Riksdagens protokoll 1976/77:63 Onsdagen den 2 februari

ProtokollRiksdagens protokoll 1976/77:63

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1976/77:63

Onsdagen den 2 februari

Kl.  19.30

Förhandlingarna leddes till en början av herr förste vice talmannen.

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

§ 1 Allmänpolitisk debatt (forts.)

Herr HAGBERG i Boriänge (vpk):

Herr talman! Att förlora jobbet eller slå inför hotel alt förlora jobbet eller bli permitterad är i dag en realitet för många arbetare, och man frågar sig: Varför? Vad lever vi i för samhällssystem som ställer folk utan arbete? Vad är det för samhällssystem med företag som planerar så dåligt eller inte planerar alls? Strukturförändringar mynnar ut i hot om stor arbetslöshet, hotar hela bygder, driver på centralisering av befolkning och kapital.

Arbetarna i den malmbaserade produktionen drabbas nu av en stor strukturkris. Malmen är ju en av våra stora råvaror. Vi behöver inte gå många år tillbaka i tiden för att finna en parallell i skogs- och massa-industrins strukturkris, som häriade hårt i Ådalen och omkringliggande områden. Nu är det Bergslagens tur.

Struklurkrisen inom gruv- och stålindustrin är allvarlig därför att denna industri är basen för så mycken annan sysselsättning i vårt land. I den västliga väriden sker strukturomvandlingarna bara på ett sätt - kapitalet lägger ned företag, rationaliserar och minskar sysselsättningen. Någon planering för ersättningsindustrier eller andra arbetstillfällen finns inte. Delta är det främsta kännetecknet på kapitalets anarki: bristen på planering.

Gårdagens och dagens besked från LM Ericsson, där över 2 000 arbetstillfällen skall försvinna, är ytterligare ett bevis på att kapilalintressena inte förmår planera sin verksamhet för full sysselsättning. Det är arbetarna som får betala krisen med minskad sysselsättning, sämre arbetsförhållanden, återhållsam löneutveckling som inte ens motsvarar inflationen, skaltebelalda utbildningar och AMS-jobb. Kapitalet får sitta i orubbat bo. Det mister ju inte ens sin aktieutdelning.

Vad kan i dag arbetarna göra åt kapitalels häriningar? Är lagarna på arbelsmarknaden så utformade att facket kan tvinga kapitalet att betala krisen? Medbestämmandelagen, som redan har prövats, har visat sig oduglig. Lagen om anställningsskydd likaså. Vad blev det av arbetslivets förnyelse, som socialdemokrater så vackert talade om förut? Det som återstår för arbetarna är bara facklig kamp.

Den konjunktur- och strukturbetingade sysselsättningskrisen finns i dag i flera branscher, men vad som nu händer inom gruv- och stålin-

121

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

122

dustrin är betecknande för alla branscher som är i kris. I slrukturkrisens namn försvinner 1 000 jobb på NJA och flera hundra i Oxelösund. Inom Kopparbergs län försvinner jobben i Vikmanshytte bruk, få ersättningsjobb ordnas - och Domnarvels Jernverk skär ner med 800 anställda. Gruvorna i Grängesberg, Håksberg och Blötberget hotas av nedskärningar av stora mått. Dessutom skall samhället och arbetarna betala konjunkturkrisen genom permitteringar. Bl. a. skall det stora järnverket i Domnarvet permittera 3 500 man.

Del som nu pågår vill inte den borgeriiga regeringen göra någonting åt. Man vill endast ge stimulanser, utbitdningsstöd o. d. Men planerna på att minska antalet sysselsatta berörsju inte av de här stödåtgärderna. Och industriminister Åsling har ju sagt all man skall vänta på handels-och specialstålsutredningarna. Medan man väntar är del anställningsstopp. Arbetsstyrkan minskar med s. k. naluriig avgång. Arbetstillfällena minskar i antal, inga nya kommer till och inga är planerade. Situationen är allvarlig.

Dessutom har industriministern myntat begreppet att företagen är ansvariga för sysselsättningen. Ett exempel har vi i Vikmanshytte bruk. Med denna passiva politik godkänner regeringen storbolagens åtgärder alt minska antalet sysselsättningstillfällen. Inga undanmanövrer kan frånta regeringen ansvaret för storfinansens åtgärder.

Stålindustrins problem berör främst två områden. Bergslagen och Norrbotten. I Bergslagen hotas sysselsättningen, och Norrbotten får inga fier arbetstillfällen som kan lösa dess sysselsättningskris. Spelet kring Stålverk 80 med dess turer kring antalet ton, 4 miljoner eller 2,5 miljoner, är i själva verket spelet om var kapitalet skall investeras.

Det är bara vpk som ställt frågan om Stålverk 80 och stålindustrins framtid på etl kvalitativt nytt sätt: Förädla malmen i Sverige så långt som möjligt till färdig produkt! Då är det inte fråga om antal ton ulan om sysselsättningstillfällen. Antalet ton blir i stället avgörande för hur mycket som skall förädlas. För detta krävs en planering - inte kapitalets anarki.

Men Stålverk 80 har lagts på is. Den socialdemokratiska oppositionen kräver Stålverk 80 men förbinder inte detta krav med en plan för vidareförädling ulan överiämnar i praktiken denna del till storfinansen i Bergslagen. Nu har även stålbolagen i Bergslagen råkat i kris. Hånet över NJA är inte längre så stort - nu kräver de ju själva statlig hjälp.

Man motiverar della med likviditetssvårigheter. Ta Stora Kopparberg som exempel! Domnarvels Jernverk orkar inte självt stå för sina investeringar. Bolagsstyrelsen säger att man inte skall få någon hjälp från den övriga delen av koncernen. Samma ägare som i Stora Kopparberg sitter också i bolag som vidareförädlar stålet och håvar in vinster där. Men just processen inom stålindustrin skall skattebetalarna bekosta genom investeringsstöd - det är ju dit man vill komma. Del är väl så, att de stora privata stålbolagen vill ha Stålverk 80-miljarderna, som då kommer att hamna som rekonstruktions- och vidareutvecklingsbidrag i dessa bo-

lag. Resultatet får arbetarna betala.

Detta är borgerlig politik. Man måste tyvärr konstatera att också den gamla regeringen har varit inne på den vägen. Socialdemokrater yrkar ju i dag på statlig insatser i de privata storbolagen men har knappast ställt krav på att kapitalismen inte skall få sitta kvar i orubbat bo. En sådan politik ligger långt från en planerad ekonomi. Kapitalets profit-och spekulationsjakl måste hindras. Därför krävs en statlig politik som vidtar åtgärder i de arbetandes intressen.

De som drabbas av struklurkrisen, dvs. arbetare och tjänstemän, bönder, serviceidkare och deras anställda samt småföretagare av olika slag, måste ha ett gemensamt intresse av att rädda sysselsättningen på utsatta orter. Därför är del ell krav atl arbetstillfällena måste få vara kvar. Vi kan inte acceptera att de får försvinna med den naturiiga avgången. Bolagen skall åläggas att behålla arbetskraften tills en samlad sysselsäti-ningsplan finns och nya sysselsättningstillfällen kan skapas.

Staten måste gå in och planera nya arbetstillfällen i förädlingen av stål. Storfinansen har visat sig vara helt oförmögen till en sådan utveckling. En nationalisering av stålindustrin är därför nödvändig för att regionalpolitiska och samhällsekonomiska skäl skall kunna tas som utgångspunkt för åtgärder.

All låta kapitalel sköta strukturomvandlingen på sina egna villkor för obönhörligt följder för arbetarna. Rationaliseringen tar fart, effektiviteten ökar, arbetshels och utslagning blir än mer påtagliga. Samtidigt slänger man ute allt fler från den egentliga industrin och arbetsmarknaden. Är inte detta ell omänskligt system? Den borgerliga regeringen kan skryta med all man skall lägga fram en ny arbetsmiljölag. Men frågor om arbetstakt, arbetshels, rationaliseringar, ja, kort sagt det som bestämmer om en arbetare får eller kan la ett jobb, finns inte med i denna lag. Där råder som tidigare arbetsköparnas makt, utövad genom deras ägande av produktionsmedlen, som S 32 är ett uttryck för.

Vi som våren 1976 var mycket kritiska mot medbestämmandelagen och påstod att den inte skulle ge arbetarna några verkliga maktbefogenheter på sina arbetsplatser har nu blivit sannspådda mycket tidigare än vi trodde. Endast en månad efter det att lagen trätt i kraft visar det sig att den inte biter på kapitalets makt. Nog måste väl de statsråd som då talade om atl 5; 32 var bortsopad rodna, när de nu tar de orden i sin mun. Inte heller kommer de medbestämmandeavtal som ännu inte är tecknade alt ge fackföreningen någon egentlig makt all sälla mot kapitalets makt. Vem inbillar sig att arbetsköparna frivilligt frånhänder sig denna makt? För det krävs inte illusioner om utbildningar utan en mobilisering av hela fackföreningsrörelsen i kamp mot arbetsköparna, inte i samförstånd med dessa.

Det är många arbetare som är besvikna på de löften och mytbildningar som den gamla socialdemokratiska regeringen har spridit. Bl. a. på min arbetsplats i Domnarvels Jernverk fick vi besked om atl del skulle bli perrnitteringar, och då sade man från fackföreningshåll att medbesläm-

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

123

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

124

mandelagen kommer att rädda oss. Det gjorde den inte. Sedan hoppades man på lagen om anställningsskydd. Men även där visade det sig att det är arbetsköparnas värderingar som är utslagsgivande. Det slår kvar all arbetslivets förnyelse är en aning stött i kanten, lindrigt uttryckt.

Tyvärr vet vi att den borgerliga regeringen varken vill eller kan klara dagens problem. Borgerlig politik kan inte lösa frågan om sysselsättning. Frågorna hopar sig inför framtiden.

Kommer olika investeringsbidrag och subventioner att rädda sysselsättningen i Bergslagens bruksorter eller på andra håll? Svaret är nej. Kommer subventioner till storbolagen att leda till att stålindustrin blir en bas för vidareförädling i vårl land? Svaret är nej. Kommer subventioner till storbolagen all ge framtidsplaner för framtida sysselsättning? Svaret är också här nej. Kommer den borgerliga regeringen att tvinga t. ex. LM att investera och förädla i Sverige och upphöra med kapitalexport? Svaret är nej. Svaren är nej därför att den borgeriiga regeringen överiåter framtidsplaneringen till profitintressena.

Vad som behövs i dag är därför en annan politik där hela gruv- och slålsektorn nationaliseras, att man gör ett program för en nyorientering, att man möjliggör en högre förädling och att den blir huvudmålet för framtida investeringar och atl elt långtidsprogram utarbetas, att Stålverk 80 slår upp i en ny gestall, alt ämnen och valsade produkter kombineras med högre förädling, alt inga sysselsällningsminskningar, permitteringar och företagsnedläggningar görs innan motsvarande sysselsättning tillförts de orter och regioner som är hotade i dag.

Tyvärr kan inte arbetarklassen se någon slagkraftig lagstiftning som stöder denna kamp. Lagarna är tunna och innehållslösa när kapitalet visar sitt rätta jag. Ägandet och makten är hos kapitalisterna, >! 32 är kvar. Mot detta måste hela arbetarrörelsen samlas i en kamp mot arbetsköparna, samförståndspolitiken med arbetsköparna läggas åt sidan. Endast genom en sådan politik kan arbetsköparnas makt beskäras.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! En av slutmeningarna i finansplanen lyder: Utsikterna för det kommande året är osäkra. Det kan man hälla med om efter att ha tagit del av den senaste tidens debatt i tidningar och annorstädes, och man kan väl inte heller säga atl enigheten i dagens riksdagsdebatt om den svenska ekonomin har varit fullständig, tvärtom. Men att vi vintern-våren 1977 har ett bekymmersamt läge torde vara svårt atl motsäga. Fortsättningen får vi avvakta, innan någon slutlig prognos kan göras. Det är dock viktigt atl stryka under att Sveriges grundförutsättningar alt hävda sig i den internationella konkurrensen är goda.

Vi har rika naturresurser. Produktionskapaciteten är inom flera sektorer av näringslivet väl utbyggd och ligger på hög teknisk nivå. Personalen är välutbildad och initiativkraftig. Arbelsmarknaden är välorganiserad. Men skall dessa och en del andra positiva faktorer ge oss etl bra hel-helsresultat, måste den nya regeringen komma till rätta med en del all-

variiga svagheter i den svenska ekonomin, svagheter som man fåll ta över från den socialdemokratiska epoken. Dit hör kostnadsutvecklingen. I Sverige har kostnaderna ökat med sprinterfart, medan våra främsta konkurrentländer har hållit långdistanstempo. Som bekant tappar man andan, om man skall springa mycket fort under en längre tid. Och nu är del fråga om huruvida inte det svenska näringslivet håller på atl göra det. Någon form av andningspaus i det här avseendet synes vara nödvändig.

Då råder oss en del "doktorer" att devalvera. Andra säger: Hoppa ur valulaormen! Klokast förefaller vara alt alla parter lugnar ner tempot litet grand, så orkar vi säkert hålla ut och komma igen när chansen åter bjuds.

Det betyder inte elt ögonblick alt vi bara skall slå oss till ro och lita till de självläkande krafterna, som oppositionen så gärna talar om. Tvärtom kräver den närmaste tiden en kraftig anpassning av arbetsmarknadspolitiken. Budgetpropositionen visar atl regeringens främsta mål är all upprätthålla den fulla sysselsättningen. Mot bakgrund av den stora ökning av varslen som skett under december 1976 och i januari 1977 kan det bli svårt att hålla sig kvar på samma höga sysselsätlningsnivå som hittills. Arbetsmarknadsminister Ahlmark har varit medveten om del och därför lagt fram ell sysselsättningspaket till en kostnad av 1 500 milj. kr. Den satsningen, tillsammans med de resurser som ullovas i budgetpropositionen, bör göra det möjligt att bromsa upp utvecklingen mot ökad arbetslöshet.

Sedda mot bakgrund av vad vi i folkpartiet sagt tidigare och även skrivit i en del motioner om arbetsmarknadspolitik kan följande förslag i det här paketet särskilt noteras:

För del första: Åtgärderna sätts in så alt hotel mot arbetslöshet i första hand kan avvärjas inom företagen. Varsel kan genom kraftigt förstärkta utbildningsbidrag, tidigareläggning av statliga och kommunala beställningar m. m, tas tillbaka och förbli outlösta. Vi har för vår del hävdat att första fronten mot arbetslöshet alltid måste gå inne i företagen. Det här är goda exempel på den politiken.

För att dokumentera mitt påslående om folkpartiets förflutna i del här avseendet vill jag erinra om 1972 års partimotion från folkpartiet. Där sägs redan i inledningen: "En utbyggnad av arbetsmarknadspolitiken måste enligt vår mening ges en delvis ny inriktning genom att prioritera åtgärder ägnade att förebygga arbetslöshet, öka.möjligheterna att placera svårplacerad arbetskraft på den öppna marknaden samt att kartlägga och bekämpa dold arbetslöshet."

För det andra, herr talman, bör följande huvudlinje i del här paketet observeras. Det gäller de utsatta grupperna på arbetsmarknaden. Deras situation togs också upp i 1972 års partimotion. Det framgick av det korta citat som jag nyss anfört. 1 arbetsmarknadsministerns sysselsättningspaket finns väsentliga insatser avsedda all hjälpa handikappade, kvinnor, ungdom och andra grupper som har svårt att komma in på

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

125

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Alhnänpolitisk debatt

126

arbetsmarknaden eller hålla sig kvar när det böriar kärva. Dit hör förslagen om utökning av praktikplatser, att ungdom under 20 år får större möjlighet alt della i arbetsmarknadsutbildning, höjning av statsbidraget för kommunala beredskapsarbeten för ungdom, höjning av det s. k. jämställdhetsbidraget m. fl. Här ges åter exempel på att folkpartiets krav på garanterad sysselsättning för ungdom förverkligas steg för steg.

För det tredje vill jag fästa uppmärksamheten på arbetsförmedlingens betydelse. En folkpartites, hämtad ur en parlimotion av tidigt 1970-tal, lyder: Arbetsförmedling är etl jämförelsevis billigt arbetsmarknadspolitiskt medel. Den totala årskostnaden för en arbetsförmedlares tjänster har beräknats motsvara samhällskostnaden för etl par tiotal årsarbetslösa. Samhällsekonomiskt lönar del sig således att satsa på en effektiv arbetsförmedling.

Under senare år har också en successiv uppbyggnad av arbetsmarknadsverkets resurser skett. 1 nästa budget tilldelas verket inte mindre än 240 nya tjänster, varav 100 får tillsättas redan den 1 mars i år. Del är en kraftig satsning som bör ge resultat i etl effektivare förmedlingsarbete. Till det skall läggas den fortgående upprustningen av verkets ADB-resurser, som kommer all leda till väsentliga förbättringar av förmedlingsverksamheten. Sammanlaget är det fråga om betydande förbättringar av arbetsmarknadspolitiken, och det behövs verkligen i en tid med lågkonjunktur och växande strukturproblem inom näringslivet.

Den här satsningen av regeringen kontrasterar också bjärt mot den beskrivning av sysselsättningsläget som den socialdemokratiska oppositionen ger i sin partimotion om arbetsmarknadspolitiken. När jag häromdagen läste den blev jag minst sagt häpen redan av inledningsmeningarna. Där görs gällande att den regeringsbildande majoriteten vill dämpa ambitionerna för vår sysselsättningspolitik. Hur kan man påstå något så felaktigt? Den budget statsrådet Mundebo har lagt fram och det sysselsättningspaket arbetsmarknadsminister Ahlmark har presenterat visar på motsatsen. Sysselsättningen har fått främsta prioritet i regeringens arbete.

Men vad skall man säga om oppositionens egel budgetalternativ, vars främsta kännetecken är att den lägger ytleriigare bördor på näringslivet? Vi har etl näringsliv som redan håller på alt pressas ut från den ena exportmarknaden efter den andra. I finansplanen redovisas att exportpriset på svenska bearbetade varor steg med 29 % åren 1974-1976, medan det genomsnittliga exportpriset i svenska kronor för OECD-länderna steg med endast 10 96. Det betyder en relativ prisstegring på 17 96 under två år. Della har resulterat i föriusler av marknadsandelar på ungefär lika många procent. Dessvärre betyder det också föriorade marknadsandelar för den importkonkurrerande svenska hemmamarknadsindustrin.

I det läget kan ingen påstå atl man ökar tryggheten i jobbet genom au öka näringslivets kostnader med högre arbetsgivaravgifter. Man gör det inte heller genom att, som socialdemokraterna vill, ta bort de stimulanser som den nya regeringen vill ge den mindre och medelstora

företagsamheten. Det föreslår oppositionen i etl läge, då industriproduktionen under 1976 minskade med 2 %. Det är andra året i följd som industriproduktionen i landet minskar, vilket är helt unikt för efterkrigstiden.

Man har anledning atl fråga sig varför del har blivit så här illa. Den internationella lågkonjunkturen är en förklarande faktor, som tidigare sagts. Lika klart är det höga kostnadslägel en annan faktor. Men räcker de förklaringarna? Eller är del så att vårl näringsliv slår inför allvariiga strukturförändringar, där hela branscher håller på att slås ut? När man betraktar exempelvis lekobranschen, där man talar om alt antalet sysselsatta på relativt kort tid kan halveras, så ligger elt ja som svar snubblande nära. Nu tror jag inte att det kommer att gå så illa. Svensk tekoindustri liksom andra krisbranscher kommer säkert atl finna nischer i marknaden som ger livsrum. Men det kräver ingående prövning bransch för bransch. Och framför allt måste den nya regeringen lyckas atl steg för steg lägga om skattepolitik och näringspolitik, så atl svensk företagsamhet åter kan arbeta med optimism. Del är den säkra vägen lill tryggare jobb och förbättrad levnadsstandard för löntagarna.

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Herr INGEMUND BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! 1 valrörelsen hävdade de borgeriiga partiernas företrädare att om man bara fick elt regeringsskifte så skulle vi få ett nytt näringspolitiskt klimat. Ett regeringsskifte skulle i sig självt betyda en stimulans till nya krafttag inom vårt näringsliv, och därför ansåg man ett regeringsskifte nödvändigt.

Vi har fåll ett regeringsskifte, och hur ser nu det näringspolitiska klimatet ut? Har vi upplevt en nyländning i svenskt näringsliv? Nej, vi har fått uppleva en oerhörd pessimism inför framtiden inom näringslivet - och det är inte så underligt, så som regeringen svartmålar den svenska industrins framtid.

Det nya näringspolitiska klimatet kännetecknas av betydande osäkerhet.

Man märker nu en spirande irritation inom vissa företagargrupper, som lovades stora lättnader. Jag såg härförleden atl några företagare frågade arbetsmarknadsminister Ahlmark om han slängt i papperskorgen sitt heliga löfte att slopa arbetsgivaravgiften för fem anställda i företagen.

Detta leder mig, herr talman, fram till en mera allmän fråga som jag anser alt man skall ställa under den allmänpolitiska debatten: Hur stämmer nu regeringsförslagen med de borgerliga partiernas stolta valmanifest?

Jag skall granska elt löfte - enligt min mening elt myckel viktigt sådant. Till pukor och trumpeter presenterade centern tidigt före valet ett näringspolitiskt program. Det mest säljbara argumentet för programmet var löftet om att skapa 400 000 nya jobb fram tiJJ 1980. Centerpartisterna blev djupt sårade när någon vågade ifrågasätta deras möjligheter atl åstadkomma delta. Som svar på frågan hur man skulle gå

127

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

128

i land med uppgiften presenterades frimodiga uttalanden. Om bara viljan fanns så skulle det ordna sig - socialdemokraterna saknade viljan. Vår nuvarande industriminister menade förra året i en debatt här i riksdagen att vad som behövdes för alt nå målet var "mod och kurage".

Del var ju inte så konstigt att många väljare tänkte atl här har det största oppositionspartiet utarbetat ett näringspolitiskt program som innebär 400 000 nya jobb som mål, och en stor del av de jobben skall vara inom industrin. Då måste ju della parti ha haft vissa tankar om hur det skall kunna förverkligas. Partiet begärde ju att få komma i regeringsställning för atl bli i tillfälle att genomföra sitt program.

Nu har vi sett den första viljeyttringen från regeringen i sysselsättningsfrågan. Redan i regeringsdeklarationen sökte jag med ljus och lykta efter de 400 000 nya jobben. I det aktstycket visade man stor ordkarghet på den här punkten. Man nöjde sig med alt säga: "Nya arbetstillfällen måste skapas inom näringslivet."

Hur blir det då med den saken? Hur många nya jobb avsätter det nya näringspolitiska klimatet?

1 sin första budget räknar nu regeringen med att industrisysselsättningen skall minska med 30 000 platser under år 1977. Vad gör man då för atl motverka detta? Vad är det man har "mod och kurage" att göra, för att citera herr Åsling? Vad föreslår man för att infria sitt löfte om 400 000 nya jobb? Ingenting. Man nöjer sig med atl utgå ifrån atl kvinnorna skall stanna hemma - eller, för all uttrycka sig med regeringens eget språk: "Kvinnornas utträde på arbelsmarknaden under 1977 kommer atl ske i något långsammare tempo." Och så räknar man med att allt fler personer skall utnyttja möjligheten att pensionera sig. Nu kommer man visseriigen att medverka till att den så kritiserade offentliga sektorn skall öka sysselsättningen med 35 000 jobb under 1977, men som synes blir den totala ökningen ringa. Det fattas 395 000 av de 400 000 nya jobben.

Jag märker hur centerns företrädare inte vill kännas vid sitt löfte om 400 000 nya jobb. Man hittar på de mest tokiga bortförklaringar. Men det går inte hem. Alla TV-tittare och radiolyssnare har i gott minne hur centerns talesmän i alla debatter slog fast sitt löfte om 400 000 nya jobb. Den som ifrågasatte den saken var en ohederlig person.

Folkpartiet gjorde stort nummer av sitt förslag till ungdomsgaranti. När vi ville ha litet klarare besked om innebörden blev man mäkta upprörd. Folkpartiet garanterade alla ungdomar arbete, utbildning eller praktik. Det fick man med i regeringsdeklarationen. Det tyckte vi var bra. "Alla ungdomar skall garanteras arbete, praktik eller utbildning" står del i regeringsdeklarationen. Vi väntade med spänning på hur delta löfte skulle infrias genom praktiska åtgärder. Nu läser vi i arbetsmarknadsministerns bilaga till budgetpropositionen att alla ungdomar skall garanteras erbjudande om arbete, praktik eller utbildning. Att, herr talman, påpeka skillnaden mellan alt garantera arbete och alt garanteras erbjudande är inte kitslighet. Det är bara alt konstalera alt kontakten med

verkligheten visat sig vara besvärande. Verkligheten förändrar man inte med slagord och paroller.

Hur skall kvinnornas berättigade krav på arbete kunna infrias, om inte samhället ser till alt sysselsättningen ökar? Hur skall vi klara jobb till ungdomarna? Hur skall vi kunna åstadkomma regional balans, om man nöjer sig med alt notera all induslrisysselsättningen komrner att minska men atl arbetslösheten därför inte behöver bli så omfattande, eflersom kvinnorna stannar hemma och allt fler pensionerar sig?

Under den allmänpolitiska debatten är det regeringens politik som skall granskas. Del är då regeringen skall avkrävas besked. Från socialdemokratiskt håll har vi i partimotioner visat hur vi anser atl sysselsällnings-och näringspolitiken bör bedrivas. Vi har ställt krav på omedelbara åtgärder, som behövs för att klara de aktuella sysselsättningsproblemen. En del åtgärder har genomförts, och det är bra, men andra har uteblivit. Vi anser det beklagligt atl regeringen i höstas ansåg att man kunde minska stimulansen till kommuner och landsting när det gällde all skaffa jobb lill ungdomarna. Beslutet om att sänka statsbidraget från 75 96 lill 60 96 har uppfattats av kommunerna på del sällel, all man inte ansett det lika nödvändigt rned krafttag. Nu har regeringen bestämt sig för atl återgå till 75 96, och det är bra, men dröjsmålet har varit onödigt.

Vi har i vår partimotion föreslagit en utbyggnad av arbetsmarknadspolitiken, och vi har i en utföriig motion arbetat fram förslag lill näringspolitiska åtgärder.

Före valet sammanfattade vi socialdemokrater vår syn på sysselsättningspolitiken på följande sätt: "För all på längre sikt trygga rätten till arbete måste samhället redan i dag utforma framlidens sysselsättningspolitik. En sådan politik kan inte bygga på en passiv väntan på vad det privata kapitalet skall företa sig. Samhället måste aktivt gå in och leda arbetet för all skapa nya arbetstillfällen."

Vi kommer längre fram i vår att utförligt få diskutera de förslag som vi har fört fram i våra motioner.

För sysselsättningen på både kort och lång sikt är den ekonomiska politik vi förordar en förutsättning. Vi måste ha en stark ekonomi för alt samhället skall kunna sätta in massiva åtgärder när del behövs. Hade vi inte haft den här fullmakten och en stark ekonomi, så hade inte herr Ahlmark kunnat lägga fram sitt sysselsättningspaket. Det är en förutsättning att man har en stark ekonomi. Åtgärderna skall nämligen kunna vara riktade mot branscher, mot regioner och mot enskilda och grupper som berörs av svårigheterna. Endast genom en sysselsättningspolitik så utformad klarar vi målet Arbete åt alla.

Till sist vill jag i korthet beröra arbetsrätten och arbetsmiljön. Jag beklagar atl regeringen försenat ett par viktiga reformer. Jag syftar bl. a. på arbelsmiljölagen. Denna reform var så väl förberedd vid regerings-skiftel alt något dröjsmål inte hade behövt komma i fråga.

Vi har i en motion föreslagit de förbältringar i medbestämmandelagen som vi utfäste i valrörelsen. Bifaller riksdagen våra yrkanden och förslag

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

129

9 Riksda.veiis protokoll 1976/77:62-63

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

får medbestämmandelagen det utseende som vi socialdemokrater och löntagarnas organisationer var ense om.

Jag beklagar all regeringen inte klarat upp den oklarhet de borgerliga partierna orsakade vid behandlingen av förslaget förra året. De borgeriiga hävdade atl det rådde en motsättning mellan aktiebolagslagen och medbestämmandelagen. De ville inte att riksdagen skulle ställa sig bakom det uttalande regeringen gjorde utan begärde i stället att regeringen före årsskiftet skulle lägga fram ett nytt förslag. Del var de borgeriiga som skapade oklarheten genom att driva sin vilja igenom. I del läge som uppstod var del givelvis min avsikt att se till all frågan klarades upp före årsskiftet.

Min efterträdare informerades omedelbart om vad han hade ställt lill med och atl det var erforderligt att klara upp saken snarast. Det är anmärkningsvärt att regeringen ännu inte lagt fram förslag till lösning. Den otålighet som LO och TCO gett till känna är fullt förståelig.

Jag menar, herr talman, att varie dröjsmål måste tolkas som ovilja från regeringens sida alt medverka till ökat inflytande för de anställda.

130

Herr WIRTÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ingemund Bengtsson i Varberg menade alt vi hade hävdat i valrörelsen all det var en stimualans i sig att få en växling vid makten. Del är ett påstående som vi förvisso slår fast vid. Jag tror att det har varit mycket välgörande med den regeringsväxling som vi fått uppleva här i Sverige efter den 19 september och iakttaga vilken kursändring som är på väg i den svenska politiken. Åtskilliga kan noteras befinna sig på den sida där man tycker all det har skett väsentliga förbättringar.

Låt mig bara la det stora löntagarkollektivet i vanliga inkomstklasser, arbetande på heltid. Det är klart all de människorna finner en förbättrad skatteskala på den statliga sidan myckel positiv och att även de har en rimligare marginalskatt att möta under 1977 än om den gamla regeringen suttit kvar.

Om vi går över på förelagssidan, som herr Bengtsson speciellt ville tala om, kan jag lill alt böria med säga atl del i varie fall inte i mitt tidigare anförande fanns någonting av svartmålning av näringslivet. Tvärtom! Jag redovisade de många positiva faktorer som del svenska näringslivet har i tävlan med andra länders näringsliv. Men vi kan inte blunda för fakta, herr Bengtsson. Det finns, som jag sade här förut, ett par myckel besvärande omständigheter just nu, och kostnadsläget är en av de faktorer som gör att konkurrenskraften urholkats.

Men om vi tittar något på vad den nya regeringen har presterat för att förbättra näringslivets villkor kan jag väl få böria med alt erinra om vad vi gjorde med fåmansbolagen: vi skapade större likställighet mellan kvinnor och män i de små företagen, vi ville att man inte skulle få ekonomiskt diskriminera kvinnans arbetsinsats. Men oppositionen vill nu överraskande nog återinföra de orimliga reglerna om sambeskaitning

av familjeföretagare.

Den nya regeringen vill gå vidare och förbättra egenföretagarnas villkor genom att befria dem från allmän arbetsgivaravgift på inkomster upp till 30 000. Det säger herr Bengtssons parti nej till och vill behålla 18 000 som gräns.

Differentieringen av arbetsgivaravgifterna, som vi talat om, är i dag tack vare den nya regeringen en realitet i det inre stödområdet - en åtgärd som herr Bengtssons parti vill upphäva för all införa en generell arbetsgivaravgift över hela Sverige.

Vidare kommer förslag om hur generationsväxlingarna skall klaras lättare. - Om tiden medgav det skulle jag kunna fortsätta den här katalogen för atl visa hur fel herr Bengtsson hade i sitt anförande på den här punkten.

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Herr INGEMUND BENGTSSON i Varberg (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vidhåller att de borgerliga partiernas förespeglingar före valet - om del bara blev en ny regering så skulle del bli ett helt annat företagsekonomiskt klimat - var felaktiga. Jag hävdar att många av svårigheterna i dag inom svenskt näringsliv beror på den osäkerhet man känner efter den nya regeringens tillkomst. Jag hävdar bestämt all alla våra åtgärder för alt lill samhället dra in nya inkomster i form av skatter och pålagor på företagen har vidtagits för atl stärka ekonomin och trygga sysselsättningen på lång sikt.

Herr Wirtén talade om en sänkning av arbetsgivaravgiften i del inre stödområdet. Vad det gäller är en sänkning på 2 96. Den är mycket marginell för företagen och har inte skapat etl enda nytt jobb. Men sammantaget kostar den omkring 125 miljoner. Vår metod är i stället riktade åtgärder. Vi vill sätta in stödåtgärderna precis där de behövs och inte breda ul dem över hela fältet.

Herr Wirtén skröt om alla de insatser man gjort för att trygga sysselsättningen och skapa jobb för ungdomarna och gjorde gällande att arbetsförmedlingen fått 240 nya tjänster enligt det förslag som arbetsmarknadsministern lagt fram. Det är fel. 100 av dessa tjänster tillsatte jag som arbetsmarknadsminister. Det enda man nu gör är att skaffa pengar för att belala lönerna lill dem. Ökningen är alltså bara 140. Så var det med det.

Herr Wirtén nämnde inte med ett ord den viktiga omständigheten att regeringen kallt räknar med en sysselsällningsminskning. Vad är det för positiva åtgärder man tänker vidta för att skapa ny sysselsättning så att man kan lösa problemen för kvinnorna, jämlikhetsproblemen och de regionalpoliliska problemen? Det hade varit mycket bättre om herr Wirtén hade talat om det för oss. Nu är det ni som regerar, nu är det ni som har att tala om vilka åtgärder som skall till för atl lösa problemen!

131

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Herr WIRTÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Om det råder osäkerhet i del svenska näringslivet f n. - och det kan jag väl hålla med herr Bengtsson om - beror det framför allt på den lågkonjunktur som hela industrivärlden skakas av. All vi i Sverige klarat oss så länge som vi gjort skall vi naluriiglvis vara tacksamma för, men i dag upplever man att den internationella lågkonjunkturen drar sig in över de svenska gränserna. Det är ell faktum att den skapar osäkerhet - det vill jag inte bestrida - men den har alltså inget samband med den nya regeringens näringspolitik.

Del är bäst att arbeta med riktade åtgärder, sade herr Bengtsson. Ja, vad är detta att differentiera arbetsgivaravgiften om inte just att rikta åtgärderna så atl de som bäst behöver en lättnad får den? Alla här i kammaren är väl ändå överens om att näringslivet i skogslänen och i det inre stödområdet har svårast all konkurrera inhemskt och med utländsk företagsamhet och att det därför är just den sektorn som behöver få en lättnad. Detta är etl exempel som slår just i den riktning som herr Bengtsson efterlyste.

Får jag sedan ta upp detta med de 240 tjänsterna inom arbetsmarknadsverket. Herr Bengtsson säger nu flott att "100 av dessa riänster tillsatte jag". Men resurserna kommer ju nu genom den nya regeringen, och jag föreställer mig att lönerna för dessa 100 tjänster inte är helt ointressanta. Nu blir den delen av arbetsmarknadsverkets förstärkning alltså verklighet.

Herr Bengtsson efterlyste folkpartiets ungdomsgaranti. Om man läser innantill i arbetsmarknadsminister Ahlmarks sysselsättningspaket finner man fiera exempel på hur just ungdomarnas situation på arbelsmarknaden förstärks med nya praktikplatser och med stöd för arbetsmarknadsutbildning, där det är en mycket kraftig höjning och där naturligtvis även ungdomar kommer i fråga. Man går vidare med att öppna vägar även för ungdom under 20 år all få beredskapsarbete och arbetsmarknadsutbildning. En lång rad åtgärder riktar sig just lill ungdomen. Som jag sade i mitt inledningsanförande: Folkpartiets krav på en ungdomsgaranti förverkligas steg för steg, herr Bengtsson.

132

Herr INGEMUND BENGTSSON i Varberg (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag noterar med glädje all herr Wirtén uttalar sitt erkännande för arbetsmarknadspolitiken som har inneburit atl vi klarat oss genom krisen bättre än något annat land. Jag menar nog att socialdemokraterna har all anledning alt ta åt sig äran för det.

Sedan har man diskuterat de allvarliga strukturproblem vi har och gjort gällande atl vi dolde dem för oppositionen före valet, att vi sopade dem under mattan och att de har kommit fram nu. Men dessa problem har vi ju haft länge, vi har länge brottats med dem. Vissa branscher har vi klarat, men andra återstår att klara. Nu är del den borgerliga regeringen som har uppgiften atl klara de problemen.

Beträffande de 240 arbetsförmedlarna förhåller det sig så all 100 av

dem redan är anställda. De anställdes för pengar som vi begärde förra året. Men om inie arbelsmarknadsministern får nya pengar måste naturligtvis dessa 100 avskedas. Så enkelt är det. Man har alltså pengar för att anställa 240, men 100 av dem är redan anställda. Då kan det ju inte bli en sådan ytleriigare stimulans som man gör gällande.

Man behöver inte vara exeget för all klara ut att det är en väldig skillnad mellan all garantera arbete och all garantera erbjudande om arbete. Det är en reell nedtrappning av ambitionerna. En del av svårigheterna för ungdomarna består i brislen på alternativ till det linjedelade två- eller treåriga gymnasiet. Del finns ett stort utbud av korta yrkesinriktade kurser. Sådana måste del finnas. Biträdande utbildningsministern anser alt del räcker med dem som finns. Vi har i vår parlimotion krävt atl man skall planera för 2 000, regeringen nöjer sig med 250.

Det var mycket beklagligt alt regeringen sänkte statsbidraget till kommuner och landsting från 75 till 60 96. Kommunerna uppfattar det självfallet så all nu finns del inte samma motiv atl ta krafttag. Eflersom de bara skulle få 60 % i statsbidrag har de planerat myckel färre jobb för ungdomar. Vi varnade regeringen för detta. Nu har regeringen återgått till 75 %. Det är bra, men det är beklagligt atl tre fyra månader gick då man hade behövt planera men inte gjorde det på grund av att statsbidraget sänktes.

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Herr förste vice talmannen anmälde att herr Wirtén anhållit att till protokollet få antecknat all han inte ägde rätt lill ytterligare replik.

Herr industriministern ÅSLING:

Herr talman! Ingen har kunnat undgå att lägga märke till att det svenska näringslivet och därmed den svenska ekonomin befinner sig i en allvarlig situation.

När jag lyssnade till herr Ingemund Bengtsson i Varberg stod det klart för mig atl han levde kvar i något av en gammal värdering av situationen. Han har uppenbart glömt att det vi nu upplever inom svenskt näringsliv och svensk ekonomi är en följd av den bristande näringspolitiska beredskap som vi haft här i landet under de senaste åren. Ingen är överraskad av de strukturproblem som vi nu bevittnar. Det är bara det att strukturproblemen lill följd av denna dåliga beredskap och den internationella utvecklingen nu har kommit klart och brutalt i dagen, i snabbare tempo än vad som eljest skulle ha varit normall.

De svenska förelagen har tappat marknadsandelar inom och utom landet, och vår bytesbalans har försämrats. Del är konsekvenser av denna utveckling. Genom en stor upplåning utifrån har vi dock med ökade insatser på den offentliga sektorn och stöd till industrins lageruppbyggnad hittills kunnat hålla arbetslösheten i schack, och det är värt att notera med tacksamhet, inte minst mot bakgrund av den situation på arbetsmarknaden som många länder i vårt grannskap kan konstalera.

Om den här politiken har vi i stort varit eniga, även om vi i dag

133

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

134

något efterklokl kan säga all lagerslödel saltes in för tidigt. Nu har emellertid verkningarna av lågkonjunkturen nått oss med full och i vissa avseenden förfärande kraft. Vi upplever det dagligen med varsel om permitteringar, driftsinskränkningar och företagsnedläggelser. Någon har sagt att industridepartementet har blivit etl akutintag för sjuka företag, dit patienterna kommer åtföljda av de närmast söriande - vilka de nu är - och ber om en Döbelnsmedicin. Den gamla regeringen gav dem ibland ett antal miljoner med sig hem och invaggade samtidigt både sig själv, företagen och andra i uppfattningen all krisen var övervunnen. Jag har full förståelse för atl särskilt tillfälligt statligt stöd måste användas - ibland förutsättningslöst - men industrikriser av den omfattning vi uppleveri dag kräver i första hand mer grundläggande insatser från statens sida.

Vad som i dag förvärrar situationen för vår del är all vi samtidigt med konjunkturnedgången brottas med strukturproblem i flera viktiga branscher. Det betyder i klartext att somliga branscher i det här landet måste rationaliseras, och det ganska snabbi. Det är åtskilliga svenska företag som i dag slår inför hotet om betalningsinslällelse och likvidation. Det gäller inte bara små och medelstora företag i traditionella problembranscher utan också stora, välrenommerade företag inom de svenska basindustrierna.

Genomgripande rationaliseringsåtgärder kommer därför all bli nödvändiga. Vi har haft det bra förspänt i vårl land och kanske glömt hur elt läge som delta ställer speciella krav på insatser. Under nästan hela efterkrigstiden fram lill mitten av 1960-talel kunde strukturrationaliseringen inom industrin äga rum på marknadens villkor, om jag så får säga, dvs. anpassningen skedde så smidigt att det i stort sett fanns överensstämmelse mellan vad vi producerade och vad vi kunde sälja.

Den allt friare världshandeln och den solidariska lönepolitiken ställde krav på en snabbare strukturrationalisering. Del log den då sittande regeringen inte alltid konsekvenserna av. Åtskilliga framför allt mindre företag slogs ut. Detta ansågs av många rent av som en riklig och lovvärd utveckling. För att underlätta strukturförändringarna infördes den aktiva arbetsmarknadspolitiken - ibland karakteriserad som den rörliga arbetsmarknadspolitiken. Den stora folkomflyttningen inleddes och stöddes med statliga insatser.

Om denna utveckling har åtskilligt sagts under årens lopp, inte minst från centerpartiets sida. Det blir säkert anledning alt återkomma lill de sociala effekterna i annat sammanhang.

Den socialdemokratiske valanalytikern Jan Lindhagen pekar på bl. a. strukturomvandlingens politiska effekter i tidskriften Tiden i en mycket intressant analys, som borde vara tänkvärd även som bakgrund för vad som händer inom näringspolitiken.

Under 1960-talet kom gradvis tecken på att skilda branscher krävde särskilda statliga åtgärder. Varvsindustrins särpräglade finansieringsförhållanden gjorde all staten gick in med stöd. Fartygsgarantisystemet in-

fördes år 1963.

Tekoindustrin utsattes från börian av 1960-lalel för en hårdhänt strukturomvandling. En ny lekoulredning tillsattes, en i raden av flera sedan 1940-lalet. Under de senaste åren har andra branscher krävt statsingripanden, delvis till följd av problem specifika för branschen, 1. ex. skogsindustrins råvaruförsörining, delvis till följd av teknisk utveckling och marknadernas förändring.

Som en följd av ogynnsam kostnadsutveckling under de två senaste åren har situationen nu blivit akut på sina håll. Den fråga man möter är vad statsmakterna då kan göra. Del första och grundläggande är atl vi måste få kontroll över kostnadsutvecklingen här i landet. Det är det absolut avgörande för atl återställa expansionskraften i näringslivet. Sveriges kostnadsläge måste komma i balans med omvärldens. Det är en långsiktig målsättning, som kan uppnås genom en väl avvägd ekonomisk politik och balanserade avtalsuppgörelser.

Likviditetssitualionen inom industrin måste också förbättras. Del är en målsättning på kort sikt.

Härutöver kan samhället gå in med stöd lill särskilt utsatta branscher för att höja effektiviteten och därmed den långsiktiga konkurrenskraften.

Här arbetar nu flera grupper inom induslrideparlemenlel med olika problembranscher, och deras analyser och förslag kommer all föreligga inom den närmaste liden.

Arbetsmarknadspoliliska insatser krävs för all stärka uthålligheten i företagen och förhindra permitteringar. På det området har arbelsmarknadsministern nyligen presenterat förslag till långtgående - som vi redan har kunnat konstatera - verkningsfulla insatser.

En stor del av de nuvarande problemen i näringslivet är alltså strukturproblem, och inom regeringen arbetar vi f n. med ett åtgärdsprogram för statens medverkan i de strukturförändringar som är och kan bli nödvändiga.

Oppositionen har föreslagit inrättandet av en särskild strukturfond samtidigt som man vill lägga ytterligare pålagor på näringslivet. Oppositionens budgetförslag präglas i övrigt av räddhåga atl länka om och en rent konservativ rädsla för all stimulera ekonomin, något som rimmar dåligt med de socialdemokratiska traditionerna och viljan att slå vakt om sysselsättningen i första hand.

Del står i dag fullt klart att den föreslagna strukturfonden inte är tillräcklig. Det kommer att krävas insatser av en helt annan storlek för all vi någorlunda skall komma lill rätta med strukturproblemen i svenskt näringsliv, och insatserna brådskar. Del krävs helt enkelt elt program för överlevande för hela branscher och åtskilliga även stora svenska förelag. Jag vill kortfattat skissera hur jag anser att ett sådant program skulle kunna läggas upp.

För det första måste företagen kunna få tillgång till kapitaltillskott, som gör det möjligt att hålla kvar de anställda i företagen i väntan på att marknadssituationen skall förbättras. Del får ses som elt långsiktigt

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

135

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

136

komplement till de insatser som kommer att ske inorn ramen för det arbetsmarknadspolitiska programmet.

För det andra måste problembranscherna kunna bli föremål för särskilda insatser som underlättar strukturförändringar, allt enligt de rekommendationer och förslag som kan komma från de arbetsgrupper vilka i dag ser över resp. branscher.

För det tredje måste de förelag som i dag inte har problem ges förutsättningar att gå bra även i fortsättningen. Del kan förefalla vara en självklarhet men är uppenbarligen vad man har missal i ett tidigare skede med den brisl på näringspolitisk inriktning och aktiv näringspolitik som då präglade handlandet. I arbetet med att klara upp svårigheterna för vissa företag får vi inte glömma dem som kämpar vidare i det lysta. Det heter visserligen atl hälsan tiger still, men då får vi också se till atl de förelag som i dag inte möter oss från tidningarnas löpsedlar och förstasidor får fortsätta att fungera såsom friska utvecklingsdugliga företag, som kan garantera sina anställda sysselsättning.

En del av våra problem beror på atl vissa av de svenska råvaruföretagen med dagens teknik inte är lika konkurrenskraftiga som tidigare. Det är därför angeläget att vi forlsältningsvis satsar på att vidareförädla våra råvaror så långt det är möjligt inom landets gränser.

En av branscherna med påtagliga problem är stålindustrin. Här är en strukturrationalisering nödvändig, som innebär ökad specialisering och samverkan i marknadsföringen. Det är helt nödvändigl alt staten medverkar i denna omvandling och anpassning inom stålindustrin, men innan jag framlägger förslag för riksdagen avvaktar jag de utredningar som pågår på området.

När vi talar om stålindustrin och dess struktur kan vi inte komma förbi Stålverk 80, denna jällesalsning som har slutat i ett präktigt fiasko. Vi lyckades fh slopp på miljardrullningen, och vi hade facket med oss på alt inrikta de resurser som vi hade till förfogande på all i första hand rädda NJA. Det kan inte nog understrykas hur viktigt del är att nu ge NJA, dess ledning och anställda, arbetsro i det vikliga rekonstru-eringsarbele som där pågår och som måste ta sikte på alt av NJA skapa ett slagkraftigt framtidsdugligt stålföretag.

Det råder inget tvivel om alt förutsättningarna finns. Då måste man emellertid ha kurage alt släppa de visioner som man av mer eller mindre partipolitiska skäl har slängt fram. Då måste man också ha klart för sig att det här är fråga om etl långsiktigt utvecklingsförlopp och all Stålverk 80 måste skjutas på en framtid när marknaden ser annorlunda ut. Den tidigare industriministern Rune Johansson förklarade ju den 20 oktober att han i min position skulle ha reagerat på samma sätt på den propå som gjordes från en enig NJA-siyrelse om all skjuta Stålverk 80-projektel på framtiden.

Nu ser vi i reportage från demonstrationer och möter också uttalanden om atl den tidigare arbetsmarknadsministern Ingemund Bengtsson har förklarat atl Stålverk 80 skall byggas och sättas i gång omedelbart, om

socialdemokraterna händelsevis vinner valet 1979. Stålverk 80 är i den näringspolitiska debatten ett intressant projekt även så till vida att det är ett uttryck för mycket av den vilja och den viljeinriktning som präglar partiernas näringspolitiska syn. Jag vill därför fråga herr Ingernund Bengtsson i Varberg - liksom naluriiglvis också herr Johansson i Ljungby: Vilken linje är det som är oppositionens? Det vore välgörande för debatten om man klarade ut begreppen i det fallet och talade om var oppositionen egentligen slår.

Om man väljer atl starta utbyggnaden 1979, vad händer då med strukturen inom stålindustrin? Och vad händer med de anställda i de företag som i dag har problem med avsättningen och om vilka vi vet att problemen inte blir övervunna under della årtionde? Vad händer med de resurser som behövs för att hjälpa andra branscher i svårigheter"? Och hur skall man förklara detta i de inellansvenska järn- och stålindustribygderna? Blir del över huvud tagel några pengar över för statliga insatser om man väljer all utan noggrann planering och prövning satsa miljard efter miljard på etl enda jätteprojekl?

Jag upprepar atl vi alla har ett ansvar atl erbjuda NJA, dess arbetare, Ijänsternän och ledning arbetsro med det tunga jobbet att rekonstruera detta förelag. Låt oss samlas kring den uppgiften!

Hur rimmar f ö. dessa visioner med socialdemokratiska krav och talet om samhällsekonomiskt ansvar samt kraven på återhållsamhet, som socialdemokratin nu försöker göra till sitt kännetecken när man har hamnat i opposition? Del är ganska klart all i en lid av strukturförändringar kommer regionalpolitiken att ha en nyckelroll.

Lokaliseringsstödets utformning utreds f n. av sysselsättningsutredningen. Bl. a. behandlas indelningen av landet i stödområden. I avvaktan på utredningens förslag bör försöksvis möjligheten ökas för länsstyrelserna alt la initiativ till all lokaliseringsstöd skall lämnas på orter utanför stödområdet med särskilt svårlösta sysselsättningsproblem. Det bör därför vara möjligt atl pröva en ordning som innebär att regeringen efter framställning från länsstyrelse kan förordna all kommun utanför stödområdet för viss tid, dock högst ett år, skall ingå i den s. k. grå zonen. En sådan ordning bör underlätta länsstyrelsernas strävanden alt påverka lokaliseringen av industriinvesteringar inom länen. Men jag vill poänglera att vi kommer all tillämpa denna ordning mycket restriktivt. Endast kommuner med betydande sysselsättningsproblem bör komma i fråga,

I samband med bedömningen av den regionalpolitiska satsningen har herr Ingemund Bengtsson i Varberg tagit upp frågan om centerns målsättning om 400 000 nya jobb på 1980-talet, Jag vill då erinra herr Ingemund Bengtsson i Varberg om att den tidigare arbetsmarknadsministern i sina direktiv lill sysselsätiningsutredningen utgick från atl om man vill skaffa arbete åt alla - vilket är en målsättning som har haft bred politisk förankring - så måste man också vara beredd att ha en regio-nalpolilisk aspekt på frågan och sträva mot en utjämning i sysselsättningsgrad.

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

137

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Det här innebär ju i klartext, herr Ingemund Bengtsson, att om man omsätter valspråket "arbete åt alla" i en regionalpolitiskt gångbar term, måste målet vara 400 000 nya jobb. Jag vill fråga herr Bengtsson, om han tar avstånd från de direktiv till sysselsätiningsutredningen som tidigare lämnats, och om han tar avstånd från målet "arbete åt alla".

Jag vill i detta sammanhang också peka på en annan detalj, nämligen att del var en enig arbetsmarknadsstyrelse som beträffande statsbidraget lill kommunerna för sysselsättning av ungdom bedömde behovet vara sådant att man kunde stanna vid 60 96, Jag tror inte, herr Bengtsson, att någon kommun har upphört med sin planering bara av den anledningen. Nu är del ju - som herr Bengtsson också noterade - så, atl regeringen beslutat återföra statsbidraget till 75-procentsnivån.

Jag tycker att man, när man bedömer vad som händer omkring oss, har anledning att sträva efter en realistisk syn, att se sanningen i vitögat. Vi har allvarliga problem just nu, vårl näringsliv slår inför svåra påfrestningar, men jag är för min del i grunden optimistisk med tanke på framtiden. Det finns så klara indikationer på atl vi får en konjunkturuppgång under årets senare del. Vi möter den uppgången med en produktionsapparat med hög teknisk standard, som vi nu också hoppas kunna hålla intakt med arbetsmarknadspoliliska insatser. Vi har kunniga arbetare, riänstemän och företagare, och vi har en fackföreningsrörelse som med blicken öppen för realiteter är beredd att medverka vid nödvändiga strukturförändringar, och jag tror all medbestämmandelagen bör kunna bli ett positivt element i detta sammanhang med delat ansvar för att stärka näringsliv och sysselsättning.

Regeringen å sin sida är fast besluten alt ta ansvar för att strukturförändringarna genomförs med så små olägenheter som möjligt för de anställda men med målet atl ändå stärka näringslivet för den framlid som kommer all ställa stora fordringar på att våra produktionsresurser hålls intakta.

138

Herr INGEMUND BENGTSSON i Varberg (s) kort genmäle: Herr talman! Nej, herr industriminister, jag har inte alls frångått det mål som är socialdemokratins, nämligen "arbete åt alla". Allt - vårt budgetförslag, vår näringspolitiska motion - syftar till "arbete ål alla". Men del befriar inte herr Åsling från den fråga jag har ställt: När och hur skall centerpartiet åstadkomma sina 400 000 jobb? För centerpartiet var det en valfråga. Varie gång vi diskuterade saken sade man från centerpartiets sida: Rösta på oss så skall vi klara 400 000 jobb. Kurage var vad som behövdes.

Vi konstaterar alltså att herr Åsling stillatigande nöjer sig med en minskning av industrisysselsättningen med 30 000 under år 1977. Jag vill fästa uppmärksamheten på att herr Åsling i sysselsätiningsutredningen grälade om mina direktiv och ansåg att jag var litet för pessimistisk dä det gällde industrisysselsättningen framöver. Då är det väldigt förvånansvärt au varken hos arbetsmarknadsministern eller ekonomimi-

nistern eller industriministern finns någonting som visar på hur man skall åstadkomma de här 400 000 jobben. Tiden brådskar. 1977 blir det nästan en minskning. I varje fall fattas det 395 000 jobb, och nu är det regeringen som skall tala om hur de skall komma till. Vi har talat om i våra niotioner hur vi har tänkt atl del hela skall ske.

När del gäller statsbidraget till kommunerna kom herr Åsling med en felaktig uppgift. Arbetsmarknadsstyrelsen nöjde sig inte alls med en sänkning från 75 till 60 % för ungdomsarbetslösheten. Nej, herr Åsling, arbetsmarknadsstyrelsen föreslog regeringen att statsbidrag skulle utgå med 60 % till alla beredskapsarbeten, oberoende av om de var för ungdomar eller andra. Under sådana omständigheter hade kommunerna riä-nal på ändringen, men regeringen minskade bidraget till arbeten för ungdom till 60 % och lät i övrigt allt vara vid det gamla. Så var det med den stimulansen till kommunerna alt bekämpa ungdomsarbetslösheten!

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Herr industriministern ÅSLING:

Herr talman! Del var ju intressant alt höra herr Ingemund Bengtsson i Varberg försäkra alt socialdemokratiska partiet står kvar vid målet arbete åt alla. Då förslår jag inte varför han inte kan acceptera också centerns målsättning om 400 000 nya jobb på 1980-talet.

Det var en valfråga, sade herr Bengtsson, Del är rikligt. Arbete åt alla, med den regionalpolitiska inriktning som vi har givit det kravet och som herr Bengtsson inte bortser från är en realitet, är en målsättning som gäller i oförminskad omfattning. Det är sant att detta år kommer sannolikt att medföra en minskning av induslrisysselsättningen, som är att beklaga men som ju inte kan förlama oss i våra ansträngningar vare sig alt slå vakt om sysselsättningen och förbättra siffrorna för den eller all fullfölja den regionalpoliliska målsättningen om regional balans.

Men socialdemokratins ständiga ifrågasättande av detta med regional balans är ett oroande inslag. Del har också blivit materialiserat i oppositionens budgetalternativ i och med atl man där slår litet speciellt hårt i sina avgiftsbelaslningar på just bygder med undersysselsäitning vilka borde få del av speciella insatser. Jag tycker att det är oroande all oppositionen nu befinner sig på flykt bort från den övergripande målsättningen om regional balans.

Sedan bör herr Bengtsson komma ihåg att vi har att räkna med en ganska väsentlig expansion av sysselsättningen inom den offentliga sektorn delta år, 35 000 nya arbetstillfällen är riktmärket, och jag tror atl den målsättningen kornmer att infrias. Det tycker jag tyder på att regeringen har en bestämd vilja att slå vakt öm sysselsättningen.

Herr INGEMUND BENGTSSON i Varberg ts) kort genmäle:

Herr talman! Nej, jag har ingenting emot att det skapas 400 000 nya

jobb fram till 1980. Tvärtom -jag är inte motståndare till det, herr Åsling,

Jag har bara frågat: Hur skall del ske, när vi nu 1977, del första året,

accepterar en nedgång av induslrisysselsättningen med 30 000 ä 40 000

139

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

140

arbetstillfällen? Samtidigt ökar den offentliga sektorn med 35 000, Nettot blir alltså högst 5 000 fler sysselsatta. Och så länge ni inte talar om, hur den aktiva sysselsättningspolitiken skall se ut, klarar ni ju inte den regionala balansen.

Ni säger i finansplanen att ni räknar med att kvinnorna inie skall gå ut på arbetsmarknaden i samma utsträckning som förut och all allt fler skall pensionera sig. Då har ni löst ett problem, men samtidigt har ni skapat etl större problem, nämligen gjort det omöjligt att föra en politik för jämlikhet mellan kvinnor och män.

Ni har rakt inga möjligheter att bedriva någon regionalpolitik, om det inte blir några nya sysselsättningsiillfällen. Därför kvarstår helt enkelt min fråga, hur ni tänker klara de 400 000 nya jobb som också jag mycket gärna vill atl vi skall få. Är det på samma sätt här som beträffande kärnkraften, där herr af Ugglas tidigare i dag menade att del är demokrati atl kompromissa när man kommer i regeringsställning? Har ni alltså kompromissat med de andra partierna i denna fråga, så atl er målsättning inte slår kvar, eftersom det fattas så förfärligt många jobb fram till 1980-talets börian?

Herr industriministern ÅSLING:

Herr talman! Jag vill hänvisa herr Ingemund Bengtsson i Varberg lill den omprövning av regionalpolitiken som är på gång. Del är ju del instrument som skall användas för att åstadkomma uriämning i syssel-sällningsfrekvens och som skall åstadkomma regional balans i sysselsättningen. Herr Bengtsson kan inte vara omedveten om det beslut som riksdagen fattade i slutet av föregående år och inte heller om de nya direktiv som länsstyrelserna nu får i samband med utvärderingen av Länsplanering 1974,

Samtidigt gäller det nu - och det kommer vi alt dokumentera i klartext - atl i de branschspecifika och de generella industripoliliska program som framläggs också ha med de regionalpolitiska aspekterna. Jag kan försäkra herr Bengtsson atl vi inte kommer att glömma den övergripande målsättning som socialdemokratin i varie fall tidigare har skrivit under på men tydligen nu är på väg bort från, nämligen den om regional balans.

Vidare, herr Bengtsson, måste jag faktiskt be om ett besked beträffande Stålverk 80, Vad är den officiella linjen inom oppositionen när det gäller Stålverk 80? Är del den som man framför i demonstrationerna i Luleå eller den som man ger uttryck för vid rådslagen i Stockholm?

Herr JOHANSSON i Ljungby (s):

Herr talman! Del var etl stillsamt anförande som herr Åsling höll, och det är i och för sig inget fel i det. Jag sitter och funderar på hur människorna i Olofström och de 135 personer nere i Edsbruk i Småland som har fått besked om atl deras företag skall läggas ned, liksom de 5 000-7 000 textilarbetare i Örebro som är varslade om uppsägning, uppfattar detta inlägg. Var det någon som uppfattade anförandel så atl den

slöja som döljer framliden och vad vi har all vänta oss nu plötsligt revs bort? Nej, knappast.

Herr Åsling gick i och för sig in på en kritik av den tidigare regeringens näringspolitik och förmenade att den hade en bristande beredskap. Herr Åsling sade vidare att den gamla regeringen anslog några miljoner i lug-• nande syfte.

Herr Åsling! Det måste väl ändå finnas någon korrespondens mellan vad olika företrädare för-regeringen säger. När jag hörde på statsminister Fälldin sade han, atl vi inte hade någon arbetslöshet. Vi hade i december månad en arbetslöshet som var ungefär densamma som för ell år sedan, t. o. m, något lägre. Läget är alltså inte så besvärande som många gör gällande. Om nu det uttalande som statsministern gjorde stämmer, herr Åsling - och del gör det ju statistiskt, som var och en kan kontrollera - hade vi självfallet ändå en rad problem, och vi fick gå in med tillfälliga stödåtgärder för all försöka hjälpa förelagen. Vi fick öka utbildning och beredskap genom arbetsmarknadspolitiken, vilket skedde. Men samtidigt sade vi att vi har strukturproblem av betydande omfattning som vi måste ta itu med. Del var ingen upptäckt vi gjorde i går eller för en månad sedan.

Del branschråd som arbetar och som herr Åsling nu har möjligheter all delta i genom sammanträden och lägga upp det fortsatta utredningsarbetet för, tillkom ju för fiera år sedan därför all vi hade strukturproblemen klara för oss. Vi hade tekobranschens bekymmer, där åtskilljga utredningar har gjorts, vi hade glasinduslrins problem - där har många utredningar gjorts - där vi uppdrog ål industriverket all i samverkan med parterna komma med en ytterligare utredning och komma med förslag om mera konkreta åtgärder. Jag är tillfreds med atl den nye industriministern på grundval av de utredningarna, den remissen och den överarbetningen i departementet nu har lagt elt förslag. Det är inte tillräckligt, herr Åsling, men del var ju del grundmaterial som ni ändå hade lill förfogande i departementet. Jag skulle vilja fråga: Vilket material har medarbetarna i departementet för alt arbeta fram en proposition för alt klara lekobranschens problem? Är det inte det studiematerial som vi hade till förfogande i departementet som ligger som underlag för de förslag som kommer? När herr Åsling aviserar - det hälsar vi med lill-fredsställelse- förslag om åtgärder för alt klara såväl handelsstålindustrins problem som specialstålinduslrins problem är det på basis, antar jag, av del material som de utredningar som initierades via branschrådet kommer fram till.

Vi känner oss nöjda med att herr Åsling säger lill skogsindustrins företrädare all ett skogspolitiskl program skall läggas fram och alt det utarbetas i ett branschråd som också finns i industridepartementet.

Nå, herr Åsling, vad är det vi måste göra? Vi måste gå till analyser och grundliga studier av bransch efter bransch för all försöka få en uppfattning om vad det är som pågår och hur vi skall möta problemen med långsiktiga åtgärder samtidigt som vi måste arbeta med kortsiktiga ål-

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

141

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

142

gärder som ligger i beredskapspolitiken och den modell vi har haft under 1960- och 1970-lalen, och där herr Ingemund Bengtsson sade au vi med tillfredsställelse hälsar del förslag som man nu har lagt fram om arbetsmarknadspolitiken, men som följer den uppläggning som vi tidigare har introducerat.

Vi har alltså långsiktiga strukturproblem. Det nya i del anförande som herr Åsling nu höll var alt han sade all ingen är överraskad av strukturproblemen. Vi sökte ju i regeringsdeklarationen efter någonling om struktur- och industriproblemen, men vi fann ingenting. Det måste väl ändå vara på det sättet att ni hade klart för er att här .finns stora problem som ni måste la itu med. Del var nu er uppgift all greppa lag om delta. Då kommer naturligtvis frågan: Med vilka medel? Ja, ni har hållit oss i ovisshet länge. Ni har från olika regeringsledamöters sida sagt till uppvaktande delegationer från förelag, fackliga organisationer och kommuner att det i första hand är företagens egen sak alt klara de här problemen. Det beskedet har man fått i Kopparbergs län om Vikmanshyttan, från Grängesbergsbolaget beträffande Oxelösund och i en rad andra fall. Och det som är självklart är alt företagen har ett utomordentligt stort ansvar. Men om företagens fysiska möjligheter all klara problemen inte finns, vad händer då? Jag utgår från att samhället då måste ta sitt ansvar. Samhället måste gå in och medverka lill att de nödvändiga åtgärderna vidtas, såväl kortsiktigt som långsiktigt.

Här kommer jag då exempelvis till frågan om Grängesbergsbolaget, där man både från företagsledningens och de anställdas sida och från Oxelösunds kommuns och andra kommuners sida uppvaktat industriministern. Det första jag läste om detta var ett uttalande den 2 december av herr industriministern, där han säger: "Vi tar ställning till branschens framtid när handelsstålsutredningen ligger på bordet i mars månad, 1 börian av 1978 bör det föreligga en handlingsplan för stålindustrin. Vi får nog räkna med samhälleliga insatser i en eller annan form i det handlingsprogrammet. Men typen inhopp i etl enstaka företag avvisar jag besiäml. Skall del lill stödåtgärder, måste del ske i ett större sammanhang."

Men om nu problemen är så stora att inte de här företagen klarar sig, utan måste varsla tusentals människor om uppsägning, skall vi då fortfarande avvakta de utredningar som pågår och de beredningar som skall genomföras, eller skall vi gå in i mera konkreta åtgärder för all söka klara de här problemen?

Nu hör det till saken atl man då det gäller Gränges - om jag får uppehålla mig vid det förelagel ännu något ögonblick - från Grängesbergsbolagets sida har varit utomordentligt aktiv och talat om att man gärna ser ett samarbete med staten. Man härvid åtskilliga tillfällen sagt detta lill den tidigare regeringen och man har upprepat del till den nya regeringen. Gränges ledning, sade Grängeschefen i en intervju häromdagen, är fortfarande angelägen om atl få lill stånd elt samarbete med staten på handelsstålssidan. Vi har en oförändrad inställning lill frågan

om samarbete med staten, och jag är helt övertygad om alt det kommer förr eller senare, sade han.

Här har naturligtvis förelagsledningen i Grängesbergsbolaget bedömt det så alt man inte själv klarar upp de här problemen, utan man söker samverkan. Del finns anledning all uppmärksamma det som står i dagens tidningar, att Grängesledningen under hand har angett atl om staten inte är beredd till en samverkan här måste man söka sig en annan partner, eventuellt ett utländskt företag. Delta är för mig ingenting nytt - detsamma sade man för två år sedan - men vi initierade diskussioner om en samverkan där staten ingick.

Nu vill jag ställa frågan till herr Åsling: Om detta är Grängesledningens uppfattning, grundad på de omständigheter som förelagel arbetar under, kommer då herr Åsling att fortfarande sälla upp kalla handen och säga: Ni får klara era problem själva! Eller måste inte vi ta ansvaret från samhällets sida mot företaget - självfallet då också av hänsyn till sysselsättningen för åtskilliga lusen människor och av hänsyn till de kommuner i vilka dessa människor arbetar?

Detta är en allvarlig fråga. Den är allvarlig därför att det inte bara är inom järn- och stålhanleringen som vi har sådana problem. Jag skulle tro alt då del gäller de delar av den svenska dalaindustrin som vi har kvar är frågeställningen för exempelvis Datasaab ungefär densamma. Vi initierade överläggningar mellan representanter för staten och Datasaab och blev efter en offentlig utredning överens om en samordning av företaget Slansaab, där staten äger hälften, och Datasaab, När vi hade kommit så långt var vi överens om atl de stora datorerna kunde skiljas ut och att vi skulle söka bygga upp en konkurrenskraftig industri på området mindre och medelstora datorer. Dessa överläggningar hade kommit myckel långt. Jag är medveten om atl om Datasaab inte kommer någonslans i förhandlingarna med staten så har företagel intresse av att gå längre i sin samverkan med utländska förelag, inte bara då del gäller de stora datorerna ulan också då del gäller en produktionsgren där vi tror all svensk industri har föruisätlningar atl konkurrera, nämligen de mindre och medelstora datorerna.

Jag skulle kunna nämna fiera exempel, men jag skall nöja mig med dessa. De är nämligen konkreta och påtagliga, och de är ytterst angelägna. Vi har inte heller så lång tid på oss för atl diskutera detta och finna lösningar på hur vi skall kunna bevara en del av den svenska industrin intakt och samtidigt försöka göra den konkurrenskraftig genom samordning.

Jag uppmärksammade att herr Åsling när det gäller handelsstålssidan sade att en samordning är nödvändig och att staten här måste medverka. Om detta är en ny signal, om detta är ett tecken på att de senaste månadernas erfarenhet har fått herr Åsling att inse alt det är detta vi måste göra, då känner jag mig väsentligt lugnare. Herr Åsling kommer att få vårt stöd för en sådan politik. Men var då inte så ängslig för att det i den närmaste omgivningen sitter företrädare för del moderata partiet.

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

143

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

som av ideologiska skäl har en annan uppfattning om vad samhället skall göra och inte göra! Gör det som är nödvändigt för att vi skall klara svensk industri och dess konkurrenskraft!

Tro inte heller, herr Åsling, atl del när det gäller handelsstålssidan bara är lönekostnaderna som påverkar konkurrensen! Man kan exempelvis studera den japanska stålindustrin. Om vi gör en jämförelse mellan en svensk och en japansk ämnesindustri visar del sig atl ett japanskt företag som producerar 16 miljoner ton sysselsätter 27 000 personer, I Sverige har vi tre företag som producerar en fjärdedel av deita, dvs. 4 miljoner ton, Etl sådant förelag sysselsätter 19 000 personer. Av della framgår klart och tydligt atl den japanska ämnesindusirin har en effektivitet och en teknisk utrustning som är väsentligt längre kommen än den vi har i Sverige, Därför har man där en annan konkurrenskraft.

Jag skall återkomma lill frågan om Stålverk 80 i mitt nästa anförande.

144

Herr industriministern ÅSLING:

Herr talman! Jag tar fasta på herr Johanssons i Ljungby löfte att komma tillbaka lill frågan om Stålverk 80. Det är en angelägen principiell fråga hur man skall se på näringspolitiken såsom den är manifesterad i det företagel. Det är angeläget all oppositionen här klarlägger sin linje. Man har ju intagit de mest skiftande ståndpunkter under den senaste tiden.

Herr Johansson i Ljungby ställer den retoriska frågan: Hur uppfattar de anställda i permilieringshoiade förelag situationen? Naturligtvis döljer sig många mänskliga tragedier bakom en strukturkris av den här karaktären. Vi måste alla vara medvetna om alt vi måste utnytria allt vad samhället härav resurser för all klara sysselsättningen och föran undvika sådana egentligen djupt förnedrande problem som arbetslöshet medför.

Men jag tror inte atl man skall plocka ul enstaka företag på det sätt som herr Johansson gör. Herr Johansson föll väl lätt in i det handlingsmönstret. Inom cellulosabranschen t. ex. är ett företag visserligen ned-läggningshotat men inte nedlagt. Låt oss samlas kring uppgiften att även söka rekonstruera företag som har stora akuta problem! Vi är djupt involverade i detta och i andra fall i industridepartementei i dag. Låt oss göra del yttersta för alt lösa problemen utan alt sprida pessimism - för att inte säga panik.

Branschrådeh i industridepartementet är en utmärkt innovation, herr Johansson, som jag gärna vill ge mina företrädare en eloge för. Vi har funnit dem så bra att vi nu aktiverar branschråden, eftersom samråd mellan branscherna och facket kring branschernas problem har visat sig vara konstruktivt. Och vi går ett steg längre. Det näringspolitiska råd som har funnits i industridepartementet men som av någon anledning varit förpuppat ett par år skall vi nu återuppväcka till nytt liv. och vi skall försöka få till stånd ett konstruktivt samråd också när det gäller den näringspolitik som vi skall möta framliden med.

Jag tror atl herr Johansson något överskattar det studiematerial som fanns på hyllorna i industridepartementet den 8 oktober när vi trädde

in genom porlen. Jag vill påpeka atl det har hänt myckel inom tekobranschen sedan den gamla regeringen lämnade sina positioner. De värderingar av tekoindustrins situation som man då gjorde gäller inte i dag. Det är kanske förklaringen till all de alternativ som socialdemokraterna nu lanserar är tilltagna på etl sätt som vittnar om atl man inte riktigt har situationen klar för sig. Man har t, ex. i alternativet när det gäller internulbildningsstödei en långt sämre och tafattare satsning än vad som stunden kräver och som arbetsmarknadsministern också har tagit hänsyn till. Det är samma sak med den strukturfond man föreslår. Del är egentligen en krusning på ytan, om man ser del som en manifestation av en medveten vilja när del gäller den näringspolitiska satsningen.

1 fråga om specialstålet är det likadant. Del studiematerial vi log i arv var inte mycket i och för sig att använda. Vi var tvungna atl i samråd med facket göra en specialstudie, som herr Johanssons tidigare statssekreterare har haft i särskilt uppdrag att göra. Det är en kartläggning, en utredning, som initierats av mig och som nu visat sig i ell klart resultat. Del kan också vara etl handlingsmönster när vi lar itu med den branschens problem.

Jag har ofta blivit citerad när det gäller min uppfattning att man måste ha en klar och distinkt gränsdragning mellan företag och samhälle i fråga om ansvaret för sysselsättningen. Det är en övertygelse som grundas på min uppfattning alt Åmanlagarna är ett väsentligt bidrag till denna ansvarsuppdelning mellan förelag och samhälle.

Herr Johansson i Ljungby säger att om inte företagen klarar sill, måste samhället ta vid. Ja, naturligtvis, vi är ju helt överens om detta - det är en självklarhet. Del har ju över huvud tagel, om man ser lill Sveriges nyare politiska historia, präglat centerpartiets och socialdemokratins syn på dessa saker-del aktiva samhället som måste ta vid när inte de enskilda företagen orkar med längre. Det är det jag har framhållit, och del är den ansvarsfördelningen som måste betonas i etl skede då del kan vara enkelt för företagen att ropa på staten när problemen möter. Så enkelt är det nämligen inte.

Herr Johansson i Ljungby talar också om all jag har varit avvisande mot enstaka förelag, t. ex. Gränges. Jag har där sagt att man inte löser den nuvarande situationen med inhopp i enstaka förelag. Vi har atl lägga en bas för förelagens aktiviteter. Vi har atl förbättra miljön för förelagen, så atl de kan svara mot de anspråk vi ställer på dem. Det är samma filosofi som har präglat mitt agerande i fallet Gränges. Jag har inte vägrat att delta i överläggningar med Gränges, med de anställda eller med de berörda kommunerna, men jag har klart deklarerat att vi från regeringens sida har för avsikt alt med generella åtgärder försöka lösa problemen, eftersom de finns inte bara i elt företag utan i en rad företag. Del arbetsmarknadspoliliska program som aviserats har ju redan av förelagen omvittnats vara en väsentlig hjälp och väsentligt lättat trycket.

När vi sedan gå*r in på de branschspecifika åtgärderna är del dags alt också ta upp resonemanget med de skilda företagen. Den tidpunkten

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

145

10 Riksdagens protokoll 1976/77:62-63

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

närmar sig raskt. Bl. a. mot bakgrund av fackföreningsrörelsens bestämda krav skall man nu när man gör strukiurinsalser i näringslivet ha ell totalperspektiv och inte hänge sig åt punktvisa insatser ulan planmässigt sammanhang. Vad vi hela tiden har arbetat för är atl just åstadkomma en totalbild av situationen i olika branscher för atl därmed också verksamt och konstruktivt kunna bidra till den struklurulveckling som är ofrånkomlig.

146

Herr JOHANSSON i Ljungby (s) kort genmäle:

Herr talman! När herr Åsling i sitt anförande räknade upp några punkter som han kallade mera programmatiska var del ju inte myckel nytt, bortsett från en punkt som jag fann utomordentligt värdefull, nämligen att vi måste salsa på vidareförädling av råvaror.

Vad är del för råvaror vi har i vårt land? Det är skogen och malmen. Därför ländes självfallet en liten förhoppning hos mig atl herr Åsling kommit lill insikt om, vilket vi har gjort, atl det är nödvändigl atl vi bygger ul vidareförädling av vår järnmalm. Det är del som ligger i vårt förslag om Stålverk 80.

Nu frågar herr Åsling: Är del någonling nytt nu från socialdemokratins sida? Vad har ni egentligen för uppfattning, och vad har ni för politik i den här frågan?

Ja, herr Åsling, i höstas sökte jag klargöra i remissdebatten och i diskussioner med industriministern hur vi såg på det här. Jag skall upprepa vad jag då sade, för jag tror att del är väldigt viktigt. Jag ville till Stålverk 80-debalien framhålla au vi grundade vår uppfallning på alt vi när det gäller vår värdefulla malm rimligen borde kunna vidga del första steget i förädlingskedjan, ämnesproduktionen, och tillgodogöra oss mera av inkomster och sysselsättning. Della sammanfaller helt med det programmatiska uttalande som herr Åsling gjorde.

Denna grunduppfattning har vi kvar. Den socialdemokratiska gruppen är beredd att ge NJA-styrelsens enhälligt antagna förslag sitt stöd, när den i sammanfattning säger: "Det angivna programmet för kort och medellång lid innebär en inriktning med målsättning lönsamhet med bibehållen sysselsättning för nuvarande NJA. Sedan företaget finansiellt rekonstruerats uppnås denna målsättning - i första hand genom

a. omedelbara fortsatta investeringar i nuvarande anläggningar för att
uppnå ytleriigare förädling av råsiålskapacitet

samt

b.   effektivitets- och koslnadsfrämjande åtgärder.

Den långsiktiga verksamheten inriktas oförändrat på en fortsatt expansion av NJA enligt plan Stålverk 80 med målsättning att nå lönsamhet och avsedd vidgad sysselsättning."

Del här är direkt hämtat ur del förslag som verkställande direktören lade fram för styrelsen och som de fackliga företrädarna ställde sig helt bakom. Styrelsen antog förslaget, om jag kommer ihåg rätt, den 20 oktober. Det är till del förslaget som vi säger ja. Och del är klart all vi

då säger: Om vi får tillfälle alt på nytt komma i regeringsställning skall vi fullfölja del här programmet. Del ligger nämligen i linje med vad vi beslutade om i juni i fjol-Vi har accepterat att det blir en tidsförskjutning. Nu säger också herr Åsling atl man vid lämplig tidpunkt skall bygga Stålverk 80. Kan vi då inte vara överens om alt man bör hålla den påböriade planeringen forell ämnesstålverk äjour med utvecklingen och ha en sådan beredskap atl vi kan sätta i gång så snart vi har tagit ställning till de investeringsprojekt som man nu förbereder i NJA:s styrelse?

Herr industriministern ÅSLING:

Herr talman! Det var en intressant deklaration som herr Johansson i Ljungby gav kammaren. Den innebar ju att herr Johansson håller fast vid den planering som en enhällig NJA-styrelse gav uttryck för. Det innebär i klartext - della glömde möjligen herr Johansson i Ljungby att upplysa kammaren om - elt uppskov med Stålverk 80 lill dess marknadssituationen gör denna investering försvarbar. Det är i anslutning till den linje jag företräder, och det ber jag alt få lacka för. Men jag tycker att herr Johansson i Ljungby nu måste klara ut begreppen med sina partivänner - med herr Ingemund Bengtsson i Varberg, med dem som gick i demonstrationståget i Luleå häromdagen, ja, över huvud tagel med dem som i dag säger atl om man händelsevis vinner valet 1979 skall planeringen la vid för omedelbar start av Stålverk 80,

1 dag vet man att perspektivet är mycket längre. Marknadssituationen i världens stålindustri är sådan all propagandistiska målsättningar av den här karaktären kan ge folk illusioner som är bedrägliga. Sådant kan komma att störa del viktiga arbete med atl få NJA på fötter som pågår. Det är alltså ett mycket tungt ansvar som de lar på sig som nu driver denna ensidiga, onyanserade och orealistiska agitation. Jag noterar med tacksamhet att herr Johansson i Ljungby inte tillhör dem, men jag vill be herr Johansson hjälpa lill med alt upplysa sina partivänner om all man här leker med elden och att della är för allvarligt alt bedriva pro-pagandaulspel omkring, eflersom del gäller människors sysselsättning i en bygd där vi har stora problem med att skapa sysselsättning.

Låt oss enas omkring uppgiften att rekonstruera NJA lill ell förstklassigt stålföretag. Låt oss också bygga ut NJA med de näraliggande tekniska investeringar som del finns motiv för atl la itu med. Låt oss sedan också, parallellt därmed, lösa sysselsättningsproblemet i Norrbotten i enlighet med de direktiv lill Norrbottensdelegationen som har utfärdats och som jag vet har en kompakt uppstötlning bland länsmyndigheterna i Norrbotten. Låt oss konstruktivt angripa sysselsättningsproblemen utan biavsikter om kortsiktiga och temporära politiska vinster, som ändå inte har någonting med realism all göra.

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

147

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Herr JOHANSSON i Ljungby (s) kort genmäle:

Herr talman! Ett sådant projekt som etl siålämnesverk måste bedömas i etl mer konjunklurneutrall perspektiv. Vi är medvetna om att stora svårigheter råder vid NJA i dag. Därför har vi ställt oss bakom NJA-styrelsens förslag. Men vi har därför inte uppgivit tanken på atl man skulle gå längre i vidareförädling av vår malm. Då måste man fullfölja planeringen för atl kunna bygga ett ämnesverk så skyndsamt som möjligt. Om den nuvarande regeringen säger nej lill en sådan planering är del rimligt att vi ullalar alt vi, om vi kommer lill regeringsmaklen 1979, omedelbart skall påböria en sådan planering, för att så skyndsamt som möjligt och med beaktande av vad som då har gjorts i fråga om rekonstruktion av NJA - del är ju ändå tre år lill dess - försöka få del här ämnessiålverkei byggt så tidigt som möjligt.

Bortse inte ifrån, herr Åsling, atl del är konkurrenskraften i den svenska järn- och handelsstålindustrin som tyvärr lill dels har gått förlorad genom alt vi under de senaste 10-15 åren inte har investerat i den omfattning som hade krävts för att bibehålla våra möjligheter att konkurrera på ett effektivt sätt.

Jag läser i Vårl NJA, tidningen för personalen på NJA, en intervju med representanter för det finska företaget Brahestads järnverk. Vederbörande säger att de inte har några svårigheter med avsättningen av sina produkter. Del hänger samman med, säger man, att "vi har en toppmodern utrustning, vi har byggt i rätt tid till rätta priser och vi har hela tiden investerat". - Tyvärr har vi missat del. Herr Åsling kommer - det är jag övertygad om - atl få just den rapporten från den utredning som pågår.

Del är därför vi inriktar oss på all bygga ul ell ämnesverk så skyndsamt som möjligt. Men vi vill inte komma i konflikt med styrelsen och den verkställande ledningen där uppe. Della är mina partivänner helt införstådda med. Del finns ingenting som skiljer oss åt i det avseendet.

Herr talman! Låt mig bara säga några ord om strukturfonden, som herr Åsling tydligen helt har missuppfattat. Strukturfonden inrättas självfallet såsom en kontinuerlig fond med växande kapitaltillskott. Vi har föreslagit 750 miljoner med den finansieringsmelodik som vi har rekommenderat. Men fonden är inte avsedd alt klara alla problem, exempelvis dem vid varven eller dem vid NJA. Vi har inte föreslagit alt strukturfonden skall användas för atl klara de 1,8 miljarder som vi nu för över lill NJA. Del får vi ta i särskild ordning.

Men om vi hade haft strukturfonden, herr Åsling, hade vi säkerligen kunnat vara överens om atl ge glasinduslrin del den nu behöver. Nu ger ni för knapphändigt, därför alt ni saknar ekonomiska resurser.

148

Herr industriministern ÅSLING:

Herr talman! Låt mig bara till vår diskussion om Stålverk 80 säga all vi är medvetna om att inte minst facket i Luleå - jag har själv haft tillfälle till samråd med fackets ledning där - är mycket angeläget om

att vi inte nu inriktar våra ansträngningar på andra projekt än dem som kan bidra till att stärka NJA:s produktionsförmåga och göra det möjligt för NJA att prestera det goda arbetsresultat som de anställda är inriktade på alt uppnå. Alt på det sätt som skett de senaste månaderna driva en förnyad debatt om Stålverk 80 har från den synpunkten bara en distraherande effekt och motverkar de ansträngningar som de anställda, facket och vi är beredda att stödja för atl stärka NJA. Del är det jag har reagerat mot och beklagar. Men jag fattar herr Johanssons yttrande som etl i varie fall halvt avståndstagande från den agitation som förekommit omkring Stålverk 80. Där har inte funnits den moderation beträffande inriktningen som herr Johansson här ger uttryck för.

Låt mig lill sist säga några ord om strukturfonden. Del gäller alldeles uppenbart en insats som sträcker sig över flera år - det står i klartext i motionen. Men del är i år som insatserna för strukturförändringar behövs, och det är därför jag har lillålil mig konstatera atl strukturfonden, sedd mot bakgrunden av de aktuella anspråken, är en ganska blygsam insats. Den vittnar om alt oppositionen under de senaste fyra månaderna litet grand har förlorat kontakten med verkligheten, litet grand har glömt vad som ändå erfordras för att säkra sysselsättningen i svenskt näringsliv.

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Herr HOVHAMMAR (m):

Herr talman! Diskussionen har den senaste stunden speciellt gällt de stora företagen, men jag noterar med tillfredsställelse atl de mindre företagens problem har berörts av många talare i dagens långa debatt.

Det är med glädje jag som företagare konstaterar att den borgerliga regeringen visar stor förståelse för den mindre och medelstora företagsamhetens betydelse för sysselsättningen i stort och speciellt för sysselsättningen i de många mindre orterna runt om i landet. I allt har väl inte de olika partier som ingår i regeringen lyckats föra fram förslag som ligger dem varmt om hjärtat, dels på grund av att det tar en viss tid alt göra ett team av representanter för tre olika partier, dels därför alt regeringen tillträdde så sent atl den i viss mån var bunden av den förra regeringens budgetarbete, dels därför alt del lar betydande tid alt ändra kurs med en så stor apparat som det här är fråga om. Att ändra kurs eller bromsa en supertanker lar som bekant sin lid, men manövreringen blir ännu mycket svårare när del är fråga om det svenska statsskeppet.

Trots all förståelse för de svårigheter som uppstått vid regeringsskiftet måste många av oss konstalera alt det i statsbudgeten och finansplanen finns punkter som vi måste beklaga. Jag syftar då främst på höjningen av löneskatterna. Löneskatterna ger visserligen betydande belopp lill våra gemensamma utgifter och lill den sociala trygghet som vi alla är så måna om, men de skapar paradoxalt nog samtidigt en ökad otrygghet för många människor, nämligen för alla dem som är verksamma inom de särskilt arbetskraftsiniensiva företagen. Det sägs visserligen alt löneskatterna utväxlas mot lägre lönestegringar, men det påståendet är främst en teoretisk

149

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

150

konstruktion. Sedan löneskatternas tillkomst har vi haft världens största kostnadsstegringar för arbetskraften. Så hade naturligtvis inte varii fallet om löneskatterna hade lett till lägre lönestegringar. Direkta lönestegringar plus stegringar i löneskatterna har drivit upp svenskt kostnadsläge till en nivå som är ett direkt hot mot sysselsättningen och som är en av orsakerna till den ekonomiska kris vi nu upplever. Många talare har i dag konstaterat detta, och jag tycker det är motiverat. Varie krona mer som företagen skall belala lill sina anställda betyder också höjda löneskatter i krontal räknat, därför att löneskatterna utgår i procent av det utbetalda lönebeloppet. När sedan löneskatternas procentsatser höjs förslår man alt situationen blir ännu allvarligare.

På förelagarhåll känner man en viss vanmakt inför löneskatterna -jag vill gärna konstatera det. Man har en känsla av atl man i varie fall kan förhandla om lönerna. Men när del gäller den indirekta beskattningen, löneskatter och sociala avgifter, finns det ingen förhandlingsmöjlighet.

Del teoretiska systemet med en utväxling av löneskatterna mot löneökningar kan fungera endast i ett samhälle med statligt styrda löner, som exempelvis i de flesta sydamerikanska stater, där man har löneskatter på 100 % eller mer av lönerna. Men, herr talman, etl sådant samhälle önskar vi inte. Staten får alltså inte blanda sig i avtalsuppgörelserna. Men då får den inte heller själv bestämma om höjda lönekostnader via skatter.

Erfarenheten har som sagt visat atl våra kostnadsökningar slagit världsrekord i takt med stigande löneskatter. Och dessa löneskatter har blivit en skatt på vår konkurrensförmåga, en för svensk företagsamhet diskriminerande beskattning, som gynnar importen och försvårar exporten. Erfarenheten visar att systemet med löneskatt bör avskrivas så fort som möjligt. Inom näringslivet reagerar man inte mot sådana sociala avgifter som är direkt förknippade med de människor som arbetar inom företagen - exempelvis ATP-avgifler och yrkesskadeförsäkring. Däremot anser man alt det inte är näringslivels sak atl betala exempelvis barnomsorgen. Och man reagerar myckel starkt mot den allmänna arbetsgivaravgiften, som ju bara är en skatt på vår konkurrensförmåga.

Löneskatterna är ytterst kännbara för förelagen. I milt eget förelag, ell manuellt glasbruk med 115 anställda, som arbetar inom en bransch med hård utländsk konkurrens både på hemmamarknaden och på de viktiga exportmarknaderna, är den preliminära lönesumman i år 5,4 milj, kr,, vilken summa sedan belastas med ytterligare 1,75 milj. kr. i löneskatter. De totala kostnaderna för de inom förelagel sysselsatta blir alltså i år för oss nära 7,2 milj. kr. För landels ca 300 000 företag utgjorde lönebikostnaderna ca 3 500 milj. kr. 1977 får vi en lönebikosinad för riänstemännen med 42,5 % och för arbetarna med 37,2 %. Del är helt fastslaget.

Herr talman! Är det under dessa förhållanden så underligt atl vi nästa år förväntar oss förslag om successiv minskning av löneskatterna eller

i varie fall ell slopande av den allmänna arbetsgivaravgiften? Hålen i budgeten får fyllas på annat sätt än genom försvagning av vår konkurrenskraft. Vi anser all Sverige inte har råd atl förlora fler marknadsandelar och fler arbetsplatser.

De flesta människor har genom massmedia fått höra talas om den allvarliga kostnadsutvecklingen försvensk industri. Industriministern pekade här i kväll mycket på detta problem i sitt anförande. Men del är inte lika bekant hur allvarlig vinstutvecklingen varit och är för framför allt de mindre och medelstora företagen. Och ännu färre tänker på atl denna utveckling påverkar det nödvändiga och ständigt pågående arbetet med underhåll och modernisering av produktionsapparaten.

För familjeföretagen, dit det stora flertalet av mindre och medelstora företag hör, utgör dessutom förmögenhetsskatten en broms som blockerar investeringarna. Den orimliga förmögenhetsbeskattningen har under årens lopp gång på gång påtalats från vårt håll, men den socialdemokratiska regeringen har inte velat lyssna på det örat. Och situationen har bara förvärrats under regeringen Palmes sista år. Enligt nyss framlagda kalkyler kostar det i dag fem gånger mer i skatt jämfört med år 1970 att investera 100 000 kr. för elt familjeförelag som värderas till 1 milj. kr. Pengar som plöjs ned i förelagen och alltså i själva verket bara är ell arbetsredskap ökar ju förelagarens förmögenhet - ordet förmögenhet vill jag här sälla inom citationstecken - och därmed stiger hans för-mögenhetsskatl. Enligt kalkylerna skulle ägarens förmögenhetsskatt stiga med 2 500 kr, på grund av ökat värde hos företaget. Men för alt belala dessa 2 500 kr. måste företagaren ta ut ytteriigare 17 600 kr. ur företaget, dvs. inte mindre än 17,6 % av det investerade beloppet. Jag menar atl ytterst få om ens något familjeföretag kan räkna med en avkastning på 17,6 % på en investering.

Det är uppenbart all också förmögenhetsskatten får en s. k. Pompe-ripossaeffekt för en företagare. För atl hålla investeringsviljan och framför allt invesieringsförmågan uppe måste därför reglerna för förmögenhetsbeskattningen ändras så att del blir en klar skillnad mellan skatten på konsumtionslillgängligl kapital och sådant kapital som endast är ett arbetsredskap. Allt detta har f ö. framhållits i en motion till årets riksdag med mig själv som första namn. Vi väntar ivrigt på etl förslag i denna riktning.

Herr talman! Det talades för en del år sedan, som väl kammarens ledamöter erinrar sig, ganska mycket om de s. k. övervinsterna. I dag är det kanske riktigare att tala om undervinster, dvs. så låga vinster alt de inte räcker lill för företagens investeringar. Jag nämnde nyss etl exempel som visade hur förmögenhetsbeskattningen är en broms för familjeföretagens investeringar. Men även de stora börsnoterade bolagen har bekymmer. Aviseringar om permitteringar under senare tid och varsel om nedläggning talar sitt tydliga språk.

Nu skall del emellertid villigt erkännas alt svårigheterna för svenskt näringsliv inte enbart bottnar i den enligt vår mening olyckliga närings-

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

151

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

politik som fördes under regeringen Palmes sista år. Den djupa internationella konjunkturnedgången spelar givetvis också en betydande roll. När man talar om att vi trots denna internationella nedgång lyckats upprätthålla sysselsättningen är det emellertid en sanning med en viss modifikation. Vi har tagit hand om en stor del av våra arbetslösa, men vi har inte kunnat bereda dem plats i öppna marknaden, vilket de helst önskar.

Officiellt var arbetslösheten i november endast 1,5 %, men samtidigt var under 1976 totalt 125 000 personer sysselsatta inom beredskapsarbete, arbetsmarknadsutbildning, skyddad och halvskyddad verksamhet osv. Härtill kommer att antalet förtidspensionerade uppgår till ca 300 000, bland vilka det finns åtskilliga som fått förtidspension av arbeismark-nadsmässiga skäl. Lägger man till delta alla de - kanske oftast hemmafruar - som vill ut i arbetslivet men anser det meningslöst atl söka jobb, då blir den verkliga arbetslöshetssiffran betydligt högre och kanske ingenting atl skryta med om man ser det ur europeisk synvinkel. Den låga arbetslöshetssiffran - den officiella alltså - visar mer vår vilja atl ta hand om de arbetslösa än vår förmåga alt ge dem sysselsättning i den öppna marknaden. Många av dessa arbetslösa skulle säkerligen kunna få jobb om bara vår konkurrenskraft kunde hållas uppe. Del är ytterst på konkurrenskraften del kommer an om vi skall kunna skapa jobb. Visar parterna på arbetsmarknaden inte del ansvar som situationen kräver, då måste regeringen tyvärr ta till en allt annat än smaklig medicin. Kanske blir det nödvändigt att låta kronan söka sitt rätta värde på världsmarknaden.

Herr talman! Jag vill till sist konstatera atl vi, om vi vill ge de arbetslösa jobb, öka våra investeringar och återvinna - vilket är ytterligt nödvändigt - de förlorade marknadsandelarna, måste vidta ytterligare åtgärder uiöver dem som föreslagits av regeringen. Men jag förstår också att man inte kunnat gå längre med tanke på den korta tid som stått till buds. Del sägs ju ofta i olika sammanhang alt vår lid är en brytningstid, I varje fall blir det här året ett brytningsår inom vår ekonomiska politik. Vi måste därför definitivt ändra den olyckliga ekonomiska politik som förts av den föregående regeringen.

Del är som sagt en svår process alt föra det svenska statsskeppet genom bränningarna på ny kurs. Men jag hoppas livligt alt den nya kursen skall vara klart utstakad vid denna tid nästa år.

Under della anförande övertog herr talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

152

Fru SIGURDSEN (s):

Herr talman! Varie enskild människas rätt till arbete är grunden för del demokratiska välfärdssamhället. Ingel samhälle är så rikl alt del kan tolerera det enorma slöseri som arbetslöshet innebär. För den enskilde betyder arbetslöshet inte bara minskade inkomster och lägre levnads-

standard utan kan också bryta ner självkänslan och människovärdet. Därför har socialdemokratin alltid satt sysselsättningen främst i sin politik.

Just nu är oron mycket stor ute i landet. Människor frågar: Hur skall del gå med milt jobb? Kommer också jag att permitieras eller sägas upp? Oron är befogad. Varslen om nedläggningar och permitteringar duggar tätt. Med förvåning kunde jag konstatera all herr industriministern Åsling inte med ell ord tog upp de dagsaktuella problemen, människors situation i Olofström, i Edsbruk osv. Han nämnde ingenting om dessa problem.

Vilka är orsakerna till denna situation? Om man lyssnar på Svenska arbetsgivareföreningen och läser finansplanen - etl vackert exempel på själarnas gemenskap - är det helt klart att det är löntagarna som är de verkliga bovarna i dramat. Det är inte bara lögnaktigt. Del är också en direkt utmaning mot lönlagarna och deras fackliga organisationer.

Vi kommer också ihåg den stackars metallarbetaren från valrörelsen, han som inte hade fått del bättre under 1970-talel. Vi minns kanske alla Gösta Bohmans vadslagning. Nu helt plötsligt är problemet all den stackars metallarbetaren har del alltför bra. Han som hade det så uselt före valet får nu stränga order av den borgeriiga regeringen att hålla igen på sina lönekrav.

Arbetslösheten och strukturomvandlingen är ännu mer omfattande ute i Europa än i Sverige. Man skulle då vilja fråga: Menar den borgerliga regeringen med sitt sätt ått resonera atl det också i dessa länder är lönlagarna som orsakat strukturproblemen, fast deras löner där ligger betydligt lägre än i Sverige? Det talas om att vi borde komma ned till Västtysklands kostnadsnivå, vilket i klartext skulle innebära alt den svenska arbetaren skulle sänka sin lön med ungefär 30 96.

Det var skrämmande att lyssna på herr Hovhammars beskrivning av det svenska arbetslivet. Jag hörde honom inte med ell ord nämna den effektivitet och kunskap som finns hos de svenska arbetarna och tjänstemännen. Han beklagade sig över löneskatten. Jag hörde hur han sade att företagarna i viss mån vill betala arbetsgivaravgifter men inte vill vara med och betala någonling när del gäller barnomsorgen. Man får vara glad över att herr Hovhammar och hans parti inte har det avgörande inflytandet i den borgerliga regeringen.

Nej, hotet mot sysselsättningen har andra och betydligt mer komplicerade orsaker. Framför allt är det strukturfrågorna som står i förgrunden. Många har i dagens debatt tagit upp dessa frågor. Jag vill bara peka på ett uppenbart hot mot sysselsättningen, nämligen den borgeriiga regeringens handfallenhet inför strukturfrågorna, dess ideologiska motvilja mot en planerad hushållning och mot en effektivare styrning av det privata näringslivet.

Herr Åsling sade alt vi har en fackföreningsrörelse som är öppen för realiteter. Då väntar sig också den svenska fackföreningsrörelsen alt vi har en regering som inte är handfallen inför realiteterna.

Det är självklart alt oron på arbetsplatserna är stor. Där minns man

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

153

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

154

myckel väl ekonomiministerns lovsång till "kapitalismens självläkande krafter". Där har man lyssnat på "Ahlmarkdoktrinen", som säger atl vi skall lita till företagens sociala ansvar. Där minns man den nuvarande handelsministern, som i valrörelsen tyckte att staten inte skulle lägga sig i om Gränges gick dåligt. Del var inte precis samma inställning som vi här hörde att herr Åsling har. Mot denna bakgrund är det inte egendomligt om människor är oroliga. Och ytterligare en källa till oro är atl vi vet alt del i första hand är de svaga grupperna i samhället som drabbas hårdast när sysselsättningen sviktar. Det är kvinnor ulan yrkesutbildning, ungdomar och äldre personer med arbelshinder osv.

Av budgetpropositionen verkar det som om den nya regeringen accepterar att det är kvinnorna som skall utgöra en buffert och ta stötarna när efterfrågan på arbetskraft minskar. En sådan passivitet kan vi från socialdemokratiskt håll aldrig acceptera. Om det blir så som finansplanen förutsätter -ja, då måste kraven skärpas på ytterligare förfining och förstärkning av vår arbetsmarknadspolitik. Som så många andra har sagt här tidigare kan vi inte acceptera atl samhället bara skall vara kapitalels städgumma, när det sociala ansvar som herr Ahlmark talar om inte räcker lill. Och samhället och de fackliga organisationerna måste få bättre insyn och större inflytande inne i företagen. Vi kräver att de svaga i samhället inte skall behandlas som en konjunkturbufferi. De har rätt alt kräva solidaritet av samhället.

Regeringen har nu presenterat etl sysselsättningspaket med på del hela laget utmärkta förslag, som på många punkter uppfyller de socialdemokratiska kraven. Den saken har flera talare konstaterat här i dag. Det är glädjande atl borgerligheten i regeringsställning har övergivit sitt traditionella motstånd mot den riktade arbetsmarknadspolitiken. När de borgerliga äntligen kommer i kontakt med verkligheten verkar del som om det blir en näst intill socialdemokratisk profil på deras konkreta förslag. Och det är utmärkt! Men det räcker inte. Därför måste man nu kräva: Sluta upp atl lila lill kapitalismens självläkande krafter och företagens sociala ansvar! Sluta att utmåla statliga insatser som om de vore ell hot mot friheten, vilket ni på den borgerliga sidan gjorde i valrörelsen! Sluta med slagorden och la i stället ett klart, rejält ansvar för de människor och de jobb som nu är i fara! Det är dags all borgerligheten överger sin ideologiska motvilja mot statliga.insatser och äntligen inser att de strukturproblem som vi slår inför är så stora att det bara är staten som kan lösa dem.

Kapitalismen och de självläkande krafterna är inte någon lösning; det är de som är problemen. Del ärnaluriigt atl acceptera sysselsättningen i ekonomiska termer. Men vi får aldrig glömma att det är enskilda människor, deras jobb och deras frihet, som det handlar om. Och idag kommer meddelanden om nedläggningar och permitteringar som chockbesked. Människors framtid slås i spillror genom beslut i ett direktionsrum. Egnahem blir värdelösa genom några ord från en mäktig kapitalägare.

Alltför många svenska löntagare är i dag för sin trygghet och framtid

beroende av beslut som fattas av ett fåtal privata kapitalägare. Det kan vi inte längre acceptera. Löntagarna måste ges rätt atl vara med och la ansvar för sin framlid genom medbestämmande och delaktighet i företagens kapitaltillväxt. I många branscher beror problemen på alt kapitalägarna inte har tagit sitt ansvar. De har underiåtil alt investera, och förelagen har körts i botlen.

Skillnaden mellan socialdemokratisk och borgeriig sysselsättningspolitik, framför allt på lång sikt, framstår ännu klarare i den debatt vi har lyssnat till i dag. Del borgerliga alternativet är fortfarande alt förlila sig på de självläkande krafterna och marknadskrafterna. Socialdemokraterna hävdar nu som tidigare att det måste vara samhället som har huvudansvaret för sysselsättningspolitiken.

Jag är övertygad om alt löntagarna i det här landet - om de hade haft ansvaret och makten - inte skulle ha tillåtit en sådan ansvarslös politik. Det är deras jobb och deras trygghet det gäller. De skulle därför aldrig ha gått med på en politik som undergräver företagens livskraft.

Därför, herr talman, är den ekonomiska demokratin inte bara ett sätt att återupprätta arbetets värde. Den är också en trygghetsreform för den enskilde löntagaren.

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Herr HOVHAMMAR (m) kort genmäle:

Herr talman! Fru Sigurdsen tycks mena att jag har sagt atl löntagarna är något slags bovar i det drama som vi nu upplever, men vad jag har sagt är att det är den tidigare regeringens politik som medverkat till all vi befinner oss i dagens svåra situation, som har resulterat i företagsnedläggelser och massvis med varsel.

Vårt land är litet. Sverige är beroende av att kunna exportera sina varor. Vårt värsta konkurrentland är Västtyskland. Där hade man 1974-1975 en ökning på ungefär 16 96 när det gäller löner och bikoslnader. Motsvarande siffra för Sverige var ca 40 96,

Detta, fru Sigurdsen, resulterar i svårigheter att sälja svenska varor på export, del resulterar exempelvis i att Volvo i dag har lagren fulla med bilar, det innebär att en amerikan i dag kan köpa två Buick, lyx-ulrustade, med V 8-motorer, lill samma pris som han betalar för en Volvo av bästa fabrikat, det innebar exempelvis att jag, när jag i juli var i Amerika för alt försöka sälja svenskt glas, fick beskedet att det var myckel bra kvalitet och atl allting var bra - men priserna 20 96 för höga. Kan ni sänka priserna får ni ordern, sade man.

Problemet i dag för svenskt näringsliv är all våra varor har blivit för dyra. Det beror inte på lönlagarna ulan på den politik som har förts tidigare och som vi nu får sola för.

Arbetsmarknadens parter -jag sade det tidigare och upprepar det nu, och del gäller både arbetsgivarna och löntagarna - måste i dag besinna sitt ansvar när de sätter sig vid förhandlingsbordet. Gör de inte det kommer det all innebära ytterligare arbelslöshel och dåliga lider. När vi därför kräver elt borttagande av den allmänna arbetsgivaravgiften är det bl, a.

155

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

för att öka möjligheterna lill export och för alt göra det litet värre atl importera varor. Ökar vår export i dag betyder det möjligheter till fiera jobb, del skall vi komma ihåg. Glöm inte heller bort, fru Sigurdsen, atl arbetsgivaravgifterna läggs på priserna och fördyrar varorna, och i sista hand är det konsumenterna som får betala kalaset.

Avslutningsvis vill jag, herr talman, säga att man nog borde vara litet försiktig med att tala om ansvarslöshet och beskylla företagen för atl inte ha gjort en aktiv insais i dagens läge. Jag har tidigare talat om vad som, enligt min mening, är del största problemet i dagens situation, och jag upprepar: Klarar vi inte kostnadsutvecklingen här i landet kan ingen regering lösa dessa problem.

156

Fru SIGURDSEN (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var rätt intressant atl lyssna till herr Hovhammar. Nu var det inte löntagarnas fel, och det var inte företagens. Det var regeringen Palmes. Om jag inte har fel siffror här, så är ungefär 90 % av industrin i Sverige privatägd. Vi har alltså en mycket liten andel statlig industri.

Herr Hovhammar talade om kostnadsutvecklingen. Ja, finansplanen liksom företrädare för borgerligheten och näringslivet talar nästan enbart om lönerna i det sammanhanget. Det har väl någon gång sagts alt också andra faktorer spelar in. Det är alltså regeringen Palme när det inte är löntagarna och inte industrin själv.

Herr Hovhammar anser att löntagarna måste besinna sitt ansvar. Jag erinrade om vad som sades i valrörelsen om den svenske metallarbetaren som då hade det så dåligt. Jag tror nog att också herr Hovhammar minns den debatten. Men nu måste alltså den här svenske metallarbetaren besinna sig, för nu har han för hög lön, enligt herr Hovhammar m. fl.

Herr HOVHAMMAR (m) kort genmäle:

Herr talman! I priset på alla varor ligger en mycket stor andel löner och bikoslnader. Del kommer vi inte ifrån, fru Sigurdsen, del är bara på det sällel. Jag har tidigare varnat och sagt att kan vi inte komma till rätta med det höga kostnadslägel i vårt land så blir bekymren ännu värre.

Nu vill jag säga ännu en gång, eftersom jag inte tycks ha blivit rätt uppfattad, att det inte är enbart löntagarna som skall besinna sitt ansvar. Det skall alla medborgare i det här landet, självfallet även förelagarna. Alla måste i dag besinna sitt ansvar, i annat fall kommer vi att få ytterligare företagsnedläggelser, ytterligare permitteringar och ytterligare varsel. Den situationen vill vi inte uppleva.

Herr ÅNGSTRÖM (fp):

Herr talman! 1 milt anförande skall jag behandla sysselsättningen i skogslänen, en principiell syn på vidareförädlingen av malm och trä och de aktuella problemen i dessa branscher.

Sverige är elt land med stora naturtillgångar. Skogen, malmen och vattenkraften har varit grundpelarna för den ekonomiska utvecklingen i vårl land. Under lång historisk tid exporterade vi skogen och malmen ulan atl vidareförädla dessa tillgångar. Inkomsterna från den enkla hanteringen räckte ändå till som bas för sysselsättning och framåtskridande. Efter det andra världskriget har emellertid lägel radikalt förändrats. Teknikens snabba uppsving har gjort att vi numera kan utvinna mångdubbelt av våra naturtillgångar skog och malm medan allt färre människor behövs för själva utvinningsprocessen.

Tekniskt tillhör Sverige de mest avancerade länderna i världen. Mot den bakgrunden är det ganska märkligt att vi inte tidigare satt in ansträngningarna på all nå en högre förädlingsgrad på de råvaror som utgör basen för vår ekonomi, skogen och malmen. Det kan egentligen bara förklaras av att vi varit bortskämda i Sverige. Skogen och malmen har varit lätt åtkomliga och funnits i lill synes outsinlig mängd.

Nu har etl uppvaknande skett. Vi vet alt våra malmtillgångar så småningom tar slut, alt skogens tillgångar begränsas av ålerväxlkapaciteten samt alt faktureringsvärdei av oförädlade produkter från skogsbruk och bergshantering inte ger ett tillräckligt tillskott till vår bytesbalans. Della senare faktum skall också ses mot bakgrunden av att nyupptäckta råvarutillgångar i u-länderna ständigt ökar utbudet på världsmarknaden och pressar priserna.

Detta är den allvarliga bakgrunden lill de krav som nu förs fram om en högre förädlingsgrad än hiuills på våra råvaror och då främst skogen och malmen. Kraven på en vidareförädling och på sysselsättningsskapande industrier har också en regionalpolitisk inriktning. Under den sorglösa exploateringsperioden sögs livskraften sakta men säkert ut från skogsbygden och gruvfälten. Människorna som levde i dessa bygder var också själva länge ovetande om den hänsynslösa exploatering som de själva och deras hembygd var utsatt för. Uppvaknandet kom först när maskinerna gjorde sitt intåg på arbetsplatserna och övertog allt större del av jobben och när råvarutillgångarna böriade att sina.

Utan all klassa i någon bestämd rangordning vill jag säga att enskilda personer, bolag och stat har deltagit i jakten på glesbygdernas tillgångar, råvaror och billig arbetskraft. Men nu nöjer sig inte människorna i dessa områden längre med della förhållande. De kräver en ökad förädling av kvarvarande tillgångar på skog och malm, och de kräver atl denna förädling också skall lokaliseras till råvaruområdena och ge nytt liv och framtidstro åt döende bygder.

Den principiella inslällning som kan tolkas så, all vi skall skapa produktion och arbetstillfällen i skogslänen genom all förädla de naturtillgångar som finns där, står folkpartiet enigt bakom. Den satsning som samhället måste göra för alt få i gång förädlingsindustrier i dessa regioner är bara en liten avbetalning på de rikedomar som hela folkhushållet fått från de här områdena.

Jag hoppas all fru Sigurdsen lägger märke lill denna min deklaration.

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

157

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

158

Hennes politiska bild av folkpartiels näringspolitik stämmer nämligen inte.

När jag sagt detta måste också jag ta upp läget vid NJA och projektet Stålverk 80 och kommentera den demonstration, som hölls i Norrbotten i helgen, och utspelet all Stålverk 80 skall byggas, om socialdemokraterna återkommer till makten 1979. Jag har läst referaten från demonstrationen och de uttalanden som gjordes i samband med den, och jag har funderat över hur politiker som Ingvar Svanberg och Ingemund Bengtsson känt sig, innerst inne, när de stod inför uppbådet av människor och lovade atl Stålverk 80 skulle byggas. Dessa människor har samma rätt som andra medborgare i Sverige alt ha ett arbete men ser nu arbetslösheten grina emot sig och griper efter varie halmstrå som kan innebära räddningen i framliden.

Lägets allvar och de tidigare turerna omkring Stålverk 80 borde ha stämt till eftertanke och återhållsamhet med nya löften. Kritiken har också varii stark från de egna leden mot agerandet. Två socialdemo-kratiska kommunalråd har med bitterhet talat om hur den gamla regeringen misskött NJA medan man öst pengar på det misslyckade projektet Stålverk 80,

Det kostar nu 1,8 miljarder all nollställa NJA, och den nya regeringen har satsat dessa pengar på alt skapa en grundval för en vidareförädling och flera arbetstillfällen. Denna satsning gör man för atl man anser att invånarna i denna landsända har rätt till arbete och trygghet. Folkpartiet har hela tiden trott på en framtid för stålindustrin i Norrbotten och har tidigare slött tanken på Stålverk 80. Vi ställde oss bakom det ursprungliga, större förslaget och vi deltog i beslutet om den nedbantade versionen, eftersom vi litade pä de uppgifter som den gamla regeringen gav oss som etl underlag för bedömningen.

Sedan visade sig det hela vara luftslott och lösa löften. Men vi ger inte tappt för detta. Vi skall inte svika.Norrbottens befolkning. Nu arbetar en grupp experter för att få fram det underlag som behövs för att få NJA lönsamt i framtiden. I den gruppen flnns också företagsdoklorn Ulf af Trolle, och det är ett starkt och lönsamt NJA som skall vara grundpelaren i en framlida utveckling av stålindustrin. Men problemen måste först klaras av inom NJA innan man kan gå vidare. Del måste stå klart för alla som sätter sig in i frågan.

Det måste också slå klart för den gamla regeringen och även för talarna på demonstrationen i Luleå, att Stålverk 80 i den gamla tappningen aldrig blir aktuellt igen, ulan att det måste bli något annat, anpassat efter de förutsättningar som kommer all råda i framtiden. Namnet Stålverk 80 är så skamfilat och misskänt alt det inte bör användas i fortsättningen, I regeringsdeklarationen lovade den nya regeringen all man skulle bygga fram elt metallurgiskt centrum kring NJA och det löftet står den nya regeringen och folkpartiet också fast vid. Det har också bl, a. deklarerats i dag av industriministern.

Att först sätta NJA på fötter, bygga ut valsverket och sedan fortsätta

förädlingen, är det förslag som NJA själv kommer med. I del läget är del fel och orätt alt säga att stålverket skall byggas redan 1979 efter en socialdemokratisk valseger. Eller har socialdemokraterna några egna utredningar och analyser som underlag för det nya löftet? Det är en allvarlig fråga.

Demonstrationen i Luleå moi all lägga ned Norrbotten, som det sades, är säregen också från allmänpolitisk synpunkt. Här deltog socialdemokrater och kommunister sida vid sida, de två partier som har deklarerat, alt om de hade haft maklen i dag skulle de lägga en arbetsgivaravgift på ytleriigare 2 96 på förelagen i Norriands inland. Della skulle ju ha drabbat hela Norrbottens inland där småföretagen redan nu kämpar en hård kamp för att överleva. Den nya regeringen vill i stället satsa på att förbättra för småföretagen, med lindringar i beskattningen och bättre kreditmöjligheter, åtgärder som bidrar till en spridning av näringsliv och sysselsättning lill svagare områden.

Dagligen kommer hoten om nedläggningar i s. k. krisdrabbade branscher. Ännu har inte träindustrin kommit in under den beteckningen men det finns illavarslande tecken. Om man granskar branschen i dag finner man atl de svenska stålverken har en betydande överkapacitet i förhållande till råvaran, att ca 500 sågverk år 1985 kommer atl klara den produktion som landets nuvarande 3 500 sågar svarar för, alt de avancerade skogsmaskinerna ytterligare kommer att reducera behovet av arbetskraft i skogsbruket och att en branschulredning inom sågverksindustrin visaren bortfall av ca 15 000 arbetstillfällen fram lill år 1985.

Del är de små sågarna i glesbygderna som löper den största risken att slås ut i de bygder där vi redan i dag har den största undersyssel-säilningen bland människor i vårt land.

Det råder knapphet på skogsråvara för den svenska träindustrin. De större företagen importerar viss del av sill råvarubehov. Denna import är endast av marginell omfattning men ger en bra bild av det stora behovet av tillskott på råvara. Med råvarubristen för ögonen slår del klart att vi bör uinyUja vår råvara optimalt. Nu slösar vi bort stora mängder genom att allt inte las till vara på trädel och att råvaran inte används på nyttigaste sätt. Det stora botemedlet mot bortfallet av arbetstillfällen i träindustrin är en starkt ökad vidareförädling.

De åtgärder som måste ske samlat bör sättas in på följande områden: råvaruförsörining, marknadsföring, råvaruterminaler, produktutveckling, utbildning och forskning. Vill vi inte ha samma sjuka som drabbat t, ex, tekobranschen måste vi satsa på de här uppräknade områdena. Det kan ge ett gott resultat genom en tryggad råvaruförsörining, en ökad vidareförädling och en tryggad sysselsättning.

Herr talman! Avslutningsvis skall jag kort beröra krisen inom Algots-koncernen.

Med hjälp av statliga pengar etablerade sig Algots Nord i Västerbotten och som en första målsättning angavs att företaget skulle anställa ca 1 000 personer. Denna målsättning har inte kunnat infrias. Som mest

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

159

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

har förelaget haft 700 anställda. Under inverkan av textilkrisen har Al-gotskoncernen fått dålig lönsamhet och för 1976 beräknas ell betydande underskott av verksamheten. Under trycket av dessa förluster har koncernledningen varslat om friställningar i Borås och Skellefteå. I Skellefteå friställs 210 personer. Detta sker i ett område där man beräknar underskottet på arbetstillfällen för kvinnor till ca 3 000. Arbetsmarknadsdepartementet har uppdragit åt en projektgrupp vid Umeå universitets nationalekonomiska institution att utreda de samhällsekonomiska verkningarna av Algots etablering i Västerbotten. Denna utredning har nu fastslagit att trots atl driften lämnar en förelagsekonomisk förlust ger den ell samhällsekonomiskt plusvärde. Del projektgruppen trycker särskilt hårt på i sin bedömning är del svåra sysselsättningsläge som råder i regionen för kvinnlig arbetskraft samt de kostnader som drabbar samhället vid en tvångsförflyitning av friställd arbetskraft, alltså samma resonemang som tillämpas vid satsningarna vid NJA i Norrbotten, Della utredningsresultat ger belägg för all beslutet att friställa kvinnorna i Algots Nord bör omprövas och skjutas fram till den lidpunkt då man har andra arbetstillfällen inom regionen att erbjuda den friställda kvinnliga arbetskraften. För många av de anställda är delta det första jobb som de någonsin lyckals få, och man kan förstå den besvikelse och oro inför framliden som de känner. Låt alltså kvinnorna vid Algots Nord ha kvar jobben tills de kan få elt annat arbete på hemorten!

160

Herr NYQUIST (s):

Herr talman! Kopparbergs län ser ut atl drabbas så hårt av varsel om förestående permitteringar att det har föranlett länets styrelse atl efter enhälligt beslut i dag tillsammans med länets riksdagsmän göra en särskild uppvaktning hos industriministern. Jag finner del därför naturligt all anföra några synpunkter främst på länets förhållanden.

Under några år, mest under 1960-talet, upplevde vi i Kopparbergs län hur antalet arbetstillfällen krympte och hur befolkningssiffrorna minskade. Så har följt en lång rad av år när vi kunde se resultatet av den socialdemokratiska lokaliseringspolitiken. Vi fick fiera arbetstillfällen, och befolkningen ökade på nytt.

Efter senaste årsskiftet har det emellertid kommit en rad tråkiga besked om varsel och permitteringar. Herr Hagberg i Borlänge har tidigare under kvällen angett en del siffror, varför jag inte skall upprepa dem.

Vår industri är tyvärr ganska ensidigt sammansatt. Därför slår det väldigt hårt när delar av denna industri drabbas av en nedgång. Domnarvels Jernverk är en av landels allra största induslriarbelsplatser och den största i Kopparbergs län. Mer än varannan industrianställd i Borlänge har sin arbetsplats i verket. Direkt sysselsätts 6 000 personer och indirekt tillkommer fiera hundra i gruvor, kalkbrott, mekaniska verkstäder och olika serviceföretag. Varie förändrjng i Domnarvet har en multipeleffeki ute i länet. Till stålbranschen hör också Avesta Jernverk, Smedjebackens Valsverk, de Fagerstaägda Klosterverken och de av Boxholm drivna

Horndalsverken. Vikmanshyttan hör också till bilden. 1 tillverknings-kedjan skall naturligtvis också gruvorna räknas in.

Var fjärde industrianslälld arbetar vid något av länels stålverk. Lägger man tillsamrnans alla som hör hemma i den metallförädlande verksamheten blir del sammanlagt ca 13 000 personer, dvs. var tredje industrianslälld finns inom denna grupp. Del kan tilläggas att två av landels större tillverkare av gruvmaskiner också har verkstäder i länet.

På fem, sex platser finns sulfidmalmsgruvor. För dessa finns dock ingen förädling i länet.

Inom branschen trä, massa och papper arbetar ytterligare några tusen personer. Den elektrotekniska industrin i Ludvika har drygt 3 000 anställda. I samtliga fall är det alltså lunga industrier del gäller.

Från företagsledningarna, främst på stålsidan, klagas nu på svag orderingång, svag prisutveckling och växande lager. Svenskt handelsstål säljs främst på hemmamarknaden i svår konkurrens med importerat material. Detta gäller t. ex, grovplåt och galvaniserad plåt.

Svensk stålindustri tycks nu uppleva en konjunkturdal som är värre än på 40 år. Svårigheterna synes gälla hela branschen. Man kan ställa sig undrande till varför inte företagsledningarna har varsnat det här i tid och vidtagit åtgärder för att stärka konkurrensläget.

Ulomlands har sedan börian av 1960-talet en snabb utveckling ägt rum. Nya, stora stålverk har växt upp och den totala kapaciteten har ökat, I många länder har staten medverkat. Från socialdemokratiskt håll har det talats om nödvändigheten av fortsatt utbyggnad av vår industriella kapacitet, ökad specialisering, utnytriande av stordriftsfördelar och kontinuerlig teknisk förnyelse. Erfarenheterna visar att denna process nödvändiggör en fortsatt strukturomvandling inom näringslivet. Från vårt håll har det också sagts att en omstrukturering av stålindustrin sannolikt kommer att kräva både omfiyllningar och nedläggningar av vissa tillverkningsenheter. Nya ägarkonstellationer kan även bli aktuella. Det måste tas kraftlag för alt få en någoriunda vettig arbetsfördelning mellan de svenska stålverken. Men den här processen måste noga bevakas, och uppläggningen behöver stöd av de fackliga organisationerna. De besvärliga strukturproblemen kräver alt samhället aktivt främjar branschrationaliseringar. Det är inte säkert att handelsstålsutredningen kommer med några saliggörande förslag. Liksom i andra länder måste det till ett aktivt grepp från staten, som säkerligen får anledning att gå in i branschen på olika sätt: i ledande syfte, som finansiär av nya investeringar och som företagare. Del kan naturligtvis vara förenat med risker, men de måste tas.

Här gäller det ändå atl skydda arbetstagarna. De får inte bli brickor i etl hänsynslöst spel. Man kan fråga den privata företagsamhetens alla okritiska försvarare: Var det värdigt Stora Kopparbergs Bergslags AB -världens äldsta bolag, som vi så många gånger läst i reklamen - att på grund av klen framsynthet under de goda åren få lov att handla i panik när det gällde de gamla bruken Vikmanshyttan och Söderfors?

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

11  Rikulagciis proiokoll 1976/77:62-63

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

För de anställda vid förelag som nu varslat eller kommer att göra del innebär framtiden alltför mycket av ovisshet, otrygghet och osäkerhet för atl det skall kunna accepteras.

Den socialdemokratiska riksdagsgruppen har föreslagit en strukturfond all vid sidan av Investeringsbanken och fjärde AP-fonden medverka till all lösa industrins stuklurproblem. Dalarnas s-riksdagsmän har i motion begärt en skyndsam undersökning om alternativa etableringsmöjligheter på orter som drabbas av nedläggningar inom stålindustrin.

Vi avvaktar med intresse det av regeringen aviserade arbetsmarknadspoliliska programmet och förslaget lill stödåtgärder för näringslivet. Än så länge tycks situationen ha mötts med förströdda kommentarer, lill intet förpliktande. Åtminstone vi, som i våra hemlän ser en varslad arbelslöshel grina emot oss, kräver mer av ansvar och beslutsamhet från regeringens sida.

162

Herr förste vice talmannen BENGTSON (c):

Herr talman! Valet 1976 var ett mene tekel för den svenska socialdemokratin. Om någon inte känner till det litet ovanliga ordet, så vill jag nämna att del egentligen betyder elt olycksbådande tecken. Svenska folkel underkände den politik som socialdemokratin fört under de senaste åren. Det vore oriktigt att säga all svenska folkel helt underkänt den socialdemokratiska politiken, eflersom den innehåller åtskilliga komponenter. I genomförandet av en rad socialåtgärder har också socialdemokratin tillsammans med andra partier deltagit, och det råder knappast några delade meningar på den punkten. Men partiets allmänna inriktning av politiken har underkänts.

Svenska folket har förstått att ett samhälle existerar inte, utvecklas inte, leder inte lill en bättre situation för medborgarna på teoretiska spekulationer om socialism, Meidnerfonder, stalsdrift o. d. Fru Sigurdsen bör observera all vi från centerpartiets sida inte på något sätt har vänt oss mot statsingripande. Men vi har ingen tro på att stålens ägande och drivande av företag leder till goda resultat.

Vi är ju alla medvetna om att det fordras arbete - och effektivt arbete - för att vi skall få behålla den levnadsstandard vi har, och helsl förbättra den. Granna papper, utformade vid skrivbordet, som leder till tomma fabriker ger inget bröd. I de länder som genomfört socialismen är levnadsstandarden låg jämförd med standarden i vissa andra länder, och de socialistiska länderna kan inte hävda sig på väridsmarknaden. Del kommunistiska systemet leder till ineffektivitet och ofrihet. Det heter ju så vackert i dessa länder au där finns ingen arbetslöshet. Nej, men det är också fråga om att arbetarna utför ett effektivt arbete som blir till  nytta för dem själva.

Vi stärker inte värt lands ekonomi och konkurrensförmåga genom alt fördela de arbetslösa på existerande förelag, om där inte finns möjligheter lill ell effektivt arbete. Deila skulle möjligen vara en socialislisk metod, men den löser inte arbetslöshetsproblemen i ett land som har vidare

sociala och välfärdspoliliska målsättningar. Man skall inte bota arbetslöshet med ineffekliviiel i förelagen. Nej, lösningen måsle vara atl man driver en konstruktiv och framåtsyftande näringspolitik, som ger människorna meningsfulla jobb. Samtidigt måste vi göra allt för att förbättra situationen för den arbetslöse under den tid denne saknar arbete. Del måsle givetvis alllid vara en intensiv strävan att hålla arbetslösheten så låg som möjligt. Arbetslöshet innebär alltid för samhället en förlust, och för den enskilde kan den ibland nära nog innebära en kalastrof

Den nya regeringen har ju också som sin främsta uppgift satt atl sträva efter sysselsälining ål alla. Trots alla svårigheter har det också i stort sett lyckats hittills.

När herr Ingemund Bengtsson i Varberg talar om arbe.tslösheten, är det dock att observera all av SCB:s senaste undersökningar framgår all stabiliteten i arbetsmarknadsläget kvarstår. Antalet arbetslösa i december uppgick till 61 000, vilket är i stort sett oförändrat jämfört både med november och med december 1975. Även sysselsättningen är ungefär oförändrad - 4,1 miljoner -jämfört med både november och molsvarande tid 1975,

I fråga om de 400 000 jobben, som cenlern sade var en målsättning, så har det inte, som herr Nilsson i Järfälla sade, givits några garantier för 400 000 jobb. Det har alltså sagts all del är en målsättning. Då vill jag mycket intensivt fråga socialdemokraterna: Vad är socialdemokratiska partiels målsättning? När man säger att man skall ge full sysselsättning åt alla, då är del fråga om 400 000 jobb enligt sysselsättningsutredningens siffror. Vill man inte ha det, då vill man inte ha full sysselsättning. Det går ju bra alt fråga oss så mycket på den punkten, men kan inte socialdemokraterna säga någonting själva? Vad är deras målsättning? Är del 200 000, är det lägre, eller vad är det? Är del sysselsältningsutred-ningens siffror som socialdemokraterna också syftar på, då kan de ju ansluta sig till centertanken, att 400 000 är en målsättning.

Herr talman! Framtidsutsikterna är dock inte särskilt ljusa. Städningen efter den socialdemokratiska regeringen pågår, och allt som sopades under mattan, i synnerhet före valet, måste man nu ta fram och syna. Del var sannerligen inte något särskilt gynnsamt arv som den förra regeringen lämnade efter sig. Svenska folket kan nog vara tacksamt för all herr Palmes regering fick gå, så atl situationen inte hade blivit ännu värre än den är nu.

En relativt hög utlandsupplåning, elt budgetunderskott för det år som nu löper, såvitt det nu kan bedömas, på 14,3 miljarder, stora svårigheter för vissa förelagsbranscher, del var vad den förra regeringen kunde lämna över. Det är uppenbart att vi måsle ha levt över våra tillgångar.

För alt någorlunda klara ut den besvärliga situation som den nya regeringen hade att överta har den också tvingats att underbalansera budgeten och alt rekommendera utlandsupplåning. Vår handel med andra länder har diskuterats i dagens debatt, och den har tyvärr inte utvecklats gynnsamt under senare år. Underskottet i bytesbalansen uppgick till ca

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

163

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

164

8,5 miljarder år 1976, För 1977 beräknas underskottet av konjunkturinstitutet till inemot 12 miljarder. Därmed skulle i slutet av 1977 det ackumulerade bytesbalansunderskoUel sedan 1974 vara uppe i 31 miljarder kronor. Det är uppenbart atl utvecklingen inte kan få fortsätta på detta sätt.

Vad är då orsaken till att vårl land kommit i etl så ogynnsamt marknadslägejämfört rned andra länder? Den frågan har besvarats flera gånger i den här debatten. Orsaken är givetvis att vi inte kunnat sälja så billigt och förmånligt som våra konkurrentländer. En viktig förklaring till den svaga utvecklingen i exporlvolymen var att de svenska exportpriserna steg snabbare än världsmarknadspriserna, vilket ledde till en försämring i konkurrensl;rafien hos svensk industri. Jag vill inte döma någon, men självfallet har både vinstmarginaler, pålagor på industrin i forrn av arbetsgivaravgifter o. d. och stora lönestegringar medverkat lill det ogynnsamma konkurrensläget. Stegringen i lönekostnad per producerad enhet, justerad för växelkursulvecklingen, var under 1975 och 1976 snabbare i Sverige än i de viktigaste konkurrentländerna. Jag vill högst ogärna uttala mig om huruvida en lönehöjning varit för stor eller för liten, men det kan inte bestridas att löneutvecklingen spelar en stor roll också den, då det gäller att bedöma den svenska konkurrensmöjligheten.

Jag vill fråga herr Nilsson i Järfälla: Vad är det som orsakat att vi kommit i sämre konkurrensläge? Kan man utesluta någon faktor? Kan man säga att löneutvecklingen inte spelar någon roll? Det skulle vara intressant om herr Nilsson i Järfälla, som har möjlighet att tala med sin organisation, LO, ville göra en analys av vad som har orsakat atl vårt konkurrensläge är så ogynnsamt.

Herr Nilsson i Järfälla, LO:s ordförande, har vid flera tillfällen sagt alt ingen finansminister tidigare uttalat sig om utrymmet för lönehöjningar. Han har emellertid fel. Jag skall ta ett par citat från de båda senaste socialdemokratiska finansministrarna.

Per Edvin Sköld skrev i finansplanen 1955: "Lönlagarna har, lika väl som andra medborgargrupper, ett intresse av att den stabilitet, som uppnåtts i den svenska ekonomin icke förstörs och all icke kostnadsnivån pressas upp i sådan grad att landets internationella konkurrenskraft försämras. Mot denna bakgrund borde det ställa sig naturligt, alt arbetsmarknadens parter under löneuppgörelserna iakttager stark återhållsamhet samt beaktar sitt ansvar för samhällsekonomins jämvikt."

I 1971 års finansplan skrev näste socialdemokratiske finansminister, herr Gunnar Sträng, att "denna relativt tillfredsställande prognos kan ställas under förutsättning atl de nu pågående lönerörelserna resulterar i en uppgörelse som är förenlig med stabil samhällsekonomi". Och han fortsatte: " Alla försök att skaffa sig inkomsiförbättringar utöver vad den ekonomiska tillväxten ger utrymme förär i och för sig meningslösa, då detta föranleder en prisstegring sorn eliminerar vinsten av den för stora löneökningen, eller framtvingar finanspolitiska korrigeringar."

Det är två socialdemokratiska finansministrar som har sagt della. Hur

kan då herr Nilsson i Järfälla påslå att de inte har sagt någonting om inkomstutvecklingen?

Del är inte många år sedan riksbanksfullmäktige med de socialdemokratiska ledamöternas medgivande också skrev om inkomstpolitiken. Det har visst förekommit från socialdemokratiskt håll vid åtskilliga tillfällen att personer i inflytelserik ställning gått in och talat om inkomstpolitiken.

Herr talman! Den statliga utgiftsökningen på 12 miljarder från 1976 lill 1977 är av ungefär samma storleksordning som mellan 1975 och 1976, och den beror ju till stor del på automatiska kostnadsökningar och fullföljande av redan fattade beslut. Det ligger emellertid också i utgiftsökningen fortsatta stimulanser av näringslivets investeringar och åtgärder för att förhindra en alltför snabb lageravveckling. Del bör observeras att omfattande åtgärder vidtas för alt trygga sysselsättningen vid Norrbottens Järnverk och varven och för alt stödja andra sviktande branscher, 1977 torde kostnaden för dessa åtgärder uppgå till över 3 miljarder kronor.

Trots del stora beloppet är det sålunda inte något anmärkningsvärt i underbalanseringen, och det är all observera alt socialdemokraterna i sill förslag till justeringar inte egentligen kunnat pruta på utgifterna ulan i stället vall atl försvaga näringslivets möjligheter all hävda sig. Del socialdemokratiska budgetförslaget skulle sannolikt leda lill ökad arbetslöshet, om det genomfördes. Problemet för det svenska näringslivet ligger ju, som vi har sagt tidigare, i svårigheterna att hävda sig gentemot ullandskonkurrensen. Om man nu gör som socialdemokraterna föreslagit, dvs. lägger ytterligare bördor på näringslivet - ja, då leder det till att svenskt näringsliv får ännu sämre möjligheter alt hävda sig i konkurrensen. Därmed får vi ytleriigare nedläggningar av förelag och driftsinskränkningar med åtföljande arbetslöshet. Vi kan verkligen vara tacksamma för att socialdemokraterna nu inte har makten i vårt land, när de föreslär en sådan äventyrlig politik som skulle leda till ytterligare arbetslöshet. Den nuvarande regeringen har deklarerat atl den kommer att föra en politik för fortsatt hög sysselsättning och ämnar vidta de åtgärder som detta kräver med utnyttjande av hela den uppsättning av instrument som kommit till användning under de senaste åren.

Det är glädjande atl vi äntligen i årets finansplan fåll en redogörelse för hur många som inte är sysselsatta i ordinärt arbete, dvs, både de som är direkt arbetslösa och de som nu bereds arbete genom arbets-vårdande åtgärder. Den som går på omskolning eller sysselsätts med beredskapsarbete arbetar givelvis, men det är ett arbete som han inte kan tänka sig fortsätta med i framtiden. I slutet av 1976 hade sammanlagt 4,7 96 av antalet personer i arbetskraften inte fått arbete i den öppna marknaden. De som var direkt arbetslösa utgjorde ca 1,5 96.

Herr talman! Del är självfallel all man i längden inte kan leva över sina tillgångar. Del gäller för den enskilde och del gäller också för ett land. Målet för svensk politik är och förblir full sysselsättning, stabilt penningvärde, snabb ekonomisk tillväxt, jämnare inkomstfördelning, re-

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

165

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

gional balans och jämvikt i våra utrikesbetalningar. Det torde råda en bred enighet om dessa målsättningar, men problemet är hur de skall kunna genomföras.

All socialdemokratin misslyckats med uppgiften framgår av den besvärliga situation man lämnade efter sig vid regeringsskiftet. Det är heller inte tänkbart att en socialistisk politik skulle ge vårt land en bättre situation, eftersom sådan politik misslyckats i så många andra länder där den genomförts. Cenlern tror naturligtvis lika litet på en fri politik av manchesterliberal typ. Del måste finnas reglerande bestämmelser från samhället om hur den ekonomiska politiken skall få utvecklas. En fullständigt fri marknadsekonomi kan inte accepteras, Sverige har med sin biandekonomi säkerligen lyckats bättre än många andra länder, men det står klart att den opportunistiska politik med dragning åt socialism som socialdemokraterna drivit under senare år inte leder till en bättre situation för vårt land.

Delta alternativ som del socialdemokratiska partiet lagt fram nu är ett ganska magert papper. Det innehåller inte förslag som kan leda lill några särskilda förbättringar. Det kan hända alt oppositionen är ganska oerfaren, men vi får hoppas att socialdemokraterna får vara i den situationen under lång tid. Då kanske de får större erfarenheter och möjligheter atl agera i opposition.

Den nya regeringen fick ärva stora svårigheter, men den har betydligt bättre förutsättningar atl föra vårl land framåt. Socialdemokraterna må gärna fortsätta med sina rosenröda drömmar om atl få komma tillbaka efter tre år och i sina drömmar glömma bort vad som är den verkliga folkviljan. Sannolikt kommer de nuvarande regeringspartierna all sitta kvar inte bara under tre eller sex år ulan myckel längre lid, och då finns det möjligheter att föra vårt land dithän att vi kan få bättre förutsättningar än vi har just nu.

166

Fru LEIJON (s):

Herr talman! Låt mig inledningsvis la upp ett uttalande som industriminister Åsling gjorde här nyss. Han sade att vi socialdemokrater inte rikligt har hängt med i utvecklingen, att våra förslag inte var tillräckligt omfattande för all lösa dagens problem. Som ett konkret exempel på det log han stödet till företag som utbildar i stället för att permittera personal. Vårsatsning varenligi herr Åsling tafatt. Herr Ahlmark däremot skulle ha tagit till ordentligt!

Det här stödet är nu 8 resp. 12 kr. i timmen. Vi har i vårt budgetalternativ och i vårt förslag till åtgärder för vintern och våren föreslagit en höjning till 16 resp, 24 kr, per timme. Herr Ahlmark har i det sysselsättningspaket som han lade fram i torsdags - alltså den 27 januari - föreslagit 25 kr. för de första 160 timmarna. Men i budgeten, som han lade fram för knappt tre veckor sedan och som skall böria gälla från den 1 juli i år, föreslog han 10 resp. 15 kr. Vem är tafatt? Herr förste vice talmannen Bengtson kanske kan svara på det.

Herr talman! I sin sista replik på Olof Palmes inlägg log Per Ahlmark upp kvinnornas situation. Bl. a. citerade han ur en nyutkommen bok av Rita Liljeström m. fl. Det är en bok där några sociologer redogör för en familjepolitisk utvärdering av en försöksverksamhet som den gamla jämställdhetsdelegationen tog initiativ till.

Det är bra att arbetsmarknadsministern har uppmärksammat den här nya boken. Men del hade ju varit ännu bättre om han i arbetet på budgetpropositionen hade ägnat en tanke åt den försöksverksamhet som Rita Liljeström och hennes medarbetare undersökt och beskrivit i boken.

Försöksverksamheten, som syftar till alt öka kvinnornas möjlighet all få arbete i traditionellt manliga jobb och som pågår i sex län, skall enligt del ursprungliga försöket upphöra den 1 juli i år. Arbetsmarknadsstyrelsen har begärt att få fortsätta. Den borgerliga regeringen säger ingenting i budgeten.

När arbetsmarknadsministern slår i talarstolen, då kommer han ihåg kvinnorna. När han utformar sin budget för kommande år är de bortglömda.

Skillnaden mellan regeringens och socialdemokraternas sysselsättningspolitik har varit uppe i diskussionen tidigare. Olof Palme och andra har betonat alt vi måste ha en stark ekonomi - en stram finanspolitik - för au kunna ta krafttag för sysselsättningen, för all ha råd att sälta in åtgärder där de ger mest resultat. Bakom delta ligger insikten om att det inte finns en enda sammanhängande arbetsmarknad. I stället finns det elt stort antal lokala arbetsmarknader. Situationen kan skifta från den ena till den andra men också från del ena yrkesområdet till det andra. Det kan vara god tillgång på arbete för en viss yrkesgrupp - brist för andra. Men en god tillgång på arbete innebär inte heller att arbetstillfällena är lämpligt utformade med hänsyn lill den enskilda människans förutsättningar. Det finns inga automatiskt verkande krafter som löser problemen och skapar rätt typ av arbete på rätt plats och vid rätt tidpunkt.

Det är insikten om atl arbelsmarknaden inie är densamma i Lycksele och i Stockholm, insikten om alt förhållandena för en kvinna i 50-års-åldern med sjuårig folkskola och städning på deltid och för en 35-årig manlig yrkesarbetare ser helt olika ul, som är grunden för den socialdemokratiska politiken.

Arbetsmarknadsminister Ahlmark kallar del mytbildning när vi talar om skillnaden mellan generella och riktade åtgärder. Herr Ahlmark och jag tillhör samma generation, och vi var väl båda för unga för atl riktigt hänga med i diskussionen när LO 1951 lade fram sin rapport Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen. En av de viktiga frågorna som diskuterades i den rapporten var hur man skall kunna upprätthålla full sysselsättning ulan en omfattande överhettning i ekonomin med inflation etc. Del förslag man kom med var all föra en hård finanspolitik men komplettera den med aktiva arbetsmarknadspolitiska insatser.

De här grundläggande teorierna har utvecklats och förfinals i den praktiska politiken under socialdemokratins ledning. Det är betänkligt att

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

167

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

168

herr Ahlmark som nu sitter som arbetsmarknadsminister tydligen här så dåligt perspektiv bakåt och så svårt atl se de krav framtiden ställer att han kan avfärda den här för sysselsättningen så viktiga frågeställningen med atl kalla den mytbildning.

Det är ju tack vare att vi i Sverige har lagt så stor vikt vid utformningen av sysselsältningspoliliken som vi klarat den djupa ekonomiska krisen utan att arbetslöshetens gissel drabbat hundratusentals människor. Det är mycket tack vare de riktade arbetsmarknadspolitiska och näringspolitiska insatserna som vi steg för steg har kunnat förbättra kvinnornas situation på arbetsmarknaden - förbättra den men inte utveckla den så att vi än kan vara nöjda: Många kvinnor skulle vilja ha ett förvärvsarbete men kan av olika skäl inte få det. Sysselsättningsutredningen räknade med att mer än 180 000 kvinnor i åldern 25-44 år vill ha förvärvsarbete nu eller inom mycket kort lid. Och bland de något äldre kvinnorna är yrkesverksamheten ännu lägre.

För de flesta kvinnor är anställningstrygghet, löner och befordrings-möjligheter sämre än för männen. Många kvinnor är deltidsarbetande, och vi vet att det minsann inte alltid är en fråga om elt fritt val. Bland ungdomarna är del framför allt tonårsflickorna som har de största problemen att få arbete, praktik eller utbildning som passar dem. Mer än hälften av de arbetslösa är kvinnor. I Olofström och i Örebro har en rad kvinnor i dag fått besked om atl deras arbete är hotat.

Det är ingen överdrift alt säga alt arbetsmarknads-, närings- och regionalpolitiken i hög grad rör kvinnornas situation och måsle anpassas lill deras förhållanden. Skall Sverige kunna hävda sin ställning som elt av de länder som går i spetsen för jämställdhet mellan kvinnor och män, skall vi kunna hävda rätten till arbete för kvinnorna, dä krävs det kraftfulla åtgärder också i fortsättningen.

Den som lyssnade pä de borgerliga partierna i valrörelsen, den som läste regeringsdeklarationen och hörde på de borgerliga inläggen när riktlinjerna för sysselsättnings- och regionalpolitiken diskuterades här i kammaren i december trodde kanske atl de praktiska åtgärderna skulle komma. Det största oppositionspartiet lovade i valrörelsen 400 000 nya jobb fram till 1980. Rimligen borde en stor del av dem komma kvinnorna till del.

I regeringsförklaringen hette det att jämställdhet mellan kvinnor och män är utgångspunkten för regeringens politik och atl nya arbeistilllallen måste skapas i näringslivet. I december strök de borgerliga ledamöterna i riksdagens arbetsmarknadsuiskoti under alt del finns ell stort behov av nya arbetstillfällen, inte minst för kvinnornas skull.

Riksdagens beslut, som togs strax före jul, innebar att politiken skall inriktas på en fortgående ökning av sysselsättningen. Budgeten var den borgerliga regeringens tillfälle att tala om hur man ville förverkliga det beslutet. Besvikelsen blev stor. Ambitionen atl höja sysselsättningen var borta. Är del glömska, är det nonchalans eller är det oförmåga? Eller är det med herr Åslings vokabulär tafatthet? Det hjälper inte att borgerliga

företrädare som herr Åsling och nu senast herr Bengtson i Jönköping står upp här i talarstolen och förklarar att man har kvar målsättningen om de 400 000 nya jobben, när man inte i den praktiska politiken tar ell enda steg för atl förverkliga den. Herr Ingemund Bengtsson i Varberg har redovisat atl av de 400 000 nya jobben fattas del 395 000,

Arbelsmarknadsministern sade förut atl budgeten på punkt efter punkt stöder den fulla sysselsättningen. Men det är ju inte sant. De nya arbetstillfällen som i december månad var så angelägna för kvinnorna har man nu trollat bort. Det totala antalet personer på den svenska arbelsmarknaden kommer inte all öka nämnvärt under år 1977, heter del i bilaga 15, dvs, arbetsmarknadsdepartementets del av budgeten. 1 finansplanen sägs t, o, m. all den totala utbudsökningen av arbetskraft kan väntas bli mindre än under 1976,

Regeringen räknar alltså kallt med att kvinnorna skall vara en buffert som får ta konsekvenserna av näringslivets bristande efterfrågan på arbetskraft. Det är inte elt stöd för den fulla sysselsättningen.

Vi socialdemokrater kan inte acceptera en så passiv politik. Vi kom tidigt i januari med en rad förslag för all hålla arbetslösheten nere under vintern och våren. Del är bra alt regeringen nu har gått in på samma linje. 1 vår motion om arbetsmarknads- och regionalpolitiken för vi fram en rad krav på åtgärder för all fullfölja riksdagens decemberbeslul om en fortgående ökning av sysselsättningen. Inte minst för kvinnornas skull vore det bra om den borgeriiga riksdagsmajoriieien tog fasta på de förslagen.

Kvinnornas rätt till arbete på goda villkor är för oss socialdemokrater ett viktigt mål. Vi vet att del inte kan förverkligas med en gång. Men vi har i politisk handling när vi var i regeringsställning visat förmåga all steg för steg närma oss del här målet. Och vi kommer i oppositionsställning att gå vidare på samma linje. Den borgerliga regeringen har i sin budgetproposition inte ens visat viljan att hävda kvinnornas rätt till arbete.

Det är konkreta åtgärder, inte herr Ahlmarks ord från en talarstol, som kvinnorna kräver.

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Herr förste vice talmannen BENGTSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Fru Leijon använde om igen uttrycket alt centern lovade 400 000 nya jobb. Jag skall be att få fråga var det citatet kommer ifrån. Flera socialdemokrater har sagt det utan att förete några bevis på atl del verkligen har sagts på ett sådant sätt som de gjorde,

Cenlern har sagt att 400 000 nya jobb är en målsättning. Men fru Leijon lyckades sorgfälligt undvika att tala om vilken den socialdemokratiska målsättningen ar fram till 1980 i sysselsättningsavseende. Kan inte någon ledamot av det socialdemokratiska partiet ge svar på den frågan?

Sedan säger fru Leijon alt inte ett steg har lagils för atl klara sysselsättningen. Jag sade redan i mitt tidigare anförande att man bör observera atl ornfattande åtgärder görs för att trygga sysselsättningen vid

169

12 Riksdagens proiokoll 1976/77:62-63

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Alhnänpolitisk debatt

Norrbottens Järnverk och varven och för atl stödja andra sviktande branscher och atl kostnaderna för dessa åtgärder 1977 torde uppgå lill över 3 miljarder. Är det detta som inte är något försök att klara sysselsättningen? Jag påvisade också att i varie fall så långt fram som till december var sysselsättningen inte sviktande utan uppehölls vid ungefär samma nivå. Sedan vore det kanske också anledning att observera vad som sker ute i Europa, där den redan höga arbetslösheten har stigit ytterligare. Kan vi vara fullständigt oberörda av den saken?

Fru Leijon säger all man för en positiv politik ifrån oppositionens sida. Jag skulle nog hellre vilja hålla med industriministern om alt det i stället verkar vara ganska tafatta försök och att det blivit elt magert resultat av det socialdemokratiska motionsarbetet.

170

Fru LEIJON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag frågade beträffande utbildningsbidragen vem som var tafatt - regeringen, som i januari föreslog en höjning till 10 resp, 15 kr, och några dagar senare under en kortare tid en höjning lill 25 kr,, eller vi, som föreslagit 16 resp, 24 kr. På del svarade inte herr förste vice talmannen Bengtsson.

Nu säger han all cenlern aldrig lovade de här 400 000 nya jobben utan alt det var en målsättning. Låt vara att det var en målsättning - men varför har man då tappat den i budgetpropositionen? Nu har man ju målsättningen alt sysselsättningen under 1977 inte skall öka nämnvärt eller, enligt finansplanen, inte öka alls.

Jag menar atl della är etl klart avsteg från ell beslut som riksdagen fattade så sent som i december, då vi alla var överens om att politiken skulle inriktas på en fortgående ökning av sysselsättningen. Och jag står fast vid vad jag sade förut: 1 budgetpropositionen redovisas ingenting för all föra oss in på den linjen, om inte herr Bengtson nu vill kalla de 5 000 nya jobben för elt steg på vägen. Men jag tycker att det är så marginellt att det inte är mycket att prata om.

Sedan är del väl självklart att en regering i Sverige måste ha ansvar för att vidta några slags åtgärder för sysselsättningen. Det vore märkligt om det inte hade kommit några förslag när del gällde t. ex, den aktuella situationen under vintern och våren. Men vad min frågeställning handlar om är inte bara en oförändrad ambition i fråga om sysselsättningen utan atl vi skall gå vidare för att i verklig mening kunna hävda allas rätt till arbete.

De borgerliga partierna har tidigare här i riksdagen talat om den långa rad kvinnor som i dag inte kan få ett förvärvsarbete som de önskar, om de hinder som står i vägen för dem. Men vilka är de praktiska och konkreta förslagen till åtgärder för att hjälpa dessa kvinnor? Ja, i den borgerliga budgetpropositionen finns de i varie fall inte.

Herr förste vice talmannen BENGTSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Allt prutades inte men hälften prutades omedelbart. 1 sitt första anförande sade fru Leijon att regeringen inte hade tagit ett enda steg för att förbättra sysselsättningen. Nu erkänner hon att några åtgärder givetvis har vidtagits. Det var ju väl all vi fick det erkännandet.

När socialdemokraterna salt i regeringsställning sades det otaliga gånger från denna talarstol att de borgeriiga kom med överbud. Del vore intressant all få veta vad som är överbud nu i den situation som det socialdemokratiska partiet befinner sig i.

Vi skulle enligt fru Leijon ha tappat målsättningen 400 000 nya jobb. Men den målsättningen gäller inte för år 1977 utan för år 1980, Om utvecklingen blir gynnsam finns det möjligheter atl uppnå del målet. Däremot gav fru Leijon inte besked om den socialdemokratiska målsättningen. Vad har det socialdemokratiska partiet för målsättning beträffande sysselsättningen fram till år 1980?

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Fru LEIJON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är tydligen inte stora krav på sysselsättningspolitiken som herr förste vice talmannen Bengtson har. Han säger alt målsättningen om de 400 000 nya jobben inte gällde 1977 utan fram till 1980, Ja, men de kliv man tar här i börian är väldigt små om målsättningen atl klara resten till 1980 skall vara någonting värd, någonling att ta fasta på. Det är som Ingemund Bengtsson sade förut: 395 000 av de 400 000 jobben är kvar, och della skall man alltså få till stånd fr, o. m, år 1978,

Sedan har herr förste vice talmannen Bengtson tydligen inte förställ diskussionen om utbildningsbidragen, och det är beklagligt att varken herr Åsling eller herr Ahlmark finns här för all förklara den något förvirrade situation som människorna kanske upplever när de olika summorna bollas i luften från vecka till vecka.

Överbud sade herr förste vice talmannen Bengtson att vi mänga gånger har anklagat den borgerliga oppositionen för. Det har vi gjort, och del med rätta. Jag har inte möjlighet att under denna kort replik räkna upp alla löften som de borgerliga partierna gav i valrörelsen - löften till barnfamiljerna, löften om skattesänkningar och annat. Men vi från den socialdemokratiska oppositionen har försökt tala om att vi inte kommer att föra en liknande politik. Vi kommer att föra en oppositionspolitik som vi skulle kunna la ansvar för också i regeringsställning. Det innebär bl, a. att vi säger, atl för att kunna rädda sysselsättningen, för all kunna öka sysselsättningen och bl. a, ge alla de kvinnor som vill ha förvärvsarbete en chans att också få det, måste vi föra en stram finanspolitik. Det måste vi göra för att ha råd att rikta in åtgärderna där de ger bästa resultat för orter, för branscher och för grupper av människor som är i behov av samhällets stöd. Det är del som är en aktiv sysselsättningspolitik, en politik som så småningom kan ge arbete åt alla människor. Jag tänker på kvinnorna, de som har ett arbetshandikapp, de som bor

171

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

172

på orter där man i dag har ont om arbetstillfällen m, fl. Det är ingen överbudspolitik utan en politik som tar ansvar för människornas väl.

Herr SIEGBAHN (m):

Herr talman! Del har nu gått ett par månader sedan valet och regeringsskiftet i höstas, och man kan böria skönja vissa konsekvenser och linjer. Av någon obegriplig anledning har den socialdemokratiska partisekreteraren Sten Andersson kallat den gångna tiden för "regeringens smekmånad". Någon smekmånad i förhållande till socialdemokratin kan det knappast ha varit. Från socialdemokratisk sida har man ju huvudsakligen ägnat sig åt atl försöka förklara valnederlaget som ell resultat av skrämselpropaganda och etl svek från borgerligt håll. Del är något märkligt att det inte är andra slutsatser man drar av det förhållandet att socialdemokratin på åtta år förlorat 15 96 av sin andel av väljarkåren. Del är alltså inte fråga om en enstaka företeelse som inträffat i det senaste valet.

Del kan också vara intressant att jämföra socialdemokratins beleende nu och efter det tidigare stora valnederlaget år 1928. Både Olof Palme och andra socialdemokratiska politiker och skribenter har ju ofta under de gångna månaderna återkommit till detta val. Då ägnade sig partiets företrädare ål allvarliga analyser av valnederlagets orsaker och hur man själv brustit i valuppläggningen. Per Albin Hansson trodde atl man förlorat valet på den ogenomtänkta motionen om en kraftig ökning av arvs-beskattningen, under det att Arthur Engberg ansåg atl orsakerna var atl man inte undvikit en valkartell med kommunisterna. Man drog lärdomar av valet, och det ledde till Per Albin Hanssons propaganda för folkhem i stället för socialisering. Det gav också resultat, ty vid valen såväl 1930 som 1932 vann socialdemokratin betydande segrar och återtog sina tidigare förluster.

Del kanske vore klokt av socialdemokratin att även i dag försöka sig fram på en mer konstruktiv väg. För vi är väl alla i dag klara över att landet står inför stora svårigheter, som här omvittnats av åtskilliga talare. Man kan naturligtvis ägna sig ål att diskutera vems ansvaret är, och det må ju stå oppositionen fritt att påslå att den nytillträdande regeringen har ansvaret för lägel. 1 själva verket är del de gångna årens politik som lagt grunden härför.

Många socialdemokrater ser lösningen på dagens problem inom ramen för det nuvarande biandekonomiska samhället, men man tycker sig i stigande omfattning se nya tendenser inom socialdemokratin, där man i olika avseenden lar avstånd från del biandekonomiska samhället - eller i varie fall från vad del måste kräva av sina medlemmar. Åtskilliga fackliga företrädare för de hårdast drabbade industrierna - lekoindustrin och stålindustrin - böriar kräva statligt övertagande av industrier för all, som man säger, rädda jobben. Men hur skulle egentligen elt statligt överlagande av företag kunna medverka lill delta? Ingenting lyder väl i och för sig på all statlig drifl ger bättre produktionsresultat - snarare tvärtom.

Vi har ju sorgliga erfarenheter av hur statlig verksamhet kan se ut, åtminstone när socialdemokratin är ansvarig för den.

Låt mig bara inom parentes nämna några ord om hur man skött Stålverk 80, som berörts tidigare i dag av naturliga skäl. Först kom man med ett förslag lill Stålverk 80 för 4,7 miljarder. Sedan steg efter hand aptiten, och man var efter en tid uppe i över 10 miljarder kronor. Så kom den besvärliga verkligheten in, som ibland brukar kallas för eftertankens kränka blekhet. Regeringen tvingades stryka valsverken och så småningom även skära ned Stålverk 80 lill hälften, varefter den socialdemokratiskt dominerade styrelsen med Ingvar Svanberg i spetsen i oktober förra året ansåg sig nödsakad all skjuta hela projektet på en osäker framtid.

Häromdagen kom Ingemund Bengtsson, som kanske är tänkt som en kommande mera framgångsrik industriminister än Rune Johansson, och förklarade all socialdemokraterna omedelbart efter etl segerval åter kommer alt sälta i gång byggandet av Stålverk 80. Är del inie ell ganska skrämmande exempel på ekonomiska felbedömningar och lällsinnig löf-lespolilik? Det märkliga är dessutom au man i Norrbotten söker göra gällande att det är de borgerliga partierna som stoppat stålverkets utbyggnad. Det var dock en socialdemokratisk styrelse som beslöt om della.

För en stund sedan desavouerades såvitt jag förstår Ingemund Bengtsson av Rune Johansson, som sade atl han blott menade atl föra planeringen up to daie. Men kanske Ingemund Bengtsson trodde all högre makter skulle ordna det så vist att del rätta konjunkturögonblicket för atl åter ta upp Stålverk 80 skulle inträffa just när socialdemokraterna hoppades återta makten.

Del är klart att det kan te sig naturligt atl ge statsbidrag och subventioner eller atl på annat sätt gynna elt statligt förelag och därigenom försöka komma ifrån de svårigheter som olika branscher befinner sig i, men del är å andra sidan också klart atl man inte i längden kan subventionera alla förelag som går dåligt. Skall man över huvud taget acceptera det biandekonomiska samhället, så måste del också innebära alt man kräver atl förelagen skall vara lönsamma. Annars kommer den svenska levnadsstandarden att stagnera eller t, o, m. sjunka. Det är alltså ingen lösning atl kräva alt förelag skall socialiseras och få statligt stöd. Förelagen måsle sanera sig själva. Del har också industriminister Åsling vid olika tillfällen, senast här i kväll, givit uttryck för. I och för sig utesluter della naturligtvis inte statliga insatser vid olika tillfällen och. i olika former, men kravet på full sysselsättning får inte tolkas så att man skall upprätthålla produktionen vid ell visst förelag endast för alt de där anställda skall kunna vara verksamma, alldeles oavsett om förelagets produkter går att sälja eller inte.

Det finns också ett annal oroväckande lecken på propagandafronten. Man säger från radikalt socialdemokratiskt håll - och självfallet också från partier längre till vänster - att produktionen inte skall baseras på det som ger profit eller, för all uttrycka sig något enklare, på del som går atl sälja, utan man skall producera vad människorna verkligen be-

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

173

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

174

höver. Detta är elt grundangrepp mot biandekonomins samhälle. Del är också ett grundangrepp mot respekten för den enskilda människan. Ty vad innebär egentligen uttrycket? Jo, det innebär all man utgår från att den enskilda människan inte vet vad hon vill köpa, utan att hon är manipulerad och köper vad företagen vill sälja, I stället erbjuder man vederbörande atl någon myndighet eller ett planeringsorgan skall bestämma vad företagen skall producera och förutsätter alt det finns en planerare som bäst vet vad de enskilda människorna i grund och botlen önskar. Det är del verkliga eliisamhället man då bekänner sig lill - alltså samma människor som i andra sammanhang klagar på allt vad elillän-kande heter. Då har man också kommit över till ell planekonomiskt mer eller mindre socialistiski-kommunistiskt samhälle.

Men det är givet atl man i dagens situation måsle ställa sig frågan: Är den kris som vi nu har i Sverige och som andra länder i Västeuropa och Förenta staterna också genomgår allvarlig, och av vilket slag är den? Kommunisterna i alla länder säger alltid vid varie större eller mindre kris som inträder i det ekonomiska livet alt del är "kapitalismens kris" och att kapitalismen står nära sin undergång. Det förefaller inte särskilt troligt och riktigt. Vi kan ju ändå konstalera att levnadsstandarden i det biandekonomiska Sverige i dag fortfarande är mer än dubbelt så hög som i vårt stora grannland österut, som nu under 60 år har åtnjutit förmånerna av ett kommunistiskt system. Man kan således konstatera atl så illa fungerar inte det biandekonomiska systemet i den form del har fått i Sverige.

Vilka är då de svenska svårigheterna? Vad är del som har lett oss lill den silualion som vi nu befinner oss i? Ja, i viss utsträckning är det naturligtvis den kris som råder runt omkring oss och inte minst de problem som oljeländerna har skapat för den övriga världen. Men sedan har vi vår egen del av ansvaret. Jag tror man vågar säga att problemen inte för Sveriges del, åtminstone inte ännu, är av teknisk natur. Vår produktionsapparat slår i sin helhet tekniskt och organisatoriskt fortfarande mycket högt, lika högt som i något annat västerländskt land och högre än exempelvis i Storbritannien, där en del av landels kris beror på en eftersläpning i utvecklingen i vad gäller såväl attityder hos arbetsmarknadens parter som näringslivets tekniska utrustning. Men på ell par punkter kan man i dag se oroande framiidsiecken. Hela den innovalionsrikedom som tidigare har utmärkt Sveriges näringsliv och varit en av de väsentliga förklaringarna till de svenska framgångarna på ekonomins område har betänkligt sinat. Likaså har luslen au ta initiativ, att starta nya företag, väsentligt avtagit. Vi har ju kunnat konstatera att del bildas mycket färre nya företag i dag än som läggs ner. Bakom dessa förhållanden ligger naturligtvis fiera faktorer. En av de viktigaste är den skattepolitik som har förts av den tidigare socialdemokratiska regeringen. En annan är det klimat i vilket näringslivet, inte minst mindre företagare, tvingas verka i dag.

För att lösa dessa problem krävs det medverkan av alla goda krafter.

från politiker och ekonomer till förelagsledare och anställda. Som jag ser det bör det centrala syftet med medbestämmandelagen vara just atl vilja gemensamt bidra till alt produktionsresultatet blir så gott som möjligt, Della uiesluler självfallet inte all olika meningar kan och skall föreligga om hur resultatet skall fördelas, eller med andra ord hur priser och löner skall utvecklas. Jag vill ändå inskjuta all det problemet är betydligt mer invecklat än all tala om kapitalister och löntagare som de enda två grupper som står mot varandra. Del finns åtskilliga löntagargrupper som har mot varandra stridande intressen, och det finns åtskilliga slag av kapitalister, från dem som har ärvt sin förmögenhet till dem som sparar av sina inkomster för alt genom aktieköp och liknande bidra till investeringarna i landet.

Tyvärr står inte de här förhållandena klara för alla. Man tycker på socialdemokratiskt håll atl det är fullt naturligt med etl intimt samarbete och växelverkan mellan det socialdemokratiska partiet och fackföreningsrörelsen. Däremot kritiserar man skarpt diskussioner med företagare. Då sägs del genast - som vi har sett många exempel på, inte minst under den senaste tiden - att borgerliga partier går i företagarnas ledband eller exekverar deras order. Är det inte snarare självklart alt man med största intresse skall la del av vad alla parter på arbetsmarknaden, inte minst de som har huvudansvaret för företagsplanering, har att anföra? Det märkliga är ju också att sådana diskussioner ofta förekom på Tage Erlanders tid, även om man av taktiska skäl inte talade så högt om det. Del vore värdefullt om man kunde sluta med denna enkla demagogi. Den är endast ägnad att ytleriigare minska intresset och lusten hos medborgarna atl skapa nya produkter och ta nya initiativ.

Man behöver inte lyssna till vad företagarna säger om sin svåra silualion i dag. Del räcker med att titta på kalla siffror, och eftersom flera talare i dag redan har berört dessa frågor och ålergetl en mängd siffror skall jag avslå från all ytterligare gå in på detta.

Det kanske mest konkreta beviset på vårt brydsamma läge är försämringen av våra konkurrensmöjligheter när del gäller utlandet, vilket också omvittnats här i dag. Detta i sin tur beror inte på all våra produkter blivit relativt sett sämre, ulan på den kostnadsökning som inträtt och som också den redan blivit omvittnad.

Del är en föga konstruktiv debaileknik atl som herr Palme i dag och för någon tid sedan LO-tidningen hävda att vårl kostnadsläge inte försämrats så särskilt mycket, om man ser på utvecklingen under en längre tidsperiod, alltså från 1965 lill 1975 som här anförts. Det centrala i dagens situation är alt man, vid en jämförelse med exempelvis ett så oerhört viktigt land som Västtyskland, måste konstatera att våra priser under de senaste två åren försämrats med över 30 'Vi i förhållande lill de västtyska. Det är ju de siffrorna sorn är vikliga för att förstå varför vi just under dessa år har fåll de starkt ökade svårigheterna för vår export. Det behövs inte sägas mer på den punkten för att alla skall förstå hur allvarligt läget är.

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

175

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Man kan naturligtvis hoppas på att det snart uppslår en stark högkonjunktur i omvärlden och att arbetslöner och priser därvid snabbi kommer att drivas i höjden ulomlands. Men det är svårt alt tro atl enbart optimistiska antaganden på detta område kan återge vårt land dess tidigare konkurrenskraft. Mot denna bakgrund ter sig diskussioner om utrymmet för ytterligare lönehöjningar i dagens läge något verklighetsfrämmande. Det är självfallet riktigt att en devalvering, om den inte kombineras med andra åtgärder, kan bli ell slag i luften och därför bör undvikas. Men om inte utvecklingen blir oväntat gynnsam och ansvarskänslan bland alla berörda parter är mycket stor, kan vi hamna i den situationen alt en devalvering blir oundviklig för att vi skall kunna upprätthålla en acceptabel export.

Jag skulle i detta sammanhang ocksä vilja varna för den märkliga uppfattningen hos många människor atl högre makter på något sätt skulle ha bestämt att Sverige, efter att ha varit ett ganska fattigt land, numera alltid kan göra anspråk på atl ha en högre levnadsstandard än andra väsleuropeiska länder. Vi är kanske inte mer begåvade, mer flitiga och mer uppfinningsrika än övriga folk i Västeuropa, Vi har emellertid haft en rik tillgång på råvaror och kunnat hålla oss utanför två världskrig. Men på längre sikt kommer nog en utjämning av levnadsstandarden all äga rum, och del är kanske meningslösl alt försöka kämpa emot en sådan. Del skulle dessutom strida mot jämlikhetstankar som återfinns inte minst inom det socialdemokratiska partiet.

Sammanfattningsvis vill jag beträffande allvaret i vår ekonomiska situation säga följande. Svensk industri befinner sig på en mycket hög teknisk nivå och våra produkter är i sig begärliga. Temporärt är vårt kostnadsläge en stark belastning som dock kanske kan klaras. Betydligt allvarligare är den pessimism, ja, kanske resignation som under senare år utbrett sig i näringslivet och som har sin grund i den förda politiken. Här kan på myckel kort sikt endast begränsade åtgärder vidtas, och jag förslår väl om man inte minst bland småföretagarna tycker att regeringen inte tillräckligt snabbt och hårt lagt om rodret, men detta tar faktiskt tid. Är emellertid de demokratiska partierna beredda på sakliga och seriösa överläggningar, finns det ändå möjlighet atl på något längre sikt återknyta till den utveckling som tidigare vunnit allmän respekt världen runt.

176

Herr NILSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Jag noterade atl herr Siegbahn milt uppe i sitt hyllningstal till de fria marknadskrafterna ändå gav socialdemokratin en smula beröm. Han sade all jämlikhetstanken finns inom socialdemokratiska partiet och atl levnadsstandarden är hög i vårt land. Ja, levnadsstandarden är hög, och det beror på den socialdemokratiska politik som förts under ell antal år.

Herr Siegbahn anför - precis som alla andra borgerligare talare gjort under dagens debatt - på del hela laget kostnadsläget som orsak lill de bekymmer vi har. Det finns då anledning att fundera över varför

regeringen sänker skatten för exempelvis sådana som Bo Siegbahn och mig i stället för atl använda de pengarna till att stötta upp industrier som behöver stöd.

Under en följd av år har företrädare för de kapitalistiska partierna åkt runt i landet och talat om atl marknadskrafternas fria spel kan klara sysselsättningen i framtiden. Med slagord och fraser som decentralisering och närdemokrati har de gjort gällande att samhället i alltför stor utsträckning blandat sig i näringspolitiken. De kapitalistiska partierna, i första hand centerpartiet, har i dagligt tal angripit socialdemokratin för en ensidig satsning på de stora företagen och påstått att vi utarmar de mindre samhällena och småföretagen. Med romantiska funderingar om ett sarn-hälle som fanns för länge sedan har centerpartisterna pratat om lokalsamhället som en lösning på alla problem.

Verkligheten visar att man inte kan möta framtiden med drömmar. För oss som växt upp och lever i en industrimiljö är det naturligt att slå fast all vi måsle värna om och utveckla vår exportindustri. Därför är del naturligt för oss att säga att om vi skall kunna klara sysselsättningen i framliden måste också samhället i större utsträckning kunna styra utvecklingen på näringspolitikens område.

Uddevalla är etl typiskt exempel som visar all samhället på ett aktivt sätt måste gripa in. Där finns inga marknadskrafter all lila lill för framtiden. Del vet lönlagarna på Uddevallavarvet, del vet man på konfek-lionsföretaget Tiger-Pingvin, det vet man på träindustrin Junoprodukter och på Nordverk, som tillverkar vägmaskiner och produkter för bl. a. Volvo. På dessa företag har samhället i en eller annan form fåll gå in och städa upp efter de fria marknadskrafterna.

På grund av strukturproblemen ser nu framliden dyster ut i Uddevallaregionen -ja, inte bara där ulan i hela norra Bohuslän. Jag är övertygad om att kan inte problemen i Uddevalla bemästras så kommer det alt medföra stora svårigheter för hela den norra delen av Bohuslän. Småföretagen där är ofta beroende av bl. a. Uddevallavarvet, liksom naturligtvis alla de människor som dagligen pendlar till sitt arbete i Uddevalla. Kan man inte klara problematiken på t, ex. Uddevallavarvel så drabbas de små företagen också, eflersom de tillverkar en mängd produkter för de större förelagen.

Under några år har del investerats hundratals miljoner kronor på en utbyggnad av Uddevallavarvet, della för all möta framtidens krav på en rationell verksamhet. Utbyggnaden i Uddevalla var planerad att ge sysselsättning åt ytterligare ca 900 människor. Planeringen i kommunen inriktades på detta. Vi vet alt utvecklingen har visat atl den planerade utbyggnaden för 900 människor inte kommer att genomföras.

I dag arbetar ca 3 400 rnänniskor vid Uddevallavarvel, Della innebär att ungefär hälften av alla de industrisysselsatta i kommunen arbetar inom varvsnäringen. Detta visar kommunens beroende av varvets verksamhet.

Del finns anledning att känna oro inför framtiden, inte minst mot

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

177

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

bakgrund av att länsstyrelsen i sina planeringsprognoser räknar med en minskning av sysselsättningen inom varvsnäringen i Uddevalla med ca 900 personer. Var och en kan konstatera att det skulle innebära en katastrof om dessa prognoser skulle slå in.

Därför vilar naturligtvis ett stort ansvar på den borgerliga regeringen när del gäller all lösa problemen inom varvsnäringen.

Del är också viktigt att i samband med diskussionen om kostnadsläget peka på atl Uddevallavarvet har lyckals ganska väl i vinslhänseende. Så sent som under förra året hade man en vinst på ett par tiotal miljoner kronor. Jag är därför övertygad om alt det genom samhällsinsatser under några år kommer att bli en ljusare framtid för varvet.

Det finns också andra verksamheter i Uddevalla som är beroende av en aktiv politik från samhällets sida. På del statsägda förelagel Tiger-Pingvin AB ställer sig nära 400 människor, lill största delen kvinnor, frågan: Hur blir vår framlid? Kommer företaget all vara kvar i kommunen? Ingen vet - ovissheten är stor.

Även här måsle naturligtvis samhället och den nya regeringen visa sitt ansvar. Det finns fiera exempel på alt statsmakterna i samverkan med kommun, företag och anställda måste gripa in, inte minst med tanke på Uddevallas betydelse som är elt regionalt centrum för Bohuslän.

Jag kan notera alt industriminister Åsling för några dagar sedan besökte Uddevalla och informerades om situationen. Det är min förhoppning atl besöket ger positivt resultat framöver. Vi har i Uddevalla bl, a. planerat för en utbyggnad av verksamheten i hamnen. Del är viktigt atl statsmakterna snarast medverkar till att denna hamnutbyggnad kommer till stånd, både från sysselsättningssynpunkt och från trafikpolitisk synpunkt. Hamnverksamheten i Uddevalla har stor betydelse för hela trestadsregionen. Utan denna verksamhet finns risker för ytterligare nedskärningar av antalet anställda.

Därför är det både min.förhoppning och många människors krav, atl regeringen slår vakt om Uddevalla som ell regionall centrum för hela Bohusläns framlid.

Låt mig till sist, herr talman, knyta an till dagens debatt om byggnation på jordbruksmark. Ingvar Carlsson pekade på all centern handlar olika i teori och praktik.

Det finns fler exempel på detta. I Uddevalla kommun har centerpartiet styrt under en sexårsperiod. Trots inolstånd från socialdemokratin låter centerpartisterna etl privatbolag bygga villor på mycket god jordbruksmark, fastän det fanns andra alternativ på annan mark som kommunen äger. Det är bara att konstatera all centerpolitik är ganska svårbegriplig.

I detta anförande instämde fru Johansson i Uddevalla (s).

178

Herr SIEGBAHN (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Uddevalla sade att jag hade konstaterat att vi har en hög levnadsstandard i Sverige och all den i så fall berodde

på den socialdemokraliska poliliken, ett faktum som han med tillfredsställelse kasserade in. Jag vill inte på något sätt bestrida att socialdemokratin har haft stora förriänsier i den standardulveckling som ägt rum under de gångna 50 åren. Jag har dessutom etl socialdemokratiskt förflutet. Men del är inte bara socialdemokratin ulan också hela den industriella utvecklingen och åtgärder och bidrag från alla håll sorn har medfört denna utveckling.

Jag vill också ta upp en annan liten fråga. Herr Nilsson frågade varför regeringen använder pengar för att ge högre löner - eller såvitt jag förslår för att la ut mindre skatt - i slällel för alt stödja förelag som behöver stöd. Men om ni fått bestämma hade vi ju haft 3 miljarder kronor högre arbetsgivaravgifter, som nu alltså inte tas ul, vilket har ell visst värde för företagen.

Jag vill också göra det påpekandet att del tragiska med dessa allmänpolitiska debatter är all ledamöterna går upp i talarstolen och håller ell anförande, eventuellt läser upp ett redan skrivet sådant. Någon direkt debatt är det egentligen inte. Men, herr Nilsson, del är en väldigt viktig fråga som jag anser mig ha just behandlat i mitt anförande. Herr Nilsson sade: samhället måste i allt större utsträckning styra utvecklingen. Ja, vi är naturligtvis överens om att samhället måste ta ansvar på olika punkter, därom råder inga delade meningar i något politiskt parli. Men frågan är: Hur mycket? "1 allt större utsträckning" kan ju betyda ungefär som Simpevarpsmolionen som den socialdemokratiska partistyrelsen antog och som sedan även det socialdemokratiska partiet antog vid den senaste kongressen, au man alltmer skall socialisera hela näringslivet. Då har man lämnat det biandekonomiska samhället. Det var del jag försökte diskutera.

Det är självklart atl man skall ge vissa riktlinjer och vissa ramar inom vilka näringslivet får fungera. Men om man tror atl del enda sättet alt driva ekonomisk politik är au staten tar över mer och mer, skall man erkänna det. Då skall man ha klart för sig att vi styr mot ett kommunistiskt samhälle. Om man till varie pris skall behålla alla jobb, då har man gett sig in på att tala om elt samhälle som inte kommer alt ge den önskvärda slandardutvecklingen. Man skall ge ledning och skapa etl klimat för en gynnsam ekonomisk utveckling i det privata näringslivets regi i största utsträckning.

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Herr NILSSON i Uddevalla (s) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig konstatera all det naturligtvis är på det sättet att Bo Siegbahn inte kan ta avstånd från sitt socialdemokratiska förflutna och därför säger han att vi har fått en förbättrad levnadsstandard lack vare en socialdemokratisk politik. Del är naluriiglvis glädjande; låi mig bara notera detta.

Mitt exempel med skallen handlar om hur man fördelar samhällets resurser. Det kan inte vara rätt att samhället slussar ul en massa pengar till människor som inte behöver dem. Jämlikhetstanken, som även Bo

179

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Siegbahn var inne på, handlar om atl man fördelar inkomster och skatter på etl sådant sätt att även låginkomsttagarna kan få del av resurserna. Vi skall inte styra utvecklingen, men man skall dra upp ramar och riktlinjer, säger Bo Siegbahn. Gå ul och fråga människorna på Uddevallavarvet vad de säger om de fria marknadskrafterna! Gå ul och fråga människorna på exempelvis Tiger-Pingvin AB hur de ser på detta! Gå ut och fråga människorna i norra Bohuslän hur de ser på de fria marknadskrafterna! De fria marknadskrafterna har inte gett något resultat för norra Bohuslän, Tyvärr har vi haft för små möjligheter att styra utvecklingen på ell sådant sätt atl det innebär arbete och sysselsättning för människorna. Det är detta del ändå handlar om.

180

Herr SIEGBAHN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill ställa en fråga till herr Nilsson i Uddevalla: Vad kan staten göra? Den kan dra upp ramar, den kan vara hjälpgumma i en kritisk situation, men staten kan inte driva ett företag som inte är självbärande på längre sikt. Man kan inte garantera alt alla jobb bibehålls, man kan inte hålla ett förelag i gång för att alla jobb skall bibehållas. Det måste vara företag som bär sig, enligt gängse kapitalistiska principer så att säga. Det är del som är det centrala.

Jag förstår mycket väl att man kan ha lokala bekymmer i Uddevalla, men man kan inte på längre sikt bevara jobben och klara sysselsättningen, om inte förelaget kan gå ihop. Man kan göra det på några områden, men man kan inte göra del på alla. Det går inte att lyfta sig själv i håret. Arbetarna på Götaverken trodde ju att den socialdemokraliska satsningen skulle kunna rädda alla jobben där, men det visade sig inte gå, utan företaget kommer att mer eller mindre få läggas ner, om inte den nuvarande borgerliga regeringen och konjunkturen kan ge en viss medverkan.

Hela problemet rör sig om hur elt förstatligande eller ett statligt ingripande skall kunna lösa de problem som inie del privata näringslivet kan klara, men del är en fråga som del skulle la alliför lång lid atl diskutera, inte minst vid en så här sen timme.

Herr NILSSON i Uddevalla (s) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig bara konstatera att om samhället långt tidigare hade fått gripa in -exempelvis vid Götaverken,som Bo Siegbahn nämnde - hade kanske utvecklingen varit en annan. Om samhället hade fått gripa in tidigare när det gäller Eriksberg i stället för att man delat ut pengar lill aktieägarna och stoppat pengarna i egen ficka, kanske det hade varit en annan utveckling på den här sidan.

Det är bara atl konstatera all Uddevallavarvel, för alt nämna ett exempel, har klarat sig ganska bra. Delta trorjag är beroende på att samhället där ingrep i ett tidigt skede.

Fru WINTHER (fp):

Herr talman! Länsarbetsnämnderna har nyligen redovisat arbetsmarknadsläget i de olika länen och i landet totalt. Antalet arbetslösa kas-samedlemrnar i Sverige var i december 1976, som tidigare kväll har påpekats, 61 000 personer. Det var lika många som redovisades i november 1976 och i december 1975.

Arbetslöshetssiffrorna är fortfarande ovanligt låga, om vi jämför med andra länder. I och för sig är ju varie arbetslös människa ell bevis för alt vi inte lyckals. Men relativt sett är arbelslöshetssiffrorna låga f n. Vi hade t, ex. betydligt högre siffror 1971-1972.

Fortfarande har dock Norrbotten en relativt hög arbetslöshet i förhållande till andra län - en trend som håller i sig sedan många år tillbaka men som också förstärkts av stoppet av Stålverk 80. Många entreprenörer och byggnadsarbetare har drabbats och kommer att drabbas.

Därför hälsades regeringens beslut om tidigareläggande av vissa bygg-jobb med glädje i Norrbolten. Redan veckan efter beslutet kunde man dra i gång väg- och brojobb för 100 man på E 4 vid Luleå. Det gav också sysselsättning åt flera maskinentreprenörsföretag.

Antalet varsel visar däremot en oroande ökning över hela landet. För Norrbottens del varslades under fjärde kvartalet 1975 106 anställda i nio företag, och för samma kvartal 1976 hade siffrorna för varsel stigit lill 262 anställda i  18 företag.

Det sysselsättningspaket som regeringen lade fram förra veckan kommer alt vara en god hjälp för all hindra åtskilliga varsel om permittering eller avsked att träda i kraft.

Företagen får nu hjälp alt behålla sin arbetskraft och anordna utbildning i stället för att avskeda, arbetsförmedlingen förstärks redan från den 1 mars, arbetsmarknadsutbildningen får etl ökat antal platser och bidraget höjs lill högst 170 kr. per dag. Speciellt viktigt för Norrbottens del är också att statsbidraget för kommunala beredskapsarbeten för ungdomar åter har höjts till 75 % och också skall gälla nytillträdande över 25 år.

Det här är några åtgärder för att hålla arbetslösheten på plats, och de har också mottagils med lättnad av de fackliga organisationerna och av företagen, som får en möjlighet att utbilda i stället för att permittera och avskeda.

Men på sikt gäller del ju alt få varaktiga arbetstillfällen i Norrbolten, Från folkpartiets sida menar vi alt man måste satsa över etl brett fält. Dels behövs en ökad vidareförädling inom länet av de naturtillgångar som finns -jord, skog, malm och industrimineral - dels behövs ett näringspolitiskt klimat som stimulerar lill företagande och underlättar för de mindre företagen. Del behövs också regionalpolitiska insatser som ger ett förelagande på ungefär lika villkor i norr och söder och slutligen en satsning på forskning och utbildning som kan bli företagen till stöd och hjälp när det gäller att vidareutveckla idéer och marknadsföra produkter.

Litet mer konkret betyder det här enligt min mening att verksamheten

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

vid NJA måsle konsolideras. Det arbetet pågår för fullt, och riksdagen får snart ta ställning till anslaget på 1,8 miljarder. Därefter måste valsverkskapaciteten så fort som möjligt byggas ut och förstärkas. 1 ell längre perspektiv bör också stålverkskapaciteten utökas.

Kartongfabriken i Karlsborg måste vi få elt snabbt beslut oni. Norgevägen skall byggas så snart den adminisiraliva delen av projektet är avklarad, och det har ju riksdagen redan tidigare fattat beslut om.

Ärendet om LKAB:s kulsinterverk, som nu enligt regeringens beslut skall Sokaliseringspvövas, måste behandlas skyndsamt eftersom det har stor betydelse från sysselsättningssynpunkt.

Jord- och skogsbruket bör få ett starkare stöd. I stället för uranbrytning i Arieplog bör SGU undersöka molybdenförekomsten där, som ett alternativ. I årets budgetproposition finns bl. a. medel till SGU för att undersöka en grafitfyndighet i närheten av Övertorneå och en magnesit-fyndighet väster om Jokkmokk, Atl SGU får större möjligheter att undersöka de industrimineral som finns är helt i linje med folkpartiets krav sedan många år. Det kan förhoppningsvis så småningom ge arbetstillfällen. Norrbotten kan sägas vara i börian av sin industrialisering, och vi måsie hjälpas åt all ta vara på de rikedomar som finns där till nytta för hela vårt land.

Tekniska högskolan i Luleå bör få medel för att inrätta professurer i innovationsteknik och entreprenörsteknik som elt komplement till den professorstjänsl i industriell utveckling som ännu är obesatt; detta för att utbilda ingenjörer som kan gå in i förelagen och vidareutveckla idéer.

Det här är några konkreta projekt som är viktiga atl driva, om vi skall kunna minska på arbetslösheten i Norrbotten. Men folkpartiet ställer inte upp på en utbyggnad av Kalixälven,

Nu försöker socialdemokraterna få norrbottningarna atl tro att regeringen inte vill satsa på Norrbolten, och därför samlade man i lördags sina skaror lill demonstration under temat "Norrbotten skall inte läggas ner". Del är alldeles riktigt, Norrbotten skall inte läggas ner. Norrbotten skall utvecklas. Men samtidigt lägger socialdemokraterna i sin skuggbudget fram förslag som skulle gö-a att sysselsättningen i Norrbotten verkligen hotas. Arbetsgivaravgifterna höjs med drygt 2 % uiöver de redan beslutade på 4 96 för 1977. Dessutom vill man ta bort den tillfälliga sänkningen på 2 96 av den allmänna arbetsgivaravgiften. För Norrbotten och det inre stödområdet betyder det en höjning av arbetsgivaravgiften med drygt 8 96 fr. o, m, den 1 juli 1977, Det slår verkligen hårt mot företag, kommuner och landsting och hotar sysselsättningen. Dessutom vill man höja telefonkostnad och bensinpris. Det gör inte Sverige rundare.

Vad hade socialdemokraterna då för krav vid sin demonstration? Jo, bl, a.: Bygg Stålverk 801 Om vi vinner nästa val. sade man. så skall vi se till att del böar byggas så snart som möjligt. När kan det vara? Jag tycker atl socialdemokraterna borde ha lärt sig något av Stålverk 80-kraschen,som gett så många svikna förhoppningar och kostat så mycket pengar. Stålverk måste planeras väl i samklang med marknaden. De

kan lika litet som något annat byggas av önskningar. Norrbottningarna vill inie ha luflslotl, som rasar när man blåser på dem. De behöver fler arbetstillfällen.

Herr talman! Jag vill också peka på att den av regeringen tillsalla Norrbottendelegationen har fått en synnerligen viktig uppgift all försöka samordna förslag och insatser, så att resultatet verkligen blir flera arbels-tillfällen i Norrbollen.

Slutligen, herr talman, vill jag ta upp en fråga som aktualiserats för mig av Anna-Greta Leijon, trots att jag ser atl hon just nu inte är i kammaren. Anna-Greta Leijon påstod alt Per Ahlmark inte tänkte på kvinnorna när han lade sin budget utan först när han stod här i talarstolen. Hon eldade upp sig till verklig indignation över detta. Som exempel log hon Kristianstadprojeklel. Jag kan lugna Anna-Grela Leijon med att verksamheten skall fortsätta och vidgas. Den kommer inte alls atl dras in.

När del gällde utbildningsbidraget, som diskuterades flitigt ett tag, påstod Anna-Grela Leijon också atl inget gjorts för att underlätta för kvinnorna att få jobb. Då kan man undra om hon inte vet att budgeten inte gäller förrän från den 1 juli i år, medan sysselsättningspaketet innebär all utbildningsbidrag på 25 kr. utgår under de första 160 timmarna från den 1 februari till halvårsskiftet. Del har också utsagts att del kan förlängas.

Dessutom har åtskilliga åtgärder föreslagits för alt underlätta för kvinnorna all få arbete. En hel del av de nya tjänsterna vid arbetsförmedlingarna kommer atl användas för alt underlätta för kvinnorna atl få jobb. Man satsar på fler praktikplatser. Det 75-procentiga bidraget lill kommunala beredskapsarbeten kommer också alt kunna användas för kvinnor och unga flickor, och det bidrar till att underlätta för kvinnorna.

Nr 63

Onsdagen den 2 februari 1977

Allmänpolitisk debatt

På förslag av herr talmannen beslöl kammaren att uppskjuta den fortsatta överläggningen till  morgondagens sammanträde.

g 2 Kammaren åtskildes kl. 23,41,

In  fidem

SUNE K, JOHANSSON

/Solveig Gemen