Riksdagens protokoll 1976/77:100 Onsdagen den 30 mars

ProtokollRiksdagens protokoll 1976/77:100

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1976/77:100

Onsdagen den 30 mars

Kl. 19.30

§ 1 Utrikes-, handels- och valutapolitisk debatt (forts.)

Hen ERICSON i Örebro (s):

Herr lalman! Den nya regeringen tycks basera sin utrikespolitik och sin försvarspolitik på två vitt skilda säkerhetspolitiska bedömningar. Samtidigt som regeringen genom sin moderate försvarsminister satsar nya friska miljarder på militära förberedelser, gör dess centerpartistiska utrikesminister här i riksdagen klart att den säkerhetspolitiska situationen i dag är bäitre än någonsin tidigare under 1970-talet.

Centerns säkerhetspolitiska bedömning har uppenbarligen inle något som helst inflytande på moderaternas försvarspolitik. Den interna samordningen i regeringen Fälldin tycks fungera dåligt, och regeringen har i denna fråga tydligen förfallit i ett tämligen renodlat ministerstyre. Det är naturiigtvis speciellt betänkligt i utrikespolitiska sammanhang.

Regeringen har i de två tal som i vår hållits inför nedrustningskonferensen i Geneve - den 17 februari och 22 mars - varit mycket optimistisk. I inledningen till bägge talen sägs att "nedrustning tycks vara en idé vars tid har kommit och som vi vet kan inga arméer motstå en sådan idé". - Inga arméer utom herr Krönmarks, borde man kanske ha tillagt.

På ena sidan av Gustav Adolfs torg lägger man sig på en militär uppgiftsnivå som är väsentligt högre än den som hittills ansetts tillräcklig. På den andra sidan av torget skriver man entusiastiska tal om att tiden nu äntligen tycks vara mogen för nedrustning.

Statsminister Fälldin säger i sitt företal till försvarspropositionen atl Sveriges engagemang i det internationella fredsarbetet inte står i motsatsförhållande lill strävandena alt stödja den svenska alliansfria politiken genom ett allsidigt sammansatt totalförsvar. I det instämmer väl alla. Men borde det ändå inte vara samma säkerhetspolitiska bedömning bäde bakom våra insatser i nedrustningsförhandlingarna och bakom vårt lands militära förberedelser?

Så är det inte i dag, och det kommer naturiigtvis i längden att skada Sveriges internationella trovärdighet och förmåga att göra insatser i nedrustningsarbetet.

Nu redovisas visserligen inte några säkerhetspolitiska skäl till att regeringen föreslår en betydande höjning av kostnaderna för det militära försvaret. Men det måste rimligen finnas sådana skäl - även om de inle öppet redovisas. För det kan vä! ändå inte vara så, att den enkla, primitiva förklaringen är atl moderaterna, som år efter år krävt högre militärutgifter.

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

9 Riksdagens protokoll 1976/77:99-100

129

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

nu äntligen fått tillfälle alt genomdriva sina krav - helt oberoende av den säkerhetspolitiska situationen i Europa?

Så lättvindigt handskas väl ändå inte regeringen Fälldin med skattebetalarnas miljarder? Bakom beslutet atl trots hårt ansträngda statsfinanser höja militärutgifterna måste rimligen ligga bedömningen att vår säkerhet nu är mer hotad än tidigare. Ser vi då på den internationella rustningssitualionen, så är det elt faktum atl Warszawapaktens andel av väridens samlade militärutgifter uppgår lill mindre än 30 96. Däremot är NATO;s andel av världens samlade mililäruppgifler över 50 96. Det handlar alltså om en krafiig västlig övervikt.

Ser man så på hur rustningskostnaderna i fasta priser utvecklats under 1970-talel, finner man alt Warszawapaktslaiernas militärutgifter i stort sett varit konstanta. Däremot hårde reala försvarsulgifterna i de västeuropeiska NATO-länderna ökal sedan 1970. Är det verkligen så atl den borgerliga regeringen känner sig hotad av upprustningen i de västeuropeiska NATO-länderna?

I några inlägg här i dag har man nämnt de nu pågående diskusionerna i Moskva mellan USA och Sovjet. Mest uppmärksamhet har ägnats de bilaterala förhandlingarna om tak för de stalegiska vapnen, SALT.

Men ryssar och amerikaner har på sistone också visat sig intresserade av realförhandlingar om stopp för underiordiska kärnvapenprov och om ell förbud mot kemiska vapen. De tvä frågorna är förhandlingsiekniskt väl förberedda i Geneve, och det enda som egentligen krävs är poliliska beslul i Moskva och Washington. Som nämns i regeringsdeklarationen finns det en del hoppfulla tecken som lyder pä atl avgörande initiativ kan komma atl tas i dessa frågor under del närmaste året.

Av stor betydelse för viljan atl få elt provstopp är båda supermakternas genuina önskan alt hindra en fortsatt spridning av kärnvapen lill fier stater. Det mest effektiva sättet alt bromsa en sådan spridning är ell provstoppsavtal - även om det till en börian blir partiellt.

Efter mer än I 000 kärnvapenprov är dessutom de kunskaper stormakterna kan utvinna av ytterligare prov ganska marginella, Elt till en början tidsbegränsat totalt provslopp skulle därför vara ganska billigt för USA och Sovjet.

-Ett förbud mot kemiska vapen är visseriigen tämligen omöjligt alt kontrollera hundraprocentigt, men ryssarna har under del senaste halvårel gjort klarl alt de kan länkas gå med på en viss "inspektion på platsen". Det är en eftergift som varit en otänkbar kränkning av sovjetisk suveränitet under alla tidigare nedruslningsdiskussioner.

Möjligheterna för elt genombrott under det närmaste året vid nedrustningskonferensen i Geneve är därför bättre än kanske någonsin tidigare sedan konferensens start 1962. Ett provslopp och kanske elt avtal om kemiska vapen - även om de blir partiella - skulle väsentligt förbättra den långsiktiga säkerhetspolitiska situationen också för värt land. Sådana avtal skulle dessutom göra atl FN;s extra generalförsamling våren 1978

130

kanske kan bli den nya start för arbetet mot en fredligare värld som många hoppas på.

Del finns alltså faktiskt anledning alt instämma i den positiva bedömning av nedrustningsläget som regeringen gett uttryck för dels i Geneve, dels i dagens utrikespolitiska deklaration. Vi skall naturligtvis inte fira några framgångar i förväg, men del är i dagsläget hell omotiverat att vara så pessimistisk att man rusar i väg och höjer militärutgifterna.

Statsminister Fälldin borde genomdriva atl en enda säkerhetspolitisk bedömning får vägleda hela regeringens agerande. Det är ju det enda sättet atl få någon konsekvens i regeringens politik!

Om UD;s öppet redovisade bedömningar av den säkerhetspolitiska situationen blir hela regeringens, torde det bli svårt alt fullfölja den föreslagna höjningen av militärutgifterna, och det blir helt omöjligt att kasta oss in i nya och myckel dyrbara fiygplansprojekt.

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Hen HÖRBERG (fp);

Herr talman! Situationen i Mellersta Östern är aktuell inför evenluella fredsdiskussioner i Geneve senare i år. Bl. a. har Israels premiärminister besökt USA, och arabstaternas ledare har sammanträtt i Kairo. Båda sidor förbereder sig inför eventuella kontakter.

Några ledamöter frän denna kammare har haft tillfälle all nyligen göra en veckolång studieresa i Israel. Resan förelogs på officiell inbjudan av staten Israel, och jag är väl medveten om den ensidighet i informationen som en så upplagd resa innebär. - Del finns dock vissa iakttagelser frän studiebesöket vilkas objektiva karaktär knappast kan ifrågasättas.

Den första iakttagelsen kan dä sägas vara atl elt demokratiskt statsskick av samma typ som det svenska fungerar i Israel. Pariamentet har 120 platser pä en befolkning av 3,5 miljoner, och fullständig frihet råder atl bilda partier, vilka f n. är ungefär dubbelt sä många som i vår riksdag. Partierna har grupperat sig i block, bl. a. i avsikt all bällre kunna åstadkomma politiska resultat.

Allmän rösträtt råder även för de ca 500 000 araber som är israeliska medborgare. Dessa araber röstar i allmänhet på de med de judiska medborgarna gemensamma partierna, I parlamentet sitter elt tiotal arabiska ledamöter. Israels demokrati bestod del verkliga provet i slutet av 1973, då staten under krigstillstånd lyckades genomföra grundlagsenliga val till pariamentet. Israel är den enda demokratiska staten i Mellersta Östern i västerländsk mening.

Den andra iakttagelsen är den öppenhet som trots krigstillstånd präglar livet i Israel. Parlamentets sammanträden är öppna för medborgarna -givetvis efter erforderliga säkerhetskontroller. Alla medborgare, liksom turister, kan resa fritt inom landet. Även medborgarna i de ockuperade områdena, såsom västbanken eller Gazaremsan, kan färdas ul och in i Israel utan kontroller.

Intressant är atl 1976 besökte ca 150 000 araber från Jordanien och arabländerna öster därom Israel för all hälsa på släktingar eller enbart

131

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

132

för atl semestra. Passagen över "ockupationsgränsen" vid Jordanfloden mellan Israel och Jordanien har uppenbarligen inle samma karaktär som järnridån i Europa. Att del sedan finns avspärrade områden i anslutning till gränserna måste givetvis accepteras mol bakgrunden av de krigs-och lerrorrisker som finns.

Intressant är också att arbetslösheten, som före 1967 var myckel hög i Gaza, nu lill 99 96 är eliminerad. En stor del av den vuxna manliga befolkningen i Gazas fiyktingläger arbetar i Israel. De åker dagligen med linjebussar eller egna bilar till och frän Tel Aviv och andra orter i Israel. De kan - om de sä önskar - efter föranmälan åka i t. ex. egna bilar tvärsöver Israel och västbanken för atl besöka släktingar i Jordanien och obehindrat återvända. Ingen har hittills dragit sig för all återvända, enligt vad som meddelades oss.

Den tredje iakttagelsen är den uppenbara vilja till kompromissfred som präglar den officiella israeliska politiken. Verklig fred är helt efteriänglad av israelerna. I ell sådani fredsavtal måste ingå betryggande garantier för elt långvarigt fredstillsländ. I samma avtal måsle också finnas en definitiv lösning av Palestinafiyktingarnas problem.

Officiella personer från olika politiska grupper, ävensom högre ämbetsmän inom israeliska utrikesdepartementet, gav oss klara besked om all Israel för all nå en sådan kompromissfred är berett till stora territoriella eftergifter. Ingen har rätt eller fel i Mellanösternkonflikten, menade man. Vad del rör sig om är att befintliga stater där har rätt till betryggande existens enligt hävd och internationella överenskommelser. Del gäller alt finna den kompromiss som alla stater anser rimlig och kan acceptera - en kompromisslösning i vilken en tryggad fred, lösning av fiykting-problemel och territoriella uppgörelser utgör de tre huvuddelarna.

Att lösa del palestinska flyklingproblemel är inle omöjligt via etl samarbete mellan Israel och de berörda arabstaterna. De palestinska flyktingarna är inle flera än de 700 000 judiska flyktingar frän arabstaterna som integrerats i det lilla Israel åren närmast efter 1947, utöver alla dem som invandrade från Europa, Amerika, Sovjetunionen osv.

Finns det då inga missförhållanden inom Israel? Jo, naturiigtvis finns sådana! Man har personer dömda lill fängelse på grund av våldsbrott -även för sådana med politisk bakgrund. Det kan förekomma misshandel i fängelser. Del kan förekomma olämpliga metoder vid förhör. Del kan förekomma olämpligt uppträdande från israelers sida, t. ex. på västbanken, osv. I ett samhälle med 3,5 miljoner invånare och, så att säga, elt 30-årigl belägringstillstånd blir nerverna spända, några människor förgriper sig mol andra, någon person inom ordningsmakten tillgriper olämpliga åtgärder osv. I den öppenhet som israelerna visar ingår ett erkännande av alt missförhållanden kan förekomma men också all sådana beivras liksom i etl västerländskt rättssamhälle. Del finns i Israel en klar vilja atl bygga upp etl demokratiskt och öppet samhälle som vill leva i fred och ekonomiskt samarbete med sina grannländer. Och det finns en från Israel klart uttalad vilja lill kompromisser för alt säkra en varaktig fred

i Mellersta Östern. De berörda arabländernas ledare är också medvetna om behovet av en rimlig kompromissfred i samexistensens tecken. Allt bör göras - även från Sveriges sida - för atl stimulera dem till all i positiv anda möta Israel för konkreta fredsdiskussioner direkl mellan de berörda länderna.

Sedan, herr talman, skulle jag vilja beröra något som sades i elt anförande strax före middagspausen beträffande PLO och möjligheterna till förhandlingar mellan Israel och PLO. Före rådssammanlrädet med PLO i Kairo i mitten pä denna månad fanns det nog etl litet hopp om all PLO skulle inse del omöjliga i det i stadgarna inskrivna kravet på Israels utplånande från Mellersta Östern och verkligen bemöda sig om att besluta något som visade en vilja till reella fredsförhandlingar i Geneve senare i är.

Jag skall här bara läsa upp en intervju med den man som brukar kallas för PLO:s utrikesminister, Farouk al Kaddomi. Denna intervju i Newsweek den 14 mars 1977 berördes något av herr Siegbahn före middagspausen. Intervjun skedde i Kairo, och en fråga ställdes som fritt översatt till svenska löd; Kommer PLO;s rådssammanträde att godtaga president Sadals begäran att PLO:s stadgar-särskilt del avsnitt som förnekar Israels rätt atl existera - upphävs? Pä delta svarade Kaddomi: "Del finns inga utsikter lill ett sådant beslut. Det är omöjligt! Och vi räknar inte med några diskussioner eller yrkanden pä den punkten." Sä långt intervjun.

Som vi nu vet blev resultatet av rådssammanlrädet i Kairo att PLO inte alls upphävde sin stadgas krav pä att staten Israel skulle upphöra. PLO erkänner alltså inte Israels existensberättigande i Mellersta Östern. Och det minsta etl land kan begära innan del förhandlar med en motpart måsle väl vara alt motparten erkänner landets existens. Del är delta krav som representanterna för Israel ställer innan de sätter sig vid förhandlingsbordet med PLO;s representanter.

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

I detta anförande instämde herr Jonsson i Alingsås (fp).

Herr HAGEL (-);

Herr talman! Kampen för fred har varil den organiserade arbetarrörelsens viktigaste uppgifi under hela dess historia.

Jag vill bara erinra om all Kari Marx i sitt öppningstal vid Första inlernationalens grundande den 28 september 1864 ägnade den avslutande delen av sitt tal just ål arbetarklassens kamp för "en utrikespolitik som bildar en del av den allmänna kampen för den arbetande klassens frigörelse". Och han påstod i sitt tal att det "inte var den härskande klassens klokhet utan Englands arbetarklass heroiska motstånd mot deras kriminella galenskap som räddade Västeuropa från att störta sig huvud-stupa i ett skändligt korståg för att permanenta och utvidga slaveriet på andra sidan Allanlen".

Kommunistiska partiet i del här landei har under sin 60-åriga historia arbetat konsekvent för freden och haft den som sin viktigaste uppgifi.

133

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

134

Arbetarpartiet kommunisterna fortsätter denna kamp. Vid vår rikskonferens den gångna helgen ägnades en stor del av debatten ät jusl det fortsatta arbetet för fred och avspänning.

Det har mänga gånger i denna kammare, inte minst från företrädare för den tidigare regeringen och det tidigare regeringspartiet, betonats vilken viktig historisk händelse Helsingforskonferensen för säkerhet och samarbete i Europa utgjorde. Slutdokumentet från denna konferens räknas, och kommer atl räknas, som ell av historiens viktigaste folkrättsliga dokument.

Vid uppföljningsmötet i Belgrad den 15 juni i är gäller det naturiigtvis all i främsta hand vidareutveckla den atmosfär av avspänning och vänskapligt samarbete som Helsingforskonferensen var etl ullryck och en milstolpe för. Men givelvis måsle man också sträva efter alt undanröja den polilik som utgör en flagrant kränkning av Helsingforskonferensens överenskommelse. De två mest flagranta kränkningarna slår två av sig-nalärmaklerna för, nämligen Turkiel och Storbritannien.

40 96 av Cyperns territorium är fortfarande ockuperat av den ullra-reaktionära turkiska regeringens ockupationstrupper. Trots kategoriska resolutioner av FN;s generalförsamling och av säkerhetsrådet har Turkiet vägrat att dra tillbaka sina trupper och återställa Cyperns självständighet, nationella enhet och fred.

Jag och mitt parti förutsätter all den svenska regeringen lar initiativ för atl bidra till all den turkiska ockupationen upphör, en ockupation som vore omöjlig utan i främsta rummet USA;s och Storbritanniens tysta samförstånd.

I Nordirland har de brittiska trupperna tillämpat tortyr i stor skala mol misstänkta IRA-män och medlemmar av medborgarräitsrörelsen. Republiken Irlands regering har som bekant fört upp denna fråga pä dagordningen för kommissionen för de mänskliga rättigheterna.

Det är också väl känt atl de brittiska trupperna på Nordirland använder gummi- och plaslkulor mol civilbefolkningen. En avlämnad rapport visade all under perioden 1970-1972 sändes 90 personer lill sjukhus för skador av gummikulor. Tre av dem hade fåll svära skallskador, 32 hade fält ansikisben söndertrasade, åtta hade blivit blinda och en hade dött.

Det tyska yrkesförbudel tillhör också de kränkningar som borde ägnas siörre uppmärksamhet. Men dessa och andra allvarliga kränkningar får stå lillbaka, och debatten fokuseras till de s. k. dissidenlerna i de socialistiska staterna.

USA;s president anklagar för brott mot de mänskliga rättigheterna i Sovjet, Tjeckoslovakien och Vietnam. Parallellt med hans anklagelser kan man konstalera USA:s slöd till raden av fascistregimer i Latinamerika. Samtidigt går del enligt officiell statistik 8 miljoner arbetslösa i USA. 23 miljoner är analfabeter, och 30 miljoner USA-medborgare lever under existensminimum. Detla Carters angrepp ingår i borgerlighetens och reaktionens försök alt avleda intresset från de sociala och ekonomiska problemen i världen. Man talar om individens frihet och integritet utan

alt diskutera vilka möjligheter som finns alt utnyttja de proklamerade fri- och rättigheterna, om inle de sociala och ekonomiska problemen bringas till sin lösning.

Denna kampanj kommer ytterligare all intensifieras i takt med den kapitalistiska krisens tilltagande. Det handlar om atl avleda arbetarklassens intresse från den allmänna kris som råder i den kapitalistiska väriden. Det är ell försök alt vid Helsingforskonferensen lägga huvudvikten på andra avsnitt än de som avselts behandlas.

Vi kommunister delar inle uppfattningen alt kapitalismen representerar större frihet än den existerande socialismen. Den demokrati som existerar i socialismens länder är den hittills högsta formen av demokrati, och den kommer ständigt all utvecklas och fördjupas på alla samhällslivels områden. Men jag delar Sven Anderssons uppfattning all Helsingforskonferensens huvudsakliga uppgifi är atl skapa säkerhet och avspänning i Europa, trots alt det råder skilda samhällssystem. Och det finns verkligen starka skäl för atl dela denna uppfattning och della i denna strävan.

Kärnvapenkapprustningen och kapprustningen över huvud tagel är vår lids mest ödesdigra fråga. Världens rustningar kostar i dag 300 miljarder dollar om året - omkring 1 300 miljarder svenska kronor. Det är rustningskostnader som innebär en tung börda för folken i alla länder och inte minst för vårt eget land. Det är en börda som bärs av del arbetande folkel. Höga skatter och sociala eftersläpningar är priset som måste betalas.

Sovjetunionen och USA har tillsammans etl kärnvapenförråd motsvarande I 088 307 atombomber av den typ som fälldes över Hiroshima. Ell misslyckande för SALT-förhandlingarna skulle betyda all vägen låg öppen för en ny generation av kärnvapen, som inte kunde kontrolleras med lillgängliga medel. Och detla skulle öka spänningen både bland stormakterna och i hela världen. Ökningen skulle betyda en ny spiral i kapprustningen för dussintals stater, däribland utvecklingsländer. Faran för spridning av massförinielsevapen skulle växa. Det finns redan rapporter om att aggressiva stater som Israel och Sydafrikanska republiken har kärnvapen. Spridningen av massförinielsevapen mångfaldigar risken för en allmän kärnvapenkonfiikt.

Alva Myrdal har i sin bok Spelet om nedrustningen, som jag på vissa punkter är kritisk emot, dragit tvä vikliga slutsatser som berör centrala frågor i den här aktuella debatten. Den ena gäller det inledande draget. Alva Myrdal skriver atl "eftersom Sovjetunionen som utgångsläge har haft en önskan all hinna ifatt Förenta staterna, borde etl unilalerall initiativ frän della hittills längst hunna land hjälpa dem båda att avslå från den oförnuftiga jakten på fler och fler kärnvapen".

Alva Myrdal skriver också på upprepade ställen att en överenskommelse om att avstå från förstaanvändning av kärnvapen är en grundläggande betingelse för att man skall komma någon vart med nedrustningsförhandlingarna. Däremot har Alva Myrdal fel när hon hävdar att varken Sovjetunionen eller USA vill avsäga sig denna rält, rätten till

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debalt

135

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

alt försl använda kärnvapen. Var USA slår, det vet vi. Förre försvarsministern James Schlesinger liksom tidigare amerikanska försvarsministrar före honom gjorde ingen hemlighet av att USA tänkte använda kärnvapen i en väpnad konflikt oavsett om motståndaren använde sädana vapen eller inte. Warszawapaktsländernas erbjudande om en överenskommelse att inte först använda kärnvapen avvisades som bekant omedelbart - i slutet av 1976-av NATO.

Det finns i dag all anledning att arbeta inom alla områden i syfte alt åstadkomma etl stopp på kärnvapenkapprustningen. Vi har från vår sida motionerat i syfte att utverka garantier för att den svenska neutraliteten respekteras såväl av Warszawapakten som av Atlantpakten. Vi har också motionerat om att vårt land skall ta initiativ i syfte att proklamera Norden som en kärnvapenfri zon.

Dessa ålgärder skulle bl. a. kunna innebära all vi kunde anslå väsentligt lägre summor lill rustningsapparalen även i vårt eget land.

Herr talman! Låt mig sedan anknyta till ett tidigare inlägg i denna debatt. Herr Palme tog upp frågan om eurokommunism och jämförde den med något han kallar eurosocialism. Han kom fram till att eurosocialismen är starkare än eurokommunismen. Del finns ingen kommunist som erkänner begreppet eurokommunism. En av dem som utpekas som denna kommunisms främsta företrädare, Santiago Carillo, framhöll vid Berlinkonferensen i fjol följande: Termen är myntad av våra motståndare i syfte att skada och splittra vår rörelse.

Vad som är utmärkande för den politiska situationen i Frankrike, Italien och Spanien är etl genombrott för arbetarenhet, där kommunister, socialister och den mest progressiva delen av den borgerliga vänstern bildar gemensamt front. Detta gäller såväl den poliliska som den fackliga arbetarrörelsen. Det är denna kraftsamling som skakar borgeriigheten och utgör anledning till antikommunism i ny tappning.

Låt oss uppehålla oss litet vid frågan om styrkeförhållandet mellan å ena sidan socialdemokratin och å andra sidan kommunismen. Det förhåller sig så all det i dag finns 90 kommunistiska partier med 60 miljoner medlemmar. Socialismen byggs på en tredjedel av jordens yta och av en tredjedel av jordens befolkning under ledning av de kommunistiska partierna. Men del intressanta är vad hela arbetarrörelsen som politisk maktfaktor kan åstadkomma för att störta kapitalismen och bygga socialismen. Här har naturiigtvis socialdemokratin, trots sin relativt ringa numerär, en självklar plats.

136

Hen WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag har haft förmånen alt få tillhöra den svenska FN-delegalionen, och jag vill i anledning därav framföra några synpunkter.

Det var som bekant i november 1946 som Sverige blev medlem i Förenta naiionerna. Det fanns redan då en stark opinion i landei för FN. Man hade hälsat den nya fredsorganisationens tillkomst med stor tillfredsställelse.

Den dåvarande svenske utrikesministern uttalade vid Sveriges inträde bl. a. följande: "Såsom medlem av FN accepterar Sverige viktiga inskränkningar i sin handlingsfrihet, när det gäller atl solidariskt avvärja hotande attentat mot freden. Inom Sveriges riksdag har ingen meningsskiljaktighet rått om godkännandet av dessa internationella förpliktelser. Vi har godtagit dem i full kännedom om deras räckvidd." Utrikesministern sade vidare: "Genom inträdet i FN erhåller vårt land förmånen att kunna deltaga i det internationella samarbetet. Vi skola gä till detta samarbete med det bästa uppsåt och med uppriktiga önskningar om atl kunna bidraga lill vinnandet av positiva resultat."

Av dessa uttalanden framgår att regering och riksdag - stödda av säkert hela svenska folket - från början betraktade FN-arbetet som en internationell förpliktelse.

Under årens lopp har många svenska diplomater, politiker och andra gjort stora insatser för att uppnå de mål som uppställdes i samband med inträdet 1946. En av dessa, och kanske den främste, var Dag Hammarskjöld. Även om jag hade detla klart för mig innan jag första gången for lill FN och New York 1975, fick jag under FN-vistelsen uppleva många exempel pä och uttryck för alt Dag Hammarskjöld lyckades göra generalsekrete-rarposten till något unikt i del internationella fredsarbetet. FN-stadgan ställer som alla vet sä slora krav på innehavaren av generalsekrelerarposten all mycket få personer kan tänkas motsvara dem. All Dag Hammarskjöld ändå motsvarade åtskilliga av kraven har det givils mänga uttryck för. Med rätla kan man tala om den Hammarskjöldska epoken som en period i FN:s historia av avgörande betydelse för FN;s framtida roll.

Jag hade förmånen alt få tillhöra FN-delegationen under ledning av Olof Rydbeck - sedan årsskiftet Sveriges ambassadör i London.

Under de senare åren och inte minst under de fem Rydbeck-åren har Sveriges ställning i FN stärkts sakta men säkert. Det vore fel - och jag vet atl Olof Rydbeck själv skulle lycka illa vara - om jag tillskrev en enda person förtjänsten. Del är i regering och riksdag som den svenska utrikespolitiken läggs fast. Det är i utrikesdepartementet och i FN-delegationen i New York som våra strävanden omsätts i praktisk handling. I detla gemensamma lagarbete medverkar många. Jag är lycklig över alt som vanlig politiker i ledet ha fält lära känna några av de medlemmar som gör sin del i lagarbetet. Jag är imponerad och stolt över den kompelens, effektivitet, integritet och takt som kännetecknar våra diplomaters vardagliga arbete. Det är en oerhört långsam process som pågår där borta i FN-husel. Det krävs mycket tålamod och mycken ödmjukhet i detta vardagliga slit. Den som påstår att FN-arbetet mest är cocktailpartyn och umgänge av olika slag har hell fel. Jag kan intyga all den svenske FN-diplomatens vardag oftast är en myckel lång arbetsdag.

Även om det svenska FN-arbetet således är ett lagarbete vill jag ändå från den här platsen uttrycka stor uppskattning av det sätt på vilket ambassadör Olof Rydbeck har lett arbetet under fem år. Han har med sina medarbetare omsatt vår utrikespolitiska vilja i praktisk handling,

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

137

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

138

som ytterligare har stärkt vår ställning. Delta kom särskilt till uttryck under de två år, 1975 och 1976, då Sverige var medlem av säkerhetsrådet och inle minst under den period då Olof Rydbeck fungerade som dess ordförande. Förra gången Sverige var medlem av säkerhetsrådet var för 20 år sedan, åren 1957 och 1958. Nästa gång blir väl någon gäng efter sekelskiftet. Detla FN-organ har enligt FN-stadgan huvudansvaret för upprätthållandet av internationell fred och säkerhet. Pä något vis har säkerhetsrådet utvecklats till något av en minigeneralförsamling som till skillnad frän den stora och rikliga generalförsamlingen kan sammanträda när som helst under året.

När elt medlemskap i säkerhetsrådet förekommer så sällan är det desto viktigare för ett alliansfritt land atl utnyttja möjligheterna att medverka lill samlande fredslösningar.

All det pratas enormt myckel i FN är väl känt, och del upplever verkligen alla som deltar i eller studerar det dagliga FN-arbetet. Del vill lill att allt som sägs är klokt, ty FN-apparalen kostar mycket pengar. Del har i. o. m. påståtts att varje ord som sägs kostar 80-90 cent - dvs. nära 4 svenska kronor. Jag förstår dem som undrar om allt prat nyttar någonting lill. Jag förstår dem som ifrågasätter om verkligen etl så litet land som Sverige kan säga något som andra - små eller slora - nationer verkligen lyssnar till. Jag tror alt del är Tage Erlander som vid något tillfälle har sagt atl "även elt litet land kan göra sin röst hörd om dess företrädare finner de rätta orden". Del bör påpekas att för småstaterna är FN del viktigaste och egentligen del enda internationella forum där de kan göra sin röst hörd. Stormakterna kan inte i längden negligera den samlade opinionen av småstater.

Nu bör det sägas all våra representanter i FN är ganska sparsamma med retoriken. Jag tror atl del är klokt. Det är också klokt, tror jag, atl följa Olof Rydbecks princip, nämligen alt förhandla mera än att hålla länga, vackra lal. Del är bällre alt i samtal och underhandlingar ständigt förbättra de personliga relationerna och öka förståelsen för varandras åsikter och särart.

Orsakerna lill Sveriges starka ställning i FN är många. Jag nämnde alldeles nyss en av dem. En annan är aktiviteten, en tredje alliansfriheten och en Qärde Rydbeck-principen alt vi som representanter för etl utvecklat industriland icke skall sälla oss på höga hästar i umgänget med representanter för u-länderna.

Jag fick särskilt uppleva delta senare i FN;s tredje kommitté när vi behandlade frågan om jämslälldhel mellan kvinnor och män. Del tal som vi skulle hålla i kommittén tyckte jag var lamt och menlöst. Jag kände ell behov av att vi skulle säga ifrån mer kraftfullt. Men av mina kolleger i delegationen - kloka och kunniga diplomater - fick jag råd i annan riktning.

Jag vill i det här sammanhanget peka på en artikel i Svenska Dagbladet den 12 november 1976, där Magnus Lagerkvist skriver; "Medlemsstaterna har tenderat all successivt inta en alltmer realistisk attityd till FN-arbetei.

De bombastiska och ordrika talen har blivit färre. Krafterna koncentreras i stället på alt söka lösa konkreta problem."

Det utrikespolitiska språkbruket behandlades i en annan artikel i Svenska Dagbladet ungefär vid samma tidpunkt av ambassadör Gunnar Heck-scher. I artikeln pekade författaren bl. a. pä elt asiatiskt uttryck, att man skall "rädda ansiktet", inte bara sitt eget utan också motpartens. Man vel aldrig hur snart del kan bli nödvändigt all ånyo samverka med den som nyss ledde sig som motståndare.

Herr talman! Jag vill också peka pä något som är oroande när del gäller FN. Det är de ständiga likvidiletskriserna och ekonomiska svårigheterna sorn drabbar FN. Huvudorsakerna är för det första all utgifterna för FN-administrationen ökar ulan all medlemsstaternas bidrag ökar i samma mån. För del andra betalar en del stater inle in sina medlemsbidrag i tid, ja, en del betalar inte alls. Vid.årsskiftet 1975-1976 var underskottet ca 70 milj. dollar. Då kunde man notera all öststaterna vägrade betala gamla bidragsskulder på ca 50 milj. dollar. Formosakina lämnade efter sig en bidragsskuld på ca 17 milj. dollar. Gamla skulder för tidigare insatser i Mellersta Östern och Kongo uppgick till ca 40 milj. dollar.

Man kan ju fråga sig varför en medlemsstat som Sovjet inte betalar in sina medlemsavgifter i tid. Den 1 januari 1975 hade Sovjet en rest pä 29 milj. dollar. För hela 1975 var Sovjets betalningsskyldighet 36 milj. dollar. I femte kommittén, som har ansvaret för FN;s ekonomi, har många deballimmar ägnats ål dessa problem. Vår svenske diplomat där, kanslirådet Arne Lellki, har gjort slora insatser för atl medverka till en lösning. Men hittills har det varit svårt all ena stormakterna på den här punkten. Del ligger något i ett uttalande som vid ell tillfälle gjordes i kommittén: "När stormakterna kan salsa tusentals miljoner dollar för . att skaka hand i rymden, borde de också ha råd att skaka hand i FN;s femte utskott om några få miljoner." Del finns all anledning alt hoppas på en förbättrad ekonomi för FN.

Herr talman! Sammanfattningsvis vågar jag påstå atl den svenska FN-diplomatin utvecklats i alldeles särskilt hög grad under de senare åren. Många har medverkat till delta - från Dag Hammarskjöld och fram lill Olof Rydbeck. Men FN-arbetel går vidare. Jag är övertygad om all FN-diplomalin kommer alt utvecklas ytterligare, icke minst i det lagarbete sohi i dag leds av ambassadör Thunborg.

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Hen LINDBLAD (fp):

Herr lalman! Det är i år 60 år sedan de ryska revolutionerna ägde rum. Den första på våren hälsades med väldig glädje av alla demokrater. Äntligen skulle detta gamla pinade och plågade ryska folk få en möjlighet att självt bestämma sin egen framlid och utvecklas så som man hoppades alt så många andra länder skulle göra. Man var full av optimism. Första världskriget hade lett till att diktaturer föll: den ryska, den tyska osv. Men vi vet att redan samma år, några månader senare, kom så mycket

139

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

140

av detla all förstöras genom atl en liten men starkt sammanhållen grupp med våld log makten och i praktiken förhindrade en utveckling i demokratisk riktning.

Vad gruppen gjorde var atl den tog över så myckel av den gamla tsarregimens instrument - t. ex. dess hemliga polis och dess angiverisystem - bara med en föresats: vi skall inle göra om tsarregimens misslag. Ingen skall kunna rymma. Ingen skall kunna bilda motslåndsgrupper. Vi skall bli mycket effektivare. Och förvisso blev man det.

Nu 60 år efteråt är det väl rätt rimligt att de fiesta utgår ifrån alt denna regim kommer att beslå för åtskillig tid framåt. Vi bedömer en diktatur och tror att just den är så fast knuten och har så härd maktapparat att det är osannolikt att den faller.

Vi har varit pessimister beträffande många diktaturer. Men plötsligt märkte vi att Grekland och Portugal kunde bli demokratier igen. Vi tror att t. o. m. Spanien åter kan bli en nalion, där människorna själva i fria val skall få bestämma utvecklingen.

När det gäller Sovjet är det rimligt att utgå frän all det inle finns någon möjlighet atl fälla den regimen. Inte heller i de många länder som Sovjet har lagt under sig i andra världskriget tror vi alt det är möjligl att införa demokrati under överskådlig lid. Sverige var ju del första land efter Stalins dåvarande bundsförvant, Nazityskland, som erkände ockupationen av de tre baltiska staterna.

Vi vet all Sovjets avsikt med Helsingforsöverenskommelsen var att få världen i övrigt att acceptera Sovjets segrar och de länder som Sovjet lagt under sig. Bresjnevdoklrinen innebär att den stat som en gång har kommit under Kremls ledband aldrig skall få lämna det. Regimen fär inte hotas. Den som hotar regimen hotar väridsfreden.

Man kan naturiigtvis också fråga sig vad som är Sovjets långsiktiga utrikespolitiska mål. Del är väldigt svårt alt försöka formulera det bara i en enda tes. Några har sagt att den ryska utrikespolitiken hell enkelt är en tillämpning av det gamla Tsarrysslands tanke att lägga under sig så mycket som möjligt. Det man har det skall man utvidga och försvara - ett slags långsiktig expansionspolitik. Andra har sagt att det är fråga om ett slags defensiv. Man vill värna sill land. Della gamla Ryssland har ju så många erfarenheter av anfall västerifrån, frän Napoleonstäg mot Moskva och från tre olika invasioner under det här århundradet.

Förmodligen finns del myckel av sådana nedärvda nationella tankar som förklarar åtskilligt i den sovjetiska politiken. Men del är klarl alt det väsentliga kan vara vad som faktiskt proklameras, nämligen marxismen-leninismen som sådan, tankar från Marx via Lenin och hela raddan. Lenin sade 1919: Vi lever inte blott i en stat ulan i elt statssystem, och sovjetrepublikens tillvaro bredvid imperialistiska stater är i längden otänkbar. Till sist kommer den ene eller den andre att segra.

På sikt kommer man alltså att segra, enligt sovjetisk uppfattning. Varför det? Man mäste säga det, därför atl annars har man övergivit den kommunistiska dialektiken, sin historiesyn. Det är inte fråga om all lycka

all delta är bra eller dåligt, ulan det liksom ingår i systemet. Man måste vara övertygad om all man själv segrar lill slut.

Problemet kan väl delvis vara all Sovjet internationellt och i förhållande lill andra stater gärna må säga all avspänning är ett önskvärt tillstånd, men det blir väldigt svårt att inåt erkänna att delta skulle vara något slags slutligt tillstånd, för därmed har man också i praktiken sagt: Vi tror inle att den egna ideologin är lillämpbar internationellt.

Vi kan gä lillbaka i liden. En som i alla väder sade att den enda tanken i utrikespolitiken är att driva världsrevolutionen var Trotskij. Stalins inställning var litet mera pragmatisk: Vi skall utveckla det egna landet och förverkliga kommunismen i Ryssland. Att göra någonting ät resten av väriden får bli en senare historia.

Dragkampen dem emellan speglar naturiigtvis något av motsättningarna: Är det bara ideologin som styr eller är del också pragmatisk politik? Den pragmatiska politiken fick senare hos Chrustjov en oändligt mycket starkare innebörd än hos Slalin. Nu kunde man peka på att det fanns kärnvapen: Vi mäste se till alt vi själva överlever. Det var elt oerhört slöd för dem i Sovjetunionen som menade att man mäste i praktisk politik ändå söka komma till samförstånd.

Jag tycker inle alt man skall - framför allt inte i utrikespolitik - tro att den ena eller andra förutsägelsen är sann, utan man bör försöka skissera upp vissa scenarier framför sig; Vilka utvecklingar kan vara rimliga? Lät oss säga all det optimistiska alternativet för oss rimligtvis måste vara en avspänning som fortsätter, en avspänning som fördjupas. Kan dä detta också frän sovjetisk utgångspunkt vara det långsiktiga optimistiska alternativet?

Det är frågan om. När den franske presidenten gästade Moskva hösten 1975 sade han jusl delta lill Bresjnev; Vi borde försöka moderera sinsemellan och fä en utveckling med ökad avspänning. Bresjnev svarade med mycket stor bestämdhet att det kunde inte bli tal om någonting sådant. Ännu hårdare har naturligtvis Suslov sagt att den långsiktiga ideologiska motsättningen kvarstår. Den kan man inle komma förbi. Avspänning är ett tillstånd, men det är inte något mål.

I viss mening kan vi se en beslående avspänning som det långsiktiga målel, i den meningen att vi icke vill krig. Men vill vi inte själva ha som ell mål att demokratin skall utvecklas, dvs. atl förtryckta folk -balter, andra östeuropeiska folk - i ett längre perspektiv skall få en utveckling mol demokrati?

Vad som gör den här frågan så besväriig är all den lill stor del rör sig om mänskliga fri- och rättigheter. Många betraktade väl Helsingforskonferensens ord om friheter som litet av en formalitet - inte minst naturiigtvis östsidans regeringar. Del väsentliga för dem var att de fick gränserna från andra väridskriget fastlagda som de beslående gränserna. Det var ju lätt att skriva under dokumenten, och de tal som olika länders statschefer höll gick ganska väl alt förena efiersom det var mest retorik. Frågan blev sedan vad detta sedan skulle innebära i praktisk politik.

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debalt

141

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

142

öch del är väl ingen tillfällighet atl det är svårare nu, när man efteråt skall se vad som förverkligats. Man kunde ju tro att det bara var tomma och till intet förpliktande ord som sades, men det har sedan visat sig vara rejält sprängstoff Det var inle för inte som Neues Deutschland skrev, när Solzjenilsyn utvisades från Sovjetunionen, att del vore självmord för en socialistisk stat alt tillåla att han fick fortsätta inom landet. Möjligen kan man vara oförskämd och säga atl ju svagare regimen känner sig, desto räddare måste de styrande vara för alt det skall bli verklighet av orden om utbyte av tankar över gränserna.

När det talas om atl det i Sovjetunionen ändå finns enstaka människor som tillåts yttra sig - eller som i varie fall inte likvideras och inte heller fängslas därför atl de är kända internationellt - så kan vi göra en viktig iakttagelse. Den är viktig inte minst för en liberal. Och det är den att man kan acceptera en och annan person, men man kan aldrig acceptera en organisation, alltså människor i gemenskap, med en uppfattning som strider mot regimens. Det var ju också Trotskij som mililariserade eller förstatligade fackföreningarna, och han gjorde del med den baklanken alt det inte får finnas någon annan makt än staten. Detla var ingen självklar linje. Alexandra Kollonlaj och andra var emot den och sade att även en kommunistisk stal bör kunna innehålla pluralism. Men Trotskij sade att det får bara finnas en makt; staten. Och han vann naturligtvis.

Häromdagen stod Bresjnev och talade inför fackföreningsrörelsen i Sovjetunionen. I vilket ärende då? Jo, han skällde ut den därför att man inte hade gjort tillräckligt mycket för arbetsdisciplinen, att man inte hade tillräckligt mycket gjort det som staten ville. Detta är myckel fundamentalt, alt man i en kommunistisk stat aldrig kommer alt erkänna organisationer och sammanslutningar. En och annan enskild person kan möjligen vara till extra besvär internationellt om man tystar honom, och därför får Sacharov fortsätta.

Jag tror vi måsle inse alt delta är realiteter. Sä måsle man ha del, därför att den egna regimen skulle löpa stora risker atl falla om människor böriade tycka friare och om de ville yttra sig. Och den bedömning vi då måsle göra är naturiigtvis; Är del en konfiikt mellan delta atl kräva mänskliga fri- och rättigheter samt ökade kontakter över gränserna och en önskan om avspänning? Vill man båda sakerna, så måste det bli en avvägning mellan dem.

Man har sagt all avspänningen är mycket viktig för Sovjet. Men när det nu de senaste veckorna har sagts från Sovjet, att om man från väst trycker så hårt på mänskliga fri- och rättigheter, dä äventyras avspänningen? Då äventyras SALT-avtalel som vi trodde var viktigt för ryska intressen. Men det är en underordnad fråga jämfört med den risk som man i Sovjet upplever det vara på sikt om tankar om människors fri-och rättigheter skulle tränga in i det egna systemet.

Detla är den verklighet vi har att leva med. Vi må tycka atl den är bra eller dålig, men den är en realitet. Om vi inle tror att Sverige kan påverka - och det kan vi självfallet inte göra annat än i mycket

ringa män - sä är det enda vi kan göra alt försöka teckna olika scenarier: Vilken utveckling tror vi det kan bli? Och det är klart att detla med ökad avspänning är en möjlighet. Men låt oss inte vara sä optimistiska att vi tror alt ökad avspänning också leder till ökad gemenskap och atl de östeuropeiska staterna kommer all ge siörre och större möjligheter till fri information och sådant. Tvärtom är det så, all om man från rysk sida inle tror sig pä ett senare stadium kunna stoppa en sådan utveckling, så kommer man att säga nej så fort som möjligt. Det är en tanke som i och för sig är kuslig, men den kan vara lika realistisk som den första. Herr talman! Jag vill bara göra ytterligare en liten kommentar, och den gäller det språkbruk som har använts här. Det är en gammal och rätt begriplig tradition atl ett litet neutralt land inle pratar sä mycket om diktatur i en närliggande stormakt - det ligger sä att säga i sakens natur. Del är lättare för oss all tala om diktatorer i små stater. Jag lycker Olof Palme med rätla kallade de tjeckiska ledarna "diktaturens kreatur". De är nämligen inte diktatorer, för en diktator är ju någon som har makt. Och inte sjutton är Husak en person med makt! Han är en person som mäste agera i de tåtar som dras av någon annan, han aren marionett. Det innebär inte att man inle kan kritisera honom, men kalla honom dä jusl ett diktalurens kreatur, med betoning pä kreatur!

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Hen GRANSTEDT (c):

Herr talman! För en liten stund sedan fick vi en intressant belysning på den nya och litet annoriunda partikonslellalion som vi pä sistone har fäll här i kammaren. Vi hörde herr Hagel tala om de kommunistiska diktaturerna i Östeuropa, och han beskrev dem som den högsta formen av demokrati i världen. Tidigare har vi hört Jörn Svensson tala om precis samma diktaturer, men han kallade dem sina bröder och systrar. Man förstår all det med en sådan ideologisk spännvidd måste hända saker inom etl parti.

Sture Ericson förde ett ganska egendomligt resonemang om vår försvarspolitik som jag känner ett visst behov av atl kommentera. Han började med atl göra jämförelse mellan rustningskostnaderna dels från NATO:s sida, dels inom Warszawapakten, och han kom då fram till all del är NATO som slår för de största rustningarna. Jag skall inte gä in i polemik med Sture Ericson om den sakfrågan, utan jag konstaterar bara att det är en nära nog hopplös uppgift att jämföra NATO-ruslningar i dollar med Warszawapaktsrustningar i rubel och mot den bakgrunden försöka göra en bedömning av styrkerelationerna. För svenskt vidkommande finns del anledning alt konstatera all det är ganska oväsentligt var de största rustningarna sker, och om de sker inom NATO eller Warszawapakten. Vad som är viktigt för Sverige från säkerhetspolitisk synpunkt är naturligtvis den totalnivå som.finns när det gäller rustningar i vår omvärld. Det är den som vi måsle la hänsyn lill när vi bedömer utvecklingen av del svenska försvaret.

143

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

144

Såvitt jag förstår är det inle alls så, som Sture Ericson försökte göra gällande, att det finns någon motsättning mellan utrikesdepartementets och försvarsdepartementets bedömning av vår säkerhetspolitiska situation. Det faktum att vi kan se vissa möjligheter till öppningar när del gäller nedruslningsförhandlingarna kan vi naturiigtvis inte ta som intäkt för alt här och nu böria en nedrustning i Sverige. Bara därför alt vi hoppas kunna nå vissa resultat i de framtida nedruslningsförhandlingarna kan vi inle nu överge den grundpelare i den svenska utrikespolitiken som heter en neutralitetspolitik som stöds av ett starkt försvar.

Det finns också anledning att här upprepa det som Karin Söder sade tidigare i dag, nämligen att det förslag som ligger pä riksdagens bord inte innebär en svensk upprustning, utan ett fasthållande vid en gammal svensk princip om att vi skall ha ett starkt försvar. Förslaget innebär alltså all man skall se lill atl försvaret får de resurser som behövs för att behålla denna styrka.

Herr talman! Det är i och för sig litet banalt att konstatera att vår värld präglas av stora orättvisor. Men jag tycker ändå att del är intressant att tänka pä all samtidigt som vi kanske nu upplever exempel på den största rikedomen i världshistorien - aldrig har så många människor haft det så bra som i de rika länderna - måste vi också konstatera att aldrig har så många lidit av svält, sjukdomar och andra umbäranden som i vår värld i dag. Vi känner alla väl lill fakta i målet och är bekanta med den kusliga statistiken. Men vad som gör detla perspektiv kanske extra allvarligt är att de resurser som vi baserar vår höga levnadsstandard på i de rika länderna inte är outsinliga. Vi baserar vårt välstånd på exploatering av tillgångar, som bara finns i begränsad omfattning. I vissa fall räknar man med att de kanske bara kommer atl finnas lillgängliga i några årtionden framöver. Det gäller de energiråvaror som vi i dag begagnar - olja och uran - liksom koppar, bly, tenn, aluminium osv. När det gäller andra vikliga resurser, som t. ex. järn och kol, diskuterar man århundraden.

Visserligen kan vi tänka oss att göra en hel del nya fynd, men vi måste under alla omständigheter räkna med alt vi inle med de tillgångar som finns på jorden kan försörja en ständigt stigande konsumtion. Del finns uppenbariigen en risk att den dag de falliga länderna har nätt en sådan köpkraft, att de kan efterfråga sin rättmätiga del av världens resurser, är det inte särskilt mycket resurser kvar atl efterfråga. Därför är det mycket viktigt att vi, som också utrikesministern framhöll i regeringsdeklarationen, snart får till stånd ett effektivt konkrel samarbete för en resurshushållning i väriden. Vi mäste få en noggrann och systematisk uppföljning dels av hur våra tillgångar pä ändliga resurser förändras, dels av hur konsumtionen av dessa tillgångar utvecklas i olika delar av världen. Vi måste samarbeta för att utveckla resursbevarande teknik när det gäller produktion och återanvändning och se lill alt dessa tekniker verkligen också utnyttjas.

Det är en del av bilden. Den andra delen är naturiigtvis att vi måste

se lill all de fattiga länderna så snart ske kan får möjlighet all disponera sin rättmätiga del av världens tillgångar. Sverige är pådrivande i den s. k. nord-syddialogen i Paris. Del är ett myckel viktigt arbete som bedrivs där. Det är viktigt att vi får till stånd handelsvillkor, som ger rättvisa åt de fattiga länderna, det är viktigt alt vi åstadkommer ett kraftigare bistånd till de länder som inte har möjligheter atl hävda sig genom handel och det är viktigt all vi kan lindra de skuldbördor som många länder i dag dignar under.

Men det är inte bara en fråga om resursfördelningen mellan faltiga och rika länder. Det är också en fråga om resursfördelningen inom länderna. Lika väl som vi kanske mäste erkänna att vi baserar en del av vår rikedom på del faktum all större delen av väridens befolkning lever i fattigdom, lika väl finns det en lång rad länder i väriden, ja det gäller i de allra flesta i varierande grad, där fätalet baserar sin rikedom pä flertalets fattigdom.

Därför är del viktigt att vi i vårt agerande, i vår biståndspolitik, i vår attityd lill sociala befrielserörelser av olika slag och över huvud laget i vårt internationella uppträdande inle bara stödjer en resursfördelning mellan väridens stater utan också stödjer en demokratisk utveckling och en utveckling med sikte på social utjämning inom världens stater.

Det har här i dag i olika sammanhang gjorts försök alt misstänkliggöra den nuvarande regeringens goda vilja och strävanden alt åstadkomma social rättvisa och utjämning i väriden. Det är allvarligt all sädana försök förekommer. Sverige har en gammal tradition på det här området, en myckel viktig tradition. Sverige har elt stort anvar, bl. a. därför att vi är ell av de rikaste länderna i världen, samtidigt som vi är elt av de länder i väriden som har lyckats bäst att för egen del genomföra en fungerande demokrati och en social utjämning.

Vi har alltså - även om vi är ett litet land med begränsade möjligheter - en uppgift att fylla i den internationella debatten, och vi måste ha möjligheter atl forlsälla påverka utvecklingen.

Del innebär också att de som vill göra gällande atl den nya regeringen inle har viljan atl verka för en utjämning i världen, de hjälper bara de krafter som ser Sveriges agerande som besvärande, de reaktionära krafterna i väriden.

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Hen ERICSON i Örebro (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Granstedt ifrågasatte de jämförelser jag gjorde mellan ruslningsnivåerna.

Jag nämnde att Warszawapakten har 30 96 av väridens totala rustningskostnader och att NATO har över 50 %. Jag nämnde också alt under 1970-lalet har Warszawapaklens rustningskostnader i fasta priser legal ungefär konslant, medan däremot NATO-länderna i Västeuropa har höjt sina rustningskostnader i reala termer.

Det här är medvetet grova jämförelser, efiersom det naturiigtvis inte går att jämföra detaljer i det här sammanhanget. Men del är en väldig

145

10 Riksdagens protokoll 1976/77:99-100

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

skillnad på om del är mindre än 30 % eller mer än 50 96. Och del är en väldig skillnad om nivån är konstant eller om det går ganska brant uppåt.

Min källa är den amerikanska publikationen World Mililary and Social Expendilures 1976 med förord av senatorn och tidigare vice presidenten Hubert Humphrey.

Jag tror atl det är viktigt att ha det här som bakgrund. Det är tydligen upprustningen i de västeuropeiska NATO-länderna som gjort alt den svenska regeringen känt behov av att höja nivån på våra försvarsutgifter över vad vi hittills ansett vara nödvändigt.

Jag är naturligtvis litet förvånad över atl herr Granstedt av alla ställer upp och försvarar den här moderata politiken. Han säger att man naturligtvis inte kan hänvisa till en möjlighet till öppning i nedruslningsförhandlingarna för att motivera en ensidig svensk nedrustning. Men vem har här argumenterat för en ensidig svensk nedrustning? I varie fall inte jag.

Vad jag sade i mitt anförande är atl i elt läge där regeringen själv - fru Söder i dagens deklaration och svenska regeringsrepresentanier i ivå anföranden under våren vid nedrustningskonferensen - har gjort klarl alt avspänningen är större än någonsin tidigare under 1970-talet man ändå går in och höjer nivån på de svenska militärutgifterna, det är väl en mycket motsägelsefull politik.

Och det förvånar mig som sagt mycket att herr Granstedt ställer upp för den. Jag trodde att herr Granstedt stod bakom UD:s bedömning av del säkerhetspolitiska lägel. Men i sitt anförande sluter han upp bakom herr Krönmarks bedömning, och del är mycket förvånande.

146

Hen GRANSTEDT (c) kort genmäle:

Herr talman! Det var väldigt bra att herr Ericson i Örebro nu i sin replik erkände all den typ av kostnadsjämförelser som han gjorde i sitt huvudanförande är mycket svär alt göra. Det var dessutom inte heller det som var poängen i mina invändningar.

Enligt mitt sätt att se är del inte särskilt betydelsefullt var rustningarna sker. Jag vel inte om jag skall tolka herr Ericson sä, alt det bara är rustningarna i Warszawapaklens länder som bör påverka Sveriges säkerhels-politiska bedömningar, men del är i varie fall en slutsats man är väldigt frestad att dra. Det intressanla för Sveriges säkerhetspolitiska bedömningar är naturligtvis den totala rustningsnivån i vår omvärld, och det var min huvudsakliga invändning, bortsett från synpunkten att det är mycket svårt alt göra jämförelser mellan dollar och rubel.

Jag står självfallet bakom UD;s säkerhetspolitiska bedömningar. Men det finns, som jag också påpekade, ingen skillnad mellan UD:s säkerhetspolitiska bedömningar och försvarsdepartementets. Det kommer till ullryck genom all den totalförsvarsproposition som lagts på riksdagens bord inle innebär någon svensk upprustning, vilket oppositionen envist påstår. Den innebär alt vi behåller ungefär en oförändrad nivå pä det

svenska försvaret. Det beror naturligtvis på all vi inte anser att det har hänt någonting i världen som motiverar vare sig en upprustning eller en nedrustning av det svenska försvaret. Del är detta tämligen konstanta dagsläge som också motiverar en konstant försvarssiyrka. Skulle i en framtid nedrustningsförhandlingarna nä sådana konkreta resultat atl de bildar undertag för en svensk nedrustning, skulle ingen vara gladare än jag.

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Hen ERICSON i Örebro (s) kort genmäle;

Herr talman! Nu säger herr Granstedt atl vad som är viktigt för bedömningen av det säkerhetspolitiska läget är rustningarnas totala nivå i världen. Då kan det ju vara intressant atl vela att den inte har höjts under 1970-talet, om man ser i reala termer. Det är Sverige som nu höjer sin nivå utöver vad vi har anseil nödvändigt hittills, utöver den nivå som fastställdes i 1972 års försvarspolitiska beslul.

Herr Granstedt säger alt bakom förslaget alt höja nivån ligger samma bedömning som bakom de resonemang vi hört både i deklarationen och i regeringens lal vid nedrustningskonferensen. "Nedrustning tycks vara en idé vars lid har kommil och som vi vel kan inga arméer motstå en sådan idé" - så har regeringen uttryckt sig vid nedrustningskonferensen, i två tal t. o. m. Men herr Krönmarks armé påverkas som sagt inte av den bedömningen.

Det är ingen logik i det här resonemanget. Vi har alltså ell mera avspänt förhållande i dag än vi haft någonsin under 1970-talet. Det är regeringens förkunnelse frän utrikesdepartementet. I del lägel, med mera avspänning än tidigare, med goda förutsättningar för alt få nedrustningsavtal under resten av 1970-talet, höjer den borgeriiga regeringen nivån på våra försvarsutgifter, för del är i praktiken vad som sker. De höjs med elt par miljarder på fem års sikt. Det kanske blir mera om ni bestämmer er för det där flygplanet. Den logiken häller inte.

Jag tror faktiskt att den enkla och primitiva förklaringen till della är alt ni nu i regeringen har ett parti som år efter är krävt höjda försvarsutgifier. Nu sitter representanter för del partiet helt plötsligt i försvarsdepartementet. Vad sker dä? Jo, man lyckas i regeringskretsen pressa upp våra försvarsutgifier. I elt läge där den säkerhetspolitiska situationen i Västeuropa är bättre än någonsin tidigare under 1970-lalet!

Jag är fortfarande förvånad över all en ung och tidigare radikal centerpartist sluter upp bakom herr Krönmarks polilik. Det har hänt myckel med de unga centerpartisterna under de senaste månaderna.

Hen GRANSTEDT (c) kort genmäle;

Herr talman! Herr Ericson i Örebro säger att det inte har skett någon upprustning i Europa under 1970-talet, och det tror jag är alldeles riktigt. Men noteras bör atl det inle heller skett eller sker någon upprustning i Sverige. Jag observerade att herr Ericson begagnade formuleringen -och det tycker jag hedrar honom - att försvarsanslagen ökat jämfört

147

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

med 1972 års beslut. Det är alldeles rikligt. Men del beror inte på att man höjt ambitionsnivån när det gäller det svenska försvarets styrka - del tror jag herr Ericson mycket väl vet - ulan del beror pä kostnadsutvecklingen som man har all ta hänsyn lill.

Jag upprepar vad jag och även utrikesministern tidigare sagt; Den totalförsvarsproposition som lagts pä riksdagens bord innebär ingen upprustning, utan den innebär att vi precis som Europa i övrigt bibehåller oförändrad styrka på värt försvar, med vissa omdisponeringar, som också föreslås i försvarspropositionen. Men slutresultatet är alltså en oförändrad politik, nämligen en neutralitetspolitik baserad på ett starkl svenskt försvar pä i princip samma nivå som tidigare.

Om utvecklingen ger vid handen - och det är detta vi måste arbeta för och salsa våra resurser på - all vi får till stånd resultat i nedruslningsförhandlingarna kan vi också nedrusta. Det är det som regeringsdeklarationen mycket eftertryckligt har framhållit - atl del är en huvuduppgift för den svenska utrikespolitiken att få till stånd sådana gemensamma nedrustningar att vi kan få etl slut pä det resursslöseri som all rustningsverksamhet innebär.

148

Hen JAN BERGQVIST i Göteborg (s);

Herr lalman! Det är naturligtvis möjligl alt i ord förneka att försvarspropositionen innebär en upprustning, men ser man på vad den konkret innehåller kommer man inte ifrån alt del faktiskt är en höjning av ambitionerna i jämförelse med 1972 års beslul.

Herr Granstedt sade i sill anförande alt del är allvarligt om man försöker misstänkliggöra regeringens goda vilja att verka för demokratisk utveckling och social rättvisa ute i världen. Jag förslår att herr Granstedt som nybliven sakkunnig i UD känner sig hårt pressad av den kritik som kommer frän Centerns ungdomsförbund när det gäller IDB, där man säger alt ingenting har i sak förändrats sedan centerslämman tog beslutet i juni månad förra året och där man påpekar att IDB i första hand ger lån lill de rikaste latinamerikanska staterna, företrädesvis lill fascisi- och terrorregimerna.

Jag vill ta upp frågan om det är någon siörre skillnad pä en socialdemokratisk och en borgerlig ulrikespolilik. En del menaratt man nästan måste ha förstoringsglas för att kunna se det som skiljer. Gång på gång har utrikesministern sagt att den borgeriiga regeringen i allt väsentligt fortsätter socialdemokratins utrikespolitik.

Är dä utrikesdebatten mest en skendebatt? Är det sä atl socialdemokraterna försöker blåsa upp små motsättningar lill stora färggranna ballonger? Nej, jag tror inledet. Jag tror tvärtom all det är den allomfattande enigheten som kan vara en synvilla. Visst finns det samstämmighet -del är klart - men den samstämmigheten är som loppen på två isberg, där de underliggande skillnaderna är slora och på läng sikt avgörande. För utrikespolitiken är ju långsiktig. Tag t. ex. Vietnam! Vietnam är det land som nu får det största anslaget i den borgerliga biståndsbudgeten

- 350 milj. kr. skall gä dit nästa budgetär. Men är det någon som tror
att vi hade varit där i dag, om vi hade haft en borgeriig regering de
senaste 10-15 åren? Ja, man behöver inte ens gå tillbaka till 1960-talel
och de borgerligas hårda motstånd mol socialdemokratins Vietnampoliiik
dä. Det räcker med atl vi minns 1970-talet. När Olof Palme fördömde
terrorbombningarna över Hanoi, dä sade regeringens nuvarande eko
nomiminister: "Här är syftet alt åstadkomma fred", och regeringens nu
varande statsminister tyckte att Palmes ordval var "onödigt utmanande".
Bombningarna dödade och lemlästade patienterna vid Bach Mai-sjuk-
huset, men en borgerlig partiledare sade att här var syftet att åstadkomma
fred, och en annan borgerlig partiledare sade att Palmes ord var för starka

- som om det fanns ord starka nog atl fördöma sådana handlingar!
Jag vågar påstå att med en borgerlig regering under hela 1970-talel

skulle vi i dag inte ha haft ett omfattande och fint utvecklingssamarbete med Vietnam. Den socialdemokratiska Vietnampolitiken var framgångsrik, och när den blev allmänt accepterad hoppade också de borgeriiga upp på triumfvagnen och anslöt sig. Men i utrikespolitiken är det ju initiativen som betyder något - att man vågar ta ställning i svåra lägen. Att man hänger med som en tross pä släp, att man ansluter sig lill något som inle längre är kontroversiellt kostar inte så mycket, men det är inte heller värt så mycket.

Så har det gäll med stora delar av de borgerligas politik. Hur många är det som i dag kommer ihåg att nuvarande folkpartiledaren var positiv till svenskt medlemskap både i NATO och i EEC? Hur mänga är del som kommer ihåg att starka krafter på den borgerliga kanten ville atl Sverige via EEC skulle engagera sig i utrikespolitiskt samarbete med NATO-stater?

Det som i en ögonblicksbild just nu kan se ul som små skillnader mellan partierna kan i ett längre perspektiv bli slora klyftor. Därför är IDB-frägan viktig.

Ell sätt att närma sig den frågan är all säga som Staffan Burenstam Linder: Är vi med i en bank, så kan vi också vara med i en annan. Mot det finns en annan väg atl ta upp problemet. Det är atl man frågar: Hur fungerar det här i elt längre perspektiv? Är det verkligen nödvändigt att också vi är med och ger miljoner i räntesubventioner åt militärdiktaturerna i Latinamerika?

Kravet på internationell solidaritet gäller alla våra relationer lill omvärlden. Vi kan inte göra undanlag för handeln, jordbruket, arbetsmarknaden, utbildningen, miljön eller de hundratusentals utlandskontakter som vi har på andra områden. Biståndet får aldrig bli en ursäkt för att vi på andra områden skadar de förtryckta folkens intressen.

Nu är det naturiigtvis en jälleuppgift att fä hela del svenska samhället genomsyrat av solidaritet med de faltiga och förtryckta folken. Men desto viktigare är det då att vi inte avfärdar problemen med fraser som att affärer och politik inte hör ihop. Tvärtom måsle vi i vårt eget land tränga tillbaka de ofta cyniska värderingar som föds och närs av det privata

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debalt

149

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

vinstintresset lill förmån för värderingar som växer fram ur de svenska folkrörelserna. Vi måste få ekonomisk demokrati, och de många anställda måste få ett avgörande inflytande i, arbetslivet.

Herr Granstedt var förut motståndare till IDB. Nu har han uppenbarligen inle ell ord av kritik all komma med. Man kan fråga sig vad den här omsvängningen beror på. Har det hänt någonting efter centerstämman i juni förra året eller sedan Karin Söder i höstas sade att något medlemskap i IDB skulle det inte bli?

I TV-Aktuellt den 10 mars påstod statsminister Fälldin att mycket hade ändrat sig. Enligt herr Fälldin hade del blivit klart alt svenska företag inte längre får tävla om IDB-fmansierade projekt - men det fick Sverige klart för sig redan 1975, långt före centerslämman. Enligt herr Fälldin skulle också utlåningsreglerna ha ändrats. Del är en förbryllande uppgifi för dem som har följt bankens utlåningspolitik mera i detalj. Det finns inga belägg för att utlåningen nu är mer socialt inriktad än tidigare.

I dagens debatt har utrikesministern hävdat all det finns tre ting som ändrat situationen. Det första är alt USA fält en ny president. Men på vilket sätt ändrar det strukturen? Militärens makt i Latinamerika visar ingen tendens all avta. Än har ingenting ändrats, utan del är bara en lös förhoppning. Del rimliga mäste väl ändå vara att man väntar tills man har något konkrel atl ta fasta på.

Det andra är att en del mindre diktaturländer har hört av sig och visat intresse. Det tredje är att de flesta västeuropeiska länderna ställt upp i IDB. Men redan pä centerslämman i juni visste man ju alt tolv västeuropeiska stater skulle ansluta sig. All sedan Frankrike och Finland kommit lill kan väl ändå inle vara så avgörande. Det borde kunna uppvägas av att Norge inte verkar så intresserat. Sedan centerslämman har del inle hänt något konkret när det gäller IDB. Däremot har vi i Sverige fått en borgeriig regering med moderater och folkpartister. Och så dag-tingade centern åter i en viktig fråga!

I detla anförande instämde herr Sörenson (s).

150

Hen GRANSTEDT (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill börja med alt instämma i vad herr Jan Bergqvist i Göteborg sade om vikten av all man när del gäller den internationella solidariteten inte gör en mängd undantag. Och del är alldeles klart -jag häller med om det - all även när del gäller handelspolitiken måsle vi vara beredda att göra uppoffringar i den internationella solidaritetens namn, t. ex. vid Nord-syd-dialogen i Paris, där Sverige handlar mycket aktivt. Självfallet måste man också bedöma frågan om IDB i ljuset av denna insikt. Del är väl värt all notera i della sammanhang atl den socialdemokratiska regeringen aldrig under 40 är handelspolitiskt gjorde några uppoffringar för den internationella solidariteten, men det är inget skäl för atl vi inte skulle göra det i en framtid.

Men självfallet måste man när man bedömer IDB, och alla andra liknande frågor som kommer att dyka upp, göra det utifrån de praktiska resultaten av de eftergifter man gör. Jag vill inte på något sätt föregripa riksdagens behandling av IDB, men jag lycker det är väldigt viktigt när vi diskuterar IDB atl vi inle bara ser till bankens symbolvärde här hemma utan också ställer oss frågan vilka praktiska resultat vi når för de falliga folken genom all stå utanför IDB. Jag tror att det i framtiden kommer all ställas slora krav pä oss att göra handelspolitiska försakelser i den internationella solidaritetens namn. Just därför är det också viktigt att vi ser till att de handelspolitiska försakelserna är av den arten att de inte bara är symboler ulan också verkligen innebär förbällringar för de människor som vi vill hjälpa.

Sedan ägnade sig herr Bergqvist åt att försöka redovisa de stora skillnaderna i svensk utrikespolitik. Därmed skilde sig herr Bergqvist kraftigt från generationer av socialdemokratiska utrikesministrar som i utrikesdebatt efter utrikesdebatt, år efter år, för att inte säga årtionde efter årtionde, från riksdagens talarstol har slagit fast den stora samstämmighet som råder i vårt land om utrikespolitikens huvuddrag. Även i dag kunde inle bara vår nuvarande utrikesminister utan också vår förutvarande utrikesminister slå fast delsamma. Den här samstämmigheten är en väldigt stor styrka för Sverige, en väldigt stor tillgång både när del gäller att hävda Sveriges intressen och när det gäller Sveriges möjligheter alt göra sig gällande i den internationella debatten. Del är därför jag har sagt att de som försöker måla upp splittring när det gäller utrikespolitiken, de försämrar Sveriges möjligheter.

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Hen JAN BERGQVIST i Göteborg (s) kort genmäle: Herr talman! Herr Granstedt påstod att Sverige inle hade gjort några handelspolitiska uppoffringar under den socialdemokratiska regeringens lid. Vilka meriter måste man ha för att bli sakkunnig i utrikesdepartementet numera? Känner herr Granstedt inle till de beslul om sanktioner och tullförändringar som fattades under den socialdemokratiska regeringens tid för atl tillgodose u-ländernas intressen?

Annars fär man säga all herr Granstedt talade som en riklig statsman och klargjorde att här gäller del atl inle föregripa riksdagens beslut, att inte bara se till symbolvärdet osv. Och han frågade: Vilken praktisk nytta gör vi om vi står utanför IDB? Ja, den frågan behandlades ju på centerslämman i juni månad. Då protesterade inle herr Granstedt mot det beslut som togs och där man konstaterade att det inte alls var särskilt lämpligt att Sverige anslöt sig till IDB. Man satte upp en förutsättning och sade atl om det skulle visa sig att den interamerikanska banken förändras i riktning mot vad som gäller för bl. a. den afrikanska - med bl. a. inriktning på de fattigaste länderna - kunde man överväga en samverkan med banken. Min fråga till herr Granstedt lyder: På vilket sätt har den interamerikanska banken förändrats i den riktningen? Det skulle vara utomordentligt intressant atl fä ell besked om den saken.

151

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Sedan delta med samstämmigheten. Tar man vissa ögonblick och tittar på vad det är som skiljer partierna åt i de ögonblicken, kan det många gånger tyckas all vi i de stora huvuddragen är överens. Men ser man lill utvecklingstendenser och bedömer situationen pä lång sikt, finner man att det i själva verket finns vitt skilda linjer i svensk utrikespolitik.

Det fanns ju starka krafter på den borgerliga kanten som ville all Sverige skulle gä med som full medlem i EEC. Herr Granstedt kan naturiigtvis säga: Det gällde inte centern - vi sade hela tiden ett absolut nej lill medlemskap i EEC. Det är rikligt, men vad hade en borgeriig regering sagt? Herr Granstedt kan möjligen säga att centern aldrig hade dagtingat med neutraliteten. Det kanske också är riktigt, men kan vi vara säkra på att ni i regeringsförhandlingar med moderater och folkpartister hade nått ända fram?

Hen GRANSTEDT (c) kort genmäle;

Herr talman! Jag tycker atl herr Jan Bergqvist i Göteborg gör det lätt för sig när han lar upp olika frågor i det förfiutna och försöker bedöma vad en icke socialistisk regering skulle ha kommil till för resultat vid sina överväganden. Del är inte särskilt meningsfullt att föra den debatten eftersom man verkligen hamnar uppe i hypotesernas lätta rymder.

Vad man måste utgå ifrån när man skall bedöma regeringens utrikespolitik är självfallet vad regeringen faktiskt gör och vad regeringen faktiskt säger. Försök att angripa den här regeringen för någonting som den skulle kunna tänkas ha gjort om den hade suttit för tio år sedan kan inte vittna om något annat än atl man hittar mycket få angreppspunkter i den regeringsdeklaration som är ämnet för dagens debalt. Det är i och för sig tacknämligt, men det vore bättre all redovisa denna samstämmighet, som åtminstone jag ser som en tillgång, än atl försöka konstruera motsättningar som tydligen inte finns.

Frågan om IDB kommer vi alt få anledning att diskutera ganska ingående här i riksdagen litet längre fram i vår. Då har vi också fått utskottets belysning av den utveckling man kan förutse inom IDB. Jag lycker ändå att det finns anledning att redan nu konstatera att när regeringen lagt elt förslag lill riksdagen om alt Sverige skall gä med i IDB, så gör den del i elt läge där det finns ett väsentligt hopp om alt IDB kommer alt ulvecklas i positiv riktning. När den socialdemokratiska regeringen på sin tid förberedde det svenska medlemskapet i IDB fanns del ingen som helst anledning att tro annal än alt den gamla Kissinger-Fordpolitiken skulle forlsälla och också sälta sin prägel på IDB och pä USA;s inflytande i Latinamerika. Det är alltså en väsentlig skillnad på förutsättningarna i dag och för etl halvår sedan.

152

Hen JAN BERGQVIST i Göteborg (s) kort genmäle: Herr talman! Den väsentliga skillnaden mellan läget i dag och för elt halvår sedan är alltså enligt herr Granstedt alt USA har en ny person som president. Men vad ändrar det i strukturen? Militärens makt i La-

tinamerika visar ingen tendens att avta. Del var det budskap som David Wirmark i folkpartiet hade i sill inlägg - även om han drog speciella slutsatser.

Herr Granstedt hänger sig bara åt lösa förhoppningar när han åberopar presidentskifiel i USA. Med del argumentet kan man inte komma från beslutet på centerstämman. Där sades nämligen alt vi inte skall vara med i IDB, men centern kan länka sig alt överväga medlemskap om del kan konstateras att det sker förändringar i inriktningen av verksamheten. Några sådana förändringar har inte konstaterats. Om man hoppas alt det skall bli en ändring bör del rimliga vara all man ställer som villkor all vi kan gä med under förutsättning att vissa utsagda förändringar sker - i stället för atl man bara springer med utan all ställa några som helst villkor.

Jag lycker atl det är rätt fantastiskt att en f. d. medlem i Centerns ungdomsförbund kan ställa frågan på delta sätt; Vilken praktisk nytta gör vi om vi stannar utanför IDB? Vet inte herr Granstedi att medlemskap i IDB innebär att vi ger direkta räntesubventioner till militärdiktaturerna i Latinamerika - miljoner varie år?

När det sedan gäller hur de förtryckta människorna i Latinamerika ser pä detta vill jag bara referera vad företrädare för den chilenska folkfronten, Unidad Populär, sade när de i förra veckan höll en tredagars-konferens i Slockholm; "IDB - den internationella utvecklingsbanken - har sedan juntans maktövertagande i Chile 1973 varit imperialismens främsta instrument för stöd till den fascistiska regimen. Därför var det fel av Sverige alt söka medlemskap i IDB." - Vi skall lyssna till representanter för de förtryckta folken i Latinamerika, herr Granstedt.

Slutligen vill jag beröra skiljelinjerna i utrikespolitiken. Efiersom utrikespolitiken är långsiktig tror jag all man måsle ge sig in och bedöma litet längre perioder. I annat fall är det risk för att man inte ser hur slora skillnaderna är.

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Herr talmannen anmälde atl herr Granstedt anhållit atl lill protokollet i antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Hen ROMANUS (fp);

Herr talman! Jag skall be att få berätta om familjen Brailovsky. Den består av Irinaoch Viktorochensonsomär 15 är och en dotter som är 3 år. De bor i Moskva. Familjen Brailovsky är judar. Det är något som de aldrig tillåts atl glömma. Del står nämligen i del pass som de alltid måste visa upp när de har kontakt med de sovjetiska myndigheterna. Del är judestjärnan i sovjelkommunisiisk version. De tillåls alltså inte glömma att de är judar, men de fär inle heller vara judar. De tilläts inte utöva sin kullurochsin religion. De upplever diskriminering när det gäller atl få arbete, när det gäller att fä utbildning för sina barn.

Av detla har Irina och Viktor dragit slutsatsen atl de vill lämna Sovjetunionen. De har sökt utresevisum. Det gjorde de för fyra år sedan. Men de-

153

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

154

ras ansökan avslogs. Samtidigt blev de av med sina jobb. På Irinas arbetsplats ordnades en omröstning om huruvida en person som hade visat alt hon ville lämna landet skulle kunna få ha kvar ett arbete som lärare vid Moskvauniversilet. Arbetskamraterna röstade, och hon miste sitt jobb. De har svårt atl få nya arbeten; del enda de kan försöria sig på är att ge privai-lektioner i matematik.

Eftersom de har blivit av med sina jobb kan de också bli åtalade enligt lagen om parasilism - man är nämligen skyldig alt ha ell fasi arbete. Deras telefon är avstängd sedan ganska lång tid lillbaka, och poslen kommer fram mycket oregelbundet.

Så småningom blev del en liten ljusning i deras tillvaro - Viktor Brai-lovskys chef fick utresevisum. Och eftersom man inte gärna kunde hävda alt Viktor skulle sitta inne med större hemligheter än hans chef hade gjort kunde man inle heller vägra honom utresevisum. Men hans hustru fick fortfarande nej. Där hänvisade man till säkerhetsskäl, som man ofta gör, trots att man inte kunde styrka alt hon skulle ha tagit del av några hemliga papper eller ha varit med vid några möten där man hade talat om hemliga ting. Sådana möten protokollförs mycket noga i Sovjetunionen, och det protokollförs också vilka som för ta del av hemliga handlingar. Det mesta hon hade sysslat med var uppsatser som har publicerats. Dessutom har hon vid det här laget varit borta frän sitt arbete i fyra år. Ändå har hon hell nyligen fält nej på en förnyad ansökan.

Deras son fick också bekymmer. När man fick reda pä i skolan att hans föräldrar hade ansökt om utresevisum, försökte man fä honom att vända sig mot sina föräldrar. När han inte ville göra det blev han utsatt för så myckel trakasserier alt han till slut inte kunde vara kvar i den skolan.

Det är klarl att Viktor Brailovsky inte vill resa ul ur landet när hans hustru inte får göra det. Nu böriar emellertid sonen närma sig den ålder då han skall göra militärtjänst. Och man vet att om en yngling i familjen har gjort militärtjänst fär ingen familjemedlem utresevisum på ungefär 15 år, för dä har man verkligen fält kontakt med militära hemligheter. Därför övervägde han om han ändå skulle la sonen med sig och resa lill Israel och hoppas att hustrun och dottern skulle få komma efter. Men nu sade myndigheterna plötsligt nej - de log lillbaka del tillstånd som de hade givit tidigare. Och de hänvisade då lill Helsingforsdekla-rationen som säger alt man inle skall splittra familjer. Del var kanske inte riktigt så som den deklarationen var tänkt.

Viktor och Irina har också varit engagerade i alt förbereda ell judiskt kulturseminarium som skulle ha hållits strax före jul i Moskva. Del var ingen politisk manifestation ulan ett rent kulturengagemang. Man hade i god tid försäkrat sig om myndigheternas tillstånd. Dagen innan seminariet skulle hällas arresterades hela den kommitté på 13 personer som hade förberett det. Pä förmiddagen samma dag greps 30 deltagare. Återigen fick man elt bevis för hur den mäktiga Sovjetstaten leker kalt och rätta med människor. Man ger tillstånd till den ene maken och säger nej till den andre

alt fä resa ur landet. Man tar tillbaka det tillstånd man tidigare har givit. Man ger tillstånd till etl kulturellt arrangemang. Ett sådant borde självklart få genomföras, i synnerhet efter Helsingforsavtalet. Men natten innan del skall hållas slår man till och förhindrar genomförandet.

De senaste dagarna har man kunnat märka hur en ny antisemitisk kampanj har satt i gång i Moskva. Del är så myckel mera allvarligt som vi vet att medierna, de stora tidningarna och TV, som del här har varil fråga om, är styrda av myndigheterna. Det tyder alltså på att judarna i Sovjet har en ännu frostigare tid framför sig.

När jag har nämnt dessa saker om familjen Brailovsky, så är del inle för au dessa människor är särskilt märkvärdiga. De är naturiigtvis beundransvärda i sitt lugn och mod. Men tyvärr är deras fall inle alls ovanligt, utan många tusen människor i Sovjet är i samma situation.

Jag har berättat del här bara för atl påminna om alt Helsingforsavtalet handlar om människor, inte bara om principer. Behandlingen av Irina och Viktor Brailovsky är ett av många bevis för att Sovjet inle följer Helsingforsavtalet.

När Sverige hävdar de mänskliga rättigheterna vid granskningen av Helsingforsavtalets efterievnad, vilket jag utgår från att vi kommer att göra, då är del inte bara fråga om något principrytteri, inle bara fråga om att vi talar för några formella friheter. Det gäller om människor som Viktor och Irina och tusentals andra, bl. a. judar, skall få leva som de vill, få utöva sin religion och kultur, få rätt att behålla sina jobb och om de skall få vara trygga mot trakasserier från myndigheterna. Det gäller tryggheten mot alt hemliga polisen hälsar på i deras bostad när som helst på dygnet och om de skall få lämna ett land där de behandlas som andra klassens människor. Det gällerom de judar som så vill skall få resa lill den plats pä jorden där judarna är i majoritet och där man vill ta emot dem. Där kan de känna den trygghet mot förföljelse som är självklar för oss svenskar, men som dessa judar inle känner i del land där de nu bor.

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Hen ÅBERG (fp):

Herr talman! Under århundraden betraktades haven som ett hela mänsklighetens gemensamma arv. Haven erbjöd alltså gemensamma internationella användningsmöjligheter över hela resursfället. På den tiden hade del svenska yrkesfisket inte samma internationella koppling som det har i dag. De senaste årens skeenden på det internationella marina området har på ett nästan bryskt sätt placerat svenskt fiske i internationellt sammanhang. Det är därför som jag i denna debalt önskar säga något om viklen av de åtgärder som har vidtagits eller som är pä gång för alt säkra etl fortsatt svenskt yrkesfiske.

För ett par dagar sedan lade regeringen på riksdagens bord propositionen 118, som är elt lagförslag vilket skall göra del möjligl för regeringen att fiytta ul Sveriges fiskegräns längs alla kuster, från nuvarande 12 sjömil ul till mittlinjen i förhållande lill främmande stat. Det skall ankomma pä regeringen att avgöra när en sådan utfiyttning skall äga rum liksom

155

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

156

vilka områden som skall omfattas av utflyttningen. Propositionens bakgrund och syfte är alt svenskt fiske skall tillförsäkras en möjlighet all kunna fortsätta och överleva i det nya internationella lägel.

I och för sig är det beklagligt att Sverige har hamnat i en sådan situation att riksdagen måste fatta beslul om utfiyttningsrätt. Men den bakomliggande bistra verkligheten ger tyvärr ingen annan möjlighet.

Förenta nationernas tredje havsrällskonferens, som nu har pågått under fem sessioner och som skall fortsätta med den sjätte sessionen i New York i maj i år, syftade ju lill all reglera förhållandena pä en mängd områden då del gäller havet, bl. a. dess resurser och deras utnyttjande. Under den fjärde sessionen framlades en hel del mera konkreta förslag, som ordföranden, ambassadör Amerasinghe frän Sri Länka, hoppades att konferensen skulle kunna komma till enighet om. Tyvärr visade det sig dock att enighet inle kunde uppnås. Det är bara all med beklagande konstatera hur kapilalt FN har misslyckats med alt komma fram lill en gemensam ordning, åtminstone då del gäller utnyttjandet av haven för fiske.

De stora linjerna har visserligen klarnat i deklarationerna frän de ca 150 dellagande nationerna. Att territorialhaven skulle faslslällas till 12 nautiska mil och fiskegränserna eller de ekonomiska zonerna lill 200 nautiska mil hade en majoritet förklarat sig villig alt acceptera. Men en mängd detaljfrågor återstod alt lösa, bland dem frågan om kuststaternas skyldigheter gentemot stater som bedrivit fiske under generationer inom de områden som skulle komma att tillfalla kuststaterna efter korn-mande utfiyttning av fiskegränserna.

Tidigare hade många stater på skilda håll i världen efter hand unilalerall fiyttat ut sina gränser utan all invänta besked från FN-konferensen. I vår del av världen var ju den isländska utfiyttningen den mest uppmärksammade. Några andra mycket betydande kuststater förklarade atl man visserligen ämnade flytta ul men alt man först ville ha elt internationellt godkännande för en sådan åtgärd. I slutet av den fjärde sessionen förklarade ambassadör Amerasinghe att överenskommelser inom FN:s ram var nödvändiga om inte FN:s prestige skulle få ell grundskott.

Tyvärr visade det sig emellertid att inte heller den femte sessionen sommaren 1976 ledde lill resultat. Då lappade ytteriigare några stater tålamodet. Nästan på en gång förklarades från i sammanhanget så viktiga stater som USA, Canada, EG-länderna och Norge atl utflyllningar av ekonomiska zoner var förestående. Utflyttningarna har ju ock.så skett i börian av della år. Dessa uiflyttningar är en oreparabel prestigeföriust för FN.

I samband med detta skeende försvann de tidigare självklara rättigheterna för de svenska fiskarena alt fortsätta all utöva sitt yrke på Nordsjön. Fiskels organisationer hade redan under hösten förra året observerat vad som var på gång internationellt och begärde hos dåvarande regeringen att Sverige skulle vidta mätt och steg för atl de fiskevatten som gränsar lill svensk kust skulle bli svensk fiskezon. Några 200 sjömil kunde det

av geografiska skäl inte bli tal om någonstans för Sveriges del. Därför blev mittlinjen i Östersjön mest intressant. Beträffande Skagerack och Kattegatt finns vissa överenskommelser med våra nordiska grannar, men även där måste linjerna justeras i det nya läget.

Vid regeringsskiftet gjorde fiskets organisationer sig påminda till den nya regeringen, och resultatet är den proposition som jag nämnde inledningsvis.

I fråga om det vikliga Nordsjöfisket har regeringen förhandlat fram avtal med de berörda kuststaterna: Norge resp. EG-länderna. Dessa förhandlingar har ju förts i en förtrolig anda, och även om avtalstidens längd från fiskarenas synpunkt måsle anses vara i kortaste laget, vill man dock hoppas att grunden härmed skall vara lagd för svenska fiskare alt också i fortsättningen få bedriva sitt yrke på de fiskefäll som har varil deras naturliga verksamhetsområde sedan generationer tillbaka.

Beträffande Östersjön är situationen något annorlunda. Där har Sverige ett relativt slorl vattenområde, som enligt det nya inlernatioiiella tänkesättet är att betrakta som svenskt blivande fiskevatten. Av notiser i svensk press har framgått atl Sovjetunionen tycker atl en sådan utfiyttning är onödig och all fiskesiluaiionen i Östersjön i stället bör lösas genom internationella beslut om kvoteringar. Uttalandet är något förbryllande, eftersom Sovjet nyligen antagit en fullmaklslag av ungefär samma innebörd som den vilken föreslås i svenska regeringens proposition nr 118.

För svenska fiskare har del blivit hell klarl alt inle enbart konven-lionsbeslut och kvoleringsbestämmelser kan lösa Östersjöproblemen. De fångstkvoler som erbjöds Sverige vid de senaste förhandlingarna inom Gdansk-konvenlionens ram visade ju tydligt att övriga stater inle ville ta hänsyn till vare sig det förhållandet att Sverige mer än någon annan stat inriktat sitl" fiske pä konsumtionsfisk eller alt Sverige kan komma au förfoga över elt stort och vikligl vallenområde, då del nya tänkesättet beträffande fiskegränser fåll slå igenom överallt.

Här måsle klart sägas ifrån att beslut om kvoteringar inle kan ersätta gränsutflyttningar i nuvarande läge. Hade allt varit vid det gamla och unilaterala utfiyttningar inte skett någonstans, då hade situationen varit en annan. Men del är bara all konstalera att den liden är förbi.

Kvoteringsdiskussionerna måsle dock forlsälla, alla gränsulfiytiningar till trots. Inom Nordsjöområdet fortsätter NEAFC - Nordostatlaniiska fiskekommissionen - sitt arbete som ett rådgivande organ lill de nya fiskevattensägarna, Norge och EG-siaterna, samt övriga som fortfarande tillhör konventionen. Om varje land runt Nordsjön enbart skulle ta hänsyn till sitt eget lands fiskare vid fastställande av kvoter för utfisknings-hoiade fiskslag, skulle följden bli en accelererande ulfiskning. Fiskstimmen är ju inte stationära. De bryr sig inte om var fiskegränserna dragits utan rör sig över dessa. Därför måste ell samarbete ske mellan nationerna över fiskegränserna, för allas bästa.

Vad som här har sagts om Nordsjön gäller i minst lika hög grad be-

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

157

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Om svenska åtgärder mot kränkning av fri-och rättigheter i Polen

träffande Östersjön. Del finns ganska klara biologiska indikationer på hur slorl uttaget ur delta innanhav kan få bli varie är av de olika fiskslagen. Det skulle naturligtvis vara alldeles felaktigt, om något land gick in för alt bestämma sitt eget fiske sä, alt hela bestånden äventyrades. Samarbete över fiskegränserna är en tvingande nödvändighet. Därför kan man inte tala om kvoter / stället för fiskegränser. Del måsle bli ett både-och i samverkan.

Låt mig få sluta med alt uttala den förhoppningen all regeringen sedan propositionen antagits av riksdagen inte dröjer med atl företa utflyttningen. Del är en tvingande nödvändighet alt denna kommer sä snart som möjligt. Då länder som Storbritannien, Frankrike och övriga EG-slaler samt Norge, liksom USA och Canada, redan i förväg stakat ut vägen, finns del ingen anledning för Sverige atl tveka. De förhandlingar som är på gång beträffande Östersjön måste forceras. Skulle svårigheter uppstå får dessa inte bli orsak lill ett uppskjutande av gränsutflyltningen. Del finns ingenting som pekar pä att alla förhandlingar måste vara slutförda. Det bör kunna gå atl under mellantiden göra de utfiyllningar som är minst kontroversiella, medan man förhandlar om de svåraste avsnitten.

158

Fru utrikesministern SÖDER, som meddelat atl hon i samband med denna debatt ämnade besvara herr Gahrtons (fp) den 17 februari anmälda interpellation, 1976/77:102, om svenska ålgärder mot kränkning av fri-och rättigheter i Polen, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Gahrton har i en interpellation ställt följande fråga:

Har utrikesministern för avsikt all i någon form, inom ramen för det svensk-polska ekonomiska samarbetet, inför polska myndigheter påtala svensk oro inför de kränkningar av fri- och rättigheter som otvivelaktigt pågår i Polen?

I milt inledningsanförande i dagens utrikesdebatt har jag utföriigt redovisat regeringens syn på den vikliga del av svensk utrikespolitik som värnet av de mänskliga rättigheterna utgör. Liksom vid fiera tidigare tillfällen underströk jag sambandet mellan avspänningen och respekten för de mänskliga rättigheterna. I våra kontakter med en rad regeringar i både Öst- och Västeuropa inför del föreslående mötet i Belgrad om uppföljningen av Helsingforsdokumentet har vi konsekvent betonat detla samband. Vi har offentligt reagerat mot kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Östeuropa och uttryckt vår oro för all dessa skall försvära etl framgångsrikt genomförande av Belgradmölel.

I interpeliationen betecknas de svensk-polska förbindelserna som både goda och intima. Jag instämmer gärna i denna karakteristik. Regeringen sätter stort värde på den positiva utvecklingen av de svensk-polska förbindelserna och de täta kontakterna med polska myndigheter på olika nivåer. Detta ger oss goda lillfällen alt löpande framlägga svenska synpunkler på olika frågor, däribland också den syn på de mänskliga rättigheterna som jag här tidigare i dag har redovisat. Vi kommer även fortsättningsvis att hävda denna i våra kontakter med polska vederbö-

rande. Någon oklarhet kan inte råda vare sig i Polen eller annorstädes.     Nr 100

om den vikt vi i Sverige tillmäter ett noggrant uppfyllande av Helsing-      Onsdaeen dpn

forsdokumenlels samtliga åtaganden.                                  30 mars 1977

Hen GAHRTON (fp):

Herr talman! Jag tackar för svaret.

Samarbetet mellan Sverige och vårt södra grannland Polen har på senare år ökat betydligt i omfattning och kvalitet. I en kommuniké i samband med etl besök av fru Söders företrädare, dåvarande utrikesminister Andersson, i Polen i börian av juni 1976 bekräftade båda parter ånyo "sin avsikt alt ytterligare stärka förbindelserna och samarbetet mellan de båda länderna".

Som jag har framhållit i min interpellation betraktar jag denna utveckling över lag som positiv. Men jag menar också alt del allt intimare och tätare grannsamarbetet ger Sverige särskild anledning att bevaka den inre utvecklingen i Polen vad gäller mänskliga fri- och rättigheter.

I det avseendet finns del anledning till oro, som jag utföriigt har visat i min interpellation. I dagarna har vi också fåll vela att en ny organisation till försvar för mänskliga fri- och rättigheter har bildals i Polen. I dagens nummer av Dagens Nyheter framträder flera polska oppositionspolitiker med allvarlig kritik mol situationen i hemlandet. Det är en viktig påminnelse om att ingen grundläggande förbättring har inträffat bara för atl Polenoroligheler inle jusl nuärrubrikstoff på samma sätt som i somras och höstas.

Mot den bakgrunden saknar jag klarspråk i fru Söders svar. Hon betonar del i och för sig självklara, alt Sverige offentligt har reagerat mol kränkningar av de mänskliga räitigheierna i Östeuropa. Hon säger också att den svenska regeringen har goda tillfällen atl löpande framlägga svenska synpunkter, bl. a. när del gäller mänskliga rättigheter, till polska myndigheter inom ramen för det kontinuerliga samarbetet. Och hon hävdar atl oklarhet inte kan råda vare sig i Polen eller någon annanslans om Sveriges inställning.

Tyvärr tror jag ändå inte alt det polska folket på tillnärmelsevis samma otvetydiga sätt som t. ex. människorna i Tjeckoslovakien har fält klart för sig Sveriges kritiska inställning till de inträffade arresteringarna och övergreppen.

I regeringsdeklarationen - som lästes upp av fru Söder tidigare här i dag och som fru Söder nu hänvisar lill i sitt svar - heter det med anledning av förberedelser för uppföljningen av den europeiska säkerhetskonferensen i sommar bl. a. atl vi hävdar "från svensk sida all Belgradmötet inte bör utvecklas till ett forum där anklagelser och beskyllningar korsar varandra". Jag instämmer naturligtvis i och för sig i denna förhoppning. Men samtidigt känner jag viss oro för att en sådan inställning skall kunna tolkas som stöd för en mera lågmäld reaktion inför frihetsförtryck och övergrepp i Europa än som i andra sammanhang på ett glädjande sätt kommit till uttryck i regeringens hållning, t. ex. i pro-

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Om svenska åtgärder mot kränkning avfri-och rättigheter i Polen

159

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Om svenska åtgärder mot kränkning av fri-och rättigheter i Polen

testen mot förtrycket i södra Afrika.

Mot den bakgrunden vill jag fråga fru Söder: Är fru Söder beredd att öppet och klart uttala Sveriges protest mot de övergrepp mot fri-och rättigheter som skett och sker i Polen?

Jag skall med två exempel som direkl berör de svensk-polska förbindelserna visa alt situationen verkligen kräver kraftfullt svenskt agerande:

För det första: Jag blev strax efter det att jag ställt interpeliationen uppringd av en svensk medborgare. Han berättade att han är av polskjudisk börd, att han förbjudils inresa i Polen av de polska myndigheterna och all han var övertygad om att enda orsaken var hans etniska bakgrund. Jag har senare hört liknande berättelser från flera personer med samma bakgrund.

Jag vill därför fråga fru Söder: Är fru Söder beredd att med kraft protestera mot polska myndigheters rent rasistiska diskriminering av svenska medborgare?

För del andra: Som jag nämner i min interpellation har två svenska journalister blivit utvisade ur Polen sedan de bevakat oroligheterna i fjol. De polska myndigheternas beteende måsle stå i bjärt kontrast mol Helsingforsöverenskommelsens avsnitt om förbättrade arbetsvillkor för journalister, där del bl. a. stadgas alt "den legitima utövningen av deras yrkesverksamhet icke kommer atl medföra alt journalister riskerar utvisning eller atl straffas på annat sätt".

Jag vill mot denna bakgrund fråga fru Söder: Har fru Söder protesterat hos de polska myndigheterna mol behandlingen av de tvä svenska journalisterna? Har del i sä fall lett lill något resultat, så all svenska journalister i dag kan räkna med alt kunna arbeta i Polen i enlighel med Helsingforsdokumeniets regler?

160

Fru utrikesministern SÖDER:

Herr talman! Först vill jag säga lill herr Gahrton atl han är värd en komplimang för den sakkunniga översikt över de svensk-polska kulturförbindelserna som han redovisat i sin interpellation.

Jag vill vidare än en gång understryka att vi reagerar, dock icke alltid pä samma sätt, mot övergrepp beträffande de mänskliga rättigheterna, var de än förekommer. Som jag har sagt tidigare i dag gäller det att från fall till fall bedöma hur man bäst når den effekt som man vill åstadkomma med sina göranden och låtanden. Man måste i första hand länka pä de människor som man försöker hjälpa, och inte bara protestera högljutt för att få en bred opinions uppmärksamhet. Del innebär ofta en svär balansgång, men jag försäkrar alt vi aldrig etl ögonblick i värt arbete glömmer bort alt det är de förtryckta människornas bästa vi skall ha för ögonen.

När del gäller den situation i Polen som herr Gahrton åberopar baserar sig denna på händelser som inträffade förra sommaren, således under den förra regeringens lid, och jag utgår ifrån all den förra regeringen

på samma sätt som den nuvarande reagerade mol dessa övergrepp. Man har i Polen till viss del insett att man betedde sig felaktigt vid del tillfället, och man har tagit intryck av den kritik som framförts och försökt all gå den till mötes - även om man inte alls har gjort det i den utsträckning som vi skulle önska och som vi anser vara förenligt med Helsingforsdokumentet. Del gäller också behandlingen av de journalister som har varil i Polen och då blivit utsatta för en behandling som heller inte var förenlig med Helsingforsdokumentet.

Under hand och på olika sätt framför vi kritik till berörda myndigheter när man bryter emot de regler, eller snarare åtaganden, som Helsingforsdokumentet förordar. Vid de kontakter vi har framför vi della lill myndigheterna. Det rör sig här om nära kontakter, och dem utnyttjar vi, som sagt, för sådana påpekanden.

När del gäller Belgradmölel vill jag understryka det som står i den deklaration regeringen lämnai i dag om att verksamheten inle fär framstå som någon sorts domstol. Vi menar atl vi i så fall kan gå miste om den effekt vi vill ha av detla arbete, nämligen atl verkligen kunna hjälpa de förtryckta människorna i de länder del är fråga om. Det gäller all hitta en balanspunkt, där man kan nä ett effektivt resultat.

Vad vi alltså vill undvika är att göra Belgradmölel till något slags tribunal. Vi vill dock inle på något sätt underlåta alt ta upp de fall där de mänskliga rättigheterna har kränkts.

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Om svenska ålgärder mot kränkning av fri-och rättigheter i Polen

Hen GAHRTON (fp):

Herr lalman! Jag instämmer i fru Söders bedömning alt man självklart inle skall reagera pä samma sätt emot allt frihetsinskränkande förtryck. I några sällsynta undanlagsfall bör man försöka att radikalt bojkotta vissa länder, men för det mesta bör man snarare göra del omvända.

När det gäller Polen är jusl de intima förbindelser som vi har med det landet och som vi bör vidareutveckla en viktig förutsättning för all vi kan reagera med effekt pä etl hell annat sätt. Del kan väl sägas alt det troligen är större möjligheter all få effekt i Polen än i de flesta andra öststater, något som ju antyds av de polska oppositionspolitiker, som i dag uttalar sig i Dagens Nyheter eller som kommit till tals på annat sätt.

Jag vet inle om man vågar gä så långt som alt säga, att den polska regimen har insett atl den betett sig felaktigt. Det är kanske att "övertolka" de skeenden som förekommit i Polen, men det är nog rikligt att Polen är ett något mindre totalitärt land än de andra öststaterna. Jusl därför kan man också ha visst hopp om atl svensk kritik skall ge resulial. Jag hoppas att vi är överens om all också polskt förtryck skall kritiseras och att våra goda förbindelser med Polen inte är etl skäl emot delta ulan snarare ell skäl för atl vi med skärpa ger uttryck för vår kritik.

När del gäller de svenska journalisterna är del utmärkt au vi nu har fått en klar deklaration frän fru Söder all den behandling som en journalist

161

11 Riksdagens protokoll 1976/77:99-100

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debalt

Om svenska ålgärder mot kränkning av fri-och rättigheter i Polen

från Expressen och en frän Sveriges Radio blev utsatta för i Polen i samband med att de skrev om orolighelerna där icke är förenlig med Helsingforsdokumentet. Jag hoppas verkligen att del går fram och hem till de polska myndigheterna - och gärna också lill andra länders myndigheter - sä atl de fär fullständigt klarl för sig alt vi kräver, alt svenska journalister skall få arbeta fritt i främmande länder. I den män de inte tilläts göra det, får del aldrig förekomma alt svenska myndigheter kröker rygg för andra länders myndigheter. Vi måste stå starka bakom våra journalister, om de behandlas pä ett sätt som strider mol överenskommelser som de olika länderna gemensamt har undertecknat.

Jag vill ändå fråga fru Söder, om hon bedömer alt situationen i dag är sådan, att svenska journalister kan arbeta i Polen i enlighet med vad som föreskrivs i Helsingforsdokumentet. Jag har fält vissa rapporter som säger att någon journalist skulle kunna återvända till Polen, men pä vilka villkor är något oklart. Jag tror att det skulle vara bra för den svenska journalistkåren atl få ell olvelydigl svar - om del nu är möjligl alt ge - på frågan om man nu kan räkna med att förbindelserna och kontakterna är sådana att journalisterna kan få arbeta i enlighel med Helsingforsdokumeniets anda och stadga.

På den tredje frågan fick jag tyvärr inget svar alls. Jag förutsätter alt det var ett förbiseende i hastigheten. Frågan gällde svenska medborgare av polsk-judisk börd, som blir avvisade vid den polska gränsen av det enda skälet all de är av judisk börd. Detla har förekommit i elt fiertal fall. Här finns verkligen ingen som helst anledning atl lägga fingrarna emellan utan vi mäste naturligtvis protestera mycket markant mol detla.

Jag vill fråga fru Söder om hon är beredd att, för den händelse att hon anser att del behövs mera av dokumenterade fakta, snabbi låta företa en undersökning av i vilken utsträckning fall av detla slag har inträffat och sedan omedelbart efter denna undersöknings färdigställande framföra en direkt protest mot all en utländsk regering diskriminerar svenska medborgare pä grund av deras etniska bakgrund. Något sådani kan vi under inga omständigheter tolerera.

162

Fru utrikesministern SÖDER:

Herr talman! Det var etl förbiseende att jag inte svarade pä den sista frågan. Vi har tyvärr ständigt några sädana fall av diskriminering under arbete, och del fall som herr Gahrton åberopade håller vi på att undersöka. Självfallet ser vi mycket allvariigt pä atl svenska medborgare inte fär de rälligheler som här tillkommer dem.

Journalisternas arbetsvillkor är också någonting vi diskuterar. Vi förutsätter all alla underlecknarländer lever upp till de åtaganden de gjort genom att skriva under Helsingforsdokumentet och att det skall gälla även journalisternas arbete.

Hen GAHRTON (fp);

Herr lalman! Jag noterar med tillfredsställelse all man arbetar med den här problemaliken om diskriminering av svenska medborgare.

Vi har tidigare i dag kunnat höra skildringar av hur man i andra länder behandlar sina egna medborgare efter etnisk bakgrund. Oavsett om del är i södra Afrika eller i Sovjetunionen sä är del lika motbjudande. Men det mäste vara så all säga ett ytteriigare steg pä skalan av för oss motbjudande beteenden eller en extra anledning för den svenska regeringen atl agera när andra regeringar tar sig friheten att diskriminera våra medborgare efter deras etniska bakgrund.

Varje svensk medborgare måsle kunna räkna med ett mycket skarpt uppträdande från den svenska regeringens sida, kunna räkna med att bli behandlad och betraktad av våra egna myndigheter som likvärdig och kunna förutsätta all vi kräver del också av andra länders myndigheter.

Vi skall kritisera - såsom vi har diskuterat här - med skärpa när länderna behandlar sina egna medborgare felaktigt. Det ingår i våra internationella solidariska förpliktelser. Men om de dessutom tar det extra steget att behandla våra medborgare olika, då finns det anledning alt böria använda de hårdare tonerna i det diplomatiska umgänget länder emellan.

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Utlandssvenskarnas rösträtt

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2 Utlandssvenskarnas rösträtt

Föredrogs konstitutionsutskottels betänkande 1976/77:31 med anledning av propositionen 1976/77:75 om ändring i vallagen (1972:620) avseende utlandssvenskarnas rösträtt jämte motioner.

I propositionen 1976/77:75 hade regeringen föreslagit riksdagen att anta elt inom juslitiedepartementet upprättat förslag lill lag om ändring i vallagen (1972:620).

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll anfördes följande: "F. n. gäller att utlandssvensk, dvs. svensk medborgare som inle är bosatt här i landet, är röstberättigad vid val lill riksdagen om han har varit kyrkobokförd här någon gång under de senast förfiutna sju kalenderåren och i övrigt uppfyller de villkor som gäller för rösträtt. I propositionen föreslås alt lidsgränsen avskaffas. Enligt förslaget blir det alltså likgiltigt när utlandssvensken var kyrkobokförd här."

I della sammanhang hade behandlats motionerna 1976/77:1390 av herr Johansson i Trollhättan m.fl. (s), vari yrkats att riksdagen skulle avslå propositionen, och

1976/77:1417 av herr Werner m. fi. (vpk), vari föreslagils sådan ändring

163

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utlandssvenskarnas rösträtt

i 4 kap. 11 S vallagen alt lidsgränsen för rösträtt, för medborgare som ej var bosatt i riket, sänktes frän 7 är lill 5 är.

Utskottet hemställde

och

att    riksdagen    med    avslag    på    motionerna    1976/77:1390 1976/77; 1417 skulle bifalla propositionen 1976/77:75.

Reservation hade avgivits av herrar Johansson i Trollhättan, Karlsson i Malung, Gustafsson i Ronneby och Nyquist, fru Cederqvist och fru Stälberg samt herr Gustavsson i Ängelholm (samtliga s) som ansett all utskottet bort hemställa

atl riksdagen med bifall lill molionen 1976/77:1390 skulle avslå propositionen  1976/77:75 och molionen  1976/77:1417.

164

Hen JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Del finns en mycket enkel utgångspunkt när man skall avgöra vilka som skall ha rösträtt. Man kan helt enkelt förklara att alla medborgare skall ha rösträtt. Med den sammanbindning mellan rösträtt och valbarhet som vi har i Sverige kan detta resonemang fiyttas över även till valbarhet.

Denna konstruktion är emellertid omöjlig. Och såvitt jag har mig bekant tillämpas den inte heller i något land. Man har i varie fall en lägsta gräns för rösträtt och valbarhet.

När det gäller utlandssvenskarna gör även de borgerliga två inskränkningar.

Den ena är all de ställer upp som villkor atl utlandssvenska medborgare en gäng skall ha varil kyrkoskrivna i Sverige. Del har tidigare funnits motioner, där det förklarats alt en sådan inskränkning strider mot demokratin.

Den andra begränsningen är att rösträtt endast gäller riksdagen och sålunda inte kommuner och landstingskommuner. Tidigare inneslöt kraven även dessa. Man skulle få utöva rösträtt i den kommun där man sist var mantalsskriven. Tydligen har nu detta krav blivit ointressant efter kammarreformen.

Man håller inte heller i övrigt på borgerligt håll strikt på principen att rösträtt och valbarhet skall bygga på medborgarskap. Man godtar alt invandrare som uppfyller vissa villkor skall ha kommunal rösträtt och valbarhet även om de inle förvärvat svenskt medborgarskap.

Mot denna bakgrund är del egendomligt att man på borgerligt häll är så angelägen om att la bort den tidsgräns vi nu har för utlandssvenskarnas rösträtt och som utsträcktes så sent som i Ool, Är man då inte medveten om de underliga och utmanande konsekvenserna av ett sådani beslut? Man borde vara det efter all den undervisning vi har meddelat under årens lopp.

Här får exempelvis personer som pä 1920-lalel utvandrade till Kalifornien och sedan dess varit bosatta där men av någon anledning bevarat

sill svenska medborgarskap plötsligt rösträtt till den svenska riksdagen. Det naturliga för dem är atl påverka förhållandena i sin nuvarande hemkommun, i staten Kalifornien och i USA i dess helhet genom all rösta på kongressmedlemmar och på president. De är för sina livsvillkor på ett helt annat sätt beroende av de beslul som fattas i den amerikanska kongressen än i den svenska riksdagen. Sverige har blivit ett främmande land för dem. Men de fär möjligheter att påverka kammarens sammansättning och därmed den svenska politikens utformning. Är inte detta underiigt?

Vi kan som ett andra exempel länka på dem som är missnöjda med den skattepolitik som den svenska riksdagen har beslutat och som därför bosatt sig i länder som de upplever som skatteparadis. Är det inle underligt all sådana som övergett Sverige av dessa skäl skall få genom sin rösträtt påverka politiken här trots att de sedan några årtionden är bosatta i ett annat land?

De blir också valbara till den svenska riksdagen. Man kan bo i ett annat land och vara svensk riksdagsman, om man en gång varit kyr-koskriven i Sverige. Elt parti kan sätta upp en känd utlandssvensk för att locka andra utlandssvenskar att rösta på partiet. Det finns inte längre några bosladsband. En ledamot kan bo i Geneve eller Barcelona. Han kan flyga därifrån på måndag kväll eller tisdag morgon och återvända på fredag eftermiddag. Är inle detla underiigt?

Det kan i framtiden uppstå något svenskt missnöjesparti som blir företrätt i riksdagen. Ledaren kan demonstrera mot Sverige genom att bosätta sig i ett annat land. Han förlorar inle sitt riksdagsmandal. Är partiet tillräckligt starkl kan han bli omvald vid ell par lillfällen och leda sitt parti från sitt idealland. Är inte detta underiigt?

Man kommer troligen all anklaga mig för all ägna mig ät skräckmåleri. Givetvis hoppas jag all det aldrig i vår svenska riksdag skall sitta ledamöter som är bosatta utanför landets gränser. Den ordning de borgeriiga nu genomför öppnar emellertid en möjlighet för detta. Framför allt ger den rösträtt ät utlandssvenskar som sedan länge bott utanför Sverige.

Man kommer som svar på mitt anförande också att mana fram bilden av svenska medborgare som trots alt de för många år sedan emigrerade har bevarat samhörigheten och kontakterna med Sverige. Även jag har mött sädana utlandssvenskar. En del av dem har kunnat bevara kyr-kobokskrivningen här hemma. För andra har del varit omöjligt.

När det gäller personer som kortvarigt bosätter sig i andra länder och som man kan utgå ifrån efter en kort tid återvänder till Sverige, anser vi socialdemokrater det rikligt att de behåller sin rösträtt. Däremot anser vi det vara fel atl alla utlandssvenska medborgare skall ha rösträtt. Därför sätter vi en tidsgräns.

Jag är medveten om att del bland dem som utesluts frän rösträtt genom denna tidsgräns kan finnas personer som har en stark anknytning lill Sverige och väl känner de svenska förhållandena. Från dessa ulgångs-

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utlandssvenskarnas rösträtt

165

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utlandssvenskarnas rösträtt

punkter vore det riktiga atl låla dem få rösträtt. Men det är självfallet omöjligt atl göra etl individuellt urval.

Man har ibland diskuterat alt vissa kategorier av de i utlandet långvarigt boende svenskarna skulle kunna äga rösträtt. Hittills har man emellertid inte funnit några godtagbara urvalsgrunder. Men nog borde den nuvarande regeringen inte haft mer bråttom än alt den kunde undersöka denna sak ännu en gäng, i stället för alt så fort som möjligt lägga fram en proposition. Brådskan har varit sä stor atl man inte ens har hunnit få med uppgifter om utlandssvenskarnas deltagande i 1976 års val - det första efter utsträckningen av tidsgränsen genom beslutet av 1976 års riksdag. Det kan därför hända alt en och annan hemmasvensk undrar om nyval står för dörren och om man vill ge avgörandet åt nya grupper av utlandssvenskar i ell sådani val.

För oss socialdemokrater är det vikligl och naturligt att man kan delta i beslutsprocesser som gäller de egna förhållandena. Därför förde vi på sin tid en myckel härd kamp för allmän rösträtt. Därför lade den föregående regeringen fram ett förslag om att invandrare skulle ha rösträtt även om de inle förvärvat svenskt medborgarskap. Därför ville vi pröva möjligheten alt utsträcka denna rösträtt lill riksdagsvalet. Därför arbetar vi för företagsdemokrati och andra former av ekonomisk demokrati. Därför vill vi också ge rösträtt åt de grupper av svenska medborgare som för kortare lid är bosatta utanför landets gränser.

Med denna grundsyn är vi främmande för tanken alt utlandssvenskar skall ha infiytande på den svenska riksdagens sammansättning och beslul när de inte berörs av de beslut som fallas i denna sal.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservalionen.

Under della anförande övertog herr förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

166

Hen MÅBRINK (vpk):

Herr talman! Den utvidgning av utlandssvenskarnas rösträtt som regeringen föreslagit är ganska märklig. Man vill alltså helt avskaffa lidsgränsen. För röstberättigande till etl val till riksdagen skall endast fordras alt vederbörande någon gång - alltså likgiltigt när - varit kyrkobokförd i Sverige. Della innebär att människor som under mycket lång tid varil bosatta utomlands fortfarande skall ha rösträtt i Sverige.

När riksdagen förra året ersatte den gällande femärsgränsen med en sjuärsgräns var redan detla en utvidgning som knappast kunde anses befogad. Nu vill den borgeriiga regeringen alltså gå ännu längre och helt slopa tidsgränsen.

En vägledande tanke i fråga om rösträtten bör vara att människorna skall ha möjlighet all påverka samhällsutvecklingen i det land där de stadigvarande bor. Det är med denna utgångspunkt som vi i vänsterpartiet kommunisterna hävdat uppfattningen om rösträtt för invandrarna i Sverige. Det är med denna utgångspunkt som vi kräver att den kommunala

rösträtten, som nu gäller för invandrare, skall följas av rösträtt även lill riksdagsval. Utifrån samma utgångspunkt motsatte vi oss utvidgningen av utlandssvenskarnas rösträtt förra året, och vi motsätter oss också den nu föreslagna ordningen alt helt slopa tidsgränsen. Det vore mera motiverat att de borgeriiga partierna ställde upp för invandrarnas rösträtt i riksdagsval än begärde atl man skall slopa tidsgränsen för utlandssvenskarnas rösträtt.

Levnadsvillkoren för dem som stadigvarande bor i ett annat land kan knappast påverkas genom deltagande i elt svenskt val. För invandrare är det däremot angelägel att kunna påverka utvecklingen i Sverige, där de arbetar och bor.

Den socialdemokratiska reservalionen till konstitutionsutskotlels betänkande avvisar också förslaget all helt slopa lidsgränsen. Skillnaden mellan reservationen och vpk-motionen är au vi kommunister anser att även förra årets beslut om vidgning av tidsgränsen från fem lill sju år bör upphävas och femärsgränsen återinföras.

Herr lalman! Med del anförda berjag alt få yrka bifall lill motionen 1417.

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utlandssvenskarnas rösträtt

Hen SCHÖTT (m):

Herr talman! Kammarens förhandlingar har snart pågåtl i tio timmar, och därför är det naturligtvis angelägel att jag försöker att fatta mig kort. Låt mig inledningsvis bara erinra om atl frågan om utlandssvenskarnas rösträtt har utretts i ett par decennier. Bl. a. har den behandlats av 1955 års valulredning och av 1965 års valtekniska utredning. Då sistnämnda utredning år 1975 var färdig med sitt betänkande, hoppades många alt detta åriigen återkommande riksdagsärende nu skulle definitivt avgöras. Man hoppades att riksdagen i enlighet med utredningens förslag äntligen skulle besluta det enda rimliga, nämligen att la bort gällande tidsgräns och bevilja alla utlandssvenskar, som någon gång varit kyrkobokförda i Sverige, rösträtt vid val till riksdagen.

Besvikelsen blev därför stor dä socialdemokraternas generositet inte sträckte sig längre än till en föriängning av gällande tidsgräns från fem lill sju år. För rösträtt skulle alltså fordras kyrkobokföring i vårt land någon gång under de senast förflutna sju åren.

Med slöd av kommunisterna och med lottens hjälp lyckades den socialdemokratiska minoritetsregeringen också i fjol få denna fortsatta begränsning av utlandssvenskarnas rösträtt lagfäst.

I år har vi dess bättre en borgerlig regering, och det är med tillfredsställelse man konstaterar att vi nu i kväll har att behandla ett regeringsförslag, tillstyrkt av konstitutionsuiskottets majoritet, som innebär ell definitivt slut på den diskriminering som gällt våra utlandssvenskar i fråga om rösträtt vid riksdagsval.

Jag vill gärna erinra om att många av dessa utlandssvenskar, verksamma inom internationella organisationer eller för svensk export eller som utlandskorrespondenter för svenska tidningar eller som vetenskapsmän och forskare, har speciella förutsättningar all göra värt land välkänt

167

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utlandssvenskarnas rösträtt

ute i världen. Del har därför uppfattats som upprörande inte bara av dem själva utan också av många här hemma alt de avskurits från möjligheten att della i våra riksdagsval.

Antalet dylika utlandssvenskar är i vår tid, som präglas av ökat internationellt samarbete och ökad rörlighet över gränserna, i ständig tillväxt. Deras kontakt med och kännedom om förhållandena i värt land är också som regel goda. Sitt intresse för förhållandena här får de ju också visa genom att enligt gällande bestämmelser inge särskild ansökan om all bli upptagna i den s. k. särskilda röstlängden.

Vad gäller utomlands bosatta svenskar som inte har närmare kontakt med utvecklingen i vårt land torde man kunna utgå ifrån att de inte gör sig omaket atl inge dylik ansökan för att få delta i valet. Pä samma sätt som ointresserade hemmasvenskar har de ju möjligheten all underlåta att rösta.

Del är med beklagande jag konstaterar atl socialdemokraterna, underslödda av kommunisterna, in i det sista vill söka begränsa antalet röstberättigade utlandssvenskar.

Utskottets värderade vice ordförande, herr Johansson i Trollhättan, utmålade vilken olycka som skulle kunna inträffa vid bifall till utskottets hemställan, om någon utlandssvensk blev vald lill ledamot av denna kammare. Jag har litet svårt att förstå honom; jag vet inte hur man skulle kunna hindra alt en sådan olycka sker enligt nu gällande sjuårsgräns - en gräns som ju är hell godtycklig.

Allra sist vill jag än en gång, herr talman, understryka den glädje som våra utlandssvenskar och säkerligen en övervägande majoritet av det svenska folket känner, när i dag den skönhetsfläck som begränsningen i utlandssvenskarnas rösträtt innebär äntligen kommer att utplånas. Med dessa ord ber jag all fä yrka bifall till utskotlels hemställan.

I delta anförande instämde herrar Björck i Nässjö, Svensson i Skara och Hovhammar, fröken Littmarck, herr Ahlmark i Uppsala samt fru Andersson i Hultsfred (samtliga m).

168

Hen LINDAHL i Hamburgsund (fp):

Herr talman! 1 dag kommer förhoppningsvis riksdagen alt besluta om utvidgning i rösträtten. Det är inte någon särskilt stor grupp svenska medborgare del berör, men för dem är det ganska viktigt. Oavsett hur länge de har boll utomlands har de valt atl behålla sitt svenska medborgarskap. Säger inte delta någonting om deras vilja all förbli svenskar och deras förhoppning att kanske kunna återvända och bo här i Sverige? Del finns många olika orsaker för den som flyttar och bosätter sig i etl annal land atl inte försöka bli medborgare i del landet. Det kan var och en göra klarl för sig som talar med de invandrare vi har här i Sverige. Många av dem vill bli svenska medborgare - och blir det. Många vill det inte då de tycker att de vill kunna komma tillbaka till sitt eget land, de vill ha den kontakten, den samhörigheten och markerar det på delta

speciella sätt. De avstår från atl försöka förvärva rösträtt i det land där de bor och vill ha kvar sin kontakt med sill gamla land.

Vad har vi för grundprincip här i Sverige när det gäller rösträtten? Jo, en svensk medborgare som är över 18 år och inle är omyndigförklarad har rösträtt och är även valbar. Sedan har del funnits bostadsbandet, man skall finnas inom landei. Men man har upptäckt att det kanske inle var rikligt korrekt. Herr Johanssons i Trollhättan anförande nyss var i stort sett etl starkt argument för alt man inle skall ha någon rösträtt alls för utlandssvenskar. Men även socialdemokraterna har ju accepterat en gräns på sju år, sä jag antar all man inle anser atl det är principiellt hell orimligt att svenska medborgare som råkar bo utanför Sveriges gräns även skall kunna påverka vad som händer i Sverige.

I herr Johanssons anförande fanns en del argument som gick ut på atl de inte känner till förhållandena här i Sverige. Varför skall de dä rösta? Vi ställer inga som helst krav på atl den som bor i Sverige skall ha den blekaste aning om vad som händer här. Vi ställer inga som helst språkkrav på en svensk medborgare som bor i Sverige, eller några andra krav, för all en sådan människa skall få lov atl utöva rösträtt. Jag lycker inte alt vi bör göra del nu heller, herr talman. Men om en svensk medborgare bor utanför Sveriges gränser, dä är det tydligen plötsligt aktuellt alt man skall behöva resa frågan. Jag tycker det är ganska olustigt.

Vi har f. n. en sjuårsgräns, en godtyckligt vald gräns. Jag har tittat efter vad man hade för motivering i propositionen förra året. Den var alt den som jobbade i en internationell organisation skulle ha större chanser att kunna förlänga sitt förordnande ulan att för den skull lappa rösträtten. Det är klarl att del är någonting atl gå efter, men del är inte ett särskilt starkt skäl för att sätta gränsen vid just sju år. Vidare ansågs att sjuårsgränsen på något sätt skulle lyda på all de som varil utomlands kortare tid snart skulle återvända hem till Sverige. Jag frågade under förra årets debatt vilka belägg man hade för att det var troligare atl en person som varit borta kortare tid än sju år snart skulle återvända hem än en som varil borta i låt oss säga 10 ä 15 år. Den senare kanske just stod i begrepp alt återvända. Nej, sjuårsgränsen är godtycklig och upplevs av de flesta som väldigt orättvis.

Valbarheten för utlandssvenskar, herr talman, flnns ju redan. Men valbarheten utgår efter sju år när man lappar rösträtten. Vi känner nog lill hur det brukar gä med chanserna all bli nominerad i de svenska partierna. De visioner som herr Johansson i Trollhättan målar upp får väl betraktas som litet fantasifulla utsmyckningar i ett elegant anförande.

Sedan fick vi höra alt utlandssvenskarna inte berörs av riksdagens beslul. Vad är det för trams! Det är klart att utlandssvenskarna berörs av riksdagens beslul! Mänga beslut som vi fattar berör dem. T. ex. de som jobbar i svenska företag utomlands berörs av sådana riksdagsbeslut som gäller deras arbetssituation. Jag skulle kunna ta upp lid med en läng uppräkning av beslul som fattas här i riksdagen och som angår svenska medborgare var de än råkar bo på denna jord. Människor som

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utlandssvenskarnas rösträtt

169

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utlandssvenskarnas rösträtt

väljer att bli svenskar och förbli svenskar bör också ha rätten att påverka den svenska riksdagens sammansättning.

Del är med stor glädje, herr talman, som jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Hen JOHANSSON i Trollhättan (s);

Herr talman! Jag kan förstå atl de som i årtionden har kämpat för att alla utlandssvenskar skall ha rösträtt upplever den här kvällen som glädjefylld. Men tydligen känner inle justitieministern samma behov all omedelbart få uppleva glädjen av talmannens klubbslag när propositionen går igenom.

Det är intressant all lyssna lill herr Lindahls i Hamburgsund anförande när han slår omkring sig med en rad fraser; Vad är della för trams, det är godtyckligt osv. Jag lämnar över åt herr Lindahl att karakterisera på det sättet. För mig verkar del närmast som att det är brist på argument som gör alt Torkel Lindahl fär föra ett sådant språk.

Det talas här om all en del svenskar "råkar bo" i andra länder. Jag antar, herr talman, att de medvetet har vandrat ut till de länder där de bosatt sig och atl det inte varit slumpens skördar som fört dem till del ena eller andra landet. Men den centrala skillnaden mellan våra ståndpunkter ligger i det förhållandet att jag betraktar det som myckel mer väsentligt att de här utlandssvenskarna påverkar förhållandena i Kalifornien i USA, i Schweiz eller över huvud taget i det land där de bor än att de påverkar den svenska riksdagen. Del är nämligen litet svårt alt visa att en farmare i Kalifornien är mer beroende av de beslut som fallas i den svenska riksdagen än av de beslut som fallas i den amerikanska kongressen, eller att en pensionär som bosatt sig i Lausanne är mer beroende av de beslul som vi fattar här än av de beslul som fattas av de kommunala och regionala organen i Schweiz och även av förbundspariamentet i Bern. Den skillnaden kommer vi att markera även i fortsättningen. På den punkten har vi svårt alt nä fram till någon enighet.

När man sedan säger att sjuårsgränsen är mycket godtyckligt vald vill jag hänvisa till de argument som herr Lindahl själv anförde därvidlag. Det har gällt att ta hänsyn till dem som arbetar i internationella organ för Sveriges räkning.

Låt mig sedan erkänna utan vidare att det finns valbarhet för dem som befinner sig inom sjuärsgränsen. Jag har aldrig ifrågasatt deras valbarhet - men det ler sig mycket egendomligt när man vidgar detla till obegränsat antal är i utlandet. Frågan är om man verkligen har tänkt igenom konsekvenserna pä delta område. Vi har avskaffat bostadsbandel och följaktligen måsle vi beakta det när vi utformar rösirätlsvillkoren, ty de bestämmer valbarheten.

170

Hen LINDAHL i Hamburgsund (fp):

Herr talman! Vilken tidsgräns man än lar blir den godtycklig. Den enda gränsen som egentligen inte är godtycklig är ingen gräns alls. De

skäl som anförs för en sjuårsgräns är alt svenskar som jobbar i internationella organisationer skall kunna förnya sitt uppdrag. Det är ett skäl. Ni väljer del. Man skulle kunna hitta pä någon annan grund och säga atl sex år eller tio år är det rätta - av den eller den orsaken. Det är alltså en godtycklig gräns, och jag tycker att det är rätt beteckning på den.

Jag tror inte att Hilding Johansson på något sätt vill förneka - han har egentligen inte försökt göra det heller - att det är klarl att svenska medborgare berörs av beslut som fattats i Sveriges riksdag, oavsett var de bor. Sedan skall inle jag för min del försöka förneka all låt oss säga den som bor i Kalifornien, som herr Johansson nämnde, berörs i myckel siörre utsträckning - oftast betydligt större - av beslut som fattas lokalt. Men vad vi talar om är de svenskar som bor där och som väljer all förbli svenska medborgare. De avstår alltså från att vara med och rösta fram delegater till USA;s kongress därför att de föredrar att vara svenska medborgare - kanske för all kunna påverka utvecklingen här i stället och av andra orsaker. Jag tycker atl del är ett argument för atl de skall kunna få denna möjlighet.

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utlandssvenskarnas rösträtt

Hen SCHÖTT (m);

Herr talman! Man skulle av herr Johanssons i Trollhättan anförande kunna få den uppfattningen atl vad vi nu tänker besluta om är något hastigt påkommet. I sitt första anförande talade också herr Johansson om "denna brådska". Jag vill därför än en gäng erinra om att bakom vårt förslag liggerell tjugoårigt utredningsarbete. Jag tycker atl herr Johanssons uttalanden f ö. är elt orättvist underbetyg ät 1965 års valtekniska utredning, som efter många års arbete lade fram sitt förslag, vilket årets proposition bygger pä.

Här har vidare efterlysts uppgifi om antalet utlandssvenskar som är intresserade av att få rösta. Det finns en uppgift om det i konstilu-lionsutskottets betänkande pä s. 3, där det nämns att antalet i särskild röstlängd upptagna utlandssvenskar år 1976 uppgick till omkring 7 100. Jag lycker att den uppgiften säger en hel del.

Jag skall vid denna sena timme inte trötta kammaren med all referera en artikel, införd i Dagens Nyheter den 7 augusti i fjol, av den i dagarna nykorade hedersdoktorn Agne Hamrin, som varit Dagens Nyheters korrespondent i Rom i många år. Den har rubriken "Utrikes ulan rösträtt", och jag skall be att senare fä överiämna den lill herr Johansson. Agne Hamrin framhåller i artikeln del orimliga i att han, som alltid haft sä utomordentligt god kontakt med Sverige och svenska förhållanden - han har f ö. onekligen betytt mycket för vårt land och varit en god reklam för Sverige utomlands - under alla dessa är har varit berövad den elementära rätten att få rösta vid våra riksdagsval.

Herr lalman! Del är ett gammalt önskemål frän utlandssvenskarnas sida som vi i kväll äntligen kan bifalla. Än en gäng yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

171

Nr 100                  Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Onsdagen den 30 mars 1977

Herr talman! Den brådska som jag talade om gällde den som regeringen
har visat genom atl lägga fram denna proposition utan att ens avvakta
utfallet av föregående val. Det är betecknande all bäde i propositionen
Utlandssvenskarnas och i utskottets betänkande uppger man antalet i särskild röstlängd upp-
rösträtt              tagna utlandssvenskar. För tidigare år har man kunnat redovisa antalet

röstande utlandssvenskar. Nu skriver man i propositionen: "Man har dock anledning all förmoda att antalet var betydligt högre än vid tidigare val." Troligen är denna förmodan riklig, men nog hade det varil klädsamt för regeringen om den hade väntal så länge all den hade kunnat få uppgiften på antalet röstande utlandssvenskar och föra in den i propositionen. Den artikel som Agne Hamrin har skrivit har jag redan läst, men jag lar gärna emot ytterligare exemplar av den. När jag talade om att det i vissa fall kunde vara så att en person hade särskilt goda kontakter tänkte jag faktiskt på denne artikelförfattare och Dagens Nyheters korrespondent i Rom. Men herr Schött häller nog med om att del är svårt atl göra individuella undantag. Däremot kunde regeringen kanske ännu en gång ha prövat möjligheterna atl ge vissa grupper av utlandssvenskar rösträtt oberoende av hur länge de hade bott i främmande land. Vad jag vände mig emot - och det framgick ju klarl av mina anföranden - var den generella utsträckning som gör att inte bara Agne Hamrin utan också personer med föga kontakt med Sverige skulle kunna få rösträtt och bli valbara till den svenska riksdagen.

172

Hen SCHÖTT (m);

Herr lalman! Frågan om begränsningen av röstberättigade utlandssvenskar har utförligt behandlats av 1965 års valiekniska utredning. Den har emellertid funnit att det inte går att göra en begränsning individuellt eller lill grupper utan all man måsle ha generellt gällande regler.

När det gällde atl ordna rösträtt ål våra invandrare visade socialdemokraterna stor brådska. Jag tycker att det hedrar den nya regeringen atl den inte har lövat utan nu äntligen löser frågan om utlandssvenskarnas rösträtt.

Hen LINDAHL i Hamburgsund (fp):

Herr talman! Herr Johanssons i Trollhällan anklagelse för brådska bygger uppenbarligen på all det inle i propositionen finns angivet någon siffra på hur många av utlandssvenskarna som röstade vid förra årets val. Det leder lill frågan; Om många utlandssvenskar har röstat, om intresset alltså har varit väldigt stort, drar herr Johansson då den slutsatsen att tidsgränsen bör slopas? Och om ett litet antal har röstat skall man dä sänka tidsgränsen? Vilken principiell skillnad skulle detta ha inneburit för herr Johanssons ställningstagande?

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Får jag erinra om att vi i fjol utsträckte tiden från fem till sju är. Bertil Måbrink har redan pekat pä delta. Vi har inle utfallet av denna reform redovisat ännu. Det är ju brukligt atl man väntar med ställningstaganden tills man ser hur en reform verkar, men i detta fall har sä inte skett.

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utlandssvenskarnds rösträtt

Hen SCHÖTT (m):

Herr talman! Låt mig lill slut hänvisa till vad som slår pä s. 7 i propositionen:

"Ändringarna bör träda i kraft i sådan lid atl de nya förutsättningarna för rösträtt kommer att gälla då de särskilda röstlängderna upprättas innevarande är."

Ansökan om att bli upptagen i särskild röstlängd skall som bekant göras senast den I juni. Därför är ärendet faktiskt brådskande.

Överläggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs på bifall till Lo) utskottets hemställan, 2:o) reservationen av herr Johansson i Trollhättan m. fl. samt 3:o) motionen nr 1417 av herr Werner m. fi., och förklarades den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Då herr Johansson i Trollhättan begärde votering upptogs för bestämmande av kontrapropositionen ånyo de båda återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna förklarades ha flertalets mening för sig. Sedan herr Måbrink begärt votering beträffande kontrapropositionen, upplästes och godkändes följande voteringsproposition;

Den som vill att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående konstitutionsutskottets hemställan i betänkandet nr 31 antar reservalionen av herr Johansson i Trollhättan m. fl. röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit motionen nr 1417.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-proposilionen. Dä herr Måbrink begärde rösträkning verkställdes votering med omrösiningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 125

Nej -    13

Avstår - 149

1 enlighet härmed blev följande voteringsproposition uppläst och godkänd;

173

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Utlandssvenskarnas rösträtt

Den som vill alt kammaren bifaller konslitulionsutskotlets hemställan i betänkandet nr 31 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservalionen av herr Johansson i Trollhättan m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat förja-propositionen. Då herr Johansson i Trollhättan begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 150 Nej - 140

§ 3 Föredrogs

Konstitulionsulskoilets belänkanden

1976/77:32 med anledning av propositionen 1976/77:100 såvitt gäller anslag lill partistöd jämte motioner om statligt och kommunalt partistöd

1976/77:33 med anledning av motion om rätt för kyrkofullmäktige att besluta om partistöd

1976/77:34 med anledning av motion om statligt slöd till miljögrupper

Kammaren biföll vad utskottet i dessa belänkanden hemställt.

§ 4 Föredrogs konstitutionsutskottets betänkande 1976/77:35 med anledning av i propositionen 1976/77:100 framlagda förslag om vissa anslag för budgetåret 1977/78 under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m.

Punkterna 1-22

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

Punkten 23

Lades lill handlingarna.

§ 5 Riksdagens arbetsformer m. m.

Föredrogs konslitutionsutskoltels betänkande 1976/77:36 med anledning av motioner angående riksdagens arbetsformer m. m.

174

I detta belänkande behandlades motionerna

1976/77:135 av fru Diesen m.fl. (m),

1976/77:567 av fru Bernslröm m. fl. (fp), vari hemställts alt riksdagen snarast skulle slopa användandet av titlarna fru, fröken och herr i riksdagens officiella språk och i stället använda förnamn plus efternamn samt att statsråd och lalman skulle tilltalas utan civilslåndstitlar,

1976/77:570 av herr Fageriund m.fl. (s).

1976/77:573 av fru Göthberg (c) och fröken Eliasson (c), vari hemställts att riksdagen beslutade överlämna molionen till talmanskonferensen med en begäran all frågan om riksdagens officiella språkbruk skyndsaml skulle prövas ulifrän utgångspunkten atl titlarna herr, fru och fröken skulle slopas,

1976/77:577 av hen Komstedt (m),

1976/77:579 av herr Lindahl i Hamburgsund m. fi. (fp),

1976/77:580 av hen Lindblad (fp),

1976/77:591 av hen Werner m. fi. (vpk) och

1976/77:1004 av herr Tarschys (fp), vari föreslagits atl riksdagen hos regeringen begärde en utredning med uppgift alt utarbeta förslag om etl överförande av vissa funktioner från kammaren till öppna utskottssammanträden.

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Riksdagens arbetsformer m. m.

Ulskottel hemställde alt riksdagen skulle

1.    beträffande utseende av observatörer i Europaparlamentet avslå motionen 1976/77:135,

2.    beträffande riksdagens ställning i den utrikespolitiska beslutsprocessen avslå motionen  1976/77:580,

3.    beträffande riksdagens revision av statsförvaltningen avslå molionen  1976/77:570,

4.    beträffande offentliga utskottssammanträden avslå motionen 1976/77:579,

5.    beträffande överförande av beslutsfunktionen i vissa fall från kammaren till utskotten avslå molionen  1976/77:1004,

6.    beträffande sammansättningen av riksdagens utskott avslå molionen  1976/77:591,

7.    beträffande riksmötets öppnande avslå motionen 1976/77:577,

8.    beträffande slopande av titlar i riksdagens officiella språk förklara motionerna 1976/77:567 och 1976/77:573 besvarade med vad utskottet i betänkandet anfört.

Reservation hade avgivits av herr Tarschys (fp) som beträffande punkten 5 överförande av beslutsfunktionen i vissa fall från kammaren till utskotten ansett att utskottet under 5 bort hemställa

att riksdagen skulle bifalla motionen  1976/77:1004.

Till betänkandet hade fogals särskilda yttranden

1.    av herrar Björck i Nässjö (m) och Schött (m) beträffande punkten 7 riksmötets öppnande och

2.    av fru Cederqvist (s) beträffande punkten 8 slopande av titlar i riksdagens officiella språk.

Hen LINDAHL i Hamburgsund (fp);

Herr lalman!   De frågor som gäller riksdagens inre arbete är givetvis

175

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Riksdagens arbetsformer m. m.

176

väldigt viktiga frågor för oss riksdagsledamöter. Det gäller ju så alt säga vår egen arbetssituation i allra högsta grad. Men det är inte bara oss del gäller. Dessa frågor är avgörande för hur riksdagen fungerar, hur den syns utåt och hur del som händer här kan nå medborgarna och dem som är våra uppdragsgivare. Därför är det väsentligt all riksdagens arbete organiseras på etl sätt som gör att medborgarna verkligen kan fä en hygglig insyn i vad vi gör och begriper vad vi sysslar med.

En av de saker som behöver förbättras - jag hoppas atl den sittande utredningen om riksdagens arbetsformer i del avseendet verkligen kan komma fram till en lösning - är planeringen av vårt arbete. Vi har i dag kunnat plocka fram etl litet typexempel. De flesta av oss har riktat in sig på att vi måsle vara kvar på fredag för ell arbetsplenum. Sä får vi reda på att fredagen blir fri från arbetsplenum. Det beskedet kom i dag. Vi har alltså ungefär elt och etl halvt dygn på oss atl förbereda oss för den nya situationen. Hade vi velal om det tidigare, sä hade vi säkert kunnat använda tiden till vettigt arbete.

Det här är ell exempel pä'den dåliga planering som riksdagens nuvarande arbetssätt leder till. Det mäste finnas metoder att lösa detta problem, och jag hoppas som jag sade att utredningen om riksdagens arbetsformer kan komma fram till någonting.

Herr lalman! Jag sade att del är viktigt att medborgarna får insyn i vad som händer i det här huset, au de kan få en inblick i de grunder på vilka vi fattar våra beslut. Därför är del gamla folkparlikravet om offentliga utskottsulfrågningar så viktigt. Utskotten anordnar ju hearings för alt samla in information, så att vi fär bättre underlag för våra beslut. Om sådana hearings blir offentliga, sä blir det möjligl för allmänheten att sälla sig in i en del av det beslutsunderlag vi har. På del sättet kan debatten breddas ute i landet, och del vore sannerligen ett sätt att stärka demokratin.

Frågan har ställts -jag skulle vilja säga med all rätt: Vad hade hänt med de nu punkterade planerna på Stålverk 80, om det hade funnits offentliga hearings när dessa planer var som mest på tapeten här i riksdagen? Hade de kommit sä långt då?

Och det finns de som undrar; Vilka planer har SJ nu pä indragning av järnvägslinjer? Del kunde vara väldigt intressant och nyttigt, om irafikutskottets utfrågningar med t. ex. Lars Pelerson gjordes offentliga.

När man pratar om offentliga hearings i utskotten, finns del tyvärr de som säger sig avvisa tanken på offentliga utskottssammanlräden. Det är ju inte alls samma sak, men pä det sättet kommer man ifrån vad del egentligen gäller och lyckas hela tiden slå frågan ifrån sig.

Det finns också skäl att fundera pä om det är sä välgörande för riksdagen med en många gånger i stort sett tom kammare. Tvä eller tre intresserade ledamöter, talmannen och en del andra personer finns inne i kammaren när frågor av ganska rutinartad karaktär avgörs. En rutinartad fråga kan i och för sig vara av stor betydelse, men även om den är av myckel liten vikt mäste den med de arbetsformer vi har avgöras här i kammaren.

Mol den bakgrunden tycker jag all det kan finnas anledning att åtminstone överväga om inte vissa frågor kunde fiyttas bort från kammaren och i stället lämnas ät utskotten all avgöra. Man kan tänka sig olika former för hur det kan gå till, och jag ämnar inte plädera för någon särskild form, men man kunde åtminstone utreda frågan.

Herr talman! Med del anförda yrkar jag bifall till reservationen av herr Tarschys vad beträffar punkten 5 samt i övrigt bifall till utskottets hemställan.

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Riksdagens arbetsformer m. m.

Fru CEDERQVIST (s):

Herr talman! Vi behandlar nu konstilulionsutskottets belänkande nr 36, som bl. a. innehåller tvä motioner där det föreslås alt bruket av titlarna herr, fru och fröken i riksdagens officiella språk slopas och att i stället förnamnet i kombination med efternamnet används.

Vid föregående års riksmöte behandlade utskottet en motion, som väckts av företrädare för samtliga riksdagspartier utom vpk, med samma syfte. Utskottet uttalade då sin förståelse för det angivna syftet och framhöll att utvecklingen går i riktning mot elt slopande av dessa titlar. Man hänvisade till den av talmanskonferensen tillsatta utredningen, som har all behandla olika frågor rörande riksdagens arbetsformer. Utskottet föreslog riksdagen att överlämna molionen till nämnda utredning samt förutsatte att slopandet av titlar skulle övervägas.

Riksdagen beslutade enligt utskottets förslag. Därefter har ingenting hänt.

Två motioner i denna fråga har nu behandlats av utskottet, och jag noterar med tillfredsställelse atl den skrivning som ulskottel enats om är mer positiv än föregående års. Utskottet anför att frågan om slopandet av titlar i riksdagens officiella språk bör prövas av utredningen om riksdagens arbetsformer.

Detta är naturiigtvis en klar framgång, herr talman, men jag är trots delta inte helt nöjd, och det är därför som ett särskilt yttrande av mig har fogals till detta betänkande. Enligt min mening hör del inle hemma i vår moderna demokrati atl titulera varandra fru, fröken och herr i kammaren, när vi annars kallar varandra vid för- och efternamn.

Mänga anser all detta med titlarna är en liten detalj, och det vill jag gärna instämma i. En sådan liten detalj skall inte behöva utredas eller prövas.

Efter den information jag fått om riksdagens praxis har jag tyvärr inte reserverat mig mol utskotlels beslul att överiämna motionerna lill utredningen för prövning, men jag vill klart understryka att jag förväntar mig ell snabbt beslut i detta ärende.

Hen BJÖRCK i Nässjö (m);

Herr talman! Konstitutionsutskottets betänkande ar 36 behandlar en rad frågor med anknytning till riksdagens arbetsformer. Jag skall inte här kommentera alla de förslag som motionsvägen har förts fram utan

177

12 Riksdagens protokoll 1976/77:99-100

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Riksdagens arbetsformer m.

178

nöjer mig med all säga några ord om tre saker.

Del gäller då försl frågan om offentliga ulskottsulfrågningar. Del är en sak som har diskuterats länge i riksdagen, men som ingalunda har

_    föriorat sin aktualitet. Med den erfarenhet man fått av de senaste årens

riksdagsarbete frestas man snarare att säga tvärtom. Handläggningen av m. de frågor som vi har att besluta om i denna kammare och i det här huset ger ofta anledning lill att utskotten konsulterar utomstående expertis. Men experter är inte alltid ense, och det kan i många fall vara bra om experter får avge sina vittnesbörd inför offentligheten. Det kan också förhålla sig så att en minoritet i etl utskott vill ha en fråga belyst av vissa experter som besitter ell särskilt kunnande eller som har ell särskilt ansvar, vilket majoriteten sätter sig emot. Detta skulle kunna tillgodoses om förslaget i molionen 579 Jjifalls.

Jag tror, herr lalman, atl det finns all anledning för riksdagen alt skapa ett siörre intresse för sitt arbete. Vi vet all en stor del av arbetet i det här huset utförs i utskotten, och jag tror inte atl det skadar vare sig intresset för vårt arbete eller sakfrågornas beredning om vi får möjligheter lill offentlighet i vissa frågor. Den utredning om översyn av riksdagens arbetsformer som arbetar sedan en tid tillbaka har emellertid möjlighet att la upp just den här frågan, och mot den bakgrunden och med tanke på den utskottsskrivning som gjorts har vi som tidigare reserverat oss inle funnit anledning att i år göra det. Det är vår förhoppning alt utredningen om en översyn av riksdagens arbetsformer med del snaraste verkligen lar upp frågan lill sakbehandling, och därefier fär vi återkomma till den i utskottet och i kammaren.

Frågan om formerna för riksmötets öppnande har åtskilliga gånger under senare år diskuterats i kammaren, och det finns all anledning att beklaga alt de traditionsbundna och uppskattade tidigare formerna för riksdagens högtidliga öppnande har ersatts med något som kan karaktäriseras som "vilja men inte kunna". Men det har kanske legal en djupare tanke bakom de nya ceremonierna, för på sätt och vis speglar de på ell utmärkt sätt tristessen i del moderna Sverige. De nya formerna för riksmötets öppnande bidrar emellertid på intet sätt till att öka intresset för riksdagen och dess arbete, något som faktiskt var fallet med de tidigare formerna.

Enligt nu gällande bestämmelser ankommer det på talmannen att efter samråd med vice talmännen bestämma formerna för riksmötets öppnande. De moderata ledamöterna i konslitutionsulskoltet har i ett särskilt yttrande givit dessa herrar ett ord på vägen; Vi lycker atl de borde falla mod att besluta atl i princip återgå lill de former som tidigare gällde. För atl detta inte skall betunga kammarens ledamöter alltför myckel bör dessa former enligt min mening användas bara när en nyvald regering träder lill. Del skulle alltså innebära atl vi vart tredje år använder oss av de tidigare formerna för riksmötets öppnande.

Jag är, herr talman, övertygad om att en sådan reform skulle uppskattas i vida kretsar, och jag är också övertygad om att en återgång till den

ordningen skulle få elt starkt stöd av svenska folkel.

Vi har också all ta ställning till en annan sak i det här utskottsbelänkandet, och del gäller frågan om alt bannlysa bruket av benämningarna herr, fru och fröken från riksdagens officiella språk. Jag vill peka pä all denna fråga är under beredning i den utredning som sysslar med att se över riksdagens arbetsformer, och del är naturiigt atl kammarens ledamöter kanske frågar sig: Vad finns det här att bereda? Här har faktiskt inhämtats yttranden från dem som är berörda - kammarkansliets personal, stenografer och andra - och de har haft en rad synpunkter på den här frågan som del nu finns anledning att fundera ytieriigare ett lag över innan kammaren fattar något definitivt beslut.

Det är ingen tvekan om atl vi har råd att vänta ytteriigare en tid innan vi gör etl definitivt ställningstagande i denna fråga. Någon större olycka torde inle vara skedd om vi använder den gamla ordningen ytterligare något år.

Herr lalman! Jag ber att få yrka bifall till utskottels hemställan under samtliga punkter i betänkandet 36.

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Riksdagens arbetsformer m. m.

Hen FISKESJÖ (c);

Herr talman! Del belänkande från konslitulionsutskoltet som nu är aktuellt spänner över ett vitt register av frågor, som dock har del gemensamt att de på ett eller annat sätt berör riksdagens arbetsformer. Det är i en del fall fråga om nya uppslag till förändringar. I andra fall är del fråga om gamla förslag som riksdagen tidigare har behandlat.

Del förutsattes såväl när enkammarriksdagen infördes som när den nya grundlagen antogs att det kunde bli aktuellt med vissa förändringar av arbetsformerna allteftersom riksdagen fick erfarenhet av hur enkam-marsyslemei fungerade. Riksdagsordningen har också ändrats på en hel del punkler under de senaste åren. Några av dessa ändringar har kommil efter förslag från en riksdagskommitté, utredningen om riksdagens arbetsformer, som tillsattes hösten 1973 med representanter för samlliga de partier som då fanns i riksdagen. Denna utredning har inte avslutat sitt arbete, och det är därför rätt naturiigt att konslilulionsutskotiei hänvisar till den vid behandlingen av en del motionsförslag som berör sådana frågor som utredningen är oförhindrad att la upp. I en del fall avstyrker dock utskottet motionsyrkandena.

Utskottet är enigt på flertalet punkter. Det har endast avgivits en enda reservalion och två särskilda yttranden. Jag skall i fortsältrtingen bara beröra några av de förslag som behandlas i betänkandet.

Flera av förslagen berör utskottens sammansättning och arbete. I en motion från vänsterpartiet kommunisterna kräver motionärerna atl alla i riksdagen representerade partier skall ha rätt att delta i utskottens arbete. Av formuleringarna i motionen skulle man kunna förledas att tro att det inte finns några regler om hur utskottsplatserna skall fördelas, men så illa är det ju inte. Gällande bestämmelser finns i riksdagsordningens 7 kap. Den grundläggande principen är att det skall vara en proportionell

179

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Riksdagens arbetsformer m.

180

fördelning mellan partierna enligt den d'Hondtska fördelningsmetoden.
Problemet för vänsterpartiet kommunisterna är att partiet är för litet
för att av egen kraft kunna få representation i utskotten i enlighel med
_     proportionalismens princip.

Nu ordnades ju saken ändå så länge kommunisterna utgjorde en del m. av regeringsunderiaget för den socialdemokratiska regeringen. Men efter valet i höstas råkade socialdemokrater och kommunister in i en träta, som ledde till all kommunisterna blev utan representation. Jag känner inte till alla turerna i den trätan, och om detta fär man väl göra upp inbördes i det socialistiska lägret. Den nuvarande regeringsmajoriteten har inte fler representanter i utskotten än vi är berättigade till enligt den proportionella fördelningsmeioden.

Samtidigt som jag konstaterar delta vill jag gärna passa pä alt beklaga att man inte nu kunde nå fram till en överenskommelse inom oppositionen. Del hade ur olika synpunkter varil bättre om vänsterpartiet kommunisterna fått utskottsrepreseniaiion.

Nu vill vpk ha en automatiskt verkande ordning, som under alla omständigheter tillförsäkrar varje parti som finns i riksdagen representation i utskotten. Del här kravet verkar vid första påseendet rimligt. I realiteten är del emellertid inle sä enkelt att tillgodose det. Det hjälper inle alt kraftigt öka antalet ledamöter i utskotten, vilket jag för övrigt ur andra synpunkler anser är olämpligt. En partigruppering som i riksdagsvalet fäll mer än 4 96 av rösterna kan nämligen i riksdagen sönderfalla i sina delar. Del har vi ju etl färskt åskådningsexempel pä jusl från vpk, och jag är inte säker på att ens vpk menar alt riksdagspartier med t. ex. två ledamöter bör vara tillförsäkrade representation i utskotten.

Det hjälper inte heller med en proportionell fördelning, som utgår från samtliga utskottsplatser som en samlad pott. När man genom en sådan fördelning bestämt hur många platser respektive parti skall ha återstår under alla förhållanden alt bestämma i vilka utskott platserna skall besättas, och därmed hamnar man i del andra stegel i samma dilemma som vi nu befinner oss i.

Det måste finnas en ordning angiven enligt vilken val till de olika utskotten skall äga rum om man inte kan komma överens.

F. ö. lycker jag att del är föga rimligt om man finge fram en ordning som skulle kunna leda lill atl en majorilelsgruppering i kammaren berövades majoriteten i utskotten genom en ur proportionell synvinkel kraftig överrepresentation för små partigrupper.

Frågan är således inle sä lätllöst, och i vpk-motionen anges ingen praktikabel lösning. Utskottet hänvisar till utredningen om riksdagens arbetsformer. Där får vi se om det är möjligt att hitta något konstruktivt uppslag.

I ell par motioner behandlas utskottets arbetsformer. I den ena, som återkommer.är frän är och som Torkel Lindahl och Anders Björck har pläderat för, inskränker sig kravet till offentlig utskotlsulfrågning. Del finns ingen reservation på den punkten den här gången. Utskottet har

enats om att hänvisa till den sittande utredningen, och jag skall för den skull nöja mig med elt par kommentarer.

Om del skulle vara sä att utskotten öppnades på det sätt motionärerna önskar skulle del, tror jag, leda till en ganska omfattande omstöpning av hela beredningsförfarandet. Det är bl. a. tveksamt om man skulle kunna ha kvar t. ex. den frihet att väcka förslag som nu finns eller om man skulle kunna upprätthålla kravet på atl alla frågor som väcks skall beredas och behandlas i riksdagen. Offentliga utfrågningar skulle nämligen bli mycket tidsödande - del visar den erfarenhet som man har från andra länder. Om vi skulle villfara motionskravel krävs del alltså en genomgång av riksdagsarbelei även i en rad andra avseenden.

Sedan är jag kanske litet förvånad över alt bland dem som skulle kunna bli föremål för utfrågning nämns statsråden. Dessa kan ju redan nu utfrågas offentligt hur mycket som helst, nämligen här i kammaren. Och vi har som bekant omfattande fråge- och inlerpellalionsdebatter varje vecka, ibland flera dagar i veckan.

Den andra motionen, motion 1004 av Daniel Tarschys, går betydligt längre. Den har också, vilket kanske förvånar mig litet, följts upp genom en reservalion. Beskrivningen i molionen av en rad problem i riksdagsarbetet är det lätt att instämma i, åtminstone i länga stycken. De här problemen har också vid upprepade tillfällen ventilerats i riksdagen. Däremot har jag svårt all se atl de förslag som motionären kommer med skulle erbjuda någon effektiv eller acceptabel lösning på de angivna problemen.

En huvudtanke hos motionären, följaktligen även i reservationen, är att såväl debatter som beslut i hög grad skulle delegeras frän kammaren till de olika utskotten. I realiteten pläderar motionären för, kan man säga, ell modifierat sexlonkammarssyslem som ersättning för enkam-marsystemet. Denna omläggning skulle enligt motionären bl. a. vitalisera riksdagen, utvidga den lillgängliga deballiden och förslärka riksdagens opinionsbildande betydelse.

Såvitt jag kan förstå skulle effekten bli den rakt motsatta. Vi klagar ibland över massmediernas bristande bevakning av vad som sker i denna enda kammare. Jag föreställer mig all varken etermediernas eller tidningarnas rapportering skulle underlättas om de hade atl övervaka vad som samtidigt pågår i 16 olika kamrar. Och för enskilda riksdagsledamöter skulle del naturiigtvis vara omöjligt alt della i arbetet i det egna utskottet och samtidigt cirkulera runt i andra utskott för alt delta i debatterna där, vilket motionären tydligen tänkt sig.

Den samlade slutliga behandlingen av alla ärenden här i kammaren är enligt min mening från en rad olika synpunkter myckel värdefull och bör för den skull bibehållas.

Vad jag här sagt innebär inte att jag tycker alt allt är bra då det gäller arbetsformerna i riksdagen. Jag har i andra sammanhang framfört ganska omfattande förslag, som jag inte skall upprepa nu. Jag kan bl. a. hänvisa till den debatt vi hade här i kammaren om dessa frågor den 8 april 1976.

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Riksdagens arbetsformer m. m.

181

13 Riksdagens protokoll 1976/77:99-100

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Riksdagens arbetsformer m. m.

182

När det gäller de motionsförslag som jag här inte berört ber jag att få hänvisa till utskottets skrivningar. Jag yrkar, herr lalman, bifall till utskottets förslag på samtliga punkter.

Hen JOHANSSON i Trollhättan (s);

Herr lalman! Man får se utskottets betänkande mot bakgrund av att det finns en arbetsgrupp här i riksdagen med möjligheter att ta upp strängt tagel alla frågor som rör riksdagen. Den har inle fåll några direktiv, och den sätter nog själv etl visst värde på att få arbeta fritt och la upp olika frågor.

Vi har i utskottets betänkande förutsatt att arbetsgruppen skall utnyttja denna möjlighet. För min egen del vill jag använda detla tillfälle alt peka pä tre punkter där jag menar atl denna arbetsgrupp skall gå in och undersöka förhållandena och eventuellt lägga fram förslag.

Den första punkten gäller utövandet av riksdagens konirollmaki. Det finns etl tidigare uppdrag hos kommittén all undersöka hur riksdagen skall kunna mera aktivt än f n. medverka i planeringsprocesserna. Detta behöver fullföljas med atl man också prövar möjligheterna att vidga riksdagens kontrollmöjligheter.

Den andra punkten gäller sammansättningen av riksdagens utskott. Pä grund av den sena timmen skall jag inle ta upp någon långvarig debalt med Bertil Fiskesjö pä denna punkt. Vi är väl ändå överens om att sammansättningen av riksdagens utskott är ett problem. Vi fär båda tillfälle alt i denna arbetsgrupp närmare penetrera det. Jag tycker emellertid alt del är angeläget all arbetsgruppen nu snabbi tar upp sammansättningen av riksdagens utskott.

Den tredje punkten jag vill att arbetsgruppen snabbt skall arbeta med är tiielfrägan. Här har utskottet skrivit atl sä bör ske, och jag utgår ifrån som självklart att den frågan tas upp i arbetsgruppen.

Frågan om riksdagens öppnande har diskuterats sä mycket atl väl strängt taget alla argument vid det här laget är uttömda. Jag nöjer mig med all erinra om det beslul som riksdagen fattade 1973 i samband med grundlagsreformen. Del innebar att man biföll utskottets hemställan, och utskottet skrev:

"Ulskottel anser i likhet med vad som anförts av grundlagberedningen atl riksdagens officiella öppningshöglidlighet bör anpassas till del mönster som gäller vid ett parlamentariskt statsskick. Var öppningsceremonin skall äga rum regleras inte i RO;s huvud- eller tilläggsbestämmelser. Utskottet utgår, liksom grundlagberedningen utan meningsskiljaktighet gjort i sin molivtexl, från att ceremonin normalt förläggs till riksdagens plenisal."

Delta bör vara nog anvisning för talmannen och vice talmännen.

När del gäller de offentliga utskottssammanträdena vill jag instämma i Bertil Fiskesjös kommentar att sådana sammanträden förutsätter mycket vidlyftiga förändringar i hela riksdagens arbete. Det går inte att hänga på den nuvarande organisationen offentliga utskottssammanträden.

Vad slutligen gäller den motion som herr Tarschys har burit fram tycker jag all den är väl värd att observeras. Där har de problem tagits upp som vi finner det nödvändigt atl riksdagen brottas med, men jag är inte säker pä att den lösning han föreslagit är den riktiga.

Det finns f n. en stark specialiseringstendens inom den svenska riksdagen. Vi håller oss till våra utskott, och i kammaren går vi upp och talar i de ärenden som vederbörande utskott har behandlat. Skulle Daniel Tarschys tankegång bli verklighet skulle del innebära en ännu starkare specialisering - det blir då en grupp specialister som kommer atl avgöra en rad riksdagsärenden. Men vi bör hålla hela problemet om riksdagens arbetsmetoder öppet för debatt. Jag uppfattar också närmast motionen som ett försök att få till stånd en debalt pä det här området.

Litet förvånad är jag väl över all molionen har fullföljts med en reservalion. Det är nämligen myckel lätt all argumentera emot de förslag som där har lagts fram, och så som reservationen har blivit utformad kommer den ju också att syssla bara med de förslag som förts fram i motionen; de placeras inte in i något större sammanhang.

Även jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Hen MÅBRINK (vpk);

Herr talman! Flera frågor som sammanhänger med riksdagens arbetsformer behandlas i konslitulionsutskottels betänkande nr 36.

Riksdagens arbetsformer är inte oviktiga ur demokratisk synpunkt. Sä långt möjligl bör exempelvis partierna kunna arbeta på likartade villkor. Det är i detta sammanhang ulskotisarbelet bör ses. Jag vill något beröra uiskotlsarbetet och reglerna för utskottens sammansättning.

Del torde råda en allmän uppfattning att utskottsarbetet är en viktig del av riksdagsarbetet. I förarbetena lill utskottsreformen 1970 diskuterades utskottsorganisationen och partiernas möjligheter att della i uiskotlsarbetet, som då tillmättes stor betydelse för ärendenas sakbehandling.

I samband med grundlagsreformen 1973 yrkade vänsterpartiet kommunisterna bl. a. att varje partigrupp, motsvarande parti som vid riksdagsvalet fått minst 4 % av rösterna i landei, skulle äga rätt all besätta en plats i varie utskott. Samtidigt föreslogs all antalet ledamöter i utskott skulle vara 17 och alt platserna i övrigt skulle tillsättas proportionellt. Vi vann inte gehör för denna uppfattning vid det tillfället.

Sedan enkammarriksdagens början har utskottsplatserna fördelats efter ett procentuellt system. Detta innebär atl vpk med 17 riksdagsmandal erhöll 11 ordinarie utskottsplatser och med 19 mandal 13 utskottsplatser. Dessutom har partiet haft suppleantplaiser i ytterligare ett par utskott.

En svaghet i denna ordning har varil alt den inle baserats på av riksdagen fastställda regler utan byggt på förhandlingar mellan partierna. Detla ledde också lill alt efter 1976 års val del syslem frångicks som tillämpats under två mandatperioder, vilket som bekant fick till resultat att vänsterpartiet kommunisterna f n. står utanför ulskotisarbelet.

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Riksdagens arbetsformer m. m.

183

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Riksdagens arbetsformer m. m.

Den nu rådande situationen inverkar negativt pä utskottens beredning av ärendena, den försvårar riksdagens arbete och den försämrar framför allt riksdagsarbelei för etl parti. Vi har därför frän vänsterpartiet kommunisterna väckt en motion, vari vi föreslår all utredningen om riksdagens arbetsformer får i uppdrag att "snabbi framlägga förslag om ändring i riksdagsordningen med innebörden att alla i riksdagen representerade partier skall ha rätt atl delta i riksdagens ulskottsarbete".

I molionen pekar vi på alt i utskottens beredningsarbete ingår specialföredragningar, uppvaktningar, studiebesök, resor etc. som viktiga inslag, vilket talar för att alla partier bör vara företrädda i utskotten för all ha likvärdiga arbetsmöjligheter.

Konslitutionsulskoltet utvecklar ytterligare argument för att partierna bör vara representerade i utskotten. Ulskottel åberopar bl. a. erfarenheterna efter enkammarreformen och pekar pä utskottens tillgäng till kvalificerad personal, remissförfarandet och hearings inför utskotten liksom pä alt utskotten genom resor både inom landei och utomlands får värdefull information som har stor betydelse för riksdagsarbetet.

Utskottet fastslår att det självfallet är av stort intresse för alla de i riksdagen representerade partierna att delta i ulskotisarbelet och alt del även frän allmän synpunkt får anses mindre tillfredsställande atl den nuvarande ordningen för val till utskott kan leda lill att parti helt ställs utanför ulskoltsarbelel.

Egentligen borde utskoliets resonemang leda fram lill att vpk-motionen tillstyrks. Ulskottel stannar dock vid att anse att utredningen om riksdagens arbetsformer torde vara oförhindrad atl ta upp frågor om bl. a. utskottens sammansättning lill övervägande. Hela utskottets motivering utgör elt starkl slöd för de tankar vi framfört i molionen, men formellt biträds inle yrkandet om uppdrag till utredningen om riksdagens arbetsformer att framlägga förslag.

Utredningen bör, när den lar del av utskottets argument, inte bara känna sig oförhindrad alt ta frågan om utskottens sammansättning till övervägande, utan den bör närmast kunna anses anmodad atl göra detla. Vänsterpartiet kommunisterna är företrätt i utredningen, och vi kommer med utgångspunkt i konslitulionsutskollels skrivning att väcka frågan i utredningen. Därför avstår vi från yrkande i anledning av konstilu-lionsulskoltels belänkande, även om vi, som sagt, tycker all della mycket väl hade kunnat utmynna i tillstyrkande av motionen.

Herr talman! Lät mig slutligen säga all del är angelägel all klara regler skapas för utskottens sammansättning och att della bör ske utan alltför långt dröjsmål. Konstilutionsutskoltels argument utgör stöd för denna ståndpunkt.

184

Hen KOMSTEDT (m):

Herr talman! Under 1800-talel och speciellt i börian av 1900-lalei utvandrade många svenska medborgare lill USA. De svenskarna och deras efterkommande har i många fall behållit traditionen frän sitt gamla hem-

land. Mänga svenskar som nu besöker avlägsna släktingar i USA omvittnar hur man fortfarande, efter mänga decennier, försöker bevara traditionen frän det gamla landei.

Under 1960- och 1970-lalen har vi haft stor invandring till Sverige från många olika länder. De invandrarna har vi varit angelägna om all hjälpa för alt de skall kunna bibehålla traditionerna från sill gamla hemland. På den punkten har vi visat stor omsorg, inte minst i riksdagen.

Men när det gäller svenskar boende i Sverige är bevarande av traditioner - för all tala slangspråk - inte "inne". Del som förr kallades riksdagens högtidliga öppnande har nu övergått lill något ceremonilösl som inleder riksdagens arbetsår.

Del är mänga medborgare i vårt land som uppskattade del gamla sättet atl öppna Sveriges riksdag. Del vittnar inte minst de mänga om som varie år i mänga timmar köade lill del fätal platser som fanns för atl få övervara ceremonin i rikssalen.

I dag är det många människor - speciellt äldre - som genom den nya teknik och möjlighet som televisionen ger uppskattar alt fä se öppningsceremonin. Detta har jag påpekat i min motion 1976/77:577.

I den nya grundlagen står att all makt utgår frän folket. Men detla gäller inle riksdagens öppnande. Här är det talmannen som är enväldig, med undanlag för när han - som del slår - i samråd med vice talmännen anger på vilket sätt riksdagen skall öppnas.

Den nya riksdagsmajoriteien visade redan från börian sitt goda omdöme genom all, trots regeringsskiftet, omvälja herr Allard till talman. Jag sätter nu mitt hopp till herr Allard och hans goda omdöme och hoppas att han tar intryck av folkets vilja, det folk varifrån all makt utgår.

Detla har också påpekats av de moderata representanterna i det särskilda yttrandet i konstitulionsulskoilets belänkande och även berörts av herr Björck i Nässjö.

Med detta, herr talman, låter jag mig nöja denna gäng.

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Riksdagens arbetsformer m. m.

Fru AHRLAND (fp):

Herr talman! Jag är den första all beklaga atl jag tvingas ta kammarens tid i anspråk i den här frågan. Samtidigt vill jag genast böria med det som talare vanligen slutar med. Jag yrkar bifall lill molionen 1976/77:567 om slopande av titlar i riksdagens officiella språk, och jag vi 11 också meddela alt jag kommer att begära votering.

I motionen yrkar vi all riksdagen snarast slopar användandet av titlarna fru, fröken och herr i det officiella språket och i stället använder förnamn plus efternamn. Motionen 1976/77:573 innehåller i sak samma yrkande. Konstitulionsulskollet har svarat genom alt hänvisa lill sitt utlåtande i samma fråga förra året. Där sade man sig ha förståelse för syftet med molionen, men hänvisade lill en utredning om riksdagens arbetsformer.

Herr talman! Jag har grubblat ända sedan jag såg detta utskottsbetänkande. Vad är det man skall utreda egentligen, varför och i sä fall

185

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Riksdagens arbetsformer m.

hur? Är det hur många fruar, fröknar och herrar som sitter i riksdagen? Det kan var och en av oss läsa i sin fickkalender. Är del den långa historien om när denna titulatur infördes? I sä fall kan vi snabbt la lill

__     riksdagens protokoll i dag alt titlarna fröken och fru kunde användas

första gången 1922, medan herrarna som bekant varil "herrar" myckel m. längre. Skall vi låla utreda om det finns en bestämd önskan frän dem som valt oss atl vid varie debalt få veta om det är en gifi eller ogift kvinna som talar? I så fall tycker jag vi skall utreda om de är lika myckel intresserade av alt känna till de manliga ledamöternas civilstånd också. Skall det ägnas sammanträdeslid åt alt fundera på vad reformen skulle kosta? Det här vore, såvitt jag förstår, en reform där vi inte skulle hitta en enda femma som kunde skilja partierna ål. Är del någon oförklarlig hänsyn till att någon ledamot har ett förnamn som hon eller han av något privat skäl inte vill låta komma lill offentlighet som gör all vi inte skall kunna tilltala varandra med för- och efternamn? Del hjälper inle, för förnamnet står pä valsedeln. Och jag har kollat, del finns varken Xerxes eller Xanlippa bland oss. De fiesta av oss har ganska trevliga förnamn. Dessutom vill jag påpeka alt det ligger en fara i en sådan här utredning. Jag har fält höra atl i en kommun som heter Grönköping lät man utreda titelfrågan i fullmäktige för något är sedan. Del tog fem månader, man arbetade intensivt och kom fram lill atl det bästa vore alt använda födelsenummer.

Herr lalman! Sveriges riksdag representerar svenska folkel. Tror någon här i kammaren atl våra väljare har skickat hit oss för att ödsla tid och pengar på all utreda en så enkel fråga? Jag tror inte alt mina väljare menar det. Jag tror inte att något annal partis väljare menar del heller. Jag tror inle att väljarna tycker att vi skall hälla på och utreda den här frågan. Vi är faktiskt beslulsmässiga nu.

Jag yrkar bifall lill molionen 567, vilket i praktiken även innebär bifall lill motionen 573.

186

Fru BERNSTRÖM (fp);

Herr lalman! Eller lalman Torslen Bengtson! Jag skall tala i samma ärende som Karin Ahrland nyss gjorde. Frågan om man skall använda civilslåndstitlar tillhör de mindre problemen här i världen, men likväl är det något som kvinnor irriteras över. När jag och övriga undertecknare väckte molionen 567 fick vi många brev och samtal från kvinnor som instämde i att det är märkligt alt riksdagen gör skillnad på kvinnor och kvinnor efter civilstånd när vi sitter här efter parlifärg. Många som hörde av sig var också irriterade över del inte hell ovanliga sättet alt titulera kvinnor i vissa offentliga sammanhang, där man säger fru följt av mannens yrkestitel plus hans förnamn och efternamn. Jag har själv blivit lilulerad som fru Magnus Lagerkvist fastän jag varken heter Magnus i förnamn eller Lagerkvist i efternamn. Riksdagen har inte denna extrema form av civilståndstilulering, men att bli kallad fru eller fröken är irriterande nog när vi i del vardagliga arbetet utanför kammaren är du

och syster och bror med varandra.

Vi skall också ha i minnet att fru- och frökentitlar är en kvarleva från den tid då kvinnor var omyndiga beroende på sitt civilstånd. Det är faktiskt inte längre sedan än alt många av kammarens ledamöters egna mödrar var omyndigförklarade. Svenska Dagbladet skrev i en le-darkommentar i börian på året att jusl i riksdagen skall man slå vakt om arvet med fru- och frökentitlar och anspelade också på den tid då gifta kvinnor var omyndiga. Jag tycker del är märkligt alt jusl samma instans - riksdagen - som en gång i tiden myndigförklarade kvinnorna skall envisas med all använda förlegade titlar.

Jag började med alt säga atl detta inte är någon stor fråga, och det är det inte om man bortser frän del historiska perspektivet. Det som är litet i den här frågan gäller hur riksdagen skall kunna behandla problemet. Jag måste säga att jag har oerhört svårt all förklara för de kvinnor som har hört av sig till oss motionärer alt riksdagen måste utreda den här frågan när man redan har utrett den i två års tid. Hur skall man fä förtroende bland väljarkåren för det svenska utredningsväsendet när man säger att frågan om fru, fröken och herr i riksdagens debatter är under utredning sedan tvä år tillbaka? Nej, ärade kammarledamöter, rösta med motion 567! Jag yrkar bifall lill den motionen.

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Riksdagens arbetsformer m. m.

Fröken ELIASSON (c);

Herr talman! Jag vill säga några ord med anledning av de inlägg som nu gjorts frän folkparlihåll och som berör en motion som jag väckt tillsammans med en partikollega. Vår uppfattning i sakfrågan kommer klarl lill uttryck i molionen. Vi menar alt vi här i riksdagen har etl officiellt språkbruk som är otidsenligt när del gäller bruket av titlar. Del förhållandet all vi använder titlarna herr, fru och fröken bidrar i praktiken till alt vi konserverar en särbehandling av män och kvinnor. Till skillnad frän männen tvingas kvinnor i tid och olid att ange sitt civilstånd, alternativt vilken civilsiåndsanknuten liiulering man föredrar för egen del. Som jag ser del är del väsentligt atl riksdagen även i detta avseende eftersträvar arbetsformer som bygger pä principen om jämställdhet mellan könen. Del har betydelse för opinionsbildningen i jämställdhetsfrägorna i stort.

För något år sedan behandlades den här frågan av riksdagen. Konsli-lutionsutskotiel behandlade den då aktuella motionen i positiva ordalag och hänvisade lill talmanskonferensens utredning om riksdagens arbetsformer. Ingenting påtagligt har hänt sedan dess. Men mol bakgrund av att frågan nu äterigenom har aktualiserats genom tvä motioner, atl konstitutionsutskottet intar den ståndpunkt del gör och erinrar om vad man tidigare sagt, förutsätter jag alt man snabbt kommer fram lill en praktisk lösning av frågan. Jag ser därför ingen anledning atl ställa något yrkande mot bakgrund av de krav vi för fram i motionen 573. Jag förutsätter all tyngden bakom etl samlat konstiluiionsulskott, som är positivt i sakfrågan, och de två motionsyrkandena skall ge avsett resultat.

187

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Riksdagens arbetsformer m. m.

Med detta anförande, i vilket herr Böriesson i Falköping (c) och fru Göthberg (c) instämde, var överläggningen slutad.

Mom. 1-4

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 5

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels reservalionen av herr Tarschys, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Mom. 6 och 7

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 8

Propositioner gavs pä bifall lill dels utskottets hemställan, dels utskottets hemställan med den ändring däri som föranleddes av bifall lill molionen nr 567 av fru Bernström m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan fru Ahrland begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposition:

Den som vill atl kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan

i belänkandet nr 36 mom. 8 röstar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit utskottets hemställan med den ändring

däri som föranleds av bifall till molionen nr 567.

Vid omröstning genom uppresning förklarades fiertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då fru Ahrland begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparai. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 205

Nej -   67

Avslår -     9

§ 6 Restitution av bensinskatt till kustfiskare

Föredrogs skatleulskotlets betänkande 1976/77:34 med anledning av motioner rörande vägtrafikbeskatiningen m. m.

188

Hen OSKARSON (m):

Herr lalman! I molionen 1976/77:450 har vi motionärer lagil upp frågan om restitution av bensinskatt till kustfiskare. De som utövar kustfiske är i stor utsträckning äldre personer som har upphört alt bedriva s. k. trålfiske, enär delta är alltför arbetskrävande. En kusifiskare måste alltså

nöja sig med betydligt lägre årsinkomster än trålfiskarna. Vi finner det rimligt alt del lill utövare av kustfisket utgår kompensation för bensinskatt i likhet med vad som nu sker lill den som yrkesmässigt använder motorsåg och till den som i jordbruket använder bensindriven traktor.

Ulskottel avstyrker motionen och motiverar det bl. a. med atl fiskaren har möjlighet alt undvika bensinskatten genom atl använda båtmotorer med brännolje- eller fotogendrift och alt sådana motorer torde vara de vanligast förekommande inom kustfisket.

Nu är del så all kustfiskets utövare huvudsakligen använder bensin för motorerna i de bålar som begagnas i della fiske. Ulombordsmoiorer är myckel vanliga i del inindre kustfisket, och dessa motorer kan inte drivas med något annal än bensin. Vid vissa slag av fiske, och del gäller särskilt ålfiske, är bensindrivna motorer överlägsna motorer med annat slag av drivmedel. Kuslfiskaren liksom övriga yrkesutövare använder sig helt naturligt av de redskap och de medel som bäst lämpar sig för det arbete han utför.

Vidare säger utskottet: "När en fiskare trots detla och i medvetande om all han inle är berättigad till individuell bensinskatteålerbäring ändå vall att använda en bål med bensinmotor har han uppenbarligen inte tillmätt bensinskallen någon siörre ekonomisk betydelse."

Jag vet inte vilket underlag utskottet har haft för denna förmodan. Men somjag tidigare framhållit utövas kustfisket huvudsakligen av äldre personer, som av olika anledningar tvingats lämna ett mera lönande fiske och alltså nu får betydligt lägre inkomster. Om kuslfiskaren, vilket inte är ovanligt, förbrukar 3 000 liter per år och skatlerestitulionen är 70 öre per liter, så blir summan ganska betydande. Jag vågar påstå, i motsats till utskottet, all en återbäring av den storleksordningen i de inkomstlagen där kustfiskarna ligger blir av stor ekonomisk betydelse för dem.

Utskottet påstår också all en individuell restitution skulle medföra ett inte obetydligt merarbeie för skatteadministrationen. Jag kan inle godta alt skalleadminislrativa skäl skulle vara större när det gäller att ge restitution till kusifiskare än lill skogshuggare och lantbrukare. Det kan inte vara mer besvärligt för skallemyndigheterna att la emot en ansökan från fiskaren i samband med självdeklarationen, i likhet med vad som sker för övriga här nämnda yrkesutövare. Tidigare har del bedömts vara vissa svårigheter med kontrollen av återbäringen, men sedan 1970 genomför statistiska centralbyrån vart tredje år en s. k. fiskeriinven-lering, som ger etl säkert underlag för ifrågavarande kontroll.

Nu är ulskottel enigt, och därför torde del inle vara meningsfullt all yrka bifall till vår motion. Men lät mig avslutningsvis säga alt med hänsyn till den kvantitet bensin som förbrukas i kustfisket och det höga pris denna betingar samt kustfiskets låga lönsamhet förefaller del för oss motionärer vara ett rätlvisekrav all fiskaren, pä samma sätt som skogs-

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Restitution av bensinskatt till kustfiskare

189

Nr 100

Onsdagen den 30 mars 1977

Restitution av bensinskatt till kustfiskare

huggaren och lantbrukaren, erhåller återbäring av den bensinskatt som erläggs vid inköp av bensin. Vi finner oss ha anledning att återkomma i delta ärende.

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottels hemställan bifölls.

190

§ 7 Föredrogs Skatteutskottets belänkande

1976/77:35 med anledning av motioner angåendeavdrag förökade levnadskostnader i vissa fall

Utskottets hemställan bifölls.

På förslag av herr förste vice talmannen beslöt kammaren all uppskjuta behandlingen av på föredragningslistan återstående ärenden lill morgondagens sammanträde.

§ 8 Herr förste vice talmannen meddelade all på föredragningslistan för morgondagens sammanträde skulle civilulskotlels belänkanden nr 18-20 uppföras främst bland tvä gånger bordlagda ärenden.

§ 9 Meddelande om fråga Nr 100

Onsdagen den
Meddelades all följande fråga framställts q ~,„p- i q-i-i

den 30 mars Meddelande om

fråga 1976/77:357 av herr Börjesson i Falköping (c) till herr kommunikationsministern om Ijudförsiärkare pä telefoner i offentliga lokaler:

I offentliga lokaler och institutioner finns som regel telefoner för allmänheten. Del är sä vanligt atl alla som kan utnyttja telefonen anser del vara en självklar rättighet.

För mänga av de hörselskadade framstår denna möjlighet inte som lika självklar. Telefoner i allmänna lokaler och institutioner saknar lill övervägande del förstärkare.

Telefonförstärkaren är ett billigt och enkelt tekniskt hjälpmedel, som på etl effektivt sätt underiäilar möjligheterna för en stor grupp hörselskadade atl telefonera.

Jag vill ställa följande fråga lill herr kommunikationsministern:

Vill statsrådet medverka till alt televerket i offentliga lokaler, såsom sjukhus, övriga vårdinrättningar, sporthallar, bibliotek och järnvägsstationer, installerar telefonförslärkare på de telefoner som finns där och alt nyinstallation av telefon i lokalerna sker med ljudförstärkare?

§ 10 Kammaren åtskildes kl. 23.38.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemert