Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1976/77:90

Fredagen den 18 mars

Kl. 15.00

§ 1 Justerades protokollet för den 10 innevarande månad.

§ 2 Upplästes och lades till handlingarna följande från valprövnings-nämnden inkomna

Berättelse om granskning av bevis för riksdagsledamot och ersättare

Till valprövningsnämnden har från riksskatteverkel inkommit bevis om atl Eric Hägelmark, Ängelholm, utsetts lill ledamot av riksdagen samt all Ann-Marie Briidigam, Hässleholm, och Niklas Persson, Arkels-lorp, utsetts lill ersättare för riksdagsledamot.

Valprövningsnämnden har vid sammanträde denna dag granskat bevisen och därvid funnit, att de blivit utfärdade i enlighet med 15 kap. 1 !; vallagen.

Nr 90

Fredagen den 18 mars 1977

Om villkoren för svensk vapenexport

Stig Nordlund

/Sven-Georg Grahn

Det skulle antecknas alt herr Hägelmark (fp) utsetts all inträda som ledamot av kammaren i stället för herr Henmark (fp) som avlidit.

§ 3 Om villkoren för svensk vapenexport

Hen handelsministern BURENSTAM LINDER erhöll ordet för att besvara herr Söderqvists (vpk) den 18 februari anmälda interpellation, 1976/77:103, och anförde;

Herr talman! Herr Söderqvist har frågat mig om vapenexport lill Malaysia är förenlig med de svenska bestämmelserna för vapenexport och om jag tänker stoppa försäljningen av fyra svenska bålar av Spica-lyp till Malaysia.

Med undantag för Norden och de neutrala staterna i Europa prövas frågan om tillstånd till export av krigsmateriel från fall till fall enligt de riktlinjer som fastställdes av 1971 års riksdag. Inför varje avgörande insamlas ell sä brett faktaunderlag om bl. a. förhållandena i köpariandet som det över huvud taget går atl fä. Det är också av betydelse vilken art av materiel det gäller och i vilka sammanhang den kan användas.

I del aktuella fallet har del konstaterats att Malaysia inte är invecklat i några externa konfiikier som skulle hindra export av krigsmateriel. Sedan den egentliga gerillaverksamhelen upphörde i slutet av 1950-talet återstår i gränsområdet mot Thailand en del beväpnade och inbördes

rivaliserande grupper. Dessa gruppers verksamhet har under senare tid påtagligt matlats men kvarstår och kräver uppmärksamhet vid bedömningen. Något inbördeskrig är det inle fråga om.

Exporllillståndet, som meddelades i november förra året, gäller fyra patrullbåtar av Spica-lyp för kustbevakningsljänsl. Leverantör är Karis-

Nr 90

Fredagen den 18 mars 1977

Om villkoren för

svensk vapenexport kronavarvet. Sommaren 1976 gavs tillstånd att fullfölja förhandlingarna, syftande till denna försäljning. Båtarna kan bl. a. sättas in för att bekämpa den omfattande smuggling som bedrivs i dessa farvatten och för alt skydda yrkesfiskarna från den piratverksamhet som också förekommer utanför landels långa och utsatta kuster.

Smuggling har blivit ett tilltagande problem i Sydöstasien. På senare tid har särskilt narkotikasmugglingen blivit allt allvarligare. Handelsvägarna från den s. k. Gyllene triangeln går också, som nyligen har bekräftats av FN-experter, via Malaysia.

I det omfattande material som har legat lill grund för bedömningen av detta ärende har jag dock inte kunnat finna några belägg för att någon vapensmuggling skulle äga rum sjövägen till Malaysia.

Kustbevakningsljänslen fyller uppenbarligen andra funktioner än att påverka utvecklingen i störningsornrädet kring gränsen mot Thailand.

Den sammanvägning av olika faktorer som har gjorts i delta fall har givetvis följt de allmänna riktlinjerna, och någon omprövning av beslutet är inte aktuell.

Hen SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! Jag tackar för svaret. Del var mycket dåligt! Jag vill ställa några följdfrågor till handelsministern men önskar först säga något om de bestämmelser och principer som gäller för svensk vapenexport.

Export av vapen och krigsmateriel frän Sverige är förbjuden, det är den grundläggande bestämmelsen. Den utförsel som sker och som har pågått under hela efterkrigstiden beviljas från fall till fall med särskilda tillstånd, som ju handelsministern också sade. Det här är etl typiskt sådant fall. Bestämmelserna för hur det skall skötas finns i en kungörelse, omarbetad senast 1972, och i de allmänna riktlinjer som antogs av riksdagen 1971, vilket också berördes av handelsministern.

De här riktlinjerna eller principerna daterar sig frän 1956 och formulerades då, just i en interpellationsdebatt, av dåvarande statsministern Eriander. Att det skedde just vid den tidpunkten berodde på att del i samband med Suezkriget hade uppdagats att svenska vapen exporterats till bl. a. Egypten. Det uppstod då, under trycket av kritiken mot de affärerna, ett behov av att precisera och fastslå principer för Sveriges handlande på det här området.

Under de många debatter som har förts sedan dess, och som under 1960-talet resulterade i en utredning och det nyssnämnda riksdagsbeslutet 1971, har dessa principer gång på gång fastslagits och förklarats vara normgivande för den svenska,vapenexporten. I propositionen 146 år 1971 formuleras de på följande sätt; Export bör inte beviljas till

"stat som befinner sig i väpnad konfiikt med annan stat, oavsett om krigsförklaring avgells eller ej,

stat som är invecklad i internationell konfiikt som kan befaras leda till väpnad konfiikt, eller

stat som har inre väpnade oroligheter".

Som jag har sagt i min interpellation är de här bestämmelserna otvetydiga när det gäller stater som i dag befinner sig i konflikt av något slag.

Och därmed över lill det aktuella fallet. Är förhållandena i Malaysia / dag sådana att någon av de nyss nämnda principerna bör tillämpas? Enligt officiella uppgifter från Malaysia har underM976 ett hundratal gerillasoldater dödats och ett tusental tillfångatagits. 2 000 regeringssoldater har vid ell tillfälle satts in i striderna.

Vad jag kan förslå måste dessa händelser väl uppfylla beteckningen "inre väpnade oroligheter". Det är inte fråga om något inbördeskrig, säger handelsministern. Lät gå för det. Vi behöver inte den definitionen. Med anknytning till principerna ställer jag min första följdfråga till handelsministern; Har Malaysia inre väpnade oroligheter eller inte?

Så över till själva materiel frågan. Är Spicabåiarna att betrakta som krigsmateriel? I den år 1972 omarbetade kungörelsen finns en förteckning över vad som skall betraktas som krigsmateriel, och där finns under rubriken Fartyg följande definition pä materiel som inte får exporteras utan tillstånd: "För militän bruk utformade fartyg och båtar."

Handelsministern talar om kustbevakning och smuggeljakt. Man får ett intryck av alt han närmast jämför med våra egna fredliga svenska lulljagare på patrull i Roslagen eller något sådant. Om det är sådana uppgifter man vill lösa, köper man inte dyra torpedbåtar beslyckade med torpeder och Boforskanoner och med 30 mans besättning.

Det finns en annan kufisk formulering i handelsministerns svar. Han säger att marinstridskrafterna har andra funktioner än atl påverka läget inne i landet. Det är första gängen jag hört en sådan strikt uppdelning av ett lands försvarskrafter i olika vapengrenar. Om del skulle gälla kunde vi ju 1962, när Indien och Kina slogs för fullt uppe i Himalaya, ha sålt krigsfartyg på löpande band lill bägge två, eftersom de uppenbarligen inte hade någon stridsaklivitet på havet.

Jag vill alltså ställa min andra följdfråga till handelsministern: Är Spicabåiarna att betrakta som krigsmateriel?

Om svaret på de här bägge frågorna är ja, dä vill jag be handelsministern, för det tredje, förklara hur han har kommit fram till slutsatsen i interpellationssvaret att de allmänna riktlinjerna har följts och att någon omprövning av beslutet inte är aktuell.

Slutligen en sista fråga. Jag har fått vissa uppgifter om att det planeras försäljning av ytterligare Spicabätar inom en nära framtid. Är detta sant och, i så fall, kan handelsministern närmare redogöra för vad det rör sig om?

Nr 90

Fredagen den 18 mars 1977

Om villkoren för svensk vapenexport

Nr 90

Fredagen den 18 mars 1977

Om villkoren för svensk vapenexport

Hen handelsministern BURENSTAM LINDER;

Herr talman! Pä herr Söderqvists första fråga går det bra att hänvisa lill del svar som jag redan har gett på interpeliationen. Jag vill upprepa vad jag där sade; "Sedan den egentliga gerillaverksamhelen upphörde i slutet av 1950-talet återstår i gränsområdet mot Thailand en del beväpnade och inbördes rivaliserande grupper. Dessa gruppers verksamhet har under senare tid påtagligt mattats men kvarstår och kräver uppmärksamhet vid bedömningen. Något inbördeskrig är det inte fråga om."

Att jag gjorde det påpekandet att det inle är fråga om ett inbördeskrig sammanhänger med att herr Söderqvist i sin interpellation hävdade att det gällde ett inbördeskrig.

På den andra frågan vill jag svara att det är självklart att det rör sig om krigsmateriel, och det är ingen som har gjort gällande något annat heller. Om det inte vore krigsmateriel, skulle ju frågan inte ha prövats mot den kungörelse som vi diskuterar f n.

Hur man kan komma fram till detla beslut har jag motiverat i mitt svar till herr Söderqvist. Låt mig understryka alt sådana beslut självfallet är mycket grannlaga - del är alltid svårt atl dra gränser, hur utförliga texter i propositioner än görs.

1 riktlinjerna heter.det all export inte bör beviljas bl. a. till stat som har inre väpnade oroligheler. Det är klart att detla begrepp kan ges flera olika tolkningar, men det är också uppenbart atl det i del här sammanhanget måste röra sig om oroligheler som har etl klart deklarerat politiskt syfte och som också har en viss omfattning och utbredning samt en enhetlig ledning.. Del får således inte bara röra sig om t: ex. enskild piratverksamhet eller tillfälligt uppblossande stamfejder. Förhållandena i olika länder är ofta olikartade. Man finner vid en hastig blick på kartan en mångfald former av inre väpnade oroligheter, vilket innebär att de måste analyseras från fall till fall, och givetvis på grundval av ett sä omfattande referensmaterial som det över huvud taget är möjligt att ta fram.

Jag anser atl man också måste göra en skillnad mellan vad för sorts materiel det är fråga om - delta sägs uttryckligen i propositionen om riktlinjer för vapenexport, där man skiljer mellan utpräglat defensiv materiel och offensiv materiel. Därför finns det faktiskt anledning att i det här fallet påpeka atl det handlar om båtar. Båtar kan ju gärna inte la del i någon sorts krigföring uppe i några berg eller i väpnade oroligheter eller hur herr Söderqvist vill definiera vad del är som man kräver att uppmärksamheten skall riktas pä mot bakgrund av villkoren för vapenexporten.

Med della tror jag, herr talman, att jag har besvarat de frågor som herr Söderqvist ställde. Låt mig i anslutning till frågan om exporten av båtar också poängtera att narkoiikasmugglingen verkligen inte är något som man kan ta lättvindigt pä; del är ju högt sofistikerade verksamheter med mycket pengar bakom ryggen och utrustningar därtill för att sno sig undan de kontroller som man måste upprätthålla. Jag tror att det

med det växande narkotikaproblem som vi har fått i Sverige finns all anledning att ha uppmärksamheten riktad på vad som kan göras i olika avseenden för atl försvära, till atl börja med odlandet av narkotikaväxter i dessa områden men sedan naturligtvis också uifraktningen och vida-reforslandet av dessa för inte minst Sverige så utomordentligt bekymmersamma produkter.

Nr 90

Fredagen den 18 mars 1977

Om villkoren för svensk vapenexport

Hen NORDIN (c);

Herr talman! Jag skall till skillnad mot herr Söderqvist inte ifrågasätta huruvida handelsministern handlat riktigt i denna fråga. Jag tror nog att tolkningen just i del här fallet kan vara riktig mot bakgrund av de bestämmelser som nu gäller. Vad jag skulle vilja la upp är i stället själva principfrågan.

Del är vid del här laget drygt 20 är sedan man slog fast den gällande principen. Om denna princip, nämligen att vapenexport är förbjuden, råder kanske fortfarande inga delade meningar, utan de undanlag som görs bekräftar bara regeln. Men på dessa 20 år har det hänt väldigt mycket. Den tekniska utvecklingen har gått oerhört snabbt, och de vapen som var moderna för 20 år sedan är högst omoderna i dag. Gränsdragningen mellan offensiva vapen och defensiva vapen är över huvud taget inte gjord i de riktlinjer som nu gäller.

Del finns en sak lill - och den skymtade också fram i herr Söderqvists interpellation - nämligen definitionen av vad som är väpnad inre konfiikt. Någon närmare definition av detta finns inte i nuvarande riktlinjer. Enligt min mening, herr talman, borde tiden nu vara inne att en sådan definition görs både av skillnaden mellan offensiva och defensiva vapen och av vad som är väpnad inre konflikt. Då skulle vi slippa ifrån de här debatterna - som nu återkommer oftare och oftare - där man visar upp ett enskilt fall och menar alt det kan vara diskutabelt.

Allra sist, herr talman, vill jag betona atl vi måste ha klart för oss att vi aldrig helt kan förbjuda vapenexport. Om vi i vårt land skall upprätthålla tron pä vår neutralitet, måste vi ha en egen krigsmalerielindusiri. Den är för sitt liv beroende av att fä byta bäde varor och tjänster med andra krigs-materielproducenter. Men del är ett byte som skall ske mellan jämställda nationer, och till den nationsgruppen hör avgjort inle Malaysia.

Hen SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! Handelsministern slingrar sig i den här frågan, och något annat var kanske inte atl vänta.

Vad min första följdfråga beträffar rör det sig här, som herr Nordin så riktigt påpekade, om definitioner. Om man tar i beaktande de uppgifter som har lämnats frän Malaysia om striderna som pågår där, kan man inte på något sätt förneka att där förekommer väpnade inre oroligheter. Jag kan inte förstå hur man kan göra någon annan bedömning av händelserna där. Det är den ena sidan av saken.

Den andra sidan berörde jag i min andra fråga, som gällde om han-

delsminisiern medger ait de sålda båtarna är krigsmateriel. Han talade i sitt interpellationssvar om kustbevakning och försökte göra gällande att de var något slags medel för all bekämpa narkotikasmuggling osv. Det är ju att gå helt och hållet förbi det faktum det är fråga om. Man behöver inte, som jag har sagt tidigare, köpa molortorpedbåtar för atl

Nr 90

Fredagen den 18 mars 1977

Om villkoren för

svensk vapenexport bekämpa smuggling, utan båtarna är naturiigtvis avsedda alt ingå i marina styrkor. Det är självfallet, och det är därför jag vill ha en precisering.

Det finns också en annan aspekt på begreppet inre oroligheler som jag vill återvända till. Jag ber att få läsa upp ett avsnitt ur propositionen 1971:146, där man anlägger några andra synpunkter på saken som också bör tas med i bedömningen. Där står följande:

"Starka utrikespolitiska skäl talar vidare mot all Sverige exporterar krigsmateriel, som kan bli utnyttjad för att undertrycka mänskliga rättigheter. Även om denna princip redan nu kan sägas vara vägledande för praxis i tillslåndsärenden, är det angeläget att det uttryckligen slås fast som en grundläggande regel att export inte kan medges i dessa fall. Regeln avses medföra ökad restriktivitet i fråga om urvalet av mottagare för svensk krigsmaterielexport i överensstämmelse med det allmänna syftet somjag förut harangen förde nya riktlinjerna. Regeln bör uttryckas så, att tillstånd inte skall ges för export av krigsmateriel lill stat, som på grund av deklarerade avsikter eller rådande politiska förhållanden kan antas använda materielen för alt undertrycka mänskliga rättigheter som anges i FN-stadgan."

Det var dåvarande departementschefens, föredragning i den här frågan.

Regeringen i Malaysia är utan tvivel inte särskilt progressiv. Den förtrycker verkligen sina medborgare i många fall, och det är därför man har fått en upprorsrörelse i landet.

Jag skulle ytterligare vilja fråga handelsministern: Har ni tagit någon hänsyn till det som är fastslaget i den här propositionen och som riksdagen har beslutat? Det hör ju också till övervägandena. Och lät oss slippa höra talas om narkotika och sådant, för det hör inte hit!

Hen handelsministern BURENSTAM UNDER:

Herr talman! Den prövning som är gjord i det här fallet har uppenbarligen gjorts med hänsyn till de olika kriterier som är formulerade i den regeltext som här gäller.

Låt mig också säga att marinen uppenbarligen fullgör en kustbevakningsuppgift. Jag har inte försökt göra gällande i mitt svar att detta är någonting annal än kustbevakning, dvs. vad en marin ägnar sig ål. I detta fall har man faktiskt också till uppgifi atl försöka hindra en hel del av den smugglingstrafik med narkotika som pågår. Även om herr Söderqvist rycker på axlarna åt detta vill inte jag göra del.

Till herr Nordin skulle jag vilja säga att de frågor som vi nu diskuterar har blivit föremål för principiella beslut från riksdagens sida - inte för tjugo år sedan utan faktiskt så sent som 1971. Det är väl antagligen så alt hur utförligt man än försöker skriva i förarbeten och uttalanden

i propositioner, sä kommer del alllid alt bli svåra gränsdragningsfall. Jag tror inle man kommer ifrån det.

Nu föreligger i riksdagen en motion som går ut på alt man pä nytt skall överväga om man kan klarare precisera de regler som skall gälla i dessa grannlaga spörsmål. Självfallet får utrikesutskottet och riksdagen ta ställning till hur man skall behandla den motionen.

Min erfarenhet, efter att ha hållit på ett tag med dessa frågor, är att så oerhört mycket mera ledning kan man faktiskt inte få, även om man skulle göra en förnyad granskning som bara gick ut på alt försöka precisera. Om man helt ville ändra ambitionsgraden, skulle man givetvis få sätta sig ned och utforma nya regler.

Den distinktion som jag i ett tidigare inlägg använde mellan offensiva och defensiva vapen har man också tagit hänsyn till i den regeliext sorri finns från är 1971. Det är alltså inte någonting som bara är påklistrat efter hand i våra försök till bedömningar, utan del finns alldeles klart frånsagt att man gör denna skillnad på den här punkten.

Nr 90

Fredagen den 18 mars 1977

Om villkoren för svensk vapenexport

Hen SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! Jag tycker det är erbarmliga argument som handelsministern kommer med när han t: ex. börjar tala om att skilja pä marina stridskrafter och arméstridskrafter. Det kan man inte göra, som jag påpekade tidigare. Här har vi bestämmelserna. Del förekommer beväpnade grupper och väpnade inre oroligheler i Malaysia. Delta har inle handelsministern förnekat, och del är också svårt alt förneka. Krigsmateriel får inle exporteras lill ett sådant land, och därmed får man inle skilja pä om del är fartyg - alltså marin krigsmateriel - eller om det är flygplan, stridsvagnar eller vad del kan vara. Handelsministern kan inte sitta och dela upp pä det sättet. Krigsmaterielexport är förbjuden under sådana omständigheter.

Med samma motivering skulle man kunna säga atl om det pågick stridsaklivitet i kustområdena eller på havet utanför, sä skulle vi dock kunna sälja exempelvis terrängfordon eller stridsfordon lill Malaysia. Del är ju helt ologiski.

Jag vill återvända till detta med kustbevakning. Vill man ta itu med narkotikasmuggling eller annal som handelsministern tycks vilja tala om här, sä är det bättre atl förslärka tullen eller motsvarande organ som kan finnas i den stat det gäller. För det behöver man inte siridsfariyg, del är fullt klart. Det är alltså ell sidoargument, som inte hör hit, som handelsministern försöker dra in i debatten här.

I mitt första anförande frågade jag om det finns planer på att sälja ytterligare Spicabätar. Det har jag inte fått något svar pä.

Hen NORDIN (c);

Herr talman! Jag vill till handelsministern bara säga, efiersom jäg utgår från att han tänker sitta kvar på sin stol under åtskilliga är; au jag tror atl han skulle ha glädje av atl i sin ämbetsutövning kunna ha litet fastare

Nr 90

Fredagen den 18 mars 1977

Om ökad rättvisa i fråga om boendekostnaderna vid olika besitlningsformer

normer att gä efter. Herr Burenslam Linder kommer nämligen alt i framtiden möta svårare vapenexporlproblem än i det här aktuella fallet.

Jag erinrar mig en överläggning som vi hade i konstitutionsutskottet för några år sedan, när den gamla regeringen hade sysslat med vapenexportaffärer av litet mer diskutabel natur. Del gav mig anledning atl fundera över om inte tiden borde vara mogen för litet bättre regler, så all regeringen inle i onödan hamnar i blåsväder. Det gjorde den gamla regeringen på sin tid.

Hen handelsministern BURENSTAM LINDER:

Herr talman! Del finns icke några andra tillstånd beviljade lill export av Spicabätar. I den mån det skulle framkomma att Karlskronavarvel har några kontakter med andra länder om försäljning av sådana båtar får frågan självfallet prövas på samma sätt som skett i del nu aktuella fallet.

Om det går atl precisera riktlinjerna, så utmärkt! Det skulle vi väl alla vara myckel glada över-inte minst jag som ibland har atl la ställning lill de här frågorna. Men jag tror atl del är mycket svårt atl - i situationer som är varierande från land till land och som växlar genom liden -i lag och i förarbeten lill lag komma fram till verkligt hanterbara och i alla dessa olika fall lillämpbara kriterier.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4 Om ökad rättvisa i fråga om boendekostnaderna vid olika besittningsformer

Fru statsrådet FRIGGEBO erhöll ordet för atl besvara herr Bergmans (s) den 17 februari anmälda interpellation, 1976/77:100, till fru bostads-ministern, och anförde:

Herr talman! Herr Bergman har i en interpellation frågat bostadsminisiern vilka konkreta åtgärder som kommer atl vidtas för att bereda ett kommande förslag om ökad ekonomisk rättvisa i fråga om boendekostnaderna vid olika besittningsformer. Enligt fastställd ärendefördelning är det jag som har all besvara interpeliationen.

Herr Bergman har i sin interpellation i huvudsak tagit upp reglerna för villabeskattningen och bosladslängivningen. I regeringsförklaringen slås fast: "Valfrihet och likvärdiga boendekostnader mellan olika upp-lålelseformer skall eftersträvas. Rätlen att göra avdrag för räntekostnader bibehålls."

Som herr Bergman själv redogör för beslöt riksdagen hösten 1974 med stor majoritet att ändra reglerna för bostadsfinansieringen så atl skillnaden i boendekostnader mellan de olika disposiiionsformerna äganderätt, bostadsrätt och hyresrätt minskade jämfön med tidigare. Riksdagens beslut innebar att den skattefördel som småhusägare har genom möjligheten att

dra av räntor vid inkomstbeskattningen balanserades av en lägre garanterad räntesals för statligt belånade bostads- och hyresrällslägenheter. De garanterade räntesatserna under första året av länetiden bestämdes för nybyggda bosläder till 3,9 % för hyres- och bostadsrättslägenheter och lill 6 % för småhus som bebos av ägaren.

Om man - som statsmakterna gjorde år 1974 - väljer au balansera en skattefördel med en lånefördel, så ligger det i sakens natur atl rättvisa bara kan skapas vid en marginalskaltesats. De av riksdagen valda räntenivåerna ger en godtagbar rättvisa för kapitalkostnaderna för nybyggda lägenheter vid en marginalskatt pä drygt 50 %.

Bostadsfinansieringssystemet har nu tillämpats i drygt två är. Bostads-departementei följer självfallet uppmärksamt hur systemet fungerar. Skulle denna uppföljning visa att systemet behöver ses över kommer jag att la initiativ lill en översyn. Det synes realistiskt att räkna med au en sådan översyn behöver göras under de närmaste åren.

Ett speciellt problem med den nu använda metoden för utjämning mellan besittningsformerna är frågan om de s. k. överkoslnaderna. Den nyss redovisade utjämningen gäller nämligen bara den del av fastighetskapitalet som ryms inom det s. k. panlvärdei. Pantvärdebeloppen justeras successivt med hänsyn till prisutvecklingen, och de normer som används för panlvärdei ses fortlöpande över. I de fall produktionskostnaderna trots det överstiger detta värde blir räntan på lån för dessa överkostnader olika tung alt bära beroende på vilken besittningsform det är fråga om. För dem som äger sin bostad gäller den allmänna regeln om rätt lill avdrag för skuldräntor vid inkomslbeskatiningen. För hyreslägenheter gäller atl räntan får betalas fullt ut av hyresgästerna via hyran. I bostadsrättsfallet blir kostnaderna beroende av om lån för överkostnaden tas upp av bostadsräilshavaren direkt eller av bostadsrättsföreningen.

Frågan om överkoslnadernas storlek samt hur dessa skall finansieras vid upphandling i konkurrens har berörts i byggadministrationsutred-ningens belänkande Bosiadsverkei (SOU 1976:26). Betänkandet har remissbehandlats och bereds f n. i bostadsdepariemeniel. Frågan har också nyligen aktualiserats av bl. a. HSB och Riksbyggen. Den fortsatta behandlingen av problemet med överkostnader måste enligt min mening grundas på utjämningssyfiet bakom riksdagsbeslutet år 1974.

Vid sidan av överkostnadsproblemet finns det ytterligare ett område som har betydelse i della sammanhang. Generellt sett ger eget arbete en betydande avkastning jämfört med det fall dä man med beskattade medel betalar andra för alt få arbetet ulfört. Jag tänker pä den möjlighet småhusägarna har alt utföra vissa arbetsuppgifter själva. Samma valmöjlighet har i princip också bosladsrältshavarna i en bostadsrällsförening. 1 teorin finns också denna möjlighet för hyresgäster i samband med förhandlingar om hyran. 1 praktiken har dock möjligheterna au vid dessa förhandlingar ta upp frågan om fördelning mellan eget arbete och hyrt arbete inte utnyttjats.

Hyresrättsutredningens första delbetänkande (SOU 1976:60) innehåller

Nr 90

Fredagen den 18 mars 1977

Om ökad rättvisa i fråga ont boendekostnaderna vid olika besitlningsformer

Nr 90

Fredagen den 18 mars 1977

Om ökad rättvisa i fråga om boendekostnaderna vid olika besittningsformer

förslag till lag om förhandlingsordning på bostadshyresmarknaden. Förslaget innebär alt företrädare för hyresgästerna skall kunna påkalla förhandlingar om bl. a. hyresvillkoren och övriga boendeförhållanden. En ordning av den typ hyresrättsutredningen skisserar ger självfallet hy-resgästförelrädarna möjlighet atl förhandla om vilka kostnadsposter som skall ingå i hyran. Betänkandet remissbehandlas f n., och del är min förhoppning att proposition skall kunna föreläggas riksdagen under detta år.

Sammanfattningsvis är svaret lill inlerpellanten att riksdagen under nästa budgetår kommer att föreläggas förslag som bl. a. berör skillnaderna mellan besittningsformerna - överkostnaderna i bostadsproduktionen och förhandlingsordningen på hyresmarknaden. Frågan om ytterligare åtgärder inom ramen för bostadsfinansiering och bostadsbeskattning följs kontinuerligt inom bostadsdepartementet.

Hen BERGMAN (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret, även om jag inte känner någon tacksamhet när del gäller svarets innehåll.

Innan jag kommenterar svaret vill jag gärna redogöra för de utgångspunkter jag hade för min interpellation. Bosladsminister Elvy Olsson har nämligen gjort följande uttalande: "Ett av många skäl till att folk vill bo i småhus är att detta är ekonomiskt mer fördelaktigt än atl bo med bostadsrätt eller alt hyra sin bostad." I samband med della uttalande sade också bostadsminisiern att hon hoppades alt den borgerliga regeringen under mandatperioden skulle kunna lägga fram etl konkret förslag när det gäller hur ekonomisk rättvisa mellan de olika boendekategorierna skall skapas. Ett sådant förslag skulle följaktligen kunna läggas fram före 1979 års utgång i bästa eller - om man så vill - sämsta fall, i varje fall inte senare.

Fru Olssons uttalande innebär ett entydigt besked och etl klart ståndpunktstagande i fråga om bedömningen av hur det i dag ser ut på bostadsmarknaden bäde beträffande nyproduktion och beträffande nuvarande bostadsbestånd -det görs ingen uppspaltning av detta -och det redovisar klara ambitioneratt angripa själva grundfrågan. Svaret redovisar i detta avseende motsatsen. Jag hittar inte några klara besked där. Svaret innebär tvärtom ett försök all glida ur det här greppet genom atl tala om helt andra saker.

Jag blev glad när jag läste det uttalande som bostadsminisiern hade gjort. Min långa erfarenhet av samarbetet med bostadsministern gav mig anledning att tro att det var mycket allvarligt menat. Jag kände det sä, och därför var jag mån om alt nu fä lill stånd en diskussion sä att man kunde få veta i vilka former etl sådant här förslag skulle förberedas och så att vi kunde få alla krafter samlade kring bra åtgärder. Denna fråga är nämligen svär att lösa, eftersom den är sä laddad med sprängstoff i den politiska debatten atl känslor kan la överhand över saklighet och förnuft. Därför är det viktigt atl den här frågan får en seriös behandling.

Jag säg fram mot det efter bostadsminislerns uttalande.

Riksdagen fattade, som jag har berört i min interpellation och som statsrådet också sade, 1974 beslul om atl via finansieringen försöka skapa rättvisa i fråga om boendekostnaderna.

Statsrådet säger i svaret all beslutet fattades med stor majoritet. Den kunde inle ha varit större; ingen röstade emot, även om moderaterna gärna vill glömma del - i varje fall kan man tro det.

Vi var alla eniga om alt det förelåg stora skillnader mellan dem som bodde i en villa som de ägde och dem som bodde i bostadsrätts- och hyreshus. För alt ändra på det var alla partier överens om att tillämpa skilda räntor pä de statliga lånen.

Del var en händelse i svensk politik som märkligt nog inte väckte stor uppmärksamhet. Man behöver bara gå tillbaka till tidningsdiskussionen och protokollen från debatten här i riksdagen ett halvår dessförinnan för att finna att det var en märklig sak som hade. inträffat. Dessförinnan kunde man nämligen inle nämna ordet villa, gäldränte-avdrag eller småhus förrän folk fick tankeverksamheten förstörd. Därför tyckte jag att del här beslutet var en stor framgång, även om den konkreta utformning som beslutet fick inle var särdeles rationell - det vill jag gärna säga; det är fel väg all gå.

Det finns inte något parti - lät vara att vi inte vel hur det parti som betecknas med ett minus i våra papper så småningom kommer all ställa sig - som i riksdagen talat för eller yrkat på atl gäldränieavdrag för räntekostnader, framför allt i bostadshus, inte skall gälla i detla sammanhang, även om enskilda ledamöter i flera partier kan ha den meningen. .

Därför fanns det förutsättningar att få lill stånd en diskussion om hur man bör lösa problemet att minska olikheten i kostnader mellan olika boendeformer. Som ett första steg valde man då alt gå via finansieringen. Men del dröjde bara ett år tills de borgerliga partierna försökte sudda ut vad de hade ställt till med i denna enighet. Dä vi hade alt la ställning lill laxeringsgränserna, villaschablonerna och villaavdragen fick de med lottens hjälp-de hade lur den gången-en ändring till siånd och minskade därmed effekten av den utjämning som de hade varit med om att skapa ett är tidigare. Del hade inte ens framförts som önskemål frän villaägarna, men man fann del opportunt atl gå före föratt ställa sig väl med de kretsarna.

Vi är nu inne på tredje året sedan beslutet fattades. Det finns därför
skäl att ta en rejäl litt pä resultatet. Var det här en riklig väg? Räcker
detla? Har vi löst hela problemet i och med det? Beslutet 1974 gällde
ju bara nyproduktionen och ingenting annat. Finns det andra vägar alt
gå? - ■

Jag har personligen sysslat med den här frågan i ulredningssamman-hang. Det är i en begränsad del av småhusen i begränsade delar av landet som det här är ett problem. Huvudparten av småhusägare ute i landet berörs inle av problemet - de har varken sådana räntekostnader eller sådana inkomster att lösningen av det här problemet spelar någon roll

Nr 90

Fredagen den 18 mars 1977

Om ökad rättvisa i fråga om boendekostnaderna vid olika besitlningsformer

Nr 90

Fredagen den 18 mars 1977

Om ökad rättvisa i fråga om boendekostnaderna vid olika besitlningsformer

för dem. Del är för dem som har stora hus, räntekostnader och goda inkomster som del här spelar någon roll. Det är viktigt atl komma ihåg, men det kanske bör las upp i någon annan diskussion; jag vill bara ha nämnt det.

Jag hade hoppats alt vi skulle få till stånd en utredning, men del blir tydligen inte så. I svaret berörs några marginella, sidoordnade företeelser på bostadsområdet, sett frän den här utgångspunkten, som skulle kunna lindra de här effekterna. Jag har svårt atl se del som några större saker. Jag är ledsen över atl statsrådet inte kan biträda bostadsministerns uppfattning i den här frågan.

Låt mig kommentera vad statsrådet säger om överkostnaderna. Jag skall inte gä in på den aktuella debatten - den får vi väl tillfälle att ta upp när bostadsfrågan och skrivelsen från HSB och Riksbyggen skall behandlas i riksdagen.

Överkostnader är ett begrepp som förekommit sä länge vi haft läne-taksberäkningen. Överkostnader som bottnar i höjda byggnadskoslnader skall klaras med hjälp av vad som i detta sammanhang kallas för lidskoefficienten - det är ett odrägligt ord. Det innebär att man anpassar lånetakel med hänsyn till byggnadskostnadsulvecklingen. Den regleringen skall alltid göras. Den har inget samband med olika upplätelseformer-den gäller lika för alla. Vad som kan bli aktuellt är, såvitt jag kan begripa, alt man bygger småhusen finare och bättre -jag skall inte säga luxuösare - än vad staten anser motsvara normal kostnad forell hus. För den kostnad som ligger så att säga ovanför lånetaket får man då inte räntegaranti, och man får alltså en högre kapitalkostnad. Samma förhållande gäller flerfamiljshusen. Beträffande de senare kan man reglera detta enkelt genom att inte tillåta statliga lån i bostadshus som har högre standard än vad samhället har utgått frän när lånevillkoren flxerats. Men frågan om överkostnaden måste lösas oavsett och oberoende av hur vi ser på frågan om lika villkor för olika upplåtelseformer.

Beträffande den andra frågan som togs upp i svaret - ställningstagandet efter hyresrättsutredningens förslag om förhandlingsrätt för hyresgästerna - är det intressant alt notera att statsrådet säger att villaägarna har en fördel jämfört med andra, nämligen en obeskattad arbetsinsats. Den tror man sig förhandlingsvägen kunna få lillämpbar även vid hyresrätt. Det är väl litet sött att tro att människor som bor i flerfamiljshus skall återgå till att själva städa trappuppgångar och källare. Jag har gjort det själv i min ungdom - jag har levt i flerfamiljshus hela mitt liv - och jag minns mycket väl hur det fungerade. Det gick bra för de människor i vilkas vardagsliv det ingick atl städa golv och sådant. Men i andra bostadsområden, där sådant inte var familjernas vardagsvanor, var det arbetet bonleji. Och nu har de vanorna spritt sig lill praktiskt taget alla hyreshus. Man har alltså lejd arbetskraft för att utföra städning i trappuppgångar, källare, vindsulrymmen, uteområden osv.

Del är inte sä konstigt atl del är annorlunda i villaområdena. Pä del privata fältet kan man sköta sin byk själv, men pä det kollektiva fältet

är det inle så enkelt. Del är därför jag anser alt det är litet sött atl tro alt man den vägen skall kunna locka med en skattefri arbetsinsats. Benägenheten att försöka hitta former för atl smita ifrån skatt tycker jag dessutom att man borde lägga bort. Vi får försöka finna bättre lösningar den dag dä hyresgästerna pä hela hyresmarknaden får bättre för-handlingsmöjligheler. Det har inget som helst samband med att skapa lika villkor mellan de olika upplåtelseformerna äganderätt, bostadsrätt och hyresrätt.

Jag är som sagt besviken över svaret. Jag hade hoppats att vi skulle få en seriös analys och ell ställningstagande i lugn och ro. Jag tror naturligtvis inte alt vi blir av med gäldränleavdragei, även om del i och för sig vore berättigat alt försöka finna former för att ersätta del, men jag hade hoppats all vi i det system som vi nu har gått in för skulle kunna få en bättre balans mellan de olika upplätelseformerna. Jag har tolkat svaret sä att vi skall leva med det förhällandet att det skall vara ekonomiskt mer fördelaktigt atl bo i en villa som man äger än att disponera sin lägenhet med bostadsrätt eller hyresrätt. Jag förmodar atl bostads-ministern och mänga med henne nu kanskrinlägga förhoppningarna om att det skall bli en proposition i denna fråga före utgången av budgetåret 1978/79.

Nr 90

Fredagen den 18 mars 1977

Om ökad rättvisa i fråga om boendekostnaderna vid olika besittningsformer

Fru LANTZ (vpk):

Herr talman! Jag tror att del finns minst två orsaker lill att sä många människor i dag föredrar att bo i småhus.

För det första har många fierfamiljshusområden mycket stora brister både i den inre och i den yttre miljön. Det har gjort all många människor som haft de ekonomiska möjligheterna fiyttat från dåliga flerfamiljshusområden. Knappast några resurser har ställts till förfogande för att förbättra flerfamiljshusomrädena eller för att vidareutveckla flerfamiljshusboendet i övrigt.

För det andra har de absurt förmånliga villkoren för småhusägande, bl. a. genom skattepolitiken, drivit fram småhusvågen, som nu för kommande byggnadsperiod lar inle mindre än 74 % av nyproduktionen i anspråk.

Det finns många aspekter all lägga på småhusboendet som sådant. Och jag tror att del är dags atl ställa frågan: Har samhället råd all i tätorter i så hög grad prioritera smähusboendet? Vilka blir de sociala och ekonomiska följderna i framliden? Del är dyrare från samhällssynpunkt att bygga småhus - från energisynpunkt därför att ell småhus förbrukar 50 % mer energi än en genomsnittlig lägenhet, från kommunikationssynpunkt och marksynpunki därför att småhus kräver tre å fem gånger sä mycket mark som fierfamiljshuslägenheien med samma utrymmesstandard, osv. - man kan på della sätt fortsätta och räkna upp' fördelarna med flerfamiljshus jämfört med småhusboendet i tätorter.

Men den frågan som vi skall debattera i dag är den ekonomiska orättvisa som råder mellan olika boendeformer, dvs. mellan småhus- och fler-

6 Riksdagens protokoll 1976/77:89-91

Nr 90

Fredagen den 18 mars 1977

Om ökad rättvisa i fråga om boendekostnaderna vid olika besittningsformer

familjshusboende. Jag vill rikta en fråga till fru Friggebo med detsamma: Kan del vara rimligt att en boendeform får flnansiera en annan i så hög grad som del är fråga om i della fall? Ty del är vad som sker i dag. Småhusboendet bär inte sina egna kostnader, utan det finansieras i hög grad av stal och kommun via skattepolitik och kommunala subventioner. Det innebär i praktiken att de människor som bor i fierfa-miljshusen och som själva har en hyra på 1 000 kr. i månaden för en trea via sin skattsedel betalar för småhusboendet.

Villaägaren gynnas på många sätt framför hyresgästen i fierfamiljs-huset:

1. Villaägaren betalar mindre skatt än andra i samma inkomstlägen, efiersom han kan dra av en stor del av sina boendekostnader vid deklarationen. Förutom skuldräntorna, det s. k. underskottet, kan han dra av tomträllsavgifien, om han inte äger tomten. En villaägare kan genom ränteavdragen åriigen tjäna mellan 4 000 och 10 000 kr. i minskad skatt, och ju högre inkomsten är och ju dyrare bostaden är, desto större blir denna typ av subvention. Det är avdragsrällen som gör att det blir upp till 40 % billigare att äga än att hyra sin bostad.

2. Han får bostadsbidrag förmånligare än andra, eftersom han får dra av 4 000 kr. av sitt "underskott", i realiteten av sina boendekostnader, innan bidraget beräknas.

3. I motsats till den som hyr sin bostad kan han tillgodoräkna sig den långsiktiga vinsten pä de statliga räntesubventionerna.

4. I många kommuner tar man inte ut de verkliga tomt- och anläggningskostnaderna för småhusen utan subventionerar varje hus med 20 000 kr. eller mer - också det en generös gåva från skattebetalarna.

5. I t. ex. Stockholm subventionerar kommunen varje år tomlrätts-avgifterna med 40 milj. kr.

6. Inte bara anläggningskostnaderna utan också driftkostnaderna blir högre för glesbebyggelse än för tätare bebyggelse - för väghållning, för avlopp, för postgång, för kollektivtrafik osv. Dessa kostnader bärs i mycket ringa grad av dem som bor i småhusområden, utan de får betalas av människorna i flerfamiljshusområdena.

7. Den allra största förmånen för villaägarna är förslås inflaiionsvinsten - de arbetsfria och praktiskt taget skattefria vinsterna på 15 000-20 000 kr. om året, som nu snarare är regel än undantag. Bara genom att bo tjänar villaägaren 100 000 kr. på fem år. Detla är ell orimligt förhållande.

Alla de förmåner för villaägarna som jag här rabblat upp pekar i en riktning, nämligen att ju dyrare en bostad är ur samhällsekonomisk synvinkel, desto mindre andel av de verkliga kostnaderna bärs av de boende.

Det är självklart att etl sådant system driver fram en efterfrågan på bostäder, som samhällsekonomiskt är kostsamma men som för den enskilde är fördelaktiga efiersom han själv slipper betala de verkliga kostnaderna.

Orättvisorna mellan de olika boendeformerna är uppenbara, och de måste upphöra. 1974.års riksdagsbeslut var långt ifrån tillräckligt. Det

visar siffrorna från dagens verklighet.

Man behöver inte, fru Friggebo, företa någon uppföljning eller översyn, som det heter i svaret, för att konstatera det här förhållandet. Del behövs initiativ nu. Men fru Friggebo utlovar inte några som helst konkreta åtgärder. Hon är inte ens säker pä att del behövs några initiativ om, heter det i svaret, systemet behöver ses över. Då kan fru Friggebo möjligen tänka sig au rätta till orättvisorna. Är inte de siffror och de tendenser som finns på bostadsmarknaden nog för alt fru Friggebo skall inse atl det behövs åtgärder för att bryta den nuvarande utvecklingen?

Även om fru Friggebo inte har för avsikt alt svara drislar jag mig att fråga: Måste inte hela bostadsfinansieringssyslemet ändras, dels för att skapa rimliga bostadskostnader för människor i flerfamiljshus - för det horribla är ju all samtidigt som det är billigare och man tjänar på att bo i småhus så är del oerhört dyrt att bo i flerfamiljshus -, dels för atl se till att rättvisa kommer till stånd mellan olika boendeformer, bl. a. så alt det blir rättvisa när det gäller att betala och stå för sina egna kostnader?

Jag vill också fråga; Vilka förändringar - för del är ganska uppenbart att del måste komma förändringar till stånd även om inte regeringen inser det - vill fru Friggebo föreslå för alt åstadkomma det som måste göras? Och är det, fru Friggebo, ur samhällsekonomisk synpunkt försvarbart med ett småhusbyggande som uppgår till 75 % av nyproduktionen?

Nr 90

Fredagen den 18 mars 177

Om ökad rättvisa i fråga om boendekostnaderna vid olika besitlningsformer

Fru statsrådet FRIGGEBO;

Herr talman! Låt mig först klargöra att vad vi här talar om är skillnader i olika upplåtelseformer - hyresrätt och äganderätt - och inte frågan om hur husen skall se ut, om de är små eller stora.

Herr Bergman tolkade svaret så att vi skall leva med orättvisor. Då tycker jag att han läst litet dåligt i svaret. Vad jag säger här är ju: "Del

synes realistiskt att räkna med atl en översyn behöver göras under

de närmaste åren." Och detla kan man också koppla ihop med regeringsförklaringens allmänna uttalande: "Valfrihet och likvärdiga boendekostnader mellan olika upplätelseformer skall eftersträvas."

Herr Bergman och jag är överens - och jag kan också dela fru Lantz synpunkter i vissa delar - när det gäller beskrivningen av verkligheten och de faktiska förhållandena, nämligen att del finns skillnader i boendekostnader beroende på upplåtelseform.

Herr Bergman hade en del synpunkter på hur översynsarbetet skulle bedrivas. Det tycker jag delvis är en formfråga. Men del är alldeles självklart att när vi kommer fram med ett förslag i den ena eller andra formen, så måste det förankras genom remissförfarande och liknande. Det tycker jag är delvis ointressant.

Herr Bergman förde sedan ett resonemang om överkostnaderna. Del problemet löser man inle genom alt exempelvis tillåta statlig upplåning endast upp lill en viss nivå. Det finns ju i dag andra möjligheter all finansiera be-

Nr 90

Fredagen den 18 mars 1977

Om ökad rättvisa i fråga om boendekostnaderna vid olika besitlningsformer

byggelse, och man kan då ändå tillgodogöra sig vissa fördelar.

När det gäller frågan om att möjliggöra för hyresgäster att ha synpunkter på vad de vill betala eller inte betala i hyra tycker jag alt man skall låta dem ha den valfriheten. Det handlar naturiigtvis inte om att smita från skatt, ulan det handlar om samma valfrihet som om man skall äta hemma eller ute på restaurang. Ingen hävdar väl atl man smiter från skatt när man äter hemma i stället för all gå på restaurang.

Del beslut som riksdagen fattade 1974 var delvis ofullständigt, bl. a., för all det riktade in sig framför allt pä de senast producerade lägenheterna. Det var också en viktig grund för ell fortsatt arbete och en fortsatt översyn av de här frågorna.

Fru Lantz har rätt i en del av de punkter hon räknade upp. Hon nämnde bl. a. kommunernas politik när det gäller tomt- och anläggningskostnader, där del väl i rättvisans namn skall sägas att kommunerna på senare är väsentligen har ändrat sin politik. När del gäller huruvida man skall bygga små eller stora hus tycker jag att det är mycket viktigt att man har valfrihet och att människor i hög grad skall fä avgöra hur de vill bo. Den beskrivning som lämnats om nackdelar, exempelvis i fråga om energin, stämmer inte. Faktum är att del förbrukas lika mycket energi per kvadratmeter i en lägenhet i ett fierfamiljshus som ett småhus. Skillnaden är naturiigtvis atl lägenheter i småhusen i genomsnitt är väsentligt störreänifierfamiljshusen. Det ärdelvis en produkt av vissa bristersom jag tycker det finns anledning att se närmare på i den översyn vi hartalat om.

Herr BERGMAN (s);

Herr talman! Kan man dra några slutsatser när statsrådet talar om all införa begränsningar i gäldränleavdragei? Fru Friggebo talar om atl de som inte får statliga lån kan privatfinansiera och fä goda vinster med gäldränleavdragei. Den enda vägen alt komma åt det är att minska gäldränleavdragei. Det var i och för sig en intressant upplysning och etl bra sätt alt ingripa i den frågan. Jag hoppas all fä se en effekt av den tankegången.

Jag vill rent generellt säga att det är en väsentlig skillnad mellan del som statsrådet säger i svaret och del som bostadsminisiern säger i sitt uttalande. Det står i svaret: "Bostadsfinansieringssystemet har nu tillämpats i drygt två år. Bostadsdepartementet följer självfallet uppmärksamt hur systemet fungerar. Skulle denna uppföljning visa att systemet behöver ses över kommer jag att ta initiativ till en översyn. Det synes realistiskt atl räkna med all sådan översyn behöver göras under de närmaste åren." Alltså tidigast någon gäng 1978-1979.

Bostadsministern säger atl del är dåligt som det är nu. Och hon väntar sig ell förslag före 1979. Då måste alltså frågan överses, beredas och remissbehandlas i god lid till 1979. Det är en väsentlig skillnad mellan del ställningstagande som statsrådet nu gör och det ställningstagande som bostadsministern gjorde i sill uttalande.

Fru LANTZ (vpk);

Herr talman! Jag är väl medveten om att vi pratar om olika upplåtelseformer, men det är så, fru Friggebo, alt de som bor i villor ofta äger sin bostad och de som i bor i flerfamiljshus hyr den. Än så länge är del ganska ovanligt med hyresrätt för småhus. Därför är det viktigt att tala om att det är de som bor i småhus som vältrar över sina kostnader pä sådana som bor i flerfamiljshus.

Fru Friggebo säger att det finns skillnader, men hon lar inte avstånd frän att det finns sädana skillnader och orättvisor. Jag får väl tolka det precis som jag tolkar svaret, alt dessa orättvisor menar fru Friggebo skall finnas kvar, och del kanske t. o. m. är rikligt all de finns.

När del gäller della med valfrihet på bostadsmarknaden, sä måste vi konstatera att det ju i realiteten inte finns någon valfrihet. Det skulle i så fall vara den välbärgades frihet att välja en mycket dyr bostad utan att själv betala för den och den mindre välbärgades frihet alt välja vad som blir över och så betala för den välbärgades val av bostad. Det sker ju en kostnadsövervältring frän småhusboende till fierfamiljshusboende, och del kan man inle acceptera när det får sådana konsekvenser som det får. Därför måste man bekämpa del, och jag hade trott - precis som herr Bergman - alt några förslag i detla avseende skulle komma här i debatten.

Fru Friggebo tror inte på detta alt smähusboendet tar mera energi än fierfamiljshusboendet. Men del har presenterats en kunskapsöversikt från regionplanekontoret inom Stockholms läns landsting, där man bl. a. konstaterar följande: "Den ärliga energiförbrukningen för det genomsnittliga småhuset har beräknat vara drygt 50 % större än för en genomsnittlig lägenhet i flerfamiljshus." Och del är alldeles självklart atl det är dyrare ur energisynpunkt - förutom atl det är dyrare ur alla möjliga andra spekler också - med smähusboendet.

Jag har heller inte fått svar på de frågor jag ställde. Är det inle på tiden, fru Friggebo, all vi får en helt annan typ av bostadsfinansiering, sä att man kommer lill rätta med dessa problem? Eller är del riktigt atl orättvisorna skall få bestå?

Nr 90

Fredagen den 18 mars 1977

Om ökad rättvisa i fråga om boendekostnaderna vid olika besitlningsformer

Fru statsrådet FRIGGEBO:

Herr talman! En väsentlig bit av 1974 års beslut bestod ju i att man skulle möjliggöra för människor att hyra även småhus. Och låt mig säga all vi kan väl ännu inle dra de riktiga slutsatserna av det beslutet, för när det gäller produktion av bosläder är det ganska långa tider det handlar om - det gäller projektering, byggande osv. De slutgiltiga konsekvenserna av 1974 års beslut, som var mycket viktigt, har vi ännu inte sett.

Fru Lantz bekräftade precis det jag sade när det gäller energiförbrukningen, alt den genomsnittliga energiförbrukningen för en småhuslägenhet ligger 50 % högre än för en fierfamiljshuslägenhet. Ja, självfallet är det så, för småhuslägenheten är ungefär 50 % större. Det betyder all den genomsnittliga förbrukningen per kvadratmeter är lika i ett fier-

Nr 90

Fredagen den 18 mars 1977

Om ökad rättvisa i fråga om boendekostnaderna vid olika besittningsformer

familjshus och i etl småhus. Faktum är bara atl småhuset är större. Bygger man mindre småhus får man mindre elenergiförbrukning, bygger man större flerfamiljshuslägenheter - lika stora som smähuslägenheterna -får man samma energiförbrukning.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5 Föredrogs och hänvisades

Proposition

1976/77:110 till näringsutskottei

§ 6 Föredrogs och hänvisades

Motion

1976/77:1444 lill skatteulskottet

§ 7 Anmäldes och bordlades

Konstitutionsutskottets belänkanden

1976/77:29 med anledning av framställning i budgetpropositionen 1977 (prop. 1976/77:100) om anslag under justitiedepartementets verksamhetsområde för budgetåret 1977/78 till vissa kostnader i anledning av allmänna val

1976/77:30 med anledning av granskning av riksdagsbibliotekets förvaltning under år 1976

Finansutskottets belänkanden

1976/77:12 med anledning av i propositionen 1976/77:100 framlagda förslag om vissa anslag för budgetåret 1977/78 inom ekonomidepane-mentets verksamhetsområde jämte motioner

1976/77:13 med anledning av i propositionen 1976/77:100 framlagda förslag om vissa anslag för budgetåret 1977/78 inom budgetdepariemen-lels verksamhetsområde jämte motioner

Skatteutskottets belänkanden

1976/77:29 med anledning av propositionen 1976/77:100 bilaga 11 i vad avser vissa anslag inom budgetdepartementets verksamhetsområde för budgetåret 1977/78

1976/77:30 med anledning av propositionen 1976/77:100 bilaga 11 i vad avser vissa anslag inom budgetdepartementets (numera inom handelsdepartementets) verksamhetsområde för budgetåret 1977/78 jämte motioner

1976/77:31 med anledning av motioner om vissa ändringar rörande den bokföringsmässiga redovisningen av inkomst av jordbruksfastighet m. m.

1976/77:32 med anledning av motioner om avdrag för bilresor till och från arbetet m. m.

1976/77:33 med anledning av propositionen 1976/77:73 om förlängd tid

för särskilt investeringsavdrag och statligt investeringsbidrag jämte motioner

Lagutskottets belänkanden

1976/77:20 med anledning av motion om viss översyn av namnlagen 1976/77:21 med anledning av motion om rätt till ersättning vid skada på grund av felaktigt tandtekniskl material

Nr 90

Fredagen den 18 mars 1977

Kulturutskottets belänkanden

1976/77:33 med anledning av propositionen 1976/77:100 såvitt gälleran-slag till stöd till idrotten jämte motioner

1976/77:34 med anledning av propositionen 1976/77:100 såvitt gäller anslag till statens ungdomsråd samt ungdomsorganisationerna m. m. jämte motioner

Utbildningsutskoilets betänkande

1976/77:19 med anledning av propositionen 1976/77:100 såvitt gäller anslag till vuxenutbildning jämte motioner

Trafikutskottets betänkande

1976/77:11 med anledning av propositionen 1976/77:100 såvitt avser utgifterna på driftbudgeten för budgetåret 1977/78 inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde jämte motioner

Jordbruksutskottets betänkande

1976/77:14 med anledning av propositionen 1976/77:62 om godkännande av överenskommelse mellan Sverige och Norge om fiske

Näringsutskottets betänkande

1976/77:22 med anledning av motion om förbud mot reklam från flygplan

§ 8 Anmäldes och bordlades

Motioner

1976/77:1445 av herrar Lövenborg och Hagel

med anledning av propositionen 1976/77:80 om insatser för samerna

1976/77:1446 av herr Brännström m.f.

med anledning av propositionen 1976/77:85 om åtgärder för försörjningsberedskapen pä skoområdet

1976/77:1447 av hen Sträng m.fl.

med anledning av fullmäktiges i riksbanken förslag (1976/77:12) till ändring i lagen (RES 1975:6) med reglemente för riksbanken (Banko-reglementet)

Nr 90

§ 9 Anmälan av interpellation

Fredagen den 18 mars 1977

Anmälan av interpellation

Anmäldes och bordlades följande interpellation som ingivits till kammarkansliet

den 18 mars

1976/77:119 av herr Hermansson (vpk) till herr industriministern om rätten all friköpa kronolorp:

Kronotorpen håller på att avvecklas. Omkring 3 000 småjordbruk odlades under oändlig möda upp under de fyra första decennierna av delta sekel. Del var arbetare som erbjöds aU bygga och bo på statlig mark. De skulle odla upp en viss areal och dessutom slå till tjänst som skogsarbetare åt kronan. Det hette alt de skulle fä bli en bofast stam av skogsarbetare, men så blev det inte alltid. Arbetslöshet, konkurser och exekutiva auktioner följde ofta i kronotorparinslilutionens spär. Strukturomvandlingen på skogsbrukets område har minskat möjligheterna att skaffa sig utkomst genom skogsarbete. Kronotorpen läggs ned undan för undan. Det som nu återstår är en spillra på ca 600 kronotorp som ännu är bebodda.

Man kan förstå de gamla kronotorparnas bitterhet över vad som har skett med deras livsgärning. Under 1960-lalets snabbt pådrivna strukturomvandling flck många av kronotorpens folk besked om att de inte längre var önskvärda. Åsikten spred sig att domänverket hellre rev kronotorp än lät innehavarna friköpa dem. Stark kritik har också riktats mot domänverkets låga avträdesersätiningar.

Enligt en enkätundersökning bland medlemmarna i Sveriges krono-torpare- och kolonistförbund önskar många friköpa kronolorpen, om det ställde sig mindre kostsamt. Ett rimligt krav är att kronotorparna skall garanteras rätten alt få friköpa kronolägenheierna för en enbart symbolisk summa.

Regeringen har givit domänverket i uppdrag alt utreda bestämmelserna kring kronolorpen, bl. a. friköpsmöjligheter och avträdesersätiningar. Beslutet har väckt bestörtning bland kronotorparna, eftersom domänverket betraktas som motpart till Sveriges kronotorpare- och kolonistförbund och dessutom vid olika tillfällen har visat en negativ inställning till en utredning.

Med hänvisning till det anförda anhåller jag om kammarens tillstånd att till herr industriministern Åsling få ställa följande frågor:

1. Vilken inställning har regeringen lill kravet att kronotorparna skall
garanteras rätten att få friköpa tidigare arrenderad kronolägenhet för en
symbolisk summa?

2. Avser regeringen alt la iniiiaiiv för alt en utredning av bestäm
melserna kring kronotorpen genomförs på annat sätt än genom domän
verket, vilket är motpart lill Sveriges kronotorpare- och kolonistförbund?

§ 10 Meddelande om fråga Nr 90

Fredagen den
Meddelades all följande fråga framställts jg ,35.5 jgjy

den 18 mars Meddelande om

fråga 1976/77:334 av fru Sundström (s) till herr socialministern om statligt bidrag till motionsanläggningar;

Tallmogården är en motionsanläggning i Dalarna. Den drivs i stiftelseform av Hälsofrämjandet. Där kan 88 gäster tas emot samtidigt. Helpension kostar mellan 820 och 1 190 kr. per vecka. Väntetiden för plats är ett är. Grundtanken med anläggningen är förebyggande värd. Där serveras uteslutande grönsakskost.

Socialministern har besökt gården under ell veckoslut. Han uttalade därvid alt vi behöver en Tallmogård i varje län, och han skall rekommendera hälso- och sjukvårdsutredningen alt studera Tallmogården -allt enligt tidningsreferat från hans besök.

Med hänvisning härtill vill jag fråga herr socialministern;

Är statsrådet beredd att i varje län föreslå statliga bidrag lill liknande verksamhet som bedrivs vid Tallmogården?

Skall dessa gårdar i så fall drivas som sjukvårdsanläggningar eller som konvalescentgårdar?

§ 11 Kammaren åtskildes kl. 16.04.

In fidem

BENGT TÖRNELL

/Solveig Gemen