Riksdagens protokoll 1976/77:17 Onsdagen den 27 oktober

ProtokollRiksdagens protokoll 1976/77:17

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1976/77:17

Onsdagen den 27 oktober

kl. 19.30

Förhandlingarna leddes till en början av herr tredje vice talmannen.

§    1    Allmänpolitisk debatt (forts.)

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

Fru WINTHER (fp):

Herr talman! De regionalpolitiska insatser som riksdagen beslutat om under åren 1964, 1970 och 1972 har till viss del haft en positiv effekt för de län som hör till det inre och yttre stödområdet.

Det övergripande målet för regionalpolitiken skall enligt riksdagsbeslutet 1972 vara att skapa en sådan geografisk spridning av tillgängliga resurser att människorna i landets olika delar får likvärdiga möjligheter lill sysselsättning och likvärdig tillgång till service och god miljö. Olika stödformer har beslutats under årens lopp, och en alltmer markerad vilja har visats när det gällt att stoppa den s. k. flyttlasspolitik som blev så ödesdiger för Norrlandslänen.

Nettoutflyttningen från skogslänen har nu minskat betydligt. För Norrbottens del bröts utflyttningstrenden 1973, och vi fick en infiyttningsvinst för första gången under många år, dvs. för första gången flyttade fler människor in till Norrbotten än som flyttade ut. Norrbotten hade ju under 1960-talet en flyttningsföriust på närmare 30 000 människor. 1974 fick Västernorrland och Västerbotten ett obetydligt flyttningsöverskon, medan utflyttningstrenden för Jämtlands län bröts redan 1971. Flyttningsförlusterna till andra län har alltså minskat för de nordligaste skogslänen, men det pågår nu en flyttning inom länen från glesbygden till kommuncenlra, från kommuncentra till regionala och primära centra. Detta är en utveckling som präglar de flesta län i vårt land, men som är mest kännbar i de nordligaste länen på grund av de långa avstånd som finns mellan olika orter. Vi har fått en obalans inom länen med en allt tommare glesbygd, befolkad huvudsakligen av äldre människor, eftersom ungdomarna måste söka sig till de orter där det finns jobb.

Denna obalans inom länen när det gäller tillgång till arbetstillfällen och en kvarstående hög arbetslöshet i förhållande till landet i övrigt skapar problem som nu måste lösas för de nordligaste länen.

Nuvarande regionalpolitik har sina brister. Erfarenheter från Norrbotten visar att lokaliseringsstöd och investeringsfonder under åren 1965-1975 har givit ca 5 000 jobb, varav bara ca 700 utanför det primära centrum, den s. k. Fyrkanten, och dess närhet. Jobben har hamnat vid kusten, inlandet har fått en mycket liten del. Om vi skall nå målet arbete åt alla och en större möjlighet att välja bostadsort, måste de regional-

125

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

126

politiska medlen förbättras och förfinas. En fortlöpande länsplanering och sysselsättningsplanering är nödvändiga komplement.

I den nyligen avgivna regeringsförklaringen sägs: "Regionalpolitiken skall förslärkas, så att människor i olika landsdelar ges allsidig sysselsättning och service samt en god miljö. Bebyggelse i glesbygder och i mindre tätorter skall underiäilas. Samhällsplaneringen inriktas på att i större utsträckning samordna boende, arbete, service och fritidsfunktioT ner."

Jag vill framhålla tre övergripande krav, som enligt min mening är viktiga när det gäller att nå målet arbete åt alla och mesta möjliga frihet att välja bostadsort.

Det första kravei är en näringspolitik som stimulerar lill företagande och som satsar inte bara på de stora företagen utan också på de mindre och medelstora.

Det andra kravet är en regionalpolitik som ger ett förelagande på lika villkor över hela vårt land, dvs. kompenserar de fördyringar för företag inom stödområdet som uppstår på grund av klimat och avstånd. Transportstödet skall förbättras och en utjämning av bensin- och oljepriser måste ske.

Till det andra kravet hör också en trafikpolitik som satsar på kollektiva kommunikationer. ERU harju påvisat vikten av goda kommunikationer och inte minst betydelsen av järnväg, om man vill stimulera till före-tagsetablering.

Det tredje kravet är att varje beslut, vare sig det fattas centralt eller på länsnivå, skall prövas från regionalpolitisk synpunkt. De som fattar besluten skall fundera över hur det verkar för de människor som så atl säga drabbas av beslutet. Det blir säkert billigare för myndigheten all centralisera eller, som det så ofta också kallas, rationalisera. Men man måste fråga sig vad det betyder för människorna i glesbygden i försämrad service eller på annat sätt.

Ibland sätter byråkratin verkligen krokben för människorna, som t. ex. vid årets val, när de röstberättigade i byn Viikusjärvi i Kiruna kommun fick åka 25 mil enkel resa förbi fyra vallokaler för att komma till den vallokal som stod på deras röstkort. Saivomoutka, som vallokalen låg i, är närmaste by från Viikusjärvi fågelvägen. "Men den går det ju inte att åka bil på", som en av invånarna sade. Det här ärju en kuriositet som kanske inte tillhör riksdagens ansvarsområde, men det är ett exempel på elt byråkratiskt beslut som det inte gick alt ändra på, trots att det stred mot allt förnuft. Det var en indirekt följd av den indragning av olika vallokaler som gjordes vid det här valet.

Riksdagen har tidigare uttalat att indragning av statlig service skall ske med stor försiktighet och att myndigheterna i sin verksamhet skall ta regionalpolitiska hänsyn. Trots detta har man under åren 1973-1975 lagt ner 151 poslstationer och 163 obemannade järnvägsstationer. Det låter väl inte så farligt att lägga ner en obemannad järnvägsstation, men det innebär att man tar bort chansen för den som bor i närheten att

kunna stoppa rälsbussen om man skulle vilja följa med. Man ser den i stället bara susa förbi. Sedan är det lätt gjort för myndigheterna, i det här fallet SJ, att så småningom dra in rälsbussen också, eftersom del var så få som åkte.

Utifrån varje läns förutsättningar måste vi planera för en god sysselsättning. För Norrbottens del, som fortfarande dras med den högsta arbetslösheten i landet trots att det på olika sätt mellan 1970 och 1975 nyskapats närmare 11 000 jobb, gäller det att satsa på basnäringarna jorden, skogen, malmen och de industrimineral som till stor del fortfarande väntar på att bli upptäckta eller brytvärda. När det gäller ytterligare brytning av malmförekomster eller mineral kommer olika intressen i konflikt med varandra. Vilken avvägning skall vi göra mellan kraven på utrymme för renskötseln, kraven på orörd natur och kravet på och behovet av arbeie och utkomstmöjligheter för människorna i Norrbotten och även behovet av råvaror för vårt land? Det är frågor som kräver svar och som vi ofta kommer att ställas inför i framtiden.

Norrbotten är hett stoff i dessa dagar. Stålverk 80 är skrinlagt. Det finns bara en stor sandlåda kvar. Marknaden har felbedömts, sägs det, och det som nu återstårrär att försöka få NJA lönsamt. Folkpartiet har stött en stålverksutbyggnad inom NJA:s ram. Den utveckling som vi nu fått uppleva visar alt vårt krav på bättre underlag för riksdagens bedömning vid beslutstillfällena var riktigt.

I ljuset av det som hänt med Stålverk 80 förstår jag nu också varför socialdemokraterna gick ut i valrörelsen och sade att om borgarna kommer till makten så blir det inget stålverk. Det är bara det att det inte hade blivit något stålverk med en socialdemokratisk regering heller. Men det sade man ingenting om.

Men nu gäller det att i första hand få ett lönsamt NJA. Tanken på en högre grad av vidareförädling av malmen inom länet är riktig och får ej glömmas bort i det längre perspektivet. De spridningseffekter från stålverket lill inlandet som vi talat om måste nu komma från NJA. Aktiva insatser görs redan nu från NJA och företagarföreningen för att hitta jobb som kan läggas ut i inlandet. ASSl, LKAB och de andra storföretagen måste på liknande sätt söka få ytteriigare underleverantörer och serviceindustri i länet. 1 det här sammanhanget behövs också Norriandsfondens resurser, och det är rimligt att dessa medel i första hand används för Norrbotten och dess inland.

Skall vi få ett Norrbotten i balans, måste vi också satsa på jorden och skogen: ökade möjligheter till småjordbruk, till kombinationsjordbruk, stöd till trädgårdsodling och ökade möjligheter för ungdomar att överta jordbruk genom förbättrade stödformer. Ökade resurser lill skogsvård kan också ge arbetstillfällen.

Folkpartiets idé om en servicegaranti måste nu genomföras med det snaraste. I stället för att man skall behöva lägga ned posten, affären eller bensinstationen på en ort skulle det kunna utgå ett bidrag - ett driftbidrag - till detta slags servicefunktioner, så att servicen kunde finnas

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

127

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

kvar. När affären och annan service på en ort läggs ned tvingas människorna flytta. Servicegarantin skulle kunna ge fortsatt liv åt flera småorter.

Frihet och social rättvisa är en liberal grundtanke. Vi vill arbeta för en politik som ger människorna största möjliga frihet att välja var de vill bo och arbeta. Vårt mål är arbete åt alla, och det är viktigt också från jämställdhetssynpunkt. Det är ofta kvinnorna som drabbas hårdasi om det inte finns någol jobb. Därför behövs ett helt batteri av målmedvetna insatser för atl skapa arbetstillfällen. Det gäller Norrbotten, och det gäller hela vårt land. Och det, herr talman, är vi beredda att arbeta för.

128

Hert SVANBERG (s):

Herr talman! Man torde inte bli allvariigt motsagd, om man framhåller att för de flesla människor i vårt land är frågan om sysselsättning och utkomst, trygghet i arbetet och trivsel på arbetsplatsen de dominerande frågorna. Arbetslöshet och otrygghet var förr vanliga i den kapitalistiska världen. I dag förväntar vi oss att samhället inte passivt finner sig i att ekonomiska kriser driver ut hundratusentals människor i arbetslöshet och misär. Samhället måste ta ett ansvar för att hålla uppe sysselsättningen, ta ett ansvar för att nya jobb skapas och gamla jobb bibehålls i all den utsträckning som är möjlig. Men håller man med om detta, då måsle man också se till att samhället aktivt medverkar till en utbyggnad av vår industri och vårt näringsliv, all samhället är med och samordnar och planerar ansträngningarna att utveckla olika industribranscher liksom ansträngningarna alt stärka och bibehålla hotade branscher, där detta är möjligt - allt i syfte att skapa och bevara arbeie och utkomst för människorna. Detta fordrar en aktiv industri- och näringspolitik, som tar ett ansvar för människornas trygghet och inte bara litar till privatkapitalismens ansvarskänsla, något som man från borgerligt håll brukar lala om.

Arbetarrörelsen i vårt land gick i höst ut med parollen "Arbete och trygghet åt alla". Man kan av valresultatet utläsa att i de områden av vårt land där arbetslösheten och rädslan för sysselsättningskriser är särskilt stor, dvs. i Norrland, Göteborgsområdet, Blekinge och östra Småland, där vann socialdemokratin starkt stöd. Människorna kräver en aktiv och planmässig satsning för att öka sysselsättningen och ge alla rätt till en meningsfull sysselsättning. Socialdemokratin kommer även i oppositionsställning att mycket starkt hävda kraven från medborgarna på arbete och trygghet åt alla.

I Norrbotten tog sig medborgarnas krav på en kraftfull närings- och industripolitik uttryck i en särskilt kraftig uppslutning kring socialdemokratin. Detta är mycket förklarligt, eftersom ju där arbetslösheten, uifiyttningen och det privata näringslivets bristande intresse är starkt framträdande. Staten har här fått gå in på elt särskilt sätt för att hålla sysselsättningen uppe. I dag arbetar tre av fyra industrisysselsalta i Norr-

botlens län i statliga företag. I ett sådant län, ett län som upplevt samhället, staten, som den enda garanten för trygghet, frihet och utkomst, är det omöjligt att skrämma med busen samhället som människornas fiende, någol som de borgerliga tydligen lyckades med i andra delar av landet.

Under de senaste dagarna har frågan om sysselsättningen och industriutvecklingen i Norrbotten kommit att diskuteras särskilt ivrigt i hela landet med anledning av NJA-slyrelsens beslut rörande NJA-80. Jag vill därför helt kort ge några synpunkter på och fakta i denna så omdebatterade fråga.

Riksdagens beslut i juni i år i anledning av den socialdemokratiska regeringens proposition om NJA-Stålverk 80:s fortsatta utbyggnad innebar utredning av dels en utbyggnad av valsverkskapaciteten i befintliga NJA, dels en utbyggnad av råstålstillverkningen med ca 2,5 miljoner ton, vilket skulle ge 2 300 nya jobb. I del beslut som NJA-styrelsen fattade den 20 oktober och i presskommunikén slås fast att detta beslut alltjämt utgör grunden för NJA:s utveckling. Där sägs bl. a.:

"En utbyggd metallurgisk kapacitet utgör alltjämt NJA:s huvudalternativ för den framtida utvecklingen och är sålunda oförändrat grunden för NJA:s långsiktiga målsättning. En långsiktig komplettering av rå-stålskapaciteten i Luleå har bedömts vara riktig icke bara ur NJA:s utan ur hela landets synpunkt."

Vidare sägs: "Den långsiktiga verksamheten inriktas oförändrat på en fortsatt expansion av NJA enligt Stålverk 80 med målsättningen att nå lönsamhet och vidgad sysselsättning som tidigare angivits."

Utöver detta slås fast att såväl utredningen om NJA-Stålverk 80 som utredningen om Baltic Steel-projektet skall fortsätta och redovisas vid årsskiftet  1976-1977 resp. under första halvåret  1977.

NJA befinner sig i dag liksom de övriga järn-och stålföretagen i Sverige och övriga Västeuropa i ett mycket dåligt ekonomiskt läge, som därtill snabbi försämras. Företaget har nu mycket stora lager av färdiga produkter och dras med väldiga räntekostnader försin kortfristiga upplåning. Förlusten år 1975 var 250 milj. kr. och beräknas för innevarande år uppgå till mer än 400 milj. kr. Samtidigt tycks den förväntade uppgången i stålkonjunkturen ha förbyns i en ytterligare tillfällig, nedgång.

Vid sammanträdet den 20 oktober har därför NJA:s styrelse beslutat att mot bakgrund av dessa marknadsmässiga och prismässiga förändringar i stålkonjunkturen såväl ute på världsmarknaden som hemma i Sverige inrikta sina ansträngningar och resurser på all snabbt bygga ut valsnings-kapaciteten och kapaciteten för annan vidareförädling av halvfabrikat vid befintliga NJA. Bakgrunden lill detta är framför allt att NJA i så hög grad varit inriktat på leveranser till varven, vilka nu, vet vi, arbetar med mycket reducerad produktion. För denna något ändrade projektinriktning krävs 2-3 miljarder kronor som alltså aktieägaren-staten förutsätts medverka till. Eftersom problemen vid befintliga NJA såväl ekonomiskt som produktionsmässigl är synnerligen besvärliga, måste all kraft

9 Riksdagens protokoll 1976/77:16-17

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

129

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

130

sättas in härden närmaste tiden, varför utbyggnaden av råstålskapacilelen med 2,5 miljoner ton skjuts framåt i tiden.

Man kan alltså konstatera atl vad styrelsen beslutat är att snarast sätta i gång den ena halvan av den socialdemokratiska regeringens förslag, nämligen utbyggnaden av valsverken i befintliga NJA, medan andra halvan - utbyggnaden av den metallurgiska kapaciteten - skjuts framåt i tiden. Något beslut om när nästa etapp, som innebär utbyggnad av råstålskapacilelen, skall igångsättas har icke fattats. Den frågan står helt öppen.

I samband med de beslut som nu fattats av styrelsen har många av NJA:s kritiker anmält sig som uttolkare av styrelsens beslut och som siare om framtiden. En del av dem förklarar att någon utbyggnad av råstålskapacilelen vid NJA och därmed de 2 300 nya jobben inte kommer till stånd förrän tidigast 1985 eller 1990. Andra dödförklarar hela projektet och menar att man nu definitivt "skrotat" Stålverk 80.

Helt naturligt har dessa uttalanden skapat oro och bestörtning såväl i Luleå som i Norrbollens inland. Man frågar sig ängsligt: "Skall de 2 300 nya jobben försvinna? Skall nu de spridningseffekter från NJA-Stålverk 80 och andra basindustrier som planerades ge liv åt glesbygderna inte komma lill stånd? Är det slut med framtidstron och förhoppningarna för länet? Skall ökad arbetslöshet och ulfiyttning nu ta över?"

De uttalanden som görs om NJA:s framlid och dödsdomen över Stålverk 80 får stå för vederbörandes räkning. Att stålkonjunkluren i dag befinner sig i ett bottenläge i hela världen, att försäljningarnas omfattning är ringa och att stålpriserna så sent som under de senaste veckorna dalat ytterligare får inte leda oss att tro att stålmarknaden för all framtid är död. Den djupa pessimism och bristande framtidstro som i dag präglar världens stålmarknad kan inte få vara underlag för bedömningar som gäller 10-15 år framåt i tiden. Den svenska stålindustrin som helhet befinner sig i ett trängt läge, och två branschutredningar pågår f n. Det synes dock vara realistiskt atl utgå från att NJA har möjlighet att spela en betydelsefull roll för hela den svenska stålindustrin i framtiden. Den utbyggnad av råstålskapaciteten som Sverige behöver bör från alla synpunkter komma lill stånd i Luleå.

Att Sverige i framtiden skulle avstå från att förädla sina malmer och i stället lita till ökad import för sin metallindustri är alltför huvudlöst för att godtas. Grundtanken bakom Stålverk 80 harju varit atl den svenska järn- och stålindustrin skulle kunna erövra ytterligare en del av den marknad som i dag tillgodoses genom import till mer än 50 96, dvs. med över 2 miljoner ton.

Arbetarrörelsen står fasl vid sin paroll: "Arbete och trygghet åt alla". Ett förverkligande av den parollen kräver att vi satsar också på förädling av våra råvaror. Vi kommer därför att med all kraft driva kraven på ett fullföljande av Stålverk 80-planerna så snart upprustningen av NJA är klar. Detta har Norrbottens befolkning rätt alt kräva.

Var de borgerliga partierna och därmed den nya regeringen står i denna

fråga vet jag inte. Tragiskt vore dock om de inte vill vara med och fullfölja den socialdemokraliska regeringens kraftfulla satsning på en effektiv regional utveckling. Självklart förd råren sådan satsning mycket stora ekonomiska och andra insatser.

Det har litet allmänt talats om alt man i stället för Stålverk 80 skulle satsa på mekanisk verkstadsindustri i Norrbotten. Självklart kan delta vara ett komplement - men inte ett alternativ - till Stålverk 80, om man verkligen är beredd till en ordentlig satsning och upplever problemens enorma omfattning.

När jag lyssnade på vad fru Winther sade om dessa saker, konstaterade jag att hon inte tycks ha en aning om vilka gigantiska problem det är fråga om. Hon skall lösa problemen. Hon har skrotat Stålverk 80. Hon säger att del är skrinlagt och atl det nu skall komma något annat. Man skall ge litet pengar ur Norrlandsfonden och öka satsningen på jordbruket. Alll detta är bra, men det räcker tillnärmelsevis inte. Del äi- helt otillräckligt. Man måste vara medveten om att här fordras oerhört stora insatser.

Att satsa på metallindustrin kan vara bra, men så länge det bara rör sig om allmänt välvilliga deklamationer utan faktiskt innehåll, måste dessa uttalanden mera ses såsom avledningsmanövrer än allvarligt menade förslag. Socialdemokratin vill ha aktiva åtgärder för människors trygghet, inte taktiska undanfiykter, ordridåer och pratbubblor.

En lösning av problemen både för NJA-80 och för hela den svenska stålindustrin förutsätter en målmedveten branschpolitik från. regeringen. Jag skall här inte gå närmare in på detta, eftersom andra talare kommer atl beröra det. Jag vill till slut endast framhålla, att vad det här gäller är inget mindre än många människors trygghet och framtid och hela bygders och regioners framtida utveckling eller avveckling.

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

Fru WINTHER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Socialdemokraterna talar alltid så negativt om den privata företagsamhetens engagemang i Norrbotten, och så säger de alt staten ger så och så många jobb. Det är väl alldeles självklart att staten tar ansvar för människorna i Norrbotten, när staten är den helt-dominerande ägaren av de naturresurser och andra tillgångar som finns där uppe.

Sedan irorjag inte att Ingvar Svanberg hörde upp riktigt på mitt anförande. Enligt Ingvar Svanberg skulle jag anse att Stålverk 80 är skrotat för gott. Jag sade visserligen att det är skrinlagt, men jag sade också att tanken på en mera höggradig vidareförädling av malmen inom länet är riktig och inte får glömmas bort på längre sikt. Därmed menar jag att nu får vi i första hand lösa problemet NJA och göra det företaget lönsamt, och sedan får vi gå vidare.

Hert SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill egentligen inte komma med något genmäle utan bara hälsa fru Winther välkommen bland dem som anser all Stålverk 80

131

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

132

inte är skrinlagt. Vi avser att arbeta för att Stålverk 80 skall komma till utförande snarast efter färdigställandet av NJA. Får fru Winther hela sitt parti inkl. partivännerna i regeringen med sig, så är hon atl gratulera.

Hert BÖRJESSON i Glömminge (c):

Herr talman! Herr Svanberg började sitt anförande med att säga att han hade varsnat en bristande framtidstro och tveksamhet i frågan huruvida det skulle kunna bli någonting av med stålverket i Luleå. För min personliga del tyckerjag att man efter de utredningar och den projektering som utförts bör försöka få till stånd ett stålverk, vars produkter kan avsättas med uppfyllande av krav på lönsamhet. Det ärju riksdagens målsättning för Statsföretags olika enheter.

Då näringsutskottet besökte Luleå dagen före midsommarafton i år fick man intrycket av föredragningen som gjordes av dem som sysslar med projekteringen att de i många avsnitt hade satt i gång med att räkna om igen från början. Jag har ingen fullmakt alt på något sätt ange vilka förslag den nu sittande regeringen kommer att avlämna, men jag vill ändå säga att man får väl lov att hålla kvar tanken på stålverket. Samiidigi måste det sägas att man inte får sikta på att i Norrbotten uppföra något nationalmonument på stålverksområdet.

Sedan riksdagen var samlad i våras har konjunkturklimatet tydligen försämrats, vilket har lett till en dämpning som ju också herr Svanberg anslöt sig till i sitt anförande. Enligt såväl konjunkturinstitutets som LO:s utredningsmaterial har svårigheterna hopats mer än man ville erkänna under sommaren och under valrörelsen. Alt nu på kort tid skaffa så mycket kapital som erfordras för att rädda Stålverk 80 och många andra stora företag som staten är engagerad i är inga småsaker. En förlust när det gäller NJA för 1976 på mellan 400 och 500 milj. kr. som man inte tidigare har räknat med ger en anvisning om att man måste tänka sig för.

Riksdagen gick efter mycket stor tveksamhet med på den förre industriministerns proposition beträffande NJA-projektel, och vi trodde att hans och experternas bedömningar skulle leda lill alt planerna sattes i verkställighet. Men jag .vet att jag själv har yttrat till ledamöter från regeringspartiet, inför den indignation som man visade när vi ville ha projektet tillbaka till näringsutskottet för ytterligare översyn, att om jag vore i regeringsställning skulle jag inte handla på det här sättet, utan jag skulle säga att är det så att ni vill titta ytterligare på detta kan vi väl göra det. Jag tycker det var oklokt att visa en sådan indignation över atl man inte utan vidare kunde få igenom ärendet i riksdagen.

Nu har 1976 i viss mån blivit ett besvikelsens år för den svenska industrin, som vi har nämnt tidigare, och det är naturligtvis många faktorer som medverkat därtill. Myckel beror ju på hur arbetstagare och arbetsgivare kommer att hantera den nya lagstiftningen på medbestämmanderättens område. Man kommer nog inte ifrån att den nya lagen om medbestämmanderätt leder till vissa nedskärningar i beräkningarna av

företagens lönsamhet. Det är naturiigtvis oerhört viktigt att facket med alla medel engagerar sig i beräkningarna och i strävan efter att få företagen att leva kvar och bli lönsamma.

När det gäller det mycket omdebatterade Järnförädling AB i Hälleforsnäs kan man ställa frågan: Hur skulle ett kollektiv av den gamla arbetsgivaren och de anställda ha bedömt detta företag och kommit fram till en godartad lösning? Jag kan tala om att riksdagens revisorer besökte AB Järnförädling i Hälleforsnäs under år 1974, och läget var då så ansträngt att ägaren till företaget inte hade lid att stanna hemma utan var tvungen att resa till Stockholm i ekonomiska angelägenheter. Vi blev mottagna av en hel del av de anställda. Man kan säga alt ingen av oss då ansåg att det gick att finna en utväg hur företaget skulle klara sig i längden. Vi samlade några representanter för de anställda i en matsal i anläggningarna och diskuterade företagets eventuella framtid mycket länge. Men där fanns ingen, vare sig bland revisorerna eller bland de anställda, som kunde komma med något tänkbart förslag om hur företaget skulle kunna fortsätta.

Så kom då direktör Anders Wall i Beijerinvest och förvärvade företaget, och vi vet hur det har utvecklat sig sedan. Jag känner inte till om det har förekommit något resonemang mellan Anders Wall och den lidigare industriministern om hur man hade tänkt sig planerna för företaget i Hälleforsnäs.

Denna händelse i Hälleforsnäs åstadkom kedjereaktioner som drabbade bl. a. mitt eget län. Det finns nämligen även ett företag som heter Järnförädlings Västerviksfabrik AB i Västervik. Den 14 oktober 1976 fick 215 arbetare och 30 tjänstemän helt oväntat besked om att företaget i Västervik skulle läggas ned under 1977. Det här betyder mycket för en så underförsörjd landsdel som sydöstra Sverige är när det gäller induslriföretag.

Den 20 oktober var det färdigt igen för induslriommöbleringar i Kalmar län. Då publicerades planerna på att Emmaboda Glasverk, som för några år sedan med den dåvarande regeringens tillstånd förvärvades av Saint-Gobain i Frankrike, skulle fusioneras med Scanglas i Danmark och Drammens Glasverk i Norge till ett holdingbolag som heter Uniglas med säte i Köpenhamn.

Det finns naturligtvis risk för att även de nu beskrivna händelserna kommer att åstadkomma en avtappning av antalet arbetstillfällen i Kalmar län. Men det skulle vara oriktigt att inte samtidigi nämna att det också skett en positiv utveckling åt annat håll. Jag avser Södra Sveriges skogsägares förbunds utbyggnad av Mönsterås massafabrik. Den utbyggnaden är givetvis inle liten och kommer att ge en del arbetstillfällen. Men givetvis måste arbetsmarknadsläget i Kalmar län beaktas.

Vad som ligger i bollen när det gäller dessa händelser på industriområdet är betydelsen av att upprätthålla produktionen i förhållande till andra länders produktion i fråga om de varor som produceras och de varor som skall exporteras. Vi har i vårt land mycket skickliga arbetare.

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

133

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

134

tekniker och ekonomer. Vad vi behöver se till är alt vi på produktionssidan, och även på kostnadssidan som det talals så mycket om tidigare i debatten, håller jämna steg med de andra industriländerna och att alla inom företagen hjälps åt för att klara företagens bestånd.

Anledningen till att jag tagit dessa exempel på det verkliga skeendet i näringslivets ständiga omgestaltning är atl det är belräffande dessa företeelser som insatserna i första hand måste ske.

Dels måste man skapa förutsättningar för att både små och stora företag skall kunna bestå, dels måste det skapas möjligheler för nyetablering av företag. Man måste på skatteområdet införa nödvändiga skatteregler för familjeföretagen och se till att både statlig och privat maktkoncentration i större omfattning motverkas. En annan ledamot från vårt parti kommer senare att gå in på de mindre och medelstora företagens problem, varför jag skall överlämna dessa frågor till den talaren.

När det gäller vår energiförsörjning måste vi konstatera att det väl ändå var ell slort misstag att man inte log en riktig debatt om kärnkraftens nackdelar och fördelar, innan man gick in för en kärnkraftsproduktion i större skala. Den här debatten skulle vi naturligtvis ha fört mycket tidigare.

Kapitalet, teknikerna och vetenskapsmännen borde på ett tidigt stadium ha fört en debatt och upplyst människorna om riskerna och om följderna av de svåra miljöskadorna som kärnkraftsproduktionen innebär. Härvidlag har den nuvarande statsministern Thorbjörn Fälldin gjort ett jättearbete.

Jag lyssnade på förre statsministern Palme både före och efter valet. Vid flera tillfällen har han sagt all det här egentligen är fråga om en parentes på 10-15 år, och jag har frågat mig: Skall man då inle ta sig en funderare över hur mycket kapital man skall investera för att klara en period som kanske bara omspänner 15 år?

Jag måste också säga att förre statsministerns uttalande före valet att nästan alla vetenskapsmän är överens om att man kan klara avfallsproblemet nog också lål att fundera över, eftersom fler och fier vetenskapsmän ju börjar tala om att man ännu vet för litet om vådorna av kärnkraftsavfallet och den joniska strålningen. Den samlade europeiska organisation som har kärnkraftsavfallets problem på sin dagordning säger sig behöva tio år för att kunna säga någonting bestämt.

Thage Peterson sade tidigare i debatten, när han kom in på energifrågan, att regeringen styrs av kapitalismen. Ja, byggandet av kärnkraftverk är just sådant som storkapitalet sköier. Det är inte lönt alt några andra försöker engagera sig däri. Det är just ett storkapitalets arbetsfält. Det var bra atl få veta alt socialdemokraterna står fast vid 13 aggregat. Delta har de sagl tidigare, och den uppfattningen framstår ännu klarare än förut efter Thage Petersons uttalande. Men då framstår också Thage Petersons och Ingvar Carlssons ställföreträdande lidande, när de talar för dem som inte kunnat få alll i kärnkraftsfrågan som de önskat, som ganska diskutabelt.

Ordföranden för Landsorganisationen har sagt att det har inträtt en tystnad efter valet som han tycker är olycksbådande. Det skulle vara intressant att veta vad han egentligen länker på när han talar om att denna tystnad skulle innebära någonting olyckligt. Så länge jag kan minnas har det efter ett val alltid inträtt en tystnad. Det beror på att debatten trappas upp inför varje val - och sedan förnimmer man naturligtvis att valkampanjens intensitet är slut, och det blir litet tystare.

Herr lalman! Jag skall be alt få uttrycka min förhoppning alt den nya regeringen i sin näringspolitik kommer att göra allt för att vårt näringsliv skall kunna hävda sig i konkurrensen med utlandet så bra som rnöjligt.

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

Hert SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr lalman! Låt mig få konstalera att jag är både förvånad och glad över herr Börjessons i Glömminge uttalande. Han pekade på attjag talat om att det nu finns en bristande framtidstro i Norrbotten. Det skulle inte vara nödvändigt; han hoppades att man skulle kunna göra satsningar också på Stålverk 80. Det vore väldigt bra om han ville vara så hygglig att han inte bara hoppas utan säger att han också skall arbeta för sådana satsningar.

Herr Börjesson skildrade mycket rikligl vilken svår situation svensk stålindustri och svensk järnindustri över huvud taget är inne i. Jag skall hålla med honom. Det är på det sättet. Det gäller att skaffa ett mycket stort kapilal, säger han. Ja, min käre Fritz Börjesson, det är så. Dina partikolleger, som sitter i regeringen nu, får lära sig att det inte är så lätt alt regera, alt det medför väldiga bekymmer. Det är lätt all önska satsningar, men när man skall skaffa fram kapitalet är det värre. Det är väldiga belopp som det här gäller, men skall vi ge upp inför svårigheterna och säga att vi skall acceptera större arbetslöshet?

Lova att kämpa för att vi skall klara de här problemen! Det är nämligen regionalpolitiska insatser det är fråga om på alla de här ställena, ingenting annat. Jag har inget att invända mot uttalandet att del är bekymmer i östra Sverige också - men det förändrar inte den bekymmersamma situationen i Norrbotten! Kan vi bara räkna med att Fritz Börjesson -och kanske hans partivänner, men låt oss nöja oss med honom till att börja med - kommer att positivt arbeta för att förverkliga Stålverk 80 så snart satsningen på NJA är färdig befinner vi oss på precis samma plan.

Sedan talade herr Börjesson om någonting som jag mött flera gånger i de här debatterna och som jag därför gärna vill ta upp, nämligen den irritation som vi visade när det gällde återremiss av propositionen om Stålverk 80. Vi ville ha igenom del här på en enda gång, säger han. Men det var ju inte detta frågan gällde. Den gällde att få vetskap om de nya siffror som hade kommil fram och som styrelsen i NJA hade behandlat den dagen. Vad man ville insinuera med sin begäran om återremiss var att regeringen och i viss mån jag som utskottsordförande försökte dölja något för ledamöterna. Det var detta som skapade irri-

135

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

tationen.

Jag tror inte att regeringen hade räknat med att köra detla rätt igenom, eftersom den skulle framlägga en utredning innan några pengar anslogs. Man bör hålla sig till fakta. Irritationen gällde alltså någol helt annat än frågan om att grundligt utreda projektet Stålverk 80. Ingen har ifrågasatt något annat än att den utredningen skulle göras. Den pågår f n. Jag hoppas alt både herr Börjesson i Glömminge och jag om något år står här och talar för en ytterligare satsning på Stålverk 80 i Luleå.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (c) kort genmäle: Herr lalman! Jag skall gärna ändra valören på orden. Om jag sade att jag hoppades att det skulle bli något av stålverket i Luleå kan jag ändra på det och säga att jag kommer att verka för det. Men jag sade också att jag inte kan ge några löften, eftersom vi har en regering som sysslar med frågan ochjag inte har någon fullmakt atl i dag ge bestämda löften på den här punkten. Jag hoppas givetvis att stålverket i Luleå skall bidra till atl motverka arbetslösheten i Norrbotten.

136

Hert PETERSSON i Gäddvik (m):

Herr talman! Under dagens debatt har det talats myckel om svikna vallöften. Frågan är i alla fall om några har fått så yviga löften av den socialdemokratiska regeringen som norrbottningarna. Så sent som veckorna före valet påstod ledande socialdemokraliska norrbottningar i offentliga tal att en borgerlig regering kommer alt stoppa undan stålverksplanerna. Detta blev senare i den lokala socialdemokratiska tidningen en stor rubrik: '''Borgeriig regering stoppar stålverket."

Socialdemokraterna i Luleå inbjöd i valrörelsen till en debatt om Stålverk 80 med bl. a. styrelseledamoten Ingvar Svanberg och fackföreningsordföranden Göte Lindström som talesmän. Troligen kände dessa båda styrelseledamöter redan då till att det inte fanns några fasta planer eller någon kostnadsredovisning för utbyggnaden av Stålverk 80. Troligen kände de också till det utomordentligt svåra ekonomiska läge och de stora förluster som NJA hade. Och de borde ha känt till att Stålverk 80 avsågs bli skjutet till en obestämd framtid. Men inle ett ord om det av de ansvariga socialdemokratiska Norrbottenspolitikerna med god insyn i NJA:s verksamhet! I stället förekom mycket misstänkliggörande av borgerliga politiker som ifrågasatte den ekonomiska hållfastheten i NJA.

Jag tror inte atl socialdemokraterna hade gjort sitt bästa val i Norrbotten år 1976, om dessa personer i ledande ställning i NJA och andra statliga företag hade klargjort det verkliga läget inom den statliga verksamheten i länet. Ingvar Svanberg har för en stund sedan här i kammaren förklarat hur det gick lill när socialdemokraterna gjorde sitt goda val i Norrbotten. Jag tror inte att den förklaringen är heltäckande. Socialdemokraterna vann i Norrbotten knappa 2 96, och det var vpk som förlorade. Del partiet förlorade ca 2,5 96, kanske hela 2,4 96. Jag har aldrig hört alt man i vpk varit mindre intresserad av statlig företagsamhet än socialdemokraterna.

I Norrbotten gjorde de borgerliga partierna sammanlagt ett bättre val i år än för tre år sedan, trots all socialdemokralisk skräckpropaganda. Jag har svårt att tro alt socialdemokrater, varken här på riksplanet eller i Norrbotten, på allvar kan tro - i varje fall efter valet - att alla har glömt den gamla regeringens alla skrytvalser under årens lopp om Stålverk 80 och hur det nu har krossats av en hård verklighet.

Men jag vill ge Ingvar Svanberg, som är här i kammaren, och även Göte Lindström, som är hemma i Luleå, en eloge för att de tog sitt ansvar i NJA:s styrelse häromdagen och nu är med i den enhälliga styrelsebedömningen att det nu gäller att satsa på NJA. Först måste man salsa 1 800 milj. kr. för att täppa till gamla hål, och sedan får man satsa 2-3 miljarder för att genom upprustning av bl. a. valsverkskapaciteten göra NJA lill ett självbärande förelag.

För varje dag som går blir det alltmer uppenbart för allt fler att det verkligt bekymmersamma för Luleåorten och för Norrbottens Järnverk är den dåliga lönsamheten vid järnverket och att det nu främst gäller att se till att gamla NJA blir ett bärkraftigt och utvecklingsdugligt företag. Tryggheten i Luleåortens utveckling är beroende av det. Det är den pågående planeringen och den pågående projekteringen som skall visa hur de nuvarande över 5 000 anställda vid NJA, och de med tiden ytterligare ca 2 300, skall få bästa möjliga produktionsapparat till förfogande för att med lönsamhet och god miljö förädla malm till stål och stålprodukter.

Den nya regeringen har i regeringsförklaringen slagit fasl all "Norr
bottens Järnverk- skall byggas ut till ett metallurgiskt centrum".

I tidigare uttalanden av ledande företrädare förde tre borgerliga partierna har också utlovats ca 2 300 nya arbetstillfällen i Luleåorten. Det är viktigt att Luleå och fyrkanten fortsätter att verka som en utvecklingsmotor i länet. Den nya regeringen har också utlovat ett fortsatt lägre uttag av den allmänna arbetsgivaravgiften inom det inre stödområdet samt att regionalpolitiken skall förstärkas.

Herr talman! Staten är en stor ägare av naturrikedomar och av företag i Norrbotten. Därför är norrbottningarna i högre grad än andra beroende av rikspolitiska beslut för sysselsättning och god ekonomisk utveckling. Men i Norrbotten finns det också mycket alt vinna genom en bättre satsning på enskild företagsamhet och på jordbruk och skogsvård. Det är min fasta övertygelse att vår nya borgerliga regering inser Norrbottens behov av en kraftfull regionalpolitisk salsning för alt människorna där med bibehållen framtidstro skall våga satsa på en framtid i landets naturrika nordligaste län.

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

Hert SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Del fanns mångahanda i det anförande som Per Petersson höll alldeles nyss. Men tyvärr kände jag igen det mesta av det. Jag har hört det så många gånger förul.

Om man bryter ner innehållet är det egentligen tre ting herr Petersson talar om. Först talar han om svikna löften, sedan varför socialdemo-

137

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

138

kraierna gick framåt i valet - det förhöll sig inte som jag sade - och slutligen talar han om vad den nya regeringen skall göra.

De svikna löftena - vilka är de? Regeringen har lagt en proposition om atl vi skall utreda frågan om både atl bygga .ut NJA:s valsnings-kapacitet och att bygga ut råstålskapaciteten. Vad som är beslutat är att med förtur ta upp iitbyggnaden av NJA:s valsverk. Det måste ske, som jag har sagt, därför att situationen är som den är på råstålsmarknaden just nu. Jag sade också att jag inte tror att man skall räkna med att stålmarknaden ser likadan ut många år framöver.

Sedan sades det att regeringen och jag omväxlande har gett en mängd löften och att regeringen t; o. m. har sysslat med lögner och skrytvalser

-    det sade han inte om mig - och att del är på det man har fått norrbottningarna att rösta. Jag tror Per Petersson i Gäddvik inte skall vara så där oförskämd mot norrbottningarna. Jag tror att de begriper det här mycket väl. De har inte dårats av löften år efter år. Det val vi hade i höst är en väldig förklaring av tilltro till socialdemokratin och dess vilja alt försöka göra någoniing för alt skapa sysselsättning i Norrbotten

-    det är inte märkvärdigare än så det är.

Sedan talar han om att både Göte Lindström och jag visste om det här när vi diskuterade med honom i Luleå. Vi visste nog inte det. Några sådana beslut var inte fattade. Att det var bekymmersamt och att utredning pågick det visste Per Petersson också. Del behövde jag inte tala om för honom.

Sedan kom han till frågan: Varför vann då socialdemokraterna valet? Ja, det var inte så konstigt eftersom kommunisterna gick tillbaka 2,5 96 och vi gick fram 2 96, menade han. Ja, men vad är det man räknar procent på? Per Petersson vet myckel väl att om man tar det i siffror i stället så förlorade kommunisterna ungefär 2 600 röster medan socialdemokraterna vann nära 9 000 röster. Det går inte ihop. Sedan kan man hålla på att förklara så länge man vill.

Jag vill säga till Per Petersson: Om du fortsätter att driva ditt resonemang om lokaliseringspolitik, regionalpolitik och statliga satsningar så som du gör kommer du aldrig atl få uppleva det förtroende från norrbottningarna som socialdemokratin och arbetarrörelsen ändock vann i höstens val. Del är del del hänger på - det är inte orden utan det är gärningarna, Per Petersson, det gäller. I övrigt kan du få fortsätta atl prata om dessa saker på det sätt som du vill.

Du gav mig en eloge för att jag har tagit mitt ansvar. Det har jag gjort i varje situation av den här kedjan, och det är jag beredd att göra i fortsättningen också. Svårigheter kan uppkomma som jag får rätta mig efter. Del är självklart attjag inte kör huvudet i väggen. Det vore väldigt dumt.

Hert PETERSSON i Gäddvik (m) kort genmäle: Herr talman! Det här med procent är svårt. Men vad som hände var atl socialdemokraterna vann 1,9 96 av valmanskåren och att vpk förlorade

2,4 96 av samma valmanskår. Det var alltså en förflyttning av röster från vpk lill socialdemokraterna, vilket jag inte alls har någonting emot. Jag ser gärna att det blir färre vpk-are, även om en del av de rösterna går till socialdemokratin.

Men vad Ingvar Svanberg inte kommer ifrån är att det var ytterligare en halv procent som gled från den socialistiska kanten till de borgerliga partierna - trots all den skräckpropaganda som fördes i Norrbotten om vad som skulle hända om borgarna kom till makten jusl i delta län där staten äger så mycket.

Det är klart att jag väl kan missuppfatta hur mycket insyn de som är invalda i en styrelse har i företagets verksamhet, men det skulle förvåna mig om de socialdemokrater som debatterade med oss där uppe nära nog i mitten av september, strax före valet, inte visste mer än de sade om NJA:s läge vid det tillfället.

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

Herr SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Till frågan om vad styrelseledamöter vet om utredningar som sker inom bolaget vill jag bara säga: Självklart har inte styrelseledamöter dag för dag reda på vad som händer i en utredning. De får rapporter och redogörelser, helt hederliga, vid varje styrelsesammanträde. Och de förekommer inte ens en gång i månaden. De förekommer varannan eller var tredje månad - eller var fjärde månad på sommaren då det är semester. Så var det med det. Det var ingel konstigt.

Sedan till detta med procent och valsiffror: Jag tror att del är så enkelt att del räcker om Per Petersson nöjer sig med att konstatera hur många röster vpk blev av med och hur många röster vi vann. Jag tycker inte att han skall hålla på med den där sifferexercisen så mycket längre. Ju fier gånger Per Petersson tar upp den, desto mer kommer man att tänka på vad räven sade om rönnbären som han inte nådde upp till. Jag tror att Per Petersson aldrig kommer att nå upp till norrbottningarna, men vi var sura, sade han när han inte gjorde det.

Jobba så att ni får förtroende hos norrbottningarna, så skall jag inte missunna er det.

Hert PETERSSON i Gäddvik (m) kort genmäle:

Herr talman! Ingvar Svanberg är en stridsglad och skicklig debattör - men att försöka få mig atl gå med på att det ligger någon förvanskning i att säga att socialdemokraterna vann mindre än 2 96 av valmanskåren och att de tog det från vpk, som förlorade 2,4 96, medan borgerligheten ökade sitt procenttal sammantaget, det går inte. Inte ens i den här kammaren kan Ingvar Svanberg få någon att tro det.

Hert JOHANSSON i Ljungby (s):

Herr talman! När nu herr Åsling har tagit plats i regeringsbänken vill jag börja med att hälsa honom välkommen. Jag gör det av naturiiga skäl inte med någon större glädje, men med respekt för valmanskårens

139

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

140

vilja och självpåtagna risk. En ledarskribent i en borgerlig tidning skrev en gång om industriministerjobbet att det egentligen är en omöjlig uppgift. Det förefaller mig som om denna varning inte har påverkat så många, eftersom också vid denna departementsport åtskilliga har trängts, bildligt talat.

Jag kan försäkra herr Åsling att han inte behöver oroa sig över fritidsproblem för egen del. Arbetet kommer att räcka lill. Ett ord av uppmuntran på vägen, emellertid: Det finns elt stort antal mycket dugliga medarbetare i departementet. Lyssna till dem! Då kan man undvika sådana uttalanden som herr Åsling svarade för här i riksdagen om "den dåliga beredskapen" i departementet beträffande den manuella glasindustrin. Det fanns redan i augusti ett underlag för en proposition om stöd till denna bransch - om viljan finns.

Vi kan vara överens om att det är en avvägningsfråga hur mycket man kan satsa på ett område. Flera branscher har motsvarande svårigheter. Det gör det emellertid inte mindre angeläget att ta itu med frågorna.

Huvudproblemet är vad vi oftast betecknar som strukturfrågor. Reellt innebär det att vissa industrier har svårt att klara konkurrensen såväl från en växande import som ute på exportmarknaden. Många företag läggs ned och åtskilliga människor drabbas av arbetslöshet, kortare eller längre lid, med allt av påfrestningar det innebär.

En överbryggande uppgift måste vara att söka klara de här problemen. Om del sägs inte mycket i regeringsdeklarationen. Den svenska industrins internationella konkurrenskraft skall stärkas, sägs det emellertid. Det är bra. Det målet har också vi. Socialdemokratin har haft det avgörande infiytandet på samhällsutvecklingen under mer än fyra årtionden, och under den liden har vårt land arbetat sig fram till att bli en av världens starkaste industrinationer. I det korta perspektivet har vi nu bekymmer genom kostnadsutvecklingen. Men det undanskymmer inte det svenska näringslivets exempellösa framgångar under hela efterkrigsperioden.

Socialdemokratin har haft ett mål att arbeta för, förankrad i vår ideologi. Samhället måsle vara aktivt också på det ekonomiska området. Lämna hjälp till självhjälp åt företagen där så befinns lämpligt. Medverka till etablering av företag där det av sysselsätlningsskäl erfordras. Ta ansvar som ägare av företag där det visar sig nödvändigt och ändamålsenligt för att klara såväl arbete som viktiga tillgångar. Samhället måste se till att det tas initiativ där det finns möjlighet att utvidga produktionen, sade en tidigare partiledare redan 1936.

Men i denna politik har vi även gett effektiviteten i produktionen en mycket framträdande plats. Det har vi gjort därför att effektiva företag är den bästa garantin för trygghet i anställningen, för goda löner och för en tillfredsställande arbetsmiljö.

Hur blir del då med den borgerliga regeringens näringspolitik? Vad jag kan finna så är det centerpartiet som tagit hand om strukturfrågorna i regeringen. Det är centerpartiet som ansvarar för industri- och energifrågorna, för 136 a >;-prövningen, för miljö- och resursfrågorna.

Det är centerpartiets tal om små enheter, decentralisering och energisnål produktion som rimligen måste bli vägledande näringspolitiska principer.

Men vad betyder detla för den svenska industrins konkurrenskraft? Ja, inte att den stärks. Tvärtom.

Är det här en politik för trygghet i anställningen, för ökad effektivitet? Knappast.

Jag skall ta det här konkret med exempel från ett par branscher -järn- och stålindustrin samt skogsindustrin.

Den svenska stålindustrin är starkt beroende av utvecklingen utanför vårt lands gränser. Del beror inte bara på att branschen är starkt ex-portinriktad - vi exporterar ca 40 96 av produktionen. Också på hemmamarknaden har de svenska stålverken att möta en hård konkurrens från utländska producenter. Inemot hälften av det stål vi använder i landet är importerat. Årets import växer oroväckande. Trenden pekar mot en ökning med nära 10 96 av järn, stål och plåt.

Väridens stålindustri har under de senaste tio femton åren utvecklats i snabb takt. Kapacitetsökningen har till alldeles övervägande del skett genom nyetableringar av stora stålverk. Samtidigt har en omfattande modernisering skett av äldre stålverk. Ett stort antal omoderna verk har lagts ned. I flera länder har regeringarna stått bakom de gjorda satsningarna - direkt eller indirekt.

De svenska företagen har med andra ord att konkurrera såväl utomlands som på hemmamarknaden med en stålindustri som är till stora delar mycket modern, som i allt högre grad koncentrerats till ett mindre antal stora företag med betydande resurser.

Utgångsläget är inte gott. Under de gångna tio åren har svensk stålindustri haft en sjunkande investeringsvolym, mätt i fasta priser, och vi har jämfört med världens stålindustri i övrigt haft en närmast obefintlig strukturomvandling.

Min första konkreta fråga lill regeringens talesmän blir följande:

Kommer den nya regeringen att motverka en intensifierad strukturomvandling av den svenska järn- och stålindustrin, eftersom med den oundvikligen följer större enheter, mera av ekonomisk koncentration, alltmer omfattande teknologi?

Och svaret är viktigt, särskilt för de ca 50 000 människor som arbetar i branschen. Skall iryggheten i jobben för dessa finnas kvar, då måste konkurrenskraften upprätthållas. Det sker inte genom en näringspolitisk färdriktning mot små enheter, spridda över landet.

Jag framhöll i debatten i våras om NJA och Stålverk 80 att en samverkanstanke mognat fram inom järn- och stålindustrin i vårt land. Vi tillskapade ett branschråd. Jag vill understryka alt det är angeläget att stimulera till samverkan för att stärka konkurrenskraften.

1 goda konjunkturer har den svenska stålindustrin klarat sig ganska bra, men över en längre tidsperiod har den visat en betydligt svagare produktionstillväxt än stålindustrin i världen i övrigt, en minskad sys-

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

141

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

142

selsälining och - sett över hela tidsperioden - pressad lönsamhet och en jämfört med världen i övrigt närmast obefintlig strukturomvandling.

Dessa problem mötte vi inte under högkonjunkturåren I972-I974. Diskussionen kom då främst att kretsa kring behovet av stål i nuet och för framtiden och vårt lands möjligheter att tillgodogöra sig andelar av en växande konsumtion och produktion.

Låt mig också, herr talman, i det här sammanhanget framhålla till den på nytt så aktuella debaiten om NJA, att avgörande för besluten om Stålverk 80 var den uppfattningen att med vår värdefulla malm borde vi rimligen kunna vidga det första steget i förädlingskedjan, ämnesproduktionen, och tillgodogöra oss mera av inkomsier och sysselsättning.

Denna grunduppfatting har vi kvar. Den socialdemokratiska gruppen är beredd att ge NJA-slyrelsens enhälligt antagna förslag vårt slöd, där den i sammanfattning säger:

"Det angivna programmet för kort och medellång tid innebär en inriktning med målsättning lönsamhet med bibehållen sysselsättning för nuvarande NJA. Sedan företaget finansiellt rekonstruerats uppnås denna

målsättning-- . Den långsiktiga verksamheten inriktas oförändrat på

en fortsatt expansion av NJA enligt plan Stålverk 80 med målsättning att nå lönsamhet och avsedd vidgad sysselsättning."

Denna målformulering överensstämmer i slort med riksdagens beslut i juni i år.

Till detta vill jag foga alt regering och riksdag måste vara beredda att i särskild ordning ge ett ekonomiskt tillskott för kostnader till långtgående miljöåtgärder och lokalisering, där också andra hänsyn än de rent företagsekonomiska vägs in. Detta torde bli nödvändigt även för en effektiv ämnesindustri, om den skall ha en chans i konkurrensen med länder med låga lönekostnader och äldre anläggningar, uppförda till väsentligt lägre kostnader.

Om jag så återvänder till min fråga, kan jag föreställa mig att svaret ■blir att talet om decentralisering och små enheter icke gäller för en kapitalintensiv bransch som järn- och stålindustrin. Det kan i så fall rimligtvis inte heller gälla varvsindustrin. Riksdagens beslut för några månader sedan var ju ett i det närmasle enhälligt godtagande av en nödvändig nedbantning och koncentration av vårt lands varvsindustri.

I vilka branscher är då talet om mer decenlraliserad produktion än vad vi har i dag tillämpligt? Låt mig ta ett exempel från skogsindustrin. Enbart massa- och pappersindustrinär Sveriges största nettoexportör med en nettoexport 1974 av storleksordningen 12 miljarder. Enbart i denna del av skogsindustrin arbetar 40 000-50 000 människor. Massa- och pappersindustrin är också vår mest energikrävande bransch - den svarar för kanske en tredjedel av industrins totala elförbrukning.

Man har anledning att fråga: Talar industriminister Åsling för hela regeringen när han säger alt beskattningen på arbetskraft gradvis skall ersättas med högre skatt på energi och råvaror? Om svaret blir ja, anmäler sig en följdfråga: Anser regeringen alten sådan politik stärker den svenska

massa- och pappersindustrins konkurrenskraft? Det anser uppenbarligen inte industrin själv.

Låt mig bara citera vad en företrädare för svensk kemisk industri,
verkställande direktören i Kemikontoret Erik Brandt skriver i en signerad
artikel: "Till skillnad mot beskattning av arbetskraften kommer en ökad
belastning av produktionsfaktorn energi - och en nyinförd råvaruskatt
- att direkt påverka produktionskostnaderna i för konkurrenskraften ne
gativ riktning-- . Resultatet blir ofelbart en försämrad internationell

konkurrenskraft vid avsättning såväl på export som till den svenska hemmamarknaden."

Och han tillägger: "Det finns därför anledning att bestämt varna för en sådan omläggning av beskattningen av produktionsfaktorer som herr Åsling förutskickar."

Mina frågor visar klart på att det finns en inbyggd motsättning mellan regeringens tal om att värna den svenska industrins konkurrenskraft och den näringspolitik som främst centerpartiet säger sig vilja stå för.

Skulle inte svensk industri tillåtas använda den mest moderna teknologin eller söka omorganisera sig till en godtagbar effektiv struktur -båda är faktorer som i praktiken verkar i riktning mot större enheter -, skulle på sikt vårt välstånd rubbas.

Skulle vi lägga om skattesystemet så att arbetskraften allmänt fick lättnader och kapitalet - eller energin och råvarorna - fick ökad belastning, då skulle på sikt vår internationella konkurrenskraft allvarligt försämras.

Var står i denna fråga moderaterna och folkpartiet med den förankring i industrin som man ändock har? Centerpartiets linje är uppenbarligen klar genom herr Åslings uttalande.

Det är inte omöjligt att också den centerpartistiska näringspolitiken blir svekfull när verkligheten får korrigera de vackra orden om små enheter och miniteknologi.

Det finns anledning uppmärksamma ytterligare en annan aktuell bransch - tekoindustrin.

Det är en hårt drabbad bransch. Under perioden 1965-1975 gick sysselsättningen ner med i genomsnitt 5 96 per,år. Under samma period steg sysselsättningen inom hela industrisektorn.

Socialdemokratin har i nära anknytning till den fackliga rörelsen resonerat på följande sätt när det gäller tekoindustrin. Vi måste acceptera en successiv tillbakagång - sysselsätlningsmässigt och kanske också produktionsmässigl - av branschen. Men strukturomvandlingen måste mötas på två sätt: dels genom att med indusiripoliiiska insaiser öka effektiviteten och konkurrenskraften inom branschen och långsiktigt söka säkra sysselsättningen inom kvarvarande företag - ett exempel är det-rationaliseringsprogram för konfektionsindustrin som riksdagen beslutade om i juni -, dels genom att med de sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitiska instrument som vi har se till att en ofrånkomlig utslagning sker i socialt acceptabla former.

Uigångspunkten för socialdemokratin har också varit att inte acceptera

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

143

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

144

generella åtgärder av subventionskaraktär, t. ex. lönesubventioner, till en viss industribransch.

På den här punkten finns det anledning att ställa frågan, om regeringen är beredd att, som induslrin själv begärt, ge tekobranschen en generell subvention.

Om svaret blir ja, finns det anledning att ställa följande frågor: Vilka kriterier kommer regeringen att använda sig av när anspråken på liknande stödinsatser kommer från andra branscher med svag lönsamhet? Anser regeringen att en politik med generellt branschstöd stärker den svenska industrins internationella konkurrenskraft?

Jag är klart medveten om att de här frågorna är allvarliga för flera branscher förutom teko-, sko-, glas- och delar av den träbearbetande industrin. Så länge en omstrukturering inom vissa branscher kunde mötas med en arbelskraftsefterfrågan inom tillväxtbranscher kunde man följa processen med ett visst lugn och rikta ansträngningarna på att också med samhällets medverkan klara övergångsproblemen för enskilda och kommuner.

Vi har tyvärr just nu ingen klart framskjuten tillväxtsektor inom svensk industri. Jag tror emellertid att den svenska verkstadsindustrin kommer att hävda sig, men det måste den göra genom effektivitets- och produktivitetshöjningar, som inte ger så mycket av nya arbetstillfällen.

Herr talman! Det kommer således att erfordras en mängd nya jobb för att ersätta bortfallet på många orter. Låt mig när det gäller tekoindustrin upprepa all enligt en utredning som länsstyrelsen i Älvsborgs län häromdagen redovisade kommer i detta län inte mindre än 7 000 arbetstillfällen inom tekoindustrin alt försvinna fram till  1986.

Det är klart att vi skall lägga ett betydande ansvar i sådana frågor på förelagsägarna, men vi kan inte bortse ifrån att uppgiften kan bli för tung för många, och de anställda är inte enbart betjänta av aldrig så välmenande uttalanden.

Inom den förutvarande regeringen påbörjade vi ett arbete med en rad utredningar via branschråd. Avsikten var att dessa branschrådsutredningar och de diskussioner som föregått dem skulle ligga som underlag för en mera långsiktig planering under berörda parters medverkan. En sådan långsiktig planering innebär en svår uppgift, men den är angelägen.

Jag vill också citera vad tre fackliga organisationer - industritjänste-mannaförbundet. Arbetsledareförbundet och Metallindustriarbetareförbundet - säger i ett brev till industriministern: "Vi är på den fackliga sidan fullt medvetna om att det krävs strukturförändringar för att på sikt trygga sysselsättningen i stålindustrin. Men vi kan inte acceptera att enskilda företag styr utvecklingen på sina egna villkor utan verkligt samråd med de anställda och utan hänsyn till konsekvenserna för berörda människor och orter. För att inle äventyra de anställdas utkomst och trygghet och bruksorternas möjligheter att överleva måste de nödvändiga förändringarna vidtas under samhällets ledning, i samråd med de anslällda och i den takt godtagbar sysselsättning kan skapas för män-

niskorna på de orter där arbetstillfällen i stålindustrin går förlorade." Om man vill uppnå samförstånd är det angelägel atl uppmärksamma vad som sägs från deras sida som har att föra talan för åtskilliga tiotusental människor i Sverige.

Herr talman! Jag vill till sist framhålla att den svenska bondekooperationen är att gratulera lill den rekrytering till kanslihuset som skett ur framförallt dess led närdet gällerden så betydelsefulla industrisektorn. Jag antar att den i taktiska sammanhang inte helt obevandrade koncernchefen Gunnar Hedlund känner en stor belåtenhet. Härmed harjag inte kritiserat kapaciteterna. Men herr Ahlmark som i valrörelsen frejdigt dragit ut i härnad mot monopol och mot privata och statliga imperier bär måhända inle sitt svärd förgäves ens i kanslihusets skilda boningar.

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

Herr industriministern ÅSLING:

Herr talman! Herr Johansson i Ljungby har i sitt anförande ställt några frågor till mig, och jag vill gärna ta tillfället i akt att besvara dem. Jag skulle emellertid först vilja tacka för den välgångsönskan som jag fick av min företrädare i ämbetet. Jag är medveten om att industridepartementet har mycket bra personella resurser och att man lojalt sluter upp i arbetet på att utforma en näringspolitik som vi i framtiden kommer att få glädje av i detta land.

En av de frågor som ställts till mig gällde den manuella glasindustrin och det svar som jag här i kammaren lämnade beträffande min syn på glasindustrins framtid, varvid jag konstaterade att vi på det området hade en dålig beredskap. Jag vill dock för herr Johansson i Ljungby betona att jag i det sammanhanget inte avsåg beredskapen i departementet, utan jag avsåg den näringspolitiska beredskapen för den konjunktur vi just nu är inne i. Denna beredskap har inte varit god, bl. a. beroende på att den ekonomiska politiken under det senaste året inte med tillräckligt allvar tagit itu med kostnadsutvecklingen här i landei.

1 vad sedan gäller de frågor som herr Johansson i Ljungby mera direkt riktade till mig vill jag ta upp frågan om den intensifierade strukturomvandling som herr Johansson anser ofrånkomlig och som enligt hans mening obönhörligt leder till en koncentration i större enheter. Herr Johansson frågar mig hur det går ihop med de krav på decentralisering som mitt parti företräder.

Egentligen är frågan i sig själv ganska avslöjande för det sätt på vilket den tidigare regeringen tacklade de här förhållandena. Självfallet sker också en koncentration av näringslivet i strukturomvandlingens fotspår. Men vad en aktiv näringspolitik måste ta sikte på är ändå att genom en utbyggd arbetsfördelning i näringslivet och genom ett förutsättningslöst tänkande när det gäller lokalisering av enheter och utnyttjande av de möjligheter som en modern teknologi ger tillgodose människors krav på närhet till arbetstillfällena och på en rimlig regional balans.

Jag är helt övertygad om att i den strukturomvandlingsprocess, som en rad branscher nu är inne i, finns det rika möjligheter att kompensera

145

10 Riksdagens protokoll 1976/77:16-17

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

146

den automatiska strävan till koncentration som ligger i strukturomvandlingen med åtgärder som syftar till decentralisering. Men det förutsätter att statsmakterna har detta mål för ögonen när man går till verket och utforinar sin näringspolitik.

När det gäller beskattningen av arbetskraft och min synpunkt att vi befinner oss i ett skede där beskattningen av arbetskraft successivt bör avlösas av en ökad beskattning av energi och andra produktionsfaktorer är det min övertygelse att vi måste förändra den relativa kostnadsbelastningen mellan arbetskraftsintensiva företag och processindustrierna. Då anmäler sig frågan om detta stärker massa- och pappersindustrins konkurrenskraft.

Men här är del inte fråga om att stärka eller försvaga konkurrenskraften hos en enskild bransch, utan om att få till stånd en rimlig avvägning av den belastning på svenskt näringsliv som är nödvändig för att vi tillsammans skall klara kostnaderna i samhället. Det system vi hittills haft har motverkat bl. a. centrala arbetsmarknadspolitiska mål. Det kan inle vara rimligt att man bibehåller ett sådant system, i varje fall inte på sikt.

Sedan skall tilläggas att det måste bli fråga om en långsiktig anpassning när avgiftsbelastningen läggs om. Det måsle ske en successiv övergång till ett nytt system. Detta har verkställande direktören i Kemikontoret Erik Brandt, vilken herr Johansson åberopar som en auktoritet, glömt i sin debattartikel. Han har också glömt - det är ännu mera anmärkningsvärt - att vid sina beräkningar för exportindustrin, som han speciellt omhuldar, ta med kostnaderna för arbetskraften. Det är inte bara energiskatten som drabbar exportindustrin.

Om jag uppfattade frågelistan rätt var den sista frågan om jag ämnade arbeta för en generell subvention till tekoindustrin. Mitt svar är nej. Någon generell subvention, som i sig inte har inbyggt ett moment av framåtsyftande näringspolitik är inte möjlig. Avsikten måste vara att understödja en nödvändig omvandling och att skapa ett incitament för branschen att själv ta sig an de problem som onekligen finns där. En villkorslös och generell subventionering skulle självfallet inte leda ulvecklingen i den riktning vi önskar. Inte heller detta behöver emellertid betyda en fortsatt koncenlralion.

De synpunkter som fackföreningsrörelsen gett ultryck för när det gäller strukturomvandlingen i en viss bestämd bransch och som herr Johansson här åberopade har mina sympatier. Jag har för avsikt att vid frågor om strukturanpassning i de olika branscherna tillmäta fackföreningsrörelsens synpunkter stor betydelse i det förberedelsearbete som varje sådant steg förutsätter.

Herr talman! När man talar om näringspolitik i detta skede, där vi har alldeles speciella problem och svårigheler till följd av att vi förlorar marknader, till följd av ett högt kostnadsläge och till följd av att konjunkturuppgången dröjer, måste man komma ihåg att det här blir nödvändigt att komplettera med en aktiv arbetsmarknadspolitik.

Hert JOHANSSON i Ljungby (s) kort genmäle:

Herr talman! Innan jag går in på en diskussion med herr industriministern vill jag gärna ta upp ett spörsmål som herr Petersson i Gäddvik berörde. Han talade om svikna löften. Det är ganska egendomligt att man från Norrbottenshåll fäller ett sådant omdöme. Det som hänt beträffande NJA under de senaste åren ärju alt det ägt rum en betydande utbyggnad, som påbörjades genom besluten 1970-1971 - det investeringsprogram som kallades IP 70 och som gett utrymme för en ökning av sysselsättningen i NJA i Luleå med inte mindre än 1 700 personer under fyraårsperioden 1971-1975. Det är också dessa åtgärder som lämnat underlaget för ökade satsningar inte minst i Norrbotten och kanske framför allt i Luleå. Jag erinrar om högskolan, fiyttningen av en del aktiviteter inom Sveriges geologiska undersökningar till Luleå, tillkomsten av mindre företag av servicekaraktär, osv. Det är alltså en kraftfull satsning, som påbörjats i denna norra landsdel och som under första delen av 1970-talet gett betydande och bestående resultat.

Därtill kommer fortsättningen: en vidareutbyggnad av NJA och ett stålämnesverk, där vi står fast vid vår grundläggande uppfattning. Jag noterar med tillfredsställelse att representanter för både centerpartiet och folkpartiet klart uttalat sin vilja att ge slöd åt det beslut som NJA:s styrelse har fattat och som såväl herr Svanberg som jag har refererat till.

Låt mig sedan säga till herr Åsling att jag betraktar det som en undanmanöver när han säger att det inte var departementets beredskap han avsåg. All right, då harjag ingen anledning att komma med någon ytterligare replik om den saken. Men det föreligger ju ändå möjligheter, om viljan finns, att här påbörja arbetet med en proposition.

Det som kammarens ärade ledamöter ändå bör uppmärksamma är avsaknaden av ett svar på min huvudfråga om effektiviteten och konkurrenskraften. Vad är det som har gjort det möjligt för den svenska industrin att bibehålla sin konkurrenskraft inte minst ute på exportmarknaden? Jo, det är en fortgående effektivisering med utnyttjande av den modernaste teknik som går att få fram. Vi har kunnat konkurrera trots de löneskillnader och allmänna kostnadsskillnader som vi har haft och har i förhållande till en rad andra industriländer.

Jag har velal rikta uppmärksamheten på detta huvudproblem och ställt frågan hur den nye industriministern ser på det.

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

Herr industriministern ÅSLING:

Herr talman! Detla med den vilande propositionen om stödet till den manuella glasindustrin är en ganska intressant principfråga så här vid ett maktskifte.

Herr Johansson i Ljungby säger att det hade varit möjligt att snabbare än jag har förutskickat komma med en proposition. Tycker då herr Johansson att de åtgärder, som man i våras ansåg vara möjliga och önskvärda, också är tillräckliga i den här situationen? Eller hade herr Jo-

147

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

hansson kanske förutsatt och varit beredd på de speciella svårigheter som också den manuella glasindustrin har drabbats av till följd av den snabba kostnadsstegringen i detta land i år? Var den kostnadsstegringen redan diskonterad i den gamla regeringens planer?

I så fall är det anmärkningsvärt att man har lämnat så många åtgärder i andra branscher åt framtiden, dvs. lämnat bordet dukat på det sätt som har skett.

148

Hert JOHANSSON i Ljungby (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle kunna hänvisa till herr Fagerlunds anförande här förra veckan, i vilket han talade om att det har gjorts utredningar kring den manuella glasindustrins problem. Dessa var under sommaren föremål för remisser, vilka vi började bearbeta, och vi hade ett preliminärt underiag för att komma med en proposition till hösten.

Jag upprepar, herr Åsling, lyssna gärna till medarbetarna i departementet, så kanske vi kan undvika en del sådana här kalamiteter. Jag accepterar självfallet att herr Åsling behöver tid för att sätta sig in i dessa frågor, men då skall man också vara försiktig med uttalanden om dålig beredskap. I det här avseendet fanns det en god beredskap i departementet.

Den här frågan är egentligen också mycket intressant utifrån mina frågeställningar om teknik och möjligheter att använda sig av mer teknisk utrustning. 1 det utredningsförslag som har kommit på den manuella glasindustrins område ingår som ett väsentligt led att få fram kapital för ny teknologi, något som företagen själva hittills inte har ansett sig ha råd att skaffa. Vi säger att man får vara beredd att hjälpa dem med kapital för anskaffning av sådan utrustning.

Det gäller också för vår tekoindustri. Jag är medveten om att svårigheterna är stora, men den enda väg som vi enligt min mening kan gå är att bistå konfektionsindustrin med kapital på hyggliga villkor, så att den kan skaffa sig en så avancerad teknisk utrustning som möjligt. På det sättet kan man motverka de lönekoslnadsskillnader och andra kostnadsskillnader som vi har i förhållande till andra länder.

Det här är ingenting nytt. Det är vad vi har fått arbeta med när det gäller den svenska induslrin sedan årtionden tillbaka. Därför är det viktigt, herr talman, att vi blir överens om att vi, för att företagen skall kunna konkurrera ute på väridsmarknaden, måste ge dem stöd och möjligheter att klara sina uppgifter med hjälp av modern teknologi. Där och när man måste tillgripa personalinskränkningar på grund av minskad sysselsättning, får vi med samhällets hjälp bistå dem som drabbas genom att försöka få fram ny tillverkning och nya sysselsättningsmöjligheter,

Därför är denna fråga utomordentligt viktig. Vi hinner inte slutföra en debatt om den i dag. Jag begär inte det, herr Åsling. Vi får återkomma till den. Men jag har velat rikta uppmärksamheten på detta stora problem och det uttalande som herr Åsling kanske litet nymornad gjorde såsom ny industriminister om att man skall lägga om beskattningen så att den

i princip kommer alt drabba råvaror och energi, vilket för vår konkurrenskraft på världsmarknaden skulle vara utomordentligt besvärligt.

Herr industriministern ÅSLING:

Herr talman! Det sista är intressant. Är då arbetskraftskostnaderna en faktor, som man inte behöver räkna med för exportindustrin? Gäller det ändå inte här att få en rimlig avvägning? Det är ju inte fråga om att ensidigt låta den ena eller andra produktionsfaktorn drabbas, utan att lägga en avgiftsbelastning på produktionsfaktorer där man bäst kan hävda de sysselsättningspolitiska målen. Del är detta mer principiella resonemang som inte har förts tidigare och det var därför jag lade fram mina tankar. Men det är uppenbart fel, herr Johansson, att så som skedde räkna med enbart energikostnaderna såsom en belastning för exportindustrin. Undersöker man bransch för bransch, varierar förhållandena självklart, men generellt sett är också arbetskraftskostnaderna en faktor i sammanhanget.

Vad beträffar den manuella glasindustrin upprättades i somras en beredskap, som skulle vara tillräcklig även nu. Det innebär, herr Johansson, att regeringen ändå hade förutsatt att de problem som vi nu sysslar med varje dag - det dukade bordet till trots - skulle uppkomma. Det må vara att beredskapen internt i departementet beträffande glasindustrin var någorlunda hygglig, men den var tydligen från regeringens sida desto sämre i de andra branscher som nu har så stora problem.

Det är riktigt att tekniken skall tas i anspråk för att säkra konkurrenskraften. Så kommer att ske i den manuella glasindustrin. Men det är en teknisk utveckling, som har såsom mål att slå vakt om den manuella glasindustrins decentraliserade struktur med relativt små enheter. På det sättet, herr Johansson, måste tekniken utnyttjas inom näringspolitiken. Den skall inte användas kritiklöst utan också för att slå vakt om en önskvärd struktur i vårt näringsliv.

När det gäller att kompensera kostnadsstegringarna med teknisk utveckling är tekobranschen ett dåligt valt exempel. Jag har en bestämd känsla av att tekobranschens möjligheter att rationalisera i fatt våra konkurrentländers kostnadsnivå tyvärr inte är särskilt stora i dag.

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

Hert SVENSSON i Malmö (vpk):

Herr lalman! Det har i dag talats mycket om politiska svek. Nu finns det ju många slags svek. En del lalar om andras svek för att dölja sina egna.

Den socialdemokratiska oppositionen har sökt bygga upp sin politik kring en enda punkt: centerns svek i kärnkraftsfrågan. Det är en ensidig och farlig taktisk linje för arbetarrörelsen. Den speglar en tomhet på verkligt politiskt innehåll.

Det är visst och sant att centern svek, att man lovade mer än som kunde hållas. Och partisekreterarens dialektiska slingerbultar har inte gjort saken moraliskt smakligare. Men därför är det inte sant att det

149

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

150

som kom vågen att tippa över i valet var huruvida Barsebäck skulle laddas för provdrift eller ej. Atl kärnkraftsmotståndare skulle ha röstat med SAP, om centern varit helt uppriktig före valet, är naivt att tro. Varför skulle de göra det?

När delar av väljarkåren sviker, då kan man inte bara skylla på andra. Man måste fråga hur dessa väljare upplevde situationen. Svek de därför att de själva upplevde sig som svikna? Hur och på vems ansvar kom det sveket i så fall till?

En arbetarrörelse som vill räkna med en fast och växande bas av folkliga sympatier måste stå för bestämda politiska principer. Man måste ge något som inte bara appellerar för stunden till människorna utan som ger dem något att identifiera sig med. Och det kan inte vara en passiv identifikation, byggd på fördomar och etablerade åsikter. Det måste vara en identifikation som stimulerar, driver människornas tänkande framåt. I förlängningen måste människorna kunna spåra ett nytt och annorlunda samhälle.

Var detta vad svensk arbetarrörelse gav sina potentiella sympatisörer inom arbetarklass och närstående grupper? Knappast. Just här kan man tala om atl sveket fanns. Det stora sveket. Det räcker nämligen inte för en arbetarrörelse att den skiljer sig från borgerligheten på samma sätt som demokraterna i USA skiljer sig från republikanerna - som ett annat slags valapparat.

Hur upplevde de många inom arbetarrörelsen som var motståndare eller kritiska till kärnkraften sin situation? Varför ingav man dem tron att det högaktiva avfallet kunde förvaras tryggt, när ständigt nya erfarenheter talar för motsatsen? Varför hånade man deras oro? Varför sökte man framställa dem som enfaldiga fårfarmare, som ville tillbaka till stearinljusens lid? Tänkte man inte på inom socialdemokratin hur äriigt folk skulle reagera, när socialdemokraterna kopplade ihop sig med moderaterna om det största kärnkraftsprogrammet i världen? Skadan av den koalitionen behövde givetvis inte moderaterna bära i valet. Var det verkligen kärnkraftssamhället - med sin rovdrift, sitt farliga utrikespolitiska beroende, sin förlängning in i brideråldern, sin totala uppgivenhet under teknokratin och storindustrin - som människor ville uppleva som arbetarrörelsens framtidsprogram och vision?

Och har man inte lärt någonting, när man nu opportunistiskt söker mobilisera upp byggnadsarbetare lill stöd för kärnkraftspolitiken, dessa byggnadsarbetare som lika gärna skulle kunna bygga bort daghemskrisen som att ligga i baracker och bygga kärnkraftverk? Med en sådan opportunistisk taktik kunde vi lika gärna förespråka krig och rustningar, med hänvisning till att rustningsindustrins arbetare måste ha fullt att göra. När man resonerar så blir det ju likgiltigt hur man fördelar resurser, vad man bygger och varför man bygger. Det får inte vara likgiltigt för en arbetarrörelse.

Hur upplevde kvinnorna läget inför valet? Hade arbetarrörelsen på rätt sätt understött deras frigörelsekamp? Vem har svikit i frågan om sex

timmars arbetsdag? Vem har stött en utveckling, där man fått hundratusentals nya kvinnliga deltidsarbetare men praktiskt taget inga fler heltidsarbetare? Hur ser de medvetna kvinnorna på daghemsfrågan, där socialdemokraterna och de tre borgeriiga partierna senast i våras röstade för samma låga utbyggnadstakt - en takt som inte står i någon som helsl proportion till det akuta och framtida behovet?

Vi angriper med allt skäl centerns förljugna familjeideologi, dess förhärligande av villaboende och isolering. Men under vilken regering fick detta villaboende fritt utveckla sig? Varför koncentrerade sig också socialdemokratins ledning kring valtaktiska manövrer i form av särlösningar för småbarnsföräldrar? Varför byggdes inte ett enda kollektiv-och servicehus i detta samhälle med sin stora allmännyttiga bostadssektor?

Och hur har socialdemokratin förhållit sig till renässansen för den förljugna konservativa familjeideologin? Helt passiv, såvitt jag kan se. Vilket alternativ till veckopressens ständiga ideologiska förolämpningar mot kvinnorna har man gett? Inget. Allers, Min värid och Maria Scherer frodas lika bra under Palme som under Fälldin - tragiskt nog. Ingen väntar sig väl att de kämpande kvinnorna med entusiasm skulle sluta upp kring arbetarrörelsen på sådana premisser. Vad bjöd man dem som höll på den gamla parollen att folkets väl går före storfinansens? Man understödde storbankernas sammanslagning. Man talade beundrande om Anders Wall. Man avvisade restriktiva åtgärder mot de multinationella koncernernas växande makt.

Struktur- och sysselsättningskriser hotar i dag inom en lång rad branscher: järn- och stålindustri, varvs-, textil-, glas- och skogsindustri, varuhandel osv. Dessa kriser har inte uppstått ur tomma intet på de fyra veckor som gått sedan regeringsskiftet. De fanns där redan. De är arvet efter en industripolitik som inte på någon punkt frigjorde sig från kapitalistiskt tänkande, som godkände rovdrift på malmen, till råga på allt i statlig regi, som öppnade vägen för överavverkning i skogen, som ville ösa malm och stålämnen i gapet på de privata ståljättarna och som, när stålkonjunkturen visade sig ha felbedömts, inte hade tillstymmelse till alternativ i form av hög förädling som kunde ha gett väsentligt fier jobb än råvarorna och halvfabrikaten. Det var en industripolitik som in i det sisla låste fast sig i de kortsiktiga brandkårsutryckningarnas politik och därför aldrig förmådde genomföra den nödvändiga kvalitativa förnyelsen av produktionslivet.

De borgeriiga drev en antisocialistisk propaganda. Utan tvivel fanns det vulgära och skrämmande inslag i detta spelande på borgarsjälens fördomar och undertryckta skräck. Men vilken motbild hade arbetarrörelsen gett människorna om socialismen? Hade man rustat dem ideologiskt, hade man stimulerat deras tänkande?

Den förra regeringen gjorde fiasko med skolpolitiken. Vi fick en skola som tvärtemot de ursprungliga parollerna främjade konkurrens och en högskola som var näriingslivsanpassad. Man gjorde en skola som i prak-

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

151

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

152

tiken slog ut arbetarbarnen, en skola byggd på en i grunden anti-in-tellektuell pedagogisk teori. Och så trodde man att därur skulle komma en annan människa än en desillusionerad eller kapitalistisk människa som kunde rösta med vilken valmaskin som helst, som tryggade det bestående.

Vad gav man människorna för försmak av socialismen, den socialism som man f ö. aldrig brydde sig om att beskriva? Eftersom man aldrig inom socialdemokratin tillämpade någon teori för statens roll i klassamhället, förväxlade man i regel den borgerliga statens aktivitet med socialism. Man gav folk intrycket att socialismen skulle innebära statsföretagsamhet av modell LKAB och modell postverket, med samma le-darideologi, samma utslagning som kapitalismen. Man bjöd alltså de borgerliga på gratisargument genom att skapa intrycket att statliga förelag måste vara sämre skötta och mer skandalartade än privata. Man gjorde ingenting åt det faktum atl byråkratins ansvällning minskade lagstiftarnas kontroll över hur lagar tillämpades eller åt att del blivit osäkrare och jobbigare för den enskilde att utöva relationer till myndigheter och att få sin rätt. Man bedrev underrättelseverksamhet, man höll register, man spionerade på arbetsplatser och man försökte dessutom ljuga om det. Man agerade i strid mot grundlagarna och påstod all det var nödvändigt för rikets skydd i IB-affären. Man gav allmänheten den felaktiga bilden av den självsvåldiga högre ämbetsmannakåren som ett socialistiskt inslag i samhället. Man försvarade och tolererade rättsövergrepp i en missriktad solidaritet med byråkratin. Och man gav det osökta intrycket att detta var vad socialism skulle innebära. Man ville se fackföreningsledningarna uppbundna till någon sorts ägandemässigt partnerskap med privatkapitalet - och man sökte utmåla detta delägarskap i kapitalismens ekonomi och kapitalismens filosofi som "blågul socialism". Är det då så märkligt om detta skapade förvirring, en förvirring som borgeriigheten kunde exploatera?

Nu vill inte jag stå här och göra gällande att socialdemokratin ensam borde rulla sig i aska efter valet. Naturligtvis får också vårt parti, vpk, ta på sig uppgiften av en självkritisk granskning.

Alltför länge har också vi varit svävande och obestämda i vår uppfattning av socialismen, och det är naturligtvis inte hållbart. Konferensen i Berlin nyligen mellan Europas kommunistpartier klarlade med all önskvärd tydlighet varje enskilt partis absoluta skyldighet att utforma sitt socialistiska länkande och handlande utan att snegla på utländska modeller. Det får inte råda något tvivel om vår trovärdighet på den punkten. Det får inte heller råda skymten av tvivel på att angrepp på medborgerliga fri- och rättigheter, som vi alltid konsekvent bekämpar under kapitalismen, skall vi bekämpa också under socialismen. Vi skall bekämpa dem så mycket hårdare som de är ett allvarligt hot mot samhällets livskvalitet under socialismen, ett allvarligare hot än vad de är många gånger nu när de alllför väl anpassar sig till klassamhällets auktoritära uppbyggnad.

Jag vill understryka att det är hög tid för en dialog mellan socialister i hela arbetarrörelsen, och denna dialog är det verkligt viktiga, långt viktigare än att utmåla herr Fälldin som löftesbrytare. För just ur denna dialog kan komma en handfast och klar bild av det socialistiska samhället. Där kan tvivel undanröjas och frågor besvaras utan svävande fraser. Där kan man hantera frågan om statens roll och betydelsen av att balansera den med ett levande arbetarstyre i produktionsliv och bostadsområden i det socialistiska samhället. Där kan man ta upp frågan om de helt nya folkliga självstyrelseorgan som måste till för att komplettera, kanalisera och förankra folkets självansvar i samhällsförvaltningen. Där kan man ta upp frågan om kollektivitet och indvidualilet under socialismen, som så ofta ställs på ett felaktigt sätt. För socialismen skall ju stå för både individualitet och kollektivitet. Fast del skall vara en annan, fri och värdig individualitet, inte den nykonservativa egoismen som inte räcker lill för annat än strävan till förmån för det egna checkhäftet. Och det skall också vara en annan kollektivitet än den insnörda borgerliga samlingen kring etablerade åsikter och värden.

Dialogen mellan socialister måste föras om socialismens kvalitativa sidor. Om upphävande av profittänkande och konkurrens människor emellan. Om att en ny tid på denna förslitna planet knappast har plats för det gamla kvantativa tillväxttänkandet och rovdriften. Om att rovdriften måste ersättas med en satsning på mänskligt tänkande och mänskliga insatser för hög förädling och om att produkternas värde måste mätas efter vilka behov de tjänar, inte efter deras pris.

En dialog mellan socialister av olika schattering inom arbetarrörelsen leder kanske inte i första omgången till större enighet. Vi har alla våra ömma liktornar och vårt förflutna. Vad de politiska fångarna i dagens Tjeckoslovakien är för kommunisterna, det är Helmut Schmidts yrkesförbud för socialdemokraterna. Men en gemensam känsla kanske kan uppstå, nämligen känslan av att arvet från Marx och mäster Palm är ett för värdefullt livsvillkor för svensk arbetarrörelse för att förödas av yrkestaktiker och teknokrater.

Hert ÅBERG (fp):

Herr talman! Den oro för framtiden som många hyser inom svenskt näringsliv är minst lika starkt accentuerad inom fiskerinäringen som på andra håll. I de stora sammanhangen är visseriigen del svenska yrkesfisket relativt litet, men det är sannerligen ingen betydelselös näringsgren. Ca 7 000 yrkesfiskare och ett par tusen binäringsfiskare är sysselsatta inom det yrkesmässiga fisket. En del smärre industrier knutna lill fisket sysselsätter 20 000-25 000 personer. Lägger man därtill de familjemedlemmar som är helt beroende av dessa arbetsmöjligheter blir det trots allt rätt många som för sin utkomst är direkt beroende av vad havet ger.

De problem som svenskt fiske i dag slår inför har i mycket stor utsträckning sin rot och sitt upphov utanför vårt lands gränser. Det för-

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

153

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

154

hållandet att många länder har starkt slatssubventionerai eller rent av statsägt fiske har lett till överkapacitet och överfiskning av bestånden, som orsakat att vi nu får dras med tvångskvotering på en del av de viktigaste fiskslagen. Dessa begränsningar slår myckel hårt mot de svenska fiskarna.

Den aktivitet inom FN:s ram som siktar till att åstadkomma bestämmelser om fiskegränser, eller ekonomiska zoner, har hittills misslyckats. Då jag för en del år sedan i denna kammare började varna för den utveckling som var på gång på skilda håll i världen med unilaterala utflyttningar av fiskegränserna till 200 nautiska mil var del inte många som ville tro att denna fara var så överhängande för de svenska yrkesfiskarna. Men tyvärr har denna beklagliga utveckling gått fortare än någon då trodde.

Om bara två månader stängs Nordsjön för svenskt yrkesfiske om det inte innan dess blir möjligt för regeringen alt med Norge resp. EG-länderna förhandla sig till rätt för våra fiskare att få fortsätta som förut. Ett utestängande av de västsvenska fiskarna från Nordsjön betyder hell enkelt katastrof för en stor del människor. Det gäller ju inte enbart dessa som är direkt sysselsatta ute pä haven utan också konservindustrin och en del andra följdindustrier.

I det läget har de svenska fiskarna begärt att Sverige skall proklamera den del av Östersjön som gränsar intill våra kuster som svenskt fiskevatten. Det går inte längre för Sverige att som nära nog enda land sitta och vänta på ett avslutande av FN:s havsrättskonferens. Vi har nu helt enkelt bara att rälla in oss efter de nya förhållanden som råder runt omkring oss i världen och proklamera en ekonomisk zon ut lill mittlinjen i Östersjön. Den uppmaning till handling som från fiskets sida riktades till den tidigare socialdemokraliska regeringen riktas nu lika enträget till vår nya regering. Jag hyser så stor tillförsikt till regeringen att jag tror att den vill ta itu med dessa problem och att den skall göra det snart.

"Det svenska fisket skall ges bättre villkor", sägs det i regeringsdeklarationen. Såvitt jag kan minnas är det första gången i modern tid som det svenska fisket över huvud taget omnämns i en regeringsdeklaration. Denna mening är lika nödvändig som den är förpliktande. Fiskerinäringens utövare måste veta att vårt samhälle behöver den insats som görs av dem i form av investeringar och hårt arbete.

Länge fick svenskt yrkesfiske leva sitt eget liv utan det stöd från samhällets sida som ansågs självklart för många andra grupper av människor. Men jag vill inte vara orättvis. Vissa markanta förbättringar var på gång i sluiet av den förra regeringens arbete. Den dåvarande jordbruksministern Lundkvist tillsatte en speciell fiskerikommitté som snabbt arbetade fram vissa förslag, vilka också omfattades välvilligt av jordbruksdepartementet. En del betydelsefulla åtgärder vidtogs. Kommittén är ingalunda färdig med sitt arbete. Mycket återstår att göra innan de svenska fiskarna känner den trygghet inför framtiden som gör det möjligt för

dem att stanna kvar i yrket så atl den flykt till andra yrken som länge har ägt rum äntligen kan stoppas.

Och detta är en angelägenhet inte endast för de berörda yrkesfiskarna utan för vårt land som helhet. Från beredskapssynpunkt behöver vi en fiskarkår som kan sitt yrke och som är vikliga livsmedelsproducenter i såväl fredstid som ofärdstid. Del tar årtionden att åter lära upp fiskare, om yrkeskåren skulle tunnas ut alllför mycket. De ca 7 000 fiskare vi har i dag måste betraktas som ett minimum som inte får underskridas.

Fiskeflottan, som i dag så gott som uteslutande ägs av fiskarna själva, representerar tillsammans med redskapen en inveslering på ca 500 milj. kr. Även flottan har stor betydelse från beredskapssynpunkt och måste därför hållas intakt.

1 de nya lägen som kan komma att uppstå för vårt havsfiske är det också angeläget att insjöfisket får allt stöd som kan ges. Sannolikt kan belydande satsningar behöva göras på fiskodlingens område, åigärder som f ö. kan bli lill nytta och nöje för medborgare även utanför yrkesfiskarnas led.

En av de bidragande orsakerna till fiykten från yrkesfisket har varit det skattesystem som slagit hårt mot en kår som fått ta alla nackdelar som egna företagare måst finna sig i, utan att få eventuella fördelar. De nya signalerna i regeringsdeklarationen ger yrkesfiskarna hopp om ändringar på denna punkt.

Över huvud laget hoppas de svenska yrkesfiskarna att den nya politiska situationen i vårt land skall bli till gagn för vårt lands allra äldsta näringsgren. Det är regeringens och riksdagens sak att se till att dessa självklara förväntningar infrias, även om man naturiiglvis inser all allt inte kan ske på en gång. Det är vår skyldighet mot hela samhället att se till att förväntningarna infrias, och jag är övertygad om att den goda viljan finns.

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

Hert FELDT (s):

Herr talman! Den socialdemokratiska riksdagsgruppen har i sin politiska deklaration angelt huvudmålen för den ekonomiska politiken under de närmaste åren: en stark ekonomi med bevarad full sysselsättning, kamp mot prisstegringarna och balans i våra utrikes affärer. Vägen till de målen går via en stram ekonomisk polilik, som ger utrymme för utbyggnad av industrin och säkrar de stora trygghetsreformerna. Sunda statsfinanser är därför nödvändiga. Vi vill ha fortsatta aktiva insatser mot prisstegringarna. En lugn avtalsrörelse förutsätter dessutom alt den skatteomläggning genomförs som den socialdemokratiska regeringen, LO och TCO nådde enighet om i våras. Sysselsättnings- och regionalpolitiken måste byggas ut för att klara strukturförändringarna i näringslivet.

Det här programmet har åtminstone en obestridlig fördel -det stämmer överens med det program som socialdemokratin förde fram i valrörelsen.

Under valrörelsen hävdade vi att den väntade konjunkturuppgången måsle utnyttjas för att förstärka industrin och förbättra handelsbalansen.

155

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

L56

Vi gjorde klart för väljarna att utrymmet för privat konsumtionsökning är begränsat. Vi sade nej till de borgeriiga partiernas förslag att låna till skattesänkningar. Sänkt inkomstskall nästa år får inle leda till försvagade statsfinanser. Vi avstod från att göra utfästelser om kostnadskrävande reformer där inte finansieringen redan var klar. Vi talade också om att vår internationella konkurrenskraft kräver att kostnadsutvecklingen inom det svenska näringslivet anpassas till omvärldens. När infiationen minskar utomlands skärps kraven på vår stabiliseringspolitik. Därför gjorde vi redan i våras upp med de stora löntagarorganisationerna om en skattepolitik för 1977 som skulle ge löntagarna en rimlig och rättvis ökning av deras reallöner och samtidigt begränsa kosinadsbelast-ningen på förelagen.

I den borgerliga regeringsförklaringen ges nu den ekonomiska politiken i stort samma huvudinriktning som vi förordade under valrörelsen. Den ekonomiska politiken skall, sägs det, i hög grad inriktas på att underiätta en utbyggnad av näringslivet och en ökning av exporten. Man vill öka konkurrenskraften och minska prisstegringarna. Budgetpolitiken måste utformas så, att staten inte tar i anspråk det för näringslivet nödvändiga utrymmet på lånemarknaden, sägs det också i regeringsförklaringen.

Efter regeringsbildningen har flera ledamöter av regeringen i olika ullalanden höjt tonläget så att det nu närmast handlar om en ekonomi i kris. Udden riktar man mot lönlagarna och deras organisationer. De får gång på gång höra att den svenska ekonomin befinner sig i svårigheter därför au lönekostnaderna är för höga. Löntagarna manas lill återhållsamhet av ekonomiministern, av budgetministern och av industriministern. Av statsministern får de veta att utrymmet för lönehöjningar är ringa och att "vi", dvs. regeringen Fälldin, inte längre kan accepiera inflation för att klara sysselsättningen. Budskapet lill löntagarna är i klartext: Avstå från höjda löner, annars får ni betala med arbetslöshet!

Under valrörelsen spelade de borgerliga partierna upp en helt annan vals. Då förespeglades människorna en belydande höjning av sin privata levnadsstandard om de borgerliga kom lill makten. Man lovade inte bara att sänka statsskatten 1977 med ytterligare en halv miljard utöver vad vi föreslagit, utan nuvarande statsminister Fälldin och budgetminister Mundebo sade också att det utrymme som uppstod genom att arbetsgivaravgiften bara höjdes med 1,5 96 i stället för 3 % stod lill löntagarnas förfogande för höjda kontantlöner. Grovt räknat utlovade man därmed en höjning av löntagarnas inkomster efter skall med nära 2 miljarder kronor utöver den skattesänkning på ca 5,5 miljarder som vi föreslog.

Men för de borgerliga valstrategerna var detta inte tillräckligt som inbjudan till ett festligt dukat bord för konsumenterna. Man lovade dessutom barnfamiljerna en ytterligare höjning av konsumtionsslandarden genom vårdnadsbidrag för sammanlagi flera miljarder kronor.

Om de borgerliga partierna nu är beredda att svika sina löften till barnfamiljerna kan del tolkas som atl regeringsansvaret medfört en viss tillnykiring. Men faktum kvarstår att den skildring av den svenska eko-

nomins möjligheter, som de borgerliga oppositionspartierna gav, inte på något sätt stämmer med den bild som samma partier nu ger efter valet. Ändå står man kvar vid sitt överbud i skattepolitiken. Enligt regeringsförklaringen kommer man att föreslå att den statliga inkomstskatten sänks ytterligare i syfte att minska marginalskatten för inkomster mellan 50 000 och 65 000 kr. om året. Dessutom skall företagare få en extra skattelindring genom att det avgiftsfria beloppet vid uttag av allmän arbetsgivaravgift höjs till 30 000 kr.

Det märkliga är att den här operationen av regeringen framställs som ett bidrag till stabiliteten i den svenska ekonomin och till lugnet på den svenska arbetsmarknaden. Stabiliteten i ekonomin - den skall tydligen uppstå genom att man lämnar ett hål i statsbudgeten på över tre miljarder. Och lugnet på arbetsmarknaden - det skall man skapa genom att spräcka uppgörelsen med LO och TCO och dela ut 600 miljoner i extra skattelättnader för de högre inkomstlagarna och för företagarna.

Under valrörelsen vägrade de borgerliga partierna atl avslöja vilka skatteskalor man tänkte föreslå. Och jag kan förstå deras förtegenhet på den punkten. Man ville nämligen ge sken av att den extra sänkningen av inkomstskatten bara skulle gälla inkomsier mellan 50 000 kr. och 65 000 kr. Men om det inle är regeringens avsikt alt drastiskt skärpa marginalskatten för inkomster över 65 000 kr., så måste den extra skattesänkningen gälla i alla inkomstlägen över 65 000 kr. - och de största inkomsttagarna få de största skattesänkningarna.

Ännu vet vi som sagt inte exakt hur stor denna skattesänkning blir och exakt hur mycket marginalskatten skall sänkas. Men budgetminisiern har angelt målet: marginalskatten skall för inkomster mellan 50 000 och 65 000 kr. sänkas till 50 96. Det är en sänkning med ungefär 15 procentenheter.

Eftersom det målet rimligtvis måste nås inom den här valperioden kan man kanske anta att regeringen i en första omgång orkar med en tredjedel av sträckan fram till mål, dvs. en sänkning av marginalskatten med fem procentenheter nästa är.

Redan detta första steg innebär att inkomstskatten för den som tjänar 65 000 kr. om året skall sänkas med nära 2 750 kr. från dagens nivå. Och samma skallesänkning - 2 750 kr. - måste de få som tjänar 70 000, 100 000 eller 150 000 kr. om året om inte deras marginalskatter drastiskt skall skärpas. Det är nära 850 kr. mer än vad de här inkomsttagarna får i sänkt skatt enligt vår uppgörelse med LO och TCO, och det är dubbelt så stor skattesänkning som den får som tjänar 40 000 kr. om året. Till delta kommer att företagarna i det här landet får en ytterligare sänkning av sin skatt med ett par hundra kronor genom det höjda avdraget för arbetsgivaravgift.

Herr talman! Det kan verka småaktigt att bråka om några fultiga hundralappar hit och dit. Den stora skattesänkningen för de stora inkomsttagarna sker ju för en god sak, dvs. lägre marginalskatter, och de stora inkomsttagarna är bara några få procent av befolkningen.

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

157

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

158

Ja, det hade möjligen varit småaktigt om regeringens besked till andra grupper med lägre inkomster hade varit att de skall få sin levnadsstandard höjd i motsvarande mån på annat sätt. Men sedan den här regeringen tillträtt har budskapet till de grupperna varit det rakt motsatta, nämligen att deras löner och därmed ofrånkomligen deras levnadsstandard är för hög. Så förklaras beklädnadsindustrins kris, så förklaras svårigheterna inom stålindustrin, så förklaras över huvud laget den svenska exportindustrins konkurrensproblem: kostnadsläget är för högl och lönerna bär skulden.

Jag lycker regeringen själv borde inse i vilka svårigheter den hamnar om den fullföljer sina skattepolitiska avsikter. Å ena sidan vill man spendera en halv miljard extra, pengar som man dessutom inte har, på att sänka skatten särskilt mycket för dem som tjänar mer än 50 000 kr. om året och där de i kronor räknat största skattesänkningarna går till dem som tjänar 65 000 kr. och mer. Å andra sidan vänder man sig emot de breda LO- och TCO-grupperna, där förvisso inte många kommer över 50 000-60 000 kr. i årsinkomst, och begär att de skall inse att utrymmet för lönehöjningar är ringa, för atl tala med statsministerns ord.

Men del är inte nog med detta. I dagens debatt har finans- eller ekonomiministern herr Bohman - så småningom får vi väl reda på vad han skall kallas och vad han skall göra i den nya regeringen -gjort ytteriigare en insals för att skapa oro på den svenska arbetsmarknaden. 1 sitt anförande viftade han med hotet om en höjning av momsen om inte löntagarna och deras organisationer håller sig på mattan. Visserligen har herr Bohman senare i dag försökt dementera att han skulle ha menat så, men den dementin borde han ha lagt in redan i sitt tal. Där framgår det bara alltför tydligt att han vill använda hotet om momshöjning för att skrämma löntagarna till den återhållsamhet i lönekraven man talat så mycket om på sistone.

Med andra ord: först skall skatterna sänkas med över 6 miljarder, varav arbetsgivarna skall bekosta mindre än hälften, och de största skattelättnaderna skall gå till människor som redan har hyggliga inkomster och en god levnadsstandard. Sedan, om detta leder till en för herr Bohman icke acceptabel ökning av köpkraften eller till att de lågavlönade också de försöker ta ut den standardhöjning som regeringen anser att de hög-avlönade har rätt till, skall momsen höjas och de sämst ställda drabbas hårdast.

Herr talman! Den här politiken är inle rättfärdig. Den är dessutom farlig för stabiliteten i vår ekonomi och för lugnet på arbetsmarknaden. Därför bör regeringen lägga sitt skalteförslag i papperskorgen och acceptera den uppgörelse som redan finns om skattepolitiken för nästa år.

För partier som redan hunnit överge så många vallöften borde det inte vara någon större självövervinnelse att överge också sina skattelöften. Del löftesbrottet skulle vara ett väsentligt bidrag till den ekonomiska och politiska stabiliteten i vårt land. Det är långt ifrån säkert att den nya regeringen kan göra några andra insatser av det slaget. Därför bör

den ta chansen atl nå en bred enighet om skattepolitiken och samförstånd med löntagarna i stället för den konfrontationspolitik som den nu är på väg att inleda.

Hert BJÖRCK i Nässjö (m):

Herr talman! Det allmänna intryck man har efter att ha lyssnat till de socialdemokratiska talarna under den här debatten är att vi har bevittnat de dåliga förlorarnas och det dåliga humörets parad. Före regimskiftet hördes det ständigt uppmaningar från den dåvarande regeringen att oppositionen skulle vara mera konkret och mera saklig när det gällde att ge sitt alternativ till hur landet skulle skötas, men man får inte precis intrycket att den nuvarande oppositionen har tänkt sig detta för egen del. Splittringen i den nuvarande oppositionen är som bekant högst avsevärd. Vi behöver bara peka på vilka olika uppfattningar som från oppositionens sida har framförts i kärnkraftsfrågan här i dag.

Herr talman! Omedelbart efter det socialdemokratiska valnederiaget gick partiets ungdomsförbund ut med en kampanj på temat "Demokratisera Sverige". Kampanjen var beslutad innan valutgången var känd, och den skulle alltså ha kommit till stånd även om socialdemokraterna hade suttit kvar i regeringsställning.

Att socialdemokratin efter 44 år vid makten inte var nöjd med demokratiseringsgraden i vårt land är värt atl uppmärksamma. Möjligheler att genomföra sina idéer i det här avseendet under denna tid har man förvisso inte saknat.

Att missnöjet var stort bland väljarna känner vi till. Kanske berodde det på att socialdemokraterna med demokratiseringsreformer ofta menat förändringar som skulle ge "rörelsen" själv mer makt. Många av demokratiseringsförslagen har bakom de vackra orden i själva verket bara handlat om att ge en liten skara människor ytterligare makt. Diskussionerna i valrörelsen om pamp- och byråkratisamhället är värda att begrunda. Hade kampanjen om att demokratisera Sverige kommit före valdagen, så hade den säkert av de allra flesta upplevts som direki riktad mot socialdemokratin. Därför var det säkert bäst som skedde, atl man förlade den lill efter valdagen. Även om den nya regeringen har en hel del förslag i regeringsdeklarationen om att demokratisera det svenska samhället, så har man ändå från socialdemokratiskt håll inte varit särskilt beredd att hjälpa till.

Den regering som just avgått har efterlämnat många problem åt den nya regeringen. Den förträfflighetsattityd som den gamla regeringen alltid intog har dokumenterats med en citatskalt som skulle kunna användas under många år framåt för att slå socialdemokratiska kritiker i huvudet med. På politikens alla områden har socialdemokratiska riksdagsmän stått upp och försvarat handlingar som begåtts av regeringen, även när det nog hade varit klokast att ligga lågt. De socialdemokratiska riksdagsmän som nu förbereder de kommande årens attacker mot den nya regeringen torde göra klokt i att se efter hur de har bedömt samma företeelser under

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

159

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

160

den socialdemokratiska regeringen.

Det flnns några saker som borde komma i förgrunden när man tar itu med uppgiften att demokratisera Sverige. Socialdemokraterna kan börja på nära håll. Kollektivanslutningen består ännu, och några besked om att den skall avskaffas har vi inte fått. Visseriigen försöker man från partiets sida skylla ifrån sig på fackföreningsrörelsen, men det kan knappast lura någon. Faktum kvarstår att socialdemokraliska partiet är det enda parti som tillåter att medlemmar kollektivt ansluts.

Nu har tidningen Aftonbladet, enligt egen utsago ledande oppositionsorgan, sagt ifrån. Kollektivanslutningen skall upphöra. Aftonbladet är knappast ensamt om denna bedömning inom socialdemokratin. Få vågar emellertid offentligt instämma.

Jag skall inte, herr talman, nu upprepa argumenten mot kollektivanslutningen. De har redovisats många gånger i denna kammare. Men tillåt mig säga all det blir alllmer uppenbart att kollektivanslutningen sjunger på sista versen. SSU borde i sin demokratiseringskampanj ha ägnat sig åt att medverka till detta.

Låt oss vidare se på vilka områden man kan göra något för demokratin men där SSU tiger. Har socialdemokratin under senare år varit villig att fördjupa den kommunala demokratin? Inte alls. Har man velat medverka till kommunala folkomröstningar? Knappast. Till skilda valdagar för riks- och kommunalval? Inte! Till aktiva kommundelsråd? Icke!

När det gäller länsplanet har man lyckats med att ge samtliga länsstyrelser i detla land socialdemokratisk majoritet - alldeles oavsett hur folkviljan har sett ut i länen. Inte kan man kalla ett sådant handlingssätt för demokratisering. Maktmissbruk vore ett riktigare ord. Nu blir det den nya regeringens sak att se till att denna orättvisa omedelbart försvinner.

Vad gäller införandet av länsdemokrati är det samma sak. Här har de borgerliga drivit på - socialdemokraterna förhalat.

På arbetslivets område har stora förändringar skelt under senare år. Men det vore fel att påstå att reformerna här alllid kommit individen till godo. Tvärtom har man på socialdemokratiskt håll utgått från att allt kan lösas genom att man stärker organisationernas makt, genom att man kanaliserar så mycket inflytande som möjligt genom facket. Men så enkelt är det ju inte. Även organisationer som skall stå på den enskildes sida i det ekonomiska livet kan upplevas som mäktiga på fel sätt och fjärran.

De valanalyser från socialdemokratiskt håll som har framskymtat i pressen visar hur man genomgående försöker skylla ifrån sig. Det var saker, hävdar man, utanför socialdemokratins kontroll som förorsakade valnederlaget. Det genomgående temat är att man inte gjorde några fel alls.

Men man mister inte makten efter 44 år utan all egna fel begås.

Det är egentligen bara på ett ställe jag sett en valanalys som är gjord i syfte atl verkligen försöka tränga fram till det som är viktigt. I Me-

tallarbetaren har Sigvard Classon redogjort för hur han upplevde att i valrörelsens slutskede arbeta på en socialdemokratisk valbyrå och där komma i direkt kontakt med väljarna. Av hans berättelse framgår klart att människorna kände sig oroade över den attityd som socialdemokratin lagt sig till med gentemot sina motståndare. Han skriver: "Det som betydde något var den stöddiga attityd man från vår sida visade i sina motattacker. I en högtstående demokrati som den svenska går del inle längre att använda sådana metoder." Vidare skriver han: "För väljarna - oavsett parlifärg - måste den ha tett sig obefogad och dumdryg."

Här Irorjag att vi närmar oss kärnpunkten. Visst behöver det svenska samhället demokratiseras ytteriigare. Från borgeriigi håll har man i regeringsdeklarationen lagt fram en rad förslag som kan och måste genomföras. Det vore bra om man från socialdemokratiskt håll på de områden som jag här har nämnt - det kommunala områdei, länsdemokratiområdet, i arbetslivet och också när det gäller demokratin i riksstyrelsen - var beredd att medverka till att demokratiska reformer, som har skjutils upp år efter år, äntligen genomförs. I så fall skulle socialdemokratin i sin nya oppositionsställning kunna medverka till genomförandet av ett antal konkreta förslag och inte förfalla till rollen att uteslutande kritisera den nya regeringen på skilda områden.

SSU:s demokraliseringskampanj kan sålunda inriktas på att demokratisera landet men också på att demokratisera områden som ligger det egna partiet nära. Där behöver sanneriigen inte saknas arbetsuppgifter.

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

Fru NORDLANDER (vpk):

Herr talman! I denna blandning av inlägg vill jag beröra några för lönarbetarna vardagliga men viktiga frågor - viktiga därför att en avtalsrörelse som redan borde ha inletts förestår. I det förberedande av-talsarbelet på basplanet i arbetsplatsklubbar och sektioner och på avdelningsnivå har medlemmarna ställt många obesvarade frågor - frågor som hör samman med de avtalskrav som måsle ställas. Hur kommer prisutvecklingen alt bli när det gäller maten och hyran, som är två ofrånkomliga utgiftsposter? Vilka avgiftshöjningar förbereds, och hur komn-ier det borgerliga skatteförslaget att se ut?

Om vi ser på vad som hittills hänt under avtalsperioden och börjar med priserna på livsmedel, så finner vi att inflationen inte har tagit semester i sommar. Under de åtta första månaderna i år steg livsmedelspriserna med minst lika många procent - detta trots den dåvarande regeringens försök att genom begränsade prisstopp och skattesubventioner hejda prisutvecklingen. För att stoppa prishöjningen på mjölk, ost och bröd satsade regeringen 400 miljoner skattekronor i subventioner till jordbruket i samband med jordbruksavtalet, som trädde i kraft den 1 juli. Men samtidigt höjdes priserna på ägg, kött, fläsk och charkulerivaror, vilket medverkade till en sammantaget höjd prisnivå. Dessutom luckrades prisstoppet upp på vissa andra varor efter påtryckning av livsmedelsindustrin. Främst värdet monopolföretag med försäljning av djup-

161

II Riksdagens protokoll 1976/77:16-17

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

162

frysta livsmedel som medgavs prishöjningar. Det rör sig om prishöjningar på upp till  12 96, som kan noteras på vissa djupfrysta varor.

Men prishöjningar har skett också på prisstoppade varor även utan medgivande av statens pris- och kartellnämnd. Det gav tidningen Expressen exempel på före valet. På ett enda paket Felix potatismospulver fanns enligt Expressen sex olika prislappar. Paketet hade för drygt ett år tillbaka kostat 6:87 kr. På de omärkta prislapparna kunde prisutvecklingen avläsas: 7:32, 7:52, 8:13, 8:75 och 8:80 kr. Bara den senasle prishöjningen var ett resultat av förhandlingar mellan handeln och SPK. Expressen konstaterar en prishöjning på i detta fall 30 %. Bara lapp-klistrandet hade bidragit till prishöjningen med 25-50 öre enligt en undersökning av handelns ommärkningskostnader. Inom parentes kan sägas att såväl enskilda konsumenter som s. k. storhushåll inom kommuner och landsting är stora avnämare av både potatismos och de djupfrysta livsmedel som höjningen gäller.

Sparbanksföreningens budgetrådgivning har nyligen konstaterat atl en normalfamilj i dag behöver I 522 kr. i månaden för att klara hushållsutgifterna. Det är 152 kr. mer än för ett år sedan för att hålla samma standard. Av de olika posterna i hushållsbudgeten har enligt deras uppgifter livsmedlen ökat med 10,7 % under det senaste året och utgifter för tvätt och rengöringsmedel med 8,2 96.

Förre finansministerns prognos om en infialionslakt på 8 96 under 1976 kommer inte all hålla, del vet vi redan. Andra ekonomiska experters bud är en prishöjning på upp till 10 %. Vilka prognoser om inflationstakt ställer den nya borgerliga regeringen, och vilka åtgärder kommer den att vidta? Det är frågor som löntagarna ställer.

Hur skall man lolka de mer eller mindre oklara uttalanden som gjorts i anslutning till frågor om prisutvecklingen? Hell klart framgår det av handelsminister Burenstam Linders uttalande att prisstoppet på baslivsmedel inte fungerat tillfredsställande. Att det inte är konsumenterna han tänker på framgår inte minst av hans svar till Lars Werner förra veckan på en fråga gällande prisslopp på dagligvaror. Hur det blir med mervärdeskatten är en annan fråga. Kommer momsen all höjas för att i stället för höjda arbetsgivaravgifter i fortsättningen finansiera vissa statsutgifter? Sådana antydningar har också gjorts.

Vänsterpartiet kommunisterna har under många år drivii kravet: "Bort med moms på maten". Vi har vidare krävt effektivt prisstopp på alla dagligvaror. Vi har ständigt bevisat att mervärdeskatten på livsmedel är orättvis och drabbar barnfamiljer, pensionärer och alla med små inkomster. Eftersom inköp av livsmedel lar en större andel av den lågavlönades inkomster än av den som har högre inkomst, verkar livsmedelsmomsen som en regressiv skatt. Procentsatsen i malmoms blir högre ju mindre inkomst man har. Människor med låga inkomster, många barn och tungt jobb som medför behov av mera mat straffas skattemässigt genom matmomsen. Mervärdeskattens konstruktion med viss procent på priset ökar prisstegringstakten på en vara. Då livsmedelspriserna är

de priser som stiger snabbast av konsumentpriserna och livsmedel är en nödvändighet för fortlevandet är det nödvändigt att någonting görs för att hejda prisstegringarna på dessa varor.

Vänsterpartiet kommunisterna har angivit en effektiv väg som skulle garantera en jämnare levnadsstandard för människor med små inkomsier. Vi kräver prisstopp på alla dagligvaror, slopad mervärdeskatt på mat och en skärpt beskattning av kapitalel.

Även i fråga om bostadspolitiken kan illavarslande tecken skönjas. En bra bostad till rimlig kostnad borde vara en social rättighet för alla människor. Skall denna rättighet nu i ännu högre omfattning bli ett spekulationsobjekt för olika kapitalintressen? Vår nye bostadsminister har sagt att hyresgäster i större utsträckning skall få äga sina lägenheter. Kommer det inte att innebära en privatisering också av lägenheter och att lägenhetsägare i likhet med fastighetsägare kan tjäna pengar på att äga, köpa och sälja lägenheter? Betyder inte det också en risk för ökad segregering i boendet, i varje fall om man följer fastighetsborgarrådet i Stockholm, som hävdaratt fastighetsägare skall ges än större möjligheter att välja sina hyresgäster? Skall småhusbebyggelsen med de sociala serviceproblem som särskilt drabbar kvinnorna nu i ökad takt få en större andel i bostadsbyggandet?

Ja, det är många frågor som ställs. Sist men inte minst ställs frågan vad som skall hända med våra hyror. Skall de fortsätta att stiga i takt med inflationen? I andra fall minskar utgifterna för en vara som det amorteras av på, men när det gäller våra bostäder är det bara tillämpligt vid ägandeförhållande. Om man hyr en bostad påverkas inle kostnaden på samma sätt.

Vänsterpartiet kommunisterna har alltid hävdat att bostaden skall vara en social rättighet och ingen handelsvara. Därför måste spekulationsmöjligheterna på bostadsmarknaden stoppas. Vpk har ställt förslag till lösningar på dessa problem. I första hand måste all mark under bostadsbebyggelsen vara samhällsägd och upplåtas med tomträtt. För att sioppa hyresutvecklingen har vi krävt inrättandet av en statlig bostadsbank, som till låg fast ränta kan finansiera bostadsbyggandet, och byggmaterialindustrins förstatligande. Vi vill satsa på en förbättrad boendemiljö och boendeservice främst i fierfamiljshusområden och ge dessa hyresgäster ett större inflytande över sina boendeförhållanden i likhet med vad vi kräver om arbetsplatsinflytande.

Under diskussion ligger också ett nytt skatteförslag. Vi vet inte vad det kommer att innehålla mer än att en förskjutning sker i skattelindringen till ett högre inkomstläge. Det kommer således inte att ha någon utjämnande effekt. Lönarbetarna vill inte heller ha någon sammanblandning av skatte- och lönepolitik.

LO har sagt att man preciserar inga krav på löneökningar förrän man vet hur det väntade skatteprovisoriet ser ut. Men det hindrar inte medlemmarna ute på arbetsplatserna att ha bestämda uppfattningar om lönerörelsen. Det som nu förts fram både från Svenska arbetsgivareför-

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

163

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

164

eningen och från regeringsansvariga, att det inte finns något ulrymme för löneförhöjningar, tas inte på allvar av löntagarna. Även arbetare kan i dag läsa Affärsvärlden och andra publikationer som redovisar förelagens vinster.

I första hand krävs kompensation för prisutvecklingen. Vidare konstateras att inom många yrkesområden har löneandelen faktiskt minskat och alt lönerna kan höjas på vinsternas bekostnad. Det finns också stora grupper anställda som har extremt låga löner i förhållande till levnadsomkostnaderna. De finns inom de s. k. kvinnoyrkena, många inom den offentliga sektorn. Här har nu SAF:s representant sagt att de som ingenting producerar skall hålla tyst i lönerörelsen. Med det menar han väl produktion för vinst och profit, som tycks vara det enda som räknas, och då producerar de offentliganställda inte på samma sätt som exempelvis en industriarbetare. Men de måste ändå ha samma räll som andra löntagare till del av produktionsvinsterna, för utan dessa anställdas samhällsinsats och sociala service skulle produktionen inte fungera.

Det finns all anledning att ta de offentliganställdas lönekrav på allvar när de nu går ut med krav på en kraftig låglönesatsning, med en helt annan ingångslön än den som betalas i dag. Om låglönesatsningen är LO och TCO, som organiserar de stora grupperna lågavlönade, helt överens.

Det finns flera anledningar att tillgodose dessa gruppers lönekrav. En har jag redan nämnt: deras viktiga samhällsfunktion. Vidare behöver man bara nämna omsättningen av arbetskraft exempelvis inom vårdområdet och svårigheten att på många institutioner hålla verksamheten i gång därför att snart ingen vill ställa upp på de arbets- och lönevillkor som erbjuds. Varför slutar annars 40 96 av de nyexaminerade sjuksköterskorna under det första anställningsåret, och varför arbetar så stor del av de övriga på deltid? Eller varför måste det annars rekryteras dubbelt så många som antalet tjänster på städsidan, inom hemtjänsten och hela sjukvårdssektorn, för att nämna några yrkesområden.

Ett annat skäl till lönehöjning för dessa grupper är hell enkelt atl även kvinnor skall ha rätt till en lön som de kan leva på; de skall inle vara hänvisade till en extra försörjare. Att det bara är den ekonomiska frigörelsen som kan skapa jämlikhet mellan könen irorjag alla är överens om. Eller är det inte så?

Det är viktigt att kvinnorna själva genom facklig och politisk aktivitet driver sina jämlikhetskrav, men de förväntar sig nu stöd av dem som ofta och storordigt så gärna talar om ökad jämlikhet.

Arbetsmarknadsminister Ahlmark sade i sill anförande i dag atl de sjukvårdsanställdas arbete värderas dåligt; arbetet med människor värderas sämre än arbetet med maskiner, och del måste ändras. Det tackar den här gruppen för och hoppas att det skall lösa deras problem i lönerörelsen.

Ungdomsväljarna är en annan grupp som förväntar sig ökade insatser av den nya riksdagen för sitt lönekrav, nämligen lika lön för lika arbeie

oavsett ålder. Vänsterpartiet kommunisierna har i motion 1975/76:441, som ännu inte har behandlats, tagit upp samma krav och yrkat att riksdagen, med uttalande av sin anslutning till att principen om lika lön för lika arbete oavsett ålder bör gälla på arbetsmarknaden som helhet, hos regeringen hemställer atl denna princip genomförs på det statliga avtalsområdet. Med tanke på att både centerns och folkpartiets ungdomsförbund i valrörelsen bl. a. anslutit sig till kraven på lika lön och slopande av åldersgränserna vore det rimligt alt dessa krav nu tillgodosågs av riksdagen. Eftersom båda dessa ungdomsförbund har aktiva medlemmar som ledamöter av den nya riksdagen förväntar vi oss deras stöd för de här kraven.

Vänsterpartiet kommunisterna återkommer med motioner, som hittills avslagils, och kräver förbättringar av ungdomens situation. Det gäller bl. a. en översyn av de inom olika områden förekommande åldersgränserna för olika rättigheter, förbättringar för de värnpliktiga genom fullständiga fri- och rättigheter för den gruppen, och betygsfrågan där elevförbundet just nu driver en kampanj för sina krav, krav som inte bara stöds av vpk:s ungdomsförbund KU utan också av SSU, CUF och FPU. Det finns nu en förväntan, herr talman, från både ungdomen och kvinnorna alt det borgerliga regeringsinnehavet inte förändrar dessa ungdomsförbunds uppfattningar i för ungdomen och kvinnorna så viktiga frågor.

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

Under dettaanförandeövertog herr talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Fru AHRLAND (fp):

Herr talman! Förra hösten kom det ut ett viktigt statligt betänkande med titeln "Politik för regional balans". I den här församlingen behöver jag säkert inte referera innehållet, men jag vill gärna kommentera omslaget. Det är en färgglad teckning som visar idel yrkesverksamma män

- inte mindre än 23 stycken! Först undrade jag nästan om det var ett
försök att avbilda LO:s styrelse. Efter ivrigt letande fann jag dock att
en kvinna var med i gänget, och då skulle det ju kunna vara SACO:s
styrelse, vilket var lite förvånande på ett statligt betänkande. TCO:s kun
de det inte vara, för där finns ju två kvinnor!

I själva verkei var det naturligtvis en manlig tecknares syn på svenskarna i arbetslivet, och tecknaren hade bara inte tänkt på att det finns mer än en och en halv miljon kvinnor ute på arbetsmarknaden, som också borde finnas med på en symbolisk bild.

Bilden rimmar illa med den officiella inställningen i vårt land i dag

- liksom med verkligheten. Men den är en tydlig illustration av en annan
sak. Trots att kvinnorna utgör drygt 40 % av hela arbetskraften, trots
att vår lagstiftning i princip inte diskriminerar kvinnor - så ofta åtmins
tone - trots att det råder politisk enighet om vikten av att arbeta för
faktisk jämställdhet mellan könen, är det fortfarande alltför många män
niskor, både kvinnor och män, som är förblindade av gamla fördomar

165

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

166

och inte på allvar tycks räkna med halva befolkningen och inte märker att 1,6 miljoner kvinnor är ute i arbetslivet och att fier vill komma dit.

De tycks heller inte märka atl det än i dag finns allvarliga skillnader mellan könen. Kvinnorna på arbetsmarknaden har i allmänhet de lägst betalda yrkena. Det är bra all så många kvinnor numera kunnat beredas arbete, men vi kan inle vara nöjda enbart med att de har elt jobb, vi måste också bekymra oss om vad de får betalt. Tack vare fackföreningarna har vi lika lön för lika arbete i Sverige, men ändå är kvinnornas medelinkomster lägre än männens. En kvinna i industrin tjänar i genomsnitt 85 kr., när en manlig industriarbetare tjänar 100 kr. En kvinnlig tjänsteman tjänar 65 96 av vad de manliga får. Vi har nämligen ännu inle lyckats lösa det problem som ligger i del självklara kravet på lika lön för arbete av lika värde.

Jag tycker, herr talman, att det är viktigt att vi i Sverige följer ILO:s rekommendation och arbetar för en rättvisare arbetsvärdering.

I lokaliseringspolitiken, i länsplaneringen, i allt pratande och skrivande om arbetsmarknaden, möter man fortfarande ofta krav på "arbetstillfällen för kvinnor". Det är en tvetydig och fariig formulering. Många uppfattar det som en börda att skaffa särskilda arbeten ål kvinnor, när del borde vara en utmaning att skaffa fler arbeten åt alla. Många tror att kvinnor är bättre än män i serviceyrken och att män är bättre än kvinnor på att bestämma för dem. Bakom dessa önskningar om arbeten åt kvinnor anar man politiker, arkitekter och ekonomer som önskar sig en livsmedelsindustri, beklädnadsfabrik eller en stormarknad till orten. Dit skall arbetssökande kvinnor kunna hänvisas, männen gör sig knappast besvär. Det rör sig ju om lågavlönade jobb, och sådana tycks vara reserverade för kvinnor. Det är viktigt med nya arbetstillfällen som inte är reserverade för kvinnor enbart. De skall passa både kvinnor och män, och det gör ju de flesta. Därför är det minst lika viktigt att sträva efter en arbetsvärdering som inte bevarar de tydliga löneskillnaderna mellan könen.

Samtidigt är det nödvändigt med ett aktivt arbeie för alt fler kvinnor skall placeras på ledande poster, ochjag vill nämna två skäl varför. Eftersom kvinnor och män, för det första, är lika begåvade, pågår det i det här landet ett stort slöseri. Vi utnyttjar inle kvinnor i samma utsträckning som män till ledande eller ansvarsfulla arbeten. För tio eller tjugo år sedan medförde debatten om begåvningsreserven att begåvade ungdomar i alla samhällen fick bättre möjligheter till utbildning. Men fortfarande har vi en outnyttjad begåvningsreserv bland kvinnorna, och det är ett slöseri med landets tillgångar. Det är bra att kvinnor och män har möjlighet till utbildning på lika villkor. Det vore bättre om samhället också tog vara på utbildningsreserven.

För det andra behöver vi många fier kvinnor på ledande poster som förebilder för barn och ungdom som skall välja utbildningsvägar. Numera är det ju inte fullt så svårt för en kvinna som för 10-20 år sedan att bli riksdagsledamol eller statsråd. Men att en kvinna skulle kunna bli generaldirektör eller biskop i statens eller kyrkans tjänst, överingenjör

eller direktör i ett stort bolag har hittills varit otänkbart för dem som beslutar i befordringsärenden.

Jag har hört den invändningen att det inte är särskilt viktigt för jämställdhetsarbetet att kvinnor placeras på ledande poster, Men jag tycker det är viktigt, eftersom arbetet påjämställdhet mellan kvinnor och män inte kan börja först när människor kommer ut i arbetslivet. Då är det ofta försent. Det visar ju den yrkesfördelning som vi har i dag. Det är nödvändigt alt arbetet på jämställdhet börjar i de tidiga barnaåren och atl barnen växer upp och omkring sig ser ell samhälle, där det råder en jämnare yrkesfördelning över hela fältet.

Jag skall bevisa mitt påstående med ett par exempel. Arbetsmarknadens kvinnonämnd lät för ett år .sedan ett antal skolbarn i åtlaårsåldern skriva uppsats om vad de ville bli som vuxna. "Mitt yrke" var rubriken. Men pojkarna skulle också skriva om vad de ville bli om de vore flickor och flickorna om vad de ville bli ifall de vore pojkar. Så här kan man läsa:

"Jag är en pojke, jag skulle vilja bli snickare. Jag tycker det är så spännande när dom reser upp husen. Ibland skojar dom med oss. Jag känner en snickare som bor i Karlskoga. Om jag vore en flicka så skulle jag vilja bli barnsköterska. Jag tycker det är så spännande när dom byter blöjor på bebisarna. Jag är en pojke."

Eller: "Jag är en pojke på åtta år, jag vill bli ishockeymålvakt. Jag skulle vilja vara med i Brynas öch Tre Kronor. Jag skulle vilja bli bättre än Honken. Om jag var flicka skulle jag vilja bli hemmafru. Jag tycker det är roligt att vara hemma och laga mat, när man får bestämma vad man får för mat."

Flickorna skrev lika könsbundet. En flicka skrev: "Om jag var pojke skulle jag vilja bli direktör för att min pappa jobbar med det. Jag vill ha en sekreterare och jag tycker det är kul att flyga omkring och prata för andra."

"Pojke eller flicka, spelar det någon roll?" heter det sludiepaket där uppsatserna publicerats. Det spelar alldeles tydligt en stor roll redan i barnens värld. De harju med egna ögon upptäckt hur de vuxnas värld ser ut. Och barn härmar efter vuxna. Det vet vi alltför väl.

Sådana här attityder och värderingar som jag nämnt har så många orsaker att det är omöjligt att få en ändring till stånd utan vidare. Men om vi utgår från att alla som sitter i riksdagen är medvetna om att det fortfarande inte råder någon riktig jämställdhet mellan kvinnor och män och om vi anser att det är en orättvisa som drabbar båda könen - fastän på olika sätt - då bör vi alla vara angelägna om atl medverka till en förändring. Vi kan inte lagstifta bort förlegade värderingar, men vi kan stödja dem som arbetar för attitydförändringar, och vi kan lagstifta mot den könsdiskriminering som vi alla vet finns i arbetslivet och i reklamen.

Jag skall be att få läsa en annons: "Vi söker en kille med pass och tandborste i fickan. Så det är viktigt att din kvinna förstår och går med på ditt hårda arbetstempo. Då menar vi inte bara en läpparnas bekännelse

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

167

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

utan en riktig förståelse för att du vill visa framfölterna och jobba upp dig i den här firman."

Så riktade man en appell till en man av ell alldeles speciellt slag. För några stackare är det en idealbild av mannen, för andra en idealbild av den "förstående" och uppoffrande kvinnan. Jag tror faktiskt att både män och kvinnor skulle vinna på att vi inte har sådana förebilder. Del är minst lika viktigt för männens del. Och här vill jag gärna påminna om debatten som kom bort, debatten om männens villkor. Det är inte bara så att kvinnor är lågavlönade. Det är också så att männen fortfarande uppfattas såsom huvudförsörjare, som måste arbeta övertid för att klara familjens ekonomi eller för att avancera. Det är männen som inte kan gå lill vilken arbetsgivare som helst och kräva barnledigt för att få se sina barn utvecklas. Det är pojkarna som fortfarande uppfostras, som om de av någon mystisk högre makt vore förutbestämda att på alla områden söka sig samma livsmönster som sina fäder. Om vi skall kunna nå jämställdhet mellan könen, måste vi vara medvetna om att även männen ofta är handikappade på grund av sitt kön, alt även männen skulle vinna på jämställdhet.

Till sist, herr talman! Jag har bara hunnit nämna några exempel på jämställdhetsfrågor, några exempel på sådant som ofta kommer upp i debatten. Men egentligen hade jag lika gärna kunnat tala om skattelagstiftning, om bostadspolitik eller stadsplanering, om glesbygdsproblem eller om u-landshjälp. Alla dessa områden, liksom det mesta som debatteras här i kammaren, angår jämställdhetsarbetel. Det är därför arbetet för jämställdhet mellan kvinnor och män är viktigt för alla som sitter här, inte bara för varje regering.

168

Herr HÖGSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet i den här debatten för att få ställa en fråga till den nya regeringen i en för samhällets näringspolitik synneriigen viktig angelägenhet. Det gäller den framtida politiken för Statsföretags verksamhet. I regeringsdeklarationen står nämligen inte ett enda ord om vad man avser med den betydande sysselsättningspolitik som under senare år byggts upp inom Statsföretagsgruppen. Det enda konkreta i sammanhanget är att Norrbottens Järnverk i Luleå skall byggas ut till ett metallurgiskt centrum. I övrigt innehåller regeringsdeklarationen endast allmänna synpunkter på regionalpolitiken.

Den nye industriministern Nils G. Åsling har omedelbart efter sitt tillträde i en intervju i Dagens Industri av den 12 oktober 1976 sagt att han känner ett tungt ansvar för den sysselsättning som Statsföretag skapat, men han tillägger att en allmänt hårdare styrning är att vänta. Innebär detta detsamma som en annan medlem i den nya regeringen, handelsministern Staffan Burenstam Linder, vid så många tillfällen givit uttryck åt, att statens medverkan i näringslivet endasi skall ske när det är lönsamt i varje enskilt fall. Så sent som den 23 september säger herr Burenstam Linder i Veckans Affärer "att den nya regeringen endast skall

göra statliga ingripanden när det är verkligen nödvändigt, men i andra fall hålla fingrarna borta".

Ett konkret uttryck för vad detta synsätt innebär gav herr Burenstam Linder till känna i ett tal under valrörelsen i Oxelösund när han kommenterade situationen inom järn- och slålinduslrin i följande ord: "Låt Gränges ha dålig lönsamhet, det finns ingen anledning att staten skall rycka in där."

Mot bakgrunden av dessa uttalanden från den nya regeringen är det fullt förståeligt all många av de 46 000 anställda inom den statliga företagsgruppen känner stor oro inför framliden. Det är dessutom på det sättet att många av dessa arbetstillfällen finns inom Norrlandslänen. Enbart i min egen hembygd, Ådalen, är i dag betydande delar av sysselsättningen tillfinnandes inom den statliga sekiorn. Som bekant är Ådalen det område där befolkningen drabbats hårdare än annorstädes i hela landei av det privata kapitalels hänsynslösa omdaning av näringslivet. Enbart inom skogsindustrin har under 1960-talet förlorats över 1 300 arbetstillfällen, en utslagningsprocess som tyvärr ännu inte är avslutad.

Svenska Cellulosa AB, SCA, har i dagarna meddelat det slutliga beskedel, att dess sista massafabrik i Ådalen, Kramfors sulfitfabrik, med 350 anställda skall läggas ned vid utgången av mars månad 1977. Vidare har NCB, Norrlands Skogsägares Cellulosa AB, aviserat nedläggning av Sandvikens sulfatfabrik, som visserligen är kombinerad med en utbyggnad av Dynäsfabriken inom samma företag men som även efter denna utbyggnad innebär att ca 200 arbetstillfällen försvinner. Alltså berörs över 500 personer av dessa åtgärder.

Denna utveckling har skapat en situation inom Kramfors kommun som måste betraktas som ytterst allvarlig. Som en följd därav har kommunen i dag en sådan ålderssammansättning av befolkningen att 30 96 är pensionärer. Kan därför inle de nu förlorade arbetstillfällena ersättas med nya, så hotas kommunens servicemöjligheter på flera samhällsområden.

Hittills har i stor utsträckning verkningar av 1960-talets hårda strukturomvandling inom skogsindustrin kunnat kompenseras genom statliga insaiser och då inte minst genom Statsföretags verksamhet. Dessa åtgärder har räddat bygden från utomordentliga sysselsättningsproblem. Med detta som bakgrund finns det därför anledning till oro när man nu tydligen avser att strama ål tyglarna för Statsföretags verksamhet.

Är det nu så att man i fortsättningen avser att inte göra några satsningar inom områden eller företag där lönsamheten väntas bli dålig? Eller ännu värre: Kommer man att göra sig av med företag som inte lämnar vinst? Kommer dessa företag liksom hittills atl ges en rimlig tid för att bevisa sitt existensberättigande? I motsats till det privata näringslivet har nämligen Statsföretagsgruppen haft att ta ett socialt och regionalpolitiskt ansvar. Detta har inneburit att företag som varit betingade av regionalpolitiska skäl kunnai få fortsätta även om de inle varit vinstgivande. Gruppen som helhet har fått bära dessa kostnader, ett uttryck för den över-

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

169

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

gripande samhällssolidaritet som enligt vårt sätt att se måsle utgöra en av hörnstenarna i de samhällsägda företagen.

Det finns således anledning att ställa frågan: Kommer sysselsättningsmotivet för den statliga näringspolitiken i regioner med stora sysselsättningsproblem att få en lika framskjuten placering som varit fallet under den socialdemokraliska regeringens lid?

I ett tal i Kramfors den 9 juli i år konstaterade förre statsministern, Olof Palme, att det återigen uppstått en situation där regeringen ställs inför uppgiften att trygga sysselsättningen i Ådalen. Befolkningen i denna bygd har under årens lopp upplevt hur det privata näringslivet gång efter annan svikit sitt sociala ansvar för de människor som berövats sin sysselsättning.

Herr talman, till sist! Är den borgeriiga regeringen beredd att genom en aktiv statlig näringspolitik trygga sysselsättningen för de människor som nu förlorar sina jobb? Nu gäller det inte enbart att i ord ge storslagna löften om 400 000 nya jobb. Nu är del ytterst en fråga om att i handling verkligen visa sin vilja till lösning av dagens bekymmersamma situation.

170

Hert WEINEHALL (c):

Herr talman! Jag tänkte ägna min tid åt några synpunkter på utbildningspolitiken.

Omdaningen av skolans inre arbeie går nu in i sitt verkställighetsskede. Del innebär ett steg framåt i strävandena att öppna kanalerna mellan skola och samhälle. Genom SIA-reformen är det meningen att en del av samhället skall kunna flytta in i skolan. Det är angeläget att folkrörelserna på allvar kan förverkliga detta. SIA-reformen får inte innebära att man skapar en skolans fritidsverksamhet, utan föreningslivet måste få resurser att verka på eget sätt och med egna ledare i skolan.

Skolan står nu inför en fortsatt reformering. Regeringsförklaringen lägger grund för detla. Det allra viktigaste är, enligt min mening, att vi i 1980-talets skola, som vi nu skall forma, kan avhjälpa det svåra problem som ligger i att skolan isoleras från det övriga samhället. SIA-reformen är otillräcklig för att uppnå detta, och det var ju inte heller vad reformen främst syftade till. Vi behöver ett nära och ständigt växelspel mellan skola och arbetsliv.

Skolans isolering har att göra med den teoretiska slagsida som är en realitet i dagens ungdomsutbildning. Det är paradoxall att ungdomarna upplever denna isolering från samhällets vardag samiidigi som undervisningen om exempelvis internationella förhållanden får ett så stort ulrymme.

Fören tid sedan publicerades i massmedia undersökningar som belyste ungdomars mognadsutveckling och mognadsprocess. Här pekades bl. a. på hur gapet mellan den fysiska och den sociala mognaden verkar växa. Den fysiska mognaden kommer allt tidigare, det vet vi. Men det intressanta var att det i undersökningen redovisades tendenser till att den sociala mognaden fördröjs. En forskningsrapport ger vid handen att da-

gens skola tenderar att försena den sociala mognaden. Ju större spännvidden är mellan den fysiska och den sociala mognaden, desto större blir också den "inre" splittring som tar sig uttryck i oro, dålig studiemotivation m. m.

Ungdomars begåvnings- och intresseprofil är rimligen ganska jämnt fördelad över hela fältet från teoretiskt inriktade profiler lill mera praktiskt inriktade profiler. Men vår ungdomsskola verkar i allt större utsträckning försumma att tillgodose de praktiskt inriktades intressen.

Utan tvivel har teoreliseringen starkt bidragit till den allt hårdare konkurrens som elever och lärare nu pekar på överallt i landet. Betygens utslagsgivande effekter blir hårdare ju mindre del av kunskapssektorn man konkurrerar inom.

Jag är övertygad om atl detta är en av de viktigaste faktorerna bakom det faktum att många ungdomar slås ut från utbildningen. Detta med utslagningen från skolan är ett allvarligt jämlikhetsproblem. De utslagna ungdomarna riskerar att bli ständiga föriorare.

Det är alltså från jämlikhets- och solidaritetssynpunkt orimligt med en ungdomsskola som slår ut de ungdomar som bäst behöver utbildningen. Vi måste ge ungdomsutbildningen en mera markerad social profil. Genom en mer praktiskt inriktad ungdomsskola skulle fler ungdomar känna motivation och stimulans i utbildningen. Därmed skulle, jag är övertygad om det, de flesta kunna skaffa sig den nyckel till arbetsmarknaden som en god grundutbildning utgör.

I det här perspektivet måste vi behandla den typ av akuta problem som ledde till en stängning av en högstadieskola i Gällivare för någon vecka sedan. Jag är rädd för att detta inte var någon isolerad företeelse utan att vi då och då kommer att möta denna lyp av situationer. Jag vill bestämt säga ifrån att inga disciplinära åtgärder i väriden kan ge tillbaka studiemotivationen hos ungdomar som efter år av misslyckanden inle önskar någol högre än att få lämna skolan.

Det är endast genom en förändrad inriktning av ungdomsskolan som vi kan åstadkomma förändringar som upplevs positivt också av dem som helt förlorat förtroendet för skola och utbildning.

En rad undersökningar pekar på atl om teoretisk utbildning varvas med praktisk yrkeslivskontakt ökas studiemotivationen och trivseln, och då förbättras också utbildningsresullatet. Egentligen är det inget förvånande i detta, eftersom det måsle vara stimulerande att konkret kunna pröva många av de saker som utbildningen handlar om. Samtidigt ger själva erfarenheterna från arbetslivet en vidgad referensram, som innebär att man lättare kan tillgodogöra sig utbildningen. Det är, som jag ser det, viktigt att forma 1980-talels skola efter dessa riktlinjer.

Fördelarna med en varvad utbildning är uppenbara.

1.    Man får möjlighet att i konkret verklighet tillämpa delar av det man lärt sig i skolan.

2.    Man får möta olika yrken och därmed skaffar man sig erfarenheter som blir till stor nytta i det egna yrkesvalet.

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

172

3.    De könsbundna yrkesvalen skulle minska. Flickor skulle få erfarenheter från traditionellt manliga yrken, och omvänt skulle pojkar få erfarenheter från de yrken som i dag i huvudsak flickor söker till.

4.    Kontakterna mellan generationerna skulle öka. Ungdomar skulle få arbeta tillsammans med äldre.

Jag menar att inte minst den sista punkten har en mycket stor betydelse för hur samhället skall utvecklas i framtiden. Vi måste skapa goda kontakter mellan äldre och yngre också i vardagslag.

En del kommuner försöker redan-om än i liten skala-att ge ungdomar möjlighet att varva teori- och praktikperioder. I Umeå, för att la ett exempel, kunde de elever som i våras gick ut nian förutom fortsatta studier även välja ett alternativ, som benämndes praktikår. Det visade sig att ett femtiotal ungdomar önskade göra ett praktikår som elt avbrott mellan grundskola och gymnasiestudier. Umeå kommun har, delvis tack vare arbetsmarknadsmedel, kunnat se till alt de ungdomar som ville ha praktikår när läsåret påbörjades också fick det.

Det är självfallet bra att enskilda kommuner tar olika initiativ i den här riktningen. Men för framtiden måste vi få en lösning som bygger på en helhetssyn. Det är ohållbart att överlämna de här viktiga frågorna åt kommunernas goda vilja. Det behövs därför en utbildningsreform som förverkligar varvad utbildning.

Bland de fåtaliga försöken att konkretisera vad denna varvade utbildning egentligen skulle vara vill jag nämna det förslag som Centerns ungdomsförbund utarbetat och som varit föremål för diskussion i massmedia i olika sammanhang. Förslaget innebär att läsåret indelas i tre terminer, där två av terminerna används för studier medan den tredje ägnas åt prakiik. CUF-förslaget är utformat främst med tanke på gymnasiet. Jag tror att man måsle söka olika lösningar på olika nivåer i ungdomsskolan. Den som går en treårig gymnasial utbildning skulle alltså t. ex. under första läsåret kunna få industripraktik, under andra läsåret praktik från vårdsektorn och under del iredje kunna möta service- eller administrationsyrken.

Förutsättningen för att den varvade utbildningen skall bli framgångsrik är emellertid att praktikanterna får en stark ställning på arbetsmarknaden och att praktiken formas så att den blir meningsfull i ordets egentliga bemärkelse. Det krävs mycket omsorg och mycket eftertanke för alt kunna förverkliga ett sådant här förslag. Den varvade utbildningen måste omfatta alla. En del säger: Varvad utbildning kan vi ha för dem som har problem i skolan. Jag delar inte den uppfattningen. Jag tror att det är viktigt att den varvade utbildningen omfattar alla. Det är lika väsentligt - om inte väsentligare - för den som länker ägna sig åt en mer teoretisk yrkeskarriär som det är för andra atl under ungdomsutbildningen få kontakt med praktiska bitar i arbetslivet.

Opinionen för en varvad utbildning är stark bland gymnasieleverna. Jag vill bara peka på en enkätundersökning som CUF gjorde förra hösten.

Den visade att ca 80 96 av de tillfrågade eleverna ville ha en förändring i riktning mot varvad utbildning.

Det är angeläget att frågan om varvad utbildning får en framskjuten plats i det fortsatta reformarbetet inom skolsektorn.

Frågan om betygens roll i ungdomsutbildningen tilldrar sig nu ett allt större intresse också i den politiska debatten. Det håller äntligen på att gå upp för många beslutsfattare på olika nivåer att betygens största effekt är att visa vilka elever som har misslyckats.

Alla är i dag överens om att betygen leder till en skärpt konkurrens och saboterar mycket av möjligheterna till samarbete. Det faktum att en minoritet av eleverna kanske stimuleras av denna konkurrens kan inte rättfärdiga att framför allt de som främst behöver skolans slöd slås ut.

Opinionen mot dagens betygssystem växer. Både Centerns ungdomsförbund. Socialdemokratiska ungdomsförbundet. Folkpartiets ungdomsförbund och Kommunistisk ungdom har krävt att betygen avskaffas i ungdomsutbildningen. Bägge de stora elevorganisationerna, SECO och Elevförbundet, har samma uppfattning. I stället pekas på att arbetslivserfarenhet måste tillmätas ett helt annat värde i framtiden. De som företräder en betygsfri skola har tänkt sig en lösning i två etapper. I den första etappen skulle betygssystemet reformeras så att graderingen tas bort. Det skulle innebära att enbart betygen godkänd och icke godkänd användes vid bedömningarna. Den andra etappen skulle sedan inriktas på att förverkliga målet en betygsfri skola.

Det är enligt min uppfattning angeläget all den starka opinion i betygsfrågan som finns i de politiska ungdomsorganisationerna och i elevorganisationerna också får slå igenom i det fortsatta reformarbetet inom utbildningen.

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

Fru HÅVIK (s):

Herr talman! Låt mig inledningsvis beträffande belygsfrågan säga lill herr Weinehall att det är gott och väl alt från denna talarstol redogöra för vad centern vill, men om man i stället talar med partikollegerna i utredningen så är det kanske lättare att komma fram den vägen. 1 varje fall skulle nog herr Weinehall kunna lita mera på de socialdemokraliska ledamöterna i utredningen.

Regeringsdeklarationen ärett omfattande och på många omåden oklart dokument. Jag vill här citera några punkler:

"Ny lagsliftning om socialvården samt hälso- och sjukvården utarbetas. Riktlinjerna för hälso- och sjukvården skall syfta till utbyggnad av öppenvården. Den organiseras stegvis som ett system med husläkare och mindre vårdenheter. Även hemsjukvården byggs ut. En kraftig utbyggnad av långtidsvården är nödvändig."

Ur moderaia samlingspartiets partimotion 1975/76:1979 harjag hämtat följande:

"Det är nödvändigt att begränsa den offentliga sektorns expansion        .

173

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

174

Redan beslutade utgiftsprogram bör kunna överses, och möjligheterna

att privatisera delar av den offentliga verksamheten undersökas  .

En successiv och planmässig höjning av patientavgifterna inom sjukvår
den torde bli oundviklig för att stärka landstingens ekonomi - men även
föratt ge medborgarna en riktigare bild av sjukvårdens verkliga kostnader.
Genom att i högre grad anpassa patientens kostnader till det verkliga
kostnadsläget kan överkonsumtion av vård motverkas."

Nog bör detta stämma till eftertanke. Här framträder verkligen vad man är ute efter: Sjukvård bör kosta mer, priset skall i högre grad motsvara det verkliga kostnadsläget. En plats på intensivvårdsavdelning kostar 1 500 kr. per dag, en plats på en långvårdsavdelning kostar 300 kr. per dag. Det är uppenbart att det måste bli fråga om kraftiga höjningar om man, som det står i moderaiernas motion, vill ge medborgarna en riktigare bild av sjukvårdens verkliga kostnader. Det slås även fast att moderata samlingspartiet anser att människor söker vård i onödan.

När nu regeringsdeklarationen talar om en kraftig utbyggnad av långtidsvården är det bra - men får moderaterna råda kanske en utbyggnad inte kan möjliggöras. Den offentliga sektorn skall ju begränsas och vårdavgifterna höjas. Hur kommer en ny lagstiftning om sjuk- och hälsovård att se ut? Kommer den att innebära en ökad privatisering? Svenska folket har rätt att hysa oro, inte minst med tanke på att biträdande socialministern, fru Troedsson, som skall svara för sjuk-och hälsovård, hämtats ur den moderaia riksdagsgruppen.

Fru Troedsson har även undertecknat en motion där hon föreslår att folktandvården successivt skall överföras i privat regi. Regeringsdeklarationen slår fast all tandvårdsförsäkringen skall utvidgas till att omfatta även barn och ungdom. Barn och ungdom har t. o. m. 16 års ålder fri tandvård hos folktandvården. Vad är det då som ligger bakom uttalandet alt tandvårdsförsäkringen skall utvidgas till att omfatta barn och ungdom''

Del är inte svårt att ana, och det har dessutom bekräftats av borgerliga politiker, att föräldrar som tar med sig barnen till sin privattandläkare betalar för barnets vård enligt samma regler som gäller för vuxna, dvs. hälften av kostnader upp till 1 000 kr. och en fjärdedel av kostnader därutöver. Föräldrar som inte har ekonomiska möjligheteratt betala dessa kostnader får naturligtvis skicka barnen till folktandvården - så länge den finns kvar. Biträdande socialministern är självklart intresserad av alt följa upp sin motion om att folktandvården skall avvecklas och överföras i privat regi. Barnfamiljerna har mot denna bakgrund all anledning att hysa oro.

Regeringsdeklarationen slår också helt kort fast att det sludiesociala slödel skall reformeras. Vad innebär detta?

Den 25 september 1975 tillsatte förre utbildningsministern en utredning, som enligt direktiven just härtill uppgift alt se över del sludiesociala stödel och under första halvåret 1977 lägga fram alternativa principförslag om studiestödets utformning för såväl studerande inom gymnasieskolan

som studerande vid högskolan. Förslagen skulle åtföljas av kostnadsberäkningar.

Bland många uppgifter skall utredningen också överväga att på sikt gradvis avveckla sambandet mellan makars ekonomi vid studiemedelsutbetalningen på samma sätt som sker inom skattelagstiftningen.

1 den studiesociala debatten har endast sällan studiehjälpen uppmärksammats. Det har varit stöden till de högskolestuderande som dominerat debatten. Vi är nu klara över att stödet till de yngre studerande i den gymnasiala utbildningen spelar en avgörande roll i strävandena att bryta den sociala, ekonomiska och geografiska selektionen i utbildningsväsendet. Varför har då dessa grupper inte hörts i debatten på samma sätt som de universitetsstuderande? De gymnasiestuderande har ingått i för-äldraekonomin och i allmänhet tillhör varken de eller deras föräldrar den opinionsbildande kretsen i samhället. Enligt direktiven skall utredningen nu beakta och föreslå ett studiestöd till de yngre studerande som främjar rekryteringen av ungdom till studier över grundskolenivå. Familjens ekonomi spelar fortfarande en stor roll vid ungdomarnas val av utbildning, särskilt när det gäller att välja mellan kortare yrkesinriktad utbildning och längre leoretisk utbildning. Detta är en mycket angelägen uppgift för utredningen och man hade hoppals att den nya regeringen skulle ha samma syn på denna fråga som den förra regeringen hade.

Tyvärr måsle man nu konstalera att en helt annan grupp har lyfts fram och ansetts som viktigare alt satsa pengar på än de gymnasiestuderande. Utbildningsministern ämnar lägga fram förslag som avskaffar den s. k. äktamakeprövningen till studiemedel. "Prövningen är ett uttryck för ett förlegat könsrollstänkande", säger herr Wikström.

I och med att vi har en skattelagstiftning där vi skattar lika oberoende av kön och civilstånd är det naturiigtvis riktigt att civilstånd inte skall påverka rätten till förmåner. Den förutvarande regeringen har uppmärksammat detta och höjt inkomstgränserna vid äktamakeprövningen. Detsamma har skett när det gällt att höja grundpensionen för äkta makar då båda uppbär folkpension. Socialförsäkringsutskotlet har klart uttalat att man skall fortsätta på den inslagna vägen och att målet är lika förmåner. Vi vet att detta är kostnadskrävande reformer och ulskottet har därför sagt atl dessa grupper skall prioriteras och all en gradvis utjämning skall ske.

Vi har i dag i debaiten hört att man måste föra en restriktiv ekonomisk politik - utrymmet för löneökningar är starkt begränsat.

Detta har emellertid inte hindrat utbildningsministern från att anse sig kunna spendera ca 100 milj. kr. för atl avskaffa äktamakeprövningen. Prövningen innebär att studiemedel inte utgår vid inkomster över 90 000 kr. Om resurserna är tillräckliga är utbildningsministerns åtgärd naturligtvis bra, men nu är de inle del. och då hade man hoppats att de sämst ställda grupperna skulle lyfts fram och fått en förbättrad ekonomisk situation under studietiden. Del gäller de gymnasiestuderande och det gäller lågavlönade med bristfällig utbildning.

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

175

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

Socialminister Rune Gustavsson kommer med all säkerhel att få svårigheter all förklara för pensionärerna varför han inte har gått ut och lalat om att han i ett sammanhang tänker höja folkpensionen för makar från 155 96 lill 190 96 av basbeloppet. Kostnaden för denna reform är ca 1 miljard kronor. Anser inte socialministern liksom jag alt vid en prioritering borde de gymnasiestuderande, de lågavlönade med bristfällig utbildning och pensionärerna haft företräde framför de relativt högav-lönade och många gånger redan välutbildade?

Slutligen, herr lalman: I kammaren har i dag diskuterats kärnkraft, trovärdighet, löftesbrott och dagtingan med samvetet. Jag skall inle närmare kommentera dessa frågor.

Jag vill bara i all välmening rikta en uppmaning till Sydkraft. Det är helt klart alt man upplevde oro från den tidpunkt valresultatet blev känt och fram lill den dag då regeringsdeklarationen presenterades. Som en gärd av tacksamhet borde Sydkraft inbjuda landets statsminister herr Fälldin när Barsebäck 2 tas i drift. Då herr Fälldin under valrörelsen besökte regionen vände han Barsebäck ryggen och förklarade att han aldrig besökt ett kärnkraftverk. Nu är valet över, Barsebäck 2 blir ett faktum, och tidpunkten bör väl vara mogen för landets statsminister alt för första gången besöka ett kärnkraftverk. Herr lalman! Detta var som sagt endasi ett välvilligt förslag.

176

Fru THEORIN (s):

Herr lalman! Tystnadens slöja har tills i dag legat över den borgerliga regeringen. Medan oron har spritt sig på den ena arbetsplatsen efter den andra har den borgerliga regeringen valt att vara tyst - men här och var har fasaden rämnat. Så har vi t. ex. helt överraskande fån veta vad en borgerlig regering prioriterar - försvaret! Förväntningarna har varit höga hos de borgerliga tidningarna och så också hos militärerna. Vi har kunnat läsa i pressen atl den borgeriiga valsegern har gett militärerna nyll hopp. Men inte bara militären har fått nyll hopp utan också försvarsindustrin. Försvarsminister Krönmark har uttalat att vi har resurser för att bygga ett nytt svenskt stridsflygplan - och det innan försvars-utredningen ens har fåll ÖB:s förslag på sitt bord, innan försvarsutredningen ens har börjat diskutera förslagen. Det är naturligtvis intressant för svenska folket att få veta om detta är den borgerliga regeringens synpunkt eller enbart moderata samlingspartiets.

ÖB:s förslag om flygplan har i dag presenterats för försvarsutredningen. Och det är ingen överraskning att ÖB förordar bevarad kapacitet för utveckling och tillverkning inom landet av krigsflygplan. Det överraskande är naturligtvis att försvarsminister Krönmark har reagerat och tagit ställning innan han ens har utredningens förslag på sitt bord.

Det svenska försvaret haren gökunge i sitt bo. I den allmänna debatten flgurerar ett pris för Viggen på 23 milj. kr. styck. Den siffran är fel. Kostnaden är snarare två tre gånger högre. Förutvarande försvarsminislern har här i riksdagen redovisat totalkostnaden för Viggenplatlformen

till 17 miljarder kronor. Med 350 plan gör del ett styckepris på 55 miljoner, och med en prisuppräkning ett bra stycke mer. När försvarsuiredningen och sedermera riksdagen i början på 1960-talet första gången fick ta ställning till kostnadsplanerna för Viggen var totalkostnaden beräknad lill styvt 8 miljarder - men då med 831 flygplan. Styckepriset beräknades då till 8,8 milj. kr., och det har sedermera med uppräknat prisläge och förändrad serieleverans ökats till 18,3 milj. kr. 1971. Hur man än beräknar priset på kortare eller längre serier så är slutsumman för Viggen väsentligt högre än vad riksdagen i början av 1960-talet ens kunde ana.

Jag ville ha det här sagt för att man skall vara uppmärksam på de siffror som nu presenteras för de nya flygplanen. Underlaget är nämligen bräckligt. Enligt ÖB 75 skulle en utveckling av det nya planet B3LA kosta 1 930 milj. kr. Enligt ÖB 76 - ett år senare - ligger kostnaden på 2,5 miljarder kronor - en 30-procentig ökning på ett år. För ett år sedan angavs kostnaden för anskaffning av B3LA lill 3,2 miljarder kronor. I dag ges inga totaluppgifter för anskaffningskostnaden. Vi vet alltså inte var kostnaden slutar. Men så mycket vet vi att det bara är i ÖB:s allra högsta alternativ som flygplansutvecklingen ryms. Och det förutsätter en fortgående kraftig ökping av försvarskostnaderna i fast penningvärde. ÖB:s högsta allernativ. A-nivån, kommer 1982 att ligga uppemot 20 96 över nuvarande försvarsnivå, och ökningskraven enligt ÖB:s förslag kommer att leda till att man 1987 ligger mellan 30 och .35 % över dagens nivå. Slutsumman torde bli en total merkostnad om minimum 20 miljarder kronor under en tioårsperiod utöver nuvarande försvarskostnader. Detta skall vägas emot att långtidsutredningen inte har förutsatt någon ökad real tilldelning till totalförsvaret under perioden 1975-1980.

Var skall då pengarna till dessa ökade kostnader tas? Är den borgerliga regeringen med finansminister Bohman i spetsen beredd att höja skatten för att läcka in militärernas ökade krav, eller skall sedelpressarna rulla? Är det kanske till försvaret den höjda momsen från låginkomsttagarna skall gå?

Den borgeriiga löftespolitiken i oppositionsställning är vi vana vid. Men i regeringsställning måste man leva upp till sina löften. Före valet fanns det utrymme för sänkt marginalskatt, för sänkt arbetsgivaravgift, för vårdnadsbidrag om 10 000 per år. Nu tillkommer löftet om ökade resurser lill försvaret. Min fråga till centerpartiet och folkpartiet: Har ni redan gjort upp om försvarspolitiken? Är ni överens rned försvarsminister Krönmark?

"Löftena kunna ej svika" - så heter det i den sång som partiledarna sjöng vid John Hedlunds tältmöten Här har i dag diskuterats de borgerliga löftena före valet, som i ansvarsposition har krymt ihop till ett intet. Jag har för avsikt att tala om ett av de områden som i valdebatten lyftes upp på hög nivå och omgavs av många vackra fioskler men av få konkreta förslag, nämligen kvinnans jämställdhet.

Det politiska arbetet på all åstadkomma jämlikhet mellan kvinnor och

Nr 17

Onsdagen den 27:oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

■177

12 Riksdagens protokoll 1976/77:16-17

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

178

män måste utgå ifrån en helhetssyn. Ett mångtusenårigt manssamhälle förändras inte genom ett passivt inväntande av förändrade könsrollsvärderingar. Vi har inte tid att vänta på attitydförändringar. Vi måste kräva aktiva politiska åtgärder.

Målet måste vara att få ekonomiskt oberoende, jämställda kvinnor och män i det svenska samhället och all arbete och föräldraskap skall kunna förenas. Om kvinnorna skall kunna bli jämställda på alla nivåer i samhället, i arbetslivet, i det fackliga och politiska livet, i beslutspositionerna, måste de också delta på lika villkor och ta lika ansvar för de skilda delarna av samhället, För att man skall uppnå den frihet som är en grundförutsättning för jämställdhet krävs det att varje kvinna blir ekonomiskt oberoende av annan vuxen. Detta kan endast uppnås genom ett förvärvsarbete på vilket man kan försörja sig själv. Möjligheten att förena arbete och föräldraskap måste finnas för både kvinna och man.

Utifrån denna helhetssyn har den socialdemokratiska jämställdhets-politiken bedrivits. Arbeie åt alla på goda villkor är det grundläggande och väsentligaste. Att skapa arbete åt alla kräver styrmedel från samhällets sida, det kräver en medveten sysselsättningsplanering, det kräver en stark offentlig sektor. Vill den borgerliga regeringen ta ansvaret och styra en medveten sysselsättningsplanering? Nej! Vill den borgerliga regeringen bygga ut en stark offentlig sektor? Nej! Vill den borgerliga regeringen ge samhället de styrmedel som behövs? Nej - det borgerliga svaret lill kvinnorna blir: Lita på marknadskrafternas fria spel!

Vi har i Sverige en högre sysselsättningsgrad bland kvinnorna än man har i något annat västeuropeiskt land. Det har inte blivit.så av sig självt. Över 70 96 av kvinnorna med barn över sju år förvärvsarbetar i dag. Men då skall vi komma ihåg alt nästan 40 96 av alla förvärvsarbetande kvinnor arbetar under 35 timmar i veckan, medan bara 2 96 av männen gör det. Däremot arbetar över 20 96 av männen - var femte man - över 45 timmar i veckan trots att vi har 40 limmars arbetsvecka.

Deltidsarbete är en följd av bristande samhällelig service - bristande barnomsorg och dålig samhällsplanering med långa avstånd mellan bostäder och arbetsplatser. Deltidsarbete, ofta under 20 timmar i veckan, som inte ger någon garanterad trygghet, är många gånger en nödlösning, inte en önskan hos kvinnorna. Deltidsarbete ger inte ekonomiskt oberoende. De deltidsarbetandes villkor måste självfallel förbättras, framför allt genom att man öppnar möjlighelerna för de deltidsarbetande att få förtur till heltidsarbete.

Från borgeriigi håll säger man att deltidsarbete är en lösning som man gärna stöder. Deltidsarbete förstärker kvinnans dåliga position i arbetslivet och motverkar jämställdheten. Ökat deltidsarbete blir en väg för den borgerliga regeringen att glida undan sitt ansvar. Förstärk inte ojämlikheten! Åtgärda bristerna i stället!

Arbete och föräldraskap skall kunna förenas. Det får aldrig blir en fråga om antingen-eller. Den socialdemokratiska familjepolitiken är grundad på synen om jämställdhet och barnvänlighet. Därför är det vik-

tigaste politiska kravet en snabb utbyggnad av god barnomsorg i bra daghem med en kraftig förstärkning av personalen. Det mål som riksdagen på förslag av den socialdemokratiska regeringen har fastlagt för de närmaste fem åren, 100 000 nya platser och 50 000 nya fritidsherris-platser, kräver stora samhällsinsatser. Arbetsgivaravgiften måste höjas; 5 miljarder beräknas det kosta. I det borgerliga regeringsprogrammet sägs att samhällets barnomsorg byggs ut enligt riksdagens beslut. Men i riksdagens beslut om den femåriga planen deltog inte moderaterna. Har man nu ändrat uppfattning när man kommit in i regeringen?

Kan vi lita på denna sinnenas förändring hos moderaterna? Hur rimmar detta beslut med förslaget om ett vårdnadsbidrag? För 10 000 kr. om året eller 27 kr. om dagen tills barnet är tre år skall kvinnorna köpas att stanna hemma. I det borgerliga regeringsprogrammet heter det att stödet skall utformas så att det främjar valfrihet och jämställdhet. Min fråga till de borgerliga är då: Vilken valfrihet har den ensamstående småbarnsmamman med 27 kr. om dagen? Kan hon försörja sig och sitt barn på 27 kr. om dagen? Och vilken småbarnspappa väljer det alternativet? Nej, den valfriheten gäller inte de breda kvinnogrupperna utan de grupper som redan har tillräckligt goda inkomster. Den gynnar höginkomsttagare och deras hemmafruar och motverkar direkt kvinnans frigörelse och därmed jämställdheten.

Med pukor och trumpeter går man nu ut och ger sken av en lag mot könsdiskriminering skulle lösa alla problerh med ojämlikheten. Men jag vill påpeka för herr Ahlmark, som står för denna skenlösning, att vi har haft en sådan lag mot könsdiskriminering i statlig förvaltning sedan 1940-talet. Har vi förden skull fått jämställdhet inom statlig förvaltning? Nej! En lag mot könsdiskriminering kan möjligen gynna de slarka, välutbildade kvinnorna, som kan argumentera för sin rätt, men det är ingen aktiv jämlikhelspoliiik för del breda kvinnoflertalei. Snarare kan det bli ett alibi för en borgerlig regering att inte genomföra de stora, tunga och aktiva samhällsinsatser som koslar pengar.

De lågavlönade svenska kvinnorna, och dit hör de allra fiesta kvinnorna, har inle behov av en lag mot könsdiskriminering. För dem måsle de sociala och ekonomiska villkoren förändras genom arbeie som de kan försörja sig på, genom daghem åt alla barn och genom jämlik värdering av arbetsinsatsen - med andra ord genom en höjning av låglönegrupperna. Tal om jämställdhet och skenmanövrer med lagstiftning kostar ingel. Det blir de politiska åtgärderna som får visa hur mycket innehåll del finns i talet om jämslälldhetsarbete och för vilka grupper man arbetar.

Vad gör en borgerlig regering ål de lågavlönade? Jo, man sänker marginalskatterna i inkomstlagen över 50 000 kr. om året. Det är ett jämlikhetsförslag för männen. Men 92 96 av kvinnorna tjänar i dag under 50 000 kr. om året. De lågavlönade kvinnorna finns inte med i det borgeriiga jämlikhetsarbetei.

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

179

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

180

Herr GAHRTON (fp):

Herr talman! Jag betvivlar inte fru Theorins patos för jämställdheten mellan män och kvinnor, men med de motsägelser som hon gör sig skyldig till kan man dra i tvivelsmål effektiviteten i den politik hon representerar. Hon beskyller oss för att vilja lita till marknadskrafterna, och samtidigt häcklar hon oss när vi vill sätta marknadskrafterna ur spel genom en lagstiftning mot könsdiskriminering. För mig gardet inte ihop.

Vi har aldrig sagt att kvinnorna skall lita på marknadskrafterna, men kvinnorna kan lita på att folkpartiet i regeringen kommer atl se till att det blir en jämlikhetspolitik som inle består bara av fioskler utan av konkreta handlingar.

Herr talman! Sveriges 1,3 miljoner ålderspensionärer har nu fått sin månadsutbetalning av folkpensionen för oktober månad.

Det är i och för sig självklart och sensationsfritt. Ändå kan det vara värt att notera.

Sedan septemberutbetalningen av folkpensionen har det ju inträffat en politisk förändring i landet, som enligt en del olyckskorpar borde få den äldsta generationen att skaka av skräck.

Låt mig påminna om några av de mera makabra inslagen i årets valrörelse.

I mitten av augusti ställde Aftonbladet en fråga till sina läsare som löd: "Hur blir det om borgarna vinner valet?"

Några av svaren lät så här:

Anna Maja Rydewall, 73 år: "Borgarna vill bara ha makt. Sedan kommer säkert piskan att gå igen. ATP:n är i fara."

Ellen Royne, 80 år: "Jag är orolig för hur det skall gå för mig som pensionär. De kanske tar av pensionspengarna och vi får leva på potatis igen."

Sigfrid Carlsson, 68 år: "Barnbidrag och hyresbidrag försvinner när herrarna tar makten."

Bruno Lindberg, 81 år: "Sjukvården får mindre pengar och understödet försvinner."

Solveig Hansson, 60 år: "Pensionärerna får ta till kaitmaten."

Jag tror att de här svaren speglade en verkligt upplevd oro hos den äldsta generationen. Jag träffade på liknande farhågor i samtal och brev från pensionärer under hela valrörelsen.

Här gick alltså gamla människor omkring och var rädda för att ett regeringsskifte skulle kasta dem tillbaka till Fattigsveriges värsta bakgårdar, här mardrömde åldringar om ett liv utan hyresbidrag och ATP, här våndades män och kvinnor i hög ålder för ett svältliv på potatis och kattmat, här vred sig svenska pensionärer i plågorna från inbillade herremäns piskrapp.

Men vi visste, alla vi som i dag befolkar Sveriges riksdag, alla utan undantag, atl frågorna var obefogade.

Det borde ha varit en självklar plikt för oss alla att lugna alla oroliga

pensionärer. En del av oss gjorde så gott vi kunde. Men inte alla.

I ett tal i Bjurholm i Västerbotten den 21 augusti sade dåvarande socialministern Aspling: "Nu får man tydligen också se upp med centern och folkpartiet när det gäller pensionspengarna." Han antydde också att miltenpolitiken skulle kunna innebära, som han uttryckte det, att man "ställer folkpensionärerna på gatan".

1 ett tal i Kristianstad den 22 augusti sade dåvarande statsministern Olof Palme: "Pensionärerna har byggt upp det här landet. De är värda en god standard och en trygg ålderdom. Vi kunde sänka skatten i stället, men det vill vi inte."

Samma dag sade förre LO-ordföranden Arne Geijer på ett pensionärsmöte i Boriänge: "Vi måste få behålla det vi har. Livet kan vara nog besvärligt utan en borgeriig regering."

I annonser och paroller gick det socialdemokratiska partiel ut och uppmanade väljarna: RÖSTA INTE BORT TRYGGHETEN! Och man utmålade de tre dåvarande oppositionspartierna som HOTET MOT TRYGGHETEN - med stora bokstäver.

I en annons i valrörelsens slutskede riktade bl. a. förre statministern Tage Eriander ett "Upprop till landets pensionärer", som antydde att s. k. högerkrafter stod i begrepp att försämra pensionärernas trygghet.

Det var en hård, lång och skicklig antydningskampanj för att sätta skräck i gamla människor. Det var en otäckt genial kampanj - på skrivbordet. Men i mötet med verklighetens krassa villkor bröt den samman.

"Vi vet vad vi har inte vad vi får" - så lyder det klassiska talesättet som låg inbakat i hela den socialdemokratiska kampanjen. Men det blev en bumerang. Ty Sveriges pensionärer vet förvisso hur de har det - och det ger knappast mersmak.

Låt oss börja med folkpensionen - 1 040 kr. i månaden för ensamstående folkpensionär utan ATP.

Ja visst, jag vet. Del finns kommunalt bostadstillägg. I en del kommuner är det väl tilltaget och täcker hela hyreskostnaden. Men i andra ligger maximibeloppet så lågt att det inte ens skulle räcka till årshyran för ett studentrum, t. ex. Sjöbo i Skåne med 3 000 kr. som tak.

Det finns alltså pensionärer som inte ens har en ograverad lusenlapp för sin konsumtion utöver bostaden. De som har varit oförsiktiga nog att följa en äldre tids sedvänja och gift sig i laga ordning har inte ens 900 kr. i månaden försin personliga konsumtion även om bostadstillägget täcker hela bostadskostnaden. Det behövs egentligen inte så mycket fantasi för att förstå vad sådana summor betyder för vardagslivet: en ständig stressig klappjakt på utgifter, daglig vändning på varje slant, hyperkäns-lighet inför prisstegringar.

Men, kanske någon invänder, prisstegringarna behöver väl ingen folkpensionär oroa sig för. De är ju indexreglerade.

Jo visst, men ändå inte helt och hållet. Folkpensionen höjdes den 1 juli från 967 till 1 040 kr. Utbetalningen i oktober var densamma, 1 040 kr.

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

13 Riksdagens protokoll 1976/77:16-17

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

182

Har alltså priserna legat stilla nu i tre fyra månader? Nej, ett sådant påstående vore ett hån, inle minst mot alla kaffedrickande pensionärer. Priserna ökar, men folkpensionen ligger still - en månad, två månader, tre månader. Så fungerar systemet. Visst finns det indexhöjningar, men med eftersläpning och glapp. Mellanskillnaden får pensionärerna stå för.

Men nu får ju fler och fler pensionärer ATP; många har tjänstepensioner. Folkpensionärernas knapphetsproblem försvinner efter hand.

Jo visst, så skulle man ju cyniskt kunna säga. De dör undan, de gamla. De kvinnor som blev änkor före 1960 blir färre varje år. Snart har de dött undan och därmed "löst" problemet med den orättvisa skillnaden mellan kvinnor som blev änkor före resp. efter det magiska årtalet 1960. Och de äldsta pensionärerna, de som bara har folkpension med pensionstillskott, de dör också undan.

Men inte ens en sådan utveckling skulle lösa pensionärernas ekonomiska problem. När den absoluta knappheten minskar kommer den relativa i stället. Då kommer marginalskatter, samordningsbeslämmelser och graderade vårdavgifter som släggor i huvudet på pensionärer som slitit ett långt liv och inbillat sig att de lagt grunden för en ekonomisk trygghet på rimlig nivå under pensionstiden.

Herr talman! Sveriges pensionärer har del ekonomiski bättre än de hade förr. De har det troligen ekonomiskt bättre än de flesta pensionärer runt omkring i världen. Men om man med ekonomisk trygghet menar något mer än frånvaro av svält och fattigdom, om man med ekonomisk trygghet för pensionärer menar detsamma som för yngre, dvs. en ekonomisk situation som gör vardagen relativt fri från grubblerier och bekymmer om hur man skall få slantarna att räcka till de behov som upplevs som livsviktiga, då är det ingen överdrift att säga: Ekonomisk trygghet är sällsynt bland pensionärer.

Och ändå lever människan inte av bröd allenast. Ekonomisk trygghet - om den finns - är inte nog för ett människovärdigt liv. Det behövs också något annat.

Låt mig citera ett inlägg från en pensionär i tidskriften Åldringsvårds septembernummer.

"Friheten som pensionär blev inle vad jag tänkt mig. Mitt arbete, mina yrkeskunskaper och erfarenheter är nu definitivt inneslutna i min gamla kropp. Jag känner mig onyttig, utanför. Gemenskapen med det aktiva livet är brutet!

Jag längtar efter gemenskapen med jobbarkompisarna, sorlet i lunchrummet, trängseln i omklädningsrummet, snacket om facket, paragraf 32, politiska diskussioner. Skämten, skratten, dösnacket kring DIF och AIK. Varje dag hände det saker.

Nu hör jag bara den förbannade väggklockan. Den dunkar in tiden i mitt arma huvud! Tiden som sniglar sig fram och går som en lus på en tjärad sticka, som står still men ändå går för fort. Jag vill vrida tiden tillbaka och börja på nytt."

Men tiden kan ingen vrida tillbaka, varken pensionären Leif Sundberg

i Hallunda, som skrivit den citerade insändaren, eller Sveriges riksdag eller någon annan maktutövare.

Vi skulle däremot kunna göra tiden innehållsrik och meningsfull för alla - också de äldsta. Så länge en enda människa känner sig onyttig är samhället sjukt.

Nu strömmar handböcker och debatlböcker om pensionärer och av pensionärer ut från bokförlagen - och i alla finns samma budskap: Alla människor måste ha rätt till meningsfull sysselsättning.

Sociologen Solomon Simovici pläderar t. ex. i en bok för kommunala sysselsätiningsförmedlingar för pensionärer. Pensionerade förlagsredaktören Ingalisa Munck predikar också den meningsfulla sysselsättningens höga visa i ett s. k. Öppet brev - om atl bli gammal. Och hon är själv ett levande exempel på sitt budskap - efter pensioneringen från föriags-jobbet har hon skaffat sig ett helt nytt yrke, som aktiveringsterapeut bland pensionärer.

Men det är sannerligen inle alla förunnat att kunna jobba meningsfullt efter pensionsdagen. Visserligen har riksdagen ju stiftat lag om röriig pensionsålder mellan 60 och 70 år. Men på arbetsmarknaden råder fortfarande stupstocksprincipen. Varken LO eller statstjänstemännen försökte i årets pensionsförhandlingar på allvar rucka på de stelbenta regler som stadgar om avgångsskyldighel vid 65-årsdagen och gör varje vidare anställning därefter till en pinsam nådegåva. PTK försökte som bekant bråka om saken, men fick ge sig.

Faktum är alltså: 65-årsgränsen är lika fast som tidigare 67-årsgränsen. Det finns en välkommen röriighet nedåt, men ingen uppåt. Och ändå vet vi, genom Simovicis undersökningar, att kanske hälften av alla pensionärer skulle vilja ha ett förvärvsarbete efter pensionsdagen.

De vill helt enkelt inte känna sig onyttiga. De vill inte skuffas undan. De vill vara med i gemenskapen.

Men i själva verket är pensionärerna som grupp så utstötta ur gemenskapen att en del inte längre står ut - eller som det heter i en artikel av sociologen Nancy Holmström:

"Självmord bland åldringar är ett så stort och allvarligt problem att
vi kan lala om att de utgör ett index på de gamlas mentala och sociala
status i samhället. De gamla kommer att fortsätta alt vara själv
mordsbenägna, tills de inte längre upplever sig 'stå utanför'."

I Sverige 1976 står alltför många pensionärer alltför mycket utanför. Det är ett faktum som socialdemokratiskt självberöm i valrörelsen inte kunde dölja.

Nu gäller det för den nya regeringen att se till att också den andra biten av den socialdemokratiska kampanjen, skräckvisionerna om bor-garstyret, kommer på skam.

Regeringen måste ta krafttag för att skapa verklig ekonomisk trygghet för pensionärerna. Pensionshöjningarna måste följa prisstegringarna bättre. Alla folkpensionärer måste få lika pension oberoende av civilstånd. Samordningen mellan olika pensionsformer måste reformeras. Skatten

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

183

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

pä pensionärernas sidoinkomster måste mildras, skattereglerna förenklas. Den rörliga pensionsåldern måste bli verklighet, individen måste själv få bestämma sin pensioneringstakt mellan 60 och 70 år.

Detta och mycket annat har Sveriges pensionärer rätt att förvänta sig av den nya regeringen.

Men det får inte bli ett låst förhållande mellan givare och tagare, inle en fortsättning av allmosepolitiken.

I sitt stora verk Ålderdomen - nyutkommen på svenska - skriver den franska författarinnan Simone de Beauvoir: "En av de mest hopplösa aspekterna i de gamlas situation är att de inte själva kan förändra den."

Nej, så har det varit, men så får det inte förbli. Låt t. ex. pensionärsorganisationerna vara med i indexnämnden, låt dem vara med i runda-bordssamtal om de ekonomiska resursernas fördelning.

Vår tids pensionärer kommer inte i längden alt nöja sig med nådegåvor, mastodontiska åldringsgetton och obligatorisk livslidssemester efter 65-årsdagen. De kommer att kräva att få vara med, att få delta i samhällsliv och arbete så länge de själva vill och orkar, att få ekonomisk trygghet på samma villkor som yngre, att få göra sina röster hörda och bli tagna på allvar.

"När de andra gick in i folkhemmet fick de gamla stanna utanför", sade ordföranden i Pensionärernas Malmökommitté i våras.

Nu bankar de på dörren. Valet den 19 september gjorde slarvsylta av skryt och skräckpropaganda som kommunikationsmedel mellan pensionärer och regering. Nu duger bara krassa fakta. Nu gäller det att mobilisera och tillvarata pensionärernas mänskliga resurser.

Det är bäst att den nya regeringen inser det från början.

I detta anförande instämde herr Biörck i Värmdö (m).

184

Fru THEORIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Nej, herr Gahrton, man sätter inga marknadskrafter ur spel med en lag mot könsdiskriminering. Vi hade förhoppningar om att det folkpariistiska förslaget skulle ha litet mer kött på benen än vad som visade sig vara förhållandet. Man faller tillbaka på den amerikanska lagstiftningen. I Amerika är man, sedan man dragit slutsatserna av lagstiftningen, överens om att det inte är själva förbudslagen som gett några effekter, utan de s. k. affirmative actions - de positiva åtgärder - som lagen möjliggör.

Folkpartiet skall se till att det inte bara blir fioskler, säger herr Gahrton. Ja, då vill det till mer än vad herr Ahlmark i dag presenterade för oss i jämlikhetsfrågan. Jag lyssnade noga. Han sade: Vi skall försöka göra ännu mer för att bryta diskrimineringen av kvinnorna. Vi skall söka oss fram till hur det skall ske - det bli en av våra viktigaste uppgifter.

Det var stora ord, men inga förslag utöver den lagstiftning som ni talade om under valrörelsen och vars effekter vi hyser stor tveksamhet inför.

Det finns några grundläggande fakta som man måste ta hänsyn till, om man vill åstadkomma jämställdhet för kvinnorna. Arbete så att man kan försörja sig själv och daghem åt alla barn är de två viktigaste bitarna. Ni erbjuder inga styrmedel för att skapa arbete. Det är i hög grad tvivelaktigt om ni erbjuder täckning för kostnaderna på daghem; ni har också alternativet vårdnadsbidrag, som direkt motverkar jämställdheten. Ni förordar deltidsarbete, som också direkt motverkar jämställdheten. Ni föreslår marginalskattesänkningar för inkomster över 50 000 kr. - 92 96 av kvinnorna finns inte med i den inkomsttagargruppen.

Det är era aktiva åtgärder för att åstadkomma jämställdhet, och det stora kvinnoflertalet har inte mycket att vänta - hur väl folkpartiet än vill i den borgerliga regeringen.

Till sist, herr Gahrton! Skyll inte på tidningar och socialdemokrater för att vi använder era egna uttalanden. Det var Per Ahlmark själv som varnade för moderaternas marginalskatteförslag. Han sade att det leder till att pensionärerna måste kastas ut på gatan. Efter några månader blev det valrörelse, och då hakade man på marginalskatteresonemanget även från folkpartiets sida.

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

Hert GAHRTON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fru Theorin vet mycket väl atl moderaternas och mittenpartiernas skatteförslag i valrörelsen var olika. Det skatteförslag som nu aviserats från regeringen överensstämmer med mittenpartiernas. Vi har klart sagt ifrån att vi är beredda att betala de reformer vi kräver, framför allt för de sämst ställda i samhället - inte minst för de gamla, barnfamiljerna och de sjuka.

Vi vill ha en lagstiftning mot könsdiskriminering, därför att det är ett styrmedel. Men vi säger ju i varje anförande - vi gjorde det i valrörelsen, och vi gör det nu här i riksdagen - att det bara är ett medel i arbetet för jämlikheten. Anledningen till att vi i debatter med jusl socialdemokraterna inte räknar upp en lång lista över andra åtgärder är att vi i dessa frågor faktiskt i stor utsträckning varit överens. Vi har lillsammans genomdrivit riksdagsbeslut om utbyggnad av barnomsorgen. Jag vet inte om fru Theorins sätt att uttrycka sig i denna debatt innebär att hon nu företräder någon annan linje, men faktum är att våra partier här i riksdagen varit helt eniga.

Vi har från folkpartiet också föreslagit ett förhöjt barnbidrag, som man i debatten ibland har kallat för vårdnadsbidrag. Jag har väldigt svårt att se på vilket sätt ett förhöjt barnbidrag för småbarnsfamiljerna skulle kunna innebära ett steg bakåt, en minskad valfrihet. I regeringsdeklarationen står det att vi skall ha ett vårdnadsbidrag som främjar såväl jämlikhet som valfrihet. Vi har ännu inte sett det förslaget i detalj, men det kommer att föreläggas riksdagen i en proposition. Med min tolkning - och jag vågar säga alt det är en utbredd tolkning inom mitt parti -är det ett vårdnadsbidrag som är så konstruerat att det inte får styra någon förälder åt någol håll. Ett sådant vårdnadsbidrag eller förhöjt barn-

185

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

bidrag kommer rimligen att ligga ganska nära det förslag som vi har fört fram tidigare.

Fru THEORIN (s) kort genmäle:

Herr talman! För upplysnings skull vill jag tala om för herr Gahrton att jag är en av dem som här i riksdagen har drivit frågan om barnomsorgens utbyggnad.

Det är bra att vi har varit överens, herr Gahrton, men ni har hamnat i dåligt sällskap. Ni har fått på halsen en hel del av de förslag som ni inte har ställt er bakom tidigare, och ni skall klara av att hålla emot två partier som i sin praktiska politiks utformning har klart konservativa värderingar i jämställdhetsfrågan. Det är centern och moderaterna som kräver ett vårdnadsbidrag på 10 000 kr. om året eller 27 kr. om dagen. Det ger ingen valfrihet, herr Gahrton, vare sig för en låginkomsttagare eller för en ensamstående mamma. Man kan inte försörja sig på 27 kr. om dagen.

Inte heller folkpartiets alternativ med ett förhöjt barnbidrag eller 300 kr. skattefritt i månaden ger valfrihet åt låginkomsttagaren eller åt ensamstående. Valfriheten är en myt om ni inte finner på ett bättre förslag och ett mycket mer kostnadskrävande förslag än det ni har presenterat. Det enda nya ni har presenterat i jämställdhetsfrågorna förutom delta om vårdnadsbidrag är lagstiftning. Men lagstiftning åstadkommer inte jämställdhet, herr Gahrton. Lagstiftning mot könsdiskriminering har vi haft i statlig tjänst sedan 1940-talel, och vi har fortfarande könsdiskriminering i statlig förvaltning. 1 annat fall hade inte den statliga utredning behövts som presenterade olika förslag föratt motverka denna ojämlikhet när det gäller kvinnor i statlig förvaltning. Det är bara att konstatera att en lagstiftning är en skenmanöver för alt komma undan de riktiga och verksamma åtgärder som kräver resurser.

186

Herr GAHRTON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vi har lagstiftning mot rasdiskriminering. Men vi inbillar oss inte att man avskaffar alla människors fördomar mot etniska minoriteter eller invandrare lack vare en sådan lagstiftning. Den kan emellertid i vissa situationer vara ett verksamt medel och en del i den normbildning som vi eftersträvar.

Vill socialdemokraterna avskaffa den lagen? Skall vi inle använda oss av alla medel som finns?

På liknande sätt menar vi att en lagstiftning innebär ett klart ställningstagande från samhällsmaktens sida för att könsdiskriminering över huvud taget inte skall förekomma. Det skall inte vara så att man inom en viss samhällssektor har skärpta bestämmelser, medan man inom de övriga samhällssektorerna har andra bestämmelser.

Det är ganska märkligt att socialdemokraterna vill dela in samhället så att man lämnar en del fri från klara bestämmelser och uttalanden från samhällsmaktens sida. Att ge marknadskrafterna, fördomskrafterna

och alla andra konstiga krafter fritt spelrum kan vi inte tillåta. Det är i god överensstämmelse med gammal social liberalism att när statsmakten behövs för atl garantera jämlika rättigheter, då skall den inte dra sig för att agera. Det är en märklig upplevelse att höra socialdemokrater argumentera mot det.

Herr talman! Jag har ingen anledning att här stå och förklara eller utlägga andra partiers förslag i valrörelsen. Valrörelsen är över. Vi har nu en regeringsdeklaration som klart säger ifrån att det man i debatten kallar vårdnadsbidrag skall konstrueras så att det främjar både valfrihet och jämlikhet. Varken regeringsdeklarationens författare eller andra har väl inbillat sig att någon enda åtgärd förverkligar denna målsättning: valfrihet och jämlikhet. Men konstruktionen skall vara sådan att vi rör oss åt del hållet. När förslaget ligger på riksdagens bord skall jag gärna ta en ny debatt med fru Theorin om hur vi skall ställa oss.

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

Herr talmannen anmälde att fru Theorin anhållit att till protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.

Herr MOSSBERG (s):

Herr talman! Samhället förändras ständigt, snabbare nu än någonsin tidigare och kanske också mer genomgripande. Förändringarna inom näringslivet styrs av flera faktorer. Ny teknik och nya tillverkningsmetoder påverkar förutsättningarna för såväl jord- och skogsbruket som industrin och serviceförsörjningen.

Inom nästan alla områden finns en strävan att tillvarata de företagsekonomiska fördelar som sägs ligga i stordrift, specialisering och tillverkning i långa serier. Ramen för nationell företagsamhet bryts stundom, och multinationella intressen synes öka. Vårt land blir alllmer beroende av omvärlden. Därmed ökar kraven på konkurrenskraft och effektivitet.

Förändringarna inom näringslivet har i hög grad påverkat befolkningsutvecklingen i olika delar av landet - så även i Värmland. Koncentrationen av befolkningen till större orter beror främst på alt människorna har fiyttat för att få arbete eller för alt få större valmöjligheter på arbetsmarknaden. För många har det varit naturligt att på detta sätt försöka få stabilare arbetsförhållanden och kanske bättre inkomster. Men många har upplevt förändringarna negativt och drabbats av sociala och psykologiska problem.

Genom att befolkningen har minskat i olika delar av landet har också underlaget för många servicefunktioner minskat - i åtskilliga fall så kraftigt att de fått läggas ned. I områden där befolkningen ökat snabbt har servicen inte kunnat byggas ut i samma takt, och det har blivit brist på vissa viktiga servicefunktioner.

Samhället har i stor utsträckning fält ta på sig ansvaret för att lösa de problem som näringslivels förändringar och befolkningsutvecklingen fört med sig. Det är därför naturligt att samhället på olika sätt alltmer söker att genom planering styra och påverka förloppen.

187

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

Det svenska samhället fungerar enligt biandekonomins principer. De s. k. marknadskrafternas fria spel har ganska stort infiytande på samhällsutvecklingen. Samhällets strävan att styra utvecklingen begränsas därför i viss mån. Om samhället skall kunna bedriva en allt aktivare samhällsplanering måste det dock anges vissa regler för det privata näringslivets agerande. Många upplever redan nu det statliga infiytandet över det privata näringslivet såsom för stort. Från andra håll framförs krav på starkare styrmedel och ökad kontroll.

Genom arbetsmarknadspolitiken har samhällets insatser sedan länge inriktats på att minska problemen i samband med .flyttning och omställning. Riksdagens beslut 1964 om en aktiv lokaliseringspolitik var ett viktigt steg. Beslutet innebäratt samhället genom bättre information och lokaliseringsstöd skulle påverka främst industriföretagen att etablera eller bygga ut sin verksamhet i orter inom de delar av landet där det råder brist på arbetstillfällen, speciellt kanske inom stödområdet. Samhället har ett ansvar för att strukturomvandlingen och den ekonomiska expansionen sker i sådana former och i sådan takt att de enskilda människornas trygghet värnas.

Befolkningsutvecklingen i Värmlands län har inte varit gynnsam, men den har dess bättre under senare år något stabiliserats. Det är främst unga människor som flyttar. Nettoutflyttningen från stora delar av länet under de senaste årtiondena hänger samman med förändringar inom näringslivet. Som i landet i övrigt har det värmländska näringslivet under de senaste årtiondena genomgått en omfattande strukturomvandling. Näringslivets struktur och utveckling varierar mellan olika delar av länet. Den största minskningen av antalet sysselsatta väntas i Hagfors-Munk-forsregionen och i Filipstadsregionen.

Som i flertalet skogslän domineras länets industristruktur i relativt stor utsträckning av konjunkturkänsliga och kapitalintensiva industrier. Det är massa- och pappersindustrin, det är kemiska fabriker, det är järn-och stålverk. Sysselsättningen inom dessa basindustrier har trots kraftiga produktionsökningar stagnerat under de senaste årtiondena. Karakteristiskt för den värmländska industristrukturen är också dominansen av ett fätal bruksorter - det är Hagfors, Munkfors, Storfors, Lesjöfors och Björneborg inom järn- och stålindustrin, det är Skoghall, Grums, Deje och Bäckhammar inom massa- och pappersindustrin.

Det ensidiga näringslivet och dess brist på sysselsätlningsmässigt expansiva delar har givit Värmland höga arbetslöshetssiffror. Med anledning av det ensidiga näringslivet på dessa orter förväntar jag att Uddeholmsbolaget, Billerud m. fl. vill etablera samarbete med Värmlands företagareförening och kommuner i avsikt att utveckla och bilda nya småindustrier. Det borde väl finnas idéer och produkter som kan utvecklas. Det gäller att få till stånd en breddad sysselsättning på de orter där storföretagen nu är ensamma eller nästan ensamma vad gäller industriell verksamhet.

En rad stimulansmedel finns för att påverka näringslivets lokalisering

i regionalpolitiskt syfte. Länsstyrelsen hävdaratt hela Värmland bör kunna ingå i allmänna stödområdet, till vilket generellt regionalpolitiskt stöd utgår. Sunne och Hagfors-Munkfors arbetsmarknadsregioner samt Filipstads kommun, åtminstone kommunens norra del, bör kunna betraktas som ett gränsområde till inre stödområdet och i stödhänseende jämställas med kommunerna inom detta.

Möjligheterna att nå målen om trygghet och valfrihet inom olika arbetsmarknadsregioner är beroende av hur frågor om ägandeinflytande och medbestämmande löses. Ändrade förhållanden på dessa områden kan få betydelsefulla effekter för sysselsättningen genom att de anställdas önskemål och synpunkter får mera beaktande och därmed ökad tyngd.

Ett ökat statligt inflytande över näringslivet bör kombineras med ett ökat statligt ansvar för att sysselsättningsmöjligheterna tryggas även genom statliga företagsetableringar i sysselsättningssvaga län. Statliga industricentra bör uppföras i Värmland. Länsstyrelsen har tidigare framhållit att det finns orter som fyller kraven för lokalisering av statliga industrier till Värmland.

Vissa delar av järn- och stålindustrin står nu inför svåra omställningsproblem. Stålbranschrådet ser över handelsstålindustrins ulveckling medan en utredning inom Jernkoniorel ägnar sig åt specialstålsområdet. Vår stålindustri är mycket beroende av utlandet och därför känslig för internationella konjunkturer och svängningar.

Det är visst så att Kopparberg och Uddeholm förhandlar om någon form av samarbete. Jag är inte som man säger inside-informerad, men det lär vara så att det finns överkapacitet inom det området. Det talas vidare om vikande lönsamhet. Detta är svårigheter på stålsidan som berör Värmland i hög grad. Uddeholmsbolaget är ett stort företag i vårt län. Dess industrier bär i långa stycken upp sysselsättningen för den värmländska befolkningen och flera kommuner är helt beroende av bolagets framtida utveckling. Del är väl förståeligt att läget på stålsidan och vissa oklarheter på området skapar oro inför framtiden. Industrins bekymmer är minst lika mycket kommunala bekymmer. Låt oss hoppas att de förhandlingar och överläggningar som pågår eller senare kommer till stånd, det må gälla samarbete eller samgående, kan leda till resultat som tryggar framtiden för de anställda och de kommuner vari de har sin hemvist.

Men det kanske inte bara är stålsidan som oroar. Vad gäller massa-och pappersindustrin har försports att man brottas med lönsamhetsproblem och svårigheter. Det har antytts att man kan befara personalinskränkningar på detta område. Måhända är vissa omställningar ofrånkomliga även här. Men oavsett vilken industrigren det gäller vill jag säga att man alltid skall ge stort utrymme för socialt ansvar, så att de anställda inte hanteras för hårt i dylika processer. Personalen skall inte vara en buffert härvidlag. Jag tar inte avstånd från projektgruppen som söker vägar alt förbättra lönsamheten. Tvärtom, det torde vara riktiga åtgärder i sådana här svåra lägen. Men det får inte leda enbart till personalinskränkningar i avsiki att spara. En sparkampanj skall söka mång-

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

189

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

grenade vägar i sitt syfte och jag förutsätter också att sä sker. Det gäller nu att med det helas bästa för ögonen i samförståndets tecken se till att nå bästa möjliga lösningar på de nu uppkomna svåra problemen. Det kanske finns möjligheter till nya produkter och nya marknader som kan återställa tillförsikten och trygghetskänslan inför kommande år.

Det fran-ihålls ofta med skärpa att Norrland, kanske framför alll Norrbotten, behöver hjälp i olika avseenden, och detta med all rätt. Förvisso skall vi hjälpa norrlänningarna så atl denna landsdel kan beslå och blomstra till gagn för befolkningen därstädes, men låt oss inte glömma att Värmland har samma problem att brottas med som man har i Norrland. Jag förväntar mig att vårt län kan påräkna förståelse för våra problem och att vi kan erhålla stöd i de former och i den omfattning som behövs för att invånarna skall kunna se framtiden an med tillförsikt.

Av regeringsdeklarationen framgår att man skall föra en politik för sysselsättning, att man skall föra en aktiv konjunkturpolitik för att trygga arbete åt alla och att nya arbetstillfällen måste skapas inom näringslivet. Det har vidare talats mycket om 400 000 nya jobb. Låt oss nu se allvar bakom dessa ord. Låt oss se initiativ och åtgärder enligt dylikt tal. Jag hoppas verkligen att det finns en ärlig vilja att infria de vackra ord som sagts och de löften som gavs i valrörelsen av dem som nu sitter i regeringsställning. Det skall bli intressant att se vad som händer under de närmaste åren i fråga om sysselsättning och utbyggd regional balans.

190

Hert HJORTH (s):

Herr talman! Jag skall för min del inte närmare gå in på valulgången och orsakerna till det uppmärksammade regeringsskiftet i vårt land. Det har redan hunnit ventileras av flera andra talare före mig i debatten. Jag förstår att de borgerliga politikerna känner glädje efter så många års arbete i opposition. Med glädjen följer dock också ett stort ansvar, och del är många förväntningar som skall infrias. Man har måhända redan kunnat konstatera att del där med att regera inte är så enkelt, allra minst i en trepartiregering.

Många har anklagat statsministern för svek i kärnkraflsfrågan, då han gick med på laddning av Barsebäck 2. Man kände sig lurad av centerns vallöften. Bortsett från detta tycker jag att det var ett förnuftigt beslut av statsministern. Vi har inte råd att kasta på sophögen de väldiga resurser som lagts ned i Barsebäck och betala de höga ersättningar som ett stopp skulle kräva. Dessutom kommer det att ge ett icke föraktligt energitillskott, som i sin tur ger möjligheter till nya sysselsättningar.

Efter valet har massmedia skildrat vilka konsekvenser som ett slopande av kärnkraften skulle innebära. Före valet var det däremot märkvärdigt tyst ifrån radio, TV, tidningar och industriföreträdare. Om folk verkligen fått klart för sig vilka värden som står på spel och att vi för dagen inte har några andra realistiska energialternativ att tillgå, ja, då hade måhända valutgången blivit en annan.

I en interpellation till energiministern harjag berört de problem som

ett stopp för kärnkraftsulbyggnaden i Forsmark skulle betyda för de anställda och Östhammars kommun. I ett sådant läge kommer kraven med obönhörlig kraft att ställas på regeringen, på nya arbetstillfällen, på ersättningar för kommunala investeringar och personliga förluster i egnahem m. m.

Byggnadsarbetareförbundet underströk vid sin uppvaktning för de tre borgerliga partiledarna i regeringen förra veckan Forsmarksarbelarnas oro och ängslan. Man ville av regeringen ha besked om vilken energipolitik som skulle föras och vilken framtid anläggningsarbetarna kunde räkna med.

Vattenfalls generaldirektör, liksom Forsmarks Kraftgrupp AB, har ställt frågan på sin spets genom atl tala om atl arbetena inte kan fortsätta om man inte får kapitaltillskott före den 1 december. Nu har Thorbjörn Fälldin sagt att han kunde tänka sig statliga lånegarantier på vissa villkor, så att arbetena kan få fortsätta. I ett uttalande vid centerns förtroenderåd sade, enligt ett tidningsreferat, dess informationssekreterare att kärnkrafts-aggregaten i Forsmark aldrig skulle tas i bruk, varför arbetena där skulle ses som ett AMS-jobb för alt hålla arbetarna sysselsatta.

Detta skall lill råga på allt de skickliga teknikerna, betongarbetarna, byggnadssnickarna, elektrikerna och andra yrkesarbetare få höra. Deras jobb är alltså ett slags sysselsättningsterapi i fortsättningen. Vilken arbetsglädje kan detta skapa och vilken stimulans kan det ge för atl uppfylla alla de rigorösa säkerhetsbestämmelser som är förknippade med deras arbete?

Byggnadsarbetareförbundet fick ingel besked av regeringen, inget råd att föra med hem till sina tusentals medlemmar vid kärnkraftverken, inga lugnande försäkringar till de många som ängslas för sina jobb och sina familjer och till de många som byggt ett egethem i förvissning om många års trygg anställning; bara det att arbetena fortsätter t. v. Den osäkerhet som man känt alltsedan regeringsskiftet kvarstår.

Centerns kommunalråd i Östhammars kommun fick heller inget löfte om hur det skulle bli i Forsmark, när han i förra veckan samtalade med stats- och industriministrarna.

Så här kan det inte få fortsätta länge till. Regeringen måste ju försöka komma överens om hur man skall ha det och ge förslag till riksdagen. De 2 800 i Forsmark måste få ett besked, kommunen likaså. Del är också en fråga som angår oss alla som skattebetalare. Skall regeringsskiftet innebära elt slopande av all kärnkraft i vårt land och därmed ett enormt slöseri med nedlagt kapital, en utgift pä kanske 20-30 miljarder kronor, som en totalavveckling skulle kosta?

Anser verkligen folkpartiet och moderaterna att enigheten i regeringen är så viktig att man är beredd att dagtinga med sina tidigare uppfattningar och frångå sina tidigare beslut i energifrågan? Vågar man inte hävda sin mening gentemot centern? Skall man inte kunna lita på något av de tre borgerliga partierna längre? Hurskall man klara energiförsörjningen under en övergångstid utan kärnkraft?

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

191

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

192

Nu får jag inte svar på min interpellation i dag, men jag vill ändå i den här debatten understryka nödvändigheten av ett snabbt och klart besked. Annars blir det den katastrof, framför allt i Forsmark, som Byggnadsarbetareförbundet varnade för efter sin regeringsuppvaktning. Fortsätter denna osäkra situation är det stor risk för att flera anställda slutar och därmed försvåras och fördyras arbetena i onödan. Kommunen måsle ju veta vilken ulveckling man skall planera för osv. Energiminisiern råder inte någon att flytta till Forsmark och han försvårar därigenom behövlig utökning av arbetskraften.

Om man skall tro TV 2:s Rapport i kväll skulle regeringen nu ha enats om att inte igångsätta några fler reaktorer före 1978 års nya energibeslut. I dagens debatt sade också energiminister Johansson att det var oförsiktigt att nu tala om reaktorer som kommer att laddas. Det skulle vi få se om några veckor, sade han. Del verkar alltså som om TV:s uppgifter skulle kunna vara riktiga. Jag får kanske definitivt besked den 8 november, då energiministern har lovat att svara på min interpellation. Ett besked i den riktning som TV 2 antydde i kväll skulle emellertid betyda att de Forsmarksanställda och Östhammars kommun skulle få fortsätta att arbeta i största ovisshet under ytterligare två år.

För dagen finns dock endast riksdagens tidigare beslut i energifrågan, innebärande bl. a. att 13 kärnkraftsaggregat skall byggas, varav minst tre i Forsmark. I regeringsdeklarationen uppställs dock hårdare säkerhetsvillkor och övervältras ett stort ansvar på kärnkraftsproducenterna. Regeringen tycks vilja frita sig från det samlade ansvar som väl ändå måste åvila regeringen i en sådan här viktig fråga. Även om säkerhetskraven uppfylls vet man inte om det kommer att godkännas av regeringen. Det är det som gör situationen så dyster.

Av vissa uttalanden från centerhåll och i vissa centertidningar verkar det som om man från centerpartiets sida redan bestämt sig för ell totalstopp för all kärnkraft, oavsett om man kan lösa säkerhetsfrågorna eller inte med upparbetning och slutlig förvaring. Är det på det viset är det ju ett hån mot den skickliga och ambitiöst arbetande arbetsstyrkan att bara låta arbetena fortsätta till ingen nytta. Då vore det bättre, som jag framhåller i min interpellation, atl slå igen direkt och satsa pengarna på nya arbeten. Det behövs ju bara 2 000-3 000 av de 400 000 nya arbetstillfällen som centern utlovat.

Men problemet med att hålla sysselsättningen uppe och fortsätta ansträngningarna för en bättre arbetsmiljö måste försvåras kraftigt utan den energi som kärnkraften producerar. Om miljöeffekterna och de stora riskerna med en ökad förbränning av olja sägs märkvärdigt nog ingenting från de borgerliga partierna. Nu är det väl ovisst om det finns majoritet i riksdagen för ett upprivande av det tidigare beslutet i energifrågan. Det harju inte inträffat någon kalastrof eller något allvarligt olycksiillbud som bevis för att kärnkraften skulle vara farligare i dag än när beslutet togs i riksdagen.

Forsmarksbygget har emellertid betytt en välbehövlig uppryckning för

hela norra Uppland, där sysselsättningsproblemen varit ett bekymmer under många år.

Ett annat orostecken i Norduppland är Stora Kopparbergs signalerade försäljning av specialstålverket i Söderfors till Uddeholmsbolaget. De anställdas representanter i styrelsen visste ingenting i förväg, den ledningsgrupp och de kommittéer som varit i arbete visste inget, inte heller företagsnämnden eller kommunen visste något förrän överenskommelsen presenterades i massmedia. Måste det verkligen gå lill så här i vårt moderna industrisamhälle år 1976? Man frågar sig oroligt vad allt lal om företagsdemokrati, vad alla reformer på arbetslivels område är värda i praktiken. Visserligen iräder inte lagen om medbestämmande i kraft förrän vid årsskiftet, men information och samråd med de anställdas organisationer och med samhällets organ borde vara en självklarhet även för industrins företrädare.

Det pågår ju utredningar inom stålbranschen - som herr Mossberg nyss har erinrat om - både vad det gäller handelsstålet och i fråga om specialstålet. Nog borde företagen ha kunnat invänta dessa arbeten, utvärderat dem och i samverkan kommit fram till en samlad lösning för strukturomvandlingen med största möjliga hänsyn tagen till de anställda och till de samhällsekonomiska aspekterna.

De anställdas representanter i specialstålutredningen har hoppat av då de inte har fått den insyn som man tycker naturiigen borde komma alla till del. Det visar på dåligt förtroende för de fackliga företrädarna. Det är mycket illavarslande.

Det är även oroligt bland företagen i övrigt inom stålsekiorn. De borgerliga politikerna har ofta öst sin galla över planerna på Stålverk 80 men finner nu att struktur- och konkurrensproblem uppslår även i de privata storbolagen. Sedan hjälper det inle att finanskometer sitter i ledningen - det händer ibland atl kometer faller ned på jorden.

Flera andra företag i stålbranschen diskuterar nu samgående. Det får inte fortsättningsvis bli så att försäljningar och fusioner mellan företagen behandlas i enrum av mäktiga direktörer. De anställda och samhället har ett berättigat krav på att få vara med i diskussionerna. Regeringen har ett ansvar för samordning och en samlad lösning för stålindustrin i Sverige. Företagen måsle åläggas ett samhällsansvar både för sina anställda och för den ort de verkar i.

Arbete och energi hör samman. Det upplever inte minst vi som bor i Norduppland när grundvalarna för både arbetet och energiförsörjningen hotas. De stora struktur- och rationaliseringsfrågorna på bruksorterna i Mellansverige måste hanteras varsamt och i samverkan mellan de anslällda, företagen och samhället. Vi är medvetna om att det krävs stora kapitalinsatser för att stålindustrin skall överleva på dessa orter. Därför ser jag det som ett oerhört slöseri med pengar om den pågående kärnkraftsutbyggnaden lättsinnigt stoppas av politiska prestigeskäl. Vi bebehöver för vår utveckling och för vår framtid såväl arbetstillfällen som kapital och energi.

Nr 17

Onsdagen den 27 oktober 1976

Allmänpolitisk debatt

193

Nr 17                   På förslag av herr talmannen beslöt kammaren att uppskjutaden fortsatta

Onsdagen den     överiäggningen till morgondagens sammanträde.

27 oktober 1976

_____________    §    2    Kammaren åtskildes kl. 00.02

In fidem

TOM T:SON THYBLAD

/Solveig Gemert