Riksdagens protokoll 1975:94 Onsdagen den 28 maj

ProtokollRiksdagens protokoll 1975:94

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1975:94

Onsdagen den 28 maj

Kl,  19,30

Förhandlingarna leddes till en börian av fru tredje vice talmannen.

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

§ 1 Riktlinjer för älgvården (forts.) Fortsattes överiäggningen om jordbruksutskottets betänkande nr 13,

Herr WACHTMEISTER i Johannishus (m) kort genmäle:

Fru talman! När herr Wikner talade undrade jag om han inte blandat ihop sina manuskriptpapper litet, med tanke på nästa fråga där det kommer in en del motsättningar mellan hans organisation och Svenska jägareförbundet, Hans anförande i den här frägan andades ganska mycket av vad som egentligen hörde hemma under nästa punkt. Men det må vara en sak.

När herr Wikner säger att Svenska jägareförbundet är någonting bara för storgodsägare, bolagsherrar och dylikt suspekt folk, undrar jag bara om han inte tar till litet i överkant. Vem vill påstå att Arthur Sköldin inte skulle ha varit en god demokrat? Vem vill påslå att inle Fritiof Boo skulle ha varil en god demokrat, och fortfarande är för den delen? Inle herr Wictorsson heller verkar så fruktansvärt reaktionär. Han är dock medlem i förbundsstyrelsen i Jägareförbundet,

Herr Wikner frågade hur det kunde komma sig att älgbeståndet ökat fast vi har både allmän jakt och licensjakt. Den stora ökningen inträdde ungefär samtidigt som vi fick de stora licensområdena. Och när det gäller just herr Wikners eget län sker 85 96 av älgjakten på licens och bara 15 96 är allmän jakt. Herr Wikner gjorde sig skyldig, antar jag, till felsägning när han sade att jakten på de små enheterna var så pass begränsad eftersom dessa enheter skulle vara registrerade som jordbruksfastighet. Del ärjust det de inte behöver vara, och vi har inte satt oss emot det i utskottet. Departementschefen ökade ut arbetsgruppens förslag sä att det kom att omfatta all mark som inte utgör egentlig tomtmark. Det tycker vi är riktigt eftersom det finns områden, t, ex, stora torvmarker, som inte är regisirerade som jordbruksfastighet men som mycket väl kan vara en jaktlig enhet.

Herr Wikner frågade vidare vem som vanvårdade jakten. Del är vi som vanvärdar jakten litet allmänt i vårt land. Det är det vi skall rälla till nu. Vi vanvårdar älgjakten kvalitativt. Vi ulnytfiar inte det verkligt förnämliga avelsmaterial vi har genom att vi skjuter djuren när de är för unga. En reglerad beskattning kan vi inte klara annat än om vi får den reglerade älgjakten.

153

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

Sedan talade herr Wikner om alt jag avskyr gallkor. Jag förslår inte var han fått del begreppet frän. Jag talade om den stora risken att när man skjuter det lilla djuret sä blir det gamla kvar och kan riskera att bli skjulet som gallko. Skjuter man det slora djuret först och sedan det lilla får man inga s, k, gallkor, men det är inte någon bra form av beskattning.

Herr Wikner utnämnde mig till Wachtminister,, Vi har nog många olika sorters ministrar i vårt land. Jag vet inte hur mina samarbetsförhållanden skulle bli lill jordbruksministern, men jag tror att de skulle bli myckel bra. Men mitt namn är Wachtmeister och inte Wachtminister, Jag har visserligen haft en fars farbror, som var finansminister en gång i tiden och förresten införde självdeklaration och progressiv beskattning, men del a.r preskriberat vid det här laget.

Herr WIKNER (s) kort genmäle:

Fru talman! Felsägningar kan faktiskt vem som helst göra, och vill herr Wachtmeister eller vad han heter nu kalla sig Wachtminister, skall det få stå kvar i protokollet om han är tilltalad av detta.

Jag tycker att herr Wachtmeister ocksä skall hålla reda på sina papper. Jag häller reda på mina papper och vill inle ha någon inblandning på den punklen.

Både herr Wachtmeister och jag har vår linje klar i älgfrägan, och därför fiänar del inte mycket lill alt i fortsättningen diskulera den. Jag tror inte jag har möjlighet att ändra hans inställning.

154

Hert FORSLUND (s):

Fru lalman! Bland alla experter på älgvårdens område som diskuterat här i kammaren före middagspausen må del väl vara mig förlätet om jag vill framföra nägra synpunkter med anledning av motionen 1904, som jag och herr Brännström lade fram i samband med propositionen.

Den framtida älgjakten har ju diskuterats myckel länge. Försöksverksamhet har bedrivits och utredningar har framlagts. Del sägs att denna fräga har väckt uppmärksamhet i en storleksordning nära den aktuella kärnkraftsdiskussionen. Åtminstone upplever man det så i vissa delar av värt land. Självfallet ärdet de jaktintresserade medborgarna som med skrivelser, uppvaktningar och påtryckningar framfört sina synpunkler till kammarens ledamöter. Men det är de mer legitimerade älgjägarna som fått slort utrymme för sin argumentation. Därför tror jag att det i vär motion finns étl berättigat krav pä jakttidens längd, ett krav som ställs bland många människor, som inte har älgjakt som sin hobby men som ändock känner ett stort behov av att utnytfia skogsmark som sin re-kreationsplals, och även bland alla de hundratusentals människor som använder skogsmarkerna för friluftsliv och idrottsintressen i olika former. Dessa stora grupper har fäll ytterst litet utrymme i den här debaiten. Men vi vet all de finns och all dessa grupper med alla sina medlemmar representerar mångdubbelt fler människor än antalel intresserade jägare.

Mot den bakgrunden har vär motion kommit till.

Fru talman! Vi tror att det gär att förena en god älgvärd med kortare licensjakttid, I de båda försökslänen, Kronobergs län och Västmanlands län, kan man konstalera att det under jaktens 5-7 dagar fälls i genomsnitt 70 96 av den totala avskjutningen, vilket torde innebära alt en lugn total avskjutning kan tillgodoses med en jakttid på högst 14 dagar. När man dessutom lar del av statistiken över alla de älgolyckor som inträffar under främst höstmånaderna, konstaterar man att en lång jakttid föranleder stor oro bland älgstammen med traflkolyckor som föfid. Tydliga bevis framgår av olycksstatistiken från de båda försökslänen.

Men för all bredda jaktintresset och ge fler människor möjlighet alt bedriva jakt torde det vara lämpligare att tillåta jakt under en kortare tid än all utsträcka jakttiden så att därigenom färre jägare får jaga mänga dagar. Åtminstone logiskt borde del bli så.

Nu har, fru talman, inte utskottet anammat våra intentioner i motionen. Däremot har våra krav aktualiserats i herr Takmans reservation nr 2, varför jag avser att rösta för densamma,

I övrigl kan jag anslula mig till proposiiionen och släller mig hell bakom reservaiionen 1, som är fogad lill betänkandet. Jag tror faktiskt inle på den byråkrati som säkerligen uppstår om utskottsmajoritetens förslag skulle vinna gehör på denna punkt. Den kompromiss som utskottsmajoriteten nu ställt sig bakom lycker jag är ett slag i luften för den grupp människor som representerar de smä markägarna och dem som icke innehar egen mark.

Den s, k, kalvtilldelningen kan väl av de små grupperna ändock bara uppfattas som ett inskränkande i jaktutövandet. Om man hade varit konsekvent, borde man ha anslutit sig till herr Stadlings motion nr 1955, som jag anser innehåller konkreta målsättningar, även om jag inte kan ansluta mig till motionens sakinnehåll.

Fru talman! Jag avser inte att riva upp ytterligare en debatt, men jag har personligen ställt mig frägan om det egentligen finns något område att peka pä, som pä grund av allmän jakt fält för liten älgstam, där allmän jakt medverkat till dälig älgkvalitet, där fler traflkolyckor har inträffat eller där jakten har varit elt hinder för annan friluftsverksamhet. De här- frågeställningarna torde vara svära att helt besvara,

1 propositionen har redan föreslagits en kraftig nedskärning av tilldelningen för den allmänna jakten, vilket jag betraktar som en mjuk övergång, varför jag anser att man kan nöja sig med proposilionens förslag under den föreslagna försöksperioden fem år.

Fru talman! Med det anförda ber jag att få yrka bifall till reservationen, vilket innebär bifall till propositionens förslag.

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Rikdinjer för älgvården

I detta anförande instämde herrar Brännström (s) och Olsson i Timrå

(s).

155

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

156

Hen JOHANSSON i Växjö (c):

Fru talman! Först vill jag be både fru talmannen och kammaren om överseende, om jag nägol överskrider den tid som jag är anmäld för. Jag är nämligen tvungen att bemöta vissa yttranden som fällts tidigare i debaiten, där Kronobergs län figurerat.

Inledningsvis vill jag också säga att oavsett vilket av principförslagen som vinner här i kammaren - utskottets förslag all bara elt djur fär fällas pä den generella tilldelningen eller reservanternas förslag om att tvä djur skall få fällas-så finner jag att dagens beslut kommer att innebära elt fall framåt för en samordnad- och reglerad älgjakt, och det sätter jag värde på.

Det har lagit alltför lång lid att komma fram lill vad som nu skall beslutas. E»et beror väl till övervägande del på att jaktfrågor alllid är känsliga all besluta om. Politiskt kan de också vara litet svårhanterliga. Jakt har ju alltid kunnai få känslorna alt hetta lill. Därför har del lydligen varil angeläget att tassa fram varsamt. Det har man gjort, fast erfarenheterna från redan organiserade områden klart visar att en samordnad älgjakt är bäst ur alla synpunkter. Nu vill jag inte med detta rikta en speciell anmärkning mot jordbruksdepartementet eller mol statsrådet. Alla partier har tassat omkring mer eller mindre försiktigt.

Det har förts en mycket ensidig och enkelspårig argumentering under årens lopp mot en samordnad älgjakt. Den var mest hätsk för fem ä tio år sedan, men den har pågätt hela tiden. Ropen fiöd högst när det 1967 infördes reglerad jakt på försök i Kronobergs och Västmanlands län. Det talades om herremansjakt, att de smä markägarna blev fråntagna sin jakträtt, all kalvavskjuiningen skulle medföra en sämre biologisk sammansättning av älgstammen osv.

Men argumenten flagnade betydligt allteftersom resultaten av jakten i försökslänen kom till offentligheten. Det blev ingen herremansjakt. Vanliga markägare deltog i jakten liksom vanliga människor från tätorterna. Faktiskt har fler jägare fått tillfälle att vara med och jaga älg i och med alt den reglerade älgjaklen infördes. Älgstammen har också ökal i mill hemlän, Kronobergs län, liksom i de övriga län där sädan här försöksverksamhet förekommit. Siffrorna har väl angivits tidigare här i dag, men jag tar dem om igen: 1966 - alltså året innan vi böriade med samordnad älgjakt i Kronobergs län - fälldes 895 djur. Antalet har ökat undan för undan. 1973 var det 2 459, och 1974 som är det sista året undersökningen redovisar fälldes 2 687 djur. Från försöksperiodens börian har antalet djur som fällts alltså ökat till tre gånger så niånga under del sista året.

Här kan också nämnas viktsiffror. Åren 1962-1966 uppgick den sammanlagda slaklvikten för de fällda djuren i värt län till 134 lon. Även den siffran har nästan tredubblats. Nu är slaktvikten uppe i 326 ton.

En annan sak som man sätter värde på är att samarbetet mellan jägarna har ökat i och med den samordnade älgjakten. Där man förr kanske såg litet snett pä varandra jaktkamrater emellan är man nu sams. Och

man är inte bara sams när det gäller älgjakten - man samordnar ocksä annan jakt. Vad jag framför allt tycker är viktigt är att viltvärden på alla områden ökat. Siffran har angivits tidigare i dag, men jag nämner den igen. Det är alltså 83 96 av jägarna i Kronobergs län som acceplerar den samordnade älgjakten.

Med hänsyn till detta klara besked frän försökslänen om den samordnade älgjaktens många fördelar och med hänsyn till den nästan eniga remisskören - remissinstanserna tog klart ställning för den samordnade älgjakten när de yttrade sig över deparlementsgruppens promemoria -hade jag hoppats att jordbruksministern skulle ta stegel fullt ut och utforma propositionen därefter.

Vad utskottet inte har kunnat enas om är hur mänga djur som skall få skjutas vid den generella tilldelningen på de marker som inle ingår i ett jaktområde därför att markägaren inte vill det eller av andra skäl -det ligger kanske otillgängligt till osv. Enligt propositionen skall tvä djur få fällas pä sådana områden, medan utskollsmajoriteten anser att en kalv skall vara den generella tilldelningen.

Om jag skall vara ärlig måste jag säga att jag inle är riktigt belåten med någol av dessa förslag. Jag hade helsl sett alt man hade föfii del förslag herr Sladling och andra framfört i en motion om licenstilldelning över hela fältet. Därmed skulle man fä en rätt urvalsinriktad och pro-duktionsanpassad beskattning även på dessa områden. Men jag accepterar kompromissen. Jag finner att ulskollsniajoritelens förslag ändå är betydligt bättre än reservanternas.

Här har talats mycket om byråkrati. Det ordet har både herr Lindberg och jordbruksministern använt. Det skulle bli en byräkratisering om ägarna av små marker som inte ingår i ett älgjakisomräde först skulle få vända sig till berörda myndigheter för alt så alt säga få sitt djur sanktionerat. Jag tycker det är mycket konstigt. I exempelvis Kronobergs län har vi ca 200 sådana små områden, skulle jag tro. Ansökningsförfarandet är hur enkelt som helst: man skickar in en ansökan till länsstyrelsen. Vi har en sä riklig stam i Kronobergs län att det, vad jag vet, aldrig hänt att man inte fått en tilldelning på ett djur. Man har fått en kalv på högst, tror jag, sex dagar. Man har också kunnat få ell stort djur vartannat år. Det var litet gny om detta i början, men man har accepterat det. Man har ansett att det egna lilla markområdet sä att säga inle föder upp mer än detta djur. Men det skulle vara intressant att höra vad Uno Hedström, som är ordförande i länsälgnämnden i Norrbottens län, anser om hur krångligt det är. Det vore intressant om herr Hedström ville komma igen i debatten och ge oss några synpunkter på detta.

Sedan vill jag ocksä bemöta herr Magnusson i Kristinehamn i nägra avsnitt. Han vill all verksamheten i försökslänen skall upphöra och all försökslänen skall ingå i de övriga områdena. Nej, herr Magnusson i Kristinehamn, det skulle vara en stor besvikelse för kronobergarna om vi gjorde så. Jag sade au jag inie är belåten med någol av förslagen, men jag flnner utskottsmajoriletens förslag bäst av de tvä. Vi krono-

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

157

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

RiktUnjer för älgvården

158

bergare skulle i alla fall vara besvikna om vi skulle fä gå över till det system reservanterna föreslår. Vi tyckeratt man ska ha den utformning som försöksverksamheten har i dag - att även jakten pä de smä områdena skall vara licensbelagd. Det innebär ingen byråkrati.

Herr Magnusson har tagit upp frågan om trafikolyckorna, kollisioner mellan vilt och fordon. Den har också utskottet lagit upp. Det är ett mycket intressant spörsmål. Utskottet har starkt betonal att man måste vidta alla tänkbara åtgärder för att eliminera olyckorna. Del är rikligl. Herr Magnusson vill påstå att just Kronobergs län har en slor andel av kollisionerna. Del vill jag starkt bestrida. Vi har en slor älgslam, och därför är det helt naturligt all det blir vissa kollisioner. Men påståendet att kollisionerna proportionellt är fler i vårt län är felaktigt. Exempelvis i Skaraborgs län där älgslammen har varit i stort sett oförändrad sedan 1967 har antalet trafikolyckor ökat proportionellt mycket kraftigare än i Kronobergs län, där älgstammen under försöksperioden mer än tredubblats. Antalet kollisioner har minskat frän 193 stycken år 1973 till 169 stycken år 1974. Under det första kvartalet i år hade vi också en minskning i förhållande till första kvartalet 1974, även om del inle gäller många djur. Förslå kvartalel 1974 hade vi 36 olyckor och första kvartalet i år 32.

När det gäller längden på jakttiden vill jag som orienterare hålla med Orienteringsförbundet, som säger att det är felaktigl all förkorta jakttiden. Dä får orienteringarna koncentreras till en kortare tid. Nu kan man komma överens med jägarna om vilka områden som ell visst veckoslut är lediga för on lävling, och på det sättet blir det enklare för orienteringsdistrikten ätt fördela tävlingarna.

Sedan vjll jag bemöta jordbruksministern på ett annat område. Han säger alt det skulle medföra höga arrendeavgifter för de mindre markägarna om de vill vara med i det stora älgomrädel. Dei har vi inie någon erfarenhet av från Kronobergs län. Mitt lilla ställe där hemma om 56 tunnland var sä placerar att det passade två älgomräden. Vi kom överens om vad jag skulle tillhöra, och jag behövde inte betala ett öre för att fä vara med i området. Jag jagar inte själv ulan arrenderar ul jakten till en yrkeskollega lill herr Magnusson i Kristinehamn - en räls-bussförare. Del är alliså ingen höjdare utan en man som tillhör del vanliga folket. Han behöver inte heller lägga någgi extra. Han är belåten och jag är belåten. Jag vet ingenstans där ägaren eller den som bedriver jakt pä det lilla markområdet behöver betala en avgift för all komma in i ett älgområde.

Jag ser alt jag har syndat på nåden alllför mycket vad gäller min lalarlid, men det är ytterligare en sak som jag allra sist vill säga, fru talman. När del gäller älgjakten får inte enbart mängden kött vara del avgörande. Det får inte vara jaktlyckan som är avgörande. Älgen är på ell mycket markant sätt en tillgång i vår fauna för de människor som inle jagar. Vi skall se lil! all djurens konung finns kvar i nuvarande omfattning, till gagn för kommande generationer. Ja, det finns områden i värt land

där vi vill öka stammen. Då försl har vi kommit fram till en riklig älgvård.

Med det anförda, fru talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan pä alla punkler.

Hen LINDBERG (s) kort genmäle:

Fru talman! Herr Johansson i Växjö vände sig emot påståendena att ulskollsniajoritelens förslag skulle innebära en byråkralisering och mycket arbete för länsstyrelserna, och andra talare har tidigare vänt sig mot dessa uppgifter. Men om del är någon mening i uiskottsmajoritetens skrivning om att man skall vara generös och ge möjligheter för dem som har svårigheter all ansluta sig till licensomrädena, fär man ändå . räkna med att sådana jägare komnier alt använda denna möjlighet. Faktum är all vi i värt land har i runl tal 247 000 kombinerade skogs- och jordbruksfastigheter. Därav är 138 000 mindre än 25 hektar. Dessa kan räknas bort i detta sammanhang, eftersom enligt jaktmarksulredningen bara 2 96 av älgjägarna har lillgång till jakträtt på fastigheter som är mindre än 25 hektar. Jag kan inom parentes inskjuta all det bara är 5 96 av jägarna som har jaktmarker på mindre än 50 hektar.

Sedan man räknat bort de mindre fastigheterna återstår ändå 109 000 fastigheier. Pä ca 75-80 96 av dessa bedrivs i nuvarande läge allmän jakt. Man får räkna med att dessa jakträttsinnehavare kommer att använda sig av möjligheten all söka licens för vuxen älg åtminstone de första åren. Det betyder alltså 80 000-85 000 ansökningar om licens för vuxen älg. Det måste innebära ett kolossall arbete. Dessutom är de kriterier som länsstyrelsen skall bygga sina beslut på synnerligen vanskliga och svårhanteriiga.

När det sedan gäller irafikriskerna torde det, oavsett om man diskuierar Kronobergs län eller något annat län, vara ovedersägligt alt i mänga delar av landel antalet älgolyckor i trafiken är sä stort att man måste inrikta sig pä all hålla älgstammen nere pä åtminstone nuvarande nivå eller eventuellt gå under denna.

När del gäller arrendeavgifterna vet jag, herr Johansson, att de varierar i stor utsträckning. Jag kan finna mänga generösa erbjudanden, men del finns också rätt niånga som har motsatt karaktär. Jag skulle kunna plocka fram mänga exempel på hur det blivit när man gått in i ett licensområde. Det har hänt att man dä fäll betala älgavgift och jaktvärds-avgift pä tillsammans 1 600 kr. för en vuxen älg. Dessa kostnader har medfört att bl. a. niånga skogsarbetare helt enkglt inle ansell sig ha råd alt fortsätta med jakt.

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

Hen HEDSTRÖM (s) kon genmäle:

Fru talman! Som svar pä herr Johanssons i Växjö fräga vill jag meddela alt jag har hafl förmånen att vara ordförande i länsälgnämnden i Norrbotten sedan försöksverksamheten infördes där 1971. 1 denna egenskap har jag i män av ringa förmåga varit med om att administrera älgjakten

159

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Rikdinjer för älgvården

inom detta område, där älgstammen är förhållandevis svag.

Jag kan nämna att vi när vi åriigen gjorde rekommendationer för lilldelningen i kustregionen utgick från ett markområde pä 700-900 heklar som underiag för tillstånd att skjuta en vuxen älg medan vi i Torne-dalskommunerna - Korpilombolo, Junosuando och Pajala - krävt 4 000-4 500 hektar för att ge motsvarande tillstånd. Det visar att förhållandena är mycket olikartade i detta län. Tillståndgivningen har därför fått vara mycket restriktiv. I annat fall hade älgstammen kanske hamnat i farozonen. Nu har vi tack vare den restriktiva lillslåndsgivningen en glädjande tillväxt av älgstammen, i första hand i kustregionen.

Vår licensgivning har hela tiden varit urvalsinriktad. Tidvis har inga licenser meddelats för kor, ulan bara fiurar och kalvar har varil lillålna. Vi har niånga gånger av omlanke om älgslammen varil i den silualionen alt vi bara har kunnat ge licens för en kalv, trots att jakträttsinnehavaren sökt tillstånd att fälla en vuxen älg. Det är ju sådana situationer som jordbruksministern befarar skall välla betydande administrativa problem, men mot bakgrund av de erfarenheter som vi har vunnit under försöksåren i Norrbotten kan jag försäkra att vi inte har råkat ut för några större administrativa problem.

Jordbruksutskottets förslag innebär ytterligare en förenkling, eftersom alla jaktområden som är för små för att fä licens för vuxen älg nu får generell rätt att utan ansökan fälla en kalv per är.

160

Herr MAGNUSSON i Kristinehamn (vpk) kort genmäle:

Fru talman! Herr Johansson i Växjö säger att det skulle vara en stor besvikelse för kronobergarna om de skulle få lov att upphöra med försöksverksamheten. Vad jag grundar mitt motionsyrkande om försöksverksamheten på är bl. a. önskemål från jägare i försökslänen, som har tillskrivit vär partigrupp och sagt att ett krav som absolut mäsle föras fram är att denna försöksverksamhet skall upphöra.

Ett annat skäl för vårt yrkande är att vi tycker att om man inför ett visst system för älgjakt, som skall gälla för framtiden, bör det vara lika över hela landet. Det borde ju vara en logisk slutsats.

När det gäller trafikolyckor förnekar herr Johansson i Växjö att Kronobergs län var speciellt utsatt; i varie fall kunde man inte spåra olyckorna tillbaka till försöksverksamheten. Jag har grundat min bedönining på det som står i propositionen, där det l.ex. sägs att under 1973 hade Kronobergs län procentuellt sett det största antalet trafikolyckor där älg var inblandad. Där påvisas också att under en viss period ökade antalet älgolyckor med 98 % i Kronobergs län. Jag vet alt del finns andra län som också har ell stort antal trafikolyckor med älg - dit hör mitl eget, Värmlands län - men tydligt är att just försökslänen är speciellt utsatta.

Av en sammanställning från vägverket beträffande Västmanland framgår klart när de högsta siffrorna återflnns. Älgolyckorna böriar i maj och sä dalar kurvan i juni, men i september och framför allt i oktober ökar antalel.

Vad jag frågar mig i det här sammanhanget är: Måste det ändå inte finnas etl samband mellan den långa jakttid som man nu har praktiserat i försökslänen och det antal trafikolyckor med älg som har skett? Detta borde man faktiskt undersöka litet närmare.

Hen JOHANSSON i Växjö (c) kort genmäle:

Fru talman! Jag är helt överens med utskottet och även med herr Magnusson i Kristinehamn - här behöver det verkligen sällas in ätgärder för att minska antalet trafikolyckor. Det är kusligt att djuren skall drabbas pä det sättet, men de mänskliga tragedierna är naturligtvis det som överväger i sammanhangei.

Men, herr Magnusson, olyckskurvan i Kronobergs län är ju inte annorlunda än i övriga län. Som herr Magnusson sade stiger den i maj månad, när kon stöter bort kalvarna. Dä är kalvarna rörliga och ger sig ofta ut på vägarna - precis som de gör i alla andra län. Olyckskurvan stiger igen i månadsskiftet september-oktober. Då kommer brunsten, och djuren blir oroliga. Precis så är det i alla andra län. Under älgjaklen däremot - i vårt län böfiar den i regel inte förrän andra måndagen i oktober, omkring den 10 - har vi ingen ökning i olyckskurvan, någonting annat kan herr Magnusson i Kristinehamn inte påstå. När det gäller antalet älgolyckor i trafiken hade vi i vårt län under 1974 119 kollisioner. 1 Värmlands län hade man 137, i Gävleborgs län 175 och i Norrbottens län 130. Kronobergs län ligger alltså inte i täten. 1 det sammanhanget vill jag också säga att vår kalvavskjutning medför att vi inte har så mänga fiolårskalvar. Eftersom fiolårskalvarna stöts bort och därmed ofta kommer ut på vägarna kan vår kalvavskjutning i och för sig vara en orsak till att vi har färre älgolyckor i trafiken. För att komma till rätta med detta problem bör emellertid mer göras, det är jag helt övertygad om.

Jag vill ocksä ta upp frågan om de små brukningsägarna, och jag vänder mig dä till herr Lindberg igen och även lill jordbruksministern. Jag har nämligen under middagspausen hört alt man exempelvis i Sörmland där de stora godsen finns inte har nägra större svårigheter all anamma dessa små brukningsägare. Där har det t. o. m. hänt alt man för att fä ett vettigt älgomräde styckat av en bit frän ett gods. Man har dä överlåtit en del av godsets markareal till de små markägarna för beräkning av licens-givningar. Där har således varit en ömsesidig förståelse, precis som det skall vara.

Till herr Wikner vill jag säga all jag inle tycker alt det var rätt plats all här angripa en viss jägarorganisation. Herr Wikner hade en förhoppning alt just Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare, skulle anamma vilket beslul vi än fattar här. Min förhoppning är att alla jägarorgani-sationer skall göra det, och jag tror att sä konimer att bli fallel.

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

Hen MAGNUSSON i Kristinehamn (vpk) kort genmäle: Fru talman! Jag tror inte att herr Johansson i Växjö kan förneka att Kronobergs län ligger illa lill när del gäller antalel älgolyckor eller djur-

161

11 Riksdagens protokoll 1975. Nr 93-94

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

RiktUnjer för älgvården

olyckor över huvud laget. Jag har här en sammanställning där statens vägverk för länsstyrelsen i Kronobergs län påpekar att antalel djurolyckor där under 1973 - om vi tar det året som exempel - är myckel mer än dubbelt så stort som i riket i övrigl. Delsamma gäller för praktiskt taget varie år, men förhållandet är mesl markant under de fyra fem senaste åren. Man har i Kronobergs län 37 96 djurolyckor i proceni av del totala anlalel trafikolyckor under 1973. För hela riket gällde en procenisiffra pä 14,6. Ciessa siffror måsle ju ändå lolkas så all detta är etl allvarligt problem.

Herr JOHANSSON i Växjö (c) kort genmäle:

Fru talman! Jag lycker inle, herr Magnusson i Kristinehamn, all vi skall diskutera de här procenttalen längre. Jag slår fast vid min uppfattning, och jag har min statistik. Jag håller gärna med om all viltolyckorna är alltför niånga i Kronobergs län, och vi vill göra allt för att slävja dem. Jag vill också säga att det är viktigt att naturvårdsorganisationer och jaktvårdsorganisationer får delta i planeringen av nya vägsiräckningar. Vägverket har inte ansträngt sig särskilt mycket för att ta den kontakten vid sin planering, men det har skett en bättring på det omrädei. Det är fel alt lägga en väg rätt över tassemarkerna där de slora djurslräken gär. Man kan naturligtvis inte i varie enskilt fall undvika att bygga en väg där älgarna går, men del borde gä all undvika alt lägga den över vissa marker som är väldigi vilirika och där älgarna har sina slräk.

Jag vill också lacka herr Hedström, eftersom jag glömde alt göra det förra gången, för den information han gav om hur man i Norrbotten administrativt klarat av alt ge de mindre markägarna licens. Efter vad jag kunde förstå var det inga krångligheter, utan man gick myckel enkelt till väga. Jag tror inle heller all del behöver vara så krångligt.

162

Herr NILSSON i Kalmar (s):

Fru lalman! Jag vill böfia med alt säga nägra ord om den promemoria som ligger lill grund för propositionen i delta ärende. Del har sagts att den i flera avseenden är diffus och oklar. Jag vel inte om det ligger någon medveten avsikt bakom eller om del har andra orsaker - del är svårt att säga.

1 vart fall är del väl så att del här har förvillat begreppen för remissinstanserna, och det har också flera remissinstanser påtalat. Man har begärt en överarbelning - tyvän har dock nägon sädan inte gjorts - för all få reglerna klarare angivna redan i promemorian. Det är att beklaga att propositionen i delta avseende bygger på etl undermåligt förarbete.

Sedan vill jag ta upp begreppet samordnad älgjakt. 1 propositionen sägs att det är en grundläggande förutsättning för samordnad älgjakt att licensområden, beslående av en eller flera fasligheter eller delar av fastigheter, bildas. Delta är otvivelaktigt hell korrekt. Den arbetsgrupp som framlagt promemorian och en förkrossande majoritet av remiss-

instanserna förordar en samordnad älgjakt för att man skall nä de mål som man önskar nä. Dessa mäl är bl. a. att åsiadkomma god älgvärd, att fä till stånd en reglering kvantitativt och kvalitativt, att hälla älgens skadegörelse på en rimlig nivå och att begränsa olycksfallsriskerna, något som bl. a. har varit uppe till diskussion i de senaste inläggen här.

Departementschefen säger på s. 33 i propositionen angående införande" av samordnad älgjakt: "Jag anser tiden nu vara mogen att pröva en sådan ordning." Det låter ju bra - i varie fall tycker jag det. Men hur fullföfier man dä detta? Jo, ell par sidor längre fram i proposiiionen framläggs ett förslag till generell tilldelning för vissa fastigheter som är mycket generöst och i övrigt utformat så att del finns risker - som förut framhållits här - för alt det kommer att motverka bildandet av licensområden, dvs. motverka de mäl som man vill nä. Detta har framhållits av flera talare, och herr Stadling visade ju även bilder på TV-skärmen som belyste saken.

Jag menar att det förslag som framlagts här är inte ett förslag till samordnad älgjakt. Som jag serdet är det närmast en dålig fortsättning pä den ordning som vi har för tillfället. I vissa avseenden är det kanske något bättre, men i väsentliga avseenden är det avsevärt sämre.

Jag skall inte gå in pä förslaget om generell tilldelning - det är andra som har talat om detta. Men jag vill peka pä en sak, trots att också den nämnts förul, nämligen tilldelningen av ko och kalv. Jag skulle vifia se vad som konimer all hända om en jägare som har sådan här tilldelning får se en ko och två kalvar dyka upp. I bästa fall skjuter jägaren kalven försl och sedan en vuxen älg, dvs. kon. Följaktligen kommer del- all finnas en ensam kalv kvar, och det är som alla vel inte bra. Men det är inte nödvändigt att jag utvecklar detta ämne närmare; det har andra lalare redan gjort.

Vad säger då naturvårdsverket, som har regeringens uppdrag att handlägga jaktfrägorna? Där bör man ju veta vad man talar om, eftersom det är sakkunskap bakom. Jo, man säger att förslaget om generell lilldelning konimer att försvåra överenskommelser med fastighetsägare om samarbete i älgfrågor. Vidare kan det, säger man, leda till all redan existerande licensomräden bryts ner. Detta vill jag livligt instämma i.

I debatten har det påpekats att under det senaste jaktäret sköts det över 25 % mer älgar pade markerdär älgjakt bedrivs under allmän jakttid. Om fördelningen mellan dem som jagar under allmän lid hade varil rättvis, sä kunde man kanske ha accepterat denna hårda beskatining. Dä skulle jag möjligen ha kunnat tolerera den. Men man kan konstatera att på vissa småmarker skjuls del älg nästan ständigt vafie år, beroende pä alt just på den marken finns del ett bra älgpass, medan på vissa andra småmarker - som kanske fär släppa lill den gröda som förstörs av älgar - man nära nog aldrig kommer äl att skjula någon älg. Delta beror då pä att älgen inte går fram där. Det finns inget älgpass i de markerna, grödan är kanske borttagen vid jakttiden osv. Vid en helt samordnad älgjakt skulle även de markägarna kunna fä sin tilldelning

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

163

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

RiktUnjer för älgvården

164

och någon gång få en bit älgkött.

Ett 40-lal remissinstanser har yttrat sig om den generella tilldelningen, och av dem är det endast fem som har accepterat densamma, medan 35 har avstyrkt eller varit starkt kritiska mol ett system med sådan tilldelning. Där är då att märka att det är de i detta sammanhang tunga instanserna som har sagt nej. Jag skall här räkna upp några. Det är naturvärdsverket -alltså det organ som handhar dessa frågor pä regeringens uppdrag -, domänverket, där man kan dessa frågor mycket bra, skogsstyrelsen. Skogshögskolan, lantbruksstyrelsen, REF och Svenska jägareförbundet. Men det sätter man sig över och viftar bort i propositionen. Man säger att det betyder inte så mycket, vi måste ta hänsyn till de små markägarna och se till att de får jaga.

Jag tycker att det är beklagligt att det skall vara pä det sättet.

Herr Lindberg ansåg att utskottsmajoriteten inte har lyckals sä värst bra med sitt förslag. Ja, det kan jag förstå alt herr Lindberg tycker. Han har ju skrivit promemorian, och han har väl också medverkat vid propositionsskrivandet, förmodar jag, och då hade det ju varit märkligt om han hade tyckt att utskottsförslaget var bra. Jag kan f ö. replikera och säga att jag för min del tycker inte att man har lyckats sä bra med propositionen. Jag anser i stället att utskottsmajoriteten har kommit närmare de synpunkter som jag har på denna fråga.

Herr Lindberg sade också att en totalreglering skulle kunna skapa missnöje; man skulle inte använda så hårda metoder. Ja, det är litet märkligt därför att herr Lindberg har i promemorian - det står även i propositionen - förordat samordnad älgjakt. Men här i debatten tar man till litet väl hårda metoder. När skall i så fall denna samordnade älgjakt införas? Blir del en mindre hård metod alt införa den senare? Eller lillämpar herr Lindberg och kanske även departementet den principen att, som det heler, om man kuperar svansen på en hund så gör det inte så ont om man gör det i omgångar. Jag tror inte att det är 'på det sättet.

I herr Lindbergs diskussion med herr Sladling om den generella tilldelningen påvisade herr Stadling att de små markägarna i vissa fall skulle kunna fä en köttbit. Herr Lindberg svarade att han trodde att diskussionen gällde älgvård och inte kötfiakt. Det är ett ganskamärkligl uttalande när samtidigt departementet och framför alll herr Lindberg säger all en vuxen älg och en kalv skall få fällas av varie ägare till faslighet som är registrerad som jordbruksfastighet. Det är ju enligt herr Lindberg inte fråga om kötfiakt utan om samordnad älgjakt.

Enligt min och niånga andras uppfattning här i dag har verksamheten i försökslänen med helt reglerad älgjakt slagit mycket väl ut. Tiden bör vara inne att tillämpa ett sådant system, vilket också naturvärdsverket och många andra remissinstanser klart har framhållit. När nu inte propositionen lever upp till uttalandet att tiden är inne för samordnad älgjakt, så har utskottet lagt ett kompromissförslag som jag anser att riksdagen bör anta i detta läge. Jag är inte helt nöjd med det, men del är bällre än förslaget i proposiiionen.

En annan vital fräga, i vafie fall för älgjägarna i södra Sverige, är jakttidens längd. I den promemoria som har sänts ut nämns det ingenting om att det skulle ske en förkortning av licenstiden för jakt. Självklart har då inte heller remissinstanserna kunnat yttra sig på den punkten. Man trodde givetvis att det skulle bli som tidigare. Men så föreslås det plötsligt i propositionen en neddragning av jakttiden med en tredjedel, frän 30 till 20 dagar.

För att få en lugn och urvalsinriktad jakt bör jakttiden enligt min mening vara så lång som möjligt. Herr Jonasson hade den uppfattningen att propositionens förslag skulle ge en lugnare jakt, men det strider mot all erfarenhet. Jag har tillämpat bägge metoderna, både kort och lång jakttid, och jag föredrar utan tvekan den långa jakttiden. Den ger ett bättre urval när det gäller fällda älgar.

Herr Lindberg sade också att vi har råd att vara generösa när det gäller den generella tilldelningen. Men har man då inte råd att vara generös även i det här fallet? Jag kan inte förstå varför man vill minska på jakt-lidens längd när det inte finns några skäl för det. Här har talats om jagarnas allmänintressen, idrottsintressen osv., men jag tror inte alt det är dessa intres.sen som är anledningen. Jag undrar om man verkligen har övervägt frägan inom de poliliska partierna. I dag tillämpas licensjakt av 70 96 av jägarna, och den jakten pågår i 30 dagar. Är det någon som kan tala om för mig vad det är för politisk vits med att reta upp dessa 70 96 av älgjägarna genom att dra ner jakttiden från 30 till 20 dagar?

Jordbruksministern framhöll i ett anförande här att han hade fått mängder av kontakter, bl. a. i form av skrivelser, och även på annat sätt. Jag förstår mycket väl att det kan bli så; när man mer eller mindre retat upp 70 96 av älgjägarkåren i en så vital fräga, är det uppenbart au del konimer en reaktion.

Jag kan som sagt inte förstå varför man helt i onödan gett sig in på denna minskning av jakttidens längd.

Det finns ytteriigare en aspekt på frågan som jag tycker är tvivelaktig. I propositionen nämns att Riksidrottsförbundet och framför allt Svenska orienteringsförbundet känner sig oroade över inskränkningarna i deras tid för idrottsutövning under älgjakten. Men det är ju ändå på del sättet' att t. ex. orienterarna har elva av årets tolv månader all agera på, medan jägarna bara har en månad och då måste de dessutom belala för att fä tillfälle att gå ut och utöva sin jakt. Jag vet att samspelet mellan jä-garintressen och idrotlsintressen och allmänna fritidsintressen hittills har gått ganska friktionsfritt - åtminstone i allmänhet; det har naturiiglvis funnits undantag. Jag känner också till att Orienteringsförbundets representanter i andra sammanhang har uttalat att man föredrar en lång jakttid framför en kort jakttid just för att jägare och orienterare lättare skall komma överens.

Dess värre tror jag att det nu föreligger en uppenbar risk för att elt motsatsförhållande mellan jägare och orienterare skapas. Tar man orienterarnas ovifia mot den långa jakttiden som intäkt för att förkorta denna

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Rikdinjer för älgvården

165

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

166

tid, är det uppenbart att många av de jägare som har jagat pä licenstid i fortsättningen konimer att reagera surt eller negativt. När en orienteringsklubb vill förlägga en tävling till en mark mäste tillstånd lill detta först inhämtas från jaktsrättsinnehavaren. Jag skulle förmoda att jakträttsinnehavarna i fortsättningen - i varie-fall inom den närmasle liden - konimer att svara orienterarna ungefär sä här: Eftersom ni inte velat ha den längre jakttiden, som vi vill ha, utan påyrkat att få den förkortad, kan ni flytta i väg er orientering precis vart ni vill någon annanstans. Vi vill. inte ha er på vår mark! Den risken föreligger uppenbarligen.

Nu tror jag inte att Orienteringsförbundets uppfattning egentligen är all jakiiiden skall vara korlare, men så har saken lagls fram i proposiiionen.-

Den längre jaktliden innebär nalurliglvis inte, såsom förul har sagts här, att jägarna skulle vara ute i skog och mark i 30 dagar, utan den innebär alt jakten kan anpassas kanske framför allt till det arbete man har men även till andra, intressen. Del är med andra ord lättare att samordna det civila livet i övrigt med det jaktintresse man har. Dessulom blir störningar i naturen och trycket pä viltet inle så intensiva under en längre som under en kortare jaklperiod.

Herr Magnusson i Kristinehamn och några andra har tagit upp frågan om risken för älgkollisioner i trafiken. Självklart skall vi försöka motarbeta sådana olyckor. Men det kan inte vara så som herr Magnusson i Kris-linehamn sade all den länga jakttiden är orsaken till att del blir fler trafikolyckor av detta slag. Vilka bevis har herr Magnusson för det påståendet? Sker del fler trafikolyckor där älgar är inblandade frän det jakttiden böriar till den slutar? Mig veteriigt är det inte så. Au det har blivit en ökning av sådana trafikolyckor i försökslänen är självklart med hänsyn till att det där har gälll att försöka bevisa att älgstammen kunde ökas med den metod man använde. Vi skall ocksä ha klart för oss att i exempelvis Kronobergs län har vägarna förbättrats och bilhasiighelen ökal med påföljd att risken för skador blir större. Och ingenting är lättare än- all man i Kronobergs län, där älgjaklen är reglerad, ökar kvoten för avskjutningen. Dä minimerar man genast olycksfallsriskerna. Det måste vara den enklaste vägen att reglera detta.

Herr Wikner brukar påstå - och det gjorde han också i dag - all Svenska jägareförbundet bara tillvaratar de större godsägarnas och liknande kapitalisters intressen. Sä var det förr och sä är det nu, sade han. Jag skulle vifia alt herr Wikner med statistik bevisar riktigheten av det påståendet och inte bara kastar ur sig det. Jag har i min hand en undersökning som gjordes för några är sedan. Den visar att genomsnittsinkomsten för de svenska jägarna ligger under genomsnittsinkomsten för riket. Endast 4 96 hade en inkomst pä över 50 000 kr. Lät oss anta att de där 4 96 bara hör hemma i Svenska jägareförbundet och inte i herr Wikners förbund. Man räknar med att Svenska jägareförbundet har 175 000 medlemmar. 4 96 pä del är 12 000. Föfiaklligen skulle 163 000 jägare ha en årsinkomst under 50 000 kr., och-genomsnittet totalt ligger som sagt

under riksgenomsnittet. Dä kan man väl inle säga, herr Wikner, att Svens-      Nr 94

ka jägareförbundet tillvaratar intressena för godsägare i största allmänhet.-     Onsdagen den

Jordbruksministern sade att han tyckte det var trevligt att debatten      28 rnai 1975

hade hållits på en lugn och sansad nivå, och det tyckerjag också. Men_ .__

herr Wikners röst åkte väl upp litet i falsett. Jag vel att herr Wikner      Riktlinjer för är en kunnig jägare, men jag tycker det är synd att debatten skall spåra      älgvården ur. Jag tror inte att vi gagnar jägarintressena genom att representanterna för de olika förbunden böfiar räskälla pä varandra här i riksdagen. Det är bättre att vi häller diskussionen pä en lugnare nivå.

Jag tror också att jägarnas intressen totalt sett skulle vinna pä om de här tvä förbunden kunde samarbeta och kanske så småningom gå tillsammans. Del finns tillräckligt många som skäller pä jägarna och deras agerande, och vi behöver inte hjälpa lill genom alt skälla oss emellan och vara oense om de här mycket viktiga frågorna. I stället borde vi försöka samordna verksamheten och göra det bästa möjliga ur jägarnas synpunkt.

Med delta ber jag, fru talman, att få yrka bifall till utskottels betänkande pä alla punkter.

Hen LINDBERG (s) kort genmäle:

Fru talman! Herr Nilsson i Kalmar ställde en rad frågor till mig. Jag kan knappast hinna besvara dem alla.

Försl vill jag ta upp ett påstående, som herr Nilsson i Kalmar fällde. Herr Nilsson i Kalmar är en tillräckligt kunnig riksdagsledamot för att veta all jag inle är ansvarig för de proposilioner som läggs på riksdagens bord. 1 det avseendet får han vända sig till jordbruksministern.

Sedan hävdade han att det är självklart att jag tycker bättre om propositionen än om utskottsmajoritetens förslag och han hänvisade till att vi i arbetsgruppen hade lagt fram ett förslag som är identiskt med propositionen. Men dessa förslag är inte identiska. Arbetsgruppen hade etl förslag som borde ha tilltalat herr Nilsson i Kalmar. Detta förslag byggde pä en demokratisk ordning. Vi föreslog att därest det fanns en klar majoritet bland jägarna i länet som föredrog härdare restriktioner än man generellt föreslog i promemorian så skulle länsstyrelsen ha rätt att besluta om sädana restriktioner. Detta finns inte med i propositionen.

Jag är fullt beredd att böja mig för argumenten som kjmmer frän båda jägarförbunden och från många andra håll. Inför inte en sådan ordning, sade man, för då komnier vi att ha beslående den hätska debatt om älgjaktens former som vi har hafl under lång tid. Jag håller med om att den argumenteringen är riktig. Men det majoritetsförslag som föreligger frän utskottet innebär i stort sett samma sak. Därför är jag emot majoritetsförslaget.

Sedan frågar herr Nilsson i Kalmar hur vi i promemorian kan - och
det talas också i propositionen om detta - förorda samordnad älgjakt
och han undrar när den skall införas. Om herr Nilsson i Kalmar varit
en tillräckligt uppmärksam lyssnare under mitt lidigare anförande hade      167

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

RiktUnjer för älgvården

han hafl saken helt klar för sig. Propositionen förordar en mjuk linje. Målet är en samordnad älgjakt, men man vill ge jägarna möjligheter att själva finna de lämpliga formerna. Det kan måhända ta något längre tid, men man undviker den hätska debatt som vi har i dag. Det var promemorians förslag och del är ocksä proposilionens förslag.

Den meloden är inle lika hård, herr Nilsson. Del är inte lika hårt att ge jägarna möjligheter att diskutera sig fram till lämpliga lösningar som att nu omedelbart besluta i riksdagen att fr. o. m. ett visst datum skall det vara sä här - punkl och slut. Det är denna metod som jordbruksministern inte velat föreslå.

Herr MAGNUSSON i Kristinehamn (vpk) kort genmäle: Fru talman! Herr Nilsson i Kalmar frågar vad jag har för bevis för att försöksverksamheten i Kronobergs län skulle ha påverkat antalet trafikolyckor med älg. Jag har inte sagt att jag har något bevis för det. Jag har påtalat all här har lämnats uppgifter dels i propositionen, dels på annat sätt om det stora antalet trafikolyckor med älg i Kronobergs län. F. ö. gäller detta ocksä Västmanlands län. Och jag har i detta sammanhang frågat mig varför man inle undersöker del eventuella samband som kan finnas mellan de här båda faktorerna. Vi kan ju ändå inte komma ifrän, som jag sade förut, att det finns statistik på att antalet djurolyckor är mer än dubbelt sä stort i Kronobergs län som i genomsnitt för riket i övrigt. Eiet var det jag sade, inte någonting annal.

Herr Nilsson säger belräffande jakttidens längd all han tycker det är bäst alt få jaga i 30 dagar. Del tror vi del, att del kan vara trevligt all jaga älg i 30 dagar, men frågan är väl ändå om älgjägare kan göra anspråk på att få disponera marken i 30 dagar utan hänsyn lill andra människors behov av att vistas i skog och mark. Den frägan måste ställas.

168

Herr WIKNER (s) kort genmäle:

Fru talman! Jag hade inte tänkt gä upp i debatien mera, men eftersom herr Nilsson i Kalmar provocerade mig måste jag ha rätt att svara.

Han sade bl. a. att jag uppträdde som antagonist och förstörde debatten. Men något får man väl ändå låla, herr Nilsson i Kalmar, när man ger sig in i leken? Det är faktiskt fel att göra sä all den som stöder ell visst förslag diskuterar mera mot personen än saken. Jag nämnde något namn, och jag nämnde Svenska jägareförbundet och även vårt förbund. Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare. Öch jag talade om hur de olika förbunden hade uppträtt i älgfrågan - det var del jag gjorde. Öm en viss person här som jag nämnde inte tyckte om titulaturen sä är det en helt annan sak.

Herr Nilsson talade sedan om de 4 96, trorjag all det var, stora skogsägare som tillhör Svenska jägareförbundet. Han sade all de övriga inom förbundet var så många fler. Men vem är det egentligen som har beslutanderätten över markarealen? Man måste tänka pä all det röstas efter markareal. Många säger alt man inte gör det, och det kanske stämmer

ibland. Men hur kommer det att tillämpas om förslagen om enbart reglerad älgjakt går igenom?

Jag vill trots allt tacka herr Nilsson i Kalmar för att han gav mig berömmet att jag var en bra jägare. Jag vill inte påstå att jag är någon stor jägare, men även om jag inte har varit med i 50 år och jagat, som herr Stadling sade, så har jag i alla fall varit med i åtskilliga år. Det kan röra sig om ca 30 år som jag har deltagit i älgjakt, sä även jag kan något om den och vet faktiskt vad jag talarom. Och även om jag upprepar mig en gång till, tycker jag att vi skall vara humana även mot smä markägare och marklösa.

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

Herr NILSSON i Kalmar (s) kort genmäle:

Fru lalman! Först nägra ord till herr Lindberg. Jag beklagar om jag sade att herr Lindberg var ansvarig för propositionen. Jag tror alt det vore att reta jordbruksministern att påstå det. Har jag gjort det ber jag om ursäkt, men jag förutsätter att herr Lindberg varit med i proposi-lionsarbetet i den här frägan.

Vad jag vände mig emot var att Sven Lindberg - och i viss män även propositionen - lalar om en samordnad älgjakt. Så står det t. o. m. i sammanfattningen pä första sidan av propositionen. Ni vill göra sken av alt det rör sig om en samordnad älgjakt, men det gör del ju inte när ni sedan kommer med den generella tilldelningen. Ni lever inte upp till det ni förordar utan kommer med ett helt annat förslag, som kanske i stället motverkar en samordnad älgjakt. Det är det jag vänder mig emot. Sedan kan man inte, herr Lindberg, säga att förslaget gäller en samordnad älgjakt och älgvård och inte en kötfiakt. I den generella tilldelningen är del köttet det är fräga om. Del är det ni här försvarar ål de små älgjägarna. Jag frågar: Var står ni egentligen i denna fräga? Jag tror inle vi kan lösa dessa frågor enbart genom att jägarna diskuterar dem. Del tror jag är omöjligt, dess värre.

Kronobergs län är inte det som ligger sämst till i det här sammanhanget, herr Magnusson i Kristinehamn, utan det är Gävleborgs län. Nu säger herr Magnusson att han inte har några bevis för att det är under jakttiden som de flesta olyckorna inträffar. Men herr Magnusson sade sä i ett inlägg nyss, jag har själv noterat det, att olyckorna skulle bero på den länga jakttiden. Men det är inte alls pä det sättet. Jag har aldrig sett nägon siffra på det, så jag förslår all herr Magnusson inte kan ha bevis för det.

Herr Magnusson förstår mycket väl att jag vill jaga de 30 dagarna. Jag jagar inle de 30 dagarna, det tror jag ingen gör. Utan man jagar några dagar, sedan vilar man upp och jagar en eller tvä dagar igen och kanske helgerna, just för att passa in detta bland andra uppgifter man har både i arbelet och i övrigt.

Varför slunga ul, herr Wikner, att Svenska jägareförbundet bara tillvaratar de rikas intressen? Endast 4 96 av Jägareförbundets medlemmar har över 50 000 kr. i inkomst. Det måste väl ändå innebära, eftersom

169

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

man fattar sina beslut med enkel majoritet, att de är de mindre besuttna som fattar besluten och styr förbundet.

Hen LINDBERG (s) kort genmäle:

Fru talman! Låt mig bara helt kort säga till herr Nilsson i Kalmar all jag inte sagt att propositionen gäller samordnad älgjakt. När jag redogjorde för propositionens förslag lidigare i dag i kammaren sade jag precis så här: Förslaget innebär i korthet en strävan till samordnad älgjakt. Räcker det som bevis, herr Nilsson?

I debatien med herr Stadling sade jag att jag trodde vi diskuterade älgvård och inte fördelning av kött. I sä fall vill inte jag ta del i den diskussionen, för jag lycker inte den hör hemma här. Jag har inte tagit upp någon som helst diskussion om kötfiakt och jag tänker inte heller göra del. Men jag vill helt kort säga alt lil syvende og sidst är det när man ger sig ut på älgjakt svårt att undgå att det kommer kött med i sammanhanget.

Herr MAGNUSSON i Kristinehamn, (vpk) kort genmäle: Fru talman! Den statistik jag åberopade förut gäller Västmanlands län. Det är en sammanställning frän vägverkel, herr Nilsson i Kalmar, och där visar del sig att maj, september och oktober hade de högsta siffrorna för trafikolyckor med älg. Jag kan läsa upp statistiken här.

1 januari hade man 4 älgolyckor, i februari 5, i mars 5, i april 7, i maj 14, i juni 11, i juli 8, i augusti 14,-i september 18, i oktober 23, i november 10 och i december 7. Det är väl ingen tvekan om att just september- och oktobersiffrorna kan ha samband med älgjakten, utan alt jag påstår all det absolut måste vara så. Mycket talar för det och rent förnuftsmässigt mäste man förutsätta att en läng jaktlid oroar älgstammen så pass mycket att den på etl helt annat sätt än normalt springer även över vägar osv. Man kan inte konima ifrän all delta kan spela en viss roll i del här sammanhanget.

170

Herr NILSSON i  Kalmar (s) kort genmäle:

Fru talman! Herr Lindberg säger nu att han inte har velat gä in och tala om någon fördelning av kött osv. i samband med sin diskussion med herr Sladling. Orden föll väl ändå sä, herr Lindberg, all ni sade att ni trodde att det var- fräga om älgvärd och inte om kötfiakt. Jag noterade just ordet kötfiakt. Jag tycker det är litet förvånande att man först säger att man vill förorda en samordning av älgjaklen. Sedan kommer man med ett förslag om generell tilldelning där det just är fräga om all tilldela jägaren i liten skala mer för att han skall fä mer kött. Sedan vill man inte diskulera vad saken gäller utan kallar det älgvärd. Vilkel är det herr Lindberg vill ha det till? Är det älgvård eller kötfiakt?

När del gäller de olyckor som har inträffat genom kollision niellan ;i|g och i försia hand bil är del klart, herr Magnusson i Kristinehamn, alt jag häller med dem som tidigare sagl att vi skall göra vad vi kan

för att motarbeta sådana olyckor. Men det finns ingenting som säger att det just är den längre jakttiden som är orsak till olyckorna. Vi har varit inne pä några faktorer, t. ex. brunst, kalvavstötning och annal, men vi skall ocksä lägga märke till en annan sak: Vid vilken tid på dygnet sker de flesta olyckorna? Jo, i skymningen då djuren rör sig mest. I skymningen på kvällen är inte älgjakt tillåten, och jakten kan alltså inte orsaka olyckor dä - möjligen på morgonen. Jag tror emellertid inte att olycksfallen totalt sett är särskilt många pä morgonen. De flesla inträffar i skymningen pä kvällen och under den mörka tiden pä dygnet, och dä pågår ingen älgjakt.

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

RiktUnjer för älgvården

Hen RINGABY (m):

Fru talman! Jag begärde ordet därför att jaktmarksutredningen har nämnts nägra gånger här. Eftersom jag har pysslat i fem och etl halvt år med älgjaktsfrågor i den ulredningen tyckte jag all jag borde säga etl par ord.

Först och främst kanske vi inte skall dramatisera skillnaden niellan utskottets förslag och reservationen. Vi skall ha klart för oss att båda förslagen innebär en inskränkning av den fria jakträtten. Oavsett vilket förslag som konimer att vinna kommer älgstammen förmodligen att öka även i framtiden. Anledningen till det är helt enkelt att del är ganska svårt att skjuta en älg. Omkring 130 000 personer jagar älg under jaktåret, men det är faktiskt fyra femtedelar eller 80 96 av dessa jägare som över huvud laget aldrig fär skjuta någon älg. För att klara de mellan 40 000 och 50 000 älgar som skjuts varie är gär det åt 750 000 jakldagar, så den som fäller en älg har verkligen anledning att känna sig stolt och belåten.

Jaktvårdsulredningen, som avslutade sitt arbete i är, gjorde den största inventering som någonsin har gjorts i det här landet kring jakt och jakt-vårdsfrägor. Inte mindre än 15 000 jägare har svarat på en rad frågor som utredningen har ställt till dem. Vår ambition i ulredningen är att få ordning och reda pä i första hand älgjakten i frivilligt bildade jaktvärdsomräden, där inte minst - det vill jag betona - jaktvärden skall ha en mycket framträdande plats. Vi vill därför införa en jägarkompelens, en sorts jägarexamen, för nytillkommande jägare. Vi vill ha jakträtten knuten i fortsättningen också till dem som disponerar eller äger marken enligt urgammal hävd. Vi vill underlätta bildandet av jaktvärdsomräden.

Utredningens förslag har fäll myckel fina omdömen frän alla remissinstanser och de har varit väldigt mänga. Efler det all jaktmarksulredningen lagt sitt betänkande presenterade jordbruksdepartementet en promemoria om reglerad älgjakt som gick ut på remiss och som fick ett negativt mottagande av de flesla remissinstanserna. Förslaget att oavsett områdets siorlek ge generell dispens lill alla markägare för etl vuxet djur och en kalv vafie år har inle fått gehör hos de sakkunniga. Herr Nilsson i Kalmar redogjorde för remissvaren, sä det behöver jag inte göra. Jag kan bara tillägga att av 24 länsstyrelser som yttrade sig över

171

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

172

förslaget var 19 mycket kritiska mot eller avstyrkte den generella lilldelningen på två djur.

Efter den dåliga kritiken skrev alltså jordbruksministern en proposition på grundval av promemorian. Det är det förslaget som inryms i reservation 1 och som alltså inte heller har fått majoritet bland jordbruksutskottets ledamöter.

Nu är frågan, fru talman, och det är väl detta som hela den här debatten gäller, om regeringspropositionen eller reservation 1 rimmar med jaktmarksutredningens inlentioner, som väl ändå kommer att ligga lill grund för framtidens ännu mera ansvarsmedvetna jaktvård och jakt. Den här långa debatten harenligt mitt förmenande ändå visat att utskottets förslag mera är ägnat att stimulera gemensamhetsjakt än vad reservation I är. Behövs del egentligen några flera argument, ärade kammarledamöter, än konstaterandet att jordbruksdepartementets förslag ger tio markägare med t. ex. 50 tunnland var, som gått samman för alt sköta jakten och jaktvärden mönstergillt i ett gemensamhetsområde, rätt att skjuta ell eller två djur pä en tid av 20 dagar? Men om dessa tio markägare upplöser jaktområdet får de skjuta 20 djur, om de kan och vill, men det mäste ske på två tre dagar. Det sista är ingenting att förorda, men reservalion 1 ger möjlighet till detta. Som jag ser det, ger reservation 1 ingen stimulans lill ordnad gemensamhetsjakt och god jaktvård, i varie fall inte pä samma sätt som utskottets förslag.

Skall vi då arbeta för gemensamhetsjakt? Skall vi ha reglerad jakt eller skall vi som ensamma vargar jaga varoch en på sin egen lott i framtiden? Det är delta frågan gäller. Jag tycker att alla med en modern uppfattning om jaktvård borde inse att vi måste ha en ordnad gemensamhetsjakt när det gäller högviltet i det här landet. Många kritiserar den reglerade gemensamhetsjakten som sådan, men det är ganska egendomligt alt överallt där den har prövats praktiskt tystnar kritiken. 1 åtta höstar å rad har den prövats i bl. a. Kronobergs län, som vi hört här, och praktiskt taget ingen är missbelåten. Och alla talare frän län med reglerad älgjakt som har deltagit i kammarens debatt har varil belåtna med utfallet.

Jag kan ocksä ge en i milt tycke mycket intressant rapport frän mitt eget län, Örebro län. För ett par år sedan beslöt riksdagen att Götlunda församling skulle överföras till Västmanlands län. Där har man reglerad älgjakt pä försök i hela länet, vilket vi inte har i Örebro län. Markägarna i Götlunda var alltså vana att jaga enskilt var och en pä sin egen mark men tvingades nu alt ordna licensjakt i jaktvärdsomräden. Pä mycket kort tid anordnades frivilligt i Götlunda mänga sammanslutningar - man kanske kan kalla dem byalag - för licensjakt: Hasta byalag med 1 190 hektar, Urvalla med 960, Hagelsbäcken med 356, Abborrtorp med 280 hektar, osv. Inte mindre än 19 stycken nya jaktvårdsområden av sådan karaktär bildades, och det utan några som helst svårigheter. Nu, efter tvä ärs erfarenhet, var belåtenheten så stor att man beslöt sig för att alltid ha det pä det här sättet. Det är ett mycket fint betyg åt gemensamhetsjakten. Alla är mycket nöjda i Götlunda med denna nya jaktform.

som man alltså inte var van vid.

Jag kan också berätta att Fjärdhundra jaktvårdsområde i Västmanland, där man hade reglerad älgjakt, i samma veva överfördes till Uppsala län, där man inte har reglerad älgjakt. Men Fjärdhundra jaktvårdsområde begärde omedelbart att få vara kvar som jaktvårdsområde, därför att man trivdes med det, tyckte bra om det.

De fä markägare med mycket små marker i Götlunda vilka inte kom med i något byalag fär nu alltså enligt utskottsmajoritetens förslag skjula en kalv var, vilket faktiskt inte är dåligt på en liten mark. Det är nämligen förenligt med god älgvård att låta ränlan av älgkapilalei, alltså kalven, utgöra den generella tilldelningen för alla markägare. Dä finns incitamentet att bilda ett jaktvårdsområde kvar, nämligen incitamentet att fä skjula elt eller flera vuxna djur. Även om en gammal älgjägare, van alt jaga hur mycket han vill, blir upprörd över alt bara fä skjula en kalv, herr jordbruksminister, måste både han och alla vi andra för helhetens bästa underkasta oss vissa inskränkningar i vår frihet att fritt jaga. Jordbruksministern brukar i andra sammanhang ha förståelse för sädana synpunkter. De gäller inte minst i fråga om en liten mark, där jägaren faktiskt icke ensam äger älgen.

Utskottsmajoritetens förslag måste vara det riktiga och är hell förenligt med god och ansvarsmedveten jakt och jaktvård. Utskottets förslag stöds också av alla seriösa, erfarna och jaktligt intresserade både enskilda och organisationer.

Jag yrkar med detta, fru talman, bifall lill utskottets hemställan.

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

Hen WIKNER (s):

Fru talman! Jag avstår på grund av den sena timmen.

Hen LOTHIGIUS (m):

Fru talman! En part som inte har fått komma till tals här i kammaren i dag är älgen själv, som diskussionen har gällt. Jag skall be all fä tillägna den individen mitl lilla anförande.

Lyssnat pä debatten här

flck då en vision

denna härliga vårdag bär

sägen för svenskens tradition

Såg kanimaren som naturens sal överallt slår jägare på pass läktaren - ett berg, talmanpodiet - dal höstsol lyser genom skog och vass

Andedräktens varma ånga stiger ifrän myr och mun lätt är det alt fånga spänningen i denna stund

173

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

Tyst! Något hörs vid förstevicetalmansbordet

en fågel eller en gren som knäckts

Ingen vågar säga ordet

Skogens konung, har han väckts?-

Nya Drillings, gamla muskedunder höjes sakta vågrätt med sitt lopp Säkring lättas, hanar spännas under det att spänningen gär opp

174

Mellan talmansborden kliver älgfamiljen lyst tiotaggarn, kon som driver kalvarna hon kysst

En salva dånar över kammarnejden kulor slår mot kropp och sten signalerna att fejden börias över kött och ben

Pä mossan ligger älgfamifien som nyss var sä full av liv Uselt län att storma var bastifien Med en kula och en kniv

Min är kon, min är kalven alla djuren tillhör mig Vida höres älgmarksskalven genom riksdans konterfej

Jaktvärd Lundkvist delar bytet pä etl akademiskt sätt Fel har Bleking-greve rutit smä och stora har sin rätt

Full jämlikhet kan aldrig föfias om skydd skall ges mifiö och art Prestigen, Herr Statsråd, måste döfias Reglera accepteras ock av moderat

Herr Wikner gläder skogsman ifrån Norrlandsläger

missar storvilt på för nära håll

när han Vaktminister säger

Övningsskjut, herr Wikner, så blir ej fel i protokoll

När röken lagt sig efter skott och envig      ■ och kammarn fattat har beslul nog vore väl om denna enig får sanna jägares salut

Sä skingrades visionen drömrik

och kvar blev kammarens verklighet

Fru Talman, varken utskott eller reservant är drömlik

men jag böjer mig för utskollsmajoritel

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

RiktUnjer för älgvården

Överiäggningen var härmed slutad.

Punkter/ta 1 och 2

Kanimaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

Punklen 3

Propositioner gavs pä bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 1 av herr Jonasson m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Lindberg begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i belänkandet nr 13 punkten 3 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 1 av herr Jonasson m.fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Dä herr Lindberg begärde rösträkning verkslälldes volering med omrösiningsapparal. Denna omröstning gav föfiande resultat:

Ja - 151

Nej - 153

Avstår -     6

Punklen 4

Propositioner gavs pä bifall till dels utskottels hemställan, dels reservationen nr 2 av herr Takman, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Magnusson i Kristinehamn begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i betänkandet nr 13 punkten 4 röstar ja, den det ej vill röstar nej. Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 2 av herr Taknian.

175

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Magnusson i Kristinehamn begärde rösträkning verkställdes votering med omröstnings-apparat. Cienna omröstning gav föfiande resultat:

Ja - 278

Nej -   28

Avstår -     4

Punkten 5

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 3 av herr Takman, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Magnusson i Kristinehamn begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i betänkandet nr 13 punkten 5 röstar ja, den det ej vill röstar nej. Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 3 av herr Takman.

Vid omröslning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-proposilionen. Då herr Magnusson i Kristinehamn begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Eienna omröstning gav föfiande resultat:

Ja - 290

Nej -    17

Avstår -     3

Punklen 6

Proposilioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 4 av herr Lindberg m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Lindberg begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill att kanimaren bifaller jordbruksutskoltets hemställan i betänkandet nr 13 punklen 6 röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 4 av herr Lindberg m. fl.

176

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Dä herr Lindberg begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 182

Nej - 126

Avstår -     3

Punkten 7 a

Utskottets hemställan bifölls.

Punklen 7 b

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 5 av herr Jonasson, och förklarades den förra proposiiionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Jonasson begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i betänkandet nr 13 punkten 7 b röstar ja, den det ej vill röstar nej. Vinner nej har kanimaren bifallit reservationen nr 5 av herr Jonasson.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Jonasson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav föfiande resultat:

Ja - 250

Nej -   56

Avstår -     5

Punklerna 7 c och 8

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

§ 2 Anslag ur jaktvårdsfonden till Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare

Föredrogs jordbruksutskottets betänkande nr 14 med anledning av motion om anslag ur jaktvårdsfonden till Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare.

I della betänkande behandlades molionen 1975:1592 av herr Wikner m. fl., vari hemställts att riksdagen beslutade att uttala sig för att ett årligt anslag ur jaktvärdsfonden om 250 000 kr. tillerkändes Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare.

Utskottet hemställde att riksdagen lämnade motionen 1975:1592 utan åtgärd.

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Anslag ur jaktvårdsfonden UU Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare

Reservalion hade avgivits av herrar Jonasson (c) och Takman (vpk) som ansett all ulskottet bort hemställa

att riksdagen med anledning av motionen 1975:1592 uttalade sig för att ett årligt anslag ur jaktvårdsfonden tillerkändes Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare.

12 Riksdagens protokoll 1975. Nr 93-94

177

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

A nslag ut jaktvårdsfonden till Jägarnas riksförbund-Landsbygdens Jägare

Hen JONASSON (c):

Fru talman! I motionen 1592 av herr Wikner m. fl. hemställs att riksdagen beslutar att uttala sig för att elt årligt anslag ur jaktvårdsfonden om 250 000 kr. lillerkänns Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare.

Motioner i samma syfte har tidigare år varit föremål för riksdagens behandling. Dessa motioner har avslagits med motiveringen alt jaktmarksulredningen hade frågan för utredning och skulle komma med förslag. Därför har jag lidigare biträtt avslagslinjen. Man brukar föfia den principen här i riksdagen att man avvaktar en pågående utredning. Till detta kommer att jag hoppats pä att de tvä föreningarna skulle kunna enas. Nu har emellertid jaktmarksutredningen kommit med sina förslag, varvid del visat sig att den ej haft någonting med del i motionen framställda yrkandei att skaffat Med andra ord: Här har vi blivit lurade.

När nu detta klariagts är det min bestämda uppfattning att Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare ocksä bör komma i åtnjutande av anslag.

Jag skall inte närmare gå in pä förbundets arbetsuppgifter. De anges i motionen. Vad jag särskilt vill trycka pä, förutom de sedvanliga föreningsrutinerna, är det nya som nu måste komma. Det gäller informationen i anledning av det riksdagsbeslut vi nyss har fattat angående samordnad älgjakt. Jag ulgår ifrän att förbundet arbetar och propagerar för en lugnare jakt och för ökad förståelse niellan älgjägare.

Med detta, fru talman, ber jag att fä yrka bifall till reservationen.

178

Hen WIKNER (s):

Fru talman! Den fräga vi nu diskuterar - att riksdagen skall ultala sig för ett anslag ur jaktvårdsfonden lill Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare - är inte ny. Den är säkert känd av riksdagsledamöterna, åtminstone en hel del av dem.

Jordbruksulskollets majoritet är lika orubblig som vid tidigare behandling. Man föreslår all riksdagen lämnar motionen 1592 ulan åtgärd. Men ulskottet är inte enigt. Här finns en reservalion av herrar Jonasson och Takman, som yrkar bifall till niotionen. Jag vill framhålla att Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare i likhet med Svenska jägareförbundet som sin huvuduppgift har detta vilivårdsarbete. 1 detta ingår forskning och resullatsuppföljning samt förslag och rådgivning till berörda myndigheter. Det förbund jag tillhör fungerar ocksä som remissorgan. Man bedriver också studieverksamhet med bl. a. kurser med ulbildning för jägare och naturvårdare, skytleverksamhet med bl. a. jakt- och skytteprov som jägarna enligt lag mäsle genomgå samt informaiion och rådgivning om praktiskt vill- och mifiövårdsarbeie till såväl jägarna som allmänheten. I propositionen 1975:25 på s. 38 andra stycket säger departementschefen att han förutsätter att jägarnas organisationer - således Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare och Svenska jägareförbundet - även i fortsättningen kommeratt svara förbi. a. viss information föratt genomföra det nya älgjakisförslagel. Jag vill poängtera att del nämnda förslaget

nyss har antagits av riksdagen. I jordbruksutskoltets belänkande 1975:13 föresläs enligt proposilonen 1975:25 att till länsstyrelserna skall knytas en länsälgnämnd med huvuduppgift ati dels vara elt rådgivande organ åt länsstyrelserna i älgvårdsfrägor, dels sköta de frågor som älgskade-nämnden nu svarar för. Länsälgnämnden skall bestå av sju ledamöter, och till ledamöter bör utses representanter för jordbruket, skogsbruket, frilufts- och naturvårdsintressena, trafiksäkerhetsverkel och jägarnas organisationer - således även Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare. Eftersom denna organisation bedriver sanima verksamhet när det gäller viltvården som Svenska jägareförbundet och i likhel med della fåll de uppgifter enligl de nya jaklvårdsförslagei som jag här nämnt är det inte för myckel begärt alt riksdagen uttalar sig för del anslag som yrkats i niotionen 1592. Utskoltsmajoriteten kan väl ändå inte mena att Svenska jägareförbundet skall få ersättning för sitt arbete, medan Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare själva skall slå för sina koslnader? Finns det nägon logik i att Svenska jägareförbundet 1972/73 enligt uppgift erhöll ca 6 235 000 kr., medan Landsbygdens jägare inte fick någonting? Man har nu ökal jaktvårdsavgiften till 43 kr., och då kommer summan för Svenska jägareförbundets del att stiga till ca 8 mifioner. Det finns dessulom fonderade medel som inte på något vis skulle beröra statskassan. Jag ställer således frågan till jordbruksutskottets majoritet: Hur orättvis fär man egentligen vara? Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare har under niånga år gjort framställningar, men man har trots detta aldrig erhållit någol anslag ur jaktvårdsfonden. Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare - ursäkta, herr Nilsson i Kalmar, att jag nämnder organisationen vid namn så mänga gånger - har sedan det bildades 1938 i ökad omfattning bedrivit vill- och mifiövårdsarbeie som varil allmänheten, jägarna och samhället till ovärderiig nytta. Organisationen har enligt redovisning den 31 december 1974 16 645 medlemmar. Till jaktvårdsfonden betalar varie medlem - märk väl varie medlem! - i de båda jägarorganisationerna lika slora avgifter. Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare har ännu inte fält någonting tillbaka från jaktvärdsfonden, medan Svenska jägareförbundet fäll tillbaka mera än deras medlemmar betalat in till fonden. Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare beräknar under 1975 med väntad höjning av medlemsantalet och medlemsavgiften betala in över 700 000 kr. till jaktvårdsfonden. Då torde det inte vara för mycket begärt att man skall få tillbaka ca en tredjedel av vad medlemmarna betalar in. Däremot får Svenska naturskyddsföreningen åriigen 150 000 kr. i anslag ur jaktvårdsfonden, fastän föreningens medlemmar inte betalar ell enda öre lill den här fonden.

Enligl stadgandet i 26 § 3 mom. lagen om rätt till jakt skall av influtna jaktvårdsavgifter bildas en fond,jaktvårdsfonden, vilken efter regeringens bestämmande användes till främjande av jaktvården inom riket. Det är dä helt naturligt att Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare har rält all för sill arbeie erhålla medel ur denna fond.

Alt tilldela annan jaktorganisation än Svenska jägareförbundet bidrag

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

A nslag ur Jaktvårds -fonden till Jägarnas riksförbund-Landsbygdens Jägare

179

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Anslag ur jaktvårdsfonden till Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare

ur fonden för den löpande verksamheten anser ulskottet emellertid medföra administrativ oklarhet och vara ägnat alt öka administrationskostnaderna för jaktvårdsarbetet. Jag frågar och har frågat tidigare vid flera tillfällen när delta varit uppe: Vad är administrativ oklarhet? Gäller inte detta när Svenska naturskyddsföreningen får anslag på 150 000 kr.? Del kan inte vara svårt att överiämna 250 000 kr. till Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare.

Vid den senaste behandlingen av frägan år 1973 hänvisade jordbruksutskottet lill den pågående jaktmarksulredningen som - sä heter det i utskottels betänkande - bl. a. prövade frågorna om underlättande och förenkling av bildandet av jaktvårdsområden, om ularrendering av jakträtt och om andra former för att ge ökade jaktmöjligheter ål jägare som inle äger jaklmark. Utredningen skulle också, om den så fann lämpligt, lägga fram förslag i fråga om administrationen pä jaktens område. Och nu skriver utskottet i sitt betänkande: "Ulskottet vill härtill foga att jaktmarksutredningen nyligen framlagt sitt betänkande Jaktmarker (SOU 1974:80), vari bl. a. jaktens administration behandlas. Utredningens förslag är under remissbehandling. Den vidare prövningen av förslaget bör avvaktas, och ulskottet finner inte skäl föreslå något ändrat ställningstagande från riksdagens sida."

Jag vill meddela - och det anser jag är sanningsenligt - att enligt uppgifter har jaktmarksulredningen inte prövat nämnda fråga om medelstilldelning ur jaktvårdsfonden till Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare. Det har heller inte ingått i jaktmarksutredningens direktiv att pröva denna fråga.

Jag frågar utskottets talesman: Är detta fel? Jag kräver etl svar. Uteblir det anser jag att mina uppgifter är riktiga.

När vi nu har fattat elt beslut där det lilla förbundet fär ta pä sig arbetsuppgifter enligt del nya jaklvårdsförslagei, sä tyckerjag all ni skall vara så pass renhåriga, även om ni inte förstår er på jakt, att ni skall föfia rättviseprincipen. Lämna även etl anslag - det är etl litet anslag i förhållande till vad Svenska jägareförbundet fär - till det lilla förbundet, som gör alll vad del kan för att främja humanitära åtgärder när del gäller jakten.

Jag yrkar bifall till reservationen.

180

Herr HEDSTRÖM (s):

Fru talman! Frågan om anslag ur jaktvårdsfonden till Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare är inte ny för kanimaren. Under de senasie 10-15 åren har den varit så att säga årlig gäst hos riksdagen. Riksdagen har regelmässigt på förslag av jordbruksutskottet lämnat motioner med begäran om riksdagsuttalanden i frägan utan äigärd.

Detta fär dock inte lolkas som att utskottet eller riksdagen haft en speciellt negaliv inställning till riksförbundets önskemål. Del är bara så att det i jaktlagen fastställs all det är regeringen som skall bestämma över användningen av fondmedlen, inte riksdagen. Det är rikligt att jakt-

marksutredningen inte har haft till uppgift att behandla frågan om jaktvårdsfonden, men den har haft att pröva jaktens administration och har även lagt fram förslag i ämnet. Om riksdagen nu skulle göra ett speciellt uttalande om anslagsanvisningen från fonden, sä vore del delsamma som att gå in pä en ändring av de administrativa rutinerna. Något skäl för att man just på den punkten skulle föregripa ställningstagandena till jaktadministrationen har icke påvisats. Fru talman! Med det sagda villjag yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Ansvar för funktio -närer i offentlig verksamhet

'   Hen WIKNER (s):

Fru talman! Bara helt kort. Jag har inte yrkat att riksdagen skall besluta i fråga om anslaget utan bara göra det uttalandet att förbundet bör fä detta anslag - och det är ju det som vi nu kommer att fatta beslut om.

Överläggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs pä bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen av herrar Jonasson och Takman, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Jonasson begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifallerjordbruksuiskotieis hemställan i betänkandet nr 14 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kanimaren bifallit reservationen av herrar Jonasson och Takman.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Jonasson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav föfiande resullat:

Ja - 199

Nej - 100

Avslår -    10

§ 3 Ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet

Föredrogs justitieutskottets betänkande nr 22 med anledning av propositionen 1975:78 om lagstiftning angående ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet, m. m. jämte motioner.

I propositionen 1975:78 (justitiedepartementet) hade regeringen bl. a. föreslagit riksdagen att

dels anta 86 i propositionen, under punkterna 1-13, 15-84 och 86-88 framlagda lagförslag.

181

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

A nsvar för funktio -närer i offen dig verksamhet

dels för sin del anta

14. lag om ändring i lagen (1936:567) om domkapitel.

Lagförslagen omfattade såväl förslag till ändringar i gällande författningar som förslag till ny lagstiftning om ämbetsansvaret och sanktionssystemet i övrigt för de offentliga fiänsiemännen.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll anfördes föfiande:

"I propositionen föreslås att det nuvarande ämbetsansvaret, som i huvudsak gäller för dem som är anställda som fiänsteman hos statliga eller kommunala myndigheter, skall avskaffas. Det slrafföara området inskränks till tre brottstyper som framstår som särskilt straffvärda, nämligen oriktig myndighetsutövning, mutbrott och brott mot tystnadsplikt. Det nuvarande straffansvaret för fiänstefel bortfaller liksom de särskilda äm-betsstraffen avsättning och suspension. Avskaffandet av ämbetsansvaret innebär att den lagstiftning som särskilt berör offentliga fiänsteman ytterligare anpassas till de principer som har lagts fast för arbetsmarknaden i övrigt.

Vissa beslämmelser om disciplinansvar behälls i staisfiänstemanna-lagen (1965:274). Kollektivavtal kan dock träffas om disciplinpäföfider. Tjänsteman som är missnöjd med den offentlige arbetsgivarens beslut om disciplinpåföfid eller avskedande skall kunna fä tvisten prövad av domstol på samma sätt som är fallet på den privata arbetsmarknaden.

Propositionen innehåller vidare förslag till föfidändringar i ett stort antal författningar. Bl. a. föreslås att en mängd strafföestämmelser om brott mot tystnadsplikt inom specialstraffrätten skall upphävas."

I detta sammanhang hade behandlats de med anledning av propositionen väckta motionerna

1975:2054 av herrar Carlsson i Vikmanshyttan (c) och Jonasson (c), vari hemställts att riksdagen vid behandlingen av propositionen 1975:78 beslutade att hos regeringen anhålla om utredning beträffande ansvarsförhållandena vid oriktig myndighetsutövning för befattningshavare i taxeringsorganisationen,

1975:2087 av fru Jacobsson (m) och herr Winberg (m).

182

1975:2088 av herr Lidgard m. fl. (m), vari hemställts att riksdagen skulle besluta

A. att anla en särskild lag om disciplinansvar i offentlig fiänsl, som - med undantag för statsrådets, högsta domstolens eller regeringsrättens ledamöter, riksdagens ombudsmän, justitiekanslern, präster ävensom för ledamot av beslutande statlig eller kommunal församling - skulle äga tillämpning på

1.   arbetstagare som var anställd hos staten eller hos kommun,

2.   ledamot av styrelse, verk, nämnd, kommitté eller annan sädan in-

rättning som hörde till staten eller till kommun,

3.    den som utan alt omfatias av 2 utövade uppdrag åt staten eller kommun, om han valts till uppdraget eller icke ägde undandraga sig detta ävensom efiest om uppdraget var reglerat i författning vari tillika stadgats, att ansvar enligt den särskilda lagen skulle gälla för uppdragets utövande,

4.    enligt regeringens bestämmande arbetstagare hos allmän inrättning eller hos aktiebojag, förening eller stiftelse, vari staten eller kommun till följd av aktieinnehav eller efiest hade avgörande bestämmanderätt, ävensom ledamot av styrelse för sädan inrättning eller sådant företag,

B. att i den under A angivna lagen med kommun skulle likställas
landstingskommun, kommunalförbund, församling, kyrklig samfällighet,
skogsvårdsstyrelse och allmän försäkringskassa,

C. att i skrivelse till regeringen begära att juridisk kompetens skulle
Vara företrädd i kollegialt organ som hade att besluta i disciplinfrågor,

D. att reglerna om rättegångskostnader i avskeds- och disciplinmål
utformades i överensstämmelse med vad som anförls i molionen saml

E. att såvitt gällde fullmaktshavare det skulle ankomma på arbets
givaren och inte arbetstagaren att hos domstol anhängiggöra talan om
överprövning i sådana fall då arbetstagaren inom föreskriven lid anmält
missnöje med avskedandebeslut, samt

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet

1975:2089 av hen Nyquist (fp).

Utskottet hemslällde

1.    att riksdagen beträffande utformningen av ett nytt ansvarssystem för offentliga funktionärer skulle avslå motionen 1975:2087,

2.    all riksdagen beträffande tillämpningsområdet för ett författnings-reglerat disciplinansvar skulle avslå motionen 1975:2088 i denna del,

3.    att riksdagen beträffande ansvarsförhållandena för taxeringsmän skulle avslå motionen  1975:2054,

4.    att riksdagen beträffande juridisk sakkunskap i disciplinärende skulle avslå motionen  1975:2088 i denna del,

5.    att riksdagen beträffande fullföfid av talan mot disciplinbeslut skulle avslå motionen  1975:2088 i denna del,

6.    att riksdagen beträffande rättegångskostnader i disciplinmål skulle avslä niotionen 1975:2088 i denna del,

7.    att riksdagen beträffande samordning niellan domstols straffmätning och disciplinär bedömning av avskedandefråga skulle avslå motionen 1975:2089,

8.    att riksdagen skulle anta det i proposiiionen 1975:78 framlagda förslaget till lag om ändring i brottsbalken med den ändringen att övergångsbestämmelserna skulle erhålla av utskottet föreslagen lydelse,

9.    att riksdagen skulle anta det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i statsfiänstemannalagen (1965:274) med den ändringen att 38 !; skulle erhålla av ulskottet föreslagen lydelse.

183

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Ansvar för funktio -närer i offen dig verksamhet

10.   att riksdagen skulle anta det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken med den ändringen att 7 kap. 4 i; skulle erhålla av utskottet föreslagen lydelse,

11.   att riksdagen skulle anta de i propositionen under punkterna 3, 5-13, 15-33, 35-56, 58-84, 86 och 88 framlagda lagförslagen,

12.   att riksdagen skulle anta det i propositionen framlagda förslagei lill lag om ändring i lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring med de ändringarna att 2 vi lagen om yrkesskadeförsäkring skulle erhålla av ulskoilei föreslagen lydelse saml alt ingressen lill förslaget jämkades i enlighet härmed,

13.   ati riksdagen skulle anta det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1965:719) om säkerheten pä fartyg med den ändringen alt lagen skulle erhålla av utskottet föreslagen lydelse,

14,   att riksdagen skulle avslå det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen om offentliga funktionärers tystnadsplikt,

15,   att riksdagen skulle anta i betänkandet infört förslag till lag om ändring i mäklareordningen (1893:35 s, 1),

16,   att riksdagen skulle anta i belänkandet infört förslag till lag om ändring i kommunalfiänstemannalagen (1965:275),

17,   att riksdagen för sin del skulle anta det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1936:567) om domkapitel.

Reservationer hade avgivits

1,                        av fru Krislensson (m) och fru Lindquist (m) som beträffande till-
lämpningsområdet för ett författningsreglerat disciplinansvar ansett att
utskottet under 2 bort hemställa

att riksdagen skulle dels med anledning av motionen 1975:2088 i denna del ge regeringen till känna vad reservanterna anfört beträffande disciplinansvar för kommunahjänstemän, dels avslä motionen 1975:2088 i övrigt i denna del,

2,                        av fru Kristensson (m) och fru Lindquist (m) som beträffande full
föfid av talan mot disciplinbeslut ansett att utskottet under 5 bort hem
ställa

att riksdagen med anledning av niotionen 1975:2088 i denna del gav regeringen till känna vad reservanterna anfört,

3,                        av fru Kristensson (m) och fru Lindquist (m) som - under för
utsättning av bifall till reservaiionen nr I - beträffande rällegängskost-
nader i disciplinmål ansett att utskollet under 6 bon hemställa

alt riksdagen med anledning av motionen 1975:2088 i denna del gav regeringen till känna vad reservanterna anfört.

184

Fru LINDQUIST (m):

Fru talman! Det skulle vara en överdrift att påstå att den lagstiftning som behandlas i justitieutskotteis betänkande nr 22 är lättillgänglig. För-

slaget och de nuvarande reglerna om ämbetsansvar har tillkommit för att tillgodose samhällsmedlemmarnas intresse av att offentliga funktioner ulan ovidkommande hänsyn fullgörs på ell riktigt sätt, Della inlresse tillgodoses nu genom straffrättsliga regler om ämbetsbrott och genom ulomslraffsrättsliga sanktionsmedel som t, ex, varning eller löneavdrag.

Det nuvarande regelsystemet är ytterst svårbedömbart. Som exempel kan jag nämna all den tankemöda som under årens lopp lagts ned pä alt avgöra om en befattningshavare skall betraktas som ämbetsman eller inte. Mängden av rättsfall under det berörda lagrummet i lagboken bär vittnesbörd om detta.

Det är därför med tillfredsställelse man ser att det förslag som nu föreligger kommer att medföra förenklingar och större klarhet vid till-lämpningen,

I förslaget strafföeläggs nu enbart de allvarligaste fallen av missförhållande i samband med myndighetsutövning. De brott som avses är myndighetsmissbruk, som är elt uppsåtligt brott, och dess motsvarighet vid grov oaktsamhet, nämligen vårdslös myndighetsutövning. Övriga strafföelagda gärningar inskränks till mutbrott och brott mot tystnadsplikt. Straffet är böter eller fängelse, I förhällande till nuvarande lag medför förslaget beiydande avkriminalisering. Tjänstefel skall således inle längre vara strafföelagt. Också de typiska ämbetsstraffen, avsättning och suspension avskaffas.

Det minskade straffansvaret kompletteras med utomstraffrättsligt disciplinansvar. Statlig fiänsteman skall t, ex, enligt statsfiänstemannalagen kunna åläggas disciplinpåföfid - varning eller löneavdrag - om han upp-såtligen eller av oaktsamhet åsidosätter vad som åligger honom i hans fiänst och felet inte är ringa. Han kan också avskedas när han begått brott eller när han i andra fall visat sig uppenbarligen olämplig att inneha sin fiänst. Den myndighet under vilken fiänsiemännen lyder har - utom då det är fråga om befattningshavare med fullmakt - att fatta beslut om disciplinpåföfid och avskedande. Talan kan vid överklagande slutligt prövas av arbetsdomstolen.

För vissa kommunaUjänstemän kommer motsvarande regler all gälla, nämligen för dem som omfattas av bestämmelserna i kommunalfiän-stemannasiadgan. Den slörsla gruppen av dessa fiänsteman, som totalt uppgår till omkring  110 000, utgörs av lärare.

För övriga kommunalfiänstemän, omkring 400 000, föreslås liksom hittills fullständig avtalsfrihet i disciplinfrågor.

Genom detta förslag kommer det alltså i fortsättningen all flnnas tvä grupper med olika slags ansvar: dels alla statsfiänsteman och vissa kommunalfiänstemän, som har författningsreglerat disciplinansvar, dels majoriteten av kommunalanställda, som förutsätts ha avtalsreglerat disciplinansvar. Strävan att änlligen fä elt såvitt möjligt enhetligt system pä detta område har alltså inte blivit tillgodosedd. Skälen för att kunna ingripa med lagreglerade disciplinära åtgärder på det kommunala området är minst lika starka som när det gäller den statliga sektorn.

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

A nsvar för funktio -närer. i offentlig verksamhet

185

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

A nsvar för funktio -närer i offentlig verksamhet

186

Inkonsekvensen i förslaget visar sig t, ex, vid en granskning av det nyligen avgivna betänkandet om JO-ämbelet, Där sägs, all om riksdagen beslutar all det för huvuddelen av de kommunalanställda fiänsiemännen skall ankomma på arbetsmarknadens parter att fritt bestämma om disciplinära påföfider, kan JO inte ges rätt att rubba det avialsgrundade regelsystemet och föra arbetsgivarens beslul under domstols prövning. Om arbetsgivaren underlåter alt ingripa med tillräcklig kraft mot en försumlig arbetstagare, mäste man enligt JO-utredningens mening acceptera att JO inte kain reagera mol del på annal sätt än genom elt eget uttalande,

I reservationen I av fru Kristensson och mig har vi framhållit viklen av att det allmänna har inflytande över disciplinfrågorna när del gäller såväl statsanställda som alla kommunalanställda. Så viktiga frågor, sedda ur såväl medborgarnas som fiänsiemännens synvinkel, får inte överlämnas ät arbetsmarknadens parter att frilt avtala om,

I reservationen 2 tas upp frågor i anslutning till domares och andra fullmaktshavares rättsliga ställning. Hittills har dessa kunnat skifias från fiänslen endasl av allmän domstol efter åtal. Bakgrunden till delta är att dessa författningshavare skall ha en sädan trygghet i sina anställningsförhållanden alt de motsvarar högt ställda krav i fråga om självständighet och omutlighet mot obehöriga påtryckningar.

Nu föresläs all även fullmaktshavarna skall kunna bli föremål för disciplinär påföfid och avskedande frän fiänslen. Dessa frågor skall enligt förslaget prövas av en särskild nämnd på fem ledamöter med en domare som ordförande. Talan mot nämndens beslut skall i sista hand prövas av arbetsdomstolen.

Vi har ansett oss kunna godta disciplinnämnden men vänder oss i reservationen 2 mot att arbetsdomstolen skall pröva dessa frågor. Arbetsdomstolen har tillskapats för att lösa tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare, och domstolens sammansättning är anpassad därefter. Ledamöterna är vidare förordnade pä viss tid, vilket allt bidrar till att arbetsdomstolen inte bör pröva dessa disciplinmål, I reservationen yrkar fru Kristensson och jag därför att allmän domstol slutligt skall pröva fräga om avskedande av fullmaktshavare. Den närmare utformningen av forumreglerna kan ankomma pä regeringen,

I samma reservalion har vi vidare anslutit oss till ämbeisansvarskom-mitténs förslag, enligt vilket det skall ankomma pä arbetsgivaren och icke på arbetslagaren att väcka talan dä fullmaktshavaren anmält missnöje med den särskilda nämndens beslut om avskedande, Väckes inle sådan talan inom angiven tid, bör beslutet förfalla. Alt såsom hu är föreslaget i 53 ij statsfiänstemannalagen låta fullmaktshavaren väcka talan innebär en försämring av hans ställning, eftersom han f n, endast kan avsättas av domstol i brottmål. Den föreslagna regeln strider mot huvudprincipen att säviit möjligt undvika försämringar i befattningshavarens anställningsförhållanden.

Jag vill till slul, fru talman, med några ord beröra reservationen 3, Den gäller rättegångskostnad i disciplinmål.

Vid fråga om avskedande etc, som hittills avgjorts på administrativ väg eller i brottmål har arbetstagaren inte behövt ersätta arbetsgivarens rättegångskostnad. Också i detta fall kan de föreslagna reglerna innebära en försämring för arbetstagaren, I de fall då disciplinfrågor kan komma under allmän domstols prövning kan det medföra att arbetstagaren enligt reglerna om rättegångskostnad i tvistemål kan bli skyldig att ersätta arbetsgivaren för dennes rättegångskostnad.

Även här anser vi att det är viktigt att arbetstagarens slällning inte försämras. Vi har därför hemställt om stadgande alt arbetstagaren generellt sett inte skall vara skyldig ersätta arbetsgivarens kostnad i disciplinmålet.

Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till samtliga reservationer och i övrigt till vad utskottet hemställt.

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet

Hen LARFORS (s):

Fru talman! Propositionen om ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet har rönt ett mycket positivt gensvar under behandlingen i justitieutskottet. Till stor del kan det förklaras med att propositionen har föregåtts av ett grundligt utredningsarbete av ämbetsansvarskommittén, vilket har föfits upp genom ett mycket omfattande remissförfarande. Genom della nådde man kontakt med praktiskt taget alla berörda parter. Flertalet av remissinstanserna tillstyrkte eller lämnade i varie fall utan erinran de föreslagna principerna för ett nytt sankiionssysiem för de anställda i offentlig fiänst.

Men den främsta orsaken till att förslaget om ändring av ämbetsansvaret och sanktionssystemet för de offentliga befattningshavarna har mötts av så stor förståelse är säkerligen den under det senasie decenniet förändrade uppfattningen om det offentliga anställningsförhållandet, della också sett i relation till anställningsförhållandena inom den enskilda sekiorn i vårt näringsliv.

Jag vill som belysning av det nu sagda endast erinra om 1965 års reform av de offentliga fiänsiemännens rättsställning, som i princip ju anses vara av privalrättslig karaktär, och 1974 ärs lag om anställningsskydd. Det har alltså skett en ufiämning vad gäller rättsställningen för anställda i offentlig resp, privat fiänst.

Jag tror inte alt jag nu behöver gä in pä någon närmare redovisning av detta. Utförliga redogörelser för vad jag här har erinrat om finns i ämbelsansvarskommitténs betänkande, i propositionen och även i ulskollels betänkande. En täckande redovisning harocksä undan för undan lämnats i de fackliga tidningarna.

Jag vill dock rekommendera var och en att läsa lagrådets uttalande, som är intaget i propositionen. Lagrådet säger sig i del stora hela kunna

«

ge sin anslutning till de principer på vilka del föreslagna nya sanktions-systemet bygger och tillägger: "En fördel är, att sädana fel i fiänslen som inte har samband med myndighetsutövning avkriminaliseras. Det är vidare att hälsa med tillfredsställelse, all den straffrättsliga sanktions-

187

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet

formen hålls åtskild från den disciplinära, sä att inte som nu är fallet tillämpningsområdena för de båda ansvarsformerna till slor del sammanfaller,"

Vidare säger sig lagrådet med någon enstaka reservalion "vid granskningen av lagtext och motiv funnit förslaget till sanktionssystem i sak i det väsentliga föfidriktigl och de lösningar av olika detafiproblem som valts i allmänhet godtagbara",

I lagrådets protokoll finns mänga fler klara uttalanden som siöder proposilionens grundtankar. Detta bör skapa trygghet vad gäller de föreslagna lagändringarnas anpassning till värt rättssystem.

Inom utskottet har vi kunnat enas om tillstyrkan av propositionen och avstyrkan av de fyra motioner-som väckts i anledning av propositionen trots att en av motionerna hemställde om avslag pä propositionen.

Jag vill redan nu gärna inskjuta att jag inte har någon som helst erinran mot fru Lindquisls redogörelse över hur det har varit tidigare. Jag har inte heller någon erinran mot den beskrivning som fru Lindquist gjorde av vad som föresläs.

Jag vill sedan till en börian säga nägra ord om elt par av motionerna som inte föfits upp av någon reservation,

1 motion 1975:2054 av herrar Carlsson i Vikmanshyttan och Jonasson har anhållits om en ulredning beträffande ansvarsförhållandena vid oriktig myndighetsutövning för befattningshavare i taxeringsorganisationen. Emellertid pågår arbete med utformningen av den framtida taxerings-organisationen, I den för en kort tid sedan lagda propositionen 1975:87 har föreslagits nya rikllinjer förändrad skatteadministration och taxering i första instans. Med hänsyn till detta anser ulskottet att nägon riksdagens åtgärd i anledning av motion 2054 inte nu är erforderlig.

För någon dag sedan kom f ö, skatteulskottets betänkande i anledning av proposilion 1975:87, Skaueutskottet delar - såvitt framgår av betänkandet - justitieutskotlets ställningslagande.

Del bör dock noteras, att om utskottets hemställan bifalles här i kväll, inträder redan nu ansvar för uppsåtligt felaktigt förfarande. Sådant ansvar finns inte i gällande lagstiftning,

I motionen 2089 har herr Nyquist hemställt om särskilda föreskrifter och anvisningar för hur domstols straffmätning jämlikt 33 kap, 9 ;j brottsbalken pä lämpligt säll skall samordnas med arbetsgivarens bedönining av avskedandefrågan. Utskottet föreslär att motionen inte bör föranleda någon vidare åtgärd utöver vad utskottet anfört i sitt belänkande. Detta beror främsl pade svårigheter med att utfärda anvisningar och föreskrifter som i detta liksom andra fall föreligger med hänsyn till domstolarnas självständighet i den dömande verksamheten. Sådana åtgärder torde ligga t, o, m, utom den kompetens som tillkommer'ulskottet, I sakfrågan är dock utskottet ganska ense med motionären och understryker detta i sitt betänkande,

I reservationen 1 vid utskottets betänkande har fru Kristensson och

fru Lindquist hävdat att tillämpningsområdet borde vidgas till att omfalla ocksä anställda i kommunal fiänst. Fru Lindquist berörde den frågan i sitt inlägg här för en slund sedan. Reservanterna ansluter sig emellerlid inte lill kravet i motionen 2088 att en ny disciplinlagstiftning borde omfatta samtliga grupper som ämbetsansvarskommiltéen åsyftat, såsom de politiskt valda förtroendemännen samt anställda och styrelseledamöter i samhällsägda företag. Reservanternas ståndpunkt är något oklar, I motiveringen talar de om all ett författningsreglerat disciplinansvar bör gälla alla anställda i kommunal fiänst, medan de i sin hemställan uttryckligen anger personkretsen vara kommunalfiänstemännen. Dessa utgör dock endast omkring en tredjedel av de kommunala arbelslagarna.

En annan oklarhet råder i fråga om vilken art av disciplinlagslifining som reservanterna vill ha. De synes anse att de lagbestämmelser som föresläs för stalsfiänstemännen på motsvarande sätt bör gälla de kommunalt anställda. Detta skulle innebära att lagstiftningen för de kommunala arbetstagarna i viktiga delar kunde bli dispositiv och endast gälla subsidiärt, dvs, om inte annal bestämts i avtal.

Utskottets yttrande över molionen 2088 rörande disciplinansvar på det konimunala området bygger på vad departementschefen anfört i propositionen, Utskollet har i sakfrågan också anslutit sig till den ståndpunkt som herr Romson, Svenska kommunförbundet, med instämmande av herr von Feilitzen, SACO, herr Stig Gustafsson, TCO, och kommitté-ledamoten, förre riksdagsmannen Daniel Wiklund intagit beträffande ett lagfäst disciplinansvar för de kommunalt anställda. De har ansett att del för ingen av dessa grupper finns något bärande skäl att införa en ny ordning med lagreglerat disciplinansvar.

Denna ståndpunkt har ett stort antal remissinstanser anslutit sig till, bl, a. Kommun- och Landstingsförbunden och personalorganisationerna LO/TCO/SACO, Sveriges kommunalfiänstemannaförbund och Svenska hälso-och sjukvårdens fiänstemannaförbund, som representerar den stora majoriteten av berörda kommunalfiänstemän. motsätter sig i sill remissyttrande bestämt ett lagreglerat disciplinansvar för kommunala arbetstagare. Jag citerar ur deras remissvar:

"För kommunalfiänstemännen - liksom för kommunalarbetarna - har frågorna om disciplinär bestraffning varit privaträtlsligl reglerade i antingen centralt överenskomna fiänstereglementen - före förhandlings-rältsreformen 1965 - eller i kollektivavtal. Denna ordning har allmänt sett fungerat tillfredsställande ur bäde allmän och enskild synpunki och något behov att rättsligt eller faktiskt ändra det genom en ny övergripande lagstiftning finns inte, Samma system och en slörre rättssäkerhet - dä arbetsgivarna är offentliga myndigheier - har gällt som för arbetstagare i privat fiänsl oberoende av om reglerna ingår i kollektivavtal eller ej. Den nya kollektivavtalsrätten för kommunalfiänstemännen i våra förbund medförde endast den ändringen all disciplinbeslul, som man vill ompröva, behandlas som tillämpningstvisler och hänskjuis till Arbetsdomstolen efter resullatlösa lokala och centrala förhandlingar mol all

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Ansvar för funktio -närer i offentlig verksamhet

189

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

A nsvar för funktio -närer i offendig verksamhet

190

de förut antingen prövades förhandlingsvägen eller kunde sakgranskas och upphävas genom administrativ besvärsprocess i sista hand av Regeringsrätten, Vad kommittén föreslår i denna viktiga rättsfråga om uppbyggnad av ett nytt enhetligt disciplinärsystem via lagstiftning strider klarl mel våra medlemmars och våra förbunds fackliga räiligheler,"

Avslutningsvis kan uppmärksammas att motionärernas och reservanternas krav på utvidgning av personkretsen för ett författningsreglerat disciplinansvar skulle komma att ske till det höga priset av all de kommunala arbetsgivar- och arbetstagarparterna fråntas sin avtalsfrihet i saken och sitt direkta ansvar för regleringen av disciplinära åtgärder. Lagstiftningskravet verkar därför som ett misstroende mot deras vifia och förmäga alt även i fortsättningen sköta dessa frågor på ell tillfredsställande sätt även ur allmän samhällssynpunkt,

I reservation 2 tar fru Kristensson och fru Lindquist upp frågan om talan mol disciplinbeslut.

Vad gäller fullmaktshavarna anför reservanterna att de framlagda förslagen innebär en försvagning av de nuvarande garantierna för fiänsiemännens fristående ställning, Reservanlerna förordar därför att talan mol beslul om avskedande av fullmaktshavare alltid skall fullföfias lill allmän domstol och att den särskilda fullföfidsregeln beträffande sådant beslut bör gälla. Fru Lindquist nämnde själv detta för en stund sedan. Det måste då genmälas att en av de ledande tankarna bakom den föreslagna reformen är att de disciplinära sanktionerna bör hållas avskilda frän de straffrättsliga.

Från sakliga utgångspunkter framstår det dä som naturligast att arbetsdomstolen, som tillkommit för alt handlägga tvister på arbetsmarknaden, blir fullföljdsinstans i mäl om disciplinpåföfid och avskedande. Därigenom skapas garantier för att de i många hänseenden speciella omständigheter som är utmärkande för sådana mål blir tillbörligen beaktade. Reservanternas farhågor för all fullmaktshavarnas självständighet inte skulle skyddas genom en sådan ordning förefaller mig ogrundade. Lagrådet har inte heller haft något att erinra mot förslaget på denna punkt. Ännu mindre vägande anser jag reservanternas molivering för en särskild påföfidsregel beträffande fullmaktshavare vara. Jag kan inte finna annat än att hänsyn till såväl allmänna som enskilda intressen talar för att samtliga statsfiänsteman behandlas lika i fullföfidshänseende,

I reservationen 3, som är kopplad till reservationen I, har reservanterna slutligen förordat en regel om att statsfiänsteman inle skall vara skyldig att ersätta motparten dennes kostnader i disciplinmål, såvida inte fiänsiemännen gjort sig skyldig till vårdslös processföring. En sådan regel skulle gä längre än gällande reglering av kostnadsansvaret i broUmål, Om en funkiionär med ämbelsansvar fälls lill slraffräiisligi ansvar, skall han sålunda enligl huvudregeln i 31 kap, I S rällegångsbalken - liksom lilllalade i övrigl - förplikligas all åiergälda de koslnader för bevisning m, m, som ulgäll av allmänna medel. Några sakliga skäl för all nu skapa en förmånligare ställning i kostnadshänseende för denna grupp av be-

fattningshavare har inte, sävitt jag har kunnai uppfatta det, påvisats av reservanterna.

Jag vill här också erinra om vad som redan sagts i utskottets betänkande om det motionsyrkande som ligger till grund för reservationen. Utskottet säger på s, 112 i betänkandet att ifrågavarande förslag skulle innebära att i fråga om fördelning av rättegångskostnader i disciplinmål andra regler skulle gälla för statsfiänsteman och ett förhållandevis litet antal kommunalfiänstemän än för övriga anställda i offentlig fiänsl. Ett bifall till reservationen skulle bryta mot tanken om ökad jämlikhet mellan anställda i offentlig fiänst.

Herr talman! Med vad jag här anfört och i övrigl med hänvisning till utskottets betänkande ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan och avslag på de lill betänkandet fogade reservationerna.

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet

Under detta anförande övertog herr förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Fru LINDQUIST (m) kort genmäle:

Herr talman! Det är väl rätt förklarligt all både arbetsgivarorganisationer och arbetstagarorganisationer bedömer de här frågorna om författningsreglerat disciplinansvar med utgångspunkt från de intressen som de har att tillvarata. Men vi i riksdagen skall ta hänsyn till vad som kan anses bäsl för den enskilde medborgaren, och kommunala beslut mäste anses lika ingripande för den enskilde som statliga beslut. Ofta är del kanske så att de kommunala besluten förefaller mer ingripande för den enskilde medborgaren än de statliga. Del -uppfattas ofta som en tillfällighet om det är en statlig eller kommunal myndighet som har fattat ett beslut. Man kan vidare fräga sig om det är logiskt att alla anställda i statens fiänst skall vara underkastade författningsreglerat disciplinansvar, medan bara en minoritet av de kommunalanställda skall ha detta ansvar.

Slutligen villjag återkomma lill del förhållandet au JO har uppsikt över alla kommunalanställda, medan han inte kan ingripa disciplinärt mot majoriteten av de kommunalanställda.

Beträffande reservationen 2 skulle jag vifia säga alt när man gör ingrepp i sådant som principen om domares och andra fullmaktshavares oav-sättlighet skall man gå fram med stor varsamhet och göra sä små ingrepp som möjligt. Det är väl alldeles klart att allmän domstol är den naturliga och bästa instansen när del gäller all bedöma sådana här frågor. Arbetsdomstolen har, som jag sade, tillkommit för att avgöra tvister niellan arbetsgivare och arbetstagare, och det är del inte närmast fråga om i de här fallen.

Vad beträffar rättegångskostnaderna har jag väl inle så myckel mer att tillägga, men del är väl alldeles klarl alt det är bättre för arbetstagaren med en regel som säger all arbetstagaren aldrig kan förpliktas alt återgälda motpartens rätiegångskostnader. Utskottet hänvisar pä s. 112 lill all dom-

191

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

A nsvar för funktio -närer i offentlig verksamhel

stolen kan förordna att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad. Jag anser det inle vara tillräckligt.

Hen LARFORS (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Lindquist återkom till frägan om personkretsen och frågade varför man skall skifia ut de fiänsteman som verkar pä den kommunala sektorn. Jag vill då genmäla att vi tack vare den lagstiftning som skett rörande förhållandena på arbetsmarknaden har fått regler som redan nu tillämpas. Det systemet fungerar bra, och då finns det inte nägon anledning att bryta sönder det och gå tillbaka till någonting som är att hänföra till en äldre rättsuppfattning.

När det gäller reservationen 2 säger fru Lindquist att elt genomförande av propositionens förslag skulle skapa en viss osäkerhet för fullmaktshavarna. Jag vill då erinra om att reservanterna just i reservaiionen 2 anför föfiande: "De i propositionen framlagda förslagen torde frän den enskilde fiänsiemännens synpunkt innebära rimliga garaniier för anställningstrygghet." Kvar skulle dä stå riskerna ur allmän synpunkt. På den punklen säger reservanterna att förslagen synes innebära "en inle oväsentlig försvagning av.de nuvarande garantierna". Även om reservanternas uppfattning i det stycket framförs med en viss försiktighet, vill jag dock för min del ifrågasätta om del finns reella skäl för ett dylikt påstående.

När de nuvarande reglerna för att skydda fullmaktshavarna mot ett godtyckligt skifiande från ett ämbete skapades, var samhällel helt annorlunda. Det fanns då inga starka arbetstagarorganisationer som t. ex. SACO, och det fanns inle heller någon lag om förhandlingsrätt för fiänsiemännen. Allt det där finns nu, och vi lever i en annan tid med stark insyn och kontroll från de anställdas organisationers sida i trygghets-och andra anställningsfrägor. Därtill kommer ocksä den allmänna insyn som sker från pressens sida och naturligtvis också från JO. Därför kan inle jag förslå alt de föreliggande förslagen skulle innebära nägon försvagning av fullmaktshavarnas ställning och nägra risker ur rättssäkerhetssynpunkt.

192

Herr NYQUIST (fp):

Herr talman! Egentligen vore det frestande att närmare utveckla nägra synpunkter på den föreslagna nyordningens ändamål och därvid också granska de metoder som komnier till användning för att anpassa del föreslagna systemet för ämbetsansvar till den privata arbetsmarknadens regler - till övervägande del från en författningsreglering till en avtalsreglering.

Jag har emellertid funnit att förslaget på det hela tagel innebär etl smidigt och rationellt system för tillgodoseende av rimliga skydds- och rällssäkerheiskrav för såväl den enskilt berörde befattningshavaren som den breda allmänheten. Och i de fall jag varit tveksam - det har i stort sett gällt de frågor som lidigare berörts av fru Lindquist - har ulskollels

skrivning undanröjt några frågetecken och i varie fall i allt väsentligt fört åt sidan vissa principiella betänkligheter som jag har hyst. Endast på en punkt - då det gäller den fråga om motverkande av dubbelbestraffning som jag aktualiserat i motionen 2089 - har jag fortfarande vissa erinringar all göra, ulan att jag dock slutligen reserverat mig.

Jag har alltså accepterat att merparten av kommunalfiänstemännen även framdeles får sina ansvarsfrågor avtalsmässigl reglerade. Till den del syslemet hitintills tillämpats har det, som samtliga berörda personalorganisationer vidimerat, fungerat tillfredsställande. Det kommunala nämnd- och förtroendemannasystemet ger garantier för allmänhetens insyn och en noggrann övervakning av fiänsiemännens verksamhet. Det näraliggande politiska ansvarel främjar en fortlöpande kontroll från förtroendemännens sida.

Jag har ocksä funnii det inte bara rimligt utan ocksä nödvändigt att alla fiänsteman behandlas lika i processuellt hänseende, det mä gälla frägan om fullföfid av talan mot disciplinbeslut eller frågan om rättegångskostnaderna i disciplinmål. Jag menar också att arbetsdomstolen bör kunna anpassa sina arbetsformer till att avse en verksamhet, som inte bara har förhållandet niellan arbetsgivare och arbetstagare i centrum ulan som också tar hänsyn till de allmänna skyddssynpunkterna.

Då det emellertid gäller dubbelbestraffningens problem - dvs. det förhållandet att en fiänsteman som har begått brott kan drabbas både av en påföfid utdömd av domstol och av disciplinär åtgärd beslutad av arbetsgivaren, t. ex. avskedande - kan jag inte frigöra mig frän känslan av att vi lämnar fältet väl öppet för ett handlande alltför mycket från fall till fall. Jag antar att vi alla är överens om att man om möjligt bör undvika alla typer av dubbelbestraffning. Det borde i de flesta fall kunna räcka med att man drar in en legitimation, ett körkort, avskedar, etc. som en påföfid för begånget anknytande brott. Eller tvärtom - ell av domstol utdömt straff borde i de flesta fall kunna konsumera andra typer av ingripanden, vidtagna av administrativa myndigheter eller arbetsgivare.

Denna allmänna inställning präglar i och för sig det föreslagna systemet. Brottsbalken 33:9 föreslås få den lydelsen att vid bestämmande av straff för brott av arbetstagare skall hänsyn tas till avskedande eller annan föfid av brottet som är medgiven enligt arbetsavtalet eller enligt författning som gäller för anställningsförhållandet. Vidare kan böter eller disciplinstraff som efiest skulle ha ådömts helt efterges. Man kan alltså tänka sig en ren påföfidseftergift.

Så långt är allt gott och väl. Detsamma gäller den föreslagna bestämmelsen i statsfiänstemannalagen, som man kan räkna med komnier alt avtalsvägen tillämpas analogi för alla fiänsteman, att arbetsgivarens beslul om avskedande pä grund av brott, sedan åtgärd vidtagits för äial, ej får iräffas förrän ansvarsfrågan slutligen prövats av allmän domstol.

Men här ligger också väl synliga de praktiska svårigheterna, innebärande ett oavvisligt kriminal- och personalpolitiskt krav pä noggrann sam-

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

A nsvar för funktio -närer i offentlig verksamhet

193

13 Riksda.gens protokoll 1975. Nr 93-94

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

A nsvar för funktio -närer i offendig verksamhet

194

ordning av beslutade och tänkta åtgärder. Det är inte alltid säkert att en arbetsgivare fullföfier etl förhandsbesked om avskedanden under förutsättning av fällande dom. Tillkommande omständigheter kan innebära att avskedandet ersätts med t. ex. en omplacering inom förelaget - en omständighet som måhända skulle ha påverkat domstolen i dess val av påföfid, om den känt till dispositionen. De allmänna skyddssynpunkterna kan med andra ord komma på mellanhand. Del kan väl inte heller uteslutas att arbetsgivaren efter en fällande dom vidtar en mer drastisk åtgärd än man i förstone hade tänkt sig.

Det kan å ena sidan alltså vara svårt för arbetsgivaren att bedöma avskedandefrågan innan brottmålet blivit slutligen avgjort, medan ä andra sidan straffmälningen kan vålla den allmänna domstolen svårigheler så länge frågan om arbetstagarens avskedande är svävande. Föredragande departementschefen hyser inga farhågor för komplikationer som inte kan förekommas genom det samråd och den samordning som, så att säga, ligger i sakens natur. Jag har i min motion nr 2089 uttalat att jag inte delar den optimistiska syn som han uttrycker, såvida inte vissa garantier på lämpligt sätt kan ges för ett smidigt mer institutionellt samordningssystem. Jag menar helt enkelt att man alll framgent efter redaktionell anpassning borde behålla den nuvarande författningen om inhämtande av yttrande i brottmål. Det har inle'beröris i ulskollsbetänkandel, men enligl gällande kungl. kungörelse av den 6 november 1964 om inhämtande av myndighets yttrande i vissa mål rörande brott av ämbetsman m. fl. skall domstol i vissa mäl rörande sädana brott då fråga är om suspension eller avsättning tillse att myndighet, under vilken den tilltalade lyder, fär lillfälle att föremålets avgörande yttra sig i anledning av åtalet, om så ej redan skett. - Det kan ju ha skett.

Ämbetsansvarskommittén lämnade ett förslag till kungörelse om offentlig arbetsgivares yttrande i vissa brottmål, varigenom det skulle åligga den tilltalades arbetsgivare att på begäran av domstol yttra sig i anledning av åtalet.

Ehuru det nu inte är klart uttryckt i proposiiionen har jag inte kunnai finna annat än att 1964 ärs kungörelse upphävs genom bifall lill propositionen. Det står ingenstans. Inte heller ämbeisansvarskonimitténs förslag om arbetsgivares skyldighet att yttra sig ingår i det nya systemet.

Enligt departementschefen är det inte nödvändigt att uttryckligen ålägga domstol skyldighel all inhämta yttrande från arbetsgivaren i avskedandefrågan innan brotlmålet avgörs. Domstol är, säger föredragande statsrådet, enligt allmänna processuella principer skyldig att självmant verka för att omständigheler som kan vara lill förmän för den tilltalade blir utredda. Det låter sig ju sägas. Men det uttalandet är ingen självklar garanti för att så komnier att ske. Dessulom är det inle bara den tilltalades intressen domstolen har att beakta utan även del allmänna skyddsintresset. Jag menar att det inte hade skadat att ha kvar skyldigheten att alltid infordra yttrande frän arbetsgivaren. Emellertid har jag nöjt mig med utskottets positiva skrivning: "Lämpligheten av en undantagslös

skyldighet för domstolarna att inhämta yttrande    bör emellertid noga

övervägas." och att utvecklingen bör "föfias med uppmärksamhel så alt om behov därav visar sig föreligga erforderliga åtgärder blir vidiagna".

I sammanhangei bör en missuppfattning klaras upp. Den invändningen har gjorts mot mitl förslag om författningsreglering i samordningsfrågan att man måhända den vägen skulle kunna träda domstolarnas självständighet för när. Ulskollsbetänkandel har också passusen: "Domstolarnas självständighet i den dömande verksamheten bör också beaktas i sammanhanget." Herr Larfors gjorde också en hänvisning till det uttalandet i sitt inlägg. Självfallet har något sådant inte föresvävat mig, ulan endasl en prolongering av gällande ordning, som - sävitt jag vet - inte uppfaliais som nägon som helst otillböriig inblandning i domstolarnas dömande verksamhet.

Slutligen endast några ord om en anknytande fråga, som på ett intressant sätt berörs i ett remissyttrande från hovrätten för Nedre Norrland. Hovrätten pekar pä de praktiska svårigheter som jag berört och anger tvä tänkbara lösningar. Den ena innebär att domstolen efter ett inledande skede av huvudförhandlingen får ta ståndpunkt i själva sakfrågan, med andra ord avge en sakerförklaring, och först därefter inhämta yttrande av arbetsgivaren. Den andra lösningen, som enligt hovrätten är för omständlig - och det är den -, skulle innebära att en domstol skulle kunna ta upp påföfidsfrägan ånyo om arbetsgivarens åtgärd ej anses till fyllest. Jag har själv stor sympati för det första alternativet, som innebär ett etappsystem av anglosaxiskt mönster: Först ett ställningstagande i skuldfrågan. Därefter, endast om man funnit den tilltalade skyldig, tas påföfidsfrägan upp. Pä det sättet blandar man inte ihop skuld- och påföfidsfrägan. Tidigare brott eller något slags vård fär alltså inle påverka bedömningen av skuldfrågan. En onödig behandling av skuldfrågan undviks i de fall vederbörande inte fälls för det brott han åtalats för.

Men denna ordning är ju i varie fall f n. främmande för det svenska rättssystemet och kan inle införas för endasl en typ av mål. Jag tror dock att etappsystemet kommer att vinna terräng i takt med kraven på ökad rättssäkerhet och ett mera samordnat kriminal- och socialpolitiskt påföfidssyslem.

Med dessa påpekanden, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan på samtliga punkter.

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet

Hen CARLSSON i Vikmanshyttan (c):

Herr talman! Jag avser att i detta mitt anförande beröra de frågor som behandlas i motionerna 2054 och 2099, båda väckta av Bertil Jonasson och mig. Motionerna har väckts i anledning av propositionen 78 angående ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet samt i anledning av propositionen 87 om riktlinjer för ändrad skatteadministralion och taxering i första instans. Det finns nämligen när det gäller ansvarsfrågor också en tredje part, som bör vara med i bilden, nämligen den enskilde - allmänheten.

195

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Ansvar för funktio -närer i offentlig verksamhet

196

Vad jag närmast tänkt beröra är skalleärendena. Syflel med molionerna är nämligen all stärka den enskildes möjligheter alt hävda sig gentemot de organ, som man kan komma i beröring med i taxeringssammanhang. All della är en viklig och angelägen fråga finns det all anledning att understryka. Rättvise- och rättssäkerhetsaspekterna är utomordentligt viktiga ocksä när det gäller skatte- och taxeringsfrågor för den enskilde medborgaren. Avsikten är inte på något sätt att försvara dem som gör sig skyldiga till skattefusk. Brott på detta område bör liksom brott och lagöverträdelser på övriga områden fördömas och bestraffas.

Dock bör det sägas här alt det finns en tendens att allmänintressets företrädare pä skatte- och taxeringsområdet lätt glömmer den enskildes rätt och rättssäkerhet. Den som betvivlar att sä är förhållandet bör lämpligen läsa justitieombudsmannens ämbetsberättelser för de senaste åren. Det är i långa stycken en både häpnadsväckande och skrämmande läsning om den enskildes svårigheter att få sin rätt beaktad och hävdad. Propositionerna 78 och 87 liksom betänkandena frän justitieutskollet och skatteutskottet i anledning härav belyser den nuvarande ordningen och de förändringar som föreslås. Jag hänvisar till detta material.

1 motionerna påpekas det märkliga förhällandet all ordförande och ledamöter i taxeringsnämnd är fria från ansvar för åsatta taxeringar. Ansvarsfriheten var tidigare grundlagsskyddad genom 113§ i den gamla regeringsformen. Nägon moisvarande bestämmelse finns inle i den nya regeringsformen. Dock sägerjustilieminisiern i propositionen 78 att stadgandet om ansvar för vårdslös myndighetsutövning tills vidare inte skall tillämpas i fråga om beslut angående taxering som fattas av taxeringsnämnd. Endast när det gäller uppsåtliga förfaranden, som leder till fel i laxeringsarbelet, skall taxeringsledamöter vara underkastade samma ansvar sorn andra befattningshavare.

Frägan om ansvarsförhållandet för den enskilde hänger nära samman med det ansvar, som man kan ålägga ordföranden och ledamöter i taxeringsnämnder. Skatteutskottet säger i sitt betänkande nr 31 att den nyordning som skall ske, inte skall försvaga den enskildes rättssäkerhet, utan tvärtom skall en effektivare granskning och ett effektivare arbete åstadkomma ökad likformighet och rättvisa vid taxeringen. Vidare hävdar man: "De skatteskyldigas situation kommer dessutom att avsevärt förbättras i nu aktuellt hänseende genom det ökade lekmannainflytandel i taxeringsnämnderna och den utbildnings-, informations- och rådgivningsverksamhet, som länsstyrelsernas taxeringsenhet och granskningsassistenterna skall bedriva."

Det låter nalurliglvis bra. Men när inle samma ansvarsförhållande finns här som för övriga myndigheier måste man fråga sig, hur mycket dessa påpekanden från skatteutskoitet egentligen är värda - detta om man ser saken ur den enskildes rättssäkerhetssynpunkt. Dessa frågor behandlas i justitieutskottets belänkande nr 22.

Jag nämnde förut att ordförande och ledamöter i taxeringsnämnd inte kan ställas till ansvar för åsatta taxeringar. Här genomförs nu en reform

av taxeringsarbetet enligl proposition 87 om riktlinjer för ändrad skat-- leadminislration och taxering i första instans. När man studerar det aktstycket närmare, har man ändå anledning att ställa frågan, om inte möjligheter till sanktion mot laxeringsmän ändå måste prövas.

Motionerna som vi har väckt går ut på att ansvarsförhållandena för befattningshavare i taxeringsorganisationen vid oriktig myndighetsutövning skall utredas. Utskottet erinrar med anledning härav om departementschefens uttalande att frågan om taxeringsmäns ansvar för vårdslös myndighetsutövning bör anstå t. v. och tas upp pä nytt i samband med den närmare utformningen av den nya taxeringsorganisationen. Utskottet säger sig dela denna uppfattning och tillägger att det "vill härutöver framhålla att den som inte utövar myndighet men i underordnad ställning bereder ärende, t. ex. en fiänsteman som medverkar vid taxeringsnämnds granskningsarbete, kan drabbas av ansvar för medverkan till myndighetsmissbruk eller vårdslös myndighetsutövning om han genom fel eller försummelse under ärendets handläggning förorsakar ett oriktigt resultat som medför förfång eller otillbörlig förniån för det allmänna eller någon enskild".

Får jag ställa frågan: Vad innebär skrivningen "kan drabbas av ansvar"? Hur skall det ske? Det framgår inte av utskottets skrivning på den här punkten.

Vidare skriver utskottet att i samband med "ett oriktigt resultat som medför förfång eller otillbörlig förmån för det allmänna eller nägon enskild" skall det ocksä kunna tas upp till prövning om vederbörande skall ställas till ansvar. Får jag också här ställa frågan: Hur skall det kunna ske? Vilken bevisföring skall man kunna åstadkomma?

Det ligger nära till hands att från denna frågeställning gå över lill sakläget för den enskilde, för den som möter taxeringsmyndigheter som gör ingripanden i en deklaration. Om en avvikelse är felaktig, vilka möjligheter har man då att få rättelse?

Enligl 65 § laxeringsförordningen åligger del taxeringsmyndighet att se till, att man motiverar ifrågasatt avvikelse ordentligt, dvs. på ett sådant sätt att vederbörande deklarant kan fä klart för sig vad det verkligen gäller. Tyvärr visar den praktiska erfarenheten - inte minst samtal med kammarkamrater har bekräftat detta - att det syndas åtskilligt i det fallet.

Jag vill, liksom justitieombudsmannen, med skärpa betona, att meddelade avvikelser skall ordentligt motiveras av taxeringsnämnderna vid avvikelse från deklaration. Det finns all anledning att herrar taxerings-ordförande och taxeringsnämndsledamöter observerar justitieombudsmannens uttalanden om fullständiga motiveringar.

Herr talman! Jag ber att få erinra om att låginkomslutredningen redovisade att ett stort antal människor kände sig utlämnade när det gällde kontakten med myndigheter. Man visste inte vart man skulle vända sig för alt få hjälp, hur man skulle bära sig ät eller vilka vägar man skulle gä. Det råder inga tvivel om att detta förhällande gäller framför allt vid skattemäl. Ofullständiga besked från skattemyndigheterna om

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

A nsvar för funktio -närer i offentlig verksamhet

197

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet

198

avvikelser medför dessutom bekymmer för deklaranten när det gäller att få rättelse. Detta tar tid, och det kostar pengar. På många häll finns det hos skattemyndigheterna också en lendens att anse, att den enskilde deklaranten alltid har fel.

Det är från dessa utgångspunkter man måste ställa frågan:-Vilka möjligheter har deklaranten att kräva ansvar för begångna fel på dessa områden? Jag vill gärna hålla med om att skattemyndigheterna har svåra och grannlaga uppgifter. Jag har emellertid mängärig erfarenhet som kronoombud i en taxeringsnämnd, och jag lärde mig där att ordentligt motiverade avvikelser kunde accepteras och att de ytterst sällan föranledde överklagelser och besvär.

Vilka möjligheter har då en deklarant att få rättelse i högre instans? År 1975 finns det redovisat i justitieombudsmannens berättelse hur en lokal skattemyndighet helt enkelt dömde ut skattetillägg i ell slort antal fall därför all de yrkanden om avdrag som deklaranterna hade gjort Inte godkänts av vederbörande taxeringsnämnd. För mellanskillnaden i tax-eringsbeloppel som uppstod efter taxeringsnämndens höjning av dekla-ralionsbeloppel utdömdes skattetillägg. Detta skedde helt i strid med gällande författning, vilket justitieombudsmannen också påpekade. Sedan kommer det märkliga: Dessa enskilda deklaranter som blev ålagda att betala skattetillägg och som hade svårt att få rättelse fick uppleva att den ansvarige befattningshavaren hos den lokala skattemyndigheten fick en allvariig erinran om vikten av att han skulle föfia gällande bestämmelser. Att det räckte med delta motiverades med all det förelåg ett flertal förmildrande omständigheter. I detta sammanhang frågar jag mig, herr talman, hur det kan komma sig aU man i ell fall när en myndighet utövar sitt ämbete på etl felaktigt sätt, kan leta rätt på en lång rad förmildrande omständigheter, medan man knappast nägon gång flnner förmildrande omständigheter när det gäller en enskild deklarant som försöker att få rättelse i en deklarationstvisl.

Nu kan man säga alt det flnns möjlighet alt klaga hos högre instans. Man kan klaga hos länsskatterätlen och hos kammarrätten. Det flnns i Svensk Skattetidning nr 1-2 för i år en mycket iniressani artikel, som jag faktiskt skulle vifia rekommendera för studium om "den nya skat-tedomslolen". Författaren frågar sig vilka möjligheler det över huvud taget finns all fä rätt med de arbetsmetoder som man ofta har i en skalledomstol i dag. Herr lalman: En sak är att ha rätt, en annan sak är all få rätt. Den frågeställningen måsle man faktiskt göra när man tar del av den arbetsordning som enligt den nämnda artikeln råder i en skattedomsiol.

Jag vill ocksä ta upp ett annat fall från en länsskatterätt där vederbörande länsräd går in med mycket slarka krav mot en deklarant. När man tar del av den utredning som ligger bakom detta fall flnner man att myndigheten försöker pressa vederbörande deklarant att göra medgivanden, som det inte finns underiag för. Man måste då fråga sig: Var finns rättsaspekten över huvud taget, när man pä ett tendentiöst sätt

redovisar de uppgifter som är till nackdel för deklaranten och utelämnar uppgifter som är till förmän för deklaranten?

Nu är detta ärende överlämnat till justitieombudsmannen för granskning, och det är nödvändigt. Visst kan del sägas att man kan få rätt i kammarrätten. Tyvärr är det på det säUet att det dröjer lång tid, och för mer än en deklarant har denna långa tidsomgång fört med sig slora svårigheler. Del är också en rättssäkerhetsfråga.

Jag är medveten om, herr talman, att det här är svära och ömtåliga områden och att många besvärliga spörsmål uppkommer. Men när man tar del av vad som sker kan man konstatera att det är en mängd fel som aldrig kommer under granskning. Herr talman, det är nödvändigt med omsorg och varsamhet i skatte- och taxeringsfrägor med hänsyn till den enskilda människan. Jag ifrågasätter - och det har vi också gjort i vår motion 2054 - om det inte ändock behövs klarare regler om ansvar för funktionärer inom taxeringsorganisationen, en klarare redovisning av ansvarsfördelningen när del gäller frågan om taxeringsarbetet på alla nivåer.

Til syvende og sidst är ändock frågan: Hur skall man kunna hävda den enskilda människans rätt i detta sammanhang? Det är angeläget att se till att lagar och förordningar och myndigheters ingrepp fungerar på ett sådant sätt att allmänheten icke förlorar förtroendet för de myndigheter som den har att möta.

Det är från den utgångspunkten, herr talman, som jag ber att fä yrka bifall till motionen 2054.

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

A nsvar för funktio -närer i offentlig verksamhet

Hen LIDGARD (m):

Herr talman! Jag är medveten om att del både från den kommunala arbetsgivarens sida och frän de kommunala arbelslagarnas organisationer har sagts vid beredningen av detta ärende att de avtalsreglerade disciplinbestämmelser som man har på det kommunala arbetsområdet fungerat väl. Därför skall jag inte heller kritisera herr Larfors när han säger att han tycker att den moderata motionen verkar som ett sorts misstroende mot kommunerna eller mot de konimunala arbetslagarna, för del ligger väldigi nära till hands att uppfatta den pä det sättet.

Nu är emellertid inte saken riktigt sä enkel som man i förstone kanske tror, för en kommunal avtalsrörelse liksom en statlig avtalsrörelse gäller ju sä väldigt många disparata ting. Man förhandlar inte bara om löner och lönetillägg, utan man går in i detafier, i reglementsbestämmelser, och man går alltså även in i detafier när det gäller t. ex. disciplinreglerna.

Jag kan gott säga att jag av erfarenhet vet hur svårt det kan vara att hälla emot när det gäller exempelvis en frän arbetsgivarsidan önskad ändring i en reglementsbestämmelse, då förslaget i lönehänseende ser relativt hyggligt ul. Jag vill inte påslå att arbetsgivaren bär sig särskilt illa åt, men man kan ju ha olika värderingar på arbetstagarsidan och arbetsgivarsidan. Det kan accepteras när det gäller ett allmän lönereglemente eller någonting i den stilen. När man kommer över till den

199

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

A nsvar för funktio -närer i offentlig verksamhet

myckel speciella del som handlar om disciplinbestämmelser menar jag däremot att man får tänka sig väldigt noga för. Det är ju inte bara förhållandel mellan arbetsgivaren och arbetstagaren som regleras med di-sciplinbestijmmelserna, utan den stora allmänheten som är beroende av den verksamhet kommunen eller slaten bedriver har också intresse av att disciplinreglerna är utformade så att de tillgodoser den enskilda människans intressen. Det var väl litet grand av det som herr Carisson i Vikmanshyttan menade alt man måste tänka pä när utformar bestämmelserna.

Det är därför inte någon misstro mot de kommunala niyndigheterna eller mot den kommunala förhandlaren på arbetsgivar- eller arbetstagarsidan niir man frän moderat håll har reserverat sig och lycker att det i stället bör finnas en disciplinregel, utan det är en önskan att få in en sådan här speciell lagstiftning - om vi nu skall kalla den sä -under en allmän bedömning, där det inte är förhandlingparter som bestämmer utformningen.

Jag är väl medveten om att jag trampar bäde arbetsgivare och arbetstagare på tärna när jag säger detta, men jag tycker det är nödvändigt att framhålla att här ligger etl allmänt intresse i botten, som man aldrig kan förhandla om.

200

Hen LARFORS (s):

Herr talman! Herr Carlsson i Vikmanshyttan talade mera om skatteutskottets betänkande nr 31 än om justitieutskottets betänkande nr 22, som vi behandlar just i kväll. Della kan ha sin nalurliga förklaring med tanke på all herr Carlsson tillsammans med herr Jonasson har väckt en motion som är ganska närbesläktad med både det ärende som justitieutskottet här behandlar och det ärende som skatleutskottet behandlar i sill betänkande nr 31.

När herr Carlsson talade om vad JO anfört i en hel del fall tyckte jag mig därav kunna konstatera att det förslag som nu framlagts om riktlinjer för ändrad skatteadministration och taxeringen i försia instans är mycket välbefogat. Jag uppfattar det som en del av svaret pä den kritik som herr Carlsson riktade mot det som har varit. Men här är det bara friiga om riktlinjer som vi skall la ställning till under morgondagen i anledning av proposiiionen 87. Därefter konimer utarbetandet av de regler och föreskrifter som skall lillämpas ute pä fältet.

Mot den bakgrunden tycker jag ocksä att justitieutskotlet har kommit fram till ett riktigt beslut. Vi har i utskottet fattat herr Carlssons motion pä det sältel alt han vill ha en utredning som syftar till att ulöver begreppet oriktig myndighetsutövning ocksä skall införas begreppet vårdslös myndighetsutövning för de personer som arbetar pä laxeringsomrädet. Men del är väl litet för tidigt alt beställa en sädan utredning innan man har klart för sig hur det kommer att bli, hur pass myckel av laxeringsarbelet som komnier att utföras av fiänsteman osv. Därför måste det vara rikligt med den slutsatsen som utskottet har kommit till, nämligen att man

f n. inte skall vidta nägon åtgärd utan att denna fråga skall tas upp i samband med den fortsatta behandlingen av ändrade regler för skatteadministrationen och taxeringen i första instans.

Som jag sade inledningsvis hör väl det som herr Carlsson anförde mera hemma i skatteutskottet, och jag förmodaratt de frågorna kommer upp till debatt när skatteutskottets betänkande behandlas under morgondagen. Men herr Carlsson frågade också vad de ord betyder som slår pås. 109 i utskottels belänkande, nämligen "kan drabbas av ansvar". ';:mi jag fattar det kan den fiänsteman, som medverkar i taxeringsnämndens granskningsarbete på sådant sätt alt en felaktig handläggning av ell ärende förorsakar elt oriktigt resultat, ställas till ansvar för medverkan till myndighetsmissbruk. Om herr Carisson i Vikmanshyttan menar alt jag skall ge något konkret exempel på det, sä kan jag inte göra det i kväll, men jag har i alla fall angett min tolkning.

Herr Lidgard kom in på elt helt annat område, nämligen om disciplinregler för kommunala fiänsteman skall fastställas genom avtalsförhandlingar eller om det skall ske genom lagstiftning. Herr Lidgard talade om det slora fäll på vilket man arbetar vid kommunala förhandlingar, och hans beskrivning är riktig. Jag vet att herr Lidgard ingalunda är okunnig om att kommunala förhandlingar liksom andra förhandlingar inte bara gäller löner. Det kan handla om anställningsförmåner men också de skyldigheter som fiänsiemännen har gentemot arbetsgivaren och allmänheten. Det brukar sammanfattas i allmänna bestämmelser för olika fiänslemannagrupper.

Jag anser alt man i elt så öppet och demokratiskt samhälle som värt skall kunna anförtro arbetstagarna och - i det här fallet - de kommunala arbetsgivarna att förhandla ocksä om dessa ting. Det var skillnad förr i tiden, då vi hade ett annat samhälle. Då fanns inte avtalspartner som kunde förhandla med varandra om rättigheter och skyldigheter med bindande verkan. När det dessutom från olika håll talas om att ordningen med avtalsreglerat disciplinansvar fungerar bra, anser jag det knappast finns någon anledning att ändra på det.

Herr Lidgard nämnde att vad som anförs i motionen frän moderaternas sida inle var något misstroende. Det var mycket angenämt att fä höra del, men jag fattar ändå herr Lidgard så att han vill begränsa förhand-lingsulrymmet för arbetstagarnas organisationer.

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

A nsvar för funktio -närer i offendig verksamhet

Hen CARLSSON i Vikmanshyttan (c):

Herr talman! Jag skall inte gå i polemik mot utskottets talesman. När emellertid herr Larfors säger att jag har berört ärenden som egentligen hör till skalleutskottet, vill jag bara erinra om att justitieutskottet i sin skrivning i vissa sammanhang hänvisar till skatteutskottet likaväl som skatteutskottel hänvisar lill justitieutskottet. Dessa frågor går med andra ord i en del avseenden in i varandra och borde rimligen ha behandlats i ett sammanhang. Då hade vi kanske fått en bättre samordning av diskussionen.

201

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Ansvar för funktio -närer i offentlig verksamhet

iag har valt att i riksdagens elfte timme begränsa mig till att ta upp frågan i samband med behandlingen av justitieutskottets betänkande, därför att frågan om ansvars utkrävande av funktionärer i offentlig verksamhet sammanhänger, som jag inledningsvis sade i mitl försia anförande, med rättvisa och rättssäkerhet för allmänheten, för den enskilda människan. Man kommer inte ifrån att ämbetsutövningen ofta är avgörande för den enskilda människan och rättssäkerheten. Det är frän den utgångspunkten som jag anser det riktigt all diskulera den här problematiken i samband med behandlingen av justitieutskottets betänkande nr 22.

Får jag till detta säga, herr talman, att jag tror det finns anledning att verkligen beakta de synpunkter som jag framförde redan i mitt tidigare anförande när man nu skall gå vidare i delta arbeie. Det är en väsentlig fråga just för de enskilda människorna i vårt land, de medborgare som ändå funktionärer i offentlig fiänsl skall fiäna på olika sätt.

202

Överläggningen var härmed slutad.

Punkten I

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Proposilioner gavs pä bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 1 av fru Kristensson och fru Lindquist, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan fru Lindquist begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposilion:

Den som vill att kammaren bifaller justitieutskotteis hemställan i betänkandet nr 22 punklen 2 rösiar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallil reservationen nr 1 av fru Kristensson och fru Lindquist.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Dä fru Lindquist begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav föfiande resultat:

Ja - 261 Nej -   47

Punklen 3

Proposilioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen hr 2054 av herrar Carisson i Vikmanshyttan och Jonasson, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 4

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 2 av fru Kristensson och fru Lindquist, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja .besvarad. Sedan fru Lindquist begärt volering uppläsles och godkändes följande voteringsproposilion:

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Vräkning av hyresgäst

Den som vill att kammaren bifaller justitieutskotlets hemställan i belänkandet nr 22 punkten 5 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 2 av fru Kristensson och fru Lindquist,

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-proposilionen. Då fru Lindquist begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav föfiande resultat:

Ja - 259

Nej -   48

Avstår -     2

Punkterna 6-17

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

§ 4 Föredrogs

Justitieutskottets betänkande

Nr 23 med anledning av propositionen 1975:106 med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5 Vräkning av hyresgäst

Föredrogs lagutskottets betänkande nr 22 med anledning av motion om översyn av beslämmelserna om vräkning av hyresgäst.

I detta betänkande behandlades niotionen 1975:1140 av herr Lindkvist (s) och fru Theorin (s), vari hemställts att riksdagen hos regeringen begärde en sädan översyn av bestämmelserna i hyreslagen som syftade till att förhindra vräkning från bostäder i enlighet med vad i motionen anförts.

203

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Vräkning av hyresgäst

204

Utskottet hemställde att riksdagen skulle avslå motionen 1975:1140.

Reservation hade avgivits av herrar Lidgard (m) och Winberg (m) som ansett alt utskottets yttrande skulle ha av reservanlerna föreslagen lydelse.

Hen LIDGARD (m):

Herr talman! Såvitt pä mig ankommer skall detta bli en mycket kort affär. Utskottet är i detta ärende överens i sakfrågan, nämligen att avstyrka den motion som vi har behandlat och som gäller en översyn av beslämmefserna i hyreslagen i syfte att förhindra vräkning från bostäder i vissa fall. Sedan har vi delat oss något i fråga om motiveringen. Som kammarens ärade ledamöter kanske har sett är det en utomordentligt kort reservation som herr Winberg och jag har fogat vid betänkandet. Vi har bara menat att man skulle sätta punkt något tidigare än vad majoriteten har tyckt.

Vi anser för vär del alt det borde ha räckt med den motivering som finns för att motionen skall avstyrkas. Allt väsentligt i frägan sägs på en sida, där man talar om att de senaste årens reformer inom hyres-lagstiftning:en har givit hyresgästerna en väsentligt starkare ställning i förhållande till hyresvärden än vad de tidigare har haft. "Mot denna bakgrund", säger utskottet, "anser utskottet att något egentligt behov av översyn av hyreslagsliflningen i det hänseende motionärerna åsyftat f n. inte kan anses föreligga."

Där tycker vi att man kan sätta punkt och gä direkt pä avstyrkandet. Det har nu majoriteten inte gjort, utan den har gäll litet längre och fångat in en tanke i ett remissyttrande som utskottet har fäll från riks-skatteverket, där ytterligare en del synpunkter las upp. Jag skall gärna hälla med om att de ligger sä att säga i motionens riktning, men jag menar att riksskatteverkets synpunkter redan för länge sedan kommit till regeringens kännedom. Riksskatteverket lät nämligen lagutskottet veta vad man hade sagt i ett remissyttrande över lagberedningens betänkande, Utsökningsrätt XII, som f n. är föremål för beredning inom regeringen och som riksdagen kommer att få i form av ett lagförslag. Vi tycker att man kan vänta på det utan att ge några anvisningar till regeringen om vad den skall göra. När regeringens proposition föreligger är det fritt fram för alla möjliga olika synpunkter. Det är ett normalt sätt att arbeta i riksdagen och vi har, herr talman, tyckt att vi skulle hålla pä det.

Jag yrkar bifall till vår lilla reservation. Jag skall kanske samtidigt säga att jag inte avser att begära votering. Del är verkligen inget stort ärende det är fråga om.

Hen SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det är en mycket besynnerlig reservation som herr Lidgard talade för. Det hela är inte riktigt så enkelt som han säger. Motionen

av fru Theorin och herr Lindkvist åsyftade just att reglerna för vräkning skulle ändras så att man slapp att kasta ut famifier med barn, bohag och allting.

Sedan hade motionen olyckligtvis fäll fel kläm. Man ville ändra hyreslagsliflningen. Det skall avslås. Men att helt bortse frän det goda syftet med motionen är ingenting annat än moderat brist pä socialt samvete. Här gäller det verkligen att förhindra tragedier. Utan att det skulle vara till men för någon skulle man ge litet extra rådrum för den exekutiva myndigheten att samråda med sociala myndigheier för att se till att dessa stackars människor fick en annan bostad. Då har de moderata representanterna krupit bakom en formalism bara för att slippa att gå med på denna myckel framsynta majoritetsskrivning. Det är ju rätt bra att man gör delta så att vi ser var man står i sociala frågor. Pä det sättet kan vi välkomna reservaiionen.

Jag skall, herr talman, helt kort yrka bifall till den mycket framsynta majoritetsskrivningen.

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Vräkning av hyresgäst

Herr LIDGARD (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag mäste säga att herr Sjöholms hjärta rusat i väg med hans förstånd när han försökte väga in någon sorls djupare social filosofi i detta rent tekniska ärende. Jag betackar mig verkligen för detta.

Herr Sjöholm är ju normalt känd för sitt jultomteri, men det är inte delta som skall leda riksdagens beslut ulan del är fakla i sammanhanget. Och fakta i del här ärendel är, alt den fråga utskollet har tagit upp redan är föremål för regeringens bedömning.

Hen SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vems förstånd som har rusat i väg när man böriar tala om jultomteri nu i maj månad det får kammaren själv avgöra.

Det är så typiskt att herr Lidgard framhärdar. För moderaterna är det en rent teknisk fräga om man vräker ul folk på grund av ekonomisk oförmåga. Det var precis vad jag sade. Herr Lidgard hade kunnat instämma i mitt anförande så hade vi förkortat diskussionen.

Herr LIDGARD (m) kort genmäle: .

Herr lalman! Det är faktiskt inte på det sättet all man utan vidare vräker ul folk för att de inte betalt hyran. Herr Sjöholm vet mycket väl från sitt eget yrke att här finns rådrum. Det är sagt i utskottsbetänkandet att det råder ett gott förhällande mellan olika myndigheter vid behandlingen av sådana här ärenden. Jag tycker att det räcker.

Hen SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Del är litet löjligt när herr Lidgard ifrågasätter vem som vet mest om vräkning, herr Lidgard själv eller jag. Jag har faktiskt haft den tunga plikten att meddela beslul om sådana här vräkningar. Jag tror inte att herr Lidgard någonsin blivit vräkt själv.

205

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Vräkning av hyresgäst

Herr förste vice talmannen anmälde att herr Lidgard anhållit att till protokollet få antecknat alt han inle ägde rält till ytterligare replik.

Herr HAMMARBERG (s):

Herr talman! Jag skall inle blanda mig i den direkta trätan mellan herr Lidgard och herr Sjöholm, men låt mig ändå erinra om att herr Lidgards uttalande att vi i utskottet är överens i sakfrågan verkligen är en sanning med modifikation. Vi är överens i utskottet om all hyresregleringslagen genom de senaste årens reformarbete har fåll en utformning, som innebär större trygghet för hyresgästerna i vräkningsför-hällanden än de har haft tidigare. Men när vi kommer in på de sociala verkningarna av vräkningsförfarandet är vi inte överens längre.

Herr Lidgard påpekade för herr Sjöholm att det redan nu finns ett mycket gott samarbete med de sociala myndigheterna för alt förhindra sociala skadeverkningar vid vräkningsförfaranden. Det stämmer, men, herr Lidgard, det som utskottet konstaterar på den punkten vill ni och herr Winberg i er reservation ta bort. Ni vill ta bort den del av motiveringen som börjar på s. 14 med orden "Om man". I de stycken som ni således vill ta bort finns vårt konstaterande att samarbetet redan nu är gott mellan de sociala myndigheterna och de som är tvungna att syssla med verkställighet av vräkningar.

Låt mig också erinra om att det i den del av motiveringen som moderaterna vill ta bort finns två väsentliga påpekanden som utskottsmajoriteten har velat göra. Det ena gäller möjligheten för kronofogdemyndighet all vid vräkningar ge längre anstånd än f n. - en vecka och om synnerliga skäl föreligger fyra veckor. Vi har understrukit i vår motivering att den möjligheten bör vidgas.

Vi har vidare i utskottsmajoritetens motivering lagit upp det ganska unika förhållande som råder att en vräkningsdom inte preskriberas och menat alt sä bör ske.

Vi har också pekat på det fortsatta reformarbetet med en ny utsökningsbalk, vilket herr Lidgard tog upp i sitt inlägg, och understrukit att man vid detta arbete bör ta hänsyn till dessa synpunkter. Under utskotlsarbetet fick vi vetskap om att den nya utsökningsbalk som nu förbereds inom justitiedepartementet inte väntas träda i kraft förrän tidigast år 1979. Om det kan dröja så länge, sade vi oss inom utskottsmajoriteten, ligger det mycket i vad riksskatteverkel framhållit om möjligheten alt redan tidigare bryta ut de två frågorna om anstånd och preskription för att ta upp dem i en provisorisk lagstiftning i väntan pä den utsökningsbalk som skall vara betydligt reviderad i slutet av 1970-talet, och vi har uttalat alt möjligheten till en sådan provisorisk lagstiftning bör prövas.

Med delta, herr talman, ber jag att få yrka bifall till lagutskottets hemställan i dess betänkande nr 22.

206

Överläggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering, dels utskottets hemställan med den ändring i motiveringen som föreslagits i reservationen av herrar Lidgard och Winberg, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.

§ 6 Avbrytande av ekonomiska förbindelser med Sydafrika

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Avbrytande av ekonomiska förbindelser med Sydafrika

Föredrogs utrikesutskottets betänkande nr 9 med anledning av motioner om avbrytande av ekonomiska förbindelser med Sydafrika.

I detta betänkande behandlades motionerna

1975:331 av herrar Olsson i Kil (fp) och Ahlmark (fp), vari föreslagits att riksdagen som sin uppfattning uttalade att svenska ekonomiska förbindelser med Sydafrika utgjorde ett stöd till det orättfärdiga sydafrikanska samhällssystemet och att riksdagen därför uppmanade svenska företag att avveckla sina intressen i och förbindelser med Sydafrika, samt

1975:1152 av herr Hermansson m. fl. (vpk), vari sävitt nu var i fråga (yrkandena 1 och 2) föreslagits

1.   att riksdagen hos regeringen hemställde om lagförslag innebärande förbud mol svenska investeringar i Sydafrika sä länge rasförtrycket bestod,

2.   att riksdagen skarpt fördömde svenska förelags investeringar i och förbindelser med Sydafrika och krävde att de skyndsamt avvecklade dessa.

Utskottet hemställde

1.    att riksdagen skulle anse motionen 1975:331 besvarad med vad utskottet anfört,

2.    att riksdagen skulle avslå niotionen 1975:1152 såvitt nu var i fräga.

Hen MÅBRINK (vpk):

Herr lalman! Det har kommii ut en bok som heler Sydafrikas guldålder. Den har skrivits av Dagens Nyheters börskommenlalor Sven-Ivan Sund-qvisl.

Sundqvist säger föfiande i den här boken: De vita i Sydafrika har ett genomtänkt system för landets framtid. På etl plan en järnhård styrning av de svarta, pä ell annat eftergifter ål dem. Man kommer aldrig alt frivilligt ge de svarta rösträtt eller låta dem slippa passlagarna. Däremot komnier deras materiella villkor att förbättras i takt med att det vita systemet kräver bättre utbildning och högre prestationer av de svarta.

Den icke vita befolkningen i Sydafrika representerar 83 96 av landels befolkning. Den är inte bara berövad alll inflytande, ulan ocksä utsålt för en förnedring som jag tror saknar motstycke i den övriga delen av världen. Del är genom det s. k. aparlheidsyslemel, som denna förnedring

207

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Avbrytande av ekonomiska förbindelser med Sydafrika

208

utövas. Det innehåller en rad lagar som införts av den vila minoritets-klicken.

Vi har velal om att vissa svenska företag etablerat sig i Sydafrika. Nu vet vi att denna verksamhet är mer omfattande än vad vi anat frän börian. Jag skall nämna 18 välkända svenska företag som är etablerade i Sydafrika. De 18 är: AGA, Alfa-Laval, ASEA, Atlas-Copco, Avesta, Boliden, E-leclrolux, ESAB, Fagersta, Incentive, Sandvik, SAS, SKF, STAB, Säfveån, Tetra Pak, Transatlantic och Volvo.

Varför befinner sig nu svenskt kapital i ett land med en rasislisk regim? Frägan är nalurliglvis inte svår att svara på. Svenska kapitalister skifier sig inte från exempelvis västtyska eller amerikanska. Del handlar i realiteten om att få höga vinster. I Sydafrika är villkoren för utländskt kapital gynnsamma. Svart arbetskraft finns i överflöd. Lönerna för svart arbetskraft är ungefär fyra fem gånger mindre än för vit. Sundqvist visar i sin bok att svenska förelag även föfier de av rasisterna rekommenderade lönerna. Det innebär att den icke vila befolkningen ivingas leva på svältgränsen. Men del mesl avskyvärda är alt svenskt kapital är ett direkt slöd ät rasistregimen och dess lagar, vilka föfis till 100 96 av de svenska förelagen.

Det har nu satts i gång en kampanj mot de svenska företagen och deras behandling lönemässigt av den icke vita befolkningen i Sydafrika. Det är Ekumeniska nämnden, LO och TCO som dragit i gång den här kampanjen. Det är naturiiglvis bra. Det fäster uppmärksamheten på rådande förhållanden i Sydafrika, men det kommer inle pä något sätt att förändra rasismen och förtrycket.

Apartheidsystemet är inte främsl en fräga om löneskillnader. Om man skjuter in sig på del, skjuter man in sig på ett symptom - inle på det ondas rot. Man försvagar inte rasismregimen genom att ställa det i och för sig berättigade kravet alt svenska företag skall höja afrikanernas löner. Både svenska kyrkan, LO och TCO borde naturiiglvis i stället ta upp kontakt med motståndsrörelsen i Sydafrika, ANC, och ge sitt bidrag till kampen mot apartheid i överensstämmelse med dess rekommendationer. De borde dessutom ansluta sig till kravet pä att alla svenska investeringar i Sydafrika omedelbart förbjuds.

Kan svenska kyrkans försiktighet när det gäller svenska företags etableringar i Sydafrika bero pä att kyrkan har aktier i svenska förelag som är verksamma i Sydafrika? Världskyrkorådet har ju rekommenderat kyrkorna alt göra sig av med sina aktier i företag som är verksamma i Sydafrika.

I motionen 1152 har vi ställt krav på ell lagförslag innebärande förbud mot svenska investeringar i Sydafrika så länge som rasförtrycket består. Utrikesutskotlets enhälliga majoritet ställer sig helt avvisande lill ell sådant förslag. Motiveringen som anförs är mer eller mindre krystad. Man säger frän utrikesutskottets sida: "Försök all insätta sanktioner som saknar stöd av en eller flera av Sydafrikas huvudsakliga handelspartner skulle bli ineffektiva. De skulle kunna inleda Sydafrika i tron att landet

utan påföfid kan fortsätta sin raspolitik."

Vi frän vpk har aldrig utgått ifrån att man skulle kunna övertyga Sydafrikas största understödjare med kapital, USA och England, att avbryta sina ekonomiska engagemang i detta land. Men ell svenski initiativ skulle för det första resultera i alt man ställde sig på de förtrycktas sida i Sydafrika. För del andra skulle det utgöra ett stöd för den opinion i världen som kräver bojkott av Sydafrika och därmed också en press pä andra länders regeringar att vidta samma åtgärder som Sverige.

Utskottet säger vidare att sanktioner som inte har stöd i FN:s säkerhetsråd "kan vara oförenliga med internationella överenskommelser, t. ex. GATT-avtalet, varav Sverige är bundet". Denna formulering tyder på all utskottet inte på något sätt förvissat sig om att det förhäller sig pä det sätt som utskottet säger. Jag utgår ifrån att det är möjligt för Sverige alt vidta sanktioner mot Sydafrika. FN har vid etl flertal tillfällen fördömt rasismen och förtrycket i Sydafrika.

Utskottet anför också att det delar den svenska regeringens negativa syn på svenska investeringar i Sydafrika som kan uppfattas som ett slöd för landets rasälskillnadspolitik. Jag anser att alla investeringar i Sydafrika är ett stöd för landets rasåtskillnadspolitik. Jag skulle vilja ifrågasätta regeringens och utskottets uttalade negativa attityder mot invesieringar i Sydafrika. Jag vill hävda att del inte ligger allvar bakom dessa uttalanden. Det är nämligen så att Statsföretag etablerat sig tillsammans med Sydafrikas störste kapitalist Harry Oppenheimer. 1 Statsföretags verksamhetsberättelse för 1973 står föfiande: "Inför en föreslående expansion av Svenska Bromsbandsfabriken AB har uppgörelse träffats med Cape Asbestos, England om delägarskap (49 96)." Svenska Bromsbandsfabriken är sedan 1972 ett dotterbolag till Svetab, Svensk industrielablering AB, som ingår i Siatsföretagsgruppen. Cape Asbestos har dotterbolag i Sydafrika som i sin tur är moderbolag till fyra gruvbolag. Detta bolag har Oppenheimer som ordförande. Vi vet också att den svenska statliga PK-banken slätt och kanske.fortfarande står som undergaranl för Sydafrikalän i ullandel. Är det möjligen dessa den svenska regeringens affärer med Sydafrika som föranlett utskottets ovifia att tillmötesgå kraven i motionen 1152?

I kammaren delas nu ut ett stencileral yrkande i anslutning till motionen 1152, vilket jag ber att få läsa in i kammarens protokoll. Jag yrkar alltså, herr talman,

all riksdagen hos regeringen hemställer om lagförslag innebärande förbud mot svenska investeringar i Sydafrika så länge rasförtrycket består; och

att riksdagen jämväl uttalar sig för en skyndsam avveckling av svenska företags redan verkställda investeringar.

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Avbrytande av ekonomiska förbindelser med Sydafrika

Hen ARNE GEIJER i Stockholm (s):

Herr talman! Jag har med inlresse lyssnat till herr Måbrinks kritiska analys då det gäller Sydafrika. Jag har inle för avsikt att polemisera mol

14 Riksdagens prolokoll 1975. Nr 93-94

209

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Avbrytande av ekonomiska förbindelser med Sydafrika

210

honom därför att hans analys på del hela taget är riktig. Det framgår också av utrikesutskottets betänkande att man från svensk sida är synneriigen kritisk mot den sydafrikanska regeringens apartheidpolilik.

Frågeställningen som vi och resten av den utvecklade världen står inför är vad som kan göras beträffande Sydafrika, och jag vill understryka all frågan är belydligl mera komplicerad än vad man skulle kunna iro när man lyssnar lill herr Måbrink. Del är inle så enkelt att det bara är alt bestämma sig för att vidta sanktioner. Del är alldeles rikligt vad som sägs i utrikesutskottets betänkande, nämligen att ensidiga beslut från svensk sida om vidtagande av sanktioner är ett slag i tomma luften. Ingenting finns att vinna med sådana åtgärder. Däremot skulle del naturligtvis vara av stort värde, om man kunde få ett beslut i FN och en allmän eller sä gott som allmän uppslutning kring detta beslul från den utvecklade delen av världen. Jag vill erinra om att Sverige tidigare har deltagit i sanktioner mot ett annat land, Rhodesia, och förklarat att Sverige är berett att delta i sanktioner även mot Sydafrika, under förutsättning att sanktionsbeslutet får anslutning från andra länder i världen.

Vad kan entydiga ställningstaganden och sanktioner få för effekt pä Sydafrika? Det är självklart att Sverige har möjligheteratt vidta sanktioner på egen hand. Men vad får det för negativa föfider för Sydafrika? Sveriges handel med Sydafrika är ytterst begränsad och påverkar inte alls den sydafrikanska ekonomin.

Jag har själv en gäng på 1960-talet varit med om alt genomföra en allmän bojkott gentemot sydafrikanska varor. Jag måste säga att den aktionen mest hade effekten att vi själva här i landet kände tillfredsställelse över all vi lyckades genomföra en sådan bojkott. Men vad hade den för effekt på Sydafrika? Ja, praktiskt taget ingen alls. Det är, menar jag, inte möjligt att upprepa sädana aktioner, ty vi gör oss själva slörre skada än vi kan åsiadkomma på diklaluren i Sydafrika.

Svenska förelag i Sydafrika, som delvis är producerande förelag, inle minsl inom den mekaniska verksiadsinduslrin, sysselsäller ungefär 5 500 människor. Därtill konimer vår utrikeshandel med Sydafrika, där exporten 1974 uppgick lill 591,5 mifioner, alllsä en lämligen begränsad export. Importen är mycket mindre än så. Den stannar vid 113-114 miljoner. Vår handel med Sydafrika är alllsä yllersl begränsad. Sydafrikas slora handelspartners är länder som Storbritannien, som även har slora invesieringar i Sydafrika. För Storbritanniens del rör sig handeln med Sydafrika om mycket stora summor.

Jag vill understryka all vi t,,,,,.a skulle vifia medverka till att vidta ätgärder mot Sydafrika, ty där råder förhållanden som från svensk synpunkt måste sägas vara totalt förkastliga. Vi måste på allt sätt försöka stimulera lill olika slags ätgärder, som kan hjälpa det sydafrikanska folkel till bättre levnadsvillkor och naturligtvis ocksä till ett demokratiskt styrelseskick Men här kommer Förenta nationerna.in i bilden. Del är viktigt alt säga att beslut som verkligen skulle kunna fä effekt måsie fattas av Förenta nationerna, såsom skedde då det gällde Rhodesia. Den ordningen menar vi skall tillämpas även i fallet Sydafrika, och inte bara

när det gäller Sydafrika utan även när det gäller vissa andra, näraliggande staler i södra Afrika.

Sverige har naturiiglvis möjlighet att driva de här frågorna i FN:s säkerhetsråd. Sverige är under delta och näsla år medlem av säkerhetsrådet vilket naturiiglvis innebär att Sverige har ett särskilt stort ansvar för den politik som FN bedriver. Och Sverige är berett att i säkerhetsrådet driva sanktioner mot Sydafrika. Men ett villkor är att de näriiggande sydafrikanska staterna själva är beredda till sanktioner mot den sydafrikanska unionen. Hittills har det inte varit på det sättet. De sydafrikanska länderna, exempelvis Angola och Mozambique, är ytterst försiktiga - inte därför att de gillar regimen i Sydafrika och den politik den bedriver, tvärtom, ulan därför att de är så beroende av att ha förbindelser med Sydafrika all de inte vågar la steget mot sanktioner och därmed bryta förbindelserna med Sydafrika. De behöver sä innerligt väl ha de förbindelserna i den situation där de själva befinner sig.

Del är i den situationen som den svenska regeringen i säkerhetsrådet säger: Under de förhållandena kan vi inte nu gä in och driva frågan om sanktioner, om inte afrikanerna själva anser att det är möjligt alt genomföra dem. Den tiden kanske konimer då afrikanerna också är beredda att driva sanktionsfrågan. Och då kommer inte den svenska regeringen att tveka om att vara med tillsammans med bl. a. andra industriländer i Europa.

Jag har velat säga det här därför att den politik som Sverige och andra länder bedriver är ganska viktig. Om det vore enkelt, om man kunde vidta sä enkla ätgärder som herr Måbrink rekommenderar här, vore det inget större problem. Men tyvärr är det inte på det sättet. Jag instämmer emellertid helt när herr Måbrink säger att rasismen inte är en fråga om löneskillnader. Nej, naturligtvis inte. Löneskillnaderna som sådana är beklagliga, men även om man minskar löneskillnaderna i Sydafrika med nägra, eller kanske många, procent har man därmed inte raserat det omänskliga syslem som existerar i delta land.

Del är likadant med det herr Måbrink säger om -jag upprepar hans ord som de föll - att vi skall förbjuda svenska investeringar i Sydafrika. Ett sådant beslut - att vi skall förbjuda svenska investeringar - är ingen märkvärdighet att fatta renl tekniskt. Men problemet ligger i, om man skall falla ett sådant beslut, att få effektivitet. Valutakontoret i Stockholm behöver faktiskt inte medge utförsel av valutor för all ett svenskt företag skall kunna investera i Sydafrika. Det är naturligtvis bekant för bäde herr Måbrink och andra alt många av de svenska företag som arbetar internationellt inte bara i Sydafrika utan också på många andra häll i världen aldrig tar hem sina vinster. Och varför? Jo, de vill ha möjligheter att investera sina vinster i nya anläggningar, i förbättrade anläggningar osv., i Sydafrika och i andra länder.

Det där är inga nyheter, utan det är allmänt kända fakta.

Det finns över huvud taget anledning numera för den svenska regeringen att vara försiktig då det gäller att medge utförsel av svenska

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Avbrytande av ekonomiska förbindelser med Sydafrika

211

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Avbrytande av ekonomiska förbindelser med Sydafrika

valutor - dels därför att man aldrig riktigt har kontroll över hur sådant kapital används, dels därför att vi egentligen inte har råd med en valutaexport av den omfattning som vi hade under hela 1960-talet. Om jag skulle nämna den ungefärliga storleksordningen av valutaexporten under 1960-lalet, skulle jag förvåna många av ledamölerna av denna riksdag. Sä stora belopp är det fräga om.

Ett svenskt initiativ beror i hög grad - jag upprepar det - på de afrikanska grannländerna till Sydafrika, Är de beredda att i FN accepiera sanktioner och driva sådana, är också vi beredda att göra det. Det råder inget tvivel om det. Men däremot kan vi icke räkna med att få en total uppslutning ens frän den demokratiska världen för en sädan politik. Det är knappasl någonting som är så svårt i den inlernationella ekonomin och handeln som att få allmän uppslutning dä det gäller sanktioner och åtgärder av det slaget. Vi har i utrikesutskottet försökt att se realistiskt på dessa frågor, även om utrikesutskottet i sitt betänkande har skrivit ganska skarpt i sitt fördömande av Sydafrika, Men det är något som man naturligtvis kan göra.

Nu yrkar herr Måbrink bifall till herr Hermanssons m, fl, motion 1152, där det yrkas att riksdagen hos regeringen skall hemslälla om lagförslag innebärande förbud mol svenska investeringar i Sydafrika sä länge rasförtrycket beslår och att riksdagen jämväl skall uttala sig för en skyndsam avveckling av svenska företags redan verkställda investeringar i Sydafrika, Jag menar att ett beslut av den svenska regeringen eller riksdagen, innebärande förbud mot att investera i Sydafrika, i första hand skulle vara etl beslul som tillfredsställde oss själva. Men det skulle skada Sydafrika väldigt litet.

Om alla svenska företag i Sydafrika drar sig tillbaka därifrån liksom också om vi förbjuder all handel med Sydafrika, står niånga länder redo att omedelbart överta det utrymme för handel med Sydafrika som därmed skapas. Vi behöver inte tveka om att del förhåller sig på del sättet. Därför vill jag upprepa att de ätgärder som skall vidtas bör grundas pä beslut av Förenta nationerna och att det är Förenta nationerna som skall utnytfias för aktioner i det syfte som vi önskar främja då det gäller ett land av den typ som det här är fräga om.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utrikesutskottets hemställan och avslag pä herr Mlbrinks förslag.

212

Hen MÅBRINK (vpk):

Herr talman! Herr Arne Geijer i Stockholm talar väldigt mycket om handelsbojkotl. Jag talade om företagsinvesteringar, vilket ju ärell vidare begrepp.

Nu säger herr Gefier att det inte skulle ge någonting om vi förbjöd svenska företag att investera i Sydafrika, eftersom de har fört ut så myckel kapital att de skulle klara sig ändå. Jag tror ändå inte att det är riktigt på det sättet. Om man införde en lag som förbjöd svenskt kapital att etablera sig i Sydafrika skulle det naturligtvis fä en effekt, det är inget

tvivel om det.

Ett sådant förbud skulle skada sydafrikanerna, forlsäller herr Gefier, Ja, det skulle naturligtvis skada rasistregimen i Sydafrika, Det förhåller sig nämligen så, att de människor i Sydafrika som är utsatta för det här barbariska systemet har krävt att man skall vidta ekonomiska sanktioner mot apartheidregimen. Då bör vi väl också ställa oss på de förtrycktas sida i Sydafrika,

Och hur betraktar rasistregimen svenska investeringar i Sydafrika? Ett exempel: När SKF år 1972 överiämnade sitt tiomifionte lager, tillverkat i Sydafrika, skrev sydafrikanska massmedia, alltså regeringsorgan, följande: "SKF är av mycket slor strategisk betydelse för Sydafrika," Det är ganska avslöjande för hur man där ser på saken. Jag menar alltså att om vi i Sverige tar initiativ till en lagstiftning om förbud mot investeringar i Sydafrika ställer vi oss på de förtrycktas sida, men ger också ell bidrag till den världsopinion som ändå är verksam och som kräver just förbud mot sädana investeringar. Vi kan alltså genom ett sådant svenskt ställningstagande också pressa pä regeringar i andra länder att vidta samma åtgärder.

Så talar herr Gefier om Rhodesia och nämner att i det fallet har vi en internationell bojkott. Men, herr Geijer, på grund av att svenska företag har etablerat sig i Sydafrika är ocksä bojkotten av Rhodesia ihålig. Exempelvis Volvo, som nu producerar lastbilar i Sydafrika, kan kringgå den här internationella bojkotten, som Sverige deltar i, genom att frän Sydafrika säfia lastbilar och personbilar till Rhodesia, SKF och ASEA kan göra pä precis sanima sätt osv. Genom all man har fritt fram för investeringar i Sydafrika kan man alltså kringgå bojkotten och säfia en massa varor till Rhodesia,

Herr Geijer kommenterar inte alls Statsföretags elablering lillsammans med sydafrikanskt kapital. Vilken är hans uppfattning i frågan? Skulle man inte kunna tänka sig att herr Gefier åtminstone i det fallet skulle kunna medverka till ett initiativ för att inte svensk stalsförelagsamhet också hjälper och understöder rasistregimen i Sydafrika? Det skulle vara intressant att få höra herr Geijers uppfattning om den saken.

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Avbrytande av ekonomiska förbindelser med Sydafrika

Hen ARNE GEIJER i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Måbrink sade vid ett par tillfällen att han tyckte att vi borde ställa oss pä sanima sida som den sydafrikanska befolkningen. Ja, naturiiglvis skall vi göra det - det är ju också vad som sägs i ulrikesulskollels betänkande. Jag skulle vifia säga att vi kunde vara beredda att gå ganska långt i våra åtgärder om vi bara hade en försäkran om att det vi beslutar får en praktisk effekt. Men om vi skulle skapa en lagstiftning som förbjuder företag att över huvud taget ha förbindelse med Sydafrika, utgår jag ifrån att man först och främst måsle ha klart för sig att andra länder med likartade problem mäsle innefattas i en sådan lagstiftning, 1 det sammanhanget vill jag bara nämna Chile, Även om vi med det landel har mindre omfattande ekonomiska förbindelser

213

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Avbrytande av ekonomiska förbindelser med Sydafrika

har vi där problem av likartad natur. Situationen är dessutom den att om svenska företag lämnar dessa länder hyser flertalet andra länder ingen tvekan att gå in och överta den verksamhel, de kunder och de affärsförbindelser våra företag arbetat upp. Det spelar därvidlag ingen roll om vi talar om västländer eller östländer, ty den gamla tesen om all i internationell handel existerar inga ideologiska motsättningar gäller och hargiillt i alla tider, och den skulle komma att tillämpas även len situation som den som råder i Sydafrika,

Sedan vill jag ta upp en annan fråga som herr Måbrink berörde, nämligen frågan om statliga företag. Jag måste erkänna att jag inte känner till det herr Måbrink nämnde om Statsföretag och bromsbandsfabriken, och jag kan därför inte kommentera detta. Däremot vet jag en del om Kreditbanken och de ätgärder som man där var pä väg att vidta när det gällde dessa lånehistorier på den internationella marknaden. Jag försvarar inte alls detta; jag har själv stor andel i att det blev ett ingripande i rätt tid sä alt ärendet stoppades, och regeringen har en god ära i vad som skett. Denna händelse skulle jag vifia kalla forell olycksfall i arbetet, I en stor bank kan sädana här saker hända när man har aningslösa fiänsteman som inte kan så mycket om politik men så mycket mer om bankteknik o, d. Jag kan således klart säga ifrån all jag inte pä någol säll försvarar åtgärder av detta slag, och jag anser att svenska förelag borde hålla sig för goda att bedriva en verksamhel av det slag som nu existerar i Sydafrika, Något förbud för våra företag att ha förbindelse med Sydafrika har inte införts, och jag kan inte se att det finns någon möjlighet att införa ett sådant. Men de svenska företagen borde själva ge akt på hur de bedriver sin affärsverksamhet i dessa länder, i synnerhet som deras verksamhet i allmänhet endast har en marginell belydelse ulan några reella fördelar att tala om.

214

Herr MÅBRINK (vpk):  ,

Herr lalman! Vi kanske inte skall fortsätta den här diskussionen. Men herr .Arne Gefier sade i sitt första anförande att del inte alls skulle vara svårt att införa ett förbud mot svenska företags investeringar i Sydafrika, och nu säger herr Arne Geijer att han inte kan se någon möjlighel att införa ett sådant.

Jag tror att det är ganska enkelt att genomföra den här lagstiftningen, och om man gör det ställer man sig också på den sida där majoriteten av befolkningen i Sydafrika befinner sig.

Regeringspartiets argumentation under en rad år har ständigt gått ut på detta: Kan man inte fä en internationell bojkott och kan man inte få FN med, sä är det hela meningslöst och verkningslöst. Jag tycker att det är ett falskt resoneniang, och del är ell resonemang som uppfattas som att man springer ifrån den här frågan. Man vägar alltså inle ta klar ställning.

Jag hävdar fortfarande att Sverige här skulle kunna gå i spetsen för alt ta ordentliga initiativ mot rasistregimen i Sydafrika.

Hen ARNE GEIJER i Stockholm (s):

Herr talman! Om jag i mitt första anförande sade att det var en enkel sak alt genomföra en bojkott, så lade jag till all del är ur teknisk synpunki som det inte är så märkvärdigt.

Med anledning av vad hen Måbrink senast sade vill jag påpeka att del här problemet är ju lika svårt i östländerna. Kan herr Måbrink på rak arm nämna några länder som har vidtagit åtgärder av det här slaget mot Sydafrika? Om del finns exempel så lär de inte vara särskilt många.

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Avbrytande av ekonomiska förbindelser med Sydafrika

Hen MÅBRINK (vpk):

Herr talman! Nu kryper herr Arne Gefier bakom östländerna också! Men en sak kan jag säga herr Arne Geijer: Vad östländerna inte gör, det är att de inte genomför direkta företagsinvesteringar i Sydafrika. Däremot har östländerna handel med de här rasistregimerna, och del tycker naturligtvis vi inom vpk är precis lika avskyvärt som Sveriges engagemang. Detta är självklart, herr Arne Geijer. Men jag hoppas att befolkningen i Sovjet och i Östtyskland så småningom ser till att de ländernas regeringar slutar upp att handla med rasislregimer.

Jag tycker emellertid det är litet onödigt av herr Arne Gefier att nu krypa bakom också östländerna. Tidigare har han krupit bakom USA, Västtyskland och sådana länder. Nu drar han in östländerna också. Vi lar självfallet avstånd från deras handel med de här regimerna.

Överläggningen var härmed slutad.

Punklen 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punklen 2

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels det av herr Måbrink under överläggningen framställda yrkandet, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Måbrink begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller utrikesutskottets hemställan i betänkandet nr 9 punkten 2 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit det av herr Måbrink under överläggningen framställda yrkandet-

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Måbrink begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav föfiande resultat:

215

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Svenska initiativ på de mänskliga rättigheternas område

Ja -	- 281
Nej -	-    15
Avslår -	-    11

§ 7 Svenska initiativ på de mänskliga rättigheternas område

Föredrogs utrikesutskottets betänkande nr 11 med anledning av motioner rörande svenska initiativ på de mänskliga rättigheternas område.

216

Hen NILSSON i Agnas (m):

Herr lalman! Utrikesutskottets belänkande nr 11 har fäll en tankeväckande rubrik. Del handlar om motioner rörande svenska initiativ på de mänskliga rättigheternas område, och bland de där behandlade motionerna besvaras allra sist min motion 1161 som väckts vid detta riksmöte.

Ulskottet erinrar om 1966 ärs konvention om medborgerliga och poliliska räiligheler och att det där finns bestämmelser om att envar som anklagas för brott skall ha rält alt ha tillräcklig lid och möjlighet för beredande av sitt försvar och att kunna rådgöra med rättegångsbiträde som man själv utsett; alt rannsakas i sin närvaro; att försvara sig personligen eller genom juridiskt biträde eller någon som man själv utsett osv.

Sedan konstaterar utskottet alt FN:s generalförsamling 1973 anlog en resolulion i vilken formuleras vissa principer avseende likställdhet vid skipande av rättvisa. Utskottet anser att del redan finns inlernationella regler av det slag som jag efteriyser i min motion, och därmed anser utskottet motionen besvarad.

Jag skall inte ingå i polemik mot utskottet och inte ställa något särskilt yrkande. Jag är tacksam för utskottets skrivning. Men jag vill ändå säga alt enligt min mening är det egentligen inte riktigt det svar som motionen kräver. Jag känner mig här alldeles hjälplös. Visserligen är det bra att det i konventionen uttalas att den anklagade skall kunna rådgöra med etl rättegängsbiträde som han själv har utsett. Men jag tvivlar på att det i bestämmelsen står att man kan ta det biträdet från vilket land i världen som helst eller åtminstone från något land som är medlem i Förenta nationerna. Jag är pessimist inför Sveriges utsikter all kunna göra någonting, men jag hoppas verkligen det. Demokratin i världen sitter trängt i dag. Väldet och mörkläggningen fortsätter. Alll större områden av vår gemensamma värld övergår till att bli någonting som liknar koncentrationsläger. Stal efter stat uppslukas av doktriner som innebär förlamning av mänsklig samvaro och samverkan, ja, som innebär isolering, likriktning och därför förtryck av oliktänkande. Och allt detta sker under demokratins namn. Var finns någon nation i dag som inte seglar under denna flagga - demokratin?

1 min motion har jag pekat på det ohyggliga tillstånd som råder pä

sina håll i världen. För oss är mänskliga rättigheter och rättssäkerhet självklara ting, tros- tanke- och yttrandefrihet hör demokratin till. Friheten är lika omistlig för oss som den luft vi andas. Men mängder av människor i världen lever i ett land som kallas deras eget men där de praktiskt taget är fångar, där de alltid är under observation, där de behöver pass för att resa inrikes, där de registreras om de samlas till ett politiskt möte eller en gudsfiänst och där de alltid hotas av deportation för sin tros skull.

Jag skall belysa detta med ett enda exempel. En ingenjör och kristen samfundsledare frän Kiev, Georgij Petrovitch Vins, har genom vetenskapsmannen Andrei Sacharov vädjat till den demokratiska ännu fria världen om hjälp. Han har varit straffad, som del heter, tidigare och fick i fiol höst och vinter vistas i fängelse i väntan på rättegäng. Fjorton dagar efter del att jag skrivit denna motion ägde plötsligt rättegången rum. Fick då Vins hjälp utifrån under rättegången, om man nu skall kalla det för en rättegång? Han hade själv begärt att få en advokat från Norge som heter Alf Holm. Genom släktingar och Andrei Sacharov hade denna vädjan gått fram och Alf Holm var beredd alt resa. Men den norske advokaten vägrades inresetillstånd, och Vins dömdes de första dagarna i februari till fem års fängelse och därefter fem ärs förvisning.

Vins underkände juryn och framhöll att den bara bestod av ateister, att den var jävig, men man lyssnade inte till honom. Han anhöll dessulom om all en experlkommission skulle undersöka omfattningen av alla åtgärder som vidtagits mot troende i Sovjet frän 1929 och framåt, men ingen lyssnade lill honom.

Domen är oerhört härd. Och det tycks vara för sent att göra någonting för denne Vins. Han dömdes dels för "lösdriveri", dels för antipatriotisk verksamhet, men djupast sett var det för att han hade undervisat sina barn i vad han själv trodde på. Han fick alllsä ingen hjälp.

Jag vill gärna ullala en lågmäld protest mot vad som har skett, ett direkt från mitt hjärta gående deltagande. Jag skulle också vifia vädja till Sveriges folk att besinna vad som skett i sä många är och sä nära oss. Mifioner människor - och mifioner igen - har upplevt förlusten av frihet, egendom och somliga av dem även förlusten av livet. Del finns ingen makt i världen som är så imperialistisk som den som är Georgfi Petrovitch Vins hemnation. Så mänga folk är undertryckta och sä mänga enskilda människor är misshandlade och sä niånga kristna har där förlorat rätten till personlig integritet.

Jag vet att somliga säger att sådana här tal och motioner skadar i stället för att hjälpa, men kristna människor i dessa länder har sagt all del inle är så. Meningsyttringar är inte utan verkan. Kyrkornas väridsråd har t. ex. gjort en vädjan för den här mannen liksom för andra, och det har hänt en gäng, när den baptistiska världsalliansen riktade en appell lill de styrande i del här landel, all 50 av de fångna blev frigivna. Jag tror därför all etl kraftfullt agerande frän den fria väriden och från en demokrati inle är meningslöst. Men samtidigt finns naturligtvis också

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Svenska iniUativ på de mänskliga rättigheternas område

111

15 Riksdagens prolokoll 1975. Nr 93-94

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Svenska initiativ på de mänskliga rättigheternas område

218

tvivel på det hos mig.

Jag skall bara erinra om en debatt bland många som jag varit åhörare till eller deltagare i sedan jag kom till riksdagen. Del var 1967 på hösten, när vi talade i samma fråga. Jag citerade då: "Vi kan inte annat än fördöma alla former av förföfielse mot oliklänkande i vilket land det än sker." Citatet är hämtat från ledaren av världens mäktigaste diktaturstat, som då firade 50-årsjubileum av sin tillblivelse. Alltså: "Vi kan inte annat än fördöma alla former av förföfielse mot oliktänkande i vilket land det än sker" - i Sydafrika, eller i Sverige, om det skulle finnas här - men i sitt eget land har man ingen förståelse för oliktänkande! Det måste vara ett oerhört hyckleri. Och det som gällde år 1967 gäller än.

Jag skall inle trötta kammaren länge - även om älgjaklen inte är det enda som fär ta tid - med att föredraga excellensen Torsten Nilssons svar på en fråga av herr Johansson i Skärstad. Svaret lämnades den 7 december 1967. Jag tycker det var ett bra svar, och jag tycker ännu alt det är etl bra svar att hänvisa till de mänskliga rättigheterna. Excellensen slutar sitt svar med att peka på att i FN:s tredje utskott har diskuterats ell förslag lill en konvention rörande eliminering av alla former av religiös ofördragsamhet, os".

Det har gått åtta år sedan dess - och ingenting har skett.

Sedan riillegången mot Vins avslutats i mars månad skrev den dömde kristne ledarens mor etl brev om rättegången i Sovjet, vilket jag har hafl möjlighel all la del av genom Slaviska missionen. Del ärell gripande dokument. Inle heller del skall jag läsa upp här, men om det är någon som är intresserad av att ta del av del, kan jag förmedla detta.

Det är ändå mitl hopp alt sådana här grova brott mot mänsklig integritet och mot våra djupaste demokratiska principer till slut skall komma så niånga människor att reagera att det mäste bli en ändring.

Jag skall i det sammanhanget också passa på att säga att det finns få saker som har gripit mig sä djupt som när en liten pojke föll i en gränsflod för en tid sedan och fick drunkna, under det au företrädare för en stat som också talar högt om demokrati stod och såg på utan att göra någonting för att rädda honom.

Det är kanske meningslöst att lägga en blomma pä en okänd soldats grav, men det här lilla talet vid den här sena timmen vill ändå vara en hälsning till denne man som nu senast har dömts och till hans otaliga medfångar och martyrer utan namn. Det är en erinran i ett demokratiskt lands pariament om alla dem som mist sina mänskliga rättigheter, alla dessa som är offer för omänsklig grymhet och meningslöst förtryck, dem som ligger i massgravar sedan de slitits från famifier, arbeie och församlingar och avrättats abrupt eller långsamt slitits ihjäl i arbetsläger i. avlägsna deportalionsorter och om dem som ännu lever där borta och kanske väntar på att frihetens timme skall slå.

Jag kommer inle att begära ekonomiska sanktioner mol den här nationen. Jag tror att vi skall samarbeta och ha handel med del rike det

gäller. Jag har respekt för folket där - det finns mycket hos det folket      Nr 94

som är imponerande och varmt. Det fruktansvärda är att det har kommit      Onsdaeen den

i händerna på en doktrin, på förbrytare av det här slaget.

28 maj 1975

I detta anförande instämde herrar Böriesson i Falköping (c), Fridolfsson (m), Johansson i Skärstad (c), Henmark (fp), Raneskog (c). Hylländer (fp) och Nordgren (m).

Gåva till republiken Maltas parlament

Hen GÖRANSSON (s):

Herr talman! Samtliga de motionsyrkanden som behandlas i utrikesutskotlets betänkande nr II tar upp frågor som rör förtryck, diskriminering och sociala orättvisor mot människor i hela vår värid. Herr Nilsson i Agnas har här givil ett vittnesbörd om hur människor kan förföfias i andra länder. Säkert skulle var och en av oss kunna hålla liknande betraktelser som herr Nilsson i Agnas,

Vi gör allt detta med utgångspunkt i den syn som vi i en modern rättsstat har, att människovärdet skall aktas högre än vad som sker i mänga andra länder. Jag tror att alla kan hälla med om all internationellt sett är det endast ett fåtal länder som har vår grundinställning lill människovärdet. Det visar inte minst de av FN:s generalförsamling 1966 godkända konventionerna om de mänskliga rättigheterna. Vi kan nu, lio år senare, konstatera att endast 30 stater har ratificerat de konventioner som då godkändes och endast tio stater har anslutit sig till det fakultativa protokollet till konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Naturligtvis har vårl eget land ratificerat dessa konventioner.

Utskottet utgår från alt vi frän svensk sida även i framtiden aktivt skall både bilateralt och multilateralt driva dessa frågor precis som vi gjort hittills. Även om vi vet att resultatet hillills har varil klent får vi inte förtröttas i vårt arbete för dessa frågor som rör mänskligheten och människornas rätt att leva.

Jag kan, herr talman, inte finna att molionärerna och utskottet har frän varandra avvikande meningar. Motionärernas åsikter stämmer också överens med det internationella arbete som vi bedriver i dessa frågor.

Jag ber med detta att få yrka bifall till vad utskottet hemställt.

Med delta anförande, under vilket herr lalmannen övertog ledningen av kammarens förhandlingar, var överiäggningen slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8 Gåva till republiken Maltas parlament

Föredrogs utrikesutskottets betänkande nr 12 med anledning av propositionen 1975:85 angående tilläggsstat III till riksstaten för budgetåret 1974/75, i vad avser utrikesdepartementets verksamhetsområde, jämte motioner.

219

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Gåva till republiken Maltas pariament

1 propositionen 1975:85, bilaga 2, hade föreslagits att lill gåva till republiken Maltas pariament på tilläggsslal III till riksstaten för budgetåret 1974/75 anvisades etl reservationsanslag av 700 000 kr,

I delta sammanhang hade behandlats motionerna

1975:2049 av herr Strindberg m, fl, (m), vari hemställts att riksdagen skulle avslä äskandet i propositionen 1975:85, bilaga 2, om gåva till republiken Maltas parlament, samt

1975:2094 av herr Granstedt m, fl, (c, fp), vari hemställts att riksdagen beslutade avslä i propositionen 1975:85 föreslagen gåva om 700 000 kr, lill republiken Maltas pariament.

Utskottet hemställde

att riksdagen med bifall till propositionen 1975:85 och med avslag på motionerna 1975:2049 och 1975:2094 till Gåva till republiken Maltas parlament pä tilläggsslal III lill riksslaten för budgetåret 1974/75 anvisade etl reservationsanslag av 700 000 kr.

Reservalion hade avgivits av herrar Hernelius (m) och Wijkman (m) som ansett att utskottet bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionerna 2049 och 2094 skulle avslä förslaget i propositionen 1975:85 bilaga 2 öm gåva till republiken Maltas parlament.

220

Hen WIJKMAN (m):

Herr talman! 1 propositionen 85 konstateras, att Malta räknas till Europas fattigaste länder. Det påpekas också alt Maltas regering alltsedan Malla 1964 blev en självständig stat har strävat efter att hävda landets oberoende och att skapa en grundval för en självständig ekonomi. Jag vill på intel sätt bestrida att denna beskrivning av den lilla republikens politiska och ekonomiska situation är riktig. Del är, såvitt jag vet, en riktig skildring, och det finns all anledning all önska republiken Malla framgång såväl när det gäller bevarandet av sitt oberoende som stabiliseringen av ekonomin och stärkandet av demokratin.

I propositionen föresläs att Sverige som gåva till Malta skall ge 700 000 kr. Som motiv för gåvan anför statsrådet att "en svensk gåva till landels parlament finner jag ligga i linje med Sveriges traditionella stöd för nationella oberoendesträvanden och för befästandet av en demokratisk samhällsutveckling". Det låter ju vackert. Men sävitt mig är bekant så är varken landets oberoende eller dess demokratiska samhällsutveckling f n. hotad, och skulle de verkligen vara det förefaller det minst sagl märkligt om den svenska insatsen med 700 000 kr. skulle kunna vara ett stöd i försvaret mot yttre hot eller hot inifrån. De 700 000 kronorna är ju dessutom enligl förslaget avsedda lill möbelinredning för parlamentets plenisal i Valeita - en möbelinredning som i och för sig kan vara motiverad. Det lär vara en dålig möbeluppsättning man har där

- och kanske inte bara i det parlamentet. Men en möbelinredning förefaller vara ett egendomligt medel i kampen för att, som propositionen säger, befästa en demokratisk samhällsutveckling.

Till saken hör dessutom, herr talman, att gåvan från börian var av betydligt större omfattning, närmare bestämt i storleksordningen 2 mifi. kr. Beloppet har, såvitt mig är bekant, sedan successivt reducerats under de gångna veckorna. Därvid har, såvitt jag vet, såväl stats- och utrikesministern som partiledarna varit invecklade i diskussioner.

Motiven för regeringsförslaget är således något egendomliga, och gåvans karaktär är inte heller av traditionell art, varför vi moderater har yrkat avslag på propositionen. Det visade sig ju också att en rad ledamöter från folkpariiel och centern yrkade avslag med i stort sett samma motivering som anfördes i den av herr Strindberg väckta motionen. Det är kanske något förvånande att dessa krav inte har föfits upp av andra än moderaterna i utskottet. I stället har man på fem rader i utskottsmajoritelens skrivning utan molivering men delvis med avståndslagande frän proposilionsskrivningen "med hänsyn till omständigheterna" ändå beslutat tillstyrka proposiiionen och därmed alltså avstyrkt motionerna.

Det skulle nalurliglvis vara av etl visst värde om någon representant frän utskottsmajoriteten, som alltså inle lill alla delar instämmer i propositionen, här talade om i vilken utsträckning man inte instämmer. Det vore även intressant att fä veta vilka "speciella omständigheter" det är som man har tagit hänsyn till när man ändå tillstyrker propositionen.

Herr talman! Del skulle säkert finnas mera att säga om delta, men vid denna sena timme skall jag inte göra mer än yrka bifall lill den reservalion som har fogats lill utskottels betänkande och som bär herr Hernelius och mitt namn.

Jag vill upprepa att det givetvis inte är någon som reser någon invändning mot en möbelgåva som sådan till Malla. Vad som alltså förbryllar är storleksordningen lika väl som omständigheterna.

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Gåva UU republiken Maltas parlament

Hen GRANSTEDT (c):

Herr talman! Det är kanske ett något egendomligt ärende vi har all behandla i riksdagen denna natt.

Propositionen motiverar förslaget om det här anslaget pä 700 000 kr. till en möbelgäva till Malta med att Malta har strävat efter all hävda landets nationella oberoende. Det gäller ju ett område som alltmer kommer alt dras in i stormaktspolitiken. Och Malta har vädjat om delta bidrag bl. a. med hänvisning till sin samhörighet med den väsleriändska kulturkretsen. Det är uppenbart för envar ätt det är väldigt svårt att finna något samband mellan de motiveringar som anförs i motionen och del förslag som läggs fram i motionen om bidrag till möbleringen av Maltas parlament.

Jag kan inte heller uppfatta utskottets skrivning på annat sätt än som ett avståndstagande från de motiveringar som finns i propositionen, och

221

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

jag tror nog att utskottsmajoritens formulering får betraktas som en ganska skarp reprimand såväl till statsministern som till utrikesministern för deras sätt att handlägga den här frägan. Utskottet har ändå velat bifalla förslaget "med hänsyn till omständigheterna i detta fall", som Gåva till republiken det säger. Det har redan tidigare från denna talarstol efteriysts vilka om-Maltas parlament sländigheter ulskottet har tagit hänsyn till, och eftersom de inte anges i betänkandet är det kanske tillåtet att spekulera litet grand i vilka omständigheterna kan vara.

Man fär onekligen uppfattningen att huvudmotivet till att utskottet har velat bifalla förslaget trots att det inte delar motiveringen, i varie fall inte i alla delar, är att utskottet velat rädda ansiktet pä ledande företrädare för vårt land som kanske har varit litet för frikostiga med att ge löften. Jag har i och för sig förståelse för utskottsmajoritetens ambition alt i detta sammanhang rädda vad som räddas kan och undvika alltför pinsamma situationer på det internationella fältet. Men jag tycker ändå inte att riksdagen bör låta binda sig av. regeringsföreträdare pä det sättet. Det måste vara riksdagens sak alt ta ställning till vilka anslag som skall ges till främmande länder och vilka former biståndsätgärderna skall ha. Vi har nog alla varit med om att i något utskott göra hårda prioriteringar av belopp i den här siorleksordningen. Även om summan inle är så enorml slor är den lillräckligl slor för att inte lättvindigt bli föremål för generös löftesgivning.

Det kan finnas mänga anledningar lill att siödja ett land som Malta, men det mäsle vara mycket lätt att hitta bättre sätt att siödja Maltas ekonomiska ulveckling och strävan efler en oberoende politik än att ge bidrag till parlamentets möblering. Jag är i och för sig den förste att anse det värdefullt för pariamentariker att ha goda möbler, bekväma omständigheter och en vacker mifiö att arbeta i, men trots delta är det uppenbart att svenska biståndsinsatser - det här måste ses som en biståndsinsats även om det inte går via biståndsanslaget - bör ha en annan form än den som föreslagits.

Därför, herr talman, yrkar jag bifall till den reservation som har fogats till utskottsbetänkandet.

I detta anförande instämde fru Göthberg (c) och fru Andersson i Hjärtum (c) samt herr Lindahl i Hamburgsund (fp).

222

Hen PALM (s):

Herr talman! Både herr Wfikman och herr Gransledt har fäst sig vid några formuleringar i utskottets skrivning.

De påpekar att vi "med hänsyn till svårigheterna i detta fall" har till-möiesgäii iiroposilionens krav och spekulerar också i varför vi har gjort det. Herr Granstedt tror att formuleringen är en skarp reprimand till statsministern och regeringen i övrigt och spekulerar i att vi är i färd med att rädda ansiktet på regeringen genom att tillmötesgå propositionens förslag och leverera den här skrivningen.

Del är ingalunda pä det sättet. Vi har velat hugfästa en högtidlighet genom att ge Malta en gåva. Malta har önskat en möblering till sitt pariament, och det är det önskemålet vi tillmötesgår.

Moderaterna skriver i sin motion att de vill ge en gåva av mer vanligt slag. De avvisar alltså inte tanken pä att ge en gåva. Vi har i utskottet gång efter annan frågat moderaterna: Vad vill ni ge i stället? Vi får inget svar av dem, om det är kristallkronor eller kaffeserviser eller vad del kan vara har vi inte fält klart för oss. Men de är inle nöjda med alt vi skall ge Malta en bättre utrustning till sitt parlament.

Att skrivningen blivit pä det här sättet är väl ett uttryck för det parlamentariska läget i det här huset, där de borgeriiga var ovilliga att över huvud taget tillmötesgå propositionen. Man trodde väl att man skulle kunna ge regeringen en klackspark i förbifarten och för att undvika en lottning i ett sådant här ärende är den här skrivningen en kompromiss-produkt, som resulterar i all även Sverige kan della bland de länder som vill ge Malta en gåva.

Man säger i moderaternas motion framför allt att det är en märklig gåva. Då vill jag erinra kammarens ledamöter om att jag fäll en förteckning i dag frän utrikesdepartementet pä de länder som givit gåvor och på vad slags gåvor man givit, och den visar all det ingalunda är någon märklig gåva Sverige givit. Den här sammanställningen, som är gjord av svenska ambassaden i Rom, är några månader gammal - del har kommit flera förteckningar sedan dess - och den upptar föfiande gåvor:

Australien har skänkt utsäde. Österrike har givit anslag till en musikskola och anslag till skogsprojekt. Canada har bevifiat 1 mifion dollar i räntefria lån, 7 500 kanadensiska dollar för industrikampanj. Danmark har givit 500 000 danska kronor till teknisk utrustning samt en donation av avelsfår, baggar och tackor. Tyska Förbundsrepubliken hargivil medel till teknisk assistans, ett anslag pä 3 miljoner DM. Man har även givit jordbruksredskap, transportfordon, drivhus, polisutrustning, palrullbåtar, utrustning för Maltas radio, böcker och audiovisuella hjälpmedel. Frankrike har givit materiel som kan underlätta telekommunikationerna, ve-lesändningar, 15 mifioner francs i län och 30 mifioner i kommersiella krediter. Italien har givit citrusträd, utrustning för en handelsskola, vete, polisutrustning och radioutrustning. Kina har givit räntefria län. Korea har givit maskinverktyg. Libyen har givit trä och maskiner, medicinsk utrustning och borrverktyg. Norge har givit 500 000 norska kronor. Spanien har givit en donation i citrusträd och möbler till officiell byggnad. Schweiz har givit utrustning till en handelsskola. Ungern har givit vetenskaplig utrustning för undervisningsdepartemenlet. Cypern har givit trädplantor. Nya Zeeland har givit mjölkprodukter. England har givit trädplantor, anslag till restaurering av hisloriska byggnader och böcker. USA har givit livsmedel, 2 mifioner dollar i överskoiisulrustning och 5 mifioner i räntefria lån. Sovjetunionen har givit trädplantor. Delta är alltså en provkatalog på de gåvor som givils, och i det här

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Gåva till republiken Maltas pariament

223

Nr 94                 sammanhanget blir den svenska leveransen av bänkar till Maltas par-

Onsdaeen den     lament ingalunda någon märklig eller unik gåva.

28 mai 1975          ' '''' "" " skrivning vi gjorde föreställt oss att vi skulle ha

---------------    kunnat bli eniga, att del skulle vara glada givare i det svenska parlamentet

Gåva UU republiken som ställde upp bland andra glada givare och alt vi skulle slippa få dessa Maltas parlament sura, beska och ovilliga kommentarer, som avgivits frän talarstolen alldeles nyss. Vi gör naturligtvis inte svensk utrikespolitik några fiänster med sådana småskurna aktioner som det här är fråga om. Det utrikespolitiska umgänget blir inte bättre av att man törs ge sig på de mycket små länderna. Det är dessa smä länders ansträngningar att upprätthålla en demokrati som vi på det här sättet velat visa vår uppskattning för från svenskt håll. Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Hen WIJKMAN (m):

Herr talman! Ju längre herr Palms uppräkning blev av olika gåvor från olika länder till Malta, desto orimligare framstod vär egen möbelgäva. Var och varannan av de gåvor som herr Palm räknade upp var ju vettiga, rimliga saker som verkligen skulle hjälpa det här fatliga landel lill snabbare ulveckling. Det var utsäde, slöd lill ell skogsprojekl, teknisk utrustning, baggar och tackor -ja, de förökar sig ju ocksä - det var teknisk assistans, telekommunikationsutrustning osv.

Det är inte det att vi skulle vara "sura givare" eller dåliga givare, ulan det är gåvans art och över huvud taget omständigheterna det är fråga om.

Sedan säger herr Palm alt ulskottsbelänkandet är en typisk kompro-missprodukt och att ni inte har menat att ge regeringen en klackspark. Del var sä herr Palm uttryckte sig. Men vad menar ni dä med de här formuleringarna? Jag förstår ingenting. Bäde herr Granstedt och jag bad ju om en förklaring pä de här något underliga formuleringarna, men vi har inte fäll någon.

Sanningen är den, herr Palm, att riksdagen inte skall bindas upp på det här sältel. Jag håller helt med herr Gransledt. Del kanske inle skulle skada alt den socialdemokratiska regeringen, och för den delen även det socialdemokratiska partiel, en och annan gäng tänkte över den situation ni befinner er i. Det är inte en majoritetsställning. Man fär vara litet mer försiktig när man lovar ut gåvor vilt och brett. Från börian var gåvan inte av storleksordningen 700 000, som är del belopp vi diskuterar nu, utan betydligt slörre. Jag upprepar: Del är inte njugghet gentemot Malta, som är ett litet fattigt land, del är omfattningen och arten av gåvan som gör att vi protesterar.

Herr Palm sade att vi främst har fäst oss vid vissa formuleringar i
betänkandet. Nej, vi har i reservationen fäst oss vid gåvan och omstän
digheterna kring gåvan. Högtidlighet eller inte, herr Palm, jag tror vi
kan vara överens om - åtminstone utanför den här kammaren - alt detta
224                   är en ganska olycklig incident. Så här skall del inle gå till.

Herr GRANSTEDT (c):

Herr talman! Jag begärde replik innan herr Palm kom med sin utomordentliga exemplifiering på vilka gåvor andra länder har kommit med.

Sedan skall jag bara konstatera att ingen kan ju argumentera bättre för reservationen än vad herr Palm gör. Jag vill bara rikta ett varmt tack till herr Palm för att han på detta sätt har visat hur man kan ge vettiga gåvor till ett land som Malta, gåvor som på ett aktivt sätt bidrar till landets ekonomiska utveckling. Det var ju synd att man inte tittade p;i den här lislan med dessa fina exempel innan man lade fram propositionen, I så fall hade vi kanske kunnat fä en proposition, som vi hade kunnat bifalla och bifalla med glädje.

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Gåva UU republiken Maltas parlament

Herr PALM (s):

Herr talman! Herr Wijkman frågar varför vi har gjort dessa formuleringar i utskottets skrivning. De är priset för att vi skulle bli någorlunda eniga i skrivningen. De var villkoret för att folkpartiet och centern skulle gä loss ur moderaternas omfamning.

Sedan säger herr Wfikman att man enligt moderaternas motion ville att vi skulle ge en gåva som i dylika sammanhang är av mer vanlig karaktär. Jag har ett par tre gånger frågat moderaterna i utskottet vad de ville ge i stället, men jag har inte fått något svar. De har inte haft ett enda uppslag att ge. Nu är man tacksam när jag här i kväll står och läser från den lista som vi har fått från Romambassaden och som talar om vad andra länder har givit. När man går till attack mot gåvans karaktär borde man ha kläckt ur sig något annat uppslag som vi hade kunnat ta upp. Det har alltså inte skett.

Herr förste vice talmannen BENGTSON (c):

Herr talman! Att utskottets skrivning aren kompromissprodukt framgår nästan av texten. Det har också herr Palm understrukit. Men då lycker jag att det är ganska olämpligt att herr Palm gör självständiga tolkningar av texten. Det står i betänkandet att Sverige endast undantagsvis bör utlova gåvor av föreslagen art till ett annat land. Vad som slår gäller både för den tid som har varit och för tid som kommer. Vidare slår det i betänkandet: "Med hänsyn till omständigheterna i detta fall

och utan alt till alla delar instämma i propositionens ordalydelse   ,"

Det gäller lika mycket, och vi andra som är med i utskottet undanber oss nägra speciella tolkningar från herr Palm.

Med hänsyn till de speciella omständigheter som förevarit står jag bakom utrikesutskottets betänkande och ber att få yrka bifall till ulskollels hemställan.

Hen WIJKMAN (m):

Herr talman! Herr Palm säger att vi inte har presenterat något förslag om en annan gåva. Det var inte vår uppgift. Vi fick efter mycket om och men ett nedbantat regeringsförslag om de 700 000 kronorna. Det

225

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Gåva till republiken Maltas parlament

är inte vär sak att sitta i utskottet och diskutera utfästelsen om den här gåvan. Vi.har sagt flera gånger i utskottet: En möbelgåva, all right, men för en hell annan summa pengar, alltså etl mycket mindre belopp. Debatten mellan hen Palm och hen Bengtson skall jag inte lägga mig i. Men apropå moderaternas famn vill jag uttrycka förhoppningen att fler låter sig omfamnas, eftersom det är så svårt att nå enighet om vad man menar med den s. k. kompromisslinjen.

Hen PALM (s):

Herr talman! Socialdemokraterna var beredda att la proposiiionen utan några som helst kommenlarer, men det blev en läng diskussion om dessa formuleringar. Det känner de lill som var med i sammanhanget.

Sedan hör det till saken - jag har sagt det förut - att Maltas regering har begärt den här .möbeluppsättningen. Jag tycker att det är rimligt att tillmötesgå detta önskemål.

Överläggningen var härmed slutad.

Propositioner,gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen av herrar Hernelius och Wijkman, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Granstedt begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller utrikesutskottets hemställan i betänkandet nr 12 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av herrar Hernelius och Wijkman.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Granstedt begärde rösträkning verkställdes votering med omrösiningsapparal. Denna omröstning gav föfiande resultat:-

.                              Ja - 206    .

Nej -   84 Avstår -   . 9

§ 9 Föredrogs

Utrikesutskottets betänkande

Nr 13 angående uppskov med behandlingen av vissa ärenden

226

Kulturutskottets betänkanden

Nr 13 med anledning av propositionen 1975:59 om 1976 års verksamhelsbudgel för det nordiska kultursamarbetet m. m. Nr 14 angående uppskov med behandlingen av vissa ärenden

Utbildningsutskottets betänkande

Nr 21 angående verkställd granskning av förvaltningen av Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond under år. 1974

Kammaren biföll vad utskotten i dessa betänkanden hemställt.

§ 10 Godkännande av avtal om verksamheten vid Hermods stiftelse

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Godkännande av avtal om verksamheten vid Hermods stiftelse

Föredrogs utbildningsutskottets betänkande nr 22 med anledning av propositionen 1975:105 om godkännande av avtal om verksamheten vid Hermods stiftelse jämte motion.

Herr WACHTMEISTER i Staffanstorp (m):

Herr talman! Jag tar inte till orda i denna fråga för att plädera för min motion utan fastmer för att anlägga några principiella synpunkler på utskollsbetänkandet.

I motionen 2145 hemställs att riksdagen beslutar att regeringen inte utan riksdagens godkännande medger Liber Grafiska AB att upphöra med korrespondensundervisning eller väsentligt minska utbudet av sådan verksamhet. Motionen har tillkommit därför att vi anser alt korrespondensundervisningen, särskilt för människor i glesbygd, är av så stört intresse alt den även i fortsättningen bör finnas att tillgå som ett alternativ till annan undervisning.

Efter den sedvanliga sakframställningen säger utskottet föfiande: "Utskottet som finner den av Hermods bedrivna verksamheten värdefull, i synnerhet för mänga grupper människor som annars inle skulle få lillgång till viss undervisning, förutsätter att större förändringar beträffande nu ifrågavarande ulbildning m. m. kommer att underställas riksdagen." Utskottet instämmer alltså såväl i motionens syfte som i dess yrkande. Men så kommer slutklämmen: "Utskottet hemställer att riksdagen avslår motionen -—." Det måste väl betraktas som en logisk kullerbytta att först helt instämma i både motionens syfte och dess yrkande och sedan avstyrka den. En sådan utskottsbehandling stärker sannerligen inte riksdagens anseende.

Herr talman! Jag har inget yrkande, men jag hemställer att man för framtiden ställer sig dessa påpekanden till efterrättelse.

Herr PETTERSSON i Lund (s):

Herr talman! Jag har inga synpunkter på hur utskottet har behandlat herr Wachtmeislers motion. Ulskollels behandling förefaller dock, såviii jag kan bedöma den, riklig och logisk.

Lät mig sä här sent bara säga att jag som riksdagsman för fyrstadskretsen är glad över att riksdagen nu kan fatta ett enhälligt beslut om godkännande av avtalet om den framtida verksamheten vid Hermods.

227

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Godkännande av avtal om verksamheten vid Hermods stiftelse

Det betyder, herr Wachtmeister, att korrespondensundervisningen kan leva vidare, även om det sker i ändrade verksamhetsformer.

Samgåendet mellan Hermods och det statliga bokförlaget Liber Grafiska är ocksä det bästa sättet alt säkra personalens anställningstrygghet. Det trorjag alla äröverens om. Personalorganisationerna har ställt upp bakom detta samgående, därför alt de vel att den långsiktiga anställningstryggheten bäst gagnas av elt samgående och en fortsatt verksamhet inom ramen för en större enhet, Hermods nuvarande svåra ekonomiska situation hänför sig inte enbart till nedgången i antalet korrespondensstuderande utan beror ocksä på förluster inom förlagsverksamheten. Under en sjuårsperiod har antalet korrespondensstuderande sjunkit med inte mindre än 72 000 och det var 1973 nere i 33 000, Det är en komplicerad verklighet som döfier sig bakom det här förhållandet. Det är inte bara fråga om avgifter och liknande, utan naturligtvis också om bl, a, utbyggnaden av alternativa utbildningsformer. Men en betydande del av svårigheterna ligger också, som sagt, på förlagssidan.

Sedan vill jag något kommentera vad herr Wachtmeister tog upp i sitt inlägg här i dag och vad han tagit upp i sin motion. Den motionen andas uppenbarligen misstanken att staten skulle vara ute för att lägga ner korrespondensverksamheten. Men jag tror att herr Wachtmeister kan vara helt lugn, och hans motion kunde i och för sig ha varit oskriven. Jag vill inte genom att säga det starta någon debatt i den här frägan i denna sena timme, men jag vill ändå klargöra detta.

Det är helt naturligt att staten inte skulle satsa 6 mifioner för att rädda Hermods och den där bedrivna verksamheten om man hade för avsikt att lägga ner, Alla är överens om att korrespondensundervisningen mäste leva vidare i anpassade former - det är etl definitivt samhällsintresse. Däremol behöver vi en viss sanering av det nuvarande kursutbudet. Vi har en brokig skara av kurser. En del är föråldrade, i andra fall är det fråga om dubbletter och ytterligare en del kurser har mycket låga anmälningssiffror - mindre än tio deltagare per år. - De här kurserna kan inte få vara heliga kor, som går fria frän varie prövning. Jag vill ha det sagt beträffande kursutbudet, eflersom jag utgår från att utskottets skrivning inte innebär att man vill lägga hinder i vägen för den varsamma och successiva sanering av Hermods kursutbud som nu måste ske om förelaget skall kunna komma på fötter igen.

Med det anförda, herr talman, vill jag yrka bifall till utbildningsutskottets hemställan i betänkandet nr 22.

228

Överiäggningen var härmed slutad. Utskottets hemställan bifölls.

§ 11 Föredrogs

Inrikesutskottets betänkanden

Nr 4 med anledning av propositionen 1975:1 sävitt gäller vissa för flera

huvudtitlar gemensamma frågor jämte motioner Nr 5 med anledning av propositionen 1975:1 såvitt gäller vissa anslag

inom finansdepartementets verksamhetsområde m. m. jämte motioner Nr 16 angående uppskov med behandlingen av vissa motioner

Civilutskottets betänkanden

Nr 29 med anledning av propositionen 1975:107 angående föreskrifter

om avgifter hos byggnadsnämnd Nr 30 angående uppskov med behandlingen av motionen 1975:411

Utbildningsutskottets betänkande

Nr 19 med anledning av motioner angående parlamenlarisk referensgrupp vid inslitulel för social forskning m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa betänkanden hemställt.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren att uppskjuta behandlingen av på föredragningslistan återstående ärenden till morgondagens sammanträde.

Nr 94

Onsdagen den 28 maj 1975

Godkännande av avtal om verksamheten vid Hermods stiftelse

§ 12 Herr talmannen meddelade att på föredragningslistan för morgondagens sammanträde skulle socialförsäkringsutskottets betänkande nr 15 uppföras främst bland tvä gånger bordlagda ärenden.

§ 13 Kammaren åtskildes kl. 00.54.

In fidem

BERTIL BJÖRNSSON

/Solveig Gemen