Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1976/77:67

Tisdagen den 8 februari

kl. 15.00

Nr 67

Tisdagen den 8 februari 1977

Meddelande om val

§ 1 Justerades protokollet för den 31 januari.

Meddelande om sammanträdestider

§ 2 Meddelande om val

Herr TALMANNEN:

Jag får meddela all vid morgondagens sammanträde kommer alt företas val av ombud jämte suppleanter i Europarådets rådgivande församling.

Meddelande om sammanträdesfria veckor under 1977 och 1978

§ 3 Meddelande om sammanträdestider

Herr TALMANNEN:

Sammanträdet i morgon, onsdagen den 9 februari, tar planenligt sin början kl. 10.00. De utskottsbetänkanden som därvid skall företas till avgörande torde inle föranleda några längre debatter.

Onsdagssammanlrädena kommer i fortsättningen regelmässigt all börja kl. 10.00, även om debatterna beräknas bli förhållandevis korta.

Med ändring av vad som angivits i den tidigare utdelade preliminära tidsplanen kommer sammanträdet torsdagen den 3 mars att la sin början kl. 12.00 i stället för kl. 13.00. Vidare ersätts det arbetsplenum, som utsatts lill torsdagen den 17 mars kl. 13.00, av elt bordläggninsplenum med början samma dag kl. 14.00 i syfte att bereda utskotten möjligheter alt utnyttja dagen för studiebesök, heldagsföredragningar etc.

§ 4 Meddelande om sammanträdesfria veckor under 1977 och 1978

Herr TALMANNEN:

Såsom tidigare meddelats kommer veckan den 21-27 februari 1977 alt hållas fri från sammanträden i kammare och utskott. Övriga sammanträdesfria veckor under 1977 och 1978 kommer i enlighet med talmanskonferensens rekommendationer att förläggas till den 31 oktober-den 6 november 1977, den 20-26 februari 1978 och den 30 oktober-den 5 november 1978.

Nr 67

Tisdagen den 8 februari 1977

Om åtgärder mot bristen på behöriga slöjd- och textillärare

§ 5 Om åtgärder mot bristen på behöriga slöjd- och textillärare

Fru statsrådet MOGÅRD erhöll ordet för alt besvara herr Bladhs (s) den 20 januari anmälda fråga, 1976/77:208, och anförde:

Herr Bladh har frågat mig om jag har uppmärksammat att det råder brist på slöjd- och textillärare och om jag med anledning härav kommer att utöka utbildningen av berörda lärarkategorier, så att balans erhålls mellan tillgång och efterfrågan pä behöriga slöjd- och texlillärare.

Regeringen kommer inom kort alt framlägga en proposition om utbildning och forskning inom högskolan m. m. I denna behandlas bl. a. antagningen av studerande lill slöjd- och lexlillärarutbildning budgetåret 1977/78.

Självfallet följer regeringen utvecklingen på arbetsmarknaden för lärare och kommer alt ta de initiativ som erfordras för att öka resp. minska antalet, platser i olika utbildningar. För textil- resp. slöjdlärarutbildningarna tillkommer överväganden om utbildning för behörighet i slöjd och annat ämne enligt riksdagens beslut våren 1975.

Herr BLADH (s):

Herr talman! Jag ber alt få tacka statsrådet för svaret.

Min fråga ställdes på grund av den oro som man visat pä fackligt håll, där man konstaterar att allt fier elever inte har tillgång lill behöriga lärare. Om man granskar arbetsmarknadsstyrelsens rapport inför höstterminen 1976, finner man att bristen på examinerade lärare ytterligare förvärrats.

Av 289 tillsatta slöjdlärare för höstterminen 1976 saknade 135 utbildning. För höstterminen 1975 anställdes 283, varav 109 var obehöriga. Detta innebar för 1976 att 47 % inte var behöriga, vilket är en ökning med 8 % från höstterminen 1975.

Vad beträffar textillärare tillsattes 450 under läsåret 1976, varav 205 saknade behörighet. För motsvarande lid 1975 anställdes 420, varav 130 saknade behörighet, dvs. en ökning från 30 % lill 46 %. I de nämnda fallen gäller det hela tjänster.

60 kandidater intas varje år till slöjdlärarutbildning, och när det gäller utbildning av textillärare har 96 intagits för 1977-1978. Samtidigt utbildas 30 vävlärare för behörighet till lärartjänst i textilslöjd. Det råder alltså en markant brist på detta område.

Skoldebatten under senare år har i stor utsträckning berört SIA-ut-redningens belänkande. Man har i detta sammanhang kommit fram till att det är myckel angeläget att de som leder arbetet i vår skola - lärare och andra - behöver en grundlig utbildning. Vi anser väl ändå att den pedagogiska utbildningen är grundläggande för en riklig handledning av eleverna.

Enligt min uppfattning kunde man undvika en hel del oro i skolorna, om de som där leder våra elever hade fått pedagogisk utbildning. Det är kanske inte så vanligt att man frän fackligt håll trycker på om att

fler lärare skall utbildas. Man brukar vilja ha en balans - och en sådan är också angelägen i detta fall - men på det här området råder som jag tidigare konstaterat en bristande tillgång på utbildade lärare. Jag tycker att det ligger en fara i en fortsatt sådan utveckling. Hela SIA-skolans framtid bygger på en stigande tillgång till lärare i de praktisk-estetiska ämnena. Om den nuvarande trenden fortsätter, skulle en markant brist uppstå.

Statsrådet meddelar att man i den kommande propositionen om högskoleutbildningen skall ta hänsyn till behovet på detta område. Jag hoppas verkligen att man gör en grundlig undersökning och försöker att få den balans som eftersträvas. Det är angeläget för skolan och för utbildningsverksamheten i dess helhet. Det är dock särskilt viktigt för elever som skall få sin utbildning i dessa ämnen. Utbildade lärare behöver en pedagogisk grund att stå på för alt rätt kunna leda undervisningen.

Jag hoppas alltså att statsrådet tar hänsyn till detta önskemål, så att vi i högskolepropositionen kan få se ett praktiskt resultat i enlighet härmed.

Nr 67

Tisdagen den 8 februari 1977

Öm åtgärder mot bristen på behöriga slöjd- och textil-lärare

Fru statsrådet MOGÅRD:

Herr talman! Regeringen är självfallet angelägen att försöka få en balans mellan tillgång och efterfrågan på lärare inom alla ämnen. Jag är faktiskt glad ål att herr Bladh med sin fråga fäst uppmärksamheten just på bristen på textil- och slöjdlärare. Jag delar herr Bladhs uppfattning att detta är en viktig kategori lärare, inle minst för SIA-skolan. Men detta tillhör faktiskt de mänga brister i samhället som vi ärvt frän den förra regeringen. Brislen är ingalunda ny eller plötsligt uppkommen.

Vi kommer som sagt att ta upp frågan i den kommande propositionen om högskolan, men frågan måste analyseras noggrannare innan vi kan lägga fram förslag som radikalt förbättrar situationen. Bl. a. måste vi se på benägenheten hos ifrågavarande lärarkategorier att ta deltidstjänster och full ijänstledighet. Antalet deltidstjänster för slöjdlärare har ökat med ca 80 under liden 1973-1975 och för texlillärare med ca 50 under samma tid. Frekvensen hel tjänstledighet har för textillärare ökat men har faktiskt minskat något för slöjdlärare.

Den lokala bundenheten är också en faktor att ta med i beräkningen. Det finns i varje fall några behöriga lärare, främst bland textillärarna, som på grund av sådan bundenhet inle kan få tjänst. I fråga om slöjd-och textilläraruibildningarna tillkommer också, som herr Bladh säkerligen vet, alt vi inom regeringen f n. prövar frågan om en försöksverksamhet med utbildning av lärare i slöjd i kombination med annat ämne. En sådan försöksverksamhet kan ändra förutsättningarna för lärarutbildningens dimensionering.

Jag vill än en gång försäkra herr Bladh alt jag med mycket stort intresse följer just den här frågan.

Nr 67

Tisdagen den 8 februari 1977

Meddelande om interpellationssvar

Om tillämpningsföreskrifter till byggnadsnormer avsedda att underlätta de rörelsehindrades situation

Herr BLADH (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för den som jag tycker positiva trenden i svaret. Om den nuvarande situationen är ett arv från lidigare, bästa fru statsråd, lät oss då se till att det blir en bältre fortsättning. Jag vill dock påpeka alt en ny situation inträffat inom skolvärlden, inte minst med anledning av tillkomsten av delpensionerna. Vi vet vad detta kan innebära. Skall man följa SIA:s intentioner kommer del också att behövs många fler lärare i praktisk-estetiska ämnen, inte minst slöjd-och textillärare.

Vi väntar oss också mycket av den försöksverksamhet med utbildning av tvåämneslärare som skall komma. Även den kan kanske medföra en förbättrad trend. Men jag tror inte alt den innebär alt vi kommer all behöva färre lärare av den nuvarande typen.

Låt mig sammanfattningsvis tyda statsrådets svar så alt hon med uppmärksamhet följer dessa frågor. Jag tycker att man kunde skönja ett besked om att en utökning av utbildningen skulle kunna föresläs i en kommande proposition. Jag hoppas att så blir fallet.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 6 Meddelande om interpellationssvar

1976/77:74 om lantmäteritaxan

1976177:SI om en undersökning beträffande de äldres boende

Fru bosladsministern OLSSON:

Herr talman! Jag avser att besvara herr Rydéns interpellation om lantmäteritaxan den 8 mars. Samma dag avser jag att besvara fru Lewén-Eliassons interpellation om en undersökning beträffande de äldres boende.

§ 7 Om tillämpningsföreskrifter till byggnadsnormer avsedda att underlätta de rörelsehindrades situation

Fru bostadsminislern OLSSON erhöll ordet för att besvara herr Börjessons i Falköping (c) den 25 januari anmälda fråga, 1976/77:216, och anförde:

Herr talman! Herr Börjesson har frågat mig dels när tillämpningsföreskrifterna till 42 a i; i byggnadsstadgan kommer att utfärdas, dels om representanter för handikapporganisationerna får vara med då dessa utformas.

Ändringen av 42 a S träder i kraft den 1 juli 1977. Planverket kom redan den 23 oktober 1975 in till regeringen med förslag till tillämpningsbestämmelser till de delar av denna paragraf som rör bostäder. Förslaget skickades ut på en omfattande remiss till bl. a. handikapporga-

nisationerna, som också uppvaktade bostadsdepartementet i frågan. Med utgångspunkt i remissvaren utarbetade planverket ett reviderat förslag. Den 26 augusti 1976 hemställde planverket om fastställelse av detta förslag till tillämpningsföreskrifter.

Planverkets förslag fastställdes av regeringen den 16 september 1976. Regeringen bemyndigade samtidigt verket att utfärda råd och anvisningar i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget. Dessa föreskrifter med tillhörande råd och anvisningar finns publicerade i skriften "Aktuellt från planverket". Del är det vanliga sättet att offentliggöra nya tillämpningsbestämmelser i avvaktan på att nya supplement till byggnormen trycks.

De tillämpningsföreskrifter som jag nu har talat om gäller enbart för hell nya byggnader. Särskilda undantagsregler gäller för vissa åtgärder vid ombyggnad. Förslag lill sådana undantagsregler rörande handikappanpassning vid ombyggnad föreligger ännu inte. Planverket räknar dock med att kunna lägga fram ett förslag inom kort. Förslaget kommer alt remitteras till bl. a. handikapporganisationerna. Frågan om fastställelse kommer sannolikt att tas upp innan lagen träder i kraft. Intill dess gäller de redan fastställda tillämpningsföreskrifterna med de undantag som byggnadsnämnderna kan medge med stöd av 48 a i; i byggnadsstadgan.

Slutligen vill jag också understryka att planverket enligt vad jag erfarit har kontakt med handikapporganisationerna medan bestämmelserna utarbetas.

Nr 67

Tisdagen den 8 febniari 1977

Om tillämpningsföreskrifter till byggnadsnormer avsedda att underlätta de rörelsehindrades situation

Herr BÖRJESSON i Falköping (c):

Herr talman! Jag uttalar min tillfredsställelse med det lämnade svaret. Del kan dock ge anledning till några refiexioner.

Informationen om alt tillämpningsföreskrifter är meddelade har tydligen inte nätt ul, för jag har ställt min fråga efter kontakt som jag haft med handikapporganisationer, vilka har uttalat sin förvåning över att tillämpningsföreskrifterna till byggnadsstadgans 42 a S inte är utfärdade. Av det lämnade svaret framgår klart och tydligt att tillämpningsföreskrifter är utfärdade. Därmed är jag nöjd.

Jag vill gärna deklarera att de handikappade förväntar sig att tillämpningsföreskrifterna till den nya byggnadsstadgan formuleras pä elt sådant sätt att de motsvarar lagstiftarens intentioner, nämligen att offentliga lokaler i skälig omfattning utformas så, att de handikappades möjligheter alt uinyiija dessa lokaler förbättras - eller med andra ord att offentliga lokaler byggs med sikte på att de skall bli hapdikappinriktade.

Av svaret framgår att handikapporganisationerna haft möjligheter och också begagnat sig av de möjligheterna att vara med och utforma de kommande tillämpningsföreskrifterna. Detta innebär väl en viss garanti för att 42 a i? byggnadsstadgan är ett steg på vägen mot ett samhälle utformat för alla, även för de handikappade.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 67

§ 8 Om delpension för skogsarbetare

Tisdagen den 8 februari 1977

Om delpension för skogsarbetare

Herr socialministern GUSTAVSSON erhöll ordet för att besvara herr Jonassons (c) den 13 januari anmälda interpellation, 1976/77:72, och anförde:

Herr talman! Herr Jonasson har frågat mig om jag är beredd att snabbt vidta åtgärder för att ansökningar om delpension från skogsarbetare som önskar arbeta vår, sommar och höst skall kunna beviljas.

Den nya lag om delpensionsförsäkring som trädde i kraft den 1 juli 1976 ger möjlighet för arbetstagare i åldern 60 till 65 år att trappa ner sin arbetsinsats genom att övergå till deltidsarbete i kombination med delpension. Delpension kan utgå lill anställd som har minskat sitt arbete med i genomsnitt minst fem timmar per arbetsvecka och som efter minskningen har deltidsarbete med i genomsnitt minst 17 timmar per arbetsvecka.

Del har inle varil möjligt att vid beslutet om den nya lagen ange lösningar för alla de skiftande förhållanden som kan förekomma och som kan växla mellan olika branscher på arbetsmarknaden. Del ankommer på riksförsäkringsverket att, efter samråd med den centrala pensionsdelegationen som är knuten lill verket, meddela närmare föreskrifter för tillämpningen av lagen. I delegationen ingår företrädare för arbetsmarknadens parter.

När del gäller frågan om hur deltidsarbetet skall förläggas för att det skall grunda rätt lill delpension har riksförsäkringsverket föreskrivit att arbetet skall anordnas så att arbetstagaren utför något sådant arbete åtminstone varannan månad. Undantag från denna regel får medges när det är motiverat av särskilda arbetsförhållanden i del enskilda fallet.

Frågan om när en sådan undanlagssituation föreligger får avgöras i varje enskilt ärende. Sådana delpensionsärenden prövas i första instans av försäkringskassans pensionsdelegation, som dä består av bl. a. ledamöter med erfarenhet av arbetsmarknadsförhållanden. Pensionsdelegationens beslut kan överklagas hos riksförsäkringsverket och slutligen hos försäkringsdomstolen. Riksförsäkringsverkets besvärsavdelning har helt nyligen avgjort ett antal ärenden, där det är fråga om undantag från huvudregeln om deltidsarbetets förläggning för skogsarbetare. Besluten har ännu inte vunnit laga kraft. Med hänsyn häriill är några åtgärder från min sida i denna fråga f n. inte aktuella.

Avslutningsvis vill jag säga att del ligger i sakens natur att den praktiska tillämpningen av en så omfattande reform som det här är fråga om kan motivera justeringar i regelsystemet. Riksförsäkringsverket har också i juni 1975 fått i uppdrag att med biträde av den centrala pen-sionsdelegalionen noga följa utvecklingen av delpensionsförsäkringen och därvid föreslå sådana justeringar i lagstiftningen som kan visa sig behövas. Enligt vad jag har inhämtat kommer riksförsäkringsverket alt redovisa delta uppdrag till regeringen under hösten 1977.

Herr JONASSON (c):

Herr talman! Jag ber alt få lacka socialministern för svaret på min interpellation. Jag finner svaret positivt.

Lagen om delpension har varit i kraft elt drygt halvår. Och för mänga har den varil bra. Enligt min uppfattning måsle det vara ett intresse för alla parter att förlägga arbetstiden så att den passar arbetstagaren och dessutom så alt arbetsinsatsen blir meningsfull.

En kall och snörik vinter är inte den bästa alt arbeta i för äldre människor med vissa handikapp. Det gäller särskilt de äldre skogsarbetarna. För dessa skulle del vara en stor fördel att få göra ett uppehåll i arbetet under den hårdaste vintern. I stället skulle de få arbeta i fatt när våren kommer. Möjligheterna att ordna lämpligt arbete åt delpensionärer kan variera. De tyngsta jobben är inle så lätta att klara av. Passande uppgifter för den äldre skogsarbetskrafien måste ändå vara skogsvårdande arbeten - frösådd, skogsplantering, röjning och gallring - men dem kan man inte utföra i kyla och djup snö.

Socialministern redogör för bestämmelserna för delpension, och därefter tillägger han:

"När det gäller frågan om hur deltidsarbetet skall föriäggas för att det skall grunda rätt till delpension har riksförsäkringsverket föreskrivit att arbetet skall anordnas så att arbetstagaren utför något sådant arbete åtminstone varannan månad. Undantag från denna regel får medges när det är motiverat av särskilda arbetsförhållanden i det enskilda fallet."

Dispensmöjlighet finns alltså, och den bör enligt min mening vara tillämplig på skogens folk.

Det är att hoppas att vederbörande verkligen tar hänsyn till den sökandes önskemål när goda skäl föreligger. Stelbenta bestämmelser får inte hindra vad som är praktiskt, sunt och bra för alla parter.

Socialministern avvaktar nu. Han pekar på att riksförsäkringsverket har fäll i uppdrag att följa utvecklingen och nämner att här kan bli nödvändigt att föreslå vissa justeringar och att förslag i så fall skall komma under hösten 1977.

Jag vädjar till socialministern att han noga följer utvecklingen i de här frågorna för alt få ett system som passar både människorna och produktionen. Vi talar så mycket om samråd i olika sammanhang, och här är väl ändå ett område där den anställde och företagaren bör kunna samråda för att därmed lösa problemen på ett förnuftigt sätt.

Till sist vill jag poängtera att jag inle är ute efter att riva sönder något regelsystem. Vad jag vill är att dispens skall kunna erhållas när det löser praktiska problem. Det var också ur den synpunkten jag tog upp den här frågan i en interpellation i stället för att motionera.

Jag finner i alla fall socialministerns svar positivt och hoppas att problemet skall kunna lösa sig för dem som har sina ansökningar inne; jag utgår ifrån att socialministern annars följer de här frågorna.

Herr talman! Jag tackar än en gång för svaret.

Överiäggningen var härmed slutad. 2 Riksdagens proiokoll 1976/77:66-69

Nr 67

Tisdagen den 8 februari 1977

öm delpension för skogsarbetare

Nr 67

§ 9 Om den kommunala informationen

Tisdagen den 8 februari 1977

öm den kommunala informationen

Herr kommunministern ANTONSSON erhöll ordet för att besvara herr Alséns(s)den II januari anmälda interpellation, 1976/77:71, och anförde:

Herr talman! Herr AIsén har - med utgångspunkt i de uttalanden om den kommunala informationen som görs i propositionen 1975/76:187 - frågat mig om jag delar det synsätt som anges i propositionen i dessa delar.

Mitt svar är ja. Del allmänna synsätt som kommer till uttryck i propositionen bygger på de förslag som utredningen om den kommunala demokratin lade fram. Inom den utredningen förelåg som bekant en bred enighet i dessa frågor.

Under senare är har den kommunala informationsverksamheten byggts ut väsentligt. Såväl kommunerna som landstingskommunerna har aktivt prövat olika åtgärder för att informera medborgarna om rättigheter och skyldigheter. Ambitionen är också att ge medborgarna en möjlighet till direkt inflytande över den kommunala verksamheten. Eftersom de lokala förutsättningarna skiljer sig åt är del naluriigl att formerna för informationsverksamheten varierar. I kommunaldemokratiulredningen gavs många exempel på informationsåtgärder som kan vidtas. Utgångspunkten för utredningen var att de kommunala informationsinsatserna skulle omfatta alla medborgare. Därför måste särskilda åtgärder vidtas för alt nå de grupper som är svåra att nå.

För egen del fäster jag stor vikt vid att den kommunala informationen utvecklas ytterligare. Särskilt viktigt är att förutsättningar skapas för ett aktivt informations- och åsiktsutbyte mellan medborgare och förtroendevalda även mellan valen. Syftet bör vara att ge medborgarna ökade möjligheter lill direkt medverkan och inflytande över de kommunala frågorna. Därvid bör kommunaldemokratiutredningens idéer och uppslag kunna vara en god utgångspunkt för en utveckling på detta område.

Herr ALSÉN (s):

Herr talman! Först elt tack till kommunministern för att han svarat på min interpellation rörande den kommunala informationens innehåll och former. Svarets första del - som rör de allmänna motiven och grunderna för informationen - är helt tillfredsställande. Där är statsrådet klar och entydig. Något skäl för missförstånd existerar inte.

Däremot blir bilden en smula grå och suddig när kommunministern behandlar mina övriga två frågor. Han undviker helt enkelt att svara. Jag beklagar detta och tvingas att uppehålla mig en stund vid dessa spörsmål. Jag gör det därför att frågorna är av central betydelse vid den praktiska tillämpningen av den kommunala information som både statsrådet och jag finner sä nödvändig. Mina två övriga frågor löd så här:

2. Anser statsrådet att kommunal information i sakfrågor om möjligt bör lämnas kommuninnevånarna innan slutligt beslut fattas?

3. Anser statsrådet alt en allsidig och objektiv kommunal information

bör innehålla redovisning av såväl majoritetens som minoritetens uppfattning och konkreta förslag?

Myckel välvilligt tolkat kan jag möjligen finna kommunministerns svar på fråga 2 i följande svarsmening: "Ambitionen är också att ge medborgarna en möjlighet till direkt inflytande över den kommunala verksamheten." Jag gör den tolkningen därför att verklig möjlighet -och jag har förstått att det är det statsrådet menar - till medborgarinflytande bara kan åstadkommas om information lämnas innan slutligt beslut fattas. Jag frågar därför kommunminislern om han delar denna min uppfattning.

Så tänkte jag få uppehålla mig en smula utförligare omkring fråga 3. Den behandlar en principiellt mycket viktig frågeställning enligt min mening. Kommunminislern har för sin del hell avstått från att meddela någon uppfattning om hur minoriteten bör behandlas i den kommunala informationen, Hans tystnad på den punkten är så myckel mer beklaglig mot bakgrund av alt jag väckte min interpellation i första hand för att få besked just i denna del. Mitt behov av besked från kommunministern grundar sig på ett enligt mitl - och jag vet många andras - sätt att se horribelt ställningstagande från en ledande kommunalman i min egen hemkommun. Vederbörande, som tillhör samma parti som kommunministern, har i anslutning till en uppmärksammad dispyt med kommunens informationssekreterare i en offenllig handling givit uttryck för följande uppfattning när det gällde information i samband med kommunens budget:

"Något 'oppositions budgetförslag' existerar inte. Däremot har såväl (s) som (vpk) varsin reservation i kommunstyrelsen. Det bör självfallet vara informationsenhetens uppgift att informera allmänheten om Kommunstyrelsens budgetförslag. Om några politiska grupperingar har avvikande uppfattningar i förhållande lill detta förslag är det resp. politisk grupperings sak alt informera om sina avvikelser!"

Så kan alltså den praktiska verkligheten te sig i en av landets större kommuner år 1976. Del kan ibland vara stort avstånd mellan centralt uttalade uppfattningar och decentral tillämpning av dessa uppfattningar i den praktiska vardagsverklighet som möter den svenske medborgaren i allmänhet.

Della mitt påstående belyses bäst genom alt jag nu citerar vad en annan av kommunministerns partivänner har anfört om just behovet av information om minoritetens uppfattning och förslag. Del var herr Olsson i Järvsö som här i kammaren den 8 december i fjol, alltså för inte mycket mer än en månad sedan, gav sin synpunkt på redovisning av minoritets mening vid beslutsfattande. Herr Olsson höll sitt anförande med anledning av konstitutionsutskottets betänkande nr 10, som behandlade en motion av herr Olsson m. fi. centerpartister med förslag om att riksdagen skulle uttala att man vid offentliggörande och referat av ärenden och beslut i samhällsorgan, offentliga utredningar, länsprogram m. m. alltid skall meddela förekommande reservationer och avvikande mening-

Nr 67

Tisdagen den 8 februari 1977

Om den kommunala informationen

Nr 67 ar. Herr Olsson anförde i kammaren bl. a. följande, som jag vill citera

Tisdaeen den därför att jag tycker alt det är väsentligt. Först uttryckte han sin lill-

8 fehniflri 1977 fredsslällelse med utskottets behandling av hans motion och citerade

_____________ ett avsnitt ur utskottsbetänkandei:

Om den kommuna- "Den information som direkt styrs av statsmakterna bör självfallet la informationen präglas av största möjliga objektivitet. Härav följer att även frän majoritetsståndpunkterna avvikande meningar i princip bör redovisas. Särskilt viktigt är delta enligt utskottets mening när del gäller beslut under beredningsprocessen, t. ex. utredningsförslag. Alt information i detta skede ges om skiljaktiga meningar är ägnat att öka allmänhetens kunskaper om de aktuella frågeställningarna och därigenom stimulera debatten till fromma för statsmakternas slutliga ställningstaganden."

Så långt citerade herr Olsson utskottets betänkande, som f ö. är undertecknat av en annan partivän lill kommunministern, nämligen herr Boo,

Herr Olsson i Järvsö avslutade sitt inlägg i kammaren med följande ord:

"Utskottet uppehåller sig i första hand i denna fråga vid de statliga organens verksamhet. Här har den allsidiga informationen till andra organ och till allmänheten betydligt vidgats och förbättrats på senare år. Men den i motionen aktualiserade frågan har givetvis stor betydelse även i de olika länsorganen, landstingen och kommunerna."

Jag drar ett eget rött streck under det sista ordet, kommunerna. Herr Olsson fortsätter:

"Jag förutsätter att utskottels och riksdagens uttalande kommer att bidra till att olika meningar i samband med utredningar och beslut av olika slag på alla nivåer på ett bättre sätt än hittills kommer alt redovisas. Det bör också vara till stöd för de minoriteter som har anledning att bevaka all deras meningar kommer lill uttryck i den offentliga debatten." Min fråga till kommunministern är nu: Delar statsrådet och chefen för kommundeparlemeniei konstitutionsutskottets och herr Olssons i Järvsö uppfattning om hur samhällsorganen bör redovisa minoritetens mening vid beslutsfattande?

Herr kommunministern ANTONSSON:

Herr talman! Herr AIsén tar upp ett enskilt fall när det gäller den kommunala informationsverksamheten. Jag förstår, att man kan härleda det till Uppsala kommun. Jag föreställer mig att herr AIsén håller mig räkning för att jag inte från denna talarstol kan diskutera hur informationsverksamheten i en enskild kommun bör ordnas.

Det ligger helt inom ramen för den kommunala kompetensen att välja
informationskanaler på del här området. Låt mig ändå få säga: När jag
betonar allsidighelen i den kommunala informationen tror jag att det
ligger en viss vägledning för herr Alséns slutsatser i del betonandet.
Jag har sagt i interpellationssvaret alt informationsverksamheten bör om-
20 fatta alla medborgare i kommunen. Därvid har jag då stött mig på just

den utredning som vi talade om här tidigare, den kommunaldemokraliska utredningen.

Sedan frågar herr AIsén: Anser statsrådet att kommunal information i sakfrågor om möjligt bör lämnas kommuninnevånarna innan slutligt beslut fattas? - Jag skulle vilja anföra som en allmän principiell uppfattning från min sida att del ligger i kommunernas eget intresse, del ligger i de politiska partiernas intresse att vi får ut informationen om olika alternativ i den kommunala verksamheten - i den mån sådana förekommer- till en så bred folkopinion som möjligt. Anledningen till att jag säger detta är inte enbart att jag anser att det bör vara rättvisa mellan partierna, utan det som lett mig fram lill denna slutledning är det som jag hoppas alla är överens om, nämligen att vi måste vidta alla åtgärder vi kan för all aktivera den kommunala debatten och förankra det kommunala engagemanget i en så bred medborgaropinion som möjligt.

Den tredje frågan löd: Anser statsrådet att en allsidig och objektiv kommunal information bör innehålla redovisning av såväl majoritetens som minoritetens uppfattning och konkreta förslag?

Del har framgått av vad jag här har försökt anföra principiellt att jag menar att det är väsentligt med en så bred debatt som möjligt. Om man endast redovisar elt visst partis uppfattning i en viss kommunal fråga måste det självfallet begränsa möjligheterna till insyn från medborgarnas sida i den kommunala verksamheten. Det måste vidare leda lill alt man får en sned information, något som jag personligen inle alls är anhängare av.

Det kan vara annorlunda om det gäller att lärnna kommuninvånarna upplysning och information om ett beslut som kommunfullmäktige har fatlat. Har kommunfullmäktige fattat ett beslut i en viss fråga som angår de fiesta invånarna i kommunen så föreställer jag mig att det måste vara innehållet i det beslutet som man i det informalionsskedet - märk väl i det informationsskedet, sedan beslutet är fattat - bör lämna information om så mycket som möjligt.

Lät mig slutligen tillägga alt jag - utan all ta ställning i ett fall som jag tyvärr inte känner till - har angett att den kommunala informationsverksamheten bör omfatta alla medborgare, att det är önskvärt att man når ut med den kommunala informationen från olika partier redan pä alternalivstadiel och all beslut, fattade av kommunfullmäktige, bör tas in som en väsentlig del i informationskedjan.

Jag tror att i dessa sammanhang har de politiska partierna, den lokala tidningspressen och lokalradion en stor uppgift och att vi, för att stärka det kommunala engagemanget, måhända måsle ta bättre vara på dessa möjligheter till information. Det kommunala partistödet är tillkommet delvis för att partierna skall kunna nå ut till medborgarna med en så allsidig information som partierna själva har möjlighet att ordna.

Nr 67

Tisdagen den 8 februari 1977

Om den kommunala informationen

Nr 67 Herr ALSÉN (s):

Tisdaeen den talman! Jag sätter värde på de kompletterande synpunkter som

8 februari 1977 kommunministern nu har anfört till svaret, som jag med rätta tyckte

--------------- mig kunna konstatera var oklart och opreciserai på väsentliga punkter.

Om åtgärderför att Jag har full förståelse för att kommunministern inte är vare sig i stånd förebygga självmord eller beredd att framföra synpunkter på ett speciellt, lokalt fall. Jag framställde inte heller någon direkt fråga om det. Jag ville bara konkret belysa hur allmänheten, våra uppdragsgivare, kan uppleva samhällsinformationen från oss som politiker, vare sig vi befinner oss här eller i det lokala pariamentel. Mot den bakgrunden kände jag det angeläget att få rikta mina frågor till kommunministern.

Utan alt gå närmare in på det speciella fallet vill jag tillägga alt vederbörande kommunalråd dessutom är centerns företrädare i Kommunförbundets styrelse på riksplanet. Del är alltså inte, om jag får använda det uttrycket, vem som helst jag har exemplifierat med. - Nog om detta. Kommunminislern svarade inte på min fråga huruvida han delar konstitutionsutskottets och herr Olssons i Järvsö uppfattning om det angelägna i att samhällsorganen när de informerar medborgarna också informerar om minoritetens uppfattning. Eftersom kommunministern inte själv vill svara på den frågan försöker jag helt välvilligt lägga ett ja i kommunminislerns mun som svar. Jag tyckte mig kunna tolka vad kommunministern sade så, och del tackar jag för. Med det beskedet upplever jag, ehuru det inte var så entydigt och klart som jag skulle ha önskat mig, att kommunministern tar avstånd från, inte det här enskilda fallet - det begär jag inte - men händelser av det slag som jag relaterat frän min hemkommun.

Jag vill till sist understryka - det berörde också kommunministern - nödvändigheten av att komplettera med samhällsinformation för att komma till rätta med en på många håll besvärande obalans i massmediasituationen. En sådan från medborgarnas synpunkter besvärande obalans existerar just i den kommun som jag har hämtat mitt exempel frän.

Jag ber att fä tacka för kommunministerns synpunkter. Jag kan nu, sedan kommunministern kompletterat sitt svar, betydligt mer lugnad ännu en gäng framföra ett tack lill honom.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 10 Om åtgärder för att förebygga självmord

Fru statsrådet TROEDSSON erhöll ordet för att besvara fru Håkanssons (fp) den 9 december anmälda inlerpellation, 1976/77:63, till herr socialministern, och anförde:

Herr talman! Fru Håkansson har frågat socialministern vilka åtgärder

han avser alt vidta med anledning av den ökade självmordsproblemati-

22 ken, inte minst bland unga människor, och för att få till stånd en ökad

forskning inom detta område och en samordning av de resurser samhället har för alt förebygga självmorden i vårt land.

Enligt fastställd ärendefördelning är det jag som har att besvara inlerpellationen.

Fru Håkansson har i sin inlerpellation tagit upp ett allvariigl och svårbemästrat problem i vårt samhälle. Antalet fall där som dödsorsak angivits självmord uppgick i Sverige år 1974 till drygt 1 600. Härutöver finns fall där del är ovisst, om skadan har uppkommit genom olyckshändelse eller uppsåt. Del totala anlalel självmord under de senaste åren brukar uppskattas till ca 2 000.

Självmordsförebyggande verksamhet ingår som en naturiig del i den värd som bedrivs vid psykiatriska sjukhus och kliniker, psykiatriska akutmottagningar och vissa på s. k. krisinlervention inriktade polikliniker samt vid psykiatriska mottagningar för studenter. Vid behandling av giftmissbrukare ägnas den självmordsförebyggande verksamheten särskild uppmärksamhet. En förebyggande verksamhet bedrivs även av läkare och övrig sjukvårdspersonal inom andra verksamhetsområden, av personal inom social- och nykterhelsvård samt av lärare, poliser m. fl. Genom kommunala och frivilliga initiativ har på fiera håll anordnats telefonjour, varigenom människor i krissituationer kan komma i kontakt . med socialarbetare, jourhavande präst, jourhavande kurator eller representanter för olika intresseorganisationer såsom Länkrörelsen, patientföreningar m. fi.

Av vad jag har anfört framgår att åtskilligt görs för att hjälpa människor i sädana krissituationer som kan utlösa självmord. Jag vill här erinra om den omfattande utbyggnad av vårdcentraler som nu pågår inom landstingen. Dessa vårdcentraler avses i regel bli bemannade med både allmänläkare och specialister inom olika medicinska verksamhetsområden, bl. a. barn- och ungdomspsykiatri och allmän psykiatri. Ett samarbete förutsälis med den primärkommunala socialvärden, och detta har ofta markerats genom en lokalmässig samplanering. Värdcentralernas personal bör sä småningom få en mycket god kännedom om hemförhållandena inom distrikten genom den uppsökande verksamhet och de hembesök som utförs av socialarbetare, sjuksköterskor, arbetsterapeuter, hemsamariter m. fl. Det är därvid utomordentligt viktigt att man beaktar möjligheterna till personkännedom och kontinuitet. Därmed skapas också förutsättningar för ett förbättrat omhändertagande i krissituationer.

Under de senaste åren har en relativt omfattande forskning om själv-mordsproblematiken kommit i gång i vårt land. Sålunda har under de senaste tvä åren ett par vetenskapliga avhandlingar publicerats, och forskningsprojekt inom detta område pågår på fiera håll i landet. Jag kan här nämna alt regeringen på förslag av den inom socialdepartementet tillsatta delegationen för social forskning har beviljat medel för forskningsprojekt angående stöd och behandling i krissituationer.

Jag kan försäkra fru Håkansson att jag kommer alt följa utvecklingen med uppmärksamhet.

Nr 67

Tisdagen den 8 februari 1977

Om åtgärderför att förebygga självmord

Nr 67

Tisdagen den 8 februari 1977

öm åtgärderför att förebygga självmord

Fru HÅKANSSON (fp):

Herr talman! Jag lackar statsrådet Troedsson för svaret. Att detta är ell väldigt svårt problem och att några konkreta lösningar eller förslag till lösningar inte kan ges är förståeligt.

Vi är helt överens om alla de åtgärder som vidtas och kommer att vidtas, men jag tror inte att de är tillräckliga. Om vi jämför siffran för trafikolycksfall, som 1970 var 1 307, med siffran för dem som begått självmord finner vi att man inte har kunnat påverka den sistnämnda siffran i nedåtgående riktning utan att den tvärtom stiger. Och vi måste fråga oss vad det beror på; om man inle har vågat la upp det här problemet konkret. Självmordsforskningen i värt land famlar nog fortfarande i elt ganska ogenomträngligt mörker. Vi har en hel del fakta, en hel del dala och anlaganden från psykiatrer, psykologer, sociologer och övriga sam-hällsarbetare, men någon samlad tvärvetenskaplig forskning som försöker binda ihop de lösryckta bilarna med varandra finns inte. Någon riktigt klar bild av sammanhangen och orsakerna till alt människor tar sina liv är det vanskligt att få, eftersom man så ofta tycker att det är svårt att tala om del här ämnet.

Det har förvisso i riksdagen både ställts frågor och väckts motioner om självmordsproblematiken. Den senaste motionen, 1975/76:21, väcktes av fru Nilsson i Kristianstad. Motionären krävde där bl. a. ökade forskningsresurser och vidareutbildning i mentalhygien för lärare, skolsköterskor, skolläkare, distriktssköterskor, skolpsykologer och kuratorer.

Socialutskottet avstyrkte motionen med hänvisning lill den utredningsverksamhet som pågick och till alt socialstyrelsen hade i uppdrag att kartlägga livshotande förgiftningstillstånd med sömnmedel och lugnande medel och att därvid särskilt uppmärksamma förekomsten av självmordsförsök och självmord.

Man hade då förhoppningen att detta arbete skulle vara slutfört i början av 1976 och att en redovisning dä skulle läggas fram. Jag har efterlyst denna redovisning på socialstyrelsen, men enligt professor Åke Liljestrands sekreterare pä socialstyrelsens läkemedelsavdelning i Uppsala kan redovisningen möjligen föreligga under våren 1977.

Vi måste också fråga oss - den saken diskuterades inte alls i socialutskottets belänkande över motionen - vad som är grundorsakerna till den ökade självmordsfrekvensen. Troligen är ensamheten och isoleringen en av orsakerna. Ganska långt in på vårt sekel - t. o. m. så sent som på 1940- och 1950-lalen - var det inte vanligt att människor bodde ensamma. Bodde man inte kvar i sin ursprungliga familj, var man inneboende hos någon annan familj. Att ha en egen bostad var en lyx som var myckel få ensamstående förunnad. I dag ser vårt samhälle helt annorlunda ul, och vi har ca en miljon ensamboende. Vår ökade levnadsstandard har medfört att vi har råd att vara ensamma, och det är säkert på både gott och ont.

Många av dessa ensamstående har sina enda kontakter med andra människor på sin arbetsplats, och med det ofta högt uppdrivna arbetstempot

är möjligheten lill kontakt pä en mer personligt sätt bristfällig.

Ensamheten och isoleringen blir naturligtvis också större när arbetslöshet, permitlering och förtidspensionering drabbar människor.

Jag är medveten om att det inte går att lagstifta om mera medmänsklighet i vårt vardagsliv och om ett större ansvar för varandra som medmänniskor. Men för att på ett adekvat sätt angripa den stora ökningen av självmorden måsle man på något sätt komma in i bilden innan en krissituation är för handen.

En viktig länk i det förebyggande arbetet måste vara att i arbetslivet få en naturlig kontakt med människor i begynnande krissituationer -innan kriserna utlöses. Ofta kan man på arbetsplatser ganska tidigt märka att en kamrat har svåra problem med t. ex. alkohol eller all han har kontaktsvårigheter. I missriktad finkänslighet vill då ingen föra problemen på tal, och man låter det hela rasa utför tills någonting verkligt allvarligt inträffar.

Här finns del hell säkert mycket att göra för skyddsombud, anpassningsgrupper, företagshälsovård och inle minst för arbetskamraterna. Alt ta ansvar för och i den mån man kan hjälpa varandra är mycket viktigt. Annars får vi ett samhälle som trots värt materiella välstånd blir fruktansvärt obarmhärtigt och hårt. Om man i arbetslivet får möjlighet att visa vänlighet och kamratskap i stället för hårdhet och konkurrens, kan troligen många krissituationer för den enskilda människan undvikas.

Statsrådet Troedsson har i sill svar tagit upp samarbetet mellan å ena sidan hälso- och sjukvården och å andra sidan socialvården. Detta tror jag är oerhört viktigt. Genom utbyggnad av öppenvården och husläkar-systemet - här är en förutsättning alt man inle gör för stora distrikt - och genom en lokalmässig samplanering av landstingens och primärkommunernas socialmedicinska resurser kan man säkerligen skapa förutsättningar för en bättre och mänskligare vård.

Kännedomen om hemsituationen är speciellt viktig när det gäller människor i krissituationer, och där är det kanske ännu mer nödvändigt än annars med kontinuitet i vården. Det gäller givetvis hela vårdpersonalen, både den medicinska och den sociala delen.

Jag har här några siffror, som jag har fått av kriminalinspektörerna Sven Fridholm och Lars Tjerngren i Malmö. Sydnytt log upp självmords-problemaliken i några program för ett par veckor sedan. Den här inlerpellationen framställde jag i början av december, men de mellankom-mande helgerna och vissa andra omständigheter har gjort all svaret dröjt. Jag tror att det är mycket viktigt all vi tar fram detta problem i dagen och vågar tala om del - för många människor medför del en väldig ångest alt bara ta ordet "självmord" i sin mun; inte minst gäller det de anhöriga som drabbas av alt någon i familjen tar sitt eget liv.

Sveriges Radio log som sagt upp detta problem. Underlaget för programmet var en statistik, som man hade fått av Malmö polisdistrikt. Denna statistik, som jag alltså har fån från Sven Fridholm och Lars Tjerngren, är baserad på 100 säkra självmord där antingen ett avskedsbrev

Nr 67

Tisdagen den 8 februari 1977

Om åtgärder för att förebygga självmord

Nr 67

Tisdagen den 8 februari 1977

öm åtgärderför att förebygga självmord

eller andra omständigheter klart visar att del handlar om självmord. Fallen är fördelade på ålder och kön samt även på månader - det senare är kanske mindre intressant. Del uppseendeväckande är att den största gruppen är män mellan 25 och 35 år, alltså män födda mellan I94I och 1950. Jag skall inte trötta kammaren med att räkna upp hur fallen fördelar sig i övrigt, men jag kan avslutningsvis nämna alt av de 100 personer som den här undersökningen inom Malmö polisdistrikt omfattar är 27 kvinnor och 73 män. Den största gruppen är som sagt män födda 1941-1950.

Det finns verkligen anledning för samhället att pä elt bättre och mer radikalt sätt än hittills försöka stoppa den stigande kurvan av självmord, och naturligtvis helst skapa ett sådant samhälle att man kan minska antalet självmord. Givetvis behövs behandling i större omfattning både i krissituationer och efteråt. Men med det vill jag inle säga att förebyggande av självmord enbart är ett vårdproblem - det behövs förvisso förändrade attityder människor emellan också.

Jag har till sist några konkreta frågor all ställa lill statsrådet Troedsson. Vi är väl inle riktigt överens om omfattningen av forskningen angående självmordsproblematiken. Jag delar inte uppfattningen att forskningen är relativt stor. Vi har inte gjort speciellt mycket åt denna svåra fråga, trots alt kurvan för självmord de senaste åren varil stigande. Jag har några konkreta frågor:

Vill statsrådet Troedsson arbeta för en samordning av de insatser som görs pä självmordsforskningens område för att på så sätt få fram en tvärvetenskaplig forskning om delta stora och för samhället viktiga problem?

Hur mycket r.iedel har socialdepartementet avsatt för forskningsprojekt angående stöd och behandling i krissituationer?

Den tredje frågan är kanske inte lätt alt svara på, men eftersom intresset inte har varit sä stort från forskarna att anmäla sig vill jag fråga: Kan man förvänta sig intresserade forskare, eller är det också så inom de yrkesgrupper som i sill arbete kommer i nära kontakt med självmordsproblematiken att det är något man skyggar inför?

Fru statsrådet TROEDSSON:

Herr talman! Jag kan i väldigt långa stycken, ja, i det allra mesta, hålla med om vad fru Håkansson har sagt. Del görs naturligtvis inte tillräckligt på del här området - del är alllid en utmaning mol samhället att självmorden ökar, inte minst bland yngre människor. Jag kan instämma i många av de konkreta förslag som fru Håkansson lade fram; det var f ö. i stort sett de saker som jag själv pekade på i mitt svar på inlerpellationen.

Fru Håkansson ställde några konkreta frågor. Hon nämnde alt det inle finns någon samlad tvärvetenskaplig forskning och undrade om jag ville arbeta för en samordning av forskningen. Nu är det väl så alt självmorden och självmordsförsöken berör alla delar av värt samhälle. Därför är det väldigt svårt att la ut självmorden och säga alt just på delta område

skall vi ha en samordnad forskning. Så många delar av vårt samhälle, faktiskt hela politiken, kommer in i bilden. Det är utbildningspolitiken: att vi har en utbildning som upplevs som meningsfull för ungdomar, all de där kan prestera något på sin egen nivå och alt man inle minst på det viset förebygger alkohol- och narkotikamissbruk. Fru Håkansson nämnde själv sysselsättningen - del gäller att på alla sätt se till att de som vill ha ett arbete också får ett arbete och ett arbete som de upplever som meningsfullt. Och del gäller naturligtvis boendepolitiken och familjepoliliken, vår inställning till dessa problem, som fru Håkansson själv så riktigt anmärkte. Jag tror därför inte alt det finns någon anledning för mig all medverka lill att vi får en tvärvetenskaplig forskning som speciellt berör självmord. De forskare som arbetar inom dessa områden tar säkert själva de kontakter och initiativ som behövs för alt få fram de uppgifter och det underlag som de söker efter.

När det sedan gäller forskningsprojekt för stöd och behandling vill jag upprepa del jag nämnde i mitt svar, nämligen att vi från departementets sida understött sådana forskningsprojekt, och del kommer vi också att fortsätta att göra.

Vad som emellertid är väldigt viktigt i sammanhanget - och det vill jag understryka ännu en gång - är frågan om attitydförändringarna. Jag menar de attitydförändringar som inle bara gäller självmorden som sådana ulan naturligtvis psykisk sjukdom över huvud laget. Här behövs naturligtvis också insatser pä alla plan och i alla sammanhang för att vi skall kunna komma till rätta med de fördomar som finns.

Det är nog också så - som fru Håkansson sade - all även om samhället och statsmakterna gör allt vad som över huvud taget tänkas kan på dessa områden, är det till sist i mycket stor utsträckning en fråga om medmänskligt engagemang. Det finns en ganska utförlig beskrivning av alla de självmord som skedde i Sverige häromåret i en avhandling av Nancy Holmström. Hon pekar i den på att självmorden bland de äldre nästan alltid föregås av en psykisk sjukdom, men i botten på detta ligger ofta fysisk ohälsa. Understimulans, både intellektuell och känslomässig, ökar också risken för psykiska sjukdomar. Vidare framhålls att självmorden bland de äldre i mycket stor utsträckning sker just på sommaren, då de upplever ensamheten som allra störst.

Jag vill som sagt understryka mycket av det som fru Håkansson framfört. Det finns all anledning för alla samhällsinstanser alt beakta dessa problem, men vi får inte för den skull glömma bort vårt personliga ansvar i de här frågorna. Jag tror att det är detta man framför allt måste stryka under: Vårt ansvar för våra nära och också för vår omgivning - på arbetsplatsen, i skolan och i boendeområdena. Ulan elt sådant ökat medmänskligt engagemang tror jag inle alt vi kommer lill rätta med dessa problem. Insatser behövs alltså framgent på alla områden, också när del gäller ökat medmänskligt engagemang och ansvar.

Nr 67

Tisdagen den 8 februari 1977

Om åtgärderför att förebygga självmord

Nr 67

Tisdagen den 8 februari 1977

Om åtgärder för att förebygga självmord

Herr BIÖRCK i Värmdö (m):

Herr talman! Jag hade inte alls tänkt delta i denna diskussion, men framför allt fru Håkanssons inlägg gjorde alt jag anser mig böra ge några kommentarer, eftersom detta är ett område som i hög grad berör mig som arbetar vid en medicinsk klinik. "Inioxikationer" - och förgiftningar ärju del sätt på vilket man, i varje fall i storstäderna, begår självmord och gör självmordsförsök - är en av de allra vanligaste orsakerna till intagning vid invärtesmedicinska kliniker.

Jag har nog den uppfattningen att man har alt göra med tre olika slags självmordsförsök - självmordsförsöken är ju oerhört mycket fier än de faktiskt genomförda självmorden. För del första fall där verkliga avsikter ligger bakom, för det andra fall där demonstration eller något slags korlslutningsreaktion ligger bakom och för del tredje rena olyckshändelser - särskilt gäller delta gamla människor som kommit in i en "tablettautomalism".

Fru Håkansson tog upp betydelsen av arbetslivet och de interpersonella relationerna. Jag har nog inte det intrycket att självmordsförsöken har så mycket med arbetslivet att göra. Jag tror i stället alt självmordsförsök, framför allt i yngre åldrar, ofta är slutet i en utveckling karakteriserad av missbruk i första hand av alkohol, kanske ibland av narkotika. För en grupp däremot som statsrådet Troedsson nämnde, men som fru Håkansson inte talade så mycket om, nämligen de äldre männen, tror jag det ligger annorlunda till.

När en av mina medarbetare och jag för några år sedan gick igenom vad förebyggande medicinska åtgärder skulle kunna betyda för att minska beläggningen på sjukhusen kom vi till det resultatet att en av de mest angelägna uppgifterna vore alt försöka förebygga återfall i självmord, om jag får uttrycka det så. Doktor Rut Eltlinger på Södersjukhuset har också under många år gjort stora ansträngningar i den riktningen. Men såvitt jag förslår har den självmordsförebyggande verksamhet, som hon och hennes kurator Marianne Wistrand ägnat sig åt, haft myckel liten effekt, så liten att de myndigheter som starkt har understött och hoppats pä denna verksamhet till slut bestämde sig för - jag tror tillsammans med doktor Eltlinger - att avbryta arbetet. Detta hindrar naturligtvis inte att man kan göra nya sädana försök. Och då tror jag att en väsentlig faktor skulle vara det som statsrådet Troedsson här pekade på, nämligen all knyta självmordsförebyggande verksamhet till samhälleliga vårdorgan, vårdcentraler och praktiserande läkare, där man har god personkännedom.

Jag vill emellertid lill sist säga att vi inte bara kan säga att allt vore gott och väl om alla självmord förhindrades. Säkert finns det många människor för vilka livssituationen är sådan att elt självmord är den enda vägen ut, en väg som också andra människor måste respektera. 1 andra sammanhang talas det mycket om "rätten lill vår död", och del är elt oerhört känsligt och svårbedömbart problem. Men klart är att i den mån man på olika häll i samhället är beredd att tillerkänna män-

niskor rätten till sin död kan man inte vägra personer, som vid sunda välskor kommit lill den slutsatsen att delta är det bästa som kan hända dem, all ta sitt liv. Det är, menar jag, en mycket svår problemalik inbäddad i denna fråga.

Del var lill slut delta jag ville markera genom denna korta kommentar.

Fru HÅKANSSON (fp):

Herr talman! Jag lackar fru statsrådet Troedsson för dessa kompletteringar lill svaret.

Vi är hell överens om många av de åtgärder som kan betraktas som mycket viktiga när del gäller att angripa detta verkligt stora samhällsproblem. Om vi får värdcentralerna utbyggda pä sådant sätt att distriktsläkaren ansvarar för en del av människorna inom sin kommun, så tror jag att det finns utsikter för att så småningom få samma personkännedom som distriktssköterskorna nu har efter indelningen i speciella distrikt, där man lär känna hela befolkningen i området. Jag kan f ö. här tala av egen erfarenhet, eftersom jag under flera år har tjänstgjort som distriktssköterska; nu tjänstgör jag som skolsköterska. Jag vet vad sådan ingående personkännedom betyder och hur viktigt del är att den hjälpsökande verkligen träffar samma människa när han söker hjälp.

Däremot är jag inle överens med Gunnar Biörck när han säger alt arbetslivet troligen inte har någon större betydelse i delta fall. Just isoleringen, känslan av att vara utstött, tror jag ofta är en av grundorsakerna till att någon börjar umgås med tankar som: Ingen bryr sig om mig, och ingen behöver mig. Jag håller med om att självmordet oftast är en medveten handling, många gånger riktad mot någon anhörig, eller ett rop på hjälp-också ett rop på hjälp av kamrater. Där har både statsrådet Troedsson och jag betonat vikten av att vi verkligen tar ansvar för varandra.

Jag hoppas slutligen att statsrådet Troedsson kommer att ta de initiativ som är möjliga i denna viktiga fråga, och med det ber jag att än en gång få tacka för svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 67

Tisdagen den 8 februari 1977

Meddelande om interpellationssvar

§ 11 Meddelande om interpellationssvar

1976/77:69 om åtgärder med anledning av planerad avveckling av verksamheten vid Algots Nord

1976/77:70 om åtgärder med anledning av planerad avveckling av verksamheten vid Algots Nord

Herr industriministern ÅSLING:

Herr talman! Jag får härmed meddela att interpellationerna nr 69 av herr Hörnlund och nr 70 av herr Ångström kommer att besvaras i samband med behandlingen av propositionen om tekoindustrin.

Nr 67

§ 12 Om en ersättningsindustri i Köpmanholmen

Tisdagen den 8 februari 1977

Om en ersättningsindustri i Köpmanholmen

Herr industriministern ÅSLING erhöll ordet för att besvara herr Lo-rentzons i Kramfors (vpk) den 18 januari anmälda fråga, 1976/77:197, och anförde:

Herr talman! Herr Lorentzon i Kramfors har mol bakgrund av förestående nedläggning av sågverket i Köpmanholmen frågat mig om jag anser det vara förenligt med socialt ansvarstagande att lägga ned företag utan alt svara för ersättningsindustri och om jag vill medverka till alt dylik induslri etableras i Köpmanholmen.

Sågverket i Köpmanholmen ägs av Norriands Skogsägares Cellulosa AB. Enligt uppgifter från företagsledningen är anledningen till nedläggningen av sågen alt den med nuvarande produktion är olönsam och att råvara för en utökad produktion inte finns inom området. En utbyggnad av sågen förutsätter alt råvara hämtas från inlandet, vilket kan äventyra råvaruförsörjningen och sysselsättningen vid inlandssågverken.

NCB framhåller att man planerar en ytteriigare satsning - utöver den i dag pågående - till förbättring av sulfatfabriken i Köpmanholmen och garanterar arbete för de anställda i Köpmanholmen fram till pensionen. Den som väljer att fiytta ges förtur till anställning vid företagets övriga sågverk.

Med hänsyn lill del sagda anser jag det inte vara befogal med åtgärder från statens sida för alt skaffa ersättningsindustri.

Herr LORENTZON i Kramfors (vpk):

Herr talman! Jag tackar industriministern för svaret på min fråga.

I svaret står bl. a. följande: "Enligt uppgifter frän företagsledningen är anledningen lill nedläggningen av sägen att den med nuvarande produktion är olönsam och att råvara för en utökad produktion inte finns inom området." Men detta är ju nästan klassiskt. Jag skulle vilja fråga industriministern: Visar man mer socialt ansvar, när man långsamt tar död på ett företag än när man abrupt lägger ned det? Detta långsamma avlivande av sågverket ärju ett faktum. Att som industriministern hänvisa till att det fåtal arbetare som nu är anställda vid sågverket kan få arbete på massafabriken är inget försvar för all man långsamt har avlivat detta sågverk. Ett faktum är, och del känner industriministern mycket väl till, att man undan för undan har låtit sågverket förfalla sedan man köpte det 1965. När köpet gjordes var det skogen och massafabriken man ville komma över. Jag är fullt medveten om alt det var två om affären när man köpte Forss ab, Mo och Domsjö AB och NCB. Mo och Domsjö tog en stor del av skogen, men sågverket var tydligen något nödvändigt ont för NCB. I annat fall skulle man inte ha låtit del förfalla som man nu har gjort.

Historiken känner industriministern mycket väl till. I dag är det 58 anställda. Industriministern hänvisar också till att massafabriken möjligen kan ta över en del. Men de 120 som fanns från början dä? Det

var en arbetsplats med 120 man, och arbetarna är icke överens med NCB:s ledning om alt företagel skall slippa undan. Man vill ha en ersättningsindustri som sysselsätter lika många som då NCB tog hand om sågverket. De alternativ som NCB har lämnat - ett sågverk som sysselsätter antingen 18 man eller 25 man - och de olika kostnadsförslagen anser man inle vara realistiska.

Men ännu värre är del när NCB:s direktör säger lill arbetarna: Accepterar ni inte sysselsättning för 18 man, är del ni själva som förorsakar nedläggningen. Detta säger han mot bakgrund av att sågverket i dag arbetar på dispens från yrkesinspektionen och arbetarskyddet och alt nödvändiga förbättringar för arbetarskyddet för alt arbetarna inte skall vara direkt utsatta för olycksfallsrisker skulle kosta 2,5 till 3 milj. kr.

Jag finner delta svar mer än underligt. Möjligtvis kan det bero på att industriministern själv varil engagerad i NCB.

Herr industriministern ÅSLING:

Herr talman! Jag vill påminna herr Lorentzon i Kramfors om vad frågan gällde, nämligen behovet av ersättningsindustri med hänsyn till den aviserade nedläggningen av sågen. Företaget har enligt uppgift valt alt vidareutveckla sulfalmassaproduktionen vid Köpmanholmen, och utvecklingen av den fabrikationen innebär att man kan garantera sysselsättningen på den industriplats som det här är fråga om. Därmed är den fråga som herr Lorentzon lar upp också löst, eftersom behovet av ersättningsindustri för dessa människor inle är påtagligt.

Herr LORENTZON i Kramfors (vpk):

Herr talman! Industriministern svarar inte på min fråga. Det gäller att fä ersättningsindustri för de 120 arbetstillfällen som fanns när NCB köpte sågen. Nu har man minskat detta antal genom att medvetet driva sågen mot en nedläggning och därmed kommit ned i 58 arbetare. Industriministern säger i sitt svar alt en del av dessa äldre garanteras arbete vid sulfalfabriken fram till pensionen, andra som vill fiytta ges förtur lill anställning vid företagets övriga sågverk. Men det är inle svaret på min fråga.

Jag har inte ftågat efter åtgärder från staten för all skaffa ersättningsindustri utan vad jag tänkte på när jag ställde min fråga värden Åslingska doktrinen, som kommer att gå till historien, nämligen att det är förelagens skyldighet att svara för den fortsatta sysselsättningen för sina anställda då elt förelag lägger ned driften. Den fråga som arbetarna ställer avser 120 arbetsplatser. Det är också en fråga om bygdens framtid. Det är detta frågan gäller, herr industriminister.

Jag beundrade mycket det initiativ som togs i och med startandet av den bondekooperativa skogsrörelsen. Det skall inte litet lill för all övertyga de svenska bönderna också i Norrland om alt de borde satsa sina sparade slantar pä något sådant, som de kunde bedöma som ovisst. Man visste hur SCA hade uppträtt mol dessa skogsbönder.

Nr 67

Tisdagen den 8 februari 1977

Om en ersättningsindustri i Köpman-holmen

Nr 67

Tisdagen den 8 februari 1977

Om en ersättningsindustri i Köpman-holmen

Det gällde dä att få ett högt pris på skogsråvaran, och det har man nu fått. Men det är inle bara skogsbönderna det gäller ulan också de arbetare som inle har något annat att sälja än sin arbetskraft. Det är dessa som NCB inte tar hänsyn till genom nedläggningen av sågverket.

Herr industriministern ÅSLING:

Herr talman! Jag svarade på herr Lorenlzons i Kramfors fråga, men han tycks nu förneka innebörden i denna, nämligen om del är förenat med socialt ansvarstagande alt lägga ned företag utan alt svara för ersättningsindustri och om staten är villig alt medverka lill alt skapa sådan industri i Köpmanholmen. Mitt svar var att samhället, eftersom företaget är i färd med alt vidareutveckla massaproduktionen på platsen, inle har anledning att av företaget kräva någon ersättningsindustri i della speciella fall.

Vad som har hänt under årens lopp i fråga om utvecklingen av sysselsättningen i Köpmanholmen är något som inle omfattas av herr Lorenlzons fråga. Jag kanske också skall påminna herr Lorentzon i Kramfors om att det har skett en fortlöpande utvidgning av sulfalfabriken. Alt gå tillbaka några år och kräva ersättningsindustri för människor som redan har fält sin sysselsättning säkrad på annat håll är väl ändå att gå väl långt i abstraktion i en i och för sig mycket allvarlig fråga.

Herr Lorentzon i Kramfors tillhör dem som har sin egen tolkning av den s. k. Åslingdoktrinen. Jag vill bara påminna om alt den grundar sig på del beslut som riksdagen har tagit beträffande ansvarsfördelningen mellan samhälle och företag när del gäller att trygga sysselsättningen för anställda. Samhället har alllid ett övergripande ansvar i sammanhanget, men företagen får inte springa ifrån sitt primära ansvar.

Herr LORENTZON i Kramfors (vpk):

Herr talman! När det gäller Åslingdoktrinen, som kommer alt gå till historien, skulle jag vilja hänvisa till vad som står i riksdagens protokoll nr 43. Del var en omfattande inlerpellalionsdebalt om järn-och stålindustrin den 10 december i fjol. Debatten rörde också vissa orter där företagen möjligen skulle läggas ner. Jag citerar vad industriministern då sade:

"Del faller i första hand på de berörda företagen alt trygga en fortsalt sysselsättning för sina anställda."

Vidare sade industriministern, på s. 75:

"Vi kräver av företaget att man mobiliserar annan sysselsättning i stället för den som man berövar orten."

Det är helt klart att detta är något hell nytt i svensk politik. Den gamla regeringen följde inle alls dessa linjer. I exempelvis Ådalen fick SCA obehindrat lägga ner det ena företaget efter det andra, utan att ställas till ansvar.

Så kommer en ny industriminister och säger att de gamla tiderna är fiyktade och att det här är något hell nytt.

Javisst är det nytt. Man blir nästan överraskad. Och industriministern talar i pluralis. "Vi", säger industriministern. Det är alltså inle bara industriministerns uppfattning, det tycks vara hela regeringens uppfattning alt nu är det företagen som skall ansvara för sysselsättningen. Den gamla linjen är hell bruten.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 13 Om åtgärder för att säkra sysselsättningen inom järn- och stålindustrin

Nr 67

Tisdagen den 8 februari 1977

öm åtgärderför att säkra sysselsättningen inom Järn- och stålindustrin

Herr industriministern ÅSLING erhöll ordet för att i ett sammanhang besvara dels herr Nyquists (s) den 21 januari anmälda fråga, 1976/77:209, dels herr Hagbergs i Boriänge (vpk) den 31 januari anmälda fråga, 1976/77:221, till herr arbetsmarknadsministern, och anförde:

Herr Nyquist har frågat mig om jag är beredd att utan alt avvakta handelsstålutredningen vidta åtgärder för alt säkra sysselsättningen vid Domnarvets Jernverk. Herr Hagberg i Borlänge har frågat arbetsmarknadsministern om regeringen är beredd att vidta åtgärder och använda sitt infiytande för att stoppa minskningen av antalet sysselsatta och eventuella permitteringar vid Domnarvets Jernverk och stålindustrin i övrigt i avvaktan på ett samlat program för hela stålindustrin. Enligt fastställd ärendefördelning är det jag som har att besvara frågan.

Jag besvarar frågorna i ett sammanhang.

Problemet med sysselsättningen inom stålindustrin består av tvådelar. Den ena delen, den som avser sysselsättningen på lång sikt, är beroende av den utveckling som svensk handelsslålindustri kommer att genomgå under det närmaste decenniet. I denna utveckling spelar självfallet Domnarvets Jernverk, som är landets största producent av handelsfärdigt stål, en central roll. Det är dessa frågor som handelsstålutredningen arbetar med.

Under den tid som utredningsarbetet pågått har ledningen för Domnarvets Jernverk beslutat att upphöra med produktionen av grovplåt. Den svenska grovplåtproduktionen kommer härigenom att koncentreras till Oxelösunds Järnverk. Denna åtgärd har diskuterats med handelsstålutredningen. Mot bakgrund av den svaga efterfrågeutvecklingen på grovplätmarknaden-till stor del en följd av varvskrisen-och den mycket hårda internationella konkurrensen inom detta produktområde har handelsstålutredningen ansett att överfiyttningen av produktionen är angelägen då den stärker den svenska stålindustrins konkurrensförmåga. Två tredjedelar av den personalinskränkning på 800 personer som herr Hagberg nämner i sin fråga beror på denna åtgärd. I övrigt genomförs vid Domnarvets Jernverk dels vissa inskränkningar, som har varit beslutade sedan en längre tid, bl. a. nedläggningen av den rostfria produktionen och eleklrostålverk 1, dels vissa rationaliseringar i driften. 3 Riksdagens proiokoll 1976/77:66-69

Nr 6

Tisdagen den 8 februari 1977

Om åtgärderför att säkra sysselsättningen inom Järn- och stålindustrin

HandelsstålulredningerRommer att redovisa sitt arbete i april månad och diskussionerna rörande utvecklingen på längre sikl bör anslå tills delta utredningsmaterial föreligger.

Hell vid sidan av den långsiktiga ulvecklingsproblematiken har Stora Kopparbergs Bergslags AB aviserat att man önskar stoppa stora delar av produktionen vid Domnarvets Jernverk under två veckor i april månad. Inskränkningen i driften berör ca 3 500 anställda. Förhandlingar med de anställda pågår.

Orsaken till den aktuella åtgärden är känd. Den konjunkturuppgång som man sedan lång tid tillbaka förutspått har inte kommit i gång på allvar. Lågkonjunkturen har nu liksom tidigare drabbat just stålindustrin särskilt hårt. Till skillnad mot vad som har varit fallet i fiertalet andra länder har man inom svensk stålindustri hittills kunnat undvika alt friställa personal. Produktionen har dock till betydande del fått läggas på lager. Lagerökningarna har som bekant till en del finansierats via del statliga lagerstödet. Från Stora Kopparbergs sida anser man sig nu inte kunna fortsätta denna lageruppbyggnad.

Även om stålindustrin är bland de hårdast drabbade branscherna finns mycket stora problem också inom andra delar av industrin på grund av den dåliga konjunkturutvecklingen. För att främja sysselsättningen inom industrin har regeringen som bekant nyligen beslutat om särskilda arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Under våren kommer dessutom att framläggas förslag om ytterligare åtgärder för alt stimulera sysselsättningen inom vissa särskilt utsatta branscher, bl. a. stålindustrin.

Herr NYQUIST (s):

Herr talman! Jag tackar industriministern för svaret, som jag naturligtvis för min del inte tycker är tillfredsställande.

År 1872 började man bygga Domnarvets Jernverk, och år 1878 stod det färdigt. Nästa år kan man alltså fira 100-årsjubileum, om man har några pengar till det.

Efter långa utredningar vid 1870-talets början hade bolagets ledning beslutat att koncentrera förelagets järnhantering till Domnarvel. Det innebar att man lade ner en lång rad bruk och hyttor. Inom dåtida svensk industri var järnverket en enastående företeelse genom sin storlek, men det var märkligt också ur teknisk synpunkt. Allt hade större dimensioner än som tidigare varit vanligt i Sverige. Byggandet blev myckel dyrare än vad man från början beräknat, och man hade länga och stora inkörningssvårigheter.

För 50 år sedan - om vi går tillbaka halvvägs i tiden - var företaget inne i en kris. Bolagets ledning tvivlade då på alt det skulle vara ekonomiskt lönande i fortsätlningen att här i landet driva ett verk i konkurrens med de stora enheterna på kontinenten. Men i samband med det fick man en ny chef till Domnarvel, och han lyckades pä något år vända situationen. Bruket har länge intagit en ledande plats bland sina svenska motsvarigheter och introducerat ett fiertal tekniska nyheter i landet. Man

var först med den basiska bessermermeioden, 1890, och med de elektriska masugnarna, 1909. Senare har man utvecklat kaldoprocessen.

När man från Stora Kopparberg lidigare har presenterat bolagets framgång har det hetat alt den vilar på utnyttjandet av typiskt svenska tillgångar: malm, vattenkraft, skog och skicklig arbetskraft. Häromåret skrev man i en egen publikation: "Stora Kopparberg har lämnat fiera bidrag

till järn- och ståltillverkningens teknologi. En källa till stolthet är

detta: Samtidigt som produktionen vid Domnarvel mellan 1963 och 1967 (alltså ror 10 år sedan) ökade från 600 000 ton till 900 000 ton färdigvara, kunde medelförsäljningsprisel per ton stål ökas från 560 till 610 kronor. Detta resultat nåddes under en period med ständigt fallande priser på världsmarknaden. En oavbruten produktutveckling och specialisering är nödvändig för att man på delta sätt skall kunna bevara och förbättra lönsamheten."

Det var då, det. Sedan har bolaget upplevt hur lönsamheten försämrats och hur likviditetssituationen blivit allvarlig. Orderslocken lär vara den absolut minsta sedan lång tid, och prisfallet har medfört att för fiera produkter priset inte ens läcker de rörliga kostnaderna. Dessutom har man, som industriministern säger i sitt svar, mycket stora lager, och man anser sig inte kunna bygga ut dem vidare.

Industriministern delar upp sitt svar. Han säger att man på lång sikt får avvakta vad handelsstålutredningen kommer med och på kort sikt får se vad de åtgärder som redan är beslutade ger. Detta tycker jag är helt otillfredsställande. Del är ju ändå efter påsk som bolagets varsel om att permittera 3 500 gäller. Jag hade väntat ett förslag till åtgärder före det.

Nr 67

Tisdagen den 8 februari 1977

Om åtgärderför att säkra sysselsättningen inom Järn- och stålindustrin

Herr HAGBERG i Borlänge (vpk):

Herr talman! Jag tackar för svaret på min fråga.

Permilleringarna, som nu härjar inom stålindustrin, är ett stort hol mot sysselsättningen som helhet. De visar också bolagens totala brist på ansvar inför situationen. Här är det fråga om kortsiktiga vinster som arbetarna skall betala.

Del allvarligaste i frågan är emellertid hur många arbetstillfällen som skall gä förlorade inom stålindustrin. Stålföretagen minskar nu på arbetskraften, och inga nya jobb är planerade. Flera hundra arbetstillfällen faller bon i Oxelösund, I 000 vid NJA, uppåt 1 000 i Domnarvel, 300 ä 400 i Degerfors och 300 i Vikmanshyttan. Dessutom har man anställningsstopp och skall minska arbetsstyrkan genom naturlig avgång. Det betyder väsentligt mindre antal sysselsätlningstilirällen inom stålindustrin.

Var skall det här sluta? Var finns planerna på nya jobb pä de här bruksorterna, som egentligen står och faller med företagen? Bolagen har ju inga planer såvitt vi kan se.

Domnarvets Jernverk, som är fiaggskeppet inom stålindustrin, har bara rationaliseringsplaner i görningen - SPAR 77, heter del - och där skall

Nr 67

Tisdagen den 8 februari 1977

Om åtgärderför att säkra sysselsättningen inom Järn- och stålindustrin

uppåt 1 000 försvinna. Men våren 1976 skulle del till flera hundra nya jobb, som kommunen jublade över. Nog är väl planeringen och framsyntheten urusel, och resultatet får faktiskt arbetarna och kommunen betala. Del här är ett exempel på kon sikt - herr Nyquist tog ett som gällde 150 är.

Minskningen av arbetskraften skall tydligen göras inför den högkonjunktur som man väntar; del är vad jag kan få ut av de äigärder man vidtar vid Domnarvets Jernverk. Del betyder sämre arbetsförhållanden på sikl och en högre arbetstakt för dem som finns kvar, och några människor får inle jobb. Sädana åtgärder vidtar man ulan alt utredningarna är klara. Man bara minskar på antalet sysselsatta,

Sker della med regeringens tysta medgivande? Är del här den princip som skall vara vägledande? Är del här Åslingdoktrinen, som har blivit så omtalad?

När industriministern svarar på min fråga redovisar han vilka åtgärder ledningen för Domnarvets Jernverk har vidtagit, men han nämner inte att antalet sysselsatta minskas intill den lidpunkt när det skall vara klart med en utredning om eventuella åtgärder. Hur kommer man alt slå sys-selsältningsmässigt då? Hur kommer bruksorterna att klara sig i framtiden?

Jag vill fråga: Ställer sig industriministern och regeringen bakom principen alt jobb skall vara ordnade och planerade innan man tar bort ett antal sysselsättningstillfällen? Kan regeringen ställa krav på ersättningsindustri eller ersättningsjobb? Faktum ärju alt 1 000 människor i Boriänge inle får behålla sina arbeten, och likadant är det på de andra stålörterna.

Herr industriministern ÅSLING:

Herr talman! Herr Nyquist var inte nöjd med mitt svar. Jag förstår att vad han var ute efter var löften om direkta arbetsmarknadsinsatser i Domnarvets Jernverk, som nu har stora problem. Det är litet förvånande att jag frän kammarens talarstol får höra della. Under hela hösten och vintern har man ju talat om behovet av alt vi nalkas de här frågorna med ett samlat grepp. Nu har vi ett samlat grepp under förberedelse. Handelsstålulredningens betänkande ligger inom kort pä vårt bord, och vi börjar skönja konturerna av den framtida svenska handelsstälnäringen. Utan att avvakta detta kräver herr Nyquist att vi skall gå in och föregripa åtgärderna.

Jag efterlyser faktiskt litet mera konsekvens i argumenteringen. Vi måste ju ändå bestämma oss: Skall vi försöka la ell samlat grepp när det gäller den svenska stålindustrin och utbilda ett mönster i något större sammanhang innan vi går till aktion? I så fall får vi också acceptera att handelsstålutredningen arbetar.

De permitteringar som aviserats är föremål för behandling, och självfallet går inte regeringen in och påverkar dessa förhandlingar. Men det skulle vara intressant att höra herr Nyquists - och även herr Hagbergs i Borlänge - värdering av de arbetsmarknadspolitiska insatser som nu

har ställts till arbetsmarknadens förfogande och som rimligtvis också måste påverka värderingen av företagens situation.

Herr NYQUIST (s):

Herr talman! Industriministern refererar lill utredningen och säger att den ena delen, som gäller svensk handelsslålindustri, är beroende av vilken utveckling denna induslri kommer att genomgå under det närmaste decenniet. Det är för mig en mycket passiv attityd till vad som skall ske, och det kan man naturiigtvis inte vara nöjd med.

De privata stålföretagen tycks inte ha tillräckliga resurser att möta framtiden med, och de har sannolikt inte heller förmåga att få fram riskvilligt kapital. Enbart lån kan inte vara tillräckligt. Därför är del naturligtvis nödvändigt alt staten på sikt engagerar sig i ökad utsträckning. Det är det som vi förhoppningsvis skall få se någonting av när handelsstålulredningens betänkande kommer. Men skall vi se på detta i tid? Handelsstålutredningen kommer, som det heter, någon gäng i april.

Vidare hänvisas till stimulansåtgärder som kan komma under våren. Del är ju också ett ospecificerat datum. Men vad vi vet är att jobbarna i Domnarvel har aviserats om permitteringar i anslutning lill påskhelgen. Båda dessa saker kan alltså låta vänta på sig, men de 3 500 i Domnarvel riskerar att bli permitterade. Det har betydelse i ett samhälle och på en arbetsplats där 6 000 människor är sysselsatta. Varannan industrianställd i Boriänge har alltså sin arbetsplats i verket.

Herr HAGBERG i Borlänge (vpk):

Herr talman! Industriministern tar inte upp den fråga som jag har ställt: Hur blir det med antalet sysselsättningstillfällen inom stålindustrin? Del paket som regeringen nu har lagt fram kan väl inle ha någon som helst inverkan på dessa I 000 arbetstillfällen som Domnarvel spar 1977 - eller på dem som spårs i Degerfors, i Oxelösund eller hos NJA. Här krävs del väl andra insatser.

Jag ställer den principiella frågan: Skall företagen åläggas alt ordna annan industri eller annat jobb innan man vidtar sådana här åtgärder? Industriministern kan väl ändå svara på vad som skall gälla för framliden, när man har ålagt industrin delta ansvar. Industrin handlar ju på sitt säii. Stora Kopparbergskoncernen som helhet skall inle tillskjuta något kapital till Domnarvets Jernverk för framtidsinvesteringar - det har dess styrelseordförande sagt. Följderna blir katastrofala, eftersom Domnarvets Jernverk inte självt har kapital. Skall då staten gå in? Koncernen i sin helhet har pengar, men stålsektorn har ingenting.

Här har vi alltså spelet med en hel kommun och med de anställda. Hur ser industriministern på de här mycket viktiga frågorna när det gäller jobben inom slälsektorn?

En huvudfråga är väl också: Skall man kräva en framsynt planering? Ingår del i industripolitiken i vårt land i fortsättningen att kräva en fram-

Nr 67

Tisdagen den 8 februari 1977

öm åtgärderför att säkra sysselsättningen inom Järn- och stålindustrin

Nr 67

Tisdagen den 8 februari 1977

Om åtgärderför att säkra sysselsättningen inom järn- och stålindustrin

synt planering av företagen, och vilka åtgärder vidtar man i så fall mot de företag som inle har en framsynt planering?

Herr industriministern ÅSLING:

Herr talman! Låt mig till herr Hagberg säga att bättre sysselsättnings-planering ju är den stora, centrala frågan för arbetsmarknaden under år som kommer. Det är av denna anledning som sysselsättningsutredningen speciellt har uppehållit sig vid kraven på att fullkomna ett planeringssystem där företag och samhälle skall samarbeta för att skapa så stabila förhållanden pä arbetsmarknaden som möjligt. Med andra ord: Syssel-sältningsplaneringen måste bli ett viktigt instrument för förelag och samhälle pä den framtida arbetsmarknaden.

Herr Nyquist talar om dem som nu riskerar permitlering. Det är beklagligt all denna risk finns och vittnar om de myckel allvarliga problem som den svenska stålindustrin står inför. Regeringen har för sin del lagt fram det arbetsmarknadspolitiska åtgärdsprogrammet, som f ö. var rätt mycket ambitiösare än motsvarande program som oppositionen aviserade. Det vittnar ju om regeringens bestämda vilja att ta ansvar i den här situationen. Nu är del företagens uppgift att svara upp mot samhällets offert och stöd för sysselsättningen. Nu är det facket som tillsammans med företagen får träffa sina dispositioner och förhandla om vad som är aktuellt av förändringar i produktionen och neddragningar i sysselsättningen. Innan dessa förhandlingar är slutförda kan självfallet inte regeringen vidtaga några direkta och mera riktade åtgärder.

I övrigt planerar regeringen, som jag säger i mitt svar, alt återkomma med induslripolitiska åtgärder som är ägnade att stärka förelagens överlevandeförmåga och förmåga alt upprätthålla sysselsättningen.

Herr NYQUIST (s):

Herr talman! Det är inle bara del att produktionen kommer att minska vid Domnarvets Jernverk och att anställda riskerar att bli friställda där. Blir de del kommer naturligtvis - och där hänvisar jag till vad jag hade frågat om - utvecklingen i produktionskedjan att ha sin betydelse. Hur går det för Bergslagens egna mindre järnmalmsgruvor? Hur går det för ett 30-tal företag som arbetar mer eller mindre åt Domnarvets Jernverk?

Nu säger industriministern att det blir facket som får försöka att klara upp det här. Är det att undra på att den "skickliga arbetskraften", som det brukar heta i högtidliga sammanhang, känner oro och vägrar att acceptera permitteringar? Varför skall nödvändigtvis alltid just de anställda komma i kläm?

Det är inte bara de anställda och det är inte bara Borlänge kommun som känner oro - det gör vi i hela Dalarna och i Bergslagen. Vi kan bli hårt drabbade. Lägel i våra bruks- och gruvsamhällen är oroande. Därför måsle naturligtvis först och främst del kortsiktiga problemet lösas och därefter del långsikliga. Då måste det kapital, styrka och insatser till.

Herr HAGBERG i Boriänge (vpk):

Herr talman! Om man jobbar i stålindustrin, i Domnarvets Jernverk, och i viss utsträckning har blivit hånad för att den statliga stålindustrin, NJA, inle kunnat klara sina problem - människor känner kanske en viss skadeglädje för att företagsledningen där inte kunnat klara av sina problem - blir man också en aning beklämd för att vi har en industriminister som inle vill ta itu med och försöka klara av problemen för dem som inte får tillfälle att få jobb. Det gäller ändå I 000 man på ett ställe som inte har chans till sysselsättning! Vi får alltså en lägre sysselsättningsnivå, inga nya jobb, och jag vill ställa en fråga lill industriministern: Kommer utredningen eller regeringen att ha ambitionen att se lill all 1 000 sysselsättningstillfällen kommer till i Boriänge, så att sysselsättningsnivån kan vara som förut, eller skall den nuvarande nivån bli permanent?

Herr industriministern ÅSLING:

Herr talman! Vår ambition är att säkra sysselsättningen, och det står alldeles klart all vi av den anledningen är tvungna att vidareutveckla sysselsättningen i näringslivet. Även om den offentliga sektorn i det här skedet är den expansiva sektorn får vi inle förtröttas i försöken att skaffa nya sysselsättningstillfällen i näringslivet. Vi är beredda att mobilisera de resurser som erfordras för detta.

Får jag sedan säga till herr Nyquist att det inte bara är arbetskraften på den här arbetsplatsen som känner oro för järn- och stålindustrins utveckling. Oron känner vi alla, därför att det är symtom pä en allvarlig företeelse i svenskt näringsliv och svensk ekonomi som vi bevittnar.

Det är också ganska klart att vi i dag befinner oss i en besväriig situation därför att den näringspolitiska beredskapen här i landet har varil alldeles för låg och nu, när svårigheterna sköljer in över oss, är vi inte så rustade som vi skulle varit om vi hade haft en bättre näringspolitik under de år som gått.

Herr HAGBERG i Boriänge (vpk):

Herr talman! Industriministern talar om en näringspolitisk beredskap samtidigt som han i sin doktrin säger alt det är förelagen som skall ha huvudansvaret för sysselsättningen. Det är i så fall företagen som har haft en mycket dålig beredskap, eftersom de hamnar i den här situationen.

Dä kan frågan ställas: Med vilka medel kan man i framtiden klara de här jobben, om man godkänner företagens utveckling? Har arbetarna ingen hjälp att vänta från regeringen? Är det bara stimulanser företagen vill ha? Är det den näringspolitiska beredskapen man är ute efter?

Nr 67

Tisdagen den 8 februari 1977

Om åtgärderför att säkra sysselsättningen inom Järn- och stålindustrin

Nr 67

Tisdagen den 8 februari 1977

öm ökad säkerhet vid transport av giftigt gods

Herr NYQUIST (s):

Herr talman! Jag noterar att min fråga om vad som skulle kunna göras för dem som riskerar permitlering - innan handelsstålutredningen lägger fram sitt betänkande - fortfarande är obesvarad.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 14 Om ökad säkerhet vid transport av giftigt gods

Herr industriministern ÅSLING erhöll ordet för att besvara herr Nilssons i Uddevalla (s) den 25 januari anmälda fråga, 1976/77:220, till herr kommunikationsministern, och anförde:

Herr talman! Herr Nilsson i Uddevalla har frågat kommunikationsministern vilka åtgärder han är beredd att vidta för att öka säkerheten genom att föra över hanteringen av giftigt gods från landsväg lill järnväg.

Frågan har överiämnats till mig för att jag skall besvara den.

I ett interpellationssvar den 31 januari i år framhöll jag säkerhetsfrågornas betydelse i samband med transporter och annan hantering av fariigt gods. Jag redogjorde då också i korthet för det omfattande regelsystem som finns för de olika transportslagen och för det pågående arbetet med att ta fram ytterligare säkerhetsbestämmelser.

Jag vill understryka att varje transport av farligt gods, oavsett transportslaget, är förbunden med särskilda risker. Olyckshändelser kan inte helt förebyggas.

Herr Nilsson utgår i sin fråga från att järnvägstransporter är säkrare än transporter på landsväg.

Utländska undersökningar har emellertid visat att transporter av giftigt gods på väg inte är mer riskfyllda än järnvägstransporter. En amerikansk undersökning frän är 1974 ger t. o. m. vid handen att vägtransporter är att föredra från säkerhetssynpunkt. Erfarenheterna här i landet ger inte heller belägg för herr Nilssons uppfattning.

I sammanhanget bör betonas bl. a. att en järnvägstransport oftast måsle kombineras med en vägtransport innan godset når sin slutliga destinationsort. Den omlastning som då måste ske kan i sig utgöra ytteriigare en olycksrisk.

Jag anser sålunda inte att den åtgärd som herr Nilsson förordar obetingat leder till säkrare transporter av giftigt eller annat farligt gods. Enligt min mening kan man inle på säker grund generellt hävda att del ena transportmedlet är säkrare än det andra. Hänsyn måsle las till många faktorer, t. ex. godsets beskaffenhet och mängd, transportsträckan osv. Säkerhetsarbetet bör därför, såsom nu sker, inriktas på att sä långt möjligt begränsa olycksriskerna för varje enskilt transportslag.

Herr NILSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka industriministern för svaret. Tyvärr måsle jag konstatera alt svaret på min fråga var ganska negativt.

Man kan också konstatera all centerpartiet under valrörelsen sade all SJ skulle ges sådana resurser att bl. a. de långväga godstransporterna i större omfattning kunde gå på järnväg. De borgerliga partierna har också under förra året påpekat att fjärrtransporter av tungt gods skall gä på järnväg.

Industriministern säger att erfarenheterna här i landet inte ger belägg för alt del skulle vara säkrare att frakta farligt gods på järnväg än på landsväg. Han hänvisar bl. a. till en amerikansk undersökning i denna fråga. Man kan fråga: Vilka erfarenheter är det som industriministern menar?

Det är många med mig som anser att del är helt tokigt all lunga långtradare, lastade med farliga ämnen, kör parallellt med järnvägen. Ofta är del också fråga om långväga transporter. Tyvärr kan man också konstatera att tendensen är att långväga transporter, som traditionellt gått pä järnväg, i allt större utsträckning går på våra vägar. Della gäller inte minst miljöfarligt gods.

I Bohuslän, som jag kommer ifrån, planeras en utbyggnad i Stenung-sund av Sveriges största petrokemiska industri. Där kan man dagligen se stora mängder farligt gods fraktas på E 6 trots all del finns en järnväg. I Lysekil ligger Sveriges största oljeraffinaderi. Till detta raffinaderi saknas det industrispår. Alla transporter får alltså gå sjö- eller landsvägen, och detta i en landsända som betraktas som riksintresse från rekreations-och frilidssynpunkl.

Med utgångspunkt i den linje som bl. a. de borgerliga partierna drivit under framför allt valrörelsen, nämligen att man bör föra över sådana transporter till järnväg, ger mig industriministerns svar anledning till visst missnöje, med tanke på att trafiken i exempelvis de delar av landet som jag kommer ifrån - till Stenungsund, till Lysekil osv. - ökar mer Och mer. Jag skulle därför, med tanke på diskussionen om oljesamarbete med Norge och diskussionen om en utbyggnad av den petrokemiska industrin, vilja fråga industriministern: På vilket sätt tar man in trafiksäkerhets- och miljöskäl i diskussionerna i samband med sådana etableringar?

Nr 67

Tisdagen den 8 februari 1977

Om ökad säkerhet vid transport av giftigt gods

Herr industriministern ÅSLING:

Herr talman! Herr Nilsson i Uddevalla försöker tolka mitt svar som ett inlägg om den allmänna trafikpolitiska inriktningen. Jag vill betona att det inte är del. Jag har personligen uppfattningen att man bör utnyttja järnvägarna för långväga godstransporter så mycket som det är möjligt. Frågan gällde emellertid risker med landsvägstransport kontra järnvägstransport. På den punkten kunde jag konstatera att det inle finns något belägg för den uppfattning som herr Nilsson i Uddevalla ger uttryck för, nämligen att riskerna med landsvägstransport skulle vara större än

Nr 67

Tisdagen den 8 februari 1977

öm sysselsättningsfrämjande åtgärder i Robertsfors kommun

med järnvägstransport. Del är alltså inle motiverat all vidta några speciella åtgärder i della avseende.

Herr NILSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! När man i sådana här sammanhang talar om riskerna måste man naturligtvis väga in de olika synpunkter som finns. Jag sade alt jag kommer från en landsända som är oerhört starkt trafikerad, inte minst sommartid. Vi har, som industriministern vet, byggt ul ett oljeraffinaderi vid Brofjorden, men det saknas industrispår till den anläggningen. Delsamma gäller industrierna i Stenungsund. En mängd gods går alltså pä landsvägarna, och den tendensen kommer all öka. Och del handlar naturligtvis om säkerhet. Eftersom bilismen blir alltmer omfattande kommer tillbuden också att öka i antal.

Jag noterar emellertid med tillfredsställelse all industriministern är beredd att se lill all godstransporter i allt större utsträckning kommer att föras över lill järnvägen.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 15 Om sysselsättningsfränande åtgärder i Robertsfors kommun

Herr industriministern ÅSLING erhöll ordet för att besvara herr Nilssons i Agnas (m) den 13 januari anmälda inlerpellation, 1976/77:73, och anförde:

Herr talman! Herr Nilsson i Agnas har frågat mig om regeringen avser an föreslå åtgärder föran förbättra sysselsättningsläget i Robertsfors kommun och för att kompensera det bortfall av arbetstillfällen som kommer att ske i Ånäset.

Bakgrunden till herr Nilssons fråga är bl. a. en planerad nedläggning av mejeriet i Ånäset. Ansvaret för fortsatt sysselsättning ät de anställda vid mejeriet vilar i första hand på arbetsgivaren. I den mån som de anställda inle genom företaget erhåller nya anställningar kommer alla de arbetsmarknadspolitiska medel vi har till förfogande att sällas in.

När del gäller äigärder för att förstärka sysselsättningslägel inom kommunen vill jag framhålla att lokaliseringsstöd har lämnats till fiera företag för utbyggnader. Kommunen har också haft en neltoinfiyttning under de sex senaste åren. Efter det att herr Nilsson lämnade sin interpellation har regeringen beviljat elt företag. Götaverkens Byggaluminium, lokaliseringsstöd för en ytteriigare utbyggnad som kommer atl medföra en betydande sysselsättningsökning. Jag är dock medveten om att yllerligare åtgärder behövs för att stärka sysselsättningen i Robertsfors kommun. Regeringen är beredd all även fortsättningsvis vidta kraftfulla regionalpolitiska åtgärder för att stimulera en expansion av sysselsättningen i kommunen.

Herr NILSSON i Agnas (m):

Herr talman! Jag tackar industriministern för svaret. Jag vet inte om

del är meningsfylll att anföra så myckel; jag tror inte att del är många saker jag kan säga som inte herr Åsling känner lill.

Robertsfors, som har nämnts i min inlerpellation, är just i dag ett aktuellt namn efter gårdagens uppgifter om den forskning som pågår där och som kanske innebär en lösning på svära problem för vårt land. Den här kommunen var ursprungligen två socknar, Bygdeå och Nysätra. Robertsfors med ASEA i centrum kan sägas vara huvudort i den gamla Bygdeå socken i den meningen att det är den största platsen, att den har en del industrier och bra service. Nysätra centrum var och är Ånäsel. Och just i den kommunen finns det stora problem. Man ser ingen ljusning lokall. Människor är hänvisade lifl pendling - de måste alltså åka långa vägar för jobb. I kommunen har jord- och skogsbruksnäringens tillbakagång också betytt mycket.

Min fråga var aktualiserad just av nedläggningen av mejeriet. Den är inte bara planerad ulan beslutad och kommer atl ske om ungefär elt är. Dä mister 25 människor sin sysselsättning. 1 svaret slår del atl ansvaret för fortsatt sysselsättning i förslå hand vilar på arbetsgivaren. Norrmejerier är säkerligen ell ansvarsmedvetet förelag, del tvivlar jag inle på. Men vart skall arbetsgivaren hänvisa de anställda? Inom branschen kommer del knappast all bli några nya arbetstillfällen i trakten. Man räknar med två mejerier i länet i fortsättningen, i Skellefteå och Umeå. F. n. påstås att det bara blir ett mejeri, som skall ligga i Umeå. Om arbetsgivaren skall bereda de anställda sysselsältning i samma bransch måste alltså de anställda i Ånäset flytta till länshuvudstaden och tätorten. Jag kan inle se någon annan utväg.

Vad är det då som har skett? Jo, del är detta som kallas rationalisering. Själva ordet säger att det bör gälla något förnuftigt. Det är företagsekonomiskt betingade rationaliseringsplaner som gör atl arbetsgivaren i Ånäset lägger ned mejeriet.

När jag 1948 kom tillbaka lill mitt hemlän fanns det många arbetsplatser av det här slaget. Nu är de myckel få, och det är alltså rationellt. Ell mejeri i norr och ell i söder, och strax bara elt enda i staden i söder. Det är alltså en ekonomisk kalkyl som gör all de tvä stora tätorterna och lill slut bara en får fler arbelslillfällen och ännu mer människor.

Jag står myckel frågande inför den här utvecklingen. Jag lastar inle regeringen för den och inte heller företaget direkt. All åtgärden är riktig från företagsekonomisk synpunkt kan inte vederläggas. Del finns säkerligen beräkningar och kalkyler som visar all den är ekonomiskt lönsam. Men här kommer då den andra faktorn in i bilden, nämligen samhällsekonomin. Bär det sig för samhället med en sådan här utveckling? Innebär det en vinst att flytta människor, som måste försöka sälja sina hus i en relativt glest befolkad bygd, och att bygga nya bostäder i tätorten? Hur går del ihop, och hur blir del för den bygd där befolkningen decimeras? Och hur går del ihop socialt? Ger den stora tätorten en lika

Nr 67

Tisdagen den 8 februari 1977

Om sysselsättnings-.främjande åtgärder i Robertsfors kommun

Nr 67

Tisdagen den 8 februari 1977

Om sysselsättningsfrämjande åtgärder i Robertsfors kommun

god miljö och ell lika bra livsrum? Går del lika bra för dem som rycks upp med rötterna och flyllas? Hur går del för deras barn? Jag behöver inte ge svaren på dessa frågor - de ger sig själva.

Vi har sett mycket av problem på del här området. Vi har många tomma skollokaler ute i bygden och måste bygga nya i tätorten. Tål samhället della?

Det är på detta sätt jag menar atl alla poster måste med i beräkningen och att allt måste vägas in i det förlopp som sker. Staten och regeringen - de som styrt och planerat i vårt land - har i det förflutna gjort många felräkningar. Del är många misslag som gjorts. Den förra regeringen upptäckte för sent att man här fört en felaktig politik. Jag förväntar därför all vår regering i dag skall hålla en annan kurs.

När ell förelag av vad slag del vara må - ell företag som bedriver en nyttig verksamhet - genom sina kalkyler finner all del måsle ske en rationalisering som leder lill sammanslagningar, stordrift och koncentration och därmed större vinster, så måste samhällsekonomin automatiskt komma in i bilden. Man måste räkna fram den totala verkan av det som kallas rationalisering. Del är på detta stadium av planeringen som frikostigheten från statens sida skall visa sig. Del tjänar del allmänna på. Jag menar inte all staten skall gå in och styra, men del skall finnas större möjligheter till samarbete och samverkan på detta stadium av planeringen.

Jag förmodar all herr Åsling avser all staten med de arbetsmarknadspolitiska medel han nämner i svaret skal! gå in och ordna jobb eller omskolning för dem som mister sina jobb. Visst är del bra. Jag har här några aktuella siffror från mitt län. Under perioden december 1975 lill december 1976 ökade anlalel personer sysselsatta i arbetsmarknadsutbildning, beredskapsarbeten, halvskyddad eller skyddad sysselsättning, arkivarbete, arbetsprövning och arbetsträning med 1 360 till totalt 6 285 personer. Det är oerhört höga siffror i vårt län. Det skedde alltså under ett år en ökning med 1 360 personer. Antalet sysselsatta i beredskapsarbeten ökade under perioden med 613 och var 2 127 i december 1976. I arbetsmarknadsutbildning var 2 294 personer sysselsatta. Del innebär en ökning med 617 jämfört med siffran elt år tidigare. I halvskyddad och skyddad sysselsättning samt i arkivarbeie, arbetsprövning och arbetsträning sysselsattes 1 864 personer i december 1976 - en ökning med 130.

Dessa siffror visar atl det går att hjälpa människor på elt sätt som för tillfället och kanske också i längden är bra. Men del är inle den sortens hjälp som jag önskar skall växa. Bältre är alt en verksamhet, som på grund av svårigheter måsle göra s. k. rationaliseringar och överväga all koncentrera verksamheten till tätorter och större fabriker, får stöd i form av lån och bidrag för nybyggnader på orten. Det är bättre än en mängd åtgärder i ett senare skede. Detta gäller naturligtvis i synnerhet en verksamhet som inte innebär all man låter lagren växa. I me-

jeribranschen, som det här är fråga om, är del ju alltid varor som behövs, produkter som i vår del av landet har full avsättning.

Om man kastar en blick på Västerbotlenskartan - nu är del inte så många i kammaren, så det är inte lönt att sälta upp någon karta, men jag kan göra ett försök alt skissera situationen - ser man atl länet har en yta på 55 429 km-. Det innebär atl det är väldiga avstånd. Nu skall vi alltså ha ett enda mejeri på sydostkanten i den största kommunens tätort. Det blir väldiga transporter dit av råvaran - mjölken - och sedan transporter ut över länet och i vissa fall ända upp till Luleå, där mycket av mjölken avyttras. Man kan tänka på vad det betyder i dag när det gäller drivmedelsåtgång och vad del kan betyda i en energikris. Här borde man för många år sedan ha kunnat planera på ett annat sätt, här kunde företag och staten ha gått in i ett resonemang där man tänkt också på den saken. Vad som nu har gjorts går inte att ändra på, men jag anser att företagsekonomiska synpunkter inte har vägts mot andra viktiga synpunkter, och i fortsättningen hoppas jag att sådant här inle skall upprepas.

I vårt län finns jordbruket just i samma trakt som det nu nedlägg-ningsdrabbade mejeriet. Jag har hört slagord som Förädla råvarorna pä platsen! och Decentralisera verksamheten!. Det som har skett är myckel underligt, men i dag går väl ingenting atl ändra härvidlag.

När del sedan gäller interpellationssvaret, så talas det om lokaliseringsstödet, men det gäller ju inle Nysätra eller Ånäsel i kommunens norra del. Jag såg senast i går kväll Gölaverkens byggnader och del är mycket bra atl detta har kommit; jag hoppas alt det blir någonting stabilt. Men del betyder att om folk skall dit, så har de ändå långa pendlingsavstånd i de trakter det här gäller.

Även om jag hoppas att den metod som ASEA presenterade preliminärt i går, vad gäller alt la vara på kärnbränslets avfall, också kommer att betyda någonting positivt för Robertsfors, tror jag atl det som framhålls i slutet av industriministerns svar verkligen måsle understrykas. Kvar Slår all Nysälrabygden måsle ha stimulans.

Vad kan man då göra? Ja, del finns några förelag i trakten som har bra produkter och som kan utveckla sin sysselsättning. Ell par av dem finns i byar elt stycke frän Europaväg 4, som går genom kommunen, och elt par finns på platsen. Men de måste ha nya, större och mera ändamålsenliga lokaler. Det har varil fråga om all kommunen skulle bygga industrilokaler, men del har lagts på is.

Jag hoppas att de kraftfulla åtgärder som industriministern nämner i sitt svar kan sättas in på det sättet att de tre eller fyra företag som det närmast gäller skall kunna bli kvar i trakten och utvecklas. Det är mycket viktigt att politiken i stort sett blir en annan än den gamla regeringens och att en ny förtröstan kommer in, så att det blir liksom fint och bra att starta företag igen. Jag har personligen stort förtroende för herr Åsling och för regeringen, men jag är också så pass realistisk att jag inser att det är viktigt att det här snabbt sker någonting som

Nr 67

Tisdagen den 8 februari 1977

öm sysselsättningsfrämjande åtgärder i Robertsfors kornmun

Nr 67

Tisdagen den 8 februari 1977

öm sysselsättningsfrämjande åtgärder i Robertsfors kommun

gör alt människorna tror på meningsfullheten i att sätta i gång och att driva företag. Tack för svaret.

Herr industriministern ÅSLING:

Herr talman! Jag vill erinra herr Nilsson i Agnas om att Nysätra är en bygd med en nettoinfiyttning av icke oväsentlig omfattning, och har haft det i sex är. Regeringen är självfallet beredd atl stödja nyetablering - som jag har sagt - också i den här bygden, men vi kanske skall vara realister nog alt erinra om atl man i del läge vi nu befinner oss i måste prioritera insatser i bygder där arbetsmarknaden totalt sett är svag. I Robertsfors har man inle bara en bra arbetsmarknad med rätt många arbetstillfällen ulan dessutom en växande folkmängd. Det finns kommuner i Västerbotten som sitter i en myckel sämre situation och där vi kanske måste prioritera resurserna på ett annat sätt än i fallet Nysätra.

Jag nämner della bara därför att vi i debatter här i kammaren om näringslivsulvecklingen ändå inte får glömma alt nyelableringsviljan och resurserna för nyetableringar i näringslivet är ganska begränsade och att vi får se del positivt när det finns förutsättningar för della. Och utvecklingen i Nysätra är trots allt positiv.

Vad herr Nilsson i Agnas säger om strukturförändringarna i näringslivet skall jag inte närmare kommentera här. Jag vill bara påminna om att det är regeringens avsikt all i sill näringspolitiska agerande under de närmaste åren avbalansera och samordna de strukturella förändringar i näringslivet som är ofrånkomliga, och regeringen kommer därvid atl ta de sociala och regionala hänsyn som herr Nilsson i Agnas efterlyser.

Herr NILSSON i Agnas (m):

Herr talman! Jag tackar för detta tillägg till svaret, men jag vill säga alt om det är så att nelloökningen av anlalel människor i länet även gäller för Nysätras del, så beror detta inte på att människorna där har fält arbete inom det område där de trots allt bor eller på att några -t. ex. lärare och andra - har fiyttat tillbaka dit, ulan det beror pä atl de pendlar exempelvis sträckan Nysätra-Roberlsfors.

Industriministern säger också atl Robertsfors kommun befinner sig i ell ganska gynnsamt läge, men lill de två kommuner som har den allra svåraste situationen när del gäller åldersfördelningen hör Robertsfors och Nordmaling - underligt nog, eftersom de ligger vid kusten och vid den stora huvudväg som går genom Sverige. Dessa kommuner har faktiskt större svårigheter när det gäller det procentuella antalet gamla än andra kommuner, och det har tidigare förekommit uppvaktningar hos regeringen då det gällt hur man skall lösa dessa problem.

Även om vi är myckel tacksamma över atl vi kanske kan få en utveckling inom Robertsfors tätort och all vi har Sikeä och Gölaverken inom kommunen, sä betyder inte del all vi anser all dessa förhållanden helt uppväger den negativa utveckling som länge har pågått. Det är

dessutom så, all en liknande bygd har kommit i kläm mitt emellan de båda tätorterna Umeå och Skellefteå, och man måste därför vid planeringen för framtiden länka på att motarbeta de ogynnsamma verkningarna av att stora orter växer och blir större.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 67

Tisdagen den 8 februari 1977

Anmälan av interpellationer

§ 16 Föredrogs men bordlades åter konstitutionsutskottets betänkande 1976/77:22 skatteulskollets betänkanden 1976/77:16-19 utbildningsutskottets belänkande 1976/77:10 jordbruksutskottets belänkande 1976/77:12 näringsutskottels betänkanden 1976/77:14-16

8 17 Föredrogs och bifölls inlerpellationsframställningen 1976/77:91.

§ 18 Anmäldes och bordlades

Proposition

1976/77:68 om ändringar i den indirekta beskattningen

§ 19 Anmäldes och bordlades Redogörelse

1976/77:9 Styrelsens för riksdagsbiblioteket berättelse över förvaltningen för är 1976

§ 20 Anmälan av interpellationer

Anmäldes och bordlades följande interpellationer som ingivits till kammarkansliet

den 8 februari

1976/77:92 av herr Eriksson i Stockholm (vpk) till herr arbetsmarknadsministern om lika lön för lika arbete oavsett ålder:

På alltför många avtalsområden existerar det ungdomslöner. Lön utgår efter vilket folkbokföringsnummer man råkat fä och inte efter den arbetsinsats man gör. Branschvana och yrkeserfarenhet anses mindre viktiga än vilken ålder man uppnått. Detta är inget annat än ren och skär diskriminering av arbelarungdomen och ell led i kapitalismens förtryck av arbetarklassen i dess helhet. Ju större löneskillnader mellan arbetargrupper del finns, desto mer splittrad är arbetarklassen.

I den svenska politiska debatten har principen lika lön för lika arbete endast gjorts lill en jämlikhelsfräga mellan könen. Men principen innebär alt inga ovidkommande faktorer skall ligga lill grund för lönesällning.

Nr 67

Tisdagen den 8 februari 1977

Anmälan av interpellationer

Ovidkommande faktorer är t. ex. kön, nationalitet, ras, ålder m. m.

Ungdomslönerna finns inom LO-områdel, men även pä andra avtalsområden. Lät oss la två exempel som illustration.

1. Inom Fabriks är åldersgränsen 18 år. Under 18 år är del en löneuppdelning så atl den som bara är 15 år tjänar mindre än den som är 16 år osv.

2. Inom kommun och landsting gäller för stora grupper åldersgränsen 21 år. De som är under 21 år får alltså mindre betalt än de som är över 21 år.

Exemplen skulle kunna mångfaldigas. All ålder skall vara utslagsgivande faller pä sin egen orimlighet. LO-kongressen ställde sig bakom principen om lika lön för lika arbete oavsett ålder och rekommenderade sina medlemsförbund alt slopa åldersgränserna i de förekommande kollektivavtalen. En rörelse mol diskriminering av unga arbetare växer sig allt starkare ute pä arbetsplatserna men har i praktisk handling endast fått stöd av vänsterpartiet kommunisterna. Det stödet borde kunna breddas.

Med hänvisning till det anförda vill jag lill herr arbetsmarknadsministern ställa följande fråga:

Anser arbetsmarknadsministern all principen lika lön för lika arbete oavsett ålder skall vara vägledande för lönesättningen på svensk arbetsmarknad och, i så fall, avser regeringen vidta några åtgärder för att bidra lill att principen förverkligas?

1976/77:93 av herr Jönsson i Malmö (s) till herr justitieministern om en utbyggnad av kammarrällsorganisalionen:

Under senare år har i olika sammanhang pälalats den fara i rättssä-kerhelshänseende som de stora balanserna och den länga omloppstiden i förvaltningsdomstolarna utgör. Uppmärksamheten har därvid riktats särskilt mol kammarrätterna.

Sedan förvaltningsrättsreformen trädde i kraft den 1 januari 1972 har balansen i kammarrätterna ständigt ökat. Från all vid årsskiftet 1972-1973 ha uppgått lill ca 19 000 mål har antalet stigit till ca 26 800 vid årsskiftet 1976-1977. Även om ca 4 300 av de mål som balanserades lill 1977 utgjordes av mål med anledning av 1975 års allmänna fastighetstaxering - lill viss del seriemål - visar bilden en icke oväsentlig ökning av såväl det totala antalet mål som mål med längre omloppstid i kammarrätterna än ett är. Vid del senaste årsskiftet uppgick sistnämnda kategori av mål lill drygt 9 800 eller ca 37 96 av de mål som totalt balanserades.

En av orsakerna till balanssituationen i kammarrätterna är den ständigt ökade tillströmningen av mål. Under 1977 kan drygt 25 000 mål beräknas komma in lill kammarrätterna. Motsvarande siffror för åren 1978-1980 bör med en genomsnittlig ökning av 9 96 - en tillväxt som väl svarar mot förhållandena under de senaste åren - uppgå lill lågt räknat 27 300 resp. 29 700 och 32 400.

Statsmakterna har sökt möta mällillströmningen med en successiv ut-

byggnad av kammarrällsorganisalionen. Denna består f n. av fyra kammarrätter med sammanlagt 22 avdelningar, varav 19 är ordinarie och 3 extra. För budgetåret 1977/78 har föreslagits en ytteriigare avdelning. Avverkningskapacilelen hos organisationen bör mot bakgrund av förhållandena under de senaste åren kunna beräknas för 1977 till högst 26 000 mål (ca 1 130 mål per avdelning). För åren därefter torde med samma organisation endast en marginell ökning av avverkningen kunna påräknas.

I betänkandet JuU 1975/76:35 har justitieutskottet uppmärksammat den ökade måltillslrömningen och den svåra balanssiluationen i kammarrätterna. Utskottet har därvid uttalat att äigärder borde vidlas utan dröjsmål för att minska balansen. Med hänsyn lill den framtida mål-tillströmningen fann utskottet att en fortsatt utbyggnad av kammarrätts-organisationen knappast kunde undvikas. Ambitionsnivån borde enligt utskottet vara att förvaltningsrättsskipningen svarade mol allmänhetens krav på snabbhet, säkerhet och billighet. I syfte atl bringa ned mälbalansen i kammarrätterna och atl uppnå den angivna målsättningen förordade utskottet att regeringen utarbetade en plan för den fortsatta utbyggnaden av kammarrättsorganisationen. Därvid skulle särskild uppmärksamhet ägnas ål behovet och lämpligheten av all inrätta ytterligare en kammarrätt i södra Sverige. Planen borde enligt utskottet grundas pä föreliggande statistiskt material och en prognos om den framtida mällillströmningen. Planen skulle redovisas för riksdagen ulan onödigt dröjsmål. Genom riksdagens skrivelse den 7 maj 1976 fick regeringen del av denna hemställan.

I budgetpropositionen 1977 föreslås en utbyggnad av kammarrällsorganisalionen med en avdelning. Någon ytterligare utbyggnad är enligt justitieministern inte aktuell "för de närmaste åren". Förslaget grundar sig på en målsättning alt balansen i kammarrätterna skall ha bringats ned lill godtagbar nivå innan målen med anledning av 1980 års fastighetstaxering kan böria avgöras i dessa domstolar. Vad som avses med uttrycket godtagbar nivå anges inte i propositionen. Inte heller redovisas någon långsiktig utbyggnadsplan i enlighet med vad riksdagen förordat. Likväl avser justitieministerns uttalande inte enbart budgetåret utan en längre tidsperiod.

Enligt mitt förmenande kan den föreslagna organisationen inte väntas leda till någon nämnvärd minskning i kammarrätternas balans. Tvärtom finns med en så begränsad utbyggnad påtaglig risk för en yllerligare försämring av balanssituationen under de närmaste åren. Detta förhållande är oacceptabelt.

En rimlig målsättning är att balansen i kammarrätterna minskas med tvä tredjedelar till 1980. För atl uppnå delta mål krävs en fortsatt utbyggnad av organisationen med minst tre avdelningar. Av såväl domstolsadministrativa som personalpolitiska skäl bör utbyggnadsbehovet tillgodoses genom att en femte kammarrätt inrättas i riket. Denna bör ha kansliort i södra Sverige.

Mot bakgrund av vad jag sålunda anfört vill jag till herr justitiemi-

Nr 67

Tisdagen den 8 februari 1977

Anmälan av interpellationer

4 Riksdagens proiokoll 1976/77:66-69

Nr 67

Tisdagen den 8 februari 1977

Meddelande om frågor

nislern ställa följande frågor:

Vad anser justitieministern vara godtagbar nivå i fråga om antalet balanserade mål i kammarrätterna?

Vilka åtgärder avser justitieministern all vidta för att nedbringa balansen i kammarrätterna till denna nivå och fä lill stånd en rättsskipning som svarar mol allmänhetens krav på snabbhet, rättssäkerhet och billighet?

Vilka åtgärder har justitieministern vidtagit med anledning av riksdagens hemställan om en redovisning ulan onödigt dröjsmål av en plan för den fortsatta utbyggnaden av kammarrällsorganisalionen i bl. a. södra Sverige?

1976/77:94 av herr Söderqvist (vpk) till herr justitieministern om värvningen av soldater till Rhodesia:

Sedan i höstas sprids värvningspropaganda för den rhodesiska armén på svenska förband genom den nazistiska organisationen Nordiska rikspartiets soldaiiidning Framåt Marsch. Värvningsverksamhet för den rhodesiska armén i form av annonser i svensk press fortgår också ostört.

Det är enligt brottsbalken, kap. 19:12 (lag 1974, nr 565) förbjudet alt bedriva värvningsverksamhel i Sverige. Sverige har också anslutit sig till FN-sanktionerna mot Rhodesia.

Zambias utrikesminister uppmanade i början av januari i år bl. a. Sverige att stoppa flödet av legosoldater till Rhodesia. Representanter för befrielserörelsen ZANU (Zimbabwe African National Union) har vid flera tillfällen i svensk press fört fram anklagelser om all det finns svenskar i Rhodesia.

Zimbabwekommittén i Göteborg, som arbetar för stöd till ZANU, har genom JK- och JO-anmälningar påtalat dessa förhållanden och även underrättat juslilieminislern.

Mot bakgrund av dessa fakta vill jag fråga herr justitieministern:

1. Anser justitieministern alt den här beskrivna verksamheten är förenlig med svensk lagstiftning?

2. Om så inle är fallet, vilka åtgärder tänker justitieministern vidta för att stoppa verksamheten?

§ 21 Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts den 8 februari

1976/77:243 av herr Hellström (s) till herr arbetsmarknadsministern om utbildningen av bussförare:

I december 1976 uppvaktade Svenska lokalirafikföreningen. Svenska

kommunförbundet och Svenska kommunalarbetareförbundet arbetsmarknadsstyrelsen med krav på en kraftig utökning av bristyrkesutbildningen av bussförare. Bristen på bussförare är myckel stor, främst i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö men även i andra orter och bidrar till att kollektivtrafiken urholkas och försämras. En ökning av bristyrkesutbildningen med mellan 1 300 och 1 500 utbildningsplatser, dvs. till en total utbildningskapacitet av ca 2 000 utbildningsplatser, skulle vara nödvändig för all häva den svåra bristen. Svenska lokaltrafikföreningens medlemsföretag har förklarat sig beredda att medverka lill att lösa problem i form av fiaskhalsar i utbildningen som kan uppkomma vid en snabb ökning av denna - det gäller t. ex. tillgången på bussar, undervisningslokaler och instruktörer.

Med hänvisning till det anförda vill jag till herr arbetsmarknadsministern ställa följande fråga:

Vill statsrådet medverka till all utbildningen av bussförare inom arbetsmarknadsutbildningen kan utökas så att full behovstäckning näs, dvs. en kapacitet av ca 2 000 utbildningsplatser per år?

Nr 67

Tisdagen den 8 februari 1977

Meddelande om frågor

1976/77:244 av herr Strömberg i Vrelslorp (s) till herr industriministern om åtgärder för att främja sysselsättningen vid Degerfors Järnverk:

Uddeholms AB har aviserat alt ca 300 anställda vid Degerfors Järnverk måsle friställas. Detta är en fortsättning av den personalinskränkning som skett vid Degerfors Järnverk de senaste åren.

För att klara en fortsatt drift vid Degerfors Järnverk har Uddeholms AB ansökt om statligt lokaliseringslån för byggande av en bethusan-läggning för tillverkning av rostfri plåt.

Skulle denna utbyggnad ej komma lill stånd kommer detta att innebära att ytterligare personalinskränkningar på omkring 400 anställda måste göras.

Med anledning av det anförda vill jag lill herr industriministern ställa följande fråga:

Är industriministern beredd atl tillstyrka Uddeholms AB:s framsiällan om lokaliseringslån, så att sysselsättningen vid Degerfors Järnverk inte kommer att minska mer än vad som nu aviserats?

S 22 Kammaren åtskildes kl. 17.13.

In fidem

TOM T:SON THYBLAD

/Solveig Gemen