Riksdagens protokoll 1975/76:98 Måndagen den 5 april

ProtokollRiksdagens protokoll 1975/76:98

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1975/76:98

Måndagen den 5 april

Kl. 15.00

§ 1 Fyllnadsval till utskott

Herr TALMANNEN:

De på föredragningslistan upptagna valen är föranledda av all ersällaren för herr Åberg skall beredas plais i ulskoli.

Folkpartiets partigrupp har anmält herr Annerås som suppleant i utrikes- och jordbruksutskotten.

Jag förklarar härmed herr Annerås vald till suppleant i utrikesutskottet och jordbruksutskottet.

§ 2 Justerades protokollet för den 26 mars.

Nr 98

Måndagen den 5 april 1976

Fyllnadsval till utskott

Om vårdbidragen till handikappade

§ 3 Om vårdbidragen till handikappade

Herr finansministern STRÄNG erhöll ordet för alt besvara fru Marklunds (vpk) den 18 mars anmälda interpellation, 1975/76:154, och anförde:

Herr talman! Fru Marklund har frågat mig om jag i likhet med skalleexperterna i Norrbottens län anser att del råder ett anställningsförhållande när en handikappad vårdas av familjemedlem och vårdbidrag utgår och, i så fall, vilka slutsatser man bör dra beträffande vårdbidragens storlek. Fru Marklund har också frågat vilka åtgärder som kommer all vidtas för all klargöra för såväl skattemyndigheter som enskilda vilka skattetekniska regler som skall gälla för vårdbidragen.

De bidrag som fru Marklund syftar på lorde främst vara de s. k. hemsjukvårdsbidragen. Berättigade lill sådant bidrag är bl. a. långvarigt sjuka och vissa handikappade, som är i behov av vård men kan vårdas på ell lillfredssiällande säll i hemmei. Bidragen belalas ul av landsiing eller kommun. Villkoren för bidragsgivningen varierar mellan olika landsting. I många fall betalas bidraget direkt lill den vårdbehövande. Bidragel är då skallefriit. Hemsjukvårdsbidrag som utbetalas till en vårdare räknas däremot som skattepliktig inkomst för denne. Värdaren är i sådana fall all anse som anställd av landstinget eller kommunen, som också betalar arbetsgivaravgift på beloppet.

1 de fall bidragel betalas ul direkt till den vårdbehövande och denne i sin tur ersätter en vårdare kan ibland ell anställningsförhållande föreligga mellan parterna. Den vårdbehövande får i så fall betala vederböriiga arbetsgivaravgifter. Om bidraget då inte har avvägts med hänsyn lill skaiie-

143

Nr 98

Måndagen den 5 april 1976

Om vårdbidragen till handikappade

och avgiftsskyldigheten kan svårigheter uppkomma. Även belräffande vårdbidragen till föräldrar som värdar handikappade barn har olika meningar i skattefrågor förekommit mellan bidragsmottagare och skattemyndigheter. De här berörda problemen är emellertid uppmärksammade av landsting och skattemyndigheter, och överväganden pågår för att åstadkomma en lämplig ordning på det aktuella området.

144

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Jag ber att fä tacka finansministern för svaret på interpellationen.

Tyvärr ger finansministern, som ju annars är känd för att ha nog sä bestämda åsikter om saker och ling, inte uttryck för någon uppfattning i de frågor som jag ställt.

Finansministern säger alt det ibland kan föreligga ett anställningsförhållande mellan parterna i de fall då bidragel utbetalas till den vårdbehövande och denne i sin lur ersätter en värdare.

Det är just sädana fall som föranlett min interpellation. Människor som i sina deklarationer yrkat avdrag för kostnader i samband med vård av handikappade i hemmet och inte fått dessa avdrag godkända har hört av sig.

I pressen, bl. a. i en finansministern närstående tidning i Norrbotten, har det älergells uttalanden frän oroliga handikappade, som påtalat det orimliga i dels alt förälder, maka, barn eller annan nära anhörig skall betala skatt för vårdnadsbidraget, dels att den vårdade skall erlägga arbetsgivaravgift.

Allt det här har finansministern säkert fått vetskap om också på annat säll än genom min interpellation, och jag har svårt all tro alt de som vänt sig lill finansminisiern har blivil mer lill freds med finansminislerns besked än vad jag är.

De människor som vårdar handikappade anhöriga gör ju en myckel slor insals - inie bara genom att göra del möjligt för den handikappade all leva så normall som möjligt ulan också för samhället.

Alla känner vi till bristsituationen pä vårdområdet både i fråga om personal och platser. Alla vet vi också vad vård på institutioner kostar samhället. Mot den bakgrunden är de vårdnadsbidrag som utbetalas i de aktuella fallen en mycket billig lösning för samhället.

Principen alt vårdnadsbidraget skall utgöra ATP-grundande inkomst är naturligtvis hell och hållet riktig. Men då måsle givetvis vårdbidragen uppgå lill belopp som kan betraktas som ersättning för ell utfört arbete, och det är del sällan frågan om i dag.

Finansminislerns hänvisning till all landsiing och skaltemyndigheter uppmärksammat de här problemen är i och för sig obehövlig. Landslingen måste självklart ta reda på vad en uppräkning av vårdnadsbidragen till belopp som efter beskattning skulle ge mottagaren ungefär samma summa som i dag skulle kosla för landstingen. Skattemyndigheterna har naturligtvis anledning all la ställning lill vilka regler som skall gälla. Men

för att åstadkomma en sådan "lämplig ordning", som finansministern talar om, måste väl också centrala myndigheter uttala en mening. Jag har svårt att se att en lämplig ordning kan åstadkommas genom åtgärder av det slag som förekommit i Norrbotten, och som i pressen, med fog, har kallats för skatteklappjakt på handikappade.

Jag skulle önska alt finansminisiern ville göra ett klarläggande av sin egen åsikt om de aktualiserade förhållandena.

Nr 98

Måndagen den 5 april 1976

Om vårdbidragen till handikappade

Herr finansministern STRÄNG:

Herr talman! Jag kan väl delvis hålla med interpellanlen om att det varit en relativt stor oreda på det här området; en oreda som plågat både landsting och de som varil direkt berörda av den. Men den har nu, om jag förstält saken rätt, retts upp. Jag skall återkomma lill det.

När fru Marklund vill ha besked av mig i en fråga som rör tolkning av skattelagar i ett specifikt fall är det helt naturligt att jag inte gör den tolkningen. Den tillkommer - om den skall göras - de skattedomstolar vi har. Det är inte finansministerns sak att göra sådana tolkningar.

När det gäller frågan om värdnadsbidragens storlek är del klart att de kan och måste variera med hänsyn till vårdnadens omfattning. Jag föreställer mig att fru Marklund måhända är underrättad om att denna fråga varit föremål för prövning i Norrbottens läns landsting. Landstinget har släppt en pressrelease, som jag fick i min hand i morse och som jag tycker på ett tillfredsställande sätt reder ut de här begreppen.

Landstinget har beslutat sig för all hemsjukvårdsbidragen skall uppräknas med 50 96 och beskattas. Dessa bidrag skall alltid utbetalas till vårdaren och inle lill patienten. Även om del är en anhörig som är vårdare skall vårdaren ha bidraget. Det betyder att landstinget, antingen direkt eller via kommunen, går in som arbetsgivare gentemot värdaren och drar skatten och betalar de sociala avgifterna och ATP-avgiften i sedvanlig ordning. Man är beredd att genomföra uppräkningen av själva bidraget med 50 96 retroaktivt från den 1 januari 1976 och la på sig skyldigheten att betala arbetsgivaravgifterna från den 1 januari 1975. Genom della arrangemang klarar man ut begreppen och dessutom äventyrar man inte ATP-poängen för dem som svarar för vårdnaden.

Jag vill gärna gratulera Norrbottens läns landsting för en elegant lösning av ett ganska besvärligt problem.

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Jag är beredd att instämma i finansminislerns gratulation till Norrbottens läns landsting. Jag kände inte till denna lösning. Den stämmer emellertid väl överens med vår syn, alt inkomsten skall vara ATP-grundande men också uppgå till belopp som ger den person som lar hand om den handikappade en summa som i någon mån kan motsvara arbetsinsatsen.

Jag är alltså glad för all åtminstone en del av de oklarheter som hittills har funnits när del har gällt den skattetekniska behandlingen av värd-

145

10 Riksdagens protokoll 1975/76. Nr 97-98

Nr 98

Måndagen den 5 april 1976

Om åtgärder mot narkotikamissbruket

bidragen och ersättningarna till dem som värdar handikappade barn eller andra anhöriga i hemmen nu kanske undanröjts. Tack för svarel!

Överläggningen var härmed slutad.

På hemställan av herr talmannen beslöt kammaren  kl.   15.10 alt ajournera sina förhandlingar till kl. 16.00

§ 4 Förhandlingarna återupptogs kl. 16.00 under ledning av fru tredje vice talmannen.

§ 5 Om åtgärder mot narkotikamissbruket

146

Herr socialministern ASPLING erhöll ordet för alt i ett sammanhang besvara dels fru Kristenssons (m) den 9 mars anmälda interpellation, 1975/76:145, dels herr Torwalds (c) den 12 mars anmälda interpellation, 1975/76:151, och anförde:

Fru talman! Fru Kristensson har frågat mig om jag vill delge riksdagen de nya konkreta, kraftfulla åtgärder som planeras för att hejda narkotikamissbruket i allmänhet och heroinmissbruket i synnerhet.

Herr Torwald har frågat mig vilka åtgärder jag ämnar vidta dels med anledning av de många beslagen av tung narkolika, dels för all öka so-cialarbeiarnas benägenhet all samarbeta med polisen bl. a. vid tillämpningen av lagen om tillfälligt omhändertagande.

Jag besvarar inierpellalionerna i ett sammanhang.

När det gäller narkotikamissbruket i allmänhel är läget enligl de ansvariga myndigheternas bedömningar i huvudsak delta.

Tillgången på cenlralsiimulerande medel har åler ökat efter några år med varierande tillgång. Amfetamin är pä nyll del dominerande medlel. Tillgången på cannabis är oförändrad. I fråga om morfinbas har lillgången minskal påiagligl.

Del allvarligaste draget i den senaste utvecklingen i Sverige och i övriga Västeuropa är del ökade utbudet av heroin. 1 Sverige gjorde sig detla utbud påtagligt gällande under vintern. Heroinet härstammar från odlingar i den s. k. gyllene triangeln, dvs. gränsområdena mellan Burma, Laos och Thailand. Amsterdam anses sedan fiera år vara centrum för handeln med heroin i Europa. Något heroin från odlingar i Turkiet tycks däremot inle tillföras marknaden. Den kontroll som de turkiska myndigheterna har genomfört i samråd med berörda FN-organ synes alltså f n. framgångsrik.

Missbruket av narkolika i landei förefaller som helhet inle att ha undergått några större förändringar under senare tid. Cannabis är fortfarande det dominerande medlet. En viss minskning av missbruket av cannabis bland ungdomar lycks dock ha skett.

Vad beträffar s. k. tung narkolika och etablerat missbruk dominerar fortfarande cenlralstimulantia. Biandmissbruk tycks ha blivit vanligare. I detta missbruk ingår även alkohol och olika tabletter.

Opialmissbruket inkl. heroin förekommer främst i Stockholm men också i vissa mellansvenska städer och i södra Sverige. Opialmissbruk tycks fortfarande vara av ringa omfattning i Västsverige. Heroin utnyttjas av redan etablerade missbrukare. Dessa uppges dock föredra morfinbas och morfintablelter framför heroin.

När del gäller det stora parti heroin som beslaglogs på flygplatsen i Norrköping för någon tid sedan pågår utredning f n. Pä nuvarande stadium i utredningsarbetet kan man inte av detta beslag dra några slutsatser om den svenska marknaden för heroin. Uppgifter från fältet och om andra mindre beslag lyder dock pä alt det finns en viss om än ganska liten marknad för heroin i Sverige. Detta är självklart oroande och kräver skärpl uppmärksamhet.

Narkotikaproblemet angrips genom insatser för att förhindra införsel och handel och för att förebygga missbruk och pressa tillbaka efterfrågan på narkotika.

När det gäller att begränsa tillgången på narkotika är det internationella samarbetet av utomordentlig betydelse. Från svensk sida har vi arbetat intensivt för all förbättra den internationella kontrollen och samarbetet. Delta arbete förefaller nu att bära frukt. Sålunda har bestämmelserna i den allmänna narkotikakonventionen skärpts under är 1975. Konventionen om psykotropa ämnen beräknas träda i kraft under detta år.

När det gäller den illegala odlingen av opium inom den s. k. gyllene triangeln kan nämnas att länderna i området har ökat sina motåtgärder. Detta sker i samråd med bl. a. olika FN-organ. Den internationella polisorganisationen Interpol har fått sina resurser förstärkta. Detta gäller även den regionala verksamheten i t. ex. Sydostasien och Europa. En effekiivisering av verksamheten har också skett. En mycket slor del av organisationens kapacitet tas i dag i anspråk av insatser mot den illegala narkotikahandeln. Enligt rikspolisstyrelsens uppfattning fungerar polissamarbetet helt tillfredsställande. En ökning av det internationella tullsamarbetet har också skett under senare år. Enligt generaliullstyrelsen fungerar samarbetet väl.

Den svenska polisen har under senare år fält betydande förstärkningar, bl. a. när del gäller tjänster för spanings-och utredningsverksamhet. Inom polisen arbetar man också på att i all möjlig utsträckning effektivisera spaningsarbetet. Narkotikabrollen priorileras i polisarbelet. Ansträngningarna riktas särskilt mot handeln med opiater. Inom skilda delar av landet har personal avdelats för samlade aktiviteter mot misstänkt nar-kotikabrottslighel. Erfarenheten av verksamheten är positiv.

Även tullens smugglingsbekämpning har effektiviserats. Inom generaltullstyrelsen övervägs förutsättningarna för att i ännu högre grad än f. n. inrikta kontroll- och tullkriminalgruppernas verksamhet pä bekämpning av narkotikasmugglingen genom fler pädrag och razzior pä gräns-

Nr 98

Måndagen den 5 april 1976

Om åtgärder mot narkotikamissbruket

147

Nr 98

Måndagen den 5 april 1976

Om åtgärder mot narkotikamissbruket

orterna. Styrelsen avser också att ytteriigare intensifiera det internationella samarbetet och informationsutbytet. I detta syfte anordnas i maj detta år en internationell tullkriminalkonferens i Stockholm.

För att kampen mot narkotikamissbruket skall bli framgångsrik krävs också betydande insatser för alt begränsa efterfrågan på medlen.

Orsakerna lill alt människor börjar använda narkolika är ofta komplicerade. För att komma lill rätta med problemen krävs aktiva sociala åtgärder på samhällslivets olika områden. Vi behöver ett ökat och mångsidigt utbud av kultur- och fritidsaktiviteter med nya gemensamhetsformer. Omfattande åtgärder vidtas för att komma lill rätta med ungdomsarbetslösheten, som bl. a. kan innebära risker för olika slags missbruk.

Ett mycket viktigt moment i den förebyggande verksamheten är informationen. Den information som ungdomsorganisationerna har bedrivit med stöd av statliga medel har inneburit värdefulla insalser och gett positiva erfarenheter. I en proposition föreslås därför att verksamheten fortsätter och byggs ut. Vidare föresläs en höjning av medelsanvisningen för nästa budgetär för bl. a. fortsatt upplysning i narkotikafrågan.

Skolans undervisning om narkotikaproblemen har fortlöpande förbättrats. Narkotikaproblemen uppmärksammas också i ökande utsträckning inom den elevvärdande verksamheten.

I strävandena att minska efterfrågan på narkotika intar vården en betydelsefull roll. Socialstyrelsen har utformat riktlinjer för hur vården bör bedrivas. Ansvaret för vårdens utbyggnad och innehåll ligger pä huvudmännen, dvs. landstingskommuner och kommuner. Staten stimulerar till särskilda insatser pä detta vårdområde genom betydande statsbidrag. Detla markerar att regeringen tillmäter vården av narkotikamissbrukare en hög angelägenhetsgrad. En fortlöpande förstärkning av behandlingsmöjligheterna för narkotikamissbrukare har också skett, främst genom inrättande av vårdcentraler. Ett nytt drag i utvecklingen är tillskapandet av s. k. ungdomsmottagningar med huvudsaklig inriktning på missbrukare. I storstäderna råder dock fortfarande viss brist på resurser för akutvård och avgiftning. En omfattande försöksverksamhet som även berör narkomanvården pågår f n. i Skåne. Bidrag lämnas vidare lill olika organisalioner som ägnar sig åt rehabilitering av narkotikamissbrukare.

Som svar på herr Torwalds fråga om samarbetet mellan polis och socialarbetare vill jag framhålla att utvärdering f n. sker av tillämpningen av lagen om tillfälligt omhändertagande och av försöksverksamheten med socialjourtjänst. Enligt uppgifter från socialstyrelsen fungerar samarbetet mellan polis och socialarbetare väl på de flesta håll i landet. Det är främst i Stockholm som problem har uppstått. Vi måste ha klart för oss au det här rör sig om två yrkesgrupper med delvis olika roller i samhället, olika utbildning m. m. För att komma till rätta med dessa problem lorde bl. a. krävas ökade kunskaper hos båda yrkesgrupperna om varandras arbetsuppgifter. Dessa frågor uppm.ärksam.mas särskilt.

148

Fru KRISTENSSON (m):

Fru lalman! Jag har först ett behov av att tacka socialministern för att ni. trots ett besvärligt lidsprogram, ändå kunde besvara interpellationen vid del här tillfället. Sedan ber jag också all få tacka för innehållet i interpellationssvaret, som dess värre är ungefär som svaren brukar vara, nämligen en redovisning över välkända fakta och just ingenting om de nyheter jag trodde man skulle ha fäll reda pä.

Anledningen, fru talman, till min litet provokativa fråga - för den var kanske provokativ när jag efterlyste vilka nya konkreta, kraftfulla åtgärder som planerades för alt hejda narkotikamissbruket i allmänhel och heroinmissbruket i synnerhet - var ju att socialministern själv i november 1974 sade följande: "Om vi skulle få in heroin i landet vore

del rriycket oroande.- Kraftiga åtgärder måste sättas in för att sä

långt möjligt förhindra det."

Jag har inte noterat några speciella åtgärder för att förhindra detta missbruk. I varje fall har det inte lyckats, eftersom heroinet bevisligen nu är i vårt land. Eftersom vi alla vet vilka förödande verkningar heroinet har på missbrukarna sä trodde jag faktiskt att socialdepartementet och justiliedepariementet i samråd nu skulle kunnat komma med några älgärder som man kunde beteckna som kraftfulla och som innebar ett visst hopp om en bältre framtid. Jag skall emellertid först kommentera svaret något.

Socialministern redovisar den internationella situationen och nämner bl. a. alt Amsterdam sedan flera är anses vara centrum för handeln med heroin i Europa. Detta är säkert riktigt. Det är glädjande att konstatera all Holland nu har skärpl sin narkolikalagsliftning. Även om den kanske inle blev hundraprocentigt tillfredsställande är den i alla fall ett steg ål rätt håll. Jag vill inom parentes säga att det inte var lack vare några kontakter från den svenska regeringen man gjorde detla, utan det var främst pä grund av det polissamarbete som ägt rum mellan olika länders polis, inte minst mellan den svenska och den holländska polisen. Sedan har vi faktiskt också haft pariamentarikerkontakter. Även om jag inte vill stå här och påstå att de spelat sä stor roll, har de ändå haft en viss betydelse, eftersom holländska pariamentariker ansåg att de borde komma hit för att höra hur vi i vår riksdag skulle kunna uppfatta det förslag de då skulle behandla.

Men den skärpta lagstiftningen i Holland borde, för att fä effekt, också leda lill ökade polisinsatser. Kvar står frågan vad svenska regeringen länker göra för alt förmedla den oro man har rätt att känna inför det faktum att vi så nära värt lands gränser har en sådan central för heroinet som vi har i Amsterdam. Jag skulle vilja fråga - även om statsrådet Aspling inte är direkt ansvarig för polisen - om ni vill tala om för kammaren huruvida det finns några planer inom regeringen pä sådana kontakter. De behöver inte uppfattas som inblandning i annat lands angelägenheter utan bara som ett uitryck för den helt nalurliga oro man måste känna för situationen.

Nr 98

Måndagen den 5 april 1976

Om åtgärder mot narkotikamissbruket

149

Nr 98

Måndagen den 5 april 1976

Om åtgärder mot narkotikamissbruket

150

Sedan återkommer statsrådet till den kända frågan om lägel pä narkotikamarknaden. Ni säger dä att den inte förefaller ha undergått några större förändringar under senare tid. Jag skulle vilja fråga statsrådet: Med vilken tid jämför ni? Är det läget för ett år sedan, för fem år sedan, eller med läget i mitten av 1950-talet, då man började diskutera dessa problem? Med vilken tidpunkt vill ni göra jämförelsen att narkotikamarknaden inte undergått några större förändringar? Om man inte kan få någon liten precisering där är det faktiskt ett uttalande som är lill intet förpliktande. Personligen tycker jag det är ganska upprörande alt man år efter är får hälla på med gissningar om missbrukets omfattning. Det är väl ungefär vad man gör, eftersom man inte har några dala till ledning för sin bedömning. Skall man komma ät problem, är det väl bättre att veta problemens omfattning än att hålla på och gissa. Jag skulle vilja fråga statsrådet om det inte är dags att nu försöka sig på någon form av undersökning för att få ett underlag för en bedömning av hur stor narkotikamissbrukets omfattning är och speciellt då heroinmissbrukets omfattning.

Annars tycker jag att det finns mängs samstämmiga uppgifter som tyder på att läget är relativt allvariigt när det gäller missbrukets omfattning. Antalet dömda för narkotikabrott har ökat rätt avsevärt. Jag har bara uppgifter på antalet häktade, som år 1974 var 917; 1975 var siffran 1 159. Jag hörde häromdagen på en kriminalvårdskonferens som jag besökte att man nu räknar med att pä centralanslalterna inom kriminalvården är inte mindre än 30-40 96 narkotikamissbrukare. Inom Stockholmsregionens fångvårdsanstalter noterar man en kraftig ökning av opiatmissbruket inkl. heroin. Sedan i höstas, uppgav man, finns det nästan enbart heroinmissbrukare bland dem som missbrukar narkolika på Stockholmsregionens fängvårdsanstalter. Man börjar nu också spåra kokain.

Jag har en uppgift frän Malmö tingsrätt, som också lämnades på konferensen. Där har man undersökt samtliga häktade från liden 1 januari till 15 mars i år. Antalet häktade var 60, och av dem var 42 narkotikamissbrukare. Av dessa 42 var inte mindre än 12 heroinister.

Narkotikavårdsteamet i Stockholm uppskattar andelen häktade narkomaner här i Stockholrnsregionen till 40 ä 50 96. Det är alltså en väldigt stor grupp av de häktade eller dömda som är narkotikamissbrukare, och av dem är en oroande stor del heroinister. Därför förstår jag egentligen inle hur statsrådet kan påstå att vi har en ganska liten marknad för heroin i Sverige. Man kan givetvis ha olika uppfattning om vad "ganska liten" betyder, men nog är situationen bekymmersam. Jag skulle vilja fråga statsrådet om ni inle också upplever situationen som bekymmersam när det gäller heroinmissbruket.

Från polisen uppger man att det tidigare, när man fick tag på någon person som smugglat heroin, rörde sig om tiotals gram eller möjligen något hekto. I dag är det kilopartier som man upptäcker eller får erkännande om. Det beslag som gjordes i Norrköping för kort tid sedan

visar all den svenska marknaden kunde svälja detla enorma parti. Det slår alltså utom allt tvivel att vi har en så slor skara etablerade heroinmissbrukare att det finns underiag för så stora kvantiteter.

Nu säger statsrådet all narkotikaproblemet angrips genom insatser för alt förhindra införsel och handel och för att förebygga missbruk och pressa tillbaka efterfrågan på narkolika. Får jag fråga statsrådet: Har er narkotikapoliiik varit framgångsrik? Anser ni själv att den varit framgångsrik, eftersom svaret tyder på att ni ämnar fortsätta på den inslagna vägen? Det brukar man göra om man anser att den varit lyckad. Personligen kan jag inte tycka det, eftersom jag påslår att läget successivt har förvärrats, inte bara så att antalet narkotikamissbrukare har ökat ulan också därför all missbruket riktat sig på allt svårare ämnen, på heroin och kokain.

Jag vill ställa en fråga till statsrådet: Vad innefattas i det ni säger om alt bestämmelserna i den allmänna narkotikakonventionen skärpts under 1975? Jag har själv inte lyckats skaffa mig någon uppgift om vad det innebär, men det skulle vara intressant att veta vad detta konkret betyder.

Jag vill gärna vitsorda del som sägs om all det internationella polissamarbetet fungerar bra. Också tullsamarbetet fungerar tillfredsställande - även om det kunde förbättras något. Sedan påstår statsrådet att den svenska polisen fått betydande förstärkningar, att man nu prioriterar narkotikabrott och att erfarenheterna av narkotikabekämpningen är positiva. Del kan man naturiigtvis säga, på ett sätt. Men sakläget är alt polisen i dag inte har tid med den narkotikabekämpning som man menar skulle vara absolut nödvändig. Det är nämligen så att kriminaliteten har ökat på ett våldsamt sätt bara under det senaste halvåret. Det gör att man inte kan splittra resurserna på de här båda mycket resurskrävande områdena. Man måsle prioritera. Från polisdistrikt till polisdistrikt har man gjort den erfarenhelen att man måste lägga ned de särskilda spaningsgrupper för narkotikabekämpning som man har haft, därför alt man helt enkelt inte har resurser för sädana. Nu är det inte statsrådets avdelning, men eftersom ni själv berör det, vill jag säga att det finns anledning för oppositionen att rikta kritik mot all man icke har fullföljt det beslut som riksdagen fattade 1973 och som innebar att man skulle satsa på den grövre brottsligheten, särskilt narkotikabrottsligheten. Rikskriminalens narkotikarotel har ju bara fått en förstärkning med summa summarum fem personer efter 1973 och i landei i övrigt har det snarare blivit ett minus än ett plus i personaltillgången på grund av arbetstidsförkortningen.

Om de förebyggande insatsernas vikt råder det inga delade meningar. Det är bara det att det inte hjälper att tala om dem år efter år när verkligheten är som den är. Man måsle också göra någol annat. Visst kunde man väl ha gjort mera på del förebyggande området, t. ex. när del gäller informationen till skola och föräldrar om vad narkotika är för någonting. En enkätundersökning bland skolelever visar alt många av dessa över

Nr 98

Måndagen den 5 april 1976

Om åtgärder mot narkotikamissbruket

151

Nr 98

Måndagen den 5 april 1976

Om åtgärder mot narkotikamissbruket

152

huvud tagel inte har fått någon information om narkotika. Detsamma gäller föräldrar. Också de saknar information om detta. Jag hörde på den kriminalvårdskonferens som jag deltog i häromdagen att även personalen pä våra fängvårdsanstalter anser att de har en utomordentligt bristfällig kunskap om hur man kan se verkningarna av olika preparat. Det betyder mycket för dem när det gäller att behandla de intagna på våra fångvårdsanstalter att ha sådana kunskaper.

I övrigt skulle jag, herr statsråd, vilja säga något som är litet provokativt. Jag har tyvärr, fru talman, flera exempel på att aktiva narkomaner anlitas i många sammanhang för att bedriva upplysning i narkotikafrågan, inte sädana som klarat av sitt missbruk och som är s. k. exnarkomaner ulan sädana som fortfarande är narkotikamissbrukare. Det finns exempel på att en sådan missbrukare vid ett informationstillfälle gått in på toaletten och injicerat narkotika och därefter fortsatt sin medverkan. Det finns också exempel pä att aktiva narkotikamissbrukare har fält delta i utarbetande av skrifter som myndigheterna publicerar för att informera allmänheten om missbrukets risker.

Om statsrådet vill, skall jag gärna efteråt ge litet konkreta exempel. Jag kan inte göra det frän denna talarstol men vill bara nämna att sådanl får förekomma. Det kan inte vara särskilt gynnsamt för en sund och riklig information om detta viktiga och svåra ämne.

I övrigl har jag kritiserat - och gör det fortfarande - den metod man har för alt sprida informationen, innebärande att uppgiften fördelats pä många olika händer bland folk som har sinsemellan divergerande uppfattningar om hur man skall bemästra narkotikaproblemet. Del gör att bilden och informationen över huvud tagel blir splittrad. Man kan inle åstadkomma någon konkrel ledning och information som fyller det syfte som jag tror att vi båda är besjälade av.

Jag kommer så till slut, fru lalman, till den gamla vanliga diskussionen om vårdfrågan. Jag är faktiskt ledsen att inte statsrådet kan eller vill förstå varför det måsle bli en ändring när del gäller målsättningen för narkomanvården. Jag vill nämna att bland dem som var intagna pä häktena inom Stockholmsregionen av de narkomaner som redovisades pä kriminalvårdskonferensen hade 23 96 över huvud taget inte haft någon kontakt med narkomanvård före häktningsliden. 56 96 av dem hade över huvud tagel ingen pågående behandlingskontakt. De hade haft någon udda kontakt, men sedan var det inget mer.

Jag påstår, fru talman, med en viss envishet - och jag är ledsen att jag upprepar mig - att det är den s. k. frivilliga narkomanvården, dvs. den vård som innebär att bara de som frivilligt efterfrågar den skall få den medan de andra inte får någon alls, som leder lill att vi får sä många narkomaner i våra fångvärdsanstalter.

Man sade också på konferensen att man i bland ser folk som gjort oerhört klumpiga inbrott och som faktiskt lämnat visitkort efter sig i förhoppning om att äntligen bli omhändertagna, komma in på häkte och då bli isolerade från kontakt med narkotika. De får ju inte del stödet

inom sjukvården. Det är väl udda fall del rör sig om, men lill slut efterfrågar de faktiskt häkte eller fängelse därför alt de känner att då får de åtminstone något stöd.

Polisen vitsordar delsamma. Man tycker att det snart är meningslöst all ta hand om folk därför att det är samma klientel hela liden. De är ute pä gatan igen fortare än polisen hinner lillbaka dit. Allt delta beror pä att socialvården i detta hänseende inte fungerar på ett tillfredsställande sätt.

Jag vill säga, som jag har sagt så många gånger förut all detla är ingen lätt fråga. Men att därför säga att vi skall inte göra någonting, vi skall inte vidta några åtgärder utom belräffande personer som frivilligi efterfrågar vård, är inte det inhumant, statsrådet Aspling? Jag vore så lacksam om ni skulle vilja svara mig på den frågan: Kan del vara rimligt att låta en ung pojke eller flicka ligga i en knarkarkvart och praktiskt taget dö framför ögonen på oss därför att de själva inte efterfrågar vård?

I mitt tack för svaret skulle jag ändå vilja påpeka att jag tillät mig att 1971 i all anspräklöshet lägga fram ett liopunklsprogram för narkotikabekämpningen. Jag vill inle påstå att del är någol allena saliggörande, men jag vill påslå alt många av de där sakerna i alla fall var ganska bra. Kan herr statsrådet erinra sig att den enda av de tio punkterna som har förverkligats är skärpningen av narkotikastrafflagen! Jag trodde faktiskt inte att regeringen i första hand skulle känna sig manad att förverkliga just den punklen. Men när det gäller de andra punkterna har man varit skäligen ointresserad.

Jag lycker del vore dags nu, fru talman, att vi fick en satsning motsvarande den som gjordes 1969 - men inte enbart på polissidan utan också pä värdsidan, för det går icke att bekämpa narkotikamissbruket enbart med polisinsatser eller med skärpta strafflagar. Del är nödvändigl all det blir en helt annan inställning till värdfrågan. Jag skulle vilja fråga statsrådet om ni ändå inte i del här lägel överväger en sådan samlad åtgärd.

Vidare skulle jag vilja fråga statsrådet om det inle också vore angeläget att återigen inom regeringen utse någon till att vara samarbeisminister för narkotikafrågorna. Jag vill inte påstå, fru lalman, att statsrådet Lidbom gjorde särskilt väl ifrån sig när han var samarbeisminister, men jag påstår att det är fel att dessa frågor är uppdelade på tvä - eller kanske fler - departement så att man inte får någon samlad bild av problemet eller någon samlad insals för att lösa det.

Nr 98

Måndagen den 5 april 1976

Om åtgärder mot narkotikamissbruket

Hert TORWALD (c):

Fru talman! Först ber jag att få tacka socialministern för det utföriiga svaret. Jag tänker att i så ringa mån som möjligt upprepa vad fru Kris-lensson har sagt, eftersom hon och jag i stora drag har samma principiella inställning lill dessa frågor. Men låt mig som en bakgrund lill de här frågorna fä citera vad Göteborgs-Posten skrev sä sent som i söndags. Tidningen har f n. en stor artikelserie beträffande narkotikaproblemen

153

Nr 98

Måndagen den 5 april 1976

Om åtgärder mot narkotikamissbruket

154

i framför allt Europa:

"1 Amsterdam finns det koncentrerade narkotikahelvetei, där knarket lagras som hö i ladorna och missbrukarna lever 'sämre än svin i slian'. Det är från Orienten i huvudsak det kommer, det gift som gör friska ungdomar till förtidspensionerade sjuklingar om inle döden tagit dem i ungdomsåren, det gift som gör förut hederliga människor lill brottslingar i kampen för att skaffa pengar till det enda de har att leva för - 'silen' eller pumpen i venerna som skall få dem att drömma bort vardagens bekymmer men för dem allt djupare in i helvetet."

Ett annat uttalande, som jag vill citera och som mer handlar om vad man borde göra, har gjorts av Yngve Persson, ordförande i Riksförbundet Ett narkotikafritt samhälle, i den lilla skriften Narkotikafrågan nr 2.

"Narkotikaproblemet kan emellertid inte elimineras genom vård av missbrukare, inteens om de många oventenskapligautvärderingarav vårdresultat, som vi undfägnas med då och då, skulle vara sanna. Endast på det förebyggande planet kan vi lyckas! Dvs. genom att stoppa nar-kolikalillförseln och genom att kraftfullt och konsekvent mobilisera individer, organisationer och samhällets alla erforderliga resurser mol missbruket. Att vi av humanitära skäl måste vårda de skadade, är en annan sak. Men del har mycket litet eller inget alls att göra med frågan om hur ell narkotikafritt samhälle skall uppnås. Vad hjälper det om vi till äventyrs kan vårda en och annan till hälsa men samtidigt tillåter att mångdubbelt flera drabbas av gisslet och går under."

Vad som har föranlett min fråga är naturligtvis primärt de stora heroinbeslagen. Det oroande med heroinet är ju den kolossala snabbhet med vilken en heroinmissbrukare blir bunden lill detta gift. Jag har inga siffror för Sverige, men det redovisades i den här artikelserien bl. a. att man i Munchen under de sista fem åren redan har funnit att 99 personer har dött av heroinmissbruk. Det är alltså faktiskt genom obduktion fastslaget att människor har dött av det. Och det finns sannolikt många fier fall där. Vi vel ju också att det finns en hel del sådana fall i Sverige, men åtminstone jag har inle haft tillgång lill någon siffra.

Del anses all ett kilogram heroin ger underlag för i runda tal 15 000 doser, och man räknar med alt en människa blir bunden, dvs. beroende av heroinet, redan efter 3-5 doser. Om vi alltså då tänker oss att ett kilo heroin - vilket är ganska litet, vid en jämförelse med de siffror som har varit aktuella och som angivits för de kvantiteter heroin som smugglats in i Sverige - när sitt mål och om av detta heroin bara en tredjedel går lill nya missbrukare, medan tvä tredjedelar går till människor som redan är slavar under lasten, kan man alltså med de siffror jag anfört räkna med att risken är 1 000 nya heroinslavar på bara ett tredjedels kilo!

Sedan är ju det allra värsta att det enligt erfarenheter hos de polis-och socialmyndigheter som jag har varit i kontakt med nu finns en tendens hos langarna att blanda in heroin i "oskyldigare" preparat, så att den som köper preparatet inle har någon aning om att han samtidigt

också får heroin. Genom den metoden blir han mycket snabbare slav under lasten, och sedan han väl en gäng blivit fast för heroinet har han inga alternativa möjligheler. Han ratar dä i stort sett alll annat, och enligt de erfarenheter som man har gjort i Göteborg har det visal sig att priset på amfetamin och andra preparat kan gå ner och bli praktiskt tagel hur lågt som helst, men en heroinmissbrukare nöjer sig ändå inte med alt köpa sådana preparat utan han måste ha heroin.

Jag tror också att det är riktigt som statsrådet säger att opiatmissbruk fortfarande tycks vara av ringa omfattning i Västsverige. Då kan det vara intressant att ställa frågan, vad anledningen kan vara till all Västsverige har denna relativt gynnsamma situation, när Västsverige samtidigt är så öppet för den import som är så vanlig via fartyg. Del måste alltså i Västsverige finnas någonting som har inneburit en spärr mol opialmissbruket. Enligt min uppfattning - och jag tror alt den delas av alla oss som har följt arbetet i Göteborg - beror detta på att man i Göteborg, till skillnad frän vad socialstyrelsen och många andra sociala myndigheter gjort, har tagit fasta på de varningar som docent Nils Bejerot uttalade när han sade att en liberal narkotikapolitik kommer att leda till ökat knarkmissbruk. I Göteborg tog man alltså Bejerots varning ad notam och beslöt sig för att sä snabbt som möjligt försöka eliminera tillgången på narkotika - eller rättare sagt att minimera tillgången; man kan ju aldrig helt effektivt stänga alla kanaler. Man gick in för att med alla till buds stående medel försöka fä ett grepp på befintlig narkolika innan den nådde missbrukarna. Av den anledningen skapade man på ett tidigt stadium -redan 1967, vill jag minnas-med en fast organisation ett utomordentligt gott samarbete mellan polismyndigheter, socialmyn-digheier, hälsovårdsnämnd, sjukvårdsmyndigheter och tullmyndigheter. Jag tycker det kan vara på sin plats att här nämna namnen pä dem som har gått i bräschen för denna verksamhet och lett den så framgångsrikt. Jag tänker dä främst pä kommissarien Lennart Lindman, socialsekreteraren Ingrid Magnusson och läkarna Tryggve Anden och Clas Sjöberg, ulan vilkas insatser pä delta område jag är ganska övertygad om att slalsrådei inte hade haft anledning att säga att opialmissbruket i Västsverige inte är så oroande som i andra delar av landet. Naturligtvis har de haft många medarbetare. Inte minst frän vissa håll inom de sociala myndigheterna har de emellertid fått uppbära mycket kritik för det samarbete som har ägt rum mellan polis och socialmyndigheter. Men delta samarbete har gjort att man mycket snabbt och effektivt har lyckats spränga flera omfattande langningsligor i Västsverige, och därigenom har tillgången pä narkotika blivit sä dålig att mänga av den anledningen har blivit förskonade frän att fastna i giftmissbruk.

Mot slutet av sitt svar sade statsrådet: "Socialstyrelsen har utformat riktlinjer för hur värden bör bedrivas." Jag blev litet ledsen när jag hörde det, eftersom jag hade hoppats att han skulle säga att socialstyrelsen hade utfärdat nya riktlinjer. Nu kan jag inte följa allt, så jag vel inte om del möjligen ändå är nya riktlinjer - men jag hoppas i varje fall

Nr 98

Måndagen den 5 april 1976

Om åtgärder mot narkotikamissbruket

155

Nr 98

Måndagen den 5 april 1976

Om åtgärder mot narkotikamissbruket

156

att det inte är fråga om 1973 års riktlinjer, som ju inte är några riktlinjer alls, ulan ett allmänt ordande om alt del behövs vård utan att man ger vårdhuvudmännen några ordentliga direktiv för eller råd om hur de skall lägga upp värden och - kanske än viktigare -eftervården. Akutvården tror jag att läkarna i allmänhet har rätt goda möjligheter all komma till rätta med, men det svåra är att bygga upp en effektiv eftervård. Pä den punklen måste man tyvärr konstatera att myckel är ogjort.

Man kan fråga sig - och där kommer jag in på anledningen lill min andra fråga: Varför blir människor knarkare? Del finns de som hävdar all det har sociala skäl, och del är väl sannolikt i många fall, men de jag har rådgjort med är ganska eniga om att en mycket stor procentandel av dem som blir knarkare blir del av ren och skär nyfikenhet. De har alltså inte några speciella problem, ulan de har hört någon beskriva all så och så är det med knark, och så tänker de att del väl inle kan vara så farligt alt försöka. Så försöker de, och rätt som det är är de fast.

Del räcker alltså inte med alt bara syssla med dem som redan är fast. Vi måsle också försöka att undvika att fä in nya proselyter i denna fruktansvärda hantering. Ett av de hjälpmedel vi då har är, som jag ser det, ett samarbete mellan polis och sociala myndigheter. Socialstyrelsen tycks ju vara nöjd, även om man säger att det finns vissa problem i Slockholm - men å andra sidan är del ganska kusligt, för det är i Slockholm vi har de största problemen, och där hade alltså behovet av ett samarbete mellan sociala myndigheter och polis varil särskilt påkallat.

Man kan fråga sig i del här sammanhanget om rikspolisstyrelsen är lika nöjd med samarbetet. I varje fall är polisen del inle på lokalt plan i Göteborg, och skälet till det skall jag be att få redovisa.

Jag gick ner i staden en kväll - jag brukar ofta gör det för alt söka konlakl och höra hur man har del p olika håll - och den här gången hamnade jag på Nordsladstorgel, som ju varil känt för rätt stora besvärligheter för ett par år sedan. Man hade nämligen varit oförsiktig nog all vid della lorg under lak placera en systembutik med allt vad därav följer. Men del var egentligen inte det som poliserna ville tala med mig om; de ville tala om hur LTO 2 fungerar. Okunnig som jag var - och kanske många andra med mig - var jag tvungen att slå upp i lagboken vad LTO 2 var för någonting, och då fick jag klart för mig att det var 2 S lagen om tillfälligt omhändertagande. Den paragrafen handlar om vad man skall vidta för åtgärder när barn under 15 år befinner sig i olämplig miljö.

Man har i Göteborg för att komma till rätta med situationen infört någol som jag lycker är föredömligt pä della område - Nordsladstorgel kan väl sägas i mycket motsvara Sergels torg - nämligen en form av kvarterspolis. Ett tiotal man under en kommissarie går där, och de byts inte ut annat än i yttersta nödfall. De har gått där ett par tre år nu och känner i stort sett alla människor som rör sig där kontinuerligt. De märker också snabbt om del kommer dit nytt folk. De visade mig rapporter hur man praktiskt taget varje kväll tog om hand mellan 10

och 20 ungdomar under 15 är. Dessa ungdomar gick där ibland lill kl. 2 eller 3 på nätterna. I regel brydde man sig inte om dem första kvällen de syntes, men när de kom tillbaka nästa kväll gick man fram och frågade: "Varför går du här? Har du ingenstans att vara? Skall du inle gä hem nu?"

Men det fatala var att trots att man i denna förteckning redovisade när man hade kontakt med sociala myndigheter så hade man i praktiskt laget samtliga fall fäll besked: "Släpp dem, vi har inle lid, vi hinner inte." Då säger polisen: "Vad tjänar det lill all släppa ut dessa tolv-och ireitonåringar? Dä går de ju bara runi husel, och så kommer de in i näsla ingång." Polisen har där tagit på sig socialmyndighelens uppgift. Man kör inte ned dessa ungdomar i en arrestlokal eller någon annanslans, ulan man försöker få kontakt med föräldrarna. Sedan kommer föräldrarna och hämtar sina barn, och det har blivit mycket gott samarbete den vägen. Men polisen säger: "Det är inte bra att vi gör detta som poliser för vi skrämmer upp föräldrarna i onödan. Föräldrarna säger: "Är det någon olycka som har hänt, eller har de stulit?' Den första tanken alla får är att ungdomarna har begått ett brott eller alt det har inträffat en olyckshändelse."

Man säger från polisens sida att man känner sig motarbetad av vissa grupper bland de yngre socialarbetarna, som säger: "Vi vill inte ha med dem all göra som polisen har lagil hand om, för då kan vi aldrig bygga upp ell förtroende."

Statsrådet säger - och det tror jag är riktigt - att här krävs någon form av ändring, kanske i ulbildningen, för alt vi skall kunna skapa ett bättre sainarbele. Jag vet all det på mänga håll finns ett myckel gott samarbete, och jag har gett exempel på all samarbetet på vissa områden är utomordentligt, inte minst i Göteborg. Men jag har också hön all del inle är bara i Göleborg som man har problem med della samarbete. Det lycks framför alll vara de nyutbildade socialassistenterna som har den felaktiga inställningen att en socialarbetare inte skall samarbeta ined polisen.

Jag anser all denna sak är så allvarlig att jag har funnit del angeläget att fråga statsrådet, och jag skulle vilja sluta detla mitt inlägg, fru lalman, med all slälla följande frågor:

1.    Vill statsrådet verka för att Gölebörgssyslemei när del gäller all bekämpa narkotikamissbruk och narkolikabrollslighei kan komma all lillämpas även på andra häll i landei? Jag skall kanske säga "lillämpas i ökad uislräckning", för det tillämpas säkert här och var.

2.    När utfärdade socialstyrelsen nu gällande riktlinjer för akut- och eftervård av narkomaner?

3.    Avser statsrådet all förbättra slalsbidragen lill socialnämndernas förebyggande verksamhel? Enligl uppgift som jag har fåll under hand säger man au man har för lilel pengar för all kunna förbättra fältarbetet.

4.    Är statsrådet beredd all la något initiativ för all skapa en form av fortbildning för de poliser resp. socialansiällda som sysslar med direkt

Nr 98

Måndagen den 5 april 1976

Om åtgärder mot narkotikamissbruket

157

Nr 98

Måndagen den 5 april 1976

Om åtgärder mot narkotikamissbruket

flillarbele, så alt de får möjlighet att under förslagsvis någon månad följa fältarbetet i den andra organisationen? Jag skulle tro alt man inle kan lägga in det momentet i den grundläggande ulbildningen. Jag länker mig alt en socialarbetare skall få följa kvarterspolisernas arbele, och på samma sätt skulle poliserna få tillfälle att under någon tid följa en fält-arbetande socialarbetare. Detta skulle, tror jag, vara ett sätt att brygga över de motsättningar som tyvärr finns på en del håll.

158

Herr socialministern ASPLING:

Fru talman! Fru Kristensson började med att säga att hon hade tagit upp en del vad hon kallade provokativa frågor, och utan all på någol sätt betygsätta hennes anförande kan jag hålla med om att fortsättningen av fru Kristenssons inlägg innehöll en del av vad jag förstår all hon anser vara provokativa frågor. Jag är inte säker, fru Kristensson, på att våra gemensamma strävanden att komma till rätta med dessa allvarliga problem gagnas med den debattuppläggningen, ärligt talat. Jag tror all överdrifter och inslag av den här typen inte gagnar saken. Det finns anledning alt föra de här debatterna sä seriöst och så sakligt som del över huvud laget är möjligt och att också så långt som möjligt grunda dem på den kunskap, de fakta, som står till värt förfogande.

Vidare skulle jag vilja säga att det här är ju ett stort internationellt problem. Naturligtvis kan vi inte, därför att problemen på många andra håll är både större och mera omfattande, fly våra egna problem. Del är vi som har till uppgift att sä långt som möjligt finna adekvata lösningar på de problem som vi möter pä det här fältet. Men vi skall inte glömma bort all del rör sig om problem som i hög grad är bekymmersamma runt om i världen. Jag tror det är viktigt att även den aspekten finns med i diskussionen.

Naturligtvis är narkotikamissbruket alltid oroande och kräver en fortlöpande uppmärksamhet med insatser på samhällslivets olika områden. Särskilt oroande är givetvis heroinet. Det är otvivelaktigt så all vissa grupper av missbrukare under senare lid utnyttjat lillgången på heroin och använder del medlel vid sidan om andra.

Jag skall inte ge mig in i en analys av detta. Det rör sig ofta, säger många, om personer med ett sedan flera år etablerat missbruk. Det är oroande, och jag har - som fru Kristensson mycket riktigt anförde -i tidigare debatter uttalat detla. Jag har även gjort det i mill svar här i dag.

Jag vill lillägga all del har ju inle varit fråga om någon passivitet från myndigheternas sida när det gäller insatserna. Tvärtom är det självfallet så all vetskapen om att vi är utsatta för trycket utifrån vad gäller även heroinet måsle medverka till en myckel skärpl uppmärksamhet och lill akliva insalser. Här kommer givelvis lullmyndighelerna in, här kommer polisen in, här gäller del spaningsuppgifter osv. Vi har i olika avseenden förstärkt insatserna, och man kan säga att bl. a. de beslag som vi noierar är ell utlryck för polisens aktiva och myckel förtjänstfulla

arbete pä området.

När del gäller den allmänna missbruksbilden i landet ger inle tillgängliga uppgifter belägg för att lägel i stort skulle ha försämrats. De frekvensundersökningar som fortlöpande företas ger en ganska entydig bild av en minskad benägenhet till missbruk när det gäller såväl skolungdomar och universitetsstuderande som nyinskrivna värnpliktiga. Socialstyrelsen har med anledning av den senaste tidens heroinbeslag haft kontakt med närmare ett 50-tal institutioner och enskilda, som har en god överblick över narkotikasituaiionen i landets olika delar, och av de här kontakterna med fältet drar styrelsen slutsatsen att del totala missbruket i landet som helhet är tämligen oförändrat. Cenlralstimulantia utgör alltjämt de dominerande missbruksmedlen när det gäller tung narkotika och etablerat missbruk. Biandmissbruk har uppenbariigen blivit något vanligare.

Till mina värderade interpellanter vill jag säga att jag nu som tidigare har ambitionen all så långt som möjligt få fram en saklig och riklig bild av narkotikasituaiionen, och den bilden grundar sig på de ansvariga myndigheternas bedömning av läget. Att mitt svar på den punkten inte avviker särskilt mycket från svaren vid tidigare interpellalionsdebatler beror alltså på själva sakläget. Men tillåt mig säga att det också är på sitt sätt ganska välkända tongångar som ständigt återkommer i inierpellalionerna. Det görs en rad olika påståenden; fru Kristensson gör del i hög grad. Jag har i tidigare debatter framhållit - låt mig understryka det - att det är allvarligt och oroande att heroin har kommit in på den svenska narkotikamarknaden. Det har jag också understrukit i mitt svar i dag. Vi måste naturiigtvis på allt sätt nu och i fortsättningen så långt möjligt förhindra införsel. Men fru Kristensson och herr Torwald vet att della är frågor som i sin tur berör trafiken över gränserna, andra länder, transportvägarna och källorna varifrån narkotikan kommer. Därför fann jag det naturligt och riktigt att i mitt interpellationssvar också ge en beskrivning av hur man nu upplever den internationella situationen på transportvägarna frän vad man kallar den gyllene triangeln. Jag tror del är viktigt att vi har detta klart för oss.

Vidare har jag den uppfattningen, som tydligen inte delas av inler-pellanterna, att polisens och tullens insalser i narkoiikabekämpningen är kraftfulla. Polisen och tullen gör utomordentligt värdefulla insalser. Likaså har jag betonat att vi i ålskilliga är har drivit de här frågorna på del internationella fältet, i FN:s narkotikakommission och i andra sammanhang. Det vet också fru Kristensson. Vi gör det därför att vi vet all del är ett stort iniernalionelll problem och därför att vi måsle åstadkomma en förstärkning av den samverkan över gränserna som är nödvändig.

Sedan skall jag inte här ta upp frågan om kontakterna med Holland. Fru Krislensson berörde ju den saken ganska ingående. Vi hade också tillfälle att myckel grundligt diskutera dessa frågor vid samtalen med de holländska parlamentariker som var här. Och de fick del av hur vi

Nr 98

Måndagen den 5 april 1976

Om åtgärder mot narkotikamissbruket

159

Nr 98

Måndagen den 5 april 1976

Om åtgärder mot narkotikamissbruket

160

ser på problemen.

Med della harjag också svarat pä några av de frågor som fru Krislensson ställde när det gäller jämförelserna och de gjorda undersökningarna. Här sker ju fortlöpande frekvensundersökningar. Det är alltså inte fråga om att gissa; genom detla faktaunderiag får vi en så god bild som det för närvarande är möjligt alt få.

Jag skall inle la upp frågan om fångvården och del spörsmål som anknyter lill den. Jag vill bara siiga all del självfallel är uiomordeniligi vikligl au vi över huvud taget bekämpar införseln av narkotika och har den största och effektivaste bevakning i olika avseenden.

Låt mig sedan säga några ord om vårdfrågorna.

Riksdagen har för ganska länge sedan slagit fast att den medicinska vården av narkotikamissbrukare - i såväl slutna som öppna värdformer - är en uppgift för landslingen och kommunerna. Jag skall inle polemisera med fru Kristensson - det här området gagnas inte av det. Men nog finns del anledning att säga till fru Kristensson att om man vill åstadkomma effektivare insatser- fru Kristensson använder ofta uttrycket kraftfulla insatser - så bör talet om det följas av förslag om förstärkta vårdinsatser för narkotikamissbrukare t. ex. inom Stockholms läns landsting, där moderata samlingsparliel inte saknar inflytande. Borde inte fru Krislensson i del fallet vända sig till den instansen? Fru Kristensson kan då också ge oss besked om när det föreligger förslag om att satsa mera pä delta område.

För all slimulera landsting och kommuner till ökade insatser inom narkomanvården ulgår som bekant vissa slalsbidrag. Till vårdcentraler utgår bidrag med 75 % av driftkostnaden. För inrättandet av inackorderingshem och behandlingshem lämnas statsbidrag som enligt regeringens förslag den 1 juli höjs till 22 000 kr. per plats. Samtidigt höjs drift-bidraget till 45 000 kr. per plats. Dessa bidrag står alltså till förfogande för speciella vårdinsatser. Men del ankommer självfallel på landsiing och kommuner att självständigt bedöma och prioritera behov och insatser. Staten kan slimulera - och det anser jag alt vi gör - men inle i det här fallet dirigera.

När del gäller de viktiga förebyggande insatserna har både staten och kommunerna sitt ansvar. Vi vet att orsakerna till missbruk både av alkohol och av narkolika ofta är sammansatta och i hög grad har en social bakgrund. Vi möter en mängd uppgifter, framförallt på det sociala fältet. Del gäller boendemiljö, det gäller förhållandet mellan skola och hem och även förhållandet mellan skola och arbetsliv, etc. Jag påpekade alt ungdomsarbetslösheten, som vi med kraft måste bekämpa, alltid innesluter en riskfaktor. På det här området görs också betydande insatser. Bl. a. genom ungdomsorganisationerna och skolan skapas en ökad medvetenhet om missbrukets risker.

Naturligtvis måste vi här gå vidare och sä långt som möjligt bygga ut och effektivisera. Vi kommer i fortsättningen att ge ökade resurser till ungdomsorganisationer för uppgifter på detla viktiga fält.

Jag har många gånger framhållit all kampen mot narkotikamissbruket

måsle föras med många medel och på många fronter. Någon enkel patentlösning finns inte. Det gäller också vårdfrågorna. Här krävs ett rikt och varierai utbud av åtgärder när del gäller både den uppsökande verksamheten, vården och behandlingen. Men ansvaret härför vilar - jag upprepar del - i första hand på kommuner och landsting.

Fru Kristensson sade att hon ägde kännedom om all akliva narkotikamissbrukare användes i någon form av upplysningsverksamhet. Jag skall naturligtvis se lill att denna fru Krislenssons uppgift går vidare lill socialstyrelsen. Jag utgår från att fru Kristensson då med sakuppgifter är beredd alt belägga detla.

Jag har, fru talman, därmed i stort sett svarat på fru Kristenssons frågor.

Till herr Torwald vill jag säga att det f n. inom brottsförebyggande rådet pågår en utvärdering av lagen om tillfälligt omhändertagande. Den beräknas bli färdig under våren. Inom socialstyrelsen pågår utvärdering av försöksverksamheten med social jour. Samlidigl studeras frågan om samarbetet mellan polis och socialarbetare inom en av brottsförebyggande rådets arbetsgrupper. Jag lycker nog all man bör avvakla resultaten av dessa pågående utredningar och utvärderingar innan man direkt tar upp frågan om eventuella åtgärder.

Herr Torwald lalade vidare om erfarenheterna från Göleborg. Han betecknade dem som goda. Vi skall naturligtvis alltid ta lill vara erfarenheter varifrån de än kommer, ty dessa arbetsuppgifter är i många avseenden komplicerade.

Socialstyrelsens skrift om vårdens utformning utfärdades såviii jag minns år 1973. Del är allmänna rikllinjer, och huvudmännen har sedan slora möjligheler alt själva svara för innehållet och utformningen. Jag kan i della sammanhang erinra om att frågan om den kommunala socialvården så småningom kommer att bli mycket aktuell. Jag räknar nämligen med att .socialut>edningen skall komma med sitt slulliga betänkande under senare delen av detta år. Därmed slår vi inför en myckel stor uppgift när det gäller den kommunala socialvårdens förnyelse i framliden.

Självfallel är utbildningsfrågorna och de förebyggande åtgärderna vikliga. Herr Torwald log upp dessa. Det är angeläget all alla goda krafter medverkar i del arbetet.

Jag vill, fru lalman, sluta detta inlägg med att understryka vad jag sade i början, nämligen alt jag tror att vi tjänar denna viktiga fråga genom att inte medverka till överdrifter och påståenden som inte gagnar saken. Vi är väl alla ute efter att åstadkomma förbättringar. Della är utgångspunkten, i vart fall för mill engagemang på delta område. Så har del varit under alla de år som jag i socialdepartementet haft befattning med dessa frågor.

Nr 98

Måndagen den 5 april 1976

Om åtgärder mot narkotikamissbruket

Fru KRISTENSSON (m):

Fru talman! Vågar socialministern påstå att jag inte skulle vara seriös när jag debatterar narkotikafrågan, all jag inte skulle vara saklig och

161

11  Riksdagens protokoll 1975/76. Nr 97-98

Nr 98

Måndagen den 5 april 1976

Om åtgärder mot narkotikamissbruket

162

att jag skulle göra mig skyldig lill överdrifter?

Är del då en överdrift att göra gällande att del vore angeläget att man från svensk sida tog kontakt med Holland, när vi är så beroende av att Holland försöker motverka distributionen av heroin och annan narkotika till olika länder, bl. a. Sverige? Är det en överdrift när jag framhåller angelägenheten av att man på ett bättre sätt än som hittills sker kan dokumentera missbrukets omfattning, så all man åtminstone kan bedöma problemens slorieksordning? Är del en överdrift när jag vågar kritisera socialministern för att han kallar heroinmarknaden för en ganska liten marknad, ett uttryck som lyder på att han inte är särskilt bekymrad för situationen? Man vel ju i varje fall så pass mycket att läget är bekymmersamt. Är det en överdrift när jag påstår att polisen inte längre orkar fullgöra den narkolikabekämpning som vi alla hoppades att den skulle kunna genomföra? Jag har här vidarebefordrat polisens egna uppgifter. Är det en överdrift frän min sida när jag påstår att vårdsidan har misslyckats eftersom man i huvudsak endast vårdar dem som själva vill ha vård och lämnar dem åt sidan som inte efterfrågar vård men som verkligen är i behov av den?

Fru lalman! Det är möjligt att mina påståenden kan uppfattas som överdrifter, men personligen hävdar jag att det är den nakna sanningen jag försöker presentera. Vad jag anfört är ett uttryck för den fruktansvärda oro jag känner inför socialministerns nu liksom tidigare år schematiska sätt alt svara, ett sätt som nästan kan uppfattas som likgiltighet.

Socialministern säger att de uppgifter som man fått fram genom socialstyrelsens olika kontakter inte visar att situationen förvärrats. Det vore ju bra om detta vore sant, men del är dess värre så att de uppgifter jag får - exempelvis dem som jag nu fått genom kriminalvården och genom polisväsendet - är sådana att de ger en mrökare bild.

Fru talman! Jag vill fråga om det inle vore bra om man på samma sätt som i Danmark kunde få en fortlöpande statistik över hur många narkomaner vi har så all vi från den utgångspunkten kan bedöma vilka åtgärder som skall vidtas. Jag yrkar inte att vi skall försöka fä en sådan statistik i förhoppning om att den skulle visa en väldigt allvariig bild, ulan därför alt vi skall få fram sanningen. Jag förstår inle varför det inte skulle kunna gå bra att få fram en sådan statistik här, när det kunde gå bra i Danmark. Vi vet dessutom inle hur många som dör av narkotikamissbruk, eftersom vi inte heller har någon sådan registrering. För ett tag sedan var det en debait i TV där två kvinnliga heroinister medverkade. En av dem sade: "Här dör de ju som fiugor." Det är ett chockerande påstående som man inte har något som helst belägg för. När man inle har tillgång lill fakta är det kanske lätt alt man gör sig skyldig till överdrifter, men jag dokumenterade i alla fall vissa avsnitt i mitt anförande med siffror. I statsrådets svar kan jag emellertid inte finna några siffror, och det är kanske naturligt eftersom man i socialstyrelsen tydligen inle har någol sådant underiag.

Statsrådet säger vidare att de beslag som polisen gör bör uppfattas

som ett uttryck för den stora aktivitet som man ägnar denna fråga. Det kan naturligtvis uppfattas så, men det kan också uppfattas som ett utlryck för att förekomsten av narkotikalangare nu har blivit mycket slörre och all sålunda också chanserna all upptäcka dem har blivit större. Detta kan i sin tur vara ett ullryck för att antalet narkomaner nu är sä stort att marknaden kan svälja sä stora partier.

Polisen gör en värdefull insats. Det är jag den första att säga. Men den har inte resurser så all det räcker till. Och jag önskar all socialministern kunde höra efter lilel bälire med rikspolisslyrelsen sä skulle ni få det belagt och kanske åtminstone på den punkten inte säga att jag gjorde mig skyldig till överdrifter.

Sedan gäller del vårdfrågorna. Socialministern säger att jag med förkärlek brukar använda uttrycket kraftfulla åtgärder. Ja, det var faktiskt statsrådet som den här gången hade använt uttrycket kraftfulla åtgärder, som jag tog mig friheten att citera.

Men som jag sagl många gånger förut är det inle enbart en fråga om ett ökat statsbidrag eller all skaffa fler vårdplalser. Del vikliga är alt sälla upp rikllinjer för värden.

Jag har tidigare tillåtit mig att kalla den här vården, där man åker ut och in och fram och tillbaka, för pingpongvård. Men när en värdplats kostar 400-500 kr. är det mycket angeläget - även ur ekonomisk synpunkt - att vården blir genomtänkt och kan leda till goda resultat. Sä länge den inte gör det blir önskan om en kraftig utbyggnad av anlalel vårdplatser mindre, eftersom de medel som satsas pä en utbyggnad inte skulle ijäna någol vettigt syfte.

Det är också angeläget att utvärdera de behandlingsresultat som finns. Det har vi debatterat om tidigare, och det har också väckts motioner om detta. Om man bedriver en varierad vård med ett rikt utbud av olika behandlingsmetoder utan att göra en utvärdering av dem leder också del till att vården blir meningslös. Och även här påstår jag, fru lalman, att jag inte gör mig skyldig till överdrifter.

F. ö. är det inte alls konstigt alt statsmakterna utarbetar riktlinjer för vården även om del är landstingen och kommunerna som bedriver den. Sådant sker väl på alla områden. Ett område som är speciellt noga reglerat är vården av de utvecklingsstörda. Jag tror inte att socialministern på fullt allvar vill stå här och förkunna: Vi har inget ansvar för hur den värden bedrivs, utan den får landsiing och kommuner sköta om. Det är väl ändå inte er mening?

Riktlinjerna för vården är ändå någonting som regeringen och riksdagen har både rätt och skyldighet att försöka dra upp.

Jag är tacksam för statsrådels löfte att informera socialstyrelsen om de exempel som jag nämnde. Jag skall med glädje meddela de fakta som styrelsen kan finna anledning att fråga efter. Jag ser fram emot en sådan kontakt.

Till slut vill jag säga all vi alla vill förbättringar. Och jag vill inte påstå annat än alt statsrådet också vill ha sådana. Jag förmenar bara.

Nr 98

Måndagen den 5 april 1976

Om åtgärder mot narkotikamissbruket

163

Nr 98

Måndagen den 5 april 1976

Om åtgärder mot narkotikamissbruket

fru talman, att den politik som hittills förts inte har lett till någon framgång.

Jag vågar påslå att de tankegångar som vi kommer med från oppo-silionssidan faktiskt vore värda att prövas. Jag tycker alt det är oförsynl av statsrådet att bara vifta bort de förslag som vi fört fram under så många år som överdrifter och osakligheter, som icke seriösa.

Regeringen har ett tungt ansvar för den misslyckade narkotikapoliiik som har förts i det här landet. Med detta vill jag inte säga att vi med en bättre politik skulle ha kunnat göra Sverige narkotikafrilt. Men det vilar ett tungt ansvar på regeringen, som inle har tagit tillräckligt allvarligt på de här frågorna och velat pröva de olika förslag som under årens lopp förts fram från oppositionssidan.

164

Herr TORWALD (c):

Fru talman! Jag blev nästan generad å statsrådets vägnar när han tydligen på fullt allvar hävdade att fru Kristensson och jag inte tyckte att polisen och tullen gör ell goit jobb för all bekämpa narkotikan, dvs. att hindra den från att komma in i landei.

Tvärtom är vi nog eniga med statsrådet på denna punkt om all del görs myckel goda insalser här. Men problemet är att det inte finns några möjligheter - det visar all erfarenhet - att hejda all narkotika att komma över gränserna. Del sipprar in icke oväsentliga mängder oavsett hur skickligt tull och polis arbetar.

Det är då del är så viktigt alt de socialarbetare som kommer i kontakt med de ungdomar som fastnat i narkotikaberoendet snabbi etablerar kontakt med polisen och talar om: Nu har del dykt upp narkotika här i denna stadsdel, och de här olika vägarna tycks narkotikan komma till dessa människor. Del är så man gör i Göteborg. Del är så man snabbi lyckats få tag på ligor. Länge trodde man att all narkotika fanns i centrala Göteborg. För ell halvår sedan ungefär upptäckte de som arbetar med delta på den sociala sidan plötsligt all narkotikan uppenbart kom in i en av yltersladsdelarna. Man hade fått en ny langningscentral. Del tog inle mer än ett par veckor så hade polisen rivit upp hela denna liga. Men hade socialarbetarna sagt - som bevisligen mänga gör - att de inte kan meddela polisen vad de får reda på i förtroende, då hade detta inte fungerat. Del är givet att man inle lämnar ul klientens namn och sådana saker, men man kan upplysa polisen om de vägar narkotikan kommer till missbrukarna. Det måste vara rimligt och del enda rikliga för all på del viset förebygga au nya människor faller offer för missbrukel. Det sker inte i den omfattning man skulle önska, men det har skett i Göteborg. Och jag menar all del har bidragil lill den förhållandevis hyggliga silualion vi har där.

När del gäller vårdinsatserna är del väl ganska alarmerande all so-cialstyrelsen ännu inle fått fram några nya rekommendationer. 1973 års rekommendationer fyller verkligen inte några som helst anspråk på rimliga råd till kommuner och landsting. Statsrådet kan väl inte mena att

varje kommun och landsting som sysslar med dessa frågor skall bedriva någol slags egen forskningsverksamhet för att ta fram vilka metoder som är mest ändamålsenliga. Jag hävdar, som fru Krislensson, efter personliga kontakter med dem som sysslar med detta att en hel del av den eftervård som i dag bedrivs inte gör skäl för namnet eftervård. De pengar som salsals i sådana anläggningar har gäll till en fullständigt menlös aktivitet där man inte ens varit säker på att alla som deltagit varit narkomaner. De har kanske av helt andra skäl "trivts" i det s. k. terapeutiska samhället. Jag menar - och del har jag hävdat i en motion jag väckt - au det borde vara ett minimikrav i de fall statsmedel utgår till en anläggning att man för journal över de patienter som är där, att man fastställer vilka former av vård de får under vistelsen samt att man försöker utvärdera effekterna av värden. Det måste göras av personal som är fristående från de akluella institutionerna. Del räcker inle med alt den personal som är där säger att de tyckt att de upplevt vården positivt. Del är fråga om vilken grad av beroende patienterna hade när de kom, vilken grad av beroende de hade när de lämnade institutionen och hur de har klarat sig sex månader, tolv månader och aderion månader efter värden. Jag hade verkligen hoppats att statsrådet kunnat meddela att om det nu inte kommit nya rekommendationer i dagarna så skulle de vara alt vänta inom en mycket nära framlid. Är man inom socialstyrelsen fortfarande så läst av att man en gäng följde en annan linje än exempelvis docent Bejerot, att man inte pä någon punkt kan gå över lill de linjer han drog upp och som jag och många med mig tror är den enda framkomliga vägen för alt på sikt komma lill rätta med de här frågorna?

Del var dock glädjande alt höra att statsrådet var positiv till Gölebörgssyslemei, med samarbete mellan sociala myndigheter och polis. Jag hoppas att det skall leda lill att man även pä andra håll kommer fram till ett bra system. Jag är särskilt glad för delta eftersom de medarbetare inom socialnämnden i Göteborg, som sysslat med den här verksamheten, i fiera fall har utsatts för myckel starka angrepp från kolleger på annat håll för all man som de säger "kan involvera sig i ell samarbete med polisen".

Till sist några ord om LTO. Det är värdefullt att en ulvärdering är på gång. Jag hoppas då att vi skall få fram någonting positivt. Vad som är beklagligt är all inte ens i en sä slor stad som Göteborg har man en dygnetruntjour på den sociala sidan. Det innebär att när polisen träffar på ungdomar efter kl. 12 pä natten finns det över huvud taget ingen att ta kontakt med. Man har begäri medel för della, men inte fäll det. Det är viktigt att den formen av verksamhel utökas. Den finns och den har blivit bälire under senare är. Jag vet, och polisen vitsordar, alt det finns ett antal fältarbetare pä den sociala sidan som gör ett utomordentligt gott arbete, men de är för fä och det finns framför allt ingen jourverksamhet nattelid, då det många gånger skulle behöva finnas möjlighet att snabbt skapa kontakter. Jag hoppas därför all man även på

Nr 98

Måndagen den 5 april 1976

Om åtgärder mot narkotikamissbruket

165

Nr 98

Måndagen den 5 april 1976

Om åtgärder mot narkotikamissbruket

166

det området, i samband med utvärderingen av LTO-syslemel, skall se till all de sociala myndigheterna kan svara mol polisens insalser i de här sammanhangen.

Hert WESTBERG i Ljusdal (fp):

Fru talman! Jag hoppas att socialministern ser med tillfredsställelse att vi från oppositionssidan är så hårt engagerade, när det gäller kampen mot narkotika och f. ö. mot droger över huvud taget.

Vi har konstaterat, och har anledning att på nytt konstatera, alt läget inger oro. Del är ingen tvekan om den saken. De uppgifter vi har styrker den iakttagelsen, all vi har ett alltmer ulbrelt narkotikamissbruk, även om det inte finns slatistiskl fastlagt - också jag beklagar att man inte har någon som helst statistik i det avseendet. Jag tror, i likhet med fru Kristensson, att det finns myckel all göra när del är fråga om alt erhålla fakta om det verkliga förhållandet på narkotikaområdet. Vi skulle behöva en kartläggning av hela fältet sä alt vi visste mer, hade mer kunskap när vi går in i den här debatten. Men så mycket vet vi redan, att det finns anledning till oro.

Också i milt hemlän - så långt upp som i Hälsingland - har flera narkotikaligor utövat en verksamhet, som alltid har myckel tragiska och allvariiga konsekvenser. Därför finns det all anledning att gå in i detta arbete - att bekämpa narkotikan - med allt del allvar och all den kraft som vi förmår åstadkomma. Erfarenheter visar att det ger resultat om man är beredd alt satsa - och jag har gång på gång kommit tillbaka lill erfarenheterna från 1969, som talar ett mycket klart språk. Det finns möjligheter all tränga tillbaka narkotikamissbruket om vi satsar ordentligt på motåtgärder.

Jag har flera gånger sagt att jag uppskattar och beundrar det arbete som polis och tull utför när det gäller att hålla narkotikan borta från värt land. Men samtidigt måste vi gång på gång konstatera att man där inle har tillräckliga resurser, man har inte folk, man har inte möjligheter all göra det här jobbet så effektivt som man skulle kunna göra om man bara hade resurser till del. Därför har jag tagit upp den problematiken på ett sådanl sätt, att vi får anledning att återkomma till den. Jag skall inle gå in på den nu. Men självfallet är det angeläget och nödvändigt att satsa på ett helt annat säll än hittills för att tränga tillbaka narkotikahandeln, narkotikalangningen - över huvud taget hålla narkotikan borta från vårt land. Det förhållandet all man inte kan göra det hundraprocentigt kan inte vara någon anledning till att inte här ytteriigare anstränga sig. Vi skall göra allt vi kan enligt min mening, och dä kommer det internationella samarbetet in i bilden, som socialministern lidigare har berört och som också har berörts från andra håll. Jag skall inte upprepa det nu.

Att vården betyder en del i detta sammanhang är jag också medveten om. Men jag ber alt fä citera vad jag sade i deballen förra veckan, nämligen att det måste "vara en angelägenhet av högsta prioritet all bekämpa

narkotikabrottsligheten. Minskningen av marknadsiillgängen på narkotika i ett samhälle är av avgörande betydelse när det gäller att dämpa ett omfattande missbruk och särskilt för att minska nyrekryteringen till missbrukarkretsarna. Även om det är viktigt att satsa på vården av de narkotikaskadade kan narkotikaproblemet inte elimineras genom vård

av missbrukare. Del är endast genom förebyggande åtgärder som

vi har möjligheter all lyckas."

Men när det är sagt vill jag givetvis understryka, hur viktigt det är att värdverksamheten verkligen organiseras och följs upp på ett riktigt sätt. Som herr Torwald nyss sade måste man utvärdera det här arbetet, följa upp värdfallen och undersöka vilka åtgärder man i första hand bör satsa på när det gäller att hjälpa dem som har råkat ut för narkotikamissbruk. Jag tror också att del är riktigt alt man inle kan nöja sig med att bara hjälpa dem som frivilligt går in i vården utan att man också måste försöka la hand om dem som inte förstår att ta vara på sig själva. Jag vet att detta är ett mycket svårt och känsligt område, men säkert kan vi komma ett stycke på väg om vi hjälps ät på alla häll.

Vad som är särskilt angeläget är de förebyggande åtgärderna. Där har ju inform_ationen väldigt mycket alt betyda, och jag tror att man på skolans område kan göra mycket mer. Man kan också genom andra kanaler nå ut med en effektivare och verkningsfullare information. Vad jag särskilt ville peka pä i det här sammanhanget är samarbetet med frivilligorganisationerna. Jag tycker för min del att man inte tillräckligt uppmärksammat de möjligheter som där föreligger. Jag skulle vilja föreslå att man ute i länen tog upp till en ingående diskussion i vad mån man kan knyta samman t. ex. länsskolnämnd, länsnykterhetsförbund, dem som inom länsstyrelsen arbetar på del här fältet, landstinget. Hem- o. Skola-föreningar, socialnämnd och över huvud taget alla de organisalioner som är villiga att ställa upp för att med gemensamma anslrängningar utföra ett förebyggande arbete när det gäller drogerna, inte minst alkohol och narkotika.

Jag tror att det finns mycket att göra i den riktningen. Inom det län där jag arbetar har vi planerat en konferens, dit dessa människor och även en del andra än de som jag nämnt skulle dras samman för all gemensamt diskutera denna problematik. Att vidta sädana åtgärder och över huvud taget att koppla in frivilligorganisationerna i större utsträckning, när det gäller bekämpningen av narkotika och alkohol, tror jag är ett bra tillvägagångssätt.

Jag vill, fru lalman, till sist understryka hur angelägel det är att vi här inte lämnar något område obeaktat utan att vi på alla punkter där vi har möjligheter att verka i bekämpande och förhindrande riktning sätter in den kraft vi kan åstadkomma och gör det i allt större utsträckning.

Nr 98

Måndagen den 5 april 1976

Om åtgärder mot nar ko tikamissbru -ket

167

Nr 98

Måndagen den 5 april 1976

Om åtgärder mot narkotikamissbruket

168

Herr socialministern ASPLING:

Fru talman! Fru Krislensson har uppenbarligen tvingats lämna kammaren, och därför skall jag inte gä in i någon polemik med henne nu. Men jag vill ändå till protokollet fästa följande.

När fru Kristensson själv inledningsvis betonade alt hon hade ställl provokaliva frågor var det naturiigt för mig att säga, all dessa utomordentligt vikliga och seriösa frågor inte gagnas av överdrifter och denna debatluppläggning. Jag skall, fru talman, inte utveckla de synpunklerna mer, men jag har haft anledning att slå fast detta.

Jag vill också - i anslutning till frågor som har ställts - säga all lägesredovisningen bygger pä uppgifter frän rikspolisstyrelsen, tullen och socialstyrelsen. Det är delta material vi har som underiag. Jag har sagl i lidigare debatter att har man andra, på fakta grundade uppgifter, skall man naturligtvis ta fram dem och föra dem vidare. Debatter med bara påståenden att man inte tror på uppgifterna och ifrågasätter, jag vill nästan säga själva viljan till kartläggning, är något som jag reagerar emol. Vi har ell så långt jag förstår hyggligt system för frekvensundersökningar, men vi försöker ändå finna ett system som ger oss möjligheter alt pä eu ännu bälire säll uppskatta anlalel narkomaner och förändringar i själva missbruksbilden. Det har emellertid visat sig förenat med betydande svårigheter att utforma ett hell lillförlitligt system, men arbetet pågår på detla område därför alt det helt naturligt är viktigt all vi så långl möjligt kan kartlägga situationen i olika avseenden.

Fru talman! Får jag göra det tillägget också - det kan lill en del riktas till herr Torwald, som är kvar i kammaren - att det i de här debatterna om narkotikaproblemen, som vi har fört under åtskilliga år, har förekommit inslag där det gjoris gällande all vi inte skulle vara medvetna om hur svåra problemen är och att myndigheter och andra engagerade visat en inaktivitet som ger intryck av all de inle skulle ta tillräckligt allvariigt på frågorna. Detta har jag reagerat emot tidigare, och jag gör del fortfarande. Del är ju ingen som sitter inne med några patentlösningar. Vi vel all problemen är svåra och alt de finns runt om i världen, ofta av myckel större omfattning än i vårt land. Men all vi här i Sverige måste göra allt vad vi kan för att bekämpa smugglingen och för all åstadkomma så effektiva vårdålgärder som möjligt - del är vi medvetna om och det är vår strävan.

Jag tror att debatterna om dessa frågor gagnas av att man utgår ifrån alt regeringen självfallet har detta uppsåt. Kritik är naturligtvis både angelägen och viktig - men gärna med tillägget att här kan ingen stiga upp och säga: "Jag har patentlösningar lill det ena och det andra."

Om man har goda erfarenheter i Göleborg, är del naturligtvis bra, men jag skall inte belygssälla vare sig den ena eller den andra kommunen här. Vad jag sade förut - och det vill jag betona - var att vi naturligtvis skall ta vara på goda erfarenheter, var de än föreligger.

Råd och anvisningar - som herr Torwald log upp - bygger ju pä erfarenheterna från fältet, och det är en summering av de erfarenheter

och de kunskaper vi har kunnat tillägna oss. Dessa har legat bakom de rekommendationer som sedan har ställts till kommunernas och sjukvårdshuvudmännens förfogande. Men del är klart att sjukvårdshuvudmän och kommuner sedan har alla möjligheter alt på vårdsidan aktivisera arbetet och använda de former de finner vara adekvata i själva vårdarbetet.

Jag är ledsen, fru talman, att fru Kristensson inte är kvar i kammaren. Självfallet är det en angelägen uppgift, inte minst för landstinget i denna del av vårt land, att aktivt verka på detta område. Jag är också övertygad om alt detla görs, men när fru Kristensson kräver ytterligare vårdinsatser är det till landstinget som framställningen bör riktas.

I fråga om upplysningsverksamheten, som herr Westberg i Ljusdal tog upp, vill jag säga att jag tror att mycket mera kan göras på det området. Jag har tidigare strukit under att inte minst ungdomsorganisationerna i fortsättningen bör aktivisera sin verksamhet. Eftersom vi nu kommer att förstärka deras resurser, räknar jag med att deras insatser skall kunna vidgas och fördjupas. Detla är väsentligt, eftersom kunskap och information är viktiga inslag när det gäller alt förhindra narkotikamissbruket liksom aktiviseringen av den uppsökande verksamheten. I stor utsträckning är det de sociala problemen som initierar till missbruk, och därför är den uppsökande verksamheten grundläggande i arbetet med att bekämpa narkotikamissbruket.

Nr 98

Måndagen den 5 april 1976

Om åtgärder mot narkotikamissbruket

Herr TORWALD (c):

Fru talman! Jag är helt enig med statsrådet om att det här är besvärliga problem, och jag vill gärna understryka att i varje fall jag inle har den uppfattningen att statsrådet nonchalerar problemen. Men låt mig använda en term som jag som bondgrabb har en viss förståelse för. När man kör hästar, och allra helst när man kör in unghästar, gäller det att hälla strama tyglar; annars blir de bångstyriga, och man får ingen ordning på dem. Jag har en känsla av att narkotikapolitiken har blivit som en unghäst som man aldrig fått något rikligt grepp om. Den har fält slingra litet hit och dit efter egna önskemål, och det har inte funnits en fast hand som har gjort någol försök att styra in den på bestämda spär.

Jag måste alltså med sorg konstatera att den utvärdering som har gjorts - jag förutsätter att en sådan har gjorts - inle har avsatt några spår i socialstyrelsens rekommendationer. De är ju baserade på snart tre år gamla erfarenheter. Men då säger statsrådet att varje kommun och varje sjukvårdshuvudman har möjlighet att använda de former som den själv finner bäst. Sä kan man väl inte bedriva delta arbete! För att få en ordentlig effekt måste man väl först ha ett stort och brett material som grund, men ett normalt landstingsområde räcker inte till för att ge tillräcklig erfarenhet. Jag menar att har det brustit på något område, sä är det kanske beroende på att man har bedrivit arbetet på eftervårdssidan med litet för lösa tyglar. Man har inte försökt att styra, och man har inte tagit reda pä vilken effekt det har gett när man har lagt in de och de

169

Nr 98

Måndagen den 5 april 1976

Om åtgärder mot narkotikamissbruket

pengarna i det och det projektet, utan det hela har skett på ett synneriigen lekmannamässigt sätt. Inte minst Lars-Magnus Gunne och en del andra forskare av facket har påtalat att här behövs stramare tyglar för all man skall få ell ordentligt begrepp om vilka eftervårdsformer som är verkningsfulla. Sedan bör de erfarenheterna delges kommunerna och landstingen, dvs. sjukvårdshuvudmännen, sä att de får en aning om pä vilket säll satsade medel ger den bästa avkastningen.

170

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Fru talman! Socialministern talar om alt de här problemen finns runt om i världen, och det är vi säkert alla medvetna om. Han säger också alt det gäller att ta vara pä erfarenheterna, var de än föreligger: Det är klart att vi dä i första hand tänker på förhållandena här hemma i Sverige. Vi bör ju ta vara på de erfarenheter man vinner på olika håll i vårt eget land. Jag vill därför fråga: Finns det någon sammanställning av vilka vårdformer som förekommer och vilka erfarenheter de har gett? Det skulle vara väldigt intressant att få svar på den frågan.

I höstas hade jag tillfälle att vara i USA och se litet grand på den här problematiken, bl. a. i Washington. Där stod myndigheterna för ett hem för narkotikaskadade med en mycket väl utbyggd vård, där patienterna fick vara nio månader eller ett år. Man hade också ett väl genomtänkt vårdschema, som följdes steg för steg. Man hade mycket goda erfarenheter av den verksamheten med en myckel hög rehabiliterings-procent. Eftersom vi skall ta vara på erfarenheter var de än föreligger vill jag också fråga: Tar man vara på erfarenheterna utifrån när det gäller att komma till rätta med vårdproblematiken?

I det här sammanhanget kan jag inte heller underlåta all berätta om en verksamhet som jag kom i kontakt med i Californien. Det var en frivilligorganisation, Teen Challenge, som bedrev ett omfattande arbete för att hjälpa narkotikaskadade, byggt på religiös grund. Man menade att enda möjligheten att hjälpa de narkotikaskadade till en verklig rehabilitering var att de fick uppleva ett andligt genombrott, en andlig väckelse. Också i det arbetet hade man nått goda resultat. Jag fick tillfälle att träffa människor som under mänga år hade missbrukat narkolika och varit fullständigt nere. De hade blivit av med precis allt de hade. Hem, arbete, social anpassning - alltsammans hade ramlat för dem. Men nu hade de blivit resta och börjat ett nytt liv, och de utförde en mycket värdefull gärning. Den här organisationen arbetade också på del sättet alt människor som hade upplevt narkotikamissbruket och blivit räddade skickades ut till skolorna för att berätta för eleverna vilka risker det innebär all börja använda narkotika, vilka oerhörda verkningar missbrukel har, hur det river ner osv. Men de kunde också tala om, hur de själva hade blivit räddade och nu hade börjat ett nytt liv. Teen Challenge hade ett mycket gott samarbete med skolmyndigheterna, och de menade att detta var ett mycket värdefullt och mycket viktigt arbete.

Jag kom alt länka på detta när jag hörde socialministern säga att vi

är beredda att ta vara på erfarenheterna, var de än föreligger. Jag är övertygad om att det finns en hel del att hämta, om vi bara tar vara på de möjligheter som står till buds.

Herr TURESSON (m):

Fru talman! Jag brukar ju lyssna på debatterna i den här kammaren, och jag har under årens lopp kommit att lyssna på många narkotikadebatter mellan statsrådet Aspling och fru Kristensson, i första hand. Det har jag gjort med intresse. Jag kommer naturligtvis inte ihåg allt som sagts i dem. Men en sak kan jag konstatera, och det är att man skulle kunna slå fast i dag: Från socialdepartementet intet nytt. Det är milt bestående intryck. Jag vill inte på något sätt göra gällande att jag kan ersätta fru Kristensson, som har varit tvingad att lämna kammaren på grund av att hon hade ett fiygplan att passa, men jag vill gärna delge protokollet detta bestående intryck: Från socialdepartementet intet nytt.

Statsrådet Aspling sade att det inte alls är så att han är passiv, även om statsrådet ibland får en känsla av att han beskylls för passivitet i dessa frågor. Jag vill inte heller beskylla statsrådet Aspling för passivitet, men det är väl inte så underiigt om människor kan fä den uppfattningen när debatten år efter är förs pä samma sätt och icke något nytt tillförs den. Här har dock framförts en massa olika förslag. Inget har väl gjort anspråk på alt vara någon patentlösning, men en massa uppslag har uppenbarligen presenterats. Det kan gälla kartläggning av missbrukets omfattning, det kan gälla vård och eftervård. Varför vill man dä inte ta några initiativ för att pröva de uppslagen? Det är dock sä allvariigare och ruskiga skador i samhället som narkotikamissbruket medför att inga försök att komma till rätta med eller minska dess omfattning borde lämnas oprövade.

Nr 98

Måndagen den 5 april 1976

Om åtgärder mot narkotikamissbruket

Herr socialministern ASPLING:

Fru talman! Bara ett kort tillägg. Det är framför allt till herr Torwald jag riktar mig.

Det förs ju en ständig debatt i dessa frågor i mänga olika sammanhang

-     på del sociala planet, pä det medicinska planet - och del föreligger också en internationell litteratur om dem. Herr Westberg i Ljusdal delgav oss upplevelser från Amerika. Det är ett exempel på att man runt om i världen prövar sig fram. Man gör utvärderingar, man söker så långl möjligt finna, som jag sade, adekvata metoder, framför allt på vårdsidan

-     det är ju vad vi nu diskuterar.

Del är klart alt ur detta kommer mycket värdefullt. Men, herr Torwald, jag vill upprepa all kommunerna och sjukvårdshuvudmännen har detta vårdansvar. Självfallet är det komplicerat och svårt, det är vi medvetna om. Men vi har lagt fast detta, och staten ställer till förfogande ekonomiska resurser för att man också skall kunna bedriva verksamheten. Det är sä arbetsfördelningen är utformad. Delta är vad jag har velat slå fast.

171

Nr 98

Måndagen den 5 april 1976

Om åtgärder mot narkotikamissbruket

Herr Turesson inträdde här i fru Krislenssons roll och fann sig föranlåten att stiga upp och säga: Från socialdepartementet intet nytt. Jag skall inte ta upp någon polemik med herr Turesson, för jag utgår ifrån att de här frågorna har väl inle i alla avseenden varil hans frågor i riksdagen. Herr Turessons intresse för frågorna noterar jag emellertid - vi behöver ha engagemang från alla håll. Men det fanns ju något av en beskyllning i detta: Frän socialdepartementet intet nytt. Jag skall, fru talman, inte trötta med någon redovisningskatalog. En sådan har jag haft tillfälle att framlägga här många gånger, och helt naturiigt utökas kalalogen, beroende pä att vi inom delta område aldrig är färdiga - vi måste ständigt gå vidare.

Pä del internationella fältet söker vi så långl som möjligt åstadkomma resultat. Jag har redovisat det i annat sammanhang, och jag skall inte tynga protokollet med en upprepning. Jag har pekat på det effektiviserade arbetet som pågår internationellt mellan polismyndigheter och tullmyndigheter, och jag har sagl i mill svar alt delta samarbete är värdefullt och uppenbarligen fungerar mycket positivt. Självfallet kommer vi i fortsättningen-det hoppas jag-alt kunna utveckla och förslärka samarbetet.

Jag har pekat på insatserna på vårdsidan. Vi har befunnit oss i ett uppbyggnadsskede, och de erfarenheter som vi vinner här blir naturligtvis av betydelse för det fortsatta arbetet. Jag har pekat på polisens effektiva insatser i bekämpandet inom landei av narkolika och på hur man ändå har varit framgångsrik. Jag har också sagl all vi har anledning alt stryka under polisens värdefulla insatser. Jag har pekat på att vi så långt som möjligt måste söka åstadkomma en effektiv, uppsökande verksamhet och naturiigtvis även - låt mig tillägga det när jag något berört vårdsidan - ägna stor uppmärksamhet ål rehabiliteringsfrågan. Det är svåra frågor, men viktiga frågor som vi icke får släppa utan måste gå vidare med.

Slutligen gäller del den viktiga upplysningsfrågan, där vi också ständigt måste försöka finna rikliga vägar, effektiva vägar. Jag har, bl. a. i svar lill herr Westberg i Ljusdal, pekat på alt vi kommer att göra det exempelvis genom att förstärka ungdomsorganisationernas resurser.

Herr Turesson kan naturligtvis säga: Från socialdepartementet intet nytt. Men jag kan försäkra herr Turesson att vi arbetar med dessa frågor. Vi är medvetna om frågornas allvar, och vi söker i olika avseenden också tillse att vi kan driva en så långt som möjligt effektiv verksamhet på alla de olika fält där vi måste verka.

172

Hert TURESSON (m):

Fru talman! Det var ingen beskyllning jag framförde, herr socialminister. Det var bara ell enkelt konstaterande av att jag som åhörare många gånger här i kammaren hört socialministern föredra just den där kalalogen.

Överiäggningen var, härmed slutad.

§ 6 Föredrogs och hänvisades                                           Nr 98

Proposilion                                                                    Måndagen den

1975/76:193 till skaiteutskollei                                          5 april 1976

§ 7 Föredrogs och hänvisades

Motioner

1975/76:76:2373 till konstituiionsutskottet

1975/76:2374 och 2375 till inrikesutskottet

§ 8 Föredrogs men bordlades äter financulskotiets betänkanden 1975/76:23-29 skatteutskottets betänkanden 1975/76:48-52 justitieutskotlels betänkanden 1975/76:30-32 lagutskottets betänkanden 1975/76:18 och 21 socialuti;kottels betänkanden 1975/76:30-32 kulturutskottets betänkande 1975/76:36 utbildningsutskollets belänkanden 1975/76:21 och 22 trafikutskottets betänkande 1975/76:14 jordbruksutskottets betänkande 1975/76:30 inrikesulskotteis belänkande 1975/76:29

§ 9 Föredrogs och bifölls interpellalionsframställningarna 1975/76:162-167.

§ 10 Fru tredje vice talmannen meddelade alt pä föredragningslistan för morgondagens sammanträde skulle bland tvä gånger bordlagda ärenden dels finansutskottets belänkanden nr 23-29 uppföras främst, dels utrikesutskottets betänkande nr 12, kultui-utskotlets betänkanden nr 32 och 34, ulbildningsulskottets betänkande nr 20, socialutskottets betänkanden nr 30-32 samt utbildningsutskollets betänkanden nr 21 och 22 i nu angiven ordning sättas sist.

§ 11 Anmäldes och bordlades Motioner

1975/76:2376 av herr Ångström m.fl.

med anledning av propositionen 1975/76:110 om radio och television i utbildningsväsendet

1975/76:2377 av herr Hermansson m.fl. 1975/76:2378 av hert Molin 1975/76:2379 av hert Winbeig m.fl.

med anledning av proposilionen 1975/76:160 om nya grundlagsbestämmelser angående allmänna handlingars offentlighet

173

Nr 98                 § 12 Kammaren åtskildes kl. 17.56.

Måndagen den

5 april 1976___ '" '""'"i
_____________    BERTIL BJÖRNSSON

/Solveig Gemen