Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1976/77:29

Torsdagen den 18 november

Kl. 14.00

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om bötesbeloppet vid s. k. olovliga konflikter

§ 1 Justerades protokollen för den 10 innevarande månad.

§ 2 Om bötesbeloppet vid s. k. olovliga konflikter

Herr arbetsmarknadsministern AHLMARK erhöll ordet för atl besvara herr Franzéns (vpk) den 8 november anmälda fråga, 1976/77:57, och anförde:

Herr talman! Herr Franzén har frågat mig om regeringen avser att precisera vad som enligt den nya medbestämmandelagen skall anses vara en "måttlig nivå" för del skadeståndsansvar som skall kunna åläggas deltagare i olovliga konflikter.

När riksdagen tog bort 200-kronorsregeln ur medbestämmandelagen rådde det enighet om att man skall försöka återställa arbetsfreden när en olovlig konflikt har brutit ut på annat sätt än genom att gå till arbetsdomstolen och få skadestånd utdömda. Den nya regeln om att lokala överläggningar skall äga rum i en sådan situation har till syfte att göra det möjligl att snabbt reda ul vad som ligger bakom konflikten. Man skall på den vägen kunna komma fram till en praktisk och rimlig lösning utan alt behöva anlita rättsmaskineriet. Lyckas man vid överläggningarna atl få till stånd en återgång till arbetet, blir det inte någon rättegång och skadestånd.

Arbelsrältskommitlén motiverade utförligt sitt förslag att slopa 200-kronorsregeln. Del framgick av hela regelsystemet att det inte skall komma i fråga att arbetsdomstolen mäter efter arbetsgivarens ekonomiska skada, när den bestämmer skadestånden för enskilda arbetstagare som deltar i en olovlig arbetsnedläggelse. Kommittén menade atl skadestånden skulle vara en måttfull sanktion mol lag- och avtalsbrott i särskilt kvalificerade fall. Vid utskottsbehandlingen i riksdagen rådde det enighet om att skadeståndens uppgift skall vara att stryka under principen att avtal skall hållas. Det synsättet byggde f ö. också den socialdemokratiska regeringens proposition på.

Vid utskottsbehandlingen sades det tydligt ifrån att ett slopande av 200-kronorsregeln inte innebar något förord för en generell höjning av skadeståndsbeloppen. Tvärtom sade utskottet atl det förutsatte att skadestånden vid olovliga konflikter även i framtiden skulle hållas på en måttlig nivå. Och ulskoltet tillade atl en sådan tillämpning också tillgodoser synpunkten all skadeståndssanklionen bör stå i överensstäm-

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

öm bötesbeloppet vid s. k. olovliga konflikter

melse med den allmänna rällsuppfaltningen bland arbetstagarna.

När riksdagen ställde sig bakom dessa uttalanden gav den arbetsdomstolen anvisningar fördess rältslillärnpning. Självfallet kan inle regeringen ge sig på att ge anvisning om hur en lag som riksdagen har beslutat om skall tolkas. Enligt min mening är vad som har sagts före och under riksdagsbehandlingen fullt tillräckligt för alt man ute på arbetsplatserna skall kunna vara helt lugn. Några orimligheter behöver man inte frukta när den nya medbestämmandelagen träder i kraft.

Hert FRANZÉN (vpk):

Herr talman! Jag får börja med att tacka för svaret, men konstaterar samtidigt atl del andas en fullständig okunnighet om ide egentliga förhållandena på en arbetsplats och om vad del är som orsakar all arbetarna lill sist, när ingenting annat ger resultat, lar till strejkvapnet.

Per Ahlmark tycks tro alt en s. k. olaglig strejk är något som vi arbetare går och drömmer om. Slrejkvapnel är den sista utvägen för arbetarna i kampen mol arbelsköparna, utsugarna, för atl ernå bättre villkor. Kraven på bättre villkor har givelvis olika bakgrund men syftar ocksåtill lösningar på olika områden, såväl beträffande förhållanden som direkt berör själva arbetet som i fråga om lönerna.

Under slutet av 1960-och under 1970-talel har jobbarna mer än tidigare tagit lill strejken som ell vapen möt den allt värre utsugning som kapitalisterna utövar. När nu högerkrafterna med Svenska arbetsgivareföreningen i spetsen lar lill brösttoner, i vetskap om alt den har en borgerlig regering att stödja sig på, kommer ell fortsatt agerande av det slaget alt ytteriigare skärpa motsättningarna.. Resultatet kommer atl bli än fler strejker, som SAF då har provocerat.

Del var en borgerlig regering som 1928 genomdrev strejkförbudel och satte gränsen för böterna vid 200 kr. Det var de borgerliga som, tillsammans med socialdemokraterna, i våras ville ha kvar del här förbudet, men del var arbetsköparnas främsta representanter - de borgerliga partierna - som med lottens hjälp upphävde maximigränsen. Man ansåg att taket var otidsenligt. Del skulle medföra respekllöshet. Politiker och lagstiftare måste ta sitt ansvar alt klart anvisa domstolarna vad de avser med de beslutade lagarna. De får inle springa och gömma sig bakom domstolarna och skylla ifrån sig - säga atl det inle var riktigt så de menade, när en dom fallit som kan verka hård.

Jag tolkar Per Ahlmark på det sättet all vad den oberoende liberala Dagens Nyheter anfört också är regeringens uppfattning, nämligen all värdet av 200 kr. år 1928 är liktydigt med 1 000 kr, 1976/77 och att della är s. k. skäligt skadestånd i nuläget. Slopandet av 200-kronorsregeln måste innebära öppningar när det gäller att höja skadeståndet - arbetsdomstolen har redan tidigare haft möjlighet atl sätta skadestånd som varit lägre än 200 kr.

Herr arbetsmarknadsministern AHLMARK:

Herr talman! Herr Franzén höll ett kommunistiskt valtal. Vi har hört många sådana. Vår linje, från de fyra stora partiernas sida, har varit att stärka facket genom att motverka vilda strejker. Därför har vi i regeringspartierna röstat för att man i vissa fall skall kunna gå något högre än 200 kr. i skadestånd när människor strejkar mot sina arbetskamrater.

I vad gäller lagtolkningen har jag visat vad som har sagts i del förberedande utredningsarbetet och vad riksdagen själv sade. Men det är klart: vänsterpartiet kommunisterna är motståndare lill den nya arbetsrätten. Man kallade i debatten den 2 juni i år den nya arbetsrätten för en "klasslagstiftning". Lars Werner sade, alt förslaget bygger på en "samförståndsideologi som borde ersättas ined en kampfront mol arbelsköparna". Man är alltså motståndare till den. nya arbetsrätten, och man är självfallet också motståndare lill ett förslag som syftar till att stärka facket och respekten för ingångna avtal.

Professor Folke Schmidt, vår främste expert på arbetsrätt, sade om 200-kronorsregeln i en intervju i Aftonbladet:

"Jag är själv socialdemokrat sedan 1941, rnen på denna punkt anser jag all de borgeriiga partierna har rätt. Tre saker är viktiga:

1. all den enskilde inte drabbas orimligt hårt vid en vild strejk,

2. alt fackföreningen inte skadas och

3. att avtal hålles. Sett från dessa utgångspunkter är det bättre med skadestånd högre än 200 kr. än avskedanden."

I vad gäller lagtolkningen har jag klart visat vad riksdagen har sagt på den punkten, och del är inte min sak att i övrigt slå här och tolka lagarna.

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om bötesbeloppet vid s. k. olovliga konflikter

Herr FRANZÉN (vpk):

Herr talman! Uttalandet om klasslagstiftningen var inte någon nyhet när vi framförde del i denna kammare i våras. Den uppfattningen framfördes redan 1928 av kommunister i det här landet.

I folkpartiets motion beträffande den s. k. medbestämmandelagen, där Per Ahlmark står som första namn, heter del:

"En fel begränsning, av den typ som 200-kronorsregeln representerar, kan i längden icke annat än förstöra den respekt för avtalsenliga förpliktelser som har tradition i vårt land och som bör bevaras."

Här är det klart dokumenterat att det är böter på högre nivå som skall hålla tillbaka strejker. En följd av.delta måste bli - och där är centern och högern med - all sättet atl se på arbetarna är della: om samhället inte kan hålla jobbarna i styr med betungande repressalier kommer anarki att bryta ut, och strejker uppstår av rent okynne.

Den som aldrig har upplevt en arbetsplats från insidan, som aldrig har arbetat under den hårda fysiska och psykiska pressen, som aldrig har kunnat leva sig in i stämningar som slutligen - efter alla andra försök lill lösningar - leder lill den då oundvikliga konfrontationen, strejken, kan naturiigtvis uttrycka sig'som folkpartiet gjort i sin motion, ett ut-

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

öm bötesbeloppet vid s. k. olovliga konflikter

iryckssält som utskottet också anammade.

Det är atl beklaga all de svenska arbetarna har fåll en arbetsmarknadsminister som inle har någon erfarenhet av hur del fungerar på arbetsplatserna och som därför inle heller har förmåga att sätta sig in i arbetslagarnas förhållanden. Man skulle med en travestering av det slagord som folkpartiet använde i valrörelsen kunna roa sig med alt säga: I folkpartiets Sverige skall trilskande arbetare sättas åt hårt.

Herr arbetsmarknadsministern AHLMARK:

Herr talman! Det är precis tvärtom. Medbestämmandelagen utesluter inte avskedanden när en olovlig konflikt blir mycket lång. Argumentet är då att ingångna avtal måste hållas. Man kan inte ha en ordning där den ena sidan under lång tid vägrar att hålla sin del av ett träffat avtal, utan att den andra sidan skall få befria sig från avtalet. Men observera att skrivningarna i förarbetena går ut på att avskedanden skall få komma i fråga enbart i mycket allvariiga fall. Del är just i det sammanhanget som frågan om slopandet av 200-kronorsregeln kommer in. Vidgar man något möjligheten att utmäta skadestånd, blir del i arbetstagarnas intresse mindre utrymme för avskedanden efter en olovlig konflikt.

Hert FRANZÉN (vpk):

Herr talman! Man kan inle komma ifrån alt politikerna måste ta ansvaret för de lagar de stiftar och också ange deras tillämpning. Men jag konstaterar att det inle går alt få Per Ahlmark all la ansvaret och ange en måttlig nivå för strejkböler. Han hänvisar i stället frågan till den mot arbetarna riktade arbetsdomstolen, all avgöras efter dess eget gottfinnande. Jag finner del utsiktslöst atl försöka förmå Per Ahlmark att sätta sig in i de känslor som kommer i svallning när arbetarna tycker all måttet är rågat. Del är tydligt att del även i fortsättningen blir reaktionära bedömningar som kommer att ligga till grund för de arbetsrättsliga bedömningarna.

Herr arbetsmarknadsministern AHLMARK:

Herr talman! Nej, det är inte så som herr Franzén säger. Den avgörande ideologiska skillnaden oss emellan är atl vi anser alt del ligger i allas intresse på arbetsmarknaden att respekten för träffade avtal upprätthålls. Del ligger inte minst i arbetstagarnas och deras fackliga organisationers intresse. Då skall skadeståndsreglerna vara så utformade, atl de medverkar till att stärka respekten för träffade avtal. De skall stärka de fackliga strävandena ulan att för den skull de enskilda skall drabbas orimligt hårt därför atl de deltar i en olovlig konflikt. Reglerna i medbestämmandelagen fyller enligt min mening de syftena.

Herr FRANZÉN (vpk):

Herr talman! Jag upplever del inte som någon nyhet alt det är en ideologisk skillnad oss emellan. Den skillnaden har funnits ända sedan

begynnelsen. Vi kan inte komma ifrån att del var liberalen Ekman och hans minislär som år 1928 införde den klasslagstiftning på detta område som fortfarande gäller.

Uttalandet att folkpartiet skulle vara för arbetsfred gäller naturiigtvis endast under förutsättning atl denna passar arbelsköparna - och del gör ju arbetsfreden, som är kapitalisternas instrument. Att folkpartiet är för att avtal skall hållas kan man också förslå. Men jobbarna har inte den möjlighet att förändra den ekonomiska verkligheten under pågående avtalsperiod som kapitalislerna-arbetsköparna har. Vad vi är för är arbetarnas rätt och möjligheter att förändra situationen.

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om statsbidragen till beredskapsarbeten för arbetslös ungdom

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3 Om statsbidragen till beredskapsarbeten för arbetslös ungdom

Herr arbetsmarknadsministern AHLMARK erhöll ordet för atl besvara herr Östrands (s) den 11 november anmälda fråga, 1976/77:70, och anförde:

Herr talman! Herr Östrand har frågat mig om jag är beredd ompröva beslutet att sänka statsbidragen till kommunerna för att anordna beredskapsarbeten bland arbetslös ungdom under 25 år.

För alt underlätta ungdomarnas inträde på arbetsmarknaden har regeringen beslutat om en rad åtgärder, all gälla fr. o. m. den 1 januari 1977. Minst 20 000 ungdomar kommer med hjälp av dessa åtgärder all kunna beredas utbildning, arbete eller praktik.

Det normala statsbidraget till kommunala beredskapsarbeten är 33 96. Fram till utgången av år 1976 gäller att statsbidrag med 75 % kan utgå till vissa för ungdomar särskilt lämpliga arbeten. Beslut om delta fattades i februari 1976 mot bakgrund av det då rådande arbetsmarknadsläget.

Enligt regeringens uppfattning krävs del fortsatta åtgärder under våren 1977 för att hjälpa ungdomar till utbildning, arbete eller praktik. Ett statsbidrag på 60 96 av kostnaden för dagsverksbilliga kommunala beredskapsarbeten har av arbetsmarknadsstyrelsen ansetts väl avpassat till del väntade arbetsmarknadsläget. Regeringen har anslutit sig till denna bedömning. Enligt min mening bör ett bidrag av denna storiek f n. vara tillräckligt för att stimulera kommunerna till att ta sitt ansvar för ungdomarnas sysselsättning.

Hert ÖSTRAND (s):

Herr talman! Först ber jag att få tacka arbetsmarknadsministern för svaret. När man tar del av det får man nästan uppfattningen all man egentligen skulle ha vänt sig till arbetsmarknadsstyrelsen och påtalat de här förhållandena. Men del måste väl ändå vara regeringen som även i fortsättningen skall ha ansvaret för sysselsättningen i vårt land.

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om statsbidragen till beredskapsarbeten för arbetslös ungdom

När man läser svaret erinrar man sig också vad industriministern gång efter annan går ut och säger, nämligen att förelagen måste ta sitt sociala ansvar. Mot den bakgrunden blir man naturiigtvis litet fundersam, för det måste ju ändå vara samhället som har det yttersta ansvaret för sysselsättningen i landet. Man kan inte skjuta över detla ansvar på andra.

I regeringsbeslutet att sänka procentsatserna för de här bidragen.har man också sagt alt den sammanlagda dagsverkskostnaden även framdeles får uppgå lill högst 250 kr. eller i undantagsfall 300 kr. - trots att det gamla beslutet logs redan den 26 februari i år. Eftersom vi i dag har ett hell annat kostnadsläge hade del naturiigtvis varil befogal med en höjning också av dessa belopp.

Visserligen har vi totalt sett en låg arbetslöshet i vårt land - den ligger på 1,8 96 - men för ungdomarna ligger den på hela 4,7 %. Visserligen ler sig den siffran vid en internationell jämförelse mycket låg, men den är ändå inte acceptabel. Del yar också mot den bakgrunden som den förra regeringen vidtog en rad arbetsmarknadspolitiska åtgärder för all stimulera sysselsättningen för ungdomar, av vilka åtgärder det bidrag som vi nu diskuterar var mycket betydelsefullt.

Herr talman! Alltsedan regeringsskiftet har arbetsgivarna ständigt talat om att det svenska näringslivet befinner sig i en kris. Närmare 16 000 människor har varslats om att de eventuellt kommer att ställas utan arbete nästa år. Även många tjänstemän kommer alt beröras. Man har hört del ena statsrådet efter det andra gå upp och måla en mörk bild av konjunkluriäget. Del var annat ljud i skällan före valet, men nu målar man som sagt allting i myckel mörka färger. Därför är del mycket märkligt att den Jörsia åtgärd som arbetsmarknadsminister Ahlmark i den nya regeringen vidtar när det gäller sysselsättningen är att sänka de här statsbidragen.

Man kan i regeringsdeklarationen läsa om den ungdomsgaranti, enligt vilken alla ungdomar skall garanteras praktik, arbete eller utbildning. Mot den bakgrunden är del givelvis synneriigen anmärkningsvärt alt regeringen i nu rådande sysselsättningsläge har fattat just ett sådanl här beslut.

Herr arbetsmarknadsministern AHLMARK:

Herr talman! Enligt arbetsmarknadsstyrelsens s. k. sökandeslatistik har antalet ungdomar utan arbete minskal med närmare 4 000 mellan september och oktober i år. En nedgång har också skett från motsvarande lid 1975.

Däremot visar statistiska centralbyråns undersökningar en motsatt bild, dvs. en uppgång i arbetslösheten bland ungdomar med ca 2 000 personer. Vi har alltså för den senaste tiden vissa siffror som tyder på att läget för ungdomar inle har undergått någon nämnvärd förbättring. Detla är allvarligt, och regeringen följer uppmärksamt utvecklingen och är beredd alt vidta ytteriigare åtgärder utöver de redan beslutade, om så skulle visa sig vara nödvändigt. Då kan också frågan om storleken på stats-

bidragen till kommunala beredskapsarbeten aktualiseras.

Vi har ju fattal beslut här som ser lill all en rad åtgärder förs över till 1977, så att man verkligen kan ge sysselsättning till ungdomar som annars inte skulle ha jobb: arbetslösa ungdomar under 20 år får gå på arbetsmarknadsutbildning vid vakanta platser, de ungdomar som bara saknar karenstiden för att få kontant arbetsmarknadsstöd kan redan efter en månad få arbetsmarknadsutbildning, ungdomar får gå s. k. ALU-kur-ser med särskilt bidrag, redan anställda inom kommunerna kan få vidareutbildning, om ungdomar tas in som ersättare utgår 75 96 av ersät-tarlönen, företagen kan få bidrag på upp till 15 kr. i limmen om de utbildar en anställd och samtidigt anställer en ungdom, företag som i stället för att permiltera utbildar sina anställda kan få bidrag med upp lill mellan 8 och 12 kr. i limmen, plus en rad andra åtgärder. Vi kommer att följa lägel uppmärksamt och vidta de åtgärder som behövs för all bekämpa arbetslöshet i landet och se lill all unga människor har jobb.

Nr 29

Torsdagen den 18 november 197.6

Öm statsbidragen till beredskapsarbeten för arbetslös ungdom

Herr OSTRAND (s):

Herr talman! De beslut som herr Ahlmark säger är fattade är i stort sett en uppföljning av de beslut som den lidigare regeringen faltal, med det undanlaget, att ni har sänkt statsbidraget från 75 till 60 96 i detla för ungdomen mycket allvarliga arbetsmarknadsläge.

Faktum är att arbetslösheten bland ungdomarna har stigit från september lill oktober, visseriigen inte myckel men den har ändå stigit. Mol den bakgrunden är del märkligt all man har försämrat kommunernas möjligheter att bereda ungdomar sysselsättning.

Jag återkommer till regeringsförklaringen och ungdomsgarantin. Jag vill citera en intervju med herr Ahlmark i Svenska Dagbladet den 17 november, där del sägs:

"Per Ahlmark lyfter gärna fram arbetet på en fullständig ungdomsgaranti, dvs. alla ungdomar skall garanteras utbildning, praktik och arbete. Han tycker inle om ökningen av antalet arbetslösa ungdomar.

- Del vore olyckligt om många ungdomar upplever del som om samhället inte behöver dem.

Ungdomsgaranlin skall förverkligas steg för steg. Några åtgärder har regeringen redan kungjort."

Ja, de åtgärder ni har kungjort är all ni har sänkt statsbidraget från 75 96 till 60 96!

Nej, herr arbetsmarknadsminister, man löser inte urigdomsarbetslös-helsproblemet med en massa ord, ulan för att lösa det fordras del konkreta åtgärder i rätt riktning.

Herr arbetsmarknadsministern AHLMARK:

Herr talman! Del är så att fiera av de här åtgärderna hade upphört vid årsskiftet, om vi inte hade tagit initiativet att förlänga dem.

Nu har alltså arbetsmarknadsstyrelsen föreslagit all statsbidraget lill kommunala beredskapsarbeten för ungdomar under första halvåret 1977

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om arbetet för jämställdhet mellan kvinnor och män

sätts, inte lill 33 96, som det varil lidigare, och inle heller till 75 96, utan till 60 %. Bakom det förslaget står en enig styrelse.

Det ligger i sakens natur atl man inle i alla konjunkturfaser kan ligga kvar med en så hög stalsbidragsandel som 75 96, eftersom 75 96 i praktiken betyder att kommunerna, som också tar in skatt på bidraget, då nära nog får hela kostnaden för beredskapsarbetena läckt. Kommunerna har här ett .ansvar för sysselsättningen och kan räkna sig lill godo de arbetsinsatser som ungdomarna gör i beredskapsarbetena. Men blir del allvarligare - vi följer utvecklingen uppmärksamt - då kan också frågan om storleken på statsbidragen till kommunala beredskapsarbeten aktualiseras.

Herr ÖSTRAND (s):

Herr talman! Del är givet att man skall ta hänsyn till arbetsmarknadsstyrelsens synpunkter, men til syvende og sidst måste ändå regeringen göra en egen bedömning av de här frågorna.

Låt oss se på det läge i vilket kommunerna befinner sig! Nu har de gjort upp sin budgetplanering, och man har fallat beslut om utgifts- och inkomststater för nästa år i de olika fullmäktigeförsamlingarna. Mot bakgrunden av den ungdomsarbetslöshet som råder är jag fullständigt övertygad om att kommunerna har utgått ifrån alt det statsbidrag som nu gäller skall vara oförändrat för nästkommande år; jag tänker då på den 75-procenliga delen. En förändring av statsbidraget gör det naturligtvis svårare för kommunerna atl ordna beredskapsarbeten just för ungdomarna.

I exempelvis min hemkommun har man utgått ifrån de bidragsregler som nu gäller. Där har arbetslösheten kraftigt ökat under sommarmånaderna, och från min kommuns synpunkt hade del alltså varil värdefullt om bidraget hade bibehållits oförändrat.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4 Om arbetet för jämställdhet mellan kvinnor och män

Herr arbetsmarknadsministern AHLMARK erhöll ordet för alt besvara fru Leijons (s) den 11 november anmälda fråga, 1976/77:72, och anförde:

Herr talman! Fru Leijon har frågat mig dels när regeringen kommer att utse ordförande i kommittén för att utreda frågor om jämställdhet mellan män och kvinnor resp. i den s. k. stora jämställdheisdelegationen, dels vilka åtgärder som har vidtagits för att fullfölja projekt igångsatta av den förutvarande lilla delegationen, bl, a. i de slalliga företagen, dels på vilket sätt den parlamentariska kommittén kommer alt beredas tillfälle att få insyn i och kunna påverka regeringens budgetarbete.

Till ordförande i jämslälldhetskommittén har förordnats riksdagsledamoten Karin Andersson och till vice ordförande riksdagsledamoten

Karin Ahriand. Jag blir ordförande i stora jämställdheisdelegationen med biträdande utbildningsminister Britt Mogård som förste vice ordförande och bostadsminister Elvy Olsson som andre vice ordförande. I de statliga företagen pågår arbete med att, i enlighet med riksdagens beslut våren 1976, utarbeta handlingsprogram för jämställdhet mellan kvinnor och män. Jag har som ansvarig i regeringen för jämslälldhetsarbelet gjort klart, bl. a. i riksdagens allmänpolitiska debatt den 27 oktober, att försök som dragits i gång av jämställdhetsdelegationen för att skapa jämställdhet i arbetslivet skall fullföljas. Presidiet i jämslälldhetskommittén kommer all beredas tillfälle att få insyn i och kunna påverka regeringens budgetarbete från jämställdhetssynpunkt, i första hand i samspel med statsråd som bildar presidium i stora jämställdhetsdelegationen och med hjälp av kommitténs sekretariat.

Fru Leijon har som utgångspunkt för sin fråga angett vad som sägs i regeringsförklaringen om atl arbetet för jämställdhet mellan kvinnor och män skall påskyndas. Regeringen har redan under de första veckorna tagit vikliga initiativ till reformer för jämställdhet.

Diskrimineringen i vårt skattesystem av kvinnor som arbetar i familjeförelag skall omedelbart brytas genom beslut av höstrtksdagen. Semes-lerlagen föreslås ändrad fr. o. m. den 1 januari 1977 så att även föräldra-ledig pappa får tillgodoräkna sig ledighet för vård av barn som semes-lergrundande. Utbildningsministern har gett ett uppdrag om förslag till borttagande av äktamakeprövningen i studiemedelssystemet. Jämslälldhetskommittén har fåll i tilläggsdirektiv att arbeta fram förslag lill en lag mot könsdiskriminering.

Dessa initiativ är vikliga uttryck för all arbetet för jämställdhet mellan kvinnor och män påskyndas. Också oppositionen bör här kunna bidra med konstruktiva insatser, bl. a. genom atl den nu till skillnad mol lidigare får delta i planeringen av det vikliga projektarbete som genomförs för jämställdhet.

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om arbetet för Jämställdhet mellan kvinnor och män

Fru LEIJON (s):

Herr talman! Jag får tacka arbetsmarknadsministern för svaret.

På den första frågan har jag ju blivit övermåttan bönhörd; man har utsett inle bara en utan fem ordförande. Jag förstår bara inte varför inte moderaterna också fick en plats i kommittén. Och vi lär väl aldrig få svar på frågan hur länge de här utnämningarna hade låtit vänta på sig om jag inte hade ställt min fråga i torsdags. Herr Ahlmark kommer säkert atl bedyra alt det inle hade någon inverkan alls alt jag ställde den.

Men på den andra frågan, herr Ahlmark, har jag över huvud taget inte fått något svar. Jag frågade vilka åtgärder som man under den här tiden sedan regertngen bildades har vidtagit för att fullfölja de projekt som lilla delegationen satte i gång, bl. a. arbetet i de statliga företagen. Och vad svarar herr Ahlmark? Han börjar med att tala om det beslut som riksdagen fattade i våras och säger all det gäller de slalliga företagen.

Nr 29

Torsdagen den -18 november 1976

Om arbetet för Jämställdhet mellan kvinnor och män

Men del var ett beslut som fattades om de slalliga rnyndigheterna, om vad vi skall göra i den statliga förvaltningen. Del är någonting helt annat, herr Ahlmark, än statliga förelag.

Vad jag frågade om var vad den borgerliga regeringen har gjort för atl driva vidare del projekt som delegationen startade när vi gick lill ledningen för Statsföretag för atl föreslå den alt inom sina företag skaffa sig jämslälldhelsplaner. Vi fick gehör för det förslaget, och vi startade ett arbete. Bl. a. skulle vi enligt de lidigare planerna ha varit med på fem olika personalkonferenser med företagsledare och fackliga förtroendemän från de statliga företagen, omfattande totalt 30 av företagen. En sådan konferens skall hållas i nästa vecka, den 23-25 november. Vad kommer den nya jämslälldhelsgruppen alt göra på den konferensen? Har man över huvud taget planerat för någon medverkan där?

Jag nämnde de statliga företagen som ell exempel. Men, herr Ahlmark, jag skulle kunna ställa många frågor. Har herr Ahlmark gett kansliet, som ju har funnits hela tiden, några riktlinjer för hur man skall göra när del gäller AMS utbildning av de särskilda kvinnoförmedlarna, som vi skulle vara med på? Hur har man följt upp de studiebesök som gjordes i Kopparbergs och Älvsborgs län? Vad har man gjort för atl vidareutveckla försöksverksamheten när del gäller atl få mer kvinnor i traditionellt manliga jobb och män i traditionellt kvinnliga jobb? Vad har kansliet fåll för riktlinjer när det gäller att fullfölja försöksverksamheten med sex timmars arbetsdag? Och vilka direktiv har man fått för all följa upp utredningen om de deltidsanställdas villkor? Remisstiden har ju gått ut för länge sedan. Vad har man gjort när del gäller all följa upp arbetet för de värnpliktigas rätt till föräldraledighet?

Jag skulle kunna fortsätta den här uppräkningen, herr Ahlmark.

Herr arbetsmarknadsministern AHLMARK:

Herr talman! Den 8 oktober tillträdde en ny regering i Sverige. Den 9 oktober sade jag klart ifrån i ell offentligt anförande all projekten skulle fullföljas och intensifieras. Jag har sagt det vid flera tillfällen senare.

Vi har haft en genomgång med sekretariatet. Den 21 oktober fattade vi beslut om hur arbetet skulle organiseras. Vi har nu fattat beslut om ledningen för kommittén och stora jämställdheisdelegationen, och de kommer all driva på del här arbetet.

Del är riktigt att planerade jämställdhetsinslag på några personalpolitiska konferenser för de statliga företagen inte kunde genomföras därför att en ny regering då ännu inte var utsedd. Del var synd men en ofrånkomlig följd av alt vi haft ell regeringsskifte.

Men nu är ju det vikliga inle atl käbbla om formerna ulan att resonera om reformerna.

Äktamake[)rövningen i fråga om studiemedlen - tycker ni all den skall vara kvar? Ja eller nej!

Tredjedelsregeln, som diskriminerar kvinnorna i fåmansbolagen - skall den vara kvar? Ja eller nej!

En lag mol könsdiskriminering som stärker kvinnornas ställning på arbetsmarknaden - kommer ni all fortsätta ert motstånd mol en sådan lag, eller är ni numera beredda att ansluta er lill den?

Viktigare än all diskutera formfrågorna under de här första dagarna är att fråga och ta ställning lill: Fortsätter ni från socialdemokratin ert motstånd mot viktiga jämställdhelsförslag, som ni blockerade lidigare, eller är ni beredda atl nu konstruktivt arbeta för de reformer som jag här har nämnt?

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

öm arbetet för Jämställdhet mellan kvinnor och män

Fru LEUON (s):

Herr talman! Nej, herr Ahlmark, del är inte fråga om all käbbla om former. Frågan gäller vad man från den borgerliga regeringen kommer att säga i nästa vecka, om man skall vara med på de personalpolitiska konferenser som företagsledare och fackliga förtroendemän inom statliga företag samlas lill. Vilka utfästelser om jämslälldhetsarbelet kommer den nya regeringen all göra där? Här gäller det inle former, här gäller det praktiskt arbete! Men det har tydligen inte den borgeriiga regeringen fattat utan blandar samman della med statliga myndigheter.

Låt mig sedan påpeka att det frågeinslilut som vi har här i riksdagen är till för att ledamöterna skall kunna ställa frågor till statsråden - inte tvärtom. Jag diskuterar gärna jämställdheten och svarar på Per Ahlmarks frågor, men nu har jag bara några minuter till milt förfogande, och därför är del jag som frågar.

Jag räknade upp en mängd olika saker förut om delegationens arbete, men jag vill ställa ytterligare ett par frågor: Vad kommer atl hända med de två referensgrupper som den gamla delegationen hade, den s. k. gruppen med tekniska tjejer och en annan grupp med tolv kvinnor? Har de över huvud taget fått något besked om de skall få vara med i det fortsatta arbetet? De frågorna tycker jag att det borde vara ganska enkelt alt svara på.

Till sist budgeten. Den är ju ett av de viktigaste instrumenten som en regering har för sill arbete, och del är självklart all de som jobbar med jämställdhelsfrågor måste vara med i det arbetet. Här har man sagt alt den nya komrniltén skall överta delegationens arbete. Det heter så flott att oppositionen skall få vara med, men nu får vi svaret: Del är presidiet i de två grupperna som skallfå vara med i budgetarbetet, som är del viktiga arbetet. Del blir alltså A- och B-medlemmar i del fortsalla jämställdhetsarbelel.

Herr arbetsmarknadsministern AHLMARK:

Herr talman! Det här var väldigt intressant - A-och B-medlemmar! När Anna-Greta Leijon hade ansvaret för jämslälldhelsarbetet var det ju enbart socialdemokrater som satt i den här lilla delegationen och skulle leda de projekt som fru Leijon nämnde. Nu är det den parlamentariska kommittén som skall leda dessa projekt, och i den kommittén ingår också socialdemokrater, därför atl vi menar alt också oppositionen kan

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

öm arbetet för jämställdhet mellan kvinnor och män

ha viktiga konstruktiva bidrag lill det här arbetet.

Vad som har skett är alltså en vidgning: Flera människor och flera partier än tidigare kan nu påverka jämslälldhelsarbetet. Talet om att det skulle finnas A- och B-medlemmar är alltså en beskyllning som möjligen kan riktas mol den föregående regeringen men inle mot den nuvarande.

Fru LEIJON (s):

Herr talman! Om det inte blir A- och B-medlemmar, så tycker jag att herr Ahlmark skall ändra i sill svar till mig på den här frågan. I svaret står ju atl presidiet i jämslälldhetskommittén och presidiet i den stora jämställdhetsdelegationen skall få delta i budgetarbetet. Del slår ingenting om de övriga ledamöterna.

Jag skulle vilja sammanfatta den här diskussionen och herr Ahlmarks svar på mina tre frågor, som visserligen har varit mångordigt men som - om man uttrycker vad det egentligen innehåller - är kort följande:

Svaret på den första frågan: Man tillsatte ordförandena i de två grupperna drygt fem veckor efter regeringstillträdet.

Svaret på den andra frågan: Fram lill nu har den borgerliga regeringen i stort sett inte gjort något för att fullfölja de projekt som delegationen drog i gång. Att allmänt säga atl man skall fullfölja arbetet är långt ifrån detsamma som att göra något konkret. Det svåra med jämslälldhetsarbelet - och det har jag sagt förut - är att genomföra det i praktiken.

Svaret på den tredje delfrågan: Budgetarbetet kommer de icke borgerliga ledamöterna i kommittén inle all få någon som helst insyn i.

Herr arbetsmarknadsministern AHLMARK:

Herr talman! Det är helt rikligt atl del inle räcker atl prata när det gäller jämställdhet - man måste handla också. Därför är det väl bra atl arbetet på en rad förslag för att åstadkomma jämställdhet, vilka lidigare blockerades av den dåvarande majoriteten i riksdagen, nu har tagits upp och börjat rulla.

Man får nu ett förslag atl pröva om äktamakeprövningen skall tas bort när det gäller studiemedlen, ett förslag om att ta bort tredjedelsregeln, som diskriminerat mängder av kvinnor, och ett förslag om lag mot köns;diskriminering. Detta är praktiska insatser som regeringen satte i gång arbetet på redan under sina första dagar.

Anna-Greta Leijon kan väl inle mena all oppositionen skall della i det praktiska utarbetandet av regeringens förslag? Jag ser del som naturligt att det är presidiet i kommittén som tillsammans med sekretariatet skall granska regeringsförslag av betydelse för jämställdheten. Men de olika projekten skall i fortsättningen också oppositionen vara med om - det fick den inte före valet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5 Om bättre service vid SJ

Nr 29

Herr kommunikationsministern TURESSON erhöll ordet för atl besvara herr Strömbergs i Botkyrka (fp) den 10 november anmälda fråga, 1976/77:66, och anförde:

Herr talman! Herr Strömberg i Botkyrka har - med hänvisning bl. a. till att SJ har meddelat Botkyrka kommun all SJ preliminärt beslutat lägga ned siyckegodstrafiken och upphöra med personlrafikförsäljningen vid järnvägsstationen i Tumba den 1 juli 1977 - frågat mig vilka åtgärder regeringen avser vidta för all tillförsäkra SJ:s kunder en tillfredsställande service.

Sedan många år finns en särskild handläggningsordning för prövning av ärenden om nedläggning av SJ:s järnvägsstationer. Enligt den ordningen kan kommun påkalla regeringens prövning av frågan efter all ha underrättats av SJ:s trafikchef om preliminärt beslut om nedläggning av järnvägsstation eller av helt irafikslag vid sådan station. Framställning från kommunen skall vara regeringen lill hända senast sju månader före den avsedda nedläggningstidpunkten.

Botkyrka kommun kan alltså före den I december i år komma in med framställning i saken, om man finner del påkallat. Kommer en sådan framställning in till kommunikationsdepartementet kommer ärendet atl prövas i sedvanlig ordning.

Jag vill erinra om atl den här nämnda handläggningsordningen har tillkommit på riksdagens tillskyndan i syfte just all ge kommuner som motsätter sig aviserade nedläggningar möjlighet alt få frågorna prövade från irafikförsörjningssynpunkt av regeringen.

Torsdagen den 18 november 1976

Om bättre service vid SJ

Herr STRÖMBERG i Botkyrka (fp):

Herr talman! Först vill jag tacka statsrådet för svaret.

Statsrådet har i svaret behandlat tågordningen - om jag får använda det uttrycket - för handläggningen av ett sådanl här ärende. Statsrådet har däremot inte behandlat själva sakfrågan, SJ:s service som sådan.

När man diskuterar SJ och dess service får man ofta till svar all SJ som andra förelag måste rätta sig efter den ekonomiska verkligheten. Jag behöver inte upprepa den argumenteringen från kammarens talarstol - ingen känner bättre lill den än herr statsrådet med sin långa erfarenhet från SJ:s styrelse.

Man kan i och för sig förstå den åsikten. Men man kan också diskutera den från vissa synpunkter.

Den ena är att SJ bättre än hittills borde försöka marknadsföra sin verksamhet. Om SJ:s verksamhet går dåligt på en viss ort, bör inte det enda alternativet vara nedläggning. I stället borde man försöka sälja mer.

Runt en av de stationer som man nu funderar på att lägga ned -del är många stationer som berörs - finns det 70 000 människor. Det finns enligt min uppfattning anledning alt söka sälja biljetter i stället för atl lägga ned stationen.

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om bättre service vid SJ

Den andra synpunkten är att sämre service först och främst drabbar de svaga grupperna i samhället: äldre människor och barnfamiljer. Indragningen medför i del här fallet att man får släpa på bagage upp och ned för trappor till och från pendeltågen både i Stockholm och i Södertälje och att restiden blir mycket längre, eftersom man både i Stockholm och i Södertälje måste vara vid stationen lång tid innan tåget går för atl lösa biljett. Dessutom försämras servicen för förelagen.

Jag har upptäckt atl del i skrivelser från SJ:s irafikavdelning också diskuteras en försämrad service för godstrafiken på hela Södertörn. Där drabbas korhmunerna Haninge, Huddinge och Nynäshamn. Vidare finns förslag om all expressgodslrafiken i Älvsjö skall dras in. Del skulle innebära att SJ i en av landets mest tätbefolkade regioner drastiskt drog ned sin service. I stället borde man försöka förbättra den. Om förslagen genomförs blir resultatet alt irarisportliden blir ett dygn längre både för de varor som man skickar och för de varor som man får. Det anser jag otillfredsställande.

Även om kommunerna naturiigtvis får diskutera della med statsrådet undrar jag om herr statsrådet nu vill lämna sin syn på saken.

Herr kommunikalionsmiriistern TURESSON:

Herrtalrnan! Herr Strömberg i Botkyrka torde veta atl jag vid upprepade tillfällen här i kammaren har förfäktat SJ:s ståndpunkter och därvid alllid sökt uppträda som den varma vän av järnvägstrafik som jag är. Det finns inget som ligger mig så varmt om hjärtat i trafikpolitiskt hänseende som att främja järnvägstrafikens möjligheter all ge god service åt allmänheten. Men som herr Strömberg i Botkyrka mycket rikligt påpekade reser ibland den bistra ekonomiska verkligheten övermäktiga hinder för även de mest helhjärtade försök all hålla SJ:s verksamhet vid makt på vissa orter. Jag vill säga della, eftersom jag tycker det är så självklart att vi inom kommunikationsdepartementet har en positiv syn på sådana här frågor.

1 del speciella fall som herr Strömberg berör kan jag naturiigtvis inte gå in på detaljer innan vi har fåll frågan för behandling i departementet. Kommer del en framställning från Botkyrka kommun kan jag försäkra alt vi skall pröva den lika ingående och noggrant som departementet alllid gör då vi har alt la ställning till sådana här ärenden.

Herr STRÖMBERG i Botkyrka (fp):

Herr talman! Herr statsrådet har varil med och skrivit under en regeringsförklaring där det står alt kollektivtrafiken skall främjas. Det gläder mig nu att höra alt herr statsrådet har en så positiv syn på SJ och järnvägstrafiken.

För den här mycket stora regionen med mellan 200 000 och 300 000 människor är kollektivtrafiken en mycket allvariig fråga. För stora grupper av allmänheten kommer servicen att försämras om SJ:s förslag genomförs. Samtidigt försämras också servicen för företagen. Del är kanske

en ännu allvariigare fråga med tanke på det läge i vilket dessa kommuner befinner sig.

Jag är medveten om den ekonomiska verkligheten. Det måste emellertid vara svårt för SJ atl hävda att man i ett av landels befolkningslätasle områden inte kan sälja tillräckligt med biljetter. Här borde SJ i stället försöka alt nå ul till allmänheten. Det har man inte försökt göra i dessa kommuner.

Jag ser ändå herr statsrådets svar som mycket positivt och välvilligt. Jag tackar för det och hoppas att den anda som präglar statsrådets svar också kommer att finnas när kommunerna så småningom uppvaktar herr statsrådet i denna fråga.

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

öm sjukvårdsutbildning för ambulansförare

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6 Om sjukvårdsutbildning för ambulansförare

Fru statsrådet TROEDSSON erhöll ordet för att besvara herr Jonssons i Alingsås (fp) den 9 november anmälda fråga, 1976/77:62, till herr socialministern, och anförde:

Herr talman! Herr Jonsson i Alingsås har frågat mig om jag avser att föreslå snabba åtgärder för alt bereda ambulansförarna lämplig sjukvårdsutbildning.

Enligt 3 § sjukvårdslagen skall landstingskommun se lill atl det inom sjukvårdsområdet finns en ändamålsenlig sjuktransportorganisation.

F. n. finns inte några obligatoriska krav på sjukvårdsulbildning för ambulansförare. Skolöverstyrelsen har emellertid år 1965 fastställt läroplan för en grundkurs i sjukvård för ambulansförare om sju veckor. Denna utbildning har hittills varit något ojämnt utbyggd inom sjukvårdsområdena.

Regeringen uppdrog den 26 februari 1976 ål socialstyrelsen alt - efter samråd med statens trafiksäkerheisverk, skolöverstyrelsen. Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet - dels utreda frågan om ambulanspersonalulbildningens innehåll och omfattning, dels inkomma med förslag till kompetenskrav i fråga om personal som skall användas i ambulanstjänst samt till erforderiiga övergångsbestämmelser och dispensregler för innehav av sådan ijänsl.

Enligt vad jag har inhämtat beräknar socialstyrelsen atl lägga fram förslag i ämnet sommaren 1977. Jag räknar med att åtgärder därefter snarast skall kunna vidtas för atl förbättra situationen. Även jag anser det angeläget att denna fråga får en snar lösning.

Herr JONSSON i Alingsås (fp):

Herr talman! Först ett tack till fru statsrådet för svaret.

Vad frågan gäller är hur vi bäst skall kunna rädda liv på människor,

5 Riksdagens protokoll 1976/77:28-30

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

öm sjukvårdsutbildning för ambulansförare

skadade eller svårt sjuka, som skall förflyttas från sjukläger eller en olycksplats lill sjukhus.

Slalsrådel hänvisar lill SÖ:s läroplan från 1965, och del kan man naturligtvis göra. Men faktum är all i dag ungefär varannan ambulansförare saknar sjukvårdsulbildning. På sjukhusens akutmottagningar finns däremot en hög läkarkapacitet och en förnämlig utrustning. Det anses t. o. m. så viktigt med en god vård att de svåraste fallen omhändertas endast på de större sjukhusen, vilket medför förlängda transporter och ytterligare förskjutning i tiden innan en avancerad vård kan sällas in, Man kan säga atl griinsen för den kvalificerade vården som regel går vid akutmottagningens dörr, trots alt patienten i de flesta fall är i lika stort behov av medicinsk hjälp redan i ambulansen.

Jag tycker atl det är felaktigt att förlila sig på vad den förra regeringen gjort i den här frågan - den har nämligen varit tämligen passiv. Socialstyrelsen avgav redan 1971, alltså för fem år sedan, rapporten Utbildning för ambulanspersonal. I denna föreslogs en rad åtgärder för all komma till rätta med bristerna i ambulanspersonalens utbildning. Man föreslog bl. a. alt socialstyrelsen skulle låta genomföra en brett upplagd undersökning om innehållet i ambulansverksamheten. Den har inte genomförts. Det föreslogs att man skulle pröva möjligheterna att inordna utbildningen i sjukvård för ambulanspersonal i gymnasieskolan. Del har inte prövats. Del föreslogs vidare att i avvaktan på resultatet av denna utredning kursen i sjukvård för ambulanspersonal skulle göras obligatorisk - den är i dag icke obligatorisk. Man ville vidare all SÖ och socialstyrelsen tillsammans med samtliga sjukvårdshuvudmän - i regel landstingen - skulle begära en tidsplan. Någon sådan har ännu inte begärts. Slutligen föreslogs atl sjukvårdshuvudmännen skulle rekommenderas alt ordna fortbildning i sjukvård för ambulansförare, dvs. för dem som genomgått grundkurs. Någon systematisk fortbildning har icke genomförts

Man kan säga att dessa förslag helt har lagts åt sidan. Del dröjde fyra och ett halvt år innan den förre socialministern log något initiativ.

Jag tycker all fru statsrådet försöker glida undan problemet genom all uttala sin allmänna välvilja, vilken jag i och för sig uppskattar, utan att svara på frågan om fru statsrådet anser all den sjukvårdsutbildning som jag förmodar vi är överens om behövs skall vara obligatorisk. Är fru statsrådet vidare beredd att uttala att framlidens ambulanspersonal bör vara medicinalpersonal? Den sista frågan är den inle minst vikliga.

Fru statsrådet TROEDSSON:

Herr talman! Jag skall besvara den sista frågan först.

På mycket lång sikt är naturligtvis den bästa lösningen från sjukvårdssynpunkt au man ansluter ambulanserna till sjukhusen med personalen inlemmad i sjukvårdsorganisationen, att man helt enkelt för ul akutintagens resurser lill ambulanserna. Men det är en lösning på mycket lång sikt.

På kortare sikt är förhållandel annoriunda. Som jag sade i mitt an
förande ankommer det på landstingskommunerna alt se till att det verk
ligen finns en ändamålsenlig sjuklransporiorganisation. I den proposition
som antogs av riksdagen 1964, då ansvaret för den här uppgiften lades
på landstingen, uttalade departementschefen all huvudmannaskapet "in
begriper - självfallet en skyldighet att övervaka all den inom sjuk
vårdsområdet befintliga ambulansorganisationen inte blir bristfällig i
ett eller annat hänseende". Han anförde också: "Det fordras här en fort
löpande kontroll av "- bl. a. - "personalens utbildning."

Jag vill givelvis starkt stryka under angelägenheten i au ambulanspersonalen verkligen har god sjukvårdsulbildning. Och jag vågar väl utgå från atl den debatt som förekommit på senare lid i den här frågan skall bidra lill all ambulanspersonalens utbildning ägnas ökad uppmärksamhet - åtminstone så att den ambulanspersonal som finns verkligen får genomgå den här sjuveckorskursen.

När del gäller utbildningen på litet längre sikt får vi väl ändå, herr Jonsson i Alingsås, avvakta socialstyrelsens förslag. Det förslaget omfattar både grundutbildning och olika slag av fortbildning för ambulansförare.

Jag vill bara nämna att man inom vissa sjukvårdsområden, bl. a. i Göteborg och Malmö, har startat vidareulbildningskurser för ambulansförare. Det tycker jag är glädjande, och jag hoppas att man också inom andra sjukvårdsområden snabbt beaktar behovet av fortbildning inom olika för ambulansförare viktiga områden.

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om sjukvårdsutbildning för ambulansförare

Hert JONSSON i Alingsås (fp):

Herr talman! Jag lackar för den kompletteringen.

Jag tycker dock alt fru statsrådet alltför ofta väver in uttrycket "på lång sikt". Och det är väl närmast del som är all beklaga, att man för det mesta talat om den här utbildningen som något "på lång sikt". Jag tror inte att det är fråga så myckel om brister och ovisshet om vad som bör göras ulan mer handlar om en vilja och naturligtvis om pengar.

Just frågan om ambulanspersonalen skall vara medicinalpersonal eller inle är ganska avgörande. I dag är läkare, sjuksköterskor och undersköterskor medicinalpersonal. Del ger möjlighet för socialstyrelsen, som är högsta tillsynsmyndighet för sjukvården, att bestämma om utbildningen. Socialstyrelsen är här suverän gentemot sjukvårdshuvudmännen. Men närdet gäller ambulanspersonalen kan socialstyrelsen endast utfärda rekommendationer. Och sjukvårdshuvudmännen behöver inle ta hänsyn till dessa rekommendationer. Det har vi lyvärr exempel på.

Man kan mena all det är bl. a. ekonomiska skäl som bromsar. Det är naturligtvis riktigt att ambulanspersonalens utbildning kostar pengar, mycket pengar. Jag tror personligen atl del är en av orsakerna till alt både socialdepartementet och Landstingsförbundet hittills har vartt så kallsinniga och låt mig säga "långsiktiga" när del gällt att angripa det här problemet.

Nr 29

Torsdagen den 28 november 1976

Om vidgad rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen för bilresekostnader

Men jag tror all det är fel atl resonera så. Om vi jämför med de länder som ligger långt före oss i fråga om del som brukar kallas just transportmedicin, finner vi atl de i stället anser sig kunna spara pengar genom att salsa på denna del av sjukvården. Patienterna kommer ju in i betydligt bättre skick till sjukhusen, och därigenom kan vårdtiderna förkortas. Och det är ju vårdkostnaderna på sjukhus som är så höga i dag.

I dag har vi den situationen att vi lägger våra lärpengar i människoliv. Del menar jag är omänskligt. Det är dessutom både kortsiktigt och på lång sikt myckel dyrt.

Fru statsrådet TROEDSSON:

Herr talman! Jag tror all del här är ell område där det är viktigt med både en mer långsiktig och en mer kortsiktig inriktning. Och när del gäller den mer kortsiktiga inriktningen är det viktigt att följa upp del som herr Jonsson i Alingsås pekade på, all bortåt hälften av ambulanspersonalen inle ens har genomgått sjuveckorskursen. Del är myckel viktigt att stryka under all huvudmännen, landstingen, verkligen har en skyldighet att försöka leva upp lill sill ansvar på delta område.

Frågan orn kompetensregler för ambulanspersonalen ingår i socialstyrelsens utredningsuppdrag. Medicinalansvarskommittén har vidare att ta ställning till vilka yrkeskategorier som skall ingå i medicinalpersonalen. Jag_ tycker till sist att det är utomordentligt rimligt med bestämda kompetenskrav på detta område, även om man också där naturligtvis bör beakta vissa övergångsproblem.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7 Om vidgad rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen för bilresekostnader

Herr statsrådet MUNDEBO erhöll ordet för att besvara herr tredje vice talmannen Erikssons (fp) den II november anmälda fråga, 1976/77:73, och anförde;

Herr talman! Herr tredje vice talmannen Eriksson har frågat mig om jag kommer att ta initiativ för all förbättra avdragsmöjlighelerna för resor med egen bil mellan bostad och arbetsplats.

Bilkostnadsavdragets storlek fastställs årligen av riksskatteverkel enligt grunder som har beslutats av riksdagen i kommunalskatlelagen (1928:370). Inför varje taxering läggs alltså del aktuella inkomstårels kostnadsläge lill grund för avdragets storlek. Riksskatteverkel har nyligen utfärdat de anvisningar som skall ligga till grund för beräkning av avdraget vid 1977 års taxering. Milbeloppel har där höjts med 11-12 96 från föregående år. Höjningen motsvarar ökningen av såväl bensinkostnaderna som övriga bilkostnader.

Det kan alltså konstateras all de ökade kostnaderna för drivmedel m. m., som herr Eriksson har påtalat i sin fråga, inte har medfört att de nuvarande avdragsmöjlighelerna blivit otillräckliga. Reglerna om bil-kostnadsavdraget ses över i ett större sammanhang av 1972 års skal-leulredning. Jag är därför inle beredd att nu föreslå någon ändring i avdragsmöjligheterna.

Herr tredje vice talmannen ERIKSSON (fp):

Herr talman! Jag lackar statsrådet Mundebo för svaret. Självklart noterar jag med tillfredsställelse att en höjning är på gång inför kommande års taxering. Vi kan givelvis ha olika bedömningar av höjningens storlek. Grundprincipen skall emellertid vara all man äger rätt att göra avdrag för verkliga kostnader. 1 min fråga har jag pekat på att just resekost-nadsavdragel gjort det möjligl för många människor att bo i mer glest befolkade delar av landet en bit utanför tätorterna.

Jag har i min hand taxan för personresor med buss i mitt eget hemlän. Med ledning av den kan jag konstatera all en pendlare som har 3-3,5 mil lill sitt arbete har möjligheter all göra avdrag för den verkliga kostnaden för bussresorna, ungefär 4 kr. per mil enkel resa. Della avdrag är högre än för den som inle har möjlighet all begagna ett allmänt kommunikationsmedel ulan är tvungen alt utnyttja sin bil. Bilisten har ell dyrare foriskaffningsmedel men får ändå göra mindre avdrag.

Jag nämner detta därför att jag anser att bilkostnadsavdragen sedan några år tillbaka är för njuggt tilltagna. Det anser jag vara fel. Del innebär en diskriminering av den befolkning som bor kvar i landsorten.

Vad är då rätt kostnad? Ja, det är svårt att säga. Förra året gjorde Motormännens riksförbund en kostnadskalkyl angående kostnader för bil under 1975 och kom då fram lill 7 kr. per mil. Så sent som i förra veckan kom tidningen Motor ul med en intressant artikel, vari sägs att den lägsta kostnaden för leasingbil är 6:60 kronor per mil. Jag nämner delta som exempel på att avdragen har släpat efter.

Jag har förståelse för all statsrådet Mundebo inte i klartext kan ge några löften nu, medan 1972 års skalteutredning pågår, men jag skulle ändå vilja fråga statsrådet om det kan förväntas all man i fortsättningen kommer atl bättre beakta de verkliga kostnaderna. För gör man inle det, då anser jag för min del att det är en diskriminering mol de människor som bor i glesbygd och icke har tillgång till allmänt kommunikationsmedel.

Nr 29

Torsdagen den 28 november 1976

Om vidgad rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen för bilresekostnader

Herr statsrådet MUNDEBO:

Herr talman! Jag tror atl vi kan konstatera all avdragen väl motsvarar intentionerna i den gällande lagen och riksdagsbeslutet. Det innebär att avdrag får göras i full utsträckning för milkostnaderna och enligt schablonregler för olika fasta uppdrag. Sedan är jag medveten om - och alla bilägare har väl erfarenhet av detla - att vi aldrig kan nå full enighet om vad som är en verklig bilkostnad. Men avdragets konstruktion är

Nr 29 sådant alt man följer kostnadsutvecklingen på bensin, däck, reparationer,

T H n den underhåll, försäkringar, biluppställningsplatser osv.

18 iher 1976 Huvudfrågan är nu: Skall vi ändra de grunder som lagen bygger på?

_____________ Som jag nämnde har 1972 års skalleutredning i uppdrag all se över

Om offentliggöran- också detta inslag i skattesystemet. Jag vill inte gärna nu, när utredningen
de av UD:s material går in i slutskedet av sitt arbete, exakt ange på vilka sätt och i vilken
angående Raoul omfattning man i ett nytt skattesystem bör beakta resekostnaderna, men
Wallenberg jag menar att målinriktningen för arbetet bör vara att finna skatteregler

som på ett skäligt sätt tar hänsyn lill de kostnader som människor har

för resor till och från sin arbetsplats.

Herr tredje vice talmannen ERIKSSON (fp):

Herr talman! Jag är alldeles särskilt tacksam för den sista meningen i statsrådet Mundebos senaste inlägg. Det är precis della jag menar: man måste se till alt den verkliga kostnaden blir avdragsgill för människor, oavsett om de har tillgång lill kollektivt trafikmedel eller de tvingas att ha bil för att kunna ha jobb inne i en tätort men bo kvar på landsbygden och därmed bidra till alt upprätthålla ett befolkningsunderiag som svarar mot servicen.

Jag har respekt för att statsrådet inte i det här läget kan ge något klarare besked, men jag har tolkat andemeningen i svaret så, att man skall gå in fiir att medge avdrag för verkliga kostnader. Jag tror atl utredningen också kommer till den slutsatsen - det måste vara del rimliga i del här fallet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8 Om offentliggörande av UD:s material angående Raoul Wallenberg

Fru utrikesministern SÖDER erhöll ordet för att besvara herr Björcks i Nässjö (m) den 11 november anmälda fråga, 1976/77:71, och anförde:

Herr talman! Herr Björck i Nässjö har frågat mig om jag är beredd atl dels frisläppa hela materialet om Raoul Wallenberg med undantag av de akter där särskild anonymitelshänsyn måste tagas, dels publicera en vitbok om Raoul Wallenberg med särskilt vikliga dokument.

Enligt nu gällande sekretesslagstiftning är de i utrikesdepartementet befintliga handlingarna rörande Raoul Wallenberg hemliga i 50 år. Hittills har ej skäl bedömts föreligga för atl medge undanlag från dessa bestämmelser. Jag finner vid en prövning alt det för närvarande inle föreligger några nya skäl som skulle motivera en ändrad inställning.

Utrikesdepartementet har utgivit två vitböcker om Raoul Wallenberg.
Sedan den senaste vitboken publicerades 1965 har inga fakta framkommit
som motiverar en ny vitbok.
70 F. n. pågår arbete på en ny sekretesslagstiftning. De nya reglerna kom-

mer förmodligen att föreskriva en kortare sekretesstid än den som f n. gäller. 1 väntan på proposition och riksdagsbehandling kan jag emellertid inle redan nu gå in på hur den nya lagstiftningen kan komma all påverka sekretessen för handlingarna om Raoul Wallenberg.

Jag vill försäkra herr Björck all regeringen med största noggrannhet kommer atl låta utreda alla nya uppgifter som kan framkomma.

Hert BJÖRCK i Nässjö (m):

Herr talman! Jag ber alt få tacka fru utrikesministern för svaret.

Raoul Wallenbergs öde har upprört många människor både i Sverige och utomlands. Det är nu drygt 30 år sedan han bortfördes av sovjetiska trupper i Budapest. Han stod då mitt uppe i sitt intensiva arbete för all rädda ungerska judar undan nazisternas gaskamrar. Vad som sedan hänt honom vel vi inle med säkerhet. Vi vet bara att de uppgifter som ibland lämnats från sovjetiskt håll har varit motsägande och ibland direkt felaktiga. Del är viktigt att klarhet skapas så långt det är möjligt. Det gäller såväl Raoul Wallenbergs faktiska öde som det sätt varpå lidigare regeringar bedrivit efterforskningarna efter honom.

Detta kan endast ske om del omfattande arkiv som finns hos UD frisläpps. Om enstaka dokument av personliga anonymitelsskäl inte kan offentliggöras, skall naturiigtvis undantag göras. De mest intressanta dokumenten bör emellertid, liksom tidigare har skett, publiceras i en vitbok.

Del finns verkligen i dagens läge, fru utrikesminister, ingen anledning att inte lägga korten på borden. Vi brukar från svenskt håll gärna tala klarspråk när det gäller politiska fångar. Det är bra. Oavsett om det gäller kommunistiska eller fascistiska länder skall vi inte tveka atl ge lill känna vår mening i sådana här fall när del är påkallat.

Någon anledning alt dra en tystnadens slöja över vad som hänt Raoul Wallenberg finns inte. Med detla gör vi i praktiken om den borgeriiga regeringen fortsätter all hävda den hemligslämpel som den föregående, socialdemokratiska regeringen har svarat för.

Därför är fru utrikesministerns svär djupt beklagligt. Del finns synnerligen goda skäl atl i dag lätta på sekretessen. Del har varil tillräckligt med undfallenhet från tidigare regeringars sida, och del vore märkligt om den nya regeringen gick vidare på denna linje.

Jag vill, herr talman, erinra om att det i dagarna kommit en skrivelse från en lång rad kända svenskar där man kräver att hemligstämpeln lättas i det här fallet. Jag tycker det skulle vara bra om man hade tillmötesgått denna begäran.

Till slut, herr talman, vill jag peka på att riksdagen år 1975 uttalat sig för att man skulle lätta på sekretessen. Ulrikesutskollets belänkande nr 2, som på denna punkt godkändes av riksdagen, framhöll önskvärdheten av "största möjliga öppenhet i ärendet".

Jag vill instämma i den bedömningen.

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om offentliggörande av UD:s material angående Raoul Wallenberg

Nr 29 Fru utrikesministern SÖDER:

Torsdaeen den talman! Jag är mycket väl medveten om den helt berättigade

18 november 1976 PP'"öi"dhet som har funnits omkring del här fallet och många andra

_____________ liknande fall. Men när del gäller offentliggörande av hemligstämplade

öm offentliggöran-   dokument finns det som bekant många hänsyn som måste tas.
de av UD:s material      Regeringens uppfattning är att ingen onödig hemligstämpel skall fin-
angående Raoul       nas, om man med att ta bort hemligslämpeln kan undanröja allvarliga
Wallenberg         missuppfattningar om vad som faktiskt förevarit.

Men jag vill också understryka att enligt gammal svensk tradition har vi en myckel stor öppenhet när det gäller sådana här handlingar. Den är större och generösare än i de allra flesta länder. Trots detta håller nu sekretesslagstiftningen på att arbetas om för atl vi skall få en ännu generösare öppenhet när del gäller denna typ av papper. Det är bara en kort tid kvar till dess vi får denna nya lagstiftning, och därför har vi i regeringen inle funnit anledning att nu göra något undantag för detta speciella fall, även om det skulle vara aldrig så behjärlansvärt. Det är alltså ett år kvar till dess den nya lagen kan komma. Då får vi ta upp detta fall och andra liknande till prövning.

Jag vill också peka på de hänsyn som man i sådana här sammanhang alltid måste ca till människor som har avgivit förklaringar under absolut anonymitetsskydd. Det har även herr Björck poängterat i sin fråga. Men man måste dessutom ta hänsyn till nu levande personer som kan råka i besväriiga situationer.

Som jag sade tidigare kommer vi emellertid atl få tillfälle atl la upp den här frågan lill förnyad prövning i samband med den nya sekretesslagstiftningen nästa år.

Herr BJÖFLCK i Nässjö (m):

Herr talman! Jag är hell medveten om att en rad personliga hänsyn måste tas. Det har jag förutsatt i de interpellationer, motioner och enkla frågor där jag under de senaste åren behandlat den här saken. Därvidlag behöver del inle råda någon oenighet. Ingen skall behöva råka illa ul om vi frisläpper de aktuella dokumenten.

Men sekretesslagstiftningens eventuella förändring löser knappast de här problemen. Såvitt mig är bekant överväger man all minska sekretesstiden från 50 till 30 år. Följde man denna bestämmelse här skulle del innebära att bara några få dokument från den allra första tiden, ehuru nog så viktiga, bleve offentliga. Men vi skulle fortfarande behöva ett speciellt ställningstagande från regeringens sida för atl kunna göra en helhetsbedömning av del här ärendet. Regeringen kommer icke ifrån sitt ansvar, och sekretesslagstiftningens eventuella förändring kommer icke att på något sätt lösa de ifrågavarande problemen.

Sedan vill jag, herr talman, säga att den goda svenska traditionen när

det gäller öppenhet i statsförvaltningen dess värre inte på något sätt gäller

i detta fall. Här har vi alltså dokument som i dagens läge är hemlig-

72 stämplade 50 år, och denna hemligslämpel har kritiserats från många

håll.

Herr talman! Det bästa vore - och det är min uppriktiga förhoppning att regeringen stannade för en sådan lösning - alt man frisläpper de dokument som finns, med undantag för dem som är speciellt känsliga. För något år .sedan fanns del ju bl. a. en motion med det yrkandet av nuvarande statsrådet herr Ahlmark. På så sätt skulle en lång rad av problem lösas. I och för sig är jag tacksam för utrikesministerns löfte om atl man uppmärksamt skall följa alla nya händelser av vikt, men, herr talman, del finns en lång rad gamla händelser som del inte heller skadar att titta på.

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om den svenska Mellersta Östern-politiken

Överläggningen var härmed slutad.

§ 9 Om den svenska Mellersta Östern-politiken

Fru utrikesministern SÖDER erhöll ordet för att i ett sammanhang besvara dels herr Sven Anderssons i Stockholm (s) den 16 november anmälda interpellation, 1976/77:47, dels herr//e//s/rams(s) den 10 november anmälda fråga, 1976/77:68, till herr arbetsmarknadsministern, och anförde:

Herr talman! Herr Sven Andersson i Stockholm har i en interpellation frågat om jag inför riksdagen vill upprepa mina tidigare offentliga uttalanden att del icke genom regeringsskiftet skett någon förändring i Sveriges hållning i Mellersta Östern-frågan. Vidare frågar interpellanten om jag anser alt det är förenligt med tilltron till svensk utrikespolitik att framstående regeringsledamöter offentligt ullalar avvikande meningar i en för vår utrikespolitik så internationellt uppmärksammad och central fråga som vår Mellersta Östern-politik.

Vidare har herr Hellström till arbetsmarknadsministern ställt frågan om han anser att PLO bör ges rätt all della i FN:s säkerhetsråds Mellersta Östern-debatt. Frågan har överiämnats till mig för besvarande.

Jag avser alt svara på herr Anderssons interpellation och herr Hellströms fråga i ell sammanhang.

Först vill jag redogöra för regeringens allmänna hållning i Mellersta Östern-frågan. Della ämne berördes i mitt inlägg i FN:s generalförsamling för någon månad sedan. Jag framhöll då inledningsvis hur vi med dellagande följt del tragiska inbördeskriget i Libanon. Det är en katastrof för landels befolkning. Det utgör en ny påminnelse om atl hela konfiikten i Mellersta Östern måste bringas lill en snar lösning. Svenska regeringen anser, sade jag, atl en lösning måste bygga på säkerhetsrådets resolutioner 242 och 338. Israel och alla andra stater i området har rätt lill existens och integritet inom säkra och erkända gränser. Principen att erövring av territorier med våld är otillåten måste respekteras. Härutöver måste det stå klart att palestinaarabernas legitima nationella intressen skall tillgodoses. Hit hör rätten all bilda en egen stal som lever fredligt vid sidan av Israel. Jag framhöll slutligen angelägenheten av all kontakter snarast

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

öm den svenska Mellersta Östern-politiken

upptas som kan leda till överenskommen lösning. Om så icke sker ökar risken för nya våldsamma uppgörelser, som innebär fruktansvärda nya lidanden för de berörda folken.

Regeringen har i FN:s säkerhetsråd också haft all ta ställning till frågan om PLO. Regeringens uppfattning är all PLO såsom representant för palestinaaraberna bör ges rätt atl della i FN:s säkerhetsråds överläggningar i fråga om Mellersta Östern. Denna regeringens uppfattning gav vi senast ullryck för i säkerhetsrådet den 1 november. I en röstförklaring redan vid omröstningen i procedurfrågan fann regeringspartierna del också angeläget all sammanfatta och förtydliga sin uppfattning om lerrorhand-lingar och om delar av PLO:s program. Denna uppfattning delas av en övervägande majoritet av riksdagen och det svenska folket.

Regeringen har i säkerhetsrådet även haft att ta ställning till Israels politik i de år 1967 ockuperade områdena. I ell uttalande från rådets samtliga medlemmar, till vilket Sverige också anslöt sig, uttrycktes oro över läget i de ockuperade arabiska områdena. Israels åtgärder som ändrar den demografiska sammansättningen och de geografiska förhållandena där, och framför allt upprättandet av bosättningar på ockuperat område, beklagades djupt av säkerhetsrådet, som ansåg atl dessa åtgärder hindrade fredsarbetet. Rådet framhöll vidare atl Jerusalems legala status ej fick ändras och betonade vikten av all de heliga platserna fick säkert skydd.

Jag har velat lämna denna redogörelse för frågans utveckling bl. a. för att visa atl den nya regeringen fullföljer de linjer i Mellersta Östernfrågan som gällt under lång tid och företräddes av interpellanten såsom utrikesminister.

De uttalanden som jag gjort och de åtgärder som vidtagits från regeringens sida i denna fråga ger ullryck för regeringens samlade bedömning. Della förhållande ändras inte av att ordföranden för ett av de i regeringen ingående partierna funnit del erforderligt alt som partiordförande göra en markering med tanke på av hans parti företrädda synpunkter.

Efter de förklaringar som jag lidigare gjort inför offentligheten och det svar som jag i dag avgivit anser jag det uteslutet alt man hemma eller ute skulle hysa några missuppfattningar om innebörden ay regeringens politik i Mellersta Östern-frågan. Vår strävan är att bidra till fred i Mellersta Östern som ger rättvisa ål både israeler och palestinier.

Herr SVEN ANDERSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber all få lacka utrikesministern för svaret och för alt jag har fått det så snabbi.

Jag ställde inle mina frågor av något behov all söka sak med utrikesministern. Vi har ju samma uppfattning i Mellersta Östern-frågan - både uttalanden och åtgärder från fru utrikesministerns sida visar della, och svaret 5;om jag har fått ger helt klara besked.

Nej, jag ställde frågorna därför atl en annan ledamot av regeringen tillkännagett en mol både den förra och den nuvarande regeringens stånd-

punkt avvikande åsikt i Mellersta Östern-frågan, samtidigt som han passade på att rikta hell felaktiga beskyllningar mot den förra regeringens inställning till Israel. De reaktioner som delta uttalande av statsrådet Ahlmark utlöste, och som jag har haft livlig kontakt med de senaste dagarna, sade mig atl en klarläggande debatt i riksdagen var nödvändig om de uppkomna missförstånden skulle redas ul.

Del allvarliga var alt herr Ahlmarks anförande hölls i omedelbar anslutning till utrikesministerns förklaringar om varför Sverige avgett en röstförklaring i säkerhetsrådet - vid rådels prövning av frågan om PLO skulle få della i behandlingen av Mellersta Östern-frågan. De missförstånd som uppstod blev tillrättalagda av utrikesministern, som försäkrade att regeringsskiftet inle innebar någon ändring av den svenska hållningen i Mellersta Östern-frågan.

Historien börjar alltså rned denna röstförklaring, I sak har jag ingenting att invända mot innehållet i röstförklaringen. Enligt min mening var dock inle lidpunkten särskilt bra vald. Del var lätt atl förutse reaktioner från olika håll. Del kanske hade blivit mindre uppmärksamhet, och kanske missuppfattningar hade kunnat undvikas, om den förklaring som nu regeringen hade beslutat sig för ingått i en allmän redovisning av regeringens syn på Mellanösternfrågan, framförd i själva sakdebatten. Man kunde ha gjort della i stället för all lämna en röstförklaring i procedurfrågan - låt vara all det var en viktig procedurfråga.

Men att sedan statsrådet Ahlmark, efter del atl sådana missuppfattningar med anledning av röstförklaringen kommit till uttryck, uttalade att vi inle borde ha röstat för PLO:s deltagande skapade förvirring och minskad tilltro till vår utrikespolitiska linje. Man började på nytt kann-slöpa kring om inte röstförklaringen ändå måste ses som inledningen till en ny svensk politik.

Per Ahlmarks uttalande inregistrerades av utländska iakttagare inte bara i Stockholm utan på olika håll runt om i världen. Man uppmärksammade i varje fall här i Stockholm den avgående israeliske ambassadörens uttalande i TV, där han uttryckte förhoppningen alt hela regeringen efter hand skulle komma på samma linje som den som hans vänner i regeringen, som han uttryckte sig - dvs. Per Ahlmark m. fi. - nu företrädde. Denna intervju dagen efter herr Ahlmarks uttalande bidrog till all kvarhålla misstron och osäkerheten om regeringens Mellanösternpolitik, trots utrikesministerns tidigare försäkringar.

Nu hoppas jag atl utrikesministerns klara besked här i dag och den debatt vi för skall klariägga åt olika håll att det inte är fråga om någon omläggning av kursen i utrikespolitiken. Del som gör det viktigt atl konstatera detla är att Sveriges ställningstagande i Mellanösternfrågan ju inte kan ses isolerat från vår aktiva utrikespolitik och vår internationella solidaritetspolitik i övrigt. Vår Mellanösternpolitik är en väsentlig beståndsdel av vår aktiva utrikespolitik. Under de två år som vi har suttit med i FN:s säkerhetsråd har vi på grund av vår fria och oberoende ställning kommit att spela en uppmärksammad roll. Ingel land och ingen

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om den svenska Mellersta Östernpolitiken

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om den svenska Mellersta Östernpolitiken

grupp av stater har automatiskt kunnat räkna in oss i sin egen fålla. Vi har därför i flera av de vikliga frågor som varil föremål för behandling i säkerhetsrådet kommit all spela en nyckelroll.

Till dessa frågor hör Mellanösternfrågan. Våra självständiga principiella ställningstaganden för det som vi har menat bäst främjar en fredlig lösning utlöste - del medger jag - från början en skarp kritik bl. a. av Israel. Men våra ställningstaganden fick också stöd från skilda håll och har vunnit respekt. Efter hand har vi kunnat konstalera att den tidigare kritiserade svenska hållningen vunnit ökat stöd inom västvärlden. Vi har under några .?ir fått vara med om en utveckling som har skapat möjligheter för en öppnare och enligt min mening mera realistisk diskussion om förhållandena och förutsättningarna för en framtida varaktig fred inom området. Jag tror personligen inte att det senaste enhälliga rådsutlalandel om läget i de av Israel ockuperade områdena skulle ha varil möjligl ulan sådana insatser som bl. a. Sverige tidigare medverkat till genom säkerhetsrådet.

Skulle vi då, vi som på olika sätt bidragit till detla förändrade politiska klimat, ha ändrat vår politik, skulle del ha uppfattats som början till en kursomläggning i svensk utrikespolitik. Vi har nu fått klara besked om atl så inte är fallet, och jag är för min del helt nöjd med del svar som jag har fått på min första fråga.

På min andra fråga - om utrikesministern anser alt det är förenligt med tilltron till svensk utrikespolitik att framstående regeringsledamöter offentligt uttalar avvikande meningar i en för vår utrikespolitik så internationellt uppmärksammad och central fråga som vår Mellersta Östern-politik - svarar utrikesministern, fritt översatt, all herr Ahlmark uttalade sig i egenskap av partiledare och inle som regeringsledamot samt tillägger atl del är utrikesministerns uttalande och regeringens åtgärder som ger uttryck för regeringens samlade bedömning.

Herr Ahlmark uttalade sig alltså inte å regeringens vägnar, och del visste vi förut genom utrikesministerns deklarationer. Del var som partiordförande herr Ahlmark, som det slår i svaret, gjorde en markering med tanke på av hans parti företrädda synpunkter.

Nu var dei; ju inle en vanlig enkel markering. Herr Ahlmark uttalar här klart en annan mening än den som framkommit vid regeringens samlade bedömning, och han meddelar atl han kommer alt fortsätta att arbeta för sin linje, dvs. all PLO inte skall få framträda i säkerhetsrådet eller kanske i FN-sammanhang över huvud taget. Herr Ahlmark står alltså för en annan politik än regeringen i den här frågan och han driver sin linje offentligt.

De förväntningar - och f ö. även den osäkerhet - som utåt skapas inför en eventuell omläggning av den svenska politiken i denna fråga tror jag kommer all bereda oss och kanske främst utrikesministern bekymmer i framtiden.

Jag förstår all det inte går alt få något annat svar på fråga nr 2. Fru utrikesministern har nog sträckt sig så långt det går med sin diplomatiska

formulering. Herr Ahlmark själv har emellertid inle visat någon särskild känslighet när han offentligt har lagit avstånd från t. ex. bostadsminister Elvy Olsson eller energiminister Olof Johansson, så utrikesministern hade gott ännu klarare kunnat uttrycka vad vi förstår alt hon menar med sin formulering.

Partiledarna tycks ha en särskilt favoriserad ställning i den nya regeringen. Är det verkligen meningen att partiledarna i regeringen när som helst skall få stiga ur rollen som regeringsledamöter och i frågor där regeringen delas upp efter partilinjer gå ut och deklarera sina från regeringens ståndpunkt avvikande uppfattningar? Skall man i den ena frågan efter den andra utåt tillkännage skilda ståndpunkter för olika fraktioner inom regeringen? Skulle delta bli regel vid utrikespolitiska ställningstaganden, ja då kommer tilltron vår utrikespolitik all allvarligt skadas - det vel vi efter folkpartiledarens inhopp i utrikespolitiken.

Jag skall inte plåga fru utrikesministern med fiera frågor om vad vi har alt vänta i framtiden av herr Ahlmark och de övriga partiledarna. Del är andra som bör stiga fram och svara på de frågorna.

Jag skall inte heller gå in på själva sakfrågan. Mellersta Östern-frågan. Den har vi diskuterat många gånger här i kammaren och i utrikesnämnden. Nu gäller det tilltron till den utrikespolitiska kurs som en majoritet har fastlagt, en utrikespolitisk kurs som den nya regeringen står för med stöd av oppositionen. Vi vet all del finns ledamöter -jag tror i samtliga partier - som har en avvikande mening, och del acceptar vi; della är fullt i sin ordning. Men den stora majoriteten står fast vid den Mellersta Östern-politik som Sverige företrätt under de två åren i FN:s säkerhetsråd.

Del är detta som måste bli slutsatsen av dagens debatt, och det är detta vi bör kunna ge till känna till tvivlande representanter från andra länder.

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om den svenska Mellersta Östernpolitiken

Herr HELLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag får tacka utrikesministern för svaret på den fråga som jag hade ställt lill vice statsministern Ahlmark.

Om herr Ahlmark av formella skäl har haft svårt atl svara på en ställd fråga och den därför inom regeringen har överlämnats till utrikesministern, finns del ju «u inte längre några skäl som skulle hindra herr Ahlmark att ändå ta del i debatten, eftersom den har vidgats till en allmän interpellationsdebalt.

Också efter det svar som har lämnats vore det bra att få höra herr Ahlmark klargöra sin ståndpunkt. Regeringens svar gör mig inte mycket klokare. Jag får vela i svaret all vice statsministern vid regeringens "samlade bedömning" har ansett all PLO skall få tala inför FN:s säkerhetsråd. Jag får i nästa mening vela alt vice statsministern gjort parlimarkeringen, att PLO inte skall få tala inför FN:s säkerhetsråd.

På sätt och vis förvärrar interpellationssvaret den oklarhet som har rått i diskussionen. Vice statsministerns ståndpunkt görs nu till en par-lifråga för ett av de i regeringen ingående partierna. Detta är för det

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

öm den svenska Mellersta Östern-politiken

första, som jag ser del, en efterhandskonstruktion. Herr Ahlmark gav ju i sill tal, som har refererats i Dagens Nyheter, lill den judiska nalionalfonden intrycket all han var där som statsråd. För det andra: Om vi nu accepterar eflerhandskonstruktionen, vad innebär då parlimarkeringen? Folkpartiet har en fjärdedel av regeringsplatserna. Betyder det att en fjärdedel av regeringens ledamöter som partimedlemmar är motståndare - och kanske hårda motståndare - till regeringens och därmed sin egen politik?

Herr Ahlmark sade i en Mellersta Östern-debatt i riksdagen för några år sedan: "For en ledande politiker måste det vara viktigt hur hans uppträdande uppfattas på olika håll i världen." Just del! Hur skall de utländska ambassaderna i Stockholm, som följer vår politik, kunna rapportera hem om den borgerliga regeringens Mellersta Östern-inställning? Utrikesministern gör en deklaration som är klar. Vice statsministern gör en deklaration av rakt motsatt innebörd. En fjärdedel av regeringen ansluter sig som partimedlemmar inle till, som del heter, regeringens samlade bedömning. Jag vill fråga utrikesministern, om hon tycker att det är tillfredsställande att den typ av parlimarkeringar görs som nämns i interpellationssvaret? Kan utrikesministern ge ett besked om all vice statsministern inte får inflytande på Mellersta Östern-politikens utformning i framliden?

Vice statsministern motsätter sig alltså enligt interpellationssvaret som partiordförande regeringspolitiken. Det har också andra intressanta aspekter. Tydligen förhåller det sig så - och det har med arbetet att göra för oss riksdagsmän här i kammaren - att om regeringen vill undvika atl få kritik i riksdagen gör man en markering som partiordförande och lämnar sedan arenan. Vice statsministern Ahlmark har ju varit myckel flitigt i elden här i kammaren förut i dag, och i vart fall för mig synes det märkligt all del som var så angeläget all säga i starkt engagerade ordalag på Judiska nalionalfonden Keren Kajemet inte går all upprepa från riksdagens talarstol.

Är della ett mönster för den nya regeringen? Det skulle i så fall förklara en del av den förvirring som förekommit kring regeringens politik i andra frågor i debatten den senaste tiden. När statsminister Fälldin talar om all avbryta marschen in i kärnkraftssamhället - är det bara en markering han gör som partiordförande och ingenting som man skall ta på allvar i samband med regeringens politik?

Vice statsministerns angrepp på regeringspolitiken i Mellersta Östernfrågan kunde kanske ses som ell olycksfall i arbetet, om inle herr Ahlmark så starkt fört fram sitt utspel på mötet med Judiska nalionalfonden nyligen. Att det inte rör sig om ett olycksfall bekräftas också av att utrikesministern i interpellationssvaret erkänner att herr Ahlmarks parti inle ansluter sig till regeringspolitiken. Problemet blir i stället djupt allvariigt, eftersiom vice statsministern i sitt utspel ifrågasätter regeringens politik. Och det gäller inte någon perifer fråga, som när herr kommunikationsministern gått ut med egna uppfattningar om vägtullar osv..

utan del skapar oklarhet om innebörden i Sveriges utrikespolitik i förhållande till det område som under lång tid har utgjort den svåraste internationella krishärden, det område där riskerna för krig, stormakts-konflikter och lokala konflikter är större än kanske på något annat håll i världen.

Den sakfråga som ligger bakom regeringens splittring är också mycket viktig all se på. Numera torde alla här i kammaren vara överens om alt både palestinier och israeler har legitima nationella rättigheter. Palestinierna är en part i Mellersta Östern-konflikten. Det är enligt min mening helt verklighetsfrämmande att tro all en varaktig fred någonsin skall kunna skapas i Mellersta Östern ulan att palestinierna får delta i en dialog. Möjligen kan supermakter tro att en långsiktig lösning av konflikten i Mellersta Östern kan nås över huvudet på de människor som lever i del härjade och drabbade området, men jag har svårt atl förstå att någon annan kan tro att detta är möjligt.

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

öm den svenska Mellersta Ös t er n-politiken

Fru utrikesministern SÖDER:

Herr talman! Jag måste säga atl jag uppskattade huvuddelen av de inlägg som gjorts lidigare, framför allt herr Sven Anderssons i Stockholm inlägg här från talarstolen, som vittnade om stor samstämmighet och respekt för den utrikespolitik som vi av tradition har fört här i landet. Och det är naturligtvis ingen överraskning, eftersom det var förre utrikesministern som talade.

När det gäller den fråga som är mera kontroversiell - herr Ahlmarks uttalanden - vidhåller vad jag sade lidigare, all han har gjort dem i egenskap av folkpartiordförande.

Jag vill också här understryka att det är regeringens ställningstagande och det beslut som fattats av regeringen som jag som utrikesminister har all företräda, och del är de besluten som den svenska utrikespolitiken skall följa.

Vi har en irepartiregering, och alla vel all i en regering med tre olika partiprogram att följa måste man göra överenskommelser, och de kommer lill uttryck i regeringsförklaringen. I denna har vi också fastslagit alt i utrikespolitiken skall man fullfölja den svenska utrikespolitiska traditionen, även när det gäller den aktiva utrikespolitiken.

Beträffande Mellersta Östern-frågan, där vi hade att fatta ett särskilt beslut i regeringen, fanns naturligtvis fortfarande dessa olika uppfattningar hos företrädarna för de olika partierna. Men vi har beslutat all fullfölja den svenska politiken i Mellersta Östern-frågan. Det är den politiken jag för som utrikesminister, och vi kommer inte att ändra vårt ställningstagande till PLO:s dellagande i säkerhetsrådet. Jag kan försäkra denna kammare detla. Det har icke varil någon diskussion om ändring av detla beslut. Om tidningsartiklar givit anledning till missförstånd, så har i varje fall ingen sådan diskussion i regeringskretsen förevarit. Jag är glad att kunna deklarera det här i dag.

Det beslut som vi alltså har fattat när det gäller Mellersta Östern-

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

öm den svenska Mellersta Östernpolitiken

politiken har också kommit till uttryck i vårt arbete i Förenta nationerna och i kontakten med andra länder- med deras företrädare här i Stockholm och även i ullandel. Det är den politiken som också kommer att vara vägledande för vårt arbete i framtiden.

Del har sedan en lång följd av år varit bred enighet kring vår utrikespolitik. Vårt ställningslagande i Mellersta Östern-frågan har alltså varil ullryck för en uppfattning - nämligen all låta olika parter komma till tals för att på fredlig väg kunna nå uppgörelser och lösningar på svåra problem. Våld löser sällan eller aldrig några problem. Det är att komma till tals, all försöka förhandla sig fram lill lösningar, som ger resultat och som också till sist kan göra slut på del förfäriiga, långa lidande som många människor i del här berörda området har varil utsatta för.

Jag vill gärna understryka vad också herr Hellström sade tidigare, alt det är en varaktig dialog som leder till fred. Jag delar hell och hållet den uppfattningen, och det är alltså den politiken som vi vill ge uttryck för.

I de samtal som jag har haft med anledning av de missförstånd och de missuppfattningar som ju faktiskt har förekommit - det kan jag nog erkänna - under de gångna veckorna, liksom i de kontakter jag haft med utländska ambassadörer och övriga företrädare för andra länder, har jag lyckats, efter vad jag tror, alt klargöra den svenska hållningen i utrikespolitiken och att det inte är fråga om någon omläggning av kursen. Jag tror mig veta atl man med tillfredsställelse har kunnat konstatera alt vi fortsälier arbetet med en aktiv utrikespolitik, en solidariletspolitik, och att vi ser del som mycket angeläget alt bevara Sveriges profil -just av de skäl som herr Sven Andersson här anförde - som en oberoende stat som kan ta ansvar, inle i kraft av sin storlek utan i kraft av sill oberoende, för de svaga i världen.

Jg delar också den uppfattningen att det är detta arbete som på sikt leder till resultat också när det gäller de stora makternas ställningslagande, som det har kommit till uttryck i det rådsuttalande som nyligen gjordes i Förenta nationernas säkerhetsråd i fråga om bl. a. bosättningspolitiken på Västbanken. Det är som sagt den politiken vi vill fortsätta all driva.

När jag i mitt svar redogör för hur vi i regeringen har kommit fram till beslutet i den här frågan och också poängterar all herr Ahlmarks uttalande var ett uttalande i hans egenskap av folkparliordförande, så är delta inle någon eflerhandskonstruklion som herr Hellström försökte göra det lill. Vi var medvetna om de här olika ståndpunkterna, men regeringen fattade alltså nämnda beslut och det är del som gäller i dag.

När det sedan gäller olika uttalanden om hur koalitionsregeringen arbetar tycker jag atl den debatten inte är av den karaktären alt vi skall föra den här i riksdagen. De inläggen liknade mera en presspolemik. Jag vill understryka att det är regeringens handlande i olika frågor som är riktningsgivande för politiken. Del är del som ger utslaget och det är det som får vara avgörande för hur efterväriden kommer all bedöma våra handlingar.

Herr SVEN ANDERSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag blev litet oroad när utrikesministern fru Söder sade all det är majoritetsbesluten som kommer alt gå lill historien som regeringens beslut. Skall vi då få uppleva i både inrikespolitiska och utrikespolitiska frågor all minoriteten via de tre partiordförandena i regeringen skall gå ut och offentligt markera sill partis ståndpunkt så som herr Ahlmark gjort när del gäller folkpartiets ställning i denna fråga? Det blir i så fall en ordning som nog också kommer all lill historien ange regeringen som en i verkligheten och inför folkel ganska förlamad regering.

Det går inle all en ledamot av regeringen med så framträdande ställning som herr Ahlmark, och naturligtvis alla partiledarna, liksom hoppar in i och ut ur rollen som regeringsledamot. Herr Hellström pekade på alt vi här i kammaren inle har tillfälle all ställa frågor öch interpellationer till partiledarna i den egenskap som de framträder i när de förklarar sitt partis hållning i en redan avgjord regeringsfråga, där de har haft en annan mening.

Det knep som herr Ahlmark använde för all komma åt sina regeringskolleger var all han angrep den förra regeringen, som i denna fråga förde samma politik som den nuvarande. Han trodde all han den vägen skulle komma åt del regeringsbeslut som gick honom emot. Sådant avslöjas ju och gör inte herr Ahlmarks sak särskilt stark.

Jag vet att det är ganska stor skillnad på en enpartiregering och en koalitionsregering. Jag har själv i fiera år - 1951-1957 - varil med i en koalitionsregering, beslående av socialdemokrater och centerpartister. Del var en bra regering. Del fanns många problem och ofta delade meningar. Men när man hade kommit fram till ett beslut, som ibland gick någon eller flera emot, så stod ändå alla för det beslutet. Var man emot del och hade så starka invändningar all man inte ansåg sig kunna vara med om att fullfölja beslutet, hade man att överväga atl avgå ur regeringen. Jag misstänker att det var många inom den koalitionsregeringen som gick omkring i sådana tankar ibland. Men den höll ihop och hade ett bra samarbete ända lill slutet.

Man kan icke, i varje fall inte när det gäller de mest framträdande ledamöterna av regeringen, införa ordningen all man skiljer mellan när de talar i egenskap av statsminister, vice statsminister eller ekonomiminister och när de talar i egenskap av partiledare. Del går icke att befria sig från ansvaret som regeringsledamot.

Vi har inom oppositionen också kontakt med utländska ambassader och pressmän. Och vi har faktiskt också försökt hjälpa till att förklara situationen, positivt - vi är mycket angelägna om atl del skall råda största möjliga enighet kring den känsliga politik som vi för, bl. a. i Mellersta Östern-frågan. Vi skall gärna hjälpa till i fortsättningen, och det är lättare efter de mycket klara besked som vi har fått i dag. Men vi vill gärna via utrikesministern till regeringen framföra hälsningen atl vi inte kan finna oss i en ordning som innebär all partiledarna tar sig friheten all

6 Riksdagens protokoll 1976/77:28-30

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om den svenska Mellersta Östern-politiken

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

öm den svenska Mellersta Östernpolitiken

i vilka frågor som helst utåt deklarera meningar som icke är regeringens meningar. Det måste, när det gäller utrikespolitik, tyvärr skapa förvirring.

Herr HELLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tycker del är bra alt vi har fått ett klart besked av utrikesministern om regeringens framtida inställning lill PLO. Jag vill tacka för det - det var ett myckel klargörande och bra besked.

Men jag är orolig över utrikesministerns svar i den andra delen av frågan, som gäller möjligheten för regeringsledamöter att som partiordförande göra sådana här markeringar. Utrikesministern sade att del lät mest som en presspolemik. Jag vel inte vad det är för fel på den svenska pressen. Men jag tycker detta är en allvarlig fråga. Är della en en-gångshistoria eller är det en teknik som vi här i riksdagen kan vänta oss atl den borgerliga regeringen skall använda även i fortsättningen?

Jag kan tänka mig ytterligare två frågor i utrikespolitiken där vi skulle kunna få se sådana här markeringar. Kommer vi inom det närmaste året att få höra finansminister Bohman göra en partimarkering, om att hans parti inle till 100 96 delar regeringens syn på Sydafrika? Skall vi få höra statsminister Fälldin göra kritiska uttalanden om det pappersbruk som med svenska bislåndsmedel byggs i Vietnam? Centern har ju lidigare hävdat att delta är fel typ av bistånd, osv. Skall vi alltså vänta oss ett angrepp med parlimarkering mol den regeringspolitik som då företräds av biståndsminister Ullsten?

Jag frågar alltså: Är della en engångsföreteelse eller är del en teknik som vi kan vänta oss från den borgerliga regeringen också i fortsättningen?

Den diskussion som har rullat i gång med anledning av vice statsministerns uttalande för Judiska nalionalfonden har, som utrikesministern själv medgav, väckt missförstånd utomlands om innebörden av vår utrikespolitik. Sådana missförstånd är skadliga för varje land som råkar in i den situationen, men de blir särskilt skadliga för ett neutralt land som måste upprätthålla en klar irovärdighetslinje i sin politik.

Fru utrikesministern SÖDER:

Herr talman! Jag vill understryka att regeringsformen inte känner några majoritetsbeslut. När vi fattade beslutet om PLO:s dellagande rådde enighet i regeringen, även om vi naturligtvis visste att del på en del håll fanns en annan bakgrundsuppfattning, vilket nu har kommit till uttryck på annat sätt. Atl vi i alla frågor eftersträvar enighet är en självklarhet.

När det gäller atl regera och föra ul sitt budskap får naturiigtvis varje regering själv välja sin teknik, och del kanske lar litet lid innan man hittar den rätta. Del är därför med intresse man kan lyssna till Sven Anderssons stalsmannaord - han har lång erfarenhet, många gånger längre än jag.

Jag vill passa på att undanröja eventuella missförstånd som kan uppstå med anledning av herr Hellströms inlägg. När det gäller Bai Bang-pro-

jektet, pappersfabriken i Vietnam, har del redan framförts lill vietnamesiska regeringen alt våra åtaganden skall fullföljas. Beträffande Sydafrika har vi också enhälligt beslutat hur vi skall förfara. Det finns alltså ingen anledning att utså tvivel på de områdena.

Varje regering får som sagt försöka hitta sin teknik för alt uppfylla de plikter som en koalitionsregering har - atl föra en konsekvent politik med utgångspunkt i regeringsförklaringen. Men samtidigt måste understrykas att vi lever i ett demokratiskt land med fem partier representerade i riksdagen och tre i regeringen. Det är för regeringen också angeläget att det partipolitiska arbetet går vidare. Det är närmast en självklarhet. Det kan naturiigtvis ta tid att hitta formerna för att balansera detla -del medgivandet gör jag gärna. Vid mina resor under den här perioden har jag lärt mig all friheten härvidlag är ganska stor i andra länder jämfört med vad den ännu är i Sverige. I del läge vi befinner oss - med en ny koalitionsregering - tar det litet lid all hitta formerna. Det partipolitiska arbetet får inte bli lidande, men det gäller all hitta den rätta balansen. Givetvis kommer regeringsdeklarationen att följas upp med konsekvens av de i regeringen ingående ledamöterna.

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om den svenska Mellersta Östernpolitiken

Hert ROMANUS (fp):

Herr talman! Mals Hellström ställde en rad frågor om folkpartiets inställning, och det ger mig anledning alt säga ell par ord som företrädare för folkpartiels riksdagsgrupp.

Folkpartiet har i debatten om Mellersta Östern framför allt hävdat följande:

Israel har rätt att existera som självständig stal inom trygga och erkända gränser.

Palestinierna bör ges rätt lill en egen stat eller del av en stat. Den bör leva vid sidan av Israel, och i fred med Israel.

Konflikten i Mellanöstern bör lösas genom förhandlingar.

Dessa grundläggande uppfattningar tillgodoses i den nya regeringens politik, såsom denna presenterats av utrikesministern i FN och i hennes interpellationssvar här i dag.

På en punkt har vi haft en avvikande mening.

Vi anser självfallet att olika palestinska grupper skall få lägga fram sin syn på konflikten inför världsopinionen. Men vi har inte ansett all Sverige genom sin röstning i FN borde ge PLO den unika plattform som rätlen att tala i FN:s generalförsamling eller säkerhetsråd innebär, så länge de inte accepterar den grundläggande förutsättningen atl Israel, som är en av FN:s medlemsstater, skall få finnas som självständig nation.

Vi har kunnat konstatera atl vi i denna fråga är i minoritet såväl i riksdagen som bland regeringspartierna. Därför överensstämmer regeringens politik inte med folkpartiets uppfattning på denna punkt. Men åsiktsskillnaden i den frågan utgör naturligtvis inte något hinder för ett regeringssamarbete. Vi har inte ändrat uppfattning, och vi förbehåller oss rätten att redovisa vår åsikt. Utrikesministern har också i sitt svar

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om den svenska Mellersta Östernpolitiken

konstaterat alt folkpartiels ordförande har funnit det erforderligt att göra en markering med tanke på av folkpartiet företrädda synpunkter, och all del inle innebär någon förändring av regeringens politik.

Med detta tror jag, all jag har klargjort folkpartiets inställning på denna punkt och alltså även Per Ahlmarks. F. ö. lordeden vara väl känd lidigare.

Folkpartiet har inte någon annan mening än utrikesministern om innebörden av den politik regeringen för i fråga om Mellanöstern. Däremot kvarstår alliså skillnaden i uppfattning i den sakfråga jag nu har berört. Det har nog också framgått all vi gör något olika värderingar av den lidigare regeringens politik. Det senare är dock mindre väsentligt - det tillhör ju historien.

Vår hållning i Mellanösternkonfiikten, liksom lill andra problem ute i världen, beslår inle bara av formella ståndpunkter och förklaringar, som vi avger i Förenta nationerna. Det är också en fråga om attityd och aktivitet.

Under junikrigei 1967 sade dåvarande statsministern Tage Erlander på TCO-kongressen: "Jag vill gärna göra den bekännelsen att måndagen och tisdagen tillhör de mörka dagarna i vårt liv, eftersom vi hade en känsla av alt det som höll på att byggas upp och som gav så rika löften

för framliden i den israeliska staten var hotat med undergång. De

två dagarna måndag och tisdag denna vecka har väl gjort att stämningen har lättats upp. Förhållanderna har blivit gynnsammare lack vare Israels egen förmåga."

Under oktoberkrigel 1973 - sex år senare alltså, då Israels existens åter var hotad - hördes inget liknande yttrande från dåvarande statsministern Olof Palme eller, såvitt jag vet, något annat statsråd.

För folkpartiet är det angelägel all återknyta lill traditionen från 1967, om en liknande situation åter skulle uppstå - vilket vi alla vet tyvärr inle kan uteslutas.

Under della anförande överlog herr tredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Hert GAHRTON (fp):

Herr talman! Del finns en aspekt som förvånande nog ofta kommer bort i den svenska debatten om Mellanösternkonfliklen.

Faktum är alt Israel i Genévekonvenlionens mening är en ockupationsmakt. Faktum är också atl Israel flagrant bryter mot Genévekonvenlionens regler om "skydd för civilpersoner under krigslid".

Några exempel:

Israel utvisar politiskt obehagliga palestinska ledarflgurer till grannländerna och låter israeler flytta in och bosätta sig i de ockuperade områdena. Bådadera är undantagslöst förbjudet enligt artikel 49.

Israel utmäter kollektiv bestraffning genom bl. a. hussprängningar. Det är förbjudet enligt artikel 33.

Israel förstör hus och byggnader i de ockuperade områdena av andra än militära skäl. Det är förbjudet enligt artikel 53.

Israel sätter palestinier i fängelse efter administrativa beslut. Det är förbjudet enligt artikel 71.

Listan kunde göras betydligt längre.

Mot den bakgrunden är del ganska naturligt all den ockuperade befolkningen reagerar. En kämpande motståndsrörelse finns nu inne i de ockuperade områdena - inte bara i förvrängd form som flygkapare och terrorister, utan också i samma genuina form som t. ex. andra världskrigets motståndsrörelser och frihetsrörelserna i södra Afrika.

Jag kan citera en notis ur Jerusalem Post den 9 november: "Fyrtio

misstänkta anhållna i Samarien " - det israeliska namnet på Norra

västbanken. "De misstänkta rapporteras ha tillhört fem olika celler .

De flesta förseelserna gäller agitation, organisering av upplopp och stör
ning av freden-- ." Ett citat ur Jerusalem Post, alltså.

En notis i Le Monde den 10 november lyder så här: "De isrealiska säkerhetsstyrkorna har nära Hebron dödat Abu Ali, en av det palestinska motståndets ledare som har eftersökts sedan åratal på Västra banken. Han var ansvarig för talrika sabotageaktioner och attentat i området. Dessutom har tre explosioner, som endast har vållat materiella skador, ägt rum samma dag i Hebron." En liten kort notis i Le Monde den 10 november.

Herr talman! En utveckling är på gång som utan tvivel kommer alt kasta Israel ur askan i elden, om ingenting radikalt inträffar. Ur della finns bara en utväg - del är förhandlingar som leder fram till en kompromisslösning. PLO är fortfarande den reella förhandlingspartnern för Israel - med massivt stöd från alla palestinier och erkänd som palestiniernas representation av praktiskt laget hela världen. För dem som strävar efter fred i Mellersta Östern kan ingenting vara viktigare än att försöka förmå Israel alt förhandla sig fram till en kompromisslösning med PLO - förhandlingar som naturiigtvis måste starta villkorslöst och utan krav och där ingen part kan kräva förhandslöften om eftergifter som skall bli förhandlingarnas resultat om de blir framgångsrika.

Men om PLO krossas, förnekas, förskjuts från den internationella gemenskapen -ja, då försvinner möjligheterna till en historisk kompromiss. Då återstår bara den rena konfrontationen mellan ockupanter och ockuperade. Mot den bakgrunden är regeringens klara och otvetydiga ställningstagande för PLO som palestiniernas förhandlingsberälligade representation ett positivt bidrag till freden.

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om den svenska Mellersta Östern-politiken

Hert HELLSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Romanus hoppade in i debatten men gjorde den i värt fall inte klarare för mig även om han sade all han skulle klargöra folkpartiets uppfattning. När han nu gick in i sakfrågan tycker jag det var tråkigt all han inte också berörde del som rimligen måste vara en konflikt för alla människor som går in i Mellersta Östern-debatten även

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

öm den svenska Mellersta Östern-politiken

om de gör det med de utgångspunkter som herr Romanus har, litet av det som herr Gahrton just varit inne på.

Kan man skapa varaktig fred i området utan all lyssna på och ha en dialog med den ena av parterna, en part som lever miu i området? Atl bara vifta bort PLO med hänvisning till atl organisationen begår terrordåd och slagordsmässigt ta sig ur debatten på del sättet innebär inte en seriös prövning av Mellanösternfrågan - inle ens ifrån de utgångspunkter som herr Romanus företräder och som jag i och för sig respekterar.

Gabriel Romanus säger alt regeringens politik inle överensstämmer med folkpartiets uppfattning. Jag antar att man nu får säga att regeringens politik inte överensstämmer med den uppfattning folkpartiet minus herr Gahrton har.

Vad betyder nu detta au regeringens politik inte överensstämmer med folkpartiets uppfattning? Herr Romanus säger också-som officiell företrädare för folkpartiet: Vi skall fortsätta att driva denna fråga till en förändring.

Men jag har just fått ett klargörande besked från utrikesministern på den punkten om att vi också i framliden kan vara säkra på att regeringens politik när del gäller PLO:s deltagande i FN kommer att kvarstå - det blir ingen förändring. Därmed har också utrikesministern klargjort att herr Ahlmark inte kommer att få något infiytande i den nya regeringen i utrikespolitiska frågor, och del är jag lacksam för mot bakgrund av den här debatten.

Herr Romanus vill inte diskutera den gamla regeringens politik. Han säger atl den tillhör historien. Men då är är även den nya regeringen en myckel historisk regering, och i så fall är det inte bara i fråga om PLO som folkpartiet har en annan uppfattning än regeringen när det gäller Mellersta Östern.

Utrikesministern säger i interpellationssvaret att "den nya regeringen fullföljer de linjer i Mellersta Östern-frågan som gällt under lång tid" - historisk tid, får man anta - "och företräddes av interpellanten såsom utrikesminister". Om det som den socialdemokratiska regeringen sysslade med är historia och någonting som vi inte skall diskutera, är tydligen också den nya regeringens hela Mellersta Östern-politik ointressant.

Herr Romanus inhopp förvirrade debatten ytteriigare efter de klara och raka besked som vi fick i utrikesministerns senare inlägg. Efter herr Romanus anförande finns bara en slutsats att dra: Del finns inle en regering men däremot tydligen 20 statsråd.

Hert ROMANUS (fp):

Herr talman! Avsikten med mitt inlägg var all klargöra folkpartiets uppfattning. Därför hade jag övervägt mina ord noga. Av herr Hellströms replik framgick emellertid atl han inte hade lyssnat särskilt uppmärksamt på vad jag sade. Därför skall jag inte gå in i någon närmare polemik med honom. Jag skall bara reda ul ett av de missförstånd som han råkade ut för.

I mitt tidigare anförande framhöll jag: "Men vi har inle ansett atl Sverige genom sin röstning i FN borde ge PLO den unika plattform som rätten atl tala i FN:s generalförsamling eller säkerhetsråd innebär, så länge de inle accepterar den grundläggande förutsättningen all Israel, som är en av FN:s medlemsstater, skall få finnas som en självständig nation."

Det är någonting annat än att, som Mats Hellström sade, vifta bort PLO med hänvisning till terrordåden.

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om produktionsinriktningen vid försvarsindustrin

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 10 Om produktionsinriktningen vid försvarsindustrin

Herr försvarsminislern KRÖNMARK erhöll ordet för atl besvara herr Berndlsons (vpk) den 28 oktober anmälda interpellation, 1976/77:19, till herr statsministern, och anförde:

Herr talman! Herr Berndtson har frågat statsministern om regeringens bedömning i fråga om produktionsinriktningen vid den nuvarande försvarsindustrin och efter vilka linjer regeringen anser atl statsmakterna kan medverka till civila produktionsalternativ i berörda företag. Interpellationen har överlämnats till mig för att jag skall besvara den.

Totalförsvarets fortsatta utveckling är f n. föremål för utredning. De sakkunniga, som arbetar under benämningen 1974 års försvarsutredning, beräknas kunna avlämna sitt slutbetänkande omkring årsskiftet 1976-1977. Del är regeringens avsikt atl under våren 1977 förelägga riksdagen proposition rörande försvarets fortsatta utveckling. Genom det beslut som riksdagen kommer att fatta kommer också försvarets fortsatta inriktning med åtföljande konsekvenser för den svenska försvarsindustrin att klariäggas. Denna del av industrin skall ju vara anpassad lill försvarets behov och dess tillverkning omfatta sådan materiel där svensk industri ekonomiskt och kvalitetsmässigt väl hävdar sig gentemot utlandet. Dess--utom kan i vissa fall säkerhetspolitiska aspekter spela en viktig roll.

Om ett nytt försvarsbeslut skulle medföra alt delar av industrin inte längre kan uppehålla samma volym på produktion av försvarsmateriel som tidigare är det i första hand industrin själv som har all utarbeta alternativ till den nuvarande produktionen. Regeringen kommer givetvis i ett sådant läge att beakta försvarsindustrins problem i sammanhang med och i samma utsträckning som när del gäller andra industrigrenar med motsvarande problem.

Herr BERNDTSON (vpk):

Herr talman! Otryggheten i anställningen är en realitet för åtskilliga anställda i dagens Sverige. Det är många som har hotel om avsked hängande över sig. Men otryggheten kan också yara större för den som är sysselsatt med verksamheter vilkas berättigande kan ifrågasättas. Dit hör

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om produktionsinriktningen vid försvarsindustrin

givelvis krigsindustrin. Varje tillverkning av krigsmateriel baseras på mi-lilärpoliliska bedömningar, som ständigt måste prövas. Det är inte nyt-ligheler och behovsartiklar som där framställs.

De människor som gör sin produktiva insats i denna typ av produktion måste dock ha rätt att hävda att deras trygghet inte får anses mindre viktig för den skull. De arbetar med en produktion som bestämts av statsmakternas beslut. Därför kräver de också att statsmakterna visar ell särskilt ansvar för atl alternativ skall finnas när deras insats i den militära produktionen inte längre behövs.

Situationen inom den militära flygplanstillverkningen har stått under debatt i flera år. Vad skall ske när del miljardslukande Viggenprojektet slutförts? Skall Viggen få en efterföljare? Vad sker om regering och riksdag beslutar alt inte fortsätta satsningen på flygplanslillverkning?

Självklart har de anställda vid SAAB-SCANIA med stort intresse följt debatten. Del gäller ändå deras jobb. Debatten har fåll ny närtng bl. a. genom uttalanden från företrädare för SAAB-SCANIA och militäriedningen. Försvarsministern gav sitt bidrag för några veckor sedan i ett uppmärksammat uttalande.

Vad har då dessa uttalanden handlat om? Ja, inle har del varil om atl man söker ersättningsproduktion vid en avveckling av flygplanstill-verkningen. Tvärtom har det varil uttalanden om fortsatt inriktning på militär flygplanstillverkning. Försvarsministerns programförklaring innebar atl hans huvudintresse är all behålla svensk försvarsindustri med SAAB-SCANIA och Bofors som de lunga punkterna. Detla var tydligen vad den nya regeringen hade att bjuda de människor som med all rätt vill veta hur det skall gå med deras jobb.

Eller var det försvarsministerns personliga uppfattning? Han kan ha särskild anledning all gå aktieägarna inom vissa industrier lill mötes. Dessa har ju under många år visat stor generositet när det gällt all få lill stånd en borgerlig regering med moderata samlingspartiet som en tung partner.

Det kunde vara viktigt att få klarlagt om försvarsministerns uttalanden var representativa för regeringen. Del hör till vanligheterna att statsråden i den borgeriiga regeringen uttalar sig i olika riktningar. Att få klarhet om vad regeringen står för är angeläget, inte minst för strävandena att skapa alternativa sysselsättningar och för de anställda vid SAAB-SCANIA. Därför ställde jag några frågor till statsministern. Nu har försvarsministern besvarat min interpellation, och jag tackar givelvis för svaret, även om jag finner det något otillfredsställande alt samma person som föranledde frågorna talar för regeringen. Men en rimlig tolkning blir då alt regeringen i allt väsentligt står bakom försvarsministerns uttalanden - åtminstone lill dess någon annan i regeringen talat! Detta ger anledning till vissa reflexioner.

Sedan jag framställde min interpellation har debatten om den militära flygindustrin ytteriigare hellaf lill. Orsaken härtill är den rapport som en arbetsgrupp lagt fram om samhällsekonomisk analys av framtida flyg-

plansanskaffning. Arbetsgruppen kommer fram lill alt det inte finns samhällsekonomiska argumenl för att fortsätta produktionen av svenskt stridsflyg. Det är inte min avsikt all gå in på de militärpoliliska bedömningar som sammanhänger med denna fråga. Låt mig bara säga att diskussionen inle kan begränsas till frågan om tillverkning eller köp av flygplan. Den måste också vidgas lill att gälla vilken typ av försvar vi skall ha och vilket värde en satsning på slridsflyg har för Sveriges försvar.

Den frågeställning jag vill ta upp är sysselsättningsaspekten. I rapporten fastslås att omställningsproblem skulle uppstå i en situation där flyg-planstillverkningen avvecklas, men man hävdar också all dessa problem skulle vara hanterbara mot bakgrund av de medel samhället har till sitt förfogande. Delta konstaterande går tvärtemot militärens och SAAB-led-ningens argument. Ledningen för SAAB-SCANIA gick lill direkt mol-allack och hävdade att 1 000 anställda skulle varslas om avsked redan nästa vår, om det inte blir något nytt flygplan. SAAB-ledningens agerande bör ses i belysning av försvarsministerns svar på min interpellation. Han säger:

"Om ett nytt försvarsbeslut skulle medföra att delar av industrin inle längre kan uppehålla samma volym på produktion av försvarsmateriel som tidigare är det i första hand industrin själv som har atl utarbeta alternativ lill den nuvarande produktionen."

Jag måste fråga försvarsminislern om han anser att attityden från SAAB-ledningen i samband med den framlagda rapporten överensstämmer med uppfattningen att industrin skall utarbeta alternativ. Som jag ser det innebär denna attityd ett hot: fortsalt flygplanslillverkning eller arbetslöshet.

Fortsättningsvis säger försvarsminislern: "Regeringen kommer givetvis i ett sådant läge alt beakta försvarsindustrins problem i sammanhang med och i samma utsträckning som när del gäller andra industrigrenar med motsvarande problem."

Min fråga blir då: Räcker della? Tydligen vill inle försvarsministern - och förmodligen inte regeringen - se någon speciell situation för denna industri.

Faktum är ändå all försvarsindustrin byggts upp och utvecklats med statsmakternas beslut och intentioner som grund. Detla berättigar de anställda att ställa särskilda krav på statsmakterna. Faktum är också att väldiga belopp av statsmedel plöjts ner i denna industri. Tilläggas bör också att det här inle är fråga om en industri som släpar efter i den tekniska utvecklingen utan som representerar något av det mest avancerade på detta område.

Finner inle regeringen mol bakgrund av detta några särskilda skäl att för andra uppgifter tillvarata de väldiga resurser som i dag är bundna till militär flygplanslillverkning? Det är resurser i form av forskning, teknik, yrkeskunnande och mycket annat som måste kunna komma till användning på civila områden.

Del räcker inle all börja diskutera användningen av dessa resurser den

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

öm produktionsinriktningen vid försvarsindustrin

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

öm produktionsinriktningen vid försvarsindustrin

dag man bestämt sig för en avveckling av flygplansiillverkningen. Från vänsterpartiet kommunisterna har vi i flera år krävt alt statsmakterna medverkar till utarbetandet av ett långsiktigt program för övergången från militär till civil produktion. Det kravet kvarstår även efter den framlagda rapporten, som heller inle anger konkreta alternativ.

Detla är nödvändigt för all arbetare och tjänstemän exempelvis vid SAAB-SCANIA skall känna ett minimum av trygghet i anställningen. Delta är nödvändigt för all Linköpings kommun och hela öslgötaregionen skall kunna utvecklas normalt.

Storleksordningen av detta problem kan belysas med alt ungefär var femte yrkesverksam i Linköping är beroende av militär verksamhet, och att omkring 40 % av industrisysselsältningen kan hänföras dit. Omkring 10 000 personer i Östergötland - varav de allra flesta i Linköping - är sysselsatta rned någon form av militär verksamhet, och därigenom kan beräknas att uppemot 40 000 personers försörjning baseras på sådan verksamhet.

Del är, herr talman, en häpnadsväckande likgiltighet för de anställdas trygghet som både företagsledningen och statsmakterna lagt i dagen. Denna likgiltighet präglar i hög grad försvarsministerns interpellationssvar - ett svar som tyvärr inle ger något besked till de anställda vid SAAB-SCANIA om regeringens bedömning i fråga om produktionsinriktningen vid försvarsindustrin och efter vilka linjer regeringen anser att statsmakterna kan medverka lill civila produktionsallernaliv. Det av försvarsministern angivna huvudintresset atl behålla svensk försvarsindustri med SAAB-SCANIA och Bofors som de lunga punkterna kvarstår tydligen. Det är inte ett tillfredsställande svar lill de tusentals anställda som känner hotet mot sysselsättningen och som kräver satsning på civila produktionsallernaliv.

Herr försvarsminislern KRÖNMARK:

Herr talman! Herr Berndtson menar all del från min och regeringens sida visats en häpnadsväckande likgiltighet när det gäller ansvaret för de anställda vid SAAB. Men jag måste säga all det är häpnadsväckande atl herr Berndtson som representant i riksdagen för den kommun som del här gäller och för de anställda vid SAAB driver en sådan linje. Vänsterpartiet kommunisterna vill ju alt vi över huvud laget inte skall ha någon produktion av militär utrustning i landet.

Jag vill klargöra min grundsyn i denna fråga. Tyvärr lever vi i en sådan värld atl vi icke kan undvara ett starkt svenskt försvar. För all kunna upprätthålla ett svenskt försvar måste vi ha materiel, och jag bedömer att vi för överskådlig framtid behöver flygstridskrafter. Delta gör all vi även i framliden måste ta på oss de utgifter som del här medför. För mig, och för regeringen i övrigt, är det en ganska självklar princip att det är bättre att skapa sysselsättning och trygghet för dem som arbetar inom svenskt näringsliv än atl skapa sysselsättning i andra vapenpro-ducerande länder. Della förutsatt atl kostnaderna är konkurrenskraftiga

i förhållande till ullandel och all vi kan få effektiv försvarsmateriel. Samtidigt måste också de säkerhetspolitiska aspekterna komma med i bilden. Detta är grundinställningen.

F. n. har vi en sillande försvarsulredning, och den arbetsgrupp som herr Berndtson refererade till arbetar på försvarsutredningens uppdrag. Arbetsgruppens slutsatser kommer all värderas i utredningen. Som ansvarig representant för regeringen kan jag inte föregripa utredningens ståndpunkter, utan utredningen själv har alt utforma dessa. Sedan skall så småningom regeringen och riksdagen la ställning till problemet huruvida Sverige skall upprätthålla en inhemsk flygindustri. Jag har själv deklarerat alt del av säkerhetspolitiska skäl är av intresse att del även fortsättningsvis kommer att finnas en flygindustri, men detta får också bedömas med hänsyn till de ekonomiska möjligheterna att under den kommande perioden fullfölja verksamheten.

I mina lidigare uttalanden har jag framhållit atl vi i Sverige har en avancerad försvarsindustri, som i fråga om teknisk kapacitet och uiveck-lingssiandard ligger i jämnhöjd med vad som kan presteras i andra länder. Enligt min mening skall man inte göra sig av med en sådan resurs annat än om man har väl underbyggda skäl till det. Några sådana finns, enligt min mening, absolut inte i dag. När det gäller den passus i mitt interpellationssvar där jag säger atl del i första hand är industrins sak atl utarbeta alternativ lill den nuvarande produktionen för den händelse statsmakterna inte kan fortsätta att uppehålla samma produktionsvolym, vill jag understryka atl detta måste vara grundregeln. Skulle detta inte lyckas har statsmakterna på det här området, liksom på alla andra, det övergripande ansvaret.

Jag vill dock påminna herr Berndtson om all del inle är så lätt att finna civila marknader för den kapacitet som finns f n. inom svensk försvarsindustri. De försök som har gjorts inom olika sektorer av svenskt näringsliv alt slå in på nya marknader har inte i alla lägen varil lyckosamma. Därför är problemet inle alls så enkelt som herr Berndlson här vill göra gällande - alt det bara är all indikera en utveckling mot civil produktion. Kan vi lyckas alt, inom de samhällsekonomiska ramarna, även fortsättningsvis behålla försvarsmaterieltillverkningen i Sverige ger vi på det viset verkligen ett tillskott till sysselsättningen. Så skapar vi faktiskt den bästa och största tryggheten för de anställda i SAAB.

Låt mig säga ytteriigare något beträffande tidsaspekten när det gäller de anställda på verkstadsgolvet i SAAB - och det är flertalet - alt i dag finns beställningar som medger full produktion fram t. o. m. 1985. I det fallet är problemet inte alldeles överhängande. Det är hell annorlunda när del gäller utvecklingsavdelningen, och den frågan är nog så allvarlig.

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

öm produktionsinriktningen vid försvarsindustrin

Herr BERNDTSON (vpk):

Herr talman! Herr försvarsministern sade all det var häpnadsväckande atl begära att man inte skall fortsätta den miljardsatsning -jag uppfattade

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om produktionsinriktningen vid försvarsindustrin

det så - på stridsflyg som har pågått. Men herr försvarsministern kan väl ändå inle betrakta det som häpnadsväckande atl man begär ett program för övergång till civil sysselsättning. Jag förmodar atl även en försvarsminister kan ha stunder då han hoppas på fred och avspänning i världen. Hur går del då med sysselsättningen om man inte planerar för andra produkler än krigsproduktion?

Problemet är inte enkelt, säger försvarsministern. Nej, och därför bör man också planera i tid. Man bör ligga före med den planeringen och inle la itu rned problemen den dag de är hell akuta.

Jag vill erinra om att det någon gång vid 1960-talets milt publicerades en FN-rapport om avruslningens ekonomiska och sociala konsekvenser. I den rapporten diskuterades ingående de problem som skulle uppstå vid en avrusi.ning. Man pekade på de många eftersatta behov som kunde läckas genom att resurser frigörs, och del är en frågeställning som är aktuell också i dag. Det fastslogs i rapporten, att på kort sikt skulle övergångens smidighet bero på regeringens förmåga att förutse de typer av problem som kunde uppslå och på förberedelsernas lämplighet.

Det är inle en avrustning som diskuteras i Sverige i dag. Debatten gäller huruvida vi skall fortsätta miljardsalsningen på flygplansiillverkningen. Del är skrämmande alt hotet om arbetslöshet mot lusentals anställda komnier till användning i den debatten från militära kretsar och förelagsledning. Jag måste tillägga alt vad som sagts från regeringen genom försvarsministern i dag tyvärr tyder på alt denna regerings förmåga alt förutse problemen och vidta lämpliga förberedelser, för att använda rapportens språkbruk, saknas.

Jag menar inle atl man behöver ta för gott allt som slår i den här rapporten om samhällsanalys av framtida flygplansanskaffning, men del är ändå några fakta som jag tycker atl man inle kommer förbi. Problemet med koncentration av produktionen lill vissa orter och regioner, som jag i mitt förra anförande pekat på, belyses i rapporten. Påståendena om arbetslöshet .som en nödvändig följd av minskad flygplanstillverkning underkänns samtidigt som omställningsproblemen påpekas. Vad som saknas även i den rapporten är konkreta alternativ utöver en hänvisning till vanliga arbetsmarknadspoliliska medel. Det finns alltså inte någon framåtsyflande planering, och en sådan fattas också i försvarsministerns svar och inliigg här i dag.

Men det viktigaste resultatet av rapporten bör ändå vara atl man så alt säga tvingat militären och SAAB-ledningen ut på planen. Anledningen lill att man från de hållen hotar med arbetslöshet är uppenbarligen atl man vill motivera fortsall miljardrullning till flygplansprojekt. Men det är civila jobb de anställda hos SAAB-SCANIA vid flera tillfällen begärt. Ville man visa omtanke om de anställda, borde man väl under alla de år som debatten pågått ha gjort större satsningar på alternativ produktion.

Jag vill också tillägga atl det, om försvarsminislern menar allvar med talet om att företagen bör utarbeta alternativ till nuvarande produktion, som han säger i sitt svar, inte räcker med vad han sagt här i dag. Då

borde regeringen bestämt förorda en sådan planering och då borde också Nr 29

staten aktivt verka för ett program för övergång till civil produktion. Torsdaeen den

Det är del som vi från vpk har begärt. jg november 1976

Herr LINDBLAD (fp):

Herr talman! Försvarsutredningen arbetar och den har avlämnat ett delbetänkande. Jag föreställer mig all den försökt ta in också myckel annat material än vad som där redovisas, men det är bara en handling som offentliggjorts, nämligen en tjock lunta om flygplansindustrin, där det förs ganska många och rätt ingående resonemang. Jag har i och för sig ingenting emot alt detta material läggs fram. Del är bra - möjligen kan man vara litet fundersam inför reaktionen.

Många - även tidningar - har sagt att flygplansindustrin inte skall motiveras av sysselsältningsmässiga och samhällsekonomiska skäl. Samma människor anser emellertid alt del av utredningen framgår att dessa effekter är ganska små och all vi därför skall lägga ned flygplansinduslrin. Men de skälen skulle ju inte vara avgörande. Därför kan man säga all denna fråga har begränsad betydelse. Del innebär dock inle att den är liten, eftersom alla industrifrågor ur näringspolitisk och arbetsmarknads-mässig synpunkt är intressanta. Ur den aspeklen skiljer sig inte försvarsindustrin från andra industrier.

Jag har alltså inget emot alt utredningen om flygplansinduslrin framlagts, även om man kan vara kritisk mol en del inslag i den och även om den mera verkar vara en plädering än en analys. Men de viktiga områden man har att bedöma när man skall ta ställning lill flygindustrin och även till annan försvarsindustri är naturligtvis först och främst de operativa och de försvarsekonomiska. Också i de avseendena har för-svarsulredningen begärt in och förmodligen fått ganska myckel material, men del är hemligstämplat. Del är bara ett mycket kort pressmeddelande som kommit ut.

Denna omständighet försätter allmänhet, massmedia och andra i en svår situation. De uppgifter som man vill och borde få ta del av är i mycket liten utsträckning redovisade, medan ett i sammanhanget mera marginellt problem givits en omfattande behandling. Nu förslår jag all en del operativa frågor kan vara svåra att beröra med hänsyn till behovet av hemligstämpling, men jag vill verkligen vädja lill försvarsutredningen eller till försvarsministern att försöka släppa ut mera av dessa uppgifter.

Till detta kommer de säkerhetspolitiska frågeställningarna, och om jag är rikligt underrättad kommer en analys av dessa att göras. Det är mycket viktigt att också den framläggs.

Till slut bara ytteriigare en iakttagelse. En intressant frågeställning som tagits upp är s. k. alternativutnytljande. Använd den tankegången även när det gäller de 46 000 människor som arbetar inom försvaret! I så fall får man troligen helt andra argument för atl genomföra förändringar i fredsorganisationen. Det värdefulla i detta synsätt vill jag inte bestrida. Huvudsaken är all man är konsekvent och inte bara an-

Om produktionsinriktningen vid försvarsindustrin

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

öm produktionsinriktningen vid försvarsindustrin

vänder del på en sektor, om samma resonemang på andra sektorer ger en annan och bättre beslutssituation.

Herr försvarsministern KRÖNMARK:

Herr talman! Jag vill bara lämna ett besked till herr Berndlson, nämligen all den nuvarande regeringen inle kommer att ta några som helst säkerhetspolitiska risker. Jag håller med om att vi alla har en önskan om avrustning, ett problem som togs upp av herr Berndlson. Men vi kan också tyvärr konstalera att målet tycks ligga mycket långt fram i tiden. Läget är det att det har skett en kraftig upprustning i vår omvärld och del innebär, som det står i regeringsdeklarationen, att vi fortsättningsvis måste ha ett starkt försvar. Det är nödvändigt för att trygga vår frihet och vårt oberoende. Då krävs det, som jag sade tidigare, både all vi har utbildade människor och alt vi har god försvarsmateriel atl sälla i händerna på våra svenska soldater.

1 dag arbetar en försvarsulredning, och det är den som skall göra dessa bedömningar. Riksdagen får sedan ta ställning under nästa år. Då får vi besked huruvida vi kan fortsätta tillverkningen av försvarsmateriel i Sverige i den omfattning som nu sker eller om vi av samhällsekonomiska eller andra skäl tvingas dra ner den. Därför råder icke, som jag ser det, den omedelbara alarmsituation som man får intryck av då man lyssnar lill herr Berndlson. Enligt honom gäller det att illa kvickt få fram en alternativ produktion.

Varje företagsledning av god kvalitet har alltid en planering som täcker lång tid framöver, och givetvis funderar man på vilka alternativ som finns för att skapa sysselsättning. Jag tar för givet atl man även inom ledningen för SAAB har sädana tankar, men del är hell naturligt att man nu, när företaget är fullt upptaget av beställningar lill det svenska försvaret, inte direkt kan prioritera denna fråga.

Jag ser det som något av en självklarhet atl vi inom den närmaste femårsperioden, och kanske betydligt längre, kommer att ha en inhemsk försvarsindustri. Vi kan i dag icke uttala oss om volymen på de beställningar vi kommer att lägga ut. Men så länge svensk försvarsindustri kan visa sig konkurrenskraftig gentemot utlandet finns det ingen som helst anledning att på ideologiska grunder inle tillverka vapen i Sverige. Vi vet att det finns en stor internationell marknad, men den marknaden skall vi inte gå ut på om det inte är nödvändigt.

När del gäller frågan om offentlighet kan jag hålla med herr Lindblad om all debatten med anledning av arbetsgruppens rapport har gått litet snett. Den är bara en del av frågan. Det kommer så småningom att offentliggöras en säkerhetspolitisk analys, vilken jag tror kommer alt ge debatten större bredd och göra den mer marknära. Men jag vill säga att även ÖB:s studier har varit offentliggjorda, så alt den ambitiöse och försvarsinlressierade har redan i dag möjlighet atl skaffa sig en betydligt fylligare bild av problemställningarna än man får om man bara läser arbetsgruppens rapport.

Herr BERNDTSON (vpk):

Herr talman! Hela den diskussion som förs kan naturligtvis inte gälla bara köp eller tillverkning av flygplan, utan den måste också ha med inriktningen av försvarspolitiken alt göra.

Men oberoende av vilka bedömningar man gör vid olika tillfällen på det området, och hur man bedömer Sveriges situation i världen, är det ändå otillfredsställande atl vid varje tillfälle som diskussion uppstått om begränsning av tillverkningen av Viggenplan har man omräknat della i hur många arbetslösa det skulle leda till vid SAAB-SCANIA. Man måste förstå alt det råder stor oro bland de anställda, och alt de känner behov av en planering av hur produktionsresurserna skulle tas över vid den tidpunkt man bedömer det nödvändigt att skära ner eller upphöra med flygplanstillverkningen. Det kan inte vara orimligt att begära sådan långsiktig planering.

Det är möjligt att arbetsgruppens rapport om just de här frågorna kan anses marginell, som herr Lindblad säger, i förhållande lill den stora militärpolitiska bedömningen. Men för de anställda vid SAAB-SCANIA i Linköping är det inget marginellt problem, utan ett mycket levande och brännande problem, som de anser att statsmakterna har ett särskilt stort ansvar att få en lösning på.

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

öm produktionsinriktningen vid försvarsindustrin

Herr försvarsministern KRÖNMARK:

Herr talman! Låt mig säga om inriktningen av den framtida försvarspolitiken atl när del gäller huvudprinciperna tycks del råda enighet mellan de fyra stora partierna i riksdagen. Della gör att jag räknar med atl det bakom den grundläggande principiella syn som jag framfört här finns en kompakt pariamentarisk majoritet och atl vi alltså under en överskådlig framlid kommer atl behöva avancerad försvarsmateriel i landet.

Vad gäller oron bland de försvarsanställda vill jag bara säga att det just är framstötar av den typ som herr Berndtson gjort i sin interpellation som sprider oro bland dem som är anställda i försvarsindustrin.

Herr BERNDTSON (vpk):

Della, herr talman, var ell synnerligen märkligt uttalande från regeringens sida!

Oron som jag talade om finns och har funnits under många år, och den växer ju längre det dröjer innan statsmakterna lar de naturliga konsekvenserna av att man måste ha en planering för annan sysselsättning för den händelse del sker en nedgång i flygplansiillverkningen.

Jag har svårt att tänka mig att oron uppstår den dag man för den vidare lill denna kammare. Jag är verksam i Linköping och kan försäkra att det flnns en djup och allmän oro inle bara bland de anställda vid SAAB-SCANIA, utan också hos dem som skall planera för kommunal verksamhet och hos dem som skall planera för hela regionen. Det bästa sättet, att stilla den oron vore en deklaration från statsmakterna all de skall ta itu med della problem och planera för att det också skall finnas

Nr 29 andra arbetstillfällen, om man gör den bedömningen atl fiygplanstill-

Torsdagen den verkningen inle skall fortsätta.

18 november 1976

_____________ Överläggningen var härmed slutad.

Om bibehållande

av Kalmar

flygflottilj § 11 Om bibehållande av Kalmar flygflottilj

Herr försvarsminislern KRÖNMARK erhöll ordet för att besvara herr Nilssons i Kalmar (s) den 28 oktober anmälda interpellation, 1976/77:22, och anförde:

Herr talman! Herr Nilsson i Kalmar har frågat mig när regeringen kommer att förelägga riksdagen förslag om fortsatt drift av Kalmar flygflottilj (F 12) samt när och på vilket sätt jag avser att informera berörd personal om dessa förhållanden.

Bakgrunden lill herr Nilssons interpellation är att de borgerliga partierna yrkade avslag på dåvarande regeringens förslag våren 1975 att F 12 skall läggas ned. Herr Nilsson menar all den nya regeringen därför bör föreslå alt riksdagsbeslutet från år 1975 rivs upp.

Jag vill erinra herr Nilsson om all bakgrunden till avslagsyrkandena var att vi ville behålla en fredsorganisalorisk handlingsfrihet över 1977 års försvarsbeslut. Vi ansåg inte atl ett tillräckligt underiag för beslut förelåg våren 1975.

Nu föreligger överbefälhavarens programplan för perioden 1977-1982. Den skall bilda underlag för 1977 års försvarsbeslut. Inle i någon av de ekonomiska nivåer som redovisas i programplanen har överbefälhavaren räknat med ell större antal flygflottiljer än tio.

Mol denna bakgrund bedömer jag alt del inle är möjligt eller lämpligt atl nu riva upp del beslut som riksdagen fattade våren 1975.

Självfallet skall jag låta vidta alla åtgärder för atl avvecklingen av förbandet skall bli så skonsam som möjligt för personalen.

Jag följer också med uppmärksamhet ansträngningarna atl öka sysselsättningstillfällena i Kalmar.

Herr NILSSON i Kalmar (s):

Herr talman! Jag tackar försvarsministern för svaret på min interpellation, även om det inte alls blev som jag hade väntal mig och väl inle heller sådant som riksdagsman Krönmark ville ha det för några månader sedan. Lika litet blev svaret vad man hade utlovat i vallöftena i Kalmar län - men med all säkerhet blev det en bitter besvikelse och överraskning för de anställda vid F 12.

Jag konstaterar följaktligen alt riksdagsman Krönmark har daglingat med försvarsminister Krönmark och ändrat uppfattning i denna fråga på relativt kort lid.

I svaret uppges atl bakgrunden till min interpellation skulle vara att de borgerliga partierna yrkade avslag på dåvarande regeringens förslag

alt F 12 skulle läggas ned. Ja, det är riktigt alt det var ett av skälen, men framför allt var motivet omtanke om den personal som nu finns vid F 12 - att den skulle få en snabb förklaring om huruvida vallöftena skulle infrias eller inte, atl den skulle slippa gå i ovisshet, att den skulle få klara besked; detta kanske i all synnerhet som nuvarande försvarsminislern som andra namn har undertecknat en motion om bibehållande av F 12.

Till detla skall läggas all den nuvarande finansministern Bohman alltid har visat stor välvilja mot ökade försvarskoslnader. Vidare har arbetsmarknadsminister Ahlmark så sent som för tre månader sedan offentligt i Kalmar uttalat sig för atl F 12 skulle finnaskvar, omdet bleven borgeriig regering efter valet.

Härutöver har centerriksdagsmännen i Kalmar län i valpropagandan förklarat att F 12 skulle bibehållas, om deras parti kom till makten.

Moderattidningen i Kalmar har i vart och vartannat nummer riktat en vettlös kritik mot de socialdemokratiska riksdagsmännen från Kalmar län för svek och skamgrepp i F 12-frågan, och man har före valet lovat all bara det blev en borgerlig regering skulle F 12 bibehållas.

Nu har vi den borgerliga regeringen - nu har de borgeriiga kriterierna uppfyllts. Nog borde svaret då ha varil annoriunda mol den bakgrund som jag här nämnt! Men det är nu hell klart att regeringen med försvarsminislern i spetsen tänker svika givna vallöften och utfästelser.

Uppskovsmöjlighelerna som det talades om föreligger fortfarande, "om bara viljan finns", som ni moderater brukar uttrycka det. Ingen nedläggning före 1981/82 löd ett av era löften.

Nu säger försvarsministern att "bakgrunden lill avslagsyrkandena var att vi ville behålla en fredsorganisalorisk handlingsfrihet över 1977 års försvarsbeslut". Men den möjligheten föreligger som sagt fortfarande. Varför tar ni i så fall inte vara på den nu? Ni har ju varit utomordentligt snabba att ändra andra riksdagsbeslut, t. ex. när det gäller representationen i länsstyrelserna, för alt därigenom förhindra att de fackliga organisationerna fick inflytande på den nivån.

I den motion som riksdagsman Krönmark undertecknat står heller inte ett ord om handlingsfriheten. Däremot talas del om militäroperativa skäl, arbelsmarknadsskäl och regionalpolitiska skäl. Del är skäl som givetvis fortfarande föreligger oförändrade.

Jag skulle vilja erinra försvarsminister Krönmark om atl 1973 var riksdagsman Krönmark i Jönköping och sade bl. a. följande:

"Vi har i Kalmar län ett typexempel på vad socialdemokraternas försvarspolitik leder lill. 1 Kalmar finns nu risk att F 12 läggs ned. Vi tycker all del är bättre att staten anvisar pengar över försvarsbudgeten än friställer folk genom att lägga ned förband och sedan betalar arbetslösheten via arbetsmarknadsstyrelsen."

Den möjligheten finns fortfarande, herr försvarsminister. Nu har försvarsminislern den stora chansen att fullfölja vad han förut har sagt och vad som lovats i valdebatten!

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om bibehållande av Kalmar flygflottilj

7 Riksdagens protokoll 1976/77:28-30

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om bibehållande av Kalmar flygflottilj

Del är verkligen en krystad och naiv motivering som försvarsminislern nu kryper bakom som skäl för att inle ändra på nedläggningsbeslutet för F 12, nämligen att överbefälhavarens programplan för 1977-1982 inte upptar mer än 10 fiottiljer. Ja, men tacka för att den inte gör det! Riksdagen har ju dragit upp de ramar som gäller för den liden genom beslut 1972, 1973 och 1975. Det är ju inte överbefälhavaren som bestämmer den ekonomiska nivån och fastställer ramarna för försvaret, del är riksdagen som gör della, och del känner självfallet försvarsministern till.

Följaktligen föreligger full frihet för den nu sittande regeringen och riksdagsmajorilelen att lägga fram förslag om förändringar och F 12:s bibehållande. Försvarsministerns motivering, skulle jag vilja påslå, är bara struntprat.

Men det föreligger även en annan möjlighet alt bibehålla F 12, nämligen den vi socialdemokrater från Kalmar län föreslog i vår motion 1975:1994, innebärande all annan fiottilj än F 12 skulle väljas för nedläggning -där de arbetsmarknadspoliliska och regionalpoliliska konsekvenserna inle skulle bli så kännbara som i Kalmar. Detta förslag ligger också i linje med de motiveringar som riksdagsman Krönmark framförde i sin motion förra våren.

Jag får därför fråga: Är försvarsministern beredd att ompröva riksdagsbeslutet den 15 maj 1975 på det sätt som jag här nämnt? Visseriigen kallade moderaltidningen i Kalmar della förslag för ett demagogiskt skamgrepp, men jag tror fortfarande att det är en lämplig och realistisk lösning.

Så skulle jag också vilja anföra några citat ur den moderaltidning i Kalmar som svarar för politiken där i denna fråga. Det finns sanneriigen mycket all välja ur, del kan jag försäkra. Man tar där heder och ära från de socialdemokratiska riksdagsmännen i Kalmar län, och undertecknad i synnerhet, för vårt ställningstagande i den här frågan.

Den 16 maj 1975, alltså dagen efter riksdagsbeslutet, skrev man under en stor rubrik, "Sveket!" - och det är ju ett känt begrepp på senare lid:

"I särklass tyngst vilar ansvaret för det olyckliga nedläggningsbeslutet på Kalmar läns fem socialdemokratiska riksdagsmän: Stig Alemyr, Arne

Andersson, Bernt Nilsson, Bertil Pettersson och Birger Rosqvist.

De de har helt enkelt lurat medborgarna. Det är fråga om sabotage.

--- Av sina riksdagsmän har medborgarna rätt atl kräva atl de ge
mensamt och ovanför snäva partiintressen slår vakt om sin hembygd.
Det gör Kalmar läns företrädare från moderata samlingspartiet och cen
terpartiet på ell föredömligt sätt."

Vad säger försvarsministern om detta i dag? Anser försvarsministern atl han nu slår vakt om hembygdens intressen över alla snäva partiintressen på ett föredömligt sätt i den här frågan?

Någon gång efter valet 1976 skrev man följande:

"Lika viktiigt är att de möjligheter som finns atl ompröva F 12-beslutet och bevara Kalmar-flottiljen blir tillvaratagna. Dess bättre innebär re-

geringsskiftet att det är möjligheter som nu också kommer all prövas. Med en borgerlig regering och med Eric Krönmark, en av de främsta F 12-motionärerna i riksdagen, som försvarsminister skulle det ha funnits helt andra möjligheter atl bevara Kalmar-flottiljen. Är det någon som tvivlar på att F 12 i så fall skulle ha räddats för gott?"

Jag skulle vilja fråga försvarsminislern vad han säger om de synpunkterna.

Ja, i dag har vi facit. Sannolikt kommer många atl starkt tvivla på den borgeriiga regeringen och dess vallöften. Själv undrar jag hur försvarsmakten över huvud taget skall våga tro på försvarsminislern efter del här.

Jag begär inle att ni och moderattidningen i Kalmar skall be oss socialdemokratiska riksdagsmän på Kalmarbänken om ursäkt för påhoppen. Jag tror f ö. inte att moderaltidningen i Kalmar är mäktig detla med sin nuvarande chefredaktör. Vanlig hederlighet fordrar väl ändå all ni framför åtminstone ett beklagande och en ursäkt till de anställda vid F 12, som ni enligt min uppfaltningsåcyniskt har lurat, och atl ni framför en ursäkt lill de 20 000 personer som stod bakom namnunderskrifterna mot beslutet och till alla väljare som ni nonchalerat och lurat i detta sammanhang. Kommer den ursäkten all framföras, herr försvarsminister?

Till sist skulle jag vilja ställa ett par frågor: Hur känns del att ha kommit lill maklen och häriighelen, som en centerpartistisk regeringskollega uttryckte det, på sådana premisser? Hur känns det att sitta på stalsrådstaburellen med så många svikna vallöften under rumpan?

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om bibehållande av Kalmar flygflottilj

Herr försvarsministern KRÖNMARK:

Herr talman! Med tanke på den fantastiska politiska akrobatik som herr Nilsson i Kalmar har haft en uppvisning i här från talarstolen är det att beklaga atl icke fler av kammarens ledamöter haft tillfälle all följa debatten. Den man som stod här och talade var en av de socialdemokratiska riksdagsmän på Kalmarbänken som genom sina röster i maj 1975 definitivt såg lill atl F 12 drogs in. Beslutet fattades för ell och ett halvt år sedan.

Sedan vill jag tala om för herr Nilsson att del faktum att vi har fått ett regeringsskifte innebär icke nya förhållanden - vi har faktiskt fått överta det där påstått dukade bordet som man brukar tala om, dvs. ett arv efter den socialdemokratiska politik som förts tidigare. Herr Nilsson sade ju själv atl riksdagen varje år under den femårsperiod som det nuvarande försvarsbeslutet omfattar haft möjlighet alt fastställa ramar. Javisst, det har vi haft! Jag vill påminna om att det parti som jag företräder - nu företräder jag regeringen, men herr Nilsson talade om riksdagsman Krönmark - har under de här åren faktiskt lagt fram förslag om anslag som skulle gjort det möjligt all ha kvar fier fiygflottiljer av säkerhetspolitiska skäl. Därför vill jag för min egen del hävda alt min sköld är ren i detla avseende.

Beslutet om nedläggning av F 12 är fattat, och riksdagen har också

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om bibehållande av Kalmar flygflottilj

100

fattat beslut om ekonomiska ramar. Sedan måste del vara fackmyndigheten, i del här fallet ÖB, som avgör vad som kan åstadkommas inom dessa ekonomiska ramar.

Det är alldeles riktigt all det fanns en socialdemokratisk motion förra året med herr Nilsson i Kalmar som första namn - jag har den med mig här. I den motionen krävde ni alt två flygflottiljer skulle nedläggas, dock icke flygflottiljen i Kalmar. Men ni sade icke vilken flygflottilj som skulle läggas ned i stället för F 12. Jag förslår del, för herr Nilsson i Kalmar är ordförande i sydöstra FCO-dislriktet, som omfattar även Blekinge län, och ni visste ju atl alternativet var den flottilj som finns i Ronneby, eftersom man måste göra även en rent operativ bedömning av vilken flottilj man kan lägga ner. Jag förstår alt del på grund av herr Nilssons bakgrund var omöjligt att skriva ul vilken fiottilj han avsåg. Då hade han inle kunnat ta några pluspoäng. När det sedan kom lill avgörande så följde herr Nilsson den dåvarande regeringslinjen och bidrog lill att flygflottiljen i Kalmar togs bort. Om herr Nilsson och ytterligare någon socialdemokrat på Kalmarbänken förra året röstat med den dåvarande oposilionen hade beslutet beträffande flygflottiljen i Kalmar icke fallats förrän vi skulle ta 1977 års försvarsbeslut. Låt oss anta all del även då hade blivit fråga om vissa flottiljindragningar - jag vill inte motsäga alt så kunde ha blivit fallet - hade i alla fall flygflottiljen i Kalmar fortfarande haft vissa möjligheter alt eventuellt bli en av de flottiljer som fått leva kvar.

Herr Nilsson och jag har inte bara varil kolleger i kammaren och bänkkamrater i tre år, vi har också under flera år suttit tillsammans i länsstyrelsen i Kalmar och tillsammans kämpat för F 12:s bevarande. Men i maj 1975 hoppade herr Nilsson av tåget.

Nu säger herr Nilsson atl jag när jag blivit försvarsminister skall städa upp och räua till herr Nilssons misstag i det fallet, som representant för Kalmar tän. Jag deklarerade när jag tillträdde som försvarsminister och fick frågor om della, att jag verkligen skulle seriöst undersöka om del fanns några möjligheter atl rädda Kalmarflottiljen. Och då flnner jag all med de ekonomiska ramar som har gällt, med tanke på ÖB:s programplaner och vad som skall komma i framliden, så finns del -jag beklagar det verkligen - inga möjligheter atl ett och ett halvt år efteråt riva upp beslutet. Jag beklagar det verkligen. Och jag beklagar det från Kalmar kommuns synpunkt, därför atl del är ca 450 arbetsplatser som på detta vis försvinner.

Nu är det kanske lättare all klara del problemet än personalproblemen. Sedan vi fick ett regeringsskifte har det beviljats lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån som innebär ökad sysselsättning i tre förelag i Kalmar. De har alltså beviljats av den borgerliga regeringen. Ingen kan därför säga annat än atl den tillträdda regeringen har gjort allt vad den har kunnat för alt mildra verkningarna av den tidigare regeringens politik.

Personalen på F 12 har inle fått domen i dag. Otryggheten för dem skapades bl. a. genom herr Nilssons i Kalmar röstning i maj 1975. Jag

liksom andra som är engagerade i försvarsmakten är bekymrade över della och det är ett av de problem som vi måste försöka lösa, atl klara den omställningen på ett så bra sätt som möjligt. Del är del frågan gäller.

Sedan talar herr Nilsson om svikna vallöften m. m. För min del har jag faktiskt känt till de här ekonomiska förhållandena ganska länge, vilket gjorde att jag under valrörelsen aldrig gick ut och lovade all riva upp beslutet om F 12. Däremot har jag lovat att man skall titta på möjligheterna, och enligt de uppgifter jag inhämtat så har inte heller statsrådet Ahlmark vid sitt besök i Kalmar lovat att beslutet skall rivas upp, utan han har också sagt att man skall göra en omprövning. Det är mig veterligi ingen borgerlig politiker som gått ul i valrörelsen och sagt au om det blir en annan regering så skall F 12 vara kvar. Vad tidningarna i det fallet skriver är deras frihet. Jag kan inle exakt erinra mig formuleringarna i de olika tidningsorganen, men del är alltså icke fråga om något svek.

Den här prövningen har jag alltså själv faktiskt på regeringens vägnar verkställt sedan jag kom till försvarsdepartementet och undersökt de reella möjligheter som finns att riva upp beslutet, men jag anser det inte längre möjligl. Jag beklagar det som företrädare för Kalmar läns valkrets.

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om bibehållande av Kalmar flygflottilj

Herr NILSSON i Kalmar (s):

Herr talman! Försvarsminislern tyckte alt milt inlägg våren uppvisning i akrobatik. Jag tycker del var ell intet mot vad herr Krönmark har presterat.

Herr Krönmark sade avslutningsvis all han kände lill de ekonomiska förutsättningarna och kanske därför var litet försiktigare än andra. Det må vara riktigt, men herr Krönmark står dock som andra namn på den motion som väcktes i samband med regeringens förslag om nedläggning. I den motionen begärdes avslag på nedläggningsförslagel. Varför begärde ni avslag? Är det inte akrobatik atl nu säga att man menade något annat än all flottiljen skulle läggas ned? I svaret sägs att det nu inte är möjligt eller lämpligt att ompröva del beslut som riksdagen fattade våren 1975. Varför är del inle lämpligt att göra del? För bara något år sedan hade ni ju uppfattningen att flottiljen skulle vara kvar. Handlingsfriheten finns fortfarande. Kom ned från trapetsen och svara på de frågor som jag har ställt!

Sedan säger försvarsministern alt jag bidrog lill beslutet om nedläggning. Ja, det gjorde jag så till vida som jag fullföljde det principbeslut som hade lagils tidigare. Jag erkänner att moderata samlingspartiet hade en annan uppfattning i den frågan, men varken centerpartiet eller folkpartiet hade det. När vi skulle bestämma vilken flottilj som skulle läggas ned kröp man fegt undan på den kanten och vågade inle slå för del principbeslut som man tidigare hade tagit.

Om det borgeriiga blocket hade röstat på den motion som vi väckte, nämligen om fullföljande av det tidigare beslutet men nedläggande av en annan flottilj där de regionalpoliliska skälen inle hade så stor betydelse

101

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om bibehållande av Kalmar flygflottilj

som i Kalmar, skulle den motionen ha bifallits.

Del är riktigt att riksdagsman Krönmark lade fram förslag lidigare, bl. a. det som jag nämnde i fråga om Jönköping. Varför inte fullfölja det förslaget nu? Försvarsministern har möjlighet när han nu sitter som chef för detta departement alt fatta beslut i den riktningen! Men nu säger han bara all det är inte lämpligt eller möjligt att göra det. Vad menade ni då över huvud tagel med del förslag om avslag som ni lade fram?

Jag tycker all argumentet i svaret att överbefälhavarens programplan inte räcker till för mer än tio flottiljer är svagt. Della var också känt förut, och jag förmodar att det var känt även' av riksdagsman Krönmark 1975. Nu kryper han bakom detta som om del vore överbefälhavaren som skulle fastställa programplanen. Så är del inle alls - det är riksdagen och regeringen som beslutar i dessa frågor och som lägger ramarna för den politiska aktivitet vi skall ha.

Herr Krönmark säger atl han vill städa efter mina misslag i denna fråga. Jag tror det är bättre att försvarsminislern slädar efter både sig själv och sina medbröder.

Det går ju an att nu beklaga atl F 12 inle skall vara kvar. Även om herr Ahlmark nu förnekar det stod han på Stortorget i Kalmar och förklarade all bara vi fick en borgeriig regering skulle frågan om F 12 omprövas och riottiljen skulle få vara kvar.

Centerpartiet har i sitt länsprogram hemma beskyllt socialdemokraterna för att det är de som lagt ned F 12. I dag finns del inte en enda centerpartist från Kalmar här. Intresset har tydligen slocknat från deras sida så fort de fått rösterna. Atl fullfölja frågan intresserar dem tydligen inte. Jag tror all herr Krönmark får jobb med all städa efter dem på den borgeriiga kanten.

Till sist vill jag säga ell par ord om det dukade bordet. Del uttrycket har valsat runt i pressen och i kammaren ett tag nu. Jag skulle rekommendera försvarsminister Krönmark all läsa Veckans Affärer, senaste numret, där Gunnar Emanuel Sträng lar upp detla och anlägger några tänkvärda synpunkter.

Vi har en standard här i landet som ligger högre än i många andra länder. Vi har ingen eller myckel obetydlig arbetslöshet. Vi härden högsta sysselsättningen på länge. Vi har en högre ekonomisk aktivitet än kanske i något annat land i väriden. Det har sagts att vår utlandsskuld är stor. OK. Den låg väl på uppemot 20 miljarder. Men strax innan den nya regeringen överlog hade vi en valutareserv på 15 miljarder. All sedan människor blev förskräckta så fort vi fick en borgerlig regering i Sverige och reserverna sjönk på en gång - del är en annan historia.

102

Herr försvarsministern KRÖNMARK:

Herr talman! Jag har faktiskt läst Gunnar Emanuel Strängs artikel i Veckans Affärer, herr Nilsson i Kalmar. Jag får säga alt det var en mycket intressant men något glättad framställning. 1 ljuset av herr Nils-

sons kommentarer framstår den dock som verkligt trovärdig och innehållande en mängd fakta. Det sätt som herr Nilsson här behandlar dessa samhällsekonomiska frågor på vill jag hoppas inle skall bli normerande för den nuvarande oppositionen i fortsättningen.

Herr Nilsson sade att jag hade undertecknat en motion där det fanns motiv för bibehållande av flygflottiljen i Kalmar, och jag skall hålla med om det. Att de motiven finns kvar kan jag säga som representant för Kalmar län. Men vad är det som gör atl det inte är möjligt eller lämpligt atl behålla F 12? Hade vi fått bifall till den moderata linje som företräddes av bl. a. mig i riksdagen vid det tidigare tillfället hade vi haft ekonomiskt utrymme för atl behålla F 12. Nu blev riksdagens beslut ell annat, vilket innebär all skulle vi i dag riva upp Kalmarbeslutet, så måste detta följas av atl vi direkt beslutar om vilken annan flygflottilj som skall läggas ned. Och där kommer man in på rent mänskliga hänsyn.

Det gäller alt ge 450 människor besked: Nu måste ni flytta på er, nu är er anställning på den här platsen slut - ungefär år 1980. Och sedan, efter ett och ett halvt år, skulle man komma tillbaka lill dessa människor, som då kanske vidtagit vissa dispositioner, och säga: Nu slipper ni det här, nu skall ni ändra planeringen. Sedan skulle man gå till en annan flottilj, som lidigare inte varit berörd, och säga: Nu kommer den här flottiljen illa kvickt atl bli indragen.

Men även om det nu råkar gälla den valkrets som jag och herr Nilsson i Kalmar representerar tycker jag inte att man kan göra på delta sätt med människor. Vi måste hantera frågorna med viss konsekvens. Det är faktiskt också så, herr Nilsson, atl när människor är involverade på del här viset är den tillträdande regeringen beroende av den avgående regeringen. Del måste finnas en viss konsekvens i handlandet.

Jag vill betona atl det i dag just är Kalmar som befinner sig i denna situation. Och det beror på atl herr Nilsson och hans kolleger på Kalmarbänken röstade som de gjorde i maj 1975. Jag vill upprepa detta: Hade ni röstat på ett annat sätt hade handlingsfrihet fortfarande funnits och Kalmar hade varit med som ell alternativ även för den framtida försvarsplaneringen. Della hade inle inneburit någon garanti för att F 12 hade kunnat bibehållas, men det hade funnits en möjlighet. Den möjligheten finns inte längre.

Herr Nilsson säger alt det är svagt av mig atl inte se till alt man kan behålla fiygfiottiljen. Givetvis kan herr Nilsson lycka att det är svagt av mig att inte få fram den ekonomiska ram till försvaret som gör detta möjligt. Jag kan inle tyda herr Nilssons deklaration på annat sätt.

I dag föreligger uppenbariigen en spricka i den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Menar herr Nilsson någonting med sill tal, innebär det att herr Nilsson är beredd att satsa så myckel mer pengar på försvarsbudgeten all man kan behålla fiera fiygflottiljer. Det måste vara den rimliga tolkningen. Jag kan inte förslå något annat. Det går inte atl göra någonting åt detta under innevarande anslagsår. Jag kan bara uppmana herr Nilsson atl söka kontakt med sitt partis representanter i den sittande

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om bibehållande av Kalmar flygflottilj

103

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om bibehållande av Kalmar flygflottilj

försvarsutredningen. Jag önskar honom all lycka när del gäller all få dessa socialdemokrater atl företräda herr Nilssons åsikter. Då blir det lättare.

Inte ens i den A-nivå som ÖB har presenterat finns det utrymme för fiera flottiljer. Det måste alltså till pengar över A-nivån. Vill herr Nilsson göra en politisk insats för alt se lill att riksdagen beviljar pengar utöver A-nivån har jag givelvis ingenting all erinra häremot. Jag kan bara önska honom lycka till.

Herr talman! Efter all ha hört herr Nilssons andra anförande måste jag säga, att jag mer och mer får ett intryck av att det är ell försök atl lägga ut en allt tätare dimridå över det handlande som han tillsammans med sina socialdemokratiska kamrater på Kalmarbänken gjorde sig skyldig till i m,aj 1975.

104

Herr NILSSON i Kalmar (s) kort genmäie:

Herr talman! Jag beklagar atl försvarsminislern inte anser sig ha någon möjlighet alt bifalla del förslag som fanns i vår motion om att en annan flottilj skulle väljas i stället för F 12. Nu säger försvarsministern alt den nya regeringen är bunden av den gamla regeringen och att det inte går atl ändra någonting. Ja, det är väl en sanning med modifikation. Det är som jag sade inledningsvis. När det gällde all förhindra att de fackliga organisationerna fick inflytande i länsstyrelserna gick del utomordentligt snabbt att genomföra en ändring. Det bör gå precis lika lätt i detta fall.

Nu kom det fram alt del inte finns ekonomiskt utrymme för atl behålla fiottiljen. Del är vad vi socialdemokrater hela tiden har sagt. Hur kunde ni 1975 yrka avslag på vårt förslag? Del var ju redan då känt atl det ekonomiska utrymmet var knappt. Det är alt krypa i buskarna och försöka komma undan i denna fråga med motiveringen att del ekonomiska utrymmet inte har räckt lill.

Jag anser det inte svagt av försvarsministern all inte kunna ta fram pengarna, men jag anser det väldigt svagt atl gå ul i en valrörelse, och långt före valrörelsen med den motion som väcktes av de borgerliga ledamöterna på Kalmarbänken och yrka avslag på nedläggningen. Därmed ingav man hos de anställda förhoppningar om atl flottiljen skulle kunna behållas bara det blev en borgerlig regering. Det är falskheten i att gå ul i valrörelsen på det sätt som har skett från samtliga borgerliga partier i Kalmar län som innebär svagheten.

Det är riktigt som försvarsministern nu säger, att F 12 ryms inte ens i ÖB:s A-nivå. Men del var känt i slutet av 1975, och man kände till redan tidigare atl del fanns inga möjligheter att bibehålla F 12. Detta utgjorde grunden för försvarsbesluten 1972, 1973 och 1975.

Jag ser atl herr Schött har anmält sig på talariistan, och jag förmodar att han kommer alt gå upp och ställa samma krav på den nuvarande försvarsminislern som han gjorde på den förre. Han påtalade nämligen tidigare all Kalmar län skulle bli hell ulan fredsförband om F 12 lades ner, och han ställde frågan: Hur kan en försvarsminister försvara en

sådan sak? Jag antar att del är detta herr Schött skall fråga den nuvarande försvarsminislern om.

Under detta anförande övertog herr talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr försvarsminislern KRÖNMARK:

Herr talman! Herr Nilsson i Kalmar kom nu in på det ekonomiska utrymmet. Han undrade hur jag kunde motionera i ärendet förra året och inte fullfölja motionskravet i dag. Den motion som jag var med om atl underteckna liksom de motioner som väcktes från mittenpariierna innebar ju all det fanns medel anvisade för att bibehålla F 12 t. v., i varje fall så länge nuvarande jaktflygplan var operativt användbara. Herr Nilssons röstning innebar nej till den inkomslram som gjorde del möjligt atl bibehålla flottiljen. Detla gör atl det resonemang herr Nilsson för inte alls håller. Vi måste ta någon hänsyn lill ekonomiska realiteter.

Jag vill betona atl i en valrörelse är del inle bara fråga om vad man skall göra, ulan valrörelsen är också ett slags revision av vad partier och riksdagsmän har gjort under den gångna valperioden, för det är ju det som skall motivera omval eller inte. Det är givet att moderata samlingspartiet i Kalmar län starkt har kritiserat den socialdemokratiska politiken i fråga om F 12. För stunden kan jag bara verifiera att mitt eget parti inte gått ul med några löften om att bibehålla nygflottiljen. Däremot har vi sagt att vi skall mycket seriöst undersöka möjligheterna därvidlag, och jag kan försäkra herr Nilsson att det har jag verkligen gjort.

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

öm bibehållande av Kalmar flygflottilj

Hert SCHÖTT (m):

Herr talman! Den 15 maj 1975 var faktiskt en olycksdag för Kalmar län. Det var då beslut fattades om att F 12 i Kalmar skulle läggas ned. Det var ell djupt olyckligt beslut. Som här har nämnts, blir resultatet att Kalmar län blir del enda länet i riket ulan något försvarsförband, della trots länets utomordentligt utsatta läge. Dessutom var del olyckligt ur regionalpolilisk synpunkt. På grund av beslutet förlorade vi uppemot 500 sysselsättningstillfällen.

Beslutet är orimligt, och man har i del längsta hoppats att del skulle kunna ändras. Jag vill inle underlåta att nämna att så sent som den 6 oktober hölls det i Växjö en informationskonferens kring ÖB:s programplan för det militära försvaret 1977-1982. Där meddelade chefen för F 12, överste Fritz Crona: "Jag har inle planerat för någon nedläggning av F 12! Del enda som har hänt är, all en del personer slutat sin ijänsl. Vill riksdag och regering ändra nedläggningsbeslutet, går det utmärkt!"

Samtidigt framhöll överste Crona hur allvariigt läget är ule i väriden. Han redogjorde för NATO:s respektive Warszawapaktens flygstyrkor och kom fram till alt en anfallspart gott skulle kunna avvara 700 plan för ett angrepp på Sverige. Med tre anflygningar per plan blir det 2 100 flyg-företag. Mot detta kan vi prestera ca 96 flygföretag. Med detta ville han

105

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

öm bibehållande av Kalmar flygflottilj

visa att F 12 behövs och inte bör läggas ner. Det vore närmast katastrofalt föreföll översten mena.

Jag tillåter mig att citera detta ur en av Kalmartidningarna.

Beslutet i riksdagen i maj 1975 fattades med 154 röster mol 152. Ingen har glömt - i varje fall ingen i Kalmar län - att för nedläggningsbeslutet röstade riksdagens samtliga socialdemokrater, inkl. de fem från Kalmarbänken, alltså inkl. även interpellanten herr Nilsson i Kalmar. Hans och hans kamraters agerande den gången fann vi andra ytterligt märkligt. Hade de stött F 12 den gången, hade dagens interpellation inte behövt komma till stånd.

Av försvarsministerns svar framgår all den nuvarande situationen är ytterligt besvärlig, men herr Bernt Nilsson har ju hissat signaler som tyder på att han skulle vara beredd atl satsa mer på vårt försvar. Även jag lydde honom på det sättet. Jag vill därför hoppas att man inte definitivt släpper tanken på atl F12 skall kunna bibehållas.

Försvarsministern finner del självfallet att - om en nedläggning trots allt är oundviklig - allt skall göras för att denna skall bli så skonsam som möjligl för personalen vid F 12 och alt man bör göra vad man kan för att öka sysselsättningsmöjligheterna i Kalmar. Liksom statsrådet finner jag detla självklart.

När det gäller personalen på F 12 vill jag bara erinra om all herr Bernt Nilsson ansåg all del var av omtanke om denna personal som han röstade på det sätt han gjorde våren 1975. Detta har helt naturiigt hos de anställda väckt en mycket stark reaktion. De hade en helt annan uppfattning. De hade verkat för en allmän uppslutning kring den motion som de borgeriiga avlämnade i mars 1975. Jag tillåter mig f ö. nämna att den motionen tillkom i intim samverkan med den kommitté i Kalmar, där länsstyrelsen och andra myndigheter varmed och verkade för en räddning av F 12. Det är då anmärkningsvärt alt den motionen nu blir utsatt för en så våldsam kritik från herr Nilssons sida.

Herr talman! Jag skall inte fresta kammarens tålamod längre. Jag trodde aldrig man skulle behöva uppleva vad som skedde den 15 maj 1975. Men atl man efter del skall behöva uppleva herr Nilssons agerande i kammaren här i dag är något alldeles fantastiskt.

106

Hert NILSSON i Kalmar (s):

Herr talman! Försvarsminislern får nu av sin moderate kollega från Kalmar hjälp med att försöka försvara handlingssättet när det gäller denna fråga.

Herr Schött sade all det är katastrofalt om F 12 läggs ner. Del skrev han också i sin motion, som även riksdagsmannen Krönmark på sin lid skrev på. Jag tycker att försvarsminislern i dag borde läsa motionen litet mer ingående. I nästa andetag tycker herr Schött att han har förståelse för situationen. Han förstår alt man är bunden av den gamla regeringen osv. Men jag har ju försökt att förklara både för försvarsministern och för herr Schött all ni är hell oförhindrade all precis när ni önskar fatta

andra beslut. Såväl i motionen med yrkande om avslag på nedläggning som i valpropagandan och i andra sammanhang har ni givit sken av att ni tänkte bibehålla F 12. Varför yrkade ni avslag på propositionen? Var det bara för skojs skull som ni gjorde det? Ni tänkte alltså inte bibehålla F 12, eller hur var det? Varför väckte ni över huvud tagel motionen?

Nu tolkar herr Schött mig så atl jag skulle vara beredd all lägga ner mer pengar på försvaret, men det har jag inte sagt. Jag har försökt att fullfölja de försvarsbeslut som vi tidigare fallat - 1972, 1973 och 1975. Men ni har ju givit sken av atl ni är beredda all lägga ner mer pengar på försvaret. Det rör sig om 2,5 miljarder kronor, men jag förmodar att ni lätt spottar fram den summan, så enkelt som ni hanterar frågorna.

Herr Schött sade att del var av omtanke om personalen som jag röstade för nedläggning av F 12. Ja, det var det nog, för jag vill inle lika cyniskt som ni hålla på och spela med personalen. Del visar sig ju nu att ni aldrig tänkte atl F 12 skulle bibehållas. Hade del varit på del sättet, skulle ni i dag ha lagt fram ett förslag om all F 12 skall bibehållas. Er tanke var tydligen icke någon gång all F 12 skulle få finnas kvar, utan ni spelade helt fräckt med frågan. I valpropagandan och i andra sammanhang gav ni sken av all F 12 skulle bibehållas. Men del ville ni ju inle alls. Del är ni som här kommer med osakligheterna.

Samtliga borgeriiga ledamöter i Kalmar län hade, som jag tidigare sagt, undertecknat motionen 1975:1910, där det begärdes all F 12 skulle finnas kvar. I valrörelsen har man heroiskt talat om socialdemokraternas svek mot länet och sin egen utomordentliga insats för alt bibehålla F 12. Det här måste innebära ansvar för åtminstone de borgeriiga riksdagsmännen från Kalmar län, i all synnerhet då för försvarsministern i hans ställning. Man kan ställa frågan: Varför är det bara herr Schött - försvarsministern är ju tvungen att vara här- som är närvarande? Samtliga centerpartister är som bortblåsta från huset - i varie fall de från Kalmar län. Är F 12 ointressant för de borgeriiga ledamöterna på Kalmar läns bänk, sedan de fåll rösterna i det val som förevarit?

Jag vill ställa ytterligare en fråga till herr Schött. Som jag sade i mitt förra inlägg skrev herr Schött i en fråga till den förre försvarsministern att Kalmar län skulle bli utan fredsförband, därest F 12 lades ned, varefter han avrundade det hela med att fråga: Hur kan en försvarsminister försvara en sådan sak? Gäller del inle i dag också, herr Schött? Skulle det inte vara lämpligt att ställa den frågan till den försvarsminister som har varit ute och lovat att han skall bibehålla F 12 eller till det parti som herr Schött representerar och som har lovat detsamma, del parti som hyvlat av oss socialdemokratiska riksdagsmän var och varannan dag i Kalmar läns moderatpress, därför att vi sades ha svikit länet? Nu tycker jag att det skulle vara lämpligt att ställa frågan till partivännen försvarsministern Krönmark. Det kan finnas anledning för borgerliga ledamöter att fundera litet kring de här frågorna. Jag tycker alt det helt enkelt är oförskämt att gå ut och lura väljare på det sätt som man helt uppenbart

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

öm bibehållande av Kalmar flygflottilj

107

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om bibehållande av Kalmar flygfiottilj

har gjort. Man vill tydligen inle heller slå för sina löften när det kommit så långt att man hamnat i den situationen att man är tvungen alt falla besluten. Del finns ett uttryck som Fabian Månsson använde - ett uttryck som är så känt all jag inte behöver använda del, men kammarens ledamöter vet mycket väl vad jag menar.

Herr försvarsminislern KRÖNMARK:

Herr talman! Del känns litet genant atl från den här platsen behöva bemöta herr Nilssons i Kalmar senaste inlägg med den debalteknik som han där demonstrerade. Men några renhållningsålgärder måste vidtas även från en statsrådsbänk.

När herr Nilsson säger atl vi har en försvarsminister som lovat att bibehålla F 12 ger jag herr Nilsson tillfälle all ta tillbaka del; jag har aldrig i något sammanhang lovat det sedan beslutet var fattat. Däremot har jag sagt att vi skall undersöka och pröva möjligheterna atl riva upp del beslutet. Som jag sagt förut finns del två möjligheter. Den ena är all riva upp beslutet och sedan dra in en annan flygflottilj. Som jag tidigare sade är det litet falskt av ordföranden i sydöstra FCO-dislriktet att slå i talarstolen och inte säga ut klart att det i så fall är F 17 i Ronneby som dras in. Del är också herr Nilssons område, och del är faktiskt del valet gäller. Plocka fram alla korten ur ärmen, herr Nilsson.

När det gäller herr Nilssons påslående alt agerandet från vår sida bara var sken vill jag säga vad jag förut sagt - och det vore bra om herr Nilsson ville ta sig tid all lyssna när han sitter i kammaren - atl vårt tidigare handlande innebar krav på medelsförstärkningar. Hade vi fått det hade det alltså funnits pengar att behålla i första hand de två flygflottiljer som det då gällde. Då hade F 12 fortfarande funnits kvar som alternativ atl eventuellt bibehållas som flygförband.

När man är i riksdagens kammare fordrar faktiskt en viss hänsyn till riksdagens anseende atl man håller argumenteringen på en någoriunda både rumsren och hederiig nivå.

108

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Jag vill gärna understryka vad statsrådet Krönmark senast nämnde om herr Nilssons agerande.

Bakgrunden lill flygflottiljens situation är de alltför knappa förslagsanslag som vi har. Del bör erinras om atl den ram som finns tillkom vid den senaste försvarsuppgörelsen - där alltså socialdemokraterna och vpk gick ihop mot de borgerliga partierna.

När sedan Bernt Nilsson ber all jag skall ställa samma fråga till herr Krönmark som jag ställde till förre försvarsministern vill jag framhålla alt situationen nu är annorlunda genom fjolårels beslut. Men jag anser naturligtvis även i dag all del är orimligt all lägga ner F 12. Jag är samtidigt fullt övertygad om atl om det finns minsta möjlighet atl rädda F 12 kommer den nuvarande försvarsminislern att göra del. Jag tror inle att det finns någon i Kalmar län som betvivlar detla. Men vi skall komma

ihåg all läget var annorlunda när vi debatterade frågan i fjol. Jag kommer t. ex. aldrig all glömma hur herr Nilsson i Kalmar då bl. a. motsatte sig att man skulle använda AMS-medel för att klara F 12 - trots alt riksdagen hade utnyttjat sådana medel för all i Arvidsjaur sätta upp ett förband som militären inte ansåg borde komma till stånd!

Vidare är det väl rent fantastiskt när herr Nilsson kommer med sådana påståenden som all vi motionärer aldrig allvariigt menat all F 12 skulle finnas kvar. Slalsrådel har i sitt svar på ell ställe använt uttrycket "skonsam". Jag skall vara skonsam mot herr Nilsson och mol kammarens ledamöter i övrigt och inte onödigtvis förlänga debatten. Jag vill bara med anledning av all herr Nilsson uttalade sin förvåning över alt det var så få riksdagsmän närvarande vid denna debatt säga, all del kanske beror på deras kännedom om herr Nilssons sätt atl agera i kammaren.

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om bibehållande av Kalmar flygflottilj

Hert NILSSON i Kalmar (s):

Herr talman! Först ett par ord lill försvarsministern. Han säger all det är nödvändigt all han lar i för att bedriva renhållning från sin nya stalsrådsbänk. Jag tror alt debatten skulle vinna på all man i valrörelser och i andra sammanhang höll sig själv på en rumsren nivå. Alt, som de borgerliga partierna gjort i Kalmar län, på olika sätt lova att F 12 skulle få vara kvar och därmed utan att blinka lura de anställda på fiottiljen, väljare och andra, och sedan komma och tala om rumsrenhel tycker jag är litet väl magstarkt. Jag skall inte fortsätta den debatten.

Herr Schött antydde att de borgerliga kammarledamöterna skulle stanna hemma därför all jag skulle tillämpa en speciell debalteknik i kammaren. Jag tror nu inle att det är så utan förmodar att man har andra skäl. Möjligen kan del vara så som jag har sagt, atl man är belåten med att ha fått sina röster. Då behöver man inte här i riksdagen arbeta för att F 12 skall få vara kvar.

Herr Schött kan vidare inte förmå sig atl till försvarsministern ställa frågan om det inte är oriktigt all en försvarsminister lämnar ett helt län utan ett fredsförband. Men jag kan inle finna atl läget är annorlunda i dag. Herr Schött säger att situationen nu är förändrad. På vilket sätt är den annorlunda? Del råder precis samma situation som förut, och vi har exakt samma valfrihet som lidigare. Nedläggningen skall inle ske förrän 1978/79, och om ni följer ert eget tidigare förslag kommer den inle all äga rum förrän 1981/82. Ni har god tid på er att plocka fram pengarna, om ni nu har några. Men det var det som ni från början visste att ni inle hade. Del är möjligen detla som gör atl ni nu säger att situationen är annorlunda.

Det är fortfarande orimligt all lägga ned F 12 säger herr Schött. Säg del lill försvarsministern, herr Schött. Han bör veta hur man skall klara den frågan! Jag vill påstå alt ni aldrig allvarligt har menat all bibehålla F 12. Hade ni gjort det, skulle ni nu också ha sett till atl flottiljen flck vara kvar när ni kommit i majoritet i riksdag och regering. Det trodde ni inte att ni skulle lyckas med, och därför hamnade ni i den sits som ni nu befinner er i.

109

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om den planerade post- och godsterminalen i Solna

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Herr Nilsson i Kalmar diskuterar som om något beslut inte hade fattats här i kammaren den 15 maj 1975. Tyvärr skedde så, och det var ett mycket olyckligt beslut som då fattades.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 12 Om den planerade post- och godsterminalen i Solna

110

Herr kommunikationsministern TURESSON erhöll ordet för att besvara herr Norlings (s) den 29 oktober anmälda interpellation, 1976/77:25, och anförde:

Herr talman! Herr Norling har frågat mig

dels på vilka grunder regeringen beslutat upphäva lidigare beslut om byggande av post- och godsterminal i Solna,

dels vilka diskussioner som jag förde med SJ, postverket och de anställdas organisationer innan bosladsminisler Olsson enligt tidningsuppgifter gav till känna regeringens beslut vid ett möte i Solna,

dels - om inget samråd ägde rum med de anställda enligt reglerna för medbestämmande - hur jag vill förklara detta och

dels vad jag avser att göra i det uppkomna läget.

Regeringen har funnit att frågan om lokalisering av så stora arbetsplatser som det här gäller måste prövas efter avvägning av samtliga i sammanhanget berörda intressen. Härvid bör det allmännas intresse av tillfredsställande post- och järnvägsservice så långt möjligt samordnas med de önskemål som finns från regionens sida. Det är sålunda angeläget alt frågan om terminalens lokalisering prövas av Stockholms läns landsting genom regionplanenämnden, som redan är i färd med vissa un-deriagsstudier av värde för en bedömning av frågan. Härigenom kan ett bättre underlag skapas inför regeringens slutgiltiga beslut om terminalens lokalisering.

Den tidigare regeringens beslut atl förelägga Solna kommun all bl. a. upprätta stadsplan för en postterminal i ell visst läge inom kommunen bör vara undanröjt innan förutsättningslösa överväganden av flera lokaliseringsalternativ sker.

Bosladsministern och jag kallade representanter för de berörda verken och de anställdas organisationer till överläggningar den 3 november för att diskutera frågan.

Regeringens beslut den 11 november innebär ell uppdrag lill regionplanenämnden att pröva den aktuella lokaliseringsfrågan. Regionplanenämnden, som åtagit sig uppgiften i fullt samförstånd med regeringen, kan i sitt arbete beakta alla de krav jag nu anfört. För all underlätta nämndens arbete kommer regeringen att skapa praktiska förutsättningar för överläggningar med statsmakterna genom all tillsälta en referensgrupp där företrädare för bl. a. berörda verk och deras personal samt länsstyrel-

sen ingår. Mot bakgrund bl. a. av arbetsmiljön på Stockholm Ban skall arbetet bedrivas med största skyndsamhel med sikte på alt förslag till lokalisering av terminalen och eventuella ändringar i regionplanen läggs fram under första halvåret 1977.

Herr NORLING (s):

Herr talman! Jag lackar kommunikationsministern för svaret. Jag skall strax kommentera dess innehåll men vill först säga något om det formella sätt på vilket den borgerliga regeringen behandlat detta ärende.

Vid centerpartiets länsslämma i Sollentuna den 23 oktober sade bo-stadsminister Elvy Olsson, centerpartist, atl regeringen hade för avsikt att upphäva den socialdemokratiska regeringens beslut den 1 april i år, ett beslut som innebar att Solna kommun fick i uppdrag att upprätta stadsplan för en blivande post- och järnvägsterminal i området Väslerjärva. Bosiadsministerns besked innebar således att regeringen hade för avsikt att stoppa byggandet av den sedan tio år tillbaka planerade godsterminalen.

Det var säkert många som med stor förvåning tog del av bostadsminister Olssons besked. Vem som blev mest överraskad är svårt att vela. Vad vi med bestämdhet vet är att hennes besked var ett hårt slag i ansiktet på över 2 000 postanställda vid nuvarande postkontoret Stockholm Ban, vilka med den socialdemokratiska regeringens beslut i våras såg en framlid med bättre arbetsmiljö än de olidliga arbetsförhållanden som man i dag tvingas arbeta i. Säkert blev också statens järnvägar och postverket överraskade, mot bakgrund av att ärenden av denna storlek och vidd tidigare handlagts på ell betydligt mera seriöst sätt än vad som här tycktes ske. Kanske undrade man också om bostadsminislern plötsligt även blivit kommunikationsminister. All berörda fackförbund kördes över i samma ögonblick som bosladsministern höll sitt tal hör också till bilden. Näringslivet, som har att utnyttja poslens och SJ:s terminaler, reagerade också mycket snabbt och vädjade om atl regeringen inte skulle fullfölja sina tankar.

Jag ställde i en interpellation den 29 oktober till kommunikationsminister Turesson ett antal frågor som dagens debatt förhoppningsvis skall ge svaren på. Det är ju trots allt på kommunikationsministerns område vi är i detta ärende, eftersom SJ och posten är affärsverk under hans departement. Bostadsminislern kommer in i frågan när det gäller beslut om markdisposition.

Jag vädjade i ett öppet brev till de båda ministrarna den 8 november bl. a. om att man skulle vänta med regeringsbeslutet tills vi hunnit dis-kulera frågan i riksdagen och tills de anställda och verken hunnit säga sin mening. Jag fick svar dagen efter, den 9 november, att detta inte gick eftersom riksdagen tagit, som man uttryckte sig, skurlov en vecka. Därefter togs regeringsbeslutet den 11 november, två dagar efter det att man i brev förklarat att del redan var för sent. Vad delta visar är en stor brist på respekt för alla berörda, anställda, fackliga organisationer.

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om den planerade post- och godsterminalen i Solna

111

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om den planerade post- och godsterminalen i Solna

112

näringslivsorganisationer och, inte minst, herr talman, riksdagen. 1 della ärende tycks det som om en regeringsledamot självmant påverkal en viktig kommunikationsfrågas lösning genom ett uttalande vid ett partimöte. Vi har sett flera exempel på denna arbetsform i den borgerliga regeringen efter bara halvannan månads regeringsinnehav. Förfaringssättet måste betecknas som unikt i vår parlamentariska demokrati.

Cheferna for postverket och statens järnvägar hemställde i en skrivelse till bostadsministern den 25 oktober för sina båda verk och i samråd med berörda personalorganisationer om att, innan beslut i ärendet togs av regeringen, yttrande inhämtades från följande remissorgan: postverket, statens järnviigar, länsstyrelsen i Stockholms län, Statsanställdas förbund, Postljänstemännens förening, Stockholms läns landstings regionplane-nämnd, Sveriges industriförbund, Svenska företagares riksförbund. Svenska handelskammarförbundet, Sveriges hantverks- och industrior-ganisalion (SHIO), Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund och Stockholn-is handelskammare. Ledningarna för SJ och posten meddelade i samma skrivelse att postpersonalen inle kunde acceptera en ytterligare fördröjning av terminalfrågan. Man angav i skrivelsen också del naturliga i atl, enligt de principer som statsmakterna fastlagt, frågor av detta slag inte kunde behandlas på det sätt regeringen nu gjort, ulan att de anställda fick tillfälle :att framföra sina synpunkter.

Att i lugn och seriös ordning följa den beslutsprocess som vi i vårt land vant oss vid som den självklara och riktiga, och som dessutom är fastlagd i förhandlingsöverenskommelser mellan parterna på arbetsmarknaden - allt detla har nonchalerats av den nya regeringen vid behandlingen av ärendet rörande en post- och godslerminal vid Väslerjärva i Solna.

Av vad jag hittills sagt skulle kunna framgå att bostadsminislern, fru Olsson, alldeles ensam handlagt detla ärende. Och det tycks vara riktigt fram till den tidpunkt när vi alla, inkl. kommunikationsministern, fick kännedom om innehållet i del tal som hon hållit. Jag utgår nämligen ifrån att kommunikationsministern blev lika överraskad som alla vi andra när han läste morgontidningarna den 24 oktober. För säkerhels skull skall jag ändå fråga: Var herr Turesson i förväg underrättad? Om så, mot förmodan, var fallet, värdet då på kommunikationsministerns förslag som bostadsministern gjorde sitt uttalande vid centerpartiets länsstämma? Och vilka var i så fall kommunikationsministerns skäl till all inte själv ge offentlighet åt den nya regeringens inställning? Del är viktigt alt få detta klarlagt, eftersom vi i den fortsatta debatten i mycket kommer att hålla oss kring kommunikationsministerns ansvarsområde, nämligen hur terminal frågorna för SJ och posten skall lösas i framtiden i Stockholmsområdet och både indirekt och direkt för hela vårt land.

Jag tror aU det också är viktigt att se på hur denna fråga lidigare handlagts av riksdagen.

I en motion, 1975:1451, hemställde ett antal centerpartister att riksdagen hos regeringen skulle anhålla all planeringen för lokalisering av

post- och SJ-terminal vid Väslerjärva skulle avbrytas och att annan lokalisering skulle utredas. Motivet för motionen var i stort sett all man ville befria Solna kommun från terminalen, eftersom Solna bl. a. inle ville ha flera arbetstillfällen och därför alt Västerjärvaområdel, enligt motionärernas uppfattning, ur miljösynpunkt passade bäst för bostadsbebyggelse.

Vad sade då riksdagen om motionen? Trafikutskottet anförde i sitt betänkande 1975:8 följande:

"I motionen 1975:1451 har hemställts alt riksdagen hos regeringen anhåller atl planeringen för lokalisering av posr-ocASy-rez-m/wa/lill Väslerjärva avbryts och att annan lokalisering utreds.

De anläggningar varom här är fråga berör såväl Solna kommun som Slorslockholmsregionen i övrigt och bedöms enligt vad utskottet erfarit av de båda verken som nödvändiga för all de stora trafik- och servicebehov som inom området föreligger skall kunna tillgodoses på ell betryggande sätt. Något annat lämpligt alternativ för lokalisering av anläggningarna har av verken ej heller befunnits föreligga. Sedan åtskilliga år tillbaka pågår därför ett omfattande och komplicerat utrednings- och förhandlingsarbete för alt i samråd med vederbörande regionala och lokala myndigheter m. fl. få till stånd en för de olika parterna så gynnsam lösning som möjligt av frågorna. Del måste enligt utskottets uppfattning få ankomma på de båda verken att fortsätta arbetet härmed samt att i föreskriven ordning för statsmakternas prövning anmäla härav föranledda förslag eller eljest uppkommande spörsmål. Utskottet vill dock i sammanhanget understryka att staten såsom en stor arbetsgivare i regionen har ett ansvar för en förbättrad inomregional balans.

Under hänvisning till det anförda och då utskottet anser det fortsatta utrednings- och förhandlingsarbetet böra avvaktas anser utskottet någon åtgärd från riksdagens sida i frågan i vart fall f n. ej påkallad."

Vid behandlingen i kammaren den 16 maj i fiol följde riksdagen utskottet och avslog ceniermotionen. Riksdagsbeslutet innebar således avslag på motionärernas förslag om ändring i det pågående arbetet för en terminal i Solna. Ett riksdagens ställningstagande i själva sakfrågan från så sent datum som maj i fjol. Ett beslut som gick tvärtemot det beslut som den borgeriiga regeringen nu tagit. Vad som nu skett visar således inte på någon större respekt för vårt parlament. Vad det säger oss är att den borgerliga regeringens beslut om Järvaterminalen tycks vara grundat påeltsåsvaglsakunderiagattdet inte tål någon närgången granskning från någon instans utanför regeringen själv. Att affärsverk, anställda, näringsliv och inte minst riksdagen körs över, del bekymrar inle vår nya regering.

Jag kan inte underlåta alt säga atl när den socialdemokratiska regeringen tog sitt beslut den 1 april i år, så var del helt naturiigt att dåvarande bostadsministern Ingvar Carisson bland allt det material som han och regeringen i övrigt samlade före beslutet om markdispositionen också gav tid för en stor interpellationsdebalt här i riksdagen, en debatt som

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

öm den planerade post- och godsterminalen i Solna

113

8 Riksdagens protokoll 1976/77:28-30

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om den planerade post- och godsterminalen i Solna

114

hade sitt ursprung i en interpellation från en av riksdagens centerpartister. Vi kan nu i dag, herr Turesson och jag, föra en hur lång eller kort debatt som helst i sakfrågan. Regeringen har skyndat sig alt fatta beslut före riksdagsdebatten. Visst är det ett helt nytt sätt alt angripa frågorna, herr kommunikationsminister!

Efter att ha sagt delta om en ny regerings sätt att hanlera sitt parlamentariska ansvar vill jag gå över till sakfrågan.

Vad är bakgrunden till det vi i dag diskuterar? Inrättandet av terminalen i Solna skulle ha blivit av myckel stor betydelse för postens och statens järnvägars verksamhet. Det berör, som de båda verken själva säger, väsentliga kommunikalionsintressen för näringslivet och allmänheten både i Stockholmsregionen och i landet i övrigt. Terminalen skulle också ha löst arbetsmiljöprobiem av stor betydelse för de båda verkens personal. Till personalfrågorna återkommer jag.

Postverket säger i sin motivering för Solnaterminalen bl. a. följande:

Stockholms Bangårdskontor (Stockholm Ban) är sedan över 30 år beläget vid Klara strand i anslutning till SJ:s centralstation. Kontoret fungerar som sorterings- och transportterminal för i princip all post lill och från Stockholms län, för Gotlands och för delar av Sörmlands och Uppsala län. Närmare 40 96 av hela landels postmängd lämnas in vid postkontoren i Stockholms postregion och behandlas vid Stockholm Ban. Fungerar inle Stockholm Ban på ett tillfredsställande sätt medför detta mycket allvarliga störningar i postens service i hela landet lill men för näringsliv, för förvaltning och för allmänheten.

Ökningen av den posiala trafikvolymen har lett lill atl Stockholm Bans lokaler, lastkajer och omkringliggande irafikylor redan nu är klart otillräckliga för de stora postmängder som varje dygn passerar postkontoret. Ett allvarligt problem är vidare att moderna tekniska hjälpmedel för alt underlätta den fysiskt påfrestande hanteringen av den tunga posten inte kan installeras i erforderiig omfattning.

Postkontorets drygt 2 000 anställda har också under de senaste åren framfört mycket starka och i hög grad berättigade krav på en förbättring av arbetsmiljön - krav som måste tillgodoses men som, oavsett vilka åtgärder som vidtas, inte kan klaras i postkontorels nuvarande lokaler.

Personalens organisationer - Slalsanställads förbund, Postljänstemännens förening och Statstjänslemannaförbundet - har förklarat alt de under inga förhållanden kan acceptera en ytterligare försening av de krävda förbättringarna av arbetsmiljön.

Postkontoret Stockholm Ban kan därför inte klara sina nuvarande arbetsuppgifter längre än lill början av 1980-lalet, om ens så länge. Personligen tvekar jag om hur lång tid som kan få gå, innan vissa arbetsmoment måste avbrytas på grund av att arbetsförhållandena är alltför fariiga för dem som arbetar där.

Postverket har också beskrivit hur man, om inte den borgerliga regeringen genom beslutet den II november hade slagit sönder förutsättningarna, tänkt sig lösa det hela.

Man säger att Solnalerminalens lokalisering var av avgörande betydelse inte endast för den regionala postala organisationen utan för hur postservicen i hela landet skulle fungera i fran-itiden.

Planerna gick ul på följande sorlerings- och transportorganisation inom Stockholmsregionen:

Posllerminalen i Solna skulle betjäna norra Storstockholm, Enköping--Uppsala och Norrläljeområdena samt innerstaden och Gotland.

Sorteringsanläggningen i Årsladal skulle organiseras som pakelterminal för södra Storstockholm, Nynäshamn och Söderläljeområdena.

Nuvarande Stockholm Ban skulle organiseras som A-postterminal (brevposi) för i innerstaden inlämnad brevpost samt för sortering av ankommande A-post till hela regionen och för poslulväxling med utlandet.

Den tilltänkta Solnaterminalen plus postkontoren i Täby och Norrtälje skulle sortera inom norra delen av regionen inlämnad brevposi.

Postkontoren i Hägersten och Södertälje samt en mindre postterminal i Enskede skulle sorlera inom södra delen av regionen inlämnad brevpost.

Så var det alltså tänkt, före regeringens märkliga beslut.

1 diskussionerna kring Solnaterminalen har också förekommit tal om att posten och SJ inte nödvändigtvis måste sametableras i terminalfrågan. Till det bör följande sägas. Poslen uppger att ca 83 96 av landets post-mängd f n. fraktas på järnväg när det gäller längre transporlsträckor. Om man föriägger en posUerminal lill ett område ulan direkt anslutning till järnvägsnätet, innebär detta att en stor omlastningscentral för postgods måste anordnas vid närmaste SJ-terminal.

Skulle den ankommande och avgående posten transporteras med bil så skulle del vid normaltrafik fordras ca 275 och vid högtrafik ca 450 lastbilar per dygn. Det skulle dubblera personalstyrkan, starkt öka gatu-irafiken, förlänga transporttiderna, allvarligt försämra servicen för kunderna, kraftigt öka transport- och personalkostnaderna.

Man skulle naturligtvis, herr talman, kunna länka sig en övergång helt och hållet till bilbefordran av all post till samtliga platser i vårt land. Det är kanske del som den nya regeringen har i tankarna. Men nog skulle, om del blev fallet, liten hänsyn tas till trafikpolitiska målsättningar, som socialdemokratin har. Det skulle inle heller rimma med vare sig samhällsekonomiska eller förelagsekonomiska synpunkter. Inte heller med den miljö- och energipolitik som vårt parti företräder och som de borgeriiga partierna i högtidliga sammanhang säger sig vilja företräda.

Men, varför då just Väslerjärva i Solna? Det hänger samman med att vissa bestämda krav måste ställas på i första hand postterminalens geografiska belägenhet. Postverket konstaterar atl den ojämföriigt största paketpostmängden, ca 75 96 av den inom Storstockholm inlämnade, hänför sig till området norr om en linje Mälaren-Saltsjön.

De krav som posten, utöver de geografiska, måste ställa vid lokaliseringen av postterminalen är bl. a.:

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om den planerade post- och godsterminalen i Solna

115

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om den planerade post- och godsterminalen I Solna

116

Tillgång till en till järnvägsnätet direkt ansluten spåranläggning för uppställning av järnvägsvagnar,

tillgång till goda landsvägsförbindelser för bilburna posltransporier,

trafikytor som är dimensionerade efter beräknad biltrafik och dessutom

tillfredsställande trafikförsörjning med kollektiva transportmedel för anställd personal.

Posten konstaterar att av de alternativ som prövats utöver Solna, dvs. Upplands Bro, Lundaområdel, Rolebro, Vallentuna, Årslafällel, Älvsjö, Botkyrka och platser i innerstaden, är del endast Solna som fyller kraven.

När det gäller kravet på att post- och SJ-terminalerna måste ligga på samma ställe så är behovet dokumenterat såväl av posten som SJ. Det har för SJ:s del gjorts studier av andra alternativ än Solna. Genomgående gäller där all all annan placering än Väslerjärva i Solna ger betydande merkostnader både för investeringarna - i form av olämpligare placering av terminalen plus framför allt längre spårdragningar från befintlig ranger-bangård i Tomteboda - och för driften i form av längre tågdragningar. Förutom betydande anläggnings- och driflmerkoslnader skulle skilda lokaliseringar medföra långa transporter med bil till och från terminalerna, vilket i sin tur ställer ökade krav på vägnätet. Denna belastning på vägnätet förstärks av det förhållandel all distribulionsbilarnas Irafikströmmar sammanfaller med den övriga biltrafikens trafikloppar under dygnet.

Vad jag sagt, herr talman, visar betydelsen av alt SJ:s och poslens terminaler ligger på samma ställe. Godsvagnarna lill och från Stockholm Ban rangeras i dag i Tomteboda. Om terminalen fåll förläggas till Solna så skulle alltså rangeringen skett inom lerminalområdet, med tidsvinster och minskade kostnader för vagndragning.

I vissa poslförbindelser kan SJ:s enhelslasltrafik användas, dvs. post-befordring i container i stället för i godsvagnar. Om terminalen fått byggas i Solna, så kunde överflyttning av container lill posllerminalen skett med specialbyggda fordon inom området. Skulle däremot post- och SJ-terminalerna läggas på skilda ställen torde, frånsett nackdelarna från tra-flkmiljösynpunkt, detla medföra så väsentliga tidsförluster och höga transportkostnader jämfört med Solnaalternativet, alt postverket inle skulle kunna använda sig av SJ:s containerlrafik.

Avståndet mellan Stockholm Ban, där terminalen i dag ligger, och den tänkta terminalen i Solna, har beräknats till högst tio kilometer. Della är del avslåndsmässigt bästa alternativet till dagens situation.

För jämförelsens skull kan nämnas att avståndet mellan den nya post-terminalen i Malmö och huvudposlkonloret Malmö 1 är ca fyra kilometer, och mellan en i Göteborg planerad posUerminal och huvudposlkonloret Göteborg 1 ca en kilometer. Avståndet tio kilometer mellan Stockholm Ban och vad vi trodde skulle bli terminalen i Solna måste betraktas som ett maximiavstånd, om rimliga transporttider och därmed normal service skulle kunna upprätthållas.

Postverket har sagt all vid en eventuell föriäggning av terminalen längre bort än i Solna kommer risk all uppslå för försening av en

fnyckel stor postmängd med upp till ett dygn, beroende på att del inle blir möjligl au, som jag nyss sade hålla transport- och sorteringslider.

Jag skall stanna lill när det gäller frågan om hur SJ och posten sett och ser på terminalfrågan. Jag har bara kunnat ge en summarisk framställning av situationen, sedd ur de båda verkens synvikel. Men del vikliga i dag, utifrån denna framställning, det är: Hur ser kommunikationsministern på sina båda affärsverks uppgifter? Anser herr Turesson alt de uppgifter jag här lämnat speglar verkligheten? Om inte, på vilka punkter har de båda verken i så fall fel? Har detla sakunderiag diskuterats inom regeringen vid vad vi kallar allmän regeringsberedning, med tillfälle för SJ och postverket att inför hela regeringen redogöra för sina synpunkter och förslag?

Del finns en annan, mycket viktig del i detta ärende, nämligen vilka konsekvenser regeringens beslut fått och får för de anställda. Den socialdemokratiska regeringen fattade, trots protester från Solna kommun, beslutet om att terminalen i Solna skulle byggas, inle minst på grund av det faktum att vi här hade att göra med ell sedan fiera år tillbaka akut arbetsmiljöproblem för ca 2 000 postanställda, eU arbetsmiljöproblem som, i betraktande av den syn vi i dag har på rätten till en dräglig och acceptabel arbetsplats, måste betecknas som något av del värsta som kan tänkas.

Jag utgår som självklart ifrån att såväl kommunikationsminister Turesson som bostadsminislern fru Olsson gjorde ett besök på Stockholm Ban innan regeringen log sill beslut. Kommunikationsministern bör bekräfta att så skedde.

I del senaste numret av tidningen Statsanställd nummer 45/1976, fackorgan för de LO-anslutna inom Statsanställdas Förbund, finns ell reportage om Stockholm Ban. Reportaget är gjort efter del att drygt 2 000 anställda underrättats om all regeringen tänker förvägra dem rätten lill att inom överskådlig tid få en bättre arbetsplats. Jag vill gärna citera litet ur tidningens reportage för atl visa besvikelsen och vreden hos de anställda. Under rubriken "Regeringen vel inte vad den gör. Riva upp beslutet om Järva stjälper både poslen och SJ", så konstaterar tidningen vad SJ och postverket redan har gjort, nämligen alt ett nytt beslut om terminalen, utan atl personalorganisationerna fån tillfälle att yttra sig, skulle vara ett brott mot intentionerna i medbestämmandelagen.

I tidningens reportage beskrivs arbetsmiljön bl. a. på följande sätt: "Arbetsmiljön vid Stockholm Ban har länge varil en ständig källa lill missnöje och under senare år har den vållat svåra påfrestningar på de ca 2 100 anställda. Kontoret är dimensionerat för en hell annan poslmängd än dagens och varje tillgänglig kvadratmeter är sedan länge utnyttjad lill bristningsgränsen.

200 av de anställda arbetar underjord, i provisoriska källarutrymmen ulan dagsljus, där det aldrig går att få till stånd ett tillfredsställande ventilationssystem.

Det är på många ställen för lågt i tak för att man skall kunna installera

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om den planerade post- och godsterminalen i Solna

117

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om den planerade post- och godsterminalen i Solna

118

några tekniska lyft- och transportanordningar. En facklig klubbordförande säger att det finns inte en rygg i världen som håller för jobbet någon längre tid. Många får också hälskador efter att i trängseln ha blivit påkörda av gaffeltruckar och fullastade vagnar. Uirikespostsäckar hanteras i en gammal källarkulvert med bara en ingång. Skulle det börja brinna där har man inte en chans att ta sig ut. Oerhört farlig är också transportavdelningens banhall. Där kör gaffeltruckarna från tågperrongerna och lastkajerna i ilfart av och an mellan staplar av gods och stående och rullande containers. Sikten är minimal och körfälten korsas ideligen av tungt lastade vagnar och behållare. Miljön försämras ytterligare av bullret, avgaserna och det ständiga korsdraget från järnvägsperrongen på den ena sidan av hallen och de öppna portarna ul till lastkajen på den andra.

Man har med de förhållanden som i dag råder inga möjligheter att ens upprätta en städorganisation som motsvarar dagens krav. Personalklubben har gjort ideliga framstötar. Men ledningen står ju maktlös. Den dagliga driften måste gå i första hand. Klädskåpen räcker inte lill, många får hänga sina kläder i en central garderob.

Allt della har naturiigtvis lett till en ovanligt hög personalomsättning, drygt 30 96 per år. Första halvåret i år sade drygt 150 heltidsanställda upp sig. Ingen förvånas över det. Bland de deltidsanställda är läget närmast katastrofalt. Av 900 deltidsarbetande slutade under första halvåret i år 325, vilket motsvarar en personalomsättning på mer än 70 96 per år."

På det här sättet beskrivs situationen i facktidningen Statsanställd. Jag utgår frän att kommunikationsministern och bostadsministern var införstådda med dessa förhållanden före regeringsbeslutet. Men det hindrade alltså inte regeringen från alt, som ett slag i ansiktet pä de anställda, bara nonchalera deras situation.

Vi har nu fått en regering som redan från början i praktisk handling tänker visa varför den ville och också lyckades att med lottens hjälp urholka den medbestämmandelag som behandlades av riksdagen i våras. Jag och många med mig, bl. a. de anställda vid Stockholm Ban, ser i den borgeriiga regeringens beslut i terminalfrågan exempel på regeringens sätt all markera en klar skiljelinje mellan arbetarrörelsens och de borgerligas syn på hur det bör gå lill när svåra vardagsnära problem för människorna skall avgöras. Ingen tid för information, ingen tid för samråd, ingen hänsyn till risken för skador och ohälsa bland tusentals anställda, ingen tid till debatt i riksdagen före regeringsbeslut. Se där, herr talman, den nya borgeriiga regeringens arbetsmetod när det gäller arbetslivets demokratisering!

Det är regeringen och Solna kommun som varit och är motståndare till Solnaterminalen. Regeringen har använt Solna kommuns bekymmer som ell argument. Det antyds också i kommunikationsministerns svar lill mig. Man resonerar som om Solna kommun överspelats av den förra regeringens beslut. Man har sagt: Solna kommun har inte haft någon möjlighet att framföra sina synpunkter. Beslutet har trumfats igenom

Ulan att kommunen fått en chans att göra sig hörd.

Låt mig, innan jag kommenterar della, säga en sak som inte alllid stått klar i debatten om Solnaterminalen. Det är statens eget markområde i Solna kommun som striden står om. Det är på statlig mark som det var tänkt_ait bygga en terminal för de statliga verken SJ och postverket.

Nå, har då Solna kommun hållits utanför diskussionen om markdispositionen vid Väslerjärva? Naturligtvis inte.

Vid följande tillfallen bl. a. har Solna haft tillfälle att reagera:

1. 1963-1964 i regionsplanekontorets skiss och i faslighetsnämndens planförslag logs ett belydande område upp för SJ:s godslerminal.

2. Då avtalet träffades 1966 kände kommunen till planerna på en godslerminal. Kommunen lovade medverka lill planläggning.

3. Statens Järvafältsdelegalion avlämnade 1968 betänkandet "Statlig stadsdel" där område avsatts för godsterminal.

4. 1969 antog de fem Järvakommunerna disposilionsplan för Järva-fältet. Redogörelse lämnades för delegationens planer, enligt vad som sades i betänkandet "Statlig stadsdel".

5. 1973 kom regionplanen. Under behandlingen framförde Solna önskemål om att arbetsområdet i Väslerjärva skulle ersättas med ett bostadsområde. Landstingets planeringskommitté sade att del inte varit möjligt att finna något bättre läge för terminalen och att yttrandet ej borde föranleda någon åtgärd.

6. Regionplanen fastställs 26 april 1974 av Kungl. Maj:l.

7. Redan i maj 1971 tillsattes ett gemensamt expertutskott för att granska marköveriålelserna. Det visade sig under det arbetet alt terminalanläggningen kunde rymmas på mindre yta än i de skisser som låg till grund för markreservationen. Fem alternativ utarbetades. Solnas representanter valde ett av alternativen.

8. Markdelegationen stannade efter allt förarbete som jag här refererat för att lösa terminalfrågorna helt inom ramen för statens eget markinnehav vid Väslerjärva.

Detta förslag lades till grund för överläggningar med Solnas kommunstyrelse. Kommunstyrelsen svarade att nedbantningen var positiv, men att man inte ville ingå på någon närmare prövning eftersom, enligt Solnas egen uppfattning, terminalen över huvud tagel ej borde lokaliseras lill kommunen.

Under mer än tio år har alltså Solna kommun i utredningar och förhandlingar haft tillfällen att framföra sina synpunkter. Hänsyn har tagits till Solnas önskemål. Bl. a. krymptes del markområde som från början diskuterades för terminalen, närmare 180 hektar, ned till ca 50 hektar. Ingenting hjälpte emellertid. När frågan närmade sig ett slutligt avgörande sade Solna kommun blankt nej.

Mot bakgrund av att frågan om terminal i Solna således har varit aktuell sedan i början av 1960-lalet och med de motiv jag här lämnat så beslutade den socialdemokratiska regeringen i våras alt föreskriva att Solna kommun skulle upprätta stadsplan för postverkets och sedermera också SJ:s

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om den planerade post- och godsterminalen i Solna

119

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om den planerade post- och godsterminalen i Solna

120

gemensamma terminal i Väslerjärva. Stadsplaneförslaget skulle redovisas till regeringen senast den 31 december i år. Vi tog beslutet med hänsyn lill det övergripande intresse som ansågs föreligga.

Nu har jag fått svar på mina frågor av kommunikationsministern. Det är ett aktstycke på två sidor, varav den ena i huvudsak talar om vilka frågor jag ställt och den andra säger två saker: dels att frågan om terminalens läg;e skall prövas av regionplanenämnden i Stockholms läns landsting, dels att bosladsministern och kommunikationsministern kallade till sig representanter för berörda verk och de anställdas organisationer för överläggningar den 3 november för alt diskutera frågan, som det slår i svaret. Överiäggningen med verket och de anställda ägde alltså rum 11 dagsr efter det att bostadsminislern fru Olsson offentlig talat om vad regeringen skulle besluta. Så går det till numera.

Jag frågade på vilka grunder regeringen beslutat upphäva del lidigare beslutet. Inget svar. Jag frågade vilka diskussioner som kommunikationsministern förde med SJ, postverket och de anställdas organisationer innan bosladsminisler Olsson ensam beslutade i ärendet på ett centermöte. Inget svar. Jag frågade om samråd ägde rum med de anställda enligt reglerna för medbestämmande. Inget svar. Jag frågade om orsaken till atl ett sådant samråd eventuellt inle ägt rum. Inget svar.

Jag frågade vad kommunikationsministern nu avsåg atl göra i del uppkomna lägel. Beträffande herr Turessons besked i svaret atl regionplanenämnden inom landstinget skall pröva lokaliseringen räcker det med att citera vad t. ex. Handelskammarlidningen, som bör stå åtminstone kommunikationsministern nära, säger: "Ansvaret ligger hos regeringen. Det kan, som planeringslandstingsrådel har anfört i sammanhanget, inte vara regionplanenämndens sak att göra avvägningarna i denna fråga." Det är naturligtvis riktigt. Har inte kommunikationsministern själv något ansvar?

Solnaterminalen var tänkt att kunna tas i bruk 1982. Nu förhalas den genom regeringens olyckliga handläggning. Det innebär alt man måste räkna med flera års fördröjning, om det över huvud taget efter delta blir någon ny terminal. De anställda är i varje fall osäkra på om det nu blir någonting.

Till allt vad jag sagt skulle kunna läggas de oerhörda kostnadsfördyringar som kommer att uppslå. Men, herr talman, jag skall inle gå in på den saken; jag har redan hållit på alldeles för länge. Kommunikationsministern har inte lämnat någon godtagbar förklaring till vad som skett. Herr Turesson har enligt min mening inle lagit sitt ansvar och de hänsyn han är skyldig ta lill de båda affärsverk vi diskuterar och för vilka han har ansvaret. Han har inte tagit hänsyn lill tusentals anställdas arbetsmiljö, för vilken han också är ansvarig. Han har medverkat till ett beslut som fattats under former som inle stämmer överens med avtal om samråd och medinflytande i arbetslivet.

Ingen skall behöva finna sig i att bli behandlad på detta sätt. Det blir den borgerliga regeringen som får ta ansvaret bl. a. för all tusentals

anställda utsätts för allvarliga hälsorisker och tvingas arbeta i en helt oacceptabel arbetsmiljö. Ett stort ansvar, herr kommunikationsminister. Men jag och många med mig är trots allt inte förvånade. En borgerlig regering skall ju föra borgerlig politik. 1 den politiken finns det inte mycket, om ens något utrymme för hänsynstagande till enskilda människor och deras problem. En borgerlig regering styr över huvudet på människorna. Solnaterminalens öde är ett exempel på detla. Jag tackar än en gång för kommunikationsministerns svar.

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

öm den planerade post- och godsterminalen i Solna

Herr kommunikationsministern TURESSON:

Herr talman! Efter denna gruvliga salva skulle jag naturligtvis känna mig fullkomligt tillplattad.

Herr Norling började med en kritik av regeringens formella handläggning av detta ärende och hade en del mer eller mindre sofistikerade bedömningar att göra. Han menade all regeringen hade visat nonchalans mot riksdagen genom all inle ta upp denna fråga i riksdagen, innan regeringen fattade sitt beslut. Jag kan inte erinra mig att herr Norling såsom statsråd före varje beslut som han skulle fatta gick till riksdagen och frågade hur han skulle göra. När blev en sådan ordning införd i detla hus och i regeringskansliet?

Jag tror inle heller atl ärendet skulle ha vunnit i fråga om snabbehandling, om vi hade haft en debatt i riksdagen. Det lar ju alllid en viss lid alt arrangera en sådan debatt. Inte heller del av statens järnvägar och posten begärda remissförfarandet hade lett till ett snabbare resultat. Det var en fantastisk remissomgång man ville ha, och vi vet alla att sådant lar lid.

Med hjälp av tidningscitai beskrev herr Norling de olidliga arbetsförhållandena på Stockholm Ban: 200 personer i underjordsarbete utan ventilation och i ständigt korsdrag, ingen ordentlig städning, otillräckliga klädskåp, en med hänsyn till trafiken och lokalerna livsfariig miljö osv. Jag tror mig ulan någon som helst tvekan kunna säga att herr Norlings beskrivning i detla avseende är alldeles riktig. Därför förvånar det mig att herr Norling så livfullt och så dramatiskt gör denna beskrivning. Det förvånar mig, därför att dessa olidliga och omänskliga arbetsförhållanden ju inte kan ha uppkommit plötsligt, utan måste ha utvecklats under en lång följd av år. Det är ju ändå herr Norling som ända till för sex veckor sedan hade ansvaret för allt detla.

De relaterade förhållandena tyder på en ganska uppseendeväckande brist på omtanke om den personal som tvingats jobba i denna gräsliga miljö. De innebär en nonchalans mot personalens berättigade krav på en acceptabel arbetsmiljö. Jag skulle verkligen inle tillåla mig en sådan nonchalans med del ansvar jag har för de verk som är underställda kommunikationsdepartementet. Jag ser det såsom en mycket viktig uppgift för en departementschef att värna om de till departementet hörande verkens möjligheter att bedriva sin verksamhet på bästa möjliga sätt och att värna om alt verkspersonalen har en god arbetsmiljö. Jag försäkrar

121

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

öm den planerade post- och godsterminalen i Solna

herr Noriing alt jag har en mycket bestämd vilja att handla på det sättet. Jag kommer att göra mitt bästa för att följa den linjen så länge jag innehar min nuvarande tjänst.

Vad regeringen har velat uppnå med den utredning som regionplanenämnden nu har åtagit sig all göra för alt undersöka alternativa lokaliseringar av dessa terminaler, som jag är helt övertygad om behövs så fort som möjligl från trafik- och effektivitetssynpunkt, är att få en allsidig belyiming av konsekvenserna av olika lokaliseringsalternativ, innan man fattar slutgiltigt beslut. Det kan väl inle vara något fel att man vill ha ett ordentligt beslutsunderlag? Det föreligger inle f n. Det innebär, herr Norling, atl Väslerjärva fortfarande är ett alternativ, att jämföras med andra alternativ som kan komma fram och som kan tillgodose samtliga de krav som vi måste ställa på terminalen.

Vad slutligen gäller den av herr Norling påstådda förseningen av terminalens tillkomst skall vi komma ihåg alt det år då postverket räknar med att kunna flytta till en ny terminal enligt hittills föreliggande planer är 1982. Jag har mycket goda förhoppningar att vi skall kunna få fram ett förslag, vilken lokalisering vi än väljer, som inte avsevärt senarelägger den tidpunkten. Jag vill också säga att det arbete vi skall lägga ner och verkligen bedriva intensivt för att kunna tillgodose del önskemålet skall ske i samråd från början, såväl med de berörda verkens ledningar som med berörd personal.

122

Hert NORLING (s):

Herr t.alman! Det var fortfarande egentligen inte svar på någonting, det som herr Turesson nu sade. Och jag förstår det, eftersom jag har fått beskrivet hur det har gått till i fråga om beslutsordningen. Efter påtryckningar från personalorganisationerna kallades de till ett möte den 3 november. Enligt vad de anställda har berättat för mig, sade bosladsministern vid mötels början all regeringen redan hade faltal sill beslut. Den enda motivering som gavs var att alla de tre borgerliga partierna i valtal i Solna hade lovat att upphäva det tidigare beslutet.

Della vikliga beslut i en komplicerad fråga som berör hela landet har sålunda fattats på torgmöten i Solna. Av de tre berörda departementen har uppenbarligen två, finans- och kommunikations-, varit för SJ:s och postverkets lösning men har fått vika sig för bostadsminislern.

Det allvariigaste i den här handläggningen är, herr talman, att den nya borgerliga regeringens beslut i terminalfrågan har tagits för att värva väljare i Solna. Regeringen har gått emot de två största affärsverken i vårt land, gått emot deras personal - däribland 2 000 anställda på Stockholm Ban med bedrövliga arbetsförhållanden -och gått emot näringslivet. I stället har en sluten politikerkrets avgjort frågan på grund av vallöften.

Jag skall inte förlänga debatten nämnvärt, för klockan är myckel, men kommunikationsministern gjorde vissa försök atl släta över den behandling som han i egenskap av regeringsledamot blivit utsatt for av en regeringskollega. Jag skall inle säga mer om del än att min bestämda upp-

fattning är att era kontakter, kommunikationsministerns och bostadsministerns, i denna fråga närmast kan liknas vid skämihistorien om hustrun och mannen som diskuterade vad som kunde hända dem på gamla dar, varvid hustrun sade: Om någon av oss båda skulle falla ifrån, så kommer jag att bo kvar i villan.

Kommunikationsministern har inte svarat på frågan om han i förväg var underrättad om vad bostadsminislern skulle säga i talet. Herr Turesson kanske rent av var överens med bostadsministern om utspelet - det vet vi inle.

Jag frågade om kommunikationsministern ansåg atl sakuppgifterna som jag lämnade var riktiga. Om han inte tyckte det, skulle det vara intressant atl veta på vilka punkter parterna lämnat felaktiga uppgifter.

Jag frågade om sakunderiaget diskuterats inom hela regeringen vid vad som kallas allmän regeringsberedning.

Jag frågade om kommunikationsministern och bostadsministern besökt arbetsplatsen Stockholm Ban innan regeringen fattade sin beslut den 11 november. På den sistnämnda frågan har jag fått svar. Kommunikationsministern sade att han tror alt det ser så illa ul som jag beskrev det. Det måste ju betyda att han själv inle har varit där, annars kunde han ju ha sagt: Jag såg att det var bedrövligt jag också när jag var där.

Inga svar - inte på någon fråga. Dessutom har jag inte fått några godtagbara svar på de fyra frågorna i interpellationen, bl. a. den oerhört viktiga frågan om hur de anställda och deras fackliga organisationer behandlats under ärendets gång.

Herr Turesson är i detla ärende ur stånd all försvara sitt och regeringens handlande. Det går inte, av den enkla anledningen att ingenting av det regeringen gjort kan försvaras. Kommunikationsministern har blivit överkörd av en regeringskollega. - Herr talman, en kommunikationsministers uppgift till vardags är ju bl, a. att se till att inte andra människor blir överkörda.

Nu går det inte att göra mera i denna fråga för dagen. Men vi skall komma tillbaka.

För atl inte alldeles förstöra herr Turessons humör skall jag till sist säga att jag innerst inne tror all herr Turesson, när han får samla ihop spillrorna av det regeringen ställt till med i detta ärende, är stark nog att gå till motanfall inom regeringen och visa var skåpet skall stå när det gäller kommunikalionsärenden. Men del gäller tydligen atl vara snabb. Del går inle att vänta, för då hinner någon regeringskollega ge offentlighet åt sin uppfattning, och sedan är del för sent.

Skämt åsido. Jag är uppriktig när jag säger all jag genom åren lärt mig uppskatta herr Turesson som parlamentariker, som trafikpolitiker för fasthet och mycket annat. Därför är jag ledsen över att herr Turesson inte lar avstånd från denna handläggning av ärendet, ledsen över att herr Turesson tycks ha kunnat spela nied i detta märkliga skådespel. Jag dristar mig tro all kommunikationsministern skall kunna återta initiativet och återgå lill en saklig debatt. Om så sker får vi en post- och SJ-terminal i Väslerjärva i Solna 1982, som planerat var från början.

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

öm den planerade post- och godsterminalen i Solna

123

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om den planerade post- och godsterminalen i Solna

Herr kommunikationsministern TURESSON:

Herr talman! Låt mig bara i all korthet säga att jag vill avstå från atl kommentera både herr Norlings bekymmer om hur han tror alt det går till inom den nya regeringen och hans spekulationer i det avseendet, liksom hans skämlhistorier. Jag är nämligen av den uppfattningen och bestämda meningen alt detla inle är någonting att skämta om. Det ligger ett stort ansvar på oss, och vi är beredda och fyllda av vilja att ta del ansvaret och med kraft driva den utredning som satts i gång så att vi får ett resultat som inle innebär någon väsentlig försening.

Även om herr Noriing är ledsen i dag, kanske han blir glad den dag då utredningen måhända kommer till all terminalen skall ligga i Väslerjärva.

124

Herr NORLING (s):

Herr talman! Jag skall inle säga mer om herr Turessons senaste inlägg än atl han inte har diskuterat sakfrågan i något av sina inlägg, inte med ett ord berört själva ärendet. Jag försökte få i gång en debatt i sakfrågan, men det lyckades inte. Kommunikationsministern hade ingen möjlighet alt föra en sakdebatt.

Herr Turesson säger all detta inle är någonting att skämta om. Nej, självfallet inle. Men när jag besökte Stockholm Ban för några dagar sedan och träffade representanter för de anställda så var det första de sade lill mig: Det här måste väl ändå vara ett enda stort skämt alltihop.

De som har väntat på denna terminal i åtta tio år kunde aldrig tro alt det var ett allvariigt beslut regeringen tagit när man nu upphävt vårt beslut om att bygga terminalen.

Det skämtsamma i denna allvarliga fråga får nog herr Turesson och regeringen ta på sig.

Man skämtar inte på det sätt regeringen gjort i denna allvarliga fråga. Här gällde del atl rädda arbetsmiljön för 2 000 människor, här gällde det att rädda SJ:s och postens möjligheter all inom överskådlig tid klara sina Iransportfrågor.

Men det har den nya regeringen beklagligtvis, skall vi uttrycka det litet vårdslöst, genom beslutsformer som kan diskuteras hur länge som helst skämlat bort. Och hur det har kunnat ske och varför herr Turesson inte med ett enda ord går in och beklagar detta hör kanske lill det allra märkligaste i den här debatten, speciellt mol bakgrund av vad jag sade i min förra replik, nämligen alt jag hyser den allra största aktning för herr Turesson som politiker och som en rättskaffens man när del gäller alt se på olika frågor.

Slutligen vill jag tillägga, alt om det skulle visa sig möjligt för kommunikationsministern atl med en normal handläggning, en helt annan än den som regeringen tillämpat i denna fråga, lösa problemen på det sätt som han försiktigtvis antydde i sin senaste replik, så att det ändå snart kommer ell beslut som för frågan tillbaka till läget innan den nya regeringen fattade sitt beslut den II november, då tror jag alt herr Tu-

resson och jag har gjort en viss nytta med den här interpellationsdebatten. Jag försäkrar att om inle herr Turesson har varit på Stockholm Ban förut kommer han, om han gör ell besök där, att bli mollagen på ett sätt som han aldrig kunnat drömma om, ifall han lämnar beskedet att det skall bli en terminal i Solna 1982. Jag dristar mig faktiskt alt efter herr Turessons senaste inlägg tro atl frågan ändå kommer alt få den lösningen. Herr Turesson önskas lycka lill både inom och utom regeringen.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om värdet av vårdtagarerfaren-het som merit vid antagningen till vissa utbildningar

§ 13 Om värdet av vårdtagarerfarenhet som merit vid antagningen till vissa utbildningar

Herr utbildningsministern WIKSTRÖM erhöll ordet för all besvara fröken Hjelmströms (vpk) den 19 oktober anmälda interpellation, 1976/77:10, och anförde:

Herr talman! Fröken Hjelmström har frågat mig om regeringen är beredd att vidta åtgärder för att också vårdlagarerfarenheier skall få räknas som merit vid antagningen till viss utbildning. Efter samråd med statsrådet Mogård vill jag svara fröken Hjelmström följande.

Om antalet behöriga sökande till en utbildning överstiger antalet utbildningsplatser, måste man göra någon form av urval bland de sökande. Urvalet görs av antagningsmyndigheten, som tillämpar de regler som gäller för den aktuella utbildningen och fattar beslut om antagning.

Urvalsregler utfärdas av regeringen. Huvudsakligen två regelsystem gäller f n., ett för utbildningar inom grundskolans kompetensområde, ett annat för den s. k. högre utbildningen. Ingel av dessa system lämnar antagningsmyndigheten möjlighet att ge meritvärde i form av vissa poäng åt erfarenhet som vårdtagare.

Antagningsmyndigheten kan dock inom den s. k. fria kvoten anta behörig sökande som på grund av civil eller militär utbildning, praktisk erfarenhet eller annan omständighet bör få företräde framför de sökande som skulle antagits enligt de generella reglerna. Detta gäller f n. både inom högre utbildning och inom grundskolans kompetensområde.

Inom grundskolans kompetensområde är det f n. inle aktuellt med några förändringar i detta avseende.

Inom högskoleområdet träder nya antagningsbestämmelser i kraft den 1 juli 1977. Tekniskt sett försvinner då den fria kvoten. Motsvarande möjligheter att la speciella hänsyn lill vissa sökande kommer självfallet alt finnas. Antagningsmyndigheten skall bedöma om sökande på grund av handikapp eller - och detta är viktigt - annan synnerlig omständighet skall få företräde framför sökande, som annars skulle ha antagits med tillämpning av de generella reglerna.

När det gäller statlig högskoleutbildning är universitets- och högsko-

125

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Om värdet av vårdtagarerfarenhet som merit vid antagningen till vissa utbildningar

leämbetet (UHÄ) antagningsmyndighet för den antagning som görs centralt. Vid UHÄ skall finnas en antagningsnämnd med företrädare för allmänna intressen, för de studerande och för högskoleverksamheten. För lokal antagning finns nu ett förslag om att resp. högskolestyrelse skall vara antagningsmyndighet. Förslaget innebär också alt antagningsnämnder skall inrättas även på lokal nivå. Också i de lokala nämnderna skall finnas företrädare för allmänna intressen samt för lärare och studerande.

Enligt de antagningsregler som jag här har återgett, både de nuvarande och de kommande, är det alltså en uppgift för antagningsmyndigheten alt individuellt bedöma vissa sökande och att ta ställning till om speciella omständigheter i den sökandes situation bör vägas mot de formellt po-ängsaita meriterna. I det individuella fallet kan därför även erfarenheter som fröken Hjelmström avser las med vid bedömningen av sökande. De antagningsnämnder som jag talade om tidigare kan således få en viktig uppgift all fylla vid dessa bedömningar.

126

Fröken HJELMSTRÖM (vpk):

Herr talman! Jag lackar utbildningsministern för svaret.

Vid en första genomläsning föreföll det mig som om utbildningsministern helt missuppfattat mig. Jag frågade inle om gällande bestämmelser för antagning från grundskolan eller högre utbildning. Jag frågade inte heller om hur antagningen är organiserad eller skall organiseras. Min fråga gällde om inte vårdlagarerfarenheier skall få räknas som merit vid antagning till vissa utbildningar.

Nu berörs detta helt kort på två ställen i svaret, och där måste jag tyvärr konstatera att utbildningsministern inte satt sig in i frågeställningen. Det sägs: "Antagningsmyndigheten skall bedöma om sökande på grund av handikapp eller - och detta är viktigt - annan synnerlig omständighet skall få företräde framför sökande som annars skulle ha antagils med tillämpning av de generella reglerna."

Längre fram säger utbildningsministern, och jag citerar igen: "1 det individuella fallet kan alltså även erfarenheter som fröken Hjelmström avser tas med vid bedömningen av sökande."

Vad utbildningsministern här gör är faktiskt atl hävda alt individer med olika former av vårdlagarerfarenheier - vare sig det nu gäller alkoholistvård, narkomanvård eller fängelsevistelse - är socialt handikappade och av något slags ömsinthetsskäl bör få komma in exempelvis vid socialhögskolorna. Det är precis samma inställning som överklassens kvinnor visade på 1800-talet när de sprang omkring i slummen med matkorgar och avlagda kläder, och soni i dag präglar det sociala engagemanget hos vissa tvivelaktiga s. k. välgörenhetsorganisationer. Det är vad jag kallar en förtryckarmentalilet, och ingen välvilja i världen kan ändra på del förhållandet.

Del är inle av några ömsinthetsskäl som det är så viktigt atl personer med vårdlagarerfarenheier skall få räkna de erfarenheterna som en merit

utan helt enkelt därför att de är en tillgång för såväl utbildningen som det yrke de utbildas för. Också av rättviseskäl bör dessa erfarenheter räknas som merit.

Inom narkomanvården och alkoholistvården finns det mängder av praktiska exempel på att de mest framgångsrika vårdformerna är just de där f d. vårdtagare jobbar. De svenska forskningsresultaten exempelvis från Deltagården utanför Sala visar att denna form av vård ger en dubbelt så hög förbättringsprocent som andra vårdformer. En utvärdering av RFHL:s kollekliv skulle sannolikt ge samma resultat. Och det här gäller inte bara Sverige utan internationellt. Det finns också en omfattande litteratur inom området, som rekommenderas för genomläsning och som ger klara belägg för den positiva betydelse egen framgångsrik kamp har i arbetet bl. a. genom att del blir mer realitetsanpassal.

De statusskillnader som fortfarande finns inom många vårdformer mellan vårdare och vårdtagare minskar. Också inom själva utbildningen är de erfarenheter dessa elever har till stor nytta. På socialhögskolorna i dag finns exempelvis personer med långvarig arbetslivserfarenhet, med vårdtagarerfarenhet och sådana som kommer direkt från gymnasieskolan. Konfrontationen mellan de här olika grupperna är en oerhörd tillgång för både skolan och utbildningen.

Också inom andra områden borde vårdtagarerfarenhet kunna vara en tillgång. Inom juristuibildningen exempelvis borde del vara en merit atl ha varit intagen.

Nu tycks utbildningsministern dessutom vara okunnig om vad del innebär alt ha erfarenhet av s. k. behandling i olika former. Det är inte fråga om något passivt mottagande - det är fråga om en aktiv kamp mot sociala problem. Det är ett arbete man utför, ell hårt arbete som kräver en hög grad av styrka och medvetenhet. Del tycker jag inte minst intervjun i Dagens Nyheter i morse ger uttryck för. Och en person som utfört detta arbete måste anses betydligt bättre rustad än exempelvis en elev som kommer direkt från gymnasiet.

Statsmakterna har ju i olika sammanhang förklarat sig stödja R-för-bundens strävanden. Är detta fortfarande giltigt, eller är utbildningsministerns svar att se som ytterligare tecken på en högervridning av synen på s. k. sociala problem? Vi har ju de nya direktiven till socialutredningen i gott minne.

Jag vill ha ett rakt svar på min fråga: Kommer utbildningsministern att verka för en ändring av antagningsbeslämmelserna, så all även vårdlagarerfarenheier skall få räknas som merit, eller kommer han inte att göra detta? Det är ingen svår fråga. Det går alt svara ja eller nej på den frågan.

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

öm värdet av vårdtagarerfaren -het som merd vid antagningen till vissa utbildningar

Hert utbildningsministern WIKSTRÖM:

Herr talman! Fröken Hjelmström var inle nöjd med mitt svar. Jag gjorde ett försök att klariägga vilka principer som gäller för antagning till olika utbildningar och redovisade då att vi på den högre

127

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

öm värdet av vårdtagarerfaren -het som merd vid antagningen till vissa utbildningar

utbildningens område kommer att få ett nytt intagningssystem, som ännu inte har trätt i kraft. I del systemet finns det möjlighet all tillgodoräkna sig också arbetslivserfarenhet, och till den hör t. ex. kvalificerat föreningsarbete på fritid och av viss omfattning. Det betyder alltså att en vårdtagare som arbetar i en sådan förening - en patientförening eller något liknande - skall kunna få merilpoäng.

Nu frågar fröken Hjelmström om jag är beredd all ändra på dessa principer. Det vore väl underligt om man skulle göra ändringar redan innan de principer som antagils på grundval av ett enigt riksdagsbeslut har trätt i kraft. Jag försökte klargöra alt i systemet finns utrymme också för vårdtagarerfarenhet. Men jag kan inte inse att man utan vidare kan lova all de s;om har den bakgrunden skall gå före sökande med bättre formella meriter. Man skall väga in både deras erfarenheter av föreningsliv och deras personliga omständigheter för att se om man i det individuella fallet kan la särskild hänsyn.

Jag tror inte alt del är systemet som behöver ändras. Del är här en fråga om hur man tolkar de principer som skall komma alt gälla. Därvidlag kan väl i bästa fall också denna debatt vara i någon mån vägledande.

128

Fröken HJELMSTRÖM (vpk):

Herr talman! De generella bestämmelser om antagning som finns ger inte vårdlagarerfarenheier något som helst värde som merit. Det skall bara bli en bedömning av om synneriiga skäl finns lill företräde i sådanl fall, och detta upprepar utbildningsministern nu.

Men poängen med mitt anförande var atl få ett svar på frågan om utbildningsministern kunde tänka sig att vårdlagarerfarenheier precis som arbetslivserfarenhet skulle räknas som en generell grund för antagning till högre utbildning. Del är inte fråga om att ge de sökande det gäller företräde av något slags allmänt humanitära skäl, därför att man tycker synd om dem. Det är vad jag i mitt första inlägg kallade förtryckarmentalilet. Det gäller i stället att erkänna dessa erfarenheter som en tillgång av positivt värde, precis som arbetslivserfarenheten.

Det är fint att man kommit så långt att man ger människor med arbetslivserfarenhet större möjlighet att komma in på högre utbildning. Del vore t. o, m. en fördel, tycker jag, om samtliga som studerar lill högre utbildning hade sådan erfarenhet. Men det är fortfarande inle det som frågan gällde, utan om man vill jämställa vårdlagarerfarenheier med arbetslivserfaienheter. Jag kan inte tolka utbildningsministern på annat sätt än att han inte är beredd att verka för det.

Detta är desto mer tragiskt som vi vet att många missbrukare och f d. missbrukare diskrimineras på arbetsmarknaden på olika sätt. Det gör att de inle har någon chans alt skaffa en erfarenhet som ger dem tillträde till högre utbildning. De skulle kunna få jobb om de hade utbildning, men nu får de inle heller en utbildning som de har rätt all kräva, och då blir följden en ond cirkel.

Herr utbildningsministern WIKSTRÖM:

Herr talman! Fröken Hjelmström hävdar att den svenska riksdagen har präglats av förtryckarmentalilet när den har godtagit principerna för det nya antagningssystemet. Jag - som kanske något bättre än fröken Hjelmström känner den svenska riksdagens stämningar - vill bestämt förneka detla. Del är tvärtom så, att del nya systemet innebär alt möjligheter öppnas att tillgodoräkna sig erfarenheter av skilda slag, som innebär all man kan gå före studerande med formella meriter.

Men hur skall man objektivt kunna poängsätta vårdtagarerfarenhet? Är del ändå inle rimligt atl man försöker göra en individuell bedömning? Det kan väl inte vara så, att det förhållandet att man tar speciell hänsyn till en enskild individs omständigheter måste tolkas som ett uttryck för förtryckarmentalilet - del kan vara av respekt för den individens speciella förhållanden, livssituation, arbetslivserfarenhet. Det är ju det som ligger bakom riksdagsbeslutet.

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

öm värdet av vårdtagarerfaren -het som merit vid antagningen till vissa utbildningar

Fröken HJELMSTRÖM (vpk):

Herr talman! Jag hävdade inte atl den svenska riksdagen präglades av förtryckarmentalilet; jag hävdade att del svar jag fått på min interpellation, i vilket det sägs att dessa individer på grund av ett socialt handikapp kan under synnerliga omständigheter få tillträde till högre utbildning, kan kallas förtryckarmenlalitel i den gamla 1800-talsandan, vilket jag log upp lidigare.

Jag beklagar att utbildningsministern vidhåller sin uppfattning.

Herr utbildningsministern WIKSTRÖM:

Herr talman! Nej, mitt svar är präglat av förståelse för de människor det här gäller, fröken Hjelmström! Del kanske inle vore så dumt om fröken Hjelmström beaktade alt jag har försökt vara så tillmötesgående som man kan vara inom ramen för del syslem som har antagits. Svaret måste ju rimligen - också från fröken Hjelmströms egna synpunkter -betecknas som ett positivt svar.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 14 Anmäldes och bordlades

Propositioner

1976/77:28 om ändring i tulltaxan (1971:920), m.m.

1976/77:46 om ändring i byggnadsstadgan (1959:612)

§ 15 Anmäldes och bordlades

Motioner

1976/77:12 av fru Lundblad och herr Pettersson i Helsingborg med anledning av propositionen 1976/77:16 om avtal avseende produktion av gummistövlar

9 Riksdagens protokoll 1976/77:28-30

129

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Anmälan av interpellationer

1976/77:13 av herr Ollen m.fl. med anledning av propositionen 1976/77:19 om förtroendemannaslyrelsen i länsstyrelsen

1976/77:14 av herr Wååg m. fl. med anledning av propositionen 1976/77:25 med förslag om tilläggsbudget I lill statsbudgeten för budgetåret 1976/77

§ 16 Anmälan av interpellationer

Anmäldes och bordlades följande interpellationer som ingivits till kammarkansliet

den 17 november

1976/77:48 av herr Nilsson i Norrköping (s) till herr socialministern om ökad rättssäkerhet för barn vid fosterhemsplaceringar:

Ett beslut av en social centralnämnd att omplacera ell fosterbarn av ekonomiska skäl har lett till en debatt om barnavårdslagens regler för fosterhemsplaceringar (beslutet omprövades).

Beslut att omplacera fosterbarn av ekonomiska skäl ligger inte i linje med barnavårdslagens anda och mening. Från formell synpunkt är emellertid ell sådant beslut korrekt. En omplacering av ett fosterbarn är en behandlingsålgärd och kan inle överklagas.

Det beslut som nämnts inledningsvis visar att det kan råda oklarhet om hur barnavårdslagen skall tillämpas vid omplaceringar av fosterbarn. Sker beslut av andra skäl än vad som är bra för barnet bör man aktualisera en lagändring. En möjlighet är all beslut att placera/omplacera fosterbarn skall underställas högre myndighet.

Mot bakgrund av del anförda hemställer jag att till herr socialministern få ställa följande fråga:

Överväger statsrådet atl vidtaga åtgärder som ökar rättssäkerheten för barn vid fosterhemsplaceringar?

130

1976/77:49 av herr Rämgård (c) lill herr industriministern om ökad satsning på kommunala industrihus i inre stödområdet:

Under 19()0-talet uppfördes i betydande omfattning kommunala industrihus som beredskapsarbeten. För många mindre orter fick della positiva effekter. Enligt utredningen om regionalpoliliska styrmedel (SOU 1974:82) har uppförandel av kommunala industrilokaler som beredskapsarbeten i många fall skapat förutsättningar för nylokaliseringar av företag och ökade möjligheter att utveckla befintliga förelag. För de anställda har lokalerna ofta inneburit avsevärt förbättrade arbetsmiljöer. Uppförandet av kommunala industrilokaler som beredskapsarbeten har begränsats under senare år.

F. n. utgår statligt stöd till uppförande av s. k. industricentra i regionala

centra i det inre stödområdet. Riksdagen öppnade också förra året, på förslag av dåvarande inrikesutskotlet (InU 1975:7), en möjlighet alt på orter i det inre stödområdet med särskilt stora svårigheter ge stöd lill kommunala industrihus genom alt sådana får uppföras som beredskapsarbeten. Man framhöll dock atl restriktivitet skulle iakttagas.

Enligt min mening är industrihusen av stor betydelse för glesbygdskommunernas sysselsättningsutveckling, då de kan öka förelagens intresse att lokalisera verksamhet lill utsatta orter. Statligt stöd till uppförande av industrihus är därför ett viktigt regionalpolitiskt instrument och styrmedel, som kan medverka lill all bryta en negativ befolkningsutveckling. Genom reglerna om industricentra gynnas regionala centra framför övriga orter, vilket påskyndar den inomregionala koncentrationen. Detta är olyckligt med tanke på de mindre orterna.

Den stora efterfrågan på byggnadsarbetare i vissa orter har gjort det svårt att få arbetskraft för uppförande av industrihus som beredskapsarbeten. För att dessa orter skall kunna uppföra industrihus skulle därför delta villkor behöva slopas. Stödet skulle därigenom mer få formen av ett regionalpolitiskt och långsiktigt sysselsättningsskapande medel än avse att avhjälpa akuta kriser på byggarbetsmarknaden i utsatta orter.

Mycket talar i dag för all en övergripande bedömning behöver ske om hur stödet till industricentra och industrihus skall användas som regionalpolitiskt instrument. Men för många glesbygdskommuner i det inre stödområdet är problemen akuta och kräver snabba åtgärder.

Med hänvisning till del anförda anhåller jag alt få ställa följande fråga lill herr industriministern:

Är statsrådet beredd vidtaga åtgärder för all underiälla för orter i inre stödområdet att bygga industrihus?

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Anmälan av interpellationer

den 18 november

1976/77:50 av herr Werner (vpk) lill herr arbetsmarknadsministern om åtgärder för atl lösa ungdomens sysselsättningsproblem:

Vi har vid åtskilliga tillfällen under senare år haft anledning all diskutera ungdomsarbetslösheten. Arbetslösheten i åldrarna 16-25 år har varit hög under hela 1970-talet, och särskilt svårt har sysselsättningsläget varit för de unga kvinnorna i åldrarna 16-19 år.

F. n. är ca 32 000 ungdomar arbetslösa. Den siffran är något lägre än vid motsvarande tid föregående år, men eftersom samtidigt 10 000 ungdomar är sysselsatta i beredskapsarbete, måste man konstatera atl situationen har förvärrats.

På flera håll i landet har man gjort försök med intensifierad arbetsförmedling för ungdomar, och man har också vidtagit andra åtgärder för att komma till rätta med ungdomsarbetslösheten. Man har med detla emellertid bara lyckats åstadkomma tillfälliga förbäuringar, och på åtskilliga orter i landet anser man sig nu ha uttömt möjligheterna att genom

131

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Meddelande om frågor

arbetsförmedlingarna skaffa ungdomarna arbete. Fortfarande är det de unga kvinnorna som drabbas hårdast.

Från vpk har vi konsekvent hävdat all ungdomsarbetslösheten inte kan betraktas som ett tillfälligt problem, som kan lösas med hjälp av uppehållande åtgärder och intensifierad förmedlingsverksamhet, även om man därigenom kan åstadkomma tillfälliga förbättringar. Del rör sig i själva verket om att tillväxten av sysselsättningen minskar och tidvis hell upphör. Della drabbar i första hand ungdomen och de av lönearbetarna som från kapitalägarnas synpunkt är minst lönsamma. Atl del rör sig om ett sådanl djupgående problem visas av all del inle bara är Sverige som har en omfattande ungdomsarbetslöshet. En rapport från EG-länderna visar att del är en allmän företeelse i samtliga Europas utvecklade industriländer.

Mot denna bakgrund vill jag ställa följande fråga lill arbetsmarknadsministern:

Vilka åtgärder kommer regeringen alt vidta för atl på ett varaktigt sätt lösa ungdomens sysselsättningsproblem?

§ 17 Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts

den 17 november

1976/77:83 av herr Granstedt (c) till herr arbetsmarknadsministern om beställning av motorvägnar för SJ:

Enligt uppgift avser SJ all beställa 100 motorvagnar lill en kostnad av ca 250 milj. kr. Offert lär ha begärts endast av utländska leverantörer.

Vilka åtgärder är statsrådet beredd atl vidta för att ifrågavarande beställning skall komma svensk industri lill del?

132

1976/77:84 av herr Nygren (s) till herr kommunikationsministern om upprustning av vägen Sorsele-Ammarnäs:

Väg 1040, Sorsele-Ammarnäs, är i myckel stort behov av en skyndsam upprustning Vägen är under en viss del av året närmast oframkomlig.

I 1975/76 års budgetproposition, bilaga 8 (kommunikationsdepartementet), hade den dåvarande regeringen föreslagit medel som skulle ha möjliggjort denna upprustning. Anslagsbegäran avslogs emellertid av riksdagen, och vägprojektet ställdes därmed på framtiden.

Vid en frågestund den 11 november i år sade statsrådet alt den nuvarande regeringen har för avsikt all fullfölja de vägbyggnadsplaner i skogslänen ;5om riksdagen röstade ned.

Med anledning av della vill jag lill herr kommunikationsministern ställa följande fråga:

Avser statsrådet all redan i år ta initiativ som möjliggör ett fullföljande av den tidigare regeringens planer på en upprustning av väg 1040 Sorsele-Ammarnäs?

1976/77:85 av herr Gustavsson i Nässjö (s) till herr socialministern om remissbehandling av förslaget från beredningsgruppen avseende alkoholpolitiken:

Avser regeringen atl sända ut förslaget från beredningsgruppen avseende alkoholpolitiken på remiss innan regeringens förslag blir föremål för riksdagsbehandling?

1976/77:86 av herr Nilsson i Östersund (s) till herr industriministern om åtgärder för all säkra sysselsättningen i Bräcke:

Bräcke är en av de kommuner i Jämtlands län som har stora sysselsättningsproblem. Läget har ytteriigare förvärrats genom alt ett av kommunens få förelag - Bräcke Emballage AB - efter en krisperiod nu gått i konkurs.

Om inle kraftiga åtgärder omedelbart sätts in kommer företagets drygt 40 anställda att mista sina arbeten strax före jul, vilket givelvis skapat misstämning och oro, eftersom praktiskt tagel inga andra arbeten kan erbjudas inom kommunen. Möjligheterna all fortsätta driften genom en rekonstruktion av företagel undersöks f n. Skulle detla visa sig omöjligt måste genom statsmakternas medverkan en ersättningsindustri etableras i Bräcke som säkrar sysselsättningen för de anställda.

Med hänvisning lill det anförda vill jag ställa följande fråga till herr industriministern:

Vilka konkreta åtgärder är industriministern beredd all snabbi sätta in så atl sysselsättningen kan räddas för samtliga anställda vid Bräcke Emballage AB?

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Meddelande om frågor

1976/77:87 av herr Johansson i Skärstad (c) lill herr kommunikationsministern om åtgärder för att nedbringa antalet älgolyckor i trafiken:

Varje år inträffar olyckor med dödlig utgång vid kollisioner mellan bil och älg. Nyligen skedde en mycket tragisk olycka där barn föriorade sina föräldrar.

Med hänvisning lill del anförda vill jag ställa följande fråga lill herr kommunikationsministern:

Vilka åtgärder har vidtagits, och ämnar statsrådet vidta ytteriigare åtgärder för atl nedbringa antalet älgolyckor i trafiken?

den 18 november

1976/77:88 av fröken Nilsson (s) lill herr kommunikationsministern om tågtrafiken på bandelen Karungi-Övertorneå:

133

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Meddelande om frågor

Det har de senaste månaderna förekommit uppgifter i massmedia om atl SJ-bandelen Karungi-Övertorneå skulle brytas upp samt all ersätl-ningstrafikeri skulle överföras på landsväg och överlåtas till privat bussföretag. Desisa uppgifter har naturligtvis skapat oro bland befolkningen i Tornedalen och i synnerhet hos kommunala myndigheter. Fullföljs SJ:s planer skulle detta innebära ett 40-tal minskade sysselsättningstillfällen i Övertorneå kommun, där arbetsmarknadsläget redan lidigare är prekärt. Därtill skulle en järnvägsnedläggning motverka utveckling av industriell verksamhet i glesbygden/gränsbygden Tornedalen.

Med anledning av det anförda vill jag ställa följande fråga till herr kommunikationsministern:

Ämnar statsrådet medverka till all bryta upp bandelen Karungi-Övertorneå och överföra trafiken till privat företag?

1976/77:89 av herr Hallgren (vpk) till herr justitieministern om intrång i mötes- och organisationsfrihelen:

Torsdagen den 11 november trängde 15 eller flera civilklädda polismän in på ett föreningsmöte, anordnat av en grekisk ungdomsorganisation, Rigas Feraios. Intrånget skedde så sent som 22,30, men trots detta påstår sig polisen icke ha känt till att ett möte pågick i lokalen, som används för mölesverksamhel och annars står tom.

Polismännen avkrävde mötesdeltagarna legitimation och registrerade samtliga närvarande.

Med hänvisning till del anförda vill jag lill herr justitieministern ställa följande fråga:

Anser justitieministern det vara förenligt med mötes- och organisa-tionsfrihel att polisen gör intrång på föreningsmöten och registrerar samtliga närvarande?

1976/77:90 av herr Hugosson (s) lill herr kommunikationsministern om bibehållande av SJ:s pendellågstrafik i Göteborgsområdet:

Enligt uppgift avser SJ all inom en snar framtid lägga ned all trafik med s, k. pendeltåg (lokaltåg) i Göteborgsområdet. Speciellt hårt skulle en sådan åtgärd drabba de trafikanter som dagligen färdas på sträckan mellan Alingsås och Göteborg, om sålunda den kollektiva trafikförsörjningen försämras. Mot bakgrund av uttalandet i regeringsdeklarationen att kollektivtrafiken skall främjas vill jag till herr kommunikationsministern ställa följande fråga:

Kommer statsrådet att medverka till ett bibehållande av SJ:s pendeltågstrafik i Göteborgsområdet och då i synnerhet lokaltågstrafiken mellan Alingsås och Göteborg?

134

1976/77:91 av herr Wirmark (fp) lill herr kommunikationsministern om säkerhetskontrollen vid utrikesterminalen på Arlanda flygplats:

I den nya utrikeshallen på Arlanda försiggår säkerhetskontrollen av flygresenärerna inom ett helt öppet område, där den besökande allmänheten i detalj kan åse personvisitalionerna. För att skydda de enskilda resenärerna borde dessa visitationer utföras på en mera skyddad plats. Enligt tidningsuppgifter har även rikspolischefen hävdat all de nuvarande förhållandena vid säkerhetskontrollen inle är tillfredsställande från säkerhetssynpunkt, eftersom ett intermezzo skulle kunna medföra en betydligt farligare situation i denna öppna miljö.

Med hänsyn till anförda förhållanden vill jag fråga herr kommunikationsministern:

Är kommunikationsministern beredd atl medverka till sådana förändringar vid Arianda alt säkerhetskontrollen vid utrikesterminalen kan äga rum på ell sådanl sätt all större hänsyn tas till den enskildes integritet?

Nr 29

Torsdagen den 18 november 1976

Meddelande om frågor

1976/77:92 av herr Boström (s) till herr industriministern om planerna på uranbrytning i Arjeplog:

Den senaste tiden har det förekommit pressuppgifter om att LKAB uppvaktat regeringen för all höra om dess syn på uranbrylningsobjekten i såväl Ranstad som Arjeplog.

Enligt tidningarna har industriministern i ell brev meddelat LKAB vissa synpunkter beträffande Ranstad, medan däremot Arjeplog över huvud taget inte nämnts. Detta har tolkats så, all det inte kommer att bli aktuellt med uranbrytning i Arjeplog.

Jag hemställer att lill herr industriministern få ställa följande fråga:

Avser industriministern att fullfölja planera på kontinuerlig uranbryl-ning i Arjeplog?

1976/77:93 av herr Schött (m) lill herr kommunikationsministern om produktionen av rullande materiel för SJ:

Är kommunikationsministern beredd medverka till att Kalmar Verkstads AB i ökad utsträckning kan deltaga i produktionen av ny rullande materiel för SJ:s räkning?

§ 18 Kammaren åtskildes kl. 19.04.

In fidem

TOM T:SON THYBLAD

/Solveig Gemert