Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1976/77:45

Tisdagen den 14 december

Kl. 10.30

§ 1 Herr talmannen meddelade all till kammaren inkommit läkarintyg för herr Oskarson, som var sjukskriven ytterligare under tiden den 16-31 december.

Erforderlig ledighet beviljades.

Herr talmannen anmälde alt fru Wadensten (m) även under denna lid skulle tjänstgöra som ersättare för herr Oskarson.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Etableringsregler JÖr sjukgymnaster, m. m.

§ 2 Etableringsregler för sjukgymnaster, m. m.

Föredrogs socialförsäkringsutskollels belänkande 1976/77:13 med anledning av propositionen 1976/77:44 om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring, m. m. jämte motioner.

I propositionen 1976/77:44 (socialdepartementet) hade regeringen föreslagit riksdagen all anta de i propositionen intagna förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

2. lag om ändring i lagen (1962:392) om huslrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension,

3. lag om ändring i förordningen (1959:551) angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring,

4. lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll anfördes följande:

"På grundval av ett betänkande från socialpolitiska samordningsutredningen. Förtidspension vid alkoholmissbruk (Ds S 1976:4), läggs i propositionen fram förslag om ändrade principer för bedömning av frågan om förtidspension vid alkoholmissbruk m. m.

Vidare föreslås i propositionen bestämmelser om all särskilt studie-socialt stöd för grundläggande utbildning av vuxna, utbildningsbidrag för doktorander samt dagpenning under tjänstgöring till värnpliktiga m. fi. skall räknas som pensionsgrundande inkomst för ATP.

1 propositionen läggs också fram förslag till gynnsammare regler om inkomstprövning av huslrutillägg och kommunalt bostadstillägg för folkpensionärer som har partiell förtidspension.

Nuvarande åierbäringslaxa vid sjukgymnastisk behandling m. m. avses bli ersatt av en enhetlig taxa som skall vara bindande för privatprak-

Nr 45

tiserande vårdgivare som vill ansluta sig till försäkringen. I samband härmed föreslås i propositionen vissa ändrade regler om sjukvårdsför-

Tisdagen den

14 december 1976 " ' '" allmänna försäkringen

Etableringsregler for sjukgymnaster, m. m.

I detta sammanhang hade behandlats

dels de med anledning av propositionen väckta motionerna 1976/77:20 av herr Aspling m. fi. (s), vari hemställts att riksdagen skulle

1. anta det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring med den ändringen att punkten 2 övergångsbestämmelserna skulle erhålla av motionärerna föreslagen lydelse, innebärande att riksförsäkringsverket, om det fanns anledning anta all sjukvårdshuvudmans behov av legitimerade sjukgymnaster skulle bli otillräckligt tillgodosett, fick föreskriva att sjukgymnast inte skulle föras upp på förteckning hos allmän försäkringskassa eller att offentligt anställd sjukgymnast, som redan var uppförd på sådan förteckning och som minskade sin arbetstid i den offentliga anställningen eller lämnade densamma, inte längre skulle vara uppförd på förteckningen,

2. ge regeringen til! känna vad som i motionen anförts om utgångspunkterna för tillämpningen av övergångsbestämmelserna, och

1976/77:27 av fru Skantz m. H. (s), vari hemställts att riksdagen skulle anta det i propositionen 1976/77:44 intagna förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring med de ändringar att

a. 18 kap. 13 S skulle erhålla av motionärerna föreslagen lydelse, in
nebärande att förtroendeläkare och förtroendetandläkare vid allmän för
säkringskassa skulle utses av försäkringskassan själv,

b. punkten 2 övergångsbestämmelserna till samma lag skulle erhålla
den i motionen 1976/77:20 föreslagna lydelsen,

dels de vid riksmötet 1975/76 väckta motionerna

1975/76:305 av herr Ahlmark m. fi. (fp),

1975/76:309 av herr Wachtmeister i Staffansiorp (m) och fru Troedsson (m),

1975/76:680 av herrar Bengtsson i Göteborg (c) och Pettersson i Örebro (c),

1975/76:1192 av herrar Karlehagen (c) och Pettersson i Örebro (c),

1975/76:1200 av hen Mundebo m. fi. (fp),

1975/76:2003 av herr Bohman m. fi. (m) såvitt nu var i fråga (yrkandet 2),

1975/76:2069 av herr Bengtsson i Göteborg m. fi. (c, s, m, fp) samt

1975/76:2077 av herrar Romanus (fp) och Sellgren (fp).

Utskottet hemställde

beträffande etableringsregler m. m. för sjukgymnaster m. fi.

1. att riksdagen med bifall till propositionen 1976/77:44 och med avslag
på motionerna 1976/77:20 och 1976/77:27 (yrkandet b) skulle anta den
i propositionen föreslagna lydelsen av punkten 2 övergångsbestämmel
serna till lagen om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

beträffande tillsättning och entledigande av förtroendeläkare och för-iroendetandläkare

2. alt riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på mo
tionen 1976/77:27 (yrkandet a) skulle anta den i propositionen föreslagna
lydelsen av 18 kap. 13 >; lagen om ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring,

beträffande författningsförslagen i övrigt

3. att riksdagen med bifall till propositionen skulle anta de delar av det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring som inte behandlats under 1 och 2 ovan,

4. alt riksdagen skulle anta de i propositionen framlagda förslagen till

a. lag om ändring i lagen (1962:392) om huslrutillägg och kommunalt
bostadstillägg till folkpension,

b. lag om ändring i förordningen (1959:551) angående beräkning av
pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring,

c. lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter
enligt lagen om allmän försäkring, m. m.,

beträffande fritidspraktikernas rätt att ansluta sig till försäkringen

5. att riksdagen skulle avslå motionerna 1975/76:305, 1975/76:1192
och 1975/76:2003 (yrkandet 2),

beträffande antalet ersättningsbesök hos privatpraktiserande läkare

6. att riksdagen skulle avslå motionen 1975/76:309,
beträffande behandling hos psykolog och kiropraklor

7. att riksdagen skulle avslå motionerna 1975/76:680, 1975/76:1200
och 1975/76:2069,

beträffande behandling på rökavvänjningsklinik

8. att riksdagen skulle avslå motionen 1975/76:2077.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Etableringsregler för sjukgymnaster, m. m.

Reservationer hade avgivits

beträffande etableringsregler m. m. för sjukgymnaster m. fi.

I. av herrar Aspling, Auguslsson och Karlsson i Ronneby, fru Håvik samt herrar Marcusson, Lindström och Larsson i Vänersborg (samtliga s) vilka ansett att utskotiet under 1 bon hemställa

a. all riksdagen med bifall till motionerna 1976/77:20 (yrkandet 1)
och 1976/77:27 (yrkandet b) samt med anledning av propositionen
1976/77:44 skulle anta det i förstnämnda motion framlagda förslaget till
lydelse av punkten 2 övergångsbestämmelserna till lag om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring,

b. med bifall till motionen 1976/77:20 (yrkandet 2) gav regeringen
till känna vad reservanterna anfört om tillämpningen av nämnda över
gångsbestämmelser.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Etableringsregler för sjukgymnaster, m. m.

beträffande fritidspraktikernas rätt alt ansluta sig till försäkringen 2. av herrar Aspling, Auguslsson och Karlsson i Ronneby, fru Håvik samt herrar Marcusson, Lindström och Larsson i Vänersborg (samtliga s) vilka ansett all utskottets yttrande i viss del skulle ha av reservanterna angiven lydelse.

Hen ASPLING (s):

Herr talman! Vid socialförsäkringsutskoltets betänkande nr 13 finns fogade två socialdemokratiska reservationer. Innan jag går närmare in på reservationerna, vill jag något beröra det förslag i propositionen som gäller frågan om förtidspension för alkoholmissbrukare och andra vård-behövande.

Som bekant kan man i dag få förtidspension om ens arbetsförmåga på grund av sjukdom eller annan förändring av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan är nedsatt med minst hälften och nedsättningen kan anses varaktig. Har man fyllt 60 år kan man få förtidspension också på rent arbelsmarknadsmässiga grunder ulan hälsoprövning.

När det gäller alkoholism och andra fall av missbruk har pensionsbedömningen i praxis i allmänhet kommit att bli ganska restriktiv. Alkoholism som sådan grundar sålunda i allmänhet inte någon rätt till förtidspension. Man kräver därutöver i regel att alkoholismen skall ha medfört svåra och varaktiga fysiska och psykiska följdverkningar.

Skälen till denna återhållsamhet vid pensionsbedömningen är fiera. Ett, och det allra viktigaste, finner man i förarbetena till lagstiftningen. Där understryks nämligen myckel starkt att man bör iaktta försiktighet när det gäller invaliditetsbedömningen vid psykiska sjukdomar, såsom neuroser och psykopaii, och att man inte bör medge förtidspension i egentlig mening förrän man i rehabiliteringshänseende gjort vad som rimligen kan komma i fråga i del enskilda fallet.

Jag har velat ge den här bakgrunden till gällande bestämmelser för att särskilt understryka att dagens riksdagsbeslut om lättnader då det gäller möjligheten att erhålla förtidspension vid alkoholism och annan nedsättning av prestationsförmågan inte innebär att man i något avseende skall sänka rehabiliteringskraven. Tvärtom menar vi alt rehabiliteringsinsatserna bör intensifieras och byggas ut.

Propositionen tar ju framför allt sikte på att söka samordna pensionsprövningen vid alkoholism och andra liknande vårdbehov med pensionsprövningen vid somatiska sjukdomar. Den vars arbetsförmåga är nedsatt med minst hälften bör rimligen kunna få förtidspension vare sig han är alkoholskadad eller lider av annan sjukdom. Det är självfallet av vikt att man vid bedömningen inte bara tar hänsyn till den försäkrades akuta problem utan bedömer vederbörandes hela situation och inte minst de bakomliggande sociala förhållandena.

Låt mig understryka an beslut om förtidspension under inga förhållanden får innebära att man helt eller delvis avstår från rehabiliteringsinsatserna. Att denna princip i alldeles särskilt hög grad bör gälla i fråga

om yngre försäkrade säger sig självt. Ett sätt att ytteriigare markera viklen av meningsfulla rehabiliteringsåigärder är alt, som socialpolitiska samordningsutredningen framhållit, låta pensionen utgå som sjukbidrag både under rehabiliteringen och i väntan på rehabiliteringsåtgärder.

Med det sagda vill jag betona det som utskottet framhöll redan förra året och som understrukits av den socialpolitiska samordningsutredningen i dess enhälliga betänkande och av utskotiet nu i år, nämligen att reha'jiliieringen är den utan jämförelse viktigaste frågan i alla ärenden som gäller förtidspensionering vid alkoholism och andra fall av missbruk.

Med det anförda hemställer jag att riksdagen bifaller utskottets hemställan på den här punkten.

Propositionen innehåller härutöver ett antal förslag som jag i korthet skall beröra. Del gäller bestämmelser om alt särskilt studiesociall stöd för grundläggande utbildning av vuxna, utbildningsbidrag för doktorander och dagpenning under tjänstgöring till värnpliktiga m. fi. skall räknas som pensionsgrundande inkomst för ATP. Vidare föreslås gynnsammare regler i vad gäller inkomstprövning av huslrutillägg och kommunall bostadstillägg för folkpensionärer som har partiell förtidspension. Redan i propositionen 1975/76:145, som behandlades under våren, förulskick-ades att denna från fiera synpunkter viktiga fråga skulle komma all föreläggas höslriksdagen för att därmed få sin lösning. Slutligen föreslås bl. a. all riksförsäkringsverket i fortsättningen skall tillsätta förtroendeläkare och förtroendetandläkare hos försäkringskassorna samt förordna lä-karledamöler i kassornas pensionsdelegationer. I vad gäller samtliga dessa förslag är utskottet enigt och jag yrkar bifall till utskottets hemställan på dessa punkter.

Med det anförda skulle jag vara framme vid de båda frågor där det föreligger socialdemokratiska reservationer. I båda fallen gäller del frågor om etableringsbegränsning, dels för sjukgymnaster, dels för offentligt anställda läkare som driver privatpraktik med sjukförsäkringsmedel.

Herr talman! Vi har tidigare denna höst haft debatt i kammaren om nuvarande etableringsbestämmelser på olika vårdområden. För någon tid sedan avslog ett enhälligt socialförsäkringsutskoii ett antal borgerliga motioner med krav på att man bl. a. skulle avskaffa elableringsbesiämmel-sernu inom tandvårdsförsäkringen samt all folktandvården skulle överföras i privat regi. De borgerliga utskottsrepresentanterna yrkade avslag på sina egna motioner i detta hänseende med hänvisning till den av de borgerliga avgivna regeringsförklaringen.

De viktiga vårdfrågorna har vid fiera tillfällen behandlats av riksdagen detta år. Vid sidan av den remarkabla motionen om folktandvårdens överförande i privat regi, undertecknad av herr Ringaby och nuvarande biträdande socialministern fru Troedsson, har riksdagen behandlat moderaternas partimotion 1975/76:1979. I motionen anförs i det avsnitt som fått rubriken Solidaritet och omsorg att den offentliga sektorns expansion skall begränsas. Det heter i motionen: "En successiv och planmässig höjning av patientavgifterna inom sjukvården torde bli oundviklig för

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Etableringsregler för sjukgymnaster, m. m.

•)S

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Etableringsregler för sjukgvmnaster, m. m.

att stärka landstingens ekonomi - men även för att ge medborgarna en riktigare bild av sjukvårdens verkliga kostnader."

Vidare framhålles: "Genom all i högre grad anpassa patientens kostnader till del verkliga kostnadsläget kan - därom tycks råda enighet inom läkarkåren - överkonsumtion av vård motverkas."

Mot bakgrund av regeringsförklaringen har de borgerliga denna höst, söm sagt, avslagit sina egna parlimolioner med långtgående krav på en privatisering av vårdsektorn. Det är också fallet beträffande ett antal motioner från förra riksmötet vilka behandlas i delta utskottsbetänkande och vilka gäller fritidspraktikerna. Utgångsläget tycks vara följande då del gäller de borgerligas planering för och förväntningar om all nu steg för steg kunna vidta åtgärder för en ökad privatisering av vårdsektorn.

Beträffande tandvården hänvisas till regeringsförklaringen, vari betonas att reglerna för etableringskoniroll skall ses över och försäkringen utvidgas till att omfatta även barn och ungdom. Som jag i en tidigare debatt här i kammaren framhållit måste detta innebära att den till riksförsäkringsverket knutna tandvårdsdelegationen, som har till uppgift att följa och handlägga dessa frågor, måste köras över.

Vad beträffar kravet på en utvidgning av personkretsen inom tandvårdsförsäkringen är det här fråga om ett direkt angrepp på folktandvården, och vi löper i fortsättningen uppenbart stor risk att få barnen uppdelade efter sociala och boendemässiga förhållanden.

Beträffande sjukgymnasterna har den borgerliga regeringen redan beslutat etablera en ny ordning. Tvärtemot ett enigt utredningsförslag och Landstingsförbundets mycket preciserade krav på etableringsbestämmelser lägger man denna fråga i regeringens hand all avgöras efter goll-finnande.

I vad slutligen gäller frilidspraktikerna har de borgerliga avstyrkt sina egna motioner med hänvisning till regeringsförklaringen, som kort och gott slår fast att ersättningsreglerna för privatläkarvård skall vidgas, så att även offentligt anställda läkare med fritidspraktik får rätt att ansluta sig till försäkringen. Man hänvisar i detta sammanhang också till läkarvårdsdelegationen.

Får jag först, herr talman, säga några ord om sjukgymnasterna, eftersom jag här har ett förfiutel. Arbetet med propositionen var långt framskridet när regeringsskiftet ägde rum. Det förslag som den socialdemokratiska regeringen höll på att utarbeta byggde på ett betänkande från riksförsäkringsverket, som i grunden innebär alt vi får en lösning av frågan om sjukförsäkringens ersättningsregler med enhetliga patientavgifter på samma sätt som för sjukvården i övrigt. Detta är ett positivt och riktigt förslag, som jag själv tagit initiativet till och som vi naturligtvis är glada att se förverkligat. Men det är då också viktigt att i enlighet med utredningsförslaget skapa garantier för att den offentliga vårdens behov av sjukgymnaster blir tillgodosett i erforderlig utsträckning.

Jag finner det, minst sagt, egendomligt att den nuvarande regeringen ansett sig böra gå ifrån det här förslaget. Vad kan syftet vara då man

vill ha ett bemyndigande för regeringen att efter fritt skön avgöra när behovet av etableringsbegränsning skall anses föreligga? Det gäller ju ändå den stora och principiellt viktiga frågan om den offentliga sektorns möjligheter att tillgodose behovet av sjukgymnastisk behandling. Del behovet är mycket stort i dag, det kan jag försäkra, inom både korttids-och långtidssjukvården.

Utskottet säger i sin skrivning att det inte föreligger någon reell skillnad mellan etableringsbegränsningen i den utformning den getts i propositionen och den etableringskoniroll vi förordar i vår motion. Från socialdemokratiskt håll hävdar vi med bestämdhet att det föreligger en principiell och helt avgörande skillnad mellan regeringens och vårt förslag. Om man över huvud taget anser att man i samband med övergången till ett nytt ersättningssystem för en viss kategori vårdgivare måste ha en elableringsregel för att förhindra en överströmning från offentlig till privat vård, måste det väl också vara naturligt att man redan vid övergången till detta system har klara regler som talar om när en etableringsbegränsning skall sällas in.

Propositionen innehåller bestämmelser om alt riksförsäkringsverket i vissa situationer hos regeringen kan aktualisera frågan om en etableringsbegränsning. Reglerna för regeringens del är emellertid till intet förpliktande. De lämnar inga som helst garantier föran en sådan begränsning kommer att effektueras, och man vet heller ingenting om när eller hur en begränsning kommer att ske.

Den formen av etableringskoniroll är enligt vår uppfattning inte någon kontroll alls. Det är snarare ett sätt att slippa ifrån kontrollen.

Jag vill särskilt understryka att riksförsäkringsverkets förslag till eia-beringsbegränsning utarbetats i samråd med Legitimerade sjukgymnasters riksförbund. Läkarförbundet och Landstingsförbundet. Del är inte minst intressant att notera att sjukgymnasternas eget förbund inte haft något att erinra mot riksförsäkringsverkets förslag till etableringskoniroll.

Vi motionärer an.ser således att det bör ankomma på riksförsäkringsverket att meddela föreskrifter om etableringsbegränsning. För en sådan ordning talar också den omständigheten alt frågor av detta slag måste kunna avgöras så snabbt som möjligt. Det är alltså viktigt att riksförsäkringsverket har möjlighet och medel att ingripa omedelbart om en etableringsbegränsning visar sig nödvändig.

Landstingsförbundet har yttrat sig över riksförsäkringsverkets förslag till bestämmelser om etableringsbegränsning för sjukgymnaster. Därvid har förbundet uttalat att det är av utomordentlig betydelse att klara och entydiga regler finns för uppföljningen av den nya taxans ulfall. Förbundet har förutsatt att vården hos privatpraktiserande sjukgymnaster inte tillåts överstiga vissa ramar. Förbundet menar alt hela nettotillskottet av sjukgymnaster bör tillföras den offentliga vården. Landstingsförbundets uppfattning väger naturiigtvis tungt i sådana här sammanhang, och del är sannerligen mycket märkligt att regeringen ansett sig kunna helt bortse från förbundets mening. Del är helt enkelt uppseendeväckande.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Etableringsregler för sjukgymnaster, m. m.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Etableringsregler för sjukg\>mnaster, m. m.

Med det anförda vill jag, herr talman, yrka bifall till reservationen 1. Ett stöd för den reservationen innebär den enda verkliga garantin för all den offentliga vårdens behov av sjukgymnasliska vårdgivare kommer alt tillgodoses i den omfattning som över huvud tagel är möjlig.

Slutligen vill jag ta upp vår reservation beträffande frilidspraktikerna.

När vi genomförde sjukronorsreformen borttogs privatsjttkvården på sjukhusen. Del är med andra ord i lag förbjudet att driva privat sjukvård på sjukhusen. När reformen om de privatpraktiserande läkarna genomfördes, var vi på del klara med alt man övergångsvis fick lov att finna en lösning av frågan vad beträffar de offentligt anställda frilidspraktikerna. Del var ytterst angeläget att delta skedde i samråd med sjukvårdshuvudmännen, landstingen. Det var med andra ord en praktisk fråga hur detta skulle ordnas övergångsvis. Det får ju inte bli så, all läkarna lar halvtid hos sjukvårdshuvudmannen och fyller på den tjänsten med fritidspraktik. I prjncip kan del inte vara rimligt och rikligt all en sjukhusläkare från sin mottagning på sjukhuset skall kunna hänvisa patienter till sin privatpraktik. Del kan inte heller vara riktigt att läkarna privat skall kunna ge remisser till sin egen klinik på sjukhuset.

När det gäller frilidspraktikerna hoppas jag alt läkarvårdsdelegaiionen skall komma fram till en lösning, som med vissa övergångsregler för nuvarande fritidspraktiker innebär garantier mot en utökning av denna verksamhet till nya fritidsprakiiker.

Beträffande den större frågan om det totala antalet privatpraktiserande läkare, som inte behandlas i detta sammanhang, finns det enligt vår mening skäl till stor återhållsamhet, särskilt i nuläget då landstingen har stora svårigheter all få tillräckligt med läkare till de nya vårdcentraler som häller på alt byggas upp runt om i landet. Landstingen behöver sannerligen de nya läkarna för att kunna fullgöra sina skyldigheter för sjukvården. Del gäller i särskilt hög grad glesbygderna, där svårigheterna på många håll i dag är myckel stora. På sikt bör privatpraktikerna integreras med en sjukvård, som samhället genom landstingen har det fulla ansvaret för. Det är en viktig fråga som vi, herr talman, får anledning all återkomma lill.

Herr talman! Jag ber med det anförda att sålunda få yrka bifall till reservationerna 1 och 2. På övriga punkter yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr CARLSSON i Vikmanshyttan (c);

Herr talman! Del nu föreliggande ärendet, socialförsäkringsutskoltets betänkande 1976/77:13, lar till behandling upp dels propositionen nr 44 till höstriksdagen, dels en rad motioner. Jag skall i korthet söka ge utskottets syn på de frågor som det här gäller.

Den största och mest genomgripande frågan är förslaget om förtidspension vid alkoholism. Jag kan fatta mig kort på den punkten, enär uiskoiiels herr ordförande redan har redovisat ärendet. Utskottets förslag - jag citerar ur utskotisbetänkandet - innebär en principiell förändring

i synen på möjligheterna till förtidspension, nämligen: "Det avgörande måste alltid vara hur arbetsförmågan påverkas i det enskilda fallet och inte arten av den sjukdom som den försäkrade lider av. Utskottet finner del också angeläget att myckel starkt betona vikten av all rehabiliteringsverksamheten byggs ut och effektiviseras. Förslaget om en mildare bedömning av rätten till förtidspension i de fall som avses i propositionen har tillkommit bl. a. för att söka stimulera den försäkrade att själv i ökad omfattning medverka i rehabiliteringsprocessen och kan enligt utskottets mening också innebära en sådan stimulans. Pensionering vid alkoholmissbruk och andra sjukdomstillstånd får därför under inga förhållanden ersätta meningsfulla rehabiliteringsåigärder. All denna princip i alldeles särskilt hög grad bör gälla i fråga om yngre försäkrade säger sig självt."

Jag finner det angeläget att erinra om vad utskotiet har anfört i den väsentliga delen enär del är en av hörnstenarna för att kunna ge förtidspension.

Utskottet framhåller också att dessa möjligheter till förtidspension delvis är oprövade och att det därför kan vara svårt all förutse verkningarna av de nya bedömningsgrunderna. Av den anledningen är det angelägel all riksförsäkringsverket noga följer upp verkningarna av de vidgade pensioneringsmöjligheterna och undersöker vilka konsekvenser de kan få.

Regeringens proposition i denna fråga grundar sig på ett enhälligt utredningsförslag från den socialpolitiska samordningsutredningen. Också utskottet har varit enigt och tillstyrkt propositionen i ärendet. Jag ber att i den delen få yrka bifall till utskottets förslag.

Men jag skulle vilja tillägga ett par synpunkter.

Förtidspensionering av människor som på grund av alkoholism har förlorat sin arbetsförmåga understryker kraven på en alkoholpolitik, som gör att vi kan slippa alkoholskadorna genom all förebygga dem. Här gick år efter år medan den alkoholpolitiska utredningen arbetade, och del skedde egentligen ingenting. - Ja, vad som skedde var ju alt vi i stället i vårt land fick mellanölet, med alla de ödesdigra verkningar som del förde med sig, inte minst för vår ungdom - skador som i dag kan avläsas dels i det ökade antalet alkoholister, dels i de konsekvenser som drabbat den sjukvårdande verksamheten. Vi skulle faen proposition på riksdagens bord under våren 1976, men den uteblev. Den dåvarande regeringen, med socialministern, numera socialförsäkringsutskoltets ärade herr ordförande, i spetsen ansåg att frågan måste utredas ytterligare.

Del är angeläget att förslag till riktlinjer för den framtida alkoholpolitiken snarast möjligt föreläggs riksdagen, så all vi kan la ställning lill den frågan och besluta om en alkoholpolitik, som syftar till att främja folknykterheten.

Den stora frågan när vi nu diskuterar detta ärende är hur man skall kunna förebygga den oroande utveckling som pågår. Vi vet alt alkoholproblemen har förvärrats år efter år. Under år 1975 hade vi den högsta alkoholkonsumtionen per capita i del här landet under hela 1900-ialet.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Etableringsregler för sjukgymnaster, m. m.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Etableringsregler för sjukgvmnaster, m. m.

Detta visar problemels allvar, och man frågar sig med förfäran, vart vi är på väg. Vi vet att en tidig början med alkoholdrycker - här återkommer jag till mellanölets ödesdigra verkningar för ungdomen - för med sig att man lättare angrips av alkoholsjukdomar. Vi vet också att det har vuxit fram en kull kring alkoholen som är förfärande. Del anses tillhöra den moderna kulturen och vara fint alt använda alkohol. Detta har också förvärrat lägel.

Kan vi inte få hejd på den här utvecklingen, herr talman, så kommer vi alt möta sådana problem att de blir både socialvården och sjukvården övermäktiga. En stor del av de kriminalproblem vi har i dag bottnar också i alkoholmissbruket. När jag kom hit i går kväll låg det på mitt bord ett brev från en häradshövding med lång erfarenhet. Han pekade just på delta förhållande och betonade mycket kraftigt angelägenheten av alt här verkligen görs någonting.

Emellertid finns här också ett mänskligt problem. Alkoholen betyder plåga och ängslan för många människor och deras familjer. Här måste vi försöka nå fram till en lösning. När vi nu går alt falla beslut om möjlighet all förtidspensionera alkoholister vill jag understryka vikten av att vi verkligen satsar på den förebyggande verksamheten. I annat fall kommer vi, som jag nyss sade, att möta problem som blir oss övermäktiga; del råder inget tvivel på den punkten.

Den andra fråga som vi har att diskutera gäller förslaget att sjukgymnasterna skall komma in under sjukförsäkringen. Här finns en socialdemokratisk reservation. Utskottets ärade herr ordförande talade nu, liksom tidigare, om risken för en privatisering av sjukvården och tandvården. Men här har vi legitimerade läkare, tandläkare och sjukgymnaster som gör en insats inom hälso- och sjukvården mot taxebunden ersättning, som har fastställts av riksdagen. Oavsett var insatserna görs är de lika väsentliga för patienterna. I det här sammanhanget får vi ändå inte lappa bort att del til syvende og sidsl gäller patienterna.

Del finns etableringsbestämmelser, som har visat sig nödvändiga för alt vi skall kunna irygga den offentliga vården - och enligt vad jag kan förstå råder det inga delade meningar om att den offentliga vården måste tryggas. Jag har varit med om besluten i den delen i Landstingsförbundets styrelse, och jag har ingen ändrad åsikt i dag. Den offentliga sjukvården är ju lill för de många människorna, och självfallet måste den säkras. Av den anledningen har vi alltså fått etableringsbestämmelser.

Jag vill emellertid tillägga an med den brist på resurser som i dag råder gäller det att tillvarata alla arbetsinsatser för all hjälpa patienterna. Att patienten ställs i förgrunden måste ju ändå vara del väsentliga; det är viktigare än att hävda doktrinära uppfattningar.

Vi måste alltså, herr talman, se lill, alt vi utnyttjar alla resurser på detta område. Den offentliga sjukvården måste få sin andel, men vi skall inte därför nedvärdera vad som görs inom den öppna sjukvården på privatsidan. Vi behöver alla insatser - del vill jag säga som en allmän deklaration.

Utskottets ärade herr ordförande log upp frågan om hur vi skall kunna tillgodose den offentliga sjukvårdens behov av sjukgymnastiska insatser och hänvisade lill vad riksförsäkringsverket har sagt i sin utredning, vad Landstingsförbundet har anfört osv. Riksförsäkringsverket har för sitt vidkommande sagt att det är angeläget att den offentliga sjukvården får sin andel - på den punkten är vi överens - och Landstingsförbundet har sagt delsamma, nämligen att den offentliga sjukvården måste tryggas. Det råder också enighet om att den fria sektorn, enligt den förteckning som görs upp, inte nämnvärt får överstiga 2 000 sjukgymnaster med ungefär 1,25 miljoner behandlingar. Landstingsförbundet har också i sitt yttrande, som herr Aspling pekade på här, ställt sig bakom dessa synpunkter. Socialministern skriver i propositionen att det är angelägel - och att regeringen kommer att se till - att den offentliga sektorn får den andel som den behöver. Med den erfarenhet jag har av sjukvårdsverksamhet tror jag att att del är en deklaration som vi kan sätta tilltro lill. Därmed skulle den frågan kunna vara ur världen.

Jag tror alltså alt de farhågor som herr Aspling hyser i delta avseende är betydligt överdrivna. Vi har ju möjligheter här i riksdagen att se lill - och det har utskottet betonat myckel starkt - att den offentliga sektorn självfallet måste få sin andel av sjukgymnastbehandlingen.

Jag ber alltså att få yrka bifall lill utskottets förslag i denna del.

I fråga om läkarna och privatpraktikerna föreligger motioner och också en reservation från socialdemokratiskt håll. Det kanske finns anledning att fundera litet mer på vad detta innebär för att vi skall få de rätta dimensionerna på denna fråga. Vi hade en diskussion om detta vid fjolårets riksdag.

Läkare inom den offentliga sektorn har möjligheter att få ytterligare arbetstid utöver den ordinarie. Om man går till sin arbetsgivare och anmäler alt man vill ha möjlighet till arbetstid utöver den ordinarie och arbetsgivaren säger att det inte finns utrymme för detta, då får vederbörande läkare utöva privatpraktik och uppförs i så fall på den förteckning över läkare som finns. Del innebär att patienten som kommer lill denne läkare får samma avgifter för sin vård som i den offentliga sektorn. Om arbetsgivaren har sagt att man är beredd all ta emot dessa tjänster, men läkaren säger att han inte vill schemabinda sig, då har läkaren ändå möjlighet att ha privatpraktik. Men i detta fall går det ut över patienterna, som får betala högre avgift. Denna fråga gäller i realiieien inte läkarna utan patienternas möjligheter och tillgång lill vård enligt en fastställd taxa.

För att, som sagt, vi skall få rätta dimensioner på denna fråga vill jag säga all del totalt gäller 530 läkare. Av dem är 180 anslutna lill sjukförsäkringssystemet. Dessa 180 har under förra året haft ungefär 200 000 besök. Det är 350 läkare som slår utanför systemet. De har haft 160 000 besök. Då frågar man sig: Av vilken anledning skall de inte kunna gå in med en förlängd arbetstid enligt schema?

Det är inte på del sättet som herr Aspling här sade, an man kan ta

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Etableringsregler JÖr sjukgymnaster, tn. m.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Etableringsregler JÖr sjukgymnaster, m. m.

halvtidstjänst för all utöva privatpraktik vid sidan om. Del är i stället utöver ordinarie arbetstid som läkaren har möjlighet lill dessa arbetsinsatser. Del är det saken gäller i den här delen.

Varför vill då inte läkare gå in och ta den längre schemalagda arbetstiden? Man vill kanske själv välja sin arbetstid, man vill själv avgöra när man skall vara ledig. Vidare kan familieförhållanden spela in. Del kan alltså finnas en rad skäl som bidrar till att man inte vill binda sig. Men man vill ändå ha möjlighet att vid sidan om sin ordinarie arbetstid utöva viss läkartjänst. Varför skall man då inte kunna få detta? Det gäller ju i realiteten inte läkarna ulan del gäller, som jag här har sagt, patienterna och deras möjligheter all få läkarvård till den fastställda taxan.

Nog måste patienterna ändå fråga sig: Vad är det för byråkratisk ordning i det här landet? Den ene läkaren finns uppförd på förteckningen men inte den andre, och det skall vara avgörande för vilka avgifter man skall betala för sin läkarvård. Detta är alltså en fråga om att skydda patienterna, och det tror jag att också herr Aspling måste vara medveten om.

Jag vill också peka på ett annat förhållande. I en tid när vi har läkarbrisl, inte minst på dislriktsläkarsidan, är det angeläget att se till att vi utnyttjar alla läkarresurser även på detta område. Jag ber alt på den punkten få yrka bifall lill utskottets hemställan, vilket innebär avslag på den socialdemokratiska reservationen. Del är framför allt i fråga om motiveringen vi skiljer oss.

I utskottsbetänkandet behandlas även en rad andra frågor, som talare efter mig kommer att beröra. Jag skall därför inte gå händelserna i förväg utan inskränker mig med delta till alt yrka bifall till utskottets hemställan i dess helhet.

Herr ASPLING (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara på några punkter säga några ord med anledning av herr Carlssons i Vikmanshyttan anförande.

Herr Carlsson i Vikmanshyttan bör observera att i Landstingsförbundets remissyttrande över sjukförsäkringens ersättningsregler vid behandling hos privatpraktiserande sjukgymnaster - och jag hoppas all herr Carlsson i Vikmanshyttan tagit del av detta remissyttrande i dess helhet - har med kraft underslrukits all man kan tillstyrka riksförsäkringsverkets förslag enbart om garantier skapas för att varken antalet privatpraktiserande sjukgymnaster eller behandlingar utförda av dessa kommer att öka efter övergången lill ett nytt laxesysiem. Det torde inte vara någon hemlighet för herr Carlsson i Vikmanshyttan all myckel framträdande och sjukvårdssakkunniga centerpartister i Landstingsförbundets ledning står bakom detta yttrande. Del är ingen hemlighet vilka dessa personer är, och jag kan här nämna namn som Stig F. Hansson och Börie Hörnlund, ledamot av denna kammare. Nog måste det väl, herr Carlsson i Vikmanshyttan kännas något egendomligt för centerpartisterna om de vid omröstningen om en stund skulle desavouera dessa sina ansvariga och sakkunniga företrädare i Landstingsförbundet? Är del moderaterna sonn

helt skall få dominera regeringspolitiken på sjukvårdsområdet i fortsättningen? Jag ställer bara frågan.

Sedan vill jag kort ta upp frågan om frilidspraktikerna. Jag har, herr talman, i mitt anförande sagt att det är vår förhoppning att läkarvårdsdelegationen inom riksförsäkringsverket skall kunna finna en rimlig lösning på de problem som del här gäller. Men man skall därvid, som jag också framhöll, komma ihåg att denna fråga innesluter en mycket viktig principfråga samtidigt som det under ett övergångsskede föreligger praktiska problem. Landstingsförbundet, som ändåar ansvarigt för sjukvården här i vårt land, har ju uttalat oro för ett okontrollerat frisläppande när det gäller offentlighetsanslällda läkares etablering som fritidspraktiker. Man måste rimligen veta vad som händer i olika situationer. Vad skulle t. ex. hända om läkarna i allt större utsträckning började arbeta halvtid för att sedan fylla ut med privatpraktik? Nog är det naturligt att de ansvariga inom sjukvården begär alt dylika frågor blir ordentligt penetrerade, och att man verkligen får en ordentlig kontroll på denna utveckling i fortsättningen.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Etableringsregler för sjukgymnaster, m. m.

Herr CARLSSON i Vikmanshyttan (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag känner självfallet till Landstingsförbundets yttrande på denna punkt. Yttrandet antogs vid ett sammanträde den 25 september i förbundsstyrelsen. Jag tillhör förbundsstyrelsen men var inte med på detta sammanträde. Jag har inga erinringar all göra mot yttrandet. Tillåt mig emellertid säga till utskottets ärade herr ordförande att jag betraktar det som socialministern har sagt i propositionen som en garanti för alt man följer upp vad Landstingsförbundet här framfört utan den byråkrati som omgången över riksförsäkringsverket innebär. Jag kan inte finna att det här föreligger någon skillnad mellan vad socialministern och Landstingsförbundet har sagt; det är bara det all man inte gör samma preciseringar i siffror.

Herr Aspling gör det lätt för sig när han säger att moderaterna helt kommer att dominera sjukvårdspolitiken här i landet. För mig är det fråga om alt föra en sjukvårdspolitik som främjar patienternas intressen. Vi skall ta vård om de människor som behöver vård och göra det på rätt tidpunkt och på rätt plats.

När det gäller privatpraktikerna hoppas herr Aspling att läkarvårdsdelegationen skall finna vägar som gör det möjligt att komma överens på den här punkten. Det hoppas jag också. Men sedan sade herr Aspling att det var fråga om ett okontrollerat frisläppande av privatsjukvården. Det är inte med sanningen överensstämmande.

Vad är det det gäller? Jo, det gäller om 350 heltidsanställda läkare skall få utöva privatpraktik utöver den ordinarie arbetstiden. Det är någonting annat än vad herr Aspling ville göra gällande.

Det gäller att se till - jag kommer tillbaka till det - att vi utnyttjar alla läkarresurser vi har på del här områdei. Det här är också en resurs. Dessa 350 läkare har 160 000 besök, och jag förmodar att de skulle kunna

.3 Riksdagens protoko/t 1976/77:44-45

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Etableringsregler JÖr sjukgymnaster, m. tn.

bli Her, om deras arbetsinsatser på fritid erkändes. Då skulle de 160 000 besök de lar emot debileras enligt fastställd taxa, vilket skulle innebiira rättvisa för patienterna. Vi är väl ändå, herr Aspling, överens om att del är patienternas intressen vi skall främja? Del är från den utgångspunkten jag för den här diskussionen. Jag tror all den oro herr Aspling hyser på denna punkt är betydligt överdriven.

Herr ASPLING (s) kort genmäle;

Herr talman! Om det är som herr Carlsson i Vikmanshyttan hävdar, att regeringen i fortsättningen avseratt följa riksförsäkringsverkets förslag och Landstingsförbundets klart preciserade regler för etableringskoniroll, då är det verkligen förvånande, herr Carlsson, att man inte helt enkelt i propositionen anmält detta och anslutit sig till det förslag riksförsäkringsverket har framlagt. Det har man inte gjort. Man har tagit avstånd från det förslaget och lagt frågan i regeringens hand för att den efter, som jag sade, eget skön skall försöka klara upp den, trots alt Landstingsförbundet så klart har markerat sin ställning. Det är det uppseendeväckande. Herr Carlsson kommer inte förbi detta. Han kan uttala stilla förhoppningar om framtiden, men han kan inte komma ifrån att regeringen handlat på ett helt annat sätt, och det är som sagt mycket märkligt. Tala med kollegerna i Landstingsförbundets styrelse, som varit med om beslutet, så får herr Carlsson säkerligen klart besked!

När det gäller frilidspraktikerna skall jag inte föra någon längre debatt, herr talman. Jag vill bara säga att sjukvårdshuvudmannen, landstingen och Landstingsförbundet, även här uttalat sin oro. Vi har deklarationen i regeringsförklaringen beträffande denna fråga. Det är helt naturligt att man här måste ha en kontrollerad verksamhet, och jag föreställer mig att del också måste bli den lösning man kommer fram till inom läkarvårdsdelegationen - del är uppenbart. Ett frisläppande skulle utan tvivel skapa stora problem.

Herr Carlsson, det är patienterna vi tänker på - patienterna i glesbygderna, patienterna i olika delar av vårt land där vi ännu inte kunnat lösa problemen på grund av brist på läkare etc. Det är detta det gäller. Jag är övertygad om alt herr Carlssons kolleger, centerpartisterna i Landstingsförbundets styrelse, i hög grad tänkt på patienterna när de tagit ställning i dessa frågor.

Herr CARLSSON i Vikmanshyttan (c) kort genmäle;

Herr talman! Socialministerns bestämda uttalande i propositionen och utskottets uttalande på denna punkt är en bekräftelse på att man kommer att se till att den offentliga sjukvården får sin andel av sjukgymnaster.

När det gäller frågan om fritidspraktikerna har jag här redovisat att det inte är fråga om någon fri verksamhet på del området - det är en kontrollerad verksamhet. Del är klart vilka läkare del gäller. Och vilka gäller det? Jo, det gäller sjukhusläkare - överläkare och andra läkare vid våra sjukhus. Frågan är om patienterna skall kunna få sjukvård till

samma kostnader som hos läkare som är uppförda på läkarförteckning. Det blir inte färre vårdtillfällen i glesbygden, om man ger vederbörande sjukhusläkare möjlighet alt utöva fritidspraklik i den omfattning de finner det lämpligt.

Fru HÅVIK (s):

Herr talman! Jag skall här tala för reservationen I som är fogad vid betänkandet. Eftersom mycket av den debatten redan kan sägas vara avbetat skall jag gå in på några praktiska synpunkter.

Riksförsäkringsverket föreslår i ett betänkande som avlämnades i september att de privatpraktiserande sjukgymnasterna skall inordnas i ett syslem som liknar det som gäller för privatpraktiserande läkare och tandläkare. I en bindande taxa skall enligt förslaget anges det högsta arvode som vårdgivaren får ta ut vid varje behandlingstillfälle. Vårdgivare som åtar sig att följa ersättningsreglerna skall göra anmälan om detta till försäkringskassan. De skall då föras upp på en särskild förteckning som upprättas av kassan. Som villkor för anslutning till försäkringen föreslås för sjukgymnaster gälla vissa krav på praktiktjänstgöring inom den offentliga vården.

För att den offentliga vårdens personalbehov skall kunna tillgodoses i tillräcklig utsträckning föreslår riksförsäkringsverket vissa etableringsregler som skall gälla intill utgången av år 1980. Finns det anledning anta att sjukvårdshuvudmans behov av legitimerade sjukgymnaster inte blir tillgodosett i den utsträckning som behövs, kan verket föreskriva att offentligt anställd sjukgymnast inte skall föras upp på förteckning hos allmän försäkringskassa. Vidare föreslås att verket i en sådan situation skall kunna föreskriva att offentligt anställd sjukgymnast som är uppförd på förteckning över anslutna privatpraktiserande vårdgivare och som minskar sin arbetstid i den offentliga anställningen eller lämnar denna inte längre skall vara uppförd pä förteckningen.

Legitimerade sjukgymnasters riksförbund har förklarat sig berett att biträda dessa regler beträffande anslutningen till försäkringen av sjukgymnaster.

Företrädarna i Landstingsförbundets styrelse för moderata samlingspartiet och folkpartiet har i ett särskilt yttrande förklarat sig inte kunna godta slyrelsemajoritetens uppfattning att hela nytillskottet av sjukgymnaster skall tillfalla den offentliga vården. De framhöll att begränsningar endast skall komma i fråga om det skulle vara stor risk för överströmning från den offentliga sjukvården.

Hur vet reservanterna vad som kommer att ske i ett initialskede, om vi inte redan vid ikraftträdandet av försäkringen har försett oss med instrument för all motverka en överströmning?

Del är glädjande att centerpartiets ledamöter i Landstingsförbundets styrelse inte anslöt sig till del särskilda yttrande som moderater och folkpartister avgav. Jag tror all centerns företrädare starkt kände behovet av att tillräckligt med personal tillförsäkras den offentliga vården. Men

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Etableringsregler JÖr sjukgymnaster, m. m.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Etableringsregler JÖr sjukgymnaster, m. m.

så kom man då fram till det läget då proposition skulle skrivas och enighet skulle uppvisas. Och då kom departementschefen fram till följande. Han talar om att i den regeringsförklaring som lämnades i anledning av regeringsskiftet har förulskickats en utvidgning i reglerna om rätt för of-fentligansiällda läkare med s. k. fritidspraklik att få ansluta sig lill försäkringen liksom en översyn av tandvårdsförsäkringens regler om etableringskoniroll, och sedan säger han: "Jag är i avvaktan på en översyn av dessa regler inte beredd att nu förorda regler som ger riksförsäkringsverket bemyndigande att meddela föreslagna föreskrifter i fråga om anslutningen av privatpraktiserande sjukgymnaster."

I avvaktan på att det skall komma nya regler för fritidspraktiker och tandläkare ger departementschefen inte några regler alls när det gäller sjukgymnasterna.

Vidare anser socialministern alt det är "angelägel att ett nytt ersättningssystem för privatpraktiserande sjukgymnaster m. fi. inte bidrar till all skapa en överströmning av vårdresurser från den offentliga sektorn till privat vård".

Ja, vad är det annat än ord! Det är en from förhoppning utan något som helst underlag.

Jag fortsätter all citera; "Det står klart att det är svårt att med tillräcklig säkerhet bedöma det ekonomiska utfallet av den nykonstruerade taxan och andra faktorer som kan påverka benägenheten att öppna privatpraktik som sjukgymnast. Jag anser därför att det finns behov av regler som gör det möjligt att ingripa om del skulle uppslå obalans mellan den offentliga och den privata vården när del gäller tillgången på sjukgymnaster."

Farhågorna finns tydligen, men instrumentet för att motverka denna överströmning saknas; så långt har man inte gått i propositionen.

Departementschefen anför vidare att riksförsäkringsverket skall kunna meddela föreskrifter som reglerar rätten för sjukgymnaster att ansluta sig till försäkringen och att riksförsäkringsverket bör följa utvecklingen med uppmärksamhet och för regeringen anmäla behov av åtgärder.

Detta innebär all riksförsäkringsverket när försäkringen träder i kraft måste göra en dag-för-dag-uppföljning av vad som händer ute på fältet. Den måste pågå under så lång lid att man får ett tillräckligt underlag för alt kunna gå till regeringen och meddela hurudan situationen är. Om man kommer fram till all del bör fallas ett beslut i riksförsäkringsverkels styrelse om etableringskoniroll, räkna då med minst en månads handläggningstid, innan riksförsäkringsverket till regeringen kan överlämna ett förslag med ledning av de slutsatser man kommit lill. Vad kan ha hänt under den liden? Vi kan ha haft en överströmning av sjukgymnaster lill privatpraktik. Del måste väl vara helt emot socialministerns och centerpartiets åsikt i detta fall. Sedan är del en annan sak om detta inte är den samlade regeringens åsikt.

Vad gör man då, om man upptäcker alt den offentliga vården har blivit utarmad på personalresurser? Vi vet att det redan i dag är brist

på sjukgymnaster i den offentliga vården. Om man skall leva upp till vad departementschefen sagt i propositionen förmodar jag alt man i ett sådant läge måste tillgripa hårdare tvångsåtgärder än vad den förutvarande regeringen någonsin hade en tanke på.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den reservation som har fogats till utskottets betänkande.

Hen RINGABY (m);

Herr talman! Låt mig först instämma i vad herr Carisson i Vikmans-hynan sagt, inte minst när det gäller alkoholproblemet. Jag tror att vi alla kan vara överens om att de nya bestämmelserna om förtidspensionering av alkoholister måste tillämpas restriktivt. Inte minst Lucia-firandet har gett besked om det tidiga ölmissbruket och spritmissbruket t. o. m. i skolorna. Vi kan då lätt inse betydelsen av att det vidtas åtgärder på detta område i lid, om vi skall ha någon chans att lyckas.

Herr talman! När man lyssnat på debatten mellan herr Aspling och herr Carlsson i Vikmanshyttan och hört fru Håviks inlägg får man ett intryck av att det doktrinära ibland får gå före det kloka och riktiga.

I alla sammanhang brukar vi vara ense om att så långt det är möjligt försöka la till vara samhällets resurser på olika områden. Men tydligen skall det inte vara så när del gäller sjukgymnaster och läkare, om resursutnyttjandet sker i privat regi. Då slår socialdemokraterna bakut -av rent ideologiska skäl. Jag tycker nog att både herr Aspling och fru Håvik skulle lyssna på sin inte obekante partibroder, LO-ekonomen Nils Kellgren, som direkt har förordat privata initiativ på vårdområdet för att få fram ett konkurrensmoment och kanske nya metoder, inte minst inom åldringsvården. En offentlig vård som inte tål någon som helst privat konkurrens är det faktiskt inte så mycket bevänt med.

När man lyssnar på en del socialdemokratiska röster i vårddebatlen böriar man verkligen undra. Den borgeriiga regeringen, säger man, håller på att privatisera sjukvården. Den offentliga vården, ärade kammarledamöter, kostar - jag är inte säker - 20-25 miljarder kronor om året. Skulle den kolossen ramla omkull bara för att några .sjukgymnaster och läkare i landstingels tjänst tar emot patienter på sin fritid, efter arbetets slut, då vore den verkligen en koloss på lerfötter.

Jag tycker också att man på den socialdemokratiska sidan verkligen får bestämma sig för vilken politik man anser att den nya regeringen för. Ibland säger man att vi håller på all privatisera hela sjukvården. I andra sammanhang, som när Gunnar Sträng var i Örebro, säger man alt verkligheten har tvingat den borgerliga regeringen att föra samma politik som socialdemokraterna, och det har även Olof Palme hävdat, som bekant. Ni får bestämma er för om vi håller på alt kullkasta det mesta eller om vi i stort sett - i varje fall på sjukvårdsområdet - följer den gamla regeringens politik.

Men vad är del egentligen som skiljer de borgerliga ledamöterna från de socialdemokratiska i socialförsäkringsulskottet, och jag förmodar även

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Etableringsregler för sjukgymnaster, m. m.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Etableringsregler för sjukgymnaster, m. m.

vid omröstningen här i kammaren? Ja, när man tittar närmare efter är skillnaden på ett sätt häpnadsväckande - i sak är den inte stor. De borgerliga står på patienternas sida, medan socialdemokraterna motsätter sig allmänhetens legitima krav att få tillhöra sjukförsäkringen även vid besök hos privatpraktiserande läkare. Det är ganska märkligt. Samtidigt vill socialdemokraterna inte hindra sjukgymnaster och läkare att öppna privatpraktik. Vi har näringsfrihet här i landet, och alla demokratiska partier är faktiskt ense om att vi skall ha näringsfrihet. Varken fru Håvik eller herr Aspling tänker alltså förbjuda någon sjukgymnast eller läkare i landstingets tjänst att ta emot patienter på sin fritid. Eller hur? Den möjligheten står dem fritt. Socialdemokraterna vill i det avseendet privatisera sjukvården precis lika mycket som de borgeriiga partierna.

Vad som skiljer är alltså alt ni socialdemokrater inte vill att patienten skall ha del försäkringsskydd som han har när han går till en landstingsläkare. Han skall betala hela kostnaden själv om han går till en privat sjukgymnast eller en privat läkare. Och det är faktiskt en ganska märklig inställning.

Jag har riksförsäkringsverkets betänkande i frågan om etableringsrätt för sjukgymnaster med mig här. Riksförsäkringsverket säger efter att ha hört Landstingsförbundet: "Företrädarna för Landstingsförbundet har under utredningsarbetets gång särskilt betonat att de nya ersättningsreglerna inte får leda till en utökning av privatvården på den offentliga öppna och slutna vårdens bekostnad."

Nej, del säger vi också. Del får icke ske på bekostnad av den offentliga vården. Men det kan ju vara en situation, fru Håvik och herr Aspling, där den offentliga sektorn icke kan ta emot en tjänst. Jag vill direkt fråga herr Aspling, som är kvar här i kammaren: Ni har sagt i er reservation att hela tillskottet skall gå lill den offentliga sektorn, men vad händer om en nyutexaminerad sjukgymnast söker anställning i offentlig sjukvård och inte får någon anställning därför att det inte finns någon plats ledig? Då måste hon ju ta emot patienter i sitt hem som privatpraktiker. Skall då patienterna straffas för det genom alt betala hela kostnaden själva? Det är ju innebörden av socialdemokraternas reservation, och jag tycker nog att det är en ganska hård metod att gå fram på -hård mot patienterna.

Det måste, herr talman, vara fel att försöka tillgodose den offentliga sektorn med personal genom att lagstiftningsvägen försvåra privat etablering. Det rätta måste ju vara att förbättra personalpolitiken hos den offentliga sektorn, så alt landstingen kan bli attraktiva och konkurrenskraftiga arbetsgivare.

Det har ställts en fråga från reservanternas sida om vem som skall bestämma etableringsreglerna för sjukgymnaster i framliden. Skall regeringen göra det eller skall riksförsäkringsverket bestämma? Nu tycker jag inte alt man behöver göra någon stor fråga av det här. Av riksförsäkringsverket kan man inte utkräva ett politiskt ansvar. Del är ju ett ämbetsverk. Riksförsäkringsverket har också direkt ekonomiskt in-

tresse av var etableringen sker. Det är också en grannlaga uppgift att bestämma vem som får öppna en privatpraktik och vem som inte får göra del.

Jag tror nog att riksförsäkringsverket helst skulle vilja slippa den uppgiften och att det tunga ansvaret i stället lades på regeringen. Riksförsäkringsverket är inte borta ur bilden för den skull. Verket kan ju lägga fram sin syn och anföra sina argument som regeringen sedan får ta under övervägande. Del kan jag inte finna vara något fel. Av en regering kan man kräva ut politiskt ansvar, om man tycker att den handlat fel i sådana här etableringsfrågor.

Herr Aspling har fiera gånger sagt alt socialdemokraterna tänker på patienterna och inte minst på patienter i glesbygden. Men är det inte just i glesbygden bra att ha en privatpraktiker, t. ex. en sjukgymnast? När fabriksarbetaren Andersson har överansträngt sin arm och måste ha behandling i 14 dagar, så är det väl för honom bättre all gå lill en sjukgymnast i hemorten, en som kanske bor i närheten, än att behöva åka lång väg in till sjukhuset. Behandlingen blir precis densamma- varken läkare eller sjukgymnaster blir sämre för alt de agerar som privatpraktiker.

Jag tycker alltså, herr talman, att vi inte skall förstora de skillnader som föreligger. Det är inte så stora skillnader i sak. Vi är alla angelägna om all den offentliga sjukvården måste fungera. Den måste ha sin personal. Men vi vet också att del hos många människor finns en önskan all del skall finnas en privatpraktiker som man kan komma lill på kvällslid och på annan obekväm tid. Det är för många människor en fördel all ha en privatläkare all besöka på lid då man inte kan nå den offentliga sjukvården. Likaså vet vi att del är ett års vänietid vid I. ex. ögon- och ortopedavdelningarna inom den offentliga .sjukvården.

Min egen fru fick t. ex. fel på ögonen och försökte att komma in på den offentliga sjukvården, men del lyckades inte. Hon blev tvingad att gå lill en privatpraktiker, som gav henne en remiss till den offentliga sjukvården. Det går nämligen lättare att komma in där, om man har remiss från en läkare. Och jag kan inte se något som helst fel på en sådan sjukvårdspolitik.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Etableringsregler för sjukgymnaster, m. m.

Herr ASPLING (s) kort genmäle:

Herr talman! Vad herr Ringaby sade senast understryker att vi alltjämt har en brist på resurser i sjukvården, och därför är del utomordentligt viktigt med en prioritering, där sjukvårdshuvudmännen helt naturligt har ställt den offentliga sjukvårdens behov i centrum för att inte få en splittring av sjukvårdsresurserna. Vi måste med andra ord satsa alla våra resurser på en utbyggnad av den offentliga sjukvården, speciellt distriktssjukvården, vid vårdcentralerna och långtidssjukvården. Det borde vara självklart.

Jag beklagar djupt att ledamoten av Sveriges riksdag herr Ringaby

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Etableringsregler för sjukgymnaster, m. m.

inte tar upp dessa frågor från riktiga utgångspunkter. Han vänder på alltihop - vilket inte är så överraskande - och skjuter privatiseringen i förgrunden. Det märkliga som hänt denna höst är ju att de borgerliga har avslagit sina egna motioner med hänvisning till regeringsförklaringen. Och när det gäller regeringsförklaringens avsnitt om hälso- och sjukvården samt tandvården har moderaterna fåll igenom sina gamla krav, som alla har en bestämd inriktning, nämligen ökad privatisering. Som jag redan framhållit sker detta i en tid då vi håller på med en omfattande utbyggnad av den offentliga, öppna distriktssjukvården vid vårdcentralerna och långtidssjukvården. Det sker i en tid då vi anser att minst hälften av alla nya läkare måste tillföras den öppna hälso- och sjukvården samt långtidssjukvården. Det sker i en tid då vi vet att det föreligger stora svårigheter alt få läkare till vårdcentralerna, särskilt i glesbygderna.

Är det så konstigt, herr Ringaby, att vi från socialdemokratiskt håll skjuter dessa frågor i förgrunden, när vi ju tänker på patienterna i hela värt land?

Sedan vill jag beträffande sjukgymnasterna säga följande. Jag vet inte om herr Ringaby har riktigt förstått - låt mig säga det - vad det här gäller. Det sensationella är ju här att regeringen begär en fullmakt alt få avgöra dessa viktiga frågor ulan att riksdagen fått tillfälle att ta ställning till etableringsreglernas innehåll och utformning. Vi skall med andra ord om en stund här i kammaren votera om en fullmakt till regeringen vars innehåll vi inte vet någonting om. Tänk, herr Ringaby, om den socialdemokratiska regeringen skulle ha förfarit på del sättet! Jag nästan hör herr Ringabys indignation från talarstolen då.

Hen RINGABY (m) kort genmäle;

Herr talman! Om en socialdemokratisk regering hade föreslagit det, så kan jag nästan garantera kammarens ledamöter att herr Aspling hade godtagit det.

Sedan säger herr Aspling att jag skjuter den privata sjukvården i förgrunden - bara för all vi vill tillåta en och annan sjukgymnast eller offentligt anställd läkare att ta emot patienter på fritiden. Vi gör del av praktiska skäl och för att utnyttja den kapacitet vi har. Men då säger herr Aspling att vi skjuter hela den privata sjukvården i förgrunden. Det resonemanget är ju alldeles orimligt, herr Aspling, när den offentliga sjukvården kostar 25-30 miljarder kronor! Det är verkligen den som står i förgrunden. Det är väl så att herr Aspling faktiskt har en litet hårdare linje i sin motion än den riksförsäkringsverket och Landstingsförbundet hade.

Jag har ännu inte fått något svar på frågan vad som händer med patienter till en sjukgymnast som icke kan få arbete i den offentliga vården utan måste etablera sig privat och då inte faller under sjukförsäkringen, eller en sjukgymnast som jobbar i den långa, lunga åldringsvården och som måste trappa ner sitt arbete i den offentliga vården, därför att hon helt enkelt inte orkar med det. Ni säger ju i er motion - och det säger

riksförsäkringsverket också - att en sådan sjukgymnast skall avföras från sjukförsäkringskassans lista. Det innebär alt de patienter som måste gå till denna sjukgymnast blir straffade - de får betala hela vården själva. Jag finner en sådan sjukvårdspolitik fullkomligt orimlig.

Herr ASPLING (s) kort genmäle:

Herr talman! Bara helt kort! När riksförsäkringsverket lade fram sitt förslag var man helt överens om nödvändigheten av etableringsregler i någon form -det finns preciserat. Bakom detta förslag stod företrädarna för de legitimerade sjukgymnasternas riksförbund. Sjukgymnasterna själva ställde sig alltså bakom förslaget til) etableringsregler. Det säger ganska mycket, herr Ringaby, om vad det här är fråga om, nämligen att någon form av kontroll måste del finnas för all inte den offentliga sektorn skall bli utarmad.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Etableringsregler JÖr sjukgymnaster, m. m.

Hen RINGABY (m) kort genmäle:

Herr talman! Där är vi helt ense, herr Aspling. Och då är vi til syvende og sidst framme vid att det ansvaret skall ligga på regeringen och icke på riksförsäkringsverket.

Herr socialministern GUSTAVSSON:

Herr talman! Det är ganska intressant att lyssna till min företrädare herr Asplings argumentering.

Det är riktigt som herr Aspling säger att arbetet med propositionen var långt framskridet vid regeringsskiftet, och det finns heller inte några direkta förändringar i den proposition som jag har lagt fram jämfört med den som herr Aspling hade börjat arbeta med.

Herr Aspling säger att det gäller att skapa garantier för alt den offentliga sektorn skall få sitt. Ja, det framgår också av propositionen. Herr Aspling säger vidare att behovet av sjukgymnaster är stort. Ja, det har vi, herr Aspling, under årens lopp här i riksdagen vid fiera tillfällen framhållit. Jag hoppas nu att vi kan medverka till att det behovet så småningom skall bli läckt.

Sedan när del gäller herr Asplings argumentering blir man litet fundersam. Herr Aspling gör först sin egen beskrivning av propositionens innehåll och argumenterar sedan mot den beskrivningen och inte mot innehållet i propositionen. Herr Aspling säger att regeringen har tagit avstånd från riksförsäkringsverkets förslag och att del är uppseendeväckande. Herr Aspling, som sedan många år har vana att läsa och utforma propositioner borde kunna hitta något annat i den här propositionen. Den argumentering som herr Aspling för blir slag i luften.

I propositionen är det klart uttryckt - och jag har använt samma formuleringar som herr Aspling hade i sitt förslag - alt jag anser att det är angeläget att ett nytt ersättningssystem för privatpraktiserande sjukgymnaster m. fi. "inte bidrar lill all skapa en överströmning av vårdresurser från den offentliga sektorn lill privat vård".

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Etableringsregler för sjiikgvmnaster. ni. m.

Herr Aspling påstår att jag har tagit avstånd från riksförsäkringsverkets, förslag. Jag vill då framhålla att riksförsäkringsverket uttalat i sitt förslag att riksförsäkringsverket skall, om det finns anledning anta att sjukvårdshuvudmans behov av legitimerade sjukgymnaster skall bli otillräckligt tillgodosett, få föreskriva att privaprakliserande sjukgymnast inte skall föras upp på förteckningen hos allmän försäkringskassa över vårdgivare som är anslutna till försäkringen.

Propositionen säger följande: "Uppgiften att ta ställning till frågan om särskilda etableringsregler bör t. v. anförtros regeringen som därför bör få bemyndigande att efter framställning av riksförsäkringsverket meddela föreskrifter som reglerar rätlen för sjukgymnaster all ansluta sig till försäkringen. Riksförsäkringsverket bör följa utvecklingen med uppmärksamhet och för regeringen anmäla behovet av åtgärder. Reglerna bör i övrigt utformas i överensstämmelse med riksförsäkringsverkets förslag."

Skillnaden mot riksförsäkringsverkets förslag är att ordet riksförsäkringsverket bytts ut mot ordet regeringen. Jag tror inte att sjukgymnasterna tagit ställning lill om det borde vara riksförsäkringsverket eller regeringen som skulle meddela dessa föreskrifter.

Jag vill också säga alt regeringen bedömer denna fråga så, alt del är nödvändigl att följa utvecklingen på området med myckel stor uppmärksamhet. Del är skälet till denna lilla förändring i skrivningen som herr Aspling och fru Håvik gör till en mycket stor fråga. Del kan inte vara propositionens innehåll som har föranlett herr Asplings argumentering, ulan del måste vara någonting som ligger på ett annat plan.

Herr ASPLING (s) kort genmäle;

Herr talman! Herr Gustavssons inlägg föranleder mig egentligen bara all ställa en fråga: Kommer statsrådet vid handläggningen av dessa vikliga ärenden i fortsättningen all följa de klart preciserade riktlinjer som finns i riksförsäkringsverkets förslag och Landstingsförbundets klara preciserade krav vad gäller nettotillskottet? Om vi får en försäkran här i kammaren all så blir fallet, är del klart all det väl finns garantier i fortsättningen alt vi får en riklig och balanserad utveckling på områdei. Kan vi räkna med, herr Gustavsson, all inte minst Landstingsförbundets klart preciserade riktlinjer för etableringskontrollen kommer att följas vid handläggningen av dessa ärenden i socialdepartementet?

Herr socialministern GUSTAVSSON:

Herr talman! Jag kan svara herr Aspling på följande sätt: Min strävan kommer alt bli att vi skall få en sådan ordning att de vårdbehövande erhåller bästa möjliga vård.

Herr ASPLING (s) kort genmäle:

Herr talman! Så kan man naturligtvis uttrycka sig, när man har fiytt ifrån förslagen och inte tagit ansvaret och preciserat sig. Om statsrådet

Tisdagen den 14 december 1976

Etableringsregler för sjukgymnaster, m. m.

tar del av riksförsäkringsverkels förslag finner han alt del på s. 1 slår Nr 45 följande:

"Företrädarna för Landstingsförbundet har under utredningsarbetets
gång särskilt betonat att de nya ersättningsreglerna inte får leda lill en
utökning av privatvården på den offentliga öppna och slutna vårdens
bekostnad samt all nettotillskottet av personalresurser inom den här ak
tuella vårdsektorn måste tillföras den offentliga vården. Verket har be
aktat detta i utredningsförslaget, som under hand tillställts landstings
förbundets styrelse. Därigenom skulle de regler som föreslagits i

syfte all förhindra en överströmning av vårdresurser från den offentliga lill den privata vården ytterligare kunna analyseras."

I förslaget följer sedan sex olika punkter om hur detta skall ske.

Jag rekommenderar herr Gustavsson att läsa Landstingsförbundets remissyttrande av den 23 september, undertecknat av Landstingsförbundets ledning, där han finner bl. a. sina partivänner herrar Stig F. Hansson och Börje Hörnlund. De har naturligtvis känt stort ansvar när de har tagit ställning i denna vikliga fråga.

Man kan inte smita undan på det sättet, herr Gustavsson. Jag ställde en rak fråga - jag har inte fått något rakt svar.

Herr socialministern GUSTAVSSON:

Herr talman! Om herr Aspling inte vill acceptera att det vägledande i arbetet skall vara att de vårdbehövande får bästa möjliga vård, kan det inte hjälpas att jag inte kan tillfredsställa herr Aspling. För mig kommer inte någon annan ideologi att gälla än att de vårdbehövandes behov skall tillgodoses.

Hen KARLSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Jag skall endast ägna mig ål del avsnitt i utskottets belänkande som berör frågan om de offentliganställda läkarnas privatpraktik och därmed anslutning till sjukförsäkringssystemet. Det är för riksdagen ingen ny fråga, ulan den behandlas nu för tredje gången på lika många år.

Riksdagen antog 1974 nya bestämmelser om ersättning från den allmänna försäkringen för den läkarvård som lämnas av privatpraktiserande läkare. Alla privatpraktiserande läkare är i princip berättigade all bli uppförda på förteckningen och därmed anslutna lill försäkringssystemet.-För läkare som är anställda i den offentliga vården och vid sidan därav bedriver privatpraktik är anslutningsrälten begränsad. För all erhålla sådan anslutning skall läkaren under 1974 ha bedrivit sådan praktik och huvudmannen, landstinget, inte erbjudit läkaren extra arbetstid.

1 tre borgerliga motioner krävs nu att riksdagen gör ett uttalande, som syftar lill alt offentliganställda läkare med privatpraktik skall utan de begränsningar som f n. gäller kunna anslutas till sjukförsäkringssystemet. Uiskoilei är enigt om all avstyrka motionerna, men vi skiljer oss när det gäller motiveringen för avslag.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Etableringsregler för sjukgymnaster, m. m.

Den borgerliga utskottsmajoriieten knyter förhoppningarna lill all regeringen kommer alt lägga fram förslag om att vidga sjukförsäkringens ersättningsregler för privatläkarvård så an även offentliganställda läkare med fritidspraklik får rätt att ansluta sig lill försäkringen ulan några begränsningar. Enligt vår mening är de skäl för en begränsning av de offentliganställda läkarnas rätt att med sjukförsäkringsmedel driva privatpraktik vilka riksdagen nästan enigt stod bakom när reformen genomfördes fr. o. m. den 1 januari 1975 alltjämt i lika hög grad aktuella. Syftet med begränsningen var ju att i första hand tillförsäkra den offentliga sjukvården erforderliga läkarresurser, och det bör riksdagen enligt vår uppfattning se till även i fortsättningen.

Den borgerliga utskoltsmajoriteten säger sig i princip dela uppfattningen all i första hand den offentliga vården skall prioriteras när det gäller läkartilldelningen. Men man vill inte ta konsekvenserna av sitt resonemang för all leva upp lill sin målsättning. I utskottsbelänkandet påstår man att reglerna för begränsningen av fritidspraktikernas rätt alt ansluta sig till försäkringen har haft negativa effekter, dvs. att del totala antalet läkartimmar skulle ha blivit mindre. Detta är emellertid inte på något sätt dokumenterat i utskotisbetänkandet.

Herr Carlsson i Vikmanshyttan sade nyss att 180 av de offentliganställda läkarna f n. äger rätt lill privatpraktik. Jag förmodar att herr Carlsson gjorde sig skyldig till en felsägning. Enligt uppgifter från upplys-ningsljänsten ägde I oktober i år 280 läkare rätt att bedriva fritidspraklik vid sidan av sin offentliga anställning. Del innebär alt 250 läkare står utanför. Hur många av dessa som har s. k. särskild arbetstid hos sin arbetsgivare, landstingen, känner vi inte till. Men jag förutsätter alt det är ganska mänga. Självfallet har också de andra, som har begärt men inte fåll tillstånd alt bedriva någon privatpraktik, viss praktik utanför sin offentliga anställning. Men enligt vår mening är det väsentligt att se till att i första hand den offentliga läkarvården blir tillgodosedd med läkarresurser.

Delta är också en förhandlingsfråga. Riksförsäkringsverket har en lä-karvårdsdelegaiion, sammansatt av representanter för Läkarförbundet, Landstingsförbundet och riksförsäkringsverket, som i sina förhandlingar tar upp just denna fråga tillsammans med alla andra frågor som berör läkarvård av denna art. Enligt förljudande pågår f n. i riksförsäkringsverket överläggningar om bl. a. elableringsrälten för fritidspraktiker. Vi anser att del finns all anledning att slå vakt om att den offentliga läkarvården får tillräckliga resurser för att kunna fylla sina vikliga uppgifter.

Med delta, herr talman, yrkar jag bifall till reservationerna I och 2.

Herr CARLSSON i Vikmanshyttan (c) kort genmäle: Herr talman! De uppgifter som jag lämnade innebar, herr Karlsson i Ronneby, inte någon felsägning. Jag har fått uppgifterna från Sveriges läkarförbunds remissyttrande till socialförsäkringsulskottet, daterat den 30 september. Jag har ingen anledning att betvivla Läkarförbundets uppgifter.

Herr KARLSSON i Ronneby (s) kort genmäle;

Herr talman! Ja, herr Carlsson i Vikmanshyttan, här står uppgift mot uppgift. Jag har så sent som i dag på morgonen från upplysningsljänsten fåll uppgift om att 280 av de offentliganställda läkarna har rätt lill fritidspraklik. Jag tror på upplysningstjänstens uppgifter i delta avseende.

Hen GAHRTON (fp);

Herr talman! På ett ställe i utskottets belänkande står: "Utskottet vill gärna understryka att det fortfarande hyser den principiella inställningen all den offentliga vården även framdeles i första hand bör prioriteras när det gäller sjukvårdsresurserna." Det är, som jag uppfattar det, ett alldeles klart besked från utskottsmajoriteten och därmed självfallet också från folkpartiet. Vi slår klart fast att det är den offentliga vården som skall prioriteras. Därmed frågar man sig med ganska goda skäl vad denna debatt egentligen handlar om. Jag kan inte finna annat än att socialdemokraterna med herr Aspling i spetsen för en ganska Don Quijotsk kamp mot väderkvarnar.

Debatten gäller alltså inte om vi skall privatisera sjukvården eller inte. Del finns en myckel bred majoritet bakom den nuvarande organisationens huvuddrag. Debatten gäller i stället andra saker. Hur skall befintliga sjukvårdsresurser i högre grad kunna mobiliseras till aktiva insatser? Hur skall ökad jämlikhet kunna skapas mellan patienter som söker sjukvård inom olika tillåtna sektorer? Hur skall människor i större utsträckning kunna välja sin egen läkarkontakt och knyta närmare mänskliga relationer med läkare som de själva har valt?

Vi har inte på långa vägar funnit någon lösning på dessa problem. Men ett litet steg mot en lösning av en del av problemen kan man ta genom all låta fritidspraktiker anslutas till sjukförsäkringen i större utsträckning än i dag. Vi kan, såsom skett i debatten, bl. a. hänvisa till yttrandet från Läkarförbundet, där man på ett rikligt sätt fokuserar problemen när man säger alt detta inte är en fråga i första hand för läkarna ulan en fråga för de patienter som enligt Läkarförbundets statistik tillsammans gör ca 160 000 läkarbesök om året. Det är ett litet antal läkarbesök sen i förhållande lill del totala antalet läkarbesök, bara ca 5 % av alla besök hos privatpraktiserande läkare. Men del är ett mycket stort antal läkarbesök för de människor som gör dessa besök och som alltså är uteslutna från de förmåner som sjukförsäkringen ger lill andra patienter.

Då måste man fråga socialdemokratin och herr Aspling: Tycker ni att det är principiellt riktigt att tusentals patienter på delta sätt själva får betala hela sin .sjukvårdskostnad? Är det rikligt att acceptera ett system där plånboken avgör i vilken grad man har valfrihet mellan olika läkare? Om socialdemokraterna inte accepterar den principen måste man ju fråga sig: Vad vill socialdemokraterna göra? Skulle ni hellre vilja förbjuda frilidspraktikerna att ägna sig åt läkarverksamhet? Såvitt jag förslår finns det faktiskt ingen annan utgång för socialde-

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Etableringsregler för sjukgymnaster, m. III.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Etableringsregler JÖr sjukgymnaster, m. m.

mokralerna ur den här klämman än att man antingen i klartext får tala om all man accepterar en social orättvisa - nämligen en grad av privatisering som vi inte är beredda att acceptera, alltså en marknad där de som verkligen har plånboken full kan skaffa sig läkarvård med hjälp av pengar - eller erkänna att de skulle varit beredda all genomdriva en tvångslag som totalförbjuder den här typen av läkarverksamhet.

Renheten i debatten kräver att socialdemokraterna lar ställning för del ena eller del andra.

Den tredje och rimliga vägen ur den här klämman vill socialdemokraterna uppenbarligen inte acceptera, nämligen att skapa den sociala rättvisan genom alt i rimlig utsträckning och inom måttliga ramar tillåta en privat sjukvård att fungera.

Intrycket av alt del rör sig om en Don Quijotsk kamp mot väderkvarnar förstärks om man läser reservationen 2 grundligt. Då finner man alt det "sakliga" grundmaterialet förde farhågor som socialdemokraterna plockat fram i debatten består av följande mening: "Det kan enligt utskottets mening inte uteslutas att en möjlighet all fritt etablera sig som privatpraktiker med rätt att uppbära ersättning från sjukförsäkringen kan komma all minska antalet vårdtillfällen inom den offentliga sektorn genom all många läkare i offentlig tjänst kommer att reducera sin arbetstid i offentlig anställning till förmån för fritidspraktik."

Alltså: "Del kan inte uteslutas." Vad betyder del? Nog hade jag väntat mig all en reservation med en f d. socialminister som första namn skulle kunna producera litet sakmaterial, något erfarenhetsmaterial, någon statistik ifrån Sverige eller andra länder, någonting hållfast som antyder att det faktiskt skulle kunna förhålla sig så. Men detta finns det inte ett spår av. Här finns bara en ren gissning rakt ut i luften: "Del kan inte uteslutas."

Det är ju en fras man kan använda i vilka sammanhang som helst. I mänskliga samhällen är det få saker som helt kan uteslutas när vi blickar in i framtiden. Men det är inte särskilt handfast och knappast tillräckligt som underlag för ett konkret politiskt yrkande i Sveriges riksdag.

Vad är del socialdemokraterna yrkar konkret? Vad är det för konkret skillnad i hur man vill att dessa frågor skall handläggas? Ja, den skillnaden krymper också på ett för reservanterna ganska betänkligt sätt. Enligt reservationen "bordet i första hand ankomma på läkarvårdsdelegationen att föreslå eventuella ändringar i bestämmelserna om etableringsbegränsning för fritidsprakiiker".

Men detta är till sitt sakinnehåll exakt den beslutsgång som utskoltsmajoriteten också förordar, nämligen att initiativet till en förändring skall utgå ifrån läkarvårdsdelegationen. Utskottet förutsätter, skriver majoriteten, all man vid de överläggningar som läkarvårdsdelegaiionen skall ta upp, skail kunna nå en lösning av frågan om fritidspraktikernas anslutning lill försäkringen.

När det alltså gäller själva handläggningsgången, som socialdemokra-

terna i andra sammanhang gör så stort väsen av, är vi överens om att del är rimligt att själva utgångspunkten för det initiativ vi förväntar oss skall komma från läkarvårdsdelegaiionen.

Herr talman! Det synes mig som om den nya oppositionen har svårt all finna angreppsvinklar på den nya riksdagsmajorileten. Man försöker återuppliva högerspökel genom grundlösa attacker som är byggda på rena gissningar och förmodanden.

Finns del då inga sakliga skillnader i den fråga vi debatterar?

Jo, det finns en saklig skillnad. Men den gäller inte privalpraklisering eller inte privatisering av sjukvården. Någon skillnad där existerar inte. Vi är fullständigt överens om att den offentliga sjukvården skal! prioriteras. Herr Aspling gav i en replik fiera exempel på den satsning på den offentliga sjukvården som under stor enighet pågår ute i landslingen.

Men det finns en saklig skillnad. Socialdemokraterna vill antingen behålla plånboken som valmetod inom sjukvården eller tolalförbjuda ett fritt läkarval. Det vore intressant all få ett besked om vilken av dessa två ståndpunkter som är socialdemokratins.

Vi vill å andra sidan mobilisera befintliga sjukvårdsresurser och skapa social rättvisa. Det är den sakliga skillnaden mellan de två olika åsikterna här.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Etableringsregler JÖr sjukgymnaster, m. m.

Herr ASPLING (s) kort genmäle:

Herr talman! Debatten har pågått länge och jag skall försöka fatta mig kort, men herr Gahrton svepte ju i väg över vida fält och kom med åtskilliga märkliga inte bara kommentarer utan också beskyllningar.

Jag hoppas, herr talman, att herr Gahrton använder sill infiytande i fortsättningen här i kammaren till att förhindra just en privatisering av sjukvården. Del tal han för om att han vill sälla patienten i centrum och att detta om fritidspraktikerna egentligen bara är en fråga om att se till att alla kan komma in i sjukvården på försäkringens villkor, är ju bara ett sätt att argumentera.

I utskottsbelänkandet säger man visserligen all man hoppas att läkarvårdsdelegationen skall finna en lösning, men det är i alla fall regeringen som skall lägga fram ett förslag lill riksdagen, vilket även framgår av skrivningen.

Jag hoppas också - det har jag sagt i dag - att man skall finna en rimlig lösning inom läkarvårdsdelegaiionen. Men, herr Gahrton, del här är inga Don Quijolska diskussioner om väderkvarnar. Gå till de ansvariga inom sjukvården, herr Gahrton, och lyssna på dem.

Menar herr Gahrton alt de ansvariga inom Landstingsförbundet inte heller begriper dessa frågor? De har nämligen klart uttalat sin oro och framhållit alt nuvarande bestämmelser motiveras främst av att samhället inte ansett sig kunna förbehållslöst stödja ett system som ger negativa effekter på vårdkontinuiteten för den enskilde. Bestämmelserna måste också ses mot bakgrunden av svårigheterna att få läkare för all upprätthålla basfunklionerna inom samhällets sjukvård. Även i kort per-

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Etableringsregler för sjukg}'mnaster, m. m.

spekiiv kan man med fri etablering av fritidspraktik länka sig att relativt många läkare väljer deltidsanställningar hos sjukvårdshuvudmännen och sedan kompletterar med fritidspraktik, vilket avsevärt skulle försvåra möjligheterna för den enskilde att upprätthålla kontakt med samma läkare inom den offentliga vården.

Detta säger alltså de ansvariga inom Landstingsförbundet. Menar herr Gahrton all man kan bortse från landslingens klart deklarerade uppfattningar? I så fall är det fråga om en ny ordning här i landet, som innebär att regeringen i fortsättningen - med herr Gahrtons stöd - uppenbart kommer alt driva en sjukvårdspolitik utanför landstingen. En sådan kollisionskurs skulle jag, herr Gahrton, på det bestämdaste vilja varna för.

Hen GAHRTON (fp) kort genmäle;

Herr talman! Om jag tog vida, svepande drag, fick jag en god medtävlare i herr Aspling.

Det är naturligtvis fullständigt grundlöst att vi skulle förorda att man skulle driva sjukvårdspolitik utanför landstingen. Tvärtom är det självfallet att sjukvårdspolitiken skall vara baserad på den massiva erfarenhet som finns i landstingen. Och det är, som alla vet, landstingen som bedriver sjukvårdspolitiken i grund och botlen här i landet. Men det hindrar inte att man också kan lyssna på dem som arbetar inom sjukvården, på dem som sköter det dagliga arbetet och känner patienternas problem med den organisation läkarvården har i dag. Därför är det av ett visst intresse att Läkarförbundet, som representerar läkarna, betraktar denna frågan som ett viktigt socialt problem för alla de tusentals patienter som använder sig av frilidspraklikernas tjänster.

Jag tycker att den här frågan illustrerar ett dilemma. Del är alldeles uppenbart, och det inser ju också vi, att det kan finnas risker med en konkurrens mellan offentlig sjukvård och privat sjukvård. Vi har tagit vår del av ansvaret för att bygga ut den offentliga sjukvården. Det sker en massiv utbyggnad av den offentliga sjukvården, och vi medverkar centralt och regionalt för att denna utbyggnad skall fortsätta. Men nu ser vi att erfarenheten visar att det finns en marginal, som vi ju alla accepterar skall få lov alt skötas av fritidspraktiker. Så länge herr Aspling inte har sagt alt han skulle vilja tolalförbjuda privatpraktiserande och fritidsprakiiker att klara denna marginal, antar jag att delta är utgångsläget.

Då är frågan: Är det rimligt, herr Aspling, att för framtiden acceptera all del är plånboken som skall avgöra vilka människor som kan köpa sig denna extra förmån? Detta är ju den centrala fråga som ni inte har svarat på, men som jag tycker alt ni rimligen måste svara på. Antingen får ni välja vår linje eller förbjuda marginalen, eller också accepterar ni en social orättvisa. Vad är er ståndpunkt?

Herr ASPLING (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gahrton var betydligt mera dämpad denna gång. Han var med andra ord försiktigare, och del tror jag var mycket klokt. Innerst inne förstår han nog vad det här egentligen gäller. Jag har i dag i den aktuella frågan, herr Gahrton, sagt alt när reformen om de privatpraktiserande läkarna genomfördes var vi på det klara med att man övergångsvis fick lov att finna en lösning på frågan i vad gäller de offentliganställda frilidspraktikerna. Det var ytterst angeläget att detta skedde i samråd med sjukvårdshuvudmännen. Med andra ord var det en praktisk fråga om hur man skulle ordna detta övergångsvis, och jag har i dag uttalat min förhoppning om att man också kommer att finna en rimlig lösning. Det är den praktiska delen.

Sedan skulle jag vilja ställa en principfråga, eftersom herr Gahrton ju är mycket intresserad av principfrågor. Anser då herr Gahrton i själva principfrågan att det är rimligt och riktigt att en sjukhusläkare från sin mottagning pä sjukhuset skall kunna hänvisa patienter till sin privatpraktik, och tycker herr Gahrton att det är riktigt och rimligt att en läkare privat skall kunna ge remisser lill sin egen klinik på sjukhuset? Jag skulle gärna vilja ha ett svar på den frågan.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Etableringsregler för sjukgymnaster, m. m.

Hen GAHRTON (fp) kort genmäle;

Herr talman! Jag är mycket intresserad av principfrågor men ännu mer intresserad av konkreta, handfasta sociala frågor och av den materiella, konkreta situationen för människor som söker sjukvård. Därför säger jag, och till skillnad från herr Aspling skall jag ge ett svar, att jag, medveten om alla de problem som finns, svarar ja på de ställda frågorna i den mån det är ett rimligt sätt att underlätta för människor som söker sjukvård och i den mån det är ett rimligt sätt att skapa social rättvisa.

Herr Aspling skulle emellertid ha berikat debatten och informerat såväl Sveriges riksdag som Sveriges folk ifall han hade kunnat ge ett svar på min fråga om han accepterar den sociala orättvisan eller om han kanske är blind och inte ser att del här finns en social orättvisa, eller om han, för den händelse han hade haft möjlighet, skulle ha velat genomdriva en tvångslag och införa totalförbud. Detta är den centrala fråga som man måste få svar på för att kunna veta var socialdemokratin står.

Som sagt: Principer i all ära, men det här handlar om situationer för patienter som bör ha rätt alt ha samma förmåner som patienter som får vård i andra former.

Hen FRANZÉN (vpk);

Herr talman! Alla vet all Jeppe super, men ingen frågar varför. Detta citat av Holberg kan man använda även i dag när det gäller alkoholproblematiken. Man skulle också kunna säga någonting liknande när del gäller den behandling som alkoholproblemaliken har fån här i kammaren i dag - den har mer eller mindre sprungits förbi och detta kanske

4 Riksdagens protokoll 1976/77:445

Nr 45 har skett med anledning av den enighet som finns i utskottet.

Tisdiuen den "' ' '''' '"' vänsterpartiet kommunisterna inte är emot al-

14 december 1976 koholproblemalikernas rätt lill förtidspension och att vi anser all den

_____________ hittillsvarande särbedömningen är felaktig.

Etableringsregler Förslaget innebär rent sakligt att man bekräftar en praxis som gällde

för sjukgymnaster, för några år sedan när riksförsäkringsverket accepterade alkoholism som
m. m. grund för förtidspension. Beslut i den riktningen upphävdes sedan av

försäkringsdomslolen. Den förändrade bedömningen får inte medföra alt rehabiliteringen åsidosätts. Visserligen skriver regeringen i propositionen - och utskottet ansluter sig också lill den skrivningen - följande: "Den naturliga utgångspunkten skall alltjämt vara att man i rehabiliteringshänseende gör vad som rimligen kan göras i del enskilda fallet."

Socialministern hänvisar sedan lill bl. a. alkoholpolikliniker - detsamma som man i dagligt tal kallar "torkar" - och vidare till rådgivningsbyråer med läkarexpediiioner samt lill den slutna vården. Utskotiet talar om att också den försäkrade själv i ökad omfattning skall delta i rehabiliteringen. Som socialministern uttrycker det gör han det litet lätt för sig. Visserligen sägs all pensionering är sista åtgärd när rehabilitering inte längre anses möjlig, men del finns en betydande risk all pensioneringen kommer all ersätta rikliga rehabiliteringsåtgärder. "Torkarna", som propositionen hänvisar till, fungerar inte som meningsfulla och verksamma rehabiliteringsorgan annat än i rena undantagsfall. Det är därför ingenting att hänvisa till om man nu verkligen vill göra någonting för människor med alkoholproblem.

Herr Carlsson i Vikmanshyttan oroade sig för att den pågående utvecklingen av alkoholkonsumtionen - om den får fortsätta - blir social-och sjukvården övermäktig. Ja, herr Carlsson, alkoholproblemaliken är redan social- och sjukvården övermäktig och har alltid varit det. Del här beror på en felaktig och underdimensionerad vård och på den ul-slagningsprocess som samhället beslår de enskilda individerna.

Sakligt sett innebär förslaget att man kan grunda pension på den faktiska situationen och slipper utföra exempelvis en behandlingsmässigt onödig psykologisk undersökning för att konstatera en alkoholbelingad hjärnskada. En nackdel med förslaget är att det kan leda till att alkoholism betecknas som en sjukdom och att man därmed också bortser från sociala faktorer. En annan nackdel är att man indirekt accepterar en orimlig situation på arbetsmarknaden, som innebär all medelålders och äldre utan utbildning i praktiken inte har några möjligheter att få jobb, särskilt om de dricker mycket sprit, vilket i sin tur i hög grad kan vara en följd av utslagningen.

En av effekterna kan då bli att man ersätter en i och för sig felaktig
tvångsvård på anstalter med alt pensionera folk, ge dem en pensionärs-
bostad och kompensera brislen på sysselsättning med en mycket knapp
ekonomisk trygghet. I stället för all la hand om hunsade alkoholister
som riskerar all hamna på Svartsjö eller Venngarn försöker man numera
50 skapa om samma människor lill "glada förtidspensionärer", ofta med

viss hjälp av lugnande piller.

Tyvärr finns det inte så mycket att välja pä - vi måste acceptera förslaget. Den reella situationen är däremot alt det saknas lämpliga jobb för dessa grupper av utslagna människor. Också arbetsvärden har struk-turrationaliserats och stöter ut socialt mindre välanpassade. Socialvården går på knäna och har mycket små möjligheter att ägna sig åt behandlingsarbete. Sjukvården sysslar mest med frågan om hur man skall avvisa alkoholproblematiker från akutmottagningarna, där man tycker att de stör. I övrigt upprättar man polikliniker med löpandebandsbehandling, piller och sjukskrivning i stället för samtal och terapi.

Avvisar man förslaget innebär det att en grupp människor som inte har någon chans att få jobb tvingas gå på socialhjälp. Med förslaget blir det i alla fall en viss ekonomisk trygghet.

Förtidspensioner håller mer och mer på att bli ett arbetsmarknads-politiskt instrument. Även ganska unga människor förtidspensioneras och döms därmed lill ett liv utan meningsfull sysselsättning.

Detta måste förändras - men det är arbetslivet som skall förbättras för att det skall kunna bli en verklighet. Att dra in pensionen för människor eller försvåra möjligheten alt få förtidspension är något som drabbar bara de utslagna och förändrar i och för sig inte arbetslivet.

Vi hamnar därför i den paradoxala situationen alt vi samtidigt som vi accepterar förslaget också instämmer i den kritik som riktals mot delsamma.

Herr talman! Jag har inget säryrkande, men jag har ansett del vara viktigt att här klargöra vänsterpartiet kommunisternas inställning till den behandling - eller rättare sagt brist på behandling - avseende alkohol-problematikerna som i dag föreligger.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Etableringsregler JÖr sjukgymnaster, m. m.

Herr WACHTMEISTER i Staffanstorp (m):

Herr talman! År 1975 trädde den nya lag i kraft som möjliggör för privatpraktiserande läkare att ansluta sig till sjukförsäkringssystemet. Läkarens arvode från försäkringskassan regleras enligt en förteckning som upptar sex olika grupper, där grupp 1 avser enkel behandling-omläggning iiv sår, borttagande av siygn etc.

Rätten lill ersättning begränsades emellertid till 3 000 besök per halvår, och skälet härför var all läkarna inte skulle tjäna för mycket. Redan första halvåret medförde reformen att en del privatpraktiker som redan tagit emot 3 000 patientbesök stängde sin praktik fram till halvårsskiftet med åtföljande längre köer för den vårdsökande allmänhelen.

I motionen 309 har nu fru Troedsson och jag begärt alt maximeringen till 3 000 besök skall omprövas, och motivet är naturligtvis att det är långt viktigare att inte i onödan förlänga vårdköerna än att ett begränsat antal läkare till äventyrs skulle tjäna litet mera.

I sitt betänkande understryker utskottet det självklara i att del även i framtiden är den offentliga vården som skall prioriteras. Därom råder inga meningsskiljaktigheler. Men utskottet ansluter sig samtidigt till vad

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Etableringsregler för sjukgymnaster, m. m.

vi motionärer framhållit, nämligen att man i största möjliga utsträckning skall ta till vara de läkarresurser som finns.

Med tanke på att frågan bör prövas av riksförsäkringsverkets läkar-vårdsdelegalion avstyrker utskottet bifall lill motionen.

Det förhållandet att riksförsäkringsverket skall överväga frågan gör att jag trots allt ser positivi på möjligheten att praktisk klokhet skall vinna över byråkratiskt krångel.

Den 15 maj förra året frågade jag här i kammaren dåvarande socialministern Aspling om han var villig att medverka lill att dispens lämnades för de läkarbesök som hänfördes lill grupp I så att dessa alltså inte inräknades i de 3 000 besöken. Herr Aspling svarade att han inte var beredd alt medverka härtill. Två veckor senare beslöt riksförsäkringsverket tvärtemot herr Asplings svar att fr. o. m. den 1 juli 1975 skulle besök hänförliga till grupp 1 t. v. inte inräknas i antalet ersättningsbara besök. Jag tycker det skulle vara förargligt, herr Aspling, att ha blivit desavouerad av riksförsäkringsverket i del avseendet.

Herr talman! Jag har inget yrkande utan uttrycker avslutningsvis den förhoppningen att riksförsäkringsverket vid sin behandling av denna fråga skall handla lika klokt som i maj 1975. Måhända räcker det med en förnyad översyn av indelningen i de sex taxegrupperna.

Herr CARLSSON i Vikmanshyttan (c);

Herr talman! Jag begärde ordet för att kommentera herr Wachtmeisters i Staffanstorp synpunkter. Enär herr Wachtmeister inte ställde något yrkande vill jag bara uttala den förhoppningen, att man i de överläggningar som pågår rörande frågorna om antal läkarbesök osv. skall finna vägar att lösa dessa frågor på ett tillfredsställande sätt.

Jag har tidigare yrkat bifall lill utskottets hemställan på denna punkt, och jag vidhåller del yrkandet.

Så några synpunkter med anledning av herr Franzéns yttrande här i kammaren. Den fråga som han tog upp förtjänar större uppmärksamhet än den har fått i denna debatt. Den stora frågan, sade jag inledningsvis i dag, är ändå möjligheterna till förtidspensionering av människor som har alkoholproblem och som på grund av alkoholmissbruk har fått sin arbetsförmåga i avgörande grad nedsatt. Herr Franzén hade en del erinringar mot detta, men han kom ändå fram till att yrka bifall till utskottets hemställan på denna punkt. •

Det var emellertid ett par yttranden som jag gärna skulle vilja stryka under. Det finns anledning att ställa frågan: Hur skall vi kunna förhindra en utveckling mot ökad förbrukning av alkohol i vårt land? De siffror som redovisas i det avseendet är nog så skrämmande, och myckel talar för alt del inte blir bättre framöver. Jag framhöll också att här måste något ske ganska snart så alt vi får en förändring till stånd. Jag pekade på den förebyggande verksamheten.

Får jag emellertid nu i anledning av vad herr Franzén sade påpeka all man löser inte de här problemen med en förtidspensionering. Jag

tror inte heller att man, som herr Franzén gjorde, skall använda uttrycket "skapa glada förtidspensionärer". Den som förtidspensioneras på grund av alkoholmissbruk och som alltså har alkoholproblem i sådan omfattning att hans arbetsförmåga är nedsatt, har säkerligen dessförinnan tillrygga-lagt en lång väg fylld av vånda och stor tragik.

Tidigare har hälsotillståndet varit avgörande för beviljande av förtidspension. Enligt de bestämmelser som gällt hittills och som daterar sig från år 1948 har man frågat sig vilken orsaken till sjukdomen varit. Den som på grund av alkoholmissbruk fått sin arbetsförmåga nedsatt har bedömts på ett annorlunda sätt en den som av andra skäl haft nedsatt arbetsförmåga.

I den socialpolitiska samordningsutredningen kom vi efter en ingående prövning av ärendet till den slutsatsen, att vid förtidspensionering både det fysiska och del psykiska hälsotillståndet samt möjligheterna för den sjuke all göra en arbetsinsats skulle prövas. Jag vill alltså betona att del är såväl sjukdomens art som möjligheterna att sköta ett arbete som skall vara avgörande skäl för en eventuell förtidspensionering, detta sedan alla rehabiliteringsmöjligheter använts. Det är det nya i lagen, som det finns all anledning alt stryka under.

Vi får tillfälle all återkomma till de synpunkter som herr Franzén tog upp på orsakerna lill alkoholism, samt på hur man skall kunna komma lill rätta med dem och finna vägar till alt avlägsna alkoholismen. Jag hoppas att vi ganska snabbt skall få ett sådant förslag på riksdagens bord. Jag vet att den utredning som inom socialdepartementet arbetar med dessa frågor håller på att slutföra sitt arbete med förslag till åtgärder och alt det skall leda lill att en proposition kan framläggas ganska snart. Detta är nödvändigt - här brådskar det verkligen!

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Etableringsregler för sjukgymnaster, m. tn.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 1 av herr Aspling m. fi., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Aspling begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition;

Den som vill all kammaren bifaller socialförsäkringsutskoltets hemställan

i betänkandet nr 13 mom. 1 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 1 av herr Aspling

m. fi.

Vid omröstning genom uppresning förklarades fiertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Aspling begärde rösl-

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Anslag till krafl stationer m. m.

räkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 155 Nej - 144

Mom. 2-4

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 5

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering, dels utskottets hemställan med godkännande av den i reservationen nr 2 av herr Aspling m. fi. anförda motiveringen, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Aspling begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller socialförsäkringsutskollels hemställan i betänkandet nr 13 mom. 5 med godkännande av utskottets motivering röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit utskottets hemställan med godkännande av den i reservationen nr 2 av herr Aspling m. fi. anförda motiveringen.

Vid omröstning genom uppresning förklarades fiertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Aspling begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 156 Nej - 143

Mom. 6-8

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

§ 3 Föredrogs näringsutskottets betänkande 1976/77:13 med anledning av propositionen 1976/77:25 med förslag om tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1976/77 i vad avser industridepartementets verksamhetsområde jämte motioner.

Punkterna 1-7

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

Punkten 8

Anslag till kraftstationer m. m.

Regeringen (industridepartementet) hade i propositionen 1976/77:25 bilaga 10 under punkten 8 (s. 106-117) föreslagit riksdagen att

1. bemyndiga regeringen all dels godkänna konsorlialavtal mellan statens vatlenfallsverk och Östhammars kommun m. fi. om bildande av ett aktiebolag för energiförsörjning inom Östhammars kommun, dels medge statens vatlenfallsverk all träffa överenskommelse om smärre ändringar i avtalet,

2. bemyndiga regeringen att medge statens vattenfallsverk att teckna borgen för lån som Forsmarks Kraftgrupp AB tog upp på den allmänna kapitalmarknaden ulan den begränsning lill vatlenfallsverkets andel av aktiekapitalet som normalt gällde för verkets borgensåtaganden,

3. bemyndiga regeringen att medge statens vatlenfallsverk att teckna borgen för lån- inkl. lån för finansieringen av del tredje kärnkraftsblocket i Forsmark - intill sammanlagt 2 600 000 000 kr., varav högst 90 000 000 kr. för lån till eldistributionsförelag,

4. till Kraftstationer m. m. på tilläggsbudget I till slatsbudgeten för budgetåret 1976/77 anvisa ett investeringsanslag av 243 600 000 kr.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Anslag lill kraftstationer m. m.

I detta sammanhang hade behandlats motionerna

1976/77; 14 av herr Wååg m. fi. (s), vari yrkats alt riksdagens hemställan med anledning av hemställan under 2 i propositionen gavs formuleringen att riksdagen bemyndigade regeringen att medge statens vattenfallsverk att utan krav på efterborgen teckna borgen för lån som Forsmarks Kraftgrupp AB tog upp på den allmänna kapitalmarknaden ulan den begränsning till valtenfallsverkets andel av aktiekapiialei, som normalt gällde för verkets borgensåtaganden, och

1976/77:24 av herr Werner m. fl. (vpk), vari hemställts alt riksdagen skulle

1. avslå begäran i tilläggsbudgeten om ytterligare 152 000 000 kr. för kärnkraftsutbyggnad,

2. anvisa ytterligare 100 000 000 kr. lill forskning och utveckling av andra energislag än uranbaserad kärnkraft,

3. anvisa 52 000 000 kr. till sy.sselsättningsåtgärder för att möta arbetslöshets- och omställningsproblem för de inom kärnkraftssektorn arbetande.

Utskottet hemställde

1. all riksdagen med bifall till regeringens förslag under 1 bemyndigade regeringen att dels godkänna konsorlialavtal mellan staiens vattenfallsverk och Östhammars kommun m. fi. om bildande av ett aktiebolag för energiförsörjning inom Östhammars kommun, dels medge statens vatlenfallsverk all träffa överenskommelse om smärre ändringar i avtalet,

2. att riksdagen skulle

a) med bifall lill regeringens förslag under 2 bemyndiga regeringen alt medge statens vatlenfallsverk att teckna borgen för lån som Forsmarks Kraftgrupp AB tog upp på den allmänna kapitalmarknaden utan den

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Anslag till kraftstationer m. m.

begränsning lill vatlenfallsverkets andel av aktiekapitalet som normalt gällde för verkets borgensåtaganden, b) avslå motionen 1976/77:14,

3. all riksdagen med bifall till regeringens förslag under 3 bemyndigade
regeringen att medge statens vattenfallsverk att teckna borgen för lån

- inkl. lån för finansieringen av det tredje kärnkraftsblockei i Forsmark

- intill sammanlagt 2 600 000 000 kr., varav högst 90 000 000 kr. för lån till eldisiribulionsförelag,

4. att riksdagen med bifall till regeringens förslag under 4 och med
avslag på motionen 1976/77:24 lill Kraftstationer m. m. på tilläggsbudget
I till statsbudgeten för budgetåret 1976/77 anvisade ett investeringsanslag
av 243 600 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar Svanberg, Blomkvist och Wååg, fru Hansson samt herrar Pettersson i Lund, Häll och Johansson i Ljungby (samtliga s), som ansett alt utskottet under 2 bort hemställa

att riksdagen med anledning av regeringens förslag under 2 och med bifall till motionen 1976/77:14 bemyndigade regeringen att medge statens vattenfallsverk all teckna borgen för lån som Forsmarks Kraflgrupp AB log upp på den allmänna kapitalmarknaden utan den begränsning lill vatlenfallsverkets andel av aktiekapitalet som normalt gällde för verkets borgensåtaganden och utan krav på efterborgen av övriga delägare.

Herr WÅÅG (s):

Herr talman! Det finns bara ett säkert sätt att inte göra något fel, och det är att inte göra någonting alls. Regeringen har nu gjort någonting, och ett fel har uppkommit. Det har vi pekat på i vår motion 1976/77:14 i anslutning lill propositionen 1976/77:25.

Kärnkraften har fått en mycket stor politisk betydelse; den anses t. o. m. ha avgjort valet. I det läget är det angeläget att frågan handläggs av högsta beslutande instans - riksdag och regering - redan från början och inte nu delegeras för framtida efterprövning. På den punkten kan man möjligen ha haft en annan mening. Det förklarar kanske felet som uppkommit i propositionen. Utifrån vad vi anser vara en högst tvivelaktig princip har sålunda i propositionen förutsatts att intressenterna bakom Forsmarksbolaget skall stå den ekonomiska risken av en framlida regeringsprövning - en prövning som i regeringskretsar förklaras bli så hård att hela den investering som Forsmarksbolaget skall göra skulle bli bortkastad.

Nu är emellertid Forsmarksbolaget inte enbart staiens företag. Det finns både kommunala och privata delägare. Del fel som vi velat peka på med vår motion är att genom kravet på efterborgen även kommuner och privalföretagare skall stå risken för ett eventuellt framtida snävt beslut av regeringen.

Naturligtvis kan den borgerliga regeringen inte vara med om en sådan princip för i varje fall privatföretag. Därför har vi utgått ifrån all ett

fel har uppstått, och det har vi förståelse för. Med vår korta motion har vi velat göra ett försynt påpekande om felet. Det har emellertid inte mött utskottsmajorilelens förståelse. "Utskottet har svårt att följa motionärernas tankegång", står det i belänkandet på s. 6. Att utskottsmajoriteten lider av en sådan egenhet är verkligen en nyhet för oss. Vi har emellertid nu måst reservera oss, och jag yrkar bifall till reservationen.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Anslag till kraftstationer m. m.

Hn SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! Som framgår av utskottets betänkande har det i vår motion nr 24 felaktigt angivits att 152 milj. kr. anslagits till fortsatt kärnkraftsutbyggnad. Del misstag som vi här har begått ändrar dock ingenting i vår grundinställning till frågan om utbyggnaden av kärnkraft. De allmänna synpunkter och slutsatser som vi har anfört i vår motion kvarstår således.

Vi kommer emellertid inte att yrka bifall till motionen, utan vi har i stället lagt fram ett särskilt yrkande, som jag återkommer till.

Vpk yrkar således avslag på tilläggspropositionens anslag till vidare kärnkraftsulbyggnad. I stället yrkar vi att dessa pengar tillförs den alternativa energiforskningen. Vidare vill vi att anslag beviljas för åtgärder till alternativ sysselsättning för de anläggningsarbetare som nu ställs inför problem genom de utlovade restriktionerna för kärnkraftverk.

Det är dags att äntligen handla med konsekvens i kärnkraftsfrågan. Del ledande regeringspartiet lovade all stoppa kärnkraften. Men nu vill man bevilja pengar till fortsatt utbyggnad - och till råga på allt betala kraftföretagens oförutsedda fördyringar.

Regeringen hotar med skärpta villkor för kärnkraftverk. Men man anslår inga pengar för alternativ sysselsättning åt anläggningsarbetarna. Del problemet lämpar man över på kraftföretagen - och de i sin lur lämpar det vidare på arbetarna.

Regeringen beviljar anslag åt kärnkraften, som redan fått I miljard kr. det senaste året. Men man nöjer sig med den underförsörjning av de alternativa energislagen som kärnkraftsanhängarna av nåder beviljade 1975. Detta är inte bara i direkt strid med vad två av regeringspartierna förut proklamerat. Del är helt i strid med centerns 1975 framförda alternativa forskningsprogram.

Man frågar sig: Blir del aldrig något slut på regeringens inkonsekvenser i energifrågan? Skall alla vallöften ställas in ända tills man i detalj genomfört den förra regeringens kärnkraftsprogram?

Ett nytt energibeslut skall tas 1978, säger regeringen. Men skall man då bygga sig djupare in i kärnkraflsberoendei innan dess?

Del logiska vore ju i stället all säga så här: Vi stoppar utbyggnaden nu och lar en förutsättningslös och kritisk debatt fram till 1978. Vi slutar hota och skrämma byggnadsarbetarna och ordnar i stället nya arbetstillfällen, som är bättre än den nuvarande baracklillvaron. Vi använder tiden fram lill 1978 för all ge en injektion åt alternativ energiteknik.

Regeringens handlande kan bara tolkas på ett sätt: Kärnkraftsulbygg-

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Anslag till kraftstationer tn. m.

nåden skall fortsätta. Sverige skall ligga i topp, per invånare räknat, då del gäller kärnkraft. Villkorsproposilionen är en ny politisk dimridå. Ty man skulle väl inte ge kraflindustrin pengar om man sedan ville hindra den all nyttja anläggningar och materiel som anskaffats för dessa pengar?

Med sitt handlande ger regeringen de mest energiska kärnkraftsanhängarna vatten på sin kvarn. Man hindrar därmed den process av självkritik i kärnkraflsfrågan, som man kanske annars skulle ha kunnat få också i det socialdemokratiska partiet.

SAP drev 1975 igenom världens relativt sett största kärnkraftsprogram. Per invånare räknat är detta program 1,5 gånger större än USA;s, 3 gånger större än Frankrikes, 6 gånger större än Japans, 13 gånger större än Italiens och 25 gånger större än Sovjetunionens. Detta kallar socialdemokraternas ledning "en försiktig satsning på kärnkrafien". Varje steg där regeringen låter detta program rulla vidare skapar en ny barriär mot ett kritiskt och förnyande länkande. Det hindrar en debatt om en ny industripolitik där förädling och hushållning fått ersätta rovdrift, beroende av halvfabrikat och råvaror. Del hindrar ett resonemang om en ekonomisk tillväxt som är folkets, och som inte gagnar profitörernas intressen. Del hindrar en frigörelse av teknik och forskning från den ensidighet och de massiva band som skapades, när kärnkraften fick sill försprång via intresset all utveckla kärnvapen.

Regeringens princip tycks vara: Varje vecka en ny avvikelse, i varje regeringsförslag ett nytt bevis på dubbelmoral. Detta är inte vpk;s princip. Tiden medger inte att energifrågan görs lill lekboll för tre regeringspartier, vars oförmåga till samling redan är ökänd. Det hastar med en ny energipolitik. Vpk för sin del tar konsekvenserna av detta.

Herr talman! De 66 miljoner som anslagits för inköp av kärnbränsle till Forsmark vill vpk använda för forskning och utveckling av alternativa energikällor. Vi vill vidare att 38 miljoner av de 86 som Vattenfall begärt men inte fått anslås lill sysselsättningsåtgärder för de anläggningsarbetare som drabbas av eventuella inskränkningar i kärnkrafisuibyggnaden. Dessa 38 miljoner hade av Vattenfall avseits alt användas för inköp av kärnbränsle lill Ringhals, såsom framgår av utskottets utlåtande.

Herr talman! Jag yrkar sålunda under punkten 8, mom. 4 att riksdagen med anledning av regeringens förslag och motionen 1976/77:24 av herr Werner m. H.

a) lill Kra/lstationer in. tn. på tilläggsbudget I till statsbudgeten för bud
getåret 1976/77 anvisar ett investeringsanslag av 139 600 000 kr.,

b) till Encigijitrskning på tilläggsbudget I lill statsbudgeten för bud
getåret 1976/77 anvisar ett reservationsanslag av 66 000 000 kr., att ut
nyttjas inom programmet Energiproduktion, dock icke för delprogram
men Fissionsenergi och Fusionsenergi,

c) lill Svsselsättningsåtgärder med anledning av omställningsproblem inom
kärnkraftssektorn på tilläggsbudget 1 lill statsbudgeten för budgetåret
\916/11 under elfte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag av

38 000 000 kr. Nr 45

Herr talman! Jag yrkar bifall till detta förslag och avslag på utskottets jjsdaggn jgn
hemställan under denna punkt. 14 december 1976

Hen SJÖNELL (c):

Herr talman! I näringsutskottets nu aktuella belänkande behandlas under punkten F 8 vissa bemyndiganden till statens vatlenfallsverk från regeringen i anledning av framställningar från verkels sida. I den aktuella propositionen föreslås riksdagen dels bemyndiga regeringen att teckna borgen för lån som Forsmarks Kraftgrupp AB tar upp på den allmänna kapitalmarknaden utan den begränsning till vattenfallsverkets andel av aktiekapitalet som normalt gäller för verkels borgensåtaganden, dels bemyndiga regeringen att medge statens vattensfallsverk att teckna borgen för lån - inklusive lån för finansieringen av det tredje kärnkraftsblocket i Forsmark - intill sammanlagt 2 600 000 000 kr., varav högst 90 000 000 kr. för lån lill eldisiribulionsförelag.

Bakgrunden till detta förslag är de beslut som hittills har fattats. Enligt dessa disponerar vattenfallsverket I 989,8 milj. kr. för investeringar i kraftproduktions- och eldistributionsanläggningar. I propositionen föreslås en med 243,6 miljoner utvidgad medelsram. Det ökade medelsbehovet föranleds till största delen av ökade kostnader, skärpta miljökrav och krav på bättre arbetsförhållanden.

I enlighet med framställningen från vattenfallsverket föreslås vidare alt 66 milj. kr. ställs till verkels förfogande för att av verket överlämnas till Forsmarks Kraflgrupp AB för anskaffning av kärnbränsle lill tre kärnkraftsblock i Forsmark. 1 Forsmarks Kraftgrupp AB har Vattenfall 74,5 "o av aktierna, medan resten ägs av enskilda intressenter.

Vattenfallsverkel har däremot fått nej på en framställning om 86 milj. kr. lill Svensk Kärnbränsleförsörjning AB för anskaffning av reservkvan-liieier av natururan. Bolaget hänvisas av regeringen till upplåning på kapitalmarknaden - en sedvanlig åtgärd alltså.

Regeringen uttalar att de borgens- och anslagsbelopp som hänför sig till finansieringen av investeringar på kärnkraftsområdet bör ställas till Vattenfalls förfogande. Men - och detta är ett myckel viktigt men, herr talman - detta skall ske först efter särskild framställning till regeringen från verket. När sådan framställning inkommit kommer regeringen all pröva den och eventuellt också ha överläggningar med vattenfallsverket och andra intressenter innan man slutgiltigt fattar beslut om framställningen.

Del är självklart, herr talman, att denna prövning i mycket stor utsträckning kommer att bli av politisk art. Det är viktigt att understryka delta, bl. a. med hänsyn till den socialdemokratiska motionen och den argumentering som framförs i den.

I vpk-molionen kritiseras förslaget all anvisa ytterligare medel till kärnkrafisuibyggnaden. Del sägs i motionen all den nya regeringen borde i praktisk gärning se lill alt investeringarna i kärnkrafisprojeki icke iikas.

Anslag lill kraftstationer m. m.

Nr 45 1975 års kärnkraftsprogram borde helt enkelt inte få rulla vidare, som

Tisdagen den ' eter i vpk-molionen.

14 december 1976 '''" ' senare vill jag endast säga att detta kärnkraftsprogram heller

_____________ icke rullar vidare i oförminskad takt och på oförändrade villkor. Pro-

Anslag till krafista- grammet har underkastats betydande restriktioner. Redan de regerings-
tioner m. m. förslag som vi diskuterar i dag innebär påtagliga åtstramningar i nyss-

nämnda program. Ett exempel är att Vattenfall fått nej till de 86 milj. kr. lill Kärnbränsleförsörjning som verket begärt. Den posten har av vpk i motionen uppenbarligen av misstag - det har herr Söderqvist här medgivit - räknats in i investeringsanslaget för kärnkraftsutbyggnad, som vpk därmed får till 152 milj. kr. och som vpk vill disponera för forskning om och utveckling av andra energislag.

Jag tyckte all herr Söderqvist i sitt anförande var väl kategorisk när han sade all den nya regeringen inte var särskilt intresserad av att salsa på forskning om alternativa energikällor. Vi kan notera att redan den gamla regeringen och den gamla riksdagen har satsat ganska betydande belopp på delta, vilket framgår av utskotisbetänkandet som jag i detta sammanhang hänvisar till.

Utskottet anser att under förhandenvarande förhållanden - det är framför allt sysselsättningsskäl som kommer in i bilden - måste ytterligare medel anslås lill vattenfallsverkel för bl. a. pågående arbeten på kärnkraftverk och anskaffning av kärnbränsle. Utskottet har inget att invända mot anslagsberäkningen.

För de statliga borgensåtagandena i fråga om kärnkraftverk finns vissa fastställda regler. En viss praxis finns också utvecklad. Det föreligger konsorlialavtal mellan Vattenfall och Mellansvensk Kraftgrupp AB, vari fem kraflföretag är delägare. Enligt dessa konsorlialavtal om byggande av kärnkraftsaggregal i Forsmark skall anläggningskostnaderna och kostnaderna för den första omgången bränsle i första hand bestridas med aktiekapital och med lån på den allmänna kapitalmarknaden. Lånen skall tas upp mot säkerhet av inteckningar i Forsmarks Kraftgrupp AB:s fasta och lösa egendom eller mot säkerhet som parterna kan ställa i förhållande lill sina aklieinnehav. Om lämpliga lån från utomstående inte kan erhållas måste parterna lämna lån till Forsmarksbolaget i proportion lill aktieinnehavet. När det gällt lån som delta bolag har tagit upp i utlandet har vattenfallsverkel ställt säkerhet för hela lånesumman. De övriga delägarna har därvid ställt garantier för sin andel av säkerheten genom efterborgen.

1 propositionen sägs - och det är en kärnpunkt i sammanhanget -
all de pågående övervägandena om särskilda villkor för de kärnkrafts-
producerande företagen, alltså detta som i den allmänna debatten har
kallats villkorspropositionen vilken nu har skickats lill lagrådet, har ska
pat osäkerhet på kapitalmarknaden beträffande de kärnkrafisproduceran-
de förelagens krediivärdighet. Del är då ganska naturligt att statens ga
rantiåtaganden förde lån som Forsmarksbolaget i fortsättningen behöver
60 la upp utvidgas. Förfarandet med primär borgen av vaiienfallsverket för

hela lånesumman föreslås få tillämpas även för lån som bolaget tar upp på den svenska kapitalmarknaden.

Jag har svårt att förstå vad det kan vara för skillnad på svenska och utländska långivare. För utländska långivare skall vattenfallsverket teckna huvudborgen, och efterborgen skall tecknas av de enskilda inlres-senlerna. Samma ordning borde självklan gälla för den svenska långivningen, om man inte anser att vårt lands möjligheter att återbetala lånen är så dåliga att vi måste ge de utländska långivarna bättre säkerhet.

Del kan tilläggas - och det visste självfallet inte socialdemokraterna när de skrev motionen, i så fall hade de sannolikt inte skrivit den -att kraft fö retagen enligt villkorspropositionen kommer att hållas skadeslösa för vissa engagemang i detta sammanhang. Därmed faller givetvis hela resonemanget om borgen eller efterborgen.

Herr Söderqvist sade att regeringen är inkonsekvent - den har inte ett fast program i kärnkraftspoliliken, den gamla politiken rullar vidare, det ledande regeringspartiet har gjort sig skyldigt till löftesbrott etc. De där beskyllningarna har vi hört tidigare, och jag har inte nu anledning att närmare kommentera dem. Jag skall bara kommentera vad han sade om att regeringen inte vill anslå några pengar till alternativa sysselsättningar åt de anläggningsarbetare som eventuellt kan råka i ekonomiska Svårigheter. De ekonomiska svårigheterna kommer uppenbarligen om man bryter marschen in i kärnkraftssamhället. Därmed tycker jag all herr Söderqvist - mot bakgrund av de nyssnämnda beskyllningarna -har motsagt sig själv. Men jag försäkrar att i det läge som kan komma att uppstå, alt man måste sysselsätta anläggningsarbetare vid kärnkraftsbyggen som inte fullföljs i den utsträckning som var planerat från början, kommer regeringen att vidta sysselsällningsskapande åtgärder för att dessa anläggningsarbetare skall bli omhändertagna på lämpligt sätt. Jag tror inte att herr Söderqvist eller någon annan i denna kammare behöver hysa några som helst tvivel om den saken.

Den nya regeringen har redan gett uttryck för alt man har intentionen att fullfölja programmet på att utveckla alternativa energikällor och förbättra besparingsmöjligheterna med myckel stora satsningar, något som ger stora energitillskolt. Det är för tidigt att här gå in på några detaljer. Jag vill emellertid uppmana herr Söderqvist att mycket noggrant läsa budgetpropositionen i januari - jag tror all han där kommer att finna positiva överraskningar när det gäller satsningen på alternativa energikällor och besparingar.

Herr talman! Jag har redan varit inne på alt vi inte skall underkänna den tidigare riksdagens och inte heller den tidigare regeringens och den tidigare oppositionens ambitioner. Alla har varit medvetna om nödvändigheten att satsa på alternativa energikällor och besparingar. I utskotts-betänkandet redovisas som sagt på den punkten siffror rörande redan gjorda satsningar. Men del kommer uppenbarligen all göras ännu myckel större insatser, och jag hänvisar lill den kommande budgetpropositionen.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Anslag till kraftstationer m. m.

Nr 45 Herr WÅÅG (s) kort genmäle;

-p- . , Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till herr Sjönell som fö-

I isdagen den b j & j

I4dep ih 1Q76 reträdare för utskottet med anledning av dels vad han sagt här, dels

_________ ,___ vad som antytts i propositionen. Om nu staten skall ha ansvaret för

Anslag till krafista- en sådan här efterborgen, vad skall man då ha den till? En efterborgen

tioner m. m. blir ju i så fall meningslös.

Hen SÖDERQVIST (vpk) kort genmäle;

Herr talman! Jag vill något bemöta herr Sjönell när han säger att kärnkrafisuibyggnaden inte fortgår med oförminskad fart utan att det har blivit en uppbromsning.

Faktum är ju att arbetena i Forsmark, Ringhals och på andra ställen pågår precis som de gjort hela tiden. Som vi alla vet har regeringen sett till att det ordnas med anslag eller borgensförbindelser så att man har det kapital som behövs för att utbyggnaden skall kunna fortsätta. Jag kan alltså inte se att del där är någon skillnad.

Sedan hänvisar man som vanligt lill villkorsproposilionen, som skall kunna klara allt.

Dessa stora och dyrbara anläggningar skall alltså byggas färdiga. Sedan överlåts åt de enskilda företagen resp. staiens vattenfallsverk att se till att villkoren uppfylls, så att kärnkraftverken kan laddas. Det är ju en helt orimlig situation. Det verkar ju fullständigt galet att man sätter i gång och bygger ut stora och dyrbara anläggningar, som man räknar med inte skall komma till användning. Det är däri som del ologiska i hela denna satsning ligger.

Villkorspropositionen anvisar ju inte någon exakt lösning på dessa problem. Om man inte kan få fram upparbelningsanläggningar i tillräcklig mängd - f n. är antalet sådana anläggningar myckel litet, och vad jag känner lill planeras inte någon utbyggnad - kommer dessa villkor inte all kunna uppfyllas, och då skall inte heller kärnkraftverken få laddas. I det lägel står man där med anläggningarna, och hur skall man då göra? Nu har man sagt att de företag som vill dra sig ur kan garanteras ersättning. Jag har inte hört att något kraftföretag velat göra det. Vi får se hur det går.

Herr Sjönell talade om vad den föregående regeringen gjort. På s. 5 i betänkandet finns några siffror som bl. a. talar om att riksdagen anvisat 106 milj. kr. för alternativ energiforskning. Men därav är det bara 30 milj. kr. som skall disponeras för alternativa energikällor. Det aren väldigt liten summa - en droppe i havet - jämfört med vad som satsats på kärnkrafien.

Regeringen har ännu inte angivit hur den alternativa sysselsättningen skall ordnas. Det vore tacknämligt all få se ett förslag till lösning på den frågan i budgetpropositionen. Jag skall med nöje ta del av den efter nvår.

Herr SJÖNELL (c) kort genmäle;

Herr talman! På herr Wåågs fråga om efterborgen vill jag svara alt detta i första hand är ett formellt krav, som har juridisk bakgrund. Det är en konsekvent uppföljning av vad som tidigare gällt vid utlandsupplåning. Del är ganska naturligt att tillämpa samma formella förfarande vid upplåning på den svenska marknaden.

Den omständigheten alt regeringen enligt villkorspropositionen i betydande utsträckning skall hålla kraftföretag skadeslösa för engagemang som de kan komma att gå in i utan all få fullfölja betyder inte att man skall eller ens har rätt att eftersätta formella bestämmelser, exempelvis borgensbestämmelsen. Villkorspropositionen innebär självfallet inte att kraftföretagen under alla länkbara förhållanden kommer att hällas skadeslösa. De kommer all hållas skadeslösa i betydande utsträckning, men efterborgen kommer säkerligen att behövas för den händelse man måste pröva extrema fall. Jag kan emellertid inte i dag - villkorsproposilionen underkastas f n. lagrådets prövning - gå in på några juridiska uttalanden om denna proposition.

Jag inskränker mig till detta besked till herr Wååg.

När del gäller herr Söderqvists inlägg vidhåller jag vad jag sagt tidigare, nämligen all det program för kärnkraftsulbyggnaden som knäsalls av den nya regeringen och som konkretiseras både i den proposition vi dis-kulerar i dag och i den kommande villkorsproposilionen innebär att det är ett annat kärnkraftsprogram som den nya regeringen tagit ansvar för. Betydande restriktioner har därvidlag uppställts, inte minst av ekonomiskt slag, som innebiir alt bilden blir helt förändrad beträffande möjligheterna att bygga ut kärnkrafien i del här landet. Den saken vill jag myckel starkt slå fast.

Sedan kommer herr Söderqvist in på frågan om anläggningarna blir färdigbyggda men av olika omständigheter- främst för all villkoren inte kan uppfyllas - kommer all stå där som något slags monument. Det vore naturligtvis ett ganska uppseendeväckande förhållande. Jag håller med om det. Därför vill jag säga att det inte behöver bli så att de står som monument. Del finns tekniker som redan nu har anvisat hur man på annat sätt skall kunna få användning för dessa stora anläggningar om de inte kan drivas med kärnkraft. Men det är jag inte beredd alt diskutera i dag. Det är för tidigt, herr talman. Jag vill bara antyda all det kan finnas lösningar.

Herr WÅÅG (s) kort genmäle;

Herr talman! Debatten har visat alt vad vi numera diskuterar är en formalitet utan innehåll.

Utskottets värderade vice ordförande har emellertid, jämte utskottsbelänkandet, övertygat mig på en punkt. Kravet på efterborgen är inte ett misstag -- efterborgen således från kommuner och enskilda för risken av ett framlida regeringsbeslut som i förväg har angivils komma all bli myckel snävt.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Anslag till kraftstationer m. m.

Nr 45 Detta är alltså en medveten och genomtänkt princip och inte ett fel.

Tisdagen den °" ' '""dde när vi skrev motionen. Del ger, herr talman, för landets

14 december 1976 företagare ett något förbryllande intryck.

Anslag till kraftstationer m. tn.

Herr SÖDERQVIST (vpk) kon genmäle;

Herr talman! Regeringen avser tydligen all anläggningarna inte skall användas som kärnkraftverk utan lill något annat. Alla som det allra minsta har sysslat med byggenskap vet all uppför man en byggnad för ett ändamål och sedan bygger om den för ett annat så blir det oerhört mycket dyrare. Om man alltså avser alt använda de här anläggningarna till något annat än kärnkraftverk så vore det synnerligen lämpligt all direkt bygga dem för dessa andra ändamål. Att färdigställa dem som kärnkraftverk enligt alla konstens principer, vilket vi nu håller på med, för att sedan i en oviss framtid börja bygga om dem innebär ett oerhört slöseri.

Vi hade för ganska länge sedan fallet Marviken och det i samband därmed havererade kärnkraftsprogrammel, men del var ju ett bygge i oändligt mycket mindre skala än vad det nu kommer att röra sig om. Jag tycker att det är väldigt ologiskt att bygga anläggningar som man inte ens avser att använda till det ändamål de byggs för. Bygg dem då hellre direkt för den tilltänkta alternativa användningen!

Herr SJÖNELL (c) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande herr Wåågs senaste inlägg vill jag säga att efterborgen ingalunda är någon formalitet. Det finns ett formellt inslag i allt sådant som kallas för borgen och som har en juridisk bakgrund, men del har även ett starkt materiellt inslag. Som jag nyss sade, kommer regeringen uppenbarligen inte att hålla kraftföreiagen skadeslösa, om de gör helt omöjliga bedömningar och helt vansinniga investeringar. Därför måste efterborgen komma in som ett väsentligt materiellt moment.

Sedan sade herr Wååg att landets företagare måste bli förbryllade. Socialdemokraterna har också skrivit i motionen att propositionen är fö-reiagsfienilig. Jag måste tillstå att vi har varit något roade över den plötsliga och rörande omsorg om enskilda företagarintressen som har utbrutit på socialdemokratiskt håll. Vi var inte vana vid den omsorgen tidigare, när socialdemokraterna innehade regeringsmakten.

Till herr Söderqvist vill jag endast helt kort säga att jag inte har påstått att det skall bli någon ombyggnad av kärnkraftverken, därför att i dag vet vi ingenting om detta. Jag har sagt som svar på en fråga från herr Söderqvist att det måste ändå finnas möjligheter för skickliga tekniker att hitta på alternativ, ifall det blir nödvändigt på grund av utvecklingen.

Jag vill sluta med en fråga, som jag vet att herr Söderqvist tyvärr inte kan besvara, eftersom han inte har mer replikrätt, men som vpk kanske kan besvara i något annat sammanhang: Skulle vpk ha någonting emot att satsa även mycket stora pengar på att bygga om kärnkraftverk till ett annat slags drift som är ofarlig? Är det en så oerhört motbjudande

tanke alt salsa stora pengar på detta, när ett kärnkraftsprogram har beslutats i det förfiutna som varken vpk eller vi eller andra i dag vill vara med om att fullfölja i den utsträckning som beslutet avsåg?

Hen HJORTH (s):

Herr talman! Jag vill först instämma i herr Wåågs yrkande om bifall till reservationen.

Jag har tidigare i en interpellationsdebatt med energiministern undrat hur man inom kraftbolagen skall kunna veta om den i energifrågorna så oeniga regeringen i efterhand godkänner de lösningar på säkerhetsfrågorna som man kommer fram till. Det är fel, menar jag, att ställa kraftbolagen till svars för att de inte i förväg kan tolka regeringens intentioner beträffande säkerhetsfrågorna.

Näringsuiskottet finner inte skäl för att staten skall avslå från efterborgen av övriga delägare. Man lägger här på kommuner och enskilda förelag ett ansvar för kärnkraftsbyggandet, som rätteligen borde åvila regeringen. Det är ju ändå efter beslut av regering och riksdag som vår energiförsörjning har byggts ut och skall fortsätta att byggas ut.

Nu säger herr Sjönell här i debatten att kraftföretagen skall hållas skadeslösa, enligt den villkorsproposition som kommer att läggas fram i vår. Av de pressuttalanden som gjorts har jag dock fått den uppfattningen att det bara gällde till lagens ikraftträdande; om bolagen därefter fortsätter att bygga, så får de själva ta de ekonomiska riskerna. Jag är glad om denna min uppfattning har varit felaktig. I sitt senaste inlägg reducerade ju herr Sjönell betydligt det intryck man fick av hans första påstående, när del gällde att hålla kraftföretagen skadeslösa.

Lagrådsremissen av den s. k. villkorsproposilionen preciserar nu de krav som ställs på kraftföretagen när det gäller hanteringen av använt kärnbränsle och avfall. Det är hårda villkor som ställs upp, men enligt Vattenfalls och kraftbolagens bedömningar går de att uppfylla. Därmed skulle den försiktiga utbyggnad av kärnkraften som tidigare beslutats kunna fullföljas. Som vanligt ger dock den nya regeringens formuleringskonst anledning till motsägande tolkningar. Regeringens ledamöter har själva olika uppfattningar om möjligheterna att klara säkerhetskraven. Ett är dock säkert, nämligen att villkorsproposilionen kommer att försena, försvåra och fördyra kärnkraftsutbyggnaden.

Det blir tillfälle alt återkomma i denna fråga vid riksdagsbehandlingen av den propositionen, men vad jag redan nu vill reagera mot är att regeringen - eller kanske rättare sagt centerpartiet - forcerar fram nödlösningar i säkerhetsfrågorna. Bättre lösningar skulle säkert kunna uppnäs, om man fick längre tid på sig och om man kunde utnyttja den intensiva forskning och utveckling som pågår inom detta område här hemma och ute i världen.

Med de påtalade bristerna medger ändå tilläggspropositionen att bygget fortsätter vid kärnkraftverket i Forsmark. Man får också del intrycket att villkorspropositionen inger vissa förhoppningar om all få fullfölja ar-

5 Riksdagens protokoll 1976/77:44-45

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Anslag till kraftstationer m. m.

Nr 45 betena med åtminstone de två första aggregaten. Jag menar då också

Tisdaeen den laddningen, som ju måste vara en förutsättning om del skall vara någon

14 december 1976 rnsning med att fortsätta att satsa pengar och göra arbetsinsatser.

_____________ Den malande oron för sysselsättningen bland de över 2 700 man som

Anslag till krafista- är sysselsatta vid Forsmark kan därför sägas ha lagt sig något. Man kan
tioner m. m. ju inte heller gå omkring och vara orolig för jämnan. Ovissheten kvarstår

dock för alla berörda parter, inte minst då för driftspersonalen. Kommunen är inte heller säker på vilken utveckling man skall planera för. Byggnadsarbetareförbundets krav lill regeringen på full ekonomisk golt-görelse om ett kärnkraftsbygge avbryts förefaller i hög grad rimligt.

Vad man nu frågar sig uppe i Forsmark är vad som händer med del tredje aggregatet, där arbetena har påbörjats. I tilläggsbudgeten säger visserligen statsrådet Johansson att den ökade upplåning som kan komma att avse del tredje kärnkraftsblocket inryms inom den befintliga ramen, men i en intervju om de nya säkerhetsvillkoren uttalar sig statsminister Fälldin som vanligt högst orakelmässigt. Är marschen in i kärnkraftssamhället tillfälligt eller definitivt stoppad, och vad menar centern med kärnkraftssamhälle? Avser man Her än 13 aggregat - som inget parti har förordat - eller går gränsen vid 6, 11, 12 eller 13 aggregat? Vi kanske kan få svaren på de frågorna fram i vår - eller kan möjligen herr Sjönell upplysa om det nu? Han har ju i debatten i dag sagt att det skall bli ett annat kärnkraftsprogram. Det vore då intressant all höra om del innebär några aggregat och i så fall hur många man kan tillåta i ett sådant program.

Om det tredje aggregatet i Forsmark stoppas, så betyder det att 300-400 arbetare ställs utan jobb. Deras situation måste också las med i bilden, när regeringen enligt villkorspropositionen skall uppta förhandlingar med berörda kraftföretag. Det inverkar också givetvis på den kommunala planeringen. Men vi får som sagt tillfälle att återkomma lill de här frågorna. Herr talman! Jag nöjer mig med att yrka bifall till den vid p. 8 i utskottets betänkande fogade reservationen av herr Svanberg m. fi.

Hen WUKMAN (m);

Herr talman! Tillåt mig bara alt göra några randanmärkningar.

Det måste vara uppenbart för den här kammarens ledamöter att det är en delvis annorlunda energipolitik som nu håller på att la form. Man kan uttrycka det så alt vi allihopa borde ha ett behov av. och den nya regeringen har också tagit fasta på detta, att stanna upp ett tag och framför allt se över avfallshanteringen och problemen med denna. I den energikommission som inom kort kommer att tillsättas skall man synnerligen noga gå igenom hela del energipolitiska fältet och belysa vad olika handlingsalternativ kan leda till för det här landet, försörjningsmässigt, sys-selsättningsmässigt, ekonomiskt osv.

Från moderaternas sida har i det sammanhanget hela liden funnits ett krav, nämligen kravet på handlingsfrihet när vi 1978 skall la energipolitiken under förnyad prövning. I och med all villkorsproposilionen

nu har lämnats till lagrådet, för att senare läggas på riksdagens bord, har också, såvitt jag kan bedöma, kravet på all se över avfallshanteringen och alt noga pröva säkerhetsriskerna därvidlag samt kravet på handlingsfrihet kombinerats. Jag vill inte på något sätt föregripa hur den här propositionen, när den en gång har blivit lag i riksdagen, kommer att tolkas av de berörda intressenterna. Men det är min absoluta uppfattning att där ändå kommer att skapas ett utrymme för bibehållande av handlingsfriheten.

Det är alldeles riktigt som herr Sjönell sagt att det är fråga om en uppdelning mellan de kostnader som ett företag har lagt ned före lagens ikraftträdande och de som kommer efteråt. Senare i vår får vi anledning att se närmare på den saken. Propositionen innehåller regler om ersättning under bägge dessa tidsskeden. Allting beror på huruvida reaktorinnehavaren upplever det som uppenbart att de här villkoren kan uppfyllas eller inte. Har man arbetat i ett läge där villkoren inte varit entydiga vare sig i den ena eller den andra riktningen, utsågs ganska klart i propositionen att ersättning skall kunna utgå för nedlagda kostnader. Detta är helt rimligt i ett läge, där vi förnyat skall studera och närmare analysera de här frågorna. Därvid kommer ju inte, herr Wååg, enskilda politikers uttalanden att vara vägledande för huruvida villkoren kommer att kunna uppfyllaS'eller inte. Där är vi - vare sig det gäller statsministern, energiministern, herr Sjönell, herr Wååg eller jag - så länge vi inte stöder oss på objektiva vetenskapliga fakta hela tiden ute på trons grund.

Så lill frågan om efterborgen. I och för sig förstår jag att motionen skrevs, eftersom läget var mycket oklart, innan villkorspropositionen presenterades. Å andra sidan är ju reservationen helt obegriplig, ty skulle vi bifalla reservationen, skulle vi ju för framtida investeringar, om det nu är privata intressenter som gör dem, i alla länkbara lägen lämna en hundraprocentig statlig garanti för att kostnaderna kommer att täckas. Märk väl, vi har en atomenergilag som rent allmänt reglerar del här området. Villkorspropositionen inför nya bestämmelser för själva avfallshanteringen som inte explicit reglerats av alomenergilagen. Men om vi helt slopar kravet på efterborgen, har vi på något sätt skapat en total säkerhet för alla eventualiteter för en reaktorbyggare på den privata sidan all få sina kostnader täckta, och det kan rimligtvis inte vara meningen, oavsett hur man nu ser på de nya villkoren.

Det är rimligt alt man klarar ut ersättningsreglerna om statsmakterna, som de nu är på väg att göra, bestämmer helt nya regler och villkor för verksamheten ett antal år sedan koncession har givits. Men det kan ju uppkomma säkerhetsproblem, hanteringsproblem, problem vid normaldrift osv. i framtiden, som inte alls har med avfallsproblemen att göra ulan med andra typer av säkerhetsproblem. Alt då helt slopa kravet på efterborgen tycker inte jag kan vara konsekvent. Det vore en sakligt oriklig väg all hanlera ärendet. Därför menar jag all det är fullt konsekvent all ha kvar kravet på efterborgen och att i den situation som nu råder komplettera med ersättningsregler i den form som villkors-

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Anslag till kraftstationer m. m.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Anslag lill kraft stallo ner m. m.

propositionen föreslår.

Till sist, herr talman, bara några ord till herr Söderqvist: Pengar är inte det enda som behövs för alt få fram kvalitativt god energiforskning - det tror jag all alla vi som arbetat med frågor om energiforskning under de gångna ett och ett halvt åren kan intyga. Det finns i dag överskott på pengar inom givna medelsramar därför att det inte finns tillräckligt många goda projekt framtagna. Det tar tid att organisera den här forskningen, lid all utbilda folk som kan bedriva bra forskning och som kan lägga fram bra alternativ. Del är ganska poänglöst, tycker jag, en demonstration för galleriet alt kräva 60-70 nya miljoner. De kommer ändå aldrig all kunna användas inom den givna tidsperioden.

Hen WÅÅG (s);

Herr talman! Jag vill säga lill herr Wijkman att det vi har talat om i vår motion och i reservationen är efterborgen för i politisk ordning fattade beslut. Och ni som här har talat i frågan har tidigare varit med om alt staten skall ikläda sig ansvaret för de politiska besluten. Därför tycker jag att vi egentligen diskuterar om samma sak utifrån olika utgångspunkter.

Sedan något som kanske är en petiless i sammanhanget. Herr Wijkman sade att vi inte skulle hänga upp oss på att enskilda politiker hade talat om en snäv prövning. Då är vi återigen inne på den gamla diskussionsfrågan, som det resonerats om i pressen och på andra håll; Är ett statsråd att betrakta som en enskild politiker? Vi menar det inte, men det kanske läggs andra värderingar på del numera.

Herr WIJKMAN (m);

Herr talman! Det är möjligt, herr Wååg, att vi diskuterar formaliteter, men såsom reservationen är skriven är den applicerbar även på rent normala händelser - nya säkerhetsnormer t. ex. - som kan bli aktuella mot bakgrund av den sedan 1956 gällande atomenergilagen. Mot den bakgrunden vore det felaktigt rent sakligt att stödja reservationen. Men jag förslår naturligtvis i vilken anda motionen har skrivits.

Till sist; Jag har aldrig sagt att en enskild politiker som samtidigt är statsråd kan frikopplas från sin roll och sitt ansvar. Tvärtom! Men så länge vi - oavsett om vi sitter i regeringen eller inte - som personer och politiker uttalar oss om huruvida vi tror all det går alt uppfylla de nya avfallshanteringsvillkoren eller inte är del tro, del är inte velande. Om villkoren kan uppfyllas måste objektivt konstateras utifrån vetenskapliga rön och/eller inträffade händelser.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels reservationen av herr Svanberg m. fi., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Wååg begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Den som vill all kammaren bifaller naringsuiskotlets hemställan i belänkandet nr 13 punkten 8 mom. 2 röstar ja, den del ej vill röstar nej. Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av herr Svanberg m. fi.

Vid omröstning genom uppresning förklarades fiertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Wååg begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 155

Nej - 133

Avstår - 11

Mom. 3

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 4

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels det av herr Söderqvist under överläggningen framställda yrkandet, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Söderqvist begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition;

Den som vill att kammaren bifaller naringsuiskotlets hemställan i belänkandet nr 13 punkten 8 mom. 4 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit del av herr Söderqvist under överläggningen framställda yrkandet.

Vid omröstning genom uppresning förklarades fiertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Söderqvist begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 284 Nej - 13

Punkten 9

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Anslag till kraftstationer m. m.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Enskilds rättssäkerhet i förvaltningen

§ 4 Enskilds rättssäkerhet i förvaltningen

Föredrogs konstitutionsulskottels belänkande 1976/77:15 med anledning av motioner om den enskildes rättssäkerhet i förvaltningen m. m.

I detta betänkande behandlades motionerna

1975/76:879 av fru Kristensson (m) och fru af Ugglas (m), vari hemställts all riksdagen skulle anhålla hos regeringen om en översyn av statsförvaltningens arbetsformer och verksamhet för alt genomföra de i motionen föreslagna förändringarna i syfte att uppnå förbättrad service åt allmänhelen,

1975/76:891 av herr Boo (c), vari hemställts att riksdagen hos regeringen skulle anhålla om utredning och förslag om ett enkelt sätt all snabbt lösa kompetensfrågor avseende konkurrerande domstolars befogenhet att behandla ett visst mål,

1975/76:893 av herr Fälldin m. fi. (c), vari hemställts att riksdagen beslutade anhålla hos regeringen om en allmän översyn av möjliga åtgärder för att stärka de enskildas rättsskydd inom förvaltningen med beaktande av vad som anförts i motionen,

1975/76:909 av herr Petersson i Gäddvik m. fi. (m) och

1975/76:2554 av herr Fälldin m. fi. (c), vari såvitt nu var i fråga yrkats att riksdagen beslutade hemställa hos regeringen om en skyndsam utredning angående åtgärder för alt stärka de enskildas rättsskydd i enlighet med vad som anförts i motionen.

Utskottet hemställde att riksdagen skulle

1. förklara motionerna 1975/76:879, 891, 893 och 2554 besvarade med vad utskottet anfört,

2. avslå motionen 1975/76:909.

Reservation hade avgivits av herrar Johansson i Trollhättan, Mossberg, Svensson i Eskilstuna, Karlsson i Malung, Gustafsson i Ronneby och Nyquisl samt fru Cederqvist (samtliga s), vilka ansett all utskottets yttrande skulle ha av reservanterna angiven lydelse.

Hen JOHANSSON i Trollhänan (s);

Herr talman! Det råder enighet inom konstitutionsutskottet på en myckel central punkt. Vi håller alla på rättsstaten. Det betyder att vi anser det vara en myckel viktig uppgift att upprätthålla rättssäkerheten inom förvaltningen. Såvitt jag kan förstå är vi även eniga om att den svenska förvaltningen fyller högt ställda krav på rättssäkerhet. Visserligen har majoriteten Hikat in orden "i och för sig", men jag antar att del inte skall läsas in något särskilt i detta uttryck. Från socialdemokratiskt håll vill vi betona all rättssäkerheten skall upprätthållas och att alla skall få en rättvis behandling av olika myndigheter. Den enskilde har också

ett berättigat krav på insyn och överblick när det gäller den offentliga förvaltningen.

Frågan om rättssäkerheten inom förvaltningen kräver fortgående uppmärksamhet. Det är inte bara tillfredsställande att den socialdemokratiska regeringen i augusti 1976 tillsatte en arbetsgrupp för att företa en översyn av förhållandena mellan allmänheten och myndigheten. Det är även väsentligt att dessa strävanden fullföljs. Enligt de uppgifter som utskottet erhållit prövar den nuvarande regeringen hur utredningsarbetet i fortsättningen skall bedrivas. Det är självklart dess rätt alt göra det. Från socialdemokratiskt håll vill vi i denna situation framhålla att vi anser att den förra regeringens direktiv bör få vägleda arbetet även i fortsättningen.

Den tillsatta arbetsgruppens uppgifter var framför allt följande;

1. Utvärdera tillämpningen av de bestämmelser i förvaltningslagen som har intresse ur den enskildes synpunkt.

2. Framlägga förslag om vad samhället kan göra för att bistå de medborgare som behöver hjälp i besvärsfrågor.

3. Undersöka om rätishjälpsreformen är tillräckligt omfattande och känd för den breda allmänhelen.

4. I samråd med nämnden för samhällsinformation studera åtgärder som i dag vidtas från samhällsorganens sida i informationsfrågor och överväga de fortsatta insatserna.

5. Pröva om inte principerna i det s. k. servicecirkuläret för statsmyndigheterna bör göras tillämpliga på den kommunala och landstingskommunala verksamheten.

Med detta fullföljs den reformverksamhet som har försiggått under de närmast föregående åren. Med den nyligen genomförda reformen på fri- och rätlighetsområdel har den enskildes rättigheter gentemot statsmakterna fått en starkare förankring i grundlagen än tidigare. En utredning skall som bekant pröva möjligheterna att legalt ytterligare förstärka rättsskyddet i grundlagen. År 1971 genomfördes en mycket viktig förvaltningsreform. Som exempel på reformer kan jag nämna alt vi har fått en ny skadeståndslag med utbyggt skadeståndsansvar för det allmänna och att den nya räitshjälpslagen innebär utvidgning av samhällets rättshjälp. Vidare vill jag fästa uppmärksamheten på att JO-ämbelet har förstärkts.

När den borgerliga utskottsmajoriteten vill fullfölja denna reformverksamhet pekar den särskilt på att förvaltningslagen bör bli föremål för en översyn liksom förvaltningsrältskipningen på olika nivåer. Det är en jättelik uppgift som man initierar fem år efter det att förvaltningslagen trän i kraft och utan alt man i utskotisbetänkandet anger några som helst skäl för en sådan allmän översyn eller drar upp några riktlinjer för den. Uppgiften blir inte mindre av att den kopplas samman med en översyn av förvaltningsrältskipningen på olika nivåer.

Vi socialdemokrater ställer oss avvisande till detta, därför att förvaltningslagen har varit i kraft för kon tid för att den nu skall behöva lo-

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Enskilds rättssäkerhet i föivaltningen

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Enskilds rättssäkerhet i föivaltningen

lalrevideras. Man har inte angett några skäl härför.

Däremot anser vi det vara riktigt att man tar upp enskilda punkter i förvaltningslagen och framför allt prövar enskilda bestämmelser i den mot bakgrund av de direktiv som den föregående regeringen gav i augusti i år och som jag tidigare återgett i sina huvuddrag. Vi delar uppfattningen att kammarrättsorganisationen bör utvecklas. Självfallet bör man också uppmärksamma de gränsdragningsproblem som kan finnas mellan olika domstolars kompelens för att därmed minska riskerna för kompetenstvister. Själv menar jag att dessa risker inte är särskilt stora, men det är bra att få bort de kompetenstvister som kan föreligga.

I två av de motioner som utskottet nu besvarar förekommer centrala påståenden som vi vill avvisa därför att de är felaktiga. I motionen 879, som burits fram av fru Kristensson och fru af Ugglas, slår alt läsa:

"I regleringssamhället frodas byråkratin. Antalet anställda i statlig och kommunal tjänst ökade enbart under femårsperioden 1968 lill 1973 med nära 1/3. En stor del av ökningen faller på förvaltningen. Den centralisering av besluten i samhället, som är en följd av regeringens politik ger hela tiden mer och mer makt åt byråkratin. Den enskilde får använda en allt större del av sin tid och kraft lill att fylla i blanketter och formulär och till att förhandla med myndigheter."

I motionen 893, som väckts av herr Fälldin m. fi., kan man läsa;

"Själva förvaltningsapparatens ansvällning utgör del mest karakteristiska draget i den moderna utvecklingen. Den snäva traditionella myndighetsramen har för länge sedan genombrutits, och verksamheten bedrivs i helt nya organisationsformer. Det är obestridligt all vi fått ett alltmer byråkratiskt samhälle. Denna växande byråkrati i förening med förvaltningsorganens nya uppgifter och karaktär, är otvivelaktigt ägnad att försvaga del administrativa rättsskyddet."

Påståendena är enligt min mening felaktiga. För det första är det fel att den administrativa personalen ökat kraftigast. Det är sant att antalet sysselsättningar inom den offentliga sektorn har ökat. I stor utsträckning gäller de nya tjänsterna uppgifter som avser omsorgen och omvårdnaden av människorna. Kommuner, landsting och staten har anställt fiera förskollärare, läkare, sjukvårdsbiträden, barnsköierskor, hemsamariter och andra befattningshavare inom skola och vård. Mellan 1965 och 1974 ökade antalet sysselsättningar inom den offentliga sektorn med 340 000. Ungefär 300 000 av dessa hade uppgifter som inte betecknas som administrativa. Sålunda är ökningen av administratörerna ungefär 40 000.

Även när man ser ökningen av antalet anställda i offentlig tjänst i ett längre perspektiv framträder samma tendens. Dels har det varit en utveckling av den statliga och kommunala affärsverksamheten, dels och framför allt har del skett en förstärkning av den statliga och kommunala servicen till människorna. År 1962 fanns det ca 31 000 anställda inom allmän och utrikes förvaltning. År 1972 hade antalet ökat till 50 000. Under samma tid ökade antalet anställda inom ulbildningssekiorn från 119 000 till 202 000, inom hälso- och sjukvården från 127 000 till 258 000

och inom socialvården från 49 000 till 177 000. Till detta kan fogas all år 1962 var antalet sysselsatta i de statliga affärsverken 117 000 och år 1973 var antalet 130 000.

Jag måste erkänna, herr talman, att jag har svårt alt se något samband mellan minskad rättssäkerhet och anställningen av ett ökat antal hemvårdare, sjukvårdsbiträden eller förskollärare, och jag tror inte heller att särskilt många av dem som fått del av deras tjänster har uppfattat dem som farliga byråkrater som hotar rättssäkerheten. Tvärtom har de nog välkomnat dem.

För det andra har ingen kunnat visa att ökningen av antalet administratörer i ordets egentliga mening har reducerat rättssäkerheten. Visst har det begåtts misslag och felaktigheter inom förvaltningar och visst har enskilda kommit i kläm. Men det återstår för den som hävdar alt rättssäkerheten har minskat på grund av den offentliga sektorns tillväxt alt visa alt rättssäkerheten är större, ju färre tjänstemän samhället har. Samma bevisbörda faller på den som hävdar att rättssäkerheten minskar med ökningen av antalet författningar. Den enskilde kan ha svårare all orientera sig och känna till innehållet i olika författningar än tidigare. Som jag redan har framhållit bör den enskildes möjligheter lill insyn och överblick förstärkas. Del sker om arbetet får fullföljas enligt de direktiv den förra regeringen drog upp i augusti i år. Enligt min mening finns dock inte det samband mellan antalet administratörer och den enskildes rättssäkerhet i förvaltningen som man går ut ifrån i motionerna. Bilden bör avsevärt nyanseras. I vissa fall har tillkomsten av nya tjänster förstärkt rättssäkerheten. Den enskildes fall kan prövas mera omsorgsfullt. Man har även i större utsträckning tillgång lill experter för handläggningen. Väntetiderna reduceras. Jag har också fattat att de borgerliga vill utveckla kammarrättsorganisationen och förbättra regeringsrättens arbetsförhållanden. Det kan knappast ske ulan all del inrättas nya tjänster. Enligt den teori man odlar skulle dock ett ökat antal tjänster betyda växande byråkrati och därmed ökande risker för rättssäkerheten.

1 ett annat avseende är det obestridligt att tillväxten av den offentliga sektorn har förändrat de enskilda medborgarnas situation. Den har förbättrat deras servicemöjligheler. Samhällsorganens åtgärder och beslut griper in i den enskildes liv på ett annat sätt än tidigare. Han bör därför känna lill sina rättigheter. Del bör finnas möjligheter lill insyn i den offentliga förvaltningen. Del skall vara goda kontakter mellan allmänheten och myndigheterna. Alla skall behandlas rättvist.

Grundvalen för hela den offentliga verksamheten skall vara att myndigheterna skall tjäna medborgarna. Detta krav kan förenas med kravet på den enskildes rättssäkerhet i förvaltningen. För socialdemokratin är detta den självklara utgångspunkten för den fortsatta diskussionen om den offentliga sektorn och rättssäkerheten.

Med delta, herr talman, yrkar jag bifall lill den reservation som fogals vid konstitutionsutskottets betänkande.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Enskilds rättssäkerhet i föivaltningen

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Enskilds rättssäkerhet i föivaltningen

Under detta anförande övertog herr andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr BOO (c);

Herr talman! Den enskildes rättsskydd inom förvaltningen måste inta en central plats i rättspoliliken. Frågan får också ökad betydelse och, om man så vill, nya dimensioner. Anledningen härtill är den offentliga sektorns tillväxt. Men jag vill klart säga ifrån, att kritiken självfallet icke avser de sociala förmåner som samhället beslutar och ställer ut som trygghet för de enskilda människorna. Den som vill läsa in något sådant i utskottels skrivning måste, menar jag, läsa felaktigt. Däremot finns det givetvis skäl att alltid beakta hur det regelsystem som måste finnas ser ut i det sammantagna rättsperspeklivet.

Samhällsutvecklingen under de senaste decennierna har naturligtvis starkt förändrat rältssitualionen för den enskilde; som ett exempel kan vi ta samhällets omdaningsprocess när det gäller planering och produktion. Sådana förändringar är i sig själva viktiga politiska mål, men kan ändå, när de skall föras ut i praktisk tillämpning av människor, kännas såsom besvärande ur rättssäkerhetssynpunkt. Del är viktigt att vi mellan samhället och den enskilde får ett regelsystem som fungerar på ett så bra sätt som möjligt. Det är just dessa frågor som inte minst vi från centerpartiet under en lång följd av år har aktualiserat för att vi ständigt skulle få en diskussion kring dem och även fiytta fram positionerna i fråga om att förstärka den enskildes situation i den riktning som jag här allmänt har angivit.

Del är också glädjande att del råder så stor enighet kring inriktningen av del här arbetet. Det vill jag gärna understryka, och jag vill också uppfatta herr Johanssons i Trollhättan inlägg från denna talarstol som ett ullryck för delta.

När utskottet i föreliggande betänkande har haft att behandla fiera motioner på del här ämnesområdet, har också utskottet i sin skrivning understrukit färdriktningen och dess betydelse när del gäller att åstadkomma en så bra situation som möjligt för den enskilde.

Jag vill sedan direkt anknyta till ett par av de frågeställningar som herr Hilding Johansson i Trollhättan här tog upp. Herr Johansson hävdade att utskottets majoritet krävde en fullständig revidering av förvaltningslagen. Så har ingalunda yrkandena framställts i motioner, och så skriver inte heller utskottet. Utskottet framhåller att del är angeläget att "förvaltningslagen, som nu varit i kraft i fem år, blir föremål för översyn liksom förvaltningsrättsskipningen på olika nivåer". Det betyder, precis som jag sade tidigare, att myckel av regelsystemet här också kommer in i bedömningen.

Den nya regeringen har aviserat åtskilliga utredningar som på ett eller annat sätt kommer all la upp problemkomplex i detta avseende. Jag vill inte minst hänvisa till den fortsatta utredningen beträffande decentralisering, den nya utredningen om blankeiisiluationen och självfallet

också den utredning om den enskildes situation beträffande fri- och rättigheterna som nu kommer att lillsätias.

Den socialdemokratiska delen av utskottet hänvisar i sin reservation till alt den fortsatta utredningen i de frågor som tidigare behandlades i arbetsgruppen i kommundepartementet skall fortsätta på de villkor som den förra regeringen lade fast. Jag vill endast ytterligare konstatera all det självfallet är angeläget att bedömningarna om utredningsarbetet kommer alt göras på ett sådant sätt att man får en så bra inriktning som möjligt när det gäller att minska onödig byråkrati, göra vägen fram till rättigheterna lättare för den enskilde och om möjligt förebygga att den enskilde får problem och bekymmer med alt få sin rätt och utnyttja sina möjligheter i samhället.

Herr talman! Med hänsyn lill den stora enighet som trots allt föreligger om de övergripande målsättningarna på detta område ber jag att få yrka bifall lill utskottets hemställan.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Enskilds rättssäkerhet i föivaltningen

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Jag ber om överseende med att jag tar till orda i den här frågan, men eftersom jag har en motion som behandlas i det aktuella betänkandet tycker jag alt det finns anledning alt göra en kommentar, i all synnerhet som herr Johansson i Trollhättan var litet kallsinnig inför de frågor som denna motion liksom övriga motioner behandlar.

Jag trodde faktiskt all vi här i riksdagen var överens om del angelägna i att sträva efter att myndigheterna skall stå till allmänhetens tjänst. Jag trodde all detta var allas vår strävan. Herr Johansson i Trollhällan förenklade problemen litet när han föreslog att vi skulle diskutera antalet administratörer och när han menade att detta var den stora frågan. Jag tycker inte det, och jag har i den motion som jag har väckt försökt framhålla att del är del genomreglerade samhället som på något sätt bidrar till att öka avståndet mellan enskilda människor och myndigheterna. När man inte längre vet vad man har att rätta sig efter blir man osäker.

I detta sammanhang vill jag också understryka att vad som har kännetecknat den senaste tidens utveckling är en enorm ökning av lagsiift-ningsproduklionen. Vi har under de senare åren fått i genomsnitt en ny lag och tre nya författningar per dag i det här landet. Då är del inte så konstigt om allmänhelen till slut börjar känna sig främmande i vårt samhälle och om man inte riktigt vet vad man har att rätta sig efter. Därför har vi i vår motion föreslagit att man skulle vidta en del praktiska åtgärder för att stärka den enskilda människans ställning gentemot myndigheterna. Jag hoppas all detta är en målsättning som herr Johansson i Trollhättan och jag är överens om.

I motionen har vi föreslagit all myndigheterna skall tillsäiia servicegrupper som skulle verka för att underlätta allmänhetens kontakter med myndigheterna. De större myndigheterna skulle I. ex. uige en ser-vicekatalog där man klart kan se vilken avdelning som sysslar med den

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Enskilds rättssäkerhet iJÖivaliningen

ena eller den andra frågan. En annan praktisk åtgärd vore all ordna del så att en person som skriver till en myndighet i en fråga kan begära all ganska snart få besked från myndigheten om vem som handlägger ärendet, så att man vet vem man skall vända sig till. Dessa förslag är inte revolutionerande men de inrymmer enligt min mening ganska praktiska åtgärder.

Ett annat problem i detta sammanhang är besvärstiderna. Vi har ju blivit vana vid all när enskilda människor skall inkomma till myndigheterna med uppgifter har man ganska korta respitlider, men när en person kommer med en anmälan till en myndighet kan det dröja månader innan myndigheten lämnar besked. Vi tycker all del måste råda en rimlig korrespondens mellan det krav på snabbhet när del gäller handläggningen av ett ärende som åläggs den enskilde och del som åläggs myndigheterna. Det sista vi anförde i vår motion var en önskan om en ökad delegation inom myndigheterna för all man därigenom skulle kunna få snabbare handläggningsruliner.

Herr talman! Jag inbillar mig att vi här i riksdagen borde kunna vara överens om dessa målsättningar, och jag blev därför förvånad över herr Johanssons i Trollhättan tidigare inlägg i debatten.

Hen JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Såvitt jag förstår av dessa inlägg är vi eniga om de två centrala punkterna, nämligen för det första att vi skall arbeta för rättssäkerheten inom förvaltningen - på den punkten är jag allt annat än kallsinnig -, för del andra att myndigheterna skall tjäna allmänheten. Jag använde också detta uttryck i milt huvudinlägg. Detta gör att jag ställer mig positiv till mänga av de förslag som fru Kristensson nyss har redogjort för. Det var också därför jag tog upp de direktiv som den socialdemokratiska regeringen i augusti i år givii lill en arbetsgrupp. Dessa direktiv tog sikte på just sådana konkreta frågor.

Jag gläder mig också över all vi är överens om alt det för den enskilde medborgaren är nödvändigt med de olika sociala åtgärder som har vidtagits under de senaste åren. Jag reagerar således inte mot de konkreta förslagen utan mot de skrivningar man har i motionen. Del som slår i början av den motion som Astrid Kristensson burit fram stämmer helt enkelt inte med verkligheten, anser jag, och del har jag vänt mig emot - man skall ju besvara motioner. I den motion som herr Fälldin m. fi. har väckt har man på samma sätt givit ullryck ål tankegångar som för mig är helt främmande. Jag har anfört citat ur båda motionerna för alt belägga min uppfattning. Såvitt jag nu kan förslå får man betrakta dessa skrivningar som olycksfall i arbetet. Ingenting kan vara mera glädjande.

Av herr Boos inlägg fick jag intrycket att man inte avsåg en allmän revision av förvaliningslagen. Del noterar jag med tillfredsställelse. Men om man läser på s. 10 i motionen av herr Fälldin m. fi. kan man inte få något annai intryck än all syftet iir att göra om förvaltningslagen. Där slår del:

"Lika klart är emellertid all den antagna lagen inte utgör ett rimligt slutresultat av 30 års utredningsarbete. Som påpekats bl. a. i regeringsrättens remissyttrande över del sista belänkandet innebär lagen väsentligen en kodifiering av redan tillämixid praxis."

Jag log fram regeringsrättens remissyttrande. Av del fick jag intrycket att del är någonting annat man syftar lill, all man vill stöpa om detta. Del har jag vänt mig emot. Jag tycker all det är fel all fem år efter det all riksdagen antagit en lag göra om den. Nu lar jag herr Boo på Orden när han säger att del inte är fråga om någon totalrevision, men jag har utgått från motionen.

Fru Kristensson förde in i debatten ytterligare ett element som jag helt kort vill kommentera. Del är anlalet förfallningar som vi har fåll. Jag håller helt med fru Krislensson om all antalet har ökat mycket kraftigt. Det är klart att del skapar svårigheter all skaffa sig en överblick över detta område. I mitt anförande återkom jag med viss envishet till tanken all man skulle vidta åtgärder för all förbättra den enskildes möjligheter till insyn och överblick på detta område. Men jag vill inte dra slulsaLsen alt vi nu skall underlåta all vidta välmotiverade lagstiftningsåtgärder därför all den enskilde får för mänga lagar i sin hand. Avgörande måste ändå vara behovet av lagstiftningsåtgärder. Jag hoppas all inte den regering som nu sitter skall la så starka intryck av rädslan för att vi får alltför många lagar all den kraftigt slår av på lagsliftningstaklen.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Enskilds rättssäkerhet i förvaltningen

Hen BOO (c):

Herr talman! Först vill jag konstalera att herr Johansson i Trollhällan använde ordet "totalrevision" när del gällde förvaltningslagen. Någon totalrevision är icke omnämnd vare sig i motionen eller i utskottsbelänkandet. Vi använder, som jag tidigare citerade, begreppet "översyn". Därmed lycker jag vi kan vara på det klara med vad som avses i motionen och i utskottsbelänkandet.

Herr Johansson i Trollhättan citerade ett visst avsnitt av motion 893. Jag skall gärna bidra lill citerandet med att i protokollet läsa in vad som sägs i bönan av den motionen:

"Medborgarna ställer i dag större anspråk på del allmänna liksom det allmänna ställer större krav på medborgarna än tidigare. Genom denna utveckling har nya riilissäkerheisproblem uppkommit samtidigt som viil-färden ökat. Detta iir en följd av den enskilda människans bristande förmåga att hävda sin stiillning i det svåröverskådliga komplexet av regleringar och myndigheter liksom också av samhällets växande svårigheter all på ett fullt lillfredssiiillanilc siiti fylla alla de fiinkiioncr som behövs."

Del är vår målsättning all samhällel skall kunna göra de saker man vill presentera de enskilda människorna så lättillgängliga som möjligi. Därmed ökar vi också rättssäkerheten för den enskilde.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Enskilds rättssäkerhet i föivaltningen

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Jag är glad över herr Johanssons i Trollhänan senaste inlägg - del visade all vi inte har så olika uppfattningar om de konkreta förslagen. Men det hindrar inte all vi trots allt tydligen har divergerande åsikter i en viktig principfråga, nämligen hur myckel samhällel skall lägga sig i och hur myckel som skall förbehållas de enskilda. Enligt min partis mening har samhällel lagt sig i litet för mycket. Del har lett lill en onödig byråkratisering, och onödigt många lagar har stiftats. De enskilda lar därmed allt svårare alt överblicka vilka riittighcier och skyldigheter de har och vilken lagstiftning som gäller.

Bortsett från de ideologiska skillnaderna trodde jag all vi kunde vara överens om att vi bör undvika onödig lagstiftning. Vi kanske inte är överens om vad som är onödig lagstiftning, men jag skulle vilja alt vi fick en översyn område för område och prövade vilken lagstiftning som kunde undvaras. Jag tror t. ex, att vi skulle kunna undvara en del lagstiftning på trafikområdet, kanske på byggnadsområdel och måhända också på skatteområdet. Jag menar därför all del finns anledning all pröva om del går att ta bort en del lagstiftning som bedöms som onödig. Del skulle kunna öka den enskilda människans rällssäkerhel och möjlighet all tillvarata sina intressen gentemot myndigheterna.

Hen JOHANSSON i Trollhättan (s);

Herr talman! Låt mig ännu en gång få dokumentera enigheten. Jag delar helt fru Kristenssons uppfattning all vi inte skall ha onödig lagstiftning. Men när vi skall avgöra vilken lagstiftning som är nödvändig eller inte misstänker jag all våra meningar på vissa punkter går isär.

Jag vill nämligen, ulan all gå i någon detaljpolemik mot de föregående ärade talarna, hävda två saker. För del första har den omständigheten att samhällel "lagt sig i" - för att använda fru Krisienssons uttryck - eller har gripit in på fiera områden än tidigare lett till större trygghet i samhällel för de allra fiesta. För del andra har den enskilda människan i dagens samhälle långt större möjligheter all hävda sin rätt än man hade i del gamla samhället trots att lagarna var färre.

Överläggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering, dels utskottets hemställan med godkännande av den i reservationen av herr Johansson i Trollhättan m. fi. anförda motiveringen, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Johansson i Trollhättan begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Den som vill att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i betänkandet nr 15 med godkännande av utskottets motivering röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit utskottets hemställan med godkännande av den i reservationen av herr Johansson i Trollhättan m. fi. anförda motiveringen.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Allmänna prisregleringslagen

Vid omröstning genom uppresning förklarades fiertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Johansson i Trollhättan begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat;

Ja - 152 Nej - 140

§ 5 Föredrogs

Konstitutionsutskottets betänkanden

1976/77:16 med anledning av propositionen 1976/77:39 om följdlagsliflning med anledning av nya regler i regeringsformen om medborgerliga fri- och rättigheter

1976/77:17 med anledning av framställningen 1976/77:4 från Nordiska rådels svenska delegation om ändring i delegationens reglemente

1976/77:18 med anledning av propositionen 1976/77:43 om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten all utbekomma allmänna handlingar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

§ 6 Allmänna prisregleringslagen

Föredrogs finansutskottets belänkande 1976/77:4 med anledning av propositionen 1976/77:30 om förlängd tillämpning av allmänna prisregleringslagen (1956:236) jämte motioner.

I propositionen 1976/77:30 hade regeringen (handelsdepartementet) föreslagit riksdagen att godkänna all regeringen förordnade om fortsatt tillämpning av 2, 6, 8 och 9 •;;?; allmänna prisregleringslagen under liden den 21 december 1976-den 20 december 1977.

1 detta sammanhang hade behandlats de med anledning av propositionen väckta motionerna

1976/77:17 av herr Feldl m. fl. (s), vari hemställts an riksdagen med i motionen angiven motivering beslutade godkänna att regeringen förordnade om fortsatt tillämpning av 2-4, 6, 8 och 9 !;?; allmänna pris-

Nr 45 regleringslagen under tiden 21 december 1976-den 20 december 1977,

Tisdagen den °'-"

14 december 1976 1976/77:18 av herr Werner m. fi. (vpk), vari föreslagits att riksdagen

--------------- hos regeringen hemställde att prisstoppet utvidgades lill alt gälla alla

Allmänna prisregle- dagiigvaror. ringslagen

Utskottet hemställde

1. alt riksdagen skulle avslå motionen 1976/77:18,

2. att riksdagen med bifall till propositionen 1976/77:30 och med avslag på motionen 1976/77:17 godkände alt regeringen förordnade om fortsatt tillämpning av 2, 6, 8 och 9 f; allmänna prisregleringslagen under liden den 21 december 1976-den 20 december 1977.

Reservation hade avgivits av herrar Feldt, Knut Johansson i Stockholm, Jansson, Pettersson i Malmö och Nilsson i Visby, fru Gradin samt herr Karlsson i Motala (samtliga s) som ansett att utskottet under 2 bort hemställa

att riksdagen skulle med anledning av propositionen 1976/77:30 och med bifall lill motionen 1976/77:17 godkänna att regeringen förordnade om fortsatt tillämpning av 2-4, 6, 8 och 9 !Jl; allmänna prisregleringslagen under tiden den 21 december 1976-den 20 december 1977.

Hen FELDT (s);

Herr talman! Finansutskottet föreslår i detta betänkande riksdagen att förlänga prisregleringslagens tillämpning ytterligare ett år. Men vi är inte eniga om motiven för detta förslag, och de socialdemokratiska ledamöterna har således reserverat sig till förmån för en annan motivering än den utskoltsmajoriteten åberopar. Skälen är följande.

Prisregleringslagen är en fullmaktslag. Den ger regeringen rätt att under vissa allmänt givna förutsättningar ingripa med prisstopp och andra pris-reglerande åtgärder. Men hur de ingripandena görs och med vilken kraft och effektivitet prisregleringslagen utnyttjas är helt beroende av regeringens vilja och förmåga att driva en aktiv prispolitik.

Den vilja att driva en sådan politik som regeringen visar i den nu aktuella propositionen måste betecknas som klen. Den enda motivering som anförs för en fortsatt tillämpning av lagen är egentligen att det föredragande statsrådet ännu inte funnit ut hur han skall kunna avveckla prisstoppet på baslivsmedlen. I övrigt är föredraganden mest sysselsatt med att varna för olika nackdelar och svårigheter som är förenade med prisingripanden från samhällets sida.

För vår del är vi helt klara över alt prisreglerande åtgärder aldrig kan
bli en ersättning för en balansskapande slabiliseringspolitik. Men erfa
renheterna visar att även i en ekonomi i balans kan det på olika del
marknader uppstå tendenser till överdrivna prisrörelser som, om de inte
80 motverkas, kan spridas till större delar av ekonomin. Prisingripanden

har också visat sig effektiva för all undvika att konsekvensen av tillfälliga prisuppgångar på internationella varumarknader slår igenom på vår inhemska marknad.

Vi anser alltså att punktvis insatta, tidsbegränsade prisingripanden är ett värdefullt bidrag i den kamp mot infialionen som naturligtvis också måste föra.s med alla andra medel, framför allt en sund finanspolitik.

Den passiva eller negativa inställning till en aktiv prispolitik från samhällets sida, som regeringen visar i propositionen, finner vi märklig med hänsyn till alt regeringsförklaringen ger kampen mot inflationen en så framskjuten plats bland målen för den ekonomiska politiken. Vi anser också att den här attityden är direkt oförenlig med det erbjudande ekonomiministern har gjort lill arbelsmarknadsparterna all han i utbyte mot en återhållsam lönepolitik skall verka för motsvarande återhållsamhet på prissidan. Om det erbjudandet över huvud taget skall ha något värde - men delta tillhör kanske det Höde av statsrådsutlalanden som skall uppfattas som personliga och till intet förpliktande - måste regeringen ha både vilja och beredskap att aktivt ingripa mot överdrivna prishöjningar från företagens sida.

Mot denna bakgrund, herr talman, anser vi det rimligt att riksdagen uttalar att om regeringen skall ges fullmakt att använda prisregleringslagen, då skall den fullmakten också användas i en aktiv prispolitik från samhällets sida.

En mycket viktig del av den politiken är den fortlöpande övervakning av prisutvecklingen på varor och tjänster som utförs av statens pris-och karlellnämnd, SPK. Genom SPK:s verksamhet har för konsumenterna mycket kännbara prishöjningar kunnat undvikas, begränsas eller åtminstone skjutas på framtiden. Men förutsättningen för att SPK skall kunna fullgöra den här uppgiften är att den har regeringens fulla stöd. Det bör stå klart för alla parter att SPK som en sista utväg kan vända sig till regeringen och att en sådan hänvändelse inte i princip avvisas därför att regeringen tycker illa om prisstopp. För all förhindra att den negativa attityden i regeringens proposition leder lill att SPK:s prisövervakning försvåras anser vi att riksdagen bör uttala att den förväntar sig all regeringen ger SPK det stöd som behövs i den prisövervakande verksamheten.

Den borgerliga majoriteten i finansutskottet tycks ha insett att det saknades något i propositionen eftersom man i sitt betänkande säger att det är självklart att tillämpningen av prisregleringslagen skall ske i effektiva former. Om detta är en uppmaning till handelsministern att i handling ge SPK del stöd som behövs är det i och för sig en väsentlig uppstramning av propositionens dåliga hållning på den här punkten. Men den allmänna negativism som det ansvariga statsrådet visar motiverar enligt vår uppfattning att ett betydligt klarare språk används än vad utskottsmajoriteten vågat kosta på sig.

Utskottets majoritet avvisar den motion som vår reservation bygger på - 1976/77:17 - med argumentet all den är så positiv till prisreglering

6 Riksdagens protokoll 1976/77:445

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Allmänna prisregleringslagen

Nr 45 att den i själva verket förordar en permanent prisreglering. Om man

Tisdagen den permanent prisreglering menar långvariga prisstopp, är majoritetens

14 december 1976 påstående fel. Som jag tidigare redovisat anser vi att prisstopp, för alt

--------------- vara effektiva och hanterliga, måste vara tidsbegränsade och så kortvariga

Allmänna prisregle- som möjligt. Del ärockså så den aktiva prispolitiken med ett undantag

ringslagen har bedrivits av den tidigare socialdemokratiska regeringen. Undantaget

är priskonlrollen på baslivsmedlen, men redan före regeringsskiftet hade

en utredning startats för att se över formerna för priskontrollen på det

området.

Inte heller anser vi att prisstopp skall införas utan konkret motivering i det enskilda fallet som visar att prisslopp faktiskt kan tillämpas och skulle ge avsett resultat. Därför instämmer vi i att motion nr 18, som yrkar prisstopp på alla s. k. dagligvaror, bör avslås.

Vi är positiva till en aktiv prispolitik från samhällets sida därför att vi tror att den behövs och kommer att behövas också i framliden. Om "de borgerliga partierna har en annan uppfattning och tror att den aktiva politiken nu kan övergå i en mera passiv låtgåpolitik, bör de redovisa vilka andra insatser man i så fall vill göra i kampen mot inflationen. Hittills härden borgerliga regeringens insatser varit av det motsatta slaget. Med sitt skalleförslag för 1977 försvårar man avtalsrörelsen och ökar inflationsriskerna. Och den kraftiga höjning av livsmedelspriserna man nu anser sig tvungen att släppa igenom bidrar förvisso inte till ökad prisstabilitet.

Efter de här bedrifterna borde regeringen skärpa kraven på sin an-tiinfialionspolilik i stället för att skapa ytteriigare oro för en infiationistisk utveckling genom att demonstrera sin tillit lill de s. k. marknadskrafterna. Vad dessa krafter än har åstadkommit under senare år, så inte är det en rimlig prisstabilitet.

Fru NORDLANDER (vpk):

Herr talman! Vänsterpartiet kommunisterna har konsekvent under många år ställt kravet om slopande av mervärdeskatten på livsmedel. På samma sätt har vi krävt en utvidgning av prisstoppet lill att gälla alla dagligvaror. Detta har vi gjort i syfte att dämpa verkningarna av de allt snabbare prishöjningarna på nödvändighetsvaror för dem som drabbas hårdast, dvs. de som har begränsade inkomster och barnfamiljer, som obestridligen måste använda större andel av sin inkomst lill inköp av livsmedel och andra dagligvaror.

Svenska sparbanksföreningens budgetrådgivningsavdelning publicerade i oktober tabeller över hushållsulgifter för olika familjeenheler. Där framgår all av de olika posterna i hushållsbudgeten har livsmedel ökat med 10,7 % under del senaste året och utgifter för tvätt- och rengöringsmedel med 8,2 %. Budgelrådgivningen konstaterar all del nu är dags alt begära påökl på hushållspengarna, och det är naturligtvis enkelt, om det finns några kassareserver att öka hushållskassan med.

Priserna har ju inte stått stilla efter oktober månad heller, men om

en normalfamilj med två vuxna och två barn behöver 1 522 kr. i månaden eller drygt 18 000 om året för att klara hushållet och man därtill lägger hyreskostnaden,' som också bara stiger trots bostadsbidragen, så är det lätt att räkna ut vad varje prishöjning på nödvändighetsvaror betyder för stora löntagargrupper. Och löntagarna matas nu dagligen av Svenska arbetsgivareföreningen och andra med beskedet alt det inte finns något som helst utrymme för lönehöjningar i den pågående avtalsrörelsen, ett påstående som stöds av i varje fall stora delar av regeringskoalitionen.

Vänsterpartiet kommunisterna hävdar i motion nr 18 att regeringen inte utnyttjat de möjligheter som den allmänna prisregleringslagen ger och att tillämpningen av lagen varit helt otillräcklig för att hålla prisstegringarna på dagligvaror inom rimliga gränser. I stället för att utnyttja lagen till att utvidga sortimentet av prisstoppade dagligvaror, vilket vpk krävt i motionen, har den nya regeringen valt motsatt väg. Den slopar prisstoppet på förut prisstoppade dagligvaror, som enligt uppgift svarar för en stor del av dagligvarukonsumtionen i landet.

De varor som regeringen nu vill avveckla prisstoppet på är bl. a. konserver, djupfryst, frukt och grönsaker, barnmat som välling och andra s. k. livsmedelstekniska varor. Det är sådant som vi klassar som nödvändighetsvaror och som både under 1974 och 1975 steg i pris långt över genomsnittet för övriga varor, vilket var anledningen till att den förutvarande regeringen tillgrep ett prisstopp på dessa förnödenheter. Och en av orsakerna till de kraftiga prishöjningarna menar vpk är den starka monopolbildningen inom den livsmedelstekniska industrin.

När det gäller motiveringarna för prishöjningar går uppgifterna isär. Medan livsmedelsföretagen har hävdat att deras lönsamhet allvarligt hotats på grund av prisstoppet hävdar pris- och kartellnämnden att lönsamheten har legal på omkring 9 96.

I tidningen Expressen kunde vi förra veckan läsa att det är bra att den nya regeringen nu successivt avvecklar prisstoppet på en rad varor mot löfte från företagen att prisutvecklingen även i fortsättningen skall bli "lugn och koslnadsanpassad". Att prisutvecklingen hittills har varit lugn och koslnadsanpassad är inte vpk:s uppfattning. I övrigt tycks Expressen lika litet som vårt parti lita på företagen, eftersom tidningen i nästa mening säger att det troliga är att priserna stiger fiera procent snabbare i år. En liten varning tas med, då man säger att vapnet finns kvar om företagen kommer att höja mer än deras kostnader motiverar.

Av utskottets skrivning framgår inte att man anser prisstoppet vara ett effektivt medel mot inflationen, även om utskottet tillstyrker en förlängning av allmänna prisregleringslagen i ytteriigare ett år. Det hela är ju också en fråga om vilka grupper regeringen vill stödja, konsumenterna eller företagen. Och här har inte givits något annat besked än det som slår i regeringsdeklarationen, att ekonomin i landet även i fortsättningen skall bygga på "fri konkurrens och en aktiv konsumentpolitik". Den fria konkurrensen har som jag redan nämnt lett till ökad monopolbildning inom livsmedelsindustrin, och den aktiva konsument-

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Allmänna prisregleringstagen

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Allmänna prisregleringslagen

politiken består till större delen av mer eller mindre vederhäftig reklam. Ingen av dessa åtgärder kan påslås påverka priserna i för konsumenterna positiv riktning. Tvärtom.

I dag redovisas resultatet av uppgörelsen om priserna på jordbruksprodukter, som ger jordbruket 655 milj. kr. per år för ökade kostnader. Av denna summa föreslår nu regeringen att 160 miljoner lillskjuts av budgetmedel för att begränsa prishöjningen på mjölk och förhindra prishöjningar på mjöl och bröd. Men de av regeringen föreslagna 160 miljonerna utgör bara ca 25 % av det totala beloppet, varför stora prishöjningar på livsmedel ändå kommer att bli följden fr. o. m. den I januari 1977.

Vänsterpartiet kommunisterna har ständigt gått emot alla prishöjningar på livsmedel därför alt de slår så orättvist mot alla låginkomsttagare, som har precis samma behov av en baskonsumlion som övriga. Konkret har vpk i dag föreslagit ett utökat prisstopp omfattande alla dagligvaror och kan således inte acceptera någon som helst prishöjning på de föreslagna livsmedlen. Att samtidigt som löntagarna drabbas av ständiga och oundgängliga utgiftsökningar gå ut och ställa krav på lönestopp är enligt vänsterpartiet kommunisternas uppfattning en utmaning till hela löntagarkollektivet som inte kommer att accepteras.

Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till den i finansutskottets betänkande behandlade motionen 18 av herr Werner m. fi.

Herr AF UGGLAS (m);

Herr talman! Prisregleringslagen är en beredskapslag som ger regeringen möjlighet att ingripa för att förhindra starka prisstegringar i exceptionella situationer - krig och krigsfara nämns - eller om någon annan fara har uppkommit för allvarlig prisstegring. Alla var vid lagens tillkomst 1956 eniga om att regeringen skall ha denna möjlighet men också om att lagen skall tillämpas endast i undantagsfall. Det framgår alldeles klart av förarbetena lill lagen och departementschefens yttrande vid det tillfället.

Lagen ändrades 1973 så alt kravet för att tillämpa den genom att fara uppkommit för allvarlig prisstegring begränsades från allmän prisstegring till att också kunna gälla viktigare varor eller tjänsteområden. Även vid detta tillfälle underströk departementschefen att lagens tillämpning gällde exceptionella situationer. Jag citerar departementschefen i propositionen 1973: "Vad jag nu anfört förutsätter naturligtvis alt prisreglering liksom hittills tillämpas endast i undantagsfall." Departementschef var herr Feldl.

■ Om de grundläggande principerna för prisregleringslagsliftningen har vi alltså varit eniga. De politiska meningsmotsättningarna 1956 och i än högre grad 1973 gällde egentligen hur dessa undanlagssiluaiioner skulle preciseras så att vi inte så all säga utan all vilja det skulle få prisreglering som ett normall inslag i vår ekonomi. Det finns goda skäl för denna enighet om att tillämpningen av prisreglering skall vara en undantags-

företeelse. Del är fråga om ett mycket starkt ingrepp i en fri ekonomi, med svåröverskådliga verkningar. Rätlssäkerhetsproblemen för den enskilde medborgaren kan bli betydande.

Självklart är också att prisslopp inte stoppar priser. Vore det så enkelt att man kunde lagstifta mot infiation borde vi ha gjort det för länge sedan. Vid regelbunden eller långvarig tillämpning höjer prisreglering priserna helt enkelt därför all den ger anledning till effektivitetsförluster och omställningar på mänga olika vägar som förr eller senare måste betalas.

Det finns också, herr talman, den principiella synpunkten att prisreglering av andra skäl är ett ingrepp som en regering inte skall förfoga över annat än i undanlagssiluaiioner. Vi kan ju för att karikera en smula tänka oss en regering som tillgriper prisstopp på livsmedel under en valrörelse och att tacksamma husmödrar med blommor spontant uppvaktar finansministern medan det råkar vara fotografer och journalister närvarande.

Lagens karaktär av beredskapslagstiftning understryks av att det är en fullmakislag och att förordnanden om dess tillämpning skall gälla endast viss lid och snabbi underställas riksdagen. I slutet av augusti 1970 sattes lagen i kraft temporärt. Sedan 1972 tillämpas den.

Finansutskottets betänkande nr 4 och den proposition, nr 30, som är dess anledning, skiljer sig inte mycket från motsvarande betänkanden och propositioner förra året eller året dessförinnan. Så här står det ungefär: Del bör vara möjligt att även i fortsättningen ingripa mot vissa infia-tionistiska tendenser med åtgärder som avses i allmänna prisregleringslagen.

Slutsatsen är nästan ordagrant likadant formulerad dessa tre år och motiveringen i samtliga fall mycket kortfattad. Förra året meddelades att en sakkunnig tillkallats med uppgift alt undersöka verkningarna. I år påpekas att arbetet pågår. I årets proposition konstaleras i en mening att prisstoppet inte har inneburit att priserna för de berörda varorna har legat stilla, utan att det har varit nödvändigl alt genom dispenser medge olika prishöjningar allteftersom kosinadsstegringarna har framtvingat det. Någon annan egentlig skillnad i sak har jag inte kunnat finna mellan de senaste årens motiveringar till förslag om förlängd tillämpning av lagen.

I år har lill utskottsbeiänkandel fogats en reservation av herr Feldt m. fi., en reservation som jag har svårt att förstå och som delvis måste bygga på ett missförstånd. Man har inget annat yrkande än utskottet, nämligen att riksdagen godkänner att regeringen förordnar om fortsatt tillämpning av vissa delar av lagens paragrafer under nästa år. Men man begär att i år en lång motivering skall införas med kritik av den nuvarande regeringen för bristande vilja att föra en aktiv prispolilik, något som såvitt jag förstår helt saknar grund i propositionen eller i utskottsmajorilelens skrivning.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Allmänna prisregleringslagen

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Allmänna prisregleringslagen

Reservanterna vill vidare att riksdagen i allmänna ordalag skall berömma den ekonomiska politiken under senare år, särskilt då den prispolitik för vilken herr Feldt har varit ansvarig. I övrigt argumenteras för en permanent prisreglering, för vilken nuvarande lagstiftning är främmande.

Propositionen och utskoltsmajoriteten begär en förlängning av lagen med hänvisning till vissa infiationistiska tendenser och de särskilda omständigheter som föreligger i fråga om prisstoppet på baslivsmedel. Det finns ingen som helst logik i att i anledning av detta ifrågasätta regeringens vilja att driva en aktiv prispolitik eller ekonomiministerns vilja och avsikt att verka för minskade prisstegringar. Misstaget måste ha sin grund i att herr Feldt och övriga reservanter nu har kommit till en uppfattning, som helt saknar stöd i lagen, nämligen att verklig vilja att aktivt bekämpa prisstegringar har man bara om man permanent tillämpar prisregleringslagen.

Ett annat missförstånd tycks vara att reservanterna menar alt regeringen inte kan ingripa om inte prisreglering tillämpas. Det är ju fråga om en fullmakislag. Självfallet skall inte prisregleringslagen tillämpas när undantagssituationer inte föreligger. Men den finns ju kvar och kan sättas i kraft. Detta är och skall vara regeringens möjlighet. Dessutom skall den alltså tillämpas under nästa år.

Jag citerar ur reservationen: "En förutsättning för att denna verksamhet skall bli effektiv är emellertid all SPK som en sista utväg kan aktualisera frågan om ett direkt prisingripande frin statens sida." Detta gäller ju vare sig lagen tillämpas eller inte. Reservanterna resonerar som om utskottet hade föreslagit att lagen skulle upphävas och argumenterar i opposition däremot för en permanent prisreglering. Det är en total missuppfattning av situationen.

Jag kan dessutom inte se någon anledning till att i motiveringen ta in påståenden om den ekonomiska politiken i vårt land under senare år, som enligt min mening kan diskuteras, eller att särskilt berömma prispolitiken.

Till fru Nordlander vill jag bara lämna den upplysningen alt det varuområde som regeringen nu fritagit från prisstopp svarar mot ca 10 96 av dagligvaruområdet. Av vad jag sagt i övrigt framgår väl att jag anser att fru Nordlanders yrkande bör avslås.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Hen FELDT (s);.

Herr talman! Det är möjligt att hela denna debatt hade varit onödig om handelsministern nöjt sig med att i sin proposition helt enkelt föreslå att han skulle få fortsätta att tillämpa prisregleringslagen. Men herr Burenstam Linder kunde inte avhålla sig från att vädra sin allmänna, principiella, ideologiskt grundade motvilja mot regleringar. Det gjorde naturiigtvis att han stoppade in en del kritiska omdömen om den politik som har förts. Han kunde alltså inte avhålla sig från att på en rad punkter

förse sin slutsals med motiveringar som inte stämmer med slutsatsen. När jag läste propositionen fick jag intrycket att den logiska slutsatsen av resonemanget i propositionen hade varit att inte lägga fram den.

Men herr af Ugglas läser den nya regeringens propositioner som han vill, och del är väl inte mycket mera alt diskutera i det avseendet.

Låt mig bara säga, för att det missförståndet inte skall etableras permanent, alt vår inställning till hur man använder sig av prisreglering inte skiljer sig från det som herr af Ugglas talat om nu. Vi menar alltså inte alt det skall vara långvariga prisstopp, att de skall sättas in utan urskillning - t. ex. på det sätt som kommunisterna föreslår. Vi menar att man skall följa de principer och den tillämpning vi haft under en rad år. Dessa principer och den tillämpningen har ju finansutskottet i tidigare betänkande, som herr af Ugglas själv sade, helt ställt sig bakom. År efter år konstaterades att man inte hade några invändningar att rikta mot den förda prispolitiken, och det blev heller inga borgerliga reservationer på den tiden.

Mot denna bakgrund förstår jag inte riktigt den historik herr af Ugglas lämnade när det gällde lagstiftningens grundläggande principer och den enighet som rådde om dem. Om han därmed vill antyda all den tidigare regeringen avvek från de principerna i sin tillämpning, borde han ha reagerat långt tidigare, när finansutskottet behandlade propositioner av den här typen.

Därför upplever jag del så att vad herr af Ugglas egentligen gör är att i god moderat anda fortsätta handelsministerns invändningar mot prisingripanden. Tror man i grunden alt allt leder till det bästa om bara marknadskrafterna får sköta sig själva och läka sig själva, är en sådan slutsals logisk.

Jag vill, herr talman, också gottgöra en försummelse från mitt första inlägg genom att nu yrka bifall till den vid finansutskottets betänkande nr 4 fogade reservationen.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Allmänna prisregleringslagen

Fru NORDLANDER (vpk);

Herr talman! 10 % är en ganska stor andel av konsumtionen, herr af Ugglas. Men vad mera är: regeringen ger företagen i stort sett fria händer för prissättningen. Från statens pris- och kartellnämnd medges att del nu blir mycket lättare för livsmedelsindustrin all höja priserna, och någon övre gräns för prishöjningen har inte förelagts företagen. Regeringen har bara uppmanat SPK att slå larm om något oväntat skulle inträffa när det gäller prisutvecklingen på de fria varorna.

Vad menar man då med oväntat? När de prishöjningar trätt i kraft som föreslagits med anledning av jordbruksöverenskommelsen, finns det enligt vår mening en ökad risk för alt även andra varor rycks med i prishöjningskarusellen. Ingen konsument kan i dag ha någon ordentlig kontroll över de prishöjningar som förekommer. Därför måste de få hjälp av SPK, som måste ges konkreta anvisningar.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Allmänna prisregleringslagen

Hen AF UGGLAS (m):

Herr talman! Jag förstår fortfarande inte hur herr Feldt har kunnat läsa propositionen på det sätt, som han här återkommer till. Det finns mycket små skillnader mellan denna proposition och årets ulskottsskriv-ning i anledning därav och motsvarande från tidigare år. Dessa betän-kandens motiveringar har år efter år varit ganska korta. Det skulle vara ett betydande avsteg från det sätt på vilket vi hittills handlagt frågor om förlängning av prisregleringslagen och dess tillämpning, om vi nu införde långa motiveringar med diskussion om den nytillträdda regeringens attityder eller den tidigare regeringens sätt att sköta prispolitiken.

Den enda skillnad i sak som jag kan finna mellan årets proposition och tidigare förslag är ett litet stycke, och jag förmodar att det är detta enda stycke som gett herr Feldt och de övriga reservanterna anledning till en lång motion och en lång reservation. Det gäller följande stycke;

"Det bör observeras att prisstoppen inte har inneburit att priserna på de berörda varorna har legat stilla. Det har varit nödvändigt att genom dispenser medge olika prishöjningar allteftersom kosinadsstegringarna har framtvingat detta. Jag vill i detta sammanhang framhålla att framgången i kampen mot prisstegringarna framför allt beror på hur kostnadsstegringarna kan bemästras."

Detta är enkla konstateranden. Det är knappast ens argument och ett intet mot de invändningar mot prisreglering som i samband med den nya lagens tillkomst anförts från departementschefens sida eller i den arbetsgrupp i handelsdepartementet som tillsattes 1965 och som diskuterade de olika farorna med en prisreglering. Här är det, som sagt, bara fråga om några enkla konstateranden, och det är tydligen de som gett anledning till all denna text och hela denna debatt.

Vid endast ett tillfälle har, såvitt jag vet, den tidigare regeringen avvikit från tillämpningen av lagen på ett sätt som gett anledning til! kritik. Det var när man införde prisstopp i augusti 1970, och det gav ju också upphov till en mycket livlig debatt, kanske också till den lagändring som genomfördes 1973.

Efter vad jag förslår finns det inte, herr talman, någon större anledning att fortsätta den här debatten, eftersom vi ju är eniga om att prisregleringslagen är en beredskapslag för undanlagssituationer. Vi är eniga om att den behövs, om det faktum att den just nu tillämpas och om att föreslå riksdagen alt medge att den får tillämpas också nästa år. Naturligtvis skulle vi kunna fortsätta att diskutera vad herr Feldt utan egentlig grund tyckt sig ha uppfattat om regeringens vilja att föra en aktiv prispolitik, men jag tror alt en sådan diskussion blir en smula meningslös. Det finns kanske längst bak någonstans en skillnad mellan herr Feldts och min uppfattning om hur önskvärt det är med en mer eller mindre permanent tillämpning av prisregleringen. Men det finns inte, mot bakgrund av det här belänkandet, bakomliggande propositioner och motioner någon anledning att förlänga den här debatten.

Hen FELDT (s);

Herr talman! Jag sade i mitt andra inlägg alt jag inte tyckte del var så stor idé att nagelfara Burenslam Linders proposition, men nu envisas herr af Ugglas i alla fall med alt stå och läsa långa stycken ur den.

Problemet är, herr talman, att den nuvarande regeringen inte visar någon vilja alls att driva en aktiv prispolilik. Del finns ju en bakgrund lill detta, bl. a. regeringsförklaringen där inflationsbekämpning med den här metoden över huvud laget inte nämns. I stället åberopas konkurrensens hälsobringande verkningar osv. Och det är väl bekant vad det parti står för som den nuvarande handelsministern representerar, och det är ändå han som kommer att sköta den här politiken. När han då gör en proposition, där han i och för sig ber riksdagen om fullmakt all tillämpa en lagstiftning, visar han ingen viljeyttring, utan ser bara nackdelar och svårigheter i olika avseenden med prisstoppet. Herr af Ugglas kunde ha fortsall läsningen, därför att det enda positiva som sägs i propositionen är följande:

"Det bör likväl vara möjligt att även i fortsättningen ingripa mot vissa inflationistiska tendenser med åtgärder som avses i allmänna prisregleringslagen."

Och herr Burenstam Linder gör i propositionen omedelbart en myckel omfattande inskränkning genom att säga; "Sådana ingrepp måste dock vidtas under hänsynstagande till de olika nackdelar som är förenade med regleringar av denna typ." Sedan gör han en exemplifiering, varvid det antyds all del bara rör sig om en lång rad nackdelar. När det gäller prisstoppet på baslivsmedel har han också funnit bara svårigheter.

Nåväl, är det här på något sätt någonting viktigt? Varför har vi brytt oss om att avge en reservation? Jo, om den här lagen, och det står i reservationen och jag har försökt utveckla del i mitt inlägg, är i kraft har pris- och kartellnämnden enligt sin instruktion all övervaka prisutvecklingen i det här landet. Det skall SPK göra aktivt och dessutom överlägga med företagen, vilket också ingick i det riksdagsbeslut som herr af Ugglas tidigare hänvisade lill. Delta är en instruktion som pris-och kartellnämnden har att följa. Har inte pris- och kariellnämnden en klar uppfattning om var regeringen står kan, enligt vår åsikt, den risken uppstå alt nämnden inte kan fullgöra sina instrukiionsenliga åligganden. Vi anser det vara ganska allvarligt om en statlig myndighet hamnar i den situationen. Vad vi ville driva fram var ett ställningstagande som innebar att utskottet påpekade för regeringen att den måste ge SPK del stöd som myndigheten behöver för att kunna utöva den aktiva prisövervakningen.

Och om den lilla mening som utskoltsmajoriteten stoppade in, där man sade att man förutsatte all tillämpningen av lagen skulle ske i effektiva former, skall tolkas som en sådan uppmaning lill regeringen, har den här reservationen och den här debatten haft ett syfte. Del är myckel mer seriöst än vad herr af Ugglas försöker göra gällande, nämligen alt vi har sysslat med all skriva oss fria från vår lidigare politik, vilket

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Allmänna prisregle-ringslagen

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Allmänna prisregle-ringslagen

vi inte har någon anledning lill, eftersom den tidigare har godtagits av riksdagen och inte heller nu har mött några erinringar annat än den allmänna olust som handelsministern vädrar i sin proposition - som jag tror mest är ett uttryck för den principiella inställning han har, men som ändå kan bli viktig i den praktiska tillämpningen.

Hen handelsministern BURENSTAM LINDER:

Herr talman! Herr af Ugglas har på ett utomordentligt sätt redogjort för de tankar som ligger till grund för den proposition som här diskuteras. Eftersom denna fråga ändå har sitt principiella intresse vill jag begagna del här tillfället till några refiexioner.

Först och främst tror jag att del är viktigt, i det ekonomiska läge där vi befinner oss, all slå fast att del - om vi verkligen skall kunna rida spärr mot den infiation som vi allihop vet alt vi måste rida spärr emot för att klara sysselsättningen och utvecklingen i landet - framför allt gäller att föra en sådan ekonomisk politik all vi får en rimlig kostnadsutveckling. Det är beklagligt att den tidigare regeringen under de senaste åren inte har lyckats med den uppgiften.

Det är också viktigt all slå fast alt man måste ha en ekonomi grundad på så stark konkurrens mellan olika förelag som möjligt för att motverka prisstegringar som går utöver det som är rimligt. Monopolbildningar, karteller och annat måste motverkas. Del är beklagligt att den tidigare regeringen inte med tillräcklig kraft drev en politik som gjorde del möjligt för nyföretagande, för många mindre och medelstora förelag att utvecklas och därigenom ge sitt ökade bidrag lill ett förbättrat konkurrenstryck i ekonomin.

Ovanpå detta fordras förvisso också en prispolitik. Jag vill göra den deklarationen att den nya regeringen anser att den prisövervakande uppgift som SPK har skall fortsätta. Det är viktigt att det finns en myndighet som kan noga följa med vad som händer på prispolitikens område, som kan följa de olika företagens intentioner och aktiviteter. För all den över-vakningsuppgiflen skall kunna fullföljas är det självklart all regeringen förklarar sig beredd - som jag har gjort i olika uttalanden i olika sammanhang och också kan göra här - all ingripa om del visar sig genom SPK:s prisövervakning att det finns exempel på prisagerande från företagens sida som inte kan accepteras. Det stödet har jag gett SPK såsom myndighet i uttalanden i olika sammanhang under de senaste veckorna

- och jag är, som sagt, beredd att upprepa det här. Dessutom innebär de stora statliga subventionerna av livsmedel att det på den marknaden

- när del gäller baslivsmedel - råder alldeles speciella villkor, som gör all del också där fordras de särskilda typer av ingrepp som redan gjorts.

Jag skulle, herr talman, vilja begagna det här tillfället lill alt säga alt del, som ett led i prispoliiiken, i nuvarande belägenhet är viktigt att olika förelag, som överväger vilka eventuella prisstegringar de skulle kunna komma att göra - sådana överväganden sker ju ofta i samband med årsskiften - icke sätter sig ned och bestämmer prisökningar, grun-

dade på kalkyler som tar in i beräkningarna all del kommer att bli mycket stora fortsatta kostnadsslegringar av olika slag under nästa år. Det är viktigt all man visar en återhållsamhet på den punkten. Annars kommer naturligtvis priserna att stiga mer än vad som skulle vara rimligt.

Dessutom kommer dessa prisstegringar sedan kanske att påverka de avtalsförhandlingar som kommer att föras, genom alt bilda underlag för ökade krav som leder till ytterligare kostnadsslegringar, vilka i sin lur blir ett inslag i den kända pris- och kostnadsspiralen.

Jag vill göra det klara uttalandet att det är betydelsefullt att företagen i sin prispolitik icke bör försöka att i förväg räkna in stora kostnadsstegringar. Därigenom får man prishöjningar som fungerar som motor i den inflation som vi har och som vi måste bryta, om vi skall kunna få trygghet för sysselsättningen och en god ekonomisk utveckling och konkurrenskraft i vårt land, vilket är en förutsättning för all vi skall klara ulrikesbeialningarna.

Jag tycker att del är förvånansvärt att herr Feldl inte kan acceptera att man i en proposition understryker att administrativa prisreglerande ingrepp är förenade med en hel del problem. Jag tycker att man skall understryka det i ett sådant här sammanhang. Del fordras annars någon form av motivering till varför man inte t. ex. sätter in en allmän prisreglering över hela linjen. Jag har mycket svårt all förstå att slutsatsen av herr Feldts resonemang inte skulle bli att det egentligen behövs den typen av prisingrepp. Men om del vore så enkelt att man kunde bli av med inflationen på det viset, skulle varje regering världen över redan ha vidtagit sådana åtgärder.

Den lidigare regeringen har t. ex. inte infört något prisstopp på olika offentliga företag, såsom Poslen och statens järnvägar. Herr Feldl brukar säga att prispoliiiken har räddat miljarder åt konsumenterna. Om det vore så enkelt, varför har den lidigare regeringen då inte infört ett prisstopp på porton, SJ-biljetter och sådant? Förklaringen till detta är alldeles uppenbar för alla ledamöter av kammaren, men i den förklaringen ligger också att del är en hel del nackdelar förenade med all gå fram med direkt prisreglerande åtgärder på ett stort område.

Del är av samma anledning som del som så vackert kallas för prisstopp inte har blivit ett sådant utan i stället en reglerad form av prishöjningar. Ordet "prisstopp" äregenlligen utomordentligt vilseledande, och när man granskar de nackdelar som faktiskt är förenade med denna typ av direkta ingrepp skall man i själva verket inte blunda för möjligheten all prisstopp leder till snabbare prishöjningar än vad som annars skulle bli fallet. Förklaringen till detta är den att om företag via prisstopp får en mycket dålig lönsamhet, kommer investeringsverksam.helen att avmattas, vilket i sin lur gör att det under nästa period blir svårare att klara olika kostnadsslegringar ulan ordentliga prishöjningar. Man kan på det viset försätta sig i en svagare ekonomisk belägenhet än vad som är rimligt och rikligt.

Jag vill också peka på an konkurrenstrycket kan sättas ur spel genom

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Allmänna prisregleringslagen

Nr 45 att företagen lär sig all i samband med prisregleringar slå sig ned vid

-n- 1 jgj. olika bord - i branschföreningar osv. - och resonera om ett gemensamt

14 december 1976 uppträdande. Ett gemensamt uppträdande från förelag i en bransch är

_____________ delsamma som en underminering av konkurrenstrycket, och att lära fö-

.Allmännaprisregle- retag att uppträda på ett sådant sätt är på lång sikt skadligt. Jag lycker
ringslagen all herr Feldt skulle kunna vara beredd all erkänna att del finns sådana

nackdelar.

Det stod i en socialdemokratisk valhandbok inför ett val för några år sedan all man inte behöver någon priskontroll - en sådan är dyrbar och krånglig all administrera, den kan minska konkurrensen och snedvrida varuförsörjningen. Många affärsmän uppfattar också ett kontrollerat pris som ett lägsta pris. En priskontroll är heller ingen garanti för indirekta höjningar genom försämrad kvalitet.

Herr Feldl hade vidare ingen känsla för att del finns en del oklara frågeställningar, som mycket väl kan uttryckas i en proposition på det sätt som jag har gjort. Varför har då herr Feldt själv varit med om att tillsätta en utredning som skall granska erfarenheterna av den prispolilik som har bedrivits? Om herr Feldt är så tvärsäker som han förefaller vara, finns det såvitt jag förstår inget som helst motiv, herr talman, för att tillsälta en sådan utredning.

Hen AF UGGLAS (m):

Herr talman! Del som jag tänkte säga när jag begärde ordet har redan läckts och passerats av debatten.

Hen FELDT (s):

Herr talman! Det anförande som handelsministern har hållit här tycker jag lyder på vissa inre spänningar. Handelsministern sade all nu ville han deklarera att han är beredd alt ingripa, om del visar sig att SPK;s prisövervakande verksamhet ger anledning till prisingripanden. Han ville göra klart att detta är ett stöd ål SPK:s prisövervakande verksamhet som han sent omsider lämnar. Men handelsministern håller också sina vanliga kritiska betraktelser över alla skadeverkningar av prisstoppet.

Jag vet inte om alla dessa inre spänningar finns hos herr Burenstam Linder själv, som någon mild form av schizofreni, eller om hans anförande illustrerar spänningar inom den borgerliga regeringen. Herr Burenslam Linder har fått sig ett litet påpekande här från dem som ser mera positivt på denna typ av politik, att han ändå måste säga att han stöder SPK. Men sedan skall herr Burenstam Linder tala lill alla sina moderata vänner, och då kommer hela den långa raden av kritiska betraktelser.

Redan nu tycker jag mig se detta som symtomatiskt för den borgerliga regeringens säii all uppiräda - att på del här sättet klyva sig själv i olika bilar, en bil är regering och en bil är parti. Men del blir liiei enerverande i längden, försäkrar jag herr Burenslam Linder, an försöka föra debatt på del sättet.

Del är inget fel all dra fram de nackdelar och problem som är förenade

med administrativa regleringar. Vi har själva gjort del i olika sammanhang. Framför allt visar detta sig däri alt vi under de gångna åren har tillämpat prisstoppet på ett sådant sätt att vi har försökt undvika de här nackdelarna. Vi har varit ganska känsliga för lägen där t. ex. långvarigheten hos ett prisstopp har framkallat risk för skadeverkningar, och då har vi upphävt prisstoppet.

Vi har också genom den utredning som jag i tjol tillsalie och som jag lycker herr Burenslam Linder har glädje av nu för att få en utvärdering av vad som har hänt - vad har vi uppnått, vilka problem har vi skapat? - gett uttryck åt den inställningen att givetvis är en sådan hiir politik förenad med problem, liksom allt man gör här i världen.

Men, herr Burenstam Linder, om viljan att någonsin ingripa med den här typen av regleringar skall bli trovärdig, måste man väl också i all sin dar hitta något positivt hos prisslopp, prisregleringar eller andra ingripanden. Men det gör aldrig herr Burenstam Linder. Det enda hans analytiska skärpa leder honom lill är all del här är skadligt i olika avseenden för ett fritt näringsliv och all del leder till fier prisstegringar än om man inte gör sådana här ingripanden. Därför är jag nu ungefiir lika okunnig om hur herr Burenslam Linder kommer all agera som jag var innan vi bonade denna diskussion.

Sedan kan jag inte låta bli att kosta på mig ett igenkännandets leende när herr Burenslam Linder vädjar till förelagen att inte kalkylera in ännu icke inträffade kostnadsslegringar då de sätter sina priser i början av 1977. Jag förstår hans behov av att rikta denna vädjan till näringslivet, för så har jag också fått göra år efter år, inte minst i inledningen lill en avtalsrörelse. Jag tycker det är bra att även den nya regeringen försöker med denna pedagogik när del gäller näringslivet, därför all del visar sig ofta all man genom att kalkylera på det sättet - höja priserna i början av året under en avtalsrörelse - framkallar just de kostnadsökningar som man förutsett. Det var alltså den värsta typen av dåliga prognoser, självuppfyllande prognoser. Därför vill jag säga att om herr Burenslam Linders vädjan nu har någon effekt, så var det bra att han uttalade den.

Slutligen, herr talman, strödde herr Burenstam Linder omkring sig de vanliga löftena från den borgerliga regeringen om en ekonomisk politik som gör all kostnadsutveckling rimlig, om ingripanden mot karteller och monopolbildningar, om den fria konkurrensen. Ja, del låter ju bra del där - vi bara väntar på handling nu! Men hur ser den politik ut som ger en rimlig kostnadsutveckling? Är del den skalleomläggning som vi skall diskutera och besluta om i morgon? Vi tror inte det. Eller är det så att man inte anser sig ha råd att hålla den nuvarande subventionsgraden när det gäller baslivsmedel? Vi tror inte heller an del kommer all bidra till en rimlig kostnadsutveckling att man redan nu - efter bara två månaders regerande - har försatt sig i den situationen all man inte har råd alt upprätthålla den tidigare subventionsgraden för baslivsmedel.

Detta gör att herr Burenstam Linder får ursäkta mig om jag väntar med an ta honom på orden till dess all han har handlat.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Allmänna prisregleringslagen

Nr 45 Hen handelsministern BURENSTAM LINDER:

-T- . , Herr talman! Jag vet inte om några klyschor om schizofreni och annat

Tisdagen den j

... , innr egentligen gör någon större effekt i den här typen av debatter. Möjligen

kan man lycka all det finns mera av inre spänning i den argumentation

Allmänna prisregle- som herr Feldt försöker sig på. Han hade såvitt jag begriper inte något

försvar för att socialdemokraterna i sin valhandbok för några år sedan yttrade sig på det sätt de gjorde eller någon förklaring till varför herr Feldt själv nu skriver en reservation i den tonart som han använder. Det finns inte heller någon förklaring lill varför han den ena dagen anser att någon annan inte ens i en proposition kan stoppa in aningar om all del kan finnas vissa svagheter förenade med den här typen av administrativa ingrepp men att han själv kan tillsälta en utredning som skall granska vilka eventuella svagheter det kan finnas.

Herr Feldt välkomnar att jag riktade en uppmaning till folk att inte i förväg i sina priser så att säga kalkylera in olika kostnadsslegringar - som man förhoppningsvis kan tänka sig inte behöver uppstå alls men som del blir större risk för om man sätter i gång med att i förväg höja sina priser - men jag vill säga att en sådan uppmaning naturligtvis blir än betydelsefullare sedan vi genom socialdemokratisk politik under senare år har fått en så kraftig uppgång i infiationstakten! Det kan finnas risk för att den här spiralprocessen blir svår all bryta, och del är med detta som bakgrund som jag har kommit med uppmaningen.

Jag vill också, herr talman, medan vi talar om svagheterna i en prisreglering peka på vad som förekom vid en KF-stämma i Norrköping för någon lid sedan. Enligt tidningsreferat - och jag har från åtminstone något håll här hört all tidningen har rikligt uppfattat vad som hände på den konferensen - gör herr Bodslröm i TCO gällande all ett prisstopp medför att kostnadsökningarna fiyttas över på icke prisreglerade varor och i vissa fall också flyttas till dyrare varor. Som ett exempel på det senare fallet nämnde han att Sverige tidigare importerat billig frukt från Bulgarien. Importörerna ville höja priset därför att kostnaderna stigit. Den framställningen fick de nej på. De slutade då att importera frukten från Bulgarien och tog i stället motsvarande varor från Kalifornien. Dessa var avsevärt dyrare, men eftersom de inte hade funnits i handeln här lidigare var de inte prisstoppade. När den frukten låg på disken var den alltså myckel dyrare än den lidigare importerade bulgariska frukten skulle ha varit, även om en prishöjning på den hade medgivits. Bodströms slutsats var all det måste finnas något bättre sätt all lösa de problemen än genom kontroll och restriktioner. Och Gunnar Nilsson i LO instämde i denna uppfattning liksom Karl-Erik Persson i KF.

Jag kan inte förstå att herr Feldt lar så fruktansvärt illa vid sig all jag i en proposition påpekar att del finns en del svårigheter som man skall vara medveten om när man konkret utformar sill länkande runt en prisreglerande politik.

ringslagen

Herr FELDT (s):

Herr talman! Jag har inte tagit illa vid mig; jag skulle snarare ta illa vid mig om jag inte upplevde herr Burenstam Linder som en kritisk bevakare av vad jag gör och vad jag säger!

Det jag har avsett är att vi, när nu riksdagen skall ge herr Burenslam Linder fullmakt att tillämpa en lag, bör få veta hur han tänker tillämpa den och att han tänker tillämpa den enligt de intentioner och riktlinjer som riksdagen eventuellt har angett. - Det är ju därför som vi för den här debatten.

Sedan frågade herr Burenstam Linder varför jag inte tillåtit någon kritik när jag själv tillsatt en utredning. Ja, skillnaden är bara den all jag tycker att en sådan kritik kan vänta till dess att utredningen blir färdig. Herr Burenslam Linder är redo att störta ut med alla kritiska omdömen redan nu, innan han har fått den utvärdering som han tydligen själv ändå väntar på. Är det inte klok politik att vänta lill dess att han får se vad utvärderingen leder till?

Sedan var det någonting om vad som skulle ha yttrats på en KF-stämma om frukt från Bulgarien. Jag vet inte vad herr Burenstam Linder talar om. Är det om färsk frukt, så kan jag nämna att vi aldrig har haft prisstopp på sådan, för del går inte. Herr Burenslam Linder kommer själv att upptäcka, om han studerar den marknaden, att regleringar verkligen inte är användbara där.

Vilket exempel man än tog till, kan det alltså inte ha varit frukt från Bulgarien. Därmed blev det här ett litet misslyckat försök alt dra in herrar Bodström och Gunnar Nilsson i diskussionen. Herr Burenstam Linder måste nog veta mer om vad de i själva verket har talat om.

Fru NORDLANDER (vpk):

Herr talman! Herr Burenstam Linder säger att prisstopp leder till snabbare prishöjningar, men utan att bevisa detta. Vidare påslår han all konkurrenstrycket kan sällas ur spel. Jag har redan i mitt första inlägg talat om monopolbildningen. Nu avslöjar herr Burenstam Linder andra saker, och jag vill fortsätta litet på den linjen.

Hos företagsjällarna har man kommit underfund med all den svenska marknaden inte räcker lill för särskilt många tillverkare av samma produkt. Man vet också att bilden av en enda vara och en enda tillverkare lätt ger en eftersmak av monopol. Dessutom är vi konsumenter ibland märkestrogna och vill gärna köpa de varor som vi är vana vid. Man har emellertid hittat på nya recept. Förelagen spelar upp den stora konkurrensshowen och släpper inte en produkt, fast de inte längre tillverkar den själva. De köper av varandra och sätter sitt eget firmamärke på de olika burkarna. Men i princip domineras marknaden för en vara av en enda producent; det är bara det att priserna kan bli olika.

Ett enda exempel skall jag ta, och det gäller kåldolmar. Findus var pionjär på kåldolmsfronlen, men fann så småningom all konkurrensen blev för besvärande. Numera köper Findus sina kåldolmar från Dafgårds.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Allmänna prisregleringslagen

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

AIImän na prisregle -ringslagen

Man steker dem och häller litet sås på dem, och så säljer man dem som sina egna. Skillnaden syns bara på priset. Medan de kåldolmar som det slår Dafgårds på kostar ca 16 kr. för 12 stycken - ungefär 1:30 per styck - tar Findus 8:50 kr. för 3 stycken, vilket blir nästan 3 kr. per styck.

Så här håller man på med vara efter vara. Oftast är del bara kartongerna som skiljer dem åt. Den här konkurrensfriheten som skall medverka lill lägre priser väntar vi alltså fortfarande på.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 18 av herr Werner m. fi., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan fru Nordlander begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition;

Den som vill all kammaren bifaller finansutskottets hemställan i betänkandet nr 4 mom. 1 röstar ja, den det ej vill röstar nej. Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 18 av herr Werner m. fi.

Vid omröstning genom uppresning förklarades fiertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då fru Nordlander begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 246

Nej - 37

Avslår - 8

Mom. 2

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels reservationen av herr Feldl m. fi., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Feldt begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Den som vill alt kammaren bifaller finansutskottets hemställan i belänkandet nr 4 mom. 2 röstar ja, den det ej vill röstar nej. Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av herr Feldt m. fi.

Vid omröstning genom uppresning förklarades fiertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Feldt begärde rösi-

räkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 153

Nej - 130

Avstår - 11

§ 7 Föredrogs

Finansutskottets betänkande

1976/77:5 med anledning av propositionen 1976/77:25 med förslag om tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1976/77 såvitt avser vissa delar av finansdepartementets verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Investeringsstimulanser för näringslivets maskininvesteringar

§ 8 fnvestering.sstimulanser för näringslivets maskininvesteringar

Föredrogs skatteutskottets betänkande 1976/77:9 med anledning av propositionen 1976/77:25 med. förslag om tilläggsbudget 1 lill statsbudgeten för budgetåret 1976/77, i vad avser investeringsstimulanser för näringslivels maskininvesieringar, jämte motion.

Regeringen (finansdepartementet) hade föreslagit i propositionen 1976/77:25 bilaga 6 punkten I att riksdagen skulle anta vid propositionen fogade förslag lill

1. lag om ändring i lagen (1975:1147) om särskilt investeringsavdrag vid taxering lill statlig inkomstskatt,

2. lag om ändring i lagen (1975:1149) om statligt investeringsbidrag för invenlarieanskaffning.

1 propositionen hade föreslagits att tiden för utnyttjande av särskilt investeringsavdrag och statligt investeringsbidrag för investeringar i maskiner och andra inventarier skulle förlängas t. o. m. den 31 mars 1977.

I detta sammanhang hade behandlats motionen 1976/77:22 av herr Werner m. fi. (vpk), vari hemställts all riksdagen beslutade avslå förslagen om ändringar i lagen (1975:1147) om särskilt invesleringsavdrag vid taxering lill statlig inkomstskatt och i lagen (1975:1149) om statligt investeringsbidrag för invenlarieanskaffning.

Utskottet hemställde

att riksdagen med avslag på motionen 1976/77:22 och med bifall till propositionen 1976/77:25 i denna del skulle anta de vid propositionen fogade förslagen till

7 Riksdagens protokoll 1976/77:445

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Investeringsstimulanser för näringslivets maskininvesteringar

1. lag om ändring'i lagen (1975:1147) om särskilt investeringsavdrag vid taxering till statlig inkomstskatt,

2. lag om ändring i lagen (1975:1149) om statligt investeringsbidrag för inventarieanskaffning.

Herr BERNDTSON (vpk);

Herr talman! Uppfinningsrikedomen är stor när det gäller förmåner för de privata företagen. Särskilda investeringsavdrag och statligt investeringsbidrag för investeringar i maskiner och andra inventarier är bitar i detta mönster. Från vänsterpartiet kommunisterna riktade vi ofta kritik mot den förra regeringens generositet i dessa avseenden. All den nya regeringen skulle vara minst lika generös var inte svårt all förutse. De borgerliga partierna har ju alltid krävt allt större förmåner för privatkapitalet.

I motion nr 22 har vpk yrkat avslag på regeringens förslag att förlänga tiden för utnyttjande av särskilt investeringsbidrag och statligt investeringsbidrag till den 31 mars 1977. Det finns ingen analys av de föreslagna bidragen och avdragens betydelse för att förbättra den internationella konkurrenskraften och återställa balansen i ulrikesbeialningarna. Utskottet påstår emellertid att förslagen skulle innebära sådana förbättringar. I själva verket återspeglar dess påståenden endast den länge tillämpade metoden att i olika former ge bolagen förmåner.

Propositionens och skatteutskottets uppfattning att regeringens beslut att frisläppa investeringsfonderna för konjunkturutjämning för maskininvesteringar skulle tala för de nu förordade regeringsförslagen kan inte godtas. Godtar man den filosofi som där uttrycks innebär detta nämligen att om en åtgärd vidtas skall den följas av fiera.

Vänsterpartiet kommunisterna har vid upprepade tillfällen motsatt sig de omfattande bidragen och skattelättnaderna till företagen. Därför yrkar vi också avslag på regeringens och skatteutskottets förslag i fråga om särskilt invesleringsavdrag och statligt investeringsbidrag. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionen 1976/77:22.

Hen WÄRNBERG (s);

Herr talman! Det finns två skäl till att utskottet har accepterat förslaget om att utsträcka gällande lagstiftning på detta område till att gälla ytterligare ett kvartal. Det ena är att konjunkturläget inte har förbättrats pä det sätt som man tidigare haft anledning att tro. Del behövs fortfarande stimulans för att få fart på investeringarna. Vi vet dessutom att industrins internationella konkurrenskraft behöver förstärkas, och utskottet anser att ökade industriinvesteringar härvidlag spelar en myckel stor roll, även om man inte i siffror har bevisat detta.

Del andra skälet till att utskottet ansett oppositionens förslag riktigt är att dispenser redan enligt gällande lagstiftning kan ges för leveranser som inte kan ske före årsskiftet. Antalet dispensansökningar är mycket stort efter vad utskottet har erfarit, och även ur denna synpunkt kan

del vara klokt all göra dispensmöjligheten till en generell regel under en kort tid.

Även det förhållandet att investeringsfonderna för konjunkturutjämning också frisläppts ser utskottet som ett skäl för att fortsätta med stimulanser på investeringarnas område - vi ser det inte som ett skäl för att avslå ytteriigare stimulanser. Vi anser alltså att båda stimulanserna kan behövas för att få fart på konjunkturen.

Med detta ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan i betänkandet.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Investeringsstimulanser för näringslivets maskininvesteringar

Hen BERNDTSON (vpk):

Herr talman! Skatteutskottet kan naturligtvis hoppas på att de nu aktuella förmånerna skall bidra till att förbättra industrins internationella konkurrenskraft och till att återställa balansen i ulrikesbeialningarna, som man anför. Men om så blir fallet vet utskottet ändå mycket litet om. De olika förmåner som delas ut kan lika gärna få lill följd att vinsterna i ett företag ökar utan att detta har den betydelse för sysselsättningen eller andra effekter som bidragsgivarna hoppas på. Vi vet ju att arbetslösheten har djupare orsaker än brist på pengar för investeringar i ett samhälle där profiten ställs i centrum för produktionen. Jag tycker fortfarande inte att några skäl har redovisats för att biträda regeringens förslag.

Hen WÄRNBERG (s);

Herr talman! Utskottet tror att det är något av en morot om man på investeringarna kan få ett skalleavdrag på 25 % eller ett bidrag på 10 %. Det måste väl i alla fall verka i den riktningen att man försöker investera under den period då man har denna förmån. Detta är ju ett gammalt medel, som använts lidigare. Efter de undersökningar man har gjort tror man att det har haft verkan. Det finns ingen anledning all tro att det inte skulle göra verkan också nu.

Överläggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 22 av herr Werner m. fi., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Berndtson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition;

Den som vill att kammaren bifaller skatteutskottets hemställan i betänkandet nr 9 röstar ja, den det ej vill röstar nej. Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 22 av herr Werner m. fi.

Vid omröstning genom uppresning förklarades fiertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Berndtson begärde röst-

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Viss översyn av tomträttsinstitutet

räkning verkställdes votering med omröslningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 270 Nej - II

§ 9' Föredrogs

Skatteutskoiieis betänkande

1976/77:10 med anledning av propositionen 1976/77:25 med förslag om tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1976/77 i vad avser organisationen för den centrala daiordriften i del nya ADB-systemet för folkbokföring och beskattning

Lagutskottels betänkande

1976/77:4 med anledning av motion om inteckning i fiskebåt

Kammaren biföll vad utskotten i dessa betänkanden hemställt.

§ 10 Viss översyn av tomträttsinstitutet

Föredrogs lagutskottets betänkande 1976/77:9 med anledning av motion om viss översyn av lomlrätlsinstitutel.

100

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! I motionen 1975/76:1102 har jag tagit upp de problem som gäller tomträllsavgälder, avgäldsperiodernas längd och uppsägning vid upplåtelse med tomträtt. Jag gjorde det utifrån erfarenheter i min egen kommun Gävle, där avgälden vid förändringar efter många år höjts chockartat för tomträttshavaren. Del finns exempel på förändringar som inneburit att en avgäld som räckt för helt år i fortsätiningen skulle räcka till bara för en månad. Det behöver ändå inte betyda att den nya avgälden är oskälig - snarare har kommunen gjort allt för all hålla den låg. .\n-passningen lill nya markvärden kan emellertid ge chockartade höjningar.

Del är alldeles tydligt att många kommuner har likartade erfarenheter. Tomträllshavare överklagar förändringarna och fastighetsdomstolarna dränks i dessa ärenden. Bara från Gävle ligger-i dag 80 ärenden obehandlade. Samtidigt har kommunerna gått och väntat på utslag från högsta domstolen, vilket lett lill orimliga lidsförskjutningar. Del iir följaktligen inte särskilt underligt all en lång rad betydande remissinstanser mottagit motionen mycket positivt. Alt problemen med tomtriiilsinsti-lulel är stora framgår också klart av all dessa remissinstanser, utöver de punkter jag framfört, tar fram ytterligare frågor som vid en översyn bör ses över. Svea hovrätt instämmer också i all svårigheterna inte kan väntas minska särskilt myckel genom utveckling av rättspraxis. Kommunerna väntar följaktligen förgäves på domslolsutslag.

Lagutskottet har också behandlat motionen på ett synnerligen positivi

sätt men ändå tvingats avstyrka den med hänsyn lill all man under hand från departementet meddelat alt den nya regeringen är beredd att tillsätta en utredning för att göra en översyn av de här svåra frågorna.

Motionens syfte kommer alltså att uppfyllas, men jag måste ändå få göra några tillägg för beaktande i den utredning som nu snabbi skall tillsättas.

Flera av remissorganen säger liksom utskottet har sagt mot slutet av sitt betänkande, att utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt. Det sista är myckel viktigt, speciellt med hänsyn till det förhållande som nu råder i en mängd av de kommuner som använder sig av tomirättsinstitutet.

Man kan ifrågasätta om tomträllshavare vid förändringar av dessa av-gälder över huvud tagel bör ges möjligheter till överklagande i domstol. Det finns förmodligen inte större skäl, menar många experter, all ha en domstolsprocess vid fastställande av lomlrättsavgälder än vid de förfaranden som gäller när en kommun bestämmer kommunalskattens höjd eller eltaxans storlek. Hur skulle del bli om kommuninvånarna fick möjlighet all gå lill domstol när skallen skulle höjas, i syfte att få domstolen att inte höja skatten eller all mildra höjningen? Kommunalmän som företräder den här uppfattningen menar, att kommunerna inte på något sätt skulle kunna visa ett större godtycke mot enskilda människor när det gäller att fastställa tomträllsavgälder än de kan göra när beslut om ökad skatt fallas.

Man bör alltså överväga möjligheten all ta bort domstolsprövningen i den utredning som nu kommer. Det är möjligt om man skapar ett enhetligt system föran bestämma avgäldsunderlag,avgäldsränta och andra detaljer som har med tomträtten att göra och som jag nyss sade att fiera av remissorganen har pekat på.

F. n. är de här frågorna föremål för forskning inom tekniska högskolan, där man med bidrag från forskningsrådet nu håller på att undersöka hur tomirättsinstitutet fungerar ute i de olika kommunerna. Det finns alltså all anledning för den blivande utredningen att hålla kontakt med de forskare som sysslar med de här frågorna. Jag har haft tillfälle att ta del av de resultat som hittills framkommit. Det finns där en del mycket intressanta synpunkter som bör tillföras när nu regeringen går all skriva sina direktiv.

Del var först 1965 som kommunerna fick möjlighet all uppta speciella lån för tomträttens utbyggnad i kommunerna, s. k. tomträttslån med 10-årig amorteringsfrihel och 30-årig återbetalningslid. Men de regler som nu finns för lånens utbetalning och som medför en eftersläpning av utbetalade lånemedel i förhållande till tidpunkten för kostnaderna för markupplåtelsen förorsakar kommunerna stora extra kostnader i de fall tomträtten har stor utbredning. Eftersläpningen kan i småhusfall bli ett lill två år och när del gäller fierfamiljshus i värsta fall två år till. Del här är naturligtvis synnerligen besvärande då den kommunala likviditeten blir alltmer ansträngd. När de ekonomiska påfrestningarna på kommunerna ökar, slår varje ny eller ökad utgift relativt hårt på marginalerna.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Viss översyn av tomträttsinstitutet

101

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Viss översyn av tomirättsinstitutet

102

Tomträtt för industriföretag, affärsföretag och exempelvis fritidshusarealer kan inte finansieras den statliga vägen, utan då gäller det för kommunerna all själva skaffa kapital. Dessutom täcker ju tomirättslånen bara 95 % av låneunderlaget och inbegriper inte kommunernas ökade administrativa kostnader för systemets fortbestånd och utveckling. Dessa ekonomiska problem utgör i dag en faktisk och relativt stor spärr mot att tomträtten utvecklas till fler områden och till fier kommuner, vilket också Svea hovrätt påpekat i sitt remissvar. . Nu kostar de statliga tomträttslånen staten mellan 250 och 300 milj. kr. årligen brutto. Det torde utan svårighet vara möjligt all öka detta på det sätt som bl. a. har föreslagits av en hel del kommunalmän. Medlen till lånen, som tas från fonden för de statliga bostadslånen, utgör en så liten del av den offentliga upplåningen att en förbättring av lånemöjligheterna knappast skulle påverka den stalsfinansiella situationen på något negativt sätt.

Före den nya lagen från 1953 var det möjligt för kommunerna all kombinera tomträtt med krav på kontroll av de priser som betalades vid överlåtelse av nyltjanderällen till en viss bebyggd tomt. Några kommunalmän har framfört önskemålet att en liknande regel skall införas på nytt så all kommunerna åtminstone på en del av fastighetsmarknaden har möjlighet att stävja prisutvecklingen. Nuvarande priskonlroll, som gäller kommunalt förmedlade småhus, sträcker sig som regel bara två till tre år framåt i liden.

I forskningsprojektet har man gjort en mängd intervjuer med politiker och tjänstemän, som bland mycket annat också uttryckt önskemål om att få använda tomträtten för frilidsstugeområden. Det sker naturligtvis med hänsyn lill alt markpriserna på många håll ökar på ett sådant sätt all de dels hotar all utesluta stora grupper från möjligheten alt skaffa sig fritidshus, dels bidrar till en ökad privat spekulation i höjda markvärden.

Några av de intervjuade politikerna har också påpekat svårigheten'att få använda tomträtt för jord- och skogsbruksmark. Många kommuner ser nämligen tomträtt som en fördelaktigare form för aktivt jord- och skogsbruk än vanliga arrenden, som ju är kortsiktiga. För jordbrukarna innebär arrenden större osäkerhet om framliden än ett garanterat längre utnyttjande, som ju tomträtten ger. Tomträtt skulle också ge kommunerna möjlighet att till låga kostnader underlätta för unga eller nylill-trädande jordbrukare som saknar arvejord att starta jordbruk utan större ekonomiska hinder.

Flera politiker har även strukit under behovet av alt särskilt stödja tomträtten framför den mer vanliga äganderätten. Man menar att tomt-rätlen har så stora kommunalekonomiska och andra fördelar från kommunernas synpunkt, att delta motiverar ett särskilt stöd utöver lånestödet, och del kan alltså vara en lämplig uppgift för den kommande utredningen all titta på de möjligheterna.

I forskningsprojektet har man tagit upp också de drastiska förändringar

i tomlräitspolitiken som kan ske vid ändring av majoritetsförhållandena i en kommun. Det har betytt att fiera politiker och tjänstemän helt enkelt föreslagit att befintliga tomträtter inte får säljas till privata markägare med äganderätt med mindre än att det varit ett kommunalval mellan första och andra beslutstidpunkten. Då skulle del, menar man, finnas möjlighet till en omfattande debatt i resp. kommuner innan förändringarna tillåts ske. Ändra politiker har i stället krävt att tomträttsmark inte skall få säljas förrän kontrakterade perioder har gått ut, dvs. för nya bostadstomträller efter den första perioden på 60 år. Flera tjänstemän har kommit med förslaget att tomträtt inte skall få förvandlas till. äganderätt med mindre än att också regeringen uttalat sig för en sådan förändring i varje särskilt fall.

Under forskningsarbetets gång har man även pekat på del missbruk av tomträtten som försiggår i en del kommuner. Bl. a. vill man avskaffa möjligheten att avtala med industriföretag att under en viss tid upplåta mark med tomträtt mot all företag, närhelst de önskar, kan köpa marken med äganderätt. Det är uppenbart att tomträtten här utnyttjas på ett sätt som står i strid med dess syften. Kommunerna håller i själva verket på med att ge ett kommunalt etableringsstöd i syfte att locka nya förelag eller hjälpa till med utvidgningen av verksamheten hos företag som redan finns i kommunen. Det borde också vara möjligt alt upphäva tomträtt då tomträllshavare förändrar användningssättet för vilket tomträtten från början avsetts.

Herr talman! Jag har med detta velat ta upp ytteriigare några punkter värda all beakta vid en utredning. Mera sällan avstyrks en motion på ett positivare sätt och jag har alltså inget annat yrkande än bifall lill utskottets förslag. Som tolk för många förtvivlade kommuner med lomt-rällsinstitut vill jag. åter kraftigt understryka betydelsen av all utredningsarbetet om möjligt sker i ilfart.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Viss översyn av tomträttsinstitutet

Herr CLAESON (vpk):

Herr talman! Vi har från vänsterpartiet kommunisterna under många år kritiserat markspekulalionen och föreslagit åtgärder som kan underlätta för kommunerna all äga marken och upplåta den med tomträtt. Vi har framhållit tomträttens fördelar och dess principiella innehåll, som kan uttryckas så att den bidrar till att avprivatisera en del av bostadsmarknaden. Vi har understrukit betydelsen av att det ges större möjligheter för kommunerna att tillämpa tomträtt som ett av de mest effektiva instrumenten att begränsa markspekulationen i vårt land. Vi har också många gånger framhållit hur viktigt det är att samhället äger all mark som behövs för samhälls- och bostadsbyggande, och att marken inte får betraktas eller behandlas som någon vara som köps eller säljs på en marknad, som andra privata ägodelar.

I det utskottsbetänkande vi nu behandlar görs en ganska grundlig genomgång av förhållandena på tomträttens område och en rad brister och svagheter belyses, brister och svagheter som vi i flera fall från vpk:s

103

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

K/55 översyn av tomträttsinstitutet

104

sida också sedan länge har pekat på. Utskottet anser nu att tidpunkten är inne att se över bestämmelserna om tomträtt, och man anför också att justitiedepartementet numera kommit till uppfattningen att utredningsarbetet i fortsätiningen bör bedrivas i en offentlig utredning. Jag vill också i detta sammanhang understryka att del i den utredning med parlamentarisk sammansättning som regeringen enligt utskottet har för avsikt all inom kort tillsätta även skall ges tillfälle för vårt parti att delta.

Vi är från vänsterpartiet kommunisternas sida överens om nödvändigheten av en skyndsam utredning av de i motion och ulskoltsbetän-kande behandlade problemen om tomträtten. Det är emellertid viktigt att ge sådana direktiv och möjligheter att- utredningen kan ta upp alla problem som nu försvårar en tillämpning och utökning av lomträlts-förfarandet och kan lägga fram förslag som undanröjer dessa svårigheter.

Utredningen bör alltså inte begränsas till att gälla villkoren för omprövning av lomträltsavgäld, avgäldsperiodernas längd och uppsägning vid upplåtelse med tomträtt. Del behövs en rad förändringar, bl. a. för alt förhindra att kommunerna gör sig av med kollektivt ägd mark och för att underlätta för kommunerna att i ökad utsträckning tillämpa tomträtt. Hit hör problemet med alt erhålla statliga tomträttslån inte bara för bostadsbyggnadsändamål utan för all mark som stadsplaneläggs. Hit hör problemen med låneunderlageis storlek, tiden för amorteringar, lånetidens längd och tiden för amorteringsfrihel. Hit hör frågan om vilken räntesals staten skall tillämpa vid utbetalning av lån liksom vpk:s gamla krav all tomirättslånen skall utbetalas lidigare än vad som nu är fallet.

I diskussionen kring tomträtten har också påtalats att del behövs ett bredarelåneunderlag,såatt kostnader utöver vad som nu är låneberäliigat kan finansieras via tomirättslånen. Del gäller då sådana kostnader som är av allmän karaktär i bostadsområden och som man benämner stads-byggnadskosinader. Gränsen för vad som är stadsbyggnadskoslnader eller inte är ju flytande. Man kan exempelvis hävda att en del av de stads-byggnadsåtgärder som krävs i stället borde belasta enskilda hus, och det skulle på så sätt kunna åstadkommas en omfördelning av kostnaderna för byggandet så att främst småhusen belastades med större kostnader. I dag subventionerar i praktiken de som bor i flerfamiljshus en stor del av det man kallar stadsbyggnadskoslnader för småhusboendet.

Del finns enligt vår mening anledning all uppehålla sig vid två problem som framför allt skulle få betydelse om man vill främja en utveckling mot vidgad tomträtt som ett medel i samhällets mark- och bostadspolitik och om man vill stödja tomträtten framför den vanliga äganderätten.

Det ena problemet gäller något som jag redan varit inne på och som också herr Gillström berörde i sitt inlägg, nämligen frågan om statliga tomträttslån också lill andra ändamål än bostäder, dvs. även lill lomlrätt för industri, affärsändamål,'mark för fritidshus osv. De statliga lånen bör alltså täcka alla de användningsområden som kommunerna finner lämpliga för tomträltsupplåtelser.

Det andra problemet sammanhänger med låneunderlag, ränta och ' amorteringstid, dvs. kommunalekonomiska problem eller låneproblem. De krav som måste las upp vad beträffar förändring av de ställiga lomt-rätlslånen är omfattande: utökning av låneunderlagel från 95 till 100 96, längre amorteringsfrihel än de tio år som nu gäller - förslagsvis 20 år -, längre amorteringstider än de 40 år som nu gäller - förslagsvis 60 år -, viss subventionering av räntan på tomträttslånen lill en nivå som gäller för statliga bostadslån, snabbare utbetalning av tomirättslånen så att de närmare ansluter till lidpunkten för kommunernas kostnader för markexploaieringen osv.

Dessa krav måste enligt tnitt förmenande tas upp av den kommande utredningen och bli föremåf för förslag och beslut i den anvisade riktningen, om tomträttens alla fördelar på ett riktigt sätt skall kunna tillvaratas. De medel kommunerna i dag har till sitt förfogande är otillräckliga. Alt de förbättras är ett samhällsintresse och en nödvändighet, om man vill främja en social bostads- och markpolitik.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Viss översyn av tomträttsinstitutet

Hen SVANSTRÖM (c):

Herr talman! Eftersom varken motionären eller herr Claeson hade några från utskottels avvikande yrkanden kan jag göra detta mitt anförande kort.

I lagutskottet har vi varit ense om att tiden nu är inne att se över de regler som gäller på detta område; Jag vill erinra herr Claeson om vad utskottet skriver på s. 21 i betänkandet, nämligen följande; "Såsom motionären och remissinstanserna har anfört bör emellertid även andra moment i den nuvarande ordningen göras lill föremål för en översyn."

Jag skal! inte här gå in på de detaljer som motionären och herr Claeson har berört ulan förutsätter att regeringen, när den utfärdar sina direktiv, gör detta på det sätt som man anser främja syftet med utredningen. Och jag instämmer i att man skall eftersträva att göra reglerna så funktionella som möjligt och sådana att de tillgodoser såväl del kommunala intresset i sammanhanget som -och framförallt -tomträiisinnehavarnas berättigade önskemål.

1 förvissning om att så skall ske när denna utredning kommer till stånd - vilket jag hoppas blir snarast möjligt - ber jag bara an få yrka bifall till hemställan i lagutskottets betänkande nr 9.

Hen CLAESON (vpk):

Herr talman! Till vad herr Svanslröm sade om innehållet i betänkandet och de frågor som han förutsätter all utredningen skall ta upp vill jag bara lägga all de problem "som inte har tagits upp i motionen, men som jag och delvis även herr Gillström i debatten har försökt belysa, är väsentligt mer betydelsefulla än de som konkret har tagits upp i motionen. Likaså är del viktigt att den kommande utredningen observerar an de stora problemen när det gäller alt underlätta ett lomträtisförfarande och de stora problemen för kommunernas del mera ligger i vad vi här i de-

105

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Konkurslagstift-ningen

balten har lagt tyngdpunkten på och försökt framhålla än vad som har tagits upp mera konkret i motionen.

Herr SVANSTRÖM (c);

Herr talman! Såvitt jag förstår är utskottet och herr Claeson fullt ense om att dessa frågor skall ses över, och jag antydde ju också i milt lidigare anförande att vi har räknat med att så kommer att ske. Men om det kan vara riktigt att värdera de synpunkter som har tagits upp i motionen och som utskottet har understrukit mer eller mindre än det som har anförts här i debatten får väl regeringen närmare pröva. Jag är övertygad om att vad som sägs här också kommer att ligga lill grund för de överväganden som regeringen gör, och jag hoppas att den nya regeringen är objektiv vid sitt ställningstagande till de synpunkter som riksdagen har anfört.

106

Överläggningen var härmed slutad. Utskottets hemställan bifölls.

§ 11 Konkurslagstiftningen

Föredrogs lagutskottets betänkande 1976/77:11 med anledning av propositionen 1975/76:210 om ändring i konkurslagen (1921:225) m. m. jämte motion.

I propositionen 1975/76:210 hade regeringen (justitiedepartementet) -efter hörande av lagrådet - föreslagit riksdagen att anta

1. lag om ändring i konkurslagen (1921:225),

2. lag om ändring i jordabalken,

3. lag om ändring i lagen (1921:244) om utmätningsed,

4. lagom ändring i lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs,

5. lag om ändring i lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom,

6. lag om ändring i lagen (1971:500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m. m.

I propositionen hade föreslagits att systemet med de nuvarande s. k. faitigkonkurserna skulle ersättas av.en ny ordning för handläggning av mindre konkurser. Denna handläggningsform skulle tillämpas om det fanns anledning anta antingen att gäldenärens bo inte räckte till betalning av de konkurskostnader som annars skulle följa eller att konkursboet med hänsyn till dess omfattning och övriga förhållanden var av enkel beskaffenhet och att konkursen med fördel kunde genomföras ulan att bevakningsförfarande anordnades. En förvaltare skulle förordnas i alla

mindre konkurser. Till förvaltare skulle som regel utses kronofogdemyn- Nr 45

dighet.

I detta sammanhang hade behandlats motionen 1975/76:2564 av herr Sjöholm (fp).

Utskottet hemställde all riksdagen skulle

1. avslå propositionen 1975/76:210,

2. avslå motionen 1975/76:2564 i den mån den inte tillgodosetts genom vad utskottet hemställt under 1.

Tisdagen den 14 december 1976

Konkurslagstiftningen

Reservation hade avgivits av herrar Andersson i Södertälje och Olsson i Timrå, fru Nilsson i Sunnesamt herrar Andersson i Gamleby, Gillström, Konradsson och Andréasson (samtliga s) som ansett att utskottet bort hemställa

att riksdagen med avslag på motionen 1975/76:2564 skulle bifalla propositionen 1975/76:210.

Hen ANDERSSON i Södertälje (s):

Herr talman! Under de senaste 15 åren har det ofta rests krav på en modernisering av den nuvarande konkurslagstiftningen. Kraven har framförts både av organisationer och av enskilda personer. Inte minst har de fackliga organisationerna utifrån ett omfattande material krävt en översyn av gällande bestämmelser.

Efter hand har den offentliga debatten präglats av en allmän enighet bakom kraven på en modernisering av lagstiftningen.

Mot den här bakgrunden var del en helt riktig åtgärd från regeringens sida när den 1971 tillsatte en särskild utredning, konkurslagskommittén.

Denna utredningskommitté lämnade 1974 ett delbetänkande. Förenklad konkurs. Efter sedvanlig remissbehandling kunde regeringen i april 1976 besluta att lämna proposition till riksdagen. Det är denna proposition som nu behandlas i lagutskottels betänkande.

Med tanke på den enighet som tidigare kommit till uttryck rörande behovet av en modernisering av konkijrslagstiftningen fanns goda skäl anta all utskottet skulle kunna enas om propositionens förslag. Så blev inte fallet. Den borgerliga majoriteten yrkar blankt avslag på hela propositionen. Detta handlingssätt är med hänsyn till sakfrågans stora betydelse uppseendeväckande.

Den kraftiga ökning som vi har haft av antalet konkurser under senare år motsvaras nästan helt av en ökning av de s. k. fattigkonkurserna. De svarade år 1974 för 70 96 av del totala antalet konkurser. I Stockholm var andelen ca 85 96.

Av undersökningar som gäller år 1971 framgår att i den genomsnittliga faitigkonkursen fanns i tillgångar mindre än 3 000 kr. och i skulder 70 000 kr. Av skulderna var i genomsnitt hälften skatteskulder. I drygt 30 96

107

Nr 45 av konkurserna bestod skulderna enbart av skalleskulder.

Tisdayen den ''' ' gäller de ordinära konkurserna, dvs. andra än fattigkonkurser,

14 december 1976 ''' '' sluiutdelning i ca I 200 fall. I mer än 60 96 av dessa var

_____________ den totala utdelningen mindre än 50 000 kr.

Konkurslagsiiji- Redan dessa uppgifter pekar på behovet av reformer i olika hänseenden.

ningen Det är helt klart alt konkurslagstifiningen numera är föråldrad. När del

• gäller systemet med fattigkonkurser kan allvarlig kritik riktas mot detta.

Bl. a. saknas möjlighet lill ålervinningsialan, och det finns inte regler om att eventuellt gäldenärsbrott skall efterforskas. Detta har lett lill att institutet missbrukas i stor utsträckning. Även på andra punkter är bestämmelserna om faitigkonkurserna bristfälliga.

Det är allmän enighet om angelägenheten av att de nuvarande förfarandereglerna ändras, så alt snabbare, billigare och effektivare konkursförvaltning kan åstadkommas, när del gäller både fattigkonkurser och ordinära konkurser. I propositionen läggs fram förslag som tillgodoser dessa krav i fråga om mindre konkurser, dvs. de nuvarande faitigkonkurserna och en del av de konkurser som nu hänförs lill ordinära konkurser. De föreslagna reglerna beräknas gälla ungefär 80 % av alla konkurser.

Vi befinner oss nu i den märkliga situationen att utskoltsmajoriteten yrkar avslag på propositionen, trots all det i princip är enighet om angelägenheten av en reform och innehållet i denna reform.

Vad är då anledningen härtill? Motiven är dunkla, men jag får hålla mig till vad utskollsmajoriieten skriver.

Skälet skulle då främst vara all utskollsmajoriieten är tveksam lill den del av förslaget som innebär all kronofogdemyndigheten som regel bör förordnas till förvaltare i mindre konkurser - detta särskilt i ljuset av all konkurslagskommittén i ett kommande belänkande förväntas föreslå an kronofogdemyndighet skulle vara lillsynsorgan i de större konkurserna.

Skälen är inte särskilt imponerande. Även ett renodlat kronofogde-alternativ skulle kunna väl försvaras när del gäller förvaltningen av mindre konkurser. Låt mig bara peka på ett par omständigheter. Det är ingen tvekan om alt staten kommer all ha ett klart dominerande intresse i de konkurser som enligt förslaget skall handläggas i förenklad ordning. Det skulle ligga väl i linje med konkurslagens traditionella synsätt att del dominerande borgenärsiniressei skall ha stort infiytande över för-valtarvalet om en statlig myndighet utses til! förvaltare i dessa konkurser. Kronofogdemyndigheterna är, med hänsyn lill deras uppgifter i övrigt, myckel lämpade att svara för förvaltaruppgiflen i de mindre konkurserna. Sådana uppgifter som att sälja boets egendom och all indriva fordringar är typiska för exekutiv verksamhet. Vidare är avsikten att prövningen av anspråk enligt den statliga lönegarantin skall handhas av kronofogdemyndigheten när konkurs handläggs enligt den enklare ordningen.

Det är självfallet en stor fördel om kronofogdemyndigheten samtidigt
108 är förvaltare. Kronofogdemyndigheterna har redan i dag stor erfarenhet

av dessa ärenden. Uppräkningen av skäl för ett renodlat kronofogde-alternativ skulle kunna fortsättas. Men nu innebär propositionen inte ett renodlat kronofogdealternativ ulan är utformad så att i de fall då det skulle vara olämpligt all kronofogdemyndighet utses lill förvaltare kan konkursdomaren utse annan förvaltare. Därmed faller till stor del den remisskritik som kommit fram mot kronofogdeallernativel. Jag vill i det sammanhanget erinra om att lagrådet ansett propositionens förslag innefatta en principiellt godtagbar lösning.

Utskoltsmajoriteten har vidare pekat på all konkurslagskommittén i sitt nästa belänkande kan komma att föreslå alt kronofogdemyndigheterna blir kontrollorgan i de större konkurserna. Det är i och för sig egendomligt att utskoltsmajoriteten ulan vidare prövning skulle vara beredd att lägga delta eventuella förslag lill grund försitt handlande. Vilket kontrollorgan man skall välja är naturligtvis helt beroende på vilken innebörd och omfattning kontrollen skall ha. Det finns i dag inget underlag för alt diskutera denna fråga.

Jag kan inte finna annat än att utskottsmajorilelens ställningstagande är ett utslag av bristande reformvilja. Nu säger man visserligen att med hänsyn till att konkurslagskommilténs nästa betänkande har aviserats till början av 1977 torde en gemensam behandling av båda förslagen inte leda till så stor försening att den bör få tillmätas betydelse. Till detta kan lill en början sägas att det inte framstår som sannolikt all kommittén skulle kunna vara klar i början av 1977 - slutet av 1977 förefaller vara mer realistiskt. Tar man denna tidpunkt som utgångspunkt betyder det all en ny ordning på detta område kan vara i tillämpning först på 1980-talet.

Jag vill också erinra om att konkurslagskommittén enhälligt uttalat att frågan om en ändrad utformning av ett summariskt konkursförfarande har så stor praktisk betydelse att övervägande skäl talar för att den görs till föremål för en delreform i det pågående reformarbetet på konkursrättens område.

Men, som sagt, denna inställning delas inte.av de nuvarande regeringspartierna. För dessa framstår det inte som något bekymmer att exempelvis gäldenärsbrottsligheten kan fortsätta att frodas i skydd av den bristfälliga regleringen av fattigkonkurserna. Inte heller tycks man vara lyhörd för de uppfattningar och erfarenheter som finns inom svensk fackföreningsrörelse. Fackföreningsrörelsen har många bittra erfarenheter av den nuvarande lagstiftningen rörande fattigkonkurser.

Över huvud taget ger de borgerliga partiernas agerande i delta ärende intryck av en skriande brist på vilja all försöka lösa angelägna samhällsproblem. Denna inställning kan vi socialdemokrater aldrig acceptera. Därför yrkar jag bifall lill reservationen, vilket innebär bifall till propositionen.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Konkurslagstifiningen

109

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Konkurslagstift-ningen

110

Hen SVANSTRÖM (c);

Herr talman! Konkurslagstifiningen är en utan tvivel synnerligen komplicerad lagstiftning, och förändringar i den måste föregås av långa överväganden. 1 lagutskottets betänkande nr 11 behandlas en av den förra regeringen framlagd proposition med förslag om ändringar. Utskottets vice ordförande har nyss kommenterat dessa - inom parentes sagt med ett ordval som med tanke på det sätt på vilket vi brukar umgås i utskottet är, som han själv uttryckte sig, en smula uppseendeväckande. Jag skall, herr talman, be att få återkomma lill del senare. Jag vill dock inledningsvis något svepa över del område som denna lagstiftning omfattar.

Att en gäldenär fullgör sina betalningsutfäslelser garanteras ytterst av att hans egendom kan tas i anspråk för att tvångsvis tillgodose fordringsägarnas krav. Delta sker genom att lagstiftningen ger möjligheter lill exekutiva åtgärder beträffande egendomen. En sådan åtgärd är konkurs. Konkurslagsliftningen fyller härigenom en viktig uppgift i samhällel och utgör således en väsentlig beståndsdel i vårt rättssystem.

Del skall erkännas att vår nuvarande konkurslag är gammal. Den tillkom år 1921 och sedan lagens tillkomst har samhället ändrats i mycket. Del har medfört att lagen sedan länge ansetts vara i behov av en revision. Också i de nordiska grannländerna har det framkommit behov av reformer beträffande konkurslagarna och förslag lill ny lagstiftning på området har framlagts i Danmark och Norge. Går man utanför Nordens gränser kan man peka på att EG håller på med en konvention på konkursrätiens område och att t. ex. Australien arbetar med en reform av konkurslagsliftningen.

I vårt land har fiera partiella reformer av konkursrätten genomförts under senare år. Ett viktigt steg mot en modernare lagstiftning togs sä sent som 1975, då riksdagen beslutade om vissa ändringar i den materiella konkursrätten, dvs. reglerna om förutsättningarna för att gäldenär skall få försättas i konkurs, gäldenärens förlust av rådigheten över sin egendom, återvinning till konkursbo och kvittning i konkurs. Även reglerna om det förfarande som leder fram till ett konkursbeslut berördes av 1975 års reform. Övriga regler om konkursförfarande, bl. a. bestämmelserna om förvaltningen av konkursbo, bevakning av fordringar i konkursen och fördelningen av boets medel mellan borgenärerna, är däremot fortfarande oförändrade. Sistnämnda bestämmelser är f n. föremål för en översyn av konkurslagskommittén. Kommittén avgav redan år 1974 ett delbetänkande.

Förfarandereglerna i konkurslagen är i många avseenden föråldrade. På den punkten råder inga delade meningar mellan majoritet och reservanter i utskottet. Konkursförvaltningen har med tiden blivit alltmer komplicerad, och det krävs för den skull mer av en konkursförvaltare än förr. En modernisering av lagstiftningen är därför nödvändig. Vi erkänner att det nuvarande systemet med fattigkonkurser är bristfälligt. Bl. a. saknas möjlighet att få egendom, som gäldenären ort sig av med till skada för borgenären, alt återgå till konkursboet.

Inom utskottet har det inte rått någon oenighet om alt det finns behov av en reform av reglerna om konkursförvaltningen. Utskottet har också funnit att de i propositionen framlagda förslagen i huvudsak tillgodoser de krav som man kan ställa för att få lill stånd ett billigare, snabbare och effektivare förfarande när det gäller mindre konkurser. Däremot har meningarna gått starkt isär när det gäller frågorna om vem som skall bli förvaltare i sådana konkurser och om lämpligheten av alt förfarandereglerna beträffande mindre och ordinära konkurser skall beslutas etappvis.

Valet av förvaltare är en viktig fråga. I propositionen har föreslagils att kronofogdemyndighet som regel skall förordnas. Detta förslag har reservanterna ställt sig bakom, men under förarbetet lill propositionen har meningarna gått starkt isär på den här punkten. Nu påstår utskottets vice ordförande all genom den här undantagsregeln, som är olämplig, skulle icke kronofogde förordnas att vara förvaltare och då skulle man ha tillmötesgått de invändningar som har kommit från remissinstanserna. Jag är inte övertygad om den saken.

Mot denna bakgrund har utskottet ansett det värdefullt alt få närmare upplysningar om hur konkurslagskommittén tänker sig förfarandet i ordinära konkurser. Kommitténs ordförande och sekreterare har därför fått redogöra för kommitténs fortsatta arbete inför utskottet. Jag vill här endast nämna att kommittén avser att föreslå att det nuvarande tillsynsorganet för konkursförvaltningen - rättens ombudsman - avskaffas och att tillsynsfunktionerna i stället överförs på kronofogdemyndigheterna.

De upplysningar som utskottet fått har gjort att utskottets majoritet tvekar inför den i propositionen och av reservanterna förordade ordningen. Ett genomförande av förslaget i propositionen och det förslag som konkurslagskommittén kommer att framlägga skulle nämligen innebära att kronofogdemyndighet i vissa konkurser skulle vara förvaltare och i andra tillsynsorgan. Enligt majoritetens mening måste en sådan ordning anses mindre tillfredsställande. Delta gäller särskilt i sådana fiill då kronofogdemyndighet från början förordnats till förvaltare men annan sedermera utsetts alt i myndighetens ställe vara förvaltare. Kronofogdemyndigheten skulle då kunna få pröva riktigheten och lämpligheten av åtgärder som myndigheten själv vidtagit i sin tidigare egenskap av förvaltare och som fortfarande har aktualitet i konkursen. Även från andra principiella utgångspunkter framstår det enligt utskottets mening som mindre lämpligt att kronofogdemyndighet skall handha konkursförvaltningen.

Majoriteten har vidare ansett att ett genomförande av förslaget i propositionen måste komma alt påverka ett ställningstagande till kommitténs nästa belänkande och därigenom försvåra en helhetslösning av problemen med konkursförvaltningen. Detta sistnämnda talar också enligt majoritetens mening mot att förfarandereglerna skall ändras etappvis. I denna fråga vill majoriteten också peka på att resultatet av kommitténs pågående arbete kan komma att medföra alt de föreslagna förfarande-

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Konkurslagstiftningen

111

Nr 45

reglerna beträffande de mindre konkurserna måste ändras inom en snar framlid. Att en lag på detta sätt med täta mellanrum skall underkastas

Tisdagen den

... , \Q-if. genomgripande förändringar är enligt var mening inte tillfredsställande

från rättssäkerhetssynpunkt.

Konkurslagstifi- Enligt vår mening finns del även andra omständigheter som bör beaktas

i detta sammanhang. Sålunda, framstår det som önskvärt all förfarandereglerna beträffande rnindre och ordinära konkurser blir så enhetliga som möjligt. En annan omständighet är att det i propositionen uttalade behovet av ökade möjligheter lill samhällelig insyn i konkursförvaltningen och av ett hänsynslagande till arbets- och regionalpoliliska intressen enligt ulskotlels uppfattning kan tillgodoses lika väl inom ramen för ett sådant system som kommittén avser att föreslå som genom det system som propositionen förordar. Jag vill här bara tillägga att ett överförande av tillsynsfunktionerna till kronofogdarna också innebär att dessa myndigheter får den beredning av arbetsuppgifterna som är angelägen.

Enligt vår mening finns det sålunda starka skäl för all frågorna om förvallnings- och tillsynsorgan i såväl mindre som ordinära konkurser bör tas upp och lösas i ett sammanhang. Med hänsyn lill att kommitténs nästa belänkande .kan förväntas under början av år 1977 torde den försening som en gemensam behandling av båda förslagen kan föranleda inte bli så stor att den bör få tillmätas någon avgörande betydelse.

Lennart Andersson hade en egen tidtabell för utredningens fortsatta arbete och slutade med att säga att den antagligen inte skulle bli färdig förrän lill hösten, men vi anser oss ha fått försäkringar om ett väsentligt snabbare avslutande av den etapp som kommer all medföra nya förslag även i fråga om de ordinära konkurserna.

Herr talman! Det smärtar mig alt min vän Lennart Andersson använde uttrycket uppseendeväckande därför att utskottets majoritet har yrkat på blankt avslag och att' han sade att det tydligen låg dunkla motiv där bakom samt an skälen för avslaget inte var imponerande. Därav drog han slutsatsen att vi i de nuvarande regeringparlierna skulle vara i avsaknad av reformvilja. Också i ett annat sammanhang talade Lennart Andersson om "en skriande brist på vilja". Jag försäkrar Lennart Andersson och övriga reservanter all lagutskottets majoritets vilja är att få fram en så bra lagstiftning som möjligt i detta hänseende och alt vi nu tar chansen att samordna förhållandena omkring de mindre konkurserna med de regler som gäller för de ordinära konkurserna samt all vi vill undvika risken för all kronofogdemyndigheten som förvaltare och som tillsynsmyndighet kommer alt få bedöma sitt eget arbete. Allt detta och mycket annat därtill gör all vi anser del klokt att nu vänta ytterligare några månader för all därigenom få möjlighet all samordna del här lagstiftningsarbetet.

Med det anförda, herr talman, ber jag all få yrka bifall till utskottets hemställan.

ningen

112

Under detta anförande övertog herr tredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr ANDERSSON i Södertälje (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Svanslröm och jag är helt eniga om behovet av en modernisering av konkurslagstifiningen. Vi kan i del här ärendet också konstatera all fiera års inlensivi utredningsarbete med omfattande remisser nu slutligen har lett fram till en proposition på riksdagens bord. Vilket är då mest angeläget: att äntligen försöka komma till en lösning för att få bort många av de oformligheler som finns - del är vi eniga om - i den nuvarande lagstiftningen eller att ytterligare försena hela arbetet för all, som man säger, uppnå en enhetlig lösning?

Även om konkurslagskommittén kommer all arbeta mycket snabbt och få fram sitt slutbetänkande någon gång under 1977, skall del i alla fall sedan ut på en ny, omfattande remiss. Så skall ett propositionsarbele börja, lagrådet skall yttra sig, proposition skall lämnas till riksdagen, förslaget skall behandlas här och datum för ikraftträdande skall fastställas. Såvitt jag kan förstå betyder del en rätt stark försening av hela lagstiftningsarbetet. Det kommer att dröja innan vi kan få ett nytt förslag på riksdagens bord som verkligen innebär en modernisering av den här lagstiftningen.

1 remissarbetet är det också myckel tunga remissinstanser som har uttalat sig för all riksdagen nu borde besluta att la en etapplösning av hela det här komplexet. Om vi 1979 eller 1980 är redo all falla beslut om en ny lagsliflning och samma lunga remissinstanser även då med samma skärpa som nu hävdar att det är kronofogdemyndigheterna som skall vara förvaltare, hur kommer utskottets värderade ordförande all ställa sig i den frågan vid den tidpunkten?

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Konkurslagstifiningen

Herr SVANSTRÖM (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan väl påslås ha vissa egenskaper, men jag kan inte sia om framliden på det sättet att jag nu omedelbart kan svara på den senaste frågan herr Andersson i Södertälje ställde. Milt tips är emellertid alt remissinstanserna, med hänsyn lill all del då förmodligen kommer alt föreligga ett förslag om all kronofogdarna skall vara tillsynsmyndigheter i samtliga konkurser, kommer att mena att del kan bli en dubbelfunktion som icke är önskvärd.

Beträffande tidtabellen, som vi fortfarande är litet oense om, är jag också medveten om att varje lagstiftningsarbete av denna komplicerade karaktär lar sin tid. Vi har emellertid ansett all samordningen mellan förfarandet i fråga om ordinära konkurser och handläggningen av mindre konkurser är så angelägen att vi är beredda all ta den olägenhet som en ytterligare uppskov medför.

Jag är fortfarande övertygad om all dessa fördelar väger över de nackdelar som vi otvetydigt kommer att få dras med i det här sammanhanget ytterligare något år.

113

8 Riksdagens proiokoll 1976/77:44-45

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Konkurslagsiiji-ningen

Herr ANDERSSON i Södertälje (s) kort genmäle:

Herr talman! Vi har av företrädarna för konkurslagskommittén, när de var i utskottet, fått beskedet all det inte är laglekniskt omöjligt all lösa problemet med all kronofogdemyndigheten är såväl förvaltare som tillsynsmyndighet.

En annan fråga tränger sig på i del här sammanhanget, och jag vore lacksam om herr Svanström ville vara vänlig alt redovisa sin syn på den. Är det enligt herr Svanslröms uppfattning endast det s. k. advo-kalallernativet som kan ifrågakomma som förvaltare i fortsättningen, eller är herr Svanström beredd alt acceptera alt någon av samhällets myndigheter går in som förvaltare i konkurserna?

Hen SVANSTRÖM (c) kort genmäle:

Herr talman! På den senaste frågan - om advokatalternativel skall bli det enda - vill jag svara att såvitt jag förstår kommer del all bli en enig uppslutning kring tanken att i de framlida konkurserna något ombud med samhällelig anknytning skall få ge sin syn på resultatet av en konkurs och dess vidare förvaltning samt miijligheterna för företaget, som har drabbats av konkursen, att få fortsätta med sin verksamhet. Det är fråga om ett samhälleligt organ eller ombud, som således har alt la regionalpolitiska och arbetsmarknadspolitiska hänsyn.

Men del är ju, herr Andersson i Södertälje, kanske ändå inte särskilt taktiskt att fortsätta den här diskussionen om vad som kan komma. Vi får tillfälle all diskutera de sakerna när de i vanlig ordning kommer att redovisas för beslut.

114

Fru LINDQUIST (m):

Herr talman! Som redan tidigare sagts här innebär lagutskottets belänkande i korthet att den borgerliga majoriteten i utskottet föreslår avslag på den proposition om mindre konkurser som framlagts av den tidigare socialdemokratiska regeringen. Jag vill redan nu säga all jag helt ansluter mig till uppfattningen alt de nuvarande reglerna om faltigkonkurser behöver ses över och ändras. Det är viktigt att skapa möjligheter lill återvinning, all kunna beivra gäldenärsbrott och ge borgenärer möjlighet all få del av boets medel. Tanken all låta ett större antal konkurser än f n. omfattas av ett förenklat regelsystem förefaller också tilltalande. Om många av dessa frågor som tagils upp i propositionen råder alltså enighet i utskottet.

Anledningen lill all utskottet trots detta stannat vid skilda beslut är främst att majoriteten funnit att den nu inte kan biträda propositionens förslag om alt kronofogde regelmässigt skall utses lill förvaltare. Det finns, som jag ser del, många skäl som talar för majoritetens stånd-punkisiagande. Utskoilets ordförande har redogjort för dem, så jag skall inte upprepa dem. Jag vill bara ytterligare understryka hur viktigt det är att inte i onödan skapa jävsituationer som kan medföra bristande tilltro lill myndigheters opartiskhet och därigenom utgör ett hot mot rätts-

säkerheten. Del kan inte heller vara rikligt att tillskapa en tungrodd och byråkratisk ordning. Att flytta över arbetsuppgifter på stora statliga ämbetsverk lär inte främja samhällets och enskilda fordringsägares anspråk på effektiv och affärsmässig avveckling av konkurser.

Från dessa utgångspunkter skulle utskottet kanske ha kunnat stanna för alt ändra propositionen. Alt utskotiet i stället vall alt föreslå avslag på hela propositionen beror främst på att företrädare för konkurslagskommittén vid hearing inför ulskollel förklarat att kommittén senast under våren 1977 ämnar lägga fram förslagom förvaltning och tillsyn i ordinära konkurser. Kommittén avser då t. ex. att föreslå alt rättens ombudsman avskaffas och all tillsynen över konkurserna skall utövas av kronofogdemyndigheten.

Utskottet har funnit det synnerligen angeläget att alla berörda parter får möjlighet alt i ett sammanhang ta ställning lill frågor om förvaltare, rättens ombudsman och regelsystemet i övrigt. Om detta säger utskottet: "Ulskollel vill härutöver framhålla att ett genomförande av förslaget i propositionen i inte oväsentlig mån måste komma all påverka ett ställningstagande till kommitténs nästa betänkande och därigenom försvåra en helhetslösning av problemen med konkursförvaltningen. Utskottet vill också peka på att resultatet av kommitténs nu pågående arbete kan komma att medföra att de föreslagna förfarandereglerna beträffande de mindre konkurserna måste ändras inom en snar framtid. Att en lag på detta sätt med täta mellanrum skall underkastas genomgripande förändringar är enligt utskoilets mening inte tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt."

Herr talman! Det är i anledning av dessa uttalanden som jag vill göra några principiella reflexioner. Under den gångna valrörelsen talades myckel om rättstrygghet och rällssäkerhel, och det var alldeles uppenbart all detta var angelägna frågor för de flesta människor. Ordet rättstrygghet för ofta tanken till en trygghet till liv, hälsa och egendom. Vi skall inte behöva bli antastade eller misshandlade utomhus, och vi skall inte behöva komma lill våra hem och finna att tjuvar varit där före oss. Detta är viktiga rättstrygghetsfrågor som ofta med rätta behandlas i press, radio och TV och som inte sällan är föremål för riksdagens uppmärksamhet.

Men rällssäkerhel är också något annat, kanske mindre uppseendeväckande men ändå ytterst ingripande i den enskildes vardagliga liv. Den sidan av rättssäkerheten kommer lätt i skymundan, och jag vill gärna lyfta fram den i del här sammanhanget. Det är fråga om en stabilitet i lagstiftningen. Lagen skall vara sådan att del finns en förståelse för den hos den enskilda människan. Lagen skall vara förankrad hos dem som den berör. Alla har rätt alt begära att en lag är verklighetsnära och all den tillkommer efter noggrann prövning och eftertanke.

Naturligtvis kan del inte helt undvikas alt del insmyger sig fel eller ofullsiändighcler, men de senaste åren har lagstiftningen hos oss tagit en oroväckande vändning. Vi har fån väldigt många lagar. Det har fört med sig all lagarna ofta varit illa genomtänkta och illa motiverade och

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Konkurslagstifiningen

115

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Konkurslagstiftningen

116

tyvärr också ofta dikterade av en teoretisk önskan snarare än av vad verkligheten bortom skrivborden krävt. Delta är inte något nyli påstående, ulan jag har vid arbetet med olika lagförslag haft anledning an framhålla just dessa synpunkter.

Detta sätt all lagstifta har också fört med sig ett behov av att ofta ändra redan stiftade lagar. Ibland har det fått göras ändringar i ändringarna, och ibland ändringar i lagar som ännu inte trätt i kraft. Så ändrades t. ex. under ett år kommunalskatlelagen 17 gånger och lagen om allmän försäkring 15 gånger. Det är lätt att föreställa sig vilken osäkerhet och villervalla för den enskilde som ett sådant sätt all lagstifta för med sig. Inte heller myndigheterna har kunnat hänga med. Tyvärr har del visat sig all myndigheter då och då missal lagändringar, vilket om felen inte uppläckts skulle ha medfört rättsförlust för den enskilde.

Jag anser därför all del är glädjande alt den nya majoriteten i riksdagen går fram med viss varsamhet. Jag ser majoritetens ställningstagande som ett utslag av förlänksamhel och en vilja till genomträngande analys av och hänsynslagande lill miinniskors villkor. Tyvärr fortsätter socialdemokraterna på den tidigare inslagna vägen. 1 reservationen vidgås att resultatet av kommitténs fortsatta arbete kan komma att ge upphov lill konfiikisilualioner i förhållande till propositionens förslag. Reservanterna säger också all kommitténs förslag självfallet kan komma att påverka förfarandereglerna beträffande de mindre konkurserna.. Vad ställer man då sitt hopp till? Jo, som vanligt till att del ju alllid går all ändra den lag man beslutat. Och visst är del möjligt all ändra. Men att med korta tidsintervaller vidta ändring efter ändring lyder inte på någon omtanke om dem som berörs av ändringarna. Del gäller både parter och de yrkesutövare som är sysselsatta på detta område. De föreslagna lagändringarna är myckel ingripande för l. ex. både kronofogdar och advokater.

Reglerna skulle medföra alt kanske 80 % av alla konkurser förs över lill kronofogemyndighelens förvaltning. De stora kronofogdemyndigheterna i Stockholms och Göteborgs distrikt har bestämt motsatt sig förslagen. Kronofogdemydigheten i Göteborgs distrikt har t. ex. framhållit att den lycker sig ha förmärkl all det redan i dag på sina håll finns ett visst misstroende mot kronofogdarnas opartiskhet och att risk föreligger alt misstroendet skulle öka om de blir förvaltare i förenklad konkurs. Myndigheten skulle t. ex. komma i en egendomlig ställning vid förlikningssiluationer, eftersom den själv är part. - Detta beträffande kronofogdarnas arbetssituation.

När del gäller advokaterna vill jag säga alt ett bifall till förslaget skulle innebära ett ganska stort ingrepp mot den yrkeskategorin. Följden skulle också bli att de unga juristerna får minskad möjlighet lill ändamålsenlg ulbildning. Del är också en räiissäkerhetsfråga all vi har en fristående, självständig, kunnig och orädd advokatkår.

Det är alltså viktigt all ordentligt låta också dessa yrkesgrupper komma till tals. Normal hänsyn och omtanke kräver att övervägandena görs på ett så fullständigt material som möjligt. Alltför länge har vissa kategorier.

t. ex. små yrkesgrupper, kommit i kläm eller nonchalerats. Det mest talande exemplet på detta är fortfarande de fria företagare som fick finna sig i de s. k. Pomperipossaeffekterna. Varje människa, varje grupp och varje yrkeskår har rätt att få sina synpunkter beaktade och övervägda. Någon gång behöver detta klart utsägas. Personligen ser jag majoritetens ställningstagande också som ett uttryck för en vilja och förmåga alt öka varje enskild människas rällssäkerhel. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall lill lagutskottets hemställan.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Konkurslagstiftningen

Fru JOHANSSON i Tidaholm (s):

Herr talman! Att konkurslagstiftningen behöver en översyn är helt förståeligt mot bakgrund av all antalet konkurser ökat mycket snabbt. År 1970 uppgick antalet konkurser till över 3 000. Detta hänger samman med expansionen av anlalet 5 OOO-kronorsbolag under 1960-talet. Företag med mindre än fem anställda svarade för mer än 70 % av anlalet konkurser under tiden 1966-1970.

Ungefär två tredjedelar av alla konkurser är faltigkonkurser. När det gäller dessa konkurser har en åklagare i praktiken ingen möjlighet att fastställa om gäldenärsbrott blivit begångna. Man kan mycket starkt anta att dolda gäldenärsbrott kan förekomma i 30-40 96 av faitigkonkurserna. Detta framgår av en ännu inte publicerad studie som konkurslagskommittén citerar i sitt delbetänkande Förenklad konkurs m. m. Dessa brott torde till stor del drabba staten som borgenär. I genomsnitt utgör nämligen skulder för skatter och allmänna avgifter hälften av skulderna i en fat-ligkonkurs.

Att det finns en reservation till lagutskottets betänkande nr 11 framstår för oss socialdemokrater som mycket naturligt. Utskottsmajoriteten vill inte godkänna den gamla regeringens proposition. Motivet för avslag på propositionen till förmån för advokatalternativet har fått en något diffus skrivning. Utskoltsmajoriteten menar att frågorna om förvaltnings-och tillsynsorgan i såväl mindre som ordinära konkurser bör lösas i ett sammanhang.

Från fackligt håll menar vi all detta inte är tillräckliga skäl att vänta på kommitténs nästa belänkande. Fackföreningsrörelsen ställer sig bakom reservationen och kräver därmed kronofogdealternativet, vilket är del bästa för de arbetare som blir drabbade vid konkurser. Ett betydande antal konkurser orsakas nämligen av faktorer såsom bristande ulbildning hos företagsledaren, otillfredsställande organisation och dålig planering. Det är ofta fråga om förelag med hyggliga framlidsutsikter, om dessa brister kan avhjälpas.

Genom en samordning skulle man också vinna erfarenheter som kommer att bli värdefulla inför framtida lagstiftning. Dessutom skulle man få ett bättre samordnat underlag för att utröna orsaker till konkurser. Målsättningen måste vara att minimera antalet konkurser. Snabbheten vid försäljning av konkursförelag leder lill att samhällets intressen inte alltid tillvaratas på bästa sätt.

117

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Konkurslagstiftningen

Regionala problem tas inte nu någon hänsyn till. Förordnas kronofogdemyndigheten till förvaltare i en konkurs kan kronofogdemyndigheten och länsstyrelsen inleda ett samarbete som blir till godo för både den enskilde arbetstagaren och fackföreningen. Även om konkursförvaltaren bedömer det så att en nedläggning är del bästa för borgenärerna, kan detta vara ett felaktigt beslut från de anställdas och samhällets synpunkter. De samhällsekonomiska aspekterna måste enligt fackföreningsrörelsens mening kunna göras gällande i konkursförvaltningen. Det är betydligt lättare att få en ekonomiskt bärkraftig rekonstruktion av ett företag om driften där aldrig har upphört.

Med vad som här har anförts har jag velat framhålla att det är nödvändigt att kronofogdemyndigheten som statens företrädare tillsammans med facket och länsstyrelsen på ett bättre sätt kan ta till vara samhällets och de anställdas intressen. Fackföreningsrörelsen kräver också att konkursförvaltaren skall vara skyldig att både informera och införskaffa upplysningar om företagets skötsel från de anställdas lokala fackliga organisation.

Kronofogdealternativet är ännu ett exempel på att det skulle bli lättare för facket och länsstyrelsen att bevaka de anställdas lönekrav för att få snabbhet när det gäller den statliga lönegarantin.

Att samhället har det ekonomiska ansvaret framgår exempelvis av den lagändring om statlig lönegaranti vid konkurs som kommer att föreläggas riksdagen genom propositionen 1976/77:15. Arbetsgivaravgiften höjs från 0,02 till 0,07 96. Avgifterna har inte täckt utgifterna. Avgiftsinkomsten för 1975/76 är 46,6 milj. kr. Lönegarantiutgifterna är 60,3 milj. kr. för samma period.

Även om vi nu har fått en borgerlig regering och de små och medelstora företagen tror att de har kommit i ett gynnsammare läge än under den förra regeringens tid, så vet både mina kamrater inom fackföreningsrörelsen och jag själv att något sådant som att avskaffa konkurser kommer den nuvarande regeringen inte att klara - speciellt när de självläkande krafterna kommer att flyta omkring i vårt land.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

118

Hen LIDGARD (m):

Herr talman! Jag ber att få gratulera fru Johansson i Tidaholm till hennes första intressanta anförande här i kammaren. Men det hindrar mig inte från att känna mig litet förvånad över all socialdemokraterna vill göra så förfärligt stor affär av frågan om hanteringen av småkon-kurserna.

Del har framgått av alla anföranden som hittills har hållits alt i sak råder del inte någon större skillnad mellan oss. Vi är alla överens om att del behövs en ändrad lagstiftning. Vad vi är oense om är tidpunkten för en sådan lagstiftning. Frågan gäller om vi verkligen skall bryta ut lagstiftningen om de s. k. fattigkonkurserna och bedöma den separat innan vi har fått hela kakan, med den risk som föreligger all vi nu fattar

ett beslut som inte är riktigt bra och som vi tvingas riva upp vid ett senare tillfälle till förmån för ett kompletterat och förändrat förslag. Vi har vid några tidigare tillfällen varit med om detta i lagutskottet, och del har inte gjort oss till några större vänner av vad man skulle kunna kalla en etapplagstiftning. Vi anser att det som hör samman också skall bedömas i ett sammanhang.

Nu tycks man på socialdemokratiskt håll vilja göra gällande alt vi i majoriteten inte är medvetna om eller vill göra någonting för att komma till rätta med onöjakligheterna i den administrativa handläggningen och kontrollen av de mindre konkurserna. Andra har här redan sagt att vi visst är beredda att lagstifta på detta område. Jag vill gärna ytterligare understryka för herr Andersson i Södertälje och andra som fortfarande kanske känner sig tveksamma alt det inte finns någon motsättning mellan oss när det gäller att förhindra att en konkursgäldenär använder lagstiftningen till alt undandra medel som rätteligen skall ingå i konkursen eller till att få en orättmätig vinst. Sådant skall vi försöka komma till rätta med genom lämplig lagstiftning.

Nu har jag emellertid den uppfattningen all reservanterna inte tänkt tanken fullt ut när de - med utgångspunkt i del i och för sig riktiga påståendet att staten har ett huvudintresse i småkonkurserna - anser att staten skall ha särskilda möjligheter till insyn och inflytande över konkursförvaltningen. Om man godtar det argumentet, leder det till att man också bör godta att vilken som helst annan konkursborgenär, som har en stor fordran skulle tillerkännas en särskild insyn i och ett särskilt inflytande över konkursförvaltningen. Vi är kanske inte så särskilt roade av att skapa en sådan situation. Jag tycker inte heller att man i detta sammanhang bör skapa särskilda förmåner eller fördelar för staten, som jag inte uppfattar som någonting annat än en part i konkursprocessen.

Ovanpå detta argument har man på socialdemokratiskt håll lagt att arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen blir bättre tillgodosedda i faltigkonkurser, om förvaltningen sker genom kronofogdemyndigheten än om den sker på något annat sätt. Jag lycker verkligen att detta är att skjuta mygg med kanoner. I verkligheten förhåller det sig på det sättet - och det framgick av vad fru Johansson i Tidaholm sade - att det i småkonkurserna verkligen inte finns några arbetsmarknads- eller regionalpoliliska intressen att tala om.

För resten kan det i detta sammanhang vara värt att lägga märke till att reservanterna inte i betänkandet har redovisat någon statistik som visar hur fördärvligt och olämpligt det nuvarande systemet är. Nu redovisade herr Andersson i Södertälje i sitt anförande en del sifferuppgifter, några i procent och andra i absoluta tal. Men jag vet inte vad herr Andersson ville säga med detta. Jag fick uppfattningen att han ville visa att vi under de gångna åren haft ett mycket stort antal konkurser, och det är ju riktigt. Men därav drar herr Andersson slutsatsen att det stora antalet konkurser tyder på att det här skulle vara fråga om någonting brottsligt. Detta är den typiska socialdemokratiska inställningen till fö-

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Konkurslagstift-ningen

119

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Konkurslagstifiningen

retagsamhelen. Man anar någonting lurt i alla sådana här sammanhang.

Mycket naturligare hade varit att säga att vi haft så många konkurser därför att företagsklimatet i vårt land inte varit så vänligt alt förelagarna kunnat fortsätta sin verksamhet utan de har fått slå igen på detta sätt. Nå, del är väl att uttrycka sig litet tillspetsat, det får vara med den saken hur som helst. Men när herr Andersson i Södertälje säger att institutet faltigkonkurser har missbrukats i stor utsträckning - precis så föll orden - skulle jag vilja fråga: Varifrån har herr Andersson fått all det skett i stor utsträckning? På den punkten finns del inga uppgifter, ingen statistik eller några siffror över huvud taget. Jag skall inte bestrida all systemet har missbrukals, men jag vill inte göra något uttalande om volymen. Förvisso känner både herr Andersson och jag till att det finns enstaka figurer som haft ett stort antal småbolag och låtit dem gå i konkurs i lur och ordning. Del är naturligtvis inte bra alt detta kunnat fungera på det viset, men det ger inget belägg för att volymen konkurser av det här slaget där missbruk skett har varit stor.

Jag kan inte för min del finna att reservanterna förebragt -jag säger på samma sätt som herr Andersson i Södertälje - några bärande skäl för alt man skall rycka ut småkonkurserna ur del större sammanhanget. Tvärtom är vådan av ett sådant lagstiftningsförfarande ganska påtaglig. Inte ens reservanterna själva är alldeles främmande för att risker kan förekomma. Man har noterat att det fortsatta utredningsarbetet rörande konkurser kan komma all påverka utformningen av förfarandereglerna beträffande de mindre konkurserna. Men så lugnar man sig väldigt snabbt och säger att de ändringar det härvidlag kan bli fråga om kommer alt bli av förhållandevis enkel beskaffenhet.

Herr talman! Det är bra med en god tro, men med fromma förhoppningar kommer man inte så långt, och man rår inte på den administrativa verkligheten. Skulle vi "sjösätta" reservanternas förslag skulle det leda till all man för en offentlig myndighet fick tillskapa nya arbetsuppgifter som kräver utbildning på den sektorn, kräver anställning av folk, ökade resurser, större kontorslokaler och allt vad därmed sammanhänger för all de nya arbetsuppgifterna skulle kunna fullgöras på ett tillfredsställande sätt. Man skulle även binda sig för administrativa rutiner som vi vet all det inte är så lätt att ändra på. Det är det vi från majoritetens sida velat förhindra genom att gå emot propositionen sådan den föreligger. Jag tycker all det är verkligt viktigt att understryka att del inte är tanken all man skall förändra lagstiftningen om småkonkurser, skapa en bättre kontroll, skapa möjligheter lill återvinning, förhindra gäldenärsbrott och annat sådant som gör att vi går emot. På den punkten är vi överens. Men vi vill bedöma frågorna i ett sammanhang. Vi iror all detta kan göras inom en så nära framtid alt det icke uppkommer några vådor av all vänta.

Jag yrkar bifall till utskottels förslag.

120

Hen ANDERSSON i Södertälje (s):

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse att herr Lidgard började sitt anförande med att deklarera att han tar avstånd från eventuella manipulationer eller eventuellt fusk i samband med konkurser. Där har vi en gemensam grund alt utgå från i vår fortsatta diskussion.

Men herr Lidgard har också under många år varit fackligt aktiv. Om herr Lidgard tog kontakt med de fackliga vännerna inom hela Landsorganisationen och alla de förbund som tillhör LO skulle herr Lidgard få ta del av ett mycket omfattande material där fackliga funktionärer, såväl på det lokala som på det centrala planet, i mycket stor utsträckning nödgats arbeta med frågor i samband med en rad konkurser i det här landet. De fackliga funktionärerna kan vittna om vilka konsekvenser del har blivit för de anställda, för orten i fråga och för regionen i dess helhet. Det är ingen hemlighet att fackföreningsrörelsen har fått sätta lill väldigt mycket folk för att följa de här frågorna.

Detta har också kommit till ullryck i Metallindustriarbetareförbundets och Landsorganisationens remissvar. Om inte kronofogdemyndigheten blir den förvaltande myndigheten så motsätter sig LO en ändring av lagstiftningen över huvud taget. En sådan organisation uttalar sig inte kategoriskt ulan att ha ett mycket omfattande material som grund för sin uppfattning. När ett par representanter för den socialdemokratiska gruppen här i kammaren har framfört vår uppfattning i sakfrågan, så är del inte alls för att göra en stor affär i sig själv av den, utan det är för att uttrycka vår allvarliga oro för en försening av lagstiftningsarbetet, och del gör vi mot bakgrund av vad den fackliga rörelsen har redovisat i sina remissvar.

Mot slutet av sitt anförande kom herr Lidgard till alt han inte vill skapa fördelar för staten. Han tycker inte all vi har ett tillräckligt fö-relagsvänligl klimat här i landet, och han lycker inte heller om att vi skapar ytterligare arbetsuppgifter för en offentlig myndighet. De argumenten skall jag emellertid inte bemöta nu, utan det kan anstå till ett annat tillfälle.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Konkurslagstifiningen

Herr LIDGARD (m);

Herr talman! Landsorganisationen motsätter sig lagstiftningen. Ärade kammariedamöter! Det är här i denna församling som vi lagstiftar och väger de sakliga argumenten för och emot, inte någon annanstans.

Jag betvivlar det inte när herr Andersson i Södertälje säger att fackföreningsfunktionärerna har haft mycket bekymmer och mycket besvär med konkurser. Jag vet att det förhåller sig så. Men det förhållandet att de har haft bekymmer får ju inte förieda oss till att nu hals över huvud besluta om en dellagstiftning som vi redan nu kan säga oss kommer att ändras om ett eller två år. Det besvär som fackföreningarna har haft får de ha i fortsättningen också tills vi har kunnat skapa en samfälld lagstiftning.

Jag fäste mig vid att herr Andersson i Södertälje i ett lidigare inlägg

9 Riksdagens protokoll 1976/77:445

Nr 45 åberopade att många tunga remissinstanser hade sagt på ett visst sätt.

Tisdagen den '" slagit upp remissinstanserna, och vi kan efteråt tala om vilka

14 december 1976 '' "" ''" tunga och icke tunga. Men jag kan som ett litet exempel

--------------- konstatera att medan kronofogdeföreningen har sagt all man skall gå

Konkurslagstifi- ■ på kronofogdeallernativel så har kronofogdemyndigheterna i Stockholm,
ningen Göteborg och Helsingborg ansett att detta är rent galet och i stället för-

ordat ett annat alternativ. Det väger rätt jämnt både mellan myndigheter
och andra. Sedan tillkommer naturligtvis herr Anderssons lunga remiss
instans Landsorganisationen, men jag tycker att vi skall förbehålla oss
rätten att utan hot genomföra den lagstiftning som vi till slut finner
- sakligt riktigast.

Herr ANDERSSON i Södertälje (s):

Herr talman! Visst är det riksdagen som beslutar om ny lagstiftning. Jag har aldrig påstått någonting annat och kommer inte heller att göra del. Att jag har åberopat en av remissinstanserna, i det här fallet Landsorganisationen, beror på att det är en remissinstans som har väldigt lång erfarenhet. Del remissyslem vi har här i landet och som vi skall vara tacksamma för gör att vi får in en rad uppgifter som vi riksdagsledamöter ändå skall väga av innan vi tar slutlig ställning och bestämmer oss för hur del skall vara.

Vad vi reservanter är verkligt oroliga för nu är den ytterligare försening som utskottets förslag innebär i den här frågan.

Hen LIDGARD (m);

Herr talman! Jag vill bara slå fast att herr Andersson i Södertälje i sitt tidigare inlägg sade att Landsorganisationen accepterar ingen annan myndighet än kronofogdemyndigheten. Vad kan man dra för slutsatser av ett sådant uttalande?

Herr ANDERSSON i Södertälje (s);

Herr talman! Det är Landsorganisationens ledning som har tagit ställning, och detta är ledningens uppfattning. Man har ju full rätt alt skriva som man gjort i sitt remissvar - precis som andra remissinstanser har full rätt att uttrycka sina uppfattningar.

Överläggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs på bifall till dels ulskotlels hemställan, dels reservationen av herr Andersson i Södertälje m. fi., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Andersson i Södertälje begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition;

122

Den som vill all kammaren bifaller lagutskottets hemställan i belänkandet nr 11 röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av herr Andersson i Södertälje m. fi.

Vid omröstning genom uppresning förklarades fiertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Andersson i Södertälje begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 154

Nej - 140

Avslår - 1

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Bidrag till anordnande av förskolor och fritidshem

§ 12 Föredrogs

Lagutskottets betänkanden

1976/77:12 med anledning av propositionen 1976/77:18 om ändring i

bokföringslagen (1976:125) och aktiebolagslagen (1975:1385), m. m. 1976/77:13 med anledning av propositionen 1976/77:32 om ändring i

ärvdabalken, m. m. 1976/77:14 med anledning av propositionen 1976/77:6 med förslag till

lag om fortsalt giltighet av lagen (1963:158) om ersättning för skada

i följd av atomfartygs drift

Försvarsutskottets belänkande

1976/77:5 med anledning av propositionen 1976/77:25 med förslag om

tilläggsbudget I lill statsbudgeten för budgetåret 1976/77 såvitt avser

försvarsdepartementets verksamhetsområde

Kammaren biföll vad utskotten i dessa betänkanden hemställt.

§ 13 Föredrogs socialutskottets belänkande 1976/77:18 med anledning av propositionen 1976/77:25 med förslag om tilläggsbudget I lill statsbudgeten för budgetåret 1976/77 såvitt avser socialdepartementets verksamhetsområde jämte motion.

Punkten 1

Bidrag till anordnande av förskolor och fritidshem

Regeringen (socialdepartementet) hade i propositionen 1976/77:25 under punkten D 2 a (s. 11 och 12) föreslagit riksdagen an till Bidrag lill anordnande av förskolor och fritidshem på tilläggsbudget 1 till statsbudgeten för budgetåret 1976/77 anvisa ett reservationsanslag av 175 000 000 kr.

I detta sammanhang hade behandlats motionen 1976/77:23 av herr Werner m. fi. (vpk), vari hemställts alt riksdagen beslutade dels alt till

123

Nr 45 ovan angivna ändamål anvisa ett reservationsanslag av 350 000 000 kr.,

T' !• n flpn dels all anordningsbidragei för byggande av daghem och fritidshem skulle

., . , , iQ-jf räknas upp i förhållande lill penningvärdeförsämringen.

Bidrag till anordnande av förskolor och fritidshem

Utskottet hemställde

an riksdagen med bifall lill regeringens förslag och med avslag på motionen 1976/77:23 lill Bidrag lill anordnande av förskolor och fritidshem på tilläggsbudget I lill statsbudgeten för budgetåret 1976/77 anvisade eil reservationsanslag av 175 000 000 kr.

124

Fru LANTZ (vpk):

Herr talman! Det finns två åtgärder som är absolut nödvändiga om man skall kunna lösa brislen på daghems- och frilidshemsplatser.

Den ena åtgärden är lagstiftning. Kommunerna måste i lag åläggas all bygga bort bristen på platser. Som del nu är behöver kommunerna bara redovisa sina förskoleplaner. Kommunernas fullmäktige fattar egna, helt självständiga beslut både om hur stort behovet av platser är och om hur hög, eller rättare sagt hur låg, ulbyggnadsnivån skall vara, dvs. hur många platser som skall presteras.

Såväl socialdemokrater som borgare förlitar sig helt på kommunalpolitikernas goda vilja när del gäller att bygga bort brislen. Men del går inte alt förlita sig på den goda viljan, inte i ett samhälle där barnen och barnens behov sätts i sista rummet, där t. ex. bilar och motorvägar värderas högre än barnens behov av en god omsorg. Och även om den goda viljan skulle finnas, fattas pengarna. Del är bristen på vilja bland både riksdagspoliliker och kommunalpolitiker som har orsakat dagens katastrofala brist pä daghems- och frilidshemsplatser. Situationen i dag ger också belägg för hur nödvändigt del är alt kommunerna får en lagfäst skyldighet all bygga bort bristen på platser.

Den andra åtgärden är all kommunerna måste få ekonomiska möjligheter all bygga ut barnomsorgen. Staten måste på sikt ta över alla kostnader för barnomsorgen. Då först kan utbyggnaden tryggas, kvaliteten förbäiiras och barnomsorgen bli kostnadsfri för föräldrarna. Kortsiktigt måste åtminstone kommunerna på driftsidan få täckning för alla personalkostnader. Om kommunerna fick denna kostnad läckt skulle det inverka positivt på personaltätheten, som är av största betydelse för kvaliteten i barnomsorgen. Nu är det inte många kommuner som anser sig ha råd all satsa på en personaltäthet som tillgodoser barnens behov.

Vänsterpartiet kommunisterna är tyvärr ensamt om alt kräva all kommunerna skall få full kostnadstäckning för barnomsorgen. Vänsterpartiet kommunisterna föreslår också förbättringar inom det nuvarande bidragssystemet. 1 motionen 23 föreslås att det nuvarande anordningsbidraget på 12 000 kr. även i fortsättningen skall ulgå under planeringsperioden åtminstone fram till 1980 och att del dessutom skall värdesäkras. Del bör också påpekas att kostnaderna för byggandet av barnstugor stigit i höjden under senaste liden. Kostnadshöjningarna kan uppgå ända till 50 %.

Om anordningsbidragei försvinner, som del är tänkt alt det skall göra efter februari månads slut 1977, är risken uppenbar att utbyggnaden av platser kommer att minska. Det visar redan i dag de siffror som finns. Under andra halvåret 1976 skall 24 033 daghemsplalser och 5 494 fritidshemsplatser påbörjas. Men första halvåret 1977 planerar kommunerna bara alt bygga 2 973 daghemsplalser och 1 080 frilidshemsplatser. Denna nedgång beror bl. a. på bristande resurser. I det trängda ekonomiska läge som de flesta kommunerna befinner sig är det nödvändigl att kommunerna åtminstone får del här anordningsbidraget, även om denna resurs i och för sig är alldeles för liten.

Herr talman! Jag yrkar alt riksdagen med anledning av motionen nr 23 av herr Werner m. fl. dels beslutar att till Bidrag till anordnande av förskolor och fritidshem på tilläggsbudget I lill statsbudgeten för budgetåret 1976/77 anvisa ett reservationsanslag av 350 milj. kr., dels uttalar alt anordningsbidraget för byggande av daghem och fritidshem skall räknas upp i förhållande lill penningvärdeförsämringen.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Bidrag till anordnande av förskolor och fritidshem

Hen ROMANUS (fp);

Herr talman! När det gäller angelägenheten av att bygga daghem och öka anlalet daghemsplatser har jag inte någon annan mening än den som fru Lantz här redovisade. Inte heller i fråga om värderingen av parkeringsplatser och plats för barn.

Men det är inte det vi diskuterar i dag, utan nu gäller det frågan om huruvida liden för anordningsbidraget skall föriängas. Att förlänga tiden för del fram lill 1980, som vänsterpartiet kommunisterna vill, kan ju leda lill alt daghemmen kommer till stånd senare, vitkel Inga Lantz naturligtvis inte är intresserad av. Risken finns alltså att vpk-förslaget motverkar syftet att så snabbt som möjligt få fram daghemsplalser.

Dessutom är det tveksamt om det yrkande som fru Lantz har ställt här i kammaren verkligen tillgodoser önskemålet att bidrag skall ulgå efter den sista februari. Jag yrkar bifall till utskottels förslag.

Fru LANTZ (vpk):

Herr talman! Jag skulle bara vilja fråga herr Romanus, eftersom han delar min uppfattning om hur viktigt det är all barnomsorgen byggs ut: Hur skall kommunerna med de dåliga ekonomiska resurser som staten ställer lill förfogande kunna klara att 450 000 barn får plats på daghem inom de närmaste åren och att 200 000 barn också inom de närmaste åren får plats på fritidshem? Hur skall kommunerna klara att barn med särskilda behov - och dit räknas som herr Romanus vet nästan hälften av fyraåringarna i vissa nya tätbebyggda områden - skall få daghemsplats? F-för sådana barn har ju kommunerna fr. o. m. den 1 januari 1977, alltså inom en månad, laglig skyldighet all bereda förlursplais på daghem. Hur skall man i fortsättningen klara att placera alla dessa barn, om man inte får de ekonomiska resurser som måste till för detta?

Jag är medveten om att det inte bara behövs pengar härvidlag - det

125

10 Riksdagens protokoll 1976/77:445

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Bidrag till anordnande av förskolor och fritidshem

behövs också mark, personal och myckel annat - men pengarna är en grundplåt som gör att kommunerna törs satsa på en utbyggnad.

Utskottet avstyrker vår motion med hänvisning lill del beslut som riksdagen faltal om ett nytt statsbidragssystem, där anordningsbidragei helt försvinner och ersätts av ett förhöjt driftbidrag. Det visar all utskottet helt förlitar sig på kommunernas goda vilja och dessutom tror alt kommunerna har råd att irygga en god barnomsorg.

Jag kan försäkra herr Romanus all detta är en illusion. Jag tror att man för alt få en sådan utbyggnad av barnomsorgen att alla barn får plats på daghem för det första måste lagstifta så alt kommunerna tvingas all bygga ut barnomsorgen, för del andra måste ställa pengar lill förfogande för alt klara uppgiften.

Hen ROMANUS (fp):

Herr talman! Det som vi diskuterar nu är anordningsbidragei. Lagstiftningen, byggnadsstadgan och annat, diskuterar vi inte i dag. Men i kommunernas ekonomi är driflbidragel helt avgörande för om de kan klara uppgiften att tillhandahålla daghemsplatser. Inga Lantz, som har kontakt med denna verksamhet lokall, vet mycket väl all det är driftbidraget som avgör om man kan bygga ut daghemmen - inte anordningsbidraget.

Anordningsbidragei används nu i konjunkturpolitiskl syfte och för alt driva fram utbyggnaden snabbare. Byggenskapen måste då sällas i gång före en viss tidpunkt. Men säger man lill kommunerna att liden för beviljandet av anordningsbidrag sträcks ut ända till 1980, riskerar man att de inte sätter i gång utbyggnaden lika tidigt - del är kanske del som vänsterpartiet kommunisterna vill när man i sin motion säger alt det blivit en alltför snabb framtagning av daghemsplalser. Jag delar inte den uppfattningen ulan tycker alt det är bra all platserna kommer fram snabbt.

Jag kan vidare inte förstå varför vpk i kammaren delar ut ett yrkande som inte skulle leda lill att tiden för anordningsbidraget förlängs. Det står ju inte i yrkandet att liden skall förlängas.

126

Fru LANTZ (vpk):

Herr talman! Jag hävdar att de fiesta kommuner inte har de ekonomiska förutsättningarna för att klara av den utbyggnad som behövs. Vi har från vänsterpartiet kommunisterna hävdat att del för att en utbyggnad skall komma till stånd krävs att staten lar över kostnaderna för barnomsorgen.

Driflbidragel har stor betydelse för kommunerna, och den tyngsta poslen för dem är personalkostnaderna. Vi har därför krävt alt staten kortsiktigt skall täcka åtminstone dessa kostnader. Del nuvarande driflbidragel inverkar också på daghemmens kvalitet. Kommunerna har inte råd att satsa på den personaltäthet som skulle behövas och som framför allt är nödvändig för barnen.

Det är vidare självklart att anordningsbidraget har samband med den utbyggnad som kommunerna planerar, och det visar också socialstyrelsens siffermaterial. Av det framgår att man så länge man har anordningsbidrag att tillgå, dvs. under 1976, skall bygga 27 406 daghemsplalser. Men för första halvåret 1977 planerar kommunerna inte ens all bygga 3 000 daghemsplatser. Det finns ett säkert samband på denna punkt. Del är därför som vi menar all man kortsiktigt måste fortsätta att ge kommunerna detta anordningsbidrag men all staten på sikt skall ta över hela kostnaden för barnomsorgsverksamheten.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Bidrag till anordnande avförskolor och fritidshem

Hen ROMANUS (fp);

Herr talman! Om anordningsbidraget är begränsat i liden, som nu regeringen och utskottet föreslår all det skall vara, måste kommunerna börja bygga innan den liden utgår. Då får man en press på kommunerna att starta utbyggnaden snabbare. Om däremot anordningsbidragei kommer all beviljas under nära nog obegränsad tid, riskerar man att utbyggnaden sätter i gång senare. Det är tydligen också vpk:s syfte, eftersom ni i motionen skriver alt man riskerar att daghemsplalserna kommer att byggas ut för snabbt med den nuvarande ordningen. Samtidigt vill ni sitta på den andra stolen och lägger fram ett yrkande i kammaren som inte innebär att tiden sträcks ut. Jag förslår inte vad som är syftet med det utdelade yrkandet.

Fru LANTZ (vpk):

Herr talman! Herr Romanus vill tydligen att kommunerna skall ha något slags morot framför sig när de planerar barnstugor. Men det är inte riktigt så enkelt. Vad kommunerna behöver är en stabil planeringstidsram så all de på ett mycket tidigt stadium kan planera in barnomsorgen. Att ha ett anordningsbidrag åtminstone fram till 1980 motverkar i alla fall den ryckighet som kommunerna annars tvingas till i den här frågan.

Det allra bästa - det måste väl herr Romanus hålla med mig om -vore att staten log över kostnaderna för barnomsorgen, och det är också det enda sättet all klara omsorgen på ett riktigt sätt, så att alla barn som behöver en plats får del. Då kan den platsen också bli kostnadsfri.

Hen ROMANUS (fp):

Herr talman! Problemet är ju att vi inte diskuterar den frågan just nu, ulan nu diskuterar vi anordningsbidraget. Vi har del driftbidrag vi har, vi har den lagstiftning vi har och då är frågan: Skall man förlänga anordningsbidraget eller skall det vara tidsbegränsat? Har man det tidsbegränsat tvingar man kommunerna alt bygga snabbare, har man det förlängt till 1980, som vpk vill, då har man inte den pressen på kommunerna. Det är tydligt att vpk inte vill del, eftersom det står i er motion att ni lycker att det byggs för snabbt. Jag tycker inte att del byggs för snabbt, och därför yrkar jag bifall lill utskottets hemställan.

127

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Bidrag till anordnande av förskolor och fritidshem

Jag vill ytterligare en gång fråga: Vad är meningen med del utdelade yrkandet som ju inte talar om att liden skall förlängas?

Fru LANTZ (vpk):

Herr talman! Det är klart att vi skall ha en förlängning för att motverka ryckighelen.

Säger inte siffrorna herr Romanus någonting om alt anordningsbidraget har en direkt påverkan på ulbyggnadsplanerna? Om man jämför 27 000 daghemsplatser 1976 med planerade 3 000 för första halvåret 1977, så finner man att den effekten är ganska markant. Del kan man väl inte undgå all lägga märke lill. Därför har vi som ett försök -jag medger att jag skulle vilja ha myckel mera för kommunernas räkning - alt hjälpa kommunerna velat förlänga anordningsbidraget till denna planperiods slut. Det går av tekniska skäl inte i anledning av del här belänkandet att formulera alt-satsen på annat sätt än vad vi har gjort.

Överläggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels det av fru Lantz under överläggningen framställda yrkandet, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan fru Lantz begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill alt kammaren bifaller socialutskottets hemställan i betänkandet nr 18 punkten I röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit del av fru Lantz under överläggningen framställda yrkandet.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då fru Lantz begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 279 Nej - 13

Punkterna 2 och 3

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

128

§ 14 Föredrogs

Socialutskottets betänkanden

1976/77:19 med anledning av propositionen 1976/77:38 med förslag lill

lag om ändring i lagen (1963:114) om semester 1976/77:20 med anledning av propositionen 1976/77:35 om fortsatt stöd

lill arbeismiljöförbätlringar

Kulturutskottets betänkanden

1976/77:25 med anledning av motion om åtgärder för förbättring av barns och ungdoms fysiska kondition, m. m.

1976/77:26 med anledning av propositionen 1976/77:23 med förslag till lag om överlämnande av förvaltningsuppgifter inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde

1976/77:27 med anledning av propositionen 1976/77:25 med förslag om tilläggsbudget I lill statsbudgeten för budgetåret 1976/77 såvitt gäller kulturändamål

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Kontant arbetsmarknadsstöd

Utbildningsutskottets betänkande

1976/77:9 med anledning av propositionen 1976/77:25 med förslag om

tilläggsbudget I lill statsbudgeten för budgetåret 1976/77 såvitt gäller

skolväsendet m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa betänkanden hemställt.

§ 15 Kontant arbetsmarknadsstöd

Föredrogs arbetsmarknadsutskottets belänkande 1976/77:10 med anledning av propositionen 1976/77:37 om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd jämte motion.

I propositionen 1976/77:37 (arbetsmarknadsdepartementet) hade regeringen föreslagit all riksdagen skulle anta vid propositionen fogat förslag lill lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd.

I propositionen föreslogs att del kontanta arbetsmarknadsstödet skulle höjas frän nuvarande 45 till 55 kr. per dag fr. o. m. den 1 januari 1977. Vidare föreslogs nya regler för ersättning vid deltidsarbetslöshet inom det kontanta arbetsmarknadsstödet.

I detta sammanhang hade behandlats motionen 1976/77:19 av herr Werner m. fl. (vpk), vari yrkats att riksdagen med anledning av regeringens proposition 1976/77:37 om ändring i lagen (1973:371)om kontant arbetsmarknadsstöd beslutade alt 18 S nämnda lag skulle ha av motionärerna föreslagen lydelse, innebärande att stödbeloppet skulle höjas till 90 kr. per dag.

Utskotiet hemställde

1. beträffande höjning av det kontanta arbetsmarknadsstödet att riksdagen med avslag på motionen 1976/77:19 skulle bifalla propositionen 1976/77:37 i fråga om ändring av 18 5; lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd,

2. att riksdagen skulle anta propositionens förslag lill lag om ändring

129

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Kontant arbetsmarknadsstöd

130

i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd i den mån förslaget inte behandlats i föregående punkt.

Herr LORENTZON i Kramfors (vpk);

Herr talman! Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1976/77:10, som kammaren nu skall behandla och besluta om, gäller propositionen 1976/77:37 om ändring i lagen om kontant arbetsmarknadsstöd samt vänsterpartiet kommunisternas motion 1976/77:19 i anslutning lill denna proposition.

Lagen om kontant arbetsmarknadsstöd trädde i kraft den 1 januari 1974. Även om denna reform var ett framsteg i förhållande till tidigare rådande förhållanden på detta område, var det kontanta arbetsmarknadsstödet satt alldeles för lågt. Ingen människa kunde klara ens det nödvändigaste av sin försörjning på de 35 kr. som då skulle gälla för hel dag och 18 kr. för halv dag. Härtill är all märka att dessa små belopp även var skattepliktiga.

Vi påtalade detta faktum redan när lagen genomfördes och har återkommit till frågan i senare motioner, då vi krävt en höjning av arbetsmarknadsstödet som i någon mån svarar mot levnadskostnaderna. Vi har dock varje gång vi har motionerat fått avslag på våra yrkanden.

Även om det kontanta arbetsmarknadsstödet den 1 januari 1976 höjdes från den låga summan 35 kr. till 45 kr. i anslutning till en proposition undertecknad av regeringen Palme, svarade denna förhöjning knappast mot de prisökningar och den inflation som varit rådande. I dag behandlas en ny proposition i samma ärende, denna gång undertecknad av regeringen Fälldin. Även nu gäller det en förhöjning av stödbeloppet med endast 10 kr., från 45 lill 55 kr., att gälla frän den I januari 1977. Det svarar knappast mot den inflation som vi haft. Beloppet är alltså, realiter sett, lika lågt som det varit hela tiden.

Vpk har varje år väckt frågan om ett högre stödbelopp. I vår motion i år yrkar vi på en förhöjning till 90 kr. per dag. Vi anser att inte heller det nu i propositionen föreslagna beloppet ger ett rimligt ekonomiskt skydd.

Utskottet har även i år avstyrkt vårt motionsförslag. Vid lidigare yrkanden om avslag på våra motioner har utskottet hänvisat till för det första att en utredning om allmän arbetslöshetsförsäkring pågår, för det andra att kostnadsskäl lägger hinder i vägen för ett högre stödbelopp samt för det tredje att beloppen för kontant arbetsmarknadsstöd inte bör sältas högre än de ersättningar som arbetslöshetskassorna betalar ut. Detta gällde under den gamla regeringens tid. Landet har fått en ny regering, och nu använder man endast det tredje argumentet som motivering för att avstyrka vpk:s motion.

I utskottsbelänkandet fästs nu liksom tidigare år inget avseende vid frågan om det över huvud laget är möjligt att leva på detta låga stödbelopp. Den frågan går utskottet med lystnad förbi. Dess motivering blir därför i år ett uttryck för den obotfärdiges förhinder.

Vad är det då för kategorier människor som skulle hjälpas genom reformen med det kontanta arbetsmarknadsstödet? Jo, det är i första hand ungdomar som inte hunnit kvalificera sig för ersättning från arbetslös-helskassa och i andra hand arbetare som gått arbetslösa så lång lid att de är ulförsäkrade. Del är alltså fråga om människor som är hårt drabbade av att meningsfull sysselsättning inte kan ordnas i vårt samhälle. Detta är i och för sig en tung börda att bära - att bli vägrad arbete då man inget högre önskar än alt få en meningsfull sysselsättning.

Till detta kommer också försörjningssvårigheterna. De arbetslösa tvingas i alltför många fall all gå den tunga vägen till socialvården för all klara uppehället, och självfallet känns delta förnedrande. Man begär arbete men tvingas gå lill socialvården.

Kommunerna måste träda emellan - kommunerna som redan tidigare har stora ekonomiska svårigheter all brottas med.

Människorna som del här är fråga om måste givetvis ha sin försörjning. Då de vägras arbete kan del inte vara rimligt all kontant arbetsmarknadsstöd skall svara för en del av försörjningen och att sedan socialvårdsbidrag skall svara för resten.

Den som såg filmen "Det löser sig nog", visad i svensk television för kort lid sedan, fick en inblick i hur förnedrande det kan kännas för dem som tvingas begära hjälp av socialvården då arbetslöshet inträder. För dem som lidigare hävdat uppfattningen att del inte är förnedrande att begära socialhjälp ulan endast en rättighet i vårt land borde denna film ha varit en allvarlig tankeställare.

Vad är då enligt utskottet den bärande motiveringen i år för avslag på den kommunistiska motionen? Låt oss se efter i utskotisbetänkandet. Där slår det präntat att det kontanta arbetsmarknadsstödet bör "utformas så, all det inte kan bli förmånligare än ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. I annat fall skulle intresset för den avgiftsbelagda, frivilliga försäkringen kunna påverkas menligt."

Vad är det för grupper i samhället som har så lågt försäkringsbelopp att det kan jämföras närmast med kontant arbetsmarknadsstöd - arbetande grupper i vårt land som utskottet misstror och har så dåligt förtroende för? De arbetande grupper som utskottet har i tankarna kan inte vara andra än exempelvis deltidsanställda som lidningsbud och städerskor, grupper som har de sämsta jobben i vårt land, de lägst betalda, fysiskt svåra jobben och som har den obekväma arbetstiden. Det är dessa arbetande grupper som utskotiet har så dåligt förtroende för. Jag skulle vilja tillägga att det är grupper som har den svagaste fackliga organisationen.

Att arbetslöshetsförsäkringen för dessa grupper borde höjas har tydligen utskottet inte en tanke på. Det finns i varje fall inte ett ord skrivet i utskotisbetänkandet om detta. I stället menar utskottet all ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen bör vara låg för dessa grupper, ty då finns det enligt utskottet ett bärande argument föran avslå den kommunistiska motionen om högre kontant arbetsmarknadsstöd. På mig verkar närmast

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Kontant arbetsmarknadsstöd

131

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Kontant arbetsmarknadsstöd

utskottsbelänkandet i denna del cyniskt i allt sitt allvar.

Herr talman! Jag yrkar bifall till vänsterpartiet kommunisternas motion nr 19.

Hen WIRTÉN (fp):

Herr talman! Arbetslösheten är ett gissel som vi vill skydda oss emot på alla sätt. Men om friställningar ändå drabbar oss är det viktigt att inkomstbortfallet kan kompenseras på något sätt. För de stora löntagargrupperna sker detta genom arbetslöshetsförsäkring. Det finns emellertid grupper som står utanför denna försäkring, och det är därför viktigt att trygghetssystemet byggs ut så att alla har skydd vid arbetslöshet. Vi har i folkpartiet länge drivit kravet på en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Förslag om en sådan försäkring utlovas under mandatperioden. Den frivilliga statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen tillkom genom beslut av 1934 års riksdag. Sedan dess har åtskilliga förbättringar skett. Ett viktigt steg togs den 1 januari 1974 då del kontanta arbetsmarknadsstödet infördes, det stöd som alltså nu är under debatt. Detta utgår till personer som inte är arbetslöshetsförsäkrade eller som inte uppfyller ersättningsvillkoren i arbetslöshetsförsäkringen. I vissa fall kan kontant arbetsmarknadsstöd utgå också lill den vars rätt till ersättning från arbetslöshetskassa har upphört.

Regeringen föreslår nu ändringar i lagen om kontant arbetsmarknadsstöd. Det gäller två saker: Dels en höjning av stödbeloppet från 45 till 55 kr., som herr Lorentzon nyss påpekade, dels en ändring av reglerna för deltidsanställda. Om det sistnämnda råder enighet, och jag kan därför fatta mig kort på den punkten och bara tillstyrka förslaget.

Vad gäller stödbeloppets storlek har, som vi nyss hörde, vpk yrkat på en kraftigare höjning och föreslagit 90 kr. När det kontanta arbetsmarknadsstödet infördes betonades det uttryckligen av riksdagen att stödet måste utformas så, att det inte kan bli förmånligare än ersättning från arbetslöshetsförsäkring. Det är just detta som vi återigen har påpekat i utskottsbetänkandet. Vi vill alltså inte menligt påverka den frivilliga försäkringen genom att gå högre än vad som här föreslås. Det är en rimlig avvägning enligt utskottets uppfattning.

Herr talman! Det är bara några veckor sedan riksdagen beslöt att förbättra ersättningsbeloppen inom arbetslöshetsförsäkringen. Det nu framlagda förslaget är - som jag nyss sade - i harmoni med den höjning som då skedde. Vpk-förslaget innebär däremot en sådan snedvridning av relationerna mellan de två stödformerna som riksdagen tidigare varnat för.

Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på motionen 1976/77:19 och bifall till arbetsmarknadsutskottets hemställan.

132

Hen LORENTZON i Kramfors (vpk);

Herr talman! Utskottets talesman försöker dölja sig bakom vad som fanns med i den gamla regeringen Palmes proposition och som jag re-

fererade till här. Men delta ger enligt min mening ett myckel svagt skydd. Vi har ju nu en ny regering. Varför då inte vidta åtgärder som för dessa diskriminerade människor är bättre än de som föreslogs i propositionen den gången och som innebar att del kontanta arbetsmarknadsstödet icke fick vara så högt att dessa städerskor skulle få en högre ersättning än vad som utgår i arbetslöshetsunderstöd? Del är ett dåligt försvar för utskottets ställningstagande.

Fördelningen av kostnaderna för det kontanta arbetsmarknadsstödet är den att staten svarar för en tredjedel och arbetsgivarna för två tredjedelar. Samhället skulle tjäna ekonomiskt på att riksdagen biföll det kommunistiska förslaget om 90 kr. per dag under fem dagar i veckan. Del blir ändå bara 450 kr., och på dessa pengar får man betala skatt. Samhället skulle tjäna på del, eftersom progressiviieten i skattesystemet skulle ge samhället dessa pengar tillbaka och möjligen mer därtill. Samhället skulle alltså inte förlora på denna reform utan tjäna ekonomiskt på den. Det blev de svenska arbetsgivarna som genom arbetsgivaravgifter skulle få stå för fiolerna.

Det nämnde inte herr Wirtén i sitt anförande, och jag skulle gärna vilja höra hans uppfattning i denna fråga. Har utskottet över huvud taget behandlat frågan med de utgångspunkterna?

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Kontant arbetsmarknadsstöd

Hen WIRTÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Formuleringarna i riksdagsbeslutet år 1974 äger alltjämt sin riktighet. Det vore icke till de frivilliga arbetslöshetskassornas fördel, om vi gjorde en uppjustering av beloppet för del kontanta arbetsmarknadsstödet enligt vpk:s förslag. Vi skulle därigenom menligt påverka arbetslöshetsförsäkringens verksamhet, och del tror jag inte att herr Lorentzon i Kramfors vill vara med om att göra.

Frågan om finansieringen av det kontanta arbetsmarknadsstödet har förvisso diskuterats i utskottet. Hur man än vrider och vänder på detta, drar vi på oss en betydligt större samhällsekonomisk kostnad om vi går längre än vad utskottet föreslagit. Men jag vill understryka att detta i och för sig inte är huvudargumentet, utan det är att det gäller att hålla balans mellan dessa två stödformer vid arbetslöshet.

Herr LORENTZON i Kramfors (vpk) kort genmäle;

Herr talman! Del var intressant att utskottets talesman i sitt senaste anförande sade att det avgörande är all man kan hålla distans mellan vad städerskorna får ut i arbetslöshetsunderstöd och del kontanta arbetsmarknadsstödet. Vad jag anser vara viktigt är all arbetslöshetsun derstödet höjs för dem som har deltidsanställning. Det är ju det faktum att de har deltidsanställning som, enligt vad ulskotlels talesman säger, gör det omöjligt att höja del kontanta arbetsmarknadsstödet.

När vi i fjol vid den här tiden behandlade den kommunistiska motionen om det kontanta arbetsmarknadsstödet var det bärande argumentet mot all villfara det kommunistiska yrkandet om en höjning lill 75 kr. per

133

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Kontant arbetsmarknadsstöd

dag kostnadsskälen. Man sade att får vi bara resurserna, så skall vi klara del hela. Ändå är det så att statskassan betalar en tredjedel och arbetsgivarna två tredjedelar. Ett bifall till vårt förslag skulle den gången betyda en extra utgift på 25 milj. kr. ur statskassan. Del är ju egentligen ingenting med hänsyn till storleken på den budget vi har i del här landet.

Men några månader senare beslutade samma människor här i riksdagen, som var med om att avslå den kommunistiska motionen, om en höjning av anslaget till krigsmakten med över 830 milj. kr. Det finns ju ingen konsekvens i ett sådant uppträdande. I december månad säger man all vi inte har resurser att gå med på kommunisternas yrkande om en höjning av del kontanta arbetsmarknadsstödet, som skulle kosta statskassan mellan 25 och 30 milj. kr., men några månader senare går man med på alt höja kostnaderna för krigsmakten med över 830 miljoner.

Del är här fråga om de obotfärdigas förhinder. Vi kommer tillbaka med detta motionsyrkande.

Herr WIRTÉN (fp) kon genmäle:

Herr talman! Får jag bara korrigera vad herr Lorentzon sade i början av sin senaste replik - det byggde på en missuppfattning. Jag sade icke all vi skulle hålla distans mellan de olika stödformerna, utan jag talade om "balans". Därmed faller hela herr Lorenizons replik till marken.

Herr LORENTZON i Kramfors (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Balans och distans är i detta sammanhang samma sak.

134

Hen CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Jag häller med herr Lorentzon i Kramfors om alt 55 kr. om dagen i kontant arbetsmarknadsstöd är alldeles för litet, och jag tror att de flesta i kammaren håller med om det. En annan sak är alt det nog inte går att lösa problemet så enkelt som bara genom alt justera upp beloppet, som herr Lorentzon och hans parti har föreslagit. Det är alldeles rikligt som utskottet skriver och som herr Wirtén säger, att man måste väga de två olika skyddsformerna mot varandra. Jag hoppas för min del all vi skall kunna lösa det problemet väsentligt bättre än hittills den dag vi får tillfälle att reformera hela arbetslöshetsförsäkringen en gång lill, vilket ju inte skall dröja så länge.

Men, herr talman, det var inte det som föranledde mig att begära ordet utan det var en annan sak. Jag blev upprörd över den djupt reaktionära argumentation som herr Lorentzon använde i sitt första inlägg, när han som ett huvudskäl för höjning av det kontanta arbetslöshetsstödet anförde att vi måste befria de arbetslösa från den förnedrande situationen att tvingas gå till socialhjälpen. Jag trodde, herr Lorentzon, all vi i denna kammare och ute i kommunerna under flera år hade försökt tvätta bort den stämpeln från socialhjälpen. Det är, herr Lorentzon, inte ett spår mer förnedrande att uppbära socialhjälp än all uppbära arbetslöshetsförsäkring eller utnyttja någon annan försäkringsform i samhällel. Jag

lycker all herr Lorentzon skall sluta med att uttrycka sig i dessa 1920-lalstermer.

Hen LORENTZON i Kramfors (vpk):

Herr talman! Jag tror inte all herr Carlshamre såg filmen "Det löser sig nog", där man såg dessa arbetslösa familjer där hustrun såväl som mannen tvingades gå lill socialvården för att få hjälp med att klara försörjningen. Filmen skildrade hur förnedrande dessa människor kände det att behöva gå lill socialvården. Men det har herr Carlshamre tydligen ingen aning om.

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Kontant arbetsmarknadsstöd

Hen CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Jag kan berätta för herr Lorentzon att så sent som för något år sedan hade jag i min egen familj arbetslösa som tvingades gå lill socialvården för att komplettera kontant arbetslöshetsstöd utan att uppleva det som ett spår förnedrande. Men det kanske berodde på att de hade mig och inte herr Lorentzon till pappa.

Hen LORENTZON i Kramfors (vpk);

Herr talman! Det var synd att herr Carlshamre inte hade kontakt med den regissör och de skådespelare som gjorde filmen "Det löser sig nog". Det kunde ha blivit en motvikt i filmen om det hade framgått att i de moderata familjerna känner man det inte alls förnedrande att gå till socialvården - det är bara i arbetarfamiljerna man gör det.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 19 av herr Werner m. fi., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Lorentzon i Kramfors begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller arbetsmarknadsutskottets hemställan

i betänkandet nr 10 mom. 1 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 19 av herr Werner m. fi.

Vid omröstning genom uppresning förklarades fiertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Lorentzon i Kramfors begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 278

Nej - 13

Avslår - 1

135

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Kontant arbetsmarknadsstöd

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16 Föredrogs

Arbetsmarknadsutskollets belänkande

1976/77:11 med anledning av propositionen 1976/77:25 med förslag om tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1976/77, såvitt propositionen hänvisats till arbetsmarknadsutskottet

136

Civilutskoltets betänkanden

1976/77:4 med anledning av propositionen 1976/77:25 med förslag om tilläggsbudget 1 till statsbudgeten för budgetåret 1976/77 såvitt gäller kommundepartementets verksamhetsområde

1976/77:5 med anledning av propositionen 1976/77:46 om ändring i byggnadsstadgan (1959:612)

Kammaren biföll vad utskotten i dessa betänkanden hemställt.

På förslag av herr tredje vice talmannen beslöt kammaren att uppskjuta behandlingen av det på föredragningslistan återstående ärendet till morgondagens sammanträde.

§ 17 Anmäldes och bordlades

Skatteutskottets betänkanden

1976/77:12 med anledning av propositionen 1976/77:41 om ändrade beskattningsregler för egenföretagare, m. m. jämte motioner

1976/77:13 med anledning av propositionen 1976/77:28 om ändring i tulltaxan (1971:920), m. m.

Utrikesutskottets betänkanden

1976/77:8 med anledning av motion om en medborgarkommission för granskning av handlingar om Raoul Wallenberg

1976/77:10 med anledning av motion om förbud mot svenska investeringar i Sydafrika, m. m.

1976/77:11 med anledning av motion om utvidgning av Sveriges ler-ritorialhav

1976/77:12 med anledning av propositionen 1976/77:25 angående till-läggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1976/77 i vad avser utrikesdepartementets verksamhetsområde

1976/77:13 med anledning av motion om statspension ål f. d. generalkonsuln Gustav Forssius

Trafikutskottets betänkanden

1976/77:10 med anledning av propositionen 1976/77:11 med förslag til lag om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik

1976/77:13 med anledning av propositionen 1976/77:25 med förslag om tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1976/77 såvitt avser anslag inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde

1976/77:14 med anledning av propositionen 1976/77:40 om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift

Arbetsmarknadsutskotlels belänkande

1976/77:7 med anledning av proposilionen 1975/76:211 om samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik"jämle motioner

Civilutskoltets belänkande

1976/77:6 med anledning av propositionen 1976/77:31 om ändring i byggnadsstadgan (1959:612) jämte motioner

Nr 45

Tisdagen den 14 december 1976

Meddelande om Jråga

§ 18 Meddelande om fråga

Meddelades att följande fråga framställts

den 14 december

1976/77:158 av herr Alsén (s) lill herr socialministern om en ny kvinnoklinik vid Akademiska sjukhuset i Uppsala:

Vid gårdagens sammanträde med Uppsala läns landsting antogs sjukvårdsplanen Hälso- och sjukvård i Uppsala län 1985. Härmed har enligt min mening skapats förutsättningar för att omedelbart starta projekteringen av en ny kvinnoklinik vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Är statsrådet beredd medverka till att projekteringstillsiånd lämnas för ny kvinnoklinik vid Akademiska sjukhuset i Uppsala?

§ 19 Kammaren åtskildes kl. 18.00.

In fidem

TOM T:SON THYBLAD

/Solveig Gemen