalrörelser. Men den samlade kapitalexporten lill Sydafrika har varit mycket stor, internationellt sett. År 1976 var den enligt FN-kommittén 1 100 miljoner dollar. Och är man för sanktioner, sä är man ju för alt hindra fria kapitalrörelser. Det är trots allt viktigare med fria människor än med fria kapitalrörelser. Men det kanske är den borgeriiga regeringens ideologi att bortse från sådana synpunkter.

Lät mig till slut i denna fråga citera ur ett brev jag fatt nyligen från en av Sydafrikas främsta frihetsledare; "Del är vår brinnande förhoppning au Sveriges riksdag kommer att anta er motion i sin helhet. Kanske skulle riksdagen göra det om den var medveten om de förfärande illdåd som Sydafrikas polis ständigt begär mot helt oskyldiga män, kvinnor och barn i den s. k. fria världens intresse, och pä uttrycklig order av Vorsters regim? Vad er motion gör är alt ställa frågan: vems allierad är Sveriges folk i praktiska termer?"

Det sägs ibland att det inte finns någon högre moral än att bevara freden. Del är riktigt. Men så länge apartheid och rasism beslår kan det inle finnas någon fred.

I sitt budskap till omvärlden den 20 januari i år sade president Carter att han är beredd att ta ledningen när det gäller att söka avskaffa det ödesdigra kärnvapenholet. Samtidigt underströk han att detta inte är något som Förenta staterna självt kan åstadkomma. Vi kan och kommer att samarbeta med andra för att åstadkomma detta, sade han.

Det är utmärkt om delta och liknande uttalanden kan göra det möjligt att äntligen nå konkreta resultat i nedrusiningsarbelel. Och det är givet att alla vi andra, utanför stormakternas krets, skall söka göra vad vi kan för au påskynda utvecklingen.

Men samtidigt kanske vi också skall sända etl budskap tillbaka till Jimmy Carter - eftersom han nu sänt oss ett budskap - för all markera au de avgörande besluten i dessa frågor ändå måsle fallas av de båda

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

supermakterna. Det är ju dessa supermakters ständiga strävan att uppnå militär överlägsenhet över varandra som utgör hela grunden till den kapprustningsspiral vi upplevt under de senaste decennierna. Alva Myrdal har kallat della en kolossal felräkning och ställt frågan hur man kan tänka i termer av "militär överlägsenhet", när man redan på vardera sidan har kapacitet nog atl förstöra hela vår civilisation mänga gånger om.

Vi i de små nationerna kommer alltid att välkomna nedrustnings-initiativ från supermakternas sida. Men del är ju supermakterna som i första hand mäste skrida lill handling och äntligen inleda en process som kan leda lill att de skrotar ned sina väldiga kärnvapenarsenaler!

Alva Myrdal har under många år lagt ned ett fantastiskt arbete på att söka göra världen säker för människan. Trots nästan fullständig avsaknad av löftesrika framsteg har hon oförtrutet kämpat vidare för fredens sak. Hennes arbete fullföljs nu av Inga Thorsson, senast genom förslaget vid nedrustningskonferensen i Geneve om ett internationellt avtal för fullständigt stopp för alla kärnvapenprov. Det är utmärkt atl den socialdemokratiska nedrustningspolitiken fullföljs på detta sätt.

Alva Myrdal och Inga Thorsson har genom sina insatser i FN och i Geneve gett Sverige etl stort förtroendekapital i denna fråga. Del var ingen slump att just vår chefsförhandlare kom att bli ordförande vid den ytterst kontroversiella konferens om icke-spridningsavtalei som hölls i Geneve för något år sedan. Det är nu av största vikt atl della förtroendekapital inle missbrukas eller går föriorat.

Ur denna synvinkel är de senaste försvarspolitiska signalerna frän den nya regeringen illavarslande. Jag tänker på den försvarspolitiska proposition som avlämnades i börian av månaden. I denna finns formuleringar och förslag, som gör det berättigat att tala om en högervridning av säkerhetspolitiken.

En grundläggande tanke i hela det svenska nedrusiningsarbelel har tidigare varit atl söka få lill stånd en omfördelning - från de kolossala satsningarna på militära utgifter lill de skriande behoven för social och ekonomisk utveckling i de fatliga länderna. Del var också temat i mitt tal i FN för ett år sedan. Om delta var man enig i försvarsulredningen - före valet. Men när de borgeriiga nu på egen hand, i försvarsproposilionen, skall formulera sig i fråga om säkerhetspolitiska riktlinjer, då saknas utredningens starka förord för behovet av en ny ekonomisk världsordning och betoningen av avspänningspolitikens betydelse, då talar man inle längre om stärkandet av FN:s roll. Della är allvarligt.

Men lika allvariigt är det att man nu vill slå in på en upprustningslinje inom det svenska försvaret, samtidigt som man i FN talar om behovel av nedrustning. Vi socialdemokrater är anhängare av elt efter våra förhållanden starkl försvar, och vi anser oss hälla fast vid denna linje genom att fullfölja 1972 års försvarsbeslut. De borgeriiga vill lägga på ytterligare minst 2 000 milj. kr. under försvarsbeslutsperioden. Därtill kommer kostnaderna för ett nytt attackfiygplan, om nu regeringen bestämmer sig

för att ytteriigare höja försvarsanslagen.

En dylik upprustningslinje i värt eget land kan skada våra möjligheter att bidra till att få lill stånd en allmän internationell nedrustning och lära på det förtroendekapital vi ändå har i nedrustningsfrågan. Vi socialdemokrater hävdar all den svenska säkerhetspolitiken bör ha en oförändrad inriktning. Vi vill därmed också markera viljan att medverka till avspänning och nedrustning, till social och ekonomisk utjämning mellan folken.

1 milt anförande har jag följt den uppläggning som blivit något av en tradition i svensk utrikespolitik och som jag ser alt fru Söder vid fiera lillfällen använl sig av, nämligen atl följa de tre cirklar som speglar vårt utrikespolitiska intresseområde: Norden, Europa och världen - en modell somjag tror att kabinettssekreterare Åslröm böriade tillämpa någon gång i börian av 1960-talet och som vi alla lärt av. Ty som jag sagt många gånger: internationalismen böriar för vår del vid Kölen, Öresund och Ålands hav.

Jag ser i konservativ press alt man ivrigt hyllar utrikesministern för att hon skulle förmodas ha ett större intresse av Norden och Europa än den förra regeringen. Sakligt sett finns del naturiigtvis inget underlag för hyllningen i denna del. Vad man på högerhäll vill uttrycka är någonting hell annat, nämligen sin ovilja mot Sveriges engagemang för de fattiga folken och deras rättigheter, för arbetet i Förenta nationerna och för de bredare internationella frågorna - allt sådani som man pä högerhåll tyckt innerligt illa om men som ändå speglar en stark opinion hos växande grupper i värt land.

Det är min förhoppning till sist, herr talman, att fru Höger -, förlåt, fru Söder, inte skall falla i denna av de konservativa krafterna gillrade fälla.

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Hen WERNER (vpk):

Herr lalman! Jag vel inle hur man skall tolka herr Palmes påslående all den s. k. eurokommunismen bredvid eurosocialismen är en liten rörelse. Påslåendet är något diskutabelt, eftersom det försl kräver en precisering av vad eurosocialismen är och vad den slår för i förhällande till den i övrigt begränsade internationella socialdemokratin. Oavsett svaret på della är del helt klart all vad herr Palme kallar eurokommunismen inle minst spelar en klart progressiv roll när det gäller atl tillsammans med andra socialistiska krafter bryta borgeriiga regeringars dominans i Syd- och Mellaneuropa och i Spanien följderna av en 40-årig fascistisk diktatur.

Herr lalman! Det internationella poliliska klimatet är i dag betydligt kallare än för något år sedan. När kriget i Sydostasien hade upphört och när därefier Helsingforsöverenskommelsen om säkerhet och samarbete i Europa hade kunnat slutas sä fanns en stark förhoppning om att vägen nu låg öppen för fortsatt internationell avspänning och även för konkreta nedruslningsätgärder. Den förhoppningen har ännu inle in-

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

frials.

I stället har vi under de senaste månaderna fält bevittna hur en kampanj har utvecklats riktad mot den uppföljning av Helsingforskonferensen som skall hällas i Belgrad i sommar. Del är en kampanj som hotar alt kasta oss tillbaka lill del kalla krigets dagar, då USA och de ledande västmakterna ännu inte hade tvingats acceptera principen om att det var möjligt för stater med skilda samhällssystem att samexistera fredligt.

Men det vore ytterst märkligt om den kampanjen skulle lyckas. Jag tror att det handlar om ett tillfälligt återfall, som har att göra med att det finns krafter som i vanlig ordning vill avvända uppmärksamheten från de kapitalistiska ländernas problem genom häftiga angrepp på de socialistiska staterna. Vi skall inle glömma att i USA och i EG-länderna finns i dag femton miljoner registrerade arbetslösa. De förvägras rätten till arbete, och det förhållandet är förstås politisk dynamit. Till den här kampanjen är USA-presidenten Carlers utrikespolitiska "moralism" kopplad. Den har säkerligen framför allt inrikespolitiska motiv, men den bidrar sannerligen inte till att förbättra det internationella klimatet.

Del är inte möjligt alt slå passiv inför den här ökade spänningen. Det är möjligl att övervinna den, men då krävs aktiva insatser av alla progressiva krafter. Del gäller atl stärka opinionen för alt de stater som undertecknade Helsingforsavtalet går vidare pä den inslagna vägen inte minst i fråga om militär uttunning. Det gäller alt stärka opinionen för reella nedskärningar av arsenalerna av massförinielsevapen. Resultaten från Helsingforskonferensen måste fullföljas. Vår ståndpunkt till de utomordentligt viktiga beslut som fattades i Helsingfors gav vi uttryck för sä sent som i den allmänpolitiska debatten i februari.

Helsingforsdokumentet mäste spridas i så breda kretsar som möjligt. Dess innehåll om bättre förbindelser mellan folken, en varaktig avspänning och solidaritet mellan folken är den enda grundval på vilken en ljus framtid för mänskligheten kan byggas.

Värt parti har under hela sin sexlioåriga historia alllid ställt den internationella solidariteten i centrum för sin verksamhet. Vårt slöd till och vår solidaritet med nationella och sociala befrielserörelser, med arbetarklassen i andra kapitalistiska länder och med de länder och folk som bygger socialismen - de tre huvudkrafterna i kampen mot imperialismen - har alltid varit en självklarhet för partiet.

Stödet till alla dem som kämpar för genomförandet av principerna i Helsingforsdokumentet.är en del i denna verksamhet. Vi stöder sålunda alla som kämpar för principerna om suverän likställdhet och respekt för rättigheter som innefattas i suveräniteten, principen om icke-ingripande i inre angelägenheter såväl som principen om respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, däri inbegripet tanke-, samvels-, religions- och trosfrihet. Därför stöder vi dem som kämpar för dessa rättigheter antingen det sker i form av kamp mot yrkesförbud, kamp mol diskriminering av språkliga, nationella och religiösa minoriteter eller kamp för grundläggande demokratiska friheter. Och vi stöder denna kamp

oavsett var den förekommer.

Samtidigt avvisar vi de krafter som ensidigt driver kampanj mot de socialistiska länderna, krafter som i själva verket är fientliga mot folken i de socialistiska länderna och döljer sina avsikter under en falsk mask av demokrat i-samma krafter som aldrig ägnar si na angrepp mot fascistiska och reaktionära regimer i kapitalistiska länder där förtryck och terror mol folken är dagligen förekommande.

Jag sade inledningsvis att det f n. pågår en intensiv kampanj från den internationella reaktionen i syfte att omintetgöra de framsteg som åstadkoms i Helsingfors. Den har till syfte atl sabotera uppföljningen av Helsingforskonferensen som skall ske i Belgrad. Vi vill varna för försöken all framkalla stämningar som påminner om dem som rådde under det kalla krigels period.

När det gäller bevakningen av all principerna frän Helsingforsöverenskommelsen efterföljs är det viktigt alt detta icke sker på etl ensidigt sätt. Om man gör detla försvåras möjligheterna atl göra denna överenskommelse om säkerhet och samarbete i Europa till elt positivt bidrag till fortsatt avspänning och minskad misstro - den misstro som del var den stora konferensens syfte alt övervinna. Alla principer i överenskommelsen är vikliga, och alla stater måste förmås att respektera dem.

Herr lalman! Det kan synas som om spänningen i Mellanöstern har minskat, men fortfarande är det palestinska folket berövat sill land. Miljoner Palestinaaraber lever i landsfiykt, och de som är kvar i sill hemland behandlas som andra rangens människor. Men trycket mol det sionistiska Israel att ge upp sina herremaklsdrömmar och sitt förtryck ökas frän år till år. Endast de som med eller emot sin vilja verkar för det judiska folkets undergång kan understödja en politik som inte erkänner det palestinska folkets rättigheter. Jag tror del vore bra om della också stod fullt klart för den svenska regeringen och inle bara erkändes i samband med oljekriser.

En bekräftelse pä erkännandet av del palestinska folkets självbestämmanderätt är förhållandet till PLO. Etl effektivt politiskt slöd ål PLO och dess kamp för ett demokratiskt Palestina är inle bara i Sveriges ulan i hela världsfredens intresse.

Finns del någon viktigare mänsklig rättighet än rätten lill all existera? Det främsta hotet mol var och en och alla tillsammans är den kapprustning som pågår, en kapprustning som redan lett lill alt medlen för atl döda mänskligheten många gånger om redan finns. Alla dödsbringande vapen har ytterligare fulländats och - värst av allt - kärnvapenupprustningen har inte kunnat stoppas. Tvärtom ökas faran för varje dag all fier länder dras in i denna dödsbringande karusell genom alt den tekniska kunskapen sprids.

Det är därför en självklarhet för var och en - som inte bara med läpparna vill bekänna sin vilja atl arbeta för människornas framsteg - atl först och främst se till atl kriget utesluts som medel för all lösa tvistefrågor nationerna emellan.

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Inle minst har forskningar som bedrivs av SIPRI gett fakta som understryker nödvändigheten av en ökad kamp för freden, och det bör vara en central uppgifi för en ansvarig regering, för massmedia, för alla politiskt verksamma att dessa fakta blir allmänt kända. Vad har då regeringen gjort i del här hänseendet? Hur mycket av detta material ingår i skolornas undervisning? De alltmera högljudda kraven frän rustningsminister Krönmark på ökad svensk upprustning möts med förståelse av de borgerliga kollegerna och bidrar givetvis inte på något sätt lill att minska krigsfaran, utan har precis samma effekt som all upprustning, nämligen att öka den - och detla i en situation då etl krig över huvud laget inte är elt alternativ för att lösa problemen länderna emellan!

Sverige har haft fred i snart 200 år. Finns det inte en farlig tendens att underskatta vad del betytt för landets utveckling och framför allt en tendens att tro atl freden kan beslå utan egna aktiva fredsinsatser?

De svenska insatserna för att i Norden skapa en fredszon har verkligen inle varit iögonenfallande. President Kekkonens upprepade framstötar och vakthållning om freden har mötts med mycket svalt intresse. En kärnvapenfri zon i Norden har betydelse för freden i hela vår väridsdel, och det är samtidigt den del av världen där spänningen är starkast, där de militära styrkorna finns samlade, där de taktiska atomvapnen pä några minuter kan förvandla hela kontinenten lill etl brinnande helvete. Värt bidrag till all förhindra detta kan ges genom atl stödja Kekkonens förslag.

Alldeles självklart är det att värt land också bör arbeta för alt de förhandlingar som sedan tre år lillbaka försiggår i Wien om att minska stridskrafterna i det centrala Europa leder framåt. NATO;s och Warszawapaktens styrkor kan och måsle reduceras. I en lid då den vapentekniska utvecklingen mer och mer slår i centrum och är avgörande gäller det här, som bl. a. Alva Myrdal framhållit, all snabbt få bort de över 10 000 taktiska atomvapen som är stationerade där. Dessa taktiska atomvapen är i dag Europas farligaste miljöhot, och del handlar om att de kan utlösas bara genom alt några trycker på en knapp. Säkerheten i Europa skyddas inle genom några som helst atomvapen - tvärtom kräver säkerheten i Europa alt de avlägsnas.

De kommunistiska partierna i Europa har i ett gemensamt dokument, antaget i Berlin förra sommaren, understrukit sin samfällda vilja all i gemensam aktion stödja alla aktioner som främjar fred, säkerhet och sociala framsteg i Europa. Här finns en klar bekännelse lill alt strikt iaktta och fullständigt uppfylla de principer och överenskommelser som finns i slutdokumentet frän Helsingforskonferensen och alt sätta stopp för de reaktionära krafter som försöker hindra utvecklingen mol avspänning och säkerhet för folken. Sådana politiska överenskommelser mellan partier och organisationer över gränserna är värdefulla bidrag i kampen för freden, och det är vår förhoppning all andra politiska partier i den svenska riksdagen skall della i liknande initiativ och inte minst acceptera de kommunistiska partiernas gemensamma förslag om samarbete för atl stärka avspänningsprocessen och därmed en gång för alla avvisa kriget

frän vår kontinent.

Men kampen för freden är en angelägenhet för alla folk i världen. Europa kan gå före och ge elt gott exempel på praktiskt genomförande av militär avspänning och därmed också bidra lill all ekonomiska resurser frigörs som i stället bör användas för utvecklingen i världen.

Del är elt hån mol det mänskliga förnuftet all 20 ä 25 gånger mer i dag satsas på produktionen av förstörelsevapen än till bistånd ål den majoritet av världens befolkning som lever i sväll och undernäring, i arbetslöshet och analfabetism. Det talas med rätta mycket om de tiotals miljoner som går arbetslösa i västländerna, men knappast något alls om de hundratals miljoner som är ulan arbete i världens faltiga länder. Sverige tillhör de länder som ger mest bistånd - och om en avrustningsprocess inleddes skulle snart en massiv insats kunna göras från en rad länder och det svenska bidraget kunde väsentligt ökas.

I en värld där dubbelt så mycket används lill rustningar som till hälso-och sjukvård och där på grund av bristande medel antalet vuxna analfabeter ökar - i en sådan värld behövs en världsomfattande konferens för nedrustning. Detla så mycket mera som, om del hela fortsätter som nu, hela vår civilisation hotas.

De förslag som från olika håll förespråkar en internationell konferens om nedrustning i Förenta nationernas regi har därför vårt helhjärtade stöd. Förslag i annan riktning kan egentligen endast de ha som alltid karakteriserats som dödens köpmän. De som profiterar på krig och upprustning har ännu stort inflytande, och deras infiytande kan endast stoppas genom en definitiv seger för de antiimperialistiska krafterna i världen - de krafter som kämpar för alla folks nationella och sociala frigörelse.

Kapitalismen dömer i världen i dag hundratals miljoner människor lill arbetslöshet, hunger eller svält. Delta systems internationella ekonomiska förtryck hindrar kanske halva jordens befolkning från att fä de mest grundläggande mänskliga rättigheterna uppfyllda; rätten att äta sig mätt, rätten till människovärdiga bostäder, rätten till det allra nödvän-digaste.av social och ekonomisk trygghet, rätten lill kultur, ja, rätten till liv. Varför tvingas miljontals människor i det så naturrika Brasilien att förtvina i favelas - slumförorlerna av plålskjul till de stora städerna? Varför svälter småbönder och lantarbetare i Nordesie? Varför är gruvarbetarna i Minas Gerais sä fatliga? Varför är hungern och svälten så stor i Indien - som för några århundraden sedan fortfarande var ett ekonomiskt förhållandevis högulvecklat område? Varför måste folken i Ostasien fortfarande brottas med undernäring och svält?

Varför den utbredda analfabetismen? Varför den stora barnadödligheten? Varför sådan fattigdom i länder med rika naturtillgångar? Därför att dessa länders ekonomier snedvridits av de mäktiga imperialistiska irusterna. Därför att korrupta överklasser bevarats med stöd av den internationella imperialismen. Därför all kapitalel med alla medel, politiskt, ekonomiskt, militärt, med nationellt förräderi, mord och kupper, slår mot alla försök lill politiska, sociala och ekonomiska förändringar som

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

hotar de internationella trusternas härskarställning. Det finns olaliga exempel på alt varie folk som lever i social orättvisa kommer att bli motarbetat av USA, när kraven på bättre villkor nödvändigtvis kommer att utgöra ett hot mol den bestående samhällsordningen. Trots nederlaget i Vietnam och Sydostasien har USA ingalunda givit upp sin världspo-lisroll, och därför är arbetet för solidaritet med de förtryckta folken oupplösligt förbundet med kampen mot USA-imperialismen.

Herr lalman! En av världens mest motbjudande terrorregimer finner vi i rasismens Sydafrika. 4 miljoner vila förtrycker politiskt och ekonomiskt 21 miljoner människor som kallas färgade. Sydafrika är Afrikas industriellt mest utvecklade stat. De vila är sannolikt Afrikas mest välbärgade befolkningsgrupp - men den stora majoriteten av Sydafrikas befolkning lever i fattigdom och misär och uppskattas ha en levnadsstandard som är lägre än för folken i en rad av de ekonomiskt underutvecklade länderna i Afrika. Beräkningar som gjorts visar alt den vita minoriteten, som inte ens utgör 20 % av Sydafrikas befolkning, åtnjuter omkring 70 % av köpkraften, medan afrikanerna, som utgör 68 % av befolkningen, bara förfogar över 23 % av landets köpkraft. Det poliliska förtrycket av de svarta är vidrigt och barbariskt. Afrikaner och andra s. k. färgade är i praktiken utan politiska rättigheter. Och vi känner till apartheidens kränkningar av människovärdet, dess skenrättegångar, passlagar, piskrappen och morden på fredliga demonstranter.

Delta förtryck av afrikanerna, delta förtryck av afrikanska arbetare, utnyttjar också svensk storfinans, som gjort stora investeringar i landei. För bara ett par år sedan uppgick antalet anställda i svenska förelag i Sydafrika till 8 000.

Också de svenska företagen rider på apartheidlagarna. De sätter lägre löner för afrikaner än för vita - och tjänar därigenom in extra profiter. Sveriges export till Sydafrika har sedan börian av 1960-talet långt mer än tredubblats. Importen har däremot inte ökal lika mycket, vilket kan inregistreras som en framgång för den opinionsrörelse för solidaritet med Sydafrikas förtryckta som drev kravet på bojkott av sydafrikanska varor. Men återigen böriar sydafrikanska varor dyka upp på affärsdiskarna -detta trots alt apartheiden är densamma, om inte värre; detta trots att förtrycket av afrikanerna blivit allt brutalare.

Svenska regeringar, särskilt under socialdemokratisk ledning, har fiera gånger i ord tagit avstånd från Sydafrika. Vi kommunister säger: Avbryt alla ekonomiska förbindelser med Sydafrika! Förbjud kapitalexport från Sverige lill Sydafrika! Bojkotta sydafrikanska varor! Solidariteten måste övergå från ord till handling.

Det argument som brukar anföras mol dessa krav är att en isolerad svensk aktion inte kan ha effekt. Detta argument är felaktigt. Ett svenskt avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika skulle väcka internationell uppmärksamhet. Det skulle vara ett uttryck för etl stöd för rasförtryckets offer i landet. Del skulle vara ett stöd för dem som för kampen mot apartheidpolitiken i Sydafrika. Det skulle vara alt efter

värt lands förmåga utdela ett slag mol en av världens vidrigaste för-iryckarregimer. Och det står inte i motsättning lill internationella ålgärder av della slag. Ord och deklarationer mäste följas av handling.

Herr talman! Storfinansen, de stora svenska företagen, utnyttjar krasst förtryckets lagar både i Sydafrika och i andra länder. Mänga svenska företag har etablerat sig i stater som behärskas av fascistiska juntor och förtryckarregimer i Latinamerika. Svenska förelag satsar stora summor i Brasilien, i Argentina, i Chile. Det är bara den krassa omtanken om de egna vinsterna som styr detta.

Lika krass är handelsminister Burenstam Linder när han försöker motivera varför Sverige skall ansöka om medlemskap i IDB. För denna krassa linje har f ö. hela den borgerliga regeringen ställt upp. Medlemskapet i IDB motiveras med att det skall främja svensk export till Latinamerika. Denna krassa krämarfilosofi sätter regeringen långt högre än solidariteten med folken i Latinamerika, som tvingas leva under fascisljuntornas brutala förtryck. Inget annal är i och för sig att vänta av de borgerliga partiernas regering. Den är storfinansens intresseregering, och storfinansen dominerar svensk exportindustri. Detta framgår i all sin tydlighet i IDB-frägan.

Herr Burenstam Linder har också försökt krypa bakom det förhållandet all den socialdemokratiska regeringen på sin lid var för elt svenskt medlemskap. Han brukar angripa socialdemokraterna med detta. Värt parti skulle hårt ha kritiserat elt medlemskap i IDB, även om det drivits igenom av en socialdemokratisk regering. Men nu säger vi i stället att det är bra alt den socialdemokratiska ledningen nyktrat till och ställer sig kritisk mot ett svenskt medlemskap i IDB. Vi anklagar inte etl parti, när det rättar en felaktig ståndpunkt.

Nu gäller det de borgerliga partierna. Del skall bli intressant att se hur de borgeriiga riksdagsmännen kommer att handla - de borgeriiga riksdagsmännen som i andra sammanhang påstår sig stå för u-ländernas rätt lill frigörelse och social och ekonomisk utveckling. Kommer de atl stödja regeringens och exportföretagens intressen - eller kommer de alt visa att de menar något allvar när de talar om solidaritet? Om krämarsjälar som herr Burenstam Linder och andra i regeringen har jag inte i denna fråga något hopp. När det gäller den rent profitmässiga synen pä utrikespolitik och handelspolitik som den nya regeringen - genom bl. a. handelsministern-ger uttryck för kan man möjligen tillägga att den i ord t. o. m. står till högerom den amerikanska. Herr Burensiam Linders argumentering -så som den kommit fram i olika sammanhang- andas ju inte ens alt del skulle behöva finnas någon moral i politiken.

Skulle den svenska exporten något naggas av att vi slår utanför IDB, så vill jag betona att det finns andra marknader än de reaktionära regimerna i Latinamerika. För det är dessa regimer lDB:s verksamhet syftar till att stödja - liksom lill all stödja främst den amerikanska imperialismens intressen. Handeln med socialismens länder och progressiva u-länder kan och bör utökas. Inte minst gäller del de socialistiska staterna.

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Deras planekonomi utsätter inte handeln för samma växlingar och oro som de kapitalistiska staternas konjunktursvängningar gör. Della kan ha en positiv sysselsättningspolitisk effekt. Och jag vill avsluta med alt fråga regeringen: Vilka initiativ tänker ni ta för atl öka handeln med de socialistiska staterna och de progressiva u-länderna? Eller ser ni inle ensidigheten i de svenska utrikeshandelsförbindelserna som elt verkligt problem?

Fru utrikesministern SÖDER:

Herr talman! Jag skall inte beröra herr Palmes konstgrepp i slutet av anförandel, där han med en s. k. felsägning kallade mig fru Höger. Del har också funnits lillfällen då jag har kallats fru Roder.

Engagemanget för tredje världen - för all återgå lill den allvarliga sidan - är stort hos mig och mina regeringskolleger. Del finns ingen anledning att ifrågasätta delta. Det är mig fjärran att söka utröna hos vem upphovsmannarätten ligger lill de cirklar som herr Palme åberopade. Men jag kunde konstatera atl herr Palme själv gjorde sig till upphovsman till en del poliliska funderingar av mycket stort värde vad avser de viktiga rältighetsfrågorna. När det gäller engagemanget för tredje världen och de s. k. koncentriska cirklarna är det ett faktum - som jag hoppas alt herr Palme instämmer i - atl styrkan i opinionsbildningen t. ex. i de nordiska länderna är av avgörande betydelse för våra möjligheter att fä en verklig förändring till stånd i tredje världen. Vidare kan vi öka intensiteten i detta arbete om vi får alla Europas stater med i det.

Så till frågan om varför jag inle nämnde någonting om Spanien. Jag hade ont om tid som herr Palme också fick. I sådana lägen får man lämna många väsentliga saker utanför. Men jag kan helt instämma i vad herr Palme sade om den utveckling som nu pågår i Spanien. Vi hoppas pä en verklig demokratisering - men vi mäste hela tiden inse all den behöver vårt stöd. Mänga krafter är i rörelse för dess motsats.

Jag skulle också gärna ha tagit upp etl resonemang om andra länder, i Ostasien t. ex. Thailand. Vi har anledning all med uppmärksamhet följa den situation som inträffade där när de demokraliseringssträvanden som påböriades i höstas saltes ur spel. Situationen där är fortfarande myckel inslabil och utvecklingen tycks gä åt etl ännu mer negativt håll än hittills.

Etiopien är ett annal land där vi följer utvecklingen med stort intresse och där hemska saker pågår. Tyvärr är situationen i världen sådan alt vi överallt kan hitta flagranta exempel pä kränkningar av de demokratiska fri- och rättigheterna.

Så till diskussionen om södra Afrika.

Vi delar alla, hoppas jag, den uppfatlningen atl vi mäste göra allt som står i vår makt för all undanröja apartheidregimen och ge människorna deras legitima rättigheter. Det är ganska tröstlöst att träta om i vilken ordningsföljd olika initiativ har kommit, men jag vill ändå konstatera att vad herr Palme sade vid Broderskapsrörelsens konferens var alt man

skulle studera frågan och diskutera attityden till investeringar i Sydafrika. Vad vi gjorde när vi tillträdde regeringen var alt föra frågan vidare i FN. Alt ta nya initiativ för atl fä ett stopp pä nyinvesteringarna och att få lill stånd verkliga sanklionsålgärder är den enda effektiva vägen alt fä ett tryck på den sydafrikanska regimen - denna regim som är ell hot mot freden. Delta arbete pågår f n. i säkerhetsrådet.

Jag kan bara konstatera all efter herr Palmes Broderskapslal har den socialdemokratiska gruppen i utrikesutskoltet anslutit sig till uppfattningen att de enda effektiva åtgärderna är sanktioner där Sydafrikas stora handelspartners är med. Det var så sent som i december som man sade delta.

Låt oss nu se vad som händer i säkerhetsrådet. Förhoppningsvis kommer där resultat att nås, även om läget i dag kanske inte är så ljust. Vi hoppas dock alt man steg för steg når fram till en överenskommelse som leder till en effektiv sanklionspolitik mol Sydafrika. När vi har kunnat utvärdera det beslut som fallas i säkerhetsrådet kan vi ta tillfället i akt här hemma - utrikesutskottet fär del tillfället ganska snart - atl närmare fundera över hur vi skall utreda de juridiska, folkrättsliga och utrikespolitiska aspekterna på etl ensidigt åtagande.

Kanhända kan vi också få ett nordiskt agerande på den här punkten. Det är olyckligtvis så att man inte i dagsläget i alla de nordiska länderna - även om man har en socialdemokratisk regering - är sä intresserad av ensidiga åtgärder eller ens åtgärder på nordisk basis.

Herr Palme tog upp frågan om försvarspolitiken kontra säkerhetspolitiken här i Norden. Det är fel när herr Palme påstår all ingenting har sagts av regeringen om relationerna mellan rustningar och utvecklingsarbete. Jag citerar ur försvarspropositionen:

"Det krävs samlade internationella insatser om vi skall nå en värld i varaktig fred. Den kan inle förverkligas enbart genom nationella ålgärder. Sveriges engagemang i det internationella fredsarbetet står således inle i motsatsförhållande till strävandena att stödja den svenska alliansfria politiken genom ett allsidigt sammansatt totalförsvar."

På ett annat ställe står det:

"Den fortsatta allvarliga situationen i flertalet utvecklingsländer och de totala biståndsinsatsernas otillräcklighet har medfört en intensifierad internationell diskussion om metoderna att komma till rätta med detta allvariiga problem. Kraven pä en ny ekonomisk väridsordning har vuxit sig allt starkare. En omställning mot en ny ekonomisk världsordning kommer emellertid att bli en lång och besväriig process. Den nuvarande situationen kan, om den inte ändras, fä allvarliga konsekvenser i elt längre lidsperspektiv. Den kan ge upphov till konfiikier mellan såväl industri- och utvecklingsländer som mellan utvecklingsländerna själva."

Liksom tidigare utformas vår säkerhetspolitik genom en samordning mellan utrikespolitik, försvarspolitik, vår politik i internationella nedrustningsfrågor, handelspolitik och biståndspolitik. Herr Palme har själv mänga gånger sagt att den politiken och stabiliteten i Norden i hög grad

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

3 Riksdagens protokoll 1976/77:99-100

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

bygger på ett starkt försvar. Jag skulle kunna citera många uttalanden av del slaget ur herr Palmes tal vid olika tillfällen. Han sade bl. a. i tidningen Vi för ungefär ett är sedan:

Vi ser ingen motsättning mellan det faktum atl vi har elt relativt starkt försvar och värt internationella fredsarbete. För mig är det två sidor av samma politik. Om vi i dagens läge valde att isolerat avrusta skulle vi skapa oro och undergräva den stabilitet som råder i norra Europa. Det skulle vara ett hot mot avspänning i Europa som i sin lur är en förutsättning för nedrustningsarbetet.

Den proposition som lagts fram innebär ingen upprustning, och den står alltså väl i överensstämmelse med den tradition som har varit byggd på samstämmighet mellan de stora partierna i Sverige när det gäller utrikespolitiken. Del är alltså inle, såsom herr Palme sade, en socialdemokratisk politik som fullföljs när det gäller utrikespolitiken, ulan det är en utrikespolitik som sedan årtionden byggt på en bred samstämmighet bland del svenska folkel.

Herr PALME (s) kort genmäle:

Herr talman! Del är alldeles korrekt citerat, och det är jusl av dessa skäl jag anser att vi inte skall driva en upprustningspolitik, vilket ni vill göra. Del är det jag säger.

Läs delta citat om utvecklingsländerna ur propositionen och jämför det med vad som slår i utredningen! I denna finns en klar viljeinriktning för en ny ekonomisk världsordning, och där tar man upp konsekvenserna härav för vår ekonomiska polilik. I propositionen slår bara någonting om att kraven växer sig starka - på punkt efter punkt uttunnat och högerv ridet.

Jag vill ägna de här fä minuterna ål ett litet principresonemang. Jag skulle vilja varna utrikesministern att se för kortsiktigt pä problemen. Försök se långsiktigt pä en sannolik, moraliskt önskvärd och kanske oundviklig utveckling! Jag tror alt del är viktigt för ell litet land som Sverige.

Lät mig ta några exempel! Pä 1950-lalet tog vi kontakt med och stödde befrielserörelserna i Afrika, och fr. o. m. 1960-lalel stödde vi dem med pengar. Vi fick mycken kritik för detta, nationellt och internationellt. Man sade att vi stödde terrorister. Men terroristerna - Julius Nyerere, Kenneth Kaunda, Amilcar Cabral, Eduardo Mondlane och Marcelino do Santös - var inte bara utomordentliga personer; de var bärare av sina folks och sina nationers framtid. Man kunde se att kolonialismens tid var förbi och att kolonialmakterna bara skadade sig själva. Nu står de som kallade dessa personer för terrorister i kö för att fä förmåner i deras länder, medan vi har etl naturligt vänskapsband, som bygger på atl vi ställde upp pä deras villkor när det blåste härda och snåla vindar.

I grunden förhåller det sig på samma sätt med Vietnamfrägan. Detta var från börian ett djupt omoraliskt krig, något som var och en kunde se. Demokratierna skadade demokratin, och de skadade pä sätt och vis

angriparna värre än de skadade de angripna. Del var ett förskräckligt oväsen om våra slåndpunktstaganden. Nu efteråt fär vi beröm för atl vi gjorde riktiga bedömningar. Pä den punkten är vi emellertid i högsta grad blygsamma, eftersom det var självklarheter att del nationella oberoendet var nödvändigt. Men vi ställde upp på deras villkor när andra icke gjorde det.

På samma sätt är det med Grekland, Spanien och Portugal. Del är fantastiskt att det in i våra dagar skall finnas gamla bakåtslrävande fa-scistregimer i Europa. När vi sade vår mening om detta blev del mycket bråk om diplomatisk etikett och sådani. Men man blir djupt generad när man kommer lill dessa länder och de säger; Ni ställde upp pä våra villkor och det glömmer vi aldrig.

Detsamma gäller egentligen också Tjeckoslovakien. Tjeckoslovakien hade 1938 en högre levnadsstandard och en bättre utvecklad parlamentarisk demokrati än Sverige. Varför skall delta gamla kulturland sjunka ner i stalinismens mörker? Det är ju en fullkomligt orimlig historisk utveckling.

Se på förhållandena i dag, t. ex. IDB! Där ser ni kortsiktigt. Varför skall Sverige stiga upp som etl slags ekonomisk garant för några av de brutalaste och mest bakåtslrävande diktalurregimerna i Sydamerika? Om ni lyckas genomdriva delta, kommer det icke all medföra någon ära för den svenska borgerliga regimen, så länge den nu varar. Det kan jag lova er! Långsiktigt är detla fel. Det är intressant att se hur herr Burenstam Linder hänger som en krokig lian om halsen på den gamla regeringen och säger atl del var den som här fattade beslut. Del är visserligen osanning - möjligen var han i god tro första gången han sade det. Men psykologiskt är del intressant, därför all det speglar att det icke finns någon övertygelse om att man har rätt.

När det gäller Sydafrika - jag skall inte gräla om detaljer - sä följer ni i stort sett den .socialdemokratiska politik som förelåg den 1 juli 1976. Det lycker jag är utmärkt, jag berömmer er för del. Men de dramatiska händelserna i Soweto - tror jag det kommer all sägas i framtiden -var börian till kampen bland de förtryckta i och med deras nya och helt andra krav. Här måsle vi pä något sätt skärpa politiken. Vår ena markering är all vi föreslår 100 milj. kr. mer till frontstaierna. Den andra är atl vi i en motion - jag talade om del inför Broderskapsrörelsen och på den Nordiska arbetarkongressen - kräver etl entydigt förbud mot kapitalexporten. Del har en enorm praktisk betydelse. I FN förra veckan sade jag atl verkligt effektiva blir bara sanktioner. De har praktisk betydelse som pådrivande faktor och är, kan man säga, en signal till afrikanerna att vi ställer upp på deras villkor. Allt är icke bara fördömelse.

Ofta beskylls vi här i Sverige av de samvetslösa för alt vilja spela världssamvete. Förmodligen vill de dölja sitt eget dåliga samvete. Vår hållning är blygsam och vi har liksom varie nation våra begränsningar på grund av de egna nationella intressena. Som elt litet land har vi tack vare atl vi inle slår mitt i maktpoliliken ändå möjlighet all se långsiktigt

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

pä de politiska problemen. Vi har möjlighet att tala klarspråk och ställa upp pä de förtrycktas egna villkor. Vi kan se en sannolik, oundviklig och moraliskt önskvärd utveckling framför oss. Del är det principresonemanget jag vill föra. Se icke för kortsiktigt, kommersiellt eller maktpolitiskt pä problemen! Se vart utvecklingen måste gå!

Hen WERNER (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Utrikesministern talade i sin deklaration om den ökande pressen pä väridens tillgångar. Hon förordade sparsamhet och återanvändning, och det låter sig naturligtvis sägas. Men till vilka slutsatser del för ser inle fru Söder. Skall vi kunna spara pä världens resurser måste de utnyttjas planmässigt. Då måste de stora multinationella trusternas rovdrift och slöseri med naturtillgångarna stoppas. Dä måste varie land övergå till en planerad hushållning, till ett samhällssystem som erkänner nationers och folks likaberättigande. Då måste man arbeta för atl rasera det ekonomiska system som fru Söder och den borgeriiga regeringen omhuldar.

För en rättvisare och bättre hushållning med världens tillgångar måste vi avskaffa de stora bolagens och spekulanternas makt över tillgångarna. Den slutsatsen är nödvändig om klyftan mellan världens folk inte skall forlsälla att växa. Men den nödvändiga slutsatsen drar inte utrikesministern och regeringen i övrigt. Hennes tal om rättvisa, omfördelning och hushållning kräver ju åtgärder som går rakt emot den borgerliga politik regeringen företräder. Därför blir del ganska myckel fraser i regeringens mun när man talar om dessa saker men inte drar de riktiga slutsatserna.

Sedan några ord om kapitalexporten, som är en avgörande fråga i dessa sammanhang. Exporten av kapital från Sverige är omfattande. Under förra året sattes ett nytt rekord med nära 3,5 miljarder kronor. Denna kapitalexport går i stor utsträckning till svenska industriföretag i utlandet, samtidigt som industrisysselsällningen i Sverige minskar. Huvuddelen av kapitalexporten går till andra utvecklade kapitalistiska länder.

Stora belopp går också lill reaktionära och ulvecklingshämmande regimer. I dessa stater försöker svenska företag sko sig på del förtryck av de arbetande som där är särskilt brutalt. Svenska förelag lever i dag i hägnet av militärdiktaturerna i Brasilien, Chile och Argentina. Därför, menar vi, måste del bli ell förbud mol investeringar i sådana stater, investeringar som bidrar lill all stärka dessa folkfienlliga regimer. Som särskilt osmakliga framstår investeringar i rasismens Sydafrika.

Nu säger regeringen all säkerhetsrådet överväger all uppmana alla FN;s medlemsstater alt avråda sina förelag frän investeringar i Sydafrika och om nödvändigt förbjuda sådana investeringar. Det påstås också i regeringsdeklarationen vara en linje som Sverige följer. När vi har utvärderat beslutet i säkerhetsrådet, skall vi diskutera vad vi kan göra.

Jag vill då fråga fru Söder: Vilka åtgärder har regeringen vidtagit för att förhindra nyinvesteringar i Sydafrika? För när del gäller Sverige har

ju avrådan hittills inte haft någon som helst effekt. Ett förbud mol investeringar har länge varit nödvändigt. Om regeringsdeklarationen i detta avseende är att ta på allvar, måste jag fråga; Kommer regeringen atl föreslå några sådana förbud eller anser regeringen inte att förbud är nödvändiga?

Fru utrikesministern SÖDER:

Herr talman! Herr Werner talade om resursöverföringar och hushållning och förespråkade därvid de socialistiska länderna såsom föredömen. Men de stora socialisiländerna har verkligen inte fört över resurser till utvecklingsländerna i den utsträckning som det i herr Werners ögon kapitalistiska Sverige har gjort.

Tidigare talade herr Werner också om situationen i Mellanöstern. Jag vill bara upprepa det som herr Werner redan bör veta, nämligen att vi står bakom en polilik enligt vilken palestinierna skall ha rättighet atl bilda en egen stat eller federation. Jag sade det i mitt tidigare anförande. Men vi säger också atl Israel har rält att leva inom säkra och erkända gränser. Det är vår Mellanösternpolitik, som är väl känd.

Herr Palme anför atl vi skall ha det långa perspektivet. Jag håller med honom. Det försöker vi göra när det gäller resurshushållning och den långsiktiga politiken för en rättvisare värid. Vi arbetar med delta mycket intensivt t. ex. i CIEC, vilket jag tyvärr inte hann utveckla som jag hade önskat i mitt förra anförande.

Det är inle bara socialdemokraterna som har det långa perspektivet, även om de försöker yvas över della. Del finns också hos andra partier. Men vi är naturligtvis tacksamma om del samarbete kan fortsätta som vi har haft genom åren. Det ger den bästa effekten, när ett litet land som Sverige skall göra insatser ute i väriden.

Del finns också anledning alt återkomma till det som herr Palme tog upp om investeringar i Sydafrika. Jag undrar i mitt stilla sinne vad som hände mellan den 8 december och den dag dä socialdemokraterna lade fram sin motion. Sowetohändelsen inträffade faktiskt långt tidigare, men i december skrev alltså de socialdemokratiska ledamöterna under pä alt de aktioner som skulle få effektivitet var aktioner som hade en bred bas och var förankrade i säkerhetsrådet.

Därutöver tror jag alt herr Palme lyssnade dåligt pä vad jag sade om det framtida agerandet. Däremot hade herr Werner hört vad jag sade. Vad jag ville framhålla var alt när säkerhetsrådet nu har faltal sill beslut vel vi vilken situationen blir för framtiden och vilka möjligheter vi har atl handla. Då skall vi överväga vilka åtgärder vi kan vidta i Sverige och i Norden för att fullfölja strävandena alt få bort apartheidregimen i Sydafrika.

När del gäller stabilitetsfrågorna vill jag säga för del första att del inte är rikligt att påstå att regeringens förslag till försvarsbudget innebär svensk upprustning. För det andra har satsningarna på etl starkt svenskt försvar tidigare inte försvagat vår ställning i det internationella nedrust-

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debalt

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

ningsarbetel. Man kan lugnt säga - bl. a. mol bakgrund av den enighet som rätt om dessa frågor i Sverige - all vi har åtnjutit stort förtroende, och del förtroendet har vi även fortsättningsvis. Jag vill, precis som herr Palme gjorde, åberopa de stora insatser som Inga Thorsson har gjort för den förra regeringen och för den nuvarande i nedrusiningsarbelel.

Del finns inga motsägelser mellan våra egna försvarsansträngningar och försöken att få till stånd internationella överenskommelser om nedrustning. Att trygga freden är det viktigaste för all kunna gå vidare med avspänningen och fä till stånd åtgärder för en effektiv och total nedrustning i världen.

I fråga om IDB må herr Palme säga vad han vill här. Ett faktum är ändock att under den socialdemokratiska regeringens tid utarbetades i handelsdepartementet en promemoria där det föreslogs - vad jag kan förstå närmast av en socialdemokratisk statssekreterare - atl Sverige skulle gä med i IDB. Del måste alltså ha förts någon typ av resonemang om all man skulle göra della.

Det faktum all regeringen nu har föreslagit förhandlingar om medlemskap i IDB bygger pä handelspolitiska skäl. Det finns också andra skäl. I stort sett hela Västeuropa liksom Jugoslavien är medlemmar -Norge är ännu inle medlem. Dessutom har jag personligen upplevt atl små länder i Latinamerika uttryckt önskemål om alt Sverige skulle gå med i IDB, för alt dessa länder i sill utvecklingsarbete skulle kunna la i tjänst svenska företag i stället för att ständigt vara beroende av amerikanska och andra stora multinationella företag.

I övrigt kommer vi att fortsätta våra anslrängningar alt bekämpa förtryckarregimer överallt, var de än förekommer - inklusive den i Chile, en avskyvärd regim som vi med all kraft vill motarbeta.

Inte minst har vi varit aktiva när det gäller kommissionen för de mänskliga räitigheierna i Chile. Del är vår förhoppning, som jag sade tidigare, att den nya administrationen i USA skall gå vidare i det arbete den har påböriat och verkligen sälta kraft bakom orden atl regeringarnas respekt för de mänskliga rättigheterna skall vara avgörande för USA;s engagemang i olika delar av världen.

Herr PALME (s) kort genmäle;

Herr tal man! Fördel första beträffande Mellersta Östern: Anser fru Söder att PLO är del mest representativa uttrycket för palestiniernas intressen?

För det andra är det självklart att del föreligger en motsättning mellan vad som gällt tidigare och vad regeringen nu skriver om säkerhetspolitiken i försvarspropositionen. Jag har gått igenom det sida för sida, och del är ganska skrämmande. Där finns några platoniska meningar kvar om det som för oss är viktigt. Men viljeinriktningen har försvunnit. Har ni ingen samordningsavdelning, som kunde hålla reda på moderaterna - del är min välvilliga tolkning - och inte tillåta en sådan här högervridning?

När det gäller IDB måste det vara pinsamt för fru Söder atl stå här

och äta sina egna ord. När det kommit så långt som till att en socialdemokratisk statssekreterare påstås ha skrivit en promemoria som ger uttryck för regeringens uppfattning trots att frågan icke behandlats i regeringen, då har man en skör tråd att hänga upp sitt dåliga samvete på!

Vad beträffar Sydafrika slutligen så måsle fru Söder ändå förstå att det finns ingen motsättning i vad vi säger. Vi skriver i ell utskottsbetänkande och jag sade i Förenta nationernas säkerhetsråd för några dagar sedan, att verkligt effektivt blir trycket utifrån bara genom internationella sanktioner. Men, fru Söder, detla hindrar inte att varje land har sitt ansvar. Jag lyssnade myckel noga på vad fru Söder sade om att hon ville vänta pä behandlingen i FN;s säkerhetsråd. Det tycker jag är klokt, fördel betyderatt man inte har någon totalt avvisande hållning. Vi kan alltså fortsätta resonemanget om vår motion. Så har jag tolkat det. Därför uppfattar jag det sagda positivt.

Men kom ihåg detta; apartheidsystemet går mot sitt slut. Problemet är processen dit. Jag har varit med om della sä länge och upplevi hur afrikanerna i börian talade om lika rättigheter och lika utbildningsmöjligheter, sedan blev det rösträtt, därefter majoriletsstyre - och sedan blev det kampen, öch snart kommer man därhän i förtvivlan all de vita skall försvinna frän Afrikas yta. Då är det frågan om den tunna tråden av fred och att undvika det fruktansvärda lidande som ell raskrig och en stormaktsinblandning skulle innebära. Och då måsle vi - även om del bara sker nationellt, och även om del bara är vi i de små nordiska länderna - skärpa vår hållning pä vissa punkter! Det blir en signal till våra afrikanska vänner, ett meddelande all allt icke är fördömelse. Del finns hopp även bland de rika, vita nationerna.

Förnuftet säger oss att apartheidsystemet är en orimlighet i den moderna väriden, och känslan säger oss att det är moraliskt orättfärdigt. Här talar förnuft och känsla samma språk. Och med hänsyn till de fruktansvärda lidanden som kan föreslå fär vi icke missa något tillfälle att låla förnuftet och känslan utlösa praktisk handling!

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Hen WERNER (vpk) kort genmäle;

Herr lalman! Låt mig för min del avsluta denna debalt genom all säga all del finns mycket i regeringens ulrikesdeklaration som jag kan instämma i, samtidigt som den innehåller motsägelser, halvheter och outsagda meningar om vad man konkret skall göra.

Det sägs i regeringsdeklarationen alt vi skall nå fram lill principer för hur en del av de oerhörda resurser som används för militära rustningar skall frigöras för andra ändamål. Det är en utmärkt upptäckt! Men del talet skorrar litet falskt, när det kommer från en regering som vill öka militärutgifterna ytterligare och binda än mer av våra resurser i produktionen av militära förintelsemedel.

Sverige har per person räknat den tredje eller fjärde dyraste krigsmakten i världen, och detta utan all det råder någon större oro i denna del av

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

världen. Ingen kan hävda annat än att Sveriges krigsmakt är oerhört överdimensionerad och all den är alldeles för stor med hänsyn till vårt utrikespolitiska läge. Därför vill jag säga lill utrikesministern all del gäller inle bara att tala om principer, del gäller inle bara ord, del gäller att föregå med gott exempel. Man kan inte samtidigt som man ökar rust-ningsutgifterna för del redan alltför dyra svenska försvaret tala om att tillgångar som nu binds i rustningar skall frigöras för nyttiga ändamål - och sedan göra anspråk pä all bli trodd.

Endast ord blir det också om man inte klarl säger ul vad man konkrel kommer alt göra när del gäller all stödja den afrikanska befolknings-majoriteten i Rhodesia. Det är bra att man i deklarationen helhjärtat ullalar atl man stöder ekonomiska sanktioner mol Rhodesia och alt man vill verka för att de stärks. Men jag hoppas att detta skall vara mer än en läpparnas bekännelse. Vi vel alt många förelag i dag på smygvägar kringgår de ekonomiska sanktionerna mot Smithregeringen. Enligt uppgift använder 1. ex. Volvo ett formellt fristående skotskt företag för investeringar i Sydafrika, och därifrån säljer man sedan Volvobilar till Smiths Rhodesia.

Under den långa tiden med sådana här sanktioner har lönnvägar upparbetats som minskar effekterna av sanktionerna. När regeringen nu uttalar atl den vill verka för att sanktionerna stärks blir min fråga: Kommer regeringen atl låta undersöka vilka smygvägar svenska företag använder för atl kringgå sanktionerna mot Rhodesia? Kommer regeringen atl vidta åtgärder mot de företag som avslöjas i en sådan undersökning?

Della vore, menar jag, del mest effektiva sättet för Sverige att bidra till att skärpa sanktionerna mot Smithregimen. Om regeringen sopar undan från sitt eget bord kommer också vårt ord inlernationelll att väga mycket tyngre.

Fru utrikesministern SÖDER:

Herr talman! Några ord ytterligare om IDB.

Det är ju ell faktum, herr Palme, att det var under den gamla regeringens tid man förberedde IDB-anslutningen, oavsett vem som var skyldig till detta och vem som gjorde arbetet. Den nya regeringen har föreslagit riksdagen att få uppta förhandlingar i ett helt annat läge än när förberedelsearbetet gjordes. En ny situation har faktiskt inträtt som vi kan ha vissa förhoppningar om, när den nya amerikanska administrationen har sagt sig vilja ta större hänsyn till de mänskliga rättigheterna än man har gjort tidigare. I övrigt har också mänga av herr Palmes partivänner ute i världen, i t. ex. England, Västtyskland, Danmark och Österrike, ansökt om alt fä bli eller är redan medlemmar i IDB.

När det gäller försvaret och utvecklingen i väriden mäste man naturiigtvis se till hela regeringens arbete. Del är uttryckt mycket klart i försvarsproposilionen vad vi menar bör gälla i fråga om relationerna mellan rustningar och utvecklingsarbete i väriden, och alt en förutsättning för en rättvisare värld är att vi får en total nedrustning. Vårt arbete

i CIEC för en ny ekonomisk världsordning visar tydligt vad regeringens strävan är - jag vill upprepa detta.

Engagemanget när det gäller Sydafrika är starkt och vi kommer atl gå vidare i det arbetet. Jag kan instämma i väldigt myckel av det som herr Palme sade om ett engagemang för den delen av världen. I sitt första anförande åberopade herr Palme ett brev där man frågade på vems sida Sverige slår. Jag kan försäkra att Sverige - jag hoppas hela Sverige - i varje fall regeringspartierna, slår på de förtrycktas sida i Sydafrika. Och del är del viktigaste - atl vi tillsammans här i värt land står på de förtrycktas sida, oavsett var i väriden förtrycket härskar, oavsett i vilka former det förekommer, och alt vi har en samstämmighet i våra utrikespolitiska strävanden. Därför är del också viktigt att tala med samstämmiga röster sä att vi inte blir misstrodda ute i världen.

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Hen HERNELIUS (m):

Herr talman! Sveriges utrikespolitik brukar betecknas som alliansfri i fred i syfte att med stöd av ell starkt försvar bevara vår neutralitet, den traditionella, i krig. Den är även en solidarilelspolitik vilken kommer lill uttryck genom vårt engagemang i FN och dess organisationer, genom vår aktiva medverkan i det internationella nedrusiningsarbelel och genom vår biståndspolitik. Vår delaktighet i Norden gör ett nära nordiskt samarbete självklart, vår plats som en del av Europa föranleder värt deltagande i Europarådet.

Om dessa huvudlinjer i vår utrikespolitik, varom de stora partierna är ense, råder alltså enighet. Dessa huvudlinjer förtjänar ändå atl omnämnas i varie utrikespolitisk debatt, och jag skall tillåta mig alt göra några kommentarer till dem i dagens läge.

Nordiska rådet firar i dagarna sitt 25-årsjubileum. Tom födelsedagsretorik är inte på sin plats, däremot en erinran om att dagens nordiska samstämmighet bygger pä en långvarig kulturtradition, på gemensam sagohävd, på likhet i andliga värderingar och stämningar och pä överensstämmelser i fråga om rättslig grund och lagbunden ordning och utveckling. Uppfattningen om människovärdet och individens rättigheter och skyldigheter har under århundraden varit likartad, och folkens gemenskap har skapats genom kontakter över gränserna, ibland tidigare under ofredens dagar men numera under en samförståndels lid. Dessa kontakter har på sistone stimulerats och vidgats till något tidigare oförutsett genom kommunikationernas underlättande och en TV och en radio som ej gör halt vid gränserna.

Men säkerhetspolitiskt har de nordiska länderna gått olika vägar under långa perioder i vår historia. Kalmarunionens lid utgör en av de få perioderna av politisk enighet i Norden. Gisselslagen under andra väridskriget skapade icke politisk samhörighet. Säkerhetspolitiska lösningar söktes på olika vägar. Resultatet torde som helhet, vilket i de dagarna inle kunde förutses, ha gagnat stabiliteten och freden i norra Europa. Men Norden är inte ett skyddat område, och trakterna vid Nordpolen

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

hör till de mest kärnvapenspäckade i väriden. Östersjön är inle ett fredens hav. Då och då erinras vi om vår närhet till brännpunkter i den globala strategin, antingen det sker genom närgångna besök vid gränserna eller genom irriterade inslag i grannars meningsutbyte. Paradoxalt nog ledde nederlagen - försvarsförbundet, tullunionen och Nordek, slupande på mållinjen - till jordnära framgångar, men också lill betydande större vinningar i kultur, i arbetsliv och framför allt i fråga om handeln. Nederlagen byltes i framgångar. I dag har den nordiska samhandeln främst genom EFTA nått en utveckling som aldrig förut.

I morgonens radioeko betygade utrikesminister Söder vår föresats alt ytterligare söka bygga ul det nordiska samarbetet. Del är bra och det är riktigt. För framtiden: Man vill gärna instämma i Finlands utrikesministers uttalande häromdagen, atl Nordiska rådet bör akta sig för alt hamna i en institutionell djungel. Man beräknar atl det redan i dag finns 120 olika officiella nordiska samarbetsorgan! I än vidare mån bör rådets arbete bli bekant för medborgarna, och en av vägarna härtill går via parlamenten. Del svenska parlamentet har därvid ett särskilt ansvar; nordiska frågor diskuteras här mindre än hos grannarna. Kan det, herr lalman, vara en uppgifi för det svenska utrikesutskottet?

Även det nordiska samarbetet intensifieras. För Sveriges del är de västeuropeiska länderna dominerande i handeln och betydelsefullast för sysselsällningen. Särskilt framträder dock vår traditionella kulturella samhörighet. Vid Uppsala universitets pågående jubileum fär universitetens roll i denna kulturgemenskap en alldeles särskild belysning.

Frän Europarådet har i dagarna händer sträckts ut gentemot öster. Gensvaret finns där måhända; i så fall kommer det väl när tidpunkten är den rätta.

I fråga om solidaritetspolitiken träder skyddet för medborgerliga rättigheter i dag i förgrunden, icke minst genom den nyvalde amerikanske presidentens friska och diplomatiskt okonventionella aktivitet. Nu närmast Slår i vår närhet Belgradkonferensen i förgrunden, den som skall fastställa om ESK har tillämpats av de olika undertecknarna. Slutdokumentet från Helsingfors klarlägger uppgifterna för konferensen, och var och en av de tre korgarna är lika viktiga, lika angelägna atl iaktta. Den bristande viljan är på sina håll uppenbar, och detta måste konstateras. Däremot bör det icke fä bli en process för processens egen skull. Väsentligt är att, där så behövs, möjligheter ges lill omprövning och revision av doktrinärt och förlegal ställningstagande. Här instämmer jag med utrikesministern.

Men problemet finns som bekant utanför Belgrad. I den svenska debatten nämns med all rätt ofta vissa länder - några latinamerikanska stater, Sydafrika, Rhodesia och Uganda. Men det finns många andra länder. Tyvärr är det nära nog enklare att räkna upp stater där medborgerliga rättigheter något så när iakitages än stater där de kränks. I den internationella debatten, knappast i den svenska, har på senare tid förhållandena i Vietnam och Cambodja fått stort utrymme. Den franske

socialistledaren Mitterrand ställde för någon tid sedan i en tidskriftsartikel oroande frågor om terrordåd, fiyktingmord och koncentrationsläger i Vietnam. Han fruktade, tillade han, alt en socialistisk dogm träder i stället för statsskäl, en dogm lika avskyvärd och lika tvivelaktig, och som inte kan accepteras. Och nyligen har dokumentation framlagts om händelserna i Cambodja, där minst en fiärdedel av befolkningen på 6 miljoner - en och halv till 2 miljoner - sägs ha utplånats av de röda khmererna. Cambodja betecknas som det mest tillslutna landei i världen, där den blodigaste revolutionen i historien äger rum just nu. Den franske Indokinaexperten och socialisten Jean Lacouture skriver atl vi efter Auschwitz och Gulagen trodde att århundradet redan frambringat det yttersta av skräck. "Men nu ser vi ett folk begå självmord i revolutionens namn; värre-i socialismens namn." I Sverige har händelserna i Indokina tidigare med skäl uppmärksammats av en bred opinion. Men var finns i dag våra trubadurer och protestsånger, varför står de tysta inför folksjälvmordet i Cambodja? Var indignationen inle mera värd? Inte ett ord har hörts från Sergels torg.

Frän en annan kontinent måsle med häpenhet noteras alt indignationen över massmorden i Uganda och diktatorns framfart där tycks vara förbehållen andra stater än de afrikanska. FN-kommissionens behandling av Ugandaärendei t. o. m. hemligstämplades, enligt uppgift pä begäran av Cuba.

Sä några ord om herr Palme. Till en början var hans huvudanförande sådant alt man i slora delar kunde instämma. Del var präglat av lugn analys, som så ofta brukar vara fallet med oppositionsledares inlägg i den svenska utrikesdebatten. Men när han talat en stund kom en annan Palme - den insinuante. Jag skall ta tre exempel.

Herr Palme citerade någon källa frän Chile och den tjeckiske vice utrikesministern som påstods ha prisat den nya svenska regeringen. Med indignation tog herr Palme avstånd från delta. Det var helt felaktigt, det var ovärdigt; medlemmarna i den nya svenska regeringen är goda demokrater, bäde vår utrikesminister och andra. Men del hindrade inle herr Palme frän att omedelbart koppla sitt citat med inlägg frän herrar Fälldin, Bohman och Ahlmark under den svenska valkampanjen, dä dessa hade påpekat alt ett och samma parti vid makten under decennier medför risker för demokratin, eller när de hade påpekat att det inte i någon totalitär socialistisk stat i världen veieriigen finns utrymme för någon frihet. Den kopplingen var inle särskilt elegant. Den påminner om smaklösheten att efter valet den 19 september i en New York-tidning påstå atl de enda som gladde sig åt regeringsskiftet var juntan i Chile.

Det andra exemplet gäller nedrustningen och den svenska försvarsfrågan. Fru Söder har delvis redan tagit upp detla, och jag har inte myckel att tillägga utöver vad hon har sagt annat än att herr Palme väl vet vilken enighet om nedrusiningsarbelel som sedan decennier, ja, jag vägar t. o. m. säga sedan 1920-talel och den tidens nedrustningskonferens, föreligger i den svenska riksdagen och mellan de svenska partierna. I den

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valulapolilisk debatt

nedruslningsdelegation som med inslag från samtliga demokratiska partier verkar i Geneve har det, såvitt jag vet, knappast någonsin förekommit minsta meningsskiljaktighet. Del har varit fullständig enighet. Varför insinuerar då herr Palme, med föregivet slöd av uteblivna satser i försvarspropositionen, all nedrustningsfrågan inte är levande för regeringen, alt regeringen genom sin försvarsproposilion har ådagalagt etl ointresse för dessa frågor? Tvärtom har i regeringsförklaringen och i dagens deklaration regeringens intresse för de internationella nedruslningsförhandlingarna understrukits. Det är väl bekant all fru Thorsson framlade regeringens ståndpunkt med förslaget om provstopp och icke någon enbart socialdemokratisk ståndpunkt. Del inslaget, som också återfinns i den socialdemokratiska motionen i försvarsfrågan, var väl ändå skäligen onödigt. Del tyder på en strävan alt finna fel där sädana inte finns.

Del tredje exemplet var samtidigt praktblomman. Herr Palme insinuerade all moderaternas intresse för Norden och Europa var baserat på en strävan atl la bort uppmärksamheten från de fatliga folken, att minska på anslagen lill dessa lidande i världen. Herr Palme vet atl besluten i Sveriges riksdag om de stora bisiåndsanslagen, bland dem anslagen till Vietnamn och Tanzania, fattades under total enighet och utan motstånd. Diskussionen om Vietnam har rört det huvudlösa avtal som regeringen träffade och som moderaterna ville ha ändring i, del avtal som har föranlett de betydande kostnader som nu rullar vidare. Det finns även en annan aspekt. Moderaterna har krävt att de faltiga folken skall ges ökat slöd på bekostnad av anslag lill rikare länder, i varie fall lill Cuba som förutom sina naturliga rikedomar också visat sig ha resurser nog att fä pengar från annat håll lill slora och dyra företag världen runt. Varför gör herr Palme dä sädana här påståenden? Ja, vi vet all herr Palme som oppositionspolitiker är en insinuationens mästare.

Till sist en kuriositet. Enigheten om den svenska alliansfria politiken markerades i riksdagen bl. a. år 1956, dä utrikesutskottet i koncisa ordalag, dikterade av utskottets dåvarande ordförande Rickard Sandler, formulerade grundsatser för Sveriges utrikespolitik "som regering och riksdag med stark förankring inom svensk folkmening anslutit sig lill och som de ulan vacklan böra fullfölja". Anledningen var en kommunisimotion, ingiven av Hilding Hagberg i Luleå, som bl. a. begärde siormakisgaranlier för den svenska neutraliteten. I dagarna, 21 år senare, har Hilding Hagbergs efterföljare i den nuvarande svenska riksdagen, de nya partibildarna herrar Hagel och Lövenborg, i en motion begärt liknande garantier för Sverige från NATO och Warszawapakten. Ringen är sluten - från 1950-laleis Hilding Hagberg till 1977 års Hagel och Lövenborg.

Hen SVEN ANDERSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Den regeringsdeklaration om utrikespolitiken som vi har hört i dag visar alt del inom ulrikespoliiiken finns en siörre överensstämmelse i uppfattningen mellan partierna än inom politiken i övrigt. Vi är kanske inte eniga om allt men om del mesta.

En sak som vi inte är eniga om diskuterades för en stund sedan mellan fru utrikesministern och herr Palme. Det gällde om Sverige skall tillhöra Interamerikanska utvecklingsbanken eller inte. Jag kan upplysa om att den förra regeringen aldrig behandlade den frågan. Del fanns inte något arbetspapper utdelat lill regeringens ledamöter eller lill departementen. Däremot fanns det etl arbetspapper inom handelsdepartementet. Om del hade resulterat i ell förslag från handelsdepartementets sida om svensk anslutning, skulle della ha blivit avslaget av regeringen.

Herr Hernelius reagerade mot att herr Palme i sin tur hade reagerat mol de beskyllningar som under valrörelsen framfördes av herr Bohman och herr Fälldin om socialdemokratisk opålitlighet i fråga om demokratin. Om Olof Palmes ord här var hårda så har det sin förklaring - del skall herr Hernelius förstå. Om ett parti som det socialdemokratiska, den svenska arbetarrörelsen, efter alla de är som det har verkat för att stärka demokratin och klara demokratin ur mänga kriser beskylls för atl vara demokratiskt opålitligt, sä blir vi kränkta in i hjärteroten. Det gäller det vi har skapat, det vi har varit med om all skapa och det vi har omhuldat. Framför allt när beskyllningen kommer från representanter för elt parti som vi har måst kämpa emot när de demokratiska fri- och rättigheterna infördes här i landei, från herr Bohman eller herr Hernelius, så reagerar vi. Luften måste rensas, och det var vad herr Palme ville med sitt anförande.

Jag skall i första hand tala om den europeiska säkerhetskonferensen.

Det spekuleras i västeuropeisk press mycket om vad som skall hända pä Belgradkonferensen i sommar. Fru utrikesministern gav sig inte in pä dessa spekulationer, och del var bra. De tjänar inget konstruktivt syfte.

Bakgrunden till det alleuropeiska samarbetet, som skall följas upp i sommar, är alltför väl känd. Efter det andra världskriget delades Europa i två halvor, en verklighet som vi alltjämt lever med. Europas säkerhet - frågan om krig eller fred - är beroende av förhållandet mellan de båda supermaktsblocken, mellan vilka det fortfarande råder djupa motsättningar.

De är i dag, på grund av den militära styrkejämvikten, ställda inför tvånget alt samarbeta, för att undvika ett förödande förintelsekrig. Förhandlingarna om truppredukiioner och begränsning av strategiska vapen tjänar detta syfte.

Den europeiska säkerhets- och samarbelskonferensen kan ses som ytteriigare en bekräftelse på att de båda sidorna föredrar förhandling framför konfrontation.

Sverige har under alla dessa år av europeisk splittring ställ utanför de militära blocken och hävdat en självständig alliansfri politik. Vi har undvikit aktiv medverkan i den ekonomiska blockbildningen. Däremot har vi inom Europarådet, OECD och EFTA deltagit i samarbetet med västeuropeiska länder.

Vår samhörighet med de västeuropeiska demokratierna och vår kritiska

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debalt

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

hållning till de kommunistiska diktalursystemen i Östeuropa har inte hindrat oss ifrån atl ha goda förbindelser med dessa senare länder. Samarbetet med Sovjetunionen och andra stater i Östeuropa har varit en viktig del av den svenska Europapolitiken. Vi har också gett värt fulla stöd ät de krafter som arbetat för samarbete över blockgränserna, för alt hela del söndrade Europa.

Vi står nu inför nästa etapp i della alleuropeiska samarbete. Den offentliga debatten inför mötet i sommar har kommil alt domineras av bristen pä efterlevnad i öst av Helsingforsdokumeniets principer om de mänskliga rättigheterna.

Förföljelserna mol oliktänkande i Tjeckoslovakien har fått lämna konkret stoff till debatten, men mänga andra liknande exempel på förtryck i Östeuropa skulle ha kunnat anföras. Den svenska rösten har självfallet funnits med i den kritikstorm som förföljelserna mot Charta 77-gruppen utlöste i alla poliliska läger i Västeuropa.

Vi har alltid hävdat vår rält, som fru utrikesministern säger, att reagera mol övergrepp och förföljelser mot oliktänkande, varhelst de förekommer i världen. Därför kan vi inte avstå ifrån alt föra kritiken vidare till Belgradmölel i sommar. Men - som del också heter i uirikesdeklarationen - vi fär akta oss för alt gä så långt all kritiken omöjliggör ett fortsatt alleuropeiskt samarbete och motverkar avspänningsprocessen. Vi fär inte slå följe med de reaktionära krafter som nu är i gäng med sina kampanjer, krafter som motarbetade Helsingforskonferensen och som är motståndare till avspänningspolitiken mellan slormaktsblocken.

Medborgarnas inflytande och medbestämmanderätt är högst olika, beroende på i vilket land i Europa de lever. Skillnaderna i samhällssystem är mycket stora. Helsingforskonferensen ägnade också stor uppmärksamhet åt jusl dessa frågor. Men konferensens uppgift var inle i första hand alt lösa dessa problem.

Den historiska uppgifien för konferensen var att, 30 år efter del andra världskrigels slut, bekräfta gränserna frän della krig och konsolidera lägel i Europa. Genom ell vidgat samarbete mellan stater med vitt skilda samhällssystem och tillhörande motsatta militära läger skulle motsättningarna minska och avspänningen främjas.

Hade huvudanslrängningarna från någondera sidan varit inriktade på förändringar av samhällssystemen - i öst eller väst - hade konferensen inle kunnat komma lill stånd. En första förutsättning för alleuropeiskt samarbete i dag är ömsesidig respekt för varje stats val av säkerhetspolitik och samhällssystem. Tanken att man över en natt, eller ett år, genom förhandlingar skulle kunna enas om grundläggande förändringar av samhällssystemen är helt orealistisk. Sädana förändringar kan endast tänkas som elt resultat av en ständigt pågående utveckling och kampen mellan olika politiska ideologier. ESK-dokumentets bidrag, genom fastställandet av principen om de mänskliga räitigheierna, är att ange inriktningen av utvecklingen i varie land.

Kommunistländernas ledare var väl medvetna om detta när de skrev

under slutdokumentet i Helsingfors. Men de har en annan tolkning av principens innebörd, och de anser atl de kommunistiska samhällssystemen på mänga områden bättre tillgodoser medborgarnas fri- och rättigheter än de kapitalistiska systemen i väst. Vi står här inför östs och västs skilda värderingar, och framtiden fär utvisa om utvecklingen kommer att leda lill den förändring i riktning mot ökade fri- och rättigheter som undertecknarna i ESK-dokumeniei har förpliktat sig all genomföra. All vaka över att bestämmelserna följs av alla innebär ingen otillåten inblandning i andra staters inre angelägenheter.

Jag delar fru utrikesministerns uppfattning om all vi skall sträva efter att göra arbetet i Belgrad framåtblickande. Det är dä naturligt att våra bidrag till en konstruktiv fortsättning knyter an lill våra aktiviteter under åren 1972-1975, dvs. vår strävan all åstadkomma ett större utbyte av de s. k. föriroendeskapande åtgärderna på i första hand del militära området, ytieriigare framsteg inom det ekonomiska och kulturella samarbetet, informationsutbyte och naturligtvis familjeåterförening.

Vi står endast vid börian av detta samarbete mellan Europas stater, och Sverige bör ta vara pä alla de möjligheter denna samverkan bjuder. Därför bör vi ge det alleuropeiska samarbetet en framträdande plats i vår utrikespolitik.

Men fred i Europa förutsätter fred i världen. Vill vi undvika krig måsle vi påbörja en minskning av de omfattande militära rustningarna. President Carters uttalanden i nedrustningsfrågan bör ha lagt grunden till elt gynnsammare klimat i nedrusiningsarbelel. Detta kan få stor betydelse i SALT- och Wien-förhandlingarna och i fråga om stopp för alla kärnvapenprov. Pä detta område har Sverige under årens lopp bidragit med mänga väl underbyggda förslag, och vi har ständigt varit pådrivande. Det svenska förslaget i Geneve om ett internationellt avtal om förbud mot kärnvapenprov bör nu kunna ha förutsättningar att få anslutning från Förenta staterna och Sovjetunionen, vilket ju är nödvändigt om avtal skall kunna komma lill stånd. Att förhindra ytterligare spridning av kärnvapen är vår tids mest angelägna nedrustningsfråga. Den om-fallande utbyggnaden av reaktorer för fredliga ändamål har ökal riskerna för spridning och utgör ett ökande hot mot freden. Kontrollen över att kärnenergin inle används för militära ändamål mäste byggas ul och göras effektiv. Sverige deltar sedan länge i de internationella ansträngningarna på detta område. Vi satsar alltså på utbyggd internationell kontroll. I regeringsförklaringen från i höstas sägs att Sverige skall arbeta för en internationell överenskommelse om stopp för all export av kärnkraftsteknologi lill alla länder som inte undertecknat icke-spridningsavtalet. En sådan förbudslinje tror vi däremot inte har några förutsättningar att vinna anslutning, och den är även ur andra synpunkler orealistisk. Länderna inom den tredje väriden skulle uppfatta elt sådant svenskt förslag som enbart riktat mot dem. Vi skulle bli beskyllda för att vara ute efter ett kärnkraflsmonopol, förbehållet de rika industriländerna.

I dagens utrikespolitiska deklaration saknas tanken pä en internationell

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

överenskommelse om stopp för export av kärnkraftsteknologi. De åtgärder som rekommenderas är ett breddat stöd för NPT och för IAEA:s kontrollsystem, dvs. en fortsättning av den förra regeringens politik.

Får jag tolka detla så, alt regeringen inle har för avsikt atl framlägga något svenskt förslag om inlernationelll exportförbud och all vi numera alltså är eniga även i denna fråga?

Hen HERNELIUS (m) kort genmäle;

Herr talman! Bara en detalj. Jag reagerade, herr Sven Andersson i Stockholm, inle mol att herr Palme tog upp inlägg från valrörelsen. Vad jag reagerade mol var alt han kopplade samman dessa med citat från källor i Chile, vilka han själv sekunderna innan på det bestämdaste hade tagit avstånd frän.

Vad det förflutna beträffar, herr Sven Andersson, vill jag bara erinra om att förslaget om allmän rösträtt - den kanske betydelsefullaste rättigheten - framlades av en högerregering sedan den tidigare regeringen misslyckats med all gå i land med frågan.

Hen SVEN ANDERSSON i Stockholm (s) kort genmäle;

Herr talman! Det sistnämnda skulle vi ju kunna diskutera, men det hör inle lill utrikespolitiken. Del var ändå ett klent förslag som då genomfördes, och om vi hade stannat vid del skulle det inle ha varit mycket av demokrati i det här landei.

Vad gäller del första påpekandet vill jag säga alt herr Hernelius kanske noggrannare bör läsa vad herr Palme sade. Denne pekade på vad man kan råka ul för i delta sammanhang, och hans varning gällde just della. Han har inle på något sätt riktal beskyllningar mot den nuvarande regeringen eller mot moderaterna i denna regering för alt vara demokratiskt opålitliga. Vad han har pekat pä är att ni för ul sådana beskyllningar i valrörelsen. Hans maning var alt vi skall försöka att vara överens om en grundläggande tes inom politiken, nämligen att vi alla är lika pålitliga demokrater och accepterar del demokratiska syslem som är vår gemensamma egendom.

Hen HERNELIUS (m) kort genmäle;

Herr talman! Det är riktigt alt frågan om rösträtten inle hör lill utrikespolitiken. Vad det klena förslaget beträffar antogs det av riksdagen, och den ordning som infördes gällde över ett decennium.

Hen SVEN ANDERSSON i Slockholm (s) kort genmäle: Herr talman! Jag tror alt herr Hernelius skall läsa vad herr Palme sade och inte bara lita till sina öron. Det var en korrekt sammankoppling som bör ge herrar Bohman och Fälldin - till vilka uttalandet ju indirekt var riktat - en tankeställare.

Fru utrikesministern SÖDER:

Herr lalman! Jag vill bara helt kort säga atl jag är myckel glad för det anförande som min värderade företrädare höll. Det vittnar i hög grad om den samstämmighet som till övervägande del råder när det gäller utrikespolitiken.

Jag vill också svara på en fråga som herr Sven Andersson i Slockholm ställde och som gällde målel för exporten av kärnkraftsanläggningar. Regeringsdeklarationens formuleringar anger självklart det långsiktiga målet i detta sammanhang, men det som slår i dagens ulrikesdeklaration är det som vi kan vara mäktiga alt göra i dag utan att stöta emot den uppfattning inom utvecklingsländerna som, vilket herr Andersson så rikligt påpekade, innebär atl de industrialiserade länderna är "monopol-företag" vad gäller kärnkraften. Del gäller också alt ta fram andra energialternativ och all få lill stånd en bred forskning på hela energiområdet, så atl alla länder kan välja de alternativ som är för dem möjliga och de bästa. Del är vår strävan, och den är hell i linje med de icke-sprid-ningssträvanden som vi har haft i Sverige under lång tid.

Då jag kom tillbaka till kammaren, påpekades det för mig atl herr Palme hade ställt en fråga -jag uppfattade det i stället som ett påstående - när del gällde PLO:s medverkan i lösningen av Mellanösternfrågan. Jag kan bara hänvisa till vad vi har sagt i säkerhetsrådet, där vi har fullföljt den linje som var den svenska under den förra regeringen, nämligen att PLO skulle fä uppträda som representant för sill folk.

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Under della anförande övertog herr andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Hen SVEN ANDERSSON i Stockholm (s) kort genmäle: Herr talman! Vi är helt ense med regeringen i fråga om hur man skall försöka atl internationellt förhindra spridning av kärnvapen via del fredliga'utnyttjandet av kärnenergin. Men det är tyvärr elt faktum, fru utrikesministern, att i regeringsförklaringen står det att Sveriges nedruslningsdelegation i Geneve skall fä instruktioner att framlägga elt svenskt förslag om internationellt exportförbud. Jag vel atl fru utrikesministern sedan aldrig har tagit upp denna fråga. Men meningen slår där, och det vore väldigt bra om den kom bort pä något sätt, t. ex. genom något uttalande av fru utrikesministern eller av herr statsministern, som ju var mycket intresserad av denna fråga i valrörelsen, därför att det är lill hinder att uttalandet står i deklarationen.

Jag vill bara konstatera atl del står där men att fru utrikesministern icke i något sammanhang har tagit upp spörsmålet utan föriilar sig lill en utvidgad kontroll, vilket jag tror är det enda möjliga.

4 Riksdagens protokoll 1976/77:99-100

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Fru utrikesministern SÖDER;

Herr lalman! Vad jag sade alldeles nyss var att frågan är hur det är möjligt att uppnå det långsiktiga målet och vad man kan göra i vissa givna lägen. Herr Sven Andersson i Stockholm vel så väl atl det arbete som jag har i dag innebär en ständig avvägning efter konsultationer av vad som är möjligt att göra i ett visst läge. Det är sädana avvägningar som har varit utgångspunkten för de instruktioner som jag har givit till delegationen.

Hen WIRMARK (fp):

Herr talman! Låt mig böria med att instämma i vad herr Sven Andersson i Stockholm sade, nämligen all det råder samstämmighet om de stora linjerna i svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Den grundläggande enigheten, vill jag tillägga, är en stor tillgång, ett av styrkebällena i svensk utrikespolitik.

Därefter vill jag först göra några kommentarer till den debatt som man frän socialdemokratiskt och kommunistiskt håll har dragit upp kring den svenska anslutningen till IDB - den interamerikanska utvecklingsbanken.

Herr Werner talade om krämarsjälar, och herr Palme menade att Sverige bör avstå av moraliska skäl.

Det är sant att demokratin är satt på undantag i mänga av de latinamerikanska länderna, atl förtrycket är hårt och ofta blodigt, att militärernas makt ingalunda visar tendens all avta eller försvinna. I fördömandet av den terror och det förtryck som råder i flera av de viktigaste länderna är vi eniga.

Det är därför som riksdagen i mycket stor enighet har förordat att Sverige markerar sin kritik av Chile i olika internationella organ. Det är därför som företrädare för bäde oppositionen och regeringspartierna har undertecknat protester och appeller till förmån för krav pä respekt för de mänskliga rättigheterna i t. ex. Brasilien och nu senast i Argentina.

Men mäste detta leda till atl vi reducerar vår handel med dessa länder? Det förordade ju aldrig herr Palme, eller herr Lidbom, som jag ser i kammaren, i regeringsställning. I stället måste herr Lidbom ha varit oroad över våra framtida handelsrelationer med Latinamerika, eftersom han lät utarbeta förlagan till den promemoria om IDB som nu legat till grund för den nya regeringens promemoria och för dess förslag atl söka medlemskap. Jag antar atl han var oroad över att ändrade regler i bankens verksamhet gör det nödvändigt för länder att bli medlemmar i banken, om de vill vara med i fortsättningen och ge anbud pä olika projekt som stöds av banken. Det är inte heller så värst mänga år sedan dåvarande industriministern Rune Johansson gjorde en odyssé i Latinamerika, bl. a. i Brasilien, för att se vad som kunde göras för att främja de svenska industrisatsningarna där.

Vill man i dag hävda alt vi medvetet skall avstå frän handel med Latinamerika av hänsyn lill den politiska karaktären hos mänga av re-

gimerna där, är det en helt ny inställning som aviseras. Jag finner atl Sverige i stället bör slå vakt om frihandelspolilikens principer. Det undantag man i dag bör överväga att göra gäller Sydafrika, på grund av den unika karaktären hos dess orättfärdiga och ondskefulla raspolitik.

Det finns inslag i IDB:s ullåningspolitik som vi skulle vilja ändra på. Vi skulle t. ex. önska en härdare satsning på långivning till de fattigaste länderna i regionen. Men skulle vi välja all så gott som ensamma i den industrialiserade västvärlden stå utanför IDB, skulle vi medvetet ta en konkurrensriackdet. Jag frågar: Är det rimligt?

Vi vet alt vi under de närmaste åren måsle öka vår export för all uppnå balans i våra betalningar med ullandel. Vi vel all u-landsmark-naderna utgör en sektor där svensk industri har goda chanser att öka sin export. Exporten till de marknaderna har stigit under senare år och uppgår nu till ca 12 % av den totala exporten. Latinamerika är en viktig del av u-landsmarknaden och lar emot ungefär en tredjedel av vår totala export till u-väriden.

Skall vi här medvetet ta en nackdel genom att agera så alt vi inle kan ge anbud pä de projekt som stöds av IDB, dvs. genom atl inte bli medlemmar? Del skulle innebära att vi också skulle avslå från all tävla om projekt som enligt propositionen i ärendet på en treårsperiod beräknas uppgå till 65 miljarder kronor - projekt som betalas kontant, som är mönsterbildande och som har stort referensvärde också för andra projekt där svenska företag kan medverka?

En annan punkt som jag skulle vilja la upp och som även varit uppe i debatten gäller södra Afrika. Det finns ju flera tecken som tyder på atl konflikten i södra Afrika nu kommer in i ett avgörande skede, där omväridens attityd både till befrielserörelsernas krav och till de olika propåer som kommer från minoritelsregimernas sida blir av mycket stor betydelse. Skall väsentliga förändringar komma i nuvarande förnedrande raspolitik i Sydafrika, så är en av förulsättningarna att trycket från omvärlden ökar. Självfallet bör Sverige bidra till all öka del trycket. Den aktiva södra Afrika-politik som regeringen signalerade i sin första regeringsdeklaration och som sedan fullföljts med satsningar på bistånds-sidan syftar jusl lill det. Jag kan därför i myckel instämma i vad Olof Palme sade om södra Afrika.

Vi välkomnar frän mitt partis sida del ökade intresse som socialdemokratin nu visar för södra Afrika. Mänga av kraven är ju inga nyheter, utan krav som vi har drivit under många år. Jag har sagt förut men vill upprepa det här, atl det tidigare inte alllid var så lätt all få stöd från socialdemokratin för de här kraven. Förgäves vädjade Sven Wedén till dåvarande handelsministern Lange om atl undersöka möjligheterna av en statlig bojkott tillsammans med andra västländer. Länge fick vi plädera för ett ökal svenskt bistånd åt Zambia och andra fria stater i södra Afrika nästan ensamma och utan något rejält stöd för våra åsikter. Värt krav på ökningar av anslagen, på längsiklighel och siörre planmässighet i stödet lill befrielserörelserna i södra Afrika mötte - del tror jag

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valulapolilisk debalt

är riktigt att säga - etl ganska svalt intresse från socialdemokratins sida.

Om jag så går till de krav Olof Palme reste i sitt Broderskapstal, vill jag kommentera dem på följande sätt; det var ju samma krav som han ville upprepa här i dag.

Det första kravet gällde FN-beslul om stopp för all vapenexport till Sydafrika. Det har vi krävt i FN.

Det andra gällde stöd lill befrielserörelser och lill de redan självständiga staterna i södra Afrika. Jag har redan varit inne på det. Där råder stor samstämmighet nu.

Del tredje var en effektiv isolerings- och sanktionspolitik inom FN:s ram mot Sydafrika. Det är också regeringens politik; arbetet pä alt få fram en rekommendation i FN mol nyinvesteringar vittnar om detla.

Det Gärde var skärpta sanktioner mot Rhodesia och full tillämpning av dessa sanktioner. Där råder total enighet.

Del femte var slut på den illegala ockupationen av Namibia och slöd till SWAPO. Där råder också full enighet.

Det sista gällde "studium på allvar", som herr Palme sade, av frågan om företagselablering och nyinvesteringar i Sydafrika och diskussion av den attityd "vi skall inta". I dag sade herr Palme alt vi mäste "seriöst ta itu" med investeringarna i Sydafrika. Jag tycker också alt man seriöst skall la itu med investeringarna i Sydafrika, och vi fär väl nu pröva de förslag som socialdemokratin har lagt fram.

Herr talman! Jag vill också la upp tvä ting i den regeringsdeklaration som utrikesministern föredrog. För del första är del ytterst angeläget att nord-syddialogen i Paris avsätter konkreta resultat - annars kan, som utrikesministern sade, "en växande u-landsoiålighet leda till en allvarlig förtroendekris mellan u- och i-länder". De förhoppningar som väcktes av diskussionerna i FN om den nya ekonomiska världsordningen kan bara bli förverkligade, om i-länderna nu gör konkreta åtaganden. Det är att hoppas att de tecken som i dag finns på all man inom EG och i USA böriar inse detta kommer atl beslå och även ge utslag direkt i förhandlingarna i Paris. Ty det behövs en genomtänkt och annorlunda helhetssyn på i-ländernas relationer lill u-länderna, en samordnad u-landspolitik, som innebär atl i-länderna i sin näringspolitik, handelspolitik och över huvud taget i sin ekonomiska politik också väger in rimliga hänsynstaganden till u-ländernas situation och behov.

För det andra vill jag understryka viklen av atl vi inte förtrollas atl kräva respekt för mänskliga rättigheter, för rätten att fritt ge uttryck ål sina åsikter, och atl vi inle förtröttas att påtala och kritisera övergrepp och kränkningar av dessa rättigheter, varhelst de inträffar - i Pinochels Chile, i Amins Uganda, i Castros Cuba, i Parks Korea, i Giereks Polen eller i Husäks Tjeckoslovakien. Alla vet vi att listan på länder kunde göras myckel längre. Går vi in i de konkreta fallen, möter vi mycket av ofrihet, förtryck och mänskligt lidande.

I dagarna nås vi t. ex. av nyheterna om tilltagande rättslöshet i Etiopien: husundersökningar, skärpt utegängsförbud, jakt pä oppositionella, av-

rättningar, för att nu inte tala om ingreppen pä opinionsbildningens om
råde som medfört att The Voice of the Gospel, den lutherska radio
stationen, inte längre kan fortsätta sitt arbete som förut. Och ur en appell
om mänskliga rättigheter i Argentina citerar jag: "Fackföreningsledare
arresteras, kidnappas och mördas - präster, pastorer, nunnor och biskopar
arresteras, förföljs . Antisemitism är pä frammarsch . Interna
tionella organisationer uppger alt 20-30 000 personer hålls fångna av po
litiska skäl. Över 2 500 har mördats sedan militärkuppen. Tortyren utförs
vetenskapligt och systematiskt."

Utrikesministern sade all arbetet på att trygga mänskliga rättigheter möter slora svårigheter. Därför mäste vi stärka de instrument vi har - se till att FN-konveniionen om de mänskliga rättigheterna verkligen blir undertecknad av FN:s medlemsstater, att frivilligorganisalionernas arbete för att främja dessa rättigheter får ell starkare slöd - jag tänker bl. a. pä Amnesty Iniernalionals och den Internationella jurislkommis-sionens värdefulla insatser. Helsingforsdokumentet är ell sådant instrument, som bör kunna åberopas.

Hur det sker är viktigt, efiersom Helsingforsdokumentet har två syften, båda lika viktiga atl uppnå: dels all skydda mänskliga rättigheter, dels att skapa en fastare grund för freden i Europa.

Vi bör fortsätta atl påtala övergreppen mol de grupper som står upp för att försvara sin medborgerliga frihet i Östeuropa och som direkl åberopar detla dokument, t. ex. Charta 77-gruppen i Tjeckoslovakien och medborgarräitsrörelsen i Sovjet. Detsamma gäller förtrycket mol minoriteter, som slåss för sina rättigheter - jag tänker pä de religiösa eller nationella minoriteterna i Sovjet, inte minst på de sovjetiska judarnas strid för rätten all utvandra.

Vi bör i FN fortsätta atl driva på debatten, så att de länder som begär de värsta övergreppen känner sig observerade och sä att den internationella solidariteten i dessa frågor stärks. Det är här fråga om att på läng sikt skapa ell starkare internationellt medvetande.

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Herr handelsministern BURENSTAM LINDER:

Herr talman! De regelsystem på det handels- och valuiapoliliska området som på grundval av erfarenheter av 1930-talels kaotiska förhållanden under efterkrigstiden steg för steg byggdes upp har givit en grund för en snabb välståndsökning i industriländerna. Inte minst för de små länder, vilka i likhet med Sverige varit intensivt engagerade i den internationella specialisering som utrikeshandel medger, har fördelarna varit stora.

Under senare år har världsekonomin utsatts för allvarliga påfrestningar. Orsakerna härtill är fiera.

I början av 1970-talel utlöste stora underskott i Förenta staternas bytesbalans ett sammanbrott av det valutasystem som gällt sedan andra väridskriget. Det gamla systemet med fasta växelkurser ersattes av etl nytt med mer rörliga växelkurser.

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

De krafiiga oljeprishöjningarna under år 1973 ledde lill atl industriländerna fick slora betalningsbalansunderskott gentemot oljeländerna. Dessa underskott har inte kunnat undvikas efiersom oljeländerna haft en begränsad förmåga att använda sina ökade inkomster till en i motsvarande män ökad import. Oroade av dessa beialningsbalansunderskoit, som kom pä toppen av en redan ansträngd betalningsbalanssiruktur, har mänga i-länder fortsatt att föra en åtstramande ekonomisk polilik. Detla har kraftigt försvagat konjunkturen i i-landsvärlden. Åtstramningspolitiken har i mänga länder förts som ett led i kampen mol inflation, som även den haft en del av sitt ursprung i oljeprishöjningarna.

Samtidigt som arbetslösheten vuxit lill högre tal än tidigare under efterkrigstiden har likväl inflationstakten kommit att ligga högt. Genom att länder i denna belägenhet bl. a. kommit alt inrikta sin ekonomiska polilik mot olika mål och genom alt länderna mött olika framgång i sina ekonomisk-politiska anslrängningar har utfallet i deras utrikeshandel blivit myckel olika. Ökande svårigheter att bedriva en framgångsrik slabili-seringspolitik har lett lill spänningar inom handels- och valutapolitiken. Stora risker är förenade med dessa störningar.

Den ekonomiska utvecklingen under de senaste åren har dessutom kommit atl medföra ökade strukturella svårigheter i industriländerna. Inle minst konkurrensen frän länder med hell andra kosinadsstrukturer har lett lill starka påfrestningar pä vissa sektorer av industrin i de västeuropeiska länderna. Generellt kan konstateras att problemen på det strukturella området numera har en omfattande inverkan pä handelspolitiken. I vissa fall har delta begränsat möjligheterna atl ge u-länderna bättre villkor pä handelns område.

Inom handelspolitiken finns inget sådani alternativt system som rörliga växelkurser utgör pä valutapolitikens område och som rimligen skulle kunna ersätta den fria världshandelns princip, fastlagd framför allt i de olika regler och avtal som GATT utgör. Del är därför av allra största vikt att de påfrestningar som kännetecknar även det handelspolitiska systemet inte leder till dettas urholkning.

Protektionism i handelspolitiken kan, om den tillämpas av allt fiera länder, inte leda lill en förbättrad stabilitet utan endast lill en välståndsminskning till följd av en sämre resursanvändning. Inre och yttre balans och fortsalt välståndsökning kan därför nås endast med andra medel. Insikten om detta har också under de senaste åren visat sig anmärkningsvärt stark och avhållit fiertalet länder från att söka ensidiga fördelar i en protektionistisk polilik. För ett litet land som Sverige är delta en stor fördel.

Mot denna bakgrund kommer regeringen atl inom OECD verka för all de åtaganden, som medlemsländerna gjort i den s. k. trade pledge alt inte införa handelsrestriktioner av betalningsbalansskäl, upprätthålls och senare i år förnyas. Regeringen kommer likaledes att målmedvetet söka medverka till att de pågående GATT-förhandlingarna leder till en fortsall frigörelse av världshandeln.

Tyvärr har den fortsatta lågkonjunkturen och valet i USA haft en fördröjande inverkan på dessa förhandlingar, som syftar till en fortsatt liberalisering av världshandeln. Det vid ministermötet i Tokyo i september 1973 uppsatta målel att förhandlingarna skulle vara avslutade år 1975 har successivt förskjutits i tiden. I dagens läge kan man räkna med atl de skall kunna vara avslutade försl år 1978.

I förgrunden står nu diskussioner kring en formel för tullsänkningar. Sverige har förordat största möjliga sänkning av induslrivarutullarna med sikte på en framlida fullständig avveckling. Den underlättas enligt svensk uppfattning bäst genom en harmonisering av i-ländernas tullar, som innebär alt höga tullar sänks mer än låga.

Vid en långtgående målsättning beträffande tullsänkningar blir också behovet av en välbalanserad skyddsklausul accentuerat. Framför allt gäller del en avvägning mellan intresset all effektivt kunna ingripa i fall av marknadsstörning och en strävan att åstadkomma sä få ingrepp i världshandeln som möjligl. För ett litet land med stor utrikeshandel är det av särskild vikt att man får internationell disciplin på delta område för alt så långt möjligl begränsa störningar i utrikeshandeln.

Sverige har inom ramen för förhandlingarna bl. a. också betonat vikten av framsteg i arbetet på all eliminera tekniska handelshinder samt alt åstadkomma realistiska normer för lullvärdeberäkning.

Vid minislermölet i Tokyo rådde enighet om alt särskild hänsyn skulle tas lill u-ländernas intressen. Det förutsattes atl förhandlingar rörande tropiska produkter skulle ges företräde. Detta har också skett. Sverige tog således bort tullen för ytterligare etl anlal varor, bl. a. kaffe, till förmän för u-länderna den 1 januari 1977. Andra i-länder har vidtagit eller är i färd med att under året likaledes vidta åtgärder för att sänka eller ta bort tullar på tropiska produkter. Genom atl kaffetullen nu är borta är samtliga tropiska produkter tullfria i Sverige liksom 90 % av den totala u-landsimporlen samt 99 % av importen frän de minst utvecklade u-länderna.

I förhandlingarna har påböriats ett arbete som syftar lill en översyn av GATT;s regler för handeln mellan i-länder och u-länder. Della är etl politiskt och principiellt viktigt område. GATT;s regelverk lill slöd för frihandeln utgörs av ömsesidigt balanserade rättigheter och skyldigheter att tillämpas ulan diskriminering mellan avtalets parter. Det kan sägas ha sin teoretiska utgångspunkt i ett samspel mellan jämställda par-ler. Man har härav pä sina håll velat dra slutsatsen atl GATT;s principer endast är till för i-länderna. Detta är enligt vår uppfattning ell alltför begränsat synsätt. Mycket talar till att böria med för all u-länderna från ekonomisk synpunkt har fördelar av att tillämpa GATT-avtalets principer i sin inbördes handel.

Vad gäller förhållandet mellan i-länder och u-länder måsle regelsystemet självfallet tillämpas så all u-länderna där det är möjligt beviljas undanlag och särskilda förmåner till stöd för sin ekonomiska utveckling. Det allmänna preferenssyslemel är exempel på en sådan åtgärd. En annan

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

fördel är att en stor del av i-ländernas åtaganden gentemot u-länderna binds genom GATT-reglerna och att därmed en större säkerhet vinns i u-ländernas exportansträngningar. Sverige stöder aktivt de fortsatta ansträngningarna att inom GATT:s ram stärka u-ländernas ställning.

Vid förhandlingar under fjärde sessionen med FN:s konferens för handel och utveckling (UNCTAD IV) i maj 1976 förelåg slora menings-skiljaktigheter mellan u-länderna och framför allt de större i-länderna i vad avser bl. a. råvarufrågorna och u-ländernas skuldbörda. Endast genom betydande ansträngningar kunde konferensen räddas frän ett totalt sammanbrott. Kopplingen lill den samtidigt pågående s. k. Parisdialogen var uppenbar. Dialogen, i vilken 27 länder deltar, 19 u-länder och 8 i-länder (varav EG är en förhandlingspart), var vid denna lid inne i sin första fas. Genom sina kommissioner för rävaru-, utvecklings- och finansfrågor läcker den samma breda område som UNCTAD-konferensen och behandlar dessutom energifrågor i en särskild kommission.

Det är naturligt att intresset under senare tid främst har knutils till Parisdialogen. Hittills har förhoppningarna att denna speciella förhandlingsform skulle leda till vissa konkreta resultat och också underlätta förhandlingar i andra fora inle infriats. Svårigheterna under sommaren 1976 atl enas om hur det fortsatta arbetet skulle läggas upp försenade den avslutande fas som skulle ha ägt rum under hösten och avslutats med ett minislermöle i december.

Ny tidpunkt för detla möte är nu utsatt lill månadsskiftet maj-juni. Förhandlingarnas senareläggning och utgången av valet i USA torde ha ökat u-ländernas förhoppning om konkreta framsteg. Riskerna för en stark försämring i relationerna mellan i-länder och u-länder om sådana framsteg inte nås är uppenbara. Som förhandlingspart har Sverige funnit del angeläget atl aktivt föra ut vår uppfattning om hur en slutuppgörelse borde kunna uppnås.

I ett slutpaket i CIEC krävs enligt vår uppfattning bl. a. i-landsåtaganden om ökat bistånd, åtgärder för alt lätta de fattigaste u-ländernas skuldbörda, samt reformer pä råvaruområdet i form av bufferllagerfi-nansiering och stabilisering av u-ländernas råvaruintäkler. Sverige har lagt konkreta förhandlingsförslag på dessa områden och kommer att verka för att överbrygga skiljaktiga positioner mellan u- och i-länder.

F. n. pågår en förhandling i UNCTAD om en gemensam fond för finansiering av råvarubuffertlager. Vi inriktar oss på att positivt befordra framsteg på della område i UNCTAD, vilket i sin tur har betydelse för förhandlingsklimatet inför Pariskonferensens avslutande minislermöle.

En nära samverkan mellan indusiriländerna framstår i dagens ekonomiska situation som oundgänglig. Inom OECD pågår elt kontinuerligt samarbete i en rad ekonomiska frågor mellan dessa länder. Det är för Sverige, som inte deltar i de loppmöten i ekonomiska frågor som sedan en tid äger rum mellan de stora industriländerna, av stor vikt alt detla arbete fortsätter och intensifieras.

Vid OECD:s minislermöle i juni förra året träffades en överenskom-

melse om internationella investeringar och multinationella förelag. Det viktigaste beslutet avsäg en uppförandekod för de multinationella företagen. Arbetet med alt övervaka tillämpningen av koden har nu böriat i OECD. Strävandena alt vidareutveckla och stärka samarbetet ytterligare på detta område fortsätter. Inom ramen för FN har man böriat utarbeta en världsvid uppförandekod för de multinationella företagens verksamhet. Sverige deltar aktivt i detta arbete.

Inom det internationella energiorganet lEA har under år 1976 överenskommelse träffats om ett program för långsiktigt energisamarbete. Avtalet härom har redovisats för riksdagen i årets budgetproposition. Mol bakgrund bl. a. av OECD:s nyligen publicerade långtidsprognos, som pekar på kraftigt ökad oljeimport, pågår f n. arbete på atl inom ramen för della avtal söka minska beroendet av imponerad olja. Av särskilt intresse för Sveriges del är organisationens forskningssamarbete och arbete beträffande åtgärder för energihushållning.

Inom OECD och i andra internationella sammanhang har man sökt motverka de ogynnsamma verkningarna av ett långtgående utnyttjande av exportkrediter och kreditvillkor som konkurrensmedel. Som ett led i detta arbete har elt anlal siörre industriländer nyligen enats om all tillämpa vissa regler vid exportkredilgivningen bl. a. i fråga om kredittider och räntevillkor. Regeringen har nyligen beslutat att dessa regler också skall tillämpas för Sveriges del.

I regeringsförklaringen den 8 oktober 1976 framhålls att förbindelserna med Europa skall fördjupas.

Den 1 juli i år kommer de sista tullsänkningarna för de allra fiesta industrivarorna i handeln mellan ä ena sidan Sverige och övriga EFTA-länder och å andra sidan EG att ha genomförts. Ett frihandelsområde mellan 16 västeuropeiska länder har därmed förverkligats. 70 % av vår utrikeshandel sker med dessa länder.

Ett av EFTA:s mål kommer därigenom att ha realiserats. Mot denna bakgrund hålls i maj ett möte i Wien mellan EFTA-ländernas regeringschefer. Det kan ses som en manifestation av det framgångsrika arbete som EFTA har utfört för att främja del västeuropeiska samarbetet. Syftet med överläggningarna mellan regeringscheferna är att uppmärksamma ekonomiska frågor där EFTA-länderna har gemensamma värderingar och gemensamt intresse och atl ge impulser till fortsalt samarbete.

Ett uttryck för del ökade intresset för EFTA och en intensifiering av EFTA-samarbetet är även den konferens om ekonomiska frågor som hölls av EFTA:s rådgivande kommitté i Slockholm i februari i är. Konferensen, som var det största möte EFTA hittills har arrangerat, hade tillkommit på initiativ av fackföreningsrörelsen. Den samlade deltagare frän EFTA-ländernas regeringar, näringliv och arbetsmarknadsparter. Vid mötet rådde allmän enighet om all högsta prioritet måste ges ålgärder för all nå målel full sysselsättning samtidigt som en jämn tillväxt och ekonomisk stabilitet främjas. Del betonades allmänt alt länder i en starkare ekonomisk position borde låta inhemsk efterfrågan expandera tillräckligt

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

för atl bidra till en livskraftig internationell återhämtning utan att sälla den ekonomiska stabiliteten i fara. Man var enig om alt den internationella ekonomiska situationen krävde fördjupade konsultationer mellan regeringarna om ekonomisk politik.

Av särskild vikt är här också våra relationer till de Europeiska gemenskaperna, EG. Den lösning som uppnåddes genom vårt frihandelsavtal med EG år 1972 bedöms allmänt pä båda sidor som tillfredsställande. Avtalet har visat sig utgöra en lämplig grund för ett konkret samarbete av det slag vi önskar.

Frågor inom ramen för frihandelsavtalet har behandlats i den blandade kommittén Sverige-EG. Vissa reformer på ursprungsreglernas område har genomförts, men behovet av ytterligare förenklingar kvarstår, framför allt med tanke på de kostnader som tillämpningen medför för exportföretagen. Diskussioner med EG pågår på grundval av de förslag som Sverige har lagt fram tillsammans med övriga EFTA-stater.

För tvä viktiga exportbranscher, papper och stål, sker tullavvecklingen enligt avtalet långsammare. För papper uppnäs frihandeln den 1 januari 1984 och för stål den 1 januari 1980. Under senaste lågkonjunkturen har EG:s pappersindustri sökt påverka EG-kommissionen alt utnyttja de möjligheter avtalet erbjuder all tillämpa iredjelandslull för import över vissa kvantitetsramar och att begränsa tillväxten för dessa. De beslut som kommissionen senare efter kontakter med Sverige fattat har emellertid fått en begränsad omfattning. Vi kommer även fortsättningsvis all verka för att övergången till frihandel för dessa branscher fär fortgå störningsfriti.

Mellan EG och Sverige har samarbetet utvecklats på flera områden utanför avtalets ram. Samarbetet pågår på olika forskningsområden, på miljövärdens område, i sjöfarlsfrägor och genom samråd i aktuella handelspolitiska frågor, exempelvis på stålområdet, och bygger på del ömsesidiga intresse som finns för sådana kontakter. Värt önskemål är att ytterligare bredda och utveckla detla pragmatiska samarbete.

Del kan i delta sammanhang erinras om att Sverige och EG nyligen undertecknat ett fiskeavtal. Genom avtalet får svenska fiskare rätt till fortsatt fiske i EG:s fiskezon i Nordsjön.

EG har påböriat eller förbereder anslutningsförhandlingar med vissa Medelhavsländer. Den dag dessa länder fär fullt medlemskap kommer våra relationer med dem atl regleras genom vårt frihandelsavtal med EG. Man måste emellertid räkna med en övergångstid innan dessa länder når fullt medlemskap.

Det kan finnas risk för att vår handel utsätts för en ökande diskriminering under denna period. Tillsammans med de övriga EFTA-länderna utreder vi f n. möjligheterna att undanröja en sådan diskriminering.

Den nordiska samhandeln har blivit en hörnsten i den svenska utrikeshandeln. Den nordiska marknaden, som i alla de nordiska länderna numera allmänt har kommil att betraktas som en utvidgning av hem-

mamarknaden, utgör en betydelsefull del i det allmänna nordiska sam-arbetsmönstret. Sedan EFTA:s tillkomst har Norden successivt kommil all svara för en allt större andel av de nordiska ländernas utrikeshandel.

Vi fäster stort avseende vid det nära handelspolitiska samarbetet i olika internationella sammanhang mellan de nordiska länderna och avser all även fortsättningsvis söka fördjupa della.

Vår handel med stalshandelsländerna har utvecklats gynnsamt under 1970-talets första hälft. Under 1976 har dock en minskning av vår export lill detta länderområde ägt rum. Den mer restriktiva imporipoliiiken i stalshandelsländerna sammanhänger sannolikt med dessa länders försämrade belalningssituation som medfört en starkt ökad skuldsättning under senare år. Orsaken härtill är bl. a. avsättningssvårigheter i väst som sammanhänger med den internationella lågkonjunkturen. Regeringen som lägger stor vikt vid handelsförbindelserna med stalshandelsländerna utgår från att nedgången i vår export till dessa länder endast blir tillfällig.

I det fortsatta arbetet all vidga de ekonomiska relationerna med stalshandelsländerna har den s. k. Helsingforsdeklarationens rekommendationer på del ekonomiska området stor betydelse.

Regeringen strävar efter alt förankra dessa rekommendationer i de bilaterala handelsavtalen med stalshandelsländerna. Förhandlingar om sådana nya avtal har förts under är 1976 och kommer att fortsätta under år 1977. Med Sovjetunionen har etl nytt femärigi handelsavtal undertecknats. Ell nytt långlidsavtal har också träffals med Vietnam.

Inom ramen för den blandade svensk-japanska kommittén har behandlats frågan om ålgärder för att underiätla den svenska exporten till Japan.

USA upprätthåller sedan juni 1976 restriktioner mot importen av specialstål. De särskilda imporikvoler för olika kategorier av specialstål som Sverige erhållit har visat sig otillräckliga. Regeringen har därför pä nytt begärt att restriktionerna snarast avvecklas och därvid bl. a. åberopat den mycket svåra situationen för den svenska specialstålinduslrin.

Målet för svensk handelspolitik är att eftersträva friast möjliga handel. Ett uttryck härför är regeringens beslul att under året upphäva de lem-porära importrestriktionerna för skor och den nuvarande globalkonting-enlen för gummistövlar. Samtidigt gör del besvärliga läget för svensk lekoindustri och nödvändigheten alt bibehålla produktion av tekovaror inom landet det nödvändigt alt begränsa en fortsatt ökning av särskilt känslig lågprisimport. Sverige har därför ingått en serie bilaterala begränsningsavtal inom ramen för GATT:s s. k. mullifiberavial. Detta avtal, som innehåller föreskrifter om hur handeln med textilvaror får bli föremål för restriktioner, löper ut den 31 december 1977. F. n. pågår överläggningar i syfte att utröna om det finns förutsättningar för alt förlänga avtalet eller träffa ett nytt avtal.

För att de mål som har ställts upp för den ekonomiska politiken i vårt land skall nås krävs en krafiig ökning av vår export. En förutsättning härför är att svenskt näringsliv kan bättre hävda sig i en hårdnande

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

internationell konkurrens. Förutom fortsatt bearbetning av våra traditionella marknader bör särskild uppmärksamhet ägnas åt ansträngningarna att åstadkomma en ökad avsättning av svenska varor och tjänster pä nya marknader. Regeringen har därför förelagt riksdagen förslag i syfte all förbättra vår exportfrämjande verksamhet. En särskild utredning har också tillsatts för att pröva om åtgärder bör vidtas för att ge svenska företag ökade möjligheter att på lika villkor med utländska företag konkurrera i fråga om krediter vid export.

Herr talman! Jag övergår härmed till alt redogöra för den svenska valutapolitiken.

Under senare är har värt lands handelsutbyte med utlandet inkl. nettot av tjänster och transfereringar visat ett tilltagande underskott. För perioden 1974-1976 uppgick underskotten sammanlagt till mer än 20 miljarder kronor. 1 årets finansplan beräknas underskottet enbart för innevarande år komma att uppgå till drygt 11 miljarder kronor.

Regeringen har i finansplanen angett de närmare riktlinjerna för politiken pä olika områden i syfte att återställa balansen i våra utrikes-betalningar.

I fråga om finansieringen av underskotten är det i första hand med hjälp av de kreditpolitiska instrumenten som det erforderliga kapitalin-flödet från utlandet kan åstadkommas. Situationen har emellertid skärpt kraven även på valutapolitiken. Regeringen har sålunda bedömt det nödvändigt att föriänga valutaregleringen ytterligare elt år. Proposition härom kommer inom kort alt föreläggas riksdagen. Regeringen är samtidigt medveten om den kritik som från olika häll har riktals mol den nuvarande regleringen. En utredning kommer därför att tillsätias med uppgift alt pröva hur valutabeslämmelserna bör vara utformade i framtiden.

Tidigare har kapitalinfiödet skett genom näringslivets och kommunernas utlandsupplåning. För åren 1974-1976 har riksbanken beviljat tillstånd för långfristiga län i utlandet med omkring 28 miljarder kronor. Företagen och lill någon del också kommunerna bör även fortsättningsvis kunna svara för en betydande del av den erforderliga täckningen av värt bytesbalansunderskott.

I årets finansplan förutskickades atl även staten kommer atl bidra lill finansieringen av underskottet. Ett avtal har nyligen träffats mellan staten och ell antal utländska och svenska banker om ett första län pä den s. k. eurodollarmarknaden. Länet uppgår till 1 miljard dollar. Lånevillkoren, som tidigare har offentliggjorts av riksbanken, bedömer jag som tillfredsställande. En fördel med att staten går ut på den internationella kreditmarknaden är atl dess anspråk på den svenska marknaden minskar i motsvarande mån lill förmån för särskilt de mindre företagen, som inte har förutsättningar att själva ta upp utlandslän.

Den svenska utlandsfinansieringen har skett utifrån en förhållandevis stark valuiaställning gentemot utlandet. Sveriges internationella kredit-värdighet är alltjämt mycket god. Jag bedömer därför atl en fortsatt utlandsupplåning i erforderlig omfattning inte bör möta några svårigheter.

En förutsättning är självfallet att tillräckliga resurser sätts in under denna tid för att förstärka värt näringslivs internationella konkurrenskraft.

Sverige deltar i del europeiska växelkurssamarbetet inom den s. k. valutaormen, som omfattar Beneluxländerna, Förbundsrepubliken Tyskland och de skandmaviska länderna.

Erfarenheterna av ormsamarbetet, som nu har fungerat under fiera är, är goda. Problem i samband med valutaoro till följd av alt D-marken inom ormen har förstärkts i förhållande till vissa andra valutor har kunnat bemästras.

När det gäller del monetära samarbetet inom Internationella valutafonden kommer en överenskommelse om ell reviderat valutasystem att träda i kraft senare i år. Del nya systemet omfattar bl. a. allmänna riktlinjer för medlemsländernas polilik pä växelkursomrädet och beträffande guld och andra reservtillgångar. I överenskommelsen ingår också en förstärkning av Valutafondens resurser atl bistå medlemsländer i beialnings-balanssvårigheter.

Regeringens allmänna uppfattning är att samarbetet inom Valutafonden bör pä sikt kunna leda till en mer stabil utveckling i det internationella valutasystemet. Därigenom motverkar man också tendenserna lill nya hinder mot världshandeln. Regeringen har nyligen föreslagit riksdagen att Sverige skall ansluta sig till överenskommelsen.

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Hen LIDBOM (s);

Herr talman! Efter denna valuta- och handelspolitiska exposé skall jag återgå lill det under förmiddagspasset livligt diskuterade ämnet moral och utrikespolitik. Men i och för sig finns ett visst samband. Också ekonomi och handel har någonting med utrikespolitik och moral atl göra. Jag hoppas att det skall finnas något litet att lyssna på även för herr Burenstam Linder.

Det är historiskt sett en ganska ny tanke att ofriheten, otryggheten och nöden i andra länder angår oss alla. Den fick sitt genombrott när FN bildades och kom till uttryck bäde i organisationens stadga och i deklarationen om de mänskliga rättigheterna.

Numera finns ett omfattande internationellt regelsystem till skydd för de grundläggande politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Men verkligheten har knappast förändrats lill det bättre.

I stora delar av världen försvarar de härskande sina privilegier med våld. Godtyckliga friheisberövanden, tortyr, mord och avrättningar är fiitigt använda metoder i förtryckets tjänst. Listan över brutala regimer är lång. Den upptar både kommunistiska länder och reaktionära militärdiktaturer stödda av inhemskt och utländskt kapital.

I den siorpolitiska hanteringen har de mänskliga rättigheterna alllid suttit trängt. Militärstrategiska och ekonomiska intressen har bedömts som viktigare. 1 Moskva och Washington har de politiska realiteterna handlat om supermakternas intressesfärer snarare än om människornas välfärd eller den enskildes frihet och värdighet. Förståelsen har inte varit

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

stor för små nationers krav på oberoende. Inte heller har man velat inse att social rättvisa i längden är en förutsättning för internationell fred.

Mot den bakgrunden förvånar del inle atl president Carters nya utrikespolitik har gjort många amerikanska och internationella bedömare osäkra. Talet om moral och mänskliga rättigheter som väsentliga inslag i utrikespolitiken har uppkallat skeptikerna till tvivlande frågor: Kan inte kritik av missförhållanden i andra länder komma all motverka sitt eget syfte och leda lill ökal förtryck? Kan inte avspänningspolitiken och nedruslningsförhandlingarna komma i fara, om USA underblåser missnöjet i öststaterna? Och hur skall kampen för mänskliga rättigheter kunna förenas med USA:s globala intressen?

Men del dominerande intrycket är att presidentbytet i USA uppfattas som ett efterlängtat löfte om förnyelse. Den internationella politiken skall tillföras en dimension av medmänsklighet. Del är ingen tvekan om atl Carter snabbt har vunnit ett betydande stöd för sin politik i amerikansk opinion. För många amerikaner känns de nya signalerna som en befrielse efter alla skandalerna och det cyniska maktspelet under epoken Nix-on-Ford-Kissinger. Efter Watergale, Vietnam och Chile vill USA vända bladet.

Hittills är det president Carters uttalade slöd lill oliktänkande i Tjeckoslovakien och Sovjet som har väckt mest uppseende. Sin största betydelse borde emellertid en ny amerikansk politik kunna fä i områden där USA har direkta och påtagliga möjligheter att påverka utvecklingen - i Latinamerika, i södra Afrika och i delar av Asien. Men i sä fall måste kampen för mänskliga rättigheter förenas med respekt för de berörda folkens rält all själva välja sin framtid. Den får inte bli etl nytt korståg mot kommunism och socialism i McCarihys och Dulles anda, och den mäste ta hänsyn till att mänskliga rättigheter utanför den industrialiserade världen i första hand är en fråga om rätten att överieva, att få mat för dagen, tak över huvudet, arbete, utbildning och hälsovård.

För en liten nation som Sverige är problemen av ett annat slag än för en stormakt med globalt ansvar för fred och säkerhet. I vår utrikespolitik har kampen för mänskliga rättigheter länge varit ett väsentligt inslag, Den är en del av en polilik för internationell solidaritet som är fast förankrad i folkopinionen.

Ibland ställs frågan konkret, om vi är villiga att låta omsorgen om mänskliga rättigheter fälla utslaget vid avvägningen mellan våra nationella ekonomiska intressen och den internationella solidaritetens krav. Två sådana frågor är aktuella i riksdagen nu i vår. Den ena rör de svenska investeringarna i Sydafrika och den andra Sveriges förhällande lill den interamerikanska utvecklingsbanken, IDB. Jag tänkte försöka alt utan alltför många upprepningar av förmiddagens debatt behandla just dessa två frågor.

Först då till Sydafrika. Utsugningen av den svarta arbetskraften är ju själva kärnan i Sydafrikas apartheidsysiem. En högt utvecklad teknologi, god tillgäng på kapital och svältlöner för de svarta arbetarna

är grunden för den vila minoritetens välstånd. Politisk och facklig aktivitet bland de svarta möts med spöstraff, fängelse och tortyr. Polis och hundpatruller garanterar vid behov ordningen på arbetsplatserna.

Sydafrika har under lång tid med framgång försökt dra till sig utländskt kapital. Regimen har kunnat locka med att apartheid garanterar hög avkastning och ger företagen god konkurrenskraft. Bakom den politiken ligger naturiigtvis en önskan att utnyttja landels ekonomiska resurser, men ännu viktigare ar de poliliska motiven. Utländska investeringar ökar handelsutbytet och väver samman Sydafrikas ekonomi med de rika industriländernas. USA, Japan och de västeuropeiska stormakterna får ekonomiska intressen alt försvara som är direkl knutna till Vorslerre-gimen och dess raspolitik.

Det öppnar skrämmande perspektiv all konflikten i södra Afrika håller pä att internationaliseras i takt med de utländska investeringarna. Risken för ell raskrig med stormakter inblandade rycker allt närmare. Mot den bakgrunden borde del vara en självklar plikt för FN:s säkerhetsråd att stoppa kapitalströmmarna lill Sydafrika och Namibia.

Vi utgår ifrån atl den borgerliga regeringen med kraft kommer all fullfölja de FN-iniiialiv i den här saken som förbereddes av den socialdemokratiska regeringen, och så tolkar jag också Karin Söders uttalanden här i dag.

Därmed är emellertid inle frågan om de svenska investeringarna och de svenska företagens verksamhet i Sydafrika uttömmande besvarad. Det är sant all vad ett litet land som Sverige gör på egen hand inle kan fä någon stor betydelse som påtryckning pä Vorsters regering. Men frågan om en begränsning eller avveckling av de svenska intressena i raspolitikens länder ar inte bara en politisk fråga om vad som kan tänkas utgöra effektiva påtryckningsmedel. Det är också en moralisk fråga, om svenska förelag skall tillåtas att delta i utsugningen av den svarta arbetskraften.

Det är visserligen en allmän princip i svensk internationell ekonomisk polilik atl tillåta fria kapitalrörelser över gränserna, och f n. finns inte några lagliga möjligheter att stoppa kapitalexport av poliliska skäl. Men delta hindrade inte på sin lid den socialdemokratiska regeringen atl avråda svenska företag från att investera i Sydafrika och Namibia. Och den borgerliga regeringen har ju offentligt sagt ifrån att denna rekommendation slår fast. Så långt är allt gott och väl.

Då vi socialdemokrater i en motion lill årets riksdag har återkommit i ämnet och ställt krav på ytteriigare åtgärder för att förmå svenska företag med fabriker och kontor i Sydafrika att successivt dra sig ur landet, är det främsta skälet härtill inle att företagen skulle ha satt sig på tvären och trotsat rekommendationerna. Visserligen har det förekommit en viss kapitalexport även på senare tid, men det rör sig om mycket begränsade belopp. Nej, del väsentliga skälet ligger i utvecklingen av själva raskonflikten. Olof Palme här tidigare i denna debatt skildrat läget i södra Afrika sådant det ter sig i dag.

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Som han framhöll blev massakern i Soweto förra sommaren en vändpunkt. Del gick inle som i Sharpville för 16 år sedan, då den svarta befolkningen kunde skrämmas lill tystnad och underkastelse. Mordet pä de demonstrerande skolbarnen blev i stället upptakten till strejker och oroligheter över hela landet. Molståndsviljan bland de svarta har stärkts, breddats och fördjupats, samtidigt som förtrycket har blivit ännu brutalare. Och i raskonfiiktens första frontlinje befinner sig arbetsplatserna. Där konfronteras den svarta arbetskraften dagligen med sina vita herrar och förmän.

Vittnesbörden är helt samstämmiga. Ingen i Sydafrika förnekar att konfiikten nu har gått in i elt allvarligare skede. I den situationen har vi socialdemokrater frågat oss; Riskerar inte svenska företag som har verksamhet i Sydafrika att hamna i en hell orimlig situation? Enligt sydafrikansk lag måsle de tillämpa apartheidregler pä sina arbetsplatser, och därmed tvingas de också all ställa sig på förtryckarnas sida i en kamp mellan svarta och vita som blir allt våldsammare och blodigare. Kan vi verkligen tillåta detta?

Svaret har vi för vår del givit i vår motion. Vi kräver där både lagstiftning och andra åtgärder för att stoppa och successivt avveckla svenska engagemang i Sydafrika. Vi hoppas alt den borgerliga regeringen inle av prestigeskäl skall motsätta sig våra förslag. Och jag uppfattade Karin Söders uttalanden under förmiddagen så, att dörren till fortsatta samtal i utrikesutskoltet står öppen. Dä vill jag bara påpeka att saken inte är sä komplicerad som det kan låta. Det talas om utredningar och om folk-rättsliga hänsyn och mycket annat, men detta är väsentligen en politisk fråga. I Norge har man t. ex. lyckals fatta ett beslut ulan några långrotande utredningar.

Så till Sydamerika och interamerikanska banken. I fallet interamerikanska banken föreligger elt regeringsförslag om svenskt medlemskap. Förslaget har författats i handelsdepartementet, och det presenteras under rubriken Exportfrämjande åtgärder. Det ställer en intressant principfråga på sin spets; Skall handelspolitiken avskärmas från utrikespolitiken, eller finns del fall då statsmakterna av utrikespolitiska skäl bör avstå från ett internationellt ekonomiskt samarbete som i och för sig skulle kunna gynna våra exportintressen?

Jag menar att delta i hög grad är en utrikespolitisk fråga, och det vore bra om utrikesministern - om hon har för avsikt all återvända till kammaren - ville klargöra regeringens inställning. Hittills har den offentliga debatten i denna fråga från regeringens sida skötts av handelsministern. Han har inte visat sig vara någon nyansernas mästare. Utrikespolitik förefaller att vara honom ett främmande ämne.

Den filosofi som handelsministern har fört lill torgs är klar och enkel: Kan vi handla med öststaterna, kan vi handla med vilka diktaturstater som helst. Kan vi vara med i Världsbanken, kan vi vara med i vilken internationell bank som helst. Och har vi ett i princip generellt syslem för exporlkredilgaranlier, kan vi satsa skattemedel pä vilka exporlfräm-

jande åtgärder som helst. Någon förståelse för att det rör sig om ett svårt avvägningsproblem eller alt det kan finnas betänkligheter av del ena eller andra slaget har inte märkts.

För min del utgår jag ifrån att etl medlemskap i IDB skulle medföra vissa fördelar för svensk exportindustri, även om jag tror att handelsministerns förhoppningar om massor av feta exporiorder till svenska industriföretag är betydligt överdrivna.

Men för mig är det omöjligt att stanna vid detla. Det går inle alt bortse från vad det är för slags bank det är fråga om och vilken typ av länder den arbetar i. Det gäller dock att ansluta Sverige till en internationell organisation, och etl medlemskap bör rimligen förutsätta att vi inte har alltför allvarliga invändningar mot organisationens verksamhet. Att ansöka om medlemskap i en internationell organisation är knappast jämförbart med all skydda svenska företag mol kreditföriusler genom ett exportkreditgarantisystem.

IDB;s verksamhet är helt koncentrerad till Latinamerika. Och det lär inle kunna undgås all bankens pengar även i framtiden huvudsakligen kommer all satsas på länder med regimer som är främmande för social rättvisa och mänskliga rättigheter. Det helt övervägande antalet länder i Latinamerika styrs av ökända militäriuntor eller andra diklaturregimer. Del lär inte heller kunna bestridas atl del är USA och etl anlal multinationella storförelag som bestämmer i banken. Bankens lånepoliiik gentemot Allende resp. Pinochet är bara ell exempel - om också det mest flagranta - på att banken ibland bedriver en politik som enligt svenska värderingar är djupt osympatisk. Det är möjligl atl det blir bättre nu när Carter har blivit president i USA. Men del är sanneriigen alldeles för tidigt att ha någon bestämd mening om det.

Karin Söder drog ganska stora växlar pä presidentskiftet jusl i detta sammanhang, men man måsle ha klart för sig att Carter fär en gigantisk uppgifi och enorma svårigheter, om han skall förvandla den latinamerikanska kontinenten och ge den ett nytt ansikte. Vad den interamerikanska banken beträffar vill jag säga alt om den skall koncentrera sig på länder som har något sinne för mänskliga rättigheter och social rättvisa, så blir det i slorl sett bara Mexico och Venezuela den kan låna ul pengar lill, och Venezuela behöver f ö. inga pengar.

Jag medger alt frågan om medlemskap i den interamerikanska banken ställer oss inför besvärliga bedömnings- och avvägningsfrågor. Men i den socialdemokratiska riksdagsgruppen har vi, när vi prövat fakta i målel, kommil till slutsatsen att övervägande skäl talar för att Sverige inte bör gå in som medlem.

Jag väntar mig inle att utrikesministern skall ta avstånd frän en proposition som regeringen nyligen lagt på riksdagens bord. Men jag hoppas att fru Söder ändå, i tillbörligt diplomatiska ordalag, skall ta avstånd från herr Burenstam Linders fyrkantiga filosofi om total boskillnad mellan utrikes-och handelspolitik. Det är en förhoppning som jag lycker mig kunna grunda på det faktum all både partistyrelsen och det högsta be-

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

5 Riksdagens protokoll 1976/77:99-100

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

slutande organet i utrikesministerns eget parti i ell tidigare skede avvisat tanken på svenskt medlemskap i IDB. Och fru Söder har ju i annat sammanhang visat all hon kan konsten att med fasthet och auktoritet tillrättavisa en regeringskollega som trampat fel i utrikespolitiken.

Herr lalman! Utrikesministern brukar begagna varje tillfälle som erbjuder sig all tala om att den borgerliga regeringen fullföljer den socialdemokratiska utrikespolitiken. Det är en utmärkt ambition. Men vi lever inte i en stillastående värid. Del inträffar ständigt nya ting som kräver nya ställningstaganden. För att kunna fullfölja vår utrikespolitik måste man dela våra värderingar. Det gör kanske centern i långa stycken. Om folkpartiet gör det är mera osäkert. Moderaterna gör det absolut inte. Vi minns alla hur herr Bohman och hans företrädare genom åren förfasat sig över den socialdemokratiska "väridssamvetespoliiiken". Moral och utrikespolitik hör inte ihop, anser moderaterna.

En tystare, diskretare och mer kommersiellt betonad utrikespolitik är vad moderaterna önskar sig. Den internationella solidariteten skall tonas ned. Dagens debatt har inte skingrat farhågorna för att vi är pä väg att få en utrikespolitik som passar moderaterna bättre än den gamla socialdemokratiska.

Hen handelsministern BURENSTAM LINDER:

Herr talman! Herr Lidbom har hållit etl anförande som i hög grad utgick frän den nära sammankoppling som kan göras mellan moral och utrikeshandel. Det kan naturiigtvis vara betydelsefullt att fä synpunkter framförda på detta område. Men varför gjorde inte herr Lidbom någon enda kommentar över huvud taget till detta frän hans synpunkt så intressanta problem när han för ett år sedan redogjorde för den dåvarande regeringens syn på handels- och valutapolitiken? Om man läser herr Lidboms anförande i samband med den redogörelsen finner man inte en rad om det som nu dominerar hans framställning.

Vad beträffar frågan om investeringar i Sydafrika har ju denna redan diskuterats. Utrikesministern har framfört regeringens synpunkter på detla. Herr Lidbom polemiserar nu mot utrikesministern och säger att det inte finns några komplikationer här, utan det är bara att klippa till med sanktioner; det behövs inle den minsta eftertanke. Men om den borgerliga regeringen skall kritiseras för all den anser att man - om åtgärder skall sältas in - måsle fundera över hur detla skall ske, då måste ju, herr talman, samma kritik drabba socialdemokraterna själva oerhört hårt. Det är ju en kritik som går rakt emot vad etl enigt utrikesulskott sade sä sent som för några månader sedan. Då skrev ulrikesulskotlet helt enhälligt i sitt betänkande nr 10:

"Utskottet har därvid hänvisat till uppfattningen att påtryckningarna pä Sydafrika alt ändra sin raspolitik kan bli verkligt effektiva först om FN:s säkerhetsråd tar ställning för väridsomspännande sanklionsålgärder i någon form och att isolerade svenska ålgärder skulle bli verkningslösa

Del är en tankegäng som också finns redovisad i etl tidigare sammanhang, nämligen i utrikesulskottets betänkande nr 9 år 1975. Jag finner inle herr Lidboms oerhörda gestikulerande lika övertygande som herr Lidbom kanske själv tror all det är. Man skall ju inte vidta åtgärder som man själv anser vara verkningslösa. Det är etl sätt atl försvaga, icke att förslärka sin trovärdighet, och det har utrikesutskottet alldeles enhälligt framhållit tidigare. Utskottet har t. o. m. skrivit på följande sätt; "Försök atl insätta sanktioner som saknar stöd av en eller flera av Sydafrikas huvudsakliga handelspartners skulle bli ineffektiva. De skulle kunna inleda Sydafrika i tron att landei ulan påföljd kan fortsätta sin raspolitik. FN;s prestige skulle i så fall kunna ta allvarlig skada."

Nu stod herr Lidbom här och viftade i talarstolen och menade all vi inte ens behöver tänka oss för i fem minuter. Det är bara alt klippa till med åtgärder vars genomförande, enligt vad han själv har sagt, skulle skada FN:s prestige. Behöver man inte längre länka ell ögonblick på sådani, herr Lidbom?

Vidare ställer herr Lidbom frågor om IDB. Herr Lidbom är kokett och vill gärna alt utrikesministern pä nytt skall upprepa sill ståndpunkts-tagande. Jag vel inte om herr Lidbom lyssnade, men utrikesministern redogjorde flera gånger för sill belraklelsesäll i frågan om IDB. Hur skall man då betrakta IDB, och hur ser den enligt herr Lidbom sä ryslige handelsministern på IDB?

Jag kunde inte riktigt finna att herr Lidbom gjorde en ordentlig analys av frågan om herr Schmidt i Västtyskland är lika ruskig som jag. Och hur är det med herr Kreisky i Österrike och med regeringscheferna i Holland, i England och i Danmark, för alt ta några exempel på socialdemokratiska regeringschefer som har låtit sina länder gå med i IDB? Är dessa representanter för vad herr Palme sä högtidligt har talat om i dag, nämligen eurosocialismen som den drivande kraften i väriden, lika ruskiga som handelsminister Burenstam Linder, herr Lidbom? I sä fall skulle jag föreslå herr Lidbom all inte lika energiskt umgås i del ruskiga sällskapet.

Jag tror vidare att det var herr Palme som förkunnade atl fru Söder och hennes parti hade gjort en så tvär omsvängning i synen pä IDB. Men hur är det dä med herr Lidbom själv och socialdemokratin i den frågan? Man lyssnade noga när herr Lidbom sade att det inle kan vara alldeles problemfritt all gå med i IDB. Del kan också jag fullständigt hålla med om. Del fordrar förvisso eftertanke. Men när man har tänkt färdigt, vilken slutsats kommer man då fram till? Ja, vilken slutsats jag har kommit fram lill vet vi ju. Men vilken slutsats kom herr Lidbom fram till när han var handelsminister? Det skulle vara oerhört intressant att från denna talarstol få höra det.

Vill herr Lidbom förneka att han som handelsminister i den dåvarande regeringen drev idén alt Sverige skulle gå med i IDB? Den frågan är ju myckel enkelt all svara på. När man talar så oerhört mycket om moral som herr Lidbom har gjort i sitt inlägg, är del onekligen också en fråga

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

som fordrar etl moraliskt uppbyggligt svar, herr Lidbom.

Låt oss titta på detta med moralen. Det är den slora frågan.

Jag fann inte riktigt i herr Lidboms analys varför man utan all fundera skulle nå slutsatsen att man skulle ge exportgarantistöd lill ell antal länder som har synnerligen olikartade regimer i förhållande till den svenska och som inte ligger i Latinamerika. Finns det inget problem alls här? Dessutom är del så när del gäller s. k. u-garanlier, dvs. exporlkredilgaranlier till u-länder, att om del hela fallerar så belastar det biståndsanslaget. Skulle del bli så alt t. ex. Nordkorea inle hell betalar igen sina skulder lill Sverige, sä vet herr Lidbom att med de regler som ni själv har varit med om alt genomföra, sä skulle det kunna komma atl belasta biståndsanslaget.

Vi skall här inte gå in på någon värdering av olika regimer - del hör ju lill utrikesministerns fögderi - men känner herr Lidbom oerhört starkt för en rad av regimer som lill äventyrs kan få .stöd frän Sverige, stöd som belastar biståndsanslaget? Del är det ju faktiskt inle fråga om i den proposition som jag har lagt fram. Där är det i stället fråga om att av exportbefrämjande medel ställa pengar lill förfogande och alt det skulle bli fråga om kontantbetalning lill svenska leverantörer.

Till slut, herr Lidbom: Del är anmärkningsvärt att socialdemokraternas ledande talesman här efter den handelspolitiska deklarationen inte har etl ord att säga om så vikliga frågor som Sveriges samarbete i EFTA, EG, GATT - de slora handelspolitiska frågorna. Vi svenskar lever ju ändå inte i ell grannland till, säg, Tanzania. Man får ibland det intrycket.

Herr LIDBOM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har del litet otacksamt, för del är inle mycket som herr Burenslam Linder fattar av vad jag säger.

Vad försl beträffar Sydafrika och investeringar där så noterade jag med tacksamhet att Karin Söder höll dörren öppen för fortsatta samtal i utrikesutskottet. Jag lade till; Tro inte atl den här frågan behöver länghalas, att del behöver tillsättas stora utredningar, att det är förenat med enorma problem atl genom att täppa till en lucka i lagstiftningen göra det möjligt att förbjuda kapitalexport lill Sydafrika. Problemen och svårigheterna ligger i själva den poliliska bedömningen, och den kan man inle klara ut genom statliga utredningar.

Herr Burenstam Linder tror atl det är en poäng att hänvisa lill vad utrikesutskottet har sagt om ensidiga åtgärder såsom verkningslösa. Men mitt resonemang gällde inle det. Jag säger att jag medger atl det har inte stor effekt vad Sverige ensamt gör. Men del är ju inle del som är skälet till vår motion, ulan skälet är atl när konfiikten i Sydafrika häller på att övergå lill etl öppet raskrig, när apartheidregimen blir allt brutalare, får man till sist ställa sig frågan; Blir del inte för ruskigt alt svenska företag skall vara verksamma där? De är ju tvungna att tillämpa sydafrikansk lag. Enligt sydafrikansk lag är de tvungna att tillämpa apartheidregler. Skall vi inte helt enkelt försöka avstyra alt svenska företag

ger sig in i något sådant, att de automatiskt blir bundsförvanter till regimen där nere? Även om det inte har den minsta effekt pä Vorster så är det en alldeles fristående moralisk bedömning som det är fråga om.

När del gäller IDB är det viktigaste i det här sammanhanget själva filosofin. Såvitt jag begriper håller herr Burenstam Linder fast vid sin filosofi. Del finns tydligen inga bekymmer: så fort det rör sig om handel och exportfrämjande åtgärder är det fritt fram. Man skall inle försl behöva se efter vad det är för regimer, och vad det är för bank spelar över huvud tagel ingen roll!

Jag vill säga all della är ödesdigert, efiersom vi då har tagit elt slorl kliv bort från den polilik som del tidigare har rätt stark uppslutning omkring i riksdagen.

Sedan medger dock herr Burenslam Linder atl om man tillämpar en annan filosofi än "vår" filosofi, så all säga, får man väga de utrikespolitiska hänsynen mol de handelspolitiska fördelarna varie gång för sig och att del här är ett problem som inle är okomplicerat. Del är inte alldeles givet vilket resultat man skall komma till. För mig är del inte någonsin konstigt att herr Schmidt i Tyskland eller herr Anker Jörgensen i Danmark har intagit en annan ståndpunkt - det grovskäller jag inte på dem för. F, ö. har Sverige en viss tradition atl ställa högre anspråk på sig självt än de fiesta andra länder när del gäller internationell solidaritet. Vi har också varit värst i all bråka om Vietnam, Chile osv., men det skäms vi inle för. Del tycker jag är en riktig linje och en riklig tradition, som vi skall fullfölja.

Min tid tillåter inle alt jag den här gången går in på det eviga temat att den gamla regeringen och atl jag själv skulle ha varit för anslutning lill IDB en gäng i världen, ulan det får jag återkomma till.

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Hen handelsministern BURENSTAM LINDER;

Herr lalman! Att jag återvänder lill vad utrikesutskottel har sagt om de investeringar som vi talar om nu beror hell enkelt på att man inom socialdemokratin själv för myckel kort tid sedan tyckte någonting helt annal än vad man nu säger sig tycka. Det är intressant alt man är så oerhört moraliserande atl man skäller och gestikulerar och kallar andra för reaktionärer och i det närmaste förlappade, när man själv hade en hell annan föreställning om hur saker och ting skulle skötas för bara några månader sedan.

Lyssna på mig här etl ögonblick, herr Lidbom! Hur är det egentligen - har del socialdemokratiska partiet när del var i regeringsställning någonsin gjort några avsteg frän det handelspolitiska regelsystem som nu finns av utrikespolitiska skäl annat än när det partiet tillsammans med andra partier i riksdagen drev igenom sanktioner mol Zimbabwe? Kan herr Lidbom ge något annat exempel vore del myckel bra. Har man gjort avsteg från de handelspolitiska regler som gäller av dessa utrikespolitiska skäl?

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valulapolilisk debalt

Sedan hade herr Lidbom i sin replik "inte tid" all gå in på den fråga som det bara behövdes ett ja eller etl nej på, nämligen när herr Lidbom som handelsminister drev idén att Sverige borde ansluta sig till IDB, utan herr Lidbom återkom till att det är en problemfylld fråga som fordrar eftertanke och att man borde kunna förstå del. Men vad blev slutsatsen? - Nu har emellertid herr Lidbom sagt atl vi skall fä höra del i nästa replik. Del skall bli utomordentligt intressant.

Jag upprepar lill sist att jag finner det anmärkningsvärt atl den främste opposiiionstalesmannen - för det var väl det som herr Lidbom var tänkt att utgöra - efter regeringens handels- och valuiapoliliska deklaration inte har en synpunkt på de egentliga valutafrågorna och Sveriges handelspolitik i stora avseenden. Della är när allt kommer omkring frågor som i hög grad intresserar svenska folkel, som vill veta var oppositionen befinner sig någonstans. Om herr Lidboms tystnad är betingad av att han tycker precis som regeringen, är del utmärkt om han säger del. Del är ju en information, och det är därför vi för denna debatt.

Herr LIDBOM (s) kort genmäle:

Herr lalman! Jag måste säga att det inte verkar som om den borgerliga regeringen var särskilt stolt över sitt förslag när det gäller den interamerikanska banken. I den länga regeringsdeklarationen pä området nämns inte detta - som dock bör vara en av handelsministerns viktigaste åtgärder under del här året - annat än under den diskreta beteckningen "exporlfrämjande åtgärder". Och när ni i kammaren skall argumentara för er uppfattning flyr ni allt vad ni orkar ifrån atl ta en sakdebatt. I stället börjar ni argumentera om vad enskilda socialdemokratiska regeringsledamöter kan ha ansett vid en given tidpunkt. Jag lycker alt detla är bollen av ömklighet. Men för all del - för hundrade gången skall jag svara här.

För det första: Den socialdemokratiska regeringen hade inte fattat något beslul över huvud tagel i denna fråga. Det utfördes ett arbete på en promemoria i handelsdepartementet. Den promemorian var inte justerad av någon politiskt ansvarig person och den var inte föredragen i regeringen. F. ö. skulle ju del vikliga beslutet i sakfrågan icke fattas förrän efter remissbehandlingen. I och för sig är del rätt ointressant om vi hade tänkt skicka en promemoria pä remiss; man tar ju ställning försl när man har hela materialet. Redan av del skälet borde diskussionen vara totalt oul.

För det andra: Beträffande min egen uppfattning vill jag säga, att jag vägrar att krypa in i herr Burenstam Linders kategorier. Han har bara "för" och "emot". Allting skall uttryckas i förgrovade termer. Jag har hela liden sett saken så, alt det kan vara vissa exporlfördelar med en anslutning; hur stora är del svårt att värdera, så det fick man väl se. Jag har hela tiden känt betänkligheter mot en anslutning från utrikespolitiska utgångspunkter, inte minst med tanke pä alt denna bank är allt annat än sympatisk.

Jag skall medge, om del kan trösta herr Burenstam Linder, att mina betänkligheter har vuxit och lett i riktning mol att skälen för atl ta avstånd från medlemskap i banken har förstärkts. Jag har lagil elt visst intryck av remisskritiken - och vad är det för fel på det? Är del en uppoffring att stå utanför banken, så kommer det att drabba - förutom Sverige som nalion när del gäller valulainkomster osv. - framför allt våra löntagare, som mister sysselsättningstillfällen som de annars kunde ha fått, om nu de stora fördelar som herr Burenstam Linder målar ul är möjliga. Men dessa löntagare säger ju att de inte vill att vi skall gå in i banken. LO säger det alldeles klarl. TCO har en argumentation som är utomordentligt kritisk mol hela banken men slutar i ett svårförståeligt jaså. Jag avslår frän att försöka uttolka della närmare. Men det här är naturiigtvis också element i bedömningen.

Skall det nu vara så oerhört intressant alt veta hur mina tankeprocesser har utvecklats från sommaren 1976 till dess remissyttrandena kom fram? Vi har inte plägat er med några frågor om vad den ena eller andra tyckte, vi har inte frågat er vad ni tyckte ens när remissyttrandena kom. Vi har inle frågat er: Vad sade fru Söder vid den lunchberedning ni hade? Vad sade herr Ullslen? Vad sade herr Olof Johansson? Vi lycker all detta är etl utomordentligt lågvatlenbetonat sätt att föra en politisk debalt.

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Hen handelsministern BURENSTAM LINDER:

Herr talman! Den sakdebatt som vi skall ha i den här frågan fär vi gott om lillfällen att föra. Den proposition som är förelagd riksdagen kommer att behandlas i utskott, och preliminärt är det sagt all den skall debatteras i kammaren och beslut fattas den 1 juni. Dä har vi ju mycket god lid på oss för alt gå igenom de olika sakfrågorna.

Om denna proposition omnämns pä ell par rader i regeringsdeklarationen i dag beror del dels pä all saken verkligen är väl känd, dels på att det - även om herr Lidbom förefaller skäligen ointresserad av handels-och valutapolitik - finns en lång rad frågor av utomordentligt stor betydelse som behöver få sin belysning i deklarationen. Märkvärdigare än så är det inle.

Varför finns det faktiskt stor anledning all fundera på vad t. ex. herr Lidbom har drivit för idéer om anslutning av Sverige till IDB och på vad regeringen för egen del har gjort för ställningstagande vid en lunchberedning? Ja, det är inle därför atl vi vill bedriva någon sorls säng-kammarartat tittande genom nyckelhål, utan därför att herr Lidbom gör en huvudpoäng av att socialdemokratin av moraliska skäl är starkt emot en anslutning till IDB. Men moral är inle någonting som ändras från dag lill dag. Moral skall vara en styrka och en ledning i en människas inre liv, inte någonting som man flaxar omkring med i debatten av taktiska skäl. Av den anledningen finns det stora skäl att fundera på vad den tidigare regeringen faktiskt hade tänkt. Del är inte därför all jag och regeringen inle vågar slå pä egna ben - för det vågar vi verkligen göra - utan därför atl man i någon mån behöver belysa den moraliska

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

hallen i vad 1. ex. herr Lidbom nu går omkring och fäkiar om.

Del säger sig självt att en tillträdande departementschef informerar sig om vad det är för något arbete som har bedrivits i departementet och vad det är för sorts ställningstaganden som bör göras. Det är också självfallet att en departementschef som tillträder försöker informera sig om vad företrädaren ungefär hade för uppfattningar, särskilt i ett sådant sammanhang som gäller handelspolitik, och än mer naturligtvis när del gäller utrikespolitik, efiersom del finns ett starkt intresse av kontinuitet i denna verksamhet. Herr Lidbom kan ju själv förslå att del alltså inle bara är av någon sorls osäkerhet eller nyfikenhet som jag dä intresserar mig för vad den tidigare handelsministern här hade för utgångspunkt.

En sak är absolut säker, herr lalman. Endera är herr Lidbom en mästare i att försöka lura svenska folkel, eller också var han som departementschef en mästare i alt försöka lura dem som fanns på departementet om vad som är hans uppfattning i den här frågan. Del är bara all välja mellan de två möjligheterna. Och jag, herr talman, väljer för min del atl tro alt herr Lidbom är en mästare i att försöka lura svenska folket.

I den regeringsdeklaration som avgavs förra året om handelspolitik konstaterades del alt regeringen arbetar på ett program för ålgärder för att befrämja exporten till u-länder. Vad var det för slags åtgärder ni egentligen hade i tankarna dä? Jag tror säkert all det är rikligt alt tänka sig att man då, i mars eller april eller när del nu var, kanske arbetade med idén att vi skulle se om man skulle gå med i IDB men senare kunde ha bestämt sig för atl del inle var det lämpliga. Men i handelsdepartementet fanns ju ändå den här promemorian, som argumenterar för alt Sverige borde gä med i IDB. Och varie person som har någon erfarenhet av hur ell departement arbetar vet att det icke ligger departementspromemorior färdiga atl skickas utanför departemenlsväggarna om del inte är så all departementschefen har varit ganska engagerad i de förslag som läggs fram i departementspromemoriorna. Men någon nödvändighet för att promemorian visar att han verkligen har tagit slutlig ställning - det skall jag gärna erkänna - behöver del inte vara.

Men det har sagts mig att regeringen resonerade om dessa ting vid en lunchberedning. Herr Lidbom försöker alltid säga atl regeringen har ej "beslutat". Det har jag aldrig sagt att den gjort, för regeringen i regeringssammanträde är en helt annan sak. Men regeringar tar ställning även på andra sätt, t. ex. - som herr Lidbom mycket väl vet - vid de luncher som den gamla regeringen hade varje dag och som den nuvarande också har, där man resonerar om många frågor och där man alltså tar ställning.

Jag gör således gällande atl den tidigare regeringen vid ett sådant sammanträde - eller vid en sådan lunch - fattade beslut om att man skulle söka inträde i Interamerikanska utvecklingsbanken. Vid della sammanträde var, såvitt jag begriper, alla de s. k. tunga statsråden närvarande, utom herr Feldt. Att denna idé inte kan vara alldeles förfiugen visas väl också av att statssekreteraren i biståndsavdelningen på utrikesde-

partementet, som var motståndare lill del här, som tyckte atl regeringen hade tagit en tokig ställning, ju skrev en promemoria som har varit citerad i pressen. Där konstaterar alltså herr Klackenberg att regeringen har vid lunchsammanträde beslutat all Sverige skall ansöka om medlemskap i Interamerikanska utvecklingsbanken. Det är en promemoria, dalerad i juli. Socialdemokraterna försöker bara, när del här kommer på tal, all svänga sig med att under valrörelsen, när man hade ont om tid, resonerades det om della, men man kom aldrig till någon slutsats och man skulle vänta till efter valet. Sakfrågan fär vi tillfälle att debattera i börian av juni. Men herr Lidbom, som går omkring och moraliserar, har ju haft flera tillfällen att ge elt mera entydigt svar än vad han hittills har gjort i debatten om hur han själv och den tidigare regeringen sett på delta.

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Herr andre vice talmannen anmälde all herr Lidbom anhållit alt lill protokollet få antecknat att han inte ägde rätt lill ytterligare replik.

Hen SVENSSON i Malmö (vpk);

Herr lalman! Jag vill börja med alt notera atl det är en oerhörd de-batteknisk övermakt som i den här deballomgången ges herr Burenslam Linder gentemot herr Lidbom. Jag tycker inte att det är korrekt.

Herr lalman! Utrikespolitik har förblivit ell reservat för ganska små grupper ur överklass och etablissemang. Demokratiska strömningar har där aldrig riktigt brutit in. Utrikesdepartementen i väst har blivit samordningscentra för mycket av kampen mot sociala förändringar och mot folkens frigörelse ute i väriden.

Utrikespolitik är också en klassfråga. De konservativa ville krig mot Norge 1905. Arbetarrörelsen ville folkförbrödring. Borgerliga tidningar tävlade i välvilja mot general Franco. Svenska arbelarungdomar stupade för den spanska republiken. Svensk arbetarrörelse sympatiserade med Salvador Allende. Svenska exportföreningen halade honom.

Bakom den svenska neutralitetspolitikens formella mask har därför pågäll en ständig strid. Engagemanget för folkens frigörelse hos breda skikt av arbetarklassen har stått i motsättning lill de mäktiga ekonomiska intressenas uppknytning lill USA och EG. Den svenska utrikespolitikens prestationer i detta fäll av spänning har väl inte alltid hört till de n.est ärorika frän progressiv ståndpunkt.

Mol den bakgrunden var det med överraskning vårt parti tog del av den s. k. Söderdoktrinen, utrikesministerns utspel härförleden. Söderdoktrinen säger sig hävda de mänskliga fri- och rättigheterna. Vänstern här i Sverige har fält lära sig hur viktiga de rättigheterna är. Varenda gäng de har inskränkts har det i första rummet varit vänstern som det gått ut över. Därför frågar vi oss: Vad är denna Söderdoktrin?

Söderdoktrinen hävdar att hot mot de mänskliga fri- och räitigheierna också är etl hot moi avspänningen. Det kan vara helt riktigt. Men Söderdoktrinen går ut på atl del enbart är händelserna i vissa socialistiska

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

länder som hotar avspänningen. Något annat hot vill inte Söderdoktrinen erkänna.

Delta är ju inget annat än en kopia av USA;s diplomatiska spel. Men president Carter har ju den ursäkten all han har en reaktionär hemmaopinion, inför vilken han måsle legitimera sig för alt sedan kunna gå med i avspänningspolitiken. Fru Söder har däremot inget sådant skäl för att gä med i elt diplomatiskt dubbelspel.

Vänsterpartiet kommunisterna menar alls inle att inte kritik kan riktas mol förhållandena i socialistiska länder. Men går man in för de mänskliga fri- och räitigheierna skall man göra del pä ett äriigt, konsekvent och trovärdigt sätt. Det är vår kritik mot regeringen. Den är inle trovärdig. Den kritiserar ål ett håll och skyler över ål andra. Den gör heller inle klart från vilken grundvärdering den kritiserar. Allting är bara spel.

Vietnamkriget var etl grovt förlrampande av mänskliga rättigheter. Ändå tog ledande borgeriiga politiker här i landet USA:s parti mot det vietnamesiska folkel. Kuppen i Indonesien ledde till att 700 000 civila vänsteranhängare mördades. Jag hörde aldrig att de borgeriiga dä var oroade över de mänskliga rättigheterna. Handelsministern besökte scha-hens Iran för kort tid sedan. Jag hörde aldrig alt någon företrädare för regeringen talade om dödsdomarna, tortyren, terrorn mol de fattiga, de politiska fångarna i del fruktade fängelset Gasel Galeh.

Men det ingår inle i det diplomatiska spelet all visa intresse för de mänskliga rättigheterna i schahens land. Han är ju etl bålverk mol den förfäriiga socialismen. Därför måsle han behandlas med särskild tolerans.

I Nordirland trycks en hel befolkningsgrupp ner och förmenas viktiga mänskliga rättigheter. Hundratals personer sitter internerade på obestämd lid. Man slår och misshandlar dem under förhören. Jag har aldrig hört all dessa brott mot de mänskliga fri- och rättigheterna bekymrar den svenska regeringen. Jag har aldrig hört den kritisera premiärminister Cal-laghan för hans Iriandspolitik.

Och samma sak är det över hela linjen. Yrkesförbudet i Tyska för-bundsrepubliken. De nya straffbestämmelserna mot förgripliga yttranden i tryck. Skådeprocesserna mot vänsteranhängare i Italien för alt täcka över de fascistiska attentaten. Förhållandena för de politiska fångarna i det israeliska fängelset i Ashkelon, som rapporterats i svensk press. - Inget av della har någonsin intresserat den svenska regeringen.

Nyligen kidnappades ett barn pä öppen gata i Göteborg av agenter för en amerikansk detekiivbyrä. Är man ärligt intresserad av att familjemedlemmar återförenas - då är en diplomatisk framställning lill USA om detta grova brott mot elt barns frihet och integritet naturiig. Men när man frågar utrikesministern om fallet låter hon en annan minister svara. Någon aktion är inte påtänkt.

I Latinamerika kränks grovt demokrati och mänskliga rättigheter. Men det hindrar inte regeringen atl föreslå slöd ät Interamerikanska utvecklingsbanken, ett organ för USA;s utrikespolitik, en uppbackning ål internationella finanstruster och åt de fascistregimer de vill stärka.

Herr talman! Vänsterpartiet kommunisterna godkänner inte detta slags dubbelspel. Mänskliga fri- och rättigheter är inte leksaker för diplomatin. Del är fråga om konsekvens och grundläggande ideologiska principer. Därför skall de försvaras överallt.

Hur ser då ett parti som vårt på de socialistiska länderna och deras problem? Jag tänkte, herr lalman - även om del faller en aning utanför ramen - beröra det, därför alt jag tror alt det intresserar allmänheten.

De socialistiska länderna är en mäktig progressiv kraft i världen. Deras landvinningar på det ekonomiska, sociala och kulturella området, den demokratiseringsprocess som pågår där, kommer i desto skarpare relief mot bakgrund av hur tillståndet i dessa länder var före socialismen -på Hitlers, Miklos Horlhys, Antonescus eller Ulmanis lid. Sovjet och de socialistiska länderna var det vietnamesiska folkets enda verkliga stöd under krigsåren. T. o. m. Olof Palme, som dock 1965 talade klartext, gjorde inte sä förrän kriget hade pågått i 19 år. Cuba var del land som på den revolutionära folkregeringens begäran ställde upp för att slå tillbaka de sydafrikanska legoknektarna i Angola. Det socialistiska blocket är redan genom sin blotta existens ett stöd ät tredje världens frigörelsesträvanden. Imperialisternas krigspolitik hade i annat fall totalt saknat hämningar.

Vpk är solidariskt med alla människor som arbetar för socialism och nationell befrielse. Del är själva grunden för vår politik. Detla är vad vi kallar proletär internationalism. Men det vore en märklig form av proletär internationalism ifall den lät ansvaret för socialismens innehåll och kvalitet stå tillbaka för hänsyn till enskilda partier, partiledningar eller administrativa intressen.

Vår kritik har inget gemensamt med den borgeriiga. Den borgerliga kritiken vill skada socialismen och gynna imperialismens ståndpunkter. Vår kritik däremot är inte ullryck för avståndstagande utan för ansvar. Den vill befordra en sådan öppen syn på brister och felaktigheter som kan främja socialismens innehåll och slagkraft.

Socialister och kommunister i alla länder är våra bröder och systrar. Inför en bror eller syster känner man alltid tillgivenhet, förbundenhet och omsorg. Man visar dålig omsorg om man tiger inför vad man menar vara en felaktighet i sin brors eller systers handlande. Förirolighet och solidaritet förutsätter öppenhet. Öppenheten gör i verkligheten förbundenheten ännu djupare.

Del finns nu de som menar atl vårt parti borde tiga om problem i socialistiska länder. Att vi borde iaktta en lystnadens solidaritet om sådant som inte taktiskt passar oss.

De som resonerar så har ingenting förstått av marxismen och av den kommunistiska världsrörelsens villkor. De har heller ingenting förstått av de svenska arbetarnas tänkesätt och politiska tradition.

Skulle vi slå inför Sveriges arbetare och säga: "Här och nu skall vi slåss för demokratiska fri- och rättigheter, men under socialismen skall

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debalt

vi godta begränsningar i dem"? Sade vi pä det sättet, skulle del vara en moralisk och politisk bankrutt.

Marxismen är en vetenskaplig teori. I all vetenskaps natur ligger alt den måsle kunna erkänna även sädana sanningar som är obehagliga och kontroversiella. Undanglidande och tigande medför djupgående skador på teorins utveckling.

Den kommunistiska världsrörelsens partier är likaberättigade och självständiga. De har alla en skyldighet att göra självständiga analyser utifrån sina resp. erfarenheter. Delta måste vi ta pä allvar. Ty självständigheten kan ju inte gälla bara sä länge man håller tyst.

Enheten mellan kommunistiska partier främjas inte genom tigande och undvikande. Den främjas inte av lakejens solidaritet. Enhet förutsätter öppenhet. Fanns inle öppenheten skulle påfrestningarna pä enheten bli övermäktiga.

Allt fler människor världen över ser kapitalismens orimlighet. Dess rovdrift, kortsiktighet och ansvarslöshet. Dess ökade klasskillnader. Dess lilla överklass av finanstruster som när sig på mänsklighetens elände. Dess befordran av fascism, krig, egoism och likgiltighet för andra.

1 den situationen vänder sig människorna, trevande och frågande, till socialismen. Med förhoppningen all den skall kunna föra upp den mänskliga civilisationen på en ny nivå.

Vi menar all socialismens förmåga all engagera, dess slagkraft, enbart kan vinna pä att den äriigt och utan inskränkningar gör upp med sina fel. Socialismen vinner på att frige de politiska fångarna i Tjeckoslovakien. Den vinner på att inte utsätta enskilda oppositionella för byråkratiska småakligheter. Den vinner pä att låta konstnärer uttrycka sig i en fri och utvecklande konslnäriig stil. Den vinner pä atl ta en öppen debatt med sina kritiker. Avskaffande av privat kapitalmakt, av pengarnas makt över åsiktsbildningen, skall också leda till ökad personlig frihet. Kollektiv demokrati förutsätter stärkta möjligheter till individuell frigörelse - individens fria utveckling genom allas fria utveckling, som Friedrich Engels uttryckte del.

Som det kommunistiska partiet i Sverige är det vårt självklara ansvar att driva diskussionen om socialismen och dess problem vidare. När övergången lill socialismen kommer här i landei - och den dagen är inte avlägsen - då skall vi della i dess uppbyggnad på etl sådani sätt alt vi kan se kommande generationer i ögonen ulan fruklan för deras dom.

Herr statsrådet ULLSTEN:

Herr talman! Man skall vara konsekvent i sin kritik av dem som bryter mot de mänskliga rättigheterna, sade Jörn Svensson. Jag vill hälsa Jörn Svensson och del renade vpk välkomna i den krets av partier som myckel länge hävdat just den principen.

Herr lalman! Afrika är f n. den världsdel som på etl alldeles särskilt sätt står i centrum för vår uppmärksamhet. Det har inte minst debatten i dag visat. Inom flera regioner av den afrikanska kontinenten präglas

situationen av instabilitet och förändring. Vad allt delta vittnar om är givetvis all Afrika befinner sig i etl dramatiskt utvecklingsskede i sin politiska historia. Vi upplever och kommer länge än att få uppleva åtskilliga konvulsioner innan de nya staterna utvecklat mera stabila samhällsstrukturer.

Detta skede av förändring märker vi nu i stora delar av östra Afrika. Etiopien genomgår en plågsam process i brytningen mellan ett föråldrat feodalt samhälle och någonting nytt. Samtidigt utsätts den etiopiska statsbildningen för svåra påfrestningar till följd av inre slitningar och spänningar i regionen över huvud laget. I Uganda utsätts en värnlös befolkning för upprörande behandling som åsidosätter de mest elementära mänskliga rättigheter.

Huvudintresset knyts dock till södra Afrika, där kränkningar av de mänskliga rättigheterna accepterats och legaliserats som en del av själva samhällssystemet. Alltmer desperata krav från befolkningsmajoritelen i dessa länder och ett tilllagande opinionstryck frän omväriden har inle lett till någon ändring. Genom atl upprätthålla elt bålverk av raslagar, som alla bygger på skillnaden i hudfärg, har de vita försäkrat sig om fortsatt dominans pä samhällslivels alla områden.

Men den politiken bär inom sig fröet lill sin egen undergång. 1950-och 1960-talen betydde kolonialmaktens sönderfall i större delen av Afrika. Med 1970-talets inbrott avslutades den process som inneburit en långsam söndervillring av del portugisiska väldet. Portugal självt blev fritt frän den fascistregim som inte längre förmådde slå emot en ny tids krav. Nu väntar vi på atl förändringen i första hand skall nå Rhodesia och Namibia.

Ändå är del, herr talman, Sydafrika som utgör kärnan i problemkomplexet södra Afrika.

Det är där vi möter apartheidsystemeis värsta uttrycksformer, men Sydafrika fär genom sin ekonomiska och militära styrka ett avgörande infiytande även på utvecklingen i Rhodesia och Namibia.

lan Smith i Rhodesia hade givetvis aldrig kunnat hålla ul så länge mol en samlad omvärids försök alt helt isolera den rhodesiska ekonomin, om han inte haft ett livsviktigt ekonomiskt stöd från regimen i Pretoria.

Situationen i Namibia skulle i dag tett sig hell annoriunda för majoriteten av landels invånare, om inte Sydafrika i strid med upprepade FN-beslul utövat en faktisk administrativ och ekonomisk dominans i det området.

Det är därför situationen i själva Sydafrika och de förändringar som sker där betyder sä myckel för regionen i dess helhet.

Vi har länge men förgäves väntat på förändringar i apartheidsystemel. Kanske trodde vi att den blodiga massakern i Sharpeville 1960, då polisen öppnade eld mot och dödade fredliga demonstranter, skulle ha blivit en klar och tydlig varning för de vita makthavarna. Men Sharpeville blev inget uppvaknande för apartheidregimens bärare och försvarare, bara

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

en ny symbol för ondska och rashat. Förtrycket fortsatte, förnedringen förblev lika outhärdlig.

Man fortsatte atl fängsla människor, vars enda brott var atl de talat för en fredlig förändring.

Man fortsatte att fösa samman majoriteten av landets befolkning lill förslumning och förnedring i tron atl det skulle gå att bevara ett syslem där de svarta förvägrades rätten att bo i sitt eget hemland.

Man fortsatte att förslärka bålverket av raslagar och man förblev fånge i den egna föreställningen om den andra rasens underlägsenhet på alla områden.

I stället för att söka utveckla landet till den nalion med välstånd för alla som Sydafrika har så rika naturliga förutsättningar atl bli, har den vila regimen envist vall att snöra in sig i den förkvävande tvångströja som rasälskillnaden innebär. Detla har inle bara lett till minskad rörelsefrihet och frånvaro av naturiig samvaro mellan landels medborgare. Det har också fåll lill följd otaliga mänskliga och sociala tragedier. Det har betytt i längden helt omöjliga förhållanden pä del ekonomiska samhällsområdet. Det har medfört en ökad brutalisering av polisvåldet. Under de senaste veckorna har del också resulterat i hot om allvarliga inskränkningar i den hittills relativt fria sydafrikanska pressen.

Mot denna mörka bakgrund hjälper det sedan föga alt den sydafrikanska regeringen försöker framhålla vissa små ljuspunkter i form av närmast kosmetiska åtgärder för att få rasåtskillnaden att verka mera smaklig utåt. Man lar bort skyltar från parkbänkar, man öppnar ett och annat lyxhotell för de få svarta som har råd att besöka sådana, man låter en och annan icke-vii få avancera ett begränsat stycke på samhällsslegen. Men alla inser att detta inte räcker, att vad som krävs är en förändring i grunden av hela del sydafrikanska samhällssystemet. Någonting annat kommer aldrig att accepteras av majoriteten av svarta och färgade. Delta blev Soweto-massakern 16 år efter Sharpeville ett övertygande och brutalt bevis för.

Men Sydafrikas dominerande roll i hela området gör också, som jag redan har sagt, all dess hållning till utvecklingen i Rhodesia och Namibia är av vital betydelse.

Skulle Sydafrika välja att fortsätta att stödja Smith, kanske t. o. m. genom militär intervention, riskerar man all hamna i bäde en blodig upptrappning och spridning av konflikten.

En sådan utveckling borde vara elt fruktansvärt perspektiv också för Sydafrika självt. Även de vita i Sydafrika borde vara bäst betjänta av att övergången till majoritetsstyre och självständighet sker snarast och i sä ordnade former som möjligt. Del borde därför ligga i Sydafrikas intresse att medverka till realistiska lösningar på problemen i såväl Rhodesia som Namibia.

Kanske finns det också kretsar inom den sydafrikanska regimen som inser att detta är den enda rätta hållningen. Premiärminister Voersters tidigare försök till avspänning med vissa afrikanska länder och hans ac-

cepterande av tanken pä elt formellt självständigt Namibia kan kanske också ses som ansatser i den riktningen. Men syftet bakom den politiken har föga överraskande visat sig bara vara att söka bevara de vilas maktställning och dominans i hela området.

Ett belägg för detta är ju att Sydafrika vid den s. k. Windhoek-kon-ferensen, där Namibias enda nationella poliliska parti SWAPO ej deltar, förbehållit sig att även i framtiden kontrollera alla de viktigaste samhällsfunktionerna inom utrikespolitik, försvarspolitik, finanspolitik etc.

Ett annat belägg för detla är att Sydafrika, trots att man säger sig vilja ge Namibia självständighet, anser det nödvändigt all hålla en ockupationsstyrka på upp emot 50 000 man i Namibia för att slå ner de befrielsestyrkor som söker åstadkomma en seger för SWAPO;s nationella krafter.

Det är ju också klarl atl Sydafrika, i den mån man alls är beredd att sätta nytt tryck pä lan Smith för all fä honom att acceptera någon form av majoriletsstyre, bara gör det i sitt eget intresse i tron att man den vägen kan ge sill eget apartheidsysiem ännu en lidsfrist.

En fortsättning av denna polilik kommer - den saken torde vara hell klar - att omöjliggöra varje försök till en fredlig förändring. Den har redan lett lill att befrielserörelserna i desperation gripit till vapen. Det är ändå milt intryck, efter de samtal som jag har haft med befrielse-rörelsernas ledare i dessa områden av Afrika, alt man tvärtemot vad som ofta sägs i pressen utanför Afrika är beredd att fortsätta att diskutera samtidigt som man givetvis är inställd pä atl betala del höga pris som en forlsalt väpnad kamp innebär. I denna uppfattning stöds befrielserörelserna av frontstaierna och deras politiska ledningar, som dessutom under senare lid har lagt ner slora ansträngningar på all stärka strävandena lill enighet mellan de olika befrielserörelserna i dessa områden. Om man till fredliga förändringar skall utnyttja denna beredskap, som finns både hos befrielserörelserna själva och hos de omgivande staternas poliliska ledningar, mäste det ske en omläggning av politiken ganska snabbi. Smiths förhalningslaktik i Rhodesia, de egendomliga konstitutionella förslagen i Namibia och den omfattande polisterrorn i Sydafrika har redan gjort läget mycket explosivt. Voerster borde inse att den pågående processen innehåller alltför många pådrivande krafter för all han skall kunna lyckas i sina strävanden atl bevara något slags status quo.

Insikten om vad denna dynamik kommer alt innebära för de vita borde fä dem att ändra sin politik, innan det är oåterkalleligt för sent. När förhoppningarna hos befolkningsmajoriteten väl har länts, när fördämningarna bakom vilka apartheidsystemel upprätthålls har börjat brista, när det upptrappade gerillakriget lett till allmän fruktan hos den vita befolkningen, när siffrorna över vit utvandring börjat stiga sä som nu sker i Rhodesia, när det utländska kapitalet börjar sky dessa marknader som nu sker i Sydafrika och när.hotet om internationella sanktioner rycker närmare, dä påbörjas en process med en egen dynamik. Till slut måsle denna process tvinga de vita inse de bittra följderna av många

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debalt

års försummelser och en förvriden människouppfattning.

Det internationella samfundet har genom ett starkt opinionstryck och på många andra sätt sökt tvinga fram denna insikt hos de vila rasist-regimerna. Sverige deltar aktivt i dessa anslrängningar och försöker samtidigt au mera direkt bistå dem som direkt eller indirekt drabbas av de vita minoritetsregimernas polilik.

Del är därför som regeringen har koncentrerat en mycket stor del av biståndet lill de s. k. fronlstaterna; Tanzania, Mozambique, Zambia, Botswana och Angola.

Det är därför som regeringen krafiigt har höjt anslagen för humanitär hjälp till befrielserörelserna och gjort betydande extrainsatser för att klara de svåra fiyktingproblem som finns i det här området.

Det är därför som regeringen i dagarna har beslutat - vi gjorde det jusl i anslutning till minnesdagen av Sharpeville - alt anslå över 4 milj. kr. lill hjälp ål aparlheidpolilikens offer samt lill Namibiainstiiutet i Lusaka. Detta institut har som bekant till uppgift all bekosta utbildningen av de namibier som vi hoppas snart skall förvalta ett fritt Namibia.

Det är därför som vi i FN;s säkerhetsråd - vilket utrikesministern utförligt uppehöll sig vid - vill få lill stånd en resolution för all hejda utländska nyinvesteringar i Sydafrika. Vi inte bara fullföljer den gamla regeringens polilik utan går faktiskt ett bra stycke längre.

Det är därför slutligen som vi uppmanar våra egna företag att avstå från atl göra nyinvesteringar i Sydafrika och inte utesluter möjligheten av lagstifining mol kapitalexport till Sydafrika.

I sitt tal har utrikesministern sammanfattat hela det program till ålgärder med vilka regeringen i praktisk handling engagerar sig för problemen i södra Afrika. Detta program grundar sig på två fundamentala principer som Sverige av tradition värnat om, nämligen principen om folkens självbestämmanderätt och om rätten till majoritetsstyre. Jag är övertygad om att en mycket bred svensk folkopinion stöder detta handlingsprogram.

Herr SVENSSON i Malmö (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Om jag fattade saken rätt kom statsrådet med någon mystisk välkomsthälsning. Det gör det angeläget för mig att säga att vi inte har någonting gemensamt med herr Ullstens parti när det gäller kampen för demokratiska fri- och rättigheter. Vi anser inle atl ert parti är trovärdigt och konsekvent i den frågan. Tvärtom beklagar jag att jag inte kan hälsa herr Ullslen välkommen i den konsekventa kampen.

Under årens lopp har jag varit med i mänga Vietnamdemonstrationer. Jag har aldrig sett herr Ullsten eller hans anhängare vara med där. De har varit mycket noga med atl hålla sig borta under en läng följd av år. Jag har deltagit i aktioner här i Slockholm mol förtryck i Iran. Det var samtidigt som den regering i vilken herr Ullsten ingår skickade sin handelsminister till Iran för att förhandla. Det talades vid det tillfället tyst om de mänskliga fri- och rättigheterna i schahens diktatur. Jag hade

önskat atl jag hade kunnat hälsa herr Ullsten välkommen i demonstrationerna mot förtrycket i Iran, men han höll sig borta även där.

Hur är det i kampen mol IDB, den interamerikanska utvecklingsbanken? Man stöder en institution, vars ändamål är all backa upp auktoritära regimer, förhindra sociala framsteg samt ekonomiskt stötta upp de militärdiktaturer som del ligger i USA;s och västväridens intresse alt ha kvar för atl omöjliggöra att folkens frigörelse genomförs.

Jag hade önskat atl jag kunnat hälsa herr Ullsten välkommen i kampen mot del IDB som är ett stöd åt militärjuntan i Chile. Men det är ju sä med er tyvärr, och del är därför man inle kan vara i ert sällskap, alt ni stöder frigörelsen i ord och ni stöder den sä länge inte mäktiga affärsintressen är inblandade. Så fort del kommer till ett val mellan kommersiella intressen ä ena sidan och kampen för människornas sociala befrielse och fri- och rättigheter å den andra, då lar ni ställning för kapitalismen och mot rättigheterna. I det stycket kommer vi aldrig någonsin sams, herr Ullsten.

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Herr LIDBOM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var väldigt så omaka personer det finns i regeringen - herr Ullslen med hans sakliga, lågmälda och sympatiska framtoning och herr Burenslam Linder med hans arrogans och fyrkanlighet.

Jag sade förut alt jag lycker inte herr Burenslam Linder är någon nyansernas mästare, och det var ett underslalement. Men han är tarvlighetens mästare. Han lägger upp debatten så att när han vet atl jag inte har någon repliklid och hans ord skall få stå oemotsagt, då kommer han med en massa tarvligt skvaller, rykten och insinuationer och försöker framställa det som om den förra regeringen har ljugit i denna affär.

Han kom med påslåendet all den gamla regeringen hade fattat beslul om att Sverige borde gä med i Interamerikanska banken. Han låtsas som om vi försöker slingra oss undan sanningen genom alt påstå all del inte hade fattats något beslut i formell mening, men i realiteten hade vi suttit vid lunchbordet och bestämt oss, och där var ju alla de tunga statsråden med.

Föriåt, herr Burenstam Linder, men delta är fel. Del fördes ett samtal vid en lunch sommaren 1976 om della. Vad herr Burenslam Linder kallar de lunga statsråden var med - statsministern, herrar Sträng och Sven Andersson och ell par lill - men vid den lunchen fattades inget som helst beslut. I sällskapet saknades personer som var nära berörda. Gertrud Sigurdsen, som i hög grad var berörd, var inte närvarande. Det var inte möjligl atl i en regering med den sammansättningen ta upp en sakdiskussion. Vi kom underfund med att så bråttom var det inte, att vi för den här sakens skull mäste kalla in en fulltalig regering milt i sommaren. Sedan kom valet emellan och spolade över della.

Del här är den enkla sanningen, och det fär herr Burenstam Linder finna sig i, vad hans skvallerkällor än säger för någonting.

När jag har ordet måste jag passa pä att säga ifrån en sak till. Det

6 Riksdagens protokoll 1976/77:99-100

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-

är ju bedrövligt med den här fyrkanlighelen hos handelsministern. För honom finns det inga nyanser på färgskalan. Allt är svart eller allt är vitt. Antingen tar man moraliska hänsyn också i handelspolitiska sammanhang, och dä kan man inle handla med någon - öststater t. ex. är totalt utdömda-eller också tar man inte sådana hänsyn, och då är del fullkomligt och valulapolilisk fritt fram för allting. Kan Sverige vara med Världsbanken, skall man inle

debatt

böria dilla om IDB.

Hen ANDRE VICE TALMANNEN lät nu klubban falla och yttrade; Jag får erinra talaren om att replik har begärts på statsrådet Ullslens anförande.

Talaren fortsatte:

Jag kommer till herr Ullslen.

Men hur är del med konsekvenserna? Exportkredilgarantierna är ett generellt system, men vi har faktiskt sedan en tid sett till all del blir inga exportkreditgaranlier för affärer på Sydafrika. Skall herr Burenstam Linder med sin filosofi återuppliva den formen av slöd till affärer med Sydafrika? Ni har kanske redan gjort det i hemlighet. Jag vet inte, men vart handelsministerns fyrkanlighet kan leda är rätt förfärligt. 1 så fall är det myckel värre än jag trodde. Jag trodde att del var en meningsskiljaktighet om den här banken, men det är tydligen en djup meningsskiljaktighet om en viktig handels- och utrikespolitisk princip.

Hen handelsministern BURENSTAM LINDER:

Herr talman! Om den tidigare regeringen önskade övertyga svenska folket om de verkliga förhållandena borde den enligt min uppfattning ha skickat fram någon annan än herr Lidbom för all tala i den sakfråga som herr Lidbom hade goda tillfällen att yttra sig om för en stund sedan och som han får gott om tid att yttra sig om när vi senare för den debatten.

Jag kan inte förstå talet om att jag skulle ha förfallit till alt citera skvallerkällor. Jag gör gällande atl ett statsråd som tillträder sill ämbete och del då gäller så viktiga frågor som relationerna lill andra länder har skyldighet att informera sig om hur tänkandet varit i den tidigare regeringen. Jag redovisade bara den slutsats som jag kom lill när jag omedelbart satte i gäng att informera mig pä den punkten. Men lät mig försäkra herr Lidbom atl det var långt innan socialdemokraterna gjorde affär av denna fråga på del sätt som nu har skett.

Det kan väl inte heller vara atl anlita skvallerkällor, om man i tidningen läser om den uppteckning som gjorts av vad som allmänt uppfattades som ett ställningstagande från den tidigare regeringens sida i börian av sommaren, alltså atl man skulle söka medlemskap i IDB. Och när jag läste denna uppteckning av en statssekreterare i ett departement, så fick det mig atl tro alt det verkligen var rikligt.

När herr Lidbom sedan säger att del inte var så bråttom med atl sammankalla regeringen för all falla ett formellt beslut, så kanske del berodde

på att man enligt den gjorda uppteckningen skulle fatta ell sådant formellt beslut försl till hösten. Jag antar all det då var underförstått efter valet. Och orsaken lill att man ville vänta till efter valet var kanske all denna fråga inle är alldeles okomplicerad, som herr Lidbom också sade. Men del kan ä andra sidan inte vara något exempel pä herr Lidboms fantastiskt högstående moral', som vi har hört så myckel talas om i dag, atl man på det sättet ville vänta med att annonsera beslutet till efter valet.

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Herr andre vice talmannen anmälde att herr Lidbom anhållit atl lill protokollet få antecknat all han inle ägde rält till ytterligare replik.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s);

Herr talman! Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund inledde för något år sedan en informationskampanj under temat Sverige i världen. Avsikten var all stimulera till en sammanhållen diskussion om värt lands ställning, villkor och handlande i en värid där kraven på förändringar växer sig allt starkare. Bakom denna uppfordran till analys och diskussion låg också en önskan att få var och en att se till sammanhangen mellan de olika element i vår polilik som här är aktuella - utrikespolitiken naturiigtvis men också biståndspolitiken och försvarspolitiken - vilka alla kan inrymmas under begreppet säkerhetspolitik. Och där finns också u-landspolitiken, ett tämligen nytt begrepp som det gällde atl infoga i sill sammanhang.

Inledningsvis vill jag i della inlägg i den utrikespolitiska debatten erinra om detla kvinnoförbundels initiativ, och del gör jag av ell par speciella orsaker. Försl och främst vill jag påstå att flera liknande initiativ har tagils inom svensk arbetarrörelse, vilket tyder på all dessa frågor just nu av stora grupper upplevs som angelägna. Dessutom har kopplingen mellan de poliliska delområdena visat sig vara riktig. Kunskaperna har vidgats, diskussionen har stimulerats, och ensidigheten i betraktelsesätt och låsningen av intressena vid etl område har övervunnits.

Om vi vill se efter hur vi kan påverka situationen i vår omvärld behöver vi använda oss av många olika infallsvinklar, men vi måste också kunna se sammanhangen. Riksdagens debatt i dessa stycken far också väl av om vi ser våra olika bemödanden - nationellt och internationellt - i elt sammanhang och att vi lägger fast vår ekonomiska politik och vår handelspolitik så att det stämmer inte bara med vår utrikespolitiska målsättning utan också med våra biståndspolitiska bemödanden. Det senare skulle då kunna sägas vara uttryck för en rimlig u-landspolitik - för all här något förtydliga det begreppet.

Vi kan ju heller aldrig koppla bort förhållandena inom värt eget land. Det är givande att försöka sig pä en tillämpningsövning med ell sammanhållet synsätt på politiken som berör Sveriges förhållande lill omvärlden jusl nu, bl. a. av det enkla skälet atl så mänga frågor är aktuella för avgörande. Jag tänker pä försvarspolitiken, och därmed säkerhetspolitiken, som snart skall läggas fast för flera år framåt. Jag tänker vidare

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

på den prövning av biståndspolitiken som kan förväntas börja om någon månad, när biständspolitiska utredningen blir offentlig. Det är min förhoppning alt vi då även fär fart på debatten om en u-landspolitik.

Men ett praktikfall har vi på bordet redan i dag, nämligen frågan om eventuellt bidrag till den interamerikanska utvecklingsbanken IDB. Vill vi i fortsättningen se och ta hänsyn till etl sammanhang mellan bistånds-, utrikes- och handelspolitiken kommer det flera sådana frågor som IDB-fallet som vi får ta ställning till. Vad gäller IDB vill jag medge all vissa handelspolitiska motiv skulle kunna tala för en svensk anslutning. Men de positiva effekterna för den svenska exporten synes bli mycket begränsade, och därjämte anser vi socialdemokrater inle att denna fråga om anslutning.till IDB kan ses som en ren handelspolitisk fråga. Ett medlemskap i IDB skulle strida mot de värderingar som varit vägledande för vår utrikespolitik. Vi har och kommer alt ha handel med länder vilkas politik och samhällssystem vi tar avstånd frän. Del är en annan sak att la steget att ansluta Sverige lill en internationell organisation vars verksamhet vi inte gillar och inte kan påverka; en sådan beslutsordning gäller ju inom IDB.

Jag beklagar för min del att handelsministern lyckats övertyga inte endast folkpartiet utan också centerpartiet i denna fråga, trots beslut på centerns stämma och uttalanden som har gjorts av utrikesministern på ett tidigt stadium samt de vilda protester som har kommit från medlemmarna inom partiet. Jag kan inte finna att herr Burenstam Linders inlägg här i dag pä något sätt har stärkt hans ställning i den här frågan och i politiken.

Jag skulle f ö. gärna vilja säga, med hänsyn till vad som har uttalats i Sydafrikafrägorna och den behandling som de har underkastals i december månad förra året från ulrikesutskottets sida, alt jag tror alt de citat och referat som har getts är missledande. Visst fanns det etl allmänt uttalande i detta ulskottsbelänkande om att internationella påtryckningar på Sydafrika, för alt detta land skulle ändra raspolitiken, kunde bli verkligt effektiva försl om FN:s säkerhetsråd tar ställning till världsomfattande sanklionsålgärder i någon form. Man skall också lägga märke till att utskottet säger att utskottet förutsätter atl regeringen noga följer den fortsatta utvecklingen i Sydafrika och såväl pä det internationella som pä del nationella planet vidtar lämpliga åtgärder, bl. a. för all motarbeta en utbyggnad av de utländska företagsengagemangen där.

Jag kan avslöja atl när vi behandlade detta i utskottet och gjorde del här ställningstagandet frän socialdemokraternas sida, hade vi redan diskussioner om hur vi skulle la nästa steg, och det tog vi redan i januari månad. Det kan inte vara fel alt etl parti arbetar på del sättet med en fråga som är angelägen och som faktiskt, med hänsyn till vad som hände under 1976, förändrats till sin innebörd från den tidpunkt dä molionen väcktes i januari fram lill dess alt den behandlades i december.

För att sedan fortsätta med att belysa sammanhangen i politiken vill jag la upp försvarsfrågan och sätta den i förhållande till de säkerhets-

politiska avvägningar man kan göra. Jag anser dessutom att det är självklart alt man i säkerhetspolitiken skall väga in ett hänsynslagande lill utvecklingsländerna. Med den utgångspunkten har jag sökt granska hur dessa sammanhang beaktats i den av regeringen nyligen framlagda försvarspropositionen. Jag finner då alt del har skett stora förändringar i dessa stycken när jag jämför försvarsutredningen, som i enighet hade åtskilligt att säga om säkerhetspolitiken, med det som nu återfinns i propositionen.

Jag skall ge några exempel. Till atl böria med kan jag konstatera atl framhävandet av problemen i utvecklingsländerna, enligt min mening värda all uppmärksamhet, i den internationella utvecklingen och i nuläget så gott som helt har fallit bort. Ett tidigare långt avsnitt om behovel av en ny ekonomisk världsordning återfinns inte alls. Frågan har tydligen inte fått gensvar hos försvarsministern och därmed inle i regeringen. 1 propositionen sägs angående en ny internationell ekonomisk världsordning - som behandlats mycket utföriigt av försvarsulredningen - endast att det kommer att bli fråga om en lång och allvarlig process. Inte heller återfinns ell avsnitt om de multinationella företagen och deras roll i maktspelet i väriden, som utredningen likaså tar upp men som alltså inte finns omnämnt i propositionen. Ännu mer överraskande är alt utredningens uttalande om större öppenhet länderna emellan i säkerhetspolitiska frågor fallit bort, liksom utredningens understrykande av FN;s strävanden att öka informationen i rustningsfrägor.

Varför? kan man fråga sig när man hör utrikesministerns tal i dag. Har man ingen avstämning departementen emellan, eller regeringspartierna emellan? Eller är det rent av så att man ser olika pä dessa frågor? De många ändringarna eller luckorna i det här sammanhanget ger en faktiskt anledning atl tro del senare.

Ett ursprungligen långt avsnitt om avspänningspoliiiken och samban-del mellan nedrustningen och strävandena atl skapa en ny internationell ekonomisk ordning har som sagt fallit bort. Inte heller uttalandet om avspänningspolitiken finns kvar i den lydelse som fanns i utredningen. Uttalandel au det är "naturligt all vi pä alla sätt söker stärka FN:s möjligheter all förebygga och lösa konfiikier" saknas likaså.

Jag kan inte finna någon annan förklaring än att försvarsministern ser pä dessa frågor på ett sätt som inte stämmer med försvarsutredningen 1976 och inte med vad utrikesministern säger 1977.

Från socialdemokratiskt håll beklagar vi alt regeringens försvarspolitik inte står i klart samband med internationella strävanden på olika områden. Vi vill hävda att för u-landspolitiken liksom för biståndspolitiken är solidariteten en ledstjärna, och samordningen med utrikespolitiken syftar till att minska klyftan mellan rika och fattiga länder och därigenom minska spänningen samt verka fredsbevarande.

Vi kommer senare att få diskutera försvarsfrågan, men i dag vill jag ändå få lov att säga alt del militära försvaret fått en så dominerande roll i den försvarspolitik som regeringen fastlagt all del undanskymmer

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

andra mycket viktiga element i en svensk säkerhetspolitik.

Herr talman! Jag vill avslutningsvis ta upp nedrustningsfrågorna.

I dessa dagar syns det som om president Carter och den nya administrationen i USA har länt förhoppningar om nya initiativ på nedrustningsområdet. Som situationen nu är i världen är det förklarligt all varie antydan till initiativ las emot positivt och väcker förväntningar.

Man bör dock hålla i minnet från vilken utgångspunkt ansträngningarna för en nedrustning - eller riktigare en dämpning av upprustningen - skall starta. Koslnaderna i nuläget för vapen, vapenutveckling och andra militära ändamål är så höga att talen knappast är fattbara.

En avrustad värid är avlägsen, men del betyder inte atl vi får vara passiva. Tvärtom kräver situationen största uppmärksamhet.

I den s. k. RIO-rapporten kan inhämtas följande uppgifter. 1974 var världens samlade militärutgifter 210 miljarder dollar. Vidare framgår att dessa utgifter på en 20-ärsperiod frän 1954 hade ökat i fasta priser med 68 %. Motsvarande totala kostnader för 1975 har beräknats ha ökal till 300 miljarder dollar. Var och en kan räkna ut alt del betyder utlägg av hundratals miljoner kronor varie timme dygnet om året om för militära ändamål.

10 % av totalsumman satsas pä forskning och utveckling av vapen och vapensystem. En alldeles för stor del av tillgängliga mänskliga resurser, kvalificerade forskare och tekniker tas i anspråk i dessa sammanhang, särskilt om vi beaktar det utomordentliga behov som föreligger för att finna medel och metoder alt bekämpa orsakerna till underutveckling, nöd och fattigdom i väriden.

Världsbanken har gjort en kalkyl som visar att för 5 96 av de medel man satsar pä vapen under en kommande tioårsperiod skulle man kunna i huvudsak lösa sådana för mänskligheten viktiga problem som försörining med livsmedel och med friskt vatten, vidare utbildning, slumsanering, transporlfrågor och utvecklandet av hälsovård kombinerad med befolkningspolitik. Nog vore det värt atl sträva efter att använda en riu-gondel av rustningskostnaderna till sådana för människorna helt enkelt oumbärliga nyttigheler, som nu inle finns.

Merparten av militärutgifterna faller naturiigtvis pä stormakterna. 1974 beräknades USA och Sovjet slå för 60 %, och NATO-blockel och War-szawapakisländerna beräknas sammantagna ha en andel av 80 %.

Värd atl uppmärksamma är emellertid den under senare år kraftigt ökade del som faller pä länderna i tredje väriden, vilkas andel under åren 1965 lill 1974 har ökat från 6 % lill 17 96, utan att deras andel av världens ekonomiska resurser ökat i motsvarande grad. Med all respekt för dessa länders rätt att själva bedöma och besluta om sina säkerhetssystem är ändå utvecklingen t. ex. av vapenförsäljningen till dessa länder så betydande att den. förtjänar uppmärksamhet.

Distributionen av vapen över gränserna till u-länderna är numera vinstgivande affärer där vapenindustrin har stora intressen. Ofta säljs vapen till andra länder innan de tagits i bruk i tillverkningslandet. Det är från

fyra länder - USA, Sovjet, Frankrike och England - som huvudparten eller 90 % av försäljningen till utvecklingsländerna sker. Vill man söka begränsa spridningen av nya konventionella vapen finner man här en uppslagsända.

Jag är väl medveten om hur svårt det är att angripa och lösa detta problem. Men jag vill ändå hävda att det i FN;s nya informationsuppgifter när det gäller ruslningsfrågorna borde naturiigen ingå atl belysa hur kommersiella intressen utvecklas på säljarsidan. Jag vill i detta sammanhang anmäla denna fråga för uppmärksamhet och ålgärder inför förberedelserna för den extra generalförsamlingen om nedrustningsfrågor 1978. Det bör vara angeläget för regeringen atl pröva om man möjligen kan la upp denna fråga.

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Herr andre vice talmannen tillkännagav att anslag utfärdats om sammanträdets fortsättande kl. 19.30.

Herr förste vice talmannen BENGTSON (c):

Herr talman! Det har skett åtskilliga förändringar i svensk politik under de senaste 25 åren. Regeringar har växlat, partiledare har växlat, och i de poliliska frågorna har del fattats många viktiga beslul och skett slora förändringar. Men även om det har förekommit mycket inom svensk inrikespolitik, sä kan del konstateras all utrikespolitiken i värt land har karakteriserats av stabilitet och kontinuitet. Den svenska alliansfria linjen, som syftar till neutralitet under krig, har hela tiden legat fast, och den gör sä också i dag.

Den svenska alliansfriheten har som bekant inle betytt alt Sverige undvikit att delta i det internationella arbetet eller att ta ställning i viktiga internationella frågor. Om officiella ställningstaganden har i stort sett enighet rätt.

Regeringsskiftet har inte medfört någon förändring av den officiella svenska ståndpunkten. Del hindrar emellertid inte att en debalt förs om de internationella problemen i allmänhet.

I dagens debatt om Sveriges anslutning lill Interamerikanska banken har det förekommit uppgifier som är förvånande. När det talas om promemorian i handelsdepartementet kan man inte annat än göra reflexionen: Utarbetade tjänstemännen PM hur som helst, eller var del någon som sade till dem alt det här var av intresse och gav dem order atl utarbeta en PM? Hur arbetades det i handelsdepartementet på den tiden?

Fru Lewén-Eliasson log upp uttalandet på centerns stämma. Citera inte bara halva uttalandet! Citera litet mer, så blir bilden en helt annan! Fru Lewén-Eliasson citerade visseriigen inte nu, men hon hänvisade till vad som stått i tidningarna, och eftersom tidningarna i allmänhet bara tar med den ena hälften blir det en helt annan mening i det hela.

1 IDB är f n. 22 latinamerikanska länder samt USA och Canada medlemmar. Utomregionala medlemmar är Belgien, Danmark, Israel, Japan, Jugoslavien, Nederländerna, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Västtysk-

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

land och Österrike. Italien har förklarat sig berett alt vidta de erforderiiga åtgärderna för medlemskap, men de parlamentariska procedurerna är ännu inte avslutade. Finland och Frankrike har också beslutat ansöka om medlemskap.

Mol den bakgrunden är det förvånande atl herr Lidbom inle på något sätt kan ge någon klarhet i vad vi skall tänka om socialdemokraternas ställningstagande. Skall vi tro på socialdemokraterna i Danmark, Storbritannien, Västtyskland och Österrike, eller skall vi tro på de svenska socialdemokraterna, de svenska socialdemokrater som ständigt talar om solidariteten och enigheten mellan socialdemokrater i Europa? Vem skall vi egentligen tro på? Har socialdemokraterna i Österrike, Västtyskland, Storbritannien och Danmark - som också handelsministern hänvisade till - fullkomligt fel? Även om inte herr Lidbom befinner sig i kammaren jusl nu, finns del kanske andra socialdemokratiska talare som kan upplysa oss om det finns någon konsekvens i de ställningstaganden som gjorts i olika länder i Europa med socialdemokratiska regimer.

Målel för internationella strävanden bör vara att varje land får frihet och självständighet och atl det får oinskränkt förfoga över sina naturresurser. Den internationella säkerheten bör tryggas så att inget land känner sig hotat och därmed tvingat att hålla en omfattande militär beredskap. Dessa önskemål om internationell fred och säkerhet är förvisso inle lätta alt genomföra. Krutdurkar finns på många platser i vår värld, och de kan lätt bringas att explodera och följas av en världsbrand. Det är heller inte lätt alt alllid fastställa territoriella områden där under mång-tusenåriga strider herraväldet växlat mellan olika länder.

Under denna halva av det århundrade vi lever i har dock åtskilliga framsteg gjorts. Detla återspeglas i viss mån av medlemskapen i Förenta nationerna. I börian av 1950-talet fanns del endast etl 60-tal medlemmar i FN, men nu är siffran uppe i 147. Det är glädjande all universalileten vunnit alltmer terräng. Ännu existerar dock kolonialförtryck i vissa delar av världen, t. ex. i Sydafrika och Rhodesia. I andra delar av världen finns förtrycket i andra former, t. ex. i Chile och mer eller mindre i en rad andra diklaturländer, främst i dem som i internationella sammanhang själva kallar sig socialistiska. I många fall har friheten vunnits efter en lång och många gånger blodig kamp. Det är sä myckel mera beklagligt som i många av de länder, där befrielsekampen förts sä intensivt och slutligen resulterat i seger, man bara har fiyttat över systemet i en ny form av diktatur. Befrielsekampen är slut, och befrielsekampen kan börja igen för all fä frihet inom del område som befriats från utländsk dominans. En utmärkt riktlinje för vad som menas med frihet är Förenta nationernas konventioner om de mänskliga rättigheterna.

Utrikesministern ägnade i sill anförande stor uppmärksamhet ål frågan om de mänskliga rättigheterna, och även herr Palme m. fl. har talat om detla. Jag finner del glädjande all frågan om de mänskliga rättigheterna under senare tid kommit alltmer i förgrunden i den internationella debatten. Della kan delvis bero pä alt FN:s båda konventioner om mänskliga

rättigheter trädde i kraft under förra året. Dessa konventioner innebär rätten till liv, rätten lill religions-, tanke- och yttrandefrihet, rätlen atl fritt fiytta och emigrera även från sill eget land, rätten all bilda och fritt ansluta sig lill fackföreningar och rätten att strejka - för att nu nämna några exempel ur dessa konventioner.

I sin helhet innebär konventionerna skydd för mänskliga rättigheter och skydd mot godtycke, vilket är principer som borde kunna antagas av varie land. Del är i högsta grad beklagligt alt vissa länder, bland dem Sovjetunionen, börjar schackra med dessa rättigheter och använder dem som en bricka i del siorpolitiska spelei. Mänskliga rälligheler som de definierals i FN;s konveniioner är orubbliga och kan inte bortförklaras med att man inte tillåter ingripanden i etl lands inre angelägenheter. Del är dock inle första gången vissa diktaturländer försöker sätta krokben för utövandet av mänskliga rättigheter. Det kan ju också herr Svensson i Malmö observera, som anmärkte pä att man ofta vänder sig emot de socialistiska länderna för brott mot mänskliga rättigheter. Redan vid antagandet av konventionerna drev man igenom alt 35 länder, vilket är ell ovanligt högt tal, skulle ratificera konventionerna innan de trädde i kraft. Della medförde att del tog tio är innan konventionerna kunde träda i kraft.

Det borde vara självfallet atl etl visst mätt av kontroll skulle tillåtas för att rättigheterna skall bli verklighet, men detla har förhindrats av elt stort antal länder. Vid antagandel av konventionerna lyckades Sovjetunionen med slöd av en rad andra diktaturländer förhindra all kontrollparagrafer logs in i konventionstexterna. I stället upprättades ell fakultativt protokoll, men del bör nogsamt noteras all bara ett litet antal av de länder som ratificerat konventionerna också skrivit på protokollet, som ju medger kontroll. Det är bara 13 länder som accepterat kontroll medan 38 länder totalt anslutit sig till och ratificerat konventionerna. Inget av de socialistiska länderna har accepterat kontroll. Sovjetunionen röstade inle heller för anlagande av deklarationer om mänskliga rättigheter 1948. Förenta staterna har inle alls anslutit sig lill konventionerna.

Del kan, som utrikesministern sade, uppstå vissa konfiikier mellan konventionen och utövandet av elt lands rätt atl bestämma över sina inre angelägenheter, men del kan bara gälla temporärt. Man måste se lill att konventionerna om de mänskliga rättigheterna genomförs överallt i vår värld.

Jag sade tidigare atl det kan vara svårigheter atl få enighet om vilket territoriellt område som bör utgöra elt land. Del kan vara så att någon del av landet anser sig själv vara en självständig enhet, och del kan vara stridigheter inom landei som gör all området delas i två enheter. Enligt min uppfattning är Förenta nationerna del forum som bör söka lösa konflikter och undanröja hot mot freden, och därför finner jag del egendomligt atl vissa länder eller delar av länder dels vägrar all hänskjuia en tvistefråga lill FN, dels vägrar all erkänna all den andra parlen existerar. Del är dåliga förutsättningar för all lösa en konflikt om man

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

uppträder pä det sättet. Sädana länder borde ju betänka atl en konflikt inte varar för evigt, ulan alt del kan finnas en lösning pä ell eller annat sätt. I avvaktan pä en lösning borde man i varie fall kunna erkänna den andra delen som motpart. Centern har den uppfatlningen att vårt land bör erkänna varje land som de faclo är existerande.

Redan på ett tidigt stadium förordade jag alt Sverige skulle erkänna Nordkorea och Östtyskland. Del fanns ingen anledning att vänta på en återförening av Öst- och Västtyskland, eftersom en sådan förening är skjuten på en oviss framlid. Förhållandel är liknande i Korea. Både Östtyskland och Nordkorea tillhör den kommunistiska gemenskapen, om vilken Sovjetunionens utrikesminister Gromyko sagt, att man aldrig kommer att lämna en kvadraltum av den kommunistiska regionen lill etl land med annat ideologiskt syslem. Del måsle i klartext betyda au återföreningar endast kan ske om den andra delen underordnar sig den kommunistiska diktaturen. Under sådana förutsättningar kan var och en förstå hur lätt del är all återförena länder där den ena delen är kommunistisk. Med god vilja kan dock förbindelserna mellan sädana länder ulvecklas, som också i viss utsträckning skett mellan de båda delarna av Tyskland. Del är meningslöst när Nordkorea vill låtsas som om Sydkorea, etl land med 35 miljoner innevånare, inte existerar. Della gäller oavseil vad man nu tycker om regimen. Förhandlingar mellan dessa båda delar av ett land borde under FN:s överinseende kunna upptagas.

I Mellersta Östern är motsättningarna hårda, så hårda atl världsfreden kan hotas. Sverige har alltid vädjat till parterna alt försöka nå samförstånd, och Sverige har med humanitära åtgärder t. ex. i flyktingfrågorna försökt atl hjälpa.

Vid nedrustningsförhandlingarna såväl i Geneve som senare under FN-sessionen i New York har Sverige tagit en mycket aktiv del. Under FN:s senaste generalförsamling antogs elt tjugofemtal resolutioner i nedrustningsfrågan, vilket i och för sig inte innebär några siörre framsteg i nedrustningsfrågan, eftersom resolutionernas innehåll och framför allt ländernas fullföljande av resolutionerna är det viktigaste.

Herr lalman! Del bör inte underlåtas atl i denna debatt påpeka faran av alt, som också utrikesministern sagt, ju mera den s. k. fredliga kärnkraften utbyggs, desto större blir faran för kärnvapenkrig. Arsenalen av förbrukat alombränsle som kan omvandlas till kärnvapen växer alltmer, också med hjälp av de svenska alomkraftverken. Ju siörre mängder det finns, desto svårare blir del med kontrollen och desto siörre blir risken alt kärnvapnen kommer atl innehas av allt fler länder. Sverige kan också bli mera åtråvärt för en potentiell fiende som önskar fä råvara lill kärnvapen.

Jag vill sluta mitt anförande med alt säga all del viktigaste i fredsarbetet inte består i atl hålla konferenser och anta resolutioner utan i att fattade beslul åtföljs, i god vilja all förstå, respektera och tolerera andras uppfattningar.

Under detla anförande övertog herr tredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill göra några kommentarer till anförandel av herr Torslen Bengtson.

Först vill jag ställa frågan: Har aldrig herr Bengtson hört talas om alt man i olika sammanhang utarbetar arbetspromemorior som inte accepteras av dem de riktas lill? Jag har inte några kontakter med regeringsarbetet och vet inle vad som förevarit, men detta tycker jag är en fråga som är berättigad efter diskussionen om den här s. k. promemorian.

Sedan vill jag säga; Torslen Bengtson vill väl inte påstå att det funnits tveksamhet i centerpartiet inför anslutningen till IDB? Sä myckel har väl ändå framkommit i den allmänna diskussionen atl detla torde vara ganska klart. Men det skulle vara intressant om herr Bengtson vill bestrida denna tveksamhet.

Sedan vill jag upplysa honom om - om han inte förställ del - att Sveriges socialdemokratiska parti faktiskt är elt parti som lar självständig ställning i sädana här utrikespolitiska frågor. Vi har gjort del i andra sammanhang, precis som vi har gjort nu. Del skäms vi inte för. Och inte något av våra broderpariier kommer med anmärkningar eller klankar på oss fördel.

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Herr förste vice talmannen BENGTSON (c) kort genmäle;

Herr talman! Om del utarbetas en promemoria så mäste det väl finnas intresse för frågan. Annars låter man väl bli alt utarbeta promemorian? Del är alltså detla som visas av att den förra regeringen lät utarbeta en promemoria i fråga om IDB.

Sedan om tveksamheten ifrån centern: Det är riktigt, del fanns tveksamhet. Jag kan säga fru Lewén-Eliasson att del är just för atl banken har gett en del lån som vi anser är olämpliga. Det var det som orsakade tveksamheten. Har inte någon sagt det. tidigare sä kan jag upplysa fru Lewén-Eliasson om atl vi inle gillar alla lån som getts ifrån banken. Vi anser ändå alt Sverige skall ansluta sig lill IDB.

Sedan om den självständiga ställning för socialdemokratiska partier i Europa som fru Lewén-Eliasson har talat om tidigare: En sådan kan för all del vara bra, och visst kan ni handla självständigt. Men då frågar jag fru Lewén-Eliasson: Innebär ert ställningstagande således kritik mot socialdemokraterna i Danmark, Storbritannien, Västtyskland och Österrike, att de har handlat fel i fråga om IDB?

Fru LEWÉN-ELIASSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Lika väl sorri vi är ett självständigt parti är också dessa länders socialdemokratiska partier självständiga och lar ställning utifrån sina utgångspunkter. Vi har ingen anledning atl kritisera dem för del.

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och vahitapolitisk debatt

Men på tal om IDB och den tveksamhet som tydligen rätt hos centern i alla fall, sä kanske det vore bra för informationen i den här debatten all konstatera, när man talar om att det skulle vara fördelar för fatliga länder osv., alt 27 96 av bankens resurser under de senaste åren gått till fattiga länder. De stora mottagarna av stödet är sädana länder som Brasilien och Argentina. Delta tror jag mig veta är en av anledningarna lill att centerns folk varit tveksamt. Jag beklagar all denna tveksamhet inte lett till ett avståndstagande.

Herr förste vice talmannen BENGTSON (c) kort genmäle: Herr talman! Del är bara en sak att konstatera i del här fallet: Finns det 22 latinamerikanska länder som är medlemmar i IDB och ett stort anlal länder frän Europa sä måsle man säga alt del finns ett intresse att IDB existerar.

Sedan är del ju bra alt socialdemokraterna tar självständig ställning i Sverige. Men då är det bara att konstatera atl det föreligger djup oenighet mellan socialdemokratiska partier i olika delar av Europa.

Fru DAHL (s):

Herr lalman! Det har blivit ell honnörsord att tala om moral som en viktig grund för internationell politik. Och del är bra. Lät oss hoppas alt det kommer att leda lill verkliga förändringar i deras beleende för vilka delta tal är något nytt! Det är ju sä att många av dem som nu talar om moral för inte så länge sedan hånade och förlöjligade oss som hävdade alt moral, humanitet och solidaritet mäste spela en roll och som arbetade för atl sådana saker också skulle få göra del.

Bakom del nymornade intresset för moralen som grund för den internationella politiken ligger säkerligen också det faktum atl det har visat sig alt moralen har varit en kraft som har kunnat förändra verkligheten och all del har varit och är meningsfullt att arbeta på del sättet. Det är de som haft moralen på sin sida, och inle den överlägsna tekniken, som har segrat i befrielsekampen runt om i världen.

Det är moralen som har haft framgångar i det internationella samarbetet, i FN-familjen t. ex. Del kommer atl visa sig, inte minst i tredje världen, all det är de länder där moraliska värderingar om rättvisa och solidaritet tillåts spela en roll som kommer atl kunna visa på möjligheter atl förändra verkligheten lill del bättre för människorna.

Vi hälsar det nymornade intresset för moral med tillfredsställelse, och vi hoppas också atl vi inte varje gäng vi får anledning all påminna om vad moralen kräver av oss i enskilda ställningstaganden skall bli bemötta med samma ringaktning som hittills. Ändå är det ju precis del som har hänt, när man på borgeriigt håll talar om våra ställningstaganden när det gäller IDB eller värt krav på förbud mot svenska investeringar i Sydafrika.

Låt mig också säga atl jag hoppas atl de slormaklsförelrädare som nu säger atl de företräder moraliska värderingar när de granskar vad

andra har för sig också låter moraliska värderingar spela en roll för sill eget handlande.

Herr talman! Jag hade nyligen tillfälle atl för tredje gången besöka Vietnam och Indokina. Mina tidigare besök där hade ägt rum under krig. Redan då hade jag med sorg och även med vrede kunnat konstatera krigels verkningar. Pä sätt och vis var del här besöket i ett Vietnam i fred ännu mer skakande och gav ännu mer upprörande vittnesbörd om de skador och de lidanden som kriget åsamkat Vietnam. Detta gäller naturligtvis först och främst alla dem som dödals eller lemlästais eller skadats för livet och alla de familjer med anhöriga som drabbats på det sättet. Del gäller också de materiella skadorna: atl bostäder, skolor, sjukhus, kommunikationer, industrier och jordbruk slagils ul i slora delar av landet. Det gäller den svåra förstörelsen av själva naturen i stora delar av landet, som innebär att det kommer att ta decennier och generationer innan landet blir fullt återuppbyggt.

Men jag vill också säga att etl minst lika djupt intryck gjorde de skador - särskilt i södra Vietnam - som kriget och den amerikanska närvaron orsakat. Vad del var frågan om var en förstörelse av den nationella kulturen och av de sociala traditionerna. Då tänker jag inte bara på co-cacolakulluren och Hondakuliuren, som man ibland talar om, utan pä de miljoner arbetslösa, på den miljon föräldralösa och på de förvildade barn, på de hundratusentals prostituerade och narkotikaskadade samt på de människor som fick sina liv förstörda av den narkotikahandel som regimens män levde på - och fortfarande lever på - där de sitter i exil i Europa och USA. Jag tänker naturligtvis också på den splittring som drabbat landei under kriget.

Det var i sanning oerhörda problem som del vietnamesiska folkel ställdes inför efter kriget. Därför gjorde del etl väldigt gripande intryck på oss som deltog i det här besöket atl man nu med sådan uthållighet, sådan visdom och sådant mod satsar på försoning, återanpassning och återuppbyggnad - och all den försonliga inställningen gäller också dem som tidigare var fienden bäde inom landet och i USA.

I det här arbetet med atl bygga upp Vietnam och hela Indokina igen har, som utrikesministern också till min glädje sade, Sverige och del internationella samfundet en moralisk skyldighet all delta. Den moraliska skyldigheten gäller naturligtvis i synnerhet USA, som ju är den som i första hand är skyldig till förödelsen, både genom den krigföring som man bedrev och som direkl syftade till atl drabba det civila samhället och människorna och genom den arbetslöshet och prostitution som man skapade i landei och som förstörde många människors liv. Om president Carters tal om en ny, moralisk utrikespolitik skall ha någon trovärdighet alls, är det första som han måste göra att åtminstone leva upp till de formella förpliktelser som han har enligt Parisavtalel. Jag måste säga alt jag blev besviken över atl inle utrikesministern med siörre kraft kunde understryka den skyldigheten.

Nu har herr Hernelius med sedvanlig tarvlighet och slarvighet uttalat

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

sig om situationen i Indokina i den här debatten. Jag tror atl jag ändå har vissa möjligheter alt bemöta de värsta felaktigheterna i vad han sade.

Låt mig då försl säga alt vi betraktar det som en oförskämdhet att ens insinuera att vi skulle se genom fingrarna, om man kränkte de mänskliga rättigheterna i Vietnam nu efter kriget. Vi tycker också att vi, som är de som mer än några andra har fått ta kampen mol kommunismen både i vårt eget land och utomlands, inle skall behöva fä smäll på fingrarna av herr Hernelius som ju brukar läxa upp oss när vi tar i för hårt t. ex. i våra angrepp mot stormakterna.

Vi har ju en annan samhällssyn än kommunistpartiet i Vietnam, och det är ingen hemlighet - inle för vietnameserna heller. Men del som är intressant att ta reda på är om Vietnam och Laos i dag är polisstater där det begås mord och oförrätter, om de är länder där människor lever i skräck. Vi har därför - inte minst pä grund av alla de anklagelser som har riklats mot Vietnam del senaste året - med mycket stor noggrannhet undersökt sanningshallen i anklagelserna, och vi använde mycken lid under värt besök till atl pröva den. Lät mig fä nämna några ting!

För det första: Vi har kunnat konstatera att det i ett stort antal fall rör sig om rena förfalskningar, inkl. förfalskningar av människors namnteckningar som sägs ha stått under upprop i sädana här sammanhang. Jag kan inte yttra mig om del uttalande av Mitlerand som herr Hernelius nu åberopade och som skulle ha gjorts för några veckor sedan, men vi har kunnat belägga förfalskningar där han har varit indragen under föregående år.

För det andra: För oss som besökte Vietnam och Laos slår del klart atl del inte är fråga om polisstater, där människor lever i skräck. Det är inle heller fråga om atl ett parti eller en del av landei håller resten av landet i ett järngrepp. Tvärtom finns del en väl utvecklad lokal självstyrelse, där företrädare för olika meningsriktningar i samhället har del.

För det tredje; Vi fick väldigt många vittnesbörd om alt talet om försoning är någonting som man menar allvar med; det är inte bara en fasad. Vi fick beskrivet för oss hur man har beslutat all all omskolning och t. o. m. all bestraffning av dem som begick krigsförbrytelser skall ha avslutats senast den 1 maj 1978. Del är betydligt tidigare än man någonsin i Europa hade avslutat bestraffningar av dem som begick krigsförbrytelser under andra världskriget.

Vi talade med företrädare för både de katolska och de buddistiska kyrkorna, som förklarade för oss alt de till skillnad mot vad som gällde under kriget hade fullständig religiös frihet och också frihet att verka i andra avseenden, t. ex. beträffande socialvård och skolor. Vi talade också med f d. officerare, som hade varil på omskolningsläger och som beskrev atl de inte hade blivit utsatta för vad man här har talat om.

Den mycket kända advokaten Madame Ngo Ba Thanh, som under kriget framstod som en symbol för motståndskampen men som tillhörde tredje kraften, förklarade mycket uttryckligt för oss, i närvaro av andra

vietnameser, att hon inte var och inle är kommunist. Men hon ville med bestämdhet varna alla dem som i dag tror pä de rykten som sprids om alt man i Vietnam skulle förtrycka de mänskliga rättigheterna. Hon uttryckte sig bl. a. på följande sätt: "Jag är inle kommunist. Jag har fått min juridiska utbildning enligt västerländsk tradition vid Colum-biauniversitetet i USA, och jag trodde på vad jag där lärde mig om den västeriändska demokratin. Men jag fick lära mig att del bara var hyckleri. Och de som under decennier har förtryckt alla demokratiska rättigheter i värt land skall inte nu genom lögner komma och förstöra värt arbete för försoning och återanpassning."

Herr lalman! Vi hade i vår delegation en facklig representant som f ö. i sitt dagliga arbete bl. a. har att bekämpa kommunister. Han är född i Tyskland på 1930-talet, han bodde där under kriget som pojke och ung man, och han upplevde Tyskland under och efter kriget. Hans reaktion var atl situationen i Vietnam två år efter kriget i alla avseenden var mycket bättre än vad den var i Tyskland, och all i synnerhet det sätt varpå man lyckats hålla tillbaka alla hämndaktioner var någonting väldigt gripande. Jag måste säga att det också var min upplevelse. Där mötte vi människor som hade suttit i koncentrationsläger i åratal, som torterats, vars anhöriga mördats, och som dagligen sysslade med au rehabilitera krigets offer. Del var i sanning gripande all se atl de på del sätt som nu skedde kunde stryka över vad som hade varit och gä vidare.

Vi reste, herr lalman, frän Vietnam, där man sysslade med alt på delta sätt reparera krigets skador, till Thailand. Där mötte vi allt elände - slummen och lyxen i blandning, miljöförstöringen, föräldralösa barn, prostituerade, narkotikaskadade, polis och beväpnad militär överallt, människor som fiydde för sina liv. Det är alldeles uppenbart att medan Carter talar om den nya moraliska utrikespolitiken sä är USA i stor stil på väg in i Thailand. Den jagade oppositionen sade till oss: Hjälp oss i tid, ingrip i tid, innan det här landet är fullständigt förlorat och innan freden i hela Vietnam hotas!

Jag har, herr lalman, vid det här laget tagit upp situationen i Thailand här i kammaren och direkl för utrikesministern vid många tillfällen. Jag har informerat om situationen, senast efter hemkomsten frän min resa, och jag har krävt åtgärder. Tidigare har jag kritiserat utrikesministern och regeringen för brist pä handling i den här frågan, och jag har så småningom kommit till den uppfattningen all Karin Söder visserligen var sen att reagera och dä gjorde sig skyldig till försummelser, men att hon nu kommit till insikt och har god vilja i den här frågan. Dä trodde jag att hon skulle vara beredd alt handla. Desto mer förvånad blev jag över att hon också denna gäng, liksom t. ex. i sitt FN-tal, underlät all ta upp Thailandfrägan. Karin Söder sade i en replik att tiden inte tillåtit det. Men om hon verkligen hade ansett att den här frågan var angelägen skulle hon ju ha sett till alt den fått plats under en begränsad tid. Jag kan, herr talman, inte underlåta att dra den slutsatsen att del nog snarare är moderaternas infiytande än bristen på tid som har hindrat fru Söder

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

att ta med den här frågan i sill tal, för jag har, som sagt, av våra tidigare diskussioner fått det intrycket att fru Söder var medveten om betydelsen av all dessa frågor behandlas.

Får jag sä till slut bara säga en sak som gäller vad som anförs om betydelsen av internationellt samarbete på energipolitikens område, inte minst för att garantera att konfiikier om energin inte leder lill storkrig eller för att garantera att vi handskas med energifrågorna på ell ansvarsfullt sätt internationellt sett. Jag instämmer helt i att della är betydelsefullt och konstaterar au regeringen nu också inser det man inte insåg under valrörelsen, nämligen att detta internationella samarbete är viktigt. Desto mer förvånande är del då all Karin Söders partivän energiministern i budgetpropositionen med, som jag förmodar, hela regeringens slöd stoppar forskning som har varit av oerhört stor betydelse för oss i nedrusiningsarbelel och i arbetet på att förhindra spridning av kärnvapen. Det är knappast ansvarsfull polilik från deras sida som betraktar energifrågorna som mycket allvarliga frågor, och vi kan inte godta detla.

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! Jag skall inte gä i sakdebatt med fru Dahl om situationen i Indokina. Jag vill emellertid gärna, efiersom herr Hernelius har farit lill Nordiska rådet i Helsingfors, opponera mig mol fru Dahls personliga angrepp på honom, varvid hon karakteriserade hans framförande som gjort med "sedvanlig tarvlighet och slarvighet". Jag har, herr lalman, svårt att tro all någon i kammaren skulle instämma i denna del av fru Dahls anförande.

Dessutom skulle jag när det gäller fru Dahls diskussion om IDB vilja hänvisa lill det anförande som herr Wirmark höll tidigare i dag.

Jag vill däremot säga alt genom sitt deltagande i Förenta nationernas säkerhetsråds arbete gavs Sverige goda förutsättningar att klargöra sin inställning till Mellersta Östern-frågan. Genomgående har vårt lands inställning varit grundad pä att säkerhetsrådets resolutioner 242 och 338 skall ligga lill grund för kommande förhandlingar. Det innebär bl. a. när det gäller frågan om Israels gränser alt dessa måste vara säkra och erkända.

Frågan om gränserna i Mellersta Östern är inte bara en intern fråga mellan direkt berörda stater. Det ständiga hotet mot freden och de berörda staternas kapprustning kan få konsekvenser för hela världen, vilket också utrikesministern i dag påpekade. Säkerhetsrådet har känt sitt ansvar och genom olika åtgärder försökt all undanröja krigshandlingar, men alltför många gånger har man misslyckats. För mig var del glädjande att konstalera utrikesministerns bedömning att förutsätlningarna för förhandlingar har ljusnat. Ell resultat i Mellersta Östern-frågan kan emellertid inle förväntas förrän parterna gemensamt upptar sädana förhandlingar och kommer till etl resultat. Situationen försvåras av atl PLO icke har godtagit Israel som självständig stat. Och Israel ser ingen möjlighet atl förhandla med en organisation som inle erkänner det egna landels existens. För-

handlingar brukar ju normall resultera i eftergifter, men när det gäller kommande förhandlingar om fred i Mellanöstern krävs det eftergifter från båda sidor, innan förhandlingarna kan komma till stånd. Del finns emellertid olika tecken på att man frän PLO;s sida har fåll en mjukare inställning, och det är väl också bakgrunden till utrikesministerns förmodan här i dag.

Herr talman! Jag tycker mig emellertid skönja en liten men dock förändring när del gäller svensk syn på palestiniernas rättigheter. Medan Sveriges representanter i internationella sammanhang tidigare talat om palestiniernas rätt lill etl hemland gavs första gängen i utrikesminister Söders tal i FN uttryck åt en svensk uppfattning om palestiniernas rält till en egen stat. I och för sig kan del vara en fråga om ord, men trots allt har vi här gjort etl förtydligande som möjligen kan uppfattas som en förändring. Jag skall inle ge uttryck för en annan mening än utrikesministern, men jag vill gärna tillägga att tillkomsten av en sådan stat måste ske på palestiniernas uttryckliga önskan, och tillkomsten får inte åsidosätta kravet på erkända och säkra gränser för Israel. Från svensk sida har ju gränsfrågan betonats kraftigt. Att erkänna ell lands gränser innebär all själva orsaken lill territoriella gränstvister undanröjs. Säkra gränser å andra sidan innebär att gränserna inte behöver vara fullt beväpnade järnridåer. Vi har i vårt land under sekler levt under fredliga förhållanden, och det är naturligtvis omöjligt för oss alt föreställa oss hur det är alt leva under de förhållanden som råder i Israel - med en ständig oro för själva existensen av sitt land.

Under ell besök där nere hörde jag en av företrädarna för israeliska staten säga: Alla länder kan föra krig och efter kriget finns del vinnande och föriorande stater. Men för Israel gäller inte detta. Israel har inte råd all föriora elt krig, därför att i så fall finns inget Israel längre.

Naturiigtvis är della den innersta orsaken lill upprustningen. Sverige har i olika sammanhang och inte minst i nedruslningsdelegationen aktivt arbetat för en fortgående nedrustning.

Herr talman! Jag vill här gärna göra en avslickare och kommentera vårt agerande i nedrustningsfrågorna. Jag tycker att det var beklämmande att höra såväl herr Palme som fru Lewén-Eliasson i dag antyda att svenska regeringens försvarspolitik inle skulle vara förenlig med etl fortsatt starkt och kraftfullt agerande i nedrustningsförhandlingarna i Geneve. Oppositionen fick det au låta som om den lagda försvarsproposilionen för Sveriges del skulle innebära en upprustning. Men, herr talman, de diskussionerna kommer vi atl föra senare, i samband med behandlingen av den propositionen.

Beträffande Israel vill jag gärna tillägga att vi borde ta avstånd från den handelsbojkoii som arabländerna utövar mot förelag som handlar med Israel. Handelsministern svarade för inte länge sedan på en fråga huruvida del vore angelägel att vi följde upp denna bojkott mer noga än vad hittills varil fallet. Jag delar hans uppfattning att en registrering av bojkottåigärder är omöjlig därför atl det inte går all få ett säkert un-

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

7 Riksdagens protokoll 1976/77:99-100

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

derlag för vilka motiv, förelagsekonomiska eller politiska, som legal lill grund för våra företags ställningstaganden vid export till Mellersta Östern. Ändå anser jag att Sverige som till fullo har anammat principen att endast ansluta sig till sådana ekonomiska sanktioner som godkänts av FN;s säkerhetsråd i högre grad kunde motarbeta arabboj kollen. I engelska parlamentet har bland enskilda parlamentsledamöter vuxit fram ett starkl motstånd mol den flathet man anser alt engelska regeringen visar. Den nye foreign secrelary, Mr. Owen, gjorde vissa uttalanden före sitt tillträde, som medfört alt del finns orsak att tro alt man inom engelska utrikesdepartementet kan komma alt öka motståndet mot arabbojkotten.

I vårt land vore det önskvärt alt man från regeringens och också frän industrins sida klarare uttalade atl handel med Israel i sig inte medför omöjlighet att handla med arabstaterna. Många företag har emellertid diffusa uppfattningar om vad bojkotten egentligen innebär och de måste få information frän handelsdepartementet och utrikesförvaltningen. Det är nämligen så all bojkotten för Israel medför slora svårigheter. Inte minst ekonomiskt har Israel drabbats hårt genom all inte fritt kunna välja importland.

Herr talman! Jag skulle vilja beröra en sak till. Sverige gör i olika FN-organ insatser, som av många länder möts med respekt. Vår neutrala ställning, vårt aktiva bistånd till de underutvecklade länderna och vår höga tekniska standard gör all man lyssnar till våra åsikter. Vi å vår sida kan konstatera att utvecklingen i fiera av FN-organen går i en riktning som medför en minskad effektivitet samtidigt som de administrativa koslnaderna tenderar atl öka i allt snabbare takt. Under UNESCO:s generalkonferens i Nairobi i höstas verkade Sverige för en ökad koncentration av UNESCO:s arbete, och jag anser delta vara etl ytterst lovvärt initiativ. Dubbelarbete mellan olika FN-organ förekommer i allt högre grad samtidigt som man inom de olika organen blir alltmer angelägen all tillfredsställa krav från olika länder. Följden blir en ökad splittring och därmed minskad effektivitet eftersom den totala anslagssumman inte ökar i samma grad som antalet projekt. Inför et t kommande europeiskt regionmöte i Helsingfors har Sverige föreslagit alt UNESCO i sitt arbete i fortsättningen skall göra del bästa av lillgängliga resurser, koncentrera dessa pä atl tillfredsställa basic needs och ta särskild hänsyn till förhållandena i de minst utvecklade länderna.

Jag finner det viktigt att vi får gehör för dessa våra krav. Diskussionen om basic needs förs olika i olika organ - givetvis har varie organ sitt intresse att ta till vara. Den tidigare diskussionen om alt sätta tillfredsställandet av basic needs i förhållande till den ekonomiska tillväxten och bruttonationalprodukten har kritiserats alltmer. Det svenska UNES-CO-rådet föreslår inför del kommande sammanträdet att basic needs som grund för UNESCO:s fortsatta arbete skall bygga pä

1. rätten alt överleva, dvs. fred och säkerhet;

2. rätt till materiella nödvändigheter som kläder, mal, husrum, hälsovård och skolgång;

1. grundläggande mänskliga rättigheter av typen yttrandefrihet och mötesfrihet, kultur, utbildning och arbete;

2. rätten att känna glädje, all känna livet meningsfullt och uppleva sig ha en uppgift,

Åtskilligt av UNESCO:s arbete går in under dessa krav. Mänskliga behov är bundna lill mänskliga rättigheter, och del är viktigt att se dessa senare inte bara som en bild av ell bättre samhälle ulan också som en grund för utveckling.

Herr lalman! Jag har velat redogöra för dessa svenska insatser i UNESCO därför att jag tror att de kan bli av betydelse. De stämmer väl med den ideologiska grund pä vilken värt biståndsarbete vilar samtidigt som de kan utgöra en riktpunkt för UNESCO:s fortsatta arbete. UNESCO skiljer sig frän övriga FN-organ därigenom alt UNESCO sätter in sina åtgärder i ett större kulturellt sammanhang - människan lever dock inle av bröd allena. Vi hoppas därför att UNESCO:s arbete i fortsättningen kommer att präglas av de insatser för koncentration som det svenska UNESCO-rådei arbetar för.

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Fru LANTZ (vpk):

Herr talman! Den internationella kapprustningen fortsätter och slår varie år nya rekord. Fredsforskare vid olika institut runt om i världen kan regelbundet ta fram nya siffror, nya data som visar hur allt större resurser satsas i den vansinniga rustningskarusellen.

Världens totala militärutgifter lär uppgå till över 300 miljarder dollar. Del motsvarar bruttonationalprodukten i ett högindustrialiseral land med omkring 50 miljoner invånare. Eller det är 25 gånger mer än det bistånd som utvecklingsländerna fär.

Den samlade sprängkraften av världens kärnvapenlager beräknas lill 15 lon per världsinvänare. 20 gram irotyl i en trampmina räcker till för alt döda en människa.

Man kan fortsätta att stapla siffror och uppgifier av detta slag på varandra. Del fallas inte kunskaper eller insikter om dessa förhållanden. Men ändå fortsätter rustningarna och dessutom med ökad intensitet.

Vi har under något decennium försökt skjuta tanken på kärnvapenkrig ål sidan. Det har sagts att de strategiska makthavarna inte skulle våga använda sig av detla definitiva utplåningsinstrumenl. Men det är farligt att låta sig sövas ner av etl länkande som går ut på att ett eventuellt kommande krig kommer att föras med "konventionella" vapen och inte med kärnvapen. I och med att allt fler länder förfogar över alltmer förfinade och effektiva vapensystem och med allt större lager av kärnvapen ökas förstås ständigt risken för kärnvapenkrig. Det förhållandet att kärnkraftens fredliga användning ökat har också underiättat tillverkningen av kärnvapen.

Bakom rustningarna ligger den hell vanvettiga tanken alt det går atl rusta sig lill säkerhet och överiägsenhet. Alva Myrdals uttalande om att "alla nationer syndar genom alt hålla så tyst om kapprustningens

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, hattdels-och valutapolitisk debatt

100

vanvett och genom att delta i väridens militarisering om ock i blygsammare skala" är i allra högsta grad fortfarande aktuellt och gäller också vårt land. Bakom rustningarna ligger också de stora ekonomiska intressena inom vapenindustrin.

Vapenlillverkarna driver fram nya och "bättre" vapen som sedan varje land känner sig tvingat all skaffa till sin vapenarsenal för att - som man säger - öka säkerheten. Denna process pågår i nära nog varie land, och varie land tror sig tydligen ensamt om att bli "säkrare". Enorma helt onödiga satsningar på militärforskning görs också för atl få fram mer effektiva vapen atl döda människor med. Forskningen borde i stället inriktas på t. ex. världens problem att lösa livsmedelsförsöriningen för de miljontals människor som svälter och saknar all livels nödtorft. Den internationella vapenhandeln omsätter miljardbelopp och spekulerar i varje konfiikt för att öka sin profit. Och det har den alltid gjort. Nu kan vapenlillverkarna tillhandahålla alla moderniteter och även kärnvapen.

Sverige har i mänga sammanhang medverkat i internationella aktioner när det gäller nedrustning. Vi har under efterkrigstiden tagit mänga initiativ och stött många förslag som syftat lill att minska spänningen och kapprustningen. Det har vi gjort bl. a. för att befästa vår ställning som neutral stat. Denna polilik har också haft stöd hos den övervägande delen av del svenska folket.

Men nu är det viktigare än någonsin att intensifiera arbetet för avspänning och nedrustning. Bl. a. skulle frågan om en väridskonferens om nedrustning kunna aktualiseras. Ett upplivande av FN;s nedrustningskommission kunde vara en annan åtgärd. Ökal slöd till freds- och konfliklforskning är ytterligare åtgärder som måste övervägas. Och här kan Sverige göra en än mer påtagbar insats. Sverige har per person räknat en av de dyraste krigsmakterna i världen. Ingen kan på allvar hävda att Sverige är en av väridens mest hotade och utsatta stater. Sverige skulle därför kunna föregå med gott exempel, om riksdagen avslår de förslag till ökade rustningar som den borgerliga regeringen lagt fram och frigör resurser som kan användas för nyttiga ändamål. Del vore en konkret insats för alt stoppa den vansinniga kapprustningen, som alla förlorar på.

Världens rika länder satsar oerhörda belopp för förinlelsemedel. Över halva jordens befolkning lever i hunger och sväll. De lever i hunger och svält till följd av förtrycket och utplundringen frän de rika kapitalistiska staterna och de imperialistiska företagen.

Detta är den ekonomiska underutvecklingens huvudorsaker. De länder som tidigare förvandlades till kolonier och som sedan varit föremål för utländsk dominans och utplundring är underutvecklade. De ansatser som fanns i de flesta av dessa länder till industrialisering slogs sönder av kolonialmaklerna. Och därefter har i många år rika, imperialistiska storföretag utnyttjat deras naturtillgångar och hämmat en inhemsk kapitalbildning. Dessa utländska storföretag har angripit alla försök till sociala förändringar som kunnat hota deras intressen. De har genom alt monopolisera kapitalbildningen men också genom mutor eller direkta väp-

nade aktioner, genom kupper och intriger förhindrat alt u-ländernas ekonomier kunnat ulvecklas på ell balanserat och mångsidigt sätt. Mänga u-länder befinner sig fortfarande i situationen att de är en- eller fåva-ruproducerande och att en stor del av deras produktion går på export, samtidigt som den egna befolkningen lever i en myckel svår misär.

U-ländernas problem måsle ses och diskuteras mot bakgrunden av dessa förhållanden. Det står dä också klart, att man inle egentligen kan tala om u-länder i allmänhet som etl enhetligt block. Vissa av dessa länder har efter lång, segsliten och härd kamp lyckats slå sig fria frän beroendet och underläget gentemot de rika kapitalistiska staterna. Detta har avslöjat hur imperialismen handlar. Vi har ännu de fruktansvärda bilderna från Vietnam, Laos och Cambodja för våra ögon. Vi minns väl hur USA där försökte slå ner folkens självständighet och deras rätt till en egen utveckling. Och vi vel i dag att samma klasser och skikt fortfarande styr USA, och vi vel att deras intressen av att slå ner folkens befrielsekamp fortfarande är desamma.

Sverige deltar också i plundringen av u-länderna. Svenska storföretag har placerat kapital och produktion i sådana länder för all utnyttja det förtryck som där råder, utnyttja underbelalda arbetare och leva av billiga råvaror. Svenska företag uppträder inle bättre än andra förelag gentemot u-ländernas arbetare och folk.

Ingen svensk regering har försökt att tygla de svenska företagens imperialistiska ambitioner. Varken den förra eller den nuvarande regeringen har vidtagit några åtgärder för atl minska svenska förelags investeringar i militärdiktaturer som Brasilien, Chile och Argentina. Investeringarna i Sydafrika har man bara avrått frän i ord. Men man har aldrig i konkret handling gått emot de svenska storföretagarnas intressen.

Sverige har ändå i vissa sammanhang gjort uttalanden och handlat på ett sätt som har uppskattats av folken i mänga u-länder. Sverige har givit och ger fortfarande slöd till befrielserörelser och vissa progressiva u-länder. Även den nya regeringen säger sig i ord ha förståelse för folkens befrielsekamp.

Men, herr talman, när Angola pä tröskeln lill sin självständighet angreps av sydafrikansk militär och legoknektar och av CIA-understödda landsförrädare, då teg de partier som nu bildar regering. Och när del fattiga Cuba i solidaritet gjorde slora uppoffringar för all aktivt stödja Angolas kamp för självständighet, då svarade de borgeriiga partierna med all driva igenom en minskning av del svenska biståndet till Cuba. När Cuba trots sin egen fattigdom aktivt stödde den befrielsekamp som åtminstone delar av regeringen ibland ullalar sin förståelse för, så svarade den nuvarande svenska regeringens partier med att straffa Cuba. Där gjorde de borgerliga partierna drängtjänster år dem som angrep Angolas självständighet och som alllid försökt atl kväva Cubas utveckling och frihet.

Folkopinionen och aktiva folkrörelser har lyckats pressa fram progressiva drag i svensk utrikespolitik. Mot den folkliga opinionen har slätt

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

101

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

102

storfinansens intressen att underordna utrikespolitiken sina kommersiella intressen och sin profiljakt. När en bred folkopinion krävde stopp för USA:s angrepp på Vietnam, dä talade storfinansen och dess poliliska språkrör om alt USA bombade för fred.

Nu när borgerlighetens partier fått regeringsmakten har den på grund av folkopinionen inte vågat att angripa alla de progressiva sidor som trots allt fanns i svensk utrikespolitik. Men del finns, herr talman, redan ansatser till sädana angrepp. Regeringen har föreslagit ökningar av Sveriges insatser i Världsbanken. Regeringen förespråkar en utvidgning av investeringsgarantisyslemet - vilket är en uppmuntran lill de svenska företagens kapitalexport. Regeringen förordar etl svenskt medlemskap i IDB - ett av USA-imperialismens redskap i Latinamerika.

Även om den borgerliga regeringen använder populära fraser när den presenterar sin ulrikespolilik, varav politik gentemot u-länderna är en del, så har den under sin hittillsvarande regeringsperiod börjat vidta åtgärder som strider mol den progressiva folkopinionen och som i stället tillgodoser storkapitalets kommersiella intressen.

Herr talman! Under senare årtionden har imperialismen på vissa håll försökt byta ansikte. Del öppna och brutala koloniala förtrycket har ersatts eller kompletterats med elt mera raffinerat och mindre öppet förtryck. Men det är bara förändringar till formen. Innehållet i imperialismens förtryck har förblivit detsamma.

Det imperialistiska förtrycket har i u-länderna försämrat situationen också för kvinnorna.

När storföretagen börjat alt härja i u-ländernas ekonomier har det inneburit atl kvinnornas produktiva uppgifter tagits från dem. När storgods och plantager tvingat småbrukare från jorden, har det för kvinnorna inneburit att deras roll för sina familjers hushållning minskals. De har med sina män tvingats in till storstäderna och ofta lill dessas slumområden. Där har deras traditionella och viktiga uppgifter varit omöjliga. Barnomsorg saknas och över huvud taget har kvinnorna svårt atl fä arbete. I städernas slumkvarter får därför kvinnor, som kanske tidigare haft en friare och bättre ställning, finna sig i alt leva som hell underordnade hemmafruar eller också tvingas de lill tiggeri eller prostitution för alt klara sin egen eller bidra till familjernas försörjning.

I många kolonialt beroende länder har kvinnorna sedan länge haft en underordnad ställning. Detla har permanentats av imperialismens maktställning.

Mol hur kvinnorna tvingas leva i de av imperialismen ännu kontrollerade u-länderna kontrasterar klart kvinnornas villkor i de u-länder som erövrat sin nationella frigörelse och som bygger på socialism. Havanna och Saigon, städer som för några är sedan var som stora bordeller åt amerikansk överklass och militär, är nu städer utan prostitution och den kvinnoförnedring denna innebär. Vi har pä senare är fält otaliga vittnesmål om hur kvinnornas ställning förbättrats i en rad av de socialistiska u-länderna; hur kvinnofrigörelse och barnomsorg nått mycket långt i

länder som Demokratiska folkrepubliken Korea, i folkrepubliken Kina, i Angola, i Vietnam eller pä Cuba.

En fransk socialist pä 1800-talet sade att ett samhälles utvecklingsnivå kan avläsas i kvinnornas ställning. Det ligger, herr talman, myckel i della. Vi kan jämföra Havanna av i dag med Havanna före 1959. Vi kan jämföra Ho Chi Minh-siaden i dag med Saigon för ett par år sedan, vi kan jämföra Peking med Hongkong, vi kan jämföra Pyong-yang med Söul, och vi ser vilken utveckling som gynnar kvinnornas och mänsklighetens frigörelse. Vi ser att del är den nationella befrielsens och socialismens väg.

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Herr förste vice talmannen BENGTSON (c) kort genmäle: Herr talman! Fru Lantz lämnade felaktiga uppgifter om del svenska biståndsanslaget till Cuba. Uppgifterna måsle korrigeras. De motioner som låg till grund för del minskade anslaget var väckta av centern och folkpartiet. Motionernas motivering var att Cuba lyckligtvis hade fält en så.pass myckel förbättrad ställning atl inkomsten var 540 dollar per capita. Det var motiveringen till att man föreslog en sänkning av anslaget. Fru Lantz kan finna samma sak beträffande andra länder, som har kommit upp i tämligen hyggliga inkomster per capita. Som jämförelse kan jag nämna ur minnet alt vid den lidpunkt då detta beslöts var inkomsten i Bangladesh 90 dollar per capita och i Tanzania 130 dollar. Indien och en del andra länder låg myckel lågt. Del var frän den utgångspunkten man bestämde atl anslagen skulle minskas, alltså inte alls av del skäl som fru Lantz tog upp.

Sedan sade herr Svensson i Malmö tidigare i dag atl de socialistiska länderna är våra bröder. Det kanske är rikligt. Men hur är det med Jugoslavien som ju har anslutit sig till IDB? Går man imperialismens ärenden också i Jugoslavien? Hur är det med de socialdemokratiska regimerna i Danmark, Storbritannien, Västtyskland och Österrike?

Fru LANTZ (vpk) kort genmäle:

Herr talman! I debatten om biståndet till Cuba anfördes politiska skäl för au dra ner biståndet. Det sänktes frän 70 lill 40 milj. kr., alltså en myckel stor minskning för Cubas del. I praktiken fick det den effekten atl planerade projekt som man hade tänkt genomföra på Cuba fick inställas. Man hade tänkt använda biständspengarna till klarl humanitära åtgärder: ett skolboksprojekt, ett livsmedelsindustriprojekt och ett projekt för framställning av antibiotika. Del var de politiska skälen, bl. a. talet om Angola, som gjorde att Cuba fick ett minskat anslag, något som de borgerliga partierna bär ansvaret för.

Herr förste vice talmannen BENGTSON (c) kort genmäle;

Herr talman! Jag är ledsen att behöva korrigera fru Lantz igen. Det var inte en sänkning frän 70 till 40 miljoner utan en sänkning från 60 lill 40 miljoner. Det fanns förslag om 70 miljoner, men det belopp som

103

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

104

tidigare hade utgått var 60 miljoner kr.

Inga projekt inhiberades, fru Lantz, utan enligt uppgift från SIDA genomfördes de projekt som Sverige hade utlovat. För det erfordrades jusl 40 miljoner, och det var vad vi gav. Jag rekommenderar fru Lantz all läsa utrikesutskottets betänkande. Genmälen bör användas för alt korrigera felaktiga uppgifter, och det är därför jag har tagit lill orda.

Hen ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Eftersom den här debatten också spänner över det handelspolitiska området skall jag använda mina 15 minuter lill all beröra frågor som sammanhänger med svensk exportpolitik.

Den under senare år negativa handelsbalansen har synbarligen väckt bäde förslämning och tankar på att med statliga stimulansåtgärder söka rätta till den olyckliga trend vi har råkat in i. Den förra regeringen uppställde som mål att vi 1980 skulle uppnå total balans i vår utrikeshandel. Utgångspunkten för den nya regeringen måsle vara densamma, men den utveckling vi upplevi under senare år och som f n. pågår pekar mol alt detla mål icke kan uppnås. Flera omständigheter talar för del.

Den svenska konkurrenskraften tunnas ut allt mer och mer, och en utredning som Veckans Affärer presenterat konstaterar alt våra arbetskostnader per producerad enhet nu ligger i topp. Detta kan på intet sätt underlätta för oss att nå det uppställda målet. Vi hade tidigare en unik kompetens, nämligen alt kunna producera varor med högre kvalitet än man kunde i andra länder, men våra konkurrenter är pä den punkten numera minst lika duktiga som vi. Inle heller marknadsföringsmässigt har vi några fördelar framför våra konkurrentländer.

Den för svenska förelag negativa faktorn här är att andra länders regeringar är mer positivt inställda till stimulansåtgärder än vad som f n. är förhållandet hos oss. Till det skall läggas några komponenter som gör vår exporlekvalion än mer svårlöslig; samtliga våra slora avnämar-länder, som också är konkurrentländer, stimulerar sina egna industriers exportansträngningar och gör allt för att hålla importen lillbaka. Under sådana förhållanden är del inle lätt för oss att bibehålla och än mindre öka våra marknadsandelar. De flesta odds är emot oss.

All fram till 1980 uppnå en total balans i den svenska utrikeshandeln bör alltså fortfarande vara det stora huvudmålet. Man kan då fråga sig: Hade vi tidigare en opposition som var bättre än den regering vi har i dag? Under den tidigare oppositionstiden deklarerade de nuvarande regeringspartierna myckel positiva inställningar till stimulansåtgärder för de svenska exportföretagen och för de mindre företagen. En viss förändring i attityden i riktning mot elt bäitre företagsklimat kan vi konstatera har inträtt, men steget är fortfarande långt lill all förelagen skall känna en stimulerande uppbackning från statsmakterna. Visserligen måste man omgående konstatera att de insatser som kan göras för att hjälpa företagen enbart är pä marginalen, men redan detla utgör en stor stimulans till ökade egna insatser.

En rad branscher åtnjuter statsmakternas slöd i olika avseenden, såväl i rena arbetsfrågor som när det gäller produktionsbidrag, strukturrationaliseringar etc. Del är nödvändigt atl här sätta in olika hjälpinsatser för atl bibehålla sysselsättningen, men det förefaller vara minst lika intressant och resultatgivande att man också ägnade sig åt en fördjupad "friskvård" och satsade på progressiva framlidsförelag, oavsett branschtillhörigheten. En sådan åtgärd skulle förhindra atl förelagen hamnade i slödbranschkalegorin och i stället gav elt utbyte för Sverige pä såväl kort som lång sikt.

Regeringens proposition 1976/77:83 är ett positivt initiativ. De föreslagna åtgärderna - t. ex. slöd till konsultförelag för anbudskosinader samt bolag för export av tjänster, främst inom utbildningsområdet - syftar emellertid lill ett mer långsiktigt resultat. Det råder inga tvivel om att långsiktiga insatser behövs på olika områden, men f n. synes det vara minst lika aktuellt att satsa på stimulansåtgärder, som också ger kortsiktiga, snabba resultat.

För de större företagen, som redan är etablerade på de flesta exportmarknader, är kredilsvårigheterna f n. etl av de slora problemen. Införande av räntesubventioner - 4 96 och 1 miljon per exportaffär - är naturiigtvis ett steg som kan hjälpa en del förelag. Emellertid krävs det att förelagen skall kunna redovisa en vinst från vilken denna räntesubvention kan avräknas. Den nu sittande utredningen kommer, såvitt mig är bekant, alt ta upp exportkreditfrågan. Det förtjänar här nämnas alt mycket stor uppmärksamhet bör ägnas ät just delta problem, dä de svenska företagen är i klarl underläge i förhållande lill sina utländska konkurrenter. Det har verifierats att många exportaffärer har gäll de svenska företagen förbi enbart på grund av atl konkurrenterna har kunnat bjuda ett bättre och förmånligare kredilalternativ.

För de mindre och medelstora företagen, som bara i ringa mån är exportförelag, kan åtskilliga stimulansåtgärder sättas in. Den förstärkning av företagarföreningarna som nu sker måsle både pä kort och lång sikt innebära att förelagen här kan få stimulans och service som ger dem etl starkare konkurrensläge. Men företagarföreningarna är bara en länk i kedjan. Om vi skall stärka vår svenska export - och de mindre och medelstora företagen har här en roll all spela - mäste också deras aktiviteter utanför Sverige stimuleras och stödjas.

Sveriges exportråd har i anslagsframställningar och pä annat sätt deklarerat sin vilja att ge service för att därmed öka exporten frän denna kategori. Men de resurser som ställs till Exportrådets förfogande är långt ifrån vad rådet självt önskar, och dessutom är de otillräckliga för alt göra en insats för del slora anlal företag som inte är rustade alt pä rätt sätt marknadsföra sina produkter utanför Sverige. Jag har många gånger tidigare sagt atl de mindre förelagen behöver slöd och hjälp redan vid marknadsföringen på de nordiska marknaderna, och jag kan nu med glädje notera alt vi till slut lyckats få handelssekrelerarkontor i Helsingfors och Oslo samt atl vi fr. o. m. halvårsskiftet också får ell han-

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debalt

105

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

delssekrelerarkontor i Köpenhamn. Vi har också redan kunnat konstatera atl de befintliga kontoren på ett bra sätt har kunnat hjälpa framför allt de mindre förelagen in pä marknader, som av mänga anses som hemmamarknader men som på grund av de mänga olikheter som trots allt förekommer definitivt hör hemma i kategorin exportmarknader.

Det finns i dag mänga företag av typen mindre och medelstora, som skulle ha förutsättningar att sälja sina produkter pä olika utländska marknader men som inte är medvetna om möjligheterna och inte heller vet vilka vägar de skall gå för alt nå kontakt med köpare och avnämare. Det behövs därför ökade resurser för den allmänna informationsverksamheten. Exportrådet eller fältorganisationen - dvs. handelssekreterarna - har i dag inte råd att bedriva en aktiv informationsverksamhet av det allmänna slaget, eftersom abonnemangsavgifterna och del knappa bidrag som staten nu ställer till förfogande inte räcker till för den typen av aktiviteter. Här borde insatser kunna göras för alt såväl från fältet som från huvudorganisationen Exportrådet gå ut och ge en allmän information om olika marknader, gärna i samarbete med företagarföreningarna vid olika sammankomster med företagen.

Den viktigaste biten i informationen till företagen ligger naturiigtvis på det individuella planet. Där har Exportrådet vid fiera tillfällen framställt önskemål om ökade resurser för den uppsökande verksamheten, men vi vel alla hur dessa ansökningar har behandlats, och vi är i riksdagen väl medvetna om att det icke har varit något överflöd av pengar i det avseendet. Med ökade resurser på detta område kan tjänstemän vid Exportrådet och vid de olika handelssekreterarkontoren mer aktivt besöka företagen och bedöma dessas och produkternas förutsättningaratt komma in på olika marknader.

Jag ser fram emot elt betydligt djupare samarbete med företagarföreningarna, då främst inom ramen för deras företagsservicestöd, som i och för sig inte är knappt tilltaget. F. n. har också s. k. projektmedel ställts lill Exportrådets förfogande. Jag tror alt en systematisk genomgång av företagens önskemål och behov automatiskt skulle föra med sig ett större sug från företagens sida att begära individuella undersökningar av deras chanser på olika marknader, men då förefaller det belopp som f n. finns anslaget, 250 000 kr., vara tilltaget i underkant.

Vad avser marknadsundersökningar och andra förelags speciella tjänster pä våra handelssekrelerarkontor tillämpar man där ett avgiftssystem å la konsultverksamhet. Det är i grunden riktigt att genom avgifter dels få möjlighet att prioritera arbetsuppgifterna, dels få ökade resurser för verksamheten. De mindre exporlerfarna företagen har emellertid uppfattat detta system som i mycket hög grad hindrande och avstår i många fall frän att skaffa riktigt beslutsunderlag för sitt handlande på grund av de höga avgifterna. Jag vill i det sammanhanget fråga handelsministern, eftersom han finns här i kammaren: Är det riktigt att ett kortsiktigt finansieringssystem skall hindra mindre förelag från all anlita

106

fältkontorens tjänster? Hur skall informationen spridas för att man skall öka förståelsen för det här systemet?

Ett positivt inslag i bilden är den fördjupade verksamhet från Exportrådets sida som lagil sig uttryck i den aktivitet som kallas "Exportchef atl hyra". Den innebär alt en konsult frän Exportrådet under en längre tid, oftast under en tvåårsperiod eller mer, arbetar för en grupp förelag, dvs. sådana förelag som inte har utrymme för en egen exportchef, men som behöver en expert för alt pä rätt sätt kunna handlägga sina utlandsaffärer. I det läge vi i dag befinner oss i med den negativa handelsbalansen borde ytterligare krafter sällas in för att öka denna verksamhet, dä vi vet alt en läng rad företag har produkter som lämpar sig för utlandsmarknaden men inte kvalificerad personal som kan handlägga dessa frågor riktigt.

Herr talman! Inledningsvis nämnde jag att mindre och medelstora företag inte är rustade för atl på rätt sätt bearbeta utländska marknader. Det brister här i utbildning, såväl i grundutbildning som i vidareutbildning, och nationalekonomiskt sett skulle det vara väl investerade pengar att satsa på en bredare utbildning inom företagen i marknadsföring och internationell marknadsföring. Här liksom i många andra fall känner företagsledningen inte sill verkliga behov, och även pä denna punkt behövs en kraftfull information. Exportrådet har fått på sitt ansvar att fungera som centralt organ för vidareutbildning i internationell marknadsföring, och i detta ansvar ligger atl se över det utbud som i dag finns av utbildning, att fastställa en mer långsiktig ulbildningspolicy och alt fördela de 900 000 kr. som är avsedda som ett stimulansbidrag.

Jag skulle, herr talman, innan jag slutar vilja ta upp en annan fråga. När jag har varit ute och rest och talat med människor som sysslar med handels- och exporlfrågor har jag kunnat konstatera atl de handelssekreterare vi har på olika ställen i världen är utomordentligt värdefulla. De kommer oftast från exportinriklade företag. Men deras tjänstgöringstid är som regel tre år, några karriärmöjligheter därutöver finns inle.

Handelssekrelerarna arbetar alltså in sig pä etl område, ett land eller en region men försvinner efter tre år. Sedan kommer en ny handelssekreterare som skall bygga upp kontaktnätet igen. Man kan fråga sig om del är alldeles riktigt att med sä korta intervaller byta handelssekreterare. Det har omvittnats för mig av mänga handelssekreterare all det lar lång lid att bli känd i vissa länder. Därför har man ställt följande fråga till mig, och jag för den vidare lill handelsministern: Är del riktigt i alla avseenden alt så ofta byta handelssekreterare?

När del gäller befordringsmöjligheterna vill jag peka på alt handelssekrelerarna inte gärna stannar kvar inom statsförvaltningen utan går lillbaka till företagen. Tanken är väl också att de skall göra det, men man kan ifrågasätta - och jag ifrågasätter det starkt - om del inte skulle kunna inrättas tjänster som ger handelssekreterare möjligheter atl efter avslutad tjänstgöringsperiod få befordran.

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

107

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valulapolilisk debatt

108

Hen HELLSTRÖM (s);

Herr lalman! Debatten om de multinationella förelagen har ganska myckel handlat om deras möjligheter att kringgå och motverka intentionerna i olika staters lagstiftning och reformsträvanden - genom in-ternprissättning som undandrar vinster frän beskattning, genom kapitaltransaktioner som motverkar värdländernas konjunkturpolitik, genom produktionsomslällningar som neutraliserar fackföreningarnas strejkvapen, genom omflyttning av resurser för forskning och teknisk utveckling, vilket kan skada den långsiktiga sysselsättningen i ett land, och genom monopolisering av vissa s. k. framtidsbranscher. USA-föreiagens dominans i EG-ländernas elektronikindustrier har anförts som ett exempel. Hårdast har debatten varit om de negativa effekterna för utvecklingsländer när multinationella företag opererar så att en social utjämning motverkas.

Men under de allra senaste åren har elt annat område skjutits i förgrunden, där de multinationella företagens betydelse kraftigt ökar, och del gäller de områden av politiken där företagens hemland - i regel USA -överlåter på privata förelag vad som tidigare har varit samhällsåtaganden - med utrikespolitiska verkningar som följd. Jag skall ta några exempel.

Under 1970-lalet har det skett en utveckling där del amerikanska offentliga finansiella biståndets roll successivt har minskat för u-länderna. Där har i stället privata multinationella banker trätt in och tagit över en dominerande del av kapitalexporten. I en rapport från Vita huset förra året angavs atl offentligt utvecklingsbistånd under 1960-lalel svarade för mer än hälften av all amerikansk kapitalexport till utvecklingsländer. Nu är mindre än 35 % offentligt bistånd. Utvecklingsbiståndet var 1974 lägre än ett decennium tidigare. I stället har nästan hela ökningen av kapilalströmmarna legat på privata transaktioner, särskilt bankernas utlåning. Det innebär att resursprioriieringar och länderval alltmer överläts pä privata institutioner.

Ett exempel är Chase Manhattan Bank och dess utländska dotterbolag, där utvecklingen varil särskilt snabb. År 1970 kom 22 96 av Chases vinster frän utlandet. Andelen har ökat under 1970-talet lill 64 % år 1975.

Den andra sidan av myntet är naturligtvis de icke oljeproducerande u-ländernas enormt snabbt ökade skuldbelastning som etl resultat först av den höga skuldsättningen för nyinvesteringar under 1970-lalels början och sedan av den påtvingade skuldsättningen lill följd av oljekrisen. En ökande andel av de internationella kapitalströmmarna går självfallet härigenom lill redan förhållandevis ekonomiskt starka u-länder. De största USA-bankerna har gjort sådana prioriteringar atl exempelvis Sydkorea fått lån under de senaste åren som är 14 000 % högre per capita än de lån som samtidigt gått lill Indien.

En motsvarande förändring har skett när det gäller vapenhjälp resp. vapenexport. De privata USA-företagens vapenförsäljningar har ökat från 1 miljard dollar 1970 till 11 miljarder dollar 1974. Samtidigt har USA:s officiella mililärhjälp fallit till mindre än tre miljarder. Två tredjedelar

av all amerikansk försäljning av militär utrustning går till utvecklingsländer. De privata företagens förtjänst på vapenförsäljningar utomlands är nu större än hela det amerikanska samhällets kostnader för alla militära utgifter utomlands.

Också när det gäller den utrikespolitiskt viktiga livsmedelshjälpen resp. livsmedelsexporten har det skett en liknande förskjutning. Under 1960-talel gick så gott som all livsmedelshjälp och det mesta av livsmedels-exporten till utvecklingsländer genom regeringsprogram. År 1975 har tre Oärdedelar av livsmedelsförsäljningarna utomlands skett genom privata förelag.

På en rad områden som är vitala för de internationella relationerna ökar sålunda internalionaliserade privata företags makt och betydelse. Härtill har kommit - under 1970-talets ekonomiska kris - alt de multinationella företagen gjort mycket omfattande valutaspekulationer och därmed bidragit till och förstärkt de valutakriser som avlöst varandra pä senare år.

I den ökade råvaruknapphelens spår har vidare kapplöpningen ökat för atl försäkra sig om tillgång till viktiga naturresurser, mineraler och annal. Också här bidrar internalionaliserade storföretag till en instabilitet i det utrikespolitiska systemet.

Sverige har spelat en aktiv roll för att ställa krav på och sätta upp villkor för de multinationella företagens arbete såväl genom nationella ålgärder i vårt eget land som genom internationellt samarbete. Inom FN bedrivs elt arbete för att skapa en kod för de multinationella företagens uppförande. Tyvärr finns det nu tydliga tecken på en begynnande reträtt från den nya regeringens sida när del gäller Sveriges engagemang för alt ställa krav på de multinationella företagen - trots dessa förelags väl dokumenterade, ökande betydelse i världspolitiken och världsekonomin.

Den borgeriiga regeringen har i elt svar till FN i januari i år lagt fram sin syn på en uppförandekod i FN;s regi. Regeringens svar grundar sig på dokument som den förra regeringen tidigare lade fram i liknande sammanhang. De avvikelser som den borgeriiga regeringen har gjort är emellertid intressanta. Det är kanske betecknande all man inleder sitt dokument med svepande, generaliserade formuleringar om de multinationella förelagen som effektiva organisatörer av de produktiva resurserna och viktiga lillskapare av nya teknologier. Men viktigare är alt där den förra regeringen mycket detaljerat och precist lade fram krav om det enda som rimligen kan bli effektivt i en internationell FN-kod på kort sikt - nämligen tvånget för företagen att lämna information till regeringar och till fackföreningar-därersäits de tidigare preciseringarna av allmänna fraser. Tidigare lyfte man särskilt starkt fram de sociala effekterna av de multinationella företagens arbete. Arbetsplatsförhållandena och de fackliga rättigheterna var områden som särskilt underströks tidigare. Det finns myckel litet om ens något av dessa synpunkler i den borgerliga regeringens program.

En avgörande fråga är naturligtvis vilka områden som en kod om mul-

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

109

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

110

linationella förelags uppförande skall täcka. Här har den borgerliga regeringen i sitt FN-svar släppt det tidigare kravet atl koden skall ta upp även de problem som uppslår genom multinationella företags rent politiska inblandning i de länder där de arbetar. Del tycks inte vara någon tillfällighet att just delta krav har utelämnats. Det överensstämmer nämligen myckel väl med uppläggningen av den borgerliga regeringens nyligen lagda försvarsproposition. Ramen för den propositionen är ju en säkerhetspolitisk analys som i stort har hämtats från försvarsulredningens i della avseende enhälliga säkerhetspolitiska bedömning.

Också här har den borgeriiga regeringen av någon anledning utelämnat just de avsnitt som berör inskränkningar i den poliliska självständigheten hos nationerna som kan förorsakas av atl utländska företag äger väsentliga naturresurser och på olika sätt ekonomiskt-poliiiskt dominerar de länder där de arbetar. Försvarsutredningen såg dessa aspekter av de multinationella företagens arbete som en av de faktorer som orsakar internationell spänning. Den borgeriiga regeringen gör det inte - helt i linje med den inställning till de multinationella företagen som regeringen har redovisat i FN.

Särskilt centerpartiet har tidigare inom borgerligheten velal framställa sig som en vakthund i förhållande lill internationella storbolag. Den nya regeringspolitiken ger i varje fall mig besked om att det också på del här området är moderaterna som tagit över befälet och får diktera politiken.

Det är beklagligt all Sveriges röst mattas i internationella sammanhang i dessa frågor, men vi förlorar också värdefull och dyrbar lid här hemma genom regeringens passiva hållning. En statlig utredning som arbetat med att skapa regler för pä vilka villkor som utländska multinationella företag skall få operera i vårt land var i ston sett färdig med konkreta förslag, som direkl skulle kunna omsättas till lagstifining, i slutet av förra året. Genom att kasta om majoritetsförhållandena i utredningen har den borgerliga regeringen i praktiken lagt locket på. Uppenbarligen sker nu en onödig långhalning i den utredningen. De förslag som är fullt mogna för genomförande får vi vänta på. Risken är uppenbarligen stor för att de förslagen kommer atl uttunnas och urholkas så att vårt land inle får det effektiva slöd vi skulle behöva för alt kunna möta negativa effekter av multinationella bolags arbete i Sverige. Delta är desto mer beklagligt som många bedömare är överens om alt arbetet med atl hävda den ekonomiska politikens självständighet, fackföreningsrörelsens manöverulrymme och mycket annat måsle starta på del nationella planet.

Särskilt de länder som drabbats ovanligt hårt av multinationella företags negativa effekter på sysselsättning och teknologi - som t. ex. Canada - understryker atl såväl när det gäller information som när det gäller skattelagstiftning, sysselsäiiningsvillkor, prispolitik och mycket annat måste kraven först ställas av varie regering nationellt, där hänsyn tas till de specifika problem som kan finnas inom varje nalion; då finns realistiska möjligheter att skapa den samordning också på del interna-

tionella planet av regeringarnas polilik som FN-arbeiei syfiar till. Internationella uppförandekoder kan sedan bli etl stöd för regeringarnas arbete särskilt när det gäller rätlen lill information.

Ju snabbare vi i Sverige genomför en lagstiftning där man kan sälla villkor i fråga om forskning, teknisk utveckling, sysselsättning, skattefrågor, fackliga frågor och arbelsplatsförhållanden, information från moder- och dotterbolag, desto bättre kan Sverige sedan också ge bidrag till del internationella samarbetet för atl hävda nationernas ekonomiska och politiska självständighet över privata storföretag.

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Hen KORPÅS (c);

Herr talman! Jag förutsätter att vi som arbetar här gör det utifrån förutsätlningarna atl det skall bli bättre av del vi gör för värt eget folk, och en sådan här dag erinrar jag också om atl vi arbetar för att det skall bli bättre även för andra folk.

Vi kan ha olika uppfattningar om hur delta bör gå lill, men jag vägrar tro att vi gör det utifrån andra förutsättningar än atl vi vill skapa bättre förhållanden för människor. Därför reagerade också jag mot alt fru Dahl angrep herr Hernelius mycket personligt. Jag har förmånen att arbeta i utrikesutskollet under herr Hernelius ordförandeskap, och del är en upplevelse atl just se hans ambition atl gå lill grunden med förberedelserna för arbetet. Del brukar vara så i riksdagen att man talar om en ulskottsordförande som elt utskotts värderade ordförande. Detla gäller i mycket hög grad herr Hernelius; det vill jag omvittna.

Herr talman! Ingen stat är i dag helt självständig i den meningen att den kan handla hell ulan hänsyn till andra stater och till andra folk. Varje stat påverkas av andra stater. Därmed kan heller ingen stal längre göra anspråk på atl allt som händer inom dess gränser bara är dess egen inre angelägenhet. Det som händer i andra länder påverkar oss, och det som händer i vårt land påverkar andra folk. Världen kan därmed inle gä vidare ulan en växande solidaritet emellan folken. Vårt handlande som nation måste därför präglas av ansvar inte bara för värt eget folks trygghet ulan också för hela mänsklighetens välfärd.

Mänsklighetens ödesgemenskap blir allt klarare. I samn »rad som vår nationella självtillräcklighet därmed tonas ned ökar vår rätt och vår skyldighet att uttrycka vår mening om det som händer i andra länder. Därmed har vi också en rätt och en plikt att efter våra förutsättningar påverka utvecklingen i riktning mot en bättre framtid för hela mänskligheten. Vår utrikespolitik har därmed inte endast att hävda nationella mål utan också atl efter våra förutsättningar hävda internationella, för mänskligheten gemensamma mål. I enlighet med det stöder vi Förenta naiionerna. I enlighel med del hävdar vi de falligasle folkens rält lill en framtid. I enlighet med det reagerar vi emot att människor i olika länder utsätts för tortyr och kränkande behandling. I enlighet med det kräver vi av oss själva en solidaritet som kanske inte alla andra folk kräver av sig.

111

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

112

Jag vill här kommentera ell uttalande som herr Jörn Svensson i Malmö gjorde tidigare i debatten och som i och för sig kan vara rikligt. Om jag minns hans ordval rätt, sade han att Sovjetunionen och de andra socialistiska staterna var de enda vänner Vietnam hade under en svär tid. Vidare sade han alt goda vänner även skall låla kritik. Därför, herr lalman, vill jag påpeka alt en stor del av Vietnams export i dag går som skuldbetalningar till Sovjetunionen. Vietnam har fortfarande livsmedelsbrist och har minskal ransonerna i är. Man uppger sig just nu ha en brist på omkring en miljon ton spannmål.

För en månad sedan besökte jag en s. k. ny ekonomisk zon utanför Saigon. På 3 500 hektar skulle man där odla ananas. Det var nästan delta statsjordbruks hela areal. Varför dä lyxprodukten ananas när folkel lider brist på mera elementära livsmedel? Ananasen skulle gå som export till Sovjetunionen!

Den nya situationen för svensk ulrikespolilik innebär också all vi inte kan vara ointresserade av hur andra länder med skilda poliliska syslem är beredda all satsa på bättre förhållanden för de människor de har ett förstahandsansvar för och anser sig representera. När vi går ul med bistånd kan vi gä till länder med olika system. Del viktiga - det har vi uttryckt - är att landet gör egna ansträngningar som vårt bistånd kan backa upp. Vi skall inle lägga oss i vilket politiskt system ett folk väljer, men vi har rält och skyldighet atl reagera när elt folk inte får välja sitt eget system. Vi har rätt att särskilt uttrycka värt slöd för länder som inte bara bygger en materiell bas utan också skapar förutsättningar för människor all genom fritt meningsutbyte välja och utveckla sin egen livsform.

Det finns en tendens alt misskreditera det västerländska flerpartisys-temet där opposition och olika grupper har möjlighet atl organisera sig politiskt. Något av detla finns bakom kritiken av länder som Israel och Indien. För mig är del naturligt alt Sverige särskilt vill stödja den typen av länder, om vi tror på alt den formen av politiskt system ger människor den bästa möjligheten atl påverka sin egen tillvaro - och det gör vi efter vad jag förslår då vi själva håller fast vid det systemet.

Det har framförts kritik särskilt mot Indien, och jag vill i det här sammanhanget litet beröra den.

Del har funnits anledning till kritik mol Indira Gandhis undertryckande av opposition under undantagstillståndet. Kritiken har varit berättigad, och kanske har vi särskilt fört fram kritiken därför att Indien i yttre mening gjort anspråk pä all vara en demokrati med fierpartisystem som tradition. Men kritiken har inte imponerat, när den har kommil ifrån dem som i andra sammanhang har accepterat rena diktaturer. Indiens demokrati, sä skröplig den än har varit och är, höll dock mättet på det sättet alt reaktionen mot Indira Gandhis politik fick ge utslag i ell fritt val. Indira Gandhi drog konsekvenserna av valutslagei och lämnade åt den gamla, delvis undertryckta oppositionen all bilda en ny regering. Indiens demokrati kan vara skröplig, men delta är ändå etl ullryck för styrka. Den nya regeringen i Indien kommer uppenbarligen

all få kämpa mot stora svårigheter, Indiens egen situation med många hundra miljoner människor i stor fattigdom, den slora skillnaden mellan den rika överklassen och de många fatliga. Den nya regeringen bär uppenbarligen motsättningar inom sig som kan försvåra arbetet. Men den bör nu känna atl etl land som vårt tror på Indien när landei vill gå sin väg framåt med bevarande av fria institutioner och med möjlighet för olika poliliska grupper atl organisera sig och påverka politiken.

Vi tror på vårt syslem med många partier - det får inte gå förlorat. Det är därför, som jag ser del, inle likgiltigt för oss i del här landei hur del går för värt system i andra länder. Vi mäste slå vakt om det och försöka skydda det varhelst det finns eller varihelsl det har förutsättningar att ulvecklas. Inga känner bättre än vi svagheterna i värt system. Men vi har också rätt atl tala om och rätt att arbeta på att undanröja svagheterna. Vi känner väl till svagheterna i andra länder som försökt sig på mängparlisyslem med ofta dåligt resultat. Men där de försöker, låt dem vela att vi tror pä systemet och all del inle är etl politiskt syslem som tillhör historien ulan elt politiskt syslem som tillhör framtiden!

Fär jag, herr talman, till sist kommentera vad herr Hellström sade om att centerpartiet traditionellt har anfört kritik när multinationella förelag inkräktat på länders suveränitet. Vi slår hell fast vid den uppfattningen, herr Hellström, och understryker risken över huvud tagel med etablering av storindustri i fattiga länder, som ännu inle har de yttre förulsättningarna för alt bära den typen av industri. Vi står emot sådan etablering som företeelse i allmänhet, och vi slår särskilt starkt emot den när den kommer in i form av multinationellt kapital utan naturiig anknytning till landei i fråga. De fatliga länderna måsle fä utvecklas i sådan takt all de kan behålla sin identitet och ulvecklas på sina egna villkor. Den teknologi som de faltiga länderna skall tillföras och som i framtiden kan leda till en högre teknisk utveckling måsle vara anpassad lill ländernas egna förhållanden. Den måste använda mycket människor - del har de fattiga länderna gott om. Den måste använda litet kapital - del har de fattiga länderna ont om. På det sättet sysselsätter de falliga länderna sina människor och blir inle beroende av kapital utifrån.

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Fru DAHL (s) kort genmäle:

Herr lalman! Om man, som herr Hernelius gjorde, pä ell myckel svepande sätt och med uppgifter som kan beläggas såsom felaktiga uppträder i den här debatten, får man faktiskt finna sig i atl andra debattörer går upp och talar om alt uppgifierna är felaktiga. Fru Sundberg och herr Korpås borde akta sig för att stämma in i samma typ av argumentation.

Jag sade atl herr Hernelius kritik var slarvig, och jag kunde visa atl den pä många punkter var illa underbyggd för att inte säga felaktig. Jag sade också att den var tarvlig. Det gjorde jag därför att den, liksom herr Korpås inlägg, var sådan att den syftade till att framställa Vietnam i så ofördelaktig dager som möjligl. Man använder sig inte bara av fel-

113

8 Riksdagens protokoll 1976/77:99-100

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

akiiga uppgifter ulan väljer också ul fakta på etl sätt som passar syftet.

Jag besökte, tror jag, samma nya ekonomiska zon som herr Korpås besökte, en vecka tidigare än herr Korpås, nämligen Le Minh Xuan, ca 25 km norr om Ho Chi Minh-staden. Jag talade utföriigt inte bara med dem som bodde där ulan också med andra i Vietnam om den myckel svåra livsmedelssiluationen och om det beslut som de fattat all i sin femårsplan prioritera livsmedelsproduktionen före allting annat för att bli självförsörjande. I det arbetet satsar man försl och främst på risodling men också i kooperativa och statliga jordbruk på en specialiserad intensiv livsmedelsproduktion - av ris där marken är lämpad för risodling och av andra varor där marken inle lämpar sig för risodling. Man framställer där bl. a. sådana produkter som man kan använda för alt komma lill rätta med sin mycket besvärliga handelsbalanssiluation. I den nya ekonomiska zon som jag besökte var marken i varje fall inte nu, innan man fält etl bevattningssystem, lämpad för risodling men däremot för ana-nasodling. Vad herr Korpås också lät bli atl tala om var att varie familj i den här nya ekonomiska zonen hade 1 000 kvadratmeter för sig själv för alt odla grönsaker, hälla sig med husdjur osv. - också delta för alt öka självförsöriningsgraden när del gäller livsmedel. Faktum var att mindre än ett år efter del alt de hade fiyttat ut från Ho Chi Minh-stadens slum var deras situation myckel bäitre både enskilt vad det gällde tillgång till livsmedel och i det avseendet att de bidrog lill livsmedelsförsöriningen pä ell sätt som de inte gjorde medan de bodde i Ho Chi Minh-stadens slum.

Jag vidhåller alt det var ett tarvligt sätt att beskriva de anslrängningar man nu gör i Vietnam för att komma till rätla med de mycket besvärliga åieruppbyggnadsproblemen.

114

Herr HELLSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Korpås sade all centerpartiet står hell fast i sin kritiska syn på storindustrin - särskilt de multinationella förelagens operationer i u-länderna, där de inkräktar på suveränitet och annal. Det är tråkigt alt den fastheten inle har räckt lill för att hindra de reträtter som den borgerliga regeringen, där centerpartiet ingår, påböriat när del gäller att ställa krav och villkor på multinationella bolag - dels i försvarspropositionen och den säkerhetspolitiska analysen där, dels i det svar den borgerliga regeringen har gett in lill FN i januari i år.

Vi får väl se, herr Korpås, hur det går med del uppföljningsarbete som nu pågår i OECD. Vi får se om den borgeriiga regeringen står fast vid de linjer Sverige tidigare haft där, sä att man inle svävar pä målel när OECD konkret skall börja utpeka företag som har anklagals för att gå emot OECD;s uppförandekod.

Herr KORPÅS (c) kort genmäle;

Herr talman! Det kanske var förhastat av mig atl la upp fru Dahls karakteristik av herr Hernelius. Det kanske är etl sätt att tala som inle skall tas så allvarligt.

Jag tog mitt exempel frän Vietnam för att visa all Vietnam behöver värt stöd även mot sina stora gamla gynnare.

Vi har uppenbarligen besökt samma nya ekonomiska zon. Jag är oerhört imponerad av det arbete som görs där. Det var därför jag sade att jag beklagar atl detla fina arbete inte hell får komma det vietnamesiska folket direkl till del ulan atl dess avkastning skall gå, möjligen som skuldbetalningar, lill Sovjetunionen.

Till herr Hellström: Vi får väl i kommande debatter vela hur del går. Herr Hellström tolkar pä sill sätt, jag på mitt.

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Fru DAHL (s) kort genmäle;

Herr talman! Det var bra atl herr Korpås omedelbart när han märkte all argumentationen inte höll slog till reträtt. Jag hoppas alt jag inte någon mer gång skall behöva höra honom tala på del föraktfulla sätt som han gjorde i sitt inlägg, där han försökte insinuera all man i Vietnam inle arbetar med atl komma lill rätta med livsmedelssiluationen utan framställer lyxprodukter för export. Det finns faktiskt ingenting som man tar itu med med större allvar än livsmedelssiluationen. Den verksamhet som de nya ekonomiska zonerna är etl uttryck för är absolut nödvändig för atl man skall kunna återuppbygga det svårt krigsskadade Vietnam och bli oberoende vad gäller livsmedelsförsöriningen för att sedan också i övrigt kunna utvecklas pä självständig basis.

Jag välkomnar som sagt all herr Korpås nu har slagit lill full reträtt.

Hen HELLSTRÖM (s) kort genmäle;

Herr talman! Vi behöver inte alls vänta och se - regeringens redan lagda proposition är etl tydligt dokument. Man har tagit bort just de avsnitt som vi tidigare har debatterat och som gav uttryck åt den gamla regeringens ståndpunkt, alt vi skulle kritisera multinationella bolags poliliska inblandning i de länder där de arbetar.

När del gäller OECD förhåller del sig annorlunda. Här påbörias nu ett praktiskt uppföljningsarbete. OECD;s kod är ju anlagen. Jag fär väl uppmana herr Korpås atl försöka påverka regeringen så alt den verkligen accepterar tanken hos den gamla regeringen atl de företag som anmäls för brott mol OECD:s kod skall tas upp. lill offentlig debatt i OECD och verkligen nagelfaras.

Herr KORPÅS (c) kort genmäle:

Herr talman! Nu fär jag lust att använda samma typ av attribut som fru Dahl använde.

Jag nämnde atl Vietnam mäste använda en stor del av sin export för att betala gamla skulder till Sovjetunionen. Delta skulle enligt fru

115

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Dahl vara all misskreditera Vietnam. Jag säger all Vietnam behöver slöd därför atl det inte från Sovjetunionen och - sannolikt - från andra stater möter den generositet som man skulle önska och vänta sig. Vietnam behöver vårt slöd, och vi borde - kanske inle bara i Vietnam utan också pä andra håll - påpeka att etl land bör ha den elementära rätten att producera för all försörja sin egen befolkning innan del betalar gamla skulder.

Herr tredje vice talmannen anmälde all fru Dahl anhållit alt till protokollet få antecknat alt hon inle ägde rätt lill ytteriigare replik.

116

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr lalman! Jag skall använda min tid i debatten lill all tala om Sydafrika och Mellersta Östern, eftersom de frågorna har intresserat oss inom Broderskapsrörelsen och har varil föremål för debatt här i dag -och naturligtvis under lång tid inom arbetarrörelsen.

Redan i börian pä 1960-lalet höjde svenska politiker en varnande röst mot utvecklingen i södra Afrika. Men det som fick oss att vakna upp var att i mars 1969 sköts obeväpnade demonstranter i Sharpeville ihjäl och många sårades.

Sydafrikas polisminister kommenterade detla med alt säga: De måsle lära sig sin läxa.

Den 16 juni i fjol sköt polisen - och förmodligen också militären -i Sydafrika på nytt lika besinningslösl som 1969. Den här gången dog 400 människor. De fiesta var barn, oskyldiga barn, på flykt. De blev skjutna bakifrån. Flera tusen blev sårade.

Varför jäser del i Sydafrika? Jo, en femtedel av befolkningen har all politisk, ekonomisk och militär makt. Den delen består av vita. De härskar över fyra femtedelar som, det har premiärminister Vorster försäkrat, under inga förhållanden fär sitta med i parlamentet och vara med och bestämma. Sedan spelar del ingen roll hur väl utbildade de är, hur slora folkgrupper de företräder. Den svarle skall tjäna, den svarte skall lyda, den svarte skall vackert foga sig i vad den vite bestämmer. Ja, i själva verket är det så alt en svart i arbetslivet aldrig kan bli överordnad en vit, vilken utbildning och vilka examina han än har. En svart läkare t. ex. kan aldrig bli överordnad en vit sjuksköterska. På arbelsgolvei kan aldrig en svart bestämma.

Della är rasism i sin värsta form. På grund av hudfärg stämplas en viss grupp människor. Mol della reagerar vi. På Broderskapsrörelsens kongress i Piteå 1974 log också LO;s ordförande Gunnar Nilsson upp frågan och redogjorde för LO:s inställning. I Skövde i somras höll Olof Palme sitt slora tal om Sydafrika, som sedan har följts upp i många olika sammanhang - hos de nordiska regeringarna, i socialisliniernalio-nalen, i FN:s säkerhetsråd för några dagar sedan och här i dag. Det bör kanske än en gång i denna debalt påpekas atl Olof Palme höll sitt lal i Skövde när vi fortfarande hade en socialdemokratisk regering. Det skulle

alltså ha följts av en proposition, eftersom vi brukar hälla vad vi lovar. Nu blev det på grund av omständigheterna i stället en motion.

Flertalet kyrkor i världen omfattar lill stora delar denna uppfattning. Jag vill påminna om vad Kyrkornas väridsråds centralkommitté beslöt vid ell möte 1972. Man knöl an lill vad som sagts i Uppsala 1968, nämligen alt investeringar i "institutioner som bevarar rasism" äntligen måsle få ett slut. Och när del gällde utländska investeringar i södra Afrika ansåg man atl dessa bidrog lill all stärka den vila minoritetsregimen.

I Sverige satte Ekumeniska nämnden genast i gäng med all undersöka storleken av de svenska investeringarna i Sydafrika och kartlägga handeln med detta land. Ingenting tyder på atl Sverige sedan 1960 har minskal sina affärer med Sydafrika. Tvärtom - affärerna har ökal betydligt.

Del borde vara en angelägenhet inte bara för kyrkorna ulan också för regering och riksdag all följa upp svenska förelags uppträdande i Sydafrika. Jag är själv medlem i Svenska ekumeniska nämndens internationella utskott, som för de svenska samfundens del handlägger della ärende, men jag finner den här frågan vara av en sådan storleksordning att regering och riksdag redan nu bör se del som en svenska folkels angelägenhet all bevaka hur svenska företag uppträder i Sydafrika. Frågan borde följas t. ex. av en särskild tjänsteman på vår ambassad i Pretoria.

Svenska ekumeniska nämnden beslöt 1974 alt rikta bestämda rekommendationer lill svenska förelag i Sydafrika "alt väsentligt reducera löneskillnaden mellan vita och svarta arbetare" och "all stärka del sociala ansvarslagandet för de svarta arbetarna".

En väsentlig fråga blir då i vilken utsträckning de svarta arbetarna i dag kan komma till tals på svenska förelag i Sydafrika genom egna fackföreningar. Del sistnämnda är elt krav som särskilt LO och TCO fört fram, och jag finner del angeläget alt svenska företag utomlands lär ul det bästa vi har i den svenska traditionen av hur arbetare och företagsledning förhandlar i fråga om löner och arbetsvillkor. Del finns trots allt möjligheter att gå vid sidan om lagstiftningen i Sydafrika och komma till sådana förhandlingar.

Sydafrika i dag är en häxkillel. Det jäser bland de förtryckta. Jag finner det angeläget atl regering och riksdag vidgar sill stöd till grupper i Sydafrika som aktivt bekämpar apartheid och verkar för social och politisk rättvisa.

Här hemma verkar liden ha kommil då vi genom lagstiftning måste stoppa och successivt avveckla svenska induslriengagemang i Sydafrika. Här kan jag bara ansluta mig till vad Olof Palme har sagt i detla avseende, i Skövde och på andra håll liksom här i dag.

Svenska ekumeniska nämnden- har följi frågan om svenska förelags investeringar under de senaste tre åren och varil inställd på att efter 1976 begära lagstifining mot investeringar i Sydafrika, om några väsentliga förbättringar inle skett under liden. Det verkar, herr talman, inle vara fallet, varför jag utgår ifrån atl en sådan begäran från Svenska ekumeniska nämnden kommer inom kort.

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debalt

117

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Jag vill då gå vidare och la upp frågan om Mellersta Östern. Situationen där inger liksom tidigare en stark oro på grund av de inblandade makternas låsta positioner och ständigt ökade rustningskostnader. Trots det kan man skönja förhoppningar om framsteg och fred, något som jag finner det särskilt angelägel att betona i den här debatten.

Dagssitualionen bland de av konflikten berörda arabregeringarna kännetecknas av försök till enighet och krav pä handlingsvilja gentemot Israel. Kraven på atl Genévekonferensen äierinkallas vinner nu ökal gehör och slöd, efiersom det grundläggande problemet, nämligen del palestinska folkels nationella rättigheter, inle vidrörts vid den tidigare s. k. sleg-för-steg-diplomatin. Palestinierna under PLO:s ledning har visserligen utsatts för svära påfrestningar under kriget i Libanon - det känner vi till - men organisationen står i dag liksom tidigare som obestridlig talesman för det palestinska folkel - det finns ingen annan. Detla visas inte minst av resultaten frän kommunalvalen på den av Israel ockuperade västra Jordanstranden, då en övertygande majoritet av fullmäkiigeplai-serna föll på kandidater som uttalade sill stöd till PLO.

Även Israel är berett all förhandla med arabstaternas regeringar och acceptera atl Genévekonferensen äierinkallas, men man vägrar all se PLO som det palestinska folkets representant innan organisationen erkänt staten Israels existens.

Denna argumentation används också i värt land. Men dä fär man komma ihåg att det är palestinierna som är den förfördelade parten i konfiikten. Del är de som fåll lämna sina hem och som lever i misär som flyktingar utanför sill hemland. Man bör också, herr lalman, komma ihåg att del dröjde nästan 20 år innan officiella israeliska talesmän talade om del palestinska folkel, dvs. innan israelerna över huvud taget erkände deras existens.

Broderskapsrörelsen har sett som en av sina väsentliga uppgifter att skapa ökad kännedom om och förståelse för Paleslinakonflikten. Därvid har vi hållit fast vid de ståndpunkter som den tidigare socialdemokratiska regeringen hade, nämligen erkännandet av staten Israels existens med de gränser som rådde före 1967 års krig liksom kravet på atl del palestinska folkets nationella rättigheter tillgodoses.

Lösningen kan i dag lyckas fjärran. Men som jag tidigare påpekade finns det ändå fakta som inger förhoppningar. PLO;s ulrikeslalesman, Faruk Kaddumi, har i en intervju i Christian Science Monitor klart uttalat all en palestinsk stat på västra Jordanstranden och på Gazaremsan skulle innebära att PLO förde den väpnade kampen åt sidan. Informella samtal mellan representanter för de palestinier som slår PLO-ledaren Yasser Arafal nära och israeliska talesmän för Rådet för fred i Palestina visar atl etl defacto-erkännande av de båda folkgrupperna redan existerar. Utländska bedömare som Bruno Kreisky och Kurt Waldheim har också sagt all det jusl nu finns en unik möjlighet lill fredlig lösning av konflikten. T. o. m. USA:s president Carter har uttalat sin förståelse för en palestinsk nationalstat.

Detla är den grundläggande frågan. Utan hänsynslagande härtill kan ingen rättvis eller varaktig fred inom området skapas. Därför mäste man i dag kräva att alla parter får delta i Genévekonferensen, inkl. PLO. Det är, herr talman, den enda framkomliga vägen till fred och framtid för alla de folk i del lilla område av Mellanöslern som vi här har talat om.

Hen SIEGBAHN (m):

Herr lalman! Under dagens debatt har redan åtskilliga av de problem som tas upp i regeringsdeklarationen berörts och kommenterats. Jag skall därför begränsa mig till elt par frågor.

Olof Palme har tidigare i dag i lyriska ordalag talat om värdet av Helsingforsavtalet, del s. k. ESK. Han konstaterade därvid atl mänga människor, särskilt i Västeuropa, har varil skeptiska lill värdet av detla avtal men ansåg att deras tvivel kommit på skam. Vi får hoppas att det är så, men det är säkerligen ännu för tidigt alt med bestämdhet uttala sig därom. Vad vi vet är att ryssarna och i deras släptåg andra östeuropeiska stater har visat en utomordentligt stark irritation, när man refererat lill ESK;s bestämmelser i humanitära frågor eller beträffande det som rör de mänskliga rättigheterna.

I förhållande lill utlandet har man gått på två linjer. Antingen säger man alt avtalet måste ses i sin helhet - de tre korgarna - och att den humanitära delen därför inle får åberopas isolerad. Eller också har man sagt atl del är en otillåten inblandning i vederbörande lands inre angelägenheter atl kritisera bristande respekt för ESK:s regler.

Del första argumentet påminner något om del standardsvar som man brukar få vid kritik av starkt vinklade program i Sveriges Radio och TV: Det är det samlade utbudet som skall bedömas, och detta omöjliggör då vanligen en analys av och eventuell kritik mol handlandet i det enskilda fallet. Argumentet är helt ohållbart; det är självklart all del i varie konkret fråga är den tillämpliga delen av ESK som skall vara rättesnöre.

Frasen inblandning i inre angelägenheter har en verklig betydelse i det internationella sammanhanget, även om dess innehåll minskals genom det allt starkare ömsesidiga beroendet naiionerna emellan. I dessa frågor finns del emellertid i ESK definitioner, som klargör vad inblandning i dessa sammanhang skall avse. Del rör tvång och olika slag av direkt ingripande, vilket det aldrig har varil fråga om i samband med kritik enligt ESK.

Jag vill också uttala min anslutning till vad utrikesministern såväl i deklarationen som i andra sammanhang har framhållit, nämligen all det är meningslöst med någon typ av räfst och rättarting. Det gäller i allt utrikespolitiskt handlande atl i första hand undersöka vilka åtgärder som kan ge önskat resultat. Allt annal blir tom demonstration, där man dessutom kan misstänka atl vederbörande mer är ute för all vinna inrikespolitiska poäng för sitt parti eller för sig själv än för atl gagna elt högt syfte.

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

119

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Elt noggrant följande av hur ESK respekteras i olika länder och ständig kritik mol bristande respekt för mänskliga rättigheter och humanitära krav är fullt berättigat. Redan det faktum all ell stort antal länder skrivit under ESK och därigenom i förhällande både lill sina egna medborgare och lill övriga länder som undertecknat ESK accepterat ett visst uppträdande är bevis härför. Del är då hell klarl atl olika länder har rätt eller kanske t. o. m. skyldighet atl påtala när myndigheterna i elt visst land bryter mol del träffade avtalet. Att sådan kritik också haft effekt ger händelseutvecklingen belägg för. Familjer har kunnat återförenas och människor har återfått sin frihet.

Samma rätt hos ländernas egna medborgare all kräva avtal som sluies för deras egen skull mäste finnas. Det är med beklagande vi mäste konstalera atl så inte skett i fiera länder. Den Deklaration 77 som mänga tjeckiska medborgare undertecknat har medfört alt fiera av undertecknarna fängslats. Åtminstone en av dem har under de härda fängelseförhören avlidit, enligt den officiella versionen pä grund av hjärtslag. Även i Sovjet har kommittéer med liknade syfte bildats. De djärva riskerar olika tvångsåtgärder. Den mildaste är ständiga trakasserier, en annan förvisning, en tredje deportation till utlandet och en fjärde inlåsning på mentalsjukhus. Del är litet förvånande atl herr Palme, som sä kraftigt kritiserade Sydafrika för sistnämnda metod, inte hade ell ord att säga om den store läromästaren på området, Sovjetunionen.

Vi kan spekulera i, varför rimliga mänskliga rättigheter lill information och tankeutbyte bemöts med så hårda medel i de kommunistiska länderna. Fruktar man alt det inte är möjligt alt bibehålla ett socialistiskt system tillsammans med grundläggande mänskliga rälligheler? Och tror man sålunda all mänsklig frihet oundgängligen leder till någon typ av västerländsk demokrati? Detta skulle i så fall vara etl uppmuntrande betyg.

I uirikesdeklarationen sägs att det tycks vara en allmän uppfattning att utsikterna till förhandlingsframsleg i Mellersta Östern nu är gynnsammare än på länge. Jag tror detta är riktigt. Härvid borde tre principer gälla enligt deklarationen: 1. Israel har rält lill existens. 2. Erövring av territorium med våld är otillåten. 3. Paleslinaaraberna har rält au bilda en egen stat som lever i fred vid sidan av Israel.

Del första villkoret innebär sålunda etl avståndstagande från PLO:s stadgar, som kräver staten Israels förintande och skapandet av en stat där en del judar skulle få bo kvar och leva tillsammans med Paleslinaaraberna, som beräknas fä en klar majoritet. Deklarationens uttalande är för de flesta svenskar naturiigt och självklart, icke minst när man bevittnat de ohyggliga strider som rasat i Libanon och där de olika parterna dock var av samma etniska ursprung.

Villkoret om våld är naturligtvis också betydelsefullt, även om man kan konstatera atl del är första gången i historien ell sådani krav uppställts. Vem sade något om denna princip, när Sovjetunionen lade sig

120

lill med del tyska Oslpreussen och hela östra delen av Polen och norra delen av Rumänien?

Vad det tredje villkoret beträffar vill jag bara göra den anmärkningen all fram till sexdagarskriget 1967 satt araberna på hela del område där man nu diskuterar upprättandet av en palestinsk stat. Ingenting hindrade dem således frän atl realisera dessa strävanden, men dä hörde man ingenting härom.

En av socialdemokraternas numera främsta utrikespolitiska experter, Carl Lidbom, har i några artiklar analyserat fredsmöjligheierna och därvid kommit lill resultatet alt sådana finns men alt för Israels del tiden brådskar. Bl. a. anför han som argument alt israelerna själva böriar känna orostillslåndet pressande. Ulan angivande av tidsperiod anför han all 300 000 israeler lämnai landei och atl färre sovjetiska judar nu emigrerar lill Israel. Något större bevisvärde har väl dessa fakta inte. Emigrationen pä 300 000 människor omfattar nästan en tretlioårsperiod, dvs. tiden från den israeliska statens bildande år 1948. För jämförelsens skull kan nämnas atl Sverige under samma tid haft omkring 600 000 emigranter, givetvis pä en större befolkning. Men man måste komma ihåg atl den helt övervägande majoriteten av emigranterna från Israel några år innan kommit dit som immigranter men kanske inle funnit sig så väl lill rätta. Dessutom ingår naturligtvis i dessa siffror alla som under en längre tid arbetar eller studerar utomlands. Tar man i stället dem som fölls i Israel är emigrationen försvinnande liten.

Vad emigranterna från Sovjet beträffar är vi ju här tillbaka till Sovjetunionens bristande efterlevnad av Helsingforsavtalet. Antalet emigranter beror helt på de Sovjetiska myndigheternas goda humör- eller rättare sagt växlande politiska bedömningar. Sedan hör del kanske också till saken att Sovjet, förmodligen av prestigeskäl, numera endast ger ulre-sevisa för resa till Israel, oavsett om vederbörande är jude eller inte. Och del är klart att många icke judar dä frän början har haft hell andra resplaner än alt emigrera lill Israel.

Från tid till annan har experter påstått atl Israel försuttit sina chanser lill fred, eller alt de snart är försuttna. Några har hävdat alt Israel skulle ha kunnat få fred omedelbart efter sexdagarskriget 1967, om man då i enlighet med Ben Gurions förslag hade återlämnat all erövrad mark lill araberna. Enligt min uppfattning finns det inle skymten av trovärdighet i elt sådant påslående, med den mentalitet som då rådde i arabvärlden. Man behöver bara nämna besluten från den arabiska konferensen i Kharlum i augusti 1967.

I dag är läget onekligen gynnsammare. Vad stormakterna beträffar har Sovjetunionens roll pä elt märkligt sätt tonats ner. Det har väl varit ett känt faktum att Sovjet var lika litet intresserat av fred som av ell riktigt krig i Mellersta Östern. Ett krig med arabiska förluster minskade irovärdigheien av sovjetiskt slöd för araberna, och en verklig fred skulle göra araberna mindre beroende av Sovjet. Ell beslående spänningslill-stånd däremot kunde ge Sovjet möjligheter alt etablera sig i Mellersta

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

121

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Östern och dessutom ge landet en bas för nya utrikespolitiska strävanden. Del är etl märkligt faktum atl den sovjetiska maktställningen i arabvärlden efter hand har krafiigt beskurits och atl man kan konstatera hur Förenta staterna har lyckals uppnå elt betydande förtroende inom området.

Vad araberna beträffar kan man naturligt hävda atl de med sina stora befolkningssiffror och numera väldiga ekonomiska resurser har möjlighet att vänta och hoppas pä att Israel under tiden skall duka under för de enorma påfrestningarna av ekonomiskt och annat slag. Men samtidigt förefaller del uppenbart att i arabländerna den uppfattningen mer och mer breder ut sig, att ländernas ekonomiska utveckling måste påskyndas och att detta förhindras eller åtminstone försvåras av en forlsalt konflikt.

Sveriges uppgift är nog ganska liten i delta sammanhang. Jag har alltid varit kritisk mol del slöd som den förra regeringen i olika sammanhang gav PLO. Dess uppfattning var all det kunde befrämja en fredlig utveckling om man inför internationella fora lät PLO komma lill tals. Men i den mån man i dag kan se sprickor inom PLO och tendenser hos vissa grupper atl avstå frän kravet på Israels förintande, beror detta enligt min uppfattning ingalunda på alt PLO har fält komma till tals utan pä den poliliska och militärpoliliska utvecklingen, främst inom arabvärlden. Att frän Sveriges och andra länders sida i dag uttala något stöd för PLO när man fortfarande - enligt den nyligen avslutade PLO-konferensen - vägrat ändra sina grundläggande målsättningar, påskyndar inte utan försenar snarare fredsförhandlingar.

Jag har alltså svårt atl instämma i vad herr Svensson i Kungälv nyss sade, alt man inom PLO är beredd atl nu sluta ell avtal om upprättande av en stat bara på västbanken. Herr Svensson citerade PLO:s "utrikesminister", och han hämtade citatet från en amerikansk tidning. Men han kunde också ha läst ell citat av samme man frän del näst senaste numret av tidningen Newsweek, där det klart sägs atl del inte är fråga om att erkänna Israel. Del kommer vi aldrig all göra, sade han. Och del finns många belägg för del. Man talar alltså här med litet olika tungor alltefter vad läget kräver. Men del är väl inte alldeles orimligt all Israel har svårt atl förhandla med en organisation som inle bara vägrar alt erkänna Israel - man skall nog skärpa uttalandet något mer än herr Svensson i Kungälv gjorde - ulan som fortfarande pä sitt program har att staten skall avskaffas, och dessutom i former som är ganska uppseendeväckande.

Jag skall inle gå djupare in pä den frågan i dag.

Regeringsdeklarationen framhåller att "enighet här hemma i fråga om utrikespolitiken är en väsentlig tillgäng". Sä har den tidigare oppositionen också i väsentliga stycken agerat. Detsamma kan inle sägas om den nya socialdemokratiska oppositionens hittillsvarande uppträdande. Jag vill endast i förbigående nämna förre utrikesministern Sven Anderssons underliga brev till chefen för utrikesdepartementets politiska avdelning rörande inbjudan lill herr Palme alt tala i säkerhetsrådet. Det svar han

fick var i sin saklighet mördande och visade att han varil ute i ogjort väder. Del är väl ganska uppenbart att bakom detla stod personer som, för att uttrycka sig diplomatiskt, känner en större lojalitet mot den föregående regeringen än mol den nuvarande.

En betydligt allvariigare fråga är Sydafrikapolitiken. Under 44 års socialdemokratiskt maktinnehav har aldrig krav pä förbud mot svenska nyinvesteringar, än mindre på avveckling av existerande svenska investeringar i Sydafrika, framlagts. Närdetta påpekats försvarar sig herr Palme med atl han i valkampanjen - kanske i desperation inför etl fruktat valnederlag - förde fram sädana tankegångar. Men detta skedde endast vid något enstaka tillfälle, och man har därför svårt att tro alt del rör sig om annal än politisk taktik.

Alla politiska partier slår eniga i sin kritik av förhållandena i Sydafrika, och man är beredd alt medverka i beslul frän FN som vinner allmän anslutning. Men vilken effekt skulle ell beslut av bara Sverige, eller av Sverige och några andra småstater, om nedskärning av investeringarna i Sydafrika få? De svenska företagen skulle självfallet göra föriuster, fabrikerna i Sydafrika skulle för en billig penning överläs av staten eller av andra företag. Någon som helst effekt pä regimens fortbestånd skulle inte uppnäs, trots att herr Palme i dag som bevis citerat en anonym röst frän Sydafrika. Jag skulle här vilja citera några stycken ur en skrift som kom ut för några är sedan;

"När den svenska regeringen prövar konkreta förslag om åtgärder mot Sydafrika måste den i varie särskilt fall överväga hur förslagen skulle inverka pä apartheidproblemeis lösning. Sveriges bedömningar måste vara våra egna, inte andras. Om vissa stater, organisationer eller enskilda vädjar lill regeringen om alt följa en bestämd handlingslinje, måste regeringen

själv pröva om denna handlingslinje kan väntas leda lill framgång.

Del finns flera invändningar mol en polilik, som går ul på alt man skall bojkotta elt land enbart för all demonstrera sitt ogillande av vederbörande lands regim och allmänna politik. Det blir svårt att motivera varför man inle skall genomföra liknande bojkotter mot andra länder, vilkas polilik

i speciella situationer framkallar stark indignation. Om man åberopar

moraliska skäl för statlig bojkott mol ett land, riskerar man lätt anklagelser för dubbelmoral, sä länge man inle är beredd all också bojkotta andra stater, vars regimer uppträtt moraliskt förkastligt."

Detla var utdrag ur en skrift som skrevs av dåvarande socialdemokratiske riksdagsledamoten Kaj Björk på uppdrag av den socialdemokratiska partistyrelsen. Dessa sanningar håller än i dag. Jag tror atl del var Ibsen som en gäng i liden påstod all en sanning varar i 20 är. Den här skriften kom ut är 1965, så för det socialdemokratiska partiet står sig inle en sanning i mer än 12 år.

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort genmäle: Herr talman! Till herr Siegbahn vill jag säga att vad det gäller är ju att komma till förhandlingsbordet. Jag förstår inte varför man inle kan

123

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

fä uppslutning kring den saken, för del är väl ändå inte elt nytt krig i Mellersta Östern som man vill ha. Vid förhandlingsbordet bör man naturiigtvis ha med dem som är mest beroende av vad som diskuteras, och det är ju inle arabstaterna och i och för sig inte heller Israel, utan det är palestinaaraberna. Jag finner del ytterst egendomligt atl man inte vill ha med dem när man diskuterar och atl man hänvisar lill atl de skall representeras i andras delegationer. Jag tvivlar på atl man kan komma fram lill en lösning utan alt ha med sig dessa människor, och när jag talar om Palestinaaraberna menar jag att PLO ändå är den mest representativa organisationen för dem, det kan man inte komma ifrån.

Dilemmat för Israel är ju alt om man inle gör upp här och om man kommer atl ha kvar de ockuperade områdena - Golan, Sinai, Gaza, västbanken, Jerusalem - så kommer man atl så småningom få ell land med en mycket stor minoritet av palestinaaraber. Hur skall man klara del, när man samtidigt vill ha en rent sionistisk stal för endast judar och där judar skall bestämma?

Det kommer atl bli en omöjlig situation. Självfallet kan man se olika resultat av detla, men en sådan lösning kan inle framstå som annal än förskräckande. Jag hoppas därför all man i nuvarande läge, när man har de kanske slörsla möjligheterna efter sexdagarskriget, kommer all sätta in alla krafter för atl komma fram lill en uppgörelse vid förhandlingsbordet.

124

Hen SIEGBAHN (m) kort genmäle:

Herr lalman! Herr Svensson i Kungälv har lagil upp en del vikliga frågor - och det ligger mycket i vad han säger - men vi kan väl inte nu ge oss in i en Israel- eller Mellanöslerndebalt. Jag har emellertid inte precis samma uppfattning om PLO;s representativitet i del fall som herr Svensson nämnde. Han sade atl de kommunala valen på västbanken visade atl man där stödde PLO. Jag tror inte att det låg lill på del viset. Jag tolkar i stället valresultatet som en protest mot del nuvarande tillståndet. Det visade sig sä småningom all flera av dem som blev ledare genom valet på västbanken inte alls speciellt var anhängare till PLO men däremot var kritiska mot situationen.

Vidare får man inte glömma varifrån de flyktingar som man talat om ursprungligen kommer. De har ju kommil från del som nu är Israel. All endast folk ur deras led skulle vara representativa för alla de andra palestinier som finns pä västbanken i dag, i Gaza och i östra delen av Palestina tror jag inle. Vi skall inle förglömma all del brittiska mandatet hela tiden formellt omfattade även hela östra stranden av Jordan, del som sedermera blev emiralel Transjordanien och sedan Jordanien.

Jag vill emellertid anknyta till mitt tidigare yttrande, där jag talade om oppositionens bristande intresse för atl försöka föra en gemensam polilik, och ta upp ytterligare en fråga. Det socialdemokratiska partiet har väckt en motion om att Sverige inte skall ansöka om medlemskap i Interamerikanska utvecklingsbanken. Herr Lidbom har hävdat att den

förra regeringen aldrig har fattat beslut lill förmån för ell sådant medlemskap. Man hade endast diskuterat frågan vid etl lunchsammanträde, men på grund av pågående valkampanj var det så fä närvarande atl man inle fattade något beslut.

Nu har herr Palme under de senaste månaderna ofta talat om den fara för demokratin som den nya regeringens handlande utgör. Del mest uppseendeväckande och upprörande var naturligtvis att regeringspartierna råkade vinna valet, vilket han menar har skapat vånda och oro för demokratin. Men samtliga tjänstemän som arbetar på handelsdepartementet vet, alt regeringen fattade elt beslut långt innan valkampanjen började, och della innebar atl man klarl accepterade elt medlemskap i IDB. Vad skall dessa tjänstemän tro om demokratiska arbetsformer när förre handelsministern helt förnekar vad alla vet är en sanning?

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Hen SVENSSON i Kungälv (s) kort genmäle;

Herr talman! Diskussionen gäller nu vem som skall företräda Palestinaaraberna, dvs. palestinierna. Skall vi bestämma vilka som skall företräda dem eller skall Israel bestämma det? Det måsle väl ändå vara de närmast berörda som fär fatta del beslutet.

Om man nu utesluter PLO; Vem finns i stället? Vem kan man kalla pä? Det finns ju inget mandal. Man kan diskutera PLO:s program och huruvida del är represenlalivitet på 100 96 som vi menar vid demokratiska val i värt land och andra länder. Men del är den situation som varje befrielserörelse över hela världen befinner sig i. Vi kan alltså inle ställa sådana krav, utan vi får göra en bedömning.

Sedan något om erkännandefrägan. PLO har inle erkänt Israel, och Israel har inte erkänt PLO. Skall man vänta till den dag då ett diplomatiskt erkännande finns på bordel innan man går till förhandlingar? Jag finner det helt omöjligt. Det är också att ställa för stora krav. Erkännandet kan ju ändå komma under hand. Man måste ta den utsträckta hand som finns, de möjligheter som finns, för alt komma någon vart. Vi vel ju att del är risker med allting. Och del är naturligtvis också risker med förhandlingar. Men de riskerna menar jag är betydligt mindre än om man fortsätter som del är, därför alt det kommer atl bli sä stora svårigheter för Israel i framtiden all jag ryser över det.

Herr SIEGBAHN (m) kort genmäle:

Herr talman! Problemet är givetvis svårt. Men när herr Svensson i Kungälv talar om atl man måste ta den utsträckta handen sä har jag litet svårt all följa med den liknelsen. Del skulle i sä fall gälla en utsträckt hand med knogjärn minst. Det är ju elt faktum att PLO icke erkänner Israel - och inte nog med det: de säger all Israel skall förintas. Och i 6 !; i sina stadgar säger de att alla judar som kom till Israel efter 1917 skall skickas tillbaka till de länder de kommit ifrån.

Därför menar jag alt det är oerhört svårt för oss att bestämma om och när Israel skall förhandla med PLO. Jag utesluter inle alls möjligheten

125

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Anmälan av inierpellation

att den situationen kan inträffa, men jag tror all den enda möjligheten är att låta Israel bestämma när det är meningsfullt atl förhandla med en viss part.

Att sedan Israel inle erkänner PLO tycker jag inte är något argument värt att nämna i del här sammanhanget. Den andra sidan är den centrala.

Jag inser visst alt problemet är mycket svårt. Men så länge den nuvarande situationen råder är det orimligt, tror jag, att vi här uppe skall kräva att Israel förhandlar. Jag tror alt Israel av jusl de skäl herr Svensson anförde har ett sådani oerhört intresse av fred alt man, om del finns någon chans till fred eller - för atl uttrycka sig litet mer försiktigt och mindre krävande - en fredlig situation, säkert kommer alt la den också. Men man bedömer inle läget så i Israel i dag, och den inställningen tror jag är viktig.

Herr tredje vice talmannen anmälde all herr Svensson i Kungälv anhållit att till protokollet få antecknat att han inle ägde rätt till ytterligare replik.

Pä förslag av herr tredje vice talmannen beslöt kammaren atl uppskjuta den fortsatta överläggningen samt behandlingen av på föredragningslistan återstående ärenden lill kl. 19.30.

§ 8 Anmäldes och bordlades

Propositioner

1976/77:114 om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988), m. m.

1976/77:117 om utbyggnad av föräldraförsäkringen mm.

1976/77:122 om ändring i byggnadslagen (1947:385) m. m.

§ 9 Anmälan av interpellation

Anmäldes och bordlades följande interpellation som ingivits lill kammarkansliet

den 30 mars

126

1976/77:127 av herr Bergman (s) till fru bostadsminisiern om rätten lill ersättning för utebliven rörelsevinst vid expropriation av byggnadsföretag tillhörig mark:

Vid expropriation av mark för bostadsbyggande m. m. har kommunen att betala ersättning för markens värde. När expropriationen avser mark som ägs av ett byggnadsföretag uppkommer också fråga om ersättning för mistat byggnadsarvode - sålunda utöver del markpris som domstolen kommer fram till. Detta är då ersättning för s. k. rörelseskada.

Krav på ersättning för rörelseskada grundas ytterst på atl byggnads-

förelaget genom expropriation anser sig mista inte endast marken utan också de vinster som markinnehavet ger genom möjligheterna atl undgå konkurrens. Innehavet av marken förutsätts ge möjlighet lill "egenre-giverksamhei med en väl hävdad lönsamhet" för all citera ell byggföretags påståenden i en nyligen meddelad hovrättsdom.

Denna ersättningsmöjlighel framstår som märklig vid en jämförelse med de markpolitiska och bostadspolitiska intentioner som i övrigt fått uttryck i riksdagen. Markvillkoret vid bosladslängivningen berövas i dessa fall sin egentliga mening. Byggnadsrällens karaktär av en självständig handelsvara, vars pris ytterst kommer att få betalas av de boende, framstår som uppenbar.

Med hänvisning lill del anförda vi 11 jag lill bostadsminisiern ställa följande fråga:

Anser bostadsminisiern alt ersätlning för ulebliven rörelsevinsl vid expropriation av mark från byggnadsförelag är förenlig med statsmakternas principiella markpolitiska intentioner?

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Meddelande om frågor

§ 10 Meddelande om frågor

Meddelades alt följande frågor framställts

den 29 mars

1976/77:354 av herr Börjesson i Falköping (c) till herr kommunikationsministern om skyldighet för gångtrafikant atl under mörker bära reflex-anordning:

I trafikutskottets betänkande 1975/76:3, i vilket bl. a. behandlas frågan om förslag lill lag rörande skyldighet för gångtrafikanl att vid promenad på landsväg efter mörkrets inbrott vara utrustad med refiexanordning (bricka, band eller bindel) för undvikande av mörkerolycka, meddelade ulskottel att denna fråga var föremål för remiss och övervägande i regeringens kansli. Jag vill ställa följande fråga till herr kommunikationsministern: Har statsrådet för avsikt atl framlägga etl lagförslag om skyldighet för gångtrafikanl, som under mörker färdas pä väg, att vara försedd med godkänd refiexanordning?

1976/77:355 av herr Börjesson i Falköping (c) lill herr kommunikalions-minisiern om öppethållandet av vänthallarna på järnvägsstationer:

Bakgrunden till nedanstående fråga är följande:

Nyligen reste jag med tåget frän Kungsbacka lill Göteborg. Tåget var dock ca 20 minuter försenat. Under denna tid fick tågresenärerna uppehålla sig pä plattformen. Ingel meddelande lämnades om tägförseningen.

127

Nr 99

Onsdagen den 30 mars 1977

Meddelande om frågor

efiersom järnvägsstationen är obemannad och stationsbyggnaden läst.

För åldringar, handikappade och småbarn mäste del vara minst sagt otillfredsställande alt inte ens möjligheter all erhålla meddelande om tågförseningen samt ej heller tillgäng till väntsal finns, med uppenbara risker för förkylningar o. d. Om det nu av kostnadsskäl är nödvändigt att hålla väntsalen stängd under den lid stationen är obemannad, borde SJ ändå, med hänsyn lill resenärernas välbefinnande, ordna en tillfredsställande uppehållsplats vid väntelider, särskilt med tanke på riskerna för åldringar, handikappade och småbarn.

Frågan är av principiell betydelse med hänsyn lill alt likartade förhållanden föreligger på andra av SJ:s obemannade järnvägsstationer.

Med stöd av del anförda vill jag ställa följande frågor lill herr kommunikationsministern;

Vill statsrådet medverka till atl SJ häller vänisalar öppna även vid obemannade järnvägsstationer före tågs avgång eller, om ej detla kan ske, i stället ordnar en skyddad uppehållsplats på elt tillfredsställande sätt och lämnar meddelande om tågförseningar via angränsande bemannade järnvägsstationer?

128

den 30 mars

1976/77:356 av herr Nilsson i Uddevalla (s) lill fru bostadsminisiern om tidpunkten för förslag lill riksdagen om solningsväsendels organisation m. m.:

Solningsväsendels organisation och driftsform är en aktuell fråga, inte minst mol bakgrund av den konfiikt som i dag föreligger och som i del långa loppet kan få samhällsfarliga konsekvenser.

I elt betänkande av utredningen (C 1973:04) för översyn av frågan om skorslensfejarmäslarnas ställning diskuteras solningsväsendels organisation och driftsform. Remisstiden för utredningen gick ul vid årsskiftet 1976/77.

Från fackligt håll hävdas atl solningsväsendet bör kommunaliseras inle minst av arbetsmiljö- och säkerhetsskäl.

Med hänvisning lill det anförda vill jag ställa följande fråga:

När avser bostadsminisiern atl lägga fram en proposition om solningsväsendels organisation och driftsform?

§ 11 Kammaren åtskildes kl. 17.59.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemen