Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1976/77:30

Fredagen den 19 november

Kl. 13.00

§ I Justerades protokollet för den II innevarande månad.

§ 2 Meddelande om besvarande av interpellation

1976/77:17 om strukturproblemen inom svenskt produktionsliv

Herr industriministern ÅSLING:

Herr talman! Jag har att anmäla att jag av arbetsmässiga skäl inte kan besvara interpellation nr 17 av herr Svensson i Malmö inom föreskriven tid, utan kommer att göra del vid en senare tidpunkt efter samråd med herr Svensson.

Nr 30

Fredagen den 19 november 1976

Meddelande om besvarande av interpellation

öm Luleå kommuns ekonomiska problem

§ 3 Om Luleå kommuns ekonomiska problem

Herr kommunministern ANTONSSON erhöll ordet för all i ell sammanhang besvara dels herr Lövenborgs (vpk) den 28 oktober anmälda interpellation, 1976/77:24, dels herr Stridsmans (c) den 11 november anmälda fråga, 1976/77:69, och anförde:

Herr talman! Herr Lövenborg har i en interpellation om Luleå kommuns ekonomiska problem lill följd av Stålverk 80 frågat mig dels hur jag bedömer det nya lägel för kommunen, dels om jag är beredd atl verka för att de ekonomiska skadeverkningarna för kommunen genom det nya beslutet om Stålverk 80 betalas av staten.

Herr Stridsman har frågat mig om vilka åtgärder jag ämnar vidta för att hjälpa Luleå kommun ur den svåra ekonomiska situation man hamnat i på grund av investeringar som gjorts på förutsättningar som har direkt samband med Stålverk 80-projektet.

Jag besvarar interpellationen och frågan i ett sammanhang.

Riksdagsbeslutet våren 1976 om ändrade riktlinjer för fullföljande av projekteringen av en slålverksulbyggnad i Luleå medförde ändrade förutsättningar för kommunens planering. Med utgångspunkt häri gick sommaren 1976 en speciell arbetsgrupp under kommunministerns ledning och med företrädare för berörda departement, riksbanken och kommunen igenom konsekvenserna för Luleå kommun och dess långsiktiga planering.

Gruppen kom fram lill alt de närmaste åren skulle kräva en skallehöjning av inemot två kronor. För alt motverka en uldebiteringshöjning i Luleå, som blir väsentligt större än vad man kan räkna med för kom-

137

Nr 30

Fredagen den 19 november 1976

öm Luleå kommuns ekonomiska problem

muner i allmänhet, förklarade den dåvarande regeringen sig vara beredd atl under en femårsperiod med början år 1978 lämna ett extra skatteutjämningsbidrag, som motsvarar en årlig utdebitering av en krona.

Låt mig i direkt anslutning härtill säga ätt regeringen avser att fullfölja detla åtagande.

När del gäller den nya situation som har uppstått i höst är del ännu för tidigt alt säga något mer exakt om hur del kommunalekonomiska läget är i Luleå. Enligt vad jag har erfarit arbetar man nu i Luleå kommun fram material, ägnat alt klarlägga konsekvenserna för kommunen.

Innan ytterligare hjälpåtgärder diskuteras måste det material som kommunen kommer att redovisa studeras ingående. Jag överväger därför att föreslå regeringen att tillsätta en utredningsgrupp med uppgift alt analysera kommunens ekonomiska problem.

Behovet av eventuella ytterligare åtgärder kan bedömas först sedan utredningsgruppen har redovisat sitt arbete.

138

Herr LÖVENBORG (vpk):

Herr talman! Jag ber atl få tacka statsrådet för svaret på min interpellation, men det måste nog betonas alt svaret i varje fall i nuläget inte skingrar oron över situationen.

Redan i samband med beslutet 1974 om byggandet av Stålverk 80 framhöll jag, och även andra, all det är ett industribeslul av en sådan omfattning att det måste få konsekvenser för samhällsplaneringen i övrigt och all kommunen därför måste få ett särskilt expansionsstöd.

Så kom alltså det nya beslutet, som jag i olika sammanhang kritiserat. Stålverk 80 inte bara bantas utan försvinner ut i en oviss framlid. Och del blir inte heller billigt för Luleå kommun. Alt vara kommunalman i den kommunen i de här dagarna är verkligen ingen avundsvärd sits. Man har hela liden från 1974 planerat utgående från att Stålverk 80 skulle byggas och all befolkningen skulle öka från 60 000 till över 80 000 personer. Man har satsat på ell myckel ambitiöst bostadsbyggnadsprogram, och man räknar kallt med att de projekt som redan är i gång ger 1 000 tomma lägenheter flera år framåt. Men inte bara del. Också på en rad andra områden har man satsat, utgående från beslutet om alt Stålverk 80 skulle byggas. Del gäller kommunikationer, daghem, skolor osv. och en rad inköp - och allting har byggt på riksdagsbeslutet från 1974.

Jag framhöll i riksdagsdebatten när det beslutet togs, all om riksdagen tar ett industribeslut av sådana dimensioner atl kommunen i fråga tvingas salsa oerhörda summor till följd därav, måste riksdagen också ta de ekonomiska konsekvenserna av det beslutet. Precis samma resonemang vill jag föra när det gäller följderna av det nya beslutet. Det är verkligen inte Luleå kommuns fel all man hamnat i en ekonomisk rävsax. Kommunen har blivit ett offer för ett spel på hög nivå. Därför måste också regering och riksdag ta det moraliska ansvaret genom all se till att notan betalas via statskassan.

Det handlar inte om några små belopp. Siffror på upp lill 250 milj. kr. har nämnts i sammanhanget, och del beloppet är säkert tilltaget i underkant, eftersom alla effekter av kraschen inle låter sig mätas så enkelt. Man kan göra uppskattningar, och bl. a. kan man konstalera alt Luleå har ett våldsamt överdimensionerat bostadsbyggnadsprogram. Det har inletts, och del måste till stora delar slutföras. Del ger kommunen minst 1 000 tomma lägenheter, och enbart hyresföriusterna kommer alt kosta ca 1 milj. kr. varje månad. Man har satsat stora pengar på kajer och muddring i stålverkshamnen. Bara det är ett projekt som rör sig om hundratals miljoner.

Nu gör man i Luleå kommun vad man kan för atl ställa om sig utifrån det nya läget - men det är inte lika enkelt som del var för beslutsfattarna atl spola idén om Stålverk 80. Man kan inte avbryta bostadsprojekt som är långt gångna, man är bunden av kontrakt och man har också - det vill jag betona - ansvaret för sysselsättningen. Genom beslutet om Stålverk 80 lurades inle bara kommunalmännen i Luleå utan också en mängd byggnadsarbetare och andra, som flyttade till del som, sade man, skulle bli Sveriges mest expansiva region.

Nu står det helt klart all Luleå kommun inle klarar konsekvenserna av de nya negativa besluten. Kommunen har redan nu - det har jag redogjort för i min interpellation - en låneskuld som är oroande hög. Till årets slut har man lån på upp lill 470 milj. kr. För nästa år har man räknat med all enbart räntor och amorteringar kommer att kosta 80 milj. kr. Det är siffror av en storleksordning som kommuner av betydligt större format brukar röra sig med. Om kommunen själv måste svara för "begravningskostnaderna" för Stålverk 80 blir läget hell ohållbart, det förstår vi.

Nu framhåller kommunministern att en speciell utredningsgrupp eventuellt kommer all tillsättas och atl en arbetsgrupp lidigare har kommit fram lill förslaget all Luleå skulle få ett extra skatteutjämningsbidrag som motsvarar en årlig utdebitering av en krona.

Grundvalen för de lidigare beräkningarna var all projektet Stålverk 80 då ännu fanns kvar i sinnevärlden. Nu har alltså en ny situation uppstått. Det blir inget Stålverk 80. Luleå kommun har lurats till gigantiska felsatsningar, som kostar 300 milj. kr. eller mer. Man räknade tidigare med en starkt ökande skattekraft - genom den planerade expansionen - men också det är en faktor som förändrats. Skatteinkomsterna kommer inte att öka i den omfattning som man hade trott och som arbetsgruppen också självfallet utgått från i sina tidigare beräkningar. Det måste innebära atl statens stöd blir betydligt större än den krona som vi nu resonerar om.

Jag skall inte förvandla del här till en näringspolitisk debatt, även om det vore frestande. Men i sammanhanget bör väl tilläggas all det inte bara är Luleå kommun som drabbas av det kraschade projektet. Kommunministern har ju också ansvar för övriga kommuner.

Stålverk 80 skulle ju bli en sysselsältningsmässig injektion för hela

Nr 30

Fredagen den 19 november 1976

öm Luleå kommuns ekonomiska problem

1.39

Nr 30

Fredagen den 19 november 1976

Om Luleå kommuns ekonomiska problem

Norrbotten, Överallt i kommunerna trodde man och hoppades på bieffekter av Stålverk 80. Också grannkommunerna till Luleå har under senare år i sin planering tagit hänsyn lill all del som kallades den djärvaste statliga induslrisatsning vi skådat skulle förläggas till Luleå och påverka hela den s. k. fyrkanten.

I inlandskommunerna spekulerade man över vilka positiva konsekvenser detta skulle få. Det är alltså inle bara Luleå kommun som borde få ett rejält skadestånd.

Men vi skall naturiigtvis hålla oss lill Luleå i delta sammanhang, eftersom det var den kommunen som togs upp i min interpellation. Jag fattar kommunminislern så, alt han är beredd alt medverka lill alt staten ger Luleå kommun ett speciellt ekonomiskt stöd för att klara upp denna trassliga härva. Det är i så fall bra. Kan jag också tolka kommunminislern så, att hans åsikt är att Luleå kommun inle bara skall få hjälp delvis, utan att statsrådet menar all statskassan skall slå för hela den föriust-räkning som direkt kan sägas vara en följd av del nu spolade Stålverks-projektet?

140

Hert STRIDSMAN (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka kommunministern för svaret på min fråga. Jag skall inte beröra bakgrunden till Luleå kommuns ekonomiska problem. De problemen är kända, och herr Lövenborg har också tagit upp några av dem. Jag skall därför koncentrera mig på innehållet i svaret.

Svaret är positivt i två vikliga hänseenden. Det är till att börja med tillfredsställande att notera att regeringen under en kommande femårsperiod med början år 1978 skall lämna Luleå kommun ett extra skatteutjämningsbidrag som motsvarar en årlig utdebitering av en krona. I pengar rör det sig om ca 100 milj. kr., som regeringen tillskjuter lill kommunen för att motverka alltför kraftiga skallehöjningar. Jag vill också säga all della besked från kommunministern om ell extra skatteutjämningsbidrag helt uppfyller de förväntningar som Luleå kommun hade vid utarbetandet av sin driftbudget för 1978 och de närmaste åren därefter.

Det andra positiva beskedel i svaret är all kommunminislern utöver del extra skaiteutjämningsbidraget är beredd alt överväga ytterligare hjälpåtgärder för att lindra verkningarna för Luleå kommun av de investeringar som gjorts på grundval av de förutsättningar som direkt har samband med Stålverk 80-projektet. Jag hoppas att statsrådet i samband därmed inom den närmaste tiden skall tillsätta en speciell utredningsgrupp som får i uppdrag att analysera Luleå kommuns besvärliga ekonomiska situation.

Enligt min uppfattning får det inle överlämnas till den enskilda kommunen all ensam klara de ekonomiska problem som uppstår i samband med all statsmakterna ålägger denna åtaganden av stor ekonomisk räckvidd, som t. ex. är fallet med Luleå kommun, där Stålverk 80-projektet nu uppskjutits. Jag har också tolkat kommunministerns svar så, alt han där bekräftar atl han har förståelse för Luleå kommuns svåra ekonomiska

läge och att han också är beredd atl hjälpa lill för att lösa problemen Nr 30

Fredagen den 19 november 1976

Om Luleå kommuns ekonomiska problem

där. Jag vill än en gång tacka statsrådet för svaret på min fråga.

Herr kommunminislern ANTONSSON:

Herr talman! Jag vill försäkra såväl herr Lövenborg som herr Stridsman om atl regeringen kommer all följa Luleå kommuns ekonomiska utveckling med allt det intresse som jag också menar att vi har skyldighet all visa, därför att Luleå kommuns ekonomiska situation är något unikt genom att detta stora projekt åtminstone nu och för ett antal år framåt inte kan fullföljas.

Jag kan meddela all kommunen i dag har bett om företräde i departementet för att få framlägga sina synpunkter. Jag utgår ifrån atl del rör sig om de ekonomiska kalkyler som jag talade om i mitt svar. Jag kommer all la emot en delegation så snart liden medger del.

Låt mig, herr talman, utan att spetsa till debatten, säga att jag förstår herr Lövenborgs synpunkter, men är en aning förvånad över alt herr Lövenborg - i motsats till herr Stridsman - inte tog fasta på det positiva i mitt svar, där jag å regeringens vägnar ullovar ett extra skatteutjämningsbidrag som motsvarar just en krona per skattekrona under fem år. Det rör sig alltså om 100 milj. kr. för denna femårsperiod. Det är naturligtvis inte något litet belopp, om man betänker alt del också finns andra kommuner i vårt land som har sina svårigheter - även om jag erkänner alt knappast någon kommun är direkt analog med Luleå.

Herr Lövenborg talade också om kommunens direkta ansvar för sysselsättningen. Jag är medveten om att sysselsältningssiluationen blivit svårare efter det nya beslut som är träffat, men utan att negligera sysselsättningsaspekten vill jag påpeka att det knappast är kommunen utan andra myndigheter som har det direkta ansvaret.

De kostnader som man hade beräknat - på de gamla premisserna -rörde sig enligt uppgifter som jag fått om 347 milj. kr. Hittills har man, om mina uppgifter är riktiga, lagt ned ca 145 milj. kr. i det sammanhanget. Jag nämner della därför all herr Lövenborg frågade om det är min åsikt atl staten inte bara skall hjälpa delvis utan att statskassan skall stå för alla kostnader. Såvitt jag nu på avstånd kan bedöma saken - jag skall ta del av handlingarna senare när delegationen från Luleå kommer till departementet - beror det väl delvis på hur man kan disponera om planeringen efter det nya beslut som är träffat i fråga om Stålverk 80. Jag föreställer mig att det kan finnas möjligheter alt dra ned de investeringskostnader som man hade räknat med i de ursprungliga kalkylerna.

Hert LOVENBORG (vpk):

Herr talman! Det är klart att något av det man redan har inlett i form av planering för vissa projekt kan minskas ned, men när det gäller exempelvis det ambitiösa bostadsprogrammel är man låst av långt gående åtaganden.

141

Nr 30

Fredagen den 19 november 1976

Om åtgärder för att säkerställa sysselsättningen vid Algotsfabrikerna i Västerbotten, m. m.

Jag vill också säga till herr kommunministern att jag uppfattar andan i hans svar lika positivt som herr Stridsman. Jag betraktar det också som förpliktande i fortsättningen,

Atl räkna ul vad de här felslagna planerna har kostat och kommer att kosta Luleå kommun är självfallet inle lätt. I realiteten rör del sig om betydligt högre siffror än dem som redan har nämnts här. Del handlar bl. a. om alt byggnadsarbetare blir arbetslösa genom nedskärningar på byggenskapens område, Della är givelvis problem som direkt kommer att drabba kommunen på olika sätt. Skatteinkomsterna blir inte vad man har räknat med, och det drabbar också andra områden.

Vad som är viktigt är all regeringen lar det fulla ekonomiska ansvaret för vad som har skett och lägger fram förslag som löser del dilemma som Luleå kommun oförskyllt har hamnat i. Det är ändå ett dåligt plåster på såren. Utvecklingsplanering är något konstruktivt och fantasieggande. Den inledda avvecklingsplaneringen är inte bara en besväriig utan också en deprimerande uppgift.

Nu slår man bl. a. med det som kallas "Sveriges största sandlåda", där stålverket skulle ha legat, med växande ekonomiska bekymmer och risk för arbetslöshet. Det gör atl speciella insatser i Luleå är både brådskande och oundvikliga. Någon lång utredning behöver man inle företa för alt bli klar över kommunens behov av hjälp.

Jag hoppas sålunda att kommunministern ser till att det arbetet forceras. Jag betraktar också det här interpellationssvaret som förpliktande i det avseendet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4 Om åtgärder för att säkerställa sysselsättningen vid Algotsfabrikerna i Västerbotten, m. m.

142

Herr industriministern ÅSLING erhöll ordet för all i ett sammanhang besvara

dels fru Normarks (s) den 8 november anmälda fråga, 1976/77:59,

dels herr Lövenborgs (vpk) och fru Wiklunds (c) den 10 november anmälda frågor, 1976/77:64 resp. 67,

och anförde:

Herr talman! Fru Wiklund har frågat mig vilka åtgärder regeringen planerar för all säkerställa arbetstillfällena vid Algots fabriker i Väster-botlen.

Fru Normark har frågat om jag är beredd medverka lill alt Algots Nord fullföljer sin del av avtalet beträffande sysselsättningen i Västerbotten.

Herr Lövenborg har frågat om regeringen är beredd vidta åtgärder för att hindra nedskärning och avveckling av Brason-fabriken i Gällivare.

Jag besvarar frågorna i ett sammanhang.

Den lidigare regeringen träffade i början av 1970-talet avtal med Algot Johansson AB och AB Eiser om de s. k. Norriandselableringarna. Kon-fektionsinduslriproduktion skulle bedrivas av Algots Nord AB i Skellefteå, Lycksele och Norsjö och av AB Eiser i Gällivare, Sollefteå och Kramfors. 1 utbyggt skick skulle Algots Nord sysselsätta 1 000 personer och Eiser 600 personer. I dagsläget arbetar ca 900 personer vid de sex arbetsställena, varav Algots Nord svarar för drygt 700 personer.

Såväl Algots- som Eiserkoncernen befinner sig i ett trängt ekonomiskt läge. Långtgående åtgärder med allvarliga sysselsättningskonsekvenser också för Norrlandsenhelerna har aktualiserats.

Läget för de båda förelagen är väsentligen ett resultat av de senaste årens ogynnsamma relativa kostnadsutveckling och kan komma all innebära att den regionalpoliliska satsning som har inletts genom Norriandselableringarna raseras.

Mot den bakgrunden har generaldirektören Bertil Rehnberg fått i uppdrag alt i förhandlingar med de båda förelagen försöka finna en lösning som garanterar fortsall tekoproduklion vid samtliga sex enheter. Förutsättningen äran resp. enhet kan uppnå lönsamhet inom en tvåårsperiod. Målsättningen är vidare atl så långt möjligt bibehålla dagens sysselsättningsnivå - drygt 900 personer. Resultatet av förhandlingarna skall rapporteras till mig före den 1 december.

Delta är del besked som jag för dagen kan ge.

Nr 30

Fredagen den 19 november 1976

Om åtgärder för att säkerställa sysselsättningen vid Algotsfabrikerna i Västerbotten, m. m.

Fru NORMARK (s):

Herr talman! Jag får tacka industriministern för svaret.

Det var den 9 september 1972 som avtalet mellan staten och Algot Johansson AB undertecknades, då företagel åtog sig att bilda ell dotterbolag för tillverkning av lättare konfektion i Västerbottens län. Under fem år, från årsskiftet 1972-1973, skulle företagel bygga ut sin verksamhet så atl del i slutet av perioden skulle vara minst 1 000 personer sysselsatta - 600 i Skellefteå och 200 i vardera Lycksele och Norsjö. Detla åtagande förutsatte ell statligt stöd på 70 milj. kr., varav 15 milj. kr. i statsbidrag till kommunernas byggande av industrilokaler och resten lill rekrytering och utbildning av personal samt maskinanskaffning. Kommunernas insatser uppgick till mellan 4,5 och 5 milj. kr. sammanlagt. Det blev arbete och tryggare framtid åt människor som annars inte skulle ha fått sysselsättning i hemorten.

Efter tre år hade Algots klarat att anställa två tredjedelar av de 1 000 som krävdes för all få ut hela statsbidraget. Som mest arbetade ca 760 personer vid Västerbottensfabrikerna. Det verkade gå bra, och del fanns inle någon större anledning att tro att företaget inte skulle uppfylla sina åtaganden under femårsperioden. I årsredovisningen 1975 beskrevs Algots starka sidor så här i tidskriften Affärsväriden: "- God soliditet och likviditet

- Utvecklad produktionsteknik

- Väl etablerad marknadsorganisation,"

143

Nr 30

Fredagen den 19 november 1976

Om åtgärder för att säkerställa sysselsättningen vid Algotsfabrikerna i Västerbotten, m. m.

Visserligen sades del på visst håll i ledningen all Algots borde överväga alt lägga sin produktion utomlands, om det inte blev besinning i löneanspråken. Tala om besinning för denna låglönegrupp! Och då kommer chockbudel via massmedia den 5 november i år ulan att de anställda informerats: Algots måste skära ned produktionen och avskeda bl. a. i Skellefteå, Lycksele och Norsjö. Den 8 november låg min fråga på riksdagens bord och den 10 november aviserade regeringen ett ökat stöd lill tekoindustrin. De anställda kan inte lita på det privata näringslivet, det är klart.

Det utrednings- och planeringsarbete som pågår förutsätter jag också sker i samråd med de lokala fackföreningarnas representanter. Här har samhället helhjärtat ställt upp för atl trygga sysselsättningen vid Algots i Västerbotten, och nu vill företaget komma ifrån sill åtagande. Industriministern nämnde ingenting om huruvida han ämnar följa upp den delen. Regeringen kan inte komma undan ansvaret för sysselsättningen i Västerbotten. Här finns arbetskraften! Här finns lokaler och samhällsservice beräknade för de lusen jobben. Då frågar jag industriministern: Bör staten ge mer pengar direkt lill det förelaget? Vore det inte lämpligt med särskild företagsbildning med staten som ägare?

144

Herr LÖVENBORG (vpk):

Herr talman! Jag ber också att få tacka industriministern för svaret.

I min fråga har jag tagit vara på ett yttrande av industriministern om Eiserkoncernens inskränkningsplaner, det var i en intervju i Dagens Nyheter den 31 oktober. Där säger statsrådet: "De regionalpoliliska satsningarna måste räddas hell." Del svar som statsrådet Åsling lämnar i dag är faktiskt inte lika bestämt och betryggande.

Jag är självfallet speciellt intresserad av vad som skall hända med Brason-fabriken i Gällivare. Det framhålls i svaret atl man vill garantera driften under vissa förutsältningar i två år. I jämförelse med nedläggningsbeslutet måste det sägas vara ett bättre besked, allt är ju relativt, men man frågar sig vad som händer efter de två åren. Jag vill också ställa det här begränsade löftet i relation lill vad som utlovades vid etableringen. Då blev det sagt alt Brason-fabriken skulle ha 200 anställda senast 1980. Nu står man alltså där med en stor nybyggd fabrik, den är så stor alt de nuvarande 37-38 anställda har placerats bakom avbalkningar i ett hörn i fabrikshallen, förmodligen för att de inte skall gripas av lorgskräck när de blickar ut över den stora ytan.

Atl garantera 37 eller 38 arbetstillfällen under två år i en region där minst 1 000 kvinnor vill ha arbete är egentligen en alltför begränsad målsättning. Om man vill rädda de regionalpoliliska satsningarna, som herr Åsling säger i DN, bör del också innebära, anser jag, all man räddar målsättningen som utlovades vid etableringen, nämligen 200 arbetstillfällen senast 1980.

Då vill jag fråga: Finns den planeringen med i arbetsgruppens och

regeringens ambitioner? Är herr Åsling också beredd all verka för atl tidigare löften infrias?

Herr NILSSON i Tvärålund (c):

Herr talman! Då Svea Wiklund inte har tillfälle att närvara här i kammaren ber jag alt få framföra hennes lack lill statsrådet.

Industriministern tecknar en utomordentligt allvariig framtidsbild för de berörda företagen. Det kan leda till, säger statsrådet, atl även Eisers och Algots Norriandssalsningar kan raseras. Det är ju mycket allvarligt om det kommer atl inträffa.

De här omnämnda förelagen har fått belydande statligt stöd för etableringen. Detta utgick därför att behovet av elableringarna var så enastående stort. Denna omständighet och den omständigheten att de kommunala satsningarna i samband med elableringarna också är myckel betydande, samt - den sista och allra viktigaste omständigheten - all dessa arbetstillfällen är av så utomordentligt stor betydelse för de berörda orterna, bör vara skäl för all såväl förelag som statsmakter lar den här frågan mycket allvariigt.

Jag tolkar industriministerns svar så alt han ser frågan på det sättet. Det finns anledning att framföra ett tack till honom för att han tagit itu med dessa problem så pass snabbt och begärt atl utredningsmannen och förhandlaren, generaldirektören Rehnberg, så snart som den 1 december skall ge besked om de lösningar man kommit fram till.

Jag vill liksom tidigare talare här understryka allvaret i situationen för anställda och för berörda orter. På dessa orter förutsätter också alla atl såväl statsmakterna som företagel gör vad som är möjligl för alt bibehålla sysselsättningen.

Herr industriministern ÅSLING:

Herr talman! I anslutning till vad herr Nilsson i Tvärålund sade senast vill jag ta detla tillfälle i akt alt ytterligare understryka med vilket allvar vi ser på situationen för tekobranschen i allmänhet - och kanske i synnerhet Norriandselableringarna, som dagens diskussion närmast gäller.

Om man inle här från samhällets sida vidtar speciella åtgärder - vilket vi alltså är beredda att göra - så bedömer jag det så att det finns risk för att de insatser för regional sysselsättning som här har gjorts skulle raseras. Det är vi alltså inte beredda att acceptera. Vi menar att man i dessa ansträngningar måste ha inriktningen alt garantera sysselsättning för de människor som redan finns involverade i produktionen. Men här pågår också i dag förhandlingar i denna fråga, och jag kan därför inte ge mig in i någon närmare diskussion om förutsättningarna.

Till fru Normark vill jag säga att vi från regeringens sida känner starkt ansvar för sysselsättningen. Det är ju därför som vi omedelbart gjorde ansträngningar att bevara sysselsättningen vid dessa Norriandsetablering-ar. Vi tänker arbeta med största skyndsamhet och inte spara någon möda för att rädda sysselsättningen i de här berörda orterna.

Nr 30

Fredagen den 19 november 1976

Om åtgärder for att säkerställa sysselsättningen vid Algotsfabrikerna i Västerbotten, m. m.

145

10 Riksdagens protokoll 1976/77:28-30

Nr 30

Fredagen den 19 november 1976

Om åtgärder för att säkerställa sysselsättningen vid Algotsfabrikerna i Västerbotten, m. m.

Fru Normark ställer frågan om man inte borde ha en särskild statlig företagsbildning för att öka sysselsättningen. Men det löser inte problemen, fru Normark. I Eiser har staten halva ägaransvaret, men sysselsättningsproblemen där är inle mindre för det. Från statsmakternas sida måste vi vidta åtgärder, oavsett hur företagsstrukturen ser ul.

Fru NORMARK (s):

Herr talman! Jag noterar all industriministern inle på något sätt kritiserar de satsningar som gjordes i Norrland; de var ett led i den regionalpolitik som den tidigare regeringen förde. Vi som bor i de norra delarna av landet vet myckel väl vad de har betytt, och kanske valutslaget där berättar litet grand om vad man anser om resultatet.

Men när del gäller ägarförhållandena så har faktiskt del privata näringslivet svikit. Man har inte uppfyllt sin del av förpliktelserna. Här har staten undan för undan gjort allt vad som lovats, kommunerna har gjort stora satsningar för barnomsorg, för bostadsbyggande och inle minst för industrilokalerna, som jag nämnde lidigare, med förmånliga hyresavtal. Det har blivit sociala konsekvenser för de människor del här gäller. Det är ju speciellt kvinnor, många äldre, som för första gången i sitt liv fått arbete. Del är unga människor och många ensamstående mödrar som fått arbete, och jag tror atl de skulle känna sig tryggare om staten gick in ännu mer än vad som har skett tidigare. Det fanns ju inle, som jag redan nämnt, någon direkt anledning tidigare i år atl misslänka atl just detla företag skulle gå dåligt.

Förre industriministern Johansson nämnde i en debatt den 12 februari, då jag tog upp just Algots problem, att han trodde "att med den kvalitet som den svenska tekoindustrin ändå har och den rad av företag, som med de kostnader de har trots allt klarar sig på den inhemska marknaden och på exportmarknaden bör vi ha möjligheter all så småningom klara upp problemen".

Den förra regeringen var medveten om att det fanns problem, men förhoppningen om all del skulle gå bra att klara upp dem fanns där också. Del här raset har kommit på en gång nu, tycker jag.

146

Hert LÖVENBORG (vpk):

Herr talman! Jag noterar atl industriministern inte vill gå in på frågeställningen huruvida man skall infria tidigare ställda löften. Det är visserligen en frågeställning som går utöver min fråga, men folket i den regionen vill ha svar på den.

Den här fabriken i Gällivare startades med pukor och trumpeter. Den logs självfallet emot med myckel stora förhoppningar i en kommun som har så ensidigt och otillräckligt näringsliv som Gällivare. Löftet var som sagt 200 anställda senast 1980.

Det spel som här utvecklats inom den textila branschen är ett grymt spel med människor och med regioners intressen som insats. I den andra vågskålen har lagts enskilda kapitalägares profilinlressen. Staten köpte

ju hälften av AB Eiser, av Eiser Invest AB. Priset var 45 milj. kr. Dessa 45 miljoner gick till investmentbolaget, som sedan har använt pengarna till all ge sina egna aktieägare arbetsfria inkomster, och till investeringar i andra vinstgivande förelag, aktieköp osv. Fru Normark och i viss mån jag har skildrat del här spelet. Del har också framgått av alla skriverier kring affären. Nu står hela förelaget i en krissituation. Del drabbar inle de privata aktieägarna - de har nog skott sig. Men det drabbar de arbetande.

Vad finns det för möjligheter alt inte bara garantera utan också bygga ut verksamheten i de nordliga fabrikerna? Jag är övertygad om all möjligheten finns. Framför allt måste del vara möjligl att i större utsträckning dirigera samhällets behov av textilier för att trygga och utveckla en statlig textilbransch. Den bör frikopplas från privatkapitalet. På den punkten har jag stor sympati för fru Normarks tankegångar.

Jag skulle än en gång vilja fråga herr Åsling: Ingår del i Rehnbergs uppdrag att undersöka alla möjligheter att skaffa sysselsättning genom långsiktiga kontrakt, exempelvis med försvaret och Kommunförbundet?

Herr industriministern ÅSLING:

Herr talman! Fru Normark noterar atl jag inle kritiserat de ursprungliga planer som den gamla regeringen hade, medan herr Lövenborg är starkt kritisk till alt de löften som den gamla regeringen gett beträffande Norr-landsetableringar inte har infriats.

Jag har ingen anledning alt i dag värdera tidigare löften - jag bara konstaterar att lekokrisen till följd av vårt inhemska kostnadsläge och den internationella konkurrensen är så allvariig att man faktiskt får betrakta strävan att hålla sysselsältningsnivån vid Norriandselableringarna på nuvarande nivå som ell ganska belydande åtagande från samhället. Och det åtagandet är vi i den nuvarande regeringen beredda atl göra allt för atl fullfölja.

Sedan kan man tycka atl den tidsgräns, två år, som vi satt för alt Norriandselableringarna skall visa lönsamhet är en ganska snäv gräns. Den är snäv, men den är motiverad av att vi också har ett ansvar mot andra anställda i lekobranschen. Den är också motiverad av atl vi ändå har en rätt optimistisk bedömning av Norriandsetableringarnas möjlighet all på sikt hävda sig inom svensk lekoindustri.

Nr 30

Fredagen den 19 november 1976

Om åtgärder för att säkerställa sysselsättningen vid Algotsfabrikerna i Västerbotten, m. m.

Herr LÖVENBORG (vpk):

Herr talman! Jag kritiserade faktiskt inte den gamla regeringens tidigare åtaganden och åtgärder, herr Åsling. Jag frågade bara om herr Åsling är beredd att se till att tidigare löften uppfylls. Det är en rätt stor skillnad.

Jag menar au vad som behövs för hela den här branschen liksom för det svenska näringslivet i övrigt är en målmedveten statlig styrning. Vad som hittills saknats är ett målmedvetet program för atl möta strukturproblemen inom svenskt produktionsliv, och det drabbar den här branschen.

147

Nr 30

Fredagen den 19 november 1976

Om ytterligare medel till stöd åt sysselsättningen vid Ranstadsverket

Jag vill sluta med att ännu en gång säga alt när del gäller Brason i Gällivare bör den lokaliseringspolitiska målsättningen uppfyllas. Det innebär inte bara en garanti för att man under viss lid klarar jobben för det nuvarande antalet anställda. Det måste också innebära alt man uppfyller tidigare givna löften om 200 anställda senast 1980.

Fru NORMARK (s):

Herr talman! Jag trycker på all företaget bör pressas all åtminstone fullfölja sina åtaganden. Det var säkerligen inle några sociala hänsyn som fick Algots Nord att etablera sig i Västerbotten - ingalunda! Man fick ell kraftigt stöd från staten och hade kanske också en del affärer som man behövde ordna. Det är så jag ser det. Därför har vi rätt att kräva all föirelaget gör den motprestation man lovade.

Visst är vi medvetna om strukturförändringarna. Del var däremot knappast den nya regeringen i sin regeringsförklaring.

Man kan helt enkelt inte rasera de förhoppningar som väckts av den politik som tidigare förts i Norriand och som vi vill skall fullföljas. Vi kommer mycket noga att följa vad som sker på detta område.

Ingenting sades heller om hur de anställda - de som det verkligen gäller - skall få vara med i förhandlingarna.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5 Om ytterligare medel till stöd åt sysselsättningen vid Ranstadsverket

Herr industriministern ÅSLING erhöll ordet för alt besvara herr Signells (s) den 10 november anmälda fråga, 1976/77:65, och anförde:

Herr talman! Herr Signell har frågat mig om jag kommer all medverka till alt ytteriigare medel slälls till förfogande för sysselsättning vid Ranstadsverket och den verksamhet som förekommer där.

Jag har i brev till LKAB den 29 oktober 1976 uttalat mig för en ändrad inriktning av Ranstadsprojektet och i samband därmed också uttalat all de anställda inte har anledning alt känna oro för sin sysselsättning. I brevet bad jag LKAB inkomma med en förnyad ansökan om medel till sådan verksamhet som är förenlig med den nya regeringens allmänna politik. Denna ansökan inkom till industridepartementet först i går. Den kommer att bli föremål för prövning i det pågående budgetarbetet. Jag är därför f n. inte beredd att närmare diskutera en ändrad inriktning av Ranstadsprojektet.

148

Herr SIGNELL (s):

Herr talman! Jag vill till industriministern framföra mitt tack för svaret på frågan. När del gäller Ranstadsverket har del under den senaste tiden lämnats

många olika besked. Av den anledningen hade det varil av myckel stort värde om vi i dag kunnat få ett klart besked från industriministern. Tyvärr blev del inte så. Jag betecknar svaret som ett jaså.

AB Atomenergi uppförde, som statsrådet vet, åren 1958-1965 ett uranverk i Ranstad vid Billingen. Sedan 1966 har provdrifl av verket skett med reducerad kapacitet. Under den tid då provdrift pågått har man genom ett beundransvärt forsknings- och utvecklingsarbete lyckats komma fram lill all också många andra intressanta och värdefulla produkter kan utvinnas ur Billingen i samband med en eventuell uranbrytning.

Vid Ranstadsverket är i dag ell 80-lal personer anställda, och allmänt har vitsordats att den nuvarande personalen besitter stor erfarenhet och högt tekniskt kunnande inom detta unika område. Trots all personalen under praktiskt laget hela projektels tid har levt i stor ovisshet om verkels fortsatta verksamhet har de på grund av lojalitet och framtidstro stannat kvar och känt sill ansvar. Men efter de senaste veckornas många olika besked måste oron för framtiden och sysselsättningen ha känts pressande för de anställda.

Den 3 november kunde vi läsa i dagspressen atl industriministern hade lämnat besked genom ell brev till LKAB att experiment- och utredningsverksamheten vid Ranstad skulle få fortsätta, de anställda skulle inte behöva vara oroliga. Den 10 november omtalades i tidningarna att industriministern hade fått bakläxa av sin riksdagsgrupp och all ingen utvinning av uran eller andra ämnen var acceptabel. Med andra ord nej lill all verksamhet vid Ranstad. Den 12 november kunde vi läsa att industriministern i brev till Skaraborgs cenlerungdomar medgivit att skrivelsen till LKAB:s ledning innehöll flera mindre lyckade formuleringar. Samma dag uppvaktades ni och statsministern av företrädare för Skövde miljöforum, och av redogörelser från denna uppvaktning framgick all ni givit löften om alt Ranstads natur skall förbli orörd.

Att ni lyssnar på miljögrupper och ungdomsorganisationer är inte fel - jag kritiserar inte det, herr statsråd. Men jag tror det är nödvändigt att ni också håller någon kontakt med kommunföreträdare, länsstyrelse och anställda vid Ranstad och inte ensidigt har kontakter med nämnda grupper. Vi känner verkligen oro i Skaraborgs län om ni har för avsikt alt överlämna hela ansvaret för Ranstadsverket till Centerns ungdomsförbund och miljöforum.

Nr 30

Fredagen den 19 november 1976

Om ytterligare medel till stöd åt sysselsättningen vid Ranstadsverket

Herr industriministern ÅSLING:

Herr talman! Herr Signell säger all del varit många olika besked i denna fråga. Del är möjligt, men från mig har det bara varit ett och är så alltjämt. LKAB:s ursprungliga planer är inte realistiska, vilket jag framhållit både offentligt och till företagel. Det har alltså alt inkomma med alternativ för att vi i industridepartementet skall kunna överväga de anspråk på resurser som företaget har. Så har nu skett. I går kom alltså en skrivelse där man anger ett, i realiteten två, alternativ - det ena med begränsad brytning, det andra med en mera direkt inriktning

149

II Riksdagens protokoll 1976/77:28-30

Nr 30 mot forskning, ett så atl säga geologiskt centrum.

Fredaeen den '' regeringens sida kommer vi nu att studera dessa nya propåer

19 november 1976 LKAB. Vi kommer också alt se till att kommunerna får säga sill

--------------- i frågan. Så småningom blir del också anledning alt ta ett beslut, men

Om ytterligare då skall alltså kommunerna ha sagt sitt liksom naturligtvis också den

medel till stöd åt sittande Billingenutredningen.

sysselsättningen vid

Ranstadsverket Herr SIGNELL (s):

Herr talman! Jag är inte överens med industriministern när han säger att del bara har givils ett besked. Det har kommit ofantligt många besked, och jag refererade några av dem som har lämnats den senaste tiden. Jag kan inte underiåta atl känna oro över att ni inte har några kontakter med de anställda. I lördags besökte er statssekreterare vårt län. Han log kontakt inte med de anställda ulan med de ulompariamentariska miljögrupperna, som guidade honom runt kring området vid Ranstad.

Det är beklagligt att ni inle har kontakt med de anställda. De känner oro, och den oron är inte utan fog, särskilt med tanke på det brev som ni själv skrev till Centerns ungdomsförbund i Skaraborgs län sedan förbundet vid sin höststämma hade uttryckt vissa farhågor för alt ni skulle ge besked om uranbrytning. Kommer verksamheten vid Ranstad atl fortsätta eller inte? Det är svar på den frågan som vi vill ha.

Herr industriministern ÅSLING:

Herr talman! De anställda har fått besked, och del har också varil underhandskontakter med dem. Jag vel inte vilka informationer herr Signell har, men redan i mitt brev till LKAB gav jag besked om att de nu anställda i företaget inte har någon anledning att känna oro. Klarare besked kan man knappast få, tycker jag.

Efter atl ha läst tidningar och tidningsrubriker kan man kanske göra sådana kommentarer som herr Signell har gjort här, men det saknar egentligen intresse i sammanhanget. Det måste ändå vara fakta i målet, som är av intresse, nämligen atl LKAB:s ursprungliga projekt blev underkänt av oss. Förelaget har kommit med nya alternativ som vi nu studerar och som skall bli föremål för samråd med berörda kommuner. Sedan kommer vi så småningom också att ta politisk ställning till dessa projekt.

Detta är den faktiska handläggningen, och mot den torde inga invändningar kunna resas. I så fall skulle jag vara intresserad av att höra hur herr Signell anser all man bör behandla ett sådant här ärende med många inblandade parter.

Herr SIGNELL (s):

Herr talman! Jag försökte uttrycka del på så sätt alt jag tycker att

informationen till de anställda är bristfällig. Ordföranden i Gruvindu-

slriarbelareförbundels avdelning vid Ranstadsverket säger atl man vet

varken ut eller in.

150 Det kan gärna kritiseras att jag här bygger på tidningsartiklar. Men

det är ju på grund av tidningsartiklarna vi ställer oss frågande, eftersom vi inte har fått några klara besked från den nuvarande regeringen.

Jag vill upprepa att de anställda känner oro och all de vill ha ett ordentligt besked. De äroroliga, om ni överlämnar detta lill ert ungdomsförbund och lill miljögrupperna.

Herr industriministern ÅSLING:

Herr talman! Det är faktiskt ett ganska anmärkningsvärt påstående som herr Signell här gör. Regeringen har sagt att den nuvarande personalen inte har någon anledning att känna oro, eftersom staten som arbetsgivare måste ta sitt arbetsgivaransvar. Ett vad jag skulle vilja kalla nollprojekt - med inriktning mot en forskningsstalion ulan brytning -innebär i princip sysselsättning för det nuvarande antalet människor där.

Jag har alltså meddelat del statsägda företag som har personalansvaret att personalen inle bör känna oro. Någon annan information kan knappast statsmakterna ge. Det är närmast det personalansvariga företaget som har all föra vår information vidare. Självfallet är jag beredd att undersöka om LKAB och AB Atomenergi inte har mött upp med sitt arbetsgivaransvar när det gäller informationen, men det är alltså inle regeringens sak all föra ul den.

Herr SIGNELL (s):

Herr talman! Kan jag då tolka industriministerns svar på det sättet au det 80-tal människor som nu är anställda får fortsätta sin verksamhet vid Ranstadsverket, oberoende av om brytning av något slag kommer au ske? Kan de utan någon skifferbrytning ur gruvan få fortsätta sin sysselsättning?

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 30

Fredagen den 19 november 1976

Om den svenska kabelindustrin

§ 6 Om den svenska kabelindustrin

Herr industriministern ÅSLING erhöll ordet för atl besvara herr Franzéns (vpk) den 22 oktober anmälda interpellation, 1976/77:13, och anförde:

Herr talman! Herr Franzén har frågat mig om jag kan acceptera konsekvenserna för svensk kabeltillverkning i allmänhet och den sysselsättningsminskning i synnerhet som en nedläggning av telekabeltillverk-, ningen vid Sieverts Kabelverk i Älvsjö, tillhörigt L M Ericsson-koncernen, innebär.

L M Ericsson-koncernen är norra Europas största tillverkare av kabel. Företagets svenska fabriker för tillverkning av tele- och kraftkabel svarar tillsammans för ca 75 96 av koncernens totala kabeltillverkning. Dessa har under de senaste två åren lyckats kompensera en alltmer stagnerande

151

Nr 30

Fredagen den 19 november 1976

öm den svenska kabelindustrin

och vad avser telekabel starkt minskad hemmamarknad genom ökad export. Som skäl till att förelaget upphör med telekabellillverkningen i Älvsjö anges stora svårigheter atl få avsättning för produkterna.

Enligt vad jag har erfarit är en anledning till nedläggningen av Älvsjöfabriken all televerket, som är den helt dominerande kunden, kraftigt reducerat sina beställningar av telekabel. En väsentlig orsak lill della är att utveckling av ny teknik nu möjliggör ett betydligt bättre utnyttjande av telekablarna än tidigare. Samtidigt har det minskade byggandet reducerat behovet av nyinvesteringar i telekabelanläggningar.

Inom L M Ericsson råder uppfattningen att någon förbättring, vad avser den svenska telekabelmarknaden inle är all förvänta. Detla är en bedömning som jag - och jag antar även herr Franzén - måste dela. Totalt i världen råder på lelekabelsidan f n. stor överkapacitet, vilken lett till en prispress som avsevärt begränsar förelagets exporlmöjligheler.

Sammanfattningsvis torde vi kunna konstalera alt L M Ericsson anpassar produktionsapparatens storiek till den faktiska marknaden genom atl låta koncernens modernare fabriker i Piteå och Hudiksvall i fortsättningen svara för den starkt minskade volymen av telekabel.

Älvsjöfabriken sysselsätter f n. ca 350 personer. L M Ericsson har ulfäst sig atl försöka finna arbete inom koncernen för alla berörda.. Med hänsyn till att enbart moderbolaget i dag sysselsätter drygt 2 600 kollektivanställda och nästan 6 200 tjänstemän i Storstockholm betraktar jag möjligheterna all bereda de anställda i Älvsjö sysselsättning som myckel goda. Jag har också erfarit att L M Ericsson kommer alt utnyttja de aktuella lokalerna i Älvsjö för elektroniklillverkning och lill viss del som färdiglager. På sikt torde man därför kunna räkna med att man genom denna nya verksamhet skall kunna skapa ytterligare arbetstillfällen.

152

Herr FRANZÉN (vpk):

Herr talman! Jag får lacka industriministern för svaret. 1 finns, kan man väl säga, en övertro på den kapitalistiska marknadshushållningen och ell eventuellt ansvar som den skulle medföra.

L M Ericsson håller på med en total omläggning av hela sin produktionsapparat, både här i Sverige och i utlandet. Den elektroniska tillverkningen tar över stora delar av det som den mekaniska industrin tidigare svarat för. Detta medför problem för de anställda inom hela LM Ericsson-koncernen, inte bara för dem som är anställda vid ka-belverket i Älvsjö ulan i hela landet. Del medför givetvis också problem för andra industrier som är avhängiga av L M Ericssons produktion.

Omläggningen sker i samarbete med de egna dotterföretagen i andra länder men också i samarbete med olika företag i branschen i utlandet, exempelvis i USA. Samarbetet har tagit sig sådana uttryck atl beslut om gemensam produktutveckling för LM Ericsson och ett USA-företag medfört att nedläggning av verksamhet inom landet blivit nödvändig.

Detla har f ö. ägt rum utan samråd med eller information till de anställda annat än i efterhand.

Det blir en minskning med över 400 arbetstillfällen i Karlskrona, och det återverkar på uppemot 1 200 arbetsplatser. Sieverts kabelverk i Sundbyberg nedbantas, och produktionen överflyttas till Hudiksvall och Piteå. I Söderhamn minskar L M Erikcsson personalen med 250 samt, enligt fackföreningens uppgifter, med ytterligare 100 redan år 1977. L M:s Gröndalsverken läggs ner lill sommaren 1977. Del ställer många industriarbetare och tjänstemän ulan jobb.

Enligt L M Ericsson skall man i Sverige minska antalet anställda från totalt 15 300 till ungefär 12 000 - en minskning med 3 300, motsvarande ungefär 20 96. Men sannolika skäl talar för alt ytterligare 1 500-2 000 arbetstillfällen inom L M Ericsson-koncernen kommer all försvinna. Den här kraftiga nedbantningen i Sverige kan förmodas vara ett led i satsningen på utlandsarbetena.

För L M:s vidkommande finns i utlandet 53 000 anställda. Det s. k. kostnadsläget är där lägre än i Sverige, men det är inte enbart kostnadsläget som är orsak. Många av de här länderna har regimer som på grund av multibolagens och egna kapilalintressen undertrycker arbetarklassen. Exempel finns från flera länder, bl. a. från Latinamerika. Jag tänker inte utveckla den här diskussionen till någon utrikesdebatt, men jag skulle vilja la upp några exempel på vad som skett i Latinamerika inom L M Ericsson-koncernen.

Sedan arbetarna vid L M i Colombia lyckats få till stånd ett hyggligt avtal påbörjade företagsledningen en förföljelse av de i förhandlingen aktiva arbetarna och av andra fackligt och politiskt medvetna art)etare - allt för att splittra arbetarna och omöjliggöra den fackliga verksamheten.

Från El Salvador kom ell brev lill LO från jobbarna. Där berättas att del varil ell förhandlingsmöle då förelagsledningen ville sluta individuella avtal. Men i stället för att diskutera med facket förolämpade man jobbarna, och det hela slutade med alt man från ledningens sida tog till knytnävarna.

Del tredje exemplet är även det från Latinamerika, närmare bestämt från Venezuela. Därifrån berättas atl företaget, med arbetsministeriets hjälp, lyckats kasta ul fackklubben och därefter avskeda 18 arbetare.

Della är kanske för LM den framlida melodin. Men satsar företaget på egna kabelfabriker i utlandet för tillverkning av sådan kabel som i dag tillverkas i Sverige, minskas ju arbetstillfällena här hemma. Det är en av anledningarna till all man känner oro inför framliden även för de anställda vid Älvsjöfabriken.

Man måste naturiigtvis samtidigt titta på strukturen Kr Stockholmsregionen och på vilka återverkningar detta får där. I en tre år gammal skrift med namnet "Blir Storstockholm en region utan arbete?", som Stockholms fackliga centralorganisation givit ul, konstateras följande:

"Hela den totala minskningen i landet av anställda inom industrin har fallit på Stockholmsregionen. Antalet sysselsatta inom tillverknings-

Nr 30

Fredagen den 19 november 1976

Om den svenska kabelindustrin

153

Nr 30

Fredagen den 19 november 1976

Om den svenska kabelindustrin

154

industrin har på de senaste 12 åren minskal från 189 000 till 148 000 i Stockholm-s län. I hela landet minskade antalet anställda inom industrin med 4-5 procent (46 000) under 60-talel. I Stockholms län var minskningen 22 procent (41 000)."

Även under den här liden flyttade L M Ericsson enheter från Stockholmsområdet, bl. a. Bromma-, Huddinge- och cityenheterna.

Sivert Andersson, ordförande i Metalls avdelning 1 och tillika riksdagsman, sä;ger följande i samma skrift med anledning av företagsflykien:

"Det är ell kapitalistiskt intresse all få administrationen av förelagen centraliserad till Stockholm och fabrikerna decentraliserade till de platser av landet där lönerna ligger lågt och markpriserna är billiga."

Citatet talar för sig självt och behöver ingen närmare kommentar.

Jag vill ställa följande fråga: Tror verkligen industriministern atl det går att ordna ersättningsarbeten åt dem som blir ulan arbete efter nedläggningen av Älvsjöanläggningen? L M har ju enligt herr Åsling ulfäst sig atl för alla berörda försöka finna arbeten inom koncernen. Den strukturomvandling som pågår talar för att del är stor risk atl man inte kan hålla det löftet. En av huvudorsakerna lill nedläggningen av Älvsjöanläggningen uppges vara alt televerket i stort sett slutat atl köpa kabel av L M. Detta beror bl. a. på att man övergått lill s. k. radiolänkar, eftersom dessa anses vara billigare. Man kan dock inte komma ifrån behovet av telekommunikalionskabel. Del har sagts mig att televerket och andra statliga verk och förelag i dag importerar kablar och ledningar från ullandel och motiverar det med alt det skulle vara billigare, kablar som gott och väl hade kunnat produceras vid Älvsjöanläggningen.

Av den anledningen vill jag ställa ytteriigare en fråga: Anser industriministern att det är en riktig politik alt låta statliga verk och myndigheter importera kabel, som i stället myckel väl hade kunnat tillverkas vid Älvsjöanläggningen?

Herr industriministern ÅSLING:

Herr talman! Jag konstaterar beträffande industrigrenens allmänna situation i Sverige alt exporten av svensk kabel under de senaste åren har varil ungefär dubbelt så stor som importen. Det är ju inle alla industrigrenar som har denna med tanke på betalningsbalansen lyckliga fördelning mellan export och import.

Herr Franzén frågade mig mot denna bakgrund om jag tror att företaget kommer att kunna erbjuda de ersättningsarbeten som kan komma att erfordras till följd av produkiionsomläggningen. Ja, del kan jag inte yttra mig om, men jag vill betona samhällets bestämda krav att företag i lägen som della ser lill all det också ges alternativa sysselsättningsmöjligheter. Det är ett bestämt krav, som man i synnerhet bör kunna ställa på koncerner med en rikt diversifierad verksamhet.

Sedan måste man väl notera all del har skett mycket rent tekniskt på det här området, och den nya tekniken har minskal kabelbehovet. Importen gäller tydligen kabelsorler där vi på grund av vårt höga kost-

Nr 30

nadsläge inte har kunnat hänga med i den internationella konkurrensen. Detta är allvarligt, men del är en litet större fråga som har en något

Fredagen den annan karaktär. Och i vad angår statliga verk och företag och deras upp- iq november 1976

handling finns det ju en princip som vi inle har någon anledning all ______

ändra på: att upphandlingen i sina huvuddrag måste grundas på ell starkt Om den svenska

kabelindustrin

kosinadsmed vetande.

Herr FRANZÉN (vpk):

Herr talman! Ersättningsarbetena för de anställda vid Älvsjöanläggningen är inte ordnade till mer än ungefär 40 96. All bereda ersättningsarbeten för dem vid Sieverts Kabelverk är otänkbart då man, som jag lidigare redogjort för, bantar ned även där. L M Ericsson har också planer på ytterligare nedskärning inom koncernen, inte minst på Ijänsleman-naseklorn. Det gläder mig alt industriministern i alla fall slår fast alt det är samhällets absoluta krav atl företagen skall ordna ersättningsindustri.

Industriministern har vid upprepade tillfällen, bl. a. i TV, anfört att ansvaret för sysselsättningen först och främst är arbetsgivarnas sak och all samhället skall gå in i sista hand. Jag betecknar del som industriministern sade här i dag som en avsevärd skärpning, och det må ändå vara till glädje.

Det är på det viset att samhället måste ha ett övergripande ansvar för sysselsättningen och produktionen i landet. Enskilda företag, kapitalister eller grupper kan inte enbart i profitsyfte få hanlera människor efter lönsamhelsprinciper.

Jag tror atl vi kan vara överens om två saker, herr Åsling:

För det första är det alllid problem för de anställda där företag lägger ned eller flyttar produktionen. En stor otrygghet träder in om hur framliden skall te sig för de människorna. Det är också känt att ell eventuellt nytt arbete medför stora omställningssvårigheter inte minst för den äldre arbetskraften.

För det andra gör industriularmningen i Stockholmsregionen del än svårare för de här arbetarna och tjänstemännen att få tag i nya arbeten. Det har redan visat sig all de som har svårl, för alt inle säga omöjligt, alt få nya jobb är de som kommit upp i 50-årsåldern eller mer.

Företagen planerar sin ekonomi och produktion både på kort och på lång sikt. Del är naturiigtvis behövligt. Men vore det då inle dags, herr industriminister, att också samhället som helhet gjorde delta, gjorde en kortsiktig och långsiktig planering av både ekonomi och produktion, så alt sådana här situationer inte skall behöva uppstå?

Beträffande upphandlingen från olika statliga verk och myndigheter av importerade varor sade industriministern att det kunde vara billigare att importera. Ja, för enskilda företag eller myndigheter är det billigare atl importera. Men den andra änden - arbetslösheten, sysselsättningssvårigheterna för dem som blir friställda, arbetslösa - är dyrbar för samhället.

155

Nr 30

Fredagen den 19 november 1976

Om den svenska kabelindustrin

Herr industriministern ÅSLING:

Herr talman! Herr Franzén försöker pressa mitt uttalande litet längre än vad som är rimligt med hänsyn till min formulering att ett bestämt krav bör kunna riktas mot arbetsgivarna i delta sammanhang. Del finns en gräns utöver vilken ell enskilt förelag, ägt av enskilda intressenter eller av staten, inle längre kan fullfölja sitt arbetsgivaransvar, och då kommer samhällets ansvar in. Det gäller ju i sista hand ändå att slå vakt om den enskilda människans krav på sysselsättning, och i många anpassningsprocesser uppstår problem för enskilda människor. Självfallet vilar då ett ansvar på samhället.

Herr Franzén lägger stor vikt vid all man skulle kunna lösa även problem som dessa genom en översiktlig planering av ekonomi och sysselsättning. Jag tror alt del är atl ha överdrivna föreställningar om hur en planhushållning skulle kunna genomföras i varje fall i ett land så litet som vårt, som är så intimt beroende av omvärlden och dess industriella konjunktur. Jag tror inle att det har funnits möjligheter alt planera in de konsekvenser av den sista lågkonjunkturen som vi nu bevittnar i bransch efter bransch.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 7 Föredrogs och hänvisades

Propositioner

1976/77:28 till skatteutskottet

1976/77:46 till civilutskotlel

§ 8 Föredrogs och hänvisades

Motioner

1976/77:12 till försvarsutskottet

1976/77:13 till konstitutionsulskoitel

1976/77:14 lill näringsutskottet

§ 9 Föredrogs och bifölls interpellalionsframställningarna 1976/77:48-50.

§ 10 Anmäldes och bordlades

Förslag

1976/77:5 Riksdagens förvaltningsstyrelses förslag om ändrade bestämmelser angående riksdagens författningssamling m. m.

1976/77:6 Riksdagens förvaltningsslyrelses förslag lill viss ändring i ersättningsstadgan för riksdagens ledamöter

§ 11 Anmäldes och bordlades

156

Konstitutionsutskottets betänkanden

1976/77:8 med anledning av motioner om förenklade statliga blanketter m. m.

1976/77:9 med förslag till vissa ändringar i kommunallagen (1953:753) Nr 30

och landsiingslagen (1954:319)

Finansutskottets belänkande

1976/77:3 med anledning av motioner om företagens uppgiftsskyldighet m. m.

Fredagen den 19 november 1976

Skatleutskottets belänkande

1976/77:5 med anledning av motion om åtgärder mot skatteflykt och skattefusk

Ulrikesutskoltels betänkanden

1976/77:5 med anledning av motion om upprättande av diplomatiska

förbindelser med Valikanslalen 1976/77:6 med anledning av berättelse om verksamheten inom Nordiska

rådet

Socialförsäkringsulskottels betänkanden

1976/77:5 med anledning av motion om en översyn av riksförsäkringsverkets frivilliga pensionsförsäkring '

1976/77:6 med anledning av motioner om rätt till sjukersättning för retroaktiv inkomst

1976/77:7 med anledning av motion om rätt till längre sammanhängande ledighet

Kulturutskottets belänkande

1976/77:13 med anledning av motioner om upprustning av fäbodar och om en utredning rörande bevarandet av slenvalvsbroar

Trankutskollels betänkanden

1976/77:4 med anledning av motioner angående vissa föreskrifter för mopedisler, m. m.

1976/77:5 med anledning av motioner berörande vissa föreskrifter i körkortskungörelsen (1972:592) och fordonskungörelsen (1972:595), m. m.

Jordbruksutskottets betänkanden

1976/77:2 med anledning av motioner om försöksdjursverksamheten

m. m. 1976/77:4 med anledning av propositionen 1976/77:3 om åtgärder för

all motverka negativa effekter av svavelutsläpp jämte motioner 1976/77:5 med anledning av motioner angående vissa fiskefrågor 1976/77:6 med anledning av motioner om livsmedelskontroll, m. m. 1976/77:7 med anledning av motioner om viltvård, m. m, 1976/77:8 med anledning av motion om åtgärder för all skydda den

svenska herptilfaunan

157

Nr 30

Fredagen den 19 november 1976

Näringsulskottets betänkande

1976/77:3 med anledning av regeringens skrivelse 1975/76:214 med överlämnande av årsredovisning för Statsföretag AB

Meddelande om

frågor § 12 Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts

den 19 november

1976/77:94 av herr Gahrton (fp) lill herr utbildningsministern om ökade resurser lill fredsforskningen:

Den samhällsvetenskapliga freds- och konfiiktforskningen är f n, företrädd med en forskarassistenttjänst vid vart och ett av universiteten i Göteborg, Lund och Uppsala. Dessa tjänster utlöper emellertid vid årsskiftet 1977-1978. Fredsforskningen är en tvärvetenskap med ett mycket väsentligt forskningsområde. Den har i Sverige betydligt svagare stöd än i t. ex. Norge och Finland.

Är utbildningsministern beredd all verka fördels all fredsforskningens resurser byggs upp på längre sikt, dels att nuvarande tjänster även i fortsättningen knyts till freds- och konfiiktforskning, dels all nuvarande innehavare får möjlighet att arbeta inom freds- och konfliktforskningen i avvaktan på en mer permanent lösning?

1976/77:95 av herr Lindahl i Hamburgsund (fp) lill herr kommunikationsministern om slopande av tidtabeller för viss färjtrafik:

Med den koslnadsstruklur som statens vägverks färjor har betyder i de fiesta fall antalet turer myckel litet för totalkostnaden.

På en del färjleder med korta omloppstider och oregelbunden trafik-tillströmning innebär kravet på lidtabellsreglering av färjtrafiken onödigt låg service för lokalbefolkningen.

Anser statsrådet atl det är rimligt atl färjor där en tidtabell ger en helt försumbar besparing men dålig service får gå på anrop?

158

1976/77:96 av herr Sellgren (fp) till herr kommunikationsministern om åtgärder för alt minska irafikolycksriskerna under vinterhalvåret:

I en helt färsk rapport från statens väg- och Irafikinslitul redovisas alarmerande uppgifter om sambandet mellan trafikolyckor, väderieks-förhållanden och vägens beskaffenhet. Det framgår bl. a. all olycksrisken är fiera gånger större vinlertid än sommartid liksom vid mörkerkörning jämförd med körning i dagsljus. Körning i mörker vintertid är mest riskabel. Atl det förhåller sig så är i och för sig tidigare känt, men nu föreligger alltså vetenskapligt belägg för och mått på dessa samband.

Statens väg- och irafikinslitul anser att t. ex. sänkta hastighetsgränser Nr 30 '

vinlertid, mer allmänt bruk av reflexer och vägbelysning verksamt skulle Fredaeen den

öka trafiksäkerheten under vinterhalvåret. 19 november 1976

Mot denna bakgrund vill jag fråga herr kommunikationsministern:

Vilka åtgärder avser statsrådet vidta i syfte alt minska trafikolycks- Meddelande om

riskerna under vinterhalvåret? frågor

§ 13 Kammaren åtskildes kl. 14.17.

In fidem

BENGT TÖRNELL

/Solveig Gemen