Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1976/77:47

Torsdagen den 16 december

Kl. 09.00

Förhandlingarna leddes till en början av herr andre vice talmannen.

§ 1 Justerades protokollet för den 8 innevarande månad.

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Om höjning av bidragen vid arbetsmarknadsutbildning

§ 2 Om höjning av bidragen vid arbetsmarknadsutbildning

Herr arbetsmarknadsministern AHLMARK erhöll ordet för att besvara herr Lorenizons i Kramfors (vpk) den 7 december anmälda fråga, 1976/77:140, och anförde;

Herr talman! Herr Lorentzon i Kramfors har frågat mig om jag avser att nu vidta åtgärder för en höjning av utbildningsbidragen vid arbetsmarknadsutbildning.

Utbildningsbidragen är konstruerade på så sätt att de alltid är förmånligare än den ersättning man får vid arbetslöshet. Det ankommer på regeringen att anpassa utbildningsbidragen när ersättningsbeloppen vid arbetslöshet höjs.

Riksdagen har lidigare i höst beslutat, på förslag från regeringen, att arbetslöshetskassorna skall få inrätta tre nya dagpenningklasser med ersättningar på 140, 150 och 160 kr. per dag. I tisdags beslöt riksdagen - också på förslag från regeringen - att det kontanta arbetsmarknadsstödet för dem som inte är försäkrade skall höjas från 45 till 55 kr. per dag.

Författningsändringarna träder i kraft vid årsskiftet. Utbildningsbidraget för ungdomar som inte är arbetslöshetsförsäkrade höjs då från 55 till 65 kr. per dag. Utbildningsbidragen för övriga elever kommer alt höjas med utgångspunkt i arbetslöshetskassornas kommande beslut om att tillämpa höjda dagpenningklasser. En ändring kan träda i kraft tidigast den I januari 1977.

Herr LORENTZON i Kramfors (vpk):

Herr talman! Jag vill lacka arbetsmarknadsministern för svaret på min fråga.

Eleverna i arbetsmarknadsutbildningen och deras bidrag har varit föremål för behandling i riksdagen vid åtskilliga tillfällen. Vänsterpartiet kommunisterna har som enda parti år efter år motionerat om att det måste bli en förändring till det bättre för dessa elever. Ett stort uppbåd uppvaktade som bekant den 2 december både regering och riksdag, och det känner arbetsmarknadsministern mycket väl till, om en höjning av utbildningsbidraget till 125 kr. Man sade; "Den situation vi befinner oss i beror inte på arbetsleda, utan på att vi inte har någon möjlighet

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Om höjning av bidragen vid arbetsmarknadsutbildning

att få arbete utan denna ulbildning. Vi har helt enkelt inte något annat alternativ att leva av."

I den intervju - kort före riksdagsvalet - som AMU-elevernas tidning gjorde med representanter för de partier som nu sitter i regeringsställning var dessa tre partier mycket positivt inställda till en höjning av bidraget. Folkpartiets representant, nuvarande statssekreteraren i arbetsmarknadsdepartementet, svarade att den frågan skall vi ta upp i höst. Ingenting hördes dock från dessa borgerliga partier. Inte etl ord har sagts. Därför ställde AMU-eleverna frågan om en höjning lill 125 kr. om dagen.

Då kände de tydligen inte till att riksdagen hade beslutat om en höjning av ersättningsbeloppen inom arbetslöshetsförsäkringen. Det är till denna höjning av bidragen som arbetsmarknadsministern hänvisar i sill svar. Det är riktigt i del avseendet att bidragen kommer att bli reglerade, i varje fall för dem som tillhör arbetslöshetsförsäkringen och som arbetar inom AMU-center. Då är frågan: Hur kommer bidragen att bli i övrigt? Del högsta bidraget höjs till 160 kr. Lägger man till stimulans-tian blir det 170 kr. Det var vad AMU-eleverna begärde vid sin kongress nyligen.

Men det finns tre grupper lill, bl. a. de som - om jag inte minns fel - har 100 kr. per dag totalt. Vad kommer beloppet alt bli för dessa? Kommer det att höjas på samma sätt som gäller för dem som tillhör arbetslöshetsförsäkringen? Det skulle vara rätt intressant alt få klart besked i del här sammanhanget. Kommer även de AMU-elever som är anslutna till arbetslöshetsförsäkringen att få åtnjuta stimulans-lian i fortsättningen så att deras bidrag blir 170 kr.? Det skulle jag gärna vilja ha svar på från arbetsmarknadsministern.

Herr arbetsmarknadsministern AHLMARK:

Herr talman! Det är alldeles riktigt som herr Lorentzon i Kramfors säger alt vi har uttryckt en positiv inställning lill en höjning. Del kommer också att bli en höjning av utbildningsbidragen. Riksdagen har beslutat all de skall vara anknutna till ersättningen vid arbetslöshet och den grundprincipen står fast. Den högsta dagpenning som man i dag får betala ut vid arbetslöshetskassorna är 130 kr. Sedan har man stimulansbidraget, och det blir alltså hittills 140 kr. maximalt i utbildningsbidrag. Kassorna bestämmer själva sina dagpenningar;

Riksdagen har ju redan beslutat att man fr. o. m. den 1 januari 1977 skall kunna ge dagpenningar på upp till 160 kr. till de arbetslösa. Det riksdagsbeslutet överensstämde med önskemål som lönlagarnas organisationer har fört fram. Riksdagen beslutade vidare i tisdags att del kontanta arbetsmarknadsstödet skall höjas från samma datum, vilket också leder till att utbildningsbidragen till ungdom skall höjas.

Av vad jag nu har sagt framgår att någon höjning av utbildningsbidragen inte kan ske JÖre årsskiftet. A andra sidan är del självfallet inte meningen att höjningen av bidragen till de vuxna AMU-eleverna skall behöva ske senare än motsvarande höjning av arbetslöshetskassornas dagpenningar. Arbetslöshetskassorna är nu i full färd med att

besluta vilka ersättningsnivåer de skall välja för sina medlemmar. Re-      Nr 47
geringen kommer inom kort att ta ställning till utbildningsbidragens stor-      Torsdagen den
'''-                                                                                                   16 december 1976

Herr LORENTZON i Kramfors (vpk):

Herr talman! Jag fick inte direkt svar på den fråga jag ställde, som gällde mellangruppen.

De elever som tillhör arbetslöshetskassorna har tidigare haft 130 kr. Sedan tillkommer stimulans-tian, och det har gjort 140 kr. Nu höjs alltså det högsta kassabeloppei lill 160 kr. Då är frågan; Skall den högsta gruppen få stimulans-tian även i fortsättningen och kunna utkvittera 170 kr. om dagen?

Sedan har vi mellangruppen som totalt haft bara 100 kr. om dagen men som inte tillhör arbetslöshetskassan. Hur kommer höjningen all bli för denna grupp? Del har däremot arbetsmarknadsministern inte svarat på.

Den tredje gruppen, de som är under 20 år, har tidigare haft 55 kr., och det beloppet skall enligt arbetsmarknadsministern höjas till 65 kr.

I övrigt har jag inte fått något svar.

Om höjning av bidragen vid arbetsmarknadsutbildning

Herr arbetsmarknadsministern AHLMARK:

Herr talman! Utbildningsbidragen är relaterade till den ersättning som man får vid arbetslöshet. I dag är det, precis som herr Lorentzon säger, så, att vuxna som inte är försäkrade i någon arbetslöshetskassa får 100 kr., alltså samma belopp som det lägsta som kan utgå lill försäkrade.

Del är alldeles klart att det, när man ökar för andra grupper, måste ske en ökning också på den här punkten. Det exakta beloppet går del inte att ta ställning till i dag. Arbetslöshetskassorna är i full färd med all anpassa sina regler till riksdagsbeslutet, och regeringen kommer inom kon alt la ställning.

Hen LORENTZON i Kramfors (vpk);

Herr talman! Menar då arbetsmarknadsministern att regeringen kommer alt besluta så, alt dessa elever kommer all få de höjda bidragen retroaktivt från den I januari? Man lär väl knappast hinna besluta i frågan före detta datum, men reglerna skall, om jag fattat del hela rätt, gälla efter den 1 januari.

Herr arbetsmarknadsministern AHLMARK:

Herr talman! Del är alldeles självklart min ambition att höjningen av den här ersättningen skall kunna ske samtidigt som höjningen av arbetslöshetsersättningen.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Om huvudmannaskapet för den skyddade verksamheten

§ 3 Om huvudmannaskapet för den skyddade verksamheten

Herr arbetsmarknadsministern AHLMARK erhöll ordet för all besvara fru Nilssons i Sunne (s) den 8 december anmälda fråga, 1976/77:145, och anförde:

Herr talman! Fru Nilsson i Sunne har frågat mig om regeringen har för avsikt att komma med förslag till ny organisation för huvudmannaskapet för den skyddade verksamheten.

Frågan om organisation och huvudmannaskap för de skilda formerna av skyddat arbete barett nära samband med frågan om den yrkesinriktade rehabiliteringens organisation. De båda verksamheterna har utretts parallellt. Med hänsyn till att verksamheterna hör nära organisatoriskt samman i landstingen och i vissa fall i primärkommuner är ett samlat ställningstagande lill de båda utredningarnas förslag önskvärt. Remissbehandlingen av förslagen från utredningen om den yrkesinriktade rehabiliteringen är ännu inte helt avslutad.

Jag har för avsikt att så snart det är möjligt redovisa regeringens ställningslagande i frågan.

Fru NILSSON i Sunne (s);

Herr talman! Jag ber att få tacka arbetsmarknadsministern för svaret på min fråga, även om jag kanske hade hoppats alt det skulle vara något mer konkret.

Anledningen till att jag aktualiserade den här frågan var - som jag också motiverat i frågan - de olägenheter som det splittrade huvudmannaskapet för den skyddade verksamheten onekligen innebär. Till följd av alt landstingen är huvudmän i en del av landet och kommunerna i andra regioner har verksamheten blivit myckel olika utbyggd i olika delar av landet. Och del kan variera väldigt mycket i tillgång på skyddade verkstäder från den ena kommunen till den andra.

Det är är också en relativt dyr verksamhet för kommunerna på grund av all arbetstagarna numera - f ö. helt riktigt, vill jag säga - har av-talsenliga löner. Ironiskt nog, kan man kanske lycka, är det också ofta glesbygdskommunerna och kommuner med etl svagt sysselsättningsutbud som har den största tillgången på skyddade arbetsplatser, detta beroende på att handikappade människor och i den öppna marknaden svår-placerad arbetskraft över huvud tagel i dessa kommuner inte haft någon chans att få ett arbete. Konkurrensen om arbetstillfällen har varit för stor. Detta har medfört all verksamheten med skyddade verksläder i många små kommuner utgör en myckel tung utgiftspost. Låt mig bara nämna som ett exempel Torsby kommun i norra Värmland, som har tre skyddade verkstäder med sammanlagt omkring 150 platser. Det är en kommun som har omkring 16 000 invånare och där kostnaden för verksamheten uppgår till drygt 1 kr. per skattekrona. Även i min hemkommun, Sunne, utgör den skyddade verksamheten en mycket stor utgiftspost. Del är därför i dessa kommuner liksom i många andra f n.

en otålig väntan på att ett beslut skall komma om all staten tar över ansvaret för den här verksamheten enligt de intentioner som framgår av det åberopade utredningsförslaget.

Min följdfråga till arbetsmarknadsministern skulle vara - förutom om lidpunkten kunde preciseras litet mer - om arbetsmarknadsministern är beredd att följa de riktlinjer som dragits upp i utredningen om ett statligt landstingskommunalt huvudmannaskap.

Herr arbetsmarknadsministern AHLMARK;

Herr talman! Jag delar fru Nilssons i Sunne uppfattning om att det här är en utomordentligt viktig fråga. Det är därför som dessa problem utretts i olika omgångar. Nu ligger det två utredningar på regeringens bord.

Den ena är förslaget från organisationskommittén för skyddat arbete, som överlämnade sitt betänkande på senhösten 1975 och som då uttalade alt det var möjligt all en ny organisation skulle kunna träda i kraft den 1 januari 1978. Men en förutsättning för det var att den samtidigt tillsatta Utredningen om yrkesinriktad rehabilitering kunde hålla sin tidsplan. Det lyckades inte. Den utredningen överlämnade sitt betänkande på sensommaren i år. Remissbehandlingen är ännu inte helt avslutad. Vi väntar på Kommunförbundets yttrande.

Mellan de här båda utredningarna finns det fiera inbördes samband. De nuvarande huvudmännen för verkstäderna för skyddat arbete, landsting och i vissa fall primärkommuner, är också huvudmän för den yrkesinriktade rehabilitering som bedrivs vid arbetsvårdsinstitut i form av arbelsprövning och arbetsträning. Och verksamheterna har en gemensam administration i landstingen, i många fall särskilda arbetsvårdsförvalt-ningar. Det är därför inte lämpligt att slutgiltigt ta ställning till frågan om organisation och huvudmannaskap förrän man har en uppfattning i frågan om den framtida organisationen för den yrkesinriktade rehabiliteringen.

Jag upprepar att jag har för avsikt att så snart det är möjligt redovisa regeringens ställningstagande i frågan.

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Om huvudmannaskapet för den skyddade verksamheten

Fru NILSSON i Sunne (s):

Herr talman! Jag tackar arbetsmarknadsministern ytterligare för de kompletterande uppgifterna.

Jag vill tillägga att förutom rättviseskälen för de närmast berörda kategorierna, som ju självklart bör ha tillgång till skyddade arbetsplatser oavsett i vilken kommun de bor och oavsett de ekonomiska aspekterna, finns del ytterligare en anledning alt snabba på den här frågan. Det är den stagnation som f n. föreligger när det gäller utbyggnaden av skyddade verksläder ute i kommunerna. Man avvaktar helt enkelt ett ställningslagande i riksdagen om vem som egentligen skall ha huvudansvaret för denna verksamhet, och därför ligger den här sektorn praktiskt taget i träda f n.

Nr 47 Til syvende og sidst är del onekligen staten som har ansvar för denna

Torsdaeen den verksamhet. Jag vill alltså ytterligare vädja till arbetsmarknadsministern

16 december 1976 '' ° möjligt göra vad som går att göra för att snabba på denna fråga.

Om den tandtek- Överläggningen var härmed slutad.

niska branschens

problem

§ 4 Om den tandtekniska branschens problem

Herr socialministern GUSTAVSSON erhöll ordet för att i ett sammanhang besvara dels herr Anderssons i Örebro (fp) den 7 december anmälda fråga, 1976/77:143, dels herr/?;>igo/)>'s(m)den 9 december anmälda fråga, 1976/77:153, och anförde:

Herr talman! Herr Andersson i Örebro har frågat mig vilka åtgärder regeringen ämnar vidta för att skyndsamt bidra till en lösning av den tandtekniska branschens problem och därmed till en bra och väl fungerande landvård.

Herr Ringaby har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta med hänsyn till skillnaden mellan den taxesättning för de tandlekniska laboratorierna för år 1977 som riksförsäkringsverket föreslagit och den som redovisas som nödvändig i socialstyrelsens rapport nr 3.

Jag besvarar de två frågorna i ett sammanhang.

Tandvårdsförsäkringens arvodestaxa för tandtekniska arbeten höjdes senast den 1 april i år, då arvodesbeloppen höjdes med 8 %. En arbetsgrupp, knuten till socialstyrelsen, har i höst redovisat en rapport över vissa kostnads- och intäktsundersökningar för tandtekniska arbeten. Rapporten, som visar på myckel stor spridning mellan olika laboratorier, har len till olika bedömningar av det redovisade materialet.

På grundval av förslag från riksförsäkringsverket har regeringen beslutat om en ny höjning av ersättningstaxan för tandtekniska arbeten med 8 % fr. o. m. den 1 januari 1977. Giltighetstiden för den nya laxenivån kommer att begränsas till ett halvår, dvs. till den 1 juli 1977. Därmed kommer giltighetstiden för denna taxa att sammanfalla med vissa andra taxor.

Frågan om den landtekniska branschens struktur och ekonomi kommer att behandlas i det fortsatta utredningsarbete som socialstyrelsen enligt tidigare uppdrag bedriver i samarbete med berörda myndigheter och organisationer. Jag räknar med att detta utredningsarbete skall kunna slutföras under våren 1977.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp);

Herr talman! I det senaste numret av Veckans Affärer kan man läsa följande rubrik; "Tandvårdsreform födde Hexagons nya julgransfot."" Då frågar man sig hur det kan komma sig alt en tandvårdsreform kan ge idéer lill att skapa en ny julgransfot som verkar bli en mycket stor ex-portarlikel. Eftersom jag själv arbetar myckel för en ökning av inno-

vationer tycker jag att det är bra, men det var egentligen inte meningen med tandvårdsreformen alt de som skall syssla med saker som gör att folk kan bila ifrån sig sysslar med alt uppfinna julgransfötter. Nu visar det sig att den här teknikern inte kunde försörja sig på rimligt sätt med sin ordinarie syssla, så han fick knåpa med sådana här idéer. Idén med julgransfoten var verkligt bra när del gäller för vårt gamla Sverige alt klara av handelsbalansen.

Den privata landleknikersektorn har sedan 1973 varit utsatt för en successiv och medveten ekonomisk utarmning. Medel som använts för att åstadkomma denna utarmning har varit regeringens - även den tidigare regeringens - och riksförsäkringsverkets förslag om fastställande av tandleknikerlaxa. Nu säger statsrådet i sitt svar att de får ett påslag med 8 %. Inom socialstyrelsen tillsatte man en mycket sakkunnig utredning för att se över den här frågan, och den lade fram en kalkyl över vad man rimligtvis borde betala per timme. Såvitt jag förstår kommer emellertid inte expertgruppens förslag alt följas. Statsrådet säger att det finns stora variabler mellan olika typer av laboratorier, men det är alldeles klart att 8 % inte kommer att täcka branschens kostnadsökningar.

Vad man är rädd för är all det nu kommer att bli svårare för branschen att behålla den personal som den enligt socialstyrelsens direktiv skall ha för att kunna bedriva sin verksamhet. Man blir tvungen att anlita mindre kvalificerad personal för all klara sina arbeten. Det kan alltså befaras all arbetena blir sämre, och det är ju inte meningen. Från tandläkarsidan har man också framfört starka farhågor för att det, om arvodel per timme inte räknas upp, kommer all få besvärande följder för hela tandvården.

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Om den tandtekniska branschens problem

Hen RINGABY (m):

Herr talman! Jag ber att få lacka socialministern för svaret, även om jag inte är helt nöjd med del.

Vi skall komma ihåg alt inte mindre än 90 % av alla tandtekniska arbeten här i landet görs i privata tandlekniska laboratorier. Om tandvården över huvud tagel skall kunna fungera, måste också de här laboratorierna fungera. De är faktiskt lika viktiga som tandläkarna och tandsköterskorna. Vi kan alltså slå fast att vi måste se till, an de har ekonomisk möjlighet att fortsätta sin verksamhet.

Vi skail också komma ihåg all sedan 1973 har lönekostnaderna stigit med 73 %. medan landteknikerarvodet har ökat med bara 22 %.

Det kan väl ses som en stor höjning alt gå upp från 60 kr. per timme, som det är i dag, till 73 kr., som Tandteknikerförbundet vill ha. Jag har hört sägas all del skulle kunna bli löneledande, om man gick med på en så kraftig ökning, men jag vill påpeka alt del här är fråga om egenföretag. Tandleknikeriaxan på 60 kr. i limmen skall alltså täcka inte bara lönekostnader ulan också sociala kostnader, hyror, transportkostnader, kostnader för förbrukningsmaterial osv. Självfallet blir del då inte någon höjning av tandteknikernas löner i motsvarande grad, om man

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Om den tandtekniska branschens problem

skulle genomföra den föreslagna ökningen.

Del är också märkligt all riksförsäkringsverket har lagt ett så lågt bud, eftersom socialstyrelsen har gjort en myckel seriös utredning, där verkligt kunniga människor inom branschen har varit med. Den utredningen har alltså kommit fram lill en betydligt högre taxa än vad riksförsäkringsverket har föreslagit.

Jag finner del bekymmersamt, om regeringen nu skall följa förslaget om 62 kr. i limmen. Det kommer inte alt läcka kostnaderna för de tandlekniska laboratorierna, utan de kommer att få svårt att klara de uppgifter som tandläkarna lägger på dem. Därför skulle jag vilja vädja till socialministern att han tänker om i den här frågan.

Herr socialministern GUSTAVSSON:

Herr talman! Efter herr Ringabys avslutande vädjan vill jag än en gång påpeka all den nya laxans giltighet är begränsad till ett halvår, nämligen fram till den 1 juli nästa år. Det kommer att bli förhandlingar med tandläkare och läkare, och då kan vi anpassa de olika taxorna så alt giltighetstiderna sammanfaller.

Regeringen har alltså gått på riksförsäkringsverkets förslag. Jag vill påpeka för herr Ringaby och herr Andersson i Örebro att den utredning som verkställdes av socialstyrelsen sändes på remiss till riksrevisionsverket, och riks-revisionsverket justerade kostnadskalkylen med 5-6 kr. per timme.

Jag vill också rikta uppmärksamheten på att kostnader och intäkter för tandtekniska arbeten visar en betydande spridning, vilket också framgår av mitt svar.

Den tandlekniska branschen har expanderat kraftigt sedan tandvårdsförsäkringen infördes. Folktandvården har föriorat tandleknisk personal; enligt uppgifter har den närmare 20 vakanser på sådana tjänster.

Till slut vill jag understryka alt sedan 1974 har taxan höjts med 31,5 %, inberäknat den nya höjning som nu sker.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Man måste ändå beakta all landvården har tillförts 329 000 nya patienter under de nio första månaderna 1976. Naturligtvis blir det ett ökat tryck, och det är då viktigt att vi har dentaltekniska laboratorier som på etl rimligt sätt kan hjälpa tandvården.

Även om det har blivit en viss uppräkning, är det alldeles klart - såvitt man kan förstå med utgångspunkt i de kostnadsökningar som har skett - alt det lagda budet på 8 % är otillräckligt, även om del eventuellt blir en uppräkning om ett halvår; vad den ger vet man ju inte. Jag förutsätter verkligen all del blir ett rimligt timantal för dem som arbetar inom den dentaltekniska branschen. Det lagda budet svarar på intet sätt mot del resultat som den myckel sakkunniga utredningen inom socialstyrelsen kommit fram till. Det är förvånande därför alt denna utredning har till sitt förfogande haft expertis som kunnat bedöma dessa frågor. Jag förutsätter

att man på socialdepartementet och i socialstyrelsen verkligen ser till all tandteknikerna får en rimlig timlön för sitt arbete.

Hen RINGABY (m):

Herr talman! Det är klart att det är en viss förbättring alt taxan är satt att gälla ett halvt år. Det kommer alltså att finnas möjlighet att ompröva den efter ett halvtår. Men jag föreställer mig att det blir ett mycket besvärligt halvår för de tandtekniska laboratorierna fram till sommaren.

Det är riktigt som herr Andersson i Örebro säger att del har tillkommit nya patienter beroende på bestämmelsen att alla skall ha möjlighet lill kontakt med en tandläkare inom sex månader. Det har t. ex. bara under augusti i år tillkommit 60 000 nya patienter.

Del är väldigt viktigt att de tandtekniska laboratorierna har ekonomisk bärighet. De arbetar ju med ett känsligt material, och det fordras ett verkligt konsthantverk för att utföra dessa arbeten. Del finns risk för att kvaliteten på jobbet blir sämre, om lönsamheten tvingar laboratorierna lill att göra etl sämre jobb. Jag känner faktiskt litet oro för de privata laboratorierna under halvåret framöver.

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Om information rörande alternativa förskolor

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5 Om information rörande alternativa förskolor

Herr socialministern GUSTAVSSON erhöll ordet för att besvara fru Tilländers (c) den 9 december anmälda fråga, 1976/77:151, och anförde:

Herr talman! Fru Tilländer har frågat mig om jag är beredd att uppdra åt socialstyrelsen att informera om kommunernas möjligheteratt inordna alternativa förskolor i förskoleplanen enligt riksdagsbeslut och alltså låta dessa skolor få kommunen som huvudman och ändå bibehålla den speciella inriktningen.

Enligt barnomsorgslagen har verksamheten i den kommunala förskolan lill syfte all i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlig-heisulveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos förskolebarn.

Enligt samma lag skall i kommunen finnas en av kommunfullmäktige anlagen plan för barnomsorgen. I planen skall redovisas behovet av bl. a. förskolor inom kommunen samt på vilket sätt behovet skall tillgodoses.

Med utgångspunkt i att föräldrarna alltid skall ha rätt till plals i den kommunala allmänna förskolan för sina barn har riksdagen år 1976 i samband med behandlingen av propositionen om utbyggnad av barnomsorgen uttalat all något hinder inte föreligger för all även verksamhet i förskolor som drivs av andra huvudmän än kommunen, exempelvis församlingar i svenska kyrkan, fria samfund och ideella organisationer, las upp i den kommunala barnomsorgsplanen.

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Om återinjörande av affärstidslagen

Jag har under hand inhämtat alt socialstyrelsen i lämpligt sammanhang kommer alt informera kommunerna om detta riksdagens uttalande.

Fru TILLÄNDER (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern för det klara och otvetydiga svaret. Jag tar då särskilt fasta på de passusar där det sägs att i planen skall redovisas behovet av bl. a. förskolor inom kommunen samt på vilket sätt behovet skall tillgodoses och att inte något hinder föreligger för att även verksamhet vid förskolor som drivs av andra huvudmän än kommunen, exempelvis församlingar i svenska kyrkan, fria samfund och ideella organisationer, las upp i den kommunala barnomsorgsplanen och att information om det skall ulgå lill kommunerna.

Det är ett angeläget svar i en angelägen fråga. Del är alltså inte av formella skäl som jag har ställt denna fråga vid fiera tillfällen här i riksdagen utan därför alt svaret skulle skapa klarhet ute i kommunerna på den här punkten.

Lika angeläget som att vi fått det positiva svar som socialministern har lämnat här i dag, lika angeläget är det att kommunerna blir informerade om de möjligheter som faktiskt står lill buds genom av riksdagen sedan länge fattade beslut. På den punkten har det hittills brustit betänkligt, och del var närmast det som föranledde min fråga.

Jag tror all många som har känt lill det faktiska innehållet i riksdagens beslut, nämligen när det gäller rätten för alternativa förskolor all finnas kvar och inordnas i den kommunala ramen med kommunen som huvudman, liksom de som har varit politiskt verksamma på del kommunala planet skulle kunna vittna om alt de har fått kämpa en ojämn kamp mot okunnigheten på den här punkten.

Man kommer inte ifrån intrycket all någonstans i informationskedjan mellan riksdagens beslut och mottagarna har det funnits svaga länkar, varför innehållet har blivit ofullständigt.

Del är med stor tillfredsställelse som man avlyssnar socialministerns svar, speciellt som del också innehåller ett löfte om alt klar information kommer all ulgå.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6 Om återinförande av affärstidslagen

Herr handelsministern BURENSTAM LINDER erhöll ordet för att besvara herr Gustavssons i Ängelholm (s) den 1 december anmälda fråga, 1976/77:123, och anförde:

Herr talman! Herr Gustavsson i Ängelholm har frågat mig om jag, efter del att 1975 års affärslidskommiité har slutfört sill arbete, avser alt snarast förelägga riksdagen förslag om återinförande av affärstidslagen och när detta i så fall beräknas kunna ske.

Affärstidskommiltén tillsattes i juni 1975 med uppdrag att skyndsamt

utreda affärstidsfrågorna. Kommittén skall - om den finner all affärstiderna bör begränsas - utarbeta förslag lill reglering.

Kommittén beräknas avlämna sitt betänkande under första halvåret 1977. Betänkandet kommer sedan all remissbehandlas. Dessförinnan kan jag av naturliga skäl inte uttala mig om vilken ställning regeringen kommer att la.

Som svar på den andra delen av frågan vill jag säga att jag kommer alt verka för en skyndsam behandling av affärstidsfrågan.

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Om återinjörande av ajjärstidslagen

Hen GUSTAVSSON i Ängelholm (s):

Herr talman! Jag ber alt få lacka handelsministern försvaret. Jag är särskilt tacksam för svaret på den andra delfrågan, som gällde när behandlingen skulle kunna ske, och för att handelsministern vill verka för en skyndsam behandling av frågan.

Beslutet all slopa den gamla affärstidslagen fattades den 15 december 1971. Det var motiverat av en alltför frikostig dispensgivning, vilken gjort alt lagen urholkats. Men det sades också ifrån att det var fråga om ett slopande på prov.

Sedan har det, bl. a. efter en motion av mig, tillsatts en utredning. I dåvarande handelsministerns direktiv till den utredningen sades del alt det skulle bli en skyndsam utredning. Handelsministern uttalade i en interpellationsdebatt i denna fråga här i kammaren bl. a.:

"'Jag anser det vidare helt klart alt utredningsarbetet kommer att kunna bedrivas med snabbhet.

För del första finns allt utredningsmaterial nu framtaget - jag anser inte att utredningen skall behöva göra några egna omfattande utredningar annat än i så fall undantagsvis.

För det andra avser jag att i direktiven framhålla att skyndsamhet är av nöden."

Man får därför hoppas att utredningen snarast lägger fram sill belänkande. Handelsministern har nu lovat alt han för sin del, när så har skett, skyndsamt skall behandla frågan. Jag tackar än en gång för svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7 Föredrogs och hänvisades

Propositioner

1976/77:4 lill skatteutskottet

1976/77:49 till försvarsutskottet

§ 8 Föredrogs men bordlades åter konstitutionsutskottets betänkanden 1976/77:19-21 finansutskottets belänkande 1976/77:6 justilieutskolleis betänkanden 1976/77:11 samt 13-16 arbetsmarknadsutskottets betänkanden 1976/77:12 och 13

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

§ 9 Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Föredrogs arbetsmarknadsutskottets betänkande 1976/77:7 med anledning av propositionen 1975/76:211 om samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik jämte motioner.

1 propositionen 1975/76:211 (arbetsmarknadsdepartementet) - som avgivits under föregående riksmöte - hade regeringen efter föredragning av statsrådet Bengtsson föreslagit riksdagen att

1. godkänna vad i propositionen ullalats om de allmänna riktlinjerna för sysselsättnings- och regionalpolitiken,

2. godkänna vad i propositionen anförts i fråga om åtgärder som underlättade ungdomarnas övergång från skola till arbetsliv,

3. godkänna vad i propositionen anförts om arbetsförmedlingens medverkan i de s. k. lokala planeringsråd som skulle inrättas i varje kommun den 1 juli 1977,

4. godkänna vad i propositionen anförts i fråga om fortsall intensifierad arbetsförmedling för ungdom,

5. godkänna vad i propositionen anförts i fråga om anordnandet av praktik som ett led i utbildning eller som arbetslivserfarenhet,

6. godkänna i propositionen förordade bidragsvillkor för halvskyddad sysselsättning,

7. godkänna del system för lokaliseringspåverkan som angetts i propositionen,

8. godkänna vad i proposilionen anförts i fråga om villkoren för sysselsällningsskapande åtgärder i form av beredskapsarbeten,

9. godkänna vad i propositionen förordats i fråga om ramar för planeringen av verksamheter i länen för liden t. o. m. år 1985,

10. godkänna de ändringar i 1972 års ortsplan som förordats i pro
posilionen,

11. godkänna de principer som redovisats i propositionen när det gällde
sysselsättningsplaneringens framtida utformning,

12. godkänna vad i propositionen anförts i fråga om inriktningen av
den fortsatta länsplaneringen.

I propositionen bereddes riksdagen vidare tillfälle att ta del av vad som anförts om inriktningen av forskningen på del regionalpolitiska och det arbetsmarknadspolitiska området.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll anfördes bl. a. följande:

"Förslag läggs fram om etl nytt bidragssystem för halvskyddat arbete. Det nuvarande bidraget på 40 % av den direkta lönen ersätts med ett bidrag på 75 % på total lönekostnad under första anställningsåret. En avtrappning av bidraget sker därefter. Särskilda insatser föreslås för ungdomar med svåra handikapp. Bidrag kan lämnas under det första året med 90 % av den totala lönekostnaden och under följande år med 50 96.

Särskilda insatser bör göras för de ungdomar som möter svårigheter på arbetsmarknaden. Förändringar bör göras såväl inom utbildningen som i arbetslivet och i kontakten mellan skolan och arbetslivet. Utbildningens uppläggning och dimensionering föreslås förändrad så att ungdomarnas möjligheter på arbetsmarknaden förbättras. Fr. o. m. budgetåret 1977/78 tillkommer de s. k. planeringsråden, som har till uppgift bl. a. alt följa situationen för de ungdomar som lämnar skolan. På initiativ av sys-selsättningsulredningen bedrivs försöksverksamhet med intensifierad arbetsförmedling för ungdomar i 19 orter. På grundval av den nu pågående verksamheten bör metoder kunna utarbetas för arbetsförmedlingarnas verksamhet i hela landet. Starka skäl talar också för alt arbetsförmedlingsinsatserna för ungdomar bör prioriteras. Syftet med åtgärderna är att alla ungdomar som slutar skolan skall erbjudas arbete, praktik eller utbildning.

Länsstyrelserna föreslås få i uppdrag att analysera brister i de lokala arbetsmarknaderna. Ett sådant underlag behövs såväl för trafikplaneringen som för en kommunal sysselsältningsplanering. Möjligheterna bör prövas att i byggnadslagstiftningen införa regler om all sysselsättningsfrågorna ägnas uppmärksamhet i bebyggelseplaneringen.

Resmöjligheterna mellan bostäder och arbete bör förbättras. De kollektiva transporterna bör spela en ökad roll för arbetsresorna. Jämsiälld-hetsdelegationen överväger att initiera försöksverksamhet med förbättrade resmöjligheter till arbetsplatserna.

I propositionen redovisas åtgärder som syftar till att åstadkomma industriell expansion och tryggad sysselsättning. Del samspel som under senare år har vuxit fram mellan industri- och regionalpolitiken bör vidareutvecklas. De lokaliseringspoliliska medlen kommer att utredas.

I propositionen redovisas den överenskommelse som regeringen har träffat med Sveriges industriförbund om samråd i lokaliseringsfrågor. Syftet med samrådet skall vara att skapa förutsättningar för att regionalpoliliska synpunkter beaktas på ett tidigt stadium i industrins investeringsplanering. Systemet med lokaliseringspåverkan föreslås bli fullföljt på länsplanei.

Överläggningar kommer all las upp med kooperationen om liknande överenskommelser.

Åtgärderna för att bekämpa arbetslöshet vid konjunkturavmaltning har byggts ut under senare år. Tack vare dessa åtgärder har arbetslösheten på den svenska arbetsmarknaden kunnat hållas på en myckel låg nivå samtidigt som antalet sysselsatta kontinuerligt har kunnat ökas. De principer som därvid har prövats bör ligga fast och vidareutvecklas. Hög beredskap bör upprätthållas inför kommande konjunkturavmatiningar.

För all behoven när det gäller sjuk- och hälsovård, social omvårdnad, utbildning m. m. skall kunna tillgodoses kommer det att krävas betydande resurser under de närmaste åren. Beslut om utbyggnad av samhällsservicen kommer fortlöpande att fallas av kommuner, landsting, regering och riksdag. Utgångspunkten är därvid de föreliggande verk-

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsä 11 nings - och regionalpolitik

samhetsplanerna. Strävan bör vara att vidga verksamheten i riktning mot all tillgodose de faktiskt föreliggande behoven. Angelägna reformer och standardförbättringar måste därvid förverkligas i den takt som de samlade resurserna medger.

Målet för serviceförsörjningen, som del formulerades år 1972, bör ligga fast. Särskilda stödjepunkter för lokal service i kommuner inom inre stödområdet med stor yta bör utses. Ortsplanen kompletteras därför genom all 20 orter i inre stödområdet och två orter på Golland utses till kommundelscentra. Vidare föreslås vissa förändringar i storstadsområdena. Avgränsningen av storstadsområdena i ortsplanen avvecklas. Nynäshamn och Södertälje i Stockholms län och Slenungsund i Göteborgs och Bohus län föreslås bli regionala centra.

Länsstyrelserna föreslås ägna ökad uppmärksamhet ål förhållandena i kommuner som ligger isolerat i förhållande till större och mera väl-differenlierade arbetsmarknader.

Förslag lill ramar i form av befolkningstal för planeringen av verksamheter i länen läggs fram för år 1985.

Särskilda anvisningar kommer att utarbetas när det gäller all fullfölja länsplaneringen.

Förslag läggs fram om en samordnad sysselsättningsplanering. Sys-selsätiningsutredningen kommer all få i uppdrag all bedriva försöksverksamhet med lokal sysselsättningsplanering. Överläggningar kommer alt las upp med företrädare för kommunerna för att vidareutveckla del samarbete som redan har påbörjats kring kommunala insatser för sysselsättningen.

Förslag läggs också fram om länsplaneringens framtida utformning. Den bör i fortsätiningen bedrivas så all en årlig översyn och aklualisering kan ske. Fullständiga länsplaneringsomgångar bör som hittills genomföras ungefär vart femte år. En avstämning bör göras under planeringsperioden.

När det gäller sysselsättningsplaneringen på länsnivå anges ansvars-och samarbetsområden för länsstyrelser och länsarbetsnämnder."

I detta sammanhang hade behandlats

dels de med anledning av proposilionen väckta motionerna

1976/77:9 av herr Karisson i Malung m. fi. (s).

1976/77:10 av herr Werner m. fi. (vpk), vari yrkats att riksdagen beslutade anta de i motionen nämnda punkterna som riktlinjer för sysselsättnings- och regionalpolitiken, innebärande bl. a. att

en.

1. ett tidsbestämt mål sattes upp för sysselsättningspolitiken,

2. kvinnornas fullständiga ekonomiska frigörelse ingick i målsättning-

3. barntillsynen utbyggdes för all läcka del fulla behovet,

4. en allmän invesieringsplanering genomfördes,

5. förbud utfärdades för kapitalexport och industriutfiyltning.

1. etl statligt induslriprogram utarbetades,

2. ett program för utveckling av den kollektiva trafikapparaten utarbetades,

3. ett program för bekämpande av bristerna inom vård- och miljösektorerna utarbetades,

4. som målsättning ställdes att höja den svenska ekonomins förädlingsgrad och att gradvis minska rovdrift av energi och råvaror.

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

dels de under allmänna motionstiden vid 1975/76 års riksmöte väckta motionerna

1975/76:248 av herr Andersson i Lycksele m. fi. (s). vari yrkats alt riksdagen som sin mening gav regeringen till känna vad i motionen anförts om sysselsäilningsfrämjande åtgärder i Vindelälvsområdet,

1975/76:250 av herr Sven Gustafson i Göteborg m. fi. (fp),

1975/76:283 av hen Olsson i Järvsö m. fi. (c),

1975/76:286 av herr Ångström (fp), vari yrkats att riksdagen beslutade att Bjurholms tätort i Vännäs kommun fick status som kommundels-cenlrum,

1975/76:335 av hen Björk i Gävle m. fi. (c),

1975/76:380 av herr Winberg (m) såvitt nu var i fråga,

1975/76:448 av herr Westberg i Ljusdal (fp),

1975/76:511 av hen Alftin (s) och fru Thunvall (s),

1975/76:514 av fru Jonäng m. fi. (c),

1975/76:655 av herr Nilsson i Agnas m. fi. (m), vari yrkats att riksdagen hos regeringen skulle föreslå att särskilda medel ställdes till förfogande för sysselsättningen i Vindelälvsområdet,

1975/76:657 av herr Olsson i Timrå m. fi. (s) såvitt nu var i fråga,

1975/76:660 av hen Wijkman m. fi. (m),

1975/76:662 av herr Ångström (fp), vari yrkats att riksdagen beslutade att orlsklassificeringen för Storuman ändrades så att Storuman skulle klassas som regionall centrum och Tärnaby/Hemavan som kommun-delscenlrum,

1975/76:819 av herr Gustavsson i Nässjö m. fi. (s), vilken motion remitterats till jordbruksutskottet och sedermera överlämnats till inrikes-utskottet (arbetsmarknadsutskottet),

1975/76:848 av hen Blomkvist m. fi. (s),

1975/76:853 av herrar Henmark (fp) och Enlund (fp), vari yrkats att riksdagen beslutade att Gotland fördes lill det inre stödområdet,

1975/76:856 av hen Hjorth m. fi. (s),

1975/76:858 av herrar Nilsson i Visby (s) och Gustafsson i Stenkyrka (c), vari yrkats att riksdagen uttalade att Gotland då det gällde regionalpolitiska åtgärder tillfördes del inre stödområdet,

1975/76:859 av herr Petersson i Gäddvik m. fi. (m) såvitt nu var i fråga (yrkandet 2),

1975/76:864 av herr Sellgren (fp),

1975/76:865 av herrar Sellgren (fp) och Nordin (c).

2 Riksdagens protokoll 1976/77:47-48

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

1975/76:1835 av herr Bergman i Nyköping (s),

1975/76:1836 av herr Blomkvist m. fi. (s),

1975/76:1839 av hen Cariström (fp),

1975/76:1842 av herrar Danell (m) och Schöll (m), vari yrkats alt riksdagen uttalade att Gotlands län borde ingå i del inre stödområdet,

1975/76 1975/76 1975/76

1975/76:1843 av fröken Eliasson m. fi. (c)såvitt nu var i fråga (yrkandet 1),

1851 av herr Gransledl m. fi. (c),

1852 av herr Gösta Gustafsson i Göteborg m. fi. (s),

1853 av herrar Gustafsson i Stenkyrka (c) och Nilsson i Visby

(s),

1975/76:1859 av herrar Henmark (fp) och Ekinge (fp),

1975/76:1865 av herrar Jonsson i Mora (fp) och Eriksson i Arvika (fp),

1975/76:1868 av hen Kindbom m. fi. (c),

1975/76:1870 av hen Larsson i Öskevik m. fi. (c),

1975/76:1874 av hen Mattsson i Skee m. fi. (c),

1975/76:1881 av herr Nilsson i Tvärålund m. fi. (c), vari yrkats att riksdagen uttalade som sin mening att regeringen med beaktande av förslagen som framlades i "Åtgärdsprogram för Vindelälvsområdet" och i anledning av i motionen anförda synpunkter för riksdagen framlade förslag under våren 1976,

1975/76:1892 av herr Pettersson i Västerås (vpk), vari yrkats att riksdagen hemställde hos regeringen om skyndsam prövning av frågan om att lill Eskilstuna-området lokalisera lämplig industri som säkrade sysselsättningen och bröt ensidigheten i den nuvarande industristrukturen,

1975/76:1897 av hen Rämgård m. fi. (c, m, fp),

1975/76:1900 av hen Strömberg i Botkyrka (fp),

1975/76:1907 av herr Ångström m. fi. (fp), vari yrkats att riksdagen beslutade

1. att anhålla all regeringen medverkade till att förverkliga ett åtgärds
program, som tagits fram av en samarbeiskommillé för Vindelälvsom
rådet och som föreslagits i motionen,

2. att anvisa härför erforderliga medel,
1975/76:1909 av hen Åsling m. fi. (c, s),
1975/76:2032 av hen Bohman m. fi. (m),
1975/76:2109 av hen Stjernslröm m. fi. (c),
1975/76:2133 av hen Ekinge (fp),

1975/76:2141 av herr Hermansson m. fi. (vpk), vari yrkats all riksdagen deklarerade som en politisk målsättning att full sysselsättning och allas rätt till arbete skulle realiseras inom ramen för etl omfattande 15-års-program,

1975/76:2155 av herr Lidgard m. fi. (m) och

1975/76:2157 av herr Lorentzon i Kramfors (vpk), vari såvitt nu var i fråga yrkats all riksdagen uttalade sig för ett åtgärdsprogram i syfte att till Västernorriand förlägga industrier och åstadkomma sysselsättningstillfällen, varvid förutsattes inriktning på framiidsbetonade indu-

strier med insättandet av medel ur AP-fonderna och all åtgärderna borde avse bl. a.

b) all fiera statliga verk fiyttades till Västernorrland,

c) alt Svenska träforskningsinstilulel föriades till Sundsvall.

Utskottet hemställde

1. att riksdagen med anledning av propositionen 1975/76:211 och med avslag på motionerna 1975/76:2141 och 1976/77:10 godkände vad utskottet uttalat om de allmänna riktlinjerna för sysselsättnings- och regionalpolitiken,

2. beträffande personalförstärkning hos de små arbetsförmedlingarna att motionen 1976/77:9, yrkandet 1, inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

3. att riksdagen godkände vad föredraganden anfört i propositionen om åtgärder som underiättade ungdomarnas övergång från skola till arbetsliv,

4. att riksdagen godkände vad föredraganden anfört i propositionen i fråga om arbetsförmedlingens medverkan i de s. k. lokala planeringsråd som skulle inrättas i varje kommun den I juli 1977,

5. att riksdagen godkände vad föredraganden anfört i propositionen i fråga om fortsatt intensifierad arbetsförmedling för ungdom,

6. att riksdagen godkände vad föredraganden anfört i propositionen i fråga om anordnandet av praktik som ett led i utbildning eller som arbetslivserfarenhet,

7. att riksdagen med anledning av propositionen godkände vad utskottet anfört om bidragsvillkoren Kr halvskyddad sysselsättning,

8. beträffande utredning om formerna för det regionalpolitiska stödet all motionen 1975/76:1852, 1975/76:1870 samt 1975/76:2032, yrkandet I, inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

9. beträffande utvidgning av det allmänna stödområdet att motionerna 1975/76:335, 1975/76:448, 1975/76:856, 1975/76:1874 och 1975/76:1897, yrkandet 1, inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

10. beträffande utvidgning av del inre stödområdet att motionerna 1975/76:380, yrkandet 2, 1975/76:853, 1975/76:858, 1975/76:865, 1975/76:1842 och 1975/76:1897, yrkandet 2, inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

11. beträffande lokaliseringsstöd till gruvhantering att motionen 1975/76:1865 inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

12. att riksdagen med anledning av propositionen och med avslag på motionen 1975/76:2155, yrkandena I och 2,-godkände vad utskottet anfört om ett syslem för lokaliseringspåverkan,

13. beträffande omlokalisering av jordbrukets föreningsrörelse till Jönköping att riksdagen skulle avslå motionen 1975/76:819,

14. beträffande utredning om nedläggningskontroll att riksdagen skulle avslå motionen 1976/77:9, yrkandet 2,

15. beträffande utredning om kostnadsmässiga och andra konsekven-

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

ser av omlokaliseringen att motionerna 1975/76:660, yrkandet I, och 1975/76:2032, yrkandet 2, inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

16. beträffande upphävande av beslutet att omlokalisera FOA 3 och 4 att riksdagen skulle avslå motionen 1975/76:660, yrkandet 2,

17. beträffande spridning av statliga arbetsplatser inom Stockholmsområdet att motionerna 1975/76:1843, yrkandet 1, 1975/76:1851, yrkandet 2,1975/76:1900 och 1975/76:2155, yrkandena 3 och 4, inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

18. beträffande omprövning av lokalisering av arbetarskyddssiyrelsen att motionen 1975/76:1851, yrkandet 1, inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

19. alt riksdagen godkände vad föredraganden anfört i propositionen i fråga om villkoren för sysselsällningsskapande åtgärder i form av beredskapsarbeten, •

20. beträffande bildande av kommunala exploateringsbolag att riksdagen skulle avslå motionen 1976/77:9, yrkandet 3,

21. att riksdagen med anledning av propositionen godkände vad utskottet anfört i fråga om ramar för planeringen av verksamheten i länen för tiden t. o. m. år 1985,

22. beträffande ortsplanen att riksdagen skulle dels godkänna de ändringar i 1972 års ortsplan som förordats i propositionen, dels lämna motionen 1975/76:662 i fråga om kommundelscentra utan åtgärd, dels ge regeringen till känna vad utskotiet anfört om utvärdering av orisplan-systemel,

23. beträffande klassificering av Bjurholm som kommundelseenlrum att riksdagen skulle avslå motionen 1975/76:286,

24. beträffande klassificering av Örnsköldsvik som primärt centrum, m. m. att riksdagen skulle avslå motionerna 1975/76:380, yrkandena I och 4, och 1975/76:864,

25. beträffande klassificering av Storuman som regionalt centrum att riksdagen skulle avslå motionen 1975/76:662,

26. beträffande regional planering enligt den s. k. bandlandskapsmo-dellen att riksdagen skulle avslå motionen 1975/76:2133, yrkandet 1,

27. beträffande klassificering av Nyköping/Oxelösund som primärt centrum, m. m. att riksdagen skulle avslå motionerna 1975/76:1835 och 1975/76:2133, yrkandet 2,

28. beträffande klassificering av Sölvesborg och Olofström som regionala centra att riksdagen skulle avslå motionen 1975/76:1839,

29. beträffande klassificering av Visby som primärt centrum all riksdagen skulle avslå motionerna 1975/76:1853 och 1975/76:1859,

30. att riksdagen med anledning av proposilionen godkände vad utskottet anfört om principerna för sysselsättningsplaneringens framtida utformning,

31. att riksdagen godkände vad i propositionen anförts i fråga om inriktningen av den fortsatta länsplaneringen.

16. beträffande samordning mellan den statliga sektorsplaneringen och den regionala planeringen, m. m. att motionen 1975/76:514 inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

17. all riksdagen lade till handlingarna vad i proposilionen anförts i fråga om inriktningen av forskningen på det regionalpoliliska och det arbetsmarknadspolitiska området,

18. beträffande regionalpolitiska insatser i Norrlands inland att mo-•ionen 1975/76:2109 inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

19. beträffande regionalpolitiska insatser i Tornedalen att motionen 1975/76:859, yrkandet 2, inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

20. beträffande regionalpolitiska åtgärder i Vindelälvsområdet att riksdagen med anledning av motionerna 1975/76:248, 1975/76:655, 1975/76:1881 och 1975/76:1907 som sin mening gav regeringen till känna vad mskottet anfört,

21. beträffande regionalpolitiska insatser i Jämtlands län all motionen 1975/76:1909 inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

22. beträffande regionalpolitiska insatser i Västernorriands län att motionerna 1975/76:380, yrkandet 3 i denna del, 1975/76:657, i denna del, och 1975/76:2157, yrkandena b och c, inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

23. beträffande regionalpolitiska insatser i Gävleborgs län att motionerna 1975/76:283 och 1975/76:511 inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

24. beträffande regionalpolitiska insatser i Eskilstunaområdet alt motionen 1975/76:1892 inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

25. beträffande regionalpolitiska insatser i Västsverige att motionen 1975/76:1836 inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

26. beträffande regionalpolitiska insatser i Göteborgsområdet att motionen 1975/76:250 inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

27. beträffande regionalpoliliska insatser i Skaraborgs län att motionerna 1975/76:848 och 1975/76:1868 inte föranledde någon riksdagens åtgärd.

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Följande tolv reservationer hade avgivils av herrar Fagerlund, Ingemund Bengtsson i Varberg och Nilsson i Östersund, fru Hörnlund, herr Nilsson i Kalmar samt fru Berglund och fru Leijon (samtliga s);

1. beträffande inledande synpunkter, vari reservanterna ansett att utskottets yttrande i viss del skulle ha av dem angiven lydelse,

2. beträffande riktlinjer för sysselsättnings- och regionalpolitiken (mom. 1), vari reservanterna ansett att utskottet under 1 bort hemställa

att riksdagen med bifall till propositionen 1975/76:211 samt med avslag på motionerna 1975/76:2141 och 1976/77:10 godkände vad föredraganden anfön om de allmänna riktlinjerna för sysselsättnings- och regionalpolitiken.

Nr 47 3. beträffande andra åtgärder för att undanröja förvärvshinder, vari

Torsdaeen den reservanterna ansett att utskottets yttrande i viss del skulle ha av dem

16 december 1976 angiven lydelse.

Samordnad 4. beträffande slödområdesprincipen m. m. (mom. 8), vari reservan-

sysselsältnings- och terna ansett alt utskottets yttrande i viss del skulle ha av dem angiven
regionalpolitik lydelse,

5. beträffande system för lokaliseringspåverkan (mom. 12), vari re
servanterna ansett att utskottet under 12 bort hemställa

att riksdagen med bifall till propositionen samt med avslag på motionen 1975/76:2155, yrkandena 1 och 2, godkände vad föredraganden anfört om ett syslem för lokaliseringspåverkan,

6. beträffande induslripolitisk planering, vari reservanterna ansett att utskottets yttrande i viss del skulle ha av dem angiven lydelse,

7. beträffande spridning av statliga arbetsplatser i Stockholmsområdet (mom. 17), vari reservanterna ansett att utskottets yttrande i viss del skulle ha av dem angiven lydelse,

8. beträffande arbetsmarknadspolitikens balansskapande åtgärder, vari reservanterna ansett att utskottets yttrande i viss del skulle ha av dem angiven lydelse,

9. beträffande serviceförsörjningen i glesbygd, vari reservanterna ansett att utskottets yttrande i viss del skulle ha av dem angiven lydelse,

10. beträffande planeringsramar för länen (mom. 21), vari reservan
terna ansett alt utskottet under 21 bort hemställa

att riksdagen med bifall till propositionen godkände vad föredraganden anfört i fråga om ramar för planeringen av verksamheten i länen för tiden t. o. m. år 1985,

11. beträffande ortsslrukturen (mom. 22), vari reservanterna ansett att
utskottet under 22 bort hemställa

att riksdagen skulle

dels med bifall lill proposilionen godkänna däri förordade ändringar i 1972 års ortsplan,

dels lämna motionen 1975/76:662 i fråga om kommundelscentra utan åtgärd.

12. beträffande principer för sysselsältningsplaneringens framtida utformning (mom. 30), vari reservanterna ansett all utskottet under 30 bort hemställa

att riksdagen med bifall till proposilionen godkände däri redovisade principer för sysselsättningsplaneringens framtida utformning,.

Till belänkandet hade reservanterna fogat ett särskilt yttrande beträffande sambandet mellan reservationerna.

Herr INGEMUND BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Riksdagen skall i dag besluta om riktlinjerna för en samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik. Det är ett mycket viktigt ställningstagande. Jag anser dagens beslut lika betydelsefulla som de beslut riksdagen fattade 1964 om lokaliseringspolitiken, 1966 om arbetsmarknadspolitiken och 1972 om regionalpolitiken.

Det är erfarenheterna av de åtgärder som då beslutades som ligger till grund för ställningstagandena. Men också medvetandet om alt medborgarna ställer ökade krav pä sysselsättning och service har påverkat utformningen av förslaget.

Till grund för vår debatt ligger proposition 211, som framlades av den socialdemokratiska regeringen, samt arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 7 och de reservationer vi socialdemokrater fogat till det betänkandet.

Eftersom jag har signerat regeringsförslaget vill jag kortfattat redogöra för innebörden av det.

Men låt mig först framhålla att bakom förslaget ligger ett omfaltande arbete i kommuner, i länsorgan, i fackliga organisationer och i politiska partier, genom länsplaneringen och sysselsättningsutredningen. Jag räknar med att 50 000 människor genom länsplaneringen har varit med om att ta ställning till hur de vill ha sin kommun och sitt eget län ordnade. Vi har anledning att känna stor tacksamhet mot alla dem som har medverkat i detta arbete. Genom denna aktiva medverkan har det varit möjligt all lägga fram ett förslag som har mycket starkt stöd ute i kommunerna och länen.

Vi har i förslaget redovisat de viktigaste framstegen när det gäller sysselsättnings- och regionalpolitiken och utvecklingen på de områdena. Vi har i propositionen lagt fram förslag till mål och riktlinjer för sysselsälinings-och regionalpolitiken. Det är viktigt att påpeka att syftet med propositionen är att de här riktlinjerna skall vara vägledande för den praktiska politiken framöver, och det skall komma till uttryck i statens budget, i de propositioner och beslut som regeringen står för, i statliga verk och länsstyrelser. Men därutöver innehåller propositionen konkreta förslag lill åtgärder när det gäller sysselsättning, service och samhällsplanering.

Låt mig som utgångspunkt för vår diskussion sammanfatta de viktigaste resultaten av sysselsättnings-, närings- och regionalpolitiken.

För det första har vi pressat tillbaka arbetslösheten. Vi har lyckats minska både den öppna och den dolda arbetslösheten. Och vi har gjort detta i en tid när världsekonomin har befunnit sig i en mycket allvariig kris. Trots denna allvarliga kris ute i väriden och trots att vi här hemma har fått känna av konjunkturdämpningen har det varit möjligt att halvera arbetslösheten här.

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

För det andra har vi ökat sysselsättningen mycket kraftigt. Mellan 1972 och 1976 har antalet jobb ökat med över 225 000. Med hjälp av en rad olika insatser har vi kunnat hävda sysselsättningen inom industrin. Samtidigt har vi byggt ut den gemensamma verksamheten, förbättrat servicen för medborgarna när det gäller utbildning, sjuk- och hälsovård, social service och omvårdnad.

För det tredje har vi lyckats vända den ogynnsamma regionala utveckling som vi hade under 1950- och 1960-talen - en utveckling som präglats av obalans mellan olika landsdelar. Under 1970-lalet har vi klarat den första stora uppgiften för regionalpolitiken - vi har hejdat avfolkningen i skogslänen och vi har dämpat den kraftiga expansionen i storstadsområdena. Under de senaste två åren har samtliga skogslän haft en befolkningsökning, och utsikterna framöver ser gynnsamma ut. Men del förutsätter att staten också i fortsättningen driver en mycket aktiv närings- och regionalpolitik.

Vi har anledning att framhålla de resultat som vi har uppnått, men vi har lika stor anledning alt diskutera de problem och uppgifter som vi står inför på arbeismarknaden. Och att vi står inför stora och svåra problem har vi väl alla klart för oss. När vi tillsatte den stora sysselsättningsutredningen var det för alt få fram förslag lill hur vi skulle kunna klara sysselsättningen framöver. Även om sysselsättningen är hög och arbetslösheten låg, finns det fortfarande tiotusentals människor som inte kan få arbete i den omfattning som de själva önskar - del har sysselsättningsulred-ningen och länsplaneringen visat.

Många människor känner i dag etl ökat hot mot sysselsättning och trygghet. Det har sin grund i många faktorer. Den internationella lågkonjunkturen, strukturomvandlingen som särskilt drabbar vissa orter och regioner samt det faktum all det skett etl politiskt maktskifte hos oss har hos många människor ingett en känsla av osäkerhet för framtiden.

Vår utgångspunkt för förslaget om sysselsättningspolitiken är att del också framöver blir nödvändigt med en fortsatt snabb ökning av sysselsättningen. Det är nödvändigl av fiera skäl: för att åstadkomma en jämnare och mer rättvis fördelning av inkomster och köpkraft, för att bryta diskrimineringen av kvinnorna på arbeismarknaden, för att nå balans mellan olika delar av landet och för att underlätta för ungdomarna att 11 ett jobb. Men det är uppenbart att en allmänt utökad efterfrågan inte ger några garantier för att vi får en ökad sysselsättning.

Det är, hen talman, många hinder som spanar vägen lill arbetslivet för dem som slår utanför. De kan av olika skäl vara bundna till den ort där de bor, många saknar lämplig utbildning eller erfarenhet från arbetslivet, och en del har fysiska och psykiska handikapp. Om vi vill att de skall få del av den välfärd som tillgång lill ett jobb innebär, måste vi sätta in våra krafter inte bara på att skapa nya arbetstillfällen, utan också på att ge dessa en sådan utformning att arbetslivet verkligen öppnas för dem som står utanför.

Det här vet vi, och det är med detta som utgångspunkt vi angett hur vi vill bedriva vår sysselsättningspolitik framöver.

Vi har slagit fast att målet är arbete ål alla. För att ett sådant mål skall vara meningsfylli måste det ges ett konkret innehåll. Vi har därför preciserat målet i fyra huvudpunkter:

1. Vi vill skapa jämlikhet mellan män och kvinnor i arbetslivet. Del innebär att kvinnorna skall kunna arbeta i samma utsträckning som männen, men det måste också innebära att kvinnorna skall arbeta på samma villkor som männen.

2. Vi vill skapa regional balans. Del betyder fier jobb i skogslänen, som fortfarande har sämre arbetsmarknadsförhållande än landet i övrigt.

3. Vi vill göra del möjligt för var och en alt delta i arbetslivet efter sin förmåga. Det innebär att vi ställer stora krav på att arbetsplatser och företag anpassas så all människor kan arbeta där, även om de har någon form av handikapp.

4. Vi vill värna om tryggheten i anställningen. Det betyder att vi med all kraft kommer alt motarbeta dem som vill slå hål på trygghetslagarna och som på annat sätt vill minska samhällets ambitioner all klara sysselsättningen i besväriiga situationer.

Vi har haft en snabb ökning av sysselsättningen under senare år. Men visst kan vi fortsätta att öka antalet arbetstillfällen. Det finns många arbetsuppgifter som kräver insatser - det har vi fått klart dokumenterat från sysselsättningsutredningen. Det finns sådana uppgifter inom sjuk-och hälsovården, inom den sociala verksamheten och inom undervisningen. Det är fråga om tiotusentals nya jobb varje år bara för att upprätthålla en något så när hygglig standard inom dessa områden. Det är genom fler jobb som vi skall kunna förbättra vårdstandarden för de gamla och sjuka och ge barnen en bättre omsorg.

Men det är också fråga om aktiv näringspolitik för att klara jobben inom industrin och andra grenar av näringslivet och för all skapa de nya jobb som behövs. Vi möter en hård konkunens från stora företag utomlands. Det är nödvändigt att vi inom landet samordnar våra strävanden, och det måste ske under samhällets ledning och med löntagarnas aktiva medverkan.

All skaffa nya jobb inom näringsliv och olTentlig verksamhet - det är den ena sidan av vår sysselsättningspolitik. Att undanröja den rad av hinder som finns på arbeismarknaden för många människor och att göra det möjligt för dem som slår utanför arbetslivet att ta de lediga jobben - del är den andra sidan av vår sysselsättningspolitik.

Det handlar om alt ge utbildning och yrkeskunskaper, som svarar mot de krav som ställs, att underiätta övergången från skola till arbetsliv för de ungdomar som för första gången skall ut och förvärvsarbeta, all förbättra arbetsförmedlingens insatser, att anpassa arbetsplatserna så att de handikappade kan delta i arbetslivet efter förmåga, alt förbättra resmöjligheterna mellan bostäder och arbetsplatser samt att ordna barntillsynen så all båda föräldrarna kan få möjlighet att arbeta och samtidigt veta all man har en bra omsorg för barnen.

Vi hade föreställt oss att den breda förankring som propositionens förslag har i kommuner, landsting och fackföreningar skulle garantera en positiv

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsä 11 nings - oi li regionalpolitik

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

behandling i utskottet. Men del är alldeles tydligt att de nya majoritetsförhållandena kan komma att få allvarliga konsekvenser för sysselsättningspolitiken.

Vi från socialdemokratiskt håll har i våra reservationer angivit huvudpunkterna i vår kritik. Låt mig, herr talman, i korthet sammanfatta denna kritik mot den borgerliga majoriteten.

1. De borgerliga har skapat osäkerhet om målen för sysselsättnings- och regionalpolitiken. I det inledande avsnittet säger man sig godta riktlinjerna i de delar de inte strider mot utskottets synpunkter. Men ingenstans kan vi utläsa en klar anslutning till vårt krav att alla skall kunna fl arbeta efter sin förmåga. Ingenstans finns del en klar uppbackning av kravet på trygghet i anställningen.

2. De borgerliga håller inte fast vid den samordning av sysselsätlnings-och regionalpolitiken som är en av grundtankarna i propositionen. I det praktiska handlandet har detta tagit sig uttryck i att regionalpolitiken brutits loss från arbetsmarknadsdepartementet och alt den samordning som vi eftersträvade nu försvåras. Min efterträdare, herr Ahlmark, skall snart erfara vidden av den föriust han gjort genom att lämna ifrån sig lokaliserings-och regionalpolitiken - måhända har han redan upptäckt föriusten.

3. De borgeriiga tycks inte ha kunnat ena sig om något kraftfullt stöd för tanken alt vi med förbättrad yrkesutbildning, förbättrad barnomsorg, förbättrade resmöjligheter, förbättrad bebyggelseplanering m. m. måste söka avskaffa hindren för förvärvsarbete. Hur kan jag påslå detta? Jo, man säger bara all det inte finns anledning för riksdagen att göra några uttalanden. Finns det verkligen inte någon som är beredd alt säga att en förbättrad barnomsorg är en synnerligen viktig insats för att kvinnorna skall kunna förvärsarbeta på samma villkor som männen och att barnen skall kunna få en god omsorg? Finns del ingen på den borgeriiga sidan som är beredd att säga att den praktiska politiken bör präglas av vad som sägs i propositionen på dessa områden?

4. Det råder full enighet om alt alla ungdomar måste erbjudas arbete, praktik eller ulbildning. Del är bra all vi nu uppnått enighet om detta. Men vad var egentligen innebörden i del som folkpartiet gjorde stort nummer av under valrörelsen, nämligen den s. k. ungdomsgarantin? Och vad har regeringen gjort för ungdomarna? Såvitt jag kan se har man förlängt de åtgärder som vi satte in, med en liten försämring, nämligen att statsbidraget till kommunerna har sänkts från 75 till 60 % för de särskilda ungdomsjobben.

5. De borgerliga har inte kunnat enas om att stödja kravet på en förbättrad induslripolitisk planering. Vi menar alt man måste bygga ut den industripolitiska planeringen, om del skall vara möjligt alt nå målen för sysselsättnings- och regionalpolitiken. De borgeriiga har bara lyckats enas om att man inte skall göra något uttalande.

6. Uttalandena om lokaliseringspolitiken har präglats av motsättningarna inom borgerligheten. För några år sedan var centern med om att här i kammaren och i offentliga utredningar verka för en etableringskoniroll. Vi socialdemokrater införde i bönan av detta år etl system för insyn och för-

handlingar om företagslokaiisering. Men vi sade redan då att om det inte kommer att fungera så som var avsett, då måste regering och riksdag och näringsliv vara inställda på att det blir fråga om en lagstiftning om etableringskoniroll. Det verkar nu som om man närmast beklagar att vi har försökt skaffa litet bättre möjligheter att påverka förelagens val av lokaliseringsort.

Jag har en fråga att ställa till utskottets talesman: Vad menar egentligen de borgeriiga med alt säga att en del orter inom allmänna stödområdet inte har varit i behov av lokaliseringsstöd? Får jag uppgift om orter som man har satsat på men som inte borde ha filt stöd, så är jag redo att diskutera delta. Jag vill framhålla att kommunalmännen inom stödområdet säkert är mycket nyfikna på vilka kommuner som vi har hjälpt för mycket och som inte borde ha flit något stöd.

7. Det mest anmärkningsvärda är kanske ändå den likgiltighet med vilken
man behandlar alla de insatser som har gjorts för alt motverka arbetslösheten
under den internationella depressionen de senaste två åren.

I den offentliga debatten har man från delar av regeringen, främst den moderata delen med partiledaren Gösta Bohman i spetsen, på fundamentala punkter angripit denna sysselsättningspolitik. Liknande uttalanden har kommit från arbetsgivare inom den privata industrin. Kritikerna har egentligen hävdat all vi f n. har för många anställda dels inom industrin, dels inom den offentliga verksamheten. De har egentligen hävdat alt vi inte har råd att hålla full sysselsättning i ett läge när västländerna befinner sig i en ekonomisk kris och efterfrågan på våra exportvaror är svag. Det hedrar arbetsmarknadsminister Ahlmark att han har tagit avstånd från sådana uttalanden, men det hade varit ännu bättre om han hade försökt övertala sina borgerliga vänner att ställa upp för den aktiva arbetsmarknadspolitiken.

8. De borgeriiga är på väg att urholka ortsplanen. Planen syftar till att ge vägledning för hur samhällsservicen skall organiseras. Den ger en form av garantier för att den statliga servicen skall nå ut till de orter som anges i planen. Men nu håller alltså ortsplanen på att urholkas, och det är tydligt alt centern här är på väg att fånga in de andra regeringspartierna och söker göra sig kvitt ortsplanen. Men då gör man sig också av med de garantier som ligger i själva ortsplanesystemel.

9. De borgeriiga har även när det gäller befolkningsramarna - de ramar som man ute i länen skall planera verksamheten efter - tydligen varit på väg att svälja centerns tankar om ett fast befolkningstal. Den frågan diskuterades livligt för några år sedan - vi har det alla i friskt minne. Då skrev borgerliga tidningar att centerns riksplan med dess befolkningstal var rena "'snömoset". Det är inte jag som säger det, utan jag citerar borgeriiga lidningar. Men nu har delta snömos i det närmaste upphöjts till högsta visdom och lait sanktion av folkpartiet och moderaterna. Det är anmärkningsvärt, eftersom vi väl måste kunna vara överens om all del kommer all krävas en mycket härdare central styrning av förelag, förvaltning och bostadsbyggande om man skall förverkliga centerns tankar på fasta befolkningstal.

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Herr talman! Jag har med delta endast kunnat ge en kort presentation av de kritiska synpunkter vi har på den borgeriiga majoritetens förslag lill belänkande. De socialdemokratiska ledamöterna i arbetsmarknadsutskottet kommer i den fortsatta debatten alt utveckla dessa synpunkter ytterligare.

För oss är sysselsättningen den viktigaste uppgiften. Denna proposition skulle vara grunden för höjda ambitioner, och det var vår tanke att riktlinjerna sedan skulle följas upp under de närmaste åren med kraftiga satsningar i budgeten och i andra propositioner. Vi ser nu som vår viktigaste uppgift att förhindra att man drar ner på ambitionerna inom sysselsättningspolitiken.

Jag vill därför med del anförda, herr talman, yrka bifall till de socialdemokratiska reservationerna 1-12 vid arbelsmarknadsutskotiets belänkande 1976/77:7.

Hen SVENSSON i Malmö (vpk):

Herr talman! Proposilionen om sysselsättningspolitiken och utskottets belänkande däröver är bland de märkligaste dokument som passerat riksdagen.

Bara ett enda omdöme är möjligt: Dessa dokument är helt meningslösa. Meningslösa även utifrån de politiska utgångspunkterna hos sina tillskyn-dare.

Varför? Skälen är många. Jag skall anföra några.

Sysselsättningen är den viktigaste sidan av ekonomin. På dokument som skall vara rikigivande för den framtida sysselsättningspolitiken måste man kunna ställa vissa grundläggande krav. Ett krav är att det skall finnas en målsättning. Man kan visserligen laborera med mer än en målsättning -dvs. alternativ - men då skall var och en av dem också vara någorlunda klart angiven.

Proposition och utskottsbetänkande saknar varje målsättning. När riksdagen i dag skrider till beslut, vet man efteråt inte vad som beslutats. Ingen vet grunden för sysselsättningspolitiken. Regering och utskott vet över huvud laget inte vad de vill.

Fördel första; man proklamerar full sysselsättning. Samtidigt proklameras all man skall säkra en sysselsättningsnivå som är förenlig med en acceptabel takt i infialionen. Delta betyder helt olika saker, bortsett från att inget av begreppen är definierade. I del ena fallet talar ekot av William Beveridges röst, den gamla fullsysselsätlningsprofeten, i det andra hörs desto tydligare återklangen från nobelpristagaren Milton Friedman. Vad skall gälla? Skall alla som efterfrågar arbete också ha rätt härtill? Eller skall deras rätt bara gälla upp till en viss infiationstakt, och när den uppnåtts avlösas av en skyldighet att med arbetslösheten bidra lill dämpning av infialionen? Om det senare är fallet: vid vilken takt i infialionen skall detta inträffa? Är den nuvarande takten acceptabel, eller kan ökad arbetslöshet vara etl medel all dämpa den?

Proposilionen ger inget svar. Arbetsmarknadsutskottet ger inget svar.

För det andra: Vad menar man när man talar om full sysselsättning? Menar man all alla som efterfrågar etl arbete också skall ha ett sådant?

Eller menar man att också all dold arbetslöshet skall avskaffas? Menar man en sysselsättning motsvarande nuvarande förvärvsgrad? Eller en framtida högre förvärvsgrad? I så fall vilken?

Är begreppet full sysselsättning subjektivt eller objektivt? Är det privat eller samhälleligt? Som samhälleligt begrepp kan det omfatta även ett mål som kräver kamp mot sådana hinder eller subjektiva fördomar som håller tillbaka efterfrågan på arbete. Men som subjektivt begrepp kan det betyda att man accepterar att könsrollerna i viss utsträckning leder till all stora grupper kvinnor accepterar hemmafrutillvaron. Vad är det som skall gälla?

I propositionen finns ett avsnitt där man i den heliga valfrihetens namn ansluter sig lill den subjektivt grundade definitionen. Detta avsnitt citeras f ö. direkt av utskotiet. Men samtidigt proklamerar utskottet att jämlikheten mellan könen skall vara en av principerna i sysselsättningspolitiken. Och båda sakerna kan ju inte gälla samtidigt. På den punkten råder den fullständiga tomheten. Propositionen har givit etl svar och utskottet ett helt annat. Utskottet anför parallellt med sitt svar en gillande bedömning av ett annat och helt motstridande svar i propositionen. Hundraprocentigt tan-kemässigl kaos råder.

Nu menar kanske någon att detta är en teoretisk diskussion, att herr Svensson i Malmö diskuterar från akademisk nivå och att det är skäligen intresselöst. Nej, så är det tyvärr inte. För hur man definierar dessa grundläggande begrepp påverkar hela målsättningen. Beroende på vilken definition man väljer kan - för all ta ett siffermässigt exempel - del behövliga nettotillskottet av arbetstillfällen i framtiden bli en hel miljon stöne eller mindre. Och det är sannerligen ingen akademisk fråga om man skall ha en miljon fier arbetstillfällen eller ej. Men denna gmndfråga besvarar alltså varken propositionen eller utskottets betänkande. Del lycker jag faktiskt är rätt otroligt.

För det tredje: om man har en politisk vilja att göra någonting har man givetvis också, åtminstone i hjälplig grad, ett tidsperspektiv. Det är självklar och normal logik. Annars vet man ju inte hur man skall genomföra det. Men för arbetsmarknadsutskottet gäller tydligen inte en sådan vanlig mänsklig logik. Del som man nu eventuellt vill genomföra - vad det nu är -vet man inte i vilket tidsperspektiv man vill genomföra. Det är ju helt fantastiskt med tanke på all man då inte heller har möjlighet till någon som helst resursplanering. Beroende på om man vill genomföra en viss sak till exempelvis 1990 eller till år 2000 måste man i första fallet under i övrigt lika omständigheter anslå 75 % mer resurser än i andra fall. Detta är ju lätt all förstå. Men på dessa enkla frågor har propositionen inget svar, och utskottet anser inte att frågan är värd att befatta sig med på utskotts-betänkandets mer än 60 trycksidor.

För det Oärde: sysselsättningspolitik handlar oundvikligen om ett visst antal arbeten, om människors försörjning, om nytillskott och bortrationa-liseringar. Detta förefaller ju vara självklarheler. Men sä icke för propositionens författare eller för utskottet. Eftersom man, som jag lidigare sagt, inte vet vad man vill är man också oförmögen alt uttrycka det kvantitativt.

Nr 47

Torsdagen den i 6 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Varken proposilionen eller utskottets betänkande bekymrar sig om problemets allmänna storieksordning. Ingen vet hur många jobb som måste tillskapas, för vem de måste tillskapas, var de måste tillskapas eller hur de måste tillskapas. I hela betänkandet finns det fyra eller fem sifferuppgifter som rör total sysselsättning eller tillskott i den totala sysselsättningen. Alla de uppgifterna är, betonas del mycket noga, räkneexempel - och f ö. helt olika räkneexempel.

Men då uppstår frågan: Var är målsättningen? För någon sorts, om också aldrig så ungefärlig, uppfattning om storieksordningen av det sysselsättningstillskott, brutto eller netto, som man vill söka förverkliga borde väl ändå finnas i etl utskottsbetänkande! Man må.ste väl ha någon uppfattning i runda tal om vad man vill åstadkomma. Men man har ingen uppfattning om proportionerna. Man har inte ens klart för sig skillnaden mellan heltids-och deltidsarbeten. Man talar hela tiden om arbetstillfällen och om antalet sysselsatta som om heltid och deltid var samma sak, trots att som alla vet ett heltidsarbete motsvaras i runda tal av två deltidsarbeten. Därför kan man inte blanda ihop de båda sakerna hur som helst. Men del sker utan hämningar.

Vad vill då regeringen och utskottet? Och vad ville socialdemokratin, som lät skriva propositionen? Ja, ingen vet. Det finns inget mål uppsatt för exempelvis kvinnornas ekonomiska frigörelse. Man understryker i ett avsnitt valfriheten för den enskilde men nämner inte ett ord om deltidsarbetena. Och ändå är 96 % av deliidsarbetarna kvinnor. Skall det förbli så i framliden? Skall det kvinnliga deltidsarbetet rent av utsträckas? Om det är detta utskottet menar, så är ju det en djupt reaktionär målsättning. Den är helt oförenlig med varje jämlikhetssträvan och oförenlig över huvud taget med den ekonomiska delen av kvinnofrigörelsen.

Vari består, enligt dem som författat dessa dokument, över huvud laget den ekonomiska kvinnofrigörelsen? Är målsättningen - som den rätteligen borde vara - att varje vuxen kvinna skall ha en självständig försörjning? Eller är den något annat? Hur länge skall man acceptera massutbredningen av kvinnlig undersysselsättning och arbetslöshet? Inga svar. Både regering och reservanter tycks på den punkten vara sorglösa som barn. Proportioner, målformuleringar, siffror, tidsperioder-allt försvinneri propositionsspråkets värld av verbal bomull, som ungefär går ut på att "vi är för allt som är gott och mot allt som är ont".

En lång rad andra frågor kan också ställas. I vilket perspektiv ser man arbetstidsförkortningen? Vad skulle den kunna spela för roll i sysselsättningsfrågan? Hur ser man på näringslivets stmkturfråga? Tror man på allvar, under alla fraser om regional balans, att man kan hålla skogslänens orter och bygder under armarna om man samtidigt skall acceptera och understödja skogs-, järn- och stålindustrins väntade starka koncentration? Hur påverkar detta de geografiska arbetshindren? Vilken alternativ industrisimktur skulle i framliden kunna motverka etl sådant problem? Inga svar från propositionen. Inga svar från utskottets betänkande.

Hur skall sysselsättningspolitiken finansieras? Vem skall bära bördan?

Det är en fråga som i dag ställs av många moderna ekonomer. Den har avgörande betydelse för hela fördelningsfrågan i samhällel. Cambridge-ekonomen Michal Kalecki har visat hur stalsinterventionen, för alt hålla sysselsättningen uppe i de kapitalistiska länderna, lätt tenderar till att lägga huvudbördan härför på arbetarklassen och därmed negativt påverka fördelningen. Det blir så att säga de sysselsatta arbetarna som får betala för att de arbetslösa skall komma i arbete igen. Men inga svar ges någonstans på dessa problem, inga aspekter förs fram.

Sammanfattningen av detta, herr talman, kan bara bli en, tyvän. Proposition och belänkande föröver huvud taget inte fram några av de relevanta problemen. Arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 7 saknar insikt, avsikt, utsikt och åsikt.

Till skillnad härifrån anger vpk:s motioner vissa riktlinjer för möjliga politiska beslut:

definition av fullsysselsättningens begrepp,

målformulering för kvinnofrigörelsen,

kvantitativ och kvalitativ målsättning för industri- och tjänstesektorns utveckling,

riktlinjer för sysselsäitningspolitiska sektorsprogram,

allmän investeringsplanering,

stopp för den hämningslösa kapitalexporten och utfiyttningen ur landet av förädlingsindustrier.

Politik för arbete kräver politiska beslut. Politiska beslut kräver att man vet vad man vill. Att man vet vad som är nödvändigl i ett samhälle och etl samhällssystem där utslagning och arbetslöshet är lagbundna inslag. Att man är beredd att förutsättningslöst diskutera detta samhällssystem i relation till målsättningen: kamp för arbete ål alla.

Detta är vad vi, om ock i kortfattad form, försökt göra i vpk:s motioner. Jag yrkar därför bifall till de av vpk väckta motionerna nr 10, 1892, 2141 och 2157.

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Hen WIRTÉN (fp):

Herr talman! Även om den aktuella statistiken för arbeismarknaden i november i år visar att antalet arbetslösa understiger motsvarande antal i november i fjol så är läget för del svenska näringslivet inte ljust. Den socialdemokratiska näringspolitiken har lett fram till stora problem för främst den svenska exportindustrin.

Den senaste liden har rapporterna om hotande förelagsnedläggningar och driftinskränkningar kommit tätt. Hela branscher utsätts för stora svårigheter. Förhållandena blir naturligtvis särskilt besvärande för de regioner som i hög grad domineras av branscher som nu utsätts för omställningsproblem.

Mot den bakgrunden kommer det att ställas stora krav på den ekonomiska politiken. Det gäller att hålla kostnadsutvecklingen i schack så all svensk exportindustri blir konkurrenskraftig.

Vi måste föra en näringspolitik som skapar en miljö där det på nytt blir stimulerande att starta nya företag och utveckla befintliga förelag, så att

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

många nya arbetstillfällen erbjuds. Statens industriverk har helt nyligen presenterat en undersökning om nybildningen av företag inom tillverknings-och byggnadsindustrin. Utvecklingen är dyster. Under 1970-lalet har nyetableringarna minskal med ca en fjärdedel. Den statistiken är ett klart belägg för alt vi måste få en kursändring i näringspolitiken om tryggheten i jobben skall bevaras och än mer för alt målet om arbete åt alla skall kunna uppnås - den målsättning som vi i utskotlsmajorileien ställer oss bakom, helt i motsats till vad herr Ingemund Bengtsson i Varberg försökte göra gällande från talarstolen nyss.

Jag tycker också, om jag redan här får kommentera herr Bengtssons uttalande just om alt skapa nya arbetstillfällen, att det kan vara klokt att belänka den här statistiken innan man går ut så hårt och kräver nya jobb. Hade det varit en annan näringspolitik för de mindre och medelstora företagen under den gångna mandatperioden, då herr Bengtsson hade ansvaret, hade vi haft åtskilligt fier arbetstillfällen att erbjuda i dag än vad den nya regeringen hade att presentera vid övertagandet av makten.

Det är i del här sammanhanget som arbetsmarknads- och sysselsättningspolitiken kommer in. Det är ett myckel omfattande utredningsmaterial som ligger till grund för betänkandet från arbetsmarknadsutskottet. Främst bör sysselsätlningsutredningen, långtidsutredningen och det omfattande materialet från Länsplanering 1974 nämnas.

På delta och en hel del annat material bygger propositionen 211 om samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik. Den lämnades i maj i år lill riksdagen av den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Så kom regeringsväxlingen i september-oktober och frågan uppstod om den nya regeringen skulle dra tillbaka propositionen eller ej. Då propositionen främst tar upp rent allmänna principer blev beslutet att den skulle riksdagsbehandlas i befintligt skick.

De tre regeringsbärande partierna har sålunda på basis av ett omfattande utredningsmaterial, proposilionen 211 och inte mindre än 48 motioner, enats om det föreliggande utskottsbelänkandet. En viktig utgångspunkt för ställningstagandena har vidare varit regeringsförklaringen från den 8 oktober i år. I den slås fast:

"Regionalpolitiken skall förstärkas så att människor i olika landsdelar ges allsidig sysselsättning och service samt en god miljö.'"

Vidare: "'Nya arbetstillfällen måste skapas inom näringslivet. Det ger också resurser lill den ökade sysselsättning som krävs i statlig och kommunal verksamhet.""

Jag vill också ta ett tredje citat: ""Alla ungdomar skall garanteras arbete, praktik eller utbildning. Arbetsförmedlingen förstärks och effektiviseras. Stödet lill halvskyddad sysselsättning förbättras. Arbetslivet måste anpassas till de handikappades krav."

Slutligen: "Arbetet på jämställdhet mellan kvinnor och män påskyndas."

Del var bl. a. de här punkterna som herr Bengtsson menade att den nya regeringen inte kände samma ansvar för som den gamla regeringen gjorde. De citat som jag nu har gjort pekar klart på att det här är ting som verkligen

prioriteras i det fortsatta arbetet. Alla försök att påstå något annat skall falla till marken.

Då kan man fråga: Hur har de här deklarationerna följts upp i utskottsmajoriletens skrivningar''

Själva utgångspunkten är naturligtvis arbetet. Det är en fundamental mänsklig rättighet. Sysselsättningsutredningen har visat att det finns ett mycket stort behov av nya arbetstillfällen. Härtill kommer det ökande behovet av deltidsarbeten för äldre som vill fortsätta all arbeta även efter sin pensionering. Arbetet skall ge den enskilde möjligheter att utveckla sig själv, ge trygghet och arbetsglädje. Den tekniska utvecklingen skall användas inte bara för att nå en effektivare produktion ulan för att göra arbetsmiljöerna säkrare och arbetsuppgifterna mer stimulerande. Ett mänskligare arbetsliv ger också utrymme för människor att engagera sig i annat. Arbetet skall inte behöva ta all kraft. Det är viktigt att olika beslut som rör villkoren för den enskilde i arbetslivet ses tillsammans. När vi arbetar för att alla som vill ha ett förvärvsarbete utanför hemmet skall fl chans till detta, så måste vi samtidigt arbeta för en utvidgad och bättre barnomsorg. När vi argumenterar för att de anställda skall få mer att säga till om på sin egen arbetsplats måste vi samtidigt ge möjligheter till vidareutbildning. Och när vi förutsätter att produktionsutbytet skall stiga för att ge underlag för högre välfärd måste vi samtidigt öka ansträngningarna för att skydda den enskilde arbetstagarens fysiska och psykiska hälsa.

Men rätten till arbete måste gälla alla. Vissa grupper har haft svårt all komma in på arbetsmarknaden eller att hålla sig kvar där. Del gäller främst kvinnor, ungdomar, handikappade och äldre.

Andelen kvinnor som förvär\'sarbetar har stigit snabbt under senare år. Fortfarande saknar emellertid många kvinnor förvärvsarbete. Om man antar att kvinnorna vill ha samma sysselsättningsgrad som männen hade år 1975, så fordras ytterligare 600 000 nya arbetstillfällen. Enligt en intervjuundersökning som statistiska centralbyrån genomförde våren 1975 önskade 250 000 kvinnor i åldern 25-64 år få förvärvsarbete omedelbart eller efter viss vänietid. Målet måste självfallet vara all alla som vill ha ett arbete utanför hemmet skall ges en chans till det - män som kvinnor. Denna målsättning förutsätter att en rad s. k. förvärvshinder undanröjs - och del vill jag starkt understryka. Jag delar den uppfattningen med hen Ingemund Bengtsson i Varberg. Det är ingen motsättning oss emellan på den punkten. Stora insatser, främst beträffande barnomsorgen, är nödvändiga om alla som vi vill skall förvärvsarbeta också skall kunna ges den chansen. Bristfällig utbildning, dåliga kommunikationer och otillräcklig hjälp med tillsyn av anförvanter som behöver värd lägger hinder i vägen. Stora insatser från det allmännas sida kommer att bli nödvändiga för att undanröja dessa brister.

Samtidigt måste alla vägar prövas för alt åstadkomma bättre jämlikhet mellan kvinnor och män-inte minst på arbetsmarknaden. Vi har fortfarande i alltför stor utsträckning en uppdelning i manliga och kvinnliga yrken, där de kvinnliga är lägre betalda, har mindre infiytande och sämre framtidsutsikter.

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

3 Riksdagens protokoll 1976/77:478

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Folkpartiet har sedan länge arbetat för att samhällel måste garantera ungdomarna sysselsättning - där har herr Bengtsson helt rätt. Alla sluter numera upp bakom kravet på särskilda åtgärder. Trots den förbättrade konjunkturen under år 1974 låg arbetslösheten bland de unga kvar på en mycket hög nivå. Och i höst har andelen arbetslösa under 25 år stigit, trots att det totala antalet arbetslösa sjunkit. Värst utsatta är 16-19-åringarna. Många ungdomar i denna åldersgrupp har nyligen lämnat grundskolan eller avbrutit studier i gymnasieskolan. Otillräcklig yrkesutbildning och avsaknad av arbetslivserfarenhet är stora handikapp för de här ungdomarna.

Det är därför nödvändigl att hjälpa dem både med kompletterande ulbildning och med förvärvsarbete. Varje ung människa i denna situation måste få vägledning för att kunna ta ställning till vad som är bäst i hennes situation. En tids praktik kan vara bäst för den som saknar erfarenhet från arbetslivet. En koriare yrkesinriktad kurs kan vara bäst för den som har bristfällig utbildning men inte vill binda sig för en längre studietid. Ett byte av utbildningslinje på gymnasieskolan kan vara bäst i ett tredje fall osv. Här finns många förslag som vi har fört fram.

För att nå också de ungdomar, som lämnat skolan och dem som inte arbetsförmedlingen kommer till med information och rådgivning måste verksamheten vara uppsökande. De av riksdagen lidigare beslutade planeringsråden kommer säkert att bli värdefulla i detta sammanhang. Till frågor som skall tas upp i planeringsråden hör fackligt dellagande i skolornas undervisning, praktikfrågor, studie- och yrkesvägledningsfrågor samt arbels-livsorienlering.

Kraven i arbetslivet ökar. Resultatet har blivit en utslagning av mindre starka grupper från normalt arbetsliv. För en handikappad är det svårt all komma in pä eller komma tillbaka till arbetsmarknaden.

Det behövs större insatser för undersökning av arbetsplatser i syfte att göra förändringar så att fysiskt och psykiskt handikappade kan fullgöra ett reguljärt arbete på den öppna arbetsmarknaden. Anpassningsgrupperna har här en viktig uppgift.

Del behövs också fier halvskyddade arbetsplatser. Sådana arbetsplatser är ofta en bra mellanform. Antalet halvskyddade arbetsplatser har också ökat starkt under senare tid, men uppgår ännu inte till den önskvärda omfattningen.

På grundval av sysselsättningsutredningens betänkande läggs i proposilionen fram förslag som syftar till att öka omfattningen av den halvskyddade sysselsättningen genom ett väsentligt förstärkt stöd i initialskedet. Utskottet delar uppfattningen alt det nuvarande bidraget bör ges en ny utformning. Denna uppfattning uttryckte utskottet f ö. redan förra riksmötet vid behandlingen av bl. a. folkpartiets motion med begäran om förbättrat bidrag till halvskyddad sysselsättning.

Utskottet har på tre punkter ändrat propositionsförslaget. Man kan undra om det är det som föranleder herr Bengtsson all ifrågasätta vår vilja att just undanröja hinder för handikappade att komma ut på arbetsmarknaden. De ändringar vi har gjort och som herr Bengtsson har slutit upp bakom

innebär följande:

För del första har ulskollel förenklat slatsbidragsmodellen att omfatta tre bidragssteg i stället för i proposilionen föreslagna fyra.

För det andra har utskottet vänt sig emot propositionens hårda låsningar i ett par avseenden. Vi menar alt det kan vara nödvändigt att låta statsbidrag utgå i vissa fall även efter fyra år för att kunna erbjuda en handikappad sysselsättning. Delta skall prövas med utgångspunkt i den anställdes arbetsförmåga och föreliggande placeringsm.öjligheter. Bedömningen skall i förekommande fall ske i samråd med anpassningsgruppen på arbetsplatsen.

Utskottet menar också att möjligheten för en arbetsgivare att fiytta över en i företagel anställd till halvskyddad sysselsättning skall finnas kvar. 1 propositionen föreslås att denna möjlighet skall tas bort. Självklart kan olyckshändelser och annat inträffa som gör del motiverat att erbjuda halvskyddad sysselsättning. Det förefaller naturiigt att detta då sker på den egna arbetsplatsen, där förhållandena är kända och gör anpassningen lättare. Utskottet har betonat alt sådana överföringar skall ske med restriktiv till-lämpning.

De här ändringarna, som herr Bengtsson alltså har ställt sig bakom, är ju ett försök att göra del än bättre för de handikappade än vad som föreslogs i proposilionen.

I propositionen föreslås vidare en särskild form av halvskyddad sysselsättning närmast avsedd för ungdomar under 25 år med svåra fysiska handikapp. Avsikten är att underlätta för dem att efter avslutad utbildning få anställning. Propositionsförslaget ligger i linje med de tankegångar vi tidigare framfört. Utskotiet ansluter sig till förslaget.

Det räcker inte att kunna erbjuda arbete åt alla och försöka röja undan hinder för dem som söker sig ut på arbetsplatserna. Arbetsplatserna måste också ha en rimlig fördelning över landet. Det gäller med andra ord att ha en regionalpolitik som fungerar.

Riksdagen har tidigare fastlagt viktiga principer för regionalpolitiken och anslagit myckel ansenliga belopp till regionalpoliliska åtgärder. Den har exempelvis anslagit 4 000 milj. kr. till lokaliseringsstöd för innevarande femårsperiod, som löper ut den 1 juli 1978.

1978 blir ett viktigt år för regionalpolitiken. Det är således det år då en ny ram skall beslutas för lokaliseringsstödet. Ännu viktigare är kanske att en del utredningsarbete skall vara färdigt då och föranleda riksdagen att besluta om den fortsatta regionalpolitiken. Främst tänker jag på sysselsättningsutredningen och de tilläggsdirektiv den har fått.

Detta förhållande gör att utskotiet inte gjort några viktiga ändringar i propositionens förslag för tiden fram till nästa stora riksdagsbeslut i det här ärendet. Och det bör komma i slutet av 1978.

En del markeringar görs dock, och jag vill peka på dem.

I riksdagsbeslutet 1972 angående den regionala utvecklingsplanen fastställdes befolkningsramar för 1980. När vi nu kan se i facit hur det ser ut i mitten av 1970-lalet, kan vi konstatera en del positiva förskjutningar i utvecklingen. Riksdagen uttalade 1972 att det var önskvärt att planering

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

och ambitioner i skogslänen primärt inriktades på de högre talen i de då redovisade planeringsramarna. Delta mål har redan uppnåtts i fiera av skogslänen. Vidare har slorstadstillväxten kraftigt dämpats.

Detta har lett till att de i propositionen föreslagna befolkningsramarna för 1985 naturiigen har anpassats till det förändrade läget. Utskottet menar att den utvecklingstrend som kan avläsas efter 1972 bör bestå. Det gäller därför att med de regionalpolitiska medel vi har hjälpa till så alt den här balanserade befolkningsutvecklingen fortsätter. Utskottet gör därför några uttalanden. De föreslagna befolkningsramarna godtas för storstadslänen som grund för planeringen under förutsättning att denna primärt inriktas på de undre delarna av ramarna. På motsvarande sätt säger vi att planeringen i skogslänen även i fortsättningen bör primärt inriktas på de övre delarna av planeringsramarna. Det rör sig således inte alls om något frångående av ramarna. De har samma uppgift som beslutats tidigare och som det nu föreslås i propositionen. Men utskottet gör uttalanden om var den primära planeringsinriktningen skall ligga i fråga om skogslän resp. storstadslän.

Vad gäller ortsstrukturen kan först konstateras att i dag är över 80 % av befolkningen bosalt i tätorter. För glesbygdsbefolkningen medför denna koncentration växande problem med kommunikationer och service av olika slag.

Den indelning i fem typer av orter som fastställdes redan 1972 föreslås i propositionen bestå. Det innebär en klassning av tätorterna i storstadsområden, primära centra, regionala centra, kommuncenlra och kommundelscentra. Vissa kompletterande beslut föreslås om att Södertälje, Nynäshamn och Slenungsund skall utses till regionala centra. Ett intressantare tilläggsförslag är kanske att etl 20-lal kommundelscentra utpekas i huvudsak inom det inre stödområdet och på Gotland. De här förslagen godtas av utskottet. Vad gäller kommundelscentra bestämde riksdagen redan 1972 i princip att sådana skulle utses, men riksdagen avstod vid det tillfället i avvaktan på den fortsatta länsplaneringen att peka ut vilka orter som skulle komma i fråga.

En av de viktigaste uppgifterna i den fortsatta regionalpolitiken blir att klara den inomregionala balansen. Den hittillsvarande utvecklingen i kommuncentra i inre stödområdet under 1970-talet inger oro härvidlag. Det visar bl. a. det material som ulskollel har tagit fram från folk- och bostadsräkningen 1975 och som finns redovisat i betänkandet.

En avgörande fråga är därför om ortsplanen i sin nuvarande utformning är ett ändamålsenligt instrument för att nå de allmänna målen för regionalpolitiken, nämligen att alla människor skall ha tillgång lill arbete, service och god miljö.

Utskottets majoritet finner det vara angeläget att en bedömning av ortsplanens framtida roll kommer till stånd, och vi förordar därför alt regeringen på lämpligt sätt gör en utvärdering av systemet. Självfallet måste regionala och kommunala instanser vara med i ett sådant arbete. Utskottets strävan har över huvud tagel varit att betona betydelsen av alt planeringen sker i decentraliserade fomier. Inte minst tror vi att landstingens betydelse kom-

mer alt öka i planeringsarbetet.

Mot den här bakgrunden är del naturligt att utskottet har avvisat alla motionsyrkanden om ändringar av ortsplanen.

Av motioner, uppvaktningar och skilda uttalanden kan man dra den slutsatsen all det är speciellt en grupp av tätorter som känner sig oroade av ortsplanen, och del är de som har hamnat utanför systemet. Vad skall hända med dem? Skall de lämnas utanför allt intresse från riks- och länsmyndigheter? Så får det naturligtvis inte bli. Självfallet uppslår det svåra avvägningsfrågor om hur knappa resurser skall fördelas. Men del är viktigt all stryka under, som utskoltsmajoriteten gör, att den formella indelningen i oristyper inte får vara ensamt avgörande för beslut om insatser. Folkpartiet har lidigare vunnit stöd i riksdagen för sin tanke om servicegaranli för mindre orter. Vill vi undvika en fortsatt avfiytining från landsbygden måste serviceförsörjningen tryggas på ett bättre sätt.

Del sista avsnittet i utskotisbetänkandet behandlar en rad motionsyrkanden om åtgärder i vissa orter och områden. Det gäller Norrlands inland. Tornedalen, Jämtland, Västernorrland, norra delen av Gävleborgs län, Es-kilstunaområdel och Västsverige. Områdena kan sammantaget karakteriseras som i något avseende problemområden sett ur arbelsmarknadssyn-punkt. Mycket vore alt säga om dessa motioner. Men jag måste begränsa mig och vill därför lyfta fram motionerna angående sysselsättningslägel i Vindelådalen.

Sedan riksdagen 1967 uttalade all Vindelälven skall sparas för framliden så har behovet av extrainsatser varit stort. I arbetsmarknadsutskottets betänkande görs nu ett uttalande om all berörda departement och myndigheter med kraft skall verka för all insatser görs som i första hand ger beslående arbetstillfällen. Frågan har utretts och etl rätt omfattande åtgärdsprogram finns framarbetat. Nu gäller det att handla.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall lill arbetsmarknadsutskottets hemställan i dess betänkande nr 7.

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Hen INGEMUND BENGTSSON i Varberg (s) kort genmäle;

Herr talman! Herr Wirtén började sill anförande med att hävda alt situationen trots statistiken om det utomordentligt gynnsamma arbetsmarknadslägel är dyster. Han framhöll inledningsvis att Sveriges exportindustri har fåll störa svårigheter och bl. a. drabbats av nedläggningar till följd av den socialdemokratiska näringspolitiken. Får jag erinra herr Wirtén om att folkpartiet före valet - inte minst dess ledare - gång efter annan framhöll att den socialdemokratiska regeringen ägnar alltför stor omsorg åt de stora exportföretagen, medan de små företagen kommer i kläm. I dag är lägel tydligen ett helt annat.

Men har ni inte upptäckt att det pågår en väridsomfattande ekonomisk kris, som ger exportindustrin stora svårigheter i alla länder? Vi har i Sverige hållit efterfrågan uppe mer än i andra länder, och det har vi gjort genom stöd lill exportindustrin. Jag vill självfallet inte nonchalera de varsel som förekommer inom näringslivet. De är av allt alt döma något fier än förra

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

året, men det finns ingen som helst anledning att måla en katastroföild. Vi är förhoppningsvis inne i slutskedet av en konjunkturnedgång, och del gäller att härda ut och inte ge tappt. Del är regeringen som har ansvaret för all företagen inte drabbas av pessimism.

Vi har stora lager. Tillåt mig alt säga alt det är en utomordentligt fin investering. I de lagren ligger stora rikedomar, där samhället har pumpat in många hundra miljoner. Företagen har inte avskedat sin personal. Vi går alltså mot konjunkturuppgången mycket väl rustade, bättre rustade än inför någon annan konjunkturuppgång -vi har lager, och vi har väl utbildad personal.

Alt regeringen inte bedömer framtiden så värst pessimistiskt framgår -som jag nämnde i mitt första anförande - av den omständigheten att regeringen minskar statens bidrag till kommunerna då del gäller att ge sig i kast med ungdomsarbetslösheten. Jag anser att den åtgärden har varit alltför optimistisk och att man inte borde gjort denna minskning.

Den bedömning som hen Wirtén gjorde sig lill tolk för kan inte delas av regeringen i dess helhet. Del räcker inte, herr Wirtén, all åberopa regeringsdeklarationen som stöd för att man är för en aktiv sysselsättningspolitik. Det står inte mycket i det aktstycket som talar om sysselsättning, och ingenstans finner man de där 400 000 jobben som det största regeringspartiet lovat.

Herr SVENSSON i Malmö (vpk) kort genmäle;

Herr talman! Herr Wirtén är en levande illustration till det jag tidigare sade. Låt mig ställa några konkreta frågor till honom, eftersom han är utskottsmajoriletens förste talesman här i dag.

Han säger att en av målsättningarna för sysselsättningspolitiken, den som skall prioriteras, är jämställdhet mellan män och kvinnor. Vad menar hen Wirtén med jämställdhet mellan män och kvinnor? Skall fortfarande i framliden den allmänna kvinnliga yrkesverksamhetsgraden vara 50-60 % av den manliga? Om inte, vid vilken högre nivå tänker man sig att man skall uppnå jämställdhet? Tänker man sig att det skall bli en fullständig utjämning? Vart tar då del kvinnliga deltidsarbetet vägen? Deltidsarbetet är som bekant till 96 % en angelägenhet för kvinnorna.

När skall denna jämställdhet som man skall prioritera uppnås? Inom vilket ungefärligt lidsperspektiv tänker sig hen Wirtén att man skall uppnå jämställdhet med nuvarande politik - vad kan det röra sig om: 20, 30, 50 eller 100 år? Vi har ingenting fått veta om detta.

Jämställdhet mellan män och kvinnor skall prioriteras, säger herr Wirtén. Prioriteras i förhållande till vad då? Vad händer t. ex. om det privata näringslivet visar sig inte kunna skapa full sysselsättning? Det är f ö. en banal situation - det har det aldrig kunnat. Om detta blir ett allvarligt hot mot den ökade sysselsättningen för kvinnor, vad är då regeringen beredd all göra för att konkret föra fram och förverkliga det som man påstår vara sin prioriterade målsättning? Skall man sätta tillbaka subventionerna lill storfinansen till förmån t. ex. för utbyggnad av statlig industri eller statlig

serviceverksamhet i en ökad utsträckning jämfört med nu för att uppnå den prioritering av den ökade kvinnliga förvärvsverksamhetsgraden, som man påstår sig slå för? Är man beredd alt prioritera andra inslag av starkare statlig styrning ifall det visar sig att de krafter som nu verkar i det ekonomiska livet inte leder till det som man påslår sig vilja prioritera? Hur är del pä den punkten?

Vad jag vill säga är ungefär följande. Del går inte alt gå ut i en orientering och underlåta att ställa de centrala frågorna; Var ligger kontrollerna? Var finns målet? Hur lång och hurdan är banan? Vad herr Wirtén och den borgerliga regeringen gör är alt de släpper ut sig själva som en orienterare med en kompass och tror att det räcker att veta var norr och söder ligger.

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Herr WIRTÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig först lill herr Bengtsson i Varberg säga alt det är många som kan vitsorda de svårigheter för exportindustrin som jag tog upp. Del finns t. o. m. formuleringar i propositionen och i den del av ulskottsmajoritetens skrivning som herr Bengtsson själv skrivit under som visar hur kostnadsläget har drivits upp och förorsakat myckel betydande svårigheter för den svenska exportindustrin all konkurrera på världsmarknaden.

Jag vill ännu en gång säga till herr Bengtsson att vi hade haft betydligt fier arbetstillfällen här i landet om den socialdemokratiska regeringen under förra mandatperioden hade satsat på de många småföretagen runt om i bygderna genom en lättnad i kostnadsläget för det arbetande kapitalet i förelagen, en mer rimlig avvägning av arbetsgivaravgifter och andra sådana ting, som har pressat tillbaka den mindre företagsamheten och, som jag sade i mitt första inlägg, orsakat en mycket kraftig nedgång i nybildandet av mindre företag.

Herr Bengtsson log i sitt första inlägg också upp frågan, hur vi vill styra lokaliseringen av företag. Det är anmärkningsvärt att den socialdemokratiska regeringen som gått ifrån etableringskontrollen ändå ville hota med den. Jag tycker att det är klokt av herr Bengtsson att hålla tillbaka del vapnet. Av redovisningen i hans egen proposition kan man se att remissinstanserna mycket hårdhänt gått till rätta med just del instrumentet. Tunga instanser som arbetsmarknadsstyrelsen, statens industriverk, näringsfrihetsombudsmannen. Kommunförbundet och en rad länsstyrelser har gått emot det. T. o. m. LO säger exempelvis att etableringskontrollen inte i sig själv kan lösa de regionala problemen. Det är bara ett fåtal instanser, främst länsstyrelser i del inre stödområdet, som är för detta instrument. Jag tror att det är klokt all hålla tillbaka det, hen Bengtsson.

Låt mig bara säga några ord till herr Jörn Svensson. Det är inte mycket som finner nåd hos vpk när del gäller regional- och sysselsättningspolitik. Den gamla regeringen får lika hårda slängar som vi i utskottsmajoriteten. Om man då ser på vad Jörn Svensson vill sätta i stället finner man att det är minskning av det privata storkapitalets infiytande, styrande planering i stället för anpassningsplanering, invesieringskontroll, ett stort statligt in-

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

dustriprogram och planmässig ändring av näringslivets struktur - typiskt cenlralbyråkraiiska åtgärder. Vpk tror tydligen alt all visdom finns i de centrala instanserna, alt del alltid är de som vet bäst. Vi menar att ett decentraliserat beslutsfallande är vida överlägset den modell Jörn Svensson pläderar för.

Hen INGEMUND BENGTSSON i Varberg (s) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig först säga ett par ord om etableringskontrollen!

Vad del var fråga om var alt remissmyndigheterna inte kunde acceptera den krångliga administrativa apparat, den stora byråkrati, som hade blivit följden om man följt utredningens förslag. Del var därför vi prövade alt gå vägen över frivillig överenskommelse med Industriförbundet och förelagen. Jag kan försäkra all hade inte företagen varit medvetna om all det i denna kammare fanns en överväldigande majoritet för någon form av etableringskoniroll, hade del säkert inte varit möjligt alt nå en sådan överenskommelse, för jag vill fästa uppmärksamheten på att bakom kraven på etableringskoniroll stod inte bara socialdemokraterna.

Vi menar att den lagstiftning som kan bli erforderiig - vi hoppas alt den inte behövs - skall vara mycket enklare än vad utredningen hade föreslagit. Men jag förslår inte att man fruktar detta. Om vi inte lyckas med frivilliga överenskommelser, varför skall vi då avsvära oss möjligheten att få ett effektivare instrument? Den möjligheten måste väl alllid vara öppen för riksdag och regering.

Låt mig säga några ord om förvärvshinder - jag hann inte gå närmare in på den frågan den korta stund man har lill sitt förfogande för en replik. Herr Wirtén tog upp en enda fråga, nämligen all undanröja förvärvshinder för handikappade. Där har vi föreslagit kraftfulla åtgärder för att hjälpa de handikappade in på arbeismarknaden. Jag erkänner att det var med stor tvekan som jag gick med på att företagare skall kunna få pengar för all de håller kvar en anställd som har blivit handikappad. Vi var i utskotiet överens om att om en sådan möjlighet medgavs skulle den utnyttjas mycket restriktivt. Del är dock fråga om en människa som har givit hela sitt liv, hela sin arbetskraft åt ett företag och sedan mot slutet av sitt arbetsliv inte orkar hänga med på grund av ett handikapp. Beslut om all ge ett företag betalt för att del behagar ha honom kvar skall fallas med stor restriktivitet. Det var vi som sagt överens om i ulskollel.

Men detta är ju bara en liten del av förvärvshindren. Huvudtanken i regeringsförslaget var all försöka få bort alla de förvär.'shinder som finns för tiotusentals och åter tiotusentals människor ulan handikapp - barnomsorg, kommunikationer, bebyggelseplanering, yrkesutbildning. Härom ansåg inte herr Wirtén och hans meningsfränder att utskottet behövde göra något som helst uttalande. Det var det jag angrep och fortfarande angriper.

Regeringsdeklarationen är inte något effektivt instrument alt vinka med. När det gäller sysselsättningen är den alldeles för ordkarg. Det slår t. ex. ingenting alls om näringspolitiken i detta aktstycke.

Herr SVENSSON i Malmö (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Det är nu inte alls min avsikt, herr Wirtén,att spela övermaga och .slå ned allt .som läggs fram. Jag försöker bara hjälpa herr Wirtén och regeringen att komma lill klarhet om vad ni egentligen vill när ni uttrycker er så diffust och allmänt som ni gör.

Vi vill ha decentraliserade beslut i sysselsättningspolitiken och ekonomin, sade herr Wirtén. Ja visst, men decentraliserade till vem? Till herr Nicolin? Till herr Gyllenhammar? Till alla dem som flyttar ut värdefulla förädlingsindustrier till Brasilien och andra länder och drar jobb ur landet? Är del til! dem som de decentraliserade besluten skall överiåtas? Eller vilken beslutsstruktur skall herr Wirtén ha? Om det visar sig alt full sysselsättning inte kan garanteras med mindre än att man har en starkare statlig ramplanering än nu, är herr Wirtén då beredd alt offra den statliga ramplaneringen eller är han beredd att offra den fulla sysselsättningen? Det är dessa enkla, grundläggande ting det egentligen handlar om.

Herr Wirtén vill väl ändå inte inge oss den föreställningen all småföretagen, med all aktning för dem, skulle vara räddningen ur sysselsättningskrisen och alt sysselsättningskrisen skulle bestå i att socialdemokraterna tidigare har fört en så negativ näringspolitik gentemot småföretagen? Utslagningen och utslampningen av småföretag är ett typiskt drag i den högt utvecklade kapitalismen, oavsett vilken näringspolitik man för. Småföretagen bärkraftigt minskat och de kommer att fortsätta att kraftigt minska även under den nya regeringen. Så del är ingen räddning, och del tycker jag all man skall inse. Däri ligger inte problemet. Att vädja lill småföretagen eller säga sig ha några förhoppningar på dem är att lägga ut en dimridå för människorna.

Låt mig förenkla det litet för herr Wirtén genom att ställa en enda rak fråga, som jag hoppas att han i någon mån kommer att uppehålla sig vid: Hur många nya jobb- netto eller brutto, han får själv välja - menar regeringen alt det är nödvändigt alt anskaffa för att uppnå det som regeringen definierar som full sysselsättning? I vilket ungefäriigt tidsperspektiv räknar man i så fall med att kunna uppnå den målsättningen? Om den målsättningen skulle visa sig icke vara förenlig med den nuvarande makt- och ägande-strukturen i samhällel, är man då beredd all tumma på denna för att uppnå målsättningen eller offrar man målsättningen lill förmån för den nuvarande maktstrukturen i närinaslivei?

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Hen WIRTÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Jörn Svensson frågade vilket mål vi har för sysselsättningen och hur många nya arbetstillfällen som behöver skapas. Jag tror att herr Svensson är lika medveten som jag om alt del inte är möjligt alt exakt ange del framlida behovet av arbetstillfällen. Del finns många olika grunder på vilka man kan beräkna vad som är realistiskt alt uppnå fram till 1985 - alliså inom den tidsram som vi nu arbetar efter. Om man följer herr Jörn Svenssons egen modell kommer man upptill den mycket krävande nivån på ungefär 800 000 nya jobb. Låt oss i stället arbeta med den metodik

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsätining.'i- och regionalpolitik

som vi har föreslagit i utskottet, nämligen att försöka få fram så många nya jobb som möjligt, att behålla de befolkningsnivåer vi har runt om i landet med den huvudinriktningen av planeringen att vi tillämpar den övre ramen för skogslänen och den nedre ramen för storstadsområdena samt alt undanröja arbetshinder på det sätt som jag tror att Ingemund Bengtsson och jag är i stort sett överens om. Då går vi realistiskt till väga ulan all ägna oss åt någon sifferlek.

Till herr Ingemund Bengtsson skulle jag vilja säga alt det ingalunda är så att man bara är rädd för den byråkrati som följer av en etableringskoniroll. Flera remissinstanser har pekat på vikten av att man stimulerar i stället för all dirigera och att vi måste befara en utfiyttning ur landet av en del vikliga företagsenheter, om vi har etl alltför hårdhänt styrinstrument. Det finns en rad andra invändningar mot etableringskontrollen; byråkratin är ett mycket besvärande faktum - det håller jag med om - men den är inte del enda.

När herr Ingemund Bengtsson gör gällande att vi i utskottet inte närmare har gått in på frågorna om barnomsorgen, bebyggelseplaneringen, utbildningen och resemöjligheterna, måste man fråga sig varför inte herr Bengtsson själv i sin proposition har tagit allvarligare på dessa frågor. Såvitt jag kan finna har herr Bengtsson inte framlagt något enda konkret förslag om hur man skall åstadkomma förbättringar på dessa områden. För vår del har vi utgått ifrån som ett självklart faktum att de beslut som riksdagen i andra sammanhang fattat i dessa frågor ligger fast. Det har inte funnits någon anledning för oss att ompröva dessa beslut. Vi anser all detta är viktiga ting. Vi har samma målsättning som herr Bengtsson när det gäller att hjälpa de handikappade och all ge mera jobb åt ungdom, kvinnor och äldre. Det finns således inte en enda hemställan i det här avseendet i den gamla regeringens proposition.

Hen NILSSON i Tvärålund (c):

Herr talman! Det har sagts tidigare i debatten att del är ett viktigt beslut som riksdagen står inför i dag. Jag delar den meningen. Värdet av dagens beslut kan jämställas med besluten samma datum för fyra år sedan och från 1964 om införande av en aktiv regionalpolitik.

Regionalpolitiken griper in på många samhällsområden. Vi har fått åtskilliga erfarenheter och därigenom klarhet om bristerna och om möjligheterna som regionalpolitiken ger. Den är starkt integrerad i den ekonomiska politiken och i närings- och sysselsättningspolitiken. För all driva en framgångsrik sysselsättnings- och regionalpolitik bör vissa grundläggande samhällsekonomiska och näringspolitiska förutsättningar finnas. För att klara sysselsättningsproblemen på sikt fordras exempelvis all samhällsekonomin är i balans. Från de nuvarande regeringspartierna har tidigare framlagts förslag, som skulle ha lett till bättre sysselsättning ulan att markant öka den skuldsättning till utlandet som skett under de senaste åren. Lånen måste nu betalas.

Del finns många exempel på hur den tidigare oppositionen, de nuvarande

regeringspartierna, har framfört förslag som den dåvarande regeringen också efter en lid har ansett sig böra biträda för alt aktivera konjunkiurpoliliken och öka ambitionerna vad gäller sysselsättningen. Jag vill peka på det s. k. 75 '-n-bidraget, som socialdemokraterna först avslog men så småningom införde.

Under 1976 har vi mist konkurrenskraft och marknadsandelar på grund av all kostnadsläget i vårt land stigit mer än i fiera av våra konkurrentländer. Vi har underskott i våra utrikesbetalningar. Allt detta kräver ökat privat och offentligt sparande och höjd produktion för export. Dessa förhållanden har också försiktigt påpekats i propositionen 211. Ingemund Bengtsson antydde samma sak från talarstolen nyss, när han sade all vi kommer att möta en hård konkurrens från utlandet.

Sedan propositionen skrevs har nu mycket mer kommit i dagen på detta område. Tillåt mig bara peka på problemen inom stålindustrin, del havererade Stålverk 80, sjöfartskrisen, tekokrisen och myckel annat. Nog dignar del "dukade bordet" av problem. Varsel om friställningar duggar tätt av de orsaker som jag nyss nämnt. Trots denna situation vill jag ändå inte måla någon katastroföild.

En expansion av näringslivet är emellertid nödvändig för att vi skall kunna lösa alla dessa problem och få resurser att klara strukturomvandlingen i näringslivet. Vi måste öka resurserna för att kunna fortsätta reformpolitiken, inte minst på arbelsmiljöområdet och inom vård- och ulbildningsseklorerna.

Utvecklingskraften inom vårt näringsliv måste tillvaratas bättre. Det gäller inte minst de mindre företagen, som vi anser att den förra regeringen har försummat. De mindre företagen liksom lantbruket har stor betydelse för sysselsättningen i glesbygderna.

Sysselsättningsutredningen har visat att del finns ett mycket stort behov av nya arbetstillfällen. 400 000 nya arbetstillfällen fram på 1980-talel torde behövas om alla skall få arbete. Det vill väl ingen bestrida i dag. Många jobb försvinner. Yrkesverksamheten är mycket låg för kvinnor i stora delar av vårt land. De nya arbetstillfällena är lättast att styra dit de bäst behövs med regionalpolitiska åtgärder.

1 vårt land finns en bred värdegemenskap beträffande målsättningen om rätt till arbete åt alla. Det förslag som utskottet nu förelägger riksdagen med ändringar av propositionen 211 innebär inte att man drar ned ambitionerna, som Ingemund Bengtsson tidigare sade. Tvärtom innebär förslaget all vi ökar ambitionerna att åstadkomma arbete främst på de orter där situationen är svårast. Förslaget är alltså mer ambitiöst än den tidigare politiken och den proposition som den förra regeringen har framlagt. I de avsnitt av propositionen 211 som berör ungdomens möjligheter på arbetsmarknaden och åtgärder för att undanröja förvärvshinder tillgodoses bl. a. de motionskrav som tidigare ställts från vårt parti.

Beträffande de handikappades möjligheter på arbeismarknaden genom den s. k. halvskyddade verksamheten i företagen görs vissa förbättringar av propositionens förslag, vilka vunnit anslutning även från socialdemokraterna. Vi är alltså inte passiva, vilket Ingemund Bengtsson försökte göra

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

gällande för en stund sedan.

När det gäller de allmänna formuleringarna och målbeskrivningen för regionalpolitiken om arbete åt alla samt god service och miljö kan rimfgen inga invändningar göras. Ett litet men intressant noiat kan man emellertid komma med i del härsammanhangel. Pås. 171 betänkandet avvisas vpk:s parlimotion. Vpk ger i motionen sin allmänna syn på ett annat samhälle än vårt, etl socialistiskt samhälle. I anledning därav uttalar utskoltsmajoriteten följande: ""Utskottet avvisar emellertid den allmänna grundsyn som ligger bakom motionen, nämligen att en socialistisk planekonomi är den rätta metoden all lösa sysselsättningsfrågorna." Socialdemokraterna har plockat bort den meningen men ansluter sig i övrigt lill vår skrivning när del gäller att avvisa vpk-motionen. Menar verkligen socialdemokraterna att kommunisternas socialistiska planekonomi är något för vårt land och för den socialdemokratiska politiken? Det verkar så! Delta är tydligen en öm tå.

En debatt med vpk om regionalpolitik vore, som ju framgått av Jörn Svenssons anförande här nyss, en debatt om två olika samhällssystem. Den debatten har vi kanske inte tid all ta upp i det här sammanhanget. Jörn Svensson ställde en rad olika frågor. Det var inte mycket som fann nåd inför hans ögon, och detta kan man förstå eftersom del är ett helt annat samhälle, etl helt annat samhällssystem som han pläderar för. Men inte är vi sorglösa som barn här i Sverige och inte heller ligger vi inbäddade i bomull, som han ville göra gällande. Tvärtom är vi helt och hållet medvetna om problemen på arbetsmarknaden, undersysselsätlningen, den låga förvärvsgraden på många orter och myckel annat. Vpk:s debatt går således vid sidan om de sakfrågor som vi har all ta ställning till inom det demokratiska samhällssystem som vi har och som ungefär 95 % av väljarna har uttalat sig tor alt vilja ha kvar.

När man fördjupar sig i vad de allmänna formuleringarna i propositionen konkret innebär, finner man att det är fråga om en målmedveten inriktning på att också i fortsättningen stimulera tillväxten av de stora orterna inom regionerna. Det strider mot regeringsdeklarationen. 1 föreliggande utskottsbetänkande uttalas all regionalpolitiken bör få en decenlralisiisk inriktning. Människor i olika landsdelar bör ges möjligheter lill allsidig sysselsättning och service och en god miljö. Proposition 211 ger enligt vår mening inte förutsättningar för detta i varje fall i de små orterna. De stora orterna föreslås bli prioriterade. Det måste givetvis ske på de mindre orternas bekostnad. Detta hindrar inte, sägs del i proposilionen, all man kan vidta åtgärder för att ""mildra akuta problem" i vilka kommuner som helst.

Socialdemokraterna sitter tyvärr fortfarande fast i koncenirationsidéer, som redan har passerats av verkligheten. Vid en genomläsning av utskottets redovisning av de senaste årens utveckling i orter av olika slag framstår ju klart all del är ingen önskedröm för människor ute i landet all bo i de allra största orterna. Tyvärr är arbetsmarknaden i många små orter, främst i Norrland men även på andra håll, alltför svag. Vi har en stor undersysselsättning och en dold arbetslöshet som inte kommer fram i statistiken.

Del är framför allt i de svagaste arbetsmarknaderna de största insatserna måste göras. Vi måste ha en mera differentierad regionalpolitik. Stödområdesgränserna är otillräckliga för differentiering av regionalpolitiken. Andra kriterier måste komplettera dem. Exempel på sådana är utfiyttning, arbetslöshet, förvärvsgrad, ensidigt näringsliv, skatteunderiag och ålderssammansättning. Propositionen anger inga nya riktlinjer i de här avseendena. Det är en uppenbar brist.

Ingemund Bengtsson sade att det är klart att vi nu har nått del första målet för regionalpolitiken, att stoppa utfiyttningen från skogslänen. Jag är inte övertygad om det. Beaktar man ålderssammansättningen i dessa områden får man en helt annan bild. Mitt eget hemlän t. ex. kan öka sin befolkning med 14 000 ä 15 000 människor om 5-10 år utan att den arbetskraft som befinner sig i åldrarna 15-64 år har ökat.

Ortsplanen föreslås i utskottsbelänkandet i framtiden beslutas på regional nivå under demokratiskt ansvar. Det är inte fråga om alt avskafiå någon ortsplan, det är fråga om att förändra den. Ortsplanen bör innefatta alla orter - inte bara de som nämns i proposilionen - som har betydelse för att nå de regionalpolitiska målen. Det är möjligt med decentraliserade beslut på länsnivå. Ortens funktion, inte dess klassificering, bör vara avgörande för insatserna.

En av regionalpolitikens viktigaste uppgifter är att förbättra den inomregionala balansen. Proposition 211 ger inte förutsättningarna härför. Uppenbart är däremot att den inomregionala balansen kommer att försämras genom dess förslag.

Utvecklingen i kommuncentra och mindre orter i det inre stödområdet inger stor oro för samhällsbildningen där. Man måste också beakta, som jag nyss nämnde, ålderssammansättningen i orter som tidigare haft folkminskning. Här behövs en aktivare regionalpolitik.

All nu genom centralt beslut utpeka kommundelscentra är enligt vår mening principiellt fel, men kan i och för sig vara etl steg på vägen för all uppnå en bättre regional balans och för alt uppnå framför allt de regionalpolitiska målen på mindre orter och i vissa glesbygder. För framtiden gäller del att finna metoder för någon form av servicegaranti i små orter.

Utskottet uttalar alt i fråga om arbetsmarknaden ger de nuvarande principerna för ortsplanen inte en tillräcklig vägledning vid fördelning av de sysselsäitningspolitiska insatserna i förhållande till behovet på olika orter. Utskottet förordar att regeringen för den skull gör en utvärdering av ortsplanen. I framtiden måste den fungera med decenlralisiisk inriktning.

Vad angår planeringstalen för länen gör utskoltsmajoriteten uttalandet all befolkningsramarna inte ger tillräcklig vägledning för samhällsplaneringen. Därför föreslås alt planeringen i resp. län i första hand inriktas på viss del av ramen.

Vi uppsätter mål för regionalpolitiken och fastlägger riktlinjer för den. Etl av målen har varit och är en balanserad och dämpad utveckling i storstadsområdena. Enligt 1972 års riksdagsbeslut skulle, trots denna målsättning, Siockholm enligt övre befolkningsgränsen få öka med ca 200 000 fram

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

till 1980. Per år skulle del bli ungefär samma ökningstakt som under 1960-talel. Storstäderna skulle fa öka med mer än två tredjedelar av befolkningsökningen i landet. En jämföriig relativ ökning av storstädernas andel av befolkningsökningen i landet ger också de nu aktuella ramarna utrymme för, trots all siorstadsutvecklingen enligt målsättningen också nu skall dämpas. Det blir inte mycket kvar för det övriga landet. Skogslänen skulle då givetvis åderiåtas ytterligare.

Trots att storstäderna enligt riksdagsbeslutet 1972 alternativt skulle planeras för fortsall stark expansion och erhålla resurser härför, har detta ändå inte inträffiit. Tack vare den omständigheten har trenden kunnat vända för skogslänen.

Planering inom vida ramar ger inte regionalpolitiken fasthet. På andra områden i samhället där man vill uppnå vissa mål och fastlägger riktlinjer för dessa, ångerman målen och beslutarom insatser för alt nå dem. Exempel kan vara målet att bygga 1 miljon lägenheter under 1960-lalet, eller målet all bygga 100 000 barndaghemsplatser. Man har inte gjort en "ram" på 750 000-1 250 000 lägenheter under 1960-talet, eller 75 000-125 000 barn-daghemsplalser. Man skulle därigenom inte få tillräcklig fasthet i målsättning och planering. Man skulle också få risker för en ojämn utveckling i olika delar av landet. Detta anses fortfarande av socialdemokraterna vara en fördel såväl för planeringen som för att nå målen inom regionalpolitiken. Det är ju ett orimligt resonemang om man verkligen vill uppnå de uppsatta målen med regionalpolitiken i alla delar av landet.

Socialdemokraterna påslår att en klarare befolkningsmålsätining förutsätter en hård centralstyrning. Del är också en orimlig argumentering som inte leds i bevis. År 1972 beslöt riksdagen att planeringen för skogslänen skulle få ske mot den övre delen av befolkningsramen. Detta har inte lett till någon hård styrning. Den negativa trenden i skogslänen har emellertid brutits. Den fiexibla planeringen för den fortsatta expansionen i storstäderna har visat sig vara värdelös. När centern 1972 kritiserade detta system och målsättningen för storstäderna liksom behovet av och möjligheterna att öka befolkningstalen i skogslänen, så beskylldes vi för alt inte vara trovärdiga. Vi kan i dag alla konstatera att denna beskyllning inte var riklig.

Utskottet föreslår nu att planeringen för skogslänen liksom tidigare primärt skall inriktas på de övre delarna av de föreslagna planeringsramarna, för storstadsområdena på de undre delarna och för övriga län i första hand mot mellandelen av befolkningsramarna. Med dessa preciseringar godtas de ramar för planering som föreslås i propositionen 211. I jämförelse med 1972 är ramarna nu betydligt bättre avvägda från regionalpolitisk synpunkt. Vi vill dock betona att det i samband med fastställande av de regionalpoliliska medlen efter den 1 juli 1978 kan bli aktuellt att justera planeringstalen för länen.

Frågan om åtgärder i Vindelådalen har varit uppe i riksdagen vid många tillfällen. Under liden 1968-1972 förhöll sig den socialdemokratiska regeringen helt passiv. Först 1972 föreslogs vissa åtgärder. Men riksdagen beslöt om en ytterligare utredning. Den utredning som då gjordes har under mer

än ett år legat i kanslihuset. Detta är en anmärkningsvärd passivitet med hänsyn till behovet och situationen i Vindelådalen. Nu uttalar sig utskottet enhälligt för att åtgärder skall vidtas, och utskottet pekar på den utredning vars belänkande alltså har legat så länge i kanslihuset. Jag förutsätter att regeringen nu kommer att vidta åtgärder. Del blir i så fall ett glädjebud för Vindelådalen.

Många vikliga frågor har jag här inte berört, t. ex. åtgärder för att undanröja förvärvshinder, ungdomens och de handikappades förutsättningar på arbetsmarknaden och överenskommelse om lokaliseringens påverkan. Frågan om hur regionalpolitiken skall infogas i ett länsdemokratisystem har jag bara nämnt i förbigående, delvis därför alt länsdemokratin skall utredas ytteriigare och frågan, som jag förslår, behandlas med förtur. Andra talare från vårt parti kommer alt beröra dessa frågor.

Enligt vår mening finns del med de ändringar utskottet föreslagit i propositionen goda möjligheter att efter 1978 faen mera aktiv och decenlralisiisk regionalpolitik i fråga om såväl mål, resultat som administrativ handläggning. De centrala besluten flr inte som hittills i sig innebära styrning till de redan bäst tillgodosedda orterna inom länen. Tvärtom bör insatserna anpassas så att de blir störst där behoven är störst - under förutsättning all det överensstämmer med den regionala och lokala planeringen, styrd under motsvarande politiskt ansvar. Del utgör en betydelsefull del av en decentraliserad demokrati.

Herr talman! Med del anförda ber jag alt få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Hen SVENSSON i Malmö (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund sade att vpk för en debatt vid sidan av dagens och framtidens realiteter, vi diskuterar så all säga i vår egen värid. Men har inte herr Nilsson upptäckt all del är precis tvärtom? Jag har sä att säga uppskjutit diskussionen om den socialistiska planekonomins förhållanden, åtminstone för dagen, och har hela liden försökt all syssla med vad det är ni vill, vad som är den borgerliga regeringens mål. Hela liden har jag frågat om den borgerliga regeringens mål när det gäller sysselsättningspolitiken. Hur skall rnålen uppnås och när ungefär kan det ske? Jag begär ju bara att få reda på vad ni vill, men det kan ni inte svara på.

Nu kommer för första gången seglande någon sorts kvantitativ bestämning av hur många nya jobb som måste skapas, alltså 400 000. Ja, delas den uppfattningen av de övriga regeringspartierna, eller har även de en sådan där allmän uppgift men på en helt annan nivå? Är regeringens mål 400 000 nya jobb eller inte? Herr Wirtén var myckel diffusare i sitt anförande. Om målet nu skulle vara 400 OCX) kan man fråga sig om del är brutto- eller netlotillskoil. Och hur lång period tänker man sig för all tillskapa dessa 400 000 nya jobb? Hur skall det i så fall ske? Småföretagen minskar ju snarast sin totala sysselsättning, och hela del privatkapiialistiska näringslivet går mot en högre grad av koncentration. Del är väl ändå uppenbart för

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

varje länkande människa, oavsett politisk åskådning, alt småföretag icke kan svara för de sysselsättningstillskoit som är nödvändiga för att skapa full sysselsättning, ekonomisk frigörelse för kvinnorna osv. Den privata sektorn över huvud tagel har under ett par decennier stagnerat eller minskat, och tillskotten i sysselsättningen har i huvudsak kommit på den s. k. samhälleliga sektorn. Industriutfiyttningen och utflyttningen av kapital är avsevärd, och härav kommer del ju inga tillskott till sysselsättningen. Vad skall man göra åt den?

Vi står inför myckel stora strukturomvandlingar inom skogsindustrin och inom järn- och stålindustrin, branscher som är av avgörande betydelse för sysselsättningen i just skogslänen och Bergslagen. Om det nu visar sig att detta ekonomiska system skapar sådana här problem, vad är man villig att företa sig? Vilket är det överordnade målet, ifall man kommer i konflikt med systemets egna tendenser? Är det överordnade målet att skapa full sysselsättning, eller är det att bevara systemet?

Herr NILSSON i Tvärålund (c) kort genmäle:

Herr talman! Belräffiinde Jörn Svenssons senaste fråga vill jag säga att del inte borde vara obekant att det överordnade målet myckel väl kan nås inom del samhällssystem vi har. Målsättningen arbete ål alla är, som jag ser det, ett gemensamt mål för alla politiska partier i vårt land.

Jörn Svensson kan inte förneka att i vpk:s partimotion tecknas bilden av ett socialistiskt samhälle och all del är inom delta som vi, enligt vpk, kan skapa fömtsältningarna för arbete ål alla. Vi säger i utskottsbetänkandet att vi avvisar detta samhällssystem inte enbart av den här anledningen ulan också av många andra orsaker, framför allt därför att vi vill behålla vårt fria demokratiska samhälle.

De många frågor som Jörn Svensson har ställt borde han rimligen ha kunnat skaffa sig svaren på, inte bara i del betänkande som vi nu behandlar utan många, många år lidigare.

När del gäller näringspolitiken har regeringspartierna uttalat sig i bl. a. regeringsdeklarationen. Där sägs att småföretagen skall tillgodoses på ett bättre sätt. Man skall stoppa sammanslagningar som hindrar konkurrens och utveckling inom mindre företag.

Om vi skall fortsätta debatten med vpk på denna punkt är det, som jag sade i mitt förra anförande, synnerligen svårt att ta hänsyn till de i dag aktuella frågorna, eftersom vpk ju vill skapa ett helt annat samhälle och därför framlägger förslag och för debatten med hänsyn till detta mål.

Herr SVENSSON i Malmö (vpk) kort genmäle; ■ Herr talman! Herr Nilsson är ett pedagogiskt svårt fall. Jag har ju inte alls begärt alt han skall föra någon diskussion med mig om den socialistiska planekonomin ulan bara begärt att han skall definiera regeringens mål när del gäller sysselsättningen.

Är målet 400 000 nya jobb, ja, är det då brutto eller netto, och hur lång lid skall tillskapandet av dessa nya arbeten ungefäriigen kräva? Om man

antar att alla de som är arbetslösa och undersysselsatta i dag, inkl. kvinnor, skall ha etl heltidsarbete omkring år 1990, kommer man fram till att det skulle behövas etl nettotillskott på mellan 800 000 och 900 000 nya jobb - alltså för alt uppnå vad som i egentlig mening är full sysselsättning. Detta är inte så svårt att räkna ut. Siffran kan variera något, t. ex. beroende på hur stor invandringen blir. Men om man har ett ambitiöst mål när det gäller full sysselsättning för både män och kvinnor, för alla kategorier, och vill ha in alla arbetslösa och undersysselsatta i produktionen, hamnar man som sagt någonstans mellan 800 000 och närmare 1 miljon jobb. Detta är någonting helt annat än 400 000, och någonting helt annat än vad som står i utskottsbetänkandet, där det över huvud taget inte anges någon siffra.

Vidare måste man precisera tidpunkten, för det räcker inte med att säga att vi behöver 400 000 nya jobb. Hur snart behöver vi dem? Målsättningen måste ju bli en helt annan, om arbetena skall finnas år 1990 eller t. ex. år 2040. Något så när måste man ha klart för sig inom vilken tid del är nödvändigt att uppnå målet.

Sedan vill väl hen Nilsson ändå inte bestrida att hela det mål som man teoretiskt försöker ställa upp för regionpolitiken, nämligen att det skall bli bättre i skogslänen, i mycket hög grad hotas av den storieksrationalisering som vi kan förvänta oss på skogsindustrins och järn- och stålindustrins områden. Det blir där ju fullständigt nya och långt allvariigare problem än hittills, och hur skall de problemen lösas? Skall man hindra förädlingsindustrierna att fiytta utomlands, skall man styra dem till de platser där den tunga industrin vacklar eller där företagsnedläggningar sker som följd av koncentrationen? Och hur skall man kompensera den sannolika sysselsättningsminskning, som kommer att uppstå i dessa viktiga basnäringar? Vem skall kompensera för detta? Skall de decentraliserade beslutsfattarna i de slutna styrelserummen i de privata storföretagen kompensera, är det dem man litar på? Eller tänker man sig starkare statliga insatser?

Detta är konkreta problem som nu står för donen. Jag anhåller om ett svar på vad den borgeriiga regeringens politik under de närmaste åren skall gå ut på inom detta område.

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Herr NILSSON i Tvärålund (c) kort genmäle:

Herr talman! Jörn Svensson säger att jag är ett pedagogiskt svårt fall, men han ger ändå inte upp ulan fortsätter så länge tiden ger honom möjlighet att tala. När det gäller mig som pedagogiskt fall kan jag medge att jag kanske är för svår för honom, liksom han kanske är för svår för mig då det gäller eenterideologi.

Beträffande tidsangivelsen är det alldeles klart att målet skall vara att människor vid varje tillfälle skall ha möjlighet att få arbete om de önskar arbete.

Fru AF UGGLAS (m):

Herr talman! Ursprunget till det betänkande vi här har att behandla är bl. a. all söka i arbetslöshetsåren i början på 1970-lalel. Det var då

4 Riksdagens proiokoll 1976/77:47-48

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

tanken på en sysselsällningsutredning tillkom. Det kan vara nyttigt all påminna sig detta i dag då vi från socialdemokratiskt håll fåll höra så mycket om den framgångsrika sysselsättningspolitiken. Ja, vi har lyckats hävda sysselsättningen väl under de gångna tre åren, i synnerhet i jämförelse med vår onivärid. Men en väsentlig orsak till delta är ju att de borgerliga partierna genomdrev en expansiv ekonomisk politik, bl. a. en momssänkning. Verkligheten är alltså raka motsatsen lill det som herr Ingemund Bengtsson i Varberg försökte insinuera i sitt anförande.

Vi har klarat jobben, hette det i den socialdemokratiska valrörelsen. Och herr Bengtsson har spunnit på samma tema här i dag. Är inte ändå en litet större blygsamhet på sin plats i en tid när vi har 15 000 ungdomar i beredskapsarbete, när ca 35 000 ungdomar under 25 år är arbetslösa och när vi vet all vi har en hög latent arbelslöshelsrisk i de många företag som i dag kämpar med svårigheter?

En mera rättvisande beskrivning av de gångna tre åren är väl att vi genom en expansiv ekonomisk politik, utländsk upplåning, en kraftig satsning på arbetsmarknadspolitiken, lagerslöd m. m. lyckats hålla nere den öppna arbetslösheten och i viss utsträckning öka sysselsättningen, men vi har inte skapat tillräckligt många nya jobb förande nytilllrädande på arbetsmarknaden, kvinnor och ungdomar, skall slippa gå arbetslösa. Det finns också direkt negativa inslag i den förda politiken: den snabba infialionen, kostnadsstegringarna, näringslivets försämrade konkurrenskraft, svårigheterna för de mindre förelagen - allt detta värker i dag ut som hot mot den fulla sysselsättningen.

Det är mot den här bakgrunden som vi funnit det så väsentligt att i utskottets skrivning betona regeringsdeklarationens ord om att grunden för ett framgångsrikt reformarbete är en stark ekonomi. En bättre skattepolitik, en näringspolitik som tar lill vara utvecklingskraften också i de mindre företagen samt en aktiv konjunkiurpolitik är viktiga instrument för att Irygga arbete ål alla. Del är kombinationen av insatser inom den ekonomiska politiken, arbetsmarknadspolitiken och regionalpolitiken som är så viktig.

Kanske finns del också anledning all betona att det är moderata samlingspartiets bestämda uppfattning att den fulla sysselsättningen bäst tryggas inom den demokratiska biandekonomins ram, dvs. med hjälp av fri företagsamhet. 1 likhet med herr Nilsson i Tvärålund beklagar och noterar vi att socialdemokraterna inte ansett sig kunna följa utskottsmajoriletens avståndstagande till kommunisternas krav på införande av en socialistisk planekonomi.

I fråga om målen för sysselsättningspolitiken råder bred samstämmighet över partigränserna. Detta har redan konstaterats i debatten här i dag. Del gäller bl. a. i fråga om trygghet i anställningen och åtgärder för att öka tillgången på arbete och undanröja förvärvshinder. Del gäller också att jämställdheten mellan kvinnor och män i förvärvslivet måste förverkligas.

Del finns faktiskt stycken i propositionen 211 som det är ett sant

nöje att citera. På s. 224 och 225 slår bl. a. följande;

"Skall arbetslivet rymma alla måste det vara i hög grad fiexibelt och ta hänsyn lill den enskildes behov och förutsättningar. En sådan inriktning innebär också ett krav på flexibilitet utifrån de under ett liv skiftande kraven och förutsättningarna t. ex. samspel utbildning-arbete under ungdomsåren och senare särskilda arbetslidskrav i samband med att barn föds och behöver omvårdnad, anpassning till lägre tempo och mindre arbetsinsats när pensioneringen närmar sig, särskilt tillrättalagda arbetsförhållanden i samband med längre sjukdom, vid handikapp osv."

Det här är så fint och individanpassal skrivet att jag tycker mig nästan höra en återklang av den nya individualismen. Jag noterar med tillfredsställelse att socialdemokraterna här sluter upp bakom kravet på en kortare arbetsdag för småbarnsföräldrar och över huvud taget uttalar sig för etl fiexibelt arbetsliv också i fråga om arbetstider. Jag tror personligen att fiexibiliteten och valfriheten i arbetslivet blir den stora uppgiften inför 1980-talet.

I fråga om ungdomsarbetslösheten innehåller inte propositionen och inte heller vårt betänkande mycket nytt. Del har dock funnits anledning för utskottet att påpeka alt utskottet med anledning av ett antal borgerliga motioner log initiativ i frågan våren 1975. En rad vikliga åtgärder har vidtagits och de utvärderas löpande. Trots dessa åtgärder har vi, som jag nyss påpekade, en arbetslöshet bland de unga på ca 35 000, medan 15000 ungdomar finns i beredskapsarbete och dryga 5 000 i arbetsmarknadsutbildning. Det är de nya jobben som inte skapats i tillräcklig utsträckning, och då räcker ingen arbetsmarknadspolitik i väriden. Det är i den höga arbetslösheten bland ungdom vi framför allt märker att den hittillsvarande sysselsättningspolitiken inte har lyckats i önskvärd utsträckning.

Bland de mera specifika åtgärderna på detta område vill jag peka på två som jag menar måste uppmärksammas särskilt under det kommande året. Den ena gäller de s. k. planeringsråden som skall inrättas i kommunerna och vara samverkansorgan för skola, arbetsförmedling, arbetsgivare och fackföreningar. Dessa råd skall bli det instrument som gör det möjligt att förverkliga regeringsdeklarationens ord om att alla ungdomar skall erbjudas arbete, praktik eller utbildning.

Den andra viktiga och ännu inte lösta frågan är problemet med praktikplatserna. Vi måste få eil större utbud av praktikplatser. De senaste två årens erfarenhet visar att ett praklikjobb eller ett beredskapsarbete är etl effektivt sätt all bryta en arbetslöshetsperiod för en ung människa och ge henne ett fotfäste i arbetslivet. Staten måste här ta sitt ansvar - del har man ännu inte gjort i tillräcklig utsträckning - liksom det enskilda näringslivet. När det gäller näringslivets möjligheter att erbjuda praktikplatser kommer Åmanlagarna in i bilden. Jag vet att en praktikgrupp inom sysselsättningsutredningen arbetar med det här problemet, och det är bara att hoppas att denna grupp snart kommer med ett konstruktivt förslag.

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

När det gäller propositionens förslag om bidrag till lönekostnaden för svårt handikappad ungdom liksom ändrade regler för stöd lill s. k. halvskyddad sysselsättning vill jag bara hänvisa till vad utskottet anfört. Vår förhoppning är att utskottets förslag till generösare bidragsregler skall leda till väsentligt utökade sysselsättningsmöjligheter för de handikappade.

Regionalpolitiken upptar en stor del av utskottets belänkande, trots all den viktiga frågan om regionalpolitikens medel förts till sysselsätlningsutredningen. Jag menar, i likhet med herr Nilsson i Tvärålund, att vi i betänkandet anger riktlinjerna för en mera decenlralisiisk inriktning av regionalpolitiken. Utgångspunkten för det moderata ställningstagandet i utskottet har varit dels vår anslutning till regionalpolitikens allmänna mål om tillgång för alla människor till arbete, service och god miljö, dels vår bestämda övertygelse att den kommunala självstyrelsen måste stärkas. Vi måste decentralisera de regionalpolitiska besluten ut till länen, till länsstyrelserna, lill de folkvalda landstingen och till kommunerna. De regionalpolitiska besluten måste föras närmare de människor de direkt berör.

Vår uppfattning om hur regionalpolitiken bör bedrivas är densamma som den som utformades inför 1972 års regionalpoliliska beslut. Då pekade vi bl. a. på följande punkter:

1. En god företagsmiljö över hela landet som grund för regionalpolitiken.

2. Åtgärder med verkan på hela regioner - differentierade taxor och avgifter, utvidgning av transportstödet m. m. - i syfte att skapa likvärdiga förhållanden mellan regioner samt mellan redan etablerade och nyut-byggda företag.

3. Ökat stöd till basnäringarna jord- och skogsbruk.

Till de här punkterna skulle jag i dag vilja lägga önskemålet om en ökad satsning på sysselsättningsstöd till företag samt betona vikten av att regionalpolitiken samordnas med arbetsmarknadspolitiken, näringspolitiken och den ekonomiska politiken. På sikt kan man aldrig nå framgång med regionalpolitiken med aldrig så välmenande punktinsatser om man samtidigt vidtager allmänna åtgärder, vilkas negativa effekter drabbar glesbygden särskilt svårt. Även den mest genomgripande regionalpolitiska satsning torde ha svårt att lyckas om inte förutsättningarna för landet i dess helhet är gynnsamma.

Vi vill bedriva regionalpolitiken med positiva medel. Därför säger vi ja till olika former av stimulansåtgärder, medan vi kritiserade den första och sade nej lill den andra etappen av utfiyttningen av de statliga verken. Vi tycker inte det är bättre att tvångsfiytta stockholmare än norrlänningar. Vi säger nej till etableringskoniroll och kritiserar från principiella utgångspunkter den överenskommelse om lokaliseringssamråd som träffades mellan Industriförbundet och regeringen i våras. Enligt vår uppfattning utgör en sådan här överenskommelse ett främmande element i svensk förvaltning. Risk för bristande insyn föreligger, och anknyt-

ningen lill begreppet "mygelekonomi" ligger nära lill hands. Eftersom överenskommelsen emellertid är ett faktum godtar vi att den prövas på försök.

Det faktum alt vi kritiserat och sagt nej till verksutfiyttningen innebär inte att vi inte anser att en decentralisering av den statliga verksamheten är önskvärd. Den offentliga sektorns ökade betydelse för sysselsättningen gör i stället en decentralisering av statligt beslutsfattande och statlig verksamhet särskilt angelägen. Den koncentration av beslutsfallandet i samhället som skett under socialdemokratiskt styre går stick i stäv mot de regionalpolitiska ambitionerna.

Politiska och administrativa beslut är naturiigtvis sammanvävda, och den offentliga sektorns tillväxt har också förorsakat en stark ansvällning av byråkratin. Väsentligt är enligt vår mening att den önskvärda decentraliseringen av statlig verksamhet sker genom en decentralisering av beslut och funktioner och inte i första hand genom en utlokalisering av institutioner. Även landsting och kommuner måste sträva efter att decentralisera sin verksamhet.

Det är glädjande att notera att den regionala balansen har förbättrats under 1970-talet. Expansionen i storstadslänen har dämpats, medan skogslänen har kunnat hålla och t. o. m. öka sitt befolkningstal. Även sysselsättningsmöjligheterna har förbättrats inom stödområdet. De fyra nordligaste länen har under den senaste femårsperioden ökat sin sysselsättning med 11 9é. Trots en positiv befolkningsutveckling i skogslänen som helhet uppvisar emellertid kommunerna i de inre delarna av dessa län en negativ befolkningsutveckling. Det finns således anledning att i den fortsatta regionalpolitiken särskilt uppmärksamma de mindre och medelstora orterna i det inre stödområdet. Fortfarande kvarstår också stora svårigheter för kvinnorna i skogslänen att finna arbete.

Ett inslag i den regionalpolitiska planeringen är de av riksdagen fastställda planeringsnivåerna uttryckta i vissa befolkningstal för länen. Befolkningsramar av delta slag kan vara lämpliga att ha som riktmärken förhandlandet, men de leder i och för sig inte närmare de regionalpolitiska målen. Del är inte genom att fastställa befolkningstal som en region kan fås att expandera. Härför krävs konkreta insatser. Del är de regionalpoliliska medlen som är avgörande. Utskottet godtar nu de i proposilionen föreslagna befolkningsramarna för 1985 men gör det med den preciseringen att planeringen bör inriktas på viss del av ramen. Jag tror att det här är ett rimligt ställningstagande, då det ger en ökad stadga ål planeringen samtidigt som en fiexibilitel bibehålls. Särskilt betydelsefull är fiexibiliteten för storstadsregionernas del, där fiuktuationer i invandringen försvårar upprättandet av säkra prognoser.

Min kollega Sten Svensson kommer senare i dag att närmare utveckla den moderata synen på befolkningstalen, ortsstrukturen och länsdemokraiin.

Då vi inte med säkerhet kan förutse kommande generationers värderingar, bör regionalpolitiken syfta till all utveckla valfrihetens samhälle. Människorna bör kunna välja att bo i en storstad eller i en medelstor

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

eller i en mindre ort eller i en glesbygd. Människorna bör kunna välja mellan olika bostadsformer. Människorna bör kunna välja mellan olika yrken och arbetsgivare. De bör kunna träffa sina val i förvissningen om att kunna komma i åtnjutande av en god social service, bl. a. i fråga om utbildning och vård. Valfriheten kan givelvis aldrig bli fullständig. Man kan inte på en gång välja bosättning i ett glesbygdsområde och utnyttja storstadens rikt ditTerentierade arbetsmarknad. Regionalpolitiken bör inte desto mindre syfta lill att ge varje medborgare så rika urvalsmöjligheter som möjligt.

Och till sist, herr talman! Enligt vår mening är den centrala sysselsättningspolitiska uppgiften att skapa jobb nu åt dem som vill ha jobb. Det handlar om de människor i arbetskraften som nu inte har del fasta arbete som de önskar. Det handlar om de unga som nu skall ha arbete. Det handlar om att möjligheter skapas för kvinnorna att ta förvärvsarbete. Det är en fortlöpande uppgift. Hur många jobb som behöver tillkomma i varje givet ögonblick är knappast möjligt att ange. För alt klara sysselsättningen måste man bemästra de samhällsekonomiska balansproblemen. Vi måste klara balansen i de utrikes betalningarna, vilket är en allvarlig uppgift för framliden. Vi måste få bukt med prisstegringarna. Detta kräver enligt vår mening god tillväxt i vårt lands totala ekonomi, att vårt lands konkurrensförmåga hålls uppe, en vettig skattepolitik och god hushållning inom den offentliga sektorn.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till arbetsmarknadsutskottets hemställan i betänkandet nr 7.

Herr SVENSSON i Malmö (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Varje ny borgerlig talare svarar för nya oklarheter och väcker nya intressanta definitionsproblem.

Nu senast ville fru af Ugglas ta upp demokralibegreppel. Får jag då fråga fru af Ugglas, för all hon skall kunna klargöra vad hon egentligen menar; Vad är del fru af Ugglas avser när fru af Ugglas säger att biandekonomin skulle vara speciellt demokratisk? Det som man nu kallar biandekonomi är ju en ekonomi som är blandad av 5 96 samhällelig och 95 96 privatkapitalislisk företagsamhet!

Om en stor privatkoncern utnyttjar sina ägarräiter och kapitalet till att låta sin styrelse besluta att fiytta verksamheten utomlands, är det då enligt fru af Ugglas ett demokratiskt beslut? Om järn- och stålindustrins lilla krets av ledande män - för del är ju män - beslutar att genomdriva en mycket omfattande strukturomvandling, som starkt koncentrerar företagsenheterna och ställer många mindre orter inför svåra problem, är det ett demokratiskt beslut? Eller är det så all de arbetande, som utgör majoriteten, i varje fall om man har ett system med en man - en röst, borde få vara med och ha del avgörande ordel, borde få vara med och bestämma hur strukturomvandlingen skall se ut och hur sysselsättningspolitiken skall te sig i stort? Är det detta som är demokrati? Vilket av dessa beslut är ett demokratiskt beslut och vilket är en icke-

demokratiskt beslut?

Sedan vill jag ställa följande hypotetiska fråga - som är en ideologifråga - lill fru af Ugglas: Om del skulle visa sig all den tendens som gjort sig gällande under de senaste decennierna håller i sig, nämligen alt den privatkapiialistiska sektorn i stort sett icke ökar sin sysselsättning och vi samtidigt måste konstatera all det, för all uppnå kvinnornas frigörelse och för att säkra full sysselsättning i framliden åt alla, är nödvändigt med ett mycket betydande nettotillskott av sysselsättningstillfällen - om det är 400 000 jobb eller 800 000 job kan vi ju lämna därhän för ögonblicket -och vi vidare konstaterar all den privatägda sektorn icke tycks kunna åstadkomma ett tillskott av denna storleksordning, vad prioriterar då fru af Ugglas? Är fru af Ugglas beredd all offra fullsysselsätlningen för den privata kapitalmarknaden eller alt offra den privata kapitalmarknaden för fullsysselsättningen och kvinnornas frigörelse?

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Fru AF UGGLAS (m) kort genmäle;

Herr talman! Jag är besviken på Jörn Svensson. Nu hade han chansen alt lill mig ställa samma fråga som han ställt till de övriga borgerliga talarna, nämligen hur många jobb jag ville att vi skulle skapa. Jag gav honom faktiskt ett svar. Jag sade all det inte går alt i varje ögonblick fastställa exakt hur många jobb som behövs. Det aren fortlöpande uppgift. Vad vi aldrig får göra är att säga alt vi klarat jobben. Det är milt svar.

När det gällde mina funderingar om demokratin kan jag konstalera alt det inte finns ett enda land på jorden som har socialistisk planekonomi och samtidigt är en politisk demokrati.

Hen SVENSSON i Malmö (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Jag ställde inte alls den fråga som fru af Ugglas besvarade. Och demokratin i de socialistiska planekonomierna skall jag gärna diskutera vid något annat tillfälle.

Den fråga jag ställde var: Är det ett demokratiskt beslut om en liten grupp ägare beslutar sådana ting som är av avgörande betydelse för de ar-betandes levnadsförhållanden?

1 de socialistiska planekonomierna finns mycket allvarliga begränsningar i de demokratiska fri- och rättigheterna. Men det finns dock en demokratisk fri- och rättighet som är av betydelse, och del är att de arbetande faktiskt deltar i planeringen. De är med och fattar beslut. Fabriksdirektören är icke enväldig. Han och styrelsen kan inte bestämma var ett företag skall ligga.

Till frågan om hur många jobb som behövs; Nej, jag ställde inte den frågan. Jag anser del meningslöst. Det är så tydligt dokumenterat att ni inte vet hur många jobb ni vill ha. Fru af Ugglas sätter t. o. m. en ära i att inte veta del. Hon säger att del är omöjligt all veta. Är det alltså omöjligt all veta hur många jobb som krävs för att kvinnofrigörelsen skall genomföras? Vi vet ju ändå hur många kvinnor som är undersysselsatta, hur mänga som är arbetslösa och hur många som inte är

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

i arbete. Då måste vi också kunna vela hur många jobb som krävs för att föra dem ut i arbetslivet, för alt återförena dem med det samhälleliga arbetet. Detta måste man veta.

Det kan också tämligen exakt beräknas för varje givet tillfälle. Vad jag kritiserat är alt del inte finns några sådana beräkningar. Det förs över huvud laget ingen diskussion om vilken målsättning man skall ha. Och jag förstår det mycket väl, för det är ett svalg befäst mellan exempelvis folkpartiets betydligt mer militanta och ambitiösa uppfattning när det gäller den ekonomiska kvinnofrigörelsen och moderata samlingspartiels försåtliga propaganda för hemmafruidealet, som naturligtvis leder till all man inte behöver ha någon målsättning när del gäller kvinnornas sysselsättning, eftersom man skall försöka säga att kvinnorna inte skall frigöras genom alt gå ut i arbetslivet, ulan de skall frigöras genom valfriheten. De skall få lov att stanna hemma om de vill, de skall få lov att gå ut i arbetslivet om de vill.

Återigen ställer jag denna fråga: Om det är så som tendensen i den faktiska utvecklingen under de senaste årtiondena visar här i landet -det är dock detta lands öde vi skall besluta om, andra länder kan vi gärna diskutera vid andra tillfällen, men inte i den här speciella debatten -alt det privata näringslivet icke kan svara fördel sysselsättningstillskoit man bedömer som nödvändigt för att klara situationen, för att kompensera den starka utslagningen och rationaliseringen, vad väljer då fru af Ugglas? Väljer hon ett större mått av samhällelig företagsamhet och sätter hon de sysselsäitningspolitiska målen främst, eller väljer hon alt bevara den privata kapitalmakten och offra målsättningen beträffande sysselsättningen? Detta är den avgörande fråga som jag gärna äntligen vill ha svar på från någon av regeringens talesmän.

Fru AF UGGLAS (m) kort genmäle:

Herr talman! Ja, herr Svensson i Malmö, vi inom moderata samlingspartiet menar att föräldrar skall ha rätt att själva ta omvårdnaden om sina barn om de så önskar.

Sedan tycker jag det verkar som om herr Svensson för en debatt som är ganska antik och inte riktigt hör samman med den svenska verkligheten. Vad gjorde herr Svensson under riksdagens sista dagar i början av juni när vi antog den nya medbestämmandelagen?

Herr arbetsmarknadsministern AHLMARK, som meddelat att han i samband med behandlingen av förevarande betänkande i ett sammanhang ämnade besvara dels herr Werners (vpk) den 18 november anmälda interpellation, 1976/77:50, om åtgärder för alt lösa ungdomens sysselsättningsproblem, dels herr Börjessons i Falköping (c) den 7 december anmälda fråga, 1976/77:139, om åtgärder för all bereda handikappade ungdomar sysselsättning, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Vi vet inte hur många del är som i dag står utan arbete men som skulle söka sig ut på arbetsmarknaden om alla förvärvshinder

vore avskaffade - om barntillsynen var välordnad, om de allmänna kommunikationerna var tillräckligt uibyggda, om grundutbildning och yrkesutbildning var tillfredsställande och om arbetsfördelningen i hemmen mellan män och kvinnor var mer rättvis och mycket annat. Det är också omöjligt alt säga exakt hur många som skulle söka sig ut på arbetsmarknaden om de kunde erbjudas lämpligt arbete på hemorten.

Utskoltsmajoriteten har redovisat vissa väl kända beräkningar på hur många människor det kan röra sig om. Beroende på hur man räknar kommer man fram till ett behov på mellan 250 000 och 600 000 nya arbetstillfiillen om alla förvärvshinder vore avskaffade.

Del finns en ambition i vårt land att den som vill ha ett arbete också skall få det. Arbetet har ett egenvärde. Rolf Wirtén har i den här debatten slagit fast del. Ingemund Bengtsson har precis samma mening. Arbetet ger självrespekt, skapar en mening i livet och tillfredsställer behovet av att kunna bidra till de resurser som vi alla lever av. Det här har sagts många gånger i den här kammaren. Jag skall inte gå in i detalj på det. Låt mig bara säga alt ambitionerna all bereda sysselsättning åt alla främst motiveras just av att arbete inte bara är en försörjningskälla utan att det också har ett egenvärde för den enskilde.

Jag tycker att utskoltsmajoriteten har gjort en bra beskrivning av de ål-gärder som behövs för att öka arbetstillfällena, så att vi uppnår målet arbete åt alla.

I grunden måste ligga en ekonomi i balans, där vi kommit till rätta med underskottet i betalningsbalansen, där vår internationella konkurrenskraft är god, där infialionen hålls i schack och där investeringsviljan i näringslivet är hög.

Skall vi kunna erbjuda jobb åt alla dem som vill ha det, bör vi också sträva efter all skapa arbetstillfällen där människorna bor. Vi behöver alltså en utbyggd regionalpolitik.

Det måste också bli ökad jämställdhet mellan kvinnor och män. Vi kan aldrig lyckas med uppgiften att skapa arbete åt alla om den nuvarande uppdelningen på manliga och kvinnliga arbetsuppgifter bibehålls.

Det sägs ofta att tillväxten av sysselsättning stagnerar eller rent av minskar i vårt land. Det är sant, om man ser enbart till de varuproducerande näringarna. Inom jordbruket har sysselsättningen mer än halverats sedan 1960-talels första år. Byggsysselsätlningen har minskat kraftigt under 1970-talel, så kraftigt att rekryteringen av byggnadsarbetare rent av kan bli etl problem den dag bostadsbyggandet åter börjar öka. Indusirisysselsättningen har stagnerat och visar en något nedåtgående tendens på längre sikt. Ändå har anlalet personer i arbetskraften ökat med betydligt mer än 200 000 hittills under 1970-talet.

Det är följaktligen inte inom varuproduktionen som huvuddelen av detta nytillskott har funnit sin sysselsättning. Det är inom tjänsteproduktionen. Orsakerna lill det är väl kända. Varuproduktionen kan rationaliseras hårdare än tjänsteproduktionen. Människor kan ersättas med maskiner. Produktivitetsökningen inom industrin uppgår i genomsnitt till drygt 6 % per år.

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Oförändrad sysselsättning i industrin skulle alltså kräva 6 % produktionsökning per år. Enbart detta vore eil myckel ambitiöst näringspolitiskt mål.

Det är därför inom den arbelskraftsinlensiva tjänsteproduktionen som neltotillskoliet av nya arbetstillfällen kommit till under senare år. Del är där de flesta nya arbetstillfällen kan skapas också i framliden. Men en förbättring av t. ex. den offentliga servicen i vården, inom undervisningen, barnomsorgen och på en rad andra områden förutsätter en stark och expansiv ekonomi.

Därför är del så viktigt, alt vi för en skicklig ekonomisk politik och en framgångsrik näringspolitik, som kan skapa fömtsältningarna för ett livskraftigt och expansivt näringsliv, som kan konkurrera med utlandet. Inte för alt vi skall hoppas, alt det ger så många nya arbetstillfällen i industrin utöver vad som behövs för att ersätta dem soin av olika anledningar försvinner, utan därför all det bara är på grundval av ett starkt och konkurrenskraftigt näringsliv och en samhällsekonomi i balans och tillväxt, som vi kan få resurser att bygga ut andra sektorer av ekonomin, som är mer personalkrävande och där nya sys.selsätiningstillfällen är lättare att skapa.

En ekonomi där anlalet sysselsättningstillfällen ökar är alltså grunden för våra ansträngningar all erbjuda arbete åt alla. Men det räcker inte med att bara skapa nya jobb. De bör också så långt det är möjligt skapas där de arbetssökande bor. Det är en viktig uppgift för regionalpolitiken. Och de erbjudna arbetstillfällena bör också passa de arbetssökande. Del är en viktig uppgift som arbetsmarknadspolitiken har.

Jag vill här anknyta till utskottets ordförande, Rolf Wirtén. Nya arbetstillfällen bör skapas med särskild inriktning på fyra grupper som i dag har en ganska stor undersysselsättning: kvinnor, medelålders och äldre män, ålderspensionärer och ungdom. För att öka de här gruppernas sysselsättning är del visseriigen nödvändigl alt skapa nya arbeten, men det är långt ifrån tillräckligt. Låt mig därför något diskutera de här gruppernas behov av ar-betsmarknadspoliliska åtgärder och vad som kan göras för dem.

Om kvinnor hade samma sysselsättningsgrad som män så skulle del fordras ungefär 600 000 nya arbetstillfällen. Det finns många hinder för kvinnors förvärvsarbete som kvarstår även om vi skapar många nya arbetstillfällen. Kvinnor upplever sig i större utsträckning än män som bundna till hemorten. De anser sig ofta inte kunna flytta eller pendla över längre sträckor. På grund av traditionella mönster i hemmet är det i regel kvinnan som stannar hemma om barntillsynen inte kan ordnas. Pä grund av del traditionella mönstret i arbetslivet har kvinnor i allmänhet lägre lön än män. Också av den anledningen stannar kvinnan ofta hemma när bägge inte kan förvärvsarbeta.

Kvinnorna har ofta dålig yrkesutbildning och liten yrkeserfarenhet. Därför har de särskilda svårigheter alt träda ut på arbetsmarknaden om de inte får etl extra kraftigt stöd genom arbetsmarknadsutbildning och förstärkta arbelsförmedlingsåigärder.

En stor del av jämställdheisproblemen mellan män och kvinnor har anknytning lill arbetsmarknaden. Den anknytningen har markerats genom

att regeringen har förlagt ansvaret för jämsiälldheisfrågorna lill arbetsmarknadsdepartementet.

Jag har gett sysselsätlningsutredningen medel tor att närmare studera vilka lorvärvshinder som är svårast. Och del bör ge en bättre grund för kommande politiska åtgärder.

En avgörande uppgift är att skapa ett samhälle där både män och kvinnor kan förena en meningsfull yrkesroll med ansvaret för hemmet och för barnen. Vi måste fullfölja den plan för en snabb utbyggnad av daghemmen som riksdagen beslutat. Och småbarnsföräldrar bör få gå före lill en koriare arbetsdag. Pressen mellan heltidsjobb och föräldraansvar är, som samhället fortfarande fungerar, särskilt stark på kvinnorna. Det leder till att många av dem mot sin vilja avslår från förvärvsarbete i stället för all ha barnen på daghem nio tio, ja. upp till elva timmar per vardag. Dämied tappar också de kvinnorna lätt kontakten med arbetslivet och får svårt att komma igen.

Många hemarbetande kvinnor som vill in i förvärvslivet känner att de kommit efter i ulbildning och tappat i självförtroende. Alltför ofta saknas de deltidsarbeten som kan ge en mjuk start pä ett delvis nytt liv. Och när deltidsarbetena finns ger de ofta sämre sociala och andra villkor än arbete på heltid.

Vi måste också bilda opinion mot de sega fördomar som fortfarande behåller sin makt över värderingar och beteenden. De kvinnor som arbetar deltid 25 limmar i veckan har ändå en lika lång samlad arbetsdag som heltidsarbetande män. Så sned är ännu arbetsfördelningen i hemmet.

Så länge männen vägrar ta sitt hemansvar är kvinnorna handikappade i arbetslivet. De konkurrerar inte på lika villkor. Männen måste nu äntligen fatta att kvinnorna har samma rätt till förvärvsarbete som männen och att männen har samma ansvar för hemmet som kvinnorna.

En annan grupp, med hög och dessutom växande undersys.selsättning, är medelålders och äldre män. Det gäller särskilt dem som bor i skogslänen och i storstäderna.

I skogslänen hänger den låga förvärvsfrekvensen för de något äldre männen ihop med att det där råder en markerad brist på arbetstillfällen.

I storstäderna är det i större utsträckning fråga om en socialt problem. De medelålders och äldre män som där slår utanför arbetslivet är i allmänhet ogifta, ofta frånskilda. De har haft en stegvis allt svagare kontakt med arbetsmarknaden, allt längre arbetslöshetsperioder som övergått lill att de ställts utanför arbetskraften. Ibland markeras den övergången med förtidspension, ibland inte.

Arbetslösheten och uislagningen från arbeismarknaden förenas ofta med allvarliga sociala problem som alkoholmissbruk och dåliga bostadsförhållanden. Del är långt ifrån alltid så att sådana sociala problem är upphovet lill svårigheterna på arbeismarknaden. Ofta kan det vara tvärtom. Den långvariga och plågsamma process, som en uislagning från arbeismarknaden nästan alllid är, kan leda lill de sociala problem som jag här tagit upp.

Del är viktigt att vi på olika sätt söker motverka utslagningen av äldre

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

och medelålders män från arbetsmarknaden. Första försvarslinjen går som alltid inne i förelagen. Del gäller all se lill alt de, som skulle ha svårigheter att få ny anställning, inte blir avskedade. Samhället har ställt resurser till förfogande för detta bi. a. genom trygghetslagarna.

Del speciella organet i sammanhanget är anpassningsgrupperna. Genom anpassningsgrupperna kan en rad arbetsmarknadspolitiska hjälpmedel kanaliseras: utbildning och arbetsvårdsåtgärder, halvskyddad sysselsättning och de olika bidragen till arbetshjälpmedel ål handikappade.

Men det räcker inte bara med åtgärder för redan anställda, där anpassningsgruppen kan bevaka möjligheten till omplacering, behovet av arbets-analyser och förändringar av arbetsplatserna eller möjligheter alt använda de arbelsmarknadspolitiska medlen.

Det gäller också att slå vakt om de arbetssökande, vid arbetsförmedlingen. Av de arbetssökande registreras omkring 10 % som handikappade. De finns naturligtvis inte bara i den grupp jag nu talar om, de något äldre männen med särskilda svårigheter alt få eller behålla ett arbete. Men andelen arbetshandikappade ökar kraftigt med stigande ålder.

Även för de svårplacerade arbetssökande skall anpassningsgrupperna spela en central roll. I de nya instruktionerna för anpassningsgruppsverksamheten stryker man kraftigare än förr under arbetsförmedlingens särskilda ansvar för att i anpassningsgruppen verka för att arbetsplatsen öppnas också för arbetssökande utanför företagel.

Arbetsförmedlaren går ingalunda tomhänt in i anpassningsgruppen. Han eller hon har tillgång till de arbetsmarknadspolitiska medlen. Det beslut som riksdagen i dag kommer att fatta på förslag av ett enhälligt utskott, om nya bidragsregler för halvskyddad sysselsättning, kommer att göra denna lill ett effektivare instrument i anpassningsarbetet än lidigare. Jag förutser att antalet halvskyddade platser kommer att öka ganska snabbt från nuvarande ca 10 000 platser.

För del praktiska anpassningsarbetet är del särskilt viktigt att ett enhälligt utskott föreslagit den ändringen gentemot propositionen att vissa möjligheter att ge bidrag till placering av redan anställda i halvskyddad sysselsättning bibehålls. Sådan överföring bör användas med stor försiktighet. Men framför allt i mindre förelag, där omplaceringsmöjligheterna är begränsade, kan en omplacering lill halvskyddad sysselsättning vara ett värdefullt hjälpmedel i strävan att möta sysselsättningsproblemen redan inne i företagen.

Den tredje gruppen är ålderspensionärer som vill jobba vidare på något sätt efter 65 år. De är en växande och hittills i stort sett förbisedd grupp. Det finns undersökningsresultat som tyder på alt väldigt många av alla blivande pensionärer skulle vilja fortsätta att arbeta i någon form efter den s. k. normala pensionsåldern. Genom rätlen till delpension har vi gett dem som önskar det en viss möjlighet att stegvis trappa ner sin arbetsinsats före den ordinarie pensionsåldern. Del finns många, som upplever den möjligheten som en stor befrielse. Men del finns också andra som skulle vilja göra en motsvarande nedtrappning ejier del all de uppnått pensionsåldern, .ven för dem behöver det skapas deltidsarbeten och andra lösningar. Även

deras behov kräver att det skapas nya sysselsättningstillfällen.

Den Oärde gruppen med mer betydande undersysselsättning är ungdomarna, särskilt de som bara har grundskoleutbildning. Flera av de beslut riksdagen i dag kommer all fatta berör direkt ungdomarnas ställning på arbetsmarknaden. Genom de besluten kommer vi närmare förverkligandet av folkpartiets gamla krav på att alla ungdomar skall garanteras arbete, utbildning eller praktik.

Jag övergår nu till att svara på herr Werners interpellation om åtgärder för alt lösa ungdomens sysselsättningsproblem.

Herr Werner har frågat mig vilka åtgärder regeringen kommer alt vidta för att på ett varaktigt sätt lösa ungdomens sysselsättningsproblem.

Den relativa arbetslösheten bland personer i åldern 16-24 år har under innevarande år varit nästan två och en halv gånger så stor som den relativa arbetslösheten hos arbetskraften i dess helhet. Under månaderna september och oktober i år var drygt 30 000 ungdomar arbetslösa enligt arbetskrafts-undersökningarna, varav drygt 20 000 var kvinnliga arbetssökande.

I november sjönk visserligen ungdomsarbetslösheten lill 25 000, men det är alltjämt en oacceptabel situation, och vi måste ägna särskild kraft åt att begränsa arbetslösheten bland ungdomar. Detta förutsätter enligt min uppfattning att samhället håller kontakt med ungdomarna även efter avslutad skolgång och ser lill att de nås av erbjudande orn antingen arbete, praktik eller yrkesutbildning. Det är eU mål som slås fast också i regeringsförklaringen.

Genom det beslut riksdagen i dag fattar med anledning av proposition 1975/76:211 las etl steg mot att det målet uppfylls.

Herr talman! Med detta anser jag mig ha besvarat herr Werners interpellation.

För att förverkliga tanken på en ungdomsgaranli krävs en lång rad åtgärder.

De lokala planeringsråden, där arbetsmarknadens parter, skolmyndigheterna och arbetsförmedlingarna skall samverka, skall finnas överallt senast den 1 juli 1977. Men de bonar byggas upp redan nu, och anvisningarna för deras verksamhet håller skolöverstyrelsen på att utarbeta.

Distrikisarbetsnämnderna, som från den 1 januari kommer all finnas vid alla arbetsförmedlingens distriktskontor, kommer att ha viktiga uppgifter när det gäller att hjälpa ungdomen över från skola lill arbetsliv.

Kanske viktigast bland de konkreta åtgärderna är all arbetsförmedlingens möjligheter att erbjuda ungdomarna lämpliga arbeten förbättras. Stora krav ställs på förmedlingens medverkan i planeringsråden. Stora krav ställs också på individuella förmedlingsåtgärder av olika slag. Del är viktigt att arbetsförmedlingen får möjlighet att sätta sina insatser för arbetslösa ungdomar myckel högt.

De arbetsmarknadspolitiska medlen har i hög grad inriktats mot ungdomarna. Särskilt galler delta arbetsmarknadsutbildning och beredskapsarbeten. 4 % av ungdomarna som befinner sig på arbetsmarknaden var för en tid sedan sysselsatta genom den typen av åtgärder mot enbart I % av de vuxna männen och kvinnorna.

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Om åtgärder för att lösa ungdomens sysselsättningsproblem

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad .sysselsättnings- och regionalpolitik

Om åtgärder för ati lösa ungdomens sysselsättningsproblem

Tillträdet lill arbetsmarknadsutbildning för ungdomar under 20 år har breddals, och utbildningsbidraget för dem höjs den I januari til! 65 kr.

Men vissa ungdomar är sludieirötta. De vill skaffa sig arbetslivserfarenhet men får inte fotfäste på arbetsmarknaden. För dem gäller det att det finns praktikplatser, som kan göra det lättare alt ta steget över till ett permanent arbete. Därför har arbetsmarknadsstyrelsen filt rätt alt medverka till att det inrättas särskilda praklikplalser hos statliga verk och myndigheter. Första halvåret 1977 kommer del att finnas 5 000 sådana platser.

Vidare har regeringen beslutat alt statsbidrag skall ulgå också under första halvåret 1977 lill kommuner och företag, som kan erbjuda ungdomar praktik i form av beredskapsarbete. Mellan 10 000 och 15 000 sådana praktikplatser beräknas kunna inrättas under nästa år.

Den här utbildningen och de här praktikarbetena är inte, som det ibland påslås, ett sätt att dölja en hög ungdomsarbetslöshet. Jag vänder mig väldigt bestämt mot dem som i debatten säger, alt en aktiv arbetsmarknadspolitik bara är ett sätt att skyla problemet - alltså att de som går i arbetsmarknadsutbildning, de som gör stora insatser i beredskapsarbeten och myckel annat egentligen skulle vara arbetslösa. Del här systemet, som vi har byggt upp i Sverige under stor politisk enighet, med utbildning, praktik, beredskapsarbeten osv. är ju etl sätt all ge människor arbete som annars skulle sakna arbete. Praktik och ulbildning för ungdomar är två vägar att föra ungdomar ulan arbetslivserfarenhet in i ett permanent arbete. Det är, kan man också säga, fråga om fördjupade arbetsförmedlingsinsatser för dem, som skall välja jobb för första gången i sitt liv.

Detta gäller också handikappade ungdomar. Jag besvarar nu herr Börjessons i Falköping fråga i den saken.

Herr Börjesson i Falköping har med hänvisning lill förslag i proposilionen 1975/76:211 frågat mig vilka ytterligare åtgärder regeringen planerar att vidta för att bereda handikappade ungdomar sysselsättning.

Riksdagen skall i dag besluta om en ny bidragskonstruktion för den halvskyddade sysselsättningen. De nya bidragsvillkoren innebär en mycket kraftig förstärkning av stimulansbidraget för nyanställning av personer med handikapp. Försök skall också göras med särskilt generösa statsbidrag för anställning av ungdomar under 25 år med svåra fysiska handikapp.

Del är nu viktigt att anpassningsgrupperna får ökat stöd så alt arbetet med alt föra in nya grupper av handikappade, inte minst ungdomar, i arbetslivet kan intensifieras. Här krävs ökade insatser från såväl arbetsförmedling som fackliga organisationer och arbetsgivare.

Förslag om ytterligare åtgärder i syfte att förbättra arbetshandikappades möjligheter lill arbete kan väntas från sysselsätlningsutredningen i dess fortsatta arbete. För all 11 underlag för det har utredningen inlett försöksverksamhet på den enskilda arbetsmarknaden.

Regeringen har i dagarna beviljat sysselsätlningsutredningen och statens personalnämnd medel för liknande försöksverksamhet inom kommunal och statlig sektor. Jag är övertygad om att dessa försöksverksamheter kommer all skapa förutsättningar för en förbättrad situation på arbeismarknaden.

inte minst för handikappade ungdomar.

Herr talman! Jag har vid flera tillfällen i mitt anförande berört arbetsförmedlingens roll i olika sammanhang. Arbetsförmedlingen är det centrala instrumentet i arbetsmarknadspolitiken. Genom en arbetsförmedling, som har goda resurser och fungerar bra, kan man få en bättre kontakt med både de arbetssökande och de lediga platserna.

Allt fler arbetssökande har behov av specialiserade och omfattande förmedlingsinsatser. Kontakten mellan arbetsfömiedling och företag behöver fördjupas om det skall vara möjligt att förverkliga målet all sysselsättningsproblemen så mycket som möjligt skall mötas redan på arbetsplatsen. Jag kan här än en gång peka på den samverkan som sker i anpassningsgrupperna, som ännu långt ifrån är utbyggda. I många enskilda förmedlingsärenden kan de arbetsmarknadspolitiska målen dessutom bara nås genom åtgärder direkt på arbetsplatserna. Det måste därför finnas effektiva kontaktvägar för förmedlingen till företagen och de fackliga organisationerna.

Efter årsskiftet skapas en ny form för sådana kontakter, genom distrikisarbetsnämnderna. Jag fäster stora förhoppningar vid dem. Fungerar de bra, så kommer de att ge arbetsförmedlingen en ännu bättre lokal förankring och ett ännu bättre underiag för den lokala sysselsällningsplaneringen än tidigare. Del är mycket viktigt, att distrikisarbetsnämnderna verkligen får en ceniral roll i del lokala förmedlingsarbetet. Nämndernas arbete skall till att börja med bedrivas som en försöksverksamhet. Inte i den meningen, alt de eventuellt kan komma alt avskaffas. Men så att arbetsuppgifter och arbetsformer efter en lid kommer att utvärderas och kanske också förändras.

På en punkt är det dock enligt min mening redan klart, att distrikts-nämndernas uppgifter behöver ändras. Del gäller deras säil att besluta om användningen av de arbetsmarknadspolitiska medlen. Erfarenheter i andra sammanhang har visat, alt del finns en betydande risk, att samhälleliga organ ulan någorlunda vidsträckta beslutsbefogenheter inte färden ställning de är avsedda alt ha. Varken ledamöter eller andra tillmäter dem den betydelse de egentligen vore värda.

Genom den snävt begränsade beslutsrätt, som nu gäller för distrikisarbetsnämnderna, finns risken, att deras ledamöter inte far det inflytande på arbetsmarknadspolitikens tillämpning, som del är avsikten alt de skall ha.

F. n. gäller, att rätten all fatta beslut om utbildningsbidrag för arbetsmarknadsutbildning i AMU-centra överförs från länsarbetsnämnd till di-slriktsarbelsnämnd i fyra län. Den beslutsrätten framstår redan nu som klart otillräcklig. Därför överväger vi inom arbeismarknadsdepartementet möjligheterna all så snabbi som möjligt vidga distriklsarbetsnämndernas beslutsrätt, så att den kan omfatta alla nämnder och så alt den kan omfatta flera ärenden än vad nuvarande bestämmelser medger.

Läser man arbetsmarknadsutskottets betänkande konstaterar man att det finns en bred enighet kring de arbetsmarknadspolitiska reformer som där föreslagits. Om de konkreta förslagen är utskottet i huvudsak överens. I synen på de långa allmänna resonemang utan konkreta förslag, som den

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Om åtgärder för att lösa ungdomens sysselsättningsproblem

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

förra regeringens proposition är fylld av, skiljer sig visserligen utskottets majoritet på några områden från minoriteten. Jag har inte gått in på dem. Det är de konkreta besluten som är viktigast.

Det har under de år av svårigheter i den internationella ekonomin som följde på oljekrisen varit en väldig styrka för vårt land att det rått bred politisk enighet kring viklen alt värna sysselsättningen.

Den här debatten visar att vi också inför kommande år kan lita till en grundläggande enighet kring den värderingen: inget slöseri är värre- samhällsekonomiskt och framför allt mänskligt - än att människor går arbetslösa.

Under delta anförande övertog herr förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Hen INGEMUND BENGTSSON i Varberg (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte min avsikt att recensera min efterträdare i ämbetet, ulan jag vill bara konstatera att den intervju han gav härförleden, då han sade att det inte skall vara några tvära kast i arbetsmarknadspolitiken, bar en riktig rubrik. I långa stycken kan jag instämma i del herr Ahlmark där sade. Jag tycker också att det var välgörande att han så klart slog tillbaka allt tal från framförallt moderaldelen i regeringen om den dolda arbetslöshet som ligger i beredskapsarbete och utbildning.

Herr Ahlmark sade att vi genomfört dessa reformer i stor politisk enighet. Jag håller honom räkning för att han inte sade ./i/// enighet utan klart tog bort den delen av riksdag och regering som inte stött den här politiken.

Del är ju ändå på det sättet att väslväriden under de senaste åren har plågats av en omfattande arbetslöshet, medan vi har gått igenom den perioden med låg arbetslöshet och hög sysselsättning. Del gläder mig att någon i regeringen hävdar den rimliga uppfattningen att de som deltar i beredskapsarbeten och utbildning inte är arbetslösa. Det sade hen Ahlmark i dag, och när jag lyssnade på honom den 10 december hörde jag att rösten var Ahlmarks, men texten kunde ha varit hämtad från etl aktstycke som jag hade glömt kvar i en skrivbordslåda. Jag tänker på alt han så bestämt sade att det är alldeles orimligt all jämställa människor som har jobb genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder med människor som är arbetslösa.

Det är beklagligt att vissa ledamöter av regeringen går omkring och säger att vi i själva verket har 4,4 % arbetslöshet. Man talar om "jobb som inte finns". Det är en tolerans mot arbetslösheten som är farlig och påtaglig i andra länder. Del är oerhört viktigt all vi med alla lill buds slående medel bekämpar arbetslöshet. Jag menar att vi måste hala arbetslösheten. Vi vet att det är alltid de som har det svårast som drabbas först och värst.

När del gäller att undanröja hinder för förvärvsarbete är jag överens med herr Ahlmark om att detta är det största problemet. Men är det då inte väldigt beklagligt att utskottsmajoriieten säger att det inte finns anledning att göra några uttalanden på grund av den delen av propositionen?

Herr arbetsmarknadsministern AHLMARK:

Herr talman! Det sista har Rolf Wirtén redan svarat på. Det finns ingen anledning att ytteriigare gå in på det.

Herr Ingemund Bengtsson i Varberg säger att vad jag har sagt kunde ha varit hämtat ur något papper som han glömt kvar. Vissa delar av arbetsmarknadspolitiken har ju under fiera år handlagts under en betydande eller fullständig politisk enighet. Vi har från folkpartiet lagt fram en rad förslag här i riksdagen som den gamla regeringen till slut kom att godta steg rör steg.

Jag hoppas att den nuvarande oppositionen kommer att bedriva en konstruktiv opposition på dessa områden. Det finns ingen som helst anledning, tycker jag, att ta strid för stridens egen skull när det gäller våra insatser att hålla människor i sysselsättning. Ingenting kan vara värre för etl samhälle än att människor går arbetslösa. Det är samhällsekonomiskt slöseri. Det är framför allt en mänsklig tragedi för dem som drabbas.

Herr Bengtsson antyder att jag bara skulle tala för mitt parti och inte för regeringen. Jag kan försäkra hen Bengtsson i Varberg att han kan sova lugnt om natten. Jag talar för regeringen och jag utgår från regeringsförklaringen. För all ingen oklarhet skall råda vill jag citera en passus i regeringsförklaringen:

"Regeringen avser att föra en kraftfull politik för att reformera arbetslivet och fördjupa arbetsdemokratin. Den nya arbetsrätten skall fullföljas, kampen mot dåliga arbetsmiljöer intensifieras. Förslag framläggs om en ny arbetsmiljölag. Arbetarskyddet ges ökade resurser", etc.

"Nya arbetstillfällen måste skapas inom näringslivet. Det ger också resurser till den ökade sysselsättning som krävs i statlig och kommunal verksamhet.

Alla ungdomar skall garanteras arbete, praktik eller utbildning. Arbetsförmedlingen förstärks och effektiviseras. Stödet lill halvskyddad sysselsättning förbättras. Arbetslivet måste anpassas till de handikappades krav."

Jag skall inte fortsatta att läsa ur regeringsförklaringen. Men detta visar hur fel Ingemund Bengtsson har då han säger all vi skulle ha olika mening på denna punkt. Bakom regeringsförklaringen står hela regeringen samlad.

I debatten i dag har Ingemund Bengtsson sagt att vi skulle ha ändrat tonfall från valrörelsen. I valrörelsen talade vi om småföretag, och nu talar vi om de stora företagens problem, påstår herr Bengtsson. Jag skulle vilja bemöta honom på samma sätt som jag gjorde i valrörelsen: Spela inte ut de stora företagen mot de små! Om vi skall hålla sysselsättningen uppe i regioner som utan de små företagen i stor utsträckning skulle läggas öde behöver vi de företagen.

När det gäller de större företagen måste de naturiigtvis få en chans att investera. Det gäller att föra en sådan ekonomisk politik att de kan konkurrera på exportmarknaden och på det viset bereda sysselsättning för de människor som jobbar där. Då kan vi heller inte godta alt man slår ut mindre företag i den takt som varit fallet under de senaste åren, när två självständiga mindre företag om dagen lagts ned eller köpts upp av in-

5 Riksdagens protokoll 1976/77:478

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

vestmenlbolag eller andra stora bolag. Det skapar på sikt risker för sysselsättningen, framför allt i de bygder som drabbas.

Jag skulle vilja råda herr Bengtsson i Varberg alt icke spela ut de små företagen mot de stora. Låt oss se till att vi har kvar ett stort antal mindre, självständiga företag i vårt land! De är vikliga för den ekonomiska tillväxten, de är nödvändiga för sysselsättningen.

Ingemund Bengtsson sade lidigare i dag att det inte finns skäl att måla någon "katastroföild"' av svensk ekonomi. Själv målade han upp den kanske ljusaste bild av ekonomin som jag har hört under de båda senaste månaderna.

Nej, det är klart att vi inte skall måla ut några kalastrofer. Däremot tycker jag det var alldeles riktigt av Rolf Wirtén att visa på de problem som vi står inför på flera områden i näringslivet och därmed också när det gäller sysselsättningen. Kostnadslägel är problematiskt i en del branscher. Det förekommer kriser i vissa delar av näringslivet som vi omedelbart tvingats la itu med: Del gäller inte bara Stålverk 80 och NJA i Norrbotten - det gällerockså tekoindustrin, glasbruken, specialstålet, handelsstålet och myckel annat.

Del är klart att detta är allvariiga problem, som kommer att kräva in-dustripoliliska satsningar. Dem måste vi klara. Men då kommer naturiigtvis också arbetsmarknadspolitiken att sättas på nya prov. Om man i någon bransch drar ned antalet sysselsatta måste vi se till att detta inte leder lill arbetslöshet. Vi måste dämpa en sådan nedgång, ge utbildning för nya jobb, lägga ut beredskapsarbeten och göra mycket annat av det som redan i dag finns i den arbetsmarknadspolitiska arsenalen. Ingemund Bengtsson sade att de lager vi har är stora "rikedomar" som vårt land håller på. Del är riktigt. Del har varit väldigt fint all vi har haft ett lagerstöd under den här svära perioden med dåliga konjunkturer. Och frän den I januari nästa år förändrar vi ju lagerstödets utformning så att vi inte får en snabb avveckling av lagren med arbetslöshet som följd.

Men samtidigt är lagren stora rikedomar först i det ögonblick då konjunkturen vänder och vi kan sälja våra lager. De problem som vi gemensamt har att möta är: När vänder konjunkturen? För vilka branscher vänder den? Hur skall vi se lill alt vi avvecklar lagren på sådant sätt att vi ändå håller sysselsättningen uppe?

Jag tror att vi är rätt överens om värderingarna på många av dessa punkter. Men det är alldeles klart alt när del gällt satsningen på de mindre och de medelstora förelagen harvara uppfallningarskill sig ål lidigare. Jag hoppas alt vi också i sysselsättningsfrågorna kommer att få en diskussion som visar hur fel det är alt spela ut de stora företagen mot de små - de små företagen behövs också.

Det var en sak som jag skulle vilja fråga Ingemund Bengtsson om, en konsiighet i utskottsbetänkandet. Det talas mycket om planering i den proposition som har behandlats och i en del av de socialdemokratiska reservationerna. Vi måste naturiigtvis ha etl betydande inslag av planering i vår ekonomi - där är vi på flera punkter överens. Men när socialdemokraterna talar om planering kan det ibland vara svårt att förslå vad de menar. De

gånger de konkretiserar sig är vi ofta överens om tagen, men det finns andra punkter där vi inte är överens.

Jag skulle vilja fråga varför det förhåller sig på följande sätt. Utskottet har avstyrkt en vpk-motion. Mot det avstyrkandet reserverar sig socialdemokraterna i utskottet. Det intressanta är att de i sin reservation använder nästan exakt samma formuleringar som utskottsmajoriieten med två undanlag, varav det ena är att de uteslutit en mening i majoritetens motivering, och den lyder så här; "Utskottet avvisar emellertid den allmänna grundsyn som ligger bakom motionen, nämligen att en socialistisk planekonomi är den rätta metoden att lösa sysselsättningsfrågorna."

Att vpk önskar en socialistisk planekonomi är ju naturiigt. Men jag skulle vilja fråga Ingemund Bengtsson av vilket skäl den meningen inte finns med i reservationen?

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Hen INGEMUND BENGTSSON i Varberg (s) kort genmäle:

Herr talman! Med den mycket begränsade tid som står till mitt förfogande får jag prioritera vad jag skall ta upp.

När jag sade att det var herr Ahlmarks röst vi hörde men att texten kunde ha varit min var det inte avsett som en ovänlighet utan det var mycket positivt. Jag förstår därför inte alls reaktionen. Det är ingenting att skämmas för, menar jag.

Helt nyligen var det, hen Ahlmark, ett program i radio där herr Bohman och herr Ahlmark framträdde. Hen Bohman hävdade där gång efter annan att vår arbetslöshet var 4,4 96, och han räknade då in beredskapsarbeten och utbildning. Jag är glad över att hen Ahlmark nu har sagt att hen Bohman bara talade för sig själv och sitt parti och inte för regeringen. Det var det enda jag log upp om oenighet i regeringen.

Valet är ju över, och därför tjänar det väl rätt litet till att tala om småföretagen. Men hur kan man retroaktivt så förvanska en valdiskussion och så totalt vända på argumenteringen att man nu uppmanar oss att inte försöka skapa något motsatsförhållande mellan små och stora företag? Det var ju vi som gång efter annan sade till er att vi behöver både små och stora företag.

När det gällde att bedöma framtidssituationen varnade jag er för lättsinne då ni sänkte statsbidraget, stimulansen till kommunerna, från 75 till 60 96. Då ni gjorde det måste ni ha bedömt situationen något mer optimistiskt än jag, som hävdar alt det rimliga vore att ha kvar 75 96 som stimulans för kommunerna att skapa beredskapsarbeten för ungdomar. Vi kommer säkert att behöva ha mycket sådant beredskapsarbete i vinter.

Herr arbetsmarknadsministern AHLMARK:

Herr talman! Jag uppfattade inte heller Ingemund Bengtssons inlägg som någon ovänlighet. Jag underströk ju tvärtom, fiera gånger, den enighet som mycket av arbetsmarknadspolitiken präglats av tidigare och som jag hoppas att den kommer att präglas av också i framtiden.

Jag hörde också det radioprogram - jag tror det var förra lördagen -

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

som gjort Ingemund Bengtsson förskräckt. Vad ekonomiministern där talade om var hur man skall bedöma en statistik. Han sade uttryckligen alt han icke ifrågasätter den marknadspolitik vi för. Den framgår ju också av regeringsförklaringen. Jag tycker därför att detta var ett icke alltför lyckat försök all slå in kilar mellan de regeringsbärande partierna.

Sedan sade Ingemund Bengtsson en sak som jag hoppas våren felsägning. Han sade alt nu är valet över och då behöver vi väl inte tala om småföretagen! Tror Ingemund Bengtsson verkligen att vi på liberalt håll talade om de mindre förelagens betydelse enbart därför att det var en valrörelse?

När vi sett nedgången av antalet självständiga mindre företag år 1974, 1975 och under den delen av år 1976 som vi kan överblicka, måste vi ju dra slutsatsen att detta icke kan få fortgå. Annars kommer vi ju att rusa fram mot privata monopol och sedan kanske etl förstatligande av näringslivet. Är del inte också en viktig sak för sysselsättningen i de regioner som är beroende av de mindre företagen, om det blir en minskning av nyetableringen av företag?

När vi talar om de mindre företagen och deras problem sker det just därför att vi anser all de är nödvändiga för den ekonomiska expansionen i vissa branscher, att dessa företag gör en betydande insats också för exporten och alt de är nödvändiga för sysselsättningen i stora delar av landet. Jag tycker alt det vore bra om vi nu ejier valet kunde nå enighet om detta. Vi skall inte spela ut mindre och stora förelag mot varandra. Vi skall stödja de typer av företag som ger sysselsättning och som har betydelse för inte minst vår export. Vi har ändå den gemensamma värderingen alt arbetslöshet är ett mänskligt och samhällsekonomiskt slöseri, som vi inte kan godta.

Herr förste vice talmannen anmälde all herr Ingemund Bengtsson i Varberg anhållit att till protokollet få antecknat alt han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Hen WERNER (vpk):

Herr talman! Striden mellan Per Ahlmark och Ingemund Bengtsson om den socialistiska planekonomin får de väl så småningom klara upp. Den skall jag inte lägga mig i i dag. Däremot skulle det vara lika om inte än mer intressant att fl höra vilken syn på arbetsmarknadspolitiken som Per Ahlmark och Gösta Bohman har, eftersom deras uppfattningar inte lill alla delar är lika. Det vore av värde att fl höra vad som är regeringens samlade syn på arbetsmarknadspolitiken; ni sitter ju t. v. i samma regering.

Jag får lacka arbetsmarknadsministern för svaret på min interpellation. Men innehållet i svaret måste väl ändå närma sig gränsen för vad som är värt att lacka för. Jag har i min interpellation tagit upp etl mycket allvarligt och dessutom växande problem och frågat: Vilka åtgärder kommer regeringen att vidta för att på ett varaktigt sätt lösa ungdomens sysselsättningsproblem?

Vi skall hålla kontakten med ungdomarna som går ut skolan, svarar herr Ahlmark. Del kommer naturiigtvis att ge jobb åt tjänstemännen på ar-

betsförmedlingarna men knappast åt de arbetslösa ungdomarna.

Under oktober månad i år var 32 000 ungdomar arbetslösa. Av dessa var 21 000 kvinnor. Det betyder alt totalt 4,7 % av ungdomarna under 25 år var arbetslösa och att motsvarande siffra för kvinnorna var så hög som 6,5 96.

Herr Ahlmark påpekar att ungdomsarbetslösheten under november månad sjönk lill 25 000, och det är sant. Men det är bara en del av sanningen, för Samtidigt har antalet ungdomar i beredskapsarbete ökat med 6 000 och anlalet ungdomar i arbetsmarknadsutbildning stigit. Det betyder alltså att antalet ungdomar som står utanför den öppna arbetsmarknaden inte har minskat.

Vi kan också jämföra med situationen för etl år sedan. Då var den redovisade arbetslösheten något högre än den är i dag. Men när man gör den jämförelsen, måste man också ta med i bilden att det i dag finns 10 000 fier ungdomar i beredskapsarbete och likaså 10 000 fler i AMU-utbildning. Del är mot denna bakgrund jag påstår att ungdomsarbetslösheten är ett växande problem. Att problemet dessutom har existerat under flera år och visat sig vara tämligen okänsligt för konjunkturväxlingar visar all del är ett djupgående strukturproblem, som sammanhänger med en minskande tillväxt av sysselsättningen.

Framförallt ungdomar och ungdomar som saknar yrkesutbildning drabbas av arbetslöshet. De har ingen utbildning att hänvisa till när de söker jobb och har inte heller kunnat skaffa sig några praktiska erfarenheter som kan stärka deras ställning på arbeismarknaden. Just därför ratas ungdomarna i stor utsträckning, när företagen väljer och vrakar bland arbetskraften. Det är också därför som ungdomsarbetslösheten både av den gamla regeringen och av de borgerliga partierna i första hand uppfattas som etl utbildningsproblem. Ger man utbildning åt dem som saknar arbete löser man också arbetslöshelsproblemen, menar man. Man har inte velat erkänna det faktum all en aldrig sä god utbildning inte kan öka antalet arbetstillfällen och att vår kapitalistiska ekonomi är en ekonomi i stagnation och kris, som aldrig har kunnat och aldrig kommer att kunna tillgodose lönearbetarnas krav på en trygg och säker anställning, en ekonomi som inte bara i vårt land utan även i alla andra länder där den varit den dominerande produktionsformen har inneburit arbetslöshet och ständig risk för arbetslöshet för lönearbetarna.

Det är naturligtvis riktigt att det går att lösa en del av arbetslöshetsproblemen med omfaltande utbildningsverksamhet. Men man måste då också ha klart för sig att samtidigt som ungdomar i ökad utsträckning kommer in på arbeismarknaden kommer andra, i första hand äldre, att slås ut.

Detta är inget argument mot ökad utbildningsverksamhet. Tvärtom kan en bra yrkesutbildning aldrig vara något negativt. Men vad jag säger är alt yrkesutbildning aldrig kan vara nog. För att den skall få de sysselsättningseffekter som fordras måste samtidigt antalet arbetstillfällen i samhället öka.

Hur ser nu den närmaste framtiden ut förde ungdomar som går arbetslösa?

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Kommer de att få några jobb? Kan herr Ahlmark möjligen från denna talarstol garantera jobb för dem och dessutom tala om hur han och hans regeringskolleger tänkt sig alt ordna detta? Den senaste månaden har vi dagligen kunnat notera varsel om inskränkningar och nedläggningar av industrier över hela landet. Det syns inte i arbetsmarknadsstatistiken, men arbetslösheten kommer alt stiga i vinter. Vad tänker herr Ahlmark göra för att ändra på den utvecklingen? Vad är möjligt att göra i en regering med en ekonomiminister som Gösta Bohman, som bekänner sig till svält-ekonomen Friedmans teorier?

Fortsall och ökat stöd lill del privata kapitalet och inskränkningar av den offentliga sektorn samt nedtrappning av socialpolitiken är några av de uppfattningar som man gav uttryck för i regeringsförklaringen för några månader sedan. Det enda som garanteras genom en sådan politik är fortsatt hög arbetslöshet. De som är arbetslösa har ingen anledning att hysa större tillit lill den borgeriiga regeringen.

Jag hade, när jag ställde min fråga till herr Ahlmark, hoppats på all jag skulle få något slags konkret besked om hur han tänker angripa ungdomsarbetslösheten och öka sysselsättningen i samhället. Något sådant besked har jag inte fått, och jag kan bara tolka det som att herr Ahlmark inte har någonting all komma med.

Hen BÖRJESSON i Falköping (c);

Herr talman! Låt mig allra först tacka arbetsmarknadsministern för svaret på min fråga. Av det lämnade svaret framgår att samhället med olika medel söker skapa ökad sysselsättning för bl. a. handikappade ungdomar. Av svaret framgår vidare att de nya bidragsvillkoren som riksdagen i dag får ta ställning till innebär en ökad satsning för att bereda handikappade möjligheter att erhålla meningsfulla arbeten. Tillåt mig att uttrycka min tillfredsställelse över att de generösa statsbidragen för nyanställning av ungdomar med svåra fysiska handikapp skall öka.

Att åtgärder vidtas för att få ut handikappade i arbetslivet torde vara i högsta grad erforderligt. Ett ökat stöd till anpassningsgmpperna är alt föra in nya grupper av handikappade i förvärvslivet, och del vill jag notera med tillfredsställelse.

Att åtgärder måste lill för att bereda handikappade ungdomar arbete torde framgå när man konfronteras med följande siffra: bara 2 96 av 20 000 handikappade som varje månad söker arbete på förmedlingarna lyckas få jobb på den öppna marknaden. Enligt arbetsmarknadsmyndigheterna skulle procentsiffran vara något högre, och det kan tänkas vara så, men faktum kvarstår att den övervägande delen av arbetssökande handikappad ungdom inte erhåller något meningsfullt arbete. Det är en tragedi att dessa ungdomar som skulle kunna jobba på olika sektorer i samhällslivet skall utestängas från denna möjlighet.

Vi skall inte måla upp några kalaslrolbilder. Nej, det skall vi sannerligen inte göra, men vi skall se förhållandena som de är. Verkligheten talar sitt tydliga språk. Här behövs åtgärder från samhällets sida för an bereda han-

dikappade ungdomar möjlighet att få meningsfulla arbeten. Vane år pensioneras cirka 2 000 ungdomar. Cirka 25 000 människor under 30 år är i dag pensionärer. Visserligen löser pensioneringen vissa ekonomiska problem, men del måste väl ändock vara en personlig tragedi att i unga år få träda in i de förtidspensionerades skara. Dessa ungdomar skulle kunna utföra ett meningsfullt arbete, bara de fick möjlighet därtill.

Även om arbetsmarknadsutskottets betänkande, som vi nu diskuterar, innebär att extra åtgärder sätts in för att stimulera företag att anställa handikappade, så anser jag ändå inte de föreslagna åtgärderna tillräckliga. Det är min personliga uppfattning, som jag vet delas av många handikappade. Här behövs ännu kraftigare åtgärder för att få företag och myndigheter att i större utsträckning anställa handikappade. Jag tänker då alldeles speciellt på de handikappade ungdomarna.

Frågan är om inte AMS och länsarbetsnämnderna skulle ålägga arbetsgivare att vid nyanställningar också ge plats åt handikappade. Enligt den s. k. främjandelagen flnns detta åläggande gentemot arbetsgivare, men jag är medveten om att ett sådant åläggande i praktisk tillämpning kan vara motbjudande och stötande för just de handikappade som därmed tvångsvis får placering. Frivillighetens väg är dock att föredra framför kvotering och därmed ivångsingripande.

Om del i fortsättningen visar sig att tvångsåtgärder bör vidtas är jag inte främmande för tanken att en viss kvotering vid nyanställning kan bli nödvändig. Men som sagt hoppas jag, herr arbetsmarknadsminister, alt några sådana åtgärder inte behöver vidtas.

Man har anledning att kräva att arbetsmarknadens parter, liksom samhällel i övrigt, skall känna sitt sociala ansvar gentemot de ungdomar det här är fråga om. Vi skall komma ihåg att vad de handikappade kräver är att samhället, i likhet med vad som angavs i regeringsdeklarationen, skall anpassas till de handikappade. Detta innebär i klartext att samhällel skall medverka till att de handikappade bereds ett meningsfullt arbete.

Från de handikappades sida är man givetvis glad över att den nya regeringen är beredd att stå bakom kravet att samhället skall anpassas till de handikappade och inte tvärtom.

De handikappade har rätt all kräva konkreta åtgärder. I arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 7 liksom i det lämnade interpellationssvaret redovisas vissa åtgärder, men frågan är om de föreslagna åtgärderna är tillräckliga. Jag tror inte det.

Man kan inte bortse från den samhällsekonomiska förlust som förtidspensionering medför i jämförelse med om man kunde erbjuda de handikappade ett meningsfullt arbete. Jag är medveten om att många av de förtidspensionerade på gmnd av sitt handikapp inte kan gå ut i förvärvslivet vare sig i halvskyddad sysselsättning eller på den öppna marknaden, men jag är övertygad om all många kunde göra delta, bara möjligheterna därtill funnes.

Alt det kan bli fråga om samhällsekonomiska vinster till betydande belopp framgick bl. a. av en uppgift som lämnades av AMS-chefen Rehnberg i

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

ett anförande i lördags på en arbetsmarknadskonferens anordnad av Hör-selfrämjandels riksförbund. Rehnberg nämnde all av landels 250 000 förtidspensionärer kunde minst 20 000 placeras på halvskyddade verksläder eller på den öppna arbeismarknaden, givelvis under förutsättning all arbetsmöjligheter erbjöds dem. Om dessa 20 000 kunde placeras i produktionen kunde statskassan besparas 5 miljarder kronor på lång sikt. Samtidigt skulle en betydande produktionsvinsl uppstå, som kanske kunde räknas i miljarder kronor.

Det vore också önskvärt med en omprövning, förslagsvis vart femte år, för att om möjligt placera dem som har tillfredsställande arbetsförmåga i produktionen, om arbetsmöjligheter finns på marknaden. När det t. ex. gäller att placera gravt handikappade i halvskyddad sysselsättning är jag personligen inte främmande för tanken all samhällel går in och ger den arbetsgivare som anställt sådan arbetskraft full täckning för lön och sociala avgifter under de första sex månaderna av anställningstiden. Om företagaren efter denna tid är nöjd med den anställde, och om denne är nöjd och tillfredsställd med sitt arbete,såskall tjänstgöringen kunna föriängas men bidragsbeloppet successivt nedtrappas. Och efter några år skall, förhoppningsvis, något bidrag inte behöva ulgå. Jag har testat denna tanke på personal anställd vid en arbetsförmedling, och där ansåg man att förslaget är bra och skulle kunna medföra att den arbetskraft som i dag inte kan få något arbete kunde beredas sysselsättning.

Jag tror som sagt att ytterligare åtgärder utöver vad riksdagen lidigare beslutat och nu kommer att besluta om måste till föran bereda handikappade ungdomar sysselsättning. Målsättningen måste vara arbete åt alla, och det skall gälla i lika hög grad de människor som drabbats av ett handikapp. Men rätten till arbete är i dag en chimär, när 20 000 arbetssökande står i kö och bara 400 kan anställas, och när 2 000 handikappade ungdomar pensioneras åriigen, av vilka säkerligen huvudparten skulle kunna klara ett jobb i produktionen, om de fick en chans till detta.

Det är lång väg att gå innan vi når målet: arbete ål alla som vill arbeta. Låt oss alla medverka lill att en förändring kommer lill stånd!

Herr arbetsmarknadsministern AHLMARK:

Herr talman! Det var ett utomordentligt intressant anförande som herr Börjesson i Falköping här höll, och jag kan i stora delar instämma i vad han sade.

En mycket viktig princip för arbetsmarknadspolitiken måste vara att den i så liten utsträckning som möjligt skiljer ut och särbehandlar personer med handikapp. Men många handikappade har behov av särskilda stödåtgärder. Del kan de också få på olika sätt: genom ombyggnad av arbetsplatsen, personliga hjälpmedel i arbetet och mycket annat. För anpassningsåtgärder av del slaget kan vi ge ekonomiskt stöd.

Men även efter del all arbetsplatsen har anpassats kvarstår för många människor en väsentlig begränsning i arbetsförmågan. Det är för att tillgodose de människornas rättmätiga krav pä ett arbete som statsbidraget

för anordnande av halvskyddad sysselsättning har kommit till. De nya bidragsvillkoren för halvskyddad sysselsättning, däri inbegripet det särskilda stödet för svårt handikappade ungdomar, skall nu noggrant följas upp så att vi kan se effekterna på sysselsättningsmöjligheterna för personer med handikapp.

Sysselsätlningsutredningen kommer också i sill fortsatta arbete alt ägna mycket tid ät just de arbetshandikappades möjligheter, och man bedriver nu försöksverksamhet på skilda håll.

Men också den offentliga sektorn måste ta etl ökat ansvar för att erbjuda arbetstillfällen för arbetshandikappade. Som jag antydde i mitt tidigare anförande har jag därför medgivit sysselsätlningsutredningen att i samråd med arbetsmarknadsverket och statens personalnämnd genomföra en försöksverksamhet för alt främja nyanställningen av arbetshandikappade inom den statliga och kommunala sektorn. Dessa försök, som skall pågå t. o. m. budgetåret 1977/78, är alltså en metod all öka anställningen av arbetshandikappade vid bl. a. statliga myndigheter och verk. Del gäller, precis som herr Börjesson i Falköping sade, att finna olika former för all öka sysselsättningen bland de arbetshandikappade. Detta gäller inte minst ungdomar inom den offentliga sektorn. Jag tror att den här försöksverksamheten kommer att ge oss erfarenheter som blir av värde när vi längre fram försöker förbättra arbetsmöjligheterna ytterligare för dessa människor.

Sedan vill jag vända mig till herr Werner. Plötsligt ett tag undrade jag om det var någon konservativ av gammalt märke som stod i talarstolen, för när herr Werner lade ihop statistiken verkade det som om beredskapsarbeten för ungdom egentligen var något slags arbetslöshet. Han tog inte uttryckligen avstånd från arbetsmarknadsutbildningen, men den var inte mycket värd den heller. Egentligen var de människor som dellog i den dolt arbetslösa - det var litet av den andan som genomströmmade herr Werners anförande.

Jag tar avstånd från en sådan bedömning. Om vi lyckas alt med arbelsmarknadspolitiska medel få ett antal unga människor all vårda äldre människor som behöver vård, då är det ett arbete och del är ett nyttigt arbete. Det kan inte förringas med allmänna klyschor av det slag som herr Werner strödde omkring sig. Om vi med olika stimulansåtgärder kan få ungdomar lill barnomsorgen, att praktisera på daghem etc. är det en viktig insats dels för att ungdomarna sedan kan få ett arbete av mera fast slag, dels för alt vi kan få en bättre barnomsorg. Den insatsen går inte heller att förringa med ett sådant här allmänt talesätt.

Herr Werner frågade om jag ansåg att antalet arbetstillfällen måste öka. Det är klart att jag anser det. Jag talade ju i 20 minuter om anledningen till att de måste öka, vilka grupper som har undersysselsättning och vad man kan göra för att få antalet jobb att öka.

Efter ett antal allmänna ord säger herr Werner att felet ändå är del kapitalistiska systemets. Del var innebörden i hans anförande.

Del säger alltid kommunister, vare sig del är en högkonjunktur med i stort sett full sysselsättning - felet att del inte gått ännu bättre är del

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

kapitalistiska systemets. - Eller i en lågkonjunktur, då man får gripa in med beredskapsarbeten och satsningar på vissa branscher och arbetsmarknadsutbildning - felet är det kapitalistiska systemets. Om man verkligen försöker få människor som tidigare icke har en tillräcklig yrkesutbildning att skaffa sådan - felet är det kapitalistiska systemets. Om vissa branscher får svårt alt exportera därför att andra länder, inkl. de socialistiska länderna, inte har lika lätt som lidigare alt la emot varorna - felet är del kapitalistiska systemels.

På del viset är det väldigt lätt att lösa alla arbelsmarknadsmässiga problem. Man har en enda formel som klarar problemen. Men vi som har ett ansvar för alt hålla sysselsättningen uppe, för att hjälpa bl. a. ungdomar lill jobb, kan inte resonera så lättsinnigt. Då skulle det inte bli särskilt mycket gjort.

Så lill detta med garantin för ungdomar: De skall nås av erbjudanden om arbete, utbildning eller praktik. Det talar kommunistledaren rätt föraktfullt om. Vi kommer att fortsätta del arbetet i alla fall.

För all erbjuda arbete krävs i första hand individuella förmedlingsåtgärder. Del är grunden för att en ung arbetssökande skall kunna erbjudas utbildning eller praktik. Idealet är att en arbetsförmedlare arbetar med varje arbetssökandes ärende ända till dess han eller hon får ett fast jobb. Förmedlaren bör alltså inte släppa laget när en arbetssökande, som ett led i sina ansträngningar att få stadigt fotfäste på arbetsmarknaden, deltar i arbetsmarknadsutbildning, tar ett beredskapsarbete eller en praktiktjänst.

Intensiva individuella förmedlingsinsatser är alltså grunden för ungdomsgarantin. Om förmedlaren inte omedelbart kan hjälpa en ung arbetssökande till ett fast arbete står en rad arbetsmarknadspolitiska medel till förfogande. Det gäller utbildning eller praktik. Arbetslösa ungdomar under 20 år kan få gå in på vakania platser i arbetsmarknadsutbildningen. De som i övrigt uppfyller kraven för kontant arbetsmarknadsstöd men saknar karensliden, kan redan efter en månad få delta i arbetsmarknadsutbildning. De arbetslösa ungdomarna kan fä särskilda bidrag för s. k. ALU-kurser. Om kommunall anställda vidareutbildar sig och ungdomar las in som ersättare betalar staten 75 % av ersättarlönen. På samma sätt kan företag som utbildar en anställd och samtidigt anställer en ung människa få bidrag på upp till 15 kr. per timme. AMS kan ordna betydligt fier statliga praktikjobb för ungdomar. Antalet bör kunna ökas under 1977. Till kommunala beredskapsarbeten i form av praklikjobb utgår stora statliga bidrag. Man bör kunna öka antalet ungdomar som får jobb den vägen. Till enskilt beredskapsarbete i form av praktik i förelag och organisationer kan utgå bidrag på 10 kr. Utbildningsbidraget för flertalet ungdomar i arbetsmarknadsutbildning har höjts eller kommer alt höjas.

Nu klagar herr Werner. Jag vill fråga: Vad är hans eget recept? När vi har haft de här debatterna i kammaren, när vi har diskuterat investeringsavdrag och lagerstöd och allt möjligt annat, då har herr Werner talat om en "gåvopolitik" gentemot kapitalet, och att sådant är fel.

När vi alltså ger företagen en chans all producera på lager för all hålla sysselsättningen uppe också när de har svårt all sälja ute på världsmarknaden

- är del en gåvopolitik som vi inte skall ha längre?

När man hjälper företagen att utbilda människor i stället för alt de per-mitteras - är det en gåvopolitik som kommunisterna vänder sig emot?

Och när man ger ett särskilt stöd när företag anställer och utbildar ungdomar, så att man ger fier ungdomar chansen till en praktik som ökar deras möjligheter att få ett fast jobb, är det också en "gåvopolitik" gentemot kapitalet, som kommunisterna vänder sig emot?

Om del är på det viset så vänder sig vänsterpartiet kommunisterna mot den politik som i praktiken har räddat jobben för tiotusentals människor i det här landet under en tid av stora svårigheter i den internationella ekonomin.

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Herr BÖRJESSON i Falköping (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle gärna vilja understryka vad arbetsmarknadsministern säger här, att det gäller att se till all det ökade stöd lill den halvskyddade sysselsättningen som vi nu skall besluta om noggrant följs upp och utvärderas. Sedan är det självklart att det är angeläget att man inte särbehandlar de handikappade i förhållande till andra arbetstagare. Det finns dock skäl till att vissa grupper av handikappade - gravt handikappade -blir och måste bli särbehandlade. Därmed inte sagt att inte dessa också skall kunna ha möjlighet att få ett meningsfullt arbete.

Vad sedan gäller den offentliga sektorn: Det är rätt märkligt egentligen; man tycker att den offentliga sektorn borde kunna föregå med gott exempel i det avseende jag här tänker på, nämligen så till vida att den skulle kunna anställa betydligt fier handikappade än den gör. Det finns därför anledning att fortsättningsvis förvänta sig att den offentliga sektorn i större utsträckning än som nu sker anställer handikappade, speciellt ungdomar.

De handikappade har rätt att kräva alt deras handikapp inte direkt skall utgöra något hinder för dem att få ett arbete som de har alla förutsättningar att kunna klara av. De vill ha en chans - det är helt enkelt bara fråga om del. Men om de skall fl det vill det till en attitydförändring i vårt samhälle. Vi skall alla försöka medverka till att skapa en sådan attitydförändring, som når ut till arbetsplatserna och lär arbetsgivarna att etl handikapp inte behöver utgöra etl direkt hinder för vederbörande att anställa en i övrigt bra arbetskraft.

Man har anledning att kraftigt understryka: Det som vi i dag beslutar om måste vi fl ut till företagarna informationsvägen. Jag vill fråga arbetsmarknadsministern: Vad ämnar arbetsmarknadsministern vidta för åtgärder för att få ut informationen till verkstadsgolvet, ut till arbetsgivarna, så att de inte kan skylla på att de inte känner till de beslut som nu kommer alt fattas? Det gäller att se till att de beslut som vi fattar i dag verkligen når fram lill dem som de berör.

Herr WERNER (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ahlmark fortsätter sill mycket abstrakta resonemang när del gäller konkreta åtgärder mot ungdomsarbetslösheten. Han talar sig

varm för den politik som förts under många år och som folkpartiet och den gamla regeringen varit överens om, gåvopoliliken lill företagen och den svenska storfinansen. Men det visar sig ju att den inte har löst sysselsättningsfrågorna. Han säger att vi är kritiska mot arbetsmarknadsutbildningen. Ja, vi tror

Nr 47

Torsdtigen den 16 december 1976

Samoidnad

sysselsättnings- och inte på att arbetsmarknadsutbildningen i sig klarar sysselsättningsfrågorna.

regionalpolitik Vi är kritiska mot den under vissa förutsättningar, och vi är positiva lill

den under vissa förutsättningar som vi har redovisat.

Ahlmark försöker ge sken av att han nu verkligen tar krafttag för att försöka lösa problemen med ungdomsarbetslösheten. Han hänvisar till propositionen om samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik som riksdagen skall ta ställning till i dag. Men vad är del man gör i den proposilionen? Jo, man försöker få ungdomsarbetslösheten att framstå som i första hand ett informations- och kontaklproblem! En intensifierad arbetsförmedlingsverksamhet föreslår man. Försök med en sådan verksamhet har hittills lett till tillfälliga - men inga varaktiga - förbättringar av ungdomarnas sys-selsältningssitualion. Man hänvisar också lill statliga och kommunala beredskapsarbeten. Sådana kan vara bra, men då måste del också stå klart att de beredskapsarbetena ger en yrkespraktik som gör att de ungdomar som tar dessa beredskapsarbeten kan känna sig säkra på att inom rimlig tid få ett fast jobb på den öppna marknaden.

Kan Ahlmark garantera att beredskapsarbetena får en sådan inriktning? Och kan han garantera att jobb kommer att finnas? Nej, det kan han uppenbarligen inte - eftersom inget av de förslag som presenterats i den föreliggande propositionen kommer att öka antalet arbeten på den öppna marknaden. Dessutom kommer beredskapsarbetena enligt regeringens förslag inte all få lill syfte att ge yrkeserfarenheter, ulan de begränsar sig lill att bli uppehållande åtgärder i väntan på en eventuell ändring i sysselsättningsläget. Vad finns del då för skäl alt vänta sig en sådan omsvängning? Vi har nu under många år haft en minskad tillväxt inom sysselsättningen. Det handlar här om en ny tendens som vi kunde se de första tecknen på under senare hälften av 1960-talel - vi, dvs. de som lill skillnad från herr Ahlmark inte var förblindade av den kapitalistiska ekonomins förträfflighet och självläkande krafter. Ökningen av ungdomsarbetslösheten och förtidspensioneringen är en av konsekvenserna i det nya skede som den kapitalistiska ekonomin är inne i.

Jag vill avsluta med att ställa en fråga lill herr Ahlmark. Det finns i dag 25 000 ungdomar som går arbetslösa. Det finns 51 000 i AMU-utbildning. Och det finns 16 000 i beredskapsarbeten. Det gör tillsammans 92 000 ungdomar som i dag slår utan arbete på den öppna marknaden. Hur har herr Ahlmark tänkt sig all deras rätt till jobb skall kunna garanteras?

Herr arbetsmarknadsministern AHLMARK:

Herr talman! Jag vill åter igen hålla med i del herr Börjesson i Falköping

säger. Del är myckel viktigt att de nya regler för halvskyddad verksamhet,

76 som jag hoppas all riksdagen kommer att besluta om i dag, når ut som

information lill företag och på arbetsplatser. Här har naturiigtvis arbetsförmedlingarna en huvuduppgift. Och vi måste allesammans se till att kunskapen om dessa möjligheter ökar så all det blir fler jobb för arbetshandikappade än vi hittills haft i del svenska samhället.

Sedan lill herr Werner. När Lars Werner inte har någonting mer att säga i sakfrågan kommer han fram lill klyschan "de självläkande krafterna". Här har vi nu i flera timmar diskuterat hur vi skall kunna gå in med statliga och kommunala insatser på olika sätt därför att vi inte litar enbart på de självläkande krafterna. Vi måste se till att det blir stimulanser av olika slag, att jobben byggs ut så att sysselsättningen kan hållas uppe.

Men del verkar som om hela debatten och hela utskotisbetänkandet gått förbi vänsterpartiet kommunisterna. De tycks fortfarande tro att man på något slags 1800-talsmässigt sätt håller på att tala om de självläkande krafterna.

Sedan fortsätter vpk-ledaren alt betrakta dem som är sysselsatta i beredskapsarbeten såsom arbetslösa. De har inga rikliga jobb, tycker herr Werner, ulan han lägger ihop dem med de arbetslösa. Det är, precis som jag sade i mitt förra inlägg, gammal konservativ agitation att säga att beredskapsarbeten i vården eller beredskapsarbeten i barnomsorgen eller en väg som byggs ett eller två år tidigare än som från början var avsett egentligen är andrahandsjobb.

Vidare påslår herr Werner all beredskapsarbeten eller praktikjobb inte brukar leda till fasta arbeten.

Jag har t. ex. fått några rapporter över hur det hittills har gått för de ungdomar som fått praktikplatser i enskilda beredskapsarbeten. Jag skall bara la några exempel ur dem. Jag tror inte alls alt jag lyckas övertyga herr Werner för han anser att allting är kapitalismens fel och alt det är ett slags biandekonomisk likgiltighet om man kan skapa jobb genom sådana här insatser. Men del är ändå viktigt för de ungdomar som del gäller alt man lyckas.

I Halland har länsarbetsnämnden följt upp 146 ungdomar som haft praktikjobb i 90 olika företag. 90 av dessa 146 kommer att fä stadigvarande arbete hos arbetsgivaren. Bara 20 behöver sluta arbetet efter praktiktidens slut. Av de övriga går några lill militärtjänst, några går till studier, medan andra eventuellt kommer att få stadigt arbete hos den arbetsgivare där de har praktiserat.

Jag harsetl en annan rapport, från Katrineholm. Där har hittills funnits 51 praktikplatser i 20 förelag. 46 ungdomar har här erbjudits fortsatt anställning.

I Västerås har på 80 praktikplatser 42 ungdomar fåll fast anställning hos arbetsgivaren efter årsskiftet. Ytterligare 20 kan komma i fråga men har ännu inte fått definitivt besked. Bara 9 har fått definitivt nej lill fortsatt anställning.

1 Västernorrlands län med dess allvarliga sysselsättningsproblem har det funnits 245 beredskapspraktikanter. Av dem hade 142 redan vid månadsskiftet fått besked om att de skulle få fast anställning. Andra väntar ännu

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

på besked.

Det här är en typ av de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som vi går in med. Jag räknade i mitt svar till herr Werner upp mer än ett tiotal olika åtgärder som är viktiga inslag i arbetsmarknadspolitiken för unga arbetssökande. Vi kommer att fortsätta att bygga ut den politiken därför att vi måste på olika sätt se till att unga människor som vill ha jobb också kan fä det. Jag vill upprepa: inget slöseri är värre, samhällsekonomiskt och mänskligt, än att människor som vill ha jobb inte kan få det.

Hen WERNER (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Arbetsmarknadsministern Ahlmark talarom att jag använder klyschor som "de självläkande krafterna". Det är inte jag som har uppfunnit det uttrycket. Herr Ahlmark får väl tala med ekonomiministern och honom närstående partivänner i regeringen om de självläkande krafternas förträfflighet, som herr Ahlmark nu talar sig så varm för.

Vad det rör sig om är en djupgående sysselsättningskris, som man inte kan råda bot på genom att skumma på ytan eller smörja maskineriet med litet kontaktverksamhet och samrådsorgan.

Från vårt partis sida har vi i flera motioner visat på vilka åtgärder som är nödvändiga därför att privatkapitalet inte kan tillgodose lönearbetarnas krav på trygga och säkra anställningar. Därför måste stålen gå in och la över och utveckla ytteriigare delar av näringslivet, bl. a. för att trygga sysselsättningen.

Jag vill avslutningsvis säga att trots den mångordighet som herr Ahlmark är mäktig så står han ju med två tomma händer när det gäller att konkret tala om vad han tänker göra åt ungdomsarbetslösheten. Det är ju mest snömos som har presenterats här i kammaren i dag. Det är inte ens sociala reformer med liberalism som hen Ahlmark har talat om. Det är bubbel utan innehåll som har presenterats i den här debatten.

Herr arbetsmarknadsministern AHLMARK:

Herr talman! Jag är ledsen att herr Werner tydligen inte alls har lyssnat på vad den här debatten har handlat om.

Här har man från både utskottsmajoritetens och utskottsminoritetens sida talat om en rad praktiska åtgärder som kan vidtas för att öka sysselsättningen för dem som har del svårast att få jobb, t. ex. för ungdomarna. I mitt näst senaste inlägg gick jag igenom, tror jag, ett tiotal olika insatser man kan göra för alt tusentals ungdomar skall få nya arbeten.

Herr Werner bara viftar undan allt detta med några föraktfulla ord om att det är litet "kontaktverksamhet" och att det inte räcker alt "smörja maskineriet".

Så är det alllid, så har det alltid varit. När reformistiska politiker har gått in, sett en brist i samhället, lagt ett reformförslag, mildrat eller helt tagit bort bristerna, då har kommunisterna kommit rusande och sagt: "Det här betyder bara att man putsar litet på ytan, att man smörjer maskineriet, alt man har litet kontaktverksamhet."

Jag kan försäkra ordföranden i vänsterpartiet kommunisterna att vi kom-     Nr 47
mer alt fortsätta med denna reformverksamhet steg för steg. Syftet kommer     Torsdaeen den
all vara all bereda arbete åt alla dem som vill ha det.             16 december 1976

Hen NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! I ett av sina första framträdanden efter regeringsskiftet talade den nye industriministern Nils G. Åsling i Östersund; del var i mitten av november månad. Jag ber att få citera några ord av vad han sade i sitt anförande, som det återges i ett pressmeddelande;

"Ett viktigt tillfälle för regeringen att leda utvecklingen i decenlralisiisk riktning kommer när proposition nr 211 skall behandlas av riksdagen. Det är en proposition framlagd av den gamla regeringen om regionalpolitiken.

- Riktlinjerna för regionalpolitiken som de framställs i denna proposition skall avvisas, sade industriministern. I stället ska regionalpolitiken grundas pade punkter i regeringsdeklarationen som pekar fram mot ett decentraliserat samhälle, menade industriministern."

Det är just propositionen 211 som vi diskuterar i dag. Därför vill jag böria med att ställa frågan: Blev del så, som herr Åsling förutspådde för en månad sedan, att utskottets förslag blev märkbart avvikande från förslaget i proposilionen? Nej, det blev inte på det sättet, herr Åsling. 1 stället godkände även den borgerliga utskoltsmajoriteten de väsentliga riktlinjerna i den här proposilionen; del har arbetsmarknadsministern f ö. alldeles nyss bekräftat här i debatten.

Det är sant alt utskottsmajoriteten har vissa avvikande meningar och skjuter över några frågor till kommande utredningar, och på de punkterna återflnns de socialdemokratiska reservationerna. Men i de stora dragen har man accepterat den socialdemokratiska propositionen, och det tycker jag är väldigt bra.

Målsättningen för regionalpolitiken kan man väl uttrycka på olika sätt. Jag skulle vilja beskriva den sä, att det skall vara möjligt för var och en att medverka i arbetslivet efter sin egen förmåga. I detta ligger ju även målet att skapa arbete åt alla människor. Jag är medveten om all det är en mycket hög ambitionsnivå som man uttrycker i den här propositionen. Det förutsätter enligt min uppfattning att samhället har ett mycket kraftigt grepp om sysselsättningsplaneringen, alt man samordnar sysselsättningspolitik, regionalpolitik och näringspolitik. Det förutsätter framför allt att de många arbetshandikapp som människor har undan för undan avskaffas. Del kan gälla långa resor till jobbet, det kan röra sig om dålig utbildning för många människor, del rör sig givetvis om bristande barnomsorg som blockerar kvinnornas inträde på arbetsmarknaden. Det finns en hel rad orsaker som vi kallar arbetshandikapp som vi måste undanröja för att ge människorna den här möjligheten.

Både industriministern och jag vet att vi framför allt i de stora glesbygdslänen nonut har en rad väldigt små och isolerade arbetsmarknader som har svårt att få kontakt och har svårt att skapa det utbud av arbete som människorna i dag kräver. Jag vill också passa på att säga att jag tror

Samordnad syssetsältnings- och regionalpolitik

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

att det är en förutsättning för regionalpolitiken att man lyckas skapa ett syslem av stora och väl differentierade arbetsmarknader i vae län. Alternativet, om vi inte lyckas med den uppgiften, blir att de ungdomar som har skaffat sig en bra och specialiserad ulbildning inte kan få ett jobb inom det egna länet och är då tvungna att flytta söderut. Det är detta vi vill motverka.

Det har talals myckel om de handikappade i den här debatten. Det förtjänar att understrykas alt här har vi en stor grupp människor som bör ha samma rätt till en arbetsplats som de friska. Jag tror att del statsbidragssystem, som vi är överens om i utskottet och som innebär ett mycket högt statsbidrag i början för den som anställer handikappade människor, skall stimulera den här verksamheten och ge större möjligheter för de handikappade att komma ut i förvärvslivet.

Sammanfattningsvis vill jag säga att socialdemokraterna i utskottet helt ställer sig bakom propositionens allmänna riktlinjer och uttalanden och vi hoppas all dessa blir vägledande för den fortsatta sysselsättnings- och regionalpolitiken. Men vi kan från socialdemokratiskt håll inte följa den borgerliga ulskottsmajoritetens skrivning på de punkter där man aviserar alt den regionala planeringen i en oviss framtid skall överflyttas på landstingen. Jag ställer frågan; Vad skall detta tjäna lill? Är det meningen att man skall flytta över den dukliga planeringspersonalen på länsstyrelserna till landslingen eller skall de sitta kvar på länsstyrelserna men ändå lyda under landstingen? Vem skall avlöna de här människorna och vad vinner man med den omflyttningen? Såvitt jag kan begripa kommer man bara all skapa en oreda och en ovisshet under en övergångsperiod, både för företagare som skall söka lokaliseringsstöd och för andra människor som vill ha kontakt med de här personerna.

Del är kanske för tidigt att ta upp den här diskussionen och jag skall bara snudda vid den. För vår del är det väsentliga att vi i den samhälleliga planeringen har etl statligt huvudmannaskap och att vi i planeringsomgångarna får in etl kraftigt inslag av fackliga organisationer och även nä-ringslivsorganisalioner. Det är ju de människorna som vet hur livet fungerar ute på arbetsplatserna. Det är de som har erfarenheter av de praktiska verkningarna av lokaliseringsstödet, och det är de människorna, knutna lill fackliga organisationer och näringslivsorganisationer, som vi även i fortsättningen skall engagera i det länsplaneringsarbete som jag vill påstå har ett mycket starkt inslag av decentralisering.

I reservationen 4 från socialdemokratiskt håll tar vi upp stödområdesindelningen. Del är, som alla vet, på det sättet all indelningen i ett inre stödområde och ett allmänt stödområde tjänar som ett styrmedel för sysselsättning lill de regioner som har del svårast i vårt land. Jag lycker personligen att vi skall vara väldigt rädda om detta styrmedel.

Utskottet säger, och på den punkten är vi eniga, alt sysselsätlningsutredningen bör fl lilla på stödområdesprinciperna. Kan utredningen hitta etl bättre förslag så all righl - kan den inte det så hoppas jag alt vi får använda det nuvarande systemet även i fortsättningen. Vi skall alltså

utreda denna fråga och på den punkten är vi eniga. I det sammanhanget gör utskottet i full enighet ett bra och riktigt tillägg och säger all del finns goda skäl att låta de tillgängliga resurserna i första hand komma skogslänen och då främst de inre delarna till godo. Jag vill understryka detta.

Jag är mycket starkt medveten om att vi har sysselsättningsproblem praktiskt taget överallt i vårt land, men samtidigt vill jag påstå att i de sju skogslän som vi talar om är sysselsättningsproblemen av alldeles speciell karaktär. Vi får leva där uppe, oavsett om det är högkonjunktur eller lågkonjunktur, med en myckel hög och konstant arbetslöshet. I dagsläget torde vi i skogslänen ha ungefär dubbelt så hög arbetslöshet som man har i andra län. Vi har en mycket skev ålderssammansättning. Vi har långa avstånd mellan de stora tätorterna. Vi har svårt att skapa arbete åt människorna därför all arbetsmarknaderna är små och ensidiga. Jag vill därför vädja lill sysselsätlningsutredningen att - när den tar itu med de här problemen - komma ihåg alt dessa områden, skogslänen och speciellt de inre delarna, även i fortsättningen måste prioriteras på något sätt. Jag anser nämligen att del ulan tvivel är där som man har de stora problemen, även om jag har respekt för de problem som finns också i andra delar av landet, där man nu har stora svårigheter med sysselsättningen.

Anledningen till att vi reserverat oss på denna punkt är en passus som de borgeriiga ledamöterna i utskotiet har fört in i sin skrivning och som vi icke kan acceptera. Utskoltsmajoriteten säger: "Det är heller inte utan vidare klart att under senare år alla orter inom det allmänna stödområdet har varit i behov av stöd."

Jag vill ställa följande fråga, och den måste jag få svar på innan jag åker hem: Vilka orter är del inom det allmänna stödområdet som den borgerliga utskottsmajoriieten anser ha fått för mycket stöd? Del aren väldigt väsentlig fråga. Är del Ange, Härnösand, Umeå, Luleå, Sundsvall, Östersund eller någon annan ort inom stödområdet som man lycker har fått för mycket lokaliseringsstöd?

Jag väntar med stort intresse på ett svar på den frågan - den är oerhört viktig för oss som bor i dessa trakter.

Reservation 5, rubricerad System för lokaliseringspåverkan, vill jag också något kommentera.

Regeringen har slutit etl avtal med Industriförbundet som går ut på att de 170 största industriföretagen en gång om året skall lämna informationer om de investeringsplaner de har. Följaktligen bör regeringen när den får kännedom om dessa planer försöka påverka förelagen att i största möjliga utsträckning lägga sina investeringar i de regioner som har problem med sysselsättningen. De borgerliga säger i sin skrivning ungefär så här: Eftersom uppgörelsen redan är träffad, så kan vi acceptera den. Man ställer sig alltså litet lamt och tveksamt bakom åtgärden.

Vi föreslår i vår reservation ett tillägg: Om det i framtiden visar sig alt detta samråd med Industriförbundet inte avsätter praktiska resultat i form

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

6 Riksdagens protokoll 1976/77:478

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

av jämnare fördelning av investeringarna, får vi allvarligt överväga att införa etableringskoniroll. Där backar den borgeriiga utskoltsmajoriteten ut.

Jag skall villigt erkänna att jag förstår moderaterna och folkpartisterna - de vill ha ryggen fri på den här punkten. Men för ett par år sedan satt herr Stridsman och jag och några till i en utredning som kallades styrmedelsutredningen. Vi hade till uppgift att skissera etl system som skulle innebära en etableringskoniroll, en större möjlighet för samhället att styra lokaliseringarna till problemområdena. Herr Stridsman och jag samarbetade bra i den utredningen. Jag förstår alt han hade sina idéer förankrade i centerpartiet. Vi var fullständigt överens om alt vi skulle föreslå ett system med etableringskoniroll.

Därefter har förslaget varit ute på remiss. Idéerna i del har mött både motstånd och bifall. Men jag undrar hur det i dag känns för centerpartiet att inte ens våga skriva in i utskollsbetänkandet att vi, om det frivilliga samrådet inte ger avsett resultat, skall överväga en investeringskontroll. Centerpartiet har år efter år motionerat om investeringskontroll. Men nu har man tydligen fått ge sig för kompisarna i den borgerliga regeringen, moderaterna och folkpartiet. Det kan väl inte kännas så trevligt.

Jag har uppfattningen att skall vi få någon fason på regionalpolitiken här i landet måste samhället skaffa sig myckel starkare styrmedel - annars kommer vi ingen vart.

Reservation 10 handlar om planeringsramar för länen. Utskottet godtar de befolkningsramar som presenteras i propositionen. De är som alla vet konstruerade så all de har ett lägre och ett högre befolkningstal. Mellan dessa marginaler vill man ha ett spelrum för att kunna planera för olika utvecklingsalternativ. Men då tillägger den borgerliga majoriteten i sin skrivning att planeringen när det gäller befolkningsramarna i storstadslänen bör inriktas mot den nedre gränsen - så att t. ex. Malmö kommun inte får öka med en enda människa fram till 1985, och hur skall ni klara del? -att planeringen i skogslänen skall inriktas mot den övre gränsen och all planeringen i övriga län skall inriktas mot mittvärdel. Delta innebär ingenting annat än alt man ersätter befolkningsramarna och deras intervaller med fasta befolkningstal. Det kan vi inte godkänna.

Jag har roat mig med att utifrån de avrundade siffrorna i betänkandet räkna fram vad förslaget från borgerligheten skulle betyda: fram lill 1985 skulle de tre storstadslänen öka med i runt tal 40 000 invånare, skogslänen med 85 000 invånare och övriga län med 88 000 invånare. Jag tror att var och en som tittar på dessa siffror med litet realism i blicken omedelbart kan konstatera alt här har man på nytt lappat markkontakten när det gäller planeringsramarna. Del är ju inte bara fråga om att flytta upp folk till Norrlandslänen utan den väsentliga frågan är all styra upp jobben dit. Vi har där en låg förvärvsgrad, och jag tror del är intressantare att försöka höja den än att tala så myckel om väldiga befolkningsökningar i dessa län.

Det luktar centerparlisliskl om dessa befolkningsramar, och jag skulle vilja fråga de borgerliga partierna: Vilka styrmedel har ni i bakflckan för att få lill stånd den väldiga befolkningsomflyttning som del är fråga om

när ni skisserar edra befolkningsramar och sedna skall genomföra dessa målsättningar?

Jag vill också ställa en annan fråga: Vad ligger del egentligen för rättvisa i alt Golland inte skall fl öka sin befolkning alls fram till 1985, medan exempelvis Östergötland skall få öka med 13 000 invånare? Eller vad flnns det för rättvisa och logik i att Skaraborgs län, som vi vet har svårigheter, bara skall få öka med 2 000 invånare medan Hallands län, som är ett expansivt län, skall få öka med 13 000 invånare fram till 1985? Detta blir nämligen del konkreta resultatet av majoritetens förslag. Är del verkligen att skapa ett land i bättre balans, som industriministern sade i Östersund i mitten av november månad?

Övriga reservationer kommer att beröras av andra socialdemokratiska talare. Sammanfattningsvis vill jag bara konstatera att den regionalpolitik som den socialdemokratiska regeringen drivit har varit framgångsrik och avsatt många praktiska resultal. Vi vet att den behöver förändras, förfinas och förstärkas. Vi vet att det behövs en klar politisk viljeinriktning, om regionalpolitiken skall ge önskvärda resultat. Därför vill jag framföra den förhoppningen all den borgerliga regeringen fullföOer den förra regeringens intentioner på detta område.

Herr talman! Jag yrkar bifall till samtliga reservationer vid detta belänkande.

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Hen STRIDSMAN (c):

Herr talman! Regionalpolitikens främsta uppgift måste vara att skapa likvärdiga levnadsbetingelser för olika regioner. Jämsides härmed är det givelvis nödvändigt att med regionalpolitikens hjälp utjämna förhållandena inom regionerna.

En utveckling mot likvärdiga levnadsbetingelser för olika regioner och inom regionerna kan inte alltid åstadkommas av egen kraft. Samhällets medverkan kan inte undvaras, om man vill åstadkomma balans mellan och inom regionerna.

De olika regionalpolitiska medel som används i dag är ett uttryck för samhällets ambition att påverka utvecklingen. Det grundläggande för regionalpolitikens inriktning är den vilja som en sittande regering och en riksdagsmajorilet har. I regeringsförklaringen slås fast att regeringen skall föra en politik för sysselsättning och boende i alla delar av landet.

En regering som har målsättningen att människor i olika landsdelar skail ges en allsidig sysselsättning och service samt en god miljö måste givetvis vara beredd all anpassa regeringspolitikens medel och påverkan därefter. Regeringen har också i regeringsdeklarationen bekräftat att man ämnar göra del när man uttalar att regionalpolitiken skall förstärkas. Jag tycker att det är bra att detta uttalas i regeringsförklaringen. Jag tror alt det rätt snart behövs en förstärkning av regionalpolitiken för alt man skall kunna fullfölja regeringsförklaringens ambitiösa program att i större utsträckning samordna boende, arbete, service och fritidsfunktioner. Jag vill också peka på del samspel som finns mellan industri- och re-

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sy.sselsältnings- och regionalpolitik

gionalpolitik genom att dessa frågor efter regeringsskiftet handläggs av samma departement och samma departementschef Detta kommer alt underlätta en induslripolitisk planering i regionalpolitiskt syfte.

Jag vill inte förneka alt det kan vara svårt all komma fram till på vilket sätt man skall kunna förmå expanderande förelag att föriägga nya arbetsplatser till områden där sysselsäuningsiillskotl bäst behövs. Därför är jag övertygad om alt regeringen i enlighet med den i regeringsförklaringen markerade regionalpoliliska viljan också kommer alt aktivera samhällets insatser.

I detta sammanhang uppkommer givelvis frågan om hur samhällets insatser skall kunna förslärkas och vilka möjligheter till detta som finns. Det är mot den bakgrunden jag vill ta upp del resonemang som herr Ingemund Bengtsson i Varberg och även herr Nilsson i Östersund förde om del förslag som avgavs av den s. k. styrmedelsulredningen och speciellt av dess majoritet, som även jag tillhörde.

Vi som tillhörde majoriteten i utredningen föreslog en starkare påverkan i regionalpolitiken i form av en s. k. tillståndsprövning. Utredningens förslag byggde på en yttre ram och gällde åtgärder inom etl förelag som utlöste kravet på tillståndsprövning, val av handläggningsorgan samt underlag och former för handläggningsorganels ärendeberedning. Från utredningens sida pekade vi aldrig i förväg ut något geografiskt område eller någon sektor i samhällel som skulle beröras av tillståndsprövningen.

Däremot underströk vi gång på gång i betänkandet betydelsen av flexibilitet och smidighet i handläggningen. Vi var i utredningen givetvis öppna för behovet av starkare regionalpolitisk påverkan men ansåg att den ändå skulle bygga i första hand på informationsutbyte och samråd. Betänkandets arbetsnamn - Samverkan för regional utveckling - är betecknande för hur just utredningens s. k. röda träd var att åstadkomma samråd och informationsutbyte.

Det är glädjande att föredragande statsrådet i den socialdemokratiska regeringen i propositionen om samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik har tagit fasta på utredningens uppslag all i regionalpolitiskt syfte bygga på etl samråd mellan förelag och samhälle. Jag tror alt en samrådsverksamhet, som vi är eniga om i utskottet, kommer att få positiva effekter.

Enligt min uppfattning bör företag och samhälle i grunden kunna förena sig om gemensamma ståndpunkter i regionalpolitiken. Genom att en överenskommelse har träffats mellan staten och Industriförbundet ges regeringen bättre möjligheter all inleda en mer regelbunden dialog med förelagen. Del är viktigt att ett företag före ett investeringsbeslut har fullständigt kunskapsunderlag t. ex. vid valet av lokaliseringsort. Vad som från ett företags synpunkt kan vara den rationellaste lösningen är inte alltid lika ändamålsenligt sett ur samhällets synvinkel. Del är därför orimligt att begära alt ett förelag utan information från samhällel skall besitta kännedom om samhällets önskemål vid valet av lokaliseringsort.

För all nå maximal utdelning och effekt i lokaliseringspolitiski syfte av den påverkan som överenskommelsen mellan staten och Industriförbundet baserar sig på är del en avgjord fördel om de regionalpoliliska medlen ytter-

ligare förstärks. I regeringsförklaringen utlovas en förstärkning, vilket är bra - något som jag har sagt lidigare.

I reservationen 5 har reservanterna ulan närmare precisering skissat ett förslag lill någon form av tillståndsprövning. Enligt reservanterna skulle man redan nu anmäla behov av starkare påverkan, om överenskommelsen mellan staten och Industriförbundet inte ger önskat resultat.

Inom utskoltsmajoriteten har vi inte funnit det vara välbetänkt att avisera en ny form för påverkan, innan överenskommelsen mellan staten och Industriförbundet hunnit träda i kraft. Enligt vår uppfattning är del en bättre lösning att ulan förutfattade meningar avvakta överenskommelsens lokaliseringspoliliska effekter, innan man lar ställning till hur en förstärkt påverkan skall utformas i framliden.

Jag vill något anknyta lill vad herr Nilsson i Östersund sade, med kanske en direkt fråga till mig som dellog i utredningen. Del är riktigt att hen Nilsson och jag samarbetade mycket bra i utredningen. Vi samarbetade t. o. m. så bra att den förre departementschefen, herr Ingemund Bengtsson i Varberg, underkände vårt arbete. Det visade sig i del förslag som han lade fram i proposition 211.

Jag har en fråga lill herr Nilsson i Östersund.

Herr Nilsson var väldigt bekymrad över att majoriteten i utskottet varit för generös vid planeringsinriktningen uttryckt i befolkningsramar för skogslänen. Socialdemokraterna vill i stället ha vida ramar för storstad.sområdena. De vill inte precisera sig men vill hålla möjligheten öppen för en ny expansionstid där. De vill ge skogslänen vissa möjligheter att ta tillbaka något av den tidigare nedgången men vill inte vara med om en klar skrivning på den punkten.

Då blir min fråga lill herr Nilsson i Östersund: Om ni vill ha någon form av kontroll över förelagen, är del i så fall i regionalpolitiskt syfte eller är det andra önskemål som ligger bakom? Vill ni ha en kontroll i regionalpolitiskt syfte, måste givetvis herr Nilsson tala om var man skall sätta in den kontrollen.

Enligt reservation 10 vill ni inte dämpa utvecklingen i de största orterna i landet, och ni vill inte uttala er riktigt i klartext för att skogslänen skall inrikta sin planering mot de högre talen. Då blir min fråga givetvis denna: I vilka delar av landet har ni tänkt er alt sälla in den här kontrollen:' Del vore väldigt intressant att få veta.

Utöver proposition 211 behandlas i utskottets betänkande en mängd motioner som berör olika delar av landet, däribland milt hemlän Norrbotten. När vi är inne på ämnet sysselsättnings- och regionalpolitik skulle jag som norrbottning inte sakna underlag loren stor redovisning av länets besvärliga sysselsättningsläge. Del är ingen ny situation ulan etl sedan decennier kvarstående problem. Nu skall jag i alla fall begränsa mig lill del som behandlas i utskoilets betänkande.

Det är klart att den framtida utvecklingen i inlandet och Tornedalen knutils även till NJA-verksamheten. Förväntningar har väckts att Stålverk 80-projekiei skulle få spridningseffekter över hela länel. Nu har tyvärr för-

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsäiiniiigs- och regionalpolitik

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

skjutningen i planerna för Stålverk 80 försämrat dessa möjligheter. Jag vill i det här sammanhanget säga att jag respekterar NJA-styrelsens beslut att t. v. skjuta på stålverksprojektet. Företagsledningen, de anställdas representanter och styrelsen för NJA har gemensamt de bästa kunskaperna för all bedöma när marknadsutvecklingen initierar ett förverkligande av Stålverk 80-planerna. Vad som allra mesl behövs nu är arbetsro för NJA-ledningen så all den kan analysera förelagets situation.

Utskottet har visat förståelse för behovet av särskilda regionalpoliliska åtgärder i inlandet och Tornedalen. Därför har utskottet framhållit som svar på motionen av herr Petersson i Gäddvik m. fl. om förhållandena i Tornedalen all de problem som aktualiseras i motionen i hög grad är uppmärksammade. Vi har pekat på riksdagens beslut i våras om etl industri-center i Haparanda och den av industriministern nyligen tillsatta Norrbot-lensdelegalionen.

Utskottet förutsätter att Norrbottensdelegalionen lar över de arbetsuppgifter som den lidigare tillsatta Tornedalsgruppen har. Jag instämmer gärna med de kritiska röster som uttalat att Norrbotten inte behöver fler utredningar. Tydligen har i alla fall många nu uppfatlat delegationen som en ny utredning för Norrbotten. Så är dock inte fillet. Norrbottensdelegalionen skall inte fungera som en fortsättning på en tidigare utredningskvarn. Delegationens uppgift blir att inrikta sitt arbete på konkreta projekt för all öka antalet arbetstillfällen i länet. Arbetet i delegationen skall enligt direktiven i första hand koncentrera sig på industrisektorn för all få företag alt etablera sig i Norrbotten. Man skall dock även försöka fl andra näringsgrenar än industrin, främst jord- och skogsbruk, all öka sysselsättningen.

En myckel positiv sak är att delegationen i sitt arbete kommer att förfoga över särskilda medel som kan sättas in som extra stimulansstöd utöver de regionalpolitiska.

Herr Petersson i Gäddvik har i sin motion även aktualiserat frågan om malmbrytning i Kaunisvaara. I vår skrivning i utskottsbeiänkandel har vi pekat på att statens industriverk arbetar med bl. a. den samhällsekonomiska bedömningen av gruvbrytningens lönsamhet. Man kan säga all som etl brev på poslen har vi lill dagens kammardebatt fått en samhällsekonomisk redovisning från staiens industriverk om möjligheten alt öppna gmvdrift i Kaunisvaara. Jag skall inte i delta skede göra värderingar av industriverkets slutsatser, som inte rekommenderar gruvbrytning i Kaunisvaara. Jag vill i stället knyta an lill direktiven för Norrbottensdelegationen, ali hålla gott samråd med nämnden för statens gruvegendom och i övrigt initiera företag att bryta och utnyttja järnmalm och mineraler.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall lill samtliga punkter i utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Östersund (s) kort genmäle: Herr talman! På några punkter måste jag bemöta herr Stridsman. Jag vill böria med all säga att jag inte riktigt känner igen hans skildring av det arbete som vi lade ned i den s. k. styrmedelsulredningen. Herr

Stridsman ville närmast jämföra del resultatet med den lokaliseringspåverkan som presenterades i proposilionen. Men i utredningens förslag var det ändå fråga om en ganska hård styrning. Ett företag som ville bygga nytt, hyra in sig eller fiytta in i en ombyggd lokal skulle ha eta-bleringslillslånd när man begärde byggnadslov. Hade man inte detta eia-bleringslillstånd fick man inget byggnadslov.

Det är möjligt att remissinstanserna och de som beredde utredningen tyckte alt vi var alltför noggranna, att det blev för myckel byråkrati. I stort har man dock modellen klar, och del är väl den modellen man tänker på nu. Vi får sälta in detta, om inte resonemang på frivillighetens väg med storföretagen lämnar avsett resultat.

Jag ställer frågan till Stridsman varför han inte ansåg sig kunna skriva på reservationen där vi sade att vi får la fram hårdare styrmedel om vi inte når de resultat vi önskar med det frivilliga samrådet. Jag lycker att del skulle vara helt naturiigt för en norrbottning att ansluta sig lill oss i en önskan om hårdare styrmedel i regionalpolitiken.

När det gäller befolkningsramarna har jag givetvis ingenting emot att befolkningen ökar i stödområdet eller i Norriand. Men jag tror inte att vi fram till 1985 lyckas med konststycket att öka folkmängden i de sju skogslänen med 85 000 personer. Detta måste ställas emot den faktiska utvecklingen mellan 1970 och 1975. Under denna femårsperiod, som har varit framgångsrik när det gäller lokaliseringsstödet, har de här sju länen ökat med 15 000 personer. Vad skulle då inträffa om man skulle orka öka med 85 000 personer under en framförliggande tioårsperiod? Om delta skall ske behövs del väldigt starka styrmedel.

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Hen STRIDSMAN (c) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt, herr Nilsson i Östersund, all vi som satt i styrmedelsulredningen lade fram ett fulländat tekniskt förslag om hur etl sådant här samråd eller prövningstillstånd skulle kunna tillämpas.

Det är rätt intressant att i debatten höra de socialdemokratiska talarna med en väldig iver upprepa ordel etableringskoniroll. Men de har tydligen redan glömt bort detta och jag kan gärna förlåta dem som inte salt med i utredningen. Men utredningsmännen, t. ex. herr Nilsson i Östersund, vet all ordel etableringskoniroll bannlystes och inte skulle få förekomma. Del ordet finns inte i hela utredningsbetänkandei. Vi byggde hela tiden på ordet samverkan och på ett system med prövningstillstånd.

Men del intressanta är inte alt diskutera den här tekniska lösningen, utan det är herr Nilssons fråga varför jag inte vill skriva på den aktuella reservationen. Vet herr Nilsson själv vad han har skrivit på'' Jag skulle vilja efterlysa ett svar på den frågan.

Del vore intressant för mig som norrbottning och även för dem som tillhör delegationen alt fl veta var herr Nilsson i Östersund kommer att sätta in kontrollen. Vilken del av landet blir föremål för hårdare kontroll, så all vi får nytta av det i Norrbotten'' Jag skulle bli glad om jag kunde få vela del.

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad \ sysselsättnings- och regionalpolitik

Jag tycker alt del är förunderiigi all socialdemokraterna har gått ifrån sitt ställningstagande från 1972. Då sade ni i utskottsbelänkandet att när. del gäller skogslänen skall planeringen riktas mot det högre talet. När nu utskottsmajoriieten sägeratt vi skall Ibrisäiia den planeringsinriktningen vill ni inte vara med. Vad är anledningen till all ni har hoppat av? Del vore intressant all få veta.

Herr NILSSON i Östersund (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall försöka hinna svara på de här tre frågorna, eftersom herr Stridsman tydligen har missuppfattat mig.

Herr Stridsman frågar om jag vet vad jag har skrivit på när det gäller belänkandet från utredningen om etableringskoniroll. Del kännerjag mycket väl lill. Men jag lycker all herr Stridsman, som också skrev pä betänkandet, skulle ha haft råg i ryggen att åtminstone i tre års tid kunna slå fast vid de förslag vi var överens om i utredningen.

Sedan sade herr Stridsman all vi för skogslänen lidigare planerade mot den övre befolkningsgränsen, och det är alldeles riktigt. Men skillnaden är att vi då hade ett väsentligt lägre befolkningstal. Därför kommer vi sannolikt all nåden övre befolkningsgränsen med de gamla befolkningsramarna. Del var nämligen fråga om 30 000 människor under en tioårsperiod, medan befolkningen ökade med 15 000 människor under den första femårsperioden. Det verkar alltså att stämma ganska bra. Till vår lycka röstade riksdagen bort förslaget om del högre befolkningstal som centerpartiet presenterade i en reservation.

En fråga är emellertid obesvarad, herr Stridsman: Vilka orter inom del allmänna stödområdet har Ull för mycket lokaliseringsstöd? Som medborgare i detta område bör herr Stridsman väl vela vilka tankar som fanns inom den borgerliga utskottsmajoriieten när den här meningen skrevs in. Det måste ändå finnas några tankar bakom uttrycket i fråga, och vilka orter anser man då ha fått för myckel lokaliseringsstöd? Detta måste ni svara på, så all vi vet var centerpartiet och den nya regeringen slår i detta fall.

Hen STRIDSMAN (c) kort genmäle:

Herr talman! Om jag sade att herr Nilsson i Östersund inte visste vad han skrev under i utredningen sade jag fel. Jag menar reservationen, men är inte säker på om jag sade "utredningen" eller om herr Nilsson hörde fel.

När nu herr Nilsson frågade mig varför jag inte ville skriva på reservationen ställde jag molfrågan i mitt föregående inlägg om herr Nilsson själv vet vad han skrivit på, ty herr Nilsson måste medge all reservationen är enormt diffus.

Sedan hade jag en annan fråga. Om jag som norrbottning skulle ha skrivit på reservationen 5, kan hen Nilsson då tala om från vilka delar av landet vi skulle få företag lill länet. Jag tror inte alt ni kan säga detta och därför menar jag att reservationen 5 är så difl"us alt den inte har något större

värde. Därför är del mycket bättre all salsa på den överenskommelse som träffats mellan staten och Industriförbundet och som alla i ulskollel tydligen'står bakom. Samverkan var den röda tråd som hela tiden fanns i styrmedelsulredningen i vilken både herr Nilsson och jag var ense. Jag tycker del är bra all vi kan utveckla de här tankegångarna i praktisk handling.

Herr Nilsson sade att befolkningstalen beträffande skogslänen var betydligt lägre för 1972. Men här är det fråga om en politisk vilja. Ni vill nu inte snäcka er så långt som att fortsätta med samma planeringstal, vilket ni förut gjort. Varför vill ni inte det? Jo, därför all samtidigt som ni försöker bevara ett sken av att vilja ge mer till skogslänen - fast ulan att ta steget fullt ut - vill ni hålla dörren öppen även för de lidigare koncentrationsområdena, så all de skall få samma tillväxt som under 1960-lalel och en bil in på 1970-talel.

Summerar man ihop detta finner man all ekvationen inte går ihop. Därför förstår jag myckel väl alt man på socialdemokratiskt håll inte kan göra något annat än en sådan markering som reservationen 10 innebär.

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsäiiniiigs- och regionalpolitik

Herr förste vice talmannen anmälde att herr Nilsson i Östersund anhållit alt till protokollet få antecknat alt han inte ägde räll lill ytterligare replik.

Fm HÖRNLUND (s):

Herr talman! De frågor som vi nu behandlar berör de flesta medborgare i vårt land, och den långa talariistan bekräftar väl också alt riksdagens ledamöter är intresserade av dessa frågor.

Rätten lill arbete och möjligheten alt få ett arbete är primära frågor för såväl män som kvinnor, för unga människor såväl som för dem som har kommit upp i en något högre ålder. Vi har en hög sysselsättning i vårt land, och vi kan konstatera all vi inte bara klarat all hålla en hög sysselsättning under de senaste lågkonjunkturåren utan också har lyckats öka anlalet sysselsatta under denna tid, vilket kan sägas vara en unik företeelse. Glädjande i detia sammanhang är också alt det framför allt är kvinnorna som tagit steget ut på arbetsmarknaden.

Att Sverige som ensam nation har lyckats klara detta beror naturligtvis yfterst på den förda politiken och på all vi på socialdemokratisk håll alltid haft den fulla sysselsättningen som ett absolut mål och utvecklat den ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken från denna grundsyn. Genom att vi under årtionden kunnat bygga ut de arbetsmarknadspolitiska insatserna har vi fått allt bättre möjligheter och ett bredare register för all snabbi sälta in åtgärder för alt förebygga arbetslöshet lika väl .som att söka bemästra de svåra situationer som ibland uppstår.

Utvecklingen under de senaste åren har således varit gynnsam när del gäller ökningen av antalet sysselsatta. Men ambitionerna har ökat år efter år, och del har blivit alltmer självklart att ytterligare planerade insatser måste lill för an undanröja återstående förvärvshinder och for att skapa en biittre

Nr 47 balans mellan landets olika regioner.

Torsdaeen den '- '" ''' sedan vi antog den första regionalpoliliska proposilionen.

16 december 1976 ' ''" konstatera att strävandena att skapa en bättre regional balans har

--------------- givit resultat. Tillbakagången i skogslänen har i huvudsak hejdats och i

Samordnad flera län vänts lill en ökning. Tillväxten av sysselsättningen i storstadslänen

sysselsäiiniiigs- och har dämpats, och som en följd av detta har befolkningsutvecklingen blivit

regioiialpolilik mer balanserad. Under 1960-talei lämnade netto mellan 10 000 och 15 000

personer per år det allmänna stödområdet, medan stödområdet hittills under

1970-ialei har haft nettoinflyitning.

Vi har alltså från vårt håll framhållit alt den förda regionalpolitiken har varit framgångsrik, men vi är också helt på del klara med alt det behövs en kraftfull fortsättning och en samordning mellan regional- och sysselsättningspolitiken. Tyvärr försöker nu de borgeriiga företrädarna alt spoliera en viktig del av det regionalpoliliska systemet, nämligen ortsplanen. Tydligen har centern pressat på och delvis fått igenom det som man förut varit ensam om. Det är nämligen väl känt att centern under årens lopp har krävt alt orisplanen skulle bort och ersättas av något som ingen riktigt vet vad det är - kanske inte ens centern själv. Men del är väl cenlerdrömmen om eil nät av livskraftiga småorter över hela landet som fortfarande spökar. Nu vet de flesta att vi har begränsade resurser i vårt land och alt vi måste använda dessa resurser på ett rimligt sätt. Det är också därför som vi från socialdemokratiskt håll motsätter oss all orisplanen luckras upp. Ortsplanen skall nämligen ses som en konkretisering av den långsikliga inriktningen på regionalpolitiken. Principerna för orisplanen och målet för densamma har vunnit allmänt erkännande från de allra flesta under länsplaneringsarbeiel. Det är allmänt vedertaget alt förutsättningarna för att nå de regionalpolitiska målen beträffande arbete, service och miljö varierar, inte bara mellan olika delar av landet utan också mellan olika orter. Olika servicefunktioner behöver olika stort befolkningsunderlag för att kunna ge effektiv service. Att del i varie län skall finnas etl väl utrustat centrum med väl utvecklad service, bl. a. i form av tillgång till högre ulbildning, en väl differentierad arbetsmarknad, etl väl utvecklat kullurutbud osv., borde vara en självklarhet för de flesta. Det är ju också en förutsättning för en god utveckling i länen över huvud taget och för all befolkningsramarna skall kunna hållas.

Ändå är det just mot primära centra som centern under årens lopp skjutit in sig. Jag har haft anledning all många gånger i de regionalpoliliska debatterna här hävda all även människorna i primära centra har behov av all känna trygghet i sysselsättningen och rätt att kräva arbete. Faktum är att det även i de större orterna kan uppslå väldiga problem genom större nedläggelser och strukturomvandling. Jag kan t. ex. peka på Norrköping och de svåra problem som uppstod där under l96()-talet. när en stor industri lade ner driften. Från samhällets sida gjordes då in.satser som jag betraktar såsom varande nödvändiga.

I dag står vi i Borås kommun inför gigantiska problem genom tekokrisen.
90 Jag skall inte gå närmare in på den frågan i dag - jag far väl tillfälle till

det i andra sammanhang - men jag måste ändå fråga: Kan del betraktas som orimligt att salsa ordentligt på sådana orlersom redan haren väl utbyggd service på många områden och som har ett stort bostadsbestånd, framför allt av nyproduktion, men där det saknas ett differentierat näringsliv? Del skulle vara ett kapiialslöseri av stora mått, om man skulle tvinga boråsarna att flytta i stället för att sälla in regionalpolitiska insatser på ort och ställe.

Nu har ju utskottet enhälligt fastslagit att det behövs fortsatta regionalpolitiska insatser i Boråsregionen, detta som svar på en socialdemokratisk motion som tar upp problemen i Västsverige. Men intresset för alt vi skall få behålla orisplanen lar sig också uttryck i de många motioner som berör just detta avsnitt, och de motionerna kommer i stor utsträckning från borgeriiga riksdagsmän. Del flnns tydligen också en och annan kall bland hermelinerna, eftersom centerpartisten herr Gustafsson i Stenkyrka gemensamt med min partivän herr Nilsson i Visby kräver all Visby skall bli ett primärt centrum. Jag har stor förståelse för dessa båda motionärers krav, eftersom jag inser all det skulle innebära många fördelar, inte bara för Visby ulan för hela Gotland, om Visby får tillgång lill högre utbildning, ett rikare kulturutbud och en mer differentierad arbetsmarknad. Del skulle kunna innebära att fler ungdomar stannar kvar på Golland, alt fler kvinnor får arbete osv. Jag tror del flnns anledning alt återkomma lill den frågan så småningom.

Vi har kunnat konstatera att utvecklingen av befolkning och sysselsättning har varit förhållandevis balanserad för de olika ortslyperna sedan ortsplanen kom lill, och den inomregionala balansen har förbättrats under 1970-talet - vilket inte heller den borgerliga majoriteten i utskottet kan bestrida. Inte ens centern borde ha skäl att klaga, eftersom befolkningsutvecklingen i kommuncenlra har varit överraskande positiv och genomgående ligger över länsstyrelsernas prognoser. Ortsplanen får också, som jag nämnde förut, ses som ett instrument för den långsikliga planeringen och inriktningen av regionalpolitiken.

Under årens lopp har vi gäng efter annan fått lyssna lill centerpartister som velat riva upp beslutet om ortsplanen. För några veckor sedan höll industriminister Åsling ett tal i Östersund, i vilket han förklarade all ortsplanen skall avskaffas. Nu säger man i utskottsbelänkandet: "Enligt utskottets mening har ortsplanen sin största betydelse när det giiller planeringen av skilda servicefunktioner." Detta lyder på alt man iiven i fortsättningen skall ha ortsplanen kvar.

Men vad blir det av en ortsplan om man samtidigt inte vill behålla systemet för hur en ort skall klassificeras? Det måste enligt min uppfattning leda till alt folkpartiet och moderata samlingspartiet traskar över på centerns sida och vill avskaffa ortsplanen. Jag måste fråga om vi i framtiden inie skall ha någon planerad utveckling, om det är meningen att allt skall få fiyta litet hur som helst. Vi har t. ex. slagit fast all del alltjämt finns goda skäl all låta de tillgängliga resurserna i huvudsak komma skogsliinen lill del, och då främst de inre delarna. Del är min förhoppning an även den borgerliga majoriteten verkligen ställer sig bakom denna uppfattning.

Men hur skall man klara en sådan stvrninc om inte beslutet om åigiirder

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Nr 47 och finansieringen av åtgärderna fallas på samma nivå? Del är över huvud

Torsdaeen den ''' luddigt resonemang utskoltsmajoriteten för när det gäller orts-

16 december 1976 Planen. Jag ställer därför den direkta frågan: Är det avsikten att slopa orts-

_--- —-------- planen eller inte? Vad vill ni från borgerligt håll komma med i stället?

Samordnad Är det centerns gamla dröm om etl nät av livskraftiga småorter över landet

sysselsäiiniiigs- och som skall realiseras? Skall primära och regionala centra sättas i strykklass?
regionalpolitik Visserligen tycks dock centern ha insett de ekonomiska realiteterna nu,

när man har kommit i regeringsställning. Av betänkandet framgår i en passus att man "väljer lösningar som är så decentraliserade som är praktiskt och ekonomiskt möjligt". Även centern har således sent omsider insett all del finns vissa begränsningar för hur långt man kan gå när det gäller alt sprida sysselsättning och service. Men hur rimmar detta med den samtidigt framförda åsikten alt någon form av servicegaranti bör införas? Skall man klara delta blir del inte lätt alt ha några begränsningar.

Herr talman! Från socialdemokratiskt håll har vi inte funnit anledning alt göra någon allmän omprövning av det system med ortsplan som riksdagen fattade beslut om 1972. Principerna och målen förortsplanen bör ligga fast. Det skulle vara djupt otillfredsställande om den fasta förankring som ortsplanen har redan nu i planeringssystemet, inte bara för de kommunala, regionala och statliga organen ulan också för industrin, handeln, organisationerna m. fl. intressenter, slopas eller förfuskas.

Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till samtliga reservationer till detta belänkande.

Under detta anförande övertog herr tredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr industriministern ÅSLING:

Herr talman! Centerpartiet har nu varit pådrivande i regionalpolitiken under mer än två decennier. Ofta har vi stått ensamma i våra bedömningar och krav. Efter hand har andra slutit upp på vår sida. Del vittnar dagens debatt om: Centerns riksplan från 1972 utsattes för mycken hård kritik. Den karakteriserades som orealistisk. När vi nu efteråt ser pä den utveckling som varit visar det sig alt vi angav en mycket mer realistisk målsättning än andra för t. ex. den region som är mest utslagsgivande för den regionala utvecklingen, nämligen Stockholmsregionen.

Skillnaderna mellan oss och den dåvarande regeringen låg inte bara i all vi hade en annan målsättning för t. ex. storstadsområdena. De berodde också på alt vi drog andra slutsatser av de rådande utvecklingstendenserna. Vi drog slutsatsen att siiualionen är 1972 var sådan all vi med de regionalpoliliska medel som föreslogs skulle kunna uppnå en mer decenlralisiisk utveckling än den socialdemokratiska regeringen trodde på. Utvecklingen har gen oss rätt.

Niir vi nu slår inför all granska den förra regeringens förslag lill framlida regionalpolitik måste jag konstatera all historien upprepar sig. Jag tycker sålunda inte all den förra regeringen i proposilionen 1975/76:211 drar de

rätta slutsatserna av vissa som jag ser det väsentliga inslag i den nuvarande utvecklingen. Detta gör att del, enligt min mening, återigen finns anledning att genomföra och verka fören mer decenlralisiisk politik utan alt dramatiskt ändra på de regionalpolitiska medlen. Jag skall la några exempel.

1972 års socialdemokratiska politik liksom 1976 års hade som viktig utgångspunkt att det bara är de större arbetsmarknaderna som kan erbjuda den differentiering som välutbildade ungdomar vill ha. Detta synsätt grundades, såvitt jag kan se, i huvudsak på erfarenheterna från slutet av 1960-lalet när del gäller ungdomarnas flyttningsbenägenhet och yrkesval. Vi var starkt kritiska till att ha den utgångspunkten 1972, och vi har under de år som gått fått stöd för den uppfattningen. Vi vet att ungdomens yrkesval har ändrats.

Material som redovisats av arbeismarknadsdepartementet i anslutning till bearbetningen av Länsplanering 1974 visade också på att ungdomarnas flyttningsvanor håller på alt ändras. Man fiyttar nu inte lika långt. Vår slutsals av detta är att ungdomarnas krav på arbetsmarknadens differentiering har minskat.

Kraven på arbetsmarknadens differentiering har minskat också av andra skäl. Insatserna när del gäller all förbäitra arbetsmiljön, öka jämlikheten mellan könen och minska löneskillnaderna mellan olika yrken gör del möjligt för allt fier att få sina krav på arbetet tillgodosedda även på mindre och inte lika väl differentierade arbetsmarknader.

Jag vill ange ytteriigare ett skäl till min slutsats all de regionala förskjutningarna de närmaste åren inte blir så omfattande. Den bygger på min erfarenhet av de första månaderna som ansvarig för regionalpolitiken i den nya regeringen. Jag tänker på de strukturförändringar som nu går fram över svenskt näringsliv. De drabbar även större förelag, och för den delen också större orter. Om dessa förändringar skulle tillåtas leda lill befolkningsomflyttningar i motsvarande grad skulle del krävas stora personliga uppoffringar av de inblandade, som är beroende av dessa företag. Dessutom Skulle det leda till all vi gjorde stora samhällsekonomiska förluster, eftersom man i alla de orter som nu berörs har ett stort nedlagt samhällskapital - väl utbyggd samhällsservice, goda bostäder osv.

Omsorgen om de enskilda människorna och önskan att även i fortsättningen utnyttja samhällskapitalet gör att vi måste lösa problemen där de finns. Det är den grundläggande principen för vår fortsatta regionalpolitik. Vi måste acceptera fortsalla strukturomvandlingar, men de måste ske inom ramen för den regionala struktur vi nu har. Regionalpoliliska, näringspolitiska och arbelsmarknadspolitiska medel bör göra detta möjligt.

Det är mot den bakgrund jag här skisserat som man skall se ulskottsmajoritetens uttalande att regionalpolitiken bör få en mer decenlralisiisk inriktning, att den bör förstärkas så all människorna i olika delar av landet ges allsidig sysselsättning och service och en god miljö.

Frågan om den framtida befolkningsfördelningen i landet är för centerpartiet en central regionalpolitisk fråga. Här får väl de justeringar som ulskollel anvisat vara lill fvllesi t. v.

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsäimings- och regionalpolitik

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Det största akuta problemet inom regionalpolitiken är emellertid den inomregionala utvecklingen. Här är ortsplanen del planeringsinstrument som den tidigare regeringen stannade vid. Utskottet har nu förordat all en utvärdering av ortsplanens framlida roll i samhällsplaneringen skall göras och föreläggas riksdagen. För att få underiag för en sådan som jag ser det mycket angelägen utvärdering kommer jag all föreslå regeringen all länsstyrelserna får i uppdrag an inom ramen för den fortlöpande länsplanering som nu beslutats analysera konsekvenserna av ortsplanen för det egna länet. Analysen skall omfatta såväl relevansen i de mål som är nedlagda i beskrivningen av de olika ortstyperna som ortsplanens reella slyrningseffekler. Avsikten är alt länsstyrelserna också skall analysera andra länkbara sätt att prioritera inom regionalpolitiken, grundade t. ex. på befolkningsutveckling, åldersstruktur, förvärvsfrekvenser, näringsstruktur och inkomslstruktur.

Delta är kriterier av det slag som centern har fört fram i den regionalpoliliska debatten och som bör göra del möjligt att skapa en bättre balans i de regionalpoliliska instrumenten än den som del nuvarande systemet har kunnat erbjuda. Tanken är all länsstyrelserna efter samråd med kommuner och landsting skall redovisa sina överväganden redan under hösten niista år.

Av väsentlig betydelse när del gäller den inomregionala balansen och skilda arbetsmarknaders sätt att fungera är i många delar av landet den fysiska planeringens utformning. Det är viktigt t. ex. att del sker en anpassning mellan lokaliseringen av bostäder och arbetsplatser å ena sidan och anordnandet av kommunikationer å andra sidan så all arbetsresorna inte blir onödigi långa. Erfarenheien visar att detta är en förutsättning för all bl. a. de gifta kvinnorna skall kunna delta i arbetslivet.

Enligt min mening bör del vara möjligt att åstadkomma en sådan anpassning utan att bostäderna koncentreras till arbelsplalsområdena - en anpassning i motsatt riktning måste eftersträvas inte bara i storstadsområdena ulan även i andra tätbefolkade områden. Det här är frågor som del primärt är kommunernas sak all besluta om, men här finns det också ett statligt ansvar. Jag kommer därför att ge länsstyrelserna i uppdrag alt som underiag för den kommunala planeringen och för trafikplaneringen göra en inventering av sysselsättnings- och resemöjligheler i vissa lokala arbetsmarknader.

I del här .sammanhanget vill jag också lägga några synpunkter på glesbygdsproblematiken.

I utskottsbelänkandet förs glesbygdsfrågorna på nytt fram i blickfältet. Det är något av ett tioårsjubileum. En första glesbygdsgrupp tillsattes nämligen år 1966. Den efterträddes av glesbygdsulredningen, som när den slutfört sitt arbete följdes av en inlerdepariemenial grupp som vid sin sida hade en referensgrupp med parlamentariskt inslag.

Detta långvariga arbete, som vi i den dåvarande oppositionen var med om all driva på, har gett många för glesbygden värdefulla resultat. Jag behöver i del här sammanhanget bara erinra om det statliga stödet lill kommunala sysselsältningsinsatser, bättre social service, dagligvaruförsörjning och skärgårdsföretag.

Nu måste enligt min uppfattning arbetet föras vidare med ökad kraft bl. a. för all la itu med den i utskottsbelänkandet på nytt aktualiserade frågan om_ "någon form av statlig garanti för alt upprätthålla servicen i vissa orter i de större glesbygdskommunerna". Arbetet bör emellertid inte inskränkas lill service utan också gälla för glesbygderna specifika sysselsättningsproblem. Där finns alltjämt stora olösta frågor att ta itu med.

För detta arbete behövs en något annorlunda organisation än den nuvarande. Jag överväger därför all - i stället för de båda grupper som nu finns - lill departementet knyta en särskild delegation, som skulle få lill uppgift all samordna och intensifiera glesbygdsinsatserna. I delegationen vill jag gärna ha med partirepresentanter men också representanter för glesbygdskommuner och landsting samt för andra organ som har nära kontakt med glesbygdsbefolkningen och dess problem. Genom en sådan delegation tror jag alt regeringen skulle kunna tillföras många värdefulla synpunkter och erfarenheter som grund för den fortsatta glesbygdspoliliken.

Utskottet är enigt om att stödområdesprincipen inte är tillräcklig för all skapa en regionalpolitik för hela landet. Jag vill dock betona att skogslänen, och främst de inre delarna av Norriand, fortfarande har del största behovet av insatser. Men regionalpoliliska insatser behövs också i andra delar av landet. Del möter vi exempel på snart sagt varje dag. Utskottsmajoriielen förutsätter därför att "ett system som bygger på andra kriterier än enbart geografiska avgränsningar kan utformas"'. Sysselsättningsutredningen har i uppdrag att se över den regionalpoliliska stödverksamheten, och det finns därför ingen anledning all gå in på en detaljdiskussion i detta sammanhang. Viljeinriktningen från utskottsmajorilelens och regeringens sida är klar. Det gäller att finna de tekniska lösningarna. På basis av sys.selsäilningsutred-ningens arbete avser regeringen all lägga fram ett förslag lill riksdagen i denna fråga senare under mandatperioden.

Ett viktigt inslag i lokaliseringspolitiken kan det samråd i lokaliseringsfrågor bli, varom överenskommelse mellan Industriförbundet och den gamla regeringen träffats. Alternativen för den nya regeringen har varit alt antingen fullfölja eller försöka gå ifrån den överenskommelsen. Jag delar här ut-skoitsmajoriietens uppfattning att verksamheten är värd alt fullföljas. Jag säger detta också mot bakgrund av den debatt som förts här i kammaren lidigare i dag. Låt oss pröva den här verksamheten och göra en utvärdering efter någon tid. Vi får då ta ställning till hur vi kan gå vidare.

Reservanterna menar alt det är en styrka alt representanter för socialdemokraterna och centerpartiet ställt sig bakom en lagstiftning om etableringskoniroll i den utredning som åberopats här lidigare. Ja. det kan kanske framstå som önskvärt alt införa etableringskoniroll efter en utvärdering av den pågående verksamheten. Men det kanske inte blir nödvändigt. Del är ju del reella resultatet av den här verksamheten som får bli vägledande för hur vi i fortsättningen skall hantera frågan. Vi kanske kan finna andra typer av insatser som är ännu effektivare. Del är därför onödigi all redan nu låsa sig för hur en eventuell lagstiftning kan komma att se ut. Vad är del som säger att den lagstiftning som skisseras i propositionen är den

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad svsselsälinings- och regionalpolitik

mesl lämpliga? Jag ifrågasätter delta. Låt i stället verksamheten med lokaliseringspåverkan få fortgå en lid! De erfarenheter vi då vinner bör ligga lill grund för den fortsatta debatten, och då står vi sannolikt på en stabilare grund och har ett bättre erfarenhetsunderlag att bygga de fortsalla övervägandena på.

För all behovet av sysselsättning i alla slag av orter skall kunna tillgodoses är det angeläget att lokaliseringspåverkan kan fullföljas också på den regionala nivån. Genom systemet för information mellan företag och samhälle får länsstyrelserna den information som de behöver för alt på den regionala nivån bedriva förhandlingar likartade dem som eiableringsdelegaiionen i industridepartementet skall bedriva på den centrala nivån.

Reservanterna har under en särskild punkt tagit upp den induslripolitiska planeringen. Jag vill i del här sammanhanget understryka behovet av ett väl fungerande samspel mellan industri- och regionalpolitik. Vad som nu händer i vårt svenska näringsliv inskärper ju angelägenheten av detta samspel. Den nya regeringen kommer som ett konkret uttryck för delta att samla industri- och regionalpolitiska frågor inom samma departement. De praktiska förutsättningarna för ett samspel mellan dessa områden ökar därmed.

Länsplaneringen kommer alt byggas ut, och industrin är naturligtvis en väsentlig part i delta arbete. Inom sysselsättningsutredningen övervägs hur del näringspolitiska inslaget i länsplaneringen kan förslärkas. Branschråden står inför vikliga uppgifter, och verksamheten kommer all intensifieras. Avsikten är all under mandatperioden lägga fram näringspolitiska program för fiera sektorer av näringslivet i samråd med branschråden, som här är myckel väsentliga organ för kontakt mellan näringsliv, fackliga organisationer och samhälle.

Jag har i del föregående nämnt att regeringen avser alt ge uppdrag lill länsstyrelserna på en rad punkter. Genom att landstingen nu får utse ledamöter i länsstyrelserna kan dessa uppdrag genomföras med än bättre politisk förankring i länen än tidigare. Jag tror alt det är en mycket viktig utveckling. Man skapar nämligen därmed större förutsättningar för all de åtgärder av skilda slag som en utökad planeringsverksamhet t. ex. ger upphov lill också får en bättre regional och lokal förankring, och det måste vara avgörande för effektiviteten i regionalpolitiken.

Utskottet har för sin del godkänt principerna för länsplaneringens framtida utformning. Jag har på denna punkt självfallet ingen annan uppfattning än utskottet. Emellertid hoppas jag all utredningsarbetet kring en vidgad länsdemokrali kan ske i en sådan takt all nästa fullständiga länsplaneringsgenomgång kan genomföras med etl breddal politiskt ansvar för landstingen.

Herr talman! Sammanfattningsvis vill jag betona att vi med dagens debatt och beslut tar etl väsentligt steg mot en samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik, som med ökad effektivitet skall användas för alt skapa en bättre regional balans och förbäitra möjligheterna för människorna att känna en reell trygghet i arbetet. Principiellt är del också ett betydelsefullt steg vi tar i dag. eftersom vi med detta beslut .skapar förutsättningar för en

vidare utveckling av regionalpolitikens instrumentarsenal och - vilket också är viktigt - en bättre anpassning till utvecklingen i skilda regioner av vårt land. Målet måste nu vara en effektivare regionalpolitik och sysselsättningspolitik i nära kontakt och intimt samspel med en aktiv näringspolitik.

Herr tredje vice talmannen tillkännagav att anslag utfärdats om sammanträdels fortsättande kl. 19.30.

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Hen INGEMUND BENGTSSON i Varberg (s) kort genmäle;

Herr talman! Jag kan instämma i vad herr industriministern sade i slutet av sitt anförande, all syftet med det regeringsförslag och det utskottsbetänkande vi behandlar är alt bygga vidare och effektivisera lokaliserings-och regionalpolitiken. Mycket i de länsstyrelseutredningar sorn industriministern här aviserade har jag ingenting att erinra mot, eftersom det också var tanken i regeringsförslaget som innehåller riktlinjer och mål som måste följas av praktisk handling.

Jag har emellertid etl par invändningar mot industriministerns ,'nförande. Det gäller talet om de lokaliseringssamråd varom frivillig överensk 'mmelse har träffats. Den uppgift som industriministern lämnade var ju mycket allvarlig, att man övervägde att antingen fullföOa eller gå ifrån den överenskommelsen. Jag vill fästa uppmärksamheten på att i detta hus har ju centerpartiet varit det som tillsammans med socialdemokraterna länge ivrat för alt få något bättre instrument, bättre möjligheter att påverka lokaliseringen. Syftet med överenskommelsen är att man skall kunna klara målet för regionalpolitiken, att få en rimlig chans att påverka lokaliseringen så alt man kan få sysselsättning lill olika delar av landet. Det är ju ändå samhället som har ansvaret. Ingen annan kan ta det på sig, och utan instrument kan inte samhällel fullföOa den uppgiften.

Nu kan den överenskommelsen bli ett bra instrument. Den påverkades ulan tvivel av omsländigheten, som jag nämnde tidigare i dag, all vi i detta hus hade en stor majoritet för någon form av lagstiftning på detta område. Skall företagen själva avgöra var de skall förlägga sin verksamhet, behövs inget instrument. Men samhället har ett primärt ansvar.

Vi kan redan nu säga att om denna överenskommelse inte leder till det resultat som jag hoppas att herr Åsling och jag är överens om att vi skall uppnå, måste man ha någonting annat att vinka med. Då är lagstiftning det enda som kan tänkas. Vad vi i den gamla regeringen ville göra var all tala om alt den lagstiftningen skall utformas på ett mycket enkelt sätt. Det var där vi ville ha riksdagens godkännande av en mycket enkel lagstiftning som är lätt att hantera. Klarar inte samrådet det mål som har uppställts skall man tillgripa lagstiftning.

Herr industriministern ÅSLING;

Herr talman! Jag kan utan vidare säga att jag delar herr Ingemund Bengtssons i Varberg uppfattning i den sista frågan. Det var också meningen i mitt anförande, alt om inte det lokaliseringssamräd som nu utvecklas mellan

7 Riksdagens protokoll 1976/77:478

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

näringsliv och samhälle ger den avsedda effekten måste man lagstifta. Jag förstår därför inte riktigt hur herr Bengtsson i Varberg kan anse all det var ett allvarligt påpekande när jag i milt anförande sade all valet stod mellan att fullfölja de intentioner som den gamla regeringen hade om ett frivilligt samråd med näringslivet och att gå en annan väg och bryta den överenskommelsen. Det är en självklarhet att man hade de två vägarna all väOa mellan. Vi valde vägen alt fullfölja den här tanken, därför alt vi ville inte, som vissa andra debattörer här i dag har gett sken av, avvisa den här metoden innan den över huvud laget hade prövats. Del är en självklarhet alt man nu skall avvakta resultatet av dessa lokaliseringssamråd. Där fövänlar jag mig naturligtvis att de 170 industriföretag som berörs av uppgörelsen skall göra sitt yttersta föran medverka och därmed också göra en lagstiftning onödig.

Hen INGEMUND BENGTSSON i Varberg (s) kort genmäle:

Herr talman! Om industriministern med sitt svar menar alt valet stod mellan denna överenskommelse och lagstiftning är jag nöjd med svaret, men så skall man väl inte fatta industriministern.

Det var en annan sak i herr Åslings intressanta anförande som jag gärna vill ta upp, nämligen det avsnitt som hade med ortsplanen att göra - den ortsplan som herr Åsling skulle göra sig kvitt. Del har nu stannat vid alt man skall göra en utvärdering.

Jag delar inte alls den uppfattning som industriministern förde lill torgs, nämligen alt vi inte längre behöver stora arbetsmarknader, ulan alt vi skulle vara i en situation där ungdomen är ointresserad av stora yrkesvalsmöjligheter. Det stämmer inte alls med det resultat som kommit fram i länsplaneringen. Jag menar alt det är oriktigt att gå ut och inbilla människor alt man kan klara jobben i varje liten by. Skall man salsa på alla orter i del här landet får man dåliga arbetsmarknader. Då får man ett litet urval av jobb lill ungdomarna. Då blir del bara ett fåtal jobb som man kan erbjuda. Har man däremot en större arbetsmarknad kan ungdomarna få väOa.

Meningen med orisplanen är ju att man i vane region skall ha åtminstone någon robust arbetsmarknad som inte är så känslig för förändringar som arbeismarknaden på orter med bara en industri. Länsplanen har klart visat alt del är så här man vill ha det. Man vill ha robusla arbetsmarknader här och var i länen - arbetsmarknader som tål förändringar och som kan erbjuda ökad valfrihet ål dem som bor där. Är del så att människorna behöver fiytta, behöver de inte flytta från norr till söder, ulan de kan flytta inom regionen. Ja, de kanske t.o. m. med bättre kommunikationer kan bo kvar och pendla till de stora robusta arbetsmarknaderna.

Syftet med orisplanen - det är jag rätt övertygad om - kommer att ligga fast även efter den utvärdering som herr industriministern har tänkt alt sätta i gång. Det kommer att bevisas att vårt resonemang kring ortsplanen är helt riktigt. Del måste vara så om vi skall kunna lösa de problem som vi är satta att lösa.

Herr industriministern ÅSLING:

Herr talman! På frågan, om alternativet lill den frivilliga uppgörelsen med industrin var lagstiftning, vill jag svara att del naturligtvis var ett av alternativen. Vi har förutsättningslöst prövat grunden för de förslag och åtgärder som den gamla regeringen har utvecklat. Herr Ingemund Bengtsson i Varberg får ha förståelse för all vi inte är så imponerade av alla de dispositioner och åtgärder som den gamla regeringen vidtagit och alt vi därför förutsättningslöst har prövat åtgärderna. Del har vi gjort också i det här fallet, och vi fann i detta sammanhang alt det var lämpligt att gå vidare på den inslagna vägen.

När det gäller ortsplanen har utskoltsmajoriteten gjort ett logiskt ställningslagande. Inte heller ortsplanen kan man avveckla utan att ha prövat vad som är bra i den. Del kan ju finnas en del inslag som är bra. Den har haft sin lid, tror jag. Jag tror inte att den tillhör de framtida regionalpoliliska instrumenten utan all den måste ersättas av andra. Men innan vi avvecklar detta system får vi väl lov att pröva del - det är del vi skall göra med länsstyrelsernas hjälp.

När man mött hen Bengtssons partivänner ute på fältet har det nästan aldrig varit möjligt att fa etl konkret ställningstagande lill vilka orter som socialdemokratin vill slå ut. Man har alltid velat prioritera vissa orter, men vi har aldrig fått ett ställningstagande till vilka orter man vill slå ut, och det är ju så alt säga den andra sida av etl ortsplanesysiem, om man fullföljer det in absurdum.

Herr talman! Vi kan naturligtvis länge diskutera frågan om ungdomens förändrade attityd till arbeismarknaden. Men del finns en ny tendens -och den är väl dokumenterad - hos dagens ungdom att värdesätta boen-demiOön högre än tillgången lill en rikt differentierad arbetsmarknad. Den tendensen tror jag inte herr Bengtsson i Varberg kan ifrågasätta. Självfallet är det en strömning i tiden som vi måste beakta. Den minskar trycket på oss alt åstadkomma stora arbetsmarknader, med de negativa konsekvenser det å andra sidan kan ha.

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Herr tredje vice talmannen anmälde att herr Ingemund Bengtsson i Varberg anhållit att till protokollet få antecknat alt han inte ägde rätt lill ytterligare replik.

Hen FAGERLUND (s):

Herr talman! Diskussionen här i kammaren i dag blir lång, och det kanske beror på att diskussionen i utskottet var så myckel kortare. Skrivningarna i majoriietsbetänkandet har tillkommit, inte genom diskussionerna i utskottet utan inom den borgeriiga ulskoltsgruppen. Jag tror inte det har varit lättare att komma överens i den lilla borgerliga gruppen än det varit all komma överens inom hela ulskollel föreden 19september 1976! Del lycker jag mig kunna utläsa av skrivningarna på de områden där de borgerliga partierna varit oense i det förflutna. Jag bar blivit styrkt i min uppfattning efter alt ha jämfört industriministerns och fru af Ugglas syn på lokalise-

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

100

ringssamrådel.

Enligt herr Åsling är det ett viktigt instrument, värt att fullföljas. Han säger alt man skall diskutera hur vi kan gå vidare och medger att det kan framstå som önskvärt att införa etableringskoniroll. Har herr Åsling med sig de andra partierna i denna uppfattning? Av fru af Ugglas anförande framgick det att det var enbart på grund av att del fanns en överenskommelse som man över huvud tagel hade tagit det här stegel.

Debatterna om vår framtida regional- och sysselsättningspolitik tilldrar sig alllid stort intresse. Del är naturligt. Under den socialdemokratiska regeringstiden i vårt land har parollen om rätt till arbete för alla omfattats av fler och fier människor. Ja, i dag kanske t. o. m. alla anser att detta krav är berättigat. Däremot finns del väl fortfarande skillnader i uppfattningen om hur detta skall ordnas. En°del borgerliga politiker talar fortfarande om att de självläkande krafterna skall ha ansvaret och alt människorna skall sätta sin tro lill del enskilda näringslivet när del gäller alt ordna arbete, bostad, service och utkomst.

Men när vi diskuterar frågan i riksdagen finns det ingen som anser all vi icke skall ha en sysselsättnings- och regionalpolitik genom samhällets försorg och som samhället har ansvaret för. En av de stora vinster som vår politik under efterkrigstiden har medfört är just all alla nu betygar sin uppslutning kring samhällets ansvar för att vi för en politik som skall ge alla arbete. Men då måste man jämt och ständigt ha i minnet att härför krävs ett starkt samhälle och etl samhälle som är berett att ta de kostnader som detta för med sig.

Jag skall, herr talman, endast ta upp ett par frågor kring de reservationer som vi socialdemokratiska ledamöter har fogat vid betänkandet. Men låt mig böria med att ställa en fråga. Jag ställer den inte lill herr Stridsman, för han hade två möjligheter all svara herr Nilsson i Östersund på samma fråga - herr Stridsman tillhör ju styrelsen för AMS, och jag vet inte om han har varit motståndare lill något lokaliseringsbidrag lill orterna inom del allmänna eller del inre stödområdet. Jag ställer i stället frågan lill herr Svensson i Skara; Vilka orter i Sverige har fått för myckel lokaliseringsstöd? Jag tror alt delta är en ganska väsentlig fråga. För skriver man detta har man väl menat någonting med del.

I den regionalpolitiska debatten för på dagen fyra år .sedan sade nuvarande utrikesministern fru Söder följande: ""Enligt centerns förslag skall målsättningen vara all länel får behålla sitt födelseöverskott och att samhällsplaneringen skall inriktas efter detta."" Det gällde i det sammanhanget .B län.

1 dagens belänkande skriver regeringspartierna följande - herr Nilsson i Östersund har lidigare citerat det, men jag gör det en gång lill:

■"Bedömningarna av den framlida utvecklingen i storstadslänen är osäkra. Utskottet anser sig dock kunna godta all de föreslagna befolkningsramarna för storstadslänen läggs till grund tor planeringen under förutsättning alt denna primärt inriktas på de undre delarna av ramarna. En sådan inriktning stämmer för Stockholms län överens med de utgångspunkter landstinget

i länel använder i sin planering.""

1 de befolkningsprognoser som ligger lill grund för propositionen ligger utöver födelseöverskottet en beräknad netloinvandring på 10 000 per år. Herr Stridsman säger att vi från socialdemokratiskt håll inte är redo att dämpa tillväxten i storstadslänen, och även herr Åsling var inne på liknande tankegångar. All vi har minskal tillväxten i storstadslänen är ju en föyd av den regionalpolitik som vi har fört. Jag för min del tycker att del är bra, men erkänn då att del är regionalpolitiken som har gjort all vi kunnat dämpa tillväxttakten och vill dämpa den även i fortsättningen. Vad innebär del när ni nu säger att planeringen i storstadslänen skall ligga på del lägre talet? Jo, det innebär att förhållandena lill länsstyrelsernas prognoser blir följande.

I AB län hade länsstyrelserna en prognos på en ökning med 60 000. Ni vill ha en ökning på 35 000, alltså en differens på 25 000.1 M län är länsstyrelsens prognos 20 000, och det minskas i ulskottsmajoritetens planeringsial med 20 000. I O län slutligen vill ni öka befolkningstalet med 5 000, men länsstyrelsens prognos ligger på 20 000, alltså en differens på 15 000.

När man talar om dessa tre län låter det som om siffrorna gällde enbart Siockholm, Göteborg och Malmö. Men planeringsramarna gäller ju också andra orter i dessa län. Varför talar ni inte i detta sammanhang om Norrtälje och Östhammar, om Strömstad - som t. o. m. ligger inom det allmänna stödområdet - och Orust, om Trelleborg och Höör? Vilka styrmedel skall regeringspartierna tillgripa för att hålla befolkningen nere på denna nivå? Sedan vi antog den nuvarande planeringsramen har de tre storstadslänen haft en nettoutflyttning på 10 000 människor. Likväl har folkmängden i dessa tre län ökat på grund av födelseöverskott och invandring. Har ni i regeringspartierna något recept på hur detta skall kunna stoppas? Skall ni förbjuda att del föds barn eller skall ni flytta ut folk? Jag är faktiskt intresserad rent personligt av att få ett svar på den frågan. Jag har två barnbarn i Stockholmsområdet - inte i själva Stockholm - och jag vill fråga om ni tänker fiytta dem någon annanstans för att kunna bibehålla det tal ni angivit? Och varför har centern gått ifrån den uppfattning som fru Söder gav ullryck för den 16 december 1972, nämligen att Stockholm skulle fl behålla sitt födelseöverskott?

Utskotiet säger i sitt betänkande att centrala uppgifter beträffande den regionala planeringen bör föras över på landstingen och att redovisning och förslag skall föreläggas riksdagen. Vad hjälper del när man går ifrån de regionala organens planeringsnivåer? Är det detta som ligger i del uttryck som saknas i detta betänkande men som alltid tidigare har förekommit, nämligen ett "så långt som möjligt decentraliserat samhälle"? Innebär del att de regionala organen gärna får uttrycka en vilja och sälta upp ett tal men att vi sedan här i riksdagen skall besluta vilket talet skall vara?

I riksdagsdebatten den 24 april 1975 ställde fru af Ugglas en fråga lill centerpartiet med anledning av dess reservation under rubriken "Åtgärdsprogram för Stockholms län". Fru af Ugglas sade först alt hon inte blev klok på reservationen - och jag blir inte klok på del här, så på den punkten

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

101

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

102

är vi överens. Sedan ställde hon frågan: "'Är del på grund av sin positiva eller sin negativa inställning lill Siockholm som centern har reserverat sig på denna punkt?"

Nu vill jag ställa samma fråga lill fru af Ugglas - hon är inte inne i kammaren, men jag gör del i alla fall: Är den här skrivningen i utskoiis-belänkandet ett utslag för de borgerliga partiernas negativa syn på berörda län -jag tänker inte bara på Siockholm ulan även på Göteborg och Malmö - eller ligger det något positivt i att ni ändrat uppfattning från 1975 och fram till nu?

Sedan några ord om ortsgrupperingen, som redan varit uppe i diskussionen. Planen för den regionala strukturen lades fast år 1972. Ortsplanen är en del av denna plan. Bakom planen stod en mycket bred riksdagsmajorilet. Endast två partier, som man i regionalpolitiskt hänseende kan beteckna som ylteriighelspartier - centern och vpk -, gick emot planen. Om del skall vara någon mening med ett sådant instrument som ortsplanen, måste planens inriktning vara långsiktig. Man bör inte ändra och plottra i den med korta tidsmellanrum.

Mot denna bakgrund måste man ställa sig undrande inför de borgerligas inställning. Å ena sidan behåller man orisplanen och går t. o. m. med på att bygga ut den med kommundelscentra, någonting som socialdemokraterna föreslog redan i våras. Å andra sidan vill man göra en omedelbar och fullständig utvärdering av planen. Man tänker sig att statsmakterna redan våren 1978 skall pröva frågan på nytt. Hur går del här ihop'' Hur tror man att en ortsplan skall kunna fylla sin funktion, om man undergräver den genom ett uttalande om utvärdering m. m.' Är del f ö. med majoritetens inställning rimligt all nu införa en ny ortstyp, nämligen kommundelscentra? Svaret pä denna fråga är självfallet nej. Att del är del rikliga svaret framgår f ö. av det anförande som Jan-Ivan Nilsson höll här i kammaren i dag.

I frågan om ortsplanen framgår regeringspartiernas splittring klart. Den är bara etl av tecknen på de grundläggande åsiktsskillnaderna inom regeringen i de regionalpoliliska frågorna. Centern har alltid varit en ensamvarg i regionalpolitiken. Ingen inbillar sig - inte heller jag - alt här har skett någon sinnesförändring. Frågan är bara: Skall centern sluka de oskyldiga lammen m och fp, som man nu skall samarbeta med? I varje fall blir del nog svårt all få etl harmoniskt samarbete mellan dessa tre partier.

Del tragiska är all denna splittring kommer att gå ut över vårt lands befolkning. Regionalpolitiken och därmed sysselsättningspolitiken kommer att stagnera till följd av regeringspartiernas handlingsförlamning.

Herr Åsling framhåller alt del finns andra länkbara sätt att ordna ortsgruppering, arbetsliv, näringsstruktur, åldersfördelning m. m. och alt länsstyrelserna skall sköta detta. Ja, gör gärna någonting men tala då om huruvida vi skall ha en orisklassiflcering.

Orlsklassificeringen framhålls ofta som en orsak till all glesbygden avfolkas. Men det finns också en annan orsak som inte har kommit fram. Jag har tittat på alla län men plockat ut tre, som jag vill säga någonting om.

I Kronobergs län har mellan 1970 och 1975 två nya tätorter tillkommit, medan sju andra orter har haft en sådan tillväxt alt de har prövats men inte nått upp lill 200 invånare. I dag torde ett par tre av dessa orter redan fylla kravet på all vara tätorter. I Jämtlands län har fyra orter tillkommit, medan tre har försvunnit. Även där har man prövat sex andra orter. I Västerbottens län har fem nya orter tillkommit, medan tre har minskal så att de inte längre räknas som tätorter. Sex andra orter har prövats, vilket visar alt man har en tillväxt.

Av detta framgår att den rena landsbygden minskar. Men det beror i mycket stor utsträckning på att människorna söker sig lill de små samhällsbildningar som redan finns. Dit flyttar de för att få bättre service och kanske mer mänsklig kontakt, komma närmare affärer o. d. Den utvecklingen är förmodligen riklig.

Till slut vill jag ställa en direkt fråga lill herr Åsling, som så mycket pratar om decentralisering i regionalpolitiken. I direktiven till utredningen om kommunal ekonomi slår ett par rader, som jag vill citera i detta sammanhang: "Kommittén bör även pröva kostnadsfördelningen mellan stat och kommun." Det skall den givetvis göra, men sedan kommer en viktig mening; "Till grund för denna prövning bör ligga principen all den som har kostnadsansvaret också skall ha beslutskompetensen." Jag frågar: Skall denna regel gälla också regional- och sysselsättningspolitiken?

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings-och regionalpolitik

Herr NILSSON i Tvärålund (c) kort genmäle:

Herr talman! Herr Fagerlund använde en stor del av sin tid lill all påvisa hur nuvarande regeringspartier är oeniga i det föreliggande betänkandet, fastän vi har enats på alla punkter. Det är ett ganska konstigt resonemang. Det får naturligtvis stå för honom själv, med den trovärdighet det kan ha.

Vidare kritiserade herr Fagerlund alt ingen talare ännu nämnt sådana orter som NorrtäOe och Östhammar. Jag ber all få hänvisa lill del anförande som herr Gransledl kommer att hälla. Jag tror att han kommer att tala om just dessa orter.

När det gäller andra frågor som herr Fagerlund log upp vill jag än en gång påpeka all de förslag som vi framlägger i betänkandet innebär en mer differentierad regionalpolitik, som lar hänsyn till skilda förhållanden inom en och samma region.

Ett av de stora problemen inom regionalpolitiken nu är ju den obalans som finns i många län, inte minst inom stödområdet.

Låt oss säga all en ort inom stödområdet är den mest expansiva i hela Sverige. Skall den orten i fortsättningen ha regionalpolitiskt stöd? Del är den hypotetiska fråga som vi har ställt. Det flnns exempel på all orter inom stödområdet under kortare tider har varit de mest expansiva i hela landet. Skall dessa orter under den perioden ha regionalpolitiskt stöd?

Nu gäller det ju åtgärder för alt uppnå balans inom regionerna, och här kommer frågan om Östhammar kontra andra orter i Mellansverige in, liksom frågan om inomregional balans i hela landet.

103

Nr 47

Jag vill klargöra detta med anledning av den fråga som hen Fageriund har ställt och som han inte ansett sig ha Ull svar på, även om svaret borde

Torsdagen den

16 1' mher 1976 '' ''änigått av de skrivningar vi har gjort i utskolisbelänkandet

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

104

Fru AF UGGLAS (m) kort genmäle;

Herr talman! Vilken syn har ni? undrade herr Fagerlund med anknytning till befolkningsramarna. Jag trodde faktiskt alt synen var gemensam för våra partier, herr Fageriund, nämligen alt den gynnsamma regionalpolitiska utvecklingen skall fortsätta och att vi skall trygga arbete, boende och service i alla delar av vårt land.

När del gäller situationen i Stockholms län som tydligen ligger herr Fagerlund varmt om hjärtat - och mig med som infödd och boende stockholmare - kan jag tala om att jag har haft en god och nära kontakt med mina kolleger i Stockholms läns landsting, ett organ som jag hoppas skall få ännu mera alt säga till om i framtiden, och diskuterat de planeringsial som vi nu riktar in oss på. Vi har talat om den undre delen av de ramar som utskotiet föreslår, dvs. 1 530 000-1 560 000, och mina kolleger i landstinget försäkrar mig att det här ger dem en god möjlighet all klara sin planeringsberedskap inför 1985.

Tyvärr visar väl den aktuella planeringen i Stockholms läns landsting alt det är risk för alt man flr arbeta med ännu lägre befolkningstal än jag har nämnt alt utskottet föreslår till riksdagens godkännande. Den aktuella planeringen gäller 1982, och man kan alltså mycket väl överblicka utvecklingen fram lill 1985.

Herr industriministern ÅSLING:

Herr talman! Hen Fagerlund ställde en direkt fråga till mig, om jag delar den uppfattning som kommit till uttryck i direktiven lill den kommunalekonomiska utredningen. Det gör jag obetingat, men samspelet mellan skilda samhällsorgan är ju av grundläggande betydelse för möjligheten att utveckla en aktiv regionalpolitik. Mot den bakgrunden är ansvarsfördelningen inte ovillkoriig, utan den måste grundas på de reella förutsättningarna till delegation av uppgifter och samspel mellan myndigheter på olika nivåer.

Låt mig sedan göra en allmän kommentar lill vad herr Fagerlund sade beträffande utvecklingen i storstäderna. Hen Fageriund måste när del gäller Stockholms län ha grundat sitt omdöme på länsstyrelsens prognoser. Del låga födelsetal som nu gäller för Stockholms län gör att det behövs ingen utflyttning för att man vid planeringen skall kunna inrikta sig mot den nedre delen av ramen. När del gäller planeringstalen i övrigt i landet är det förfarande som utskoltsmajoriteten har vall ett uttryck för en klar regionalpolitisk vilja. Man har alltså valt all konkretisera sina regionalpoliliska mål genom att inrikta sig på mera precisa planeringstal.

Den naturiiga kommentaren lill herr Fageriunds inlägg är att herr Fagerlund uppenbariigen inte tror på de planeringsramar som här flnns. Man måste väl ändå mena något allvar även på socialdemokratisk sida med de övre delarna av ramarna. Här gäller det då att finna ett mera konkret uttryck

för den politiska viljan lill insatser.

Jag tror inte, herr Fageriund, all ortsplanesystemel i och lor sig är den primära orsaken lill glesbygdens avfolkning. Jag är övertygad om att ortsplanesystemel nu har kommit in i ett stadium där vi bör utvärdera det. Del finns anledning all allvarligt överväga hur man skall finslipa den regionalpoliliska medelsarsenalen. Enligt min uppfattning är ortsplanen ett alltför grovmaskigt instrument för all kunna ge avsedd effekt med de regionalpolitiska ambitioner som vi har för framtiden.

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsäiiniiigs- och regioiialpolilik

Hen FAGERLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte fortsätta alt fråga vilka orter del gäller. Jag får bara lill svar något allmänt om att det kan vara de mest expansiva inom hela landet. Man kunde ju lika gärna säga rent ut vilka de är. Men jag skall inte fortsätta den debatten, jag kan ju hoppas att herr Svensson i' Skara kommer och talar om det sedan.

Fru af Ugglas säger att Stockholms län ligger henne varmt om hjärtat. Varför pratar man bara om Stockholm? Det gäller inte bara Siockholm, utan det gäller vad vi har klassificerat som storstadsområde, nämligen AB län, M län och O län. Det gäller alltså hela län.

När jag nämner några orter i dessa områden är del inte för all ta upp just deras speciella synpunkter, utan det gäller hela diskussionen omkring alt ordna en bättre strukturell fördelning av arbetsplatser, service och bostäder. Då måste vi också se till att hela länen kommer med i bilden.

Fru af Ugglas säger vidare all hon har en planeringsnivå mellan 1 530 000 och I 565 000. Jag behöver väl inte läsa upp en gång till vad fru af Ugglas har skrivit under, alt primärt skall man planera efter den lägre ramen. Varför tar hon då med den högre i det här sammanhanget?

Jag är lacksam för herr Åslings svar alt beslutsfunktionen bör ligga där del ekonomiska ansvaret ligger. Hela denna proposition bygger på ett samspel mellan kommuner, län och stal. Det är ett samspel mellan fackliga organisationer och näringsliv som måste förfinas och utvecklas. Där är vi fullständigt överens. Jag tror all folkrörelserna har en mycket stor betydelse när del gäller all forma vår regionalpolitik.

Herr Åsling hänvisar lill alt vi nu har låga födelsesiffror. Det gäller hela landet. Skall jag tolka herr Åsling så att vi bör ha kvar dessa låga födelsesiffror för att klara den lägre gränsen när del gäller storstadslänen?

Hen SVENSSON i Skara (m):

Herr talman! De regionalpoliliska mål som utformades av 1972 års riksdag har därefter konkretiserats i ytteriigare etl antal beslut. Del övergripande syftet med alla regionalpoliliska åtgärder är, som herr Nilsson i Tvärålund redan påpekat i debatten, all förbäitra de enskilda människornas materiella, sociala och kulturella villkor. Jag kan konstatera all del råder total enighet om detta. Det har ju debatten redan visat.

För all nå dessa mål krävs en planering som upplevs .som effektiv och adekvat av de människor den berör. En av regionalpolitikens stora svå-

105

Nr 47

Torsdagen tlen 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

106

righeier är enligt min mening all förankra den hos den breda folkopinionen. Vad jag avser är all många människor upplever planeringssystemen lor sysselsättnings- och regionalpolitiken som alltför akademiska och svårgripbara.

Den enda framkomliga metoden för all motverka detta är all lora de regionalpoliliska besluten närmare de människor besluten handlar om. Planeringen får alltså inte göras så detaOerad, så definitiv, att enskilda människors, enskilda företags, enskilda kommuners och landstings olika möjligheter och ambitioner låses.

Regering och riksdag skall med regionalpolitiken ange ramarna för verksamheten. Men, herr talman, detaljplaneringen och verkställigheten bör skötas av kommunala och landstingskommunala organ, enskilda förelag och individer.

På länsplanet sker i dag den regionala planeringen i statlig regi. Staten förfogar även över de resurser som krävs för alt förverkliga planerna, som t. ex. huvuddelen av de allmänna kommunikationerna, anslagsfördelningen för vägbyggandet, näringslivsstödet och bostadsbyggandets låneramar. Länsstyrelsernas länsprogram blir normerade för länens utveckling av en stor del av samhällsservice, näringsinvesteringar etc. Därmed påverkas på ceniral nivå befolkningsutvecklingen, bostadsbyggandets omfattning, sysselsättningen och samhällsmiljön i övrigt.

Det är dessa förhållanden som aktualiserat principfrågan: Vilken instans skall ha det avgörande infiytandel över de regionala planeringsfrågorna' Ja, enligt ambitionerna an fånga upp, behandla och besluta om problemen så nära .som möjligt lill de människor frågorna berör, bör landstinget vara den rätta instansen. Av de direktvalda landstingsledamöterna kan dessutom ell politiskt ansvar för deras åtgärder utkrävas, vilket är en bärande princip i en demokrati.

En sådan ordning herr talman, bör enligt min mening åstadkommas genom ett deceniraliserat planeringssystem, där landstingen ges rätt alt formulera målen för regionernas utveckling och precisera länsmedborgarnas krav på siaismakterna.

Del är bl. a. moi denna bakgrund som regeringsförklaringen från den 8 okiober i år är en viktig utgångspunkt för utskottsmajorilelens ställningstagande. Jag citerar:

"En liinsdemokraiireform påbönas. Centrala uppgifter, särskilt vad gäller regional planering, överförs från de statliga länsstyrelserna till de folkvalda landstingen."

Ulskollel erinrar i sitt betänkande även om vad som sägs i regeringsförklaringen om förstärkning av den kommunala självstyrelsen. När länsplaneringsarbeiel genomförs och följs upp bör enligt utskottets mening större möjligheter ges medborgarna alt genom insyn och offentlig debatt påverka utvecklingen inom den egna regionen. Då dagens regionalpolitik kommer att påverka utformningen av vårt samhälle för lång lid framåt och vi inte med säkerhet kan förutsäga kommande generationers viirtle-ringar, såsom fru af Ugglas tidigare uttryckte saken, måste regionalpolitiken

ge ökat utrymme för flexibilitet och valfrihet.

Det är bl. a. mot denna bakgrund som man bör studera utskottets synpunkter på planeringssystemen, t. ex. planeringsnivåerna för länen och planen för utveckling av den regionala strukturen, dvs. läiorlsmönstrel. Del är viktigt att dessa planeringsnivåer inte läggs fast för långa lider så alt flexibiliteten begränsas.

Befolkningsramarna kan inte vara bindande. En anpassning till den faktiska utvecklingen måste rimligtvis ske. Ulskotlels skrivning på dessa punkter är, som jag ser det, en markering till förmån för en sådan anpassning. Befolkningsramarna i sig - det vill jag säga som svar till herr Nilsson i Östersund - för ju inte utvecklingen närmare de regionalpolitiska målen. Avgörande är de konkreta åtgärder som vidtas. Belblkningsramarna har sitt värde som planeringsinstrument.

Samma bedömning får enligt min mening också gälla planen för orts-strukturen. Att riksdagen sedan några år har faiial beslut om att vissa orter skall vara primära centra, regionala cenira, kommuncenlra etc. får inte innebära all den här indelningen en gång för alla ligger fast.

Servicenivån på olika orter måste självfallet vara olika. Varje ort i ett län kan inte förses med alla de funktioner som en viss klassificering anses innebära. Olika intressen finns givetvis för vad och för vilka former av service som skall lokaliseras till olika orter inom ell län. Utskottet framhåller i detta sammanhang hur viktigt det är alt beakta den uppgift som en ort har för sill omland. Man måste ta hänsyn till hur många människor som betjänas av den service som centralorten i fråga tillhandahåller, eller uttryckt med andra ord: Man måste beakta befolkningsunderlaget inom den klassade ortens infiuensområde.

Del lar inte heller vara så all statliga och regionala insatser begränsas lill orlersom t. ex. är klassade som primära cenira. Delar viktigt alt motverka risken för att orter som fåll en indelningsgrad som inte helt motsvarar de lokala förutsättningarna blir åsidosatta. Den formella indelningen får. som herr Wirtén också påpekade i sitt inledningsanförande, inte överbelonas eller - som utskottet uttrycker del - vara ensam avgörande för beslut om insatser. Det måste också ges utrymme för förändringar av planen när så är påkallat, t. ex. när en kommun kan påvisa att föruisiiliningarna har ändrats.

Som insirumeni för regionalpolitiken har dock planen för ortsslrukturen varit till nytta. Det vill jag gärna betona. Den inomregionala balansen och balansen mellan länen har i några avseenden blivit biillre. Den omfattande slaiislik, med bl. a. lägesbeslJimda uppgifter om arbetsmarknads-, bosiads-och serviceförhållanden, som tagits fram ur länsplaneringsmaterialei har blivit en tillgång för såviil offentlig som enskild planering. Del iir därför nalurligt all systemet skall utvärderas enligt utskottets förslag för all ytterligare kunna lörbiiiiras. Utvärderingen skall ske untler medverkan av regionala och lokala instanser med tanke på den förändrade beslutsordning som utskottet har förordat.

Målsäiiningen för länsplaneringen skall också vara all skapa tillgång för

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsätniiiigs- ut h regionalpolitik

107

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

108

alla människor lill arbete, service och god miljö. Detta mål kan nås genom bl. a. ett samarbete mellan tätorter av olika karaktär som inbördes kompletterar varandra. Ett uttryck för denna form av samverkan kan t. ex. modellen med flerkärniga primära och regionala cenira vara. En sådan lösning bör i första hand eftersträvas i län med en utpräglat decentraliserad tät-orlsstruklur. Det finns län där de offentliga myndigheterna med framgång decentraliserat sin verksamhet lill fiera orter och där man naturligtvis vill bibehålla en sådan slmktur.

En alltförslatisk och akademisk syn påortsmönslrei harenligl min mening medfört att planen inte har blivii allmänt accepterad. På sina håll upplever man all den inte stämmer överens med den faktiska strukturen. Särskilt gäller detta förhållande landsbygdslän med ell stort antal mindre tätorter. Det är därför inte förvånande att åtskilliga krav på förändringar i planen har rests. Många uppvaktningar har även gjorts i detta ärende. Nu föreligger inte mindre än lio motioner i frågan. Eftersom utskottet har förordat en länsdemokratisk beslutsordning i dessa frågor, har utskottet inte ansett det meningsfullt alt nu föregripa den omprövning som framdeles kan ske på länsplanei.

Genom att utskottet nu föreslår all landslingen skall få ell avgörande inflytande över den regionala samhällsplaneringen, kommer möjligheterna att göra avvägningar mellan ell läns olika delar under beaktande av lokala förutsättningar och förhållanden att öka.

Den föreslagna länsdemokratireformen innebär också all man skapar klarare arbetsförhållanden. Genom att planeringsansvaret läggs på landstingen elimineras risken för dubbelplanering mellan å ena sidan kommuner och landsting och å den andra sidan länsstyrelserna. Då bör det också vara möjligt att återge länsstyrelsen dess ursprungliga roll, dvs. som statsmaktens kontrollorgan.

Herr Fageriund riktade tidigare en fråga liil mig, och jag konstaterar all frågan är besvarad med de inlägg som sedan föOde. Frågan gällde vilka orter som hade fått för myckel stöd, och jag vill göra det påpekandet att den ordalydelsen inte flnns i utskottets belänkande.

Herr talman! Det länsdemokratiska reformarbetet måste fullföljas. De för länen och dess kommuner vikliga besluten bör fattas av det folkvalda organet - landstinget! Då först kan de myckel berättigade kraven på ökad insyn, information, ökat medinflytande samt på möjlighet till politiskt ansvars-utkrävande bättre tillgodoses. Del är inget tvivel om all samhällel planeras bäst om ansvaret faller på dem som har ett direkt naturiigt intresse av hur detta ansvar förvaltas.

En avgörande föruisäiining Ibr att målen för regionalpolitiken skall kunna uppfyllas är en framgångsrik ekonomisk politik samt aktiva åtgärder för all säkra en hög sysselsättningsnivå. Jag skall, herr talman, inte gå in på dessa frågor, utan jag kan heli instämma i det anförande som fru af Ugglas lidigare hållit.

Regionalpolitiken kan och behöver förnyas! Den förstärkning av regionalpolitiken som aviseras i regeringsförklaringen - och som herr Wirtén

citerade i sill anförande - kommer att ge besluten på den regionala nivån allt större betydelse. En konsekvens av detta blir att frågor som måste lösas på regional nivå också skall beslutas av folkvalda representanter. En fullt utbyggd länsdemokrati är därför en viktig förutsättning för en framgångsrik regionalpolitik.

Herr talman! Jag ber all få yrka bifall lill utskottets hemställan på samtliga punkter.

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsäiiniiigs- och regionalpolitik

I detta anförande instämde herr Fridolfsson (m).

Hen FAGERLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag sade inte att jag citerade direkt ur utskottsbelänkandet när jag ställde min fråga ulan jag försökte tolka vad utskottet skrivit: "Det är heller inte utan vidare klart all under senare år alla orter inom det allmänna stödområdet har varit i behov av stöd."

Jag kan inte få del till någonting annat än att några orter måste ha fått stöd som inte har varit i behov av del. Och nu, herr Svensson i Skara, när ni tagit upp den här frågan, så försök inte komma undan med alt säga att jag inte citerade direkt "ur boka" utan tala om vilka orter del är som inte varit i behov av stöd och som fått del.

Herr NILSSON i Östersund (s) kort genmäle:

Herr talman! Bara några ord om befolkningsramarna lill herr Svensson i Skara, som jag tycker höll ell myckel sympatiskt anförande.

Jag upprepar att den borgerliga utskottsmajorilelens skrivning skulle betyda all storstadslänen skulle öka med 40 000 människor fram lill 1985, skogslänen med 85 000 människor och övriga län med 88 000. Detta skulle innebära den största befolkningskarusell som vi upplevt i det här landet. Jag kan garantera att den statliga utflyttningen skulle komma i skymundan om man lyckades starta denna karusell med 85 000 människor som flyliar norrut.

Då vill jag ställa en fråga - närmast lill centerpartiet, men, all righl då, även lill moderalerna och den nya regeringen: Hur stämmer detta med den ideologi som ofta odlas om att människorna skall få tillfälle alt bo kvar på de platser där de är födda och inte irriteras av en massa flyttningar'' Här är det ju verkligen fråga om den stora flyttningsrörelsen, om man skulle kunna genomföra den befolkningsmålsätining som har skisserats i utskottsbelänkandet av den borgerliga majoriteten.

Det var bara det jag ville säga.

Herr SVENSSON i Skara (m) kort genmäle;

Herr talman! Jag vill återigen påpeka för herr Nilsson i Östersund alt det inte är belblkningsramarna som sådana som för utvecklingen närmare de regionalpolitiska målen. Del är de konkreta åtgärderna som är avgörande. Man kan inte förutsäga en bestämd befolkningsökning genom en viss åtgärd, än mindre öka befolkningen lill etl angivet befolkningstal. Möjligen kan

109

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsäimings- och regionalpolitik

man koppla en viss åtgärd till ell vissi antal nya sysselsättningstillfällen.

När det gäller den faktiska ökningen av befolkningen inom ell bestämt område är det en läng rad andra faktorer som påverkar utvecklingen och inte enbart de regionalpolitiska åtgärderna. Därför måste man se befolkningsramarna som en arbetsinriktning för planeringen av konkreta åtgärder.

Detsamma gäller, herr Fagerlund, systemet med utvecklingen av den regionala ortsslrukturen.

Herr NILSSON i Östersund (s) kort genmäle:

Herr talman! Del resonemang som herr Svensson i Skara för kan jag acceptera i stora drag. Jag tycker att del ligger mycket vett och förnuft i det.

Men då är det desto mer oförklarligt alt moderaterna kunnat binda sig för en skrivning när det gäller belblkningsramarna där man övergått från alt skapa intervaller till all skapa fasta befolkningstal. Del är det jag inte kan begripa.

Hen SVENSSON i Skara (m) kort genmäle:

Herr talman! Vi har godtagit de föreslagna ramarna för storstadsområdena, men vi har sagt alt det sker under förutsättning att man vid planeringen i första hand inriktar sig på de undre delarna av ramarna. Vi talar alltså fbrlfarande om ramar. När det gäller Stockholm innebär detta etl instämmande i det som kommit lill uttryck i Stockholms läns landstings planering.

Jag vill samtidigt understryka att befolkningsramarna är riktmärken för handlandet. Om inte annat kan de ha den funktionen all de förhindrar att man var för sig ute i länen planerar för en orealistisk befolkningsutveckling.

Fru BERGLUND (s):

Herr talman! Regional- och sysselsättningspolitiken har under en följd av år rönt ett stort intresse hos en stort antal människor i vårt land. Genom samhällets insatser pä del regionalpoliliska området har många människor fått en varaktig sysselsättning, hos andra har dessa väckt förhoppningar om all komma ut i arbetslivet, skapa sig en god försörjning och alt komma med i en social gemenskap.

För den enskilde individen är det av största betydelse att ha ett arbete. Arbetslöshet är ett mänskligt gissel, vars konsekvenser vi endast kan ana. Att tolerera arbetslöshet är förkastligt från både mänsklig och samhällsekonomisk synpunkt. Del är mer angelägel att del ekonomiska utrymme som finns används till investeringar i våra basindustrier, som kan trygga sysselsättningen för många människor, i stället för alt utnyttjas till större skattesänkningar för sådana som har arbete och god lön.

Herr talman! Jag har inte tänkt böria en skallediskussion, men jag kan inte underlåta alt nämna detta eftersom samhällsekonomin är av avgörande betydelse för våra möjligheter all driva en aktiv regional- och sysselsättningspolitik.

Om sysselsättningen är hotad sätter människorna sin tillit lill samhällel. I Norrbotten exempelvis har den privata industrin i stort sett svikit människornas förväntningar på arbete och utkomst - av de induslrianställda arbetar tre av fyra i statliga förelag.

Den förda sysselsättnings- och regionalpolitiken har varit positiv för länet. 1973 hejdades utflyttningen. Vid 1975 års folk- och bostadsräkning kunde man konstalera all värt län aldrig lidigare haft så många människor sysselsatta som då. Optimismen växte. Visserligen fanns en obalans mellan inland och kust, arbetslösheten var större än i andra regioner, speciellt kvinnor och ungdom hade svårigheter att komma ut på arbeismarknaden, men del fanns en positiv syn på framtiden och man hyste förhoppningar om alt öka sys.selsätiningen.

De senaste månadernas händelser har radikalt förändrat bilden.Våra basindustrier - gruv-, stål- och träindustri -har drabbats av avsällningspro-blem, ASSI och LKAB har anställningsstopp, NJA kommer alt minska sin arbetsstyrka med ca 1 000 personer, Luleå kommun kommer alt skära ned sitt bostadsbyggande. Allt detta betyder att många lusen människors sysselsättning är hotad. Arbetsmarknaden var ömtålig redan lidigare. Del krävs handfasta åtgärder från statsmakternas sida för all klara situationen. "Vänla-och-se-polilik"" får inte rasera vad man byggt upp under många år.

Det var många norrbottningar som flck en rejäl kalldusch, när en representant för den borgerliga regeringen i TV inte hade något annat förslag lill byggnadsarbetare som blivit uppsagda än att de skulle åka söderut. Delta råd oroade många-del var ett första bevis på att allt tal mot "flyttlasspolilik" från centerns sida var ord ulan innehåll.

Den borgerliga regeringen har visat en oroande passivitet i den situation som uppstått. Den socialdemokratiska riksdagsgruppen har deklarerat sina synpunkter och lämnat konkreta förslag.

Del är nödvändigt att planerna på att bygga ut råstålskapacileten vid Norrbottens Järnverk i Luleå fullföljs. Som NJA:s styrelse enhälligt har uttalat måste det i längden vara riktigt att en större del av järnmalmen förädlas inom Norrbotten. Del är därför arbetarrörelsens uppfattning att den utbyggnad av NJA:s valsverkskapacitel som NJA-slyrelsen aviserat snarast skall komma till stånd. Del är vidare arbetarrörelsens bestämda uppfattning all byggandet av Stålverk 80 skall påbönas senast vid den tidpunkt dä valsverket står färdigt. Det är viktigt alt utbyggnaderna i Luleå på alla sätt anpassas lill åtgärderna i den övriga svenska stålindustrin. Åtgärderna är en förutsättning fören positiv utveckling för såväl näringslivet i Norrbotten som stålindustrin i övriga Sverige.

Målet för svensk stålindustris produktion måste vara en ökad förädling och ell minskal beroende av importerat stål. För detta krävs all vi planmässigt tar lill vara alla våra resurser som ligger i människors kunnande, i anläggningar, råvaror och kapital.

Vidare framhöll mitt parti all del är angelägel all utredningsarbetet inom NJA och planeringsarbetet påskyndas. Den vikliga lönsamheisbedömningen

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad .sysselsättnings- och regionalpolitik

111

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

112

för NJA måste också vägas mot de samhällsekonomiska konsekvenserna och det ur regionalpolitisk synpunkt betydelsefulla engagemang som den statliga industrin svarar för i Norrbotten.

Invesleringsuppskoven vid NJA och LKAB gör det angeläget all stais-makternaslimuleras lill investeringar,som företag och inslilutionerskjulit på framliden eller f n. saknar medel lill. I del sammanhanget vill jag nämna förslag om lån lill LKAB för investeringar i kulsinterverk i Kiruna och krav på igångsättningar av nybyggnader vid tekniska högskolan i Luleå.

Jag vill här uttrycka min tillfredsställelse med att industriministern reagerat snabbt och positivi på förslaget om lån till kulsinterverket i Kiruna.

I utskottsbelänkandet behandlas också en motion av herr Petersson i Gäddvik angående gruvdrift i Kaunisvaara. Utskottet förutsätter alt arbetet med den samhällsekonomiska bedömningen bedrivs skyndsamt, så all avgörandet i frågan kan komma snart.

I går presenterade industriverket utredningen vid en presskonferens i Luleå. Enligt uppgifter i massmedia skulle den samhällsekonomiska bedömningen vara negativ. Gruvdriften skjuts på framtiden och andra alternativ skall sältas in för alt trygga sysselsättningen i Pajala kommun.

Jag vill inte närmare kommentera utredningen, som jag inte tagit del av. Däremot vill jag peka på en snabb och radikal sinnesförändring som har skett hos herr Stridsman; han kan närmast jämföras med del rytande lejonet som hastigt förvandlades till ett fromt lamm. Den I juni i är, då Kaunisvaara diskuterades i denna kammare, var han mycket angelägen om etl snabbi beslut om gruvdrift. Under valrörelsen fick man det intrycket att om centern kom i regeringsställning så var det bara all sätta spaden i marken och börja. Några månader senare yrkar herr Stridsman avslag i ulskollel när det gäller snabba beslut. Situationen i Pajala är inte bättre i dag än i juni eller under valrörelsen. Jag har fortfarande den åsikten att del krävs snabba åtgärder i Pajala kommun, som med all säkerhet är den kommun i vårt land som har de största problemen att brottas med.

Studerar man riksdagens protokoll finner man ofta reservationer och debattinlägg från borgeriiga ledamöter som i stort sett innebär, all "visst behövs del insatser, men inte detta ulan något annat"", utan att de preciserar vad det andra är. Det verkar som om detta andra skulle drabba också Kaunisvaara.

Ni har den politiska maklen. Alla era löften har väckt många människors förväntningar och krav. Nu är det tid att la fram alternativen. Jag ställer frågan: Vad är ert alternativ till gruvdriften i Kaunisvaara, det alternativ som industriministern talade om vid frågestunden den 25 november i år?

Herr Stridsman har talat om den politiska viljan i dag. Nu har ni möjlighet all i praktisk handling visa vad ni vill och kan.

Jag vill också i delta sammanhang ta upp den fråga som herr Nilsson i Östersund ställde tidigare men som vi inte har fält etl tillfredsställande svar på. Herr Fransson, som kommer efter mig, kanske vill tala om, vilka orter som har fått regionalpolitiskt stöd utan att vara i behov av det. Det är en väldigt viktig fråga för mig, eftersom den angår hela den region som

jag representerar här.

Jag övergår nu till att säga några ord om serviceförsöriningen i glesbygd. Inledningsvis yrkar jag bifall till den socialdemokratiska reservationen 9. Allteftersom lokaliserings- och regionalpolitiken har fått en central ställning i strävandena att skapa likvärdiga förhållanden för människor i olika delar av landet, har del också uppstått etl problem hur man skall tillförsäkra dem som bor i glesbygden en samhällelig service som motsvarar lidens krav.

För tio år sedan, hösten 1966, tillsattes en särskild arbetsgmpp för glesbygdsfrågor. Arbetsgruppen log bl. a. initiativ till inrättandet av de två gles-bygdskonsulentljänsterna i socialstyrelsen. 1969 tillsattes en glesbygdsutredning som övertog arbetsgruppens uppgifter. Glesbygdsutredningen avlöstes av en inlerdepartemenial arbetsgrupp och en pariamentariskt sammansatt referensgrupp. Dessutom barden regionala trafikplaneringen sysslat med glesbygdens trafikförsörjning, och distributionsutredningen har diskuterat bl. a. varuförsörjningen. Jag tar med denna korta historik för att visa alt det är många som under årens lopp varit engagerade i alt finna praktiska lösningar, komma med förslag och initiera försöksverksamhet på olika områden för att förbättra servicen i glesbygder. Kravet på statlig servicegaranti får bedömas mot den här bakgrunden. Jag vill betona alt av gmndläggande betydelse för levnadsförhållandena i glesbygden och möjligheterna där är de statliga åtgärderna för att främja sysselsättningen, vare sig det sker genom regionalpolitiska eller arbelsmarknadspolitiska insatser.

I propositionen framhålles att begreppet en tillfredsställande service inte är givet en gång för alla. Förändringar i tekniskt, ekonomiskt och kulturellt avseende, liksom förändringar i befolkningens ålderssammansättning, gör att servicebehoven förändras, nya behov kommer till och andra får mindre betydelse. Del är viktigt att serviceförsöriningen utgår ifrån människornas behov av service. Socialdemokraterna i utskottet ansluter sig lill detta.

Del kommunala skatteutjämningsbidragel har varit av avgörande betydelse för många av våra inlandskommuner när det gäller deras möjligheter att upprätthålla den kommunala servicen. Det är ofta så, alt en kommun med låg skattesats har höga kostnader lill följd av stora avstånd och ogynnsam åldersfördelning.

Del finns en rik provkarta på olika praktiska åtgärder, vilka vidtagits under årens lopp i syfte alt dels göra servicen mer lättillgänglig, dels stödja befintligt serviceutbud för all minska en spontan uttunning av utbudet. I redovisade rapporter kan man se all insatserna har gett resultal och alt utbudet förbättrats i framför allt del inre stödområdet.

Det råder inga delade meningar om behovet och nödvändigheten av samhällsinsatser, så att även människor i glesbygd flr en tillfredsställande service. Utskoltsmajoriteten och reservanterna är också eniga om att kommunerna skall ha planeringsansvaret. Del är i kommunerna man har kännedom om serviceförhållandena och de brister som människorna upplever. Vad vi reservanter inte biträder i majoritetsskrivningen är avsnittet om ser-vicegaranlier. Hur skall man praktiskt kunna få etl statligt garantisyslem

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

113

Riksdagens protokoll 1976/77:478

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

att fungera? Invånarna i en kommun har inte samma behov, inte ens invånarna i samma kommundel har det. Vilken statlig garanlibyråkraii kan fungera så, all den tillfredsställer människornas servicebehov i olika delar av våra glesbygder?

Indragning av skolor exempelvis förorsakar ofta mycket oro och bekymmer. Befolkningsuttunningen märks myckel snabbt inom skolområdet, eftersom det oftast är de unga som flyttar. Undersökningar i vårt län visar att en befolkningsminskning i inlandskommunerna med 10 "6 betyder all elevunderlaget i skolan minskar med 30 96. I vårt län har också den förändrade famiOestrukturen med fäne barn betytt alt många sl<olor lappat elevunderlaget. När man hade 10-12, ja, upp lill 17 barn i familjerna fanns det underlag för en skola i varje by. Nu när familjerna har etl eller tvä barn är svårigheterna på många håll stora. Sex kommuner i mitt län har skolor med enbart en klass i årskurs 1-6, och i många av dem är elevantalet under tio. Vilka styrmedel skall staten ha för att garantera ett visst antal barn i en by, så alt man kan fa en fungerande skola?

Jag kunde la exempel från andra områden och visa hur svårt del är att ge begreppet ""statlig servicegaranli"' något reellt innehåll. Det blir bara ord, så länge vi inte finner praktiska lösningar på problemen. Den nya glesbygdsgruppen, som industriministern aviserade, kommer troligen ganska snart underfund med att generella statliga garantier inte löser problemen.

Jag frågar också; Vad är det staten skall garantera? Är del större bidrag lill kommunerna'' Är del fier bussturer, mer kompletleringslrafik, driftbidrag lill butiker, eller vad är del fråga om?

Herr talman! Avslutningsvis vill jag understryka vikten av tillfredsställande service även för dem som bor i glesbygd. Kommunerna skall ha planeringsansvaret, man skall utgå ifrån individens behov av .service, insatser måste göras för att finna praktiska lösningar, och vi skall alla solidariskt bidra lill omkostnaderna.

114

Hen STRIDSMAN (c) kort genmäle:

Herr talman! Fru Berglund sade att hon var tillfredsställd med de åtgärder som industriministern har vidtagit när det gäller Norrbotten, och del noterar jag med tacksamhet.

Vad gäller Kaunisvaara vill jag säga att vi den 12 februari i år hade en interpellationsdebatt med dåvarande industriministern. Han ställde sig då tveksam till en gruvbrytning i Kaunisvaara. Han aktualiserade all man som alternativ till gruvbrytning skulle kunna tänka sig att la etl företag med 200 anställda förlagt till Pajala. Jag tyckte del var myckel intressant, och jag har upprepat frågan till förutvarande industriministern senare här i kammaren och, tror jag, även i valrörelsen, men jag har inte fått något svar. Jag förslår att del var ell förhastat löfte.

Sedan vill jag också säga att jag inte förstår att utskottet stannat för avslag när det gäller Kaunisvaara. Om jag läser rätt innantill har utskottet ansett all något initiativ inte är erforderligt. Samtliga i utskottet slår bakom del uttalandet - ingen har gått på avslag.

Fru Berglund hade älskvärdheten att smickra och kalla mig för etl rytande lejon. Den ende som jag känner lill i den här kammaren som haft samband med ell lejon är en viss partiledare, som i en djurpark fotograferats med en lejonunge i famnen. Jag vet inte om denna händelse inspirerat fru Berglund alt i sitt inlägg göra jämförelsen med etl rytande lejon.

Fru BERGLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är ledsen om jag sårade herr Stridsman med all säga att jag upplever hela den här sinnesförändringen så all ett rytande lejon har förvandlats lill ell fromt lamm. Del säger jag mot den bakgrunden att jag under valrörelsen lyssnade på herr Stridsman i olika sammanhang, där han hela tiden gav sken av alt det bara var att sälta i gång gruvbrytningen. Han har t. o. m. sagt alt vi har utrett tillräckligt. Jag skulle vilja citera vad herr Stridsman sade här i kammaren den 1 juni 1976 om SVETAB:s engagemang i Pajala:

"Del är välkommet om 200 personer kan få sysselsättning i Pajala kommun genom Statsföretags eller SVETAB:s försorg. Men jag vill inte att del skall sättas som ell alternativ till gruvbrytning i Kaunisvaara. Del behövs såväl gruvbrytning som ett SVETAB-föreiag eller ett företag från Stats-förelagsgruppen inom Pajala kommun."

Del sade herr Stridsman den I juni 1976.

Vi kanske inte skall diskutera brytningen i Kaunisvaara i dag, men jag tycker ändå att det finns all anledning att notera skillnaden mellan herr Stridsmans agerande i dag och för bara några månader sedan.

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Hen STRIDSMAN (c) kort genmäle:

Herr talman! Fm Berglund var rädd all hon hade sårat mig när hon kallade mig etl rytande lejon. Nej, jag borde väl snarast känna mig morsk när hon uttrycker sig på det sättet.

Till saken! Jag står fast vid vad jag sade i kammardebatten den 1 juni. Vi behöver ell förelag med 200 anställda till Pajala, som Rune Johansson lovade i en interpellationsdebatt den 12 februari i år. Vi skall inte ställa det som ett alternativ till en gruvbrytning. Jag vill se utredningen.

Vad jag har sagt om gmvbrylningen är följande.

När LKAB bedömde frågan om gruvbrytning i Kaunisvaara utgick man från en företagsekonomisk kalkyl som visade på en förräntning på ungefär 8 %. Den tyckte man var för låg. Dåvarande industriministern sade all man skulle behöva en normal avkaslningsränta på investerat kapital. När jag frågade vad normalräntan var for all fä företagsekonomisk lönsamhet fick jag inget svar. Dåvarande industriministern hänvisade bara till normal ränleavkaslning. Då sade jag: I sä fall får vi ta in även den samhällsekonomiska lönsamheten i bilden för att få en samlad bedömning.

Nu har vi fält den samhällsekonomiska delen kartlagd. Låt - som jag sade lidigare i dag - norrbottensdelegalionen lilla på det här, så får vi se vad vi kan göra åt det.

115

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Fm BERGLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall fatta mig helt kort.

Herr Stridsman säger att han har samma åsikt nu som han hade den 1 juni 1976. Herr Stridsman tillhör regeringspartiet, centern. Jag hoppas att han har respons för dessa åsikter i sin gmpp och i den borgerliga regeringen. Ni har nu den politiska makten, ni kan förverkliga era idéer och åsikter. Jag väntar med stort intresse på vad som skall hända i fråga om regionalpolitiska insatser i Pajala, Tornedalen och hela vårt län.

116

Hen FRANSSON (c);

Herr talman! Min avsikt är att beröra det avsnitt i utskottets belänkande som behandlar de ungas situation på arbetsmarknaden.

I centerns partimolion lill 1975 års riksmöte aktualiserade vi de här betydelsefulla frågorna och kunde konstalera alt trots högkonjunkturen under år 1974 hade ungdomarna ändå svårigheter att få arbete. Arbetslösheten var större bland ungdomen än bland andra arbetstagare. I motionen framförde vi förslag om att sysselsätlningsutredningen med förtur skulle behandla de ungas situation och påpekade också del angelägna i ett ökat samarbete mellan skola och arbetsliv. Riksdagen ställde sig bakom de tankegångar som vi framförde i motionen och gav regeringen detta lill känna.

Att ha etl arbete är en självklar rättighet i etl välfärdssamhälle och måste betraktas som en ceniral utgångspunkt för det politiska reformarbetet. Utan tvivel är kraftfulla åtgärder för att bekämpa ungdomsarbetslösheten också av stort värde för att förebygga sociala problem. Erfarenheter lyder på att en arbetslöshetsperiod som kommer i 15-17-årsåldern för ungdom som av olika skäl har lämnat utbildningen kan få förödande konsekvenser i framtiden. Man kan därför säga all sysselsättning, dvs. att ha något meningsfullt att göra, är av oerhörd betydelse för ungdomens utveckling. Dessutom torde insatser från samhällets sida i detta skede innebära alt samhällel i framliden inte behöver gå in med social rehabilitering i samma utsträckning som annars.

Del finns också anledning all påpeka att intensiva åtgärder fordras inte bara för att anpassa dessa ungdomar till arbetsmarknaden utan också for att anpassa lämpliga sektorer av arbetsmarknaden till dem. För all underlätta för unga människor att komma in på arbetsmarknaden fordras en långtgående samordning av insatserna från särskilt skolan och arbetsmarknadsmyndigheterna. Arbetsmarknadens parter har etl stort gemensamt ansvar för ungdomens introduktion på arbetsmarknaden. Alla ansträngningar måste göras för att uppnå målet all alla ungdomar som slutar grund- eller gymnasieskolan skall erbjudas arbete, praktik eller ulbildning.

I delta sammanhang finns del anledning hoppas på att den sittande gymnasieutredningen, som bl. a, skall utreda frågan om varvad ulbildning, myckel snabbt kommer med ell positivi förslag i den riktningen. För egen del tror jag alt ell sådant inslag vore mycket betydelsefullt och värdefullt för ungdomen. De åtgärder som har vidtagits från samhällets sida under det gångna året har varit av mera temporär karaktär och har tillkommit efter

förslag från den sittande sysselsätlningsutredningen.

I propositionen 1975/76:211 och i utskotisbetänkandet understryks vikten av alt eleverna i grundskolan fåren väl tilllagen studie- och yrkesorientering, sammanvävd med en praktisk arbelslivsorieniering. Jag vill understryka den stora betydelse detta kommer att få i del praktiska livet. De planeringsråd som skall inrättas i varje kommun fr. o. m. budgetåret 1977/78 kommer också att få en stor uppgift all fylla, och det är viktigt all man redan nu ute i kommunerna förbereder detta arbete på ett sådant sätt att det redan från starten blir ett reellt och fruktbringande samarbete för rådens verk-.samhel.

Antalet praklikplalser hos statliga myndigheter har redovisats i proposilionen. Av denna redovisning framgår au det f n. finns ca 5 000 praklikplalser tillgängliga, där man kan bereda arbetslösa ungdomar beredskapsarbete. Det är viktigt att man från samhällets sida gör en utvärdering av erfarenheterna av denna verksamhet. Utskottet har understrukit vikten av att det upprättas en plan för statsförvaltningen där man anger hur många praktikplatser vi kan räkna med i framtiden. Målsättningen och ambitionen bör naturiigtvis vara all man även ute i kommuner och landsting liksom på den privata sektorn upprättar liknande planer, som kan ställas till arbetsmarknadsmyndigheternas förfogande.

Jag har tidigare nämnt vikten av att nå målsättningen alt samtliga ungdomar skall kunna beredas möjligheter till arbete, praktik eller utbildning. Jag vill än en gång understryka delta. Det är viktigt att man från samhällets sida följer utvecklingen med största uppmärksamhet och vidtar de åtgärder som erfordras för all kunna förverkliga denna målsättning. Del kan då bli fråga om insatser av olika slag: stimulansåtgärder, praktikarbeten av olika slag, utbildning och beredskapsarbeten.

Så, herr talman, några ord om ersättningen vid halvskyddad sysselsättning. Stimulansbidraget för nyanställning av handikappade får enligt utskottets förslag en förstärkning, som är angelägen och värdefull. Genom den konstruktion som föreslås bör förutsättningarna för anställning av handikappade öka, eftersom stimulanseffekten är kraftigt förstärkt i initialskedet. Utskottet har enhälligt föreslagit en ändring i förhållande till proposilionen, nämligen den att bidrag skall kunna utgå även efter det fiärde året. Jag bedömer det som värdefullt all denna ändring har kommit till stånd. Här har anpassningsgrupperna ute på arbetsplatserna en viktig uppgift, eftersom den anställdes arbetsförmåga och möjlighet till placering på arbetsplatsen måste bedömas av de lokala anpassningsgrupperna. Det bör vara deras bedömning som ligger lill grund för om det skall utgå ersättning från samhället även i fortsättningen.

Pä ytterligare en punkt har utskottet frångått propositionen. Del gäller frågan om bidrag lill placering av redan anställd i halvskyddad sysselsättning. Här anser utskottet all ersättning skall kunna ulgå men alt det bör vara en restriktiv tillämpning. Även pä den punkten är jag övertygad om all utskottets ställningstagande är rikligt, eftersom det skapar förul-sätiningar att bereda arbetstagare arbete i halvskyddad sysselsättning.

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

117

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Avslutningsvis vill jag understryka vikten av alt del förs en sådan sysselsättnings- och regionalpolitik all det skapas förutsättningar för att bereda alla grupper i samhället möjlighet till allsidig sysselsättning, service och en god miljö, oavsett i vilken landsdel man bor.

Med detta, herr talman, yrkar jag på alla punkter bifall till vad arbetsmarknadsutskottet hemställt.

Fru LEIJON (s);

Herr talman! Sysselsättningspolitikens två övergripande mål är all dels undanröja hinder som står i vägen för dem som vill förvärvsarbeta, dels öka sysselsättningen så att arbete kan erbjudas alla som vill delta i arbetslivet. Jag tänker uppehålla mig vid det förstnämnda av dessa mål och särskilt ta Upp kvinnornas situation.

Arbetsmarknadspolitiken har omformats från att i huvudsak vara inriktad på att lösa de arbetssökande männens problem till all numera bli ell verksamt hjälpmedel även för kvinnorna. Med arbetsmarknadsutbildningens hjälp har tiotusentals kvinnor kunnat få arbete. Beredskapsarbeten, som förut var en i del närmaste exklusivt manlig angelägenhet, har under de senaste åren kunnat bli till stöd i besvärliga lägen också för arbetslösa kvinnor. Genom åtgärder som initierats av jämslälldhelsdelegalionen har många kvinnor kunnat få arbete - och bättre arbete - än som annars varit möjligt. Skatter och socialförsäkringar har reformerats för all bättre svara mot etl samhälle, där i de fiesta familjer även kvinnorna har ett arbete utanför hemmet.

Vi kan alltså peka på en rad åtgärder och reformer, som verksamt bidragit till att öka jämställdheten mellan kvinnor och män. Men fortfarande kvarstår stora skillnader-eller rättare sagt orättvisor-som inte kommer att utjämnas av några automatiskt verkande krafter ulan kräver ett planmässigt arbete inom skilda samhällssektorer.

I propositionen, som utformats efter socialdemokratiska värderingar, slås klart fast att huvuduppgiften för sysselsättningspolitiken under de närmaste åren måste vara alt medverka till att systematiskt bryta ner en läng rad hinder som stänger människor ute från arbetslivet.

Den borgerliga majoriteten tar i sin skrivning upp åtgärder för all underlätta övergången från skola till arbetsliv och för att anpassa arbetsplatserna. Men propositionen behandlar också en rad andra åtgärder för alt undanröja förvärvshinder. Om detta säger den borgerliga majoriteten: "Anledning för riksdagen att göra några uttalanden på grund av förevarande delar av proposilionen kan inte sägas föreligga."

Vi socialdemokrater framför i reservationen 3 en annan mening. Vi anser att utskottet i stället bort säga all del delar propositionens synsätt och utgår från att det blir vägledande i den praktiska politiken.

Ingemund Bengtsson tog i förmiddags upp en def av detta och ställde frågan: Finns det verkligen inte någon som är beredd att säga alt en förbättrad barnomsorg är en synnerligen viktig insats för all kvinnorna skall kunna delta i arbetslivet på samma villkor som männen''

Till det som den borgerliga majoriteten har hoppat över och inte tyckt

att del flnns någon anledning för riksdagen all nu uttala sig om hör också frågan om bebyggelseplanering. Bebyggelseplanering och jämställdhelspo-liiik hör nära samman. Men först på senare lid har detta ägnats något större intresse i samhällsdebatten. Diskussionen har mest handlat om hustyp och jämställdhet. Småhuset har fått klä skott för kritiken, men som påtalas i proposilionen gäller kravet på en förändrad bebyggelseplanering inte bostadsformen utan bebyggelsens lokalisering i förhållande till kommunikationer, arbetsplatser m. m.

Den snabba utbyggnaden av en rad nya småhusområden utan egna ar-belsplalser, ulan kollektivtrafik och med undermålig service överensstämmer inte med utan motverkar i stället målet all varje människa skall ha rätt lill ett meningsfyllt arbete. Del försvårar för föräldrarna all förena yrkesarbete med ell aktivt föräldraskap.

Konkurrensen kommunerna emellan om skattebetalarna tar sig ofta uttryck i att helt nya "glesorler"" utan arbetsplatser och service skapas. Del är frågor som t. ex. länsstyrelsen i Karlstad uppmärksammat. Man påvisar också alt förvärvslalen för kvinnorna sjunkit i ytterområden som lin karaktär av sovstäder.

Från slättbygderna i Skåne, från Halland, från Stockholms och Göteborgs omgivningar, från Värmland kan vi hämta många avskräckande exempel på bebyggelsestrukturer som går tvärs emot en rad av de mål som alla partier enats om för samhällsutvecklingen. Det socialdemokratiska kvinnoförbundets tidning Morgonbris ägnade problemen etl särskilt temanummer i våras. Etl exempel man log upp var Håbo kommun med tätorten Bålsla, 5 mil från Siockholm och Uppsala. Tre flärdedelar av invånarna bor i småhus. De flesta har sill förvärvsarbete utanför bostadsorten, oftast i Stockholm. Bara fyra av tio kvinnor förvärvsarbetar. Fler människor sjukskriver sig där än på andra håll.

Förespråkare för småhusorierna framställer dem ofta som bra för sammanhållningen i famiOerna. Men verkligheten talar ell annat språk. Skilsmässornas antal ökar i vissa kommuner där infiyitningen lill perifera småhus varit stor. Kungbacka är ell sådant exempel.

I de två betänkanden som i huvudsak ligger till grund för propositionen, nämligen "Arbete åt alla"" och ""Politik för regional balans"" ställs kravet all sysselsättningsaspekterna måste behandlas mer ingående i den planering som ytterst bestämmer bebyggelsens lokalisering. En satsning på en spridd bebyggelsestruktur skulle också, som sysselsättningsutredningen påpekar, leda till en fortsatt befolkningsavlappning från de mera glest befolkade delarna av landet. Del kan inte accepteras all de expansiva regionerna i södra och mellersta Sverige skall hämta manlig arbetskraft frän utlandet eller från glesbygdslänen och samtidigt ha en undersy.sselsälining bland kvinnor därför att man bygger på ell sådant sätt att kvinnorna inte kan ta sig till arbetsplatserna. Utredningarna ställer frågan om vi inte kan fiytta ut jobben till de många småhusorierna som nu byggts upp. Svaret blir nej. Staten som har ansvaret för regionalpolitiken kan inte rimligtvis ta på sig den gigantiska uppgiften att omlokalisera stora delar av näringslivet för att / ejieihand kor-

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

119

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

rigera den ur sysselsättningssynpunkt felaktiga ortsstrukiur som marknadskrafterna skapat.

Del man oftast nämner för att klara de negativa effekterna ur jämställd-helssynpunkt är en förbättrad kollektivtrafik. Och visst kan myckel göras här, men del är knappast realistiskt all räkna med alt vi skall klara de betydande kostnader som blir följden om alla de nya småorterna skall fä en rikligt bra kollektiv trafik. I alla händelser är del omöjligt om vi i rask takt fortsätter alt bygga sådana nya samhällen. Dessutom blir ju faktiskt konsekvensen all pengar förs över från dem som har litet lill de mer väl-situerade, för de nya småorterna har ingen allsidig sammansättning av hushållen. Tvärtom, de lågavlönade bor på andra ställen.

Herr talman! Dessa för vår framlida sysselsättningspolitik allvarliga frågor behandlas i proposilionen i ell av de avsnitt som den borgeriiga majoriteten i utskottet inte anser att riksdagen bör uttala sig om. Men i detta avsnitt finns inte bara redovisningar för den aktuella utvecklingen, ulan värderingar och ställningstaganden som enligt vår mening bör bli vägledande i den praktiska politiken.

Jag hade tänkt ställa en fråga lill ulskotlels ordförande, men eftersom han inte är här kan jag göra det till hans partikamrat fru Winiher, som har ordet efter mig: Varför motsätter ni er det här? Varför vill ni inte vara med på alt de ställningstaganden och värderingar som finns i del här avsnittet skall vara vägledande för den framlida politiken? Eller är del helt enkelt på del sättet att ni har så dålig kontakt med verkligheten all ni inte har insett hur väsentliga dessa frågor i själva verket är?

Det är grundläggande frågor som dessa som måste angripas för alt man skall kunna hävda kvinnornas rätt lill arbete på goda villkor. Det är lätt att som den borgerliga majoriteten göra allmänna uttalanden om påskyndat arbete för jämställdhet. Betydligt svårare är all genomföra den i praktiken.

Herr talman! Jag yrkar bifall till samtliga socialdemokratiska reservationer.

120

Fru WINTHER (fp):

Herr talman! Enigheten är stor om målsättningen att del skall finnas arbete åt alla och all rätten lill arbete också skall gälla kvinnorna och de arbetshandikappade.

Den klassiska nationalekonomin räknar arbetet som en av produktionsfaktorerna vid sidan av jord och kapital. Enligt Nordisk familjebok är arbete en beteckning för mänsklig verksamhet i allmänhet för så vitt denna har till ändamål något annat eller åtminstone något mera än nöje av själva sysselsättningen. Alltså: har vi nöje av sysselsättningen kallas det inte arbete, åtminstone inte enligt den gamla uppslagsboken. Del roliga bör vi tydligen uppleva på fritiden.

Dessa definitioner på vad arbete är kan diskuteras. De flesta av oss får säkert andra idéassociationer när vi hör ordet arbete. Gemensamt för oss här i kammaren är emellertid att vi vill att vae människa skall få känna all hon eller han har ett meningsfullt arbete, en meningsfull uppgift, och att arbetets lön inte får vara ohälsa och en utsliten kropp.

I bondesamhällets tidevarv före industrialiseringens genombrott skedde det mesta av arbetet och produktionen inom hushållets ram. Vuxna och barn arbetade tillsammans. Sönerna lärde sig pappans arbete, döttrarna lärde sig mammans. I vår tekniskt utvecklade och specialiserade tid har många arbetsuppgifter försvunnit eller förändrats och nya har tillkommit. Arbete har blivit ell mångtydigt begrepp. Det omfattar inie bara produktion ulan också tjänster.

Men fortfarande är arbetet, detta all kunna få ett jobb, all ha en uppgift i samhällel, all kunna försörja sig själv, så oerhört viktigt för varje människa. Den som inte kan få ett jobb förlorar inte bara lönen; den människan, gammalellerung, man eller kvinna, förlorar också väldigt lätt sin självkänsla.

Därför är del sä viktigt att nå målet arbete åt alla. Utskottet framhåller all behovet av fler arbetstillfällen är stort. Enligt en intervjuundersökning som SCB utfört i mars - april 1975 önskade 250 000 kvinnor i åldern 25-64 år få förvärvsarbeta omedelbart eller efter en viss lid. Ungdomsarbetslösheten är fortfarande hög. För att klara sysselsättningsproblemen på längre sikt fordras all samhällsekonomin är i balans och all industri- och näringspolitiken får en inriktning som främjar investeringar och lar vara på utvecklingskraften i företagen.

Sysselsättningspolitikens uppgift måste vara att undanröja lorvärvshinder och öka sysselsättningen så att alla som vill förvärvsarbeta kan få göra del. Var och en skall ha möjlighet all göra en arbetsinsats efter sin förmåga.

Den sysselsättnings- och regionalpolitik som hittills förts har givit ell ökat tillskoll av arbetstillfällen och har bromsat utflyttningen från skogslänen. Vi har fått en bättre balans mellan länen, medan det inom speciellt skogslänen finns en uttalad obalans när del gäller möjligheten att få arbete. Utfiyttningen från de inre delarna av länen lill kusten, till de större orterna där det finns jobb, fortsätter och är på flera håll alarmerande.

Denna obalans i tillgången på arbete innebär all kvinnorna i skogslänen inte kan förvärvsarbeta i samma utsträckning som kvinnor i andra delar av landet. Del visar sig också all förvärvsfrekvensen for män i de nordligaste riksområdena ligger lägre än riksgenomsnittet. Och om man jämför Norrbotten med Jönköpings län när del gäller förtidspensionerade män, så är 5 % av totalantalet sysselsatta män i åldern 55-64 år i Jönköpings län förtidspensionerade, medan hela 15 'V, av samma åldersgrupp är förtidspensionerade i Norrbotten.

Det här är några exempel på all de regionalpolitiska medlen måste förstärkas och förbättras om den regionala obalansen skall hävas. Sysselsätlningsutredningen har fåll denna uppgift och kommer så småningom med sina förslag. I direktiven ingår alt utredningen skall pröva om systemet med stödområden bör vara kvar eller om det kan förändras. Utskottet uttalar all en mer flexibelt system som knyter an även lill andra kriterier bör utredas. Därför har också alla motioner som rör slödområdesindelningen avstyrkts. Min uppfattning är all vid den bedömning av systemet som skall göras måste man ta stor hänsyn lill de speciella förhållanden som råder i de inre delarna av skogslänen med länga avstånd och hån klimat.

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regiunalpolltik

121

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

122

Från Norrbotten vet jag myckel väl vilka problem inlandskommunerna har, och det vikliga är nu all den inomregionala obalansen hävs.

Den plan för en utveckling av den regionala strukturen som riksdagen antog 1972 kompletteras i dag med 22 kommundelscentra. De är med två undantag när belägna i del inre stödområdet och de är avsedda att tillsammans med kommunernas huvudorter vara stödjepunkter för försörjningen av lokal .service i de ylslora kommunerna. Insatser måste också göras för all få en väl fungerande persontrafik lill dessa orter. Jämsides med inrättandet av kommundelscentra föreslår ulskollel alt stödet till vissa orter bör utvecklas genom införande av någon form av servicegaranli. Detta är ursprungligen etl folkpartiförslag och servicegarantin innebär konkret att om t. ex. en orts enda livsmedelsaffär inte kan drivas på grund av för liten omsättning, så skall den kunna få ett driftstöd sä att den inte behöver läggas ner. Olika slag av kommunal service skulle kunna få ell glesbygdsstöd. En sådan servicegaranli skulle ge större möjligheter för människor all bo kvar pä sin ort och kunna bidra lill an hålla orien levande.

Om man vill komma lill rätta med arbetslösheten riicker del inte med att skapa nya arbetstillfällen. Del gäller också all göra de arbetsuppgifter som finns tillgängliga för de människor som söker arbete. Olika förvärvshinder måste undanröjas. Detta var ju Anna-Greta Leijon inne på alldeles nyss. Det gäller alt varje människa skall få möjlighet alt göra en insats efter sin förmåga.

Del flnns många olika slag av förvärvshinder. Del kan vara arbetsplatsens utformning och dålig arbetsmiljö, det kan vara arbetstidens förläggning och det kan vara svårigheter all komma till arbetet på grund av bristande barnomsorg och dåliga kommunikationer.

Kvinnors svårigheter att ta ett jobb är ofta kopplade direkt lill förvärvshinder av olika slag.

En ensidig arbetsmarknad med enbart tung industri har ofta salt stopp för mänga kvinnors önskan om jobb. Del vet jag inte minst från min egen kommun. Här behövs ett fortsatt informations- och utbildningsarbete jämsides med att man försöker få bort fördomar om vad som är manligt eller kvinnligt jobb. ALU-kurserna och yrkesrådgivningen i skolorna är vikliga instrument. En anpassning av arbetsplatserna som lar bort lunga arbetsmoment ger kvinnor möjlighet all la jobbet och stoppar onödig förslitning av den manliga arbetskraften.

Samhällsplaneringen måste inriktas på att bostadsområden och arbetsplatser skall ligga relativt nära varandra. Den kollekliva traflken skall vara utbyggd när man flyttar lill ett nytt bostadsområde. Kollekiivirafiken måste byggas ut över huvud laget. De flesta familjer har en bil och den brukar mannen lägga beslag på. Fungerar dä inte den kollektiva traflken stannar kvinnan ofta hemma. Barnomsorgen måste byggas ut i enlighet nied de förslag som riksdagen tagit om 100 000 nya daghemsplalser fram lill år 1980.

En flexiblare arbeisiidslbrläggning och koriare arbetstid för småbarnsföräldrar skulle underliiiia för många familjer där båda föräldrarna vill förvärvsarbeta.

En satsning på kollektivhus skulle i många fall öka möjligheten och underlätta för kvinnor alt förvärvsarbeta.

Del ställs helt nalurligt större krav pä.arbetsmarknaden nu än förr. Nu skall den tillgodose två personer per familj med förvärvsarbete mot lidigare bara en person. Det måste dock vara i samhällets intresse att varje människa får sin egen ekonomiska trygghet.

De ungas sysselsättningsproblem har ökat under senare år. Särskilt gäller det den yngsta gruppen i åldern 16-19 år. Folkpartiets förslag alt samhällel skall ge alla ungdomar möjlighet lill arbete, praktik eller utbildning har tidigare bifallils av riksdagen. Nu följs tankegångarna från tidigare beslut upp. Skolan, kommunerna, arbetsförmedlingarna, arbelsgivar- och löntagarorganisationer måste var och en la sin del av ansvaret. En förbättrad planering kan ge fler praklikplalser i enskild, statlig och kommunal tjänst. I proposilionen framhålls hur viktigt det är all eleverna i grundskolan får en väl tilllagen studie- och yrkesorientering. Jag vill gärna understryka all det behövs mer tid för syo-konsulenterna om de skall kunna ge en meningsfull studie- och yrkesrådgivning. Del är säkert också behövligi att stärka syo-konsulenlernas kontakt med arbetslivet, och jag tror personligen alt det är nödvändigl alt deras utbildning förstärks med inslag av könsrollsundervisning så att de kan ge både flickor och pojkar goda och realistiska råd inför yrkesvalet.

Herr talman! Jag vill avslutningsvis säga alt en aktiv sysselsättnings-planering tillsammans med en balanserad ekonomi och en väl fungerande närings-, arbetsmarknads- och regionalpolitik är en förutsättning för att alla de människor som vill ha ett jobb också skall kunna få det.

Innan jag slutar skall jag försöka svara på fru Leijons fråga lill mig. Ut
skottet har tagit ställning till yrkanden på de avsnitt där proposilionen har
yrkanden. Därmed är inte sagt all det inte flnns många värderingar och
synpunkter i andra avsnitt som vi är överens om, och som jag även hoppas
alt milt inlägg är ett bevis för. .

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till ulskotlels hemställan.

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regioiialpolilik

Fru LEIJON (s) kon genmäle:

Herr talman! Utskottet har tagit ställning lill de olika krav som framförts i proposilionen, men inte enbart del - man har i många sammanhang diskuterat de olika värderingar och siällningsiaganden som finns utan att de förs upp i en direkt hemställan.

Men när det gäller avsnittet om skilda förvärvshinder har man inte velal göra det. Där säger man helt enkelt att del inte finns någon anledning för riksdagen all nu uttala sig om detta. Men det är inte. som man vill göra gällande i den borgerliga skrivningen, bara fråga om en redovisning av vad som hänt, utan här finns värderingar och siällningsiaganden som enligt vår mening skall vara grundläggande för den praktiska politiken. Jag kan inie förstå varför den borgerliga majoriteten gjort delia slällningstagande. Är man ointresserad av dessa hinder? Har man inte förstått eller är man inte överens?

123

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Fru WINTHER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vi är verkligen inte ointresserade, fru Leijon. Jag är litet förvånad. Om detta var etl så viktigt krav som fru Leijon hävdar, varför har dä inte den socialdemokratiska regeringen och föredraganden tagit upp ett yrkande rörande de här frågorna i propositionen?

Fru LEIJON (s) kort genmäle:

Herr talman! Nu försöker fru Winiher turnera detta på samma sätt som herr Wirtén gjorde i förmiddags när Ingemund Bengtsson log upp de här frågorna.

Man ger sken av alt inte ha gått in på dessa frågor därför alt, som man säger, proposilionen inte tagit så allvarligt på dem. Men det naturliga i alla andra sammanhang om man lycker att en proposition tar lätt på frågorna är alt i stället ta dem så myckel allvarligare från utskottets sida. Utskotten har ju initiativrätt.

Men, fru Winiher, propositionen har inte tagit lätt på de här frågorna. Del flnns många värderingar och ställningstaganden. Del talas om hur det fortsatta arbetet med bl. a. bebyggelseplaneringen och bebyggelselagstiftningen skall inriktas, men det vill tydligen inte den borgerliga majoriteten ställa sig bakom. Jag kan inte tolka del här på något annat sätt, och då blir de borgerligas tal om att riva hindren för bl. a. kvinnornas förvärvsarbete inte annat än tomt tal.

Fru WINTHER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga att vi kommer att fortsätta arbeta för en förbättrad barnomsorg och fören bebyggelseplanering och kollektivtrafik som kommer att underlätta för kvinnor att förvärvsarbeta.

Herr tredje vice talmannen anmälde an fru Leyon anhållit all till protokollet få antecknat alt hon inte ägde rätt till ytterligare replik.

124

Hen NILSSON i Kalmar (s):

Herr talman! Jag har under stor del av milt vuxna liv varit fackligt engagerad, och jag skulle av den anledningen vilja ta upp föreliggande belänkande ur den synpunkten. Jag är f n. ordförande i sydöstra LO-dislriktet med ca 100 000 medlemmar. Det omfattar Golland, Kalmar län och Blekinge län.

För ca 14 dagar sedan beslöt den borgerliga majoriteten här i riksdagen om en ändring av valen lill länsslyrelsena. Landstingen skall i fortsättningen välja ledamöterna till dessa; LO-disirikten har lidigare haft nomineringsräli till länsstyrelserna. Den nya ordningen innebär således att de fackliga representanterna i länsstyrelserna sparkas ut - och delta görs under sken av alt del skall vara etl deceniralistiskt system. Man säger all del är demokratiskt, t. o. m. liin.sdemokratiskt på något sätt. Jag skulle viya fråga: Hur kan del vara del? Del nya systemet har lovordats här av flera talare, bl. a. av industriministern. Man slår sie for bröstet och ivcker alt man har

uträttat något väldigt bra. Men endast 34 av landets 277 kommuner har tillstyrkt ändringen. Är det då länsdemokrali att genomföra den här ordningen?

Man fortsätter också på den inslagna vägen, trots all vi från de fackliga
organisationerna med skärpa har protesterat. På s. 55 i utskottets betänkande
skriver den borgerliga majoriteten föOande beträffande planeringsfrågorna:
"Samverkan måste därvid ske mellan alla för sysselsättningsutvecklingen
betydelsefulla orter .

----- 1 samband med genomförande av en länsdemokratireform, som

kan väntas innebära ändrad ansvarsfördelning för länsplaneringen genom att landstingen lar över centrala uppgifter, kan dock de nu godtagbara principerna komma all behöva omprövas."

Det var just det här med betydelsefulla parter pä arbetsmarknaden! Otvivelaktigt är länsstyrelsen ett viktigt organ för länets planering, för sysselsättning, för samordning osv., och i den senaste länsplaneringen lade de fackliga organisationerna ned ett mycket betydelsefullt och omfattande arbete. Del LO-distrikl som jag representerar utförde etl mycket omfattande arbete i samband därmed. Jag kan också avslöja för kammarens ledamöter att samarbetet i allmänhet gick mycket bra mellan de olika kommunerna och de fackliga organisationerna. Men del fanns några undanlag. Det var i borgerligt styrda kommuner som vi hade betydande svårigheter att över huvud laget fä uppgifter och vara med och påverka - och alldeles speciellt i centerpartistiskt styrda kommuner, där man t. o. m. nekade att lämna ut uppgifter. Det är att beklaga att det blev på det sättet.

Jag konstaterar nu all den borgerliga majoriteten inte längre anser alt fackföreningsrörelsen är en betydelsefull part, eftersom man avser att sparka ut dess företrädare. Vi tar självfallet det här med uiestängningen från länsstyrelserna och möjligheterna lill planeringspåverkan som en utmaning, och jag lovar all vi från den fackliga sidan avser alt återkomma i frågan.

Men del har inte varit nog med detta. Valen av de nya länsstyrelserna har nu börjat - f ö. under stor tidsnöd. Enligt proposilionen bör de fackliga organisationerna vara representerade i de kommande länsstyrelserna. Hur har nu det ulfallit? Jag vet inte hur det har blivit i andra län, men jag känner till mitt eget.

Genom det socialdemokratiska partiet fick vi möjligheter att ifrån sydöstra LO-dislriktet nominera ledamöter till Kalmar läns länsstyrelse. LO-disirikiei nominerade bl. a. mig. För några dagar seda förrättade landstinget valet av den nya länsstyrelsen. Den borgerliga majoriteten föreslog därvid alt jag inte skulle väOas.

Nu är del inte så viktigt med personen Bernt Nils.son, självklart inte. Men här gällde del en representant för 100 000 LO-anslutna medlemmar som den borgerliga majoriteten ville sparka ut och peta undan. Med andra ord: Den borgerliga förföljelsen av fackföreningsrörelsen fortsätter uppenbarligen ute i landet. Nu lyckades inledet här, snöpligt nog för den borgerliga majoriteten. Men den ville alltså utestänga 100 000 medlemmar och deras familjemedlemmar från att delia i planeringen i fortsätiningen.

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsäimings- och regionalpolitik

125

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

126

Jag skulle vilja säga lill framför allt centerpartisterna och kanske i synnerhet herr Fiskesjö, som lovordade den här konstruktionen under debatten som vi hade för 14 dagar sedan: Sluta upp alt tala om länsdemokrati i de här sammanhangen. Jag skulle också vilja varna för införandet av del federala system som ni tydligen är på väg att införa. Del sker i så fall helt emot fackföreningsrörelsens synpunkter och önskemål. Och det sker emot en stor majoritet av landets kommuner om del genomförs. Snarare är det kanske så att vi bör diskutera landstingens vara eller inte vara.

Herr talman! Jag skall övergå till etl annat avsnitt i den borgerliga ma-joriielsskrivningen som oroar mig myckel. På s. 33 tas den induslripolitiska planeringen upp. Där vill den borgerliga majoriteten inte ha någon uppfattning i frågan.

Reservationen 6 lar emellertid upp problemet, och där sägs det bl. a.: ""Utskottet delar de uppfattningar som redovisas i detta avsnitt och vill särskilt stryka under föredragandens åsikt all den industripolitiska planeringen måste byggas ut om del skall bli möjligt att nå de sysselsältnings-och regionalpolitiska målen."

Jag tror att det här är utomordentligt viktigt. Hur skall man nå den samordning och del maximala resultat som man vill komma fram lill om man inie vill ha en induslripolitisk planering'' Jag säger detta mot bakgrund av de förhållanden som råder i sydöstra Sverige, där det enligt min uppfattning måste bli en styrning av industri och service. Nu har emellertid utskoltsmajoriteten funnit det angeläget att minska planeringstalen i befolkningsutvecklingen för Kalmar län med 5 000 personer, och jag skulle vilja fråga: Av vilken anledning?

Vi haren löneläge som ligger en bra bit under riksgenomsnittet i sydöstra Sverige och framför allt i Kalmar län och på Gotland. Tillgängen på arbetskraft har varit så god att man inte behövt betala mer än man gjort. Del har direkt verifierats av vissa förelag. Med andra ord har arbetstillfällena varit för få i förhållande till den arbetskraft som finns. En industriarbetare i Kalmar län Oanade under 1975 2 600 kronor mindre än riksgenomsnittet. Motsvarande industriarbetare på Gotland tjänade 5 000 kronor under riksgenomsnittet. Det här är orimligt, och det är i allra högsta grad orättvist och måste därför rättas lill.

LO-distriktei har räknat ut all 1975 fick LO-kolleklivet i Kalmar län "avstå" 126 milj. kr. i förhållande till del riksgenomsnitt jag talade om. För Golland rör del sig om 40 miO. kr.! Förutsättningarna att driva företag kan knappast vara sämre i detta område än i landet i övrigt, snarare bättre. Vi tror inte heller alt förelagarna är sämre som företagare. Vi vet också all varorna som tillverkas i länel inte säljs billigare. Då kan man ställa frågan: Vart har dessa pengar tagit vägen? Vi har försökt all klara ut del och dess värre visar del sig all de inte har investerats vare sig på Gotland eller i Kalmar län.

För både Kalmar län och Gotland gäller alt industrins byggnader och maskiner är avsevärt äldre än riksgenomsnittet. Vi vet vidare att pä det insatta kapitalet i industrin är del dubbelt sä många som arbetar på resp.

kapital i förhållande lill riksgenomsnittet. Detta är utomordentligt oroande för Kalmar läns och Gotlands utveckling i fortsättningen. Vi vet all vi på grund av del låga löneläget får högre skatt än riksgenomsnittet, avsevärt högre t. o. m. - i vissa fall högst i landet! Vi vet också genom undersökningar att priser pä varor dess värre är höga, för Gotlands del t. o. m. anmärkningsvärt höga i vissa sammanhang.

För alt råda bot på detta måste åtgärder till snarast! Vi måste få fler sysselsättningstillfällen, förbättrad infrastruktur osv., men här pekar den föreliggande propositionen åt rakt motsatt håll. Utskoltsmajoriteten säger sig inte ha någon uppfattning om den induslripolitiska planeringen och det är allvarligt. Man säger ingenting om hur man skall påverka, hur man vill utforma resultaten.

Inom sydöstra LO-dislriktet är vi utomordentligt oroade för utvecklingen och allvarligt oroade för den fortsatta sysselsättningen. Vi har i dag flera varsel som lyder pä minskning av sysselsättningen i stället för den ökning vi behöver. Hur vill ni inom regeringspartierna klara detta? Ni säger all ni inte har någon uppfattning om detta nu, men centerpartiet måste väl ändå ha en uppfattning i denna mycket vitala fråga. Ni har lovat 400 000 nya jobb i landet. I centerpartiets länsprogram för Kalmar län lovar man 20 000 nya jobb fram lill år 1985. Det innebär 2 000 nya jobb varje år. Kom fram med dem nu, därför alt de behövs verkligen i allra högsta grad. Inte minst gäller del också på Golland. Ni bör väl vela och kunna ge besked om hur och när detta skall realiseras.

Frågan har ställts tidigare i dag av Jörn Svensson i Malmö, men vi har inte fåll något besked om hur ni tänker bära er åt. Jag vill understryka alt jag representerar 100 000 medlemmar och det är de som frågar och vill ha ett besked och en uppfattning om hur det skall bli i framtiden. Ni tänker väl inte dagtinga och ändra er på den här punkten också och svika de vallöften ni har gett? I länsdemokralins namn bör ni ge besked om hur jobben skall komma fram och hur ni vill realisera del hela.

Herr talman! Jag ber all fä yrka bifall lill samtliga reservationer.

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Hen GRANSTEDT (c):

Herr talman! En avgörande förutsättning för all man skall kunna uppnå målei arbete ål alla är givetvis all man ser lill all utvecklingen inom nä-ringslivel och inom den offenlliga seklorn blir sådan all där finns en rik lillgång på arbelstillfällen. Det är detta som har uttryckts av centerpartiet i målsättningen 400 000 nya jobb.

Herr Nilsson i Kalmar frågade avslutningsvis när vi skall realisera de här 400 000 nya jobben. I valrörelsen har vi sagt all vi lycker alt man bör arbeta for all nå etl sådant mål åtminstone underförstå hälften av 1980-ialet. Men del är givet all innan vi pä allvar kan sätta i gång den positiva utvecklingen på arbeismarknaden måste vi först städa upp efter den socialdemokratiska näringspolitiken under de senaste åren. Det är ju konsekvenserna av den som vi nu har fått se dugga tall i form av larmrapjiorter från olika branscher. Den nya regeringen har händerna fulla med all försöka

127

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

128

lösa ärvda problem. Sedan kan vi ta itu på allvar med att vända utvecklingen till någonting mera positivi. Herr Nilsson i Kalmar får alltså ge sig lill tåls litet grand.

En annan viktig förutsättning föran grundsatsen arbete åt alla skall kunna realiseras är all man Hr en god fördelning av arbetstillfällena, så alt arbetsplatserna flnns där människorna flnns. Delta är i varje fall vår utgångspunkt; hittills har kanske arbetsmarknadspolitiken mera gått ut på att flytta människorna till arbetsplatserna.

Men även andra problem har kommit att tas upp i det här skedet av debatten, och jag har tänkt beröra dem något. Det är vad man brukar kalla förvärvshinder, sådana faktorer som gör att människor inte kan la arbeten trots att sådana finns tillgängliga. Självfallet måste det vara en väldigt viktig uppgift för arbetsmarknadspolitiken alt se till, att förvärvshindren av olika slag kan undanröjas. Del finns särskilt utsatta grupper för vilka behovet av insatser är speciellt stort; det gäller handikappade, det gäller äldre, det gäller också kvinnor.

Här är utbildningen en viktig del av problemet, inte minst för ungdomen. Vi vet all ungdomsarbelslöshelen i mycket stor utsträckning drabbar ungdomar som har slutat skolan utan att få en ordentlig yrkesutbildning. Därför är det väsentligt att vi fortsätter att öka möjligheterna för sådana ungdomar alt i efterhand få den yrkesutbildning som erfordras för alt de skall kunna vinna fotfäste pä arbeismarknaden.

Tanken på en återkommande utbildning - ett system där man kan komplettera sin utbildning undan för undan - tror jag är ett av de mera konstruktiva uppslagen när det gäller all nå en bestående lösning av de här problemen.

För kvinnor som kanske har hemarbetat under en lång tid är utbildningsmöjligheterna väldigt viktiga för att de skall kunna återkomma till arbetsmarknaden utanför hemmet.

En annat viktigt förvärvshinder är naturligtvis framför allt för kvinnorna för handen, om man inte kan lösa barniillsynsfrågorna. Därför är del självklart att en utbyggd barntillsyn är en myckel viktig åtgärd för att öka kvinnornas möjligheter all komma ut på arbetsmarknaden. Om delta råder en bred enighet. Riksdagen har också med bred enighet kunnat oesluta om målsättningen 100 000 nya barnstugeplalser.

Fru Leijon stod här i talarstolen för en stund sedan och var indignerad över alt inte vi i utskoltsmajoriteten hade skrivit in i betänkandet alt vi ansluter oss till propositionens synpunkter, bl. a. när del gäller barntillsynen och en del liknande frågor.

Denna indignation är förvånansvärd därför att proposiiionsförfattarna, bl. a. fru Leijon. inte har bett om riksdagens anslutning. Del finns ingenslans i proposilionen ett önskemål från regeringens sida all riksdagen skall uttala sin anslutning till dessa synpunkter. Man bara redovisar synpunkter, men del finns ingen hemställan i proposilionen i del här fallet. Del är alltså litet väl sent påtänkt av fru Leijon att nu vara upprörd över att inte utskottet har föreslagit något riksdagsuitalande, när inte regeringen efteriyste något

sådant på de här punkterna.

Jag tycker att det i och för sig är naturligt att regeringen inte efterlyst några riksdagsuttalanden om frågor där det råder stor samstämmighet och där riksdagen i vissa fall redan har fattal beslut.

Däremot tror jag alt del socialdemokratiska partiet går litet väl långt när det tydligen numera anser att man enbart skall kunna fä bo i mycket starkt koncentrerade bostadsområden. Fru Leijon beskrev i mycket mörka ordalag livet i mindre orter och livet i glesbygd. Den vision jag fick var etl framlidssamhälle där vi alla skall bo i storstäder.

Självfallet är del nödvändigl att vi skapar goda kollektiva förbindelser som gör det möjligt för både män och kvinnor att la sig till sina arbetsplatser helst utan att behöva anlita bil i någon större utsträckning. Men om man driver den tesen så långt att man avvisar glesbygdsboendel och småorts-boendel - och det framskymtar i propositionen - har man låtit sina ambitioner gå ut över den mänskliga valfriheten när det gäller boendemiljö. Då är inte vi beredda att instämma längre - den saken är helt klar. Bebyggelseplaneringen skall självfallet ta hänsyn lill och sträva efter att skapa närhet mellan bosläder och arbetsplatser, men det är också viktigt att bebyggelseplaneringen lar hänsyn lill hur människorna vill bo - vilka boendemiljöer människorna vill ha.

Jag skulle viOa kommentera herr Nilssons i Kalmar anförande på några punkter.

Jag vet inte om herr Nilsson möjligen hade förväxlat manuskript, eftersom det var etl tag sedan vi här i riksdagen behandlade länsdemokrati. I den frågan har vi redan fattat beslut. All ägna en lång tid av anförandet i den regionalpoliliska debatten ål detta beslut och dess konsekvenser kanske var litet malplacerat.

Herr Nilsson i Kalmar kom också in på dagens debattämne i slutet av sill anförande och gjorde en del förvånansvärda uttalanden. Exempelvis ville han ge vid handen att utskoltsmajoriteten inte vill ha någon induslripolitisk planering. Något sådant påstår inte utskoltsmajoriteten. Vi konstaterar bara all de myckel allmänna synpunkter på den induslripolitiska planeringen som framförs i proposilionen inte är av den arten all de fordrar några särskilda kommentarer från riksdagens sida. Självfallet kommer den nya regeringen att presentera sina synpunkter på den induslripolitiska planeringen, men del kommer att ske på ett betydligt mer seriöst och utförligt sätt och inte som i den här propositionen, där det framförs synpunkter av ganska allmän karaktär, vilka, som sagt, är av den arten att del inte behövs några särskilda kommentarer.

Vidare påstod herr Nilsson i Kalmar alt vi hade skrivit ned befolkningstalen med 5 000 människor, jämfört med den förra regeringens förslag. Del stämmer naturligtvis inte alls. Vi har angett riktvärden inom de ramar som den gamla regeringen föreslog. Del innebär ju inte att vi skrivit ned några tal. Herr Nilsson skulle i så fall med lika stort fog kunna säga alt vi har skrivit upp talen, därför all mitten ligger precis lika långt under del högsta talet som den ligger över det lägsta talet. Det är en litet väl enkel argu-

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsäimings- och regionalpolitik

129

9 Riksdagens proiokoll 1976/77:478

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsäiiniiigs- och regionalpolitik

menlalion alt bara räkna ål etl håll.

Till sist vill jagsäga några ord om storstadsområdena, som också behandlas i del här betänkandet. Genom den markering som görs i uiskoitsmajoritetens skrivning, där det alltså påpekas att utvecklingen i storstadsområdena skall inriktas på de lägre talen i befolkningsramarna, har man sagt ifrån all vi inte vill ha någon ny befolkningsexplosion i storstadsområdena. F. n. upplever vi inga större problem i form av en snabb befolkningsutveckling i storstadsområdena, snarare tvärtom. Men samhällel har markerat en viljeinriktning att vi även i fortsättningen skall ha en lugn befolkningsutveckling i storstadsområdena, en utveckling som ligger nära den naturliga befolkningsutvecklingen, vilket de här talen faktiskt ger uttryck för. Jag vet alt herr Fagerlund har ifrågasatt detta förut, men del beror på all man vid tidigare' beräkningar har felbedömt befolkningspyramiden, i varje fall i Stockholms lan. De här talen ger alltså utrymme för ungefär den naturliga befolkningsutvecklingen i exempelvis Stockholms län och en lugn befolkningsutveckling som gör det möjligt att skapa goda boendemiljöer för dem som skall bo här, undvika nya, svåra köproblem osv. Vi tycker att det är mycket positivt alt den här markeringen har kommit till stånd i riksdagen.

Det är också mycket viktigt att vi arbetar för en inomregional balans, inte bara i glesbygdslänen utan också i storstadslänen. Staten har etl stort ansvar i det fallet, eftersom staten i synnerhet i Stockholmsområdet är en myckel stor arbetsgivare. Det sätt på vilket de statliga arbetsplatserna fördelas i regionen är av mycket stor betydelse för sysselsättningsbalansen här. Det är med tillfredsställelse jag noterar det svar som utskottet har gett på min motion i detta fall. Utskottet framhåller just viklen av att fördelningen av de statliga arbetsplatserna sker med hänsyn till de regionalpolitiska aspekterna. Från regeringens sida har man också uttalat att man nu är beredd att la de här regionalpoliliska hänsynen, när i framtiden statliga arbetsplatser skall fördelas inom Stockholmsregionen.

Även i storstadsområdenas närhet finns orter som behöver ett särskilt stöd för alt få i gång sysselsättningen. Jag tänker för Stockholmsregionens vidkommande på t. ex. NorrtäOe kommun, som har myckel uttalade glesbygdsproblem, och på Stockholms skärgård. Del är glädjande all kunna konstalera all den låsning lill stödområdesgränser som vi en gång hade nu successivt mjukats upp. Inte minst i det betänkande som vi i dag har alt behandla framhålls med ännu större kraft alt de sysselsällningsskapande åtgärderna skall sältas in med hänsyn lill var problemen är störst och inte så mycket vara bundna till fixerade ramar och principer. Del bör därför finnas ökade möjligheter lill samhälleliga insatser även inom de problemorter och problemkommuner som ligger i storstadsområdenas närhet. Delta är också ell framsteg.

Avslutningsvis, herr talman, vill jag yrka bifall lill ulskotlels hemställan, vilket innebär avslag på samtliga reservationer.

130

Herr NILSSON i Kalmar (s) kort genmäle;

Herr talman! Egentligen är det räll överfiödigt att debattera med herr Gransledl - han har sitt eget sätt att lägga fram saker och ting. Uppenbariigen har han inte heller läst utskottsbeiänkandel i alla dess delar.

Det var intressant att höra att de 400 000 nya jobben skulle finnas 1985. Industriministern har någon gång sagt att de skulle finnas i slutet av 1970-lalel, och nu glider det uppåt.

Del må så vara. Men även om det är 1985 de skall finnas, innebär det för Kalmar län 2 000 nya jobb varje år. Var så snäll och ta fram dem nu då! Vi har mycket stort behov av dem - det försäkrar jag.

Herr Gransledl sade att de borgerliga partierna först skulle städa upp efter den socialdemokratiska regeringen och lösa ärvda problem. Vad är det för problem? Vad är det ni skall städa undan? Är det arbetslösheten som fanns när ni tog över? Den var kanske den minsta vi har haft någon gång. Jag lycker det är ett underligt resonemang. Nog bör väl herr Gransledl i alla fall precisera sig litet.

Herr Gransledl talade om att fördela arbetstillfällena till de platser där de bäst behövs. Ja visst. Hur tänker ni göra det då? Varför har ni inte i del här vikliga betänkandet framfört någon uppfattning om hur den induslripolitiska planeringen skall gå till? Det har ni uraktlåtit.

Här har förut talats om det höga kostnadsläget. Det skulle vara intressant att höra om det möjligen är det ni skall städa undan. Tycker ni att det har utgått för höga löner och är det detta som skall ändras? Är det industriarbetarna i Kalmar län som tjänar för mycket? Eller på Gotland?

Herr Gransledl tyckte det var malplacerat att jag log upp frågan om länsdemokraiin. Men nu är det på del sättet, herr Gransledl, att den står omnämnd på s. 55 i betänkandet -jag säger det för alt herr Gransledl skall kunna la reda på det. Den finns också omnämnd här och var i belänkandet i övrigl.

Herr Gransledl pastarätt man inte skrivit ned befolkningstalen för Kalmar län. Jag skulle viOa rekommendera hen Gransledl att läsa den sammanställning som finns på s. 42 i belänkandet. De siffror som där anges innebär en sänkning med 5 000 för Kalmar län.

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Hen GRANSTEDT (c) kort genmäle;

Herr talman! Låt mig först säga till herr Nilsson i Kalmar att jag har läst betänkandet i alla dess delar.

Det var intressant att höra vad hen Nilsson sade om de 400 000 nya jobben. Jag har faktiskt inte haft tillfälle att höra att industriministern skulle ha sagt alt den siffran skall uppnås i slutet av 1970-lalel. Jag citerade vad centerpartiet sagt i valrörelsen, då vi talade om början av 1980-talel. Har industriministern efter valet höjt ambitionen är det bara positivt, och den saken bedömer han naturiigtvis bäst själv. Om han tror sig kunna överträffa vad vi sade i valrörelsen är det bara glädjande för oss alla. Jag refererade alltså de utfästelser vi gjorde i valrörelsen.

Herr Nilsson i Kalmar frågade vad det är för problem vi ärvt av den

131

Nr 47 gamla regeringen. Läser inte herr Nilsson tidningar? Tittar herr Nilsson

Torsdaeen den aldrig på TV, lyssnar herr Nilsson aldrig på radio? Det är nämligen så att

16 december 1976 ''der den här hösten har samtliga massmedia varit fyllda av informationer

_____________ om de problem som vi har i bransch efter bransch. Del är förvånansvärt

Samordnad att del tydligen gått herr Nilsson i Kalmar spåriösl förbi. Tillåt mig därför

sysselsättnings- och bara alt försäkra att vi har bekymmer i ell antal branscher i det svenska
regionalpolitik näringslivet.

Så tog herr Nilsson upp ett resonemang om lönerna och frågade om vi skulle sänka lönerna. Nu är ju herr Nilsson fackligt aktiv och framhåller gärna sin roll som facklig företrädare. Jag tror därför all herr Nilsson mycket väl vet all del inte är riksdagen eller regeringen som beslutar om indu-striarbelarlönerna. Det sker genom förhandlingar mellan LO och SAF. Vi kommer alltså inte från riksdagens sida att försöka ingripa i de förhandlingarna, och jag tror inte att regeringen heller har någon som helst tanke på att göra det. Jag förutsätter alt nästa avtalsrörelse också kommer att leda till väsentliga löneförbättringar. Det är självklart inte den typen av recept som vi förordar.

Det är riktigt all vi nämner länsdemokrati i betänkandet, men vi går inte in på konstruktionen av den länsdemokratiska modellen, och del var del som herr Nilsson talade om. Däremot framhålls i betänkandet all i framliden vill vi genom folkvalda organ ge invånarna i de enskilda länen större infiytande över regional- och sysselsättningspolitiken. Det är all flytta besluten närmare människorna. Det är en sant decenlralisiisk politik. Del är etl viktigt inslag i den framtida regionalpolitiken.

132

Hen LORENTZON i Kramfors (vpk):

Herr talman! Molionen 1975/76:2157, som väcktes under den allmänna motionstiden, har vid tidigare tillfällen behandlats av riksdagen. I motionen yrkas inledningsvis all riksdagen uttalar sig för ett ålgärdsprogram i syfte alt till Västernorrland förlägga industrier och åstadkomma sysselsättningstillfällen, varvid förutsätts inriktning på framiidsbetonade industrier med insättning av medel ur AP-fonderna.

I molionen ställdes sju konkreta yrkanden, av vilka fem lidigare har behandlats i denna kammare. I dag återstår två av dessa sju yrkanden, nämligen yrkandet b) all fiera statliga verk flyttas till Västernorrland samt yrkandet c) att Svenska träforskningsinstilulel förläggs lill Sundsvall. Arbetsmarknadsutskottet menar alt motionsyrkandena inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd. Alltså ett avstyrkande från utskottet.

Anledningen lill att dessa två konkreta krav ställdes i denna motion om sysselsättning till Västernorrland var bl. a. att regeringen vid skilda lillfällen hade behandlat Västernorrland rätt styvmoderiigt. Jag tänker här i första hand på domstolsverket som på sin lid skulle utlokaliseras.

Ullokaliseringen av statlig förvaliningsverksamhel innebar givetvis sysselsättningsökningar. Men Ullokaliseringen av statliga verk till Västernorrland var för liten i förhållande lill behoven. Delta hade man i olika förberedande instanser klart för sig. Jag hänvisar i detta sammanhang till dele-

gationen för omlokalisering av statlig verksamhet, som på ell tidigt stadium föreslog Sundsvall som lokaliseringsort.

Dåvarande inrikesutskottet, där jag själv var ledamot, uttalade sig enhälligt såväl år 1972 som år 1973 for all domstolsverket borde förläggas till Sundsvall. Trots dessa rekommendationer förbigick den gamla regeringen Sundsvall och föreslog Jönköping.

I Jönköping rådde då en överhettad arbetsmarknad. Brist på arbelstillfällen var det däremot i Västernorrland och även i Sundsvall. Ur sysselsättningssynpunkt hade det alltså varit mera motiverat att regeringen den gången hade stannat för Sundsvall. Så blev dock inte fallet. Regeringen gick emot även inrikesulskoitel, som vid tvä skilda lillfällen enhälligt hade uttalat sig för Sundsvall. Sysselsättnings- eller regionalpolitiska skäl flck inte vara avgörande.

Den utlokalisering av statliga verk lill Sundsvall som skedde har naturligtvis haft sin betydelse för att ge kvinnlig arbetskraft sysselsättning. Behovet av sysselsättning för kvinnor är fortfarande stort i denna stad. Av en undersökning som Sundsvalls kommun lälit göra framgår alt omkring 2 000 arbetstillfällen för kvinnor behövs fram till år 1980.

Vad beträffar yrkandet under punkten b i motionen 1975/76:2157 att Svenska träforskningsinstilulel skall förläggas lill Sundsvall anser motionärerna denna stad vara etl naturligt centrum för en dylik utlokalisering.

Molionen bygger i delta speciella fall på vad tekn. lic. Eskil Block - tidigare knuten lill FOA - haft all anföra i delta sammanhang. Block förklarade redan år 1972 i en artikel i Veckans Affärer att Sundsvall borde bli etl idealiskt centrum för ny industri. En teknisk specialskola vore här på sin plats. Teknik behövs bl. a. just vid stora trävarulransformationer, där flera genombron är att vänta. Delta gäller bl. a. nedbrytande av ligninel, framhåller herr Block, som även rekommenderar all ny industri förläggs till råvarurika områden. Sundsvall är, säger samme man, i det fallet ell naturligt centrum.

Jag vill i delta sammanhang yrka bifall till yrkandena b och c i motionen 1975/76:2157.

Västernorrland tillhör de områden av vårt land som under de s. k. goda åren var utsatta for en omfattande folkutflytlning. Del var under dessa år del talades om all Sverige hade full sysselsättning - ja, överfull sysselsättning. Det bedrevs då en illusionspolilik, som grep långt ut i arbetarleden. Del var fullsysselsättningssamhället som hade skapats, sades det. Kapitalismen hade blivii krisfri. Biandekonomin var lösningen.

Samiidigi som folkulflyttningen från dessa områden pågick som bäst lill storfinansens företag söderut i landet, pågick en omfattande strukturförändring av framför allt skogsindustrin. De jättevinster, som inhöstades i exempelvis Västernorrland och Norrland i övrigt, fick inte stanna kvar i dessa områden för nyetablering av företag och ersättningsindustrier för de förelag som storfinansen lade ner. Dessa vinster exporterades i stor utsträckning lill utlandet.

Man blir riiti överraskad då man i dagarna lar del av vad chelen för

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

133

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

Svenska Cellulosa AB, hen Bo Rydin, framför i Veckans Affärer, nämligen att lönerna är för höga i Sverige och att detta är orsaken lill kapitalexporten från Sverige. Kapitalexporten är inte någonting nytt för dagen. Den har pågått i många år. Enbart under 1970-talel är summan av kapitalexporten från Sverige lill utlandet 20 miOarder kronor. Då Svenska Cellulosa AB under mitten av 1960-talet till Canada exporterade 65 miO. kr. var dessa pengar enligt dåvarande chefen för SCA, EOe Mossberg, etl resultat av att bolaget under tre år bortrationaliserat 3 200 arbetare och att skogsindustrins arbetare enligt samme Eije Mossberg inte begärde ett öre i kompensation för dessa bortrationaliserade arbetare. Allt fick SCA behålla, och det exporterade man lill Canada.

Lönerna var inte så höga. I stället var den lönepost som SCA fick betala ut för liten.

Kapitalexporten tycks öka år för år. Enligt tillgängliga uppgifter uppgick detta kapitalulflöde år 1973 till 2,3 miOarder och år 1974 till 2,4 miOarder, och det senaste året hade det stigit till 3,5 miOarder kronor. Alla dessa miOarder har under åren satsats utomlands i stället för att användas för att skapa nya arbetstillfällen i Sverige, framför allt i skogslänen.

Men i Sveriges riksdag förefaller del som om de övriga partierna inte vill kännas vid dessa realiteter. Högkonjunkturen kommer nog snart, säger man - det har framskymtat även i dagens debatt. Dessutom finns det så stora varulager- företagen har ju erhållit 1,5 miOarder av staten i lagerstöd. Gratis pengar! Tänk, har det sagts i dag, när dessa lager en gång skall säOas - vilken strålande framtid kommer inte del svenska folkel då alt gå till mötes!

Vad man fått bevittna i dag påminner mera om en danse macabre.

134

Hen LIDGARD (m):

Herr talman! Jag skall försöka hålla mig så strikt som möjligt lill etl par frågor som jag och några andra moderater från Stockholmsregionen har tagit upp i en motion och som syftar just på förhållandena i denna region. Vi har i vår motion föreslagit att det sedan 1970 gällande s. k. lokaliseringssamrådet, som redan har upphört att gälla för industriföretag, skall avskaffas även i övrigl, dvs. beträffande partihandel och annan handel, bankverksamhet, finansverksamhet, försäkringsverksamhel och en del annat. Det är möjligt alt vårt förslag inte har någon överväldigande betydelse i delta sammanhang, men någon nytta tror vi ändå alt det för med sig. I varje fall bedöms det så av ledande landstingspolitiker.

Utskottet vill emellertid inte vara med om detta utan hänvisar lill att en överenskommelse har träffats med 170 stora industriföretag om ett nytt system för lokaliseringspåverkan. Jag kan i och för sig inte inse att dessa två frågor har något större sammanhang, men jag skall inte utveckla den tanken. Däremot vill jag gärna säga alt jag känner en viss tvekan inför denna överenskommelse. Nu är det dock en överenskommelse. Sådana skall man hålla, och därför skall jag åtminstone inte f n. polemisera mot den.

På en punkt är jag emellertid ganska bestämd, nämligen efter all ha tagit

del av beskrivningen av hur samrådet skall äga rum mellan industrier och myndigheter. Man kan givelvis säga att det är alldeles utmärkt med enkla former och muntliga överläggningar, men jag vågar ändå hoppas att man, när man skall dra i gång denna verksamhet, skall finna all del föreligger behov av all man dokumenterar vad som händer under överläggningarna i ordentliga protokoll och i handlingar, som ger klart besked om vad som förekommit och vad man har kommit överens om och som man kan gå tillbaka lill om molsättningar eller missförstånd uppstår.

Innan man vidgar delta system, som är avsett för riksplanet, till att omfatta även länsplanei bör man ha tillgång till den utvärdering av försöksverksamheten som utskottet har uttalat sig för. Det är inte alldeles säkert all del som passar 170 stora och starka industriföretag på riksplanet är riktigt lämpligt också för mindre företag på länsplanet.

Så, herr talman, skulle jag gärna viOa komma lill det som i detta sammanhang känns både värmande och glädjande för en Stockholmsregionens företrädare, som under många år har varit van vid all få nöja sig med smulor och egentligen släppa till rätt mycket till landet i övrigt. Jag skall citera direkt vad utskottet lovar, så att det inte blir något fel: "Det bör emellertid framhållas att det nya systemet med lokaliseringspåverkan inte i och för sig är riklat mot någon viss region i landet."" Jag skall inte spinna på temat ""nej, fattas bara'" -jag skall tacka och la emot, för det kan väl inte gälla någon annan region än Stockholm. Det är bra om det äntligen kunde bli slut på de inte alltid riktigt vänliga försök som har förekommit från andra regioners sida alt främja sina intressen på Stockholmsregionens bekostnad.

Jag skulle också viOa säga några få ord om de s. k. befolkningsramarna för länsplaneringen. Utskottet konstaterar att man för Stockholms läns del gjorde en påtaglig felbedömningar 1972. Vad man då antog om befolkningen för 1980 ligger väsentligt över vad som nu föreslås för 1985. Men hittills, fram till nu, har man ju arbetat med den felaktiga prognosen. Regionens bärkraft och utvecklingstakt har väl bedömts mot bakgrund av denna felaktiga prognos, och det är därför inte alltför osannolikt att en del felaktiga ställningstaganden beträffande Stockholmsregionen kan ha förorsakats av prognosen.

Det sades nyss här från talarstolen alt vad man vill undvika är en ny befolkningsexplosion for Stockholmsregionens del. Jag tror inte att risken är så förfärligt stor. I dagslägel är situationen i själva verket den all del är tveksamt om befolkningsökningen inom regionen kommer upp ens till födelseöverskottet. Samiidigi får befolkningspyramiden, särskilt för Stockholms kommuns del, en allt bredare lopp. Del är av de anledningarna som vi motionärer hävdar att en särskild hänsyn måsle las till Stockholmsregionens problem.

1 molionen har vi också berört frågan om den inomregionala obalansen i Stockholms län. Den problematiken blev räll ingående behandlad i en interpellationsdebatt i måndags. Den har också varit föremål för något inlägg här i dag, pä ell sätt som inte ger mig anledning till några invändningar.

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

135

Nr 47 Därför skall jag bespara kammaren mina funderingar på det området, men

Torsdaeen den -''' '" " understryka den betydelse som staten har när del gäller den

16 december 1976 inomregionala obalansen. Stockholms läns landsting har genom sin region-

._____________ planenämnd uppvaktat byggnadsstyrelsen om en bättre fördelning av de

Samordnad statliga investeringarna inom regionen. Dessa akliviieier från länets sida

sysselsättnings- och har hittills varit föga framgångsrika. De statliga investeringarna i Slock-

regionalpolilik holmsregionen hänför sig i första hand till regionens inre delar. 1 de yttre

delarna har det i huvudsak varit fråga om ell polishus i SöderläOe och

ett polishus i NorrtäOe, i övrigt praktiskt taget ingenting.

Nu vill jag gärna erkänna all jag är medveten om all problematiken med en inomregional balans eller obalans inte alltid är sä lätt i praktiken som när man slår här och talar om den. Del ena goda konkurrerar ofta med berättigade önskemål av annat slag, och prioriteringen kan ha sina besvärligheter. Utskottet har i betänkandet tagit upp etl typiskt exempel på ell svårartat problemkomplex, när man uttrycker sin tillfredsställelse över att regeringen initierat en ny förutsättningslös prövning av frågan om var en ny postterminal skall förläggas. Jag kan väl säga att också jag hör till dem som kan känna sig tillfredsställda. Del är bra om man ytterligare kan belysa och få mer kött på benen i en kontroversiell fråga. Men del måste ske under de bestämda förutsättningarna att ett utredningsarbete inte drar ut alltför långt på tiden, all del ges snäva gränser och all frågan lar en lösning som gör del möjligt för postverket att pä effektivt sätt fullgöra sina samhällsfunktioner.

136

Hen ANDERSSON i Lycksele (s):

Herr talman! Jag skall koncentrera mitt inlägg lill några synpunkter på den något nötta frågan om sysselsättningen i Vindelälvsområdet.

År 1973 motionerade Karl-Erik Häll och jag i riksdagen om all en samarbeiskommillé för Vindelälvsområdet skulle bildas. Vi menade att denna kommitté skulle föreslå åtgärder och samordna de planerade insatserna för utveckling i kommunerna inom Vindelälvsområdet. Bakgrunden till vårt förslag var dels alt statsmakterna uttalat sig mot en vallenkraftsulbyggnad i Vindelälven, dels det förslag som luristsakkunniga hade lämnat.

Riksdagen ställde sig positiv till värt förslag om en samarbetskommitlé. Efter två års arbete inlämnade kommittén ett förslag lill åtgärdsprogram. Kommittén konstaterade inledningsvis att en utbyggnad av Vindelälven för valtenkraftsändamål skulle ha inneburit ett betydande antal arbetstillfällen under avsevärd lid inte bara för invånarna i själva älvdalen ulan även i kringliggande bygder.

Jag är angelägen alt här återge detta uttalande från kommittén. Ledamöter i kommittén var främst kommunala företrädare. D.e vet vad de talar om i del här sammanhanget. De flesla av dem upplever slor besvikelse över att en vallenkraftsulbyggnad inte kommit till siånd. Jag kan också tillägga alt många av dem hoppas att sista ordel i denna fråga inte är sagt.

I motionen 1975/76:248 framhåller vi motionärer all de åtgärder som vidtagits sedan riksdagen uttalade sig emot utbyggnad av älven inte har

varit av den omfattningen att motsvarande sysselsättningseffekt har uppnåtts. Vi som kämpade fören vallenkraftsulbyggnad i Vindeliilven har alltid lyssnat med en viss oro på talet om ersätlningssysselsälining. Anledningen lill del är helt enkelt all vi har svårt alt se någon motsättning mellan vallenkraft och andra sysselsättningsåtgärder. Utbyggnad av vallenkraft hade gett sysselsättning dels direkt i själva kraftverksbyggena, dels indirekt genom utbyggnad av vägar, turistanläggningar och servicenäringar.

Vi .som skrivit under motionen 248 har den uppfattningen alt del varil bäst för den berörda bygden, om en vallenkraftsulbyggnad hade kommit lill stånd i Vindelälven. Vi framhåller också alt den närmast berörda befolkningen anser sig ha gåll miste om en utveckling av näringslivet i bygden genom beslutet all avstå från kraftverk i berörda älv.

Alldeles oavsett vilka framtida ställningstaganden som sker beträffande vallenkraftsulbyggnad i älven är del angeläget, all del ålgärdsprogram för sys.selsättning som nämnda samarbetskommitlé föreslagii snarast genomförs. Jag vill här betona all dessa åtgärder inte står i någon motsatsställning till framlida beslut om utnyttjande av Vindelälven för valtenkraftsändamål.

Vår motion 248 inlämnades den 12 januari i är. Arbelsmarknadsutskotiets skrivning med anledning av motionen är positiv, och del är naturligtvis bra, men det har gäll mer än elva månader. Eftersom bl. a. ulskoltsledamoien herr Nilsson i Tvärålund i sin motion i samma ämne begärt all regeringen skulle vidla åtgärder redan under våren 1976 är jag litet förvånad över all utskottet enhälligt har uppskjutit behandlingen av ärendet så länge. Herr Nilsson klagade här i debatten tidigare över all samarbeiskommiiténs förslag legal i kanslihuset mer än ell år. Men samma förslag har legal i arbetsmarknadsutskottet nästan lika länge. Varför har herr Nilsson och hans ul-skotlskolleger inte lagt fram förslaget här i kammaren tidigare'? Herr Nilsson motionerade om att regeringen skulle lägga fram förslag under våren 1976. Hans eget utskott har medverkat till all riksdagen så sent som möjligt under hösten 1976 får la ställning lill våra motioner.

Utskottets enhälliga uttalande har av utskottets ordförande i pressen tolkals så att vissa åtgärder kan komma lill stånd under våren 1977. Delta anser herr Nilsson i Tvärålund nu vara en glädjebud. Så uttryckte han sig i debatten lidigare.

Låt mig i anledning av delta erinra om all när förre arbetsmarknadsministern Ingemund Bengtsson under valrörelsen utlovade åtgärder sä snart riksdagen behandlat motionerna, ansåg borgerliga debaiiörer deiia vara ell sätt all förhala. Jag kan således konstatera alt herr Nilsson i Tvärålund miller med olika mått. Löften från en socialdemokratisk minister betraktas som förhalning. När nu riksdagen ber en borgerlig minister infria samma löfte, da tycker herr Nilsson all detta är ell glädjebud.

Jag vill avslutningsvis uttrycka en enträgen förhoppning om att de åtgärder som nu föreslås kommer till stånd utan ytterligare dröjsmål. Men jag vill också markera alt dessa åigiirder inte utgör en slutlig lösning av utvecklingsproblemen i Vindelälvsdalen. Byggande av viigar och insatser för turismen iir naiurlietvis viktiga, men Norrlands inland inklusive Vindelälvs-

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolilik

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

områdei är i behov av en fortsatt industriell utveckling. Del är den som skall lägga grunden till bygdens framtid.

1 detta anförande instämde herr Brännström sami fru Normark och fru Hansson (samtliga s).

Herr NILSSON i Tvärålund (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag påpekade i mitt första anförande alt frågan om åtgärder för Vindelälvsdalen har legat i kanslihuset i mer än ett helt år. Herr Andersson i Lycksele är inte särskilt väl informerad. Jag har i arbetsmark-nadsuiskottel, det dåvarande inrikesutskottet, yrkat att vi skulle behandla motionerna om Vindelälven och åtgärderna i del områdei redan under våren 1976. Jag ansåg i utskottet alt den här frågan inte behövde vänta tills riksdagen behandlade propositionen om de regionalpoliliska rikllinjerna. Ingen socialdemokrat i utskottet hjälpte mig och ingen annan heller, utom alla centerpartisterna, som var med på all vi skulle ha tagit upp den här frågan tidigare i vår. Då hade vi möjligen kunnat ha en proposition redan nu.

Det dröjsmål som uppstått i utskottet beror på andra partier. Endast centern inom utskotiet yrkade på alt den här frågan skulle las upp. Herr Andersson i Lycksele får därför i första hand vända sig till sina egna partikamrater i utskottet och fråga varför.

Nu har frågan behandlats så att utskottet har rekommenderat tidigaste möjliga behandling med hänsyn lill den försening som bl. a. socialdemokraterna i arbetsmarknadsutskottet är orsaken lill.

Herr ANDERSSON i Lycksele (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund försöker göra en historieskrivning av vad som förevarit i arbetsmarknadsutskottet. Jag tillhör inte det utskottet, men jag har fått mig berättat en annan historia.

Utskottet lär enhälligt ha föreslagit uppskov med behandlingen av motionerna till hösten. Därefter inträffade det förhållandet att borgerliga ledamöter i kammaren röstade mot förslag om etl antal miOoner till vägutbyggnader mellan Sorsele och Ammarnäs och lyckades vinna lott-ningen i den frågan. Därefter lär herr Nilsson i Tvärålund ha gåll till utskottet igen och begärt att få ompröva det tidigare enhälligt fattade beslutet om uppskov med dessa motioner till hösten. Slutligen lär - för att ge den version av historien som jag fåll mig berättad - herr Nilsson i Tvärålund, när han inte fick någon med sig på den intentionen, ha tagit tillbaka sitt yrkande. Det skulle alltså icke ha förevarit någon omröstning i utskottet i denna fråga.

138

Herr NILSSON i Tvärålund (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag log upp den här frågan i ulskollel när den var under behandling. Allra sist tog jag upp den när vi skulle justera utskottsbelänkandet.

Del är riktigt att jag inte fick några andra än centerpartisterna med mig i utskottet. I vän utskott brukar vi inte ha reservationer när del gäller alt uppskjuta eller behandla motioner. Jag fann att jag inte kunde vinna gehör för mina önskemål och avstod från att reservera mig i den här frågan. Jag vet inte om det över huvud taget förekommit att någon reserverat sig i sådana här frågor.

Herr Andersson i Lycksele lar upp frågan om pengarna lill Sorselevägen. Del har sedan den nya regeringen tillträtt visat sig att pengar funnits hela tiden, ända sedan tidigt på vintern, för upprustning av Sorselevägen. Men den socialdemokratiska regeringen har icke utnytOat möjligheten trots att pengar redan funnits för ändamålet. Först när vi fått en ny regering har pengar utanordnats för upprustning av den väg som så väl behöver detta.

Herr Anderssons i Lycksele historieskrivning, som han hört händelsen berättas, kan jag alltså inte skriva under på.

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Samordnad sysselsättnings- ocli regionalpolilik

Hen ANDERSSON i Lycksele (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar att herr Nilssons i Tvärålund sista inlägg på intet sätt dementerar den historieskrivning jag gjort av utskottets behandling av det här ärendet. Jag kan bara beklaga att tjänstgörande talmannen inte kan vittna, eftersom det var han som var fungerande ordförande i utskottet vid den tiden, om jag minns rätt. Jag konstaterar att min historieskrivning alltså står oemotsagd, och jag är inte överraskad över det.

De försökenatt släta över detta agerande och skylla fördröjningen enbart på den socialdemokratiska regeringen och i viss mån på socialdemokratiska ledamöter i arbetsmarknadsutskottet är helt misslyckade. Herr Nilsson i Tvärålund har varit med om alt fördröja detta ärendes behandling i riksdagen, trots att han själv i motion föreslagit att åtgärder skulle vidtas redan under den gångna våren.

När det gäller lottningen av pengarna till Sorsele-Ammarnäs-vägen tror jag att befolkningen i den bygden vid det här laget är väl underrättad om förhållandet i den frågan. Deras dom har uttalats i många sammanhang. Även där tror jag alt herr Nils.son i Tvärålund är ute i ogjort väder om han försöker slingra sig undan den skuld till förseningen som han, såviii jag ser del, bär.

Herr iredje vice lalmannen anmälde att herr Nilsson i Tvärålund anhållit att till protokollet få antecknat all han inte ägde räll lill ytterligare replik.

På förslag av herr iredje vice talmannen beslöt kammaren all uppskjula den Ibrlsaita överläggningen om detta betänkande samt behandlingen av på föredragningslistan återstående ärenden lill kl. 19.30.

139

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Aninälan av interpellation

§ 10 Anmäldes och bordlades

Proposition

1976/77:29 med förslag till godkännande av lilläggsavial rörande ändring i avtalet den 27 juni 1973 mellan Sverige och Finland för undvikande av dubbelbeskattning beträffande skatter på inkomst och förmögenhet samt del till avtalet fogade protokollet

§ 11 Anmäldes och bordlades

Skatteutskotlets betänkanden

1976/77:8 med anledning av propositionen 1975/76:208 om ändrade beskattningsregler för vissa äldre ijänslepensionsförsäkringar m. m.

1976/77:14 med anledning av proposilionen 1976/77:48 om ändrade avdragsregler för kostnader för tryggande av pensionsåtaganden, m. m. jämte motion

1976/77:15 med anledning av propositionen 1976/77:45 om sänkning av sjömansskatten, m. m., jämte motioner

Lagutskottets betänkande

1976/77:10 med anledning av motioner om sjörältsligt skadeståndsansvar

§ 12 Anmälan av interpellation

Anmäldes och bordlades föOande interpellation som ingivits till kammarkansliet

den 16 december

140

1976/77:64 av herr Lindblad (fp) till herr försvarsministern om vissa ål-gärder i samband med indragningen av militära förband:

Riksdagen beslöt I975all nygfiouiljerna i NyköpinglF IDoch Kalmar (F 12) skall läggas ned 1980. 1 början av 1980-lalet skall pansarregemeniet i Enköping (Pl) utgå. och i stället fiyttar signalregemenlet i Uppsala (S 1) lill Enköping. I del senare fallet visar en enkät an en stor del av personalen vill bo kvar i Uppsala och pendla lill Enköping.

Indragningar av fredslbrband är nödvändiga lör all undvika kraftig obalans hos försvaret i en lid då antalet kvalificerade krigsförband -brigader, divisioner, fartygsförband etc. - minskar i snabb takt. Det är knappas! något tvivel om att stora fördelar skulle vinnas om ytterligare en antal fredslbrband kunde läggas ned under förslå halvan av 1980-talel. Pengar som frigörs genom sådana nedläggningar - under föruisäiining att dyrbara n\'byggnader inte samiidigi siiits i gång på andra håll - kan användas för all vidm;iklhålla kvalilaliv nivå på materiel och ulbildning lör allsidigt användbara förband.

Förbandsindragningarna äi- alltså nödvändiga -ja, rem av önskväida

- för alt undvika svår obalans i försvarsmakten. Del är då viktigt att Nr 47 indragningarna görs i former som blir så skonsamma som möjligt för Torsdaeen den berörd personal. Allt bör göras för att inte de anställda vid nedlägg- 16 december 1976

ningsförband tvingas lill orimliga uppoffringar fbr åtgärder som är nöd--------

vändiga för hela försvarets bästa. Del är angeläget all de aktuella ned- Anmälan av läggningarna sköts så väl att personalen får förtroende för statens förmåga inierpellatioii att ordna försvarets omstrukturering. Risken är annars alt för framliden nödvändiga fortsatta Ibrbandsindragningar blir svåra att besluta. Avvecklingen av ftygflottiljen i Göteborg (F 9) 1969 utsattes för omfattande och välmotiverad kritik från personalorganisationernas sida, medan avvecklingen av förband i Slockholmsområdei 1974 gick väsenlligt bättre.

Påfrestningarna vid förbandsindragningar - liksom över huvud när arbetsplatser läggs ned - är störst för äldre personal och för personer som har svårt all flytta lill följd av familjens situation i övrigl. Del synes mig som om staten inte hinills har gjort tillräckligt för an beakia delta i fråga om de nu aktuella förbandsindragningarna.

Den personal som måsle lämna främsi Kalmar och Nyköping kan jämföras med de grupper som måste lämna Stockholm till följd av utflytining av statliga verk. 1 Stockholm finns många andra slalliga jobb, och del är nog ingen överdrift all säga all den enskilde som drabbas av förbandsindragningarna i Kalmar och Nyköping har svårare att 11 nytt arbete på orten än vad statstjänstemannen i Siockholm haft. Etl rimligt krav bör då vara att de drabbade i Kalmar och Nyköping får samma förmåner som gäller för tjänstemän som utlokaliserats från Stockholm. Detta är dock inte fallet. Chefen för flygvapnet begärde för nära ett år sedan att personal vid Fil och F 12 skulle fä sådana förmåner, främst rätten till fria resor för tjänstemännen med familj före och efter omslaiioneringen samt förmånligare rätt till omvänt anstånd. Den lidigare regeringen avslog i somras denna begäran.

För militär personal har pensionsåldrarna höjts lill 60 år. från alt lidigare ha varil 50 eller 55 är. Den enskilde över viss ålder hade räll all fram t. o. m. uigången av 1971 välja om han önskade den nya eller den gamla pensionsåldern. I Kalmar och Nyköping finns ålskilliga fall där befattningshavare valde den högre åldersgränsen. Bara några månader därefier blev det bekani att fioltiljerna sannolikt skulle komma au läggas ned. Del är helt uppenbart att fiera skulle ha valt den lägre pensionsåldern om de velat alt de inte skulle la tjänstgöra på hemorten ända fram lill pensioneringen.

Del finns mycket starka skäl för att vara generös mot de enskilda
som vill avgå med pension vid nedliiggningslillfället. även om veder
börande då har några år kvar till 60 år. Försvarets rationaliseringsinsliiui
har föreslagit an räiien lill s. k. åiiig ersäiining - varmed avses alt ve
derbörande far full pension även om något eller några år återstår till
den officiella pensioneringsdagen - för övertalig personal skall kunna
nyttjas i större utsträckning. Chefen för flygvapnet har begärt att sådan
rätt lill årlig ersättning, alltså lidigare pensionering, skall erbjudas an- 141

Nr 47

Torsdagen den 16 december 1976

Anmälan av inletpellation

142

ställda i Nyköping och Kalmar i anslutning lill flottiljernas nedläggning. Också denna begäran har avslagits av den förra regeringen.

För både den enskilde och staten bör en generös användning av ärlig ersättning vara till fördel-. I annat fall tvingas människor i 55-60-årsåldern all mot sin viOa fiytta från hemorten. En hel del av dessa är då berättigade till traktamentsersättning på den nya orien, om vederbörande t. ex. bor inneboende och har famiOen i övrigl kvar på den tidigare orten. Kan del verkligen vara rimligt all personal skall behöva leva under sådana förhållanden ell par år innan pensionering sker?

En slor del av de anställda i Kalmar torde få fiytta till Ronneby (F 17), medan personal från Nyköping i första hand torde komma till Norrköping (F 13). Dessa båda fiottiOer kan därför antas komma att ta emot klart fler anställda än det finns arbetsmässiga behov av. Flera av de förfiyilade kan därför väntas vara "övertaliga", dvs. sakna meningsfulla arbetsuppgifter. Del är ytterligare ett starkt skäl för att låta dem som så önskar få stanna i Kalmar och Nyköping med årlig ersättning fram lill ordinarie pensionstidpunkl.

Ännu finns ingen beslutad ersättning i Nyköping, Kalmar eller Uppsala för det bortfall av arbetstillfällen som förbandsindragningarna medför. I Kalmar och Nyköping har statliga organ ålagts an inte besätta lediga tjänster utan att först meddela nedläggningsfioililjernas personal. Erfarenheten tycks dock vara alt det är svårt - särskilt för äldre personal - all komma in vid t. ex. länsstyrelsen, posten, televerket och lantbruksnämnden. Utbildning och yrkeserfarenhet från försvaret är kanske inte lämpad för de aktuella jobben, och lill detta kommer ell måhända begripligt motstånd från myndigheterna alt ta in folk "från sidan" och därmed försvära den egna peisonalens befordringsmöjligheier.

Anställda vid nedläggningsförband börstimuleras lill omskolning. Men tyvärr tycks del vara svårt all få pengar för detta. Vuxenstudiestöds nämnderna uppges vara återhållsamma i dessa fall, och staten har inte ställt några särskilda medel till förfogande för omskolning av denna personal.

Enligt uppgift har heller inte anställds make eller maka rätt till omskolningsbidrag om han eller hon slutar sitt arbete och fiyttar med den anställde vid ett nedläggningsförband till en ny förbandsort.

Särskilda problem uppstår också för personer som är föremål för rehabilitering, t. ex. efter alkoholsjukdom. Det kan finnas medel för en personlig tjänst, men när förbanden läggs ned leder del lill högre pensionsålder om vederbörandes tjänst överflyttas lill annan myndighet där pensionsåldern är högre.

Jag har ell starkt intryck av att personalen vid de aktuella nedlägg-ningsförbanden inte anser sig ha lltt rimliga besked om framliden. En del problem skulle lösas om man t. ex. kunde ange vilken verksamhet som skall flnnas kvar efter fiolliOnedläggningarna, exempelvis för skötsel av byggnaderna, Ibr militär basberedskap och för civil fiygtrafik. Då skulle viss personal kunna anvisas arbete i dessa funktioner.

För personer som 1980 är i åldern 55-59 år bör räll till lidigare pen- Nr 47 sionering vara en myckel rimlig lösning för att undvika Ivångsförfiyltning T,-,rc(J-iL'pn den i dessa åldrar. Därmed minskas del antal som flyttar till fioliiOerna i |6 december 1976

Ronneby och Norrköping, vilket i sin tur gör all man slipper alltför stor ____

övertalighel av personal där under första halvan av 1980-lalel. Meddelande om

Med hänvisning lill del anförda vill jag fråga försvarsministern: Jrfiga

Är statsrådet beredd att verka för all anställda vid F 11 och F 12 ges räll till årlig ersättning, dvs. full pension, vid fiottiOnedläggningarna 1980, även om vederbörande har upp till fem år kvar lill ordinarie pensionstidpunkt?

Anser statsrådet att de förmåner som ges till statstjänstemän i Stockholm i anslutning lill ullokaliseringen av statliga verk skall ges även anställda på orter ute i landet där försvaret lägger ned sin verksamhet?

Anser statsrådet alt civila myndigheler i Kalmar och Nyköping bör slimuleras all la emol yilerligare personal från F 12 och F 11 då fioiliOerna läggs ned?

Anser sialsrådel alt särskilda åtgärder behövs för att underlätta omskolning för anställda och anhöriga inför förbandsnedläggningarna?

Anser statsrådet all ytterligare insatser behövs för s. k. rehabiliteringsfall?

Delar statsrådet min uppfattning att generös behandling av anställda vid förbandsnedläggningarna i Nyköping och Kalmar är av värde också för alt minska oron hos personal på andra orter om och när ytterligare förbandsindragningar blir nödvändiga för all motverka obalans i försvaret?

§ 13 Meddelande om fråga

Meddelades att föOande fråga framställts

den 16 december

1976/77:161 av fru Karlsson (c) lill herr statsrådet Johansson om na-turgasfvndigheterna i Östergötland;

Sedan länge har det varil känt att del förekommer nalurgasfyndigheier i Östergötlands berggrund. Man har även från Sveriges geologiska undersöknings (SGU) sida medgelt alt detta kan vara av betydande intresse.

Motioner och interpellationer har framställts och positiva skrivningar och svar har erhållits, men inga större undersökningar har gjorts. Framställningar om koncession för alt utvinna gas har fortfarande icke fån något svar.

Är sialsrådel beredd all ställa erforderliga resurser lill förfogande för
alt kunna göra en genomgripande undersökning om förekomster av na
turgas på Ösigötaslätten? 143

Nr 47 § 14 Kammaren åtskildes kl. 18.00.

Torsdagen den

,/ , , ,,.,-,, In fidem

16 december 1976

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemen