Riksdagens protokoll 1976/77:37 Onsdagen den 1 december

ProtokollRiksdagens protokoll 1976/77:37

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1976/77:37

Onsdagen den 1 december

Kl. 19.30

Nr 37

Onsdagen den 1 december 1976

Vissa läkemedelsfrågor

§ 1 Vissa läkemedelsfrågor

Föredrogs socialutskottets betänkande 1976/77:10 med anledning av motioner om vissa läkemedelsfrågor.

Fru WIGENFELDT (c):

Herr lalman! I socialutskottets betänkande nr 10 behandlas motionen 480 där jag tillsammans med några medmotionärer lagil upp frågan angående upplysning om sådana läkemedel som gör atl man är mindre lämplig som bilförare. Atl lugnande medel kan påverka uppmärksamhet och koncentration är väl delvis känt bland allmänheten. Men alt en del medel som används vid infektioner kan ge samma effekt är det inte så många som vet.

Läkarna har, som det också sägs i betänkandet, skyldighet att informera patienten om eventuella trafikrisker vid ordination av läkemedel. Men när man sedan vid upprepade tillfällen konstaterar all så inte sker -eller atl olika läkare ser hell olika på riskerna - blir man betänksam.

Om ett medel, Rinomar, slår angivet i publikationen FASS, Farma-ceuliska specialiteter i Sverige: Försiktighet vid bilkörning.

En fru fick detla medel. Efter några dagar var hon på återbesök men träffade då en annan läkare som sade: "Ni kör väl inte bil nu när ni lar Rinomar. Det kan vara lika fariigt som en raltfylla!"

En annan som fick detta medel utskrivet och hört talas om att det inte var lämpligt att då köra bil frågade läkaren som skrev ut receptet. Han fick följande svar: "Ja, man kan väl bli litet trött, men del går nog bra."

Det sker dagligen alltför många trafikolyckor med svåra skador och även dödlig utgång. För alt minska trafikolyckorna måste alla säll prövas, och kan upplysning om läkemedel och andra ämnen bidra till denna minskning är del angelägel att så också verkligen sker.

Nordiska rådet log hösten 1974 upp frågan och antog en rekommendation atl utreda märkning av läkemedel och andra ämnen som nedsätter förmågan att uppträda i trafiken. Ett underutskott till Nordiska läkemedelsnämnden arbetar också enligt uppgift med detla och väntas avsluta utredningsarbetet under nästa år.

Del kan inle hjälpas, jag tycker del tar lång tid innan det kommer lill stånd, som jag hoppas, en effektiv upplysning om de faror i irafiken som användning av läkemedel och andra ämnen kan medföra. Då nu delta utredningsarbete pågår har jag, herr lalman, inget annat yrkande

125

Nr 37

Onsdagen den 1 december 1976

Vissa läkemedelsfrågor

126

än utskottets, men jag har ändå med detla velat uppmärksamma en viktig fråga och hoppas verkligen atl utredningen är klar i början av nästa år.

Herr BIÖRCK i Värmdö (m):

Herr talman! Den här gången skall jag falla mig kortare. Fru Wigenfeldt kommenterade utskottsbelänkandet och del ger mig anledning-eftersom medicinska riksstämman börjar i dag - lämna några uppgifter i ärendet från Serafimerlasareilets medicinska klinik.

Vi har där dels en pågående kontrollerad studie av effekten av läkemedelsinformation, dels en studie av frekvensen av läkemedels biverkningar hos 1 000 i följd intagna patienter vid kliniken. Ett föredrag i del senare ämnet kommer all hållas i morgon på riksstämman i Älvsjö. För att bespara kammaren en resa till stämman skall jag här ge några data.

Om man lar den senare undersökningen först, har det på 1 000 intagningar förekommit någon form av läkemedelsbiverkan hos 56 kvinnor och 30 män. Självmordsförsök med kemikalier, om vi får använda det ullrycket, förekom i 46 fall, och sprit- och narkotikamissbruk föranledde intagningar av 33 resp. 8 patienter.

Läkemedelsbiverkningarna förekommer mest bland äldre personer, särskilt då bland äldre kvinnor. Det är ju så atl äldre män ofta har en kvinna hos sig som håller reda på dem, medan äldre kvinnor ofta är ensamma. Dessutom väger nog äldre kvinnor mindre än äldre män, och om man slentrianmässigt, som väl många doktorer gör, skriver ut en tablett att las tre gånger dagligen ål både män och kvinnor, får de äldre kvinnorna i många fall en högre koncentration av läkemedlet än männen.

De läkemedel som oftast framkallar biverkningar visar sig vara di-gitalispreparai samt vätskedrivande och blodtryckssänkande medel. Därnäst kommer psykofarmaka, alltså lugnande och ångestdämpande medel, med ett eller flera preparat i kombination.

Det är nog inte medlen i och för sig ulan sättet att förskriva dem och att efterleva föreskrifterna som är avgörande när del gäller många av bieffekterna. Vi håller därför också på att studera hur myckel patienterna tillgodogör sig - dels av muntlig information beträffande halva gruppen patienter, dels av muntlig plus skriftlig information när del gäller den andra hälften av försökspalienlerna, allt i samband med utskrivning från sjukhuset. Efter tre månader kontrollerar vi i samband med återbesök på polikliniken hur väl patienten har tillgodogjort sig den lämnade informationen. Hittills förefaller del inle vara någon större skillnad mellan dem som enbart har fått muntlig information och dem som också fått skriftlig information. Del mesta av den senare tycks ha hamnat i byrålådorna.

Jag tror alt det är ett mycket viktig problem, men jag tror inte alt man skall göra sig några stora illusioner om resultatet vad man än gör.

Del flnns dock vissa tekniska lösningar, men dem vill jag inte gå in på här.

Med delta, herr talman, ber jag atl få tacka för möjligheten som berelts mig alt förvandla kammaren till en specialsektion av riksstämman, och om någon misstycker ber jag om tillgift. Något annat yrkande än bifall till utskottets hemställan har jag inte.

Nr 37

Onsdagen den 1 december 1976

Vissa alkohol- och narkotikafrågor

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2 Vissa alkohol- och narkotikafrågor

Föredrogs socialutskottets belänkande 1976/77:11 med anledning av motioner om vissa alkohol- och narkotikafrågor m. m.

Hert JADESTIG (s):

Herr talman! Socialutskottet har i sitt belänkande nr 11 delvis tillmötesgått kraven i moiion 1260 av mig och Carl-Eric Lundgren genom att tillstyrka vårt delförslag om en kartläggning av narkotikamissbruket. En sådan åtgärd är ju nödvändig för all få fram ett faktaunderlag för framtidsinriktade studier. Så långt är det bra. Men vår motion syftade till mer långsiktiga åtgärder, rehabiliterande såväl som förebyggande. Vi måste på något sätt bryta den onda cirkel som vi hamnat i.

När del gäller dagens situation på narkolikamarknaden kan jag hänvisa till förra veckans inlerpellationsdebatt, I den berörde vi vår oro för den utveckling som i dag äger rum. Jag skall inte upprepa den argumentationen.

Det förslag som nu föreligger i socialutskottets betänkande är alt en kartläggning av narkotikamissbruket skall ske. Jag vill gärna uttala min glädje över atl utskottet så positivt behandlat en del av vår motion. Men, som sagt, del var endast en del av motionens syfte. Den andra delen var frågan om rehabiliterande och förebyggande åtgärder, I delta avseende hänvisar ulskoltet till nu aktuella utredningar, och del må vara hänt. Jag är kanske inte så övertygad som utskottet synes vara om alt de namngivna utredningarna så ingående kommer att behandla frågan om rehabiliterande och förebyggande åtgärder på narkotikaområdet.

Men jag är också medveten om all den första förutsättningen för framtida åtgärder är en kartläggning av frågans omfång, och därmed har vi nått ett viktigt delmål. Så långt följer utskottet vårt resonemang. Denna kartläggning får gärna bli en experlutredning, dock som jag hoppas med parlamentariskt inslag. Då kan vi få en plattform som kan bli en god grund för den framtida samhälleliga målsättningen för en positiv narkotikapolitik. Den nuvarande formades under 1960-talel, och den måste överges och få en inriktning som motsvarar 1980-talets problemalik. Ut-

127

Nr 37

Onsdagen den 1 december 1976

Vissa alkohol- och narkolikafrågor

skottet säger ju alt utöver den föreslagna karlläggningen bör den även innefatta en belysning av de bakomliggande orsakerna till missbruket. Vi lar sålunda nu ell vikligt steg inriktat på 1980-lalets problemalik.

Vi kan naturligtvis inte nöja oss med all enbart få fram en bild av missbrukels omfattning och av de bakomliggande orsakerna. Del behövs på sikt mera påtagliga samhälleliga åtgärder. I förra veckans inlerpellationsdebatt berörde vi en utbyggnad av vårdresurserna och en ständig och förstärkt narkotikabekämpning, och vi måste naturligtvis skapa åtgärdspaket för förebyggande av drogmissbruk.

Framtidsstudier är också nödvändiga på della område. Det kommer tydligen fram nya missbruksmedel, och det flnns forskare som redan i dag varnar för en okontrollerad spridning av t. ex. nikotintuggummi. Detta har framförts i Läkartidningen och även i utländska medicinska tidskrifter.

Vi har sålunda anledning atl noggrant följa den framlida utvecklingen i drogfrågan i hela dess perspektiv, och den kommer tyvärr ännu några år atl slå i centrum. Jag vill ändock kort notera de positiva dragen i socialutskollets betänkande. Av dess skrivning framgår att man har stor förståelse för drogfrågans svårighetsgrad. Vi är alla naturligtvis väl medvetna om att det inle flnns några enkla lösningar. Men kanske har vi ändå med del beslut vi i dag fattar tagit ell bra steg på vägen mot en bättre kartläggning, bättre förutsättningar för utbyggnad av vårdresurserna, en bällre narkolikabekämpning och ett ålgärdspaket som kan förebygga själva missbruket.

128

Hert TORWALD (c):

Herr talman! Låt mig inledningsvis ge uttryck för min uppskattning av att utskottsbelänkandet'klart visar all utskottet är överens med oss som står bakom motionen 1975/76:569 om all man med kraft måste ta itu med den nuvarande situationen på narkotikaområdel. I nyssnämnda motion kräver vi en utvärdering av förekommande vårdformer för alkohol- och narkotikamissbrukare i enlighet med vad i motionen anförts samt atl resultatet av utvärderingen successivt redovisas i kommande budgetpropositioner och får utgöra underlag för socialstyrelsens anvisningar på området.

Låt mig som en liten bakgrund till delta vårt krav redovisa vad jag för en dryg månad sedan erfor när jag dellog i ett symposium som Riksförbundet för ett narkotikafritl samhälle, RNS, hade anordnat. Då redovisade en amerikansk expert, William 0'Brian, hur man i Amerika handlade dessa ärenden. Han var ansvarig ledare för ett s. k. terapeutiskt samhälle, Daytop Village, som nu varil i verksamhel drygt tio år. Han redovisade alt narkomanerna numera rekryteras från helt andra samhällsskikt än lidigare. Fram lill slutet av 1960-lalel kom de flesta narkomaner från de utslagna kategorierna, ofta f d. militärer, som efter atl ha fått kontakt med narkotika i samband med krigsljänstgöring sedan inle hade fåll fotfäste på den amerikanska arbetsmarknaden utan drev

omkring som arbetslösa i slummen. När man skulle försöka hjälpa dem bort från sill beroende av narkotika fick man först och främst inrikta sig på alt visa atl man engagerade sig i deras problem. Dessa människor hade nästan aldrig mött verklig kärlek. När de nu kom i kontakt med personal som engagerade sig i deras situation gick del många gånger ganska lätt all få dem på fötter och på det viset skapa förutsättningar för elt normall liv ute i samhället.

Men i slutet av 1960-lalet fick man atl göra med en helt annan grupp ungdomar som blivit narkomaner. Dessa ungdomar kom ofta från ganska välbärgade medelklassfamiljer och från vad som, i varje fall ytligt betraktat, måste anses vara goda hem, hem där båda föräldrarna fungerade socialt tillfredsställande. Familjerna hade god ekonomisk standard, och barnen fick i stort sett tillgång till allt de rimligen kunde önska sig. Men just detta all barnen i princip hade fåll vad de önskat sig ulan att själva behöva bjuda till hade lett till ett oändligt krav på nya gåvor och nya sensationer, som så småningom ledde lill narkotikabruk på grund av ren nyfikenhet. Dessa ungdomar hade i realiteten inte lidit brist på kärlek och omtanke från föräldrarnas sida, snarare hade de varit överbeskyddade. Däremot var det uppenbart alt de inte fått tillräckligt goda kontakter med sina föräldrar för all inse alt ett gott förhållande inte bara kan bygga på uppoffringar och hänsyn från den ena partens sida utan måste grundas på ell ömsesidigt hänsynstagande.

Vid Dayiop Village hade man byggt upp en behandling som syftade till alt bota just dessa ungdomars brist på hänsynstagande gentemot andra. Ungdomarna tvingades under de första tre månaderna all ulföra exakt vad de ålades ulan alt hänsyn togs lill vad de själva önskade. Efter ungefär tre månader släppte man efter litet på tyglarna och gav ungdomarna möjlighet att själva diskutera om de ville delta i den ena eller andra formen av aktivitet. Successivt fick de sedan allt större möjlighet all påverka sin dagliga tillvaro i det terapeutiska samhällei. Efter 18 månader, då behandlingen normalt var avslutad, slrevs de ut och ansågs då vara mogna all själva ta vara på sig ute i samhället och atl även klara ett jobb.

Vad var det nu för människor man tog hand om i detta terapeutiska samhälle? Kom de dit frivilligt? Nej, på de 13 år som samhället har fungerat har endast en patient kommii dit frivilligt. Alla övriga som logs in för vård hade en villkorlig dom hängande över sig. Detta innebar alt om de lämnade det terapeutiska samhället så skulle de snabbi bli föremål för polisiärt ingripande och satta i fängelse eller överiämnade till annan sluten vård.

Just delta tryck - att ha en villkorlig dom över sig - anser pastor 0'Brian vara en förutsättning för en framgångsrik vård. Han menar att påfrestningarna under den första perioden av avhållsamhel från narkotika är så stora att även om man söker lindra känningarna genom medicinering, så behöver vederbörande som ytterligare hjälp ha vetskap om att han kommer i en ännu sämre situation om han inte underkastar

Nr 37

Onsdagen den 1 december 1976

Vissa alkohol- och narkolikafrågor

129

9 Riksdagens protokoll 1976/77:36-37

Nr 37

Onsdagen den 1 december 1976

Vissa alkohol- och narkotikafrågor

130

sig del obehag och de problem som är förenade med den första tidens vistelse i det terapeutiska samhället.

Hur har då de intagna klarat sig efter den genomgångna vården? Enligt 0'Brian har 60 % av dem som bara vårdats sex månader fortfarande varit drogfria tre år efter utskrivningen. Och om de stannade kvar hela vårdtiden - som man ansåg borde vara 18 månader - så var över 90 96 fortfarande återanpassade lill elt normall produktivt liv.

I Sverige har vi del s. k. Hasselakolleklivet, som drivs av makarna Westerberg. Även de anser atl man måste ha elt "tvång till frihet" för all kunna hjälpa drogskadade ungdomar. På Hassela tar man emot de svåraste fallen från Mariapolikliniken i Stockholm och lyckas enligt egen uppgift till minst 90 96. Delta skulle lyda på atl just det tryck som del innebär atl ha villkorlig dom eller något annat ingripande från samhället hängande över sig ökar förutsättningarna för framgångsrik narkomanvård.

Utskottet redovisar på s. 6-7 i sitt belänkande att det pågår vissa försök till ulvärdering. Men de försöken är verkligen alltför få och, om jag får använda del uttrycket, alltför amalörmässigt utförda för atl verkligen kunna ge besked om vilka vårdformer som fungerar och vilka som inle gör det. Jag har till min förvåning konstaterat all socialstyrelsen anslagit ganska mycket pengar till ulvärdering av frivillig behandling av narkotikamissbrukare. Men jag kan inte rikligt förslå hur detla skall gå lill eftersom, enligt besked jag fått från annat håll, någon journalföring av palienlerna icke sker i de av RFHL bedrivna terapeutiska samhällena. Utan en journalföring torde del inte vara möjligl all få en vetenskapligt acceptabel utvärdering till stånd.

Det är förvånande atl socialstyrelsen inte för länge sedan lagit kraftfullare initiativ för atl fä en seriös ulvärdering av de nya vårdformerna lill stånd. Det räcker ju inle med en utvärdering av något enstaka projekt, utan i princip borde varje av statsmedel stödd verksamhel av detta slag bli föremål för en sådan. Nu synes man t. o. m. stödja vårdformer där patienterna inte ens journalförs. Journalföring är dock en grundläggande förutsättning för all man över huvud laget skall kunna följa upp vårdmetoder och vårdresultat.

Jag ber i delta sammanhang atl få hänvisa till vad Svenska läkaresällskapet anför - det refereras på s. 11 i betänkandet:

"En förulsättning för behandlingsforskning med god kvalitet vetenskapligt sett äran man barett fullgott underlag av ordentlig journalföring, gjord av kvalificerad personal. Sällskapet stöder motionärernas krav atl socialstyrelsen skall utfärda bestämmelser om journalföring på klienter/patienter som skall vara så systematisk och så fullständig all den möjliggör en kvalificerad vetenskaplig uppföljning. Psykolerapeuter arbetar under yrkesansvar, och deras verksamhel bör kunna granskas av Medicinalväsendets ansvarsnämnd. För en behandling av en person med alkohol- eller narkotikaproblem skall ansvarig terapeut kunna ställas till ansvar. Noggrann journalföring är en förutsättning för alt nödvändig in-

syn och granskning skall kunna komma till stånd."

Jag skulle tro alt det räcker med vad jag här anfört för att ge en bakgrund lill viklen av alt den ulvärdering som också utskottet i princip nu ställer sig bakom verkligen görs. Jag hade kanske kunnat önska mig ännu starkare engagemang från utskotlets sida, och på en punkt är jag litet tveksam inför dess skrivning. Efter all lidigare ha talat om alt en ulvärdering behövs och all del för den krävs en dokumentation skriver nämligen ulskoltet i slutet av första stycket på s. 20: "Dokumentationen får nämligen inte leda till alt vårdbehövande avstår från att söka vård av rädsla för att de skulle registreras."

All journalföring är naturligtvis en form av registrering, men det gäller i så fall också all sjukhusvård. Journalerna är ju, även om del har förekommit elt och annat övertramp, sekretessbelagda och skall givelvis vara det. Men för all man skall kunna utvärdera en vårdform måste det finnas en dokumentation i form av journalföring. Herr talman! Jag har inget annat yrkande än utskottets.

Nr 37

Onsdagen den 1 december 1976

Vissa alkohol- och narkotikafrågor

Fröken HJELMSTRÖM (vpk):

Herr lalman! Jag lar här bara upp den del av motionerna och utskottets belänkande som berör narkotikamissbruket. Samtidigt tycker jag all del är en egendomlig gränsdragning man gör mellan olika former av missbruk, som sniffning, alkoholbruk och användning av narkotika. Orsakerna är i stort desamma, och symtomen blir därigenom inte så väsentliga atl de motiverar den åtskillnad som har gjorts. Samhället legaliserar ju också öppet vissa former, som alkoholmissbruket - alkohol är ett slags legalt narkotikum - och del alltmer omfattande läkemedels-och lablettmissbruket, där del hell enkelt förekommer en omfattande legal langning, understödd av samhället.

Drogmissbruket ses dessutom som ell problem vid sidan av den övriga politiska debatten, vilket gör att dess funktion i vårt samhälle förbises. Detta medför i sin tur att det inte skapas någon konsekvent drogpolitik.

Vi är väl alla överens om alt narkotikamissbruk är ett allvarligt samhällsproblem - frågan gäller hur vi skall angripa del.

Utskottet föreslår efter mycket resonemang en karlläggning av narkotikamissbrukets omfattning. De motiveringar som ges för denna ytterligare ulredning är milt sagt torftiga. En sådan kartläggning skall enligt utskottets mening kunna bli av väsentlig betydelse för planeringen av de insatser som fortlöpande görs för atl bekämpa narkotikamissbruket. Jag motsätter mig självfallet inte en sådan utredning men ifrågasätter den vikt som utskottet tycks lägga vid all konstatera exakt hur många narkotikamissbrukare som finns här i landel. Det är andra åtgärder som är angelägnare i dag. Samtidigt som man karllägger missbruket dukar många av dem som utreds under på grund av att de resurser samhället i dag erbjuder är otillräckliga.

Nu har man dessutom redan ett visst grepp över narkotikamissbrukets utbredning. Socialstyrelsen följer fortlöpande utvecklingen och gör egna

131

Nr 37

Onsdagen den 1 december 1976

Vissa alkohol- och narkotikafrågor

132

utredningar, kommunerna och framför allt de frivilliga organisationerna samlar och dokumenterar information. De frivilliga organisationerna, som alltså torde besitta den största kunskapen på området, har utskottet f ö. inle ens ansett det lönt all höra innan man fattat beslut.

Utredningen skall också belysa de bakomliggande faktorerna till missbruket, sägs det i belänkandet. Jag kan inte underlåta att gripas av misstanken all detta är ell nytt steg i riktning mol mer repressiva inslag i vår socialpolitik. Det intrycket förstärks efter de inlägg som har gjorts här i dag. Eller också är det helt enkelt en ovilja att erkänna kända fakta och ett sätt att undvika all la upp de väsentliga frågor som gäller hur man skall eliminera den ekonomiska och sociala misär som så ofta utgör grunden för knark- eller annat drogmissbruk.

I motionen 1260 berörs faktiskt dessa frågor, helt kort. Man frågar sig om det möjligen kan vara så att konkurrensen och hetsen inom näringslivet kan bidra lill missbruk, man frågar sig om våra nya bostadsmiljöer kan medverka. Samtidigt vågar man inte ge ell svar på dessa frågor ulan anser alt de bör utredas. Man har uppenbarligen fallit offer för de mytbildningar som florerar kring narkotikamissbruket och som försöker återföra missbruket på individerna själva. Den mest seglivade av dessa myter är ju den s. k. smilloteorin, enligt vilken missbruket sprids som en blint drabbande farsot ulan urskillning. Det är ju en behändig teori för de samhällsbevarande krafterna, eftersom botemedlet då måste bli att isolera missbrukarna, helst med tvång. Några krav på förändringar av de livsvillkor som utgör grogrunden för missbruket blir obehövliga.

Enligt min uppfattning har drogmissbruket sin grund i samhällsförhållandena - i del ekonomiska system som innebär att allt fler ungdomar tvingas lill arbetslöshet och aldrig kommer in i produktionen, det system som innebär att alll fler slås ut ur produktionen i alll yngre åldrar på grund av den ökade helsen på arbetsplatserna, del samhällssystem där utslötningsmekanismerna startar redan i skolan genom den konkurrensmentalitet som där råder.

Samtidigt är det uppenbart atl drogmissbruket aktivt bidrar till och påskyndar denna uistötning. Drogmissbruket fyller också en socialt re-pressiv funktion genom atl den avlänkar framför alll ungdomen från en aktiv kamp mot det samhällssystem som skapar missförhållanden som jag redogjort för. Drogmissbruk och då främst narkotikamissbruket är också ett exempel på vårt samhällssystems dubbelmoral. Å ena sidan har vi en mycket hård lagstiftning, och det görs kraftiga polisingripanden mot smålangarna, som själva ofta är missbrukare. Å andra sidan omsätter narkotikamarknaden hundratals miljoner kronor varje år och ger oerhörda profiter.

De pengarna blir inte liggande på kistbotten. De pengarna återinvesteras i respektabla förelag. Samtidigt som narkotikan fördöms och indignationen hårt drabbar smålangarna så ger narkolikamiljonerna tillträde till den ekonomiska makten i vårt samhälle. Det borde inle vara något pro-

blem atl lokalisera alla dessa miljoner som plöjs ner i framför allt restaurang- och fastighetsbranschen. Men då skulle man ju trampa den så heliga näringsfriheten på tårna.

Vilka åtgärder bör man då vidta i dag? Huvudansvaret för narkomanvården ligger nu på kommunerna och landslingen. Redan del är ett problem, eftersom båda dessa parter försöker skyffla över ansvaret på den andra. Följden blir att missbrukarna slår där utan möjlighet lill vård och behandling. 1 Stockholm exempelvis har det borgerliga landstinget redan stängt vårdplatser på Rålambshov och Mariapolikliniken och planerar att lägga ner ytterligare platser på Långbro. Det är kommunens sak atl svara för vården, säger man. Men kommunerna har inga resurser. Vi känner alla till den kris socialvården i Stockholm i dag beflnner sig i. De missbrukare som söker vård i dag ställs i kö i månader, och då kan del vara för sent.

Den egendomliga diskussion om tvång som förts borde i stället för att ta upp frågan om tvångsåtgärder utan den enskildes samtycke ta upp frågan om samhällets skyldighet all aktivt erbjuda behandling. Tvånget skall inte riktas mol den enskilde individen av den enkla anledningen att några beslående positiva effekter av tvång aldrig påvisats. Tvånget skall i stället riktas mot samhället - i della fall kommunerna eller landstingen - alt erbjuda vettiga alternativ.

De behandlingsformer som visat sig ge de bästa resultaten att döma av de forskningsrapporter som finns är genom de frivilliga organisationerna, R-förbunden. Del är ytterligare en av de åtgärder som omedelbart skulle kunna vidtas, nämligen all ge dessa organisationer ell ordentligt ekonomiskt stöd. I dag lever de under myckel osäkra ekonomiska förhållanden.

Och även om del krävs mer genomgripande förändringar i vårt samhällssystem för att komma lill rätta med missbruk i olika former, så kan man också på kort sikt satsa på en förebyggande verksamhel. Den biten är i dag sorgligt försummad ute i kommunerna. Vad har man atl erbjuda ungdomarna för vettiga alternativ lill missbruk? Inga!

Slutligen finns det ytterligare en skrivning i ulskoltels belänkande, som också herr Torwald var inne på och som jag i motsats lill herr Torwald är ytterligt skeptisk till - del gäller registreringen av missbrukare. Jag tror det vore oerhört farligt all ställa upp några sådana krav på behandlingshemmen för atl de skall få statsbidrag. Ell sådanl resonemang bygger på illusionen all man på något enkelt och behändigt sätt skall kunna utvärdera olika vårdformer, alt man skall kunna säga atl efter ell visst antal månader är den och den personen drogfri eller icke drogfri. Så enkelt är det nu inte. Del framhåller också socialstyrelsen, som ju har en omfattande erfarenhet på det här området, myckel klart och entydigt i sitt remissyttrande lill motionerna. Jag tror att ett sådanl registreringsförfarande allvarligt skulle försvåra den frivilliga verksamhel som i dag förekommer och hoppas alltså all den inle kommer lill stånd.

Nr 37

Onsdagen den 1 december 1976

Vissa alkohol- och narkotikafrågor

133

Nr 37

Onsdagen den 1 december 1976

Vissa alkohol- och narkotikafrågor

134

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Vi har i socialutskottet haft all ta ställning lill fiera motioner både beträffande narkotikamissbruk och sniffning och beträffande alkoholmissbruk. För vår del har vi socialdemokrater sagt atl den so-cialulredning som sysslar med dessa ting snart borde vara färdig - den har hållit på alldeles för länge. Men, herr lalman, jag befarar nu atl den tyvärr har blivit yllerligare fördröjd på grund av de tilläggsdirektiv som getts.

Jag har en annan fundering också i samband med socialulredningen, om de propåer som kommit att man skall ha samma lagstiftning när del gäller narkomaner som när det gäller alkoholmissbrukare. Det kan man ha under förulsättning atl man inle överför nyklerheisvårdslagen all tillämpas på narkotikamissbrukare. Jag menar nämligen att nyklerheisvårdslagen i sin gamla form inle har varit bra för nykterhelsvården, och att överföra samma metoder på narkotikamissbrukare känner jag en rädsla för. Då inför man ell tvång som inte är bra i den här vården.

Vi har stannat för all begära en kartläggning för alt få reda på hur många narkotikamissbrukare det finns i vårt land. Del kan synas egendomligt från den synpunkt som fröken Hjelmström anförde: Avgörande för vården skall inte vara om del gäller 10 000 eller 30 000, utan vad den enskilde behöver. Det är rikligt. Men vi har noterat de många olika uppgifter som finns på della område. Socialstyrelsen har under många år uppgivit att det finns ungefär 10 000 narkotikamissbrukare i landet. I herrar Jadestigs och Lundgrens moiion anges siffran 30 000. Vi vel inte om den siffran är riktig heller. Vi tycker alt del är värdefullt all få reda på hur del ser ut i det svenska samhället på den här fronten. Vi misstänker atl missbrukarna är belydligt fler än socialstyrelsen för sin del uppgivit.

När vi begär en kartläggning och inle en utredning i övrigt så beror del dels på socialutredningen, dels på att brottsförebyggande rådet också har tagit upp dessa frågor. Men framför allt beror del på atl vi inle vill lägga en utrednings kalla hand över vården på della område, så atl det kommer atl hela: Den här frågan utreds, så vi gör ingenting ytterligare. - Vi behöver uppmuntra alla som arbetar på den här fronten och se lill att vården intensifieras. Det är viktigt.

Vi har en internationell bevakning, som också måste få fortsätta. Vi har här tullen och polisen. Antalet beslag av narkotika har ökat. 1974 var del 9, 1975 var del 12 och 1976 fram lill oktober har det gjorts 54 beslag av polisen. Det lyder på en ökning av införseln. Ändå vel vi, herr lalman och kammarkamraler, atl tullen och polisen inle lar mer än 5 96, kanske ännu mindre, av del som förs in i landel. Det går kalla kårar efter ryggen när man tänker på hur kriminaliteten frodas här. Bakom den här handeln finns del starka syndikat, som ständigt söker nya marknader. När de förlorade en marknad, nämligen de amerikanska soldaterna i Vietnam, gick de över lill bl. a. Japan och Västeuropa, och de har sina förgreningar också här uppe i vårt land. Redan från början, när nar-

kolika började införas här i landet, utsåg dessa hajar Stockholm, därför att det var lättast alt komma in på den största marknaden i Skandinavien.

Vi har i betänkandet sagt några ord om registreringen. Jag vill gärna stryka under atl vi i betänkandet uttalat atl denna inle får ske på ell sätt som gör vården besvärligare. Jag har inle riktigt samma åsikt som herr Torwald på denna punkt. Det är gott och väl att vi genom en registrering kan ha allting under kontroll på papperet, men ytterst är det fråga om den människa som söker vård. Vi vet av erfarenhet från nykterhetsvården alt den registrering som där sker är hämmande för människor som vill söka vård. Jag har här i kammaren tidigare motsatt mig en sådan registrering. Jag vidhåller t. v. de synpunkterna. När vi blir klara med kartläggningen får vi undersöka alla möjligheter att stoppa den utveckling som vi kan notera är på gång i vårt land. Vi får la upp den diskussionen då - jag tycker atl vi kan vänta med den. Men jag vill gärna redan nu ha sagt att vi känner tveksamhet inför denna registrering.

I utskottsbetänkandet sägs all man i karlläggningen också skall ta upp de bakomliggande orsakerna. Del är kanske del allra svåraste. Herrar Jadestig och Lundgren har antytt några bakomliggande orsaker. Del är alldeles klart att vårt samhällssystem med dess stress, uistötning och konkurrens här skapar bekymmer. Det är i många avseenden inle alltid ett vänligt samhälle som möter ungdomen. Vi måste vara på del klara med alt det finns sådana bakomliggande orsaker. Men dessutom finns det - jag återkommer till det, herr talman - myckel starka ekonomiska krafter, som är ule för alt tjäna pengar på människornas svårigheter. Tyvärr inriktar man sig på ungdomarna, som skulle ha många år kvar att leva och verka. Men vi vet alt döden för narkotikamissbrukare kommer relativt snart - kanske inom  10 eller 15 år.

Vi har haft en utveckling i vårt land mot elt ökat antal poliser. Del har inle varil svårt att få riksdagen all bifalla propositioner om en ökning av antalet poliser. Jag skall inte diskutera antalet poliser. Men jag vill ha sagt alt kommunerna har svårl att leva upp lill del engagemang som många har när del gäller antalet socialarbetare. Vi kan bara se på förhållandena i Stockholm - förhållandena är likartade i många andra kommuner - där antalet socialarbetare inle är tillräckligt. Däremot finns del en övervakande polis. Del kan vara bra och kanske även nödvändigt, men vad vi framför allt behöver är ett större antal socialarbetare, som tar itu med detta problem. Jag vel inte hur man skall lösa denna fråga. Kommunerna har det svårt ekonomiskt, och staten måste kanske gå in med ett stöd. Den saken lämnar vi öppen i utskotlsbetänkandel, men jag har en passant till slut velat ställa den frågan.

Jag ber alltså, herr talman, alt få yrka bifall lill utskottets enhälliga hemställan. Jag poängterar än en gång alt det är en snabb kartläggning som skall ske och att man också skall la upp de bakomliggande orsakerna. Vårdfrågan får behandlas i ell annat sammanhang. Jag hoppas att vården skall fungera, trots alt vi nu skall göra en kartläggning.

Nr 37

Onsdagen den 1 december 1976

Vissa alkohol- och narkotikafrågor

135

Nr 37                   Herr TORWALD (c) kort genmäie:

Onsdaeen den        ''' lalman! Herr Svensson i Kungälv och även fröken Hjelmström

1 december 1976       uttryckte farhågor för all registreringen skulle få människor atl avhålla

_____________    sig från alt söka vård. Jag har heller ingenting emol atl det förekommer

Vissa alkohol- och   frivillig vård som ges ulan registrering och där huvuddelen av vårdin-
narkotikafrågor    satserna sker med hjälp av insamlade medel och frivilliga krafter. Jag

tänker exempelvis på Länkrörelsen, som jag har mycket goda kontakter med och som jag vet utför elt utomordentligt förtjänstfullt arbete. Men när del blir så, som det är på vissa s. k. narkotikavårdsinsiilutioner, alt personalen är lika stor som antalet vårdade och har full betalning genom statliga medel, anser jag att del krävs kontroll och insyn från samhällets sida för att dessa institutioner skall kunna accepteras. I varje fall anser jag inte atl man kan göra någon ulvärdering med utgångspunkt i den vården. Jag delar Läkaresällskapets uppfattning när det gäller frågan om utvärdering. Del viktiga är alt vi får lill stånd en utvärdering, som visar var vi skall satsa våra pengar för alt få det mest positiva resultatet för de patienter som vi i framtiden måste la hand om. Dessa är lyvärr många. På en punkt är fröken Hjelmström och jag helt eniga. Vi måste med alla medel motverka narkolikamissbruk.

Däremot tycker jag all fröken Hjelmström är myckel orättvis mot polisen när hon säger att den f n. koncentrerar sig på smålangarna. Jag skulle vilja påstå att det är precis tvärtom: jag har mycket goda kontakter både med polisen och med andra myndigheter och vet hur man släpper smålangarna just för att få lag i de större hajarna. Att man inte alllid får tag i spindlarna i nätet är tyvärr ett faktum som polisen är den första att beklaga. Men man har under de senaste veckorna tagit hand om personer som haft 30 kg amfetamin eller halvkilovis med heroin, och då är det inte fråga om smålangare ulan om slorlangare, trots alt det inte är spindlarna man kommii åt. I Göteborg kom polisen under den senaste veckan åt en stor liga med myckel betydande förgreningar åt olika håll. Då var det sannerligen inle smålangare som sattes fast, ulan storlangare.

Till sist till frågan om tvånget, som kanske inte riktigt hör hit. Många säger all de inte tycker om tvång i vården. Men vad gör man när man i knarkarkvarlar finner människor som del över huvud tagel inte går all prata med eller all få kontakt med? Någon måste ju bestämma vilka åtgärder som skall vidtas.

Jag hävdar med bestämdhet atl den passiva hållning som många i dag intar har lett till kriminalitet hos dessa individer, som har fastnat i internationella ligors händer, därför att man inte i lid har inskridii och tagit bort dem från de miljöer som man vel är fördärvliga.

Herr SVENSSON i Kungälv ts) kort genmäie:
Herr talman! Jag vill undvika en vårddiskussion här- det blir anledning
atl återkomma till den frågan.
136                     Mitt resonemang, herr Torwald, fördes med tanke på de ungdomar

som råkat ut för att bli narkomaner. Det gäller alt skapa ell sådant samhälle och sådana vårdinstitutioner atl vi kan få de unga personer det är fråga om så välvilligt inställda all de lar emot vården. All erfarenhet visar all man inte kan arbeta emot någon sådan persons vilja.

När det gått så långl som i de fall herr Torwald talat om här, har samhället tillräckligt med lagar för all kunna ingripa. Vi behöver inte några nya lagar på delta område.

Till slut vill jag, herr lalman, göra den anmärkningen att herr Torwald talar för en ökad byråkratisering av socialvården. Det var inte någonting sådanl som man trodde alt den nya regeringen skulle åstadkomma.

Nr 37

Onsdagen den 1 december 1976

Vissa alkohol- och narkotikafrågor

■Hert GAHRTON (fp):

Herr talman! När man har något djupare kontakter med narkomanernas sociala verklighet än snabba ögonkast på folklivet på den s. k. Plattan här utanför, vet man all del svåraste problemet i dag är brist på vårdresurser. Faktum är att det i dag slår narkomaner i kö för au få vård. RFHL uppger t, ex. atl del förekommer vårdköer på upp lill 80 narkomaner som vill få plats på vårdkollektiv eller behandlingshem. De vill få plats inom den frivilliga vården - väl att märka.

Det är mol den bakgrunden som folkpartiet, bl, a. i moiion 2080, starkt understrukit behovet av "större resurser lill behandlingshem och till försök med nya vårdformer, till ideella organisationer etc".

Men självfallet bör den narkomanvård som nu är under uppbyggnad utvärderas. Vi vet atl vården är populär bland de vårdsökande. Vilken annan .vårdsektor, som ägnar sig åt sociala problem, kan hävda alt den är populär bland de vårdbehövande? Vi vet också, i varje fall de av oss som haft kontakt med svårt nergångna narkomaner, all del finns ett stort antal exempel på personer som efter årtionden i den ivångs-mässigt bedrivna vårdsvängen på kort tid resocialiserats genom effektiv behandling i demokratiskt uppbyggda vårdkollektiv. På ell kommunalt drivet vårdhem i ett storstadsområde har man t. o. m. kunnat anställa rehabiliterade vårdtagare som terapeuter.

Det finns alltså klara antydningar om all narkomanvården - till skillnad från mycken annan vård - är på räil väg. Men del hindrar nalurligivis inte an dessa antydningar bör underbyggas med vetenskapligt hållbara fakta. Det är därför med tillfredsställelse vi från folkpartiet genom utskottets utförliga redovisning kan konstatera att sådana utvärderingar redan pågår i stor skala och därför inle påkallar någon särskild yllerligare ålgärd från riksdagens sida.

Jag vill inle minst mol bakgrund av herrTorwalds inlägg väldigt starkt understryka två saker i utskottets betänkande. Den ena är att man säger all de undersökningar som genomförs på området måste bli systematiskt sammanfattade, analyserade och tillgängliga för inlressenlgrupper. Det är alldeles uppenbart att forskningen måste ske så att den ger någon information. Men samtidigt måste vi ha klart för oss alt forskningen inle är enhetlig. Det finns olika forskningstraditioner. Dels är del en

137

Nr 37

Onsdagen den 1 december 1976

Vissa alkohol- och narkotikafrågor

138

mer - som man brukar säga - posilivistisk, där del handlar om all exakt räkna slickmärken och ta s. k. objektiva fakta till grundval för utvärderingen. Den forskningen tycks tilltala herr Torwald, och den skall självfallet bedrivas, den har sitt värde. Men del finns dels också en annan forskningstradition, s. k. hermeneulisk forskning, som bygger på förståelse och försöker se till klienternas helhelssituation. Den bygger pä ett mera deltagande forskningsarbete - aktionsforskning kan man ibland kalla den för. Den kan uppenbarligen inte bedrivas på samma sätt, men den måste också få ell utrymme. Den innebär också ulvärdering, även om utvärderingen kanske inte alllid kan presenteras i form av statistiska tabeller.

Jag vill också starkt underslryka, all den forskning som måste ske, får inte, som det står i betänkandet, leda till att vårdbehövande avstår från att söka vård av rädsla för atl registreras. Risken för all den rädslan kan förekomma hos vårdsökande är uppenbarligen en realitet.

Herr lalman! Det förekommer i dag här och var i debatten larmsignaler om en massiv ökning av narkotikaproblemet. Jag tänker nu inle främst på en del lösa spekulationer, ulan på mera seriösa uppskattningar. I en artikel i Läkartidningen nr 46 refereras en del sådana siffror. Enligt uppskattningar av socialarbetare och polismän har antalet narkotikamissbrukare bedömts lill 10 000 i Stockholm, 4 000-5 000 i Göteborg, 700-1 000 i Norrköping och lika många i en liten stad som Kristianstad, för att ge några exempel. Om sådana siffror är riktiga skulle problemet vara flerfaldigt större än vad man officiellt antar.

En annan uppgift är polisens statistik över narkotikaärenden, som visar en ökning från 4 410 år 1970 till 5 265 år 1974.

Militärpsykologiska institutets undersökningar om inskrivningsskyldigas narkotikavanor visar däremot en viss minskning av antalet ungdomar som prövat eller använi narkotika- från 16,9 9fo till 15,9 96 mellan åren  1973 och  1974.

På RFHL uppger man i dag att bilden är splittrad. Cannabismissbruket liksom missbruket av centralstimulerande medel minskar i landel som helhet, men ökar lokalt på vissa håll. Opialmissbruket, bl. a. heroinmissbruket, ökar, men antalet missbrukare kan ännu räknas i hundratal, menar RFHL.

1 ett interpellationssvar här i riksdagen förra tisdagen anslöt sig socialministern lill RFHL:s bedömning när det gäller cannabis, men angav en betydligt högre siffra för heroinmissbruket.

Mol den här bakgrunden är det uppenbart alt en klar bild är svår all åstadkomma. Den klara bilden finns i varje fall inte tillgänglig i dag. Därför är en karlläggning av det slag som socialutskottet nu föreslår nödvändig för att skapa ett handfastare underlag för en helhetsbedömning. Det är också vikligt all utskottets beställning i betänkandet av "en belysning av de bakomliggande orsakerna till missbruket" blir effektuerad.

Jag kan trösta fröken Hjelmström med all sekretariatet för framtids-

forskning just nu planlägger en studie av den nya typ av internationell brottslighet som ulan tvivel är en stark bidragande orsak till inle minst heroinproblemet. En orsaksanalys är alltså nödvändig och utgör grundvalen för elt långsiktigt program mot narkotikamissbruket. Men del får självklart inle bli en ursäkt för passivitet i dag. Narkomanerna kan inte vänta på ett kommande narkotikafritl paradissamhälle. De behöver hjälp och stöd nu.

Jag kan inle underlåta atl citera RFHL-tidningens kontaktkommentar i samband med en intervju med två av dagens motionärer, herrar Jadestig och Lundgren, Reportern skriver: "Så var intervjun slut. När jag gick hem förbi Sergel och såg knarkarna där tänkte jag: 'Ni inte bara håller på atl punda ihjäl er, ni håller på att utredas ihjäl också'."

Herr talman! Den karlläggning som vi i dag beslutar om får inle bli ett hinder för snabba åtgärder till narkomanernas hjälp. De kräver vård. De köar för vård, och de bör ha rätt till vård.

Nr 37

Onsdagen den 1 december 1976

Vissa alkohol- och narkoiikajrågor

Herr JONSSON i Alingsås (fp):

Herr talman! Socialutskotlel redovisar stora problem, när det tar upp frågorna kring alkohol- och narkotikamissbruket samt sniffningen, de största sociala och medicinska problem som vårt samhälle dras med i dag. Det är naturligtvis glädjande atl .socialutskottet hemställer hos regeringen om en kartläggning av narkotikamissbrukets omfattning. Men det är tyvärr allt vad utskottet har kunnat prestera.

Visserligen håller många utredningar och undersökningar på all slutföras och kan förväntas bli klara inom kort, men flertalet av dem behandlar bara vissa delproblem. Något samlat grepp med möjlighet till översikt tycks inte vara alt vänta. Del är beklagligt, eftersom många av de problem som vi nu diskuterar är oroande i framtidsperspektivet. Vi får t. ex. rapporter om att alkoholmissbruket ökar, och vi vet att heroinet fån elt stadigt grepp på narkotikamarknaden.

I ett av de remissvar som utskottet har fåll säger brottsförebyggande rådet, som är del samordnande organet i della sammanhang, all det är svårt atl få tillgäng lill ett grundläggande faktamaterial på narkotikaområdet. Därför är det angeläget alt tillstyrka just förslagel om en narkotikautredning. Brottsförebyggande rådet aktualiserar också frågan om behandling av narkomaner i ell tidigare skede och i mer ändamålsenliga vårdmiljöer än fångvårdsanstalterna. Den synpunkten borde vara värd ett bättre öde än atl begravas i ell utskottsbetänkande.

Det talas i en av de motioner som behandlas och som utskottet redovisar om del starka sambandet mellan speciellt skolungdomars alkoholvanor och deras narkotika- och sniffningserfarenhel. Det har på nytt dokumenterats i en av skolöverstyrelsens undersökningar. Om man delar upp ungdomarna i grupper med avseende på deras totala årliga alkoholkonsumtion visar det sig all narkotika- och sniffningserfarenheten ökar med stigande alko'holkonsunition.

139

Nr 37                   I det perspektivet är del naturligtvis av stort intresse att fördjupade

Onsdaeen den     kunskaper kan erhållas i samband med verkställandet av del beslut som

1 december 1976       fattals om mellanölets upphörande nästa år. Brottsförebyggande rådet

---------------    har i sitt remissyttrande lill utskottet skrivit all det är angelägel all frågan

Vissa alkohol- och   om en utvärdering av mellanölsreformen tas upp lill behandling med
narkolikafrågor     tanke på den starka kopplingen mellan brott och alkohol, inte minst

när det gäller våldsbrott av ungdomar.

Av skolöverstyrelsens undersökningar kan man även utläsa atl det har skett en påtaglig försämring beträffande flickor i årskurs 9. Från 1971-1975 har det blivit vanligare med ett relativt stort inlag av såväl mellanöl som starksprit. Även om konsumtionsfrekvensen bland pojkar i samma årskurs tycks ha minskat någon procentenhet är det för en relativt stor grupp fråga om betydande kvantiteter mellanöl och sprit som förlärs vid varje tillfälle. Konsumtionen ligger på en nivå som innebär stora mängder varje gång. Andelen pojkar i årskurs 9 som dricker fem burkar öl eller mer per tillfälle har från 1971 till 1975 ökat väsentligt. Tyvärr hänger en ökad ölkonsumtion bland ungdomarna nästan regelmässigt samman med en ökad spritkonsumlion.

Skolöverstyrelsens undersökare slår fast att sniffningen ofta förekommer i form av - som del uttrycks - lokala sniffningsepidemier. Bland pojkarna i årskurs 9 är det 11 % som har sniffat, bland flickorna i samma årskurs är del 10 "6. Värt att notera är alt andelen som har sniffat har ökat påtagligt i gymnasieskolan både bland pojkar och bland flickor. Herr talman! Som motionär är jag självfallet tacksam för alt utskottet har ställt upp på den linje som vi motionärer pekat på i motionen 1265, nämligen just åtgärder då det gäller problemet med sniffningen. Det är också bra att vi får utredningar av det slag utskottet föreslår. Men jag vill ändå beklaga att vi efter så här många år av utredningar, tillsättande av arbetsgrupper av olika valör och på olika nivåer samt konferenser i ett antal som är legio inte har hunnit längre än vad utskottet avslutar sill betänkande med: "Med hänsyn lill att frågan f n. övervägs inom regeringens kansli anser dock utskottet all del inte är erforderligt alt riksdagen tar något initiativ i frågan."

Sammanfattningsvis, herr talman och herr närvarande socialminister: Vi borde ha kommit längre, både för ungdomens och för de utslagnas skull. Jag har inget yrkande utöver utskottets men hoppas att regeringen ägnar stor kraft åt att föreslå konstruktiva åtgärder och att del sker snart.

140

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort genmäie:

Herr lalman! Jag vill bara replikera herr Jonsson i Alingsås på det sättet all när han nu tillhör elt parti som sitter i regeringen så kan han kanske på den vägen ytterligare stryka under det han sade senast, nämligen all det måste ske någonting. Då tänker jag närmast på socialutredningen. Den kommer säkerligen alt bli fördröjd, och det är den nuvarande regeringen skuld till. Jag skulle vilja vädja så myckel jag kan all del sker en snabb behandling - dels att utredningen blir färdig så

snabbt som möjligl, dels all det sker en snabb handläggning i regeringen som ju har alt ta ställning lill de övergripande frågorna.

Fröken HJELMSTRÖM (vpk):

Herr talman! Anledningen till atl jag ånyo begärt ordet var herr Tor-walds inlägg, som jag då inte hade replikrätt pä. Herr Torwald angrep tre saker i vad jag tog upp.

Han talade först om utvärderingen, men del förefaller mig som om herr Torwald har väldigt vaga för att inte säga felaktiga begrepp om vad en utvärdering av narkomanvård går ul på. Det är, som jag sade i milt första anförande, rätt ointressant med enbart kvantitativt mätbara data. Det säger också socialstyrelsen i sitt yttrande över motionerna: "Atl endast registrera drogfrihel och andra hårddala ger en begränsad bild av verkligheten genom att de enbart speglar de f d. patienternas sociala situation och anpassning i vissa avseenden." Vad som är belydligt intressantare är ju all försöka utvärdera de f d. missbrukarnas totala sociala situation och uppfattning om sin tillvaro.

Sedan tog herr Torwald upp frågan om tvånget och påstod att undvikande av tvångsåtgärder skulle vara passivitet. Jag delar inle den uppfattningen. Passivitet är vad vi har i dag, när människor köar till behandlingshemmen. Vad jag kräver är ett tvång på kommuner och landsting alt aktivt erbjuda vård. Det gör de inte i dag. Del är där som tvånget skall sältas in.

Herr Torwald log sedan upp polisens insatser, men jag diskuterade faktiskt inte frågan om människor som langar 30 kilo amfetamin. Jag kritiserade all de slora utsugarna går fria, alltså de som gör stora vinster på missbrukarna och sedan investerar pengarna i fastigheter eller i restaurangrörelser och andra näringsgrenar. De går i dag fria, medan de små missbrukarna drabbas av hårda fängelsestraff Vilka är de slora brottslingarna i sammanhanget?

Nr 37

Onsdagen den 1 december 1976

Vissa alkohol- och narkotikafrågor

Herr TORWALD (c):

Herr talman! Jag skall inte förlänga denna debatt särskilt myckel.

Vad beträffar utvärderingen är det möjligt att jag inte är lika erfaren som fröken Hjelmström, även om jag har lagt ner ganska myckel tid och stort intresse på dessa frågor. Men nog tycker jag det är ett utomordentligt värdefullt bevis på om vården har lyckats, om en person är drogfri eller inle, eftersom han rimligen inle klarar sin sociala situation med mindre än atl han är drogfri. Det måste, menar jag, vara det primära. Det kan vara intressant att få ytterligare uppgifter, men det primära tecknet på om man över huvud laget har haft framgång med vården är om vederbörande några år efter behandlingen fortfarande är drogfri eller inte.

Fröken Hjelmström sade alt kommunerna skall aktivt erbjuda vård. Ja, det skall de göra. Men jag tänkte inte pä dem som söker vård frivilligt. Naturligtvis skall vi försöka svara upp också mot det kravel, och det är riktigt alt vi där ligger efter, bl. a. beroende på alt kommunerna har

141

Nr 37

Onsdagen den 1 december 1976

Kyrkorestaureringar på Gotland

saknat anvisningar om hur man skall ordna vården så att man får rimlig valuta för de pengar som satsas och inte bara kastar in pengar planlöst utan att vela om man över huvud laget gör rätt eller fel. Det är därför som utvärderingen borde ha gjorts för länge sedan, så att man i kommunerna hade fåll konkreta råd om hur man skall agera och arbeta. Till sist har det också sagts att mafflasyndikaten klarar sig. Ja, del gör de ofta. Men ibland gör de det inte. Polisen tog som bekant i somras utanför Stockholm en storlangare som just i dagarna är föremål för rättsliga åtgärder. Och det är visst inte så atl polisen önskar ha det på della sätt. Del beror på svårigheterna. Och de som langar 30 kilo är väl ändå inga smålangare! Enligt mitt sätt att se är de slorlangare. De som langar ell kilo heroin eller däröver är enligt min mening inga smålangare. Men tyvärr är de inle heller spindlarna i nätet. Dem kommer vi ål alltför sällan. Men därför kan vi inte låta storlangarna gå fria.

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3 Föredrogs Socialutskottels betänkande

1976/77:12 med anledning av motionerom dödsbegreppet och rätten atl avstå från livsuppehållande behandling m. m.

Kulturutskottels betänkande

1976/77:14 med anledning av motion om inrättande av regionkontor för byggnadsvård i Uppsala m. fl. städer

Kammaren biföll vad utskotten i dessa betänkanden hemställt.

§ 4 Kyrkorestaureringar på Gotland

Föredrogs kulturutskottets betänkande 1976/77:15 med anledning av motioner om restaurering och underhåll av kyrkobyggnader.

142

Herr GUSTAFSSON i Stenkyrka (c):

Herr talman! I motionen 1975/76:1332, som behandlas i förevarande betänkande, har fru Fredgardh och jag lagil upp problemen med att bevara och väl underhålla de kulturhistoriskt intressanta, i många fall unika, medellida kyrkobyggnaderna på Gotland. Vi är givetvis medvetna om atl det inle bara är på Golland som det finns förnämliga kyrkobyggnader. Vi vet också all varken fastlandets eller Gotlands kyrkor då det gäller byggnadernas volym eller deras konstskatter kan mäta sig med många av kontinentens tempelbyggnader. Trots detta har de gotländska kyrkorna tilldragit sig en betydande uppmärksamhet även internationellt.

Storheten och del märkliga med de gotländska medeltida kyrkorna är atl de är 92 till antalet på ett geografiskt område om något mer än 3 000 km. Ingenstans i väriden existerar det sannolikt något motsvarande. Alla de 92 i bruk varande kyrkorna ser ut i stort sett som de gjorde när byggnationen var avslutad. 1100-, 1200- och 1300-talens stil-uppfattningar går i varandra och speglas på olika sätt från kyrka till kyrka. Romanskt och gotiskt blandas, men detla ger oftast ett gott helhetsintryck, och konstskatterna är gedigna. Gotlänningarna är följaktligen med rätta stolta över sina förfäders verk. Men del som människorna på medeltiden förmådde bygga upp har vi, senare tiders barn, stor möda alt ens underhålla och bevara.

Församlingarna på Golland är små, den minsta är Sundre med 65 invånare. Skalleiryckel är högt - det offras mycket på kullurens altare på Golland. Kostnaderna för atl restaurera kyrkorna är stora; miljonbelopp är inte ovanliga. Här kan nämnas atl del f n. enligt landsantikvarien och länsarbetsnämnden på Gotland är 21 kyrkor som är i omedelbart behov av restaurering. Det är i belysning av denna problematik som vi motionärer hävdar alt det knappast kan anses rimligt att de små församlingarna på Golland ensamma skall svara för det vårdbehov som föreligger.

Det har hemställts att särskilda medel slälls till förfogande för kostnadskrävande projekt av kulturhistoriskt värde. Under Bertil Olssons tid som generaldirektör i arbetsmarknadsstyrelsen infördes systemet att man lämnade bidrag med 100 96 av kostnaderna för den yttre restaureringen av vissa kyrkor. Man vann därmed två goda ting: dels att del skapades sysselsättning för äldre byggnadskunnig, lokalt bunden arbetskraft, dels att elt antal förnämliga Gotlandskyrkor kunde upprustas. Numera utgår endast bidrag med 40 96 till dessa ändamål, och detta gör att församlingarna inle orkar med underhållsinsatserna. Problemet är således stort, och tiden hastar medan utredningskvarnarna mal.

Kullurutskottet har infordrat yttrande från riksantikvarieämbetet, som lämnat en värdefull och initierad översikt. Utskottet har också lämnat ett betänkande som andas förståelse för motionärernas tanke alt insatser behöver göras, men man avstyrker motionen med hänvisning till pågående ulredning.

Utskottets betänkande är enhälligt, och jag ställer, herr lalman, inte något yrkande. Men jag vill lill kammarens protokoll, som ell medskick lill utredningen, få anteckna en förväntan all utredningen snarast lägger fram förslag som gör del möjligt att fortsätta arbetet med att bevara det kulturarv som Gotlandskyrkorna representerar.

Nr 37

Onsdagen den 1 december 1976

Kyrkorestaureringar på Gotland

Herr SCHÖTT tm):

Herr talman! I kulturutskoitets nu aktuella betänkande behandlas bl. a. en motion av min partikollega Georg Danell och mig, i vilken vi begär en skyndsam ulredning om statsbidrag till underhåll och restaurering av Gotlands kyrkor. I motiveringen erinrar vi om att dessa kyrkor allmänt

143

Nr 37

Onsdagen den I december 1976

Kyrkorestaurering -ar på Golland

144

anses tillhöra våra verkligt värdefulla kulturskatter. Inte bara gotlänningarna utan också de många turisterna, både svenskar och utlänningar, imponeras av de gotländska kyrkornas stora skönhet, som gör elt besök i dem till en belydande konsiupplevelse.

Vidare framhåller vi atl kostnaderna i våra dagar är mycket stora för underhåll och restaurering av dessa kyrkor, av vilka, som vi hört, flertalet anses vara från 1300-ialei eller äldre. Härtill kommer alt nästan alla de 92 gotländska församlingarna är folkfaltiga och har ringa skallekraft, varför gotlänningarna inle ensamma kan svara för underhållskostnaderna.

Vi motionärer bedömer del som en riksangelägenhet all de gotländska kyrkorna inte får förfalla ulan bevaras i gott skick. Vi anser därför all statsbidrag för underhåll och restaurering av dem bör utgå.

Låt mig efter denna redogörelse för motionens innehåll erinra om all frågan ingalunda är ny. Den har behandlats flera gånger i riksdagen. Första gången jag själv kom i kontakt med den var i början av 1960-talet. Dåvarande tredje lagulskotlel förelog då i anledning av motioner i ärendet en studieresa lill Golland, där ulskoltet under biskop Anderbergs utomordentliga ciceronskap besökte ell stort antal av öns underbara kyrkor. Samtidigt blev vi informerade och övertygade om att gotlänningarna måste få statlig hjälp för atl klara av kyrkornas underhåll och restaurering.

För den som hade förmånen atl få della i den utskoltsresan har det känts myckel otillfredsställande all frågan om statsbidrag för Gotlandskyrkornas bevarande ännu inte fått sin lösning.

KulturulskoUel erinrar i sitt nu föreliggande betänkande om alt i år en utredning angående formerna för stödåtgärder för vård och bevarande av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse tillsalts. Vidare framhåller ulskollel all de problem som vi motionärer aktualiserat enligt meddelade direktiv skall övervägas av denna utredning, som därvid skall beakta också de överläggningar som f n. pågår mellan företrädare för staten och svenska kyrkan om förhållandel mellan stat och kyrka. Enligt utskottet innebär detta att vårt uiredningsyrkande redan tillgodosells, varför ulskollel avslyrker molionen.

Herr lalman! Lål mig konslaiera alt vår moiion skrevs i januari och all riksantikvarieämbetet i sitt yttrande över den vitsordat i motionen lämnade uppgifter och ansett all dessa borde överlämnas lill byggnads-vårdsuiredningen, som tillsattes den 18 mars, för beaktande. För min del vet jag ej anledningen lill au kullurutskottet ej föreslår della utan i stället avstyrker motionen.

Del väsentliga är emellertid att åtgärder snarast möjligt sätts in för atl rädda de gotländska kyrkorna. Riksantikvarieämbetet betonar för sin del att vårdbehovet är myckel siorl och ger exempel på små församlingar där akiuella underhållsarbelen beräknas kosla ca 1 milj. kr. Ämbetet anser del synnerligen angeläget med snabb statlig hjälp i väntan på utredningarna och klarlägganden i frågan om förhållandel kyrka-stat. Lål mig med skärpa underslryka detla uttalande.

Till slut kan jag endast vädja lill byggnadsvårdsulredningen all i sitt

stora, omfattande och betydelsefulla arbete om möjligl behandla frågan om Gotlandskyrkorna med förtur. Det vore mycket värdefullt om arbetet med restaurering av dem snarast kom i gång, detla främst ur kulturhistorisk synpunkt men också med hänsyn lill det besvärliga sysselsättningsläget på Golland.

Herr talman! Jag har inget särskilt yrkande, utan uttalar endast den förhoppningen all alla goda krafter hjälps åt för alt påskynda delta ärende.

Herr ANDERSSON i Lycksele (s):

Herr talman! Jag har inget atl erinra mot vad de båda föregående talarna har sagt när del gäller önskvärdheten och behovet av restaurering och underhåll av Gotlandskyrkor, liksom när del gäller andra byggnader med kuliurminnesvärde.

Beträffande herr Schötts fråga varför kulturutskottet inte har föreslagit all motionen skall överlämnas till den nu tillsatta utredningen vill jag säga till herr Schötts tröst atl två ledamöter i kullurutskottel tillika är ledamöter i utredningen. Vi utgår självfallet från atl dessa för de tankar vidare som uttalats i motionerna och som ullalats av kullurutskottet.

Herr SCHÖTT (m):

Herr lalman! Jag tackar för denna upplysning, men för mig innebar den ingen nyhet. Bland de goda krafter som jag satte min förhoppning lill inräknade jag dessa uiskollsledamöler.

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5 Statligt stöd till idrottsutövares resor

Föredrogs kulturutskolteis betänkande 1976/77:16 med anledning av motion om statligt stöd lill idrottsutövares resor.

Nr 37

Onsdagen den 1 december 1976

Statligt stöd till

idrottsutövares

resor

Herr STRIDSMAN (c):

Herr talman! Jag skall hell kort beröra kulturutskottets betänkande nr 16.

Vi är några motionärer som har tagit upp de problem som idrottsföreningarna får när de skall finansiera bl. a. deltagandet i tävlingar. I molionen har vi sagt alt del är nödvändigt med ett nytt synsätt, så att idrottsrörelsen får hjälp atl klara de ökade resekostnaderna.

Utskottet skriver i sill enhälliga belänkande all det har förståelse för de ekonomiska problem som uppstått för idrottsföreningarna på grund av de ökade resekostnaderna. Som motionär är jag naturligtvis glad över utskottels förståelse. Utskottet framhåller också att problemet finns inle

10 Riksdagens protokoll 1976/77:36-37

145

Nr 37

Onsdagen den 1 december 1976

Statligt stöd tid

idrottsutövares

resor

bara inom idrottsrörelsen utan även i andra delar av organisations- och föreningslivet, och del betvivlar jag inte alls.

Ulskoltet, som alltså säger sig se positivt på frågan, har pekat på alt Riksidrottsförbundet är intresserat för saken. Man har tagit kontakt med SJ och har även presenterat problemen för kommunikationsdepartementet. Del är myckel bra att Riksidrottsförbundet på del här sättet har aktualiserat frågan. Men jag är intresserad av att få veta litet mer än vad som står i betänkandet och skulle därför vilja fråga ulskoltels ordförande - jag förslår atl han också är utskotlets talesman - vad som i utskottets belänkande menas med att frågan skall ses i elt något vidare sammanhang. Del vore intressant alt få vela på vilket sätt utskottet har tänkt sig att saken skall aktualiseras och vem som skall ta initiativet för att man skall kunna få ett mera samlat grepp på problematiken.

Herr ANDERSSON i Lycksele (s):

Herr talman! Som herr Stridsman sagt har vi i kulturutskottet haft stor förståelse för de ekonomiska problem som påtalas i molionen. Vi har fått uppgifter från Riksidrottsförbundel som också styrkt alt de här problemen föreligger.

När vi framhållit att frågan ändå måste ses i något vidare sammanhang, har vi därmed velat fästa uppmärksamheten på atl även andra organisationer än idrottsorganisalionerna kräver särskilda insatser för all kunna klara de resekostnader som uppstår i samband med kurs- och konferensverksamheten. Inom kullurutskottet är vi väl medvetna om idrotts-organisationernas problem beträffande resekostnader och inser alt det troligen också är störst inom idrottsrörelsen. Men vi tycker alt del vore fel, om man isolerade denna fråga enbart lill idrottsrörelsen. Det är av den anledningen som vi skrivit att saken får ses i ell större sammanhang. Som framgår av betänkandet har vi också erfarit att Riksidrottsförbundel avser att la förnyade kontakter med SJ och departementet. Den nye departementschefen har tillsatt en särskild sakkunnig, och vi får väl hoppas all denne kommer all ägna uppmärksamhet ål dessa frågor och hjälpa den nye departementschefen på vägen.

Man har från Riksidrottsförbundel berättat för oss att man försökt att komma i gång med en viss försöksverksamhet inom elt begränsat område, nämligen Smålands idrottsförbund. Tanken var alt man där skulle införa en 50-procentig rabatt för alla resor till tävlingar och konferenser under ett år. Tyvärr kunde det projektet av kostnadsskäl inle genomföras. Men arbetet går som sagt vidare, och vi tycker i kulturutskottet att det är angeläget all finna en lösning. Därvid bör också andra organisationers problem beaktas.

146

Överläggningen var härmed slutad. Utskottets hemställan bifölls.

§ 6 Järnvägsmuseal verksamhet

Föredrogs kulturutskottets belänkande 1976/77:17 med anledning av motioner om järnvägsmuseal verksamhet.

Herr JONSSON i Alingsås (fp):

Herr talman! Järnvägsmuseal verksamhel kan synas vara en liten fråga, men jag vill påstå atl det rör sig om en stor verksamhet. Våra tekniska museer över huvud taget har ju inte så lång tradition och äger inte heller det etablerade stöd som andra museer kan påräkna från stat och kommun. Motionsledes har det påtalats flera gånger här i riksdagen, och lill förra riksmötet väcktes ett par motioner om alt man borde utreda de samordningsfrågor och de ekonomiska problem som finns beträffande våra järnvägsmuseer, i avsikt att garantera deras framlida existens. Dessutom hade de båda motionerna det gemensamt all man ville - i avvaktan på en mer långsiktig lösning - också under en övergångstid kunna få någon form av stöd.

Ulskollel säger i anledning av dessa motioner att det visseriigen endast är en del av de s. k. kommunikationshisloriska samlingarna och deras problem som vi lar upp och det menar atl motsvarande problem också kan föreligga beträffande bevarandet av andra äldre samfärdsmedel och trafikmiljöer. Men ulskoltet har ändå uppfatlat molionsframstötarna som så väl grundade och angelägna att man ställer sig bakom önskemålet au järnvägsmuseernas situation skall bli ytteriigare belyst. Av den anledningen föreslår utskottet all riksdagen skall hos regeringen begära en karlläggning av museeijärnvägarnas verksamhel och en utredning om möjligheterna all bevara den materiel och de trafikmiljöer som föreningarna tagit lill vara.

Jag tycker att det finns anledning att notera den egenart som just våra järnvägsmuseer har. Historiskt sett är våra järnvägar inte gamla. Våra järnvägsbyggnader och järnvägsanläggningar har emellertid ell stort kulturhistoriskt värde, och de har en stor betydelse för kulturlandskapet. 1 det sammanhanget förtjänar att nämnas att en av våra mera uppmärksammade museijärnvägar - del är också den som jag för egen del bäst känner till - nämligen Anlen-Gräfsnäs-järnvägen inom Älvsborgs län, har upptagits i den fysiska riksplaneringen.

Jag vill också påstå all del finns en positiv social sida hos den järn-vägsmuseala verksamheten. Få museiverksamheter, om ens någon, har så många engagerade deltagare. Anlen-Gräfsnäs-järnvägen har exempelvis en väl organiserad och utbyggd verksamhel, där de mer än 600 medlemmarna i stor utsträckning också tar en aktiv del.

Museijärnvägarna erbjuder inte bara nöjesåkning ulan har också visal sig fylla en viktig uppgift för skolundervisningen och inom fritidssektorn. Riksantikvarieämbetet menar att den insatsen går atl utveckla ytteriigare.

Kulturrådet har sagt all järnvägsmuseerna utgör exempel på en aktiv och decentraliserad amatörverksarnhel, som väl stämmer med de kul-

Nr 37

Onsdagen den 1 december 1976

Järnvägsmuseal verksamhet

147

Nr 37

Onsdagen den 1 december. 1976

Järnvägsmuseal verksamhel

148

turpolitiska mål som riksdagen har lagt fast. Frivilligt och ideellt engagerade medlemmar lägger ned elt omfattande arbete på de fiera tiotal museijärnvägar vi har, varav några kan betraktas som mycket väl utvecklade. Till de mer kända bandelarna hör S:t Olof-Brösarp i Skåne, Mariefred-Läggesta i Sörmland, Uppsala-Länna i Uppland och - som jag redan har nämnt - Anten-Gräfsnäs i Västergötland.

Remissinstanserna har varil påfallande positiva. Om man skulle ge något värdeomdöme så är det framför alll statens kulturråd och riksantikvarieämbetet som backar upp tankegångarna i vår motion. Statens järnvägar har självfallet inga invändningar häremot, men följdriktigt nog - höll jag på all säga - är SJ inte heller i den här frågan på offensiven.

Beträffande vårt andra yrkande i molionen 1341, nämligen att statsmakten i avvaktan på en långsiktig lösning övergångsvis skulle göra insatser för museibanorna, t. ex. i form av arrendefrihet eller annat jämförligt stöd, är utskottet inte nu berett att tillstyrka att riksdagen gör ell uttalande i den riktningen ulan avslyrker motionerna i den delen. Jag tycker alt det finns anledning atl påminna om alt här finns stora behov av ekonomiskt stöd. Vad museijärnvägarna ofta råkar ut för är alt deras önskemål bollas mellan olika instanser, mellan kommunerna, landstingen och staten.

Flera kommuner och landsting har dock varil beredda all stötta upp denna verksamhet. Mycket generellt skulle man kunna säga atl del egentligen bara är staten som hittills har ställt sig utanför. Vi fick f ö. den saken bekräftad så sent som för elt år sedan, då jag lill förre utbildningsministern riktade en interpellation med anledning av att en av våra museijärnvägar hade blivit ullovad statligt stöd men fått nej när frågan kom till regeringsbordet. Det gällde då anslag till en verkstadsbyggnad, och den aktuella föreningen hade förespeglals att få en tredjedel vardera av kommunen, landstinget och staten av de knappa 90 000 kr. del hela rörde sig om. Bara kommunen och landstinget var beredda atl uppfylla del löftet.

Herr talman! Jag hör till dem som menar all staten måste inordna museijärnvägarna i ett större musealt sammanhang. Del räcker inte att hänvisa lill all del möjligen kan vara en kommunal fråga, utan här måste man också ta ett statligt ansvar. Det har ulskoltet för sin del varil berett att bejaka genom att beställa en utredning hos regeringen. Min förhoppning är all utredningens direktiv blir sådana all den får möjlighet atl jobba snabbi och att i uppdraget ingår att söka en lösning som garanterar våra järnvägsmuseers framtida existens.

För dagen har jag, herr lalman, inget mer yrkande än det som utskottet ställt sig bakom. Del finns anledning all känna glädje över alt kullurutskottet här för första gången klart och otvetydigt har ullalat all våra järnvägsmuseer har en framlid genom atl begära denna översyn av ekonomi- och samordningsfrågor. Jag ber atl få yrka bifall lill hemställan i kulturutskottets betänkande nr 17.

Hert RANESKOG (c):

Herr lalman! Det har skett stora förändringar inom kommunikationsväsendet under senare år. Vad del gäller järnvägarna så har vi redan kommit fram till begrepp som museal verksamhet. Bara detta uttryck är ell vittnesbörd om all vi har lämnat en epok bakom oss i fråga om kommunikationer.

Detta har givit anledning till vår moiion 1975/76:580 som särskilt lar upp problemet med de smalspåriga järnvägarna, på grund av all de försvinner som kulturfaktor i svenskt kommunikalionsliv. Med tacksamhet noterar jag den positiva behandling som kulturutskottet givit molionen, särskilt vad beträffar motionens första yrkande. Med tacksamhet kan jag också notera den plats som vår nya kullursyn givit åt den museala verksamheten i hela dess bredd. Även vad riksantikvarieämbetet anför med avseende pade nedlagda järnvägarnas kulturhistoriska värde noterar jag som positivt. Jag ber alt få anföra vad ämbetet säger om vårt museala ansvar:

"Järnvägarnas avgörande betydelse för landets kulturella och ekonomiska utveckling är obestridlig. En statistisk uppskattning ger vid handen atl landets järnvägsnät har minskat med över 25 96 sedan 1930-ialels mitt.

Denna utveckling gör det särskilt angeläget att ge akt på del kultur
historiska värdet hos de nedlagda järnvägarna.    

Ämbetet ser som sin uppgift att ha överinseende över vården av kulturhistoriskt värdefulla järnvägsbyggnader och järnvägsanläggningar av betydelse för kulluriandskapel. I samband med den fysiska riksplaneringen har ämbetet även uppmärksammat museijärnvägens betydelse, just vad beträffar banan Anten-Gräfsnäs, Älvsborgs län, Alingsås kommun."

Som motionär finner jag del värdefullt och hoppingivande att både riksantikvarieämbetet och statens kulturråd förordar en ulredning om de smalspåriga järnvägarnas museala värde och en översyn av ekonomi-och samordningsfrågor.

Med tanke på denna positiva inställning kunde man ha förväntat sig ett något djärvare grepp från kulturutskollels sida för stöd i någon form redan nu. Min förhoppning är att den ulredning och kartläggning som förordas skall verkställas snarast, så atl del stöd som denna museiform behöver effektueras i enlighet med del nya kulturulbudets förmåner.

Herr talman! Tacksam för att ett av motionens yrkanden har tillstyrkts har jag i dag inget särskilt yrkande, ulan emotser atl utredningen snarast ger oss möjligheter att i denna kammare besluta om de ekonomiska stödformerna. Intill nu har de ekonomiska bidragen endast kommii från kommunen och landstinget i vad beträffar den synneriigen attraktiva mu-seijärnvägen Anten-Gräfsnäs.

Nr 37

Onsdagen den 1 december 1976

Järnvägsmuseal verksamhel

Herr WÅÅG (s):

Herr lalman! Vi tycks alla vara eniga om vad utskottet här har förordat, nämligen att ämnet behöver utredas. Jag har bara en liten ertnran, och

149

Nr 37

Onsdagen den 1 december 1976

Järnvägsmuseal verksamhet

150

det är mot den uppräkning man har gjort på s, 3 i betänkandet. Den upptar, som det heter, de "viktigaste" av museibanorna, men atl gradera dem efter vikt är nästan omöjligt. Den ena fyller en uppgift, den andra fyller en annan. Dessutom är uppräkningen naturligtvis inle fullständig. Den utesluter många järnvägar som borde ha nämnts.

Jädraås-Tallås järnväg. Järnvägarnas museiförening i Linköping, Nässjö hembygdsförening, Stockholm-Roslagens järnvägars museiförening. Stora Lundby järnvägsmuseum och Östra Södermanlands järnväg har räknats upp i utskottsbelänkandet. Sedan heter del alt lill "de mer kända sträckor som i dag trafikeras av museiföreningar hör S:l Olof-Brösarp". Om banan S:i Olof-Brösarp kan bara del sägas att någon museiförening är del inle fråga om. Närmast är del väl en privat stiftelse, såviu jag har fattat saken. Vidare nämns Anten-Gräfsnäs, Mariefred-Läggesta och Uppsala-Länna-Faringe.

Därutöver finns del verkligen en del banor som bör omnämnas, och jag har antecknat några ur minnet. En intressant företeelse är t. ex. Bor-Osbruk, en industribana som hell saknar motstycke. Om vi ser söderifrån norrut kan vi lägga märke till museal järnvägsverksamhel i Trelleborg och Malmö. Del finns Östra Skånes järnvägar, del finns ell järnvägsmuseum i Kristianstad och så finns Helsingborgs veteranjärnväg. Av dem driver Helsingborgs veteranjärnväg och Östra Skånes järnvägar trafik. Vidare finns museibildningar i Kalmar, i Älmhull och i Alvesta. Bergslagernas järnvägssällskap driver trafik med typiska märkeslok från den svenska ångloksepoken och borde verkligen omnämnas här.

Vidare finns det på Öland två järnvägsmuseibildningar, varav en i Boda kronopark, som är egendomlig därför alt den omfattar 700 mm spårvidd. Den förtjänar verkligen alt nämnas i en uppräkning.

Det finns en förening på Golland. En bildning som heter Dal-Västra Värmland har inte kommit riktigt i gång ännu. Hembygdsmuseet i Hullsfred har för museiändamål konserverat och ställt upp ett av Sveriges första överhettade ånglok för normalspårsdrift, som verkligen är en särling. Det är egentligen ångpannan som är kvar av det loket, men det är där i alla fall. I Dalkarlsberg i Västmanland finns en lämning av ett tåg av den mycket säregna, typiskt svenska gamla bruksspårvidden 802 mm. På tal om konstiga spårvidder finns i Köping den gamla bruksspårvidden 1093 mm, om vilken det felaktigt sägs alt den har kommii till av misstag.

Det finns ett lok i Västerås. 1 Stockholm finns, utöver vad som har nämnts i betänkandet, trafik på slakihusspåret i Enskede. Ett museigäng har tagit vara på materiel från Saltsjöbanan. Det finns uppställning och lämningar i Vansbro. I Falun finns GDJ:s museisällskap, som renoverar och avser all trafikera med två av Gävle-Dala järnvägars slora lok. I Bergsjö fanns en museibildning, som såvitt jag vet har upphört. Det finns en förening i Sundsvall.

Detta är vad jag kan erinra mig. Det gör, herr talman, all bilden är väsentligt mer komplicerad än vad den kanske förefaller alt vara när

man läser utskottsbetänkandel. Vad är kultur? Är del kultur all ställa      Nr 37

Onsdagen den 1 december 1976

Förbud mot amatörboxning

ell uppmålat gammalt ånglok på något ställe och låta del stå där som ett kallt och dött minne över en svunnen epok? Är del kultur alt driva trafik? Del är det ju en hel del av de här järnvägarna som gör. Om man driver trafik, sliter man ju så småningom ut materielen, och vad är del sedan kvar av kultur?

Ja, del här området är verkligen så svårl all det måste utredas. Utskottet har också mycket rätt i sin antydan att hela kommunikationsområdet och museiverksamheten kring del borde utredas. Vi har ju sådana fina gamla kommunikationsminnen som Dalslands kanal, Säffle kanal. Filipstads kanal med särskilt järnvägssystem och Strömsholms kanal.

Herr talman! Jag yrkar med skärpa bifall till utskottets hemställan.

Hert ANDERSSON i Lycksele (s):

Herr talman! Efter herr Wåågs sakkunniga inlägg framstår kulturutskollels önskemål om karlläggning av museijärnvägar som helt överflödigt. Jag ber ändå, herr talman, atl få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överiäggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7 Föredrogs

Kulturutskotlels betänkande

1976/77:18 med anledning av motioner i vissa byggnadsvårdsfrågor

Utskottels hemställan bifölls.

§ 8 Förbud mot amatörboxning

Foredrogs kulturutskottets betänkande 1976/77:19 med anledning av motion om förbud mot amatörboxning,

Herr ANDERSSON i Lycksele (s):

Herr talman! Jag ber nästan om ursäkt för alt jag tar till orda. Utskottets hemställan är enhällig, och del var verkligen inte min mening att här skulle behöva förekomma någon boxningsdeball. Men jag finner dock anledning att göra ett kort inlägg.

1 en av kvällstidningarna i dag citeras en representant för Svenska boxningsförbundet, som enligt tidningen - jag gör den reservationen -säger: "Vi kommer inte att lyda riksdagen. Vi tänker inte lyda folk, som inte vet vad det här handlar om. Riksdagsbeslutet år 1969 kom lill efter en massiv hatpropaganda mot allt vad boxning heter. Vi vet i dag bättre."

151

Nr 37

Onsdagen den 1 december 1976

Förbud mot amatörboxning

Så lyder citatet, men jag vet inte om del är ett riktigt återgivande av vad vederbörande representant för Svenska boxningsförbundel har sagt. Skulle det vara riktigt, finner jag uttalandet myckel anmärkningsvärt.

Jag tar till orda föran kort få erinra om atl när förbud mot proffsboxning infördes 1969 innefattades inte amalörboxningen, men det gjordes ett förbehåll med hänvisning till vissa säkerhetsföreskrifter som riksdagen förutsatte att man skulle följa. När vi sedan vid upprepade tillfällen har haft debatter här i riksdagen i anledning av alt krav ställts på förbud också mot amatörboxning har riksdagen med stor enighet framhållit vikten av all säkerhetsföreskrifterna efterlevs. Del har nästan varit elt villkor för att amatörboxning fortsättningsvis skall tillålas.

Nu har Riksidrottsslyrelsen godkänt en sänkning av åldersgränsen för amatörer som deltar i matcher från 17 till 15 år. Detta är ell avsteg från de säkerhetsföreskrifter som riksdagen vid flera tidigare tillfällen har knutit sitt beslut till. Vi uttalar oss ganska skarpt i kulturutskottets enhälliga betänkande mol den här sänkningen. Vi upplever det som en nonchalans mot riksdagens beslut och menar alt ett förbud kan undvaras, under förutsättning all säkerhetsföreskrifterna iakttas utan något väsentligt undanlag. Ulskoltet anser sig kunna räkna med alt della uttalande kommer att beaktas av vederbörande. Och vederbörande är Boxningsförbundet. I annat fall får frågan las upp till förnyad prövning, anser kullurutskottel, och jag utgår ifrån all riksdagen följer kulturutskottets enhälliga hemställan på denna punkt. 1 detla ligger då all om man inle beaktar riksdagens uttalande, måste självfallet frågan om elt förbud också mot amatörboxning tas upp till förnyad prövning.

Det tycker jag är angelägel atl få säga från talarstolen här, för den händelse att ett sådanl uttalande som det jag citerade ur en av kvällstidningarna i dag skulle vara riktigt.

152

Herr LINDAHL i Lidingö (s):

Herr talman! Den här molionen är ju en gammal bekant. Frågan om man skall utvidga förbudet mol professionell boxning har varil föremål för debatt i riksdagen år efter år. Man kan säga alt behandlingen av den här molionen är något av herr Sjöholms testamente.

Motionären ansåg, när molionen väcktes i januari, att de förutsatta säkerhetsföreskrifterna inle följts. Sedan molionen väcktes har Riksidrottsslyrelsen den 23 januari innevarande år bifallit en framställning från Svenska boxningsförbundet om en sänkning från 17 till 15 år av åldersgränsen för erhållande av lävlingslicens.

Av vilken anledning har Riksidrottsslyrelsen bifallit Boxningsförbundets framställning om en sänkning av åldersgränsen? Det måste naturligtvis föreligga något skäl. Au så är fallet framgår inte av kulturutskottets belänkande.

Svenska boxningsförbundel inhämtade idrotlsmedicinska rådets konkreta ställningslagande till all  15- och  16-åringar tävlingsboxar enligt

speciellt utformade regler. Man ville ha ell konkret ställningslagande till frågan, om vi i Sverige i likhet med de övriga nordiska länderna kunde få en sänkning till 15 år. Riksidrotlsslyrelsens medgivande grundade sig på all Svenska läkaresällskapets idrotlsmedicinska sektion tillstyrkte en sänkning av åldern från  17 lill  15 år.

I idrotlsmedicinska sektionen sitter docenten Nils Rydell, som är ordförande i Svenska läkaresällskapels sektion för idrotlsmedicin, dessutom med. dr Rolf Ljungqvisl och med. dr Sven Collert. De instämde i Box-ningsförbundels uppfattning.

Det är egendomligt att ulskoltet inte omnämner vad som har legat till grund för Riksidrotlsslyrelsens beslut, nämligen detla myckel auktoritativa medicinska utlåtande. Del är bakgrunden lill Riksidrotlsslyrelsens ställningstagande.

Del blir sannolikt inte läll all få till stånd en enhetlig tillämpning i Norden. Men del är självklart att vi i Sverige skall rätta oss efter de bestämmelser den svenska riksdagen ställt sig bakom. Det är bara så atl utvecklingen i övriga Norden har gått i den andra riktningen: man har sänkt åldersgränsen. Detla har gjort att svenska ungdomar vid ell nordiskt idrottsutövande kommit i en annan situation än kamraterna från de nordiska grannländerna. De har inle fåll samma övning. Det är därför frågan har aktualiserats i vårt land.

Jag har med della velat göra ett tillägg till utskottets belänkande och omnämna anledningen lill all Riksidrottsförbundel biföll Svenska box-ningsförbundels framställning.

Nr 37

Onsdagen den 1 december 1976

Förbud mot amalörboxning

Herr ANDERSSON i Lycksele (s):

Herr talman! Jag vill bara bekräfta att kullurutskottet har lagil del av det material som låg lill grund för Riksidrotlsslyrelsens ställningstagande. Vi har också haft hearings med representanter för Riksidrottsslyrelsen och ingående diskuterat den här frågan. Jag vill inte ifrågasätta del auktoritativa i del utlåtande som de tre läkarna, representerande idrotlsmedicinska sektionen, gjort. Men vi vel ju alt i denna fråga kan man uppbåda läkare och experter på ömse håll. Vi har i många år haft anledning att ingående diskutera denna fråga i kulturutskottet. För något år sedan hade vi den ule på mycket bred remiss, och vi fick då många uttalanden som var klart negativa till boxning just från medicinsk expertis. - Jag har velat göra della klarläggande.

Debatten i dag gäller inte i första hand delta, utan den diskussion som jag har velat la upp gäller vilken auktoritet som svenska riksdagen och regeringen har i en sådan här fråga. Riksdagen har år efter år gjort klara uttalanden om att amatörboxningens tillåtlighet är betingad av att man är beredd atl följa de säkerhetsföreskrifter som angavs 1969 med ledning av en nordisk medicinsk expertkommitté. När sådana uttalanden har gjorts, är del en icke lillålen nonchalans av Boxningsförbundel all gå emol delta och sänka åldersgränsen, vilket är elt väsentligt avsteg från

153

Nr 37

Onsdagen den 1 december 1976

Förbud mot amalörboxning

säkerhetsföreskrifterna. Jag hoppas verkligen att man nu kommer att beakta riksdagens klara uttalande.

Hert LINDAHL i Lidingö (s):

Herr talman! Jag vill lill utskottets talesman säga atl man inle får tolka detta som nonchalans från Boxningsförbundels sida. Del slår i utskottets belänkande atl beslutet om en sänkning av åldersgränsen innebär en väsentlig avvikelse från säkerhetsföreskrifterna. Del är ju den saken som diskussionen gäller.

Att utfärda åldersgränser inom idrotten är en myckel knepig sak, en fråga som ofta är föremål för debatt inom idrottsrörelsen. Man sänker åldersgränserna. I dag är det ingenting ovanligt att tonåringar spelar fotboll i de högsta divisionerna och all I7-åringar, som man lidigare ansåg skulle stå på tillväxt, spelar i svenska mäslarlag i fotboll och ishockey. Vi upplevde inte minst under den senaste olympiaden i somras, att många unga idrottsmän med stor framgång hävdade sig i den hårda konkurrensen.

Om man i Finland, Norge och Danmark tillämpar andra åldersgränser och låter 15-åringar tävlingsboxa - del sker under särskilda bestämmelser och föreskrifter, som skyddar unga deltagare - anser Boxningsförbundet att svenska ungdomar kommer i ell sämre läge om de får börja först i 17-årsåldern. Då här de andra fått ett försprång, och del är från säkerhetssynpunkt diskutabelt för de svenska ungdomarna, om man inle tillämpar enhetliga bestämmelser i Norden.

Vi kan bara konstalera all man i de övriga nordiska länderna inte har följt Nordiska rådels rekommendation. Del har vi gjort i Sverige, och det är därför denna fråga har kommit upp.

Herr ANDERSSON i Lycksele (s):

Herr lalman! När del gäller önskvärdheten av samordning av bestämmelserna i de nordiska länderna råder del inte någon oenighet mellan herr Lindahl i Lidingö och mig. Men kullurutskottet och jag anser all den samordningen bör ske i enlighet med den rekommendation som den nordiska expertkommittén gjorde år 1969 och som innebären höjning av åldersgränsen lill 17 år. Den rekommendationen har det svenska Boxningsförbundet tidigare följt. I sitt betänkande hemställer också utskottet atl riksdagen som sin mening ger lill känna för regeringen atl man på lämpligt sätt bör verka för en enhetlig tillämpning inom Norden av den från nordiska kommittén rekommenderade åldersgränsen.

Herr talman! Jag vill med della yrka bifall till utskottets enhälliga hemställan.

154

Överläggningen var härmed slutad. Utskottets hemställan bifölls.

§ 9 Föredrogs

Näringsutskottets betänkande

1976/77:4 med anledning av moiion om obligatorisk reseförsäkring

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10 Förteckningar över köp och byten inom konst-och antikvitetshandeln

Nr 37

Onsdagen den 1 december 1976

Förteckningar över köp och byten inom konst- och antik\'itetshandeln

Föredrogs näringsutskotlels betänkande 1976/77:5 med anledning av moiion om förteckningar över köp och byten inom konst- och antikvitels-handeln.

Herr tredje vice talmannen ERIKSSON (fp):

Herr lalman! Bara några korta kommentarer till ett som jag tycker välskrivet och i stort sett positivt betänkande. Jag är frimodig nog att för min del betrakta del så atl motionen i sak har tillstyrkts, även om klämmen i belänkandet innebär elt avstyrkande.

Stölder av värdefulla antikviteier och konstverk har ökat mycket kraftigt under de senaste åren. Det visar all statistik. En del av statistiken återges också i betänkandet. Vi möter alla nästan dagligen detla problem i dagstidningarna, där det berättas om inbrott och tillgrepp i hembygdsgårdar, i museer, i ödegårdar, i kyrkor och hos privata samlare.

Bara för någon månad sedan ägnade tidskriften Svensk Polis myckel stort utrymme åt just de här problemen, och man bedömde dem som myckel allvariiga. Man refererade bl. a. lill ett avslöjande som gjordes vid en auktion i Västmanland, ett avslöjande som har en mycket dramatisk bakgrund.

Hos en Stockholmssamlare hade man stulit hela hans samling värd många tiotals tusen. Samlaren hade försäkrat och gjorde ingen ekonomisk förlust. Men han gjorde alll han kunde för att få tillbaka sin samling. 1 den fanns en del antika föremål som var myckel ovanliga. I en månads lid kollade han upp alla auklionsannonser. Efter några veckor fick han ett napp och åkte till Västmanland, och där lyckades man avslöja tjuvarna och en häleriliga.

Om detla berättas i lidskriften Svensk Polis:

"Det som från början såg ut au vara ett rent rutinärende visade sig istället bara vara toppen av ett isberg. Från 15 stora inbrott har stuVits värdeföremål värderade lill omkring 3 miljoner kronor."

Mängder av sådana exempel fast med mindre omfattning finns.

Jag har personligen i mitt sommaryrke som auktionsförrältare mött problemet på nära håll, även om jag lyckligtvis själv inte blivit lidande vid något tillfälle. Man har systematiskt inför kommande auktioner stulit föremål. Man har t. o. m. gått så slugt lill väga atl man använi en utförlig auktionsannons som förteckning och gång på gång sorterat ut del som

155

Nr 37                 varit värdefullt. Då har jag ställt mig frågan: Hur kommer det sig egent-

Onsdagen den 1 december 1976

ligen att just denna typ av föremål är så värdefulla och så attraktiva
för tjuvar?
Vi vet att det självfallet inte är några samlare som är tjuvar, ulan
Förteckningen över det är personer som vet atl del går lätt att avyttra de här antikvitelerna
köp och bylen inom och konstföremålen, öppet och ulan någon som helst kontroll eller re-
koiisl- och          gistrering av något slag. Tjuvarna vel all de snabbi kan byta föremålen

anlik\'ilelshandeln      i pengar. Denna lätthet atl avyttra föremålen är ju skälet lill all man specialiserat sig och lill all denna typ av inbrott ökat.

Jag är lacksam för all utskottet säger sig dela min uppfattning all åtgärder bör vidtas. Tydligen är också utskottet inne på all en kontrollform, ungefär så som jag skisserat den i min moiion, skulle vara ett medel all lättare kunna efterspana stulna antikviteier och konstföremål. När det gäller silver- och guldföremål får man föra diarieböcker för köpare Gca säljare, och redan delta verkar i och för sig avskräckande för många. Detsamma borde på elt enkelt säll kunna genomföras när del gäller konstföremål och antikviteier av större värde.

Utskottet utgår ifrån att brottsförebyggande rådels brottsskyddsgrupp i sitt utredningsarbete kommer att framlägga förslag. Jag tolkar della som en direkt beställning och har därför inget annat yrkande än bifall lill utskottets hemställan.

Jag vill uttala den förhoppningen all man snabbi kommer fram lill en lösning av problemet. Jag tycker alt det är ell problem som är relativt lätilösl. Om vi får en dämpning av den inbroilsvåg som vi har haft under del senaste året, vore del enligt min mening myckel värdefullt.

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11  Föredrogs

Näringsutskotlels betänkande

1976/77:6 med anledning av moiion om reparation av hushållsmaskiner

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12 Kammaren åtskildes kl. 21,34.

In fidem

TOM T:SON THYBLAD

/Solveig Gemert