Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1976/77:38

Torsdagen den 2 december

Kl. 12.00

§ 1 Justerades protokollet för den 24 november.

§ 2 Meddelande om ändrad tid för sammanträdet tisdagen den 7 december

Herr TALMANNEN:

Med hänsyn lill alt fiera interpellationssvar lämnas vid kammarens bordläggningsplenum tisdagen den 7 december lar nämnda sammanträde sin början kl. 13.00.

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

Meddelande om ändrad lid jÖr sammanträdet tisdagen den 7 december

Om auktorisation för låssmeder, m. m.

§ 3 Om auktorisation för låssmeder, m. m.

Herr handelsministern BURENSTAM LINDER erhöll ordet för att besvara herr Börjessons i Falköping (c) den 23 november anmälda fråga, 1976/77:99, och anförde:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping har frågat mig om regeringen ämnar framlägga en proposition för riksdagen rörande ell bällre konsumentskydd på låsområdel, bl. a. genom auktoriseringssyslem för låssmeder.

Den s. k. låsutredningen avlämnade i början av år 1976 sitt belänkande Konsumentskydd på låsområdet. Betänkandet har remissbehandlats, och frågan bereds nu inom handelsdepartementet. Jag är därför inte beredd all nu göra några uttalanden om regeringens ställningstagande i frågan.

Herr BÖRJESSON i Falköping (c):

Herr talman! Samtidigt som jag uttalar ett tack för svaret vill jag också uttala en önskan om all regeringen måtte finna skäl till all förelägga riksdagen en proposition rörande konsumentskydd på låsområdel.

Otvivelaktigt föreligger det elt behov av alt en viss form av auktorisation införs för låssmeder. Denna bör kunna ordnas på ett sådant sätt all byråkrati och alltför mycket krångel undviks. Jag tycker i likhet med utredningen Konsumentskydd på låsområdet, SOU 1975:19, all del i själva auktorisationen bör ingå alt vederbörande prövas och godkänns. Även prövning med avseende på laglydnad och vandel bör ingå. Yrkeskunnigheten bör också dokumenteras. F. n. kan vem som helst tillverka nycklar, och det händer att nycklar görs av personer som har vetskap om atl nycklarna skall användas i kriminellt syfte. För alt komma lill rätta med problemen pä området bör nyckeltillverkningen inte få ske

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

öm auktorisation för låssmeder, m. m.

utan särskilt tillstånd.

Jag hoppas atl frågan får en snar lösning, en lösning som innebär ett skydd mol inbrott, främst lägenhetsinbrolt, och jag anser att en auktorisering av låssmeder är en riklig ålgärd.

Hert handelsministern BURENSTAM LINDER:

Herr lalman! Jag beklagar att det svar som jag kan ge på det här stadiet är så pass intetsägande, men jag vill självfallet hålla med herr Börjesson i Falköping om all man på allt säll bör anstränga sig för alt hålla nere inbrottsfrekvensen.

Beträffande de olika förslag som har framlagts i den ulredning vi nu talar om är det, som herr Börjessom framhållit, så all man bl. a. föreslagit en offentlig auktorisation av låssmeder. Men vid den remissgenomgång vi haft tillfälle att göra visade del sig all ett antal remissinstanser, t. ex. konsumentombudsmannen, kommerskollegium och näringsfrihetsombudsmannen, inte anser sig kunna tillstyrka utredningens förslag i denna del. Samtidigt har förslaget om auktorisation tillstyrkts av bl. a. rikspolisstyrelsen och en rad näringslivsorganisationer. Vid den fortsatta behandlingen blir del därför en avvägning mellan de olika synpunkter som kommii fram. Vi får se om delta medel, med hänsyn till den resursinsats som ändå erfordras för att ha systemet, verkligen är effektivt när del gäller att nå det gemensamma målet atl få elt bättre skydd på denna del av rättssäkerhetens område.

Herr BÖRJESSON i Falköping (c):

Herr talman! Jag är medveten om att handelsministern inte kan lämna ett utförligt svar på grund av all frågan tydligen är under remissbehandling. Den främsta anledningen till alt jag väckt frågan är alt jag har velat aktualisera atl det är angeläget att problemet får en snar lösning och alt del inte får bli så alt denna utredning blir liggande i åratal och kanske aldrig blir föremål för någon propositionsskrivning.

Jag kan i någon mån hålla med handelsministern om atl vissa problem kan vara förenade med en auktorisering. Såsom jag framhöll i milt korta inlägg vill jag att det hela skall kunna ske under sådana former att del inle blir alltför myckel byråkrati och krångel. Men faktum kvarstår ändå: Det är angelägel alt vi får elt system som gör alt inte vem som helst kan tillverka nycklar. Del är inget problem i dag alt skaffa hur mycket nycklar som helst ulan alt på något säu styrka rätlen att skaffa sig nycklar. Det är långt ifrån tillfredsställande.

Jag vet atl allmänheten är angelägen om all vi får en bällre tingens ordning - men vi får naturligtvis, som jag sade lidigare, undvika alltför mycket krångel och byråkrati.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4 Om den offentliga sektorns tillväxttakt

Nr 38

Herr ekonomiministern BOHMAN erhöll ordet för att besvara herr Petersons i Nacka (s) den 23 november anmälda fråga, 1976/77:98, och anförde:

Herr lalman! Herr Peterson i Nacka har frågat om finansministerns uttalande på SACO/SR-kongressen om den offentliga sektorn återspeglar den samlade regeringens uppfattning eller enbart herr Bohmans privata uppfattning.

Svaret är, att del av herr Peterson felaktigt återgivna uttalandet i sin rätta lydelse återspeglar min uppfattning som chef för ekonomidepar-lementei och inom regeringen ansvarig för samhällsekonomiska frågor.

Torsdagen den 2 december 1976

öm den offentliga sektorns tillväxt takt

Hert PETERSON i Nacka (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr Bohman för svaret, som är något uppseendeväckande.

Jag har inle felaktigt återgett vad herr Bohman sagt. Jag har hänvisat till hans uttalande om den offentliga sektorn. Det verkar av delta svar som om herr Bohman är inne på att vilja förneka del uttalande som han gjorde inför SACO/SR-kongressen. Jag har utgått från det manus som herr Bohman via kongressbyrån lät dela ut inför sitt framträdande på kongressen. På s. 34 står del att den offentliga sektorns alltför snabba ökning har skapat problem för oss.

Del verkar litet märkvärdigt om herr Bohman inte vill bekräfta delta, eftersom del finns referat. Det fanns också kongressdeltagare som kritiserade herr Bohman för hans uttalande på den här punkten, och del kunde de inle gärna göra om herr Bohman inle verkligen hade angripit den offentliga sektorn inför kongressen.

Numera händer del, herr talman, många märkliga saker i kanslihuset. Centern sviker vallöften på löpande band och herr Bohman skriver om sina tal. Nu efteråt har vi förgäves försökt att från herr Bohmans kansli få fram det tal som han anser sig ha hållit på kongressen. Men vi möts av det egendomliga svaret atl herr Bohman fortfarande håller på att skriva om elt tal, som hölls för 13 dagar sedan. Jag vill därför ställa frågan om del var elt partipolitiskt tal som herr Bohman i efterhand försöker få anpassat till koalitionsbrödernas krav.

Anledningen till att jag tog upp detta är det faktum alt del varit något av en följetong från moderaterna atl angripa och förfölja den offentliga sektorn. Vi socialdemokrater har reagerat och slagit tillbaka angreppen, eftersom den offentliga sektorn inte är någonting annat än sjukvård, pensioner, barnomsorg och åldringsvård, undervisning och arbetsmarknadsinsatser.

Moderaternas politik och herr Bohmans uttalande på denna punkt är ett hol mol den trygghet som socialdemokratin har byggt upp för del stora folkflertalet i vårt land. Jag tror alt herr Bohman är karl för sin

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

halt och kan la till orda här i kammaren i dag utan all först fråga herrar Fälldin och Ahlmark om lov för alt tala om vad han hade i tankarna, när han formulerade sitt lal lill SACO/SR-kongressen, Herr Bohman! Två enkla frågor:

Om den offentliga Vilka reformer anser herr Bohman och den borgerliga regeringen borde

sektorns tillväxttakt vara ogenomförda?

Vilken personal inom den offentliga sektorn skulle i dag inle ha varil anställd om herr Bohman och den borgerliga regeringen fått råda? Del uttalande som ni gjorde på SACO/SR-kongressen betecknades ju av pressen och i Dagens eko som så anmärkningsvärt, atl jag finner ell svar på dessa frågor vara motiverat.

Herr ekonomiministern BOHMAN:

Herr talman! Herr Petersons i Nacka frågor hänger hell i luften, eftersom de anknyter till någonting helt annat än vad jag verkligen har sagt. Vad som kan ha stått i mitt första utkast till anförande lämnar jag därhän. Vad jag verkligen har sagt är helt avgörande.

Jag har inle kategoriskt påstått att den offentliga sektorn har ökat alltför snabbt, utan jag har sagt följande: "De höga marginalskatterna och den offentliga sektorns alltför snabba ökning i förhållande till bruttonationalprodukten utgör en av motorerna bakom problemtillväxten." Med "problemtillväxten" syftar jag i detla sammanhang självfallet på de svårigheter som Sveriges ekonomi har tagit i arv efter den regering i vilken herr Peterson själv var ledamot.

Innebörden av milt uttalande är alltså bl. a. att en snabbare ökning av produktionstillväxten möjliggör en snabbare tillväxt inom den offentliga sektorn och vice versa. Jag iror inle all herr Peterson är okunnig om att bruttonationalprodukten i vårt land under 1970-lalets första hälft ökade med i runt lal 12 % medan den offentliga konsumtionen ökade med 18 %. Under 1975 var motsvarande siffror 0,8 % och hela 5,1 % för den offentliga sektorn. I år räknar konjunkturinstitulel med att dessa siffror skall vara 1,5 96 för BNP och 3,7 % för den offentliga konsumtionen.

Sverige har under hela 1970-talet haft en lägre produktionstillväxt än under tidigare årtionden, och den har understigit genomsnittet i OECD, samtidigt som ökningen av den offentliga sektorn har gått relativt sett snabbare. Detta är en av orsakerna till de problem vi har i dag, problem som den regering i vilken herr Peterson var ledamot bär en stor del av ansvaret för.

Hert PETERSON i Nacka (s):

Herr talman! Jag noterade ett par ting i herr Bohmans inlägg. Han talade om det första utkastet där han hade med den av mig redovisade formuleringen. Del var della lalutkast som utdelades på kongressen. Del var det som tidningarna refererade och det var också del som användes

i det Eko-inslag, där den aktuella formuleringen åberopades. Men herr Bohman bekräftar att del nu finns ett slutligt talutkast.

Sedan tar herr Bohman upp den ekonomiska tillväxten. Om vi i vårt land under perioden 1973-1976 skulle haft samma tillväxt som OECD totalt, skulle vi i år ha haft närmare 10 miljarder mindre atl röra oss med, om man utgår från konjunkturinstitutets höslrapport, prognosen för 1976.

Det är intressant all herr Bohman inte förnekar sitt uttalande om all den offentliga sektorn skulle skapa problem. Det är mol den bakgrunden man skall se mina frågor om herr Bohmans inställning till den offentliga sektorn, som fortfarande kvarstår obesvarade. Jag tror inte att jag har kommit med något uppseendeväckande när jag har sagt atl moderaterna alllid har haft ett gott öga - ont öga kanske är ett bällre uttryck - lill den offentliga sektorn. I debatt efter debatt här i riksdagen har vi fått slå upp lill försvar för den gemensamma samhällsverksamheten.

Ytterligare ell par frågor: Är det sjukvårdsbiträdena och sjuksköterskorna som orsakar samhällsekonomiska problem, herr Bohman? Är det lärarna eller daghemspersonalen som enligt herr Bohmans sätt all resonera orsakar ekonomiska problem? Eller menar herr Bohman och den borgerliga regeringen att det är pensioner, barnbidrag och bostadstillägg som är för stora? Vilka reformer skulle herr Bohman vilja ha ogenomförda och vilka personalgrupper skulle icke ha varit anställda, om herr Bohman hade fått sin vilja igenom.

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

Om den offentliga sektorns tillväxttakt

Herr ekonomiministern BOHMAN:

Herr talman! Snälla herr Peterson, ni har till mig ställt en fråga i vilken egenskap jag har talat inför SACO/SR. Den frågan har jag besvarat.

Sedan har ni gått in i en stor ekonomisk debatt. Den kan vi la när finansplanen redovisas. Då får herr Peterson tillfälle atl älta delta, och då får jag också tillfälle atl bemöta herr Petersons tokigheter beträffande OECD, I själva verket har Sverige legat långt under OECD, Hade vi haft samma utveckling som OECD, skulle vi ha haft 10-15 miljarder mer all dela på.

Men lål mig - även om jag lycker all del är fel all nu gå in i en sakdebatt -ändå påminna herr Peterson om att 1975 års långtidsutredning i sitt alternativ II, alltså del som var offentligl-expansivt, ansåg an den offentliga konsumtionen inte kunde tillåtas öka snabbare än bruiiona-tionalproduklen. I alternativ I skulle den offentliga konsumtionen öka bara hälften så snabbt som bruttonationalprodukten. Den förra regeringen, i vilken herr Peterson själv var med, skrev i kompletteringspropo-silionen i våras att man skulle göra en avvägning mellan utredningens alternativa inriktningar, dvs. att den offentliga konsumtionen fram lill 1980 skulle öka långsammare än bruttonationalprodukten.

De frågor som herr Peterson har ställt till mig, frågor som ligger utanför den fråga som han har ställt på vanligt sätt här i riksdagen, tycker jag att herr Peterson mol bakgrunden av vad jag här sagt själv skall svara på.

Nr 38 Herr PETERSON i Nacka (s):

TA j Herr lalman! Snälla herr finansminister, förlåt mig, herr ekonomimi-

Torsdagen den

2 dpcpTih 1976 nister skulle jag ha sagt; del ändras så mycket nu i den nya regeringen,

_____________ tokigheterna fär stå för herr Bohmans egen räkning. Det är i fråga om den

Om den offentliga ekonomiska utvecklingen 1973-1976 som jag har åberopat konjunkiurin-sektorns lillväxtiakl stitutets höstrapport. Med samma tillväxt som OECD totalt skulle Sverige ha haft närmare 10 miljarder mindre att röra sig med. Detla kan herr ekonomiministern själv ta del av i undertaget i konjunkturinstitutets höslrapport.

Jag ställde en fråga med anledning av herr Bohmans uttalande på SACO/SR-kongressen om den offentliga sektorn. Det uttalandet var anmärkningsvärt, därför atl det gällde enskilda människors trygghet i vårt land. Herr Bohman måste väl ha haft någonting i tankarna när han talade om den offentliga sektorn. Jag har den uppfattningen om den offentliga sektorn - och det har del socialdemokratiska partiet i sin helhet - atl den är en nödvändighet för att kunna ge omsorg, service och trygghet ål människorna i vårt land. Vi tycker, i motsats till herr Bohman, att den offentliga sektorn inle är tillräcklig. Det finns många behov som inte är tillfredsställda, t. ex. när del gäller åldringsvård och barnomsorg. Där har vi krävt åtgärder och kommer att fortsätta att kräva åtgärder i opposition här i riksdagen.

Herr ekonomiministern BOHMAN:

Herr lalman! Den här uppfattningen uttryckte inle den gamla regeringen i kompletleringsproposilionen i våras. Men del må vara hänt att man ändrar sig väldigt fort sedan man kommit i opposition.

För alt två siffror inte skall slå hell oemotsagda skall jag läsa ur konjunkturinstitutets rapport. Del gäller bruttonationalprodukten 1975-1976 och prognos 1976-1977.

1975-1976 ökade brultonaiionalprodukten i Sverige med \,5% och för OECD-Europa med 4,5 %. Prognosen för 1976-1977 är för Sverige 2,5 % - vilket jag lycker är rätt optimistiskt - och för OECD-Europa 4.5 %.

Kom inte och prata om siffror i fortsättningen.

Herr PETERSON i Nacka (s):

Herr talman! Herr Bohman undviker fortfarande att tala om den offentliga sektorn. Jag förslår alt det inte kan vara roligt för exempelvis koalilionsbrodern Ahlmark, som i går höll ell lal om alt den offentliga sektorn måste byggas ut på långtidssjukvårdens område, att finna att samma regering har en ekonomiminister som säger alt den offentliga sektorn är ett hot mol Sveriges ekonomi. Jag förstår alt herr Bohman i dag inte vill ta upp frågan om den offentliga sektorn.

Så till ekonomin och statistiken, herr Bohman!

Enligt konjunkiurinstiiuieis höslrapport - det är prognosen för 1976
10 - har Sverige under perioden 1973-1976 en ökning med 6,6 '-Vi av den

ekonomiska tillväxten: OECD totalt haren ökning med 3,4 %. Med samma tillväxt som OECD totalt skulle vi i år ha haft 9,8 miljarder mindre i total produktion. Delta är siffror som återfinns i underlaget till konjunkiurinstiiuieis höstrapport, men som herr Bohman tydligen inle känner till. Därför kan jag bara hänvisa till den rapporten.

Mina frågor när det gäller den offentliga sektorn kvarstår emellertid obesvarade. Herr ekonomiminister, vad var det för reformer och perr sonalgrupper, som ni talade om på SACO/SR-kongressen? Skall verkligen de frågorna få stå obesvarade, herr Bohman?

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

Om situationen på fångvårdsanslalterna

Herr ekonomiministern BOHMAN:

Herr lalman! Jag har en känsla av all herr Peterson i Nacka skulle må bra av all vänta med den fortsatta debatten tills finansplanen ligger på bordet. Då kan herr Peterson få svar på alla sina frågor.

Herr PETERSON i Nacka (s):

Herr lalman! Del verkar meningslöst att fortsätta att ställa frågor till herr Bohman om den offentliga sektorn, eftersom han vägrar att svara. Jag har ställt preciserade frågor om reformerna och om personalgrupperna.

Svenska arbetsgivareföreningen och vissa näringslivsdirektörer gör inför en besväriig avtalsrörelse egendomliga och vulgära angrepp på den offentliga sektorn. Jag beklagar att det finns uttalanden på den sidan som sammankopplas med uttalanden av landets ekonomiminister. Jag kan inle se delta som några lugnande besked inför en avtalsrörelse till alla de människor som arbeiar inom den offentliga sektorn.

Jag ber alltså, herr lalman, att få återkomma i ärendet vid ett senare tillfälle då herr Bohman verkar vara litet mera benägen att svara på frågor.

Herr ekonomiministern BOHMAN:

Herr lalman! Herr Peterson i Nacka hade haft full frihet alt ställa den här frågan på vanligt sätt i riksdagen, men det har han inte gjort. Herr Peterson har i stället frågat mig i vilken egenskap jag har uttalat mig på SACO/SR-kongressen, och jag har svarat på den frågan, hövligt och vänligt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5 Om situationen på fångvårdsanstalterna

Herr justitieministern ROMANUS erhöll ordet för att i elt sammanhang besvara dels herr Lövenborgs (vpk), dels herr Gahrtons (fp) den 25 november anmälda frågor, 1976/77:108 resp. Ill, och anförde:

Herr lalman! Herr Lövenborg har frågat mig om jag avser all la några särskilda iniliaiiv med anledning av den spända siiuaiionen på en rad av landets fångvårdsanstalter.

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

Om situationen på fång\'årdsanstaller-na

Herr Gahrton har frågat mig under vilka förutsättningar och i vilka sammanhang kriminalvårdens myndigheter bör förhandla med fångarnas företrädare.

Jag besvarar frågorna i ell sammanhang.

I 36 v; lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt föreskrivs att med de begränsningar som följer av gällande bestämmelser och avtal för verksamheten inom kriminalvården har de intagna rätl att i lämplig ordning överlägga med anslallsledningen i frågor som är av gemensamt intresse för de intagna. Härav framgår all sådana frågor på kriminalvårdens område som regleras genom författningar, beslut av anslagsbeviljande organ eller fackliga avtal inle kan bli föremål för beslut vid överläggningar i vilka de intagna deltar. Utformningen av lagrummet ger vid handen atl överläggningsrätten har begränsats lill atl gälla den egna anstalten och där tjänstgörande personal. Kriminalvårdsstyrelsen har emellertid i olika sammanhang, på begäran av vederbörande anslaltschef ansett sig kunna överlägga med de intagna på viss anstalt rörande förhållandena på den anstalten.

Jag vill också erinra om alt kravet på all företrädare för kriminalvårdsstyrelsen skall besöka anstalterna för förhandlingar i huvudsak rests av intagna vid vissa slutna riksanstaller. Dessa anstalter är sedan den 1 juli 1974 i organisatoriskt hänseende direkt underställda kriminalvårdsstyrelsen. Tjänstemän vid styrelsen utövar regelbundet tillsyn över dessa anstalter genom besök på anstalterna. Vid dessa besök förekommer regelmässigt dels samtal med enskilda intagna som önskar sådana samtal, dels överläggningar med de intagnas representanter i frågor som är gemensamma för de intagna vid resp. anstalt. Enligt vad jag har erfarit avser tjänstemän vid kriminlavårdsstyrelsen all inom ramen för denna verksamhel den 13 december i år besöka kriminalvårdsanslallen Hall. Jag har låtit informera mig om situationen för dagen på kriminalvårds-anstalterna. Några åtgärder från min sida är inte aktuella i anledning av den oro som på den senaste liden gett sig till känna.

Herr LÖVENBORG (vpk):

Herr talman! Jag ber att få lacka justitieministern för svaret. Där sägs bl. a. att "sådana frågor på kriminalvårdens område som regleras genom förfaltningar, beslut av anslagsbeviljande organ eller fackliga avtal inte kan bli föremål för beslut vid överläggningar i vilka de intagna deltar", och statsrådet hänvisar på den punkten till 36 !; lagen om kriminalvård i anstalt. Men del är klart att de kan. Här handlar del ju om vilja, och kan del inte bli beslut kan det i alla fall bli överläggningar. Sådana sker också av och till.

Sedan ger justitieministern beskedet atl den 13 december avser tjänstemän - ansvariga, får jag hoppas - alt besöka Hall. Jag vill understryka att del är rätt långt till den 13 december och atl det här rör sig om en myckel akut situation. På en rad anstalter strejkar nu internerna eller tillgriper andra akiionsformer, och del vittnar om all siiuaiionen på fång-

vårdsanslalterna verkligen inle är bra. Nu används också kollekliva be-siraffningsformer, exempelvis indragning av permissioner, och del är i alla sammanhang en synnerligen tvivelaktig åtgärd.

Jag har ställt min fråga mot bakgrunden av att man kan befara ännu allvarligare incidenter än de som nu har inträffat. Det är viktigt, lycker jag, all justitieministern med allvar och öppenhet funderar över vilka åtgärder som kan vidtas.

Kriminalvårdsstyrelsen har nu avvisat förhandlingar. Vore det verkligen inle skäl att justitieministern personligen på plats sökte underrätta sig om hur del ligger lill, vilka missnöjesanledningar som finns och hur befogade de är? Kriminalvårdsstyrelsens attityd atl utan resonemang avvisa de krav som ställs tjänar ju inget vettigt syfte.

I går genomförde internerna på 13 anstalter en ny aktion - 450 gick i strejk - på 10 nya platser; på Hall, i Tidaholm och i Malmö har man strejkat sedan lidigare. Man vill ha förhandlingar med kriminalvårdsstyrelsen, man vill ha bällre möjligheter till kontakt mellan de intagna och deras anhöriga, man vill ha marknadsmässiga löner. Det ställs krav på bällre sanitära förhållanden från flera håll där dessa är under all kritik, man kräver hyggligare behandling osv.

Del är svårt att från utsidan fastställa om kraven är befogade, om all kritik är rättvis, men kriminalvårdsstyrelsens attityd att vägra förhandla eller ens resonera med de intagna tycker jag är helt oacceptabel. Här behövs i stället ett snabbt initiativ, om inte situationen skall förvärras. Metoden all genomföra kollekliva bestraffningar är också någonting felaktigt och stridande mol gängse rättsbegrepp. Del som nu sker är atl kriminalvårdsstyrelsen drar in alla permissioner. Även de som inte deltar i aktionerna drabbas alltså.

Anser verkligen justitieministern all della är riktigt? Vore del inte skäl au i det här lägel rekommendera kriminalvårdsstyrelsen atl ta ett positivt initiativ för att förbättra atmosfären?

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

Om situationen på fångvårdsanslalterna

Herr GAHRTON (fp):

Herr lalman! Jag lackar för svaret. Men jag kan knappast påstå att jag är särskilt nöjd.

Den första slora fångsirejken inträffade 1968. Den ledde lill samtal mellan anslallsledningen och fångarnas förtroenderåd. Ar 1969 blev det kyligare och förtroenderådet på Hall upplöstes. Men 1970 ledde en spontan strejk igen till förhandlingar med anstaltschefen. Senare samma år ledde en strejk på Österåker till förhandlingar med dåvarande tillförordnade generaldirektören. Förhandlingar pågick medan 1 500 fångar på 22 anstalter strejkade. Resultatet blev centrala förhandlingar mellan kriminalvårdsstyrelsen och fångrepresentanler från anstalter i hela landet. Därefter följde centrala förhandlingar såväl i januari 1971 som senare i november 1971. Då ledde alltså protestaktioner från fångarna lill förhandlingar såväl lokalt som centralt.

Under de mellanliggande åren har det förekommit strejker, dock inle

Nr 38 i samma omfattning som nu. Men nu leder protestaktioner till kalla han-

Torsdaeen den '"- der till en arrogant attityd från kriminalvårdsmyndigheierna. 2 december 1976 \eåer till repressalier som är tvivelaktiga, inte minst mot bakgrund

--------------- av den nya lagstiftning om isolering inom kriminalvården som riksdagen

Om siiuaiionen på tog lidigare i år. Jag kan ge ett exempel på arrogansen.

fångvårdsanslaller- Chefen för Malmöfängelsel säger i ett remissyttrande lill kriminal-

na vårdsstyrelsen atl strejken "är en form av exhibitionism, som väl är

helt begriplig med hänsyn lill de intagnas mentalitet och situation". Del

vore ett renhållningsarbeie om justitieministern kunde ta avstånd från

en sådan tolkning av vad som sker på landets fångvårdsanstalter.

Jag sade all repressalierna är synnerligen tvivelaktiga. Man tillgriper alltså isolering av dem som deltar i strejken, man tillgriper kollektivt permissionsförbud. Men i den ändrade 47 ;; lagen om kriminalvård i anstalt finns del bara två typer av disciplinär bestraffning. Den ena är varning, den andra är atl högst tio dagar av strafftiden icke skall inräknas i verkställighelsliden. Enligt den lagen finns alltså inte vare sig isolering eller kollektivt permissionsförbud som besiraffningsform. Jag skulle gärna vilja att justitieministern här klart deklarerade på vilka grunder de repressalier som i dag förekommer ule på anstalterna är förenliga med den gällande lagstiftningen.

Herr justitieministern ROMANUS:

Herr lalman! Jag vill understryka atl utöver bestämmelserna i 36 ij lagen om kriminalvård i anstalt, som jag redogjorde för lidigare, finns det inte några bestämmelser om överläggningar mellan kriminalvårdens myndigheter och de intagna. I del sammanhanget vill jag anmärka att det ingalunda är fråga om ett parlsförhållande mellan de intagna och kriminalvårdsstyrelsen och atl man därför inte kan göra några jämförelser med förhållandet på arbetsmarknaden i fråga om förhandlingar.

Herr Lövenborg och även herr Gahrton har sagt alt det skulle förekomma kollektiva bestraffningar, som enligt herr Gahrton inle hade stöd i gällande bestämmelser. Jag vill framhålla att vad som har föreskrivits från kriminalvårdsstyrelsens sida är bl. a. att permissioner skulle dras in på de anstalter där strejker pågick, oavsett om de intagna deltog i strejken eller inle. Vidare har styresmannen bemyndigats atl låsa in de intagna även under fritid om detta erfordrades för atl ordning och säkerhet skulle kunna upprätthållas. Detta är alltså icke några bestraffningar ulan åtgärder som har ansetts erforderliga med hänsyn lill atl personalen under den pågående strejken är sysselsatt med att hålla förhör med de intagna och därför inte kan förbereda permissioner i vanlig ordning. Likaså kan inlåsning tillgripas om styresmannen anser att det är erforderiigt ur säkerhetssynpunkt.

Herr LÖVENBORG (vpk):

Herr lalman! Nu säger herr justitieministern alt den kollekliva bestraffningen inte skall uppfattas som en kollekliv bestraffning, utan att

det handlar om andra saker - det handlar om all hålla ordning osv. Men faktum är att detta är en kollektiv bestraffning som drabbar alla, oavsett om de deltagit i strejk eller ej. Jag tror att del hade varit bra om justitieministern hade tagit avstånd från kollekliv bestraffning, därför att det finns inget stöd för sådan i behandlingslagen.

Kriminalvårdsstyrelsen kan naturligtvis behålla den hårdnackade attityden att man inte skall förhandla under pågående strejk, men här finns - del vill jag påstå - ett parisförhållande, även om det inte heter så. I praktiken handlar del om det. Här är också fråga om huruvida prestigen skall väga tyngre än målsättningen att förbättra atmosfären.

Om man som jag under min tid i justiiieuiskottet besökt åtskilliga av landels fångvårdsanstalter vel man att det existerar uppenbara missförhållanden, som verkligen inte bidrar till all förbättra någon människa utan enbart till all förstärka aggressioner. Jag har i likhet med landels lidigare justitieminister aldrig trott på atl fängelsevistelse gör människor bättre eller att del är någon veltig form all tackla samhällsproblemen på. Men fångvårdsanslaller kommer med sannolikhet atl finnas under lång lid framöver, och då gäller det ju att göra förhållandena så drägliga som möjligt för dem som finns bakom murar och laggtråd.

Justitieminister Romanus har ännu inle haft tillfälle atl i denna kammare utveckla sin grundläggande filosofi på del kriminalpolitiska området, men det finns en uppenbar möjlighet för justitieministern att bidra lill en lösning av det nu så fastlåsta läget. Inle så alt justitieministern skall diktera för kriminalvårdsstyrelsen, för då blir han beskylld för ministerstyre, men statsrådet kan ha sådana bestämda meningar au kriminalvårdsstyrelsen inte kan nonchalera dem. Och jag lycker verkligen att i det här fallet vore del på sin plats.

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

Om siiuaiionen på fångvårdsanslalterna

Herr GAHRTON (fp):

Herr talman! Justitieministern tolkar den nya lagen om kriminalvård från 1974 så all centrala förhandlingar på sådant sätt som skedde 1970 och 1971 tydligen inle kan förekomma. Jag var inle ledamot av riksdagen 1974, så jag vel inte om kammaren var medveten om all man gjorde en inskränkning i förhandlingsmöjlighelerna inom kriminalvården. Jag vågar en gissning att kammaren inte var medveten om del.

Justitieministern säger också att man inle kan jämföra med förhållandena på arbetsmarknaden. Då är det ganska märkligt all läsa en rapport från brottsförebyggande rådets arbetsgrupp rörande anpassningsstöd åt straffade, som heter "Anpassning i arbetslivet", där del bl. a. heter:

"Med idéer hämtade t ex från länkrörelsen skulle fd straffade kunna ge frigivna ett psykologiskt stöd som hjälper dem över den första tidens motgångar och besvikelser. Likaså bör den fackliga medvetenheten hos de intagna på anstalterna uppmuntras. Även om det nuvarande sank-lionssyslemet inte möjliggör företagsdemokrati vid anstalterna i samma utsträckning som i arbetslivet, bör de intagnas vilja atl organisera sig och hävda vissa gemensamma intressen betraktas som ett positivt inslag

Nr 38 i anslaltslivel - något alt bygga vidare på inför frigivningen."

Torsdiijen den ■' '" &'' justitieministern om han anser alt kriminalvårdsmyn-

2 december 1976 digheternas agerande i dag är i överensstämmelse med den grundsyn

--------------- som brottsförebyggande rådet här har gett uttryck för. Om han inte anser

öm siiuaiionen på det vill jag fråga: På vilket sätt har lägel förändrats? Och vill justitie-fångvårdsanslalier- ministern vidta några åtgärder?

na Slutligen vill jag som ledamot av utredningen om isolering inom kri-

minalvården fråga vad det är för mening med vårt utredningsarbete, om kriminalvårdsmyndigheierna - efter del all riksdagen har avskaffat isoleringsstraffet - kan urholka lagen med den motivering som bl. a. överdirektör Fischier anför i dagens nummer av tidningen Arbetet: "Vår personal har så mycket annat au göra under en strejk så man hinner inte behandla permissionsansökningar från fångarna."

Med hänvisning till organisatoriska skäl urholkar alltså myndigheterna riksdagens intentioner. Är del verkligen justitieministerns mening all det skall gå till så, och vad fyller i så fall utredningen om isolering inom kriminalvården för funktion? Vi skall ju enligt direktiven plocka bort de rester av isoleringsstraffet som finns kvar.

Herr justitieministern ROMANUS:

Herr lalman! Till herr Lövenborg vill jag endast säga att det inle i dag är tillfälle att närmare utveckla de allmänna principerna inom kriminalvården.

Herr Gahrton uppger alt del skulle ha skett någon ändring på del här området 1974 genom den nya lagen om kriminalvård i anstalt. Nej, tidigare fanns inga bestämmelser alls. De bestämmelser som nu finns tillkom 1974. Det är klart att överiäggningar kan ske i denna fråga. Del är också, som jag nämnde i mitt svar, kriminalvårdsstyrelsens avsikt att komma till diskussion på denna punkt.

Herr LÖVENBORG (vpk):

Herr talman! Alt justitieministern inte kan utveckla sin kriminalpo-liliska filosofi inom ramen för den här lilla frågedebalten har jag naturligtvis all förståelse för.

Jag vill ännu en gång återkomma lill frågan, om det är riktigt alt tillämpa kollekliva beslraffningsformer såsom indragning av permissionerna. Jag lycker all den här debatten redan visal alt man inte får göra så. Det finns inget stöd i behandlingslagen för atl gå fram på del sättet. Kriminalvårdsstyrelsen har därmed gått utöver sina befogenheter.

Jag hinner med att ta upp ett annat krav som slälls i sammanhanget. Del handlar om att de intagnas arbete skall betraktas som meningsfullt och att de intagna när de lämnar fängelserna skall vara bällre rustade för åieriniräde i det normala livet. Kravel gäller alltså marknadsanpassade löner. Jag ställer frågan: Kan justitieministern säga om del förbereds förslag lill marknadsanpassade löner på samtliga fångvårdsanslaller, och

när kan del förslaget i så fall bli verklighet? Jag tror att ett sådant besked skulle tas emol mycket positivt.

Herr GAHRTON (fp):

Herr lalman! Justitieministern säger alt del tidigare inte fanns några bestämmelser alls. Om del fanns bestämmelser eller om del fanns en praxis, är faktum ändå alt det 1970-1971 förekom centrala förhandlingar under betydande uppmärksamhet och med en belydande organisatorisk insats såväl av kriminalvårdsledningen som av fångarnas organisationer.

Om justitieministern nu i sitt svar hänvisar lill lagen från 1974 och säger: "Utformningen av lagrummet ger vid handen att överläggningsrätten har begränsats lill att gälla den egna anstalten och där tjänstgörande personal" n-iåste detta väl ändå enligt varje rimlig tolkning innebära en förändring, en förändring till större restriktivitet!

Jag noterar all justitieministern inle svarar på min fråga, om de repressalier som nu drabbar langarna är förenliga med intentionerna bakom - och för den delen också med lagtexten i - det beslut som riksdagen fattade i våras. Jag hoppas att justitieministern vill ge ett svar på den frågan, Det vore märkligt om man som riksdagsledamot skulle vara tvungen alt vända sig till JO för all få klart för sig om myndigheternas beslut är i överensstämmelse med riksdagens intentioner och den politiska vilja som väl ändå måste finnas på regeringsnivå.

Jag vill bara avslutningsvis ställa en fråga. Det finns en oro nu för att det har skett en försämring av kriminalpolitiken efter den nya regeringens tillträde. Jag vill gärna att dessa farhågor med kraft dementeras, så atl del går hem hos alla dem som jobbar inom kriminalvården.

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

Om siiuaiionen på fångvårdsanstalterna

Herr justitieministern ROM.ANUS:

Herr talman! Med anledning av den fråga herr Lövenborg nu riktade till mig kan jag säga alt frågan om en ulredning angående arbetsmark-nadsanpassad lön på fängelserna f n. - på grund av en framställning från riksdagen - är under övervägande i juslitiedepartementet.

Beträffande vad herr Gahrton sade i sitt senaste anförande vill jag bestrida an regeringen har vidtagit några ålgärder i fråga om förhållandena på ansialterna. Den lagstiftning som gällde före den 19 september 1976 gäller fortfarande. Såvitt jag har mig bekant har inte heller kriminalvårdsstyrelsen uifärdal några ändrade föreskrifter innan oroligheierna började. Frågeslällarna lalarom en spänd silualion och oro på fängelserna. Jag menar all del är klart all personalen sedan slrejkerna började blivii mer än vanligl sy.sselsail med sådana frågor och därför inle kan hinna med all lillämpa vanliga regler om permissioner och bevilja permissioner i samma uislräckning som förut.

Herr LÖVENBORG (vpk):

Herr talman! Jag lycker atl den fortsatta debatten har givit belägg för rikiigtheien i mitt påslående alt det inle finns något stöd i behand-

2 Riksdagens protokoll 1976/77:38-40

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

Om principerna for visst slag av polisingripande

lingslagen för all på detla sätt kollektivt bestraffa genom indragna permissioner och att kriminalvårdsstyrelsen därför har gått utöver sina befogenheter.

Jag noterar beskedet atl man jobbar med frågan om marknadsanpassade löner. Jag ställde frågan därför all vi har haft ett regimskifte, och jag hoppas verkligen att det regimskiftet inte sätter stopp för vissa positiva steg som planerades under den förra regeringens senare tid,

Hert GAHRTON (fp):

Herr talman! Jag noterar justitieministerns principiella förklaring all ingen förändring har skett. Jag vill verkligen betona alt vi frän min parti inle har gått lill val på ökad restriktivitet av negativt innehåll inom kriminalvården. Vi har tvärtom ofta haft anledning atl kräva en liberalisering i den bemärkelsen alt kriminalvården skall göra det lättare för de intagna att återanpassa sig till samhällslivet, inle minst till arbetslivet. Då är den fackliga medvetenheten, del fackliga kunnandet av central betydelse. Facklig organisation inom fängelsesystemets ram måste därför ta sig uttryck i protest mot fängelsets vardag som sådan.

Jag noterar som sagt del principiella ställningstagandet, och jag hoppas verkligen atl det går hem hos alla dem ute pä anstalterna som har anledning atl noga lyssna på vad som här sägs. Jag hade också hoppats all det hade synts litet mer i praxis, att del hade synts när det gällde repressalierna - all dessa hade varit mer i överensstämmelse med de intentioner som riksdagen hade i sitt beslut i våras - och alt del hade synts när del gällt förhandlingsinställningen. Del är ändå ett faktum att 1970-1971 kunde man ha centrala förhandlingar inom kriminalvården, men i dag kan man uppenbarligen inte ha sädana. Det beklagar jag starkt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6 Om principerna för visst slag av polisingripande

Herr justitieministern ROMANUS erhöll ordet föran besvara herr Siegbahns (m) den 25 november anmälda fråga, 1976/77:115, och anförde:

Herr talman! Herr Siegbahn har frågat mig vilka principer som gäller för polisens handlande vid åtgärder som den s. k. ockupationen av Kungs-torget i Göteborg och del ianspråklagande av viss prival egendom som därvid har ägt rum.

Polisens huvuduppgift är att upprällhålla allmän ordning och säkerhet. När del gäller polisens befogenhet och skyldighet all ingripa för della ändamål gäller vissa allmänna grundsatser som också återspeglas i polisinstruktionen. Polisen skall sålunda alllid försöka vinna rättelse genom upplysningar och anmaningar, innan tvångsåtgärd får tillgripas. En annan ledande princip för polisverksamheten har sedan gammall ansetts vara att polisen inte för all genomföra en ijänsteålgärd får använda större

mån av tvång eller våld än som är försvarligt med hänsyn lill åtgärdens syfte. 1 enlighet härmed anses polisen vara skyldig all vid elt ifrågasatt ingripande noggrant väga fördelarna och nackdelarna av ingripandet och dess konsekvenser mol varandra. Ibland kan della leda lill att ett ingripande som kanske annars skulle kunna anses befogal måste uppskjutas, t. ex. av del skälet att det just i den aktuella situationen bedöms kunna skada snarare än gagna den allmänna ordningen och säkerheten.

Det ankommer på polisledningen att självständigt överväga formerna för polisens ålgärder vid en händelseutveckling av del slag som den som vi nu har bevittnat vid Kungsiorgel i Göteborg. Jag vill till sist underslryka att sådana situationer kan ställa polisledningen inför ytterst grannlaga och vanskliga bedömningar.

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

Om principerna för visst slag av polisingripande

Herr SIEGBAHN (m):

Herr talman! Jag ber atl få tacka justitieministern för svaret.

Detta är en allvarlig principfråga, och jag skall inte uppehålla mig vid några speciella detaljer i det konkreta fallet. Jag vill ändå nämna att det här bl. a. rör sig om skyldigheter för enskilda företagare att i enlighet med gällande lagstiftning - byggnadsstadgan - anordna vissa garage-platser i samband med ny- eller ombyggnad. Det kanske kan riktas viss kritik mol politiker ur olika läger för handläggningen av ärendet, inte minst för kortsiktiga taktiska spekulationer i popularitet.

Om själva händelseförloppet skall jag bara nämna all ockupanterna enligt samstämmiga uppgifter stulit ström från byggnadsföretaget och lagt sig lill med, sågat upp etc. diverse byggnadsmaterial.

Dessutom har de lyckats installera en telefon på platsen. På min förfrågan har televerket medgivit alt detla skett i strid mol gällande bestämmelser.

Mot dessa olagliga handlingar begärdes polishjälp. Polisen var dock länge overksam men vidtog efter en tid den begränsade åtgärden atl man lyfte bort ockupanterna, som omedelbart ålerkom och åter olagligl ianspråktog malerielen. Polisens motivering för åtgärdens utformning mår bäst av all inte återges. Den faktiska effekten blev självfallet alt man - i motsats lill syftet - uppmuntrade ockupanterna.

Enligt min uppfattning är polisens uppgift tveklöst atl underlätta genomförandel av i laglig ordning fattade beslut. I vissa tidningar har den groteska uppfattningen framförts, att det skulle ankomma på polisen att göra något slags bedömning av riktigheten eller lämpligheten av politiska beslut. Har vederbörande verkligen tänkt igenom konsekvenserna av sina tankegångar? Della skulle ju i realiteten innebära atl vi gav klartecken för skapandet av en polisstat eller i varje fall började vandra på den vägen.

Jag vore tacksam om justitieministern på regeringens vägnar klarare ville bekräfta alt "land skall med lag byggas" och alt polisens uppgift endast och uteslutande är atl - självfallet på ett smidigt sätt - underlätta genomförandet av fattade beslut. Jag måste säga att det svar jag fått

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

Om principerna for visst slag av polisingripande

från den synpunkten inie är särskilt tillfredsställande.

Vill man tolka detta illvilligt kan det innebära all polisen inie bara skall göra en prövning av när och exaki hur ingripande skall ske ulan även en bedömning av om den beslutade åtgärden är viktig nog för alt kräva att polisen ser till au den kan genomföras. Jag förmodar au detla inte är justitieministerns mening.

Det är klart att man kan anse att vår demokrati inte fungerar tillfredsställande och alt de enskilda människorna inle har tillräckligt myckel atl säga till om. Men då får man se till att man skapar lagliga former för infiytande. Man kan inle tillåta au vilken liten självvald grupp som helst på detta säll kräver all elt beslut om en viss åtgärd skall upphävas. Man kan t. ex. införa folkomröstningar både på komniunal nivå och på riksnivå. En sådan ordning har mitt parti varil anhängare av. Då ger man de enskilda ett inflytande. Men man kan inle acceptera alt vilken grupp som helst i en viss situation vidtar ålgärder av den här typen.

Herr justitieministern ROMANUS:

Herr talman! När del gäller frågan om polisens formella befogenhet atl ingripa i det aktuella fallet vill jag först framhålla all situationen måste betraktas mot bakgrunden av grundlagens regler om mötesfrihet och demonstralionsrält och mot bakgrunden av de begränsningar i polisens rätt alt upplösa allmän sammankomst som föreskrivs i lagen om allmänna sammankomster. Denna lag ger polisen rätl att upplösa sådan sammankomst, bl. a. om mötet föranleder svårare oordning eller avsevärd fara för de närvarande och andra ålgärder har visat sig otillräckliga för att återställa ordningen eller bereda skydd ål de närvarande.

Om en allmän sammankomst innefattar olaga intrång på en plats som inrättats för visst ändamål och som det är angeläget att kunna freda för obehöriga, t. ex. en avgränsad byggnadsplals, har polisen vidare rätt alt ingripa med stöd av sina allmänna befogenheter för upprätthållande av ordning och säkerhet. Men i enlighet med vad jag nyss framhöll måste formerna för ell sådant ingripande noggrant övervägas från olika synpunkter, och där kan också lämpligheisöverväganden komnia med i bilden, inle i fråga om den politiska bakgrunden utan med utgångspunkt i en bedömning av om del är VåvnpUgt for polisen alt göra ell ingripande.

Den redovisning av ärendet som lämnats mig synes ge vid handen all polisledningen handlagt ärendet med lugn och gott omdöme. Enligt vadjagerfaril är fallet f ö. föremål förJO:s prövning och kan alltså förutsättas den vägen bli närmare belyst.

Herr SIEGBAHN (m):

Herr talman! Del är naturligtvis inle önskvärt att här gå in på det enskilda fallet. Men myckel av vad jusiiiieministern sade gällde ordnad demonstration på en offentlig plats. Del kanske kan råda delade meningar om detta är relevant. 1 delta fall var det fråga om en privat, uthyrd arbetsplats, och den som disponerade arbetsplatsen enligt avtal hade be-

gärl polisingripande. Det måste väl då vara polisens uppgift att tillse att hans rätl inte träddes för när.

Självfallet ankommer det på polisen au bedöma i vilken takt ålgärder skall vidtas. Men som jag nyss sade blev den enda effekten av polisens ingripande att ockupanterna fick en uppmuntran. Det är visserligen inte riksdagens uppgift all bedöma polisens åtgärder i del enskilda fallet, men jag vill ändå inte undanhålla den reflexionen att jag inte kan instämma i justitieministerns positiva uttalande.

Det inträffade kan få konsekvenser för framtiden, vilket egentligen är det allvarligaste. Bara i Göteborg blir flera liknande frågor aktuella, t. ex. Hagaområdels sanering, där det finns rakt motsatta politiska intressen. Nu kan ju en stor eller liten grupp få den uppfattningen atl del i framtiden är fritt fram för att ockupera ett område och förhindra genomförandet av ett beslut.

Dessutom har det sagts mig att många polismän, när de velat ta hand om olika människor, mötts av kommentaren: Ja, mig kan ni gripa, men när det gäller de stora sakerna är ni väldigt försikliga och inaktiva, -Del inträffade har alltså skapat en stor olust även inom poliskåren.

Det centrala är emellertid de principiella konsekvenserna. Jag lycker inte att justitieministern tillräckligt klart har framhållit vikten av all i demokratisk ordning fattade beslut skall kunna genomföras.

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

Om uppräkning av vissa äldre livräntor

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7 Om uppräkning av vissa äldre livräntor

Herr socialministern GUSTAVSSON erhöll ordet för atl besvara herr Böijessons i Falköping (c) den 23 november anmälda fråga, 1976/77:100, och anförde:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping har mol bakgrund av den nya lag om arbetsskadeförsäkring som träder i kraft den 1 juli 1977 frågat mig om jag vill medverka till att livräntor, som utgår enligt äldre lag, från den 1 juli 1977 räknas upp och i vissa fall omräknas lill engångsbelopp.

Yrkesskadeförsäkringskommiltén har nyligen i sill slutbetänkande enhälligt föreslagit alt äldre egenlivränlor, som grundas på minst 25-pro-ceniig invaliditet, och efierlevandelivräntor skall räknas upp med 30, 20 eller 10 "6 beroende på om skadan har inträffat före år 1955, under åren 1955-1967 eller senare. Lägsta uppräkning skall vara 500 kr. Uppräkningarna föreslås ske samtidigt med alt den nya arbelsskadeförsäk-ringen träder i kraft den 1 juli 1977.

Betänkandet har just remissbehandlats och kommitténs förslag övervägs f n. inom socialdepartementet. Avsikten är au förslagen skall behandlas i en proposition, som skall föreläggas riksdagen i början av nästa år. 1 samband därmed ämnar jag redovisa min inställning till de olika delförslagen.

Nr 38 Herr BÖRJESSON i Falköping (c):

Torsdagen den " talman! Jag ber att få tacka för svaret.

2 december 1976 " några år sedan interpellerade jag dåvarande socialministern an-

_____________ gående uppräkning av vissa livräntor, som fastställts för elt antal år sedan

Otn ökad utbildning då vederbörandes inkomster låg på en betydligt lägre nivå än nu. Även
av fölskollärare om indexhöjningar las med i bilden, är löneläget i dag inte jämförbart

med vad det var för några årtionden sedan.

Med min fråga nu har jag velat uppmärksamma vår nye socialminister på de livräntor som utgår med myckel obetydliga belopp, på grund av atl de baseras på de inkomster som gällde vid tiden då de fastställdes. Jag finner inte yrkesskadeförsäkringskommitléns betänkande tillfredsställande i dessa avseenden. De gamla livräntorna bör enligt min mening uppräknas så all de något så när motsvarar den livränta som utgår enligt motsvarande lön i dagens penningvärde.

Del är också högst otillfredsställande atl livräntan skall minskas med tre fjärdedelar när allmän pension börjar utgå. Principiellt hör ju de två förmånerna inte samman på något sätt. Livräntan utgår på grund av en yrkesskada och pensionen på grund av den ålder vederbörande uppnått. Pensionen är inle så hög alt den inkomst i form av livränta som tillerkänts en person skall behöva reduceras så kraftigt. Dessutom har möjligheterna för vederbörande all tjäna ihop ATP-poäng väsentligt minskats på grund av yrkesskadan, vilket gör att en eventuell ATP blir lägre eller i sämsta fall ingen alls.

Dessa nackdelar sammantagna gör att jag anser del vara ett rättvisekrav alt ersällningsunderiaget för livränta knyts lill dagens löneläge och gällande basbelopp. På så sätt kan en rättvisande livränta uppnås för dem som skadats under en tid då löneläget var sä mycket lägre än det nuvarande.

Förutom all livräntorna bör räknas upp anser jag alt de som utfaller med mycket ringa belopp skall kunna omräknas lill engångssummor. Om sådana belopp utbetalas bör de självfallet fördelas så att inkomsten inle belastar ett enda inkomstår.

Herr lalman! Lål mig avslutningsvis uttala min tacksamhet för det löfte som socialministern har lämnat om alt vi får en proposition till riksdagen i början av nästa år. Jag hoppas att de önskemål som jag här har framfört skall komma all beaktas vid propositionsskrivandet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8 Om ökad utbildning av förskollärare

Fru statsrådet MOGÅRD erhöll ordet för all besvara fru Hjelm-Waliéns (s) den 25 november anmälda fråga, 1976/77:107, och anförde:

Herr talman! Fru Hjelm-Wallén har frågat mig av vilka skäl regeringen inle begagnade möjligheten att genom förslag i tilläggsbudgeten ytter-

ligare öka utbildningen av förskollärare.

Behovet av utbildad personal för samhällets barnomsorg är stort. Den i förhållande lill överenskommelsen mellan staten och Svenska kommunförbundet högre igångsällningstaklen närdet gäller barnstugor under innevarande år kan komma atl innebära att vi får elt tillfälligt ökat utbildningsbehov.

Regeringen uppdrog hösten 1974 åt skolöverstyrelsen att utreda behovet av personal för barnomsorgsyrken. Innan dessa prognoser i vad avser det långsiktiga behovet av personal har slutförts bör enligt min mening några extraordinära utbildningsinsatser inte göras. Någon säker grund för bedömningen av utbildningsbehovet på längre sikt förelåg således inte vid slutbehandlingen av tilläggsbudget I.

Enligt regeringsförklaringen skall ulbildningen av personal för barnomsorgen ökas. 1 samband med proposition om anslag till den högre ulbildningen för nästa budgetår kommer regeringen bl. a. att redovisa sin bedömning av behovet av ytterligare utbildningsplatser i förskollärar-utbildningen.

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

Om ökad utbildning av förskollärare

Fru HJELM-WALLÉN (s):

Herr talman! Jag vill tacka för svaret, som dess värre inte innehöll någonting annat än en undanfiykt. Jag känner väl till alt skolöverstyrelsen har en uppdrag atl utarbeta en prognos över personalbehovet och utbildningsbehovet inom barnomsorgen fram till år 1990. Men det är inle della långsikliga behov jag har lagil upp i min fråga utan del som just nu är aktuellt.

Genom överenskommelsen mellan staten och Kommunförbundet förra hösten om den kraftiga utbyggnaden av barnomsorgen vidtog den socialdemokratiska regeringen extraordinära åtgärder för alt öka personalutbildningen. Gränsen för ökningen sattes av tillgängliga lokaler, lärare och praktikplatser.

Under sommaren 1976 kunde beräknas att kommunerna under året ytterligare skulle öka igångsättningsiakten från planerade 16 000 platser lill 27 000. Så snart den socialdemokratiska regeringen fick kännedom om de siffrorna började vi undersöka om alla utbildningsmöjligheter var uttömda, och vi prövade huruvida utbildningarna kunde ökas ytterligare redan della läsår. 1 första hand skulle det röra sig om ytterligare klasser inom förskollärarutbildningen, ytterligare kurser för barnskötare, särskilt sådana kurser som vänder sig till vuxna med erfarenhet från arbete bland barn och ungdom, vidare reaktiveringskurser Cör utbildad men icke yrkesverksam förskolepersonal samt yllerligare ulbildning av fler lärarutbildare inom dessa utbildningar.

Tyvärr fick den socialdemokratiska regeringen inte möjlighel all realisera dessa initiativ, och den borgerliga regeringen upplever inte delta som ell område som förtjänar dess insatser.

Det är en synnerligen svag regering, menar jag, som inför sådana besked om snabbare utbyggnadslakt sitter med armarna i kors och väntar på

Nr 38 SÖ:s prognoser för behov som skulle gälla liden lill år 1990. Det är ju

Torsdasen den akuta ålgärder som behövs för au daghemsplaiser som blir byggda också

2 december 1976 ''*" 1°'' i verksamhet med utbildad personal.

--------------- Vad man politiskt arbeiar med och kämpar för är alltid en fråga om

Om ökad Ulbildning prioriteringar. Del är bara all konstatera att detla område inte prioriteras

av fölskollärare av borgerliga politiker i regeringen. Jag beklagar det.

Fru statsrådet MOGÅRD:

Herr talman! Jag vill erinra kammaren, liksom fru Hjelm-Wallén nyss själv har gjort, om att den nuvarande utbildningskapaciteten har beslutals med utgångspunkt i dåvarande statsrådet Hjelm-Walléns bedömningar. På hennes förslag beslöt riksdagen i våras alt öka utbildningen av förskollärare innevarande budgetår så långl utbildningsorganisationen medgav.

Praktiska skäl satte en spärr för ytterligare utbyggnad.

Tillfälliga svängningar i utbyggnadstakten för barnstugor - som den som nu kunnat förmärkas - bör inte leda lill en ryckighet i utbildningsplaneringen. Som fru Hjelm-Wallén nämnde alldeles nyss är en ökning av utbildningskapaciteten förenad med en rad praktiska problem, t. ex. i fråga om antagning av studerande, ulbildning av seminarielärare m. m. Delta gör, enligt min bedömning, atl man under pågående läsår bör visa stor försiktighet med att vidta sådana åtgärder.

Jag tycker inte all fru Hjelm-Wallén skall dra så vittgående slutsatser av vad jag här svarar på fru Hjelm-Walléns fråga. Del råder faktiskt inie fullkomlig passivitet i utbildningsdepartementet sedan fru Hjelm-Wallén lämnade del, det kan jag försäkra.

Fru HJELM-WALLÉN (s):

Herr talman! Normalt sett är det riktigt att man bör akta sig för att göra yllerligare insatser under löpande läsår. Del ställer alllid lill slora problem för dem som har all handlägga planeringen. Men denna situation är ju hell unik. Redan de insatser vi gjorde förra året var av extraordinär karaktär. När dessutom kommunerna nu bygger så myckel mera än som var beräknat, kan de som har riksansvaret inte sitta med armarna i kors. Del är detta jag lycker mig märka har skett, eftersom den borgerliga regeringen inle utnyttjade möjligheten att i tilläggsbudget föreslå ytterligare åtgärder.

Fru statsrådet MOGÅRD:

Herr talman! Jag vill ännu en gång försäkra fru Hjelm-Wallén och alla andra oroliga medborgare i della land alt vi icke sitter med armarna i kors.

Regeringen utgår för sin del i planeringen av antalet utbildningsplatser från behovet av förskollärare under den kommande femårsperioden.

Nu gjorda beräkningar visar, atl sammantaget för de två första åren

ligger utbyggnadstakten i nivå med överenskommelsen mellan staten

24 och Kommunförbundet. Inga tecken finns f n. som innebär alt förut-

sättningarna enligt överenskommelsen väsentligt skulle ha förändrats.

Av pressuttalanden har jag förstått, och kanske kunnat utläsa här i dag också, att den förra regeringen hade planer på alt försöka öka kapaciteten i förskollärarutbildningen.

Jag utgår ifrån att det fanns planer på många områden. Men för att lägga fram förslag i tilläggsbudget, dvs. vid sidan av del ordinarie budgetarbetet, torde ändå krävas att viss händelse har inträffat som nödvändiggör en sådan ålgärd.

Del framgår av milt svar, som jag nu lämnat, all della enligt vårt bedömande inle är förhållandet.

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

Om ökad ulbildning av förskollärare

Fru HJELM-WALLÉN (s):

Herr talman! Fru Mogård talar om perioden fram lill 1981. Jag talar om det akuta läge som uppkommit i och med det som hände under 1976. Kommunerna byggde då inte 16 000 platser, som var beräknat, utan 27 000 platser. Detla måste väl ändå vara en sådan förändring som skulle kunnat möjliggöra för regeringen atl lägga fram eu förslag om ytterligare utbildning med start redan lill våren, om viljan till det hade funnits. Jag bara konstaterar att den viljan inie fanns.

. Fru statsrådet MOGÅRD:

Herr lalman! Jag lycker kanske all vi kunde sluta med all ifrågasäiia varandras goda vilja. Det är ju faktiskt inte detta diskussionen gäller, utan vilken bedömning den nuvarande regeringen har gjort i förhållande till den lidigare regeringens eventuella planer.

Jag är inle så alldeles säker på atl den lidigare regeringen heller skulle ha funnit del lämpligt, med hänsyn till att vi inle skall ha ryckighet i planeringen, all komma med förslag i tilläggsbudgeten.

Del är klart alt fru Hjelm-Wallén alltid kan säga: Jo, vissi hade vi länki del. Då svarar jag: Men del var ju synd, för vi tänker inte likadant!

Fru HJELM-WALLÉN (s):

Herr lalman! Nej, del är rikiigi - vi tänker inte likadant.

Planerna var så långl utformade att efter kontakter mellan ministrarna i socialdepartementet och utbildningsdepariemeniei offeniliggjorde jag de planer som vi hade. Del gjorde jag i en lal den 31 augusii, så fru Mogård behöver inie sälta det i fråga. Men siiuaiionen är den all vi tänker inle likadant och prioriterar tydligen inte della område på samma säll. Jag beklagar det.

Överläggningen var härmed sluiad.

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

Om utländsk beskicknings inflytande på svensk myndighets personalpolitik

§ 9 Om utländsk beskicknings inflytande på svensk myndighets personalpolitik

Fru utrikesministern SÖDER erhöll ordel för au besvara herr Måbrinks (vpk) den 24 november anmälda fråga, 1976/77:102, och anförde:

Herr lalman! Herr Måbrink har lill mig siälll följande fråga: "Anser uirikesminisiern att främmande beskickningars inblandning i svenska myndigheters personalpolitik genom politiska misstänkliggöranden skall vidarebefordras av utrikesdepartementet?"

Enligt 1961 års Wienkonvention om diplomatiska förbindelser, till vilken Sverige anslutit sig, skall "alla officiella mellanhavanden med den mottagande staten, vilka anförirotls beskickning av den sändande staten, avhandlas med eller genom förmedling av den mottagande statens utrikesministerium eller, om så överenskommits, annat ministerium".

Redan innan Sverige anslöt sig till Wienkonventionen skedde enligt etablerad praxis utländska ambassaders kontakter med svenska departement och myndigheter genom utrikesdepartementet.

När utländska ambassader i sina kontakter med utrikesdepartementet tar upp frågor som berör andra departements eller myndigheters verksamhet vidarebefordrar således utrikesdepartementet, i enlighet med Wienkonventionen och etablerad praxis, vad ambassaden haft att anföra för berörd parts kännedom.

Hert MÅBRINK (vpk):

Herr lalman! Jag lackar för svaret.

Skall jag tolka svaret så, fru utrikesminister, atl när en svensk myndighet - i detla fall en polismyndighet - anställer en svensk medborgare för lolkningsuppdrag skall främmande länders ambassadörer kunna springa upp på uirikesdeparlemeniei och blanda sig i den här inre svenska frågan och säga, all den tolken vill vi inte au ni skall anslälla? Är del så jag skall tolka fru utrikesministerns svar, då är det uppseendeväckande.

Della är ju i realiteten vad som har hänt i del här fallet. Den iranske anibassadören gick upp lill UD, beklagade sig och framförde, efter vad jag kan förslå, direkt kravel att Solnapolisen skulle avpollettera den anställde tolken. Ordningen bör väl i dylika fall ändå vara atl UD bestämt avvisar sådan inblandning från ambassadörers sida.

Och vidare: UD skall väl inte heller vidarebefordra handlingar - låt vara att det nu var en PM - till polismyndigheten, för det är ju indirekt att tillgodose den här ambassadörens krav,

UD:s handlande i det här fallet strider såvitt jag kan förstå mot regeringsformens Il kap. 7, och jag vill ställa två frågor:

1. Tänker utrikesministern i fortsättningen bestämt avvisa utländska beskickningschefers försök att kränka svensk suveränitet?

2. Tänker utrikesministern se till alt svenska myndigheter - i detta fall UD - i fortsäliningen inte bryter mot svensk grundlag?

Fru utrikesministern SÖDER:

Herr talman! Jag vill som svar på de två frågor som herr Måbrink slutade sitt anförande med säga atl även den här regeringen - det var under den förra som ärendet handlades i utrikesdepartementet - självfallet kommer att följa svensk lag och kommer också, vilket är vikligt alt understryka, att liksom andra berörda följa den överenskommelse som Wienkonventionen utgör.

Bakgrunden lill den av herr Måbrink åberopade promemorian, som UD överlämnade till polismyndigheten, är att den iranske ambassadören hade besökt chefen för den politiska avdelningen och då berört vissa tolkars politiska hemvist. Chefen för den politiska avdelningen framhöll för ambassadören att UD inte har några möjligheter, och inte heller ämnar skaffa sig några, alt påverka enskilda svenska myndigheters förfarande i anslällningsfrågor. Men vi har också alt informera berörda myndigheter om uppgifter av del här slaget som vi får. Del är myndigheterna själva som sedan drar slutsatserna. Och det vore helt felaktigt om vi skulle blanda oss i de svenska myndigheternas ämbetsutövning. Den prövas ju av rältsvårdande myndigheter. Eftersom Wienkonventionen fungerar som den gör blir det inle ett springande mellan ambassaderna och svenska myndigheter, utan nu sker kontakten genom UD, och det är alltså en garanti. Vi skulle kunna få ett helt oacceptabelt förhållande, om ambassaderna själva i sådana här fall skulle uppsöka berörda myndigheter.

Vi har alltså följt de konventioner som vi anslutit oss till, och UD har på intet säll påverkat del utslag som sedan blev följden av polismyndighetens bedömningar, I själva verket skulle vi, om vi drog alldeles speciella slutsatser när vi överlämnar en uppgift till en myndighet, ha utövat påverkan, men det gör vi inie när vi handlar på det sätt som vi hitintills gjort.

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

Om utländsk beskicknings inflytande på svensk myndighets personalpolitik

Herr MÅBRINK (vpk):

Herr talman! Vad utrikesministern nu sagt kan jag inte tolka på annat säll än att den här nya regeringen kommer atl fortsätta med en av de galenskaper som den förra gjorde sig skyldig till.

Del är riktigt att den politiske chefen vid UD påpekat all man inte kan blanda sig i en enskild myndighets personalförhållanden. Men UD skulle, om UD handlat korrekt, ha nöjt sig med den informationen lill den utländske ambassadören. Det gjorde emellertid inle UD utan skickade över en pekpinne till polismyndigheten i Solna och refererade ambassadörens lal. Och polismyndigheten drog en slutsats, som tydligen sker i sådana här sammanhang, och avskedade nära nog tolken. Därefter ringde man upp en tjänsteman vid UD och berättade att åtgärder hade vidtagits. Därmed var man nöjd vid UD, och den iranske ambassadören var naturligtvis också jätlenöjd, för del var precis så han ville att det skulle fungera. Jag kan inte acceptera och inte heller tro, fru utrikesminister, atl Wienkonventionen innehåller bestämmelser om atl främmande länder skall kunna blanda sig i svenska myndigheters personalpolitik.

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

Om utländsk beskicknings inflytande på svensk myndighels personalpolitik

Fru utrikesministern SÖDER:

Herr talman! Jag vill påpeka att det inte var någon pekpinne som riktades mot den myndighet som var berörd i det här avseendet utan en upplysning som lämnades. Det är myndigheten själv som har all dra slutsatserna.

Skulle vi däremot gå in för en ny praxis, i strid mol Wienkonventionen, och göra avgränsningar i upplysningarna skulle del uppfattas som pekpinnar. Det är del vi velat undvika i del här fallei - och vi kommer all göra så forlsällningsvis. Men i situationer där del slår i uppenbar strid mot svensk lag och de konventioner vi anslutit oss lill atl vidarebefordra upplysningar kommer vi inte att göra del. Vi har inte på något säll föreskrivii vad den här myndighelen skulle vidla för ålgärder, ulan del har hell och hållet varit fråga om upplysningar.

Herr MÅBRINK (vpk):

Herr talman! Men, fru utrikesminister, vad UD nu gjort strider ju mot grundlagens 11 kap. 7 >;. Det går inle atl komma undan med atl säga: Det var inte direkta order, del var bara en PM, en upplysning. Tydligen uppfattades det hela ändå av polismyndigheten i Solna som en indirekt order att avpolleiera tolken i fråga, och del var också det som polismyndigheten i Solna gjorde. Därefter ringde polismyndigheten upp UD och meddelade resultatet.

Är inte detta en pekpinne ål polismyndigheten att se till all få undan den svenske medborgaren i fråga, så som den iranske ambassadören begärt.

Fru utrikesministern SÖDER:

Herr talman! Jag vill bara en än gång underslryka an vi inte utdelar order i sädana här avseenden. Del är myndighelen själv som prövar.

Överläggningen var härmed sluiad.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren alt meddelandet om interpellationssvar och besvarandet av återstående frågor skulle uppskjutas lill dess alt de på föredragningslistan upptagna utskotisbelänkandena behandlats.

§ 10 Föredrogs och hänvisades

Motioner

1976/77:28 och 29 lill konslitutionsutskottet

1976/77:30 och 31 till skatteutskottet

S 11 Föredrogs och bifölls interpeilalionsframslällningen 1976/77:58.

§ 12 Föredrogs

Konstitutionsutskottets betänkande

1976/77:13 med förslag till ändring av vissa tilläggsbestämmelser i riksdagsordningen

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

Rätt lill sjukpenning vid förlust av idroitsinkomsi

§ 13 Rätt till sjukpenning vid förlust av idrottsinkomst

Föredrogs socialförsäkringsutskollets betänkande 1976/77:8 med anledning av moiion om rätt till sjukpenning vid förlust av idrotlsinkomst.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Under 1975 föreslog herr Petersson i Rösiånga och jag i en motion att de idrottsmän som får en väsentlig del av sin inkomst genom sitt idrottsutövande skulle få räkna den inkomsten som sjukpenninggrundande. Motionen var föranledd av att en del idrottsmän som var kontraktsbundna med sin förening och erhöll en väsentlig del av sin inkomst för detla - de betalade också skall för inkomsten - inte kunde lillgodoräkna sig denna inkomst som .sjukpenninggrundande.

Del uppsiod belydande problem för de här människorna, som log kontakt med mig. De var nämligen inie - när de skrev sina kontrakt -införstådda med atl de bara skulle få grundpenning vid sjukdom. Det gick självfallet bra så länge de var konlraktsbundna - då erhöll de ersättning från föreningen. Men efter kontraktels utgång året därpå hade de bara sina 8 kr. om dagen. Några av dem hade bildal familj, och det var rätt svårt all klara sig på 8 kr. per dag.

När sociairörsäkringsulskottet behandlade den här motionen förra året tog ulskollel inle ställning lill frågan i sak därför un två besvärsärenden låg i försäkringsdomsiolen för prövning. Del gällde ivå foibollsspelare, som hade överklagat. Men när försäkringsdomstolens beslut kom i december 1975, efter tvä år och åtta månader, sade försäkringsdomsiolen nej. Sirax därefter aniog riksdagen beslui om enhetliga regler för beräkning av socialförsäkringsavgifier på uppdragsinkomsier. Vi ansåg atl de synpunkter vi hade skulle vara tillgodosedda genom della beslui. Vad vi molionärerönskade varan de idrollsmän som haren väsenilig inkomst av sin idrollsulövning skulle få denna inkomsl beräknad som sjukpenninggrundande. Vi var således inie i del förslå skedet ute efter atl de skulle erhålla ATP och liknande sociala förmåner.

Från och med den I januari 1976 gäller följande om sjukpenninggrundande inkomsl enligt 2 S lagen om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring. Ersättning i penningar eller naturaförmåner, som i första stycket av paragrafen sagts, för arbete som någon utför för annans räkning utan all vara anställd i dennes ijänsl skall, om ersättningen under ett år uppgått lill minst 500 kr., anses såsom inkomsl av anställning.

Nr 38 Uppdragsinkomsten skall alltså enligt riksdagens samsiämniiga bedöm-

Torsdaaen den "'" '"'' sjukpenninggrundande och pensionsgrundande inkomst.

2 december 1976 ' rnotionärer ansluter oss självfallet till utskottets motivering och

____________ — lill riksdagens beslut och anser, atl oavsett om inkomsten kommer från

Rätl lill sjukpenning politiskt deltidsarbete, från fiolspel eller från annan verksamhet vid nö-
vid förlust av jesföreställning skall inkomsten vara pensionsgrundande osv. Det fanns

idroitsinkomsi inga speciella undantag härifrån i riksdagens beslut.

Men detla gällde tydligen inte idrottsmännen. Därför ålerkom vi med en förnyad framställning lill riksdagen, och vi stödde oss då på riksdagens beslut i december förra året atl några särregler inte skall finnas för någon speciell yrkesgrupp. Ulskoltet har föredömligt skickat ul motionen på en remissomgång till olika berörda parter. De reniissinstanser som handhar de sociala försäkringarna, såsom försäkringskassorna och Försäkrings-kasseförbundel, ställer sig positiva till de synpunkter som framförts i molionen. Försäkringskasseförbundet säger bl. a., all genom den lagändring som numera skett i fråga om uppdragsinkomster bör enligt förbundets mening förutsättningarna för alt även från lagens synpunkt kunna betrakta ersättning från idrollsulövning som inkomsl av anställning ha ökat belydligt. Förbundet tillstyrker därför motionen och hemställer att frågan utreds.

Däremot har Sveriges riksidrottsförbund. Svenska Ibtbollförbundei och Svenska ishockeyförbundet avstyrkt bifall lill molionen. Från de hållen anser man all det skulle bli katastrof och ruin, om man skulle få ikläda sig detla ansvar. Vi vet från andra diskussioner i riksdagen om sociala förmåner all del alllid förs fram tankar om undantag från del sociala skyddet. Men socialförsäkringsutskottet uttalade förra året, då man i en moiion begärde undanlag frän lagen, an något undantag inle skulle förekomma.

Vi molionärer är medvetna om att man i och för sig i del första skedet, innan man hunnit revidera sina uppgörelser med en del av idrottsmännen - de är trots allt relativt få i dag - såsom vid andra löneberäkningar kommer atl få ta hänsyn till vad de sociala kostnaderna innebär i den totala summan man utbetalar. Om dessutom exempelvis en fotbolls- eller ishockeyspelare har en viss inkomst elt år, t. ex. 30 000 kr., och man vid uppgörelsen säger att si och så mycket av detta skall gå lill sociala avgifter, får man också la hänsyn till att spelaren annars skulle ha fått betala en del av dessa pengar i skatt. Han får alltså en trygghet, och det är vad de här ungdomarna, framstående fotbollsspelare som har besökt mig. anser. Man har inte när kontraktet skrevs haft reda på atl man bara skulle få grundavgiften.

Det är klart att vi molionärer är medvetna om atl spelarna har för
säkringar under den tid de är konlraktsbundna, men problemet är ju
att när kontraktet går ul följande år har de över huvud taget inte mer än
den här grundpenningen atl leva på.
Jag har litet svårt alt hänga med i utskottels resonemang alt eftersom
30 en idrottsutövare slutar med aktiv idrott redan i 30-årsåldern har han

möjlighet atl sedan tjäna in erforderliga pensionspoäng. Del är väl i och för sig riktigt, men utskonel glömmer bort all det är de femlon bästa åren, då inkomsten är störst, som man vill lillgodoräkna sig. Det är ju den största inkomsten som ger utslag i pensionen.

Nu säger ulskoltet att man erfarit all Riksidrottsförbundet inom kort avser att "i samråd med närmast berörda specialidrottsförbund påbörja en undersökning av möjligheterna atl få till stånd enklare och mera enhetliga former för verksamheten inom elitidrotten". Därför avstyrker utskottet molionen.

Nog förefaller det underligt alt man inom ett visst verksamhetsområde skall avvakta all förhandlingar sker, eftersom utskottet förra året så klart sade ifrån att några särbestämmelser inte skall gälla. Jag hoppas bara att utskottet i della avseende inle har förlitat sig alltför myckel på Riks-idrollsförbundets möjligheter att uppnå samstämmighet. Tidningsuppgif terna varierar ju om hur höga transfersummor m. m. som föreningarna betalar för sina spelare.

Vi molionärer kan bara säga all vi skall ha denna fråga under uppsikl. Del har sagls inför ulskollel all Riksidrollsförbundei kommer all verk-slälla den här genomgången snart. Men från annal spelarhåll har uualals alt del troligtvis inte kommer all bli gjort inom en snar framlid.

Här är del emellertid fråga om samsiämmighel när del gäller de sociala förmånerna. Därför har vi myckel svårt au förslå all en enda grupp som har en väsenilig del av sin inkomst från ell konlraklsbundel uppdrag skall slå ulanför hela försäkringssysiemel. Vi var, som jag nämnde lidigare, i förslå hand ule efter all idroilsulövarna skulle få en något så när rimlig sjukpenning som grundade sig på deras beskattade inkomsl, men eftersom riksdagen log del här olveiydiga beslulel om all alla uppdragsinkomsier skulle med i del sociala sysiemei och vara pensionsgrundande m, m., irodde vi all del även skulle gälla för de här idroilsulövarna.

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

Rätt till sjukpenning vid föllust av idrotlsinkomst

Herr ASPLING (s):

Herr lalman! Jag kan i långa siycken insiämma i vad herr Andersson i Örebro här har anfört, och del är med lillfredssiällelse jag konslalerar all del är en i hög grad enhälligi socialförsäkringsuiskoii som står bakom betänkandel nr 8.

Jag vill gärna, herr lalman, säga all del är en viklig fråga som herrar Andersson i Örebro och Pelersson i Rösiånga haraklualiserai i sin moiion, och jag kan försäkra atl den varil föremål för ingående diskussion i ulskoltet och för en myckel omfallande remissbehandling. Upplänningen bland remissinsianserna är, såsom framgår av belänkandei och även av vad herr Andersson i Örebro framhöll, delade. Riksförsäkringsverkel, Försäkringskasseförbundei och försäkringskassorna anser all många skäl hell nalurligi lalar för alt även inkomst av idrottsutövning bör utgöra underlag för beräkningen av socialförsäkringsförmåner, medan idrottsrörelsens representanter här har en annan uppfattning.

Nr 38 Herr lalman! En i hög grad sakkunnig person i idrottsfrågor-jag tänker

Torsd-men den P president Kekkonen - talade vid Föreningen Riksidroltens vänners

2 december 1976 60-årsjubileum i Stockholni för några dagar sedan. Enligt lidningsreferai

_____________ framhöll han bl. a. all hela idroiien i dag befinner sig vid en belydelsefull

Rätt till sjukpenning vändpunkl och au amalöridroilen lillämpar regler som härstammar från
vid förlust av förra århundradet. Han påpekade all en idrousman av vilken man kräver

idrotlsinkomst lysande resulial hell enkelt inie kan ha något civilt arbete, ulan han

är tvungen all inrikla sig på loial iräning.

Ulan all i någoi avseende vidga denna debatt lill den större och sannerligen komplicerade frågan om gränsdragningen mellan amatöridroli och professionell idrott så finns den frågan på sill säll inrymd i det här ärendet.

Utskottets ställningstagande i sakfrågan är mycket positivt. Vi menar atl del är berättigat atl en idrottsman som lill följd av sin idrollsulövning hell eller delvis avslår från annan sysselsällning skall ha möjlighel alt lillgodoräkna sig inkomsl av denna idrollsulövning som underlag för beräkning av socialförsäkringsavgifter. Men vi anser det inle rikligl atl man redan nu genom lagstiftning på delta område medverkar till att styra idrottens egna verksamhetsformer. Detla är med andra ord en principiellt viklig fråga, som inle kan avgöras ulan hänsynslagande lill idrolls-rörelsen själv. Del har också varil beslämmande för vårt slulliga släll-ningslagande i frågan.

Den undersökning som Riksidrottsförbundel tillsammans med de närmast berörda special förbunden nu skall påbörja -jag utgår från att man kommer atl sälla i gång della arbete sä snabbt som möjligl - avser att komma fram till enklare och mer enhetliga former för verksamheten inom elitidrotten. Det bör också leda lill alt förutsältningarna för en lösning av denna sociala trygghelsfråga så småningom kan komma till stånd.

Herr lalman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i socialförsäkringsutskollets betänkande nr 8.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Utskonel ställer sig ju positivt till molionen, men hur positivt utskottet än må vara löser vi ändå inte problemet här i dag.

Jag sade lidigare alt vad vi motionärer är ute efter är all i förslå hand klara upp sjukförsäkringsfrågan förde konirakisbundna spelarna. Genom del beslut som riksdagen fattade blev det emellertid omöjligt atl bryta loss enbart sjukförsäkringen ur del sociala systemet. Del kanske hade varil enklare au göra del tidigare, men då fanns ju det där överkki-gandeärendel, som låg i försäkringsdomstolen.

Det är nu inle myckel mer all orda om i denna fråga. Jag och min medmoiionär kommer givelvis atl bevaka den, och vi lar kanske anledning atl återkomma i ärendet, om ingenting händer.

Överläggningen var härmed sluiad. Utskotlets hemställan bifölls.

§ 14 Offentliganställdas pensioner

Föredrogs socialförsäkrtngsutskotlets betänkande 1976/77:9 med anledning av motioner om offentliganställdas pensioner.

Herr RINGABY (m):

Herr talman! Vi moderater är väl inte rikligl nöjda med utskottsbetänkandets formulering. Jag föreställer mig all detsamma gäller folkpartisterna och förmodligen också cenlerpartisterna. Det beror helt enkelt på alt motioner av liknande slag tidigare har lämnats till arbetsmarknadsutskottet och den 9 november i år avslagits här i kammaren. Där ligger alltså orsaken både till atl vi har fått skriva som vi har gjort i utskottets betänkande och till del särskilda yttrande som finns fogat till della. Om de här motionerna hade fått behandlas i ell sakutskotl som socialförsäkringsulskoilet, hade troligen skrivningen blivit en annan än vad den blev i arbetsmarknadsutskottets betänkande.

Vi har inte minst från moderat håll mycket länge agerat i de här frågorna, som gäller statligt anställdas pensionsförhållanden, och vi har också kunnat konstatera all vi har uppnått vissa resultat under årens lopp. Elt resultat är att statspensionen numera är indexreglerad och alltså knuten till basbeloppet. Tidigare har man varje år förhandlat om tillägg till statspensionen, men nu följer pensionerna basbeloppet och får därmed en automatisk anknytning lill penningvärdeförsämringen. Del lycker vi är väldigt bra, och vi har också föreslagit det många gånger.

All del har funnits orimligheter i del statliga pensionssystemet framgår faktiskt av ulskoltels belänkande. Det sägs där alt fr. o. m. det föreslående årsskiftet kommer lönetillägg att bli pensionsgrundande även när del gäller statspensionen. Tidigare har tillägg till statslönen varit pensionsgrundande på ATP-sidan men icke på den statliga sidan, och det har gjort att lönetilläggen har försvunnit i pensionshänseende vid samordningen med statspensionen. Det är faktiskt att trolla bort en rättmätig pension för de statsanställda. Man skall alltså rätta lill delta nu. Även här får vi se en förbättring, och del gläder oss mycket.

Livräntorna har vi också bråkat om i många år här i kammaren. De är nu indexreglerade från 1973, och alla livräntor i framliden kommer atl vara indexreglerade. Däremot är de gamla livräntorna inte index-reglerade. Vi hörde bara för en timme sedan en fråga besvaras av socialminister Gustavsson, varvid han talade om, all livräntor som grundar sig på en yrkesskada kommer att räknas upp. Men det finns andra livräntor också, s. k. ofullständiga pensioner, som man inte har talat om. Jag tycker all del är väldigt angeläget atl vi försöker förbättra dem.

Jag känner en kvinna som under tragiska omständigheter blev änka 1957. Hon fick då en livränta på 300 kr. i månaden. Ända upp i 70-årsåldern har hon försökt skaffa sig elt tillägg lill folkpensionen genom en kaférörelse, men nu orkar hon inle med den längre. Hennes livränta slår kvar på 300 kr. År 1957 var del ganska mycket, men i dag är det

3 Riksdagens protokoll 1976/77:380

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

Offentliganställdas pensioner

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

Offentliganställdas pensioner

ingenting. Det är verkligen angeläget att man tittar också på gamla livräntor och försöker justera upp dem lill en rimlig nivå.

Men fortfarande, ärade kammarledamöter, samordnas pension på sidoinkomster för statsanställda med statspensionen. Denna samordning innebär all de aldrig får ATP-pension på den inkomsl som de haft vid sidan av sin anställning. Även t. ex. standardlillägg lill folkpensionen samordnas bort. Det finns alliså en hel del kvar att göra.

Samordningsbeslämmelserna är en myckel komplicerad materia. Men jag skall ge elt exempel som jag tror all också var och en kan förslå som inte sysslar med dessa frågor.

Om jag är privatanställd och har en sidoinkomsl, t. ex. som biografvaktmästare på kvällstid, får jag ATP på den sidoinkomsten ovanpå min folkpension - självfallet. Vi säger all en person är privalanslälld och fungerar t. ex. som biografvaktmäslare och har 10 000 kr. om året för det. Han håller på med detta i 15 år. Det betalas avgift för extrainkomsten; det finns poäng registrerad i kassorna.

Efter 15 år går han över och blir statsanställd. Fortfarande betalas del ATP-avgifter förden extra inkomsten på 10 000 kr., fortfarande registreras den i sjukkassan. Han betalar skall på dessa pengar, han får reducerat bostadsbidrag på grund av dem; de betraktas som en vanlig inkomst. Han sitter i 15 år som statsanställd och har alltså också denna extrainkomst.

Sedan blir han 65 år gammal och skall få pension. Men då inträffar någonting synnerligen märkligt. Han får pension för de första 15 åren, när han var privalanslälld. Denna ATP-pension läggs ovanpå statspensionen. Men ATP-pensionen från de sista 15 åren, när han var statsanställd, samordnas bort; det dras av lika mycket på statspensionen. Det är ju ganska fantastiskt, för det har betalats avgifter för denna inkomsl hela liden. Pengarna finns registrerade i kassan; det är bara atl anordna en utbetalningsavi, så får han dem. Men de kom bort i samordningskarusellen.

Följden blir all trots all han har 30 år i ATP-systemet - 15 som privat-och 15 som statsanställd - och alltså skulle ha full ATP-pension, så får han bara för de 15 första åren. Han får alltså bara halv ATP-pension. Hade han haft denna extra inkomst som statsanställd under alla de 30 åren, hade han inte fåll någon ATP.

Jag tror inle att vi behöver vara oense om atl detta är orimligt.

Nu är ju ATP en laglig rätt. Vi konslalerar i vårt särskilda yttrande au ATP har av riksdagen beslutats och skall utgå. Vi hade litet olika värderingar i fråga om konstruktionen när vi tog beslutet om ATP. Men när beslutet nu är faltal och ATP är en laglig rätt, så skall den självfallet betalas ul.

Det har sagts mig att man i de pågående förhandlingarna har uppmärksammat detla. Del har hela tiden hävdats all del är en avialsfråga, och det här skall inte riksdagen syssla med. Ja, okay, det är kanske i första hand en fråga som riksdagens lönedelegalion skall ta upp, och

jag hoppas atl lönedelegationen bevakar den. Men tack vare att vi har Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

Offentliganställdas pensioner

bråkat så många år om den här frågan i riksdagen har förhandlarna tydligen blivit uppmärksammade på den och gjort vissa förbättringar. Jag är mycket glad åt att dessa förbättringar har kommii till stånd. Det har ryktats att även denna fråga skall komma upp i en förhandlingsomgång. Jag förutsätter att förhandlarna, i varje fall representanterna för de an--ställda, bevakar detla område, för del är verkligen en rättvisefråga. Jag har inget annat yrkande än om bifall till utskottets förslag.

Herr GAHRTON (fp):

Herr lalman! Det finns få saker som retar fiitiga och strävsamma människor så myckel som känslan av all efter ell långl arbetsliv förlora egenhändigt intjänade pensioner i en oöverskådlig djungel av undantags- och samordningsbestäm melser.

Jag vel inte exakt hur många pensionärer det finns i Sverige i dag med den känslan. Men jag kan försäkra att det är många. Ja, uppriktigt -Sagt är det vanligare att möta pensionärer som i något avseende upplever .sin pension som orättvist otillräcklig än pensionärer som är lugnt övertygade om att allt är rätt och riktigt.

Säkert förekommer missuppfattningar och felaktiga föreställningar bakom en del klagomål. Men är det egentligen så konstigt? Principerna för pensionering enligt lagen om allmän försäkring är ju egentligen rätt ensidiga.

I den utmärkta skriften "Vår trygghet", 12:e upplagan, som går ul i 955 000 exemplar, förklaras vilka som har rätt till folkpension så här: "För att ha rätt till folkpension krävs yor det första att man är svensk medborgare och för del andra atl man är bosatt i Sverige eller har varit mantalsskriven i Sverige från och med del år man fyllde 57 år till och med det år man fyllde 62 år." Dessutom kan invandrare och utlandssvenskar under vissa förutsättningar få folkpension.

Rätten lill ATP beskrivs så här: "För att få rätt till ålderspension" - från ATP - "krävs all man haft pensionsgrundande inkomst och fått pensionspoäng Jör minst tre år."

Med en sådan beskrivning är det inte så konstigt om del är en allmänt spridd uppfattning alt alla svenskar som bor i Sverige har samma rätt till folkpension och att alla som intjänat pensionspoäng har samma rätt till ATP.

Men i ett förord till "Vår trygghet" kommer ordföranden i Folksams sociala råd, tillika riksdagsledamoten, Anna-Greta Skantz med en brasklapp. Hon påpekar: "Det är naturiigtvis inle möjligl att i en bok av det här omfånget beskriva hela vår sociala politik." Det är en välbetänkt reservation, ty på de 232 sidorna har det inte funnits plats med mer än två rader om elt problem som för de flesta pensionärer från statlig eller kommunal tjänst är del helt överskuggande, två rader som bara kort konstaterar alt "den statliga och kommunala personalpensionen blir

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

Offentliganställdas pensioner

--- minskad med folkpensionen och ATP". Eller i klartext: Rätten

till folkpension och ATP gäller inte på samma sätt för anställda i offentlig tjänst som för övriga inkomsttagare.

Resultatet blir ofta ganska makabert. Tekniskt fungerar det så all personalpensionen - eller kompletteringspensionen som den brukar kallas i samordnad form - minskar, ibland så all det inle blir någonting alls eller bara bagatellsummor kvar.

I elt brev som en pensionerad järnvägsman tillställt socialförsäkringsutskoltet flnns fotostatkopia på utbetalningsavier från i fjol med kom-pletteringspensionsbelopp per månad på 83 öre, 71 öre och 9 öre. Är det konstigt om den mannen är upprörd över resultatet av en pensionering som -enligt vad han skriver-"var ordnad genom personalorganisationen och riksdagen 30 år innan ATP-lagens tillkomst".

En annan illustration och kanske mer representativ har sammanställts av riksdagens upplysningstjänst. Man har beräknat del sammanlagda pensionsutfallet för en rad statspensionärer i olika lönegrader och med olika födelseår. Låt oss titta på utfallet för kontorsbiträden i A 13. Den som är född i december 1907 och i december 1973 har en lön på 2 865 kr. i månaden får under januari-november 1974 en lotalpension på 2 002 kr. i månaden - helt och hållet beslående av statlig tjänstepension. I december 1974 inträder den allmänna pensionsåldern, som ju var 67 år vid det tillfället. Men pensionen ökar inte nämnvärt, bara till 2 281 kr. Den utgörs av 1 085:18 ATP, 712:50 folkpension, 483:32 statlig pension. I augusti 1976 har pensionen ökats till 2 717 kr. Vid samma tidpunkt har ett pensionerat kontorsbilräde i A 13 med födelseåret 1908, alltså ett år yngre, exakt samma pension. Är det då inle självklart? Ja, del kan man faktiskt fråga sig. Sammansättningen av de två exakt lika stora pensionerna är nämligen rätt olika. Båda har självklart lika stor folkpension, 823 kr. Men den som är yngre har högre ATP på grund av fler ATP-poäng, 1 350 kr. per månad mot I 253 kr. per månad för den äldre. Hur kan de då få samma slulpension? Jo, den statliga pensionen, som de arbetat exakt lika mycket för atl bli berättigade till, samordnas så alt den utgår med olika belopp, 639 kr. lill den äldre och 543 kr. till den yngre. Resultatet blir alltså exakt samma totalpension.

Då frågar man naturiigtvis: Är inie detla en ganska rimlig och rättvis åtgärd i jämlikhetens tecken? Nej, jag kan inle utan vidare finna det, i varje fall inte så länge förhållandena är olika för offentliganställda och andra inkomsttagare. Del är nog den största principiella bristen med hela samordningssystemet. Hur kan man begära alt vissa yrkesgrupper lojalt skall acceptera en påtvingad inkomstutjämning i pensionsåldern när jämlikhetsprincipen inte gäller alla yrkesgrupper och - framför allt - inte alla åldersgrupper i samhället? Det har alltid förefallit mig skevt att elt samhälle som inte lyckas skapa jämlikhet bland sina starka, yrkesarbetande och produktiva grupper skall genomdriva en påtvingad jämlikhet för pensionärer som inte längre kan hävda sina intressen på arbetsmarknaden.

En av effekterna av sysiemei beskrivs så här i socialförsäkringsutskollets belänkande nr 9: "En följd av systemet är atl en ökning av folk- eller tilläggspensionsförmånerna för betydelse för en statspensionär endast i det fall ökningen innebär att dessa förmåner överstiger 65-pro-centnivån". Eller i klartext: För ett betydande antal pensionärer som arbetat i offentlig tjänst går en höjning av folkpensionen spårlöst förbi.

Visserligen har en förbättring skett genom en avtalsuppgörelse 1975 om en värdesäkring av statspensionerna. Men fortfarande borde man kunna kräva - det görs i fp-motionen 1975/76:2058 - atl "även stals-och kommunalpensionärer får del av folkpensionshöjningarna".

Samordningssyslemet innehåller också en rad andra orimligheler. En del brister håller nu på att rättas till. I ett avtal mellan avtalsverket, SACO/SR, Statsanställdas förbund och TCO av den 9 november i år blir en rad lönetillägg, som tidigare var pensionsgrundande enbart inom ATP, pensionsgrundande också inom statspensionen. Men fortfarande får de flesta stals- och kommunalpensionärerna ingen ATP' på sidoin-komsler, trots alt de i de flesta fall är tvingade all betala ATP-avgift. Om någon däremot under en del av sitt liv haft privata inkomster och sedan statlig tjänst, utgår prival intjänad ATP ograverad. Bestämmelserna säger nämligen all samordningen enbart gäller sådana pensioner som intjänats samtidigt. Resultatet är - som herr Ringaby redan nämnt -atl offentliganställda som regel slälls utanför möjlighet all förstärka sin pensionslrygghet genom sidoinkomsler, en möjlighel som alltså står till buds för andra inkomsttagare. Nog borde man kunna slå fast som princip att den lagfästa rätten till ATP skall ha samma innebörd för offentliganställda som för privalanslällda.

Den lidigare omnämnde järnvägsmannen har räknat ut att han på grund av samordningen av ATP på sidoinkomsler på elva år gått miste om 45 000 kr., som han anser sig lagligt berättigad till och därför berövad genom "elt rättstridigl övergrepp". Orden är hårda, men jag försäkrar alt de speglar en myckel utbredd och enligt min uppfattning djupt förståelig reaktion.

Mol den bakgrunden borde alla kunna vara överens om atl något måste göras. Vi har från folkpartiels sida motionsvägen krävt en översyn av samordningsbestämmelserna med sikte på två huvudprinciper:

1. stats- och kommunalpensionärer skall få del i folkpensionshöjningar,

2. statspensionssystemel bör i högre grad spegla den respekt för intjänad pension som präglar privat pensionering.

Vi har också i vår motion sagt: "Riksdagen kan inte nöja sig med atl hänvisa lill all området är förhandlingsbart, eftersom effekterna för pensionärerna så intimt är förknippade med beslut om folkpensionsförmånerna vilka inte är föremål för förhandlingar."

Tyvärr har vi inte fått allmän anslutning till våra synpunkter. Det har ju också sedan motionen skrevs hänt en del på avtalsfronlen som visaratt man kan nå en god bil den vägen. Riksdagen har ju, som utskottet

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

Offentliganställdas pensioner

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

Offentligansiälldas pensioner

skriver, möjlighet att verka genom lönedelegationen, något som vi från fp-håll redan tagit initiativ till.

Vi har därför avsiått från reservation. Men det innebär inte att vår grundläggande principiella syn skulle ha förändrats. Den har vi uttryckt i klartext i ell särskilt yttrande. Jag vill fästa riksdagens uppmärksamhet på följande meningar i yttrandet: "Vi föriilar oss således på att lönedelegationen lar upp de i motionerna berörda allvariiga bristerna i det statliga (och därmed indirekt också i det kommunala) pensionssystemet lill en kritisk bedömning och konstruktiv översyn. I annat fall kommer vi att även fortsättningsvis se oss nödsakade att motionsledes fästa riksdagens uppmärksamhet på problemen."

Det är min förhoppning atl en sådan utveckling skall bli onödig. 1 lönedelegationen borde del vara möjligl att nå enighet om ett kraftfullt handlande. För jag kan inte tänka mig all de som av hänsyn till arbetsmarknadens parter avvisar riksdagsingripande därmed skulle mena atl samordningssystemet som sådanl är invändningsfrill. Det vore i så fall ett mycket nedslående besked lill Sveriges stats- och kommunalpensionärer.

Under detta anförande överlog herr andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr KARLSSON i Ronneby (s):

Herr lalman! Bestämmelser om de statsanställdas pensioner finns i statens allmänna tjänstepensionsreglemente med följdförfaltriingar. Vissa bestämmelser i reglementet har med verkan fr. o. m. den 10 december 1974 givits avtalskaraklär. Administrationen av statspensionerna handhas av statens personalpensionsverk. Det statliga pensionsreglementet omfattar statsanställda tjänstemän, oavsett anställningsform, vilka fyllt 20 år och innehar anställning med minst halvtidstjänstgöring.

Pension kan utgå i form av ålderspension, sjukpension - beräknad på samma sätt som ålderspensionen -, förtidspension, egenlivränta, familjepension samt familjelivränta. Statspensionerna liksom de statliga livräntorna är numera värdebeständiga. De bestäms på grundval av basbeloppet vid ingången av det år då de utbetalas.

Det är riktigt som här har sagts atl statspensionerna och ATP är samordnade så till vida som att en extra inkomsl vid sidan om en statstjänst och samtidigt med denna samordnas med statspensionen. Men både herr Ringaby och herr Gahrton har glömt alt lala om alt det finns skilda bestämmelser i dessa båda pensionssystem. Statspensionären är tillförsäkrad 65 % på slutlönen under alla förhållanden, medan ATP-pensionen uppgår till 60 % under de båda första åren.

Man har förhandlingsrätt när det gäller pensionerna, och man håller på med att förbättra dem. Jag vill påstå att tvärtemot vad herr Ringaby och herr Gahrton har sagt har personalorganisationerna uppmärksammat

problemen. Från 1960 genomfördes brullopensionssyslemet, och personalorganisationerna är väl medvetna om de orättvisor som kan föreligga. En bedömning görs från gång till gång med hänsyn till de förhandlingar som förs, och pensionerna har nu blivit förhandlingsbara.

När det gäller livräntorna vill jag liksom herr Ringaby stryka under socialministerns uppgift här i dag att socialdepartementet kommer atl lägga fram förslag om reglering av lidigare yrkesskadefall inom både den offentliga och den privata sektorn.

Herr Ringaby menar atl det är framstötar från honom och andra motionärer som har medfört att det blivit vissa förändringar i pensionssystemet. Jag vill inle ta ifrån honom glädjen all anse det, men jag tror att personalorganisationerna själva driver på och bedömer vilka möjligheler som finns och vilka prioriteringar som skall göras vid varje förhandlingstillfälle.

Det föreligger ett enhälligt betänkande, och jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

Offentliganställdas pensioner

Herr RINGABY (m):

Herr talman! Vi behöver ju inle ägna denna fråga någon längre debatt, eftersom det inte skall bli någon votering. Jag vill bara göra ytteriigare ett påpekande.

Det förhållandet all det är litet olika konstruktion på de statsanställdas och de privalanställdas pensionssystem får inle föranleda att de statsanställda behandlas orättvist då det gäller ATP på sidoinkomster. Den statsanställdes pension uppgår i de flesta fall till 65 % på slutlönen, vilket är något bättre än ATP:s 60 %. Man går också efter medeltalet på de femton bästa åren när del gäller ATP, vilket kan ge ett något sämre resultat. Men för den skull skall ju de statsanställda behandlas lika när det gäller rätten till ATP på en sidoinkomst.

Det olustiga i den här historien är atl om man har myckel stora ATP-inkomster vid sidan av - så slora att de överstiger statspensionen - får man del överskjutande beloppet; då gäller den allmänna pensionen. Men de allra flesta kan ju inte nå upp i så stor ATP-inkomst, eftersom de har en statstjänst, och kommer då hell bort i samordningen. Detta system är alltså oriktigt även från social synpunkt, och del finns verklig anledning för de berörda - främst lönedelegalionen och avlalsförhandlarna - alt titta på denna fråga.

Herr GAHRTON (fp):

Herr talman! Det är möjligen tacknämligt att herr Karlsson i Ronneby informerar riksdagen om sakuppgifter, som finns i utskoltsbeiänkandel och som på intet sätt förändrar den kritik som bl. a. jag riktal mol systemets effekter. Men det intressanta är om man skall tolka det hela så all herr Karisson i Ronneby har en annan uppfattning än vi i folkpartiet när vi slår fast de två huvudprinciperna att stats- och kommunalpen-

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

Offentliganställdas pensioner

sionärer skall få del av folkpensionshöjningarna och att statspensions-systemet i högre grad än f n. bör spegla den respekt för intjänad pension som präglar privata pensioner. Det är de två viktiga principer man som politiker måste kunna hävda.

Det innebär inte att man på något sätt ringaktar de fackliga organisationernas slagkraft. Vi har ju erfarit att de fackliga organisationerna ansett all det funnits missförhållanden och atl de agerat för att rätta till dessa. Men samtidigt är det uppenbart atl systemet, så som del fungerar för många stals- och kommunalpensionärer, har blivit en chock när de uppnått pensionsåldern. De har tidigare inte haft klart för sig hur det skulle komma att fungera. Detta kan delvis bero på att de fackliga organisationerna ändå domineras av, för atl inle säga utslutande beslår av, människor i yrkesverksam ålder. Pensionärerna och deras organisationer har ju inle alls haft samma möjligheter alt påverka pensionssystemets utformning.

Då är det rimligt att riksdagen i någon lämplig form tar på sig sitt ansvar. Vi har varit eniga om all den lämpliga formen f n. är att agera genom lönedelegationen. Det innebär som sagt inte atl vi i sak skulle ha någon annan uppfattning än att del här finns brister. Och jag hoppas verkligen att inte heller herr Karlsson i Ronneby i sak har någon annan uppfattning än att det här finns brister, som måste rättas till.

Herr KARLSSON i Ronneby (s):

Herr lalman! Jag vet inte i vad mån herrar Gahrton och Ringaby haft möjligheter att följa de kongresser som de statsanställdas olika fackförbund har hållit och behandlingen av de frågor som där tagits upp. Jag kan försäkra att denna fråga har behandlats på varje sådan kongress, och man har alltid kommit till slutsatsen att bruttopensionssystemel är det bästa.

Inom de fackliga organisationerna har man alltså länge debatterat den här saken, och i december 1974 fick man ett förhandlingsavtal, som ger de fackliga organisationerna andra möjligheter än tidigare att bevaka denna fråga.

Jag vill påstå att herrar Gahrtons och Ringabys utfall här framför alll riktar sig mot de fackliga organisationerna. Dessa har att tillvarata sina medlemmars intressen, och det gör de både i detla avseende och när det gäller den direkta lönen. Jag tror också all de fackliga organisationerna har tillgång till experter som behärskar det här området bättre än vad vi kanske gör i riksdagen. Dessa experter kan säkerligen också göra de bedömningar som är nödvändiga när man vill prioritera olika frågor.

Detta är en förhandlingsfråga, och den bör få vara det.

Herr GAHRTON (fp): Herr talman! Del är nästan utan pågår fortfarande!

att man tror all valrörelsen inte är slut

Della är en gammal visa, och vi avvisar på del bestämdaste sådana här påståenden; vi riktar oss inte på något sätt mot de fackliga organisationerna. Jag har tvärtom sagt all vi har fullt förtroende förde fackliga organisationerna och tror att de kan uträtta oerhört mycket på detta område.

Men del innebär inte all man som politiker och riksdagsman inle har ett ansvar för samhället som helhet. Inle minst har man ell ansvar för de grupper som är svaga i samhället, grupper som inte haft samma makt och möjlighet som andra att organisera sig.

Nu har emellertid pensionärsorganisationerna under en rad år blivit starkare och starkare, och det är min förhoppning alt vi i framtiden skall få ett system som gör del möjligl för pensionärsorganisationerna att i större utsträckning än tidigare förhandlingsvägen medverka vid utformningen av pensionssystemet. Det är ändå pensionärsorganisationerna som representerar erfarenheten. Det må inom de fackliga organisationerna finnas mycket tekniskt och principiellt kunnande om hur pensionssystemet fungerar, men del är bara pensionärerna som har erfarenhet av hur systemet fungerar i det individuella fallet. Det är en förhoppning som vi kan återkomma till i annat sammanhang att pensionärsorganisationernas ställning när det gäller fördelningen av det totala produktionsresultatet i samhället skall bli starkare i framliden.

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

Offentliganställdas pensioner

Herr RINGABY (m):

Herr talman! Jag vill på det bestämdaste vända mig mot påslåendet att detta skulle vara ett angrepp mot de fackliga organisationerna. Var och en som har lyssnat på debatterna genom åren kan nog konstatera att så inte vartt fallet från min sida.

Att bruttosystemel i och för sig är bra, herr Karisson i Ronneby, utesluter inte alt man kan göra det bällre. Det har berättats mig alt man inför förhandlingsomgängen överväger att undvika samordning av inkomster som inte hör till den statsanställdes lön utan kommer från annal håll, t. ex. från ett fackligt uppdrag. Sådana inkomster skulle alltså inte samordnas ulan ge en pensionsrätl, som läggs ovanpå den statsanställdes pension när han blir 65 år.

Förhandlarna har tydligen själva upptäckt att samordningssyslemet inte är bra. Jag vill inte ta på mig någon ära härför, men jag föreställer mig all den intensiva debatten här i kammaren hörs också av fackföreningsmänniskor. Även de kan bli uppmärksammade på en sådan här sak - vilket de tydligen har blivit i detla fall.

Herr KARLSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Jag vill tala om för herrar Ringaby och Gahrton att avtalsverket tidigare har erbjudit ett nettopensionssystem till de statsanställda, som dock har avvisat det sysiemei och hellre velat ha elt bruttopensionssystem. Om de nu har kommit till en omprövning under andra

Nr 38 omständigheter, har man med del pensionsavtal som nu föreligger möj-

Torsdagen den ''S' " " "'""S till stånd.

2 december 1976

_____________ Överläggningen var härmed sluiad.

Obligatorisk begra vningsförsäk -ring m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15 Obligatorisk begravningsförsäkring m. m.

Föredrogs socialförsäkringsutskollets betänkande 1976/77:10 med anledning av motioner om obligatorisk begravningsförsäkring m. m.

Herr FRIDOLFSSON (m):

Herr talman! Detta utskottsbetänkande behandlar ett frågekomplex, som jag väl känner till. Jag skulle nästan kunna utse mig själv lill sakkunnig på detla område.

Ärendet gäller införande av en obligatorisk begravningsförsäkring, en fråga som vid årets början aktualiserades i tre riksdagsmotioner. Jag har inte några invändningar atl göra mot utskottets handläggning av dessa motionsyrkanden. Anledningen lill alt jag helt kort vill kommentera belänkandet är den av utskottet påhängda skrivningen om begravningsväsendets framlida utformning.

Av någon för mig obekant orsak diskuterar utskottet denna angelägenhet, fastän motionärerna i sina motioner inte har något yrkande på den punkten. I stället har utskottet genom att anknyta lill en tidigare väckt och behandlad vpk-motion tydligen ansett det vara sin plikt att säga något om begravningsväsendets framlida utformning.

Vad ville då vpk med sin motion, den som utskottet nu hänvisar till? Jo, vpk ville att samhället på något säll skulle överta ansvaret för begravningarna. Del är här min undran infinner sig.

Efter att ha hänvisat till den av svenska kyrkan tillsatta arbetsgruppen beträffande svenska kyrkans framtida organisation torgför utskottet följande mening: "I anslutning till arbetsgruppens slutliga redovisning aktualiseras också frågan om sådana förändringar i kompetensreglerna att del kan bli möjligt för kommun och/eller församling atl ikläda sig kostnader som avser den enskildes utgifter för begravningar." Ulskoltet tar visserligen avstånd från tankegångarna i vpk:s motion, men man för enligt miu förmenande ett dunkelt socialiseringsresonemang med vpk-motionen som avstamp. Jag vel att den här skrivningen är en kompromiss, men för den skull behöver man väl inte bli alltför okoncenlrerad i sina formuleringar av ståndpunkter.

Helt klart är alt utskottets skrivning har väckt undran och förvåning i en del kretsar. Vad menar socialförsäkringsutskoltel? Gäller detta resonemang endast huvudmannaskapet, alltså begravningsplatsernas skötsel etc, eller gäller det även vpk-kravet om en socialisering av branschen?

Jag tror atl det vore bra, både för oss i det här huset och för allmänheten, om vi fick besked på denna punkt.

Därför skulle jag vara tacksam om någon av utskottets ledamöter tog talarstolen' i besittning och gav ell klart besked, ell besked som folk begriper.

Herr NILSSON i Kristianstad (s):

Herr talman! Det föreligger ett enhälligt utskottsbetänkande över motionerna med krav om allmän obligatorisk begravningsförsäkring. Det borde därför inle finnas någon anledning för mig att ta lill orda, men herr Fridolfsson har undrat över skrivningen och kritiserat den koppling som görs med utredningsarbetet om begravningsväsendets framlida utformning.

Den vpk-motion som vi haft lill behandling lidigare har inte alls varit aktuell i samband med årets motioner. Vad beträffar socialiseringskravet som herr Fridolfsson talade om vill jag säga att det är inte ulskoltet som har tagit initiativet lill del utredningsarbete som pågår, ulan ärkebiskopen. Det är i så fall honom som herr Fridolfsson får anklaga för socialisering.

Jag tycker att man bör läsa det näst sista stycket i betänkandet, där utskottet framhåller all den i motionerna aktualiserade frågan om en grundtrygghet vid dödsfall bör bli föremål för allsidig och förutsättningslös översyn. Vi säger också att den översynen bör ske i samband med prövningen av den övergripande frågan om begravningsväsendets framlida utformning. Vi tycker att det är riktigt och naturligt att föra samman frågorna om en begravningsförsäkring och om begravningsväsendets framtida utformning och att pröva dem i ett sammanhang.

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

Obligatorisk begra vningsförsäk-ring m. m.

Hert HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Herr Fridolfsson nämnde i sill anförande atl han ansåg sig besitta speciell kompetens på del här området. Nu råkade jag i morse höra ett referat från den pågående läkarstämman, där en talare helt riktigt påpekade all dödlighetsprocenten i Sverige är 100. Jag menar alltså att vi alla har en viss kompetens på det område som just nu behandlas.

I motsats till herr Fridolfsson vill jag uttrycka den förhoppningen alt arbetsgruppen som omnämns i utskottsbetänkandet skall komma till elt resultat som betyder att förslaget i vpk-gruppens moiion förverkligas. Jag tror atl det är en form av socialisering som de flesta människor i vårt land accepterar, även om de röstar med moderata samlingspartiet.

Herr FRIDOLFSSON (m):

Herr talman! Herr Nilsson i Kristianstad menar att jag borde tala med ärkebiskopen om den här frågan. Men jag är riksdagsman och sitter i en politisk församling. Just nu diskuterar vi ett utskottsbetänkande. Jag har citerat vad utskottet skrivit och hävdat att det är dunkla formu-

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

Obligatorisk begravningsförsäkring m. tn.

leringar. Då skall man givelvis diskutera den saken här i riksdagen och inte gå lill något kyrkomöte.

På en punkt flck jag klart besked från herr Nilsson. Även om utskottet i sin skrivning hänvisar till vpk-motionen, har utskottet inget intresse av vpk-motioners tankegångar. Det var ju skönt atl veta att utskottet inte är inne på det resonemang som framfördes av herr Olsson i Stockholm. Han har numera lämnat riksdagen så jag kan inte diskutera med honom. Men hans hugskott kommer av alll att döma inte att ha någon grogrund här i kammaren utanför hans eget parti.

Vi har väl alla någon kunskap i dessa frågor. Jag vet att motionerna har väckts med det allvariiga syftet att hjälpa familjer och närslående i en besvärlig situation.

Då jag lalar om den sakkunskap jag besitter i det här hänseendet, är del min branschvana jag menar. Och jag hävdar med bestämdhet atl jag har mera kunskaper där än herr Hermansson.

Hert NILSSON i Kristianstad (s):

Herr talman! Herr Fridolfsson säger alt skrivningen är dunkel. Det vill jag bestrida. Den är oerhört klar när vi gör kopplingen till den utredning som sker inom svenska kyrkan. Vi tycker del är riktigt alt man avvaktar den utredningen.

Kritiken om socialisering kan herr Fridolfsson - som jag tidigare anförde - lika gärna rikta till ärkebiskopen, som alltså har aktualiserat detta utredningsarbete.

I ingressen till belänkandet redovisar vi de tre motioner som ligger till grund för belänkandet. Där flnns ingen vpk-motion antecknad.

Hert HERMANSSON (vpk):

Herr talman! För atl det inle skall råda något missförstånd vill jag säga inför kammaren alt jag inte bestrider herr Fridolfssons bransch vana.

Den vpk-motion som han omtalade syftade ju till alt det allmänna skulle överta framför allt kostnaderna för begravningen. Jag tror det är en ståndpunkt som många människor omfattar just med hänsyn lill de dryga kostnader som en familj åsamkas i samband med dödsfall.

Herr FRIDOLFSSON (m):

Herr talman! Herr Hermansson känner tydligen inte till vad hans partikamrater har motionerat om. Det står klart och tydligt i den moiion herr Olsson i Stockholm väckt atl det bör ligga inom ramarna för den kommunala självstyrelsen alt församling inte enbart har att svara för iordningställande och skötsel av begravningsplats ulan även har rätt atl utsträcka sina tjänster lill att ombesörja begravningar.

Det är inte någon dunkel formulering. Jag har aldrig beskyllt vpk för att föra ett dunkelt resonemang. Detta innebär med andra ord en kom-munalisering.

Vpk kommer dock inle alt ha någon framgång i den här frågan. Man är en liten sekt i det politiska sammanhanget.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Självklart känner jag lill innehållet i vpk-motionen. Del förhållandet atl den vill kommunalisera dessa tjänster slår inte i motsättning lill att delta innebär ett mycket starkt förbilligande av begravningarna och en sänkning av de kostnader det här handlar om. Del ligger också bakom detta resonemang att man skall komma fram till atl i möjligaste mån pressa ner sådana här kostnader för släkt och vänner som den avlidne efterlämnar.

Jag tror all det är ett litet vågat påstående som herr Fridolfsson gör utifrån sin branschvana, att den här ståndpunkten som vi tidigare förfäktat i en motion bara skulle omfattas av en mycket liten del av svenska folkel. Jag är övertygad om att ifall man gjorde en ordentlig opinionsundersökning skulle utfallet bli ell helt annal.

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

Meddelande om interpellationssvar

Herr FRIDOLFSSON (m):

Herr talman! Bara till sist: Herr Hermansson senaste resonemang om att en kommunalisering, en socialisering i det här hänseendet skulle resultera i ett förbilligande är ett löst anlagande, utan saklig grund.

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16 Föredrogs

Socialförsäkringsutskottets betänkanden

1976/77:11 med anledning av motioner om rätt lill ersättning från allmänna försäkringen vid sjukdomsfall utomlands m. m. 1976/77:12 med anledning av motionerom folkpensionärernas situation

Kammaren biföll vad utskottet i dessa belänkanden hemställt.

§ 17 Meddelande om interpellationssvar

1976/77:26 om fördelningen av statliga arbetsplatser inom Stockholmsregionen

Herr budgetministern MUNDEBO:

Herr lalman! Jag vill meddela att interpellationen nr 26 av herr Granstedt om fördelningen av statliga arbetsplatser inom Stockholmsregionen

- en interpellation som nyligen har överiämnats lill mig för besvarande

- inte kommer atl kunna besvaras inom den föreskrivna tiden. Jag avser atl samråda med herr Granstedt om tidpunkten för besvarande av interpellationen.

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

Om förslag lill riksdagen avseende en generell skatteflyktsklausul

§ 18 Om förslag till riksdagen avseende en generell skatteflyktsklausul

Herr budgetminislern MUNDEBO erhöll ordet för atl besvara herr Hermanssons (vpk) den 25 november anmälda fråga, 1976/77:104, och anförde:

Herr lalman! Herr Hermansson har frågat mig om regeringen avser att framlägga förslag om en allmän skatteflyktsklausul och när förslaget i så fall är att vänta.

En till företagsskatteberedningen knuten expertgrupp lade i betänkan-del (SOU 1975:77) Allmän skatteflyktsklausul fram förslag om hur en s. k. generalklausul mol skatteflykt skulle kunna utformas. Belänkandet har varit föremål för en omfattande remissbehandling. Flertalet remissinstanser ställer sig i princip positiva till tanken att införa en allmän skatteflyktsklausul.

Del ligger i både de enskilda medborgarnas och beskattningsmyndigheternas intresse att taxeringarna blir likformiga och rättvisa samt atl det finns effektiva medel för att förhindra olika former av skatleundan-dragande. Tanken på alt bekämpa skatteflykten med hjälp av en generalklausul är inte ny. En sådan lösning har dock lidigare avvisats främst med hänsyn lill svårigheterna att tillgodose rätlssäkerhetskravet. Expertgruppen har försökt ge klausulen en sådan utformning alt såväl rättssäkerhets- som effektivitetskraven skall bli tillgodosedda. Även om flertalet remissinstanser - som jag redan nämnt - ställt sig i princip positiva till förslaget har det rått delade meningar om hur avvägningen mellan de olika intressena lämpligen bör ske. Även bortsett från denna grundläggande avvägningsfråga aktualiserar expertgruppens förslag flera skattetekniska problem. Hit hör frågan om den allmänna skatteflykts-klausulens tillämpningsområde och om förhållandel mellan klausulen och de olika specialregler mot skatteflykt som redan finns. Expertgruppen har föreslagit all klausulen skall tillämpas på nästan hela skatteområdet och atl vissa specialregler skall slopas. På båda dessa punkter har remissutfallet varit splittrat.

Regeringen har deklarerat sin avsikt atl fullfölja det arbete som pågår i syfte att bekämpa skattefusk och skatteflykt. Del kan visa sig all en allmän skatteflyklsklausul ärett lämpligt medel i kampen mot skatteundanhållande. Möjligheterna all införa en sådan klausul övervägs inom bud-getdepartementel. Så snart dessa överväganden har avslutats kommer frågan all underställas regeringen.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr lalman! Förra veckan behandlade riksdagen en vpk-motion med krav på all en särskild utredning skulle tillsättas för alt föreslå åtgärder mot skattefusk och skatteflykt. Skatteutskottet hade avvisat molionen med hänvisning lill del förslag om en allmän skatteflyktsklausul som en expertgrupp inom företagsskatieberedningen framlagt. Regeringens

ställningstagande lill detta förslag borde avvaktas, sades det. Riksdagen följde utskottet.

I debatten sökte jag få klarhet i frågan huruvida regeringen tänkte komma med något förslag om en allmän skatteflyktsklausul eller inte. Del var ju rätt avgörande för ställningstagandet lill motionen, eftersom skatteutskottet motiverat sill avslagsyrkande som det gjort. Full klarhet stod dock inle att få, men man försökte ge sken av all del skulle komma ett förslag.

Budgetministern ger nu ett svar som heller inte skapar full klarhet. Han säger så här: "Del kan visa sig all en allmän skatteflyktsklausul är ett lämpligt medel i kampen mol skalteundanhållande." Men del är ju inget svar på min fråga. Herr Mundebos svar är ungefär som det gamla stävet "om inte om vore så skulle katta vara kung". Mer säger det inte.

Vad anser budgetminislern själv? Är del ett bra förslag som kommit från expertgruppen inom företagsskatieberedningen? Förslagel lades i fjol, och herr Mundebo har ju länge sysslat med skattefrågor så han kan inte vara obekant med det. Det innehåller också ell konkret förslag lill lag mol skatteflykt. Om del finns olika meningar inom regeringen och den därför sitter och grunnar på frågan, när har den då tänkt färdigt? Riksdagen har rätt att få svar på den frågan.

Herr talman! Behandlingen i riksdagen av dessa spörsmål har också en politisk-moralisk sida. När riksdagen avslog vår moiion om en särskild utredning mot skattefusk och skatlefiykt hade den förespeglats atl det troligen skulle komma elt förslag från regeringen om en allmän skatteflyktsklausul. Nu fär vi reda på av budgetministern att det inte alls är säkert att något sådanl förslag kommer. Del var alltså under falska förutsättningar som riksdagen förra onsdagen log ställning. Del hade varit hederiigare om regeringen gett besked före riksdagsbehandlingen, senast i den debatt som föregick beslutet här i riksdagen.

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

öm förslag till riksdagen avseende en generell skatteflyktsklausul

Herr budgetministern MUNDEBO:

Herr lalman! Jag vill bara tillägga till milt svar alt innan jag avgör om jag vill lägga ett förslag för regeringen och innan regeringen sedan avgör om den vill lägga ett förslag för riksdagen skall man i denna som i alla andra frågor bedöma remissinstansernas synpunkter. Och jag vill upprepa: I princip var de positiva, men i många delfrågor fanns det kritik mot förslagel, vägande kritik.

Jag skall svara på en av herr Hermanssons frågor, nämligen den om jag tycker att förslaget är bra eller inte. Förslaget, som del kom från arbetsgruppen, är inte helt bra. Och det framgår av åtskilliga remissinstansers synpunkter. Men det är möjligl att konstruktiva uppslag i remissvaren kan beaktas så att ett gott förslag kan utformas. Vi håller på alt titta på detta, och låt oss få göra del så skall jag vid en senare tidpunkt avgöra om del går alt utforma en skatteflyktsklausul som beaktar både effektivitets- och rättssäkerhetssynpunkterna; båda är nämligen för

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

öm föislag till riksdagen avseende en generell skatteflyktsklausul

mig mycket väsentliga.

Lål mig tillägga ytteriigare en sak. För all få en effektiv kamp mol skattefusk och skatteflykt - det är för mig väldigt väsentligt - har vi inom ramen för 1972 års skatteutrednings arbete möjlighel alt arbeta fram ett system som kan ge enklare och klarare skatteregler. Det kan vara ell gott bidrag lill kampen mol skatleflykl och skattefusk.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr lalman! Herr Mundebo säger nu alt han inle anser all förslaget från den här gruppen inom företagsskatteberedningen är helt bra. Man får väl vara tacksam för litet, så jag lackar i alla fall för denna opinionsyttring från regeringens sida.

Jag vill naturiigtvis inte förmena regeringen rätten atl granska de remissuttalanden som har inkommit, men jag vill ändå understryka den fråga jag ställde tidigare: När avser regeringen att ha sin granskning färdig och komma med ett förslag? Herr Mundebo anser med skäl - på den punkten är jag enig med honom - alt det är bråttom all få fram förslag från de sittande skatteutredarna. Jag anser också att det är bråttom att få fram ett förslag från regeringen om en allmän skatteflyklsklausul.

Herr budgetminislern MUNDEBO:

Herr talman! Jag kommer inle all lägga elt förslag förrän jag har blivit övertygad om all man kan beakta både effektivitets- och rällssäkerhels-synpunkterna i en sådan lag.

Hert HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Det bör man givetvis göra. De sakkunniga inom företagsskatieberedningen har ju behandlat också de här frågorna om rättssäkerheten och jag vill bara citera några rader som förekommer i deras betänkande:

"Vi har under vårt arbete kommii till den uppfattningen, alt allmänna regler om skatteflykt nu kan övervägas och att del också bör vara möjligl all avgränsa dem på ett sätt som kan godtagas från rättssäkerhetssynpunkt." Del gör man senare i belänkandet. Jag menar alltså att rättssäkerhetssynpunkterna är tillgodosedda i det förslag som lagts från expertgruppen.

Herr budgetministern MUNDEBO:

Herr talman! Åtskilliga remissinstanser delar faktiskt inle arbetsgruppens uppfattning på den punkten.

Överiäggningen var härmed sluiad.

§ 19 Om åtgärder mot narkotikasmuggling över Helsingborg Nr 38

Herr budgetminislern MUNDEBO erhöll ordel för alt besvara herr Petterssons] Helsingborg (s) den 25 november anmälda fråga, 1976/77:114, och anförde:

Herr talman! Herr Pettersson i Helsingborg har frågat mig om jag vill medverka till att tullfiliren i Helsingborg är bemannade då passagerarförande fartyg anländer.

I ell land med så långa gränser och så omfallande ulrikestrafik som Sverige måste smuggelbekämpningen lill stor del bygga på ett stickprovsförfarande, som innebär att särskilda, rörliga kontrollgrupper sätts in tid efter annan för noggrann kontroll på viss punkt eller av vissa objekt. För alt möjliggöra sådana insatser måste personalinsatserna för den fortlöpande, mera rutinmässiga övervakningen begränsas.

Såvitt angår Helsingborg anser jag alt tullfiliren med hänsyn lill trafikens omfattning i princip bör vara bemannade under de tider då trafik förekommer. Bevakningsstyrkan vid distriktstullkammaren i Helsingborg är av sådan storlek alt detta i och för sig är möjligt i normala fall. Den omfattar f n. 190 tjänstemän. Av dessa är 88 fast avdelade för tjänstgöring vid färjelägena och 32 ingår i röriiga kontrollgrupper, vilkas huvuduppgift är alt göra stickprovsvisa kontroller i anslutning till färjetrafiken. Härtill kommer elva tjänstemän som har avdelats för s. k. tullkriminalljänsl. Vidare finns bl. a. en personal reserv om 34 tjänstemän för semestrar och tjänstledigheter.

Del kan knappast undvikas atl det vid vissa tillfällen - trots personalreserven - uppslår luckor i bemanningen beroende på sjukdom, personalutbildning o. d. Om så sker ankommer det på den lokala tullmyndigheten au prioritera mellan de olika övervaknings- och kontrolluppgifterna. Den prioriteringen kan leda lill alt något lullfiller lämnas obemannat vid vissa tider. Detla berör dock endast en mycket liten del av det totala antalet färjeanlöpningar.

Jag kan i della sammanhang nämna alt generallullstyrelsen i sin anslagsframställning för nästa budgetår har föreslagit en utökning av tullbevakningen i södra tullregionen, bl. a. för Helsingborg. Framställningen prövas i vanlig ordning i budgetarbetet och regeringens ställningstagande kommer atl redovisas i budgetpropositionen.

Herr PETTERSSON i Helsingborg (s):

Herr talman! Jag tackar budgetministern för svaret.

Lål mig, innan jag kommenterar svaret, få rälla lill ett misstag som uppstått vid informationen om förhållandena i Helsingborg. Jag har i min fråga sagt alt tullfiliren är obemannade vid 2 000 angöringar med passagerarförande fartyg. Det är fel. Den riktiga uppgiften är 2 000 timmar, under vilka tullfiliren är obemannade. Eftersom Helsingborg har ca fyra angöringar per timme är del 8 000 angöringar del är fråga om. Jag ber om överseende med all en sådan felskrivning har kunnat uppstå.

Torsdagen den 2 december 1976

öm åtgärder mot narkotikasmuggling över Helsingborg

4 Riksdagens protokoll 1976/77:380

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

Om åtgärder mot narkotikasmuggling över Helsingborg

Sedan vill jag kommentera herr Mundebos svar. Alla tecken tyder på atl Helsingborg f n. är den stora importhamnen för narkotika. I sitt svar säger herr Mundebo atl man i Sverige, som har så långa gränser, måste göra stickprovskontroller och atl den mer rutinmässiga övervakningen får begränsas. Jag tror att del är fel i det läge vi just nu befinner oss i vad gäller Helsingborg. Det är inte bevisat, men del sägs att personer med walkie-lalkies står i Helsingborg och instruerar smugglarna på danska sidan när del är lämpligt atl komma över, när tullfiltren är tomma. Del kan väl vara rikligt som herr Mundebo säger att man, om antalet tjänstemän i bevakningsstyrkan är detsamma, måste arbeta med stickprovskontroller.

Den nya organisation som genomfördes 1974 för tullen i Helsingborg innebar att tullen fick ett mycket större bevakningsområde. Det sträcker sig från norra delen av Hallandsåsen lill Saxlorp, som ligger söder om Landskrona.

Dessutom har tullen fått andra arbetsuppgifter. Den skall debitera vägtrafikskall för utländska dieseldrivna fordon samt utföra en hel del andra arbetsuppgifter där del gäller alt fylla i blanketter som sedan skall redovisas. Då kommer man naturiigtvis i ett sådant läge som den lokale tullförvaltaren i Helsingborg befinner sig i. Han måste fiytta över folk eftersom dessa arbetsuppgifter är tunga. Vilken del av bevakningen är det då som blir lidande? Jo, naturiigtvis den som man inte kan kontrollera eller den som man inte kräver insatser i från högre ort. Då gör han vad han är tvungen att göra, eftersom han har så litet folk till sitt förfogande.

Herr budgetminislern MUNDEBO:

Herr lalman! Del är givet att åtgärderna mot narkotikasmugglipgen bör vara så effektiva som möjligt. Naturiigtvis skulle man gärna vilja ha möjligheter att bevaka varje ankommande fartyg varje minut av dygnet, men våra resurser räcker helt enkelt inte till för delta. Vi bör emellertid ställa ambitionerna så högt som möjligt. Jag vill försäkra att synpunkten all vi skall ha så effektiva resurser som möjligt har vägt tungt i det budgetarbete som nu pågår, men med hänsyn till all arbetet med budgeten just nu är i gång kan jag för dagen inte ge något annal svar än att be all få återkomma i januari, då budgetpropositionen redovisas.

Herr PETTERSSON i Helsingborg (s):

Herr talman! Det sista som herr Mundebo sade gläder mig ofantligt. Man är då kanske inte bunden vid de 34 tjänster som enligt förslagel skulle komma Södra tullregionen lill del. Jag kan nämna all i petitan för 1977/78 har tullförvaltaren i Helsingborg begärt 26 nya tjänster enbart för Helsingborg. Nu föreslår man alltså 34 tjänster, som skall delas upp på hela södra tullregionen. Redan nu kan vi säga atl detta är för litet. Jag tror del är en skrivbordsprodukt. För min del skulle jag känna stor tillfredsställelse, liksom också Tullmannaförbundels avdelning i Helsingborg och säkert alla som arbetar med narkotikaproblem, om budgeimi-

nistern under arbetet med den kommande budgeten ville undersöka det
verkliga behovet av lullbevakning. Vi måste väl kunna vara överens
om att det, om vi skall få någon rätsida på narkotikaproblemet, är bättre
att försöka hindra narkotikan atl komma in i landet än all den som
nu är fallet kommer in, varefter man måste göra väldiga pådrag för att
spåra upp den. ;

Vi vet att många grövre brott beror på missbrukarnas behov av pengar. Samhället skulle alltså kunna göra enorma vinster härvidlag, men del är som sagt glädjande när herr Mundebo säger att vi kan återkomma i januari.

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

Om åtgärder mot hyreshöjningar

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 20 Om åtgärder mot hyreshöjningar

Fru statsrådet FRIGGEBO erhöll ordet för att besvara herr Claesons (vpk) den 25 november anmälda fråga, 1976/77:109, och anförde:

Herr talman! Herr Claeson har frågat mig om jag kommer att föreslå några åtgärder i syfte alt stoppa den nuvarande hyresutvecklingen och pressa ned boendekostnaderna.

Hyresslegringen har otvivelaktigt varit stor under senare år, men den har inte på något avgörande sätt avvikit från den allmänna prisutvecklingen. Inom bostadssektorn har främst kostnaderna för drift, underhåll och bränsle påverkats. Trots hyreshöjningarna är det många bostadsförelag som inte kan läcka sina kostnader.

Del är i första hand en uppgift för bostadsföretagen, deras organisationer och hyresgästerna att finna lämpliga former för atl dämpa kostnadsökningarna. Mycket torde kunna vinnas, om de boende ges möjligheter atl påverka kostnaderna för drift, underhåll och bränsle. Bl. a. bosladsrättsformen ger utrymme för en sådan påverkan.

Bosladsförvaliningsfrågor har på senare lid börjat behandlas inom byggforskningen. Forskningen kan bl. a. bidra till att utveckla metoder för all sänka förvaltningskostnaderna. På detta forskningsområde - liksom vad gäller energisparandet - kan ökade insatser krävas.

I övrigt ankommer det, liksom hittills, på stal och kommun att genom en lämplig utformning av bostadsbidragen begränsa effekterna av höjda boendekostnader, framför allt för ekonomiskt svaga hushåll.

Herr CLAESON (vpk):

Herr talman! Jag ber att få lacka för svaret på min fråga. Tyvärr nödgas jag konstalera att det tydligen inte uppfattas som någon uppgift för regeringen att söka stoppa den nuvarande hyresutvecklingen. Statsrådet Friggebo har i huvudsak hänvisat till andra åtgärder och lill all det är en uppgift för bostadsföretagen, deras organisationer och hyresgäster atl finna lämpliga former för att dämpa kostnadshöjningarna.

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

öm åtgärder mot hyreshöjningar

Hyresutplundringen fortsätter i allt snabbare takt, och de som tidigare har gjort stora vinster på räntor, markspekulation, byggnadsmaterial och byggande - dvs. det privata bank-, bygg- och fastighetskapitalet - fortsälier att sko sig på hyresgästernas bekostnad.

Under hela 1970-talet har takten i hyreshöjningarna bara ökat. Hittills i år har hyrorna stigit med ca 12 96, dvs. betydligt mer än konsumentprisindex och priserna i allmänhet. Jag vill till skillnad från statsrådet påstå atl hyresökningarna på ett avgörande säll avvikit från den allmänna prisutvecklingen. En ökad åtskillnad mellan människor och social isolering följer i hyreshöjningarnas spår - och detta har också blivit följden för många människor genom 1970-lalets bostadspolitik. Det måste väl stå klart för alla att det inle kan få fortsätta på detta sätt utan att man nu måste vidta konkreta ålgärder för att stoppa denna utveckling!

De allmännyttiga bostadsföretagen har överallt begärt nya hyreshöjningar, som oftast överstiger 100 kr. per månad för en normal 3-rums-lägenhet. Genom hyreslagstiftningens utformning blir hyrorna i de allmännyttiga förelagen riktpriser för privathusen. Privata fastighetsägare kan ulan några större egna prestationer i fråga om reparation och underhåll eller ökade kostnader anpassa sina hyreskrav till "allmännyttans". Delta gör del ännu nödvändigare att bekämpa hyreshöjningarna hos "allmännyttan" och kräva hyresslopp för att underlätta kampen mol spekulationen och mot de privata fastighetsägarnas vinster.

Den snabba hyreshöjningen kan bromsas något, sade fru Friggebo till en storstadstidning häromdagen. I anslutning till det har man på tidningen undersökt hur del skulle kunna gå lill. Man har fått fram de mest befängda idéer om atl hyresgästerna skulle skotta snö, ta hand om skötseln av värmepannor och annal. Sådana idéer är rena hugskott; de människor som bor i flerfamiljshus med hyresrätt har ju bosatt sig där just för att få den här servicen. Det är helt otänkbart att man skulle kunna stoppa den nuvarande hyresutvecklingen och pressa ned hyrorna på det sättet.

Fru statsrådet FRIGGEBO:

Herr talman! Vad gäller utvecklingen på hyressidan är del hell klart alt hyresökningarna har accelererat. Kvar står ändå faktum att hyrorna inte har ökat mer än kostnaderna i samhället i övrigt. Snarare har ökningstakten varil något mindre snabb på hyressidan.

Vad sedan gäller de privata värdarna och deras hyressätining i förhållande till den prisledande "allmännyttan" så är det ju på det sättet att de allmännyttiga bostadsföretagen har förhandlingar med hyresgäströrelsen. Där sker en ordentlig granskning av de kostnader som själv-kostnadsföretagen lägger fram. Jag fömtsätter all den granskningen som hittills kommer all bli hård. Därefter sker hyressältningen för andra lägenheter med bruksvärdesmeloden. Herr Claeson säger att man med den metoden kan höja hyrorna i de privata fastigheterna utan några motprestationer. I bruksvärdesprövning ligger faktiskt en bedömning av all

bostäder är likvärdiga. Det betyder att krav på underhåll, skötsel och annal måste vara likvärdiga när hyrorna är likvärdiga med hyrorna hos självkostnadsföretagen.

När del sedan gäller den nämnda storstadstidningens idéer om hur del skulle kunna gå lill atl sänka hyrorna kan jag i viss utsträckning dela herr Claesons uppfattning.

Vad jag sagt i dessa frågor är att ett medansvar exempelvis kan komma alt betyda all skadegörelse och därmed underhållskostnader minskar, vilket också påverkar hyrorna. Jag tror all del är ett vikligt inslag i den framtida utvecklingen att hyresgästerna får medinflytande och därmed ansvar, så all de själva kan se att inflytandet också leder till minskade kostnader.

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

Om åtgärder mot hyreshöjningar

Hert CLAESON (vpk):

Herr talman! Låt mig med anledning av det som fru Friggebo sist uppehöll sig vid, nämligen inflytande och boendedemokrati, som man så vackert talar om i olika sammanhang, säga att detta naturligtvis inte i första hand skall syfta till all sänka hyrorna genom all lyfta över olika serviceuppgifter och skyldigheter på hyresgästerna. Förslag och åtgärder då det gäller boendedemokratin måste självfallet inriktas på att öka hyresgästernas rättigheter och atl ge hyresgästerna mer all säga lill om i sitt boende.

Jag vill vidhålla mitt påstående att hyrorna har ökat mer än vad som motsvarar den allmänna prisutvecklingen. Jag håller mig faktiskt i det fallet lill de statistiska uppgifterna om konsumentprisindex. Jag tror all de är riktiga - de har i varje fall inte tidigare bestrills i dessa sammanhang.

Fru Friggebo talade i sill första svar, som jag inte hell hann kommentera, om alt bostadsbidraget skulle utnyttjas som hjälpmedel i detta sammanhang. Jag delar uppfattningen atl bostadsbidraget är nödvändigt för de svaga hushållen. Men del är också viktigt att ha klart för sig vilka begränsningar som gäller för bostadsbidragen som medel atl uppnå jämlikhet i boendel och komma till rätta med de höga hyrorna och de ständiga hyreshöjningarna. Bostadsbidrag i olika former löser inte de problemen, utan med nuvarande bostadspolitik kommer även en stor del av dessa bidrag att gå till dem som spekulerar i människornas behov av bostäder, eftersom monopolintressenas spekulation har ell stort utrymme på bostadsmarknaden.

Fru statsrådet FRIGGEBO:

Herr lalman! Herr Claeson håller sig när det gäller mätningen av hyresutvecklingen till statistik som i de avseenden det gäller delvis inle är tillfredsställande, nämligen bostadsdelen av konsumentprisindex. De hyror som nu är aktuella för förhandlingar har ännu inte givit något som helst utslag i hyresstatistiken. Jämför man med den direkta hy-resslatisliken, som förs av SCB, framgår det fullt klart alt ökningstakten för hyrorna varit lägre än för konsumentprisindex.

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

Om åtgärder mot hyreshöjningar

Låt mig sedan säga att det förhållandet atl man ger människorna inflytande innebär, att de själva skall få vara med och bestämma. Då skall man inte härifrån uttala sig om vilka frågor della skall avse och vad del skall leda till. Det är ju något som man skall komma fram till när inflytande börjar utövas.

Hert CLAESON (vpk):

Herr talman! Jag är övertygad om att när resultatet av förhandlingarna beträffande de allmännyttiga bostadsföretagen blir klart - och detla kommer exempelvis för Stockholmsföretagen att ske omkring den I april - kommer vi att kunna utläsa alt hyresslegringarna tyvärr blivit ännu större än övriga prisstegringar.

Jag vill också ställa en fråga till statsrådet Friggebo, som berör möjligheterna atl vidla åtgärder för atl pressa ned kostnaderna. Delar statsrådet min, vpk:s och hyresgäströrelsens uppfattning att s. k. allmänna kostnader, som belastar allmännyttiga bostadsföretag - exempelvis bostadsförmedlingar, cenlmmanläggningar, bilplatser, lekplatser m. m. -men vars bestridande gagnar en mängd människor, som inte bor i dessa företags bostadsområden, borde kunna betalas av stat och kommun? Jag vet att del inte är så lätt att sära ut dessa kostnader, men jag vill fråga om statsrådet principiellt är överens med mig om att man som ett sätt att något pressa ned hyrorna borde försöka separera sådana kostnader och se lill att de betalades på annal sätt.

Fru statsrådet FRIGGEBO:

Herr talman! Alla vet ju all det pågår förhandlingar, och jag har ingen anledning atl lägga mig i dem vad gäller de olika kostnadsbitarna. Herr Claeson säger själv atl det inle är läll alt sära på de här bitarna. Jag delar den uppfattningen.

Statsmakterna är inte på något som helst sätt inaktiva i dessa frågor. Det satsas slora belopp på atl begränsa boendekostnaderna för de enskilda människorna. Vi har räntesubventionerna och bidrag till kapitalkostnader för ungefär 2,5 miljarder. Vi har de statliga och slalskommunala bostadsbidragen på ca 2 miljarder, och ytteriigare 2 miljarder betalas ut i form av kommunala bostadstillägg till pensionärer.

Besluten om dessa bidrag har riksdagen tidigare fattat i ganska stor enighet.

Hert CLAESON (vpk):

Herr talman! Jag vill bara tillägga atl kalkyler och hyreshöjningskrav som är grundade på s. k. självkostnader hos de allmännyttiga bostadsföretagen inte fortsättningsvis kan få läggas till grund för nya hyreshöjningar. Huvuddelen av ökade kostnader för företagen måste finansieras genom höjda statsbidrag och lån och en del av kostnaderna skjutas på framtiden i avvaktan på en annan och bättre bostadspolitik.

Man måste, som vi från vpk:s sida så ofta har framhållit och föreslagit, la itu med orsakerna lill de höga hyrorna och göra slut på de privata vinst- och spekulationsintressena i alla led på bostadsmarknaden.

Hyreshöjningarna måste stoppas och hyrorna måste sänkas på kapitalets, vinstens bekostnad. Det kan ske genom lägre kapitalkostnad, genom samhällsingripanden och samhällsinsatser då det gäller kapital, mark, byggnadsmaterial, byggande och ägande av fierfamiljshus. Det är den vägen man måste gå. Här är det fel alt vara passiv. Här måste regering och riksdag ingripa och vidta åtgärder.

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

Meddelande öm frågor

Överläggningen var härmed sluiad.

§ 21 Anmäldes och bordlades Moiion

1976/77:32 av herr Lindkvist m.fl. med anledning av propositionen 1976/77:31 om ändring i byggnadsstadgan (1959:612)

§ 22 Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts

den 2 december

1976/77:128 av herr Berndtson (vpk) lill herr utbildningsministern om de politiska ungdomsförbundens medverkan i skolans samhällsinformation:

Skolöverstyrelsens anvisningar rörande de politiska ungdomsförbundens medverkan i skolans samhällsinformation anger i fråga om kostnaderna endast att ersättning kan utgå ur medlen för timmar till förfogande, fritt vall arbete och resurslimmar för grundskolans högstadium. Vissa kommuner har anfört atl de saknar ekonomiska resurser för den politiska informationsverksamheten. Samtidigt har verksamheten börjat få en omfattning som ställer de politiska ungdomsförbunden inför stora problem. Fasta normer för ersättningens storiek och statsbidrag till kommunerna förefaller vara nödvändiga åtgärder.

Med anledning härav vill jag till herr utbildningsministern ställa följande fråga:

Förbereder regeringen några särskilda åtgärder för att lösa de ekonomiska ■ frågorna i samband med de politiska ungdomsförbundens medverkan i skolans samhällsinformation?

1976/77:129 av herr Jansson (s) till herr kommunikationsministern om upprustning av Göta kanal:

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

Meddelande om frågor

På grund av den ovisshet som råder om Göta kanals framlid och i anledning av trafikutskottets behandling av motioner i ärendet vill jag ställa följande fråga till herr kommunikationsministern:

När avser statsrådet lägga fram förslag till riksdagen om en upprustning av Göta kanal?

1976/77:130 av fru Sundberg (m) till herr budgetminislern om befrielse från kilometerskatt vid viss färjtrafik:

De av 1975/76 års riksmöte beslutade ändringarna i väglrafikskallelagen för kilometerskattepliktig lastbil, buss eller släpvagn vid användning utomlands innebär också förändringar i del administrativa förfarandet vid restitution av svensk fordonsskatt.

Enligt nu gällande bestämmelser sker avstämplingen vid utfarten hos tullmyndigheten. Blanketten sänds till Irafiksäkerhetsverket, som re-stituerar medel för den tid som fordonet vistas ulanför riket. Genom del nya förfarandet kommer restitution atl beviljas med hänsyn till den tid för vilken skatt betalats i annal land. Elt fordon som vistas utanför landet i fem dygn skulle med nuvarande administrativa förfarande få avdrag för fem dygn, även om sammanlagt ett dygn tillbringats på färja till och från Tyskland. Körliden i Tyskland förutses uppgå till fyra dygn. Enligt de nya bestämmelserna beviljas avdrag endast för den tid fordonet körts i Tyskland, vilket i ovannämnda fall innebär ett bortfall av restitution för ett dygn per fordon och resa. För en åkare med tio bilar, vilka kör ut varje vecka, innebär detta en merkostnad av ca 500 kr. per vecka. Följden har blivit en starkt ökad benägenhet hos svenska åkare att registrera sina fordon i annat land, eftersom konkurrensen från länder med mera generösa bestämmelser är utomordentligt stark.

Med anledning av det anförda vill jag till herr budgetminislern ställa följande fråga:

Är statsrådet villig atl medverka till sådana bestämmelser att kilome-lerskaiiepliktigt fordon på resa till land som tar ut fordonsskatt befrias från svensk fordonsskatt för den tid fordonet vistas på färja?

1976/77:131 av fru Sundberg (m) till herr kommunikationsministern om konkurrensförhållandena för sjö- och kusttransporier:

Vid införandel av transportstödet förutsattes att bestämmelserna i princip inte på något väsentligt sätt skulle rubba konkurrensförhållandena på iransportmarknaden. Detla är emellertid inte fallet, eftersom sjötransporterna icke erhåller stöd inom del allmänna stödområdet med undantag för frakter till Gotland.

Situationen för kustfarten försvåras alltmer, och jag vill därför ställa följande fråga till herr kommunikationsministern:

Avser statsrådet att låta se över gällande bestämmelser i syfte att uppnå bättre villkor för sjö- och kusttransporter inom det allmänna stödområdet?

1976/77:132 av fru Sundberg (m) till herr socialministern om personnummer på utländska adoptivbarn:

Antalet utländska barn som adopteras i vårt land är stort. Många kommer från länder, där folkbokföringen fungerar bristfälligt, varför barnens födelsedag ofta är obekant. Utländskt barn som adopteras i Sverige erhåller här personnummer som baseras på de åldersuppgifler som angivits av vederbörande myndighet/organ i ullandel.

I vissa fall har adoptivföräldrarna ifrågasatt riktigheten av den angivna åldersuppgiften och därmed begärt ändring av barnets personnummer. Från 1973 fram till den 1 juli 1974 ändrades personnummer på adopterade utländska barn i totalt 45 fall.

1 början av 1974 riktades kritik mol den tillämpade metoden för åldersbestämning av barnen, och socialstyrelsen initierade en utredning för att komma fram lill en ny metod. Något resultat föreligger ännu inte. Antalet oavgjorda ansökningar som samlats hos riksskatteverkel uppgår till ca 75.

För många av dessa barns föräldrar är situationen svår. Barnen skall under våren anmälas lill förskola eller grundskola om de har personnummer som börjar med 70 eller 71. 1 de fall uppenbart felaktig åldersangivelse föreligger kan stora skadeverkningar uppstå.

Med anledning av det anförda vill jag till herr socialministern ställa följande fråga:

Vill socialministern medverka till atl frågan om ändring av personnummer löses så att inga barn skall behöva inskrivas i skola eller förskola hösten 1977, om läkarutlåtande föreligger om uppenbart felaktigt personnummer?

Nr 38

Torsdagen den 2 december 1976

Meddelande om frågor

1976/77:133 av herr MöinflA: (vpk) lill fru utrikesministern om Sveriges eventuella medlemskap i Inleramerikanska utvecklingsbanken (IDB):

Anser utrikesministern alt ett medlemskap i Inleramerikanska utvecklingsbanken (IDB) står i överensstämmelse med principerna för svensk biståndspolitik?

1976/77:134 av herr Persson i Heden (c) till herr kommunikationsministern om förbättring av SJ:s transportservice:

Statens järnvägar har under ett fiertal år företagit inskränkningar i såväl person- som godslrafiken, särskilt på de mindre bandelarna. Järnvägsstationer har stängts, och in- och utlämningsplatser för gods har ytterligare minskal i antal. Del aviseras därtill ytterligare nedläggningar av persontrafiken; bl. a. är bandelen Borås-Varberg aviserad för nedläggning av persontrafiken. Inte minst i fråga om SJ:s godstransporitjänsler betyder dessa nedläggningar av in- och utlämningsslällen av gods betydande försämringar för såväl företag som enskilda personer. Skall så-

Nr 38 lunda SJ:s godstransporttjänster kunna utnyttjas måste kunderna själva

Torsdaeen den svara för en icke obetydlig del av transportkostnaden på grund av det

7 december 1976 långa avståndet till in- och utlämningsslalionerna.

Mot denna bakgrund vill jag ställa följande fråga till herr kommu-

Meddelande om nikationsminislern:

frågor Är kommunikationsministern villig medverka till förbättring av statens
järnvägars transportservice?

§ 23 Kammaren åtskildes kl. 15.02.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemert