Riksdagens protokoll 1975:77 Måndagen den 12 maj

ProtokollRiksdagens protokoll 1975:77

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1975:77

Måndagen den 12 maj

Kl. 11.00

Förhandlingarna leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1 Justerades protokollen för den 29 och 30 april samt den 2 innevarande månad.

§ 2 Herr förste vice talmannen meddelade att herr Åberg den 11 maj äteuagil sin plats i riksdagen, varigenom herr Annerås uppdrag som ersättare för honom upphört.

§ 3 Om vidgad rätt till vårdbidrag

Herr socialministern ASPLING erhöll ordet för att besvara fru Håviks (s) den  15 april anmälda interpellation, nr 55, och anförde:

Herr talman! Fru Håvik har frågat mig om jag vill medverka till en sådan ändring av lagen om allmän försäkring att i interpellationen redovisade konsekvenser av gällande bestämmelser i fråga om rätten till vårdbidrag undanröjs.

De bestämmelser fru Håvik tar upp gäller kravet på svenskt medborgarskap för att den som vårdar ett handikappat barn skall kunna få vårdbidrag.

Vårdbidrag utgår till föräldrar som värdar handikappat barn i åldern upp till 16 år. Vårdbidraget ingår bland folkpensionsförmånerna enligt lagen om allmän försäkring och är beloppsmässigl direkt anknutet till vad som gäller för förtidspension. I mänga fall avlöses också vårdbidraget av förtidspension när barnet fyller 16 är. För folkpensionsförmånerna gäller generelli all de utgår lill svensk medborgare som är bosall i riket. Jag bortser här från vissa tilläggsbestämmelser för ålderspension. Genom konventioner har rätten till Iblkpensionsförmåner enligt särskilda regler utsträckts till medborgare i de övriga nordiska länderna och i vissa andra länder.

Som nämnts i propositionen 1975:26 om riktlinjer för invandrar- och minoritetspoliiiken är det min avsikt att inom kort aktualisera en översyn av vissa frågor rörande bl. a. pensionsförmånerna för invandrare. Även de regler för vårdbidragen som fru Håvik pekat på kommer att omfattas av denna översyn.

121

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

Om vidgad rätt till vårdbidrag

122

Fru HÅVIK (s);

Herr lalman! Jag ber att få tacka socialministern för svaret på min interpellation.

Anledningen till att jag väckte interpellationen var att jag träffade på ett konkret fall där olägenheterna av nuvarande lagstiflning klart framgick.

En svensk man gifte sig med en kvinna som är medborgare i ett land med vilket vi inte har konvention. Hon skrevs in i försäkringskassan här i Sverige beroende på att hon fyllde kravet pä bosättning. Hon blev gravid, födde ett barn och ägde rätt till den ersättning som utgår i samband med barnsbörd enligt lagen om allmän försäkring. Barnet föddes gravt handikappat och var för avsevärd tid och avsevärd omfattning i behov av särskild tillsyn och vård. Barnets hälsotillstånd fyllde således helt kravet enligt nuvarande lagstifining för att vårdbidrag kunde utgå till förälder som stannar hemma och sköter barnet. Men då träffade man på haken i lagstiftningen: barnets mor, som skulle vårda barnet, var icke svensk medborgare och fick således nej på sin framställning om att erhålla vårdbidrag. Detta innebar otroligt mycket för familjen ekonomiskt sett, efiersom man utöver detta slag att barnet föddes handikappat hade stora ekonomiska utgifter för sjukhusvård och kostnader i samband med upprepade operationer som barnet har att genomgå.

När vi fick en ny lagstiftning genom föräldraförsäkringen 1973 bedömdes det ju som mycket positivt att vårdbidraget dä knöts till föräldern i stället för, som tidigare, till barnet. Det innebar att värdaren hade rätt att få bidraget som dels pensionsgrundande inkomst, dels sjukpenninggrundande inkomst. Beloppet gjordes skattepliktigt. Det såg vi som mycket positivt inte minst med tanke på alt förälder som stannade hemma och skötte barnet slapp att få några nollor i ATP-systemet,

Konsekvenserna som här har framhållits hoppas jag att ingen hade förutsett. Jag vill inte pä minsta sätt gä ifrån det egna ansvaret eftersom den propositionen behandlades i det utskott där jag är ledamot. Jag försäkrar herr statsrådet att om jag då hade kunnat överblicka de negativa konsekvenser som den förbättringen av lagstiftningen fick sä hade jag vid det tillfället försökt att på något sätt rätta lill saken.

Detta gäller en liten grupp där föräldern dels icke är svensk medborgare, dels får ett barn som fyller de krav lagstiftningen ställer vad gäller särskild tillsyn och vård. Men att del är en liten grupp tycker jag inte innebär att man inte skall ta upp denna grupps berättigade anspråk till belysning och debatt. De större grupperna har i regel företrädare som talar för sig och som lägger fram förslag. De mindre grupperna nöjer sig i regel med att få ett nej. De överklagar i regel inte men känner sig naturligtvis besvikna och något bittra.

Jag vet alt det är mycket ovanligt i vår lagstiftning att göra retroaktiva ändringar. Men det har dock hänt. Ett konkret fall gäller de militärer som under sin tjänstgöring råkade ut för grava skador, fick bestående men och besvärligt att klara sin ekonomi och som lill all börja med fick ganska små ersättningsbelopp. Då gjorde man en retroaktiv lagstift-

ning just pä grund av aktuella fall. Man höjde beloppen högst väsentligt      Nr 77

och förbättrade den ekonomiska situationen för den grupp som det då      Måndagen den

gällde,                                                                         j2 maj 1975

Jag är naturiigtvis lacksam över att herr socialministern i slutet av      ------

sill svar tar upp vad som nämns i propositionen 1975:26 om en översyn Om vidgad rätt till av pensionsförmåner för invandrare och pekar på att vårdbidraget skall vårdbidrag omfattas av denna översyn. Det är naturligtvis i linje med vad familjepolitiska kommittén anförde i sitt betänkande om angelägenheten av all man speciellt ser till invandrarnas situation i vår lagstiftning och undanröjer alla de fall där de inte får samma förmåner som svenska medborgare. Jag är naturligtvis tacksam att detta kom med i slutet av svaret, men ändå är jag inte nöjd. Det kan dröja länge innan denna översyn blir klar. Under tiden sitter dessa människor i ett ekonomiskt dilemma och har bekymmer med att klara situationen.

Jag skulle vilja fråga herr social ministern: Bedömer herr socialministern att detta är ett olycksfall i arbetet, en lapsus i lagstifiningen? Om svaret pä den frågan ar ja, finns det då möjligheter att göra en retroaktiv ändring? Jag tror att en snar ändring skulle hälsas med största tillfredsställelse.

Herr socialministern ASPLING:

Herr talman! Vårdbidraget för handikappade barn har allt sedan det infördes i sin första form ingått bland folkpensionsförmånerna i lagen om allmän försäkring. Det finns flera skäl till detta. Som jag nämnde i mitt svar är det i sin nuvarande form beloppsmässigl direkt knutet till reglerna for förtidspension, som i många fall avlöser vårdbidraget när barnet fyller 16 år. Som en följd av detta gäller samma medborgarskapsregler för vårdbidraget som för övriga folkpensionsförmåner.

Får jag här, herr talman, inom parentes bara säga, efiersom fru Håvik delvis var inne på tanken, att den lösning som föreslogs av familjepolitiska kommittén byggde på att ett flertal förmåner avseende barnfamiljerna skulle brytas ur lagen om allmän försäkring och ingå i ett särskilt regelsystem. Som bekant innehåller medborgarskapsreglerna i vår irygg-hetslagstifining många svåra avvägningsfrågor, Varie förändring behöver penetreras noga med hänsyn till konsekvenserna på övriga delar av systemet. Bl, a, måste olika konvenlionsbestämmelser här uppmärksammas.

Under de senaste åren har genomförts flera förändringar i den sociala lagstifiningen som innebär ökad likställighet mellan invandrare och befolkningen i övrigt.

Som jag nämnde i mitt svar är det nu aktuellt att göra en översyn av vissa frågor rörande folkpensionsförmånerna för invandrare bl, a, mot bakgrunden av vad som anförts i invandrarutredningens slutbetänkande förra året och de synpunkter som kommit fram under remissbehandlingen av detta belänkande. Denna översyn kommer också att innefatta en prövning av medborgarskapsreglerna för vårdbidragen för handikappade barn.

Ett utredningsuppdrag i denna fråga kommer all lämnas inom kort,            123

Det kan jag här meddela fru Håvik,

Nr 77                   Fru HÅVIK (s):

Måndagen den 12 maj 1975

Herr talman! Del är ju alldeles riktigt att beloppet överensstämmer
med vad som utgår enligt lagen om allmän folkpensionering. Det är
socialministern och jag helt överens om, och vi är även överens om
Om vidgad rätt till <itt vårdbidraget i mänga fall avlöses av förtidspension när barnet fyllt
vårdbidrag          16 år, om barnet då uppfyller kravet på nedsatt arbetsförmåga för avsevärd

tid sä att det äger rätt till förtidspension eller sjukbidrag. Men sedan man dä ändrat bindningen av bidraget från barnet till vårdnadshavaren, så skall i den situationen - det gällde ju också tidigare - behovet av pension prövas utifrån pensionsiagarens egen situation när han eller hon är 16 är. Det blir alltså vid del tillfället en ny prövning. Jag tycker därför inte att den här kopplingen i detta fall är riktigt adekvat.

Vad beträffar beloppet så finns det många belopp som i vår lagstifining är knutna till basbeloppet ulan att därför vara knutna till någon annan försäkringsform. Jag har sålunda svårt att se de olägenheter som socialministern angav i sitt föregående inlägg. Däremot är jag klart medveten om all det kan uppstå svårigheter lill följd av konvenlionsbestämmelser.

Men i det fall jag närmast tänker pä gäller det ju en medborgare i ett land som vi inte har konvention med. Det är just den gruppen som kommeri större svårigheter än medborgare i länder som vi har konvention med.

Del är möjligt, herr socialminister, att jag ser frågan för enkel när jag tycker alt det borde kunna finnas möjligheter att snabbt rätta till denna olägenhet. Det är en liten grupp det gäller. Vi har inte konvention med det land där vårdnadshavaren i fråga är medborgare. Jag vet naturligtvis att det är socialministerns innersta vilja - samma vilja har också vi som arbetar här i riksdagen - att så snabbt som möjligt och sä bra som möjligt lösa besvärliga situationer för grupper som av en eller annan anledning har kommit i kläm i vår lagstiftning - för det anser jag att den här gruppen har gjort.

Om det nu blir en översyn, har herr socialministern någon uppfattning om när den kan bli av? Jag vet att det är en besvärlig fråga -jag borde kanske inte ställa den - men jag tror all de som den gäller skulle känna sig om inte tillfredsställda så ändå förhoppningsfulla om vi kunde få veta när en ändring kan tänkas komma till stånd.

Herr socialministern ASPLING:

Herr talman! I denna som i andra i många avseenden komplicerade frågor får vi naturligtvis avvakta utredningens resultat, men jag kan försäkra fru Håvik att detta uppdrag kommer all lämnas mycket snabbt. Jag hoppas att utredningen skall ge ell klart besked om hur vi skal! kunna lösa dessa frågor i framtiden.

124

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4 Om ökad preventivmedelsrådgivning

Nr 77

Herr socialministern ASPLING erhöll ordet för att besvara fru Ströms (s) den 23 april anmälda interpellation, nr 58, och anförde:

Herr talman! Fru Ström har i en interpellation ställt vissa frågor till mig angående utbyggnaden av preventivmedelsrädgivningen.

1974 års riksdagsbeslut om en ny abortlag m. m, (prop, 1974:70) innebar samtidigt en betydande satsning i fråga om preventivmedelsrådgivning och andra abortförebyggande åtgärder. Sjukvårdshuvudmännen fick rätt till ersättning från den allmänna försäkringen för sådan preventivmedelsrådgivning som lämnas den enskilde kostnadsfritt. Motsvarande ersättning kan utgå till organisationer och andra som med socialstyrelsens tillstånd bedriver preventivmedelsrådgivning. Preventivmedel skall i viss omfattning tillhandahällas kostnadsfritt i samband med rådgivningen. Vad beträffar p-piller inordnades dessa i sjukförsäkringens läkemedels-rabattering.

De lagsliftningsålgärder som jag redogjort för trädde i kraft den I januari 1975. För budgetåret 1974/75 har väsentligt ökade anslag ställts lill förfogande för information om prevenlivmedelsrådgivning genom socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning. Vidare har anvisats särskilda medel för information genom ungdoms- och kvinnoorganisationer. För nästa budgetår har anvisats ytterligare medel såväl till socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning som för bidrag lill kvinno- och ungdomsorganisationerna.

Med hänsyn lill den relativt korta tid som förflutit sedan riksdagen fattade beslut med anledning av propositionen om en ny abortlag m, m, är del för tidigt all närmare utvärdera resultaten av landstingens insatser pä preveniivmedelsrådgivningens område. Ell omfattande planeringsarbete pågår emellertid ute i landslingen. Flera landsting, bl. a. Malmöhus, Skaraborgs, Örebro, Väslernorrlands och Norrbollens läns landsting har färdiga planer för preveniivmedelsrådgivningens organisation inom landstingsområdena, I andra landsting pågår planeringsarbetet.

Landslingens information om möjlighelerna att få prevenlivmedelsrådgivning har i huvudsak gällt rådgivningen på mödravårdscentral. Därutöver har en del landsting informerat om särskilda mottagningar för preventivmedelsrådgivning. Självfallet har informationen fått anpassas lill de faktiska resurserna inom del aktuella området.

Det är enligt min mening angeläget all preventivmedelsrädgivningen byggs ut så snabbt som möjligt. Därvid bör särskilt uppmärksammas ungdomars och invandrargruppers behov av speciell rådgivning. Denna rådgivning måste organiseras pä olika sätt beroende på bl, a, befolkningsmässiga och geografiska faktorer. Vad särskilt gäller invandrarna torde det också vara viktigt all rådgivningen löses på ett varierat sätt med beaktande av bl, a, olika invandrargruppers skilda kulturmönster. Vissa invandrarorganisalioner har fåll ekonomiskt stöd för alt medverka i detta arbete.

Måndagen den 12 maj 1975

Om ökad prevenlivmedelsrådgivning

125

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

Om ökad preventivmedelsrådgivning

126

Den utbyggnad av preventivmedelsrådgivningen som ingick i beslutet om den nya abortlagen är en angelägen uppgifi. En fortlöpande uppföljning av dessa viktiga frågor sker genom socialstyrelsen.

Fru STRÖM (s):

Herr talman! Jag ber alt fä tacka socialministern för svaret på min interpellation. Statsrådet redogör här för det omfattande planeringsarbete som pågår ute i landet men säger att del är för tidigt att närmare utvärdera resultatet av landstingens insatser på preventivmedelsrådgivningens område. Jag erkänner givetvis också att det efter den korta tid som gått

-   det rör sig om exakt ett år sedan riksdagen antog den nya abortlagen

-   medför vissa svårigheter att göra en verkligt genomgripande utvärdering av vad som är på gång. Jag anser ändå all det är hög tid att få en överblick över hur utvecklingstendenserna är inom olika landstingsområden.

Det är flera saker i den här bilden som allvarligt oroar mig. En av dem är att utbyggnadstakten inom olika landsting är påfallande ojämn. Vissa län, t. ex. Hallands, Kristianstads, Kronobergs och Jönköpings län, ligger tyvärr dåligt framme i sin utbyggnad. Något bättre är det med Malmö kommun, Jämtlands och Väslernorrlands län. Bland de bästa befinner sig Gotlands, Norrbottens, Skaraborgs och Södermanlands län. Men det intressanta - och ganska skrämmande - är att även de län som kommit längst i sin utbyggnad inte tillgodoser mer än högst hälfien av det beräknade behovet.

Hur länge kommer det att dröja - eller får det lov att dröja - innan en kvinna i Halland får samma reella möjligheter till rådgivning som en kvinna på Gotland eller i Norrbotten? Hur länge kommer det att dröja innan det första landstinget har uppnått full behovstäckning?

Detta är det självfallet landstingens uppgift all svara på, men jag tillåter mig ändå all slälla frågan. Riksdagen har ell inlresse av all noggrant följa denna utveckling, eftersom vi ju så klart har sagt ifrån all abort är och skall vara en nödlösning. Så länge vänleiiderna på många häll är myckel länga - och på vissa håll har de blivii längre under årel -är del uppenbarligen sä all del är lättare och går snabbare alt fä en abort än att fä en spiral insatt.

En annan sak som oroar mig är utsikterna för rådgivningsverksamheten under innevarande år. Från riksförsäkringsverket finns nu uppgifter om omfattningen av rådgivningen under januari och februari månader 1975, Om man tillåter sig alt göra en beräkning för hela året med dessa tvä månader som utgångspunkt, visar det sig att rådgivningsbesöken för år 1975 kommer all gå upp till ca 330 000, Detta skall ställas mot minst 500 000 rådgivningsbesök för 1974. Skälet lill denna minskning är uppenbarligen att man får räkna med en kraftig nedgång av besöken hos privatläkarna. Denna nedgång kompenseras alltså inte av en motsvarande utbyggnad av den offentliga sidans rådgivning.

Frågan om ersättning lill privatläkarna har diskuterats fiera gånger i riksdagen, och jag utgår från att det som sades av ulskollets talesman

den 6 maj, när riksdagen diskuterade ändrade ersättningsregler inom sjukförsäkringen, indikerar att man får sådana ändringar till stånd efter den 1 juli att privatläkarna är villiga att göra sin insats fullt ut. Om så sker, blir bilden för 1975 inte så dyster som utvecklingen hittills antyder.

Än så länge är man beroende av privatläkarnas insatser på detta område, men åtminstone jag har den förhoppningen all preventivmedelsrådgivningen ganska snart i huvudsak skall övergå till landstingen. Det är först när sjukvårdshuvudmännen har fastställda planer, som avser att täcka det verkliga behovet av preventivmedelsrådgivning, som man kan ha en förhoppning om att utvecklingen är på rätt väg. 1 dag är det trots allt ett fåtal landsting som har sädana fastställda planer.

Mot bakgrund av den påfallande splittrade bild som landstingen visar pä preventivmedelsrådgivningsområdet och den dystra uppskattning som man kan göra för verksamheten underår 1975 vill jag fråga statsrådet; Skulle det inte vara verkningsfullt, om socialdepartementet kallade Landstingsförbundet och socialstyrelsen lill en arbetsgrupp, som får i uppdrag att kontinuerligt följa utvecklingen och analysera statistiken fortlöpande? Jag föreställer mig alt ett intimt och fortlöpande samarbete mellan socialstyrelsen och Landstingsförbundet i utbyggnadsfrågorna skulle vara mycket positivt. Jag är fullt medveten om att socialstyrelsen gör ett utomordentligt fint arbete för alt stimulera landstingen till utbyggnad, men jag menar ändå att en sådan arbetsgrupp skulle vara ett stöd.

Min andra fråga gällde landstingens information om möjlighelerna att få prevenlivmedelsrådgivning, 1 dag fungerar inte denna information tillfredsställande. På vissa håll är del lättare att få information om abort-rådgivning än om preventivmedelsrådgivning. Del uppläckte jag bl, a, på en ungdomsgärd för ett par veckor sedan, när jag på anslagstavlan såg ell fint anslag om möjligheterna att fä abort. Del stod inte ett ord om möjlighelerna att få preventivmedelsrådgivning. Jag tror att även informationsfrågorna med fördel skulle kunna diskuteras och förankras i en sådan här arbetsgrupp som jag har antytt.

Detsamma gäller faktiskt min tredje fråga, alltså om utformningen av anvisningar eller råd för rådgivning riktad till speciella grupper, t, ex, invandrare och ungdomar. Jag tror att sjukvårdshuvudmännen kan ha nytta av att det utarbetas ett centralt material om vilka villkor som behöver uppfyllas när man vill göra speciella insatser för dessa grupper. Självfallet är ett sådant centralt material bara att betrakta som ell underlag, och själva utformningen måste givetvis anpassas efier lokala förhållanden. Men när ett genomarbetat underlag föreligger blir det med all säkerhet också en viktig stimulans för varie enskilt landsting, och det sparar dessutom en del arbete ål landslingen. Jag tror alltså alt detta skulle kunna påskynda utvecklingen av dessa angelägna specialinsatser, och jag inbillar mig att även en sådan fråga med fördel kan förankras i en arbetsgrupp, som jag alltså nu ställer en fråga till socialministern om.

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

0/77 Ökad preventivmedelsrådgivning

127

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

0/77 Ökad prevenlivmedelsrådgivning

128

Herr socialministern ASPLING;

Herr talman! Väsentligt ökade insatser i fråga om preventivmedels-rådgivning och andra förebyggande åtgärder utgjorde som bekant en integrerad del av förra årets proposition om den nya abortlagen. Jag framhöll därvid att en omedelbar och kraftig upprustning av den individuella preventivmedelsrådgivningen var utomordentligt viktig och angelägen. Jag betonade vikten av alt preventivmedelsrädgivningen och informationen på del här området görs lättillgängliga och tar sikte på inte minst sädana målgrupper som ungdomar, nyblivna föräldrar, kvinnor som fått abort och invandrare. Jag har i sak upprepat detta i milt interpellationssvar här i dag.

Del är min uppfattning att sjukvårdshuvudmännen är intresserade av att snabbt bygga ut denna verksamhet. För detta talar den utbyggnad som nu sker och det omfattande planeringsarbete som pågår.

I syfte att underlätta en utbyggnad av preventivmedelsrädgivningen anordnar socialstyrelsen sedan ett par år kurser i antikonception och preventivmedelsrådgivning för läkare och barnmorskor, Läkarkurserna avser att ge deltagarna sådana kunskaper alt de bl. a, skall kunna svara för undervisning av andra personalgrupper inom resp, sjukvårdsområden. Kurserna för barnmorskor skall ge deltagarna erforderliga kunskaper för självständigt arbete inom preventivmedelsrädgivningen. Denna kursverksamhet fortsätter under nästa budgetår. Hittills har ca 150 barnmorskor utbildats i preventivmedelsrådgivning genom socialstyrelsens kurser och ungefär lika många genom regionala kurser i landslingens regi. Enligt vad jag har inhämtat var i slutet av 1974 ca 70 % av dessa verksamma inom preventivmedelsrädgivningen.

Jag vill i del här sammanhanget också erinra om alt antikonception och preventivmedelsrådgivning numera bereds ökat utrymme inom den reguljära barnmorskeutbildningen. Socialstyrelsens insatser på detta område omfattar inte bara kursverksamhet. Sålunda har socialstyrelsen den 25 oktober 1974 utfärdat anvisningar om bl, a, prevenlivmedelsrådgiv-ningen. Verksamheten följs upp genom aktivt deltagande i regionala konferenser, besök ute i landstingen och försöksverksamhet tillsammans med landsting.

Vad gäller invandrarna stöder socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning RFSU i ett projekt om sexual- och samlevnadsinformation till invandrare. Av del belopp som för innevarande budgetår beräknats för bidrag lill ungdoms- och kvinnoorganisationer för preventivmedelsinformation har nämnden anvisat medel till Riksförbundet finska föreningar i Sverige och Riksförbundet av internationella föreningar för invandrarkvinnor. Avsikten är att vid fördelningen av anslagsmedel för nästa budgetär prioritera invandrarorganisalioner.

Enligt de uppgifier som jag har inhämtat varierar väntetiderna starkt i olika delar av landet. I en del landstingsområden är väntetiderna alldeles för långa, men jag kan samtidigt nämna att väntetiderna i t, ex, Skaraborgs och Stockholms läns landsting enligt uppgifi frän resp, landsting uppgår

till endast någon vecka.

På sina håll förutspådde man en kraftig uppgång av abortfrekvensen i och med den nya abortlagens tillkomst. Vad angår abortutvecklingen för landet i dess helhet tyder siffrorna för det första kvartalet i år jämfört med år 1974 endast på en mindre ökning. År 1974 utfördes sammanlagt ca 30 600 aborter. Även om det är för tidigt att göra någon säker prognos över aborluivecklingen under år 1975 torde det vara realistiskt alt räkna med en ökning som understiger 10 %. Betydande regionala skillnader föreligger dock. Del synes vara karakteristiskt för utvecklingen att bl. a. storstadsområdenas procentuella andel av antalet aborter minskar.

Jag vill i detta sammanhang också erinra om riksdagens beslut i förra veckan med anledning av regeringens proposition om ändrade ersättningsregler inom sjukförsäkringen m. m. Beslutet innebär bl, a. att sjukvårdshuvudmännens ersätlning från den allmänna försäkringen för preventivmedelsrådgivning genom läkare höjs den 1 januari 1976 från 45 kr. per besök lill sammanlagt 85 kr. per besök. Samtidigt kommer att införas rätt till viss resekostnadsersättning vid besök för preventivmedelsrådgivning. Därefter kommer knappast att föreligga några ekonomiska hinder för personer med långa reseavstånd att utnyttja preventivmedelsrådgivningen.

Vad beträffar ersättningen till privatpraktiserande läkare vill jag erinra om vad jag anförde i propositionen om ändrade ersättningsregler inom sjukförsäkringen m, m. Jag framhöll där att frågan om patientavgiften vid sjukvård hos privatpraktiserande läkare avses komma att prövas i samband med framtida beslut om läkarvårdstaxan, som skall gälla från den I juli i år. Inom riksförsäkringsverket pågår f n. ett utredningsarbete om ersättningsbestämmelser m. m. för läkarbesök hos privatpraktiker fr. o. m. den I juli 1975. Däri inbegrips också ersättning för preventivmedelsrådgivning som lämnas utanför den offentliga sektorn. Vid bedömningen av vad som är skäligt ersättningsbelopp för preventivmedelsrådgivning kommer också att beaktas kostnaderna för spiraler m. m. Denna fråga kommer således all få sin lösning inom kort.

Del är min förhoppning, herr talman, att den kraftiga satsning som frän statligt håll g.jorts på detta område skall underlätta en snabb och - lät mig tillägga det - angelägen utbyggnad av preventivmedelsrådgivningen i vårt land.

Fru Ström ställde en del frågor till mig avslutningsvis i sill inlägg. Hon undrade om del inte skulle vara lämpligt att tillsätta en arbetsgrupp med representanter för - om jag förslod henne rätt - socialdepartementet, socialstyrelsen och Landstingsförbundet, som skulle ha lill uppgift alt följa utvecklingen inom preventivmedelsrädgivningen. Jag vill svara att jag även för min del tror att det av olika skäl är angeläget att följa upp de här sakerna, och jag kommer att överväga denna fråga i samråd med socialstyrelsen och Landstingsförbundet. Därvid kommer också att övervägas om inte en sådan arbetsgrupp även bör följa aborluivecklingen i vårt land.

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

0/77 Ökad preventivmedelsrådgivning

129

9 Riksdagens protokoll 1975. Nr 76-77

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

Om ökad preventiv-medelsrådgivnirig

Fru STRÖM (s);

Herr talman! Jag är mycket tacksam för den ytteriigare redogörelse som jag nu fåll, och naturligtvis är jag särskilt glad över att statsrådet vill ta upp frågan om en särskild arbetsgrupp som skall följa både abort-och preventivmedelsupplysningen i framliden. Jag tror att om så sker kan vi känna oss ganska trygga för att vi också får en fortlöpande redovisning av utvecklingen. Arbetsgruppen i sig kan, tror jag, fylla funktionen alt driva på utvecklingen, vilket kan behövas på fiera håll, även om en del landsting är i full gång med sin utbyggnad.

130

Herr ROMANUS (fp):

Herr lalman! Det som oroar, när man hör socialministerns svar på den här vikliga interpellationen, är all man inte alls får en känsla av all herr Aspling tycker all situationen är alarmerande pä något sätt. Han säger i svaret att det är väl för tidigt att ha någon bestämd mening om hur det har gått - den nya lagen har varit i kraft så kort lid.

Man kan nästan få intrycket att preventivmedelsrådgivning är någonting som påbörjades den 1 januari 1975. Men så är del ju inte. De här problemen har varit välkända under en längre tid. Del har kommit vissa nya regler från den I januari 1975, och det har blivit än mer angelägel alt se till att prevenlivmedelsrådgivning finns tillgänglig sedan vi har fått den nya abortlagen. Men svårigheterna att få prevenlivmedelsrådgivning har funnits under många år och har påtalats även här i riksdagen många gånger tidigare.

Mot denna bakgrund är det litet uppseendeväckande att herr Aspling inte kan lämna en redogörelse för situationen utan bara talar om att man har gjort upp planer i vissa landsting. Sedan fick vi i det kompletterande inlägget veta att väntetiderna är korta i Skaraborgs län och i Stockholms län. Del är ju glädjande för dem som bor i dessa län, men vilka väntetider som förekommer på andra håll har vi inte fått något besked om. Det är viktigt att redovisa problemen också, herr socialminister.

I förra veckan, när vi diskuterade ersättningsreglerna, kunde jag lämna en del uppgifter som jag hade hämtat frän en översikt i Aftonbladet. Jag har ingen anledning att betvivla riktigheten av dessa uppgifter. Där nämndes att väntetiden för all få en spiral insatt på olika håll i landet kan vara ett år, ett halvt år, nio månader, tre till fyra månader osv. Del är mycket oroande uppgifter. Det är helt otillfredsställande att det skall vara på detta sätt.

De siffror som Turid Ström nämnde om vad man, med ledning av de uppgifter som har kommit in för de första månaderna, kan vänta sig när det gäller antalet besök för hela årel är också minst sagt alarmerande. Samtidigt med den nya abortlagen får vi alltså en nedgång i preventivrådgivningen därför att ersättningen till privatläkarna har försämrats. Fru Ström trodde att det var en viktig anledning, och jag tror också alt hon har alldeles rätt i det. Vi har ju kunnat konstatera att

en privatläkare tidigare har tagit mellan 110 och 160 kr, för att sätta in en spiral, och nu får han inte ta ett enda öre av patienten utan får 45 kr, av försäkringskassan. Det är visseriigen värdefullt att vi har fält det beskedet - både i förra veckan av Doris Håvik och i dag av socialministern - att ersättningen fr. o. m. den 1 juli i är skall motsvara de verkliga kostnaderna, men det är alltjämt en gåta, hur det kan komma sig att det behövde ta så lång tid att fä fram en tillfredsställande ersättning. Likaså behöver det förklaras varför ersättningen till landstingen inte heller blir tillfredsställande förrän vid nästa årsskifte.

Nu kanske socialministern säger alt detta är någonting som riksdagen godkände förra året. Ja, men riksdagsledamöterna har inte priserna pä spiraler och andra sjukvårdsartiklar i huvudet. Och i varje fall trodde inte jag alt man skulle behöva kontrollera sådana uppgifter i en proposition. Socialministern däremot hade tillgång till dessa fakta och visste redan från början att ersättningarna var otillräckliga. Detta bevisas ju nu också av att de nu har höjts. Och när man visste detta redan från börian, varför behövde man då tillämpa helt otillfredsställande ersättningar under ett halvår för privatläkarna och under ett helt år för landstingen? Talesmän från alla åsiktsriktningar här i riksdagen framhöll ju när vi införde den nya abortlagen hur oerhört viktigt det var att vi samtidigt ökade tillgången på preventivrådgivning. Men i stället har man alltså minskat denna rådgivning - och detta med öppna ögon, eftersom uppgifterna fanns tillgängliga! Vi har här i riksdagen åtminstone tre gånger diskuterat dessa frågor, men vi har fortfarande inte fått någon förklaring pä hur detta över huvud taget har kunnat inträffa.

Det var roligt att höra att socialministern i dag sade att den befarade ökningen av abortsiffrorna i år kanske inte blir så stor. En viss ökning måste man räkna med, del var ju därför som denna lag infördes. Men om del blir ett antal onödiga aborter därför alt människorna inte har hafi tillgång till preventivmedel, då får ansvaret härför tas i socialdepartementet. Klart är också att den nonchalans som denna fråga har handlagts med skadar allmänhetens tilltro lill det allvar med vilket riksdagen och regeringen ser på frågan om abortlagstiftningen.

Jag upprepar att det nu är fiera år sedan socialstyrelsens utredning om prevenlivrådgivning lade fram sitt betänkande. Det är likaledes fiera år sedan socialministern stod här i riksdagen och som svar på frågor av bl, a. mig sade att han lade stor vikt vid denna fråga, den är mycket angelägen, och alt preventivrådgivningen skulle byggas ut så snabbt som möjligt. Men ändå har vi fått uppleva att resurserna i stället har minskat. Man kan inte komma ifrån konstaterandet, att denna fråga inte har skötts pä det sätt som riksdagen har hafi anledning alt begära.

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

0/77 Ökad prevenlivmedelsrådgivning

Fru HÅVIK (s):

Herr talman! Jag har med stor tillfredsställelse hört statsrådet uttala sig för fru Ströms förslag om en uppföljning vad gäller preventivmedelsrådgivningen. Herr statsrådet lade också till att man även borde följa

131

Nr 77                 aborluivecklingen. Del hälsar jag med myckel sior tillfredsställelse, inte

Mån'ii£?'>n den    minst mot bakgrund av att jag och några medmotionärer i samband med

P mai 1975          propositionen om den nya lagstifiningen gav uttryck för vissa farhågor

-____________    när det gäller de skilda bestämmelserna för abort före och efter tolfte

Om Ökad preventiv- havandeskapsveckan. Den obligatoriska kuratorsrådgivningen kommer mcdclsrådgivniiig ju in för dem som begär abort efier den tolfie veckan. Jag hyste då farhågor för alt lagen skulle kunna bli - för att använda ett något slitet men många gånger riktigt uttryck - något av en klasslag, som den tidigare abortlagstifiningen var innan vi gjorde en uppmjukning av reglerna. Vi begärde i motionen alt man skulle göra en uppföljning och utvärdering för att utröna vad det var för kvinnor som fick abort före tolfte veckan och vad det var för kvinnor som beviljades abort efter tolfie veckan och därmed - om jag får använda det uttrycket - drabbades av den obligatoriska kuratorsrådgivningen. Jag skulle vara mycket tacksam om herr statsrådet såg lill att även en sådan uppföljning blev en uppgift för arbetsgruppen i fråga. Jag hoppas att mina farhågor saknar grund, men säker kan man inte vara. Därför skulle det vara synnerligen värdefullt att få en uppföljning och utvärdering även på delta område.

Herr socialministern ASPLING;

Herr lalman! Herr Romanus bör väl känna till att den reform som trädde i kraft den 1 januari i år förbereddes noga. Bl, a, arbetade en arbetsgrupp under hösten förra året med att i olika avseenden förbereda de åtgärder som lagstiftningen aktualiserade.

Herr Romanus anser au jag i mina inlägg inte uttalat tillräckligt stark oro för att preventivmedelsrådgivningen inte kommit i gång på önskvärt sätt. Herr Romanus får väl la del av mina inlägg i den här frågan. Jag har faktiskt understrukit det angelägna i en snabb utbyggnad i olika avseenden. Delta är angeläget, och jag vill gärna upprepa det.

Fru Ström betonade något som jag tror man bör observera i detta sam
manhang. Hon sade att del på längre sikt bör vara en samhällets - lands
tingens - uppgifi att söria för att preventivmedelsrådgivningen byggs
ut och får den omfattning och del innehåll som varit avsikten. Jag tror
del är viktigt. Jag säger delta därför att herr Romanus i dag liksom
tidigare så starkt knutit an till de privatpraktiserande läkarna. Deras in
satser och engagemang pä delta område är av vikt - det vill jag starkt
understryka - och kommer säkerligen att vara det under lång tid. Vi
har, herr Romanus, varit ense med Läkarförbundet om att rätta till er
sättningen i samband med införandet av den nya läkarvärdstaxa, som
skall gälla från den I juli i år. Men del fordras ett utredningsarbete för
all få fram underlag för en riklig avvägning. Del utredningsarbetet bedrivs
nu av riksförsäkringsverket, Läkarvärdsdelegalionen,där Läkarförbundet
är representerat, är som bekant med i det arbetet. Jag utgår ifrån att
vi mycket snabbt skall kunna lösa denna fråga. Jag har sagt all nya
ersättningsbestämmelser kommer att gälla fr, o, m. den I juli i år,
132                     Jag vill avslutningsvis, herr lalman, bara med några ord knyta an lill

fru Ströms förslag i dag - även fru Håvik anknöt lill detta - om en uppföljning av verksamheten. Jag tror alt det skulle vara av siorl värde alt nu få till stånd en särskild arbetsgrupp som i fortsättningen kan gå igenom dessa frågor tillsammans med huvudmännen. Vi böriar nu kunna registrera erfarenheterna både från de landstingsområden där man kommit hyggligt i gång och har planerna färdiga och även från de landstingsområden där man uppenbarligen inte har hunnit lika långt. Det är viktigt att man får en samstämmighet pä delta område, så alt inte del ena landstinget släpar efier i förhållande till del andra. Människorna skall ha rätt till den preventivmedelsrådgivning som reformen i så hög grad log sikte på. Jag kan försäkra fru Ström att vi efter denna debatt verkligen skall pröva den tanke som hon framfört. Jag betraktar den som mycket värdefull och som ett positivt bidrag till strävandena att få till stånd en snabbare utveckling på preventivmedelsrådgivningens område.

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

Om Ökad prevenlivmedelsrådgivning

Herr ROMANUS (fp);

Herr talman! Låt mig säga - det är kanske självklart, men jag vill i alla fall säga det för all inga missförstånd skall uppstå beträffande min inställning - alt också jag anser det vara landstingens uppgift att tillhandahålla preventivmedelsrådgivning. Riksförbundet för sexuell upplysning och andra organisationer kan göra en värdefull insats genom all bryta nya vägar, utveckla nya metoder och la kontakt med nya grupper. Det gör de också. Även privatläkarna har i dag en viktig uppgift. Men det är landstingen som skall ta ansvaret och se till alt var och en kan få preventivmedelsrådgivning. Det är också självklart att det är staten och socialdepartementet som bär ansvaret att - när del inte finns tillfredsställande utbud av preventivmedelsrådgivning - överväga och föreslå åtgärder och även se lill att åtgärderna förverkligas. Bl. a. är det naturligtvis socialministern som har ansvaret för ersättningsnivån inom sjukförsäkringen.

Vi vet ju att privatläkarna under många år har spelat en sior roll. Därför är det nu allvarligt, när resurserna borde ökas, att de i stället har minskals. Detta var utgångspunkten för all jag log upp just den saken. När del gäller den långsiktiga utvecklingen har jag alltså ingen annan mening än socialministern.

Herr Aspling anför att socialdepartementet och Läkarförbundet är överens om att riitta lill felen och bristerna. Det är bra; del är bara synd att de skall behöva rättas till. Läkarförbundet påpekade ju redan för ett år sedan, att ersättningen var otillräcklig. När herr Aspling hänvisar till förberedelserna för reformen undrar jag därför hur den uppgifien kunde trollas bort som man fick för ett är sedan men inte beaktade i tid, så att det måste bli en rättelse i efierhand.

Saken behöver utredas, säger herr Aspling vidare. Ja, men de nya bestämmelserna trädde ju i kraft den 1 januari i år, varför socialdepartementet hade ett halvår på sig före den tiden sedan departementet fält uppgifterna att utreda vilken nivå som var lämplig. Jag tycker därför

133

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

Om stärkt skydd mot orättmätiga inkassokrav

fortfarande inte att detta är någon tillfredsställande förklaring.

Nu säger herr Aspling all jag får läsa hans inlägg och se, om del inte visar att han hyser en viss oro i alla fall. Jag har läst del svar som har delats ut. Där finns ingen oro uttryckt, ulan där talas det bara om att det är för tidigt att ännu ha någon mening och att dessutom ett omfattande planeringsarbete pågår. Detta ser jag inte såsom uttryck för oro, när det finns uppgifter i pressen - som inte har bestritts någonstans

- om alt det är ett halvt eller ett års väntetid på flera håll, och en väntetid
pä nio månader eller tre fyra månader på andra ställen, osv. Dä kunde
man vänta sig att socialministern skulle peka på de problem som finns
och inte bara tala om allt planeringsarbete som utförs.

Herr Aspling säger alt del är angelägel att preventivmedelsrådgivningen görs lättillgänglig och byggs ut. Det är bra, och det är utomordentligt bra, om del också kan leda till något resultat. Jag drar mig till minnes

- jag vet inte vilket år det var, men det var fiera är sedan - att vi dis
kuterade precis samma sak här och att socialministern då sade precis
likadant: alt del är angeläget all preventivmedelsrädgivningen blir ut
byggd. Jag hoppas att det blir en större och snabbare effekt av uttalandena
denna gång.

134

Övedäggningen var härmed slutad.

§ 5 Om stärkt skydd mot orättmätiga inkassokrav

Herr statsrådei LIDBOM erhöll ordel för alt besvara herr Enlunds (fp) den 17 april anmälda interpellation, nr 56, till herr justitieministern, och anförde:

Herr talman! Herr Enlund har frågat justitieministern om han anser att inkassolagens bestämmelser ger ett tillfredsställande skydd mot oräit-mäliga inkassokrav och, om så ej är fallet, vilka åtgärder han ämnar vidta för all stärka detta skydd. Enligt fastställd ärendefördelning ankommer del på mig att besvara interpellationen.

Redan i samband med tillkomsten av inkassolagen framhöll jag att det givetvis är angeläget alt sä långt som möjligt förhindra att gäldenärer utsätts för obefogade krav. Jag påpekade emellertid att det finns begränsade möjligheter att tillgodose gäldenärernas intressen pä denna punkt genom bestämmelser i inkassolagen. Del kan inte åläggas ett in-kassoföretag att ingående pröva grunden för varje fordran. Som ett minimum kan dock krävas att inkassoföretagen så långt möjligt försöker begränsa risken för obefogade krav. Framgår det av inlämnade handlingar eller av gäldenärens invändning att en fordran saknar laga grund e, d., bör inkassoföretaget inte vidare befatta sig med ärendet.

De angivna synpunkterna har kommit till ullryck i inkassolagen genom en särskild bestämmelse om att inkassoåtgärd inte bör vidtas, om det

finns sannolika skäl för att en fordran inte är lagligen grundad eller om den annars framstår som obefogad.

Del åligger datainspektionen alt kontrollera att inkassolagens bestämmelser efterlevs. Inspektionens tillsynsverksamhet gäller både de egentliga inkassoföretagen och företag som annars driver in fordringar. Inspektionen kan ingripa med föreskrifter och vitesförelägganden. När det gäller tillståndspliktig inkassoverksamhet, dvs, sådan som bedrivs av in-kassoföretag, kan inspektionen i sista hand återkalla tillståndet.

Datainspektionen har i sin tillsynsverksamhet uppmärksammat del förfarande som herr Enlund har berört och som bygger pä alt inkassoföretagen tillhandahåller kravbrevsblanketter ål fordringsägaren, som sedan själv fyller i alla nödvändiga uppgifier. Enligt vad jag har inhämtat har inspektionen i och för sig inte något att erinra mot alt ett sådant system kommer lill användning. Del kan ha vissa fördelar genom alt minska risken för felideniifiering och feladressering. Systemet måste emellertid, som också inspektionen har framhållit, kombineras med vissa säkerhetsåtgärder. Det får sålunda inte gå till så, all de kravbrevsblankelter som tillhandahälls är undertecknade av inkassoföretaget på förhand. Ett sådant förfarande skulle innebära all inkassoföretaget avhände sig möjligheten att pröva grunden för fordringen.

Självfallet kan det inte alltid undvikas alt personer utsätts för krav som visar sig vara obefogade. Viktigt är då all den som får ett sådant krav får tid pä sig att bemöta kravet och att hans bestridande beaktas av inkassoföretaget. Datainspektionen har också i ett nyligen avgjort tillsynsärende framhållit vikten av alt inkassoföretaget och borgenären håller nära kontakt med varandra, så att inte eventuella invändningar från gäl-denären förbises. Det är en viktig uppgift för datainspektionen alt kontrollera att inkassoföretagen på denna punkt iakttar god inkassosed.

Sammanfattningsvis anser jag alt inkassolagen och den tillsynsverksamhet som datainspektionen utövar ger ett gott skydd mot orälimätiga inkassokrav. Detta hindrar naturligtvis inte att det kan komma all visa sig behövligt att se över lagen, sedan man fåll ytterligare erfarenhet av dess tillämpning. För dagen förefaller mig inga särskilda åtgärder påkallade.

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

0/77 Stärkt skydd mot orättmätiga inkassokrav

Herr ENLUND (fp):

Herr lalman! Jag lackar statsrådet Lidbom för svaret på min interpellation. Tyvärr kan jag dock inte instämma i statsrådets omdöme att inkassolagen och datainspektionens tillsynsverksamhet utgör ett gott skydd mot orälimätiga inkassokrav, I svaret antyder emellertid statsrådet Lidbom att det kan komma au visa sig behövligt att se över lagen, sedan man har fått ytterligare erfarenhet av dess tillämpning.

Eftersom lagen varit i krafl bara sedan den 1 januari i år är det naturligtvis rikligt, att vi ännu har mycket liten erfarenhet av dess till-lämpning. Men enligt min mening är det så mycket mer oroande att man redan efter så kort tid kunnat stöta på fall där varken inkassolagen

135

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

Om stärkt skydd mot orättmätiga inkassokrav

136

eller datainspektionens tillsynsverksamhet har givit nägol skydd mot kvalificerat hänsynslöst och ogrundat inkassokrav. Och vad värre är - datainspektionen har inte haft någon möjlighet att ingripa för att hindra en upprepning,

Statsrådei har i sitt svar i stort sett verifierat den beskrivning som jag har lämnat i interpellationen av den rutin som inkassoföretagen till-lämpar. Enligt statsrådets mening kan det inte åläggas ett inkassoföretag att ingående pröva grunden för varie fordran. Detta kan jag möjligen hålla med om ifall man lägger tonvikten på ordet "ingående". Men någon kontroll borde väl inkassoföretaget ändå ha skyldighet att utföra. Det anser tydligen även statsrådet, eftersom han i svaret säger att det som ett minimum kan krävas, att inkassoföretagen så långt möjligt försöker begränsa risken för obefogade krav. "Framgår det av inlämnade handlingar", säger herr Lidbom vidare, "eller av gäldenärens invändning all en fordran saknar laga grund e, d,, bör inkassoföretaget inte vidare befatta sig med ärendet,"

Men om det nu går till så att fordringsägaren aldrig lämnar några handlingar till inkassoföretaget och om inkassoföretaget inte heller har någon skyldighet all efterfråga underlaget för kravet - hur skall då riskerna för oriktiga krav kunna undvikas?

Enligt interpellationssvaret har datainspektionen inte något att erinra mot ett system som innebär att inkassoföretaget tillhandahåller blanketter där fordringsägaren får fylla i alla nödvändiga uppgifier. Därigenom minskas nalurliglvis risken för felidentifiering och feladressering. Men inspektionen framhåller också att systemet måste kombineras med vissa säkerhetsåtgärder, Inkassoföretaget får bl. a, inte underteckna blanketterna på förhand.

Denna beskrivning av inkassoföretagens metoder ger anledning till fiera frågor. Vad menas med nödvändiga uppgifier i ett inkassobrev? Bör det inte i första hand krävas att uppgifterna i ett inkassobrev är rikliga? Bör inte inkassobrevet vidare ge möjlighet för gäldenären att identifiera de belopp han blir krävd pä?

I ett inkassoärende som dalainspektionen granskat tillgodosågs inte något av dessa krav. Kravbrevet innehöll nummer på fakturor som aldrig tillställts gäldenären. Några varor för de angivna beloppen hade inte levererats. Kravet hade långt innan inkassoföretaget inkopplades skrifiligen i brev med mottagningsbevis bestridits av gäldenären.

Av utredningen framgick del all den person som för inkassoföretageis räkning underlecknal inkassobrevei med hol om slämningsansökan lill lingsrätlen inle vissle någonting om underlaget för kravet. Det telefonnummer som uppgavs i inkassobrevet innehades inte av den uppgivna fordringsägaren. Den person man skulle fråga efter uppgav all ifrågavarande firma - fordringsägaren - inte längre existerade. Den hade avvecklats. I detta fall fanns det all anledning all ifrågasätta om nödvändiga och rikliga uppgifter fanns med i inkassobrevei.

Några veckor efier det att detta inkassoärende anmälts till datainspek-

lionen erhöll gäldenären ell brev, där fordringsägaren förklarade att den påstådda skulden på ca 8 000 kr. efter ytterligare granskning i stället befunnits vara ett tillgodohavande på ca 2 800 kr. Det senare påståendet var lika oriktigt som del lidigare, och något underlag för beräkningen lämnades fortfarande inle.

I sitt beslut förklarar datainspektionen alt inkassoföretaget inte haft anledning att avvisa uppdraget eller göra närmare undersökningar om kravels riktighet och att anmälan inte föranleder någon ytterligare åtgärd frän inspektionens sida. Detta beslut måste, såvitt jag kan förslå, betyda att ett inkassoföretag knappast under några förhållanden kan göras ansvarigt för ett oriktigt krav. Ansvaret faller på fordringsägaren som har fyllt i inkassobrevet. Men efiersom datainspektionens tillsynsrätt är begränsad att gälla inkassoföretagen och inle kan utsträckas till en undersökning av fordringsägarens underlag eller brist på underlag för kravet, kan inspektionen inle vidtaga någon ytterligare åtgärd.

Jag vet att riksdagens debattregler förhindrar statsrådet alt gå in på en bedömning av ett speciellt inkassoärende. Men jag vore tacksam om statsrådet ville förtydliga sitt interpellationssvar genom att redogöra för hur man genom den nya inkassolagen och datainspektionens tillsynsarbete skall kunna komma lill rätta med ogrundade och hänsynslösa inkassokrav av det slag som vi redan har sett exempel på efter lagens tillkomst.

Enligt min mening måste man här välja endera av ivå möjligheier, om man skall kunna övervaka all inkassoverksamhelen sköts enligt "god inkassosed" i den nya lagens anda. Antingen måste inkassoföretaget åläggas ansvaret för ell korrekt underlag för kravet, sä att datainspektionen hos inkassoföretaget kan ta del av underlaget, eller också måste datainspektionen få befogenhet att hos fordringsägaren granska underlaget för kravet. Med den nuvarande ordningen lycks dalainspektionen inte kunna vidtaga några åtgärder ens om underlaget skulle vara obefintligt och kravet ett rent skoj.

Enligt min mening behöver skyddet mot orättmätiga inkassokrav stärkas och drabbade personer få effektivare hjälp än den datainspektionen f n. har möjlighet att ge. Den översyn av lagen som statsrådet möjligen tänker sig kan bli behövlig efter ytterligare erfarenhet av dess tillämpning, tror jag borde ske sä snart som möjligt.

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

Om stärkt skydd mot orättmätiga inkassokrav

Herr statsrådet LIDBOM:

Herr talman! Det är ett i och för sig myckel vällovligt syfie som herr Enlund är ute i när han vill förstärka skyddet mot orättmätiga inkassokrav, men när han karakteriserar nuläget och inkassolagens alla svagheter tycker jag att det blir betydande överdrifier.

Man skall ha i minnet att hela systemet med datainspektionen som övervakningsmyndighet och en lagstiftning som datainspektionen kan grunda sig på för att hålla inkassobolagen och andra borgenärer som går hårt fram i schack är nägol totalt nytt, som vi inle hafi vare sig

137

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

Om stärkt skydd mot orättmätiga inkassokrav

inhemska eller utländska förebilder lill när vi konstruerat det. När vi gjort denna lagstiflning har vi fått väga intresset av en smidigt fungerande kommers å ena sidan och skyddsbehoven å andra sidan. Vid dessa avvägningar har man fått vara rimlig i de krav man ställt på inkassoföretagen för att de skall kunna fungera på ett normall kommersiellt sätt.

Jag tror inte att man generellt kan säga att det är fel att inkassoföretaget från börian inte går tillbaka till fordringsägarens handlingar och dokumentation för att kontrollera att fordran är riktig, om kravet är grundligt specificerat så att gäldenären vet vad det är fråga om när han blir krävd. Gäldenären har ju sedan möjlighet att protestera och invända. Det viktiga inte minst ur inkassosynpunkt är all inkassoföretaget ser lill att gäldenären får god tid på sig att fundera över saken och ta redan på hur det förhåller sig. I den stund som gäldenären kommer med en invändning att kravet är obefogat finns det anledning för inkassoföretaget att se upp. Då har inkassoföretaget skäl att utveckla sina kontakter med fordringsägaren, att skaffa fram dokumentation osv. Normalt sett tror jag inte att det går att på grunduppgifterna få klarhet i om ett krav är obefogat. Det kan väl undantagsvis förhålla sig på det sättet att - om det skulle vara en konfiikl mellan ett krav och bestämmelserna i vår konsument-lagstifining, t, ex. bestämmelserna om oskäliga avtalsvillkor, hemförsälj-ningslagen eller något sådant - inkassoföretaget redan på grunduppgifterna kan avvisa befattning med ärendet.

Jag tror alltså att man får vara litet försiktig med att redan nu ropa på förstärkning av lagstiflning om dalainspektionens möjligheter alt agera, även om jag väl förstår att herr Enlund är ute i ell gott syfie.

138

Herr ENLUND (fp);

Herr lalman! Herr statsrådet tycker att min beskrivning av nuläget är överdriven. Jag har inte påstått att inkassoverksamhelen f. n, i stort sett sköts efter ojusta metoder, men för mig är det nog med ett enda fall där en gäldenär utsätts för två, tre månaders press utan att få någon som helst klarhet i underlaget.

Kravet måste vara någorlunda hyggligt specificerat, säger herr statsrådet, I del fall som datainspektionen redan har granskat fanns det inle någon specifikation som gav någon som helst möjlighet för gäldenären au identifiera fordran, Gäldenären använde veckorna under jul- och nyårshelgen och fick helgerna förstörda på att leta efier fakturor som aldrig erhållits.

Sedan säger statsrådet - och det tycker jag är viktigt - att det gäller för gäldenären att få tid på sig. I det här fallet stod det i inkassobrevet att "inom sex dagar bör ni betala". I annat fall hotade man med ansökan hos tingsrätten om betalningsföreläggande. Det hotet stod i delta fall kvar hela tiden. Det förekom icke ett skriftligt meddelande, icke ett telefonsamtal som avlyfie hotel om att betalningsföreläggande skulle sökas hos tingsrätten. Detta är en förfärlig press för en skötsam affärsinnehavare, som skulle uppfatta en betalningsanmärkning som en mycket

allvarlig sak.

När invändning kommer til{ inkassoföretageis kännedom är det skäl, säger herr statsrådet, för inkassoföretaget att se upp. I det läget tycker jag alt inkassoföretaget omedelbart borde meddela gäldenären att hotel tillfälligtvis är undanröjt. Så skedde inte i det fall som datainspektionen redan har granskal, ulan hotet kvarstod.

Jag skulle, herr talman, vilja citera vad herr statsrådet anförde i propositionen 1974:42 när den här lagen föreslogs. Det har också omnämnts i statsrådets svar i dag. I propositionen sägs bl. a. följande:

"Paragrafen 8 - innehåller en bestämmelse om att inkassoåtgärd inte bör vidtas, om det föreligger sannolika skäl för att en fordran inte är lagligen grundad eller om fordringen annars framstår som obefogad."

Men hur skall denna lagparagraf kunna bli respekterad av inkassoföretagen om de inte har någon skyldighet att ta del av eller undersöka underiaget för kravet? Att den skyldigheten inte föreligger har ju sagts rent ut redan i ett beslut av dalainspektionen, och det har också bekräftats i den här debatten,

I datainspektionens beslut sägs också rent ut att inspektionen inte kan ingripa mot fordringsägare på annat sätt än genom granskning av in-kassobyråns åtgärder i anledning av de uppdrag och de uppgifter byrån kan ha erhållit. Om nu en inkassobyrå inle har några andra uppgifter än några fakturanummer med tillhörande belopp, gripna i luften, som fordringsägaren skrivit in på inkassobyråns formulär vilket fordringsägaren inte undertecknat, men som däremot undertecknats av inkassobyråns personal vilka inte vet någonting i ärendet, vad skall då inspektionen kunna granska i ett sådant läge? Hur skall inspektionen kunna klara ut om ärendet handlagts enligt god inkassosed?

Jag upprepar, herr talman, att vad jag är ute efier är speciella, kanske kalastroffall. Men jag hade hoppats all statsrådet skulle vilja förklara hur man kunde skapa garantier mot just sådana här mycket olyckliga enstaka fall.

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

Om stärkt skydd mot orättmätiga inkassokrav

Herr statsrådei LIDBOM:

Herr talman! I stort sett tror jag alt våra meningar redan är klarlagda. Herr Enlund efterlyser åtgärder som skall göra den bestämmelse effektiv som säger att inkassoålgärder inle bör vidtas om det finns sannolika skäl för alt en fordran inte är lagligen grundad. Jag har svarat, och vidhåller del svaret, att normalt kan inte inkassoföretaget se hur det förhåller sig med den saken på grundval av de ursprungliga uppgifter inkassoföretaget fått, I allmänhet får man nöja sig med att sätta in kontrollen när det finns anledning att slå larm eller när gäldenären själv bestrider kravet. Då har man anledning att öka kravet på inkassoföretageis noggrannhet och uppmärksamhet,

I likhet med herr Enlund är jag också upprörd när en enskild människa blir misshandlad, även om fallet skulle vara enstaka och inte symtom på något mera allmänt missbruk. Men vad vi kan diskutera här i dag

139

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

Om omplaceringen av statsanställd som ej önskar medfölja vid verksuiflyttning, m. m.

är ju inte ett enskilt ärende hos dalainspektionen utan hur inkassolag-stiftningen totalt sett fungerar och hur lagstifiningen och myndighetsverksamheten på området bör vara. Därför tror jag alt man kan säga att den lilla erfarenhet vi har sedan lagstifiningen trädde i kraft visar att den redan medfört en mycket god effekt. Jag skulle nästan gissa att den redan när den antogs av riksdagen hade en förebyggande effekt på området. Journalister och andra som brukar vara vaksamma och med kritiskt sinnelag rycka ut lill gäldenärernas skydd när de blir illa utsatta har snarast sagt mig att allt förefaller att gå bättre.

Jag tror jag har anledning alt vidhålla den grundinställning jag gav uttryck för i interpellationssvaret, nämligen att vi skall vänta med några ytterligare förstärkningar av lagstiftningen och administrationen tills vi fått mera erfarenhet. Hittills ser det rätt hyggligt ut.

140

Herr ENLUND (fp);

Herr talman! Jagar naturligtvis glad fördel tillägg som statsrådet gjorde nu senast. För min del skulle jag kanske ändå vilja säga att det inle behövs så förfärligt stora åtgärder för att man skulle kunna stärka skyddet mot oberättigade krav. Jag vill bara nämna två saker.

För det första att tidsgränsen som anges på inkassobreven rimligtvis borde vara längre än sex dagar. Sex dagar medger knappast en normal skriftväxling.

För det andra vill jag förorda all i de fall där kravet klart och tydligt har bestridits av gäldenären borde fordringsägaren vara skyldig att delge inkassoföretaget detta bestridande. Den skyldigheten tycks f n. inle föreligga.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6 Om omplaceringen av statsanställd som ej önskar medfölja vid verksutflyttning, m. m.

Herrstalsrådel LÖFBERG erhöll ordet för att i ett sammanhang besvara dels herr Wijkinons (m) den 7 mars anmälda interpellation, nr 41, dels herr Ullslens (fp) den  17 april anmälda fråga, nr 169,

Svaret hade före sammanträdet i stencil utdelats till kammarens ledamöter och herr statsrådet Löfberg lämnade nu en kort sammanfattning av innehållet.

Del slencilerade svaret var av följande lydelse:

Herr talman! Herr Wijkman har frågat mig

I, hur jag ser på del faktum all över 70 % av de tjänstemän, som hos statens personalnämnd (SPN) ansökt om omplacering i samband med verksulfiyltningen, ännu inle erhållit en lösning på sina problem samt vilka åtgärder jag är beredd alt vidta för alt påtagligt förbättra möjlig-

heterna att kvarslanna i Stockholmsområdet för dem som inte önskar medfiytta;

2. om jag är beredd all ge en redogörelse för de mer precisa kriterier som gällt för beviljande av NOM-garanti.

Herr Ullsten har frågat mig

1.    om jag genom ökade resurser lill SPN eller på annat sätt avser underlätta för de anställda vid de utlokaliserade verken som önskar stanna i Stockholmsområdet att få anställning där;

2.    om jag vill lämna en redogörelse för medflyttande makas/makes möjligheter att erhålla anställning inom sitt yrkesområde pä omlokali-seringsorten.

Frågan hur man skall kunna underlätta omplacering av tjänstemän som önskar stanna i Stockholmsområdet är f n. enligt min bedömning inte i första hand en fråga om alt tillföra SPN ytterligare resurser, SPN har successivt tillförts resurser för omplaceringsverksamhet. Vid SPN;s omplaceringsenhet tjänstgör f n, ca 40 tjänstemän. Ytteriigare resurstillskott övervägs av regeringen. Regeringen har under senare tid vidtagit andra åtgärder som på ett mer avgörande sätt bedömts bidra till att omplaceringsarbetet ytterligare kan effektiviseras. Bl, a, utfärdades i december 1974 en ny omplaceringsförordning vilken medfört ytteriigare förbättrade förutsättningar att utnyttja uppkommande vakanser vid de myndigheter som stannar kvar i Stockholmsområdet för placering av tjänstemän som inle önskar flytta. Vidare har regeringen i budgetpropositionen anmält att den avser att för s. k. NOM-garanler inrätta personliga tjänster vid sädana myndigheter.

Utflyttning av myndigheter från Stockholmsområdet sker successivt under en tidrymd av flera år. Insatser avseende omplacering av tjänstemän som inte önskar medfiytta måste anpassas till tidpunkten för resp. myndighets flyttning. Efiersom myndigheter med sammanlagt närmare 2 000 anställda skall flytta under det närmaste halvåret är del naturligt att SPN nu i första hand inriktar sina omplaceringsinsatser på att lösa problemen för omplaceringssökande som är anställda vid dessa myndigheter. Del är därför också naturligt att omplaceringsverksamheten kommit längre vid dessa myndigheter. Således är det inte rimligt att belysa omplaceringslägel med genomsnittssiffror hänförliga till samtliga omlokaliseringsmyndigheter. Del är omplaceringslägel för sökande anställda vid myndigheter som flyttar under 1975 som är den mest aktuella frågan.

Vid månadsskifiet mars-april 1975 hade 269 tjänstemän vid myndigheter som fiyltar under 1975 erhållit s. k. NOM-garanti. 168 av dessa var vid denna tidpunkt redovisade som ej omplacerade i SPN;s ompla-ceringsstalistik. Enligt vad jag inhämtat från SPN har man funnit lösningar för en stor del av dem som redovisas som ej omplacerade, även om den faktiska omplaceringen inte var genomförd vid denna tidpunkt. F. n. bereder regeringen framställningar om  inrättande av personliga

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

0/77 omplaceringen av statsanställd som ej önskar medfölja vid verksuiflyttning, m. m.

141

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

0/77 otnplaceringen av statsanställd sotn ej önskar medfölja vid verksuiflyttning, m. m.

142

tjänster för ca 50 NOM-garanter, Dessa kommer alt omplaceras när regeringen fattat beslut avseende dessa tjänster, vilket beräknas ske inom kort. Vidare har SPN träffat överenskommelse med vissa myndigheter som skall stanna kvar i Stockholm om placering av NOM-garanter. Placeringarna avses genomföras i samband med att de myndigheter NOM-garanterna f. n, är anställda vid flyttar lill omlokaliseringsorlerna. Även dessa personer redovisas som ej omplacerade i SPN:s omplaceringssta-tisiik efiersom omplaceringarna inte är genomförda.

Det finns alla skäl att anta att NOM-garanternas problem kommer att kunna lösas.

Utöver NOM-garanterna hade fram till månadsskiftet mars-april ytterligare 817 tjänstemän anställda vid myndigheter som fiyltar under 1975 ansökt om omplacering. Ca 260 av dessa återstod vid denna tidpunkt att omplacera. SPN;s omplaceringsverksamhet avseende denna grupp kommer att fortsätta. Jag har ingen anledning alt tro alt man beträffande denna grupp inte skall klara av vad som rimligen kan krävas.

De erfarenheter som hittills gjorts avseende omplaceringsverksamheten har lett lill att man successivt har infört nya regler och rutiner som har medfört att omplaceringsarbetel kunnat effektiviseras. Det finns därför all anledning att utgå från att omplaceringsverksamheten för anställda vid myndighetersom flyttar 1976 och senare likaledes skall kunna genomföras på ett tillfredsställande sätt.

När del gäller frågan om de mer precisa kriterierna för beviljande av NOM-garanti vill jag framhålla följande.

Nämnden för vissa omplaceringsfrågor (NOM) har att pröva om de skäl tjänsteman som är anställd vid omlokaliseringsmyndighet åberopar mot flyttning är så vägande att vederbörande bör undantagas från flyttning, I omlokaliseringspropositionen (prop. 1971:29) anges vissa skäl för att inte medfölja som kan vara betydelsefulla, t. ex. förestående pensionering saml hälsoskäl,

NOM har att beakta de konsekvenser flyttningen får för den sökande och familjen. Helt naturligt gör NOM därvid sina bedömningar efter en noggrann och allsidig prövning av de olika omständigheter som åberopas i de enskilda ansökningarna.

Varje ansökan är därför specifik och måste bedömas för sig. Det är sålunda inle ändamålsenligt att slälla upp preciserade kriterier för beviljande av NOM-garanti.

NOM:s hittillsvarande verksamhet ger mig inle anledning att föreslå någon ändring av riktlinjerna för nämndens verksamhet.

Det är min uppfattning att frågan om anskaffning av arbete åt medflyttande anhöriga är en av de frågor som är svårast att lösa på ett tillfredsställande sätt. Därför har den ägnats särskild uppmärksamhet.

Placering av anhöriga inom statliga myndigheter ombesöris av SPN, Med utgångspunkt i rekryteringsbegränsningar hos omlokaliseringsmyndigheter och myndigheter på omlokaliseringsorlerna anvisas anhöriga ar-

bete hos dessa myndigheter. Vid arbetsförmedlingen i Stockholm har en särskild förmedlingsexpedition för medflyttande anhöriga upprättats. Denna samverkar bl. a. med särskilda kontaktmän på omlokaliserings-orternas arbetsförmedlingar som biträder anhöriga med att skaffa arbete utanför den statliga seklorn,-

1 många fall har medfiyttande anhörig uttryckt önskemål om att de inte vill ha erbjudande om arbete förrän i omedelbar anslutning till eller efter det att myndigheterna har flyttat. Det har därför varit svårt att utnyttja de vakanser som hittills uppkommit för omplacering eftersom arbetsgivarna i sin tur ofiasi önskar att vakanserna skall besättas så snart som möjligt.

SPN har bl, a, med anledning härav bedömt att insatserna för medfiyttande anhöriga skall fortsätta under ett år efter det att myndighet fiytial.

Regeringen kommer självfallet att - liksom hittills - följa arbetet i dessa frågor och undersöka om särskilda omständigheter påkallar ytterligare åtgärder utöver dem som redan har vidtagits.

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

0/77 omplaceringen av statsanställd som ej önskar medfölja vid verksutflyttning,

m. 777.

Herr WIJKMAN (m);

Herr talman! Jag ber inledningsvis att få tacka statsrådet Löfberg för svaret på min interpellation. Jag är rädd att jag inte kan fatta mig lika kort som statsrådet gjorde.

Del skrifiliga svaret är ett ur fiera aspekter anmärkningsvärt aktstycke. När man läser svaret får man närmast intrycket av att allt skulle vara frid och fröjd för alla dem som inte vill fiytta med sina resp, verk från Stockholm, Men så är ju alls inte fallet. Tvärtom, läget är prekärt för hundratals familjer just i dag, och på några års sikt berörs fiera tusen familjer av liknande problem. Låt mig friska upp minnet med några fakta.

För det första: Totalt berörs ca 10 000 anställda vid olika verk av den s, k, omlokaliseringen. Av dessa skall 2 200 utlokaliseras under 1975, och det under de allra närmaste månaderna. Totalt har hittills knappt 4 000 av alla berörda anmält att de inte vill flytta med. Totala antalet s. k. stannare förväntas stiga ju närmare resp. verks utflyttning kommer. Statens personalnämnd, som närmast handlägger dessa frågor, räknar med att gott och väl hälfien av de anställda kommer alt önska stanna kvar.

För del andra; Av det totala antalet stannare som anmält sig lill statens personalnämnd hade vid månadsskiftet mars-april blott en knapp tredjedel kunnat hjälpas till annan anställning, dvs, drygt 2 000 personer går i dag månad efter månad och väntar på besked - en ovisshet som naturligtvis är djupt problematisk.

Statsrådet berör nu över huvud taget inte andra problem än dem som gäller fiyttningen under 1975, Att detta är en orimlig avgränsning är ganska uppenbart. Det måste ju, herr talman, vara en primär uppgifi

143

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

0/77 omplaceringen av statsanställd som ej önskar medfölja vid verksutflyttning, m. m.

144

för statsmakterna att i god tid söka klara omplacering för dem som begärt sådan och inte som nu månaderna före den första fiyttomgången sitta med hundratals anställda som inte har omplacerats.

Statsrådet talar om att omplaceringsverksamheten för anställda vid verk som flyttar 1976 och senare "likaledes" skall kunna genomföras på ell tillfredsställande sätt. Sanningen är ju just att gruppen under 1975, dvs, de drygt 1 000 personer som inte vill flytta ut, inte har fått en tillfredsställande behandling, åtminstone inte hittills. Och såvitt jag har kunnat läsa i statsrådets svar, annonseras inle några nya krafttag som kunde förbättra läget.

Men låt oss nu i detalj titta på läget när det gäller årets fiyltomgång, 2 200 anställda berörs av utfiytlningen. Av dessa har inte mindre än I 152 begärt all få stanna kvar i Stockholm eller - ett fåtal - fiytta till annan ort än den som verket skall till. Det är alltså ganska exakt 50 % som har ställt sig avvisande till en flyttning från Stockholm. Det visar verkligen hur stort motståndet är hos alla de närmast berörda. Det överträffar vida alla de uppskattningar man gjorde från börian frän statsmakternas sida när det gällde andelen som inle skulle vilja flytta med. Av dessa 1100 har SPN hittills lyckats hjälpa ca 400 till alternativa jobb. En mindre del har själva ordnat jobb. Resten sitter i den sitsen att de månaderna före resp, verks utflyttning inte vet hur framtiden skall gestalta sig. Av dessa har en tredjedel s, k, NOM-garanti, vilket gör att de åtminstone undgår tvångsflytlning, men resten - dvs, knappt 400 anställda - står inför ett absolut val; flyttning eller arbetslöshet.

Och detta läge tycker statsrådet Löfberg är ett exempel på en tillfredsställande omplaceringsverksamhet - jag läser innantill ur svaret. Man får inte ha höga krav om man skall instämma i det yttrandet. Det är i själva verket närmast skandal att del ansvariga statsrådet står här i kammaren och försöker inbilla ledamöter och allmänhet att allting går som smort när över 500 anställda med familjer i dag - några månader före utfiyttningen - inte vet vad de skall göra eller vart de skall ta vägen. Varför inte i stället erkänna de här problemen och verkligen söka gemensamt klara ut dem? Del vore åtminstone politiskt hederligt.

Summerar man lägel erhåller man följande bild: Av dem som skall flytta 1975 har drygt 500 anställda ännu inte fåll någon lösning på sina problem. Av dem som totalt anmält sig lill statens personalnämnd är det över 2 000 som står i en lång kö och väntar på hjälp. Många tillhör specialistkalegorier. Många har anhöriga som mister jobben om maken tvingas fiytta. De får i dag höra att deras problem kommer alt lösas pä ett tillfredsställande sätt. Men de kan inte känna särskilt stor optimism när de tar del av den statistik och de fakta som gäller.

I själva verket pekar dagens situation pä hur orimligt hela omloka-liseringsbeslutel var. Det finns många andra exempel på detta, kostnads-fördyring t, ex. Men det är inte det vi diskuterar här i dag. Personalen har körts över. Personalen har utlovats all tänkbar assistans frän dem som drev igenom ullokaliseringsbeslulel här i riksdagen. Man skrev ut-

tryckligen i utskottsbetänkandet 1971 alt omstationeringsskyldighet, dvs. ett indirekt tvång att fiytta med, efiersom inga andra möjligheter ges, endast skulle förekomma i undanlagsfall. Om vi begränsar oss till det närmaste halvåret är det i dag ca 400 anställda som är i detta läge, dvs. det finns inget alternativ - åtminstone inte i dag - till att fiytta med. Och vad väljer man? Naturligtvis en fiyltning framför direkt arbetslöshet. Sådant är läget.

Statsrådet Löfberg har över huvud taget inte tagit upp dessa problem ulan tycker tydligen att både faklaläget och statistiken pekar på alt det går att framöver lösa dem pä rimligt sätt. Det gör inte personalen pä de berörda verken. Det gör inte heller de ansvariga på SPN. Verket har gång på gång i intervjuer understrukit hur svår situationen är. Man har krävt åtgärder, bl, a. en förstärkning på kansliet inom SPN. Men denna begäran har regeringen nobbat. Det hela är inle en fråga om större resurser till omplaceringsenheten, säger statsrådet Löfberg. Det finns redan 40 tjänster där. Men dessa 40 tjänster räcker ju inle till, för såvitt man inle skall tycka att det är tillfredsställande att bortåt hälften av dem som inte vill flytta med i den första flyltningsomgången ändå tvingas till detta.

Nu kan jag, herr talman, säkert vänta att herr Löfberg kommer alt säga alt det är typiskt för mig och herr Ullsten, som en gång röstade emot utflyttningen, alt hänga oss kvar och tjata om de här frågorna, frågor där riksdagen med bred majoritet beslutat i en viss riktning. Men det är inte bara jag som tjatar. Åtskilliga tidningar gör det. Personalorganisationerna gör det. Låt mig, herr talman, citera ur ledaren i nr 5 år 1975 av tidningen Statstjänstemannen. Där står det:

"I samband med att beslutet "- om omlokaliseringen - "togs i riksdagen var det bara en handfull riksdagsmän som insåg alla de problem som skulle kunna uppstå. Riksdagsledamöterna från orter som föreslogs få myndigheter försvarade tappert förslaget medan de som blivit utan gjorde vad de kunde för att också få en bil av kakan till sin landsdel.

Vid utskottsbehandlingen liksom i riksdagsdebatten framhölls dock vikten av all man på allt sätt visade hänsyn gentemot de anställda. I år när den första rikligt stora fiyttvägen startar är situationen en helt annan. Pä sina håll är den närmast kaotisk för de anställda. De svepande löften som gavs i samband med beslutet har man inte sett mycket av. De villkor som trots allt gäller för de anställda vid omlokaliseringsmyn-digheterna har de fackliga organisationerna fått 'klösa sig till'. Staten som arbetsgivare har försökt hålla tillbaka så myckel del nånsin gått." - Del står alltså i tidningen Statstjänstemannen. Och jag citerar vidare:

"Från regeringens sida har man inte heller i föreberedelsearbetet gett verksledningarna ordentliga instruktioner om hur de bör förhälla sig gentemot de anställda. Detta har lett till att fältet varit fritt för myndigheterna att agera inom en mycket vid ram. Härigenom har många myndigheter i alltför stor utsträckning kunnat inrikta sig på frågor som arbetslokalernas utformning m. m. på den nya orten. Personalens förhållanden har kommit

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

0/77 omplaceringen av statsanställd som ej önskar medfölja vid verksutflyttning, m. m.

145

10 Riksdagens protokoll 1975. Nr 76-77

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

0/77 omplaceringen av statsanställd som ej önskar medfölja vid verksuiflyttning, m. m.

146

i andra hand. 1 synnerhet gäller detta de anställda som av någon anledning inle kan eller vill flytta med. För dessa tycks myndigheterna inte känna något större ansvar."

Litet längre ned heter det: "Enligt STs uppfattning är det oacceptabelt att någon enda person 'blir över'. Samtliga måste få erbjudande om annan statlig anställning i stockholmsområdet. Detta är inget orimligt krav med tanke på alt det flnns ca 90 000 statliga tjänster i området. Med ett så stort underiag bör de som inte kan flytta med kunna omplaceras. Som en jämförelse kan man peka på de krav som reses på privata företag att klara omplaceringar inom en myckel snävare ram."

Herr lalman! Av vad jag sagt framgår all jag ser mycket dystert på situationen för de tusentals anställda med familjer, som inte vill fiytta med sina respektive verk frän Stockholm. Antalet som intar den ståndpunkten har visat sig bli mycket högt. Ungefär hälften av alla berörda är negativa. På i första hand alla dem som står bakom flyttningsbesluien vilar ett tungt ansvar. Men det tycks, herr talman, främst vara vi som motsatt oss hela karusellen som åtminstone försöker trycka pä och bevaka dessa gruppers situation. En del har gjorts, vilket skall erkännas, men del är för litet och del är för sent.

Vad som händer inom de närmaste månaderna - om nu inte nägol mirakel eller något verkligt drastiskt inträffar - är att hundratals tvångs-förflyttningar från den invanda hemmiljön inträffar, inte till följd av konjunktursvacka eller dålig konkurrenskraft hos den enskilde arbetsgivaren utan lill följd av ell administrativt politiskt beslut i denna kammare. Jag undrar hur många socialdemokrater, vpk-are eller centerpartister som vid beslutsiilirället insåg hur tokigt det skulle komma att gä just i delta hänseende.

Till sist, herr talman, några frågor till herr statsrådet,

1,    Är det verkligen tillfredsställande att - som framgår av statsrådets interpellationssvar - flera hundra personer mot sin vilja sannolikt tvingas flytta ut från Stockholm bara under den första fiyttvägen under de kommande tre-fyra månaderna?

2,    Hur skall alla dessa människor annars bete sig? Kommer SPN att fortsätta arbetet att söka alternativa sysselsättningar för dem även sedan verket flyttat om de inte flyttar med?

3,    Skall man, om man absolut inle vill flytta med och inte har en alternativ sysselsättning, säga upp sig eller skall man bli uppsagd? I det sammanhanget skulle jag kunna - och det skall jag senare återkomma lill-ge exempel från bl. a, SMHfdär man skickat ut synnerligen märkliga cirkulärskrivelser till personalen, i vilka det meddelats att de anställda bör säga upp sig, om de inte vill fiytta med, efiersom de annars får en negativ skrivning i sina avgångsbetyg,

4,    Hur förhäller del sig med de s, k, personliga tjänsterna för vissa NOM-garanter, som staten beslutat om? Är det fråga om verkliga jobb eller bara om alt lyfia lön till dess alt arbete har ordnats?

5,    Kan inte statsrådet erkänna att läget är prekärt? Borde man inle

la krafttag för att söka klara en del av problemen och göra andelen tvångs-fiyttningar mindre?

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet Löfberg för svaret på mina två frågor, även om han nu inte tyckte att det var mödan värt att läsa upp hela svaret här i kammaren vilket brukar vara praxis. Tyckte han inte att det var mycket att läsa upp, förstår jag honom innerligt väl.

Jag ställde tvä frågor, en om omplaceringen av de anställda som inte vill följa med sina verk, när de nu skall fiytta ut till olika delar av landet, och en annan om de anhörigas möjligheter att (a anställning på utlo-kaliseringsorten, dvs, anhöriga lill sådana som väljer att fiytta med.

Statsrådet anstränger sig verkligen i sill svar att ge en så ljus bild som möjligt. Men att man också inom finansdepartementet börjat inse, att man inte klarar av dessa problem på det sätt som man trodde sig kunna göra när beslutet fattades lyser ganska tydligt fram mellan raderna. Som bakgrund till den diskussion vi nu skall föra väljer t. ex. statsrådei alt belysa läget bara för dem som är närmast aktuella för fiyltning, dvs, dem som skall fiytta tämligen omedelbart.

Totalsiffrorna, som herr Wijkman anförde - de 2 000 totalt som det handlar om - vill herr statsrådet uppenbarligen inle all vi skall diskutera. Inte heller vill han diskutera den bedömning som man gör på SPN, där man från ansvarigt håll säger att man inte konnner att kunna klara omplaceringen av mer än 50 ä 60 96 av dem som begär att fä annat jobb inom den statliga förvaltningen i Stockholm - då exkl, dem som får s, k,  NOM-garanti,

Det är klart att för ett ansvarigt statsråd kan det vara bekvämt att plocka ut en liten bit av problemet och tugga på del litet grand, men sett ur personalens synpunkt kan det rimligen inte vara acceptabelt. Det är nu över fyra år sedan beslutet om ullokalisering fattades, och det är alltså många av dem som vill stanna i Stockholm som fortfarande inte vet om de kan fä någon anställning här. Och av dem som SPN har lyckats placera är det åtskilliga som har fått besked om annan anställning i Stockholm ganska nyligen.

Ett ganska litet antal har fått s, k. NOM-garanti - 10-15 % av de berörda ungefär. Men för övriga som inte kommer att följa med till ut-lokaliseringsorten är reglerna sådana, att om inte SPN har lyckats klara av uppgifien att placera dem på andra anställningar i Stockholm så avskriver man helt sonika ärendet den dag då verket anses vara utfiyttat. Jag antar att man i praktiken avskriver ärendena långt dessförinnan. Man väntar väl inte med att ge besked till kvällen innan flyttlasset går

De här människorna är underkastade s. k, omstationeringsskyldighet. Den innebär att man inte bara kan vägra att åka med, ulan man måste säga upp sin tjänst. Om man gör det och inte lyckas skaffa sig något nytt arbete, dä blir man vad som i texterna kallas "självförvållal arbetslös", och då kan man inte ens få arbetslöshetsunderstöd.

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

0//7 omplaceringen av statsanställd som ej önskar medjölja vid verksutfJytining, m. m.

147

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

0/77 omplaceringen av statsanställd sotn ej önskar medfölja vid verksuiflyttning, in. m.

148

Det är ju inte, herr talman, någon sturighet som de visar som väljer att stanna kvar i Stockholm i stället för att fiytta med sina verk. De flesta har mycket goda skäl för att stanna här. Man har bindningar i Stockholm av olika slag. Man har skaffat sig egnahem, har barn i skolåldern som inte gärna vill flytta - det går naturligtvis men det är ofta förenat med mycket besvär, och det kan vara myckel trist att behöva göra det när man har ell par år kvar i en skola som man har gått i ända sedan början-släktingar som man behöver titta till då och då och som man inte vill skiljas från; en make eller maka som kanske har ett specialbetonat jobb här i staden, som inte kan räkna med att få ett sådant på ullokaliseringsorten och som därför inle vill fiytta; man riskerar kanske att få uppleva att familjen splittras, mannen på en ort, kvinnan på en annan, vuxna barn på en tredje etc.

De här människorna försäkrades, när ullokaliseringsbeslulel logs i riksdagen, all del inle alls skulle erbjuda några större svårigheter för dem alt få andra anställningar om de föredrog all stanna. Från visst håll i debatten sade man t. o. m, att vad det här handlade om var ju inte att fiytta människor ulan alt fiytta tjänster. De som hade den meningen förespeglade sig tydligen att det fanns helt obegränsade möjligheter att placera de ca 10 000 anställda vid verk som skall utlokaliseras på andra jobb här i staden. Men verkligheten har visat sig vara en helt annan. År efter år har desa människor tvingats leva i ovisshet om huruvida de över huvud taget skall få behålla sina anställningar hos staten. De har inle säkert vetat hur de skall ordna med sin bostadsfråga, hur de skall ordna med barnens skolgång, med anhörigas anställningar osv. Och många vet alltså ännu i dag inte hur deras framtid skall gestalta sig i detta avseende.

Dä tycker jag, precis som herr Wijkman, att det är ganska otillständigt när statsrådet skjuter undan hela detta problem för den stora gruppen med att säga att del är "omplaceringsläget för sökande, anställda vid myndigheter som fiyltar under 1975, som är den mest aktuella frågan". Att det är den tnest aktuella frågan är förvisso sant. Men om det inle är så att statsrådet vill ställa väsentligt lägre anspråk på staten som arbetsgivare än på enskilda företag är det knappast acceptabelt att man har så många av dessa problem olösta. Del borde vara, precis som enligt det här citatet ur Slalstjänslemannen, som herr Wijkman läsle upp, att inte en enda person behöver få beskedet att man inte kan klara uppgifien. Men som fler av oss befarade, när beslutet togs, kan man inte klara av den uppgifien. Då ser jag ingen annan möjlighet, herr statsråd, än all man också ser över de regler som gäller för statens ansvar gentemot dessa anställda. Jag vill föreslå fyra åtgärder som ganska nära ansluter till herr Wijkmans frågor.

För del första måste del vara nödvändigt att SPN, som har det högsta ansvaret för den här frågan, får större resurser för att klara en utfiytlning i god tid.

För det aitdra är det inte rimligt att SPN skall avskriva de fall man inte klarat vid avfiyitningsdagen och tvinga den anställde att säga upp

sig om han eller hon inle vill fiytta med, I stället bör vederbörande under sådana betingelser beviljas tjänstledighet vilket ju också är den enda formella möjligheten för SPN att fullfölja ansträngningarna att bereda vederbörande annan anställning i Stockholm,

Detta kräver, för det tredje, alt man verkligen tillämpar vad inrikes-utskottet sade och senare riksdagen anslöt sig till i fråga om den s. k, omstationeringsplikten, dvs, att den skulle tillämpas bara i mycket speciella fall.

För del Jjärde bör det i vissa fall vara möjligt alt ordna med pendling mellan Stockholmsområdet och ullokaliseringsorten under en övergängs-lid. Då bör staten självfallet vara villig alt slå för kostnaderna, både resekostnaderna - vilket kanske sker i vissa fall - och den dubbla bosättning som då blir följden.

Jag skulle gärna vilja veta hur statsrådet ser på ett program av den typen. Själv tycker jag det är det minsta man kan göra i ett läge där statsmakterna mer eller mindre lurat de anställda genom förespeglingar om all de här problemen är myckel lättare att klara än vad de visat sig vara.

När det gäller de medflyttandes anhöriga och deras möjlighet att få anställning säger statsrådet helt rikligt au del är ett ännu svårare problem än alt klara jobbet lill de anställda själva. Jag skulle vilja tillägga all det i många fall förmodligen är omöjligt att klara den uppgifien, i varie fall när dessa människor helt rimligt ställer anspråk på all fä en likvärdig anställning, dvs. en anställning som ansluter sig till den utbildning, erfarenhet och självfallet också till den lön de har. Mer kan säkert göras ändå, även om jag tror att det är svårt. Därför är del bra att SPN getts möjligheter att fortsätta ansträngningarna att skaffa dessa människor anställning upp till ett år efter utflyttningen och att man i Stockholm -om jag har tolkat svaret rätt - fåll en särskild enhet hos arbetsförmedlingen för den här uppgiften.

Men det går ju inte all komma ifrån, herr lalman, att alla försök att skaffa jobb åt de här människorna mer eller mindre kommer att gå ut över de människor som bor på de orter dit verken flyttar. Det blir ju en konkurrens om jobben mellan dessa och dem som nu mot sin vilja tvingas att flytta. Del sätter nalurliglvis bestämda gränser för vad som kan göras.

Man kan ju inte mot den bakgrunden förtänka om många av dem som berörs av dessa problem ställer sig frågan hur det kan komma sig alt samma regering och samma riksdag som vill och bretl, under senare år inle minst - och med all rätt, vill jag tillägga - talat om åtgärder för att öka anställningstryggheten, medvetet vidtar åtgärder som tvingar dem bort från de anställningar som de trivs med och som de har kompetens för. Men det är del pris, herr lalman, som vi får betala för utlokaliseringen av statliga verk - ett högt pris för en reform som förmodligen är den mest missriktade som passerat den svenska riksdagen.

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

0/77 omplaceringen av statsanställd som ej önskar medfölja vid verksutflyttning, m. m.

11  Riksdagens protokoll 1975. Nr 76-77

149

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

0/77 omplaceringen av stalsanslälld som ej önskar medfölja vid verksutflyltning, m. m.

150

Herr statsrådet LÖFBERG;

Herr talman! Jag skall återkomma mera i detalj till några av herr Wijkmans och herr Ullstens frågor. Men med anledning av alt herr Ullsten var så magsur över att jag inte hade läst upp svaret vill jag ändå göra en återblick. Det är ju så, herr Ullsten, att man nu har möjlighet att sammanfalla ett interpellationssvar. När del är ett långt svar och en debatt av del här slaget ligger framför tycker i varie fall jag att del är rationellt och vettigt att koncentrera sig på debatten och inte läsa upp det svar som tidigare är utdelat och som herr Ullsten i detta fall själv säger sig ha läst.

Låt mig alltså, herr talman, få erinra om några utgångspunkter som jag tycker att vi måste ha klart fastslagna i den här debatten och som vi borde kunna vara ense om.

Den första utgångspunkten är alt riksdagen i stor enighet av regio-nalpoliliska skäl beslutat om denna, som herr Ullsten kallar den, mycket befängda åtgärd. Beteckningen får slå för herr Ullslens och herr Wijkmans räkning - de var emot denna regionalpolitiska insats, och det är väl därför naturligt att de i tid och oiid återkommer till beslutet. Men riksdagen beslöt således av regionalpolitiska skäl i stor enighet om denna omlokalisering.

Den andra utgångspunkten är att en omlokalisering av större format nog aldrig har ägt rum lidigare i Sverige, Del är alltså en väldigt om-fallande och omvälvande åtgärd som riksdagen i stor endräkt beslutat om.

Den tredje utgångspunkten är alt de flesta anställda är negativa till omlokaliseringen. Det gäller på det statliga området lika väl som på den privata arbetsmarknaden att människorna inte vill flytta - de vill stanna kvar pä de orter där de har sina anförvanter, sina hem osv. Det är mycket naturligt. Trots detta beslutade emellertid riksdagen om denna omlokalisering. Men som sagt; de fiesta anställda är negativa till omlokaliseringen.

Den fjärde utgångspunkten är att en omlokalisering av delta slag innebär svåra omställningsproblem för myndigheterna och för de anställda.

Den femte utgångspunkten är att kraftfulla åtgärder bör sättas in för att underlätta denna i synnerhet för de anställda mycket besvärliga omställning.

Jag nonchalerar verkligen inle, herr Wijkman, de problem som uppstår i samband med en sådan här omflyttning -jag har för solid erfarenhet av anställnings- och personalfrågor för att göra det.

Det är ju den sista utgångspunkten -att kraftfulla åtgärder bör sättas in för all underlätta omställningen för de anställda - som vi främst skall diskutera här. Jag vill då erinra om ytterligare några saker.

Först och främst har det träffats ett avtal om ekonomiska förmåner av mycket långtgående slag. Det är ekonomiska förmåner som gäller bibehållande av lön under vissa förhållanden, fria resor och en rad olika ting. Man har också blivit överens om åtgärder för att underlätta bo-

sladsanskaffning både frän statens sida och från de mottagande kommunernas sida. Man har också genomfört långtgående förelagsdemokra-liska åtgärder. Jag vill påstå all det jag här lämnat några exempel på är något av de mest långtgående åtgärder som har vidtagits på den svenska arbetsmarknaden för att underlätta en beslutad omställning.

Vidare har kraftfulla åtgärder vidtagits när det gäller omplaceringen och anskaffningen av nya jobb. Med utgångspunkt i den samlade bild man får när man ser på de insatser som regeringen gjort i anledning av omlokaliseringsbeslutet vill jag påstå att vi verkligen har bemödat oss om att agera i riksdagsbeslutets anda - alldeles tvärt emot vad herrar Wijkman och Ullsten här sade! Jag vill fråga herr Wijkman och herr Ullsten, som säger att den statliga arbetsgivaren här är mera njugg, hård och oresonlig än den private arbetsgivaren, om det vid något annat tillfälle har satts in åtgärder av detta slag på ett så bretl område pä den svenska arbetsmarknaden, när det gällt att underlätta omställningen för de anställda. Från regeringens sida har vi också hela tiden agerat i samarbete med personalens organisationer. Detta är viktigt och nödvändigt för att omställningen skall kunna genomföras sä hyggligt som möjligt. Låt mig här med några konkreta exempel belysa vad vi där har gjort.

Den 4 april 1974 uppvaktades jag av Statstjänstemannaförbundet, dvs. det fackförbund som organiserar de flesta av de anställda som är berörda av omlokaliseringen. Förbundets talesmän ställde då olika krav för att ytterligare effektivisera arbetet i samband med omlokaliseringen. Man krävde bl. a. att särskilda omsiällningsgrupper skulle bildas med uppgifi alt uteslutande syssla med omplaceringsverksamhel och personlig service åt de anställda och deras anhöriga. Det kravet har tillgodosetis, I en PM den 28 augusti 1974 meddelade finansdepartementet att dessa omsiällningsgrupper inom ramen för gällande bestämmelser kunde inrättas som utskoll i organisalionskommiliéerna. Förbundet förde också fram förslag på omskolningsåtgärder. Man ville ha realistiska alternativ till utflyttningen, och man krävde därför ökade resurser för omplacerings-verksamheten. De som av olika anledningar inte kunde anvisas lämpligt arbete skulle, menade man, erhålla omskolning med bibehållen lön och anställningsform såväl under som efier utbildningen. Även det kravet är i slorl sett tillgodosett, och medel har anslagils för verksamheten.

Ett tredje krav gällde utsträckt tjänstledighet. För att kunna pröva annat arbete på arbetsmarknaden skulle regelmässigt sex månaders tjänstledighet kunna beviljas. Även det kravet har i stort tillgodosetts. Statens personalnämnd har förklarat att anställda som har blivit omplacerade men haft betydande svårigheter att anpassa sig till den nya arbetsplatsen inom sex månader kan vända sig till nämnden för att bli omplacerade på nytt. Om skälen är tillräckligt vägande kommer den omplaceringssökande då att placeras i samma prioritetsgrupp som andra sökande vid omplaceringsmyndigheterna.

Ett fjärde krav var att förtidspension i vissa fall skulle prövas. Sä sker också från fall lill fall.

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

0/77 omplaceringen av statsanställd som ej önskar medfölja vid verksutflyltning, m. m.

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

0//7 omplaceringen av statsanställd som ej önskar medfölja vid verksutflyttning, m. m.

Ett femte krav var en tvåårig ängerperiod. För att stimulera tjänsteman som är negativt inställd till fiyttningen att ändå pröva de konsekvenser som det innebär alt följa med bör vederbörande efter tvä är kunna återvända till Stockholm, Även det kravet är åtgärdat i förslagets anda. För de anställda som vill återvända till Storstockholm kommer SPN, om särskilda skäl föreligger, att tvä år efter fiyttningen - men inom fem år - kunna anvisa sökande likvärdigt arbete i Storstockholm. Även där har man alltså tillgodosett de krav som förbundet fört fram.

Jag har, herr talman, velat anföra detta - jag ber om tillgift för att jag tagit tiden i anspråk - därför alt det visar att regeringen och SPN hela tiden arbetat i nära anslutning till personalens organisationer för att på det sättet underiätta denna mycket besvärliga omställning.

Trots de kraftfulla insatser som gjorts och som jag här genom några exempel försökt belysa kommer ett visst anlal tjänstemän att vara oplacerade vid lidpunkten för myndighetens fiyltning. Med "oplacerad" avser jag då den som söker men som inte fått någon annan anställning i Stockholm, Det finns givelvis en risk för att del kommer att föreligga sådana fall. Härmed sammanhängande problem diskuteras emellertid f n, med personalorganisationerna. Del är för dagen för tidigt alt uttala sig om huruvida det genom dessa diskussioner kan framkomma ytterligare åtgärder som kan underlätta omplaceringsarbetet. Jag anser mig emellertid ha anledning till viss optimism pä den punkten. En hel del av de krav som fanns med i herr Ullslens åtgärdsprogram är just sådana som vi f. n, diskuterar med personalorganisationerna. Hur stor gruppen omplacerade tjänstemän till sist kommer att bli kan jag för dagen inle bedöma, eftersom det för flera myndigheter återstår en lid innan fiyttningarna päbörias. Men enligt vad jag har inhämtat frän SPN finns det anledning att anta alt gruppen kommer all bli relativt liten i förhållande till det totala antalet tjänstemän som ansökt om omplacering.

Lät mig i anslutning till dessa problem säga några ord till herr Ullsten, som menade att jag bara tagit upp en liten del av problemet därför att jag har koncentrerat mig på de verk som fiyltar 1975, Det är väl ändå rätt viktigt att man gör det. Del är ju de problemen som är de mest näraliggande och som del i första hand gäller att lösa. Del är därför som jag i mitt interpellationssvar har koncentrerat mig på dessa frågor. Det innebär givetvis inte att vi på något sätt nonchalerar de kvarstående frågorna. Även dem kommer vi - på samma kraftfulla sätt som hittills - att ta itu med.

152

Herr WIJKMAN (m);

Herr talman! Statsrådets senaste inlägg hade, jänifört med det skriftliga svaret, en viss lyftning, tycker jag. Att jag sedan inle har samma definition på "krafifull" som statsrådet, är en annan sak.

Låt mig försöka bemöla statsrådet på de punkter han tog upp.

Utgångspunkterna för besluten känner vi väl till. Vi känner väl lill alt riksdagen fattade dessa beslut. Vi känner också väl till att olika ex-

perler - forskare och andra som sysslar med regionalpolitik - hela tiden ifrågasatt om detta var en rimlig och vettig politik. Vi känner vidare väl lill alt även de som drev igenom beslutet fick lov att erkänna att det var mycket bristfälliga kalkyler av bl, a, kostnaderna som låg lill grund för beslutet. Statsrådet erkänner själv att en majoritet av de anställda är emot en utflyttning men att riksdagen trots detta beslutat om en sådan.

Statsrådet räknade upp alla de åtgärder som vidtagits och menade sig i dem ha något slags alibi för att man verkligen satsat så krafifullt som riksdagen en gång avsåg.

Herr lalman! Jag menaratt det är skandal sett utifrån den utgångspunkt man hade 1971, då utskottet skrev att man i endast mycket speciella fall skulle behöva hävda omstationeringsskyldighet, när del en och en halv månad före utfiyttningen, i några fall två och en halv och i några andra fall tre och en halv månader före själva bohagsfiyttningen återstår alt omplacera drygt 500 personer, varav ungefär 150 har s. k, NOM-garanti, men resterande ca 400 icke har delta. För alla dessa människor råder det i dag - i mitten pä maj och när vi vet alt verken skall flytta under sommaren - total ovisshet om vad som kommer att hända. Det menar jag är ett mycket otillfredsställande läge. Det är en situation som ingen människa kan vara nöjd med.

Det är inle jag, herr statsrådet, som har jämfört den privata och den statliga arbetsgivaren, utan jag citerade tidningen Statstjänstemannen. Jag har inle den erfarenhet rent generellt som statsrådet har när det gäller den här typen av problem, och jag kan därför inte göra en kartläggning om vad som har hänt, t. ex. under de senaste tio åren. Del är klart att det har syndats, både av privata och statliga arbetsgivare, under den gångna liden. Men det är inte del vi diskuterar, ulan vi diskuterar det speciella fallet att riksdagen har beslutat att - utan att det förelegat några sä att säga speciella problem när del gällt alt ha kvar verksamheterna i Stockholm, utan tvärtom av helt andra skäl - flytta ut ungefär 10 000 tjänster.

Det är intressant för mig, precis som för herr Ullsten, alt ta upp den diskrepans som finns mellan ä ena sidan socialdemokratin och ä andra sidan centerpartiet. Centern har gång på gång när vi debatterat denna fråga på lokalt plan sagt; Vi vill inte flytta ut personer - det har aldrig varit fråga om det, utan vad det har varit fråga om är alt flytta ut tjänsterna - medan däremot såvitt jag förslår statsråden, och inte minst finansminister Sträng, har varit fullt medvetna om att det skulle bli rena rama kaoset för alla de hä." verken, om de skulle förlora i stort sett hela sin personal, efiersom uppskolning och inlärning tar läng tid. Del är en allvarlig situation, när drygt hälfien av de berörda så nära utflyttningen ännu krampaktigt försöker få stanna kvar i Stockholm.

Nu säger statsrådei att vi har vidtagit alla dessa åtgärder. Det var fem sex olika krav som Statstjänstemannaförbundet hade ställt upp och som vi visade upp; jag hade svårt alt höra, om alla dessa krav i detalj hade

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

0/77 omplaceringen av statsanställd som ej önskar medfölja vid verksutflyltning,

777. m.

153

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

0/77 omplaceringen av statsanställd som ej önskar medfölja vid verksutjlyttning, m. m.

154

uppfyllts. Jag tyckte alt det åtminstone pä några punkter var en betydande inskränkning. Men OK; de har alltså vidtagits. Trots detta kommer, säger statsrådet, "ett visst antal" att stå inför situationen att tvingas flytta med verken. Nästa mening löd alt risk föreligger för att ett mindre antal kommer att beröras av det här. Såvitt jag förstår måste väl de 400-500 människorna som berörs på detta sätt uppleva det som utomordentligt besvärande. De kan ju inle se situationen som att det finns "en viss risk" för att "ett visst antal" av dem kommer att flyttas ut och att alternativet blir arbetslöshet, utan de ser detta som ell kallt faktum nu och vet inte hur de skall göra.

Del är därför tacknämligt att statsrådet nu äntligen i elfte timmen - eller nästan i tolfte limmen - diskuterar med personalorganisationerna. Jag förutsätter att sådana diskussioner har pågått under flera års tid. Del kan emellertid, herr statsråd, inte vara för tidigt att i dag, den 12 maj, säga någonting mera om hur dessa problem skall lösas. Hur stor gruppen omplacerade blir säger sig statsrådet inte kunna ange eftersom ännu viss tid återstår till flyttningen. Det är nästan ett hån mot de här människorna! Vi går ju snart in i perioden Semestersverige, och de måste väl i fridens namn få en nägol längre planeringstid för sig själva och sina familjer än bara något 15-20-tal dagar eller någon månad!

Herr lalman! Jag tycker att denna fråga är dåligt skött. Även om mycket har gjorts har del alltså gjorts för litet. Del är möjligt att man kan sätta etiketten "kraftfull" på mänga av de åtgärder som vidtagits i jämförelse med dem som vidtagits i tidigare verksamhet, men här är del ju också fråga om ett exceptionellt beslut, eftersom vi aldrig tidigare har flyttat ut människor på del här viset och i sådan omfattning.

Jag vill i likhet med herr Ullslen bygga på kalalogen med förslag till åtgärder. Det är uppenbart att SPN behöver mera resurser, inte minst för att kunna sköta också den långsikliga verksamheten, så alt de som arbetar på FOA eller andra ställen och som redan nu har gått in och begärt omplacering i rimlig tid inför sin utfiytlning kan få hjälp och inte som nu, månaden före utfiytlningen, måste befinna sig i ell läge där de vet varken ut eller in. Det är det första.

Vidare, herr talman, sade utskottet 1971 när del gällde NOM-garan-tierna att om prövningen av framförda skäl från dem som sökt NOM-garaniier "sker i en generös anda anser utskottet att omstationeringsskyldighet i realiteten inte behöver hävdas annat än i mycket speciella fall". Nu vet vi att endast 15 % av samtliga som hittills har anmält sig som stannare har erhållit NOM-garanti. Där skulle man kunna vara generösare och på så sätt minska antalet tvängsförnyitningar, även om man inle automatiskt har skaffat nya jobb.

Jag vill också som herr Ullsten peka på detta med tjänstledigheten.

Till sist vill jag säga; Ompröva vissa av de mest uppenbart tokiga besluten, t, ex, statens provningsanstalt och försvarets forskningsanstalt, där kostnadsrullningen visar en ständigt accelererande takt och där framför allt .den omständigheten att många av de anställda tillhör specialistkategorin medför att omställningsproblemen blir ännu större.

Herr ULLSTEN (fp);

Herr talman! Det jag sade om alt statsrådet Löfberg inte läste upp svaret skall han inte ta så allvarligt - jag bara noterade att det var en händelse som såg ut som en tanke, att första gången jag var med om att denna praxis tillämpades råkade det gälla ell svar som var sä svagt,

Statsrådei påpekar alt beslutet om utlokaliseringen fattades under stor enighet här i riksdagen. Det är förvisso sant; det var ganska fä som gick emot del. Men pä två punkter var enigheten total. Den ena gällde de allmänna regionalpolitiska målen. Vi som motsatte oss detta sätt att använda ell par miljarder kronor tyckte att de pengarna kunde användas pä ett bättre sätt och med större regionalpolitisk effekt pä andra områden. Jag tror del är svårt att nu påstå motsatsen.

Det rådde också total enighet om de åtgärder som skulle vidtas för att mildra problemen för de anställda. Där var det ingen mätta på de löften som gavs i debatten och den omsorg som från alla håll visades de människor som ofrivilligt skulle drabbas av att mista sina jobb i Stockholm, Statsrådet menar nu all de intentionerna, de löftena har man i regeringen verkligen gjort allt man kunnat för all infria. Och statsrådet utbrister: "Finns det något annat exempel pä all så mänga älgärder har vidlagils för alt lösa personalens omställningsproblem vid en utfiyltning!"

Jag kan bara svara alt del finns säkert inte, eftersom vi aldrig tidigare har fattat ett beslut om en ullokalisering av detta slag. Det är möjligt att del som regeringen har gjort är precis vad regeringen förmår göra. Del behöver inte bero pä att regeringen är inkompetent utan det kan också bero på att problemet är svårlöst.

Men mot statsrådets rosenskildring av hur bra problemen har lösts och hur väl de har lösts i samklang med de statsanställdas organisationer står påpekandet i "Statstjänstemannen", ledaren som har citerats tidigare i debatten, att statstjänstemännens organisationer upplever den här situationen som närmast kaotisk med alla de problem som är olösta, med alla de oklara direktiven till myndigheterna om hur frågorna skall handläggas etc.

Mot den skildringen står också vad en avdelningschef i SPN sade i ett intervjuuttalande för tidningen Statstjänstemannen; "Vi är inte så ljusblå alt vi tror all vi skall klara av att omplacera alla, I första hand blir det de som anställts efter riksdagsbeslutet som får stå tillbaka. Utöver dem som har NOM-garanti är vår målsättning alt vi skall klara 50-60 % av de 400 personerna i mellangrupperna." I en följande mening hoppas han att man skall klara mer än vad som är målsätiningen. Men 50 å 60 % av dem som behöver den här hjälpen från statsmakternas sida för alt riksdagens beslut skall anses vara fullföljt kan alltså vara säkra på att få den hjälpen. Del är mot den bakgrunden man ska se statsrådets ord om all allt som kan göras faktiskt har gjorts.

Sedan säger statsrådet att han inle alls vill smila undan det här problemet därför att han bara lar fram siffrorna för dem som är aktuella att fiytta under det här året. Men i och med au man säger all SPN

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

0/7? omplaceringen av statsanställd som ej önskar medfölja vid verksutflyltning,

m. 777.

155

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

0/77 omplaceringen av slaisanställd som ej önskar medfölja vid verksuiflyttning, m. m.

nu måste koncentrera alla sina resurser pä att klara de problem som ligger närmast före - dvs, de problem som gäller människor som skall fiytta om några månader - har man också indirekt sagt att så kommer situationen alt förbli. Man hinner ju inte syssla med dem som skall fiytta längre fram i tiden. Dessa kommer då förmodligen att befinna sig i precis samma situation, dvs, de kommer alt få vänta in i det sista på eil besked från SPN huruvida de kan få annan anställning i Stockholm, Det kan rimligen inte vara tillfredsställande.

Så här ser situationen ut för dem som skall fiytta nu - det gäller i samtliga fall utom ett flyttningar före sommarens slut och, tror jag, i precis hälfien av fallen före juni månads utgång:

f'e/-A och flyiiningsdag: SMHl den 30/6

Statens geoiekniska institut 30/6 Statens kriminaltekniska lag 30/6 Statens väg- och irafikinsl, 30/6 Lanlbruksslyrelsen 31/8 Statens lantmäteriverk 31/8 Skogsstyrelsen 31/8 Statens livsmedelsverk 31/8 Sjöfartsverket 30/11

Antal personer som inte omplacerats: 38, varav 7 med NOM-garanti 25, varav 5 med NOM-garanti 17, varav 5 med NOM-garanti 23, varav 5 med NOM-garanti 16, varav 2 med NOM-garanti 128, varav 31 med NOM-garanti II, varav 3 med NOM-garanti 23, varav 8 med NOM-garanti 53, varav 20 med NOM-garanti

156

Del här är en situation som de som skall fiytta i kommande omgångar också kan hamna i, dvs. alt man ibland några veckor eller några månader före flyttningen inte vet om staten kan infria det löfte man gett om att skaffa dem en annan anställning i Stockholm,

Då frågar jag mig: Är det verkligen rimligt all man inför denna situation, som jag måste säga är katastrofal, fortfarande bara befinner sig pä diskussionsstadiel när det gäller frågan om man skall ändra på reglerna för omplaceringshjälpen från statens sida? Jag ställde fyra krav i mitt förra inlägg,

alt SPN borde ha större resurser,

att man inte skall tvinga folk att säga upp sig flyttningsdagen om inte jobb ordnats, ulan att man i stället skall ge dem tjänstledighet under en bestämd period så au de har chansen att få fortsatt hjälp av SPN och slipper bli ulan jobb och ulan arbetslöshetsersättning,

att omstationeringsskyldigheten skall tolkas på det sätt som riksdagen avsåg och

att man skall överväga att - när ingen annan lösning är möjlig för stunden - frän statens sida betala pendling och eventuell dubbel bosättning.

Delta är saker som man kanske har lid alt diskutera när det gäller dem som skall flytta om något år eller längre fram, men för dem för vilka det är aktuellt att flytta om några veckor eller några månader kan beskedel om alt man bara sitter och diskuterar de här sakerna knappast

vara tillfredsställande. Och del är en ganska dålig illustration lill statsrådets väldigt skrytsamma berättelse om hur mycket man gör i kanslihuset för att hjälpa de här människorna.

Herr statsrådet LÖFBERG:

Herr talman! Jag tycker faktiskt att lufien har gått ur de båda debattörerna. Både herr Wijkman och herr Ullsten uttalar sig i sina andra inlägg betydligt mera dämpat. Herr Wijkman kunde t. o, m, kosta på sig ett erkännande och säga att del möjligen har vidlagils kraftfulla åtgärder. Detta med anledning av den sakupplysning som jag tydligen bestod honom med och som han uppenbariigen dessförinnan inte kände till. Herr Ullslen kostar också pä sig ett litet erkännande. Han säger att del är möjligt alt regeringen har gjort vad den kunnat göra. Han tillägger också: Problemet är nämligen mycket svårlöst. Ja, det är del. Del är sä sant som det är sagt, herr Ullslen,

Vad ni sedan har att komma med är att det behöver göras ännu mer. Det kan vara helt riktigt. Vi diskuterar just nu detta. Vad är det för fel, herr Ullslen, att diskutera saker och ting med personalorganisationerna? Det har vi för vana all göra. Vi kommer inte med några diktat, utan i överläggningar söker vi så småningom komma fram till vettiga och hyggliga lösningar. Precis som jag redovisade beträffande den första uppvaktningen från Sialsljänsiemannaförbundet hoppas jag all vi även för den senare omgången skall komma fram lill vissa förslag som vi kan bli ense om. Del är inget fel i del, och det finns ingen tanke på att försena några åtgärder genom delta. Vad vi är inriktade pä är att få fram så effektiva åtgärder som möjligt. Jag är glad åt den lillnyktring som uppenbarligen har skett frän herr Wijkmans och herr Ullstens sida.

Ytterligare resurser kan man givetvis föra fram önskemål om. Det förs alltid fram önskemål här i riksdagen om ytterligare resurser för både del ena och del andra. SPN borde få bättre resurser, har del sagts här, men såvitt vi som följer del här dagligdags kan bedöma är det inte först och främst fråga om personalresurser som behövs, SPN är en av våra snabbast expanderande myndigheter och har under de senaste tre åren fått 40 nya tjänster for att klara delta mycket besvärliga och - som herr Ullslen kallar det - problemfyllda arbete. Det är väl om något ell ullryck för energiska insatser vi sätter in här.

Sedan vill jag bara notera all herr Wijkman nu har ändrat sin terminologi. Han startade sitt första anförande med att tala om att om-stationeringsprincipen endast skulle hävdas i undanlagsfall. Det finns inte något sådant uttalande från riksdagens sida. Nu talar han om "i särskilda fall", och det är vad som slår i utskoltsullåtandel, nämligen alt man skall vidta alla de åtgärder som jag har talat om för all man endast i särskilda fall skall behöva hävda omslationeringsprincipen. Det är i den andan som regeringen arbetar med denna fråga. Man skall emellertid ha klart för sig när man diskuterar dessa särskilda fall och hävdandet av omslationeringsprincipen att det för statstjänstemannen alltid har legat

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

0/77 omplaceringen av statsanställd som ej önskar medfölja vid verksutflytlning, m. m.

157

]2 Rika/dgcnsproloki)// /975. Nr 76-77

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

Om otnplaceringen av statsanställd som ej önskar medfölja vid verksuljlyllning, m. m.

158

inbyggt i anställningsvillkoren au de får vara beredda att flytta när verksamheten ändrar karaktär, vid rationaliseringar eller när så krävs av omständigheterna. Del är inget undantag i statstjänst att omslationeringsprincipen behövt hävdas. Men den här gången har vi utgått från att denna princip endast skall behöva hävdas i särskilda fall, och det står jag fast vid.

Jag vill också rätta herr Wijkman på en annan punkt. Han talar om 400 människor som här skulle riskera all stå utan jobb. För att komma upp till den siffran måste han också ha tagit med inte mindre än ett hundratal människor som anställts efter ullokaliseringsbeslulel och alltså med öppna ögon tagit anställning vid en myndighet som man har vetskap om skall flyttas ut. Tar man hänsyn till delta faktum blir siffran betydligt reducerad.

Låt mig till sist, herr talman, få framhålla att SPN under perioden juli 1974-februari 1975 genomförde ca 400 omplaceringar. Undersamma tid anvisades omplaceringssökande till ca 1 050 tjänster. En anledning till alt anvisningarna inte i större utsträckning leder till omplaceringar är att de tjänstemän som anvisas tjänst i många fall vägrar godta anvisning med den motiveringen alt tjänsten enligt vederbörandes mening inte avser likvärdigt arbete. Det står emellertid alldeles klart, herr Wijkman och herr Ullsten, om man sakligt vill granska och följa detta - och del hoppas jag ni gör åtminstone i fortsättningen - alt många omplaceringssökande har en speciell yrkesprofil och att del inte kommer att finnas möjligheter all erbjuda alla sökande ett arbete som är likvärdigt med del de nu har. Hur skall man kunna hitta ett likvärdigt arbete lill en meteorolog eller till en som har speciell yrkesutbildning när del gäller karlritning etc? Det finns många sådana speciella yrkesprofiler i statstjänst. Har man enständigt ett krav på att man skall ha ett sådant likvärdigt jobb då framstår till fullo innebörden av herr Ullstens yttrande att det finns många problem att brottas med på det här området.

Riktpunkten är emellertid - jag understryker det än en gång - att omplacera de sökande till ett likvärdigt arbete. Men jag vill för kammarens upplysning meddela att det förekommit fall då SPN fått anvisa inte mindre än 7, ja t, o. m, 10 tjänster utan att vederbörande har velat ta den anvisade tjänsten. Problemet är alltså mycket svårt. Men vi satsar verkligen på all lösa det.

Även om jag inle här försökt alt på något sätt hänge mig åt någon skrytvals -jag vill bestämt tillbakavisa detta påstående frän herr Ullstens sida - så har jag ändå velat ge en saklig redovisning av de åtgärder som regeringen har satt in för att klara denna mycket besvärliga uppgift. Vi har också försökt klara uppgiften i den anda i vilken riksdagsbeslutet fattades, och där man talade om generositet och att man skulle pröva personalfrågorna i en positiv anda. Jag gläder mig åt att både herr Ullsten och herr Wijkman givetvis inte kan finna något exempel på den privata arbetsmarknaden eller annorstädes där en arbetsgivare inför en omflyttning satt in ett sådant batteri av åtgärder som vi har gjort. Det kan

man helt enkelt inte. Detta är väl, herrar Wijkman och Ullsten, ändå ett uttryck för att vi verkligen bemödar oss om att verka i riksdagsbeslutels anda.

Herr WIJKMAN (m);

Herr lalman! Jag tycker inle alt statsrådet Löfberg skall dra så stora växlar på ett och annat ord som jag använde i mitt andra inlägg. Jag tror att herr Ullsten har samma uppfattning. Det är klart att det har gjorts en del här, det har vi kunnat konstatera, men vi har frågat hur man skall klara den dagsaktuella problematiken för dem som i dag står i kö och inte har fått sina problem lösta. Att då bara rabbla upp åtgärd efter åtgärd som har vidtagits - åtgärder som är en självklarhet och som vi i viss mån under de gångna åren har fått en redovisning för genom olika propositioner och annat - är egentligen inte särskilt mycket att komma med.

Herr statsrådet säger nu - och del är ett sådant där populärt debattknep - att luften har gått ur denna debatt. Vi var, säger statsrådet, myckel mer hovsamma eller mindre kraftfulla i våra inlägg andra omgången. Detta berodde bara på att det trots allt, som jag sade i milt andra inlägg, våren lyfining mellan interpellationssvaret och statsrådets andra inlägg. Interpellationssvaret andas över huvud taget inte någonting om att här föreligger problem. Det enda värdeomdömet om denna verksamhet är där alt den sker på ett tillfredsställande sätt. Jag menar, herr talman, och däri tror jag att de fåtaliga ledamöter som är här instämmer, att så kan man absolut inte rubricera verksamheten. 1 sitt andra inlägg erkände ju också statsrådet all sä inte var fallet.

Sedan frågar statsrådet: Är det något fel i att diskutera med personalorganisationerna? Nej, det är det inte, men det är för sent att diskutera hundratals familjers problem en månad innan de skall fiyttas ut. Absolut alldeles för sent.

Jag väckte ju min interpellation i slutet av februari. Frågan har alltså varit aktuell under en längre tid. .Sedan sköt vi upp debatten från den 5 maj till den 12 maj. Men statsrådet har i alla fall varit medveten om de här mycket problematiska förhållandena sedan interpellationen väcktes - om de då var någon nyhet för honom. Jag förstår alt man även frän statens personalnämnds sida har gjort statsrådet uppmärksam på dem. Och då menar jag att det är för sent att månaden innan utflyttningen sker överväga ytterligare åtgärder.

Så kommer herr Löfberg med ytterligare ett debattekniskt knep då han säger alt varken herr Ullsten eller jag har pekat på alt privata arbetsgivare har vidtagit samma batteri av åtgärder som staten i detta fall har gjort. Därför menar statsrådet att den här frågan är kraftfullt och fint skött.

För det första finns det ju, som herr Ullsten sade förut, inga paralleller att dra. Det är ju unikt alt fiytta ut så många verk. Det har man aldrig gjort tidigare.

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

0/77 omplaceringen av statsanställd som ej önskar medfÖfja vid verksutflyttning, m. m.

159

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

0/77 omplaceringen av statsanställd som ej önskar medfölja vid verksutflyltning, m. in.

160

Jag tycker att herr Löfberg skall svara på herr Ullstens och mina frågor och inte ställa frågor till oss. Det är ju faktiskt vi som interpellerar. Jag har ställt följande frågor:

Hur skall personalen göra nu, om man inle - och del tycks bli fallet för fiera hundra anställda - har fält sina problem lösta när verket fiyltar ut? Skall man säga upp sig eller skall man vänta på att bli uppsagd? Den frågan har statsrådet inte berört med ett ord.

För det andra - den frågan ställde herr Ullsten också -; Fortsätter statens personalnämnd - det råder oklarhet om det - att bevaka och söka att ordna jobb även sedan verket har fiyttat ut, eller avskriver man ärendet dä?

För det tredje: Vad går de här personliga tjänsterna för de s. k. NOM-garanterna ut pä? Är det verkliga jobb eller är det bara lön som man lyfter?

För det Oärde; Hur är det med frågan om generösare behandling i nämnden för omplaceringar när det gäller beviljandet av NOM-garantier? Att bevilja sådana vore ju ett sätt alt minska antalet tvångsförflytlningar.

Del var bara några av de frågor som herr Ullsten och jag har ställl och som vi inte fått svar på.

Vidare säger statsrådet att del skulle vara någon skillnad mellan "undantag" och "särskilda". Den som läser utskoltsbetänkandet från 1971 och den som läser debattprotokollel får ju klart för sig att alla betonade och verkligen strök under att det skulle vara ett mycket litet antal fall som skulle bli berörda av omstationeringsskyldighet, av tvångs-förflytining. Statsrådet har ju sagt hela tiden att han hoppas att så skall bli fallet. All då göra en poäng av den omständigheten att jag ena gängen använde ordet "undantag" och andra gången "särskilda" är inte vidare slagkraftigt.

Till sist pekar statsrådet på alt man trots allt har omplacerat ungefär 400 personer. Men man har utdelat betydligt fier anvisningar, och i många fall har, förklarar statsrådet, tydligen statstjänstemannen i fråga för högt uppskruvade krav och fordringar eller en myckel speciell yrkesbakgrund. Det förhällandet att de har en mycket speciell yrkesbakgrund eller utbildning borde man ha tänkt pä innan man bestämde sig för att fiytta ut exempelvis SMHI eller kartverket. Det borde man ha tänkt på då och ha insett redan då alt det var en omöjlighet att skaffa dem något sä när likvärdiga jobb. Det är ganska svårt att omplacera en meteorolog sä att han ulan omskolning får meningsfull sysselsättning.

Men jag vill peka på, herr lalman, all av de 1 086 som den 31 mars hade anmält sig som stannare i den första flyttvågen var det enligt SPN:s statistik 226 personer som över huvud taget inte hade fått någon anvisning. Del är ganska anmärkningsvärt. Vidare är del, herr talman, inte så au man, om man får en anvisning, därmed automatiskt får ett jobb. Jag har i min bänk ett klipp frän Dagens Nyheter av den 29 april, där det just berättas om en man som jobbar på SMHI. Han hade fått en anvisning till ett annat arbete, som han gärna ville ha, men det hade

han inte fält, för det var naturligtvis konkurrens om jobbet.

Herr talman! Vi kommer inte sä myckel längre med detta. Det är väl alldeles uppenbart att både herr Ullsten och jag tycker alt det här har gjorts otillräckligt, att det är en, för att citera Statstjänstemannen, på många sätt "kaotisk" situation och att det är djupt otillfredsställande för de enskilda - det är alltså hundratals människor det rör sig om -att månaden innan flyttlasset skall gå inte veta hur framtiden skall gestalla sig. I ett längre perspektiv ser inle utsikterna bättre ut, och där är det inte fråga om hundratals utan om tusentals familjer.

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

0/77 omplaceringen av slaisanställd som ej önskar medfölja vid verksutflyttning, m. m.

Herr ULLSTEN (fp);

Herr talman! Om jag i mitt förra inlägg uttryckte mig på det sättet alt jag gav herr statsrådet och kammaren i övrigt intrycket att jag ville ge regeringen ett erkännande ber jag kammaren om ursäkt. Det var verkligen inte meningen. Vadjagdäremotsade var att det här är svåra problem delvis näst intill omöjliga problem att lösa.

Men när regeringen tog initiativet till den här utlokaliseringen och riksdagsmajoritelen stödde förslaget så måste man också ställa kravet att man skall lösa problemen - och göra del intill sista man och kvinna, som man frän en av statstjänstemannens organisationer har formulerat saken. Det är helt rimligt med tanke pä de löfien som gavs.

Det statsrådet sade om svårigheterna att placera meteorologer understryker bara vilket svårt problem man medvetet och frivilligt har gett sig in i. Man har nämligen valt ut just sådana verk som har tekniskt mycket specialiserad personal. Det gäller inte bara SMHI. Det gäller fiera. Jag kan tänka mig alt det inte är så lätt att placera geotekniker heller, eller experter på kriminaltekniska frågor på andra jobb än inom just de verk som sysslar med sådana problem.

Sedan var statsrådet inne på all del inte är något fel att diskutera med personalorganisationerna - uppenbarligen som en replik på min kritik av all man fortfarande bara diskuterar åtgärder som behöver vidtas för all klara problem som människor ställs inför om ell par veckor. Del är klart all man skall diskutera med personalen. Det skulle man ha gjort grundligare redan innan man fattade beslutet om ullokalisering. Hade man dä inte bara nöjt sig med att diskutera utan också dragit några konsekvenser av de diskussionerna hade man hafi ett utomordentligt starkt skäl att avstå från hela utlokaliseringen. Men det som jag nu menade att det fanns anledning att kritisera var att man den 12 maj 1975, då vissa verk redan är under utflyttning och andra står näst intill alt komma i gång med sin ulfiyttning, fortfarande tydligen bara befinner sig pä ett diskussionssiadium när det gäller mycket vitala problem för den berörda personalen.

Beträffande omstationeringsskyldigheten kan jag inte finna att man från SPN, som ju får sina direktiv från regeringen, på något sätt har levt upp till riksdagens uttalande om att denna bara skall tillämpas i - som jag tror formuleringen lyder - speciella fall. De enda som befrias

161

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

0//7 omplaceringen av statsanställd som ej önskar medfölja vid verksutflytlning.

m. 777.

från omstationeringsskyldigheten är ju de som beviljas s. k, NOM-garanti och som därmed får möjligheten att stå kvar med oförändrad lön medan de söker annat arbete. Övriga som inle följer med tvingas ju ta avsked den dag när verket flyttar. Det innebär tydligen att regeringen med en generös tillämpning av omstationeringsskyldigheten menar befrielse från denna för 10 å 15 %, Det är nämligen inle fler det gäller. Det kan rimligen inte sägas stå i samklang med vad riksdagen beslöt.

Beträffande parallellen med hur enskilda förelag skulle bete sig i motsvarande situation har jag ingen anledning att slälla upp till försvar för de många fiera friställningar totalt sett som skett under årens lopp vid enskilda företag och där skälen ibland kan ha varit dubiösa. Men jag är alldeles övertygad om att om ett privat, ett kooperativt eller något annat förelag, som staten inte har något direkt ansvar för, på samma grunder som åberopats för detta omlokaliseringsbeslut bestämde sig för att 10 000 anställda skulle omflyttas och efter denna operation hade 90 000 tjänster kvar i sin stat, så skulle både herr Löfberg och jag - liksom alla andra i kammaren - ställa det kravet på företaget, alt de som av olika skäl inle kan fiytta med skulle få arbete i den del av verksamheten som inte berördes av utfiyttningen. Jag tycker att man skall ställa det kravet också på staten.

162

Herr statsrådet LÖFBERG:

Herr talman! Inte heller jag skall särskilt mycket ytterligare förlänga denna debatt. Men jag vill ändå lämna några korta repliker i anledning av det som sist sagts.

Herr Wijkman forisätter att hävda all jag i stort sett rabblar upp det som gjorts och slår mig till ro med del. Det finns ingen grund för ett sådant uttalande. Jag har försökt att belysa det batteri av åtgärder som vi har satt in för alt klara denna besvärliga problemalik, ingalunda av någon önskan att slå mig för bröstet och ropa: Hurra vad vi är bra! utan för att sprida information till interpellanlerna - den information som jag tycker ändå verkar ha haft viss effekt.

Vi, säger herr Wijkman, kräver emellertid nya insatser, SPN behöver bättre resurser har det sagts, och jag har på den punkten replikerat att vi nog inte så lättsinnigt kan hävda att det bara är fråga om ett resurstillskott till SPN. Jag har också belyst vad vi gjort och vad vi överväger att göra för all om det behövs ge SPN ytterligare resurser.

Herr Wijkman och även herr Ullsten pekar dessutom på en del tänkbara konkreta åtgärder, och jag skall gärna hålla med om att det är åtgärder som kan övervägas. Jag har också på den punkten svarat att mänga av de älgärder som ni för fram är just de som vi f n. diskuterar med personalorganisationerna. Det vore fel av mig att här ge några bindande utfästelser om vare sig det ena eller del andra innan dessa diskussioner är slutförda med personalorganisationerna. Det är ändå personalen som del här framför allt gäller.

Herr Wijkman säger att del är för sent att göra detta nu. Då vill jag

erinra om - jag har redan påpekat det - att jag uppvaktades av Stals-tjänstemannaförbundet i april 1974, Därvid förde man fram en hel del krav på åtgärder, som vi i stort sett har effektuerat under sommarens och höstens lopp; jag har också redogjort för det. När det nu har visat sig att det kanske behövs ytterligare åtgärder har nya diskussioner och överiäggningar inletts i syfte att överväga vad som skulle kunna göras. Del är alltså ingenting som vi har legat på och försenat på något sätt, utan det hela har mognat fram allteftersom de svåra frågorna klarare har kunnat skönjas. Det är först när man kommer närmare utfiytinings-datum som problemen säkrare kan överblickas.

Herr Wijkman säger att det inle finns några paralleller när del gäller om staten har agerat föredömligt i förhållande till andra. Del finns det visst, herr Wijkman, och herr Ullsten kom - kanske ofrivilligt - in på det. Bl, a, har tusen och åter tusen skogsarbetare under de senaste tio åren rationaliserats bort från sina jobb i den svenska skogen på ett mycket hårdare och hänsynslösare sätt än vad det här är fråga om. Många har också tvingats flytta till andra orter för att få jobb. Del var det jag syfiade på, och del gläder mig alt herr Ullsten har noterat att staten verkligen har agerat på ett annat sätt. Herr Ullslen tycker att det är riktigt. Del tycker också jag, och det var därför jag slog ned på påståendet alt staten inte handlat föredömligt.

Herr Ullsien återkommer till att problemet är svårlöst. Han säger emellertid alt riksdagsmajoriteten har hävdat alt alla problem kan lösas. Det vet jag inte om riksdagsmajoritelen har gjort. Vad den sade var alt man skulle vidta alla de åtgärder som kunde tänkas för att underlätta denna omställning, som - det var man givetvis helt medveten om - skulle bli besvärlig. Det är det som jag hela tiden har försökt att göra klart i den här debatten. Regeringen har verkligen handlat i den anda som präglar riksdagsbeslutet, och det tänker vi göra också i fortsättningen.

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

0/77 omplaceringen av statsanställd sotn ej önskar medJÖlJa vid verksuiflyttning, m. tn.

Herr ULLSTEN (fp);

Herr talman! Bara en kort fråga, som möjligen skulle kunna leda fram till slutsatsen att den här debatten har haft något positivt med sig; Skall vi tolka det som statsrådei sade om de åtgärder man diskuterar så, all dessa - t, ex, möjligheten att få tjänstledighet i stället för att säga upp sig - också kan anses vara aktuella för dem som berörs av utfiytlning nu under 1975?

Herr WIJKMAN (m): ■

Herr lalman! Det tjänar inte mycket till att förlänga den här debatten; den som läser protokollet kan ju avgöra hur situationen ligger till. Jag vill bara ge statsrådet en uppmaning att snabba på med diskussionerna med personalorganisationerna. Jag har de senaste veckorna haft ett stort antal samtal från berörda vid de aktuella statliga verken som är både desperata och deprimerade över att deras situation är så oviss. När man kommer ner till det enskilda fallet inser man ju att det här är fråga om djupt tragiska fall och ytterst fråga om mänsklig hänsyn. Jag betvivlar

163

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

Om information och förhandlingar vid expropriation av mark

naturligtvis inte alt statsrådet vill hjälpa, men jag upprepar: Det som har gjorts har varit för litet och kommit för sent.

Jag hade en liknande interpellalionsdebatt med finansminister Sträng i slutet av november månad 1974, då precis samma problematik berördes mot bakgrunden av SPN-uttalanden och SPN;s petita, som då låg på bordel. Att hävda alt de här problemen så att säga blivit akuta och kräver nya åtgärder först nu, veckorna före utfiyttningsdatum, är litet väl mag-siarkt.

I likhet med herr Ullsten vill jag emellertid hoppas att den här debatten, och över huvud taget uppmärksamheten kring problemen, åtminstone leder till att både den berörda myndigheten och, kanske framför allt, berört departement känner trycket litet extra starkt på sig. Det behövs sannerligen.

Herr statsrådet LÖFBERG;

Herr talman! Till herr Ullsten vill jag bara säga alt det här med tjänstledigheten är en av de frågor som konkret har förts fram av organisationerna och som vi just nu diskuterar.

Herr Wijkman fortsätter med en papegojas envishet att upprepa att det har gjorts för litet och det som har gjorts har gjorts för sent. Detta är inga argument och därför har jag inget alt tillägga.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7 Om information och förhandlingar vid expropriation av mark

164

Herr statsrådet LIDBOM erhöll ordel för alt besvara herr Johanssons i Holmgården (c) den 23 april anmälda interpellation, nr 59, och anförde;

Herr talman! Herr Johansson i Holmgården har frågat mig om jag anser att expropriation av mark ulan föregående information och förhandlingar är förenligt med expropriationslagstifiningens syfte samt vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att lagstiftningens mening skall fullföljas.

Vi har en ny expropriationslag, som gäller sedan den I januari 1973, Liksom enligt äldre lag är det regeringen som meddelar tillstånd lill expropriation. Berörda sakägare bereds tillfälle alt yttra sig i ärendet. Den som får tillstånd lill expropriation skall fullfölja saken genom ansökan om stämning till fastighetsdomstol. Domstolen skall i expropriations-målei bestämma ersättning för vad som exproprieras. Sakägarna har rätt lill ersätlning för sina kostnader både i ärendet om tillstånd till expropriation och i målet vid fastighetsdomstolen. Sakägarnas intressen är alltså väl tillgodosedda.

Frågan om expropriation över huvud tagel skall få tillgripas innan man först försökt nå en uppgörelse i godo diskuterades vid den nya expro-

priationslagens tillkomst. Jag uttalade då att den enskilde i de fiesta fall torde vara beredd att frivilligt överlåta marken pä skäliga villkor till den som vill tillgodose ett expropriationsändamål och alt möjligheten lill frivillig uppgörelse därför först borde undersökas. Jag ansåg emellertid all ell sådant krav inte kunde göras undantagslöst. Om t. ex, en väg skall dras fram genom ett område med ett stort anlal ägare, som var och en endast äger ell mindre markområde, kan det från rättvisesynpunkt och frän praktisk synpunkt vara lämpligast att domstol får pröva samtliga överlåtelser.

Jag kan alltså svara på herr Johanssons första fråga att expropriation i regel bör föregås av information och förhandlingar men alt undantag kan länkas och att någon lagregel därför inte tagits in i expropriationslagen. Sotn jag redan redovisat är det dessutom sä att det inom ramen för expropriationsförfarandet är väl sörjt för information till sakägarna och möjligheter till underhandlingar om frivillig uppgörelse,

I fråga om herr Johanssons andra fråga kan jag svara att del inte har förekommit någonting som ger mig anledning att frångå den ståndpunkt som jag intog 1972 och att jag alltså inte är beredd att föreslå några ytterligare åtgärder.

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

0/77 information och förhandlingar vid expropriation av mark

Herr JOHANSSON i Holmgården (c):

Herr talman! Jag ber att få säga ett tack till statsrådet för det svar som han har lämnat på min interpellation. Jag delar hans uppfattning att när den nu gällande lagen antogs sä var det väl meningen att en expropriation som regel skulle föregås av information och förhandlingar. Mot den bakgrunden finns det också utrymme för information lill sakägarna om möjlighet till underhandlingarom frivilliga uppgörelser.

Men tyvärr är situationen den att det alltmer har utvecklats ett förfarande hos kommunerna som innebär att man - troligen i sin maktfullkomlighet - i sådana här ärenden anser att man inle behöver handla på detta sätt. Som ett bevis för mitt påstående vill jag anföra ett utdrag ur ett sammanträdesprotokoll frän en kommunfullmäktiginstans. Där säger man; 'Förslag till markförvärv/tvångslösen av mark på Mulön"

Markägarförieckning över berörda fastigheter inom planerat bostadsområde på Mulön har upprättats och fastighetskontoret har för avsikt att påböria förhandlingar om inköp av aktuella fiistigheter.

Trots att fastighetsägarna ej är direkt informerade och förhandlingar följaktligen ej påböriats anser fastighetskontoret, med vetskap om den tid som åtgår för liknande förhandlingar, att kommunen bör gardera sig med ett exproprialionstillständ.

Fastighetskontoret föreslär därför, bland annat ur tidsplaneringssynpunkt, att kommunen beslutar om tvångslösen av fasligheter, som redovisats på bifogad förteckning, reviderad 1972,02,12 med tillhörande karta."

165

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

Om information och förhandlingar vid expropriation av mark

Sedan följer en förteckning över 70-talet markägare, och där är det faktiskt inte bara fråga om små andelar Det är ett par stycken som har något lusental hektar, del är markägare som har över 80 hektar och ett fiertal har 40, 19, 18 och 17 hektar mark. Det är följaktligen inte fråga om några mindre markområden, utan del är fråga om ett mycket stort expropriationsärende.

Då skulle jag vilja fråga om statsrådet anser att det är pä detta sätt som det bör fungera och om detta är i lagstiftningens anda. Statsrådet säger att han anser att detta fungerar på ett sådant sätt att det inte finns någon anledning för honom all frångå den ståndpunkt som han intog 1972, och han är därför inte beredd att vidta några åtgärder. Men detta är, herr statsråd, inte det enda fall som man skulle kunna peka på, ulan det finns en lång räcka ärenden av precis samma art där förfaringssättet är detsamma. Jag frågar mig: Är det verkligen meningen att det skall fortsätta på detta vis? Var det lagstiftarnas mening alt del skulle gä till så här? Och när det nu gör det frågar jag mig vidare: Är del inte rimligt all man åtminstone ger kommunerna en påminnelse om att detta ex-propriationsförfarande, som man har lagstiftat om, inle skall tillämpas på ett sådant sätt?

Det är inte bara det att markägarna blir chockade av att få sådana här meddelanden utan att ha blivit på ett eller annat sätt kontaktade. Det måste också bli svårigheter alt träffa uppgörelser. Markägarna ifrågasätter starkt lagstiftningens anda, och förfarandet måste också åsamka del allmänna enorma kostnader. Det sägs ju att sakägarna är garanterade att få ersättning för kostnader osv, och del är kanske riktigt. Men det kan inte ha varit lagstiftarnas mening att man skulle förfara på ett sätt som innebär att man får expropriationsärenden i så här stor omfattning.

Vi är helt överens om att en möjlighet till expropriationsförfarande måste föreligga. Men det kan ändå inle vara rimligt att det skall vara en norm som man följer av bekvämlighetsskäl och som man tillämpar bara därför att man inte vill gå ut lill markägarna och la ett ordentligt resonemang med dem.

166

Herr statsrådet LIDBOM:

Herr talman! Det är inte min avsikt att här ta upp en diskussion med herr Johansson i Holmgården om enskilda fall. Låt mig bara säga att mitt allmänna intryck är alt kommunerna är utomordentligt försikliga med att tillgripa expropriation och att de brukar pröva sig fram för att se om det finns möjligheter till frivilliga uppgörelser i stället för expropriation.

Dessutom är del väl i 99 fall av 100, för att inte säga i 100 fall av 100, också i kommunernas intresse att förfara på det sättet, därför att en frivillig uppgörelse för alla parter i regel är bättre. Den är snabbare, den är smidigare och bägge parter har ett direkt inflytande på resultatet.

Herr JOHANSSON i Holmgården (c):

Herr talman! Det var inte heller min mening att vi skulle diskutera enskilda fall, men jag tog ett exempel som visar hur del i verkligheten går till. Det protokollsuldrag som jag läste upp kan knappast ifrågasättas av någon, och del är ett tydligt bevis för hur det går lill även i sådana fall då det är fråga om expropriation av myckel, mycket stora markområden. Jag tycker det är rimligt att ta sådana exempel. Vad jag saknade i statsrådets svar och i del kompletterande tillägget var ett uttalande om huruvida statsrådet menar att man skall fortsätta på samma sätt som hittills. Det är ju ändå inte så all expropriation i 100 fall på 100 går sä till som statsrådet när lagen antogs ansåg att den borde gä till. Och om den nu inte gör det - vilket är bevisat inte bara med delta utan med många andra exempel - kommer statsrådet då au även i fortsättningen bara se på denna sak utan all vidta några som helst älgärder?

Nr 77

Måndagen den 12 maj 1975

0/77 information och förhandlingar vid expropriation av mark

Överläggningen var härmed slutad,

§ 8 Föredrogs och hänvisades

Propositioner

Nr 108 till skatteutskottet

Nr 110 till näringsutskottet

§ 9 Föredrogs och hänvisades

Motioner

Nr 2147 och 2148 till konstitutionsutskottet

§ 10 Föredrogs men bordlades äter skatleutskottels betänkanden nr 22 och 24, kulturutskottets belänkande nr 11, ulbildningsutskottets betänkande nr 15 samt civilulskottets betänkanden nr 23, 24 och 27.

§ 11 Herr förste vice talmannen meddelade att på föredragningslistan för morgondagens sammanträde skulle justilieutskottets betänkanden nr 15-21 uppföras främst bland tvä gånger bordlagda ärenden och närings-utskottets betänkanden nr 26 sättas sist,

§ 12 Anmäldes och bordlades Redogörelse

Nr 16 Riksdagens revisorers berättelse över verkställd granskning av Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond, såvitt gäller verksamheten under år 1974

§ 13 Anmäldes och bordlades Konst i tulionsutskot tets betänkande

Nr 14 med anledning av motioner om presstöd till tidningar, utgivna på annat språk än svenska

167

Nr 77                 Jordbruksutskottets betänkanden

Måndaeen den_ '' " " anledning av propositionen 1975:55 om reglering av priserna
17 mai 1975___ '' jordbruksprodukter m, m,, jämte motioner
_____________ _ Nr 12 med anledning av motioner om sockerbetsodling

Inrikesutskotiels betänkanden

Nr 6 med anledning av dels propositionen 1975; I såvitt gäller Invandring m. m,, dels propositionen 1975:26 om riktlinjer för invandrar- och minoritetspoliiiken m, m,, jämte motioner

Nr 11 med anledning av propositionen 1975:63 angående vissa av internationella arbetskonferensen år 1974 vid dess femiionionde sammanträde fattade beslul

Nr 12 med anledning av propositionen 1974:80 med förslag om allmän beredskapsbudgei för budgetåret 1975/76

Nr 13 med anledning av propositionen 1975:85 med förslagom tilläggsstat III till riksstaten för budgetåret 1974/75 såvitt gäller arbetsmarknadsdepartementels verksamhetsområde.

§ 14 Anmäldes och bordlades Motion

Nr 2149 av herrar Oskarson och Nordgren med anledning av propositionen 1975:101 om nytt valsystem vid landstingsval, m, m.

§15 Kammaren åtskildes kl,  13,52,

In fidem

BENGT TÖRNELL

/Solveig Gemert