Riksdagens protokoll 1976/77:83 Onsdagen den 9 mars

ProtokollRiksdagens protokoll 1976/77:83

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1976/77:83

Onsdagen den 9 mars

Kl. 19.30

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebatt

Förhandlingarna leddes till en början av herr tredje vice talmannen.

§ 1 Finansdebatt (forts.)

Fortsattes överläggningen om finansutskottets betänkande 1976/77:10, skatteutskottets betänkanden 1976/77:22-25 samt socialförsäkringsutskottets betänkande  1976/77:16.

Hen WÄRNBERG (s) kort genmäle;

Herr talman! Lät mig försöka anknyta till den överiäggning som herr Josefson och jag hade före middagspausen! Jag vill börja med all säga att herr Josefson gav ett glädjade svar på min första fråga, då han menade att man borde arbeta för lika skatter och avgifter vare sig det gällde egenföretagare eller anställda, och det skulle han göra. Såvitt jag kan förstå tog han därmed avstånd från skriverier om att egenföretagarna är sämre lottade än de som är anställda av den typ som jag log upp och som förekom i tidskriften Företagaren.

Det var synd att herr Josefson inte samtidigt tog direkt avstånd frän förslaget att företag med upp till fem anställda skall befrias från produktionsfaktorsskatter. Jag litar emellertid på herr Josefsons omdöme i de här frågorna; han kan kanske medverka till att det aldrig kommer någon proposition i ämnet.

Herr Josefsons förslag att en del av företagarinkomsten skall behandlas som kapitalinkomst - han önskade ett avdrag frän inkomsten som inte skulle beläggas med arbetsgivaravgifter och sådant - tror jag att vi kan bli överens om, om man inte sätter gränsen för högt. Jag förutsätter naturligtvis att den delen skall sambeskattas, om den kommer över 2 000 kr., och att den inte får vara underlag för ATP, sjukpenning eller liknande förmåner. I så fall tror jag att vi kan bli ense.

Vad som skiOer herr Josefson och mig åt är rättvisebegreppet i fråga om uppdelning av famiOeinkomsterna i elt företag. Herr Josefson menar att det är rättvisa att en medhjälpande make fär ut hela företagarinkomsten och företagsledande make inte får någonting, om det skulle passa frän skattesynpunkt och av andra skäl, all medhjälpande make inte fär någonting om del skulle passa eller att inkomsten delas lika om det skulle bli gynnsammast. Detta, tycker herr Josefson, är skatterättvisa, men jag anser att det är en godtycklig uppdelning och att regeln är djupt orättvis.

Herr Josefson sade att vi var överens om att företagarinkomsten skulle

133

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebatt

delas mellan makarna efter vars och ens insats i företaget; jag tror inte alt jag hörde fel pä den punkten. Men hörde jag rätt, sä måste principerna i motionen och reservationerna vara riktiga och inte det förslag som majoriteten genomförde i höstas, för enligt det förslaget fär makarna dela företagarinkomsten som de själva vill upp till nivån marknadsmässigt vederiag. Ta som exempel att etl företag avkastar 50 000 kr., sedan konsolideringar och andra avskrivningar gjorts. Den medhjälpande maken jobbar bara drygt halva tiden i företaget och tar för det ut 25 000 kr. Den av makarna som är företagsledare och jobbar hela året får också 25 000 kr. Är detta skalterättvisa, då man tjänar kanske en tusenlapp på en sådan s. k. uppdelning?

Är inte tredjedelsregeln bra, tycker jag att ni kan komma med ett annat förslag till fördelning från majoriteten, men behåll inte det godtycke som finns i dag!

Jag återkommer i en senare replik.

134

Hen JOSEFSON (c) kort genmäle;

Herr talman! I fråga om arbetsgivaravgifterna är väl skillnaden närmast den - jag tror att herr Wärnberg är mig ganska nära i uppfattning -att jag anser att man om möjligt skall försöka få fram en renodlad arbetsinkomst också för företagarna som kan ligga lill grund för dessa avgifter. När del gäller att en del av inkomsten skall betraktas som kapitalinkomst är frågan om man kan få den delen exakt eller om man skall gä på etl schablonbelopp. Jag anser att ett mindre schablonbelopp skulle kunna åstadkomma ett visst mätt av jämkning för dem som har låga inkomster. Om man tar elt lågt schablonbelopp kan man diskutera hur det skall ses från försäkringssynpunkt. Jag har begärt att frågan skall bli föremål för utredning, och efter det uttalande som herr Wärnberg nu har gjort kanske vi kan finna en väg att lösa även det problemet.

I fråga om sambeskattningen har vi olika uppfattningar om vad beslutet i höstas innebär. Min bestämda uppfallning och min tolkning av beslutet i höstas är att vi då liksom tidigare fastslog att det är arbetsinsatsen multiplicerad med högsta marknadsmässiga lön som skall vara avgörande för vad den medhjälpande maken får ta upp som inkomst. I det exempel som herr Wärnberg tog och där makarna gemensamt hade 50 000 kr. i inkomst och medhjälparen gjorde en halv arbetsinsats - säg med 900 timmar å 30 kr., om man räknar med socialförsäkringen - kommer medhjälparen upp i hälften av inkomsten. Dä är det väl inte mer än rätt att medhjälparen också tillerkänns en marknadsmässig lön för den gjorda arbetsinsatsen. Det är ju precis vad herr Wärnberg har skrivit i reservationen och som vi är överens om! Det var för att möjliggöra förverkligandet av det målet - vilket jag anser alt det är oerhört viktigt att vi är överens om - som vi tog bort de restriktioner som omöjliggjorde del förverkligandet enligt del beslut som hade fattats förra våren.

Herr WÄRNBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Vad jag vänder mig mot i majoritetens resonemang är att delta skall gälla för bara en av makarna. Den medhjälpande maken i det exempel jag tog, som alltså icke kunde anses göra en lika värdefull insats som den arbetsledande maken, får då för 900 limmars arbetsinsats ut lika mycket pengar som den förelagsledande maken får ut för sina arbetsinsatser under 1 800 timmar. Då är det ju inte alls fråga om någon marknadsmässig lön för den insatsen, utan helt godtyckligt bara den del som blir över! Här leker man med ett förhållande där den ena maken är anställd av den andra, vilket han eller hon i praktiken inte är i del här fallet. Därmed har ni redan undanröjt riksdagsbeslutet i höstas, dä ni sagt att man inom denna ram får godtyckligt dela upp inkomsten hur man vill.

Jag anser alltså fortfarande alt det är en orättvisa att inkomsten får delas upp godtyckligt. Det är inte fråga om någon kontroll här, utan om att reglerna är sådana att makarna tillåts att dela upp inkomsten hur de vill. Då är det självklart att de också gör del på det för dem gynnsammaste sättet.

Sedan är jag angelägen om att poänglera att jag inte anser företagargrupperna mindre trovärdiga än löntagargrupperna -jag tror det var så herr Josefson uttryckte sig i sitt anförande före middagspausen. Här är del i stället fråga om att ändra ett regelsystem, och jag anser att oavsett om man är löntagare eller företagare är man lika trovärdig. Jag trodde vi hade accepterat att kontroller är nödvändiga för alla skattebetalare, oberoende av vad de har för anställning och oberoende av om de är företagare eller anställda.

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebatt

Hen JOSEFSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Enligt den proposition som lämnades i höstas har iredjedelsregeln tagits bort och kvar är regeln att den medhjälpande maken skall ha högsta marknadsmässiga lön för sin arbetsinsats. Då kan man komma fram till en sådan inkomstuppdelning, som jag nämnde i mitt svar pä frågan om makarna som hade en gemensam inkomst på 50 000 kr.

Utskottsmajoriteten föreslog den ändringen av propositionen i höstas all förutsättningar skapades för alt få just den uppdelning som herr Wärnberg talar för, nämligen att båda makarnas insatser skall beaktas och att lönen skall fördelas efter makarnas arbetsinsatser. Nu finns det alltså möjlighet att göra just den fördelning som herr Wärnberg ansåg att man borde göra, grundad på båda makarnas arbetsinsats.

När det gäller arbetsinkomsten skall man utgå frän den utförda arbetsinsatsen och marknadsmässig lön. I fråga om dem som inte uppnår så stor inkomst att de kan få marknadsmässig lön skall man också enligt vår uppfattning reducera för båda makarna. För den händelse reglerna kommer att missbrukas har vi nu sagt i utskottsbetänkandet att man bör avvakta de erfarenheter som kan inhämtas, innan man på nyll om-

135

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebalt

prövar reglerna.

Vi ville inte i höstas gä sä långt att vi i lagtext direkt skrev in regeln att man skulle reducera arbetsinkomsten lika för båda makarna. Men avsikten bakom beslutet var just att åstadkomma en så rättvis uppdelning som möjligt med hänsyn till gjord arbetsinsats och med hänsyn till den inkomst som finns att fördela mellan makarna.

Herr iredje vice talmannen anmälde att herr Wärnberg anhållit att till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

136

Hen BERNDTSON (vpk):

Herr talman! Den skattepolitiska utvecklingen har medfört att en ökad del av skallebördan lagls på lönarbetarna. Indirekta skatter och kraftigt stigande kommunalskatter har främst drabbat låg- och medelinkomsttagarna. Bolag och förmögenheter svarar för allt mindre del av de samlade skatterna. De förändringar som företagits pä skatteområdet genom olika provisorier har inte förändrat utan förstärkt denna bild.

Vänsterpartiet kommunisterna hävdar att en genomgripande skattereform är nödvändig. Viktiga delar i en sådan skattereform är enligt vår mening slopande av mervärdeskatten pä livsmedel, skärpt beskattning av kapital och kapitalvinster, förändring av hela det nuvarande avdragssystemet, införande av en progressiv statskommunal enhetsskatt, ett system av produktionsskatter, beräknade i förhållande till företagens omsättning, råvaru- och energiförbrukning, skärpt kamp mol skalleflykl och skattefusk. En sådan politik skulle innebära verklig omfördelning av skattebördorna till förmån för det stora fiertalet inkomsttagare med låg- och medelinkomster. En sådan politik skulle kunna betecknas som en demokratisk skattepolitik.

De delfrågor pä skattepolitikens område som skall avgöras i dag bör ses mot denna bakgrund. Förändringarna i fråga om den indirekta beskattning som regeringen föreslagit är inte avsedda att åstadkomma lättnader för det stora fiertalet utan tvärtom skärpningar. Vpk-förslaget om viktiga förändringar för att bl. a. motverka höjda kommunalskatter avvisas av skatteutskottet. Den hittills förda skattepolitiken fullföOs.

Den borgerliga regeringens huvudlinje, att gynna företagarna pä lö-nearbelarnas bekostnad, kommer klart till uttryck när del gäller den indirekta beskattningen, När det gäller energiskatten undantar man i huvudsak industrin frän skattehöjning, medan hushållen drabbas hårt. Denna linje är fördelningspoliliskt och energipolitiskt fullkomligt orimlig. Därför har vänsterpartiet kommunisterna yrkat avslag på regeringens förslag rörande energiskalten och yrkat på en arbetsgivaravgift på energiförbrukningen. Detta skulle vara riktigt från både skallepolitisk och energipolitisk synpunkt. Den som i utskottets handlingar söker motiveringar för yrkandet om avslag på vpk-kraven får tyvärr leta förgäves. Man godtar propositionens förslag, och delta sägs utgöra utgångspunkten för alt avvisa värt yrkande. Det kan man verkligen inte anse vara argumentering

från ett riksdagens organ med uppgift att bereda olika förslag.

Vi har också motsatt oss regeringens förslag rörande vägtrafikbeskati-ningen. Visst bör privatbilismens expansion motverkas. Men delta kan endast ske genom ökad satsning på kollektivtrafiken. Med regeringens förslag blir del inte en enda extra busslinje men däremot ökade utgifter för alla dem som är tvingade att använda bilen för att kunna komma till och frän arbete och service. En höjning av fordonsskatten har syftet att tillföra statskassan ytteriigare medel, som får betalas av människor sorn tvingas utnyttja bilen som föOd av en felaktig trafikpolitik. Det är falskt att påstå att detta skulle motverka bilismen och främja kollektivtrafiken.

Vilka åtgärder har regeringen vidtagit för att främja kollektivtrafiken? Den frågan är obesvarad. Den besvaras inte heller i skatteutskottets påstående att del inte råder något motsatsförhållande mellan förslaget om höjning av fordonsskatten och en ökad satsning på kollektivtrafiken. Utskottet har helt missat poängen. Vad det handlar om är att det inte heller finns något samband mellan dessa frågor. Det blir nämligen ingen förbättring av kollektivtrafiken enbart genom höjd fordonsskatt. Som den nu är utformad blir den bara en ny pålaga för mänga människor. Det förhällandet att man undantar lastbilstrafiken frän skaltehöjningar visar också att man räknar med biltransporter framför järnvägstransporter.

Vänsterpartiet kommunisterna har i en skallepolitisk motion utvecklat de frågor som vi finner angelägna i en genomgripande skaltereform och som jag inledningsvis berörde. Två yrkanden i denna motion har behandlats av skatteutskottet, nämligen att den allmänna arbetsgivaravgiften slopas för kommuner och landsting och att en omläggning av arbetsgivaravgifterna görs,så att dessa tas ut i förhällande till företagens omsättning. Det är föga övertygande när utskottet avstyrker motionsyrkandena med hänvisning bl. a. till att företagsskatteberedningen befinner sig i slutfasen av sitt arbete. Mera relevant är hänvisningen till tidigare inlagen negativ attityd lill dessa krav. Nu som tidigare vill man inte vidla några förändringar.

Den ekonomiska situationen för kommuner och landsting är en mycket brännande fråga i de skatlepoliliska sammanhangen. Genom sin konstruktion drabbar kommunalskatten särskilt hårt låg- och medelinkomsttagare. En skattepolitik som medför ständigt stigande kommunalskatter blir därför mest kännbar för de minst bärkraftiga. En betydande del av kommunalskatten utgörs av avgifter till staten. Den metod för s. k. skal-teomväxling som lillämpats under senare år har lagt ytterligare kostnader på kommunerna. Vi finner del vara en rimlig åtgärd att befria kommuner och landsting från allmän arbetsgivaravgift för att något lätta trycket på den kommunala ekonomin och därigenom motverka höjda kommunalskatter.

När det gäller formen för uttag av arbetsgivaravgifterna från företagen menar vi att det är angeläget att dessa las ut direki ur produktionen. Nuvarande form gynnar högt mekaniserade företag och missgynnar per-

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebatt

137

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebatt

138

sonalintensiv verksamhet. Särskilt förödande har detta varit för kommuner och landsting, men också för en rad andra verksamheter som bygger på mänsklig arbetsinsats.

I regeringsdeklarationen heter det att skattesystemet måste reformeras. Åtgärder som aviseras är bl. a. sänkta marginalskatter, infiationsskydd i skattesystemet och åtgärder för att hålla tillbaka de kommunala skattehöjningarna. Några genomgripande förändringar som skulle gynna de stora grupperna låg- och medelinkomsttagare anges inte.

Del är ganska avslöjande för den borgerliga regeringens politik att man, efter årtionden av skattekvirr i bästa Glistrupstil, endast förstärker de negativa dragen i skattepolitiken. Man avvisar förslag som skulle förbättra kommunernas ekonomi och motverka kommunalskattehöjningarna. Man gör förändringar i den indirekta beskattningen som främst drabbar de ekonomiskt svagaste i samhället. Man fortsätter att gynna företagen på lönearbetarnas bekostnad.

Höjning av momsen har vilat och vilar alltjämt som ett moln över politiken frän den dag den borgerliga regeringen började sin verksamhet. Det visar att tidigare motstånd mot momshöjning från de borgerliga partierna endast varit taktiskt betingat. Man har ingenting emot att vältra över bördor på låginkomsttagarna.

Som redan framförts från vpk i denna debatt kommer vi all bekämpa planerna på att genom höjd mervärdeskatt försämra den arbetande befolkningens och pensionärernas levnadsstandard. Inget tal om behovet all begränsa konsumtionen kan döOa att del rör sig om attacker mot grupper i samhället som redan har svårigheter att klara de allra nödvändigaste utgifterna för livets uppehälle. Det är inte höjd moms, utan del är slopad moms på maten som är en angelägen reform för låginkomsttagarna, barnfamiOerna och pensionärerna.

Skattepolitik är klasspolitik. Därför genomför den borgerliga regeringen helt naturligt en skattepolitik som gynnar kapitalet och missgynnar den arbetande befolkningen. Vackra locktoner i valrörelsen om åigärder mot höga skatter ändrar ingenting härvidlag.

Det har talats om svek i kärnkraflsfrågan. Del är berättigat att tala om svek även i skattefrågan. De borgerliga partierna avsåg aldrig att införa skattelättnader för den arbetande befolkningen utan för kapitalel, men det passade inte att i valagitationen säga sanningen.

Skattepolitik är klasspolitik, och därför måste grundlinjen i en demokratisk skattepolitik vara minskade skattebördor för lönearbetarna, barnfamiOerna och pensionärerna samtidigt med ökade skatter för stora förmögenheter, bolagsvinster och spekulationsvinster.

Vänsterpartiet kommunisterna företräder en skallepolitisk linje som bl. a. innebär:

1.   Kamp mot höga indirekta skatter, särskilt mervärdeskatten som fördyrar alla varor. I första hand måste momsen på maten bort.

2.   Staten måste överta kostnaderna för viktiga delar av kommunernas och landstingens verksamhet, såsom bostadstilläggen till pensionärerna.

skolkostnaderna, barntillsynen och huvuddelen av sjukvården. Kommuner och landsting måste befrias från allmän arbetsgivaravgift. En progressiv statskommunal enhetsskatt måste införas.

3.    Progressionen i skattesystemet fär inte försvagas, utan måste skärpas så att höga inkomster, kapitalvinster och stora förmögenheter lill fullo beskattas. Hela avdragssystemet måsle göras om för att inte som nu gynna höginkomsttagare och missgynna låginkomsttagare.

4.    Beskattning av kapital och kapitalvinster måste skärpas och skattepolitiken användas som elt instrument för att utjämna förmögenhetsfördelningen.

5.    Den direkta beskattningen av bolagens vinster måste skärpas, bolagsskatten göras progressiv och nuvarande avskrivningsregler förändras. Ett system av produktionsskatter bör införas, beräknade i förhållande till förelagens omsättning samt råvaru- och energiförbrukning och inte som vid beräkningen av nuvarande arbetsgivaravgifter enbart i förhållande till löneutgifterna.

6.    Skatteflykt och skattefusk måste effektivt bekämpas.

7.    Stat, landsting och kommuner måste säkras tillräckliga resurser för angelägna uppgifter, bl. a. genom att nya inkomstkällor öppnas genom nationalisering och kommunalisering av vinstgivande förelag och genom att slöseriet på det militära området bekämpas.

Detta, herr talman, innebär en genomgripande förändring av hela skattepolitiken, en förändring som är helt nödvändig om skattepolitiken skall bli ett instrument för omfördelning av skallebördorna till förmän för den arbetande befolkningen på kapitalets bekostnad. De förslag som vi från vänsterpartiet kommunisterna ställt och som delvis behandlas i dag utgår frän denna grundsyn rörande skattepolitiken.

Med det anförda ber jag alt fä yrka bifall till motionen 1354, som behandlas i skatteutskottets betänkande nr 22, samt till motionen 86 punkterna 4 och 5, som behandlas i skatteutskottets betänkande nr 23.

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebatt

Hen JOSEFSON (c) kort genmäle;

Herr talman! Herr Berndtson ställde i början av sill anförande vissa direkta frågor till utskottet. Jag vill här ta upp dessa frågeställningar.

Herr Berndtsons första fråga var: Vilka åtgärder har regeringen föreslagit för att förbäitra kollektivtrafiken? Jag vill bara säga att en proposition i det ärendet inte kommer att behandlas i skatteutskottet. Vad vi har att behandla är frågan om energiskatten och fordonsskatten, inte åtgärder för att förbättra kollektivtrafiken. Jag förmodar att det senare kommer en proposition i detta ämne.

Beträffande de yrkanden som ställts i motioner från vpk om en omläggning av arbetsgivaravgiften och befrielse för kommuner och landsting från skyldigheten att erlägga arbetsgivaravgifter vill jag säga att dessa frågor är under utredning. Företagsskatteutredningen kommer att lägga fram sitt förslag i slutet av 1977. När det gäller kommunerna har den kommunalekonomiska utredningen, som också skall vara klar i november

139

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebatt

1977, alt utreda både kostnadsfördelning och kommunernas ekonomi. Del finns därför ingen anledning att på nytt begära en utredning eller företa andra ändringar.

Hela vårt skattesystem - den direkta och delvis den indirekta beskattningen - är i dag föremål för utredning. Eftersom man sagt att utredningarna skall vara klara och framlägga sina förslag under november månad får vi avvakta till dess innan vi fortsätter diskussionen på den punkten.

Herr BERNDTSON (vpk) kort genmäle:

Herr lalman! När del gäller skatt och kollektivtrafik vill jag säga alt man har sökt rättfärdiga den här utformningen av skatten på bilismen just med att man vill bromsa privatbilismen. Dä tycker jag inte att det är tillräckligt att hänvisa till att det nog kommer en särskild proposition om kollektivtrafiken. Om man i det ena sammanhanget kopplar frågan lill trafikpolitiken, tycker jag man borde vara konsekvent och göra det också i det andra sammanhanget.

Den skattepolitiska utvecklingen under senare år har verkligen inte underlättal för kommunerna utan tvärtom skapat nya problem för dem. En åtgärd som kan vidtas utan att man avvaktar ett förslag om den totala uppgifts- och kostnadsfördelningen mellan stal och kommun vore att befria kommunerna från allmän arbetsgivaravgift. Den åtgärden borde man kunna vidta redan nu, och det är därför vi har ställt detta yrkande.

140

Herr SÖDERSTRÖM (m):

Herr lalman! Herr Josefson har tidigare i kväll belyst majoritetens inställning till dessa skattefrågor. Jag kan därför nöja mig med att göra några kommentarer lill de fyra betänkanden som vi nu behandlar.

Betänkande nr 22 avser regeringens nya skatteförslag, nr 23 gäller arbetsgivaravgiften, nr 24 gäller beskattningen av egenföretagare'och nr 25 gäller skogsvårdsavgiften. I samtliga dessa betänkanden finns del reservationer från socialdemokraterna. Det intressanta med dessa reservationer till betänkandena 22, 23 och 24 är den företagsfienllighet som så klart kommer fram, speciellt när det gäller småföretagen.

Del är också intressant att konstatera att socialdemokraterna försöker spela ut företagare mot de andra grupperna i vårt svenska samhälle, vilket helt strider mot den uppfattning som exempelvis vi har, nämligen att alla medborgare skall behandlas lika och att vi skall ta vara på och uppmuntra enskilda initiativ som kan bidra till att tillväxten i värt samhälle kan fortsätta. För vårt näringsliv har vi ett gemensamt ansvar för att inte genom ytterligare pålagor på företagen förvärra kostnadsutvecklingen. Åtgärder i den riktningen riskerar all ytterligare försvaga del svenska näringslivets konkurrenskraft. Därför anser vi all skatter och avgiftshöjningar i nuvarande läge i möjligaste mån måste undvikas. FöOden blir annars bara den att priserna stiger ännu mer. Och vilka drabbas av del? Jo, alla vi konsumenter, dvs. de svenska hushållen.

Jag tycker att det klingar litet falski när socialdemokraterna i en av sina reservationer skriver att i förslagen "läggs en stor del av bördan på hushällen. I en anmärkningsvärt slor utsträckning har näringslivet undantagits från höjningar." Jag lycker inte alt man skall behöva påpeka all även företrädare för näringslivet är konsumenter och bildar hushåll som alla andra medborgare. Liksom övriga grupper drabbas alltså också de av en skattehöjning vare sig den kommer i form av direkt eller av indirekl skatt.

Socialdemokraterna anser att förslaget om en 75-procentig höjning av fordonsskatten för personbilar är alltför kraftigt tilltagen och därför, som det står i reservationen, pä etl oskäligt sätt drabbar fordonsägarna. Socialdemokraterna har ett motförslag, nämligen att höja fordonsskatten med 40 96. Men då vill de ta med all trafik, alltså även nyttotrafik -traktorer, lastbilar m. m. Dessutom vill de höja energiskatten pä bensin. De anser all deras förslag innebär alt kostnaderna för den vanlige bilislen stiger något mindre än enligt regeringens förslag men medger att vissa fordonsägare kan drabbas hårdare. Då tycker jag att socialdemokraterna borde ha kommit fram till att deras förslag är lika oskäligt som regeringens. Det gör de emellertid inte. Man kan därför fråga sig: Var går gränsen mellan skäligt och oskäligt? I detta fall tycks det bero på vem som har fört fram förslaget.

Socialdemokraterna vill i reservationer vid skatteutskottets betänkanden nr 23 och 24 riva upp riksdagsbeslut som fattades i höstas. Del gäller naturligtvis beskattningen av egenföretagare. Vi får ganska klart för oss socialdemokraternas syn på egenföretagarna trots deras vackra ord under valrörelsen. Men nu tar jultomten av sig masken och visar sitt rätta ansikte. Vi får också klart för oss att den dag då socialdemokraterna eventuellt återkommer i regeringsställning slår ödestimmen -då kommer höjningar av arbetsgivaravgiften m. m. att ske på löpande band. Som väl är finns det emellertid i dag i riksdagen en klar majoritet som kan se till att de försöken åtminstone f n. inte kommer att lyckas. Jag tror att de svenska hushållen kan vara glada för det.

Den säkraste garantin för all regeringen inte alltför ofta skall behöva ta till avgiftshöjningar av olika slag är alt företagsamheten fär arbeta under sådana förhållanden att den kan utvecklas och stabiliseras. Endast därigenom kan vi fortsätta all öka vårt välstånd och stabilisera vår ekonomi. Jag tror, herr talman, att det målet i dag är del viktigaste att arbeta för.

Jag ber med det sagda att få instämma i yrkandena om bifall till hemställan i samtliga utskottets betänkanden.

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebatt

Herr WÄRNBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! När vissa representanter för de partier som ingår i regeringen tycker att socialdemokraterna lägger fram skatteförslag som belastar alla grupper i samhället säger de att socialdemokratin är ovänligt

141

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebatt

inställd till företagsamheten.

Herr Söderström tog upp frågan om egenavgifterna och sade att nu faller masken, nu visar socialdemokraterna vad de vill. Socialdemokraterna vill att alla skall skatta för sina inkomster oberoende av vem som tjänar dem - företagare eller anställda. Har vi en produktions-faklorsskatt skall den betalas av alla som producerar någonting, anlingen det är en egenföretagare eller en ansiäUd. Har vi ell socialförsäkringssystem, för vilket vi lagt avgifterna på produktionen, måsle i all rimlighets namn någon betala socialförsäkringsavgifierna också för den lantbrukare eller egenföretagare som får nytta av dessa socialförsäkringar. Del är här inte fråga om att vara ovänlig mot företagsamheten ulan om att skapa rättvisa i systemet. Går det aldrig upp för herr Söderström att det är pä det sättet?

Herr SÖDERSTRÖM (m) kort genmäle:

Herr talman! Isitt första anförande före middagsuppehållet sade herr Wärnberg all företagarna åker snålskjuts på sina anställdas bekostnad. Jag reagerade mycket starkt mot det påslåendet. Om det verkligen vore så som herr Wärnberg sade att det är skulle jag ha sagt att det inte skall vara pä det sättet. Men jag tycker att situationen för våra småföretagare och egenföretagare är den rakt motsatta.

Det skulle fakliskt vara frestande att berätta sagor här, men vi har Pomperipossasagan i sä färskt minne att jag kan avstå.

Lål mig ta elt exempel! Det är synd att varken herr Wärnberg eller herr Berndtson hade tillfälle att hörsamma den inbjudan som vi fick till Östgötabankens stämma i tisdags i förra veckan. Vi fick nämligen där en hel del förnämligt siffermaterial. Man redovisade personalkostnaderna per anställd dels för I97I, dels för 1976. En anställd som år 1971 kostade 43 000 kr., kostade 86 500 kr. är 1976, dvs. kostnaden hade fördubblats. Vederbörandes lön hade stigit frän 33 000 kr. lill 57 900 kr., dvs. med 75 96, medan de sociala avgifterna och andra avgifter har stigit från 10000 kr. till 28 600 kr. eller med 186 96. Samtidigt har konsumentprisindex stigit med ungefär 50 96. Detta visar att den tidigare regeringen ensidigt lagt kraftigt ökade bördor pä våra företag. Därför tycker jag all det är egendomligt att man nu reagerar så hårt, när vi för en gångs skull vill gå en annan väg. Hur länge anser herr Wärnberg all man kan hälla på och plussa på utgifterna för företagen? Finns del över huvud taget någon övre gräns för herr Wärnberg?

142

Hen WÄRNBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall be herr Söderström att läsa protokollet med mitt tidigare anförande, eftersom han tydligen hörde alldeles galet. Jag frågade nämligen representanterna för majoriteten om de ville att egenföretagarna skulle befrias frän alla socialavgifter och alla produktions-faklorsskatter. Om de ville det, så var det fråga om alt åka snålskjuts, i annat fall inte.

Herr Söderström berättade att han varit på Östgötabankens bolagsstämma och där fått reda pä vilka personalkostnader man i dag har. Jag bestrider inte de siffror han redovisade, men de bestyrker ytterligare mitt påstående att om egenföretagaren icke vill betala alla dessa personalkostnader utan överlåter åt andra att göra del, sä åker han snålskjuts. Alla som har anställda får vidkännas personalkostnader av den storlek som herr Söderström talade om, och dä måste också egenföretagaren ha ungefär motsvarande kostnader för sitt sociala skydd och sin skatt på produktionen.

Var gränsen för produktionsfaklorsskatterna går vet inte jag. Men vare sig man tar ut skallen på konsumtionen, på produktionen eller direkt pä lönerna, sä blir det i stort sett samma människor som får betala den. Vill man ha förmåner, måste man också betala dessa förmåner på något sätt. Det går inte att, som herr Söderström vill, hålla pä och låna utomlands för att kunna äta, utan man måste betala pä något sätt.

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

FinansdebatI

Hen BERNDTSON (vpk) kort genmäle:

Herr lalman! Om herr Söderström med siffrorna från Östgötabanken vill bestrida vad jag sagt om skattepolitiken i stort, tycker jag att han förfaller till någonting som han sade att han inte skulle ägna sig åt, nämligen att berätta sagor. Dessa siffror kan pä intet sätt förändra den totala bilden, nämligen att skattebördorna har ökat just för låg- och medelinkomsttagarna och att skatteinkomsterna frän bolag och kapitalvinsterna har fåll en relativt sett mindre betydelse.

Jag tycker nog all herr Söderström över huvud taget försöker förvilla begreppen. I ett lidigare inlägg försökte han tala om att även företagarna bildade hushåll när han skulle försvara den något besynnerliga utformningen av energiskatten. Del kan inte bestridas, herr Söderström, att det förslag som regeringen har lagl drabbar låg- och medelinkomsttagare hårdast.

Hen SÖDERSTRÖM (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan hålla med om att låg- och medelinkomsttagare drabbas väldigt hårt. Men de högre inkomsttagarna drabbas inte mindre hårt, det ser progressionen i vårt skattesystem till.

I sitt inledningsanförande sade herr Wärnberg, något som han också nu har bekräftat, att alla dessa avgifter är en belastning på produktionen. Det betyder dyrare produkter, och dyrare produkter betyder ökade priser. De ökade priserna är någonting som vi konsumenter, dvs. de svenska hushållen, får betala. Därför tycker jag att det klingar falskt när man i en socialdemokratisk reservation beskärmar sig överalt företagsamheten undantas och avgifterna lastas över pä hushällen.

Herr Wärnberg har under hela sin tid i majoritetsställning varit med om att belasta de svenska hushällen i precis lika hög grad. Skillnaden mellan er och oss är att vi låter det ske direkt och öppet.

143

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebalt

144

Herr tredje vice lalmannen anmälde att herr Wärnberg anhållit att lill protokollet få antecknat alt han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Hen CARLSTEIN (s):

Herr talman! I mitt inlägg kommer jag att uppehålla mig vid skatieutskottels betänkande nr 22, som behandlar förslagen om ändringar i den indirekta beskattningen.

Till betänkandet har vi socialdemokrater fogat en reservation. I den föreslär vi en annan utformning av energi- och fordonsskatten. Jag skall i milt anförande något belysa motiven för värt reservationsförslag.

I partimotionen 1976/77:1294 har vi redovisat den socialdemokraliska uppfattningen om hur dep ekonomiska politiken bör utformas. Vi är av den bestämda meningen all det behövs en stram ekonomisk politik om vi skall kunna klara sysselsättningen och prisutvecklingen. Som ett led i denna ekonomiska politik ingår höjningen av vissa indirekta skatter. Utformningen av åtgärderna måsle dock ske på sådant sätt att de inte får ofördelaktiga fördelningspolitiska verkningar.

Åtskilliga av de förslag som den borgerliga regeringen nu har presenterat har uppenbara brister i detta avseende. En stor del av höjningarna drabbar ensidigt de svenska hushällen, medan däremot näringslivet i stort sett undantagils. Vi anser att detta i princip är fel. Även förelag-samheten och produktionen måsle bära sin del av pålagorna. Våra förslag har utformats med hänsyn härtill.

När det gäller energiskatten var denna föremål för omläggning 1975, dä vi gick över från värdeskatt till styckeskatt. Den omläggningen innebar en kraftig ökning av energibeskattningen för de svenska hushållen. Genom särskilda dispensregler erhöll den energikrävande industrin nedsatt beskattning.

Centerpartiet var inte speciellt tilltalat av de här dispenserna utan motionerade om att de borde tillämpas med stor restriktivitet och all krav borde ställas på att den minskade skattebelastningen skulle utnyttjas för investeringar i energisnålare produktionsprocesser.

Det bör inte komma i fråga, sade man då frän cenierhåll, att dispenser lämnas enbart i kostnadssänkande syfte, lika litet som staten subventionerar andra insatsvaror i speciella företag. Dessa betänkligheter är nu tydligen helt borta.

Regeringen föreslär att skatten höjs med 50 % till 3 öre per förbrukad kWh upp till en förbrukning om 40 000 kWh per är. Kvar skall också finnas möjligheterna lill dispensgivning för den speciellt energikrävande tillverkningen. Förslaget innebär att hushållen ensidigt drabbas och att den industriella förbrukningen i stort sett inte vidkänns några höjningar.

Vill man se del här förslaget som etl inslag i strävandena att få lill stånd en bättre hushållning med energin och begränsa energikonsumtionen, så bör även industrin vara med. Vi anser därför att den höjda energibeskattningen även skall gälla den industriella förbrukningen. När det gäller den speciellt energikrävande tillverkningen är vi ense om att

ett dispensförfarande bör finnas även i fortsättningen. Vårt förslag ger ca 100 miO. kr. i ökade statsinkomster under budgetåret 1977/78 jämfört med regeringens förslag.

Jag lyssnade med intresse på herr Josefsons anförande före middagspausen, speciellt det avsnitt som gällde energibeskattningen. Förstod jag herr Josefson räll, menade han att vi inte fullt ut har kunnat genomföra 1975 års beslut om omläggning av energiskatten, och det skulle nu utgöra motiv för att undanta näringslivet frän den föreslagna höjningen av energibeskattningen. Herr Josefson avsåg tydligen förhållandet med ett dispensförfarande för den energikrävande industrin. Här gäller det emellertid etl begränsat antal företag inom speciella branscher, och att nu ta dessa lill inläkt för att undanta hela näringslivet rimmar utomordentligt dåligt med centerns tidigare inställning när det har gällt att söka begränsa energikonsumtionen.

Beträffande fordonsskatten föreslår regeringen en höjning med 75 96 för personbilar och motorcyklar. Som skäl anges att fordonsskatten varil oförändrad under förhållandevis lång tid. Även här väOer regeringen samma linje. Lastbilar, traktorer och övriga skattepliktiga fordon går fria från höjningen. Hushällen drabbas ensidigt, men drivmedelsskatten lämnas orörd. Vi reservanter anser att en höjning av fordonsskatten med 75 % är alltför kraftig. Inte heller kan vi se någon godtagbar anledning att hell undanta näringslivels fordon. Även företagsamheten bör bära sin del av den ökade restriktiviteten.

Sammantaget slår åtgärder av det slag som den borgerliga regeringen nu genomför mycket hårt mot den enskilda människan, speciellt mol dem som befinner sig i små ekonomiska omständigheter. Jag har träffat ålskilliga pensionärer, som är mycket bekymrade över att deras ekonomiska situation blir ytterligt försämrad. De håller sig med en äldre bil för att kunna ta sig till och från sommartorpet, som de med stor möda och sparsamhet har skaffat sig under de yrkesverksamma åren. Så mänga mils körning blir det inte fråga om, men bilen är nödvändig för alt de skall kunna komma till och frän sommarstället.

Nu har de fält kraftigt höjda försäkringspremier. Service- och reparationskostnaderna har stigit. Bilbesiktningsavgifien räknas upp, och så kommer nu en 75-procenlig höjning av fordonsskallen. Bilen har blivit upp emot 1 000 kr. dyrare per år genom ofrånkomliga kostnader. Lägger man sedan till alla andra avgifter som justerats upp, är det uppenbart att den ekonomiska situationen har blivit klart sämre för dessa pensionärer med små eller inga möjligheter att kompensera sig på annat sätt. Jag kan försäkra herr Söderström och andra att dessa människor har svårt att förstå alt inte skatten på exempelvis lastbilar och traktorer skall höjas.

Vi föreslär en annan utformning när det gäller höjningen av fordonsskatten. Vi anser inte att det finns rimlig anledning att undanta traktorer, lastbilar och andra beskattningsbara fordon och ensidigt låta höjningarna drabba de enskilda bilisterna och motorcykelförarna. Tidigare har del

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebatt

145

10 Riksdagens protokoll 1976/77:82-83

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebatt

ansetts att det skall vara en så långt som möjligt rättvis fördelning av vägkostnadsansvaret mellan de olika fordonen, men detta lämnar regeringen helt därhän, när den lägger fram sill förslag.

Vi reservanter har stannat vid en höjning av fordonsskatten med 40 96 men föreslår att höjningen skall omfalla alla fordonsslag och således inte begränsas till personbilar och motorcyklar. Genom alt skatteunderlaget vidgas till att omfatta alla fordon blir intäkten av värt förslag lika stor som i regeringens budgetförslag.

Den av regeringen föreslagna höjningen av fordonsskatten har knappast någon effekt från energiförbrukningssynpunkt, och enligt vår mening bör höjningen av fordonsskatten kompletteras med en höjning av energiskatten på bensin. Vi föreslär därför att energiskallen på bensin höjs med 5 öre per liter. En sådan höjning ger ökade statsinkomster med 230 miO. kr. för budgetåret 1977/78. Den särskilda kilomelerskatten bör i konsekvens härmed höjas i motsvarande mån, och vi föreslår en höjning av den skatten med  15 96.

Herr talman! Med hänvisning lill det anförda ber jag att få yrka bifall till den vid skatteutskottels betänkande nr 22 fogade reservationen av herr Wärnberg m. fl.

146

Hen SÖDERSTRÖM (m) kort genmäle;

Herr talman! Herr Carislein förfasar sig över att vi höjer energiskalten med 50 %. Ja, det låter väldigt myckel, det är jag medveten om också. Men om man har en taxa som är tvä öre och är överens om att höja den, dä är den minsta höjning som praktiskt kan komma i fråga ett öre, och det blir 50 96.

Jag skulle viOa erinra om - lät oss gå lillbaka fem, sex eller sju år

- hur det var när vi införde arbetsgivaravgiften. Den var då en procent.
Socialdemokraterna höjde den strax efteråt till tvä procentenheter. Då
talade man om att man höjde avgiften med en procent, men i själva
verket höjde man den med 100 96. Jag har inget minne av att herr Cari
slein den gången förfasade sig över den hundraprocentiga höjningen.
Och inte nog med det. Strax därpå höjdes avgiften med ytterligare 100 96
och inte heller då var herr Carislein uppe i talarstolen och protesterade.

Del blir sädana här orimliga procenteffekter på så låga tal, men i kronor räknat blir effekten inte så stor på energibeskattningen som på arbetsgivaravgiften.

När det sedan gäller bilskatten tycker jag att herr Carislein borde slå upp s. 23 i skatteutskottets betänkande nr 22. Herr Carislein förfasar sig över vårt höjningsförslag som ger så orimliga effekter för pensionärer

- herr Carislein talade om 1 000 kr. per är. Enligt vad reservanterna
själva skriver stiger kostnaden något mindre i deras förslag än i rege
ringens - i stället för I 000 kr. kanske del blir 980 eller 990 kr. Jag
tror att vare sig merkostnaden blir 980 eller 1 000 kr. så kommer den
som drabbas att förfasa sig precis lika mycket. Med erl förslag är det
praktiskt taget lika illa som med vårt i så fall.

Hen JOSEFSON (c) kon genmäle:

Herr talman! Det är givet att här råder en viss principiell skillnad mellan regeringspartiernas uppfattning och den som socialdemokraterna för fram. Det har sagts såväl i proposilionen som i finansutskottets betänkande att det är angeläget att man inte avsevärt försämrar kostnadsutvecklingen för näringslivet. Vi vet allesammans att näringslivet har det besvärligt i konkurrensen både på exportmarknaden och här hemma. Det är mot den bakgrunden regeringsförslaget har lagls fram.

Som jag sade tidigare, kommer även de avgifter som tas ut pä ett indirekt sätt slutligen att fä betalas av den enskilde konsumenten. Ser vi till konsumentens totala intresse måste det ju vara angelägel alt få fart på vårt näringsliv och på exporten. Då skall man inte onödigtvis fördyra produkterna och försvära möjligheterna att åstadkomma den förbättring av exporten som vi alla eftersträvar.

Herr Carislein log upp - och det var därför jag begärde ordet - centerns ståndpunkt beträffande energiskatten 1975. Jag vill framhålla all första gängen vi förde fram detta var på hösten 1974, och dä var lägel helt annorlunda. Det året hade man ju beslutat om olika åtgärder för att ta ifrån företagen deras s. k. övervinster, och i delta läge pekade vi pä möjligheterna att höja energiskatten. Det är ett faktum att det vid den tiden fanns ett ganska gott utrymme.

Situationen har förändrats avsevärt sedan dess, och i dag kämpar näringslivet med rätt stora svårigheter. Det är orsaken till all vi går försiktigare fram när det gäller näringslivet. Dock skall det konstateras att regeringen har sagt att den lägsta gränsen för nedsättning av energiskatten kommer att höjas.

När det gäller fordonsskatten vill jag bara säga att 1968 fastställdes de nuvarande fordonsskatterna. Ansåg man vid den tidpunkten att det var en riktig avvägning mellan energiskatt och fordonsskatt kan man väl knappast ha så förfärligt stora invändningar mot den höjning som nu föresläs. 1968 hade vi ett bensinpris som låg mycket, mycket lägre, och den höjning av fordonsskatten som här är föreslagen motsvarar inte hell den penningvärdeförändring som skett. Realvärdet är inte riktigt detsamma som  1968.

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebatt

Hen CARLSTEIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Söderström förfasar sig över att jag sade all det blir en 50-procentig höjning av energiskatten. Men jag sade inte det i någon som helst ond mening, utan jag konstaterade att en höjning från 2 Öre till 3 öre är en 50-procentig höjning och att den ensidigt drabbar hushållen - ingenting annat.

Sedan kan vi vara överens om att det i kronor räknat kanske inte blir så mycket - i vart fall inte för industrin, för den slipper undan. Däremot blir det kännbart för hushållen med en sådan här justering av energiskatten.

När del gäller fordonsskatten blir det, som jag sade, så att vissa ka-

147

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

FinansdebatI

tegorier drabbas speciellt hårt. Jag tog exemplel med pensionären som kör väldigt litet därför att han kanske enbart behöver bilen för att ta sig ul till sitt lilla sommarställe. Han fär den här fasta höjningen av fordonsskatten, som slår mycket hårt mot honom och andra i ungefär samma situation. Däremot förbrukar dessa kategorier bara litet bensin. Då blir del fördelaktigare för dem med del förslag som vi har framlagt.

Jag tycker att herr Söderström skall medge att sådana här människor drabbas speciellt hårt av ert förslag. De har väldigt svårt all förstå att man skall undanta traktorerna, lastbilarna och andra tunga fordon. Vi har ändå sagl oss förut att vi skall försöka fördela kostnadsansvaret för våra vägar på ett rimligt sätt. Det bortser man helt ifrån i propositionsförslaget.

Jag tog också upp centerns inställning till energibeskattningen. Det var ändå så, herr Josefson, att ni var synnerligen kritiska mot att man över huvud taget skulle medge lättnader för industrin och menade att om industriföretagen får lättnader, så skall de använda pengarna - som det slår- för investeringar i energisnålare produktionsprocesser. Det var inställningen, och den har ni ju satt på pränt i parlimolioner från centern. Nu släpper ni detta helt och hållet och säger i stället att hela industrin bör lämnas därhän när det gäller att höja energiskatten. Det är en anmärkningsvärd förändring i inställningen.

148

Hen SÖDERSTRÖM (m) kort genmäle;

Herr lalman! Får jag säga lill herr Carislein alt jag bara läste vad som står i er egen reservation i utskottsbelänkandet. Jag trodde att ni menar vad ni säger där. Men sedan jag nu hört herr Carislein skall jag nästa gång jag läser vad socialdemokraterna skrivit ana argan list och kanske också läsa mellan raderna det som inte slår.

Herr JOSEFSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Herr Carislein bortser hell ifrån del konjunkturiäge som näringslivet befinner sig i. Det var just det jag ville påpeka i milt förra inlägg.

Hen CARLSTEIN (s) kort genmäle:

Herr lalman! Herr Josefson hänvisade lill konjunkturläget, men kvar står väl ändå det faktum att centern arbetar för att man skall få energisnålare produktionsprocesser och för att man skall vaka över att vi inte har en onödigt stor förbrukning av energi inom näringslivet. Jag trodde att man inom centern alltjämt arbetade för den saken, men dä skall man inte undanta näringslivet frän beskattningen av energi. Det är ju det man nu gör.

Herr tredje vice talmannen anmälde alt herr Josefson anhållit att till protokollet fä antecknat all han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Fru AHRLAND (fp):

Herr talman! Jag skall som den troligen sista talaren i denna fråga något beröra den socialdemokratiska motionen om beskattningen av fa-miOeföretagare.

Vid det här laget har vi debatterat frågan så mänga gånger i riksdagen och så länge att alla som är intresserade borde fatta vad det handlar om, nämligen en ny form av sambeskattning. Förslaget innebär inte en lika klar och tydlig sambeskattning som den vi, efter stor möda blev av med för snart lio år sedan. Det skulle inte drabba alla gifta, men det går stick i stäv mot alla vackra uttalanden om jämställdhet på olika områden mellan makar och mot de principer som vi varit eniga om som skäl för all avskaffa sambeskattningen.

Jag tror faktiskt att man inom det socialdemokraliska partiet har en hederlig önskan att arbeta för jämställdheten, ochjag har många gånger medgivit all man har arbetat bra. Men dä bör man vara konsekvent och inte som den gamla regeringen med den ena handen lägga fram en proposi'ion som man så vackert kallar avveckling av den faktiska sambeskattningen och i samma ögonblick med den andra handen komma med en annan proposition och införa en ny form av sambeskaiining. Det är precis samma idé som vi har debatterat nu när vi talar om beskattningen av småföretagare.

Om tvä makar arbetar i ett famiOeföretag, skall enligt förslaget den ena maken i absolut varje sammanhang taxeras för minst två tredjedelar av makarnas sammanlagda inkomster. Man kan uttrycka det på etl annat sätt och säga att när det gäller famiOeföretag är den enes arbete under alla förhållanden aldrig värt mer än hälften av den andres. Att det i praktiken betyder att det är hustrun som i de fiesta fallen drabbas tror jag vi kan vara ense om. Det innebär att i alla mindre företag här i landet där båda makarna arbetar full tid, och det förekommer faktiskt ofta, skulle hustruns arbetsinsats automatiskt, efter beslut av Sveriges riksdag, bara anses vara värd hälften av mannens. Etl sådant beslut i kammaren skulle inte främja jämställdheten mellan könen. Ett sådant beslut skulle konservera den rådande uppfattningen om männen som huvudförsörjare. Ett sådant beslut skulle vara orättvist mot alla makar som är beredda att var och en ta ansvar för sin försörjning.

I reservationen till utskollsbetänkandet talar man om favorisering av en viss grupp skattskyldiga, en favorisering som för många framstår som orättvis. Jag förstår inte det resonemanget. Jag tycker att socialdemokraternas förslag är djupt orättvist och dessutom diskriminerande. När vi grälar om 400 eller 600 timmar är det enligt min mening mest här-klyveri. Men när man försöker alt med tredjedelsregeln undervärdera kvinnors arbete, eller lika illa - vilket kan bli föOden - indirekl uppmanar dem att inte arbeta lika läng lid som mannen, då gäller det allvarliga principer. Jag beklagar att principfastheten när det gäller jämställdhet inte är större än att man för fram ett sådant här förslag.

Herr Wärnberg talade om alt man inte behöver ta någon som helst

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebatt

149

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

FinansdebatI

hänsyn till den insats som den ena maken gjort utan att man skulle kunna göra en godtycklig - jag tror det var uttrycket - hälftendelning. Sä står det inte i lagtexten. Där står för del första att maken måsle arbeta minst 400 timmar, för del andra att den ersättning hon fär - för del blir väl oftast hpn - skall vara marknadsmässig. Det betyder inte att man genomgående och i samtliga fall skall dela den gemensamma inkomsten i tvä hälfter.

Herr Wärnberg nämnde vidare att han inte var främmande för en annan uppdelning men höll fast vid den socialdemokraliska sä länge ingen har kunnat visa att den var felaktig. Jag vet inte vad herr Wärnberg har för bekanta, men jag känner till många makar som faktiskt båda arbetar lika länge och gör en lika värdefull insats i sitt företag. Jag känner lanl-handlarpar, där båda makarna finns i butiken hela tiden från kl. 9 på morgonen till 6 eller 7 på kvällen. Jag känner åkeriägarpar, där båda kör skolbussar och turistbussar precis lika mycket. Jag handlar ofta bullar som är bakade av en man, och jag köper dem av hans fru. De arbetar båda hela tiden i sin rörelse. Det är fråga om makar som arbetar lika länge. Sådant skall vi vara tacksamma för och inte gå ifrån jämställdhetsprinciperna.

Herr Wärnberg tog också ett sifferexempel som gällde elt klart fall av hälftendelning. Han sade all elt par med tillsammans 50 000 kr. i inkomst sorn skulle dela denna lika skulle lura staten pä 1 000 kr. genom att manipulera. Vi kan säga all det i detta fall gäller mina lanthandlare, eftersom jag faktiskt redan har räknat på just det exemplel. Enligt den tabell som gäller för Stockholm rör det sig om 240 kr. Men, för mig är det inte så viktigt om det är fråga om 240 eller 1 000 kr. - det är principen som är väsentlig.

150

Herr WÄRNBERG (s) kort genmäle;

Herr lalman! Representanterna för majoriteten envisas med all påstå att det alltid rör sig om kvinnor, dvs. att vi har diskriminerat kvinnor. Jag kan inte påminna mig att del står något om vilken av makarna som är man resp. kvinna. Del spelar här ingen roll vilket kön man tillhör - vad som har betydelse är vilken av makarna som är företagsledare resp. medhjälpande make. Det är den distinktionen vi skall göra.

Det kan nog vara så, fru Ahrland - och jag tror alt det mer och mer börjar bli så - att könet inte spelar någon roll när det gäller vem som är ledande i företaget och vem som är medhjälpare.

Jag vill vidare lämna den upplysningen att i de fall där båda makarna gör lika värdefulla insatser för företaget skall tredjedelsregeln inte till-lämpas. Då fär man göra en annan fördelning. Det är endast i de fall där den ena maken är medhjälpande och den andra förelagsledare som man satt upp tredjedelsregeln som en schablon. Jag har sagt att denna kan vara felaktig, men om ni anser all den bör ändras, kom dä med ett annat förslag!

Men förneka inte att det är en godtycklig uppdelning om den med-

hjälpande maken eller makan icke behöver ta ut ett enda öre för sin insats, om det skulle passa! Vederbörande kan ta ut alltihop om det skulle passa. Huvudsaken är att man häller sig inom gränsen för s. k. marknadsmässigt vederlag. Inom den gränsen fär man dela inkomsten precis hur man vill.

Det är det jag anser godtyckligt. Jag menar inte att man godtyckligt kan säga att den här maken är medhjälpare och den maken är chef för företagel. Men om det förhäller sig sä lycker jag att den som är företagsledare skall ha litet mer betalt än den som är medhjälpare. Uppdelningen är faktiskt sådan ute i det privata näringslivet, i den vanliga lönesättningen. Om den skall vara en tredjedel eller inte vet jag inte.

Detta är inte något försök alt införa sambeskattningen igen. Det kan jag inte påstå. Men det är ett försök att dela inkomsten på etl vettigt sätt mellan två makar i ett företag där båda arbetar.

Del är möjligt att del inte, om man gör en hälftendelning, blir 1 000 kr. på 50 000 kronors inkomst. Del kan jag gå med på. Men kommer man upp lill 60 000 blir det så. Dessutom kan man dela pä annat sätt. Man kan dra in andra inkomster, utanför företaget, och dä kan man mycket väl tjäna tusenlappen.

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebatt

Fru AHRLAND (fp) kort genmäle:

Herr lalman! Jag har tabellerna här och kan upplysa herr Wärnberg om att kommer man upp till en inkomst av 100 000 kr. tillsammans tjänar man något över 1 000 kr. Men det kan vi gå igenom sedan.

Därutöver noterar jag med förvåning att herr Wärnberg tycker att en företagsledare skall tjäna dubbelt så mycket som en anställd. Det trodde jag inte att herr Wärnberg tyckte; jag lycker det inte.

Dessutom vill jag lägga till att vi inte bara talar om detta som en diskriminering mot kvinnor, det är en diskriminering mot den ena av makarna. Del strider framför allt mot den princip jag trodde vi var ense om, nämligen all äktenskapet skall vara en frivillig samlevnad mellan självständiga människor. Dä skall man inte göra den ena beroende av den andra i något skattehänseende.

Hen ASPLING (s):

Herr lalman! De socialdemokratiska representanterna i finansutskottet har i sin reservation rörande finansplanen i betänkandet nr 10 pä ett övertygande sätt motiverat varför en ökning av statsinkomsterna bör genomföras redan nu. Debatten här i kammaren har understrukit detta. Det förtjänar all upprepas vad som framhålls i den socialdemokratiska reservationen till finansutskottet, nämligen att allas lika rätt till arbele och trygghet är grunden för ett rättvist och jämlikt samhälle.

För all kunna förverkliga detta mål krävs en stark ekonomi. Det är endast i en stark ekonomi som man långsiktigt kan hävda den fulla sysselsättningen. Det är endast den starka ekonomin som kan ge medborgarna den ekonomiska trygghet som värt sociala ansvar kräver. Det

151

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebatt

152

är endast i kraft av en stark ekonomi som ett land kan hävda sill ekonomiska oberoende och självständigt förverkliga de egna ekonomisk-politiska målen. En rad exempel från vår omvärld visar att permanenta underskoll i utrikeshandeln och långsiktigt svaga statsfinanser gör det allt svårare att förverkliga en full sysselsättning och irygga medborgarnas inkomster och sociala välfärd.

Som representant för ett fackutskott, vilket har att handlägga för medborgarna viktiga sociala trygghetsfrägor, vill jag gärna understryka vad som sägs i den nämnda socialdemokratiska reservationen. Jag finner det så mycket angelägnare alt göra det som vi vet alt all erfarenhet talar för alt den sociala tryggheten snabbi kan urholkas om samhällets ekonomiska styrka går förlorad. För att se sanningen i ögonen så är del den risken vi nu löper. FöOdverkningarna på del sociala områdei lärda inte heller utebli.

En stark samhällsekonomi är en förutsättning för att vi nu skall kunna öka insatserna inom det ekonomiska famiOesiödet, barnomsorgen och långtidssjukvärden. Det är här fråga om tre sociala områden där det är ytterst angeläget att planmässiga och kraftfulla insatser snabbt kommer till stånd. Jag skall inte vid detta tillfälle närmare gå in på de uppgifter vi på dessa områden står inför, men så mycket bör tilläggas att de kommer att kräva både solidaritet och omfattande ekonomiska insatser.

I partimotioner har vi framfört konkreta reformförslag på dessa tre viktiga områden, till vilka det blir tillfälle att återkomma i etl senare sammanhang.

Herr talman! Det finns enligt min mening inga skäl som talar mot att man nu höjer folkpensionsavgiften med den procentsats som föreslås i motionen 1976/77:1297. Jag vill här erinra om att den föreslagna höjningen ingick som ett led i värt förslag lill skatteomläggning för år 1977 och att den byggde på en överenskommelse mellan å ena sidan den socialdemokratiska regeringen och ä den andra sidan LO och TCO, som båda förklarade sig villiga att beakia höjningen i samband med årels avtalsförhandlingar. Denna uppgörelse härden borgerliga regeringen brutit upp. Nu lär det inte dröja innan vi har regeringens förslag lill skattehöjningar på riksdagens bord. De antydda planerna på att höja mervärdeskatten är talande nog.

Frän löntagarorganisationernas synpunkt torde det inte råda något tvivel om att en höjning av socialförsäkringsavgiften är en lämpligare finansieringskälla vid en skatteomläggning än en höjning av mervärdeskatten. Del är emellertid uppenbart att det inte varit lönlagarnas intressen som dikterat regeringens slällningstagande i denna fråga. Sedan må man orda hur myckel som helst om att en höjning av socialförsäkringsavgiften lägger ökade bördor på företagen och all detta skulle ytterligare försvaga näringslivets konkurrenskraft etc. - argument och påståenden som det f ö. inte återstår sä myckel av när de nu fäll sin sakliga belysning.

I stället föredrar den borgerliga regeringen att låna utomlands och skju-

ter bördorna på framtiden. Det var den sortens politik vi varnade för under valrörelsen. Vilken kritik utsattes vi inte dä för! Låt mig gärna lill protokollet få foga några rader ur ell TT-anförande från augusti förra året. Jag framhöll dä att "folkpartiledaren Ahlmark har förklarat att moderaternas skattepolitik skulle ställa pensionärerna pä gatan. Nu får man tydligen också se upp med folkpartiet och centern när del gäller pensionspengarna. Jämfört med regeringens förslag vill folkpartiet och centern vid skatteomläggningen för 1977 kraftigt minska statens inkomster av arbetsgivaravgifter till folkpensioneringen. Det belopp på mellan 2 och 2,5 miOarder kronor som man vill undanhålla staiens inkomster för 1977 är lika mycket pengar som vi då behöver för att betala nya folkpensionshöjningar till dagens folkpensionärer och nya folkpensioner till dem som uppnår pensionsåldern.

Om inte folkpartiet och centern vill ställa folkpensionärerna pä gatan, för att använda Per Ahlmarks formulering, återstår inget annat än att låna pengarna utomlands för att betala folkpensionerna. En sådan lättsinnig finanspolitik kan inte regeringen acceptera. Vi har i vårt land råd att genom medborgarnas solidariska skalleåtaganden själva skaffa fram de pengar som folkpensionärerna har rätt till. För en socialdemokratisk regering är det en förpliktelse som vi aldrig kommer all svika."

På kortare tid än elt halvår är vi där, när den borgerliga regeringen bokstavligen är i full färd med att låna utomlands till det allra mesta. Låt mig uppriktigt fä bekänna att jag aldrig trodde att verkligheten så snabbt skulle hinna upp löftesspridarna från den märkliga valrörelsen 1976.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen som är fogad till socialförsäkringsutskottets betänkande nr 16.

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebatt

Hen CARLSSON i Vikmanshyttan (c):

Herr lalman! I detta anförande avser jag all begränsa mig till socialförsäkringsutskoltets belänkande 1976/77:16, som gäller frågan om höjd socialförsäkringsavgift till folkpensioneringen med anledning av en motion av herr Palme m. fl. Herr Aspling har redan redovisat skälen till motionen och den reservation som är fogad till utskottets betänkande.

I reservationen begär man alt .socialförsäkringsavgiften skall höjas med 1,5 96. Dock föreslås i reservationen all avgiften av uppbördstekniska skäl skall höjas med 2 %  för tiden den  1  april till årets slut.

Utskottets majoritet - centerpartister, folkpartister och moderater -har bestämt avvisat det socialdemokratiska förslaget om denna höjning av socialförsäkringsavgiften. Skälen till detta utskottets förslag är, såsom framhållits i utskottsbetänkandet och även framgått av dagens debatt, flera.

Utskottet anför att staten har ett ansvar för att inte genom ytterligare pålagor på företagen förvärra kostnadsutvecklingen. Den höjning av arbetsgivaravgiften som föreslås i reservationen - det är ju delta frågan i realiteten gäller - skulle ytterligare öka företagens kostnader och för-

153

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebatt

154

sämra det svenska näringslivels konkurrensläge. Del har varit dåligt ganska länge, men dagssituationen, framför allt för exportindustrin men också för de delar av svenskt näringsliv som utsätts för hård konkurrens utifrån, är sådan att kostnadsslegringar måste undvikas.

Ett väl fungerande näringsliv innebär inte bara att kunna tillverka produkter, ulan det gäller också att finna avsättning för produktionen. Att vårt höga kostnadsläge, där avgifter och pålagor utgör en väsentlig del, skapat betydande svårigheter torde knappast någon objektiv iakttagare kunna bestrida. För vår framlid och för vår trygghet är det angeläget all vi får balans i vår ekonomi och att vi kan hävda oss i internationell konkurrens både ute och hemma.

Vi är eller borde vara ense om angelägenheten av full sysselsättning i ett väl fungerande näringsliv och samhälle. Vi är också medvetna om all vårt höga kostnadsläge inger allvarliga bekymmer.

Från den utgångspunkten ler del sig minsl sagl märkligt alt man på socialdemokratiskt håll vill öka pålagorna på näringslivet genom en ytterligare höjning av socialförsäkringsavgiften. Personligen reagerar jag mot att socialförsäkringsavgifier, som skall finansiera trygghetsåtgärder pä det sociala området, används för finanspolitiska ändamål. Del finns - och måste finnas-elt samband mellan kostnaderna för socialpolitiska insatser och de avgifter som måsle lill för att finansiera sociala trygghetsreformer.

Socialförsäkringsavgifter skall tas ut för att betala den sociala tryggheten och redovisas som sådana. Ett exempel pä detta ger utskottet när det säger att vi har all räkna med en höjning av socialförsäkringsavgiften till sjukförsäkringen för att täcka den lagstadgade andelen av kostnaderna för sjukförsäkringen.

Arbetsgivaravgifter för all sänka statsskatten är i dagsläget befogade, men någon socialförsäkringsavgifi i ordets egentliga bemärkelse är detta inte - delta sagt som en randanmärkning.

Motiveringarna från socialdemokratiskt håll för en ytterligare höjning av Socialförsäkringsavgiften i nuläget är bl. a. ökade insatser för långtidssjukvården. Del föreslås en utbyggnad med 10 000 vårdplatser under en femårsperiod och ett statsanslag på 250 miO. kr. lill landstingen för detta ändamål.

Detta är i och för sig bra, men det är ingen nyhet, och del är en mindre utbyggnad än vad landstingen redovisat all man avser att göra. I den L-KELP - landstingens kommunalekonomiska långtidsplanering -som redovisades i skriften Landstingens finansieringssystem vid Landstingsförbundels kongress år 1976 sägs all landslingen avser en utbyggnad inte bara av 10 000 vårdplatser utan av 12 000 vårdplatser. Dessutom avses att hemsjukvården skall utbyggas, vilket också understrukits i den uppgörelse som nyligen träffats mellan socialdepartementet och Landstingsförbundet. I samma redovisning till 1976 års kongress framhölls att den höjning av arbetsgivaravgiften med 3 96 som den dåvarande socialdemokratiska regeringen avsåg all genomföra skulle innebära etl inkomstbortfall för landstingen på ungefär 540 miO. kr. och en höjning av

landstingsskatten med 65 öre per skattekrona. En sådan ekonomisk belastning innebär de facto att landslingens möjligheter att genomföra de planerade insatserna på långtidssjukvårdens område blir begränsade. Detta blir resultatet om riksdagen föOer den socialdemokratiska reservationen.

Situationen är inte annorlunda för kommunerna. En ytterligare ökning av socialförsäkringsavgiften medför ovillkorligen krav på skattehöjningar. Därmed föOer att den skallesänkning som riksdagen beslutat om skulle komma att urholkas högst väsentligt. Men vad som är ännu värre är alt möjligheterna alt ge den sociala trygghet och omvårdnad som del åligger kommunerna och landstingen att fullgöra skulle försvåras.

Lägger man så till vad jag anförde inledningsvis om näringslivets betydelse för full sysselsättning, för all skapa de resurser som erfordras för bevarandet och utbyggnaden av den sociala tryggheten, då finns det full täckning för utskottets skrivning, som innebär att man bestämt avvisar den höjning av socialförsäkringsavgiften med 2 96 från den 1 april lill årets slut, som föresläs i reservationen.

Jag ber, herr lalman, att fä yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebatt

Hen NILSSON i Järfälla (s);

Herr talman! För fyra veckor sedan, i den allmänpolitiska debatten, hade jag anledning att rikta kritik mot regeringen för att i vissa sakfrågor söka konfrontation med löntagarna och deras organisationer. Det som hänt sedan dess har understrukit det berättigade i den kritiken.

Min utgångspunkt då och i dag är Landsorganisationens syn pä sitt förhållande till samhället när del gäller lönepolitiken. Vi säger definitivt nej till en genom statliga ingripanden politiskt beslutad och styrd inkomstpolitik. Vår motprestation är då en lönepolitik som lar hänsyn till samhällsekonomin - under förutsättning att samhället bl. a. effektivt bekämpar infiation och arbetslöshet samt erkänner fackföreningsrörelsens strävan till inkomstutjämning.

Årels finansplan utformades delvis som en partsinlaga i den pågående avtalsrörelsen genom all i siffror - och med decimaler - ange direktiv för hur höga löneökningar som kan tolereras. Denna avvikelse från den traditionella statliga neutraliteten inför avtalsförhandlingarna motiverades med alll det onda som hotade den svenska ekonomin pä grund av de svenska tjänstemännens och arbetarnas höga löner.

På fiera sidor talade finansplanen om hur den svenska konkurrenskraften urholkas av för höga lönekostnader. Dessa förenklade beskrivningar av orsakssammanhangen har bl. a. tacksamt anammats av Svenska arbetsgivareföreningen och förts ut i den allmänna debatten av en okritisk regeringspress. Konsekvenserna av detta kan vi nu notera i den beklagliga strandningssituation som tjänstemän och arbetare på den privata sektorn tvingats in i under dagen.

Även i sin bild av den kommande konjunkiurutveckligen målar finansplanen i de dystra färger som passat arbetsgivarparten i dess upp-

155

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

FinansdebatI

156

läggning av avtalsrörelsen.

Men bit för bit har nu finansplanen underkänts, inte bara av LO och den socialdemokraliska oppositionen ulan även av den borgerliga uiskottsmajoriteten. Också utanför LO-ekonomernas led ser man nu tecken pä att konjunkturuppgången är på väg. Finansplanens pessimistiska prognoser måste räknas upp. Vi torde kunna få räkna med ökad efterfrågan från våra viktigaste handelspartners och därmed bättre fart på exporten. Bruttonationalprodukten torde komma att öka mer än finansplanens beräkningar.

Mot herr Bohmans tvärsäkra påståenden om orsakssammanhangen när det gäller marknadsandelarnas utveckling står nu också den borgerliga majoriteten i finansutskottet. Låt mig belysa klyftan i bedömningen med två citat:

"Kostnadsutvecklingen" - underförstått lönekostnaderna - "har tvingat industrin all ta ul priser, som lett till att den förlorat andelar både i den internationella handeln och på hemmamarknaden." Detta sägs i finansplanen.

"Del finns flera faktorer som kan tänkas påverka relativpriserna vid sidan av den relativa lönekostnadsutvecklingen. De påvisade skillnaderna kan t. ex. ha en rent statistisk förklaring sammanhängande med den svenska exportens varusammansättning. Vidare kan prisutvecklingen pä insatsvarorna i svensk industri vara en förklaringsfaktor liksom de svenska företagens vinstutveckling jämfört med de utländska företagens. Utskottet har inte underlag för att bedöma dessa olika faktorers relativa betydelse."

Så säger alltså majoriteten i utskotisbetänkandet.

Resonemanget kring den försämrade konkurrenskraften knyts framför alll till utvecklingen i Västtyskland. I det sammanhanget undviker man att nämna all också det landel, liksom flertalet övriga inom OECD-block-et, har förlorat marknadsandelar under den senaste tvåårsperioden.

Sedan finansplanen presenterades har det slutits kollektivavtal i Västtyskland som pekar på att deras arbetskraftskostnad kommer att öka med närmare 9,5 96  mol beräknade 7 ä 8 96.

Något som ytterligare talar mot svartmålningen av den svenska ekonomins läge är boksluten för flera avvara stora verkstadsföretag. De visar starka vinslstegringar för 1976 och har lett till att börsen, som lidigare har tagit intryck av ekonomiministerns pessimism, nu åter pekar uppåt.

I den pågående avtalsrörelsen har vi från löntagarorganisationernas sida, mol bl. a. den här bakgrunden, underkänt den gemensamma bedömning om det tillgängliga utrymmet som ekonomiministern och Arbetsgivareföreningen har. Det innebär inte att vi har blundat för verklighelen i svensk ekonomi. Nej, det gemensamma krav som vi har presenterat är präglat av det samhällsekonomiska ansvar vi av hävd brukar ta.

Den återhållsamhet vi ålagt oss har också byggt på en förväntan om att regeringen skall kunna hälla prishöjningarna i schack. Ekonomimi-

nistern har ju gjort starka utfästelser om ambitionerna på den punkten och förväntar i finansplanen en uppgång på ca 6 96  under 1977.

Utvecklingen under årels första månader inger oss, frän lönlagarsidan, slor oro. Under januari steg den allmänna prisnivån i konsumentledet med 1,2 96, och mycket talar för all februarisiffran, som kommer att publiceras om någon dag, blir av samma storleksordning. Det gör ca 2,5 % enbart under årets två första månader! Och i de här siffrorna finns, såvitt jag förslår, inte några avtalsmässiga eller andra lönehöjningar att hänvisa lill. Flera prognoser pekar i stället pä att prishöjningarna för hela året kommer all ligga över 9 %.

Mol regeringens muntliga försäkringar om kraftfulla åigärder mot prishöjningarna "i den mån detta bedöms nödvändigl" slår den faktiska oviOan och oförmågan alt hålla igen. Flera prisstopp har slopats. Det sortiment som ingår bland de prisreglerade baslivsmedlen har minskals. Prishöjningar som av statens pris- och kartellnämnd bedömts som omotiverat stora och där någon form av reglering varil befogad har släppts igenom av regeringen.

Ett intressant sådant exempel är de prishöjningar som har företagits på vissa byggmaterial, såsom fönstersnickerier och mineralull. Det gäller här varor som är viktiga från energisparsynpunkl och där marknaden åtminstone i del senare fallet domineras av monopolföretag. SPK har bedömt prishöjningarna som oskäliga, men det har inte föranlett regeringen all vidta någon åtgärd.

Regeringens passivitet på det här området innebär samiidigi stor risk för att man undergräver SPK;s möjligheter att, som det heter i nämndens instruktion, "söka påverka prisutvecklingen i en för konsumenterna gynnsam riktning". Företagens respekt för SPK:s möjligheter att på del här områdei slå näven i bordet - om jag nu får använda ell aktuellt uttryck - minskar, och mycket talar för att företagen kommer att utnyttja den situationen.

Men om regeringen sviker sina utfästelser om kamp mot prishöjningarna, så ställer den löntagarna i en svår situation. De lönehöjningar vi nu försöker förhandla oss till under hårt motstånd från arbetsgivarna och som lett fram lill dagens strandning kommer snabbi all holkas ur. Risken är uppenbar för att 1977 kommer att leda lill reallönesänkningar för stora löntagargrupper, om man inte kan vända på den inledda prisutvecklingen.

Herr talman! Jag har tidigare inför kammaren redovisat de stötestenar regeringen lagt ut för löntagarna inför årets avtalsförhandlingar: Svartmålning av det ekonomiska lägel, inkomstpolitiska anvisningar, skatteomläggning i strid med våra utjämningssträvanden, moms-hot och sysselsättningsproblem. Till det kommer nu en stark oro för prisutvecklingen, som i dagsläget verkar bli ett av de största problemen i de pågående avtalsförhandlingarna och den uppkomna strandningssituationen pä den privata sektorn.

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebalt

157

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebatt

158

Hen RINGABY (m):

Herr talman! Herr Nilsson i Järfälla uppehöll sig inte särskilt mycket vid socialförsäkringsutskoltets betänkande, som ju debatten gäller, så jag har inte så slor anledning att bemöta honom. Jag skall emellertid återkomma till betänkandet, men först vill jag ge en liten bakgrundsbild.

I debatten i dag är tydligen alla ense om all det inte bara är våra höga lönekostnader som är boven i dramat, ulan alt del är kombinationen av stigande lönekostnader och en sjunkande produktivitet i tillverkningsindustrin som har skapat problem för exportindustrin.

Då kan man fråga sig; Varför har vi en sjunkande produktivitet i näringslivet? Ja, även på denna punkt tycks alla demokratiska partier vara ense: Vår socialt inriktade arbetsmarknadspolitik, som syftar till att behålla alla anställda i arbete även vid lågkonjunkturer genom all låta industrin med statligt stöd producera för lager, 'är en av orsakerna. Del är väl bara vpk som säger all delta är gåvor till bolagen. Det är en falsk beskrivning, eftersom hjälpen är till föratl klarade anställdas jobb. Redan Gunnar Heckscher sade pä sin tid alt bolagen är juridiska personer, som egentligen ingen kan lycka synd om.

Ingen vill i dag spela med arbetslöshet för alt klara en stigande kostnadsutveckling och lågkonjunkturer, som gör det svårt för svensk exportindustri att säOa i utlandet i konkurrens med andra länder. Men det är också självklart att produktiviteten per capita sjunker, om vi med stöd av statsmedel håller folk i arbete även när det inte går all säOa vad man producerar.

Någon i kammaren kanske undrar varför jag påpekar detta självklara förhällande. Jo, av den anledningen att en hög social ambition när det gäller sysselsättningspolitiken även vid lågkonjunkturer också kräver att kostnadsläget i svensk industri hålls minst på samma nivå som i omvärlden, med vilken vi skall konkurrera. Det är viktigt just därför att våra konkurrentländer tycks spela med arbetslöshet som konjunkturpolitiskl instrument, vilket vi ju inte vill. Då måste man ge svenskt näringsliv en ''fair" chans att klara av konkurrensen.

Del är mot denna bakgrund som den socialdemokratiska reservationen till förmån fören höjd socialförsäkringsavgift till folkpensioneringen skall ses. Reservationen finns fogad till utskottets betänkande nr 16.

Lål mig först konstatera att när socialdemokraterna tror att en sådan höjning av arbetsgivaravgiften skall avräknas vid löneförhandlingarna, så är det ett önsketänkande. Om de som förhandlar med löntagarkollektivet skulle lyckas med detta betyder del bara alt politikerna träder in och tar hand om förvaltningen av löntagarnas pengar, och det skulle verkligen vara en styrd lönepolitik.

Men alla vet ju hur avtalsförhandlingar går till. Inte gör man upp om möjliga löneökningar först för att sedan dra av de 2 96 i ökade arbetsgivaravgifter som socialdemokraterna vill lägga pä! Nej, så fungerar det bara inte. Den socialdemokratiska reservationen innebär hell enkelt att våra höga lönekostnader blir ännu högre utan att löntagarna fär det

bättre. Det skulle bli förödande i dag, inte bara för exportindustrin utan i ännu högre grad för småföretagarna och för egenföretagarna, som själva skall betala sina avgifter.

Vem skall annars betala dem, har bl. a. herr Wärnberg frågat här. Den frågan kan man naturiigtvis ställa. Självfallet skall företagarna och egenföretagarna betala sina avgifter själva. Det går också bra så länge avgiften svarar mot sociala förmåner. Då är det inte något problem. Men numera används socialförsäkringsavgiften som skatteinslrumeni, och dä drabbas egenföretagare av skatter som andra slipper. Arbetsgivaravgiften har ju inte heller någon motsvarighet i någon social förmän, utan den kan betraktas som en ren skatt.

Produktionen skall betala dessa avgifter, har många socialdemokratiska talare här i dag sagt. Ja, ärade kammariedamöter, vad har egentligen en kulturarbetare, en frilans eller en författare för produktion all lägga dessa kostnader på? Dessutom är det så, all om en egenföretagare skulle kunna öka sina priser för att täcka de sociala kostnaderna, drabbas även denna ökning av omkring 90 96 i skaller och sociala avgifter. Och så är man inne i en ond cirkel som är myckel olycklig.

Vi har också hört här i dag att socialdemokraterna faktiskt inte vill kompensera småföretagarna genom alt höja det avgiftsfria beloppet i botten, vilket är synnerligen motiverat eftersom avgifterna numera också är en skaltefaktor. Det är faktiskt en ganska märklig politik mot en hårt drabbad grupp i samhället.

Herr Wärnberg ondgjorde sig över en annons som har stått i tidningen Företagaren. En blomsterhandlare i Uppsala hade målat av sin skallsedel och ställt den i sill skyltfönster i stället för blommor. En bild därav fanns i den här tidningen. Del framgår av bilden att blomsterhandlaren hade haft en taxerad inkomst på 42 210 kr. Sedan statlig och kommunal skatt och arbetsgivaravgifter hade betalats hade han kvar 14 000 kr. 28 000 kr. i skatter och avgifter på 42 000 kr.! Det visar litet av problemen för småföretagarna.

Vad har nu socialdemokraterna att bjuda småföretagaren i Uppsala och på andra håll i landet? Jo, en höjning av arbetsgivaravgiften med 2 96 plus 600 kr. i avgifter plus en rad andra höjda skatter som ingår i paketet. Dessa människor har verkligen problem, del skall vi ha klart för oss.

Jag tycker också, herr talman, att metoden att använda socialförsäkringssystemet som skatteinstrument är felaktig. Det sägs i klartext i den socialdemokraliska motionen all höjningen av folkpensionsavgiften föresläs för att minska budgetunderskottet. Sambandet mellan sociala avgifter och sociala förmåner försvinner pä det sättet. Socialförsäkringsulskottet kanske i framtiden kommer att bli etl nytt skaiieuiskoil. Folks förtroende för vårt socialförsäkringssystem kommer all minska när det inte finns ell samband mellan avgifter och förmåner och när socialförsäkringssystemet kommer att användas som skaitekälla. En sådan utveckling vore inte bra.

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

FinansdebatI

159

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebalt

Jag ber, herr lalman, alt få yrka bifall lill socialförsäkringsutskoltets hemställan i belänkandel nr 16.

Hen WÄRNBERG (s) kort genmäle:

Herr lalman! Del var väldigt bra all herr Ringaby log upp del här med blomsterhandlaren i Uppsala. Jag fick del intrycket all herr Ringaby tyckte all den beskrivning som hade givits var riklig, alltså all skallen var 28 000 kr. på den taxerade inkomsten 42 000 kr. Då är herr Ringaby offer för den vulgärpropaganda som jag hela tiden har sagl att ni driver. Har ni talat om all denne blomsterhandlare har avdragsrätt för vartenda öre som han betalar för sociala avgifter, att hans verkliga inkomst inte var 42 000 kr. utan långt därunder och att han betalade kommunalskatt och statlig skatt precis som en vanlig löntagare skulle ha gjort? De sociala avgifter som han betalar fär den företagare som har anställda också betala, och han har avdragsrätl för den precis som blomsterhandlaren. Som systemet nu är genomfört får man dessutom schablonavdrag.

Man skall tala om hela sanningen och inte bara slå upp ell plakat. En riksdagsman borde åtminstone inte säga att påslåendet är korrekt utan han borde la avstånd från det. För påståendet är inte korrekt -det är en enda stor bluff

Herr RINGABY (m) kort genmäle:

Herr talman! Nej, herr Wärnberg, det här är ingen bluff Det skulle i så fall inte förekomma sådana protester som det gör bland dessa människor. Visst är dessa avgifter avdragsgilla, men de rullar med undan för undan varie år.

Jag har, herr Wärnberg, själv som jordbrukare erfarenhet av hur delta verkar, och jag har oerhört stor erfarenhet av hur sysiemet verkar för småföretagare och småbrukare i min hembygd. Det råder inget ivivel om att dessa avgifter är en större belastning för en egenföretagare än för en löntagare med samma inkomst. Del måsle vara så, eftersom egenföretagaren själv skall betala sina avgifter. Del är O.K. all han betalar sina avgifter, men när man nu är inne på en ny linje och vill åstadkomma budgetfinansiering med dessa avgifter, så drabbas de här människorna av en skatt som icke drabbar andra. Det förvånar mig all herr Wärnberg inte kan erkänna att delta är elt problem för de här grupperna. Det tror jag alt herr Wärnberg är ganska ensam om.

160

Herr WÄRNBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Tidigare hade man problemet att det inte förelåg avdragsrätt samma år, varför det kunde bli en kraftig effekt under första året som egen företagare. Det var tydligen detta som drabbade den här blomsterhandlaren. Om han fortsatt att vara blomsterhandlare och haft 42 000 kronors inkomst också år 1976, hade han först fäll göra ett schablonavdrag och därefier under tre år fåll dra bort en tredjedel av tidigare

erlagda socialförsäkringsavgifter. Därmed hade han kommii lill exakt      Nr 83 samma resultal som om han varit anställd av någon annan blomster-      Onsdaeen den handlare. Det är alltså exakt samma kostnader för en anställd som för      g ., p, 197-7

en blomsterhandlare som är egen företagare. Del vill herr Ringaby inte     __

gå med på, utan han påstår att blomsterhandlaren har slörre kostnader      Finansdebalt för egenavgifter än för de anställda. Del är tvärtom något bättre för den som betalar egenavgifter, eftersom han tidigare hade 18 000 kr. och numera har 30 000 kr. som är undantagna från den fyraprocentiga arbetsgivaravgiften.

Herr RINGABY (m) kort genmäle:

Herr lalman! Det första året fören egenföretagare var ju fakliskt tidigare förödande. Jag har påträffat också sådana fall. Situationen har i dessa fall varit hell hopplös. Men även i fortsättningen är, herr Wärnberg, egenföretagaren betydligt sämre ställd än löntagaren i samma situation. Det är klarlagt, och den saken är det meningslöst att strida om.

Herr tredje vice talmannen anmälde att herr Wärnberg anhållit att till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Fröken BERGSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr Aspling började sill anförande med att tala om allas rätt till arbele. Därvidlag är vi alla överens - där råder inga menings-skiOaktigheter.

Herr Aspling talade vidare om nödvändigheten och önskvärdheten av att genomföra ytterligare viktiga reformer. Han nämnde speciellt reformer pä famiOepolitikens område, inom barnomsorgen och när det gäller långtidssjukvården. Detta är reformer som även den nuvarande regeringen är inriktad på - del framgår både av budgeten och av den regeringsförklaring som regeringen avgav när den tillträdde.

I detta sammanhang sade herr Aspling alt det är nödvändigt med en stark samhällsekonomi för att man skall kunna genomföra angelägna reformer. Det har konstaterats här i dag liksom vid åtskilliga tidigare tillfällen att den gamla socialdemokratiska regeringen inte lämnade över en stark ekonomi till den nya regeringen efter valet i höstas.

Vad beträffar den fråga som speciellt behandlas i socialutskottets be
tänkande, höjningen av folkpensionsavgiften med 1,5 96 som socialde
mokraterna har föreslagit, måste det konstateras all en sådan höjning
inte på något sätt kan vara avgörande för att vi inom ramen för vår
starka eller svaga samhällsekonomi skall kunna genomföra reformer av
den typ vi har lalal om här. I siällel har finansulskoliet myckel tydligt
påtalat de nackdelar som skulle föOa med en sådan höjning av folk
pensionsavgiften. Man pekar bl. a. på de kostnadsökningar det skulle
innebära för företagen, minskad konkurrenskraft osv. Socialförsäkrings
ulskotlel gör samma bedömning och avvisar därför den höjning som
socialdemokraierna har föreslagii.                                                       161

II  Riksdagens protokoll 1976/77:82-83

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebatt

Jag vill med del, herr lalman, yrka bifall lill socialförsäkringsutskoltets hemställan.

Jag vill också beröra det citat från herr Ahlmark som herr Aspling tog upp i sitt anförande. Det är ett citat som cirkulerade ganska mycket under valrörelsen i höstas. Men som vanligt med citat av den typen värdet inte fullständigt. Man hade plockat fram en mening och utelämnat resten. Jag kan inte ordalydelsen av det fullständiga citatet, men herr Aspling talade om att herr Ahlmark skulle ha sagt att moderaternas skattepolitik skulle ställa pensionärerna på gatan. Jag har frågat Per Ahlmark vad han menade med detta. Ja, sade han, man utelämnade en mycket viklig del av vad jag sade, nämligen all "detta vill inte heller moderaterna".

Jag har med detta velat framhålla att man för att förslå vad Per Ahlmark menade måste ta med hela citatet.

162

Fru statsrådet TROEDSSON:

Herr talman! Herr Aspling underströk vikten av en stark ekonomi för den sociala tryggheten, och så långt kan jag odelat instämma med honom. Men herr Asplings starka ekonomi skulle tydligen främst åstadkommas genom en ytterligare höjning av socialförsäkringsavgiften med 1,5 96. Det skulle höja kostnaderna inte bara för näringslivet utan också för landsting och kommuner och försvåra deras verksamhet, sade herr Carlsson i Vikmanshyttan. Inte alls, menade herr Aspling, för den ytteriigare höjningen av socialförsäkringsavgiften skulle beaktas i samband med avtalsförhandlingarna.

Realismen i detta kan vi lämna därhän. Men säg att det skulle bli så. Vad skulle konsekvensen då bli? Jo, då måste pengarna i stället tas frän de anställdas löner genom mindre löneökningar än eOest. Det kan väl ändå inte, herr Aspling, vara ett särskilt bra sätt att fä fram den ytteriigare personal - sjuksköterskor, sjukgymnaster, vårdbiträden och många andra kategorier - som behövs för att täcka vakanserna på den sociala sidan både för de nytillkommande avdelningarna inom långvård etc. som vi är så rörande överens om och för att förslärka personaltätheten vid de befintliga avdelningarna.

Men inte nog med detta. En sådan här ytterligare höjning av socialförsäkringsavgifterna skulle urholka kommunernas och landstingens skatteunderlag. Det är riktigt att det sker med någon fördröjning. De 1,5 procenten enligt den socialdemokratiska reservationen skulle innebära ytterligare avgifter på 3 000 miO. kr. Om detta förslag beaktas vid löneförhandlingarna, skulle minskningen av landstingens och kommunernas skatteintäkter uppgå till ungefär 800 miO. kr. per år. Det kan väl inte på något vis leda lill mer ambitiösa långsiktiga planer för landstingen när del gäller alt bygga ut långtidsvården och hemsjukvården, eller för kommunerna när det gäller att bygga ut äldreomsorgen och barnomsorgen. Också från social synpunkt finns del därför all anledning att

begränsa socialförsäkringsavgifterna på del sätt som regeringen och uiskottsmajoriteten har förordat.

Herr ASPLING (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte gä in i någon debatt med fru Troedsson. Jag vill bara påpeka en sak, nämligen att det tycks ha gått de borgerliga förbi att löntagarorganisationerna föredrar höjda socialförsäkringsavgifter som finansieringskälla vid skatteomläggningar av det nu genomförda slaget, av det skälet alt avgifternas fördelningspolitiska effekter kan bedömas långt säkrare. Därmed kan avgifterna lättare passas in i lönepolitiken än andra indirekta skatter av samma slag. Därför är vårt förslag all förbättra statsfinanserna ett långt mer konstruktivt bidrag till pris-och kostnadspolitiken i vår ekonomi än de från den borgerliga sidan nu antydda planerna pä en höjd mervärdeskatt.

Fru Troedsson skulle ha lyssnal på herr Nilssons i Järfälla anförande, vari han kort och gott slog fast alt regeringen i strid med Landsorganisationens och andra löntagarorganisationers intressen har företagit en skattereform, som för den fackliga rörelsen har en helt annan struktur och profil. Utjämningssträvandena, sade herr Nilsson, är borta.

Herr talman! När man talar om ansvar för landets ekonomi och menar att man av det skälet måste säga nej till en höjning av socialförsäkringsavgifterna måste jag ställa frågan: Menar man på den borgerliga kanten verkligen alt den fackliga rörelsen uppträder ansvarslöst, när den säger sig föredra höjda social försäkringsavgifter före en stor utlandsupplåning?

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebatt

Fru statsrådet TROEDSSON:

Herr talman! Delta är ändå inte fullt jämförbara storheter. Löntagarorganisationerna föreslår arbetsgivaravgiftshöjningar, sade herr Aspling. Skulle det i klartext innebära att löntagarna föredrar att få ut kontant 1,5-2 "6 mindre ur del tillgängliga utrymmet? Jag har myckel svårt att tro det.

Jag anser alt det i denna församling finns all anledning att se på konsekvenserna pä både kort och lång sikt för landstingen och kommunerna. Jag tycker att jag ganska klart visade att om de höjda socialförsäkringsavgifterna enligt socialdemokraternas påslående hell och hållet skulle beaktas vid avtalsförhandlingarna och alltså inte leda till några ökade kostnader för landsting, kommuner eller andra arbetsgivare, skulle det ändå innebära ett starkt minskat inkomstunderlag för kommuner och landsting. Den minskning av inkomsterna med 800 miO. kr. som detta skulle innebära kan väl ändå inte leda till ytterligare förbättringar av långtidsvärd, hemsjukvård, äldreomsorg och barnomsorg? Den ekvationen går inte ihop, herr Aspling.

163

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebatt

Herr ASPLING (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte föra någon debatt om sjukvårdsfrågorna denna kväll, det markerade jag redan i mitt inledningsanförande. Det är frågor som vi får tillfälle alt återkomma till.

Jag hänvisar, fru Troedsson, till uttalanden från den fackliga rörelsens representanter i vad gäller socialförsäkringsavgifterna. De företräder löntagarnas intressen, de har framfört löntagarnas uppfattning och den står de fast vid. Att fru Troedsson sedan som representant för en borgerlig regering har en annan uppfattning förvånar mig inte. Men jag ber henne att observera den fackliga rörelsens klara ställningstagande och all man också klart deklarerat att man slår fast vid dessa.

Fru statsrådet TROEDSSON:

Herr talman! Jag vill än en gäng erinra herr Aspling om att inga aldrig sä önskvärda reformer på del kommunala eller landslingskommunala planet kan finansieras utan att erforderliga resurser ställs till förfogande. Herr Aspling har inte talat om på vilket sätt det inkomstbortfall för kommuner och landsting skall kompenseras som den ytterligare höjningen av arbetsgivaravgifterna skulle innebära.

Herr tredje vice talmannen anmälde alt herr Aspling anhållit alt till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt lill ytterligare replik.

164

Hen WACHTMEISTER i Staffanstorp (m);

Herr talman! Jag lycker att fallet med den stackars blomsterhandlaren i Uppsala är elt lika skrämmande som avslöjande åskådningsexempel på vilka skaltesvärigheter egenföretagaren har att brottas med efter 44 års socialdemokratiskt styre.

Del kan vara av intresse alt höra hur en fackföreningstidning ser på egenförelagandet. FöOande har stått att läsa i Byggnadsarbetaren:

"Delta riskerar du om du arbetar som egen företagare. Organisationens förhandlingshjälp uteblir liksom avtalets stöd för semesterersättning, övertidsersättning, uppsägningslön, reseersättning etc. AFA;s grupplivförsäkring gäller inte. AGB (avgångsbidrag) kan inte erhållas. Ingen ersättning från a-kassan vid arbetslöshet. ATP endast efter egen avgift. Ingen pension vid 65 års ålder från STP, den nya pensionsförsäkringen. Ingen påbyggnad till pensionen efter 67 är. Ingen kostnadsfri hälsokontroll genom Bygghälsan. Byggnads' försäkring gäller inte. Ingen möjlighet lill skadestånd vid olycksfall. Högre avgift lill allmänna sjukförsäkringen. Ingen ersättning från den nya avtalssjukförsäkringen AGS. Ingen ersättning från yrkesskadeförsäkringen. Byggnads' ansvarsförsäkring gäller inte. Fordringar för utfört arbete är oskyddade vid beställarens konkurs. Risk för stora skadestånd vid felaktigt utfört arbele."

Sedan detta skrevs har sannerligen inte egenförelagarnas villkor förbättrats.

Den nya regeringen har i ord och handling både i regeringsdeklarationen

och nu i budgetpropositionen visat hur betydelsefullt man anser det vara alt ge företagsar-nheten elt gynnsammare klimat. En av de två huvudlinjerna i regeringens budgetförslag är som bekani ett kraftigt stöd lill företagsamheten, särskilt dä den mindre och medelstora.

Som en slående kontrast till denna företagsvänliga politik ter sig den socialdemokratiska parlimotionen 1294. Molionen innehåller en lång rad förslag som är så väl kända för kammaren att de inte här behöver upprepas, innebärande avsevärt ökade pålagor pä del redan hårt pressade näringslivet.

Majoriteten i finansutskottet har naturligtvis tagit kraftigt avstånd frän dessa nya bördor på företagsamheten med den självklara motiveringen att åigärder som sä ökar företagens kostnader ytterligare försvagar del svenska näringslivets konkurrenskraft. 1 en tid av vikande sysselsättning och förlorade marknadsandelar både här hemma och utomlands ter sig del socialdemokratiska budgetalternativet i högsta grad ansvarslöst.

Socialdemokraternas ovana och vilsenhet när de efter så långt rege-ringsinnel.av plötsligt hamnat i oppositionsställning kan illustreras av två citat med blott tio dagars mellanrum ur en och samma socialdemokraliska tidning. Det första låter så här och var författat innan budgetpropositionen var framlagd; "Efterfrågan bör stimuleras även om del leder till ett ännu större underskott i vårt lands bytesbalans och fortsatt hög takt i prisstegringarna."

Tio dagar senare, efter det alt budgetförslaget hade presenterats, lät det så här: "Allvarligast i budgeten är dock den stora utlandsupplåningen. Den borgerliga regeringen rekordlånar i ett läge när en uppgång i konjunkturen tydligt kan skönjas. Detta kan inte annat än driva pä infialionen."

Avslutningsvis, herr talman, några synpunkter på den konjunkturuppgång som tidningen här talar om. I finansplanen anknyter man, liksom i finansutskottets belänkande, till vissa förhoppningarom en sådan uppgång i Förenta staterna. Försiktigtvis antyds det dock all konjunktur-stärkande åtgärder frän den nya administrationens sida knappast får effekt förrän under andra halvåret  1977.

I den socialdemokratiska parlimotionen därerhot ger man en betydligt mera glättad bild av den internationella utvecklingen. Det sägs att president Carier lagt fram ett betydande stimulansprogram, vilket sannolikt snabbt kommer att stimulera den amerikanska ekonomin, och det konstateras att utvecklingen i USA tagit en betydande fart redan före årsskiftet.

Hur ser man då i USA på den egna utvecklingen? Ja, ett användbart mått pä förväntningarna torde kunna vara hur New York-börsen reagerat. Under årets tvä första månader sjönk index med ca 5 96, frän 999 till 953. Optimismen är alltså inte särskilt påtaglig.

För 14 dagar sedan sände president Carter sitt budgetförslag för 1978 - det budgetår som börjar den 1 oktober i år - till kongressen. Han erkände samiidigi att det i huvudsak var företrädarens budget med blott de smärre förändringar som hans administration hunnit göra, och be-

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

FinansdebatI

165

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebatt

domare anser förslaget relativt modest. Först för påföOande är, 1979, utlovar Carter betydligt djärvare grepp, såsom en skallereform och allmän sjukförsäkring. Del kan tilläggas att den federala budgeten i USA har förhållandevis mindre vikt än budgeten i andra länder, med tanke pä den betydelsefulla ekonomiska ställning som de amerikanska delstaterna har.

Det förefaller alltså mer än troligt att den draghjälp vi i Sverige kan vänta av uppgång i USA, som beror på det där framlagda budgetförslaget, är en stimulans pä ganska lång sikt.

Vi får i slor utsträckning under den närmaste tiden huvudsakligen lita till vår egen kraft, och därvidlag utgör finansplan och budgetförslag en god grund att stå på.

Under detta anförande övertog herr lalmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

166

Hen PETTERSSON i Malmö (s):

Herr talman! Del hände härförleden i en liten skola på landsbygden hemma i Skåne alt man hade lektion i naturlära. Så sade fröken som var litet mer än vanligt religiös: Säg små barn, vad är det för någonting som är litet och ludet och som har stor svans och hoppar omkring i skogen? Barnen såg frågande ut, tills en räckte upp handen och sade: Ja, normalt skulle det väl vara en ekorre, men eftersom det är fröken som frågar är det väl Jesus.

När jag har lyssnat pä herr Bohman den senaste tiden har jag kommit att tänka på dén här historien, därför att lönlagarna spelar ungefär samma roll i hans fantasivärld som ekorren och Jesus i den lilla frökens.

Herr Bohman åkte ju under valrörelsen omkring och berättade om den där metallarbetaren, som inte hade fått någon som helst del av vår välståndsökning. Herr Bohmans slog ju t. o. m. vad. Det är samme metallarbetare som nu har fått sä stora lönelyft att de gjort det omöjligt för de svenska företagen att konkurrera. Det skulle vara intressant att fä reda på vilket som nu är sanning av de här tvä påståendena. Jag tror inte att vi får något besked. Antagligen blir det sä, att metallarbetaren och löntagaren så småningom uppträder i en tredje variant.

Efter att ha lyssnat på debatten i dag har jag fått ännu större förståelse för den rädsla som jag ibland möter när jag träffar människor pä arbetsplatser och föreningsmöten. Det är en rädsla som beror på bristande tillit till den regering som vi nu har i vårt land. Den här rädslan liksom min egen grundas litet grand pä att man, efter att ha hört pä debatten i dag, fått ett ännu starkare intryck av att regeringen lappat greppet om utvecklingen. Det är ungefär som om man från dag till dag och frän vecka lill vecka köpte sig fri genoni all kasta fram förslag om kortsiktiga lösningar av problemen. Jag beklagar alt regeringen inte presenterar någon långsiktig plan för att klara vare sig ekonomin eller sysselsättningen. Dessa två ting är oupplösligt förenade med varandra.

Jag såg att herr Åsling var inne här för en stund sedan, men han försvann. Antagligen är han ute och letar efter de 400 000 nya jobben. Det är farligt att ge löften av den där lypen. Det hela grundar sig på en räkneoperation som gjordes i sysselsättningsutredningen. Med en teknisk metod kom man fram lill att det kunde finnas sysselsättning för 600 000 människor. Det blev i valrörelsen ell löfte om 400 000 nya jobb ett stycke in på 1980-talet, om man nu fick den politiska makten. Nu har man den. Som sagts förut i dag minskade sysselsättningen inom industrin med 30 000 förra året, och enligt den proposition som vi nu diskuterar räknar man med att sysselsättningen kommer att minska ungefär lika mycket varje är. 270 000 av de där 400 000 jobben skulle komma till i den privata verksamheten. Jag tror inte ett dugg på det här, utan tror att det är mycket mera realistiskt att bedöma utvecklingen så, att vi inom 20 år har en industriproduktion som är dubbelt så hög som dagens med 60 % eller kanske 70 % av anlalet sysselsatta inom industrin. Detta är myckel sannolikare än förhoppningen att den privata företagsamheten skall kunna klara jobben.

Sysselsätlningsutredningen pekade på en möjlighet att klara två problem: sysselsättningen för de människor som kommer att söka den och det behov av insatser pä olika områden som stat och kommun har att klara. Om man uttrycker detta behov i det antal människor som måste lill skulle det motsvara 250 000-270 000. Där finns en uppenbar möjlighet för en konstruktiv planering, som både löser sociala problem och ger människor arbete. Det enda uttalande på denna punkt som vi fått här i dag gjordes av finansutskottets ordförande, som på tal om kommunerna och deras situation sade alt de inte får göra några åtaganden.

Summerar man allt detta - inga insatser för att nämnvärt höja sysselsättningsgraden pä samhällsområdet och ett konstaterat misslyckande när det gäller att skaffa fram nya jobb inom det privata näringslivet, är det inte så förfärligt svårt att förstå att människor böriar bli rädda.

Men det andra, som gör mig och dem jag har träffat kanske ännu mera oroliga, är all den nya regeringens politik börjar visa ett mönster. Det blir en omläggning av politiken. Det går naturiigtvis inte så fort, men mönstret börjar klarna.

Inom skattepolitiken är del påtagligt alt den verksamhet som nu är i gång dels i form av industristöd och företagsstöd, dels i form av genomförda och förebådade skatteomläggningar snarast tyder pä att den borgerliga regeringens omtanke om företag och företagare är större än den faktiska omtanken om sysselsättningen. Skulle man vara elak, kunde man faktiskt säga att omtanken om företagen och företagarnas situation kamoufieras med ett sken av att insatserna görs för att skydda löntagarna.

Också det skattepolitiska program som man kan skönja i den borgeriiga agitationen ser ut att gå ål samma håll. Indexregleringen är gynnsam för dem som har stora inkomster. Den skattereform som gjordes i år ger extra lättnader för dem som har det bäst - för att inte tala om det

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebalt

167

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebalt

famösa TV-program i valrörelsen där både centerns företrädare och den nuvarande budgetministern fastslogen målsättning innebärande att ingen skall behöva betala högre marginalskatt än 50 9f').

Vad är del här för någonting? Jo, mönstret tyder på att man vill göra en omfördelning av resurserna i värt land i strid med den utjämnings-politik som har förts framgångsrikt under etl antal år. Det här gör mig bekymrad, för att inte säga rädd. Man kan invända: Ja, men det här är ju omöjligt - det kan folket aldrig godta. Ja, säg det. Man behöver inte gå så förfärligt långt utanför Sveriges gränser för att hitta utslag av denna politiska linje som lanseras under namnet den nya individualismen. Den innebär att en majoritet av folket skaffar sig en bra, för att inte säga mycket bra, situation på bekostnad av en minoritet.

Tekniken kan variera. Man löser balansproblem genom att låta anlalet arbetslösa vara regulator. Man klarar kostnadsnivån och den interna balansen genom att låta majoriteten få goda favörer men behåller del klassiska mönstret alt låta vissa grupper, som historiskt är lågavlönade och svaga, ligga kvar i sin besvärliga situation. Man kan också välja formen att importera billig arbetskraft som bildar ett pariaskikl och som blir de andras bärare och slödjare.

Jag vill inte påstå att detta är en uttalad målsättning för politiken, men lägger man ihop de här små bitarna - och jag kunde ge fier exempel - blir det etl sådant mönster.

Kombinerat med risken alt man kör sönder vår ekonomi, all man inte löser sysselsättningsproblemen och all man gör en omfördelning till nackdel för de svagare, gör detta människor rädda. Var övertygade om att den rädslan inte kommer alt innebära en undergiven fiykt ifrån en strid. Om man driver den här politiken skall man vara helt övertygad om att ur rädslan mobiliseras ilska i stället för undergivenhet. Och är det konfrontation man vill ha i Sverige och en hårdare politisk pola-risering, dä skall man fortsätta pä den här kursen!

Herr talman! Med det anförda ber jag alt fä yrka bifall lill de till finansutskottets betänkande nr 10 knutna reservationerna.

168

Hen WACHTMEISTER i Staffansiorp (m) kort genmäle:

Herr talman! Nej, herr Pettersson i Malmö, regeringen har inte förlorat greppet. Utgångspunkten för regeringens budget är all vi skall klara sysselsättningen. Det vet herr Pettersson lika bra som jag. Skulle vi i dag tillämpa den socialdemokraliska oppositionens förslag skulle vi med ganska Slor säkerhet tappa 50 000-100 000 jobb. Del har angetts här i kammaren lidigare under debatten.

Herr Pettersson talar om löntagarnas osäkerhet i det nya läget. Bakom den nya regeringen står nog fier löntagare än bakom s-oppositionen.

När den gamla regeringen stödde företagen för all rädda sysselsättningen var del en klok åtgärd. När nu den nya regeringen värnar om jobben genom omfattande stimulansåtgärder är det att skyffla pengar till företagen. Det går inte riktigt ihop.

Vad herr Pettersson slutligen sade om konfrontation stämmer inte heller riktigt. Det är nog ni som söker konfrontation. Gösta Bohman räckte ut handen i dag i sitt huvudanförande. Det kan även vara intressant att jämföra vad president Ford och statsminister Palme sade efter sina resp. valnederlag. Ford sade: Vi skall göra allt för att underlätta för den nya administrationen all la över. Herr Palme: Vi skall göra del lill ett helsike för den nya regeringen.

Tala inte om konfrontation i det här sammanhanget, herr Pettersson!

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebalt

Herr PETTERSSON i Malmö (s) kort genmäle;

Herr talman! Jag ber om ursäkt att jag uttryckte mig slarvigt. Jag sade att regeringen tappat taget. Jag menade alt den aldrig fått tag i situationen.

När herr Bohman sträcker ut handen mot lönlagarna är det väl klart att det är för att han som ekonomiminister skall ta en slant.

Herr HOLGER BERGQVIST i Göteborg (fp):

Herr lalman! I ett bestämt avseende knyter jag gärna an till vad herr Pettersson i Malmö sade. Han sade inledningsvis något om behovet av en mer konstruktiv planering av den offenlliga sektorn i anslutning till en diskussion om sysselsättningssituationen. Jag tror liksom herr Pettersson att det finns anledning alt uppmärksamma just den verksamheten, både för sysselsättningens skull och kanske i första hand för att observera den behovssitualion som föreligger och ställa frågan om vi verkligen pä bästa möjliga sätt utnyttjar de medel som vi ställer till förfogande.

Jag gör det med utgångspunkt i frågan hur vi finansierar den offenlliga sektorn. Det är en huvudfråga i en finansdebatt. Men vi glömmer lätt att kommunerna svarar för den tyngsta delen av den offenlliga sektorn. Vi måste ställa frågan; Hur finansierar vi deras verksamhet? Är det en genomtänkt finansieringsordning som ger oss den mesta och bästa möjliga samhällsservice för de pengar vi sätter in? Eller är del så illa alt denna dominerande del av vår samhällsservice har gått vilse i det komplicerade nätverket av besluts- och betalningsförbindelser mellan statsmakterna och kommunerna? Del finns tecken som tyder på en ganska enig politisk uppfattning att bl. a. de finansiella förutsättningarna förden kommunala verksamheten inte är vad de borde vara - för att nu uttrycka det milt. Ibland kan man kanske t. o. m. tala om att kommunernas finansiella förutsättningar har kapsejsal. Aktuella rapporter frän praktiskt taget alla kommuner och landsting styrker den uppfattningen.

Klagolåten från kommunerna blir alltmera högOudd och är ofta berättigad. Och ändå låter den fel pä något sätt; den berättar inte myckel om var det onda verkligen sitter. Klagolåten begränsar sig nästan helt till att kräva mer pengar av staten. Det är naturligtvis inget botemedel. I slutändan är del i stort sett samma skattebetalare som skall betala. Jag är ulomordeniligi angelägen om all stryka under denna självklarhet.

169

12 Riksdagens protokoll 1976/77:82-83

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebatt

170

alldeles särskilt som jag envist hävdat denna uppfattning också i lidigare kommunalpolitisk funktion. Den kommunala finansieringssjukan måste botas på ett annat sätt. Men då får vi först ta reda pä vad del finns för brister i den av statsmakterna fastställda ordningen för den kommunala verksamheten och i finansieringsordningen mellan stat och kommun.

För det för'sla vill jag då nämna vad man skulle kunna kalla "den glömda solidariteten" i vårt samhällsarbete. Med det menar jag den väldiga olikhet som råder mellan kommunerna när det gäller de ekonomiska förutsättningarna. Trots skatteuljämningsbidragen finns det i dag stora skillnader i kommunernas servicenivå och skatteuttag som kan hänföras till omständigheter över vilka kommunerna inte råder, t. ex. besvärande ålderssammansättning eller geografiskt tillkrånglade trafikförhållanden. För det fortsatta resonemanget om förhållandel stat-kommun är det nödvändigt att förutsätta att kommunalekonomiska utredningen lyckats utjämna de skillnader i utdebitering som beror på sådana strukturella olikheter mellan kommunerna. Jag har grundad anledning förmoda att man skall kunna komma ganska långt i det avseendet. Och det är f ö. alldeles nödvändigt, om man något räknar pä hur dessa olikheter kan slå i skattebetalarnas plånböcker. Pä många häll i landet finns det i ett och samma län en skillnad mellan högsta och lägsta utdebitering som kan uppgå till lät oss säga 4 kr. per skattekrona. För en vanlig inkomsttagare som bor i den sämst gynnade kommunen rör det sig om en merutgift på ett par lusen kronor om året jämfört med vad som gäller för den vanlige inkomsttagaren i den mest gynnade kommunen i länet. Skillnaden motsvarar vad som finns kvar efter skall då han jobbat exlra en och en halv månad - hur nu det skulle kunna vara möjligt. Sådana skillnader människorna emellan fär inte finnas i värt samhälle.

För del andra, herr lalman, vill jag i felsökandet ta upp den mera grundläggande av de planeringsolägenheler som den kommunala verksamheten har att brottas med. Och det är helt enkelt statsbidragssystemets nuvarande utformning. Enkelheten i förvaltningen och närkontaklen med människorna i den lokala självstyrelsen mår inte väl av den statliga byråkratins strävan att centralisera och krångla till. Och del är just i den situationen som vi har hamnat med våra specialdestinerade statsbidrag i stället för generella och med sådana delaOföreskrifter för statens tillsynsfunktion gentemot kommunerna att det luktar något av omyndigförklaring, vilket inte hör hemma i en kommunal självstyrelse. Jag är övertygad om att de som är närmast ett problem har störst förutsättning att lösa det pä etl enkelt och förnuftigt sätt. Byråkratins krångel kommer först då man försöker klara etl samhällsproblem med Oärrslyrnirg.

För del tredje vill jag la fram det hinder för en vettig planering som föOer av värt kapsejsade skattesystem, som ju under senare är framtvingat provisoriska skatteomläggningar, vars finansiering kullkastat kommunernas prognoser över tillgängligt ekonomiskt utrymme och därmed rubbat förutsättningarna fören vettig ekonomisk planering. Även den mest pla-

neringsallergiske torde kunna förstå alt en femärsplan ramlar ihop som ett korthus, då de i och för sig motiverade arbetsgivaravgifterna under fem är stiger med ett belopp som motsvarar en utdebitering av 4 kr. per skattekrona, vilket i sin tur motsvarar två tusenlappar per år för en vanlig inkomsttagare. Ett resultat av de senaste årens skatteprovisorier är alt den kommunala kostnadsstrukturen i dag gör att oförändrad kommunal service kräver höjning av den kommunala skalleprocenten eller - omvänt - oförändrad kommunalskatt för med nödvändighet med sig en försämrad kommunal service. Det är alltså en av de icke särskilt uppmärksammade konsekvenserna av att vårt skattesystem har fält tilllåtas kapsejsa i inflationens allt härdare vindstyrka.

För det fjärde vill jag ta fram den s. k. eftersläpningen i statens utbetalning av kommunalskattepengar. Men jag gör för undvikande av alla missförstånd det viktiga förtydligandet att jag inte kritiserar vad som vanligen kritiseras i detta avseende, nämligen kommunernas ränteförlust med anledning av eftersläpningen. Mot den kan man nämligen ställa vissa utgifter som staten har i sammanhanget. Det som jag vill kritisera med anledning av eftersläpningen är dess konsekvenser för en vettig planering av den kommunala verksamheten. Kommunerna tvingas att finansiera det löpande budgetårets utgifter med en uttaxering som grundas pä inkomster som intjänats två år tidigare. Under perioder med ett stabilt penningvärde är detta ett mindre problem. I en fortgående och storleksmässigt ofta ryckig infiation leder emellertid den nuvarande eftersläpningen i kommunernas skatteinkomster till en planeringsteknik som haltar betänkligt och därför skapar misshushållning med skattebetalarnas pengar. Utgiftssidan formas av den aktuella ekonomiska verkligheten, medan inkomstsidan kommer haltande efteråt med siffror som har två års infiationssjuka i sig. En sådan respekt för en vettig ekonomisk planering måste vi ha att detta planeringshinder snarast bortopereras.

Den femte - och sista - punkten i denna genomgång av förhållandet mellan stat och kommun handlar om den kommunala beskattningsrätten. Innan man kan ta i denna heta potatis måsle man dock bl. a. förutsätta vad jag hittills berört, nämligen dels att de strukturella olikheterna mellan kommunerna utjämnas, dels att statsbidragssystemet blir mera generellt och mindre pekfingerinriktat, dels att planeringsolägenheterna i skattesystemet tas bort. Lyckas vi med detta- och det finns inget som motsäger det - finns det anledning att fråga sig om den kommunala beskattningsrätten verkligen spelar den roll för den kommunala självstyrelsen som vi vanligen inbillar oss.

Med den gräns för del totala skatteuttaget som den ekonomiska verkligheten i dag sätter är det inte mycket till självstyrelse - med det inslag av alternativt handlande som hör självstyrelsen till - att få skriva ut största möjliga räkning lill skattebetalarna. Självstyrelsen ligger mera i att fördela pengarna, att bestämma - och verkligen själv bestämma -vad man skall använda pengarna till. Men dä krävs det stora förändringar i den ordning som i dag råder. Kan vi genomföra de förändringarna

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebatt

171

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebatt

- och jag har med delta inlägg velat antyda de viktigaste - då har vi stärkt den kommunala självstyrelse som är så nyttig för en vettig hushållning i den offentliga sektorn för en "konstruktiv planering", för att citera Arne Pettersson i Malmö. En sådan stärkt kommunal självstyrelse tål att bära den begränsning av den kommunala beskattningsrätten som nu synes ofrånkomlig med hänsyn till det utrymme för det totala skatteuttaget som den ekonomiska verkligheten ger.

Herr talman! Det är min förhoppning att de utredningar som nu arbetar med dessa problem mycket snart skall finna en effektivare ordning för besluts- och betalningsförbindelserna mellan staten och kommunerna.

172

Hen JANSSON (s):

Herr talman! Debatten har nu pågått så länge alt det kanske inte finns mycket att tillägga. Men beträffande diskussionen omkring de förlorade marknadsandelarna och löntagarnas skuld lill våra svårigheter pä utlandsmarknaden säg jag häromdagen i en artikel i en tidning att ett par TCO-ekonomer i en ekonomisk rapport konstaterat alt det inte alls är pä det sätt som regeringen och särskilt Arbetsgivareföreningen velat göra gällande i sammanhanget. De båda utredningssekreterarna i TCO, Hans Engman och Christer Wretborn, har nämligen under januari och februari gjort en rundresa till fiera industriländer i syfte att jämföra det svenska ekonomiska läget med våra exportkonkurrenlers. De har kunnat konstatera att de franska lönerna inte ökar snabbast i världen och att det är hell fel att lasta löneutvecklingen för de ekonomiska problem som Sverige har i dag. De anser i stället att svensk industri med tillförsikt bör se fram emot den kommande högkonjunkturen och snabbt kunna återerövra de förlorade marknadsandelarna.

Deras slutsats är bl. a. att Arbetsgivareföreningen och den borgerliga regeringen starkt överdrivit betydelsen av de senaste årens kostnadsutveckling i Sverige. De hävdar t. o. m. i sin rapport att svartmålningen av det svenska ekonomiska läget har varit till skada för svensk industri.

Vidare anser de att diskussionerna om en eventuell devalvering av den svenska kronan bl. a. har lett lill att tecknande av industriavtal har fördröjts, därför att man utomlands har trott pä en förvärrad ekonomisk situation i Sverige.

De båda TCO-ekonomerna slår också fast att de svenska löneökningarna inte varil särskilt stora om man jämför med våra konkurrentländer. De understryker vidare att en jämförelse med kostnadsutvecklingen i olika länder inte bör göras för enskilda år, utan att man måste se förändringarna i ett längre tidsperspektiv. En jämförelse som avser hur arbetskostnaden per producerad enhet utvecklats i tolv industriländer under åren 1967-1975 visar nämligen att Sverige kommer på femte plats med en ökning på 109 %. Listan toppas här av Japan med en ökning pä inte mindre än 172 %. Även Västtyskland ligger avsevärt före Sverige med en arbelskostnadsökning per producerad enhet pä 168 96 under denna period.

Pä grund av de fakta som de båda TCO-ekonomerna redovisar måste man konstalera all Svenska arbetsgivareföreningen och särskilt den ansvariga borgerliga regeringen lar pä sig elt stort ansvar när man går ut och svartmålar vårt lands möjligheter att hänga med i den internationella konkurrensen. Det måste vara allvarligt när ett lands regering inte tror pä det egna landets möjligheter utan ständigt försöker skylla ifrån sig, dels på en tidigare regering, dels pä landets löntagare, om man fått svårigheter med ekonomin, i stället för att pä ett handfast sätt försöka komma till rätta med problemen.

Detta kan naturligtvis, som de båda TCO-ekonomerna framhållit, bli lill stor skada för svensk exportindustri och därmed också äventyra sysselsättning och välfärd för de svenska löntagarna. Men att skylla på lönlagarna och angripa LO och fackförbunden har ju länge varit en beprövad metod från borgerlighetens sida, det har vi ett starkt minne av från den senaste valrörelsen.

Även vid RLF-stämman i Gävle sommaren 1976 - mitt i valrörelsen - förekom hårda angrepp mot landets löntagare. Det fanns talare där som ansåg att löntagarna här i landet hade fått det för bra. Man menade att löntagarna under en lång tid av socialdemokratiskt styre skaffat sig förmåner av olika slag, förmåner som andra grupper i samhället inte fick del av.

Har man haft den uppfattningen tidigare i det borgerliga lägret, så tänker nu tydligen den borgerliga regeringen ta revansch. Redan efter några månader av borgerligt regeringsstyre kan man märka en klar tendens lill favorisering av främst jordbrukare och egenföretagare i vad avser avgifter, skatter och avdragsregler. Sedan regimskiftet i höstas har inte minst landets jordbrukare gjort åtskilliga vinster på specialskräddade skattelättnader och bidrag. En av de första åtgärder som den borgerliga regeringen vidtog under hösten var ju att höja gränsen för uttag av egenavgifter vid eriäggande av allmän arbetsgivaravgift från 18 000 till 30 000 kr. På detta gör egenföretagarna en vinst pä ca 500 kr. om året. Vidare skall enligt regeringens budgetförslag skatten höjas på vanliga personbilar med 75 96, men lastbilar och böndernas traktorer skall inte drabbas av några skattehöjningar.

Bönder och egenföretagare skall befrias frän alt vara med all beiala uibyggnaden av barnomsorgen, eftersom egenföretagare har undantagits från skyldigheten att betala arbetsgivaravgift för ändamålet. Man frågar sig om delta skulle bygga på föreställningen att egenföretagarna inte har några barn och således inte behöver utnyttja samhällets barnomsorg.

Den borgerliga regeringen har dessutom rivit upp tidigare fattade beslut angående beskattning av famiOeföretag och ersatt detta med betydligt gynnsammare regler. Detta har herr Wärnberg, på ett betydligt bättre sätt än jag kan göra, redovisat för kammaren lidigare i dag.

Sedan har vi en liten detaO. Det gamla bondekravet om att få ta ut skattefri ved ur den egna skogen har nu tillmötesgåtts av den nya borgerliga riksdagsmajoriteten. Detta innebär all man tjänar några hundra-

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebatt

173

13 Riksdagens protokoll 1976/77:82-83

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebatt

lappar om året. Det är i och för sig inga stora pengar, men det innebär också en ny princip i vår skattelagstiftning, nämligen den att man skall ha kvar rätlen lill avdrag för kostnad som är förenad med arbetet. Man får dra av kostnader för huggning och hemkörning av veden osv. Del är en helt ny princip i vår skattelagstiftning.

Många villaägare i landet, som med nuvarande oOepriser lägger ut 3 000-4 000 kr. om året för bostadsuppvärmning, utan några som helst avdrag, står naturligtvis frågande inför dessa favörer som nu beviOas bönder med egen skog.

Det finns alltså löntagare i Sverige som nu frågar sig huruvida den borgeriiga regeringen är på väg att skapa ett nytt "skattefrälse" i samhället, där vissa företagargrupper skall i länga stycken befrias frän att på lika villkor delta i betalningen av våra gemensamma utgifter. Jag kan betyga att det finns en slor oro på det här området ute på arbetsplatserna i Sverige f n.

LRF-arna i Gävle klagade över att löntagarna under del socialdemokratiska regeringsinnehavet skulle ha skaffat sig orättmätiga förmåner som inte tillkom andra i samhället. Herr talman! En sak är helt klar; vi socialdemokrater har aldrig drömt om att till stora delar befria löntagarna i landel från skatter.

174

Herr BOSTRÖM (s);

Herr talman! I skatteutskottets betänkande nr 23 behandlas vissa motionsförslag avseende den allmänna arbetsgivaravgiften. Vi har i två socialdemokratiska parlimolioner, nr I03I och 1033, tagit upp dels förslag om att den allmänna arbetsgivaravgiften skall vara 4 %, även inom det inre stödområdet, dels att det avgiftsfria beloppet, på vilket egenföreiagarens allmänna arbetsgivaravgift beräknas, skall sänkas lill lidigare gällande 18 000 kr. Herr Wärnberg har i sina inlägg redan berört de frågorna, varför jag kan begränsa mig lill ett mycket kort inlägg.

Vi har tidigare under innevarande riksmöte haft uppe de här frågorna till behandling. Det var när regeringen i proposition föreslog ändringar av reglerna för här berörda arbetsgivarultag. Vi har inte velat vara med om att genomföra de förändringarna. Nu har vi tagit upp frågorna på nytt, av det skälet att det enligt vårt förmenande inte kunnat anföras sakliga motiv för generösare regler för avgiftsuttag.

Vad gäller nedsättningen av arbetsgivaravgiften inom det inre stödområdet infördesju en tillfällig nedsättning av avgiften, som skulle gälla under 1976. Även den gängen gick uppfattningarna om lämpligheten av en sådan differentiering isär. Vi var emellertid i utskottet överens om alt riksdagens långsiktiga ställningstagande i frågan skulle få anstå i avvaktan på företagsskatleberedningens utredning av just frågan om differentiering av den allmänna arbetsgivaravgiften. De borgerliga partiernas motivering för en nedsättning var att åtgärden skulle främja näringslivet och sysselsättningen inom det inre stödområdet.

När den borgerliga regeringen i slutet av förra året i en proposition

föreslog att nedsättningen även skulle gälla under år 1977 anfördes samma motivering. Jag skulle i det sammanhanget viOa fråga utskottets talesman om man då hade fått fram en utvärdering av vad nedsättningen hade betytt för sysselsättningen inom det inre stödområdet under 1976. Att en lägre arbetsgivaravgift har främjat näringslivet på så sätt att företag och företagare kunnat redovisa högre vinster resp. högre inkomster är en naturlig föOd av åtgärden. Men har man några som helst belägg för att åtgärden innebar det man främst åsyftat, nämligen att åstadkomma ytterligare arbetstillfällen i de här delarna av landet?

Som vi har framhållit i vår reservation anser också vi att det föreligger behov av särskilda insatser till företag inom just det inre stödområdet. Men vi menar att väsentligt bättre resultat kan åstadkommas om de resurser som går förlorade genom en generell avgiftsnedsättning i stället används för mera riktade arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Vi tycker också att det hade varil rimligt att regeringen inväntal företagsskatteberedningens resultat och därmed fält elt faktaunderlag beträffande åtgärdens effekter. Vårt förslag i reservationen innebär alt vi bör vänta på detta underlag, och den allmänna arbetsgivaravgiften bör således återgå lill att vara 4 96 även inom det inre stödområdet.

Vad sedan gäller vårt andra motionsförslag har herr Wärnberg i olika omgångar redan klarat av debatten i den frågan. Jag kan därför, herr talman, avstå frän vidare argumentation. Möjligen skulle jag kunna göra den kompletteringen, alt det är fel att tro att höjningen av fribeloppet till 30 000 kr. bara kan tillgodogöras av några ansträngda småföretagare. Del finns en rad företagare med god skattekraft som också blir speciellt gynnade, vilket också bör ställas mot det förhällandet att en företagare med anställda får betala arbetsgivaravgift på avlöningssumman i dess helhet.

Herr talman! Med detta berjag således att få instämma i herr Wärnbergs yrkande om bifall till den vid betänkandet fogade reservationen.

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebatt

Hen OLSSON i Järvsö (c):

Herr talman! Jag avser att kommentera skatteutskottets betänkande nr 23 och de synpunkter som herr Boström nyss har framfört, men jag vill först något beröra frågan om den ekonomiska politiken med utgångspunkt i de mindre och medelstora förelagens situation.

Som framgått av debatten är meningarna delade om orsakerna till och utvecklingstendenserna i den nuvarande ekonomiska situationen. Men det råder stor samstämmighet om all vårt läge nu är utomordentligt allvariigt och innebär stora påfrestningar för vårt näringsliv och för sysselsällningen. Företagen har sjunkande orderingång, och varslen om permitteringar och friställningar har ökat kraftigt. I första hand är det stora förelag inom exportnäringarna som påverkats, men efter hand överförs problemen även till de mindre företagen, till underieverantörerna och serviceföretagen.

Ett annat stort problem som i viss mån härrör ur detta förhållande

175

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebatt

176

är del stora underskottet i vår handels- och bytesbalans med utlandet. Denna tendens ser ut att öka kraftigt under innevarande är.

Debatten har i hög grad gällt frågan om utvecklingen av våra kostnader i jämförelse med utlandet. Visst kanske man kan finna tröst i att löneutvecklingen gått lika snabbi även i en del andra länder, om man ser förhållandena över en längre lidsperiod. Men del avgörande för oss är den situation som vi i dag befinner oss i och hur den närmaste framtiden skall gestalta sig. Vi kan då konstatera all värt kostnadsläge är myckel högt, att våra varor blivit dyrare än våra konkurrenters varor och all vi förlorat marknad i världshandeln. Vi har också svårt att på hemmamarknaden konkurrera med importvarorna. Allt detta tillsammans leder till stora underskott i handelsbalansen, och detta i sin tur påverkar vår ekonomi i negativ riktning.

Vad som är värt att uppmärksamma och som endast i ringa mån kommit till ullryck i dagens debatt är att den utländska konkurrensen har förstärkts genom all företag frän flera länder i dag kan erbjuda nya produkter och i mänga fall högre kvalitet pä sina varor. Det försprång vi här i landet haft på många områden genom vår höga kvalitet och vårt rika kunnande har krympt.

Man kan som exempel anföra stålindustrin och elektroindustrin, där vi har påtagliga exempel pä alt den utländska konkurrensen slår ut våra egna företag, vilket leder till sysselsällningssvårigheter här i landel. Dessa utländska företag kan dessutom konkurrera med oss på en lägre kostnadsnivå än vi har.

Den här beskrivna situationen har givetvis inte uppkommit de senaste veckorna eller månaderna. Den är föOden av en utveckling som uppstått under den förutvarande, socialdemokratiska regeringens tid. På etl överraskande sätt har situationen kommit lill allmänhetens kännedom efter valet, och den nya regeringens huvuduppgift har blivit att gripa sig an med åtgärder för att bemästra den situation vi hamnat i. Det har den också verkligen gjort med beslutsamhet och handlingskraft.

Jag skulle viOa fråga dem som i dag har kritiserat regeringen för und-fallenhel om det från någon liknande situation tidigare finns någon motsvarighet lill de åigärder som den nya regeringen på kort lid har salt in. Jag tycker all regeringen på etl berömvärt och snabbi sätt gripit sig an de svårigheter som har uppdagats i arbetet sedan den trädde lill.

Jag vill slå fast att våra möjligheter att förbättra vår ekonomi och öka sysselsällningen på ett avgörande sätt är beroende av att värt näringsliv kan återvinna sin konkurrenskraft och all vi kan öka vår export och ersätta en del av importen med svenska varor. En sådan utveckling är också nödvändig för alt vi skall ha resurser och skattekraft för att bygga ut och öka sysselsättningen inom vård, service och andra vikliga områden.

Om vi skall kunna öka sysselsättningen så att alla får arbete måste vi således i första hand lila till näringslivets och företagens egen möjlighet att bedriva en konkurrenskraftig och lönsam verksamhet, som ger sys-

selsätiningsförmåga och skattekraft. Det är vår uppgift som politiker alt söka skapa de förutsättningar och stimulansåtgärder som erfordras för att företagens möjligheter att utvecklas och ge sysselsättning maximalt tillvaratas. Detta aren politik som måsle till för alt skapa jobb och trygghet för de anställda.

I debatten här har man upprepade gånger sagt alt den nya regeringens politik är föreiagarvänlig och att det är jordbrukare och egenföretagare som gynnas. Jag vill bestämt hävda - och jag tror att det är väldigt svårt alt säga emot mig på den punkten - att vi har ingen annan möjlighet alt i längden erbjuda sysselsättning än att skapa lönsamma och utvecklingsbara företag. Det är alltså inte förelagsägarnas egen vinst som är del intressanta utan del är företagens utvecklings- och sysselsättningsförmåga.

Inte minst har de många mindre och medelstora förelagen en betydande roll när det gäller livskraften i näringslivet. De glöms ofta bort i diskussionen om sysselsättningen. Men företag med mindre än 100 anställda svarar för över hälften av antalet sysselsatta i näringslivet.

Inom industri, handel och service svarar företag med mindre än 50 anställda för 40 96 av de inom dessa områden anställda. Denna förelagssektor torde ha stora möjligheter lill utveckling och ökad sysselsättning. Här finns många goda exempel på innovations- och expansionsförmåga samt möjlighet att snabbt anpassa sig lill nya situationer och alt la till vara stimulanseffekter.

De mindre företagens möjligheter att medverka i en förbättrad handelsbalans genom alt möta importen med goda svenska produkter är en fråga som nu måste uppmärksammas. Man kan påstå att en viklig förutsättning för jämvikt i handeln med utlandet är de små och medelstora företagen.

Därför måste också den ekonomiska politik som regeringen har ansvar för uppmärksamma de mindre och medelstora företagens situation och problem. Finansutskottet tar upp och betonar helt riktigt all denna företagssektor måste få sin del av kredit- och länemarknaden. Även om de mindre företagens viktigaste roll finns på hemmamarknaden, torde de ha möjligheter all öka sin betydelse också för exporten. Enligt min mening bör en ökad satsning göras från statens sida för att underlätta och stimulera de mindre företagens exportverksamhet.

Självfallet föreligger behov av många olika åtgärder för att öka möjligheterna för de mindre och medelstora företagens medverkan i att förbättra vår handelsbalans och öka sysselsättningen. Dessa åtgärder ligger dock utanför finansdebattens ram - de kommer i andra sammanhang. Jag vill dock uttala min tillfredsställelse över alt regeringen med allvar har tagit upp dessa frågor och bl. a. utlovat en särskild proposition senare under året om de mindre företagens arbetsbetingelser. Enligt den kommuniké som offentliggjordes i går har industridepartementet redan lagt fram en hel del förslag som kommer att vara av värde för den mindre företagsamheten.

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebatt

177

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebatt

178

Regeringens öppenhet och beredvillighet att diskutera med näringslivet och dess organisationer för att förbereda förslag till riksdagen i dessa frågor är också värda en eloge. Denna inställning är i sig själv värdefull fördel klimat i vilket företagen arbetar. En positiv inställning från statsmakternas och regeringens sida stärker tron pä framliden och därmed viOan alt satsa och investera för utveckling, utbyggnad och sysselsättning.

Herr lalman! Vad jag nu har anfört kan också utgöra bakgrund till mina kommentarer kring skatteutskottets betänkande nr 23 om egenförelagarnas fria boltenbelopp i vad gäller arbetsgivaravgiften och höjden på denna inom det inre stödområdet.

Egenavgifterna infördes genom beslut i riksdagen 1974 i samband med Hagaöverenskommelsen. Det fria beloppet var då 10 000 kr. Det höjdes året därpå till 18 000 kr., och i fjol höjdes det till 30 000 kr. Socialdemokraterna medverkade lill de båda första höjningarna. Etl av motiven för att införa och sedan höja beloppet var att söka tillgodose egenförelagarnas möjlighet att också få del av skattesänkningen. De fick nämligen genom höjda socialförsäkringsavgifter eOest mer eller mindre betala igen vad skattesänkningen hade givit. Andra skäl som har anförts är att i egenförelagarnas inkomster ingår också inkomster som härrör sig från kapital som är insatt i företaget.

Jag vill hävda att lättnaderna för denna företagsgrupp är rimliga med hänsyn till att småföretagen - det är ju dem det är fråga om här - i flera avseenden har ogynnsamma betingelser all arbeta under. Herr Wärnberg påstod att det endast är de som inte har anställda som berörs av dessa egenavgifter. Sä förhåller det sig inte. Vid varje förelag som drivs som enskild firma får inkomsttagaren, alltså ägaren, del av detta fria bottenbelopp. Det finns åtminstone 25 000 förelag i det här landet som har mer än två anställda men som drivs som enskild firma. Det är alltså elt stort antal småföretag som får nytta av detta fria bottenbelopp. Jag vill hävda all det hittills inte har rått någon skatterättvisa mellan dessa företag och andra företag. Sådan rättvisa blir del även i fortsättningen svårt att uppnå, även om vi skall sträva dithän. Många orättvisor drabbar fortfarande enskilda företag jämfört med företag som bedrivs i aktiebolagsform. Denna företagargrupp har i genomsnitt också lägre inkomstnivå än såväl de större förelagarna som de anställda inom samma branscher.

Den lättnad som vi nu försvarar uppgår till endast 480 kr. Den får också ses som en stimulans för utveckling och innovation till en grupp företagare, som under mänga gånger ovissa och knappa inkomstförhäl-ianden ägnar sill intresse åt all skapa nya produkter och ny sysselsättning.

Vad slutligen gäller socialdemokraternas förslag att höja arbetsgivaravgiften i det inre stödområdet vill jag först erinra om att riksdagen ju så sent som i december beslutade alt den sänkning som gällde för 1976 skall bestå även under 1977. Den infördes som en stimulansåtgärd med hänsyn till att sysselsättningssvårigheterna var avsevärt större inom del inre stödområdet än i landet i övrigt. Situationen där är fortfarande

mycket besvärlig. Det förvånar mig i högsta grad att socialdemokraterna tar upp dessa två frågor och yrkar pä en höjning av arbetsgivaravgiften i det inre stödområdet och borttagande av den fria botteninkomsten och därmed en höjning av arbetsgivaravgiften för just denna grupp av företagare, som betyder så mycket inte minst i glesbygden.

Om man ser på anlalet arbetssökande per ledig plals i januari 1977, finner man att det går 3,44 arbetssökande per ledig plats i skogslänen, medan riksgenomsnittet är 1,79 sökande per ledig plats. Del är alltså betydligt bättre förhållanden i landet i övrigt än i skogslänen. Dä man vet att undersysselsättningen i skogslänen är störst i den del som betecknas som det inre stödområdet, så är skillnaden i verkligheten än större. Del skulle drabba glesbygden synnerligen hårt om man här skulle höja arbetsgivaravgifterna. I min egen kommun Ljusdal, som tillhör det inre stödområdet, skulle 2 % höjning medföra en kostnadsökning pä mellan 8 och 9 miO. kr. för kommunen och företagen i kommunen. Om man känner till lönsamhets- och andra förhållanden i en sådan kommun framstår del som uppenbart att en sådan uttaxering skulle påverka sysselsättningen i negativ riktning.

Att vi här nu vill pröva en generell åtgärd i ett begränsat, särskilt hårt drabbat område innebär inte att vi säger nej till riktade åtgärder inom regionalpolitiken. Men denna politik har inte räckt till, och därför får den sänkta arbetsgivaravgiften ses som en kompletterande åtgärd.

Vi skall givetvis avvakta resultatet av de utredningar pä detta område som kommer att bedöma om det är möjligt att ha skilda skatter och avgifter för att stimulera näringslivet i vissa delar av landet som är särskilt hårt drabbade. Jag tror emellertid att det vore fel att i detta läge företa en höjning av arbetsgivaravgiften utan att avvakta resultatet av de utredningar som nu arbetar.

Herr talman! Med det sagda vill jag yrka bifall till skatteutskottets hemställan i dess nu förevarande betänkanden.

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebatt

Hen BOSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr lalman! Det skulle i och för sig vara intressant att ta upp den näringspolitiska delen i Johan Olssons inlägg. Det är väl riktigt att det är nödvändigt att skapa förutsättningar för de mindre företagen att utvecklas. Men jag skulle nästan viOa föreslå herr Olsson i Järvsö alt komma upp lill Norrbotten och studera förhållandena där. Därest man där inte satsar på de stora basindustrierna, har man nämligen ryckt undan möjligheterna för de mindre företagen all över huvud taget utvecklas.

Under de senaste månaderna, de månader som Johan Olsson här beskriver som oerhört glansfulla när det gäller insatser frän regeringens sida att skapa sysselsättningstillfällen, har jag mött otaliga mindre och medelstora företagare som varit oerhört oroliga därför alt de i huvudsak haft den egentliga sysselsättningen inom dessa basindustrier. Kom till Norrbotten, Johan Olsson, och upplev alt vi där helt plötsligt har förlorat den framtidstro som vi hade förut!

179

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

FinansdebatI

Herr Olsson säger att han är förvånad över att vi socialdemokrater har tagit fram dessa tvä saker. På tal om förslaget att reducera arbetsgivaravgiften inom det inre stödområdet har jag ställt frågan vad regeringen har gjort för utvärdering av vad som hände 1976. Låt oss ta ett typexempel. Tror herr Olsson att skogsbruket, som i mänga stycken är förhärskande just inom det inre stödområdet, ger en större avverkning tack vare en lägre arbetsgivaravgift? Nej, man avverkar utifrån den volym som den förädlande industrin är i behov av. Man tackar naturligtvis för en sänkning av arbetsgivaravgiften.

Vi säger så här; Varför skall man gå ut och göra det här generellt? Vi skulle kunna använda dessa pengar till riktade åtgärder för dem som verkligen hade behov därav. Vi har för vårt vidkommande upplevt just dessa positiva åtgärder som mest positiva. Man skapade exempelvis förutsättningar för kommunerna att ordna ungdomssysselsätlning. En av de kommuner som hade en väldigt fin planering därvidlag och lyckades mycket väl med att skapa sysselsättning låg inte inom del inre stödområdet.

180

Herr OLSSON i Järvsö (c) kort genmäle;

Herr lalman! Jag känner mycket väl till förhållandena i Norrbotten, herr Boström. Det är klart att många mindre företag där är beroende av storföretagen. När landshövdingen i Norrbottens län satt i riksdagen och ingick i statsutskottets femte avdelning sade han vid ett tillfälle att vi, för att klara sysselsättningen i Norrbotten, jämsides med dessa basindustrier måste ha betydligt fier mindre företag. En mindre företagare är värd sin vikt i guld för våra trakter, sade herr Lassinantli. Det är märkligt att herr Boström inte inser att vi måste ha denna kombination.

Det är egentligen ett erkännande från herr Boströms sida när han säger att även de stora företagen har stor betydelse för t. ex. exportmarknaden och konkurrensläget. Vi har exempel från ASSI och LKAB, där kostnaden pä ett avgörande sätt påverkar sysselsättningen. Om man höjer eller sänker skatterna för dessa företag måste det rimligen påverka sysselsättningen. Det kan herr Boström få bekräftat genom att tala med företagen i fråga. Om exempelvis skogsindustrin fär lägre skatter och därmed ökade inkomster härden också möjlighet att bedriva en lönsammare verksamhet eller skapa fler sysselsättningstillfällen. Någon utvärdering har väl ännu inte gjorts, men jag tror alt en sådan kommer så småningom. Den skail väl visa vem som har rätt.

Jag anser att den generella och selektiva formen av stöd skall kunna tillämpas jämsides. Ofta är det de lönsammaste företagen som effektivast använder en ökad resurs, och en lägre skattebelastning innebär en ökad resurs.

Vi kan aldrig lösa detta problem med enbart riktade åtgärder. Vi hinner inte och orkar inte i alla lägen fatta de rätta besluten. Därför måsle vi pröva också generella åtgärder när det gäller att öka sysselsättningen.

Hen BOSTRÖM (s) kort genmäle:                                       Nr 83

Herr talman! Det är riktigt alt när konjunkturerna är sådana att man      Onsdagen den vill främja sysselsättningen och få förelagen att hålla verksarnheten i      9 mars 1977

gång, kan det i vissa fall krävas generella åigärder. Men dessa generella         

åtgärder, herr Olsson i Järvsö, ger ingen ökad sysselsättning. Jag vill      Finansdebalt erinra om all detta var del väsentliga motivet för att man skulle sänka den allmänna arbetsgivaravgiften i det inre stödområdet.

Herr Olsson talar om skogsförädlingsindustrin. Nog måste väl herr Olsson hälla med om att skogsbolagen inte avverkar mer skog därför att de får lägre arbetsgivaravgifter. Inte anställer en landläkare ytterligare personal därför att han får lägre arbetsgivaravgifter. Del gör inte konsulten heller. Jag kan räkna upp otaliga företagare som över huvud laget inte skulle drömma om - och som inte heller har någon anledning - att anställa ytterligare personal.

Därför reagerar vi. Vi gör det också därför all vi bor inom detta område. Vi har vant oss vid alt fä stöd och hjälp där hjälpen bäst behövs. Man kan inte slå ut slödel generellt för att främja näringslivet.

Jag kan tala om för herr Olsson att jag i milt tidigare arbete har varit mycket sysselsatt med just dessa frågor. Jag vet att man inom skogsbruket när detta besked kom sade att det fanns vissa tekniska svårigheter att klara av det hela. Man hälsade naturligtvis med tillfredsställelse att man skulle få kostnadslältnader men förklarade samtidigt att det inte skulle betyda fiera jobb.

Herr OLSSON i Järvsö (c) kort genmäle:

Herr talman! Del går inte all bestrida att varje inkomstpost eller minskad utgiftspost i ell förelag påverkar företagets planering och sysselsäll-ningsförmåga. Det ligger ju i företagsamhetens idé att man använder de resurser man har för att öka verksamheten, anställa fier människor eller utveckla nya produkter. Företagsamheten här i landet - inte minst den mindre - har den ambitionen. Det tror jag att inte heller herr Boström vill bestrida. I socialdemokraternas egen motion talas det om vilken betydelse de mindre företagen har för sysselsättningen, för den totala produktionen och därmed för det totala välståndet. Det har man strukit under. Då är det ganska märkligt att man här förringar betydelsen av en ökad resurs i förelagen.

Företagen i den relativt lilla kommunen Ljusdal har fält lättnader på 8-9 miO. kr. genom den sänkta arbetsgivaravgiften. Är det då någon rim och reson frän socialdemokraternas sida att här lägga på en ökad beskattning, när en kommun som Ljusdal har de största sysselsättnings-svärighelerna i länel? På samma sätt är det inom hela del inre stödområdet. Del måste vara fel all ha den inställningen. Varje resurs har betydelse, och företagen använder i regel resurserna på ett effektivt sätt.

Jag är förvånad över alt socialdemokraterna har tagit upp just denna
fråga i motion och i resefvaiion. Det finns ju många andra frågor som
de kunde ha större skäl att ta upp. Det måste bero på stor ovana vid       I

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebalt

oppositionsrollen, när man kräver ökade skatteuttag från de områden i landel som har den största bristen pä sysselsättning.

Herr talmannen anmälde att herr Boström anhållit alt till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt lill ytterligare replik.

182

Herr WÄSTBERG i Stockholm (fp):

Herr talman! Socialdemokraterna har åtskilliga gånger antytt att den nya regeringen, när den går ut med ett omfattande stöd till företagen, sålt ut sin ideologi - eller sina ideologier, eftersom det ju är tre partier med skilda ideologier som sitter i regeringen. .

Det är både riktigt och fel.

Från folkpartiet har vi under fiera år kritiserat de allt starkare selektiva inslagen i den svenska ekonomiska politiken. Nu sitter folkpartister i regeringen och är med om att föreslå betydande vidgningar av selektivt stöd lill företagen.' -

Den selekliva ekonomiska politiken hade sin glansperiod under andra världskriget. Då var det kommissioner och bidrag, regleringar och ransoneringar. De socialdemokrater som ville göra kristidspolitiken till en fredslidsreglering stoppades av del framgångsrika folkpartiet under Bertil Ohlin.

Men sedan ungefär tio år är vi rillbaka i selektivileten. Vi har frän folkpartiet ganska hårt kritiserat de växande selektiva inslagen i den ekonomiska politiken. Jag är nog betydligt mer misstänksam än både centerpartisten Johan Olsson och socialdemokraten Curt Boström mot de här selektiva inslagen - och det av fiera skäl.

För det första tenderar riktade åtgärder att leda till dåligt resursutnyttjande. Det är inte företagens effektivitet utan deras förmåga att anpassa verksamheten till bidragsbestämmelser som blir avgörande för framgång.

För det andra gynnar alltid selektivt stöd de stora företagen. Ett storföretags chef kan la telefonluren till en minister för att kunna förhandla fram t. ex. elt tillfälligt uttag från investeringsfonden. Den möjligheten har inte småföretagaren.

För det tredje kräver selektiva åtgärder nästan alltid centrala beslut, och pä del sättet blir en betoning av specialåtgärder ett hot mot ett decentraliserat näringsliv.

För det fjärde innebär de specialinriktade åtgärderna alt företag och statsmakt blir sammanflätade. Ansvarsområdena flyter samman och alla blir inblandade i besluten. Dä ökar risken för vad som brukar kallas mygelekonomi. Politikernas uppgift bör vara att slå upp slutna dcrrar i företagen, inte att diskret stänga dem bakom sig.

Den här kritiken har formulerats av bl. a. Statsföretags Per Sköld, som för några år sedan skrev: "Ett omfattande system av selektiva stödåtgärder t. ex. i form av lokaliseringsstöd eller selektivt utnyttjande av investeringsfonder kan medföra alt företagare anser det vara mer än-

damålsenligt att genom goda kontakter i kanslihuset och hos myndigheter försäkra sig om förmånliga ekonomiska villkor än att ägna sig åt traditionell bedömning av förutsättningarna för önskvärda investeringar."

Självfallet kan inget land föra en renodlat generell ekonomisk politik. Det finns- i varje näringsliv nischer eller delar som stundvis måste ha specialstöd. Utvecklingen mot allt större användning av selektiva tekniker är heller inget unikt för Sverige. De används i allt högre grad i hela Västeuropa. Men i Sverige har vi under den socialdemokratiska regeringen fält ovanligt mycket av selektivitet.

Nu har den nya regeringen i hög grad tvingats överta de metoder som använts av socialdemokraterna. Där har de socialdemokrater rätt som säger att politiken är densamma. Men det finns också tydliga tecken på att regeringen nu väOer metoder som i högre grad gynnar små företag och som innebär mindre av godtycke och myndighetsprövning.

När regeringen annonserar en hårdare politik gentemot företag som vid sammanslagningar begär befrielse frän realisationsvinstbeskattning är det ett sådant exempel. De stora projekten där stat och storföretag skulle gå samman i gemensamt ägande och där besluten fattas i slutna rum tycks i stort ha skrinlagts. När nu regeringen lagt fram förslag om investeringsgarantier kanaliseras de via bankerna, som ju är de som har den bästa lokala kontakten med de många små företagen. Det blir inte centrala myndigheter som portionerar ut pengarna.

Samtidigt är det uppenbart att del krävs ett mer långsiktigt tänkande för alt vi skall kunna nå ett läge med alltmer av generella tekniker och allt mindre av selektiva. Det handlar bl. a. om att hitta nya generella konjunkturpolitiska metoder.

Låt mig bidra med tre uppslag som inte är särskilt originella.

För del första borde regeringen få större möjligheter att på egen hand och mycket snabbt ändra vissa skattesatser, t. ex. arbetsgivaravgift och moms. På så sätt skulle sådana åtgärder verkligen kunna sättas in som snabba konjunkturstimulanser och inte komma med en sådan eftersläpningseffekt som i dag ofta sker.

För det andra bör också småföretagen kunna avsätta medel under goda tider för att ta fram när det går dåligt, pä samma sätt som fallet är med storföretagens investeringsfonder. Det har vi länge krävt frän folkpartiet - utan tillräckligt gensvar.

För det iredje bör det vara möjligt att kraftigt stimulera sparandet och göra det konjunkturvarierat, t. ex. genom att - som docent Gunnar Eliasson föreslagit - låta människors sparande upp till en viss nivå vara helt skattefritt, så länge det inte tas ul till konsumtion. Då skall det beskattas. Men regeringen skall i sä fall kunna besluta alt uttag drabbas av lägre skatt eller blir helt skattefria under vissa perioder. Då skulle sparandet kraftigt kunna öka i Sverige - vilket är nödvändigt - samtidigt som det skulle kunna användas i en mer aktiv stimulanspolitik.

Herr talman! Efter över 40 är av socialdemokratisk politik tar det tid att byta kurs. På åtskilliga områden bör vi inte heller göra del. Men

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

Finansdebatt

183

Nr 83

Onsdagen den 9 mars 1977

FinansdebatI

när det gäller att minska ineffektivitet och godtycke inom näringspolitiken är det nödvändigt.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren alt uppskjuta den fortsatta överläggningen om dessa betänkanden samt behandlingen av pä föredragningslistan återstående ärenden till morgondagens sammanträde.

184

§ 2 Herr lalmannen meddelade att på föredragningslistan för morgondagens sammanträde skulle utbildningsutskottets betänkanden nr 13-15 uppföras närmast efter socialförsäkringsutskollels betänkande nr 16.

§ 3 Kammaren åtskildes kl. 22.57.

In fidem

TOM T:SON THYBLAD

/Solveig Gemen