Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1975:93

Onsdagen den 28 maj

Kl. 09.00

§ 1 Justerades protokollen för den 20 innevarande månad.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Om ledighet för vissa värnpliktiga för deltagande i skolavslutning

§ 2 Om ledighet för vissa värnpliktiga för deltagande i skolavslutning

Herr försvarsministern HOLMQVIST erhöll ordet för att besvara herr Wachtmeislers i Staffanstorp (m) den 22 maj anmälda fråga, nr 214, och anförde:

Herr talman! Herr Wachtmeister i Slaffanstorp har frågat mig om jag är beredd att utfärda direktiv som syftar till att ge vissa värnpliktiga vid armén ledigt för dellagande i skolavslutning.

Enligt vad jag har inhämtat har arméchefen uppdragit ät förbandscheferna att genom omfördelning av övningstid frilägga lämplig dag för att göra det möjligt för värnpliktig att delta vid skolavslutning.

Hen WACHTMEISTER i Staffanstorp (m):

Herr talman! Jag skall be att få tacka statsrådet för svaret - men det var faktiskt inte ett svar på min fråga. Att arméchefen bevifiar ledighet viss dag har jag själv angett i min fråga, men den dagen passar inte alla skolor. Sä här låter det i ett cirkulär från ett regemente till de nyinryckta: "Fredagen den 6/6: ledigt. Ledighet annan tid än 6/6 för examen eller motsvarande kommer därför ej att beviljas. Detta drabbar tyvärr en del av er, så att ni inte kan vara med om skolavslutningen,"

Det är med andra ord beträffande de dagar som inte passar in i detta - när andra skolor har sin avslutning - som jag frågar om statsrådet vill utfärda sådana direktiv att eleverna kan vara lediga för sin skolavslutning. Det svaret fick jag inte, utan svaret innebär bara att arméchefen utfärdat direktiv beträffande en viss dag.

Herr försvarsministern HOLMQVIST:

Herr talman! Såvitt jag kan finna inträffar skolavslutningarna som regel inom den tidrymd som är angiven av arméchefen. Det vore naturiiglvis litet svårt att ge ett sådant löfte mer långsiktigt som skulle gälla vilken dag som helst då examen kan inträffa. Jag tror att vi med de här åtgärderna och anvisningarna frän chefen för-armén har lösl problemet i huvudsak.

Hen WACHTMEISTER i Staffanstorp (m):

Herr talman! Ja, i huvudsak är kanske problemet löst. Men det betyder ändå att en hel del elever efter tolv års skolgång inte fär vara med om

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Om ledighet för vissa värnpliktiga för deltagande i skolavslutning

sin avslutning och det är ytterst beklagligt. Det får människor att känna maktlöshet inför staismakten, över att man har ett så klumpigt byråkratiskt syslem att man inte kan göra ett undantag under den första vecka militärfiänstgöringen varar. Längre tid än till börian av juni håller inte skolorna på.

I anslutning till det kan jag kanske berätta en historia. När vår nuvarande statsminister någon gång på 1950-talet fiänstgjorde på K 3 i Skövde - han var fänrik vid Kungl. Livregementets husarers reserv, ett förhållande som han kanske inte är så angelägen om att påpeka nu - uteblev han en måndagmorgon från fiänslen utan att vara sjuk, utan att ha begärt ledighet. Då sökte regementet honom, men hittade honom inte. Så småningom kom ett telegram av ungefär föfiande lydelse: Palme skall ha ledigt. Tage Eriander.

Det skulle vara trevligt om nu statsrådet Holmqvist kunde skicka ut ett telegram till regementcheferna runt om i landet med ungefär den här innebörden: De värnpliktiga skall ha ledighet för sin avslutningsexamen. Erik Holmqvist.

Herr försvarsministern HOLMQVIST;

Herr talman! Det har självfallet inträffat ibland att departementet gett ledighet i den män ett ärende har underställts oss för prövning. När tiden är knapp är det naturligt att man meddelar beslutet på ett sådant sätt att det kan bli verkställt.

I det här sammanhanget skulle jag föredra att herr Wachtmeister i Staffanstorp kommer till mig efter debatten och ger mig exempel på nägon som blivit vägrad ledighet. Jag tror nämligen att förbandscheferna har det goda omdömet ati de ger ledighet. De har möjligheler till det, och det är först om man skulle se att de inte föfier anvisningarna som vi har anledning alt ta upp frägan på nytt.

Hen WACHTMEISTER i Staffanstorp (m):

Herr talman! Det betyder alllsä att den cirkulärskrivelse från regementet, där det står att ledighet ej kommer att beviljas - detta är understruket med ett fiockt streck - inte gäller. Jag tolkar staisrådets svar så att värnpliktiga som i år lämnar in ledighetsansökan för annan dag än den 6 juni kommer att fä ledighel.

Jag tar alltså för givet att det är statsrådets uppfattning. För mänga av de värnpliktiga är det ytterst betydelsefullt alt få vara tillsammans med sina kamrater den dag skolan slutar.

Herr försvarsministern HOLMQVIST:

Herr talman! Mitt uttalande innebär naturligtvis, att jag kommer alt ge den som i ett sådant här fall överklagar etl avslagsbeslul frän regementschefen ledighet.

Hen WACHTMEISTER i Staffanstorp (m): Herr talman! Jag ber att få lacka för del svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3 Föredrogs och hänvisades

Motion

Nr 2162 till lagutskottet

§ 4 Föredrogs men bordlades åter lagutskottets betänkanden nr 25-31, socialförsäkringsutskottets betänkande nr 15 och utbildningsutskottets betänkande nr 18.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Energihushållningen, m. m.

§ 5 Energihushållningen, m. m. (forts.)

Fortsattes överläggningen om näringsutskottets betänkande nr 30, civilutskoltets betänkande nr 28, skatteutskottets betänkande nr 30, försvarsutskottets betänkande nr 15 och utbildningsutskottets betänkande nr 20.

Hen GUSTAFSSON i Byske (c):

Herr talman! I denna debatts sista skälvande minut vill jag la kammarledamöternas tid i anspråk för en personlig fundering.

Först beklagar jag att frågan om vårt lands energiförsörining på senare är vid de enskilda avgörandena alltid blivit något av ett känslornas stormcentrum. Jag behöver bara påminna om Ritsemdebatten för några år sedan. Det är säkerligen inle alls bra att stora och viktiga beslut grundas på känsla och tro i sä hög grad som varit och allfiämt är fallet. Båda sidor i kärnkraftsdeballen har, som jag ser del, agerat rätt myckel utifrån känsla och tro. Lösandet av viktiga samhällsfrågor får inte grundas på något slags "religiös" uppfattning. Därtill är den praktiska verkligheten alltför - låt mig använda uttrycket - vardagsgrå.

När det gäller den visserligen marginella men ändå sä viktiga ytterligare utbyggnaden av vattenkraften har jag en annan uppfattning än mitt parti. Jag vill ta i anspråk en större del av de möjligheter som här finns, och det är ju ingen nyhet för kammaren.

Herr talman! I en replikväxling mellan herr statsministern och herr Fälldin i går sade herr Palme, att centern ju ändå kommer alt rösla för fem reaktorer. Det är inle riktigt så. Beslutet om de fem är fattat här i riksdagen för länge sedan. Vad cenlern gör är alt stå fast vid ett tidigare beslut - och det brukar ju anses som hederligt. Vad röstningen nu gäller är om man skall gä ytterligare fram på utbyggnadsvägen.

Herr talman! Låt mig slutligen uttrycka den förhoppningen att vi efter dagens beslut skall få se mera av motiveringar med sakligt underiag

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

EnergihushåU-ningen, m. m.

i fortsättningen - även när det gäller energifrågorna. Det skulle gagna vårt land och måhända bidra till en högre nivå på debatten i dessa frågor.

Överiäggningen var härmed slutad.

Näringsutskottets betänkande nr 30

Punkten 1

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering, dels utskottets hemställan med det tillägg till motiveringen som föreslagits i reservationen nr 1 av herr Svensson i Malmö, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Svensson i Malmö begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet nr 30 punkten 1 med godkännande av utskottets motivering röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit utskottets hemställan med det tillägg till motiveringen som föreslagits i reservationen nr 1 av herr Svensson i Malmö.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Svensson i Malmö begärde rösträkning verkställdes votering med omrösiningsapparal. Denna omröstning gav föfiande resultat:

Ja - 296 "-ii Nej - 16 vpk.

Avstår

Punkten 2

Propositioner gavs på bifall till I:o) utskottets hemställan, 2:o) reservationen nr 2 av herr Böriesson i Glömminge m. fl., 3:o) reservationen nr 3 av herr Wirtén samt 4:o) reservationen nr 4 av herr Svensson i Malmö, och förklarades den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Då herr Sjönell begärde votering upptogs för bestämmande av kontraproposition i huvudvoteringen de återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna förklarades ha flertalets mening för sig.

Sedan herr Wirtén begärt votering upptogs för bestämmande av kontraproposition i voteringen om kontraproposition i huvudvoteringen ånyo propositionerna under 3:0) och 4:0), av vilka den under 3:0) förklarades ha flertalets mening för sig.

Herr Svensson i Malmö begärde emellertid votering, varför föfiande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den som vill att kammaren till kontraproposition i voleringen om kontraproposition i huvudvoteringen angående näringsulskollels hemställan i betänkandet nr 30 punkten 2 antar reservationen nr 3 av herr Wirtén röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren till kontraproposition i förstnämnda votering antagit reservationen nr 4 av herr Svensson i Malmö,

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

EnergihushåU-ningen, m. m.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Svensson i Malmö begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav föfiande resullat:

Ja - 29 ip

Nej Avslår

17 vp>k:

268 '

I enlighet härmed blev föfiande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den som vill att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående näringsutskottets hemställan i betänkandet nr 30 punkten 2 antar reservationen nr 2 av herr Böriesson i Glömminge m, fl, röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit reservaiionen nr 3 av herr Wirtén,

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Wirtén begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 81 C Nej - 28 -h Avstår - 205

I enlighet härmed blev föfiande voleringsproposition för huvudvoteringen uppläst och godkänd:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet nr 30 punkten 2 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 2 av herr Böriesson i Glömminge m, fl.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Energihushållningen, m. m.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Sjönell begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav föfiande resullat:

Ja - 204 Nej - 81 c Avstår - 28

Punklerna 3-6

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

Punklen 7

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 5 av herr Regnéll m, fl,, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Regnéll begärt volering uppläsles och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskotlels hemställan i betänkandet nr 30 punkten 7 röstar ja, den det ej vill röstar nej. Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 5 av herr Regnéll

m,n.

Vid omröstning genom uppresning förklarades tvekan kunna råda angående resultatet, varför votering med omröstningsapparat verkställdes. Denna omröstning gav föfiande resultat:

Ja - 157 -vpt Nej - 157 8 Avstår - I

Dä sålunda de avgivna rösterna var lika delade, gavs propositioner på att ärendet skulle dels återförvisas till utskottet, dels avgöras omedelbart, och förklarades den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Herr talmannen nedlade i rösturnan en ja-sedel och en nej-sedel, varefter på herr talmannens anmodan herr Fridolfsson (m) ur urnan upptog den ena av dessa båda sedlar, och befanns denna innehålla ja.

Kammaren hade alltså i enlighet med ja-propositionens innehåll bifallit utskottets hemställan,

Punklerna 8 och 9

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

Punkten 10

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 6 av herr Wirtén, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Wirtén begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet nr 30 punkten 10 röstar ja, den det ej vill röstar nej. Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 6 av herr Wirtén,

Ja - 283 Nej -28-4 Avstår - 3

Punkterna 11-13

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkler hemställt.

Punklen 14

Propositioner gavs pä bifall till dels utskottels hemställan, dels reservationen nr 7 av herr Böriesson i Glömminge m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Sjönell begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet nr 30 punkten 14 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 7 av herr Böriesson i Glömminge m. fl.

Ja - 201 ?.-+f Nej - 112 Avstår - 2

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

EnergihushåU-ningen, m. m.

Punkten 15

Propositioner gavs på bifall till dels ulskollels hemställan, dels reservationen nr 8 av herrar Regnéll och Siegbahn, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Regnéll begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet nr 30 punklen 15 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 8 av herrar Regnéll och Siegbahn.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Energihushållningen, m. m.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Regnéll begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav föfiande resultat:

Ja - 266

Nej - 48

Avstår - 1

Punklen 16

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 17

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 9 av herr Böriesson i Glömminge m, fl,, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Sjönell begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i belänkandet nr 30 punkten 17 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 9 av herr Böriesson i Glömminge m, fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades fiertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Sjönell begärde rösträkning verkslälldes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav fcifiande resultat:

Ja - 231

Nej - 82

Avstår - 2

Punkten 18

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 10 av herr Böriesson i Glömminge m, fl,, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Sjönell begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposilion:

Den som vill all kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i beiänkandel nr 30 punklen 18 röstar ja, den det ej vill rösiar nej.

Vinner nej har kammaren bifallil reservationen nr 10 av herr Böriesson i Glömminie m, fl.

Vid omröslning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Sjönell begärde rösträkning verkställdes votering med omrösiningsapparal. Denna omröstning gav föfiande resultat:

Ja - 231

Nej - 83

Avstår - 1

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Energihushållningen, m. m.

Punkten 19

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 11 av herr Wirtén, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 20

Propositioner gavs på bifall till dels utskottels hemställan, dels reservationen nr 12 av herrar Regnéll och Siegbahn, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Regnéll begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet nr 30 punkten 20 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 12 av herrar Regnéll och Siegbahn,

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Regnéll begärde rösträkning verkställdes votering med omrösiningsapparal. Denna omröslning gav föfiande resultat:

Ja - 266

Nej - 48

Avstår - 1

Punklen 21

Propositioner gavs pä bifall lill dels ulskollels hemställan, dels reservationen nr 13 av herr Börjesson i Glömminge m, fl,, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Sjönell begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet nr 30 punkten 21 röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 13 av herr Böriesson i Glömminge m, fl.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Energihushållningen, m. m.

Ja - 230

Nej - 83

Avstår - 1

Punkten 22

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 23

Proposilioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 14 av herr Böriesson i Glömminge m, fl,, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Sjönell begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet nr 30 punkten 23 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 14 av herr Böriesson i Glömminge m, fl.

Ja - 205 S-+1 Nej - 108 c+v Avstår - 1

Punklen 24

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 15 av herr Regnéll m. fl,, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Regnéll begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet nr 30 punklen 24 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallil reservationen nr 15 av herr Regnéll m,fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades tvekan kunna råda angående resultatet, varför votering med omröstningsapparat verkställdes. Denna omröslning gav föfiande resultat:

Ja - 158

Nej - 155

Avstår - 2

Punklen 25

Propositioner gavs pä bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 16 av herr Wirtén, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 26-28

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Energihushållningen, m. m.

Punkten 29

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 17 av herr Böriesson i Glömminge m, fl,, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Sjönell begärt votering upplästes och godkändes föfiande voleringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskoltets hemställan i betänkandet nr 30 punkten 29 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 17 av herr Börjesson i Glömminge m, fl.

Ja - 205

Nej - 109

Avstår - 1

Punklerna 30 och 31

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt,

Punklen 32

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 18 av herr Böriesson i Glömminge m, fl,, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan fru Hambraeus begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsulskollels hemställan i betänkandet nr 30 punkten 32 röstar ja, den del ej vill rösiar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 18 av herr Böriesson i Glömminge m, fl.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Energihushållningen, m. m.

Vid omröslning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då fru Hambraeus begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröslning, gav följande resultat:

Ja - 231

Nej - 83

Avslår - 1

Punkten 33

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 19 av herr Svensson i Malmö, och förklarades den förra proposiiionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Svensson i Malmö begärt votering upplästes och godkändes föfiande voleringsproposition:

Den som vill alt kanimaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet nr 30 punkten 33 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 19 av herr Svensson i Malmö,

Ja - 294 Nej - 16 Avstår - 5 Herr Eriksson i Ulfsbyn (c) anmälde att han avsett alt rösta ja men av misstag nedtryckt nej-knappen.

Punkten 34

Utskottets hemställan bifölls.

Punklen 35

Propositioner gavs pä bifall till l:o) utskottets hemställan, 2:o) reservationen nr 20 av herr Böriesson i Glömminge m. fl,, 3:0) reservationen nr 21 av herr Wirtén samt 4:o) reservationen nr 22 av herr Svensson i Malmö, och förklarades den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Då herr Sjönell begärde volering upptogs för bestämmande av kontraproposition i huvudvoteringen de återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna förklarades ha flertalets mening för sig.

Sedan herr Wirtén begärt votering upptogs för bestämmande av kontraproposition i voteringen om kontraproposition i huvudvoteringen ånyo propositionerna under 3:o) och 4:o), av vilka den under 3:o) förklarades ha flertalets mening för sig.

Herr Svensson i Malmö begärde emellertid votering, varför föfiande Nr 93

voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den som vill att kammaren till kontraproposition i voteringen om kontraproposition i huvudvoteringen angående näringsutskottets hemställan i betänkandet nr 30 punkten 35 antar reservationen nr 21 av herr Wirtén röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren till kontraproposition i förstnämnda votering antagit reservationen nr 22 av herr Svensson i Malmö.

Onsdagen den 28 maj 1975

EnergihushåU-nlngen, m. m.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamölei; ha röstat för ja-propositionen. Då herr Svensson i Malmö begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav föfiande resultat:

Ja - 31 ff Nej - 18 VplC Avstår - 264

1 enlighet härmed blev föfiande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den som vill alt kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående näringsutskottets hemställan i betänkandet nr 30 punkten 35 antar reservationen nr 20 av herr Börjesson i Glömminge m. fl. röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit reservationen nr 21 av herr Wirtén,

Ja - 98 CM* Nej - 27 -fv> Avstår - 188

I enlighet härmed blev föfiande voteringsproposition för huvudvoteringen uppläst och godkänd:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i belänkandet nr 30 punkten 35 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 20 av herr Böriesson i Glömminge m, fl,

2 Riksdagens prolokoll 1975. Nr 93-94

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Energihushållningen, m. m.

Vid omröslning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Sjönell begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav föfiande resultat:

Ja - 192 Nej - 98ci- Avslår - 25 f

Punkten 36

Propositioner gavs pä bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 23 av herrar Hovhammar och Siegbahn, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Hovhammar begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet nr 30 punkten 36 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 23 av herrar Hovhammar och Siegbahn,

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Hovhammar begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav föfiande resultat:

Ja - 265

Nej - 49

Avstår - 1

Punklen 37

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 24 av herr Böriesson i Glömminge m, fl,, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Sjönell begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet nr 30 punkten 37 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 24 av herr Böriesson i Glömminge m, fl.

Ja - 190

Nej - 125

Avstår - 1

Punklen 38

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 25 av herr Böriesson i Glömminge m, fl,, och förklarades den förra proposiiionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Sjönell begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill alt kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet nr 30 punkten 38 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 25 av herr Böfiesson i Glömminge m, fl.

Nej

216 99 6-

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Energihushållningen, m. m.

Punkten 39

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 26 av herr Böriesson i Glömminge m, fl,, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Sjönell begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill all kammaren bifaller näringsutskotlels hemställan i betänkandet nr 30 punkten 39 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 26 av herr Böriesson i Glömminge m, fl.

Vid omröslning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Sjönell begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav föfiande resultat:

Ja - 190 Nej - 126

Punkten 40

Propositioner gavs pä bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 27 av herr Böriesson i Glömminge m, fl,, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Sjönell begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Energihushållningen, m. m.

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet nr 30 punkten 40 röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 27 av herr Börjesson i Glömminge m, fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Sjönell begärde rösträkning verkställdes votering med omrösiningsapparal. Denna omröstning gav föfiande resultat:

Ja - 190

Nej - 124

Avstår - 1

Punklen 41

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 28 av herr Böriesson i Glömminge m, fl,, och förklarades den förra proposiiionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Sjönell begärt volering uppläsles och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet nr 30 punkten 41 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 28 av herr Börjesson i Glömminge m, fl.

Ja - 192

Nej - 123

Avslår - 1

Punkten 42

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 29 av herr Böriesson i Glömminge m, fl,, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Sjönell begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskotlels hemställan i betänkandet nr 30 punkten 42 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 29 av herr Böriesson i Glömminge m, fl.

Ja - 231

Nej - 83

Avslår - 1

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

EnergihushåU-ningen, m. m.

Punkterna 43 och 44

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

Punkten 45

Propositioner gavs på bifall till l:o) utskottets hemställan, 2:o) reservationen nr 30 av herrar Regnéll och Siegbahn saml 3:o) reservationen nr 31 av herr Wirtén, och förklarades den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Då herr Regnéll begärde votering upptogs för bestämmande av kontrapropositionen ånyo de båda återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna förklarades ha flertalets mening för sig. Sedan herr Wirtén begärt votering beträffande kontrapropositionen upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående näringsutskoltets hemställan i betänkandet nr 30 punkten 45 antar reservationen nr 30 av herrar Regnéll och Siegbahn röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit reservationen nr 31 av herr Wirtén,

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-proposilionen. Då herr Wirtén begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav föfiande resultat:

Ja - 57

Nej - 30

Avstår - 225

I enlighet härmed blev föfiande voteringsproposilion uppläst och godkänd:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet nr 30 punkten 45 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 30 av herrar Regnéll och Siegbahn,

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Energihushållningen, m. m.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Wijkman begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav föfiande resultat:

Ja - 241

Nej - 48

Avstår - 27

Punkten 46

Proposilioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 32 av herr Regnéll m, fl,, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Regnéll begärt volering uppläsles och godkändes föfiande voleringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet nr 30 punklen 46 röstar ja, den del ej vill rösiar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 32 av herr Regnéll m,fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöier ha röslat för ja-propositionen. Då herr Regnéll begärde rösträkning verkställdes volering med omrösiningsapparal. Denna omrösl-. ning gav föfiande resultat:

Ja - 241 Nej - 75

Punkten 47

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservaiionen nr 33 av herr Wirtén, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Wirtén begärt volering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill alt kammaren bifaller näringsutskoltets hemställan i betänkandet nr 30 punkten 47 röstar ja, den det ej vill röstar nej. Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 33 av herr Wirtén.

Vid omrcstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Wirtén begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröslning gav föfiande resultat:

Ja - 283

Nej - 30

Avslår - 1

Punkten 48

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 34 av herr Wirtén, och förklarades den förra proposiiionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Wirtén begärt volering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill all kammaren bifaller näringsulskollels hemställan i betänkandet nr 30 punkten 48 röstar ja, den det ej vill röstar nej. Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 34 av herr Wirién.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Wirtén begärde rösträkning verkslälldes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav föfiande resultat:

Ja - 277

Nej - 34

Avstår - 3

Punklen 49

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 35 av herr Böriesson i Glömminge m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Böriesson i Glömminge begärt votering upplästes och godkändes föfiande voleringsproposition;

• Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet nr 30 punkten ,49 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 35 av herr Böriesson i Glömminge m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-proposilionen. Då herr Böfiesson i Glömminge begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav föfiande resultat:

Ja - 204

Nej - 108

Avstår - 1

Punkten 50

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Energihushållningen, m. m.

Punkten 51

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering, dels utskottets hemställan med god-

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

EnergihushåU-ningen, m. m.

kännande av den i reservationen nr 36 av herr Böriesson i Glömminge m, fl, anförda motiveringen, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Böriesson i Glömminge begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet nr 30 punkten 51 med godkännande av utskottets motivering röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit utskottets hemställan med godkännande av den i reservationen nr 36 av herr Böriesson i Glömminge m, fl, anförda motiveringen.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Böriesson i Glömminge begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav föfiande resultat:

Ja - 210

Nej - 103

Avstår - 1

Herr SJÖNELL (c);

Herr talman! Det finns två upplagor av detta betänkande. Enligt den senare upplagan - den rätta - är reservationen 36 avgiven bara av herr Wirtén, I den tidigare upplagan har felaktigt angivits att både cenlern och folkpartiet är med om reservationen.

Punkterna 52-58

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

Punkten 59

Propositioner,gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 39 av herr Regnéll m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Regnéll begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemsiällan i betänkandet nr 30 punkten 59 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 39 av herr Regnéll m.fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades tvekan kunna råda angående resultatet, varför votering med omröstningsapparat verkställdes. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 145

Nej - 156

Avstår - 12

Punkten 60

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 61

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 40 av herr Andersson i Örebro, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Energihushållningen, m. m.

Punkten 62

Proposilioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 41 av herr Andersson i Örebro, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 63-66

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

Punkten 67

Propositioner gavs på bifall till l:o) utskottets hemställan, 2:o) reservationen nr 42 av herr Böriesson i Glömminge m, fl, samt 3:0) reservationen nr 43 av herr Svensson i Malmö, och förklarades den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Då herr Börjesson i Glömminge begärde votering upplogs för besiämmande av kontrapropositionen ånyo de båda återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna förklarades ha fiertalels mening för sig. Sedan herr Svensson i Malmö begärt votering beträffande kontrapropositionen upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill all kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående näringsutskoltets hemställan i betänkandet nr 30 punkten 67 antar reservaiionen nr 42 av herr Böfiesson i Glömminge m, fl, röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit reservationen nr 43 av herr Svensson i Malmö,

Ja - 86

Nej - 16

Avstår - 208

I enlighet härmed blev föfiande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Energihushållningen, m. m.

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet nr 30 punkten 67 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 42 av herr Böriesson i Glömminge m, fl.

Ja - 228 Nej - 85

Punklen 68

Propositioner gavs på bifall till l:o) utskottets hemställan, 2:o) reservationen nr 44 av herr Böriesson i Glömminge m, fl, samt 3:o) reservationen nr 45 av herr Svensson i Malmö, och förklarades den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Då herr Börjesson i Glömminge begärde volering upplogs för bestämmande av kontrapropositionen ånyo de båda återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna förklarades ha flertalets mening för sig. Sedan herr Svensson i Malmö begärt votering beträffande kontrapropositionen uppläsles och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående näringsutskottets hemställan i betänkandet nr 30 punkten 68 antar reservationen nr 44 av herr Böriesson i Glömminge m, fl, röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit reservationen nr 45 av herr Svensson i Malmö,

Vid omr()stning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Dä herr Svensson i Malmö begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav föfiande resultat:

Ja - 83

Nej - 16

Avstår - 214

I enlighet härmed blev föfiande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den som vill att kammaren bifaller näringsulskollels hemställan i betänkandet nr 30 punkten 68 röstar ja, den det ej vill rösiar nej.

Vinner nej har kammaren bifallil reservationen nr 44 av herr Böriesson i Glömminge m, fl.

Ja - 214

Nej - 100

Avstår - I

Punkten 69

Propositioner gavs pä bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 46 av herr Böriesson i Glömminge m, fl,, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Wirtén begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet nr 30 punkten 69 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 46 av herr Böriesson i Glömminge m. fl.

Vid omröslning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röslal för ja-propositionen. Dä herr Wirtén begärde rösträkning verkslälldes votering med omröstningsapparat. Denna omröslning gav föfiande resultat:

Ja - 204

Nej - 110

Avslår - 1

Punklen 70

Utskottets hemställan bifölls.

Punklen 71

Propositioner gavs pä bifall till l:o) utskottets hemställan, 2:o) reservationen nr 47 av herr Böfiesson i Glömminge m. fl. samt 3:o) reservationen nr 48 av herr Svensson i Malmö, och förklarades den förslnämnda proposiiionen vara med övervägande ja besvarad. Dä herr Börjesson i Glömminge begärde votering upptogs för bestämmande av kontrapropositionen ånyo de båda återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna förklarades ha flertalets mening för sig. Sedan herr Svensson i Malmö begärt votering beträffande kontrapropositionen upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående näringsutskottets hemställan i betänkandet nr 30 punklen 71 antar reservationen nr 47 av herr Böriesson i Glömminge m. fl. rösiar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kanimaren till kontraproposition i nämnda votering antagit reservationen nr 48 av herr Svensson i Malmö.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Energihushållningen, m. m.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Energihushållningen, m. m.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Svensson i Malmö begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav föfiande resultat:

Ja - 87

Nej - 16

Avstår - 212

1 enlighet härmed blev föfiande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskoltets hemställan i be-.

tänkandet nr 30 punklen 71 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 47 av herr Böriesson

i Glömmin:ge m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Dä herr Böriesson i Glömminge begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröslning gav föfiande resultat:

Ja - 214 Nej - 101

Punklen 72

Propositioner gavs pä bifall lill l:o) utskottets hemställan, 2:o) reservationen nr 49 av herr Böriesson i Glömminge m. fl., 3:o) reservaiionen nr 50 av herrar Regnéll och Siegbahn saml 4:o) reservationen nr 51 av herr Svensson i Malmö, och förklarades den förslnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Då herr Elöriesson i Glömminge begärde volering upptogs för bestämmande av kontraproposition i huvudvoteringen de återstående propositionerna, av vilka den under 2:0) angivna förklarades ha flertalets mening för sig.

Sedan herr Regnéll begärt votering upptogs för bestämmande av kontraproposition i voteringen om kontraproposition i huvudvoteringen ånyo propositionerna under 3:o) och 4:o), av vilka den under 3:o) förklarades ha flertalets mening för sig.

Herr Svensson i Malmö begärde emellerlid votering, varför föfiande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den som vill all kammaren till kontraproposition i voteringen om kontraproposition i huvudvoteringen angående näringsutskotlels hemställan i betänkandet nr 30 punkten 72 antar reservationen nr 50 av herrar Regnéll och Siegbahn rösiar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren lill kontraproposition i förstnämnda votering antagit reservationen nr 51 av herr Svensson i Malmö.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöier ha röstat för ja-propositionen. Då herr Svensson i Malmö begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resullat;

Ja - 47

Nej - 18

Avstår - 246

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Energihushållningen, m. m.

1 enlighet härmed blev föfiande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den som vill att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående näringsutskottets hemställan i betänkandet nr 30 punkten 72 antar reservationen nr 49 av herr Böriesson i Glömminge m. fl. röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit reservationen nr 50 av herrar Regnéll och Siegbahn.

Ja - 100

Nej - 48

Avstår - 167

I enlighet härmed blev föfiande voteringsproposition för huvudvoteringen uppläst och godkänd:

Den som vill all kammaren bifaller näringsutskoltets hemställan i betänkandet nr 30 punkten 72 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 49 av herr Böriesson i Glömminge m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Böriesson i Glömminge begärde rösträkning verkställdes votering med omrösiningsapparal. Denna omröstning gav föfiande resultat:

Ja - 170

Nej - 102

Avstår - 43

Punklen 73

Propositioner gavs på bifall till dels uiskotlels hemställan, dels reservationen nr 52 av herr Regnéll m. fl., och förklarades den förra pro-

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Energihushållningen, m. m.

positionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Regnéll begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet iir 30 punkten 73 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 52 av herr Regnéll m.fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades tvekan kunna råda angående resultatet, varför votering med omröstningsapparat verkställdes. Denna omröstning gav föfiande resultat:

Ja - 156

Nej - 157

Punklen 74

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 53 av herr Böriesson i Glömminge m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Böriesson i Glömminge begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill all kammaren bifaller näringsutskoltets hemställan i betänkandet nr 30 punkten 74 rösiar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 53 av herr Böriesson i Glömminge m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Böriesson i Glömminge begärde rösiräkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav föfiande resultat:

Ja - 205 Nej - 109

Punkten 75

Propositioner gavs pä bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 54 av herr Böriesson i Glömminge m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Böriesson i Glömminge begärt votering uppläsles och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill all kammaren bifaller näringsutskoltets hemställan i betänkandet nr 30 punkten 75 röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservaiionen nr 54 av herr Böriesson i Glömmini?e m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röslal för ja-proposilionen. Dä herr Böriesson i Glömminge begärde rösträkning verkställdes volering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav föfiande resullat:

Ja - 231 Nej - 84

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Energihushållningen, m. m.

Punkten 76

Proposilioner gavs pä bifall till l:o) utskottels hemställan, 2:o) reservationen nr 55 av herr Böriesson i Glömminge m, fl,, 3:o) reservationen nr 56 av herr Wirtén samt 4:o) reservationen nr 57 av herr Svensson i Malmö, och förklarades den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Då herr Böriesson i Glömminge begärde votering upptogs för bestämmande av kontraproposition i huvudvoteringen de återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna förklarades ha flertalets mening för sig.

Sedan herr Wirtén begärt volering upptogs för bestämmande av kontraproposition i voleringen om kontraproposition i huvudvoteringen ånyo propositionerna under 3:o) och 4:o), av vilka den under 3:o) förklarades ha flertalets mening för sig.

Herr Svensson i Malmö begärde emellertid volering, varför föfiande voteringsproposition uppläsles och godkändes:

Den som vill all kanimaren lill konlraproposilion i voleringen om kontraproposition i huvudvoteringen angående näringsulskollels hemsiällan i belänkandet nr 30 punklen 76 antar reservationen nr 56 av herr Wirtén röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren till kontraproposition i förstnämnda votering antagit reservationen nr 57 av herr Svensson i Malmö,

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Dä herr Svensson i Malmö begärde rösträkning verkställdes votering med omrösiningsapparal. Denna omröstning gav föfiande resultat:

Ja - 28

Nej - 16

Avstår - 268

I enlighet härmed blev föfiande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Energihushållningen, m. m.

Den som vill att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående näringsutskottets hemställan i betänkandet nr 30 punkten 76 antar reservationen nr 55 av herr Börjesson i Glömminge m, fl, röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit reservationen nr 56 av herr Wirtén,

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Wirién begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröslning gav föfiande resultat:

Ja - 85

Nej - 27

Avstår - 203

I enlighet härmed blev föfiande voteringsproposilion för huvudvoteringen uppläst och godkänd:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet nr 30 punkten 76 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 55 av herr Böriesson i Glömminge m, fl.

Ja - 188

Nej - 85

Avstår - 42

Punkten 77

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 58 av herr Svensson i Malmö, och förklarades den förra proposiiionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Svensson i Malmö begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposilion:

Den som vill alt kammaren bifaller näringsutskotlels hemställan i betänkandet nr 30 punkten 77 röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 58 av herr Svensson i Malmö.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Energihushållningen, m. m.

ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Svensson i Malmö begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav föfiande resultat:

Ja - 296

Nej - 17

Avstår - 1

Punklerna 78-80

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

Punklen 81

Propositioner gavs på bifall till dels utskottels hemställan, dels reservationen nr 59 av herr Böriesson i Glömminge m, fl,, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Böriesson i Glömminge begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet nr 30 punkten 81 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 59 av herr Böriesson i Glömminge m, fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöier ha röstat för ja-propositionen. Då herr Böriesson i Glömminge begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav föfiande resultat:

Ja - 204 Nej - 110

Punklen 82

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 60 av herr Andersson i Örebro, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Wirtén begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet nr 30 punkten 82 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservaiionen nr 60 av herr Andersson i Örebro,

Ja - 288 Nej - 26

3 Riksdagens protokoll 1975. Nr 93-94

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Energihushållningen, m. m.

Punkten 83

Propositioner gavs pä bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 61 av herr Regnéll m, fl,, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Regnéll begärt votering uppläsles och godkändes föfiande voteringsproposilion;

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskoltets hemställan i betänkandet nr 30 punkten 83 rösiar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallil reservaiionen nr 61 av herr Regnéll m,fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades tvekan kunna råda angående resultatet, varför votering med omröstningsapparat verkslälldes. Denna omröstning gav föfiande resullal:

Ja - 157 Nej - 157

Då sålunda de avgivna rösterna var lika delade, gavs propositioner på alt ärendel skulle dels åierförvisas till utskollet, dels avgöras omedelbart, och förklarades den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Herr talmannen nedlade i rösturnan en ja-sedel och en nej-sedel, varefter på herr talmannens anmodan fru Olsson i Helsingborg (c) ur urnan upptog den ena av dessa båda sedlar, och befanns denna innehålla ja.

Kammaren hade alltså i enlighet med ja-propositionens innehåll bifallit utskottets hemställan.

Punkten 84

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 62 av herr Regnéll m, fl,, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Regnéll begärt votering upplästes och godkändes föfiande voleringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet nr 30 punkten 84 röstar ja, den det ej vill röstar nej. Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 62 av herr Regnéll

m,n.

Vid omröstning genom uppresning förklarades tvekan kunna råda angående resultatet, varför votering med omröstningsapparat verkställdes. Denna omröstning gav föfiande resullal:

Ja - 157 Nej - 157 Dä sålunda de avgivna rösterna var lika delade, gavs propositioner pä att ärendet skulle dels återförvisas till utskottet, dels avgöras ome-

delbart, och förklarades den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Herr lalmannen nedlade i rösturnan en ja-sedel och en nej-sedel, varefter på herr talmannens anmodan herr Sellgren (fp) ur urnan upptog den ena av dessa båda sedlar, och befanns denna innehålla ja.

Kammaren hade alltså i enlighet med ja-propositionens innehåll bifallil utskottets hemställan.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Energihushållningen, m. m.

Punkterna 85 och 86

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

Punkten 87

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 63 av herr Böriesson i Glömminge m, fl,, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Böriesson i Glömminge begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet nr 30 punkten 87 röstar ja, den det ej vill rösiar nej.

Vinner nej har kammaren bifallil reservationen nr 63 av herr Böriesson i Glömminge m, fl.

Vid omröslning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Dä herr Böriesson i Glömminge begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav föfiande resultat:

Ja - 201 Nej - 113

Punkten 88

Utskottets hemställan bifölls,

Punklen 89

Propositioner gavs pä bifall lill dels ulskollels hemsiällan, dels reservaiionen nr 64 av herr Böriesson i Glömminge m, fl,, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Börjesson i Glömminge begärt votering uppläsles och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet nr 30 punkten 89 rösiar ja, den det ej vill rösiar nej.

Vinner nej har kammaren bifallil reservationen nr 64 av herr Böriesson i Glömminge m, fl.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Energihushållningen, m. m.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Böriesson i Glömminge begärde rösträkning verkställdes votering med omrösiningsapparal. Denna omröstning gav föfiande resullat:

Ja - 203 Nej - 111

Civilutskottets betänkande nr 28

Punkterna 1-7

Kammaren biföll vad utskollet i dessa punkter hemställt.

Punkten 8

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 1 av fru Olsson i Hölö m, fl,, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan fru Olsson i Hölö begärt volering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Den som vill att kammaren bifaller civilutskottels hemställan i betänkandet nr 28 punkten 8 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 1 av fru Olsson i Hölö m, fl.

Vid omröslning genom uppresning förklarades Ivekan kunna råda angående resultatet, varför votering med omröstningsapparat verkställdes. Denna omröstning gav föfiande resultat:

Ja - 157 Nej - 157

Då sålunda de avgivna rösterna var lika delade, gavs propositioner på alt ärendet skulle dels återförvisas till utskottet, dels avgöras omedelbart, och förklarades den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Herr talmannen nedlade i rösturnan en ja-sedel och en nej-sedel, varefter på herr talmannens anmodan herr Fiskesjö (c) ur urnan upptog den ena av dessa båda sedlar, och befanns denna innehålla nej.

Kammaren hade alltså i enlighet med nej-propositionens innehåll bifallit reservationen nr I av fru Olsson i Hölö m, fl.

Punkterna 9-13

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

Punklen 14

Propositioner gavs pä bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 2 av herr Wennerfors m, fl,, och förklarades den förra

proposiiionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Sirömberg i Botkyrka begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller civilutskottets hemställan i betänkandet nr 28 punkten 14 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 2 av herr Wennerfors m, fl.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Energihushållningen, m. m.

Vid omröslning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Dä herr Strömberg i Botkyrka begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav föfiande resultat:

Ja - 236

Nej - 74

Avstår - 3

Punklen 15

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 3 av herr Strömberg i Botkyrka, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Strömberg i Botkyrka begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller civilutskottets hemställan i betänkandet nr 28 punkten 15 röstar ja, den det ej vill rösiar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 3 av herr Strömberg i Botkyrka.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Strömberg i Botkyrka begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav föfiande resultat:

Ja - 285

Nej - 28

Avslår - 1

Punklen 16

Utskottets hemställan bifölls.

Punklen 17

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 4 av fru Olsson i Hölö m. fl,, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan fru Olsson i

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Energihushållningen, m. m.

Hölö begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller civilutskottets hemställan i betänkandet nr 28 punkten 17 rösiar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallil reservationen nr 4 av fru Olsson i Hölö m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöier ha röstat för ja-proposilionen. Dä fru Olsson i Hölö begärde rösträkning verkställdes volering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 230 Nej - 84

Punkten 18

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 5 av herr Strömberg i Botkyrka, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 19

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 20

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 6 av herrar Wennerfors och Danell, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Wennerfors begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller civilutskottets hemställan i betänkandet nr 28 punkten 20 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 6 av herrar Wennerfors och Danell,

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöier ha röstat för ja-propositionen. Då herr Wennerfors begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav föfiande resultat:

Ja - 266 Nej - 47

Punkten 21

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels re-

servationen nr 7 av herr Strömberg i Botkyrka, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Punklen 22

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 23

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 8 av herr Strömberg i Botkyrka, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Energihushållningen, m. tn.

Punkten 24

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 25

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 9 av herr Bergman i Göteborg m, fl,, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Bergman i Göteborg begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller civilutskottets hemställan i betänkandet nr 28 punkten 25 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 9 av herr Bergman i Göteborg m, fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Bergman i Göteborg begärde rösträkning verkställdes votering med omrösiningsapparal. Denna omröstning gav föfiande resullal:

Ja - 172

Nej - 141

Avstår - 1

Punkterna 26 och 27

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

Skatteutskottets betänkande nr 30

Punkten 1 och punkten 10.5 I motsvarande del

Propositioner gavs pä bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 1 av herr Magnusson i Borås och fru Troedsson, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Magnusson i Borås begärt votering upplästes och godkändes , föfiande voteringsproposition;

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Energihushållningen, m. m.

Den som vill att kammaren bifaller skatteutskottets hemställan i betänkandet nr 30 punkten 1 och punkten 10,5 i motsvarande del röstar Ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 1 av herr Magnusson i Borås och fru Troedsson,

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Magnusson i Borås begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 266 Nej - 47

Punkten 2 och punkten 10.5 i motsvarande del

Propositioner gavs på bifall till dels utskottels hemställan, dels motionen nr 2109 av herr Hermansson m, fl, i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Elerndtson begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill alt kammaren bifaller skatteutskottets hemställan i betänkandet nr 30 punkten 2 och punkten 10,5 i motsvarande del röstar Ja,

den det ej vill röstar nej. Vinner nej har kammaren bifallit molionen nr 2109 i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Dä herr Berndtson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 297

Nej - 16

Avstår - 1

Punkterna 3 och 10.6

Propositioner gavs på bifall till l:o) utskottets hemställan, 2:o) reservationen nr 2 av herr Magnusson i Borås och fru Troedsson saml 3:o) utskottets hemställan med den ändring däri som föranleddes av bifall till motionen nr 2109 av herr Hermansson m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Då herr Magnusson i Borås begärde votering upptogs för bestämmande av kontrapropositionen ånyo de båda återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna förklarades ha flertalets mening för sig. Sedan herr Berndlson begärt votering beträffande kontrapropositionen upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående skatteutskottets hemställan i betänkandet nr 30 punkterna 3 och 10.6 antar reservaiionen nr 2 av herr Magnusson i Borås och fru Troedsson röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit utskottets hemställan med den ändring däri som föranleds av bifall till motionen nr 2109 i motsvarande del.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Energihushållningen, m. m.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-proposilionen. Då herr Berndtson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav föfiande resultat:

Ja - 56

Nej - 16

Avstår - 242

I enlighet härmed blev föfiande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den som vill att kammaren bifaller skatteutskottets hemställan i betänkandet nr 30 punkterna 3 och 10.6 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 2 av herr Magnusson i Borås och fru Troedsson.

Vid omröstning genom uppresning förklarades .flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Dä herr Magnusson i Borås begärde rösträkning verkslälldes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav föfiande resultat:

Ja - 267 Nej - 47

Punkterna 4-9

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

Punkten 10 i återstående del Utskottels hemställan bifölls.

Försvarsutskottets betänkande nr 15 och Utbildningsutskottets betänkande nr 20

Kanimaren biföll vad utskotten i dessa betänkanden hemställt.

Nr 93

§ 6 Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

Onsdagen den 28 maj 1975

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

Föredrogs konstitutionsuiskollets betänkande nr 13 med anledning av framställningen 1974:20 från riksdagens förvaltningsstyrelse angående riksdagens lokalfrågor på längre sikt m. m., jämte motioner.

I framställningen 1974:20 hemslällde riksdagens förvaltningsstyrelse att riksdagen skulle 1. besluta att flytta tillbaka till ombyggda lokaler på Helgeandsholmen, 2. uppdra åt styrelsen alt föranstalta om fortsall arbete med riksdagens lokalfrågor enligt de uppdragna riktlinjerna och i princip enligt alternativ 2 i Riksdagshusutredningen 1974, 3. till Den inre riksdagsförvaltningen: B 6. Fortsalt utredning om riksdagens hus m. m. på tilläggsstat I till riksslalen för budgetåret 1974/75 under XVI:e huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 500 000 kr.

I detta sammanhang hade behandlals

dels de med anledningav förvaltningssiyrelsens framställning 1974:20 väckta motionerna

1974:1872 av herr Nilsson i Agnas (m), vari hemställts all riksdagen vid sin behandling av förvaltningsstyrelsens skrivelse 1974:20 gav till känna vad som i motionen anförts beträffande planeringen av utrymmen för icke-rökare,

1974:1879 av herr Hörberg (fp) och fru Anér (fp), vari hemställts att riksdagen beslutade 1. att kvarslanna i fastigheten vid Sergels torg och att avslå förvaltningsstyrelsens förslag om återflyttning till ombyggda lokaler på Helgeandsholmen och i Gamla stan, 2. att avslå förvaltningsstyrelsens begäran om medel för fortsatta utredningar om en förflyttning av riksdagen, 3. att uppdra ät förvaltningsstyrelsen att antingen överenskomma med Stockholms kommun om optionsrätt på förhyrning av ytterligare lokaler eller inköpa lämplig näraliggande fastighet i och för riksdagens eventuellt framtida ökade lokalbehov vid Sergels torg,

1974:1880 av herr Romanus (fp), vari hemställts I. alt riksdagen beslutade att lill grund för planeringen av riksdagens permanenta lokaler skulle ligga ett behov av ett medhjälparrum per tvä ledamotsrum och att medhjälparrummen skulle lokaliseras i nära anslutning till ledamots-rummen, 2. all riksdagen skulle - för den händelse alternalivet Sergels torg valdes - uppdra åt förvaltningsstyrelsen att vidta sådana åtgärder att denna målsättning snarast möjligt kunde förverkligas, 3. att riksdagen beslulade alt ytterligare expansionsmöjligheter för en därutöver utvidgad medhjälparpersonal skulle klarläggas beträffande båda alternativen, innan definitivt beslut om lokaliseringen av riksdagens permanenta lokaler fattades,

1974:1881 av herr Sjöholm m. fl. (fp, c), vari hemställts att riksdagen beslutade att ät förvaltningsstyrelsen uppdra all inkomma med förnyat förslag i fräga om riksdagens lokalfrågor på längre sikt sedan samtliga

tävlande arkitekter beretts tillfälle att i sina förslag beakta möjligheten att utnyuja kanslihusets lokaler,

1974:1882 av herrar Svensson i Eskilstuna (s) och Wictorsson (s), vari hemställts att riksdagen begärde ytterligare utredningar, inkluderande förhandlingar med Stockholms kommun, om de båda huvudalternativen, innan slutgiltigt beslut fattades om föriäggningen av riksdagens hus,

dels de under allmänna motionstiden väckta motionerna 1975:979 av herrar Ahlmark (fp) och Wikström (fp), vari hemställts alt riksdagen skulle besluta kvarslanna i nuvarande byggnader vid Sergels torg och uppdra åt förvaltningsstyrelsen att uppta förhandling med Stockholms kommun både om långtidskontrakt för dessa och om möjligheter till framtida expansion i närliggande hus, samt

1975:1013 av herrar Sundman (c) och Gernandt (c), vari hemställts att riksdagen beslutade att alla utvecklingsbara förslag, däribland "Samspel", behandlades pä samma sätt som de förslag som riksdagen enligt beslut den 11 december 1973 uppdragit åt förvallningssiyrelsen alt närmare bearbeta och utreda.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

Utskottet hemställde att riksdagen skulle

1. med anledning av framställningen 1974:20 och motionerna 1974:1872 och 1879-1882 samt 1975:979 och 1013 uppdra ät förvaltningsstyrelsen alt tillsätta en särskild beredning beslående av riksdagsledamöter för att närmare överväga riksdagens lokalfråga på läng sikt i enlighet med vad utskottet anfört,

2. avslå yrkandena i framställningen 1974:20 samt motionerna 1974:1872 och 1879-1882 ävensom 1975:979 och 1013 i vad dessa inte tillgodosetts genom vad utskottet anförl och hemställt.

Reservalion hade avgivits av herrar Boo (c), Werner i Malmö (m). Fiskesjö (c), Jonnergård (c), Björck i Nässjö (m) och Nordin (c) vilka ansett att utskottet bort hemställa

att riksdagen skulle

1. med anledning av framställningen 1974:20 och med avslag pä motionerna 1974:1879, 1880 såvitt avsåg yrkandena 2 och 3, 1881, 1882 samt 1975:979 och 1013

a. besluta all flytta lillbaka till ombyggda lokaler pä Helgeandsholmen,

b. uppdra åt förvaltningsstyrelsen att föranstalta om fortsatt arbete med
riksdagens lokalfrågor i första hand enligt alternativ 2 i Riksdagshus
utredningen 1974 och återkomma till riksdagen med nytt förslag, om
förvallningssiyrelsen skulle finna alt nya överväganden talade för andra
lösningar eller om andra förhållanden framkommit som motiverade detta,

c. till Den inre riksdagsförvaltningen: Fortsatt utredning om riksda
gens hus m. m. för budgetåret 1975/76 under XVI:e huvudtiteln anvisa
elt reservationsanslag av 500 000 kr..

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

2. förklara motionerna 1974:1872 och 1880, den sistnämnda såvitt avsäg yrkandet 1, besvarade med vad reservanterna anförl och hemställt.

Hen NORDIN (c):

Herr talman! Lösningen av riksdagens lokalfråga på längre sikt har diskuterats vid niånga tillfällen under årens lopp, ja, ända sedan ståndsriksdagarnas tid. Del vore för all del frestande att gräva i allt det rikliga historiska stoff som finns tillgängligt - och därmed också dokumentera hur historien ständigt upprepar sig, men i vårriksdagens slutspurt föredrar nog alla au debatten i stället inriktas på framtiden. Låt mig dock notera att utredningsarbetet beträffande riksdagens lokalfråga under de senaste åren varit synnerligen intensivt.

Förvaltningssiyrelsens utredning innefattar ett mycket digert sakmaterial. En läng rad remissyttranden föreligger, och riksdagens konstitu-tionsutskoil har haft frågan pä sitt bord i sju månader. Det aren relativt lång tid.

Utan tvivel har ärendet varit värt all den tid och alla de koslnader som hittills varit förknippade med arbetet i fräga. Här gäller det ju ett beslut med verkan ett gott stycke in pä nästa sekel. Del är naturligt att en viss tveksamhet ändå kan råda. Men, herr talman, förr eller senare kommer man dock fram till en punkt där man måste bestämma sig för den fortsatta fiirdriktningen. Enligl den mening som vi reservanter företräder har vi nätt denna punkt. Vi föreslår i konsekvens därmed att riksdagen skall besluta att flytta lillbaka till ombyggda lokaler på Helgeandsholmen. Flertalet remissinstanser är av samma mening. Jag vill utveckla motiven för detta något.

Nybyggnadsalternativet på nedre Norrmalm är sedan länge inaktuellt. En placering av riksdagens hus på annan plats än i centrala Slockholm torde vara en helt orealistisk tanke. Valet har då ställ mellan Helgeandsholmen och Sergels torg.

Fören definitiv placering av riksdagen pä Helgeandsholmen talar flera tunga skäl: Riksdagen får sitta i eget hus, pä egen mark. Riksbyggnaderna pä Helgeandsholmen kan ges en både symbolisk och representativ form. Placeringen blir central, men ger ändå fördelar ur säkerhetssynpunkt. Största möjliga närhet till statsdepartementen uppnäs. Inga svårigheter föreligger all åstadkomma goda inre funktioner. Mot dessa skäl väger Sergelstorgsallernativet lätt.

Nu sägei en del att det dock fungerar bra här vid Sergels torg. Ja, men ett bra provisorium är ändå alltid ett provisorium, och även om somliga öser superlaiiver över Sergelstorgsallernativet förblir det enligt min mening ändå ell provisorium. Jag fäster mig särskilt dä vid vad som är sagt i niotionen 1879. Författarna till den motionen måtte ha befunnit sig på själva toppen av lovprisningsberget när de skrev den. Lät mig bara säga att funktionerna och arbetsförhållandena här vid Sergels torg är acceptabla, men de är inte särskilt goda och de är långt ifrån utmärkta. Och hur skulle de kunna vara det, när de här byggnaderna

är planerade för ett helt annal ändamäl än att vara riksdagshus? En del av utrymmena i dessa byggnadskroppar används också för helt andra ändamål än riksdagens. Här finns teaterlokaler, här finns utställningslokaler, här finns affärer, här flnns lager osv.

Exteriören på byggnaderna är obestämd, men interiören är flexibel, pch det kan vara en fördel för ägaren, Stockholms kommun, som hell visst kan finna alternativa användningsområden för dem den dag då riksdagen flyttar ut. Det nuvarande huset kan göras om bäde till kongresslokal och till varuhus. Det är en styrka och en svaghet på en och samma gång.

Utskoltsmajoriteten har belräffande Helgeandsholmsalternativel framför allt skjutit in sig på bristande expansionsmöjligheter. Frägan är om inte utskottsmajoriteten här bevisar för mycket. Man anger att lokalbehovet år 2000 skall uppgå till nära 60 000 kvadratmeter. Den siffran skall jämföras med det av riksdagshusutredningen beräknade behovet 1985 om 26 000 kvadratmeter. Pä 15 är skulle alltså lokalbehovet mer än fördubblas! Man bör då ha klart för sig att de av konstitutionen bundna lokalbehoven knappast kommer att öka alls. Dit hör exempelvis plenisal, utskottens sammanträdesrum och ledamotsrummen. Den av utskollsmajoriteten beräknade ökningen ligger alltså sä gott som uteslutande pä servicesidan. Det förutsätter i sin tur att antalet fiänsteman skulle öka till 1 500 personer mot f n. 350 personer, alltså i runt tal en fem-dubbling på 15 år. På vilket serviceområde skall då denna väldiga expansion ske?

Sekreterarfrågan har nämnts i utskottsbetänkandet och även i motioner från folkpartihåll. Del finns visserligen utländska parlament där man tillämpar ett system med personliga sekreterare för vafie ledamot, men man bör då ha i minnet att det rör sig om länder som är många gånger större än Sverige och där man ä andra sidan inte ger service genom upplysningsfiänst, partistöd och liknande anordningar som fallet är i värt land. Skall vi verkligen sträva efter all leka på de stora pojkarnas gård i alla avseenden?

En expansion av den storlek som ulskollsmajoriteien skisserar är orimlig och onödig. F. ö. räcker inte heller Sergelstorgsallernativet långt om man har sädana krav. Utan tvivel finns områden där lokalbehovet kan växa, men det kan enligt vär uppfattning tillgodoses genom de överylor på ca 3 000 m som Helgeandsholmsalternativel erbjuder plus de icke kammarnära funktioner som kan läggas i nuvarande kanslihusområde.

På så sätt rättar vi munnen efter matsäcken. Därmed är jag inne på kostnadsaspekterna. Jag tänker inte gå djupare in i de frågorna. Bäde herr Wärnberg och herr Larsson i Staffanstorp står ju pä talarlistan, och jag skall inte beta av deras specialfält.

Lät mig dock beträffande utskottets kritik mot uiredningens kostnadsberäkningar säga att även om det är befogat alt räkna med en viss kostnadsökning för Helgeandsholmsalternativel, så bör del inte påverka riksdagens ställningstagande i själva huvudfrågan, dvs. om en ålerflytining

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

skall ske. Sergelstorgsallernativet blir på lång sikt dyrt. Riksbyggnaderna på Helgeandsholmen tarvar nämligen sä småningom stora kostnader för restaurering osv. Statsdepartementen behöver på ganska nära sikt nya eller ombyggda lokaler.

Utskottsmajoriteten vill ulreda detta ärende ytteriigare. Det ger anledning lill nägra frågor. Hur skall den utredningen målinriktas? Hur lillgodoser man folkpartiets klara beställning pä en permanenining av Sergelsiorgslösningen och de krafler inom socialdemokratin som innersi inne gärna vill ha nägol av Helgeandsholmsaliernaiiven? Räknar man kanske med en kompromiss, all man skall mölas pä halva vägen i form av en ny byggnad någonstans vid Gustav Adolfs torg? En viklig fräga är: Hur skall man med dessa förutsättningar kunna driva utredningen skyndsami., som ulskoitsmajorilelen har förutsatt?

Som jag sade inledningsvis finns det flera tungt vägande skäl för Hel-geandsholmsallernativel.

Riksdagen fär sitta i eget hus på egen mark. Finns del för resien något parlament i världen som sitter i förhyrda hus? Det vore i så fall intressant alt höra vilkel parlament som pä delta sätt skulle vara etl mönster för Sverige. Riksbyggnaderna på Helgeandsholmen kommer bättre till sin rätt om de används för riksdagens ändamäl. Det gäller även det gamla riksbankshuset, och låt mig påpeka all riksbanken en gång beslöt flytta till Brunkebergstorg för att lämna plats åt den expanderande riksdagen på Helgeandsholmen. Vi skall väl inte göra flyttningen av riksbanken till en felinvestering?

Kommunikaiionsmässigt ligger Helgeandsholmen bra till. Den ligger centralt ur stockholmarnas synpunki. De tillresande landsortsborna får visserligen ett par hundra meter längre att gä frän Centralen till Helgeandsholmen jämfört med till Sergels torg. Men den biten gick man ända fram till 1971. Och kommer man med flygtaxi sä lär det gä pä ett ut. Däremot är Helgeandsholmen ulan tvivel mera lättbevakad ur säkerhetssynpunkt - en betydelsefull fråga i en tid som är präglad av terrorgrupper av olika slag och där heller inte värt land är förskonat frän bot. Förvaltningsstyrelsen kan starta ett mera målinriktat arbeie om riksdagen i dag skulle fatta ett principbeslut om återflyttning.

I första hand bör dä arbetet inriktas på alternativ 2, som fått i huvudsak positiva omdömen i remissomgången. Det alternalivet har dock blivit föremål för speciell uppmärksamhet på grund av diskussionen kring den föreslagna broförbindelsen över Stallkanalen - denna s. k. förargelsens bro. Låt mig i detta sammanhang få understryka viklen av att det fortsatta projekteringsarbetet bedrivs i nära samråd med Stockholms kommun. För centern är det angeläget att framhålla den centrala roll som en kommun spelar när det gäller stadsplanefrägorna. Men vi är också övertygade om att riksdag och kommun tillsammans kan lösa även denna ömtåliga problematik till både statens och kommunens framtida bästa.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall lill den reservation av herr Boo m. fl. som är fogad till utskottets betänkande.

Hen BJÖRCK i Nässjö (m):

Herr talman! I maj 1968 beslutade riksdagen att flytta till provisoriska lokaler vid Sergels torg fr. o. m. 1971. Från Stockholms stads sida förklarade man då i en skrivelse all förläggningen till Sergels torg avsåg "den lidsperiod som erfordras för iordningställande av permanenta arbetslokaler för riksdagen". När beslutet fattades var man frän berörda parters sida på det klara med att del rörde sig om en tidsbegränsad förläggning till de lokaler där vi i dag beflnner oss.

I sammanhanget kan också nämnas alt den socialdemokratiska stadsfullmäktigegruppen i en promemoria "mycket bestämt" motsatte sig alla tankar på en eventuell permanenining av Sergelstorgsallernativet, vilkel hade nämnts i debatten.

Riksdagen beslöt i maj 1969 all den uilysia arkilekiprislävlingen skulle omfalla endasl nybyggnad resp. ombyggnad pä Helgeandsholmen. Stockholms stad hade med slöd av del kommunala planmonopolei avvisal en förläggning av riksdagshuset till nedre Norrmalm.

De beslut som fattades av riksdagen i maj 1968, resp.'maj 1969 är således entydiga: Riksdagen bör i framtiden vara föriagd till Helgeandsholmen.

Det är mot denna bakgrund som förvaltningsstyrelsen utrett tre olika alternativ till en förläggning av riksdagen på Helgeandsholmen. Det första alternativet förutsätter en rivning av riksbankshuset och uppförande av en större byggnad där i glas och betong. Della är knappast en lycklig lösning. Stadsbilden här är mycket känslig, och en byggnad med sä pass avvikande exteriör som föresläs i alternativet 1 mäste betraktas som klart störande. Även om vissa funktionella fördelar finns måste della förslag avvisas av stadsmifiöskäl, och det har förvaltningsstyrelsen också gjort.

Då återstår en ombyggnad av riksbyggnaderna på Helgeandsholmen. Det alternativ som förvaltningsstyrelsen förordar, del s. k. alternativet H 2, innebär att också kanslihuset tas i anspråk. Därigenom tillförsäkras riksdagen en betydande lokalyta.

Jag har här ulgäll frän alt riksdagens tidigare beslul om Sergels torg är etl provisorium och att en återflyttning lill Helgeandsholmen fortfarande äger giltighet. Det är samma bedönining som förvallningssiyrelsen har gjort.

Skälen härför är flera. Till att böria med kan konstateras att det nuvarande provisoriet icke är konstruerat för riksdagsändamål och därför företer en del brister, bl. a. kommunikaiionsmässigt. Detta kan rättas lill i viss utsträckning, men det är ajälvfallet förenat med icke obetydliga kostnader. Nägon redovisning av vad dessa kostnader skulle kunna uppgå till finns inte någonstans.

Expansionsmöjligheterna, som har spelat en viktig roll i debatten, är i alla alternativ förenade med vissa problem. Nägra givna expansionsmöjligheter föreligger inte vad avser Sergels torg, såvida man inle övertar del nya riksbankshus som just är under uppförande alldeles bredvid oss. Där finns en beiydande rumsyla, och möjligheterna all ordna en täckt

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

förbindelse dit är goda. Men det är dock såvitt jag kan förstå ett orealistiskt alternativ. Riksbanken vill inte och kan säkert inte avstå från sitt nya hus. Det är självfallet en helt riktig ståndpunkt.

Sett ur representativ synpunkt är provisoriet vid Sergels torg inte lyckat. Detta är förvisso inte en avgörande aspekt, men den är å andra sidan inte utan betydelse.

Från säkerhetssynpunkt är Sergelslorgsprovisoriet bekymmersamt. Det är en aspekt som det har talats mycket litet om, men den kan framdeles komma all bli av ökad belydelse.

Rikspolisslyrelsen har där framfört en del enligl mitt sätt att se mycket vägande synpunkter.

Slutligen skall påpekas att den byggnad som vi nu befinner oss i ägs av Stockholms kommun, som uppenbarligen också vill äga den i fortsättningen. Riksdagen bör äga sitt eget hus och framdeles vara oförhindrad att på eget bevåg vidta de förändringar som krävs.

Vad så gäller de nuvarande riksbyggnaderna pä Helgeandsholmen måste de, oavsett om vi stannar kvar eller inte, ges en adekvat användning. Av kulturminnesskäl kan de inte rivas. Del kommeratt kosta betydande belopp att iordningställa dem för andra ändamål, och det är vi alltså tvingade till om vi inte flyttar riksdagen tillbaka dit.

Genom att återflytta till Helgeandsholmen tillförsäkras riksdagen egna lokaler i en central och representativ mifiö med traditioner. Byggnaderna får då åter en lämplig användning.

Det förslag som riksdagens förvaltningsstyrelse har presenterat förordar en återflyttning. Den argumentering som förvallningssiyrelsen för är enligt min mening bärande och övertygande. Riksdagen borde därför i dag kunna bekräfta det principbeslut om en ålernyttning till Helgeandsholmen som tidigare fattats. Också när det gäller de alternativ som står till buds anser jag att förvaltningsstyrelsens förslag i princip kan godtas.

Förvaltnmgsstyrelsens förslag kom riksdagen och utskollet till banda i oktober fiirra året. Avsikten var då att beslut skulle kunna fattas före 1974 års utgång. Detta hade emellertid lett till en alltför kort remisstid, varför del beslöts att skjuta frägan till innevarande är. Men då nämndes det att beslutet skulle kunna fattas exempelvis så tidigt som under slutet av februari månad.

Nu befinner vi oss i riksdagens slutspurt, i maj månad, och utskottets majoritet föreslår nu ytterligare utredning utan att nägon inriktning görs beträffande arbetet med den framtida lokaliseringen. Frågan skjuts alltså på en oviss framtid. Visserligen sägs del att utredningen skall bedrivas skyndsamt, men det sägs bara i motivtexten och det återfinns inte i utskottsmajoriletens hemställan. Och skall det vara nägon mening med ett sä omfattande utredningsarbete som ulskottsmajoriteten här länker sig, så måste man naturligtvis sedan ha möjlighet till ytterligare en remissomgång, till ny motionstid - vilket utskottet ocksä förutsätter - och till en ordentlig utskottsbehandling. Och dä konimer vi att befinna oss

längt fram i tiden. Ingen vet därför när elt nytt beslut kan komma all fattas.

Vad är det nu som fält utskollsmajoriteten att plötsligt underkänna förvaltningssiyrelsens förslag, fördel kom faktiskt litet plötsligt för några veckor sedan?

Ja, en huvudpunkt i utskottels argumentering är att möjligheterna till expansion måsle garanteras. Det är sanneriigen inga små önskemål man har. Utredningen har beräknat att riksdagen 1985 behöver 26 000 m' programyta. Detta har grundats pä erfarenheier av verksamheten i de nuvarande byggnaderna vid Sergels torg. Alternativet H 2, som alltså förvaltningsstyrelsen och reservanterna förordar, täcker detta väl och innehåller disponibla överytor på 3 000 m' fullvärdig rumsyta. Möjligheter finns att vid expansion utnyUja kanslihusannexet, som innehåller 5 000 m' ytterligare. Räknar man totalt med de lokaltillgångar som finns i form av departemenislokaler i Gamla stan i nära anslutning till kanslihuset, så motsvarar detta totalt 15 000 m' programyta. Det räcker alltså för riksdagen ocksä pä mycket lång sikt.

Ulskottsmajoriteten har emellerlid stora pretentioner. Den räknar sävitt jag kan förstå med en hissnande snabb expansion av riksdagens lokalbehov. Erfarenheterna av vårt nuvarande hus har alltså pekat pä 26 000 m 1985. Utskottsmajoriteten anser emellertid att vi år 2000, alltså blott 15 år senare, har behov av 60 000 m! På 15 år alltså mer än en fördubbling! Det innebär, som herr Nordin sade, att antalet fiänsteman i riksdagen som i dag är 350 år 2000 skulle vara nära femdubblat och uppgå till inte mindre än 1 500! En expansion av detta slag är inte realistisk.

Ingenting talar för att alla riksdagsakti vileterna behöver ske i omedelbar anslutning lill plenisalen. Vissa ting, exempelvis förvaltningsuppgifter, tryckeri etc., kan ligga på ett visst avstånd frän kammaren utan att nägon olägenhet uppkommer. Med den expansionsiakl som utskottsmajoriteten räknar med mäste det ju bli sä i vilket fall som helst. Man kan inle få de önskade 60 000 m' alt ligga precis runt plenisalen - inle i någol länkbart alternativ.

Jag vill slå fasl: Väfis Helgeandsholmsalternativel, finns det tillfredsställande expansionsmöjligheter under en överskådlig framtid. I vad gäller Helgeandsholmsaliernat.)vet finns dessutom den fördelen, att expansionslokalerna tillhör stater', och därför lättare torde kunna disponeras än de alternativ som finn's runt Sergels torg, där lokalerna icke är statsägda.

Kostnadsfrågan har berörts av ulskottsmajoriteten, som menar att en återflyttning lill Helgeandsholmen skulle bli dyrare. Men nu kan man, herr talman, i sådana här sammanhang räkna på olika sätt, och det brukar vara tivårt alt bli helt överens. Jag skall därför undvika all gä in i detafier - jag vet att kostnadsfrågan kommer upp senare under debatten.

Men även om Helgeandsholmsalternativel skulle bli något dyrare, anser jag den kostnaden värd att ta. De fördelar som redovisats rörande Hel-geandsholmslokaliseringen motiverar detta.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

4 Riksdagens protokoll 1975. Nr 93-94

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

Vad kostar egenlligen ett kvarstannande vid Sergels torg? Ja, Stockholms kommun, som av speciella skäl gärna vill att vi stannar kvar här, har offereral den byggnad som vi nu befinner oss i jämte kullur-husdelen för 410 mifi. kr. Jag anser som sagt att riksdagen skall äga sitt hus. Men 410 mifi. kr. är bara en del av den verkliga kostnaden. Kulturhusdelen är inte särskilt lämpad för kontorsändamäl och mäste därför ombyggas. De nuvarande riksdagshusdelarna måste ocksä byggas om föratt man skall kunna klara av de nackdelar som nu finns belräffande kommunikationer och annat som jag tidigare har pekat på. Därtill kommer koslnader för ombyggnad av Helgeandsholmen för att byggnaderna där skall fä lämplig form för sin kommande användning. De kan ju inte bara rivas.

Dä är man uppe i betydligt över en halv mifiard kronor. Det är alltså inga småsummor det rör sig om i det fall kammaren skulle fastna för ett kvarstannande i Kulturhuset och vi skulle förvärva de här lokalerna. Skall vi sedan expandera i den takt som utskollsmajorilelen tänker sig, blir det ylleriigare högst betydande kostnader.

På en punkt vill jag säga några ord om det alternativ som förvaltningsstyrelsen och reservanterna förordar. Det gäller broförbindelsen mellan Helgeandsholmen och kanslihuset, där ledamöternas rum är avsedda att inrymmas. Den här bron har rönt kritik i vad gäller utformningen. Man har menat att en sädan täckt bro i två plan skulle vara störande ur sladsbildssynpunkl. Jag kan hälla med om all bron i sin skisserade utformning är mindre lyckad. Del skall dock framhållas all del här endast rör sig om en skiss. Bron komnier att bli föremål för nya överväganden i vad gäller utformningen. Det kan utan vidare göras en lättare och mer genomskinlig konstruktion, så all bron blir mindre störande. Den omdiskuterade brofrågan lycker jag därför kan reduceras högst belydligl.

Del är viikligl, herr lalman, all undersiryka all riksdagen också i framliden självfallet behöver arbeia i en funktionsduglig mifiö. Det är sävitt jag kan förstå ocksä avsikten med förvaltningsstyrelsens förslag. 1 riksbyggnaderna och det nuvarande kanslihuset finns alla möjligheter att för de enskilda ledamöterna skapa en god mifiö och goda arbetsmöjligheter, som är hell jämförbara med de lokaler där vi i dag befinner oss. men .iag tror mig ocksä kunna säga alt vi där har möjlighet att göra ytterligare förbättringar. Jag vill understryka delta, därför att från deras sida som vill ha ell kvarstannande vid Sergels torg tyckerjag mig ibland förmärka en skrämselpropaganda, som gär ut pä alt en återflyttning till Helgeandsholmen skulle innebära sänkt standard i arbetshänseende. Detta är såvitt jag kan förstå en alldeles obefogad synpunki. Det finns alla möjligheter att bereda riksdagens ledamöter och fiänsteman en god, stimulerande och funktionell arbetsmiljö vid en återflyttning lill Helgeandsholmen.

Herr talman! När det gäller sekreterarhjälp och utredningsservice ål ledamöterna är reservanterna medvetna om all krav i denna riktning finns och även kommer att ställas samt all rimliga anspråk härvidlag

givetvis skall tillgodoses i framliden. Det skall understrykas all dessa krav är någonting som vi kan tillgodose ocksä vid en återflyttning till Helgeandsholmen. De expansionsmöjligheter som finns där räcker gott och väl till under en överblickbar framtid.

Reservanterna och förvaltningsstyrelsen är ense om att riksdagen nu bör ta ett principbeslut om återflyttning till Helgeandsholmen och att utgångspunkten för detta bör vara alternativet H 2. Förvallningssiyrelsen skall självfallet fortlöpande bereda de frågor som kan uppkomma med anledning av projekteringen av ombyggnadsarbetena. Skulle därvid mot förmodan uppstå sådana problem att man anser sig behöva frångå alternativet H 2, skall förvaltningsstyrelsen givetvis återkomma till riksdagen.

Herr talman! Får jag till sist säga att del är viktigt att riksdagen inte skjuter sin lokalfråga framför sig i all oändlighet. Det finns i dag elt tillfredsställande material för elt principbeslut och för en fortsatt inriktning av arbetet. Ingenting har framkommit som skulle rubba de överväganden som lidigare gjorts, att riksdagen i framliden skall verka i egna lokaler med elt cenlralt, traditionellt och representativt läge. Del föreliggande Helgeandsholmsalternativel tillgodoser dessa önskemål.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

I detta anförande instämde herr Schött (m).

Hen JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Låt mig först något beröra behandlingen av detta ärende i utskottet. Den har dragit ut på liden, och jag skulle gärna ha sett an ett betänkande hade kunnat föreligga tidigare. Men utskottet har velat behandla denna fråga seriöst. Vi har haft en remissomgång, vi har haft hearing och vi har själva diskuterat olika lösningar. När herr Björck i Nässjö låter förslå all länken på ylleriigare utredning kom plötsligt har jag litet svårt att förstå honom. Vi gick alla tillsammans igenom olika alternativ. Herr Björck bidrog själv mycket förfiänstfulll till att dra fram olika frågor. Inte minst uppehöll han sig vid VVS-frägorna. De är viktiga. Tyvärr hade vi inga VVS-experter inom utskottet, utan vi flck försöka inhämta expertsynpunkter. Men så var det också en rad andra frågor som diskuterades.

Nu har vi kommit fram till ett resullal, och jag skall försöka utveckla de synpunkter som ligger lill grund för utskottets ställningstagande.

Kanske jag dä först skall fästa uppmärksamheten på att det på tvä mycket väsentliga punkter finns en överensstämmelse niellan utskottets och reservanternas ställningstagande. Vi är för del försia eniga om all del centrala är riksdagens möjligheler att pä bästa sätt fylla sina funktioner. Självklart får man väga samman en rad olika omständigheter när man skall bestämma lokaliseringen av riksdagshuset. Till dessa faktorer hör mifion, arkitekturen, kostnaderna och myckel annal. Det avgörande är dock de funktionella kraven. De får inte åsidosättas för att tillgodose exempelvis arkitektoniska värden eller traditionskrav. Vi skall inte resa

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

ett naiionalmonumeni, vi skall skapa ett riksdagshus där vi kan arbeta pä bästa miöjliga säll.

Vi är för det andra överens om att det behövs samråd från riksdagens sida med Stockholms kommun för all tillgodose olika önskemål i fräga om miljö och arkitektonisk utformning. Det har understrukits av de båda föregående talarna, och det noterar jag med tillfredsställelse. Jag har nämligen tidigare mött den uppfattningen att riksdagen i kraft av sin överhöghet själv skulle besluta hur den ville bygga utan hänsynstagande till kommunen. Jag har ocksä hört påståendet att Stockholms kommun bestämmer i kraft av det kommunala planmonopolet. Det vore olyckligt om det blev en strid mellan riksdagen och Stockholms kommun i dessa frågor. Jag hoppas att det skall vara möjligt att genom förhandlingar tillgodose de olika intressen som här gör sig gällande.

Som ett exempel på detta kan jag peka pä lösningar av broproblemet i alternativ H 2. Det förutsätter en bro över Siallkanalen. Endast en remissinstans; har med entusiasm hälsat det förslag som nu föreligger. Det är husgerådskammaren, ett av de organ som riksmarskalksämbetet har vänt sig till för underremiss. Flera remissinstanser är starkt kritiska mot utformningen av bron. Dit hör även remissinstanser som tillstyrker alternativet H 2.

Som ell annal exempel kan jag peka på alternativet H 1. Som bekant innebär detta all det nuvarande riksbankshuset skall rivas och ersättas med en ny byggnad. Remissinstanser har anmärkt på detta. De har förklarat att denna nybyggnad dominerar för mycket i förhållande lill de omkringliggande byggnaderna - kanslihusei, del gamla riksdagshuset och slottet.

En i sammanhanget iniressani remissinsians, planverkel, ger emellertid klarl förord åt detta alternativ och avskräcks på intet sätt av byggnadens storlek. Nu ulgår jag från att det kommer till stånd överläggningar mellan riksdagen och Stockholms kommun, där man diskuterar igenom olika lösningar och väger dem mol varandra med hänsyn lill mifiö och stads-planeförhällanden i övrigt,

Fortsätter jag sedan jämförelsen kan jag konstalera skillnader på tvä punkter. Den ena gäller framtidsbedömningen. Del finns en tendens att vifia skjuta undan framlidsbedömningarna med den motiveringen att vi vel så litet om framtiden. För min del skulle jag vifia vända pä resonemanget och förklara att just den omständigheten att vi känner så litet till om framtiden gör att vi mäste ägna särskild uppmärksamhet åt framlidsbedömningarna. Inom utskottet råder, sävitt jag förstår, fullständig enighet om att vi måste finna långsiktiga lösningar. Det går inte att bygga ett riksdagshus vafie årtionde, I varie fall fär man tänka sig en'lösning som blir beslående 50 ä 60 år framåt i tiden. För egen del skulle jag helst se att man kunde flnna lösningar som vore ändamålsenliga i lOO år, 1 tidigare resoneniang har man ofla kommit tillbaka till att vi fär räkna med en period pä 50 ä 60 år framåt i tiden. När konstiiutionsutskollel därför pekar pä är 2000 har man inte valt en tidpunkt

som ligger så långt fram i tiden att den är meningslös. Det är endast 25 år till dess.

Reservanterna söker nu konima förbi detta problem med att litet magistralt förklara: "De utrymmeskrav som det finns rimlig anledning att ställa bör enligt utskottets bedönining kunna tillgodoses i de alternativa lösningar som redovisats i förvaltningssiyrelsens utredning," Som grund för detta hänvisar man till överytorna, och vi har hört de båda föregående talarna uppehålla sig ganska mycket vid dessa överytor, i bästa fall på 3 000 m och i ett fall på 2 000 m'. Inte heller jag anser att man behöver disponera större ytor när man flyttar in 1980 i ett riksdagshus. Men man bör veta vilka utvecklingsmöjligheter som därefter finns.

Självfallet kan man flytta ut funktioner, såsom de båda föregående talarna rekommenderat. Det finns i dag organ inom riksdagen som arbelar utanför detta hus. För min del skulle jag vifia säga att egentligen borde vi "ta hem" dessa organ när vi planerar elt nytt hus. Det kan inte finnas något rationellt skäl för att riksdagens revisorer skall ha sina lokaler utanför detta hus och utanför ett eventuellt nytt riksdagshus. De bör kunna få sina lokaler inrymda där. Helst borde också JO-ämbelet kunna flytta in. Det väsentliga i dag är emellerlid au påpeka au vi endasl i mycket begränsad utsträckning kan flytta ul funktioner ur riksdagshuset.

Visst kan ledamöterna bo utanför riksdagshuset. Men de kan knappast ha sina kontor alllför långt ifrån plenisalen, och numera torde del vara ett fåtal riksdagsledamöter som vill avstå från kontorsrum.

Det är inte bra alt sprida omkring utskottslokaler. De av oss som arbetat i ett utskott som haft sina lokaler utanför det egentliga riksdagshuset känner till de svårigheter som finns. Man kan fördra dem under en övergångsperiod, men man kan inte permanenta en organisation med utskottslokaler spridda i olika byggnader.

När det gäller gruppkanslierna har jag svårt att tänka mig att de skall kunna flyttas ut. Det finns ett så nära samband mellan arbelet i plenisalen och gruppkanslierna att det inte är en god lösning. När det gäller upp-lysningsfiänsien och informationsverksamheten i övrigt tror jag att vi alla är överens om att dessa bör finnas i riksdagshuset. Därmed föfier att det är svårt att flytta ut biblioteket, eftersom det är av grundläggande betydelse för informationsverksamheten. En av remissinstanserna, nämligen riksantikvarieämbetet, har i sitt remissvar pekat på att gamla riksarkivet pä Riddarholmen kan användas för riksdagsbiblioteket och att man därmed skulle få en "i det närmaste adekvat funktion för denna likaledes kulturhistoriskt intressanta byggnad". Det sistnämnda kan vara riktigt, men enligt min mening har vi då inle längre någol riksdagsbibliotek,

Pä della säu kan man gå igenom organ efter organ inom riksdagen och konstatera att det är svårt alt flytta ut dem. Möjligen kan det länkas att vissa kontorsfunktioner, anknutna till förvaltningskontoret, kan förläggas i andra byggnader. Även sådana utflyttningar medför emellertid vissa svårigheter.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

Man kan då hävda att riksdagen får upphöra att expandera. Tillväxten fär begränsas till att fylla de överytor som kommer att exislera i slutet av detta århundrade. Men, herr talman, skall verkligen tillgången på lokaler bestämma hur riksdagen arbetar? Skall vi säga nej till ökade serviceanspråk genom att hänvisa till att det inte flnns lokaler för denna verksamhel? Jag menar att detta vore fel. Tillgången på lokaler får inte styra riksdagens utveckling. Nog vore det en egendomlig historiens ironi, om det gamla moderatkravet att minska antalet ledamöter i riksdagen skulle förverkligas genom att del uppstår lokalbrist och centern, som alltid tappert har kämpat mot detta moderatkrav, skulle medverka till det genom ,itt inte vifia utreda vilka möjligheler till expansion som skall finnas utöver den som överskottsytorna erbjuder.

Erfarenheten talar sitt tydliga språk. Under perioden 1905-1967 ökade riksdagens lokalbehov med näslan 100 96, Vi vet också att riksdagen f n, har lokaler, som motsvarar den lokalyta som 1968 års riksdagsutredning bedömde skulle komma att fordras är 2000, Utredningen upprättade ett'lokalprogram, som omfattade 26 000 m'. Den avsäg innehålla en utrymmesreserv på 17 96, som skulle svara mot de behov som med dittillsvarande utvecklingstakt skulle uppkomma fram till år 1985, Utredningen räknade sedan med en ytterligare ökning på 60 % fram till år 2040,

Det är möjligt att utvecklingen kommer att gå mindre snabbt i fortsättningen. Jag vill erinra om att införandet av suppleantsystemet ledde lill all myckel lokalulrymme togs i anspråk. Vi kan göra lankeexpe-rimenlel all man hade räknal med all suppleantsystemet inte skulle införas. Hur skulle man då ha löst problemet? Skulle riksdagen ha avstått från ett suppleantsystem med hänsyn till att lokalerna inte tillät det?

Redan nu framträder servicebehov, som riksdagen troligen vill tillgodose i fortsättningen. Det finns, som redan har åberopats, krav på ökad sekreterarhjälp ät ledamöterna. Det är möjligt alt en del ledamöter hävdar att detta krav skall avvisas. Men jag har elt intryck av att det för vafie val kommer in ledamöter, som i allt större utsträckning ansersig behöva ytterligare sekreterarfiänster.

Det flnns ett allmänt informationsbehov, både för ledamöterna själva och för den stora allmänheten, som riksdagen har att svara för. Det kan komma att flnnas ytteriigare något riksdagsparti. Ingen menar väl på allvar att vi för att klara tillgängen pä lokaler skall utforma valsystemet på ett sådant sätt alt antalet riksdagspartier omöjligen kan öka utöver det nuvarande antalet.

När konstitutionsulskottet räknar med all del bör finnas möjligheler till en lokalyta på ca 50 000 m\ är det självfallet inget exakt mån. Man har nu räknat om detta i antal fiänsteman. Det är också ett sätt all räkna. Riksdagen består ju inte väsentligen av fiänsteman ulan av ledamöter, och det kan finnas olika behov i detta stycke. Givetvis skall det inle byggas mera än det nuvarande lokalprogrammet upptar, men vi bör vela vilka möjligheter som finns att expandera. Den som säger

att ökningen skall ske pä 15 år läser in någonting i utskottets betänkande som inte slår där. Det skall finnas möjligheter till en expansion, och den skall kunna sträcka sig fram till mitten av nästa århundrade.

Tillämpar man emellertid niåttet 50 000 m\ visar det sig att inget av de alternativ som redovisas uppfyller detta krav. Det tillgodoses bäst genom alleqnalivet H 1, som fö. är mycket funktionsdugligt. Man behöver då först relativt sent ta i anspråk kanslihuset. I alternativet H utnytfias som bekant hela det nuvarande kanslihuset frän böfian. Man har möjlighet ätt öka lokalutrymmet genom att ta i anspråk del nuvarande annejsel, där finansdepartementet finns. När man har gjort detta flnns inga ytterligare utvecklingsmöjligheter angivna. Med 50 000 m' som utgångspunkt blir det en brist på 16 000 m\ Detta kan tillgodoses genom byggnader i Gamla stan eller på Norrmalm, men vi vel inte vilka byggnader som står till disposition, och vi vel heller inle vilket motstånd som della kan komma att röna. F. n. vill ju kommunen inte konlorisera ytterligare i Gamla stan. I alternalivet H 3 blir bristen något mindre än i H 2 därför att man från böfian endast tar en mindre del av kanslihuset i anspråk.

När det gäller Sergelstorgsallernativet finns det praktiskt taget inga överytor. Teoretiskt existerar de, men dessa kan inte i någon större utsträckning användas för de ändamäl som del här gäller. Man kan la i anspråk närbelägna fastigheter vid Vattugatan och vid Drottninggatan i kvarteren Hägern slörre, Brunkhuvudet och Brunkhalsen. Man kan länka sig kontor i femte höghuset. För min egen del skulle jag dock vifia säga att de enda utvecklingsmöjligheter man i praktiken kan räkna med vid Sergels Torg är att ta hand om östra delen av Kulturhuset. Jag vill understryka att jag har svårt alt tänka mig någon annan lösning om riksdagen stannar kvar här och expansionsbehoven skall tillgodoses på ett rimligt sätt. Förvärvar riksdagen hela komplexet finns denna möjlighet. Man kan successivt flytta ut andra funktioner och ta dem i anspråk för riksdagens egen verksamhet.

Del behövs inga tidskrävande studier för att få klarhet när det gäller expansionsmöjligheterna. Det är dock enligl min mening nödvändigt att man får slörre klarhet innan beslul fallas. Det vore olyckligt om vi planerade så dåligt att nya beslut måsle fattas i slutet av 1980-lalet. Riksdagen tar då pä sig en investeringskostnad på 180 mifioner. Det är inte rimligt alt besluta om såstora investeringar utan all veta vilka möjligheter till expansion som finns.

Konstitutionsutskottet vill sålunda att riksdagen skall komplettera de lidigare utredningarna med en undersökning om expansionsmöjligheterna och därmed få en lösning som står sig in i mitten av nästa århundrade.

Den andra punkt där skifiaktiga meningar kommii lill uttryck gäller handläggningen av ärendet. Reservanlerna föreslår att riksdagen i dag skall besluta alt flytta tillbaka till ombyggda lokaler på Helgeandsholmen. De nöjer sig emellertid inte med delta, utan de vill också att riksdagen

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

skall uppdra åt förvallningssiyrelsen att föranstalta om fortsatt arbete med riksdagens lokalfråga, i första hand enligt alternativ H 2 i riksdagsutredningen 1974. Så gör de ett tillägg som delvis upphäver det föregående. De skriver nämligen att förvaltningsstyrelsen skall "återkomma lill riksdagen med nytt förslag, om förvaltningsstyrelsen skulle finna att nya överväganden talar för andra lösningar eller om andra förhållanden framkommer som motiverar detta". Är man så osäker att man behöver skriva in ett sådant tillägg, tycker jag att vi skall väfia den väg som majoriteten i konstitutionsutskottet har anvisat, nämligen att man skall företa vissa kompletterande utredningar innan beslut fallas. Dä behöver man inte laborera med principbeslut, som sedan skall kunna ändras om nya förhållanden framkommer.

Man blir ännu mera förvirrad genom att reservanlerna dessutom begär att riksdagen skall anvisa ett reservationsanslag på 500 000 kr. för den fortsatta utredningsverksamheten. Denna summa svarar mot det anslag för projektering som förvallningssiyrelsen tidigare har begärt. Det är väl ändå rimligt att riksdagen får igen denna fräga på något sätt. Ta bara en detafi, la bron över Stallkanalen. Här redovisas olika lösningar. Självklart fär vi utnytfia arkitekter och andra tekniker för all göra ritningar och konstruktioner. Ärdet orimligt att kammaren skall få besluta i dessa ärenden? Skall vi betrakta denna bro som en sådan detafi att vi skall strunta helt i den?

Jag har svårt alt förslå den brådska alt fatta beslul som utmärker reservationen. Enligt vad utskottet inhämtat förorsakar den nuvarande användningen av riksbyggnaderna inte nägon kapitalförlust. Ingen vågar väl heller hävda att det uppslår några problem för riksdagen om beslutet , tas 6-7 månader senare. Vi har från ulskollels sida tryckt pä att beredningen skall arbeta skyndsamt. Dess arbete behöver inte försena frägan i någon nämnvärd grad. Skulle riksdagen komma till det resultatet att den skall flytta från Sergels Torg, har jag svårt att se att det kan innebära någon riksolycka om beslutet fattas ett halvt år senare än vad man har planerat. De nuvarande lokalerna fungerar ändå sä väl att jag har svårt att se att här inställer sig nägra allvarligare problem för ledamöterna och för riksdagens arbete.

När konstitutionsutskottet förordar en skyndsam kompletterande utredning av en särskild beredning, utsedd av förvaltningsstyrelsen, har utskottet inte tagit ställning för något av de allernativ som föreligger. Därför skall jag inte ingå i någon diskussion med de föregående talarna om de alternativ som de har pläderat för. Men jag vill också säga: Den som stöder förslaget frän konstitulionsutskottet binder sig sålunda inte för det ena eller det andra alternativet. Det blir endast möjligt att med större säkerhet träffa sitt val om några månader.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till ulskollels hemställan.

Herr BJÖRCK i Nässjö (m) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig först säga att jag inte har kritiserat att utskottet

har tagit god tid på sig för att handlägga denna fräga. Det skall väl dock noteras - och det var det jag gjorde - att man från visst håll förra året förutsatte att frågan skulle kunna avgöras före julen.

Men vad som är intressant i sammanhangei är ju talet om expansionen. Det finns en enda motion, som mera preciserat tar upp frågan om sekreterarhjälp åt ledamöterna. Molionen är väckt av herr Romanus. Han kräver i denna motion att man skall räkna med en sekreterare pä tvä ledamöter. Det är det konkreta yrkande vi har. Det är elt så pass modest krav att det utan vidare ryms inom det alternativ som finns, H 2, utan att man behöver ta några ylleriigare expansionsytor i anspråk. Vi har ju där en överyla pä 3 000 m'.

Det är nog så, herr talman, all utskoltsmajorilelen är expansionsglad. Utskottets ordförande talade om 50 000 m' fullvärdig rumsyta. På s. 30 i betänkandet skriver man dock: "Det kan inte uteslutas att de då aktuella lokalbehoven blir avsevärt större, kanske mellan 55 000 och 60 000 m" Dä är man alltså uppe i mycket stora ytor.

Jag tror inte att det är någon större olägenhet om vissa, icke kam-marnära aktiviteter sker i utrymmen som ligger en bit från själva kammaren. Del är f ö. någonting som konimer att bli fallet vilket alternativ man än väfier, när del rör sig om sä stora ytor. Det går faktiskt inte att pressa in 60 000 m' på nägra få meters avstånd frän kammaren.

Del sägs nu all den här saken inte är särskilt brådskande. Men frägan har ju i dagarna utretts i ungefär tio år. Jag är säker på att om vi inte fattar ett principbeslut nu, så kommer det inte alt ta några månader, som herr Johansson i Trollhättan talar om, utan det kommer förmodligen att dröja nägra år innan vi kan fatta ett beslut. Utredandet kostar ocksä pengar. Jag tror sannerligen att vi kan använda resurserna på bällre sätt än till att utreda frågan fram och tillbaka.

Dessutom är jag, herr talman, övertygad om att ulskoitsmajorilelen i själva verket är oenig. En del av den vill stanna kvar här och en del vill flytta till Helgeandsholmen, men föredrar ett annat alternativ än det som förvaltningsstyrelsen förordat.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

Herr NORDIN (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag har alltid uppskattat vär utskottsordförande, herr Johansson i Trollhällan - han är en försiktig man som tänker sig noga för innan han handlar. Jag blev därför rätt överraskad över att han hade satt sitt namn under ett utskottsbetänkande som trols allt innebar en mycket djärv och kraflig expansion av utrymmena och därmed ocksä kosinaderna för riksdagen i framtiden.

I sitt anförande nyss var herr Johansson emellertid som vi är vana vid: myckel försiktig och återhållsam. Han sade all uppgiften om 60 000 m inte skall uppfattas som nägol exakt mått. Beträffande de slutsatser vi har dragit om ökningen av antalet anställda sade han att så snabbt skall den inle ske, osv. Men därmed faller faktiskt mänga av argumenten för att man skulle behöva så här mycket utrymme. Det är väl rätt me-

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

ningslöst all bygga lokaler som inie används. Vad är del för mening med det? Det är som pastor Jansson i Hans Alfredsons monolog säger om påsen: Den är tom och innehållslös om man inle fyller den med något. Det blir rummen ocksä.

Alltnog. Vi kan notera att man ingalunda tänkt sig någon så väldig utveckling av antalet anställda i riksdagen under 1900-talets senare del. Därmed blir reservanternas ställning så mycket starkare. Vi kan peka pä -jag vill understryka det - att i det anvisade alternativet finns tillräckligt mycket utrymme för de kammarnära funktionerna. När det gäller de icke kammarnära funktionerna finns det expansionsmöjligheter framför allt i nuvarande departementslokaler.

Kvar står dock ännu en fråga. När herr Johansson berättar om alla de problem som måste lösas före ett beslut, om alll det som nödvändiggör detta uppskov, blir frågan: Hur skall man klara detta pä de sex sju månader som utskoltsmajoriteten anger att utredningen skall ta? Del flnns dock inte några övermänniskor, vare sig pä det tekniska eller pä det politiska planet. Säg precis som det är! Det komnier all bli antingen en kort och snabb utredning och därefter elt beslul - sä som vi reservanter föreslår riksdagen i dag - eller ocksä ett ständigt och evigt utredande till höga koslnader och kanske lill ingen nytta.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s) kort genmäle:

Herr lalman! Herr Nordin berömde mig för min försiktighet. Det är just denna försiktighet som gör att jag inte vill att vi skall fatta ett beslul i dag utan önskar ytterligare utredning för alt därmed fä ytterligare material för ett ställningslagande.

Man talar här om den expansionsglädje som ulskottsmajoriteten känner. Jag har inte upplevt nägon sådan glädje. Däremot anser jag det önskvärt alt man vet vilka expansionsmöjligheter som föreligger. Var och en har väl någon erfarenhet av husbyggande. När man bygger ett hus är det sällan som man efteråt kan konstatera att man tagil till det för stort, för all man inte vet hur det skall ulnyUjas. Däremot har många, både i sill privata liv och vid arbete med offentliga byggnader, fält erfara alt man tagil till för litet och att man inle heller vel vilka möjligheler till expansion man kan räkna med.

Jag menar alt vi inte skall bygga mer än vad de lokalprogram vi nu har visar au vi behöver för 1985. Men vi skall vela vad som finns där-bakom. Vi skall ha möjlighel alt för dem som efterträder oss som riksdagsledamöter ange vilka möjligheter till utveckling som finns.

Lät säga alt någon vid mitten av 1950-lalet skulle ha bedömt riksdagens husbehov fill mitten av 1970-talel. Jag skulle tro att de flesla då inte skulle ha räknat med alt vi skulle ha suppleanter i riksdagen. Del fanns f ö. en ganska stark ovifia mot all ha suppleanter i den svenska riksdagen. Hur skulle vi ha löst del problemel om vi inte hade haft dessa överytor att disponera? Skulle vi dä ha sagt oss: Suppleanter är bra, men det

systemet kan vi inle tillämpa i Sverige, för vi har inte nägra lokaler där suppleanterna kan arbeta?

Man talar så mycket om att flytta ut en del funktioner. Låt oss resonera konkret om detta! Tala om vilka funktioner det är ni vill flytta ut!

Hen BJÖRCK i Nässjö (m) kort genmäle:

Herr lalman! Stockholms kommun ser ut som den gör. Man kan naturligtvis utreda dessa frågor i all oändlighet, men vissa förutsättningar är i vilket fall som helst tämligen givna.

Vi har utrett frägan i tio år till stora kostnader och utan något definitivt resultat som vi har kunnat fatta beslut om. Jag tycker att det är högst otillfredsställande.

Jag vill understryka att utskotlsmajorilelen såviii jag kan förslå inte alls är enig, även om del verkar sä. Bland utskoltsmajoriteten finns del - herr Ahlmark konimer väl strax all utveckla den saken - sädana som vill stanna kvar här och sådana som kan tänka sig en återflyttning till Helgeandsholmen, dock under förutsättning att man går in för vad som kallas för alternativ I. Detta innebär ett stort hus i glas och betong på den nuvarande riksbankstomten. Osäkerheten blir, herr talman, betydligt slörre om kammaren stöder majoriteten. Dä vet vi inle alls var vi kommer att hamna.

När det gäller tiden för en förnyad utredning vill jag säga att det inte kan röra sig om några månader, om det skall finnas utrymme för remisstid, utskottsbehandling, motionsrätt i kanimaren, m. m. Man fär ändå förutsätta att utskottet, om det kommer fram till några nya saker, måste ta en viss tid på sig för att behandla frågan.

Herr Johansson i Trollhättan försöker göra gällande att reservanterna inte har något alternativ när det gäller expansionsmöjligheterna. Det är helt fel. Vi har pekat pä alt om vi fastnar för alternativet H 2 - jag skall upprepa vad jag sade i mitt första inlägg - sä finns där 3 000 m' disponibel fullvärdig rumsyla. Tar vi i anspråk kanslihusannexet, som ligger nära och bra till, och som ger möjligheter till direkt förbindelse inomhus med inte sä förfärligt mycket längre gångavstånd än vi i vissa fall har här i dag så finns det 5 000 m' ytterligare. Totalt flnns del i nära anslutning i Gamla stan i form av departementslokaler 15 000 m' programyta.

Det, herr talman, är ändå utrymmen som majoriteten sannerligen icke kunnat peka pä när det gäller Sergelstorgsallernativet. Där säger man i ulskottsbelänkandet på s. 30: ".Även om Sergelstorgsallernativet i och för sig torde kunna - efter förvärv eller förhyrning av ytteriigare fastigheter - tillgodose dessa ökade lokalbehov synes en lösning som innebär alt riksdagens funktioner fördelas på ett slort antal fastigheter vara mindre acceptabel på lång sikt."

Därmed har man också utdömt Sergelstorgsallernativet.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

Herr NORDIN (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag undrar om inle herr Johansson i Trollhättan förväxlar ordet försiktighet med osäkerhet och obeslutsamhet.

Herr Johansson säger: Tänk så myckel som händer medan man utreder. Ja, det gör del ju alltid. Men det gäller väl oavsett vilket alternativ vi än diskuterar. Vad är det som hindrar att Stockholms kommuns pessimism när det gäller behovet av utrymmena i detta hus förbyts i op-.limism och djärv framtidstro och att riksdagen på det sättet pä sikt blir husvill.

Det ger ånyo anledning fräga sig om det inte även för Stockholms kommun skulle vara nyttigt att riksdagen bestämde sig för gott vart man skall ta vägen. Jag upprepar än en gäng att marschriklningen dä bör vara Elelgeandsholmen. Sedan mäste del dock i beslulel få vara en öppen fräga vilket alternativ man till sist stannar för. Det är alltså ingen osäkerhet frän reservanternas sida i del fallel, sä tvärsäker skall man inte vara att man pekar ut ett definitivt alternativ på Helgeandsholmen i och med att man pekar ut själva Helgeandsholmen.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s) kort genmäle:

Herr talman! Lät mig inte ta upp någon språklig strid om vad som är försiktighet och vad som är osäkerhet.

Men nog är det osäkert när man fogar till en sats där man säger alt om det kommer fram nya omständigheter då skall ärendet komma tillbaka till kammaren. Är det inte bättre att vända pä hela resonemanget och nu göra en snabbutredning av det vi behöver ha utrett och därefter komma med ett definitivt förslag så att man inte behöver foga till en sats om att ärendet skall komma igen om nya förhållanden tillkommer. Jag är inte van att falla beslul under sädana premisser, och jag vill inte vara med om det här i riksdagen heller.

Det är intressant att man inte svarar på en fråga jag ställde, nämligen: Vilka funktioner anser man kunna flyttas ut om så erfordras? Det har jag inte fått någol konkret svar på, endast försäkringar om alldel existerar sådana funktioner.

Herr Björck i Nässjö pekade i sill senaste inlägg pä att det flnns lokaler omfattande 15 000 m' som departementen förfogar över i Gamla stan och som riksdagen skulle kunna ta i anspråk senare. Vad är det för lokaler? Varför inte tala i klartext? Taja om vilka lokaler det gäller. Att allmänt tala om all sådana lokaler existerar hjälper ingenling.

Jag vill tillägga, herr lalman, att självklart är det inte fråga om att åstadkomma en utredning i all oändlighet. Vi har inte räknat med att det behövs några nya utredningskoslnader, men det behövs det med reservanternas förslag; en halv miljon. Vi ulgår frän all de ordinarie utredningsanslag som finns skall täcka de överväganden som ytterligare bör ske innan riksdagen lar ställning.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Det här är en fräga där vi alla har personliga åsikter. Vår egen arbetsplats intresserar oss naturligtvis ganska mycket. Det är därför rätt lätt alt vi hamnar i litet tränga perspektiv. Vi glömmer alt ställa frägan: Vad komnier man i framliden att kräva av ett riksdagshus? Om vi bortser frän våra egna personliga värderingar just nu - vad komnier riksdagsmännen om 25 år att begära av den byggnad, eller de byggnader, där parlamentarismen skall utövas?

Det är alltså det greppet som konstitutionsulskotlet har tagil på frågan. Flera av oss i utskottet har vid mänga tillfällen uttryckt åsikter i frågan om Sergels torg eller Helgeandsholmen är att föredra som placering för ett riksdagshus. Vi har nu, som Hilding Johansson visade, inom majoriteten låtit bli att yrka bifall till våra motioner och låtit bli alt driva våra personliga önskemål. Vi vill i stället ve.ta: Vilka funktioner måste ett riksdagshus klara av omkring år 2000?

Den frågan besvaras inte alls i det betänkande som riksdagshusutredningen och förvaltningsstyrelsen lagt fram. Inte heller reservationen uttrycker många åsikter pä den punkten. Men inom konstilutionsutskot-tet har vi under flera månader gjort en noggrann genomgäng av den här frågan. Vi har haft en egen remissomgång med en rad instanser; de har tagit upp mänga försummade aspekter pä stadsbilds- och miljöproblemen, kostnadsberäkningar och annat, dvs. det som bl. a. efterlystes i ett särskilt yttrande i förvallningssiyrelsen av Ola Ullsten.

Vi har då funnit att elt viktigt beslut av riksdagen frän 1973 knappasl har fullföfits. Vi begärde då i kammaren att "det fortsatta utredningsarbetet" skulle bedrivas "så förutsättningslöst söm möjligt". Nu har man tyvärr i utredningen nästan hell koncentrerat sig på att bevisa att det går att flytta tillbaka till Helgeandsholmen och alt det blir billigare än att stanna kvar. Nägon motsvarande möda har man inte lagt ner pä att undersöka alternativet Sergels torg. Man har t. ex. inte närmare utrett hur de gamla riksbyggnaderna skulle kunna användas om riksdagen stannar kvar vid Sergels torg. Det hade annars varil intressant att fä utrett t. ex. efterfrågan på lokaler - bäde förvallningsrum och konferenssalar - som gamla riksdagshuset i dag fyller. Del finns ju en stor efterfrågan pä sädana lokaler, vilket bl. a. byggnadsstyrelsen framhöll för elt par i år sedan.

Man harocksä lämnat hela frägan därhän om hur lokalerna vid Sergels torg skulle kunna förbäitras i en del avseenden och vad det skulle kosta. Att det tekniskt kan genomföras har vi varit överens om i utskottet. I några kalkylexempel, som ulskottet har gjort om de båda huvudalternativen, har vi sökt nämna också sädana utgifter.

Ett annat exempel på snedvridningen är diskussionen om expansionsmöjligheter. Förvaltningsstyrelsen säger med all rätt all den delen av frågan är viktig för ett ställningstagande. Men ulredningen har dä med hänvisning till en promemoria frän Stockholms fastighetskontor påstått att del vid Sergels torg "visserligen komnier all finnas kontorslokaler

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

i närmast omkringliggande fastigheter, men dessa är privatägda, och lokalerna kommer vid den tidpunkten" - dvs. efler 1980 - "all som regel

vara uthyrda till enskilda hyresgäster ". Men gär man lillbaka till

den åberopade promemorian finner man all det påståendet är felaktigt. Inga av de lokaler som närmast komnier i fräga vid en fortsatt expansion vid Sergels torg är privatägda. Tvärtom ägs de av kommunen, och flera av dem är "saneringsmogna".

När del gäller koslnader är bilden ungefär densamma. En tidigare utredning orn ombyggnad på Helgeandsholmen - den som gjordes 1972 - kan uppräknad till dagens penningvärde beräknas till ungefär 350 mifi. kr. Den nya ulredningen anser all man kan klara ungefär samma program för drygt 120 mifi. kr. Del är svårt att säga var exakt som beräkningarna skifier sig ät och vad som på vafie punkt är den korrekta bedömningen. Men jag tror att alla i utskottet - också reservanterna - tvingats ställa sig rätt skeptiska till de senaste; beräkningarna. De är inle hållbara, för att uttrycka sig försiktigt. Och jag tycker inte att man kan falla principbeslut om återflyttning ulan att i stora drag veta vad en sådan flyttning skulle kosta.

Får jag ta ännu ett exempel. Det gäller jämförelsen i årskostnad niellan Helgeandsholmsaliernaiiven och alternativet Sergels torg. Utredningen har gjort den jämförelsen i 1974 års penningvärde och t.o. m. anseit att en sådan jämförelse är "rättvisande". Men konstilutionsulskotlei visar nu att vid en fortsatt kostnadsutveckling i samma takt som de senaste åren blir återflyttning betydligt dyrare än att stanna kvar. Det beror främst på att det hus vi nu sitter i byggdes för fem år sedan i den tidens kostnadsläge. Bara omkring 15 96 av utgifterna för Sergels torg föfier prisstegringarna. Alla ombyggnadsförslag däremot, som gäller slutet av 1970-lalet och böfian av 1980-talet, kommer att drabbas av de ökningar av byggnadskostnaderna som vi vet är myckel stora. En rättvisande jämförelse borde ligga i något slags framräknat penningvärde det är dä ett ombyggt riksdagshus skulle kunna vara färdigt. Bara den bristen i beräkningarna slår sönder utredningens kostnadskalkyler.

Det är klart att bristerna i den senasie riksdagshusutredningen inle fär vara avgörande för vär syn på var riksdagen skall ligga i framtiden. Däremot gör de det omöjligt att i dag fatta något principbeslut om lokaliseringen. Den saken måste beredas ytterligare i del perspektiv som utskottets ordförande har beskrivit utförligt här för kammaren. När den beredningen görs ärdet riksdagens funktioner i framtiden som skall vara avgörande. Det räcker ju inte alt huset fungerar hyggligt underde första åren efter en inflyttning - det mäsle ocksä vara bra att jobba i under lång tid framåt. Man kan ju inte byta riksdagshus vart tionde är därför att man slarvat med planeringen.

Frågeställningen "Vad krävs av etl riksdagshus är 2000?" bör alltså vara utgångspunkten vid den nya beredningen. Del är inte all "leka på de stora pojkarnas gärd", som nägon sade här i debatten tidigare. Del äratl vara framsynta innan vi investerar flera hundra miljoner kronor.

Jag minns en tidigare debatt om expansion av ett riksdagshus. Del var i börian av 1960-talet. Jag kritiserade där bristen på arbetsrum för dem som dä var ledamöter av riksdagen, alltså att varie ledamot inle hade något rum pä Helgeandsholmen utan alt ledamöterna fick kämpa sig lill en arbetsplats om de ville vara ostörda. Jag ställde då kravet - det var innan jag var med i riksdagen - att det skall finnas ett arbetsrum för varie riksdagsman föratt riksdagsledamöterna skall kunna arbeta praktiskt, ta emot människor och över huvud taget vara effektiva som företrädare för folket. Jag skrev en bok om det här för elva år sedan, Vär fattiga politik, där jag skildrade hur svårt det var att jobba rationellt i ett hus utan arbetsrum. Dä kom den här repliken: Det som har dugt så länge, det duger nog i framtiden ocksä. Ett rum för varie riksdagsman är lyx och onödigt. Vi skall inte leka på de stora pojkarnas gård.

Nu är det självklart alt man skall ha ett arbetsrum för varie riksdagsledamot. Jag tror all det är viktigt ocksä för framtiden alt vi inser att kraven komnier alt förändras. Därför ställer vi frågan "Vad krävs av ett riksdagshus år 2000?" innan vi fattar principbeslut.

Det är framför allt utskottets ordförande, herr Johansson i Trollhättan, som öppnat det här perspektivet under arbetet och som med stor energi och stor noggrannhel lagl grunden för ulskottsbelänkandet. Vi är flera som nu siöder den linjen och som därför inle yrkal bifall till motioner som vi lämnat in. Utskottet har hell enkelt tagil ett större grepp pä frågan än vad nägra av oss lyckades göra i januari. En sädan uppläggning bör kunna få en bred anslulning här i kammaren.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

Hen WÄRNBERG (s):

Herr talman! Läl mig böfia med all instämma i utskottets uppfattning att den främsta förutsättningen för en god lösning av lokalfrågan är alt riksdagen bereds möjlighel att på bästa säll fylla sina funktioner.

Den uppräkning som utskottet gjort av kriterierna för ett väl fungerande riksdagshus överensstämmer mycket väl med de synpunkler som anlagts av riksdagshusutredningen. Jag kan heller inle finna all utskottet haft något att invända mol övriga omständigheter som utredningen och förvaltningsstyrelsen ansett bort tillmätas belydelse.

Jag kan däremot inte instämma i den slutsats som utskottet kommit till när man anseit alt det material som nu föreligger inte är tillräckligt uttömmande för ett ställningstagande i frågan om kvarstannande vid Sergels torg eller en ålernyttning till Helgeandsholmen.

Andra talare har tagil upp expansionsfrägan, och låt mig nämna något om del evighetsperspektiv som måste ligga i utskottets resonemang om en årlig tillväxtiakt på vissa proceni. Della skulle leda till all lar man till en tillräckligt lång tidsperiod sä går hela Gamla stan eller andra stadsdelar åt för riksdagens behov. Nägon gång måste ocksä den ulvecklingen avbrytas. Jag tycker del vore hell oförsvarligt om riksdagen nu skulle besluta alt skaffa sig någon sorls optionsrätt pä olika privata fastigheter

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

eller kommunägda fastigheter med privata hyresgäster för att tillfredsställa något slags förmodad utveckling som ingen levande människa i dag kan lämna besked om. Alll är nämligen beroende av poliliska beslut. Den skara av parlamentariker som konstitutionsulskotlel föreslår skall tillsättas kan naturligtvis inte veta ens vad riksdagen vill om ett par är, mycket mindre vad den konimer att besluta vid nästa sekelskifte. Som exempel på hastigt ändrade beslul frän riksdagen i sin egen bostadsfråga skall jag nöja mig med att anföra etl par exempel:

När det hus, som vi nu befinner oss i, bökade byggas fick förvaltningskontoret i uppdrag att bygga ett hus för en utskotlsorganisation som preciserades att bra myckel likna den som fanns i tväkammarsys-temet. Under byggets gäng ändrades sä plötsligt utskottsorganisationen till nägol hell annal och rumsdispositionerna fick hell göras om med minskning av funktionsdugligheten och sämre utnytfiande av ytorna som föfid liksom givetvis också väsentliga kostnadsfördyringar. Med detta vill jag säga all inte ens några månader i förväg visste man om att man skulle göra om ulskollsorganisationen.

Del andra exemplet gäller den ursprungliga planeringen av detta hus vid beslutet 1968. Jag föreslog då i ett särskilt yttrande till förvaltningskontorets framställning alt man också skulle ulreda vilka möjligheter det fanns att permanenta lokalerna vid Sergels torg. Bakgrunden härtill var att jag tror att jag förutsäg alt det centrala läge som det nya husel skulle fä kunde vara lockande för ett kvarstannande, och dä borde man åtminstone kunna undersöka om del gick att få denna nybyggnad att bli funktionell även vid permanent bruk samt att man kunde försöka fä husets yttre att ocksä likna en pariamentsbyggnad.

Men den främsta anledningen till mitt särskilda yttrande var ändå av ekonomisk natur. Om riksdagen i del läget, 1968, eller något senare beslutat sig för att stanna kvar vid Sergels torg hade staten kunnat spara väldiga belopp därigenom att ingen ny riksbank hade behövt byggas. Det nya riksbankshuset drar en kostnad av ca 150 milj. kr. Hela den summan hade inte kunnat sparas, men om 50 mifi. kr. investerats i de båda riksbyggnaderna hade 100 mifi. kr. sparats samtidigt som riksbanken fån bra lokaler och riksbyggnaderna hade fått en meningsfull användning. Det skall ocksä upplysas om i detta sammanhang att bankofullmäktige i elt officiellt remissvar förklarat all man inle hade någon åslundan ati flytta från Helgeandsholmen, men att banken givelvis lojalt gjorde det som dess huvudman, riksdagen, begärde av den.

Riksdagen ville dock 1968 inte lyssna pä det här örat. Bankoulskottet avfärdade mina propåer på elt par rader, av vilka framgick all Sergelstorgsallernativet var elt provisorium och ingenting annat. Därför fick man inte ha sä stora krav. Riksdagen godkände utlåtandet pä den här punkten. Jag kan förslå utskottets inställning, då vid den tidpunkten riksdagen av staden bara hade hälsats välkommen loren kort provisorietid och sedan :fortast möjligl borde lämna Sergels torg och ge plats för kulturen. Jag har själv i livligt minne - och jag har anteckningarna bevarade

- svaret på den fråga jag ställde till stadens förnämste representant i förhandlingarna om vad staden skulle säga om riksdagen stannade kvar efter den beräknade provisorietidens slut om ca tio år. Svaren från denne förnämste talesman för staden blev: Om riksdagen på ett sådant sätt

- alltså genom att hänga sig kvar - förstörde det tilltänkta kulturutbudet i Kulturhuset vore det rätta omdömet att ombuden för riksdagen ingenting annat var än en rad kulturbarbarer.

Jag vet att inställningen från Stockholms kommun är en annan i dag. Jag vill tro att den negativa inställningen vid det tillfället till ett kvarblivande bidrog till att riksdagen med en axelryckning kunde avfärda ett förslag som realistiskt skulle kunna spara 100 mifi. kr. till statsverket. Mot den bakgrunden framstår i varie fall för mig utskottets energiska letande efter fel i utredningens kostnadsberäkningar som någol futtigt. Jag har för min del sagt att en eller annan mifion åt något håll inte kan få ha någon avgörande betydelse för val av alternativ, utan ställningstagandet måste grundas på andra skäl, då alternativen ändå ligger så nära varandra koslnadsmässigl.

Jag har för avsikt att återkomma med kommentarer till utskottels sätt alt räkna kostnader senare. Med låt mig först avsluta mitl inledande resonemang om del behov av utrymme som riksdagen kan beräknas ha. Det lokalprogram som ligger till grund för planeringen i dag har fastställts sedan alla de som kan beräknas ha erfarenhet av utrymmesbehovet fält säga sitt. Enskilda fiänsteman, partier och personalorganisationer som varit berörda har fått sina synpunkter tillgodosedda, och jag vågar säga att det är ett generöst lokalprogram som föreligger. Man skall ha klart för sig att det redan nu rör sig om en fördubbling av de ytor som var lillgängliga för tvåkammarriksdagen så sent som 1970.

Jag vill inte utesluta att riksdagen framöver kan besluta om nya anordningar som kräver utrymme. Visst kan riksdagen besluta om ändringar i det konstitutionella systemet, som kräver mer utrymme. Men hur skall en ny utredning - några stycken parlamentariker - på ett år, eller några månader som herr Hilding Johansson sade, få klarl för sig vad riksdagens politiska beslut om riksdagens arbetssätt kommer att bli framöver? Det förslår inte jag hur de skall klara upp. Är det bara fråga om servicepersonal, och det är det, eftersom ingen människa har drömt om att det skall bli mer än 350 riksdagsmän i huset, vill jag bara upprepa vad nägon annan har sagt: Kommer vi att få 55 000-60 000 nya kvadratmeter kommer det att räcka riil en fiänstemannastab på bortemot I 500 personer, med gott om utrymme för var och en. I dag är fiänstemannastaben 350.

Vågar någon utredare av dem som kommer att tillsältas förutsätta all della är vad riksdagen kommer att besluta?

Tänk om riksdagen i stället om nägra år beslutar skära ned antalet riksdagsledamöter till en nivå som motsvarar vad andra jämförbara nationer har. Tänk om - o, hemska lanke - riksdagen beslutar sig för, med eller utan lottens hjälp, aU tillsälta en besparingsutredning även för egen del för att gå före med gott exempel. Vet vi hur del här landets

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

5 Riksdagens protokoll 1975. Nr 93-94

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

finanser - sä som vi häller på att anstränga dem med utlandslån och annal - kommer att se ut om nägra år? Vi har finansdebatt på fredag, och jag skall inte utveckla det resonemanget vidare.

Med del nu anförda har jag velat säga att det inte finns några möjligheter att i dag bestämma vad lokalbehovet kommer att vara in pä nästa sekel. Det finns en hygglig reserv med överytor i alla förslag, och skulle den mot förmodan inte räcka till har man ett expansionsutrymme på 15 000 m'i Gamla stan. Jag vet att herr Johansson i Trollhättan mycket väl känner till att det är de lokaler som i dag inrymmer departementen.

Det finns också möjligheter att flytta ul niånga funktioner frän detta hus - inte att flytta in sädana, som herr Johansson säger. Vad har JO-ämbelet eller statsrevisorerna för behov av att ligga i närheten av kammaren? Del flnns möjligheler att flytta ul biblioteket - så när som på en liten del, som alltid mäste stå till förfogande-, förvaltningsfunktioner, hela riksdagens tryckerienhel samt det tryckeri som riksdagen anlitar, serviceverkstäder m. m. Jag kunde fortsätta uppräkningen. Man kan alltså disponera ytteriigare lokalutrymmen, om riksdagen skulle vifia expandera vad gäller de konstitutionella funktionerna.

Förvaltningsstyrelsen föreslår riksdagen all besluta flytta tillbaka till Helgeandsholmen. Lät mig redovisa de skäl jag haft att som utredare föreslå delta. Jag vill då först säga att det givetvis också finns skäl för att kvarslanna vid Sergels torg. Däremot finns det inte, såvitt jag kan se, några som helst skäl för en ytterligare utredning. De två förnämsta skälen för att stanna kvar är-det centrala läget, som visserligen också kan innebära nackdelar, samt naturligtvis att vafie flyttning innebär besvär. Det senare gäller allra helst som vi i dag har ett hus som fungerar.

De för rnig avgörande skälen för en ålernyttning har varit det siora värdet för riksdagen att bo i ett eget hus samt all man fär en meningsfull användning av riksbyggnaderna. Ingen har nämligen - och utredningen har ändå gjort försök i den riktningen - lyckats presentera en alternativ användning av de slora paradytor som finns i de gamla riksbyggnaderna. Att bevara dessa bara som museiföremäl måste ändå vara en felaktig linje. När nu riksdagen har bestämt sig för en hög grad av bevarande av dessa byggnader tycker jag att del är självklart att de också skall ges en meningsfylld användning.

Att riksdagen bör äga det hus den bor i tyckerjag är en självklarhet, ty det ger riksdagen möjligheter att planera sin verksamhet på ett annat sätt än om den är hyresgäst, även om jag vägar säga att riksdagen hittills inte haft nägon större anledning att klaga på sin hyresvärd.

Nägon har ifrågasatt varför då inte riksdagen köper sill nuvarande provisoriska hus för att där fä göra vad den vill. Ja, riksdagen får inte heller göra vad den vill om den köper huset. Kommunen har i sitt för-säfiningsallernativ krävl all kullurakliviieter och affärer skall vara kvar, även om riksdagen köper husel. Denna begränsning av användningen av sill egei hus ser jag som ell slarkl skäl lill all riksdagen inle kan förvärva faslighelskomplexei vid Sergels lorg.

Därtill skall läggas att jag finner del mindre lämpligt all riksdagen skall bygga upp en fastighetsförvaltning som skall hyra ut lokaler av olika slag. Nästan halva huset skall ju hyras ut till andra intressenter än riksdagen. Den yta som staden skall disponera är 18 000 m\ Stadens hyresbud för denna yta är 11 mifi. kr. Dessutom skall knappt 3 000 m' utnytfias av butiker o. d. Hur stor hyressumman för detta blir vel jag inte, men den räcker inte långt när det gäller att betala den totala hyran. Det finns dessutom 14 700 m' som utgörs av garage, vägar under huset och alla sådana utrymmen, som riksdagen inte är så särskilt intresserad av att förvalta och som ger mycket små hyror.

Det kommer ocksä att bli åtskilligt dyrare per år för riksdagen all vara herre i eget hus vid Sergels torg än att vara hyresgäst vid Sergels torg. Det är väl egenlligen alternativet att äga huset vid, Sergels torg som skall jämföras med Helgeandsholmsalternativel, inle hyresalterna-tivet. Förklaringarna till att det blir mycket dyrare att äga huset än att hyra det är flera, men den främsta är att kommunen vid en försäfining vill tillgodogöra sig markvärdestegringen. Det är kanske inte heller sä mycket att säga om det. I kommunens offert beräknas markens värde till 109 mifi. kr. av det totala beloppet på omkring 411 mifi. kr. I hy-resallernalivel tas inte ul hyra mera än på en del av del markvärde som kommunen anser vara del rätta. Några exakta kostnadsberäkningar har inte utförts beträffande merkostnaden för riksdagen, om denna skulle äga sitt hus vid Sergels torg. Dä elt sådant alternativ bedömts som orealistiskt av många andra skäl, har man tyckt all man inle behövt göra nägra sädana beräkningar.

Jag vågar dock påstå all om riksdagen av något skäl ville äga faslighelskomplexei vid Sergels lorg sä skulle denna Önskan dra en ylleriigare kostnad pä äiskilliga mifioner kronor.

Då alltså riksdagen ulan denna koslnad kan få lokaler i egei hus och då riksbyggnaderna på delta sätt blir bevarade och får en meningsfull användning anser jag alt riksdagen bör besluia sig för en ålerflytining. Det skalj dessutom tilläggas att gjorda utredningar visar att det är möjligt att få minst lika funktionsdugliga lokaler på Helgeandsholmen både enligt alternativet H 1 och alternativet H 2 - kanske t. o. m. de lokalerna i vissa avseenden är bättre. Jag kan bl. a. nämna att det varit möjligt att i Helgeandsholmsaliernaiiven ge alla ledamotsrummen toalett och duschutrymmen och övernattningsmöjlighet, vilket man i dag icke har vid Sergels torg.

Utskottet har ansett uiredningens kostnadsredovisningar ofullständiga och krävt förnyade beräkningar. Vad utskollet i första hand anmärkt på är all man inle lagil med kosinaderna för kanslihusels evakuering liksom all ulredningen gjort jämförelserna mellan allernaliven i 1974 års priser och inle i 1982 ärs prisläge.

För all bevisa hur felaktiga uiredningens kostnadsberäkningar är har utskottet begärt exempel pä jämförelser av kosinaderna, om byggnadskostnaderna skulle forlsatla all stiga. Sådana beräkningar är självfallet

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

omöjliga att göra. Ingen vet var byggnadskostnaderna kommer att hamna. Men även om man gör det och tar en tioårsperiod bakåt i liden, frän den tidpunkt då ulredningen höll på med sitt arbete, som bakgrund, så kommer man fram till att skillnaden mellan alternativen ändå inte blir stor. Vid en 5-procentig byggnadskostnadsstegring - det är ungefär vad den här tioårsperioden har visat, om man går från 1974 bakåt -blir kostnaden fortfarande till Helgeandsholmsalternativens fördel. Men, som jag heir sagt förut, de här kostnaderna är relativt ointressanta, eflersom de ligger sä väldigt nära varandra.

Inom konslilulionsutskottets kansli har man låtit upprätta en tablå, som det heter i betänkandet. Jag känner inte till om ulskottsledamölernä står bakom den tablån; jag hoppas att de inte gör det, för nägol mera felakligt beräkningssätl får man verkligen leta efter. Jag vet inte om jag skall tolka herr Ahlmark så, att han står bakom den.

Man har utgått från en 7-procentig inflationsutveckling. Hur man kan göra det trovärdigt hör inte hit; man förutspår bara all det skall bli 7 96 inflation i fortsättningen varie år, eventuellt 9 96. Men trots della kommer man fram lill att alternativen S och H - Sergels torg och Helgeandsholmen - är ungefär likvärdiga. Dä klipper man till med evakueringskostnader på 13,6 mifioner per år för kanslihuset - 13,6 mifioner per år!

Enligt utredningens uppfattning hör de här kosinaderna inte hit, eftersom departementets överflyttning till Klara ändå kommer att ske, oberoende av riksdagshusfrågan. I varie fall planerar byggnadsstyrelsen sedan tio är tillbaka för delta och köper mark undan för undan; just nu gör man stora inköp. Det är troligt att i den händelse riksdagen beslutar sig för att la kanslihuset i anspråk påskyndas överflyttningen, och detta måste väl egentligen vara ett plus om utskottets inflationsteori är riktig, för då blir det ju 10 mifi. kr. dyrare för varie år man väntar med att flytta. Har man därutöver mark inköpt som inle blir använd, så kosiar ocksä del pengar. Men det troliga är att de utrymmen i Klara som i dag planeras av byggnadsstyrelsen, om inte departementen vill flytta in i dem, konimer att användas för kontorslokaler åt olika verksamheter inom den statliga förvaltningen - lokaler som annars kunde ha legat pä hell andra ställen än i Klara med de höga hyror som där gäller.

Vidare räknar man i den här tablån med en dubbelhyra under två tre år därför alt departementen mäste flytta innan riksdagen flyttar in. Man har kommii fram till all del i 1982 års penningvärde skall kosta sä där 40 mifi. kr. Dä har man tydligen förutsatt alt regeringen skall stanna för evigt i kanslihuset och all man aldrig någonsin i historien behöver bygga om eller modernisera del husel. För skall man göra del måste en flyttning ske, och då kommer husel ovillkorligen alt slå tomt någon gång. Och skall man över huvud taget räkna nägon koslnad för detta - all husel slår loml - så fär man väl ändå inle räkna dubbell på de dyra hyror som man tänker sig i framliden ulan man skall endasl räkna ränla pä del beräknade värdel av kanslihuset - etl beräknat värde som vi alla är överens om. Det blir inle nägra 40 mifi. kr. utan på sin

höjd 7 mifi. kr. Men detta är typiskt för hela det räknesätt som flnns i kalkylexemplen. Kostnadsjämförelsen avseende regeringens tillvaro i kanslihuset resp. nybyggelse har gjorts mellan 250 kr. per m i etl omodernt hus och 450 kr, per m i etl nybygge. Det är en riklig kostnadsjämförelse för dagen, men den förutsätleratt det aldrig någonsin kommer att göras någon ombyggnad i kanslihuset och att man för framliden i det gamla, omoderna kanslihuset kommer att arbeta lika effektivt som man gör i det nya huset,-

Alla begriper att så här får man inte handskas med siffror.

Dra bara ut inflationsberäkningarna, som kalkylexemplen innehåller, några tiotal år framåt i tiden, så kommer nybyggnadskostnaderna och den därav föfiande hyran att bli så höga att det blir omöjligt att någonsin lämna de gamla lokalerna, som utskottet tydligen förutsätter att man aldrig skall bygga om - och ändå bo i dem!

Men som jag sagl tidigare är alla dessa kalkyler på evakueringskostnader totalt onödiga och ointressanta i dagens sammanhang, dä en planering för överflyttning av departementen pågätt sedan länge, oberoende av riksdagshusfrågan.

Utskottet menar nu att man kan uppskjuta det slutliga beslutet elt eller ett par är - minst ett par år blir det väl - då inga kapitalkostnader finns för riksbyggnaderna. Sä långt är det rätt. Men om den inflalionsleori man själv har byggt upp inom utskottet är riktig, så innebär ju det uppskov som utskottet föreslår riksdagen på ett par år - för det blir det i alla fall om man skall räkna utredningen plus liden innan riksdagen hinner fatta beslut - att de nya Helgeandsholmsaliernaiiven, med den inflation som skall läggas på, blir 20 mifi, kr, dyrare. Precis sä blir det med den teori som utskottet självt använder, men det har man inte talat om någonstans.

Riksdagen mäsle enligt min uppfattning nu bestämma sig för hur man vill ha det. Den här frågan har stötts och blötts tillräckligt länge nu. En ny utredning kan inte kasta mycket nytt fius över den, del kan bara utvecklingen och erfarenheten göra.

Då reservationen ansluter sig till förvaltningsstyrelsens förslag i stort ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

I detta anförande instämde herrar Petersson i Nybro, Adamsson, Larsson i Karlskoga, Mellqvist, Stadling och Hagberg i Örebro, fru Åsbrink och fröken Sandell samt herr Augustsson (samtliga s).

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s) kort genmäle: Herr talman! Det är självfallet omöjligt att i en kort replik ta upp allt vad som här sagts, men låt mig ändå försöka med något.

Det verkar som om man nu ville pressa fram etl avgörande. Kammaren skall till varje pris besluta i dag om att flytta till Helgeandsholmen, Varför detta? Jag har funnit ett skäl för det, och del är att det blir dyrare om man gör det senare. Men kostnaden blir ju ännu slörre om det visar

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

sig, när man har flyttat dit, att etl av de första beslut riksdagen dä kommer att fatta blir att man skall göra en ny utredning och försöka skaffa en ny byggucid.

Herr Wiirnberg försökte komma ur detta genom att säga att man inte vet vad riksdagen kommer att vifia om några är. Nej, självfallet vet man inte det. Men skulle man räkna pä det sättet, skulle vi ju inte kunna fatta några beslut som gällde våra egna angelägenheter - annat än möjligen för den treårsperiod som vi nu sitter. Skulle man inte väga fatta beslut som gäller längre tider därför att man inte säkert vel vad riksdagen kommer att vifia i framtiden, dä lär det inte vara möjligt för oss att fatta så särskilt många beslut.

Jag har aldrig räknat med all riksdagen ständigt skall expandera. Men vi kan konstatera att riksdagen har ökat sina ytor för vafie årtionde som gäll. Under den period som det gamla huset användes ökade lokalanspråken med ungefär 100 %. Jag har inte räknat med något sådant för framtiden, men jag menar att det ändå skall finnas expansionsmöjligheter och att man skall veta vilka dessa möjligheter är, så att de som har att besluta i fortsättningen också skall kunna ta ställning.

Jag förstår ju att en del är helt inriktade på att de skall flytta till Helgeandsholmen - de kan inte tänka sig någon bättre lösning av problemet. Men det är ju inte säkert att de som sitter i riksdagen på 1980-talet och 1990-lalel och under näsla århundrade känner samma djupa entusiasm för Helgeandsholmen, De kanske vill ha andra lösningar, men de blir bundna, om de inte vet vilka expansionsmöjligheter som finns.

När del gäller utflyttningen har Erik Wärnberg och jag skilda meningar. Jag anser att så mycket som möjligt bör samlas i riksdagsbyggnaden. Jag betraktar det som ett värde för riksdagens revisorer att få arbeta i samma hus som vi andra.

Nu ser jag att tiden är ute, och därför hinner jag inte gå in på de ekonomiska kalkylerna, ulan det får väl andra talare ta upp.

Under detta anförande övertog herr förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Hen WÄRNBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan säger att vi mäste bygga elt hus som kommer att tillfredsställa riksdagsmännens anspråk år 2000 eller kanske t, o, m, längre framåt i tiden. Vad vet herr Johansson om vad riksdagsmännen år 2000 vill egentligen? Det kan herr Johan,sson inte veta någonling om, och det flnns inte planer att någon utredning skulle veta vad de riksdagsmännen vill.

Det går liksom inte att bygga upp det hela pä all vi under alla om-sländigheler skall vela att huset räcker till för allting som riksdagsmännen år 2000 kommer att vifia ha. Vi måste väl utgå från ett behov som vi kan överblicka i dag, och det är det lokalbehov som vi har spikat.

Finns det dessulom 3 000 m' överyta som omedelbart gär att ta till

och finns det dessutom 15 000 m' expansionsutrymme, så har vi ett ochetlhalvt nytt riksdagshus jämfört med vad vi hade 1970 att disponera. Det måste vara någon mätta på expansionen.

Hen LARSSON i Slaffanstorp (c):

Herr talman! Jag skall egenlligen sä här i debattens slutskede bara ge en liten redogörelse för hur den här frägan har legat till utrednings-mässigt sett.

Det har ju under debattens gång sagts all vi har bl, a, inte beaktat de olika möjligheter som funnits att väfia på när det gällt andra alternativ här i denna stad. Dä vill jag först erinra om att Sveriges riksdag inbjöd i juni 1971 till nordisk arkitekttävling om riksdagshus på Helgeandsholmen, Tävlingen arrangerades i två steg, av vilka det första Var en kombinerad allmän tävling.

Riksdagen har beslutat att riksdagens hus skall föriäggas till Helgeandsholmen, Försök har gjorts vid flera tillfällen under förhandlingar med Stockholms kommun att pröva andra förläggningsplaiser för riksdagens permanenta byggnad. Detta har ju ocksä debatterats här. Det har inle varit möjligt all nå elt sådant resultat vid dessa förhandlingar att något annat alternativ slätt till buds från riksdagens synpunkt sett. De olika föriäggningsalternativ som föreslogs avvisades helt enkelt av Stockholms kommun, och därför fattades riksdagsbeslutet att, som jag sade, riksdagen skulle bli kvar pä Helgeandsholmen,

Alternativet för tävlingen blev därför ny- eller ombyggnad på Helgeandsholmen, Prisnämnden bestod av en representant för vartdera av fyra riksdagspartier saml arkitekter frän Sverige, Danmark, Norge och Finland, Prisnämndens majoritet stannade för att ge första pris åt ett nybyggnadsförslag som innebar rivning av bl, a, riksdagshuset.

Fru Kristensson och jag var de enda representanterna i prisnämnden som reserverade oss för ombyggnadsalternativet. Vi förordade dä det förslag som av prisnämnden fick fiärde pris - betecknat nr 022 - och det innebar ett helt bevarande av riksdagshuset men nybyggnad pä riksbankstomten. Det förslaget är i stort sett detsamma som i den nya utredningen betecknas som alternativ H 1, och jag vill gärna säga att det är ett väl genomtänkt och mycket funktionellt förslag.

Utskottets ordförande förutsatte att man skulle kunna ta upp nya förhandlingar med Stockholms kommun. Liksom herr Wärnberg tror jag emellertid inte att sådana nya förhandlingar skulle leda till några andra lokaliseringsmöjligheter, ty Stockholms kommun är uppenbariigen främst intresserad av att säga till riksdagen: Ni skall bli kvar där ni är.

Stockholms kommun gick ocksä in för att kritisera de alternativ som vi hade föreslagit i ulredningen, främst det som betecknades H I - det skulle bli en så stor byggnad pä riksbankslomten och den fördömde man av stadsbildsskäl.

Det ombyggnadsförslag som prisnämnden gav femte pris har samme upphovsman som det som nu i omarbetat skick kallals förslag H 2, och

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

det är det som utredningen nu föreslår komma till utförande. Även detta förslag är enligt vår bedömning mycket funktionellt, samtidigt som det är mindre mifiöslörande än H 1, som har en mycket högre byggnadsvolym. H 2 innebär endast en mindre förändring av exteriören på riksbanksbyggnaden men givetvis en kraftig förändring av interiören. Inte heller H 2 ändrar riksdagshusets utseende exteriört. Det bibehåller alla de partier som ur bevarandesynpunkt är värdefulla. En nackdel är kanske förbindelsen till kanslihuset, alltså den bro som utskottels ordförande här talade om.

När prisnämndens förslag gick ut på remiss blev resultatet etl överväldigande ja till bevarande av det gamla riksdagshuset, alltså ett nej till nybyggnadsalternativet. I det läget hade förvaltningsstyrelsen att överväga vilka åtgärder som borde vidtas för att lösa frågan om riksdagens hus på längre sikt. Vi hade alt ta hänsyn till det av riksdagen i maj 1969 fattade beslutet att riksdagens hus skulle vara föriagt till Helgeandsholmen - och vilka möjligheler som fanns att effektuera det beslutet. Vidare hade vi att la hänsyn till resultatet av arkitekttävlingen och till inkomna remissyttranden, vilka dock endast rörde ombyggnadsalternativet. Likaså hade vi vid bedömningen att ta hänsyn till vilka förutsättningar som fanns att stanna kvar i det av Stockholms kommun ägda byggnadskomplexet här vid Sergels torg. Resultaten av dessa överväganden är nu väl kända.

Det är inte så som det lidigare har sagts i debatien, att utredningen inte har övervägt Sergelstorgsalternativet. I förvaltningsstyrelsens redogörelse till riksdagen finns synpunkter pä hur utredningen såg pä det alternativet.

Förvaltningsstyrelsen har nu enhälligt föreslagit återflyttning till Helgeandsholmen. Konstitutionsutskottet har sänt ut ärendet på en ny remissomgång. Som utskottet konstaterar har därvid flertalet remissorgan förordat en återflyttning, som jag bedömer det i stort sett enligt det förslag som förvaltningsstyrelsen har lagt.

Helt övertygade om att en ny utredning behövs har egentligen endasl länsstyrelsen och Kungl, Akademien för de fria konsterna varit, Uppenbariigen har utskottsmajoriteten lagt väl stor vikt vid Konstakademiens yttrande. Ingen redovisning görs av vilka som deltagit i dess beslut eller hur delta har fattats. Det vore nämligen mycket iniressani all få vela, med tanke på att akademien rymmer ell antal ledamöier som har gjort egna förslag till lösning av riksdagens byggnadsfråga.

Förslagsställarna har naturiiglvis haft möjlighet att ge synpunkter på riksdagens framtida lokalfrågor. Akademiens yttrande, som enbart undertecknats av dess sekreterare, borde för att kunna tillmätas någon tyngd ha innehållit upplysningar om vilka som deltagit i beslutet.

Herr talman! Vi har från uiredningens sida, med anlitande av den bästa expertis som stått att få, vilka här med namn och funktion är redovisade på s. B 113 i utskottets betänkande, verkligen försökt alt utreda riksdagens olika förutsättningar att få ett funktionellt och bra riks-

dagshus. Resultatet av denna ulredning föreligger och redovisas av en enhällig förvaltningsstyrelse.

Ombyggnadsalternativet är enligt min och mångas uppfattning en bättre lösning ur både funktions- och säkerhetssynpunkt än Sergelstorgsalternativet, Inte minst den senare synpunkten tyckerjag vi skall tillmäta stor vikt. Folkrepresentanterna fär genom en ombyggnad ett parlament som ger ett representativt intryck i stadsbilden. Byggnaderna pä Helgeandsholmen speglar en viktig epok och utgör en symbol för den svenska parlamentariska demokratin. Dessa byggnader har också den fördelen att de äges av riksdagen som därigenom fritt kan förfoga över deras användning även i framtiden.

Nya utredningar skapar säkerligen inga nya lösningar som kan medföra förändringar av vad som tidigare har presenterats om riksdagens hus. Risken är väl bara den att tidsåtgång med stegrade kostnader kan fördyra den återflyitning som de flesta ändå anser bör ske.

Det ombyggnadsförslag som lagts innebär ett modernt inrett parlament med goda funktioner - bättre än nu och med bättre säkerhetsfunktioner. Svenska folket måste kunna ha rätt att begära att inte Stockholms kommun i eget intresse försöker dirigera hur och var den svenska parlamentsbyggnaden skall vara placerad i fortsättningen. Det är ju svenska folket som äger det markområde och de byggnader som finns på Helgeandsholmen,

Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till den vid betänkandet fogade reservationen.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

Hen SVENSSON i Eskilstuna (s):

Herr talman! Jag skall som motionär i den här frågan använda mina sex minuter till några erinringar.

Min partikollega Åke Wictorsson och jag motionerade redan 1973 i den här frågan och hemslällde då att riksdagen uttalar sig för att förhandlingar genom förvaltningsstyrelsens försorg tas upp med Stockholms kommun föratt utreda möjligheterna till en varaktig föriäggning av riksdagen i de av kommunen ägda lokalerna vid Sergels torg.

Denna motion fick en mycket positiv behandling i konstitutionsut-skoitei och av riksdagen. Utskottet underströk dä vikten av att utredningsarbetet inriktas på att ge riksdagen underlag för beslut om vilkeldera av de båda huvudalternativen, kvarblivande vid Sergels torg eller äter-fiyltning till Helgeandsholmen, som borde genomföras.

År 1974 återkom samma motionärer i anslutning till förvaltningssiyrelsens förslag, Vär motion hade då som hemställan att riksdagen begär ytteriigare utredningar inkluderande förhandlingar med Stockholms kommun om de båda huvudalternativen innan etl slutgiltigt beslut fattas om förläggningen av riksdagens hus.

Vår molivering var alt det inte förelåg tillräckligt underiag för beslutet. Behandlingen i utskollet har väl också bekräftat denna vår inställning;

Nr 93 det trorjag att alla som har läst igenom betänkandet och noga studerat

Onsdagen den '' '' """ " understryka,

28 mai 1975 ' "8 ' '''" 'de anledning att kritisera förvaltningssiyrelsens

_____________ uttalande om möjligheterna till expansion vid Sergels torg. Jag delar KU:s

Riksdagens ordförande Hilding Johanssons uppfattning att det realistiska alternativet,

lokalfrågor på om vi skulle stanna här, skulle vara ett utnytfiande även av östra delen

längre sikt av Kulturhuset för att tillgodose de expansionsbehov som kan uppkom-

ma.

Här har ocksä talats om säkerhetsproblemen. De mäste lösas oavsett vilket alternativ man väfier. Vi motionärer har emellertid fäst än större avseende vid riksdagens tillgänglighet, och därvid har vi vågat uttala som vår uppfattning, alt det nuvarande riksdagshuset väl svarar mot en modern tids krav på öppenhet i politiken. Vi har framhållit att det ligger mitt ibland folket, intill det livfulla Sergels torg, och har överlägsna kommunikationer, till fördel för både väfiare och valda,

I dag gär vi att ta ställning lill ett utskottsbetänkande som innehåller två huvudlinjer, Reservanlerna förordar ett principbeslut om flyttning till Helgeandsholmen, som skall verkställas tidigast sommaren 1981, Det skall ske lill en kostnad som i nuläget kan beräknas lill ca 180 mifi, kr. Om det beslutet fattas, sker det utan att reservanterna själva är pä det klara med vilket alternativ pä Helgeandsholmen som är bäst. Majoriteten begär en översyn och förhandlingar beträffande oklara punkter, såsom mifiöfrägorna. Det är ju frågor som kräver förhandlingar niellan kommunen och riksdagen. Likaså bör man skapa bättre kunskaper om alternativet Sergels torg bäde då det gäller inköp av huset och dä det gäller expansionsmöjligheterna. Här har man all anledning att trycka på Stockholms kommun i förhandlingarna - de är ingalunda slutförda.

Denna översyn och förhandling har vi gott rådrum att slutföra. Riksbyggnaderna är i dag självförsöriande. De tar in inkomster som gör alt de inte är nägon belastning ekonomiskt sett. Vidare lider vi ju ingen nöd här vid Sergels lorg. Lokalerna är funktionellt ändamålsenliga. Jag vill rned detta yrka bifall till konstitutionsutskottets hemställan.

Hen MOLIN (fp):

Herr talman! I konstitulionsulskotlels belänkande sägs all en utgångspunkt för ett ställningslagande i lokalfrågan är att riksdagen bereds möjlighet att på bästa sätt fylla sina funktioner.

Jag skulle vifia ta fram en funktion som riksdagen har men som jag tycker nära nog har kommit bort i den här deballen, nämligen riksdagens skyldighel att underlätta kontakterna utåt med väfiarna. Där är det ju sä, all dessa kontakter under de senaste åren har blivit allt fler. De har också, som jag ser del, blivit allt värdefullare. Jag tror att den nuvarande lokaliseringen på ett unikt sätt stimulerar till kontakter niellan riksdagsmännen och väfiarna.

Här finns det, tycker jag, en skillnad i synsätt niellan ulskollsma-
74 jorileten och reservanterna, Reservanlerna tar inte fram den här kon-

laktfunkiionen ulan fäster sig mera vid det som en av företrädarna för denna uppfattning uttryckte när han talade om alt riksdagshuset måste ge elt representativt intryck i stadsbilden. Det kan i och för sig vara befogat, men det finns en risk för all man framhäver detta på ett sådant sätt att man minskar möjligheterna att upprätthålla kontakter mellan riksdagsmännen och väfiarna.

Vi skall inte, menar jag, nu binda oss för en lösning som kan bidra till att de många och värdefulla kontakter mellan väfiarna och oss riksdagsmän som nu förekommer skulle minska i framliden. När man som reservanterna tvärsäkert vill fastlägga lokaliseringen till Helgeandsholmen finns det en risk härför. Om man anser att det är en viklig funktion för riksdagen och dessa ledamöter att hålla mänga och öppna kontakter med väfiarna borde man låta det beredningsarbete som föreslår i mindre utsträckning bindas pä det sätt som reservanterna föreslär.

Jag tycker att delta är ett viktigt skäl att föfia utskottsmajoriteten och inte nu låsa sig.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

Hen BJÖRCK i Nässjö (m):

Herr talman! Bland alla de svaga skäl som har anförls för alt vi skall stanna kvar här vid Sergels torg tyckerjag att detta att man härigenom uppnår en bättre kontakt med väfiarna är det i särklass svagaste. Det tyder på att man anser att de människor som har sina vägar förbi Gamla stan och Helgeandsholmen är mindre representativa för svenska folket än de människor som råkar ha sina vägar förbi Sergels torg. Det är ett argument av noll och intet värde, för att uttrycka sig milt.

Jag vill bara göra ett påpekande. Det har sagts att reservanterna inte vet vilket alternativ de vill ha. Det är alldeles felaktigt. Det står uttryckligen i reservationen punkten I b att man skall uppdra "åt förvaltningsstyrelsen all föranstalta om fortsatt arbete med riksdagens lokalfrågor i första hand enligt alternativ 2 i Riksdagshusutredningen 1974 och återkomma till riksdagen med nytt förslag, om förvallningssiyrelsen skulle finna alt nya överväganden talar för andra lösningar eller om andra förhållanden framkommer som motiverar detta".

Det är alltså ingen som helst tvekan om vilket alternativ förvaltningsstyrelsen och reservanterna vill ha. Men vi har sagt att om det uppkommer problem av betydelse skall förvaltningsstyrelsen återkomma till riksdagen. Det är alllsä en säkerhetsventil för alt tillförsäkra riksdagen det inflytande som den naturligtvis skall ha. Jag sade i mitt första inlägg alt delta gäller om del mot förmodan skulle uppkomma nägra sädana problem,

Reservanlerna vet nog vad de vill, men det gör inte ulskollsmajoriteien. En grupp vill flytta tillbaka lill Helgeandsholmen och låta bygga ett stort glas- och betongkomplex pä den nuvarande riksbankstomten. En annan grupp vill stanna kvar här vid Sergels lorg. Vilken av de grupperna som kommer all vinna i en eventuell utredning är omöjligt att

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

säga. Vi får i själva verket en mycket betydande osäkerhet i fräga om framtiden.

Herr talman! Jag skall inte förlänga diskussionen; jag vill bara konstatera att den här debatten har visat att det finns goda expansionsmöjligheter i reservanternas och förvaltningsstyrelsens förslag. Inte minst herr Wärnbergs inlägg har visal all ekonomiskt sett är reservanternas och förvaltningssiyrelsens förslag fördelaktigt. Slutligen tyckerjag ocksä att debatten har visat värdet av alt vi fattar ett principbeslut i dag, så all de gamla riksbyggnaderna pä Helgeandsholmen fär en adekval användning.

Hen WÄRNBERG (s):

Herr lalman! Del framskymiade i herr Svenssons i Eskilsluna anförande och även i herr Ahlmarks inlägg tidigare all ulredningen inte skulle ha arbetat hell förulsätlningslösl ulan redan frän börian beslämi sig för Helgeandsholmsaliernaiivel och all man egentligen inte haft några förhandlingar med Stockholms kommun, I det förslag till en särskild beredning som föreligger har särskilt betonats att det är förhandlingar man skall ha med Stockholms kommun; ordet JÖrhandla har kursiverats i utskottets betänkande.

Jag vill dll detta bara säga att utredningen har träffat borgarråd och chefsfiänstemän i Stockholms kommun. Borgarråden har man träffat i varie fall två gånger och fiänsiemännen åtskilligt flera gånger. Vi har förhandlat på basis av en offert som inlämnats av Stockholms kommun, I den offerten hade man preciserat ett pris, I detta pris hade man förmodligen också inräknat förränlningen påen rätt kraftig markvärdestegring, I den förhandling som vara kapade Stockholms kommun av ett par mifioner kronor på det första anbudet, eftersom man just nu inte behövde ha ut förränlningen pä markvärdestegringen; det kunde man fä så småningom. Det var motiveringen.

Vi har alltså haft förhandlingar. Man kan då naturligtvis säga att del inte varit några benhärda förhandlingar och all vi inte sagt till Stockholms kommun att om vi inte får del och del priset sä sticker vi härifrån eller sätter oss pä er. Nej, sådana förhandlingsmetoder har vi inte använt och bör inte heller göra det. Jag tror att representanterna för Stockholms kommun i dessa seriösa förhandlingar begärt vad man anser sig behöva fä ut. De tillstår öppet att de subventionerar riksdagen under de år vi sitter här enligt det nu gällande hyresavtalet. Jag tycker inte att riksdagen skall begära alt Stockholms kommuns skattebetalare skall subventionera ett riksdagshus. Därför anser jag att den offert som Stockholms kommun lämnat är realistisk, och det är på denna offert man byggt upp kostnadsjämförelserna och del förslag som man kommit fram till.

Om man sedan skall behöva tala om husen, så har det ändå gjorts förbehåll för att kulturaktiviteterna skall vara kvar. Det är möjligt att vi kan strunta i vad kommunen önskar. Har vi en gång förvärvat huset är del bara att köra ut kulturaktiviteterna, om nu riksdagen vill expandera.

och bli de kulturbarbarer som vi en gång beskyllts för att vara. Men i det läge som vi i dag befinner oss i är det meningen att kulturaktiviteterna skall vara kvar i delta hus tillsammans med riksdagen. Om riksdagen förvärvar huset mäste vi vara förvaltare av kuliurhusdelarna, affärslokalerna och sådant. Den saken är klar. Om vi ändå mot all förmodan skulle köra ul dessa kulturaktiviteter exempelvis från östra Kulturhuset, är det inte så rasande lätt att göra om det huset till riksdagshus. Jag tror att de kostnader som redovisats i den tablå som upprättals inom konstilutionsutskollets kansli också pä den punkten kan vara diskuiabla.

Sedan kan man som herr Svensson i Eskilstuna säga att det här läget är värdefullt och att vi skall ha en öppenhet i politiken. Jag är den förste att instämma med honom i detta. Men vad vet konstilutionsulskoltet om utvecklingen när det gäller öppenhet om fem tio är framåt i tiden? Vi har fått en terrorverksamhet ute i världen som gör all öppenheten häller på att försvinna. Jag är inte alls säker på all det svenska riksdagshuset för all framlid kan fortsätta att ha den öppenhet som vi har i dag. Det vet vi ingenling om. Skall denna beredning ocksä utreda frägan huruvida vi i framtiden skall ha en öppenhet eller inte? Rikspolisslyrelsen är mycket kritisk mot detta hus. Det går inte att här få en tillfredsställande säkerhet. Hur det blir i detta avseende i framtiden vel vi som sagt ingenting om, men jag har velat understryka att dessa förhållanden bör ställas mot skälet om öppenhet. Utvecklingen pekar tyvärr mot en mindre öppenhet.

Jag återkommer till det herr Johansson i Trollhättan sade om att han och jag har olika åsikter: han vill ha sä mycket som möjligl i husel - revisorerna och andra orga.n - medan jag skulle vifia flytta ut en hel del funktioner. Jag vågar påslå att riksdagshuset i första hand skall vara till för riksdagsmännen och de funktioner som hänger samman med deras arbeie. Det går inte att bygga upp ett riksdagshus med allting inom sina väggar och fä det huset att fungera. Med ylleriigare 50 000-60 000 m godtagbar rumsyta kommer vi att få ett riksdagshus som blir omöjligt att hantera. Vi kommer inte att hitta varandra. Vi hamnar i en situation, där riksdagsmännen kommer att spela en helt underordnad roll jämfört med alla andra funktioner.

Del går myckel bra, Hilding Johansson, att ha de funktioner som jag talade om utanför huset, om det skulle behövas. Vi måste inte inställa konstitutionella förändringar genom brist på utrymme. Det finns mänga aktiviteter som gör sig lika bra utanför detta hus, några meter bort i någon annan byggnad.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

Hen JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr lalman! Jag skall fullföfia de tidigare resonemangen endasl på tre punkler. Den första gäller det påstående som herr Björck i Nässjö gjorde, nämligen alt majoriteten i konstilutionsulskoltet inte vel vad den vill. Nåja, visst vill den ha en förnyad utredning. Sä mycket har väl ändå herr Björck fattat efter de mänga månadernas behandling och

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

efter mina deklarationer här i dag. Men önskar man en fortsatt utredning, kan man väl inte samtidigt engagera sig för det ena eller andra alternativet, utan då får man låla den fortsatta utredningen avgöra vilket alternativ rnan till sisl väfier.

Den andra punkt jag skall ta upp handlar om aktiviteterna utanför huset. Det kan nog inte hjälpas att herr Wärnberg och jag har delade meningar pä denna punkt. Herr Wärnberg förklarade nyss all det är sådant som gäller riksdagsmännen som skall försiggå i della hus. Härom är vi helt överens. Men den verksamhet som riksdagens revisorer bedriver, vilket var milt exempel, sköts ju också den av riksdagsledamöterna. De får nu gå till andra lokaler, när de skall träffa fiänsiemännen, eller också fär fiänsiemännen komma hit. Nog får vi räkna in riksdagens revisorer i riksdagens kontrollmakt.

Den tredje punkt jag skall ta upp gäller öppenheten. Jag vet naturligtvis inte hur vi skall se på den saken i framtiden, men nog bör vi sträva efter att ha så stor öppenhet som möjligt gentemot väfiarna. Det vore felaktigt om ett parlament skulle sluta sig inne mot väfiarna. Terrorismen för med sig sina problem, men de får lösas på annat sätt än genom att parlamentet upphör att ha en öppen attityd mot allmänheten.

Sedan vet vi naturiiglvis ingenting om framtiden. Men herr Wärnberg vill ändå i dag ha elt beslut i den riktning som han sedan länge har funnit vara den riktiga. Herr Wärnberg vet ingenting om hur framtidens riksdagsmän kommer att ställa sig till detta. Men jag anklagar inte ett ögonblick Erik Wärnberg för att ha valt en ståndpunkt och vifia genomföra den ulan alt vela delta. Det är sä med oss alla att vi mäste ta på oss ansvaret inför framtiden. Jag anser att man då bör ha möjlighet att pröva, om man inte kan ta hänsyn till de funktioner som man ändå ulifrän kända förhållanden kan förutsätta att riksdagen skall ha år 2000 och undersöka vilka behov av lokaler som detta kan leda fram till.

Hen SVENSSON i Eskilstuna (s):

Herr talman! Herr Wärnberg sade att förhandlingarna med Stockholms kommun var slutförda. Men den som läser kommunens remissyttrande, som finns återgivet i detta betänkande, finner ju att man på en rad ställen har nya synpunkter. De berör mifiöfrägorna när det gäller Helgeandsholmsaliernaiiven och fordrar alltså fortsatta samtal och förhandlingar. Men de rör också den fråga som jag tog upp i milt förra anförande, nämligen möjligheten till expansion vid Sergels torg. Där finns också möjligheter till fortsatta samtal, och jag anser att de bör utnytfias.

Herr Wärnberg sade att om vi tar i anspråk östra delen av Kulturhuset så uppträder vi som något av kulturbarbarer. Jag kan inle dela den uppfattningen. Jag tycker att det i cenirala Stockholm flnns mycket av kulturaktiviteter redan nu, och det är säkert niånga i den här kommunen som anser alt det är bältre all förlägga dessa aktiviteter till de platser ute i förorterna där människorna bor. Jag tror alllsä att denna möjlighet är öppen för förhandlingar.

Onsdagen den 28 maj 1975

Sedan sade herr Wärnberg alt han inle vill skrämma med terrorister      Nr 93
och sådant men att man ju inte vet vad som kan hända. Varför tar
han då upp den saken? Ligger det ändå inte till pä det sällel att vi för
planeringen av elt framlida riksdagshus skall utgå ifrån att vi alltfort
skall leva i ett öppet demokratiskt samhälle och att därför kontakten      Riksdagens
med väfiarna och det centrala läget för riksdagshuset är viktiga faktorer      lokalfrågor på
vid behandlingen av den fråga som vi nu står inför?              längre sikt

Hen WÄRNBERG (s):

Herr talman! Jag tycker att Hilding Johansson och jag böriar komma sams, för nu sade han att han vet heller ingenting om framtiden. Del lycker jag är ett ganska stort framsteg. Vidare sade han au det är de nu kända förhållandena vi skall ta hänsyn till. Ja, det ärjust precis vad utredningen hargjort, Alla i dag kända förhållanden har man tagit hänsyn till och icke till propåer som kommit från någon enstaka riksdagsman. Man har tagit hänsyn till kända förhållanden - resten är ingenting annat än spekulationer om hur framtiden komnier all se ul.

Vad belräffar herr Svensson i Eskilsluna och mifiöfrägorna vill jag säga att vi naturiiglvis inte har diskuterat med Stockholms kommun exakl hur bron konimer alt inverka på den yllre mifion, men vi har redan fäll tillräckligt niånga bevis för att Stockholms kommun hellre tar alternativet H 2 än alternativet H 1, samtidigt som kommunen förklarat att man pä allt sätt är beredd att hjälpa oss att fä en ändamålsenlig parlamentsbyggnad.

Det förhållandet att flera instanser lycker att alternativet H 2 ändrar mifion mindre än alternativet H I har gjort all jag för min del förordar H 2, även om jag utan vidare kan säga all med avseende pä funktionsdugligheten är nog H I lika bra som H 2, Men eftersom det finns ett sådant motstånd mot den stora byggnaden på riksbankslomten har jag för min del anslutit mig till linjen om H 2 trots alt jag som sagt anser att det finns mycket stora kvalitéer hos alternativet H 1,

Jag har inte skrämt med terrorister, men jag har ställt öppenheten i framtiden mot det förhållandet alt tendensen i dag pekar mot en mindre öppenhet. Om vi skall gå efter i dag kända förhållanden, herr Svensson, måste vi tyvärr säga att öppenheten i framtiden inle torde konima att bli sä stor som i dag. Jag beklagar det och hoppas att det inte skall behöva gå på det sättet, utan jag hoppas verkligen all riksdagen skall kunna sä att säga hälla öppet hus. Men jag förstår inte varför det inte kan vara öppet hus på Helgeandsholmen, 300 meter eller vad det kan vara har väl inle avskräckt någon människa ännu, så det kan väl inte spela nägon roll för öppenheten var riksdagshuset ligger.

Hen SVENSSON i Eskilsluna (s):

Herr talman! Detta om öppenheten anser jag vara ell vikligt argument
för en forlsalt prövning av de här frågorna, men jag har också sagl all 79

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

man samtidigt måste ta hänsyn till kravel pä säkerhet, vilket alternativ man än väljer.

Herr Wärnberg är som företrädare för förvaltningsstyrelsen part i målet här, och självklart försöker han att något bagatellisera de kostnader som en återflyttning till Helgeandsholmen innebär.

Men jag vill ändå slå fast att man här forcerar fram ett principbeslut om en flyttning utan att man har klarat ul de här frågorna med Stockholms kommun, och det är frågor som även berör H 2 och mifiöförhällandena i del sammanhanget. Det är ändå ett tryggare alternativ som majoriteten förordar, och ell alternativ som håller olösta frågor öppna. Att det finns många olösta frågor framgår av remissinstansernas uttalanden och den remisskritik som här förts fram under utskottets behandling av dessa frågor. Dessa olösta frågor bör man väl ändå först klara ut, innan man binder sig för ett beslut som kostar 180 mifi. kr. i nuläget och som alltså avser inflyttning i gamla riksdagshuset sommaren 1981. Den lilla försiktigheten skulle man väl ändå kunna anbefalla riksdagens ledamöter inför etl sådant här viktigt beslut. Jag är säker på all opinionen utanför denna kammare ocksä bevakar oss i del avseendet.

Hen WÄRNBERG (s):

Herr talman! Jag kallar det inte all forcera ell ärende som varit under utredning i lio år, om man nu änlligen skall ha fram ett förslag. Jag kallar det heller inte att forcera det, om utskottet har lagil sju månader på sig att utarbeta sitt betänkande. Jag tycker inte det kan talas om forcering, när man nu äntligen vill ha ett slut på detta eländiga utredande och när man nu har fåll fram förslag som enligt hela förvaltningsstyrelsens uppfattning är acceptabla förslag.

Vi har inte bagatelliserat kosinaderna på något sätt. Jag har i varie fall aldrig jyorl det. Jag har sagt att en eller annan mifion ät något håll går inle att fastställa här. Men de koslnader som här bevisligen finns och som egentligen inte har bestridits pekar till nackdel för Sergels torg och lill fördel för Helgeandsholmen. Vi kan tvista om vilka beräkningssätl vi skall använda, men det är inte fråga om bagatellisering när jag säger att en eller annan mifion inte förändrar bilden.

Konstitutionsutskottet har inte slagit sönder de kostnadsberäkningar som utredningen har gjort på ganska noggranna grunder. Av de remissinstanser som har behandlat ärendet och tittat på kostnaderna och som borde kunna bedöma frågan - byggnadsstyrelsen, planverket m. fl. - finner byggnadsstyrelsen all lio procents ökning av de av utredningen beräknade kostnaderna är befogad. Fem procent på inredningar och fem procent på övrigl är ungefär vad byggnadsstyrelsen har föreslagit.

Sedan rriäste vi naturligtvis räkna med de kostnadsfördyringar som komnier att inträffa. Men utredningen har inte kunnat säga hur stor kostnadsökningen komnier att bli framöver.

Hen SVENSSON i Eskilstuna (s):

Herr talman! Lägg märke till att majoritetens förslag inte innebär att avgörandet slår mellan Sergels torg eller Helgeandsholmen, Majoritetens förslag utgår från att man inte skall binda sig för stora kostnader. Och del rör sig om 180 mifi, kr,, för man skall in i gamla hus, herr Wärnberg, man skall in i gamla riksdagshuset, man skall in i riksbankshuset och man skall in i kanslihuset. Det blir svårt att förneka att det drar med sig stora kostnader. Det är möjligt att man skall ta de kostnaderna, men först skall man ha klarhet i läget, innan man binder sig för en så beiydande koslnad. Det är det avgörandet vi står inför.

Herr Wärnbergs jämförelser mellan Sergelstorgsalternativet och Helge-andsholmsallernativet är ointressanta i dagens beslutssituation. Vad konstitutionsutskollets majoritet utgår ifrän är att man skall ha fastare mark under fötterna när man går till ett beslut som berör riksdagens lokalfråga, så att man utåt kan visa att denna investering verkligen är motiverad.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Herr Svensson i Eskilstuna vet precis lika mycket om kostnaderna när de här två åren fått gå till ända. Om den inflationsteori som lanserats av konstitutionsutskottet är riktig, så blir det bara den skillnaden att det blir 20 mifi, kr, dyrare att bygga på Helgeandsholmen, Del är 20 mifioner del också.

Överiäggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen av herr Boo m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Nordin begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill alt kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan

i betänkandet nr 13 röstar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av herr Boo m, fl.

Vid omröslning genom uppresning förklarades tvekan kunna råda angående resultatet, varför votering med omröstningsapparat verkställdes. Denna omröslning gav föfiande resultat:

Ja - 149

Nej - 167

Avstår - 5

6 Riksdagens protokoll 1975. Nr 93-94

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Facklig förtroende -mans ställning på arbetsplatsen

§ 7 Facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen

Föredrogs inrikesulskotlets betänkande nr 15 med anledning av propositionen 1975:89 med förslag till lag om ändring i lagen (1974:358) om facklig förtroendemans slällning på arbelsplaisen jämte motioner,

I propositionen 1975:89 hade regeringen efter föredragning av statsrådet Leijon föreslagit att riksdagen skulle anta i propositionen framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1974:358) om facklig förtroendemans ställning pä arbetsplatsen.

I propositionen hade föreslagits att facklig förtroendeman fick rätt lill ersättning som om han hade utfört arbete för arbetsgivarens räkning, om det berodde pä arbetsgivaren att facklig verksamhet som avsåg arbetsplatsen förlades utom den ordinarie arbetstiden,

I detta sammanhang hade behandlats

dels de vid riksmötets börian väckta motionerna

1975:650 av herr Ulander m, fl, (s), vari yrkats att riksdagen beslutade överlämna förevarande motion till arbelsrätlskommittén för beaktande i dess fortsalla utredningsarbete - i motionen behandlades frågan om rätt för fackliga organisationer att informera anställda på betald ordinarie arbetstid,

1975:1710 av herr Hermansson m, fl, (vpk), vari yrkats att riksdagen hemställde hos regeringen om förslag

1, att politisk verksamhet skulle omfattas av förtroendemannalagen enligt vad i motionen anförts,

2, all endast fackförening hade att avgöra vilken tid som behövde åtgå för alt fullgöra förtroendeuppdraget samt

3, att inget skadestånd kunde ädömas facklig organisalion eller facklig förtroendeman,

dels den med anledning av proposiiionen 1975:89 väckta motionen 1975:2130 av herr Franzén i Stockholm m, fl, (vpk), vari yrkats att riksdagen beslutade

1, att ersättning till facklig förtroendeman för fackligt arbeie utom arbetstid skulle ulgä, oavsett om delta arbete berodde på arbetsköparen eller ej,

2, all löneförmånerna ej skulle försämras vid omflyttningar, orsakade av uppdrag som facklig förtroendeman, även om dessa förmåner var att anse som speciellt riktade tillägg.

Utskottet hemställde 1, att riksdagen skulle

dels med avslag på motionen 1975:2130, yrkandet 1, bifalla propositionen 1975:89, dels avslå motionen 1975:1710,

2, alt riksdagen skulle avslå motionen 1975:2130, yrkandet 2,

3, att riksdagen med anledning av motionen 1975:650 som sin mening gav regeringen till känna vad utskottet anfört om information på arbetsplatserna om den arbetsrättsliga lagstiftningen.

Reservationer hade avgivits

1, beträffande utökade rättigheter för fackliga förtroendemän av herr
Hallgren (vpk) som ansett att utskottet under 1 bort hemställa

att riksdagen skulle

dels bifalla propositionen 1975:89,

dels med anledning av motionen 1975:2130, yrkandet 1, och med bifall till niotionen 1975:1710 hos regeringen anhålla om förslag till ändring i lagen om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen i enlighet med vad reservanten anförl,

2, beträffande information om den arbelsrättsliga lagstiftningen av her
rar Nordgren (m) och Oskarson (m) som ansett att utskottet under 3
bort hemställa

att riksdagen skulle avslå motionen 1975:650,

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen

Hen OSKARSON (m):

Herr talman! I inrikesutskottets betänkande nr 15 behandlas propositionen 89 om ändring av 7 § i lagen om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen. Det är alllsä huvudfrågan i belänkandet, och i denna fråga är utskoltsmajoriteten enig frånsett vpk, som vill gä längre när det gäller rättigheter för den facklige förtroendemannen.

Vid riksdagens börian har herr Ulander m, fl, i en motion tagit upp frågan om information till arbetstagare om den arbetsrättsliga lagstiftningen. Bl, a, framförs i motionen krav på facklig information pä betald arbetstid. Utskottsmajoriteten har med anledning av motionen beslutat ge regeringen lill känna vad utskottet anfört.

Detta tillkännagivande har herr Nordgren och jag funnit vara en överloppsgärning. Vi har inga delade meningar då det gäller behovet av information om den nya arbetsrättsliga lagstiftningen. Denna information är mycket viktig och bör nå ut till alla såväl anställda som arbetsgivare. Som vi framhåller i vår reservation, nr 2, gäller detta all arbelsrältslig lagstiftning och i särskilt hög grad den lagstiftning som nu förbereds på grundval av arbelsrättskonimitténs förslag.

Nu ärdet så att arbetsrättskommittén i tilläggsdirektiv har fåll i uppdrag att framlägga förslag om information till inte enbart arbetsmarknadens pa/ter utan även till svenska folket i allmänhet dä det gäller den arbelsrättsliga lagstiftning som kommitténs förslag kommer att leda lill. Informationsproblemet är omfallande, I direktiven säger departements-cheTeri bl, a, föfiande:

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Facklig fönroende -mans ställning på arbetsplatsen

"Arbelsrätlskommittén bör därför uppmärksamma de informationsfrågor som hänger samman med arbetsrätlsreformen. Kommittén bör föreslå riktlinjer för sådana informations- och utbildningsinsatser från samhällets sida som bedöms nödvändiga. Kommittén bör även komma med förslag rörande den lämpliga tidpunkten för verksamheten och överväga behovet av särskilda åtgärder för mindre arbetsplatser, invandrande arbetstagare osv. Beträffande utbildningsinsatserna bör bl, a. studieförbundens roll uppmärksammas,"

Det framhålls vidare i direktiven: "Del finns anledning att räkna med att arbetsmarknadens organisationer kommer att ta en viktig del av ansvaret för den information och utbildning som är en nödvändig förutsättning för reformens genomförande. Inte minsl gäller detta till den del lagstiftningen komnier att kompletteras genom kollektivavtal. Kommittén bör därför också överväga hur en samordning skall konima till stånd mellan de insatser som görs av statsmakterna resp, arbetsmarknadens organisationer,"

Vi tycker att dessa direktiv är ganska fylliga och mycket väl täcker det behov som angivits i motionen av herr Ulander,

Då frågan alltså är under utredning har vi, som jag tidigare sagt, funnit det vara en överloppsgärning att göra det tillkännagivande som ulskottsmajoriteten har föreslagit. Och av tilläggsdirektiven, som jag här har citerat, tyckerjag del framgår med all önskvärd tydlighet att regeringen är väl medveten om frågans vidd och betydelse. Att arbetsrättskommitténs ledamöter är väl medvetna om informationsbehovet vad gäller den arbetsrättsliga lagstiftningen kan jag personligen intyga inför kammarens ledamöter.

Med hänvisning till del anförda yrkar jag bifall till reservationen 2.

I detta anförande instämde herr Nordgren (m).

Hen HAGBERG i Boriänge (vpk):

Herr talman! Under den tid - i del närmaste etl år - som lagen om facklig förtroendemans slällning på arbetsplatsen varit i kraft har allvarliga brister i lagen uppmärksammats. Jag bör kanske innan jag gär vidare deklarera, att rätten för en facklig förtroendeman att fullgöra arbetsuppgifterna på arbetstid med full lön är en viktig och riktig princip, som måste betecknas som en framgång. Men svagheten i lagen är dess begränsningar av en förtroendemans verksamhet. Förtroendemannen omfatias av lagen bara när del gäller frågor som berör fackföreningen och arbeisköparen direkl. På sä säll urskifier man de för fackföreningen så vikliga s. k. poliliska frågorna. I de flesla fall är ju de fackliga frågorna poliliska, men de skall alllsä inle ingå i den dagliga verksanihelen för en förtroendeman. Del är en allvarlig begränsning.

Dessa begränsningar i förtroendemannalagen är såvin man kan bedöma ell hänsynstagande lill att den borgerliga demokratin gör halt vid fabriksportarna. På arbetsplalserna råder ju arbetsköparnas envälde. Yttran-

derätt och rätt till agitation och möten är underkastade ägarnas godtycke. Svartlistning och organiserad förföfielse av strejkande och av fackligt och politiskt aktiva arbetare har satts i system av arbetsköparna och deras organisationer.

Det måste betecknas som en mycket allvariig inblandning i den fackliga verksamheten att facklig förtroendeman endast tilläts att syssla med s. k. rent fackliga frågor som berör arbetsköparen och facket direkt. Skall fackföreningen utgöra en effektiv organisation för arbetarna är det självklart att man skall ha demokratiska fri- och rättigheter för all kunna föra en självständig kamp pä arbetsplatsen utan begränsning av lagar.

Förtroendemannalagens begränsningar i fråga om politisk verksamhel för den facklige förtroendemannen rimmar också dåligt med de krav som reses från lönarbetarna på rätt lill fackliga möten och polilisk verksamhet på arbetsplatsen.

Jag vill bara betona att i dag tillkämpar sig många fackliga organisalioner rättigheter pä arbetsplatsen som är vida mer långtgående än lagstiftningen. Men detta är hela liden beroende av arbetsköparens godtycke. Något stöd i lagen har man inte, utan man får hela tiden förlila sig på sin egen styrka mot arbetsköparnas envälde och de arbeiarfienlliga inslagen i lagarna.

Att förtroendemannalagen i vissa avsnitt är arbetarfientlig ligger i alt fackförening och förtroendevalda kan bli skadeståndsskyldiga om de felaktigt tillämpar lagen, t. ex. när det gäller politisk verksamhet. Del är därför sä viktigt all ur förtroendemannalagen bryls ul de begränsningar av\jch den inblandning i del fackliga arbelel som förbud mol polilisk verksanihei innebär.

En annan svaghet som framkommit gäller frågan om tidsåigången för förtroendeman. På de flesta arbetsplatser har man kunnat lösa det här problemet, men arbetsköparna har, genom att man skall förhandla och komma överens om tidsåtgången, pä ett uppenbart upprörande sätt lagl sig i hur en förtroendeman skall sköta sina fackliga angelägenheter. Lagen skulle påden här punkten klart förbättras, om den fackliga organisationen hade hela bestämmanderätten över vilken tidsåtgång som behövs för uppdraget.

Ännu en erfarenhet som kunnat göras under den tid då förtroendemannalagen varit i kraft är att lagen endast tillförsäkrar fackföreningen en liten del av de rättigheter som borde vara självklara. Pä smä arbetsplatser med en svag fackförening är lagen en framgång i jämförelse med tidigare förhållanden. Men pä arbetsplatser där man tillkämpat sig en bredare facklig aktionsram än vad lagen har medgett har denna i vissa fall används av arbeisköparna för att begränsa de möjligheter man redan tidigare har vunnit.

Förtroendemannalagen kan vara ett instrument för att ge fackföreningen det stöd den behöver i sin kamp, om man ändrar den på de punkter jag här berört: den politiska verksamheten, rätten att avgöra vilken tidsåtgång det fackliga förtroendeuppdraget kräver samt all inget skadestånd

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Facklig förtroende -mans ställning på arbetsplatsen

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Facklig förtroende -mans ställning på arbetsplatsen

skall kunna ädömas facklig organisation eller facklig förtroendeman.

I propositionen 89 föreslås pä grundval av vad som har hänl pä ar-betsmarknaiden rätt till ersältning för facklig förtroendeman vid fackligt arbete utom den ordinarie arbetstiden, om detta arbete orsakas av "arbetsgivaren". Det är naturligtvis en förbättring i jämförelse med vad arbetsdomstolen i sin dom nr 7 är 1975 slog fast. Däremot är den av regeringen i propositionen 89 föreslagna förändringen otillräcklig enligt vär mening. Från utgångspunkten att fackföreningen skall kunna bedriva en effektiv verksamhet och därmed kunna på arbetstid tillvarata de fackliga intressena, blir det naturligtvis en hel del arbete utanför ordinarie arbetstid. Eienna verksamhet tillhör den facklige förtroendemannens normala uppgifter. Jag vill bara erinra om att en effektiv facklig verksamhet innebär att den facklige förtroendemannen inte skall isolera sig från sina arbetska"mrater utan i stället ha en mycket omfattande kontakt med dem. En förtroendeman som själv arbetar på oregelbundna lider - eller har arbetskamrater som arbetar på oregelbundna tider - måste ta en stor del av sin fritid i anspråk för att fullgöra förtroendeuppdraget. Därför skulle en lagstiftning som tog hänsyn till detta förhållande underlätta det fackliga förtroendeuppdraget.

I proposiiionen föreslås att ersättning till förtroendemannen skall ulgå bara om det är arbetsgivaren som är orsaken till att uppdraget förläggs utanför den ordinarie arbetstiden. Det anser vi vara för begränsat. Ersättning borde utgå i alla de fall dä förtroendemannen fullgör sill ordinarie uppdrag.

I Tommy Franzéns motion nr 2130 finns ett yrkande som kan vara diskutabelt men ändock förfiänar att påpekas. Ett fackligt förtroendeuppdrag är i många fall inget åträvärt. Det är en hård syssla. Snarare är del så att man har svårt att fä förtroendemän. Men del blir ändå mer pro,blematiskt om förtroendemännen ekonomiskt skall förlora på uppdraget. På en del arbetsplatser, där verksamheten huvudsakligen är förlagd till skift eller där man haroregelbundna arbetstider, komnier problem in i bilden. Ett förtroendeuppdrag innebär kanske att man måste byta arbetsuppgift. Man kanske kan få arbetstiden bättre förlagd. Men den ekonomiska förstärkning som man eventuellt haft på sitt tidigare arbete, går man kanske miste om under en kort lid när man har förtroendeuppdraget - det innebär ingen läng försäkring. Detta är ett problem för de fackliga förtroendemännen, och det måste lösas på ett eller annat sätt. Jag skall inte här plädera för att de fackligt förtroendevalda skall ha nägra speciella förmåner, och jag tror att man måsle ta upp frågan pä förhandlingsplanet. Men jag har ändå velal påpeka att det är ett problem för de förtroendevalda när de skall anta en uppgift.

Herr talman! Förtroendemannalagen kan med en vidare utformning bli ett bra vapen i händerna på fackföreningarna och lönarbetarna. Men den kan också med nuvarande inskränkningar i den naturliga fackliga verksamheten i vissa fall vara en negativ faktor. Men om man tar bort begränsningarna för den fackliga verksamheten, om man ger lönarbetarna

rätt att själva beslämma tidsåtgången och om böter eller skadestånd inte kan utdömas, så är lagen ocksä ett slöd i den fackliga kampen.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till reservationen av herr Hallgren.

Hen ULANDER (s):

Herr talman! I februari ställde jag en fråga till statsrådet Leijon med anledning av en dom i arbetsdomstolen om facklig förtroendemans slällning. Del gällde övertidsersättning när uppdraget som facklig förtroendeman utfördes ulöver ordinarie arbetstid. Svaret som jag då fick från statsrådet Lefion var att regeringen skulle framlägga en proposition med en ändring av förtroendemannalagen efter de riktlinjer som Metallin-dustriarbelareförbundel hade föreslagit. Jag uttryckte min tillfredsställelse över svaret, och jag kan också fä säga att jag är tillfredsställd med dels snabbheten med den proposition som ligger till grund för inrikesulskotlets betänkande nr 15, dels innehållet i propositionen.

Med anledning av de nya lagarna på arbetslivets område är del välgörande att få beskedet att om de intentioner som finns i lagstiftningen inte slår igenom i rättstillämpningen kommer snabba åtgärder alt vidtas så att tolkningen och lagstiftarnas mening blir densamma. Att det kan uppstå olycksfall i skrivningar är mänskligt, speciellt med den mängd av nya lagar som under de senaste åren har stiftats pä arbetslivets område. I och med denna lagstiftning kan det ocksä ges besked om all spekulationer om tolkningar inle heller är speciellt lönande. Det finns i debatten om den AD-dom som ligger rill grund för delta betänkande en del som anser att regeringen inte skulle reagera utan låta arbetsdomstolens dom bli prejudicerande och därmed försvaga de intentioner som lagstiftarna haft. Skall det vara någon mening med en lagstiftning för att stärka de anställdas ställning pä arbetsplatserna måste man naturligtvis göra som regeringen nu har gjort.

Jag vill i delta sammanhang ta upp en nära besläktad lagstiftning som genom arbetsdomstolens dom ocksä fäll sin tolkning. Jag tänker på arbetarskyddslagen. Domstolen jämställde skyddsombuden med facklig förtroendeman och sade all inte i nägoldera fallet övertidsersättning skulle utgå. Statsrådet har också i en speciell kommentar i proposiiionen 1974:88 sagt att skyddsombud och fackliga förtroendemän skall jämställas. Detta är naturligtvis en rimlig ståndpunkt.

1 det här nya läget, med en förändring i lagen om fackliga förtroendemän,-skulle jag vifia ha en kommentar av statsrådet Leijon i denna fråga.

Låt mig därefter gä över till reservationerna.

I reservationen 1 av herr Hallgren föresläs alt ersättning för övertid skall utgå oavsett om övertidsarbetet, som det står, förorsakas av arbetsgivaren eller ej. Jag blev litet fundersam över yrkandet, speciellt när jag ser vilka som är motionärer. Fackföreningsrörelsen har alltid krävt att övertid skall bort. Vi har nu kommii dithän att övertidsuttaget be-

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Facklig förtroende -mans ställning på arbetsplatsen

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Facklig föri roende -mans ställning på arbetsplatsen

gränsas till 150 timmar per år; därefter skall den fackliga organisationen yttra sig om dispensmöjligheter. Att i det läget verka för nya typer av övertid förefaller inte speciellt övertänkt. Hela tanken med lagstiftningen om facklig förtroendeman är att förtroendemannen skall slippa arbeta på icke ordinarie tid. Arbetet som facklig förtroendeman skall jämsiällas med övrig produktion. Argumentationen i den aktuella molionen tyder på dålig kunskap om det praktiska arbetet för förtroendemännen. Om ett företag har fler skift är det naturiiglvis en anställd på det aktuella skiftet som skall fungera som facklig förtroendeman. En av poängerna är att de fackliga förtroendemännen skall arbeta och verka tillsammans med sina kamrater. Skiftarbetarna skall naturiiglvis ha samma tillgäng till facklig förtroendeman som de som arbetar på dagtid,

I motionen 2130 föreslår vpk att politisk verksamhet skall omfattas av förtroendemannalagen, att endast fackföreningen skall ha all avgöra vilken tid som bör åtgå för att fullgöra förtroendeuppdraget samt alt inget skadestånd skall kunna ådömas facklig organisation eller facklig förtroendeman, I inrikesutskottets betänkande har dessa avsnitt gåtts igenom mycket noga, och jag ber att få hänvisa till utskottets skrivning. Den problematik som herr Hagberg i Borlänge anförde som motivering finns alltså förklarad i betänkandet,

Moderalerna har avgivit en reservation med yrkande om avslag på motionen 650, Jag skall endast yrka bifall till utskottets hemställan i del avseendet, vilket innebär avslag på reservationen. Som enda kommentar vill jag påpeka att alla i utskottet - utom moderaternas representanter - är ense om att den aktualiserade frågan snarast skall tas upp till övervägande.

Jag yrkar därmed, herr talman, bifall till inrikesutskottets hemställan i betänkandet nr 15,

Fru statsrådet LEIJON:

Herr talman! Det är riktigt som herr Ulander sade att arbetsdomstolen också har tagit upp frågan om arbetarskyddslagen och uttalat att inte heller den ger någon rätt till ersättning om skyddsarbetet förläggs utanför den ordinarie arbetstiden.

Den Åmanska utredningen föreslog alt det skulle finnas en samordning mellan förtroendemannalagen och arbelarskyddslagen. Men flera av remissinstanserna, bl, a, SAF och LO, sade att det skulle vara en rad olägenheter förenade med det, och man föreslog i stället att arbelsmifiöutredningen i sill fortsatta arbete skulle ta upp den här övergripande samordningsfrågan.

Man kan också säga att skyddsarbetet ute på arbetsplatserna har en särställning, eftersom arbetsgivarna i många fall är positivt inställda lill den typ av arbete som utförs av skyddsombuden.

Herr Ulander påpekade sedan att jag i förarbetena lill förtroendemannalagen uttalat att det inte borde föreligga hinder för att den delvis längre gående regleringen i själva förtroendemannalagen i praktiken an-

vänds ocksä för skyddsombuden. Jag förutsatte att arbelsmifiöutredningen ocksä skulle ta upp samordningsfrågorna till skyndsam behandling. Om det i praktiken skulle visa sig finnas påtagliga svårigheter skulle de också las upp till behandling mycket snabbt, Nägra sädana svårigheter har emellertid såvitt jag vet ännu inte inträffat, utan man har kunnat arbeta med skyddsfrågorna på ett sätt som i stort sett har överensstämt med förtroendemannalagens regler.

De uttalanden som gjordes i propositionen om förtroendemannalagen godtogs av riksdagen, och jag anser självfallet att även de nu föreslagna ändringarna i förtroendemannalagen i praktiken bör tillämpas på skyddsombuden och skyddsarbetet.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Facklig förtroende -mans städning på arbetsplatsen

Hen HAGBERG i Boriänge (vpk):

Herr talman! Herr Ulander ville tillvita mig dälig kunskap om den facklige förtroendemannens verksamhet, framför allt när det gäller sådana arbetsplatser där man har oregelbundna arbetstider och skiftarbete. Jag vet inte vem av oss som har de sämsta kunskaperna om det. Eftersom jag i mänga år har varit facklig förtroendeman pä arbetsplatser där det har förekommit skiftarbete känner jag väl till problemen och vet hur det gär en förtroendeman. Det är ett hårt arbete att vara förtroendeman pä sådana arbetsplatser, och det är svårt att arbeta sä att det täcker i alla led. Uppgifterna kan variera från arbetsplats till arbetsplats. Men vad jag har velat peka på är att det kan vara problem med den ekonomiska delen, och de bör i sä fall lösas förhandlingsvägen. Den andra delen är att man skall rätt till ersältning när man inte kan fullgöra arbetsuppgifterna under ordinarie arbetstid utan tvingas alt ägna sig ät dem på annan lid pä grund av arbetsplatsens karaktär. Dä bör man också ha betalt för sådan tid. Del tycker jag vore en rimlig konsekvens av vad som slår i förtroendemannalagen.

Sedan var herr Ulander också myckel kort när del gäller de andra delar som vi har föreslagit, framför alll dä vad gäller den politiska verksamheten, som skall tas bort ur lagen om facklig förtroendeman. Utskottet hänvisar där bara till att man önskar förändringar och säger att en utredning har kartlagt den politiska propagandan på arbetsplatserna. Men utskottet går helt förbi den väsentliga delen, nämligen all i den fackliga verksamheten ingår en s, k, politisk verksamhel. All facklig verksamhet är väl politisk, men den s, k, poliliska verksamheten som här avses i lagen ingår som en naturlig del i verksamheten. Och lagen har sådan utformning alt den skifier ut denna verksamhet och sätter ell kryss på förtroendemannen genom att arbetsköparen kan hänvisa till att han inte får bedriva den eller den verksamheten. Det betyder alt man tillåter arbetsköparna en inblandning i den facklige förtroendemannens verksamhet under den ordinarie arbetstiden. Det är en klar begränsning, som kan få mycket slora konsekvenser i elt längre perspektiv. Därför tycker jag att den undanglidning som utskottet här gör inte bara är att beklaga, den är också i och för sig etl svek mot de förtroendemän som får brottas med denna problematik.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Facklig förtroende -mans ställning på arbetsplatsen

Hen ULANDER (s):

Herr lalman! Jag ber att få tacka fru statsrådet Lefion för svaret på min fräga.

Sedan är det väl lämpligt att jag också svarar på de frågor som herr Hagberg i Borlänge framställde. Herr Hagberg tog upp problemet med att de fackliga förtroendemännen har svårt att kunna organisera sitt arbete och alt de ibland mäste arbeta pä annan tid än den ordinarie arbetstiden. Men om herr Hagberg har varit facklig förtroendeman i mänga är måste han väl ändå ha kommit underfund med skillnaden före och efter den I juli 1974, Då kom nämligen lagen om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen, som bl, a, innebär att de fackliga organisationerna själva utser antalet förtroendemän pä respektive arbetsställe. Del gör naturligtvis att del kan utses ett så stort antal människor till detta i och för sig mycket svära uppdrag, att de som åtar sig det slipper arbeta på övertid och på annan tid än arbetstid. Dessutom är detta, som jag sade i mitt förra inlägg, en facklig fräga. Den har varit omdiskuterad, och det har förekommit många tvister vad gäller att slippa arbeia på övertid. Tidigare har man haft ett krav på sig till elt slort övertidsuttag, men nu har det begränsats. Del finns anledning för oss som arbetar med dessa frågor att se till att antalet övertidstimmar för fackligt arbete inle utökas.

Jag delar i och för sig uppfattningen att det är svårt att särskifia facklig och polilisk verksamhet. Därför har man ocksä gett arbeisräilskommillén i uppdrag att studera dessa frågor. Reservationen överensstämmer kanske inte med herr Hagbergs resonemang om detta. Jag tycker exempelvis att det är otillständigt av en arbetsgivare i ett företag att inte tillåta fackliga lokala organisationer att inbjuda en politiker, som de har samhörighet med, för att diskutera med denne under frilid, på raster eller efter arbetstid.

Problemet är nog ändå så stort att del tarvar en undersökning, och en sådan pågår inom arbetsrättskommittén. Del är icke pä något sätt ett försök att glida undan, utan det är hell enkelt en realistisk bedönining av situationen i denna fråga.

Hen HAGBERG i Boriänge (vpk):

Herr talman! Efter att ha hört herr Ulanders senaste beskrivning av en förtroendemans arbetssituation så förstår jag alt han nog inte har upplevt en arbetsplats med skiftarbete. Jag vet exempelvis att klubb-och gruppordföranden i stora järnverk och pä andra arbetsplatser mäste ha nära kontakt med arbetarna. Uppdraget kan inte splittras upp i flera olika delar, utan del måste vara en bred kontakt. Det medför en hel del arbete utanför den ordinarie arbetstiden, oavsett om fackligt arbete fär ulföras pä arbetstid. Det gäller ocksä en hel del förkontakler om för-handlingsverksamheten och liknande. Därför tycker jag att den föfid-verksamhel som direkt knyts till förtroendeuppdraget ocksä bör betalas när det måste läggas utanför den ordinarie arbetstiden.

Vad gäller den politiska verksamheten är det inle bara fråga om att

arbetsgivaren kan förbjuda förtroendeman att inbjuda exempelvis en politiker, utan det är också fråga om innehållet i förtroendemannens uppgifter. Fackföreningen kan engagera sig i kommunal- och riksfrägor på betald arbetslid. Det kan vara viktiga frågor för arbetarna, men de berör kanske inle direkt den aktuelle arbetsgivaren och fackföreningen. Förtroendemannen blir alllsä avskild från all pä betald arbetstid bedriva sin verksamhet, eller om han inte direkt blir det så fär han trycket från arbetsköparen på sig att inte engagera sig i vissa frågor som inte direkt berör arbetsplatsen. När man alltså lägger sig i den fackliga verksamheten på det sättet så kan man inte tala om att fackföreningen bedriver en självständig verksamhet.

Hen ULANDER (s):

Herr talman! Jag vidhåller definitivt att man skall avlasta de fackliga förtroendemännen deras arbete på kvällarna, eftersom det finns mycket annat än detta som aktivt folk sysslar med på sin fritid. Vad avdelningarna skall göra - och vilket ocksä görs inom de fackliga organisationerna -är att utse det antal förtroendemän som behövs.

Vad beträffar den politiska sidan uttryckte jag mig kanske litet luddigt, eftersom budskapet inte gick fram. Jag menar att det här är svåra problem och att det därför är vettigt och väsentligt att de utreds. Just detta häller man också pä med, och det är grunden till inrikesulskotlets förslag i denna fråga.

Jag ber att ytteriigare en gång få yrka bifall till utskottels hemställan i betänkandet nr 15,

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Facklig förtroende -mans ställning på arbetsplatsen

Överläggningen var härmed slutad.

Punkten I

Propositioner gavs pä bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 1 av herr Hallgren, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Hagberg i Boriänge begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller inrikesutskoltets hemställan i betänkandet nr 15 punkten 1 röstar ja, den det ej vill rösiar nej. Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 1 av herr Hallgren,

Vid omröslning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röslat för ja-propositionen. Dä herr Hagberg i Boriänge begärde rösiräkning verkställdes votering med omrösiningsapparal. Denna omröstning gav föfiande resultat:

Ja - 294 Nej - 16

Punklen 2

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

Punkten 3

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen'nr 2 av herrar Nordgren och Oskarson, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Oskarson begärt votering upplästes och godkändes föfiande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller inrikesutskottets hemställan i betänkandet nr 15 punkten 3 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 2 av herrar Nordgren och Oskarson,

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Oskarson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröslning gav föfiande resullat:

Ja - 260

Nej - 48

Avslår - 3

§ 8 Föredrogs LagutskoUets betänkande

Nr 23 med förslag till viss jämkning av bestämmelse i tidigare beslutad lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Civilutskottels belänkande

Nr 31 angående vissa ändrade förutsättningar för initialstöd

Kammaren biföll vad utskotten i dessa betänkanden hemställt.

§ 9 Riktlinjer för älgvården

Föredrogs jordbruksutskoltets betänkande nr 13 med anledning av propositionen 1975:25 angående riktlinjer för älgvården jämte motioner.

I propositionen 1975:25 hade regeringen (jordbruksdepartementet) föreslagit riksdagen alt avge yttrande över vad i propositionen anförts om riktlinjer för älgvården,

I propositionen förordades att samordnad älgjakt skulle införas. Huvuddelen av älgjakten kom därvid att bedrivas pä licens efter särskild ansökan.

Regeringen hade förordat en förkortning av jakttiden frän nuvarande högst 30 dagar till högst 20 dagar vid licenstilldelning. Vid generell till-

delning skulle jakttiden vara två till fem dagar. Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Inom ramen för den samordnade älgjakten kom länsstyrelsen att kunna
lämna generell älgtilldelning utan ansökan pä mindre jaktområden. Den
generella tilldelningen borde enligt regeringens förslag avse kalv och elt
vuxet djur per registrerad jaktenhet. Riktlinjer för

Till varie länsstyrelse skulle knytas en länsälgnämnd med huvudupp- älgvården gift att dels vara etl rådgivande organ ål länsstyrelsen i älgvårdsfrägor, dels skola de frågor som älgskadenämnderna nu svarade för, Länsälgnämnden skulle beslå av sju ledamöier som länsstyrelsen förordnade. Till ledamöter borde enligt propositionen utses representanter för jordbruket, skogsbruket, frilufls- och nalurvärdsinlressena, traflksä-kerhetsintresset och jägarnas organisationer.

Den samordnade älgjakten förordades bli införd fr, o, m, jaktäret 1976/77 i hela landet, utom på samernas jaktmarker ovanför lappmarksgränsen och inom renbetesfiällen.

Den i Kronobergs, Västmanlands och Norrbottens län pågående försöksverksamheten skulle lills vidare fortsätta i sin nuvarande form.

Det föreslagna systemet för samordnad älgjakt borde enligt propositionen prövas under en period av fem år efter det att det hade införts i hela landet. Därefter skulle frågan om älgjaktens fortsatta utformning övervägas på nytt,

I detta sammanhang hade behandlats

dels den vid riksmötets börian väckta motionen 1975:220 av herr Wikner m, fl, (s),

dels de med anledning av propositionen 1975:25 väckta motionerna

1975:1904 av herrar Forslund (s) och Brännström (s), vari föreslagits alt riksdagen beslulade att licensjaktens längd skulle vara högst 14 dagar,

1975:1948 av herr Andersson i Ljung (m),

1975:1949 av herr Andersson i Ljung (m), vari hemställts all riksdagen skulle besluta 1, att viltbiologisk expertis skulle ingå i länsälgnämnder-na, 2, att jakttidens börian fastställdes av regeringen och att jakttidens längd för licens om en eller tvä älgar skulle utgöra minst 20 dagar men alt länsstyrelsen skulle äga rätt alt generellt besluta om förlängd jakttid för områden vilkas licens omfattade tre eller flera djur samt även i övriga fall där omständigheterna sä motiverade, 3, att, i den händelse riksdagen beslutade om reglerad älgjakt i enlighet med propositionens förslag om samordnad älgjakt i form av licensjakt i kombination med s, k, generella licenser för vissa jaktområden eller fastigheter, de s, k, generella licenserna endasl skulle omfatta en jakttid om två till fem dagar och dä endast avse kalvar,

1975:1950 av herr Dahlberg (s), vari hemställts alt riksdagen vid behandlingen av proposiiionen beslulade I, att försöksverksamheten i Norrbotten upphörde, 2, att älgjakten i Norrbottens län begränsades lill sju dagar,

1975:1952 av herr Jonasson (c), vari hemslällls alt riksdagen vid sin 93

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

behandlin:i av propositionen 1975:25 angående riktlinjer för älgvården beslutade alt systemet för samordnad älgjakt prövades under,en period av i första hand tre år efter det att det införts i hela landet,

1975:1953 av herr Karlsson i Malung m, fl, (s), vari hemställts 1, att riksdagen med hänsyn till det rörliga friluftslivet fastställde den allmänna licensjakttiden till tolv dagar, 2, att riksdagen uttalade att en generell bestämmelse skulle råda att då kalvförande ko fälldes skulle regelmässigt kons kalv eller kalvar om möjligl fällas,

1975:1954 av herr Magnusson i Kristinehamn m, fl, (vpk), vari hemställts att riksdagen, med bifall i övrigt till proposiiionen 1975:25, beslutade 1, att uttala att försöksverksamheten med reglerad älgjakt i Kronobergs, Västmanlands och Norrbottens län borde upphöra senast från och med jaktäret 1976/77, 2, att tiden för licensjakten i den samordnade älgjakten fastställdes till 14 dagar utom i Norrbottens län där liden fastställdes till 7 dagar, saml

1975:1955 av herr Stadling m, fl, (s, c, m, fp), vari hemställts alt riksdagen beslutade 1, all samordnad älgjakt med urvalsinriktad och pro-duktionsanpassad beskattning infördes i hela landet, 2, att all avskjutning av älg skedde efter årlig ansökan lill saml efler vederbörligi lillsländ av länsstyrelsen, 3, att jakttidens börian fastställdes av regeringen och att jakttidens längd skulle utgöra 20 dagar men att länsstyrelsen skulle äga rätt besluta om förlängd eller avkortad jaktlid för jaktområden, med hänsynstagande till de lokala omsländighelerna, 4, all mindre jaktområden icke ulan slarka skäl fick vägras anslutning till ell större jaktområde, 5. alt länets jaktvärdsfiänsleman skulle vara föredragande och sekreterare i länsälgnämnden.

Ulskoltei hemställde att riksdagen skulle

1, beträffande målsättningen för en samordnad älgjakt med anledning av propositionen 1975:25 och niotionen 1975:1955, yrkande 1, som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört,

2, beträffande anslutningen till jaktområden m, m, med biträdande av vad föredraganden i propositionen anfört och med anledning av motionen 1975:1955, yrkande 4, samt med avslag pä motionen 1975:1948, såvitt här var i fråga, som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört,

3, beträffande generell älgtilldelning med anledning av propositionen och motionerna 1975:1949, yrkande 3, och 1975:1955, yrkande 2, samt med avslag på motionen 1975:1948, sävitt här var i fråga, som sin mening ge regeringen lill känna vad utskottet anförl,

4, beträffande licensjakttidens längd m, m, med bifall lill molionen 1975:1955, yrkande 3, och med anledning av proposiiionen och niotionen 1975:1949, yrkande 2, samt med avslag på motionerna 1975:1904, 1975:1950, yrkande 2, 1975:1953, yrkande 1, och 1975:1954, yrkande 2, som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört.

1, beträffande försöksverksamheten med avslag på motionerna 1975:1950, yrkande 1, och 1975:1954, yrkande 1, biträda vad föredraganden anfört,

2, beträffande länsälgnämnderna med anledning av propositionen och motionerna 1975:1949, yrkande 1, samt 1975:1955, yrkande 5, som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört,

3, lämna motionerna

a, 1975:220,

b, 1975:1952 och

c, 1975:1953, yrkande 2,
utan åtgärd,

8, biträda vad i propositionen anförts beträffande riktlinjer för älg
värden i vad de ej tidigare behandlats i utskottets hemställan.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

Enligt utskottels mening borde en generell älgtilldelning omfatta endast en kalv ärligen per registrerad jaktenhet,

Reservaiioner hade avgivits

1, beträffande generell älgtilldelning av herrar Jonasson (c) och Lind
berg (s), fru Olsson i Helsingborg (c), herrar Pettersson i Lund (s). Tak
man (vpk) och Strömberg i Vretstorp (s) saml fru Ohlin (s) som ansett
att ulskottet under 3 bort hemställa

att riksdagen skulle biträda vad föredraganden anfört och lämna motionerna 1975:1948, såvitt här var i fråga, 1975:1949, yrkande 3, samt 1975:1955, yrkande 2, utan ålgärd,

2, belräffande licensjakttidens längd m, m, av herr Takman (vpk) som
ansett att utskottet under 4 bort hemställa

all riksdagen skulle med bifall lill molionen 1975:1954, yrkande 2, och med anledning av proposiiionen samt motionerna 1975:1904, 1975:1949, yrkande 2, 1975:1950, yrkande 2, 1975:1953, yrkande 1, och 1975:1955, yrkande 3, som sin mening ge regeringen till känna vad reservanten anförl,

3, beträffande försöksverksamheten av herr Takman (vpk) som ansett
att utskottet under 5 bort hemställa

att riksdagen skulle med bifall till motionen 1975:1954, yrkande 1, och med anledning av proposiiionen och motionen 1975:1950, yrkande 1, som sin mening ge regeringen till känna vad reservanten anfört.

4, beträffande länsälgnämnderna av herrar Lindberg (s), Pettersson i Lund (s). Takman (vpk) och Strömberg i Vretstorp (s) samt fru Ohlin (s) som ansell att utskottet under 6 bort hemställa

att riksdagen skulle biträda vad föredraganden uttalat och lämna motionerna 1975:1949, yrkande 1, och 1975:1955, yrkande 5, utan åtgärd.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

5, beträffande prövoliden för samordnad älgjakt av herr Jonasson (c) som ansett att utskottet under 7 b bort hemställa

att riksdaigen skulle med anledning av propositionen och med bifall till motionen 1975:1952 som sin mening ge regeringen till känna vad reservanten anfört.

Hen JONASSON (c):

Herr talman! Jordbruksutskottets betänkande nr 13 behandlar propositionen 25 angående riktlinjer för älgvården jämte motioner, I propositionen föresläs att samordnad jakt införs i hela landel som princip. Det innebär att licensområden bestående av en eller flera fastigheter skall bildas. Tilldelningen skall ske med hänsynstagande till dels tillgången pä älg, dels markernas storlek. Förhållandena varierar givetvis i olika delar av landel och därmed också tilldelningen, Länsälgnämnder skall utses som skall handlägga frågorna pä det regionala planet.

Avsikten med samordnad jakt är att åstadkomma en lugnare och mera sansad jakt, en god biologisk avskjutning etc. Genom en lugnare jakt bör riskerna för olyckor bli mindre liksom riskerna för skadeskjutning av djur. Om dessa frågor är vi helt överens. Jag vill ändå i delta sammanhang ha sagt att sansade, lugna och ansvarskännande människor givetvis kan åstadkomma dessa effekter oavsett om de dellar i allmän jakt eller licensjakt.

Älgjakten har hittills bedrivits dels såsom licensjakl med en jaktlid på upp till 30 dagar, dels såsom allmän jakt som har omfattat mellan två och fern dagar. Nu föreslås att samordnad jakt skall införas. Det innebär att jakt skall bedrivas områdesvis med en viss älgtilldelning i dessa licensomräden. Enligt propositionen skall jakttiden kunna utsträckas upp till 20 dagar.

Propositionen föreslår ocksä att sädana älgjägare vilkas marker är för små för att utgöra eget licensområde och som av någon anledning inte vill eller kan ansluta sina marker till licensområde skall kunna erhålla en tilldelning av etl vuxet djur och en kalv per registrerad jaktenhel. Anmälan om sädan jakt skall göras till länsstyrelsen. Sädana jägare fär dock, det vill jag starkt betona, inte lika lång jakttid som licensjägarna. De får en jakttid på 2-5 dagar i stället för att licensjägarna har upp till 20 dagar enligt propositionen.

Detta innebär att dessa smä markägare skall ha tur för att fä älg, I motioner, bl, a, av herr Stadling m, fl,, har föreslagits att de jägare som inte tillhör licensområdet endast skall fä skjuta en kalv per jaktlig enhet. Utskottsmajoriteten har gått pä det förslaget, dock med den ändringen att vederbörande länsstyrelse skall kunna ge tilldelning även av elt vuxet djur om särskilda skäl föreligger,

I reservationen 1 har en stark minoritet - 7 mol 8 - gått på propositionens linje. Det förfarande som den knappa majoriteten föreslär finner vi reservanter vara administrativt betungande. Inte heller anser vi det vara nödvändigt, eftersom dessa mindre markägare har en betydligt kor-

lare tid att jaga pä. Man har rätten att ta ett vuxet djur och en kalv, men det är ingalunda säkert att de lyckas därmed. Av erfarenhet vet vi att det är sällan som dessa små markägare fär något alls. Vissa år kan det bli ett bra resultat, särskilt om det är fä jägare, medan del andra år inte blir någonting. Licensområdena fär i allmänhet vad de har rält att ta dels därför all man där har större marker, dels därför alt man har längre tid aU jaga på.

Hitintills har de markägare som slån utanför licensområdena fått ta hur många djur som helsl. Likväl är del antal djur som de skjutit obetydligt mer per arealenhet räknat än det antal djur som skjutits på li-censomrädena. Jag vill gärna säga alt det är vikligl att hålla detta i minnet. Enligt propositionens förslag skall det nu införas ytterligare begränsningar. Dessa smä markägare får inte längre tid än nu att jaga på och de får inte skjuta mer än högst ett vuxet djur plus en kalv. Det kan för den skull förutsättas att ett mindre antal djur blir skjutna pä dessa små marker än vad som tidigare varit fallet. Kanhända kommer det att pä licensområdena skjutas flera djur per arealenhet räknat när delta förslag har genomförts.

De små markägare som ligger utanför licensomrädena får nu göra eftergifter. För del första införs principen om samordnad jakt, och för det andra får de en begränsad älgtilldelning i förhållande till vad som tidigare varit fallel.

Man bör naturligtvis sträva mot en samordnad jakt för bättre biologisk avskjutning, en mer sansad jakt med färre olyckor och färre skadskjut-ningar. Detta åstadkommer man kanske inte på en gång, I propositionen tas på denna punkl elt ganska långl steg, och som jag ser det är det en bra kompromiss. Skulle man gå på utskotlsmajoritetens förslag eller - än värre - på förslaget i herr Stadlings motion får vi kanske en ökad ovänskap mellan jägarna. Och vad värre är: om eftergifterna blir slörre än vad propositionen föreslår kan vi få betydande risker för fiuvskytte. Människor som känner sig kränkta reagerar gärna pä det sättet. Vi bör göra vad vi kan för att sansa jägarna och för all fä en lugnare jakt. Enligt min uppfattning kommer detta att lyckas om vi försöker fä jägarna med i sä stor utsträckning som möjligt i den samordnade jakten.

Jag vill för den skull yrka bifall till reservationen 1,

Svenska jägareförbundet har uttalat farhågor för att det nya systemet skulle slå sönder de licensomräden som finns. Den biologiska avskjut-ningen skulle bli sämre och älgstammen skulle minska. Jag tror inte alt det blir så, men skulle farhågorna besannas skulle den missnöjes-propaganda som förbundet bedrivit under denna tid vara orsaken härtill. Man har från förbundels sida förhärligat de utomstående markägarna när del gäller möjligheterna till resultat, I verkligheten är del så alt de som inte deltar i licensområden får det betydligt sämre i fortsättningen än vad de hittills haft. Och varför skulle då avskjutningen bli större?

Jordbruksministern föreslår i propositionen en försökstid med systemet pä fem år, I molionen 1952 har jag föreslagit tre år - della för att vara

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

1 Riksdagens protokoll 1975. Nr 93-94

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

helt säkerställd på att inga som helst katastrofer med det föreslagna systemet skall kunna uppstå. Då fär de olika kategorierna jägare visa hur de vill bedriva jakten. De måste var och en på sitt håll, vilken av falangerna de nu tillhör, visa det ansvar som ändå kan krävas.

På tre är kan den biologiska avskjutningen ej äventyras. Ej heller kan vår nuvarande älgstam, som är ganska stor, bli särskilt decimerad. Även om jag inle iror på någon kalaslrof om proposilionsförslagel går igenom, har jag genom molionen velal skapa en möjlighel att se hur stämningen vid ombildningen av jaktvårdsområdena blir. Denna ombildning skall ju ske successivi vartefter tiden för nuvarande jaktvärdsomräden går ut, Föfier riksdagen min reservation, fär man tillfälle att se hur människor reagerar när det gäller ombildningen av jaktvärdsomrädena.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservaiionen 5, Om riksdagen föfier den, kan man vara helt säker på att inga större förändringar i avskjutning m, m, sker,

I avsikt att få en lugnare jakt har jag anslutit mig till utskottsmajoriletens förslag om att länsstyrelserna bör ha möjlighet att förlänga jakttidens längd utöver det maximiantal på 20 dagar som propositionen föreslår. Kanhända kan detta också vara en sporre för alt fä flera att gä in i eller bilda licensområden. Förlängningen av jakttiden skall ju ske närmare mot vintern, och dä bör den kunna accepteras även av fritidsfolket. Jag utgår från att vederbörlig hänsyn tas även till de människor som mäste befinna sig i skogen för att klara sill och famifiens uppehälle, alllsä de som mäsle arbeia där, Maximiliden har hillills varil 30 dagar. Med hänsyn lill alt största smidighet i systemet bör uppnås bör den tid som anges i majoritetsförslaget inle vara omöjlig att godta.

Herr talman! Jag yrkar bifall lill utskollsmajoritelens förslag pä denna punkt, vilket innebär att jag yrkar avslag på reservationen 2 av herr Takman,

Belräffande länsälgnämnderna och deras befattningshavare har jag anslutit mig lill utskottsmajoritetens förslag, som innebär den förändringen i förhållande till propositionen att länsstyrelserna skall ha fria händer all utse befattningshavarna. Jag kan inte finna det vara något fel att länsstyrelserna får denna rätt. Vi satsar stora pengar till Svenska jägareförbundets verksamhel. Förbundet har anställda länsjaktvårdskon-sulenter, som bör kunna klara detta jobb, utan att vi för skattebetalarnas pengar anställer fler befattningshavare, Ulskottsmajoriteten anser att dessa konsulenter skall kunna utses. Länsstyrelserna skulle i så fall få fria händer, vilkel inte bör vara något fel. Skulle dessa befattningshavare visa sig partiska - som vissa har talat om, men som jag ej tror - finnsju möjligheten alt ändra på detta senare.

Herr talman! Jag yrkar bifall lill utskottets förslag på denna punkt, vilket innebär avslag på reservaiionen 4,

Denna proposilion heler Rikllinjer för älgvården - observera ordel älgvård. Herr talman, ärade kammarledamöter! Skall man kalla denna i praktiken slarkl diskuterade jakten på begärliga djur för vård? Del går

ut på jakt och på att skjuta bort djur. Varför inte dä kalla propositionen Riktlinjer för älgjakten? Det är jakt det handlar om, och det har jag gärna inom parentes velat säga i det här sammanhanget.

Herr talman! Jag sammanfattar: En samordnad älgjakt är ell tvång. Jag hävdar all frivillighel bör råda. Propositionen vill främja samordning, men denna bör ske pä frivillig grund. Låt oss arbeta för en lugnare jakt med större hänsyn och förståelse mellan olika kategorier jägare. Låt oss pä det sättet också förebygga fiuvjakt. Det gör vi genom all föfia reservationen 1, som innebär en kompromiss mellan två slarka åsikter. De mindre markägarnas intressen måsle beaktas, och då kan man inte bortse frän de här förhållandena. Men lål oss sätta försöksperioden till tre år, Nägon katastrof kan det då absolut inte bli fråga om.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall lill reservationerna 1 och 5 och i övrigt till utskottets hemställan.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

I della anförande instämde herr Gustafsson i Säffle (c).

Hen LINDBERG (s):

Herr lalman! Regeringens proposilion nr 25 och därav föfiande jordbruksutskottets betänkande nr 13 upptar en fråga som kanske mer än någon annan engagerar de människor som berörs därav. Det handlar om riktlinjerna för den framtida älgvården. Jag har förståelse för dem som har svårt all fatta det intensiva engagemang som jägarna lägger i dagen när denna fråga diskuteras. Man måste sannolikt själv vara jägare för att fullt kunna förstå det.

Det regeringsförslag som vi nu diskuterar har föregåtts av en lång och mycket intensiv debatt i jägarkretsar. Meningsmotsättningarna om hur den framtida jakten skall utformas har varit hårda och ibland oresonliga. En grupp har hävdat att total reglering av jakten är den enda riktiga formen. En annan grupp har hävdat att allmän älgjakt under några fä dagar är en bättre form. Men utöver förespråkarna för de tvä nämnda formerna finns det en rätt stor grupp jägare som anser alt nuvarande form med blandning av licensjakt och allmän jakt fungerar bra. Denna grupp har av förståeliga skäl inte deltagit lika intensivt i debatten. Nöjda människor brukar vara tysta.

Den kritik som riktas mot de två formerna reglerad jakt och allmän jakt måste efler en analys medges i vissa delar vara befogad. Mot allmän jakt har den kritiken framförts att man under denna form fäller fler älgar efter areal än under reglerad jakt, att avskjutningen är för hög för att vara förenlig med en god älgvård, all man tär pä det kapital som spårs under reglerad jakt eller, som denna jaktform ocksä kallas, särskild jakttid. Dessutom hävdas att allmän jakt öppnar möjligheten för rovjakl pä små marker.

Kritiken i dessa avseenden äger en viss riktighet. Det kan belysas av befintlig statistik. För jaktäret 1974 var avskjutningen ca 5 96 högre under allmän jakt än under reglerad jakt. För 1973 var den ca 10 96

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

RiktUnjer för älgvården

100

högre. Om man gär ut ifrän att avskjutningen under reglerad jakt är rätt anpassad, vilket jag inte alla gånger är beredd att ta gift på, skulle enligt statistiken avskjutningen vara 5 ä 10 96 för hög under den allmänna jakten, I vafie fall kan man säga all den är så myckel högre. Samtidigt går del inte att förneka att det i en del fall förekommit för slor avskjutning på små marker.

Frän motståndarna till reglerad jakt har hävdats att jaktformen lätt kan leda till att jakträttsinnehavare med små marker kan bli uteslutna frän möjligheten att bedriva jakt efler vuxen älg. Del har vidare hävdals att mänga jakträttsinnehavare kan tvingas till att betala betydligt högre jaktarrenden vid anslutning till licensområde än de eljest skulle behöva göra. Dessutom innebär en anslutning niånga gånger att befintliga jaktkamrater inte kan inrymmas i jaktlaget inom licensområdet.

Även denna kriiik äger viss riklighet. Jag vill dock påstå att kritiken mot de båda jaktformerna i den allmänna debatien ofta varit starkt överdriven.

Jordbruksministern har lagil fasta på kritiken mot de båda jaklformerna och i propositionen lagt ett förslag, som bör eliminera den kritik som riktats mol de båda jaklformerna.

Förslaget innebär i korthet en strävan till samordnad älgjakt. Den reglerade licensjakien förblir oförändrad. Den försöksverksamhet med to-' talreglerad älgjakt i de tre försökslänen - Kronoberg, Västmanland och Norrbotten - fortsätter under nuvarande former.

En av de väsentliga förändringarna i förslaget är att den nuvarande formen för allmän jakt försvinner. Den ersätts med att de jakträlisin-nehavare, som inle kunnai eller av andra skäl inle anslulil sina marker lill licensområde, fär möjlighet att på generell licens fälla vuxen älg och kalv, Förslagei innebär att avskjutningen under den nya formen med generell licens - som motsvarar vad som nu benämns allmän jakt -avsevärt måste minska.

Den som tidigare under allmän jakt kunde fälla sä mänga älgar han kunde komma åt, kan nu med det nya förslaget endast fälla ett vuxet djur och kalv.

För all uppnä en i förhållande till areal procentuellt likvärdig avskjutning mellan de tvä jaktformerna skulle man - vilkel framgår av vad jag tidigare sagt - behöva minska avskjutningen under allmän jakt med ca 10 96,

Jag har med ledning av avskjutningsstalistiken roat mig med att räkna ul vad det nya förslaget med generell licens skulle innebära i minskad avskjutning. Jag har räknat pä tvä län, Ell med relativt hög andel av markerna anslutna till licensomräden och ett med en ganska låg anslutning. Båda bör vara representativa för landet. Om det nya förslaget hade tillämpats under jaktåret 1973, skulle i båda fallen avskjutningen av vuxna djur ha minskat med 20 96, Om man inle räknar med någon förändring av antalet fällda kalvar, skulle avskjutningen totalt minska med 14 ä 15 96, Mitt räkneexempel gör inle anspråk pä all vara nägon

statistiskt säker prognos. Men resultatet är fullt logiskt och bör utvisa en klar trend i utvecklingen, om riksdagen beslutar i enlighet med propositionens förslag. Det bör därmed också tillgodose dem som hävdat att det fälls för mycket älg under allmän jakt.

Regeringens förslag innebär dessutom en annan väsentlig förändring, nämligen att möjligheterna att bedriva rovjakl försvinner.

Vidare föreslås i propositionen att jakttiden för reglerad älgjakt blir högst 20 dagar men med möjligheter för länsstyrelserna att förlänga jakten något om speciella omständigheter så kräver. Den enda kommentar jag vill göra till det förslaget är att det måste anses som en rimlig avvägning mellan jägarintressena och det övriga friluftslivets intressen. Nästan ingen jagar i dag längre än 20 dagar, varför det endasl i undantagsfall kan föreligga ett reellt behov av en längre jaktlid. Jag ser dessulom ingen skillnad mellan propositionens förslag och utskollsmajoritelens förslag i detta avseende.

Målet för älgvården är enligt departementschefens förslag samordnad älgjakt. Men förslaget tar sikte på en mjuk övergång. Det är enligt reservanterna i jordbruksutskottet en riktig målsättning.

Regeringens förslag öppnar också på en annan punkl ökade förutsättningar för en sådan mjuk övergång. Jag avser förslaget om inrättande av älgvärdsområden. Jakten ingår paradoxalt nog som en viktig del i älgvärden. Älgvård kan inte bedrivas på enskilda fastigheter vare sig de är stora eller små. Den måste bedrivas i större regioner. Regeringen har därför föreslagit att länen indelas i älgvårdsdistrikt. Vidare föreslås länsstyrelserna att årligen kalla jägarna inom resp. älgvärdsområden till gemensamma möten. De skall där ha möjlighel alt diskulera älgvården och formerna för jakten. Genom att ta bort möjligheterna till fri avskjutning och genom att ge jägarna ett större ansvar och medinflytande över älgvården inom sina egna älgvärdsområden stimulerar man till en ökad samordning av jakten. Att ge jägarna möjligheten att resonera sig fram till lämpliga lösningar av hur jakten skall samordnas och hur älgstammen skall beskattas är ett alternativ till att tvångsvis sammanföra jägarna i licensområden.

Under behandlingen i jordbruksutskottet har en knapp majoritet av ledamöterna funnit sig ha anledning att föreslå ändringar i regeringsförslaget. Pä den viktigaste punkten rör det sig om ett bifall lill motionen 1955 av herr Stadling m. fl., som föreslär en produktions- och urvals-inriktad avskjutning, vilket översatt i klartext betyder total reglering av älgjakten. Även om utskollsmajorilelen gjort en viss uppmjukning av motionens förslag är innebörden i stort sett densamma.

Utskoltsmajoriteten har försökt att åstadkomma en kompromiss mellan motionens förslag och proposiiionen. Man gär emot regeringsförslaget om rätt lill jakt efler vuxet djur på generell licens på fastigheter som inte är anslutna till licensområden. Man medger dock alt det finns behov av alt bereda sädana jakträttsinnehavare vissa möjligheter all efter särskild ansökan till länsstyrelsen erhålla licens på vuxen älg.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

101

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

102

Utskottsminoriteten har inte ansett sig kunna ansluta sig till denna kompromiss. Jag vill redan nu säga, att proposiiionen som sädan mäste betecknas som en kompromiss mellan de tvä oförenliga ståndpunkterna, total reglering av jakten och allmän jakt. I regeringens kompromiss har företrädarna för den allmänna jakten fått göra den stora eftergiften. Att sedan, som utskottets majoritet gör, försöka göra en kompromiss av en kompromiss är inte lätt. Jag vill nog också påslå att utskottsmajoriteten inle lyckats särskilt väl. Majoritetens förslag innebär i sak lotalreglering. Men förslaget skapar en enorm byråkrati med ett mycket stort antal ansökningar till länsstyrelserna, en svår handläggning för länsälgnämnder och länsstyrelserna. Dessutom öppnar det vägen för ett mycket stort antal besvärsärenden. Det mäste bli en oerhört grannlaga uppgift för be-slulsfattarna i länsstyrelser och länsälgnämnder alt avgöra vem som har tillräckligt slarka skäl för all inle anslula sig lill ell licensområde och därmed få favören all fälla en vuxen älg. De som inle kommer alt äinjuta denna ynnesl kommer självfallei all bli ytterst besvikna, Säviit jag begriper kommer förslaget att konservera den hätska debatt om under vilka former älgjakten skall bedrivas som vi under en lång tid har fäll uppleva. Om så skulle bli fallet, beklagar jag livligt att propositionens syften alt åstadkomma en god älgvård under lugna och avspända former omintetgjorts.

De reservanter som återfinns under reservationen I i jordbruksutskottets betänkande nr 13 har delat regeringens synsätt att älgstammens utveckling i landet är tillräckligt god för att man inte skall behöva ta till så härda former av reglering som majoritetens förslag innebär.

Lät mig, herr talman, i siffror något belysa älgstammens goda utveckling i värt land. År 1920 uppskattades antalet älgar i vårt land till ca 3 000 djur, 1945 till 47 000 djur och i dag uppskattas det till ca 180 000 djur. Denna mycket goda ökning av älgstammen har åstadkommits trots en kraftigt ökad avskjutning. 1930 fälldes ca 5 000 älgar, 1960 ca 30 000 och 1974 ca 47 000. Vi kan konstatera att trots en kraftigt ökad avskjutning har vi i dag ulan överdrifter Europas finaste älgstam, kanske t. o. m. världens finaste.

Hur ser då förutsättningarna ul för framliden? Enligt min uppfattning utomordentligt goda. Man kan om man vill räkna sig fram till förutsättningarna. Om propositionens förslag går igenom och man försiktigt optimistiskt räknar med att avskjutningen under den generella licens-jakten - som i stort motsvarar den allmänna jakten i dag - minskar med 10 96. kommer man fram till föfiande resultat. 1973 sköts under den allmänna jakten drygt 15 000 älgar. Om avskjutningen enligt förslaget minskar med 10 % innebär det att man försia året spar drygt 1 500 älgar. Öm man räknar med att hälften av dessa är kor, som varie år i genomsnitt föder en kalv - det är mycket lågt räknat - och man i tio är spar detta kapital tillför man älgstammen drygt 87 000 nya älgar. Dessutom har älgstammen under de senaste 30 åren ökal med i genomsnitt 4 400 djur per år. Bibehåller man nuvarande tämligen höga ökningstakt i avskjut-

ningen, spar man under tio år ytterligare ihop 44 000 djur. Om man lägger det till dagens siffror över älgstammen innebär det att vi om 10 år skulle ha en älgstam om 311 000 djur. Kan vi ha en så stor älgstam? Knappast - andra faktorer kommer att begränsa dess storlek.

Jag vet att man kan göra många invändningar mot mitt leoreliska sätt att räkna. Men om man motiverar en hård reglering med att det skjuts för mycket älg under allmän jakt, sä måste det vara rikligl alt räkna med att de djur som spårs genom en minskad avskjutning skall behällas för uppbyggande av en talrikare älgstam.

Jag gör inte anspråk pä att utvecklingen blir exakt den som anges i mitt lilla räkneexempel. Men det anger en klar tendens och belyser vilka utomordentliga förutsättningar det finns för att bygga upp en älgslam, som t. o. m. är större än vad vi ur andra synpunkter kan tolerera.

Vi vel att man redan nu i många län har en så talrik älgstam, all man bl. a. av Irafiksäkerhelsskäl i stället för att öka stammen får lov att inrikta sig pä att reducera den eller bibehålla den på nuvarande nivå. Jag medger dock att man i en del län både frän trafiksäkerhetssynpunkl och frän betesskadesynpunkt kan tillåta stammen att växa ytterligare.

Jag har med denna sifferexercis velat belysa, att vi med nuvarande former för jaktens utövande har byggt upp en älgstam som pä de flesta håll i landet är mycket god. Med propositionens förslag ökas förutsättningarna för en gynnsam utveckling. Jag vill erinra om att regeringsförslaget medger rätt för länsstyrelserna all införa förbud mol all fälla ko eller korta ner jakttiden för generell jaktlicens, om man vill ta till hårdare restriktioner för att snabbt bygga upp en talrik älgstam.

Jag medger gärna att för en kontroll av avskjutningen, syftande till att bygga upp en talrik älgstam, är totalreglering ett bra system. Men med den goda utveckling som vår älgstam har behöver vi inte tillgripa perfektionism. Vi behöver inte med hårda bestämmelser kränka människornas frihet i denna fräga. Vi har råd att vara generösa. Vi har tid på oss att avvakta en lugn och sansad utveckling i en fräga, där berörda människor har etl starkt känsloengagemang. Att som ulskottsmajoriteten vill göra säga åt en inbilen älgjägare, att han endast fär gå ut och jaga en älgkalv, är nästan som att slita hjärtat ur bröstet pä honom. Han upplever det närmast som ett hån.

Jag utgår ifrän att det kommer att resas invändningar frän talare efter mig. Man konimer sannolikt all invända att jägaren i detta fall väl fär ansluta sig till ett licensområde för att få möjlighel att jaga vuxen älg. Det kan i stora drag vara riktigt. Men i det erbjudandet kan ligga höga jaktarrenden, som han inte anser sig ha råd med, eller ett erbjudande om att han fär ansluta sig själv med sina marker men fär lämna sina jaktkamrater hemma. Det kan motiveras med att hans marker är för små för all de skall bära mer än en jägare eller med all det, om han skall la sina kamrater med sig, blir för många i jaktlaget. Problemen kan vara många och skiftande.

I propositionen föreslås att det nya systemet skall utgöra en försöks-

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

103

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

RiktUnjer för älgvården

104

verksamhet under fem år. Under denna tid kommer ingen olycka att inträffa med älgstammens utveckling. Den kommer att vara god även fortsättningsvis. Vi har råd att visa en generositet mot de många jägare som så innerligt önskar att få pröva de nu föreslagna formerna.

Eftersom jag under en mycket lång period har fått lov att ägna en stor del av min tid åt att diskutera formerna för älgjakten, har jag fått möjlighet att ta del av mänga synpunkler. Jag har själv fäll många brev och telefonsamtal. Jag har dessutom tagil del av många andras brev. och läst otaliga tidningsinsändare. Jag har fått bäde ris och ros för denna min verksamhet. Eftersom riset och rosorna väger tämligen jämnt, kan jag ta det med jämnmod. Men det har ändå gett mig bevis pä stämningsläget i den här frågan, där engagemanget mänga gånger är mycket intensivt.

Låt mig, herr talman, citera ur etl par brev. I det första argumenterar brevskrivaren för att allmänjägaren är lika god jaktvårdare som andra. Han menar alt jägarens ansvar och kunskaper har avsevärt större betydelse för älgvården än olika jaktformer, och han beskriver jägarens avgörande så här:

"Beslutet fattar jägaren öga mot öga med älgen. Men det har föregåtts av åratals inre funderingar, planläggning med jaktkamrater och efter vad jag tycker har allmogejägaren skött sina smä arealer med ansvar. Vad som alltså är viktigt i detta sammanhang är att de är människor med naturen, som håller skogen, myren, morgondiset högre än exempelvis stränderna pä Mallorca. Det vore omänskligt att beröva oss och våra efterkommande denna rätt som allmogejägaren alltid har haft och som han har rätt till. Det är alltså orätt att beskylla den lille markägaren för att bedriva slumpmässig skattning av älgstammen. Han accepterar om myndigheterna skär ner jakttiden från 5 till 3 dagar. Han accepterar om myndigheterna något eller några år fridlyser exempelvis ko med kalv.

Min förhoppning är att beslutet fattas i enlighet med regeringens förslag och att när en vuxen älg passerar pä den lille markägarens areal han skall få skjuta och inte bara stå och se pä när den passerar till storbolagels kalhygge där storslaklarna dammar på."

I ett annat brev berättar brevskrivaren, som säger sig vara 43 år och ha jagat älg sedan han var 16 år:

"Såg i TV att det skulle kanske bli en kalv för alla småbrukare, vi som får hålla bete ät älgen på våra åkrar hela sommaren och hösten.

Min gård ligger intill en stor gård. Dom fäller 35-40 älgar per år sedan säfier de kött för 40-45 000 kronor. Vi som får en kalv på 75 kg och förlorad arbetsförfiänst så blir det inte myckel kvar. Vi är 4 st som jagar hos mig vafie år.

Ville bara tala om hur det är och hur det kanske blir om det går igenom, så blir det mänga som inte kan jaga älg efter detta.

Det talas om jämlikhet, var finns den?"

Brevet slutar med en förhoppning om att regeringens förslag skall gå igenom i riksdagen.

Herr talman! Jag tar inte ställning till de argument som har framförts i breven, men det är sådana här känslomässiga skäl och svårigheterna alt finna exemplariska jaktformer som har avgjort mitt ställningstagande. Jag anser att med den goda utveckling vi ser hos vär älgstam har vi råd att vara generösa, har vi råd att ta propositionens förslag. Vi kommer ändå fortsättningsvis att ha en mycket god utveckling av vär älgstam. Till sist, herr. talman, vill jag helt kort beröra reservaiionen 4. Utskottsmajoriteten vill öppna möjlighet för länsjaktvärdskonsulenterna att vara föredragande vid länsälgnämndernas sammanträden, om länsstyrelsen sä beslutar. Det är ingen stor fråga. Jag vill bara poängtera att det är mänga iniressen som skall tillgodoses vid en länsälgnämnds sammanträden. Jägarintressena kommer att vara väl representerade. Om man utser länsjaktvärdskonsulenterna till föredragande i nämnderna, öppnar man sig för kritik mot alt jägarintressena fått en för stark ställning. Länsjaktvårdskonsulentens sakkunskap är naturligtvis värdefull vid nämndens sammanträden, men det ges redan i regeringsförslaget full möjlighet att anlita länsjaktvårdskonsulenten vid nämndsammanträdena.

Herr talman! Jag yrkar bifall lill reservationerna 1 och 4 vid jordbruksutskottets betänkande nr 13, vilket ocksä innebär ett bifall till propositionen 25.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

RiktUnjer för älgvården

Herr MAGNUSSON i Kristinehamn (vpk):

Herr talman! I regeringens proposition påpekas att älgjakt ärligen bedrivs av mellan 150 000 och 200 000 jägare. Även om jag har hört högre siffror nämnas, tycker jag att detta i nägon mån anger bakgrunden lill det stora intresse varmed propositionen dels har emotsetts, dels visats vid själva behandlingen här i riksdagen. Egentligen har diskussionerna om det väntade förslaget pågått i flera är - man kan väl åtminstone säga sedan regeringen påböriade den försöksverksamhet som pågått i försökslänen. Under denna tid har jag för min del av och till konfronterats med de bekymmer och den oro som mänga älgjägare visat inför utvecklingen beträffande älgjakten.

Den signalerade övergängen till uteslutande licensjakt har skrämt i synnerhet de små markägarna, men ocksä jägare utan markinnehav, som räknar sig lill de mindre bemedlade, har delat deras betänkligheter. När därför regeringens proposilion kom och visade sig innehålla förslag som även fortsättningsvis skulle möjliggöra för små markägare att i något sä när liknande former bedriva älgjakt, mottogs delta med stor lättnad hos dem. Det råder väl heller inget som helst tvivel om att regeringens kompromiss på den här punkten utgör en eftergift för den starka opinion som utvecklats mot tanken på uteslutande licensjakt - och som bl. a. resulterat i att den mindre jägarorganisationen. Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare, den senaste tiden ökat sitt medlemsantal.

Vi som står bakom molionen 1954 har mot den här bakgrunden i slort yrkat bifall lill proposiiionen, utom pä ett par punkter, vilka jag skall återkomma till. Men först några mera principiella funderingar över

105

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Rikllinjer för älgvården

106

älgjakten som sädan och jakten över huvud taget.

Del har vid behandlingen av den aktuella frägan inte framkommit något som tyder pä nägra speciella parlilinjer. Tvärtom tycks det vara så att uppfattningarna skär igenom partigränserna. Inle heller har det i vår motion formulerats nägon principiell syn på jaktens vidare utformning. Vi har vid detta tillfälle inriktat oss pä att ta ställning till det konkreta förslaget och dess anpassning till den aktuella situationen, dvs. de förhållanden som f n. råder.

Rätten till jakt har i värt land i första hand alltid varit förenad med markägandet. Det finns tankegångar inom vårt parti - det vill jag gärna redovisa - som innebär att denna kvarleva när det gäller jaktutövandet nu borde vara mogen att avskaffas. Dessa tankegångar har f ö. förts fram i en vpk-motion till 1973 års riksdag. Alla människor som så önskar bör ha möjlighet att jaga, oavsett om de äger mark eller ej - det menar vi bör vara den målsättning man skall sträva efter, och vi fär säkert anledning aill återkomma till den. Vi är inte ensamma om denna uppfattning; den har t. ex. kommit till uttryck ocksä inom det socialdemokratiska partiet. Om jag inte minns fel var det vid Norrbottendistriktets årskonferens som dessa tankegångar framfördes pä elt mycket kraftfullt sätt. Vad .nian emellertid i första hand i det här sammanhanget skulle kunna sträva efler vore alt öppna bolagens, kronans, kyrkans och fideikommissens marker för marklösa jägare. Det skulle vara all främja en demokratisk utveckling pä det jaktliga området, och det skulle kunna öppna vägen för vidare reformer. Det bör ocksä finnas anledning att överväga -det tyckerjag skall nämnas i detta sammanhang - huruvida det privilegium för ett fätal människor som den kungliga älgjakten innebär nu inte är moget för avskrivning. Delta privilegium, som har funnits sedan 1351, fär väl betecknas som ett rent överklassjippo.

Herr talman! Som jag förut sagt uppfattar vi motionärer regeringens proposition som ett sansat och i stort förnuftigt förslag, ett förslag som har tagit hänsyn till den debatt som förekommit i samband med de nya signalerna till ändringar i älgjakten. Nu har det emellerlid gjorts mänga debattinlägg emot regeringsförslaget, särskilt när del gäller förslaget till generell älglilldelning. De vådor som detta förslag anges orsaka verkar, vill jag påslå, inte pä något sätt realistiska. Tidigare har vi ändå haft det förhållandet, som betonats här av de båda föregående talarna, att det på enskilda marker varit fri avskjutning, och trots delta har älgslammen ökat. Att man nu inför en begränsning till ett vuxet djur och en kalv kan ju inle leda till försämring, ulan det motsatta måste vara fallet.

Herr talman! Mol denna bakgrund vill jag redan nu yrka bifall till reservationen 1.

1 vär moiion har vi emellertid på tvä punkter yrkat pä ändringar i regeringens förslag. Den första gäller den s. k. försöksverksamheten, som i propositionen förutsätts fortsätta t. v. Del mest konsekventa vore enligt vår uppfattning alt man vid införandet av elt nyll syslem avbryler denna

verksamhel och eliminerar de irriiationsmoment som förekommer i samband med försöksverksamheten. Det måste ju också vara logiskt alt försöka införa ett enhetligt system i hela landet sä samtidigt som möjligt. Desto förr kan man också komma fram till den utvärdering av den sarn-ordnade älgjakten som i propositionen förutsätts komma till stånd inom fem är efter det alt denna genomförts i hela landet.

Den andra punkt där vi har från propositionen något avvikande mening gäller licensjaktens längd. Den har inom försöksverksamheten i regel pågått i 30 dagar, men med hänsyn till konsekvenserna för bl. a. idrotten och allmänhetens friluftsintressen föreslär jordbruksministern en sänkning till 20 dagar. Vi understryker i vår moiion jordbruksministerns argument men framhåller att dessa, tillsammans med andra, i hög grad motiverar en ännu kortare tid för licensjakten. Vi har föreslagit 14 dagar, innefattande tvä veckoslut, och för Norrbotten, där det råder speciella förhållanden, 7 dagar. Förslag om 14 dagars jakttid har ocksä förts fram i motionen 1904 av herrar Forslund och Brännström och förslag om 7 dagar vad gäller Norrbotten ocksä av herr Dahlberg. 12 dagars licensjakt har föreslagits i niotionen 1953 av herr Karlsson i Malung.

När det gäller älgjaktens längd har enligt vär uppfattning Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare uttryckt måttfulla synpunkler, i vilka man visar stor hänsyn och generositet gentemot allmänhetens friluftsintressen och behov av att vistas i skog och mark. I ett remissyttrande från organisationens Norrbottensdistrikt sägs att det är obestridligt att älgjägarna inte kan ges möjlighet till att fritt fä disponera markerna för jakt under sä lång tid som 30 dagar. I förhållande till andra friluftsin-tressenter, heter det vidare, är sädana privilegier oantagbara. Från förbundet har också framhållits att en läng jakttid gynnar dels de jägare som har råd och lid att utöva sin hobby under lång tid pä stora marker, dels de markägare som vill arrendera ut dessa marker. En kort jakttid ger många jägare tillfälle att deltaga i jakten till en rimlig kostnad.

Det förhållandet att slörsla avskjutningen i regel sker i börian av jakttiden pekar också på att det inte bör vara nödvändigt med en så lång licensjakltid.

Vi menar vidare att del förhällandet, att antalet trafikolyckor där älgar är inblandade tycks ha ökat starkast i försökslänen, borde ge anledning till eftertanke. Under perioden 1969-1973, under är då försöksverksamheten pågått, ökade antalel älgolyckor med 96 96 i Kronobergs län och med 48 96 i Västmanlands län. Visserligen är antalet älgolyckor ocksä stort i en del andra län, och vägverkel har ju tagit upp det här problemet i sitt remissyttrande, men jag måste säga all del förvånar mig alt man inle tittat närmare på vad del kan betyda all försökslänen visar den starkast siigande kurvan. Enligl vär uppfallning måste en läng jakttid spela en roll i detta sammanhang. Etl exempel frän Västmanlands län visar att antalet älgolyckor är störst i maj, i samband med kalvavstöt-ningen, och i september och oktober, då brunslliden infaller men dä ocksä älgjakten pågår. Myckel talar väl ändå för att den länga jakttiden

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

107

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älg\'ården

oroar älgarna och att della i sin lur påverkar antalet älgolyckor.

Herr talman! Jag yrkar bifall lill reservationerna 2 och 3 av herr Takman och dessulom till reservationen 4 av herr Lindberg m. fl.

Avslutningsvis vill jag peka pä vad jag betraktar som en brist i propositionen. Sä uppfattar jag nämligen delta att propositionen inte lagil ställning till arrendeavgifternas storlek. Departementschefen hänvisar till jaktmarksulredningen som i sill betänkande Jaktmarker behandlat den här frågan. Det betänkandet skall nu remissbehandlas, och departementschefen vill i avvaktan pä detta inte ta slällning.

Frågan om arrendeavgifternas storlek hör dock sä intimt ihop med förslaget till samordnad älgjakt att del med fördel kunde ha behandlats i delta sammanhang. Jag förutsätter emellertid att förslag snarast kan föreläggas riksdagen av sådan innebörd att möjligheteratt arrendera jakträtt kommer all finnas även för mindre bemedlade jägare.

108

Hen HEDSTRÖM (s):

Herr talman! Älgstammen utgör en nationaltillgång och skall vårdas och bevaras.

Älgen invandrade i Sverige efter den senaste istidens slut. Även i övriga delar av Europa förekom älgen, men utrotades genom ohämmad förföfielse. Ocksä i Sverige har älgstammen vid flera tillfällen varit nära utrotning, senast i mitten av 1800-talel. För att rädda resterna beslutades om total fridlysning under flera perioder av 1800- och 1900-talen.

Genom en allt restriktivare lagstiftning och jägarnas ökade satsningar för att bygga upp älgstammen har vi här i Sverige nu åter väridens förnämsta och tätaste älgstam, lill glädje inte bara för jägarna utan även för alla andra naturintresserade personer, för vilka möjligheten att se en levande älg i dess rätta mifiö utgör en verklig upplevelse.

Älgen ger i dag ett icke oväsentligt tillskott till vår köllförsörjning. Vid 1974 års jakt fälldes sålunda ca 47 000 djur, vilka gav ca 7 mifioner kg kött, dvs. avsevärt mera än den sammanlagda avkastningen frän landets rennäring och fåravel tillsammantagna. Den - framför allt under den allmänna jakten - förekommande slumpmässiga avskjutningen har emellerlid medfört, att vi fält en sammansättning av stammarna som ur köns- och ålderssynpunkt icke är lillfredsslällande. Vi bör enligt min mening slriiva efter att under vintern, då näringstillgängarna är knappa, ha kvar djur med hög produktivitet, dvs. elt stort antal hondjur i produktiv ålder, ca 4-12 är gamla, samt tillräckligt med vuxna fiurar för alt klara näsla ärs betäckning. Anlalel kalvar skall inte vara högre än vad som behövs för alt ersätta de vuxna djur som tagils bort under höstens jakt eller på annal sätt omkommit. Jakiuilagei skall göras bland kalvarna och de lågproduktiva djuren i vuxen ålder, dvs. mycket unga och mycket gamla djur. Kor och fiurar i medelåldern skall sparas.

Förutom all vi genom en slumpmässig avskjutning har fäll en olämplig sammansättning av älgstammen, ålders- och könsmässigl, har vi också fäll en mycket ojämn fördelning, där vi i vissa delar av landet har en

för kraftig slam, medan vi i vissa andra delar av landet har plats lor betydligt flera djur än vad som i dag finns.

För att rätt kunna hantera vår älgstam behöver vi ett bättre styrinstrument än det som den blandade allmänjakten och licensjakten erbjuder. När vi överväger vilket system vi skall ha, måste vi först och främst konima ihåg att älgstammen i dag näslan fullständigt regleras genom jakten. Vad vi behöver är således ell system, som gör det möjligl för oss att i förväg bestämma vilka ändringar vi skall ha i älgstammen och sedan genom jakten fä fram dessa ändringar. Vi mäste också komma ihåg att den väsentligaste målsättningen för detta system skall vara all få en riktig älgvärd. Den enskildes intresse av all genom härd beskattning av älgstammen få mera kött i frysboxen måste underordnas huvudsyftet.

Det är därför med tillfredsställelse man hälsar regeringens förslag om alt en övergång till licensjakt eller samordnad älgjakt nu skall ske i hela riket. Som underlag för regeringens proposition ligger en omfattande försöksverksamhet sedan 1967 i Kronobergs och Västmanlands län och sedan 1971 i Norrbottens län. Erfarenheterna frän denna försöksverksamhet har varit klart positiva...

1 Kronobergs län var älgstammen vid försökets börian svag, och målsättningen var där att bygga upp stammen såväl kvantitativt som kvalitativt. I Västmanlands län var älgstammen redan vid försökets börian mycket tät. Målsättningen var därför att söka bibehålla vinterstammens numerär men att genom urvalsinriktad avskjutning förbättra dess kvalitet och därigenom höja produktionen. I båda länen har man lyckats uppnä de uppsatta målen. Erfarenheterna från 1974 ärs jakt i Kronobergs län ger ocksä vid handen all man genom licensiilldelningen har fäll en metod för att reducera för kraftiga stammar.

I Norrbottens län har man inom de områden där del fanns en för-ökningsbar älgslam fält en mycket gynnsam utveckling under försöksåren. Vissa områden av Norrbollens län är dock så älgfattiga, att det dröjer många år innan stammen där kan nå en rimlig storlek.

Försöksverksamheten i Kronobergs, Västmanlands och Norrbottens län har noggrant föfits upp av älgbiologen Finn Slålfell, som kartlagt de förändringar som skett inom populationen och även undersökt vilka faktorer som därvid haft den största betydelsen.

Jägarnas inställning till den samordnade älgjakten har studerats genom en undersökning under ledning av docenten Ingemar Norling, socialhögskolan, Göteborg. Rappori över undersökningarna återfinns i SNV:s promemoria nr 485:1974.

I alla tre försökslänen var motståndet mol försöksverksamheten mycket starkt, när den infördes. Men efter sju ärs försöksverksamhet i Kronobergs och Västmanlands län är opinionen näslan enhälligt positiv. Inle mindre än 83 96 av jägarna i Kronobergs län uttalar sig som posiliva eller mycket positiva till denna jaktform i en undersökning som gjordes 1974. Inom de områden av Västmanlands län som genom länsgränsjusteringar överförts lill Uppsala län har jägarna genom framställningar till regeringen

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

109

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

hemställt att få kvarstå i systemet med samordnad älgjakt. Genom ultalanden via olika organisationer i Västmanlands län har jägarna också givit klart uttryck för att de icke önskar nägon återgång till tidigare jaktsystem med inslag av allmän jakt.

Jägarna i Norrbottens län har haft kortare tid pä sig att bedöma resultatet av försöksverksamheten, men i samband med remissbehandlingen av jordbruksdepartementels promemoria sommaren 1974 uttalades etl mycket starkt stöd för systemet med samordnad älgjakt, och mycket få ville bibehålla det nuvarande blandade systemet, bara 8 av 146 tillfrågade lokalorganisationer.

Mot bakgrund av de erfarenheter som vunnits under försöksverksamheten och med beaktande av de synpunkter som framförts av majoriteten av remissinstanserna har jordbruksutskottet i sitt betänkande över propositionen funnit skäl föreslå vissa ändringar i densamma. Huvudmålsättningen för älgvärden är att få fram en ur kvantitativ och kvalitativ synpunkt riktigt sammansatt älgstam. För att nå delta syfte fordras att älgvården samordnas över slörre områden, dvs. all markägarna stimuleras att gå samman i ändamålsenliga jakt- och älgvärdsområden. Det krävs också en urvalsinriktad avskjutning. En slumpmässig avskjutning, där jägarna freslas att fälla första bästa djur som uppenbarar sig på platsen, strider hell mot denna princip. Vidare bör avskjutningen alltid ställas i relation till markernas och älgstammens produktionsförmåga och målsättningen för älgstammens utveckling: ökad, minskad eller oförändrad älgstam.

Jordbruksutskottet finner därför i likhel med den absoluta majoriteten av remissinsianserna och i överensstämmelse med vad som framförts i de skrivelser som från olika jägare i stort antal kommii riksdagen lill banda att förslaget om generell tilldelning av ett vuxet djur och kalv på jaktområden, som själva är för små för att få licens på ett vuxet djur, är oförenligt med den skisserade målsättningen. Ulskottet föreslår, all all avskjutning av vuxna djur sker efter därom av jakträttsinnehavaren vafie är gjord framställning och av länsstyrelsen beviljad licens. Jaktområden, som själva är för smä för att få tilldelning av ett vuxet djur, erhåller generell dispens för att ärligen skjuta en kalv. Om särskilda skäl så föranleder, kan extra tilldelning erhållas.

Det är iinskvärl att jakten efter älg kan genomföras på så sätt, att jägaren har tillräckligt läng tid pä sig att söka rätt på de djur, som med beaktande av målsättningen om en rikligt sammansatt älgslam, skall fällas. Om man inte bryr sig om att göra en urvalsinriktad avskjutning, kan jakten i regel genomföras under ett ringa antal dagar, men om man vill söka upp de djur, som skall gallras ul ur stammen, kan detta kräva avsevärd tid. Del är samtidigt önskvärt att jakten kan genomföras utan onödiga konflikter med andra iniressen, vare sig yrkesmässiga eller fri-lidsbetonade. Delta synes bäsl kunna ske genom en väl tilltagen jakttid, inom vilken olika parters önskemål kan tillgodoses.

Licensiiden för jakt efter älg utgör f n. i regel 30 dagar. I proposiiionen

föresläs alt liden skall vara 20 dagar. Jordbruksutskottet förordar alt jakttiden bestäms till 20 dagar men all länsstyrelsen, med beaktande av de lokala förhållandena, skall äga besluta om förlängning eller förkortning av denna tid.

Inom varie län skall tillsättas en länsälgnämnd, som regionalt bestämmer riktlinjerna för avskjutningen. Länsälgnämnden skall vara länsstyrelsens sakkunnigorgan i dessa frågor. Med hänsyn till nämndens expertfunktion förutsätts att ledamöterna är väl införstådda med de problem som rör skötseln av länets älgstam. Jordbruksutskottet förutsätter ocksä att såsom föredragande i länsälgnämnden utses den person inom länet som har den bästa kännedomen om älgtillgång, tidigare avskjutning, lokala förändringar, skador pä skog och gröda, förekomsten av kollisioner mellan älg och motorfordon samt - sist men inte minst - har god kontakt med jägarna i denna fråga. Det synes jordbruksutskottet som om länets jaktvärdsfiänsleman bäsl skulle motsvara dessa krav.

Emellertid bör det ankomma pä länsstyrelserna att utse befattningshavare vid nämnden, varvid utskottet förutsätter att de utser den mest lämpade.

Med det anförda ber jag att fä yrka bifall till utskottets förslag pä samtliga punkler.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Rikllinjer för älgvården

Under detta anförande övertog herr andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Hen WACHTMEISTER i Johannishus (m):

Herr talman! Tillät mig att böfia med en protest - stillsam, eftersom herr talmannen inle kan slå tillbaka - över del sätt på vilkel frägan om älgjakten har skjutsals fram och tillbaka sedan den bordlades försia gängen. Det finns väl inte nägon för evärdlig lid fastställd rangordning bland utskotten som säger att jordbruksutskottels ärenden alltid skall konima allra sist på föredragningslistan. - Jag har bara velat framföra delta ulan att på minsta vis vara befullmäktigad därtill av utskottet.

Låt mig sedan gå över till den fråga som debatten gäller. Där har ju utländska naturvårdare och jägare sedan långliga tider med skräck-blandad häpnad ägnat den svenska älgjakten sin uppmärksamhet. Man har inte dolt sin avund. Tänk, att så konsekveni kunna vanvårda en naturresurs, och trots detta inle bara ha den kvar, utan ocksä se den växa till - kvantitativt, märk väl! För man har ocksä betecknat Sverige som något slags jaktkullurens u-land, där köllbegäret vägt tyngre än tanken på djurstammens kvalitet. "Skjuter inte jag, kanske grannen skjuter, så därför: pang bara!" Sä lycks man ha resonerat, ulan all ta hänsyn till om det är de värdefullaste avelsdjuren som stryker med. Och våra egna skämtlecknare brukar sannerligen inte försitta tillfället att driva med den svenske älgjägaren, som skjuter på allt som rör sig, det mä vara bärplockare eller anspända hästar eller traktorer. Det hela är väl i själva verket en djupt tragisk historia, föga lämpad för skämt.

Ill

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

RiktUnjer för älgvården

112

Mycket av det olustiga i anslutning till älgjakten har kunnat förklaras med den korta jakttiden - bara ett par dagar. När därför år 1931 bestämmelsen infördes, att man inom jaktvårdsområden, tillräckligt stora för att hysa en fast älgstam, efter ansökan kunde få jakttiden förlängd till 14 dagar med i förväg bestämd avskjutning, innebar det elt stort steg framåt på vägen mot ordnade förhållanden.

Nästa sleg efler det von Slockenströmska förslaget logs av riksdagen under Pehrsson-Bramstorp år 1938, då licensjakttiden utökades till en månad. Sedan skulle del dröja i det närmasle 30 år innan vi fick den på försök helt reglerade älgjakten inom Kronobergs och Västmanlands län, litet senare efterföljd av Norrbottens län. Men detta innebär inte att ulvecklingen under dessa 30 år skulle ha stått stilla. Tvärtom kom man snart underfund med licensjaktens stora fördelar, och ägarna till mindre områden slöt sig på frivillig väg samman så alt man fick områden stora nog fiir den lugna och planmässiga jakt som bara licensjakten kunde ge. Det är knappast en överdrift att säga, att den kraftiga ökning av älgstammen och därmed avskjutningen som vi harfätt uppleva och som har kommit även de små markerna utan fasl älgstam lill godo till väsentlig del har berott pä syslemet med de större älgjaktomrädena, antingen dessa nu haft karakiär av jaktvärdsomräden eller varit litet mer lösliga sammanslutningar.

Det var mol den bakgrunden naturligt, att 1949 års jaktutredning började skissera en helt samordnad älgjakt, en skiss som senare resulterade i den försciksverksamhet som jag nyss talade om. Utredningen karakteriserade en ordning med helt reglerad avskjutning såsom innebärande "ytterst ingenting annal än alt alla jaktberältigade i en bygd skola bringas att samveriw för att åstadkomma ett i olika, älgstammen och älgjakten berörande, avseenden möjligast bästa resultat".

När licensjaktens ordnade beskattning av älgstammarna införts, inställde sig ganska snart frägan, om den dittills tillämpade principen om förbud att fälla årskalv verkligen kunde vara riktig. Den var ju diametralt motsatt de metoder som tillämpades inom husdjursskötseln, där de vuxna djuren representerade kapitalet och kalvarna räntan. Borde inle, menade man, en del av avskjutningen läggas just pä kalvarna i stället för på moderdjuren? Jo, del var just vad viltbiologerna ansåg, och därför övergav man det av nägon sorts missriktad humanitet framdrivna kalvförbudet och inriktade sig så småningom på att som regel omkring en tredjedel av tilldelade djur borde vara kalvar.

Hittills har avskjutningen och licenserna helt grundat sig på bedömd styrka hos stammen. Eftersom kalvarna inte föds förrän i maj och licenserna skall sökas i mars, är det då vinlersiammen med gissat tillskott av majfödda kalvar som räknas - en något osäker inventering kan del synas, men den har trots detta fungerat häpnadsväckande bra. Del lär dock vara ganska vanligt, all olika jaktlag i licensunderlagel inräknar samma älgar, som strövar över alla lags marker, om dessa marker ligger tillsammans. Invenieringsområdena är med andra ord för små, och därför

är del att hälsa med tillfredsställelse att den föreliggande proposiiionen genom sina älgvårdsdistrikt kommer att skapa ett bättre inventerings-underiag.

Det bör således i fortsättningen finnas goda förutsättningar för en biologiskt riktigt sammansatt älgstam, bibehållen genom en helt reglerad avskjutning. Att licensområdet bör vara så stort all det medger avskjutning av ett vuxet djur per år har utskottet funnit vara en riktig och sund princip. Sä långt har utskottet helt kunnat anslula sig till propositionen.

När del gäller jaktliga enheter som är för små för att tilldelas detta vuxna djur har emellertid utskollet inte blivit enigt. I reservationen I, som man här frän olika håll har pläderat för, har en minoritet inom ulskottet anslutit sig till jordbruksministerns förslag, att även de minsta jaktområdena utan ansökan skall erhålla en ärlig tilldelning av en kalv och ett vuxet djur.

Ulskoitsmajorilelen har inte kunnat gå med på mer än en kalv ärligen för dessa marker. Vi är fullt medvetna om att vi redan härmed bryter mot principen om älgslammens urvalsinriktade och produktionsanpas-sade beskattning och legaliserar ett överuttag som - om det vill sig illa - kan bli katastrofalt. Det är strängt taget uppseendeväckande att i ett belänkande som uppges handla om rikllinjer för älgvården helt bryta sambandet mellan älgtillgång och avskjutning. Orsaken till att vi trots dessa anmärkningar har kunnat gå med på kalven är att det trots alll bara är avkastningen som tas ut; kapitalet - kon - är ju kvar. Vi fär, som del brukar heta i sådana här sammanhang, hoppas att myndigheterna följer saken med uppmärksamhet och vid behov raskt vidtar åtgärder för att vrida det hela rätt igen, för det kan som sagt komma att behövas. Jag kanske här för kammarens icke älgjagande ledamöter bör förklara riskerna.

En ko med kalv är mycket stationär, och sä länge hon är hos kalvarna, är därför kalvarna ganska lätta att komma åt. Del hör till god ordning i jakten att inle skjuta kalven från ko som bara har en kalv, framför allt för all inte riskera att kon sedan skall bli skjuten som s. k. gallko, när hon uppträder ensam. Gallko lär för övrigt vara en företeelse som inte finns. Från ko med tvillingkalvar skjuter man av samma orsak bara en av kalvarna. Under förutsättning att älgjakten på de smä enheterna bedrivs pä det här sättet har vi alltså gått med pä jordbruksministerns förslag i vad avser en kalv ärligen utan ansökan.

Ett helt annat blir läget, om även ett vuxet djur får fällas utan särskild ansökan. Då får vi först och främst två olika slags älgjakt - de i propositionen som norm uppsatta områdena med tilldelning efter uppskattning av stammen av minst ett vuxet djur per år, och de små områdena med tilldelning utan hänsyn till stammen av ett vuxet djur och en kalv; man lär för övrigt kunna befara att del ofla i dessa fall blir två kalvar.

Anlag t. ex. att en ko med två årskalvar konimer in på ell sådant område. En ansvarskännande jägare skjuter då den ena kalven; den

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

RiktUnjer för älgvården

113

8 Riksdagens prolokoll 1975. Nr 93-94

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

114

andra och modern låter han vara. Men i betänkligt många fall lär del bli moderkon, det stora djuret som faller först, varefter båda kalvarna - i enlighet med jordbruksministerns fullt riktiga förordande - av humanitära skäl bör fällas. Men det är inte säkert att man lyckas alt fälla kalvarna, för utan modern är kalvarna genast belydligl rörligare, belydligl svårare all få lag i. Erfarenheten visar att sädana moderlösa kalvar visserligen kan överleva en normal vinter i södra och mellersta Sverige men sannoliki inle blir normall utvecklade. Sedan kan det ju finnas fall där hela älgfamifier skall fällas, men i sä fall är det inte av hänsyn till älgslarnmens vård utan på grund av skogsvårdens eller trafikens krav, och det är en annan historia.

Del är, från rena djurskyddssynpunkler och med hänsyn lill all rnän-niskorna lyvärr inle alltid är sådana som reservanterna tror och vi andra hoppas, omöjligt att acceptera det vuxna djuret som generell tilldelning. Ordningen uppmuntrar dessutom lill utbrytningar ur de älgvärdsområden som med stora besvär byggts upp.

Några talare har här sagl att man inte tror att del är så farligt. Jag vågar tyviirr inle dela deras optimism. Vi har under snart 50 är byggt upp vissa älgjaktsomräden, som vi nu riskerar att totalt slå sönder.

Jag vill bara la etl exempel hämtat från mina egna hemtrakter - och det är sannerligen inte fråga om några storgodsägare. Del gäller ett älg-jaktsområde pä 2 880 har. Det beslår av 91 fasligheter med lika mänga markägare. Maximiarealen är 105 har och minimiarealen 4 har. Genomsnittet,är 32 har. Vi har nu en licensavskjutning på sex djur, varav högst tre vuxna. Det behövs inte att mänga av de 91 fastighetsägarna bryter sig ul i förhoppning att få sina egna djur för alt hela delta jaktvärds-område skall ramla sönder. Om förslaget går igenom utsätter vi medlemmarna där för ganska ordentliga frestelser.

När det gäller tilldelningen av djur kan jag inte underlåta att visa pä frågans nägol egendomliga beredning inom departementet. En förkrossande majoritet av remissinstanser - varibland alla sakkunniga utom en. Jägarnas riksförbund - har uttalat sig mot det av arbetsgruppen framlagda förslaget, som jordbruksministern trots detta gjort till sill eget.

Vidare har verksamheten inom försökslänen givit en rik erfarenhet all bygga på, inle minst av hur man ulan en sådan oformlighel som generell tilldelning, dvs. en form av allmän jakt inbakad i licensjakt, skall lösa problemet med de små enheterna. Den enda mera väsentliga ändringen i arbetsgruppens förslag innebär att idén om representaniskapet fåll falla. F. ö. är det som om försökslänen inte funnits lill, och verkan av de omsorgsfullt utarbetade remissvaren har inle blivit stort bättre än om de gäll direkl till papperkorgen.

Dessutom har propositionsförfatlaren på ett säll, som mill talat må kallas fördomsfritt, refererat åtminstone Blekinge läns jaktvårdsförenings yttrande. När han säger att del innebär ett uttalande till förmän för generell licensgivning trots ett otal i skrivelsen anförda förbehåll inställer sig frågan, om man refererat alla yttranden lika slarvigt, och om det

är avsiktligt som man från departementshåll givit riksdagen missvisande beslutsunderlag. Eftersom jagaren fin och snäll man skall jag inte konima med sådana beskyllningar som den sista, men beskyllningen för slarv, den kvarstår. När man vrider vårt yttrande, som det utan reservation står i propositionen, till att vara bara tillstyrkan av tilldelningen av kalv blir man litet tveksam. Det är mot den här bakgrunden svårt att bemöta den kritik, som tidskriften Jaktmarker och Fiskevatten på ledande plats i sitt majnummer riktar mol handläggningen av frågan. Och vi får väl hoppas att den propositionsskrivande kretsen, när någon ny jaktlig fräga aktualiseras, handlägger denna på sådant sätt att den rentvår sig frän det mindre vackra tillmäle som en annan lidskrift, Jakfiournalen, begåvat den med. Men låt mig nu återgå till själva älgtilldelningen.

Alt jordbruksministern ömmar för dem som inte når upp till norm-storleken är bara behjärtansvärl, men när dessa små enheter inte bara fär samma tilldelning som normomrädena utan mer, då har man tappat kontakten med älgvården. Kronobergs län har visat att den kontakten inte behöver brytas för de små områdenas skull, och därför yrkar jag bifall till utskottets hemställan under punkten 3.

Om de mindre markägarnas intressen inte hade beaktats - det har framförts krav på att de måste beaktas och jag är helt och hället med pä det - i Kronobergs län, varför skulle man där då vara sä belåten? Varför står man dä i kö överallt ute i landet för all få reglerad älgjakt? Det är regeringen som stoppat upp detta litet. Massor av län hade annars haft den reglerade jakten om inte regeringen hade bromsat: "vi skall först se vart verksamheten i Kronobergs, Västmanlands och Norrbottens län för oss".

Nästa fråga, som vållat en viss oenighet i utskottet, är jakttiden. Där har herr Takman reserverat sig. Här delar jag för omväxlings skull inte herr Taknians åsikt, utan tycker att jordbruksministern barett fullt riktigt grepp om problemel när sådan avskjutning, som är så all säga poliliskl belingad och inte grundar sig på konstaterad älgtillgång - alltså de små enheterna - begränsas till nägra få dagar. Gäller det däremot en beskattning av älgstammen, som fastställts efter inventering, spelar väl renl principiellt jakttidens längd ingen roll - inte för älgstammens räkning i varie fall. Om älgtillgången inom ett område tål en viss avskjutning är det likgiltigt om djuren nedläggs under en vecka eller under fyra veckor.

Meningen med den längre jakttiden var ju just att få en lugnare jakt-utövning, som möjliggjorde en urvalsinriktad beskattning, och varför man nu skall ge sig till att nagga den där månaden i kanten har jag uppriktigt sagl räll svårt att förstå. Ingen har klagat. Orienterarna, som man föregivit sig vifia hjälpa genom avkortning av jakttiden, har tvärtom förklarat all de hellre ser en lång jakttid än en kort. Och svampplockare har ingenting att hämta i skogarna vid den tiden pä årel. Under en längre jakttid blir det givetvis lättare all få markerna fria från älgjägare under helgerna än under en kortare tid där veckohelgerna ju tar bort förhål-

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

115

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

' Riktlinjer för älgvården ■

116

landevis mera effektiv jaktutövningslid. Nog förefaller del vara elt utslag av klåfingrighet, när man lagstiftningsvägen lägger sig i hur älgjägaren ordnar sin jakt. Han bor ju inte i skogen hela månaden, ulan lar en dag dä och en då, allteftersom det passar hans arbeie och jag kan som sagt inte förstå varför man vill förmena honom del. Jag upprepar all del här gäller sädana marker där en föregående inventering visat, alt stammen rnyckel väl tål avsedd beskattning. Den längre jakttiden medför alltså inte någon risk för överbeskattning; däremot kanske man under jakten konimer underfund med alt älgarna rört sig mer än beräknat och att många skjutits av grannarna, varför man på de egna markerna får minska avskjutningen, en möjlighet som inte är lika lätt att utnyuja om det är en kort jakttid.

Till slut när del gäller jakttiden: Vi kan inte boi-lse från hundarnas mycket stora roll i den humana älgjakten. De behövs för all ställa älgen så all riktigt säkra skott skall kunna avges. Hundarna behövs för att spåra upp älg som skadskjutits - för skadskjulningar konimer vi tyvärr aldrig att kunna helt undvika - och hundarna behövs året runt inle minst för att söka reda på trafikskadade älgar. Vi har inte och kommer aldrig att få tillräckligt med älghundar, men just därför är det såmycket viktigare alt de hundar som finns kan beredas tillräcklig träning och att jakten läggs upp på ett sådant säll att de används effektivt, och del gär bara att ordna med en längre jakttid. En kortare jakttid ärell stort steg tillbaka. De jaktlag som skulle fått disponera hunden sisla veckan t. ex. tvingas nu jaga mmst lio dagar tidigare och detta kanske ulan hund med alll vad del kan innebära i negativ riklning ur djurskyddssynpunkt.

Jag ger herr Lindberg fullkomligt räll när han säger all ingen jagar 30 dagar, men skillnaden mot del förslag som vi fär här och del som nu gäller är att nu kan nägra jaga i böfian av jakttiden och några i slutet av jakttiden intill trettionde dagen. Del kommer man inte att kunna göra i fortsättningen.

Eftersom utskottets förslag gör det möjligt för länsstyrelserna all i sina beslul ta hänsyn till de lokala förhållandena, har jag trols nackdelarna med den generella avkortningen av jakttiden inte funnit anledning alt reservera rnig utan yrkar bifall till utskottets hemställan även i delta avseende.

Etl par reservanter har inte velal vara med om majorilelsförslaget alt i riksdagens beslut skriva in all exempelvis länsjaktvärdsfiänstemannen skall kunna anlitas som föredragande i länsälgnämnden, dvs. all bereda länsstyrelserna tillfälle att hämta föredragande utanför landskansliet. Älgfrågorna är mycket speciella och kräver en lokal- och personkännedom långt ulöver den vanliga. Den kännedomen och den behövliga överblicken över hela länet har redan länsjaktvärdsfiänstemannen, därtill avlönad inte av skattemedel utan av jaklvärdsmedel, genom Jägarförbundet men inte av Jägarförbundet, vilkel kanske bör framhållas för säkerhets skull. Länsjaklvärdarna är dessutom vana all samarbeta med den som inom länsstyrelsen är föredragande i övriga jaklfrägor. Jag kan dä inle

finna annal än att det är bra onödigt att inte anlita den färdiga före- Nr 93

dragande vi redan har för omedelbar leverans, utan att han i stället skall n> j

Unsdagen den anlitas för all lära upp nägon ny föredragande pä länsstyrelsen i älg- 90 m ' 1975

jaklfrägor, vilka som sagt är högst speciella. Det är inte alls säkert att

länsstyrelsernas naturvårdsenheier har någon som lämpar sig för del där. Rikdinjer for Del kan vara specialisler på loffeldjur, infusorier, mossornas forlplanlning älgvården och allt möjligt, men del är trots allt en skillnad mellan älgjakten och de där sakerna. Att inle låta länsstyrelserna anlita länsjaktvärdsfiänstemannen är inte bara onödigt ulan dei är slöseri med både tid och pengar.

Till allra sist: Herr Jonasson har i en reservation framfört sina farhågor för att något kan gå snett vid en sådan här genomgripande förändring i förhållandena och alt försöksperioden därför inte skall låsas fast vid fem är utan inskränkas till tre år. Jag förstår herr Jonassons farhågor, men jag tycker alt utskottet har uttalat samma förståelse som jag nu uttalar när det framhållit, att hinder inte bör möta att under försökstiden vidta jämkningar .som kan behövas. Älgens biologi är sädan att det behövs fem är för att vi skall kunna läsa ul något av värde ur försöken - det har erfarenheterna frän Kronobergs län och Västmanlands län visat oss. Därför biträder jag ulskollels förslag även i delta avseende.

Jag kan väl också säga att försöken inte skall avslutas - de kan behöva hålla pä mycket länge. Vad är det som säger alt den metod för avskjutning som vi konimer fram till är den allena saliggörande? Vi kan behöva söka oss fram på massor av olika vägar. Det har vi goda möjligheter till i fortsättningen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottels förslag i alla delar.

Herr andre vice talmannen tillkännagav all anslag utfärdats om sammanträdets fortsättande kl. 19.30.

Hen LINDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wachtmeister i Johannishus är så impulsiv och snabb all det är svårt att hinna summera honom. Men om jag summerar inledningen av hans anförande måste kontentan bli, att trols den stora vanvård och de dåliga jaktformer vi har haft har vi ändå haft en kvantitativt sett väldigt god utveckling av älgstammen i det här landel.

Nu föreslär regeringen en inskränkning av den fria rällen - som herr Wachtmeister uttrycker det "pang bara, skjula hej vilt" - och vill minska avskjutningen. Dä befarar han att del här skall sluta i katastrof Logiken har jag väldigt svårt att förstå.

Beträffande skjutolyckorna inom jakten i stort vill jag bara konstatera all ingen statistik pekar på att del är bättre eller sämre inom nägon jakt-form. Här torde det konima an pä människornas ansvar och kunskaper.

Eftersom jag själv är älgjägare och har deltagit i reglerad älgjakt sä
vel jag vad jag talar om när jag säger, att del långt ifrån är fräga om
en urvalsinriktad avskjutning alla gånger, herr Wachtmeister. Det begås
och har begåtts stora misstag. Dess bättre kan vi konstalera att utveck- 117

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

lingen glädjande nog under senare år har gått därhän, all jägarna har fåll ett större ansvar och en bättre känsla för viltvård. Jag tror att jag vågar påslå att inom båda jaktformerna har denna utveckling gått i en positiv riklning. Samtidigt vill jag påstå alt även om en totalt reglerad älgjakt ger ell större utrymme för att tidsmässigt utöva den här urvals-inriktade avskjutningen, är del i första hand fräga om utbildning och information åt jägarna och inte så mycket fråga om de olika jaklformerna. Den undersökning som gjorts i Västmanland av Finn Slålfell pekar på alt man efter de tre första dagarna har fällt 50 % av antalet nedlagda älgar. Då mäste man fråga sig hur detta har stämt med den urvalsinriktade avskjutningen. Är det så lyckligt att det ärjust de djur som råkat komma de första tre dagarna som också är de lämpligaste att fälla? Jag tror knappast detta. Detta är i stället en upplysnings- och utbildningsfråga. Med regeringens förslag om älgvårdsdistrikt sä ges det utrymme för både information och utbildning.

Herr MAGNUSSON i Kristinehamn (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wachtmeister berörde jakttidens längd och sade sig inte kunna dela herr Takmans reservalion men inte heller regeringens förslag om 20 dagar. Han säger, att det i och för sig är likgiltigt om älgarna läggs ner på kort tid men att jakten kan ske under lugnare former under en längre tid. Han säger ocksä alt det lycks inle vara så att orienterare har någonting emot att man har denna länga älgjakttid. Och plockar svamp gör man ju inte vid den här tiden.

Men tiden för älgjakt är väl ändå en period då många människor tycker att det är roligt att vistas i skog och mark. Detta är ju hell naturligt med tanke på klimatet. Man kan ju inte heller, som jag ser det, jämföra älgjakt med smävikjakt. Man kan ju vara ute i skogen där folk jagar småvilt, men älgjakten disponerar ju stora arealer. Jag vill inte frivilligt gå in i skogen när älgjakt pågår. Detta har man dragit sig för under den korta tid som den allmänna älgjakten pågätt. Skall man som herr Wachtmeister säger jaga en dag då och en dag då så kommer det att skapa en väldig osäkerhelskänsla bland människorna. Man drar sig för all gå ut i skogen.

Jag vill hänvisa till vad jag sade förut. Andra jägare - Jägarnas riksförbund har givit uttryck för detta - säger klart ut alt de lycker att del är anspråksfullt av landets älgjägare att vilja jaga älg under 30 dagar. Jag vill säga detta, även om jag tycker att det ocksä finns andra skäl för all förkorta liden för licensjakten.

118

Herr WACHTMEISTER i Johannishus (m) kort genmäle: Herr talman! Kan herr Magnusson i Kristinehamn tala om för mig hur niånga olyckor som har hänl under den förlängda älgjakten? Hur många människor har blivit skjutna under den? Inte en enda! Det finns inte elt enda exempel på nägon olycka under den förlängda älgjakten. Varför i all sin dar skall man dä inskränka den? De olyckor som har

hänl har inträffat under den allmänna jakttiden med de hetsiga förhållandena.

Värdel av en helt samordnad älgjakt ligger i att man, såsom naturvärdsverket har anfört, i förväg på ett häpnadsväckande exakt sätt kan beräkna avskjutningen. Ett system, där någon som helst form av allmän jakt ingår, gör all sådan beräkning omöjlig. Fördelen med den helt reglerade älgjakten ligger just i att vi kan på förhand bestämma allting. Jag är väldigt ledsen över att herr Lindberg inte förstår della. Men jag begriper anledningen. Herr Lindberg kommer från ett område i Sverige som har inte bara vär ulan hela världens förnämsta älgstam av denna ras.

Det förekommer andra platser i landet där man har försökt bedriva en urvalsinriktad älgjakt men inte gjort goda erfarenheter. Där kan ett felaktigt skjutet djur innebära katastrof för avelsarbetet. Jag kan peka på oändligt niånga fall från mitt eget län, där man inom jaktvärdsomrädena har sett på de fina avelsdjuren och bestämt vilka som skall sparas. Sedan har djuren under allmänna jakttiden satt sin fot på andra sidan gränsen. Så smäller det och därmed är de borta.

Den stora fördelen är all vi fär med även grannarna genom de slörre invenieringsområdena och kan avgöra precis hur många älgar som skall få skjutas. Genom att varie liten enhet nu utan vidare får sina tvä älgar, har vi inte den kontrollmöjligheten. Det är bara att konstatera att det är sä. All vi inle förslår varandra är verkligen tråkigt.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Rikdinjer för älgvården

Herr MAGNUSSON i Kristinehamn (vpk) kort genmäle: Herr talman! Jag har inte, herr Wachtmeister i Johannishus, insinuerat att olyckor skulle ha skett under den tid som försöksverksamheten har pågätt. Risker finns alltid. Men vad jag menade är alt allmänheten naturligtvis drar sig för att gå till skogen under den tid älgjakten pågår. Så har jag upplevt det under den lid den allmänna jakten bedrivs. Jag har ändå bott i områden där älgjakt pågår, så jag vet vad jag talar om. Från denna utgångspunkt anser jag det vara högst anspråksfullt av landets älgjägare att vifia lägga beslag på markerna för egna syften under så lång tid som 30 dagar.

Hen LINDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Lät mig säga till herr Wachtmeister i Johannishus att det är riktigt när han berömmer älgstammen i Jämtlands län. Utvecklingen har varit god och den har man kommit fram till i stort sett under frivilliga former. Samma förutsättningar tror jag nog bör flnnas i andra delar av landet. Förutsättningarna bör öka i och med propositionens förslag om alt ge jägarna etl större ansvar och ett ökat medinflytande över jaktens utformning och älgstammens vård och beskattning. Herr Wachtmeister är säkert beredd att medge att dessa förutsättningar måste öka, om man på ett helt annat sätt än tidigare engagerar jägarna själva i dessa frågor.

119

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

RiktUnjer för älgvården

Man kan i detta sammanhang gott säga att två vägar leder till samma mål. Jag Iror att målet är detsamma.

Propositionens väg innebär en mjuk övergång som kanske tar något år längre tid. Herr Wachtmeislers synsätt är den hårda framgångslinjen för att snabbt nä fram lill målet. Vår älgstams utseende är inte av den karaktären att vi behöver skynda. Vi kan gott la något år lill på oss och ändå ha möjlighet att beakta de svårigheter som är förenade med den anpassning som krävs för att fä till stånd en nästan total samordning.

Jag tror som sagl att målet är detsamma, herr talman, och jag anser att vi kan väfia den smidigare vägen utan att det kommer au hända någon olycka.

120

Herr WACHTMEISTER i Johannishus (m) kort genmäle:

Herr talman! På den liden jag var aktiv orienleringslöpare snävade jag en gäng över ett taggtrådsstängsel och fick en lindrig hjärnskakning. Jag uppläckies så småningom irrande i skogen i rakt moisalt riktning mot målet. Jag undrar om inte herr Lindberg också har snubblat. Man håller nämligen på att ta sig fram i rakt motsatt riktning mot målet när man uppger alla planer på en nägol sä när avelsinriklad avskjutning genom alt släppa del där vuxna djuret fritt.

Vi hoppas väl alla att jägarna skall känna ansvar, och för de ansvarskännande jägarna behöver vi över huvud taget inle skriva några lagar. Men alla människor är inte sådana, och del är just för dem' som inte är ansvarskännande - de rovjägare som jordbruksministern talade om i en intervju, i Jaktmarker och Fiskevatten tror jag det var - som vi skall stifta lagar. Det är dessa som förstör älgjaktområdena och som kan göra samarbetet omöjligt. Det är dessa som konimer att bryta ut och förstöra hela systemet.

Del är en väldig skillnad mellan Jämtland och Blekinge i flera men även i ett speciellt avseende. Blekinge är tillsammans med Bohuslän det mest parcellerade området i hela landet med mycket små marker. Där blir frågan om sammanhållning mellan markägarna mycket viktigare än den är i de stora områden som herr Lindberg är van att röra sig på.

Låt mig när det gäller jakttiden återgå lill frågan om hundarna, som vi häller på att glömma bort hell. Djurskyddssynpunkterna, som jag tillmäter etl avgörande inflytande i dessa frågor, har helt kommit bort. Jag har inga problem för min personliga del - det är kanske bäsl att jag säger del - för jag jagar aldrig mer än lio dagar. Men jag vet att de hundar sorn varit hos mig går vidare, och när de varit på näsla ställe skall de till ett iredje, därifrån till elt fiärde ställe osv. Man får dä inte plats med aJla jaktlag helt enkelt, och därför tvingas en hel del älgjaktlag att jaga utan hund med alla de risker ur djurskyddssynpunkt som detta innebär. Det är en annan nackdel.

Jag undrar om vi inte diskuterar förbi varandra här, eftersom ju utskottet har föreslagit att länsstyrelserna skall fä möjligheter i särskilda

fall, med den lokalkännedom de har, att bevifia längre jakttid, och jag tror att länsstyrelserna har elt mycket gott omdöme i det fallet.

Hen ENLUND (fp):

Herr talman! Mälel för älgjakten -eller älgvården, om man vill använda del uttrycket - bör vara att hålla älgstammen på en lämplig nivå i fråga om antalet djur och att få fram en god kvalitet på älgstammen. Samtidigt bör älgarnas skadegörelse på skog och växande gröda begränsas och riskerna för älgkollisioner på våra vägar minskas. Om detta mål råder enighet inom utskottet, men när det gäller de metoder som skall användas för att nä mälel är meningarna delade på några punkter. Jag skall, herr talman, i huvudsak uppehålla mig vid en enda av dessa punkter - den som gäller den generella älgtilldelningen.

Älgstammen har under 1900-talet mångdubblats. Hen Lindberg har i sitt anförande redan belyst utvecklingen. Avskjutningen, som på 1920-talet var några hundra djur per år, steg till niellan 10 000 och 15 000 djur per år under 1940-talet och till över 30 000 djur per är under 1960-talet. I fiol sköts i värt land drygt 47 000 älgar.

Även folk som inte är särskilt intresserade av älgjakt har lagt märke lill den kraftiga ökningen av älgstammen. För egen del minns jag den uppståndelse som uppstod då eleverna i en bygdeskola i norra Västmanland - det var i böfian av 1930-talel - under jakttiden fick se en älg konima travande in pä skolgården. Mänga av eleverna hade aldrig förr sett en älg i verkligheten. I dag är bilden en annan. I fiol kunde man i samma trakt dagarna efter älgjakten räkna till 18 älgar, som samtidigt gick och betade pä en höstsådd åker.

Jag vet att bilden av älgbesländets storlek kan vara en annan i övriga delar av landet än den är i Mellansverige. Jag vet ocksä att bedömningarna kan gä isär när del gäller frågan hur stor älglätheten bör vara. Däremot råder slor enighet om att älgvärd och avskjutning bör vara så ordnade att älgslammens kvalitet kan hållas på en hög nivå. 1 de delar av landet där älgstammen fortfarande är relativt svag tillkommer ylleriigare ett önskemål, nämligen att älgslammens reproduktionsförmåga hålls sä hög som möjligt.

Men det finns också områden i värt land där man redan nu kan konstatera all älgstammen bör reduceras. Detta torde särskill gälla mellersta Sverige. Även i fräga om den bedömningen råder sävitt jag kunnai finna enighet inom utskollet. Del talas f ö. ocksä i proposiiionen om att länsstyrelserna bör ha möjligheter alt vidta särskilda åtgärder, om älgstammen uppnår en sådan nivå att skadegörelsen pä skog och växande gröda blir för svår och riskerna för trafikolyckor för slora.

Vilka metoder är dä de bästa för all man skall kunna tillgodose alla dessa önskemål? Svaret på den frägan lycker jag man får om man ser hur det har fungerat i de tre län där vi har hafl s. k. reglerad älgjakt eller - som del heter i propositionen - samordnad älgjakt.

Elt av dessa försökslän är Västmanlands län och jag vill, herr talman.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

121

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

111

så korlfallcit som möjligt redovisa hur reglerad älgjakt har tillämpats i värt län, och vad markägare, jägare och naturvårdare tycker om den ordningen. Länsstyrelsen i Västmanlands län, som har ansvaret för tilldelning och redovisning, förordar i sill remissyttrande reglerad älgjakt och avstyrker den generella tilldelning som föreslås i propositionen.

Min redogörelse blir samtidigt en motivering för mitt ställningstagande i utskottet. Den motion, somjag tillsammans med företrädare för samtliga riksdagspartier utom vpk har undertecknat, innebär i stort sett ett förord för reglerad älgjakt i de former som nu tillämpas i försökslänen.

Jag bör kanske nämna alt jag själv aldrig deltagit i nägon form av jakt. Men jag har under det senasie årtiondet med stort intresse föfit verksamheten inom del jaktvårdsområde, där jag arrenderar ul min mark till ett av jaktlagen för 1 kr. per hektar och år. Som markägare skulle jag kunna uttrycka min uppfattning om älgjakten och jägarnas insatser sä här: De insatser som landets ca 200 000 älgjägare gör varie höst är sä värdefulla att samhället har all anledning all ge dem sitt stöd och skapa förutsättningar för en välordnad jakt som möjliggör ett gott och förtroendefullt samarbete niellan jägare, markägare och myndigheter.

Detta önskemål anser jag vara tillgodosett sä längt det är möjligt genom den reglerade älgjakten i försökslänen.

På de 520 000 hektars älgmark som vi har i Västmanlands län fälldes år 1967 totalt 1 177 älgar, därav 39 % kalvar. År 1971 fälldes 1 708 älgar, varav 46 96 kalvar, och i fiol fälldes 2 164 älgar, med samma andel kalvar, dvs. drygt 46 %.

Tilldelningen för innevarande är har redan beslutats i Västmanlands län. Licens komnier att lämnas för 3 079 djur, varav 53 96 kalvar. I regel fälls omkring 75 96 av tilldelat antal djur. Det skulle för det här året betyda att ca 2 300 djur konimer att fällas, varav 48 96 kalvar. De licenser som inte utnytfias gäller - det vet vi av erfarenhet - förhållandevis fler kalvar än vuxna djur.

De siffror jag nu nämnt visar att vi i Västmanlands län har fördubblat avskjutningen från 1967 till 1974, dvs. under den tid vi haft reglerad älgjakt. Siftrorna säger oss dessulom, att en ökad andel kalvar har eftersträvats, men samtidigt vet vi av erfarenhet all vid den faktiska avskjutningen blir andelen kalvar mindre än vad länsstyrelsen, jaktvårds-konsulenten och jaktvärdsomrädena själva anser all den borde vara.

Visserligen fär Västmanlands län och de andra två försökslänen behålla sin nuvarande ordning, oavsett om ulskottet eller reservanterna vinner i kammaren i dag. Men del är mycket vikligt vilken ordning vi får i landel i övrigl och vilken ordning vi fär efter försöksperiodens slut.

öm propositionens förslag beträffande generell tilldelning skulle godtas, kan man fräga sig om inte hela idén med samordnad älgjakt går förlorad. Följande situation kan dä länkas uppstå.

Generella licenser för eu vuxet djur och en kalv per år för fem år framåt tilldelas ett stort antal mindre fastigheter. Den avskjutning som blir resultat av denna tilldelning kan väntas ge ett kraftigt uttag av vuxna

djur, eftersom man måste ha full förståelse för att jägarna flnner det mindre lockande att skjula kalvar. Men älgslammens storlek i länet och även hänsynen till älgstammens kvalitet talar klart för all man bör eftersträva läl oss säga 50 96 kalvar. Hur skall länsstyrelsen dä bete sig? Skall länsstyrelsen tvingas ytterligare öka pressen på de jaktvärdsomräden som jagar pä licens för att de skall öka sin kalvavskjutning?

Propositionens förslag om generell tilldelning av ett vuxet djur plus en kalv är också ur djurskyddssynpunkl - det har nämnts här förul, bl. a. av herr Wachlmelsier i Johannishus - myckel olyckligt Mänga älgkor går med ivå kalvar. Del konimer all uppstå många fall där den ena tvillingkalven blir lämnad ensam kvar. Den har små eller inga chanser all klara sig. Med den ordning som ulskolismajoriletea förordar kan dessa problem inle uppslå, eftersom den generella lilldelningen enligl ulskollels förslag begränsas lill endasl en kalv.

I en skrivelse som del mindre jägarförbundei i förra veckan dislribueral lill - iror jag - samiliga riksdagens ledamöier påstås all hell reglerad älgjakt i praktiken innebär all del slora flertalet av småmarkägarna, ar-rendatorerna och de marklösa jägarna utan anledning fråntages'jaktut-övningsrätten.

Detta påslående är helt felaktigt och jag vill visa det genom att redovisa hur vi har det i Västmanland. Vi har där helt reglerad älgjakt, och den tillämpas ganska strikt bl. a. i det jaktvårdsområde jag själv tillhör. Jag känner inte en enda markägare inom det området som har vägrats delta i jakten. Och jag är övertygad om att om någon sådan skulle ge sig till känna pä den jaktstämma vi häller om ett par veckor skulle han fä etl kraftigt stöd. Men det är naturligtvis ett önskemål alt han är villig att samarbeta 1 ett jaktlag.

I Västmanlands län har f ö. bevifials ett stort antal dispenser, som gäller fastigheter med en areal som ligger längt under vad som genomsnittligt fordras för tilldelning. Vid samtal med länsjaktvårdaren i Västmanlands län har jag fält veta att ingen markägare som begärt tilldelning på sin fastighet har vägrats dispens. Det genomsnittliga arealunderlagel för tilldelning av etl djur beräknas f n. i Västmanlands län till 150-175 har. Det är dä ganska naturligt att dispenstilldelningen begränsas till en kalv när det är fråga om fastigheter på 25-30 har. Jag vill nämna att den minsta enheten som har fäll lilldelning på en kalv har en areal pä endasl 2,5 har.

Förslagei lill lilldelning för 1975 har utarbetais genom ett omfattande samråd. Alla som harjaktliga enheter inom länet kallas kommunvis lill sammanträde, där man arbelar fram riktlinjerna för tilldelningen. Man eftersträvar au var och en skall få en rättvis och riktig andel i länets gemensamma älgtillgångar.

Den beskrivning jag här har lämnat av den reglerade älgjaktens till-lämpning i Västmanlands län ger en helt annan bild av den reglerade älgjakten än den som målas upp av dess motståndare och av förespråkarna för proposilionens förslag.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

RiktUnjer för älgvården

123

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

Självfallet, det vill jag ocksä nämna, herr talman, finns det även i Västmanlands län en och annan - både jägare och markägare - som inte är nöjd med den reglerade älgjakten. Men dessa utgör undantag. En överväldigande majoritet anser att den är bra. Herr Jonasson nämnde ovänskap, som skulle kunna bli föfiden om majoriteten får sin vifia fram, och herr Lindberg talade också om den hätska debatt som ibland och pä vissa häll förekommer. Under den tid vårt jaktvårdsområde har fungerat har sädana företeelser varit mycket sällsynta. Däremot minns jag att det var mycket vanligt innan den reglerade älgjakten infördes i vårt län.

Jag vill sammanfattningsvis säga all den generella tilldelningen enligt propositionens och reservanternas förslag, dvs. ett vuxet djur och en kalv per jaktenhet, enligt min mening bör avvisas av följande skäl:

Uppbyggnaden av en samordnad älgjakt skulle försvåras och redan befintliga jaktvårdsområden i andra län än försökslänen skulle hota alt falla sönder.

Länsstyrelserna skulle ivingas frångå den viktiga huvudprincipen att lilldelningen bör baseras pä markens produktionsförmåga beträffande älgbeståndet.

Möjligheterna att påverka älgstammens kvalitet och storlek skulle minska, eftersom den faktiska avskjutning som blir resultatet av den generella lilldelningen inte kan förutses eller påverkas.

Det måsle slutligen ur djurskyddssynpunkt vara förkastligt all stimulera en avskjutning, som i niånga fall kan konima att leda lill all ensamma ivillingkalvar lämnas kvar ute i markerna med mycket liten chans alt klara sig.

De risker och ölägenheter jag nu har nämnt kan vi komma ifrån, om riksdagen bifaller utskottsmajoritetens förslag. Dä begränsar vi den generella tilldelningen till att gälla enbart en kalv. Ytterligare tilldelning av ett vuxet djur eller en kalv kan lämnas efter ärlig prövning av länsstyrelsen, om särskilda skäl kan påvisas. Det måste väl ändå vara rimligt att vi inte för fem är framåt frånhänder oss möjligheterna för en sådan bedönining inom ett slort antal jaktområden.

Vad gäller övriga punkter i betänkandet hänvisar jag till vad som tidigare i debatien anförts till förmän för utskottets förslag.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottels hemställan på samtliga punkter.

124

Hen JONASSON (c) kon genmäle:

Herr Enlund säger all det, om reservanternas förslag genomförs, blir en mycket stark avskjutning. Jag vill slälla frågan till herr Enlund: Varför har då inte avskjutningen ökat sä kraftigt tidigare när man under den allmänna jakttiden fick skjuta sä niånga älgar som man ville? Varför skulle det bli sä mycket sämre nu? Nu är reglerna skärpta.

Vidare hänvisar herr Enlund till de förhållanden som råder i Västmanlands län. J visst, men också i andra län har älgslammen ökal kraftigt

samiidigi som man väsentligt ökat avskjutningen. Detta har skett under den tid när allmän jakt var tillåten. Vad är anledningen till dessa olycksprofelior om all del nu skulle bli så besvärligt? De argument som herr Enlund anför kan användas som stöd för bägge sidornas uppfattning. Herr Enlund säger också alt man inom licensområdena har gått in för att värda djuren, noga sett upp med vilka djur man skjuter osv. Erfarenheten pekar på att del i mänga fall är tvärtom. Del är inle så att den ena eller den andra parten har monopol på ansvaret i della sammanhang.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

Herr ENLUND (fp) kort genmäle:

Herr lalman! Herr Jonasson måste ha missförstått mig om han tror, alt jagar rädd fören för stor avskjutning. Av vad jag sade i mitt anförande framgick väl ganska klart all i vart fall beträffande Västmanlands län och Mellansverige i övrigt är problemet snarast del motsatta. Vi måste där öka avskjutningen för att minska älgstammen. Skall man lyckas med det och samtidigt behålla en god kvalitet på älgstammen måsle man enligt min mening ha en reglerad älgjakt.

Herr JOHANSSON i Holmgården (c):

Herr talman! Såväl i propositionen som i en hel del uttalanden som fällts i denna debatt har man slagit fast att målet för den lagstiftning som nu föreslås är en samordnad jakt. Jag skall gärna ge herr statsrådet det erkännandet att han pä etl föredömligt sätt i sin proposition omvittnat den samordnade jaktens fördelar. Jag skall inle citera ur proposiiionen ulan vill hänvisa till s. 33 i denna, där han har redovisat utomordentligt starka argument för en samordnad jakt. Också företrädarna för reservationen har tagit fram det ena argumentet efter det andra som bevisar lämpligheten av samordnad jakt och menat att man måste inrikia sig på en sådan.

Det är därför utomordentligt beklagligt all statsrådet när han konimer fram till sitt förslag helt enkelt har glömt bort sina flna motiveringar och lägger fram en produkt som egentligen inte innebär nägon förändring gentemot den nu gällande ordningen. Den proposition vi nu behandlar utgör inte alls något steg mol en samordnad jakt. Tvärtom ges del fortsatt möjlighel till praktiskt tagel fri avskjutning. Får man fälla elt vuxet djur och en kalv pä vilken enhet som helsl, hur liten den än är, innebär det ju oanade möjligheter att skjuta tillräckligt mänga djur under den allmänna jakttiden.

Del är utomordentligt svårt alt begripa alt man efter de är som frägan om samordnad älgjakt har diskuterats kan lägga fram ell sådant här förslag. Jag kom all läsa Kungl. Maj:ts proposition nr 19 frän 1965, och där talar man om precis samma sak, nämligen angelägenheten av all få en samordnad jakt till stånd. Då kom man fram lill att del skulle bedrivas försöksverksamhet i etl antal län, och föredragande statsrådet sade: "Sedan erfarenheter vunnits av såväl försöken med hell reglerad

125

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

126

älgjakt sorn den liberalare licensgivningen bör hela frågan om älgjaktens organisation prövas på nytt. Jag avser därför, fortsatte han, att föreslå Kungl. Maj:t all uppdra åt den centrala tillsynsmyndigheten att föfia utvecklingen på området och då så bedöms lämpligt inkomma med förslag."

Enligt vad jag kan förstå torde den centrala tillsynsmyndigheten vara Svenska jägareförbundet, som ju har hållit i de här frågorna, om jag inte har fattat det hela fel. I dag är del naturvårdsverket som har hand om saken, och del har ju redan för en par år sedan föreslagit en helt reglerad jakt. Men nu framläggs alltså den här propositionen!

Eftersom jag kommer från ett försöksområde flnner jag det angeläget all något redovisa synpunkterna därifrån. Jag skall äriigen säga alt när försöksverksamheten böfiade i Norrbotten förekom det största uppbåd av protester somjag någonsin har varit med om i ett sådant sammanhang. Namnunderskrifter insamlades runt hela länet. Del var en helt fantastisk protestaktion som genomfördes och vi fick i det sammanhanget en helt ny jaklvårdsorganisalion i länet, en som alltså inte hade funnits där tidigare. Den gängen förde man precis sanima resonemang som reservanterna och även statsrådet nu för, nämligen att man var ule för att tillvarata och trygga de små markägarnas intressen.

Nu har vi hafl försöksverksamheten i fyra år. När aktstycket kom från depaiiementet i höstas och förslaget skulle remissbehandlas, åkte man också ut frän den nya jaktvårdsorganisationens sida och försökte skapa en väldig opinion för en fortsatt fri jakt, men då hade del underliga inträffat - det hände på bara fyra år - att man inte flck några anhängare på sjna möten. Skaran hade decimerats i så otrolig utsträckning att det var svårt lätt få några kandidater när man skulle väfia styrelse i denna organisation.

Den länsjaktvärdsorganisation som vi har i länet har däremot 270 lokalföreningar, och de representerar 14 000 markägare. I våra trakter finns det praktiskt tagel bara små markägare. Vidare är att märka att vi har försöksjakt bara i kustområdet upp till lappmarksgränsen - ovanför den är jakten fri - men av dessa 270 föreningar är en hel del belägna inom lappmarksområdel. Men bara åtta av länets 270 organisationer var negativa lill en samordning av jakten. På länsstämman, som diskuterade denna fråga, fanns del av 184 mötesdeltagare bara tre som var motståndare till en fortsatt samordnad jakt. Jag tycker ändå att det säger åtskilligt om vilken utveckling det har blivit med den form av försöksverksamhet som har bedrivits.

Mot bakgrund av detta tyckerjag det är beklagligt att inle statsrådet helt och hållet avstod från att lägga fram en proposition i detta ämne, när man inte var beredd att föreslå en helt samordnad jakt. Det hade varit mycket bältre att låta utvecklingen fortsätta pä samma sätt som f n. och föfia riksdagens ställningstagande 1965, då riksdagens beslul innebar att man skulle utveckla försöksverksamheten i olika former och lill flera län.

Som här tidigare nämnts har flera länsföreningar ställ i kö och velat ha försöksverksamhet inom länet. I Västerbottens län, som ligger närmast mitt eget län, har man landets största länsjaktvärdsorganisation med 12 000 medlemmar, och där har man enhälligl gjort framställningar om ett försöksområde, men denna framställning har avslagils. Varför inte ge denna försöksverksamhet ökade möjligheter i stället för att pä della sätt ta ställning i frägan men inte ta nägon hänsyn till den försöksverksamhet som har bedrivits?

När den nämnda arbetsgruppens promemoria remissbehandlades, var 35 remissinstanser av 40 hell negativa lill del förslag som arbetsgruppen lade fram - ett förslag som nu praktiskt tagel ulan förändring ligger i propositionen. Jag tycker all den väsentliga frägan i den här diskussionen är: Varför har inte resultatet inom försöksområdena tillmätts större värde vid framläggandet av detta förslag?

Sedan vill jag rätta till en felaktighet i herr Lindbergs anförande. Han säger att avskjutningen under allmän jakt bara är 10 % slörre. I fiol var avskjutningen under allmän jakt mer än 25 96 större än under den samordnade jakten. Det behöver inte diskuteras. I vissa län har man haft mera än 100 % slörre avskjutning under den allmänna jakten, och i många län har avskjutningen varit 60-70 % större.

Det har också här ifrågasatts om vi verkligen kan ha en så slor älgstam som finns pä vissa håll i landel. Ja, det kan diskuteras, och jag är hell övertygad om all man kan ifrågasätta det. Men del måste ändå erkännas alt förutsättningarna för all reglera en älgstam är - och konimer alltid att vara - de bästa i den reglerade jakten. Där reglerar man uppåt eller nedåt - om man vill öka eller minska älgstammen.

Herr Magnusson i Kristinehamn log ocksä upp situationen i försökslänen. Han talade om den irritation som förekommer i dessa län. Del är förvånansvärt all man vel sä myckel om sådana saker i de områden som inte har med försökslänen att skaffa. Vi som bor i försökslänen har inle träffat på den irritationen. Tvärtom tycker vi att det har varit en mycket bättre utveckling än vi över huvud taget kunde tänka oss.

Sedan frågas här: Varför tror man all del blir sämre än det var tidigare, då man ju fick skjula helt frilt? Del är inte särskill svårt att svara pä den frägan. Tack vare all vi har en älgvård inom landet, där mer än 70 % av markerna är inordnade i den samordnade jakten, har vi fäll en mycket väsentlig ökning av älgstammen år efler är. Det innebär självfallet att ju större älgstammen blir, desto attraktivare komnier del att bli att köpa in sig i etl område, dra ut etl skifte och sitta där och hoppas att man skall kunna fä skjuta både en vuxen älg och en kalv. Om proposilionens förslag skulle omsättas i verkligheten exempelvis i Västmanland, med den enorma älglälhel som där finns, skulle otaliga människor köpa ut elt skifte och sitta där och hoppas all få skjuta - och det skulle de även kunna göra - både en vuxen älg och en kalv.

Jag skulle väl som markägarrepresentanl kunna länka mig all del är en riktig utveckling, för dä fär markägarna säkerligen mycket, mycket

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

111

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

bra betalt. Skall man se del ur den synpunkten är propositionens förslag riktigt, men dä skall man inte tala om älgvärd - det har ingenting med ett sådant förfaringssätt alt skaffa.

Över huvud tyckerjag att både i den här debatien och i diskussionerna dessförinnan är det en sak som man i utomordentligt stor utsträckning inte har tagit hänsyn till och det ärjust älgen, villebrådet. Man ger människorna möjlighet att sätta sig på etl skifte som är 10, 15 eller 20 meter brett - vi har massor med sädana i min hembygd - och räkna med att det pågår jakt vid sidan om. Så tror man all vederbörande är sä utomordentligt säker skytt att han träffar älgen så att den faller inom det här myckel begränsade området!

Vad händer? Jo, i näslan 90 96 av fallen springer älgen skadad över rågången, och då har vederbörande inle rätt all spåra älgen, utan han skall kontakta jaktgrannarna. Men ofta tycker han all del är genant att göra på det sättet - han sitter kvar och hoppas att det skall konima en älg till som han fär försöka pricka.

Är det någonling som man kan definiera som älgvärd?

Jag skall inte fortsätta längre. Det kan bli upprepningar, och andra komnier alt motivera del förslag som ulskollels majorilel har framlagt och som jag helt vill ansluta mig till.

128

Herr MAGNUSSON i Kristinehamn (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Holmgården frågar hur jag kan vela om det flnns irriiationsmoment eller ej ute i försökslänen. Ja, jag vet hur del ligger till eftersom jag har varil i kontakt med jägare inom försökslänen. Herr Johansson i Holmgärden känner väl ocksä lill alt missnöjet har lagit sig organiserade uitryck.

Del är alltså ingel tvivel om att det råder missnöje. Och hela den diskussion som förevarit om försöksverksamheten har ju visat all det funnits stark irritation över förslaget till uteslutande licensjakt.

Herr Johansson i Holmgärden talar vidare om de möjligheter att fä bra betalt som man kan räkna med för de små markägarna om regeringsförslagel går igenom. Men det är väl i sä fall inte bara förbehållet de små markägarna alt ta bra betalt. F. n. råder det förhållandet all de stora skogsbolagen och även andra markägare verkligen försöker trissa upp priserna på arrenden. Jag har fått ett exempel redovisat i dag på hur man ville ha 1 800-2 000 kr. för 100 tunnland, och jämför man detta med det humana pris som herr Enlund för en slund sedan sade att han tillämpar, sä framstår herr Enlunds pris som rent symboliskt i sammanhanget.

Jag har också fäll elt exempel frän norra Värmland relaterat för mig. Där hyr bolagen ul jaktmarker till tyskar, som belalar upp lill 5 000 kr. för jakträtten. De hyr jakträtt per dag och betalar dessutom för kött och hornkionor etc. Man kan ju f ö. fräga sig hur ett sådant förfaringssätt går ihop rned god viltvård.

Hen JOHANSSON i Holmgården (c) kort genmäle:

Herr talman! Om herr Magnusson i Kristinehamn menar att det är ett uttryck för irritation att åtta lokalföreningar av 270 är negativa -och de åtta föreningarna kanske inte ens finns inom områden där samordnad jakt förekommer - så håller jag med om del. Och menar herr Magnusson att om tre ombud av 184 är motståndare är det utslag av stark irritation, sä har han rätt. Jag har bara talat om hur sakförhållandet är, och del torde jag känna till ganska väl.

Vad sedan gäller arrendepriserna har herr Magnussons resonemang och sätt att förklara dem inte elt dugg med den samordnade jakten all skaffa. De priserna har troligen i stort salts med ledning av de priser domänverket tillämpat. Det har på mänga håll blivit normerande. Och om domänverket tar för höga priser, så finns del ju all anledning att rikta kritiken äl det hållet!

Jag tycker inte att en sådan företeelse som jakten skall beläggas med alllför höga arrendepriser. Det tror jag på lång sikl vore olyckligt bäde för markägarna och för dem som gärna vill utöva jakt. Men de priser som hillills har tagits ut pä denna marknad har som sagt inte normerats med ledning av den reglerade jakten utan har anpassat sig efter de priser som domänverket tillämpar.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Rikdinjer för älgvården

Herr jordbruksministern LUNDKVIST:

Herr lalman! Jag skall be att med några ord få motivera regeringens förslag i propositionen. Men låt mig först få säga all jag sällan har mön en fråga, där enskilda medborgare har engagerat sig så intensivt och där så många olika uppfattningar komnier till uttryck, som när det gäller formerna för hur älgjakten skall bedrivas. För riksdagen är naturligtvis detta inte någon nyhet, eftersom den här frågan har stötts och blötts i riksdagen i olika omgångar sedan åtskilliga år.

Självklart skall utgångspunkten för hur älgjakten bör bedrivas vara omsorgen oni älgslammens vård och en lämplig avvägning av älgslammens siorlek, bl. a. med hänsyn lagen till den skada en för stor älgstam kan förorsaka på växande gröda och skog samt den fara en sådan stam kan utgöra i trafiken.

Vad diskussionen i huvudsak gäller - jag skall inte ge mig in i alla detafier - är hur långt man behöver gå när det gäller att reglera älgjakten för att uppnå den önskvärda samordningen. Jag har under mina diskussioner med företrädare för jägarorganisationerna och med åtskilliga jägare av olika uppfattningar om hur älgjakten bör bedrivas funnit att jägarna i allmänhet är starkt medvetna om att man har ett gemensamt ansvar för älgstammens värd och beskattning. Jag tycker ocksä att det är angeläget att man ger jägarna själva ökade möjligheter alt della i diskussionerna om hur älgjakten bor bedrivas. De organisationsformer för sådana samråd som föreslås i propositionen har ju ocksä tillstyrkts av utskottet och bör kunna medverka lill att det skapas en annan atmosfär i diskussionen om jakten än den vi upplevt hittills - jag skulle vifia

129

9 Riksdagens protokoll 1975. Nr 93-94

Nr 93 säga en atmosfär lika lugn och avspänd som vi hittills har upplevt i

, , debatten i riksdagen här i dag.

Onsdagen den .................. ..

, „. Regeringen har sett som en förutsättning for en sådan önskvärd ut-

_____________ veckling alt man vid genomförandet av nya jaktformer inte går sä hårt

Riktlinjer för Tram mol någon meningsrikining att man konserverar motsällningarna

älgvården och bitterheten och omöjliggör en gemensani diskussion jägarna emellan

från sakliga utgångspunkter.

Den största olägenheten med det nuvarande systemet har jag upplevt vara risken för rovjakl. Ingen kan försvara det som rimligt att någon skall ha möjligheter att utan urskifining få skjula så många älgar man över huvud taget kan komma över under en kort allmän jakttid. Men regeringen har heller inle velat gå så längt i regleringen av jakten all man inle tar hänsyn till den oro som mänga jägare med tillgäng till mindre marker känner för att en total reglering skulle utestänga dem frän möjli,?helerna all bedriva jakt pä vuxet djur. All hänvisa en gammal älgjägare till att bara få skjula på kalv, det upprör honom ända in i själen. Det är en av mina erfarenheter av de många diskussioner jag har fört. Den kompromiss som regeringen försöki åsiadkomma mellan de olika intressen som här gör sig gällande utesluter å ena sidan möjligheten till rovjakt men utestänger å andra sidan inte älgjägare med små jaktmarker frän möjligheten att fälla elt vuxet djur.

Del har sagts i argumenteringen emot detta förslag att det skulle stimulera jakträttsinnehavare som i dag bildat licensområde för gemensani jakt att upplösa detta och jaga var för sig. Jag vill gärna understryka att denna form av jakt, att flera jakträttsinnehavare slår sig samman i större områden för alt vårda sig om älgstammen inom området, bedriva en hänsynsfull jakt och rättvist dela bytet mellan sig, är en ulomordentligt värdefull jaktform. Många älgjägare har ocksä insett fördelarna med den typen av jakt. Del är knappast logiskt all anta att dessa jägare skulle bryta upp ett samarbete som de funnit fördelaktigt och återgå lill en jaktform som de övergivit när denna jakt med regeringens förslag väsentligt begränsas i förhållande lill tidigare. Snarare bör regeringens förslag medverka till all slimulera flera jägare alt gä samman, vilkel ocksä är avsikien. De nya former för samråd jägarna emellan som jag tidigare talat om borde kunna medverka till en sådan utveckling,

Utskollsmajoriteten har också insett att det kan ges niånga situationer
där en älgjägare med tillgång lill mindre jaktmarker inte rimligen och
lämpligen kan tvingas in i ett intilliggande större licensområde. Vi har
t. ex. län där de mindre jaktmarkerna ligger insprängda mellan stora går
dar och gods och där arrendeavgifter och andra villkor för jakten i prak
tiken skulle utestänga den lille jakträttsinnehavaren från möjligheten att
delta. För sådana fall föreslår nu utskottsmajoriteten en prövning in
dividuellt efter ansökan i varie enskilt fall. Det skulle ankomma pä
länsstyrelsen att pröva om en sädan jägare har rimliga skäl för all fä
fortsätta au jaga på sin egen mark, om han inte bara skall fä skjuta
130 på kalv ulan ocksä på vuxet djur.

Jag vet inte om ulskottsmajoriteten har försöki att bilda sig en uppfattning om hur mänga sådana här ansökningar vi kan komma all få till våra länsstyrelser - hur många länsslyrelsebeslul som sålunda skall fattas på grundval av de utredningar och överläggningar som kan behövas för en sädan ordning, där man ocksä har att pröva enskilda människors relationer till varandra. Jag vet inte hur många besvärsärenden dessa länsstyrelsebeslut kan komma att föranleda. Jag har en stark känsla av att utskottsförslaget leder till en älgbyräkrali som svenska folket konimer att ha rätt svårt att förslå vitsen med. Jag tror inle att en sädan ordning skulle medverka till att skapa den bällre anda och den ökade förståelse älgjägare emellan som regeringen vill försöka uppnå med sill förslag. Risken finns enligt min mening att man konserverar nuvarande på sina ställen hätska debatt.

Regeringens förslag, som stöds av reservanterna i utskottet, är en kompromiss mellan de många hänsyn som måste tas i denna fråga till viltvårdens, till jägarnas och till övriga medborgares intressen. Den har tillkommit i förvissningen om alt en forlsatl positiv debatt i dessa frågor inte skulle vara möjlig, om man bara tillgodosåg en meningsriktnings intressen under den försöksperiod som regeringens förslag omfaitar. -Det är alltså fortfarande fråga om en försöksperiod, där vi nu får tillfälle att pröva olika former för jakt vid sidan av varandra.

Älgslammens goda utveckling tillåter oss enligt regeringens mening att ta denna hänsyn till de önskemål som så många smä jakträttsinnehavare gett uttryck ål. Alla har ju här i kammaren omvittnat alt vi hitintills har haft en mycket god utveckling av älgstammen i värt land. Del har t. o. m. sagts all vi har en av de finaste älgstammarna i Europa -och då bör den ju inte bli sämre nu, om vi begränsar den fria avskjutning under allmän jakttid som vi haft förut, utan går in för att möjligheten alt skjuta fritt skall begränsas till ell vuxet djur och en kalv.

Del har slutligen sagts att större delen av remissorganen har uttalat sig för en totalreglering av älgjakten. Jag ser det som naturligt att våra myndigheter uttalar sig för den ordning som de anser skulle ge största möjliga effektivitet i kontrollen av avskjutningen. Men jag anser det lika naturligt att regering och riksdag inte enbart tänker på största möjliga effektivitet i del sammanhanget, utan också kan ge utrymme för sådana hänsyn som jag har talat om i mitl inlägg.

Jag tror för min del all det kommer alt gagna frägan om älgvården framöver, om vi tar dessa hänsyn nu, nämligen om riksdagen föfier reservationerna 1 och 4, dvs. propositionens förslag.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Rikdinjer för älgvården

Hen JOHANSSON i Holmgärden (c) kort genmäle:

Herr lalman! .Statsrådet log i likhel med en del andra lalare upp frågan

om kalvjakten och sade att ingen gammal jägare väl kan tänkas finna

sig i att skjuta en kalv. Visst har det funnits motstånd mot kalvjakien, del är hell rikligt,

men efter hand inser älgjägarna att det inte är någol dåligt sätt alt både

131

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

reglera och vårda en älgstam alt skjuta kalv. Och nog ärdet förvånansvärt, herr statsråd, alt jägare som annars springer ute i skogen och gärna jagar byten som bara väger ett halvt kilo, etl kilo eller tvä kilo skulle tycka alt del vore förnedrande att skjuta en älgkalv, som slaktad väger 85 eller 100 eller t. o. m. över 100 kilo. Man sade tidigare i dag att det skulle vara elt hän mol en jägare att tala om all han fällt etl sådant byte. Men ett jaktlag som har samordnat sin verksamhet och har en god jaktvård i sikte ser inte delta som ell hån.

Sedan sade herr statsrådet att han inte tror att jägarna drar sig ur ett jaktlag för all på elt skifte fä skjula en vuxen älg och en kalv. Nej, del tror faktiskt inte jag heller, eftersom de har trivts bra med varandra och sä all säga "jagat in sig" tillsammans. Men vad vi ser som en risk är att det kommer en massa folk utifrån, som med några hundra- eller kanske t. o. m. tusenlappar - det har inträffat - förför en markägare lill alt säga all han undantar sitt område frän jaktlaget, så alt han kan sälla sig där. Delta är inte den form av jaktvård som vi är intresserade av.

Några ord om den enorma administration som påslås skulle föfia, om utskottets förslag gär igenom. Jag kan där bara - precis som jag har gjort tidigcire i dag - hänvisa till Norrbottens län. Norrbollens län har samma system, där de som inte vill eller inte kan komma med i ett område får skjuta en kalv eller, om det finns andra skäl och de har ett större område, t. o. m. ett vuxet djur - kanske en vuxen älg på tvä eller tre är. Detta har inte alls lett till en administration av tillnärmelsevis den omfallning som både utskotlsreservanlerna och nu ocksä statsrådet har förespeglat oss. Jag kan gärna erkänna att försia året var del kanske rätt mycket irritation, men efter hand har man funnit sig i denna verksamhet och är nu till freds med de former som den samordnade jakten har inneburit.

132

Herr WACHTMEISTER i Johannishus (m) kort genmäle: Herr talman! Meningen med den här förändringen i jaktorganisationen skall ju vara alt förhållandena skall bli bättre, de skall inle bli likadana som de är i dag. Men vad vi är rädda förär just all vi förlorar kontrollen över hela älgslammens uppbyggnad genom att släppa det vuxna djuret som i många fall, kanske de flesta, kommer att bli just moderko till den kalv som fär skjutas pä de små markerna. Det är där faran ligger. Där är det också risk för att vi snubblar på den där taggträden och tror att vi springer mol det rätta målet - en kvalitativt och kvantitativt bältre älgstam - men i själva verket springer i motsatt riktning så alt vi får en sämre älgstam.

Jag tror inte att alla älgjaktsomräden kommer att spricka sönder. Vi har gjort ell överslag nere hos oss i Blekinge och kommit fram lill att det kanske blir 50-100 markägare som inte vill bli anslutna lill någol nytt jaktvårdsområde. Det skall ju också bli nya områden vid sidan om de licensomräden och färdiga enheter som finns i dag. Det är de som är svåra att samarbeta med, de som är verkliga kötfiägare, som säger:

"Vi kommer inte alt ansluta oss." De kanske inte blir många men tillräckligt många för att slå sönder hela beräkningen av hur vi skall bygga upp älgstammen.

Och vad till slut beträffar älgkalvarna: Fräga min fru som tar hand om köttet! Hon säger: "Du understår dig inte att komma hem med en sådan där gammal oxe, en sädan där seg rackare! Kom med en kalv i stället!" Kalvköttel är oändligt mycket bättre.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

Herr jordbruksministern LUNDKVIST:

Herr talman! Jag har redovisat jägarnas reaktioner därför att jag under delta år har mött otaliga sådana reaktioner. Vad jag bl. a. erfarit är att förutsättningarna och sättet att se på dessa frågor är oerhört skiftande i olika delar av landet. Jag tror därför inte att man utan vidare kan plocka fram sina egna lokala förhållanden och säga att "det här passar för hela landet, för det har vi hemma hos oss". Jag har alltså upplevt den reaktionen hos gamla älgjägare-del är inle min reaklionjag redovisar ulan dessa gamla älgjägares reaktion - som tidigare har fått skjula älg på sina marker och plötsligt blir hänvisade till att bara fä skjuta en kalv. Jag tror säkert att bäde herr Wachtmeister i Johannishus och herr Johansson i Holmgården har upplevt liknande reaktioner. Det är denna kanske mer psykologiska verkan som också kommer in i bilden.

Det är ju meningen, säger herr Wachtmeister, att det skall bli någonting bällre; vi skall inte fortsätta att ha del som vi har del i dag. Jag menar att med det förslag som vi lägger komnier vi bort från vad vi med rätta kan kritisera i del nuvarande syslemet, nämligen risken för all vi skall få en rovjakt. Vj får alltså den här begränsningen som innebär att i stället för att man tidigare har kunnat skjuta frilt även på de smä markerna under allmän jakttid får man nu hälla sig till ett vuxet djur och en kalv. Då är det litet förvånande att man menar att just den här förändringen, som innebär mindre möjlighet till avskjutning pä de små markerna, plötsligt skulle utlösa en våldsam flod dels av försök frän olika människors sida att fä konima in och skjuta på de mindre områdena, dels all de som tidigare av jaktvärdsskäl har sammanslutit sig för all jaga på ell bra sätt i stora områden nu skulle bryta sig ul, när utbytet av jakten pä det mindre området blir så mycket sämre. Det är svårt att fä logiken all gä ihop i det sättet att resonera.

Dä säger herr Wachtmeister - med exempel frän sitt eget län - att det kanske kan vara ett 50-tal eller etl 75-tal markägare som inte kommer att acceptera att gä in i nya jaktvärdsomräden ulan som konimer att ställa sig utanför.

Jag har en del erfarenheter frän resoneniang som jag fört. Jag känner lill många exempel - även från mitt eget hemlän - på jaktmarker som ligger inklämda mellan stora gårdar och gods. Man har inte alltid mött samma hänsynsfulla förståelse som t. ex. herr Enlund kunde redovisa. De berörda jägarna har inte kunnat utnyuja de förutsättningar under vilka man jagar i vissa sädana områden. Olika omständigheter - eko-

133

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Rikdinjer för älgvården

nomiska och andra - utesluter dem frän denna möjlighet.

Allt detta har jag tagil hänsyn till när jag har lagt denna proposition. Samtidigt har jag önskat undvika alt hamna i den älgbyråkrati som jag tycker att ulskollels belänkande innebär en risk för. Alla som tittat pä detta mäsle nog säga sig alt det blir väldigt svårt för länsstyrelsen att sitta och försöka bedöma om relationerna mellan en jägare och det intilliggande licensomrädet är av den karaktären, att han har motiv för att begära att icke få vara med i det jaktvärdsomrädet eller om man skall tvinga honom in i det. Jag tror att man bör undvika att skapa en sådan hantering av dessa frågor. Det är bältre att under denna femårsperiod pröva hur längt vi komnier med den samordning vi här föreslär och vilka förbättringar den kommer innebära för jaktvärden. Att det blir förbättringar torde väl ändå slå klart.

Hen JOHANSSON i Holmgärden (c) kort genmäle: Herr talman! Jag förstår mer än väl att statsrådet blivit uppvaktad och kanske t. o. m. irriterad över många samtal från jägarnas sida. Men lål mig ställa en fråga: Av vilken anledning väger de mer än 200 000 jägarna i en organisation sä ofantligt lätt att ingen hänsyn bör tas till dem, medan en liten organisation med ett medlemstal på kanske mindre än en tiondel har helt fält diktera denna proposition?

Sedan detta tal om alt det som passar i Norrbotten kanske inte passar pä andra häll. Men vi har nu erfarenheter frän tre län - ett i Norrland, ett i Mellansverige och ett i södra delarna av landet - och det har faktiskt visat sig alt systemet passar i alla tre länen. Det har fungerat alldeles utomordentligt. Då skulle del vara underligt om man ändå inte kunde ta hänsyn till de erfarenheter som där har getts.

Herr WACHTMEISTER i Johannishus (m) kort genmäle: Herr lalman! Jag ger jordbruksministern fullkomligt rätt i att man med förslaget i propositionen fär bukt med den sortens rovjägare som kanske har fyra eller fem hektar just i nordspetsen pä en sjö eller något liknande där alla älgar skall gå över och som skjuter sju, älta eller tio älgar per år. Sådana exempel finns. Dessa rovjägare kommer vi ät. Däremot lägger vi ett våldsamt koncentrerat tryck mot kalvkorna. Det är detta vi är sä rädda för. Vi slår sönder alla möjligheter att kontrollera älgslammens avskjutning genom denna generella dispens.

Jag vill instämma med herr Johansson i Holmgärden när han frågar: Varför väger alla de brev som kommit in till riksdagen och där man protesterar mot den generella dispensen så lätt i sammanhanget? Det är brev från älgjägare som verkligen vet vad de talar om. De vet kanske bättre än bäde statsrådet och jag. Varför tar vi ingen hänsyn lill dem?

134

Hen jordbruksministern LUNDKVIST:

Herr talman! Nu. medger herr Wachtmeister i Johannishus att vårt förslag givetvis medför en förbättring. Men ändå hyser han stor oro för

att det skall bli en försämring, om jag får sammanfatta vad han i detta sammanhang sade. Vi kanske kan vara överens om att delta är ett betydande steg i riktning mot en bättre samordning av jakten, vilket är rätt väsentligt.

Herr Johansson i Holmgärden påstår att jag skulle ha tagit hänsyn bara till en meningsriktning bland jägarna och struntat i det stora flertalet jägares uppfattning. Det har funnits flera meningsrikiningar. Jag talar inte om organisationer utan om meningsriktningar. Jag har mött dem oberoende av organisationstillhörigheten.

Det har funnits de mest skiftande föreställningar om hur man borde hantera denna fräga. Jag har försökt åstadkomma en kompromiss utan att - vilket jag framhöll i mitl inledningsanförande - köra över någon meningsrikining totalt. Jag fruktar för att om man ensidigt skulle tillgodose bara en meningsrikinings intresse, skulle man skapa svårigheter för den mera lugna debatt omkring dessa frågor som jag tycker att hela jakten och viltvården är förfiänta av att vi för. Jag har försökt underbygga dessa tankar genom att skapa organisatoriska former för den debatten, vilket utskottet uppenbarligen har funnit riktigt.

Det bör nu bli möjligt - om riksdagen skulle stanna för detta förslag - att fä till stånd en mer lugn och sansad debatt olika jägare emellan än den som vi har upplevt hittills. Jag upprepar att det dels gäller att föra samma lugna och sansade debatt som vi har fört i riksdagen i dag. Det skulle fiäna älgvårdens intressen, vilket däremol inte skulle bli fallet om vi så att säga tvingar elt inte så litet antal jägare in i en jaktform, som de i dag inte är mogna för att acceptera.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Rikdinjer för älgvården

Herr andre vice talmannen anmälde att herr Wachtmeister i Johannishus anhållit att till protokollet få antecknat alt han inte ägde rätt lill ytterligare replik.

Hen STADLING (s):

Herr lalman! Eflersom jag är en av molionärerna i detta ärende, mäste jag tyvärr ta några av kammarens dyrbara minuter i anspråk för att redovisa min syn på hur älg- och jaktvården skall organiseras.

Jag vill då, herr talman, försl deklarera att jag inle kommer att yrka bifall till den motion pä vilken jag står som första namn. Anledningen till detta är alt ulskollels betänkande är en kompromiss med förslag som delvis bygger på denna motion.

Tyvärr har debaiten blivit en smula snedvriden, då en slor del av kammarens ledamöter har fäll den uppfattningen all den ena gruppen slåss för siorskogsägarna och den andra värnar om de mindre skogsägarna och jägare som arrenderar sina jaktmarker. Detta är helt oriktigt. De flesta lycks vara eniga om alt jakträtten måste vara knuten till äganderätten. Jaktmarksutredningens förslag bygger också på denna realitet.

Vad saken ytterst gäller är på vilket sätt jakten och jaktvården skall organiseras för att ge mesta möjliga rättvisa och vem som regionalt och

135

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

136

centralt skall leda och konlrollera älgvården. När det gäller det senare har riksdagen redan 1938 uppdragit till Svenska jägareförbundet alt leda och bygga upp denna organisation både regionalt och centralt. Jag har den erfarenheten att för oss som jobbat med detta på det lokala planet har samarbetet gäll alldeles utmärkt. Jag beklagar bara all det växt upp konkurrens- och splittringsorganisationer även på detta område, vilka försvårar arbetet för den organisation som riksdagen anförtrott dessa uppgifter till. För mig står det klart att om vi skall nä det uppsatta målet - en god älgvård - då skall alla markägare, både slora och små, sammanslutas i jaktområden, och dä kan man inte vara alllför hjärtnupen, om man någon gäng måste tvinga in en motsträvig och ointresserad markägare.

Att organisera jakten gemensamt enligt dessa former bör vara ett intresse för både stora och små markägare. Det jaktvårdsområde där jag själv jagat sedan 1926 - jag firar alltså 50 ärs jubileum i höst - är ell bevis för detta. Det är Västernorrlands mest uppstyckade skogsområde med 118 ägare och en sammanlagd areal av 6 033 hektar, i medeltal alltså ca 50 hektar per ägare. Det finns ägare med bara 3 ä 5 hektar. En del skiften är endast 15 ä 20 meter breda och har en längd av -hör och häpna! 1,3 mil. Att utöva individuell jakt pä dessa små marker var ju ogörligt, och här var det de små markägarna som tog initiativet och bildade jaktvärdsomrädet redan 1940, Det har gått mycket bra. Sämjan har varit god, och ingen vill gå tillbaka till det gamla jaktsättet, I genomsnitt har 54 jägare deltagit varie år, därav 27 icke markägare, 50 96 av dem som deltagit i jakten är alltså icke markägare.

Jag har velat ge denna bakgrund för alt ni bättre skall förstå varför jag i vissa delar velat ändra på propositionens förslag. Jag är bl, a, rädd för all om man - enligl propositionens förslag - är alltför generös med tilldelningen till dem som ställer sig utanför gemensamhetsjakten, dä konserverar man det tillstånd som nu råder, och det kan bli svårare att ändra pä delta när försöksperioden gått ut. Jag är medveten om att del enligt propositionens förslag sammanlagt kommer att skjutas mindre antal älgar än tidigare under den allmänna jakttiden, men individuellt och lokalt blir tilldelningen betydligt större än för dem som dellar i den samordnade licensjakten.

Jag skall med några bilder på kammarens bildskärm ge autentiska exempel pä hur galet det kan bli om tilldelning ges enligt propositionens förslag.

Det första exemplet är från Västernorriands län och visar ett licensområde på ca 1 200 hektar. Här ställde sig en markägare utanför med sina 75 hektar och slog sönder möjligheterna till en ordnad jakt. Eftersom älgtillgången är mindre god inom området, blir tilldelningen ett vuxet djur för den större arealen på 1 100 hektar, men enligt propositionen fär den mindre markägaren, som har endast 75 hektar, ett vuxet djur och en kalv. Han blir således premierad för att han ställer sig utanför den samfällda jakten.

Del andra exemplet är från Västergötland, och bilden visaren område med en total areal på 697 hektar, Antalel markägare inom områdel är 111, alllsä typiska småmarkägare. Området jagar pä licens och har en lilldelning av elt vuxet djur och en kalv. Tre fastighetsägare har här ställt sig utanför den gemensamma jakten. Dessa tre fastigheter, som disponerar en ganska liten del av det totala området, skulle enligt propositionens förslag få en tilldelning av tre vuxna djur och minst tre kalvar, alltså betydligt mera än vad man äger rätt att skjuta på de övriga markerna tillsammans. Jag tror inte all dessa markägare får någon lust att ansluta sig till den gemensamma jakten med en sädan generell tilldelning.

Det är exempel av detta slag som avskräcker mig från att acceptera propositionens förslag pä denna punkt. Man favoriserar som sagt dem som ställt sig utanför den samfällda jakten och konserverar ett tillstånd som icke kan tolereras, om vi i framtiden skall komma fram till ett likartal system för hela landel, Elt syslem som ger full rättvisa även åt de små markägarna. Dess värre är dessa exempel ganska allmänt förekommande och kommeratt utgöra en källa till irritation jägarna emellan. Det är således oriktigt att påstå att vi med utskottets förslag gynnar de stora markägarna. Del vill jag särskill understryka.

Vad vi vill är all skapa förhållanden som ger alla, bäde stora och små markägare, möjligheter all ansluta sig till jaktområden där jakt kan bedrivas under gemensamma och likvärdiga former. Vi har därför understrukit att ingen, utan mycket starka skäl, får förvägras medlemskap i dessa jaktområden.

Vi hoppas därför alt även de markägare som nu ställer sig utanför den samordnade jakten i framliden skall kunna accepiera denna gemenskap.

Utskottets vice ordförande och andra ledamöter i utskottet har i övrigt kommenterat utskottets förslag på alla punkter. Jag ansluler mig till dessa och yrkar, herr talman, på alla punkter bifall till vad ulskottet hemställt.

Medan jag nu har ordet kan jag inte underlåta att bemöta herr Lindberg som säger all tilldela en älgjägare en kalv är som att slita hjärtat ur bröstet pä honom. Men vad skall då de säga som underkastat sig den gemensamma jakten och som inte får mer än kanske 15 kg kött per man? Vi är 55 jägare i mitt område. Vi har inle en chans att fä större lilldelning än 15 högst 20 kg per man, 1 herr Lindbergs exempel fär 4 jägare finna sig i en tilldelning pä en kalv pä ca 75 kg - herr Johansson i Holmgärden påstår att en kalv väger upp lill 100 kg, I herr Lindbergs fall blir del i alla fall en tilldelning pä ca 18 kg per man. Det är således en ganska rättvis ordning som här är på tal.

Nu skall man komma ihåg att de som slår utanför gemensamhetsjakten i de allra flesta fall gör det av fri vifia. Många av dem har inle nägol som helsl intresse av all underordna sig den gemensamma jakten - som jag anser vara den enda framkomliga vägen för att skapa full rättvisa åt. som jag säger, samtliga jägare,

1 detta anförande instämde fru Hörnlund (s).

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

137

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

Hen LINDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Hen Stadling hänvisade i bönan av sitt anförande lill idealförhällandet inom hans eget jaktvårdsområde. Jag har, herr talman, ingen som helsl anledning att betvivla riktigheten i vad herr Stadling säger, Däremol kan jag upplysa kammarens ledamöter om att herr Stadlings jaktlag hittills har bedrivit sin jakt inom jaktvårdsområdet under allmän jakt vilket belyser all även den jaktformen kan vara idealisk bara man sköter den rätt.

Vidare päminner herr Stadling om all jag sagt att hänvisa en älgjägare till att enbart jaga kalv är som all slita hjärtat ur bröstet på honom. Jag skall inför kammarens ledamöter villigt erkänna att det uttrycket har jag lånat av herr Stadling, Han använde det själv när vi för någon vecka sedan diskuterade denna fräga. Herr Stadling och jag har kanske sanima uppfattning om delta.

Sedan trodde jag all den här diskussionen gällde jaktvården och inte frågan om att dela köttet rättvist mellan jägarna. Skall vi försöka klara det, vill jag inle delta i den här debatten, för det är en omöjlighet. Men varför kan man acceptera den generella licensen? Det är alldeles riktigt alt de förhållanden förekommer som herr Stadling har visal på TV-skärmen, Men man bör vara medveten om för det första all del är svårt att jaga älg på mycket smä marker. Det är inte fräga om något tamdjur, som slår och väntar pä jägarna, utan alla som har jagat älg vet att förutsättningen för all nå elt lyckat resullat är all samordna sina marker i slörre områden. Dä har man betydligt större chans att komma åt sitt byte än om man skall försöka smyga sig pä det på små markområden. För del andra skall man vara medveten om att dessa jägare kan fä bara två dagar att jaga sin älg pä medan man pä licensomrädet har 20 dagar att jaga sin älg. Det är alllsä så alt man under den allmänna jakten, som ersätts av den generella licensen, inte fäller särskilt mycket mer älgar än under den speciella licensjakien. Jag vågar näslan påslå alt man, om propositionens förslag går igenom, sannolikt kommer att få en sädan utveckling att mindre älg konimer att fällas per arealenhet under den generella licensjakien än under den speciella licensjakien. Det systemet bör alltså tillgodose jägarna lika väl som en totalreglering. Del är väl inte den individuella rättvisan niellan dem som jagar på generell licens man är ule efter ulan sävitt jag kan förstå rättvisan mellan de båda jaktformerna.

138

Herr STADLING (s) kort genmäle:

Herr lalman! Del är alldeles riktigt som herr Lindberg säger all vi har jagat under den allmänna jakttiden, men vi har själva skött om regleringen. Vi har på våra ärsjaktslämmor bestämt hur mänga älgar som skulle skjutas, och del blir precis samma sak.

Herr Lindberg framhåller alt vi inle skall tala om delning av kött. Ja, men del var pä herr Lindbergs utfall som jag svarade. Han gjorde gällande alt de som bara fick en kalv blev undertilldelade - om jag får

använda det uttrycket stora området.

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

i jämförelse med dem som jagade inom det Nr 93

Herr LINDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Mitt inledningsanförande mäste ha blivit missuppfattat av herr Stadling, för den diskussionen har jag inle tagit upp i debatten. Vad jag gjorde i mitt anförande var att jag citerade elt brev, men jag underströk att jag inte tagit ställning till argumenten i brevet. Jag citerade del enbart för att belysa den stämning som finns ute bland jägarna. Där har herr Stadling tydligen helt missuppfattat mig.

Hen jordbruksministern LUNDKVIST:

Herr lalman! Jag vill bara göra en kommentar, som jag tycker måste göras till den bild som herr Stadling redovisade pä TV-skärmen, Det är rikligt alt den situationen kan föreligga att det finns en jägare som har sin mark i ett område där övriga jägare är sammanslutna i ett jakt-värdsområde, medan han inte är med. Situationen kan ocksä vara den motsatta, nämligen att två stora gärdar omger ett litet område med jaktmark, I dag har den som har den lilla jaktmarken med tillhörande jakträtt möjlighel att skjuta hur många djur han över huvud laget kan komma över under den korta allmänna jakttiden. Det tycker vi är fel. Om man nu går på utskottsmajoritelens förslag löper man risken all i praktiken beröva honom möjligheten att över huvud laget få jaga ett vuxet djur. Vi tycker all det är fel all gä sä hårt fram i de många fall av del slaget som kan förekomma. Därför har vi vall att lägga proposiiionen såsom den ser ul,

,Ä ven i det område som herr Stadling redovisar blir del nya i situationen att den som ligger mitl i området och vägrar vara med fär den försämringen - i förhällande till nuläget - att han, från all ha kunnat skjuta hur mycket som helst, bara komnier all få skjuta ett djur, och då under myckel kort tid. Det är alllsä den försämringen som uppstår för honom, som möjligen gör alt ocksä han tycker att det är riktigare att gå in i del slörre området och delta i jakten där.

Herr ANDERSSON i Ljung (m):

Herr talman! Älgen är de svenska markernas största och värdefullaste villebråd. Den är lika fascinerande att iaktla vare sig man är ute i markerna i egenskap av jägare eller som nalurvandrare i slörsla allmänhet. En talrik älgstam är en nationell tillgäng och erbjuder ell vackert blickfång i naturen, ger niånga och spännande jaktupplevelser och utgör etl värdefullt ekonomiskt tillskott lill folkhushållet,

Älgslammens numerära omfattning måste emellertid vara under kontroll av flera olika skäl. Således står emot varandra å ena sidan vårt allmänna intresse som friluftsmänniskor av en slor älgstam - kort uttryckt: att kunna möta en älg inte alllför sällan - mot ä andra sidan trafiksäkerhetens intresse samt skogsbrukets och i någon män ocksä jord-

139

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

140

brukets intresse av en väl avpassad älgstam. Detta gör att älgstammen inte kan tillåtas bli sä stor all jakten på detta förnämliga vilt kan bli en jakt, diir vafie markägare ärligen kan fälla ett flertal djur - ett förhällande som ju inte heller har varit möjligl med den jaktform vi nu tillämpar.

Med hänsyn lill dessa olika intressen är det av vikt att vi erhåller ett system för älgjakten, som i sig erbjuder möjligheter till såväl en stimulans för tillväxt av älgstammen som en reducering av densamma när så erfordras. Den samordnade älgjakten tar just sikte pä delta. Syftet kan säkerligen uppnäs genom att markägare, i vissa fall enskilt men i huvudparten av fallen genom samverkan olika markägare emellan, planerar såväl viltvården som beskattningen av stammen.

Hur etl sådant system fungerar vel vi nu genom den försöksverksamhet som under mänga är bedrivits i försia hand i Kronobergs och Västmanlands län. Erfarenheterna av ett sådant syslem liksom jägarnas reaktion pä resultatet av försöksverksamheten är utomordentligt positiva.

Den egna erfarenhet jag har av de olika systemen kan enklast beskrivas sä all jag i lur och ordning har deltagit i jakt först pä den lilla enskilda marken, därefter i samverkan under allmän jakttid och slutligen de sisla lio åren under samverkan i större jaktlag under särskild jakttid, s, k, licensjakl. Jag kan försäkra all dellagarna i del jaktlag jag tillhör betraktar den utveckling som skett som naturlig och enbart anser att den har främjat en sund och riktig jakt. De erfarenheterna ligger - och det kanske är det viktigaste i sammanhanget - hell i linje med de positiva erfarenheter som ocksä redovisas frän försökslänen.

Jag delar i allt väsentligt de uppfattningar som har anförts i motionen 1955 av herr Stadling m, fl,, som samlat representanter för fyra partier. Jag har därutöver i ell par motioner lagl fram kompletterande förslag, som jag helt kort vill beröra.

Jag har i niotionen 1948 tagit upp frägan om vilka arealer som skall betraktas som jaktbara enheter. Enligt min mening bör endast fastigheter, som är registrerade som jordbruksfastigheter, anses som jaktbara fastigheter vid älgjakt och dä kunna ingå som en del i ett licensområde. Utskottet har endasl summariskt berört della milt yrkande, men jag förutsätter dock att man i den praktiska handläggningen av hithörande frågor ule på länsstyrelserna gör sädana bedömningar att fastigheter som kanske, så att säga, endasl består av en älgväxel inte kan betraktas som fastighet a' jaktlig betydelse. Delta innebär enligt min mening inte -som propositionen föreslår - alt älgjakt i princip skall kunna bedrivas på all mark som inte är tomtmark, Ulskottet delar tydligen denna min uppfattning.

Vidare har jag i motionen 1949 yrkat att viltbiologisk expertis skall knytas till länsälgnämnderna, Della yrkande har beaktats i utskottets belänkande, vilket jag är glad över. Min mening är att de forskare som sysslar med hjortdjursforskning bör ianspräkias som rådgivare vid länsälgnämnderna och vara elt slöd vid länsstyrelsernas bedömning då

del gäller uppbyggnad och beskattning av älgstammen.

Herr talman! 1 debatten här har man berört risken för all redan etablerade jaktlag genom proposilionens förslag skall splittras; jordbruksministern nämnde ocksä detta problem i sill anförande. Mot delta brukar invändas att jägarna hitintills har visat gott omdöme och frivilligt slutit sig samman i jaktområden och all det ocksä fortsällningsvis bör garaniera alt de antydda farhågorna inle är befogade. Jag tror att det är rikligt att visa jägarna etl förtroende av det slaget, men jag kanske ändå vill säga - det kan uppfattas som en replik - att propositionens skrivning jusl på den punklen är litet avslagen. Man har ju kunnat iaktta jägarnas sunda reaktion när del gäller att få god, ordnad älgjakt, och man har samtidigt kunnat få erfarenheter från försökslänen som ocksä är entydiga. Ändå har man inte i proposiiionen velat dra de värdefullaste slutsatserna av delta, ulan i stället har man skrivit proposiiionen sä, att man ocksä fortsättningsvis fär försvara sig med orden: Jägarnas sunda omdöme litar vi pä. Jag tror att denna bedömning av jägarnas pålitlighet är riklig, men jag lycker ändå att proposilionsskrivarna på den punkten inte har lyckats särskilt bra - om jag får tillåta mig den försynta kritiken.

Herr Lindberg talade i sill anförande om total reglering av jakten, som han uttryckte sig. Kanske var jag överdrivet känslig, men jag tyckte all han verkade en smula förfiusl i ordet totalreglering. Skulle det möjligen ha kunnat bero pä att han bakom utskottsmajoritetens skrivning kunde finna människor som efiest inte är särskilt mycket för total reglering utan snarare är verkliga motståndare till sådan?

Hur kommer det sig då att vi i det här fallet finner en sådan här reglering tillfredsställande? Förklaringen är i själva verkel myckel enkel. Där tillgängen är begränsad är det ju normalt att man försöker fördela den på ett vettigt sätt. Vi lycker att del verkar klokt och väl genomtänkt att älglillgängen på något sätt relateras till de markområden varpå det skjuls. Med andra ord får den viltproducerande marken i någon mån vara normerande för vilken avskjutning man kan bedriva på den. Vi finner den tanken mättfull och värd att tillmätas respekt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

RiktUnjer för älgvården

Hen WICTORSSON (s):

Herr talman! I debatten här i dag om älgvården speglas en del av dagens niotsättningar i markpolitiken när det gäller värden av naturen och dess tillgångar och sambandet med en social rekreationspolilik för de breda folklagren. Vi diskuierar frågan om älgjakten som om del gällde all överleva i 1800-talets naturahushållning och inte all ge betalningssvaga folkgrupper möjligheter till friiidsliv och rekreation i 1900-ialeis tekniskt högt utvecklade marknadshushållning, i konkurrens.ined slarka inslag av spekulation och privatisering.

Här i landet har vi i dag en befolkning pä över 8 mifioner människor. Enligt jaktmarksulredningen jagar under etl jaktär kanske 250 000 personer, varav kanske 170 000-180 000 jagar älg. Närmare tre fiärdedelar

141

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

RiktUnjer för älgvården

142

av landets jägare bor i glesbygd och i orter med mindre än 2 000 invånare.

Dessa siffror pekar på den stora snedfördelning vi har på detta område. Jakten som rekreationskälla utnytfias bara av en liten del av befolkningen. Huvuddelen av befolkningen bor i dag i tätorter, och de allra flesla av dem som bor i tätorter har inle möjlighet all jaga. Sannolikt skulle många fler av dem jaga om de hade möjlighet. Undersökningar, utförda bland SCA:s skogsarbetare, visar att jakten är den mest populära sysselsättningen. Det kan visseriigen sägas att skogsarbetarna är särskilt inriktade på aktiviteter i skog och natur, men inte sammanhänger detta med en konstitutionell egenskap. Och nog finns det många före detta skogsarbetare som i dag jobbar i någon industri i tätorterna och som ocksä skulle vara intresserade av möjligheter till jaki om sådana fanns, liksom andra grupper skulle vara del.

Del som stänger ule de flesla människor från möjligheten att jaga är den hårda anknytningen av jakträtten till markägandet. Med vissa inskränkningar lever vi vad belräffar markägandet kvar i 1800-lalets samhälle, ell samhälle som trols sina brister var betydligt generösare mot människorna när det gällde utnyujandei av naturen än vad dagens samhälle är.

Marklillgången är en knapp resurs. Tillgången pä jaktmark är ännu knappare, och därför blir konkurrensen om denna hård. Det leder till prisslegrinigar på köp och arrenden.

Värdestegringsbrasan underblåses av den privatiseringstendens som knyts samman med alla fritidsaktiviteter som kräver markutnytfiande. Kan man bli ensam under sin fritid, är man beredd att betala ännu mera, om man har möjligheler. Markspekulationen på detta område - liksom all annan markspekulalion -stimuleras i övrigl av andra faktorer i samhället - allmän standardutveckling, skattesystem etc. Samma utveckling, samma svårigheter möter förden unge lantbrukaren när han skall förvärva den lantgård han vill leva av, för yrkesfiskaren när hans marknad slås sönder av exlraknäckande deltidsfiskare, för tätortsbon som söker rekreation i en fritid i naturen.

Hårdast drabbar denna ulveckling de människor som har de minsta möjligheterna att skaffa fram kapital. De är de som ofta redan har de största svårigheterna i samhället som drabbas hårdast av denna utveckling

- de lågavlönade, de gamla, de handikappade, de ensamstående. Fri-
tjdssegregationen är slor och ökar. Mot den bakgrunden blir del allt an
gelägnare för ett välfärdssamhälle som vårt att motverka dessa sned
balanser.

Vi har också på olika säll sökt påverka utvecklingen - med fysisk riksplanering, skärpt naturvårdslag, bokskogsskydd, ändrad skogsvärds-lag, skärpt förvärvslagstiftning. En rad utredningar arbelar på området

- turistutredningen, frilidsbätsulredningen, fiskevattensuiredningen. Vi
har böfiat bygga upp en aktiv rekreationspolilik för de breda folklagren.

Alt viltet i våra skogar tillhör oss alla är för mig lika självklart som alt fisken i vattnet tillhör oss alla, Del är en tillgäng för hela nationen.

inle bara för den markägare, slor eller liten, på vars marker viltet råkar befinna sig när någon uppenbarar sig med ell gevär och fäller det. Vi har alla elt ansvar för att dessa naturtillgångar får den vård och den skötsel de behöver, vi bär alla kostnader och olägenheter i samband med della. Värt samhälles ekologiska balans förutsätter att dessa vilttillgångar finns och att de värdas pä ett riktigt säll. Därför skall alla ha möjlighet att UtnyUja dem för rekreation och fritidsliv.

Vi har en lång väg att vandra innan vi är framme vid delta mål. Vården av viltstammarna är i grunden en för alla medborgare gemensam naturvårdsuppgift, som skall vara samordnad med övrig naturvård. De förslag som jaktmarksutredningen framlagt uppfyller enligt min mening inle dessa krav som utredningen själv släller upp, eftersom man sedan drar sluisatsen att avkastningen av viltvärden skall tillkomma markägaren. Vi måste därför gä vidare och söka andra vägar än man har sökt i jaktmarksutredningen. Innan vi har hittat de vägarna är del angelägel all vi inle genom beslul i della hus försvårar eller hindrar möjliga lösningar.

Mol denna bakgrund hade jag gärna sell all inga väsentliga förändringar nu hade skett i älgjakten utan all vi avvaktat nägol år till dess linjerna mot framliden hade klarnat bättre. Nu har dock förslaget till älgvård lagts, och då har mitt ställningslagande lill förslaget grundats pä den inställningen att förändringarna inte får bli sådana all uppnåendet av målet, en social fritidspolitik, som öpnnar jakten som rekrealionskälla för nya grupper av människor, hindras eller försväras.

Jag upplever att reservanternas förslag om införande av en generell licens avseende ett vuxet djur och en kalv för alla fastigheier som låter registrera sig som jaktliga enheter medför vissa risker i detta sammanhang. Etl genomförande av del förslaget innebär nämligen att vi 1975 binder förväntningarna om framtida räll lill älgjakt till fasiighelsinne-havet. Visserligen sägs att målet skall vara en över hela landet samordnad älgjakt, men hur kan vi räkna med att någonsin uppnå detta mål om vi samtidigt här i dag bygger upp en stor administrativ apparat för registrering av dessa jaktliga enheter och baserar rällen till älgjakt på enheterna, ifall vi inle är beredda all använda oss av del här syslemet under relativt läng tid? Och nog konimer förväntningarna om framtida jakträtt att föfia de jaktliga enheterna samtidigt som de kommer alt leda till spekulationer i köpeskillingar och arrenden. Vi kommer ocksä alt ytterligare konservera de s. k. troltoarböndernas innehav av skogsfastigheler och än mera stimulera dödsbodelägare alt behälla sina fasiigheisandelar. Det försvårar en social fritidspolitik på jaktens område. Förslaget motverkar med andra ord den markpolilik vi i andra sammanhang vill främja för all nå målet.

Utgångspunkten för milt slällningslagande i utskottet har varil all man skall undvika dessa framtida bindningar, samtidigt som jag velal garantera de små markägare som inte ingår i ell licensområde och för vilka jakten ofta är ett livselixir all få jaga sin vuxna älg under förulsällning

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

143

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Rikdinjer för älgvården

att det finns sakliga skäl för detta. Utskottets förslag ger denna möjlighet.

Jag ser ocksä ett annat värde i utskottsmajoriletens förslag. Delta flyttar nämligen över beslutanderätten i de här frågorna till länsplanet. Jag ser det som en klar fördel, eftersom man då har möjlighel att ta hänsyn till de varierande förhållanden som råder i värt land på det här området.

Det har sagts all det av utskottet föreslagna systemet skulle leda till administrativt krångel. Jag tror inte det. Utskottets skrivning ger regeringen möjligheler att genom generella riktlinjer underlätta den årliga prövningen. Erfarenheterna från de län som i dag har samordnad älgjakt visar också att älgjägarna rätt snart, när den första eventuella upphetsningen lagl sig, accepterar hanteringen. Älgjägarna är ju kloka och sansade människor. Dessutom tror jag alt man bör vara försiktig att stämpla systemet som administrativt krångligt, om man i framliden har för avsikt ■ all också ge andra än enbart markägare möjligheten att bedriva jakt.

Herr talman! Det har mobiliserats mycken aktivitet i detta ärende. Det skulle måhända kunna leda mig till den reflexionen all älgjakten och andra jaktfrågor inte kan hanleras med vanliga poliliska medel, grundade på en övertygelse om hur det här samhället skall utformas i framtiden. Jag vägrar att tro alt sä skulle vara förhållandet. Därför är jag övertygad om att den som vill ha en socialt inriktad fritidspolitik, där även jakten ingår som en betydelsefull del och där de breda folklagrens iniressen sätts i första rummet, kan föfia utskottets förslag, som jag härmed vill yrka bifall till pä samtliga punkter.

Herr jordbruksministern LUNDKVIST:

Herr talman! Herr Wictorssons inlägg gör det naturligtvis nödvändigi för mig att anföra en kort kommentar, för här skulle man ju kunna få föreställningen alt förslaget i propositionen gär pä tvärs mot intresset all skapa ökade möjligheler för dem som i dag inte har sådana möjligheter att delta i jakt och få del av en allmänl positiv rekreationspolilik.

Självfallet är herr Wictorsson och jag helt överens om önskvärdheten av att på allt sätt öka möjligheterna för fiera att få del av vad en rekreationspolitik i olika sammanhang kan erbjuda. Men jag tror del är fel all skildra det sä att nu är herrar Wachtmeister i Johannishus och Wictorsson på väg att arm i arm med sitt förslag irygga möjligheten att genomföra en sädan ordning. Men skall man behöva gå vägen över att beröva en del grupper de rekreationsmöjligheter som de i dag har, grupper som herr Wictorsson sade i sitt inlägg att han ömmade för. Men herr Wictorsson och jag kan väl vara ense om att vad vi vill är att vidga möjligheterna för alla alt fä tillgäng till naturen och den rekreation scm den kan erbjuda. På den punkten tror jag därför att den slutsats som herr Wictorsson kom fram lill i sitt inlägg var felaktig.

144

Hen WICTORSSON (s) kon genmäle:

Herr lalman! Jag vill bara peka på det område där jag upplever del sä att det finns en skifiegräns niellan jordbruksministerns linje och min.

nämligen att med reservanternas förslag kommer man inte ifrån privatiseringen och spekulationen i jaktmarker. Detta underströk också herr Johansson i Holmgärden med utgångspunkt i erfarenheterna från Norrbotten, Det finns där en risk med det förslaget, som gör mig nägol förskräckt.

Sedan tror jag inte att relationerna mellan utskottsmajoritetens och reservanternas förslag när det gäller älgjakten är sådana att det skall behöva inträffa några slörre olyckor. Jag ser detta närmast som en fråga på sikl, och då anser jag all man med reservanternas förslag bidrar lill en ökning av markvärden och spekulationsvinster. Därför vill jag inie bilräda del förslaget

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

Herr jordbruksministern LUNDKVIST:

Herr talman! Jag måste säga att jag ser ingenting i utskottets förslag som gör all man kommer bort från privatiseringen - som herr Wictorsson kallade den - av jaktmarkerna. Och jag förmodar att inte heller herr Wachtmeister i Johannishus ser något sådant.

Hen WIKNER (s):

Herr talman! Jägarna beskylls av en del djurvänner och andra för alt vara härda, hänsynslösa och fientligt inställda till djuren i markerna. En del människor menar att det är lusten att döda som gör all nägon bedriver älgjakt eller jakt över huvud taget. Det finns personer även här i riksdagen som har den inställningen. Detta är beklagligt.

Del flnns starka skäl för att bedriva älgjakt i vårt land. Älgens skadegörelse pä växande skog och gröda är från ekonomisk synpunkt den väsentligaste av alla viltskador. Det gör att vi måste hålla efter älgstammen. Det är en fråga som sedan årtionden har varit mycket brännande för vårl skogsbruk, och den har också uppmärksammats här i riksdagen. År 1945 väcktes sålunda en motion i anledning av älgskador på skog. Riksdagen gav då regeringen i uppdrag att vidta erforderiiga åtgärder, och regeringen uppdrog ål domänslyrelsen och skogsstyrelsen att gemensamt utreda vilka åtgärder som lämpligen borde vidtas för att förebygga och minska älgskadorna på skog. År 1947 blev utredningen klar och redovisade i sitt betänkande många förslag som syftade till en bättre anpassning av älgslammens storiek med hänsyn till uppkommen skadegörelse.

Utredningens förslag blev sedan i allt väsentligt godtagna och en del ändringar gjordes i jaktstadgan. Till skydd för lövskogsbruket infördes då begreppet lövskogsområde, och inom sådana områden var älg lovlig för jakt hela året. Det ankom pä länsstyrelsen att avgöra om en skog skulle förklaras för lövskogsområde, och begreppet infördes ocksä i jaktstadgan.

Man sade även: Om älg orsakar avsevärd skada å växande skog och skadegörelsen icke kan förebyggas med mindre än att älgstammen minskas, äger länsstyrelsen meddela tillstånd till jakt efter sådan skadegörande

145

10 Riksdagens protokoll 1975. Nr 93-94

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

146

älg under annan tid på årel än regelmässig älgjaklstid.

Den sorn bevifiats sådant tillstånd att nedbringa älgstammen i syfte att förebygga ytteriigare avsevärd skadegörelse på skogen fick icke behålla de älgar han skjutit; de skulle tillfalla Kronan, Detta gällde även i lövskogsområdena,

Älgskadeutredningen föreslog även att en älgskadenämnd skulle till-sällas inorn varie landstingsområde där älgskador av större omfattning förekom.

Trots dessa åtgärder har älgens åverkan på växande skog och gröda inte minskat utan snarare ökat. Det beror på att älgstammen ökat år från år. År 1923 fälldes 381 älgar i hela landel, är 1947 var antalet 12 937, år 1953 26 015, år 1961 över 32 000 och 1974 ca 47 000 älgar. År 1974 dödades i trafiken ca I 500 älgar. År 1945 beräknades vinterstammen till ca 47 000 älgar, och sju är senare hade vi ca 90 000, År 1974 fanns i värt land ca 160 000 vinterälgar. Trots det system som tillämpats under flera liolal år, med både licensjakt och allmänna lovdagar, så har älgstammen ökat oroväckande. Det stora antalet trafikolyckor med älgar inblandade på våra vägar är även oroväckande för trafikanterna.

Jag har med denna inledning velat klargöra älgjaktens bakgrund och nödvändigheten av att älgstammen beskattas för alt hålla tillbaka skador pä bäde skog och gröda samt minska antalet trafikolyckor. Man bör heller inte förakta de stora summor som genom älgköllel tillföres vår försörining, ca 60 mifi, kr, per år.

Jag är tacksam för att det finns personer som frivilligt vill ägna sig ät jakt. Den första förutsättningen för att den skall anförtros jägarna är att dessa går in för att bedriva en god jaktvård. Del kan uppnås genom upplysning och kurser av olika slag. Man bör därför inte i onödan stifta lagar som fråntar smä markägare och de som saknar marker denna ansvarsfulla uppgift. Men tyvärr finns det i dagens samhälle många som anser att den mycket har skall ha mer, den litet har skall ha ännu mindre!

Före 1800-talet var rätten att jaga starkt beskuren. Jakt på älg, hjort och rådjur var i huvudsak förbehållen de jordägande herrarna. Men från 1789 och åtskilliga årtionden framåt jagade den svenska allmogen o-hämmat utan några bekymmer för viltstammen. Del var kanske den jakten herr Wachtmeister i Johannishus åberopade. Man jagade nästan året runt, och älgen var lovlig från den 1 augusti till den 15 mars. Den blev alltmer sällsynt i våra marker. Detsamma var förhällandet med rådjur och övrigt kronvilt. Det beskrivs i Jägarnas uppslagsbok: "Dreven ekade året runt, sommar som vinter,"

Den 30 april 1830 var det nägra jägare, i huvudsak slora skogsägare, som bildade Svenska jägareförbundet. Det hette att förbundet skulle slå vakt om och vårda viltstammen, men det blev i stället det egna intresset man kom alt tillgodose och inte intressena hos den breda massan av jägare. Jag anser ätt en hel del av medlemmarna i Svenska jägareförbundet i dag har samma inställning. Detta framgår tydligt av diskussionerna om del nya förslag till älgjakt som vi nu behandlar.

Del gjordes påtryckningar hos myndigheterna för att få till sländ en jaktlagstiftning. År 1912 kom en sädan, men dä denna lag inte fungerade till belåtenhet tillsattes en ny utredning, som lade fram sitt förslag år 1938, Mot förslaget framfördes då mycket stark kritik framför alll av ägare till mindre marker och av de marklösa jägarna,

Samma år var det några framsynta jägare i Stockholm som kallade jägare till ett stort möte, och vid delta sammanträde bildades Jägarnas riksförbund, som det hette på den tiden. Det nybildade förbundets medlemmar såg som sin uppgift att framför alll tillvarata de mindre markägarnas och de marklösa jägarnas intressen, 1938 års förslag till jaktstadga kom på grund av dessa gruppers hårda kritik att mildras på många punkler, och sedan dess har denna organisation arbetat energiskt för att tillvarata deras intressen.

Det är ganska lätt att räkna ut vem som skulle ha fått möjlighet att jaga, om Svenska jägareförbundet ensamt och ohämmat hade kunnat bestämma över jakten. Tack vare Jägarnas riksförbund och den starka kritiken frän dess medlemmar har man emellerlid i Svenska jägareförbundet undan för undan fått ändra sin tidigare inställning till jakten. Jägarnas riksförbund har nu antagit namnet Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare.

Det tillsattes en ny utredning, 1949 års jaktutredning, som är 1964 avgav etl betänkande som fick namnet "Älgfrågan", Utredningen förordade att försöksverksamhet med helt reglerad älgjakt skulle bedrivas i vissa län. År 1972 inkom statens naturvårdsverk till jordbruksdepartementet med en redogörelse för försöksverksamheten i två län - Kronobergs och Västmanlands län -och man föreslog att en allmän övergång till samordning av älgjakten borde komma till stånd. Departementschefen anförde att han inle var beredd alt då ta ställning till detta förslag; han ville avvakta ytterligare erfarenheter av försöksverksamheten. Det berodde pä den starka kritik som även dä framfördes mot förslaget, och det var också då de mindre markägarna och de marklösa jägarna som stod för denna kritik.

På grund av den arbetsgrupp som departemenlschefen tillsatte har vi fått den proposition, 1975:25, som vi nu skall ta ställning lill.

Jag anser personligen att denna proposilion är ett bra kompromissförslag, som jag kommer att stödja, men tyvärr är ulskottet inte enigt. Majoriteten har på en del punkter snickrat ihop ett eget förslag, som även understöds av skogsbolag och övriga slorskogsägare samt deras egen omhuldade jägarorganisation. Svenska jägareförbundet. Det har framgått av inlägg i tidningar och av brev som sänts direkt till riksdagsledamöterna, det har ibland förekommit rent osakliga påståenden. Osökt går tankarna tillbaka lill Fabian Månssons tillspetsade uttalande i riksdagen: "Vet hut, vet sjudubbelt hut!"

Jag tror inte att någon vinner på osakliga debatter. Jag hoppas all riksdagens ledamöter har samma inställning som jag.

Enligt jaktstadgan får man nu söka licens på jaktvärdsomräden som

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

147

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Riktlinjer för älgvården

148

är tillräckligt stora s, k, jaktvårdsområden och där fälla ett visst antal älgar under en viss lid, upp till 30 dagar. Ansökan inges till länsstyrelsen. Övriga älfuägare får bedriva allmän jakt under två-fem dagar. Länsstyrelsen kan besluta inskränkningar även här och minska tilldelningen genom att förbjuda att man skjuter kor, kalvar eller fiurar,

Proposiiionen föreslår nu samordnad jakt, således detsamma som licensjakt men med en något finare benämning, och generellt tillstånd att skjuta etl stort djur och en kalv. Detta är en avsevärd beskärning för de jägare som bara jagar under de allmänna lovdagarna. Det är i regel jägare med mindre marker och marklösa jägare som har fäll gå med i deras jaktlag som drabbas hårdast. Förde större markägarna, bolag och även övriga som har stora marker, har man inte gjort nägon inskränkning.

Men utskottsmajoriteten nöjer sig inte med propositionens förslag -den gär ännu längre. Den anser att den som inte vill underordna sig licensjakien skall erhålla generellt tillstånd för bara en kalv. Man kan hos länsstyrelsen ansöka om att få skjuta ett stort djur och erhålla tillstånd till det om särskilda förhållanden medger del.

Kan man kalla detta älgjakt? Det är ingenting annat än kalvjakt som ni bjuder de små jaktmarksägarna och de marklösa jägarna, en förödande jakt för vär älgstam! Nu tvingas de små markägarna att skjuta kalv om de över huvud taget skall få vara med på jakten. Är det kötfiägarnas avundsjuka eller är det dåligt omdöme som har lett utskollsmajoriteten till detta odemokratiska ställningstagande? De stora köttrika älgarna skall förbehållas bolagsherrar, godsägare och övriga med stora jaktmarker samt dem som av nåd av dessa herrar har fäll tillstånd att jaga på licens på deras marker. Det är denna fråga som striden egentligen gäller.

Det kan inte vara av rädsla för att älgslammen komnier att minska som utskottsmajoriteten har föreslagit detta. Stammen har, som jag har sagt tidigare, ökat år från år trots att vi har haft bäde licensjakt och allmän jakt ulan några restriktioner. Mänga av Svenska jägareförbundels medlemmar säger - och jag har hört ocksä herr Stadling använda det argumentet - att om propositionens förslag går igenom komnier markägarna att dela upp sina marker för att därigenom fä skjuta fler älgar.

Fördel första måste jaktmarken vara registrerad som jordbruksfastighet om man skall få generellt tillstånd till älgjakt och för det andra skall detta anmälas till länsstyrelsen. Man kan således inte stycka upp fastigheten. Vilka markägare är det som herrarna befarar skall göra detta? Del måste faktiskt vara de licensjägare som har flera fastigheier.

Den korta tiden två-fem dagar för generell jakt sätter stopp för rovjakt. Jag kan ta ett exempel, Enligl uppgift hade några jägare 1974 etl jaktvårdsområde pä 2 300 hektar, Pä licensjakt sköts där sex älgar, I etl område intill på 4 800 hektar, där jägarna jagade under de allmänna lovdagarna, sköts två älgar. Under den långa jakttiden för licensjakl har man möjlighet att skjula fullt antal, I dessa områden på sammanlagt 7 100 hektar gjordes en älgräkning med flyg i april 1975, Då var det

snö, och det fanns fem älgar. På licensjakt med lång jakttid sköt man således sex älgar och under den korta allmänna jakttiden sköt man två älgar. Vem var det där som minskade älgstammen? Siffrorna lalar för sig själva.

Tycker kammarens ledamöteratt det är vettigt att ta ifrän de mindre markägarna och de marklösa jägarna rätten att jaga? Man kan inte nå sämja i jaktmarkerna på detta sätt. Det stimulerar framför alll lill fiuvjakt, och vi har sett rubriker i tidningarna om detta.

Herr lalman! Riksdagsledamöler! Det återstår bara nägra timmar tills riksdagen skall besluta om den framtida älgjaktens utformning. För alla jägare är det en stor och betydelsefull fråga. Jordbruksminister Svante Lundkvist har lagt fram en kompromiss som diskuterats fram mellan de två jägarorganisationerna, myndigheter och övriga berörda parter och som skulle gälla i fem är. Reservationen I föfier propositionen och regeringens förslag, och jag hoppas att riksdagen beslutar enligt detta förslag.

Den jägarorganisation jag tillhör. Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare, har inte vunnit gehör för alla sina idéer och synpunkter. Man har dock lill viss del lyckats behålla jägarnas rätt att väfia jaktform -licensjakt eller generell jakt - trots de inskränkningar som allmänna jakten fått vidkännas. Ingen har fråntagits rätten alt jaga älg, inle ens de mindre markägarna och de marklösa jägarna. Detta är jag glad för.

Jag vill förutskicka alt om proposiiionen - således reservationen -vinner, sä måste jägarna la pä sig ansvarel för hur del nya systemet s.kall fungera. Båda jägarorganisationerna kommer då att bli representerade och få inflytande och medbestämmanderätt på ell hell annal sätt än tidigare när det gäller frågan om hur avskjutningen skall ske. Del är ett ansvar som inte fär missbrukas. Jag försäkrar att det ansvaret kommer det jägarförbund jag tillhör att helhjärtat ta pä sig. Jag yrkar alltså bifall till reservationerna I och 4,

Jag vore glad om jag kunde föfia herr Wachtmeislers i Johannishus tankar när han säger att man en tid vanvårdade jakten. Jag frågar vem del var som skötte jakten på den liden. Svenska jägareförbundet har skött den en ganska läng tid. Det mäste vara längre tillbaka i tiden. Jag kanske kan få etl svar på detta.

Herr Wachtmeister sade att han avskydde s, k, gallkor. Men med det förslag han gått med pä ökas risken för sådana kor. Om ägarna till mindre skogar inte får tillstånd att skjuta en stor älg - och således endast fär skjuta en kalv - tvingas dessa jägare till kalvjakt om de över huvud taget skall få möjlighet att delta i älgjakten. Dä är risken stor att om kalven skjuts att älgkon kan bli gallko, eller hur? Jag tycker att herr Wachtmeister talar mot sig själv i detta fall.

Svenska jägareförbundet anser att man till 50 % skall skjuta kalvar. Herr Wachtmeister står och säger här i talarstolen att 33 % är bra. Här är man således enig. Vem har rätt, herr Wachtmeister, hur skall man skjuta?

Nr 93

Onsdagen den 28 maj,1975

Riktlinjer för älgvården

149

Nr 93

Onsdagen den 28 maj 1975

Meddelande om förhandsanmälan till talariistan

Då det gäller älgkött var han ute pä en vidunderlig resa. Jag tar för min del hellre en tvååring än en kalv, om köttet skall läggas i grytan, Kalvköttel är inte så åtråvärt, herr Wachtminister, som man vill göra gällande. Men om man jämför en kalv med en gammal fiur, blir det helt annorlunda. Den jämförelsen är inte riktig. Det är emellerlid olika på tycke och smak. Jag tror inte, herr Wachtminister, att en jägare, när det dyker upp en älg, har tid att tänka på vilket kött frun vill ha, I regel siktar man på den största älgen.

Det är fantastiskt så mycket man kan fä höra, när man resonerar älgjakt.

På förslag av herr andre vice talmannen beslöt kammaren att uppskjuta den fortsatta överläggningen om detta betänkande samt behandlingen av pä föredragningslistan återstående ärenden lill kl, 19,30,

§ 10 Anmäldes och bordlades

Finansutskottets betänkanden

Nr 22 med anledning av i propositionerna 1975:1 och 1975:100 framlagt

förslag lill stat för riksgäldsfonden för budgetåret 1975:76 Nr 25 med anledning av regeringens i propositionen 1975:100 gjorda

framställning rörande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska

politiken m, m, jämte motioner Nr 26 med anledning av propositionen 1975:85 med förslag om tilläggsstat III till riksstaten för budgetåret 1974/75 i vad avser avskrivning

av nya kapitalinvesteringar Nr 27 med anledning av i propositionerna 1975:1 och 1975:100 gjorda

framställningar om anslag för budgetåret 1975/76 till avskrivning av

nya kapitalinvesteringar

Skatteutskottets betänkande

Nr 34 med anledning av propositionen 1975:100 med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1975/76, m, m, (komplelleringspropositionen)

Socialförsäkringsulskottets betänkande

Nr 19 angående höjning av det förlängda barnbidraget samt studiebidraget inom studiehjälpssystemet

§ 11 Meddelande om förhandsanmälan till talarlistan

150

Hen ANDRE VICE TALMANNEN:

Jag får anmoda dem som önskar yttra sig när finansutskottets betänkande nr 25 och skatleulskottets betänkande nr 34 skall avgöras att anmäla detta till kammarkansliet senast torsdagen den 29 maj kl, 18,00,

§ 12 Anmäldes och bordlades Nr 93

°"°"' „ Onsdagen den

Nr 2163 av herrar Andersson i Örebro och Böriesson i Glömminge 28 mai 1975

Nr 2164 av herr Boo m.fl._________________________________________

Nr 2165 av herr Cariström m.fl. Nr 2166 av herr Hovhammar m.fl. Nr 2167 av fru Jacobsson och herr Winberg Nr 2168 av herr Mundebo m. fl.

med anledning av propositionen 1975:103 med förslag till ny aktiebolagslag, m, m.

Nr 2169 av herr Andersson i Örebro Nr 2170 av hen Boo m.fl. Nr 2171 av herr Clarkson m.fl. Nr 2172 av fröken Eliasson och fru Frcenkel Nr 2173 av herr Lidgard m.jl. Nr 2174 av herrar Nordgren och Oskarson Nr 2175 av herrar Olsson i Järvsö och Gustafsson i Byske Nr 2176 av herr Olsson i Järvsö m.fl. Nr 2177 av herr Strömberg i Botkyrka Nr 2178 av herr Svanström m.fl.

med anledning av propositionen 1975:104 med förslag till ny bokföringslag m, m.

Nr 2179 av herr Böriesson i Falköping

Nr 2180 av herr Hermansson m.fl.

Nr 2181 av fru Jacobsson

Nr 2182 av herr Winberg och fru Jacobsson

med anledning av skrivelse (förslag 1975:18) från talmanskonferensen

med överlämnande av riksdagens JO-utrednings betänkande JO-ämbelet

- uppgifter och organisation (SOU 1972:23)

§ 13 Kammaren åtskildes kl, 18,11,

In fidem

SUNE K, JOHANSSON

/Solveig Gemen