Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1976/77:64

Torsdagen den 3 februari

Kl. 10.00

§ 1 Föredrogs och hänvisades

Propositioner

1976/77:60 och 65 lill arbetsmarknadsutskottet

§ 2 Föredrogs och hänvisades

Motioner

1976/77:1336-1340 till näringsutskottet

1976/77:1341 till arbetsmarknadsutskottet

1976/77:1342 och 1343 till näringsutskoUet

§ 3 Föredrogs och bifölls interpellationsframställningen 1976/77:90

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

§ 4 Allmänpolitisk debatt (forts.)

Herr PERSSON i Karlstad (s):

Herr talman! Värmlands län är ett av de många skogslän som dagligen brottas med sysselsättningsproblem. Genom netloutflyttningen från slutet av 1950-lalet fram till 1974 minskades befolkningen i Värmlands liin med inte mindre än ca 12 000 personer. De som lämnade länet befann sig i de yngre och produktiva åldrarna, vilket innebär att ålderssammansättningen blir ogynnsam. I länets nordligaste delar, i Torsby kommun, är ålderssammansättningen skrämmande. 1 de västra och norra förvaltningsregionerna är ungefär var femte person 65 år eller mer. Den ogynnsamma ålderssammansättningen medför samtidigt ökade kostnader för kommunens och länets invånare genom åldringsvård och närservice. Samtidigt minskar länets skatteinkomster. Under de senaste tre åren har situationen dock ljusnat, och vi har kunnat notera en, om än blygsam, befolkningsökning, som till stor del beror på de utlokaliserade verken - etl välkommet tillskott till Värmland.

Vi värmlänningar och karistadsbor är synnerligen nöjda med de till Karistad utlokaliserade verken, och många i dem, för atl inte säga de allra flesta, känner sig i dag som acklimatiserade karistadsbor och värmlänningar.

Sedan försvarsutredningen lagt fram sitt betänkande har vilda rykten cirkulerat om att försvarets sjukvårdsstyrelse återigen skulle drabbas av personalomflyttningar och omorganisation. En olycklig formulering, medveten eller omedveten, i majoritetens skrivning i försvarsutredningens belänkande har vållat en inflammerad debatt bland berörd personal

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

i Karistad. Det har skapat oro bland den nyss utlokaliserade personalen. Så sent som i april 1976 utlokaliserades försvarets sjukvårdsstyrelse till Karistad och Värmland. Jag och många andra värmlänningar, inte minst den berörda personalen, frågar sig vad som är på färde: Tvingas vi återigen att flytta på oss, när vi nu böriat trivas i Karlstad?

Jag har full förståelse för alt personalen reagerar och känner djup oro inför framtiden. Det kan ju inte vara vettigt att den av riksdag och regering beslutade och genomförda ullokaliseringen av statliga verk nu skall böria rivas upp och alt nya flyttströmmar till annan ort förestår.

Herr talman! Jag tror att det skulle vara av utomordentligt stort värde, om man redan när man skriver direktiven till utredningen om hela krigssjukvården slår fast, att den nyss genomförda flyttningen och omloka-liseringen till Karlstad på intet sätt får äventyras. Inom utredningen bör man i alla fall diskutera frågan, ingående studera de regionalpolitiska verkningarna av en eventuell omorganisation och i myckel hög grad ta hänsyn till de investeringar som gjorts i Karlstad och till personalens situation. Vi i Karistad kan under inga förhållanden tänka oss in i den situationen atl nyss utlokaliserade verk och enheter skall slås sönder. Under alla förhållanden måsle någon form av statlig verksamhet ersätta framdeles eventuellt förlorade arbetstillfällen i Karlstad.

Herr talman! Ett offentligt uttalande från ansvarigt håll, och då närmast av någon företrädare för regeringspartierna, bör redan i dag göra klart vad som menas med att flytta stora delar av sjukvårdsstyrelsen till andra organ. Jag vet atl det skulle skapa lugn och arbetsro för personalen vid försvarets sjukvårdsstyrelse i Karlstad.

I övrigt kan vi värmlänningar snart sagt varie dag ta del av varsel och personalinskränkningar i företag. Nu senast har oroande rapporter influtit från Filipstadsområdet, där det dominerande företaget Wasabröd AB signalerat stor tveksamhet till fortsatta kapaciletsinvesteringar. Töcksfors Verkstads AB har vid tre fabriker varslat om kortiidsvecka. De fabriker som berörs av varslet ligger i Töcksfors, Åriäng och Koppom i västra Värmland. Såväl Öst- som Västvärmland är således hårt drabbade av konjunktursvackan.

Då näringslivet sviktar och friställer personal är länsarbetsnämnderna vana att få klara besked om att sätta in selektiva åtgärder i form av beredskapsarbeten på vägar etc. I år har vi fått en något annorlunda situation, och många regioner säger atl det inte ges tillräckliga och i många fall inga medel alls till angelägna vägprojekt.

Torsby i Nordvärmland är en kommun bland många som brottas med stora sysselsättningsproblem, och där finns många angelägna projekt. Ett av dessa är tillfartsvägar och bro vid Värnas. Länsarbetsnämnden har en rad projekt som den i samråd med vägverket är beredd att igångsätta med mycket kort varsel, och jag tror att våra vänner i Stöllet och Torsby skulle uppskatta om pengar ges till nämnda aktuella projekt.

Allt är således klappat och klart - det fattas bara pengar och klartecken från AMS. Ge AMS direktiv att omgående sätta i gång väg- och brobyggen

- ge dessa bygder pengar och infria de förväntningar som där finns!
Så sent som i går pratade jag med ansvariga på länsarbetsnämnden, och
de väntar fortfarande på besked från AMS om medel för att igångsätta
dessa projekt.

Möjligen kan ell tidigare cirkulär från AMS om att skjuta på vägbyggen eller omprioritera till andra objekt ha inverkat och fortfarande inverka negativt på en ökad satsning på vägbyggen. Jag är medveten om att kostnaderna per dagsverke inkl. maskinkostnader kan bli relativt stora, men detta oaktat måste medel satsas på bro- och vägbyggnader, inte minst de som från regionalpolitisk synpunkt är synnerligen värdefulla för transporter och kommunikationer. Den lokala LO-sektionen i Torsby har i brev till arbetsmarknadsministern pekat på denna fråga, och vi förväntar oss snara besked.

När det sedan gäller stål- och järnbranschen vet vi att det där finns en tilltagande oro. Människors yrkeskunnande och trivsel med sin jobb, industrier, bostäder och samhällets investeringar på stålorterna måste tas till vara. De orter där det inte framdeles kommer att vara möjligt atl driva stålindustri i samma omfattning som hittills måsle få sysselsättning som ersätter bortfallet av arbetsplatser. Dessutom har vi i dag på dessa orter en betydande undersysselsäitning bland kvinnorna. Också delta är en angelägen uppgift att klara.

Hemma i Värmland med dess bruksorter, där ett förelag dominerar, såsom Uddeholmsbolaget, finns många frågetecken. Många arbetare och tjänstemän, kommunalmän och underleverantörsföretag känner stark oro inför framtiden. Vi har ett par orter som nu förväntar sig besked från regeringen. Det gäller bl. a. Hagfors, varifrån två lokaliseringsärenden nu ligger på regeringens bord.

Herr talman! Jag har full förståelse för alt ett regeringsskifte kan ställa till med en massa tidsödande processer, men eftersom dessa två lokaliseringsärenden legat på regeringens bord alltsedan september månad 1976 kräver vi besked. Jag vill starkt understryka vikten av att handla

- och handla snabbt.

Ett tredje ärende är en lokaliseringsansökan från Storforsdivisionen. Den har också behandlats av arbetsmarknadsstyrelsen med tillstyrkan. Även detta ärende ligger nu och väntar på regeringens beslut. Investeringen i Storfors har på intet sätt samband med den pågående utredningen om järn- och stålbranschens framtid utan kan helt särbehandlas med hänsyn till den nya och särpräglade process som det gäller.

Herr industriminister! Vi värmlänningar är inte vana vid att vänta så här länge på besked. Ge bruken i Hagfors och Storfors besked! Om de inte får sådana, är jag rädd att det välbekanta ordspråket "medan gräset gror, dör kon" kan bli tillämpligt. Om det inte lämnas positivt besked om dessa högaktuella investeringar hinner konkurrenter i Europa och Japan göra både innovationer och investeringar och skapa försäljningsorganisationer för liknande produkter.

Samhället måste aktivt engagera sig i stålindustrins problem och i sam-

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

band med föreslående strukturförändringar långsiktigt lösa dessa frågor. De enskilda företagen och det privata näringslivet i sin helhet har inte möjlighet att ensamma klara utvecklingen inom stålindustrin. De senaste månadernas varsel har klart dokumenterat oförmågan hos många enskilda förelag inom branschen. Uddeholmsbolaget i Värmlands län är ett av många företag som råkat in i en kris, och utan att ta till överord tror jag och många med mig att Uddeholmsbolaget inte i tid har sett om sitt hus. Under högkonjunkturer har aktieägarna fått riklig tilldelning på sina aktier, och företagel har inte i tid satt i gång produktutveckling för att möta konkurrenter på den internationella marknaden. I dag får arbetare och tjänstemän skörda frukterna av koncernens låt-gå-politik.

Jag vill samtidigt understryka att om samhället skall gå in med lån och bidrag till elt företag bör det också ges insyn i företaget, via sam-hällsrepresentanter.

Vi socialdemokrater har i en stor näringspolitisk motion, med Sven Aspling som första namn, aktualiserat och efterfrågat en rad konkreta åtgärder inom näringslivet i Värmlands län. Utöver järn- och stålindustrin finns papper och massa, och vi har skogen. Många bolag, bl. a. Uddeholmsbolaget och böndernas egel företag Vänerskog, har aktualiserat vissa personalinskränkningar på grund av inköp av mastodonimaski-ner inom skogsnäringen. Självfallet skall vi inom skogsnäringen tillvarata möjligheter till rationaliseringar och med ökad mekanisering ta bort de tyngsta jobben. Men denna process får inte gå alltför snabbi, och den bör under alla förhållanden ske med stort hänsynstagande till arbetstagarnas intressen. I intimt samarbete med berörda fackförbund bör man skapa andra arbetstillfällen inom skogsbruket, t. ex. genom skogsvårdande åtgärder och ökad vidareförädling av länets skogsprodukter.

I det sammanhanget kan man också nämna atl den knappa tillgången på råvara är bekymmersam. Vi importerar i dag inte mindre an ca 35 96 av den värmländska industrins råvarubehov inom massa och trä.

Vi tror inte, herr talman, att de s. k. fria marknadskrafterna kan skapa sysselsättning och samtidigt fylla råvarubehovet; här måste skapas vissa ramar, där arbetstagare, samhälle och näringsliv kan ges instrument för att klara framtiden.

Vi värmländska socialdemokrater har tillsammans med våra partikolleger på Gävleborgs- och Dalabänkarna väckt en motion om att tillskapa en fond av typ Norrlandsfonden, som kan ge oss tillräckligt andrum i den nu rådande bekymmersamma situationen. Motionen, med Åke Gillström som första namn, ger en rättvis bild av de s. k. södra skogslänens prekära situation.

När det sedan gäller gruvhanteringen har Bergslagen av tradition varit en viktig inkomst- och sysselsättningskälla. Vi motionärer anser att statsmakterna bör tidigarelägga kartering, prospektering och vissa andra åtgärder, och Sveriges geologiska undersökning (SGU) bör få direktiv att sätta i gång inventeringen tidigare.

Herr talman! Om vi värmlänningar skall kunna uppnå det av riksdag och regering tidigare fastlagda målet när det gäller befolkning och sysselsättning, måste regeringen snarast vidta en rad åtgärder. Vi måsle t. ex. få transportstöd till Vänerlrafiken. Vi har i många år efterlyst transportstöd, och vi förväntar oss alt sådant stöd i en eller annan form snarast införs. Den tillsatta utredningen bör med förtur behandla Vänern och stödet till sjöfarten.

Vi har också aktualiserat behovet av ökad inplantering av lax och öring till Vänern. I en motion har vi tillsammans med partivännerna i Skaraborg och Älvsborgs Norra begärt att man tillvaratar de naturiiga förutsättningar som finns i Vänerområdel. Den förra regeringens målmedvetna politik på miljöområdet har gett resultat. De borgerliga med centern i ledningen har nu möjlighet att vid kommande riksdagsbehandling av våra motioner genom handling åstadkomma konkreta resultat.

Herr talman! Centerns löfte om 400 000 nya jobb kanske blir del svåraste alt infria. Jag satt i går kväll och lyssnade litet förstrött lill kammardebatten och hörde då att förste vice talmannen Torsten Bengtson menade att vi socialdemokrater lagt fram ogenomtänkta oppositionsförslag. Jag är inte lika säker på, herr Bengtson, att människorna ule i byarna upplever det så. I ett senare genmäle till fru Leijon framkom det att centerns tal om de 400 000 nya jobben endast var och förblir en målsättning. Hemma i Värmland har vi ett talesätt som säger att "vi värmlänninger löver och löver mycke". Jag skulle, herr talman, kunna föra in herr Bengtson under den rubriken. I enlighet med den centrala doktrinen från centern åkte centerns ledande män, bland andra Bertil Jonasson och andra centerrepresentanter från länet, omkring och utlovade au Värmland skulle få 7 000 nya jobb. Var finns de jobben i dag? Det frågar arbetare och tjänstemän ute på bruken. Jag tror att den timman skall komma när man inte längre kan säga att detta var en målsättning - man kan inte bara "löve och löve" i all framtid! Det ströddes omkring en mängd löften om jobb i valrörelsen i september, men när får vi de utlovade jobben, herr industriminister? Politik är att vilja, men politik är också alt infria givna löften!

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Herr JOHANSSON i Holmgården (c):

Herr talman! Majoriteten av de talare som varit uppe i denna debatt har i etl eller annat sammanhang omnämnt Norrbotten. Det må därför inte förmenas mig, som kommer därifrån, att ägna det mesta av min debatlid, för att inte säga hela debattiden, åt det länet.

Norrbotten har alltid varit elt kontrasternas län. Länet har haft en fåtalig befolkning, och det har många gånger ansetts fattigt, men det har trots sin fattigdom kunnat svara för en mycket stor andel av den export av olika råvaror som har gett landet det välstånd vi ändå har. Norrbotten har under långa tider svarat för 12 96 av landets export.

Trots den situationen har vi under flera perioder varit otroligt illa ute. Det är inte alltför länge sedan länsstyrelsen i Norrbotten i en av sina

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

länsprognoser redovisade alt vi stod inför en landsdelskaiasirof som en följd av den utarmning som hade skett framför allt under 1950- och 1960-talen. Då var del inte fråga om att bygga upp Norrbotten, utan att i så stor utsträckning som möjligt flytta människorna från glesbygden. Det var den tidens medicin. Man skulle inte, som den föregående talaren sade, driva rationaliseringsprocessen relativt sakta, ulan man skulle tvärtom driva den så snabbi som möjligt och se till att människorna flyttades bort från bygderna för att ges sysselsättning på andra håll. Det kallades, bl. a. i den socialdemokraliska Stockholmspressen, för den glädjande folkvandringen, och inte minst LO var helt inställd på just den sortens politik.

Jag såg i en av gårdagens tidningar atl folk från en av mellanbygdskommunerna i Norrbotten skulle resa hit ner för alt uppvakta industri-och arbetsmarknadsministrarna, och i den tidningsartikeln redovisades att kommunen under den senaste 20-årsperioden hade förlorat 41 96 av befolkningsunderiaget. Del är att märka att de 41 procenten inte bestod av gamla och orkeslösa människor, utan det var den generation som skulle ha sett lill att kommunen och regionen kunde leva vidare. Det finns kommuner som ligger ännu sämre till på grund av den politik som har bedrivits. Jag skulle faktiskt vilja ställa frågan: Vem var det som regerade under den liden, vem var det som svarade för den politiken?

I lördags anordnades det en mycket stor demonstration i Norrbotten med f. d. arbetsmarknadsministern och LO-ordföranden i täten. Vad var del de demonstrerade för? Jo, de krävde med stora banderoller: "Norrbotten skall inte läggas ner." Det hade varit tacknämligt om de velat ta fram den devisen under 1960-talet, när den verkliga folkflytiningen skedde - men de vill inte ta ansvaret för den politik som bedrevs under de åren. Jag kan återge några ord av Ingemund Bengtsson på en presskonferens i fredags: "Vi har inte motsatt oss några satsningar i Norrbotten, däremot har vi haft de borgerliga mot oss när det gällt insatserna för Norrbotten."

Jag förvarnade i all enkelhet herr Ingemund Bengtsson i går kväll om att jag skulle vara tacksam ifall han var närvarande vid debatten i dag, eftersom jag hade en del frågor att ställa till honom, men det är naturligtvis för mycket för en enkel riksdagsman som jag att begära något sådant av ett f d. statsråd. Jag ställer ändå frågorna: Vem är det som har bromsat eller stoppat investeringar i Norrbotten? Vem är det som har gjort så starkt motstånd att den gamla regeringen, som ändå satt i 40 år, inte har kunnat klara av de satsningar som den - troligtvis - har varit inne på för att rädda Norrbotten?

Inför valet 1973 släppte man upp en luftballong: den enorma satsningen på ett nytt stålverk. T. o. m. del accepterade vi, eftersom vi trodde atl förslaget var någoriunda väl underbyggt. När det hade gått tre år och man inför en ny valrörelse inte kunde visa upp någonting av planer och underbyggnad, var man tvungen att dra ner anspråken och i det närmaste halvera projektet, men för att lugna människorna sade man: Det skall ge lika mycket sysselsättning!

I det läget måsle vi naturligtvis reagera. När regeringen i fjol vår kom med sin begäran om pengar för ny projektering av stålverket sade vi: Vi är gärna med på att anslå pengar, men vi vill inte la ställning lill ett beslut om denna investering förrän vi har fått se väl underbyggda planer. Vi vill se alt delta förslag är underbyggt på samma sätt som man är van vid atl alla andra stora satsningar underbyggs.

När vi framfördeden meningen blev vi kallade sabotörer-vi saboterade Norrbottens Järnverk! Jag minns mycket väl att när den dåvarande regeringen vann lottdragningen sade min bänkkamrat: Gudskelov, nu är ändå denna insats tryggad!

I den tron fick Norrbottens folk leva över valdagen, men rätt snart därefter - den 20 oktober - kom beskedet alt projektet hade lagts på is. Det var inte på förslag av någon ny styrelse utan på förslag av en styrelse där socialdemokraterna myckel starkt dominerade. Jag skall gärna ge en eloge till den förre industriministern för att han klart och tydligt sade ifrån atl även om han hade suttit kvar i regeringen skulle beslutet ha blivit delsamma. Den nya regeringen hade suttit ca en vecka och kunde därför inte ha gått lill djupet på elt sådant sätt atl den hade lagt fram förslaget. Det var alltså styrelsen för Norrbottens Järnverk som lade fram detta förslag.

Enligt uppgifter från säkra källor visste man detta i god lid före valet. Men det var självfallel inte lämpligt att offentliggöra en sådan nyhet förrän svenska folket hade gått lill val.

Herr Palme böriade sitt anförande i går med atl säga att det bör vara litet sammanhang mellan vad man säger före elt val och de handlingar som man svarar för efter valet i del politiska arbetet. Jag skulle verkligen vilja efterhöra sambandet mellan handlandet före de två senaste valen och resultatet av de projekt som man så yvigt har redovisat.

Del är klart atl den här förändringen har skapat utomordentligt stor oro i Norrbotten. Den har skapat bekymmer för Luleå stad, för en massa jobbare osv. Men då kan man fråga sig: Vad har den nya regeringen svarat för? Jag vill bara hänvisa lill den proposition som herr Åsling har lagt fram, där han anvisat 1,8 miljarder kronor lill NJA. Regeringen har också anvisat andra åtgärder - ett sysselsättningspaket med 145 milj, kr. lill byggande, 104 milj, kr. lill vägar uiöver den ordinarie staten, osv.

Jag vill kort och gott säga om delta att det skulle vara intressant att veta om t. ex. herr Ingemund Bengtsson eller någon annan i ansvarig ställning kunde redovisa något annat tillfälle i Norrbottens historia då man i ett svep har salt in så myckel av åtgärder som den nya regeringen har gjort under så kort tid. Men i stället för atl acceptera della sätter en hel del politiker i gång med en helskampanj, där man pratar om handlingsförlamning, om alt regeringen är tomhänt, osv. Man var inte tomhänt från regeringens sida på 1960-talel när del gällde att flytta människor. Men när den nu sittande regeringen försöker behålla människor i regionen, då är regeringen tomhänt.

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Au vi är utomordentligt angelägna om atl de satsningar som skall göras föregås av en ordentlig planering beror på all vi inte vill ha en upprepning av den situation vi har vid NJA i dag och som vi har haft under praktiskt laget hela NJA:s tid. Våra jobbare i Norrbotten är bättre värda än atl arbeta i ett företag som är skött så som NJA har skötts. Även om det nu är en krissituation inom stålbranschen hade NJA inte behövt gå med förlust på ca 900 milj. kr. om det hade varit skött på elt riktigt och rimligt sätt. Det skulle vara helt förödande för den region jag kommer ifrån, om vi skulle få ytteriigare etl miljardprojekl som år efter år skulle komma atl visa underskott på det sätt som NJA har gjort. Tidigare var underskotlen måttliga, och jag har någon gång tillåtit mig atl säga från den här talarstolen alt de underskotten ändå var billiga satsningar för att bereda människorna i länet sysselsättning där uppe i stället för att flytta dem. Med de underskott som under senare år uppstått är det dock självklart atl det inte i längden går att driva en sådan industri. Och om man med den planering som hittills förekommit skulle ha startat ytterligare ell projekt för flera miljarder kronor, så hade risken varit myckel stor för atl Norrbottens län skulle fåll dras med de stora svårigheter och problem som del innebär atl ha ett projekt som år efter år visar enorma underskott. Dess bättre har fackets representanter vid upprepade tillfällen visat elt bättre omdöme. De har t. o, m. vågat sig på alt erkänna atl man är lill freds med de satsningar och del besked som industriministern har gett.

Herr BLOMKVIST (s):

Herr talman! Efter delta anförande skulle det ha varit intressant att lägga mitt skrivna anförande till handlingarna och ta upp en debatt med herr Johansson i Holmgården. Jag tycker att han på ett mycket löst sätt har gått förbi de centrala, viktiga utvecklingslinjer som funnits inom svenskt näringsliv. Det är ändå strukturomvandlingen inom basnäringarna som varit grundorsaken till utvecklingen i exempelvis Norrbotten.

Jag kan för herr Johansson i Holmgården peka på att man i mitt hemlän fortfarande räknar med all 5 000 människor under perioden mellan 1975 och 1980 kommer att lämna del skaraborgska jordbruket. Liknande siffror har förekommit tidigare. Det har hängt samman med den strukturomvandling som jordbruksnäringen genomgår. Delta gäller även basnäringarna i Norrbollen.

Finns det någonstans ett exempel på atl marknadskrafterna verkligen har visat vilket ansvar de har för de anställda, som skapat förmögen-heterna, så är det väl i Norrbotten. Där har de stora privata bolagen trätt tillbaka och låtit samhället ta över ansvaret. Är del något parti som verkligen har gjort insatser för att skapa sysselsättning, så att Norrbotten och dess invånare skall kunna leva vidare, så är del väl socialdemokraterna. Det stora förtroende som socialdemokratin har i Norrbotten visar också alt norrbottningarna har accepterat och godkänt socialdemokraternas strävanden.

Herr talman! Det skulle finnas mycket mera atl säga om de problem, som herr Johansson i Holmgården talade om, men jag vill bara konstatera att här har vi återigen elt exempel på hur man förenklar grundproblemen, när det är strukturomvandlingen inom näringslivet som är grundorsaken.

För något mer än fyra månader sedan var Sverige ett av de få länder som hade klarat sig mycket bra genom den svåra lågkonjunkturen. I motsats till övriga industriländer var sysselsättningsläget i vårl land myckel bra. Medan 18 miljoner människor gick arbetslösa i de övriga sju OECD-länderna kunde antalet sysselsatta i vårt land på några år ökas med 240 000. Vi vet atl orsaken till att vi klarat oss så bra låg i bl. a. den framgångsrika sysselsättningspolitik som den då sittande socialdemokratiska regeringen bedrev. Den positiva situationen på den svenska arbetsmarknaden väckte också stor uppmärksamhet, eftersom arbetslösheten på många andra håll ute i världen var så omfattande.

Med tanke på den aktuella kritiken mot den borgerliga regeringens näringspolitik bör man komma ihåg alt del är arbetet med alt lösa sysselsättningsfrågorna och de stora problemen i arbetslivet som i stor utsträckning medverkat till att den fackliga rörelsen alltid så helhjärtat ställt upp bakom socialdemokratin. Av mångårig erfarenhet visste löntagarorganisationerna att den förra regeringen verkligen talade i klartext när det gällde sysselsättningsproblemet, och samtidigt drev den en aktiv närings- och arbetsmarknadspolitik för att värna om jobben.

Efter år av en tillfredsställande arbetsmarknad och ett allt större antal människor i arbete - av vilka de flesta nytillkommande var kvinnor - har varsel om avskedanden och permitteringar i olika branscher ökat mycket kraftigt. Varslen har under den senaste liden varit många, inte minst under de senaste dagarna. På ell stort antal orter i olika delar av vårt land hotas i dag sysselsättningen för tiotusentals arbetstagare. Till detta kommer alt lusentals människor inom skilda branscher inte vet hur länge de får behålla sina jobb. Under gårdagen fick vi genom massmedia besked om atl L M Ericsson inom den närmaste framliden kommer att ställa hundratals människor ulan arbete i Olofström och i Örebro.

Jag tycker att erfarenheten från de gångna månaderna har visat all den borgerliga regeringen har betydande svårigheter att garantera fortsatt industriell utveckling med en hög sysselsättningsgrad. För atl vi skall klara det svåra sysselsättningsproblemet krävs alt sysselsättningsfräm-jande åtgärder sätts in omedelbart. Företrädare för den borgerliga regeringen har dock i olika sammanhang understrukit att staten inte skall engagera sig i näringslivet, utan atl företagarna själva skall ta ansvaret för sysselsättning - den s. k. Åslingsdoktrinen. Eller är del Ahlmarks-doktrinen?

Jag vill gärna säga atl jag inte på något sätt bestrider företagens ansvar för de anställda. I samband med beskedet om nedläggningen av cementfabriken i Hällekis krävde jag tillsammans med mina partivänner alt företagel skulle ta sitt ansvar för de anställda - inte minst med tanke

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

på den arbetsmarknadspolitik som den socialdemokraliska regeringen bedrev. Den baserade sig ytterst i stor utsträckning på samarbete med företagen, men man ställde samtidigt krav på dessa. I första hand syftade delta samarbete till att förlägga kampen mot arbetslösheten inne i förelagen. - Låt mig här bara påminna om ansiällningstrygghelslagarna och utbildningsbidragen, för atl nämna några åtgärder.

Jag vill gärna i dessa sammanhang uttrycka min tillfredsställelse över det sysselsättningspaket som arbetsmarknadsministern har lagt fram. I delta paket ingår en rad av de åtgärder som den socialdemokratiska regeringen tidigare arbetade med.

I motsats till den uppfattning som framförts av företrädarna för de borgerliga partierna anser jag att de växande strukturella problemen med ökade sysselsättningssvårigheier måsle skärpa kraven på en målinriktad och kraftfull närings- och regionalpolitik. Jag vill i dag liksom tidigare från denna talarstol illustrera min uppfattning med några konkreta exempel på närings- och sysselsättningsläget i den region av vårt land som jag känner bäst.

Man kan fråga sig: Vad kommer atl hända i Västsverige? Vad kan vi vänta oss av framtiden i denna del av landet? Tyvärr måsle jag säga all framtidsutsikterna är ganska dystra.

Låt mig först se på mitt eget hemlän, Skaraborgs län. Jag vill än en gång påminna om - jag vänder mig särskilt lill herr Johansson i Holmgården, men han är tydligen inte inne i kammaren nu - alt man i prognosen räknar med all antalet sysselsatta inom jord- och skogsbruk kommer att minska med 5 000 personer under åren 1975-1980.

Under hela den process som hittills pågått inom det skaraborgska jordbruket har jag hittills inte varit med om att någon centerpartist stigit fram och sagt: Nu skall vi slå vakt om det lokala samhället. Nu får det vara slut med den här utvecklingen. Nu skall vi tillvarata alla de människors intressen som är engagerade i jordbruket och bilda det s. k. lokala samhället.

Jordbrukarna har själva varit mycket intresserade av alt genomföra en rationalisering inom jordbruket. På den punkten vill jag ge jordbrukarna i Skaraborgs län en eloge för det arbete som de har utfört.

Men trots detta kommer denna näringsgrens andel i länet atl vara 2,5 gånger så stor som riksandelen 1980.

Inte minst med tanke på denna utveckling har jag och mina med-motionärer ansett det myckel angeläget att riksdagen ger en utredning i uppdrag att framlägga förslag om hur livsmedelsförädlingsindustrin inom Skaraborgs län skall vidareutvecklas. Skall vi klara den aktuella sysselsättningssituationen, med nedläggningar av tekoindustrier och aviserade produktionsbegränsningar inom viktiga tillverkningsindustrier, t. ex. inom bil- och varvsindustrin, kommer det alt krävas ett kraftigt tillskott av nya arbetstillfällen till Skaraborgs län.

Detta gäller alltså Skaraborgs län, men jag har helt klart för mig atl arbetsmarknadssituationen är precis densamma - kanske värre - i andra

västsvenska län. I samtliga dessa län är det först och främst strukturomvandlingen inom viktiga och betydelsefulla näringar som ger verklig anledning till oro inför framtiden.

Inom den angivna tidsramen för mitt anförande har jag här ingen som helst möjlighet alt gå in på de särskilda närings- och sysselsäitningspoliliska åtgärder som kommer atl behövas för att klara sysselsättningen i samband med de planerade nedskärningarna, exempelvis vid varven och inom tekoindustrin i Västsverige. Men jag vill ändå ge några exempel på hur människorna upplever situationen.

I den här debatten har man talat om bekymren för småföretagarna, och jag vet bättre än någon annan att en del av småföretagarna har del bekymmersamt. Men det är inte så många som från denna talarstol talat om alla de svårigheter som drabbar de människor som har utsatts och kommer att utsättas för den strukturomvandling som pågår inom näringslivet. Jag skall ta elt exempel från TCO-Tidningen nr 2 i år. Där kan man läsa följande:

"I Göteborg tvingas 2 500 tjänstemän byta jobb inom de närmaste två-tre åren, säger Åge Hansen, avdelningsombudsman, SIF. 650 tjänstemän har varslats om friställningar de senaste månaderna. Del är Facit, NK-Turilz och varven som är de stora krisföretagen."

Han fortsätter:

"Svårigheten är att vi i Göteborg har problemen med lågkonjunkturen kombinerade med strukturproblemen. Situationen för oss är klart värre än vid den förra lågkonjunkturen. Det är myckel svårt all kunna lösa den här omstruktureringen under en så kort tid."

I anslutning härtill vill jag gärna säga att liksom de fackliga organisationerna vid Göleborgsvarven anser jag alt några ytterligare nedskärningar utöver de redan beslutade under inga förhållanden kan accepteras. Resultatet av en ökad nedskärning av verksamheten vid varven i Göteborg kommer att bli etl förvärrat sysselsättningsläge inte bara i Göteborgsregionen utan också i flera andra orter i Västsverige. Jag delar därför Göteborgs LO-distrikls mening att samhället måste genomföra sådana åtgärder att nya arbetstillfällen skapas.

Sammanfattningsvis vill jag säga att läget i Västsverige är synnerligen bekymmersamt och atl behovet av nya arbetstillfällen är myckel stort.

Mot den bakgrunden är kravet på en kraftfullare närings- och sysselsättningspolitik mycket starkt motiverat. I motsats till regeringspartiernas företrädare anser jag alt samhällets möjligheter att styra och understödja en planerad strukturomvandling i den svenska industrin - och det gäller inte minst industrin i Västsverige - därför måste förstärkas.

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Herr WACHTMEISTER i Staffanstorp (m):

Herr talman! "Socialdemokraterna har nu presenterat sitt budgetförslag. Svenskt näringsliv kan dra en lättnadens suck över all socialdemokraterna inte har regeringsmakten." Så skrev en branschtidning häromdagen med tanke på att den socialdemokratiska skuggbudgeten kläm-

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

mer åt företagen ytterligare - den är ett budgetalternativ som vid ett ytligt betraktande kan förefalla löniagarvänligt men skulle i själva verket medföra väsentligt ökade svårigheter för den redan nu hårt pressade sysselsättningen.

Det socialdemokratiska budgetförslaget innehåller inte mindre än 14 olika förslag om skattehöjningar av vilka flertalet menligt skulle beröra företagsamheten i vårt land och därmed också negativt påverka de redan nu allvarliga sysselsätlningssvårigheterna. Man föreslår:

Höjd socialförsäkringsavgift för folkpensioneringen.

Ökad arbetsgivaravgiftsbelastning för egenföretagare genom atl de föreslås få erlägga avgift för barnomsorg.

18 000 kr. i stället för regeringsförslagets 30 000 kr. som fritt belopp som egenföretagare inte behöver betala allmän arbetsgivaravgift för.

Skärpt beskattning för familjeföretag.

Höjd allmän arbetsgivaravgift i inre stödområdet.

Höjd teleavgifl med 3 öre per markering.

Särskild arbetsgivaravgift med 0,17 96 för finansiering av arbetarskyddsfondens verksamhet för 1978.

Skärpt direkt skatt nästa år genom att säga nej lill indexreglering av skatteskalorna.

Skärpt företagsbeskattning genom att kommunalskatten blott skulle bli avdragsgill lill två tredjedelar vid statlig beskattning.

Höjd arbetsgivaravgift med 0,25 96 för finansiering av strukturfond.

Höjd skogsvårdsavgift och höjd flaskskatt.

Höjd bensinskatt med 5 öre och höjd kilomeierskatt.

Tror någon att svenskt näringsliv i dagens mycket besvärliga konjunkturläge tål den ökade belastning som det socialdemokratiska förslaget innebär? Skuggbudgeten kan endast betraktas som ansvarslös politik, en politik som oppositionen kan föra i den fasta övertygelsen atl den inte får tillfälle atl behöva förverkliga den.

Samma ansvarslöshel präglar det från i höstas upprepade löftet atl bygga Stålverk 80 om man återkom till makten 1979. Man kan fråga sig varför socialdemokraterna inte lill årets riksdag väckt en parlimotion i frågan på samma sätt som man motionerat om många andra krav som man har.

Den borgerliga regeringen har däremot redan hunnit vidtaga en rad åtgärder som är ägnade atl underlätta företagsamheten, vilket är en absolut nödvändighet för alt vårl näringsliv skall få en gynnsam utveckling. Som exempel härpå kan nämnas alt man upphävt diskrimineringen av medhjälpande make i familjeföretag, permanentat halveringen av den allmänna arbetsgivaravgiften i inre stödområdet samt höjt fribeloppei för företagarnas egenavgifter till 30 000 kr. Skatteomläggningen 1977 lägger också väsentligt mindre pålagor på företagsamheten än det socialdemokratiska förslaget.

Regeringen har aviserat ytleriigare reformer lill fromma för näringsliv och sysselsättning. Bl. a. kommer ell förslag om arvsskattefonder atl vä-

seniligt underiätla generationsskiften i familjeföretag. Som del nu är klarar familjeföretagen skallemässigt ofta inte ell arvsfall, utan den enda möjlighet som står till buds är att sälja hela företaget med alla de nackdelar det medför.

Herr talman! Del har hittills i dag talats mycket om sysselsättningen i Norrbotten och Västsverige. Må del vara mig tillåtet atl övergå till att något beröra problemen beträffande sysselsättningen i min egen landsända Skåne.

Sysselsättningsläget i Skåne har under flera år varit prekärt. Under större delen av 1950- och 1960-talen var sysselsättningen speciellt i Malmöhus län mycket god med ett flertal expanderande branscher i ett rikt differentierat näringsliv, och man talade om den överhettade regionen i sydvästra Skåne. I dag är läget annorlunda. Det har under den gångna delen av 1970-talet väsentligt ändrats till det sämre och inger nu allvariig oro. Så långt kan man gärna hålla med de 19 socialdemokratiska skånska riksdagsmän som i en omfattande 14 A4-sidor lång motion tar upp sysselsättningsproblemen i vårl sydligaste landskap. Efter atl ha redovisat nuläget påstår man frankt att den nya regeringen inte tillräckligt intresserar sig för problemen. Svårigheterna uppstod naturligtvis inte plötsligt den 19 september förra året, utan de har varit kända sedan många år tillbaka. Man kan naturligtvis ställa sig frågan varför motionärerna inte tidigare fattat pennan eller genom andra kanaler till den gamla regeringen försökt åstadkomma förbättringar.

Jag vill gärna erinra om atl jag i våras interpellerade dåvarande arbetsmarknadsministern om vilka åtgärder han avsåg att vidtaga för atl förbättra sysselsättningsläget i Malmöhus län. Han delade emellertid uppenbarligen inte sina skånska partivänners oro utan svarade bl. a.: "Om man jämför förhållandena i landet i övrigt med förhållandena i Malmöhus län och utgår från den dagsaktuella situationen finns del ingen anledning att måla en så dyster bild som herr Wachlmeisler i Staffanslorp har gjort. Jag har ju ändå möjlighet att överblicka situationen runt om i landet."

Det enda jag fick ut av debatten var atl dåvarande arbelsmarknadsministern på en direkt fråga svarade att han kunde tänka sig att länet under nästa budgetår skulle kunna få något mer än de otillräckliga beredskapspengar som reserverats för länet. Malmöhus län hade blivit missgynnat vid fördelningen av de 800 miljoner, som avsatts för beredskapsarbeten och fått blott 6,5 % av resurserna, trots att länet hade 9 96 av landets befolkning. De 19 socialdemokratiska riksdagsmännens kritik borde alltså i första hand ha riktats lill den gamla socialdemokraliska regeringen.

Det kanske finns anledning atl närmare kommentera några detaljer i den socialdemokratiska sysselsäitningsmolionen. Man beklagar där alt livsmedelsföretaget Felix har varslat om nedläggning av sin fiskindustri i Simrishamn och skriver atl det krävs utomordentligt starka satsningar för att vrida utvecklingen rätt i sydöstra Skåne. Det är naturligtvis riktigt, men varför sägs det inte etl ord om de livsmedelssubventioner på kött

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

och fläsk som verksamt bidragit lill alt försämra konkurrenslägel för fisk? Jag har under den allmänna motionstiden begärt en karlläggning av livsmedelssubventionernas inverkan fin konkurrenssynpunkt. Jag förutsätter att den motionen kommer att stödjas åtminstone av socialdemokratiska skånska riksdagsmän.

Vidare skriver man i den socialdemokratiska motionen alt det vid sysselsältningsplaneringen inte är rimligt att arbeta efter länsgränserna utan att del underförstått är nödvändigt all behandla Skåne som en arbetsmarknad. Man säger emellertid ingenting om all det var den socialdemokraliska regeringen som för en det år sedan längst in i byrålådan stoppade debattförslaget om etl Skånelän. De problem som Skåne nu brottas med kan endast temporärt mildras genom i och för sig många gånger nödvändiga brandkårsutryckningar. Möjligheten att på sikt varaktigt förbättra situationen är intimt knuten till möjligheten att etablera och bibehålla företag. Regeringens hittills vidtagna och aviserade åtgärder gör enligt min uppfattning att vi trots allt kan se optimistiskt på den framtida sysselsättningen i vår landsända.

Herr GÖRANSSON (s):

Herr talman! I slutet på 1975 hade jag tillsammans med landshövdingen och representanter för länsstyrelse, landsting och fackliga centralorganisationen i Västmanland tillfälle alt inför den socialdemokratiska regeringen lämna en utförlig redogörelse för Västmanlands läns utveckling och de aktuella framlidsproblemen. Bakgrunden var då att en ny omgång av en regionalpolitisk planering just hade färdigställts. Vi ansåg oss också ha anledning att understryka den omsvängning i utvecklingen som inträffat efter 1970, och vi ville fästa regeringens uppmärksamhet på de konsekvenser som denna omsvängning kunde få för länet i framtiden.

Vid denna uppvaktning pekade vi bl. a. på betydelsen av att den av samhället bedrivna aktiva närings- och regionalpolitiken ytterligare byggs ul. Vi ansåg att stora delar av den tunga industrin i vårt län, då främst järnhanteringen, hade problem med att omstrukturera sig i den omfattning som borde ske med hänsyn till omvärlden.

Låt mig emellertid först, herr talman, ge en del basfakta kring Västmanlands län. Länet är fortfarande det mest industrialiserade länet i vårt land. Industrin i länet, som svarar för 43 96 av sysselsättningen, har gamla anor när del gäller järnhanteringen - dess dominans är framför allt elt resultat av den starka expansionen efter kriget. Vår industri är ensidigt en tung industri. Järnbruk, verkstäder och elektrisk industri svarar för den helt dominerande delen av länels industri. Den lätta industrin, alltså konsumlionsvaruindustrin, är svagt utvecklad och har ytterligare gått tillbaka genom nedläggningen eller inskränkningen av en del av de fåtaliga textilföretagen. På senare år märks nedläggningen av Rappsons i Arboga, Bewells och hatlfabriken i Västerås.

Etl annal särdrag för vårt län är alt industrin är dominerad av ell litet antal stora förelag. I olika enkäter som gjorts kan man konstatera

att arbetsställen med mer än 50 anställda - sammanlagt drygt ell hundratal - svarar för omkring 85 % av hela induslrisysselsättningen i länet. Industriorterna domineras i allmänhet av elt enda företag. Typiska för länet är brukssamhällena - Fagersta, Virsbo, Ramnäs, Surahammar, Kols-va, Skinnskatteberg och Hallstahammar - vilkas hela existens hänger på de stora företagen. Även de största städerna i länet är i viss mån brukssamhällen. I Västerås intar ASEA och i Köping Volvos anläggningar en helt dominerande ställning.

En stor del av industriproduktionen går på export, och även den inhemska avsättningen är synneriigen konjunkturkänslig, eftersom den i stor utsträckning går till investeringar och byggnadsverksamhet.

Under elt kvarts sekel, fram till 1970, upplevde Västmanland en våldsam expansion. Länet tog inte bara del i rekordårens utveckling, det placerade sig i läten. Befolkningstillväxten var relativt sett större än i något annat län. Västerås, Köping och Hallstahammar fördubblades eller tredubblades. Folk drogs till länet från andra delar av riket, främst norrifrån, och från andra länder. Västmanland blev det invandrartätaste länet. Fagersta, Köping och Västerås placerade sig i toppen bland de s. k. A-regionerna, och bland kommunerna var Surahammar högst.

Denna utveckling var dramatisk, och lika dramatiskt har omslaget varit under 1970-talet. Under femårsperioden 1970-1975 har Västmanlands län haft en folkminskning på nära 2 000 personer. 1975 var länet det enda i riket som visade en negativ befolkningsutveckling. Denna dramatiska förändring har inneburit oerhörda problem för de planerande myndigheterna i länet och i kommunerna. Men del har naluriiglvis också inneburit problem för människorna genom att sysselsättningsgraden har minskat, och vi har tyvärr fått uppleva att många av våra ungdomar har fått söka sig lill andra delar av landet för alt få utkomst och utbildning.

Arbetslösheten har kunnat hållas nere, vilket i och för sig är bra, men det har inte skett genom tillkomsten av nya arbetstillfällen. Dessa har varit ganska få. Nej, balansen har i stället kunnat upprätthållas genom en viss utslagning av äldre män och framför allt genom att elt betydande antal personer, särskilt ungdomar, har tvingats att söka sig bort från länet.

Länets arbetsmarknad har ständigt karakteriserats av sin stora ensidighet. Arbeten har saknats framför allt för kvinnor och för personer med kvalificerad utbildning. Det är ett nytt problem på 1970-lalel atl antalet arbetstillfällen varit helt otillräckligt och att arbetssökande därför tvingats lämna länet i stora skaror.

Som jag inledningsvis sade presenterade vi problemen för den socialdemokratiska regeringen, och vi krävde utbyggnad av den aktiva närings- och regionalpolitiken. Sedan dess har industrins strukturproblem ytterligare ökat. Vi socialdemokrater påtalade problemen i debatter och anföranden under hela valrörelsen, och vi försökte göra våra politiska motståndare uppmärksamma på de svårigheter som vi slår inför, men något gensvar eller någon debaitlusia fanns inte hos de borgeriiga po-

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

2 Riksdagens protokoll 1976/ 77:64-65

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

lilikerna i länet. Detta är beklagligt, för med en annan inställning från deras sida hade vi i Västmanland i dag på ett helt annat sätt kunnat få förståelse i den borgerliga regeringen för behovet av större samhälleliga insatser när del gäller att lösa strukturproblemen för vår basindustri. När jag i går hörde de olika regeringsföreträdarna tala om strukturproblem fick jag den uppfattningen atl det var något helt nytt för dem, när de satte sig på regeringstaburetterna, att svensk industri skulle ha problem inom vissa branscher.

Vid de stålkonférenser som vi anordnade i Fagersta förra våren och för kort tid sedan i Hallstahammar pekade den västmanländska arbetarrörelsen på alt landets järn- och stålindustri står inför strukturproblem som varken företagen eller deras anställda och ej heller kommunerna ensamma mäktar att lösa. I dag duggar varslen om driftsinskränkningar på ett obehagligt sätt över oss. I botten av detta onda ligger en ihållande lågkonjunktur och en världsomfattande slålkris, och vi skall naturligtvis inte beskylla den borgerliga regeringen för vare sig den internationella lågkonjunkturen eller världens slålkris. Vad vi däremot vill kritisera den borgerliga regeringen för är dess sätt atl helt nonchalera handläggningen av denna krissituation. I stort sett hoppas regeringen på atl del skall bli en konjunkturuppgång och att de anställda skall vara återhållsamma i sina lönekrav. Och så väntar man sig atl de självläkande krafterna skall lösa problemen. Man menar atl arbetsgivarna skall känna ett socialt ansvar för sysselsättningen gentemot sina anställda.

Vad har då arbetsgivarna för socialt ansvar, eller - kanske vi skall fråga oss - kan vi avkräva arbetsgivarna elt socialt ansvar? Ja, vi vet att så fort del kärvar till kommer arbetsgivarna med universalmedicinen som heter korttidsvecka, avsked eller permittering för viss tid. Och i bästa fall får arbetarna välja något av alternativen. Men alla tre alternativen betyder, förutom den rent mänskliga tragedi som arbetslöshet innebär, atl de anställda och samhället får ta merparten av de ekonomiska följdverkningarna, medan arbetsgivarsidan och ägarsidan kryper ur sill sociala ansvar.

Regeringens handfallenhet och arbetsgivarnas enkla ekonomiska filosofi när det gäller att lösa sysselsättningsproblemen skapar en stor ovisshet för framtiden bland alla de människor som nu verkar och bor i bruksorterna i Västmanland: Fagersta, Virsbo, Ramnäs, Surahammar, Hallstahammar och Kolsva. Ja, vad finns det i dag som säger alt människorna där kan hoppas på en utkomst via den framtida järnhanteringen?

Herr talman! För tio år sedan kom, trots ell mycket starkt motstånd från de borgeriiga partierna, Invesleringsbanken i verksamhet. Sedan dess har bankens verksamhet inneburit stora möjligheter alt ställa erforderligt strukturkapital och ralionaliseringskapilal till förfogande för industrin.

Nu har banken begärt att få mera aktiekapital, ytterligare 500 miljoner, atl få öka utlåningskapaciteten till åtta gånger aktiekapitalet samt att statsgarantin ökas till 5 miljarder. Men den nya borgerliga regeringen har sagt nej till Investeringsbankens förslag. Detta innebär för Inve-

sieringsbanken alt dess möjlighet att gå ut och ställa bl. a. kapital till industrins förfogande kommer att successivt minska. Samtidigt vet vi att många av landets industrier i dag står i kö hos Invesleringsbanken för att genom denna få ökade krediter när deras möjligheter hos affärsbankerna är uttömda.

Om Investeringsbanken hade fått sina önskemål uppfyllda, som vi har begärt, skulle vår utlåningskapacitet ha ökat från 5 lill 12 miljarder, men detta var tydligen ingen angelägenhet i den borgerliga budgetpropositionen. Även om Invesleringsbanken alltså kan gå mycket längre och behöver ha mindre säkerheter för sina låneengagemang, har naturligtvis även denna bank sina gränser från företagsekonomisk synpunkt.

Den fjärde AP-fonden är ett annat instrument för att hjälpa lill i strukturomvandlingen. Den har också gjort och kan göra väldigt myckel när det gäller att ställa riskvilligt kapital till förfogande vid nyemissioner och vid andra tillfällen då aktier är till salu. Men även fjärde AP-fonden har elt ekonomiskt ansvar, ett ansvar inför landets ATP-pensionärer.

Mot denna bakgrund vill jag livligt understryka betydelsen av tillkomsten av en strukturfond, som vi inom den socialdemokratiska oppositionen nu föreslår i motion - en strukturfond som inte enbart skall ha företagsekonomiska motiveringar bakom sina beslut utan som i första hand skall grunda besluten på samhällsekonomiska värderingar. Vad della skulle innebära för kommunerna, för de anställda, om etl företag som är helt dominerande på en ort tvingas till stora strukturförändringar tror jag inte atl jag behöver närmare utveckla. Det är med den fonden och övriga näringspolitiska instrument som människorna i Fagersta, Virsbo, Ramnäs, Surahammar och Hallstahammar skulle kunna känna en trygghet för framtiden och veta med sig att här är del pengar som förelagen såsom kollektiv samlar in för alt utnyttjas i de branscher där framtiden är hotad. Det skulle bli en form av selekliv utjämning mellan rika och fattiga branscher. Och det är, trots vad herr Wachlmeisler i Staffanslorp sade, på det viset att det finns en lång rad företag som har goda konjunkturer. I går fick jag en rapport från en av ombudsmännen inom Västmanlands län som talade om alt man den här veckan hade träffat löneöverenskommelser som innebär över en krona mer per timme.

Låt mig slå fast betydelsen av all vi får elt väl samordnat regionalt och näringspolitiskt program för indusirilän som Västmanlans län.

Vad vi nu begär i Västmanlands län är att vi, när behandlingen av specialståls- och handelsstålsutredningen kommer upp, inte blir missgynnade, eflersom detta är av oerhört stor betydelse för länets framtid. Se till att länets och landets företagarföreningar får tillräckliga resurser för atl kunna öka sin verksamhet bland små och medelstora företag, se till alt Invesleringsbanken får sin kapitalpåfyllnad, se till att den av socialdemokraterna och löntagarna föreslagna strukturfonden kommer lill stånd; den behövs inom järn- och stålbranschen, tekobranschen och flera andra branscher där framliden är hotad. Se också lill alt högskolereformen om decentraliserad utbildning får tillräckliga resurser, så atl

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

även människor som icke bor på högskoleorter, bl. a. invånarna i Västmanland, kan få högre utbildning i länet.

Herr talman! Dessa åtgärder skulle öka Västmanlands läns, liksom andra industriläns, möjligheter atl även i framliden klara sysselsättning och utveckling.

I detta anförande instämde herr Marcusson (s) och fru Hjelm-Wallén

(s).

Herr BÖRJESSON i Glömminge (c):

Herr talman! Jag skall i den här debatten beröra etl par aktuella ämnen. Först vill jag ta upp några saker i budgetpropositionens bilaga 11, som framlagts av budgelminisler Mundebo.

I propositionen berörs nämnden för samhällsinformation, som för budgetåret 1976/77 haft elt anslag på 2 032 000 kr. Med motiveringen alt verksamheten måste utökas begär nu nämnden en ökning med 1 565 000 kr., men får 0 000 kr. Längre fram i propositionen, under E 6, kan man dock se att nämnden får fullmakt alt använda icke förbrukade medel upp till en viss summa. Men det var egentligen inte delta som gjorde atl jag ville bidra med några synpunkter lill protokollet.

I propositionen står bl. a. följande: "Regeringen har i december 1976 med anledning av nämndens förslag uppdragit åt nämnden alt utarbeta en diskussionspromemoria där olika alternativ beträffande samhällsinformationens inriktning och nämndens verksamhet och uppgifter skall redovisas. Syftet med detta uppdrag är att få underiag för en bred diskussion om dessa frågor. Mot bakgrund härav ar jag inte beredd att tillstyrka någon förstärkning av nämndens kansli." När det gäller uppgifter i propositioner är det oftast sparsamt med upplysningar om uppgifternas ursprung, och så förhåller det sig också i detta fall.

Jag kan nämna att riksdagens revisorer den 25 november 1976 i en skrivelse till regeringen angående samhällsinformation rekommenderat vissa förändringar i den nuvarande samhällsinformationen. Revisorerna har framkastat tanken atl man för alt få ett effektivare informationsflöde lill allmänheten bör upprätta informationscentraler i varie kommun. Vid granskningen har del visat sig att medborgarna har svårigheter all få en överblick över gällande lagar och bestämmelser. Såväl Landstingsförbundet som Kommunförbundet understryker också atl samhället måste söka sig nya vägar för att nå ut med sin information lill nya medborgargrupper. Samhällsinformationen bör rent allmänt göra medborgarna medvetna om rättigheter och skyldigheter och öka deras möjligheter atl hävda sina egna idéer och intressen i den demokratiska processen, och därmed också deras möjligheter att påverka samhällsutvecklingen.

Revisorernas förslag innebär i första hand en förstärkt informationsmöjlighet på del lokala planet. I det stora informationsutbud som präglar vårt nutida samhälle har det blivit allt svårare att få samhällsinformationen atl tränga igenom. Medborgarna möts ständigt av sakupplysningar.

anvisningar och framför allt säljbudskap i mängd.

Jag berör delta eftersom del inte är helt ointressant vad som föregått regeringens ställningstaganden vid utformningen av propositioner och förslag. Jag kan också nämna att riksdagens revisorer i samband med en proposition från förre kommunikationsministern Norling om indrivningen och handläggningen av parkeringsböter gjorde en ganska stor utredning i Stockholms kommun, som dock inte avspeglades i skrivningarna i propositionen.

I övrigt har jag ingenting alt invända mot vad departementschefen anfört om uppgiftsfördelning, samverkan m. m. mellan den centrala revisionen och ralionaliseringsorganen. Jag vill särskilt instämma i hans utförliga redovisning beträffande gränsdragningen mellan riksrevisionsverket och statskontoret.

Efter atl ha anfört dessa synpunkter på revisionsområdet vill jag något gå in på den debatt som förts om näringsfrågorna, ekonomin och sysselsättningen. De problem som föreligger i dessa avseenden har behandlats i går och kommer naturligtvis atl även behandlas i fortsättningen, och del är väl svårt att komma med något nytt. Jag skulle dock vilja bifoga en synpunkt.

Vi har medbestämmanderätt i företagen när det gäller planering för omläggningar, för fortlöpande drift och förelagets skötsel. Fråga är om inte facket också skulle komma in mera på försäljningsområdet och praktiskt mera direkt medverka till att avyttra de produkter som de anställda tillverkar. Del är en personlig synpunkt som jag har på denna fråga. Jag tror att den kan bli av viss betydelse i framtiden.

Herr Persson i Karlstad lät i ett inlägg påskina att formuleringar i uttalanden från pågående utredningar tyder pä att lokaliseringen av försvarets sjukvårdsstyrelse till Karlstad inte skulle fullföljas, så att försvarets sjukvårdsstyrelse skulle få flytta tillbaka till Stockholm. Jag har talat med dem som känner till detta och som sitter med i den pågående utredningen, och de bestrider mycket bestämt att något sådant skulle vara på tal eller på något sätt påtänkt.

Jag kan inte låta bli att observera att socialdemokraterna när de talar om problernen i näringslivet mest tar upp sådant som gäller sysselsättning, råvaror m. m. men säger ytterst litet om avsältningsproblemen. Avsättningen är ju det slutliga steget när det gäller att få betalt för arbetet.

Man har också tagit upp nya aspekter bl. a. på aktieutdelningarna och framställer dessa som om de skulle vara något otillbörligt. Insatser i aktier är ju egentligen ett lån till företaget, som enligt aktiebolagslagen inte får förbrukas. Att man inte skulle förränta dessa pengar på samma sätt som man förräntar andra lån som företaget tar upp från privata banker, från samhället och från samhällets banker verkar mycket egendomligt. Det måste på dem som inte är tillräckligt insalta i dessa ekonomiska förhållanden verka vilseledande. Vad man ger i utdelning på en aktie är - såvida del inte gäller otillböriigt hög utdelning - bara att betrakta som ränta på det lån som företaget har fått.

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Herr Persson i Karlstad sade också atl företagare och andra grupper i Värmland måste se om sitt hus. Det är riktigt, det skall alla göra, även samhället. Om jag inte minns fel hade socialdemokraterna i Värmland tidigare ensamma majoriteten i länet, men den har gått föriorad under 1976, så det är tydligen fler som behöver se om sitt hus.

Med anledning av vad herr Persson framhöll om alt det är viktigt med transportstöd till sjöfarten på Vänern kan jag nämna atl den frågan kommer att behandlas i trafikpolitiska utredningen kl. 13 i dag. Del var den socialdemokraliska regeringen som genomförde transportstödet men utelämnade sjöfarten på Vänern. Sedan vi nu fått ny regering ser det dock ut som om denna fråga skulle få en snabb lösning. Detta oaktat är det väl inget fel i att från denna talarstol efterlysa det här transportstödet.

Vi skall emellertid komma ihåg att företagens möjligheter att bestå och upprätthålla sysselsättningen till stor del påverkas av konkurrensen från utlandsmarknaden och de internationella handelsrörelserna. När del t. ex. gäller sjöfarten på Östersjön ligger den svenska sjöfartens bemanningskostnader skyhögt över de kommunistiska öststaternas kostnader. Dessa länder tränger mer och mer in på vår marknad och är nu t. o. m. ule för att bilda bolag i Sverige för att kunna konkurrera ännu effektivare med oss.

Regeringen har i en proposition på det nya året föreslagit utökat stöd till den manuella glasindustrin. Denna industri utgör ett särdrag i vårl lands näringsliv. Den är i huvudsak lokaliserad till Kalmar och Kronobergs län, ofta till småsamhällen i skogsbygder. Sysselsättning och övrig verksamhet i dessa samhällen är ofta helt beroende av glasbruken.

Den manuella produktionen i glashyttorna har varit elt fascinerande inslag i vårt högaulomatiska industriella produktionssamhälle. Den utveckling som industrin nu genomgår innebär naluriiglvis stora påfrestningar för dessa glashyttor. De har liksom företagen i andra branscher kommit atl få ökade bördor genom avgifter på arbetskraft osv. Detta slår särskilt hårt mot sådana här arbetskraftsiniensiva förelag.

Stödet avser ju att stimulera sammarbetsprojekt hos bruken, men det finns också förslag om exportstöd som bör ge resultat, och detta kanske är den viktigaste delen av propositionen. Visserligen har de småländska glasbrukens produkter funnits att köpa på de amerikanska varuhusen under många år, men det räcker inte. Det stöd som nu föreslagits kommer alt möjliggöra en bredare insats och bör ge avsett resultat. Därför erfordras de här nya åtgärderna som den nuvarande regeringen har föreslagit.

Herr PERSSON i Karlstad (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Böriesson i Glömminge böriade med alt påstå alt jag hade yttrat alt sjukvårdsstyrelsen skulle flyttas tillbaka lill Stockholm eller flyttas till annan ort.

Vad jag sade var all ett offentligt uttalande från ansvarigt håll-närmast av någon företrädare för regeringspartierna - bör redan i dag ge etl för-

tydligande av vad som menas i försvarsutredningens betänkande med att flytla stora delar av sjukvårdsstyrelsen till andra organ. Det var den frågan jag ställde mig, men är det så som herr Böriesson säger, alt majoritetens skrivning i försvarsulredningens delbetänkande inte har någon som helst aktualitet, är jag nöjd, och med mig många andra värmlänningar. Den här frågan har valsal runt i pressen och lokalradion, och personalen känner sig orolig. Därför tycker jag del är bra atl få ett klarläggande svar, och då bör också flera företrädare för de borgeriiga partierna uttala sig offentligt var de står.

Jag skall gärna framföra vad herr Böriesson har sagt för att på så sätt stilla personalens oro.

Herr Böriesson fortsatte anförandel med atl säga all man skall se om sitt hus. Ja, herr talman, men vad jag yttrade i mitt tidigare inlägg var all Uddeholmsbolaget i likhet med många andra företag inte i tillräckligt god tid hade sett om sitt hus då det gällt produktutveckling, innovationer etc. Nu har man mött konkurrens från den japanska och den europeiska järnindustrin - branscher med bättre produktutveckling - och har därför tappat en viss del av sin exportmarknad. Gå ut och fråga arbetare och tjänstemän på bruken hemma i Värmland - Hagfors, Munkfors, Storfors, Degerfors och andra platser - hur de känner det! De känner en allvarlig oro i dag, och de ropar efter samhällets stöd.

Till sist, herr talman! Den beskrivning av transportstödet som herr Böriesson lämnade var inte riktig. Del var ursprungligen i en motion med mitt namn - Magnus Persson i Karistad - överst tillsammans med andra motionärer, inkl. företrädare för borgeriiga partier, som frågan om transportstöd på Vänern togs upp. Den motionen har resulterat i en utredning, och jag är den förste att säga att jag i likhet med mina partivänner blir glad, om den borgerliga regeringen nu mycket snabbt genomför transportstödet - nuvarande kommunikationsministern herr Turessons positiva inställning till detta stöd har cirkulerat i pressen. Ingen kommer alt känna sig gladare än jag och mina partivänner i Värmland om transportstödet när det gäller Vänern införs omedelbart.

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Herr BÖRJESSON i Glömminge (c) kort genmäle: Herr talman! Det är klart att jag inte är tillräckligt informerad om hela behandlingen av försvarets sjukvårdsstyrelse i Karistad. Men det har sagts mig att man naluriiglvis måste förhandla - man har också haft förhandlingar med Landstingsförbundet och Kommunförbundet -om ell visst samarbete över hela landet. Det är förhandlingar och resonemang som inte på något sätt undergräver etableringen i Karistad. - Detta är allt vad jag vet i ärendet.

Jag har inte bestritt atl herr Persson i Karistad väckt en motion -det står också angivet i handlingarna - om transportstöd till sjöfarten på Vänern med anslutande kanalsystem. Hur stort stödet kan bli vet man ännu inte.

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Herr PERSSON i Karistad (s) kort genmäle:

Herr talman! Det sista noterar jag med tillfredsställelse. Del betyder atl en viss omorganisation inte på något sätt kommer atl försvaga eller undergräva Karlstads ställning som lokaliseringsort för nuvarande försvarets sjukvårdsstyrelse. Detta besked skall jag ta med mig hem i bagaget. Jag tror att det också lugnar personalen vid försvarels sjukvårdsstyrelse i Karlstad; men skulle så inte bli fallet får vi väl återkomma.

Sanningen om transportstödet är att det finns en utredning som vi hoppas kommer atl resultera i all trafikstöd införs då det gäller Vänern. Eftersom utredningen skall sammanträda redan i eftermiddag, hoppas jag atl herr Böriesson och hans vänner kommer att klara av det här mycket snabbt, så alt vi snart får det efteriängtade irafikstödet.

Herr LUNDGREN (m):

Herr talman! Vårt skattesystem och dess verkningar för de enskilda medborgarna har säkeriigen varit föremål för debatt i alla tider då beskattning över huvud tagel har skett. Intensiteten i debatten har emellertid, helt naturiigt, blivit större med den stigande andel av människornas inkomster som gått till den offentliga sektorn i form av olika skatter och avgifter.

De krav som man bör ställa på ett skattesystem är många. De måste naluriiglvis ha som sin utgångspunkt beskattningens syfte - att ge det allmänna inkomster. Bland kraven kan nämnas all skatterna måste upplevas som rättvisa och rimliga av de enskilda medborgarna, att de måste utformas så att de stimulerar till arbete och företagande och därigenom blir tillväxtfrämjande för samhället i dess helhet och att de bör uppbäras i former som är så enkla som möjligt för medborgarna. Skattesystemet måsle vidare byggas upp så alt skattefusk och skalleflykt motverkas.

Del skattesystem som utvecklats under den långa socialdemokratiska regeringstiden uppfyller inte de krav som man bör ställa. Låt mig ge några exempel på sådant som bl. a. vi moderater kritiserat under lång tid:

1. De orimliga marginalskatterna innebär i sig själva atl uppemot två tredjedelar av inkomstökningar för människor med vanliga inkomster går bort i skatt - för alt inte tala om vad som kan inträffa när man får avtrappning av bostadstillägg, stigande daghemsavgifter och annal.

2. Den starka progressiviteten i skattesystemet innebär all inflationen höjer skatterna ulan att riksdagen fattar några som helst beslut.

3. De ständigt ökande arbetsgivaravgifterna innebär en mycket hård press på företagarna i vårt land, liksom kapitalbeskattningen, förmögenhetsskatten och arvs- och gåvoskatterna, som framför allt för små och medelstora företag ställer förräntningskrav som knappast kan uppfyllas och därmed försvårar generationsskifte och fortlevnad för många av dem.

4. Sanktionssystemets utformning ger en hel del orimliga effekter. Det jag tänker på är i första hand tillämpningen av bestämmelserna om skattetillägg. På senare tid har man sett exempel på att felaktigheter i de-

klarationer och uppgifter som icke på något sätt är avsiktliga - de som gjort dem har handlat så all säga i god tro - ändå betyder skattetillägg på ganska stora summor, vilket kan fördärva vederbörandes ekonomi och ge dem en myckel besväriig situation.

Den förutvarande socialdemokratiska regeringen verkade ointresserad av atl vidta åtgärder för att rätta lill de här missförhållandena. Kanske kan del förhålla sig så, att den tidigare regeringen med ideologisk tillfredsställelse accepterade de resultat den förda skattepolitiken gav. Trots de så gott som årligen genomförda skalteprovisorierna under 1970-lalel steg nämligen del totala skattetrycket i vårl land år för år.

I den regeringsdeklaration som förelades riksdagen den 8 oktober i fjol heter det om skattepolitiken i framtiden:

"Skattesystemet måsle reformeras. En varaktig skattereform skall innehålla bl. a. sänkta marginalskatter i vanliga inkomstlägen, inflationsskydd i skattesystemet samt åtgärder för atl hålla tillbaka de kommunala skattehöjningarna."

Redan under hösten förra året vidtogs flera åtgärder av den nya regeringen och riksdagsmajoriteten med syfte att nå en rimligare beskattning i den riktning som inte minst moderata samlingspartiet förordat. Så fick vi ett skatteprovisorium, som i förhållande lill det förslag som den förutvarande regeringen lade fram våren 1976 var en klar förbättring. Man gav nu större delen av de heltidsarbetande skattelindring och kunde också gå högre upp i skalleskalan när del gällde marginalskattesänkningar. Vi fick alltså en förbättring jämfört med det tidigare förslaget.

I fråga om' folkpensionärerna har man i avvaktan på de förslag som kan komma från 1972 års skatleulredning gjort vissa förbättringar och bl. a. höjt gränserna för avtrappningen på grund av pensionärers förmögenhet.

Den faktiska sambeskatlningen har avskaffats genom att man tagit bort den orättvisa tredjedelsregel som tidigare infördes enligt den socialdemokratiska regeringens förslag. Man kan nu i de förelag som berörs av detta dela upp inkomsten på det sätt som arbetsinsatserna verkligen ger anledning till.

Arbetsgivaravgifisuttaget har blivit åtminstone 1,5 96 lägre än del skulle ha blivit med den politik som socialdemokraterna förordar. Den från allmän arbetsgivaravgift fria delen av egenföretagarnas inkomst har höjts från 18 000 till 30 000 kr.

Man har aviserat atl propositioner skall komma under våren 1977 med förslag lill justeringar av reglerna för skattetillägg och dessutom med förslag till skattelättnader för familjeföretag.

Redan av dessa punkter framgår klart i vilken riktning den nya regeringen är beredd att gå för atl skapa ett bättre fungerande skattesystem. Regeringsdeklarationen fullföljs också i de tilläggsdirektiv som getts till de tre arbetande skatteutredningarna, som nu - lill skillnad från vad som var fallet under den tidigare regeringen - fått en tidsbegränsad uppgift. Förslag skall presenteras under senare delen av hösten innevarande

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

år. När utredningarna då presenterar sina resultat bör en reformering av skattesystemet kunna genomföras etappvis med börian den 1 januari 1979,

1972 års skatleulredning skall dessutom med förtur lägga fram förslag lill inflalionsskyddade skatteskalor med sikte på genomförande redan 1978.

Socialdemokraterna säger, i sill allernativ lill den nya regeringens politik, nej till inflationsskyddet. Del är helt i enlighet med socialdemokraternas tidigare linje. Men låt oss konstatera att om inga åtgärder vidtas inför 1978, så kommer med en prisstegring på ca 8 96 en automatisk skatteskärpning med ca 3 miljarder kronor att äga rum. Man kommer alltså att av de enskilda medborgarna i vårt land kräva ökade skatter till en summa av 3 miljarder kronor.

De indexreglerade skalleskalorna innebär inte - som del ibland hävdas i debatten - en skattesänkning, utan de innebär att infiationen inte tillåts höja den andel av en medborgares inkomst som går lill skatt. De skatteintäkter samhället får ökar, men de ökar på samma sätt som medborgarnas inkomster, inte på grund av progressiviteten i skatteskalorna. Den nya riksdagsmajoriieien menar att skall skallen höjas så bör del ske genom riksdagsbeslut.

Herr talman! Den nya regeringen visar således en vilja atl skapa ett väl fungerande skattesystem som upplevs som rimligt av medborgarna och som genom stimulans av arbete och företagande också är tillväxtfrämjande för samhället. Den socialdemokratiska oppositionen förefaller däremot alt vilja gå vidare på den väg man böriat gå, med ständiga automatiska skatteskärpningar och de orimliga marginaleffekter som har uppstått genom det skattesystem man själv byggt upp under det långa regeri ngsi nnehavel.

Herr JOSEFSON (c):

Herr talman! Den fortsatta lågkonjunkturen innebär många problem för näringsliv och sysselsättning. Även om regeringen genom åtgärder av olika slag försöker begränsa lågkonjunkturens negativa verkningar, så har ändå påfrestningarna förstora delarav näringslivet blivit besvärliga.

Konsekvenserna av delta berör de allra flesta, löntagare som företagare, men också samhället i dess helhet och givetvis samhällsekonomin. Regeringens nyss presenterade åtgärdsprogram skall väl i någon mån brygga över den närmaste tidens svårigheter, men vad vi framför allt väntar på är en allmän konjunkturuppgång i världen.

I en lågkonjunktur framträder mer än eljest de ömma punkterna i samhällsmaskineriet. För många företag framträder skatte- och avgiftssystemet som ett av de allra största problemen - främst givetvis de skatter och avgifter som skall erläggas även om vinslen är minimal. Vad jag här främst tänker på är arbetsgivaravgifter som las ut helt oberoende av lönsamheten.

En annan utgift som även den betyder ganska myckel för familje-

företagen, de mindre och medelstora förelagen, är den årliga kapitalskatten. Oberoende av lönsamheten får ägaren betala den åriiga förmögenhetsskatten. Framför allt genom inflationen har värdet av förelagel eller aktievärdel stigit mycket väsentligt. Kapitalskatten skall betalas med beskattade medel och kan komma all medföra all företagels ekonomiska resurser i ganska hög grad urholkas, resurser som med en annan utformning av kapitalbeskattningen hade kunnat användas för alt konsolidera företaget.

Jag besökte för någon vecka sedan etl familjeförelag med elt hundratal anställda, där både företagare och anställda var helt överens om nödvändigheten av en annan beskattning av det i företaget bundna kapitalet.

I motioner från borgerligt håll och även från enskilda statsråd i den tidigare regeringen har uttalats angelägenheten av en lindrigare beskattning av det i företagen bundna kapitalet. Och behovet härav framträder tydligare än någonsin i dagens hårt pressade läge för företagen. Det var därför med tillfredsställelse vi i slutet på förra året tog del av förelags-skatteberedningens förslag, Särskilda skattelättnader för familjeföretag, utarbetat av en arbetsgrupp inom företagsskatteberedningen. Detta förslag berör främst problem i samband med generationsväxling och tar sikte på alt lindra arvs- och gåvoskatten i samband därmed. I realiteten medför förslaget en avdragsrätt vid inkomstskatteberäkningen för avsättning till en arvs- och gåvoskattefond, eller i vissa fall en direkt avdragsrätt under en följd av år för eriagd arvsskatt. Utan tvivel skulle genomförandet av detta förslag underiätla generationsväxlingen och medföra större möjligheter att bibehålla de mindre och medelstora företagen som enskilda företag och som familjeförelag. Och jag hoppas verkligen all det skall vara möjligt att redan i år i riksdagen kunna fatta ett positivt beslut i denna fråga.

Men när man läser utredningsförslaget och lyssnar på företagens problem i dagsläget ställer man otvivelaktigt frågan: Måste vi inte göra något även mot den åriiga kapitalbeskattningen? Positiva uttalanden som gjorts om en lindring av kapitalbeskattningen har ju omfattat även den åriiga beskattningen. Därför anser jag det nödvändigt att regeringen låter snabb-ulreda denna del av kapitalbeskattningen, så atl riksdagen i höst kan fatta beslut inte bara om åtgärder för all underlätta generationsväxlingen utan också för att lindra den årliga beskattningen av det i företagen bundna kapitalet.

När jag ser på det forna regeringspartiels attityd till de mindre och medelstora företagen blir jag verkligen förvånad över den negativa inställning som socialdemokraterna intar mot denna samhällsgrupp. I förra årets valrörelse betonade socialdemokraterna sin positiva syn på småföretagen. Årets motioner visar något annat; på punkt efter punkt föreslås åtgärder som riktar sig mot småföretagarna. Och detta görs vid ett tillfälle då hela näringslivet står inför allvariiga problem på grund av lågkonjunkturen. Man kan inte annat än beklaga denna inställning. I stället för atl skapa motsättningar kräver tidsläget atl vi alla känner vårt ge-

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

mensamma ansvar för framtiden. Vi har genom lågkonjunkturen men också genom kostnadsutvecklingen hamnat i ett ekonomiskt besväriigt läge, där vår konkurrenskraft i förhållande till andra länder väsentligt försämrats.

Vad som nu behövs är ell gemensamt ansvarstagande, där regering och riksdag - oppositionen inräknad - tar sitt ansvar och där arbetsmarknadens parter uiöver sina egna partsintressen också känner ansvaret för den ekonomiska utvecklingen i vårl land.

Herr ASPLING (s):

Herr talman! I den allmänpolitiska debatten i höstas underströk jag atl socialdemokratin även i oppositionsställning kommer atl se lill att socialpolitiken förblir en av politikens huvudfrågor. Vi har nu lagt fram förslag som syftar till en vidareutveckling av den sociala tryggheten på väsentliga områden. Det gäller familjepolitiken, hälso- och sjukvården samt utbyggnaden av långtidssjukvården och hemsjukvården.

Många av dem som i dag är gamla har fått känna av fattigdom och arbetslöshet i elt samhälle där materiell trygghet, sjukvård och utbildning var förbehållet några få. De har en självklar rätt lill den välfärd de själva varit med om atl bygga upp. Det gäller materiell standard genom folkpensioner och ATP, det gäller hälso- och sjukvård.

Det har varit en ovärderlig styrka i vår hälso- och sjukvård atl samhället genom landstingen nu svarar för praktiskt laget all sjukhusvård och den övervägande delen av den öppna hälso- och sjukvården. Därigenom kan sjukvården ges en social helhetssyn. Vi har kunnat genomföra reformer som genom sjukförsäkringen gett samhället del avgörande inflytandet över de privatpraktiserande läkarnas verksamhet och som genom tandvårdsförsäkringen gjort landvården till en samhällets uppgift på samma sätt som hälso- och sjukvården. Genom sjukförsäkringen har vi kunnat tillföra sjukvårdshuvudmännen ett betydande ekonomiskt stöd för alt underlätta utbyggnaden av den öppna hälso- och sjukvården och på så sätt föra sjukvärden närmare människorna. Denna samlade och målinriktade sjukvårdspolitik är av avgörande betydelse för den utbyggnad av långtidssjukvården som den socialdemokratiska regeringen prioriterade och satte i centrum för insatserna på det sjukvårdspolitiska området. Därför vänder vi oss mot alla försök till privatisering av den svenska sjukvården. De nya signaler som i detta avseende nu hissas av den borgerliga regeringen ger anledning till oro. Den reaktion som de redan åstadkommit är inte alt ta miste på.

Vår principiella uppfallning om en kommande sjukvårdslagstiftning är atl alla skall ha lagfäst rätt till hälso- och sjukvård på lika villkor och alt samhället genom lagstiftningen skall svara för hälso- och sjukvården i sin helhet.

En av de helt överskuggande frågorna när del gäller social trygghet nu och för 1980-lalet är en angelägen och kraftfull utbyggnad av långtidssjukvården. Vi har under de senaste 10-15 åren fördubblat antalet

långvårdsplatser från 20 000 till ca 40 000, men vi måste få till stånd en ökning lill minst 60 000 platser fram till 1985 om den efterfrågan vi nu kan räkna med skall kunna läckas. Vi vet all de äldre och deras anhöriga känner oro för alt slå ulan tillräckliga vårdmöjligheter. Vi vet att de äldre blir allt fler och att vårdbehovet därför ökar. Vi vet atl över 10 000 patienter väntar på plats i långtidssjukvården. Vi vet atl det behövs mer personal på de sjukhem för långtidssjukvården som redan finns. Vi vet alt det behövs mer hemsjukvård.

I vår motion lägger vi nu fram förslag om ett utbyggnadsprogram för långtidssjukvården och hemsjukvården med stöd av statsbidrag till landslingen. Jag skall inte i detalj gå in på detta viktiga utbyggnadsprogram, då jag vet all herr Karlsson i Huskvarna i sitt anförande närmare kommer au redogöra för den målmedvetna satsning på hälsovården som vi nu anser tillhöra de allra viktigaste insatserna på det sociala området. Låt mig emellertid få göra elt tillägg. Den borgerliga regeringen är tyvärr inriktad på att förhala en lösning genom tillsättandet av en arbetsgrupp för fortsatt utredning av dessa frågor. Enligt min mening behövs inte här något fortsatt utredningsarbete. Det finns redan etl lillräckligi underlag för ett praktiskt ställningstagande för ökade angelägna insatser på det här området.

Socialdemokratins ansvar för den äldre generationen kommer också till ullryck i vår motion om den framtida socialvårdens mål och riktlinjer. Inför den socialvårdsreform som socialdemokratin målmedvetet arbetar för, med socialarbetarnas uttalade stöd, kräver vi en socialtjänst som på ett tillfredsställande sätt tillgodoser de äldres växande behov av social service. Del gäller boendet, del gäller meningsfull sysselsättning och aktivitet för att bryta isolering och passivitet. Det gäller trafiken, färdtjänsten. Vi utgår ifrån all socialvården genom mera differentierade resurser skall kunna få möjlighet att i större utsträckning än nu förlägga olika stöd- och behandlingsmetoder lill den enskildes nära sociala miljö.

Där kommer man också in på en annan huvudlinje i den omdaning av socialvården som socialdemokratin anser angelägen och nödvändig. Del gäller frihet och frivillighet i behandling. Denna uppfattning får stöd av dem som arbetar på detta viktiga fält, nämligen socialarbetarna och deras ideella och fackliga organisationer.

Jag har här talat om de äldre och deras trygghet. Låt mig, herr talman, ta upp den andra stora reformfrågan, nämligen familjepoliiiken. 1 enlighet med våra utfästelser under valet kräver vi i en familjepolitisk motion med konkreta och preciserade förslag och med en utarbetad lagtext ett snabbt och sammanhållet beslut om ell ulbyggnadsprogram för föräldraförsäkringen. Förslaget grundas på den av den Fridhska arbetsgruppen i fjol framlagda rapporten. Lönlagarnas organisationer tog aktivt del i utredningsarbetet och har sedan i remissbehandlingen av förslaget givit det sill fulla stöd. Detta förslag till en helhetslösning har således en stark facklig förankring, och det tillmötesgår de förväntningar som den fackliga rörelsen har rätt atl ställa på en reform av detta slag.

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Låt mig, herr talman, slå fast atl för socialdemokratin är familjepolitiken en del av en samlad politik för att åstadkomma social utjämning och skapa ett bättre samhälle för alla människor. Frågor om barn och familj griper in på skilda samhällsområden. Alt förbättra barnens levnadsvillkor måsle ständigt stå i centrum för del politiska reformarbetet. Det är därvid i första hand barnens behov som skall påverka inriktningen av familjepolitiken - del är utgångspunkten för det socialdemokratiska reformförslaget.

Det innebär att alla föräldrar skall få lagfäst rätt till ledighet och att hos arbetsgivaren kunna begära den form av ledighet som de vill ha. Den ökade föräldraledigheten med ersättning från föräldraförsäkringen ger rätt till ersättningsberättigad ledighet som för varje barn motsvarar fem månaders helledighet. Den skall kunna tas ut på det sätt som bäst passar varie familj - genom hel ledighet, sex limmars arbetsdag eller på annal sätt förkortad arbetstid. Den nya rättigheten skall delas lika mellan föräldrarna och skall kunna tas ul fram lill barnels första skolår.

Vårt förslag innebär att reformen skall böria genomföras den I januari 1978 och alt den direkt startar med en tid som motsvarar två månaders hel ledighet. Den första utbyggnadselappen kommer därigenom för varje barn som föds under 1978 att ge rätt till en ökad föräldraledighet molsvarande två månaders hel ledighet eller fyra lill åtta månaders förkortad ledighet. Den särskilda föräldrapenningen, som även omfattar hemar-belande och adoptivföräldrar, byggs sedan ut etappvis så alt den är fullt genomförd inom en femårsperiod, dvs. fr. o. m, 1982. Till reformen knyts övergångsregler som innebär att föräldrar med barn födda 1971 eller senare får del av reformen med en ersättningstid som beror på barnets ålder.

En reform som byggs upp på sådana grunder är enligt min mening vida överlägsen det förslag som från borgerligt håll framförs om olika former av vårdnadsbidrag. Låt mig här understryka några av de helt avgörande invändningarna mot vårdnadsbidrag.

- Vårdnadsbidraget ger inte ersättning för inkomstbortfallet och utesluter därför stora grupper löntagare från de faktiska möjligheterna atl ta ul en ökad föräldraledighet.

- Vårdnadsbidraget ger inte heller föräldrarna några valmöjligheter av det slag som del socialdemokratiska reformförslaget inrymmer.

- Förslagen om vårdnadsbidrag gäller som de hittills förts fram av de borgerliga endast barn under tre års ålder och medför bl. a. helt orimliga tröskeleffekler.

- Vårdnadsbidragen motverkar slutligen direkt strävandena mot ökad jämlikhet mellan kvinnor och män.

Man kan inte i dessa frågor föra en politik "som går på tvärs med debatten om jämlikhet mellan kvinnor och män". Denna formulering citerar jag från en framstående folkpartipolitiker som i dag är medlem i regeringen. Här finns det anledning atl ställa frågan: Kommer folkpartiet att ha kurage atl ställa sig bakom vårt förslag till en samlad helhetslösning

som är av så stor betydelse för barnen och familjerna? Eller kommer folkpartiet alt medverka till atl man nu plottrar sönder en stor familjepolitisk reform, en reform som utarbetats med starkt stöd av LO, TCO och SACO/SR? Svaret lär komma i en proposition i slutet av mars. Det vikliga familjepolitiska reformarbetet skall tydligen nu ges en annan inriktning och en s. k. reform skall snickras ihop under några månader för alt inte säga veckor utan att tydligen ens remitteras till organisationer eller myndigheter.

En sak vill jag tillägga: Ger folkpartiet upp sina tidigare principer i denna fråga och med en bortplottrad reform sedan söker förklara atl det inte föreligger någon skillnad gentemot det sammanhållna socialdemokratiska reformförslaget, så har man gett sig in på en omöjlig uppgift. Även om jag kan föreställa mig att man nu bokstavligen kämpar för att för död och pina hitta någon form av vårdnadsbidrag, som har någon likhet med de vallöften man spred omkring sig, vågar man kanske uttala sig något bestämdare utifrån rent slatsfinansiella grunder då del gäller cenlerns löfte om det beskattade vårdnadsbidraget på 10 000 kr. De över 2 miljarder kronor som det förslaget skulle kosta blir det sannerligen svårt atl med den föreliggande budgeten kunna uppbringa. Trots atl centerpartiet nu har haft några månaders träning på att förklara bort sina tidigare så stolta valparoller, har det tydligen svårt atl i del här fallet förklara varför löftet om 10 000 kr. i vårdnadsbidrag saknas i del borgerliga budgetförslaget.

Barnens behov av trygg tillsyn och stimulans för sin utveckling samt den ökade kvinnliga förvärvsverksamheten - av samtliga föräldrar med barn i förskoleåldern är närmare 80 % förvärvsarbetande på heltid eller halvtid - har i hög grad ställt barnomsorgen i centrum. Detta var också bakgrunden till det beslut riksdagen fattade på grundval av den socialdemokratiska regeringens förslag om en kraftig utbyggnad av samhällets barnomsorg. Under de närmaste fem åren skall tillkomma 100 000 nya daghemsplatser, 50 000 nya platser i fritidshem samt ell ökat antal platser i familjedaghem. Målet för socialdemokratin är full behovsläckning inom en tioårsperiod.

Det är av avgörande betydelse alt det nu sker en kontinuerlig uppföljning av det beslutade utbyggnadsprogrammel och alt den fortsatta planeringen därefter lar sikte på att nå fram lill full behovsläckning. Del är också viktigt alt riksdagen ges tillfälle all följa den utomordentligt vikliga fråga som barnomsorgen utgör. Vi föreslår därför att riksdagen uttalar sig för all regeringen nästa år lämnar en allsidig redovisning av del aktuella planeringsläget för barnomsorgen och då också lar hänsyn till målet om full behovstäckning inom den närmaste tioårsperioden.

Vid sidan av en angelägen kvantitativ utbyggnad av barnomsorgen är det av stor betydelse atl få lill stånd ökade kvalitativa insatser. Barn har etl stort behov av gemenskap och samvaro med andra barn och atl få förtroende också för andra vuxna än föräldrarna. Den gemenskapen är viktig för dem i deras utveckling lill fria och självständiga människor.

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Vid åtskilliga daghem och förskolor möter personalen problem i verksamheten. Det gäller att finna former och metoder att möta dem. De insatserna måsle göras där behovet är störst. Därigenom kan man få faktiska möjligheter att särskilt beakta de siora behoven hos de barn som, tillfälligt eller under längre tid, kräver speciellt stöd eller stimulans.

För atl åstadkomma detta föreslår vi i del socialdemokraliska reformförslaget elt särskilt statsbidrag på 65 milj. kr. Det förslaget finansieras genom att även egenföretagarna erlägger barnomsorgsavgift på 1,3 % från den 1 januari 1978. Del är inte rimligt alt egenföretagarna, som ju också utnyttjar barnomsorgen, inte skall betala för den i samma utsträckning som löntagarna.

I vår alternativa budget har vi räknat in pengar för vad de föreslagna reformerna kostar nästa år. Men det är givetvis också från vår sida en självklar förpliktelse atl skaffa pengar lill den fortsatta utbyggnad som ligger i vårt förslag.

Med dessa förslag fullföljer vi, herr talman, våra vallöften. Det är en social familjepolilik med barnens välfärd i centrum och med jämställdheten mellan kvinnor och män som en grundval för utvecklingen.

Herr socialministern GUSTAVSSON:

Herr talman! Jag har med intresse lyssnat lill herr Aspling.

Vi skall ha klart för oss all socialpolitiken inte bara rör pengar lill barnbidrag, pensioner osv. Socialpolitiken är något myckel djupare och mycket mer grundläggande; den omfattar hela vår livssituation. Det innebär all vi på ett helt annat sätt än tidigare måsle la hänsyn till dessa faktorer. Vi har all anledning atl diskutera frågan vad det är vi vill med vårt samhälle och med vår socialpolitik.

Ganska länge har det, herr Aspling, funnits en benägenhet atl betona del kvantitativa på bekostnad av del kvalitativa, det tekniska och del ekonomiska på bekostnad av del mänskliga. Numera har dock glädjande nog allt fler människor blivit på det klara med alt en optimal målsättnings-formulering alltid måsle uttryckas i mänskliga termer - inte bara i en hög levnadsstandard utan också i en hög livskvalitet. Några av grundstenarna i del begreppet utgörs av den enskilda människans upplevelser av hälsa och välbefinnande, av självförverkligande och utveckling. Att åstadkomma detta och en hög levnadsnivå är övergripande mål för vår socialpolitik.

Under den starka koncentrationsperioden på 1960-lalel och även in på 1970-talet hade man inte dessa väsentliga frågeställningar med i bilden. Då diskuterade och planerade man utifrån tekniska och ekonomiska synpunkter. Här har vi atl finna orsaken till många av de stora sociala problem, som råder i vårt samhälle i dag och som vi tyvärr kommer all få leva med under ganska lång tid framöver. Det är bara alt konstalera detta. Därför måste vi i hela vår samhällsplanering på ell helt annat sätt än tidigare ta med de väsentliga frågorna om den sociala gemenskapen och de kulturella frågorna.

När det gäller familjepolitiken delar jag herr Asplings uppfattning atl detta är en mycket viktig fråga, som vi måsle ägna stor uppmärksamhet. Jag vill erinra om att vi förra året i riksdagen var överens om de satsningar för utbyggnad av daghemsvården som vi då hade att ta ställning lill. Detta gällde såväl driftsbidragen och anordningsbidragen lill kommunerna som målsättningen för de första fem åren framöver. Vi var överens om målsättningen atl alla som efterfrågar samhällets barnomsorg också skall ha möjlighet alt få del av den.

Vi följer mycket noga hur man nu planerar i kommunerna. Jag har tidigare sagt i riksdagen atl vi under den närmaste tiden kommer all la kontakt med representanter för Kommunförbundet och personalorganisationerna för atl diskutera personalförstärkningar inom och kvaliteten på förskolan. Vi kommer även myckel noga att följa hur man planerar för alt uppnå målet 100 000 daghemsplatser och 50 000 fritidshemsplatser. Den här diskussionen med representanterna för Kommunförbundet och personalorganisationerna skall vi inom kort hålla.

Vi kommer under våren atl framlägga etl förslag om familjepolitiken - det har vi anmält i proposilionsförteckningen. Vi får då tillfälle atl ytterligare diskutera den frågan.

De brister på detta område som herr Aspling talade om har ändå icke uppkommit efter den 19 september förra året. Del gäller här eftersläpningar sedan lång tid tillbaka. Man har inte tillräckligt planerat utbyggnaden av barnomsorgen, exempelvis i samband med uppförandet av de nya stora förorterna i Stockholms omgivningar, och man har heller inte i tid sörit för all personalutbildningen är tillräcklig för atl vi skall kunna fylla denna viktiga uppgift inom barnomsorgen.

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Herr ASPLING (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustavsson böriade med alt säga atl socialpolitiken inte bara gäller pengar. Det är också fråga om mänskliga värden, livsmiljö och mycket annal. Detta hans påpekande skulle kunna ge mig anledning till många reflexioner.

Jag skulle vilja fästa herr Gustavssons uppmärksamhet på atl något som varit grundläggande för just mänsklig livsmiljö och värdighet här i vårt land är att vi har kunnat ge fattiga och sjuka människor en ekonomisk trygghet. Först därefter har vi kunnat skapa mänskligare och drägligare förhållanden. 1930-, 1940-, 1950-, 1960- och 1970-talen är fyllda av reformer för att skapa mänskligare, värdigare och tryggare förhållanden för människor. Men vi har mycket kvar. Vi stod mitt uppe i ell stort planeringsarbete.

Jag skulle, herr Gustavsson, om liden medgav kunna dra listan över de grundläggande reformer som 1960-lalet innebar på arbetslivets område, på sjukvårdens område och på pensionsområdet. Då böriade vi med ATP, den stora reform som herr Gustavsson en gång i riksdagen röstade emot.

Jag ser atl herr Gustavsson i uttalanden har sagt atl det nu gäller att täppa till hål inom socialpolitiken - som om vårt socialpolitiska verk

3 Riksdagens protokoll 1976/77:64-65

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

skulle vara nära nog färdigt och det bara gällde all göra det socialpolitiska skyddsnätet "litet finmaskigare" här och var. Herr Gustavsson har uttryckt sig så. I det perspektivet hotar socialpolitiken efter det mer än 40-åriga socialdemokratiska reformbyggandet atl bli en periferisk utkants-politik. Vi kommer, herr Gustavsson, alt följa dessa frågor med stort intresse och stor vaksamhet. Del vill jag slå fast.

Myckel är ogjort beträffande barnomsorgen. Del var anledningen till all vi startade förhandlingarna med Kommunförbundet 1975 för atl skapa en utbyggnadsplan. Det är angelägel, herr Gustavsson - får jag skicka med den personliga hälsningen - alt den arbetsgrupp som jag tillsatte i socialdepartementet för atl följa upp delta också gör del med stor vaksamhet och effektivitet. Programmet måsle nämligen fullföljas. Inom tioårsperioden skall vi ha full täckning.

Herr socialministern GUSTAVSSON:

Herr talman! Det är riktigt atl vi under hela 1930-lalet gemensamt har arbetat för och skapat bättre ekonomisk grundtrygghet. Men, herr Aspling, samtidigt som detta hände på 1930-, 1940-, 1950- och 1960-lalen drev socialdemokraterna en mycket stark centralisering i delta samhälle utan att ta hänsyn till vilka konsekvenser det skulle föra med sig. De konsekvenserna får vi i dag uppleva på det sättet alt vi har höga kostnader och många sociala problem. Unga människor blir utslagna från arbelsmarknaden praktiskt taget innan de är så gamla att de har böriat arbeta. Utslagningen böriar redan i deras kollålder.

Denna tendens vill vi bryta. Vi har sagt alt vi måste angripa orsakerna och inte nöja oss med att angripa symtomen. Della är oerhört viktigt.

Herr Aspling citerade mig. Jag hade talat om att göra skyddsnätet finmaskigare. Del är sant att jag har uttalat mig på del sättet. Jag sade det i elt anförande som jag höll på Läkaresällskapet häromkvällen. Jag sade då bl. a. följande: "I ett centralisliskt samhälle är del frestande all utgå från alla människors lika förmåga och behov. I en mer decentraliserad modell ökar respekten för alla människors lika värde men olika förmåga och behov. Såväl förebyggande som kuraliva insatser måste alltså ägnas högriskgrupper och högrisksilualioner. Därigenom blir del sociala skyddsnätet finmaskigare för dem som bäst behöver det, och samhällsåtgärderna blir bättre anpassade till de faktiska behoven." Jag vet inte om herr Aspling har något atl invända mot della.

Sedan kom herr Aspling tillbaka till ATP-diskussionen i slutet av 1950-talel. Jag kan bara säga att det vi röstade för den gången är precis delsamma som ■Pensionärernas riksorganisation i dag kräver, nämligen en grundpension motsvarande 65 96 av medelinkomsten för industriarbetare.

Herr ASPLING (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har några flyende minuter på mig för att replikera. Det är lockande att diskutera med herr Gustavsson frågan om föränd-

ringarna i samhället, vad utslagningarna och allt delta beror på.

Den svenska arbetarrörelsen har byggt upp tryggheten i vårl land. När det privata näringslivet inte har klarat människornas elementära problem har vi fått lov att rycka ut. Utslagningen är ell exempel. Stora reformer har genomförts för alt ge den enskilda människan irygghel.

Vad gäller ATP vill jag be herr Gustavsson vara litet försiktig när han blickar tillbaka för alt försöka rehabilitera sig själv. ATP-striden gällde en grundläggande principfråga. De stora löntagargrupperna - arbetarna och vissa grupper av tjänstemän - stod utan tjänstepension. Det var en stor central fråga med väldiga perspektiv. Centern röstade emot reformen, det är ofrånkomligt.

Jag skall inte ge mig in i en debatt om socialpolitikens olika detaljfrågor, men kapitlet är intressant. Socialpolitik är inte en fråga om välgörenhet. Socialpolitik är en grundläggande politisk och ekonomisk fråga som berör praktiskt taget hela samhället. Vi möter där självklart stora intressemotsättningar, och socialpolitiken har ofta vållat strid därför alt den gäller fördelningsfrågor. Genom socialpolitiken har vi kunnat göra det här samhället rättvisare och mera jämlikt - glöm inte bort det, herr Gustavsson.

Det är på den basen vi har kunnat gå vidare. Mycket finns au göra, och varie tid skapar sina problem, men jag tror atl del är oerhört viktigt att hålla fast vid de helt avgörande principerna för socialpolitiken. Det är inte fråga om alt lappa och atl göra skyddsnätet finmaskigare, utan del är fortfarande fråga om grundläggande sociala och ekonomiska frågor.

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Herr socialministern GUSTAVSSON:

Herr talman! Visst handlar socialpolitiken om stora och grundläggande frågor, men vi behöver ändå på vissa områden göra nätet finmaskigare. Som det nu är hamnar många människor mellan paragraferna.

Del är naturligtvis rikligt när herr Aspling säger atl arbetarrörelsen har kämpat för trygghet i samhället. Men glöm inte bort, herr Aspling, att det parli jag företräder också var med. Herr Aspling kan ju studera skrifterna. En av herr Asplings företrädare, Gustav Möller, sade ungefär följande i en intervju som han gav kort före sin död: Vi kunde genomföra vårl program tack vare del stöd vi fick genom uppgörelsen med bon-deförbundel. Ensamma kunde vi inte göra det.

Sedan gäller del här fördelningsfrågor och solidaritetsfrågor. Men väsentlig är också frågan om en bättre gemenskap i det svenska samhället, bättre relationer människor emellan, och där kommer vi in på samhällsplaneringen. Socialpolitiken är även en fråga om samhällsplanering.

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Jag vill böria med att slå fast atl grunden för en socialpolitik i arbetarklassens intresse måste utgöras av en medveten strävan att trygga vars och ens rätt till ett meningsfullt arbete. Det blir självfallet statens uppgift alt genom att la på sig en allt större andel av samhällets näringsliv skapa denna trygghet för arbetarklassen. Privatkapitalet förmår

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

inte klara detta - gång på gång har del bevisats.

Norrbolten är ell exempel och har ofta åberopats under den här debatten. Detta län har de privata storföretagen inte brytt sig om eller sedan länge övergivit. Della har gett Norrbotten en kolonial karaktär. När staten sedan engagerat sig i länet har privatkapitalet på allt sätt sökt hålla slatsindustrin tillbaka eller binda den för sina syften. Därför härden koloniala bindningen vid råvaror och halvfabrikat aldrig brutits. Statsföretagen har aldrig blivit den drivkraft i sysselsättningsutvecklingen som de annars kunnat bli.

Den förra regeringens eftergift för privatkapitalets intressen följs upp och förstärks i dag av den nya regeringen. Negativa uttalanden om Stålverk 80 och Kaunisvaara ger väl i och för sig inte någon grund för att säga atl den borgerliga regeringen sviker Norrbotten, för någon Norrbottenspolitik har ju de borgerliga partierna aldrig brytt sig om att ha. För dem har alltid Norrbotten vägt lätt gentemot den privata stålindustrins och storfinansens intressen, och detta drabbar människorna i Norrbotten också på del sociala området.

Vänsterpartiet kommunisterna kräver en ny progressiv inriktning av socialpolitiken. Vi kan inte acceptera en socialpolitik som har som främsta uppgift atl reglera konsumtionen och därigenom fungera som konjunk-turpoliliskl instrument. Inte heller kan vi acceptera en socialpolitik som i stor utsträckning kännetecknas av brandkårsutryckningar för att dämpa alltför uppenbara skadeverkningar av kapitalismens och marknadskrafternas fria spel. Detta - alt reglera konsumtionen och göra brandkårsutryckningar - är vad som präglat den svenska socialpolitiken hittills och förmodligen i ännu högre grad kommer atl göra det nu under den borgerliga regeringen.

Men om vi ansett atl socialpolitiken varit så dålig, varför har vi då i allmänhet röstat för de olika reformförslagen här i riksdagen? Jo, naturligtvis därför alt vi lika väl som alla andra insett atl dessa reformer har varit bättre än ingenting. Även om de alltid tjänat - eller åtminstone inte stått i strid med - kapitalets intressen, så har de samtidigt svarat mot elt behov bland lönarbetarna. Reformerna har aldrig, annal än tillfälligtvis, uppfyllt det krav som vi kommunister ställer på en progressiv socialpolitik, nämligen alt den skall vara ett uttryck för en medveten strävan alt flytta fram lönarbetarnas positioner på kapitalets bekostnad. När jag säger atl socialpolitiken inte annal än tillfälligtvis har kommit att drabba kapitalet menar jag att kapitalägarna alllid lyckats la igen del utrymme som de eventuellt förlorat - dels i samband med löneförhandlingarna, dels genom prisbildningen som förelagen numera kan styra tämligen väl.

Enligt vår uppfattning är de grundläggande socialpolitiska kraven i dag utbyggnad av barnomsorgen, genomförande av sexiimmarsdagen och skapande av förutsättningar för att kvinnorna skall kunna genomdriva sin ekonomiska och sociala frigörelse. Del är uppenbart hur dessa tre reformområden hänger samman med och utgör förutsättningar för varandra.

För litet mer än ett år sedan gjorde den dåvarande regeringen en överenskommelse med Kommunförbundet om alt del under den närmast följande femårsperioden skulle byggas 100 000 platser i daghem och 50 000 platser i fritidshem. Samtidigt åtog sig staten att söria för personalutbildningen. När frågan behandlades här i riksdagen ställde sig de borgeriiga partierna bakom överenskommelsen, och därför utgår jag ifrån att regeringsskiftet inte har inneburit atl avtalet med Kommunförbundet har upphört atl gälla.

Hur går del då med utbyggnaden av barnomsorgen? Ja, inte ser del särskilt ljust ut. För etl år sedan fanns det ungefär 70 000 daghemsplatser. Om man lägger 100 000 till del så blir det alltså 170 000 daghemsplalser, som enligt överenskommelsen skall vara klara år 1980. Socialstyrelsen har gjort en prognos utifrån kommunernas barnstugeplaner. Men enligt den kommer del alt finnas bara 140 000 platser 1980. Det kommer alltså atl fallas 30 000 platser. Och detsamma gäller fritidshemmen. Där kommer del atl fattas 25 000 platser för alt överenskommelsen skall vara uppfylld 1980.

Men om kommunerna bryter överenskommelsen så kan de ju alltid skylla på att de har hamnat i dåligt sällskap. Staten har nämligen inte heller fullgjort sina skyldigheter när det gäller personalutbildningen. Det blir alltmer klart alt den överenskommelse om barnomsorgen som gjordes för ett år sedan hade som främsta syfte att dämpa den allt kraftigare opinion som växte fram kring barnstugekampen. Nu förhalas frågan genom atl den bollas fram och tillbaka mellan stal och kommun. Socialministerns uppgifter nyss om uppföljning och kontakter med Kommunförbundet och personalorganisationerna ger inte anledning till någon annan karakteristik av vad som händer än alt man från regeringens sida uppenbarligen inte av.ser all fullgöra sina skyldigheter mot barnen och barnfamiljerna.

Vänsterpartiet kommunisterna har aldrig godkänt överenskommelsen mellan regeringen och Kommunförbundet eftersom vi anser atl den utbyggnadstakt som där anges är alltför låg. Vi har sagt atl som minimum under de närmaste fem åren bör del byggas genomsnittligt 15 000 platser per år.

Vi ansåg också att målsättningen med barnomsorgen skall vara att ge alla förskolebarn plats på ell bra daghem och all alla barn mellan 7 och 14 år skall få plats på fritidshem.

Samhället har inte resurser att klara en sådan här utbyggnad, säger man. Men det är inte sant. Här handlar det om hur samhällets tillgångar används. Hur den nya regeringen ser på vad som är angelägel kommer vi snart all få se. Till daghemsulbyggnaden finns del alliså inie lillräckligi med pengar. Men nog kan man förmoda alt försvarsminister Krönmark blir bönhörd när del gäller begäran om anslag lill det miljardslukande projektet med etl nytt svenskt stridsflygplan.

För all barnslugeulbyggnaden skall få den nödvändiga omfaltningen måste staten gå in och genom att påta sig kostnaderna garantera alt ut-

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

byggnaden kommer till stånd.

Herr talman! Vänsterpartiet kommunisterna ställer etl krav på sex timmars arbetsdag och anser atl den reformen bör vara genomförd 1980. Det här är etl krav som har många dimensioner. Det är en naturlig följd av den stegrade arbetstakten, som har lett till ökningar av sjukskrivning och utslagning från arbetsmarknaden. Men det är också en reform som på etl avgörande sätt skulle förändra barnfamiljernas situation genom all förkorta bortovaron från hemmet för barnen lill förvärvsarbetande föräldrar. Vistelseliderna på daghem och i familjedaghem är i dag ofta alltför långa.

En förkortning av arbetstiden skulle också leda till en kraftig ökning av sysselsättningen, och den skulle därför öppna arbetsmarknaden för många av de kvinnor som i dag tvingas gå arbetslösa. Den skulle också betyda att många kvinnor, som i dag har jobb men tvingas arbeta alltför kort lid för att det skall ge ekonomiskt oberoende, skulle kunna få heltidsarbete.

Vi ser alltså hur dessa båda frågor - utbyggnaden av barnomsorgen och förkortningen av arbetsdagen - var och en på sitt sätt är avgörande för kvinnornas ekonomiska och sociala frigörelse. Utan en utbyggd barnomsorg kommer kvinnorna även i fortsättningen alt i stor utsträckning vara fjättrade vid hemmen. Och ulan den ökning av antalet arbetstillfällen som en förkortning av arbetsdagen ger kommer inte tillräckligt många jobb atl kunna erbjudas kvinnorna. Den fulla sysselsättningen kommer naturligtvis ändå inte att uppnås - därvidlag är det bara att konstatera privatkapitalets oförmåga. Som jag redan sagt fordras det ju en aktiv statlig företagsverksamhet för att klara sysselsättningen.

Vpk har en rad andra förslag till viktiga reformer som vi aktualiserat genom motioner. Det gäller en fortsatt utbyggnad av föräldraförsäkringen och elt erkännande av principen att föräldrapenning skall täcka inkomstbortfall som uppslår i samband med barnens sjukdom. Vi kräver alt vårdbidragen lill föräldrar med svårt handikappade barn ges en kraftig höjning liksom all barnbidragen höjs och indexregleras. Vi anser också att ålderspensionärernas ekonomiska och sociala situation måste förbättras.

Herr talman! En grupp i samhället som rönte ett häftigt uppflammande intresse före valet men som nu har kommit i skymundan igen är invandrarna. Ja, helt i skymundan har de inte kommit. Socialdemokraterna har nu tagit upp etl gammall vpk-krav som de för mindre än etl år sedan var med om att avslå, nämligen rösträtt för invandrare även vid riksdagsvalet. Vad som förändrat ställningstagandet på det hållet vet jag inte, men något måsle del väl vara.

Rösträtten - rätten alt genom de politiska kanalerna påverka sin silualion - är grundläggande, och den rätlen bör man ha där man bor och arbetar. Det är ett viktigt medel för all bryta den diskriminering som stora grupper av invandrare i dag är utsatta för. Men de politiska rättigheterna måste följas upp med insatser som skapar social, kulturell

och ekonomisk jämställdhet för invandrarna. Det är därför vpk ställer kraven på obligatorisk hemspråksundervisning, och del är därför vi kräver att förelagen verkligen tvingas atl ge invandrarna svenskundervisning på betald arbetstid. Och det är också därför som vi ställer andra krav för att förbättra invandrarnas situation när del gäller arbete, utbildning och möjligheter lill etl kulturellt liv.

Det skall bli intressant att se - fram i vår, när vi har att ta ställning till de här olika förslagen - vilken riktning del är som segrar inom regeringen: den socialliberala, med sina stolta paroller om jämlikhet och reformer utan socialism, eller den gamla Bohmanska konservatismen. Hittills dominerar kapienspolitiken påtagligt.

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Fru statsrådet TROEDSSON:

Herr talman! I vårt land liksom i andra länder har en växande andel av resurserna tagits i anspråk för hälso- och .sjukvården. Denna sektors andel av bruttonationalprodukten har fördubblats under de senaste tio åren. Huvudmännen har genomfört en myckel imponerande utbyggnad av sjukvården. Vid en internationell jämförelse ligger också Sverige långt framme i fråga om vårdplatser, läkartäthet osv. Trots della saknas ingalunda problem. Sjukvården har tvärtom länge befunnit sig i stora svårigheter. Köerna till främst långtidsvården är, som också herr Aspling erkänner, mycket långa. Stora svårigheter föreligger när del gäller atl rekrytera och behålla personal. Pris- och löneökningarna har varit större än för samhället i övrigt.

Det finns därför anledning att granska hälso- och sjukvårdsområdet för att sätta in åtgärder där förbättringar kan åstadkommas. Jag vill peka på några sådana områden.

Enbart inom långtidsvården har vi i dag en brisl på ungefär 10 000 platser. Atl vården av de äldre behöver byggas ul kraftigt slår helt klart. De äldre inte bara ökar i antal, allt fler uppnår också mycket höga åldrar. I dag svarar de 10 96 av befolkningen som är över 70 år för halva sjukvårdsbehovet. De 2,5 96 som är över 80 år svarar för hela 25 96. Vi kan förvänta oss en ökning med ungefär hälften av dessa de äldsta bland våra äldre under den kommande 15-årsperioden.

Enligt sjukvårdshuvudmännens planer kommer antalet långvårdsplatser all öka med 12 500 under femårsperioden fram lill år 1981.

I sin sammanställning av sjukvårdshuvudmännens planer konstaterar socialstyrelsen att endast en av 16 huvudmän räknar med den kraftiga förskjutningen mot högre åldrar i sin behovsbedömning. Trots den planerade kraftiga ökningen av långtidsvården fram till år 1985 skulle bristsituationen inte bara bibehållas utan sannolikt förvärras.

Parallellt med utbyggnaden av den slutna långtidsvården behövs därför också en kraftig satsning på hemsjukvården. Många patienter vill bo kvar i hemmiljön under sjukdomstiden, eller så fort som möjligt återvända dit. Anhöriga, hemsamariter och vårdlag med sjuksköterskor, arbetsterapeuter, sjukgymnaster och läkare kan göra della möjligt. En kvantitativ

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

och kvalitativ förstärkning av hemsjukvården skulle därför ge stora mänskliga vinster. Detsamma gäller möjligheten alt utnyttja dagsjukvård som komplement till vård i hemmet i stället för sluten vård. Liksom hemsjukvården är dagsjukvården mycket olika utbyggd i olika delar av landet, och del torde därför finnas stora möjligheter all öka denna vårdform uiöver huvudmännens planer.

Vi får inte heller glömma bort att äldresjukvård inte är detsamma som långtidssjukvård. De äldre har ett mycket stort behov av alt då och då kunna få del av akutsjukvårdens kvalificerade resurser - inte minst för att göra det möjligt för dem alt sedan återvända till den egna miljön. Dimensioneringen av akutsjukvården måste naluriiglvis la hänsyn även till detta.

Det är också utomordentligt viktigt att kontakten mellan den kommunala och den landslingskommunala vården fungerar, att del finns en väl sammanhängande vårdkedja. Jag tror vi är helt överens om atl kommunerna så långt som möjligt skall satsa på vård och service i del egna hemmet och på boende i servicehus. Men vi behöver också en vårdform som kan ge en omvårdnad motsvarande den som i dag ges på ålderdomshemmen. Hoppar vi över det stegel kan resultatet bli att många äldre, som inte är sjuka i egentlig bemärkelse men som av olika skäl behöver en mer kontinuerlig omvårdnad, i stället hänvisas till sjukhemmen.

Allt detta gör det angeläget alt få ett samlat grepp om det långsikliga behovet av äldresjukvård och hur den bäst skall utformas. Den särskilda arbetsgrupp jag har aviserat i budgetpropositionen syftar lill att ge en realistisk bild av de ekonomiska och personella insatser- och de åtgärder på olika plan - som behövs för alt på bästa tänkbara sätt tillgodose vårdbehovet för våra äldre. Mycket material finns redan på delta område och jag räknar därför med atl gruppen - en expertgrupp - skall kunna arbeta snabbt. En sådan översyn, herr Aspling, skulle ingalunda stoppa upp det utvecklings- och utbyggnadsarbete som pågår, utan ha en mer långsiktig inriktning. Vi måste - för att citera herr Palme från gårdagens debatt - i nuet vara beredda alt ta ansvar för framtiden. Målet står helt klart - att göra det möjligt för sjukvårdshuvudmännen alt med självklar hänsyn till de äldres värdighet och integritet ge dem den omsorg och den vård som behövs i varie enskilt fall.

En ledstjärna i allt sjukvårdspolitiskt arbete måste vara att sätta patienten i centrum. Jag tror att all personal inom sjukvården verkligen strävar efter att ge patienterna en god och medmänsklig omvårdnad. Vad det gäller är alt se lill att också sjukvårdssystemet ger utrymme för sådan omtanke. Sjukvården får inte utformas efter någon löpande band-princip. Del skulle göra vården outhärdlig både för patienter och för personal. Inom den närmaste tiden kommer därför en utredning atl tillsättas om vårdens inre organisation, i syfte alt förbättra patienternas och personalens inflytande på vården. Frågan om hur gruppvård eller lagarbete kan bedrivas skall särskilt studeras. Utgångspunkt för utred-

ningen måste naturligtvis vara patienternas behov och önskemål - alt ge dem bästa möjliga omvårdnad och kontinuitet i kontakten med personalen.

Det är också önskvärt alt patienterna får större möjlighet atl delta i vården på etl mer aktivt sätt. Insikt och engagemang betyder naturligtvis mycket för vårdresultatet. En förbättrad omvårdnad om patienterna -inte minst de långtidssjuka - skulle säkerligen också i sig innebära större arbetstillfredsställelse för de anställda och - tillsammans med andra angelägna åtgärder - motverka den på många håll orimligt höga personalomsättningen.

Herr talman! Ett annat stort problem inom svensk sjukvård är bristen på kontinuitet i den öppna vården. Läkarnas ändrade arbetstider liksom den myckel stora andelen läkare under utbildning har medfört atl del i dag ofta är svårt atl få träffa samma läkare vid återbesök. Ändå är kontinuiteten oerhört viktig både för läkare och för patient. Personkännedom sparar mycket lid och arbete och leder i allmänhet till bättre vårdresultat. Bl. a. i delta syfte har tanken på ett s. k. husläkarsysiem förts fram. Avsikten är atl varie person eller familj skall kunna ha fast anknytning till en läkare - som man känner förtroende för - inom den offentliga öppna vården eller en privatpraktiserande. Därigenom kan man bygga upp etl ömsesidigt förtroende mellan patient och läkare till stor fördel för båda parter. Olika former av husläkarsysiem finns i en rad andra länder. Det vore värdefullt atl pröva husläkarsysiem av olika modeller för att finna former som kan anpassas till förhållandena i Sverige.

I regeringsdeklarationen slås fast att öppenvården stegvis skall organiseras som elt system med husläkare och mindre vårdenheter. Jag kommer därför att låta en arbetsgrupp pröva olika sådana system och lägga fram förslag som syftar lill såväl större valfrihet som förbättrad kontinuitet inom den öppna vården.

Herr Aspling nämnde i sitt anförande alt all vård på sikt borde ske i samhällets regi. Ändå har herr Aspling ställt sig bakom del gällande läkarfördelningsprogrammei, som innebär elt oförändrat antal privatpraktiker, trots all alltså antalet har varit sjunkande. Jag hoppas all herr Aspling fortfarande slår fast vid denna uppfallning.

Vi är säkert överens om att det behövs fortsatt utbyggnad av både den öppna och den slutna vården. Jag tror också all vi är överens om all vi inte kan klara sjukvården enbart genom ökade resurser. Samtidigt som vi bygger ul och förbättrar sjukvården måste vi salsa mer på förebyggande åtgärder av olika slag. Olika undersökningar, inte minst i Amerika, visar alt våra vardagsvanor betyder mer för hälsa och sjukdom för folkhushållet i dess helhet än olika medicinska åtgärder. Egenvård är ett begrepp som kommit i centrum för .sjukvårdsdebatten under senare tid, och jag tror att det finns stora vinster för människors hälsa och välbefinnande all hämta på del området.

Vad är då egenvård? Egenvård innebär att ta vara på och uppmuntra den enskildes ansvar för egen och andras hälsa.

Nr 64

Torsdagen den 3 febmari 1977

Allmänpolitisk debatt

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Del finns i dag både en överkonsumtion av sjukvård och en underkonsumtion. Vi måsle vela mer om hur vi skall sköta oss efter sjukhusvistelse eller läkarbesök. Vi måste veta mer om vilka krämpor av olika slag som naturen sköter lika bra eller bättre själv. Vi måste också veta mer om de symtom som lyder på atl vi snabbi bör söka läkare.

För en väl fungerande egenvård krävs naturligtvis framför allt undervisning och information på alla plan och till olika grupper. Pä mödra-och barnavårdscentralerna görs redan nu mycket, men mer skulle kunna göras. Låt mig som enda exempel nämna information om rökningen.

Mycket kan också göras inom skolan, på sjukhusen, genom distriktssköterskor, vårdcentraler, apotek, liksom genom patientföreningar av olika slag, för alt bara ta några exempel.

Egenvård är naturligtvis en fråga på lång sikt. Men vetskapen om detta får inte förhindra en konstruktiv debatt om hur en sådan verksamhet bäst skall kunna byggas upp.

Herr talman! Efter denna genomgång av några av de olika åtgärder som är angelägna inom hälso- och sjukvårdsområdet vill jag helt kort beröra de ekonomiska möjligheterna att genomföra en utbyggnad. Grunden för ell framgångsrikt reformarbete är en stark ekonomi, heter det i regeringsdeklarationen. De tio senaste åren har Sverige haft den näst svagaste utvecklingen av BNP bland 13 OECD-länder med i genomsnitt 2,9 96 per år mot 4,2 % för de övriga. Framför allt under de senaste åren har tillväxten i Sverige varit utomordentligt låg. Samtidigt räknar olika utredningar med att enbart en oförändrad ambitionsnivå skulle motsvara ell nödvändigt resurstillskotl på 1,5 96 per år för landstingens del. En bättre skattepolitik och en näringspolitik som inte motverkar ulan stimulerar initiativ på olika områden krävs därför för att trygga sysselsättningen och för att ge ökade resurser till den offentliga sektorn, inte minst då lill vården av barn, sjuka och gamla. En ökning av BNP med ytterligare en procent skulle exempelvis ge det samlade folkhushållet ytterligare 3 miljarder kronor varav bortåt 2 miljarder kronor i ökade intäkter för det allmänna.

Låt mig då avslutningsvis något kommentera det av socialdemokraterna framlagda förslaget på hälso- och sjukvårdens område. Jag noterar med stor glädje att nu också socialdemokraterna ställer sig bakom en kraftig satsning på hemsjukvården. Förutsättningar finns därmed för politisk enighet i denna för patienterna så viktiga fråga. Det råder inte heller några delade meningar mellan partierna om behovet av en utbyggd långtidssjukvård. Socialdemokraterna nämner siffran 10 000 platser under fem år. Landstingens egna planer räknar med en ökning på 12 500 långtidsplatser under femårsperioden fram till är 1981.

När vi kommer till ekonomin ställer jag mig mer undrande till socialdemokraternas förslag. Socialdemokraterna påslår sig vilja stimulera utbyggnaden av långtidssjukvården och hemsjukvården genom att till landstingen ge ell bidrag på 250 milj. kr. budgetåret 1977/78. För hela år 1978 tänker de sig etl belopp på 500 milj. kr. och för år 1979 en

miljard. Samtidigt föreslår de atl arbetsgivaravgiften höjs med ytterligare 2 96 från 1 april i år. Della skulle förorsaka ökade landslingsutgifler i storleksordningen 210 milj. kr. redan i år. Till delta kommer effekterna för del inre stödområdet genom atl socialdemokraterna vill häva den tvåprocenliga nedsättningen av den allmänna arbetsgivaravgiften där. För år 1978 kommer arbetsgivaravgiftshöjningen i enlighet med socialdemokraternas förslag att innebära en ännu större utgiftsökning för landstingen. Sammanlaget innebär det socialdemokraliska förslagei all landslingen under dessa båda år får ell utomordentligt begränsat tillskott om ens något. För dei inre stödområdet blir resultatet av det socialdemokraliska förslaget en direkt försämring. Atl mot den bakgrunden tala om starka satsningar på sjukvården är helt obegripligt. Förslaget innebär helt enkelt alt socialdemokralerna vill la med ena handen vad man ger med den andra.

Ingen sjukvård, hur önskvärd den än må vara, kan byggas ul med hjälp av ekonomiska synvillor.

Låt mig också inom parentes säga att höjningen av arbetsgivaravgiften enligt socialdemokraternas förslag naturligtvis också slår utomordentligt hårt för kommunerna. Hur del skulle kunna slimulera en yiierligare utbyggnad av barnomsorg och äldrevård är för mig en gåta.

Överläggningar pågår f n. mellan staten och Landstingsförbundet beträffande vissa ersättningar från försäkringskassan för åren 1978 och 1979. Så mycket kan jag redan nu säga atl del rör sig om belopp på betydligt högre nivå än den som socialdemokraterna föreslår. Från landstingens synpunkt är del säkerligen av sekundärt intresse i vilka former tillskotlen från staten sker. Det väsentliga för dem är naturligtvis de totala resurserna. Riksdagen kommer längre fram i vår au få ta ställning lill dessa frågor.

Slutligen, herr talman, vill jag bara nämna att Landstingsförbundets styrelse enhälligt tillstyrkt förslaget i regeringsdeklarationen att de of-fentliganställda läkarna fritt skall få ansluta sig till sjukförsäkringen om de etablerar sig som fritidspraktiker. Effekterna av della föresläs följas upp efter en tvåårsperiod. Med undantag alltjämt kanske för herr Aspling tror jag all en sådan reform skulle hälsas med stor glädje eflersom den innebär all också sjuka med låga inkomster skulle få möjlighet all besöka fritidspraktiker.

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Herr ASPLING (s) kon genmäle:

Herr talman! Med anledning av fru Troedssons kommentarer lill vårl förslag beträffande insatserna för långtidssjukvårdens utbyggande vill jag göra etl par påpekanden.

Del förslag vi har lagt fram om en utbyggnadsplan för långtidssjukvård och hemsjukvård innebär successivt stigande samhälleliga statliga insatser. Vi har i vår motion räknat med alt de statliga bidragen år 1979 skall vara omkring 1 000 milj, kr. Del är alltså fråga om väsentliga tillskott till landslingen.

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Vi avvisar den borgerliga poliliken med dess gigantiska budgetunderskott. Vi anser att de sociala reformerna skall betalas av oss svenskar och inte av utländskt kapital. Vi betalar våra förslag till sociala reformer i dag med människornas gemensamma insatser. Då kan givelvis inte landstingen som stor arbetsgivare undantas. Vi lägger inte, som de borgerliga, bördorna på framtiden.

Vårt förslag om höjd socialförsäkringsavgifi till folkpensioneringen var ett väsentligt led i den uppgörelse den socialdemokraliska regeringen slöt med LO och TCO. De hade förklarat sig beredda atl ta hänsyn lill avgiftshöjningen i avtalssammanhang, och del löftet står de för. Den borgerliga regeringen, observera nu della fru Troedsson, rev upp den uppgörelsen. Den lade på extra höjningar till de högre inkomsttagarna. LO och TCO har med hänsyn härtill förklarat all de skall kräva ell extra påslag för låglönegrupperna. Eftersom just landstingen har många anställda inom låglönegrupperna, är det i grund och botten de borgerligas upprivande av skatteöverenskommelsen som kommer att leda till extra pålagor för landstingen. Glöm inte heller bort atl vårl förslag är riklat. Det går direkt till omedelbara insatser för långtidssjukvårdens utbyggande.

Får jag sedan, herr talman, göra etl tillägg. När det gäller denna vikliga sektor är det angeläget atl vi gör insatserna snabbi och målmedvetet. Fru Troedsson kan redan i dag av Landstingsförbundet och socialstyrelsen erhålla etl myckel omfattande och utomordentligt grundligt material som beslutsunderlag. Det finns ingen anledning att vänta och starta en rad utredningar.

Herr talman! Tiden medger inte atl jag går in på fru Troedssons andra frågor. Jag får återkomma i etl senare sammanhang.

Fru statsrådet TROEDSSON:

Herr talman! Herr Aspling talar om successivt stigande statliga insatser för landslingen, trots atl jag tycker all jag på ett pedagogiskt sätt har visal atl det inte blir något tillskoll lill landstingen genom socialdemokraternas förslag, jämfört med del förslag som regeringen redan framlagt. Om socialdemokraternas avsikt inte skulle vara att öka arbetsgivarens, landstingens, kostnader genom de ytterligare höjningarna av arbetsgivaravgifterna, måsle ju pengarna till arbetsgivaravgifterna i slällel las från de anställdas löner genom mindre löneökningar än eljest. Delta är ändå inte, herr Aspling, etl särskilt bra sätt att få fram den ytterligare personal - sjuksköterskor, sjukgymnaster, vårdbiträden - som behövs både för de nytillkommande avdelningarna och för att förstärka personaltätheten vid de befintliga avdelningarna.

Jag vågar påslå, herr Aspling, all det förslag som socialdemokralerna lägger fram, och som kallas för ökat stöd lill landstingen, lill sin effekt inte är någonting annal än en bluff Jag tror att om politisk reklam skulle granskas av konsumentombudsmannen, skulle del här vara etl utomordentligt exempel på hur sådan inte bör bedrivas. Vi är överens om

atl försöka underläiia för landslingen, men, herr Aspling, då skall man      Nr 64
komma med förslag som verkligen innebär resurslillskott för landstingen.      Torsdagen den
Det gör inte socialdemokraternas förslag.                            3 februari 1977

Herr ASPLING (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Troedssons senaste inlägg skulle kunna ge anledning lill många kommentarer. Jag upplever det som cyniskt. När hon lar ordet bluff i sin mun, skulle jag vilja returnera del till henne själv.

Vad jag påpekade var fakta. Här river man upp en skatteuppgörelse. En uppgörelse som LO och TCO förklarat atl man skulle ta hänsyn till vid kommande avtalsförhandlingar. Jag framhöll all LO och TCO nu kommer atl kräva extra påslag för låglönegrupperna och att det just inom landstingen finns många människor som tillhör den kategorin. Del är de borgerligas upprivande av skalteöverenskommelsen som nu kommer att lägga de extra pålagorna på landstingen.

Sedan skulle jag, fru Troedsson, bara vilja göra del tillägget när det gäller ekonomi att del här är en fråga om solidaritet med de gamla -att solidariskt göra insatserna. Fru Troedsson försöker komma undan detta. Var skulle vi ha stått i dag i det svenska samhället om vi inte genom socialpolitiken och fördelningspolitiken hade kunnat skapa bättre förhållanden? Fru Troedsson, vi har ingen anledning alt vänta med insatserna för de gamla ulan måste omedelbart starta utbyggnaden av långtidssjukvården. Tiden hastar.

Allmänpolitisk debatt

Fru statsrådet TROEDSSON:

Herr talman! Vi kan vara helt överens om all del är ett välfärdssamhälles absoluta plikt att väl söria för de gamla och för de sjuka. Vi är också helt överens om att del krävs solidaritet från oss alla. Vi har dessutom tidigare här i riksdagen varit helt överens om alt den utvidgning av den offentliga sektorn som kan komma till stånd under kommande år i första hand skall inriktas på omsorgen om de gamla och sjuka och på omsorger om barnen.

Men skillnaden mellan herr Asplings förslag och mina synpunkter är atl man inte skapar solidaritet med luftpengar. Socialdemokraternas förslag innebär antingen att man tar ifrån landstingen resurser i form av höjda arbetsgivaravgifter lill elt belopp som för åren 1977 och 1978 motsvarar de bidrag man hade länkl ge. Eller också innebär del en motsvarande urholkning av den lönepott som står till förfogande för de anställda inom sjukvården i den lönerörelse som vi har framför oss.

Jag tycker att herr Aspling skall välja sida i detta fall. Men för au ge en litet konstruktiv prägel åt debatten vill jag också säga, att jag tycker atl vi kan vara överens om att landstingen framgent behöver en ökad andel av bruttonationalprodukten för all klara sina åtaganden på det sätt som vi önskar och begär av dem. Men då skall det också ske genom reella pengar och inte genom luftpengar.

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Herr talmannen anmälde all herr Aspling anhållit atl lill protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytleriigare replik.

Herr KARLSSON i Huskvarna (s):

Herr talman! Fru Troedsson strör verkligen uttalanden omkring sig som är häpnadsväckande. Jag skall återkomma till dem litet senare i mitt anförande, men jag tycker alt man redan i inledningen måsle säga alt del är minst sagt häpnadsväckande ord hon tar i sin mun.

Del avsnitt i den allmänpolitiska debatten som nu pågår berör för de vanliga människorna viktiga och väsentliga frågor. Det är frågan om omsorgen om de äldre, omsorgen om barnen, familjepolitik och sjukvårdspolitik och även allmän vårdpolitik.

Om man blickar tillbaka i tiden kan man på detta område konstalera, atl här skett myckel stora förbättringar under den socialdemokratiska regeringens tid. Barnomsorgen har fått en helt annan omfattning än tidigare och befinner sig i dag i kraftig utbyggnad lack vare ell starki stöd från staten till kommunerna. Inom sjukvården pågår en stor satsning på den öppna vården, och när det gäller utbildning av läkare och landläkare befinner vi oss i loppklass i vår världsdel.

Landsting och kommuner har gjort mycket för alt skapa bättre förhållanden för de äldre. Men de mäklar i dag inte med den ytterligare utbyggnad som är nödvändig för atl klara de äldres vårdbehov.

Del saknas i dag ungefär 10 000 platser i landslingens långvård. Vi måsle avsätta resurser för att avhjälpa den bristen men också för att få tätare med personal inom detta viktiga vårdområde. I dag råder det brist på personal på långvårdsavdelningarna, inte därför att personalen tycker att det är tråkigt jobb alt vårda de gamla utan därför all arbetet är pressande, slitsamt och besvärligt.

Vi måste alltså öka personaltätheten. Del är elt oeftergivligt krav. Om vi skall kunna behålla den personal som arbetar vid långvårdsavdelningarna, måste vi vidta åtgärder nu, fru Troedsson.

Den borgerliga regeringens linje i denna fråga är en utredning. Precis som om vi inte visste hur det ser ul ute i landslingen med vården av de äldre. Precis som om del vore okänt att vad som fattas är i första hand pengar och personal.

Bristerna i långtidsvården har lett till att långtidssjuka måste vårdas på akutkliniker och la upp platser som andra skulle behöva. Bristen har också medfört att de sjuka gamla vårdas på ålderdomshem där man i dag saknar sjukvårdsresurser.

Det ökade antalet äldre ställer också allt större krav på långtidssjukvården. Jag hörde i går ekonomiminister Bohman säga att en utbyggnad av långtidsvården är angelägen och att den kan ske utan ökning av byråkratin. Men vem i all världens namn påslår alt man ämnar öka byråkratin genom atl bygga ul långtidsvården? Det är obegripligt hur ekonomiministern kunde använda den som exempel på detta. Del var väl närmast ett kamouflage för att man inte ämnar göra något åt långtids-

vården annat än att tillsätta en utredning.

Deklarationer och vackra ord förbättrar tyvärr inte situationen för de äldre på della område. Det är endast i konkreta förslag, fru Troedsson, som man gör det.

I den socialdemokraliska motionen om utbyggnad av långtidsvården föreslår vi 10 000 nya långtidsplalser och 10 000 nya hemsjukvårdsplatser under en femårsperiod, samtidigt som personalen under perioden ökar med 25 000 anställda.

Vi vill alt landslingen och de städer som inte ingår i landsting under femårsperioden skall få 1,5 miljard i statsbidrag för detta ändamål. Delta är etl minimikrav, om vi vill ge de gamla den sjukvård de har rätt alt fordra efter att de själva gett samhället sill under en lång lid av sitt liv. Vi får inte svika dem. De har rätt alt fordra en riklig vård, och deras anhöriga har lika stor rätt atl fordra att deras gamla las om hand av samhället när de själva inte orkar med atl klara vården av dem. Att la väl hand om de äldre är en fråga om solidaritet.

Men de borgerliga partierna har föredragit alt sänka skatterna för de högre inkomsttagarna framför att satsa på att bygga ut långtidsvården. De extra miljoner som bortföll genom slalsskatlesänkningen, då herr Mundebo ändrade Gunnar Strängs skalleförslag, skulle ha behövts lill långvårdens utbyggnad. Och de extra skatteinkomster som man avstod ifrån genom alt bara ta ut en arbetsgivaravgift med 1,5 % mot av socialdemokralerna föreslagna 3 96 skulle också ha varit myckel värdefulla atl ha för de stora och viktiga uppgifter som finns inom långvården och på det sociala området i övrigt.

På den punkten tyckte jag att fru Troedsson förde ett häpnadsväckande resonemang. Var tänker ni ta pengar för atl lösa de problem som fru Troedsson nämnde och som ni inser finns? Skall ni ta pengarna ur luften, eller var skall ni ta dem? Varie krona måsle staten la ut antingen i skatter från medborgarna, i arbetsgivaravgifter eller i utlandslån - något som ni tycks föredra.

Ge ett exempel, fru Troedsson, och slå inte och bedriv sifferexercis med socialdemokraternas förslag! Vi har klart underbyggt atl del går atl skaffa pengar på del sätt som vi föreslagit. Ge elt besked om hur ni tänker lösa frågan och stå inte bara och kritisera andra! Här har ni ett förslag att ta på, och då går det inte all tillämpa sifferexercis som fru Troedsson gjorde i sitt anförande.

Om de anställdas organisationer säger alt för den händelse staien tar ut 3 96 mer i arbetsgivaravgift skall del avräknas när löneökningarna tas ut, blir del självklart mycket billigare för landstingen än vad det skulle bli med en lönehöjning på 10 %, vilket är vad som svarar mot höjningen av arbetsgivaravgiften.

Det är alltså fråga om hur man skall avväga del hela, fru Troedsson. Det är inte fråga om att belasta landstingen med högre utgifter. Ge ett besked, fru Troedsson: Var skall ni ta pengar för alt klara den utgift som ni obönhörligen måste bestrida, även om ni inte vill göra det nu

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

- något som ni försöker kamouflera med tal om utredningar? Jag tror atl del skulle rensa luften om fru Troedsson i det fallet ville vara ärlig och ge besked och inte bara försöka kritisera vårt förslag.

Del är de gamla och sjuka som nu blir offer för regeringens löfiespolitik lill andra grupper och för dess oförmåga all se bristerna i samhället och med kraft la itu med dem. En skattesänkning för höginkomsttagare och företagare har prioriterats av den borgerliga regeringen. Den har ansetts mera angelägen än att ge vård ål de gamla. Man brukar säga att etl samhälles värde kan mätas genom det sätt varpå del tar hand om sina gamla. Om det betraktelsesättet är riktigt, är det borgeriigi styrda Sverige inte något gott samhälle.

Del statsråd som har ansvaret för sjukvården i vårt land gick för elt par veckor sedan ut med elt program för framtiden - och hon har delvis upprepat del i dag - där hon talade om egenvård. Hon sade atl svenska folket inte skulle besöka läkare så ofta som nu och atl man borde lära känna sin egen kropp bättre för all kunna avgöra när läkarbesök var nödvändiga.

Ja, ungefär så föll orden i en TV-inlervju. De självläkande krafterna skulle alltså verka på delta område lika väl som på det ekonomiska. Men har fru Troedsson aldrig tänkt på hur farligt del är all föra ul en sådan förkunnelse? Exempelvis en blindtarmsinflammation kan av den oinvigde myckel väl tas som vanlig maginfluensa. Lyder man då fru Troedssons råd atl söka lära känna sin egen kropp, kan blindtarmen brista och en ytterligt allvarlig situation inträda. Fru Troedsson har med sitt yttrande lättsinnigt handskats med människors hälsa och hälsovård. Hon har utmanat krafter som varken hon eller någon annan behärskar.

Hon har också uttalat sig till förmån för en ökad privatisering av den svenska sjukvården. Nyss var hon inne på tanken all om landstingsläkare och andra läkare fick bedriva privatpraktik vid sidan av sin tjänstgöring, skulle det därigenom möjliggöras för lågavlönade att besöka dessa. Men varför i all världen skall de lågavlönade gå till privatpraktiserande läkare? Skall de inte kunna besöka vår vanliga sjukvård? Delta är en av de egendomligheter som fru Troedsson talade om när hon hade ordet.

I vårl land har partierna i stort sett varit överens om att vi skall ha en offentlig sjukvård genom landstingen. Del är på den vägen vi skall arbeta vidare. Vi socialdemokrater vägrar atl gå tillbaka i tiden och låta patienternas ekonomi vara avgörande för vilken vård de skall få. Fru Troedssons klåfingrighet är tyvärr illavarslande för sjukvårdsfrågans handläggning inom regeringen i fortsättningen.

Herr Aspling berörde familjepolitiken i sitt anförande. Jag kan därför gå förbi denna och bara säga några ord om barnomsorgen. Tyvärr finns det många kommuner som inte byggt ut barnomsorgen tillräckligt. Borgerliga kommunalpolitiker har i de flesta fall varit en broms härvidlag.

Låt mig la etl exempel från det borgeriigi styrda Enköping, där fru Troedsson lill helt nyligen varit ordförande i barntillsynskommiltén. En undersökning som nyligen gjorts där visar atl 322 barn behövde dag-

hemsplals. Av de tillfrågade ville 183 ha enbart daghem, 81 antingen daghem eller familjedaghem och 53, eller 17 % av de tillfrågade, föredrog familjedaghem.

Men fru Troedssons filosofi har varit att prioritera familjedaghemmen, med påföljd au daghemsutbyggnaden i Enköping släpar efter, för all uttrycka sig milt. Del råder en påtaglig brist på daghemsplalser i den kommunen. De borgerliga har ansvaret för kommunalpolitiken och har försummat utbyggnaden. Barnfamiljerna får lida för detta.

Herr talman! I en motion har socialdemokralerna tagit upp en rad handikappfrågor. Även om vi i stort sett kan säga all frågorna om handikappvården, färdtjänsten och ersättningen till handikappade är problem som är lösta, återstår vissa delfrågor av väsentligt slag. En fråga som vi vill ha en översyn av är handikappersättningen. Här har en praxis införts som gör alt de handikappade behandlas snålt. Jag riktar ingen kritik mot vare sig riksförsäkringsverket eller försäkringsdomstolen, men det är nödvändigt alt en översyn görs så att reglerna för de handikappade kan ges en generösare tolkning av myndigheterna.

En stor fråga för de handikappade är bilen. F, n. utgår bilbidrag till handikappade som har förvärvsarbete eller studerar, men vi vill också ha en prövning av frågan om bilbidrag till andra kategorier av handikappade. För den skull begär vi en översyn av bilbidragen. Vi har i vårt land utvecklat färdtjänsten så att den omfattar praktiskt taget alla kommuner, men tyvärr är dess kvalitet inte densamma överallt, utan skillnaden kan vara väsentlig. Det kan ju inte vara rikligt att det beror på i vilken kommun man bor om färdtjänsten skall fungera ordentligt.

I ett avsnitt har vi också tagit upp de nordiska samarbelsfrågorna. Det vore av stort värde, om man inom Norden kunde åstadkomma en samordning i fråga om de tekniska hjälpmedlen. Var för sig är vi små i sammanhanget, men tillsammans är Nordens länder en betydande enhet, inte minst när del gäller alt producera längre serier av viktiga tekniska och elektroniska hjälpmedel.

Herr talman! Det är ytterligare etl område som jag vill beröra, och del är narkolikafrågan. Här är det inte bara all ropa på mera polis och kräva krafttag för alt man skall komma ål narkotikahajarna. Tyvärr är hajarna mera förslagna än polisen och finner alltid nya vägar för spridningen av det dödande gift som narkotika innebär.

Vi måste också skapa bättre vårdresurser. Vi socialdemokrater vill satsa ännu mer på vården och den förebyggande verksamheten. Av den anledningen har vi motionerat om ett med 10 miljoner höjt anslag i förhållande lill regeringsförslaget.

Vi har för vår del velat markera vår inställning till frågan genom denna satsning. Vi anser alt alla goda krafter måste hjälpas åt för atl komma lill rätta med narkomanin.

Del är ungdomen som blir offren. Det är ungdomen som måste hjälpas. Det är ungdomen som måste få en mera meningsfylld tillvaro än atl gå i ett narkotikarus.

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

4 Riksdagens protokoll 1976177:64-65

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Vi är medvetna om atl våra 10 miljoner i ökade anslag inte på långt när räcker till. Men vi har velat markera vår vilja till ytterligare åtgärder, som vi anser nödvändiga. Vi har klart sagt ifrån, att vi är beredda att satsa de pengar som fordras för att skapa en bättre vårdsituation för narkomanerna.

De frivilliga insatserna kan betyda myckel. Den vårdform som praktiseras vid Hasselakollektivet i Hälsingland har lyckals väl. Samarbetet med Forsa folkhögskola har varit värdefullt.

Det finns naturligtvis också andra exempel på vårdformer som kan uppvisa goda resultat. Socialarbetarna gör en enorm insais för alt ta hand om narkomanerna. Landstingens och kommunernas åtgärder är självfallel myckel värdefulla. Men alla dessa positiva krafter måsle uppmuntras och stödjas.

Det är av dessa skäl vi har velat höja anslagen för all visa föräldrar och andra som är oroliga över narkomanins utbredning atl vi är beredda atl satsa mera än tidigare i kampen mot det gissel som hotar vår ungdom.

Vi har också velat ge ungdomsorganisationerna ett ökat ekonomiskt stöd i deras förebyggande upplysningsarbete på det här området. Vi har kanske inte alltför stor tilltro till att den borgerliga majoriteten kommer att anta vårl förslag, men vi kommer igen i så fall. Behoven kommer säkerligen inte atl minska utan tyvärr alt öka med åren.

Under detta anförande övertog herr förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Fru statsrådet TROEDSSON:

Herr talman! Herr Karlsson i Huskvarna sade alt deklarationer och vackra ord inte löser problemen. Jag kan bara konstatera att jag är fullständigt överens med honom om den saken. Kanske kunde vi också vara överens om all luftpengar inte löser några problem.

Det gäller inte bara att kritisera andra, sade herr Karlsson vidare. Jag vill då erinra om atl endast sista sidan av milt tio sidor långa anförande innebar en kritik av socialdemokraternas försök atl förbättra situationen för landslingen. Alla de övriga nio sidorna innehöll en lång rad kon-slrukliva förslag. Vi är t. ex. helt överens om atl del gäller all förbättra förhållandena för personalen inom långtidsvården, del vill jag stryka under.

Varifrån skall ni ta pengarna till landstingen? undrade herr Karlsson i Huskvarna. Vi hade kanske inte i första hand tänkt ta dem från landstingen genom att ytteriigare strypa åt deras ekonomi och sedan ge dem samma pengar tillbaka. Inte heller herr Karlsson i Huskvarna har talat om hur han har tänkt sig alt finansiera de 1,5 miljarder som landslingen enligt socialdemokraternas förslag skulle få fram till 1979. Vilken ytterligare höjning av arbetsgivaravgiften har socialdemokralerna tänkt sig för detta? Det har vi inte fått besked om.

När det gäller långtidsvården var vi överens om all del behövdes en

fortsalt mycket kraftig utbyggnad. Det kommer att behövas 10 000 platser på fem år, sade herr Karlsson i Huskvarna. De planer som f n. gäller för landslingen omfattar perioden 1976-1981. Under den femårsperioden räknar de med en utbyggnad på 12 500 platser.

Liksom herr Karlsson i Huskvarna tror jag att det går atl satsa mer på hemsjukvård. Men jag tror också - vilket jag nämnde i mitt anförande

- atl man bör kunna satsa betydligt mer på dagsjukvård. Det hör till
de frågor som del är angeläget att se över, så att man får en realistisk
uppfattning om vilka möjligheter som finns.

Herr Karlsson tog sedan upp frågan om egenvården och ironiserade över de självläkande krafterna. Men skall vi inte ta vara på de självläkande krafterna? Låt oss ta trafiksäkerheten t. ex. - varför har man inrättat ett irafiksäkerhetsverk? Naluriiglvis för att nedbringa de onödiga skadorna i trafiken! Skador och sjukdom kan aldrig vara ett mål i sig. Däremot är det naturligtvis ett mål i sig att på alla sätt försöka nedbringa dem'. Egenvård innebär verkligen inte att man skall stanna hemma tills blindtarmen spricker. Tvärtom - och det har jag understrukit både i den TV-inlervju som herr Karisson hänvisar till och i mitt inlägg här i dag - gäller det atl vi får bättre kunskaper om när vi måste söka läkare, så att vi kan komma i tid.

Jag kan också informera herr Karlsson i Huskvarna om att Landstingsförbundet håller på att förbereda en konferens på Högberga om just egenvården. Tydligen gäller även i denna fråga alt herr Karlsson, liksom kanske också herr Aspling, är på kollisionskurs med de socialdemokrater som arbetar inom Landstingsförbundet och som har direkt kontakt med problemen på fältet. Jag tror att varenda en av dem, möjligen med undantag för herr Karlsson i Huskvarna, vill stryka under hur viktigt det är att vi satsar allt som satsas kan på alt öka den enskildes välbefinnande och att försöka förebygga sjukdom och ohälsa.

Enligt herr Aspling skulle jag vara en lidelsefull förespråkare för privatiseringen inom sjukvården. Jag vill upprepa vad jag sade till herr Aspling, nämligen alt man när det gällde läkarfördelningsprogrammei under hans tid som socialminister - och den är inte så förfärligt avlägsen

- var överens om elt oförändrat antal privatpraktiker, dvs. att tillskottet
av privatpraktiker skulle motsvara den avgång man räknade med. Jag
delar helt den uppfattningen. Socialdemokraterna i Landstingsförbundet
är här helt överens med de borgerliga om alt la bort den ransonering
med plånboken som alltjämt förekommer inom vissa delar av vårt sam
hälle. Jag tänker då på de offentliganställda läkare som har privatpraktik
vid sidan av sin tjänst. Jag förstår inte varför den som har en tunn
plånbok av ekonomiska skäl skall förhindras att gå till en privatpraktiker.
Det måste vara angeläget att plocka bort sådana orättvisor.

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Herr KARLSSON i Huskvarna (s) kort genmäle: Herr talman! "Luftpengar" säger fru Troedsson och upprepar resonemanget om en höjning av arbetsgivaravgiften.

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Men kan fru Troedsson inte inse alt om man lar ul 1 'V) i arbetsgivaravgift från landslingen inverkar del på lönerna med 1 %. Motsvarande kostnad i form av höjda löner måste bli minst 3 %. Under alla förhållanden blir det billigare för landstingen atl belala kostnaden via arbetsgivaravgifter än via höjda löner. Att. det skall vara så svårt för fru Troedsson atl fatta del! Hon är ju i vanliga fall myckel intelligent, men i del här fallet har hon fastnat i något slags begreppsförvirring.

Fru Troedsson talar om de självläkande krafterna. Jag inser naturligtvis att det är värdefullt om folk inte går lill läkare i onödan. Men, fru Troedsson, resonemanget har väl byggt på alt svenska folket besöker läkare för mycket, och därför ville fru Troedsson minska läkarbesöken genom att rekommendera egenvården. Men inte löser det problemet! Om fru Troedsson säger all vi besöker läkare i onödan tror jag atl del är ett påstående som inte håller.

Återigen lill ekonomin, fru Troedsson, för den är del väsentligaste i det här resonemanget. Nu skall ni indexreglera skatierna. Nu skall ni alltså la ytterligare medel från staien, och ändå skall ni försöka klara ökade statsutgifter på det här området. Hur skall den borgerliga regeringen till sist klara vår ekonomi? Det blir naturligtvis så au man får låna ulomlands för den vård som skall bedrivas i fortsättningen. Det är en lällsinnig politik. Det har man sagt tidigare, och jag ber atl få upprepa det. Det är en lällsinnig politik i överkant. Med den ekonomiska politik som ni för kan vi aldrig lösa några vårdproblem i del svenska samhället.

Herr ASPLING (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara upprepa en sak.

Fru Troedssons inlägg vad gäller den socialdemokratiska motionen och dess målmedvetna satsning på utbyggnaden av långtidssjukvården och hennes sätt att försöka resonera när det gäller de ekonomiska insatserna upplever jag som i hög grad cyniskt. Fru Troedsson har ju varit med om en skattesänkning för sig själv och de högre inkomsttagarna, och då är det faktiskt cyniskt att resonera på det sättet. Men jag skall inte gå vidare i den frågan - herr Karisson i Huskvarna har svarat.

Låt mig säga etl par ord till.

Moderaterna har i regeringsförklaringen fått igenom sina under åren framförda krav beträffande sjukvården och landvården. Mot den bakgrunden avslog man i höstas sina egna partimotioner med långtgående krav på en privatisering av vårdsektorn. Man har gjort det med hänvisning till regeringsdeklarationen, och uppenbart förväntar man nu atl den borgerliga regeringen steg för steg skall effektuera de här målsättningarna. Det innebär all vi går mot en privatisering och elt minskat samhälls-inflytande på vårdområdet. Plånboken skall tydligen på nytt bli avgörande för vilken vård man skall få.

Jag förstår alt fru Troedsson inte tycker om atl vi talar klarspråk i denna viktiga fråga och nämner sakerna vid deras rätta namn. I det läget söker hon komma ifrån frågan genom alt tala om privatvård och

plånboken. Del tricket är litet för enkelt. Privatläkarna och de privata tandläkarna är i dag laxebundna och anslutna lill försäkringen. Patienterna vet vad de skall belala. Nu är fru Troedsson ute för att bl. a. bryta sönder folktandvården. Hon har ju själv i en motion velat helt privalisera folktandvården. Nu får vi väl räkna med en utveckling mot en ökad privatisering. Då försöker hon säga här atl det är etl omvänt förhållande. Fru Troedsson, det resonemanget håller inte!

Till sist etl par ord om privalläkarseklorn. Det här är en viktig lä-karfördelningsfråga. Jag har sagt i många sammanhang alt vi, när det gäller prioritering, måsle se till alt människorna ule inte minst i glesbygderna blir garanterade läkare. Del är de människorna jag talar om. Det är viktigare än att man tillför låt mig säga storstäderna nya privatpraktiserande läkare. Fru Troedsson vet mycket väl att frågan om de offentligt anställda läkarna och frilidspraktikernas anslutning lill pri-vatläkarsystemet diskuteras ingående inom den i riksförsäkringsverket verksamma läkarvårdsdelegationen. Likaså har man ingående diskuterat utökningen av antalet heltidsverksamma läkare i privata gruppmoitag-ningar. De här överiäggningarna har förts under lång lid. Enligt vad jag nu vet, fru Troedsson, har Landstingsförbundets styrelse uppenbarligen enhälligt inte ansett sig kunna gå med på en utökning av antalet heltidsverksamma läkare i privata gruppmottagningar. Skälet härtill är naturligtvis att man känner oro för hur man skall kunna upprätthålla och bygga ut primärvården. När de ansvariga i sjukvården intar den ställningen är del säkeriigen inte utan orsak. Om fru Troedsson inte eftersträvar att komma i direkt kollisionskurs med sjukvårdshuvudmännen så bör hon nog tänka om i dessa viktiga frågor.

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Herr PALME (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag brukar inte lägga mig i den här debatten och skulle inte ha gjort det nu heller om jag inte hade tyckt atl fru Troedssons inlägg här vittnade om en så dålig omsorg om människorna, omtanke om människorna och känsla för dem, att en protest är befogad.

Vi har lagt fram ett förslag om 10 000 nya platser för långtidsvården, 10 000 nya platser i hemsjukvården och en starki ökad personaltäthet inom vården. Och varför? Därför att vi vet att det bland tiotusentals människor i det här landet finns en oro - bland de anhöriga och bland de äldre. Man frågar sig: Kommer jag att få den vård jag behöver? Det finns en oro bland dem som står i kön. Det finns anställda på våra sjukhem runt om i landet som har ett hårt slit. Jag känner till deras uppoffrande arbete. De behöver bättre arbetsförhållanden.

Trots alt vi var snåla i vår budgelbehandling sade vi: Det här måste vi salsa på. Nu hör vi bara klyschor om bluff och annat.

Ta det så här enkelt: Det här kostar första året 250 milj. kr. Vi har sagt: Vi lägger 325, kanske 350, miljoner mindre på försvaret än de borgerliga gör. Det har vi klart redovisat. Vi säger: Viktigare än att rusta upp försvaret är i det häi; läget omsorgen om våra gamla och våra sjuka.

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Det är klart redovisat.

Fru Troedsson går, utan spår av känsla för de människor del gäller, upp och drar sina slagord och klyschor, om bluff luftpengar och vad det nu var. Men vi har gjort en klar redovisning. Det finns skäl all säga, för det första, att fru Troedsson lever i en förgången tid, då man lämnade de sjuka och de utslagna och dem som hade slitit ut sig åt att klara sig själva. Den tiden vill vi inte ha tillbaka.

För det andra: När den ansvariga ministern inte annat har atl komma med än konservativa klyschor finns det anledning att väcka en protest, icke politiskt men som representant för de människor som behöver vår omtanke, vårt stöd och vår omsorg.

I detta anförande instämde fru Håvik, herrar Johansson i Ljungby och Henrikson, fru Landberg, herr Palm, fru Leijon, herrar Hjorth, Peterson i Nacka och Hellström, fru Sigurdsen, fröken Engman, herrar Lundkvist och Svensson i Eskilstuna, fru Ludvigsson, herrar Karisson i Huskvarna, Karisson i Motala, Nilsson i Växjö, Lindström, Gustafsson i Ronneby, Bengtsson i Landskrona, Jönsson i Malmö, Nilsson i Kristianstad, Svensson i Kungälv och Kristenson, fröken Mattson, herrar Hugosson, Svartberg, Johansson i Åmål, Caristein, Signell, Mossberg, Marcusson, Strömberg i Vrelstorp och Aspling, fru Flodström och fru Nilsson i Sunne, herrar Olsson i Edane och Jonsson i Husum, fru Slålberg, fröken Nilsson, fru Berglund och fru Hansson samt herrar Brännström och Nyquisl (samtliga s).

Fru statsrådet TROEDSSON:

Herr talman! Det blev tydligen oro i ledet när sanningen om det socialdemokratiska förslaget stod klar. Men ingen aldrig så imponerande uppresning kan göra någonting åt den kritik som jag har anledning att rikta mot oppositionens alternativ.

Herr Palme har uppenbarligen inte lyssnat på milt anförande. Jag skulle vilja be Olof Palme atl läsa igenom det. Då tror jag att herr Palme, om herr Palme är en hederlig politiker - vilket jag hoppas och tror -är beredd att ta tillbaka sitt yttrande om att jag inte skulle ha något spår av medkänsla med dem som det gäller. Jag har arbetat med de här problemen en lång följd av år. Jag tror t. o. m. att jag skulle kunna lära Olof Palme en hel del på det här området.

Herr Palme räknade återigen upp allt vad det socialdemokratiska förslaget innebar, vilket vi redan hört av herr Aspling och herr Karlsson i Huskvarna. Men man löser inte de här problemen genom atl rabbla samma saker om och om igen - det vill jag understryka.

Vi är alla överens om - jag vill poängtera det ännu en gång - atl de gamla och sjuka skall ha all den solidaritet, all den medkänsla och all den vård - och det skall vara god vård - som de behöver. Vi är överens om att det måste betyda att våra utgifter för omsorgen om de äldre måste stiga betydligt snabbare än nationalprodukten i övrigt. Men

det hjälper inte, Olof Palme, alt säga alt man skall dra ned försvaret och i stället satsa på de sjuka om man lägger ett förslag som innebär atl de belopp som man under de kommande åren vill ge landslingen bara motsvarar det ökade uttag i form av arbetsgivaravgifter som man samtidigt tar ifrån landstingen. Jag hoppas atl delta nu skall stå klart.

Herr Karlsson i Huskvarna talade om atl detta med alt höja arbetsgivaravgifterna var en förnämlig metod därför atl del kunde innebära skattelättnader som motsvarade högst avsevärda lönelyft. Men faktum är ju, herr Karlsson i Huskvarna, att det regeringsförslag som riksdagen har tagit innebar större skattelättnader för de anställda än socialdemokraternas gamla förslag, och detta redan i lönelägen från 40 000 kr. Jag vill understryka än en gång att förhandlingar pågår mellan staten och Landstingsförbundet beträffande vissa ersättningar från försäkringskassan för åren 1978 och 1979, och jag påpekar återigen atl det rör sig om betydligt högre belopp än dem som socialdemokraterna föreslår som s. k. bidrag lill landslingen.

Och så detta med alt egenvården skulle syfta lill alt minska läkarbesök. Kan man förbättra hälsan och välbefinnandet och den vägen minska behovet av läkarbesök, är det väl i sig en god sak? För all bara nämna några få saker: Får vi bättre kunskap om betydelsen av en näringsriktig kost motverkar det, det är väl känt, uppkomsten av sjukdomar i mag-tarmkanalen, sannolikt också åderförkalkningssjukdomar som högt blodtryck, hjärtinfarkt och hjärnblödning. Har vi bättre kännedom om alkoholens och tobakens skadeverkningar bör det på sikt minska både missbrukstendenserna och behovet av läkarbesök och av sjukvård över huvud taget.

Vad det gäller är ju atl ha en hälso- och sjukvårdspolitik som för det första förbättrar den enskildes hälsa och välbefinnande och för det andra verkligen kan ge dem vård som behöver vård - god vård och vård i rätt lid. Del är ju detta som vi från regeringens sida är helt inriktade på.

Herr Aspling var omigen inne på sin plånboksfilosofi - om jag uppfattade det rätt gällde det fortfarande frågan om frilidspraklikerna. Eftersom Landstingsförbundet, som fortfarande är socialdemokratiskt styrt, enhälligt har ställt sig bakom tanken på att frilidspraklikerna skall få anslutas till sjukförsäkringen, trorjag alt herr Aspling snart aren ropandes röst i öknen när det gäller detta med ransonering genom plånboken. Förhållandet är i själva verket det rakt motsatta.

Jag tror atl det också var herr Aspling som sade att man inom landstingen hade varit tveksam till privatläkare i gruppmotlagningar. Det är en inställning som jag helt och hållet delar. Den gamla regeringen inriktade sig på atl de privatpraktiker som skulle få finnas i stor utsträckning skulle finnas just i gruppmottagningar. Men var har vi gruppmottagningarna? Vi har dem i våra storstäder; vi har dem inte i de mindre orterna, inte på landsbygden. Skall vi ha privatpraktiker i oförändrat antal - och del har vi varit överens om - vill vi från regeringens sida alt

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

de skall kunna spridas över landet i dess helhet så mycket som möjligt. Som glesbygdsbo är jag väl medveten om all det varken finns privatpraktiker eller offentligt anställda läkare i glesbygderna. Vi som bor där får nog vara beredda att antingen det är en borgerlig eller en socialdemokratisk regering åka en ganska lång sträcka för atl komma till en läkare, offentligt anställd eller inte.

Sammanfattningsvis vill jag slå fast atl del är en styrka alt vi är helt eniga i denna solidaritet, i denna omtanke om de äldre som skapat vårt samhälle. Låt oss då försöka få fram konkreta förslag, som verkligen är ägnade alt underlätta för landstingen atl ge de äldre den vård de behöver, god vård och vård i rätt tid.

Herr KARLSSON i Huskvarna (s) kort genmäle:

Herr talman! När fru Troedsson tar ordet "solidaritet" i sin mun, tycker jag alt del rimmar mycket illa med de uppfattningar hon för till torgs.

Fru Troedsson har inte på något sätt kunnat reda ul arbetsgivaravgiftens effekt för landstingen. Hon har här trasslat in sig i resonemanget. Nu senast sade hon att den skatteläiinad som den borgerliga regeringen genomfört är högre även för de landstingsanslällda än vad som skulle ha blivit fallet enligt den socialdemokraliska regeringens förslag. Vad i all världen har det atl göra med diskussionen om hur man skall finansiera sjukvården?

Jag har sagt - och jag upprepar det - alt en höjning med 1 96 av arbetsgivaravgiften motsvarar ungefär 3 96 i löneförhöjning, om man ser till effekten hos löntagarna. Detta kommer löntagarna alt la hänsyn lill i förhandlingarna. Men fru Troedsson tycks helt nonchalera den saken. Hon är fast i den sifferexercis hon förde i början av sitt anförande och i detta TT-meddelande om skattepolitikens inverkan på landstingens ekonomi. Hon håller fast vid delta, hur egendomligt det än är.

Fru Troedsson säger att vi har varit överens om del mesta. Men då måste vi ju även vara beredda alt ta de ekonomiska konsekvenserna av de reformer vi vill genomföra på långvårdens område. Jag frågar då; Var skall fru Troedsson ta pengarna till den kostnadsökning som blir följden av de åtgärder som hon redan nu säger sig förhandla med Landstingsförbundet om?

Ge ett besked, fru Troedsson, om hur ni skall klara finanserna, ni som sänkt skatterna för höginkomsttagarna, ni som vill sänka dessa skatter ännu mer genom indexreglering av skatteskalorna, ni som berövar samhället möjlighet att göra insatser! Det är detta och ingenting annat som är problemet, fru Troedsson. Sedan hjälper del inte hur vackert ni än talar om alt ni vill göra del och del. Har vi icke ekonomiska resurser, står vi oss slätt.

Herr PALME (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Troedsson inledde sitt anförande med alt säga alt det var oro i lägret. Inte alls! Men däremot tror jag alt det råder stor

oro bland de människor som är beroende av våra gemensamma insatser, när man har en sjukvårdsminisler med en så pass kallhamrad inställning till problemen.

Först sifferexercisen! Vår uppgörelse med samtliga de löntagarorganisationer som representerar landstingsområdet innefattar alt de skall beakta hela den höjning av arbetsgivaravgiften som skedde. Det hade alltså inte inneburit någon höjning av kostnadsnivån för landstingen. Organisationerna är beredda alt stå för den uppgörelsen även i dag. Det som trasslade lill del är de extra skattesänkningar som fru Troedsson har beviljat sig själv och andra i de borgerliga grupperna här i riksdagen. Det har nämligen, såsom Gunnar Nilsson sade i går, tvingat fram extra lönekompensationskrav för de lågavlönade inom hela LO-områdel, delvis på TCO-området och i hög grad inom landstingen. Den borgerliga linjen innebär alltså en högre kostnadsnivå för landslingen än vår.

Men tillbaka till realiteterna! Någonslans skall ju pengarna las. Vi kan inte i decennier springa hos schweiziska, amerikanska och arabiska banker för att finansiera den svenska välfärden. Då har vi sagt: Della skall vi belala själva. Vi kan direkl peka på alt vi betalade genom atl hålla tillbaka försvarskostnaderna med ca 350 milj. kr., därför att vi ansåg del vikiigare atl rusta upp vården för de gamla och sjuka. Det är ett klart besked. Vi avslår någonling för att få någonting annal. Vi avslår från all genomföra och fortsätta att lova stora skattesänkningar för höginkomsttagare. Vi avstår frän det för alt få någonting annat: solidaritet med de gamla och sjuka.

Politik är inte bara vackra ord. Ställ solidaritetskravet! Då skall man också kunna säga: Från delta är jag beredd alt avstå lill förmån för någon annan.

Ni går ul med stora löften - framför allt till de redan privilegierade i del svenska samhället men med stora löften även lill försvaret. Vi säger: Vi ställer oss på de svagas och eftersattas sida i det svenska samhället. Det kommer vi att göra konsekvent, och där gapar en idémässig skiljelinje mellan oss och er. Skjut inte undan den med vackra ord! Vi avslöjar er lill alt böria med.

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Herr ASPLING (s) kort genmäle:

Herr talman! I vår motion säger vi all vi kräver omedelbara åtgärder för en kraftig utbyggnad av långtidssjukvården och hemsjukvården under de närmaste åren, för en förbättring av bl. a. personalsiiuaiionen och för att skapa bättre arbetsmöjligheter och goda förutsättningar för mänsklig gemenskap. Det är för oss en fråga om solidaritet med den äldre generationen, som har varit med om att bygga upp dagens välfärdssamhälle. Jag tycker att fru Troedsson skall läsa vår motion, som innesluter också de stora principiella riktlinjerna för svensk sjukvård nu och i framtiden som vi ser dem.

Jag har en känsla av, herr talman, alt fru Troedsson på sitt sätt är litet på flykt. Hon har lanserat privatvården, som uppenbariigen för henne

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

är det primära och väsentliga. Reaktionerna ute i bygderna har inte uteblivit. Försök inte, fru Troedsson, säga alt vi från den socialdemokratiska regeringen skulle ha bortsett från problemet med frilidspraklikerna. Vi träffade en uppgörelse 1974 omkring dessa problem. Nu vidgas tydligen sektorn. Del är i så fall en uppgörelse med sjukvårdshuvudmännen. Vad jag pekade på var att Landstingsförbundets styrelse känner uppenbar oro för de tendenser som här föreligger och för de uttalanden som fru Troedsson i så många sammanhang har gjort.

Jag vill, herr talman, upprepa vad jag har sagt. Det är etl värde för svensk sjukvård alt samhället har ett avgörande inflytande över den. Härigenom har vi kunnat garantera människorna sjukvård på likställighetens villkor till skillnad från många andra länder, där verkligen de fattiga människorna ofta har ställts utanför. Det är ingen tillfällighet atl när USA nu går in i en ny epok med en ny president är den stora frågan uppenbarligen sjukvården, därför alt den i vissa delar är priva-liserad.

Fru Troedsson, elt gott råd från mig: Se till atl den socialdemokratiska regeringens sjukvårdspolitik fullföljs! Annars, herr talman, kommer vi sannerligen att markera vår linje och vår inställning. Här gäller del solidariteten med de många människorna.

Fru statsrådet TROEDSSON:

Herr talman! Herr Karisson i Huskvarna trasslar in sig alltmer ohjälpligt när det gäller arbetsgivaravgifterna. Jag medger atl regeringen har varit tvungen alt genomföra höjningar av arbetsgivaravgifterna, men vi är samtidigt väl medvetna om att man på alla sätt skall begränsa sådana höjningar. Höjningar av dessa avgifter drabbar ju landsting och kommuner dubbelt, dels genom att lönekostnaderna ökar, dels genom atl de medför en urholkning av det skatteunderlag som skall ge landsting och kommuner inkomster för att driva sin verksamhet.

Vad beträffar statens tillskott till landstingen pågår det förhandlingar mellan Landstingsförbundet och. staten, och givetvis skall jag inte föregripa de förhandlingarna. När förhandlingarna är klara kommer proposition i vanlig ordning atl föreläggas riksdagen.

Herr Palme talade om en kallhamrad inställning. I milt anförande, som jag fortfarande hoppas att herr Palme någon gäng skall la lid på sig för alt läsa, markerade jag hur viktigt del är atl vi har en realistisk och mänsklig inställning lill de problem vi här talar om, främst då omsorgen om de äldre. Jag uttalade min oro för atl man i de utbyggnadsplaner som är på gång och de behovsbedömningar som landslingen har gjort inte räknar med det verkliga vårdbehovet i framtiden. Man har räknat med ökningen av antalet pensionärer, men man har inte räknat med del vårdbehov som följer av den myckel kraftiga förskjutningen mot de högsta och mest vårdkrävande åldrarna. Jag tycker all del ligger i en regerings skyldigheter atl försöka få fram underiag som ger en realistisk bild av behoven inte bara i dag utan framgent på detta stora och viktiga

område, så att resurser verkligen skall finnas i form av både pengar och personal.

Någonstans skall pengarna las, sade herr Palme. Javisst, på sikt måste alla pengar las ur vår samlade produktion, ur vårt samlade arbete. Det är därför regeringen så starkt stryker under vikten av att föra en re-sursskapande politik, som ger de resurser och de arbetstillfällen som så utomordentligt väl behövs.

Vi ställer oss på de svagas sida, avslutade herr Palme. Ja, det hoppas jag att vi alla gör. Men vi skall inte göra det genom att lägga fram svaga förslag.

Herr Aspling uppmanade mig att läsa den socialdemokratiska motionen. Jag har läst den flera gånger. Jag har läst den med stort intresse, och jag har delvis läst den med glädje därför att den på många områden markerar alt socialdemokraterna ändå har närmat sig den inställning som vi på borgerligt håll så länge har haft: tanken atl hemsjukvården har stora fördelar ur mänsklig synpunkt om man kan fylla den med ell kvalitativt innehåll, tanken på vårdlag, på vårdens inre arbete, på arbetstillfredsställelse inte minst för dem som arbetar inom långvården.

Herr Aspling krävde omedelbara åtgärder. Men ert egel förslag, herr Aspling, innebär omedelbara åtgärder på det viset att landstingen i år skulle berövas över 200 milj. kr. i form av ytterligare höjda arbetsgivaravgifter och först nästa år få elt bidrag från staien med 500 milj. kr. Jag skall inte säga att det är omedelbara åtgärder i nedrustande syfte, för tanken är säkeriigen god, men effekten blir att man i år skulle ytterligare försvåra för landstingen att bygga ut den här verksamheten.

Samhället skall ha ett avgörande inflytande, sade herr Aspling. Självfallel - den viktigaste uppgiften för elt välfärdssamhälle, för ett utvecklat samhälle, är naturligtvis att garantera god vård och omsorg om dem som verkligen behöver vård.

Herr Aspling slutade med atl säga att vi borde följa den socialdemokratiska regeringens politik. Det fanns mycket bra i den, och i stort sett fortsätter vi atl följa de riktlinjer som vi tidigare har varit överens om. Däremot trorjag alt landstingen, de sjuka och de gamla skall betacka sig för den finansieringspolitik som läggs fram i den socialdemokraliska motionen. Jag tror att om socialdemokraterna tänker igenom den sidan av sin motion litet bättre, så kommer de nog att ge mig rätt också i det avseendet.

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Det är verkligen fascinerande att se den nye oppositionsledaren i aktion. Vi får tydligen vänja oss vid att den som vill satsa 50 miljarder till försvaret, den känner ansvar för de gamla och de sjuka, medan den som vill satsa möjligen några procent till,den aren kallhamrad cyniker. Vi får tydligen inse att den skattesänkning som socialdemokrater vill genomföra för höglönegrupper finns det ingenting att invända mot, medan det intressanta när del gäller den som även vill ge de här grupperna

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

en marginalskaliesänkning framför allt är hur della verkar för riksdagsmännens egen ekonomi.

Del finns ell slitet uttryck som onekligen är aktuellt även vid det här tillfället: När argumentationen är svag, då höjs rösten.

I höstens allmänpolitiska debatt påpekade jag att även den nya oppositionen har ögonen på sig. Hur den sköter sin uppgift kommer också alt granskas noggrant. Nu har oppositionen haft sin nya roll i fem månader. Hur har det gått?

Min första iakttagelse är att oppositionen har svårt atl bestämma sig. Herr Palme sade någon gång i höstas att regeringen skulle få hösten på sig, hade man tänkt. Oppositionen skulle ligga lågt, men sedan tvingades man, sade herr Palme, till skarp kritik på grund av kärnkraften. Och den socialdemokratiske partisekreteraren Sten Andersson sade helt nyligen alt nu är smekmånaden slut för regeringen.

De här uttalandena ger anledning till ett par reflexioner.

När del gäller kärnkraften är det uppenbart atl hur centerpartiet än hade ställt sig, hade man fått kritik från socialdemokraterna. Det enda socialdemokraterna hade kunnat godkänna skulle ha varit, om de tre partierna hade kommit ul från regeringsförhandlingarna och konstaterat atl det inte gick att bilda någon regering. Då hade Olof Palme säkerligen varit nöjd, men varie annat resultat i fråga om energipolitiken hade mött kritik.

Oppositionen har inte alls hållit fast vid det mål som Olof Palme satte upp, nämligen all man skulle kritisera kärnkraflspoliliken men i övrigt ge regeringen en viss inkörningsperiod. Tvärtom har del inte funnits någon detalj som varit för liten för alt leda lill etl angrepp från oppositionen. Jag skall bara nämna ett par exempel.

När regeringen, utan all det blir någon försening av frågan, bestämmer sig för atl ta fram mer utredningsmaterial om var Linjeflyg skall ha sin flygplats här i Stockholm, är det fel. När man skaffar sig mer faktaunderlag i frågan om var postens terminal skall ligga, föranleder del elt våldsamt utbrott av den förre kommunikationsministern. T. o. m. när socialdemokraterna instämmer i regeringens beslut, som de gjorde i fråga om assyrierna, kan de inte säga atl de gör del, vilket vore del normala i en så känslig fråga, ulan då är de i stället starki kritiska, därför att någon socialdemokratisk kommunalpolitiker inte ansett sig ha haft tillräckliga kontakter med kanslihuset, innan beslutet fattades. Vem som hade tillsatt en arbetsgrupp inom socialdepartementet, om det var regeringen eller socialministern, blev en stor politisk fråga inom familjepolitiken undet' hösten. Jag skulle kunna ge många fler exempel.

Sammanfattningsvis: Om någon är så sur och grinig redan under smekmånaden, är det verkligen etl dåligt tecken.

Men nu har vi ändå kommit in i en ny fas: oppositionen lägger fram sitt allernativ. Fortfarande tycks man ha svårt att bestämma sig för en strategi. Först fick vi höra att budgetministern hade använt för litet rödpenna eller blåpenna och släppt igenom för myckel utgifter. Sedan kan

vi konstatera att de socialdemokraliska ändringsförslagen, när del gäller utgifter, i stort sett bara innebär en ökning utom på en enda punkt, nämligen beträffande försvaret där regeringen ännu inte har lagt fram sitt förslag. Det blev inte mera blåpenna eller rödpenna från socialdemokraterna heller.

På del sociala området, som vi diskuterar nu, är del inga mera uppseendeväckande skillnader, och det var inte heller atl vänta. Det har inte funnits tidigare på detta område, även om socialdemokralerna ständigt har talat om alt en ny regering skulle leda till social nedrustning. Nu kan man i slällel konstatera all regeringen föreslås en betydande ökning av de sociala insatserna. Men fortfarande hotar socialdemokraterna med att den sociala nedrustningen skall komma. I går sade t. ex. Gunnar Sträng att visseriigen höjs pensionerna nu, men om något år är ekonomin så undergrävd atl de kommer att sänkas på nytt. Jag undrar om inte oppositionen bör tänka på den gamla berättelsen om pojken som ropade "vargen kommer". Om man fortsätter alt ropa atl de här nedskärningarna av pensionerna kommer, och människorna märker all pensionerna stiger, kan det hända att socialdemokralerna föriorar i trovärdighet även när de uttalar sig om andra saker.

Annars verkar socialdemokraterna ha övertagit den tidigare oppositionens roll atl vilja driva på regeringen på del sociala området, och del är ju bra. Men man märker fortfarande en viss yrvakenhet. Man har inte särskilt genomtänkta förslag, man vill slänga åt myndigheterna en summa pengar utan alt närmare säga hur de skall fördelas. I övrigt är det egentligen mest våra egna gamla förslag, som socialdemokralerna ganska nyligen sade nej lill. Det blir onekligen litet komiskt när oppositionen nu kommer dragande med förslag som de röstade emot för mindre än ell år sedan, t. ex. förslaget om en långtidsplan för långvården. Nu är socialdemokraterna för den plan som de själva avslog i maj 1976.

Men bidragen dä, de är väl ändå något nytt? Ja, man vill ge 250 milj. kr. till landslingen, men det är just elt ogenomlänkl förslag. Man talar inte om efter vilka grunder pengarna skall fördelas. Dessutom tar man ju, som sjukvårdsministern just har påpekat, tillbaka det mesta genom en höjning av arbetsgivaravgiften. Eller också blir det så, som Sven Aspling sade, all de som arbetar i landslingen får ta hänsyn till höjningen av arbetsgivaravgiften, om socialdemokralerna skulle få igenom sitt förslag här i riksdagen. Del är ju bara etl finare sätt atl säga att de skall få en mindre lönehöjning än de annars skulle ha fått. Även Göran Karlsson sade all de anställda självfallet skall räkna av en arbetsgivaravgift på 3 96 och alltså nöja sig med en mindre lönehöjning. De får inte en större skattesänkning enligt del socialdemokraliska förslaget, utan skall alltså med lägre lön bekosta den här satsningen på långvården, som vi alla tycker är nödvändig. Är det förslagels innebörd, är det onekligen ett intressant besked.

Men på något sätt verkar det som om man inte riktigt hade tänkt igenom konsekvenserna. Vi kan konstatera all landstingen behöver mer

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

pengar och att de i dag får ett betydande ekonomiskt stöd genom sjukförsäkringen. Det nämns i budgeten att överläggningar pågår om hur detta stöd skall vara utformat i fortsättningen, och att det inte blir någon sänkning kan man utgå från.

Elt annat exempel på gamla förslag som nu återkommer är narkomanvården. Där föreslår oppositionen anslagshöjningar. I budgeten föreslås en ökning av anslagen till vård av missbrukare med 30 miljoner. Nu vill socialdemokraterna öka anslagen till länkrörelser och andra organisationer mer än regeringen har föreslagit. Förra året föreslog den gamla regeringen en ökning av del anslaget med 800 000 kr. Riksdagen höjde med ytteriigare 300 000 kr. efter motioner från bl. a. folkpartiet. Höjningen blev alltså 1,1 milj. kr. Nu föreslår regeringen en ökning av delta anslag med 2,4 miljoner, dvs. tre gånger den ökning som socialdemokraterna ville ha förra året. Nu kommer ett förslag till ytteriigare höjning från socialdemokraterna, och det skall naluriiglvis prövas, om det finns möjlighet att genomföra det. För dagen kan man bara konstatera att det pågår ett intressant omtänkande i den socialdemokraliska synen på dessa organisationers insatser inom narkomanvården.

Inom familjepolitiken har socialdemokraterna ett något mer utarbetat förslag, nämligen en utveckling av föräldraförsäkringen enligt det arbetsgruppsförslag som lades fram förra våren. Man kan bara konstatera all det stämmer med vad regeringsdeklarationen har utlovat för den kommande valperioden, när det gäller takten i utvecklingen av föräldraförsäkringen, och att en proposition på den grunden är under utarbetande. Del är inte sant, som bl. a. Birgitta Dahl har sagt här i riksdagen, alt del skulle finnas etl färdigutarbetat förslag från socialdemokralerna. Vi som har sysslat med detta under senare tid har nogsamt märkt att många problem återstår att lösa.

Som svar på de frågor som herr Aspling ställde här till folkpartiet kan jag liksom han konstatera att vi återkommer till detta i mars. Det är inte så att man nu håller på att sammanställa etl helt nytt förslag på några veckor. Det var Göte Fridhs arbetsgrupp som i våras på några dagar snickrade ihop ett förslag, som verkligen fordrar åtskillig ytleriigare tankemöda.

Familjepolitiken är viktig i denna budget. Barnfamiljerna får etl kraftigt ökat stöd. Barnbidragen höjs med 300 kr., vilket betyder 270 miljoner för nästa budgetår och 540 miljoner för helår. Bostadsbidragen ökas med 200 milj. kr., statsbidragen till daghem ökas med 600 milj. kr., dvs. med omkring 50 %. Föräldraförsäkringen kommer atl förbättras i den kommande propositionen. Totalt blir det ungefär en 20-procentig ökning av anslagen till familjepolitiken.

Mot bakgrund av alla de varningar som socialdemokraterna hade utfärdat måsle del väcka en oerhörd förvåning hos dem som eventuellt hade trott på dessa varningar. Nu säger en del socialdemokrater: Ja, men ni kan väl inte ta åt er äran av detta, eflersom det bygger på del som den tidigare regeringen har föreslagit och gjort. Ja, detta är oppositionens

roll, som jag i hög grad känner igen från min tidigare verksamhet. Oppositionen för fram förslag som sedan genomförs av regeringen, och då måsle oppositionen påminna om vad den tidigare har talat för. Men det socialdemokratiska förslaget om en föräldraförsäkring kom ju inte alldeles av sig självt. Man hade först under lång tid sagt nej till tanken på all utveckla mera av valfrihet och att ge föräldrarna möjlighet atl snabbare korta ned sin arbetstid än andra grupper. Sedan gick socialdemokraterna äntligen med på detta, och nu förs det vidare under den nya regeringen. Det är inte så konstigt och inte heller något som socialdemokraterna har anledning all ta åt sig äran av.

Detsamma gäller planen för utbyggnad av daghem. Vi minns väl alla hur ett antal socialdemokrater här i riksdagen tidigare röstade nej till en sådan plan, trots att de hade motionerat om en sådan. Därmed avslogs också vår reservation för en sådan plan.

Nu frågar Sven Aspling om folkpartiet kommer att ha kurage all fortsätta alt arbeta efter sina principer. Ja, jag kan försäkra atl vi kommer all göra del envist och uthålligt. Då får vi också så småningom genomslag för sådana tankegångar som motsvarar människors behov. Dit hör just en utveckling av föräldraförsäkringen, som gör del möjligt för människor att förkorta sin arbetstid och vara tillsammans mer med sina barn. En sådan utveckling - snabbare för de grupperna än för andra - som socialdemokraterna tidigare var negativa till, tycks vi nu få gehör för hos samtliga partier.

Hur går del med löftena? Jag kan bara understryka alt i den mån folkpartiet har ställt ul några löften kommer de att infrias. Men jag vill också betona att vi har varit noga med att inte lova mer än vad som kan hållas.

Herr talman! Det skulle finnas mycket att säga om sjukvårdens utveckling i allmänhet. Men del är egentligen en enda sak som jag framför allt vill betona pä den minut jag har kvar. Svensk sjukvård står myckel högt. Men det finns ett problem som vi måste ta itu med, och det är att se till atl människor i större utsträckning får möjlighet all träffa samma läkare vid återbesök. Det är något som inte bara har med pengar att göra, det är framför allt en organisationsfråga. Även här har socialdemokraterna fört en myckel vankelmodig politik. Ena minuten har man sagt att vår tanke om husläkare åt alla är ett dåligt förslag. Nästa ögonblick har man menat att det är ungefär vad som redan håller på att genomföras.

Jag är glad atl vi nu har fåll besked om alt regeringen kommer alt tillsätta en arbetsgrupp som skall studera denna fråga. Visseriigen är det landslingen som i första hand beslutar om sjukvårdens organisation, men staten har ett ansvar när man märker att utvecklingen går i en riktning som inte är önskvärd. Staten har ocksä möjlighet alt på olika sätt underlätta en riktig inriktning av sjukvården. Jag vill därför fästa stora förhoppningar vid det arbete som statsrådet utlovade. Det ser jag som

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

en framgång, som jag är rädd inte skulle ha kommit, om vi hade haft den förra regeringen kvar.

Herr BIÖRCK i Värmdö (m):

Herr talman! I min civila sysselsättning ställs det emellanåt krav på mig atl jag skall kunna ge svar på andras bekymrade frågor. Här i kammaren hade jag i stället hoppats få förmånen alt ställa frågor lill en samling kunniga och erfarna kamrater i ärenden som bekymrar mig. Jag vill begagna tillfället all göra del, även om atmosfären den senaste timmen kanske inte blivit så gynnsam för sakliga tankeutbyten. Och dessutom har mina tilltänkta "opposile numbers" i oppositionen just nu dragit sig tillbaka till partislyrelsesammanträde.

Mycket av del som har hänt på sistone i vårl land kan kanske tolkas som många människors reaktion mot etl alltför tekniskt, alltför centraliserat, alltför opersonligt och - i förlängningen - alltför omänskligt samhälle. Ralionaliseringsåtgärder,som närde vidtagits i industrin ytligt sett förefallit ändamålsenliga, har emellertid även där visal sig kunna skapa nya problem. När samma administrativa teknologi fått breda ul sig inom sjukvården har de psykologiska skadeverkningarna mångfaldigats. Sjukvård är vård av människor, försvagade och därför särskilt känsliga, genom människor, som måste vara både kunniga och hjälpsamma. 40 års erfarenhet från de svenska sjukhusens värid ger mig rätt all säga alt vår sjukvårdspersonal är både kunnig och hjälpsam. Det omdömet gäller alla personalkategorier och alla åldrar, inte minst de många fina ungdomar som gör det möjligt för oss alt över huvud taget tillhandahälla sjukvård här i landet i dag. Om den mänskliga vården var bättre förr än nu - och om den i dag är bättre på mindre sjukvårdsinrättningar än på större, som del vill förefalla - så beror det väl på att mänsklighet bara kan förmedlas av människor, men inte av apparater och avancerade tekniska kommunikationssystem. Mänsklighet kan däremot kompensera många brister i lokaler och utrustning; Kunskaper kan ökas genom utbildning, men sinnelaget - som är det allra viktigaste -måsle finnas från börian.

Men varken kunskap eller medmänsklighet kan komma till sin rätt om tiden inte räcker till. Kravet på mänskligare vård, som förts fram inte minst från skrivkunniga äldre människor, och som gick som en refräng genom den senaste valrörelsen, är först och främst elt krav på mer lid för vårdpersonalen med patienterna, och i realiteten - så som läget är - ell krav på mera personal, antingen del nu gäller vården inom sjukhus och andra institutioner eller del är fråga om vård i hemmen.

Vilka möjligheter har vi då atl få mera personal lill sjukvården, så alt denna personal skall kunna få mera tid att göra vården mänskligare? Del är della frågekomplex jag så gärna skulle vilja få belyst av dem som förstår saken bättre än jag. Samhällsutvecklingen har ju lett till att vi, under århundraden, har lämnat över mycket av del våra förfäder själva hade att ta på sig till det som grundlagen kallar "det allmänna":

skyddet till liv och lem och vården av sjuka och gamla, för alt ta två exempel. Vi betalar vår skatt för all andra skall göra jobbet åt oss. Men om det jobbet inte blir gjort så som vi skulle önska oss, kan vi inte bara slå oss till ro - eller böria kverulera. Ansvaret för all det vi tycker skall göras också blir gjort kan vi inte lämna ifrån oss till en statsrällslig konstruktion ulan ansikte och ibland ulan hjärta. "Samhället" är i grund och botten, och lill slut, bara vi själva.

I årets finansplan räknar man med all industrin minskar antalet anställda med 20 000-30 000 personer. Dessa och några till, inalles 35 000 personer, beräknas komma att anställas i den offentliga, främst kom munala verksamheten, eftersom kommunerna väntas få bättre råd nästa budgetår genom ökade skalleinkomster. Även om personalförstärkningarna i den offentliga verksamheten har en egendomlig tendens all först och främst hamna på kontoren, kan man väl hoppas all några av de 35 000 personerna skall kunna placeras inom sjukvården, barnomsorgen och omsorgen om de äldre.

Men för den som är verksam i ett landsting, där man år för år nödgats skjuta ofrånkomliga utgifter utan täckning framför sig - på samma sätt som staten nu också i och med förra årets budget böriat göra - för den är del svårt all tro att det skulle finnas ekonomiskt utrymme för en väsentlig ökning av lönekostnaderna för vårduppgifter. Om kommunernas likviditet tillfälligt förbättras, kommer man inte då först all försöka sanera ekonomin innan man ger sig in på nya åtaganden? Ändock är de här 35 000 nya jobben bara en ringa del av de 140 000-230 000 nya jobb inom den offentliga sektorn som sysselsätiningsutredningen och den senaste långtidsutredningen räknat med fram till år 1980. Sysselsätiningsutredningen framhöll i det sammanhanget att "de automatiska inkomstökningarna i den offentliga ekonomin inte på långt när är tillräckliga för all finansiera en ökning av den offentliga sysselsättningen. - Den som förordar en sysselsättningsökning inom den offentliga sektorn måste också vara beredd all la det praktiska ansvaret för all skapa etl nödvändigt finansiellt utrymme."

Icke långt därefter replikerade herr Sträng i kompletleringspropositionen förra våren, att "sparandet i den svenska ekonomin är totalt sett otillräckligt - sparandet i vår ekonomi måsle öka. - Det är inom den offentliga sektorn som det ökade sparandel måste åstadkommas. - I en balanserad ekonomi måste också de kommunala ambitionerna begränsas av det reala utrymmet." Och även om budgelminisler Mundebo i årets budgetförslag redovisar en ökning av skattebidragen och utbetalningarna av kommunalskattemedel lill kommunerna från 51,5 miljarder innevarande budgetår till 62 miljarder under det kommande, så framhåller också han alt del krävs all "vi styr över resurser från inhemsk konsumtion - offentlig såväl som privat - till investeringar och export.

--- I detta perspektiv är del nödvändigl att både stal och kommun

ålägger sig stor restriktivitet med nya åtaganden. Den offentliga verk-

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

5 Riksdagens protokoll 1976/77:64-65

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

samheten kommer i framtiden inte att kunna byggas ut i samma snabba takt som karakteriserat de senaste åren."

Hur skall vi då ha det? Kan vi öka sysselsättningen inom vårdområdet eller kan vi inte göra det? Var skall sysselsättningen annars ökas? Inom industrin lär del knappast bli. Tvärtom förefaller del ju nu som om allt fiera av de tillgångar vi byggt vårt välstånd på böriar rasa: gruvor, stål, varv, maskiner, sjöfart, fiske, för atl nämna några. Samtidigt är vi inne i en utveckling där energin blir dyrare och kanske även knappare. Vad skall egentligen svenska folkel i framtiden syssla med och hämta sina inkomster från?

De sociala reformer som genomförts i della land under de senaste 20 åren har möjliggjorts framför allt genom den oavbrutna ekonomiska tillväxten, som i sin tur hämtat kraft ur en fortgående ökning av produktiviteten i näringslivet. Denna var, enligt uppgifter i finansplanen, ca 7 % åriigen under 1960-talel. Vad den är i dag vet man förmodligen inte, men för andra året i följd har industriproduktionen nu minskat. Kanske är vi, snabbare än vi tänkt oss, på väg mot del samhälle ulan tillväxt, som förespråkare för en ny ekonomisk väridsordning här hemma och ute anser ofrånkomligt.

Hur mycket vågar vi räkna med - och redan nu inteckna - en framtida produktivitetsförbättring (vid en ökande och icke som nu krympande industriproduktion) i vårl land? I hur stor utsträckning kommer sociala reformer i arbetslivet, som hittills betalats bl. a. genom förbättrad produktivitet, all - i förening med ständigt ökade energikostnader - så småningom undergräva produktivitetsutvecklingen?

Statsmakterna har emellertid gång efter annan valt att tillgodose sociala reformkrav även med risk all dessa skulle kunna medföra en minskad produktivitei. Fram till de senaste åren tycks det också ha gått bra. Men kan man även i fortsättningen genomföra sådana sociala reformer, som innebär minskade arbetsinsatser, utan att samtidigt minska inkomsterna, om den allmänna ekonomiska utvecklingen i landet nu böjer av nedåt?

Den politik som hittills förts i vårt land - i motsats till många andra länder - har prioriterat sysselsättningen framför penningvärdet. Samtidigt är det uppenbart - och del framhålls också i finansplanen - atl "den registrerade arbetslösheten inte längre ger tillräcklig information om del faktiska arbetsmarknadslägel". I klartext innebär detta förmodligen alt del inte har funnits tillräckligt många arbetsuppgifter i vårl land, där en anställning kunnat motiveras inom ramen för en marknadsekonomi. Delta är nog inte enbart ett konjunkturfenomen. I själva verket har vi sedan länge genom olika åtgärder - förlängd skolgång, sänkt pensionsålder, arbetstidsförkortning, föriängd semester, ledigheler för olika slag av vård och studier, ökad sjukfrånvaro och annat - minskal antalet personer, som annars skulle konkurrera på arbetsmarknaden, och bland de återstående fördelat de otillräckliga arbetstillfällena på flera människor, som nu i stället arbetar under kortare lid.

Del är emellertid bara inom en marknadsekonomisk ram som det finns

för få arbetstillfällen. Överallt i vårt land finns det inom vård- och utbildningsväsendet, liksom inom miljövården, mängder av arbetsuppgifter, som borde ulföras, men för vilka det inte finns några pengar all belala med. För en klinikchef, som får lägga ned limmars, kanske dagars argumentation för atl skaffa löneutrymme till ett halvt sjukvårdsbiträde och som finner att huvudmannen för nästa budgetår maximalt kan medge en personalökning på 0,5 % inom ett ansvarsområde - som särskilt gäller de äldre - av elt landstings sloriek, ter sig situationen emellertid svårbegriplig, och det är därför jag har dristat mig alt ta upp den här i kammaren, för alt få hjälp att förstå. För samtidigt som man alltså inte kan anställa del halva sjukvårdsbiträdet är del massor av människor i landet som får betalt enbart för atl göra någonting som kanske egentligen inte är särskilt meningsfullt, eller göra något som på sätt och vis bara är "privat" - studier, vård - eller i värsta fall inte göra någonling alls. Jag kan inte rikligt få del all gå ihop. Men del är kanske för all jag är så ny i riksdagen.

Herr talman! De senaste två åren har jag haft förmånen att få dellaga i riksdagens tillsyn av framtidssludiesekretariatet. Det har varit en mycket intressant uppgift, men knappast en särskilt hoppingivande sådan. Av många skäl vill det synas som om vi vid del här laget hade nått fram lill - och kanske t. o. m. åter böriat avlägsna oss från - vad som har kallats "tillväxtens gränser". De "stigande förväntningarnas revolution" ser ul att avlösas av "de fallande förväntningarnas". En ny ekonomisk väridsordning - om det begreppet skall tas på allvar - kommer all kräva av oss, och andra, alt vi skapar lågenergisamhällen, och därmed samhällen med låg produktion - men kanske just därför hög sysselsättning - och med sparsamhet och hushållning som övergripande målsättning. Dagens politiska huvuduppgift skulle i så fall bestå i att så snabbi - men också så varsamt - som möjligt försöka åstadkomma en kongruens mellan de politiska målen på kort sikt och dem vi måste räkna med på litet längre sikt. Också ur della perspektiv måsle vi kanske, i del framväxande svenska fyrageneraiionerssamhället, redan nu fundera på hur man bäst skall kunna tillgodose önskemålen om en mänskligare vård, även om delta i dag emellanåt i praktiken förefaller atl vara vad man skulle kunna kalla en obetalbar uppgift.

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Fröken PEHRSSON (c):

Herr talman! Jag vill här ägna några minuter åt alkoholpolitiken.

Alkoholen är etl av våra allvarligaste sociala problem. Del är därför angelägel atl åtgärder snabbi sätts in för atl minska alkoholskadorna i samhället. Regeringen har nu aviserat en proposition i frågan till den 10 mars, och många ser med stora förväntningar fram emot innehållet i den propositionen.

Alkoholen måste sättas in i sitt sociala och samhällspolitiska sammanhang, och åtgärder måsle vidtagas som verkar lill atl alkoholkonsumtion och alkoholskador minskar.

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Om man på sikt skall kunna förebygga ell utbrett bruk och missbruk av alkohol och andra stjmulanlia måsle man anpassa samhällsplaneringen till individens förutsättningar och behov. Barn och ungdom måste få växa upp i miljöer där de kan finna stimulerande och meningsfull sysselsättning och där kontakterna med föräldrar och andra vuxna kan utvecklas till en förtroendefull gemenskap. För atl förebygga att alkoholmissbruk grundläggs i unga år är åtgärder för bättre skolmiljöer och för en aktiv och meningsfull fritid för ungdomen av största betydelse. Det är också helt nödvändigt alt komma till rätta med ungdomsarbetslösheten. Skapandet av boendemiljöer som ger förutsättningar för gemenskap och solidaritet och där människor genom samverkan och personligt ansvarstagande kan skapa en trygg tillvaro är en viktig del i arbetet på att förebygga sociala störningar och missbruksproblem. Arbetslivets utformning har också stor betydelse för människors möjlighet alt finna sig till rätta i tillvaron.

En förändring av människors sociala situation, kombinerad med aktiva och på ett tidigt stadium insatta hjälp- och stödåtgärder för den som redan drabbats av sociala störningar och missbruksproblem är således nödvändiga grundstenar i en politik, vars syfte är atl nedbringa alkoholkonsumtionen och alkoholskadorna. Det gäller i hög grad atl satsa på förebyggande åtgärder.

Vi nås av många oroande rapporter från olika håll, exempelvis från sjukvården. De alkoholskadade barett sjukvårdsbehov som är minst fem gånger större än normalbefolkningens. Alkoholen spelar stor roll i trafikolyckorna. Från skolan kommer larmrapporter som talar om barns och ungdomars dryckesvanor. Forskare har konstaterat samband mellan våld och alkoholkonsumtion. Okar konsumtionen ökar våldet, minskar konsumtionen minskar våldet.

Jag nämnde sjukvården. Den belastas i hög grad av sjuka med alkoholproblem. Antalet missbrukare i vårl land uppskattas till 200 000-300 000 personer. Två tredjedelar av dem representerar en dold alkoholism. 30 000-50 000 av alkoholmissbrukarna är fysiskt, psykiskt och socialt så skadade att de är i behov av vård. Något tusental är intagna på institutioner för nyklerhetsvård, och över 2 000 ligger på kropps- och psykiatriska sjukhus, större delen på grund av alkoholmissbruk.

Jag nämnde atl alkoholen spelar stor roll vid olyckor i trafiken. De belastar sjukvårdens hårt ansträngda resurser och, vilket är ännu värre, medför oerhört stort mänskligt lidande. Vi vet alt ungefär 1 200 personer årligen omkommer i trafikolyckor. Omkring 15 000 las in på sjukhus - en del handikappade för hela livet. Är vi verkligen uppmärksamma på alkoholens roll i trafiklivet? I 10-30 96 av alla dödsolyckor är alko-holpåverkade inblandade. En tredjedel av de omkomna i singelolyckor är alkoholpåverkade. Mot denna bakgrund förstår var och en hur angeläget del är att vi får en proposition som ger underlag för en ny alkoholpolitik.

Vi måste alla fråga oss: Hur kan vi förbättra situationen? Hur kan

vi förebygga?

Jag tycker att förutom insatser för att förbättra människors sociala situation är del nödvändigt med en omfattande och vederhäftig information om alkoholens skadeverkningar. Det måsle satsas ännu mer än hiuills på information i skolan, i föreningslivet och på arbetsplatserna på elt sådant sätt att informationen når ut till alla grupper och alla åldrar. Den bästa effekten trorjag all man får om informationen i alkoholfrågor samordnas med information om narkotika, tobak, kost, motion m. m. Därigenom blir denna information etl led i den allmänna hälsoupplysningen och sjukdomsförebyggande verksamheten.

Jag tror också alt det är viktigt all informationen sätts in på ett tidigt stadium, t. ex. vid mödra- och barnavårdscentraler. Informera de blivande föräldrarna - de är troligen då väl motiverade för information. Fortsätt med förskolan. Ge förskollärarna ökad utbildning om alkoholens skadeverkningar, så att de i sin lur kan uppmärksamma barnens situation. Öka fortbildningen för skolans personal, för det är en myckel viktig uppgift för skolan atl ge eleverna grundläggande faktainformation om alkohol och andra beroendeframkallande medel. Skolans undervisning bör byggas ul både i grundskolan och i gymnasiets samtliga klasser. Del finns de som menar att skolungdomens missbruk av droger är ett sysselsättningsproblem. Det kanske är så. I så fall är del ytterligt angelägel att i förebyggande syfte salsa på aktiva åtgärder för fritidssysselsättning för ungdomar under håltimmar i skolan och på frilid. Ungdomsarbetslösheten är farlig. Därför bör del ske en satsning på sysselsättning för ungdom.

Jag sade att vi måsle förebygga. Hur skall vi göra del? Hur kan konsumtionen nedbringas?

Forskning har visal att priset har stor inverkan. Är priset på alkohol högt minskar i regel såväl konsumtion som sjukdomar orsakade av alkohol. Vi måsle alltså sträva efter en sådan beskattning på alkohol att konsumtionen nedbringas.

Dessutom tycker jag att alkoholreklamen borde förbjudas. Det kan inte vara riktigt atl lägga ner miljoner på reklam för varor, som vid bruk förorsakar den enskilda människan så svåra lidanden och hela samhället så enorma problem och kostnader som alkoholen gör. Vårt grannland Finland har för ett par veckor sedan beslutat om förbud mot alkoholreklam. Nog borde vi kunna göra detsamma!

Sedan är det oerhört viktigt att satsa på forskning. Forskningen måste få ökade resurser. Vi har i vårt land en omfattande forskning om alkoholproblemen och vi har grupper som är beredda att, om de får pengar, fortsätta att forska om varför vissa människor missbrukar alkohol och varför vissa blir alkoholister. Det är det vi måste komma fram till -orsakerna! Först då kan vi verkligen åtgärda på elt riktigt sätt.

Jag vill, herr talman, till sist uttala den förhoppningen att propositionen om alkoholpolitiken föreslår sådana åtgärder atl de stora problem som vi i dag har i vårt samhälle på grund av hög alkoholkonsumtion kommer att minska i framtiden.

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Fru SUNDBERG (m);

Herr talman! Den allmänpolitiska debatten brukar vanligtvis spegla dagens politiska händelser. När jag nu lar upp frågan om befolkningsutvecklingen i vårt land gör jag det mot bakgrund av den stora aktualitet denna fråga fått genom konstaterandet atl förra årets födelsesiffror är, i förhållande lill folkmängden, de lägsta som någonsin uppmätts. Med nuvarande fruktsamhet är det endast omkring 80 % av föräldragenerationen som ersätts av sin barngeneration. Antalet födslar har i vårt land minskat från 123 000 år 1965 till 98 000 förra året.

Den befolkningskommission som tillsattes i mitten av 1930-talet i samband med vad som då kallades Kris i befolkningsfrågan ställdes inför två huvudalternativ i sin uppgift att öka nativiteten i vårl land. Antingen skulle man satsa på direkt stödjande åtgärder åt barnfamiljerna eller också arbeta för en allmänt höjd social välfärd, som skulle ge familjerna möjligheter all skaffa sig det antal barn de önskade. Man valde i huvudsak det senare alternativet, och resultatet blev atl nedgången stoppades upp och fler barn föddes i vårt land - under 1940-lalel fler än under 1950-och 1960-lalen. Men utvecklingen har i del stora hela varit stabil och del s. k. fruktsamhelstalet har legal mellan 2,1 och 2,4. För alt en barngeneration skall ersätta sin föräldrageneration fordras 2,1, dvs. det antal barn som kvinnorna i medeltal skall föda.

År 1965 böriade emellertid fruktsamheten i vårl land atl minska och gå ned under reproduklionstalet. Förra året var den 1,66 - som jag nämnde del lägsta tal vi någonsin haft.

Herr talman! 1930-talets problem är inte dagens. Ingenting säger att vi skall öka vår befolkning. Nya kunskaper om världens silualion gör det nödvändigt alt sälta in vårl land och dess befolkningsutveckling i elt globalt sammanhang. Jordens 4 miljarder invånare kommer att vara 8 miljarder innan de yngsta ledamöterna i denna kammare uppnår pensionsåldern. Världens livsmedelslillgångar är begränsade och miljöförstöringen är direkt beroende av antalet människor på jorden.

Situationen är alltså helt annorlunda än 1930-lalels men därför inie försumbar. Tvärtom ställer dagens tekniska och välutvecklade samhälle myckel större krav än tidigare på planering och kunskap om framtiden. Vi har, både som kommunalmän och riksdagsmän, upplevt konsekvenserna av 1940-lalels myckel stora barnkullar och de problem dessa skapat för oss. Framtidens planering ställer än större krav. Utan kunskap om befolkningsutvecklingen i vårl land kommer felinvesteringar och bristsituationer att uppstå. Vi måste med andra ord vela för hur många vi skall planera vårl samhälle, och för del fordras kunskap. Jag måsle med beklagande konstatera atl vi i vårt land, i motsats lill de flesta andra välutvecklade länder, inte har någon högre utbildning i demografi. Vi har också en förhållandevis liten forskning på det området.

Men det finns ännu en orsak lill atl frågan om befolkningsutvecklingen fåll förnyad aktualitet. Jag vill här anknyta till de åtgärder som vidtogs på 1930-talei. Man saisade då på generella åtgärder och fick en jämn

befolkningsutveckling. När nu denna så kraftigt förändrats finns det skäl alt försöka utröna om orsaken lill dagens situation. Då ställer man sig självfallel frågan: Har den socialdemokratiska social- och familjepolitiken fortsatt den generella inriktning som från börian avsågs? Mitt svar är nej.

Den nedgång i fruktsamheten som nu konstateras är bl. a. resultat av den styrning som kännetecknat den socialdemokratiska regeringens familjepolitik. Några moderata riksdagsledamöter har under den allmänna motionstiden lagt fram en motion, i vilken vi yrkar på tillsättandet av en befolkningskommision. Motivet är alltså inte 1930-lalets i så måtto att vi i första hand skulle önska en ökad fruktsamhet. Motivet är samhällets behov av en fortgående information om befolkningsutvecklingen men också del faktum att socialdemokraterna satt den enskilda familjens valfrihet ur spel genom atl ensidigt satsa det största familjeslödei, bortsett från det allmänna barnbidraget, på en- och ivåbarnsfamiljerna. Jag syftar då på utbyggnaden av daghemmen och på den ovilja man hittills visat förslag från bl. a. moderata samlingspartiet att hjälpa familjer med fier än två barn med åtgärder som skulle underlätta för föräldrarna i dessa familjer alt förena förvärvsarbete med familjeliv. Nedgången i antalet födda i vårt land kan nämligen till övervägande del hänföras inte till all färre kvinnor föder barn utan lill all kvinnorna föder färre barn. Det är trebarnsfamiljerna som blir allt ovanligare.

Låt mig, herr talman, visa på några fakta som belyser detta förhållande. Vi har en stark koncentration av barnafödandet lill åldrarna mellan 20 och 29 år. Där föds i dag 70 96 av alla barn. Vid sekelskiftet var 30 96 av alla kvinnor som födde barn över 30 år. I dag är del bara 3 96.

Statistik över levande födda efter barnels ordningsnummer finns bara för åren 1974 och 1975. Tidigare gjordes sådana bestämningar bara för barn i bestående äktenskap. Men låt oss se på utvecklingen 1974 och 1975. Mellan dessa är minskade det totala antalet födda med 6 240 eller 5,7 %. Men antalet barn med ordningslalet 3 eller högre minskade med 1 824 eller 9 %. Med andra ord: Ca 30 % av minskningen gällde barn med ordningsnumret 3 eller högre.

Vi kan också se på statistiken över familjer med hemmavarande barn. Mellan 1970 och 1975 har antalet familjer med tre eller fler barn minskat från 17 lill 15,6 %. Vi har i dag 60 000 färre barn i stora familjer än för fem år sedan.

Ingen torde vilja all vi skall vrida utvecklingen med den ökade kvinnliga förvärvsverksamheten tillbaka. Man har gjort undersökningar länsvis om kopplingen mellan kvinnlig förvärvsverksamhet och fruktsamhet. De visar på ell slående sätt alt det, om vi undantar skogslänen, finns ett myckel starkt samband mellan hög kvinnlig förvärvsfrekvens och låg fruktsamhet.

Förändringen i arbetskraftstalet för kvinnor mellan 1971 och 1976 visar dessutom att den i särklass största ökningen av förvärvsverksamheten har skett när det gäller ivåbarnsmödrarna och deras utträde på arbelsmarknaden.

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Hela det familjeslöd som är nödvändigl för alt bägge föräldrarna skall kunna förvärvsarbeta riktar sig enbart till en- och Ivåbarnsfamiljerna. Har någon i kammaren annat än i undanlagsfall hört talas om en familj med tre barn i tillsynsåldern där alla barnen lämnas till kommunal tillsyn? Det är ofta praktiskt omöjligt att på morgnarna klä på och förflytta tre barn, och dessutom är risken för att något av dem är förkylt eller sjukt stor; i allmänhet måste ändå något av dem vara hemma. Ingen förälder orkar med all leva på della sätt, och man har då bara två alternativ: antingen måste en förälder avstå från förvärvsarbete och själv se till barnen eller också måste man anställa personal för vård i hemmet.

Hur vanligt del senare är vet vi inte, men genom alt följa tidningsannonserna kan man få den uppfattningen att det trots allt inte är särskilt ovanligt. Den möjligheten har emellertid nästan uteslutande de mer väl-situerade. Och under tiden vänder sig den fortsatta daghemsulbyggnaden enbarl till de små familjerna, vilket jag uppfallar som en diskriminering av flerbarnsfamiljerna. Ett tredje barn ställer sådana krav på familjeekonomin all barnet inte kommer till. Om den ensidiga inriktningen på daghemsutbyggnad fortsätter blir flerbarnsfamiljerna allt färre, och vår befolkning kommer atl minska enligt de prognoser som nu ar gjorda. Och om så blir fallet måsle vi inrikta vår samhällsplanering på detta. Då måsle kommuner och landsting ha tillgång till uppgifter och prognoser av ett helt annat slag än vad de har i dag. Bl. a. detta är bakgrunden till vårt krav på tillsättandet av en befolkningskommission. Jag vill bara erinra om den ökade belastningen på den förvärvsarbetande delen av befolkningen när allt fler pensionärer skall försörias.

Men jag vill återkomma till familjepolitiken i detta sammanhang. Man kan fråga sig om del är rikligt alt samhället genom familjepolitiska ål-gärder skall styra familjernas storlek. Borde inte i slällel samhället så fördela sitt stöd att del kommer alla lill del? Varför skall tillkomsten av ett tredje och kanske efterlängtat barn innebära att familjen går miste om det stora stöd som den kommunala barntillsynen innebär? Moderata samlingspartiet har krävt införande av etl vårdbidrag, och ett sådant skall komma. Del löser delar av problemen för dem som själva vill vårda sina barn. Men det löser inte problemen för dem som vill fortsätta att förvärvsarbeta även när familjen växer utöver två barn. Fler barn i lill-synsåldern måsle vårdas i hemmet. Vi har från moderata samlingspartiets sida krävt rätt till avdrag för barniillsynskostnader, vilket skulle ge fler möjligheter att ha anställd personal i hemmet.

Vi har också i den motion som jag här har berört konstaterat alt den totala personalstyrkan för daghemsverksamheten är en vuxen per 3,13 barn. För barn som vårdas i hemmet har samhället inga kostnader för investeringar, mal och lekmaterial, och det skulle alltså ställa sig mycket billigare alt ordna kommunal tillsyn i det egna hemmet när del gäller flera barn i en familj. Men socialdemokralerna har så ensidigt drivit den kollektiva vårdens företräde att ell sådant resonemang tidigare inte ens har förts fram. Det ligger nära till hands atl jämföra med åldringsvården.

där man alltmer från alla partiers sida inser det riktiga, humanitära och ekonomiskt fördelaktiga i alt lägga så myckel som möjligt av vården i den gamles hem. Men när del gäller barnen har man ensidigt stirrat sig blind på institutionsvård. Vi anser att vi bör tänka om för att föräldrarna skall få den valfrihet som de har rätt lill. Barntillsynen måste byggas ut, men den skall komma alla familjer till del, oberoende av familjestorleken.

Herr talman! Jag vill här gärna säga något också om aborterna. Självklart påverkar såväl prevenlivlekniken som den nya abortlagen nedgången i fruktsamheten. Det tycks inte vara allmänt bekant atl ungefär var Oärde graviditet i delta land avbryts genom legal abort. År 1975 avbröts 32 526 graviditeter, och det skall ses i relation lill antalet födda 1976, ca 98 000. Alla barn skall vara önskade, och jag skall här inte slå och lala mot den gällande abortlagen även om många av eliska skäl upplever den som slölande. Men jag vill varna för alt aborterna alltmer skall betraktas som preventivmedel och ge lill resultat en ännu högre siffra för antalet aborter i vårl land. Vi vet nämligen inte hur många av dessa graviditeter som hade fullföljts om samhället i högre grad hade satsat på atl ge stöd också lill familjer med många barn. Kanske är det just det tredje barnet som inte får födas därför atl det inte går alt klara barntillsynen och därför att föräldrarna vill fortsätta sitt förvärvsarbete.

Utvecklingen går snabbt, och del måsle ligga i samhällets intresse att vi inte kommer dithän att var tredje graviditet avbryts.

Del finns en tendens till att barnen i vårt samhälle betraktas enbarl ur ekonomiska synpunkter, och då ofta som en belastning. Men att ha barn är också en tillgång. Kvinnornas inträde på arbelsmarknaden kommer att fortsätta, och problemet är all organisera samhället och barntillsynen så atl förvärvsarbete skall kunna förenas med ett rikt och utvecklande familjeliv, i vilket barnen är det centrala och där hemmet blir någonting mer än en tillflyktsort under nätterna för de olika familjemedlemmarna. Moderata samlingspartiels familjepolitiska förslag, av vilka flera kommer att realiseras av vår regering, har delta syfte.

Förändringar när det gäller vår befolkningsutveckling måsle bli föremål för uppmärksamhet. Vi har etl politiskt ansvar för en utveckling som i hög grad förändrar förhållandet försöriare-försörida och därmed hela underlaget för den framtida socialvården. Debatten här med statsrådet Troedsson har kanske bättre än något annat visal betydelsen av en långsiktig planering och en resursskapande politik. Jag har därför, herr talman, velat la upp befolkningsfrågorna i dagens debatt. De kommer säkerligen au åierkomma.

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Fröken MATTSON (s):

Herr lalman! Del fanns en del intressanta synpunkter i fru Sundbergs anförande och en del synpunkter som man skulle ha lust all gå i polemik mot. Jag tror emellertid att liden härför inte är kommen ännu. Vi får vänta tills de av regeringen aviserade förslagen på familjepolilikens om-

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

rade kommer i mars och april. Vi får då se vad vi skall kommentera och om förslag om de vårdbidrag som fru Sundberg nämnde framläggs då eller framdeles.

Jag har nu i stället lust atl gå något tillbaka på talarlistan för den här allmänpolitiska debatten. Arbetsmarknadsminister Ahlmark kom i går i slutet av sitt anförande in på en del av jämställdhetsfrågorna. De kom också tillbaka i de repliker han hade under denna debatt. Han citerade den oerhört intressanta sammanställningen av Krislianstadspro-jektel, där den förra jämställdhetsdelegationen med stor framgång log initiativ för all få ul kvinnor i manliga arbeten. Ur den eftervärdering som gjorts av vad della projekt betytt för kvinnorna som individer, för familjen och för männens och barnens inställning citerade han en del av de mycket nedslående slutsatser, som de tre sociologerna med Rita Liljeström i spetsen har noterat. "Hemmet är fortfarande mödans lön för mannen, medan det är hustruns arbetsplats", som de säger.

Men jag noterade också atl de tre slutsatser som sociologerna dragit av den här utredningen - krav på tre reformer - icke omnämndes, nämligen sex timmars arbetsdag, bättre arbetsmiljöer och en upprustad barnomsorg. Både i går och i dag har det talats en hel del om sextimmarsdag för småbarnsföräldrar. Vi ställer oss myckel skeptiska lill en sådan delreform. Men debatten även på den punkten kan få anslå till dess vi sett del konkreta förslaget.

Det man däremot måsle säga är att det vid sidan av denna principiella kritik finns en risk för att man tar ett eventuellt genomförande av en dylik reform såsom en förevändning för att stanna av diskussionerna och målsättningarna kring den sextimmarsdag för alla som vi från socialdemokratiska kvinnoförbundet har pläderat för alltsedan 1972. Vi vet all del är ett krav som det inte går att få genomfört före 1980, vilket fru Marklund tidigare deklarerade. Vi vet atl del också får ställas vid sidan av det mycket berättigade kravet på all man skall ha rätt lill facklig utbildning på betald arbetstid. Men vi har alltså sett sexiimmarsdagen såsom en förutsättning för vad vi kallar ett mjukare samhälle, där vi orkar räcka lill för människor också utanför den närmaste familjekretsen och där lar vi ansvar för vår gemensamma miljö, både den närmaste och hela samhället - ett liv i solidaritet, säger vi, för både män och kvinnor men utan direkt ekonomiskt beroende av varandra.

Vi vet alla alt del inte alls är så i dag. Många undersökningar visar i stället alt människor lever i ensamhet och isolering. Även de som tillhör en familj lever ofta i en sluten tillvaro. Vi hävdar att man måste få tid för kollekliv gemenskap på sådana villkor alt alla, också barn, kan vara med.

Delegationen för arbetslidsfrågor arbetar sedan 1974. Vi vet alt lång-lidsutredningen fick i uppgift atl för perioden 1975-1980 speciellt belysa vad en arbetstidsförkortning, om den kunde genomföras under denna lid, skulle innebära. Delegationen för arbetslidsfrågor har presenterat ell delbetänkande, som heter "Kortare arbetsdag - När? hur?" och som

verkligen inte innehåller något svar på den första frågan. Långtidsutredningen konstaterar lakoniskt att många av dessa problem, som synes åtfölja en arbetstidsförkortning, emellertid blir beroende av hushållens beredvillighet atl acceptera de ekonomiska konsekvenserna av en sådan förkortning.

Vi vet atl det i dag finns en opinion för en framlida arbetstidsförkortning och all en sådan skall inriktas på en daglig förkortning av arbetstiden till sex timmar för alla. Det är egentligen när det gäller hur snabbi genomförandel kan ske som meningarna går i sär. Delegationen för arbetstidsfrågor fortsätter sitt utredningsarbete. Vi hävdar att delegationen borde få tilläggsdirektiv om att presentera alternativa förslag utifrån olika lidsperspektiv för genomförande av sexiimmarsdagen. När man diskuterar standardavvägningsfrågorna är det viktigt atl sälla in dem i elt sammanhang. Vilket samhälle vill vi ha i framtiden? Vill vi satsa mer på att öka den privata sektorn eller den gemensamma, på materiella eller kulturella värden, på människan såsom skapare eller mottagare? Vill vi ha ett samhälle som hushållar med resurser eller ett slil-och-släng-samhälle?

Det är intressant all notera all Göran Ahrne vid Uppsala universitet helt nyligen presenterade en doktorsavhandling, som tar upp dessa avvägningsfrågor. Den är visserligen inte helt representativ men visar ändå att det finns en stor grupp människor, som hellre vill förbättra sin arbetsmiljö och/eller minska sin arbetstid än få mer pengar för privat konsumtion. Ca 20 96 av människorna var t. o. m. beredda att sänka sin standard för samma syfte.

Välfärdsbegreppet håller alldeles klart på att få ett annal innehåll. Vi anser emellertid att DELFA i sin rapport alltför litet tar upp diskussionen om vilka möjligheter som står till buds för atl förverkliga elt samhälle som tar lill vara de möjligheter sexiimmarsdagen ger. Del gäller t. ex. hur folkrörelserna kan verka och villkoren för kullurskapande.

Del specialproblem som vi nu menar bör studeras är frågan om en bättre anpassning mellan arbetstider och servicetider. Barnomsorgen och i viss mån skolan är nu inte anpassade till människornas faktiska arbetstider. Det är möjligt att det behövs en form av skiftarbete inom servicesektorn, något som för handelns del skulle kunna innebära all behovet av öppethållande på lördagar och söndagar minskar. Bristen på vissa nyckelgrupper av anställda, t. ex. läkare och barnstugepersonal, kräver en långsiktig planering. Det är denna långsikliga planering, detta krav på alternativa förslag utifrån olika tidsperspektiv, som förbundets representanter i riksdagen har krävt i en motion. Det kravet ingår i den folkrörelsekampanj kring bostadsfrågorna som vi har startat och som jag tycker är ett väldigt gott bevis på hur man verkligen kan driva den konstruktiva opinion som folkpartiets företrädare i jämlikhetsfrågor i går snuddade vid.

Vi har ända sedan 1930-talel knappast haft en riklig och klar bostadsdebatt. Då fördes det en mycket radikal debatt, men vi har egentligen

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

aldrig som konsumenter, som politiker, som individer och familjer frågat; Vad är det vi vill? Vart syftar vår bostadspolitik? Debatten har huvudsakligen förts av teknokrater och av de många intresseorganisationer som är inblandade i själva byggnadsprocessen. Därför har vi inom förbundet tillsammans med parli, sidoorganisalioner och alla som hör ihop med folkrörelserna böriat en debatt där vi diskuterar målen. Vi har för avsikt alt sedan ställa våra krav som teknokrater och andra måste kunna finna lösningar på.

Vi vill bygga etl samhälle där män och kvinnor är jämställda, där bostäder och arbetsplatser ligger ganska nära varandra. Vi vill inte ha en bostadsegregalion som man har i Amerika. Det nämndes senast i debatten här i går att i samhällenas utkanter, på fullständigt ny mark, växer småhusområdena upp som svampar ur jorden - långt från arbetsplatserna, utan kollektivtrafik, utan service. Den kvinna som vill la ett arbete, fru Sundberg, måste då ordna sin barnomsorg själv och skaffa sig en bil lill. Det stämmer inte med våra övriga mål.

Del är dessa övergripande frågor som vi kommer atl diskutera och så småningom föra fram i form av krav i riksdagen. Det sades i TV-kommenlarerna i går, när man visade etl avsnitt av den allmänpolitiska debatten, att en del av opinionsbildningen och en del av beslutsfattandet sker här, men myckel sker också utanför denna kammare, bland de medborgare som vill känna sig meddelaktiga av poliliken, ställa sina krav och få dem tillgodosedda. Vi har aldrig varit så många utanför denna kammare som vi är i dag när vi samlas lill debatten kring Kvarteret Framtiden. Vi har aldrig varit så många som verkligen vill ställa upp ett ordentligt alternativ till det samhälle regeringen nu vill skapa. Kvarteret Framtiden är en av de stora och fina oppositionshandlingar som nu diskuteras runt om i landet.

I detta anförande instämde fru Gradin (s) och fru Bergander (s).

Herr GAHRTON (fp):

Herr talman! Lisa Mallson efterlyste några punkter med reformkrav i en utredning som jämställdhelsdelegationen har gjort i Kristianstad och som arbelsmarknadsministern enligt hennes uppgift inte nämnde i går.

Lisa Mattson pläderar vältaligt för principen om sex timmars arbetsdag för alla. Det är utmärkt - det slår också på folkpartiets program. Men hon tillägger att del finns åsiktsskillnader om hur snabbt genomförandet kan ske, och det är väl elt ganska milt ullryck för att del förekommer insikter om alt del samhällsekonomiska läget är kärvt. Del är i del läget som folkpartiet inte har velat låta småbarnsfamiljerna vänta utan velat ge dem förtur. Men principen om att arbetstidsförkortningen helst skall ligga på varie dag är vi rörande överens om.

Bättre arbetsmiljö efterlyste också Lisa Mattson. Hon bör vara un-derkunnig om att det finns en proposition på gång som kommer på riks-

dagens bord om några veckor.

Och när det gäller upprustning av barnomsorgen har folkpartiet och socialdemokralerna tillsammans med centerpartiet stått bakom en överenskommelse med Kommunförbundet som nu gör att man faktiskt bygger ganska kraftigt runt omkring i landet.

Slutligen efterlyste Lisa Mallson en bostadspolitisk debatt, och jag skall gärna ge ett litet bidrag lill den.

Herr talman! Demokratin i vårt land är fast förankrad i medborgarnas medvetande. Men demokratin är inte en och odelbar. Demokrati kan råda inom vissa samhällssektorer utan att för den skull prägla människornas liv på andra områden. I grunden ligger självfallet den politiska demokratin. Den är den nödvändiga förutsättningen för all annan demokrati. Också en social demokrati i betydelsen omfattande social trygghet är oundgänglig för verkligt folkligt välstånd. På senare år har allt fler insett viklen också av arbetsdemokrati. Etl viktigt steg på den vägen har tagits genom den medbestämmandelag som drevs igenom i riksdagen förra året av socialdemokrater och folkpartister tillsammans.

Nu är det verkligen - det är jag överens med Lisa Maltson om -hög tid all påböria demokratiseringen av ännu en central dimension av människornas liv; bostaden och boendemiljön.

För elt par år sedan, herr talman, var problemet med outhyrda lägenheter förstahandsstoff i nyhetsförmedlingen. Den dåvarande regeringen såg så allvarligt på saken att en särskild delegation tillkallades i april 1975 med "uppdrag atl bereda frågor rörande särskilda åtgärder i vissa bostadsområden med uthyrningssvårigheter". Nu har dessa "olägenheter" - för att citera den fyndiga titeln på en debattbok i ämnet häromåret - försvunnit från rubrikerna och den allmänna uppmärksamheten.

Innebär det också att själva problemet har försvunnit? Nej, ingalunda.

Visserligen visar bostadsslyrelsens senaste tillgängliga statistik atl antalet outhyrda lägenheter minskar - från 4,1 96 lill 3,7 96 i nyare hus under halvårsperioden den I mars till den 1 september 1976. Det är naturligtvis en glädjande utveckling ur många synvinklar. Men isolerad, utan att andra åtgärder samtidigt vidtas, medför denna utveckling ocksä en ytterligare skärpning av vissa problem som andelen outhyrda lägenheter på intet sätt är orsak lill utan snarare symtom på.

I Sigtuna kommun minskade således antalet lediga lägenheter under tredje kvartalet 1976 med 167. Samtidigt hade kommunen en netlout-flyltning på 65 personer. Förklaringen kan bara vara en; den befintliga befolkningen tar en allt större boendeyta i anspråk. Ell annal exempel kan anföras: I Lunds kommun räknar man med atl ell tillskott på 400 nya lägenheter om året är nödvändigt för att kunna behålla oförändrad befolkning. Liknande erfarenheter finns från landet i övrigt.

Detta betyder å ena sidan alt utrymmesslandarden för många människor konlinueriigt stiger. Men samtidigt betyder del atl hushållsstorleken genomsnittligt fortsätter att minska. Ensamboendet ökar. Och med den fysiska ensamheten följer inte sällan psykisk och social ensamhet.

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

En annan effekt av den minskande lägenhelsreserven är alt redan befintliga tendenser lill segregation skulle kunna skärpas. I ett läge med minskat överskott på bostäder ökar naturligtvis hyresvärdarnas praktiska möjlighet att välja och vraka mellan olika bostadssökande. En rapport inom Storstockholms bostadsförmedling visar hur del kan gå lill och vilka sociala effekter del kan få.

Under en 10-veckorsperiod fann man att 3 96 av de reguljärt anvisade bosladssökande nekades av värdarna, hela 30 % av kategorin "Bostad genast". En grundlig analys av siffermaterialet och intervjuer med personalen visar att den reguljära anvisningen bygger på en anpassning från förmedlingens sida lill kända önskemål från hyresvärdarna. Men eflersom gruppen "Bostad genast", där del alltså finns ell akut bostadsbehov, inte kan "försorleras" av förmedlingen blir avvisningen där så mycket större från värdarnas sida. Någon skillnad mellan olika kategorier värdar upptäcktes inte till en börian. Men analysen klargjorde all de allmän-nyltiga bostadsföretagens nekanden vanligtvis beror på ell mättnadsfenomen - man har redan för många s. k. problemhyresgäster. De privata värdarna har tyvärr inte sällan andra skäl. Jag citerar ur rapporten från Storstockholms bostadsförmedling: "Sökande som har sociala problem av någon form (antingen det gäller reella eller misstänkta sådana p. g. a. atl sökande uppbär socialhjälp, är ung sjukpensionär eller liknande) har enligt personalens uppfattning praktiskt tagel inga möjligheter atl bli godkända hos privata värdar."

Del heter i rapporten också att diskriminering på grund av nationalitet är sällsynt hos alla värdar, men del finns ett undanlag; "De privata värdarna uppges (dock) aldrig godkänna zigenare."

Resultatet av dessa förhållanden blir - naturligtvis - en skärpning av segregalionstendenserna i bostadsområdena. Ell närmast makabert uttryck för en sorts boendesegregation finns i förortsområdet Navestad i Norrköping. Där har den allmänna segregationen lett till en mycket kraftig koncentration av invandrare, bl. a. assyrier. Samhällsapparaten har inte tillräckligt snabbt kunnat anpassa sig, och trycket på befintlig service har blivit onormalt högt. Bl. a. gäller det skolan, som ju numera skall ge barnen tillfälle till hemspråksundervisning. De fiesta assyrierna i Navestad har kurdiska som hemspråk. Men två av de assyriska familjerna kommer från Libanon och talar arabiska. Men det klarar skolan inte av, varför - och jag citerar en rapport - "dessa barn i svensk skola får lära sig kurdiska, elt språk de inte tidigare kunde lala". Del är en ganska makaber konsekvens av samhällsapparatens oförmåga att klara effekterna av segregationen i boendemiljön.

Boendesegregationen drabbar alltså inte minst barnen - det framgår t. ex. av pockeltidskriften R:s senaste nummer "Barn, bovar och fyllisar", som målande och skrämmande visar på skilda uppväxivillkor i en höghusmiljö och ett villaområde. Nekande hyresvärdar är naturligtvis bara en delorsak till boendesegregationen. Hela samhällsplaneringen är avgörande.

Men de nekande värdarna är ell symtom på en motbjudande tendens i dagens Sverige - tendensen atl i osociala, asociala eller rent illegala former spekulera i och sko sig på människors grundläggande sociala behov av en god bostad. Stockholms hyresgästförening har i dagarna visat hur de nekande värdarna indirekt tvingar upp hyrorna hos de allmännyttiga bostadsföretagen och därmed - via rådande normer för bruksvärdeshyror

- i slutändan kan tillgodogöra sig en hyresökning utan produktiva in
satser. Spekulationen i människors boende måsle stoppas. Bostaden måste
få karaktären av social rättighet! Fastighetshajar måste bekämpas! Själv
klart skall det ske med rättssäkerheten som orubblig grundval. Men nog
skär del i öronen när en ökänd fastighetsjobbare - så ökänd att han
tvingat riksdagen stifta en lag som i dagligt tal bär hans namn - offentligt
hänvisar lill rättssäkerheten bara för alt en liberal kommunalpolitiker
gjort elt aktivt försök all slävja hans osociala verksamhet. Mot speku
lationer och svarta affärer i människors boende duger bara hårda ord
och handfasta åtgärder - sedan må Svenska Dagbladet klaga över "den
nya moralismen" hur mycket som helsl.

Nu finns en hel del olika konkreta förslag i debatten som skulle kunna förbättra situationen utan att skada en socialt styrd marknadsekonomis grundvalar. Jag tänker t. ex. på förslaget om kommunal anvisningsräll, som har förekommit i en utredning, och hyresrättsutredningens förslag till åtgärder mot svart handel med bosläder. En bättre social styrning av hela bostadsmarknaden är en grundförutsättning för verklig boen-dedemokrati.

Det är en grundförutsättning för något som etnologen Åke Daun kallar "Strategi för gemenskap" i en nyutkommen bok. En strategi för gemenskap, skriver Daun, är att planmässigt förorsaka interaktion i andra sociala sammanhang än familjen, vänkretsen, yrkesgruppen. Just planmässigt förorsakande av interaktion - alltså samvaro, samtal, umgänge

- utanför den allra intimaste umgängeskretsen är en av de viktigaste
uppgifterna för de projekt bosladssociala delegationen driver i samarbete
med tolv kommuner. Ur de lägesrapporter som nu böriar strömma in
kan man dra två myckel allmänt hållna, men likafullt vikliga slutsatser:
För det första - del går all initiera människorna också i de fysiskt mest
sterila bostadsområden lill berikande sociala aktiviteter och kontakter.
Men - för det andra - del måste i huvudsak handla om meningsfulla,
målinriktade verksamheter som i sista hand förutsätter en verklig makt
för de boende över sin bostad och dess omgivningar.

Det förekommer också olika uppslag om hur boendedemokratin skall förverkligas. Elt uppslag - senast framfört i debattboken Svensk Bostadspolitik av Nils Eric Sandberg och Ingemar Ståhl - är all låta hyresgästerna lösa in nuvarande fastighetsägare genom all direkt överta lånen i fastigheten samt ersätta fastighetsägaren för hans insats av egen-kapital.

Etl näriiggande förslag vore naluriiglvis all låla hyresgäslerna la över sina bostäder i form av bostadsrättsföreningar. Ytleriigare en väg att

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

gå fram är en lagstiftad förhandlingsrätt - t. ex. så som hyresräitsut-redningen nyligen föreslagit.

Men - heter det i folkpartiels bostadspolitiska program från 1974 -kraven på boendedemokrati måste gälla mera än vidgade förhandlings-möjligheter. Del yttersta målet för demokrati i boendet skall vara att med närdemokralin i del egna bostadsområdet som bas utveckla en social gemenskap mellan människorna i elt bostadsområde.

Med en sådan ideologisk grundsyn som grundval är det självklart att vi med all tänkbar kraft kommer att fortsätta det närdemokratiskt inriktade projektarbete som pågår i bostadssociala delegationens regi. En del socialdemokrater har antytt - dolt eller öppet - atl vi i grund och botten skulle vara ointresserade av bostadssocial problematik. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Liberal bostadspolitik i dagens Sverige kan aldrig bli en exercis i konkurrensteori med exempel hämtade från varumarknaden. Bostaden kan inte och bör inte utgöra en vara som andra, bostaden är någonling speciellt och kan aldrig bli föremål för politiska åtgärder utan en socialt medveten grundsyn. Eller med ett avslutande citat ur folkpartiets bostadspolitiska program:

Folkpartiet har inget lill övers för den valfrihet som bara är en frihet
för mäktiga företag eller för bostadskonsumenler med höga inkomster.
- Den valfrihet som består i socialt handikappade människors rätt att
bo kallt och dragigt är inte värd all försvara . Valfriheten skall skyd
das genom alt alla människor får möjlighet alt efterfråga en bra bostad,
genom en planering som motverkar boendesegregation och genom atl
undermåliga bosläder utmönstras ur beståndet.

Herr lalman! Efter politisk, social och arbelsplalsdemokrali är det hög tid för närdemokrati i bostäder och boendemiljöer.

Fru NORDLANDER (vpk):

Herr talman! Inflation och kostnadsstegringar är frågor som den allmänpolitiska debatten har rört sig omkring. Också i mitt anförande kommer jag all la upp dessa frågor utifrån hur den enskilde konsumenten drabbas av dessa företeelser.

Pris- och karlellnämndens månadsmeddelanden är numera en följetong om ständiga prishöjningar. De prishöjningar som konsumenterna direkt drabbas av och där det som regel inte finns utrymme för minskad konsumtion, i varie fall inte för en vanlig löntagare med en normalinkomst, det är dagligvarusortimeniel. Enligi SPK:s senasie prisjämförelse har priserna i dagligvaruhandeln under 1976 stigit med i genomsnitt 9,8 % om man jämför prisnivån i december 1976 med samma månad 1975. Den svenska inflationen 1976 blev därmed obetydligt lägre än under 1975, då priserna enligt samma uppgift steg med 10,1 %. De kraftigaste prisökningarna redovisas för livsmedel där priserna steg med 11,5 96.

Det är naturligtvis ingen tillfällighet all de varor som senasl undanlagits prisstoppet visar en kraftig prishöjning. Det gäller djupfrysta matvaror, konserver, frukt och grönsaker, barnmat, välling och andra s. k. livs-

medelslekniska varor.

En fråga i det sammanhanget blir ofrånkomlig: Hur stor del av prishöjningarna kan hänföras till monopolbildningen på livsmedelsområdet? Stora delar av den svenska matmarknaden domineras i dag helt av internationella storkoncerner. Findus (Nestle) har exempelvis 80 % av marknaden för färdiglagad djupfryst fisk. Där skall vi också vela alt varie förädling av maten kostar en stor summa när industrin gör jobbet. För all den färdiga produkten inte skall bli alltför dyr i inköp så minskar man på den dyra råvaran som här är fisken. Resultatet blir alt om vi köper en färdig fiskgratäng så får vi betala fiskpris också för sås och potatismos. Den som vill handla bekvämt, får betala dyrt för en dålig vara.

Unilever är ett annat multinationellt företag som bl. a. står för 60 96 av försäljningen av margarin. Det är svårt atl förstå att del måsle finnas ett 20-tal olika margarinsorter i handeln med samma försäljare. Unilever är störst av alla, har egna företag i 75 länder och svarar för en omsättning på omkring 60 miljarder om året. Unilever säljer inte bara margarin. Man står för försäljningen av varor av skilda slag som saft och sylt, paket- och burksoppor, färsk konserverad potatis, glass, te m. m. De kontrollerar exempelvis mer än hälften av den svenska tvättmedelsmarknaden, som har etl stort sortiment med olika namn på tillverkare.

Namnet Unilever ser vi aldrig på några varor. Multinationell politik är att köpa hela företag med forskning, kunnande och idéer. Namnet behålls på tillverkningen enbarl för att uppehålla skenet på fri konkurrens. Felix och Findus är andra kända svenska livsmedelsförelag som drivs i utländsk regi.

Det kunde bli en lång uppräkning av hur kontrollerad försäljningen av dagligvarorna är, och hur stora pengar av våra livsmedelsinköp som förs ul ur landet.

Monopolförelag finns också inom landet. Störst totalt är jordbrukskooperationen som svarar för närmare hälften av försäljningen främst av färskvaror. För konsumenten som gör inköpen, sista länken i kedjan, innebär monopolen atl konkurrensen som sägs styra pris, kvalitet och urval helt sätts ur spel. Utvecklingen mot allt färre ägare minskar konsumenternas möjligheter att påverka varorna.

Monopolbildningen och del multinationella ägandet påverkar även de anställda inom livsmedelsindustrin. Företag köps upp för all läggas ner, rationaliseringen sker över gränserna, och tillverkningen läggs där profilen för ägaren blir störst. Livsmedel, som det är brist på i världen, blir spekulationsobjekt.

Vänsterpartiet kommunisterna vill slå vakt om arbetarnas reallöner, och då främst låginkomsttagarnas, eflersom låginkomstlagarna hårdast drabbas av de ständiga prisstegringar som drivs fram av monopolbildning och spekulation i profiter. Vpk har liksom i fjol framlagt en rad förslag som skulle dämpa verkningarna av infiationen för personer med två små inkomster. Ett förslag är att hyresregleringslagen, som av riksdagen i

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

6 Riksdagens protokoll 1976/77:64-65

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

december 1976 förlängdes lill all gälla även 1977, utnyttjas av regeringen som elt verksamt instrument i kampen mot infiationen genom införande av prisslopp på alla dagligvaror.

Handelsministerns inställning atl prisstoppet hittills inte varit effektivt, då prishöjningar skett även på prissioppade varor, är en motivering för slopande av prissloppet på dessa varor. Jag har vid flera tillfällen i riksdagen påtalat den uppfinningsrikedom som används av livsmedelsföretagen för kringgående av prisbeslämmelser. Detta borde ju snarare leda till en bättre kontroll av prisstoppels efterlevande än till ell slopande som ger helt fritt spelrum vid prissättning. Att prisstoppet rubbar konkurrensförhållandena är elt slag i luften. Monopolbildningen inom dagligvaruhandeln har på elt effektivt sätt strypt den fria konkurrensen.

Förutom kravet på prisstopp på dagligvaror, som utgör en större andel av konsumtionen för den konsument som har lägre inkomst, har vpk kvar kravet på avskaffande av moms på mat. De indirekta skatierna blir allt större och utgör numera en övervägande del av statens inkomster. Den indirekta skatten är den mest orättvisa. Den drabbar hårdast de små inkomsttagarna, som tvingas använda hela sin inkomst till nödvändig konsumtion. I första hand kan man tänka sig ett direkl slopande av mervärdeskatten, men man kan också fortsätta på den inslagna vägen med subventioner, som då måste öka i molsvarande grad. Subventioner, som framför allt används för att förbilliga det vi kallar baslivsmedel, skulle kunna bidra lill en bättre kosthushållning.

Statsrådet Troedsson talade om vikten av en riktig sjukhuskost. Vpk:s förslag skulle spara pengar ål kommuner, landsting och staten, som i sina storhushåll - skolor, sjukhus och militära anläggningar - dagligen serverar miljontals matportioner. De pengarna kunde användas för en förbättring av kosten.

Del gjordes försök med anpassad kost vid S;t Eriks sjukhus för ett antal år sedan, och man kom då fram lill resultatet atl en anpassad sjuk-huskosl kunde nedbringa antalet vårddagar för de intagna.

För all fungera socialt måste man också ha någonslans all bo. En bra bostad lill ett rimligt pris borde vara en social rättighet, men trots hyresbidrag tar boendekostnaden i dag en orimligt stor del av de arbetandes inkomster. Den 1 januari 1976 höjdes hyran med 10-12 kr. per kvadratmeter vilket betydde ca 1 000 kr. i hyreshöjning för en normal trerumslägenhet. Med de ökade kostnaderna för bränsle och lyse steg boendekostnaderna under 1976 med hela 14,1 96.

Nu aren ny förhandling om hyressättningen klar. I Stockholm betyder della ylleriigare ca 1 000 kr. höjning av hyran för samma lägenhet 1977, inkl. värmekoslnaden. Genom överenskommelsen har också bruksvärdeshyran fastställts, som skall vara normgivande även för de privatägda husen efter hyresregleringens slopande. Del innebär all hyran i de ny-sanerade husen i Stockholms innerstad är densamma som i nyproduktionen. Månadshyran för en irerumslägenhet, som är den minsia famil-jelägenhelen, uppgår till omkring 1 000 kr. En sådan hyressälining leder

inte lill den förändring i segregeringen i boendet som man hade hoppats på i samband med bosiadssaneringen i innerstaden, även om man räknar med bostadsbidragen.

Per Gahrton talade om segregeringen och boendemiljön, och jag kan i stort instämma i det mesta som han sade om delta.

Hyressältningens inriktning tycks ha varit att utjämna den påstådda hyressplittringen genom alt höja alla hyror till samma nivå oavsett standard och underhåll, ett system som i första hand gynnar det privata bostadsägandet.

En årlig hyreshöjning med 1 000 kr. på en normallägenhet är en hy-resulplundringsom inte kan få fortsätta. Allt fler hyresgäster ställer frågan vart hyrespengarna egentligen tar vägen - en berättigad fråga. De har svårt att förstå principen att allt fler av de pålagor som drabbar hyran beräknas lika per kvadratmeter, oavsett om det är en villa eller ett höghus med ett stort antal lägenheter, eller att deras bostad används som skat-leobjekl, vilket är etl faktum. Efter överenskommelsen om skattestopp för kommuner och landsting har avgiftshöjning använts som inkomstförstärkning för kommunerna, och dessa höjningar har omedelbart påverkat hyreskostnaden.

1 tisdags kväll var hyresgäslerna i det bostadsområde som jag bor i samlade för information om överenskommelsen i hyresförhandlingarna. Av den presentation över de utgifter som låg till grund för hyreshöjningarna i fem kommunala bostadsföretag framgick exempelvis, atl Svenska Bostäder har en räntekostnad på 63:78 kr. per kvadratmeter lägenhetsyta. De sammanlagda kapitalkostnaderna med amorteringar och tomträllsavgäld låg på 81:83 kr. Det måste vara snett när i vissa fall mer än hälften av hyran är kapitalkostnader och när såväl räntekostnader som tomträllsavgäld blir högre även i relativt gamla hus. Hela kostnaden för kapital- och driflutgifier låg i Svenska Bostäders bostadsföretag på 150:10 kr. per kvadratmeter.

Det var många av de närvarande hyresgäslerna som inte var beredda alt acceptera redovisningen av kostnadsutvecklingen, inte minst i vetskap om all hyressättningen i de kommunala bolagen blir norm fördel privata bostadsbeståndet med en i många fall mycket dålig bostadsstandard.

Tydligen flnns nu bara en utväg ur hyreskarusellen, den som vpk föreslagit, nämligen ett temporärt hyresstopp för alla bostäder. Del är nödvändigt så alt man verkligen kan ta itu med orsakerna till de ständigt höjda hyrorna och göra slut på de privata vinst- och spekulationsinlres-sena i alla led på bostadsmarknaden.

Vänsterpartiet-kommunisterna har under många år ställt olika förslag lill åtgärder i syfte alt stoppa hyreshöjningarna och pressa bostadskostnaderna. Det har gällt krav på statlig bostadsbank för lån till bostäder och följdinvesteringar med fast låg ränta. En fast låg ränta skulle förhindra situationen med ökade räntekostnader för äldre bostäder.

Vpk har ställt krav på stoppande av markspekulationen och att endast samhällsägd mark får stadsplaneläggas, att bestämmelserna för markvill-

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

koren skärps, att anslagen ökas till kommunernas markförvärv och att lånevillkoren förbätlras. Det skulle hindra atl lomlrällsavgälden ökar år efter år på bebyggda tomter. Vi vill överföra de privata husen i samhällets ägo och införa en obligatorisk bostadsförmedling, som är en väg atl förhindra den boendesegregering som blir alltmer framträdande.

Vpk har också bl. a. föreslagit en utredning om ändrade förvaltningsformer för boende i flerfamiljshus i syfte atl skapa elt ökat inflytande för hyresgäslerna. Vänsterpartiet kommunisterna har alltid hävdat att bostaden skall vara en social rättighet, och då kan man inte lappa på det syslem som bygger på vinst och profil utan man måste angripa orsakerna till bostadssituationen med de höga hyrorna. Men del kan bara ske om samhället har det avgörande inflytandet över samtliga led i bostadens tillkomst och ägande av hyreshusen.

Höjda hyror har samma effekt som höjda priser på nödvändiga varor, de drabbar de lågavlönade. Höjda hyror måsle kompenseras lönemässigi, liksom andra prishöjningar. Det är en uppfattning som delas också av moderater- så var åtminstone fallet 1974. I finansdebatien i mars 1974 framförde herr af Ugglas följande synpunkter efter en beskrivning av den ekonomiska utvecklingen.

"För normalinkomsttagaren med ca 40 000 kronor i årsinkomst blir 1974 ett besvärligt år. De löneökningar han fått på i bästa fall 12 procent ger 4 800 kronor. När skatten tagit sitt får han - med en marginalskall på 60 procent, om han inte befinner sig i en besvärligare marginalskat-tesilualion än så - behålla 1 920 kronor. Efter skatt har han ca 25 000 kronor all leva på. Om konsumenlindex stiger med 12 procent fördyras hans konsumtion med 3 000 kronor. En reallönesänkning på drygt 1 000 kronor är alltså ofrånkomlig."

Herr talman! Jag-vill sluta med atl fråga: Hur besvärligt blir året 1977 och hur stor reallönesänkning har regeringen länkl sig i år för en lönlagare med 40 000 kr. i årsinkomst?

Under della anförande övertog herr andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr DANELL (m);

Herr talman! Åren efter 1974 års bostadspolitiska beslut har präglats av passivitet när det gäller atl la nya tag för atl lösa alla problem som vi har i bostadsbyggandet och boendet. Det verkar nästan som om 1974 års bostadspolitiska riktlinjer skulle ha uppfattats som något av ett Co-lumbi ägg - ingenting kan i så fall vara felaktigare. Med utgångspunkt i vad både regeringen har uttalat och några moderata motionärer har föreslagit i år tänkte jag peka på några av de aktuella frågorna i bostadspolitiken.

Del mest påtagliga för den vanliga bosladskonsumenien är naturligtvis kostnaderna för atl bo. Eflersom också boendet är en stor post i hushållskassorna och vår samhällsekonomi finns det anledning att göra allt

för att hålla kostnadshöjningarna stången - även om man i detta sammanhang måste komma ihåg att den andel ur hushållskassan som en svensk normalfamilj betalar för sin bostad är myckel ringa jämfört med andra länder.

Ännu så länge har vi inte kunnat se någon effekt av de åtgärder som riksdagen beslöl om 1974. Markvillkoret och konkurrensvillkoret har ännu inte kunnat slå igenom, och jag betvivlar alt dessa instrument kommer atl få den verkan som många trodde och fortfarande tror. Några åtgärder för all hinna i falt de snabbt stigande driftskostnaderna har vi heller inte sett på senare år. Man kan därför inte nöja sig med atl bara möta högre boendekostnader med högre bostadsstöd utan att försöka driva fram exempelvis en prispressande konkurrens. Konkurrensen måste vara mer på lika villkor än nu mellan olika kategorier byggare. För'konsumenten är det i och för sig ointressant om en byggherre är kooperativ, allmännyttig eller enskild. För konsumenten är det avgörande om bostaden kan möta just hans önskemål och delta till ett vettigt pris. Budgetpropositionens förslag alt utjämna lånereglerna för enskilda och andra byggherrar är etl steg i rätt riktning.

En annan grymt eftersatt del i bostadspolitiken är boendemiljön. 1960-lalets ensidiga satsning på flerfamiljshus i starkt koncentrerade bostadsområden får vi fortfarande belala dyrt för. De tomma lägenheterna har förorsakat lån för 780 milj. kr., varav 300 milj. har varit föremål för ränlebefrielse och 250 milj. har eftergivits med stat och kommun som huvudsakliga betalare. Pengar som skulle kunna användas för att exempelvis rusta upp en torftig miljö har nu fått läggas på konkursfärdiga bostadsföretag.

När del gäller statliga satsningar på boendemiljön har del tidigare av olika skäl varit svårt atl ens belala ut de anslag som riksdagen faktiskt har erbjudit. Mycket tyder nu på att pengarna kommer att användas

- och det är väl också etl skäl till atl regeringen nu föreslår att det
här anslaget skall höjas från 30 milj. lill 35 milj. kr. Del är bara att
hoppas all bostadsföretagen och politikerna nu har lärt sig att inte bygga
efter lösa förhoppningar, utan att försöka möta efterfrågan med realistisk
omfattning. Spåren efter de torftiga bostadsmiljöerna och de tomma lä
genheterna torde förskräcka.

En utomordentligt angelägen fråga när del gäller bl. a. bostadsmiljön är att vi har en hög takt i saneringsverksamheten. Under senare år har del helt plötsligt blivit allt svårare att klara av uppställda mål, särskilt vad beträffar saneringen. Förra året exempelvis lyckades man i Stockholm bara klara av ungefär en tredjedel av det uppställda målet när del gällde att sanera lägenheter. Sociala problem, förslumning och en onödig arbetslöshet bland byggare blir lätt följden av en långsam saneringstakl; i Synnerhet som vi nu - vilket eftertryckligen visas i budgetpropositionen

- gör allt för atl spara energi i våra bostäder är det också nödvändigl
att bygga om vårt gamla bostadsbestånd.

I det sammanhanget vill jag understryka vikten av att vi också ökar

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Nr 64

Torsdagen den 3 febmari 1977

Allmänpolitisk debatt

möjligheterna all få lån lill gamla småhus. I dag stoppas försäljningen av hus, och en förslumning hotar även i dessa områden, om inte kapital kan tillföras den marknaden. Många människor tvingas i dag alt köpa ett nytt hus i stället för att köpa etl gammalt för att kanske själva rusta upp det, därför att kontantinsatserna blir alltför stora för alt man skall kunna köpa det gamla huset. I hopp om alt finna en lösning på det problemet är vi några moderater som också har tagit upp den här frågan i motioner i år.

Herr talman! Även om bostadsproduktionen steg rekordhögt under 1960-lalel och i börian av 1970-talet, ser vi redan nu en brist på bosläder. Ensidigheten i tidigare byggande skapade stora köer efter marklägenheler och småhus. En ryckig bostadsproduktion har också gjort sitt lill för att försvåra möjligheten att få balans mellan tillgång och efterfrågan. Medan priserna på småhus trissas upp inför de långa köerna riskerar vi nu i några delar av landet atl få en ensidig produktion igen - men nu av en annan bostadstyp. Det måsle vara etl angeläget mål för den nya regeringen att stimulera lill en jämn bostadsproduktion, där valfrihet och variation i byggandet blir verklighet.

För alt nu verkligen kunna erbjuda valfrihet på bostadsmarknaden är del fortfarande nödvändigt alt dominera byggandet av marklägenheler och småhus. Dess värre är vi politiker inte eniga på den punkten, om man får tro alla de artiklar från socialdemokrater, både före och efter valet, som försöker angripa småhusboendet i sig. Jag har senasl i den allmänpolitiska debatten i höstas citerat ett par sådana artiklar i socialdemokratisk press, så tycker jag att det inte finns någon anledning atl nu upprepa dessa citat. Men faktum är att det tycks uppfattas såsom ideologiskt felaktigt av en socialdemokrat att bo i småhus. Talet om segregation, småhusegoism m. m. är för oss andra oförståeligt. Om man i slällel försökte medverka till en konstruktiv debatt, där vi - även när det gäller småhusområden - får en grund för ett mera miljövänligt bostadsbyggande, vore del avsevärt intressantare att höra vad socialdemokraterna har alt komma med. Fullt klart är alt mer fantasi och större variation måste finnas med vid planeringen av nya bostadsområden. Jag menar då en variation med både låga flerfamiljshus och småhus med olika upplåtelseformer - äganderätt, bostadsrätt och hyresrätt. På så sätt får vi inte den uppdelning av människor som vi kan se i dag; unga bor för sig, barnfamiljer för sig och gamla för sig. Ell byggande efter den principen är någonting annat än del som del socialdemokraliska kvinnoförbundet talar om i sina kampanjer och som Lisa Mattson här också tidigare berörde. Där uttrycker man exempelvis sådana uppfattningar som att småhusen binder kvinnan i gammalt rollmönsier, och delta försöker man sedan bevisa i slällel för att försöka skapa bostadsområden där man kan kombinera fördelar av både flerfamiljsboende och småhusboende. Jag tycker del är en gammaldags syn alt tro alt vi hittar småhusen på åkrarna och höghusen vid arbetsplatserna. Vi måsle bygga småhus om marklägenheter efterfrågas, men del är långt ifrån någon

konflikt med bostadsmiljön om man nu gör på det viset.

Vi måste också se till att det inte blir svårare att bo i småhus. Atl öka beskattningen på småhusägarna ökar ju bara segregationen och minskar möjligheterna för flertalet - som del fakliskl är i dag - alt bo i småhus. Således är det nödvändigt att redan nu se på beskattningsgränser m. m. med anledning av den föreslående fasiigheislaxeringen 1980. Del dramatiska försök lill kraftig smyghöjning av småhusskallen som gjordes inför laxeringen 1975 får inte upprepas. Småhusskallen skall inte öka bara därför alt inflationen driver upp taxeringsvärdena. Eftersom chockhöjningar av taxeringsvärdena förutspås till 1980 är det angelägel alt snarast komma fram till hur detta skall påverka reglerna för småhusbeskattningen.

Herr lalman! Till sist vill jag också nämna några ord om bostadsbyråkratin och understryka vikten av alt vi får någon rätsida på den. Som det är i dag möter bostadskonsumenterna olika regler i olika kommuner - mer eller mindre överensstämmande med gällande lagar och förordningar. Inför myllret av regler är det omöjligt för producenter, konsumenter och myndigheter att hålla isär allting. Misstag begås och kostnaderna för produktionen ökar bara därför att byråkratin driver upp en helt ny men nödvändig kunskap hos byggarna - nämligen om hur man skall bygga för all myndigheterna skall vara till freds men också för alt byggherren själv skall kunna få de mest fördelaktiga lånen. Om en vanlig privatperson verkligen skall kunna bygga om sitt hus, krävs det goda kontakter med både myndigheter och jurister för att verkligen få vela utgångspunkterna för ombygget. Med den omfattning som bygg-krånglet i dag har blir det klart konsumentfientligl, även om avsikterna en gång naturligtvis var de rakt motsatta.

När det gäller markfrågorna spelar också onödiga regelkomplex en alltför dominerande roll. Därför är del bra alt regeringen har lovat att komma med förslag om enklare regler för glesbebyggelse. Men myckel återstår även här för atl få smidigare system som också utgår från ett konsu-menlinriktat byggande. Som exempel på det motsatta förhållandet kan nämnas de på kronan när fastlagda markvärdesgränserna för när man skall få statliga lån till byggen inom förnyelseområden. Genom några kronor eller ell fåtal procent för höga markkosinader kan en kommun av länsbostadsnämnden ställas inför det faktum att den tvingas antingen subventionera mark eller bygga endast icke statligt belånade hus. Bostadssociala ambitioner kan alltså slås sönder av länsbostadsnämnder bara därför alt markkosinaderna i en kommun har blivit litet högre än tillåtet, men ändå - observera det - kanske är litet lägre än vad som tillåts i grannkommunen. Det är min uppfattning atl man nu bör gå igenom hela del bostadspolitiska regelkomplexel i syfte att få en bostadsproduktion som utgår från konsumenternas önskemål.

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

1 detta anförande instämde herr Åkeriind (m).

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Herr JOHNSSON i Mölndal (c);

Herr lalman! Fisket och konservindusirin är av gammal tradition basnäringar i Bohuslän. Näringslivet i kustbandel har i stor utsträckning varit inriktat på fiske och med fiske sammanhängande verksamheter som konservindustri, bålvarv, vadbinderier och isverk. Den kraftiga nedgången av fiskerinäringen sedan slutet av 1960-lalet har speciellt drabbat skärgårdsbefolkningen, eftersom alternativa sysselsättningsmöjligheter i stor utsträckning saknas på öarna. Under perioden 1965-1972 minskades sysselsättningen inom västkusifisket med nästan 40 %, eller ca 1 500 personer. Nedgången skedde framför allt inom Nordsjöfisket, där mer än 200 av de största och modernaste fiskebåtarna avyttrades till utlandet under denna period. Den negativa utvecklingen har fortsatt även senare. Nyrekryteringen inom fiskaryrkei har under senare år varit liten och i vissa fiskesamhällen praktiskt taget helt obefintlig. Särskilt markant har avgången varit bland fiskare i de yngre åldersgrupperna och bland familjeförsöriare med minderåriga barn vilka inte kunnat klara sin försörining på den klena nettobehållning fisket har gett. Ålderssammansättningen inom den svenska fiskarkåren visar därför i dag tyvärr en alltför stor övervikt av äldre fiskare.

Om ett svenskt fiske även i fortsättningen skall finnas kvar, måste olika åtgärder vidtagas för att häva denna trend. Fiskarnas fångster i dag måste alltid säljas i konkurrens med billiga produkter av samma slag. Sådana importeras praktiskt tagel ulan begränsning från ullandel, till stor del från länder vilkas fiske är statssubventionerat.

Detta är förhållanden som slår hårt mot fiskarnas möjligheter alt avsätta sina fångster på den svenska marknaden.

Under del senasie året har osäkerheten inom fisket varit ännu mer markerad än tidigare, beroende på de fiskegränsutflyttningar som företagits av såväl Norge som EG-länderna. Dessa innebär förändringar som slår mycket hårt mot de fiskare som haft Nordsjön som sitt naturliga fångstområde. En nedtrappning av det svenska Nordsjöfisket berör, som alla vet, inte enbart de fiskare som bedriver sin näring inom detta havsområde. Den drabbar också ett storl antal människor som är sysselsatta inom konservindustrin, och den drabbar transportföretag, lådtillverk-ningsföretag och annan till fisket knuten serviceverksamhet.

Vi är inom fisket naturligtvis glada över atl de förhandlingar som förts mellan Sverige och de länder som företagit utflyttningar av fiskegränser lett fram till att svenska fiskebåtar får fiska inom dessa områden, om än i begränsad omfattning. Vi hoppas också att de förhandlingar som pågår skall medföra atl vi kan få så pass stora kvoter av olika fiskslaf att fisket i Nordsjön ej helt skall omintetgöras. Men vi vet samtidigt alt begränsningarna innebär stora ekonomiska påfrestningar såväl för den enskilde som för de samhällen och kommuner som har fisket inom sina gränser.

De sysselsättningsskapande åtgärder som sattes in för fiskare och fiskefartyg som drabbats av internationella fångstbegränsningar under 1976

var nödvändiga och värdefulla. Del är därför med tillfredsställelse man inom fisket noterat alt 11,4 milj. kr. kommer atl anslås till sysselsäti-ningsskapande åtgärder för fiskare och lill fiskebålar som av samma orsak blir slillaliggande under 1977. Resultatet av denna verksamhet - biologiska och tekniska undersökningar samt försöksfiske efter nya fiskarter eller på områden där svenska fiskare ej tidigare har fiskat - måsle också på sikt vara en tillgång för såväl fisket som samhället i dess helhet. Om fisket kommer att hämmas i ännu större utsträckning än vad som i dag kan förutses, måste dock insatserna på detta område trappas upp ytterligare.

Det är stora problem som måsle lösas när det gäller alt få fisket att överleva, inte bara ekonomiska - även om vi ser dem i första hand när vi läser siffror och statistik. Lokaliserings-och boendeproblemen måsle också lösas, om vi skall åstadkomma en levande kust och en levande skärgård med aktiva fiskare och lill fisket knutna industrier. En förutsättning för att fisket, konservindustrin och servicenäringarna skall kunna finnas kvar i framliden måsle vara en politik som slår vakt om de små förelagen.

Jag vill slutligen, herr talman, understryka all fisket är en viktig del av vårl näringsliv och att ett bevarande av denna näring är angeläget. Insatserna för all rädda fisket måste göras snabbi, och jag hoppas att vi med regeringens och riksdagens hjälp skall kunna få den negativa trenden i våra kustsamhällen och fiskelägen all vända, så atl vi även framdeles skall kunna glädjas åt en levande kust och en levande skärgård.

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

I detta anförande instämde fru Fredrikson (c).

Herr andre vice talmannen tillkännagav atl anslag utfärdals om sammanträdets forlsällande kl. 19.30.

Herr WINBERG (m):

Herr lalman! Ämnesfördelningen vid den här allmänpoliiiska debatten har blivit sådan atl det i snabb följd blivit ordentliga hopp mellan olika samhällssektorer. De två senasie talarna har behandlat bostäder och fiske, och jag kommer nu atl gå in pä ett nytt område, nämligen kriminalpolitiken.

En av samhällets viktigaste uppgifter är all genom många olika insatser bekämpa brottsligheten, så att den kan hållas på en så låg nivå som möjligt. Ett av de verkligt svåra samhällsproblemen i dag är brollslig-helens - som det verkar - ständiga ökning. Den lägesrapport över brottsutvecklingen som brottsförebyggaride rådet publicerade i slutet av förra året visar att vi i vårl land har haft en långsiktig ökning av brottsligheten ända sedan 1950-talet. Det är en ökning som alltjämt fortsätter för flera stora brottstyper. Del gäller stölder och inbrott, det gäller våldsbrott som mord, dråp och misshandel, det gäller rånbrotten för atl nämna några.

Vi har sedan många år tillbaka från moderata samlingspartiets sida

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

påpekat denna oroande brottsutveckling och nödvändigheten av alt samhället på elt brell fält sätter in åtgärder för alt komma lill rätta med den. Tidigare blev vi inte sällan kritiserade med anledning av våra krav av dem som hävdade att del nog inte var så farligt som vi påstod. Nu hörs den kritiken inte längre av.

Myckel intressant men än mer oroväckande är den tabell över anmälda brott som lägesrapporten från brottsförebyggande rådet innehåller. Om man ser på utvecklingen för olika typer av brott finner man att de nästan alla innefattar en successiv stegring. Några siffror: Antalet anmälda våldsbrott var 1965 knappt 12 000, lio år senare 1975 21 800. Rånen var 1965 inte fullt 1000, 1975 2 300. Antalet inbrott 1965 80 000, 1975 133000. Antalet biltillgrepp 1965 30 000, 1975 36 000.

Jag kan, herr lalman, dra siffror från brottstyp efter brottstyp som har samma tendens. Jag skall bara slutligen nämna det sammanlagda antalet anmälda brott mot broUsbalken: 1965 var del ungefär 393 000. 1970 hade anlalel stigil lill 563 000 och 1975 till 643 000. Det är en minst sagt otäck trend. Även om den här silualionen är likarlad i många andra länder kan vi naluriiglvis inie slå oss till ro med den, utan det måste vara vår uppgift atl med alla till buds slående medel försöka nå en ändring.

Den höga brottsligheten drabbar de flesta människor - även dem som inte direkt blir utsålla för den. De många lillgreppsbrotten av olika slag har medfört en kraftig höjning av försäkringspremierna. Enligt uppgift är en höjning av dessa försäkringspremier med 50 % aktuell i år. De många brottsskadorna har på några år medfört så höga försäkringspremier att dessa nu har blivit en kännbar och betungande utgift för de flesta enskilda.

Jag har den inte särskilt originella uppfattningen all här finns del inga universalmedel för atl nå en bättring, utan all man måsle söka vidta åtgärder inom mycket breda sektorer. Under 1970-lalet har ju också en del nya vägar försökts. En av de nya vägarna var tillkomsten av just brottsförebyggande rådet, sedan riksdagen 1972 hade uttalat alt det kunde finnas behov av att inrätta etl centralt organ för atl få ett mer samlat grepp på det kriminalpoliliska utvecklingsarbetet. Man borde därför, sade riksdagen, tillskapa etl centralt råd, som skulle ha den övergripande uppgiften atl samordna, planera och prioritera reformverksamheten inom kriminalpolitiken.

Rådet har nu arbetat några år och kan väl sägas ha tagit en del initiativ på olika områden och bidragit lill den kriminalpoliliska debatten. De olika skriftserier som rådet ger ut har från många håll bedömts vara värdefulla. Inte minst viktigt för rådets arbete är atl nå en samordning av samhällets och enskildas insatser mot brott. Jag är dock för min del inte alldeles säker på att rådet än har funnit de riktigt rätta formerna för sitt arbete. Och del är ganska naturligt alt det, när ell nytt organ tillskapas, måste ta några år innan man finner de bästa vägarna alt nå de mål organet har kommit lill för. Del pågår nu också inom rådet en översyn av både verksamhets- och organisationsformerna och jag tror

atl del är viktigt all en sådan sker.

För att man på sikt skall kunna förebygga brotlsulvecklingen fordras del en mängd samverkande åtgärder. Den tidigare traditionella familjebilden har förändrats. Vi vet genom de s. k. klientelundersökningarna hur avgörande det är för etl barn alt få en god uppfostran, omvårdnad, tillsyn och kontroll.

Några åtgärder som behövs på sikt kan sammanfattas så: Barnets behov av irygghel måste vara vägledande vid utformningen både av den framlida familjepoliiiken och arbetsmarknadspolitiken. Undervisningen i skolan bör i högre grad inriktas på alt stärka elevernas ansvarskänsla och rättsmedvetande. Skolans upplysning om alkohol och narkotika måste förbätlras. Samarbetet hem-skola bör öka. De ideella organisationernas möjligheter atl verka bland barn och ungdom måste förbättras. Samhället skall snabbi och effektivt vidta stöd- och hjälpåtgärder gentemot unga lagöverträdare. En utbyggnad behöver ske av samarbetet polis-socialvård.

Behovet av effektivt arbetande rättsvårdande organ av olika slag som har erforderliga resurser ätt fylla de uppgifter statsmakterna ålagt dem är särskilt stort i dagens situation. Den utökning av antalet polismanstjänster och andra tjänster inom polisväsendet som budgetpropositionen föreslår är mot bakgrund av broltssiffrorna ett bra förslag.

En väsentlig del av orsakerna till den höga brottsligheten utgör narkotikamissbruket. Brottsförebyggande rådets rapport konstaterar all lägel på narkolikafronlen är svåröverskådligt och myckel lyder på all det inte har ändrats radikalt under de senaste åren. Det skulle innebära att det finns en stor grupp kriminella, som är starkt beroende av narkotika och som därför fortsätter med intensiv brottslighet. Även här finns skrämmande statistik. 1969 gjorde, enligt tullverkets narkolikastatistik, tullen 277 beslag, 1973 gjorde den 350 beslag och 1976 var del 676. År 1969 beslaglog man 33 000 gram cannabis, 1973 beslaglogs 87 000 och 1976 var det 197 000 gram cannabis. Motsvarande siffror för amfetamin var 1 700, 1 000 resp. 24 700. Den allra mest oroande utvecklingen visar nu heroinet. 1973 beslaglog tullen ett halvt gram, 1974 var del 188 gram, 1975 ingenting alls men 1976 var del 14 700 gram. Heroinbrukei är ju särskilt oroande därför atl tillvänjningen lill heroin är både snabb och stark och därför alt mycket pekar på alt heroinmarknaden i Sverige är under uppbyggnad. Det är mot den bakgrunden som de föreslagna nya polistjänsterna, som bl. a. lill stor del avser spaning och utredning av narkotikabrott, är så viktiga.

Analyser av narkotikabeslag görs till stor del vid statens kriminaltekniska laboratorium. För att den ökade satsningen pä att angripa narkotikabrotten skall ge erforderlig effekt är det viktigt all kriminaltekniska laboratoriet har sådana resurser all man kan ulföra sin analysverksamhel utan tidsutdräki. Ytterligare några tjänster vid laboratoriets kemiska sektion, som både laboratoriet och rikspolisstyrelsen har begärt och ansett nödvändiga, men som inte tagits upp i regeringens budgetproposition, syns mig därför erforderliga om polisens narkotikabekämpning verkligen

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

skall kunna ge elt så effektivt resultat som möjligt, I en motion har också några av kammarens ledamöter föreslagit viss omfördelning av anslagen, som skulle göra det möjligt alt inrätta dessa tjänster.

Herr lalman! En annan del inom det kriminalpolitiska fältet är kriminalvårdens verksamhet. De olika beslut om kriminalvården som fattades i börian på 1970-talet har nu varit ute i praktisk tillämpning ett antal år. Det har då visal sig alt en del av de besluten var bra, en del kanske var mindre bra.

Den nya lagen om kriminalvård i anstalt har i vissa fall fått en lill-lämpning som inte uppfyller de krav som man kan ställa på en väl fungerande kriminalvård. Åtskilliga fall har förekommit som visar alt rymningar kunnat göras av och permissioner medgivits för kvalificerade förbrytare, och del i en sådan utsträckning alt del måste anses mycket anmärkningsvärt. Många interner hävdar alt del i dag praktiskt taget inte finns en kriminalvårdsanstalt i hela landet där det inte förekommer langning av narkotika mer eller mindre öppet. Det har visal sig möjligt även för myckel grova förbrytare alt under sin fängelsevistelse mer eller mindre obehindrat ha kontakt med yttervärlden för att planera fritagningsförsök. Kriminalvårdsanstalterna har ibland blivit en plats för dold brottslig verksamhet.

Personalen har inte vågat göra visilationer i cellerna för att kontrollera förekomsten av vapen eller narkotika, av fruktan för repressalier från vissa intagna. Personalens arbets- och säkerhetsförhållanden är knappast tillfredsställande. Det är också nödvändigl med klara riktlinjer för en differentiering av kriminalvården, så alt de svåraste förbrytarna får en mer strikt behandling. Jag menar därför, herr talman, all del nu är hög tid all i brottsbekämpande syfte just pä litet sikt fä en utvärdering av 1974 års kriminalvårdsreform, där man särskilt uppmärksammar behovet av ökad differentiering i behandlingen av de intagna.

I detta anförande instämde herr Schölt (m).

Herr GUSTAVSSON i Eskilstuna (s):

Herr lalman! 1 veckan som gått har 1974 års loialförsvarsutredning avlämnat sitt avslutande belänkande och elt första deballvarv har salls i gång genom kommeniarerna lill betänkande och reservationer.

Ur huvudfåran i den borgerliga kommeniarfioden har del porlat fram en ton av förvåning över att den socialdemokratiska huvudreservaiionen inte särat sig mer från majoriletslinjen än den gjort.

Hur är del med detta?

Utredningen har arbetat i tvä år. Del var efter 1976 års val som majoritetsförhållandena ändrades. Då var bakgrundsarbetel för länge sedan avslutat. De långsiktigare utrikespolitiska bedömningarna och slutsatserna för svenskt försvar hade presenterats i ell betänkande som avlämnats för elt år sedan.

Försvarsutredningarna har fåll en från annan utredningsverksamhet

avvikande funktion genom atl de inpassats i ett löpande planeringsarbete. Jag återkommer med synpunkter på delta.

Denna gång var utgångspunkterna givna av den socialdemokratiska regeringen. Genom myndigheternas försorg hade förslag tagits fram, som samlade lill strukturer för det militära försvaret visade upp en kosinads-mässig skillnad på i runt tal 1,8 miljarder kronor för en femårsperiod mellan de politiskt diskuterade nivåerna. Sedan finns på delta område som på alla andra en fackmannabedömning av behovet som ligger väsentligt högre. Nivåerna har kallats A, B och C, med A för fackman-nabedömningen och C för en försvarsplanering på nuvarande kostnadsnivå, vilket var ulgångspunklen för planeringsdirekliven från den regering som lillsaile ulredningen och bakom vilkens försvarspolitik senaste socialdemokratiska partikongress stod.

Vi socialdemokrater har deklarerat atl vi i opposition står för samma politik som vi förde i regeringsställning. Vi går inte ut med demonstrationspolitik, och vi står för en 5 miljarder kronor stramare statsbudget än borgerligheten. Skulle vi då hänge oss ål en äventyrlig politik vad del gäller de säkerhetspolitiska instrumenten?

Nej, var vi skulle komma att stå var inte svårt att förutse. Det var på en ekonomisk nivå som den nuvarande med tillägg för särskilda värnpliktssociala förbältringar, vissa regionalpolitiskt betingade åtgärder och en sysselsätlningsmoiiverad beställning. Redan i samband med all dessa åtgärder beslutades och krav om medel utanför ramen i vanlig ordning ställdes från borgerligt håll, sade vi alt hänsyn till dessa kostnader skulle tas när planeringsramen fastställdes.

Eftersom det där alt svika löften inte är vår avdelning var alltså vår ståndpunkt given.

Omedelbart efter majoriletsskiftel i ulredningen märkte vi socialdemokrater all de skrivningar som förelades oss pekade hän mot den högre nivån. Vi hade då bara att anmäla atl vi tänkte oss den lägre nivå som jag nyss redogjort för.

Hur stor är skillnaden? Om vi lalar om årssiffror så är grundskillnaden 300 milj. kr. i del penningvärde vi hade i februari 1976. Med NPI-upp-räkning rör del sig väl i dagens penningvärde om ca 340 milj. kr. Till delta kommer de borgeriigas förslag atl låla vissa förbättringar för de värnpliktiga vidga ramen.

Nu har vi lill vår förvåning fåll se elt förslag till statsbudget från regeringen, som inte har aviserat några som helst förbältringar för de värnpliktiga. Något sådant hände aldrig på den socialdemokratiska regeringens tid! Nu har vi därför i vår försvarspolitiska parlimoiion föreslagit rätt väsentliga förbättringar förde värnpliktiga. Som det politiska initiativet numera till stor del ligger hos oppositionen kanske vi kan räkna med att regeringen tar upp våra förslag i en senare proposition, vilket med de borgerligas förslag till metodik kommer atl vidga försvarets kostnadsram med något eller några tiotal miljoner kronor ylleriigare.

Och så har vi den monumentala frågan om det lätta attack- och skol-

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

flygplanet B3LA! Vi socialdemokrater säger nej till detta medan de borgerliga säger kanske och lyfter upp avgörandet på regeringsnivå. Här har man läst och hört spekulationer om atl etl regeringsparti vill utveckla planet, alt ell inte vill och alt etl velar. Nog tycker jag när jag lyssnar till borgerliga försvarspolitiker att del verkar vara de som vill som har övertaget, och då kommer försvarskostnaden atl skjuta i höjden med ytterligare några hundra miljoner kronor per år.

Som läget är tycker jag alt det är naturligast att utgå från det socialdemokratiska förslaget och försöka få någon ordning på vad de borgerligas överbud innebär.

Över lag utgår vi socialdemokrater från en strängare hushållning. På kort sikt kommer de borgerliga partiernas tvekan i flygplansfrågan att kosta pengar. På längre sikt kan deras tvekan, förbylt lill elt ja, innebära en stor kostnadsökning.

När del gäller fredsorganisationens omfattning är del ingen större skillnad mellan majoritetens och reservanternas förslag. Här är de borgerliga partierna med om förbandsindragningar. Alla minns handläggningen av frågan om de två flygflottiljer som riksdagen beslutat lägga ner. I valrörelsen var borgerliga partiledare i Kalmar och ställde omprövning av nedläggningsbeslutet i utsikt efter borgerlig valseger. I en inierpellations-debatt här i kammaren för elt par månader sedan försökte talesmän för de borgerliga partierna ta sig ur den fälla de hamnat i genom atl hänvisa till de ramar som socialdemokraterna var ansvariga för. När de borgerliga själva har möjlighet att bestämma ramarnas sloriek ser de vad det kostar och visar ingen vilja all korrigera beslut som de tidigare kritiserat. I ett interpellationsvar här i riksdagen i förrgår sade t. o. m. den moderate

försvarsministern som den naturligaste sak i världen att "jag räknar

med att det även fortsättningsvis blir nödvändigt atl minska antalet anställda inom försvarsmakten och all även förbandsindragningar kan bli nödvändiga".

En klar skillnad är alt socialdemokraterna är redo till större reduceringar när det gäller den centrala stabs- och myndighelsorganisalionen än de borgerliga. Självfallel måsle sådant ske med förnuft och med beaktande av personalens intresse och lagfästa rätt.

Den stora skillnaden kommer all uppträda när det gäller försvarets materielanskaffning. Vi socialdemokrater trycker hårt på att befintlig utrustning skall användas så länge som möjligt, det gäller bl. a. så avancerade saker som stridsvagnar och flygplan, och all vissa objekt som t. ex. flotliljledare inte skall anskaffas. Beträffande framtagning av tunga robotar uttrycker vi större försiktighet än de borgeriiga. Anskaffningsprogrammen kommer naluriiglvis all läggas ul på en längre period, och i vissa fall får man skaffa färre enheter. Femårsperioden innebär inget tidsmått med en stupslock efter vilken intet kan ske.

Med den socialdemokraliska reservationen som grund vet man vad försvaret får kosta. Del vet man inte med den borgerliga villkorlighelen.

Den socialdemokratiska försvarspolitiken är en beståndsdel i ett

genomtänkt sammanhang. Som led i en internationell rörelse vill svensk socialdemokrati arbeta för fred och rättvisa i världen. För all få utveckla vårl eget land till elt allt bättre folkhem vill vi ge förutsättningar atl hålla del utanför krig. Strävandena mot de båda målsättningarna kan förenas. Vår försvarspolitik, som är en förutsättning för alliansfrihet i fred och neutralitet i krig, kan ge stöd ål avspännings- och fredsslrä-vandena genom atl bidra till stabilitet i vår del av Europa. Den ger oss också goda möjligheter alt medverka i FN:s fredsinsatser. Vårt lands alliansfrihet gör det också möjligt för oss atl ulan hänsyn lill vad andra tycker säga vår mening om tillståndet i världen. Det är, som vi vet, milt uttryckt otillfredsställande på många platser på vår glob.

Den socialdemokratiska huvudreservaiionen lill försvarsulredningens betänkande är tillsammans med vår parlimotion väl förankrad och prövad socialdemokratisk försvarspolitik. Om delta bör jag nästan, efter atl ha varit med i de tre senaste försvarsulredningarna, våga betrakta mig som någorlunda viitnesgill.

1965 års försvarsutredning bröt ner den ökningskurva som var en följd av del kalla krigets och krigsfruktans år. Delta blev för mycket för de borgerliga. De lämnade ulredningen.

1970 års försvarsutredning angav en viss nedrustningsprofil men accepterade framtagande av del myckel omdiskuterade Viggenprojeklels jaktversion.

1974 års försvarsutrednings reservanter har följt upp 1972 års försvarsbeslut. Utredningen har varit en loialförsvarsutredning, och del har varit möjligt för socialdemokralerna att få gehör för höjning av civilförsvarets och del ekonomiska försvarets anslag. För del militära försvaret anger vår reservation en än mer markerad folkförsvarsprofll.

Vi har sagt ja lill all skörda sista frukten av Viggensysiemet genom att modiflera den nuvarande Jaktviggen lill en senare aitackversion för uppgifter i första hand i djupförsvarets främre delar, men däremot har vi som redan nämnts sagt nej till det nya B3LA-projeklei. Bakom delta ligger elt praktiskt synsätt. Vi utnyttjar något som vi har, men vi binder oss inte för något nytt vars kosinadsmässiga konsekvenser vi inte kan överblicka. Därmed inte sagt alt de allmänna studier som bl. a. lett fram till frågeställningen är bortkastade. De har gett underlag för en grundsyn på flygslridskrafternas framtida utveckling mot en lättare flygplanstyp, som bör tas lill vara och vidareutvecklas vid de förberedande studierna av luftförsvarets utformning inför 1990-talel.

Som jag sade i början av mitt anförande har försvarsutredningen arbetat som politiskt led i en lolalförsvarsplanering. Det ligger rikliga tankar bakom planeringssystemet för försvaret, med långsikliga perspektivplaner och femåriga rullande program planer. Planeringen ger inte bara fasthet i försvaret utan också en helt annan möjlighet till sysselsätiningsplanering i försvarsmaterielindusirin än i annan verksamhet. Genom denna planering behöver man åtminstone inte räkna med samma tvära kast som inom andra industribranscher, där man den ena månaden kan ha stora

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

utbyggnadsplaner för all den andra hota med drastiska nedskärningar.

När del här systemet infördes presenterades det som parlamentarikernas slora chans all påverka försvarsplaneringen. Det var nog en överdrift. Vad entusiasterna väl tänkte på var den årliga presentationen för riksdagens försvars- och utrikesutskott av de olika faserna i planeringsarbetet. Visst har den sitt värde, men samtidigt har utrymmet minskat för parlamentariska försvarsulredningar. Den dåvarande försvarsministern medgav detta. Förra försvarsutredningen, som fick etl tilläggsuppdrag atl granska riksdagens roll i försvarsplaneringen, kom till samma slulsals. Vi fann alt det var naturligt med utredningar för olika avsnitt som värnplikt, fredsorganisation och försvarsledning, och vi nämnde också möjligheten atl då och då göra en mera allmän översyn genom försvarsutredningar. Riksdagen godkändedessa tankar, men likväl blev 1974 en försvarsuiredning ånyo inpassad i planeringsarbetet - och ingen protesterade mot delta.

Med det första varvet som gällde utvecklingen i världen och i Sverige och Sveriges roll i världen och de långsiktigare planerna var del inga problem. Alt problemen skulle komma i del konkrela slulvarvet var atl emotse. Att det är när texterna kommer på bordet som behoven att stanna upp, se tillbaka och pröva om, infinner sig - det vet alla med erfarenhet av utredningsarbete. Det är därför utredningar lar lid. För försvarsutredningar ges inte lid. Skall riksdagsbeslut fattas planenligl i maj så måsle förslaget ligga färdigt i januari.

Helt klar över önskvärd försvarspolitisk arbetsform är jag ännu inte. I vår reservation tar vi upp etl förslag från en reservation i försvars-ledningsuiredningen om lekmannasiyrelse i försvarsstaben. Med delta vore måhända en del vunnet. Kanske kan man ocksä finna formen för all vinna ul än mera ur försvars- och utrikesutskottens årliga granskning av planeringsarbetets faser? Kanske man kan länka sig etl system med olika utredningar, som granskade olika program inför en sluilig samlad avvägning?

Med del här resonemanget är jag ell stycke in i framtiden och uttrycker inte ivekan om del förslag som jag nu slälll mig bakom. Det är en konsekvent uppföljning av säkerhetspolitiska ställningstaganden, och det ger mindre bindningar för framtiden än tidigare förslag, mindre än vad den borgerliga majoritetens skrivningar pekar hän mot.

Det beslut som skall fattas 1977 sträcker sig inte längre än till 1982. Följaktligen bör förberedelserna för nästa beslut redan vara i gång. Trots vad jag sagt om alternativa möjligheter för politisk påverkan av planeringen misstänker jag ändå atl del blir en ny försvarsuiredning. Del brukar bli så. Den bör i så fall inte tillsältas 1979-1980 ulan 1977 eller senasl 1978. Då skulle del ges tid atl följa spel och studier, tränga in i tänkta angreppsfall och stridsmetoder och att ge avtappningar som genom öppenhet kunde slimulera försvarsdebatier.

Vi socialdemokrater vill inte dölja vår förhoppning om en utveckling, där även i fortsättningen de försvarspolitiska behoven kan uppfyllas med

en minskad andel av folkhushållets tillgångar.

Därmed är inte sagt alt jag vågar hoppas på etl billigt försvar. Kostnaderna för befolkningsskydd och ekonomisk beredskap kommer nog inte atl stiga sista gången med 1977 års försvarsbeslut, och även de folk-försvarskomponenler inom det militära försvaret som bör vara dess kärna kommer atl ställa anspråk på resurser.

Så långt vi kan överblicka kommer etl alliansfriti Sveriges försvar att upplevas som kostsamt. Man får dock betänka vad vårt totalförsvar är ett instrument för och ett värn emot. Man får minnas vad en tidigare finansminister sade, då han vid budgetens framläggande motiverade försvarels andel. "Även de största uppoffringar av bekvämlighet och till och med livets nödtorft är i alla fall etl intet mot det värsta", sade han. Aret var 1940 och finansministern hette Ernst Wigforss.

Herr talman! Jag hoppas atl jag inte med del sista får både herr Krönmark och fru Theorin atl falla i tårar.

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Herr LINDBLAD (fp):

Herr lalman! Bengt Gustavsson uttalade mycket tänkvärda ord om planering och parlamentariker och framhöll alt man bör se planeringsprocessen inte bara som etl sätt att styra verksamheten och få fram underlag utan också som en förbindelselänk ut lill massmedia och allmänhet. Där har man inte lyckats. Jag har aldrig träffat någon eller hört någon på ett möte som talat om försvaret i systemets avvägningstermer.

Till en börian ligger svårigheten i materien som sådan. Det planeringssystem som infördes var rätt tänkt för atl styra försvaret och kanske l. o. m. för alt ge information lill politiker, men del har ännu inie givit oss en försvarsdebatl. Nu har vi erfarenhet av två sådana här planeringsomgångar. Det vore bra om vi satte oss ned och funderade över hur vi skall underlätta en presentation av dessa problem. Det gäller inte den och den lösningen, utan det gäller att diskutera problemen i rimliga termer. Många människor säger att de är intresserade av försvaret men har väldigt svårt atl följa debatten, eftersom den är så teknisk.

I en liten skrift för elt par år sedan framhöll jag - jag var väldigt rädd för atl vi höll på att få ett försvar alltmer i obalans med mycken kvantitet och allt mindre kvalitet - att det var fullt rimligt att hävda all verksiadsarbetaren eller ingenjören hos SAAB eller Bofors fyllde en lika viktig uppgift för säkerhetspolitikens trovärdighet som officeren vid förbandet. Det kan måhända vara överord, men studerar man det som sägs och skrivs om svenskt försvar ulomlands råder det inget tvivel om att det faktum att vi själva utvecklar och producerar materiel och kan åstadkomma en svensk profil rakt igenom bidrar till respekten för svenskt försvar. Jag vill därmed inte säga alt den operalive planläggaren ulomlands ser del på samma sätt, men bilden av Sverige är i mycket denna: De är alliansfria, de vill vara neutrala, de visar vilja och förmåga, genom atl de skapar egen profil på materiel och förband.

Nu diskuteras på fullt allvar au lägga ner svensk fiygindusiri, all göra

7 Riksdagens protokoll 1976/77:64-65

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

oss hell beroende av import utifrån på del området. I samma ögonblick som detta beslutas förlorar vi mycket av trovärdigheten. Verkningarna för flygvapnet, för förbanden och för vår operativa förmåga kommer inte förrän om tio år, kanske ännu längre fram i tiden, men den psykologiska effekten är omedelbar, den internationella trovärdigheten drabbas bums. Vi kan inte säga att svensk flygplanstillverkning i många år har givit oss ökad trovärdighet utan atl vara beredda att dra slutsatsen atl lägger vi ner denna tillverkning så minskar självfallet trovärdigheten. Del är alltså en fråga om utrikespolitik och om trovärdighet för den.

Flera tidigare försvarsutredningar har gjort mycket detaljerade analyser. Viggenprojeklet är mer genomarbetat, mer granskal än något annat anskaffningsprojekt någon gång tidigare i vårt land, inte bara inom försvaret utan över huvud taget. Viggen har jämförts, både som attackversion och som jaktversion, med alternativa utländska lösningar. Slutsatsen är mycket enkel: hade vi lagt ner de pengar som vi lagt på Viggen på att i stället importera flygplan utifrån, så hade vi i dag haft elt flygvapen med färre flygplan eller sämre flygplan, i varie fall flygplan sämre lämpade för våra behov. Det är inget bevis för att det kommer att vara så i framtiden, men hillilldags har vi alltså fått etl bättre flygvapen därför all vi har kunnat utveckla det efter våra egna behov.

Del var en myckel bister erfarenhet som låg bakom Per Edvin Skölds och andra politikers satsning under 1940-lalet på att bygga upp en svensk flygplansproduklion. När andra världskriget bröt ut hade vi ett miserabelt svenskt flygvapen, och det var den särklassigt största blottan i vårt dåtida försvar. Nyåret 1940 hade vi en beställning på 352 flygplan i USA. Av dem hann bara 36 levereras i sista stund över Trondheim eller över Pet-samo längst uppe vid Ishavet, innan amerikanarna sade: Stopp, ni får inga fler!

Sanningen är atl Sverige kom atl sakna elt modernt jaktflyg under hela kriget. Det var först 1945 som vi kunde köpa mustangerna - f ö. föga lämpade för att markera ell defensivt försvar, eflersom deras räckvidd tillät flygningar tvärs över kontinenter. Försök alt köpa Spitfire från England och Messerschmiit från Tyskland hade misslyckats.

Det i slutet av 1930-talet skapade SAAB hade fullt upp att göra med bombfiygplan. En provisorisk lösning på jaklflygplansfrågan blev del i hast improviserade J 22, byggt av stål och trä, därför att det inte fanns lättmetall över till jaktplansproduklion, och utrustat med en svag motor. Det var ändå en bedrift atl kunna kopiera en amerikansk motor. J 22:an sattes ihop av delar som gjordes vid fabriker runt om i landet, där man inte visste vad prylarna skulle nyttjas till. Bitarna plockades ihop i en hastigt uppförd hangar ute på Bromma. Det var en djärv fantasi som gjorde det här möjligt, men vi vet att den bravaden aldrig kan upprepas. Lägger vi ned svensk flygplansindustri kommer den aldrig atl kunna startas igen. Västtyskland är elt exempel på alt man irois stora satsningar inte kunnat nå en högt utvecklad flyginduslri. Några års avbrott för det flygtekniskt en gång så högt utvecklade Tyskland gav ett handikapp som

tycks nästan omöjligt att la in.

Ännu elt exempel från krigsåren. Sverige var ett neutralt land som hade stort behov av spaning, att veta vad som hände på andra sidan Östersjön. Del var nödvändigl att skaffa spaningsflygplan. Vi beställde en fransk typ 1939. Del var dramatiskt värre, och vi försökte oss på byteshandel med luftvärn och litet av varie. Inget plan hann levereras innan kriget bröt ul den 1 september. Fransmännen bröt kontraktet. I slällel försökte vi få en tysk typ. Tyskarna lovade och tog tillbaka. Allt verkade obestämt. Efter den 9 april stod del klart: tyskarna skulle inte komma att leverera något plan. Som en nödlösning tänkte man sig en holländsk typ, en Fokker. Den var inte lämpad för oss, men det var vad vi skulle kunna få. Så invaderade tyskarna Holland. Det blev inget av den affären heller.

Vad blev resultatet? Jo, ännu elt försök i Italien - Caproni. Vi fick elt antal fiygplan som alla minns.

Varför kunde Italien sälja? Jo, Mussolini hade lovat Frankrike planen, men nu hade han gått med på Hitlersidan mot Frankrike, och vi fick köpa flygplanen. De blev ett myckel dystert kapitel - kvalitelsmässigl undermåliga plan med många haverier och många omkomna som följd.

Sådan var alltså situationen för etl litet land som i en akut situation var så starki beroende av att få importera. Under efterkrigstiden har vi i stället kunnat lila till en svensk tillverkning av egenutvecklade typer med prestanda avpassade för våra förhållanden: Tunnan, Lansen, Draken, Viggen. Del är flygplanstyper som kanske mer än något annal har bidragit till all göra svenskt försvar respekterat ulomlands under de här åren.

40 års uppbyggnad har alltså givit oss en flygindustri som har slora möjligheter au framställa produkter med just de egenskaper som behövs för våra speciella behov. Genom starkare motorer kan näsia flygplan få stor kapacilel och ändå bli väsenlligt mindre. Kraven på hastighet stiger inte längre. Elektronik blir billigare än förr och kräver mindre utrymme. Alla de har faktorerna underlättar för oss atl kunna åstadkomma nästa generation av flygplan i Sverige. Trenderna pekar inte uppåt på prestandaområde efter prestandaområde - de planar ul. Del är alltså nu lättare all följa med utvecklingen rent tekniskt än det har varit då Sveriges flygindustri lyckades - mot oddsen - atl klara så kvalificerade kvalitetshöjningar trappsteg för trappsteg.

Skall vi då avstå från den möjligheten och i stället göra oss helt beroende av köp utifrån? Jag tror alt del vore väldigt olyckligt. Del är svårt att i förväg sälla sig in i en sådan situation. Men jag tycker atl det kan illustreras genom att vi tänker oss in i den situation som vi skulle ha varit i i dag, om statsmakterna 1972 hade följt överbefälhavarens förslag att på den då aktuella ekonomiska nivån avstå från vidareutveckling av Viggen till jaktversion. ÖB visste au det skulle ha inneburit ökade kostnader efter 1977, men han hade sparat en del pengar under perioden 1972-1977.

Till alla våra andra industriproblem 1977 skulle alltså ha hört en just

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

100

nu inledd avveckling av 9 000 jobb i fiygindustrin. Till våra bekymmer med utländsk upplåning hade kommit alt för de närmaste fem åren betala import av jaktplan utifrån för uppskattningsvis 3,5 miljarder kronor. Del är vad det skulle kosta om man importerade etl fiygplan molsvarande Jaktviggen.

Jaktviggen är lämpad för svenska ändamål. Den kan operera också i delar av landet med svag stridsledning eller när stridsledningen slagits ut. Den kan landa på myckel korta banor, även vägbaser. Den kan betjänas av värnpliktiga. 1 NATO har man en helt annan basfilosofi: slora intensivt skyddade anläggningar betjänade av idel fackmänniskor.

På den internationella marknaden finns i dag, såvitt jag förstår, inget annat flygplan som skulle klara alla dessa krav - alltså anpassning lill vår slridsledning, lill vår hell unika basfilosofi och lill våra värnpliktiga.

Vi kan skatta oss lyckliga, anser jag, alt vi genom ett klokt beslut 1972 i fiygplansfrågan nu slipper alt 1977 vara hänvisade lill impori av flygplan i ett läge då kanske inget utländskt plan synes lämpat just för våra behov.

Amerikanska F 16 har beställts av Norge, Danmark, Holland och Belgien, men det planet skulle inte klara de svenska kraven. De här fyra små NATO-länderna kan ha planet därför atl det kompletteras med det betydligt dyrare och mer avancerade F 15, som USA kommer att ha stationerat i Europa. Men del neutrala Sverige kan inte överlåta en del av luftförsvaret på en supermakt.

Skall vi avstå från möjligheten atl också för framtiden skräddarsy flygplan för just våra behov? Risken är då alt vi får lägga ner myckel pengar på enheter som har dyrbara prestanda som vi inte behöver, samtidigt som dessa plan kanske blir farligt sårbara när det gäller egenskaper som är vikliga för oss, t. ex. alt planen skall passa våra baser. Vi skulle få ell myckel slarkt ullandsberoende, exempelvis när tekniker och piloter skall utbildas, för atl inte tala om underhållet under elt eller ett par årtionden.

Försvarsutredningens majoritet har åtskilligt atl säga om del beroende som följer om man på ell senl stadium i anskaffningen är hell i händerna på andra stater, alltså vid direktimporl och i viss mån vid licensiillverk-ning. Det är en väsentlig säkerhetspolitisk synpunkt. Men jag tycker att ulredningen missat del vikiigare argumentet, nämligen atl del inte alls är säkert att det finns etl för våra förhållanden lämpat plan att tillgå under 1990-talet. Kan vi själva genom en inhemsk utveckling ange exakt de egenskaper som skall prioriteras med hänsyn till vår miljö och de kostnadsramar vi bestämmer, är vi i elt långt bättre läge än om vi tvingas välja bland det myckel ringa antal typer som kan väntas ha utvecklats i andra länder för deras speciella behov.

Närmast aktuellt är del s. k. B3LA. Ulvecklas inte detta plan, betyder det all övre Norrland kommer i elt långt sämre läge. Något utländskt alternativ finns inte med i bilden. Det härar särskilt allvarligt, eftersom just Nordkalotten ansetts ha fåll ökad siraiegisk betydelse under senare

år. Genom modern teknik kan man i elt myckel litet fiygplan med förhållandevis blygsamma farlpreslanda få in utrustning, lämpad för understöd just åt arméslridskrafter. Däremot är planet inte alls lämpat för t. ex. spanings- eller atlackuppdrag långt ule lill havs. För det ändamålet har vi i stället Viggen i ny version.

Ett beslut i år om alt avveckla fiygindustrin skulle göra atl svenskt näringsliv förlorar en värdefull spjutspets. En lång rad teknikområden skulle därmed tas bort från vårt land. Värnpliktsuibildning, kaserner och militära staber ger knappast några bidrag till landets ekonomiska utveckling, men de delar av försvarsanslagen som gått till inhemskt utvecklad materiel har kraftigt bidragit till alt öka det teknologiska kunnandet i svenskt näringsliv. Placerar vi pengarna i import, är del uppenbart att vi inte får den bonuseffeklen.

Del kvalilelstänkande som sprills genom den här indusirin och dess underleverantörer har sannolikt varit av oskallbarl värde för alt öka landels möjligheter atl hänga med i utvecklingen på en rad områden. In-genjörsvelenskapsakademien visade nyligen i en undersökning åtskilliga sådana exempel inom elektronik, hållfasthet, nya materialtyper osv. Förhållandevis billiga kompositmalerial kommer antagligen atl ersätta metaller i viktiga delar av flygplan. Skall vi fä del av den tekniken i vårt land eller ej? Skall vi behålla den handlingsfrihet i framliden som det innebär att ha industrier som kan hålla samman komplicerade system, eller skall det som byggts upp under 40 år tillåtas skingras under några få år? Det kan ge en kortsiktig besparing, men i längden blir del sannolikt myckel dyrt, om det betyder att vi måste öka importen av försvarsmateriel samtidigt som vi ger minskade möjligheter för näringslivet alt nyttiggöra sig vikliga tekniska nyheter. Del vore verkligen en bakvänd industripolitik all del närmaste året avveckla en av våra mest avancerade lek-nikinduslrier. Det skulle också beröva oss möjligheten atl vara med i framtida europeiska försök all bryta den amerikanska dominansen på civilflyginduslriomrädel.

I land efter land, även i utvecklingsländerna, söker man nu bygga upp begränsade egna flygindustrier. Del vore internationellt sett minst sagt uppseendeväckande, om Sverige i del lägel skulle gå en motsatt väg och lägga ned vad som här byggts upp under 40 år. Det är extra anmärkningsvärt, eftersom det så fullständigt strider mot behoven hos en stal som vill slå alliansfri och neutral.

1972 hade, enligt min mening, ÖB fel i sin avvägning mellan utveckling av flygplan och andra komponenter i försvaret. Jag är hell övertygad om atl statsmakterna gjorde en bättre avvägning, sett ur etl säkerhetspolitiskt helhetsperspektiv. I år är jag rädd för all vi kan begå ell mycket allvarligt misstag genom atl den här gången slaviskt tilltro ÖB mer än statsmakterna gjorde 1972. Säkerhetspolitiskt vore elt beslut om nedläggning av flygplansindustrin det allvarligaste som den svenska riksdagen i säkerhetspolitiskt avseende fattat under efterkrigstiden. Tilltron lill vår förmåga och vilja att vara alliansfria skulle drastiskt kunna minska. Del

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Alhnänpolitisk debatt

101

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

är viktigl atl de här frågorna blir belysta före de beslut som skall fattas senare i år.

Herr GUSTAVSSON i Eskilstuna (s) kort genmäle:

Herr lalman! Det var som vanligt myckel intressant att höra Hans Lindblad hålla etl försvarspolitiskt anförande. Jag kom att länka på en av de gamla hislorier som vi brukar uppbygga varandra med här i riksdagen och som handlar om en tidigare entusiast för en annan försvarsgren. Det var flottan det gällde den gången. Han hade hållit etl anförande, som jag förställer mig på sitt plan kan påminna om herr Lindblads här i dag. Den efterföljande talaren lär ha replikerat: Jag beklagar atl jag inte kan följa den ärade talaren på hans väg från sjöslag lill sjöslag.

Nu ligger del inte någon poäng i atl i stället säga "från flygplan till flygplan", och med tanke på herr Lindblads sobra vanor skulle historien också i övrigt vara hell misslyckad i det här sammanhanget. Men det intressanta är frågan i vilken kapacilel herr Lindblad yttrar sig. Först talar han om atl lägga ned svensk försvarsindustri. Herr Lindblad har naturligtvis läst den socialdemokratiska reservationen, där vi framhåller atl vi visserligen anser det vara en fördel all vi tar fram vår försvarsmateriel själva men atl exempelvis i Viggen bara 60 % av materielen har genuint svenskt ursprung. I övrigt är det fråga om tillverkning på licens eller import. En förändring behöver kanske bara få gradmässiga konsekvenser. Vi säger också atl vi räknar med all de skolflygplan som vi behöver skall tillverkas inom landet.

Herr Lindblad har nu engagerat talat för utveckling av det nya lätta attack- och skolflygplanel B3LA. Jag betraktar Hans Lindblad som folkpartiets kunnigaste försvarspolitiker, och han är en betydande kraft i riksdagens försvarsutskott. Jag föreställer mig att herr Lindblad bör känna sig myckel kritisk mot sina borgeriiga kolleger i försvarsulredningen som inte har skrivit lika bestämt som herr Lindblad antagligen önskar när det gäller anskaffning av detta plan.

Jag vill verkligen fråga: Är del folkpartiets uppfattning i den här frågan som herr Lindblad företräder? Det innebär i så fall att man binder sig för ett projekt vars framtagande kostar sammanlagt 2,7 miljarder kronor, 1,6 miljarder under närmaste femårsperiod. Eller om man räknar per år över 300 milj. kr. ytterligare årligen i utvecklingskostnader. Hur skall del i så fall finansieras? Med sedelpressarna, med ytterligare utländska lån eller genom omprioriteringar från den sociala sektorn av samhället till försvarssektorn? Jag föreställer mig atl del är av mycket storl intresse för många atl få ett svar på detta.

102

Herr LINDBLAD (fp) kort genmäle:

Herr lalman! Bengt Gustavsson undrade i vilken egenskap jag talade. Del kan jag kanske enklast besvara på följande sätt: som en person som är intresserad av svenskt försvar och som ser framför sig en situation, där vi kan begå etl mycket allvarligt misstag genom atl kortsiktigt falla

elt beslut utan alt riktigt veta de långsiktiga effekterna.

Man har nu sagt atl denna fråga skall diskuteras. Jag ser del som självklart alt utnyttja varie tillfälle all försöka få fram argument, så att man inte efter beslutet säger: Vi hade inte tänkt på att våra fiygare skall utbildas utomlands, atl vi måsle träffa ett 20-årigt avtal med en stormakt eller att de pengar vi sätter in i denna industri motsvarar vad vi varie år satsar på STU. Vill man då inte minska satsningen på teknisk utveckling, får man la samma pengar och sätta in dem någon annanslans. Del må man ha argument för, men det är förvisso ingen besparing.

Jag tycker att del är viktigt atl säga alt det väsentliga är atl man själv utvecklar och kan ange specifikationerna för ett flygplan. Om man sedan importerar delar till det må det vara hänt. Vi skall inte behöva anlägga gummiplanlager här i landet för atl kunna säga atl varenda pryl och varie millimeter av planet är tillverkade i Sverige. Kan vi köpa gummidelar utifrån skall vi göra det, kan vi köpa en färdig motor så O.K. men vi skall ange i specifikationerna var planet skall kunna landa och vilka prestanda det skall ha. Det är det väsentliga. Då kan man säga atl del är riktigt all köpa komponenter som är billigare utifrån. Del är viktigast atl vi själva sätter ihop del. Dessutom, Bengt Gustavsson, tillverkas mycket inom landet på licens.

Var pengarna skall tas alt betala detta är en fråga. Jag vet att riksdagen ullalal sig för byggnader på ungefär 1 miljard kronor de närmaste åren. Det är det största nybyggnadsprogrammet sedan andra världskriget. Vi är beredda - och det är tydligen även försvarsulredningen - alt fullfölja ell svenskt robolprojekt som kostar bortåt en halv miljard mer än utländska enheter skulle göra. Det finns besparingar all göra som på kon siki självfallet innebär sänkt effekt, men de kan återtas senare. Beslutet om fiygindustrin är annorlunda därför att del är definitivt.

Till socialdemokralerna vill jagsäga följande; Ni har talat för en strategi för ytförsvar - man må gilla den eller inte - som B3LA verkar mer eller mindre skräddarsydd för, men det planet säger ni nej till. Däremot säger ni ja till den komponent som skall fylla fjärrsiridsfunklionen långt ute lill havs. Logiskt sett borde ni göra tvärtom. Men jag förstår atl pengar den här gången kan la över principen.

Nr 64

Torsdagen den 3 febmari 1977

Allmänpolitisk debatt

Hen GUSTAVSSON i Eskilstuna (s) kon genmäle: Herr lalman! Det är inte bara fråga om pengar utan också om principer, även i det sistnämnda avseendet.

Del är riktigt atl vi redan i samband med förra försvarsulredningen ställde oss bakom en politik som gav fjärrslridskrafierna en lägre prioritet än de stridskrafter som har att verka i de mer defensiva delarna av vårl försvar. Men så länge vi inie avskrivit möjligheten alt vi kan bli föremål för ell siörre anfall måsle vi ha någoi all sätta in också i den situationen. Där fyller A 20 en betydelsefull uppgift. Detta plan, som vi säkert inte får råd alt anskaffa i några större upplagor, är också användbart för luft-skyddet i de mer tillbakadragna delarna av vårl försvarssystem.

103

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Det är klart atl försvarsulredningen har uttalat sig för en hel del mate-rielanskaffningar. Herr Lindblad nämnde robotprojektei. Notera alt vi socialdemokrater är betydligt försiktigare på den punkten än vad majoriteten i ulredningen är!

Herr Lindblad presenterade sig med all rätt som en person som är intresserad av svenskt försvar. Mitt intresse går väl delvis i den riktningen också. Jag är intresserad av trygghetsfrågor. Den yttre tryggheten är en del, men försvarsviljan skulle inte gagnas av att man alltför avskärmat saisade på den trygghelsfunklionen och därigenom begränsade möjligheterna till ordentliga satsningar på den inre tryggheten. Del sistnämnda anser vi socialdemokrater vara ytterst angeläget, och därför tar vi det betydligt försiktigare när det gäller alt avdela resurser lill försvaret -särskilt dess militära delar - än den borgerliga majoriteten, tydligen med herr Lindblad som ivrig tillskyndare, är beredd atl göra.

104

Hen LINDBLAD (fp) kon genmäle:

Herr talman! Jag vill la upp två saker. Först och främst sade Bengt Gustavsson atl man inte skulle avskriva de s. k. fjärrstridsförbanden så länge hotet utifrån fanns kvar. Förvisso inte. Men finns del inget hot utifrån behöver man inte heller ylförsvarel. Så om diskussionen om fjärrstridsförbanden skulle finnas eller inte var knuten till hotet utifrån var det egentligen en ganska onödig debatt.

Jag är glad över att ni nu inte fullföljer nedklassningen av fjärrstridsförbanden som princip. Ni accepterade ubåtarna och inom aliacksystemet prioriterar ni de facto de delar av systemet som verkar utåt framför dem som skulle passa er egen siraiegi.

Vad sedan gäller ekonomin tycker jag att man på varie nivå skall försöka åstadkomma etl så bra försvar som möjligt. Det är min övertygelse att denna absoluta prioritering av kvantiteten - sedan må kvaliteten bli vad den kan därutöver - var felaktig redan när de franska marskalkarna hade den som princip på 1910-talet. Del gäller i slällel all kritiskt granska förslagen, och den avvägningsdiskussionen måste vi föra.

Det finns då de som menar att man skall ge Sverige etl flygvapen av en viss kvalitet, oavsett om vi måste köpa materielen utifrån eller om vi kan göra den här hemma. Jag tror dock del blir dyrare all ta det utifrån, eftersom det inte utomlands finns just det som vi behöver. Skulle vi i år ha behövt fatta beslutet om alt köpa jaktplan utifrån, hade vi antagligen behövt köpa två olika typer, varav den ena typen blivit mycket dyrare än del plan vi själva nu skaffar. Däremot är del logiskt av dem som anser att vi inte behöver något flygplan i framtiden att hävda att vi inie heller skall tillverka planen här, men det är obevisat att man utifrån kan köpa billigare plan än dem vi själva utvecklar. Ett är säkert: vi måste då göra om baser och utbildningssystem.

Herr andre vice talmannen anmälde att herr Gustavsson i Eskilstuna anhållit atl till protokollet få antecknat all han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Hen SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! De två föregående talarna har talat om försvarsfrågan. Den kommer också jag att uppehålla mig vid lill viss del.

Herr Gustavsson i Eskilstuna har framfört sin och socialdemokraternas uppfallning om hur försvaret bör se ul. Del är den konventionella bild som vi har haft under efterkrigstiden. Del är alltså en uppfallning om hur försvaret skall utformas som jag och mitt parli inte delar -jag skall åierkomma lill det senare.

Det är vis.serligen sant som herr Gustavsson nämnde alt socialdemokralerna med försvarsbeslutet 1968 bröt den ohämmade stegringen av de automatiska försvarskoslnader som vi hade haft under 1950- och 1960-lalen, men del var inie lillräckligi. Jag iror all den mililärpoliliska utvecklingen i framliden kommer alt uppenbara delta för oss alla och all tvinga oss alla - även socialdemokraterna - att la ett nytt grepp på det området och all följa den linje vidare som drogs upp år 1968.

Herr Lindblad har lalal väldigl varml för den svenska flygindustrin. Det är en uppfattning som jag inte heller delar, men jag vill påpeka för herr Lindblad - och det har även herr Gustavsson sagl - att en nedbantning av flyget och en annan inriktning av de flygande enheterna inie behöver betyda en utrotning av den inhemska flygindustrin. Det är en sak som man också kan se på flera olika sätt.

Hela den här debatten är naturligtvis influerad av försvarsulredningen, som nu har lagt fram sin slutredovisning efter tre års arbete med frågan om hur vårt försvar skall utformas. Förslaget har gällt den närmaste programplaneperioden, den närmaste femårsperioden, men med den långsiktsplanering vi har på detta område kommer utredningens förslag och de beslut som skall fattas på grundval av dem atl få betydelse långt in på 1980-talel.

Hur kommer då det försvar att se ut som utredningen skisserar? Jo, vi får behålla samma organisation och samma inriktning av försvarsansträngningarna som vi tidigare har haft. Det innebär en fortsalt satsning på elt s. k. "skalförsvar" med framför allt elt storl och dyrbart flygvapen som främsta komponent. Man försöker fortfarande inbilla svenska folket att del är möjligt att hindra en angripare all tränga in i landet, alt striderna skall kunna föras utanför gränserna och således inte direkl drabba vårl egel territorium. För all uppehålla denna myt är utredningens borgerliga majoritet villig att salsa 52 miljarder kronor i direkta försvarskoslnader under den närmaste femårsperioden. Till detta kommer ytterligare påslag för beredskap inom andra områden, varför de verkliga kostnaderna blir betydligt högre. Dessutom - och del höll ju herr Gustavsson med om - bör vi observera atl alla summor har beräknats i penningvärdet från februari 1976, varför vi redan nu kan behöva öka dem med ett tiopro-centigi påslag. De socialdemokratiska huvudreservanierna väljer atl lägga sig strax under det borgerliga förslaget med en ram för femårsperioden på 50,5 miljarder kronor, dvs. ungefär 300 miljoner mindre per år. Vilket alternativ är inie della! Men del är tydligen tillräckligt för att betecknas

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

105

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

106

som en nedskärning av försvarsulgifterna lill förmån för barnomsorgen, vilket vi fick höra Olof Palme säga här i går. Sanningen är att det är ell bibehållande av den nuvarande kostnaden och atl det borgerliga förslaget är en höjning, dvs. lika med upprustning. Della har också direkl framgått av del anförande som herr Gustavsson i Eskilstuna höll här nyss.

Man frågar sig, herr lalman: Var finns viljan och förmågan lill elt nytänkande på försvarsområdet - etl tänkande som kan bryta ner de stelbenta doktriner, med rötter i andra världskrigets erfarenheter och styrda av det militära toppskiktets önskningar, som hittills har format våra försvarsbeslut? Hur länge lill skall vi ösa ut av våra knappa resurser för all hålla i gång en militärapparat som inte på något sätt kan garantera oss någon "säkerhet"? Vad vi behöver är en förutsättningslös debatt och en försvarsutredning som inte matas med material och underlag från det militära etablissemanget, utan ser på vår säkerhetspolitiska situation ur etl vidare perspektiv än det snävt militära. Det är symtomatiskt all den kvinnliga medlemmen i den nu slutförda utredningen, Maj Britt Theorin, är den enda som har haft vilja och kurage nog att skissera en annan ordning.

Vänsterpartiet kommunisterna är bestämd motståndare till en fortsatt miljardrullning lill del militära försvaret. Den kritiken har partiet all anledning att skärpa nu efter det borgerliga maktövertagandet, som direkl har medfört en tendens lill upprustning. Vi anser alt ett neutralitets-försvar är nödvändigt, men vi ifrågasätter det svenska försvarels nuvarande inriktning och den kostnad som den drar med sig. Del finns starka skäl för en omprövning av hur försvaret skall se ut och vad det får kosta.

För del första: Det är omöjligt för oss som liten nation atl hänga med i kapprustningen. Vi orkar inte ens bibehålla vår relativa styrka mot omvärlden.

För det andra: Den uppbyggnad, som vårl försvar har fåll genom okloka beslut i del förgångna och som är en kopia av stormakternas krigsorganisationer, är en dålig modell för elt neulralitelsförsvar. Vi kan aldrig hävda oss på samma plan som siörre stater. Därför är del meningslösl alt satsa på offensiva enheter som pansarbrigader och attackflygplan av typ Viggen.

För det tredje: Vi har otvivelaktigt etl skede av avspänning, som markant skiljer sig från del klimat som rådde under 1950- och 1960-talen.

Och, slutligen, för det fjärde: Vår ställning som neutral stat och pådrivare i internationella nedrustningssammanhang stämmer dåligt med den topposilion som vi intar i rustningsligan.

Vänsterpartiet kommunisterna förordar för sin del etl försvar som bygger på den allmänna värnpliktens idé, som är försett med moderna defensiva vapen och som är organiserat för ell försvar av del egna territoriet, dock befriat från den militära myten att det går alt avvisa ett anfall utanför gränserna. Delta innebär en kraftig nedskärning av flygvapnet.

en fortsatt anpassning inom marinen till lättare enheter och en omorganisation inom armén lill flera och lättare förband. Del är vidare nödvändigt att få en omfördelning av resurserna från den militära sektorn lill andra delar av totalförsvaret, t. ex. civilförsvaret och sjukvårdsberedskapen. Härigenom kan kostnaderna sänkas, kanske lill hälften, och vem kan påstå att vår säkerhet på något avgörande sätt försämras av del?

Tvärtom skulle detta, som jag nämnde tidigare, stämma bra med våra ansträngningar på del internationella planet för all åstadkomma nedrustning och därmed en vettigare användning av tillgängliga resurser. Det skulle befria oss från belastningen att uppträda med två ansikten, en attityd som vi intar både när det gäller rustningar och när det handlar om hjälp lill utvecklingsländer. Vi talar vackert om behovet av nedrustning och en ny ekonomisk världsordning, men i handling visar vi ett annat beleende. Men en minskning av våra och andras rustningar är en tvingande nödvändighet för att åstadkomma en räilvisare fördelning av jordens resurser. Frank Barnaby, chef för SIPRI, har gjort en jämförelse mellan rustningskostnader och u-hjälp; "Världens totala militärutgifter

uppgick år 1976 till över 300 miljarder dollar. Del är 25 gånger

mer än del bislånd som ulvecklingsländerna får, ."

Även om Sverige inlär en hedrande plals när det gäller direkl hjälp till utvecklingsländerna, så deltar vi indirekt i utplundringen av dessa länder genom all vi ger våra stora multinationella förelag fria händer atl investera i stater, där lönerna genom politiskt förtryck är - för förelagen - behagligt låga. Det är ingen tillfällighet atl Säo Paolo i Brasilien är Sveriges tredje största industristad, räknat efter antalet anställda i svenska förelag. Brasilien är elt av de svenska multinationella företagens "älsklingsländer", men det finns andra av samma slag, t. ex. Sydafrika, Argentina, Chile och Iran. De utmärks alla av att lönerna är låga och att all opposition effektivt slås ned av regimernas militär och polis. Några allvarliga försök all begränsa att de svenska företagen utnyttjar den här situationen har inte gjorts, varken av den förra eller den nuvarande regeringen. Detta hänger samman med atl Sverige är en del av del imperialistiska systemet. Det är inte bara våra slora företags investeringar som visar del, utan också vårt medlemskap i de rika, kapitalistiska staternas organisationer: Världsbanken, IMF, OECD, GATT och Oljeklubben. Trots detta härden svenska biståndspolitiken hitintills uppvisat positiva drag genom att vara lill stor del obunden och genom all biståndet i många fall skett i gåvoform. Kravet all biståndet skall främja social utveckling och ekonomisk uriämning i mottagarlandet har också varit positivt.

Nu finns del emellertid i den borgerliga regeringens biståndspolitik en tendens lill omprövning i negativ riktning. Dit hör utvidgningen av investeringsgaranlier lill alt gälla praktiskt laget alla u-länder, oberoende av regim. Del kommer alt slimulera svenska förelags investeringar i sådana diklalurländer som nämndes tidigare. Till samma mönster hör

Nr 64

Torsdagen den 3 febmari 1977

Allmänpolitisk debatt

107

Nr 64

Torsdagen den 3 febmari 1977

Allmänpolitisk debatt

också förslaget om ökade bidrag lill Världsbanken och Asiatiska utvecklingsfonden.

Vänsterpartiet kommunisterna motsätter sig en utveckling av del här slaget. Vi anser att svenskt bistånd i första hand bör gå lill progressiva regimer och anti-imperialistiska rörelser i tredje världen. Vidare bör systemet med investeringsgarantier slopas och allt bistånd ges som gåvor utan bindningar.

Sverige bör la konsekvenserna av sina uttalanden och i praktisk handling visa att de är allvarligt menade. Del gäller vår attityd i nedrustningsfrågan. Det gäller likaså vårl agerande i biståndspolitiken. Dessa två problem hänger ihop, eftersom det är en fråga om hur våra resurser skall användas. Även om man inte gör en direklkoppling mellan våra militärutgifter och vårl u-landsbislånd och menar alt båda kan ses som likvärdiga komponenter i vår säkerhetspolitik, så är del ändå klart att en minskning av våra rustningskostnader skulle möjliggöra en större insats på biståndsområdet. Och vad som gäller för oss i del fallet gäller ännu mer för världen i övrigt. Vill vi på allvar arbeta för en internationell avrustning och en ny ekonomisk världsordning måste vi överge den dubbelmoraliska attityden alt tala om nedrustning samtidigt med att vi själva håller en stor militärapparat som ändå inte garanterar oss någon säkerhet. På samma sätt bör vi avhålla oss ifrån atl utnyttja utvecklingsländernas underläge. Vi bör framför allt inte tillåta våra stora förelag all profilera på låga löner i kapitalistiska diktaturstater. En omprövning av vår politik i dessa viktiga frågor skulle vara lill nytta både för oss och för andra.

108

Herr STRINDBERG (m):

Herr lalman! Jag vill först bara erinra herr Söderqvist om atl vi för några år sedan ändrade benämningen på del svenska försvaret från krigsmaklen lill försvarsmakten. Av herr Söderqvisls anförande fick man närmast uppfattningen att vi här har vapnen för användning i offensivt syfte, men även en försvarsmakt behöver ju ha rörliga styrkor med stor eldkraft.

Frågan om försvarets framtida inriktning och behov är en fråga om de säkerhetspolitiska bedömningar som vi gör. 1 stor utsträckning måste det bli tänkbara situationer någon gång i framliden som blir styrande för de beslut som riksdagen har att fatta, Försvarsdebalien blir i många avseenden både tekniskt besvärlig och svårförståelig, om man bara ser den mot bakgrunden av aktuella konfliktsituationer, vilket bl. a. hänger samman med att det i liden ligger elt långt avstånd mellan ett riksdagsbeslut om exempelvis utveckling och tillverkning av vapen och vapensystem och den dag riksdagsbeslutet fullföljts genom en färdig produkt. De beslut som riksdagen därför vid innevarande års riksmöte går all falla i försvarsfrågan betyder i verkligheten inie så myckel för försvarels effeklivitet i dag eller i morgon.

Del är däremot beslut som är av avgörande betydelse för försvarseffekten långt fram i tiden. Det finns exempelvis forskare - jag tycker det

är intressant att erinra om det - som funderat på när Norge borde ha planerat för det ur militär synpunkt föga länkbara angreppsfallel den 9 april 1940. Dessa forskare menar att norskt försvar borde ha planerats och uppbyggts med sikte på della strax efter första världskrigels slut. Så lång tid menar man alltså atl del behövs i ell planeringssystem i försvaret. När vi därför i år går all fatta beslut i försvarsfrågan så är del den bedömning av säkerhetsriskerna i framliden, som vi gör, som måste vara vägledande. Del måsle bli bedömningar, som helt naturligt är ytterst osäkra. Det är ändock på dessa som vi måsle bygga våra släll-ningslaganden. En av våra främsla mililärer utlryckle della en gång på ungefär följande sätt: Frågan är vad vi vill betala för något som förmodligen inte händer, men som, om det händer, får fruktansvärda konsekvenser. Ja, delta är förvisso ingen lätt fråga atl ge svar på, men riksdagen tvingas ändå inom kon atl göra det.

1974 års försvarsutredning konstaterade i sill förra året publicerade betänkande Säkerhetspolitik och totalförsvar bl. a. alt den finner det "vara föga sannolikt atl ruslningskontrollsträvandena under nu överskådlig tid kommer alt leda lill någon avgörande nedrustning". Utredningen utgår emellertid ifrån atl nuvarande balans i Europa i huvudsak blir beslående mellan öst och väst, men att man inte kan utesluta att förändringar kan inträffa som leder till all något av maktblocken kan komma att få en dominerande ställning.

Della påpekande är viktigl, då en sådan slyrkeförändring i Europa givetvis skulle påverka vår situation. Redan nu finns emellertid inbyggda konfliktrisker, som kan beröra vårt land, genom bl. a. det stora intresse som båda blocken har i och omkring Norska havet.

Del är emellertid inte bara eventuella konfliktsituationer i vår omedelbara närhet som kan komma all påverka vår situation. Genom all supermakternas intresseområden numera möts eller skär i varandra i stort sett överallt runt om i världen, sä kan en frän börian lokal konflikt, om den inte snabbt nog löses på fredlig väg, påverka situationen i vår närhet även om konflikthärden ligger mycket fjärran. Delta måste också beaktas vid utformningen av vår säkerhetspolitik och påverka våra försvarsbeslut.

1974 års försvarsutredning har i sitt nyligen publicerade slutbetänkande tyvärr inte kunnat ena sig kring en planeringsnivå, som motsvarar de krav som vi enligt mitt förmenande måsle ställa på ell effeklivi försvar. De socialdemokraliska ledamölerna ligger på en lägre nivå än den som de borgerliga ledamölerna enat sig om. Jag bortser i delta sammanhang helt från den av fru Maj Britt Theorin avlämnade reservationen.

Socialdemokraterna försöker framställa det borgerliga förslaget som en upprustning. Oppositionsledaren Olof Palme framhöll i sitt huvudanförande i denna allmänpolitiska debatt att socialdemokraterna "säger nej lill en ny upprustning".

Del är, herr lalman, inie fråga om detta. I realiteten är de borgerliga ledamöternas förslag ett absolut minimum, som inte ens det helt kan

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

109

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

110

bromsa upp den nedgång i försvarseffekten som blivit ell resultat av 1972 års försvarsbeslut. Överbefälhavaren har också i sin kommentar lill försvarsulredningens förslag påpekal atl det fordras en högre anslagsram än den som utredningens majoritet föreslagit, för atl skapa förutsättningar för en uppbromsning av den pågående urholkningen av krigsorganisationen.

Försvarsutredningens borgerliga ledamöter anser att ylleriigare överväganden måste göras innan riksdagen kan ta ställning till frågan om utveckling och anskaffning av flygvapensystemet B3LA, dvs. elt lätt attackplan, som även är lämpat som skolflygplan. De socialdemokraliska reservanterna säger däremot klart ifrån - liksom herr Gustavsson i Eskilstuna nyss här - att del inte flnns utrymme för utveckling och konstruktion av B3LA i av dem föreslagen planeringsram för åren 1977-1982.

Helt naturligt bör riksdagen innan den går lill beslut om anskaffning av flygplan se lill atl man har en så hållbar ekonomisk grund som möjligt. Frågan är emellertid hur man skall kunna göra molsvarande ekonomiska bedömningar när del gäller exempelvis kostnaderna för inköp av flygplan från de fabriker i väriden som kan komma i fråga. Jag vill där säga som herr Lindblad: i den mån vi över huvud laget kan få köpa plan som är lämpade för oss.

All göra en sådan analys torde vara en helt omöjlig uppgift, och della måste beaktas när man lar ställning till olika anskaffningsallernaiiv. Vi måste också vara på del klara med att om vi inte fortsätter atl utveckla flygplan inom landet, så frånhänder vi oss framtida handlingsfrihet, och vi frånhänder oss också vårt lands kanske mest avancerade industri. Saab-Scanias flygdivision har försett oss och förser oss med flygplan speciellt anpassade för det svenska försvarets behov, och flygplanen haren kvalitet och prestanda som ingen har ifrågasatt. Det får i delta sammanhang inte heller förglömmas att utvecklingen inom försvarsindustrin, och inte minst då inom flygindustrin, har betytt mycket för utvecklingen av industriella produkter inom den civila sektorn.

Sysselsättningen inom försvarsindustrin skall naturligtvis inte vara styrande vare sig för vår försvarsplanering eller för försvarets anskaffning av materiel. Men man kan naturligtvis inte bortse ifrån atl en produktion av exempelvis flygplan inom landet påverkar sysselsättningen. Vi kan inte heller bortse ifrån all köp från utlandet belastar vår handelsbalans - herr Lindblad var inne på samma resonemang - medan en stor del av utgifterna för inhemsk produktion går tillbaka i form av skaller till stat, landsting och kommun. En inhemsk utveckling och produktion av avancerade försvars- och vapensystem skapar dessutom förtroende för vår fasta vilja till neutralitet och oberoende, och den bevarar vår handlingsfrihet för framliden.

Jag vill här - i likhet med herr Lindblad - erinra om de svårigheter vi hade 1939-1945, då vi bl. a. fick köpa planen Caproni från Italien och Ju 86 från Tyskland. Det var myckel dyrbara misstag som jag hoppas vi skall slippa upprepa.

Det som också är belydelsefulll all understryka i sammanhanget är alt B3LA bl. a. har den uppgiften all del skall kunna underslödja irupp under markslrid. Del är naluriiglvis vår förhoppning alt del inte skall behöva användas i den uppgiften, men det betyder naturligtvis oändligt mycket för den enskilde soldatens stridsmoral om han vet alt han har della stöd. Lika mycket betyder vetskapen om atl han har etl duktigt befäl, en god utbildning och jämfört med fienden likvärdig materiel. Allt detta bidrar till alt soldaten känner förtroende för del försvar som han medverkar i.

Tiden medger inte, herr lalman, atl jag tar upp frågan om den besvärliga befälsbristen inom försvaret, inte heller freds- och krigsorganisationens svårigheter när det gäller sjukvården. Jag vill här bara understryka viklen av att dessa för försvaret så betydelsefulla frågor verkligen löses på ell tillfredsställande sätt.

Vi har, herr talman, i vårl land något som herr Gustavsson kallar för folkförsvar. Det ligger naturligtvis myckel i detta uttryck. Del understryks av all försvarsutredningen numera inte bara gäller del militära försvarels inriktning - utredningen behandlar också de betydelsefulla uppgifterna för civilförsvaret, för del psykologiska försvaret liksom för det ekonomiska. Totalförsvaret är med andra ord en hela nationens kraftsamling kring uppgiften all försvara vårl folks nationella oberoende och frihet. Folkförsvarslanken understryks ylleriigare genom att vårt försvar bygger på allmän värnplikt liksom på den betydelse som vi tillmäter exempelvis hemvärnet och frivilligorganisationer. Della ger mig, herr talman, anledning atl lill sist ta upp ytterligare en sak, nämligen försvarsupplysningen.

I februari 1971 besvarade dåvarande försvarsministern Sven Andersson en interpellation, ställd av Gösta Bohman, angående en förbättrad information om den svenska säkerhetspolitiken och om totalförsvarets uppgifter. Statsrådet Andersson hänvisade dä bl. a. lill att en mängd material skulle publiceras och göras tillgängligt för atl åstadkomma en offentlig debatt om försvarsfrågan. Han yttrade också i sitt interpellationssvar: "I skolans undervisning och yrkesvägledning har försvarsinformalionen sin naturliga plats."

Försvarsulskoltel behandlade i sitt betänkande 1975/76:11 en motion som log upp de speciella problem som övergången från skola eller arbetsliv till värnpliktstjänstgöring innebär. Motionären, herr Gernandi, påpekade bl. a. att skolan gör alldeles för litet för att förbereda ungdomar inför militärtjänstgöringen. Remissyttrandena liksom utskottet underströk viklen av alt skolan ger eleverna tillräcklig information om försvaret.

Såviil jag vel har dessa understrykanden av bl. a. skolans informa-lionsuppgifi inie leii lill några påiagliga resuliai.

Försvarsutredningen säger i sitt betänkande bl. a.: "Ulredningen anser det angeläget att de värnpliktiga före första tjänstgöringen genom skolans försorg orienteras om försvarets uppgifter och plats i samhället."

Försvarels fredsorganisationsulredning skriver i sill slutbetänkande.

Nr 64

Torsdagen den 3 febmari 1977

Allmänpolitisk debatt

111

Nr 64

Torsdagen den 3 febmari 1977

Allmänpolitisk debatt

del I, bl. a. följande: "Omställningen från civil till militär miljö och verksamhet kan redan i fredstid vara besvärlig. Anledningen till delta torde bl. a. vara alt de värnpliktiga inte har tillräcklig kunskap om försvars-maklens uppgifter och särart." Man skriver vidare: "Den undervisning om försvaret som skolan ger synes otillräcklig och står inte i rimlig proportion lill försvarets betydelse. Vi anser det vara angelägel att undervisningen byggs ut."

Jag har, herr lalman, velat åberopa dessa fyra källor därför atl jag tycker att del med hänsyn till dessa och till tidigare kammardebalter är angeläget att de ansvariga skolmyndigheterna nu verkligen beaktar försvarsupplysningens betydelse för våra ungdomar, så alt de på ett tidigt stadium får förståelse för försvarets uppgifter och betydelse som fredsbevarande faktor liksom för de speciella krav som de kommer att ställas inför när de en dag skall göra sin värnplikt.

112

Herr försvarsministern KRÖNMARK;

Herr lalman! Vi kommer här i riksdagen att få en debatt angående den framlida försvarspolitiken i samband med alt totalförsvarspropositionen behandlas i vårriksdagens slutskede. Därför har jag ingen anledning all i detalj kommentera de senaste inlägg som gjorts i årets remissdebatt. Del kan dock finnas anledning att komma med mera allmänna principiella anmärkningar med anledning av vad som framförts i debatten.

Jag vill då först understryka en självklarhet, nämligen atl totalförsvaret är en av hörnstenarna i den svenska säkerhetspolitiken. Vi har vall all föra en alliansfri utrikespolitik med syfte alt åstadkomma neutralitet i ell eventuellt krigsläge. Därav följer med logisk självklarhet atl försvarskostnaderna blir betydligt högre än de skulle vara om vi i stället hade vall alt gå in i en militärallians. Vi har vall. Om valet av denna säkerhetspolitiska modell råder det en övertygad enighet bland svenska folket. Jag är övertygad om att fiertalei medborgare här i landet också är beredda alt ekonomiskt la konsekvenserna av denna säkerhetspolitiska och utrikespolitiska linje.

Samtidigt är Sverige en av de nationer som ivrigast arbetar för att åstadkomma en global nedrustning. Del är givet att det är ett mycket aktivt svenskt intresse, och måste vara det. Men jag vill betona all vårt engagemang i de strävandena inte slår i motsatsställning lill all vi i nuläget och i det näraliggande perspektivet vidmakthåller den svenska försvarsförmågan i så stor utsträckning som möjligt. Det är tvärtom så all en grundläggande förutsättning för atl Sverige på olika sätt skall kunna göra insatser för all genom en rusiningsbegränsning åstadkomma en bättre värld är alt vi verkligen kan vidmakthålla vårl lands självständighet som nation och atl vi dessutom är respekterade som en nation som till mycket högt pris är beredd alt försvara vår självständighet och värt oberoende. Vi är hela tiden beroende av vår omedelbara omvärld, som tyvärr inte alls karakteriseras av några rustningsbegränsningar - tvärtom. Det

pågår faktiskt en eskalering, i varie fall av den tekniska arsenalen, i de styrkor som finns i vår omvärld.

Del har från socialdemokratiskt håll anförts alt den linje som i försvarsutredningen utkristalliserats från regeringspartiernas sida skulle innebära en svensk upprustning. Jag reagerar mot en sådan beskrivning. Även de nuvarande regeringspartierna lever i de ekonomiska realiteter vi har all räkna med. Del förslag som ulredningsmajorilelen lagl fram innebär ingenting annal än ell fullföljande av den polilik som fastställdes år 1972 och som icke medför någon upprustning ulan Ivärlom atl den svenska försvarseffeklen nedgår, både reellt och i förhållande lill vår omvärld.

Jag kan t. o. m. säga all förslaget innebär att effekten går ned ytleriigare utöver vad som var förutsall 1972. Kallar man detta för en upprustning offrar man ärligheten för de politiskt taktiska bevekelsegrunderna.

Jag är tacksam för att det mellan de fyra stora partierna i Sveriges riksdag i många avseenden råder samstämmighet i bedömningen. Jag tror att det för vår säkerhetspolitiska trovärdighet är av ett utomordentligt storl värde. Del är bra atl vi kan vara överens om all vi skall ha ell balanserat totalförsvar i enlighet med de målsättningar för totalförsvarets inriktning som riksdagen fattade beslut om senasl 1972. Vi kan naturligtvis ha olika meningar om var de olika nivåerna ligger. Från regeringspartiernas sida är vi beredda atl ta fram de resurser som behövs för vad vi anser oundgängligen nödvändigt just för alt bevara trovärdigheten i den svenska säkerhetspolitiken. Det måsle vara ell av de primära mål som vi har alt ta ansvar för när vi skall ta ställning lill dessa frågor i Sveriges riksdag.

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Herr GUSTAVSSON i Eskilstuna (s) kort genmäle;

Herr lalman! Efter atl först ha lyssnat på herr Lindblad och sedan pä herr Strindberg och slutligen på försvarsministerns modesta tal känner jag mig frestad atl säga att försvarsministern allt måste hålla ordning på sina hökar. De båda förstnämnda har ju lalal för ell myckel koslsami projekl ovanför den kostnadsram som de borgerliga ledamöterna i försvarsutredningen har rekommenderat.

Försvarsministern polemiserade mot orden "svensk upprustning". Såvitt jag kan påminna mig använde jag inte de orden, men del kan väl ändå finnas en viss täckning för dem. Den nivå för försvaret som vi socialdemokrater förordar är ju ell fullföljande av den nuvarande försvarsplaneringen, och kostnadsmässigt ligger del borgerliga förslagei ett par miljarder ovanför. Och ett par miljarder ovanför dryga 50 miljarder anvisar väl i alla fall en riktning uppåt.

Herr försvarsministern KRÖNMARK:

Herr talman! Jag noterade också med tillfredsställelse atl herr Gustavsson i Eskilstuna, som den omdömesgille politiker han är, inte använde ordet upprustning; det är andra företrädare för det socialdemo-

113

8 Riksdagens protokoll 1976/77:64-65

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

kratiska partiet som i denna kammare har använt sig av den vokabulären.

Herr Gustavsson i Eskilstuna gör emellertid indirekt gällande samma sak när han påpekar alt försvarsutredningens majoritetsförslag innebär högre kostnader för försvaret än förslaget i den socialdemokratiska reservationen. Del är alldeles riktigt, även om man kanske kan räkna fram olika belopp. Om vi skulle gå den väg som herr Gustavsson i Eskilstuna anvisar skulle det givetvis innebära en ytterligare svensk nedrustning. Del är vi hell överens om. Vad jag vill hävda är att vi har svårt all förena en sådan nedrustning med svensk neutralitetspolitiks trovärdighet över huvud taget, och den kunde också få andra konsekvenser.

Vi anser alt den alliansfria utrikespolitiken är så väsentlig för vår framtid som oberoende nation att vi inte är beredda att ta de risker som kan uppstå om vi inte är beredda alt satsa just del som är absolut nödvändigt för alt vi skall kunna hävda vårt oberoende och i omvärlden skapa tilltro till vår avsikt och vår förmåga att i varie läge hävda vårt oberoende.

114

Hen GUSTAVSSON i Eskilstuna (s) kon genmäle: Herr lalman! Nu är vi lydligen överens om del där med upp och ned, och del är alllid någoi vunnei med del.

Tidigare ullalade herr Krönmark, om jag fållade honom räll, sin uppskattning över att skillnaderna mellan de borgerliga partierna och socialdemokraterna på den här punkten inte är så slora. Nu förde han etl resonemang som gick ul på atl skillnaderna är så stora all etl genomförande av del socialdemokraliska förslaget skulle kunna äventyra tilltron lill svensk säkerhetspolitik. Jag måste verkligen protestera mot detta. Jag är helt övertygad om att de anvisningar vi vill ge för försvarsplaneringen medger etl försvar som väl räcker lill för att vi skall kunna upprätthålla tilltron för en fast och konsekvent politik i internationella sammanhang.

Herr försvarsministern KRÖNMARK:

Herr talman! Jag registrerade med tacksamhet atl det beträffande de säkerhetspolitiska bedömningarna rådde en samstämmighet, och det är jag beredd att understryka ännu en gång. När jag uttalade mig om de skillnader som föreligger var det inte detta jag tänkte på. \ den reservation som bl. a. herr Gustavsson i Eskilstuna har undertecknat, föreslår ni - för atl nu med anledning av denna debatt gå in på en detalj, även om jag tidigare sade atl jag inte skulle göra det - ännu fler brigader än majoriteten. Ni säger er också kunna åstadkomma detta. Men denna tilltro skapar man inte genom skrivningar i vare sig utredningsbe-tänkanden eller riksdagstrycket, utan bara genom det man åstadkommer materiellt i verkligheten. Men den debatten får vi som sagl ta senare när vi skall falla beslut i dessa frågor.

Herr andre vice talmannen anmälde att herr Gustavsson i Eskilstuna      Nr 64
anhållit atl lill protokollet få antecknat atl han inte ägde räll till ytteriigare      Torsdagen den
'P'""'                                                                             3 febmari 1977

Fru HJELM-WALLÉN (s):

Herr lalman! Den borgerliga regeringen har genomgående haft stora svårigheter alt i handling omsätta sin tidigare svepande kritik av den socialdemokratiska politiken. Många av höstens löften gavs utan att man närmare övervägt kostnader, konsekvenser på andra områden, möjligheter all kompromissa sig fram inom regeringen, osv. Förmodligen ställer nu de borgerliga sin förhoppning till atl allmänheten skall glömma. Låt mig därför komma med några påminnelser inom skolpolitikens område, som är fyllt av borgerliga reträtter.

1. Mindre skolor och mindre klasser är ett ofta framfört önskemål,
som de flesta instämmer i. Så ock vi socialdemokrater. Men vi har ständigt
tvingats atl vara realistiska och pekat på kostnaderna och salt dessa mot
alla övriga behov som finns inom skolan. För denna realism har de bor
gerliga under åren mycket starkt kritiserat oss.

Numera läser man dock alt den borgerliga regeringens åsikt om generellt minskade klasstorlekar är "alt del är ekonomiskt omöjligt", tillhör "elt drömsamhälle", osv. Så senl som i regeringsförklaringen i oktober månad utlovades likväl mindre klasser. Men pennan råkade slinta, gunås. Vad man avsåg var det resursfördelningssysiem som riksdagen fattade beslut om våren 1976 på grundval av den socialdemokraliska propositionen om skolans inre arbete (SIA). Och visst! Genom della socialdemokratiska förslag kan åtskilliga undervisningsgrupper göras mindre -inte alla, men där det finns starka behov av del hos eleverna, personalen, klassen eller skolan och sedan man först har tillgodosett t. ex. handikappade elevers särskilda behov.

Om vi är överens om delta viktiga skolpolitiska ställningstagande, vore del lämpligare all borgerlighelen rakryggal anslöl sig till riksdagsbeslulel om SIA och slutade omge sig med löften som förfalskar verkligheten. Det är allvarligt för politikens anseende om de borgerliga t. o. m. i regeringens viktigaste dokument - dess regeringsförklaring - lovar sådant som man inte har någon som helst avsikt all genomföra.

2. Inte heller löftet om mindre skolenheter har omsatts i åtgärder.
Med den i budgetpropositionen föreslagna investeringsvolymen kommer
skolbyggandet t. o. m. alt minskas jämfört med tidigare år. Resultatet
enligt den borgerliga budgetpropositionen av önskemålet om mindre
skolenheter blir därför: minskal skolbyggande, färre skolor.

De fagra löftena om mindre klasser och mindre skolor var lydligen aldrig menade som annal än snygga slagord.

3. Ibland kan den nuvarande regeringens handlingslinjer vara förvir
rande många. Först gör man tvärsäkra avståndstaganden från den so
cialdemokratiska poliliken för all efter en lid komma lill insikl om all
del är säkrasi all handla som socialdemokralerna tidigare gjort. Ett ex-

Allmänpolitisk debatt

115

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

116

empel på denna slalomåkning i åsikter är förra veckans regeringsuispel om sysselsättningen. Där uppmärksammades också de ungdomar som inte forlsätler i gymnasieskolan och som har stora svårigheter att få en fast förankring på arbelsmarknaden.

Jag hör till dem som menar att skolan inte har gjort tillräckligt för att anpassa sig till dessa ungdomars behov och intressen. Ofta är de så skollrötta atl den utbildning som skulle kunna intressera dem måste vara ganska annorlunda än den vanliga skolans, helst med omfattande praktiska inslag gärna direkl ule i arbelslivel.

Den tidigare socialdemokraliska regeringen uppdrog därför ät en arbetsgrupp att utarbeta etl förslag lill utbildning särskilt med sikte på dessa ungdomar. Arbetsgruppen har lagl fram sitt belänkande, som tillstyrktes i allt väsentligt när del remissbehandlades. Men för den borgerliga regeringen hade dessa ungdomars utbildningssituation inte större intresse än all man lade förslaget om korta, yrkesinriktade kurser åt sidan, vilket meddelades i budgetpropositionen.

Vi socialdemokrater motionerade naturligtvis. Det förslag arbetsgruppen utarbetat var alldeles för viktigt för all bli kastat i den borgerliga papperskorgen. Tillsammans med en smidigare och tidigare intagning föreslog vi korta, yrkesinriktade kurser för flera tusen ungdomar.

Kurserna skall utarbetas lokalt efter ungdomarnas förutsättningar och efter lokala arbetslivsförhållanden. Samspelet med arbetslivet är ytterst väsentligt, eflersom utbildningen måste ha en mycket konkret och praktisk arbetslivsanknylning, gärna direkt på arbetsplatserna. I de kommuner där detta prövats har ungdomarna, skolan och arbetslivet varit nöjda.

Ell par dagar efter det vi väckt en socialdemokratisk parlimotion i denna fråga fann också den borgerliga regeringen all dess tidigare inställning var fel. Vi är glada all vi genom vår molion lyckades väcka regeringen, men hell har de borgerliga inte förstått vårt syfte. De korta yrkesinriktade kurserna är för oss inte enbart etl medel i kampen mot ungdomsarbetslösheten. Vi socialdemokrater ser dessa kurser också som ett sätt all anpassa gymnasieskolan till de ungdomar som har svårast alt finna en meningsfull utbildning där. Betoningen av del lillfälliga i del borgerliga förslagei bör alltså ändras. Vi hoppas alt de borgerliga kan komma lill insikt om all socialdemokratin har räll även på denna punkl!

4. Strax efter regeringsskiftet var uttalandena många om hur utredningars inriktning skulle förändras. En av dem var ulredningen om den gymnasiala utbildningen. Denna utredning liilsaltes av den socialdemokraliska regeringen sommaren 1976. Synpunkler från LO och TCO påverkade i hög grad direktiven, som bl. a. gav ulredningen i uppgift alt införa såväl studie- som yrkesförberedelse pä alla studievägar och arbeta fram en studieorganisation inom gymnasieskolan som medger värvning av studier och arbete, dvs. återkommande utbildning.

Från moderat håll mottogs dessa utredningsdirektiv ytterst surmulel. Skolministern var också snabb att omtala att direktiven skall omarbetas.

Månad efter månad har nu gått. Ulredningen väntar fortfarande på sina nya direktiv och fördröjs i sitt arbete.

Jag antar alt vi efter denna långa lid kan förvänta oss genomarbetade direktiv som klart speglar de borgerligas inställning till reformbehoven för de gymnasiala utbildningarna. Årens kritik mot socialdemokratisk skolpolitik får tillfälle alt omsätta sig i konkreta rikiningsangivelser, så att den socialdemokratiska synen på gymnasieskolans reformkrav kan ställas mot den borgerliga regeringens. När väl den borgerliga regeringen orkat arbeta fram de nya direktiven hoppas jag på en klargörande debatt!

5. En annan utredning vars arbete skulle få ny inriktning var utredningen om skolan, staien och kommunerna - SSK. Denna utredning arbetar med att föra ner beslutsrätt och ansvar för skolan till lokal nivå. Bl. a. skall stalsbidragsbestämmelserna ses över.

Det nuvarande statsbidragssystemet grundas nästan helt på lönekostnaderna för lärare och skolledare. Ell ökat lokalt ansvar för skolan måste innebära atl man lokall får ansvar för skolans resurser och deras användning. Den centrala regleringen kring lärares och skolledares tjänster måste därför kraftigt minskas. Del senare misstros i hög grad av lärarnas fackliga organisationer. Den borgerliga regeringens skolminister skyndade raskt fram atl ställa sig väl med lärarfacken genom att lova atl "tanken på kommunal lärartillsältning skulle inte längre ingå i utredningsuppdraget". Om delta uttalande skulle tolkas så all statsbidraget också fort-sätlningsvis i huvudsak skulle ulgöras av etl lärarlönebidrag med den centrala regleringen bestående, skulle del finnas myckel små möjligheter att fortsätta decenlraliseringsarbelel inom skolan.

Väntan på de nya tilläggsdirektiven eller snarare avvecklingsdirekliven blev lång. Sammanträden inom ulredningen inställdes. Många ifrågasalie om del skulle finnas anledning för ulredningen atl fortsätta sitt arbete, om regeringen hade den åsikt i decenlraliseringsfrågorna som Britt Mogård ullalat. I budgetpropositionen av den 10 januari stod alt läsa atl tilläggsdirektiv utfärdals den 9 december, vilket förvånade många, eftersom dessa direktiv inte nått vare sig utredningen eller allmänheten.

Att man inom regeringen hade slora svårigheter med skolministerns uttalande var helt klart. Valet mellan att gå de lärarfackliga kraven till mötes eller atl fortsätta decenlraliseringsarbelel var lydligen svårt. I förra veckan offentliggjordes resultatet av månaders försök all tillfredsställa två hell motstridande opinioner och alt samtidigt rädda ansiktet på Britt Mogård. De nya direktiven innehåller två sidor självklarheter.

Beträffande den springande punkten, riänsleregleringen, sägs alt ulredningen bör "utgå från nuvarande reglering av behörighet och befordringsgrunder för lärartjänster i skolväsendel". Ja, självfallel! Alla utredningar måsle naturligtvis i sitt reformarbete "utgå" från det som redan gäller. Slutsatsen sammantaget av de nya direktiven kan bara bli att utredningen skall fortsätta sill arbete som tidigare. Den enda jag kan länka mig är i behov av dessa intetsägande direktiv är skolministern själv för alt försöka skyla sin reträtt genom dimridåer av ord.

Nr 64

Torsdagen den 3 febmari 1977

Allmänpolitisk debatt

117

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

I sak är jag naturligtvis glad för atl utredningsarbelei får forlsälla. Jag tror all det är hell nödvändigl all alla de som berörs av skolans verksamhet får mera att säga till om. Det gäller eleverna, som måsle ges siörre ansvar för den egna studiesituationen. Alla grupper inom skolpersonalen måste få siörre infiytande över sin arbetssituation. Föräldrarna måsle stimuleras lill alt bli mer delaktiga av sina barns skolarbete. Om skolan skall kunna öppna sig mot samhället och mot arbelslivel krävs hell andra möjligheter au råda över del lokala skolarbeiels organisation och innehåll. De som har det kommunalpolitiska ansvaret för skolan måste ges reell möjlighet all ikläda sig huvudmannaskapet genom all myckel av den centrala regleringen slopas.

Jag har inte i dag någon utmejslad uppfattning om hur allt detta skall bli verklighet. Säkerligen finns del också faklorer som lalar emol en långigående decenlralisering av skolansvarei. Men jag menar all i del läget behövs verkligen decentraliseringsulredningen. Olika möjligheter bör få belysas av utredningen utan inskränkande direktiv. Del är därför bra atl regeringen ändrade de förhastade besked som gavs i höstas. Jag önskar atl SSK-ulredningen nu får arbeta i lugn och ro utan applådknipande inhopp av det slag skolministern försökte sig på i höstas.

Sammanfattningen av den borgerliga skolpolitiken blir för min del;

De löften som väckte störst förväntningar- mindre klasser och mindre skolor - var enbart en läpparnas bekännelse.

I andra frågor sker etl slags slalomåkning mellan olika ståndpunkter.

Ibland verkar handlingsförlamningen vara ytterst svårhävd.

På de flesta punkterna har dock de borgerliga funnit alt del är säkrast atl lägga sig i närheten av de tidigare socialdemokraliska ställningstagandena. -

Att inte bara kritisera utan alt självständigt föra en konkret polilik hr knappast visat sig vara den borgerliga regeringens starka sida.

118

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Jag hade tänkt att ge några allmänna synpunkter på svensk skolpolitik under senare år - allmänna synpunkter av bl. a. det skälet all jag inte själv suttit i riksdagen under den senaste perioden och därför inte kunnat följa händelseutvecklingen i detalj.

Jag vill dock på elt par punkter kommentera fru Hjelm-Walléns anförande. Jag tycker all hon är litet väl snabb all fälla en kategorisk dom över den nya regeringens handlande - den har ändock inte suttit så värst länge i kanslihuset. Och ytterligare en kommentar: Om man läser regeringsdeklarationen noggrant finner man alt del inte är löften om mindre klasser som utställs. Små skolenheter och mindre klasser eftersträvas. Den som har följt SIA-debatlen och även de tre borgerliga partiernas ställningstagande i riksdagen inser ju att det i första hand är mindre undervisningsgrupper som avses med den terminologin.

Om man ser tillbaka på den pedagogiska och skolpolitiska reformverksamheten kan man urskilja en viss rytm som ganska väl följer de-

cenmernas växling.

1940-talet var utredandets decennium framför andra. Två stora utredningar - 1940 års skolutredning och 1946 års skolkommission - arbetade hela decenniet. 1950-lalet dominerades av försöksverksamhet med nioårig enhelsskola. Under 1960-lalet var man så mogen för de slora genomgripande reformbesluten, grundskolereformen 1962, den första gymnasiereformen 1964 och den andra - integrationen av gymnasium, fackskola och yrkesskola - 1968. Alli della har i hög grad gällt skolväsendels slruklur och inneburil en fullsländig omgeslallning. Det sekelgamla parallellskolesystemet har fåll lämna plats för ett enhetligare skolsystem, och ungdomsskolan ovanpå den obligatoriska skolan har också blivit enhetligare.

Under 1970-lalel har det inre arbetet stått i skolpolitikens centrum. Frågan om utvärdering av skolreformerna diskuterades livligt i börian av 1970-talel och ledde fram till en kompromissartad lösning, innebärande att en rådgivande nämnd, pedagogiska nämnden, inrättades inom skolöverstyrelsen. Frågan om del inre arbetet i skolan blev föremål för en omfattande utredning som så småningom ledde fram lill elt viktigt riksdagsbeslut våren 1976, etl beslut som dock först mot slutet av 1970-talet ledde fram till några mer påtagliga åtgärder. Del innebär atl det kommer att dröja närmare tio år innan de tankar som planterades i direktiven till SIA-utredningen kommer att omsättas i praktisk handling. Så trög-rörligt är det svenska skolsamhället, så omständligt är del alt genomföra reformer på skolans område.

Den skolpolitiska debatten under 1970-talel har, som jag uppfattat den, präglats av två skilda tendenser. Den ena beslår i en viss lillnyktring bland en del av de politiker som under det glada 1960-ialei hade alldeles orealistiska förväntningar om möjligheten atl med skolan som instrument förändra hela samhället i någon viss önskad riktning.

Man har nu insett att skolan i högre grad än man trodde aren funktion av det omgivande samhället, atl den är en ytterligt komplicerad och svårmanövrerad organisation och atl skolans elever vad beträffar attityder och värderingar utsätts för etl betydligt mera omfattande och säkerligen också effektivare inflytande i hemmen, i kamratkretsen och genom massmedia än i skolan.

Torsten Husen har i en nyligen publicerad bok - Jämlikhet genom utbildning? Perspektiv på utbildningsreformerna - gett en träffande beskrivning av denna överoptimistiska inställning och dess effekter. Han skriver; "Den enorma överskaltningen av skolans möjligheter som Tram-åtdrivande kraft' i samhället har bidragit till den konflikt med ideal (eller retorik) och verklighet i klassrummen som vi under de gångna 20-25 åren upplevt myckel starki på båda sidor om Atlanten. Frustrerade lärare har, oberoende av sin uppfattning om lärarrollen i övrigt, upplevt sig ställda inför krav av omhändenagande och uppfostrande art som inte varit kongruenla med vare sig systemets organisation eller dess resurser."

Den andra tendensen i 1970-talets skoldebatt företräds av personer

Nr 64

Torsdagen den 3 febmari 1977

Allmänpolitisk debatt

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

120

som i allmänhet har liten eller ingen erfarenhet alls från skolans vardagsvärld. Jag skulle vilja kalla dem för de nya utopisterna. De hämtar oftast sin inspiration från skolkriliker ulomlands, och ofta i länder med hell andra skollradilioner och radikalt annat samhällsmönster. Freire, Illich, Christie, Postman och Weingarten är några av dessa inspiratörer och förebilder. Man kan tolka deras kritik på två sätt, antingen så, atl den egentligen inte gäller skolan ulan del samhälle som skolan utgör en del av, eller också så, att dessa debattörer till ytterlighet förenklar en komplicerad problematik. Detta innebär att deras kritik inte bidragit till några konstruktiva lösningar i svensk skolpolitik. Det finns tvärtom risk för att dessa skolkriliker spelar konservativa och reaktionära kverulanter i händerna och därmed i praktiken fungerar som ett slags skolpolitikens Glislrupianer. Resultatet blir ofta alt seriösa debattörer tvingas försvara skolan mot denna osakliga och orättvisa kritik, trots alt en hälsosam kritik av just skolan vore behövlig.

Det hävdas ofta alt skolan tvingas arbeta med inbyggda målkonflikter. Detta är förvisso riktigt och värt att uppmärksamma. Strävan att träna eleverna i samarbete kommer exempelvis lätt i konflikt med en önskan om individuell framgång som - på både gott och ont - finns hos eleverna och som förstärks genom de grupprelaterade betygen. Det kan emellertid i dessa dagar vara värt all notera all della betygssystem infördes i folkskolan redan i början av 1940-lalet och all motivet givetvis inte var att främja konkurrensen utan alt åstadkomma en rättvisare betygsättning och därmed etl riktigare urval av elever till högre skolor än vad den tidens inträdesprov medförde. Syftet var alltså det allra bästa. I dagens heta betygsdebatt står också skilda mål gentemot varandra, mål som är svårförenliga men som vart och ett för sig är värt alt sträva efter: å ena sidan en önskan att åstadkomma en anda av samverkan och kamratskap och undvika konkurrens och stress och å andra sidan krav på rättvisa och rättssäkerhet vid bedömningen av elevernas prestationer och förutsättningar för fortsatta studier på olika vägar.

Del är viktigl alt vi noggrant analyserar och blottlägger de målkonflikter som finns och att vi blir medvetna om skolans s. k. indirekta funktioner. Men del är slarvigt eller ohederligt atl påslå eller förulsätta alt det är en enkel sak all röja undan alll del negaliva. Del finns inga enkla pa-lenllösningar. Skolans värld är dess värre sådan all vi inte kan komma ifrån målkonflikter. Del är ju också någoi som karakieriserar samhället i övrigt och dessutom varje enskild människas liv. Vi kommer ständigt i sådana situationer att vi har att välja mellan mål som är åtråvärda, men som är omöjliga eller svåra atl uppnå samtidigt. Slrutspolitik är inte till glädje i något sammanhang.

Även om nu en del av den kritik som riktas mot skolan är osaklig och aningslös, är situationen inte desto mindre den all alll inte är så bra som det borde vara. Myckel kan bli bättre och måsle bli bättre. I en situation då staten tvingar en människa all ge nio år av sill liv ål skolan är det också samhällets skyldighet all ge bl. a. de kunskaper och

färdigheter som delta samhälle kräver och som man förväntar sig att medborgarna skall ha.

Det finns skäl att hoppas att den färdriktning som SIA-utredningen pekat ul och som riksdagen lagt fast skall leda lill en bättre skola. Men det vore oklokt all inbilla sig att SlA-skolan ger lösningar på alla problem och att det skulle vara relativt oproblematiskt alt införa den. Vi har hamnat i en situation, som inte är så alldeles gynnsam för en sådan utveckling. Strävan alt ge skolan möjligheter atl anpassa verksamheten till lokala behov och förutsättningar möts nämligen av strävanden i mol-sall riktning.

Under de första hundra åren av den svenska folkskolans tillvaro fanns en medveten strävan att göra den så likformig över hela landet som möjligt. Lagstiftning, inspektionsverksamhet och statsbidragsbestämmelser var de instrument som man främst använde sig av. 1970-talets skolpolitik visar som nämnts en annan trend, nämligen atl anpassa skolans verksamhet lill det starki differentierade samhälle som Sverige i dag utgör. Decentraliserat beslutsfattande och friare användning av statsbidragen är några av de instrument som nu ställs lill kommunernas och skolornas förfogande.

En absolut likformighet framstår inte längre som etl mål i sig. Del är inte organisation och resursanvändning som bör vara lika utan de faktiska och konkreta möjligheterna för barnen alt utvecklas på bästa sätt. De krafter som nu strävar efter maximal likformighet representeras inte längre av riksdag och regering ulan av fackliga organisationer. Del är därmed upplagt för en kraftmätning mellan växande fackliga anspråk och den politiska demokratin.

Denna problematik ser nu ut alt i så hög grad komma i centrum, atl del intresse som borde ägnas ål de pedagogiska problemen riskerar all komma i skymundan. Del finns samtidigt elt slarkt behov av all bättre lära känna skolan som organisation. Vid den konferens som Vitterhetsakademien anordnade förra veckan - Människan i tekniksamhället - talade en företagsekonom, professor Eric Rhenman, över ämnet "Byråkrati och demokrati - ett organisatoriskt dilemma" och tog exempel från den svenska sjukvårdsorganisationen. Del kan vara skäl för oss som är engagerade i skolfrågor att ta fasta på en del synpunkter som han framförde. Han menade all sjukhusorganisationen karakteriseras av följande fyra drag: professionell grundstruktur, starkt byråkratiserad administration, fackligt stödd företagsdemokrati samt politisk demokrati. Jag skall inte göra någon jämförande analys mellan sjukvården och skolan pä alla dessa punkter men vill peka på elt par saker.

Skolan har onekligen etl starkt inslag av professionalism. Det lar sig bl. a. uttryck i att en rad befattningshavare har strikt avgränsade arbetsuppgifter med starkt specificerade behörigheisbesiämmelser - i. ex. att undervisa och inte göra något annat, atl undervisa på ett visst stadium eller atl undervisa i vissa ämnen. En rad nya befattningshavare med specifika uppgifter har tillkommit. Skolan blir därigenom en stel orga-

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

121

Nr 64

Torsdagen den 3 februari 1977

Alhnänpolitisk debatt

nisation och föga anpassningsbar till nya behov.

Vad företagsdemokratin beträffar så kommer den givelvis lätt i konflikt med den politiska demokratin. Del hotel svävade ständigt över arbetet i SIA-utredningen. Och del gällde inte bara lärarna och deras speciella intressen i fråga om arbetets an och arbetstidens föriäggning utan även andra personalkategorier. Tanken att eleverna skulle kunna hjälpa lill med diverse serviceuppgifter eller trivseluppgifter, t. ex. vid skollunchen, stötte exempelvis på så starkt fackligt motstånd att den fick lov all skrinläggas.

När det gäller inflytandet över verksamheten i grundskolan har vi i själva verket att göra med en besvärlig kollision mellan i och för sig rimliga och legitima intressen; de anställdas, elevernas, föräldrarnas och alla medborgares. De senare är lill yttermera visso representerade i två med varandra konkurrerande syslem: ell statligt och elt kommunalt. Atl i en sådan situation lala om skoldemokrati ulan all ange vad man menar är givelvis hell meningslöst. Men den här frågan måste lösas på ett vettigt sätt. En vidgad lokal beslutanderätt för lärare, elever och föräldrar är angelägen, men del folkliga inflytandet över skolan får för den skull inte reduceras så långt alt den politiska demokratin blir en chimär.

Jag har, herr lalman, uppehållil mig ganska myckel vid den deball som föris och förs om skolans problem. Del är ingen oviklig fråga. Mili grundlema har varit detta atl konstruktiva lösningar inte kan växa fram utifrån en ytlig och ensidig kritik av skolan och atl den våldsamma förenkling av skolans problem som man finner i åtskilliga debatlböcker och tidningsartiklar inte leder lill något positivt.

En korrekt och nyanserad bild av skolans verklighet, en realistisk uppfattning om dess möjligheter i dagens komplicerade samhälle är en ofrånkomlig föruisättning för etl framgångsrikt arbete på att göra skolan bättre.

122

Fru HJELM-WALLÉN (s) kon genmäle:

Herr talman! Herr Richardson sade att jag var snabb all fälla omdömen om den nya regeringen - dess lid har ännu varii så knapp. Men den har ändå varii så lång, all man hunnii göra de reiräller som jag nämnde i min anförande och ändra sina ställningsiaganden på del sätt som jag log upp. Mest uppseendeväckande är det väl att man nu tar avstånd från löftet om mindre klasser. Det har ju skett på olika sätt. Del har sagts här i dag men också tidigare.

1 en intervju i Skolvärlden nr 30 år 1976 säger fru Mogård följande om mindre klasser: "Observera att skrivningen mindre klasser är felaktig." Felaktigheter i regeringsdeklarationen alltså. Jag tycker att det är elt ganska fantastiskt avslöjande. Vi måste ju fråga oss; När skall vi ta de borgerliga uttalandena på allvar och när skall vi inte göra det? Del måsle vara någon reda i poliliken.

Då är det således de minskade undervisningsgrupperna vi skall ena oss om - om klasslorlekarna inte skall minskas. Då får man höra att den borgerliga regeringen minsann gjort myckel på det här området efter-

som man ökat anslaget lill särskilda medel på skolområdet - SÅS-medlen. Man har ökat del anslaget med 9 milj. kr., varav dock 8 miljoner går åt till löne- och prisomräkningar. En miljon blir över. Det är lika mycket som en krona per elev i grundskolan. Del är vad den borgerliga regeringen gör i budgetförslaget för att minska undervisningsgrupperna. Det är i sanning en högtfiygande ambitionsnivå den borgerliga regeringen har.

Nr 64

Torsdagen den 3 febmari 1977

Allmänpolitisk debatt

Hen RICHARDSON (fp) kon genmäle:

Herr talman! Jag har ingen anledning atl blanda mig i den polemik som förts mellan fru Hjelm-Wallén och statsrådet Mogård. Jag vill bara vidhålla den uppfattning jag framförde för en stund sedan, nämligen att jag tycker au det är något orättvist all efter de första inledande månaderna avkunna en kategorisk dom över och komma med negativ kritik av den nya regeringens skolpolitik. Jag vill gärna citera vad som sägs om skolan i regeringsförklaringen:

"Reformpolitiken på skolans område förs vidare. Den skall syfta lill en god utbildning anpassad lill elevernas skiftande anlag och intressen. Små skolenheter och mindre klasser eftersträvas."

Såvitt jag kan förslå finns del inget som motsäger all denna ambition fortfarande gäller. Även om fru Hjelm-Wallén nu försöker framställa de gjorda förbättringarna, t. ex. beträffande SÅS-medlen, som ganska begränsade är det ändock steg i rätt riktning.

Fru HJELM-WALLÉN (s) kon genmäle;

Herr talman] Jag gör inga kategoriska bedömningar för framliden. Jag har tittat på vad som skett sedan regeringen tillträdde, och jag kan konstalera alt det mesta som skett är all man trampat socialdemokratin i fotspåren. Del är mycket bra. Fortsätt med det, då blir politiken som bäst. Men vi kan väl i varie fall få påpeka reträtterna.

På förslag av herr andre vice talmannen beslöl kammaren att uppskjuta den fortsatta överiäggningen till kl. 19.30.

§ 5 Anmäldes och bordlades Motioner

1976/77:1344 av hen Svartberg m.JI.

med anledning av propositionen 1976/77:56 om ändring i civilförsvarslagen (1960:74)

1976/77:1345 av herrar andre vice talmannen Magnusson och Nyhage 1976/77:1346 av fru Normark m.,fl. 1976/77:1347 av hen Werner m.fl.

med anledning av propositionen 1976/77:58 om regionalpolitiskt stöd till Algots Nord AB och AB Eiser

123

Nr 64

Torsdagen den 3 febmari 1977

Meddelande om frågor

§ 6 Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts

den 3 februari

1976/77:231 av fru Sigurdsen (s) till herr statsrådet Ullsten om representation för de fackliga organisalionerna i planerad u-hjälpskonferens:

Statsrådet Ola Ullsten har i elt tal i Uppsala aviserat en vad han kallar brett upplagd idékonferens om hur Sverige skall kunna stödja u-länderna i deras arbete att bygga upp en egen industri.

Till denna brett upplagda konferens har inbjudan utgått till företrädare för regering, myndigheter, kapitalägare och förelagsledningar. Däremot har ingen inbjudan utgått till företrädare för dem som arbetar i den svenska industrin, dvs. fackliga organisationer.

Mot denna bakgrund vill jag ställa följande fråga till herr statsrådet Ullsten:

Anser regeringen inte att företrädarna för arbetare och tjänstemän i den svenska industrin, dvs. de fackliga organisalionerna, har några erfarenheter och kunskaper som skulle vara av värde i en s. k. brett upplagd idékonferens om hur Sverige skall kunna stödja u-ländernas industrialisering?

1976/77:232 av herr Hugosson (s) lill herr induslriminisiern om tidigareläggning av vissa brobyggnadsprojekt:

Vägverkets fierårsplaner upptar ett stort antal angelägna brobyggnads-projekt. 1 nuvarande bekymmersamma situation för stål- och varvsindustrin bör det vara samhällsekonomiskt fördelaktigt au tidigarelägga brobyggandet och utföra åtminstone de siörre broarna i stål. Vägverket har nyligen i en skrivelse till regeringen presenterat brobyggnadsprojekl lill en kostnad av nära 350 milj. kr. som snabbi kan komma till utförande och som skulle ge ca 2 500 årsarbeten främst inom stål-och varvsindustrin men även skapa sysselsättning inom trä- och betonginduslrin. Självfallel skulle ett tidigareläggande av dessa brobyggen också tillgodose etl angelägel vägbehov. Min fråga lill herr industriministern mot denna bakgrund blir: Kommer industriministern atl medverka lill elt tidigareläggande av angelägna brobyggnadsprojekl som leder till ökad sysselsättning inom främst stål- och varvsindustrin?

124

1976/77:233 av herr Carlsson i Tyresö (s) till fru bosladsministern om möjlighelerna all spara elkraft i hushållen:

I en intervju i TV den 2 september 1976 uttalade cenlerns partiledare Thorbjörn Fälldin:

"Planverk, byggforskning, andra myndigheter visar alt man med nu känd teknik och bättre isolering kan reducera energibehovet i våra lägenheter lill hälften. Det bör ingen bestrida. Men hälften av all energi som förbrukas går till uppvärmning utav lägenheter och lokaler. Om du sparar in, enligt de möjligheter som slår till buds, då är det en fjärdedel av all energiförbrukning. Du behöver inte spara mer än hälften av detta för att klara alla 13 kärnkraftsverken. Bevisa alt det är fel då!"

Planverket har nu i en rapport till regeringen redovisat närmare vilka möjligheter som finns atl spara energi i befintlig bebyggelse.

Med hänvisning till della vill jag till fru bosladsministern ställa följande fråga:

Hur mycket elkraft kan sparas i del befintliga husbeståndel enligt de beräkningar som gjorts av planverket, och hur många kärnkraftsreaktorer motsvarar denna inbesparing?

Nr 64

Torsdagen den 3 febmari 1977

Meddelande om .frågor

1976/77:234 av herr Rosqvist (s) lill herr arbelsmarknadsminislern om SJ:s moiorvagnsbeslällningar:

Slalens järnvägar får i budgelproposilionen medel för beslällning av nya moiorvagnar.

SJ har vänl sig till utländska tillverkare för förhandlingar om leverans av sådana vagnar.

Även svensk verkstadsindustri har möjlighet att tillverka motorvagnar. Köp av licenser för svensk tillverkning av utländska vagntyper anses vara möjlig.

Som framgår av prop. 1973:73 är krav på affärsmässighet den grundläggande principen för den statliga upphandlingen. Dock kan bl. a. sys-selsätlningsskäl erfordra vidare bedömningar än vad en strikt tillämpning av principen om affärsmässighet tillåter. Sådana vidare bedömningar skall ej göras av den upphandlande myndigheten utan av regeringen.

Är arbetsmarknadsministern villig atl vidta sädana åtgärder att SJ:s moiorvagnsbeslällningar kan ske hos svensk verkstadsindustri?

Är regeringen beredd att - om sä skulle erfordras - göra den vidare bedömning vid statlig upphandling som innebär att sysselsätiningsskäl går före kravet på affärsmässighet?

1976/77:235 av herr Eriksson i Stockholm (vpk) till herr kommunmi-nislern om praktikanter i kommunal tjänst:

Praktikanter på den s. k. offentliga sektorn, främst inom barnomsorgen, utnyttjas på ett sätt som minst sagt måste betecknas som diskriminerande. För alla de ungdomar som har länkl sig en ulbildning som förskollärare krävs del s. k. förpraklik. Men del finns ingen garanti all praktiken leder till utbildning. Del finns fier ungdomar som är praktikanter än det finns utbildningsmöjligheter.

På grund av kommunernas dåliga ekonomi har man satt i system att

125

Nr 64

Torsdagen den 3 febmari 1977

Meddelande om frågor

använda praktikanter som billig arbetskraft. Praktikanterna har samma långa arbetstid som utbildad personal och utför samma arbetsuppgifter som någon annan anställd skulle ha utfört, men de har en avsevärt lägre ersättning. Ersättningen varierar från kommun till kommun och sätts helt godtyckligt beroende på alt praklikriänslerna inte är reglerade av arbetsmarknadens parter.

Med hänvisning lill del anförda vill jag till herr kommunminislern ställa följande fråga:

Vilka åtgärder ämnar regeringen vidta för att stoppa utnyttjandet av praktikanter i kommunal riänsl, och vad tänker regeringen föreslå för att förbättra praktikanternas villkor?

1976/77:236 av herr tredje vice talmannen Eriksson (fp) lill herr kommunikationsministern om postnummer i telefonkatalogens adressuppgifter;

Många upplever det som en brist atl postnummer inte finns införda i telefonkatalogen. Förslag har flera gånger framförts om en "sammanslagning" av postnummer- och telefonkatalogerna. En sådan åtgärd skulle säkert uppfattas som myckel praktisk.

I trafikutskottets betänkande 1975:2 avstyrktes en molion i ärendet med motiveringen atl frågan var under utredning.

Med hänvisning till det anförda vill jag fråga herr kommunikationsministern:

Avser slalsrådel all föreslå kompleltering av adressuppgifterna i telefonkatalogen med postnummer?

1976/77:237 av herr Feldi (s) till herr kommunministern om ministerrådets initiativ till nordiskt samarbete:

Del för regeringens nordiska samarbete ansvariga statsrådet Johannes Anlonsson har i tidskriften Nordisk Kontakt, nr 16 år 1976, ullalat följande: "Nordiska rådet bör även i framliden vara basen för del nordiska samarbetet. De impulser och idéer och förslag som kommer därifrån bör ministerrådet sedan klä i konkret handling. Detia utesluter inte att ministerrådet själv kan och bör ta initiativ när behov föreligger."

Med anledning av detta uttalande vill jag fråga herr kommunminislern Anlonsson:

Är del verkligen regeringens uppfattning all ministerrådet bara skall la initiativ till nordiskt samarbete i undanlagsfall?

126

1976/77:238 av herr Måbrink (vpk) lill herr industriministern om sysselsättningen vid viss statsägd träindustri:

Ljusdal är en kommun som har drabbats hårt av arbetslöshet och avfolkning. Ytterhogdal är en annan kommun som befinner sig i samma situation.

I Ljusdal finns en statsägd träindustri. Ljusdals Träprodukler. 1 de-      Nr 64
cember 1976 brann en del av den industrin. Den delen sysselsatte 35      Torsdagen den
anställda.                                                                     3 febmari 1977

Nu vill man, under förevändning atl del saknas andra lämpliga lokaler ----

i Ljusdal, flytla den del av tillverkningen som brann till Ytterhogdal. Meddelande om
Enligt uppgift är det fråga om ell provisorium. .frågor

Det innebär att 35 anställda i Ljusdal kommer att ställas utan jobb t. v. I stället kommer 35 personer i Ytterhogdal att få jobb under en tid, ingen vet hur länge.

Mot bakgrund av det anförda vill jag ställa följande fråga lill herr industriministern;

Kommer industriministern all vidta åtgärder för att hindra all man spelar hasard med de anställdas trygghet på det sätt som exemplet visar?

S 7 Kammaren åtskildes kl. 17.58.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Ge/nen