Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1975:97

Fredagen den 30 maj

Kl. 09.00

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

§ 1 Justerades protokollen för den 22 innevarande månad.

§ 2 Föredrogs men bordlades åter skatteutskottets betänkande nr 21, socialförsäkringsutskottets betänkanden nr 18 och 20 samt näringsutskottets betänkanden nr 32-35.

§ 3 Den ekonomiska politiken m. m.

Föredrogs

finansutskottets betänkande nr 25 med anledning av regeringens i propositionen 1975:100 gjorda framställning rörande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken m. m. jämte motioner och

skatteutskottets betänkande nr 34 med anledning av propositionen 1975:100 med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1975/76, m. m. (komplelleringspropositionen).

Herr TALMANNEN:

Finansutskottets betänkande nr 25 och skalleulskottets betänkande nr 34 debatteras i elt sammanhang, och yrkanden beträffande båda dessa betänkanden får framställas under den gemensamma överläggningen.

I del föfiande redovisas endast det betänkande beträffande vilket särskilda yrkanden framställts, nämligen finansutskottets belänkande nr 25, vari utskottet behandlat

dels punkterna 1, 9 och 10 i propositionen 1975:100, där regeringen (finansdepartementet) föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats i propositionen,

9. uppdra åt fullmäktige i riksgäldskontoret att ikläda staten garanti
för av AB Svensk Exportkredit upptagna utländska län intill ett belopp
av 350 000 000 kr. jämte ränta,

10. lill Täckning av merkostnader för löner och pensioner m. m. för
budgetåret 1975/76 under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 2 300 000 000 kr..

dels den av inrikesutskottet till finansutskotlet överiämnade punkten E 17 i bilaga 9 till budgetpropositionen vari föreslagits att riksdagen, i

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

avvaktan på särskild proposition i ämnet, till Täckning av merkostnader för löner och pensioner m. m. för budgetåret 1975/76 beräknade ett förslagsanslag av 1 200 000 000 kr.

Beträffande det huvudsakliga innehållet i propositionen 1975:100 anfördes bl. a. föfiande:

"I propositionen behandlas den ekonomiska politiken mot bakgrund av den samhällsekonomiska utvecklingen.

Det förslag till statsbudget för budgetåret 1975/76 som lades fram i årets budgetproposition kompletteras med hänsyn till senare inträffade förändringar rörande såväl inkomst- som utgiftssidan av budgeten. 1 samband därmed redovisas en förnyad beräkning av budgetutfallet för innevarande budgetår. Denna ger vid handen att totalbudgetunderskottet skulle öka med nära 400 mifi. kr. i förhållande till beräkningarna i årets budgetproposition. Sålunda förutses nu ett underskott om ca 12,2 miljarder kr. För budgetåret 1975/76 beräknades i budgetpropositionen ett underskott om ca 11,9 mifiarder kr. De nya beräkningarna visar ett bokföringsmässigt underskott om ca 10,4 mifiarder kr.

I särskilda bilagor redovisas bl. a. en reviderad nationalbudgel för år 1975 samt en långtidsbudget för budgetåren 1975/76-1979/80."

I della sammanhang hade även behandlats

dels de med anledning av propositionen 1975:100 väckta motionerna 1975:2151 av herr Bohman m. fl. (m), vari hemställts

1. att riksdagen uttalade sig för en sänkning av mervärdeskatten i enlighet rned vad som i motionen anförts,

2. att riksdagen hos regeringen skulle anhålla all regeringen medgav företagen generell rätt att fram till den 1 juli 1976 utnytfia investeringsfonderna för konjunklurufiämning,

3. att riksdagen beslutade om särskilt investeringsavdrag i enlighet med vad i motionen anförts,

4. att riksdagen beslutade bortta den allmänna arbetsgivaravgiften för företag inom det inre stödområdet från den 1 juli 1975,

1975:2152 av herr Fälldin m. fl. (c), vari hemställts att riksdagen beslutade

1. att som sin mening uttala vad som anförts i molionen belräffande en friare användning fram till den 1 april 1976 av medel avsatta till investeringsfonder för konjunklurufiämning,

2. att som sin mening uttala vad som i övrigt anförts i niotionen beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

1975:2153 av herr Helén m. fl. (fp), vari hemslällls alt riksdagen som ett uttryck för behovet av konjunkturpoliliska stimulansåtgärder beslutade att

1. hos regeringen begära att medel ur investeringsfonderna för konjunklurufiämning skulle ställas till företagens förfogande enligt § 9 mom. 1 i förordningen om investeringsfonder för konjunklurufiämning,

2. höja statens bidrag till kommunerna för byggande av daghem och fritidshem från 7 500 kr. till 12 000 kr., för drift av daghem från 7 500 kr. till 10 000 kr. samt för drift av fritidshem frän 3 750 kr. till 5 000 kr. per plats att utgå från och med 1 oktober innevarande år.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

1975:2154 av herr Hermansson m. fl. (vpk), vari såvitt nu var i fråga (mom. 1-9 och 11) hemställts att riksdagen uttalade sig för

1. ett program för byggande av 50 000 förskoleplatser åriigen under åren 1975/76-1978/79 med hjälp av statliga kostnadsgarantier och central statlig uppföfining,

2. ett specialprogram för bekämpande av ungdomsarbetslösheten i enlighet med de i niotionen angivna huvudlinjerna,

3. en ny principiell inriktning av arbetsmarknadspolitiken i syfte att bereda arbetshandikappade en meningsfull sysselsättning i produktionsföretag och med löne- och anställningsvillkor i enlighet med dem som gällde för den öppna marknaden och där de anställda tillförsäkrades inflytande över såväl produktionsinriktning som anställnings- och arbetsvillkor samt att hos regeringen anhålla om framläggande av förslag till riksmötet 1975/76 i enlighet härmed,

4. att hela det belopp som enligt gällande överenskommelse skulle tillföras jordbruket den 1 juli 1975 erlades av statsmedel,

5. att prisstoppet utvidgades till att omfatta alla dagligvaror,

6. att den garanterade bostadslåneräntan sänktes med en halv procent för hus byggda under åren 1970-1975,

7. a) statligt övertagande av personalkostnaderna vid barnstugorna,

b) statligt grundbidrag för pensionärernas bostadstillägg,

c) befrielse för kommuner och landsting från skyldighet att eriägga arbetsgivaravgift samt att hos regeringen anhålla om framläggandet av förslag härom,

8. en skärpning av skatten pä stora förmögenheter och pä bolagsvinster samt att av regeringen begära förslag härom till 1975/76 års riksmöte,

9. att lagförslag framlades innebärande 7 timmars arbetsdag med 35 timmars arbetsvecka från och med år 1977 och att 6 timmars arbetsdag med 30 timmars arbetsvecka uppnåddes frän och med år 1980,

11. att höjningen av barnbidragen med 300 kr. skedde från den 1 juli 1975,

1975:2155 av herr Löfgren (fp), vari hemställts att riksdagen som sin mening gav regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande behovet av att ell förslag lill ell mera varaktigt skattesystem framlades under 1976 som förutsättning för ett meningsfullt utnytfiande av elt sådant forum för samråd inför den kommande avtalsrörelsen, varom riksdagen tidigare i år uttalat sig,

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

1975:2156 av herr Sfiernslröm (c), vari hemställts att riksdagen beslutade uttala att skogsbilvägsbyggandet inom inre stödområdet under budgetåret 1975/76 borde omfalla 900 km nybyggd väg,

dels den från socialutskottet överflyttade motionen 1975:2109 av herr Hermansson m. fl. (vpk), vari såvitt nu var i fräga (mom. 10) hemställts att riksdagen skulle besluta om en förhöjning av de allmänna barnbidragen till 1 800 kr. per barn och är att gälla frän den 1 juli 1975.

Utskottet hemställde

1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken att riksdagen med anledning av regeringens förslag och motionerna 1975:2152 mom. 2 och 1975:2151 mom. 1 som sin mening gav regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande föfidlagsfiftning till 8 kap. 6 ij regeringsformen all riksdagen med anledning av utskottets förslag som sin mening gav regeringen till känna vad ulskottet anfört,

3. beträffande tidpunkten för höjning av del allmänna barnbidraget med 300 kr. att riksdagen med anledning av vad utskottet anfört och med avslag pä motionerna 1975:2109 mom. 10 och 1975:2154 mom. 11 skulle anta av utskottet framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1975:153) om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag, innebärande alt den av riksdagen i är beslulade höjningen av barnbidragen per den 1 januari 1976 skulle tidigareläggas lill den 1 oktober 1975,

4. beträffande bidrag för byggande och drift av daghem och fritidshem att riksdagen med anledning av motionen 1975:2153 mom. 2 som sin mening gav regeringen till känna vad utskottet anförl,

5. beträffande utnytfiande av investeringsfonderna för konjunkturutjämning att riksdagen med bifall till molionerna 1975:2152 mom. 1 och 1975:2153 mom. 1 samt med anledning av motionen 1975:2151 mom. 2 som sin mening gav regeringen till känna vad utskottet anfört beträffande friare användning fram till den 1 april 1976 av medel avsatta till investeringsfonder för konjunklurufiämning.

6. beträffande särskill invesleringsavdrag m. m. all riksdagen med anledning av molionen 1975:2151 mom. 3 som sin mening gav regeringen lill känna vad utskottet anförl,

7. beträffande arbetsgivaravgiften inom del inre stödområdet att riksdagen med anledning av motionen 1975:2151 mom. 4 skulle

a. besluta sänka ullagsprocenten för den allmänna arbetsgivaravgiften
inom del inre stödområdet frän 4 lill 2 fr. o. m. den 1 januari 1976,

b. hos regeringen begära förslag lill riksmötet 1975/76 om de ändringar
i lagen (1968:419) om allmän arbetsgivaravgift som föranleddes av vad
ulskottet ovan under a hemställt,

c. ge regeringen lill känna vad utskottet i övrigt anförl om den all
männa arbetsgivaravgiften.

8. belräffande skogsbilvägsbyggandet inom det inre stödområdet att rikdagen med anledning av motionen 1975:2156 som sin mening gav regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. beträffande skallesyslemel att riksdagen med anledning av molionen 1975:2155 som sin mening gav regeringen lill känna vad utskottet anfört,

10. beträffande vissa yrkanden om riksdagens uttalanden att riksdagen
skulle avslå motionen 1975:2154 i vad avsåg

a. mom. 1 om etl program för byggande av förskoleplatser,

b. mom. 2 om ell specialprogram mot ungdomsarbetslösheten,

c. mom. 3 om ny inriklning av arbelsmarknadspolitiken,

d. mom. 4 om statsmedel till jordbruket,

e. mom. 5 om prisstoppets utvidgning,

f mom. 6 om sänkning av den garanterade bostadsläneräntan, g. mom. 7 a) om personalkostnaderna vid barnstugorna, h. mom. 7 b) om pensionärernas bostadstillägg, i. mom. 7 c) om arbetsgivaravgiften för kommuner och landsting, j. mom. 8 om skatten på förmögenheler och bolagsvinster, k. mom. 9 om arbetstidslagen,

11. beträffande AB Svensk Exportkredit att riksdagen med bifall till regeringens förslag skulle uppdra åt fullmäktige i riksgäldskontoret all ikläda staten garanti för av AB Svensk Exportkredit upptagna utländska lån intill ell belopp av 350 000 000 kr., jämte ränta,

12. belräffande merkoslnader för löner och pensioner all riksdagen med bifall lill regeringens förslag lill Täckning av merkostnader för löner och pensioner m. m. för budgetåret 1975/76 under sjunde huvudliteln anvisade ell förslagsanslag av 2 300 000 000 kr.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m.m.'

Reservaiioner hade avgivils

1. beträffande allmänna rikllinjer för den ekonomiska politiken - i vad avsåg hemställan under I - av herrar Ekström (s), Knut Johansson i Stockholm (s), Franzén (s), Larsson i Karlskoga (s), Jansson (s), Pettersson i Malmö (s) och Hermansson (vpk) som ansett att utskottet under 1 bort hemställa

att riksdagen med anledning av regeringens förslag och med avslag pä molionerna 1975:2152 mom. 2 och 1975:2151 mom. I som sin mening gav regeringen lill känna vad reservanlerna anfört.

2. belräffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken i vad avsåg utskottets motivering

A. av herrar Ekström, Knut Johansson i Stockholm, Franzén, Larsson
i Karlskoga, Jansson och Pettersson i Malmö (samtliga s) som - under
förutsättning av bifall till reservationen nr 1 - ansett att utskottets ytt
rande i viss del skulle ha av reservanterna angiven lydelse,

B. av herr Hermansson (vpk) som - under förutsättning av bifall till
reservationen nr 1 - ansett att utskottets yttrande i vissa delar skulle
ha den ändrade lydelse, som i reservationen angivits.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

3. belräffande tidpunkten för höjning av det allmänna barnbidraget med 300 kr.

A. av herrar Ekström, Knut Johansson i Stockholm, Franzén, Larsson
i Kariskoj;a, Jansson och Pettersson i Malmö (samtliga s) som ansett
att utskottet under 3 bort hemställa

att riksdagen skulle avslå motionerna 1975:2109 mom. 10 och 1975:2154 mom. 11,

B. av herr Hermansson (vpk) som anseit att utskottet under 3 bort
hemställa

att riksdagen med anledning av vad reservanten anfört saml med bifall till motionerna 1975:2109 mom. 10 och 1975:2154 mom. 11 skulle anla av reservanlen framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1975:153) om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag.

4. beträffande bidrag för byggande och drift av daghem och fritidshem
i vad avsåg hemställan under 4

A. av herrar Ekström, Knut Johansson i Stockholm, Franzén, Larsson
i Kariskoga, Jansson och Pettersson i Malmö (samtliga s) som ansett
att utskottet under 4 bort hemställa

all riksdagen skulle avslå molionen 1975:2153 mom. 2,

B. av herrar Löfgren (fp) och Wirtén (fp) som ansett att utskottet under
4 bort hemslälla

all riksdagen skulle

a. med bifall lill molionen 1975:2153 mom. 2 godkänna de i molionen
förordade grunderna för statsbidrag till anordnande och drift av förskolor
och fritidshem,

b. hos regeringen begära att erforderiig höjning av anslagen till Bidrag
till driften av förskolor och fritidshem samt till Bidrag till anordnande
av förskolor och fritidshem förelades riksdagen på tilläggsstat,

5. beträffande bidrag för byggande och drift av daghem i vad avsåg
utskottets' motivering

A. av herr Hermansson (vpk) som - under förutsättning av bifall till
utskottets förslag - ansett att utskottets yttrande i viss del skulle ha
av reservanten angiven lydelse,

B. av herrar Ekström, Knut Johansson i Stockholm, Franzén, Larsson
i Kariskoga, Jansson och Pettersson i Malmö (samtliga s) som - under
förutsättning av bifall till reservationen nr 4 A - ansett att utskottets
yttrande i viss del skulle ha av reservanterna angiven lydelse,

C. av herrar Löfgren (fp) och Wirién (fp) som - under förutsättning
av bifall till reservationen nr 4 B - ansett att utskottets yttrande i viss
del skulle ha av reservanterna angiven lydelse.

6. belräffande den utländska upplåningen och kreditpolitiken av herrar Ekström, Knut Johansson i Stockholm, Franzén, Larsson i Karlskoga,

Jansson och Pettersson i Malmö (samtliga s) som ansett att utskottels Nr 97

yttrande i viss del skulle ha av reservanterna angiven lydelse,

7. beträffande utnytfiande av investeringsfonderna för konjunkturutjämning - i vad avsäg hemställan under 5 - av herrar Ekström (s), Knut Johansson i Stockholm (s), Franzén (s), Larsson i Karlskoga (s), Jansson (s), Pettersson i Malmö (s) och Hermansson (vpk) som ansett att utskottet under 5 bort hemställa

att riksdagen skulle avslå motionerna 1975:2151 mom. 2, 1975:2152 mom. 1 och 1975:2153 mom. 1,

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

8. beträffande utnytfiande av investeringsfonderna för konjunklurul-
jämning i vad avsåg utskottets motivering

A. av herrar Ekström, Knut Johansson i Slockholm,Franzén, Larsson
i Karlskoga, Jansson och Pettersson i Malmö (samtliga s) som - under
förutsättning av bifall till reservationen nr 7 - ansett att ulskollels ytt
rande i viss del skulle ha av reservanterna angiven lydelse,

B. av herr Hermansson (vpk) som - under förutsättning av bifall till
reservationen nr 7 - ansett att utskottets yttrande i viss del skulle ha
av reservanten angiven lydelse,

9. beträffande särskilt investeringsavdrag m. m. - i vad avsäg hem
ställan under 6 - av herrar Ekström (s), Knut Johansson i Stockholm
(s), Franzén (s), Larsson i Karlskoga (s), Jansson (s), Pettersson i Malmö
(s) och Hermansson (vpk) som ansett att utskottet under 6 bort hemslälla

att riksdagen skulle avslå motionen 1975:2151 mom. 3,

10. beträffande särskilt investeringsavdrag m. m. i vad avsåg utskottets
motivering

A. av herrar Ekström, Knut Johansson i Stockholm, Franzén, Larsson
i Karlskoga, Jansson och Pettersson i Malmö (samtliga s) som - under
förutsättning av bifall till reservationen nr 9 - ansett att utskottels ytt
rande i viss del skulle ha av reservanterna angiven lydelse,

B. av herr Hermansson (vpk) som - under förutsättning av bifall till
reservationen nr 9 - ansett att utskottets yttrande i viss del skulle ha
av reservanten angiven lydelse,

11. beträffande arbetsgivaravgiften inom det inre stödområdet - i vad
avsåg hemställan under 7 - av herrar Ekström (s), Knut Johansson i
Stockholm (s), Franzén (s), Larsson i Kariskoga (s), Jansson (s), Pettersson
i Malmö (s) och Hermansson (vpk) som anseit all ulskottet under 7
bort hemslälla

alt riksdagen skulle avslå motionen 1975:2151 mom. 4,

12. beträffande arbetsgivaravgiften inom del inre stödområdet i vad avsåg utskottets motivering

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

A. av herrar Ekström, Knut Johansson i Stockholm, Franzén, Larsson
i Karlskoga, Jansson och Pettersson i Malmö (samtliga s) som - under
förulsällning av bifall till reservationen nr 11 -ansett alt ulskollels yil
rande i viss del skulle ha av reservanterna angiven lydelse,

B. av herr Hermansson (vpk) som - under förutsättning av bifall till
reservaiionen nr 11 - ansett att utskottets yttrande i viss del skulle ha
av reservanten angiven lydelse.

13. beträffande skallesyslemel i vad avsåg ulskollels motivering

A. av herrar Ekström, Knut Johansson i Stockholm, Franzén, Larsson
i Karlskoga, Jansson och Pettersson i Malmö (samtliga s) som ansett
all ulskollels yilrande i viss del skulle ha av reservanterna angiven ly
delse,

B. av herr Hermansson (vpk) som ansett att utskottets yttrande i viss
del skulle ha av reservanlen angiven lydelse,

14. belräffande ell program för byggande av förskoleplatser av herr
Hermansson (vpk) som ansell all ulskoilei under 10 a bort hemslälla

all riksdagen med anledning av motionen 1975:2154 mom. 1 uttalade sig för byggande av 50 000 förskoleplatser åriigen under 1975/76-1977/78 med hjälp av statliga kostnadsgarantier och central statlig uppföfining,

15. beträffande ett specialprogram mol ungdomsarbelslöshelen av herr
Hermansson (vpk) som ansett att utskollet under 10 b bort hemställa

all riksdagen med bifall till molionen 1975:2154 mom. 2 uttalade sig för etl specialprogram för bekämpande av ungdomsarbetslösheten i enlighet med de i molionen angivna huvudlinjerna,

16. belräffande ny inriklning av arbeismarknadspoliiiken av herr
Hermansson (vpk) som ansett all ulskottet under 10 c bort hemslälla

att riksdagen med bifall lill niotionen 1975:2154 mom. 3 skulle uttala sig för en ny principiell inriktning av arbetsmarknadspolitiken i syfte att bereda arbetshandikappade en meningsfull sysselsättning i produktionsföretag och med löne- och anställningsvillkor i enlighet med dem som gällde för den öppna marknaden och där de anställda tillförsäkrades inflytande över såväl produktionsinriktning som anställnings- och arbetsvillkor samt hos regeringen anhålla om framläggande av förslag till riksmötet 1975/76 i enlighet härmed,

17. beträffande statsmedel till jordbruket av herr Hermansson (vpk)
som ansell att utskottet under 10 d bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1975:2154 mom. 4 uttalade sig för att hela del belopp som enligl gällande överenskommelse skulle tillföras jordbruket den 1 juli 1975 erlades av statsmedel.

18. belräffande prisstoppets utvidgning av herr Hermansson (vpk) som

ansett all ulskottet under 10 e bort hemställa

att riksdagen med bifall till molionen 1975:2154 mom. 5 uttalade sig för att del nu gällande prisstoppet utvidgades att omfatta alla dagligvaror,

19. beträffande sänkning av den garanterade bostadsläneräntan av herr Hermansson (vpk) som ansett att utskottet under 10 f bort hemställa

au riksdagen med bifall till motionen 1975:2154 mom. 6 uttalade sig för att den garanterade bostadsläneräntan sänktes med en halv proceni för flerfamifishus byggda under åren 1970-1975,

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

20. beträffande personalkostnaderna vid barnstugorna av herr Her
mansson (vpk) som - under förutsättning av bifall till reservationen nr
14 - ansett alt utskottet under 10 g bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1975:2154 mom. 7 a uttalade sig för statligt överlagande av personalkostnaderna vid barnstugorna,

21. belräffande pensionärernas bostadstillägg av herr Hermansson
(vpk) som anseit att utskottet under 10 h bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1975:2154 mom. 7 b uttalade sig föratt ett statligt grundbidrag utgavs för pensionärernas bostadstillägg,

22. beträffande arbetsgivaravgiften för kommuner och landsting av
herr Hermansson (vpk) som ansett alt utskottet under 10 i bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1975:2154 mom. 7 c skulle uttala sig för alt kommuner och landsting befriades från skyldighet att eriägga arbetgivaravgift samt hos regeringen anhålla om framläggande av förslag härom,

23. belräffande skatten på förmögenheler och bolagsvinster av herr
Hermansson (vpk) som ansett att utskottet under 10 j bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1975:2154 mom. 8 skulle uttala sig för en skärpning av skatten på stora förmögenheler och pä bolagsvinster saml av regeringen begära förslag härom till 1975/76 års riksmöte,

24. beträffande arbetstidslagen av herr Hermansson (vpk) som ansett
att utskottet under 10 k bort hemställa

att riksdagen med bifall till niotionen 1975:2154 mom. 9 uttalade sig för alt lagförslag framlades innebärande 7 limmars arbetsdag med 35 timmars arbetsvecka frän och med är 1977 och all 6 timmars arbetsdag med 30 timmars arbetsvecka uppnåddes frän och med är 1980,

25. beträffande långtidsbudget av herrar Eksiröm (s), Knut Johansson i Stockholm (s), Franzén (s), Larsson i Karlskoga (s), Jansson (s), Pettersson i Malmö (s) och Hermansson (vpk) som ansett att utskottets yttrande i viss del skulle ha av reservanlerna angiven lydelse.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Hen EKljTRÖM (s):

Herr lalman! Jämviktsriksdagen har hittills kännetecknats av alt det varil en bred uppslutning kring huvudlinjerna i den ekonomiska politiken. Sedan årets kompletteringsproposition redovisats och oppositionspartiernas motioner väckts fanns det grundad anledning tro att även den här gången :;kulle riksdagen kunna fatta beslul, bakom vilka huvudparten av dess ledamöter kunde ställa sig. Den konjunkturbedömning som präglade kompletteringspropositionen delas ju i allt väsentligt av de hårda miltenpartierna. Sålunda uttalades i centerpartiets moiion alt skäl inte föreligger all vidta några mer omfattande stimulansåtgärder, i varie fall inte sädana som tar sikte pä att öka den privata konsumtionen, ulan ställningstagandet härtill borde anslå till dess större säkerhei vunnits dels om den internationella ulvecklingen, dels om verkningarna av det nya löneavtalet. Beredskapen skulle emellerlid enligl centerpartimotionen hällas hög även för sådana insalser längre fram. Del finns ingenting i den bedömningen som skifier sig frän vad som har anförts i komplelleringspropositionen.

Jag vill understryka all det i den reviderade finansplanen slås fast att det primära målet för den ekonomiska politiken är den fulla sysselsättningen. Ett bibehållande av den innebär att den ekonomiska politiken måste inriktas på att göra del möjligt för näringslivet att realisera sina investeringsplaner för alt därmed öka vår exportvolym i syfte att förbättra handelsbalansen och därmed också den totala bytesbalansen. Därom råder inga delade meningar.

I den reviderade finansplanen presenleras också etl omfattande paket ätgärder sorn antingen redan genomförts eller kommer att genomföras för all stimulera investeringsuppgängen. Företagen fär fr. o. m. den 1 juli i år disponera dels arbetsmifiöfonderna, dels de särskilda investeringsfonderna. Dessutom förlängs möjligheterna att utnyuja de regufiära investeringsfonderna lill mars månads utgång näsla år. Konjunklurin-vesteringsfonderna skall dessutom framgent fä utnytfias för investeringar även i maskiner. Härigenom släpps sammanlagt inle mindre än ca 7 mifiarder kronor fria för investeringsändamål. Till detta skall fogas att likvidilelen hos förelagen fortfarande är god. I slulel av mars hade de slörre indusiriförelagen med mer än 200 anslällda inle mindre än 15,9 mifiarder i likvida medel.

Den borgerliga majoriielen vill gä längre än regeringen när del gäller företagens rätt alt disponera de reguljära investeringsfonderna. Man kräver all de skall få disponeras frill även ulanför slödområdel. Vi har däremol ansell del önskvärt all samhället inte avskaffar del slyrinstrumenl som prövningen för invesieringar ulanför stödområdet trots alll utgör. Vi har velat behålla denna för att även i fortsättningen kunna prioritera den industrifatliga glesbygden. För mig är del en gåta all centerpartiet i della avseende gjori avkall pä behovel av all driva en ekonomisk poliiik som främjar den regionala balansen. Del faklum all man i majorilelsskrivningen på denna punkl tillfogat att man vill "framhålla viklen av

att delta tidsbegränsade fondfrisläpp ej fär komma i konflikt med det av statsmakterna fastställda målet angående regional balans" är ju endast en generande dålig brasklapp. Men som fenomen är del tyvärr inget nytt i centerpoliliken alt man fastställer storvulna mål utan alt vara beredd all bidra till förverkligandet av desamma.

Utskottsmajoriteten har i sin skrivning uttalat sig i kryptiska ordalag om behovet av investeringsavdrag och även av investeringsbidrag. För vår del anser vi att de investeringsstimulerande ätgärder för de fasta invesleringarna som jag nu berört utgör ett mycket generöst paket, och vär bedömning är all den önskvärda och nödvändiga investeringsuppgången bör kunna nås utan ytterligare stimulanser. Inte minst bör detta vara möjligt med hänsyn till all kreditpolitiken ju arbetar synnerligen samstämt med finanspolitiken. För att belysa della, vill jag citera den kommuniké som riksbanken publicerade den 22 maj. Där sägs bl. a. följande:

"Trots en stark uppbromsning av affärsbankernas utlåning, steg affärsbankernas utlåning till induslrin" - under 1974 - "med nära 2 1/2 mifiarder kronor mot endasl 230 mifioner kronor året innan. Också länen till de mindre företagen (med under 50 anställda) uppvisar en kraftig uppgång - frän 240 till 625 mifioner kronor. Samtidigt skedde pä kapitalmarknaden en ökning i näringslivets upplåning.

Under 1975 och 1976 sker nu - med slöd bl. a. av höjningen av obligationsräntan - en prioritering av induslrins länga upplåning. Emissionskontrollen kommer att inriktas på en ökning av industrins inhemska upplåning under den kommande 12-niånadersperioden med 2 000 miljoner kronor i form av obligationslän och lån i institut av typen Industrikredit. Överläggningar med AP-fonden, försäkringsbolagen och af-' färsbankerna, vilka ägt rum efter beslutet om räntehöjningen, har gett vid handen att denna emissionsverksamhet konimer att kunna genomföras."

Del är självfallet att del föreligger skillnader i uppfattningen om anledningen lill det förhållandet all vi i Sverige har hafl en ekonomisk aktivitet under 1974 och hillills under innevarande är, som avsevärt skiljer sig frän de flesla andra länders. Enligt centerpartiet skulle det vara en traditionell skillnad i fråga om konjunkiurförloppet niellan å ena sidan slora industriländer och ä andra sidan mindre länder med en stor andel av världshandeln. Jag delar inte den uppfattningen. Jag menar all den höga ekonomiska aktiviteten i Sverige under den senasie liden varil en föfid av den ekonomiska politik som har bedrivits. När lågkonjunkturen i andra länder nådde ett bottenläge sä befann vi oss här i landet i en annan konjunkturfas, bl. a. som en föfid av alt vi åren dessförinnan hade fört en sådan ekonomisk politik att vi kunde sätta in stabiliseringsät-gärder, medan andra länder var tvungna att gå i den motsatta riktningen. Vi hade en valutareserv som gjorde detta möjligt.

Värt utgångsläge var alltså, när den inlernationella lågkonjunkturen satte in, ett hell annal än mänga andra länders. Men del är kanske ing-

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. tn.

enting att strida om f n. Oppositionen kommer allfiämt att framhärda i att förneka detta klara faktum.

Centerpartiet brukar ju i olika sammanhang framhålla värdet av att ha deltagit i breda politiska uppgörelser i riksdagen, och därför borde väl cenlern ocksä nu kunna säga att en följd av dessa uppgörelser har varil att den här fasförskjutningen inte bara uppstått av sig själv utan fastmer blivit det åsyftade resultatet av en konsekvent ekonomisk politik.

I folkpariiels motion uttalas inledningsvis en mycket stor tillfredsställelse över den ekonomiska situationen. Man betonar att den reviderade finansplanen enligt folkpartiets mening är mer realistisk än den som presenterades i januari månad. Viklen av all vi har en hög beredskap över hela del ekonomiska fältet framhålls, och del är ju bara ett understrykande av de synpunkler som anförts i finansplanen. Folkpartiet uttalar vidare, och jag citerar här ordagrant:

"Det är enligt vår mening mycket viktigt all den ekonomiska politiken sköts med mjuk hand. Både överhettning och avmattning i den ekonomiska aktiviteten skall motverkas så fort tendenserna är helt klara."

Såväl folkpartiet som centerpartiet andas alllsä stor osäkerhet om återstoden av det här årel och den kommande vintern. Jag upprepar all enligl folkpariiel skall åigärder sältas in när tendenserna är helt klara. Moderaternas förslag om en momssänkning avvisas visserligen nu, men de båda mitlenparlierna anser all en sådan åtgärd kan aktualiseras under hösten.

Moderala samlingspartiet har i sin motion alltså föreslagit all vi nu skulle genomföra en momssänkning. Ell ullalande skulle göras av riksdagen, och sedan skulle etl samniansatt finans- och skatteutskott någon gång senare under sommaren kunna besluta. När momssänkningen skulle sällas in och när den skulle upphöra har inle moderalerna någon beslämd mening om, men de säger alt momssänkningen i princip skulle vara temporär. Emellertid finns det ju inle några formella möjligheter all låta en s. k. miniriksdag, bestående av skatte- och finansutskotten, falla sådana beslut, eftersom vi inle har lagit de författningsändringar som är erforderliga

Moderaterna känner alltid som sin huvuduppgift alt svartmåla den ekonomiska situationen i vårl land. "All right", säger de niånga gånger, "f n. är dei ganska bra". Och det medgivandet måste de i sanningens namn göra jusl nu, för svenska folkel känner att del är bra f n. Men del är ju ofta sä all man vill bestrida della faktum i sin iver att svartmåla situationen i landet.

Under vintern och våren har vi sett näringslivets resullal för år 1974, och vi har även vid bolagsstämmorna kunnai avläsa prognoserna för innevarande år-de är inte heller särskilt dystra. Den s. k. mifiardklubben, dvs. förelag med en omsättning som överstiger I mifiard, har fält 13 nya medlemmar. Den sammanlagda omsättningen uppgick till 221 miljarder kronor. Fondemissionerna har varit mänga liksom även utdelnings-höjningarna, och att det finns en optimism inför framtiden inom det

svenska näringslivet är helt klart - en optimism som är vida större än vad vi emellanåt brukar få höra av dem som påslår sig företräda näringslivel här i riksdagen. Del framgår väl av att nyemissionerna f n. ligger på en nivå av ungefär 1 mifiard, dvs. ungefär dubbelt så mycket som under tidigare år.

Samtliga tre borgerliga partier har alltså vädrat frågan om momssänkning, men det var endast moderata samlingspartiet som i molionen hade en bestämd uppfattning.

Jag har gäng efter annan, efter förra årets riksdagsbeslut om en temporär mervärdeskattesänkning, fått höra att det var nog mest den som medförde alla de positiva resultat som vi kunnat inregistrera i fråga om sysselsättningen och den ekonomiska situationen över huvud taget. Del kan flnnas anledning alt peka på att enligt den reviderade nationalbudgelen pågår inom finansdepartementets ekonomiska avdelning en särskild undersökning av verkningarna härav. Den undersökningen sker i samarbete med riksrevisionsverket. En slutlig utvärdering beräknas kunna presenteras i samband med den preliminära nationalbudgelen för 1976. Men redan nu kan den intresserade läsaren ta del av det preliminära resultatet. Därvid bör man notera att det var främsl de varaktiga varorna som utsattes för kraftiga svängningar i konsumtionen, och all vidare importstatistiken tyder på alt konsumtionen fick en omfattning av sådana mått att en kraftig importökning blev erforderlig för att tillgodose den ökade efterfrågan. Det kan vara skäl att notera att vi under iredje kvartalet i fiol fick en fördubbling av importen av t. ex. bilar.

Nu föreställer jag mig att miltenpartierna, som var med om den här tillfälliga momssänkningen, kanske inte sätter så stor tilltro som de borde sälla till vad som anförs i nationalbudgelen - eller kanske rättare sagt bara lätt skummar över de resultat som där preliminärt redovisas. Man kan då kanske i stället hänvisa lill att en tidskrift som inte precis står oss socialdemokrater särskilt nära, nämligen Veckans Affärer, dragit följande slutsats: "Pä grund av alt de" - alltså momssänkningarna - "främst påverkar konsumtionen av en begränsad lyp av varor är det tveksamt om tillfälliga momssänkningar alllid är lämpliga som konsumtionsstimulerande medel. Dessulom gynnar de framför allt konsumenter som har möjligheter att satsa pä siora inköp av kapitalvaror." Till della skulle jag vifia säga alt eftersom centern alltid påstår sig eftersträva jämlikhet mer än alla andra partier, så är del förvänande att cenlern fortsätter med att förbehållslöst i förskott välsigna temporära momssänkningar.

Men det är väl även andra som ifrågasätter momsen som ett medel all stimulera konsumtionen och därmed påverka sysselsättningen. Den ansedda lidskriften Affärsvärlden hade i förra veckan en artikel där man som sin bestämda uppfattning anförde att vi inte bör dra alllför slora växlar på erfarenheterna frän 1974, om momssänkningens konsumtions-stimulerande effeki.

Herr talman! När det gäller ell borttagande av den allmänna arbetsgivaravgiften säger man i folkparlimolionen endasl sä här: "I deballen

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

har bland lämpliga åtgärder nämnts borttagande av den allmänna arbetsgivaravgiften" - punkt och slut. Det är ju bara ett uttalande så där i allmänhet och antyder inte på någol som helst sätt all man skulle vara beredd alt ägna sä mycket som en enda lanke äl att aktualisera en ändring av arbetsgivaravgifterna.

Den del av dessa avgifter som går under benämningen socialförsäkringsavgifter höjdes för år 1976 sä sent som den 6 maj i år med ca 4 100 mifi. kr. Nägon konsekvens i politiken bör man ändå ha rätt alt kräva av en opposition. Alt endast nägra veckor därefter sänka avgiftsuttaget, ja, ett sådanl förslag trodde vi endast skulle kunna dyka upp hos moderata samlingspartiet men inte hos mittenpartierna, som ändå påslår sig känna ansvar för vad de har varit med om att besluta vid tidigare överenskommelser.

Jag övergår sedan till att kort belysa den ekonomiska situationen sädan som vi på värt håll uppfattar den - en uppfattning som även mittenpartierna åtminstone lidigare i motioner i stort sett anslutit sig till.

Om jag si;artar med arbetsmarknadsläget så kan man konstatera att sysselsättningen är högre än någonsin. Enligl arbelskraftsundersökning-arna i april var 4 041 800 människor i arbete, vilket innebär en ökning frän januari i år med nästan 80 000. Vi har aldrig i detta land vid den här tidpunkten på året haft så många människor i arbete.

Denna ökning av sysselsättningen har varil kontinuerlig under hela årel. Arbetslösheten ökade visseriigen med inte fullt 5 000 från mars och uppgick i april till 64 500. Samtidigt steg emellertid antalet obesatta platser med närmare 23 000 till drygt 78 300. Det fanns alltså i april 1,2 lediga platser per arbetslös. För oss tyder dessa siffror pä att det inte kan vara aktuellt med en generell efterfrågeslimulans.

Denna uppfattning stärks om man ser på utvecklingen av den privala konsumtionen. Tillgängliga dala tyder pä att konsumtionsutvecklingen under de fyra första månaderna stigit kraftigt. Volymmässigt steg den totala detafiliandelsomsällningen med inte mindre än 8 96 under första kvartalel. Jag flnner detta glädjande med tanke pä att konsumiionsökningen ägde rum under en tid när avtalsrörelsen var inne i en besvärlig period. Man hade kunnat befara att della skulle ha lett till en försiktighet hos konsumenterna med åtföfiande nedgång i den ekonomiska aktiviteten. Att så inte skedde tolkar jag som ett förtroende bl. a. för oss som har ansvaret för den ekonomiska politiken, för vår vifia och förmåga att föra en ansvarsfull och resultatinriklad politik. Det är allvarligt att nu behöva konstatera att man från mittenpartiernas sida inte velal fortsätta en sädan politik, utan i stället hemfallit lill lättsinniga utspel, vilkas konsekvenser man inte torde ha tänkt igenom ordentligt.

Inte minst mot bakgrund av bytesbalansens utveckling är mittenpartiernas avhopp frän Haga Il-överenskommelsen om finansieringen av statsutgifterna djupt beklagligt. Under de fyra försia månaderna i år har vi ell underskott i handelsbalansen om ca 950 mifi. kr. All i delta läge späda på budgetunderskottet utan all ens räkna på konsekvenserna av

sina krav är inte ägnat alt skapa fortsatt förtroende för statsmakternas möjligheter att i ett längre perspektiv bibehålla ekonomisk stabilitet och full sysselsättning.

Att detta underskott torde konima att växa relativt kraftigt när hushållen nu erhåller de retroaktiva lönerna är oundvikligt.

Jag vill betona att vi frän vår sida ingalunda står främmande för tanken att vidta ätgärder om det skulle visa sig erforderligt fram emot vintern för att hälla uppe och stödja sysselsättningen. Men vad som nu behövs är inte beslut om insatser, utan en utbyggd ekonomisk-politisk handlingsberedskap.

Som vi framhållit i vår reservation har regeringen genomfört en omfattande inventering av möjliga åtgärder inom sysselsättningspolitiken. Det är nödvändigt all dessa åtgärder utformas så att de ger största möjliga sysselsättningseffekt, samtidigt som belastningen på utrikesbalansen mi-nimeras. De skall vidare med kort varsel kunna sättas in i regioner där sysselsällningsstöd behövs. De krav som sålunda mäste ställas på presumtiva ekonomisk-politiska åtgärder, ägnade alt främja sysselsättningen, motsvaras sannerligen inle av effekterna av en temporär mervärdeskattesänkning. I stället torde olika ätgärder inom arbelsmarknadspolitiken konima all visa sig mera användbara. Här finns också en betydande reserv att tillgå när det gäller beredskapsarbeten. Jag vill understryka att arbetsmarknadsstyrelsens planeringsreserv för nästa budgetår är av storleksordningen 10 mifioner dagsverken.

Stor betydelse i sammanhanget torde ocksä det lagerstöd kunna få som regeringen har beslutat om och som skall tillämpas för ökning av näringslivets lageruppbyggnad frän den I juli i är.

Om jag sä återgår till båda mittenpartiernas grunduppfattningar vill jag påslå att de i stor utsträckning överensstämmer med i finansplanen redovisade uppfattningar. Moderala samlingspartiets motion, vilken som vanligt är innehållsrik och spänner över vida fält, har även den förfiänsten att den utmynnar i fyra konkreta yrkanden. Det kan man sannerligen inte säga om miltenpartiernas motioner. De är mycket begränsade i sin hemställan. Men i texten innehåller de mer eller mindre klart utformade förslag. Det gäller för det utskott som skall ta ställning till dem att söka få en uppfattning om huruvida det verkligen är förslag eller någonting som man kan tänka sig nägon gäng i framtiden, möjligen i en annan konjunktursituation än den vi nu befinner oss i. Det här sättet, eller kanske rättare sagt rättigheten, att skriva motioner har jag gång efter annan påtalat såväl i finansutskottet som i andra sammanhang.

Jag nämnde lidigare att folkpartiet i sin moiion har snuddat vid frågan om den allmänna arbetsgivaravgiften, medan däremot centerpartiet över huvud taget inle har nämnt den alls som någon aktuell åtgärd vare sig nu eller senare under året. Däremot föreslog moderata samlingspartiet redan i januari ett borttagande av den allmänna arbetsgivaravgiften inom det s. k. inre stödområdet frän den 1 juli i är. Och i den motion som moderaterna nu har väckt i anslutning till kompletteringspropositionen

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

2 Riksdagens prolokoll 1975. Nr 97-98

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

har det kravet upprepats. Det är intressant att konstatera det resonemang som moderaterna för när det gäller att ta ställning till antingen en sänkning av arbetsgivaravgiften eller en momssänkning. Förmodligen skulle man väl innerst inne vifia förorda båda delarna.

En sänkning av arbetsgivaravgiften påstås ha positiva effekter på den externa balansen. Det har däremot enligt moderaterna inte momssänkningen på samma sätt. Men eftersom just arbetsgivaravgifterna har spelat en roll i avtalsförhandlingarna anser man en sänkning av dessa avgifter vara mindre lämplig. Ja, det kan man förvisso säga, eflersom just arbetsgivaravgifterna vare sig vi kallar dem för allmän arbetsgivaravgift eller socialförsäkringsavgift ju i hög grad har spelat en roll när det gäller det lönepåslag som arbetarna har kunnat fä ut vid avtalsförhandlingarna. När sedan avtalsförhandlingarna är genomförda skulle på politisk väg en sänkning av arbetsgivaravgifterna genomföras. Och hur det skulle uppfattas på arbetstagarhäll tycks t. o. m. moderala samlingspartiet begripa sig på. Men alt nu arbetsgivaravgifterna ändå kommer med i finansutskottets borgerliga majoritets förslag är inte bara från denna synpunkt utan även från mänga andra i högsta grad överraskande.

Under åberopande av ett eventuellt kommande besvärligt konjunkturläge för Sverige gör nu finansutskottets majoritet en attack mot arbetsgivaravgiften - eller löneskatten som man sä gärna talar om - på förslag som ursprungligen kommer frän moderata samlingspartiet. Del har sitt intresse att konstatera, att det plötsligt har blivit angeläget att fatta beslut om att genomföra delar av moderaternas förslag - vars ekonomiska och administrativa konsekvenser är dolda i dimma - vid en tidpunkt när eflerfrågan på arbetskraft ökar kraftigt även i de aktuella delarna av landet. Mellan mars och april i år sleg antalet lediga plalser i skogslänen med mer än 50 %. Del kan också vara iniressani all konstatera, mot bakgrund av att centerpartiledaren Fälldin när finansutskottets ställningstagande bekantgjordes i massmedia framhöll att om de borgerliga partierna nu återigen kommit på samma linje i den ekonomiska politiken, sä skall denna fortsättningsvis bygga pä mittenpartiernas grund. Redan börian av den enigheten, som nu har redovisats i det här betänkandet - om det nu är en börian; därom vet vi för dagen platt intet - visar någonting helt annat. Det var när moderaterna fick komma niied som mittenpartierna skrev ett utskottsbetänkande som såg ut som del nu gör.

Därmed övergår jag, herr talman, till att närmare kommentera vad som har hänt vid handläggningen av detta ärende i finansutskottet. Jag kan dä inte underlåta all allra först framhålla att jag fann det överraskande all den centerparlistiske utskollsordföranden inle visade intresse för att inleda något förberedande resonemang om den utformning som betänkandet borde få, med hänsyn till att relativ samstämmighet ändå råder mellan centerpartister och socialdemokrater när det gäller den konjunkturbedömning som bör ligga lill grund för ekonomisk-politiska ätgärder just nu. Nej, han lät utforma ett utkast till betänkande på helt borgerlig

linje och tydligen också med ambilionen att fånga in moderaterna i en gemensam skrivning. Och de moderata ledamöterna var säkeriigen inte nödbedda, eftersom deras strävan är ah komma in igen i gemenskapen med miltenpartierna och givetvis, med den taktiska skicklighet som de besitter, även påverka utskottsskrivningen och förslagen. Jag förstår nu så här efteråt att folkpartiet i hög grad motvilligt fått finna sig i den här irealliansen.

Jag förstår också hur meningslöst det var att jag tog kontakt med företrädare för de båda partierna, den kontakt som från början utskottets ordförande borde ha tagit, för att efterhöra vilka möjligheter som kunde tänkas föreligga till att även denna gäng åstadkomma en så bred majoritet som möjligt i finansutskottet. Men jag upptäckte ganska snart att man inte lyssnade så noga pä mina synpunkter, och nu efteråt är jag helt på det klara med att de borgeriiga partierna ganska snarl hade bestämt sig för att nu böria skapa bilden av ett samstämmigt borgeriigt alternativ till regeringspolitiken. Det var den uppfattning jag fick under överläggningarna. Vilken uppfattning jag kommer till i dag får väl dagens debatt visa.

Moderata samlingspartiet köpte in sig i den borgeriiga gemenskapen genom alt biträda mittenpartiernas förslag om en tidigareläggning av barnbidragshöjningen. Därmed desavouerade moderaternas representanter i finansutskottet sin representant i socialutskottet, som tidigare uttalat alt en sådan åtgärd inte nu borde beslutas.

Jag sade att man köpte in sig. Men man fick mycket med. Vad fick man med? Jo, arbetsgivaravgiftens sänkning, som man hade tagit upp i sin mofion, och dessutom frågan om invesleringsavdrag och/eller investeringsbidrag.

Jag fick ganska snart besked om alt en höjning av barnbidragen från den 1 oktober med 75 kr. enligt mittenpartiernas uppfattning var en central fråga när det gällde att klara en eventuell konjunkturnedgång under fiärde kvartalet. Det är intressant att mittenpartierna ser den fortsatta utvecklingen i kvartalsperioder. Tredje kvartalel kommer att bli fiust i ekonomiskt avseende för svenska folket. Under de närmaste månaderna kommer de retroaktiva lönerna och därefter de fortsatta resultaten av avtalsrörelsen. Men den 30 september i år kommer dessa effekter tydligen att upphöra. För att rädda konsumtionen mäste en höjning av barnbidragen med 75 kr. ske redan den I oktober. Därmed stimuleras den privata efterfrågan under vinterhalvåret!

Vi har tidigare varit överens om att höja barnbidragen med 300 kr. per år fr. o. m. den 1 januari 1976. Borde då inte det kunna anses vara till fyllest i detta ovissa läge? Måste verkligen beslut om en tidigareläggning las nu, den 30 maj? Finns det tillräckligt bärande motiv för det här? Ja, tydligen - för den borgerliga majoriteten finns det tillräckligt bärande motiv. 140 mifioner kostar det. Därmed ökas budgetunderskottet. 1 debatten har nu påståtts att vi socialdemokrater skulle ha avvikit frän den överenskommelse som fått beteckningen Haga II. Det påståendet

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

är felaktigl, och jag vill erinra om vad som anfördes i betänkandet nr 1 i år från finansutskottet, där vi framhöll att beredskapsplanen skall omfatta dels åtgärder som har lill syfte att stimulera investeringar inom näringslivet, dels insatser som möjliggör för kommunerna att behälla men även förbättra sin service inom vårdområdet, dels också insatser som har till ändamål att stödja den privata konsumtionen. Beträffande delta sistnämnda anfördes då att dit kunde räknas en tidigareläggning av höjningen av barnbidraget men att den då skulle vara grundad på konjunkturpoliliska skäl.

Vi har yrkal avslag på majoritetens förslag. Vi är väl medvetna om att detta värt ställningstagande kommer att bli det stora slagnumret i oppositionspartiernas förkunnelse under den allra närmaste tiden. Jag kan emellertid försäkra att vi på vår sida kommer att presentera en redovisning av alla de utgiftshöjande och inkomstminskande förslag som oppositionen under den här riksdagssessionen med eller utan lottens hjälp genomdrivit. Vi kommer att tala om för svenska folket vad detta betyder för underskottet i vär budget och hur det även påverkar lånebehovet på andra områden inom samhället, t. ex. mindre och medelstora företag, som borgerligheten alltid hävdar är missgynnade på den svenska kreditmarknaden. De låtsas emellertid som om kredilmarknadens resurser skulle vara obegränsade, även om de mycket väl vet att sä inte är fallet och att under senaste tiden både stat, näringsliv och kommuner varit tvungna alt gå ut pä den internationella lånemarknaden i en omfattning som kanske redan varit alltför omfattande.

Nu säger man inom oppositionen: Vi får alltid från regeringspartiet höra att när vi i oppositionen för fram förslag så kräver ni av oss in-komstläckning genom nya skatter, avgifter eller inkomstförstärkningar pä annat sätt. Men när regeringen för fram sina propositionerom reformer ställs inte samma krav. - Jag skulle nog vifia råda er att sluta upp med det resonemanget. Det är icke något försvar för den ekonomiska politik som ni anser er ha rätt att bedriva. Det faktiska förhållandet är ju att ni i regel godtar regeringens förslag, men ovanpå dessa förslag kommer ni med päspädningar, som mången gång inte är av ringa art. Det är där ni borde känna ert ansvar för landets ekonomi. Förhållandet vore helt annorlunda, om ni presenterade alternativ till reformerna, men det gör ni sällan. Ni kombinerar regeringens förslag med de utgiflshöjningar eller inkomstminskningar som blir en föfid av era förslag.

Herr talman! Jag ber all få yrka bifall till samtliga de reservationer där mitt namn förekommer.

Hen HERMANSSON (vpk):

Herr talman! I finansutskottets betänkande finns det en sats som är utomordentligt avslöjande. Socialdemokraterna och de borgerliga partierna är helt överens om den. Denna sats ställer i blixtbelysning de olika betraktelsesätt som finns på samhällsekonomin och hela samhällsutvecklingen. Bakgrunden är föfiande: Del finns som alla vet etl mycket

starkt behov av mera barnslugeplatser och bättre barnstugeplatser. Vänsterpartiet kommunisterna har föreslagit att man skall anta en plan för en utbyggnad på detta område. Planen bör sikta pä att snabbt häva de värsta bristerna på både det kvantitativa och det kvalitativa planet. Den bör ha målsättningen 50 000 nya platser under vart och ett av de närmaste tre åren. För att möjliggöra denna utbyggnad bör staten överta personalkostnaderna vid barnstugorna.

Om detta förslag säger socialdemokraterna och de borgerliga partierna i ett gemensamt uttalande: "Dä det enligt utskottels bedömning inte föreligger samhällsekonomiskt utrymme för en sä snabb och omfattande satsning på barnomsorgen avstyrker utskottet att riksdagen gör de i molionen begärda uttalandena."

Hur mycket kostar del då att genomföra vpk:s krav om utbyggnad av barnstugorna? Utskottet redovisaren beräkning enligt vilken den totala kostnaden för programmet skulle uppgå till ca 3 mifiarder kronor varav pä staten 700 mifi. kr. För en sådan utgiftsökning skulle det alltså enligt socialdemokraterna och de borgerliga partierna inte finnas "samhällsekonomiskt utrymme"! Denna uppfattning är, som jag redan framhållit, utomordentligt talande. Man måsle ställa föfiande frågor för att belysa den saken.

Hur mänga hundra mifioner kostar de nya bidrag och lättnader som de borgeriiga partierna nu med lottens hjälp vill genomdriva till de kapitalistiska förelagen? Vad kostar alla de bidrag och subventioner till det privata näringslivet som redan finns och som socialdemokrater och borgerliga är överens om? Hur många mifiarder kostar militären? Hur mycket har de stora förmögehheterna ökat under de senasie åren? Hur mänga mifiarder har spekulanterna pä aktiebörsen fiänat? Hur stora vinster har de stora tomt- och markägarna gjort på markvärdestegringen under de senaste åren? Vad kostar all den produktion man inte bara tolererar utan direkl uppmuntrar av skräpvaror och allsköns artiklar som bara kan säfias med "mördande reklam"? Hur stora är bolagsvinsterna?

För allt sådant anser de borgerliga partierna och till största delen också socialdemokraterna all del finns "samhällsekonomiskt utrymme". Men när vpk kräver att man skall bygga 50 000 daghemsplalser om året då hotas tydligen samhällsekonomin av sammanbrott. När man kräver alt barnens rättigheter skall garanteras då räcker plötsligt inte produktionen lill. Är det verkligen nägon som tror pä delta?

Sanningen är ju i stället all de borgerliga partierna liksom socialdemokratin i regeringsställning i ord kan tala om behovet av en bättre barnomsorg. Men när del gäller alt omsätta orden i handling då säger ni stopp. Dä vill ni inte vara med. Dä skyller ni på "del samhällsekonomiska utrymmet". Er ståndpunkt innebär bara att ni anser höga bolagsvinster, förmögenhetsökning, spekulalionsvinster på fondbörsen, höga militärutgifter och nya bidrag till storbolagen vara viktigare än en ulbyggnad och förbättring av daghemmen. Wallenberg och Viggen är viktigare än barnens intressen - det är er ståndpunkt.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Man försöker att skapa dramatik omkring denna debatl genom all knyta ihop den med frågan om extraval till riksdagen. Man kommer att skriva och tala mycket om lottdragningar och deras resultat. Men den verkliga dramatiken finns inle här. Den verkliga dramatiken finns i städerskornas, skogsarbetarnas och renhållningsarbelarnas slrejkaktio-ner. Den finns i de aktioner för fler och bättre barnstugor som engagerar allt flera människor. Den finns i den opinionsrörelse mot en utbyggnad av kärnkraften som inte kommeratt avstanna efter riksdagsbeslutet, utan i stället växa sig allt starkare. Den flnns i den lokala kampen ute pä arbetsplatserna, i hyresgästernas aktioner mol hyreshöjningarna och i protesterna mot de stigande priserna. Dessa protester, denna rörelse, mäste för att ge varaktiga resultat vända sig mot det som är det gemensamma i regeringens och de borgeriiga partiernas politik, nämligen tron pä alt välstånd kan byggas på det kapitalistiska näringslivet, på de stora, privala, kapitalistiäka förelagen.

Med välstånd menar jag då inte en hög produktion av vilka varor som helst, vilka ger kapitalet profit. Jag menar elt verkligt välstånd för de arbelande människorna: rätt för alla lill ett meningsfullt arbete, trygghet i jobbet och trygghet i inkomsten, garantier för att löneökningarna inte äts upp av pris- och hyresslegringar, god arbetsmifiö som inte innebär hälsorisker för de arbetande, en till sex timmar förkortad arbetsdag som motverkar förslitningen och ger alla en bättre chans att utveckla sina mänskliga relationer, avgörande inflytande för dem som nu kallas anställda men som borde benämnas de skapande krafterna över företagen och över hela samhällsekonomin.

Att genomföra allt della är en fråga om kamp som ligger inom och som är en direkt fortsättning av arbetarrörelsens traditioner. Men skall delta genomföras kan man inle nöja sig med att sitta och försöka administrera del kapitalistiska näringslivet så att det blir så litet ineffektivt som möjligt. Då kan man inte utgå från uppfallningen alt vad som är bra för de kapitalistiska företagen ocksä är bra för lönarbetarna och samhället. Då krävs det i stället en medveten och långsiktig politik för att bryta kapitalets grepp över ekonomi och samhällsliv.

En del grupper och partier tycker att det är fel att tala om kapitalism i motsättning till socialism. De vill bara resonera om reformpolitik. Alt sköta ekonomin betraktar de som en renl leknisk fräga, där det bara gäller alt ha de rätta insikterna för att säkra full sysselsättning och prisstabilitet. Äganderätt och makt betraktar de som nägol ovidkommande för det ekonomiska förloppet.

Ekonomer med den inställningen fanns redan i förra århundradet. Dä kallades de med rätta för vulgärekonomer. Det finns ingen anledning att ändra den benämningen. Det gär nämligen inte att skifia ul ekonomin från politiken. De som försöker inbilla oss att arbetslösheten varaktigt kan utrotas och inflationen helt stoppas i det kapitalistiska systemet försvarar i själva verket bara detta system.

Man kan rikta uppmärksamheten på olika avsnitt när man diskuierar

den ekonomiska ulvecklingen och den ekonomiska politiken. När det gäller vad som hänt de senasie åren vill vi från vpk:s sida framför allt kritisera den förskjutning som ägt rum i fördelningen av inkomster och förmögenheter. Den har gynnat bolagen och de stora kapitalägarna. Den har missgynnat lönarbelarna, pensionärerna och de små förelagarna. De stora förmögenhelsägarna har krafligt ökal sina kapital. Spekulationen i aktier, mark och andra sakvärden har inneburit stora inflationsvinster. Det är en begränsad grupp i samhället som gjort dessa vinster. De har inte snutits ur näsan eller ramlat ned från himlen. De har skett på bekostnad av att andra grupper fått se sin andel av inkomsterna och för-mögenheterna i samhället minskad.

De stora bolagen har kunnat noiera kraftigt ökade vinster under de senaste åren. Dessa har heller inte skapats ur luften. Ökningen av profiterna har skett på bekostnad av lönerna, eftersom bägge tas ur ett gemensamt produktionsresultat. Enligt LO:s beräkningar var förhållandet mellan löner och driftöverskott i förelagen i den s. k. konkurrensutsatta delen av näringslivet under 1960-talel som 70 lill 30. Men under de år som förflutit av 1970-talet har förhällandet varil 60 till 40. Del betyder att det under de senasie åren skett en kraftig omfördelning till kapitalels förmån.

Arbetarrörelsen kan självfallet inte godta detta. Det är mol bakgrunden av denna utveckling man måste se den växande irritationen på arbetsplalserna, kraven pä en mera aktiv lönepolitik och de inom flera områden uppflammande strejkerna. Arbetsköparnas påslående att lönehöjningar skapar inflation mäsle mol denna bakgrund bemötas med förakt. Det är ju i stället monopolens spekulationer och prisuppdrivande politik som verkar som bensin pä inflationsbrasan. Om lönarbelarna lyckas återerövra vad de förlorat ökar del inle inflationstrycket, utan minskar del i slällei. Lönarbetarnas kamp för en bättre fördelning av produktionsresultatet är alltså samtidigt en kamp mot inflationen.

Det finns hos regeringen f n. en stor förnöjsamhet över den ekonomiska utvecklingen. Man pekar på den ökade sysselsättningen. Man pekar pä de s. k. konjunkiurutsikterna och menar att dessa innebär goda förutsättningar för det närmasle året. Man pekar på att prisstegringen inte är riktigt lika hög som i vissa andra länder.

Allt detta låter sig naturligtvis sägas. Inom ramen för kapitalismens ekonomiska system upplever det svenska näringslivet just nu en relativ högkonjunktur. Det är möjligt att den kan bevaras en lid framåt. Det är ocksä möjligt att prisstegringen blir någon procent lägre än förra året. Men innebär verkligen detta att de ekonomiska utsikterna pä nägol längre sikt ger anledning till finansministerns slora optimism? Det finns en stark kvarvarande arbetslöshet trots högkonjunkturen. Den drabbar särskilt ungdomen. Många ungdomar som vill ut i arbete har svårt att få en meningsfull sysselsättning. På niånga platser finns det fortfarande stora svårigheter för kvinnorna all komma ut pä arbeismarknaden. De mänga ur den s. k. öppna arbetsmarknaden utslagna har ingen chans

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

eller har mycket svårt att komma igen. Och inom överskådlig tid hotar en ny ekonomisk kris med växande arbetslöshet.

Och prisstegringarna? Skall det verkligen vara en källa till förnöjsamhet och optimism hos en regering när prisstegringen under ett år beräknas till "bara" 10-12 %1 Det är inte många år sedan något sådant betecknades som rekordinflation. Men med den växande inflationen och med den växande permanenta arbetslösheten har det på vissa håll skett en nedprulning i de politiska kraven och värderingarna. Det är farligt om man på det viset vänjer sig vid att acceptera en viss bestående arbetslöshet och en permanent inflation som något naturligt och ofrånkomligt. Målsättningen om full sysselsättning och ell fast penningvärde mäste upprätthållas. Men dä måste man ocksä la konsekvenserna och kämpa för en ekonomisk ordning som kan förverkliga dessa målsättningar.

Det finns alltså stora, nödvändiga uppgifter att lösa för de partier som vill företräda lönarbetarklassens intressen. Skall arbetarrörelsen i det lägel nöja sig rned lotteriparlamentarismen, eller skall man ta chansen att genom ett nyval skapa en fast majoritet för en långsikiig politik i folkflertalets intresse? Vänsterpartiet kommunisterna har alltsedan valutslaget 1973 hävdat den senare ståndpunkten. Socialdemokratin har i stället försökt att regera med hoppande majoriteter och under den senaste liden alltmera knutit sina förhoppningar till etl mer eller mindre fasl samarbete med ett av eller bägge miltenpartierna.

Så kom de överenskommelser till som av massmedia brukar kallas Haga I och Haga 11. Det skulle vara en överdrift alt påslå, att dessa avtal med borgeriiga partier framkallade någon entusiasm i de djupa socialdemokratiska leden. Även inom regeringen och i den socialdemokratiska riksdagsgruppen torde förfiusningen ha varit begränsad. Men man såg avtalen som något ofrånkomligt för att klara regeringsarbetet fram till det ordinarie valet i september 1976.

Även s. k. resonemangsäktenskap förutsätter väl en viss grad av uppriktighet och trofasthet. För utomstående är det en muntrande läsning att nu ta del av vad t. ex. herr Helén sade i tidigare debatter här i riksdagen om den fulla innebörden av samarbetet på Haga och i kanslihuset och den djupa ansvarskänsla med vilken folkpartiet ordnade en fast regeringskurs. För de inblandade är läsningen av samma stycken kanske mera vemodig och gråtmild. Känslorna ändras snabbi. Folkpartiet går ur famn i famn. I går tillsammans med socialdemokraterna, i dag tillsammans med moderalerna. Kan det ge respekt?

En viktigare fråga är hur mänga gånger socialdemokraterna skall behöva upptäcka att de borgerliga partierna inte är att lita pä som samarbetspartner innan de drar de riktiga slutsatserna.

Vår grundläggande uppfattning om den ekonomiska politiken är att kapitalismens kristendenser inte i längden kan dämpas och ännu mindre övervinnas genom slöd lill kapitalet. De kan effektivt bekämpas bara i strid mot kapitalet och övervinnas sedan profithushållningen ersatts med en socialistisk planhushållning. Det belyder alt andra värderingar

än utsikten till största möjliga vinst skall bestämma produktionen. Del måste vara den ekonomiska politikens huvuduppgift att bidra till att bana väg för en sådan samhällsomvandling. Vänsterpartiet kommunisterna har i mänga sammanhang anvisat de nödvändiga beståndsdelarna i en sådan politik. Den kan bli verklighet endast genom att de arbetande människorna tar upp kampen för sina intressen.

Vårt parti reser föfiande omedelbara krav som delar i en ekonomisk politik i folkflertalets intresse:

Vi vill ha en förbättrad barnomsorg. Ett program för utbyggnad av förskolan bör snabbt göras upp och konsekvent fullföfias. Det bör ha målsättningen 50 000 nya barnstugeplatser under vart och etl av de närmaste tre åren. Därefter måste utbyggnaden fortsätta. Staten bör överta de avgörande kostnaderna.

Vi vill ha beslutsamma åtgärder mot ungdomsarbetslösheten. Medan utredningar görs har tiotusentals ungdomar svåra problem därför att de inte kan få något arbete. Åtgärderna mot ungdomsarbetslösheten mäste sättas in omedelbart. Uppsökande verksamhet frän arbetsmarknadsmyndigheterna, medvetet skapande av nya sysselsättningstillfällen för ungdomen, framför allt inom stal och kommun, en offensiv utbildningspolitik och anslutning av den arbetslösa ungdomen till socialförsäkringssystemet är några åtgärder.

Vi vill ha en arbetsmarknadspolitik som genomför parollen rätt till meningsfullt arbete ät alla. Viktigt är att samma löne- och anställningsförhållanden som gäller på den öppna arbetsmarknaden skall råda ocksä vid s. k. skyddat arbete. De som blivit utslagna och bereds ulbildning och sysselsättning genom arbetsmarknadsmyndigheterna skall i ställning vara likvärdiga med andra arbelande. Det kräver en annan och högre mälsättning för arbetsvärd och skyddat arbete.

Vi vill utveckla en effektiv kamp mot prisstegringarna. Prisstoppet bör utvidgas att gälla alla dagligvaror. Livsmedelspriserna måste framför allt hällas nere. Där är vårl huvudkrav slopande av moms på maten i förening med skärpt kapitalbeskattning. Subventionerna på vissa baslivsmedel kan ses som ett svar på detta krav. Nu vill regeringen gå ifrån linjen att subventionera bort hela prisstegringen pä dessa varor. Vi anser att man bör hälla fast vid denna linje. Annars blir del betydande prishöjningar på maten.

Vi kräver sänkning av hyrorna. Lågränla och en statlig bostadsbank är därvid allfiämt huvudkrav när del gäller finansieringen av bostadsbyggandet. Men för alt snabbi fä ner hyreskostnaderna, särskilt i nyproduktionen, föreslår vi all den garanterade bostadslåneräntan skall sänkas med en halv procent för flerfamiljshus byggda under åren 1970-1975. Detta är nödvändigi inle minsl som en rättviseåtgärd för dem som har hyreslägenheter, jämfört med boende i andra bostadsformer. .

Vi anser del tvingande nödvändigi med lättnader för kommunerna. Deras ekonomiska situation har förvärrats bl. a. också genom de höjda arbetsgivaravgifterna. De kan inte såsom de privala arbeisköparna kompensera sig för dessa. Våra krav är:

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

1. Statligt övertagande av personalkostnaderna vid barnstugorna.

2. Statligt grundbidrag för pensionärernas bostadstillägg.

3. Befrielse för kommuner och landsting från allmän arbetsgivaravgift. Vi kräver skärpt beskattning av slora förmögenheter och bolagsvinster.

Bakgrunden är vad jag redan skildrat om den starka ökningen av kapital och kapitalinkomster. Skattepolitiken är inget effektivt instrument, men man måste utnytfia del sä långt det går för en progressiv fördelningspolitik. Det är nödvändigt att skärpa skatten på stora förmögenheler. Det är också nödvändigi alt skärpa skatten på bolagsvinser, samtidigt som avskrivningsreglerna ändras så att företagen tvingas la fram sina vinster till beskattning.

Vi vill en omedelbar förkortning av arbetstiden till sju timmar per dag och att man därefler gär vidare, så att sex timmars arbetsdag kan vara genomförd 1980. Motiven fördettaär kända för alla. Knappast nägon talar i dag mot sex timmars arbetsdag. Men det avgörande är ju vilken ställning man lar lill konkreta förslag i denna sak. I den omröstning som så småningom föfier får vi på nytt tillfälle att konstatera vilka partier som är för en kortare arbetsdag och vilka som är emot.

Vi kräver slutligen att fiärde AP-fondens medel helt skall brukas för att starta och utveckla statliga industrier. De medlen får inte som hittills användas för att späda på vissa privata storförelags kapitaltillgångar.

Detta är ett program som borde kunna vinna hela arbetarrörelsens stöd. Med ett sådant program kommer vänsterpartiet kommunisterna all gä ul om det blir val i år. Med del går vi ul för att - val eller inte val - söka mobilisera folkflertalet till kamp för en progressiv arbetarpolitik. Den har uttryckts i de reservationer som vpk lämnat till finansutskottets betänkande, och jag ber, herr talman, alt få yrka bifall till samtliga dessa reservaiioner.

Hen ÅSLING (c):

Herr talman! Finansutskottet kunde i sill betänkande nr I i är, som behandlades: i kammaren den 12 mars, fastslå att del råder utbredd enighet om de centrala målen för den ekonomiska politiken. Dessa definierades i finansplanen som full sysselsättning, snabb ekonomisk tillväxt, jämnare inkomstfördelning, rimlig prisstabilitet och balans i utrikesbelalningarna. I dessa mål innefattas liksom lidigare kravet pä bättre regional balans. Finansutskottet förordade att riksdagen skulle slälla sig bakom denna formulering av målen för den ekonomiska politiken, vilkel också skedde.

Del betänkande från finansutskottet som nu behandlas grundas på samma målsättning för den ekonomiska politiken. Del råder fortfarande enighet om stora och centrala avsnitt i den ekonomiska politiken. De krav pä konkreta åtgärder för alt säkra den höga sysselsättningen som framfördes i belänkande nr 1, som även innefattade den s. k. Haga Il-uppgörelsen, fullföfis nu av majoriteten i detta betänkande. Att sedan konstellationen i utskottet bakom majoriieisbeiänkandel denna gång är en annan än i mars kan inle undanskymma det faktum att det går en

rak och konsekvent linje genom majoritetsinriktningen i de tvä betänkandena. Jag skall inte nu spekulera över varför socialdemokraterna återgått till sin tidigare passiva attityd i stabiliseringspolitiken. Den svarar emellertid, som jag ser det, illa mot de aktuella kraven pä den ekonomiska politiken.

Herr Ekström har här inledningsvis tagit upp centerns partimolion och ifrågasatt dess uppläggning. Jag vill inledningsvis betona att eftersom regeringen i sin kompletteringsproposition liksom i finansplanen drar upp allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken - något som vi inte ifrågasätter att den skall göra - må det ocksä vara oppositionens sak all på lika villkor ange sin syn. Det är därför cenlerns parlimotion till kompletteringspropositionen fått den karaktär den har.

Herr Ekström betonade att här finns stora likheter. Ja, det är riktigt, men det finns en väsentlig skillnad mellan cenlern och regeringen, nämligen att centern förordar en aktivare konjunkiurpolitik.

Herr Ekström lalar i sammanhangei också om lättsinnigt utspel, att vi frän majoritetens sida späder på ett redan stort underskott i statsbudgeten. Budgeteffekten av det förslag som finansuiskoltels majoritet framlägger är 225 milj. kr. på det aktuella budgetåret. Jag finner, mol den bakgrunden, att vad som är lättsinnigt, om nägol är del, i så fall är herr Ekströms sätt att argumentera. De övriga konjunkturpoliliska aktiviteter som förordas är ju knutna till konjunkturförloppet och också i väsentlig utsträckning till regeringens vifia och förmåga att handla och i tid sätta in ätgärder för att stimulera den ekonomiska politiken. '

Den höga sysselsättningen i vårt land kap - dess värre - befaras vika mot vintern. Den internationella konjunkluravmattningen kan då konima att leda till påfrestningar och sysselsättningssvårigheter i vissa sektorer av svenskt näringsliv. Den ofördelaktiga utvecklingen av de västliga industriländernas bytesbalansunderskott har lett till en anmärkningsvärd återhållsamhet med importen och della i sin tur har resulterat i att bylesbalansunderskolten blivit mindre än väntal. De stora OECD-länderna har t. o. m. under första kvartalet i år fått ett visst överskott i sin samlade bytesbalans - att jämföra med ett underskott på ca 20 mifiarder dollar i fiol. Samtidigt har emellertid andra länder, de mindre OECD-länderna och u-länderna. kunnat noiera en fortsatt ogynnsam utveckling av bytesbalanserna. Detta tillsammantaget gör alt del enligl vär bedömning inte går all räkna med någon ökning av världshandeln niellan 1974 och 1975.

Herr Ekström överraskade mig i det sammanhangei med att konstatera, att del egentligen inle råder några olikheter mellan stora och smä länder i delta avseende och att skillnaden mellan Sverige och övriga nationer skulle bero på en fasförskjuining i den svenska konjunkluren. Det är visserligen riktigt, men problemel i den svenska ekonomiska politiken under 1970-lalet har ju varil alt ocksä bringa den ekonomiska politiken i fasöverensslämmelse med konjunkturutvecklingen.

När avtalsuppgörelserna nu i stort sett är genomförda kan man också

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

överblicka de ekonomiska konsekvenserna. Eftersom staten i hög grad agerade på arbetsgivarsidan, har också del politiska ansvarel för årets avtalsuppgörelse markerats. Ökningen av lönerna för innevarande är kommer ati ligga 2 ä 3 procentenheter högre än den som förutsågs i den reviderade finansplanen och som ansågs vara samhällsekonomiskt acceptabel. Detta ger naturligtvis ell ganska betydande ökat köpkraftstillskott men ocksä en ökning av produktionskostnaderna, som kan väntas slå igenom i prisutvecklingen. Den progressiva effekten i skallesyslemel, ytterligare prisökningar och en viss sparandeökning gör att det emellertid är sannolikt att den reala konsumtionsökningen av detta extra tillskott stannar vid en halv procent. Effekten av avtalsuppgörelsen blir ocksä att nalionalbudgeiens prognos beträffande konsumentprisstegringen sannolikt får revideras från 8-9 % enligt propositionen - den anges f ö. i den socialdemokratiska reservationen nr 2 A helt tvärsäkert till 8 96 - lill 10 å II %.

Av belydelse här blir naturligtvis också den omständigheten att de retroaktiva löneutbetalningarna, som innefattar etl extra köpkraflslillskolt om kanske inemot 1,5 mifiarder kronor, komnier att utbetalas omkring halvårsskiftet medan prisstegringarna får väntas ske mera successivi under året. Det innebär att en stor del av hushällens realinkomslökning kommer att koncentreras till iredje kvartalet medan däremot den fortsatta prisuppgången kan väntas reducera realinkomslstegringens effekter under fiärde kvartalet. Detta är motivet till att ulskollsmajoriteien utnytfiat "det mandat riksdagen gav flnansutskottet i samband med behandlingen av dess betänkande nr 1 och föreslagit, att höjningen av barnbidraget skall ske redan från den 1 oktober. På delta sätt får barnfamifierna en viss kompensation för den väntade kraftiga prisstegringen. Med tanke på den kraftiga köpkraftpäspädningen i sommar finns det därutöver inget utrymme för nägon ytterligare konsumtionsslimulans.

En eventuell sänkning av mervärdeskatten i framtiden får bli beroende av den fortsatta konjunkturutvecklingen, och därvid naturligtvis i första hand den som äger rum till hösten-vintern. En sådan sänkning kan då vara en åtgärd som bör övervägas. Del råder nu ändå en ganska utbredd enighet om att försöket med sänkningen av mervärdeskatten i fiol var en lyckosam ålgärd ur konjunkturpolitisk synpunki. I finansplanen och i den reviderade nationalbudgelen presenteras vissa preliminära resullal av erfarenheterna från den temporära mervärdeskatlesänkningen. Den konklusion man där drar, och den citerar även de socialdemokratiska reservanlerna, äratl konsumtionsslimulansen ocksä i beiydande utsträckning, som det heter, gällt importerade varor. Man kan ju knappasl vänta sig att en momssänkning påverkar ocksä konsumtionsmönslrel. och naturligtvis kommer på motsvarande säu även del köpkraftsiillskolt som avtalsrörelsen medför all innebära ell läckage av valuta i form av importerade varor och kanske också semesterresor till soliga latituder. Men vad vill socialdemokraterna och regeringen göra ät detta faklum?

Mervärdeskatten har alltså sin roll i arsenalen av konjunkturpoliliska

medel, även om man i dag inte kan använda delta redskap.

Den kommunala ekonomin har tillmätts en central roll i det nuvarande ekonomiska läget. Överenskommelsen om kommunalt skaltestopp var en komponent i det paket som underlättade avtalsrörelsen. Redan i samband med förhandlingarna om det kommunala skatlestoppet framförde centerns representanter i Kommunförbundets styrelse kravet på ett ökat statligt engagemang i den kommunala barnomsorgen. Finansministerns hållning var då avvisande. I kompletteringspropositionen aviseras dock nu förhandlingar med Kommunförbundet om ökade insatser pä barnomsorgens område från statens sida. Även om intresset förefaller litet sent påkommet hälsar vi det med tillfredsställelse, eftersom detta är en sektor som måste bli föremål för ökad uppmärksamhet.

Finansministerns, ambition att bli klar med dessa förhandlingar till budgetpropositionens framläggande i börian av 1976 bör enligt vår uppfattning höjas, sä all resultatet av förhandlingarna föreligger redan i höst och på ett så tidigt stadium att kommunerna har en rimlig chans all beakta resultatet därav vid höstens budgelbehandling. Jag är förvånad över all de socialdemokratiska ledamöterna av utskollet, bl. a. med den säkra förankring som där finns i kommunalekonomiska utredningen, inte ens ville vara med om denna opinionsyttring, som väl får betraktas som etl minimikrav ur kommunalekonomisk synpunkt. Enighet torde ändå råda om att staten i väsentligt större utsträckning än f n. måste stödja den konimunala barnomsorgen. Indirekt antyder ju de socialdemokratiska reservanterna all de är inne på denna linje med sill påpekande alt den av riksdagen i mars bevifiade finansfullmakten ger möjlighet till höjda statsbidrag. I de yttersta av dessa dagar har vi erfarii alt regeringen också gäll lill aktion pä detta område.

Den ekonomiska utvecklingen i landel utsätter kommunernas ekonomi för särskilda påfrestningar. Kommunernas nyckelposition inom den offentliga sekiorn illustreras av uppgörelsen om skatlestoppet. Kommunalskatten väger tungt, i synnerhet i de lägre inkomsttagarnas budget. Samtidigt står det klarl alt framlida avtalsuppgörelser måste kunna medge förbättringar av inkomsttagarnas reala köpkraft utan alt samtidigt leda till slora prisstegringar. Del måste i framliden mera än nu vara den samhällsekonomiska ramen som får bli vägledande för löneförhandlarna.

För detta krävs bl. a. en genomgripande reform av det nuvarande skattesystemet. Kammaren har lidigare diskuterat nödvändighelen av en samordning av de tre nu arbelande skatteutredningarna. Finansutskottets majoritet har mot bakgrund av sina finans- och konjunkturpolitiska värderingar och de synpunkler som framförts i centerns partimolion understrukit behovet av en samordning av skattepolitiken. Delta är bl. a. ett angelägel krav i den framtida sysselsättningspolitiken. Inte heller i denna fråga står de socialdemokratiska reservanterna särskill långl från majoriteten. Kravet på en sådan inriktning av skatteutredningarna alt man underlättar en samlad bedönining av skattepolitikens utformning råder det alltså i realiteten en bred enighet om i finansutskottet.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Eftersom risken för en konjunkturnedgång i vinter får betraktas som betydande, bör nu investeringsaktiviteten i näringslivel prioriieras med målsättningen att man skall upprätthålla en hög och jämn sysselsättning och främja exportansträngningarna i omsorgen om vår handelsbalans.

I sitt belänkande nr 1 ägnade finansutskottet stort intresse ät näringslivets kapilalförsörining. De synpunkter som finansutskottet då gav uttryck för har uppenbariigen beaktats; bl. a. har den utländska upplåningen nått en betydande höjd under de fyra första månaderna i år och uppgått till ca 5 mifiarder kronor. Eftersom detta innebär en betydande inteckning i våra framtida resurser, kan det nu vara riktigt att la del något lugnare med kapitalimporten. Med den upplåning som skett och den som allfiämt kan beräknas ske bör ett tillfredsställande kapitaltillskott för investeringar i näringslivet ha skapats. Det är emellertid angeläget att i det sammanhanget stryka under den målsättning för kreditpolitiken som ullalats i centerns partimolion, nämligen alt imporlkonkurrerande företag har en lika viklig roll alt spela för sysselsättningen och för den ekonomiska utvecklingen i landel som exportföretagen och all della självfallet mäsle påverka det sätt på vilket man hanterar kreditpolitiken.

Det är också väsentligt att hävda vårt näringslivs internationella konkurrenskraft. De socialdemokratiska reservanterna tar överraskande lätt på den frägan. De har i sin reservation nr 2 A vid finansutskottets belänkande konstaterat att den tvååriga avtalsuppgörelsen "på ett avgörande sätt förstärkt del svenska näringslivets inlernationella konkurrenskraft". Ja, naturligtvis är den höga grad av arbetsfred och harmoni som i varie fall hittills präglat den svenska arbetsmarknaden en tillgång också i internationell konkurrens, men frågan har ju även en ekonomisk sida. Tydligen är inte heller de socialdemokratiska reservanterna riktigt lika övertygade som det anförda citatet kan ge vid handen. I en senare reservation, nr 13 A, säger de nämligen: "Vår internationella konkurrenskraft är således inte försämrad." Det är ju någonting annal än att den har stärkts.

Det vore väl skäl att reservanterna, eftersom detta är en sä central fråga i den ekonomiska politiken, bestämde sig för hur man egentligen vill se på det svenska näringslivets konkurrenskraft.

I det sammanhanget noterar man emellertid ocksä med intresse att reservanterna aviserar att det stöd för lageruppbyggnad som riksdagen efter regeringens förslag och med finansutskottets tillstyrkan tidigare uttalat sig för konimer att tillämpas från den 1 juli 1975. Detta skulle naturiiglvis inte ha behövt ske om vi hade gäll ut med stärkt konkurrenskraft och om inte oron för konjunkturen också nu präglat regeringens handlande. Jag vill tillägga att jag förutsätter att det uttalande som finansutskotlet gjorde i sitt betänkande nr 1, att detta lagerstöd mäste ges en form så att del inte diskriminerar mindre företag, också nu beaktas.

Ulskoitsmajorilelen gär emellertid vidare och kräver mer av aktiva och konkrela ätgärder än regeringen för att i omsorgen om sysselsättningen stödja näringslivets investeringar. Vi menar således att näringslivets s. k. regufiära investeringsfonder i det konjunkturiäge man kan

befara inträder under vintermånaderna skall fritt få disponeras i hela landet och att fondernas egentliga motiv, dvs. konjunkturufiämnande funktion, nu kan komma till sin rätt. Vi har dock betonat all en förutsättning även med detta tidsbegränsade frisläpp är att det inte får komma i konflikt med det fastställda mälel regional balans. Med den klart uttalade målsättningen menar vi att man kan ge näringslivet förtroende att i vinter fritt få disponera dessa fonder.

Herr Ekström fann det i sill anförande vara en gåta all cenlern gåll med på detta. Del är cenlern som svarat för formuleringarna, och det är i övertygelsen om att den nuvarande konjunkturutvecklingen motiverar detta steg som vi tagit det. Samtidigt har vi också en förvissning om alt den dubbelkontroll som f n. finns i nuvarande konjunkturläge är onödig.

Det är ju ändå så, herr Ekström, all näringslivet regelmässigt måste ha kontakt med länsarbetsnämnderna när det gäller investeringar som påverkar arbetskraftsbalansen. Den uppgiften är näringslivel ju inte frilaget från. Det finns alltså fullt tillräckliga kontrollmöjligheter för att frisläppet inte skall missbrukas.

Jag vet inte vad herr Eksiröm har för erfarenheter av förelagarna i t. ex. Iggesund, men man får väl ändå förutsätta alt del svenska näringslivet är sä ansvarsmedvetet, att man efter ett uttalande i riksdagen i denna riktning också respekterar det.

Som ett komplement till frisläppet av investeringsfonderna uttalade finansutskottet redan i sitt betänkande nr 1 att man borde kunna på nytt ta i anspråk ett system med investeringsavdrag vid beskattningen i kombination med investeringsbidrag. Nu hemställer utskottets majoritet hos regeringen att den, när detta motiveras av konjunkturutvecklingen, framlägger förslag om investeringsavdrag i kombination med investeringsbidrag. Men vi gör dessutom det ganska bestämda förbehållet att, till skillnad från när regeringen förra gången använde denna form av konjunkturstimulans, mäste bestämmelserna nu utformas sä att de inte ensidigt gynnar kapitalstarka företags investeringar i maskiner, företrädesvis då de stora föret?.:;en. En vägledande princip den här gången mäste vara att främja investeringar som har största möjliga sysselsättningseffekt. Som bekant spelar de mindre företagen för sina anställda lika stor roll för sysselsättningens säkrande som storföretagen för sina anställda.

Jag vill emellertid betona, mot bakgrund av den pressdebatt som den senasie veckan rört sig kring dessa frågor, att vi beträffande tidpunkten för och volymen av dessa sysselsättningsstimulerande åtgärder har lagt beslutet hos regeringen för att fä en så aktuell och snabb tillpassning till konjunkturutvecklingen som möjligl. Delta är en grundläggande idé med den konjunkturpolitiska beredskapsplan som riksdagen på vårt initiativ beslutat om.

Som etl tredje komplement'till dessa investeringsfrämjande och därmed sysselsättningsstödjande åtgärder föreslår utskollsmajorilelen att den allmänna arbetsgivaravgiften i det inre stödområdet skall sänkas med

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

2 96 från den 1 januari 1976. I vär konjunkturanalys har vi noterat att sysselsättningen i det inre stödområdet har svårt att hänga med ulvecklingen i landel för övrigl.

Det finns anledning att befara att konjunkturnedgången först kommer .att drabba denna del av värt land, där råvaruproducerande exportindustrier spelar en dominerande roll för sysselsättningen. Näringslivels allmänna struktur i detta område gör det dessutom angeläget alt inrikta stödet på en ålgärd som får direkt sysselsättningsstimulerande effekt. Även beträffande denna åtgärd har vi lämnat frägan om hur man gär vidare öppen för en senare avvägning med hänsyn lill konjunkturen. Del skulle i sä fall kunna ske genom att man vidgade det geografiska området för sänkning av den allmänna arbetsgivaravgiften och även ökade insats;en i del inre stödområdet genom att helt ta bort avgiften. Men del får bli en fråga som koordineras med konjunkturförloppet, och del får vi bedöma till hösten eller vintern. Den totala kostnaden för åtgärden under det budgetår vi nu diskuterar uppgår till ca 85 milj. kr.

Herr Ekström noterade denna åtgärd som ett avsteg från andan och innehållet i Haga Il-uppgörelsen. Jag trodde faktiskt inte att Haga Il-uppgörelsen., hur befogad och väsentlig den än var, kunde påverka kon-junklurförioppet i sådan utsträckning all man också kunde förutse hur konjunkturutvecklingen i det inre stödområdet skulle utveckla sig. Nej, den enkla sanningen är att denna ålgärd motiveras av vad som hänt och håller pä att hända med konjunkturen i de genuina skogsbygderna. De sysselsättningssiffror som herr Ekström här åberopade har verkligen inte koncennerals till del inre stödområdet ulan avser skogslänen som helhet, och det är inte befogat i sammanhanget.

Vidare tog herr Ekström upp utskottets handläggning av detta ärende. Del är riktigt all jag som utskottsordförande har initierat och förberett ell utkast till utskottets skrivning. Det anser jag vara min uppgift. Men jag vill också erinra om att herr Ekström var den förste som fick detta utkast sig till banda. Med den goda kollegiala atmosfär som vi har förmånen all ha i finansutskotlet träffades vi ocksä nägra gånger och diskuterade förutsättningarna att gå vidare. Till bilden hör all utkastet till betänkandet var skrivet utifrån de förutsättningar som var rådande omkring Haga II. Jag märkte dock ganska snart att del på den socialdemokratiska sidan saknades ett allvarligt intresse. Men det är ju så, herr Ekström, att finansutskottet inte är någon vanlig söndagsskola, ulan man måsle ha en polilisk vifia att nä resultat. Och den poliliska vifian måste ganska snabbi kunna dokumenteras. Även om översteprästen inte är pä sill soligaste humör måste ledamöterna ändå kunna ha möjlighet att förhandla och kapacilel att visa vad man politiskt vill. Men den vifian saknades.

Sammanfattningsvis vill jag säga all cenlerns syn på den ekonomiska politiken präglas av en målmedveten strävan att fullföfia den aktiva konjunktur- och stabiliseringspolitik som riksdagsmajoriteten samlade sig kring i mars. Med målsättningen alt slå vakt om sysselsättningen och

en lugn ekonomisk utveckling kräver vi en forlsall hög konjunkturpolitisk beredskap, som även mäsle innefatta en aktiv bevakning av den alltmer oroande inflationsutvecklingen. Och della förulsäller hög handlingsberedskap, bl. a. i form av betydande exekutiva fullmakter till regeringen, vilkel vi är beredda all ge. Del visade vi senast i mars. Men della förutsätter enligt min mening en aktivare och öppnare attityd frän regeringens och i första hand då frän flnansdeparlnientels sida vid utformningen av den ekonomiska politiken samt i den dialog som i omsorgen om Sveriges ekonomi bör prägla - och i länga stycken ocksä har präglat - arbetet i Sveriges riksdag.

Herr lalman! Jag ber all fä yrka bifall lill utskottets hemställan i finansutskottets betänkande nr 25.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Herr EKSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är rikligt, som utskollsordföranden säger, att jag var den förste som fick del av det förslag till belänkande han hade dikterat. Men det var först onsdagen den 21 maj, och sedan mäsle jag vänta till nästa dag innan jag fick någon reaktion pä de synpunkler som jag hade anfört. Och jag var, herr Åsling-erkänn det -den sistesom underrättades om att det hade skett en samskrivning med moderaterna; det bör noteras i detta sammanhang. Under mellantiden hade tydligen mycket hänt.

Jag hade inte trott att utskollsordföranden sä snabbt och sä avslöjande skulle lämna kammaren en verifikation pä del som jag gav betyget ekonomiskt lättsinne. Jag väntade med spänning på att herr Åsling skulle tala om hur mycket de föreslagna åtgärderna betyder för statsfinanserna. Han kom fram till 225 mifioner. Det var en intressant siffra! Barnbidragshöjningen kostar 140 mifioner, och så lägger herr Åsling till 2 96 på arbetsgivaravgiften för ett halvår, 85 mifioner, och del blir 225 mifioner. Men, herr Åsling, det är väl inte bara för den korta liden vi skall se del här? Lägg till delta det som skymtar vid horisonten, nämligen en momssänkning, investeringsavdrag och investeringsbidrag, som utskotlsmajorilelen vill all riksdagen skall ge regeringen lill känna alt man enligl riksdagens önskan skall pröva! Dä blir del ell helt annat resullat!

Sedan är det ändå så, herr Åsling, att en av möjligheterna för skogslänen, inte minst Jämtland, att få någonting med av företagens investeringar i filialverksamhet vid ett generellt frisläpp av investeringsfonderna är all det pä centralt häll finns möjlighet all säga: Skall ni fä använda investeringsfonder i t. ex. Göteborg, så skall ni också placera delar av er företagsamhet i Jämtland!

Del är därför vi säger nej lill generella frisläpp av investeringsfonderna. Även herr Åsling borde begripa all ell sådant frisläpp inte rimmar med den lokaliseringspolitik och den regionalpolitik ni talar för. Nej, herr Åsling, ni har i betydande utsträckning gjort eftergifter ät moderaterna. De har fått med tvä av de fyra klämmarna i sin moiion.

Tänk om herr Nils Åsling, som nu säger att det här bara kostar 225 mifioner, nägon gång skulle bli finansminister! Dä har svenska folket verkligen fått en "kvartalsfinansminisler"! 3 Riksdagens protokoll 1975. Nr 97-98

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Hen HERMANSSON (vpk) kort genmäle:

Herr lalman! Herr Åsling tog i sitt anförande upp nägra av de frågor jag berörde. Han tog upp barnomsorgen och han tog upp kommunernas svåra ekonomiska situation. Men lägel är ju det, exempelvis beträffande barnomsorgen, att det under många år funnits konkreta förslag här i riksdagen om för del försia slörre bidrag lill kommunerna i della syfte, och för det andra statens övertagande av personalkostnaderna vid daghemmen. De förslagen finns också i dag. Men centerpartiet har icke slött dessa förslag.

Detsamma gäller kommunernas situation. Konkreta förslag från vpk om lättnader för kommunerna har funnits i en rad är, men centerpartiet har icke slött dessa förslag.

Herr talman! Jag vill ta upp ocksä en annan fräga som berörs pä flera ställen i nnansutskottets betänkande. Det är skattefrågan. I Haga Il-överenskommelsen fanns det en formulering om att ell nytt skallesystem skulle träda i kraft 1977. Nu säger de borgerliga i finansutskottet att elt nytt skattesystem skall vara klart i god tid före nästa avtalsrörelse. Vad innebär del?

Det betyder att del nya skaltesyslemet måste antas av riksdagen nästa är, alltså 1976. Innan dess skall regeringen skriva en proposition och innan dess skall förslaget remissbehandlas, vilket tar rundlig tid i vårl land. Etl förslag från skalteutredningen mäste därför vara klart under sommaren i år.

De borgerliga partierna har hårt drivit delta krav på ell nyll skattesystem inför offentligheten, och de gör del också i del förslag som de vill att riksdagen skall besluta om i dag. De försöker därvid ge etl inlryck av all del är andra partier som hindrar all deras förslag om ell nytt skattesystem kommer fram. Man borde då kunna vänta sig att de borgerliga partierna genom sina representanter i skalteutredningen skulle ta kraftfulla initiativ för alt fä fram etl resultat. Men gör de det?

Herr talman! Om man skall uttrycka sig försiktigt och skonsamt, kan man säga att del har de inle gjort. Jag skulle ocksä kunna uttrycka del på etl betydligt mindre skonsamt sätt, och del är möjligen ocksä nödvändigt alt göra del inför offentligheten.

Men mot den faktiska bakgrund som finns måste man i dag stämpla del som fiyckleri när ni på borgerligt håll fortsätter alt driva denna dimbildningspolitik om vad som är möjligt au snabbi äsladkonima i skalteutredningen och på skallepolitikens område.

Herr ÅSLING (c) kort genmäle:

Herr talman! Det bjuder mig emot an polemisera mot finansutskoiiels vice ordförande Sven Ekström när det gäller frägan om utskottets tidsschema. [)el finns emellertid mycket att säga om detta. Jag kan t. ex. påminna om att vi i samband med remitleringen av molionerna till fackutskotten log upp frågan, om vi redan dä skulle inleda ett resoneniang som skulle kunna bli vägledande för skrivningen eller om vi försl borde

avvakta utskottens remissvar. På min direkta fråga då svarade Sven Ekström att han ville vänta.

Sedan inträffade ju ocksä pingsthelgen. Utskottet samlades på nytt efler pingsten, den 20 maj. Kansliet behöver viss tid för alt arbeta -och det var faktiskt så, herr lalman, att hela förhandlingsprocessen måste äga rum på dagen och kvällen den 21 så att utskottet skulle kunna falla sina beslul den 22 för att inte hindra kammaren i dess arbeie. Vi hade alltså etl mycket pressat tidsschema, och della pressade schema förutsatte en klar indikation och politisk vifia, men denna vifia fanns enligt min mening inte. - Därmed nog diskuterat om detta.

När del gäller värt finansiella ansvar är det en märkligt värdslös argumentation som Sven Eksiröm använder sig av. Han menar alltså att vad vi här diskuterar inte är effekten på den föreliggande budgeten av konjunkturpoliliska åtgärder, utan all perspektivet är mycket längre. Trols att det här rör sig om konjunkturpolitiska ätgärder - som man fär vara beredd att, som vid momssänkningen, också la tillbaka när konjunkluren motiverar detta - kommer Sven Ekström med del fullständigt orimliga påslåendet, att här skall man föra en diskussion på längre sikt. Detta gör han f ö. samtidigt som flnansdepartementel - vilkel vi påtalar i värt betänkande - när det gäller långtidsbudgeten väsentligt har krympt sill tidsperspektiv. Men vi frän oppositionen skall alltså ha hell andra krav på oss i diskussioner om budgetkonsekvenserna. Detta är orimligt, och del blir därför en meningslös polilisk diskussion. Vad vi här skall diskulera är konkreta konjunkturpoliliska sysselsätlningsfrämjande ål-gärder med konsekvenser för näsla budgetär.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Hen EKSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Åsling trasslar till det för sig mer och mer. Det var ju ändå sä alt jag fick vänta pä ell besked frän herr Åsling från kl. 18.30 onsdagen den 21 mars lill morgonen därpå. Under tiden försiggick förhandlingar med moderata samlingspartiet, och herr Åsling hade tydligen inle stort intresse av att försöka uppnä en överenskommelse med mig.

Detta med sänkning av arbetsgivaravgiften, som har blivit sä intressant för miltenpartierna, blev aktuellt försl i och med att ni hade inlett era överläggningar med moderaterna. Som jag tidigare sade stod det inte elt ord om arbetsgivaravgifterna i centerpartiets motion. Varför blev de dä sä intressanta och betydelsefulla i konjunkturförloppet? Jo, de blev intressanta därför att moderaterna hade föreslagit en sådan åtgärd i sin motion. Del var det kravel som de fick igenom när ni gick samman.

Sedan, herr Åsling, har den borgerliga delen i riksdagen med lönens hjälp fått igenom att frägan om en differentiering av arbetsgivaravgiften skall utredas. Del struntar ni i. Det är bara alt gå på - arbetsgivaravgiften skall sänkas med 2 96 i inre stödområdet, sedan kanske med ylleriigare 2 % där, sedan i allmänna stödområdet med 2 %l Gör man pä det sättet i riksdagsarbelet? Har man fått igenom kravel all en fräga skall utredas

Nr 97 brukar man väl avvakta den utredningen innan man föreslår vidare ät-

Fredagen den ''''- ,

30 mai 1975 ' Åsling säger dä: Det är bara det här budgetåret, det är bara t. o. m.

_________ __ den 30 juni 1976, som resonemanget gäller. När herr Åsling kommit

Den ekonomiska tillsammans med moderalerna får han nog känna av pressen alt ständigt
politiken m. m. attackera arbetsgivaravgiften,.att ständigt söka nagga den i kanten. Det

inser nog herr Åsling innerst inne fast han inle vill erkänna del.

Herr ÅSLING (c) kort genmäle:

Herr lalman! Jag skall inle göra någon värdering av hur del är att samarbeta med moderala samlingspartiet. Jag förstår att Sven Ekström känner vända inför den gemensamma socialdemokratiska-moderata sam-lingspartistiska linjen i energifrågan. Frägan är hur han ser på det samarbetet. Men låt oss lämna moderaterna ät deras öde, låt dem svara för sig själva i den här diskussionen!

Vi har liedan länge förordat åtgärder från sysselsättningsstimulerande synpunkt av sådan karakiär som en sänkning av arbetsgivaravgiften. Vi har som bekant t. o. m. fört frågan fram till utredning, och där ligger den nu sedan rält lång tid tillbaka. Och vi kan ju inte inför utsikten av en konjunkturnedgång i det inre stödområdet stillatigande vänta pä att frågan utreds - den fräga som vi har drivii länge, oavsett om moderaterna liksom folkpartiet också har haft den i sina motioner. Nu gäller det alt använda de metoder för att säkra sysselsättningen som slår politiker till buds. Då är uppenbariigen den allmänna arbetsgivaravgiften ett användbart redskap.

Jag vidhåller, herr Ekström, att det är orimligt att föra perspektiven vidare, eftersom vi inte vet någonting om den framlida konjunkturutvecklingen eller om sysselsättningsutvecklingen i det inre stödområdet. Vi har att ta ställning utifrån den bild av konjunkluren vi har i dag. Det är mot den bakgrunden som vi har föreslagit den här sänkningen av arbetsgivaravgiften i det inre stödområdet. Sedan får konjunkturutvecklingen visa om vi skall gå vidare, i vilka regioner vi skall gå vidare och volymen av insatserna. Det är pä del sällel en realistisk, aktiv konjunkiurpolitik, som vi förespråkar, måsle läggas upp.

Hen LÖFGREN (fp):

Herr talman! Om målen för den ekonomiska politiken finns del niellan de politiska partierna i riksdagen knappast någon åsiktsskillnad. Alla vill vi med den ekonomiska politiken uppnå full sysselsättning, stabilt penningvärde och balans i utlandsbetalningarna. Även vänsterpartiet kommunisterna säger sig ha samma syfte med den ekonomiska politiken.

När del gäller synen på hur dessa mål skall näs går emellertid våra meningar isär. Det beror dels på ideologiska skillnader, dels pä skillnader i bedömningen av den troliga ekonomiska utvecklingen.

Om jag bort.ser frän vpk, som vid vafie tillfälle exponerar sin övertro
36 på statliga ingripanden, kan jag konstatera all del inle heller i fräga om

medlen i den ekonomiska politiken finns särskilt stort utrymme för yviga ideologiska utläggningar. Men värderingsskillnaderna finns där trots allt, t. ex. i fråga om vikten av utbyggd barnomsorg och synen på hur investeringsfonderna skall få användas. Det finns ingen anledning alt slicka under stol med att oenigheten härvidlag mellan partierna bottnar i ideologiska skillnader. Jag återkommer senare till dessa båda punkler. Men jag vill ändå tro all det med litet bättre vifia från socialdemokraternas sida hade varit möjligl all i dag redovisa en bredare enighet även om de medel som bör användas i den ekonomiska politiken för att nä fram till de mäl jag här har angivit - där den fulla sysselsättningen intar en särplats. Jag beklagar att regeringen inte haft någon sådan vifia till samförstånd samtidigt som jag inte ser nägon anledning att göra detta till en slörre sak än vad den är.

1 det sammanhanget kan jag inte undgå all ultala förvåning över herr Ekslröms beskrivning av den siiualion som jag närmast åsyftar. Jag vill betyga all jag har vanl mig vid all belrakta herr Ekströms ord i för-handlingssammanhang som något att lita på. Jag kunde därför inle uppfatta de klara nej som herr Ekström gav oss på punkt efter punkl vid konlaklen pä herr Åslings rum den 21 maj som annat än ett besked som vi måste ta pä allvar.

För att se de frågor som riksdagen i dag har alt la slällning till i rätt perspektiv mäste man gå tillbaka till januari i år. Då presenterade i vanlig ordning regeringen sin syn på den ekonomiska politiken för det närmasle årel. Den synen präglades av överdriven optimism - ocksä det i vanlig ordning - och ledde självfallet fram till att beredskapen för att möta sämre tider inte blev sä hög all vi kände oss lugna. Utifrån dystra erfarenheter från den förra konjunkluravmattningen förde vi därför fram krav pä större beredskap, konkretiserat bl. a. i en konjunkturpolitisk beredskapsplan. Vi kunde påvisa all flera av de antaganden som regeringen gjort, främst när del gällde exportutsikterna och industrins investeringar, mera var fromma förhoppningar än välgrundade prognoser. Ulöver beredskapsplanen krävde vi därför omedelbara ätgärder för att stimulera invesleringarna och produktionens omfattning. I utskottet enades också folkpartister, socialdemokrater och centerpartister-parallellt med de s. k. Haga Il-överläggningarna - om att begära såväl en beredskapsplan som åtgärder för att omedelbart stimulera invesieringar och produktion.

Denna i jämförelse med regeringens januaribedömning någol dystrare men också mer realistiska syn på vad som kan hända med konjunkluren under den närmaste tiden har nu även sall sina spår i den förnyade bedöinning som återfinns i komplelleringspropositionen. Där kan regeringen meddela att de omedelbara åigärder som riksdagen uttalade sig för i mars verkställs eller häller pä all verkställas. Sålunda har kredit-restriktionerna lättats och upplåningen utomlands skell i betydande omfattning. Därmed har svängrummet på den svenska kapitalmarknaden ökat och de finansiella möjligheterna att hälla en hög investeringstakt förbättrats. Vidare finns nu möjlighet att få hjälp med produkiion pä

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

lager. Företag som ökar sina lager kan få del av ell lagerslöd. Del är en viklig och riktig åtgärd. Företag med hyggliga framtidsutsikter men som f n. har ont om beställningar kan därmed få hjälp att hålla uppe produktionen och därmed sysselsättningen. Alt regeringen under gårdagen beslutat aktivera även andra av oss lidigare föreslagna och i beredskapsplanen intagna åtgärder hälsar vi med tillfredsställelse.

Del borde nu vara klarl för alla som ger sig pä att försöka bedöma konjunkturutsikterna,alt nedgången redan päbörialsochall vinterhalvåret kan bli besväriigl från sysselsättningssynpunkt. De signaler som antyder förändringar i den ekonomiska aktiviteten har ganska länge pekat på sämre tider. Det gäller numera även sysselsättningsutvecklingen. Ökningstakten i sysselsättningen inom industrin är nu klart negativ, och antalet varsel har ökat. Den faktiska arbetslösheten steg mellan de tvä senaste månaderna. Mellan värmånaderna förra året sjönk tvärtom arbetslösheten.

Jag är av den åsikten alt konjunkiurpolitik inte skall bedrivas med slora åthävor. Det bör tvärtom vara fråga om successiva försök all upprätthälla den svåra balansen i ekonomin niellan kapacitetsutnytfiande och avsättning. Den ekonomiska politik vi förordat har därför varit en mjuk övergång till expansiv ekonomisk politik. Dessa successiva insatser av stimulerande åtgärder bör fortsätta. Vår bedönining är all den avtalsrörelse som i stort sell nu förts till etl lyckligt slut, bl. a. lack vare Haga Il-överenskommelsen, kommer att föra ut så pass myckel pengar i handeln att nägon stimulans av den privata efterfrågan därutöver inte är nödvändig eller önskvärd under de närmaste månaderna. Men vi håller inle för uteslutet alt det pä andra sidan årsskiftet kan behövas åigärder för all hålla uppe den privata efterfrågan. Erfarenheterna frän förra året av temporär momssänkning är så goda, all det i försia hand är en upprepning av den åtgärden som då bör övervägas. Men all nu besluta om del skulle vara direkl felaktigl.

Jag mäsie i det här sammanhanget få ta upp nägra av herr Ekströms synpunkter belräffande momssänkningens effekt.

Det kan i alla fall inte bestridas att den momssänkning vi införde under den överenskomna tidsperioden verkligen hade en ordentlig sys-selsättningsbefrämjande effekt inom värt land. Herr Eksiröm lar här citat frän Veckans Affärer och vill därmed förringa betydelsen av momssänkningen. Men jag lycker all del hade varil lämpligare om han hade åberopat citat frän Landsorganisationen, där man konstaterat att erfarenheterna av momssänkningen varil så goda all man vid lämpligt tillfälle kan upprepa denna sak.

Jag vill be herr Eksiröm vara litet försikiigare med sina omdömen belräffande momssänkningen, så all ni inte på nytt kommer i den situationen all del blir svårt all acceptera etl verksamt medel som också ni skulle kunna ha glädje och nytta av. Vi kan ganska snarl komma i den silualionen all vi behöver enas om alt använda della myckel verksamma medel på nytt.

Om inle ekonomisk politik bör skötas med stora åthävor bör den däremot skötas med logik och konsekvens. Del kravet uppfylls inte när del gäller socialdemokralernas insiällning lill värt krav på all släppa medlen i invesleringsfonderna fria ulan villkor. Regeringen vill förbehålla sig rällen all pröva de enskilda invesleringsförslagen. Man frågar sig naturiiglvis vad den prövningen nu skall fiäna lill. Den kan ju vara av någol värde bara om man iror au del finns invesieringar som man vill förhindra. Och om man vill förhindra invesieringar, hur skall man då kunna nä den höga ökningsiaki i fråga om induslrins invesieringar som är så angelägen och som regeringen själv lillmäler sä slor belydelse?

Del här är ologisk poliiik. Den enda förklaring som finns är all vi här har all göra med en ideologisk skillnad. Regeringen nor all den som silier cenirall placerad faitar de klokasle besluien, medan vi iror all besluien blir bäsl om de fallas av dem som är berörda och som besiiler sakkunskapen. Med vårl förslag slår dessulom mer kapiial lill förfogande. Om man vill främja invesleringarna, är alllsä vårt förslag ocksä av den anledningen bällre än regeringens. Att vi begränsar oss till all nu förorda elt villkorslöst frisläppande av investeringsfonderna enbart under vin-lerperioden är ell bevis för vär önskan alt bevara handlingsfriheten lill förnyade bedömningar på längre sikl.

Som ell komplement till utnytfiandei av investeringsfonderna har vi pä nytt aktualiserat det uttalande som gjordes i finansutskoiiels betänkande 1975:1 angående investeringsavdrag vid beskattningen i kombination med investeringsbidrag för särskilda ändamål. Det borde inte heller för regeringspartiet vara något nytt, eftersom man var med om den skrivning som jag här åberopar.

Trols en försiktig bedönining av konjunkturutvecklingen tror vi pä en Slarkare framtoning av svårigheler för sysselsättningen inom näringslivet i böfian av 1976 än vad regeringen gör. I konsekvens härmed har vi anslulil oss lill förslaget om en sänkning av arbetsgivaravgiften i del inre stödområdet med 2 % frän den 1 januari 1976 och föreslär all riksdagen hos regeringen begär förslag till riksmötet 1975/76 om de ändringar i lagen om allmän arbetsgivaravgift som härför erfordras. Jag hänvisar ocksä lill vad vi anförl i detta sammanhang belräffande övervägande i höst. för den händelse konjunkturutvecklingen blir sämre än väntat, om hell borttagande av arbetsgivaravgiften i det inre slödområdel och en sänkning till 2 96 i del allmänna stödområdet. Sådana tankegångar har lidigare framförts frän folkpartiets sida.

Riksdagens lidigare i är fattade beslul innebar all regeringen skulle vara beredd all sälla beredskapsplanen i kraft. De olika ingredienserna i denna plan fanns specificerade. Bedömningen av i vilken utsträckning denna plan borde förverkligas skulle riksdagen återkomma lill i samband med kompletteringspropositionen. Del tillfället är alltså inne nu.

De partier som var överens om planen i mars, dvs. folkpariiel, cenlern och socialdemokraterna, har alltså haft gott om tid på sig au fundera på i vilken utsträckning och till vilka delar man nu vill förverkliga be-

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

redskapsplanen. Jag vill därför inte döfia att jag är förvånad över alt enigheten oss emellan inle är större.

För folkpartiet har vissa inslag i beredskapsplanen varit av särskild vikl. Jag vill peka på förbättringen av det ekonomiska stödet lill barnfamifierna genom ett högre barnbidrag, utbyggnaden av barnomsorgen och åtgärder mot ungdomsarbetslösheten.

Det är .självfallet viktigt att ätgärder av mera traditionellt slag inte försummas när sysselsättningen skall skyddas. Jag tänker pä arbetsmarknadsutbildning, beredskapsarbeten, tidigareläggning av statliga och kommunala invesieringar och beställningar etc. Det är viktiga åtgärder, och jag har in'':e uppfattat att del här finns någon meningsskillnad niellan partierna. Jag tror också all regeringens handlingsberedskap i del här avseendet är tillfredsställande.

Men härutöver har vi i folkpartiet haft den ambilionen all sälla in angelägna reformer vid tidpunkter dä de också kan ha den dubbla effekten att de förbättrar sysselsättningen och jämnar ut konjunkturen. Den effekten har både ell förhöjt barnbidrag och en expansiv utbyggnad av barnomsorgen i kommunerna.

Behovet av dessa båda ätgärder borde vara väl känt. Barnbidragen urholkas successivt av inflationen. De måste därför höjas med jämna mellanrum om värdet skall bibehållas. Bäsl vore om barnbidragen liksom folkpensionerna höjdes automatiskt allteftersom inflationen fortskrider. Men eftersom både socialdemokrater och moderater motsätter sig del systemei, måsle riksdagen ta beslut om höjning av barnbidragen nu och då, om man vill skydda barnfamifierna mot inflationens verkningar. Riksdagen har tidigare i år på folkpartiels och cenlerns förslag beslulat om en sädan hiijning,att träda i kraft vid årsskiftet. Men riksdagen höll också frägan om en lidigare höjning öppen. En sädan höjning kan bli påkallad, sade utskottet, och ansåg del lämpligt för bedönining i samband med behandling av kompletteringspropositionen.

Det kan mot denna bakgrund inte komma som en överraskning för någol parti att folkpartiet kommit fram till att en sädan höjning nu är påkallad redan fr. o. m. den 1 oktober i höst. Del är två skäl som ligger bakom.

För det försia bedömer vi prissiegringen bli nägol snabbare än vad regeringen tror. Det betyder alt köpkraften minskar snabbare och all en måttlig stimulans av den privata efterfrågan är behövlig redan under hösten. För det andra menar vi alt denna efterfrågeslimulans i första hand bör komma de mest utsatta grupperna lill del. Det är barnfamiljer och pensionärer. Och eftersom barnfamifierna inte har sill inflalionsskydd ordnat, är del barnbidragshöjning som blir aktuell.

Den andra angelägna reformen som vi anser skall genomföras så all den sammanfaller med vad som är önskvärt frän konjunkturpoliliska utgångspunkter är utbyggnaden av barnomsorgen. Behovel av en sädan utbyggnad har vi diskuterat här i kammaren tidigare i är. Då var man frän regeringspartiei tyvärr mera intresserad av all demonstrera sitt in-

tresse för barnomsorgen i ord än i handling. Del kom därför inte som nägon total överraskning för oss i folkpariiel att man från socialdemokratiskt häll inte ville medverka lill en sädan höjning av statsbidragen lill kommunerna som möjliggör en snabbare utbyggnad. Jag vill ändå tro att man menar någonting med del myckna talet om att barnomsorgen skall byggas ut och jag lycker därför att del är myckel beklagligt att man inte vill medverka till att ta ett sådant beslut i rätt konjunkturläge.

Om inte riksdagen tar beslul om bättre statsbidrag till kommunerna nu riskerar man att det inte fär någon effekt alls under 1976. Redan under hösten måste kommunerna budgetera och besluta om vad som skall ske under 1976. De besluten kan inte fattas pä en vag förhoppning om alt riksdagen under våren 1976 kanske kommer att besluta om högre statsbidrag. Beskedet måste ges nu.

Folkpartiet föreslär därför att riksdagen i dag beslutar om höjning av statsbidragen som både fär effekt pä kommunernas intresse alt bygga fler av de planerade fritidshemmen och daghemmen redan under det närmaste året än man tänkt sig, och förbättrar kommunernas möjligheter att klara driftkostnaderna för de fritidshem och daghem som redan är byggda.

Även centern och moderaterna tycker all kommunerna bör få besked före budgetarbetet i höst. Men mer än sä har man egendomligt nog inte att säga. Om man vill ha fram ett sådanl besked under hösten mäste del ske innan riksdagen sammanträder igen. Har moderater och centerpartister någon mening om hur höga statsbidragen bör vara måste den meningen fram nu. I annat fall avsäger man sig helt och fullt alla möjligheter all påverka del besked man vill all kommunerna skall få. Säger man A fär man ocksä säga B. Det är en god regel som ocksä hade bort vara vägledande för de partierna i den här frågan.

För folkpartiet är del en hjärtefråga alt försöka göra valfriheten mera reell också när del gäller formerna för barnomsorgen. Föräldrarna skall ha reella möjligheter all förvärvsarbeta och då behövs en utbyggd barnomsorg. Och de skall ha en reell frihet all väfia mellan olika former av barnomsorg - daghem, famifiedaghem, deltidsarbete etc. lika väl som ekonomisk möjlighet all stanna hemma när barnen är små. För alt den valfriheten skall bli reell krävs bl. a. många fler daghem. Därför vill vi lä tillfället i akt och skynda på ulbyggnaden nu i en konjunktursvacka. Del är också etl säll all undersiryka all den politik som ell parti bedriver måste vara sammanhängande och konsekveni.

Jag vill, herr talman, till sisl säga nägra ord om min motion nr 2155. Den gäller ell för värt lands framtida samhällsekonomiska ulveckling betydelsefullt problemkomplex. I motionen redovisas klarl betydelsen av att regeringspartiei fullföfier de överenskommelser som träffats i fråga om arbetet inom de arbelande skatieuiredningarna för alt under 1976 komma fram till ell mera varaktigt skattesystem som kan träda i kraft 1977. Utan kännedom om innebörden av en sådan mera varaktig skattepolitiks utformning blir del inte möjligt att inför en kommande av-

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 97 talsrörelse för liden efter 1976 med framgång använda sig av ett sådant

Fredaeen den forum för .samråd varom riksdagen tidigare i år uttalat sig.

30 maj 1975 •'S noterar med tillfredsställelse att även regeringspartiets represen-

------------- .— tanter nu i reservationen 13 A starkt understryker behovet av att de

Den ekonomiska tre berörda utredningarna ges en sådan inriktning att det underiättar
politiken m. m. en samlad bedömning av skattepolitikens utformning.

All samma reservanter nu gör della ullalande utan all nämna den överenskomna tidsplanen måsle jag däremot tolka såsom föga tillfredsställande. Jag är glad över att ha medverkat till att möjligheler skapades för att åstadkomma arbetsfred för 1975 och 1976. Men reservanternas bedönining av den slutliga avtalsuppgörelsens innebörd är för mig oroande inle minst med hänsyn lill den inflationsdrivande effekten inom landet med de problem som denna kommer att medföra för bl. a. den kommunala sektorn. Det mäste i framtiden bli möjligt all bereda lönlagarna rimliga reallöneförbättringar utan sä långt gående prisstegringskonsekvenser som nu med all säkerhet kommer att infinna sig. Det är då nödvändigt att kunna utnytfia ett nytt, mera varaktigt skattesystem och ett forum för samråd redan inför avtalsuppgörelsen för tiden efter 1976.

1 det sammanhanget vill jag turnera nägra antydningar från herr Hermansson orn hyckleri från de oppositionspartiers sida som han vill göra ansvariga för att det inte händer någonting på det här området. Vi kan inte finna oss i att manad efter månad få göra påpekanden om att någonting måste ske samtidigt som vi numera har tämligen klara bevis för all inte så mycket som en kontakt tagils med exempelvis den utredning som herr Ekström är ordförande i frän de andra utredningarnas sida. Vad skall man dä tro? Här måste givetvis sägas ifrån med klart språk att det är nödvändigt att kraftiga tag tas. Jag skulle vifia föreslå alt de tre olika utredningarna nu omedelbart ger sig i kast med att göra en analys av de olika, stora komplex som behöver belysas ur de tre ulredningarnas synpunki för alt man skall fä fart på arbelet. Om det verkligen finns en vifia hos regeringspartiet att få fart på förhandlingarna pä det sällel är jag hell övertygad om all också oppositionspartierna är beredda all sälta lill alla sina ansträngningar för all verkligen nå resultat. För mig iir detta en hjärteangelägenhel. Jag kommer kanske inle all vara kvar i del politiska livel här i riksdagen sä förfärligt länge lill. Men innan jag sagl mitt sisla ord här måste jag deklarera alt vi inle kan få fortsätta att handskas med samhällsekonomin på del sätt som nu sker. Del måste gå att använda andra medel än hittills för att nå uppgörelser som både är lill gagn för löntagarna och kan säkra en samhällsekonomisk balans av ell helt annal slag än den som nu råder.

Herr talman! Jag ber lill sist bara att få yrka bifall till de hemslällningar

och motiveringar vid vilka mitt och herr Wirténs namn förekomnier.

Det innebär all jag också yrkar bifall lill reservalionerna 4 B och 5 C,

som avser bifall lill folkpartiets motionsyrkande beträffande bidrag till

42 byggande och drift av daghem.

Hen EKSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har i många olika sammanhang försöki göra klart för herr Löfgren att frägan om ett varaktigt skattesystem, där man även får in kommunalskatten, inte precis löses i brådrasket. Jag uppskattar den iver med vilken herr Löfgren talar om kontakt mellan och samordning av utredningarna, men det framstår för mig som otänkbart att det skulle kunna åstadkommas ett varaktigt skattesystem under de närmaste månaderna. Jag föreställer mig att herr Löfgren, om han lyssnat ordentligt lill mig under våra samtal, har kommit till samma mening.

Jag skall inte närmare diskutera med herr Löfgren vad som förekom vid förhandlingarna inom utskollet, eftersom det vid det här laget är uujatat. Jag avstår också av den anledningen att jag vel att herr Löfgren spelade en mycket underordnad roll i dessa förhandlingar. Det var en annan part som bestämde hur det skulle vara när ni skrev er samman med moderaterna.

I den konjunkturutveckling som vi väntar oss är, som jag framhållit i mitt huvudanförande, näringslivets invesieringar det primära. Det är därigenom som vi kan skapa förutsättningar för utbyggnad av vår export och utvidgning av vår produktionsapparat, så att vi har en större sädan när konjunkturen ute i världen vänder. Vad som nu behövs är icke en konsumtionsslimulans. Det har jag tidigare sökt att framhålla, och jag tror alt alla om de är riktigt ärliga ger mig rätt i detta.

I december månad 1973 beslutade vi om ett stimulanspaket som omfattade 2 500 mifi. kr. och som upptog en rad åtgärder. I februari 1974 lade regeringen fram en proposilion med förslag till åigärder som tillsammans kostade 2 800 mifi. kr. Man föreslog slöd till barnfamifierna och folkpensionärerna, subventionering av livsmedel och restitution av byggmoms. Genom en bred uppgörelse kom därtill ocksä en tillfällig sänkning av momsen med 3 96 att genomföras för tiden fram lill den 15 september 1974.

När jag redovisar ell visst tvivel beträffande de effekter som åtgärder avseende momsen skulle kunna ha för bl. a. den allra närmaste tiden, pekar man på hur denna inställning har uppfattats pä annat häll. Vad jag vill säga lill herrarna är bara det. att ni hela tiden övervärderat momsens belydelse under fiolåret. Men del vidtogs ju även andra åigärder. De 2 800 miljonerna skulle enligt er inte ha haft nägol som helsl värde -de föreslogs ju av regeringen. De 1 200 miljoner som momssänkningen innebar var däremot ett uppslag från oppositionen och därför del som för er hade den största betydelsen. Del är della jag velal peka pä i detta sammanhang.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. in.

Hen HERMANSSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! När del gäller skatieuiredningarna har vi ju frän vårt häll mycket starkt förordat ett utvecklat samarbete niellan dessa tre utredningar. Vi har t. o. m. här i kammaren föreslagit en direkt sammanslagning av dem för all effektivisera arbetet. Pä den punklen behöver vi alllsä inte polemisera.

Nr 97 Men sedan säger herr Löfgren: Vi kan inte finna oss i att del månad

F pfl' 0pr\ den månad inte sker någonting i skatteutredningarna. Det är kanske

30 11 ' 1975 " Löfgrens personliga ståndpunkt, men han talar här för folkpartiet.

_____________ Om folkpartiet, moderaterna och centerpartiet snabbt vill ha fram förslag

Den ekonomiska frän skatteutredningen, fär de först och främst beflita sig om att i skat-
politiken m. m. leulredningen lägga fram förslag om vilken skattepolitik de vill ha genom-

förd. Deras ledamöter har - jag kan bestyrka påståendet, eflersom jag är ledamot av skatteutredningen-till dags dato inte lagt fram något som helst förslag om hur det nya skattesystem skall se ut som de så storordigt talar om. Men när de icke tagit dessa initiativ och inte visar del intresse för arbetet i skalteutredningen som man kunde kräva, då tycker jag alt man har rält all stämpla deras offentliga agitation här i kammaren och i pressen jusl som hyckleri. Hyckleri är att säga en sak men inte göra den.

När det gäller barnbidragshöjningen och åigärder för bättre barnomsorg vill vi på värt håll bestämt varna för att göra detta till en konjunkturpolitisk fråga. Vi anser alt behovet av en höjning av barnbidragen är brännande, och därför har vi frän vårt håll föreslagit all höjningen skall ske den 1 juli. Vi vill att alla åtgärder för en förbättring av barnomsorgen skall sättas in omedelbart, eftersom behoven är sä stora alt de inte kan vänta. De konkrela förslag folkpartiet har här i dag motsvarar vad värt parti tidigare har föreslagit i riksdagen men majoriteten lyvärr har av-slagil. Därför komnier vi att stödja folkpartiet på den punkten i den föfiande voteringen.

Herr Löfi;ren tog upp frägan om partiernas allmänna inställning till den ekonomiska politiken och sade att vpk har en övertro på statliga ingripanden. Men vad är det de borgerliga föreslår i dag? Det är ju statliga åtgärder. Skillnaden niellan ståndpunkterna är att vi vill ha positiva ätgärder för att utveckla ny statsägd företagsamhet, medan folkpartiet och de övriga borgerliga partierna vill ha statliga åtgärder för mera subventioner och gåvor till de privata storföretagen. Del är den form av statliga ingripanden ni vill ha, men vi tycker att den är förkastlig.

Hen LÖFGREN (fp) kon genmäle:

Herr talman! Herr Ekström anser alt del är så svårt att pä nägra månader fä fram etl resultat i skatteutredningarna. Jag skall inte säga hur lång tid det kan la, men nu går tiden, månad efter månad, och därför vill jag fråga: Hur kunde ni skriva pä kommunikén i samband med Haga Il-uppgörelsen, där det klart angavs en tidsplan för genomförande av ell nyll skatteförslag sä all det skulle kunna träda i kraft 1977, om ni inle verkligen menade allvar?

När det gäller herr Ekströms bedömningar av min belydelse i samband

med förhandlingarna vill jag naturligtvis inte påslå all jag har spelat

nägon sä dominerande roll, men alldeles ulan betydelse har väl i alla

fall inte mina insalser varit.

44 Jag vill upprepa vad jag tidigare sade: Jag har vanl mig vid att betrakta

herr Ekströms ord som sädana som man kan lita på, och del var därför jag uppfattade ordet nej vid de olika punkterna som nej och inte som ja eller jaså.

Herr Hermansson kan vara lugn. Vi kommer inom folkpartiet att lägga fram våra förslag, och det blir inte fråga om hyckleri eller något i den stilen.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Hen EKSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Mitt uttalande beträffande herr Löfgrens medverkan i de s. k. förhandlingarna trodde jag att herr Löfgren skulle uppfatta som en vänlighet; det var i vafie fall meningen. Jag tror nämligen att herr Löfgren inte medverkade lika aktivt i dem som andra parter gjorde.

När man lalar om det varaktiga skattesystemet kan man naturligtvis begränsa sig lill den direkta statsskatten och förmögenhetsbeskattningen och eventuellt vad det förekommit niånga formuleringar om under senare tid, nämligen en produktionsbeskattning. Men för mig är det vitala hur statsskatten skall kunna kombineras med ett vettigt uttag av skatter ute i kommunerna. Om skatten till staten på inkomster och förmögenheler uppgår lill ca 33 mifiarder, sä är skatten till landsting, kommuner och församlingar 35 mifiarder. I ett varaktigt skattesystem lägger jag in en kombination av alla dessa skatter. Det som finns inskrivet i den s. k. Haga Il-uppgörelsen fär väl stå för vad det är - ett riktmärke. För mig framstår det som en orimlighet att fä även den kommunala beskattningen med i bilden under bara nägra månader.

Jag har vid olika tillfällen framhållit alt den kommunalekonomiska utredningen mäste komma in i del samarbete som påstås försiggå niellan 1972 års skatteulredning och förelagsskalteberedningen. Vår bit måste kunna läggas till de andra utredningarna. Men vad den kommunalekonomiska ulredningen beträffar vill jag bestämt påstå all vi inle kan bidra med något förrän om ca två år.

Herr HERMANS.SON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Herr Löfgren frågade socialdemokraterna: Hur kunde ni skriva på det där som sägs i Haga Il-överenskommelsen om att ett nytt skattesystem skulle vara färdigt i så god tid att det kan träda i kraft 1977? Jag tror att det är mera befogal att ställa frågan till folkpartiet mol bakgrunden av dess insatser i skattepolitiken: Hur kunde ni kräva all en sådan formulering skulle in i Haga Il-överenskommelsen och också underskriva den, när ni sedan i praktiken icke har gjort något för att delta skulle förverkligas?

Nu vill jag säga till herr Löfgren och herr Ekström all jag ansluler mig lill kritiken mot skatteutredningarna för brislande samarbete. Det här omskrulna samarbetet mellan 1972 ärs skatteutredning och förelagsskalteberedningen märker vi i skalteutredningen inte så väldigt mycket av. Jag tror all vårl förslag om en sammanslagning av utredningarna hade varit del bästa.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Men vad kan nu ske pä skattepolitikens område? Om ett förslag skall kunna tas under vårriksdagen nästa år för att vara färdigt i god lid före avtalsrörelsen, som de borgerliga partierna kräver, så måste del, som jag påpekade förut, skrivas regeringsproposition, och förslaget måste före det ut på remiss. Det innebär att skatteutredningarna måste avge sina förslag under denna sommar - allra senast. I realiteten betyder del att bollen redan har gäll ifrän dem som skrivit under Haga Il-överenskommelsen. Det är poliliskl hyckleri när man låtsas alt delta är möjligt att genomföra. Jag kan säga det därför att på den punklen - när det gäller Haga Il-överenskommelsen - är jag ju i varje fall oskyldig, för jag har inte skrivit under den. Vårl parti var inle med, och vi tyckte hela tiden att denna formulering var helt orealistisk. I dag mäste vi säga: Detta är en död formulering, och man skall inte försöka låtsas som om del är möjligt all genomföra den.

Herr LÖFGREN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till herr Ekström bara kort säga att innebörden i vad herr Ekström nyss sade är att regeringen, som företräder de intressen som herr Ekström ocksä arbelar för, skriver under överenskommelser som enligt herr Ekslröms här uttalade uppfattning är hell orimliga. Mer behöver jag inle säga för all man skall förslå hur pass besväriigl ni har all klara er ur denna siiualion.

Hen BURENSTAM LINDER (m):

Herr lalman! I år gör den reviderade finansplanen verkligen skäl för sill namn. Del är omfallande revideringar som finansminislern har blivii ivungen all göra sedan han presenierade sin syn i januari. Dessa revideringar innebär samiliga all finansminislern nu ivingas medge all han i januari gav en alllför glällad bild. Del var också vad vi gjorde gällande i januari i den moiion som vi väckte om den ekonomiska po-liliken.

Nu hörde kanimaren för en stund sedan alt herr Ekström sade att moderaterna alltid svartmålar sä väldigt. Men här har vi en mycket fin illustration till hur socialdemokralerna försöker använda detta uttryckssätt. I januari talade vi om vad finansministern nu måste säga i maj. När vi i januari är förutseende, kallar herr Ekström och andra socialdemokrater del för alt svartmåla. Det är sä det uttrycket används, och del är bra att svenska folket har en så fin illustration lill delta.

Även de kalkyler herr Sträng nu framlägger måste man tyvärr på vissa punkter se som orealistiska. Vi bedömer att produktionsökningen sannolikt blir ännu svagare än finansministern länker sig. Särskill allvarligt är att prisuppgängen blir värre än t. o. m. vad herr Slräng medger. Herr Ekström kanske vill kalla det för svartmålning också, men jag tror det är precis vad som kommer alt ske i verkligheten.

Dessa ogynnsamma tendenser innebär alt sysselsättningen under årets senare del antagligen konimer att försvagas. Över huvud taget står vi

inför beiydande problem på del ekonomiska området. Svårigheterna kan bemästras, men förutsättningen för alt detta skall vara möjligl är naturligtvis att den ekonomiska politiken i god tid inriktas pä denna uppgift. Finansutskottets borgerliga majoritet har angivit riktlinjerna fören sädan politik.

För att motverka en nedgång i sysselsättningen bör åtgärder vidtas redan nu. Det är nämligen viktigt att förhindra en nedgång i sysselsättningen. Enligt socialdemokraterna behöver ingenting göras, för sysselsättningen är sä bra. Men del innebär att man väntar tills del blir arbetslöshet innan man gör någonting. En riktig politik innebär att man handlar i lid och förebygger i stället för att rätta till i efterhand.

Dessa ätgärder bör framför alll ta sikte pä alt stimulera investeringarna inom näringslivet. För all motverka att det under hösten kan växa fram en oulnylfiad kapacitet i näringslivet som skulle verka invesleringshind-rande, fordras antagligen viss stimulans av konsumtionen.

Man kan inte bara peka pä att avtalsuppgörelsen som nu är träffad innebär så mycket stimulans för konsumtionen. Skatterna kommer att ta en stor del av de lönehöjningar som betalas ut, och vidare kommer prishöjningarna, som vi vet, att ta en mycket stor del av vad som är kvar. Den reella stimulansen av den här avtalsuppgörelsen konimer all visa sig ganska blygsam. Förslaget att tidigarelägga höjningen av barnbidraget skall ses mot den bakgrunden. Del ger en stimulans ät konsumtionen och det är bra också ur famifiepolilisk synpunkt.

Det finns även andra famifiepoliliska förslag i sammanhanget, l.ex. alt starkt bygga ut barndaghemmen. Vi har, som herr Åsling tidigare sagl, gäll pä den linjen att det är rimligt och riktigt om finansministern skyndar pä de förhandlingar som drivs med kommunerna, sä alt de i sitt budgetarbete verkligen vet vilka ekonomiska villkor som konimer all gälla.

Vi vill också starkt understryka att en rimlig utbyggnad av barnomsorgen i en famifievänlig och barnvänlig riktning inte innebär alt man ensidigt skall salsa på alt bygga barndaghem. Man skall i stället sträva efter en valfrihet för famifierna. Famifierna är grundpelaren i samhällel - inte staten som man kan tro när man hör socialdemokrater tala. Familjen skall i så hög grad som möjligt kunna själv väfia hur man vill utforma barntillsynen. Det skall innebära alt man vidgar möjligheterna för dem som sä önskar att särskill när barnen är små la vård om dem i hemmet. Det kan man göra pä olika säll, t. ex. genom alt ge ATP-poäng för värd av barn i hemmet, ökade möjligheler till fiänslledighei osv. Man kan bygga ul den nuvarande föräldraförsäkringen - kalla del vårdnadsbidrag om man så vill.

Daghenissysiemel är ju oerhört dyrt. För de pengar som en vårdplats pä barndaghem kosiar skulle man kunna sälta in ätgärder som i hög grad skulle kunna ge famifien en större valfrihet.

För alt återkomma till konjunkturpoliliken i egentlig mening sä måste man för all siödja konsumtionen hålla en hög beredskap för att kunna

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

genomföra en sänkning av momsen. Den åtgärden tillgreps förra året och hade gynnsamma effekter. Då kunde vi äntligen ta oss ur den lågkonjunktur som den socialdemokraliska politiken under en föfid av år dessförinnan lett in i.

Herr Ekström sade för en slund sedan att det inte var momssänkningen som hade dessa verkningar, utan att det var alla andra åigärder som regeringen vidtog. Och så räknade han upp hur många mifiarder man hade satsat Men herr Ekström glömde att under denna konjunkturnedgång hade regeringen då och då med finansministern i spetsen skrytande i TV-rutan talat om vilka krafttag man hade tagit mot arbetslösheten just med olika selektiva ätgärder. Det var beredskapsarbeten här och del var liiel punktstöd där och det ena och del andra. Men arbetslösheten minskades inte. 1 stället blev det en nedgång i antalet sysselsatta, den svåraste nedgång vi haft på länge. Och det var faktiskt försl i och med att de borgerliga partierna gemensamt krävde en sänkning av mervärdeskatten som socialdemokraterna tvingades böja sig och genomföra en sådan politik. Och den politiken medförde lill slul en förbättring i sysselsättningsläget. I likhet med herr Löfgren villjag påminna herr Ekström om vad LO:s tidning Fackföreningsrörelsen skrev i en ledare i sitt första nummer för i år: "Momssänkningen visade sig under förra året vara en betydligt effektivare stimulansåtgärd än de flesta föreställt sig och skulle äter kunna prövas."

Att man i finansdepartementet, när man sätter sig ned och tittar pä erfarenheterna av momssänkningen, tycker sig hitta en del svagheter i den åtgärden bör inte överraska nägon, eftersom det i departementels ekonomiska sekretariat finns mänga som frän bönan var starkt negativa och som man möjligen kan tänka sig även av sädana skäl inte i efterhand vill se nägon fördel med åtgärden.

I den motion som vi väckt med anledning av komplelleringspropositionen hai vi yrkal all en momssänkning skulle slällas i förgrunden bland de åtgärder som bör vidtas om konjunkturen försvagas ytterligare. 1 vär motion finns det kravet uttryckt i klarare ordalag än i ulskollels belänkande. Vi har alltså till en del frångått vårl krav pä den punklen.

Herr Eksiröm granskade utskottets betänkande och sade, att när moderaterna kom in i diskussionen blev del förskräckligt stora ändringar, och allting blev väldigt moderat. Men herr Ekström sade också alt han var bekymrad över della papper för alt del var sä moderat redan frän börian. Jag tycker att dessa tvä uttalanden strider mot varandra. När herr Ekström är sä bekymrad över att del har blivit moderata inslag i den uppgörelse som de borgerliga partierna träffat, och när han är sä oerhört kritisk mot moderaterna, och när han dessutom - pä ett sätt som jag fann ovanligt - gick in pä hur själva utskotlsarbetet hade bedrivits, sä bör ju ändå svenska folket och riksdagens ledamöter vara medvetna om att herr Ekström själv log kontakt med moderaterna, 1. ex. för att höra vad vi ansåg i barnbidragsfrågan. Så värst skändligt kan del som hände alltså inte vara. Jag förslår därför inle herr Ekströms kriiik på den punkten.

När herr Eksiröm talade med mig sade han faktiskt - jag upprepar det eftersom det kan vara ett bidrag till historieskrivningen - att detta papper, som hade kommit från finansutskottets ordförande, var väldigt moderat. Och det var ju redan i börian, alltså innan vi hade varit med i diskussionen! Herr Ekströms beskrivning här är därför motsägelsefull och dessutom konstig.

Jag konstaterar alt vi hade gjort en eftergift när det gällde hur man skulle uttrycka sig om momssänkningen, och jag vill alldeles klarl säga att vi frän moderat sida i den borgerliga majoritetsskrivningen pä vissa punkler har varit beredda till eftergifter. Vi har ocksä gjort sådana sä länge som vär grundsyn har accepterats. Delta är en tillämpning av den politiska princip som vi har gjort till vår, nämligen all vara beredda lill eftergifter för att bidra till borgeriig samling. Vi anser att det är betydelsefullt för landet och för väfiarna alt del finns alternativ till den socialdemokratiska politiken. Vi tycker det är viktigt att de borgerliga partierna tillsammans med eftertryck visaratt det finns ett handlingsdugligt regeringsalternativ.

Herr talman! Även om sysselsättningsläget kommer att fordra en viss stimulans av konsumtionen måsle det omedelbara intresset inriktas pä ätgärder som är ägnade att direkt befrämja industriinvesteringarna. Om man kan åstadkomma en rejäl ökning av investeringarna innebär detta i sig självt ett stöd för sysselsättningen, och det är viktigt. Men ökade investeringar har ocksä andra verkningar, som i nuvarande ekonomiska läge blir av stor betydelse.

Först och främst finns kravet att bygga ut vår kapacitet sä att vi kan fä en exportökning som gör att vi snart slipper låna så mycket pengar i utlandet. Jag vill inte kritisera regeringen för den omfattande upplåning frän utlandet som här har bedrivits. Tvärtom har den varit ofrånkomlig i ett läge där hela industrivärlden på grund av ofieprishöjningarna haft ett underskoll. Men - och det är absolut klart - en upplåning av den nuvarande omfattningen kan inte få fortsätta länge till. Förutsättningarna för all få balans i de yttre betalningarna finns ocksä i och med att oljeländernas totala överskott nu är pä väg att minska. Men då gäller det ocksä för oss att göra den omställning som från vär sida behövs för att skapa denna yttre balans. Med hänsyn till att vi lånat så mycket utomlands har vi nu också kravet på oss all skapa utrymme för betalningar av räntor och amorteringar, som kommer att dra ett par mifiarder kronor extra per år. I balans med utlandet kommer vi inte - det är alldeles klart - utan en kraftig ökning i investeringarna och därmed i exportkapaciteten.

Det är mot denna bakgrund vi skall se majoritetens förslag alt investeringsfonderna skall släppas fria och att man pä nytt skall planera för att införa extra investeringsavdrag vid beskattningen.

Men i olika reservationer vänder sig socialdemokraterna tillsammans med kommunisterna mot sådana åtgärder. I likhet med finansministern anser de att några ytteriigare ätgärder inte behövs och det var ocksä

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

4 Riksdagens protokoll 1975. Nr 97-98

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

den ståndpunkt herr Ekström intog i sin anförande. Detta är märkvärdigt med tanke på att herr Sträng själv varit tvungen att i sina bedömningar göra en nedräkning av den sannolika ökningen i näringslivets investeringar för i är. I januari trodde herr Sträng att ökningen i industriinvesteringarna skulle bli 10 96. Nu säger han 9 96. Men konjunkturinstitutet anser att industriinvesteringar bara kommer all öka med 6,5 96. Finansministern har, såvitt jag förstår, hell godtyckligt - för att det då blir lättare att föra en debatt som dagens - justerat upp konjunkturinstitutets bedömning från 6,5 lill 9 %. Men vi fäsler faktiskt slörre avseende vid den bedömning konjunkturinstitutet gjort. Det är mot den bakgrunden man måste se våra förslag om ytterligare stimulans till investeringarna.

Socialdemokraterna vill inte släppa investeringsfonderna fria med den ytterligare motiveringen att de tror sig med nuvarande styrning kunna åstadkomma mer av elt regionalpolitiskl slöd. Vi moderater anser, som vi sagt i vår motion, tillsammans med de andra borgerliga partierna att man skulle bättre befrämja de regionalpolitiska intressena genom att minska Rineskalten till att böria med i det inre stödområdet. För alt hålla liv i glesbygderna måste man fästa slort avseende vid att inte med orimliga pålagor på den nu existerande sysselsättningen slå sönder de aktiviteter som finns. Det är någol motbjudande i att småföretag, jordbrukare och handelsmän i det inre stödområdet betalar stora löneskatter och på del viset faktiskt bidrar till de betydande subventioner som sedan utbetalas ofta lill mycket stora företag. Del är en felvänd regionalpolitik.

I likhet med herr Åsling vill jag ocksä, när herr Ekström här säger att antalet lediga platser i skogslänen har ökat, påpeka att detta är en annan sak än hur det står till i det inre stödområdet. Del kanske är lika bra att herr Ekström erkänner detta, eftersom till vad som kallas "skogslänen" hör sådana verkligt överhettade platser som 1, ex. Luleå.

När socialdemokraterna säger att styrningen av invesleringsfonderna behövs av regionalpolitiska skäl undrar man också hur mycket svepskäl det ligger i detta påslående. Snarare är det väl sä eftersom man är sä förfärligt förfiust i all låta byråkrater, och ovanpå dem en finansminister, sitta och diskutera med olika företagsledare.

Jag undrar också hur mycket av de frisläpp som har gjorts av investeringsfonderna - säg hittills i är - som faktiskt har förknippats med krav pä en regionalpolitisk satsning. Kan herr Eksiröm svara på det? Eftersom ni gör en sädan huvudpoäng av detta i rer reservation lill vårt förslag, undrar jag: Hur mänga av de frisläpp som har gjorts av investeringsfonder har verkligen förknippats med sädana regionalpolitiska krav? - Herr Ekström ser nu bekymrad ut i ansiktet, men del måste väl vara enkelt för herr Ekström att lämna en sådan uppgift, dä ni lägger så stor vikt vid detta i er reservation.

Jag kan meddela kammaren att jag har försöki att skaffa fram denna uppgift. Jag har ringt till det gigantiska ämbetsverket AMS - eller rättare sagt: jag har låtit riksdagens upplysningsfiänst göra det - för att få fram

uppgiften. Detta med fiänsteman alls icke underbefolkade ämbetsverk förklarade emellertid att arbetsbelastningen där tyvärr är sä stor att man denna vecka inte kan plocka fram en sä central uppgift. Det vill jag uttrycka min förvåning över.

Herr Ekström sade till herr Åsling att han väl borde tänka på Jämtland - som är herr Åslings valkrets - i del här sammanhanget, eftersom man ju nu tappar bort en möjlighet att styra investeringar till Jämtland. Herr Eksiröm kan väl dä antagligen ocksä mera exakt ange hur mänga av de frisläpp som har gjorts i är som har inneburit att herr Åslings valkrets i Jämtland har fått sig tilldelad några extra pengar på det viset?

Herr Sträng brukar säga att industriinvesteringarna ökar krafligt under 1970-lalel. Det anför han ocksä i den reviderade finansplanen. Med det menar han all några ytterligare åtgärder egentligen inle behövs för att göra någonting ål den saken. Men herr Slräng förbigår dä en viklig omständighet, nämligen att denna ökning av investeringarna under 1970-lalet i mycket hög grad har bestått av subventionerade mifiövårdande investeringar, som visseriigen i sig själva är ulomordentligt betydelsefulla, helt enkelt ofrånkomliga, men som inle - det kanske vi kan komma överens om - bidrar lill någon sädan ulökning av kapaciteten ule i näringslivel att förelagen skall kunna klara av t. ex. en ökad export och man kan slippa all låna upp pengar i utlandet. Om dessa mifiövårdande invesieringar, som är vikliga i och för sig men inle jusl ur den här synvinkeln, räknas bort, har det inte varil någon särskilt stor ökning.

Vidare nämner inle herr Sträng när han lalar om ökningen av industriinvesteringarna att vad som har hänl hittills under 1970-talet har varit en ökning i förhållande lill industriinvesteringarna under de senaste åren på 1960-lalet. Men industriinvesteringarna i slutet av 1960-talel som man nu jämför med var av olika anledningar synnerligen låga. Här vill jag slå fast alt de årliga ökningarna i industriinvesteringarna f n. ligger lägre än vad de i genomsnitt har gjort under hela efterkrigstiden. Vidare glömmer herr Sträng, när han slår sig för sill bröst och säger att det inte behövs några ylleriigare ätgärder på detta område, att med hänsyn till att det för oss här verkligen gäller att ta oss ur en situation med stora län i utlandet, så är uppgiften dubbel: det är inte bara en fräga om att skaffa fram resurser för att vi skall kunna öka resursen här i Sverige, utan det gäller dessutom att slippa undan skuldsättning i utlandet.

Det är faktiskt pä del viset, herr talman, att den uppgång i konsumtionen i Sverige som vi har haft under det senaste året icke hade kunnat äga rum, ifall vi inte hade lånat så mycket pengar i utlandet. Hade vi inte haft denna upplänade bit av kakan att fördela, hade fördelnings-slagsmålet mellan olika intressegrupper blivit ännu värre än det nu har varit.

Investeringarna måste uppmuntras också föratt råda bot pä inflationen. Enda sättet att klara stora löne- och kostnadsstegringar utan motsvarande prishöjningar är att man har en produktivitetsökning. Vi påminns dag-

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

ligen om detta enkla förhällande. Statens järnvägar t. ex., som herr Norling svarar för, skall ju höja priserna - som vanligt, höll jag på att säga - därför att kostnaderna har stigit. Man klarar sig inte ifrän att kostnadsstegringarna slår igenom pä priserna om man inte med investeringar försöker sänka kostnaderna. En politik mot inflationen måste därför grundas på all tillräckliga investeringar verkligen genomförs.

Men skall man få bukt med prisstegringarna fordras mer än ökade investeringar. Det krävs också etl skattesystem som inte i likhet med det nuvarande är starkt kostnadshöjande. I januari menade flnansministern all priserna skulle komma att stiga med 7 96. Nu säger han 8 96. Men antagligen kommer prisstegringarna alt bli över 10 % -det framgår av föredragningar som vi har haft i finansutskottet.

Med tanke på att finansministern är så belåten med Hagauppgörelsens välgörande verkningar är det anmärkningsvärt, att sedan denna uppgörelse träffades har finansministern blivit ivungen att justera upp procenttalet för de väntade prishöjningarna. Herr Ekström, som försökt göra gällande att näringslivet expanderar så kraftigt, sade att 13 nya företag i mifiardklassen kom till föregående år. Det tog han som ett tecken pä att allt verkligen är bra. Men det beror ju väsentligen på att det har varit inflation så att priser och koslnader har stigit. Om herr Eksiröm ordnar till ytterligare kraftig inflation, som ni är i färd med att göra för nästa är, kommer det naturiiglvis all bli väldigt många nya företag i den s. k mifiardklassen. Men det belyder ju inte all allt står väl till ute i näringslivet.

Bakgrunden till alt man har behövt justera upp de väntade prishöjningarna är att skattesystemet har medfört sä stora kostnadsstegringar dels genom nya indirekta skatter, dels - och framför allt - genom avtalsuppgörelser utformade mot bakgrund av socialdemokraternas skattepolitik.

Från moderata samlingspartiets sida har vi sedan länge varnat för skattesystemets inflationsdrivande verkningar. I en reservation vid betänkandet erkänner t. o. m. socialdemokraterna att de nya avtalen "i och för sig skulle leda till en något högre prisstegring" - dvs. än nian tidigare hade tänkt sig. Detta är en hemmalagad inflation. Det tål verkligen att understrykas att det inte längre går att skylla prisstegringarna i Sverige på utlandet. Jag noterar med den allra största tillfredsställelse - eftersom det är korrekt - vad som sägs i en socialdemokratisk reservation. Reservanterna säger där att prisstegringarna nästa år kanske inte blir sä stora som avtalsuppgörelsen i sig skulle innebära dä en "lugnare im-

portprisstegring verkar ät andra hället". Eftersom herr Ekström

har varit med om att skriva detta måste det en gäng för alla vara slut pä talet orn att inflationen beror på utlandet. Tvärtom medger herr Ekström här att om något så sänker utlandets prisförhällanden inflations-kraften i Sverige.

Det tycks fö. råda en intressant splittring inom socialdemokratin i fråga om hur skattesystemet skall utformas. I reservationen 13 A vill

socialdemokraterna i finansutskottet ge regeringen till känna att det är "angeläget att man framgent söker finna former för realinkomstförbältringar för lönlagarna som ej får för långl gående priskonsekvenser". Delta är en myckel inlindad formulering, men böriar man linda av den ser man all den utgör en skarp kritik av den egna skattepolitiken, som ju har inneburit att det inte har varit möjligt med realinkomstförbältringar för löntagarna som inte fått för långt gående priskonsekvenser. Detta vill man alltså ge herr Slräng till känna. Och det är ju bra. Men herr Sträng, pappa till det nuvarande skatteeländel, har ju klart sagt ifrån au han inte kan eller kanske t. o. m. inte ens vill - han har ju talat om att han tycker att det nuvarande skattesystemet är ganska bra -lägga fram några sådana skatteförslag i tid för att nästa lönerörelse kan ske under rimligare förutsättningar. Skattepolitiken har därmed kommit in i en återvändsgränd och i den återvändsgränden står socialdemokraterna och är oense om hur de skall ta sig fram i fortsättningen. Jag hoppas, herr talman, att den fortsatta debatten till en del kommer all innebära en diskussion mellan herr Ekström och herr Sträng om socialdemokratisk skattepolitik med utgångspunkt i vad socialdemokraterna i finansutskottet vill ge finansministern till känna och med utgångspunkt i vad finansministern själv tidigare sagt om detta. En sädan dispyt behövs, och vi hoppas att den blir klargörande, men sannolikt skulle den innebära att svenska folket får klart för sig att socialdemokraterna inte vet hur de skall utforma skattepolitiken. När det gäller det nya skattesystemet och skatteutredningen vill jag understryka, med tanke på vad som har sagts här, att vi från moderat sida har alldeles klart för oss och senast i skattedebatten här i riksdagen redogjorde för hur vårt alternativ ser ul.

I den här återvändsgränden har man kommit genom de ständiga skal-, tehöjningarna. Särskilt hårt slår de smygande skattehöjningar som inflationen medför. Utan att man har fått någon real ökning av köpkraften kommer man upp i högre inkomstklass penningmässigt sell, och där träffas man av härdare skatter. På det. viset har staten fäll stora, extra skalleinkomsler och de enskilda människorna blivit klämda i motsvarande män.

I den skatledebatl, herr Sträng, som vi hade för nägra veckor sedan i riksdagen frågade jag finansministern flera gånger hur det egentligen ligger lill med skatterna. Finansministern säger att han fem gånger under fem år har gjort reformer som innebär skattesänkningar. Varför har då inte skattedebalten i det här landet avstannat om finansministern har gjort så mänga skattesänkningar? I stället bedrivs denna skattedeball i allt mera pinade ordalag, och frågan läl att upprepas. Om det verkligen är sant all finansministern har gjort fem skattesänkningar under fem år, varför är då skattefrågan f n. sä oerhört brännande? Svaret pä frågan får jag väl lov att ge eftersom finansminislern antagligen inle ger det. Det är inte sant att han under de senasie fem åren gjort fem skattesänkningar, utan de senasie åren har inneburil minst fem skattehöjningar

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

i stället. Och det som sker f n.,den senaste omläggningen, är ett exempel på det.

När socialdemokraterna nu går omkring och påstår att de borgeriiga förslagen lill konjunkturstöd är oansvariga därför att de kostar sä myckel pengar är det ett tokigt argument. Konjunkturslöd behövs bl. a. på grund av att regeringen i år som tidigare genomför mycket kraftiga skattehöjningar. Regeringen säger t. ex. att oppositionen förorsakat en extra utgift på 300 mifi. kr. genom all den drivii igenom sill förslag vad belräffar villabeskatlningen. Det är ett synnerligen typiskt exempel pä hur regeringen diskuterar. När den inte fär igenom hela den mycket kraftiga skärpningen av beskattningen av villaägarna kallar den det att oppositionen varit med om en utgiftsökning, och så säger den att oppositionen är förskräckligt oansvarig.

När oppositionen lägger fram förslag för att stödja sysselsättningen säger regeringen att förslagen är för dyra. När regeringen själv litet senare presenterar notan för olika, dyra beredskapsarbeten och andra punktinsatser, som den i efterhand varit tvungen att sätta i gång, sitter finansministern i TV-rutan och skryter med hur många extra mifioner och mifiarder han gör av med för sysselsätlningsstödjande åtgärder. När man verkligen har regerat med egna medel över en sönderfallande ekonomi som ger ökad arbetslöshet blir det plötsligt angeläget med en massa nya mifiarder för att fä ordning på det hela. Men oppositionens förslag, som i förväg vill hindra arbetslöshet, kallas oansvarig spendersamhet. Regeringens förslag är, enligt eget uttalande, socialt högtstående.

Herr Ekström förklarade för en stund sedan när vi pratade om momssänkningen att regeringen hade lagt fram förslag som innebär 2 800 mifi. kr. i nya utgifter. Herr Ekström vet själv hur han stod och skröt över hur bra dessa förslag var ur sysselsättningssynpunkt. När nu oppositionen i förväg lägger fram förslag om betydligt mindre kostnadskrävande åtgärder för att hindra arbetslösheten kallar socialdemokraterna det fruktansvärt oansvarigt.

Socialdemokraterna talar alltid om behovet av en totalfinansiering. Del skall inte bli nägon utgift om oppositionen framlägger förslag om det utan någon skattehöjning. När vi lägger fram förslag, som skulle kosta ett par hundra mifioner, dä är vi oansvariga.

Regeringen föreslog för ett halvår sedan nya riktlinjer för bostadspolitiken. Där finns kostnader på 800 milj. kr. extra. Vi hörde då inte etl ord om oansvarighet och inte heller om totalfinansiering. Herr Sträng kan själv läsa på s. 3 i sammanfattningen, där det klart anges att del gällde 800 nya mifioner utöver vad tidigare de s. k. paritelslänen kostade.

Det sägs att vi är så oansvariga. Men om läget är så ansträngt, varför är regeringen emot alla moderata förslag om att verkligen åstadkomma besparinga:r? Det kan man kalla för oansvarighet att i nuvarande läge inte vara mera intresserad av besparingar. Om ni tycker alt ulgiflssleg-ringar är sä oansvariga, varför har ni då inle ordnat till ett skattesystem som kan klara realinkomslförbättring för löntagarna ulan sådana skyhöga

kostnadsstegringar och löneökningar som vi nu har? Regeringen tvingas ju själv i del här sammanhanget att komma och be om mer än två miljarder i extra anslag för att klara de nya lönehöjningarna pä den statliga sidan. Det är väl mer ansvarigt att ha ett skattesystem som gör alt man kan slippa ifrån sådana överdrivet stora exlra utgifter.

Detta att inflationen smyghöjer skatterna brukar alltid framgå av den långtidsbudget som fogas till kompletteringspropositionen. I den budgeten har man räknat fram vad utgifterna blir under en femårsperiod om man inte gör nägra utgiftsätaganden utöver dem som redan har gjorts. Man har ocksä gjort kalkyler över vad skatteinkomsterna skulle bli med moisvarande antagande. Dä är det mycket lätt att se hur dessa budgetunderskott, som finansministern talar om, snabbt försvunnit under femårsperioden, alltså under förutsättning att ytterligare utgiftsåtaganden inte har gjorts.

1 olika sammanhang - nu senast under Hagaförhandlingarna - har vi moderater påvisat den här smyghöjningen av skatterna, med herr Strängs eget siffermaterial. Herr Slräng föreföll inte alls all tycka om dessa uppgifter. Men de kom från hans egna "papirer". Del gick där att få bevis för vår tes, nämligen att inflationen smyghöjer skatterna.

Men, herr talman, det är på gränsen till utmanande när herr Sträng nu - bara för att han inte tycker om all del går att utläsa detta ur hans egna långtidsbudgetar - lägger om redovisningen av långtidsbudgetarna sä att det inte längre framgår hur det egentligen fungerar under en femårsperiod. Jag tycker inte att det är överord alt säga att det är ett eländigt svagheistecken all man pä della sätt vill minska den insyn som man själv alltid predikar för andra.

Det var 1958 års besparingsutredning som föreslog att man skulle ha sädana långtidsbudgetar för all ge ell bättre beslutsunderlag. De remissorgan som yttrade sig över della förslag tyckte precis sanima sak. Finansministern skrev själv 1960 i statsverkspropositionen föfiande:

"En dylik uppsummering och konfrontation av olika delplaner skall givetvis inte ses som en prognos över statsutgifternas sannolika ulveckling ulan som etl arbetsinstrument för en rationell långsiktig politik, bäde belräffande den statsfinansiella utvecklingen i stort och handlandet inom olika statliga verksamhetsorriräden."

Sä hette det 1960. Nu heter det i stället på etl annat sätt. Del finns alt läsa i socialdemokraternas reservation till del här betänkandet. Där sägs det all det inle går all göra en femårsbudgel. Del är omöjligt med lanke pä all priserna stiger sä mycket, och del är så svårt all veta vad som kan hända på fem år. Men, herr Ekström, del är elt bedrövligt argument. Samma anlaganden om prisstegringar går all göra pä inkomstsidan som pä utgiftssidan. Dä fär vi fram en bild av hur läget ser ul. Den bilden konimer bl. a. att visa hur inflationen smyghöjer skatterna. Au inflationen skulle göra det omöjligt att få fram en långsikis-budgel för slaten rimmar illa med att herr Slräng ställt krav pä varenda kommun i del här landel att göra femårsbudgelar, s. k. KELP. Kan kom-

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska poUUken m. m.

munerna göra budgetar på statens order för femårsperioder, sä skall väl staten själv kunna göra sädana budgetar, inle minst med tanke pä att kommunernas uppgift är så mycket besvärligare. Herr Sträng går ju då och dä och höjer löneskatten och ändrar allt möjligl annat, vilket gör att kommunernas planeringssituation är väldigi svår.

Socialdemokraterna säger alltid alt samhället, dvs. staten, skall planera mer och mer. Men innan man släller krav pä att man själv skall planera för andra är det ett minimikrav att man kan planera den egna verksamheten. Moderaier är emot att socialdemokrater skall hålla på och planera för alla andra, men vi är helt inne på att staten måste planera sin egen verksamhet precis som famifierna, företagen och kommunerna måste göra. Jag upprepar att innan socialdemokraterna är kapabla all ens lägga fram en femårsbudgel skall de inte komma med några krav på att få planera för andra.

Hur svårt det har varit att planera framgår av hur man har handlagt frägan om näringslivets investeringar. Förra året stod herr Palme på Gotland och skrek så att det hördes ända till fastlandet att de som ansåg att vi borde salsa någonting på all bygga ut näringslivet för all skapa sysselsänning var i del närmaste asociala. 1 stället skulle det vara den offentliga sektorn för hela slanten. Nu säger ocksä socialdemokralerna all del är bra med näringslivsinvesteringar, men det blir väldigi ryckigl med den uppläggning som är en föfid av all man inle kan planera den egna verksamheten.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till finansutskottets hemställan pä alla punkter.

Hen EKSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! 1 börian av sitt anförande var herr professorn i dag på mycket gott humör, och jag förstår det därför att tidigare har han ju fått stå utanför uppgörelser i finansulskollel. Nu har han lyckats komma in där och även, som jag tidigare sagt, lyckats påverka finansutskottets ställningstagande pä ett mycket påtagligt sätt. Jag gratulerar till framgången. Den var ju glädjande för herr Burenstam Linder. I slutet av hans anförande kände vi igen honom. Där framförde han en rad synpunkter pä känt maner som var myckel svåra att hålla isär.

Både herr Burenstam Linder och hans partiledare brukar vara bittra, ledsna och besvikna när det har träffats överenskommelser tidigare. Dessa skulle strida mot demokratiska idéer, ja, näslan vara förnedrande för hela vär demokrati. Jag hörde ingenting av del nu, ulan nu är det tydligen höjden av praktisk politik all de borgerliga partierna i finansutskottet sä att säga vid sidan om "oppositionsledaren" träffar en uppgörelse. Herr Burenstam Linder var så glad över alt nu har ell regeringsalternaiiv åter-uppslåll.

Vid 10-liden i dag lär herr Burenstam Linder ha ringt till AMS för att höra i hur många fall man från centrall häll har påverkat frisläppandet av investeringsfonder. Jag förstår väl den fiänsteman pä AMS som inte

kunde svara på det. Hur skulle han kunna ge ett sådant besked? Hur skulle han kunna veta vilka överläggningar som har ägt rum i kanslihuset, när representanter för företagen anmält all de vill investera t. ex. i Göteborg och finansministern har sagt all del i så fall blir under förutsättning att även Jämtland - kanske t. o. m. Gävleborg - får någonting med av investeringarna? Hur skall e.n fiänsteman i AMS kunna ge elt sådant besked som herr Burenstam Linder efterlyste? Det är ju fullständigt orimligt, och jag föreställer mig att finansministern vill närmare utveckla dessa synpunkter.

När det gäller momsen, herr Burenstam Linder, sade jag att de åtgärder som föreslogs av regeringen i slutet av 1973 och börian av 1974 handlade om 5,3 mifiarder kronor och ovanpå det kom momssänkningen med 1 200 mifi. kr. Ni har hela tiden sagt all det var sä gott som enbart momssänkningen som gjorde att sysselsättningen ökade under 1974. Vi hävdar att de 5,3 mifiarderna hade avgörande betydelse. Om ni inte vill tro pä flnansdepartementel och den preliminära rapport som lämnas pä s. 171 i bilaga 1 till finansplanen, läs dä, herr Burenstam Linder, vad Veckans Affärer har sagl på den punkten. Jag kan åberopa ytterligare en tidskrift som jag tror att även herr Burenstam Linder anser vara seriös, nämligen den mycket aktade Affärsvärlden. Den har samma uppfattning.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska poUtiken m. m.

Hen BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle:

Herr talman! Vi har aldrig varit bekymrade när det har träffats överenskommelser i finansutskottet. I själva verket är det sä att de borgerliga partierna gjort överenskommelser i finansutskottet under hela tiden 1971-1973. Då vore det väl konstigt om jag skulle uttrycka förvåning över det eller beklaga det. Jag tror att herr Ekström har missförstått det här. Vi har aldrig kritiserat att det har träffats uppgörelser i finansutskotlet: Vad vi har kritiserat är när det gjorts överenskommelser utanför finansutskottet. Och det har herr Ekström varit med om bra många gånger. Det är den avgörande skillnaden. Det borde en f d. utskottsordförande vara helt medveten om.

AMS skulle alltså inte kunna svara på denna fråga: Hur många frisläpp av investeringsfonder har gjorts förknippade med kravet att företaget i fräga också satsar i stödområdet?

Herr Ekström har ju uttryckt en sädan stor förvissning om all delta är etl så fint styrmedel. Hur kan herr Ekström vela del då? Hur kan socialdemokraterna i flnansutskottel vara medvetna om att detta styrmedel är så bra och all det används så ofta. att det vore skadligt ur regionalpolitisk synvinkel att göra så som borgerligheten föreslår? Eller är det så alt herr Ekström inte vel det, men bara säger det?

Vi kan fråga mycket exakt - herr Åsling har ju inte rätt till fler repliker: Vet alltså inte herr Ekström om det är nägol frisläpp av investeringsfonder som har förknippats med krav pä alt man skulle satsa i exempelvis Jämtland? Vet herr Ekström inte det - men skriver del ändå i sin reservation och fäster sä stort avseende vid del i debatten?

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Slutligen, herr talman, säger herr Ekström att det är alldeles självfallet att en fiänsteman pä AMS inle kan vela svaret på den fräga som jag hade ställt, nämligen hur många frisläpp som hade förknippats med krav på investering i stödområdet. Inte kan en sådan fiänsteman känna till de överläggningar som har driviis mellan företagen och herr Sträng, menar herr Ekström.

Nåja, pä ett sätt är man ju tacksam för att herr Ekström i ord så klart visar vad vi har kallat för mygelpolitik: alt del är pä det viset numera att man inte i offentligt material kan läsa ul vad som händer. Här pågår hemliga förhandlingar mellan storföretagare och herr Sträng i frågor där fiänsteman på AMS med ett ämbetsmannaansvar för handläggningen och för resultatet av åtgärderna utan att de ens skulle känna till vad som hänt. Herr Ekström skrattar åt tanken.

Herr EK.STRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Om vi forlsäller debaiten, försvinner väl det glada humör som herr Burenstam Linder visade inledningsvis! Nu försöker herr Burenslam Linder avsiktligt missuppfatta mig, när han säger att under åren 1971-1973, när socialdemokraterna var i majoritet och de borgerliga partierna i minoritet i finansutskoitet, var det ju klart att ni dä träffades och gjorde upp om hur ni skulle skriva.

Det blev under jämviktsriksdagen som det uppstod en ny situation för herr Burenstam Linder. Jag har gratulerat herr Burenstam Linder och kan göra det en gång till med anledning av att det i finansutskottets borgeriiga majoritet nu har kommit in så många betydande inslag av moderata förslag från den motion som ni hade väckt och som mitten-partierna över huvud taget inte hade lagit upp, nämligen just detta om bl. a. arbetsgivaravgiften. Folkpartiet hade snuddat vid det, centerpartiet hade inte sagt ett enda ord om det.

När herr Burenstam Linder refererar ett samtal som vi hade, skulle jag vifia säga att jag brukar för min del inte i riksdagens kammare åberopa förtroliga samtal i riksdagsarbelet. Men vad jag frågade herr Burenstam Linder då var: Är del på del sättet att ni moderater i flnansutskottel kommer att ha samma inställning till en höjning av barnbidraget redan den 1 oktober som er representant hade i socialutskottet, dvs. nej till detta förslaj;, eflersom del allmänna barnbidraget inte bör vara något som man justerar efter konjunkturväxlingar enligt hennes uppfattning?

Del var den frägan som var av inlresse för mig - om ni skulle desavouera er ledamoi i socialulskollel eller ej. Jag lyckle del var myckel intressanl alt veta om ni skulle gå med miltenpartierna på den punkten.

Jag sade då vidare att såvitt jag kunde finna var den skrivning som herr Åsling åstadkommit försedd med sådana öppningar all det tydligen blev lätt för er att kunna träda in, bara ni kunde köpa inträdesbifietten, som bestod i: att stödja mittenpartierna när det gällde barnbidragen. Sedan kunde ni få med de andra, rent moderata inslagen i er motion, misstänkte jag.

Sädan var situationen, herr Burenstam Linder.

Nr 97

Hen BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle:

Herr talman! I mitl anförande nämnde jag att herr Ekström hade tagit kontakt med mig ocksä, och jag nämnde det därför att han gjorde en sådan förfärlig poäng av att det skulle ha varil sä rysligt att mittenpartierna hade diskuterat med oss. Jag ansåg inte att jag gjorde mig skyldig till några "indiskretioner", utöver dem som jag tyckte att herr Ekström själv ägnade sig åt, genom alt försöka redovisa hur utskottsarbetets förhandlingsturer hade gått.

Herr Ekströms fråga var: Kommer moderaterna i finansutskottet att desavouera det ställningstagande som en annan partirepresentant i ett annat utskott gjort vad gäller barnbidragen? Jag har i mitt anförande redan sagt att på vissa punkter har moderaterna gjort eftergifter. Jag kan upprepa delta. Herr Ekström kallar del kanske för all desavouera någon. Jag säger: Vi har pä vissa punkter gjort eftergifter sä länge vi fått igenom en del av våra synpunkter. Herr Ekström tyckte alt vi hade fått det i så hög grad att han t. o. m. gratulerade oss.

Vi har gjort eftergifter därför all delta är i linje med vär uppfattning om hur politiken skall drivas:

all de borgerliga partierna skall vara beredda till eftergifter för all åstadkomma en borgerlig samling.

att vi har en skyldighet att på del viset ge väfiarna en känsla av att det finns etl regeringsdugligl alternativ och

att de tre borgerliga partierna är tre olika partier som vart och ett för sig lägger fram sina förslag i olika frågor för att väfiarna skall veta vilken variant av borgerlighet de tycker bäst om men att man sedan ocksä, som jag redan sagt, skall vara i stånd att resonera sig fram lill gemensamma ståndpunkter och pä det viset skapa förtroende hos väfiarna och en känsla av att det flnns etl regeringsdugligl alternativ till enpar-liväldei.

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Herr finansministern STRÄNG:

Herr talman! Det är ganska tätt mellan våra ekonomiska debatter här i kammaren. Vi har en remissdebatt i börian av året. där naturligtvis ekonomin spelar en stor roll. Vi har sedermera en finansdebatt. Vi har haft en skattedebalt, och vi har den ekonomiska och finansbetonade avslutningsdebatten i dag. De här debatterna konimer som sagt tätt, och variationen på konfekten måste föfiaklligen vara ganska begränsad.

Som bakgrundsmaterial för vafie debatt ligger en produkt från regeringen, där materialet är sä pass färskt och aktuellt som möjligt, och eftersom världen inte är oförändrad och inle utvecklingen heller, sä blir det vissa justeringar i regeringens olika presentationer. Det är lill slor glädje för herr Burenstam Linder, som dä fär ställa sig i talarstolen och säga: Detta sade finansministern i börian av året och det här säger han nu - han har tvingats ändra sig. Det ger ett allmänl inlryck, menar

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

herr Burenstam Linder, av hur opålitlig finansministern är.

Nu skall jag, herr talman, även om det vore frestande, inle ge mig in på något längre bemötande när det gäller herr Burenstam Linders provokativt trätlystna uppträdande i talarstolen här i dag. Det finns nalurliglvis en del allvarliga ting att ägna sig åt, och jag skall försöka göra det.

Jag böriar med att konstatera alt sällan har väl de ekonomiska prognoserna varil mera skiftande och motsägelsefulla än just nu. Om man försöker följa den internationella utvecklingen finner man att det ligger både posiliva och negativa inslag i den.

De stora industriländerna har snabbare än vad vi räknade med vid årsskiftet böriat komma till rätta med sina bytesbalansunderskott. Oljekrisens så enormt upphaussade föfider har dess bättre inte visat sig hålla streck. En viss initialmässig neddämpning av ofieförbrukningen har ju ocksä lett till att världens ofietillgängar för dagen framstår såsom relativt tillräckliga i förhållande till behovet. Man har t. o. m. kunnat observera en viss överproduktion på framför allt raffinerade produkter, som har föranlett i och för sig glädjande sänkningar av priset från den i absolut mening utomordentligt höga nivån. Vi har även kunnat konstatera att den tioöriga prisstegringen på en liter bensin, som riksdagen fattade beslut om för nägon vecka sedan, pä grund av de företagna prissänkningarna reducerats till hälften, och det är naturligtvis i och för sig glädjande, sett från konsumentsynpunkt. Lagren är dessutom i de allra flesta länder goda.

Ett annal positivt inslag i bilden är att med vissa speciella undantag - tyvärr får vi räkna in England bland dessa undantag, och det spelar en stor roll för oss, eftersom England är vår största exportkund - har takten i den internationella inflationen klart dämpats.

Den ekonomiska tillväxten inom OECD-länderna blir naturligtvis svag, om den över huvud taget blir någon, under 1975, framför allt på grund av depressionen i slutet av 1974 och än så länge under 1975. Även om man kan förvänta - det vågar jag nog vidhålla -en uppgång under senare delen av 1975, så balanserar del inte slutresultatet all 1975 internationellt sett i ekonomiskt avseende är ett dåligt år.

Prognoserna är svåra när det gäller den internationella utvecklingen. En och annan dag när man vecklar upp morgontidningarna får man naturligtvis elt glädjande besked. Svenska Dagbladet -jag citerar tidningen för alt i visis mån glädja herr Bohman - säger pä sin handelssida i dag bl. a. föfiande - det är ell telegram från Washington som återges:

"Den amerikanska regeringens generalindex som skall visa riktningen i landets ekonomiska utveckling visade den största ökningen någonsin i förra månaden vilkel lyder pä all lågkonjunkturen i USA häller på

att ta slul,- ." Del var handelsdepartementet i Washington som avgav

den förklaringen.

Sedan citeras en regeringsexpert och ekonom som säger att "siffrorna var mycket uppmuntrande och all index utveckling i mars och april

stöder förutsägelsen om en allmän ekonomisk återhämtning och uppgång under andra halvåret".

OECD-ministrarna har träffats nere i Paris, och där har naturiiglvis omväxlande pessimistiska och optimistiska inslag i bilden refererats för allmänheten.

Nu tror jag - och det har jag ju alltid trott - att man kan inte år efter år sitta med armarna i kors och avläsa hur arbetslösheten stiger och hur den ekonomiska tillväxten stagnerar. Jag tror det inte helt enkelt därför att människorna i våra dagar accepterar inte statsledningar som visar en sådan utpräglad resignation och en sådan utpräglad likgiltighet för vad som rör de avgörande frågorna i en nation.

För vär del framstår situationen dess bättre som ganska annorlunda. Vi räknar med en tillväxt, som vi nu har satt till 2,2 %. Vi trodde i böfian av året att den - om jag minns rätt - skulle vara 2,5 eller 2,6 %. Större är emellerlid inte skillnaden. Vi räknar med en invesleringsökning för industrin på ca 9 96. Det var ungefär vad vi räknade med vid årsskiftet. Vi väntar att den privata konsumtionen volymmässigt också skall kunna hälla sig vid en ökningstakt, realt och i fasta priser räknat, pä ca 4 96, och där slår bedömningarna fortfarande oförändrade.

Däremot visar det sig att utrikeshandeln tyvärr ger ett underskott pä drygt 2 mifiarder genom att importen volymmässigt ökar med nära 3 96 mot en exportökning som vi har gissat ligger mellan 1 och 1 1/2 96. Även om vissa förbättringar i belalningsförhällandena i utrikeshandeln verkar till vår fördel - och så är det - kvarstår ett underskott, som genom ett försämrat sjöfartsnetto, en ökad förlust pä turismen, det fär man nog räkna med, och starkt ökade transfereringar, där framför allt vårt beslut om ökad u-hjälp spelar sin roll, kommer att innebära att vi får räkna med elt bytesbalansunderskott som är högt; 5,5 mifiarder. Det är väl det negativa, riskabla inslaget i den svenska konjunkiurbilden.

Sysselsättningsmässigt lever vi fortfarande i den mest utpräglade högkonjunktur. En arbetslöshet som den nu framkommer vid arbetsförmedlingarnas räkningar, omfattande 36 000 personer i april, 1,4 96, och 78 000 obesatta platser, lalar sitt tydliga språk. Det har i debatien i dag anförts en rad sifferuppgifter mera i detafi om sysselsättningen och arbetslösheten just nu, och jag skall inte ta upp tiden med att repetera de siffrorna. Men de bedömningar som vi f n. gör talar för en fortsatt stark efterfrågan på arbetskraft och etl gott sysselsättningsläge under sommaren och hösten. Jag inskränker mig till den bedömningen, som jag tror komnier att bestyrkas om några dagar när vi fär de officiella siffrorna för maj månad. Redan i det här skedet visar del sig att man torde kunna dra de slutsatserna. Våra regelbundna genomgångar med arbetsmarknadsstyrelsens ledning, som i sin tur replierar på länsarbetsnämnderna, ger nog vid handen att för den tid vi nu vägar överblicka - sommaren och hösten - kommer den svenska konjunkturbilden alt präglas av en god sysselsättning.

Jag bygger delta antagande på föfiande faktorer. Efter den 1 juli i är.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

dvs. om en månad, frigörs förutom de traditionella invesleringsfonderna 3 1 /2 mifiaider från de speciella fondavsättningarna. Del är mifiöfonderna och de särskilda investeringsfonderna. Antagandet vi gjorde, vilket har redovisats för riksdagen, att vi den här vägen skulle få insatt på riksbankens konto 3 1/2 mifiarder tycks inte vara något antagande i överkant. Den 15 maj, dvs. när det var sex veckor kvar till själva slutbetalningsdagen, hade företagen placerat 3 1/4 mifiarder i riksbanken. Vafie förelagare bör kunna räkna ut den ekonomiska vinsten av att använda pengarna för det avsedda ändamålet, dvs. mifiöinvesteringar och p'ro-duktionsinvesteringar, i stället för att ha dem steriliserade, räntelösa på riksbanken, för att sedermera när man fär ta ut dem i sedvanlig ordning betala den regufiära skatten på dem.

Vid sidan härav tillämpar vi det selektiva frisläppandet av de traditionella investeringsfonderna. Vad gäller stödområdet har vi hitintills tillämpat metoden att fonderna fär användas för såväl maskininvesteringar som byggnadsanläggningar. Nu har regeringen föreslagit riksdagen, och pä den punkten har finansutskoitet ocksä accepterat förslaget, all man jusl mol bakgrunden av bytesbalansproblemel och den önskan vi alla har att kunna slimulera våra exporlanslrängningar bör släppa loss de traditionella invesleringsfonderna för maskininvesleringar över hela landet, dock enligl ett speciellt momeni i en speciell paragraf som innebär att regeringen ändå fortsättningsvis har kontroll över hurdella hanteras.

Jag bygger vidare mitt antagande på det faktum att den här riksdagen har beslutat en stor skattesänkning under 1975, att vi har en löneuppgörelse under 1975 som garanterar köpkraft och efterfrågan bland de stora konsumentgrupperna och garanterar, som jag ser det, en fortsatt tillfredsställande utvecklingstakt i fråga om konsumtionen, distributionen och produktionen.

Allt detta låter överraskande bra, framför alll mot bakgrunden av att leveranserna och orderingången tyvärr pä senaste tiden visat vikande tendens. Men orderböckerna är fortsättningsvis väl fyllda, och man har ändå anledning att räkna med att den avslappnande efterfrågan utifrån måste vända. Det tycks nu mobiliseras en relativt allmän uppfattning om att vändningen kommer i slutet av detta är.

Kvar slår, vilket jag gärna vill understryka, varningens tecken att vi f n. ulnytfiar andra nationers sparande och kapitaltillgångar i en utsträckning som i stort sett motsvarar bristen i vår bytesbalans. Jag syftar då självfallet, herr talman, på den utlandsupplåning av sammanlagt 5 miljarder, som vi tagit upp under senare är. Här konfronteras vi med problem, som de fle»ta naiioner i dag står inför och som de flesta nationernas politiker och statsmän är lika oroade över. Vi har skolexempel i kretsen av nationer som är tillräckligt avskräckande för att ingen skall nonchalera det allvarliga i att basera ekonomin på andra nationers beredvillighet att låna ut pengar. Det drar dessutom med sig en kostnad för kapital-fiänsterna s;om, det har sagts tidigare i debatten, redan efter 1977 kan uppskattas lill ett par mifiarder med den upplåning vi har nu.

Om man inte klarar denna riskabla fråga har vi exempel från andra naiioner pä hur det kan gå, l.ex. England, Danmark, Italien, som har tvingats till ett slags ekonomisk Canossavandring lillbaka för all rätta till sin ekonomi. Under denna bedrövliga vandring fär de finna sig i en stor arbetslöshet, social och politisk oro och internationellt misstroende mot deras förmåga att själva klara upp sina angelägenheter.

Medvetna om allvaret i den silualionen har de flesta industriländerna numera godtagit ett handlingsprogram där de säger alt de på 4-5 år är tvingade alt återställa jämvikten i sin utrikeshandel. Jag utgår från att vi här hemma i Sverige, med en ännu så länge relativt välordnad ekonomi, inte skall behöva visa sämre ambitioner när det gäller alt rälla lill dagens nationella underskott. Som en rimlig arbetsplan för framtiden bör också för oss gälla att vi under 4-5 år återställer det negativa utfall i vår handel med omvärlden som vi i dag dras med.

Herr talman! Utifrån de härjnledande korta beskrivningarna-jag kommer kanske lillbaka litet mera allmänt lill della så småningom - vill jag ändå mycket kort komplettera den debali som förts tidigare i dag och som gäller skiyaktighelerna mellan finansutskottets borgerliga majoritet, eller kanske vågar jag säga den nybildade borgerliga kartellen, och de socialdemokratiska reservanterna i finansutskoiiels betänkande nr 25.

Det är naturligtvis en ny situation vi ser i ögonen i dag. Borgeriiga motioner med diamelrala skifiaktigheler - demonstrerade så sent som i Hagadiskussionen-har nu blivit gemensamma nämnare fören borgerlig front gentemot regeringen.

Herr Bohman hoppade av i Haga II, som det brukar heta, och jag föreställer mig att det avhoppet måhända har plågat inte bara honom själv utan även de borgerliga bröderna som nu har öppnat famnen för herr Bohman genom att lyhört lyssna på hans speciella motioner och skriva ihop sig på den punkten i utskottet.

När jag vill göra de här mer deiafibeionade kommentarerna skall jag böria med finansutskottets ställningslagande och rekommendationer till ökade påslag pä den privata konsumtionen i värt land.

Det torde i dag vara ganska oomtvistat - på den punkten har jag inte hittat några delade meningar i finansutskottets skrivningar - att vi kan realisera en konsumtionsökning pä 4 96 i volym sett. Svenska folket fär, som jag tidigare sade, under 1975 en skattesänkning som är större än de tidigare skattesänkningarna och även något större än den som vi enade oss om för 1976. Svenska folket får under 1975 lönehöjningar större än tidigare, och lönehöjningarnas konsumtionseffekl förstärks genom uppgörelser som har träffats och som iräffas nu pä löpande band, förbundsvis och lokalt. Inom vissa grupper - och det är här fråga om relativt tunga löneområden - kan vi avläsa avtalsuppgörelser klart över den centrala uppgörelsens lönekostnadsstegring, som låg någonstans mellan 15 och 20 96. Det råder f n. en intensiv efterfrågan pä arbetskraft. Jag tror jag vågar antecipera utvecklingen och säga att när vi får avläsa de nya arbetsmarknadsrapporterna kommer vi att flnna att bland de kassaförsäk-

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

rade, vilka jag tidigare har sagt är ungefär 2 800 000, har vi en situation som innebär att det står ungefär tre lediga obesatta platser pä var och en som anmäler sig och vill söka etl arbete. Bland dem som anmäler sig och söker arbete är ungefär 40 96 över 60 år, dvs. en väsentligt stor del av dem är pensionärer.

Denna intensiva efterfrågan på arbetskraft är ett faktum i dag, och självfallet spelar det en roll i alla de lokala förhandlingar ute på arbetsplalserna där man skall komplettera den cenirala uppgörelsen med den lokala uppgörelsen. Jag tror därför alt vi kommer att få ett inkomstpåslag som ligger ett par tre procent högre än vad som förutsägs i den reviderade finansplanen. I vafie fall är vad vi säger i finansplanen klart i underkant.

Finansutskottet har uppskattat den här exlra lönekostnadseffekten på den reella konsumtionsefterfrågan lill 0,5 96. Det omvittnades av herr Åsling i hans inlägg här i dag. Jag tror uppskattningen också där är litet grand i underkant, men oavsett om det blir 4, 4,5 eller 5 96 i ökad privat konsumtion under 1975 skall detta ses mol en allmän tillväxt i vår ekonomi som håller sig på ungefär hälften av denna siffra.

Privatkonsumtionen kommer således vid alla jämförelser med övriga sektorer i försöriningsbalansen för del här året alt framstå som klart favoriserad. Den totala investeringsexpansionen blir klart lägre med undantag för investeringen inom den industriella sektorn, där speciella medvetna åtgärder har vidtagits för all hälla investeringstakten uppe. Den privata konsumlionens lillväxi kommer alt ligga högre än de antagna tillväxtsummorna både för importen, exporten, utrikeshandeln, offentlig konsumtion och kommunal aktivitet.

Det framstår således som illa underbyggt då finansulskollel pä allvar rekommenderar en temporär sänkning av momsen som ett lämpligt komplement i konjunkturpolitiken för sysselsättningens uppehållande. Finansutskottet uppskattar sin egen rekommendation - om man verkligen sätter i gång den här temporära momssänkningen - till ytterligare någonting mellan en och tvä mifiarder, att dä komma den privata kon-sumtionssektorn till hända.

I den uppgörelse som går under rubriken Haga II och som signerades av regeringspartiet, folkpartiet och centerpartiet sade man att det allmänna barnbidraget skulle höjas frän den 1 januari 1976 med 300 kr. Det är naturligtvis också ett konsumtionspäslag i ganska exklusiv mening - det är mer än en halv mifiard - men vi var överens om det. Vi sade att det har sin famifiepoliliska motivering. Så länge man häller den här diskussionen på det famifiepoliliska planet står man, menar jag, med fötterna på marken, men när man föreslär en tidigareläggning av barnbidragshöjningen till den I oktober 1975 med konjunkturpolitisk motivering är del - mot den bakgrund jag nyss anförde - en dålig motivering. Den har ingen allvarlig och saklig grund. Som det har sagts tidigare här i dag har den bedömningen gjorts även från socialutskottets och frän regeringens sida. Famifiepolitik är famifiepolitik - där är vi överens om när höjningen skall träda i kraft. Men alt sälla in barnbidragshöj-

ningen som elt konjunkturpolitiskt element emot den situation vi har i dag är inte motiverat - där bär icke argumenten.

Finansutskottet föreslår vidare i sitt betänkande att investeringsfonderna bör lillämpas med frångående av den individuella prövningen på regeringsplanet. Den frågan har spelat en ganska stor roll i dagens debatt. Man skulle enligt utskottet frångå denjindividuella prövningen utanför stödområdet. På den här punkten .har den borgerliga kartellen blivit enig. Finansutskottets betänkande innebär således att den mera generösa regeln skall lillämpas dä fondfrislappen äger rum. Det betyder först och främst att man fär ut 100 96 av sina insatta pengar, varav 46 96 slår på elt konto i riksbanken och 54 % ligger hemma, om jag får använda det uttrycket, i förelagels egen bokföring. Man fär tillämpa de fördelaktiga avskrivningsreglerna för samtliga dessa 100 %. Men författningen säger, vilket jag inte är alldeles säker på alt den borgerliga samlingen i finansutskottet verkligen har observerat, att när man tillämpar detta moment i 9 § i förordningen tillkommer det automatiskt ovanpå detta ett 10-proceniigt skatteavdrag på hela investeringens kostnad. Jag har satt mig ned och funderat på vad det innebär och kommit fram lill alt det innebär - även om man inskränker sig till att göra det här bara under ett vinterhalvår - ett direkt inkonistbortfall för statskassan pä ca 200 mifioner, en utgift som tydligen inte alls varit föremål för nägra funderingar vid finansutskottets behandling av ärendet.

Att föreslå en sådan automatisk tillämpning av reglerna för investeringsfonderna med det automatiska påslaget - utöver de 100 procenten fondmedel - med ett 10-procentigt extra skatteavdrag är att bjuda med litet för stora skedar, när vi ändå har en så pass målmedveten satsning på den svenska industriulbyggnaden som vi har f n. Det är den ena frågan.

Den andra frågan som också har varil föremål för funderingar här i dag är om investeringsfonderna skall användas för att även försöka påverka lokaliserings- och regionalpolitiken i värt handlande. Utskottets borgeriiga majoritet erinrar sig hell plötsligt att där ligger det ändå någonting som man fär fundera på. Då bör man försöka klara det på något sätt. Först vill man visa sig generösare än regeringspartiet när det gäller den allmänna stimulansen till industrin. Men, säger man, vi fär inte spilla bort den fördel som vi har i dag, nämligen att kunna driva regionalpolitiken hårt. Därefter gör man ett allmänt och till intet förpliktande uttalande om att man naturiiglvis också skall se till att det här frisläppet inte konimer i konflikt med det av statsmakterna fastställda målet för den regionala balansen.

Etl sådant uttalande liknar, herr talman, ett försök att bevisa cirkelns kvadratur. Jag tror mig vara vittnesgill när jag uttalar mig om vart det bär hän om man släpper loss investeringsfonderna generellt över hela landet och med likartade favörer. Den politik vi hittills fört - att med fondfrisläppens hjälp styra industriell aktivitet till stödområden och glesbygdsområden - kommer all definiiivl få läggas på hyllan under den

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

5 Riksdagens protokoll 1975. Nr 97-98

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

lid det generella fondfrisläppet gäller. I valet mellan att investera i glesbygd och att investera i södra och mellersta Sverige - i närheten av de stora förbrukningscentra och med rationellare kommunikationsmedel till bäde intern och extern marknad - gör industrierna kalkyler frän företagsekonomiska synpunkter, och ingen skall anklaga dem för det. De frågar sig: Vilkel är bäst för oss och var fiänar vi mest? Med utgångspunkt i det resonemanget ligger man stilla i fråga om aktivitet i glesbygden och i stödområdet i norr så länge det generella fondfrisläppet varar. Det är en brasklapp när utskottet talar om att de generella fondfrislappen skall kunna kombineras med investeringsaktivitet inom stödområdet och glesbygderna.

Jag är - här vill jag understryka vad Sven Ekström sade - mycket överraskad överalt framförallt centerpartiet gett sig ul på de här vägarna. Jag är medveten om att Thorbjörn Fälldin och centerpartiets ledning i övrigt har hafl mer än nog med alt fundera över kärnkraftsproblemen och vad därtill hör. Det är ursäktligt om herr Åsling och övriga centerpartister inte riktigt hunnit tänka igenom konsekvenserna av sitt ställningstagande i den här frågan. Nu är det för sent, tror jag, all ändra sig - även om röstningen ännu inte gått av stapeln. Men nog vore det klokt om centerpartisterna försökte hitta en utväg ur ett politiskt ställningstagande som gär på tvärs med vad de under senare är mycket energiskt framfört som sin uppfallning i kammaren - dvs. omsorgen om den industriella utbyggnaden i stödområdet och glesbygden.

Nu har utskottet i sitt majoritetsbetänkande också rekommenderat ett särskilt investeringsavdrag för maskininvesteringar, tänkt i konjunktur-stimulerande syfte. Jag skall försöka vara så korrekt som möjligl. Här har utskottet varit relativt försiktigt - låt mig erkänna det. Man anser att ett sådant avdrag bör övervägas - det är väl en rekommendation till regeringen. Man förutsätter att regeringen, när det blir motiverat av konjunkturutvecklingen, lägger förslag härom, och gördel i kombination med direkta bidrag - dvs. styr skattemedel till de företag vilkas vinst-resultat inte ger möjligheter all tillämpa avdragsiekniken.

I reservationen 10 A av Sven Ekström, Knut Johansson m. fl. sägs att detta särskilda investeringsavdrag inte f n. kan anses påkallat. Den uppfattningen har också stöd i skatleulskottets betänkande. Reservanterna säger att tekniken kan övervägas inom ramen för beredskapsplanen, men att det f n. inte finns anledning att aktualisera frågan. Jag har exakt samma uppfattning på den punkten.

Det härar naturiiglvis också en utomordentligt dyrbar historia för statsverket. Det skall vara en klart annorlunda och ganska avancerad lågkonjunktur innan man skyndar fram med dessa maskininvesleringsav-drag som vi medgav 1971, 1972 och som jag vill minnas ocksä ett stycke in pä 1973. Dä var situationen annorlunda, framför allt när det gällde de industriella investeringarna. Det förelåg i varie fall inte nägon prognos om en ökning av de industriella investeringarna pä 9 96 när vi beslutade om maskininvesteringsavdraget.

Fredagen den 30 maj 1975

Om man sedan skall böfia kombinera dessa investeringsavdrag med Nr 97
bidrag -jag vet att det är centerns gamla linje att alla företag som inte
redovisar någon vinst skall få pengar av staten - är det fråga om ett
helt nytt subventionselement. Mina försök att bedöma vad det kosiar
att sätta allt detta i sjön resulterar i ganska avskräckande belopp. Den ekonomiska

Om jag till vad jag här redovisade om regeringens linje för att stimulera politiken m. m. industriinvesteringarna lägger - och detta har också berörts i den tidigare debatten i dag - vad som skett genom förstärkning av kapitalmarknadens ulläningsmöjligheter för stora och smä företag, för inhemska investeringar och för exporifinansiering tillika med lättnader i den allmänna kreditpolitiken, finner jag att man har gått så längt som man kan våga sig på med ansvar för alt det skall vara någon rim och reson i det hela.

Väl medveten om, framför allt ur bytesbalanssynpunkt, hur nödvändig den här industriexpansionen är har regeringen det intrycket - i vafie fall är det mitt eget intryck, och jag tror att regeringskollegerna delar det - att utskottets majoritet, som situationen i dag kan bedömas, sprider ut alltför rundhänta löften och budskap. Den i reservationen 10 redovisade ståndpunkten är den riktiga.

Utskottsmajoriteten föreslår en reduktion av den allmänna arbetsgivaravgiften i del inre stödområdet från 4 till 2 %. Man ställer också i utsikt att man bör kunna gå vidare på samma väg, kanske ned till O 96, och även med tanke pä influensen härav i gränsområdet mellan det inre och det yttre stödområdet reducera procentsatsen i det yttre stödområdet från 4 till 2 96.

Ja, tar man bort arbetsgivaravgiften i det inre stödområdet, är detta att se som en skatteflnansierad lönesubvention. Vi har f n. ett inslag av lönesubventioner i det inre stödområdet - det är jag medveten om - men det gäller som elt initialstöd, som skall locka företagen till elablering inom stödområdet. Utskottels förslag har emellertid en permanent karaktär, och därmed får man också med den nya subventionstekniken smiiloeffekler som är svära att undvika.

Gränsen mellan inre och yttre stödområde är alltid en irritationskälla. De av kammarens ledamöter som tittade på ett program frän Gotland, givet i televisionen för nägon vecka sedan, kunde klart och tydligt konstatera att sedan riksdagen gjorde Gotland till yttre stödområde är nu alla som tillfrågas pä Goiland indignerade och betraktar sig själva som orättvist behandlade därför all Gotland inle hänförts lill del inre siödomrädet. Bygger man ut skillnaden mellan de bägge stödområdena, förstärker man naturligtvis också irritationen och skapar underlag för en ännu mera kontroversiell attityd.

Nu har riksdagen tidigare varit medveten om de här komplikationerna
och föfiaklligen beslutat ge företagsskatteberedningen i uppdrag att utreda
hela frågan om man skulle väga sig på något slags differentiering av
arbetsgivaravgifterna. Ulredningen har fäll tilläggsdirektiv härom och
överväger nu della spörsmål. Mitt under det arbetet menar riksdagen,
eller i varie fall finansutskoiiels majorilel, att vi kan "köra över" det 67

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

gamla beslutet och förelagsskalteberedningen och utan vidare fatta ett nytt beslut i ärendet. Jag hänvisar lill vad herr Löfgren sade här i talarstolen för litet sedan: Det måste vara logik och konsekvens i riksdagens ställningslagande och beslutföring. Här har man ju ett eklatanl exempel på att dessa fina egenskaper alldeles saknas när finansutskottets majoritet kommer med sina förslag och de skall bedömas gentemot vad riksdagen tidigare har beslutat.

Jag vill efter den här korta kommentaren av utskottets betänkande gå tillbaka till den mera allmänna ekonomiska situationen och utvecklingen. Det finns naturligtvis ett kausalsammanhang mellan prisutvecklingen och graden av intensitet i den egna ekonomin. För vär del har vi alltid drivit uppfattningen att sysselsättningen är den primära frågan. Vi har tagit en prisstegring som - det erkänner jag - måhända har blivit några procentenheter högre än vad den i annat fall skulle ha blivit just på grund av vår ambitiösa sysselsättningspolitik. I motsvarande situation har vi avläst hur andra nationer har offrat mer på prisproblemet och mindre på sysselsättningsambitionen. Så är tvivelsutan fallet i Förenta staterna. Tyvärr, måste jag säga, har jag samma känsla när det gäller Västtyskland.

Sedan har vi ett tredje slag av nationer där ekonomin har spårat ur i en sådan utsträckning att de här valmöjligheterna inte längre föreligger. Jag tänker här pä t. ex. England och Danmark, där underskottet i bytesbalansen - benägenheten att leva över tillgångarna - har fört nationen in i ett läge där man tvingas acceptera såväl kraftiga prisstegringar som en mycket hög arbetslöshet. Man har - hur brutalt det än kan låta -på grund av en nedkörd ekonomi inte ens råd att arbeia. Det kan synas vara en förbluffande slutsats för den som i likhet med mig har tillbringat ett par tiotal är i sin ungdom med att i ekonomiska ting predika Keynes filosofi om sysselsättning och underbalansering av statsbudgetar. Keynes var ett sanningsvittne i fråga om nationernas och världens ekonomi på sin tid utifrån dess situation, men del går inte att åberopa honom i dag - jag har sagt det tidigare - och tro att man därmed löser framlidens problem i en ekonomisk utveckling där utrikeshandeln för vär del representerar 35 96 av den samlade bruttonationalprodukten. Det är i denna ekonomi av internationellt beroende och internationellt samarbete som nationen blir mera ömtålig för bristen på balans i varu- och fiänsteutbylel.

Trols vår ambition i fråga om sysselsättningspolitiken har vi ändå under denna internationella inflationslid kunnat hänvisa till alt vår prisstegring har legal klart i underkant i förhållande till övriga industrinationers. Del gällde alldeles uppenbart under 1974, och jag tror all mönstrei i siori sell kommer att hålla också under 1975.

I kompletteringspropositionen har vi uppskattat prissiegringen mellan 1974 och 1975 till, vill jag minnas, 8 96. Ulskottet vill höja den prisutvecklingstakten med ytteriigare 1 ä 2 96. Jag är beredd att säga, herr talman, att i sämsta fall kan utskottet få rätt. Det flnns dock ingenting som under de hittills passerade fem månaderna av detta är behöver desa-

vouera den i kompletteringspropositionen angivna prisstegringstakten.

Mot bakgrunden av den antagna prisstegringen, den beslutade skattesänkningen och de lönehöjningar som nu böriar bli färdiga bör svenska folket vara garanterat en real inkomstförbättring under 1975 - en in-komstförbällring som automatiskt gäller för våra folkpensionärer och som gäller för grupperna i aktiv ålder på grundval av vad jag här refererade. Naturiiglvis bygger denna vid internationell jämförelse fördelaktiga situation framför allt på dagens goda sysselsättningsläge här hemma, vår än så länge tillfredsställande valutareserv och vår höga industriella investeringsaktivitet. Vi har emellertid, det vill jag erkänna, camouflerat vårt underskott i utlandsaffärerna med en motsvarande upplåning utifrån.

Jag har tidigare understrukit alt detta endast får vara en tillfällig åtgärd några är framåt, men inte längre, om inle förtroendet internationellt för nationens ekonomiska soliditet skall förioras. Men det ställer oss inför ett ofrånkomligt ultimatum. Vi kan icke stimulera fram en ökning av detta underskott, för dä föreligger risk att oppositionen, som det framgår av finansutskottets betänkande, för att visa en egen profil - och en profil som gentemot väfiarna framstår som mera progressiv, mera vänlig - ogenerat drar växlar på den ulveckling som i sig bygger på en permanent ökning av lånebehovet pä utländsk kapitalmarknad. Andtruten strävan all med konjunkturpoliliska motiveringar salsa pengar dä man inte vet om man har pengarna eller om satsningen behövs - det är inte förenligt med del ansvar för nalionens framlid som i en svår tid anmäler sig.

Man kan enkelt uttrycka det så här: Skall vi satsa pengar genom en allmän utdelning, eller skall vi salsa pengar för att använda dem där de behövs och med den klara moiiveringen alt sysselsätiningen skall uppräuhållas? Det sistnämnda är den selektiva politik som vi har fört och som vi kommeratt fä föra jusl mot bakgrunden av det internationella betalningsläget.

Regeringen har i sitt förslag satsat så hårt som vi vågar och orkar pä den industriella expansionen. Regeringen går ut med förslag om att stödja lagerproduktionen. Redan nu har jag kunnat avläsa hur stora industrier använder sin särskilda fond föratt finansiera en lagerproduktion, och jag tycker del är en utmärkt idé. Efterfrågan kommer ju utifrån, och det är en avgjord fördel om svensk industri dä kan offerera ett utbud av varor tack vare en lageruppbyggnad under den här tiden. Vi går nu ut med detta förslag, som vi upprepar frän tidigare är - 1972 - om ett 20-procentigt statsstöd till lagerproduktionen. Författningen togs i denna veckas konsefi och kommer ul frän trycket utan några förseningar.

Herr talman! När vi går ut med den här satsningen och säger att det får räcka med satsningarna pä den privata konsumtionen - den fär ju ändå sina 4, 4,5 eller 5 96 i en tillväxttakt som ligger strax över 2 96 - är jag väl medveten om att del är frestande för oppositionen att ytterligare bjuda över regeringens förslag. Som opposition står man ju alltid i lä om överbud resulterar i politiskt oriktiga beslut. Det politiska spelets regler är sådana, och jag vore den siste att efter alla dessa år som jag

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

har varit med beklaga mig över delta. Men i elt politiskt läge, så jämnt som i den svenska riksdagen, tillstöter en särskild komplikation. Del blir ödets gudinna som avgör allvarliga poliliska ställningstaganden, och det lär på riksdagens anseende, förmodligen mer än vad vi som professionella politiker alltid uppmärksammar.

Finansutskottets borgerliga majoritet kostar den här gången på sig, om jag räknar samman dess konkreta förslag, dess rekommendationer, dess förpliktande rikllinjer, så långtgående beslul och beställningar alt ett fullföfiande därav icke är förenligt med en statsfinansiell hushållning under ekonomiskt ansvar. Det rör sig, herr talman, om miljarder och inte den där försiktiga summan som har nämnls tidigare här i dag.

Nu kan jag vara beredd på invändningen att det här skall sättas i gäng om konjunkturen blir gynnsam, men inte annars. J- skulle man då inte kunna avvakta detta och vara ense med regeringen om att beredskapen skall vara sädan att man är toppruslad men all salvorna inte skall fyras av bara för att man tror alt fienden skall konima. Det är nog bättre att spara ammunitionen till dess fienden kommer. Oppositionens politik kan annars leda till att vi står utan ammunition när den verkligen behövs. Detta är, herr talman, inte någon ordlek eller någon teoretisk konstruktion. I kretsen av nationer har vi i dag lillräckligl avskräckande exempel för att jag skall våga göra dessa påståenden.

Jag vill. herr talman, ytterligare ta några minuter i anspråk för att i allra största korthet bemöta en del av de inlägg som har gjorts här från talarstolen och i viss utsträckning varil adresserade till mig.

Herr Hermansson bökade sitt inlägg med att säga att i fräga om barnomsorgen är de borgerliga och regeringspartiet ense, men han ogillade den enighet, som han ansåg vara en hjälplöshetens enighet, som de hade redovisat. För sin egen räkning har han emellertid redovisat en konkret plan på att man skall bygga 50 000 nya platser.

Frågan om barnomsorgen har ju fått sin uppmärksamhet verifierad och beskriven i kompletteringspropositionen. Det sägs där:

"Tillgången pä platser för barnomsorg är av stor betydelse bl. a. för kvinnornas möjligheteratt förvärvsarbeta. Under första hälften av 1970-talet har antalet platser för barnomsorg mer än fördubblats, frän ca 70 000 år 1970 till inemot 150 000 år 1975. Bl. a. utnytfiades konjunkturstimu-lansen 1973-74 för att påskynda denna ulbyggnad. Trots den ulbyggnad som således ägt rum finns del allfiämt ett stort behov av ytterligare plalser. Utbyggnaden av barnomsorgen kan emellerlid inte betraktas som en konjunkturpolitisk fräga utan mäsle framför allt ses i elt mera långsiktigt sammanhang, med hänsyn till såväl behoven som tillgängliga resurser. Regeringen har mot denna bakgrund för avsikt att inom kort ta upp frägan om på vilket sätt och inom vilken tidsperiod föreliggande behov av platser för barnomsorg kan tillgodoses."

Att detta kommer att innebära även ett ekonomiskt ansvarstagande från regeringens sida behöver ingen betvivla. I varie fall har inte kommunernas representanter läst ut någonting annat. En försia kontaki har

även tagits med kommunrepresentanterna i den här diskussionen,

Då menar herr Hermansson att det där att regeringen sätter sig och förhandlar med kommunernas representanter inte bör accepteras. Man skall i stället utan vidare spisning säga: Så här skall det vara.

Jag tror att kommunerna har elt seriöst behov att få framföra sina synpunkter pä planeringen, dels för alt se den i samband med sin andra planering och dels för att se hur man över huvud taget skall lösa frägan. Jag är bestämt av den uppfattningen att herr Hermansson moraliserar i onödan i den här frågan. Jag tror inte - och det är min erfarenhet efter många och länga förhandlingar med kommunerna - att man sätter sig inle pä dem utan vidare. De har ett seriöst anspråk pä all fä vara med och utforma den här planen och se hur den skall verkställas. Jag försäkrar herr Hermansson att kommunernas representanter är förhandlingskapabla i alldeles enorm utsträckning och känner sitt ansvar på den punkten.

I övrigt var herr Hermanssons första inlägg en repetition av vad vi har avlyssnat sä många gånger tidigare. Det var en profilering av det kapitalistiska samhällets jämmerlighet emot hans idealsamhälles förnämliga utformning.

Det lönar sig inte mycket att ge sig in i en djupsinnig debatt om detta. Jag fick intrycket när jag lyssnade till herr Hermansson att han hade behov av att verbalt bevaka fronten mot vad han själv kallar "avgrunden", och att det var motivet för hans relativt onyanserade inlägg på den här punkten i dag.

Han tog upp en del specifika frågor som det vore frestande att bemöta, men dä blir jag för långrandig, så det hoppar jag över. Han vill som vanligt slopa momsen pä maten, ha en lågräntepolitik, hyressänkning, 6 timmars arbetsdag, använda AP-fonderna föratt bygga starka industrier. Det där är naturligtvis ett fint program - det kan vi vara överens om. Men det kostar en rasande massa pengar att genomföra det, och då är del slaten som skall betala. Nu har ju herr Hermansson fått förtroendet att syssla med skattepolitiken, det nya skattesystemet och dess framtida utformning, och dä kommer han relativt snart underfund med - det har han förmodligen redan gjort, som den intelligente man han är -att det är inte så alldeles lätt all skaffa pengar till statskassan.

På en punkl vill jag emellertid hälla med herr Hermansson. Jag skall gärna ge honom ell erkännande för hans deklaration, när han som ledamot av skalteutredningen avslöjade de interna förhållanden i utredningen. Det är elt skrymieri när man från borgerligt håll i kammaren gäng på gång frågar varför finansminislern inte jagar fram skalteutredningen lill ett snabbi definitivt avgörande i fräga om del fina och förnämliga skallesyslemel - del skulle dä ske under innevarande sommar - samtidigt som jusl de borgerligas egna representanter i utredningen inle lägger ned någon mera påtaglig energi pä att effektuera de beställningar som görs av de övriga borgerliga ledamöterna här i riksdagen. Där är naturiiglvis herr Hermansson vittnesgill, och det är möjligt att han genom

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

detta avslöjande kan få litet fart pä de slöa själarna, sä alt vi åtminstone kan få förslaget litet tidigare än som annars skulle bli fallet.

Jag har hört det här sägas tidigare, så herr Hermansson är inte ensam om att dra sådana slutsatser.

Herr Åslings inlägg var till ytteriighet samförståndsbetonal. Enligt herr Åsling skulle vi vara i stort sett eniga. Men så är det ju inte. Jag har tagit tid pä mig för att redovisa vad vi inte är eniga om, och både i sakfrågor och i kostnadsfrågor finns det sä väsentliga skifiaktigheler ati det är felaktigl alt bedöma vad som skell i finansutskottet som ett utiryck för något slags enighet över partigränserna.

Socialdemokratin tänker inte pä industrins internationella konkurrenskraft, var ett av de mänga dåligt underbyggda påståendena i herr Åslings f ö. mycket välpolerade och försiktiga anförande. Självfallet finns det inget underlag för den beskyllningen.

En reduktion av arbetsgivaravgiften med 2 96 kostar 80 mifi. kr., sade herr Åsling också. I finansdepartementet har vi gjort ett försök till seriösa beräkningar om det, och vi har hamnat pä 200 mifioner, vilket alltså skifier sig starkt från 80 mifioner. Men det stannar inte bara med det överbudet i finansutskottets förslag, utan herr Åsling är beredd att ocksä ge exekutiva fullmakter till regeringen. Det är vi tacksamma för. Men vad herr Åsling inte talade om var att han ville själv formulera innehållet i de fullmakterna, och då blir kanske generositeten litet mera begränsad.

Även herr Löfgren tog i sitt anförande upp ungefär samma tråd och sade att om målen är vi ense, om medlen är vi oense. Där har han alldeles rätt. Men då är kanske den enighet som presenterats i finansutskottets betänkande inte så förskräckligt mycket värd, när vi är oeniga om medlen.

Vidare sade herr Löfgren att vi inte skall ha någon stimulans till konsumtionen före årsskiftet. Jag lyssnade med verkligt intresse till detta tillkännagivande att det efter årsskiftet kan behövas en stimulans till konsumtionen. Men nu har man med en underiig konjunkturpolitisk motivering av herr Löfgren och andra velat stimulera just konsumtionen genom tidigareläggningen av barnbidragen. Det var ingen famifiepolilisk motivering - på den punkten är vi eniga - utan det var just en konjunkturpolitisk motivering för den tidigareläggningen.

Jag vet inte om herr Åsling har nägon specifik kalenderberäkning som göratl delta gär ihop. Det går i alla fall inte ihop för mig när jag funderar över det. Han har här en möjlighet alt förklara del litet närmare.

Herr Löfgren slutade med att säga att de som sitter centrall inte fattar de bästa besluten. Jag kan ge honom rätt i det. Men herr Löfgren sade detta i samband med sin analys av hur frisläppandet av investeringsfonderna skulle verka. Om man generellt släpper invesleringsfonderna fria fattar vafie företag beslul utifrån sina ekonomiska utgångspunkter. Och det kan vara kloka beslut, sedda ur företagens synvinkel. Men om man håller kvar kontrollen över hur investeringsfonderna hanteras finns det möjligheter att lägga in andra värderingar när man fattar beslut om

frisläppandet av fonderna, värderingar av regionalpolitisk och lokaliseringspolitisk karaktär, och det sysslar inte företagen med. Även om jag erkänner att allt förstånd sanneriigen inte behöver vara koncentrerat i den centrala administrationen måste jag hävda att utgångspunkterna för besluten i detta speciella fall är olika, och det förklarar de skifiaktiga verkningarna av besluten.

Herr talman! Herr Löfgren kom till sist i sitt inlägg med en högtidlig deklaration som vi väl alla uppfattade som något av ett avsked, en svanesäng. Jag tycker nog att herr Löfgren skall försöka hänga med ett tag till. Han är ju en habil man i mänga avseenden. Att vi nu har fått en borgeriig kartell bör inte ha skakat honom så förtvivlat mycket att han går i förtid. Men det kan jag ju tala personligt med herr Löfgren om i stället för att orda om det offentligt. Det var i varie fall stora ord och klatschiga formuleringar herr Löfgren använde. Det lyssnar man naturligtvis alltid på med stort intresse.

Herr Burenstam Linder var den siste av talarna före mig i talarstolen. Han böriade med att jämföra hur finansministern bedömde situationen i januari och februari med hur han bedömer den nu. Jag har redan förklarat att om man inte är absolut orörlig i hjärnkontoret och dess vindlingar så blir deklarationerna olika beroende på att den omvärld man har att leva i förändrar sig.

Herr Burenstam Linder sade ocksä att man skall skynda på de kommunala förhandlingarna så att kommunerna redan i höst när de fixerar sina budgetar för nästkommande är vet vad de har att röra sig med i avseende pä barnomsorgen. Den åsikten är han inle ensam om. Jag tror att den formuleringen kan återfinnas i finansutskottets majoritets skrivning. Jag ser det emellertid som omöjligt att följa den rekommendationen. Även med en forcering av förhandlingarna kan resultatet presenteras tidigast vid årsskiftet. De kommunala staterna håller man redan på att preparera i de nedre regionerna ute i kommunerna. Jag föreställer mig alt de konimunala finansministrarna redan har offereral sina ekonomiska ramar på de olika avsnitten inom den konimunala förvaltningen. Det är inte möjligt att vara färdig med en uppgörelse redan i september månad, när slutjusteringarna görs. Vi har en sommar framför oss, och även regeringens ledamöter och kommunernas förtroendemän gör vissa anspråk att få några veckors semester.

Innerst inne blir man nästan litet rörd när man hör herr Burenstam Linders lovsång över mervärdeskattens absolut avgörande konjunkturpolitiska effekt. Jag skulle, herr talman, enkelt kunna kommentera det med att säga - mina synpunkter pä frågan har redovisats i komplelleringspropositionen - att herr Burenstam Linder här nog är offer för en barnatro som vi sannerligen inte har hört så mycket om sedan de dagar då Lapplisa åkte omkring här i landet och sjöng om den.

Jag bör kanske inte gratulera herr Burenstam Linder så förskräckligt mycket för framgångarna i utskottet, men de är ändå ganska remarkabla. Det finns högermotioner som har accepterats där, och delta är en fram-

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

gång. Men det väsentliga är väl ändå, sett från herr Burenstam Linders utgångspunkt, den politiska framgång som högern har nätt genom enigheten i finansutskottet. Den borgerliga kartellen har ju etablerats i en absolut avgörande politisk fräga. Herr Bohman har haft en svär tid i sin ökenvandring, sedan han kastades ut frän Haga Il-förhandlingarna.

- Nej, det är fel: han sprang självmant; vi gjorde vissa försök att hålla
honom kvar, men han hade redan bestämt sig för att gå. Sedan har
det varit något av en politisk ökenvandring för honom, men nu får han
komma tillbaka igen. På nytt kan man tala om att del finns etl borgeriigt
regeringsalternativ, och om nägon är glad och entusiastisk över detta
är det herr Gösta Bohman själv.

Herr Burenstam Linder har en benägenhet att föra en diskussion som

- om man inte kommit upp till min mogna ålder, med det sinnets lugn
som särpräglar just den åldern - skulle kunna föranleda att man blir
irriterad när man lyssnar pä honom. Del är något slags gymnasistteknik
i hans debatleringssätt som gör det omöjligt att besvara alla hans ut
kastade frågor och påståenden.

Jag skall emellertid ta upp en av de där frågorna. Han frågade - och där fanns det en mycket glad triumf i hans röst - hur mänga sådana investeringsärenden som har kopplats ihop med en investering i glesbygden och i stödområdet. Han hade ringt till arbetsmarknadsstyrelsen men inte fått något besked om detta. Ja, jag har inte tagit med mig något kartotek hit, men om jag bara repeterar ur minnet, kan jag svara att en sädan investering under senaste året har gjorts i Östersundstrakten, en i Ådalen, en i norra Bergslagen och en i Boräsområdet - som ju är ett stödområde - som direkta resullat av att man har kunnat koppla investeringarna till platser där de stora industrierna bedriver sin grundläggande verksamhet. - Nu har herr Burenstam Linder fält svar på den frågan.

I allmänhet sker detta när de stora industrikoncernerna kommer med sina investeringsprojekt, som dä rör sig om väldiga belopp och som spelar över ett par är. Det är just vid sådana tillfällen som möjligheterna flnns

- och det har mänga gånger, del kan jag avslöja, förekommit ganska
hårda förhandlingar. Dessa möjligheter har inte utan vidare gett sig själva.
För en i dag värdefull investering uppe i Luleå behövdes det en för
handling pä ungefär ett halvt år innan företaget behagade acceptera att
placera sig där. Andra förhandlingar har tagit halva år eller tre kvarts
år, medan återigen andra har gåll snabbare. Men sä mycket kan jag säga
utifrån de erfarenheter jag har, all avstår man från dessa förhandlingar,
blir det en avgörande nedgång i filialinvesieringarna, som trots allt har
varit de mest stabila och givande investeringarna i stödområdet och uppe
i glesbygderna.

Herr Burenstam Linder trodde väl att han hade fått in den verkliga femeltan på finansministern när han sade: Nu kan ni ju inte längre skylla pä inflation utifrån, utan nu är det en hemmalagad inflation som ni får ta ansvarel för. Tidigare skyllde ni på den importerade inflationen.

Men, säger herr Burenstam Linder med triumf i rösten, vad skall ni skylla på nu? Nu finns det ju ingen importerad inflation!

Hur underligt del än låter - och försök föfia med nu, herr Burenstam Linder - är det faktiskt på det sättet att vid vissa tillfällen importerar man inflation, vid andra tillfällen importerar man inte inflation men kan få på sig en inflation i alla fall, i regel av blygsammare format. Under 1973 och 1974, när vi hade den enormt kraftiga internationella råvaruprisstegringen och ofieprisslegringen, importerade vi en stor del av inflationen. Delärså naturligt som allra helsl. Sedan härden stagnerat; ofiepriserna har stabiliserats och råvarupriserna har stabiliserats. Dä importerar vi inte inflationen 1975 pä samma sätt som vi gjorde 1973 och 1974.

Men vi har här hemma en utveckling i dag pä lönesidan som i sin tur naturligtvis initierar påslag på priserna. De svenska jordbrukarna kräver, som det anmäldes I dag pä morgonen, åtskilliga pengar -jordbruksministern säger att det rör sig om 10 96 - i prisförbättringar vid halvårsskiftet. Där har vi att väfia mellan om det skall betalas över priserna eller över statskassan. Förra gången valde vi all halvera den utvecklingen, i dag har jag ännu ingen uppfattning om hur vi skall göra. Men det här kravet är ett uttryck för att även om råvarupriser och ofiepriser har stabiliserats har vi incitamenl i den egna ekonomin som i sin tur föranleder prisstegringar. Självfallet är det så all lönehöjningar inom handeln, transportnäringen, restaurangverksamheten, pä fiänstesidan där produktiviteten inle är densamma som i den tekniskt avancerade induslrin slår igenom i prisstegringar för konsumenten.

Så enkelt är det, herr Burenstam Linder. Jag är alldeles övertygad om all herr Burenstam Linder förstår detta nu, när jag har talat så sakta och tagit så lång tid pä mig för att klara ul denna enkla och banala sak.

Varför har inte skattedebatten avstannat, slutar herr Burenstam Linder med att säga. Del finns enkel förklaring lill det. Om herr Burenstam Linder och alla hans eftersägare använder all sin lid lill att resa omkring och försöka övertyga svenska folket om alt här har det inte blivit någon skattesänkning och att skatterna är det absolut omöjliga problemet sä kanske en och annan lyssnar på della och säger sig: "Ja, visst är del besväriigl med de höga skatterna." Och sä föfier man med i irritationen över dem.

Emellertid har de åriigen återkommande skattesänkningar som vi har genomfört inneburit standardhöjningar för de svenska konsumenterna som i annat fall skulle ha varit ouppnåeliga. Om herr Burenstam Linder i sill allmänna politiska budskap vill nyansera sig litet och tala om vad vi fär för skatterna och inte bara berätta att de är elt otyg som den där finansministern hittar på för alt gissla svenska folkel med, sä är det möjligt att attityden från svenska folkel blir litet vänligare i avseende pä skattepolitiken.

"Här silier finansministern och skrvler i TV", sade herr Burenstam

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Linder i dubbla och tredubbla omgångar. Det där med att jag skryter i TV fär väl andra bedöma. Jag skall väl inte ha någon uppfattning om det - jag kan ju säga som skåningen: "Jag skyler inte, jag säger som del är." Och det står ju herr Burenstam Linder fritt när han nästa gång uppträder i TV att skryta om han tycker det är roligt. Men felet är kanske att han inte har någonting att skryta med, och då är det litet besvärligare.

Under detta anförande övertog herr förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr ÅSLING (c) kort genmäle:

Herr lalman! Efter denna stimulerande och av kammaren livligt uppskattade show kanske jag fär återföra debatten till några av sakfrågorna.

Det är fascinerande att lyssna på finansministerns sätt att addera oppositionens alternativ. Det sker obesvärat och utan hänsyn till de sakligt grundade faktorer som ändå måste tas med i beräkningen. Det är ett patentargunnent som finansministern gärna använder att leka med miljarderna när vi har framfört vissa förslag.

Jag vill piistå - och det är ett mycket allvariigt påstående - att ansvaret för den ekonomiska politiken, för en lugn ekonomisk utveckling, känner vi lika tungt i såväl oppositionen som regeringen. Det har också präglat finansutskottets betänkande och dess, som herr Sträng sade, modesta skrivning i långa stycken.

Därför reagerade jag mot denna benägenhet alt mer eller mindre diskontera i ett längre perspektiv framförda synpunkter, önskemål och politiska vifieyltringar. Om man på ett korrekt sätt summerar det betänkande som nu ligger på riksdagens bord kan man inte komma fram till en budgetkonsekvens som är större än 225 mifi. kr. under delta är.

Herr Sträng sade att de 200 mifionerna för sänkningen av den allmänna arbetsgivaravgiften var en seriös siffra frän finansdepartementet. Jag vill påstå att även finansutskottets beräkning pä 85 mifi. kr. är seriös. Skillnaden ligger kanske i att vi har anknutit till det budgetår som nu dis-kuleras och inte svävat ut i framtiden eftersom vi inte vet hur konjunkturen ser ut i fortsättningen.

När det gäller frisläppet av investeringsfonderna är det, herr finansminister, inte fråga om att bara ge företagen pengarna i näven. De skall göra en motprestation i form av investeringar, som skall stimulera och säkra sysselsättningen. Mot den bakgrunden bör det inle kunna bli fräga om någol missbruk ur regionalpolitisk synpunkt.

Hen BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sträng sade att om man inte är alldeles oröriig i sina bedömningar måste man så småningom ändra uppfallning om ekonomin i avgörande stycken. Det är rikligt. Men jag gjorde inte mitt påstående för att fä herr Sträng att framstå som en opålitlig figur, vilkel han ur vissa synvinklar inte är, utan därför all vi moderater redan i

januari gjorde den bedömning som herr Sträng nu tvingas göra. Jag påpekade detta inte som någon sorts rättshaveri utan för att påminna om att när vi i januari gjorde vär bedömning och talade om hur del skulle bli sade socialdemokraterna alt det var svartmålning. Nu kommer väl herr Palme snarl i debatt med herr Bohman, och då kunde det pä nytt heta att det var svartmålning.

När vi i det här fallet i januari talade om vad herr Sträng tvingades erkänna i maj är det f ö. någonting som vi har all anledning att skryta med i TV-rutan.

Vad jag avsåg med herr Strängs skryt i TV-rutan var att när socialdemokraterna kommer med förslag på nya, stora utgifter -oavsett om de är till för att stödja konjunkluren eller inte - breder herr Sträng ut sig i TV om hur bra delta är. Men när oppositionen för all bota och hindra arbetslösheten i tid kommer med olika konjunkturstabiliserande förslag heter det att vi är oansvariga. Det är en felaktig uppläggning av er debatt.

Ingenling har hänt på fyra månader, säger herr Slräng, som ger anledning lill en ändrad bedömning av hur det kommer att gå med priserna i landet. Men under dessa fyra månader har faktiskt dessa enormt kostnadshöjande avtal slutits. Bedömer verkligen herr Sträng dem så att ingenting har hänt?

Vi är tacksamma över all herr Sträng i klartext redogjorde för all den nu rådande inflationen i värt land inte är importerad utan hemlagad. Del sades med all tydlighet, vilkel vi är tacksamma för. Det kan vara bra att veta när året har gått till ända.

Herr Sträng behöver inte tala långsamt för att förklara detta för mig. Jag har alltid förställ detta, herr Sträng, och jag förstod det också nu. Men det var bra att herr Sträng talade långsamt sä alt en del av de kammarledamöter som ofta låter sig imponeras av vad herr Sträng vanligen säger nu förslår att inflationen i landet inte alls är beroende av någol ulland.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

■ Herr LÖFGREN (fp) kort genmäle:

Herr lalman! Myckel av del herr Sträng sade till mig och till oss inom folkpartiet är angeläget att ta upp. Jag skall emellertid försöka koncentrera mig till vad jag tycker är väsentligast.

Det råder en diametralt motsatt situation, säger herr Sträng om majoritetsförhållandet i finansutskottet nu jämfört med vid Hagaöverenskommelsen. Vad beror det på? Jo, att vi har kommit lill liiet olika svar pä de frågor som folkpartiet, centern och socialdemokraterna i mars förklarade att vi skulle återkomma till. Fördel första skulle barnbidragen äter övervägas. Folkpartiet och centern vill tidigarelägga. Socialdemokraterna vill inte.

För det andra skulle barnomsorgen tas upp inom ramen för beredskapsplanen. Folkpartiet har kommit fram till att höjningen av anslagen skall tas ut nu. Centern och socialdemokraterna vill vänta.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

För det tredje var vi alla i mars överens om alt investeringsfonderna skulle släppas fria. Nu vill folkpartiet och centern se lill att det sker utan villkor. Socialdemokraterna vill ha kontrollen kvar i kanslihuset - för att kunna avslä en del investeringsprojekt, antar jag.

Della är det faktiska förhållandet beträffande de tre punkler som diskuterades i mars mellan folkpartiet, centern och socialdemokraterna. Att vi har kommit till olika ståndpunkter är beklagligt, men ansvaret kan inte socialdemokraterna skjuta ifrån sig.

Vi har ftän er sida fått ett klart nej på alla dessa tre punkter. Hur kan ni dä bli förvånade över att majoritetsförhållandet ser annorlunda ut i finansutskottet? Kanske ni ell ögonblick har glömt bort alt socialdemokraterna inte har majoritet vare sig i finansutskottet eller i kammaren? Men -jag upprepar det - gör del inte lill en större sak än del är. Regeringen skall, hoppas jag, konima till kammaren med förslag om stimulansmedel lill hösten eller vintern. Vi skall försöka låta bli att omedelbart säga tvärt nej, som ni nu har gjort vid förhandlingarna inför finansulskollel.

Mer vore kanske alt anföra, men jag vill avslutningsvis förklara för herr Sträng att jag har talat uppriktigt - även om herr Sträng säger att det skett med stora ord - beträffande en hjärteangelägenhel. Betraktar herr Sträng detta som en svanesäng, sä kanske det inte är sä konstigt om man får lov alt böfia denna svanesång ovanligt tidigt, eftersom del tydligen kommer alt ta mänga är innan man har chansen all få avsluta en sädan svanesång - åtminstone om jag skall tolka uppfattningen beträffande lidrymden för alt uppnå resultat i skatteutredningarna.

Hen HERMANSSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sträng tyckte att jag i milt anförande hade profilerat kapitalismens jämmerlighet, som han sade. Kan det skada? När man hör de övriga talarna här i debatien, inklusive herr Sträng, grips man av en obetvinglig lust att följa den rekommendation som herr Sträng slutade sitt lal med, nämligen att säga som del är. Det var del jag försökte att göra.

Nu tror jag all herr Sträng ocksä bör observera att han faktiskt fortfarande har partivänner som anser att de svåra problem som arbetarrörelsen möter är skapade av kapitalismens ekonomiska syslem. En del är t. o. m. sä funtade att de vill ha socialism i stället. Jag tror inte herr Sträng alldeles skall bortse från dessa politiska realiteter.

Nu erkänner herr Sträng all del var ell fint program som vpk hade lagl fram, men hans invändning var all det kostade för mycket pengar. Dä komnier man till den avgörande frågan, som jag försökle ställa i milt inledande anförande, nämligen frägan hur man skall använda samhällets resurser. Det är den som man måste ta slällning till. Jag kritiserade både de borgeriiga och socialdemokralerna i finansutskottet för att de hade sagt att det samhällsekonomiska utrymmet inte medgav att man byggde 50 000 nya daghemsplatser om året, som vpk hade föreslagit.

Herr Sträng trodde att jag var emot att staten förhandlade med kommunerna om barnomsorgen. Jag har inte protesterat mot det, och jag vill absolut inte att herr Sträng skall sälla sig på kommunerna - sådant har kanske förekommit tidigare, men del är absolut inget krav frän min sida, tvärtom.

Antag emellertid att herr Sträng skulle komma till kommunerna och säga så här: Regering och riksdag anser att man skall bygga 50 000 nya daghemsplatser om året. Vi anser också att staten skall ta hand om den avgörande kostnaden för daghemmen, och vi föreslår konkret nu att staten skall la hand om personalkostnaderna för daghemmen. Dä tror jag att kommunerna skulle tacka ja med uppsträckta händer. Det är ett litet tips till förhandlingarna, herr Sträng.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Herr finansminislern STRÄNG:

Herr lalman! Efter dessa sä utomordentligt koncentrerade inlägg skall jag försöka att bara till herr Åsling säga alt när vi lalar om 80 mifioner och 200 miljoner så är del helt enkelt därför alt nedsättningen av arbetsgivaravgiften med 2 96 i del inre stödområdet icke har presenterats från herr Åslings sida som en tillfällig nedsättning. Den är presenterad såsom en permanent sådan, och den skall dessutom kunna efterföljas av att man tar bort de kvarvarande 2 procenten och vidare att man ger sig ut i det yttre stödområdet. Det är ett permanent program, och bara den första etappen, att reducera procentsatsen från 4 till 2 i det inre stödområdet - jag räknar på ett kalenderår, och det bör jag göra när det är fräga om en permanent åtgärd - kostar ungefär 200 mifi. kr.

Till herr Hermansson vill jag säga att när han presenterar den poliliska situationen med de drastiska formuleringar som han har en benägenhet att använda, då har han läst sin kommunistiska bibel men glömt bort att se på vad som har hänt i samhället. Vårt land är ingen nation där kapitalismen dirigerar samhälle och utveckling. Jag behöver inte säga mera. Därför blir herr Hermanssons beskrivning pä något underligt sätt en karikatyr. I en nation, där arbetarrörelsen har suttit och lett regeringen i över 40 är, där vi har byggt upp ett välfärdssamhälle och där vi har en fackföreningsrörelse som bevakar löntagarnas intressen pä ett sätt som jag inte tror har sin motsvarighet annorstädes på jordklotet, där sitter inte kapitalismen och dirigerar vad .som händer i samhället. Herr Hermansson får försöka hamna mer på verklighetens grund när han drar den här historien. Det verkar på mig så förbluffande, för herr Hermansson är ändå en människa som lever i det praktiska livet och vel hur lingen förhäller sig.

Herr talman! Det var egentligen bara de kommentarerna jag ville göra.

Herr ÅSLING (c) kort genmäle:

Herr talman! När det gäller sänkning av den allmänna arbetsgivaravgiften för utskottets majoritet ett konjunkturpolitiskt resoneniang. Det är därmed ocksä underförstått att detta är en konjunkturpolitisk åtgärd.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

med den lidsanpassning till konjunkluren som är motiverad av utvecklingen. Till yttermera visso har vi knutit vårt resonemang om att vidga borttagandet av arbetsgivaravgiften helt lill en konjunkturbedömning. Som vi också förutsätter att regeringen skall vara med och göra. Därmed är det fastslaget att finansdepartementets sätt att kalkylera detta inkomstbortfall saknar grund i det utskottsbetänkande som ligger på riksdagens bord i dag.

Att man valt att övergå till att beräkna inkomstbortfallet per kalenderår, när vi normalt diskuterar budgetårsvis, förstår jag över huvud taget inte. Det är väl inte så att den aviserade budgetreformen redan nu böriar kasta sin skugga framför sig.

Sedan vill jag notera att finansministern inte vidare går in pä den värdslösa addition av budgetkonsekvenserna av vår konjunkturpolitik som han gjorde i sitt huvudanförande. Jag tar detta som en bekräftelse på att vi ändå, om vi skall föra en seriös ekonomisk debatt och inte bara en debatt för galleriet, måste värdera förslag från regering och från opposition efter de budgetkonsekvenser dessa förslag har efter normalt vedertagna principer.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sträng tyckte att min beskrivning av situationen i landel var alltför drastisk och därför felaktig. Han sade att det är inte så att kapitalismen dirigerar utvecklingen i Sverige. Det, menade herr Sträng, gör socialdemokratin i regeringsställning och fackföreningsrörelsen. Men då måste man ju titta på vilken grundläggande politik som regeringen bedriver. Där är det ju ett faktum alt regeringens ekonomiska politik bygger på att stödja de stora kapitalistiska företagen. Det har ju herr Sträng talat om för oss många gånger här i kammaren. Regeringen främjar därför, genom grunddragen i sin ekonomiska politik, just kapitalismens planlöshet. Jag kan ta många exempel för att visa detta.

Vi kritiserar regeringen därför att dess målsättning för produkiionen är kvantitativ och inte tar hänsyn till vad som produceras. För regeringen är det huvudsaken att det kommer fram produktion. Vad som verkligen kommer fram tillmäter den inte avgörande betydelse.

Regeringens insatser för näringslivets strukturella utveckling har främjat kapitalkoncentrationen i samhället.

Det fördelningspolitiska resultatet av regeringens politik under de senaste åren är faktiskt en omfördelning till kapitalägarnas förniån. Jag anser också att regeringen maktpolitiskt understöder storkapitalet. Elt exempel är användningen av den fiärde AP-fonden, som vi skall diskulera mer här i morgon. Man har använt löntagarnas pengar för all späda på vissa storföretags kapitaltillgångar; Volvo, AGA, LM Ericsson, Mo och Domsjö, Svenska Fläktfabriken och andra.

Ett annat exempel ärjust det som herr Burenstam Linder kritiserade herr Sträng för, men som herr Sträng inte tog upp sä mycket. Herr Burenstam Linder sade: Vi kräver att staten skall långtidsplanera sin egen

aktivitet men låta bli att planera näringslivet. Svaret på den anmärkningen är att det är dåligt med den statliga planeringen, och det är svårt att göra en bra statlig planering därför att man tillåter anarkin i det ekonomiska livet. Staten är bunden av inflationstendenserna, av tendenserna till arbetslöshet. Planerar man i stället produktionen går det också lätt att genomföra en planering på det statliga området. Men då säger, som vi vet, moderaterna nej.

Ytterligare ett exempel ärjust vad de borgerliga och socialdemokraterna påstår i finansutskottet, nämligen all det samhällsekonomiska utrymmet inle filialer att man bygger 50 000 nya daghemsplatser om året. Det anser jag är ett knäfall för kapitalismens utveckling.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Hen BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Strängs,och mitt eget också förden delen, försvar vill jag säga att vad herr Hermansson i elt land som vårl kallar för anarki är betydligt trevligare än den regementsartade ordning som råder i de länder som har system som det som han kämpar för.

När vi talade om skatter för en stund sedan och jag frågade herr Sträng varför skattedebalten inte hade kommit att upphöra - med tanke på att det nu är fem skattesänkningar som herr Sträng, enligt egen utsago, har genomförl - svarade herr Sträng all del beror på att herr Bohman, jag och andra åker omkring och säger att skatterna är ett stort problem. Men jag kan försäkra herr Sträng: Så enkel är inle opinionsbildning all det skulle vara möjligt för oss att framföra sådana synpunkter om det verkligen var sant att herr Sträng har genomfört fem skattesänkningar. Men skälet till att vi får visst gehör när vi talar för varan är att herr Sträng inte har genomfört fem skattesänkningar utan han har under de senaste åren genomförl en lång rad skattehöjningar. Det är av den anledningen som inte bara - som herr Sträng sade - en och annan är bekymrad över skattesituationen. T. o. m. socialdemokrater, som vanligen mycket lojalt sluter upp bakom finansministern, är bekymrade. Läs reservationen 13!

Om herr Ekström vore här - vilket han visst inte är - skulle han nu behöva ta upp en debatt med finansministern just om de synpunkter som kommer fram från socialdemokraterna i finansulskollel om hur bekymmersam skaltefrägan är. Dit har vi kommit genom herr Strängs likgiltighet för de svårigheter som alltför höga skatter skapar. Som moderat vill jag klart deklarera att jag anser att det behövs skatter, t. o. m. stora skatter, för al lösa gemensamma problem i ett samhälle. Men skatterna fär inte bli så stora att de skapar svårigheler i stället för att lösa problem. Del är dit vi kommit f n., och det är synd att inte herr Sträng har insett det.

Det går inle att - som en del försöker göra - skylla på de borgerliga för alt del inte händer någonting i skatteutredningen. Till att böria med vet jag att vi frän vår sida har klart deklarerat principer för hur vi anser att skattesystemet skall vara utformat. Herr Sträng kanske inte tycker

6 Riksdagens protokoll 1975. Nr 97-98

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

om de förslagen - och han kan vara arg på dem - men då får han lägga fram egna förslag. Det har inte hänt. Över huvud taget skall alla vara medvetna om att en svårighet för skatteutredningen var att den fick böria sitt arbete så sent. Trots att riksdagen hade beslulal, efter en moderat motion, alt det skulle vara en sådan här utredning, tillsatte herr Sträng den inte förrän efter mycket lång tid.

Herr finansministern STRÄNG:

Herr talman! Herr Åslings sista inlägg var intressant i ett avseende. Herr Åsling menar att en lättnad som genomförs med konjunkturpolitisk motivering bara skall gälla så länge som den verkligen är konjunkturpolitiskt motiverad. När konjunkturen vänder skall man återgå till utgångsläget. Vi kan mycket väl få en anspänning i konjunkturen, som kräver både finans- och kreditpoliliska åtstramningar. Jag måste bekänna att jag skulle bli förvånad, om herr Åsling vore beredd alt diskontera utvecklingen så att han, för den händelse att arbetsgivaravgiften i det inre stödområdet sänks med 2 96 i en situation som jag skisserar, skulle vara beredd att säga: All right, nu höjer vi den med 2 96 igen för nu kräver konjunkturen detta!

Det är på samma sätt när man för in barnbidragen i elt slags konjunkturpolitiskt resonemang. Nu säger man: Låt oss höja barnbidragen den I oktober. Det har inget med famifiepolitiken att göra utan det är en rent konjunkturpolitisk åtgärd. Men om konjunkturpolitiken sedan kräver ett annat handlande, skulle följaktligen logiken kräva, att barnbidragen sänktes igen. Ja, så gär det inte till i praktiken. Jag är alldeles övertygad om alt den justering som görs av barnbidragen, även om den till äventyrs skulle ha en konjunkturpolitisk motivering, har kommit för att stanna. Sänker man arbetsgivaravgiften med 2 96 i det inre stödområdet, är också det en åtgärd som har kommit för att stanna.

Jag vill vidare säga till herr Hermansson att det inte behöver vara något fel på ett företag bara därför att det är stort. Jag tycker att det låg litet av grönvågsromantik och Rosseaus återgång till naturen bakom herr Hermanssons resonemang. Men hela den tekniska och den allmänna utvecklingen är ju sådan alt företagen ofrånkomligen måste bli stora för att kunna vara effektiva. Om de skall säfia över hela jordklotet, vilket de svenska storföretagen gör, kan de inte uppträda i liten skala.

Det är inget fel i att företagen uppträder i slor skala, sä länge de respekterar den social- och arbetsmarknadslagstiftning som vi beslutar om i det här huset samt garanterar fasta anställningar och hyggliga löner till sina anställda. Jag avslöjar inte heller några hemligheter, om jag säger att enligt vad som framgår när man talar med fackföreningsfolkei har man många gånger i det dagliga fackliga arbelel mindre problem med de stora företagen än med de många små företagen, som ofta lever pä en mycket skral ekonomisk basis.

Man kan alltså inte göra gällande att vi leveri ell kapitalistiskt samhälle, om man :>om kriterium pä detta sätter upp att vi har stora förelag. De

mä vara stora eller smä - det väsentliga är att vi har sådana politiska      Nr 97
maktförhållanden att kapitalismens oarter inte kan växa ut utan kan      Fredaeen den
hållas i tukt och Herrans förmaning.                                   iq      • iq

Herr förste vice talmannen anmälde att herr Hermansson anhållit att till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytteriigare replik.

Den ekonomiska politiken m. m.

Hen FÄLLDIN (c):

Herr talman! Konjunkturen har under våren fått ungefär det förlopp som man räknade med när riksdagen förra gången behandlade den ekonomiska politiken, i böfian av mars. Det fanns redan då märkbara tendenser till avmattning ute i världen, och de har förstärkts underde senaste tvä månaderna. Enligl centerns uppfattning finns det därför all anledning att nu försöka fullföfia den beredskapsplanering på det konjunkturpolitiska omrädei som socialdemokralerna, centern" och folkpartiet den gången var överens om.

Men när det nu gäller alt i anslutning lill kompletteringspropositionen ge ell mera konkrel innehåll äl den konjunkturpolitiska beredskapsplan, som riksdagsmajorileien tidigare har uttalat sig för, väfier tydligen socialdemokralerna all slälla sig vid sidan om. Vid finansutskottets behandling av den reviderade finansplanen har centern och folkpartiet fullföfil den tidigare utstakade handlingslinjen. Dä den nu dessutom fält moderat stöd har socialdemokraterna hamnat i minoritet. Minoritetssituationen för socialdemokraterna förstärks ytteriigare av att vänsterpartiet kommunisterna inte har kunnat ansluta sig till socialdemokralernas bedönining av det ekonomiska läget i stort. Vpk bifogar sålunda lill ulskollels betänkande egna motiveringar beträffande de förslag till ätgärder som är gemensamma för de bägge partierna.

Den här ändrade partipolitiska grupperingen i finansutskottet innebär inte - som jag ser det - alt de partier som förra gången bildade majoritet särat sig särskilt mycket när det gäller konjunkturbedömningen. Det finns inte heller nägon anledning att överbetona skillnaderna i de olika förslag till omedelbara åtgärdsprogram som riksdagen i dag har att väfia mellan. Däremot finns det i de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken klara skillnader i vifieinriktningen, och de är nog så betydelsefulla. På samma sätt som i tidigare nedgångsfaser under 1960- och 1970-talen, när herr Sträng har varit finansminister, förespråkar socialdemokraterna en förhållandevis passiv linje. Inställningen är att det gäller att i det längsta vänla och se. Centern och de andra oppositionspartierna förordar en mera offensiv linje, för att förhindra försämringar i sysselsättningen och för att stoppa en allmän nedgång i den ekonomiska aktiviteten.

Inom centern grundar vi vår ståndpunkt i första hand på att den internationella lågkonjunkturen blivit både djupare och mera utdragen än vad man tidigare räknade med. Den förutsedda omläggningen av den

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

ekonomiska politiken i expansiv riktning i de stora industriländerna har också låtit vänta på sig. Redan när finansutskottet behandlade finansplanen stod det klart att flnansministern delvis hade felbedömt utvecklingen på den här punkten. Det ledde till att utskottets dåvarande majoritet på åtskilliga punkler skärpte kraven på konjunkturpolitisk beredskap jämfört med vad som hade föreslagils i finansplanen. Bl. a. anlogs miltenpartiernas gemensamma förslag om en konjunkturpolitisk beredskapsplan. Vissa riktlinjer för en sådan drogs också upp omedelbart, under del att den närmare utformningen fick anstå lill riksdagsbehandlingen av regeringens kompletteringsproposition. I själva verket är det först under allra senaste tid som man har kunnat noiera en viss omorientering i den ekonomiska politiken i länder som USA och Västtyskland. Den ekonomiska aktiviteien har därmed också forlsall att sjunka i dessa länder. Samtidigt har arbetslösheten i en rad stora industriländer fått en omfattning som saknar motstycke under efterkrigstiden.

Finansminislern åberopade vissa signaler om en vändning i USA som har kunnat iakttas. Det är verkligen glädjande om de förutsägelserna skulle vara riktiga, men det förhållandel all det nu finns tecken på en uppgång i Amerika innebär ju inte att den med någon omedelbar verkan slår igenom här i Sverige. Vi vet att det är först med en ganska stor eftersläpning som effekterna når vårt land.

För svenskt vidkommande innebär situationen ute i världen att exportföretagen inte kan räkna med någon märkbar förbättring i orderingången frän utlandet under den närmaste tiden. Den lidigare väntade exportökningen under 1975 trorjag i stort sett kommer att utebli. Förutsättningarna för att hålla uppe sysselsättning och produktion blir dä i allt större utsträckning avhängiga av hur köpkraften utvecklas inom landet.

Hittills har - det är riktigt att säga - den höga sysselsättningen i Sverige inlé utsatts för nägol omedelbart hot. Exportföretagen är fortfarande i stor utsträckning verksamma med alt klara av beställningar som samlades pä hög under 1973 och 1974. Andra åter behöver fylla pä sina lager. En viktig faktor är också att de stimulansåtgärder, som sattes in förra året, har gett effekt ända fram till nu.

Men vår bedömning är att läget kan bli mera kritiskt när dessa reserver har uttömts. Skulle beställningarna till exportföretagen fortsätta all utebli - eller sjunka - finns det dessutom risk för att den vifia alt investera i nya anläggningar som hittills har funnits går förlorad.

Vi är inte i det läget ännu. Men med en passiv ekonomisk politik kan vi snart nog försättas i en sädan situation. Man kan inte heller bortse från att åtskilliga branscher redan nu har det mycket besvärligt. Vi vel t. ex. alla att sjöfartsnäringen har drabbats myckel hårt. Både äldre och hell nya fartyg har lagts upp i slor omfattning. Varven har till de tidigare beställningsstoppen fått notera sina första avbeställningar. Skogsindustrin har under en längre tid haft slora avsättningssvårigheler för sina sågade

produkter. Nu finns det elt kraftigt köpmotstånd även beträffande massa och papper, och vissa driftsinskränkningar har varslats under sommaren. Listan skulle kunna göras längre.

Mot detta måste emellertid också ställas vissa klart expansiva inslag i den svenska ekonomin. De nya löneavtalen spelar naturiiglvis i det sammanhanget en central och ganska avgörande roll. I motsats till 1971, då vi befann oss i en liknande situation, komnier de nya avtalen att tillföra den svenska marknaden elt köpkraftsiillskolt just i ett skede dä efterfrågan från utlandet drastiskt minskar. Att det har gått att uppnå en sådan samstämmighet får till stor del tillskrivas den tidigare träffade skatteuppgörelsen.

Som finansutskottet framhåller i sitt betänkande blir emellertid stimulanseffekterna av de nya avtalen relativt kortvariga. Det är främst under tredje kvartalet 1975 som avtalen ger ekonomin en extra skjuts och en påspädning. Därefter måste man räkna med att köpkraften på nytt böriar urholkas till föfid av prisstegringar.

Herr talman! Det finns skäl all framhålla att inget parti - såvitt jag känner till - nu vill att staten skall sätta in extra stimulansåtgärder jämsides med all de retroaktiva lönebeloppen skall betalas ut. Tidigareläggningen av barnbidragshöjningen gäller fiärde kvartalet i år. Sänkningen av löneskatten inom det inre stödområdet skall enligt vårl förslag sättas i kraft vid årsskiftet. Inte heller den ökning av industriinvesteringarna, som kan föfia med vårt förslag om en friare användning av investeringsfonderna, fär i praktiken någon genomslagskraft förrän långt fram i höst.

Moderata samlingspartiet redovisade i sin parlimotion i anslutning till komplelleringspropositionen en delvis annan syn på behovet av konsumtionsslimulans och ocksä på tidpunkten för sådana insatser. Partiets ursprungliga förslag omfattade bl. a. en ny tillfällig sänkning av mervärdeskatten redan under andra halvåret i är. Efter det att moderaterna har uppgetl den positionen är alla överens om att konsumtionsstimulerande ätgärder måsle förläggas längre fram i liden och då bli beroende av behovel att stimulera efterfrågan.

Det innebär i sin tur att talet om att cenlern och andra partier äventyrar den samhällsekonomiska balansen genom att till löneavtalens expansiva effekter vifia lägga ytterligare konsumtionsstimulanser, inte har nägon förankring i verkligheten. Dessa påståenden saknar all grund.

Däremot kan man redan nu med bestämdhet slå fast, att det kommer att behövas stimulansåtgärder längre fram. Vi anser all man i det läget bör fatta beslut om åtgärder pä de områden, där behoven är mest uppenbara. Jag har sagl i mänga års debatter om konjunkturpolitiken all den skall präglas av såväl selekliva som generella åigärder, såväl punktinsatser på speciella områden som insatser över hela fältet. Samtidigt bör beredskapen höjas för all göra det möjligt att sätta in ylleriigare ätgärder undan för undan.

I grunden tror jag, herr talman, alt socialdemokraterna vill gå fram

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

på samma säll. Regeringen har ju ocksä i komplelleringspropositionen föreslagit, att det tidigare beslutade lagerslödet skall böria ulnyUjas och invesleringsfonderna skall fä en friare användning. Vi anser all det är dags alt gä ett steg längre för att bl. a. säkerställa sysselsättningen i de sysselsältningssvaga delarna av landet.

Här log rinansminislern i sitt anförande upp investeringsfonderna. Fär jag påminna om att investeringsfonderna kom till som ett rent konjunkturpolitiskt instrument. Avsikien har hela tiden varit all de skulle släppas loss för att stimulera investeringarna när konjunkiursiiualionen del krävde. Finansminislern påminde själv om behovel av all öka näringslivels investeringar. Det finns många skäl lill del, och där är enigheten slor.

Etl ganska avgörande skäl är all vi måste kunna förbättra vär handelsbalans genom att näringslivets invesieringar ökas så snabbt som möjligt. Den bedömningen delar vi alltså, och del är därför som vi frän värt häll säger, att under den vinter som kommer bör de ursprungliga grunderna för investeringsfonderna få gälla.

Där understryker vi att den regionalpolitiska användning vi har arbetat för skall gälla även i en annan konjunktur än lågkonjunkturen. Den regionalpolitiska användningen får inle äventyras inför framtiden. Jag vill gärna tillägga att finansminister Sträng och andra socialdemokrater inte behöver vara oroliga. Så intensivt som vi har fått arbeta för att förmå herr Sträng och socialdemokralerna att gå med pä att regionalpolitiska motiv skall få gälla för användning av investeringsfonderna ocksä i högkonjunkturen, är det ingen risk föratt vi överger den principen.

Stimulanser av den privata konsumtionen begränsas i vårt förslag till tidigareläggningen av barnbidraget ett kvartal.

Det här gör socialdemokraterna ett stort nummer av. Får jag påminna om att också socialdemokraterna för ett par månader sedan skrev under i finansutskottets betänkande att just en sådan här tidigareläggning hörde till det som eventuellt kunde komma i fräga. Det är alltså icke alls, som det på några häll framställts, nägol brott mot överenskommelsen när centern och folkpartiet har initierat att utskottet skulle utnyuja det initiativ som riksdagen gav finansulskollel vid behandlingen av dess förra utlåtande.

Åtgärden skall ocksä ses som ett sätt att kompensera barnfamifierna för inträffade prishöjningar. Inga löneökningar i världen lar ju hänsyn till om den som fär ökningarna har barn eller inle. Vi vet ocksä att utformningen av våra skaller inte heller tar hänsyn till om det finns barn eller inte i famifien. För att upprätthålla en oförändrad konsumtionsnivå behövs delta tillskott på efterfrågan, och del genererar också effekter. Det har därigenom ett konjunkturpolitiskt sammanhang.

Får jag sedan säga all det tidigare aldrig har berett socialdemokralerna något bekymmeratt tidigarelägga ätgärder av detta slag, när det har passat med konjunkturen. Det är verkligen en nyhet att delta plötsligt skulle vara bekymmersamt för socialdemokraterna.

Man kan jämföra barnfamifiernas situation med pensionärernas. Båda

grupperna lider alldeles speciellt av att priserna går upp. Men i ett avseende är det ju en skillnad till pensionärernas fördel, nämligen i den meningen att pensionerna är indexreglerade. Pensionärerna får därför automatisk kompensation för prisstegringarna.

När det gäller den ekonomiska politikens allmänna inriktning är såväl regeringen som utskottets majoritet och minoritet ense om att man måste prioritera näringslivets möjligheter att fullföfia sina planerade investeringar. Näringslivets investeringar kommeratt under den närmaste tiden fä avgörande betydelse inte bara för den ekonomiska aktiviteten som helhet utan ocksä, som jag tidigare sagt, för möjligheten att inom rimlig tid eliminera den obalans i utrikesaffärerna som främst de höjda ofiepriserna har fört med sig.

Jag delar de synpunkter som finansministern framförde beträffande den utländska upplåningen. Centerpartiet, och även jag själv, har också varit pådrivande och menat att del var nödvändigt att under en omställningstid gä ut och låna på den internationella marknaden för att klara svårigheter under en övergångsperiod. Men nu tyckerjag att upplåningen - som herr Åsling ocksä uttryckte det - har fält en sådan omfattning att vi kan ta det lugnare. Nu har det lagts en sådan grund att det bör vara möjligt att gå vidare med investeringsplanerna.

Som vi har framhållit i vår partimotion kan man inte ensidigt se till exportföretagens investeringar. Del är helt uppenbart att vår bytesbalans påverkas på flera olika sätt, och en ökning av hemmamarknadsföretagens konkurrensförmåga spelar i det sammanhanget samma roll som en exportökning. Del är tillfredsställande att utskottet, såväl majoritet som minoritet, särskilt har understrukit det förhållandet, även om minoriteten inle har dragit nägra praktiska slutsatser av sin ståndpunkt. Och till hemmamarknadsföretagen hör ett stort antal mindre och medelstora företag för vilka bl. a. kredilförsöriningen måste ordnas på annat sätt än för storföretagen inom exportsektorn.

Om man läser den reviderade finansplanen flnner man att regeringen - som vanligt, freslas man att säga - i första hand har sett till storföretagens'behov. Planen räknar sålunda med att näringslivets investeringar i stor utsträckning skall kunna finansieras med medel som under 1974 har avsatts till arbelsmifiöfonder och till de särskilda investeringsfonderna. I rättvisans namn måste man dock, som finansutskotlet uttrycker saken, se riksbankens åtgärder under våren för att öka tillgången på investeringskapital som "ett steg i räll riktning". Dessa åtgärder bör sålunda kunna bidra till att underlätta kapitalanskaffningen även för mindre företag.

Bortsett från det tidigare beslulade lagerslödet förordar varken majoriteten eller minoriteten i utskottet några direkta investeringsstimulanser för industriinvensteringarna. Majoriteten understryker all det längre fram kan bli aktuellt all på nytt sätta in stimulansåtgärder av liknande slag som vi hade under förra lägkonjunkturperioden.

Det är, herr talman, angeläget för mig all understryka att det, som

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

riksdagen tidigare uttalat, dä inte får komma i fråga att begränsa stödet till ett investeringsavdrag vid beskattningen. En sådan stödform kan nämligen bara utnytfias av de bäst ställda företagen. Eventuella avdrag måste därför kombineras med motsvarande bidrag till bl. a. nystartade och mindre företag.

Herr talman! En utvidgning av stödsystemet med en bidragsdel innebär inte - som socialdemokraterna gärna försöker framställa det - ett mera "företagsvänligi" system än etl stöd som enbart baseras på avdrag. Bidragsdelen har i slällei lill uppgift all skapa rällvisa mellan olika lyper-av förelag. Slödels värde för företagen avgörs enbart av avdragets resp. bidragets storlek.

Det var intressant att höra herr Strängs kommentar lill denna del av utskottsmajoritetens förslag. Han betraktade det som etl nytt subventionselement och sade att det var något som han inte ville ta ansvarel för. Jag har hört herr Sträng säga det tidigare. Det är ytterligare en bekräftelse pä att herr Slräng och socialdemokraterna är nöjda när de fäll igenom etl system som gynnar dem som har goda resultat. Dä är man nöjd på den kanten!

Men i sin senaste replik förklarade herr Slräng all han hade fält erfara att man inom fackföreningsrörelsen upplevde det som belydligl bekymmersammare alt diskutera med de många små och medelstora företagen, därför att de hade det så knepigl ekonomiskt när det gällde att genomföra åtgärder som, såvitt jag förstod, parterna i princip var ense om att genomföra. Det kunde gälla åtgärder på arbeismifiöns område, ätgärder för att öka produktionsförmågan, osv. Herr Sträng har alltså fäll bekräftelse på att där finns särskilda svårigheter. Men likväl säger herr Sträng att en parallell, en möjlighel lill rättvisa, inte är någonting som den socialdemokratiska regeringen reflekterar på. Nej, man är nöjd när man har infört ett system som gynnar dem som redan har det bra.

Både herr Ekström och finansministern tog i sina anföranden upp bud-getunderskottei och lade del till grund för en diskussion om vad man kan tillåta sig att göra med tanke pä den konjunktur vi kan se framför oss. Jag medger att vi har ett stort budgetunderskott. Men, herr finansminister, inte kan väl det förhållandet i och för sig få vara etl skäl till att avstå från de aktiviteter som är nödvändiga för all hälla hjulen i gäng. Vad ni nu försöker göra gällande är alt de icke-socialistiska partiernas förslag skulle vara oansvariga frän budgelsynpunkt och därmed ett hot mot den samhällsekonomiska balansen. Den beskrivningen har ingen verklighetsbakgrund.

A v de förslag som vi i dag har all fatta beslut om fär en tidigareläggning av barnbidragen och en sänkning av löneskatten i det inre stödområdet verkningar på budgeten. Jag hävdar att kostnaderna för dessa båda saker ligger på.drygt 200 mifi.. kr. och detta alltså i en budget som har en omslutning pä 93 000 mifi. kr. Inte heller de beslut som vi tidigare i vär har fåll igenom mot regeringens vifia påverkar på något avgörande sätt budgetunderskottet.

Men framför allt: När det gäller de konjunkturpolitiskl betingade åtgärderna finns det ju dessutom en inkomstsida, även om den är svårare all uppskatta. Det finns enligt min mening ingenting som är så kostsamt - både för finansministern och för folkhushållet - som att människor går arbetslösa. Därför har jag uppriktigt sagt svårt att förstå herr Sträng när han vill hälla tillbaka sysselsätlningsfrämjande åtgärder av omsorg om statens finanser. Detta var ju argument som vi flck höra -jag höll pä att säga till leda - förra året. Då flck vi i börian av året bl. a. höra att momssänkningen skulle leda till orimliga budgetunderskott och att regeringen inte skulle kunna ta ansvarel för sådana ätgärder. Men det blev inte sä. Det kom ju in moms, arbetsgivaravgifter och inkomstskatter i en utsträckning som finansministern inte alls hade räknat med. Delta var en föfid av att åtgärden genererade sysselsättning, så att man fick inkomster på detta sätt. Med dessa åtgärders hjälp blev det helt enkelt gott om arbete, och folk fick därmed bättre inkomster. Och en sak till: De här åtgärderna sätter dessutom sina spår på inkomstsidan ute i kommuner och landsting.

I den konjunkturpoliliska beredskapsplaneringen mäste ocksä ingå åtgärder som underlättar kommunernas möjligheter att bygga ut sin verksamhel pä angelägna områden. Därvid tilldrar sig bl. a. utbyggnaden av barnomsorgen stort intresse.

En kraflig utbyggnad av daghemmen är enligl vår uppfattning, tillsammans med införandel av ell vårdnadsbidrag och inrättandet av fler platser i famifiedaghem, nödvändig för alt öka föräldrarnas frihet att väfia olika former för barnomsorgen. En sådan utbyggnad är inte möjlig att klara av utan all staten tar på sig ett ökat kostnadsansvar.

Nu har regeringen, enligt vad som aviseras i komplelleringspropositionen, för avsikt all la upp överläggningar med kommunerna om barnstugeutbyggnaden och dess finansiering. Jag vill säga att del är bra att sådana överiäggningar nu kommer till stånd. Representanter för vårt parti har tidigare framfört krav på sädana överläggningar i samband med diskussionerna om ell kommunalt skaltestopp. Även om saken brådskar ärdet knappasl möjligt all innan dessa förhandlingar genomförts närmare precisera några belopp. Däremot finns det anledning att som utskottet undersiryka angelägenheten av att överläggningarna med Kommunförbundet kan komma lill stånd i sä god tid alt kommunerna kan beakta resultatet vid höstens budgelbehandling.

Herr talman! Den situation som har uppställ i finansulskollel vid behandlingen av komplelleringspropositionen utgör en utmärkt illustration lill den sittande regeringens svaga ställning. Regeringen mäsle i vafie fräga försöka komma överens med ett eller flera andra partier för all kunna få igenom sina förslag. För att detta skall vara möjligt fordras det all regeringen har en samarbetsvillig inställning. Väfier regeringspartiet däremot att - som i det aktuella fallel - vara sig själv nog, räcker inte de egna rösterna långl. Inle ens vpk-rösterna är dä tillräckliga, utan regeringen har dä all enbart lila lill lottens utslag.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Jag vill gärna säga att den parlamentariska situationen har lett till att regeringens arbete under den nuvarande mandatperioden i huvudsak har föfil en samarbelslinje. Regeringen har ganska odogmaliskt sökt samarbetspartner både i mitien, lill höger och lill vänster. Inle ens i de slora ärendena har del alllid varil fråga om uppgörelser i mitten. 1 praktiken har det dock inneburil att besluten genomgående legat ett gott stycke närmare den politiska miitlinjen än besluten låg under den tid dä socialdemokrater och kommunister lillsammans hade ett övertag här i riksdagen. Frän centerpolilisk synpunkt kan detta inte annat än hälsas med tillfredsställelse.

Det har hört till undantagen att regeringen har valt att förankra sina förslag hos andra partier innan man lagt propositionerna. De bägge skatteomläggningarna 1974 och 1975 är dock exempel pä den tågordningen. Som regel har förslagen i stället lagts direkt pä riksdagens bord.

Regeringen har då givetvis fått ta risken av att få förslagen underkända. Det har ocksä inträffat i ganska mänga fall, bland annat nu under våren. Utformningen av villabeskattningen, förslaget om att införa en särskild logiavgift och flera olika förslag pä kulturpolitikens område hör till den typen av frågor. Som regel har det dock varit möjligt att under riksdagsbehandlingen få fram lösningar som har kunnat tillfredsställa en majoritet av riksdagens ledamöter. Oppositionen har därmed tagit sin del av ansvarel för att få det politiska beslutsmaskineriet att fungera under nuvarande rätt besvärliga omständigheter. Jag tror att det har varit till fördel lör utvecklingen i vårt land.

Socialdemokraternas ovifia att nu i riksdagens slutskede i finansutskottet föfia upp den politik som man tillsammans med mittenpartierna var med om alt staka ut har på sina håll tolkats så, att regeringen skulle vara på väg all lägga om sin poliliska kurs. Frågan om nyval har uppenbarligen ocksä tagils upp till allvarlig diskussion inom det socialdemokratiska partiet.

Till detta har jag egentligen bara en kommentar: Avgörandet i dessa frågor ligger helt och hållet hos regeringschefen, regeringen och det socialdemokratiska partiet. Så länge den socialdemokratiska regeringen med nuvarande mandalställning här i riksdagen kan påräkna både de socialdemokratiska och de kommunistiska ledamöternas röster i en förtro-endeomrösining kan ingen kombination av partier tvinga regeringen att avgå. För del fordras 176 röster. Frågan om nyval eller inte ligger därför helt i regeringspartiets hand.

För centern kommer liksom hittills det centrala att vara att försöka förverkliga så mycket som möjligt av det program som vi i de senaste valen har fäll ett allt bredare stöd för.

Anser socialdemokraterna all väfiarna redan före den ordinarie valdagen nästa är bör fä säga sin mening om riksdagens sammansättning, är vi både politiskt och organisatoriskt förberedda. Väfier socialdemokraterna däremot alt fortsätta som hittills, kommer vi inte att känna medlidande med en regering som uppenbarligen känner sig alltmer

trängd. På samma säll som hittills skall centern sakligt pröva vafie förslag som läggs pä riksdagens bord. Och de ståndpunkter vi tar vid prövningen av de förslagen och vid framläggandet av våra egna förslag har en sådan grund att vi är beredda att regera pä den politiken.

Hen BOHMAN (m):

Herr talman! Författaren Jörn Donner avslutar en i övrigt mycket välvillig intervju med vår statsminister med föfiande ord: "Jag vill inle påslå att Palme är bländad av sig själv och det system där han är med, men det kan hos dem som länge styr ett land uppstå en rättfärdighets-känsla som får dem att glömma misstagen."

I tidningspressen läste vi häromdagen att Sveriges statsminister framträtt i österrikisk television. Han tillfrågades bl. a. om det svenska folket var nöjt med den politik som socialdemokratin representerade. Hans svar blev att en SIFO-undersökning visat att det svenska folket tyckte att del var bra i Sverige. Del är ett riktigt svar, vi lever i ett bra land -oavsett politiken. Men statsministern underlät försiktigtvis att samtidigt som han svarade tala om att socialdemokratin stöds av i runt lal bara 44 96 av svenska folket och att de borgerliga partier som företräder en annan politik har 19 mandat mera än socialdemokraterna i riksdagen.

Att socialdemokraterna anser sig vara det enda parti som står för de höga idealen, det enda som garanterar svenska folket trygghet, välstånd, full sysselsättning och en utveckling i fred, har vi fått fullt klart för oss. Och just mot bakgrunden av sådana här uttalanden kan del flnnas anledning att något analysera läget i Sverige just nu. Debatten mot slutet av vårriksdagen brukar ju av vana utformas som något slags skolavslutning med betygsutdelning, så att man tycker sig höra psalmsång inför en stundande blomslertid.

I åtskilliga hänseenden har vårt land hävdat sig långt bällre än många andra länder, i vafie fall absolut sett. Tar man hänsyn till våra alldeles speciellt gynnsamma förutsättningar och värt utgångsläge i jämförelse med andra länders blir omdömet inte lika klart positivt. Och allting är i dag faktiskt inte så bra i della land med världens högsta skatter, ett land med en prisutveckling som - om man inte begränsar sig till bara de senasie åren - har varit snabbare än i flertalet andra länder och med en valutareserv som - trots stor utländsk upplåning och om man beaktar vär exports behov och omfattning - är relativt sett mindre än vad som brukar krävas i andra länder för bibehållen handlingsfrihet. Vi lever över våra tillgångar, har finansminister Gunnar Slräng konstaterat i kompletteringspropositionen. Vi har alltså inte rätlat munnen efter matsäcken, menar han.

Utnyujar vi våra stora tillgångar rätt? Har vi skapat etl sådant klimat i värt land att de enskilda människornas initiativkraft, arbetsglädje och lust att åstadkomma någonting nytt och någonling mera verkligen tas till vara? Har vi satsat på de rätta metoderna för all skapa välstånd för framtiden? Är vår reformpolitik och våra sociala trygghetsåtgärder sä

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

fast grundade att medborgarna - de unga, barnfamifierna och del växande antalel gamla och sjuka människor - lever i övertygelsen om att deras problem verkligen är lösta? Har vi garanterat den enskildes valfrihet i ett samhälle där ansvarsmedvetna, allt bättre utbildade människor genom egna beslut vill forma sin vardag och sin framtid? Detta är mycket viktiga frågor. Även den som annars är benägen att ge kategoriska svar blir lätt svaret skyldig. Att sedan bedömningarna av vad vi har åstadkommit - eller skulle ha kunnai åsiadkomma med en annan politik - varierar beror naturligtvis på att vi harolika utgångspunkter förvår betygssättning. För den sorn sätter individen i centrum blir svaret ett annat än för den som i valet mellan kollektiva och individuella lösningar menar att de kollektiva alltid bör ges företräde.

Låt mig som ett exempel på nägra problem ta upp barnfamifiernas situation. Del har som bekant ofta gjorts gällande att famifien har spelat ut sin roll i del moderna samhällel. Jag har kategoriskt förnekat detta. Även om familjens uppgifter förändras med samhället utgör famifiege-menskapen allfiämt grundcellen i vårt öppna samhälle - som gemenskap för samliv mellan man och kvinna, som gemenskap för barnens vård och uppfostran och slutligen som gemenskap för människor pä ålderns höst.

Men samhället av i dag ger inte famifien de arbets- och livsbetingelser som familjens betydelsefulla funktioner förfiänar. Och detta har inte bara drabbat famifien utan framför allt barnen, det nya släktet. Ingen kan i dag påstå alt värt samhälle garanterar barnen den mifiö och den harmoniska uppväxt som det måste vara ett välfärdssamhälles främsta uppgift att stå för. Alltför mänga famifier saknar tillfredsställande omsorgs-, vård- och tillsynsmöjligheter. Alltför många föräldrar går i ständig oro överalt deras barn kan erbjudas varken trygghet eller utvecklande mifiö.

Det iir förildnirnas främsta uppgift all söfia för barnens vård och fosi-r.iii. Ingen kan biiurc iin föriiklrariia avgöra vad deras barn behöver. Ingen samhiillsinsats kan träda i deras ställe. Men det är samhällets uppgift all aktivt stödja och hjälpa dem. Och detta kan man åtminstone kräva av samhällel, att dess politik inte skall utformas så all föräldra-gärningen försväras eller omöjliggörs.

Vårt skaiiesyslem drabbar i allra högsia grad famifierna, föräldrarna och därmed barnen. Det är inte utformat med hänsyn till de ökade kostnader vafie barn förorsakar. Del är inte präglat av en slrävan att ge valfrihet. Det får tvärtom till konsekvens alt många föräldrar, som helst av allt skulle vilja ägna några år av sin annars yrkesverksamma lid åt barnens fostran, av renl ekonomiska skäl inte anser sig ha möjlighel till detta. Och skattesystemet gör del särskilt svårt för de föräldrar som kräver att få fullgöra sina insalser ulanför hemmet men inte kan göra detta, därför att deras barn inte kan ges den omsorg föräldrarna begär. I den meningen är samhällets politik famifiefientlig och barnafientlig. Vi minns fortfarande uttalandet av det socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande att målet för hennes slrävanden var "arbeie åt alla

vuxna och kollektiv omsorg om barnen". Hon fortsatte: "Därmed har vi gjort upp med begreppet valfrihet." Vi accepterar aldrig den grundsyn på vilken sädana uttalanden vilar, aldrig den politik som utformas mot bakgrunden därav.

Detta utgör ytterligare ell argument för våra ihärdigt upprepade krav, herr finansminister, på en total reformering av vårt skattesystem. Det måste utformas med hänsyn till barnfamifiernas situation, till hushållens verkliga försöriningsbörda och till båda föräldrarnas krav på valfrihet utan att barnens bästa försummas.

Fler barndaghem behövs. Men det får inte vara det enda alternativet. Vi behöver famifiedaghem och åtgärder av olika slag för att stimulera individuella lösningar av famifiernas och föräldrarnas individuella till-synsproblem. Eftersom barndaghemmen är en mycket dyr lösning, är det en vinst både ur samhällsekonomisk synvinkel och med hänsyn till barnens bästaatt också åtgärder av annat slag vidtages föratt åstadkomma en till de enskilda önskemålen anpassad barnomsorg. - Jag kan inte gä in på allt annat som kan behövas för att ge Sverige en barnomsorg anpassad till vår välfärd i övrigt - avdragsrätt för barntillsynskostnader, lättnader i arbelstidshänseende, bättre former dä det gäller möjligheterna till fiänslledighei, jämställdhet niellan föräldrarna, rätt till ATP-poäng för vård av barn, för att bara ta några exempel. Jag begränsar mig i dag lill att än en gäng stryka under skatte- och bidragssystemets grundläggande betydelse för famifiernas och föräldrarnas valfrihet.

Herr talman! Vid en mera konkret och kortsiktig bedömning av det politiska dagsläget, kommer omedelbart in i blickfältet det slags uppgörelser som regeringen drivit fram under det senaste året - alltså de överenskommelser som av statsministern påståtts bekräfta Sveriges riksdags ansvarskänsla och handlingskraft och framhållits som "en framgång för den svenska demokratin". Jag skall inte än en gäng ta upp debatten om sådana uppgörelsers eventuella värde utan enbart konstatera att det mot bakgrunden av de ca 40 lottningarna i årets riksdag - delvis i mycket viktiga frågor - verkligen kan diskuteras, om det inte hade varit långt bättre att pä etl tidigt stadium genom elt nyval bryta dödläget i riksdagen. Vi begärde som bekant detta men blev vederbörligen avhånade. I dag medger finansminister Gunnar Sträng att lottningarna nöter mycket mer än man tror - finansministern uttryckte sig visst så. Att finansministern har varit anhängare av nyval lär väl vara en illa bevarad hemlighet, skulle jag förmoda.

Nu lär det väl vara för sent med ett nyval. Om man inte ville ha ett nyval dä tre år återstod för en ny regerings arbeie, lär det vara svårt att övertyga svenska folket om att elt nyval är nödvändigi nu, då bara ell år återstår, hur det året än må gestalla sig med nya lollningar och efter socialdemokratiska förstamajdemonstrationer med slagord som "Inga nya Hagauppgörelser" och sedan Nya Norrland återgivit känslorna i de djupa socialdemokratiska leden i sin förödande dom över den politiken: "Partipolitiken blir trist och tråkig. Grådaskigheten breder ut sig."

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Och nu, herr lalman, då oppositionen skulle kunna sägas ha tagil sådana kritiker på orden genom att i finansutskottet markera sin gemensamma grundsyn pä konjunkturpolitiken och behovet av stimulansåtgärder för att hindra en befarad sysselsättningskris längre fram, då går regeringen plötsligt i taket. Dä beskyller man plötsligt de vänner som man nyligen förhandlade med och som dä upphöjdes till ansvarsmedvetna försvarare av den svenska ekonomin för att vara ansvarslösa och hämningslösa opportunister. Den som lyssnade till herr Ekström fick ju klart för sig hur man ser på det här.

De förslag som nu har skisserats påstås komma att skaka vär ekonomi så mycket att regeringen inte längre kan bära ansvaret för politiken. Enbart den omständigheten att tre oppositionspartier har markerat att de inte tycker som regeringen har alllsä kommit regeringen all förlora fattningen. Den efiest självmedvetna regeringen tycks vara skakad. Vi kan inte längre ta ansvaret för Sveriges ekonomi, säger den. Och man hotar.

Om regeringen inte fär deklarationer från oppositionssidan, heter aet i varie fall i den socialdemokratiska pressen och i riksdagshusets korridorer, då får oppositionen ta hela ansvaret för det nyval som i så fall blir nödvändigt. Struntprat, skulle jag kunna kalla det här för. Är regeringen sä upptagen av sig själv - det är den tydligen - att den inte har klarl för sig att den befinner sig i minoritet, att den inte har svenska folkets majoritet bakom sig och att de borgerliga partierna som den riktar anklagelserna emot har 19 riksdagsledamöter mer än regeringspartiet? Har man inte klart för sig att i ett sådant läge är det den regerings skyldighet som har valt att sitta kvar trots sitt minoritelsläge att anpassa sin politik till majoriteten och inte tvärtom? Vill regeringen undvika lollningar, vilka är ovärdiga Sveriges riksdag - det har jag tidigare förklarat, och det vidhåller jag -, då skall regeringen lägga fram sådana förslag att det inte behöver bli loltningar. Då är det regeringen som i riksdagen skall visa sådan förhandlingsvifia alt lollningar kan undvikas. Det är inte i första hand oppositionens sak.

Det är alltså regeringen som har valt att sitta kvar. Det är regeringen som har valt all säga nej till nyval då vi begärde det. Då måste regeringen ta konsekvenserna av sitt handlande. Vi lever inte i ett samhälle med garanterat f;vigt socialdemokratiskt styre. Vår demokratiska grundlag bygger på att partierna skall gå ut till väfiarna med sina förslag och program och få väljarnas mandat alt genomföra de förslagen. Vår grundlag bygger på att regeringsskifte skall äga rum när en regering har förlorat ett val och försatts i minoritet. Men regeringen har inte velat gå den vägen, ulan den har klamrat sig fast vid taburetterna. I det läget slår den alltså upp och hotar och begär garantier av oppositionen. Regeringen begär att oppositionen skall krypa lill korset och förklara att den inte längre skall opponera enligt sin övertygelse.

Statsminister Palme är självklart med sina inlernationella utblickar medveten om den parlamentariska demokratins spelregler. Kan en regering inte regera, då är det regeringens sak att avgå. Det är inte op-

positionens sak att frånlräda sin politik. Och vill regeringen inte avgå - det vill svensk socialdemokrati och Olof Palme tydligen aldrig - då får den utan gnäll finna sig i att då och då stöta på motstånd av den folkvalda riksdag där den befinner sig i minoritet. Sädana är ju demokratins spelregler, herr statsminister.

Herr talman! Som motiv för de tidigare partikompromisser som regeringen i olika tonarter ständigt berömt sig av har framhållits behovet av en "gemensam grund för en fast ekonomisk politik som syftar till att begränsa prisstegringarna och deras verkningar". Har detta uppnåtts? Har den garanti som eftersträvades för en reallönehöjning utan risk för fortsatt inflation och försvagad konkurrrenskraft verkligen åstadkommits?

Ja, avtalsförhandlingarna ledde till att vi slapp en förödande konflikt, i varie fall över hela fältet. Det är sant. Men vi har ännu inte fält fullständig arbetsfred, och risken för konflikter är på vissa häll överhängande. Avtalet kom ingalunda så snabbt som man hade önskat. Och till vilket pris köpte vi oss den här allfiämt osäkra arbetsfreden? Vad är det som säger att vi inte kunde ha uppnått samma eller ännu bättre resultat om partiernas skilda metoder att angripa skatte- och lönepolitiken hade ställts mot varandra här i riksdagen, i stället för att man i en kompromiss i regeringens eget högkvarter sammanjämkar från börian helt oförenliga ståndpunkter?

Och priset? Enligt Dagens Nyheter "det mesl inflalionistiska löneavtal som träffats i Sverige med etl ekonomiskt underlag bestående huvudsakligen av luft". Enligt Dagens Nyheters motpol och arvfiende. Svenska Dagbladet, som jag citerar just därför, ett avtal "som är en veritabel inflationsbubbla och vittnar om utomordentligt slora inflationsförväntningar och total illusionslöshet beträffande t. o. m. det reformerade skattesystemets verkningar". Och Vestmanlands Läns Tidning, som står utanför den här tidningsbatafien: "Löneförhandlingar i det blå av årels modell torde svenska folket be att få slippa nästa gång det drar ihop sig." Riksbankschefen Krister Wickman talar om "lönehöjningar som ökar vär inflationskänslighet framöver". Finansutskottet konstaterar i dag "att årets avtalsrörelse kommer att leda till en fortsatt, kraftig prisstegring" och att Sveriges internationella konkurrenskraft kommer att försvagas. Och både Arbetsgivareförenings- och LO-chefer tycks vara överens om att årels lönerörelse inte varit en förhandling om löneförbättringar utan främst syftat till att åstadkomma en kompensation för inträffade och förväntade prisstegringar, för skatter som automatiskt stiger ju mera lönen höjs och för nya skaller.

Det råder - det vågar jag påstå, herr talman - en bred olust inom både arbetsgivar- och löntagarorganisationerna mot det slags avtalsförhandlingar som uppgörelsen mer eller mindre tvingade fram, ytteriigare pådrivna och försämrade genom regeringens order till den statliga förhandlingsapparaten att se till att ett tvåårsavlal snabbt kunde genomföras.

Aldrig någonsin tidigare har lönekostnadsstegringarna på den svenska

Nr 97

.Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

arbetsmarknaden varit så stora. Farhågorna för en snabb utslagning av företag ökar. Risken för att vär konkurrenskraft försämras gentemot länder med betydligt lugnare och försiktigare löneutveckling likaså. Delta ger ytterligare näring åt oron för sysselsättningssvårigheler nägon gång under höstens lopp eller i början av nästa år.

Och den enskilde löntagaren? Vad har han kvar, när han mot årets slut försöker upprätta ett saIdo mellan lönehöjningar och skattesänkningar ä ena sidan och prishöjningar och skattehöjningar å den andra? Skall man tro LO-chefen, får han i bästa fall en reallönehöjning av 3 96, personligen trorjag att 2 96 är mera sannolikt. Men för betydande grupper och inte minst för hushåll med barn blir det ingenting alls över.

Jag är öveirlygad om att allt fler löntagare har kommit till den insikten att del måste vara något fel på en ekonomisk politik som leder lill att löntagarorganisationerna måste kräva lönehöjningar med upp till 30 96 för att det verkliga utbytet för den enskilda löntagaren skall bli några enstaka procent. Ett samhälle som accepterar ett skattesystem och en prisutveckling som leder till sädana konsekvenser är inte ekonomiskt sunt.

Man frågar sig varför vår regering, som ju både inom- och utomlands skryter över sin skicklighet - förlät, herr finansminister, att jag använder det ordet en gång till - inle mer effektivt angripit inflationen. Det finns ingenting som sä urholkar förtroendet för statsmakterna som det ständigt sjunkande penningvärdet. Fä ting är så ägnade att skapa social orättvisa och niotsättningar niellan olika grupper i samhället sorn jusl inflationen. Det är de sämst ställda och de som har den slörsla försöriningsbördan som drabbas hårdast. Det är därför det parti som jag företräder år efter år krävt mera målmedvetna insatser på prispolitikens område. År efter år har vi föreslagit åtgärder i det syflet. Men när vi i början av december förra året föreslog ell konkret och omfattande anti-inflationsprogram möttes vi av spydigheter och ironi frän bäde finansministerns och statsministerns sida. Om regeringen dä hade tagit de initiativ som vi föreslog, hade läget i dag varil väsentligt mycket bättre med hänsyn till det totala skalielryckeil, den totala lönekostnadsbelastningen, risken för fortsatta prisstegringar och Sveriges konkurrenskraft inför omvärlden.

Men värt förslag passade inte in i regeringens ritningar, bl. a. därför alt det förutsatte att skatterna skulle sänkas. Och i Sverige sänks som bekant inga skatter. I Sverige flyttar man över skattekronor från en grupp lill en annan, och i samband med omflyttningen ser man till att slalen fiänar på rufiangsen. Men medborgarna får totalt sett inte mer pengar alt röra sig med. Möjligen får de tillbaka i form av bidrag, det skall erkännas, en del av vad de förlorar pä skalle- och prissidan. Men alla får inte bidrag. Och det är dessutom inte någon särskilt hälsosam ulveckling som de senasie årens socialdemokraliska politik har medfört, nämligen alt via höga skatteutlag försätta medborgarna i en sädan situation all de mäste fä bidrag för att klara sin ekonomi, bidrag som betalas via alllför höga skatter.

Alla bidrag lill trots - vad man än tycker om dem - är jag övertygad om att det väsentligaste för en arbetstagare är all få beslämma över sin egen lön - över resullatei av de arbelsinsalser han eller hon ulför i svell och möda. Vissl är man i solidarilelens namn beredd all avstå vad samhället kräver för all ge allmän Irygghei och hjälpa dem som har det svårt. Men det finns gränser även för solidaritet, och värt skattesystem har överskridit de gränserna. Valfrihet och arbetsglädje och lusten alt la nya tag riskerar all allvarligt skadas. En jämförelse med omvärlden ger en nästan skakande bild av svensk socialdemokratis bristande förståelse för den behållna lönens belydelse för den enskilde löntagaren. Och en ännu mera skakande bild av de svenska marginalskatternas förödande höjd och konsekvenser.

Att människorna är pä det klara med de här orimligheterna i skallesyslemel och klagar över dem trots de niånga påstådda skattesänkningarna beror på, sade finansminislern för en stund sedan, att vi moderater far land och rike runt och talar om det här för människorna. Om vi vore sä skickliga! Om det vore så lätt att föra politik skulle man ha bytt regering för länge sedan i del här landet. Finansministern vet mycket väl att i längden finns del inga möjligheter all driva politik på det sätt som han här gör. Finansministern kan inte rimligen mena att det är vär propaganda som har kommit LO-chefen Gunnar Nilsson alt klaga överdel orimliga skallesyslemel. Det vore all undervärdera Gunnar Nilsson och alla andra tänkande människor i vårl land i allra högsia grad.

Om man jämför med utlandet kan man konstatera att i Sverige och Danmark - tvä länder som befinner sig i särklass eller skall vi säga strykklass - betalar den genomsnittliga industriarbetaren enligl OECD:s nya siaiislik över 60 kronor i skall på varie nyfiänad hundralapp. I Danmark dock endast om han är ogift. Är den danske arbetstagaren gift och har barn, sjunker hans marginalskatt frän 60 96 lill 54 96. I övriga OECD-länder ligger marginalskatten för en industriarbetare vanligen niellan 20 och 30 96 - pä mellan en iredjedel och hälften av den svenska. I Österrike är den 23 96, Belgien 24, Finland 38 - litet högt -, Frankrike 14, Tyskland 26, Italien 23, Nederländerna 35, Norge 42, Schweiz 23 och Storbritannien 34 96. Men i Sverige alllsä 63 %. Och i de andra länderna är skatteuttaget väsentligt lägre för gifta med barn än del är för ogift utan barn.

Och vad betyder dessa marginalskatter för möjligheterna all förbättra den verkliga inkomsten, för merinkomsterna? Vid en löneökning på 15 96. och del är myckel, samt en inflation på 9 96, vilket är vad vi i bäsla fall kan räkna med under året - det blir nog mera - fär industriarbetaren i Nederländerna en löneökning, om hänsyn läges lill skatt och stigande priser, pä 2 96, i Norge, Schweiz och Tyskland 3 96 saml i Frankrike 4 96. I Sverige får han en sänkning av sin standard med 2 96. 15 96 i höjd lön - 2 96 i sänkt standard! Är det klokt det, för att tala med Thor Modéen?

Vad är del - kan man fräga sig - som gör alt socialdemokralerna

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

7 Riksdagens protokoll 1975. Nr 97-9

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

så konsekveni bibehåller den här orimliga marginalskattepolitiken? ja, man kan ju gissa. Bl. a. ger en vidgning av den offentliga sekiorn -vilket ju är den ena sidan av högskaitepolitiken - automatiskt slörre maktbefogenheter. Regeringen fär elt större politiskt utrymme att spela med. Människorna blir mera beroende. Möjligheterna att lova ytterligare bidrag inför val ökar. Men det får väl också anses vara sä att där bakom ligger den uppfattningen - det skall jag självfallet erkänna - all tryggheten i samhället ökar, ju större ansvar som läggs pä det allmänna. Men oberoende av detta är frågan hur länge det går alt fortsätta pä det här sätlel. Har man väl böfial så här, leder den ena åtgärden lill den andra.

"Den nutida kollektivismen ger på sätt och vis människan en meningsfylld tillvaro som ett led i massan" - hävdade den kände tyske kulturpsykologen Karl Jaspers - "men för prisel all hon förlorar sill jag." Och ju mer det kollektiva irygghelssysiemei byggs ut, desto flera brister uppenbaras. Att skapa en heltäckande trygghetsmalla lär aldrig vara möjligt i ett samhälle byggl pä mänsklig ofullkomlighet. Del är finansminislern lika medveten om som jag.

Men denna högskaltepolitik komnier all slå i takel. Den gemensamma kakan lägger beslag relativt sett -jag understryker relativt sett - på alllför stora resurser. Ju mera som satsas på den sekiorn, desto mindre blir det över för att bygga ut kapaciteten i näringslivet och inle minst i vär exportindustri. Dagens valutaproblem och väldiga upplåning utomlands är inle bara en föfid av ofiekrisen. Dessa företeelser utgör ocksä etl bevis på att vi brustit i omsorg om våra direkt produktiva invesieringar. Vi har satsat för litet på framtiden och förbrukat för mycket för dagen.

Indirekt vitsordar finansministern della i sin kompletteringsproposition, dä han mer kategoriskt än lidigare talar om det ökade behovet att producera, all exportera och alt investera. Men en sädan ulbyggnad av våra resurser tar tid. Och en ökning av våra invesieringar kräver inle bara i och för sig investeringsstimulerande åigärder. Den kräver ocksä invesleringsvifia och förtroende för den ekonomiska politiken hos de människor och företag som skall göra investeringarna. Det kanske kriivs mindre av detta hos storföretagen, eftersom de är mindre beroende av utvecklingen här hemma. Men de många små och medelstora företagen utgör ändå grogrunden för morgondagens sysselsällningsskapande stora företag.

Under de senaste åren har nyföretagandet i värt land gått ned. Induslrins utredningsinstitut har i dagarna publicerat en ulredning rörande nyetableringarna under perioden 1954-1970. Den ger klart belägg för au de nystartade företagen påtagligt minskat från mitten av 1960-lalel, oavsett om man mäter anlalel etableringar eller deras sysselsättningseffekt. Tendensen till ökad fusionslusl inom induslrin bekräftas också, en lendens som jag i alla möjliga sammanhang kriiiserat. Jag lycker alt del är en felaktig väg att gå. Men utredningen belägger däriämte en ökad frekvens av nedläggning av företag, även i de mest expansiva branscherna, och denna ökning beror i och för sig inle på fusionerna, sammanslagningarna.

Delta är en allvarlig ulveckling. Den inger oro, bl. a. därför att.nyetableringarna har en påtaglig betydelse för sysselsättningen och för den industriella förnyelsen. Det är i sädana företag som de nya idéerna förverkligas, de idéer kring vilka morgondagens för export och sysselsättning vikliga förelag skall växa ut.

Det finns, herr finansminister, anledning att studera den här utvecklingen, all grubbla över vad den beror pä och att vidta ätgärder för att vände trenden. I dag erkänner även de socialdemokrater - också statsministern - som bara för ett år sedan trodde sig kunna klara Sveriges framtida sysselsättning genom ökad utbyggnad av den offentliga sektorn, av statlig och kommunal verksamhet, att vär direkt produktiva kapacitet måsle byggas ut. Detta är bl. a. nödvändigt om vi skall ha råd att göra vär offentliga sektor bättre. Att kommunernas ekonomi trots snabbt stigande kommunalskatter inte ger kommunerna stora möjligheter att anställa allt fler människor, detta har ju t. o. m. företrädare för regeringspartiet numera böfiai begripa.

Men om vi skall vrida ulvecklingen rätt, räcker del, som jag sade, inte med bara direkl investeringsfrämjande åtgärder. Del företagsekonomiska klimat som framför alll de mindre förelagen, de som skall böfia ny företagsamhet, är känsliga för mäsle förändras. Det måste skapas bredare förståelse - jag vel att den flnns hos finansministern - för deras i verklig mening samhäilsnytliga verksamhet. Famifieförelagens generationsskiftes- och kapilalskalteproblem måste nägon gång fä sin lösning. Jag vel inle hur många är man har filat pä detta utan att komma fram lill någonting som häller.

Slrävan efter bättre arbetsmifiö - i fysisk mening och med hänsyn till samarbetet och andan inom förelagen - måste inriktas på att bevara och skapa effektivt arbelande förelag, som ger bäde de enskilda arbetstagarna-löntagarna i företagen och företagen själva trygghet och bällre möjligheter att leva vidare, och pä att förstärka den inbördes solidaritet niellan olika krafter i förelagen som utgör en förutsättning för framgång. Man måste alltså ta sikte på all ufiämna motsättningarna, inte förstärka dem. Och det är inle facket, inte kolleklivet, som skall ges ökad makt, för del löser inga förelags- och sysselsättningsproblem. Det är alla de som arbetar i förelagen som måsle svetsas samman till en gemenskap. Ansvaret för del vilar på företagen och de anslällda, men del ligger inte minst i politikernas inlresse och förmäga alt hjälpa till.

Jag framhöll nyss, herr talman, att de rekordhöga nominella lönehöjningarna och arbelskoslnadsstegringarna har förstärkt de tendenser till ökad arbetslöshet som förväntas göra sig gällande i höst. Vi vet att del dä främst blir ungdomen som drabbas, en generation som redan möter stora svårigheler att gå frän skolan in i arbelslivet. Och inte har ,\manlagarna - vad man sedan mä tycka och tänka om dem - gjort del lältare för dem som för första gången söker yrkesarbete att få sådant.

Jag menar alltså, herr lalman, all regeringens högskallepolilik bl. a. syftar lill alt vidga den offentliga sektorn och därmed regeringens möj-

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

100

ligheler att bestämma - till maktutövning, som det heter. Men oavsett syftet innebär delta också ett större mått av förmynderskap och ökad byråkrati, högre grad av opersonlighet och minskad enskild valfrihet i hela värt samhälle.

Jag tycker att det är förvånande att regeringspartiet inte varil mera medvetet om riskerna för livskraften i värt folkstyre av denna utomordentligt snabbt växande styrande och reglerande byråkratiska apparat. Den här utvecklingen är inbyggd i själva det socialistiska systemet. Några socialdemokrater protesterar emol den, det är sant. I debatter och tidningsartiklar dyker även inom socialdemokratin kritiker upp ur partidjupet och varnar: "Socialdemokratin har blivit dagens överhet." - "De bär upp elablissemanget." - "Och inle var det väl delta vi kämpade för, då vi gick till storms mol det gamla samhället." Sådana röster känner damerna och herrarna igen.

Eller - som det heter i en sammanställning av synpunkter inför socialdemokraternas nya programarbete - människan fär inte "betecknas som ett objekt för samhällets och partiets omsorger". - "Dagens medborgare behöver inte längre partiet eller samhället som beskyddare." Människor måsle få vara fullmyndiga, självständiga individer. En bekännelse sä god som någon, herr statsminister, lill "den nya individualismen"!

Och byräkratiseringen av allt större samhällssektorer fär ju inte bara konsekvenser för de enskilda människornas rörelsefrihet och ansvarstagande. Pä sikt leder den ocksä till att förvaltningen blir alltmer tungrodd, allt dyrbarare, alltmer ett självändamål, och därmed leder den till slöseri med samhälleliga resurser.

Hur kommer det sig att oron på vär tidigare välordnade arbetsmarknad blivit så påtaglig pä den senaste tiden. Det är inte främst uppviglare som ligger bakom de allt vanligare vilda strejkerna. Uppviglare kan inte lyckas om inte jordmånen är mottaglig. Vi kan inte inbilla folk alt det är för höga skaller, om inte jordmånen finns där. Och vad som nu sker visar att jordmånen på arbetsmarknaden är mottaglig. Finns det någon rimlig proportion, frågar sig förnuftiga människor, mellan de mål de olagliga strejkerna syftar till och de väldiga skador på vårt samhälle som de kan förorsaka? Varför har begreppel skyddsarbete - frågade LO-ordföranden häromdagen - mist sin betydelse? Vad är det för slags ansvarslöshet som gör sig gällande, och varför tiger vär regering och -med några undantag - LO inför de samhällsskador som uppkommer, när stora grupper inte längre accepterar den gamla hederliga svenska principen all lagt bud ligger, att avtal skall hällas? Och vad är del som gör all massmedia direkl eller indirekt hejar på dem som bryter mot gällande avtal? Varför möter de här grupperna så stora sympatier och sä många skramlande insamlingsbössor?

En förklaring kan möjligen vara att de grupper det här är fråga om ofta företräder lunga, svåra, smutsiga och nedsliiande arbelen och att de lycker sig inte ha fått den ekonomiska erkänsla för sitt jobb - i förhållande lill andra mera bekväma yrken - som de anser sig ha rält all

göra anspråk pä. De kan ju konstatera att den solidariska lönepolitiken och lönehöjningarna i kombination med de orimliga marginalskatterna leder till att de relativt sett får behålla allt mindre.

Det borde, menar jag, finnas skäl för både regering och LO all grubbla mer över den här problematiken. Ni kanske grubblar, men ge uttryck åt hur ni grubblar! Vår arbetsfred och vår avtalsbundna arbetsmarknad är alltför värdefulla för vär ekonomi och för samhällssolidariteten för all fä frätas sönder på det sätt som nu sker.

Det finns skäl alt peka på England i detta sammanhang, Europas sjuke man. Dä de konservativa styrde där, underlät varken vår finansminister eller vår statsminister att i nästan varie debatt ösa sin ironi över den brittiska ekonomin. Nu har England fått den socialdemokratiska regering som enligt herr Palme skulle lösa landets ekonomiska problem. Men nu slår landet milt uppe i en kris, väsentligt värre än tidigare under efterkrigstiden. Inflationen kryper upp över 30 96. De arbetslösas antal räknas i mifiontal. Handelsbalansen visar katastrofsiffror. Det brittiska samhället, dess institutioner och dess solidaritet håller långsamt på att slitas sönder av de egoismens och de snöda gruppintressenas krafter som en havererad ekonomi med osviklig säkerhet brukar utlösa.

Jag vill inte försöka att knipa billiga poäng genom att skadeglatt konstalera att vi nu vet hur det går när socialdemokrater regerar. Sä enkelt är det inte, och det vore inte rätt att säga det. Men det som sker i Storbritannien får inte ske här. Vi måste vara aktsamma så att vi inte hamnar i en ekonomisk situation där samhällssolidariteten välls över ända.

Men detta, herr talman, förutsätter en ekonomisk politik som tar betydligt allvarligare på vårl lands långsikliga ekonomiska utveckling -på skattebelastning, på prisstegringar, konkurrenskraft och produktivitetsutveckling - än vad regeringen Palme lycks vifia göra.

Och så allra sist, herr talman! Om någon timme kommer statsminister Olof Palme all äntra den här talarstolen - den här katedern. Vi väntar inte utan spänning på det skolavslutningstal som vi brukar få höra vid sädana här tillfällen. Även nu kommer herr Palme sannolikt all knyta an till den gamla psalmen om blomslertidens lust och fägring. Han kommer all betygsätta sina motståndare. Han kommer att ge goda betyg ät dem som står väl med magistern och utdela dåliga till dem som varit oppositionella.

Magistern komnier att utmåla de moderata som elaka konfrontationselever. Och vad min egen ringhet beträffar, kommer jag att få veta alt jag är både arg och ilsken. Kanske kommer ocksä de gamla sura rönnbären alt plockas fram. I vetskap om att riksdagsprotokollen varken återger tonfall eller försmädliga leenden, komnier magistern all försöka intala protokollet hur obehärskad/a' är och hur besinningsfullt han själv framträder.

Ja - herr talman - i många hänseenden blir nog årels skolavslutning de föregående lik. Men en skillnad konimer man nog inte ifrån. Antalel lollningar har efter Haga 11 varit niånga och viktiga. De borgerliga par-

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

101

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

tierna har kommit överens i finansulskollel om konjunkturpoliliken och den ekonomiska politiken. Den enigheten har förorsakat en våldsam uppståndelse i det socialdemokratiska lägret. Man har skramlat med nyvalshot. Minoritetsregeringen säger sig kräva "garaniier" av oppositionen för ett mera föfisamt handlande. Mol den bakgrunden måste det ju vara svårt även för den mest välvillige statsmagister att - i varie fall med sanima udd - upprepa avslutningsorden frän förra året: "Sveriges riksdag har i en orolig tid förmätt visa ansvar och handlingskraft lill gagn för medborgarna och landet."

För statsministern måste detta vara svårt. Jag kan säga delta. En riksdag skall nämligen spegla väfiarnas vifia och styrkeförhållandet mellan partierna. De politiska partierna i riksdagen skall handla i överensstämmelse med det mandat de fått av sina huvudmän. Politiken skall alltså vara förankrad hos de medborgare som i val har givit sina riksdagsmän i uppdrag att företräda deras önskemål. Vi moderaier anser att vi har gjort det. Vi tror att vi gör det på del allra bästa sättet, om vi ser till all del politiska arbelet bedrivs i riksdagen och att besluten tas där och inte utanför parlamentet, inte i olika korporationer eller i kanslihuset.

Vi moderater kan alltså se fram emot den blomslertid som vi redan nu står mitt inne i, med förtröstan att ha fullgjort det uppdrag vi fält all förvalta. Och vi menar ocksä alt finansutskottet i sin belänkande har förordat en politik inriktad på alt bekämpa prisstegringar och arbetslöshet "lill gagn för medborgarna och landel".

102

Herr HELEN (fp):

Herr talman! Den riksdag som kom fram ur 1973 ärs riksdagsval stod inför två vitt skilda möjligheter. Den ena var all samla sig till nödvändig handlingskraft för all i ett oerhört besvärligt läge klara sysselsättning och arbetsfred. Den andra vara all falla samman i handlingsföriamning.

Från folkpartiet valde vi medvetet alt ta värt ansvar för att ge riksdagen handlingskraft. Vi gjorde det därför att politik helt enkelt inte fär bli etl självändamål. Kortsiktiga eller partitaktiska poänger får aldrig bli viktigare än all ge människor en trygg försöfining.

Det jämviktsläge som skapades genom valet kunde - tänkte sig niånga - ha försvårat en ansvarsfull ekonomisk politik. Del kom tvärtom att underlätta en sådan politik. Regeringen tvingades ta hänsyn till andra, att ge sin iolitik en bredare förankring. Resultatet blev att en del gamla misstag undveks, att Sverige fick en bättre ekonomisk politik.

Momssänkningen och de övriga stimulanserna våren 1974 bidrog till alt ge sin politik en bredare förankring. Resultatet blev all en del gamla ofiepriser blev ell av de bäsla i svensk ekonomi. Det blev dä ocksä fler jobb. Fler ungdomar fick då plats i arbetslivet. Pessimismen lättade pä åtskilliga häll.

Den första Hagaöverenskommelsen säkrade vikliga reformer och en ansvarsfull flnansiering av vad vi från folkpariiel länge hade kämpat för: lägre marginalskatt, så all del lönar sig all arbeia i vanliga inkomsllä-

gen, sänkt och röriig pensionsålder som ger den enskilde frihet att väfia, all trappa ner sin arbetsdag när man närmar sig pensionsåldern. Det är tvä av de viktigaste resultaten av Haga 1.

Med den andra s. k. Hagaöverenskommelsen lades skalteutredningens otillräckliga förslag ål sidan. 1 stället fick de breda löntagargrupperna från den 1 januari 1976 sänkl statlig inkomstskatt med I 600 kr. och del är lika mycket värt som ett lönelyft pä 4 000 kr. i de inkomsllägena. Därmed lades den grund som i stort kan konima alt säkra arbetsfreden i Sverige tvä år framåt.

Ell annal resullat var all riktlinjer drogs upp för en konjunkturpolitisk beredskap, för lättnader i kreditpolitiken, friare användning av företagens investeringsfonder och att skatteutredandel skulle inriktas på ett förslag som kan lägga en bra grund för överläggningar med arbetsmarknadens parter inför 1977 ärs avtalsrörelse, som också kommer att ha sina problem. Socialdemokraterna i finansutskottet var ense med oss i folkpartiet om att i maj pröva om inte nägra av inslagen i den konjunkturpolitiska beredskapsplanen borde utlösas, t. ex. en tidigare höjning av barnbidragen. När man nu hör anförandena frän regeringsbänken verkar del som om man hade glömt bort även den formuleringen.

Del borde i dag vara alll fler som ser värdet av att riksdagen på det sättet kunnat praktiskt möta svenska vardagsproblem under 1974 och 1975 och med sikte på 1976. Också moderalerna, som gick emot överenskommelsen om momssänkning förra året, konstaterar nu att den gav god verkan. Även de som i mars röstade emot både tanken pä och innehållet i den konjunkturpoliliska beredskapsplanen släller sig nu bakom denna plan.

Andra talare har redan här i dag försökt att blicka ut över väriden och se efter vad som sker i andra länder, där parlamenten inle har förmält samla sig lill effekliv handling. Del finns ingen anledning att ytterligare peka ut de slackars länder som har del på del sättet. Vi kan ju bara för ett ögonblick se bakåt mot 1971 och 1972 och lägga märke lill hur del gick när del regerande partiet styrde ensamt och i vissa hänseenden styrde fel. Vi kan också se framåt och noiera hur mycket del kan betyda för svenska folkel all vi i stort har kunnat säkra arbetsfred och samtidigt genomföra flera stora, viktiga reformer. Jag vågade aldrig drömma om 1969 när vi försl förde fram kravel pä en för enskilda människor valfri pensionsålder, au jag skulle få vara\nied om all anta den lagen så snart som sex är senare. Och nu gäller det att fylla den med ett levande innehåll, ly den kommer väsentligt att förändra hela livsinnehållet för mänga äldre människor.

Självklart står vi därför fast vid de resultat som vi uppnått, och vi står även fasl vid tanken all rätt politik i sak är det viktiga, inte konfrontation mellan lästa block. Likaså slår vi fast vid en ansvarsfull finansiering av stora, beslående reformer.

Men riksdagen måste då också visa förmåga till rätt handling i god lid inför den djupa konjunkturavmallning som riskerar att slå igenom

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska poUtiken m. m.

103

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

104

framemol vintern. Också nu är det i försia hand sysselsättningen som skall värnas. Del är från den utgångspunkten folkpartiet har tagil slällning i den ekonomiska politiken. Vi fär inte lura oss av del hyggliga lägel ute på arbetsmarknaden just nu, inte lura oss av all del ser sä vänligl ut i Sverige när det blommar i markerna och t. o. m. ser sommarakligt ut på Sergels lorg. Järnnätterna kan bli betydligt härdare än 1. o. m. dem som kommer i månadsskiftet maj-juni. Vi får inte ledas lill en falsk känsla av att allt går väl utan all något särskill behöver göras.

Samma dag som finansutskottet blev färdigt med sin behandling av den ekoncmiiska politiken publicerades en rappori frän industriländernas ekonomiska sammanslutning OECD. Den räknar med all den samlade produktionen i dessa induslriländer skall falla med 1-2 96 i är. Del ekonomiska läget ute i världen, pä de marknader där svenska varor skall sä'yas, är alltså fortfarande myckel dystert. De slimulansinsalser som kommeer alt göras i vikliga länder som USA och Västtyskland känner vi i stort sell redan, och vi vel att de är otillräckliga.

Finansministerns skildring av hur slarka dessa stimulanser skulle bli stämmer inle. Jag är ledsen alt jag inte ordagrant fär återge vad den västtyske finansministern sade när jag hade tillfälle att träffa honom och hans österrikiske kollega. Det var en sluten överläggning, och jag kan därför inle återge hans uttalande. Men jag kan säga att inle ett ord av den beskrivning som vi här fick höra av hur man skulle handla i dessa länder stämmer med vad han sade. Också därför är det tydligt att man - som ocksä sägs i OECD-rapporten - försl 1976 vågar räkna med en ordentlig uppgång i väridskonjunkluren.

Den uppgången fortplantar sig som vi vet till Sverige med en betydande eftersläpning. Därför är det hell orealistiskt alt som regeringen tro att vi redan i år skulle få någon glädje av bällre tider utomlands, t. o. m. innan dessa bältre tider ens har uppträtt.

Tvärtom har vi all räkna med att den låga aktiviteten i världsekonomin nu successivi slår igenom i Sverige, och del är mycket synd. Utsikterna för exporten är dystrare än vad regeringen räknade med i januari, förmodligen också dystrare än vad regeringen räknar med nu.

I en rad avseenden - men inte i alla - befinner sig Sverige jusl nu i sanima konjunkturskede som 1971 eller i ell konjunkturskede som myckel liknar 1971 års. Del gäller orderingången, som fortsätter alt snabbi sjunka. Det gäller förelagens produktion för lager, som är särskill slor alldeles innan man gär in i själva den försämrade konjunkluren. Del gäller lakten i induslrins produktionsökning, som har gäll ner sedan iredje kvartalel 1974. Färska kurvor, från i gär, visar en dystrare bild än för bara några månader sedan.

Della kan tyvärr inte undgå att få genomslag pä arbeisniarkaden. De första tecknen har i själva verkel synts sedan en tid. Det gäller nyan-mälningarna av lediga platser inom tillverkningsindustrin.

Ända sedan i höslas har nyanmälningarna gäll ner snabbt. Under liden januari 1. o. m. april i är nyanmäldes drygl 4 000 färre lediga plalser per

månad än under samma tid förra årel.

Mönstret var fakiiski detsamma 1970-1971. Då rasade nyanmälningarna av lediga plalser ned frän millen av 1970. Ungefär etl år senare rasade också den totala sysselsättningen. Där finns ell samband. Denna ulveckling går alt möta. Man behöver inte räkna med all detta måste ske. Man kan ändra på del.

Det finns två sätt all möta en sådan situation.

Del ena är att vänta. Vänta på att arbetslösheten visar sig i form av all folk inle fär jobb och att människor avskedas. Vänta pä all en internationell uppgång skall ge Sverige ett slags gratisskjuts. Det var i stort sett den linjen regeringen valde 1971-1972. Konjunkturuppgången påstods, varje gång vi resonerade här i kammaren, vänta bakom närmaste hörn. Den skulle klara arbetslösheten. Regeringens uppgift var, hette del, att säkra valutareserven och hindra inflation - viktiga mäl men inle de enda. Men uppgången dröjde. Och den ekonomiska politiken gjorde de dåliga tiderna ännu värre den gängen.

Det andra sättet är att försöka möta svårigheterna i tid. Så småningom kommer det en internationell uppgång, och dä gäller del att kunna dra nytta av den. Vår strävan bör vara att under tiden hälla uppe den ekonomiska aktiviteten, sä alt vi direkt kan hänga på de bättre tiderna när de väl kommer hil. Stimulanserna skall förebygga arbetslösheten. Och de skall sättas in sä all de steg för steg, mjukt men fast, ser till all vi kan ulnylfia våra tillgångar av människor och maskiner. Regering och riksdag skall inte stå passiva tills nedgången redan är etl faktum.

Vi menar från folkpartiet att vi, nu liksom 1971-1972, valt den linje som innebär all man stimulerar i rätt tid och i lagom doser. Vi är inte säkra pä att vi ensamma skulle besitta någon djupare vishet än andra partier, men vi handlar frän vår övertygelse om all delta är rätt. Detta är en linje som ocksä socialdemokralerna i finansutskottet var med på i mars men som de nu tycks ha glidit ifrän.

Denna stegvisa övergång lill en expansiv ekonomisk politik har i praktiken redan päböfials genom de tidigare överenskommelser som jag redovisat. Lättnaderna i kredilpolitiken, utlandsupplåningen och frisläppen av olika fonder i förelagen utgjorde det första stegel. De retroaktiva löneutbetalningarna, varav de flesta kommer kring halvårsskiftet, ger näsla stimulans. När de nya lönerna pä allvar slår igenom i högre priser under höstmånaderna - det lär inte kunna undvikas - bör del vara dags för en ytterligare förstärkning för dem som känner av dessa prishöjningar omedelbart. Folkpensionärerna har som ell minne av den gamla striden niellan Bertil Ohlin och Gustav Möller tillgäng lill ell automatiskt skydd. Barnfamifierna har inle del skyddet, och därför bör etl högre barnbidrag betalas ul redan i oktober. I januari 1976 verkar ju sedan bäde högre löner och lägre statlig inkomstskatt.

Men även om likheterna i konjunkiurutsikterna under åren 1971 och 1975 är slående, finns del ändå vissa vikliga skillnader.

År 1971 hölls den privala konsumtionen nere av all avialsrörelsen

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

105

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

106

drog ul länge på tiden för alla de stora grupperna. Nu kan den privala konsumtionen väntas hållas rätt väl uppe. Därför är det Inte motiverat att nu besluta om en ny tillfällig sänkning av mervärdeskatten.

En annan skillnad är ätt utsikterna för balansen i den svenska utrikeshandeln nu ter sig mer oroande, även om de faktiskt betraktades som oroande ocksä 1970-1971. Därför är det en riktig huvudlinje att som regeringen säger och gör stimulera industrins investeringar för att bygga ut kapaciteten i exportindustri och i imporlkonkurrerande industri.

I det syftet bör också förelagens ordinarie investeringsfonder släppas fria. Del finns ingen risk för att del fram till hösten 1975 kommer all investeras för mycket i någon del av landet, möjligen med något enstaka undanlag. Därmed finns det från regeringens sida heller inget större behov av att avstyra investeringar som företagen bedömer som angelägna.

Nu menar jag, herr talman, att man inte kan göra den hårda uppdelning mellan stimulanser till privat konsumtion och till industriinvesteringar som regeringen försöker sig {jå när den säger: Balansen i utrikeshandeln är det stora, långsiktiga problemet; alltså skall investeringarna och inte konsumtionen hållas uppe. - Detta är visseriigen litet förenklat uttryckt här, men ungefär så har resonemangen gått.

Om företagen inte tror att de kan säfia de varor som de producerar, hjälper det ju inte hur mycket pengar de än har för att bygga ut produktionen. Då blir inte de nya linjerna på verkstaden av, då lar man inte fram de nya produkterna. Bedömningen av exportutsikterna har naturiiglvis den största betydelsen, men också utvecklingen av konsumtionen i Sverige föfis nu mycket noga av de flesta större företagen, Och i en ekonomi där den privata konsumtionen svarar för mer än hälften av vad vi gemensamt åstadkommer, dvs. bruttonationalprodukten, är det omöjligt att hälla uppe den totala ekonomiska aktiviteten och klara sysselsättningen ulan all måna sig om att människorna har råd all köpa vad de behöver.

Självfallet är del bra om man då samtidigt kan göra insalser som är långsiktigt angelägna. Inom folkpartiet ser vi det som en av de allra främsta uppgifterna de närmaste åren att skapa en frihet för människor att väfia vårdform. Nu är del viktigt alt snabbt bygga ul den kommunala barnomsorgen - annars blir valet inte frill. Så snarl vi får råd måsie sedan vårdbidraget -det förlängda föräldrasiödel -komma, men nu finns det inte resurser för det. Delta bör vi öppet erkänna. Men eftersom det kommer att finnas ledig kapacitet på byggsidan i svensk ekonomi, bör den användas för all omedelbart öka daghemsbyggandei.

400 000 förskolebarn har förvärvsarbetande föräldrar. Bara 70 000 plalser finns på daghem. Och betydligt fler föräldrar - framför allt kvinnor - skulle gä in i arbelslivet om barnomsorgen klarades. Nu måsle här bli en radikal och påtaglig förändring. Jag hoppas alt det är många riksdagsgrupper som liksoiTfi vår har haft besök av de människor som verkligen kämpar för denna fråga. De föräldrar som väfier att förvärvsarbeta skall inle behöva gå omkring med dåligt samvete därför att de inte har

kunnat ordna barnomsorgen såsom de själva finner vettigt och rimligt. Kvinnor skall inte behöva vara låsta därför att det inte finns daghemsplatser. Och fler barn har rält till den stimulans som väl fungerande daghem - famifiedaghem och andra - kan ge.

Socialministern och slatsministern har genom uttalanden under våren gett del intrycket att snabba åtgärder var pä gång, och något litet kom ocksä i gär - alltså dagen före i dag. Dessa förespeglingar var tillräckliga för att också de mest engagerade i den socialdemokratiska riksdagsgruppen skulle vika sig när riksdagen behandlade daghemsfrågan häromveckan.

Men vi vet ännu inle hur mycket de vaga löflena är värda. Regeringen skall titta på kommunernas förskoleplaner. Regeringen skall samtala med Kommunförbundet. Regeringen skall redovisa för riksdagen 1976 vad den har talat med Kommunförbundet om. Mer än så har regeringen faktiskt inte lovat. Och det är naturligtvis bra att man inte lovar mer än man kan hälla. Men då skall vi också vara på del klara med att snabbare än så har regeringen tydligen inte för avsikt att agera.

Och det menar vi inte räcker som besked till de många oroliga föräldrar som står i på sina håll ganska ändlösa daghemsköer, till de många kvinnor som vill in i arbetslivet men stoppas för att deras barn inle får en daghemsplals. Det innebär ju i realiteten att kommunerna inte kommer alt få veta om det blir nägra rejäla förbättringar av statsbidragen och någon plan för daghemsbyggandet förrän inför budgeten 1977. Och sedan dröjer det faktiskt ytterligare en lid innan de nya daghemmen kan fungera.

Vi viil inte vara med om detta. Bäde drifts- och anordningsbidragen bör kunna höjas redan fr. o. m. den 1 oktober i år, och det bör riksdagen besluta om redan i dag. De högre bidragen bör sedan direkt avlösas av ett system där staten i det väsentliga tar över personalkostnaderna. En sådan förbättring är vi självfallet beredda att vara med att finansiera. Det är en sädan varaktig reform som skall varaktigt flnansieras. Den skulle göra alt statsbidragen verkligen hängde med i kostnadsutvecklingen. Den skulle ocksä göra del lättare alt hävda kraven på hög personaltäthet och god kvalitet på barnomsorgen så att inte daghemmen blir sin egen fiende i många människors felakliga uppfattning.

Jag vill direkt fråga statsministern:

1. När del nu finns ledig kapacitet i svensk ekonomi hösten och vintern
1975-1976, framför allt pä byggsidan, vad finns del då för hinder all
ulnylfia den för all sälta fart på daghemsbyggandei'.'

2. Är del verkligen rimligt att slaten inle skall ge besked om bl. a.
bältre statsbidrag som påverkar kommunernas utbyggnadsplaner förrän
1977''

Till centerpartiet och moderaterna har jag skäl all slälla frägan: Om ni vill ha besked lill kommunerna i lid, som ni säger, varför vill ni dä inte i dag säga ut vad ni anser all beskedet bör innehålla?

När del går neråt i ekonomin slår det hårdast på grupper som är på väg in i arbelslivet, framför allt ungdomar men också mänga kvinnor.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

107

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. in.

108

För dem är del en klen tröst att folk inte avskedas från sina gamla jobb. Vad de behöver är nya jobb.

Därför är det så allvarligt all anlalel nyanmälda lediga platser redan har sjunkit under en längre tid.

Därför är det sål viktigt att snabbt utfärda en ungdomsgaranti för jobb, utbildning eller praktik. Det är inget mirakel som krävs ulan en samordning av insatser som i stort sett redan finns. Den bör underlättas av all regeringen i går beslutat ta fram fler praklikplatser hos statliga myndigheier, alltså i gär - dagen före i dag. Jag har tidigare i debatien här i kammaren tryckt på denna sak och försöki peka ut hur della borde uiformas.

Jag menar att man skall sammanföra det som i dag redan görs för alt ge ungdomarna yrkespraklik och yrkesorientering med varvad utbildning och uppsökande verksamhet frän arbetsförmedlingars och SYO-konsulenters sida! Det är alltså människor som redan är i gång med de här kontakterna. Fyll sedan ut luckorna sä att vi till varie flicka eller pojke pä mellan 16 och 25 år kan säga: Vi ger dig garanii för all du skall fä betalt arbete, meningsfull praktik eller utbildning. Oavsett om du slutar efter den nioåriga grundskolan eller väfier att fortsätta några är i gymnasieskolan skall du ha räll all bli anvisad elt arbeie. Och väfier du all senare fortsätta din utbildning skall vi ocksä ge dig rätten att verkligen fä en utbildningsplats.

De nytilllrädande på arbetsmarknaden är också de ekonomiskt sämst skyddade vid längre arbetslöshet.

Vi har frän folkpartiets sida länge arbetat för att alla som vill ha etl förvärvsarbete men inte omedelbart kan fä ett skall tillförsäkras en ekonomisk grundtrygghet frän samhällets sida. Vi har byggt upp trygghetssystem som omfattar alla som är gamla och alla som är sjuka, och del har skett i stort sett i enighet mellan partierna. Men det sysieni som tillämpas för att konima dem lill hjälp som saknar arbete har fortfarande slora brister, och del är därför del krävs en allmän, obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

De frivilliga kassorna fungerar bra för dem de gäller, och del finns all anledning all slå vakt om den erfarenhet och det ansvarslagande som dessa kassor representerar. Men för dem som slår ulanför, för dem som ännu inget arbeie har, är förhållandena faktiskt inte godtagbara. Den som inle fär ersältning frän någon kassa kan i dag under vissa villkor få s. k. kontant arbetslöshetsstöd. Del är 35 kr. per dag under fem dagar per vecka -del skulle per manad molsvara 770 kr., som beskatias. Delta är självfallet inte en tillfredsställande ersättning, och det värsta är att sä niånga arbetslösa kvinnor och ungdomar inte ens färden ersättningen. Jag har varit ule i flera län och besökt länsarbetsnämnderna, och på sina häll har del varil uppemot hälften av alla kända arbetslösa som varken har fåll kassastöd eller s. k. KSA-siöd.

Ersättningen måste nå den som nu är oförsäkrad och stå i rimligare proportion lill vad som gäller för de redan skyddade grupperna.

Riksdagen har faktiskt i elt annal sammanhang pekat på en väg som man kan gå. Jag tänker på del nya systemet för ersättning till personer i arbetsmarknadsutbildning. Enligt det systemet kommer ocksä de som inte tidigare haft arbete att få en ersältning som ligger nära den som utgår till andra. Utan att diskutera nivån på dagpenningen har riksdagen här knäsatt en princip som borde kunna vara vägledande fören reformerad arbetslöshetsförsäkring.

Detta har större allmän betydelse än man kan tro. Del är inle bara viktigt för de enskilda människorna. En av orsakerna lill att svackorna i konjunkturerna nu är grundare än på 1920- och 1930-talen är alt ersättning under arbetslöshet liksom sjukersättning och högre pensioner hjälper hushållen att hålla sin efterfrågan uppe även i sämre lider. Men denna inbyggda stabilitet skulle bli ännu större om vi byggde upp ett ersättningssystem som gällde alla som blir utan arbete, och därför är det så viktigt att ett förslag snabbt kommer från den utredning som riksdagen fattat beslut om.

Det finns fler utredningar som det är angeläget all regeringen sätter fart på. Jag vet att det irriterar dem som sitter på regeringsbänken, men jag tänker än en gång påminna om skatteutredningarna. Vi har noterat all Hagaöverenskommelserna klarade förutsättningarna för arbetsfreden i stort 1975 och 1976. När jag i skattedebatten ville veta vad som sedan hade hänl fick jag ett svar frän regeringsbänken som jag bedömde som helt otillfredsställande. Efter vad jag tror mig vela har man frän regeringens sida därefter talat med dem som leder de tre skatteutredningarna, och jag skulle uppskatta om slatsministern ville tala om, hur de samtalen gått, så att vi här inte står och stampar på samma plals när debatten slutar som när den böriade ulan att vi kan få denna upplysning som en värdefull bit. Det är väl inte herr Hermansson som skall bestämma vad som är dött och begravet i överenskommelser niellan socialdemokraterna, folkpartiet och centerpartiet, utan det är ändå de som har skrivit under.

En viklig bit av ansvarel för samhällsekonomin är det alltså att regeringen ser till all bra förutsättningar skapas i god lid före avtalsrörelsen 1977. Del ansvarel markerade regeringen i Haga Il-överenskommelsen.

Herr talman! Vi fäster frän folkpartiet vikl vid att slå fast vid gjorda ultalanden. Det är klart all ingen av oss är perfekt, men vi har åiminstone bemödat oss om bäde ordhållighel och konsekvens. Jag skall gärna erkänna all delta låter litet allvarligt och högtidligt, och ibland har jag faktiskt funderat över om det inte vore bättre att man när det blir litet bökigt i politiken kunde svara bara med en axelryckning eller en klackspark. Del har t. o. m. hänt någon gång alt jag jusl i den meningen, men bara i den meningen, har tyckt att del hade varil bättre all hela inte Gunnar Helén utan Gunnar Hedlund. När man inle har egenskapen att kunna ta det med en axelryckning eller en klackspark får man försöka ullrycka sig på sill eget litet trögare säll. Vad jag dä velat göra klart är att vi av utvecklingen blivit än mer övertygade om del rikliga i del

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

109

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

ansvar en majoritet i riksdagen har tagit för landets ekonomi genom de båda Hagaöverenskommelserna. Vi står fast vid att långsiktiga, beslående reformer skall ges långsiktig finansiering. Introduceras de reformerna i etl skede där ekonomin behöver stimuleras får man inte fastna i att jusl dä genom att räkna krona för krona skjutsa på utvecklingen ät fel håll. Islunden för ny finansiering måste väfias rätt också konjunkturpolitiskt

Folkpartiet har under de år som gått sökt göra bedömningar av den framtida konjunkturen och i våra förslag försökt möta svackor och svårigheter. Vär drivkraft har hela liden varit: om dåliga tider närmar sig får statsmakterna inte stå handfallna. Om det blir magert i orderböckerna och en nedgång närmar sig måste regering och riksdag stärka köpkraft och invesleringsvifia. Bara så kan vi hålla sysselsättningen uppe.

Det ser vi som en ansvarsmedveten politik. I den frägan, liksom i andra ekonomiska frågor, har vi under jämviktsriksdagens tid i handling visal att vi vågat bära ett ansvar. Samma sak gäller om konjunkturen blir bättre än vi vågar räkna med eller när den senare vänder uppåt för gott. Dä kan det bli nödvändigt att strama åt ekonomin för att dämpa prisstegringarna. I en sådan situation kommer vi att känna samma ansvar för Sveriges ekonomi som vi gjort under de år som gått.

Herr andre vice talmannen, som under detta anförande överlog ledningen av kammarens förhandlingar, tillkännagav att anslag utfärdats om sammanträdets fortsättande kl. 19.30.

110

Herr WERNER i Tyresö (vpk):

Herr talman! Herr Sträng påstod i sitt senaste inlägg i debatlomgången för några timmar sedan att vi kommunister skulle vara motståndare till stora företag och att vi skulle odla något slags gröna vågen-romantik. Herr Hermansson hade dä ingen möjlighet att gå i svaromål, och jag skall därför göra det nu.

Herr Strängs påstående visar att han inte vill förstå vad vi kommunister menar när vi angriper storkapitalet. Vad vi dä angriper är maktkoncentrationen, att en handfull storkapitalister har det avgörande inflytandet över stora delar av produktionen här i landet. Vi är inle emol slorpro-duktion eller all del finns slora, högprodukliva företag, men vi är motståndare lill kapilalägarnas makl. Deras makl har slärkls av den socialdemokratiska regeringspolitiken, deras makt är beroende av hur mycket de äger, den är en föfid av att de äger mycket. Ju större kapital en grupp kapitalister behärskar desto större makt har de.

Om del nu skulle vara så som herr Sträng har antytt i sina repliker att kapitalet, dvs. kapitalägarna, inle har nägon makl i Sverige, utan all makten helt kontrolleras av regeringen och fackföreningsrörelsen dä måste man slälla frågan: Varför angrep herr Sträng den 1 maj Broström och skötseln av Eriksberg? Broström har ju enligt finansminislern ingen makt. Vem skall vi, om inte varvskapitalisterna, lasta för varvskrisen

i Göteborg? Skall vi lasta regeringen? Skall vi lasta fackföreningarna?

Har kapitalet ingen makt över ekonomin skall vi dä lasta regeringen för inflationen?

Om kapitalet inte har någon makt över ekonomin, vem bär då ansvaret för den regionala obalansen? Är den medvetet framkallad av regeringen?

De här och många liknande frågor inställer sig osökt när man hör finansminister Sträng påstå att kapitalisterna här i landet inte har nägon makt. Inte ens Sträng kan förneka -jo, det kan han säkert - men trots att Sträng förnekar att kapitalister har makt så har kapitalet makl över den svenska ekonomin. Finansministerns något låtsade okunnighet på den här punkten är ju en föfid av att han inte vill låtsas om vem han genom sin politik gynnar.

Statsministern har låtit förstå att han har blivit totalt överraskad av den borgerliga enigheten om ekonomin under våren. Del är mycket överraskande att han har blivit överraskad. Förklaringen måste vara att han också är glömsk. Vi hävdade nämligen för några månader sedan när regeringen gjorde upp med centern och folkpartiet att det här kan de mycket väl springa ifrån. Och nu har de sprungit ifrän uppgörelsen och sluter upp bakom en del av moderaternas krav.

Regeringens kompromisser med mittenpartierna då var inga bra kompromisser, och nu är det risk att resultatet blir ännu sämre. Vår avgörande kritik mot regeringen är alt man gör eftergifter för en rent borgerlig politik. Sä sent som vid den andra Hagauppgörelsen demonstrerade man ju en i grundläggande frågor gemensam syn på den ekonomiska politiken med de tvä mittenpartierna. Det har inneburit att man stött profithus-hällningen och blundat för att det är en slöseriets ekonomi som slår ut människor och bedriver hämningslös rovdrift med naturtillgångar och mifiövärden.

När kapitalisternas spekulationer orsakat arbetslöshet och osäkerhet för de anställda har regeringen tillsammans med de borgerliga partierna använt det som skäl att ge kapitalägarna ytterligare förmåner. Kapilalägarnas spekulationer har orsakat den regionala obalansen. Regeringen men framför allt de borgerliga partierna använder det som skäl alt ge kapitalisterna ännu större förmåner. Kapitalägarna vansköter arbetsmiljön i niånga företag. Det används som förevändning att ge dem ylleriigare förmåner. Utvecklingen av den statliga ekonomiska politik som regeringen och de borgerliga partierna i huvudsak är överens om är ju sådan att ju mer obalans och besvärligheter för samhället som skapas av kapitalägarna, desto mer stöd och subventioner är regeringen och de borgerliga partierna beredda all ge.

I dag är skillnaderna mellan de borgerligas och socialdemokraternas ekonomiska politik i hög grad en fråga om hur man bedömer framtiden. Regeringen bedömer framtiden mera optimistiskt än den borgerliga oppositionen - men sä brukar ju regeringar göra för att visa att de har läget under kontroll. De borgerliga partierna viil visa all regeringen inte har läget under full kontroll.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Ill

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. tn.

Ill

Regeringen har tagit många initiativ till att införa förmåner för näringslivel. De borgerliga partierna hittar nägra frågor där man kan gå litet längre - de måste ju markera all de haren mera borgerlig ekonomisk politik än regeringen har.

Det är under socialdemokratiska regeringar som bl. a. det nuvarande sysiemel med invesleringsavdrag och andra avdragsrälter har införts. Särskilda investeringsbidrag och andra bidrag har tillämpats förut på förslag av regeringen. Att de borgerliga partierna nu i sin frikostighelsiver -när det motiveras av konjunkturutvecklingen, som del heter - vill framlägga förslag om investeringsavdrag i kombinalion med investeringsbidrag skifier sig knappasl från regeringens grundlinje. Ocksä genom alt sänka arbetsgivaravgiften i det inre stödområdet vill de borgerliga partierna gä längre än regeringen i sin frikostighet mot kapitalel. Men inte heller detta är nägol som i princip skifier sig frän vad som är möjligl alt vänla från regeringen. Samma sak gäller den tillfälliga sänkningen av momsen, som man frän borgerligt håll vill ha i beredskap. Regeringen har ju själv tidigare gäll ifrån den riktiga ståndpunkten att en sädan tillfällig sänkning är fördelningspolitiskt förkastlig för alt själv vara med om att införa en tillfällig momssänkning för att undvika nyval.

Den hittills förda ekonomiska politiken lycks utgå från satsen alt näringslivet är kapitalägarnas ensak. Varken de borgerliga partierna eller regeringen föreslår några åtgärder som inkräktar på kapilalägarnas makl.

Hela denna politik har inneburit en mycket anmärkningsvärd inkomstfördelning till kapitalägarnas förniån - men del låtsas man inle om. Den har inneburil att lönandelen av produktionsvärdet har minskat kraftigt och att vinstandelen har ökat i motsvarande grad. Den har inneburit alt företagare och kapitalägare lagit hand om en större andel av de samlade inkomsterna och förmögenheierna än förul och all lönarbetarnas andel har blivit mindre. Men inga förslag ställs i syfte att bryta den snedfördelningen. Tvärtom talas det om alt öka insatserna till stöd för exportkapitalel. Inga nya åtgärder sätts in mot de stora prisstegringarna Regeringen nöjer sig med att i sin något glättade prognos hoppas all lakten i inflationen avtar någol i år. De borgeriiga partierna tror pä en högre inflationstakt, vilkel torde vara mera realistiskt. All de borgerliga partierna komnier fram lill den slutsatsen genom en alltigenom felaktig föreställning skall jag i detta sammanhang lämna därhän. Men trots an de borgerliga partierna anser att en inflationstakt pä lio eller elva procent är trolig föreslår de inga som helst åtgärder mot inflationen. Del enda som intresserade de partierna är alt ge företagen ytterligare ftirmåner ulöver vad de redan har.

Denna borgerliga inställning kan knappasl ha varil okänd för regeringen, varken när ett par av de borgerliga partierna passade in i regeringens pussel kring Haga Il-uppgörelsen eller när nu samtliga borgerliga partier i finansutskottet har funnit varandra igen. Från vår sida har vi i vari fall svårt all uppamma nägol slags moralisk indignation över alt etl parti, som sägersig vara borgerligt, vill samverka med övriga borgeriiga partier.

Folkpartiet - som ju i vart fall enligt egen uppfattning ett lag trodde sig vara på väg in i regeringen - är samma gamla pålitliga borgeriiga parti som förul. Det är fortfarande ett storfinansens inlresseparti. Det går inle att driva arbetarpolitik tillsammans med ett sådant parti, och det borde ha slätt klart för regeringen redan tidigare och därför inte komma som något slags överraskning nu i maj. Om regeringen hade lyssnat mera till folk ute pä arbetsplatserna och inte minst till röster frän de egna leden hade det stått klart långt tidigare.

När nu de borgerliga partierna enligt regeringens sätt att se det sviker intentionerna i Haga ll-uppgörelsen, lämnar samarbetet med regeringen och enas om en rent borgerlig politik med ännu sämre lösningar sell från folkflertalets synpunki menar vi att det är rikligl med elt nyval.

Men skall man slå tillbaka de borgerliga partierna gäller det att gä till angrepp mot prisstegringarna, hyreshöjningarna och den orättvisa skattefördelningen. Det betyder att regeringen måste lägga på hyllan den ekonomiska beredskapsplan för alt stödja kapitalägarna som har gjorts upp i Hagaöverenskommelsernas anda och i stället utforma ett program, som direkt förbättrar situationen för de arbetande. För ett sådant program kan hela arbetarrörelsen kämpa tillsammans och slå tillbaka de borgerliga partierna. Lät mig ange nägra väsentliga krav som vänsterpartiet kommunisterna anser måste ingå i ett sådant program och som vi menar måste ställas som alternativ till den borgerliga politiken.

Prisstegringarna måste stoppas. Regeringen räknar med att priserna på konsumtionsvaror skall stiga med 8 96 i år mot 10,5 96 förra årel. Beräkningar som bl. a. LO och SAF har gjort lalar om prisstegringar pä mellan 11 och 13 96 för 1975. Oavsett vilken av beräkningarna som stämmer, kommer de stegrade priserna att bli mycket kännbara särskilt för stora grupper låg- och mellaninkomsttagare. Speciellt prisökningarna på livsmedel är kännbara för de här grupperna. Genom subventioner och prisstopp har prisstegringarna begränsats på en del baslivsmedel. De här subventionerna kan ses som ett svar pä det växande kravet om sänkning av livsmedelspriserna genom slopad moms. Värt gamla krav att slopa moms på maten och i stället skärpa skatten pä kapitalet kommer inte att behandlas förrän i höst. Men redan nu är det nödvändigt att gå längre. Ökade livsmedelssubvenlioner är därför nödvändiga. Prisstoppet bör ocksä vidgas till att omfatta alla varor av betydelse förden dagliga konsumtionen.

Hyrorna mäste pressas ner. Outhyrda lägenheter är inget bevis för att allt är välbeställt med bostadsstandarden. Det är i stället bevis för alltför höga hyror, för felplanering av bostadsområden och lägenheter och för skattemässiga olikheter mellan skilda boendeformer.

Det finns fortfarande stora grupper människor som bor trångt och dåligt därför alt de helt enkelt inle har råd att skaffa sig en bättre bostad. Det är därför nödvändigt att snabbt förbättra deras bostadsförhållanden. Ett ökat bostadsbyggande mäste genomföras för alt avskaffa trångboddheten, de omoderna och dåliga bostäderna samt den öppna och den dolda

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

113

8 Riksdagens protokoll 1975. Nr 97-9

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

bostadsbristen.

Lågränta och en statlig bostadsbank är fortfarande huvudkrav när det gäller finansieringen.av bostadsbyggandet. I avvaktan pä de här åtgärderna är det viktigt att snabbt fä ner hyreskostnaderna framför allt i nybyggda hus. Vpk föreslår därför att bostadsläneräntan för hus som byggts under de senaste åren skall sänkas med en halv proceni. Förslaget skulle ge hyressänkningar pä mellan åtta och tio kronor kvadratmetern.

Bolagsvinsterna måste angripas. Även om skattepolitiken under kapitalistiska förhållanden visat sig vara ett otillräckligt instrument för en progressiv fördelningspolitik, bör alla dess möjligheter givelvis utnytfias. En skärpning är nödvändig av skatten pä stora förmögenheter liksom av skatten på bolagsvinster. Samtidigt måste avskrivningsreglerna ändras så att företagen tvingas ta fram sina vinster till beskattning.

Under de senaste åren har en förskjutning skett mellan löner och företagens vinster. Lönarbetarna har fått en mindre del av produktionsresultatet än tidigare. Förskjutningen blir ännu större om man beaktar de stora möjligheter aktiebolagen har all genom bl. a. avskrivningar döfia de faktiska vinsterna. Hur orimligt läget är nu illustreras skarpt av historien i Oxelösund, där Gränges inte behagar betala in mer än hälften sä mycket skall som föregående år - helt i överensstämmelse med de generösa regler som gäller - och där invånarna i stället drabbas av en kraftig kommunalskattehöjning.

Kommunerna måste få hjälp med sin ekonomi. Kommunernas ekonomiska situation har förvärrats. De pengar som slalen släller lill kommunernas förfogande räcker inte lill för elt kommunalt skaltestopp utan all den kommunala servicen försämras. Den skatteomläggning som riksdagen nyligen beslutat om ökar problemen för landets kommuner. Till skillnad från staten kan inte kommuner och landsting begära tilläggsanslag för de ökade kostnader som utgången av avtalsuppgörelsen innebär.

Vi har frän värt partis sida i särskilda motioner föreslagit tre åigärder som skulle underlätta för kommuner och landsting all utan skattehöjningar fullgöra sina utgifter: slalen tar över personalkostnaderna vid barnstugorna, statligt grundbidrag införes för pensionärernas bostadstillägg, kommuner och landsting befrias frän skyldigheten all belala arbetsgivaravgift.

Fjärde AP-fondens pengar som tillhör de arbelande, måsle ocksä användas i deras intresse. Fjärde AP-fonden har hittills huvudsakligen använts till att utöka några storföretags kapitaltillgångar. Del är en orimlig användning av pengar som egentligen tillhör lönearbelarna. Den fiärde AP-fondens medel borde i stället användas för all starta och utveckla statliga industrier. Pengarna skulle dä kunna användas lill nyttig produktion i de arbelandes intresse, och vi föreslär därför alt fiärde fondstyrelsen;! pengar endast används i statliga industrier och all de anslällda fär större delen av inflytandet över AP-fondens aktieinnehav i dessa

114

företag.

Man måste definitivt göra slut pä problemet med barntillsynen. Det har sagts tidigare i debatten att det i dag finns endast omkring 60 000 barnstugeplatser i landet. Det totala antalet barn i åldrarna 0-6 är är 785 000, och anlalel barn i förskoleåldern med förvärvsarbetande föräldrar är över 400 000. Härtill kommer alla de barn i skolåldern som är i behov av plats pä fritidshem. Problemet fortsätter alt förvärras genom att antalet ensamföräldrar ständigt ökar.

Etl förhällande som bör noteras här i dag är att frågan om utbyggnaden av förskolor och fritidshem numera tillmäts den vikten alt den utgör en naturiig del i en finanspolitisk debatt. Samhällets kostnader för byggandet och driften av förskolorna är därvid det som främst kommer in i bilden, men ocksä daghemsfrågans övriga aspekter måste framhållas. Bristen pä barntillsyn är katastrofal i dag. Detta faktum har tidigare påtalats bäde från vårt och från andra häll i motioner och i riksdagsdebatter. De förskoleplaner som nu arbetats fram ute i kommunerna enligl riksdagsbeslutet 1973, svarar inte på något sätt emot kraven om att komma till rätta med bristsituationen. Ett av skälen till den dåliga utbyggnadstakten är givetvis den ularmningspolilik som regeringen i samarbete med de borgerliga partierna för gentemot kommunerna och som lett till att kommunernas ekonomi är mycket dålig.

Men ett annal och väsentligt skäl är att den modell för behovsberäkning som socialstyrelsen rekommenderat ger kommunerna möjligheler att ta lill i underkant och pä det sättet ge en helt skev bild av behovet. En annan kritisk anmärkning mot beräkningsmodellen är att den egentligen inte spelar någon riktig roll, eftersom den inte förpliktar kommunerna all bygga ut daghemsverksamheten.

Den allvarligaste brislen med den här beräkningsmodellen är all den inle tar antalel barn i aktuella åldrar som utgångspunkt ulan utgår från den nuvarande och förväntade förvärvsfrekvensen för kvinnorna. En hög arbetslöshet - dold eller statistiskt redovisad - bland kvinnorna i dag las alltså till intäkt för en låg utbyggnadstakt även i fortsättningen. Man bortser hell från del faktum att många kvinnor inte kan söka eller ta ett arbeie på grund av bristen pä daghemsplalser. Med den här beräkningsmetoden kan en kommun som nu har få daghemsplatser även i fortsättningen motivera en låg utbyggnadslakt.

Det är uppenbart pä det sättet all möjligheten all inom en nära framtid få barnslugeplals stimulerar hemarbelande kvinnor alt söka arbete utanför hemmet. Pä del sättet ökar behovet i takt med utbyggnaden.

Socialslyrelsens modell tar inte heller hänsyn till alt man kan förändra del man kallar "det praktiska behovet" genom att förändra avgifterna, barnstugornas kvalitet, deras placering i förhållande till bostäder och arbetsplatser osv. I beräkningsmodellen tycks också finnas en fortsalt inriktning pä överinskrivningen, som redan i dagssitualionen är ett stort problem i mänga kommuner, inte minst från personalsynpunkt.

Alla dessa svagheter gör att modellen över huvud taget inte borde

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

115

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

116

användas. I stället för all sysselsätta sig med teoretiska beräkningar med en mängd osäkra antaganden borde man ta reda på del verkliga behovet. Ett första steg skulle då vara att utgå frän det anmälda behovel och till det lägga ytterligare en del platser. Ett senare steg skulle vara att via kontakt med samtliga föräldrar till barn i aktuella åldrar undersöka behovet i vidare mening.

Utgångspunkten i hela det här arbetet måste vara all alla barn skall ha rätt till plats i förskola eller fritidshem. Till detta är steget ännu mycket långt.

Frägan om personaltätheten är i delta sammanhang av grundläggande betydelse. Den ökning av förskollärarutbildningen som regeringen föreslagit är otillräcklig. Det måste snarast bli en väsentlig ökning av kapaciteten på det här området. I en finanspolitisk debatt väger som sagt kostnaderna för daghemsverksamheten tungt. Jag tror all del finns all anledning att här beakta de beräkningar som gjorts och som entydigt visar att ökad daghemsverksamhel är samhällsekonomiskt lönsam. Men det finns irols del också anledning att starkt betona behovet av ell ökat statligt ansvar för kostnadsdelen. Staten, som har helt andra möjligheter än kommunerna all omfördela skatterna, mäste överta kostnaden för barnstugeutbyggnaden - i första hand personalkostnaderna, vilket vårt parti länge har hävdat.

Hela daghemsfrägan är en av nyckelfrågorna, inte bara i ekonomiskt hänseende utan också när det gäller möjligheten för kvinnorna att gå ut i förvärvsarbete. Detta har ocksä konstaterats vid flera tillfällen här i riksdagen.

Det är ocksä ett känt faktum att kosinaderna för den enskilda famifien att värda barn i hemmet är kännbara. Den aspekten bör nämnas i samband med frågan om behovel av all höja det betydelsefulla ekonomiska slöd till barnfamifierna som barnbidraget utgör. I det beslut som riksdagen nu har att fatta handlar det om en direkl höjning av beloppet, men väsentligt är ocksä att framhålla behovet av en kommande värdesäkring av denna form av ekonomiskt slöd. De senaste årens penningvärdeför-sämring har också inneburit en urholkning av barnbidragens värde. De höjningar som företagits för att möta denna ulveckling har inte räckt till för alt hälla det ursprungliga värdet. Eftersom inriktningen uppenbarligen allfiämt är att barnbidraget skall utgöra stommen i konsum-lionsslödel lill barnfamifierna bör också frågan om indexreglering las upp till ftirnyad prövning.

Sammanfattningsvis när det gäller barnomsorgen: En progressiv politik i de arbelandes intresse kräver en helt annan prioritering av barntillsynens utbyggnad. En utbyggnad som staten bör överta kostnaderna för. Ell program fcir expansion av förskolan för hela landel bör snabbi göras upp och konsekveni fullföfias. Programmet måste i första hand ta sikte på att häva de värsta bristerna. Mälsätiningen bör vara 50 000 plalser under vart och ett av de närmaste åren.

Ungdomsarbetslösheten måste bekämpas aktivt. Under de senaste 15

åren har arbetslöshetens genomsnittliga nivå stadigt ökal. Den här långsikliga ökningen har ägt rum oavsett om del varit läg-eller högkonjunktur.

Det är särskilt ungdomen och kvinnorna som drabbats hårt av den arbetslösheten. Statistiken för de senaste månaderna visar att omkring 35 96 av alla arbetslösa är under 25 år. En klar majoritet av dessa är kvinnor. Utöver de här redovisade siffrorna finns troligen ytteriigare etl visst mått dold ungdomsarbetslöshet.

För alt bekämpa arbetslösheten krävs ett samlat specialprogram. Något sådant program har regeringen aldrig brytt sig om att utarbeta. Man har i stället litat lill marknadskrafterna - det privata näringslivet och tillfälliga konjunkturuppgångar.

Vpk anser att ett specialprogram mot ungdomsarbetslösheten bör byggas på föfiande åigärder:

1. Arbelsmarknadspolitiken gentemot ungdomarna mäste överge sin nuvarande socialpolitiska prägel. Den måste i stället kopplas lill all medvetet skapa nya sysselsättningstillfällen.

2. Sysselsätlningsprogrammet bör inriktas på att en slor del av den arbetslösa ungdomen bereds plals inom den statliga och konimunala sektorn. De slalliga industrier som vpk föreslagit bör på sikl inriktas på bl. a. ungdomsrekrytering.

3. De arbetslösa ungdomarna bör anslutas till socialförsäkringssystemet.

När det gäller arbetsmarknadspolitiken hävdar vi att det måste bli etl slul på all folk slås ut från arbetsmarknaden. Skyddat arbete har blivit en andra rangens arbetsmarknad. Den s. k. fria företagsamhelen kan inie få fortsätta all helt ansvarslöst slå ul lönlagarna frän de ordinarie arbetsplatserna och sedan förklara alt del är samhällets uppgift alt svara för sysselsättningen. Alla måste garanteras rätlen till meningsfull sysselsättning där ingen lönediskriminering förekommer.

För all klara det här fordras en helt ny inriktning av arbelsmarknadspolitiken. Samma löne- och anställningsvillkor som gäller på den öppna marknaden bör också gälla vid skyddat arbete. De anslällda måsle ocksä garanteras inflytande över bäde produktionsinriktning och anställnings-och arbetsvillkor.

t)et är dags för kortare arbetstid. Kravet pä arbelslidsförkorlning växer sig alll slarkare. Vpk anser att sex timmars arbetsdag med 30 timmars arbetsvecka bör uppnås år 1980. Som en etapp är det lämpligt all sju limmars arbetsdag med 35 limmars arbetsvecka är genomförd 1977. Beslutet om en sädan förkortning av arbetstiden bör fattas omgående för au kompensaiionsfrågorna skall kunna lösas i näsla avtalsrörelse.

Herr lalman! Kring de här frågorna borde det enligl vår mening vara möjligt all nå enighet inom hela arbetarrörelsen som ell alternativ till den borgerliga politiken. Jag vill slälla frågan direkl lill statsministern: Motsvarar inle de förslag vi ställt i högre grad de svenska lönearbeiarnas intressen än den politik regeringen kan utarbeta i samverkan med folkpartiet eller centerpartiet? Är det inte dags för regeringen ati lämna Ha-

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

117

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska poUtiken m. m.

gauppgörelserna och den statliga inkomstpolitiken bakom sig? Det lycker en stark opinion bland arbetarna, del tycker uppenbarligen också en god del av de socialdemokratiska medlemmarna all döma av uttalanden i pressen. Den förda regeringspolitiken har varit upphängd på samarbete med folkpartiet - ett folkparti som inte har ändrat karaktär för alt det blivit mindre. Det är fortfarande ett storfinansens intresseparti. Med det partiet kan regeringen aldrig föra en arbetarpolitik, med del parliel kan regeringen aldrig åstadkomma de siyrmedel som behövs för alt åstadkomma ens ett minimum av planhushållning som försvar mot den internationella kapitalistiska krisens verkningar.

118

Herr statsministern PALME:

Herr talman! Innan jag övergår till mera allvarliga ting etl par ord till herr Bohman.

Jag har faktiskt aldrig talatom vare sig skolavslutning eller Den blomstertid . . ., utan det är herr Bohman som envist har talat därom vid varie debatt av den här karaktären de senaste åren. I fiol förledde det honom till en malör, som när jag stillsamt påpekade densamma ledde till viss munterhet här i kammaren. Denna malör tycks ha ridit herr Bohman som en mara under det gångna året, ty nu hade han beslutat sig för att redan innan mitt anförande hölls avverka sina anmärkningar om blomslerlid och skolavslutning. Men så ivrig var han alt han i sitt, visserligen länga, anförande lyckades avverka blomstertiden tre gånger. Redan efter den första hade talmannen haft anledning au bryta och ropa: Blockering!

Herr Bohmans anföranden har ocksä i övrigt en något stereotyp uppläggning. Han böfiar med en författare eller möjligen en tysk filosof Sedan säger han - numera - i förbigående att Sverige är etl bra land. Därefler framför han nägra personliga gliringar mot mig och övergår slutligen till svartmåleribranschen. Fast jag får ju lov all säga au det var mera fiong i Bohman för nägra är sedan. Men del är väl så all tidens tand gnager även det fräschaste gnöl, och det får därför nu litet mera karaktär av idisslande än det hade förul.

Jag har faktiskt icke i österrikisk TV gjort de uttalanden som herr Bohman pådyvlade mig. Jag framträdde inför en grupp av. visserligen i och för sig borgerliga, personer för en utfrågning. En del av dem hade väl nätts av svartmåleriet, kanske genom nägon författare - Hunlford eller nägon liknande - och de frågade om livel i Sverige är elt sådant olidligt och fruktansvärt tvång och om människor vantrivs sä hemskt att de måsle emigrera. Då pekade jag på en undersökning som gjorts av beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, där del redovisas all 99 96 av de tillfrågade hade sagl alt de tyckte Sverige var etl bra land. Om herr Bohman tillhörde den återstående procenten gick jag inte närmare in pä, eftersom del var i ett icke-poliliskt sammanhang som jag framträdde;.

Efter all sålunda ha svarat herr Bohman på några punkter skall jag

övergå till den avslutningsbetraktelse som herr Bohman sä ivrigt väntar på. 1 riksdagens slutskede finns del nämligen som vanligt anledning att i korthet summera vårens arbete.

Reformarbetet har med kraft driviis framåt. Lät mig erinra om att denna riksdag bl. a. har fastställt nya rikllinjer för arbetsmarknadspolitiken, kraftigi förbättrat studiestödet för vuxna, antagit nya riktlinjer för invandrar- och minoritelspoliliken, reformeral högskoleulbildningen, fastställt en långsiktig energipolitik, öppnat nya möjligheter för en rörlig pensionsålder, fullföfil reformpolitiken på kulturområdet, förbättrat arbetarskyddel, stödet åt de handikappade, de värnpliktigas förmåner och väldigt myckel annal.

Genom en ökning av anslaget med inte mindre än 760 mifi. kr. när vi enprocentsmålet för värt utvecklingsbistånd.

Det har således blivit ett slort reformär. De allra flesta av dessa reformer har antagits med breda majoriteter i riksdagen. På vissa punkter har man i utskotten gjort kompromisser, ett antal frågor har avgjorts genom lottning. Men del har hillills i stort sett gälll smärre frågor. Huvudintrycket - en handlingskraftig riksdag som med breda majoriteter drivii reformarbetet vidare lill gagn för landel - har bestått; det kan jag upprepa från i fjol. Jag återkommer till de frågetecken som man likväl har anledning all sätta.

Förutsättningen för delta reformarbete är en stark ekonomi. Det finns, som jag så mänga gånger har framhållit, ett grundläggande samband mellan de politiska strävandena alt skapa social trygghet, ufiämning och ekonomisk demokrati ä ena sidan och våra möjligheler lill en stabil och progressiv ekonomisk utveckling ä den andra.

Jag skall inte i det här anförandet lägga lill några siffror utöver alla dem som redan anförls och som visar den avgörande skillnaden mellan den ekonomiska utvecklingen i vårt land och den i omvärlden. Lät mig i stället illustrera skillnaden genom två citat från två av de ekonomiska rapporter som kommit i vår här i landet.

Redan den första meningen i Industriförbundets rappori ger en drastisk formulering om silualionen i de flesla länder omkring oss: "Världens induslriländer - sedda som en grupp - befinner sig för närvarande mitt i efterkrigstidens djupaste recession."

När Landsorganisationens utredare beskriver ulvecklingen i värt land på det viktigaste ekonomiska området - sysselsättningen - heter det: "Sysselsättningsökningen fortsätter emellertid allfiämt och marssiffrorna var t: o. m. oväntat gynnsamma. På tvä år har sysselsättningen totalt ökal med 180 000, vilkel är en sensationell tillväxt. Mot denna bakgrund ter sig inte pariieis och fackföreningsrörelsens sysselsättningsmäl orealistiska."

Utöver den grund som vär sociala styrka lägger för en god ekonomisk utveckling finns del två viktiga förklaringar till att vär ekonomiska ulveckling varit god de senasie åren.

Vårt utgångsläge när världens industriländer drogs in i del som In-

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

119

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

120

dustriförbundet kallar efterkrigstidens djupaste recession var gott. Vi hade genomfört en målmedveten salsning på alt bygga ut industrins pro-duktionsfiirmåga. Vi uppnådde under 1973 en rekordhög valutareserv. Handelsbalansens överskott var 5 mifiarder kronor. Det utgångsläget underlättade väsentligen en ambitiös stimulanspolitik, inriktad på att motverka de höjda ofiepriserna, alt bygga ut sysselsättningen och alt fortsätta satsningen pä att bygga ut vår industris produktionsförmåga.

Vi kunde vidare samla riksdagen bakom breda parlamentariska lösningar pä de ekonomiska problemen. Del blev den linje som regeringen satsade på frän börian i det nya parlamentariska läge som uppstod i och med 1973 ärs val.

Vi valde inte nyval - det skulle ha försenat då nödvändiga ekonomiska åtgärder och skulle dessutom ha inneburit att vi som politiker gav upp del förtroende väfiarna lämnat oss utan att allvarligt ha prövat möjligheterna att komma fram.

Vi valde inle att låla slora och för nationen avgörande frågor avgöras av lotten. Del skulle vara ekonomiskt ohållbart. Och vidare: Om medborgarna finner att politikerna överlåter viktiga ekonomiska frågor till en tombola, skulle självfallet politikerna och riksdagen utsättas för en stark och väl grundad misstro. Därigenom skulle skapas risker ocksä för ett sönderfall av demokratin.

Försöken alt genom samtal och överenskommelser nä majoritet i riksdagen bakom nödvändiga ekonomiska beslut har i stort sett varit framgångsrika och har i hög grad medverkat till den goda ekonomiska ulvecklingen. Genom överenskommelsen om konjunkturpolitiken förra året lades grunden för den gynnsamma utvecklingen 1974 - ett år som utomlands ibland kallas Sveriges år. Genom de s. k. Hagaöverenskom-melserna lades grunden för en ansvarsfull finanspolitik utan överbud, för en fortsatt reformpolitik och för det tvååriga avtal som nu träffats för en myckel stor del av svensk arbetsmarknad. Därmed har möjligheten till en hygglig ekonomisk ulveckling också i år och nästa är avsevärt förbättrats. Dels har den oro och osäkerhet som alltid föfier med en långrotning i avtalsrörelsen kunnat undvikas, dels innebär de avtal som träffats - även om kostnadshöjningarna på sina häll väckt bekymmer

- en kraftig stimulans av den privala efterfrågan.

Det är klart att herr Bohman, som inte har ställt sig bakom detta, vill nedvärdera det. Men jag vill ändå erinra om att reallöneökningen

- den disponibla inkomstökningen - i fiol var 7 96, kanske den högsta
vi haft pä ett år, och all man även i år räknar med flera procenisreal-
löneförbältring. Del är myckel få länder som nu vägar räkna med en
sådan förbättring.

Men det är ocksä viktigt att vi inle urholkar förutsättningarna för avtalet. Trols de svårigheter som återstår pä arbetsmarknaden är det ändå en väldig prestation att skapa arbetsfred för två är över de mycket breda fälten av svensk arbetsmarknad.

En beskrivning av de senasie årens ekonomiska utveckling är emel-

lertid inte fullständig om man inte ocksä talar om det pris vi medvetet betalat för de uppnådda resultaten. Pä tvä år har handelsbalansens överskott på 5 mifiarder kronor blivit etl underskott på 2 mifiarder kronor. Om man därtill lägger bl. a. ulrikesturismen och u-hjälpen, får man etl underskott i bytesbalansen med nära 5 mifiarder kronor för 1975 enligt prognoserna. Delta underskott är nästan lika stort som hela vår export av så tunga svenska exportvaror som papper och papp.

Denna kraftiga omsvängning har gjort en viss utländsk upplåning nödvändig och självklar. Vi har ocksä aktivt medverkat lill au denna upplåning har kommii lill stånd. Bl. a. pä grund av den höga kreditvärdighet som vi åtnjuter till föfid av Sveriges slarka ekonomiska ulveckling har upplåningen varil möjlig och gäll i stort sett friktionsfritt. Upplåningen ligger nu i storleksordningen 5 mifiarder kronor för della är. De senasie månadernas upplåning motsvarar omkring åtta månaders stål- och järnexport.

Men, som jag gång på gång funnit det angeläget att framhålla, utlandsupplåning är inget ymnighetshorn som vi under obegränsad tid kan ösa obegränsade belopp ur. Varenda krona eller D-mark eller schweizerfranc som vi lånar från ullandel måste vi belala lillbaka, och vi mäsle betala lillbaka med hög ränta. Och vi fär inte glömma att vi mäsle betala med exportinkomster som i dag är 5 mifiarder kronor för små för att betala för vår import, för vår turism och vår u-hjälp samt klara övriga utlandsbetalningar. Riksbankschefen har framhållit att om vi lånar 5 miljarder kronor 1975 och sedan lyckas minska underskottet med 1 mifiard varie är fram till 1980, skulle vår utländska skuldsättning då uppgå till 25 mifiarder kronor. Endasl räntebetalningarna efter 1977 skulle uppgå till drygl 2 mifiarder kronor per år.

Det är denna besvärliga situation som ligger bakom våra satsningar pä att bygga ut industrins produktionsförmåga och exportkapacitet. Det är den som ligger bakom vår alldeles bestämda uppfattning alt vi inte skall belasta vår redan ansträngda bytesbalans med bördor som inte är vikliga för alt upprällhälla och stärka sysselsättningen och produktionsförmågan i värt land.

Det är nämligen sä, som riksbankschefen med oro noterat nyligen, alt de stora industriländerna i är uppvisar en kraftig förbättring av sina bytesbalanser medan vi och andra små länder går mot ökade underskott. Del beror verkligen inle pä all de stora länderna för en bättre ekonomisk politik - tvärtom är det en följd av en politik som lett lill ökad arbetslöshet. De har satsat pä all hälla nere prisstegringarna och förbättra bytesbalansen, och de har betalat priset i form av rekordhög arbetslöshet, avstannande produktion och i en del fall sänkta reallöner Det går alltså 15 miljoner människor arbetslösa i de s. k. västekonomierna. Och den låga aktivitet i de slora länderna som della är elt uttryck för skulle ha varit ännu lägre om inte de små länderna med sin expansiva politik skapar arbelen, inle bara i sina egna länder utan ocksä i de slora länderna.

Denna snedfördelning av bördorna kan vi kritisera, och skall vi kri-

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. in.

121

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

122

tisera. men vi kan dess värre inte undgå dess verkningar. Och jag ser att OECD:s generalsekreterare varnar medlemsländerna för ytteriigare stimulansåtgärder med hänsyn till risken för inflation och överhettning nästa år.

Man kan känna en viss upprördhet över den liknöjdhet som visas i så många länder inför de väldiga arbetslöshetssiffrorna och nästan belåtenhet över denna hårda prioritering av prisnivån och av bytesbalansen som gör att arbetslösheten hålls på denna höga nivå under mycket lång lid.

Vi kan alltså verka mot den politiken med våra begränsade resurser, men vi kan inte undgå dess verkningar, så länge de nu består.

Vi har klarat dessa problem genom att föra vår expansiva politik och ta sysselsäilningen i försia rummet, men också ta utlandsupplåningen övergångsvis.

Värt underskott i bytesbalansen, den djupa lägkonjunkiur de dominerande länderna fortfarande lever i och den pessimism som man stöter på utanför vårt lands gränser såväl bland politiker som företagsledare innebär i och för sig en besväriig situation, som ställer stora krav på den ekonomiska politiken och pä politikernas handhavande av de ekonomiska problemen.

Om de svagheter som lett andra länder till den ekonomiska ruinens brant får fotfäste också i vårt land kan den besvärliga situationen snabbt bli ohållbar.

Dessa svagheter är av två slag. Det gäller, för det försia, om riksdagen inle har tilfi-äcklig styrka för au söka sig fram till samlande lösningar och därmed la ell övergripande ansvar för den ekonomiska politiken och också för mindre populära åtgärder som kan behöva sällas in. En sådan situation, oavsett om den orsakas av minoritetsregeringar med litet underlag i riksdagen eller av loltningar, innebär alt politikerna avsvär sig det ansvar som väljarna lagt på dem.

Det gäller, för det andra, om överbuden och inte det ekonomiska ansvaret fär dominera den ekonomiska politiken. 1 och för sig vällovliga förslag till förmän för olika grupper blir ett hot mot den ekonomiska utvecklingen om de trumfas igenom i riksdagen på grund av svaghet eller som en resultat av lottning om de inte står i överensstämmelse med den hiirda ekonomiska verkligheten.

Som jag många gånger framhållit har främst folkpartiet men också centern vid flera tillfällen visat betydande prov på självständighet och ansvarsvifia när del gäller den ekonomiska politiken. Därmed har man bidragit till den goda ekonomiska utvecklingen. Därmed har man också i en saklig andajav resullatpolilik kunnai påverka samhällsutvecklingen. Det kanske ända må tillålas mig att framhålla den enastående insats som den socialdemokraliska riksdagsgruppen har gjort under dessa år - genom sammanhållning, besluiförhei och förmåga till samarbete. Det hör sannerligen lill bilden.

■ Det må också tillåtas mig an påpeka att den förmåga att ta ansvar

i en besväriig tid som visats från olika håll har effektfullt kontrasterat mot den konfrontationslinje som moderaterna med stor envishet och konsekvens har ägnat sig åt ocksä efter del senaste valet.

Den socialdemokratiska riksdagsgruppen har således, utan att uppge sin idémässiga övertygelse eller kraften i det praktiska reformarbetet i framför allt de stora ekonomiska frågorna, satsat på en samförstånds-politik. Den har mött gensvar i riksdagen. Det har skett i landels intresse. De prakliska resultaten av denna politik visar otvetydigt att den också varit till gagn för landel. Men varken den goda ekonomin eller samförståndet är någonting man får till skänks. De måste ständigt vinnas pä nytt.

Den ekonomiska utvecklingen beror väsentligen av konjunkturutvecklingen ute i världen. Konjunkturbedömning är en vansklig bransch. Nu tycks enighet trots allt råda bland den ekonomiska expertisen om att elt internationellt konjunkturuppsving är på väg. Det är en uppfattning som också stöds av vanligt sunt förstånd. Delade meningar råder närmast om när detta uppsving kommer att sätta in.

Ett uppsving kommer att påverka vär export. Vi bygger nu sedan mänga år ut vår kapacitet, vi har en ekonomisk styrka, som medför att jag i grunden ser med klar optimism på våra möjligheter att utnytfia ett sådant uppsving: Jag ser därför med optimism på den svenska ekonomins möjligheter pä sikt. Men det finns vissa förbehåll. Den förutsätter all vi kan ålägga oss en sådan restriktivilel i vår inhemska ekonomi att vi verkligen kan utnytfia de förbättrade exportmöjligheterna. Vi tvingas ålägga oss återhållsamhet och kanske vidta åigärder som i första ögonblicket inle ter sig särskilt populära.

Den andra möjligheten är att uppsvinget dröjer. I så fall kan del bli nödvändigt med ytterligare stimulansåtgärder för att hälla sysselsättningen uppe. Omfattande beredskapsälgärder och beredskapsplanering har vidtagits i detta syfte. Som påpekas av de socialdemokratiska reservanlerna i flnansutskotlet har inom arbetsmarknadsdepartementet lagits fram projekl i storleksordningen 3 mifiarder kronor,-som kan sättas in inom kortare tid än tre månader.

Men vi får inte glömma den restriktion som underskottet i vår bytesbalans obönhörligen för med sig. Vi måste noga avväga åtgärderna, sä att de når största möjliga effekt för sysselsättningen men samtidigt är importsnäla. Det vore ju utomordentligt tragiskt om vi skulle hamna i den situationen som åtskilliga länder hamnat i - nämligen alt sakna medel för att stödja sysselsättningen, därför att ekonomin är urholkad och kreditvärdigheten undergrävd. Vi måste i etl sådant läge använda varie krona för att stödja dem som är arbetslösa eller riskerar att bli arbetslösa. För oss komnier alltid sysselsättningen i främsta rummet.

Jag kan inte nu se något skäl varför vi skulle sätta in ätgärder som ökar den statliga upplåningen, som ökar underskottet i vär utrikeshandel, ulan alt vi uppnår någon påtaglig sysselsättningseffekt. Sädana insatser försvagar ju bara våra möjligheter att möta evenluella påfrestningar i

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

123

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

124

framtiden. Lät mig undersiryka än en gång att vi redan nu för en klart expansiv ekonomisk politik, just därför att vi sä högt värderar sysselsättningen. Det är ju delta som skifier oss från näslan alla andra länder.

Vi kritiserar majoritetsförslaget i finansutskottet, dels pä grund av dess sakliga innebörd, dels därför att del kan tänkas förebåda en ny politisk linje frän de partiers sida som tidigare medverkat i breda uppgörelser över blockgränserna.

Jag har alltså svårt att se nägon övertygande saklig grund för att vi skall späda pä samhällsekonomin med åtskilliga hundratals mifioner kronor i ett läge dä sysselsättningen är högre än någonsin, då antalet lediga platser är slörre än någonsin och dä svårigheten att bedöma effekten av insalta ätgärder är särdeles stor.

Det flnns tecken som tyder pä att man vid den räkning som nu pågår kommer ati finna att antalel lediga platser är tre gånger större än antalel registrerade arbetslösa. Det kan mycket väl hända att det inte består för framtiden med hänsyn till utvecklingen i andra länder. Jag vill inte alls påstå aU det kommer att bestå, men det är nuläget. Dä skall man vara aklsam med att sätta in ätgärder.

När det gäller barnbidragen vill jag säga till herr Fälldin och herr Helén alt del är riktigt all vi i Haga skrev på att vi om det behövs av konjunkturpoliliska skäl kan tänka oss att tidigarelägga barnbidragshöjningen. Del har skett flera gånger på vårl initiativ. Del är bara det att vi ju inte alls åberopar konjunkturpolitiska skäl för en tidigareläggning. Den motivering som var inskriven i Hagauppgörelsen har alltså bortfallit. Ni använder nu andra motiv för att tidigarelägga höjningen. Om man efter löneavtalen lägger denna påspädning av den privata konsumtionen ett kvartal tidigare än vi alla hade tänkt, får det icke så myckel karaktären av konjunklurpolilik som av vad Gunnar Helén i någol benådal ögonblick för länge sedan kallat kvartalspolitik - även i rent bokstavlig bemärkelse i det här fallet. Det är därför vi kritiserar åtgärden.

När del gäller investeringsfonderna vill jag säga alt det inte är så all investeringarnastoppas. Men man kan i nägon mån styra dem till regioner som verkligen behöver sysselsättning. Centerpartisternas förklaring i dag lill att de i själva verkel gär emot della regionalpolitiska medel måste därför vara mycket krystad.

Jag fick tvä frågor om daghemmen och barnomsorgen. Jag vill bara säga att kontakterna med Kommunförbundet redan är i gäng. De förberedelser som fordras är påböfiade. Kommunerna har ju möjlighel alt falla beslul om en daghemsulbyggnad även under löpande budgetär, då elt besked i bidragsfrägan föreligger. Men del är klarl att del skall gä sä snabbi som möjligt.

Samtidigt är del emellerlid vikligl all underlälla planeringen av ulbyggnaden genom ell ökat statligt stöd lill projekteringen av nya daghem och fritidshem, eftersom det tar viss lid. Det beslul regeringen i går fattade om en höjning av projekleringsbidragen är avsell att underlälta planeringen äv en snabb daghemsulbyggnad. I den älgärdskatalog som

finns för konjunkturpolitiskt motiverade insatser är höjda bidrag för byggandet av daghem och fritidshem upptagna pä allra första plats. - Därmed har jag besvarat de två frågor som herr Helén ställde.

Av de förslag som oppositionspartierna framfört, antingen som majoritet i finansutskottet eller som minoritet för enskilda partier, är förslaget all sälla in pengar, om man hade några, på barnomsorgen vettigare än förslagen om sänkta arbetsgivaravgifter och extra investeringsbidrag. Men därom gavs det inte tillfälle att resonera. Frågan om barnomsorgen är ju icke bara en konjunkturpolitisk fräga. Det är en famifiepolilisk fråga och en arbetsmarknadspolitisk fräga av första rang. Vi har på vår sida klart deklarerat att en sädan utbyggnad av barnomsorgen skall ske att den täcker föreliggande behov. Det intresse som även folkpartiet visal i daghemsfrågan skall regeringen ta fasta på. Jag hoppas att ni skall siödja en kommande överenskommelse med Komniunförbundel om en planmässig utbyggnad och att ni kan vara med om att flnansiera ett ökat statligl stöd till kommunerna för denna utomordentligt viktiga verksamhet.

I övrigt skall jag inte ta upp sakfrågorna i finansutskottets betänkande, eftersom både Sven Ekström och Gunnar Sträng utförligt har gjort det.

Detta var den ena delen av vår kritik beträffande den sakliga innebörden i dessa förslag.

Än vanskligare har emellertid för oss tett sig den mera långsiktiga bedömningen. Våra ledamöter i finansutskottet har förmedlat intrycket, att besluten där har fattats snabbt och utan den strävan till samråd och förnuftigt resonemang som under de gångna åren varit den självklara och nödvändiga arbetsmetoden i svensk politik. Då har vi ställt oss frägan: Är del så, all vi under del närmaste året i dessa avgörande ekonomiska frågor kommer att få uppleva etl medvetet sökande efter politisk konfrontation, rned åtföfiande loltningar om hundratals mifioner, ja, kanske mifiarder? Den frägan har vi ställt oss i djupaste allvar, eftersom konsekvenserna vore förskräckande.

För det första skulle del kunna medföra en gradvis underminering av politikens anseende. Partierna skulle, med bortseende frän de ekonomiska konsekvenserna, kunna jaga efter fördelaktigaste möjliga positioner inför ett kommande val. Men resultatet skulle ocksä kunna bli del rakt motsatta, nämligen alt människorna vänder sig bort frän politiken därför all inget politiskt ledarskap bjöds dem.

För det andra skulle det kunna medverka till all undergräva vår ekonomi. Jag har påpekat att vi f n. har en unik stark ekonomi i vårt land jämfört med många andra länder. Vi komnier alt envist ge sysselsättningen förtur. Detta skifier oss - lyvärr, kan man säga - frän de flesla andra länder. Men den positionen kan snabbt undergrävas, och även om man kanske inom olika partier kan räkna ut all man skulle kunna göra kortsiktiga vinster, är det ju ändå ett ofrånkomligt faktum att delta land skall regeras även under åren efter 1976. Det vore en minsl sagt otacksam uppgift att överlämna åt kommande regering och kommande

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

125

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

126

riksdag att behöva ägna huvuddelen av sina krafter ät att söka hålla björnarna borta från dörren därför att företrädarna så djupt hade skuldsatt landel att betalningarna av räntor och amorteringar blev den allt överskuggande uppgiflen.

1 den situationen har vi självfallet övervägt möjligheten att upplösa riksdagen och utlysa nyval. Det har sagts, när uppgifler härom läcki ul, alt delta bara är ett tomt vapenskrammel utan något allvar bakom. Det är i så fall en felbedömning. Vi har från socialdemokratins sida hela liden inriktat oss på alt trots ett svårt parlamentariskt läge visa den svenska demokratins handlingskraft. Den politiken har förutsatt samråd, tillmötesgående och överenskommelser. Den har också förutsatt att vi med vissl jämnmod fält tolerera nederiag och loltningar i mindre frågor. Med denna från börian deklarerade huvudlinje för politiken har det icke funnits nägon anledning att söka strid för dess egen skull, att skramla med vapen som man tidigare klarl deklarerat att man icke önskade använda om det kunde undvikas.

Men det har hela tiden funnits ett förbehåll. Landel får icke sakna ledning. Jag har ständigt sagt att regeringen icke ämnar administrera en sönderfallande ekonomi. Det är inte regeringsmakten värd. Vårt land har en enastående styrka, väldiga utvecklingsmöjligheter i god mening. Vi fär inle mynta bort de möjligheterna i elt politiskt-taktiskt spel, där uispelen om populära utgifter och reformer och inkomstminskningar får kanta den ekonomiska utförsbacken. I sä fall är del bättre att, trots de bärande argument som kan anföras däremot, väfiarna i ell allmänl val får säga sin mening.

Jag säger detta utan ansats till hoifullhet eller aggressiv stridsvifia utan som ett uttryck för en ärlig övertygelse och uppriktig oro. Finns det förutsättningar för all vi gemensamt kan söka värna sysselsättningen och landels ekonomiska stabilitet och styrka under tiden fram till 1976 års val, även om vi kan vara oeniga om mycket annal, dä skall vi fortsätta. Kan vi det inte, då bör väfiarna redan i är fä säga sin mening.

Lätt blir lalesätten allmänna. Eftersom framtiden är oviss är det svårt att precisera. Och mitt syfte är inte att anställa något slags husförhör med opposi'';ionen och söka detafibinda den. Det vore både politiskt oklokt och ekonomiskt ohållbart, eftersom förutsätlningarna förden ekonomiska politiken kan förändras. Men som underlag för bedömningen av möjligheten till bredare majoriteter under det kommande året vill jag ändå konkretiseni föfiande frågor - en del av dem har jag faktiskt redan fått svar pä i anförandena.

1. Är ni - i syfte alt motverka framtida påfrestningar på den svenska ekonomin - beredda att medverka i en politik som förebygger en ytterligare ökning av skuldsättningen i utlandet?

2. Att värna sysselsättningen förblir den ekonomiska politikens huvudsyfte. Förverkligandet av detta syfte kan komma att kräva ytterligare stimulansåtgärder. Är ni beredda att i första hand salsa sädana åigärder pä importsnäla verksamheter, vilket innebär att undvika ytterligare sti-

mulanser för importkrävande privat konsumtion?

3. Är ni beredda att medverka till erforderliga restriktiva åtgärder vid ett konjunkturuppsving?

4. Är ni beredda att söka undvika en blockbetonad konfrontationspolitik och satsa på sakligt samråd i syfte att skapa breda majoriteter kring, den ekonomiska politikens huvudfrågor?

Nr 97

Fredagen den 30 maj .1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Herr FÄLLDIN (c) kort genmäle:

Herr talman! Herr Helén ställde en fräga till centern om varför vi inte vill la slällning nu till storleken av siödet till kommunerna för barnomsorgen. Svaret ligger i vad jag sade i mitt huvudanförande. När regeringen nu äntligen bestämt sig för att ta upp överiäggningar med Kommunförbundet om utbyggnaden av barnomsorgen är det inte så välbetänkt att dessförinnan fastställa omfattningen och utformningen av statens ökade tillskott. Kommunernas företrädare bör få möjlighel att redovisa sin uppfattning innan vi tar ställning. Men att överiäggningarna måste drivas med skyndsamhet så att kommunerna vet vad de skall rätta sig efter vid höstens budgetarbete är vi helt ense om.

Statsministern tog upp några saker mera konkret i uiskottsmajoritetens yrkande, bl. a. tidigareläggningen av det höjda barnbidraget. Åtgärder av den här typen har socialdemokratin använt sig av mänga gånger lidigare jusl när konjunkturen krävl del - det vitsordade statsministern. Åtgärder som av socialpolitiska eller andra skäl behöver göras, t. ex. på famifiepolitikens område, har regeringen medvetet tidigarelagl därför att del har passai bra med konjunkturen. Del är exakl vad ulskoitsmajorilelen föreslär, och det gör den i överensstämmelse med en fullmakt för ulskottet, som skrevs pä ocksä av socialdemokraterna när frågan behandlades lidigare.

Jag är uppriktigt sagt litet överraskad över alt socialdemokraterna gör etl så stort nummer av och uppenbariigen är så missbelåtna med att barnfamiyerna skulle få tillskottet redan i oktober.

I nyvalsfrågan har jag i mitt huvudanförande gett besked, och jag upprepar det: Vi är i dag - liksom vi varit det hela liden sedan valet 1973 - organisatoriskt och politiskt förberedda. Avgörandet i frågan om alt utlysa nyval ligger i regeringens hand på grunder som jag tidigare utvecklade och inle tar upp liden med att återupprepa.

Statsministern ställde i slutet av sitt anförande ett antal frågor. Jag har gett besked om dessa i mill lidigare anförande. Jag vill nu bara upprepa några väsentliga och principiella ståndpunkter.

Folkpartiet, centern och socialdemokraterna var i vintras ense om huvuddragen av en ekonomisk politik som syftade till all vara ett värn för sysselsättningen och förhindra att den skulle gä ner. Vi var också ense om att det beslut riksdagen fattade lade en god grund för en fast ekonomisk ulveckling och att riksdagen närmare skulle diskulera och la ställning lill hur denna politik skulle ytterligare konkretiseras. Det innebar alt det förslag som centern och folkpariiel lagl fram om en be-

127

Nr 97 redskapsplan till värn för sysselsättningen och som riksdagen då beslulade

Fredagen den 30 maj 1975

om ytterligare skulle diskuteras och preciseras nu.

Jag vill upprepa vad jag sade i mitl huvudanförande att centern och
folkpariiel har fullföfit den politik som vi då var ense om. Med samma
Den ekonomiska inställning och samma ansvar för samhällsekonomi och sysselsättning
politiken m. m. som då. framlade centern sina förslag i anslutning till kompletterings-

propositionen. Med samma ansvar som tidigare i vintras utformades utskottsmajoritetens förslag. Jag har förul sagt - och jag upprepar det -all den politik som vi är med om att uiforma är vi beredda alt regera på. Det är del sätt på vilket jag mest konkret kan uttrycka det ansvar som vi känner för politikens utformning.

Nu har jag en fräga till stalsministern: Varför ställer sig regeringen och socialdemokratin vid sidan av att fullfölja den linje varom vi var ense i vintras?

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr lalman! Den debatt som vi för här i riksdagen i dag handlar om mycket väsentliga saker för svenska folket: hur det skall bli med jobben i vinter och om famifierna skall få råd all köpa vad de behöver. Det klarar man inte med förskönande beskrivningar, som vi tidigare har fäll höra.

Nu spårade jag i statsministerns inlägg en önskan alt göra beskrivningen mer realistisk. Men på någol sätt är statsministern litet av en pendlare, som ibland litar pä alt del redan håller pä alt sätta in en förbättring och som i nästa ögonblick lalar om vad som skall komma bortom svackan. En pendlare kan emellertid bli trött på vägen, och då kan säkerhetsbedömningen brista ett ögonblick.

I själva verkel är tecknen betydande pä att en nedgång i svensk ekonomi kommer. Det är inle lösa tecken i skyn ulan handfasta bevis på all den svenska ekonomin lyvärr gär mol en lägre aktivitet.

En ökad arbelslöshel blir sisla ledet i en sådan förändring. Därför mäste man sätta in åtgärderna i tid. I detta perspektiv har vi gjort vår bedömning och föreslagit åtgärder. Vi menar att del är nödvändigi att ta slällning i sakfrågorna och la ansvaret för svenska folkels försöfining före taktiska fördelar. Då måste man göra det så all sysselsättningen verkligen kommer i främsta nimmet. Om delta är vi tydligen ense.

Den andra viktiga uppgiflen är då alt fastställa vad för slags åigärder som kan klara sysselsättningen. Vi har därvid gjort fullkomligt klarl -i vintras, i våras och nu pä försommarkanten - all hänsynen lill balansen i Sveriges affärer med ullandel måsle påverka valet av medel. Utlandsupplåningen har nu nätt en nivå, som är rimlig och fullt försvarbar i ell längre perspektiv.

Det har inte varit något osunt i att vi har lånat lillbaka en del av
de pengar som vi själva har betalat för flerdubblingen av oljepriserna.
Det var synd alt vi från oppositionen behövde fiata sä länge, sä offentligt
128 och sä högl, innan det blev av.

Konsumtionen kan förväntas hålla sig relativt väl uppe. Del är därför inte motiverat alt nu besluta om någon ny tillfällig momssänkning. Genom förslaget om en stimulans lill daghemsbyggandei har vi markerat en sädan inriklning av stimulansätgärderna som dels innebär all de ges en så långt möjligt importsnål inriktning, dels innebär all de bidrar till insatser på områden som är långsikiigi angelägna. Del man väfier att sälla in när tiderna blir sämre skall stå sig ocksä när de blir bällre.

Förslaget om ett generellt frisläppande av investeringsfonderna syftar såsom etl tillägg till regeringens uttalade politik till att på sikl förbättra Sveriges möjligheter att just klara balansen i utrikeshandeln.

Med delta har jag givit vär syn på de huvudfrågor som statsministern ställde. Jag är glad över del svar som jag fick på den andra av mina frågor 0111 barnomsorgen. Men fortfarande kvarstår den första: Vilka hinder flnns för all redan i höst ta vara på den lediga kapacitet på byggsidan som skulle kunna användas?

I övrigl kan jag bara upprepa vad jag har sagt tidigare. Det blir inle fel av att sägas flera gånger.

Vi slår fasl vid all långsiktiga beslående reformer ocksä bör ges en långsiktig finansiering. Introduceras de i etl skede dä ekonomin behöver stimuleras, fär man inte jusl dä genom att räkna krona för krona skjula pä utvecklingen ål fel häll. En finansiering skall sättas in i rält ögonblick, men den skall finnas där i del varaktiga förloppet. Vi har i ord och praktisk handling visat att vi strävar efter en bred förankring för en sådan ansvarsmedveten ekonomisk politik. När vi inte lyckas få andra med oss, som i fräga om kravet alt nu stimulera den kommunala barnomsorgen, slår vi ändå fast vid vär sakliga övertygelse.

Sedan är del naturiiglvis ell bekymmer med all jämviktsriksdagen i sig leder till för niånga lollningar. I synnerhei som del sker i slora ekonomiska frågor är det ingel alt eftersträva. Men sä länge en minoritetsregering sitter har den ju skyldighet alt anpassa sina förslag sä alt de kan vinna majorilel. När regeringen finner all förslag som den ogillar häller pä all ta form i utskottet, dä har den ocksä den första skyldigheten all ta initiativ för all förhindra en lottning.

Sä någol om den psykologiska apparaten kring den här debatten. Statsministern säger - jag läser innantill: "Det har sagts att del här bara är ell tomt vapenskrammel ulan allvar, och del är i sä fall en felbedömning." Borde inle den socialdemokratiska regeringen dä tänka pä alt i första hand informera sina egna? I en framstående socialdemokratisk tidning har del i denna vecka slätt föfiande pä en ledaravdelning där chefen är socialdemokratisk riksdagsman: "Det finns inte sä litet av vapenskrammel för vapenskramlets egen skull och någol av teaieråska i det återkommande talet om all etl nyval väntar."

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern lyckle inte om all jag talade om skolavslutningar. Men herr Palme avhåller varie år sina skolavslutningar, sä

129

9 Riksdagens protokoll 1975. .Nr 97-98

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

130

även i är. Och sä ställde han desslikes frågor som en magister lill sina elever. Ja:g vill svara honom att värt svar på de frågorna har givits i finansutskottets betänkande. Där hårde tre borgerliga partierna i enighet redovisat hur de ser pä konjunkturpoliliken, hur de ser på sysselsättningspolitiken, vilka åtgärder de anser bör vidtas för all lösa sysselsättningens och ekonomins problem under den närmast kommande tiden. Herr Palme kan själv läsa svaren i betänkandet, men uppenbarligen gillar han inle de svaren och därför vill han med sina nya frågor försöka förmå oss att hoppa av. Jag tror inte att han kommer att lyckas med della.

Jag lycker över huvud tagel väldigt illa om sädana här lappskrivnings-modeller. Även om förhöret i dag var muntligt så var det ju inte försia gången herr Palme försökte ställa oppositionen mot väggen, mäslrande: Svara pä de här frågorna, annars blir det så och så och så! Jag lycker inte att det hör till det parlamentariska umgänget, i varie fall inte om man samtidigt säger: Om inte ni tar del här, då ligger nyvalet nära till. Somliga kanske betraktar ett hot om nyval som en chans till nyval, men jag tycker som sagl inte att sådanl här hör till del parlamentariska arbetet.

Värt svar flnns alltså i finansutskottets betänkande, och det innebär bl. a. all vi vill förhindra ökad upplåning. Staffan Burenstam Linder talade i dag slarkl om riskerna för en fortsall sädan upplåning. Men det innebär också all vi redovisar de olika stimulansåtgärder som vi anser vara nödvändiga och angelägna för alt klara sysselsättningsproblemen.

Eflersom del är fråga om konjunkturstimulerande åtgärder innebär delta att de ålgärderna skall återtas - i den mån de inle är av permanent karakiär som barnbidragen - när konjunkturerna förändras. Det ligger i sakens natur nu som lidigare, och det är bl. a. därför som vi så starkt prioriterar generellt verkande åtgärder framför selekliva ätgärder. Selektiva åtgärder är nämligen svåra all la tillbaka.

Men herr Palmes andra fråga tycks vara avsedd alt hindra oppositionen från alt fortsättningsvis driva etl av de krav som är redovisade i finansutskottets betänkande, nämligen en momssänkning. Herr Palme kommer dä att göra gällande att sänkt moms leder till ökad import - och det kan man naturligtvis göra gällande. Men ökade investeringar leder ocksä till ökad import. Vi är beredda all föra en politik som förbättrar den externa balansen, men vi förbehåller oss rätten alt ta de stimulansåtgärder som vi anser vara de lämpligaste och som finns redovisade i finansutskottets belänkande.

Herr Palme säger alt vi har "drivit en konsekveni linje också efter del senasie valet" Del är rikligl. och jag tar det som elt erkännande. Men del är fel ätt vi har sökt konfrontation. All vi inle har hjälpt regeringen undan voterings- och loltningsnederlag beror just på alt vi strävar efter all föra en konsekveni politik och att den politiken skiljer sig frän regeringens politik. Vi är alltid beredda att samräda i sakfrågor, men vi kommer inte alt kompromissa med vår övertygelse bara för att hjälpa en socialdemokratisk regering alt sitta kvar. Det kommer vi inte alt göra. Det svaret är väl alldeles klarl.

Jag tycker att anklagelsen mot oss för konfronlationspolilik skorrade falskt i dag - bara tre dagar efter det att riksdagen har fattat ett avgörande beslut om vårt lands långsiktiga energiförsörining. Socialdemokratin vet, det svenska folket vet och även herr Palme vet att vi alltid strävat efter samförstånd i de slora frågorna, frågor som rör värt lands långsiktiga iniressen - säkerhei och' välfärd, utrikespolitik, säkerhetspolitik och energipolitik. Vi kommer att fullfölja en saklig politik i dessa hänseenden. Kan vi komma överens, desto bättre, kan vi inte konima överens skall vi redovisa våra uppfattningar, liksom ni redovisar er mening och er ståndpunkt.

Man kan fräga sig om inte punkten 4 syftar till något slags låsning av oppositionen, vilket i så fall skulle slå i klar strid med de demokraliska principer efter vilka vi arbelar. Är det fallel, skall herr Palme söka koalition med något parti. Skall man läsa ett oppositionsparti, skall detta baseras på en överenskommelse i regeringssamverkan och inte på det sätt som tycks vara syftet med punkten 4.

En minoritetsregering skall egentligen inte ställa frågor till oss. Vi är i majoritet. Vi har rätt att ställa frågor till er, och jag skall ställa en fråga till herr Palme och hans kolleger.

Vårt skattesystem är roten och upphovet till det mesta av värt elände. Det är inflationsdrivande. Del gör att lönehöjningar inte lönar sig. Det skapar oro på arbeismarknaden, del gör alt det är svårare för barnfamifierna att klara sig. Del blir en bristande valfrihet. Är ni beredda alt angripa detta grundläggande problem? Är ni beredda att snarast möjligt lösa problemen med värt eländiga skattesystem och att iaktta den återhållsamhet med stalsflnanserna som är en nödvändig föfid av detta. Är ni beredda alt skapa en stabil ekonomi på del sättet.

Del lycker jag all herr Palme skall svara på.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Herr WERNER i Tyresö (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inle i vad mån herr Bohmans frågor gällde vårt parti också, men vi kan väl svara vi med.

När del gäller den första frågan, om vi vill medverka till alt begränsa skuldsättningen, sä är vi helt överens om det. Vi tycker att det är orimligt med utländska län, där räntor och amorteringar kostar 2 mifiarder ärligen.

Till den andra frågan, om vi är beredda att satsa pä importsnäla ätgärder, är svaret all vi är motståndare till lyxkonsumtion och lyxinvesteringar. Men vill man bidra till att göra slut pä delta, kan man möjligen stödja värt förslag om skärpt beskattning av bolag och förmögenheter.

När det gäller den iredje frägan, om erforderliga åtgärder vid en konjunkturuppgång, hänger värt svar samman med den kriiik som vi riktar mot regeringens målsättning för produktionen. Vi kritiserar regeringen för att dess målsättning är kvantitativ och inte kvalitativ. För regeringen har huvudsaken varit att det produceras, men mindre betydelse har man tillmätt vad som produceras, vad som är mesl nyttigt för medborgarna. På den sista frägan, som kanske är den intressantaste, är värt svar att

131

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

vi är för i;n politik i arbetarklassens intresse. Men samarbete med borgerliga partier, herr Palme, kan aldrig åstadkomma del. Arbetarpolitik kan ni aldrig bedriva hand i hand med herr Fälldin, herr Helén eller herr Bohman. Deras partier är inga arbetarpartier. Folkpartiet, som nu gör allt för att komma med i vart fall i närheten av regeringen, har aldrig varit ett arbetarparti. Folkpartiet är ett borgerligt parti, ett parti som försvarar storfinansens intressen. Det ärell parti vars grundläggande intressenär riktade mot arbetarklassen och arbetarrörelsen. Och jag tycker att frieriet till de borgerliga partierna inte kan'bidraga lill alt slimulera väfiarna i elt val 1975 eller 1976, herr Palme. Jag tycker all konsekvensen av statsministerns tal borde vara all man utlyser nyval nu.

132

Herr statsministern PALME:

Herr talman! Det som herr Werner i Tyresö upplever som etl nästan otillbörligt frieri upplever herr Bohman som någonling närmast otillbörligt som parlamentarisk metod. Det är inle lätt alt tillfredsställa herrarna, men del hade jag kanske inte heller riktigt räknal med.

Jag skall genast svara på herr Bohmans fräga. Vi har här gjort vissa förändringar i skattesystemet, som är resultat av de s. k. Hagaöverens-kommelserna. De förändringarna innebär att det slora flertalet vanliga löntagare belalar betydligt mindre i slalsskall nu än för sex år sedan, och de har också inneburil en sänkning av marginalskallen för de breda lönlaga rskikten.

Vid dessa tillfällen har herr Bohman ställt sig vid sidan och alltså inte kunnat påverka utformningen av dessa förslag, som ändå har varmt välkomnats frän lönlagarhäll. Hans fråga komnier alltså litet retroaktivt.

Men naturiiglvis står vi ocksä inför en omläggning av skallesyslemel. Man arbetar med del i skalteutredningen, och med anledning av den fräga jag tidigare fick frän herr Helén kan jag säga all vi för samtal med ulredningsordförandena. Del är elt önskemål all de kommer fram med sina betänkanden sä snabbi som möjligt, och alla resurser ställs lill deras förfogande. Men del är självständiga människor som leder dessa utredningar, och det sitter myckel självständiga människor med olikar-lade uppfattningar i dem - så det finns begränsningar i hur snabbi de kan komma fram till resullal. Det beror pä utredningsledamölerna ocksä. - Sä vill jag uttrycka det utan att rikta några anklagelser åt något häll. Men frän vårsida finns det inte nägon anledning att inle ge utredningarna alla chanser att fä fram sina förslag så snabbt som del över huvud laget är möjligl.

Till skillnad frän herr Bohman svarar jag pä frågor, snällt och beskedligt, utan all säga: Jag svarar inle på frågor, för svaren är redan redovisade.

Annars vill jag gärna berömma herr Bohman. Del fanns här eu försonligt drag, en vifia att vara med och lösa slora frågor, som jag sällan har hört förut och därför noterar med glädje.

Pä en fiäga som jag tog upp som en huvudpunkt, nämligen den första frågan, fick jag svar från herr Helén men icke elt ord från herrar Bohman

och Fälldin. Frägan var denna: Inser ni vilka påfrestningar på sikt som en alllför uppdriven utlandsupplåning för med sig? De riskerna komnier inle alt drabba oss under innevarande mandatperiod - de konimer först i slulel av 1970-talel eller kanske därefter. Men de beslut som fattas nu är avgörande för vilka problem de som arbelar då kommer all ha alt bemästra. Därför var del en viktig fräga jag ställde när jag undrade om ni vill medverka till en politik, som försöker förebygga en ytterligare ökning av utlandsupplåningen. Har ni över huvud taget insett detta problem för den svenska ekonomin? Del fanns nästan ingenting av det i era anföranden. Får vi elt ja pä den frägan, är del rätt myckel som därav föfier.

Till herr Helén vill jag säga att daghemsutbyggnaden och stödet till barnomsorgen har de fördelarna alt de ger sysselsättning, är importsnäla och löser väsentliga sociala och arbelsmarknadspolitiska problem. Det är ett sådant område som man även i ett ganska kärvt läge kan satsa på ulan risk för alltför stora efterräkningar.

Skillnaden i förhällande lill lägel vid lidigare diskussioner är alt såvitt man kan se ligger den privata konsumtionen i dag 6-7 96 volymmässigt över den privata konsumtionen för ett år sedan. Del var visserligen ett trögl igångsältningsläge i fiol, och löntagarna har fåll sin skallesänkning, som naturligtvis betytt myckel för dem, men å andra sidan har de ännu inte fält sina lönehöjningar och sina retroaktiva påslag.

Jag menar att vi, för den händelse det icke konimer någol internationellt uppsving, inle skall förespegla människorna att insatserna skall göras för alt förbättra den totala efterfrågan pä konsumtionsområdet. Del är i stället via direkt sysselsättningsstödjande ätgärder som man kan nä reella effekter, som inte har negativa verkningar pä importen. Alll detta hör ju ihop.

Herr Fälldin frågade varför vi är sä missnöjda med att man vill höja barnbidragen ett kvartal lidigare. Detta är ändå ell ganska dåligt par-likansliargunient i en allvarlig debatt. Vi är i och för sig nalurliglvis inte missnöjda med alt hjälpa barnfamiljerna. Vi är alla överens om all höja barnbidragen kraftigi fr. o. m. den 1 januari 1976, och vi har lidigare gjort sädana insalser. Det är naturligtvis myckel lätt all säga att vi går med på detta. Del kan ju länkas alt vi plockar någon poäng pä del. Men skälet lill att vi inte gör del är ju mycket enkelt.

Vi har och kan få ganska svåra påfrestningar pä svensk ekonomi, och i del läget måste vi vara aklsamma om pengarna. Del vore förskräckligt om det t. ex. skulle inträffa en svär kris för varvsarbetarna och vi skulle tvingas säga: Nej, vi har inle pengar all hjälpa er med därför all vi ökal barnbidragen osv. Del är den situationen som vi vill förebygga.

Vi gör inle detta till en slor fräga, men skälet lill all vi inte omedelbart gåll med på eu sådant populärt krav som man kan säga att en höjning av barnbidraget ell kvartal tidigare kan vara, del är att vi måsle markera all vi har byiesbalanssvårigheien och möjliga sysselsällningspäfreslning-ar. Därför skall vi icke i dag läla pengarna gä lill prival konsuniiion,

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

133

Nr 97 ty den ligger högl, ulan salsa dem pä direkl sysselsällningsslödjande

„ , , åtgärder. Att man skildrar detta som något slags motvifia mot barn-
Fredagen den .,. ........... ........ .. 7 .. p. .,

. .g_- famifierna smärtar mig litet grand, for det ar inte träga om det.

_____________ Herr Fälldin svarade egentligen inte alls på mina frågor annat än att

Den ekonomiska han sade att han står fast vid Hagaöverenskommelsens riktlinjer och
politiken m. m. tänker slå vakt om dem. Det är i och för sig ett svar, det är i och för

sig tillfredsställande, det är i och för sig bra - men de konkreta frågor jag ställde om utlandsupplåningen, om den importsnäla inriktningen, om resiriktiviteten i en uppgång fick jag inte något svar på. Dem har herr Fälldin tydligen inte haft möjlighet att tillräckligt överväga.

Herr Werner i Tyresö tycker notoriskt illa om de breda överenskommelser som har gjorts här i riksdagen. Från hans utgångspunkter kan jag förstå det, även om han har seglat i deras skydd; de har frälst honom från mycket ont, misstänker jag.

Det har ändå varit en styrka, som jag bedömer det, alt i etl utomordentligt besväriigl ekonomiskt läge ute i världen, som vi måste försöka bemästra, kunna förankra den ekonomiska politikens huvudfrågor i breda majoriteter i riksdagen. Och vi undersöker - med mina frågor - om del finns förutsättningar att fortsätta denna politik.

Herr WERNER i Tyresö (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Jag har aldrig begärt av statsminister Palme att han skall tillfredsställa herr Bohman, tvärtom. Inte heller tror jag att majoriteten i det socialdemokratiska partiel vill ha den här sortens samarbete. Jag tror att man vill ha en rejäl arbetarpolitik utan samarbete med vare sig herr Fälldin, herr Helén eller herr Bohman.

Det är ju inte första gängen som nyvalstanken har vädrats under den här mandiitperioden. Vid varie tillfälle har föfiden blivit en uppgörelse mellan regeringen och något eller några av de borgerliga partierna. Men hur länge kan man fortsätta på det här viset utan att nyvalsallernativei förlorar i trovärdighet? Det päminner litet grand om historien med vallpojken, som på skoj skrek att vargen kommer sä många gånger alt när vargen till sist kom var del ingen som trodde pä honom.

Men del allvariigaste är enligt vär mening att man i fråga efter fråga etablerar s.amarbele med borgerliga partier och tonar ner de frågor som motiverar etl nyval. Det är ju inte genom överenskommelser där borgerliga intressen fär göra sig breda som man förbereder och mobiliserar arbelarväljarna för elt val med uppgift att driva de borgerliga partierna tillbaka.

Del kan väl heller inte, som jag sade förul, ha varil någon överraskning
för regeringen all folkpartiet inte är att lita pä. Ell borgerligt parti försöker
naturligtvis driva en sä borgerlig politik som möjligt. Vad socialdemo
kraterna bijr anklaga sig själva för är att de genom Hagaöverenskom
melserna låtit de borgerliga partierna påverka politiken i så hög grad
som de har gjort.
134 Till sisl bara: Skall verkligen sammanfattningen av den här debatien

bli att herr Palme tycker att herr Bohman är försonlig? Jag tror inte att del var del som arbelarväfiarna ville höra efter den här deballen, och del var väl knappast det som en av landets största fackföreningar hade i tankarna när man i gär krävde nyval.

Herr BOHMAN (m) kon genmäle:

Herr talman! Även magistern var ouppmärksam. Jag förklarade all vi är rädda för utlandsupplåningen, och jag hänvisade till Staffan Burenstam Linders anförande, där han mycket bestämt utvecklade vilka risker som utlandsupplåningen medför, inte minst med lanke pä den belastning i form av räntor och amorteringar som vi har framför oss. Han påvisade ocksä alt vi för att komma i balans med utlandet verkligen måste öka våra invesieringar och vår exportkapacilet. Där fick herr Palme etl svar, och del hade han fått även om han inte hade begärt del.

Men hur snabbt kastar ni egentligen om när det gäller investeringar? Det var för ungefär elt år sedan, om jag inle minns fel, som herr Palme stod och talade om alt det enda sättet all lösa problemet med vår sysselsättning var att satsa pä den offentliga sektorn. Sysselsältningsutredningen fick i uppdrag all framför allt satsa på den, även om man stoppade in nägra brasklappar. Nu är del investeringar för hela slanten - bygg ut vär exportkapacitet, vär industriella kapacitet! Och det är bara bra, jag hälsar med tillfredsställelse att ni ändrar er uppfattning. Men del går litet fort - man kan bryta benen för mindre i sådana här karuseller.

Sedan skulle jag gärna vifia fräga var logiken finns i ett annat hänseende. I fråga nr 2 säger statsministern: Är ni beredda att i första hand satsa sädana ätgärder pä "importsnäla verksamheter"? 1 finansplanen säger finansministern alt det är desto mer angeläget alt de expansiva åtgärder som vidtas i utlandet fullföfis med sådan kraft all man kan uppnä den konjunkturstimulans som avsetts. Föratt stimulera ekonomin säger man alltså till omvärlden: Köp så mycket som möjligt! Men till Sverige säger man: Låt bli alt köpa utifrån! I och för sig kan man föra en sädan politik, men del är inte logik i den. I vafie fall stämmer den inte med vad som i vackrare sammanhang brukar kallas internationell solidaritet.

Jag fick svar pä min fräga om skatterna och det är ju trevligt. Men om jag inle minns fel har vi haft fem "skattesänkningar" - som del heler och trols detta är i själva verket skattebelastningen högre i dag än vad den var tidigare. Del är lätt alt ställa skaller och avgifter i relation lill bruttonationalprodukten. Dä får man klart för sig att den samlade skattebelastningen på del svenska samhället har stigit under dessa år. Och inie har marginalskatterna "i breda lönlagarskikl" blivit lägre, herr Palme, de har blivit högre under de här åren. Breda lönlagarskikl flyttar sig nämligen hela liden uppåt, och man kan konstatera all även årels s. k. skallesänkning innebär en marginalskatlehöjning för dessa skikt.

Nr 97

Fredagen den 30maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Herr FÄLLDIN (c) kort genmäle:

Herr talman! Slatsministern beklagar sig över alt han inle har fån

135

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

svar från mitt håll på en del av frågorna. Jag har sagl all jag gav besked i mitt första anförande. Att statsministern då inte har upptäckt svaren kan möjligen bero pä att statsministern under den delen av mitt anförande ännu inle hade hunnit hil till kammaren.

Beträffande utlandsupplåningen konstaterade jag att jag drivit på. Jag säger som herr Helén - att vi har varit tvingade att driva pä för alt öka denna utlandsupplåning och framför allt för all staten skulle ta sin del av den. Eftersom staten då inte lånar hemma, blir det ett ledigt utrymme här, som ökar möjligheterna för de små och medelstora företagen. Men jag sade också att delta är och måste vara en tillfällig åtgärd. Jag sade iitl nu skall vi ta det lugnare därför att vi inte kan öka vår skuldsättning; Herr Åsling sade samma sak i sitt anförande.

Men bortsett frän det: Läs pä s. 20 i finansutskottets betänkande vad jag har yrkat bifall lill! Där slår klart och tydligt: "Utskottet vill betona att den utländska upplåningen innebär en beiydande inteckning i våra

framtida resurser. Som framhålls är del därför angelägel att det

utrymme som skapas genom utlandsupplåningen utnytfias för en utbyggnad av landets produktionskapacitet. Näringslivsinvesteringarna blir i nuvarande situation centrala. De mäsle bidra till att hålla sysselsättningen på hög nivå, de måste möjliggöra löneökningar ulan fullt pris-genomslag och de mäste pä sikt skapa balans i utrikesbelalningarna." Behöver stalsministern klarare besked?

Sedan säger statsministern i sitt anförande att det vore tragiskt om vi skulle hamna i den situationen att vi saknade medel all stödja sysselsättningen för alt ekonomin var urholkad och vär kredilvärdighel undergrävd. Dä behövs, säger sialsminisiern, vafie krona för all siödja den som är eller riskerar alt bli arbetslös. Ja, jusl precis. Men just mot den bakgrunden, herr statsminister, varför säger ni nej lill en politik som i tid skall skapa beredskap mot arbetslöshet? Del är bältre alt ingripa i lid. Varför föfier ni inte upp vad ni var ense med oss om i mars?

Statsministern talar om kvarlalspolitik. Men del verkar,som om socialdemokralernas politik inte räcker sä länge ens. Del är ju bara tvä månader sedan vi var överens om denna inriktning av politiken, men nu vill socialdemokraterna inte vara med längre. Det är alllsä inänads-politik.

136

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det fanns i statsministerns uppläggning en vifia, tyckte jag mig finna, alt vara öppen för förändringar i regeringsförslag, dvs. all inle gcira om misslagen frän maj 1975. Jag hoppas jag har tolkat det räll. Men vad statsministern förbiser är all när vi nu går mot sämre lider igen kan vi från opposiiionssidan inle konnna ifrån dystra erfarenheter av politikens uppläggning 1971 och 1972. Därför skulle jag vifia ha etl besked all regeringen tänker ligga i selen litet bättre, sä all vi i tid stop|)ar en annars hotande arbelslöshel.

Sedan har det, herr talman, både här i kammaren och runt omkring

gjorts en del sneda vinklingar avden partipolitiska situationen. Jag vill därför erinra om att i kommentarerna lill Hagaöverenskommelserna hördes här och där påslåendet att sådana här överenskommelser egentligen inte främst skulle gälla skaller och arbetsfred, ulan någonting helt annal. De skulle, enligl dessa beskäftiga röster, lägga grunden för etl organiserat samarbete mellan socialdemokratin och folkpartiet.

Det var naturligtvis en ren konstruktion. För vår del gjorde vi klart att vad saken gällde var att fä till stånd en bättre skattesituation, mildra marginaleffekterna och irygga arbetsfreden. Del är ocksä vad som nätts. Vi slogs för vär sakpolitik och flck igenom en hel del. Något annal var del inte fräga om.

Pä sanima sätt skulle jag vifia varna mot sneda vinklingar i dagens situation, bäde frän höger och vänster. Finansutskottets belänkande uttrycker, tillsammans med vår reservation för en omedelbar förstärkning av den konimunala barnomsorgen, vad vi i stort anser vara rält dos i nuläget och ingenling annat. Det ligger i linje med den ekonomiska politik vi från folkpartiet fört och komnier all föra. Den skall bedömas efter sitt innehåll och inte på någol annat sätt. Vi talar för den liberalism och del frisinne som hör hemma i folkpartiet, inle för nägol annat.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken in. m.

Herr statsministern PALME:

Herr talman! Jag vill till herr Helén, som ju har svarat på frågorna, ge svar på en punkt som han tog upp i sitt förra anförande. Han sade all regeringen skall veta vad som händer i utskotten och kunna ta upp frågor till resoneniang. Ja, men del är omöjligt all rasa runt i riksdagskorridorerna med nosen i den rutiga mattan och ta reda pä allt som sker. Och om del som i delta fall skedde fick vi ingen information. Vi hade därför ingen aning om det som här inträffade, och del hade faktiskt inte vär företrädare i finansulskollel heller. Kravet all vi skall ha överblick över det politiska läget är annars i och för sig rimligt, men i del konkreta fallel kan det kravel stundom vara orimligt lill sina prakliska konsekvenser.

Sedan var herr Werner i Tyresö morsk - och del må han väl vara. Jag sade fakiiski lill herr Bohman all han var försonlig för all vara Bohman. Herr Werner får lära sig skillnaden niellan absoluta och relativa begrepp. Här var det ell relativt begrepp. Jag sade all herr Bohman var försonlig för all vara herr Bohman - och del är inle dåligt det heller! Därför är jag fortfarande glad.

Men herr Bohman uttalade fakiiski tvä uppenbara felaktigheter. Den försia var all jag skulle ha sagl för elt är sedan alt industrin är likgiltig och all del bara är den offentliga sekiorn som är intressanl. Del är fullständigt fel. Jag skall gärna skicka herr Bohman del anförande jag höll pä partiels och fackföreningsrörelsens sysselsättningskonferens. Jag sade att en kraflig salsning på industriinvesteringar är förutsättningen för all vi skall kunna fä den sysselsättningsökning som till väsentliga och kanske övervägande delar måste ske inom den offentliga sekiorn.

137

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

138

Det andra som jag lyckle var fel var när herr Bohman sade, all om vi minskar vär utlandsupplåning skulle det vara elt dåligt tecken på internationell solidaritet. Det påståendet är fel pä tvä sätt. För del första lever vi i dag delvis på etl sparande som andra länder har skrapat ihop, och det sparandet skall vi i princip göra själva. För del andra är del sä, för alt ta ell konkret exempel, att vi i fiol ökade vår expon till Tyskland med 20 96, men samtidigt ökade importen från Tyskland med någonling pä 50 ä 60 96 - frän ell redan slort underskott! Det betydde att den svenska expansiva politiken gav arbeie åt ganska niånga tyskar. Vad vi kan kräva är att tyskarna skall föra en så pass expansiv politik att också de i utbytets och del fredliga samförståndets inlresse kan ge arbeie ät rätt mänga svenskar. Det är ocksä en internationell solidaritet. Den politik som de stora industriländerna delvis bedriver är au försöka lasta över sina arbetslöshelsproblem på andra, och del kan jag inie finna vara rimligt.

Den verkliga internationella solidariteten i dagens Europa och dagens OECD vore en gemensam expansiv politik för alt upprällhälla människornas rätt lill arbeie. Och den politiken driver vi efter förmåga här i landel, men del finns den begränsningen au om andra inle gör det, sä drabbar verkningarna oss. Och de ikan i värsta fall drabba oss ganska hårt. Det är den enkla sanningen.

Även herr Fälldin var morsk, när han talade om alt han skulle regera, inte plombera. Jag skall här inle lockas in i en diskussion om regeringsfrågan, som annars skulle vara ganska intressant alt diskutera. Del får vi göra i sinom tid. Jag ställde här frågor om den ekonomiska politiken. Man säger att på en månad har vi övergivit de rikllinjer som vi var ense om i Hagaöverenskommelsen - del är med all respekt nonsens. Vi var överens om en intensiv planering för att möta konjunkiursvä-righeierna. Den planeringen bedrivs - det kan jag försäkra herr Helén

- med en aldrig tidigare skådad intensitet, sä att vi skall ha ett sä brett
batteri som möjligl, ett batteri som jag hoppas att vi slipper att sälta
in. Men om vi måste göra det, så hoppas jag all vi skall ha råd alt
sälta in del.

Jag kan möjligen i vänlighetens tecken tolka herr Fälldin sä all vad som hänl i finansulskollel inte var sä allvarligt menat och att del icke var en lansering av nägon ny politik. När herr Åsling talade i morse läl del som om det bara var fräga om små marginella utflykter frän huvudlinjen. Man fär kanske pä någol slags omvänt sätt tolka herr Fälldin sä i all morskheien. Del skall jag närmare titta pä. Jag vill inle stå här nu - inte bara för all jag vill undvika all reta herr Bohman ulan ocksä av principiella skäl - och betygsätta de svar jag har fåll. Jag vill bara säga all bakgrunden är oförändrat allvarlig.

När del går bra i eu land - och del har gåll bra i Sverige nu elt år

- är del så lätt hänl all man grips av nägol slags fariblindhel, all man
nor all del bara är all gä pä med nya krav. vare sig det gäller någon
av marknaderna eller det är fråga om all lägga ul pengar här i riksdagen.

eller det gäller att rycka pengar av staten i olika avseenden. En sådan fartblindhet kan vara rätt förödande. Del är ett något samhällsbevarande resonemang jag nu för, men grundvalen för all samhällsförändring är att man i varie särskilt läge förmår rätta mun efter malsäcken.

Au vi intagit den här ståndpunkten är motiverat redan av del förhållandet att det ute i världen just nu råder vargatider. Inbilla er inte någonting annat! Det konimer att vända sig lill det bättre sä småningom, men vi vet ännu icke säkert när del blir. För att vi skall undgå att dras in i de vargatider som råder ute i världen måste vi vara oerhört försiktiga: slå vakt om sysselsättningen, undvika extravaganser som att dela ut förmåner och företa reformer och skattesänkningar som vi bara pä mycket kort sikt har råd till.

Det talas i andra sammanhang sä myckel om efterkommande generationer. Dä tänker man ofta 50 och 100 år framåt i tiden - och det blir liksom ett litet flott perspektiv. Men vi har elt ansvar för generaiioner som ligger 5 och 10 är fram i tiden. De iir niisian iiiirvaraiidc. de iir sä att säga mätbara. Det är etl mycket konkret ansvar, och det ansvaret tar vi först och främst vid utformandet av en ansvarsmedveten ekonomisk politik. Del kanske väsentligaste budskap vi har att ge i dag är: detta måste vara grunden. Då måste man kunna nå en sådan grad av samråd och samförstånd att man i denna pariamentariskt besvärligt sammansatta riksdag kan skapa rejäla majoriteter för en ansvarsmedveten politik.

Nr 97

Fredagen den 30 maj 1975

Den ekonomiska politiken m. m.

Herr andre vice lalmannen anmälde all herrar Bohman och Fälldin anhållit att till protokollet fä antecknat att de inte ägde rält till ytterligare repliker.

Hen WÄRNBERG (s):

Herr talman! Av de skattefrågor som i dag behandlas har endast två avsnitt av proposition nr 100 remitterats till skatteutskottet. Det gäller den uttagsproceni pä vilken beräkningarna av inkomsterna pä in-konislskaiteiiteln skall baseras samt en fråga, om arbetsmarknadsstyrelsen skall få överta prövningen av mindre omfallande ärenden som berör konjunkturinvesieringsfonderna.

Utskottet har enhälligt beslulal tillstyrka proposilionens förslag, och utskottets insalser i dagens överläggning inskränker sig alltså till all jag nu, herr talman, ber att fä yrka bifall till skatleutskottets belänkande nr 34.

Pä förslag av herr andre vice talmannen beslöt kanimaren att uppskjuta den fortsatta överiäggningen om dessa belänkanden samt behandlingen av pä föredragningslistan återstående ärenden till kl. 19.30.

§ 4 Anmäldes och bordlades

Proposition och skrivelse

Nr 74 med förslag om grundutbildning av värnpliktig medicinalpersonal

Nr 88 med överlämnande av årsredovisning för Statsföretag AB

139

Nr 97 § 5 Anmäldes och bordlades

CA A Finansutskoiiels betänkanden

Fredagen den

30 ■ ■ 1Q7S Nr 24 angående uppskov med behandlingen av visst ärende

_____________ Nr 28 angående lilläggsstat II och tilläggsstat III till riksslalen för bud
getåret 1974/75
Nr 29 angående statsbudget för budgetåret 1975/76

§ 6 Herr andre vice talmannen meddelade att på föredragningslistan för morgondagens sammanträde skulle

dels näringsutskottets belänkande nr 34 uppföras närmast efler skatteulskottets betänkande nr 21,

dels finansutskottets betänkanden nr 28 och 29 uppföras närmast efter tvä gånger bordlagda ärenden.

§ 7 Kanimaren åtskildes kl. 17.56.

In fldem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemen