Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1975/76:88

Tisdagen den 23 mars

Kl. 15.00

§ 1 Justerades protokollet för den 12 innevarande månad.

§ 2 Meddelande om ändrad tid för sammanträdet fredagen den 26 mars

Hen TALMANNEN:

Med hänsyn lill all interpellationssvar lämnas vid kammarens bordläggningsplenum fredagen den 26 mars tar nämnda sammanträde sin början kl. 14.00.

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Meddelande om ändrad tid för sammanträdet fredagen den 26 mars

Om översyn av fjällräddningens organisation och utrustning

§ 3 Om översyn av fjällräddningens organisation och utrustning

Herr justitieministern GEIJER erhöll ordet för att besvara herr Nilssons i Agnas (m)den 12 mars anmälda fråga, 1975/76:271, till herr jordbruksministern, och anförde:

Herr talman! Herr Nilsson i Agnas har frågat jordbruksministern om han avser all föranstalta om en översyn av fjällräddningens organisaiion och utrustning. Frågan har överiämnats till mig för besvarande.

Ansvarei för fjällräddningsverksamheten ligger pä polisen. Rikspolisstyrelsen svarar för organisaiion, utrustning och utbildning. Den operativa fjällräddningsverksamheten ankommer på den regionala och lokala polisorganisationen. Såvitt jag har mig bekant fungerar både organisaiion och utrustning tillfredsställande. Utrustningen förbättras också fortlöpande. Jag vill i della sammanhang erinra om att frågan om anslag för alt bygga ut Ijällradionätet i Kopparbergs län kommer all behandlas i kammaren i morgon.

Herr Nilsson lar upp frågan om elt system med ljus- och ljudsignaler vid fasta fjällanläggningar. Därmed är han inne på något annat än fjäff-räddning, nämligen fjällsäkerhetsverksamheten. För denna verksamhet som helhel finns ingen huvudman. Polisen svarar för en del av denna, bl. a. genom uppsättning och underhåll av hjälpradiotelefoner. Regeringen har föreslagit att 100 000 kr. anslås till komplelleringsanskaffning av hjälpradiostationer i Västerbottens och Norrbottens län. Vidare medverkar polispersonalen i fjällområdena bl. a. genom kontakter med hotellvärdar m. fi. i fjällsäkerhelsfrägor och med föredrag om Ijällvett. Polisen karllägger även lavinfarliga områden samt medverkar i massmedia i fjällsäkerhelsfrägor.

7 Riksdagens protokoll 1975/76. Nr 87-88

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Om Översyn av fjällräddningens organisation och utrustning

Jag anser därför inle all det f n. behövs en översyn av fjällräddningens organisaiion och utrustning. Detsamma gäller den del av fjällsäkerheten som polisen svarar för.

Hen NILSSON i Agnas (m):

Herr talman! Jag ber att fä tacka justitieministern för det utförliga svaret.

Anledningen till frågan är den nyss iniräffade tragedin, där man fält olika uppgifier om hur nära de omkomna var räddningen. I Norriands största tidning, Västerbottens-Kuriren, stod del 200 meter. I Östersunds-Posten, som väl utkommer på en plats som ligger närmare, står del 700 meter. Hur som helst visar kartskisser och beskrivningar att det borde ha varit möjligt för de nu omkomna att nå den räddning som var så nära om del funnits elt syslem med ljus- och ljudsignaler, som jag uttryckte det i frågan.

Nu upplyser juslilieministern om au del finns någonling som heler fjällsäkerhetsverksamhel och som inte egenlligen har alt göra med Ijäll-räddningen ulom på så sätt att polisen svarar för en del av den.

Jag har själv erfarenheier från fjällen, både när jag varit inkallad och under privata resor, och jag vet att man på mycket nära håll kan gå förbi rösningar i leder, tydliga märken, hus och annat när vädret är annorlunda än sommartid, dä man tycker att det är lekande lätt att hiiia.

Vi vel också från skärgården hur mycket det belyder att vid dimma kunna höra en signal genom stillheten. För mig har alltså lekt en tanke om möjligheten att komplettera del som finns med ljus- och ljudsignaler.

Jag tycker sedan att fjällsäkerheten borde vara del primära - tanken på säkerheten i slorl. Vi lockar människor hil lill Sverige - med all räll eftersom vi har en underbar fjällvärld - och om fjällsäkerheten var ordnad tillfredsställande sä skulle del i viss mån eliminera behovet av fiällräddning.

Dä måste jag fråga herr Geijer om han tycker del är tillfredsställande all del inle finns någon huvudman för fjällräddningen. Detla är för mig en förbryllande uppgift. En huvudman borde finnas. Och jag måste också fråga justitieministern: Vem borde svara för hela fjällräddningen?

När jag slällde frågan tänkte jag mig att det närmast var jordbruksministern som hade hand om frågor som gällde turismen och all han skulle ha nägon tanke om detla.

Det som slår i svaret om skillnaden mellan fjällräddning och fjäll-säkerhet är nytt för mig, även om del kanske inte borde vara det. Allt som i övrigl står i svaret om polisen och dess verksamhel tror jag är rikligt, och jag vel också att vi här har mycket duktiga män som arbetar. Jag tvivlar inte pä deras arbetsinsatser.

Som frågan är ställd gäller den speciella anordningar, speciella utrustningar, som borde finnas särskilt i områden där det vistas rnycket folk under en stor del av året.

Enligt min mening skulle det göra att en del människor inte behövde

omkomma under sådana förhållanden som rådde på Blåhammaren vid det akluella tillfället. Jag tackar än en gång för svaret.

Herr justitieministern GEIJER:

Herr lalman! Jag vill bara svara alt frågan enligt ordalydelsen uttryckligen gällde fjällräddningens organisation och utrustning, men jag har försökt att svara så långt jag kan även på det som gäller fjällsäkerheten. Jag vill bara göra den lilla reflexionen att hur önskvärt det än vore sä är del - och delta är väl herr Nilsson i Agnas överens med mig om - en ganska hopplös uppgift att i storm använda ett system med Ijus-och ljudsignaler.

Herr Nilsson frågar mig vem som lämpligen bör vara huvudman Kr hela verksamheten. Det är jag inte beredd att i dag svara på - det är väl en sak som man får fundera på.

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Om bibehållande av ettårig hemteknisk kurs inom gymnasieutbildningen

Hen NILSSON i Agnas (m):

Herr lalman! Min fråga var ställd så au den gällde fjällräddningen, för jag trodde att alltsammans hängde ihop - det skall Jag ärligt erkänna. Men jag är myckel lacksam för svaret - det har gett mig en hel del att länka på.

Jag anser för min del alt det här är en svår uppgift men å andra sidan har vi tre, fyra stora fjällområden - i Jämtland, i Västerbotten med vissa delar av Vilhelmina- och Tärnafjällen samt Sorselefjällen och i Norrbolten vid t. ex. Riksgränsen - där del vistas ovanligt mycket folk. Jag tror alt del skulle vara enkell - även om del är förenat med kostnader -att i de trakter där folk mesl drar fram ordna elt syslem med ljus- och ljudsignaler.

Jag förstår att det kan vara svårt att svara på frågan om vem som bör vara huvudman men jag tänker ålerkomma i den saken.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4 Om bibehållande av ettårig hemteknisk kurs inom gymnasieutbildningen

Fru statsrådet HJELM-WALLÉN erhöll ordet för att i ett sammanhang besvara dels herr Nilssons i Agnas (m) den 12 mars anmälda fråga, 1975/76:269, till herr ulbildningsminislern, dels herr Ångströms (fp) den 19 mars anmälda fråga, 1975/76:285, och anförde:

Herr talman! Herr Nilsson i Agnas har frågat chefen för utbildningsdepartementet, om han anser alt kommuner utan annan gymnasial utbildning kan fä garantier som möjliggör ytterligare planering för ettårig hemteknisk kurs. Enligt fastställd ärendefördelning ankommer det på mig all besvara frågan.

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Om bibehållande av ettårig hemteknisk kurs inom gymnasieutbildningen

Herr Ångström har frågal mig om jag vill medverka lill alt ettåriga hemiekniska kurser även i fortsättningen kan anordnas i glesbygdskommuner som inte har annan gymnasial utbildning och där underlag och inlresse finns för denna utbildning.

De allmänna riktlinjerna för bedömningen av skolväsendet i glesbygder med vikande elevunderlag lades fast vid 1973 ärs riksdag (prop. 1973:77, UbU 1973:29, rskr 1973:243). Utifrån dessa riktlinjer har fr. o. m. läsåret 1973/74 olika ålgärder salls in för all förbättra möjligheterna för ungdomar från glesbygd att la del av gymnasieskolulbildning. Försök görs med alternativa organisationsformer för gymnasieskolan, avpassade för ett litel elevunderlag, av typen särskild samordnad gymnasieskola (SSG) och särskild samordnad gymnasieskola i glesbygd (SSG B-form). Vidare bedrivs i vissa kommuner utanför gymnasieorl med treårig gymnasieskola försök med all låla viss yrkesulbildning i form av specialkurser övergå lill linjer.

Vid 1973 års riksdag fastlades också att yrkesinriktad utbildning uianför gymnasieort borde kunna bibehållas sä länge det fanns bl. a. en tillfredsställande eleviillströmning och elt klart avnämarintresse. Ulvecklingen skulle fä visa hur länge sådan utbildning skulle vara kvar.

Hemiekniska kurser finns som specialkurser inom gymnasieskolan och omfattar anlingen 20 eller 40 veckor. Enligt gällande bestämmelser är det SÖ:s uppgift alt i samband med sina organisalionsbeslut för gymnasieskolan för kommande läsår besiämma var bl. a. denna specialkurs får anordnas. Om kommun ej anser sig vara nöjd med SÖ:s organisationsbeslut äger kommunen räll alt anföra besvär hos regeringen. Enligt vad jag erfarit kommer ett anlal sädana ärenden all bli aktuella inom kon.

För specialkurser uianför gymnasieorl gäller de rikllinjer som lades fasl av 1973 års riksdag, nämligen att dessa skall bibehållas bl. a. sä länge som del finns elevunderlag och ett klarl avnämarintresse. Detta bör emellertid som hittills prövas frän fall till fall. Någon särbehandling i form av särskilda garantier för den del av gymnasieskolan som omfattar hem-tekniska kurser kan inte komma i fråga.

100

Hen NILSSON i Agnas (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret. Det är mycket tydligt. Jag lycker alt en rad punkler där statsrådet redogör för hur det ligger till bör vara ett bra underlag när beslut skall fallas över de besvär som enligt svaret finns andragna hos regeringen. Så länge sådan utbildning anses nödvändig eller det är tillfredsställande eleviillströmning bör del vara chanser att kursen får finnas kvar.

Anledningen till min fråga är alt vi i mitt hemlän, Västerbotlen, har en rad utbildningslinjer av det slag som kallas hemteknisk kurs. Enligt SÖ:s organisalionsbeslut planeras indragning frän läsåret 1976/77 av samlliga hemiekniska kurser i Västerbotten utom i Sloruman. Från bl. a. Sorsele och Åsele har anförts all detla är underligt. Anledningen till

indragningen sägs vara sviktande elevunderlag. Men intresset för kurserna har varit och är stort. Nya undersökningar har visal att del finns gott om elever. T. ex. i Åsele finns inle bara 16 elever, som meningen var, utan det finns två grupper med lillsammans 28 elever.

Till mig har några synpunkter framförts just frän den skolan. Man säger: De unga fär vara hemmavid under ytterligare ett år, ett bety-delsefullt mognadsär. Många behöver ell sabbatsår efter nio är i den obligatoriska skolan, grundskolan. Vi har övervägande praktiska övningar, yrkesteori, i motsats lill den tvååriga konsumlionslinjen, som en del hoppar av från och kommer lill oss. Alla har nytta av all lära sig sköta ett hem, vilket yrke de än väljer. Osv.

Dessulom finns en skrivelse lill SÖ, en skiss från elevkåren, som framfört alt den anser del oerhört viktigt all jusl en sådan här sorls utbildning finns. En indragning ler'sig också underlig när man länker på att de kommuner som del är fråga om inle har någon annan undervisning på den här nivån. En mängd lokala inlressen kan göra att eleverna gärna vill vara hemma.

När kommunerna nu begär att få fortsätta kurserna ännu ett är finns del anledning all beakta det som framförts. Vi fär inte vara okänsliga för vad människor ute i glesbygderna länker. Vi får inle vara likgiltiga för vad som är praktiskt i djupaste mening.

Jag kan inte förstå en princip som skulle innebära en indragning av en sådan här kurs, ens om det vore svagt elevunderlag; men i de fiesta fall finns del tillräckligt med elever som söker.

Jag tackar än en gång för svaret.

Hen ÄNGSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag lackar för svarei på frågan. Till vissa delar är del positivi.

Del positiva ligger i den redogörelse som lämnas, men del finns också vissa negaliva drag, som jag beklagar - bl. a. all en särbehandling av de hemtekniska kurserna inte skulle kunna förekomma. Jag skall litet grand motivera varför jag anser att del är synd att de inle kan sättas i en särskild ställning.

Jag har hört Tore Nilssons redovisning av läget i Väslerbolien, som också är underlag för min fråga. Även jag vill konslalera att den hem-tekniska ulbildningen är särskill värdefull i tätorterna i den direkta glesbygden. Jag vill la upp jusl aspekten på arbelslöshelen i de här trakterna. Den heintekniska ulbildningen har fyllt ell myckel viktigt ändamål när det gällt att ge sysselsättning till ungdomarna.. Del är bara att konstatera alt del, för varje klass hemieknisk utbildning som läggs ned, är minsl 16 elever som sällar sig lill de sysslolösas skara. All gå sysslolös är, som bekant, något av del värsta som kan drabba en ung människa. Folkpartiets linje i dessa frågor är all vi vill garantera sysselsällning i nägon form för ungdomar, endera arbete eller någon yrkesinriktad utbildning.

Jag kan också konsiatera att Jonas Orring i elt tal i Östersund för

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Om bibehållande av ettårig hemteknisk kurs inom gymnasieutbildningen

101

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Om upphävande av sekretessen på handlingar rörande baliutlämningen 1946

ett par år sedan har riktat en uppmaning lill de små kommunerna att salsa på de korta utbildningarna. Han sade att man på det sättet lär ungdomarna all sludera och håller dem sysselsatta. Han slutade med att säga: Ge inte upp ulan kom med förslag till sädana korla utbildningar, och försök igen!

Del är just del som kommunerna har gjort. De har nu fått beskedet att ulbildningen måste läggas ned. 1 Västerbollen har underlagel för ulbildningen sviktat på ett par orter, men på de fiesta av utbildningsorterna har det funnits elt underlag. I Mala och i Norsjö har utbildningen funnits sedan 1962, och man har där haft två till fyra klasser varje är. I är var del 17 sökande lill vardera Norsjö och Mala. På dessa orter har man också att la ställning till hur man skall sysselsätta lärarna, som är myckel starkt ortsbundna. I samband därmed uppstår svåra problem.

Jag hoppas att statsrådet allvarligt kommer att överväga denna fråga och skall inta en posiiiv ställning när den eventuellt kommer all avgöras i regeringen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5 Om upphävande av sekretessen på handlingar rörande baliutlämningen 1946

Herr utrikesministern ANDERSSON erhöll ordet för att besvara herr Börjessons i Falköping (c)den 5 mars anmälda interpellation, 1975/76:141, och anförde:

Herr talman! Herr Böriesson i Falköping har i en interpellation frågat mig om jag är beredd att häva sekretessen för alla handlingar rörande baliutlämningen 1946. Vid elt nekande svar frågar herr Böriesson i andra hand om jag är "villig alt ställa i utsikt när della kan ske och lämna en förklaring rörande orsakerna lill dröjsmålet". Jag vill på della svara följande.

Enligt de bestämmelser i sekretesslagen som gäller för handlingar angående baliutlämningen är dessa handlingar i princip hemliga, såvitt det rör Sveriges förhållande till främmande makl under 50 år och såviii det berör enskild persons angelägenheter under 70 år.

Regeringen har i fråga om handlingar i uirikesärenden från tiden efter andra världskrigets slut varil mycket restriktiv med dispenser frän sekretesslagens beslämmelser. Jag finner ingen anledning frångå denna praxis i detla fall. Med lanke på relalionerna såväl lill främmande makl som lill enskilda personer kan ingen dispens lämnas i enlighet med herr Börjessons interpellation.

102

Hen BÖRJESSON i Falköping (c):

Herr lalman! Läl mig allra först tacka utrikesministern för del lämnade svarei på min inlerpellalion.

Samlidigt vill jag gärna ha sagt att jag inte alls är förvånad över svarets innehåll. Regeringen har mottagit många framställningar, under de 30 år som förfiulil sedan baltutlämningen skedde, om ett hävande av sekretessen på de handlingar som rör ullämningen, men svarei har alltid blivit kategoriskt nej. Och jag är alldeles övertygad om all nya framställningar kommer att föreläggas regeringen ända lills handlingarna fri-släppes. Det finns nämligen en mycket stark opinion i vårl land inte bara bland våra kvarvarande balter ulan även bland mänga rätlänkande svenskar som upplever denna hemligstämpel som något skumt och omoraliskt.

Jag skall bespara kammaren en läng redogörelse för bakgrunden till den s. k. baliutlämningen. Uppgifter härom finns i protokollen frän åtskilliga riksdagsdebatter, där baltfrågan har varil föremål för överiäggningar.

Varje rätlänkande svensk medborgare upprördes djupt när 146 balter (130 letter, 9 litauer och 7 ester) ivångsförvisades ur vårt land i samband med baliutlämningen 1946. Detta gav eko långt utanför vårt lands gränser. Utlämnandet skedde under mycket dramatiska förhållanden. Personligen följde jag dramat via massmedia och jag blev engagerad. Allmänheten blev upprörd och protestaktioner igångsattes, men utan resultat.

Det var inte ulan all man skämdes dessa dagar att man var svensk, och jag vel att det var många svenskar som upplevde delsamma.

Del finns inle, herr utrikesminister, någon anledning att söka kräva ul någol moraliskt ansvar av dem som var med om att fatta beslut om utvisningen, och det har inle heller varit min avsikt med min begäran om upphävande av hemligslämplingen. Men jag tror att det är ganska farligt all så här envist fasthålla vid all förhindra den insyn som elt upphävande av hemligslämplingen innebär - ty då inställer sig genast den tanken att det är någol som inte lål dagens ljus och som man därmed vill dölja.

De många frågetecknen kvarstår ända tills papperen blir offenlliga.

Jag skall återge vad exempelvis Skövde Nyheter skrev i elt ledarstick den 15 mars i år under rubriken Baltutlämningen och regeringen. Tidningen säger bl. a.:

"Trettio år har gäll sedan händelserna, men ännu har inte samvetet tystnat på många svenskar, som upplevde baltutlämningen som ell svårl svek mot människor i en svär siluation. Man frågade sig - och frågar sig - vilka starka skäl regeringen dä hade all lämna ut ett stort anlal människor till okända bittra öden samtidigt som vi gjorde storartade insaiser för att ta hand om andra krigels offer."

Av del lämnade svarei framgår alt utrikesministern inle är villig all frångå den reslriklivitet som råder med dispenser från sekretesslagens beslämmelser, med lanke på relationer såväl till främmande makl som till enskilda personer. De avvägningar som del här är fråga om är bedömningar som bör respekteras, men jag har myckel svårt alt förstå att de handlingar som rör baltutlämningen 1946 skulle genom elt offent-

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Om upphävande av sekretessen på handlingar rörande baltutlämningen 1946

103

Nr 88 liggörande skada våra relationer till främmande makt och enskilda per-

Tisdagen den söner. Och jag säger ännu en gång att del i varie fall inte är min avsikt,

23 mars 1976 '"" '' J''8 närmast syftar till är att skapa klarhet i vad som då skedde,

--------------- att skingra eventuella missförstånd. Jag är inle ule efter att ställa dem

Om upphävande av som var med om att falla beslul i ullämningsfrågan lill moraliskt ansvar
sekretessen på för sina handlingar. De hade säkeriigen ingen lätt uppgift sig förelagd.

handlingar rörande Många hänsyn och avvägningar var säkert nödvändiga innan beslut fai-
baltutlämningen tades, men vad man har anledning all kräva är en förklaring till det
1946 skedda, en förklaring innebärande lättande av sekretessen kring balt-

utlämningen. Den förklaringen har svenska folket rätt att kräva.

Herr talman! Vilka krav på hänsyn, herr utrikesminister, är sä starka all sanningen ännu 30 år efter händelserna inle tål dagens ljus? Det är en fråga som berör varie rättänkande svensk medborgare. Sanningen skall fram förr eller senare, ju förr desto hellre. Del gäller i allra högsta grad baltutlämningen 1946. Jag hoppas, herr talman, all sisla ordel ännu inte är sagt.

Hen JONASSON (c):

Herr talman! Jag har ell behov av att personligen ge uttryck för en önskan att sekretessen beträffande de handlingar som rör baltutlämningen 1945 och 1946 upphävs. Jag tror, precis som herr Börjesson i Falköping nyss anfört, all elt upphävande av sekretessen är nödvändigl i syfle all sprida ljus över det inträffade. Sanningen skall fram oavsett om den är behaglig eller inle.

Det är därmed inte sagl att det är fråga om all söka leta fram s. k. syndabockar och ställa dem lill moraliskt ansvar för sina beslul. Inte heller torde ell klarläggande genom upphävande av sekretessen innebära all man därmed skulle skada Sveriges förhållande till utländsk makl, men bara ett sådant antagande kan i och för sig utgöra ell siarkt kriterium för alt handlingarna skall läggas pä bordet.

I della sammanhang vill jag erinra om att jag lillsammans med representanter för baltiska gruppen i Sverige den 31 mars 1971 uppvaktade slalsminisler Palme och hemställde om att regeringen rnälie upphäva sekrelessen för handlingar rörande ullämnandei är 1946 av baltiska mi-lilärflykiingar lill Sovjetunionen. Även herr Börjesson i Falköping var med på denna uppvaktning. Statsministern lovade då alt allvarligt överväga framställningen och att besvara den i samråd med den dåvarande utrikesministern. Som vi uppfattade beskedet skulle detla ske inom en nära framlid.

Tyvärr har resultatet av de många framställningar som gjorls under årens lopp blivit negativt. Regeringen vågar icke - detla framgick också av del lämnade svaret - häva sekrelessen och därmed sprida ljus över det skedda.

Herr talman! Detta beklagar jag i allra högsia grad.

104

Herr utrikesministern ANDERSSON:

Herr talman! Både herr Bögesson i Falköping och herr Jonasson lycks ulgå från all hemligsiämpeln - som bibehålls här - står kvar för dessa handlingar för alt, om jag fatlat talarna rätt, i första hand skydda de enskilda svenska medborgare som bar huvudansvaret vid beslutet om baltutlämningen 1946 och att det skulle vara någol skumt, som inte tål dagens ljus, i detta.

Nu är emellerlid vad som har skett vid ullämningen och vilka som medverkade vid beslutets faUande i stort selt redan känt, och det är därför inle alls hänsynen lill dem som medverkade vid det beslutets fattande eller lill dem som verkställde beslutet som är orsak lill att vi vid olika överväganden har kommit till uppfattningen att det vore oriktigt alt häva sekrelessen. I första hand är det kanske inte relationerna lill främmande makt som är anledningen - ehuru vi naturligtvis måste la hänsyn även till dessa - utan del är hänsynen lill de balter som utlämnades och som nu bor i Sovjetunionen och vilkas persondala de själva givetvis inte vill ha utlämnade.

Vi har, menar jag, skyldighet att länka på dem efter vad som har skell. Detla, herr lalman, är huvudskälet till att jag bedömer det som ofrånkomligt att vi för deras skull bibehåller sekrelessen.

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Om upphävande av sekretessen på handlingar rörande baltutlämningen 1946

Hen BÖRJESSON i Falköping (c):

Herr lalman! Det här klarläggandel är jag ytterligt lacksam för, och jag beklagar att del inte kom fram i det skriftliga svar som herr utrikesministern lämnade. Där sade han bara: "Av hänsyn såväl till relationerna till främmande makl som till enskilda personer kan ingen dispens lämnas i enlighet med herr Böriessons interpellation."

Varför har man inte vid de uppvaktningar som vi gjort hos statsminister Palme och de framställningar vi gjort i form av interpeiiationer och på annat sätt lalal om, all del är för all skydda de kvarvarande balterna i värt land för eventuella repressalier o. d. som man inle har velal häva hemligslämplingen?

Icke förty är del väl inte herr utrikesministern obekant all det är jusl balterna själva som har tryckt pä för all fä hemligslämplingen upphävd. Det är egentligen de som kräver att få reda på sanningen kring ullämningen.

När del gäller sekretesshistorier tänker jag på riksdagens protokoll. Jag tillade vid nägol tillfälle i biblioteket efter protokollel från riksdagsdebatten den 9 april 1940 men fann ingeniing angivet om vad som dä hände i riksdagen. Vissa förhandlingar - inle alla - i den svenska riksdagen fördes nämligen under andra världskrigets dagar inom stängda dörrar. Efteråt har jag fåll vela att protokollen från dessa förhandlingar nu skall offentliggöras, och därmed har man ju gått in för att häva sekretessen kring riksdagens hemliga protokoll från denna tid. Varför kan inte della också gälla handlingarna kring balluilämningen 1946?

Naiurliglvis kan man resonera ungefär som utrikesministern och säga.

105

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Om den framtida Ulvecklingen av svenska mililära .flygplan

att här är del kanske bälire med hemligslämplingen, för den skyddar balterna i värt land för eventuella repressalier. Det tillkommer inle mig att bedöma huruvida den argumenteringen är riktig, men den rimmar ganska illa med vär princip att man skall redovisa fakta, ty jag har myckel svårt att förstå att faktaupplysning skulle skada enskilda balter vare sig i värt land eller annorstädes.

Jag har givit uttryck för uppfattningen att regeringen och inte minsl statsminister Palme vid flera tillfällen har visat elt stort intresse för att markera viljan att slå vakt om de mänskliga rättigheterna. Med stor skärpa har statsministern tagit avstånd från poliliska förföljelser och förtryck av olika slag som drabbat enskilda människor. Mot den bakgrunden, herr talman, anser jag del vara minsl sagt anmärkningsvärt att man från regeringens sida inte vill gä med på att häva sekrelessen kring de handlingar som rör baltutlämningen 1946.

Det är min personliga tro att om dessa handlingar nu skulle bli offentliggjorda - men det beror givetvis på arten av handlingar - skulle det knappasl innebära att balterna i Sverige behövde lida några obehag.

Herr talman! Det svar som utrikesministern har lämnat kommer att läsas av många balter i vårl land, och jag avvaktar med intresse deras reaktion.

Herr utrikesministern ANDERSSON:

Herr lalman! Jag har inte lalal om balterna i Sverige, utan jag har lalal om de utlämnade balterna, som bor i Sovjetunionen. Från deras sida har inte kommit framställningar om att fä sina persondata offentliggjorda. Vi måste skydda dem.

Hen BÖRJESSON i Falköping (c):

Herr talman! Det är svårt för mig all säga varför de inle har begärt offentliggörande av händelserna kring baltutlämningen. Vi får i delta sammanhang komma ihåg att Sovjet i alla fall är ett slutet land, där man inte har den yttrande- och tryckfrihet som vi har i vårt land, varför delta förhållande sannolikt ulgör anledningen lill lystnaden från balterna i Sovjet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6 Om den framtida utvecklingen av svenska militära flygplan

106

Herr försvarsminislern HOLMQVIST erhöll ordet för att besvara herr Peterssons i Gäddvik (m) den 10 mars anmälda inlerpellalion, 1975/76:148, och anförde:

Herr lalman! Herr Petersson i Gäddvik har frågal rnig, om jag vill bekräfta all skrivningen i proposilion 1975776:143 inle innebären ändral ställningstagande i fråga orn att bibehålla handlingsfriheten all ulveckla

svenska militära flygplan.

Frågan om i vilken ulslräckning vi i vårl land skall bibehålla en utvecklingskapacitet av nuvarande omfallning för framställning av krigsflygplan kan avgöras först i samband med nästa års försvarsbeslut.

Regeringen har anselt det angeläget alt ett omfallande studiearbete rörande skol- och allackflygplan får bedrivas inför della beslut. Fram till innevarande budgetär har ca 15 milj. kr. använts härför, och i år har 30 milj. kr. anvisats. Flygvapenchefen har grundat sin begäran om totalt 127 milj. kr. för näsla budgetår på en studie, där förord ges för att inom landel ulveckla och tillverka ett lätt allackflygplan (B 3 La) och vidareutveckla JA 37 Viggen lill ell medeltungl attackflygplan (A 20). De begärda medlen skulle praktiskt tagel uteslutande användas för studier m. rn. rörande det lätta atlackflygplanel.

Försvarsutredningen har uttalat sig för en vidareutveckling av JA 37 till A 20, medan man beiräffande skolflygplan uttalat all behovel kan tillgodoses pä olika sätt och att flera ambitionsnivåer är möjliga. Regeringen har i programplaneanvisningarna för del mililära försvaret uttalat all, när det gäller skolflygplan, olika anskaffningsalternaliv skall belysas och därvid särskilt förutsättningarna för en anskaffning av en vidareutvecklad version av flygplan Sk 60. Vidare bör enligt anvisningarna medel planeras för en modifiering av JA 37 till A 20.

Jag har mot den här bakgrunden inte funnit del rimligt all studierna näsla år bedrivs i den kraftigl ökade volym som de mililära myndigheterna önskat. Studierna bör också få en sådan inrikining som stämmer med vad utredningen uttalat i hithörande frågor.

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Om den framlida utvecklingen av svenska militära flygplan

Hen PETERSSON i Gäddvik (m):

Herr talman! Lål mig allra först tacka försvarsminister Holmqvist för del snabba svaret på min inlerpellalion.

Försvarsminislern har i svarei klart sagl:

"Frågan om i vilken utsträckning vi i vårt land skall bibehålla en utvecklingskapacitet av nuvarande omfallning för framställning av krigsflygplan kan avgöras försl i samband med näsla ärs försvarsbeslut."

Della uttalande stämmer väl med vad såväl försvarsulskoil som för-svarsulredning lidigare sagt.

Jag beklagar att uttalanden av andra företrädare för socialdemokraterna givit anledning lill andra tolkningar, tolkningar som har fåll en viss trovärdighet genom den låga planeringsram regeringen givit i anvisningarna för programplanering för perioden 1977/78-1981/82.

Jag tycker det finns anledning att återge vad 1974 års försvarsulredning i silt i år avlämnade delbetänkande anfört om försvarels framtida utformning när det gäller flygplansutveckling:

"Försvarsuiredningen har efter sina överväganden funnit au del även i framtiden är betydelsefullt att kunna anfalla en angripares invasionsstyrkor uianför gräns och kust. Altackflygförbanden kan genom sin stora rörlighet snabbi sällas in i varierande riktningar. Utredningen förordar

107

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Om den framlida ulvecklingen av svenska militära .fygplan

108

att en vidareutveckling av JA 37 Viggen - flygplan A 20 - genomförs."

Vidare säger utredningen:

"Framlida behov av skolflygplan kan tillgodoses på olika sätt. Flera ambitionsnivåer är möjliga för sådana flygplan. Utredningen vill underslryka att vid val av flygplanstyp skall utgångspunkten vara att flygplanen med lämplig beväpning skall kunna organiseras för uppgifter i krig i lätta atiackdivisioner på det sätt som sker med de skolflygplan som i dag disponeras. Förberedelser för anskaffning av flygplan för utbildningsändamål kan komma att behöva äga rum parallellt med motsvarande arbete avseende syslem A 20."

Ulredningen säger således:

"Framtida behov av skolflygplan kan tillgodoses på olika sätt. Flera ambitionsnivåer är möjliga för sädana flygplan."

Ulredningen håller alltså denna fråga öppen.

Vidare skriver utredningen:

"Ställningstaganden till frågan om ulveckling för anskaffning av ersällning lill JA 37 Viggen är ännu inle förestående. Med hänsyn till den långsiktiga karaktären av olika åtgärder beiräffande anskaffningen av flygmateriel önskar dock ulredningen i della sammanhang anföra följande.

Anskaffning av jaktflygplan (jaktatlackflygplan) för 1990-lalets behov kan grundas pä egen ulveckling, licenslillverkning av i utlandet konstruerat flygplan eller direklköp av utländskt flygplan. Möjligheterna all under 1980-talet inom landet påböria utvecklingen av jaktflygplan (jaktatlackflygplan) påverkas av slällningstagandena beiräffande anskaffning av allackflygplan och skolflygplan. Mot bakgrund av i del föregående redovisade ställningstaganden beträffande ailackflygförband finner utredningen all elt kompletterande underlag för fortsatta överväganden rörande luftförsvarels framtida utformning erfordras. Della underlag, som bör redovisas genom överbefälhavarens försorg, bör översiktligt belysa de anskaffningsmöjligheier för jaktflygplan och andra komponenter i luftförsvaret för behoven under 1990-lalei som föreligger. Vad ulredningen nedan anför i fråga om luflvärnsroboiar bör även översiktligt belysas i detla sammanhang. De fördelar som ligger i anskaffning grundad på egen ulveckling bör ingå i underlaget. Beträffande jaktflygplan (jaktatlackflygplan) bör alternativel licenstillverkning i Sverige av ett i utlandet konstruerat flygplan belysas särskilt. Bl. a. bör operativa faktorer samt tidsförhållandena vid ersättning av JA 37 Viggen översiktligt beskrivas."

Ulredningen säger sålunda - något som citerats många gånger i pressen på senare lid: "Beträffande jaktflygplan (jaktatlackflygplan) bör alternativet licenstillverkning i Sverige av ett i utlandet konstruerat flygplan belysas särskill." Men utredningen säger också: "De fördelar som ligger i anskaffning grundad pä egen utveckling bör ingå i underlagel."

Herr talman! Dessa citat visar alt 1974 års försvarsutredning vill ha mera underlag genom ÖB innan ställning tas lill den komplicerade frågan

om luftförsvarels framlid. Personligen hoppas jag alt del skall vara möjligl alt finna vägar all fortsätta med svensk flygplansutveckling och flyg-planstillverkning.

Försvarsutskotiei skall i en nära framtid behandla den i min interpellation åberopade propositionen 143. Vi i ulskoltet har då att pröva - bl. a. med anledning av motioner - om förslagen i propositionen ger den reella handlingsfrihet inför 1977 ärs försvarsbeslut som även försvarsminister Holmqvist i interpellationssvaret sagl är önskvärd.

Hen försvarsministern HOLMQVIST :

Herr lalman! Det var väl ingenting i vad herr Petersson i Gäddvik sade som i och för sig föranleder mig all göra yllerligare elt inlägg, men det flnns kanske ändå anledning erinra om varför jag inte har tillmötesgått överbefälhavarens och flygvapenchefens framställning när del gäller det lätta attackplanet.

Det var faktiskt sä att ungefär 50 milj. kr. skulle användas för att påbörja lillverkningen av provflygplan, och jag har anselt alt det vore att binda sig alltför starkt att anvisa ell så belydande belopp innan man tagit slullig ställning. Del hade varit detsamma som att vi redan hade fattat ett beslut.

Sedan har det naturligtvis inte varil möjligl, herr Petersson, att i direktiven återge allt vad försvarsuiredningen sagl. Men i inledningen till direktiven har Jag beiräffande de säkerhetspolitiska bedömningarna och i övrigt hänvisat till betänkandet som sådant. Jag antar att det inte är obekant för överbefälhavaren och för andra som sysslar med planeringsarbetet vad betänkandet innehåller i detalj.

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Om användningen av statliga dataregister for kontroll av enskildas ekonomiska förhållanden

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7 Om användningen av statliga dataregister för kontroll av enskildas ekonomiska förhållanden

Herr justitieministern GEIJER erhöll ordet för all besvara herr Wijk-mans (m) den 24 februari anmälda interpellation, 1975/76:127, och anförde:

Herr talman! Herr Wijkman har ställt tre frågor lill mig, som alla har samband med användningen av statliga dataregister för kontroll av enskildas ekonomiska förhållanden. För det första har han frågat vilken allmän inslällning jag har till de långtgående planer på en effektiviserad statlig kontrollapparat med hjälp av ADB-teknik som redogjorts för i interpellationen. För det andra vill han vela om del enligt min mening är rimligt alt hela svenska folkel i skatlekontrollhänseende skall betraktas sorn presumtiva brottslingar. Herr Wijkman har slulligen frågal om jag är beredd alt verka för sädana förändringar i dalalagen au långtgående kontroll av de enskilda medborgarna med hjälp av persondaiaregister förhindras.

109

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Om användningen av statliga dataregister för kontroll av enskildas ekonomiska förhållanden

110

Som bakgrund lill frågorna har herr Wijkman berört myndigheternas möjligheler alt med hjälp av ADB-teknik utöva viss kontroll av uppgifter frän skattskyldiga m. fl. Han har särskill uppehållit sig vid de kontrollmöjligheter som kan erbjudas genom användning på olika sätl av planerade eller redan upprättade personregister, bl. a. riksskatteverkets RS-register och riksförsäkringsverkels RAFA-regisier. Herr Wijkman framhåller att dessa möjligheler inger starka betänkligheter med hänsyn till den enskildes personliga integritet.

Sorn bekant har den moderna teknologin, främst ADB-tekniken, under senare år fått en allt slörre betydelse för administration, samhällsplanering, forskning och industri. Självfallel har ulvecklingen inneburit belydande fördelar i form av effektiviseringar, rationaliseringar och kostnadsbesparingar. Redan tidigt har del emellertid stått klart att användningen av ADB-teknik inte är problemfri. Särskill har uppmärksammals att användningen kan leda lill inträng i den enskildes integritet.

Mot denna bakgrund har regeringen under senare år tillsatt ulredningar som arbetat med olika ADB-frägor. Ett av resultaten av della arbete är datalagen av år 1973. Lagen blev internationellt selt ett pionjärverk på sitt område. Syftet med lagen är som bekant att skydda den enskildes integritet mot otillbörligt intrång lill följd av dalaregistrering. Det är i första hand datainspektionen som handhar lillämpningen av den nya lagen.

Datalagen har i dag varit i tillämpning sedan elt par är. Med hänsyn lill bl. a. den snabba utvecklingen på datateknikens område har riksdagen ansett tiden mogen all redan nu göra en allmän utvärdering av lagen. Regeringen har därför i dagarna beslutat alt tillsätta en utredning för att göra en översyn av lagstiftningen om personorienierad ADB-infor-malion. Herr Wijkmans frågor gäller problem som delvis faller inom den beslulade uiredningens arbetsområde. Beiräffande min allmänna inställning lill problemen kan jag i första hand hänvisa lill utredningens direktiv. Jag vill emellerlid lämna några kompletterande synpunkler.

Herr Wijkman riktar främsi uppmärksamheten på olika planer från riksskatteverkets sida alt förbältra kontrollen över uppgifter som lämnas av de skattskyldiga i självdeklarationerna. Planerna förutsätter viss sammankoppling av uppgifter från olika personregister.

I inlerpellaiionen berörs vidare bl. a. önskemål av bosladsstyrelsen alt få kontrollera uppgifier som lämnas av dem som söker bostadstillägg mot uppgifter som ligger lill grund för sjukförsäkringen. Även här skulle kontrollåtgärderna förulsälta en sammankoppling av uppgifter från olika register som förs med hjälp av ADB.

Vad först gäller skattekontrollen finner jag det självklart all samhällel för laxeringsarbeiei måste ha kontrollmöjligheter av den typ laxerings-förfailningarna erbjuder. Enligt gällande regler har också skattemyndigheterna sedan länge haft möjligheter till omfattande kontroll av de skallskyldigas uppgifter. Ett välkänt inslag i kontrollsystemet är arbetsgivarens kontrolluppgift som avges för i princip alla löntagare. Men det är också

möjligl alt i kontrollsyfte begära erforderliga uppgifter frän andra än ar-belsgivare, t. ex. banker och försäkringsbolag. Kontrollsystemet är inte heller i den delen begränsat till fall där misstanke om skattebrott föreligger. Huvudsyftet är även här att fä till stånd rikliga laxeringar. Reglerna har sålunda sedan länge tillämpats i stor utsträckning för rutinmässiga stickprovsundersökningar som inte har grundats på misstanke om skattebrott.

Det nuvarande regelsystemet har i sina huvudlinjer bestätt i mänga är. Vad som är nytt är alt utsträcka kontrollen lill fiera skattskyldiga än lidigare. Jag vill underslryka att det är ett oeftergivligt rätisäkerheis-intresse för den slora mängden lojala skattebetalare att myndigheterna har möjlighet alt göra den kontroll som behövs för alt vi skall få en rättvis och likformig taxering.

Å andra sidan är del givet att elt kontrollsystem av den här typen förutsätter all det finns spärrar mot integritelsintrång. Taxeringslagen innehåller också betydelsefulla sådana spärrar, Sålunda innehåller den regler om tystnadsplikt och dessulom föreskrifter som innebär alt endasl vissa av de personer som deltar i taxeringsarbetet får granska självdeklarationerna och övriga uppgifter i taxeringsärendena. Vidare vill jag erinra om att uppgifterna är hemliga enligt sekretesslagen.

Det sagda innebär inle att man kan bortse frän all en utökad användning av datateknik på sikt kan innebära vissa risker från inlegrilelssyn-punkt. Del aren uppgift för den beslutade utredningen att närmare överväga denna fråga.

Även när det gäller andra områden än skatteområdet är det givetvis angeläget att förulsällningar skapas för en riklig tillämpning av gällande rättsregler. ADBekniken är ett värdefullt hjälpmedel även på dessa områden. Men det är givet alt man inle heller här kan bortse frän riskerna. Även denna fråga ligger inom ramen för uiredningens direkliv.

Sammanfattningsvis anser jag beträffande både skalleornrädet och övriga områden att målet för lagstiftaren bör vara - och här kan jag citera direktiven - att ä ena sidan yllerligare stärka skyddet för den personliga integriteten och all å den andra nyansera regleringen så alt den inte onödigtvis leder lill hinder eller olägenheter i allmjtn eller enskild verksamhet. Några initiativ lill omedelbara ändringar i datalagen i förevarande hänseende är inte aktuella.

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

0/7? användningen av statliga dataregister för kontroll av enskildas ekonomiska förhållanden

Hen WIJKMAN (m):

Herr talman! Försl ber jag all få lacka statsrådet för svaret på mina frågor.

Personregistrering med hjälp av ADB har vu,)(jt snabbt i Sverige. Speciellt gäller della inom myndighetsväflden. Jag yill påstå att del inte finns något land i världen där myndigheternas datorer yet så mycket om de enskilda medborgarnas privatliv som jiist i Sverige. Rättsväsendets inforrnalionssyslem, riksförsäkringsverkels RAFA.-syslem, bilregislrei

saml

del under uppbyggnad varande R§-systemet, dvs. det cenlrala skal-

111

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Om användningen av statliga dataregister JÖr kontroll av enskildas ekonomiskaförhållanden

111

teregislrel, är bara några exempel på register där myndigheterna lagrar omfattande och mycket känslig information om medborgarna.

Vi har,som statsrådet framhöll, i Sverige en relativt sell framsynt lagstiftning pä det här området. Å andra sidan är det nalurligtvis extra viktigt att lagreglera dessa frågor i Sverige, eftersom datasystemen är så många och sä omfattande. Lagstiftningen ger regler för hur personregister får inrättas och föras. Direkl tillståndstvång föreligger för privaia register. Anmälningsplikt är däremot det enda som i dag gäller för statliga register.

Erfarenhelerna visar alt datalagen är otillräcklig. Vi har också från oppositionen både i är och förra årel krävt en översyn av lagen för att bättre kunna skydda den enskildes integritet. Vi har krävt regler för om, och i så fall hur, man får lagra s. k. mjukdala, dvs. subjektiva omdömen om enskilda individer. Vi har krävt regler för samkörningar mellan olika register. Vi har begäri att hela frågan om gallring i registren -dvs. hur länge uppgifter av olika slag skall få lagras - skall bli föremål för preciseringar. Detta är bara några av de krav som vi har slällt.

Den begärda översynen skall nu äntligen bli av. Statsrådet har så sent som i fredags publicerat direktiven lill den nya utredningen. Direkiiven har både positiva och negativa sidor. Till det positiva hör att direktiven är vida, dvs. utredningsmännen - vilka de nu blir - får inom givna ramar arbeta frilt. Å andra sidan saknas egentligen varie spår av direkt viljeyttring från statsrådets sida, något som inte saknar intresse med hänsyn till det svar som slatsrådet har givit på min interpellation. Det går inte, menar jag, all i interpellationssvaret hänvisa till utredningsdirektiven, eftersom dessa inte ger några svar på de känsliga frågor om vilka interpellationen handlar. Utredningsdirektiven slår fasl all integritets-skyddet är viktigt, men det är också alll. Några preciseringar i detaljfrågorna ges inie.

Herr lalman! Grundfrågan i min interpellation var kort uttryckt: Hur menar statsrådet all man skall se på planerna lill en långtgående sammankoppling av olika myndigheters personregister? Som exempel har jag lagil riksskatteverkets ambitioner att på sikl samköra sill nya register med bl. a. försäkringstagar- och bankregister.

Men det är inte bara i skaltekontrollsammanhang som sarnkörningar är akluella. Cenlrala studiesiödsnämnden t. ex. har långt framskridna planer all koppla ihop sina registeruppgifter med försäkringskassan. Likadant är del med bosladsstyrelsen. Där vill man konlrollera registret över bosladsiilläggsmotlagare - alltså de som får bostadstillägg - med avseende pä de uppgifier som vederbörande har lämnat om sin inkomslsi-luaiion.

I samlliga fall är del fråga om en utvidgad kontrollverksamhet. 1 det enskilda fallet kan man nalurligtvis hitta argument för den utvidgade kontrollen, men frågan måste vara hur långl vi är beredda all gå när del gäller en kontrollapparat av della slag. Skall vi med hjälp av kvalificerad teknik bygga upp konirollapparater som i praktiken pä lång sikl

leder till det genomkonlrollerade samhället? Mitt svar på dessa frågor är nej. Statsrådets svar är - om jag skall vara riktigt snäll i min bedömning - på sin höjd ett jaså. Statsrådet hänvisar rent allmänt till direktiven till den nya datautredningen, men där slår bara, som Jag sade tidigare, att inlegritetsskyddet är viktigt. Hur man skall se på t. ex. samkörningar av olika myndighetsregister står det inte ett ord om. Där får jag i stället gä efter vad herr Geijer säger i slutel av sitt interpellationssvar, i det avsnitt där skattekontrollen behandlas.

Lät mig, herr lalman, ge en myckel kort bakgrund till frågorna om skattekontrollen.

RS-systemet, alltså riksskalteverkels centrala system, beslutades i riksdagen förra året. Det blir elt mycket omfattande system. Det blir i själva verket ett centralt personregister innehållande mänga gånger mera informalion om varje medborgare än vad som var aktuellt när riksdagen 1972 sade nej till ett centralt personregister.

Under riksdagsbehandlingen hävdades att RS-systemet endast var att betrakta som ett internt arbetsregister. Ändå vet vi i dag att man har planer på samkörningar som är mycket långtgående. Man vill samköra registret med i första hand register hos försäkringsbolag och banker. Genom att t. ex. låta datamaskinen plocka fram alla människor med inkomster under en viss gräns och försäkringspremier över en viss gräns fär man en högintressant lista att sedan gå vidare med i kontrollen. Men det är inte stopp där. Enligt vad Bankföreningen uppger vill riksskatteverket ha avskrifter av stora delar av de uppgifter som i dag är belagda med banksekretess. Skattemyndigheterna skulle inte bara vara intresserade av att fä tillgång till uppgifter om behållning och räntans sloriek pä resp. konto, man vill dessulom för stora grupper medborgare gå in och med hjälp av dätautskrifler granska alla ullag och insättningar på resp. konto. Närmare en faktisk totalkontroll av privatekonomin kan man knappasl komma.

Och, herr talman, det är inle bara vissa nyckelgrupper man är ute efter. Det är inle för alt primärt sätta stopp för Mr X och andra grå skallefuskare. Nej, kontrollgruppen är i praktiken hela svenska folket. I den nu pågående skatterevisionen Reg-75 är det mycket fä av de medborgare som omfattas av kontrollen som över huvud taget vel om alt de utsätts för specialgranskning, att skattemyndigheterna kollar upp bl. a. försäkringar och banktillgodohavanden. En tidigare kungstanke i samband med skallerevisionen har varit alt den enskilde känt till att han utsatts för granskning och hur denna har gått till. Är det rimligl, herr Geijer, au frångå denna uppläggning?

Herr slatsrådet talar i sitt svar om att visst skydd föreligger mot intrång i den personliga integriteten eftersom handlingarna och uppgifterna är hemliga. Men det spelar ju mindre roll. Vad den enskilde medborgaren upplever som ett hot, det är detta att myndigheterna lagrar allt fiera och alll känsligare uppgifter om honom och att de sedan använder dessa uppgifter för kontroller av olika slag. Del är den utvidgade myndighets-

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Om användningen av statliga dataregister för kontroll av enskildas ekonomiskaförhållanden

113

8 Riksdagens protokoll 1975/76. Nr 87-88

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Om användningen av stadiga dataregister för kontroll av enskildas ekonomiskaförhållanden

114

kontrollen som sådan som skrämmer. För man vet Ju aldrig vad som händer med kontrollapparaten en gäng i framtiden, hur den kommer att utnyttjas av en framtida makthavare. Och vi upplever, som jag sade, redan i dag ell obehag av att veta att olika byråkrater kan sitta och i detalj genomlysa våra privatliv.

Slatsrådet menar att det är elt oeftergivligt rättssäkerhetsintresse att myndigheterna kan göra den kontroll som behövs för att vi skall ha en likformig beskattning. Men Jag frågar ånyo: Skall denna kontroll kunna ta sig vilka uttryck som helst? Är statsrådet beredd att fortsätta på vägen mot det genomkonlrollerade samhället på detta område för att få in ytterligare några skattekronor till statskassan? Borde vi inte pröva andra vägar, t. ex. modifiera skattesystemet så att denna kontrollapparat blev onödig?

Ytleriigare en aspekt. Skattereglerna - och däri inbegriper Jag även blanketter och handledning - är numera så krångliga, att mänga människor upplever hela systemet som otäckt. Man är helt enkelt rädd för att göra fel och för de konsekvenser som detta kan medföra. Straffen för fel på det här området är som bekant hårda, och de har successivt skärpts.

Slutligen, herr talman! Man kunde kanske tro att det Jag talar om här bara var problem för en liten smal grupp i samhället. Så är inte fallet. Bara i Stockholms län klagade förra året 41 300 personer till länsskailerätten. I Kopparbergs län var det knappt 4 000 personer. Del visar hur stor del av medborgarna som pä ett eller annat sätl för diskussioner med skaltemyndigheterna och därvid fattar pennan och överklagar i högre instans. Över 40 000 bara i Stockholm! Det säger väl något om alt detta är någonting som angår oss alla.

Herr talman! Jag har redan tagit upp mycket av kammarens tid. Jag har gjort det därför att Jag anser dessa frågor så väsentliga. Delta är bara exempel från skatteområdet. Jag kunde gå till andra myndigheter och hitta liknande planer på stora personregister och därmed vidgad kontroll. Själva grundfrågan gäller var vi skall sälla gränserna för myndigheternas lagring av känsliga personuppgifter. lavvaktan pä en lagreglering är naturligtvis det ansvariga statsrådets utlalanden av största intresse. Men hittills i dag har vi inte fält höra annal än dels att skaiiekonlrollen är väsenllig, dels - i allmänna ordalag - att integriteten bör skyddas.

Del är ju, herr statsråd, när dessa principer står emot varandra som problemen uppkommer. Hur långt får alltså kontrollen gå? Skall vi i avvaktan på en utredning av dessa frågor låta riksskatteverket fortsätta att bygga ul silt system? Skall samkörningar med banker och försäkringsbolag accepteras för denna vida krets av svenskar? Skall över huvud laget skallerevisionen - bara för att vi nu har teknik som klarar det - utvidgas till att omfatta i stort sett hela folkel, där det avgörande fiertalet av dessa människor aldrig har fuskat eller tänkt sig fuska?

Inom datainspektionen har man hittills försökt följa en strikt linje när det gäller ändamålet med resp. register. Man har helt enkelt hävdat att uppgifter som samlats in för ett visst ändamål inle skall fä användas

för helt andra syften. Böriar man tumma på den principen vel vi helt enkelt inte var vi hamnar. Och detta är ett problem inte bara vid bedömningen av samkörningar mellan olika register. Uppgifier jag har fält tyder pä att man inom en rad myndigheter är intresserad av all ansluta sig till RAFA-systemel, dvs. sjukförsäkrings- och pensionsregistret. Detla skulle byggas ut och omfatta bl. a. tandvårdsförsäkringen, studiestödet, värnpliklsförmänerna, bostadsbidragen osv. I ett sådanl läge blir inte någon samköming aktuell. Alla uppgifter samlas inom en och samma databas och utbytet av uppgifier kan ske ulan anmälan till vare sig datainspektionen eller nägol annal organ.

En databas av beskrivet slag skulle slå alla rekord i väriden när det gäller omfattning, djup och innehållet av känsliga uppgifter. Inte desto mindre håller Honeywell Bull, dalaförelaget, uppenbarligen på uppdrag av riksförsäkringsverket i dag på att arbeta fram elt utbyggt syslem enligt de här mallarna - detta utan att något beslut fatlats av ett ansvarigt organ. I alla fall har inget beslul fattats här i riksdagen. Och så plötsligt om några är är systemet färdigt alt rullas i gäng. Frågan är dä, herr talman och herr statsråd, om datainspektionen eller riksdagens ledamöter har ork eller kunskaper att streta emot och slopa systemet.

Denna utveckling, där det ena slora systemet smyger sig fram efter del andra, är djupt allvariig. Politikerna måste, menar jag, få komma in i ett långl lidigare skede, dvs. innan systemuppbyggnaden är ett faktum. Vad anser statsrådet?

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Om användningen av stadiga dataregister.for kontroll av enskildas ekonomiskaförhållanden

Fru ANÉR (fp):

Herr talman! Del som vi diskuierar här i dag är ett exempel på exakt det som folkpartiets dataprogram frän i höstas varnar för, nämligen att datatekniken används till all införa nya lagar och bestämmelser, dvs. kontrollmöjligheter som vore otänkbara utan datorerna. Det är då mycket viktigt att inle låta dalatekniken bestämma vilka lagar vi skall ha utan au ta den som ell redskap som man kan använda eller låla bli att använda.

En norsk dalaprofessor uttryckte det nyligen sä här: "Man skulle vara starrblind om man inte såg att datamaskinens intåg i förvaltningen öppnar möjligheter till en oupphörlig, stilla åtstramning av förhållandet mellan stat och individ. Tillsammans kommer åtgärderna all gradvis föra till att vi för del första blir ställda inför ett totalt sanningskrav i vårt förhållande till myndigheterna och för det andra all en polilisk majoriiet kan genomföra regleringar som före datorernas tid skulle ha strandat på bristen på kontrollmöjligheter."

Den springande punkten är här naluriiglvis om del verkligen är sanningen som kommer fram. Är det inle ofta snarare så att sanningen mer och mer definieras genom ett ensidigt maktspråk? Myndigheterna får en sländigl ökad makl alt la fram de data och siffror som de önskar och behöver; medborgaren får en lika sländigt minskad möjlighet all kontrollera hur den makten används. Del är redan svårl nog alt opponera

115

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Om användningen av stadiga dataregister för kontroll av enskildas ekonomiskaförhållanden

116

sig mot en löneuträkning eller en skatteuträkning som är gjord med data när man inte själv har samma maskin till sitt förfogande. I det totalt kontrollerade samhälle som vi ser komma oss lill möles kommer sanningen att ännu mycket mer bestämmas av dem som har det administrativa systemet till silt förfogande.

Det kommer alltid att finnas en mängd reella fel i det som myndigheterna har bestämt vara sanning: räknefel, maskinfel, fel bedömda uppgifter och uppgifter som helt enkelt inle flyter in. Men det kommer alt bli alll värre för medborgaren alt bevisa felen. Uppgifter som är lämnade i ett visst sammanhang, t. ex. för en försäkring, är inte säkert relevanta i varje annat sammanhang. Detta har inte nödvändigt att göra med något skumt syfte utan bara med att livet har många dimensioner.

Den grundläggande paradox som datoriseringen av samhällsarbetet ställer oss inför är emellertid denna: Ju fler goda ändamål vi kan uppfylla med dess hjälp, desto fler fariiga och oönskade kan vi också uppfylla. Att det är fråga om poliliska avvägningar här är alldeles ofrånkomligt. Det väsentliga är att inte umgänget mellan myndigheter och allmänhet tilläts att utformas enbart av tekniska skäl bara därför att del är möjligl. Nägon form av öppen deball och förhandling måste lill för att vi alla skall kunna se om den nya maktbalansen är rällvis och acceptabel eller inte.

För att åstadkomma något av den genomlysningen och öppenheten, inte bara från medborgarnas sida utan också från myndigheternas sida, har jag föreslagit att varie gång man måste lämna ifrån sig en uppgift till en myndighet, man också får veta till vilka andra myndigheter denna upplysning rutinmässigt eller sannolikt kommer att sändas.

Detta måste uppenbarligen också gälla när man lämnar upplysningar till privaia eller halvprivata institutioner. Om en bank inte kan garantera sekretess åt sina kunder, sä skall den åtminstone högt och klarl lala om det. Om inkomstuppgifterna lill sjukkassan omedelbart böriar cirkulera i hela statsmaskineriet, bör detta också meddelas till uppgiflslämnaren. Alt uppgifterna som vi lämnar till läkaren automatiskt går lill minst 23 olika myndigheter i vissa bestämda fall är också någol som patienten bör upplysas om.

Att medborgare lever i glashus inför myndigheternas ögon är inte någon självklarhet ulan en situation som vi mer eller mindre medvetet har gått in i för att uppnå vissa bestämda mål med samhällsarbetet, få vissa tjänster, ernå en viss rättvisa osv. Men glashuset bör inte vara försett med väggar av envägsglas, som ser ogenomskinliga ut inifrån. Vi bör alla tydligt och konkrei upplysas om hur vitt spridda alla uppgifier om oss själva blir. Det bidrar till att vi vet vilket pris vi betalar för samhällets tjänster och uppammar en nyttig debatt om var gränsen skall gå för den totala brislen på privatliv till det allmännas bästa.

Jag skulle vilja fråga herr statsrådet om vi kan vänta oss en sådan kvalitetsdeklaration på alla uppgiftskrav som ställs på oss, alltså en tydlig deklaration om vart alla uppgifterna om oss kommer au sändas?

Hen NORDIN (c):

Herr talman! Den här debatten har på grund av de exempel som herr Wijkman anförde i sin interpellation kommit att omfatta två frågor, varav den ena gäller skattekontrollen.

Låt mig säga alt del måste vara ett legitimt intresse för varje rälts-samhälle att kunna se lill alt de skatter som riksdag, landsting och primärkommun beslutar om också inflyter på ett sådant sätt att de lika belalas av alla och att det inle är möjligl för vissa att kanske på grund av tillgäng till duktiga advokater slippa undan all belala skall på det ena eller andra sättet eller att pä ett kriminellt sätl undandra sig sam-hällsskyldigheten. Jag tror att vi är överens om att våra skattemyndigheter skall ha möjlighet lill insyn och kontroll. Riksdagen har också ställt ökade resurser lill förfogande jusl för all man skall kunna utöva denna skattekontroll, och del bör enligt min mening t. v. vara till fyllest. Lät oss försl se vilket resullat detla ger innan vi går vidare på det här fältet. Men risken är lydligen stor för att någonting håller på all hända.

Därmed är vi inne på huvudfrågan: I vad mån skall dalateknik fä användas? Hur ston intrång i den personliga friheten skall den enskilda medborgaren behöva tåla?

Jag skall inle ge mig ut pä det stora vida datahavel, även om del vore kolossalt frestande. De två föregående talarna har tagit upp en bit av det jättelika problem som vär nya datateknik för med sig. Vi får här i kammaren flera tillfällen framöver att närmare gå in pä datafrågorna och av det skälet skall jag avstå från att läsa högt ur centerns partimolion i ämnet.

Men det finns en sak som jag gärna vill stanna för när jag skall kommentera svaret på herr Wijkmans frågor. Två av frågorna var f ö. av den arten att svaret var givet - som man ropar i skogen får man svar! Men på den fråga jag syftar på svarar statsrådet: "Vad som är nytt är att det genom ADB-tekniken har blivit praktiskt möjligl att utsträcka kontrollen till flera skattskyldiga än lidigare." Är det då, jag vill stanna vid den frågan, meningen att det skall drabba andra än de direkta skallefuskarna? Är del meningen alt i princip alla skattebetalare skall vara utsatta för den här skattekontrollen, att det är skälet till att alla måste in på det här registret? Är inte detla alt gä litet för långt?

Nu hänvisar statsrådet lill direktiven för översynsutredningen. De har varit lillgängliga några dagar och de ger, herr Wijkman har kommenterat det, en hel del att tänka på och fundera över. Utredningsuppdraget kommer att bli ganska lungt för dem som blir utsedda till detsamma.

Då kvarstår en fråga: Vad kommer att hända under mellantiden? Vad kommer att hända till dess denna översyn är gjord? Vi har, herr statsråd, ganska färska exempel pä att regeringen tolkar den nu gällande datalagen mycket liberalt, åtminstone när det gäller privata förelag. Jag tror all samma liberala tolkning lorde bli aktuell även när det gäller statens egna dataregister.

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Om användningen av statliga dataregister för kontroll av enskildas ekonomiskaförhållanden

117

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Om användningen av statliga dataregister för kontroll av enskildas ekonomiskaförhållanden

118

Herr justitieministern GEIJER:

Herr lalman! Vi är naturiigtvis alla överens om att della är myckel stora och betydelsefulla frågor för oss alla. Vi är säkert också alla besjälade av en önskan att flnna möjligheler att använda oss av den nya teknik som här växer fram utan att det ä andra sidan skall innebära något alllför långlgående inträng i vår integritet.

Herr Wijkman säger beträffande min hänvisning lill direkiiven för den nya datautredningen att dessa inte innehåller svar pä vissa känsliga frågor, som herr Wijkman i sin interpellation bad all få besvarade. Det går knappasl all i direktiven beröra alla frågor. När enskilda frågor kommer upp måste man ta ställning till dem i det enskilda fallet, vilket kan ankomma antingen på dalainspektionen eller i andra fall på riksdagen.

Herr Wijkman log också en del exempel och nämnde all eit visst anlal besvär hade anförts över taxeringskontroller i Stockholm och på något annat häll. Det kan vi väl ändå inte dra in i della sammanhang - besvär har anförts och kommer att anföras vare sig vi har dala eller ej. Det ligger på ett annat plan, som herr Wijkman var inne på och som är nog så besvärligt, nämligen alt skriva formulär och göra anvisningar som vi kan klara. Där sitter vi alla i samma båt. Jag tycker inle att det är så väsentligt i det här sammanhanget.

Så kom herr Wijkman särskill in pä skatteområdel, som lydligen har legat honom speciellt varmt om hjärtat all la upp. När ett personorienteral dataregister inrättas och används måste alltid en avvägning göras mellan de administrativa fördelar* registret kan erbjuda och de risker för integritelsintrång som kan föreligga. Det råder, som jag sade, inga delade meningar om det. Men när denna avvägning görs är del viktigt att man har någorlunda klarl för sig vad man menar med iniegriietsintrång. Herr Wijkman har uppenbarligen kommil fram till en myckel exiensiv tolkning av begreppet. Med anledning av de exempel som herr Wijkman har valt på skatteområdet kan jag i och för sig hålla rned honom om att det kan medföra elt kännbart personligt obehag att bli avslöjad för skattefusk. Men jag tror att de flesta av oss har klarl för sig alt del inte är detta obehag som åsyftas med datalagens begrepp "otillbörligt intrång i personlig integritet", och jag hoppas att herr Wijkman delar min uppfattning på den punkien.

Fru Anér målar upp det totalt kontrollerade systemet i samhället, något som varken fru Anér eller Jag vill ha. Jag delar fru Anérs synpunkter när det gäller att vi måste vara vaksamma och i lid vidta åtgärder. Det är ju hela liden, fru Anér, fråga om att bygga in spärrar i rättssäkerhetens intresse utan att vi därför förlorar fördelarna med del nya syslemel, och den uppgiften skall vi väl kunna klara. Vi behöver väl inte vara fatalister och säga alt det bara driver i väg mot det lillslånd fru Anér syftar på, ulan vi är själva herrar - och damer - över hur vi skall bygga ut systemet. Det ligger ju i utredningens arbete alt söka komma fram lill sådana-spärrar och avvägningar som vi alla kan acceptera.

Herr Nordin har ju kompletterat de tidigare talarnas framställningar.

och det var egentligen bara en liten sak i herr Nordins anförande som jag skulle vilja la upp. Han frågade vad som kommer att hända innan vi har fått till slånd ell bättre spärrsystem än vad som finns i dag. Jag kan inle ge herr Nordin något annat direkt svar än att herr Nordin tydligen hänsyftade pä någonting som skulle ha inträffat. Jag vet inle vad del skulle vara som gör att vi i dag skulle behöva ha några speciella farhågor och inle kan avvakta ett förslag från den nya utredningen.

Hen WIJKMAN (m):

Herr lalman! Först vill jag kommentera en sak i herr Geijers inledande anförande som jag glömde att ta upp, nämligen statsrådets yttrande att taxeringsförfattningarna innehåller beslämmelser som skall strama upp skyddet för den enskilde. Det gäller sådant som all vissa delar av uppgifterna skall få granskas enbart av vissa personer på skattemyndigheterna osv. Man skall bara komma ihåg att en stor del av dessa författningar skrevs innan tekniken på ADB-området hade kommit sä långt som den nu har gjort. Del är därför viktigt all, inle bara på delta område ulan på många områden, se över författningarna löpande med lanke pä att tekniken nu ger oss hell andra möjligheter till kontroll.

Sedan säger herr Geijer att det är svårt att precisera i direkiiven. Jag kan i och för sig vara med på en direktivskrivning som är allmän och vid. Det ger, som jag sade, utredningsmännen stora möjligheter att jobba förutsättningslöst. Samtidigt vill jag, eftersom herr Geijer nu hänvisar till direkiiven när det gäller den allmänna inställningen i dessa frågor, säga att det är bra all statsrådet är öppen men att man, när jag nu mera preciserat frågar om inställningen till samkörningar, sammankopplingar och integrering av stora databaser på det statliga området, inte kan hänvisa till direkliv som är sä öppna och vida. Där återfinns ju inget av statsrådets uppfaltning.

Au jag tog upp de 41 300 besvären till länsskatlerällen i Stockholm berodde inte på att jag ville gå in i någon deball om huruvida det var rimligt eller inte med så många besvär. Jag är medveten om att det är svårl att skriva författningar på elt sådant sätt att fullsländig klarhet uppnås för alla deklaranter. Ulan detta var ell exempel, herr lalman, pä det faktum att stora grupper medborgare har ständig skriftväxling med myndigheterna om sina skatteförhållanden. Det är alltså inle fråga om en kontrollapparat som enbart skulle syfta till att komma ät en eller annan slorfiffiare, utan det är en stor grupp människor som redan omfattas av en specialgranskning i form av länsskalterällsmål, varav vissa går ända upp till kammarrätten.

Sedan säger herr Geijer alt det här med skatterna skulle ligga mig nära om hjärtat. Jag log upp frågan därför alt uppgifier i pressen i börian av januari lalade om någonling helt annat när del gäller RS-systemet, riksskatteverkets cenlrala register, än det vi fick höra här i kammaren i våras. Jag satte upplysningsljänsien på all klara ut vad som var på gång, vad som planerades. Jag försökte också få reda pä kostnaderna.

Nr 88

Tisdagen 'den 23 mars 1976

Om användningen av statliga dataregister för kontroll av enskildas ekonomiskaförhållanden

119

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Om användningen av statliga dataregister för kontroll av enskildas ekonomiskaförhållanden

120

eftersom det fanns en belydande oklarhet om kostnadsbilden när vi beslulade i denna fråga här i riksdagen. Då del gäller kostnaderna har Jag inte fått någon ökad klarhet eftersom upphandlingen tydligen pågår. Del är mycket svävande uppgifter som cirkulerar.

Men jag fick alltså klarhet i RS-sysiemels allmänna uppläggning och verksamhetens inriktning. Man ämnar bl. a. på sikt gä in för en omfallande kontroll och samköming med försäkringstagarregisler - vare sig det görs i form av samköming eller genom all indirekt utnyttja datatekniken har man kommil mycket långt när det gäller en förfinad kontrollapparat. Vidare uppgav Bankföreningen att riksskatteverket förvarnat om att man på sikt vill ta ut slora delar av inlåningsreskontran. Det gäller alltså inte bara behållning och räntor på elt konto vid ett års slut eller vid en viss tidpunkt, utan över huvud tagel vad som sken på kontot under året; insättningar, uttag osv.

Delta hade vi inte hört ett ord om när riksdagen fattade beslut om RS-systemet. Del sades klarl att det inte fanns några integrilelsrisker och alt det var ett internt arbetsregister. Det här är ju relativt sensationella uppgifter, som förändrar hela bedömningen av systemet.

Jag vill där återkomma till vad herr Nordin sade. Jag är helt ense med herr Nordin och med statsrådet om att vi skall ha en kontroll och försöka komma åt dem som fifflar och fuskar. Mr X och andra liknande personer som har varit ute och valsat i pressen slinker nog också ur den här typen av konirollapparater. Men herr Nordin frågade statsrådet om det var meningen att det här skall omfatta i stort sett varie svensk medborgare. Det är Ju exakt detta del gäller. Slumpvis från år till är men utan att det föreligger misstanke om brott utsätts slora grupper för de här kontrollerna. I Reg-75 gäller det en halv eller en miljon människor.

Vad jag i detta sammanhang frågar är om det är rimligl att skapa en kontrollapparat, därför att den här tekniken finns, som så ingående granskar i stort sell varje person utan alt misstanke om brott föreligger. Dessutom gör man del utan att vederbörande har någon som helst vetskap om att han ingår i den här kontrollverksamheten. Bankerna har sagt lill riksskatteverket när det gäller den pågående Reg-75 att de inte har några möjligheter att sända ut ett meddelande till alla kunder att skattemyndigheterna har begärt utdrag från deras konton. Del rör sig om minst en halv miljon människor.

Del här är, herr statsråd, problem som vi måste titta närmare på. Vi kan inte köra vidare med detta bara därför all tekniken givit lösningar och vissa möjligheter till sådana här kontroller, ulan vi måste få en allmän debatt där man får väga för- och nackdelar.

Jag barbaren skrivelse frän riksskatteverket av den 12 december 1975, där verket i åtta olika punkter preciserar hur man i framliden skulle kunna samköra och sammankoppla silt register med andra ADB-register. Detla är ingenting som jag har uppfunnit eller några hjärnspöken utan här finns ett papper som jag gärna överlämnar till statsrådet efter över-

läggningen. Hur är läget i ett samhälle där det behövs en apparat av det här slaget för all se lill all skallepengarna kommer in? Del känns fel att man går den här vägen.

Herr talman! Jag tror någon har sagt att vi lever i en datorålder som är präglad av iredje generationens datorer, andra generationens program och den första generationens handhavare av de här anläggningarna, dvs. människan hänger inte riktigt med. Därför menar jag all vi måste ha myckel strama regler för systemen, särskilt för dem som används för kontroll av individer.

Jag vill avslutningsvis upprepa de frågor jag ställde här: Skall vi under de kommande åren fortsätta att bygga upp RS-systemet enligt de intentioner som finns på riksskatteverket eller skall vi gå in och klarare försöka precisera vad vi vill ha när det gäller samköming och sammankopplingar? Skall vi när del gäller RAFA-systemel, där man alltså vill integrera en massa olika uppgifter framför alll från det sociala områdel i en sior databas, bara avvakta medan man arbetar fram detta och sedan låta riksdagen ställas inför fail accornpli om ell par är? Är del rimligl att de här frågorna handläggs på delta sätt? Bör inte riksdagen och politikerna komma in i ett tidigare skede innan teknikerna kommil så långl med sina konstruktioner?

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Om användningen av statliga dataregister for kontroll av enskildas ekonomiska .förhållanden

Fru ANÉR (fp):

Herr talman! Jag är inle någon fatalist när det gäller datateknik - det är del sista jag är! - utan jag vill i slället göra någonting ål den. Jag anser alt man också kan göra någonting åt den, och del är därför som jag släller just den här frågan: Har det verkligen uppkommit några andra alldeles nya skäl för att dra ål kontrollen på detla sätt över alla medborgare

- misstänkta eller icke - än att della är tekniskt möjligt? Och måste
man då inte också, när tekniken utvecklas och ställs till förfogande på
det sättet, samtidigt se till att allmänhelens insyn i myndigheternas hand
lingsmöjligheter ökar i molsvarande grad?

Del är därför det skulle vara sä intressant all få vela om statsrådet möjligen skulle kunna tänka sig alt i samband med uppgiftslämnandet verka för en sådan deklaration om hur uppgifterna kommer att användas.

- Jag talar alltså om de uppgifter som vi lämnar därför att vi är tvungna
till det.

Hen NORDIN (c):

Herr talman! Debatten har nu kommit sä långt att vi i varie fall har fått ett besked - både genom de frågor som besvarats och genom de frågor som har blivit obesvarade - om all det register som herr Wijkman här talar om kommer att omfatta alla.

Då blir vårt ansvar inför den här frågan genast större. Det är lätt för oss som har vårt dagliga liv och vår gärning här i kammaren att se med litel milt överseende pä frågan om integritet. Om man nämligen valt det politiska livet, det offenlliga livet, har man faktiskt fått offra alll

121

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Om användningen av statliga dataregister för kontroll av enskildas ekonomiska förhållanden

vad integritet vill säga: Våra väljare, våra myndigheter, tidningspress och andra massmedia vet redan det mesta om oss, och vi finner oss i del; vi har ju gått in i det här livet med öppna ögon.

Men de andra människorna, de vanliga, enkla människorna -jag höll på att citera Jari Hjalmarson och säga "vardagsmänniskorna" - ser saken annorlunda. De vill ha sin integritet, de vill vara sig själva. Det är dem vi måste länka på i del här fallet. Därför vill Jag säga till statsrådet: Ändamålen fär inle helga medlen i den här frågan!

Allra sist sade statsrådet som en kommenlar till mitt inlägg all han inle kunde ge några löften om vad som skall hända inom den närmaste tiden, och han undrade vad som hade inträffat och som gav anledning till att tro någonting annat. Det är rätt märkligt att justitieministern totalt tycks ha glömt den debatt som fördes om datafrågorna i den här kammaren så seni som i januari månad. Jag var då inle direkl men inlressemässigt indirekt inblandad; statsrådet var däremot direkt inblandad.

122

Herr juslilieministern GEIJER:

Herr lalman! Herr Wijkman nämnde försl att de föreskrifter som finns i taxeringsförfallningarna om vem som får la del av sekreiessbelagda uppgifter osv. tillkom innan vi hade så avancerade datasystem som vi har i dag. Jag förmodar all detta är riktigt. Men det är väl dä bara ett påpekande som naturligtvis även datautredningen fär se pä och även undersöka vilka modifieringar eller skärpningar som kan vara nödvändiga all göra för alt anpassa rutinerna vid behandlingen av sekreiessbelagda uppgifier pä detta område.

Herr Wijkman återkom sedan till de frågor som han har slällt. De är generellt hållna, och man kan inte svara på generellt hållna frågor, om svaret skall ha något meningsfullt innehåll. Jag kan därför bara säga lill herr Wijkman att tänkt eller föreslagen samköming mellan olika register ju är en fråga som man fär ta ställning till i varje enskill fall.

Här är jag tillbaka till vad jag sade till fru Anér - det är Ju bra att fru Anér inle är faialisl utan tror att vi skall ha krafter och möjligheter alt hålla den här utvecklingen stången - nämligen att vi också här i varie enskilt fall får pröva om det som man ger sig in på överskrider gränsen för vad vi kan och vill tolerera.

Fru Anér nämnde önskvärdheten av allmänhetens insyn och kom in på en fråga som gällde att man skall ha rätt alt få reda på hur de uppgifter som man lämnar i olika sammanhang kan komma alt användas. Jag kan inte ge fru Anér något konkrei svar på den punkten; det är förmodligen en ganska komplicerad fråga, och jag föreställer mig att man har svårt att i alla sammanhang på förhand lämna uttömmande uppgifter. I sista hand ligger väl det hela pä del planet all vi själva - s. k. beslutsfattare i riksdag och regering - får lov att se till, att spärreglerna blir så utformade att det sätl på vilket man använder de uppgifter som lämnas kan vara acceptabelt.

Herr Nordin säger att ändamålet inte fär helga medlen, och det är just den tanke vi alla här har gett uttryck åt. Jag tror också, med hänsyn till de oerhört svåra frågor det här gäller för oss alla, att en öppen debatt både i riksdagen och ute i samhällel är utomordentligt nödvändig å ena sidan för all vi skall få möjlighet all informera, å andra sidan för att vi inle skall låta oss föriedas -jag vill inte rikta någon som helst anklagelse mot de närvarande talarna - till att hamna i någon sorts alltför stor misstänksamhet eller hysteri beträffande detta nya medel som vi har i datatekniken. Man får akta sig för alllför mycket övertoner, för sådant kan få konsekvenser på annat håll sä att det kan bli svårt att i de fall där vi alla tycker all det är bra utnyttja den nya datatekniken.

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Om användningen av statliga dataregister för kontroll av enskildas ekonomiska förhållanden

Hen WUKMAN (m):

Herr talman! Jag vill gärna instämma i det senaste statsrådet sade. Det förekommer Ju inte sällan i vissa tidningar uppgifter och reportage som verkligen innebär all man målar en viss potentat på väggen. Naturligtvis skall vi verka för att datatekniken utnyttjas på ett rationellt och vettigt sätt för alla medborgares bästa.

Men Just när del gäller personregistreringen tror jag att det är nödvändigt med en betydligt mer ingående debatt. Det förhåller sig precis som statsrådet har skrivit i sina direktiv lill den nya översynsutredningen: när man gjorde datalagen var utvecklingen väldigt snabb både pä det tekniska området och i övrigt, och del var alltså svårt all förutsäga alla de problem som kunde uppkomma. Vi har nu ett par års erfarenheter, och här har vi alltså redan en massa "knäckfrågor", där vi måste söka oss fram till snabba svar, just därför att utvecklingen går så snabbi. • Jag har ställt frågan: Vad har statsrådet för allmän syn pä samköming av den lyp som jag har beskrivit, vare sig det gäller integration av riksförsäkringsverkels register med andra syslem eller riksskatteverkets intentioner? Jag är medveien om alt frågan är något allmän, men någon form av svar tror jag att statsrådet måste ge i dag eller inom kort. Annars kommer de här myndigheterna att fortsälla utvecklingsarbetet och lägga ner hundratals miljoner kronor, och så skall vi här i riksdagen om något eller några år plötsligt komma in och säga: "Nej, sä här vill vi inle ha del! Det här är att gä för långl!" Vi måste pä ett tidigare stadium försöka avväga de olika iniressena mot varandra.

Jag vill återigen betona att man inte klarar ett försvar för en utbyggd kontrollapparat med hänvisning till sekretessregler osv. för del är inle det som är poängen i sammanhanget. Poängen är att medborgarna i många, mänga fall - jag ser det på den brevskörd jag får i dessa frågor och på de insändare som förekommer - hyser oro just därför att samhällets kontrollapparat sväller ut.

Herr talman! Jag tycker inte att det skall vara så svårt att svara renl allmänt huruvida statsrådet menar alt en sådan lyp av samköming av register som riksskatteverket är ule efter inger verkliga betänkligheter eller, när det gäller riksförsäkringsverkels system, huruvida del är en

123

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Om förbud mot amatörboxning

rimlig ulveckling, enligt statsrådets säll att se, att man bygger upp en databas av det slag som jag beskrev. Nog skall man väl kunna kräva en allmän uppfaltning i dessa frågor!

Om statsrådet inte kan ge det svaret här i dag, så tycker jag att statsrådet skall sälta någon inom deparlemenlel på att omedelbart titta på dessa frågor, eftersom de ligger under justitiedepartementet. Det kan inte vara rimligl att man låter utvecklingen gå och sedan plötsligt ställs inför elt konkret förslag. Det är väldigl svårt, när systemuppbyggnaden är klar och man har ell förslag på hundralals sidor av komplicerad teknisk-juridisk natur, att komma med ell alternativ eller säga nej. Trycket är alltså här mycket stort, och jag tycker inte att man klarar denna avvägning - och det är grundfelet i statsrådets allilyd f. n. - genom all säga all vi får svara på detta från fall till fall. Då har man ju byggt upp en potential i framliden som just kan leda lill del genomkonlrollerade samhällel. Då kan man bygga ul och lagra hur mycket som helst, och sedan finns det någon myndighet som skall sitta och hälla emol. Det tycker inte jag är en bra lösning. Vi måste ha en betydligt stramare regelhaniering redan frän början.

Fru ANÉR (fp):

Herr lalman! Del är nog alldeles riktigt som slatsrådet säger - och som även herr Wijkman sade senast - att det är lagstiftare och andra beslutsfattare som skall besiämma hur medborgarna skall skyddas. Men Jag anser inte alt det är tillräckligt och den enda vägen. Jag tror på insyn och medverkan från de berörda, frän dem som verkligen träffas av besluten, och inte bara pä beslutsfattarnas vishet. Vi måste se till att medborgarna blir lika medvetna om den insyn de är utsatta för från myndigheternas sida i sitt eget privata liv som myndigheterna å sin sida är medvetna om sin makt. Jag anser att del vore väl värt att man verkligen arbelade för alt det skulle ske. Att del kan vara krångligt i vissa enstaka fall är nägol som man kan säga om alla åtgärder här i världen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8 Om förbud mot amatörboxning

124

Herr juslilieministern GEIJER erhöll ordet för alt besvara herr Sjöholms (fp) den 26 februari anmälda interpellation, 1975/76:134, och anförde:

Herr lalman! Herr Sjöholm har - under hänvisning lill vissa uttalanden av min förelrädare i 1969 års proposition med förslag till lagsliflning om förbud mot professionell boxning - frågat mig om jag nu ämnar infria utfästelsen i den propositionen att ompröva frågan om förbud mot amatörboxningen.

Frågan om boxningsförbud diskuterades i den angivna propositionen mot bakgrund bl. a. av ett betänkande som hade avgeiis av en gemensam

nordisk läkarkommitté år 1967. Den kommittén hade utarbetat förslag till rätt omfattande säkerhetsföreskrifter för boxning i syfte att minska dess faror och skadeverkningar. Med hänsyn härtill hade kommittén ansett sig kunna underiåta att föreslå ett totalförbud mot boxning. De säkerhetsföreskrifter som kommittén föreslog sammanfattades i 16 särskilda punkler. En av dessa gällde åldersgränsen för lävlingsboxning som då var 16 är i Sverige. Kommittén ansåg att den borde höjas till åtminstone 17 år för amatörer.

Eftersom man inte kunde räkna med att så omfattande säkerhetsföreskrifter som kommittén hade föreslagit skulle kunna genomföras för den professionella boxningens del och med hänsyn till vad som hade framkommit om hälsorisker och andra ogynnsamma konsekvenser av professionell boxning föreslogs i propositionen att sådan boxning här i landel skulle förbjudas i lag, vilket ju också blev riksdagens beslut.

När del gällde amatörboxningen erinrade departementschefen om att de dåvarande svenska boxningsreglerna i vissa avseenden redan uppfyllde de krav som hade ställts upp av den nordiska kommittén. Svenska box-ni ngsförbundel hade också förklarat sig vilja medverka lill införandet av ytleriigare säkerhetsföreskrifter i enlighet med kommiltéförslaget, även om man inle avsåg att införa samtliga de föreskrifter som hade föreslagits. Vidare påpekade departementschefen att det inom den medicinska expertisen inte rådde enighet om nödvändigheten av ett förbud mot amatörboxning. Amatörboxningen borde därför inte förbjudas under forutsättning att man införde de föreslagna säkerhetsföreskrifterna utan nägol väsentligt undantag. Denna ståndpunkt borde dock omprövas, om den nämnda förutsättningen inte skulle uppfyllas eller om det skulle visa sig att föreskrifterna inte i lilbäcklig grad undanröjer de hälsorisker som är förenade också med amaiörboxningen.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande över 1969 års proposition framhöll första lagutskottet i fråga om amatörboxningen bl. a. all den fortsatta utvecklingen inom sporten borde följas med särskild uppmärksamhet. Statsmakternas ställningstagande borde omprövas, bl. a. om någon väsentlig punkt i säkerhetsföreskrifterna inte skulle genomföras.

Riksdagen har efter år 1969 vid fiera tillfällen avslagit molionsvis framförda yrkanden om förbud mot amatörboxning. Även vid detta riksmöte föreligger en motion i ämnet, som riksdagen emellertid ännu inte har tagit ställning lill.

När del gäller utvecklingen under senare är bör det noteras alt 1969 ärs riksdagsbeslut har lett till att nya säkerhetsföreskrifter i vissa betydelsefulla hänseenden har kommit att införas för amatörboxningen. Man har tagit bort knockoul som vinstgivande momenl vid junior- och nybörjarlävlingaroch gett lävlingsläkare ovillkoriig rält att bryta en match när han anser att det behövs från hälsosynpunkt. Vidare höjdes för några år sedan lägsta åldern för rällen all fä delta i tävlingsboxning från 16 till 17 är.

Herr Sjöholms inlerpellalion är närmast föranledd av att man nyligen

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Om förbud mot amalörboxning

125

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Om förbud mot amatörboxning

har beslutat att äter sänka denna åldersgräns. Riksidrotlsstyrelsen har sålunda i slutel av januari i år bifallit en framställning från Boxnings-förbundet om att få sänka åldersgränsen för erhållande av tävlingslicens från 17 till 15 år.

Enligt vad jag har inhämtat har beslutet föranletts främsi av att man ansett svenska juniorboxare vara handikappade vid junioriandskamper mot de nordiska grannländerna. I de övriga nordiska länderna - bortsett från Island där boxning är totalförbjuden - har nämligen den nedre åldersgränsen för tävlingsboxning varit så låg som tolv år, och i Danmark har den enligt uppgift nyligen sänkts till tio år. De svenska Juniorboxarna har alltså betydligt mindre malchrutin när de tävlar med jämnåriga boxare från Danmark, Finland och Norge, något som i sin lur har utpekats som orsak till att Sverige brukar förlora juniorlandskamper mot dessa länder. Frän Boxningsförbundets sida hävdar man också att del skulle vara ägnat att öka säkerheten, om yngre boxare får matchrutin under speciellt skärpta bestämmelser. Avsikten är nämligen att särskilda regler bl. a. om kortare matchtid skall gälla när någon av boxarna är under 17 år. Vidare skall I5-16-åringar inte tillåtas delta i turneringar.

Jag har också inhämtat att Svenska läkaresällskapets idrottsmedicinska förening hade avgelt yttrande över Boxningsförbundets framställning innan den bifölls av riksidrotlsstyrelsen och att tre läkare med särskild erfarenhet av idrottsmedicin därvid hade gett silt stöd åt Boxningsförbundels uppfattning.

Mot den bakgrund som nu har angetts kan man möjligen förstå att boxningssportens företrädare utifrån sina utgångspunkter har ansett tillräckliga skäl lala för en sänkning av åldersgränsen. För egen del vill jag emellertid understryka angelägenheten av riksdagens uttalanden från år 1969 om nödvändigheten av att pä allt sätt iaktta de föreskrifter och försiktighetsåtgärder, som ansetts befogade i samband med amatörboxning. Med hänsyn till alla de aspekter av skiftande slag, som man kan lägga på frågan om ett förbud mot amalörboxning, vill jag dock först avvakta riksdagens ställningstagande till den nu föreliggande molionen härom, innan jag för min del lar upp frågan om eventuella åtgärder mot amatörboxningen till förnyad bedömning.

126

Hen SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag lackar justitieministern för svaret. Jag är litel oviss om jag skall vara belåten eller missbelåten, och del lyder väl i alla fall på att svaret är skickligt avfattat.

Jag är litet missbelåten med att justitieministern inte vill ta stegel fullt ut och fullfölja intentionerna från 1969. Jag är litel belåten med alt justitieministern ändå lämnar frågan öppen. Dörren är sålunda, om jag förstår det rätt, icke slängd för ett förbud även mot amalörboxning.

Det är väl ändå sä alt enligt propositionen frän 1969 - framlagd av justitieminister Kling som var Lennart Geijers förelrädare - borde man nu klippa till med ett förbud. Jag skall ta mig friheten att citera litel

av vad justitieminister Kling då sade:

"Boxningsförbundets styrelse har förklarat sig vilja medverka till att ytterligare säkerhetsföreskrifter införs i enlighet med kommiltéförslaget och har nämnt vilka regeländringar som närmast kommer i fråga. Av förbundets uttalande framgår emellertid att man f. n. inte avser att införa samlliga föreslagna föreskrifter. Den nordiska kommittén anser däremot, att förslagen måste betraktas som en helhet, och under remissbehandlingen har, främst från medicinsk expertis, framhållits all samlliga föreskrifter är betydelsefulla och att det bör vara ett minimikrav all de till fullo genomförs för alt boxningen skall kunna tillåtas."

Sedan säger justitieminister Kling:

"Jag är för egen del benägen att - under förutsättning att de föreslagna säkerhetsföreskrifterna kommer all genomföras utan någol väsentligt undantag - inta ståndpunkten att förbud mot amatörboxningen inte bör införas f n. Denna ståndpunkt bör dock omprövas, om den nämnda förutsättningen inle uppfylls eller om del visar sig att berörda föreskrifter inte i tillräcklig grad undanröjer hälsoriskerna."

Slutligen säger justitieminister Kling:

"Målet för den utveckling mot nya säkerhetsbestämmelser som RF och Boxningsförbundet har förklarat sig beredda att arbeta för bör vara att samtliga föreskrifter som den nordiska kommittén har föreslagit genomförs."

Detla är ju mycket klara verba. Och dessulom skrev första lagutskottet då, vilket också framgår av interpellationssvaret, att man kunde tillåta amatörboxning om alla bestämmelser efterföljdes utan något väsentligt undantag. Där har ju Justitieministern det stöd av riksdagen som efterlyses i slutet av interpellationssvaret. Riksdagen sade då genom första lagutskottet, att boxning inle bör tillåtas om man inle efleriever alla dessa bestämmelser.

Jag vill påstå - och jag är faktiskt också beredd alt bevisa del - att boxningen nu är precis densamma som före 1969. Del finns ingen skillnad. De säkerhetsföreskrifter som föreslogs har inte haft den verkan som man nu vill göra gällande att de har haft. Det sades då att knockoulen skulle tas bort som vinstgivande moment, och del är ju renl löjeväckande. För det påståendet har jag slöd av erfarna boxningsledare. Hur skulle en sådan match gå lill, herr statsråd? Den som leder matchen på poäng kan Ju fortfarande golva motståndaren. Del går fint. Då vinner han på knockoul. Men den som ligger under i poäng vågar ju inte boxas längre på vanligt sätl. Den som är underlägsen vågar ju inte slå ell hårt slag. som annars skulle ge poäng, för om motståndaren då skulle räknas ut förlorar den som har slagit knockoulen. Del är ju hell löjeväckande. Det var bara elt sätl alt vilseleda statsmakterna när man skyltade med den bestämmelsen och sade att det skulle vara sä betydelsefullt.

Dessutom blir den som förlorar en match på knockoul avstängd pä en månad. Enligt reglerna får alltså den som vinner en match inle lov att slarta på en månad. Han måste därför avbryta en turnering.

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Om förbud mot amatörboxning

111

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Om förbud mot amatörboxning

128

Nej, del där var inle mycket värt. Och, som sagl, där har jag stöd av gamla erfarna boxningsledare som har varit hederiiga nog att säga att del är inte hållbart.

Boxningsförbundet nonchalerar helt enkelt de bestämmelser som statsmakterna beslöt 1969. Tidigare hade man som lägsta åldersgräns 16 år, men 1969 sade statsmakterna att gränsen skulle sättas vid 17 år. Och nu sänker man lill 15 är. Det är ju elt cyniskt förakt inte bara för statsmakternas beslut utan också - och det är mycket värre - för ungdomens hälsa, eftersom denna bestämmelse ju kom till för all skydda ungdomarna.

Del är inle heller den enda bestämmelsen man bryter mot. Som juslilieministern säkert vet har Jag skickat en hel del material till statssekreterare Sven Andersson i justitiedepartementet och som visar att man nonchalerar bestämmelserna om en match per vecka. Den bestämmelsen struntar man totalt i. Jag har ändå bara till departementet skickat in en bråkdel av alla de exempel som jag har fåll del av. Den nordiska läkarkommiltén ansåg att detta var en mycket viktig bestämmelse. Ja, den var t. o. m. så viktig att statsrådet Kling övervägde om inte SM-tävlingarna skulle fördelas på flera gånger i stället för att genomföra dem pä en och samma gång, då det alltid blir fiera matcher i följd. Det var kanske litel verklighetsfrämmande av statsrådet Kling, men så stor betydelse fäste han vid den bestämmelsen att han som sagt ifrågasatte en ändring av rutinerna för svenska mästerskapen sä att tävlingarna utsträcktes under en längre tid.

Del som jag lycker sämst om i svaret är passusen om att del skulle vara värdefullt att vinna juniorlandskamper mot Danmark i boxning. Äran av att vinna landskampen skulle alliså betyda mer än ungdomarnas hälsa - det lycker jag faktiskt är makabert.

Så till en fråga som är viktig renl principiellt. Nu har man alltså förbjudit proffsboxning rnen lillåier amalörboxning. Krileriei på en god lagsliflning är all samma handling skall föranleda samma rättsliga reaktion. Om Ingemar Johansson, som nu är f d. proffsboxare, skulle träna boxning i en ring i Göleborg, sä skulle han enligt den lag vi nu har få fängelse eller åiminsione böifällas för del. Men om i en ring där inlill en amaiörboxare slår en annan boxare medvetslös, sä får han statsmedel för det. Och det är ändå exakt samma handling de utför. Det finns t. o. m. forskare som anser all amalörboxning är väl så farlig som proffsboxning; del anses vara farligare ined många slag upprepade med korla intervaller även om de inle är så hårda än med en råsop, som det heter pä della ärans språk. Jag skulle vilja fråga justitieministern om det inle är en underlig lagstiftning som bedömer exakt samma handling på sä olika sätt.

Vi försöker i vårt samhälle att i humanitetens namn motarbeta våld och våldstendenser. Där har justitieministern föregått med mycket gott exempel och är stor heder värd för det. Men jag har ett exempel på hur inkonsekvenl även riksdagsledamöter kan handla och länka.

I malkön häromdagen blev jag vittne till två kvinnliga ledamöters

diskussion om våldet i TV, sorn del ju nu är populärt all förfasa sig över, och det må väl vara hänt. Jag frågade den ena av dem hur- hon hade röstat i frågan orn förbud mot boxning. Det hade hon inie röstat för. Jag finner delta egendomligt. Våldet i TV är dock sä all säga på låtsas. Jag lar del inte i försvar - det kan kanske vara olämpligt med våldshandlingar i TV - men den som blir skjulen där blir del ju ändå inle i verkligheten utan lever vidare. Men boxningen är ju våld på allvar. Ett mer naket våld kan man inle tänka sig: det är en människa sorn mättar elt slag i ansiktet på en annan i avsikt att han skall falla lill golvet och helst bli medvetslös i tio sekunder.

Vi har här i kammaren en kvinnlig ledamoi som mer än andra orerar om lag och ordning och mot våld. Men hon röstade för boxningen. Det är en inkonsekvens som är ofattbar.

1 delta sammanhang kan del vara värt att citera ett uttalande av rikspolisstyrelsen. Jag tycker att del är myckel bra, även öm del måhända är litet överdrivet. Man säger:

"All i ett samhälle där allvarliga försök pågår all komma till rätta med den ökande våldsmenlalilelen lillåta tillställningar, där allmänheten mot avgift blir i lillfälle att bevittna hur de agerande med knytnävsslag mot bl. a. huvudet avsiktligt söker åsamka motparten så mycken fysisk skada, all någon enligt de regler som gäller för boxning kan dömas som segrare, måste le sig direkl stötande. - Såväl en stor del av matchiräningen som själva malcherna går ul pä att tillfoga motståndaren'fysisk skada, vilket helt lorde slrida mot idrollens grundidéer. Ännu mera betänkligt ler sig della om rnan utgår ifrån att den fysiska skada det ofta är fråga om är av sådan art och omfattning alt åtal för uppsåtlig misshandel ulan tvivel skulle komma i fråga om den inte skedde i enlighet med de regler, som gäller för boxning." - Det är ord och inga visor.

Något som ändå borde säga statsrådet och departementet en hel del är det faktum an alla de lunga instanser som 1969 ylirade sig remissvägen ville ha bon även amatörboxningen: rikspolisstyrelsen, riksåklagaren, socialstyrelsen, alla de medicinska fakulteterna, hovrätten i Malmö, Svenska läkaresällskapet. Svenska föreningen för psykisk hälsovård, de tvä länsstyrelser man hörde, nämligen länsslyrelserna i Göleborg och Slockholm. Om jag minns räll var det bara Svenska cykelhandlarförbundet och Boxningsförbundei som ville ha kvar amaiörboxningen.

Del är alltså ell fakium all alla de lunga remissinstanserna ville förbjuda både proffsboxning och amalörboxning. De är samma andas barn. Hjärnan reagerar ju inie olika med hänsyn lill om boxaren får beiall för boxningen som' proffs eller inie. Hjärncellerna reagerar på samma säll.

Regeringen har fakliskl loval att den skulle skrida till verkei om be-slärnmelserna inie följdes. Nu är det konstaterat att bestämmelserna inte har följts. Jag lycker all Boxningsförbundei har liggl om ell förbud genom all öppei slrunla i vad sialsmakierna har sagl. Jag är lilel besviken över" all justitieministern inie vill fullfölja de intentioner som fanns i 1969 års proposilion. Konsekvens i handlandei är alltid bra, konsekvens i hu-

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976. .

Om förbud mot amatörboxning

129

9 Riksdagens protokoll 1975/76. Nr 87-88

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Om förbud mot amatörboxning

manitetens namn är särskilt bra. Men jag när fortfarande förhoppningen att dörren står öppen för elt handlande som är konsekvent och humant och i hög grad i justitieministerns egen anda - mot våld och för ell humanare samhälle. Man skall dä inle lillåta det nakna våld som boxningen är. Jag lackar för svaret.

Herr juslilieministern GEIJER:

Herr talman! Först bara ett litet tillrättaläggande. Om jag förstod herr Sjöholm räu lade han i min mun uttalandet au en nackdel med åldersgränsen skulle vara all de svenska juniorboxarna förlorar matcher. 1 rnitl interpellationssvar var det emellertid inte jag som sade della, det var endasl ett referat av de argument som har anförts men som jag inle vill ta i min mun.

Herr Sjöholm tog upp detta med att samma handlingar behandlas olika. Jag har ell besläml minne av att vi har diskuterat del förut - det är ju inte första gängen vi diskuterar den här frågan - och alt vi dä försökle klara ut den situationen. Jag skall därför inle gå in på den nu.

Herr Sjöholms utgångspunkt är att kravei måste vara att samlliga föreskrifter som uppställts i samband med 1969 års beslul skall vara uppfyllda för att vi skall underlåta att ta upp frågan om att förbjuda amatörboxning. Oneklingen brister del i dag på en icke oväsentlig punkt och kanske också på andra punkter som herr Sjöholm närmare har undersökt. Herr Sjöholm säger alt då borde jag kunna gå till verket och lägga fram en proposilion om förbud mot amalörboxning, eftersom jag har riksdagen i ryggen. Jag säger egentligen bara, herr Sjöholm, alt eftersom frågan om en ganska kort lid skall behandlas i riksdagen finns det anledning för mig att vänta och se vad riksdagen den här gången kommer att säga. Jag är övertygad om att riksdagen med stort allvar och sior grundlighel kommer alt behandla den ifrågavarande motionen, och så fär vi se vad den behandlingen mynnar ut i.

130

Hen SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag instämmer inte i vad justitieministern säger orn att vi har klarat upp frågan om alt samma handling föranleder olika rättsliga reaktioner. Jag tror faktiskt inte att del är möjligl au klara den - samma handling bedöms faktiskt olika, del kommer vi inle ifrån.

Del var ett minimikrav att alla föreskrifter skulle följas. Det sade lagutskottet, och del står i propositionen pä mänga ställen att beslulet skall omprövas om man bryter mot bestämmelserna på nägon punkt. Nu har man brutit mot bestämmelserna på fiera väsenlliga punkter.

Riksdagen kommer visserligen att behandla denna fråga, men jag litar mer på justitieministern än på riksdagsmajoritelen. Jag tror aldrig det hade blivit ett förbud mot professionell boxning om inte slatsrådet Kling hade lagt fram en proposition. Han har förklaral för mig alt han hade sett gamla boxare som uppträdde i TV, och det hade givit honom im-

pulsen att sälta slopp för proffsboxningen.

Jag vet inte om det svar jag har fått i dag av justitieministern kan vara pä rätt sätt vägledande för riksdagsmajoriteten, men jag hoppas det.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Om räntesubventionerna vid småhusproduktion

§ 9 Om räntesubventionerna vid småhusproduktion

Herr bostadsministern CARLSSON erhöll ordel för all besvara herr Östrands (s) den 24 februari anmälda interpellation, 1975/76:128, och anförde:

Herr lalman! Herr Östrand har frågat mig i vilken ulslräckning räntesubventioner utgår för de dyraste småhusen och om några åtgärder övervägs för alt hindra att räntesubventioner då det gäller småhus utgår för kapitalkostnader över en viss gräns.

Vid nybyggnad av småhus ulgår räntebidrag för lån inom låneunderlagel. Låneunderlagel beräknas med ledning av främsi kosinaderna för mark och byggnad. Läneunderlagsbeloppen för marken - belopp för tomt-och grundberedningskostnader - fastställs av länsbostadsnämnderna för kommun eller del av kommun. F. n. varierar beloppen för friliggande småhus mellan ca 20 000 kr. och ca 85 000 kr. beroende på kostnadsläget på orten. När del gäller byggnaden fär låneunderlagel i normalfall inte överstiga kostnaden för elt enfamiljshus av normal standard med en lägenhelsyia av 125 m i ett plan, hel källare och friliggande kallgarage. Enligt bosladssiyrelsens anvisningar är denna kostnad 120 000 kr. före omräkning med orts- och lidskoefficienter. Denna koslnadsgräns är också avgörande för frågan om statligt bostadslån över huvud taget skall beviljas.

Reglerna innebär au de dyraste småhus som uppförs med statligt slöd f n. har elt läneunderlag och pantvärde på omkring 265 000 kr. Beloppet kan bli akluelll i vissa kommuner i Stockholms län. Om ett sådant småhus upplåts med hyres- eller bostadsrätt blir räntebidraget ca 14 100 kr. det första året. Bebos huset av låntagaren blir räntebidraget ca 8 100 kr. Småhusägaren fär dessutom en skattereduktion till följd av underskollsavdrag vid inkomstbeskattningen.

Det nämnda maximala läneunderlagsbeloppet pä ca 265 000 kr. är ca 55 000 kr. högre än det maximala låneunderlag som kunde beräknas enligt tidigare regler. Vid årsskiftet ändrades nämligen reglerna för beräkning av låneunderlagel vid nybyggnad av småhus (prop. 1975/76:30, CU 1975/76:4, rskr 1975/76:40). Härigenom kunde det maximala räntebidraget öka med ca 2 900 kr. för hyres- och bostadsrällshus och med ca 1 700 kr. för småhus som bebos av låntagaren. Dessa I 700 kr. utgör dock inte någon nettoökning av stödet lill småhus som bebos av låntagaren. Genom att läniagarens ränlekosinader sänks minskar hans underskollsavdrag vid inkomsibeskaiiningen, varigenom han får en lägre

131

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Om räntesubventionerna vid småhusproduktion

skallereduklion än med tidigare regler. Den minskade skattereduktionen kan vid en marginalskatt på 60 ".. beräknas lill ca 1 000 kr. Nelioökningen av slödel lill småhus som bebos av länlagaren blir alliså ca 700 kr. all jämföra med ca 2 900 kr. för eil molsvarande hyres- eller bosiadsräiishus. Den berörda regeländringen innebär däremol inle all län och räniebidrag utgår för större eller i övrigt mer påkostade hus än lidigare. Inle heller blir de totala lånen större.

Jag är nalurligtvis medveten om all det knappasl förekommer småhus upplåtna med hyres- eller bosladsräll av den maximala storlek lånereglerna tillåter. Ett grundläggande hinder för sådana upplåtelser var enligt min mening de lidigare låneunderlagsreglerna. Syftet med den av riksdagen antagna ändringen av låneunderlagsreglerna var därför att öka möjligheterna all upplåta även större småhus med hyres- och bostadsrätt. De motiv som låg lill grund för 1974 års bostadspolitiska reformer har således varit vägledande även för den nu berörda förändringen.

Frågan om hur stora och dyra småhus som skall få uppföras med slalligl stöd måste bedömas frän både bostadspolitiska och samhällsekonomiska utgångspunkter. Med hänsyn lill bl. a. att riksdagen nyligen har behandlat frågan om belåningsgränsen anser jag att del nu inle finns anledning au frångå gällande regler. Självfallet bör utvecklingen i nu berörda avseenden följas fortlöpande. Jag vill dock underslryka att kravei på ka-pitalkoslnadsneulralitel mellan besiltningsformerna måste gälla oavsett hur lånereglerna utformas i övrigt.

132

Hen ÖSTRAND (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka bosladsministern för svaret. Jag är emellerlid inte riktigt tillfredsställd med svarei, och anledningen härtill skall jag utveckla litel närmare.

Bakgrunden lill min interpellation är de konsekvenser man på länsbostadsnämnden i Gävle anser att riksdagsbeslutet från 1975 om all upphäva den tidigare begränsningen av låneunderlaget vid nybyggnad av småhus har fäll. Från den 1 januari i är överensslämmer ju låneunderlagel med pantvärdel.

Det är också ett känt fakium alt detta beslul var en följd av all en borgerlig reservalion med lottens.hjälp bifölls av riksdagen i samband med att vi hösten 1974 antog nya riktlinjer för bosladspoliliken.

Beslulel 1975 innebar visserligen att, begränsningsregeln bortföll även för småhus som upplåts med hyresrätt eller.bosladsräll. Del var givelvis bra. Men det hör till bilden att den kalegorin av småhus nästan utan undantag produceras av allmännyttiga eller kooperativa företag, vars strävan i första hand är all producera ändamålsenliga lägenheier lill rimlig kostnad. Det innebär också att några lyxbetonade inslag bl. a. i form av överytor inte förekommer. Detla har fält lill följd alt i mänga fall någon skillnad mellan läneunderlag och pantvärde inle förekommer. Liknande resultat har också uppnåtts när samma förelag producerat grupp-byggda småhus lill försäljning. Närdet däremol gällerstyckebyggdu små-

hus som skall bebos av låntagaren är skillnaden mellan låneunderlag och pantvärde betydande - en skillnad som fär belånas till subventionerad ränta.

Det kan vara intressant att mot den här bakgrunden nämna några siffror frän 1975 ärs lånegivning i Gävleborgs län.

För flerfamiljshusens del gäller del 224 lägenheier. Där fanns det ingen skillnad mellan läneunderlag och pantvärde. För radhus lill utyrning gäller del 250 lägenheter. Där fanns det heller ingen skillnad mellan lå-neunderiag och pantvärde. Ser man på gruppbyggda småhus till försäljning gäller del 486 lägenheter. Där hade man en mycket måttfull skillnad mellan låneunderiag och pantvärde, från ca 20 000 kr. till 2 000 kr. I ett enstaka fall var skillnaden 31 000 kr.

Ser man däremot på styckebyggda småhus som skall bebos av låntagaren - det gäller i det här fallet 421 stycken - kan man konstatera att det finns skillnad mellan låneunderiag och pantvärde på mellan 30 000 kr. och 40 000 kr. För endast 73 hus av de nämnda 421 ligger den någol under 30 000 kr. Inom denna kategori av hus var pantvärdel 1975 i genomsnitt 200 000 kr. Ser man på 1976 års siffror ligger de en bra bit över 200 000 kr.

I sanningens namn vill jag naturiigtvis säga att jag inte vel om de siffror jag nämnt är representativa för hela landel. Men jag tycker ändå att de visar en klar tendens, nämligen att det är bland de styckebyggda, friliggande småhusen som vi har den största skillnaden mellan läneunderlag och pantvärde.

Bostadsministern har också i sitt svar visat alt det maximala läneunderlagsbeloppet nu är ca 265 000 kr., givetvis beroende på schablonbeloppet för tomt och grundberedning , som är ca 55 000 kr. högre än det maximala låneunderlag som kunde beräknas enligt tidigare regler. Dä måste man dra den slutsatsen att de nya räntesubventionerna främsi kommer alt gynna större villor av mer lyxbetonad karaktär med s. k. överytor till skillnad från radhus och flerfamiljshus, som planeras på helt annat säll och där man inle slösar med utrymme. Det är också denna kategori av villor som förvärvas av mer betalningsstarka grupper, som kanske i och för sig skulle kunna bära en högre boendekostnad än vad de nu behöver. Dessa kan också på grund av alt den särskilda begränsningen av låneunderlagel för småhus har upphävts utnyttja maximalt panivärde.

Risken är också att man på det sället främjar en bostadsproduktion som ökar riskerna för segregation i boendet yllerligare. De siffror som redovisas i budgetpropositionen inger också allvarliga farhågor i den riktningen.

Den genomsnittliga lägenhelsytan i flerfamiljshus var 1974 66,5 m medan däremot bostadsytan i gruppbyggda småhus var 128 m. Den senare siffran är rätt intressant. Även pant värdet för småhus skall vara begränsat av en maximiregeln. Enligt I7ij bostadsflnansieringsförord-ningen gäller att bostadslån för nybyggnad av enfamiljshus inle beviljas

10 Riksdagens protokoll 1975/76. Nr 87-88

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Om räntesubventionerna vid småhusproduktion

133

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Om räntesubventionerna vid småhusproduktion

134

om byggkostnaderna för huset, beräknade enligt grunderna för beräkning av pantvärde exkl. tomtkostnad, översliger motsvarande kostnad för ett enfamiljshus av normal standard med en lägenhelsyta av 125 m. Siffran 128 m visar naturligtvis att även större hus ryms under de nuvarande lånereglerna. Då kunde det vara intressant alt få en kommentar lill dessa siffror av bosladsministern.

För att återgå lill jämförelsen kan Jag säga att det inte blir nägon förändring i relalionerna mellan flerfamiljshus och småhus under perioden 1975-1979 enligt de kommunala bosladsbyggnadsprogrammen. Samma blir förhällandet när det gäller fördelningen på olika hustyper. Där kommer småhusens andel av den totala bostadsproduktionen under samma period att ligga på en konstant hög nivå eller 65 "n. När del gäller småhusens fördelning på ägarkategorier fär man väl anta att det enskill ägda småhuset under samma period kommer all hell dominera. För 1974 var den siffran sä hög som 95 "... Och del är bland den kalegorin de villor finns som fär ytleriigare fördelar genom de nya lånereglerna.

Nu har visserligen i svaret redovisats att vid en jämförelse där del maximala läneunderlagsbeloppet på 265 000 kr. utnyttjas blir nelioökningen av stödet till småhus som bebos av låntagaren efter regeländringen ca 700 kr., medan det blir ca 2 900 kr. för ell molsvarande hyres- eller bostadsrällshus. Men bosladsministern säger också att han är medveten om att det knappasl förekommer småhus upplåtna med hyres- eller bostadsrätt av den maximala storlek som lånereglerna tillåter. En fördel med de nya låneunderlagsreglerna är visserligen att möjligheterna nu ökar all upplåta även slörre småhus med hyres- eller bosladsräll, och del är, som jag lidigare sagl, bra. Men jag är samtidigt övertygad om att del trots detla inle kommer att produceras den lypen av hus av den maximala storlek lånereglerna tillåter, eftersom man skulle få en årlig hyreskostnad som trots bostadsstödet skulle utestänga de allra flesta människor med vanliga inkomsier. När man jämför den ärliga bostadskostnaden mellan olika besiltningsformer måste man ta i beaktande alt inbyggd i hyran för dem som bor med hyres- eller bostadsrätt ligger kostnaden för de riänsler fastighetsägaren utför i form av fasiigheissköisel, administration m. m. Della är kostnader som egnahemsägaren slipper ifrån, eftersom han ulför dessa tjänster själv. I stället har han möjligheter att lägga de pengarna i den bälire ulrymmesslandard som de nya länereglerna tillåter.

Med della vill jag inle ha sagl att vi skall återgå till den gamla ordningen, eftersom det skulle missgynna småhus som upplåts med hyres-eller bostadsrätt. Men eftersom de nya lånereglerna ger möjligheler till räntebidrag även för mycket stora och, som jag ser det, dyra villor som ägs av låntagarna kommer man - mot bakgrund av vår socialt inriktade bostadspolitik - inte ifrån den tanken alt man kanske ändå borde överväga en regel som innebär att räntebidrag inle beräknas på ell fasligheiskapital som översliger en viss gräns och som eliminerar de negaliva effekler nuvarande låneregler har. Denna gräns borde självfallel sällas sä alt rän-

Nr 88

lebidragei för de allra flesta boende i småhus inte minskades. Med hänsyn till att småhus för uthyrning inle är slora eller av lyxkaraktär skulle även i ett sådanl läge syftet att gynna denna bostadsform lämnas orubbad.

Bosladsministern säger i sitt svar att med hänsyn till att riksdagen nyligen behandlat frågan om belåningsgränsen del inte nu finns anledning att frångå gällande regler. Men mot bakgrund av vad jag nu redogjort för vill jag ändå vädja till bosladsministern all han följer denna fråga myckel noga. Om del, som Jag befarar, skulle visa sig all vi - trots de förändringar av länereglerna som nu genomförts - inte fär någon ändring av de nuvarande relationerna mellan småhus med hyres- eller bostadsrätt och enskill ägda hus hoppas jag alt bosladsministern snabbt vidtar de förändringar av länereglerna som måste bli erforderliga, som jag ser det.

Jag vill med detla än en gång tacka för svaret.

Tisdagen den 23 mars 1976

Om räntesubven-' tionerna vid småhusproduktion

Hen STRÖMBERG i Botkyrka (fp):

Herr talman! I samband med alt regeringen för snart ett och ett halvt år sedan föreslog stora förändringar i bostadspolitiken väcktes mänga molioner i riksdagen. Bl. a. föreslog folkparliel och cenlern att låneunderlag och pantvärde skulle sammanfalla för småhus. Detta förslag hade tidigare framförts av bosladsstyrelsen. Nu vann millenpartiernas förslag i riksdagen, och regeringen har beslutat om de nya reglerna. Vid samma riksdagsbehandling höjdes pä regeringens förslag lånegränsen för småhus från 90 till 95 "...

Självfallel medför dessa beslut att de småhus som nu byggs får slörre räntesubventioner. Detta var avsikten både med mittenpartiernas och med bosladssiyrelsens förslag och diskuterades också i civilutskottels belänkande.

De nya reglerna gäller endast småhus med statliga lån, alltså ej s. k. lyxvillor.

När folkpartiel kom med sitt förslag hösten 1974 hade prisökningarna gjort att låneunderlagel - som fastställs av staten - endasl utgjorde ca 80 ".. av pantvärdet rakt över. De 20 ".. som ulgjorde skillnaden mellan panivärde och läneunderlag måste skaffas med betydligt dyrare finansiering.

Detla ville folkparliel och bosladsstyrelsen rätta till. Det är angeläget all pressa kosinaderna sä all även de som har låga inkomster eller stora familjer får möjlighet att skaffa ell småhus. Detta var poängen med mittenpariiernas förslag. Om herr Östrand får igenom sina idéer drabbar det främst dem som har låga inkomsier.

Herr Östrands uppfattning all räntebidraget utgått lill myckel stora och dyra villor, som ägs av låntagaren, är egendomlig. Räntebidraget utgår endasl, när det gäller villor, lill sädana som har statlig belåning. Här finns en kontrollmöjlighet inbyggd. Della har bosladsministern pä-

135

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Om räntesubventionerna vid småhusproduktion

136

pekat i sitt svar. Slalliga län får ej lämnas lill s. k. lyxhus. Däremot är del inle särskill underligt om slalliga lån även ulgår lill relalivt stora villor. Familjer med många barn behöver ganska stora ytor.

Herr Östrand ondgör sig över att räntebidraget utgår även för kapitalkostnader som överstiger en tidigare gräns pä 130 000 kr. Med ett låneunderiag på 230 000 kr. skulle enligt lidigare regler pantvärdel ligga på ca 160 000 kr.

Räntebidrag lill ell småhus med ett panivärde över ca 160 000 kr. lar herr Östrand till intäkt för att räniebidrag utgår även för myckel stora och dyra villor.

Della är helt galet. Herr Östrands teorier saknar verklighetsförankring. Hur skall de småhus se ut som man i dag skall bygga i t. ex. Storstockholm till ett pantvärde av litet över 160 000 kr.? De finns inte, herr Östrand. Jag har kollat i en av Stockholms förortskommuner. Kedjehus och radhus om 4 rum och kök, som i dag uppförs under härd kommunal kontroll, närmar sig ett pantvärde om 200 000 kr. Enligt herr Östrands filosofi skulle allisä de allra flesia som bor i småhus runt storstäderna bo i stora och dyra villor. Enligt de regler bosladsministern redogjort för kan pant-värdet för småhus uppgå lill 265 000 kr. i dag. Detla visar hur galet herr Östrand har hamnat.

Herr Östrands andra fråga lill statsrådet är egendomlig. Frågan lyder: "Övervägs några åtgärder för att hindra att räntesubventioner då det gäller småhus ulgår för kapitalkostnader över en viss gräns?" En sådan gräns flnns ju redan i dag. Den slalliga lånegivningen fungerar som en spärr och gräns.

Är del inte så att herr Östrand är ute i andra ärenden? Herr Östrand går till attack mot villaboendel. Subventioner lill småhus är allmänt stötande, tycker inlerpellanlen. Subventioner lill småhus försvårar möjligheterna att anvisa medel lill vissa välmotiverade ändamål av social karaktär. Bra och rymliga småhus för barnfamiljer är varken välmotiverade eller av social karaktär, enligt herr Östrand. Ell högsl märkligt synsätt.

Resultatet av herr Östrands funderingar blir att småhus är lämpliga endast för dem som har höga inkomsier och kan klara stora egna insatser. Barnfamiljer och låginkomsttagare skall inte fä välja all själva äga elt småhus. Möjligen kan de få hyra. Men inle barnfamiljerna. De småhus herr Östrand vill hyra ut skall vara små. Med ett låneunderlag på 130 000 kr. blir det allra högsl tre rum och kök. Vad gör herr Östrand av de familjer som har mänga barn?

Interpellanten haråierfailii i ett slell socialistiski länkande. Slaten skall besiämma var människor skall bo. Någon valfrihei får inle finnas. Möjligen i så fall för dem som har de allra största inkomsterna. Dess bättre har bosladsministern en realistisk syn på problemet och handlar därefter. I rättvisans namn skall sägas att i sitt anförande var herr Östrand betydligt mildare än i interpellationen.

Folkparliel vill ha valfrihet i boendel. Utgångspunkten för bosladspoliliken måste vara alt konsumenierna fritt skall kunna välja mellan olika

boendeformer. Man skall bygga den typ av bosläder som konsumenterna vill ha. Samhällel skall verka för valfrihei. Inkomslen skall inte vara avgörande. Familjer med lägre inkomster och barnfamiljer skall alltså ha samma möjligheter att välja som den som har slora inkomster.

De nya reglerna för hyres- och bostadsrältslägenheter ger en kapitalkostnad som är lägre än för småhus. I stället har de som bor i småhus i regel möjlighet till ränteavdrag. Alt exakt bedöma vilken boendeform som är ekonomiskt fördelaktigast är omöjligt. De utredningar som sökt besvara frågan har kommit till hell olika resultat. De sisla årens reformer har dock sammantaget gett en större rättvisa mellan olika boendeformer. Denna rättvisa är viktig och bör bevaras. Det finns ingen anledning till att statsrådet nu skulle ändra gällande regler.

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Om räntesubventionerna vid småhusproduktion

Herr bosladsministern CARLSSON:

Herr lalman! Skälet till att rnan kan dra litet olika slutsatser av problemet och dess karaktär när det gäller den av interpellanten aktualiserade frågan tror jag till huvudsaklig del sammanhänger med det fakium att vi har myckel skilda kostnadslägen i olika delar av landet. Jag upptäckte under mina resor i landet att man inom ett antal planerade och diskuterade projekt inte klarade den s. k. neutraliteten, eftersom en del kost-nadsmässigl låg sä pass högt att de inle kunde åtnjuta den del av räntesubventionen som låg ovanför den fasta räntan 3,9 "... Detta gjorde alt man hade allvarliga funderingar pä om man i dessa projekt skulle våga satsa på hyres- och bostadsrätt och inte i slället skulle vara tvingad att acceptera äganderätten även i fall, där man inte i första hand hade velat föreslå en sådan upplåielseform. Mot den bakgrunden lade vi en proposilion som syftade till alt åstadkomma en rättvisa även i fråga om dessa projekt.

Dessulom klarar sig äganderätten redan med tidigare syslem undan ganska hyggligt genom att man har haft avdragsrätlen. Den fördel som äganderätten fär med det nya systemet är alltså på grund härav relalivt begränsad.

Det är rikligt, sorn herr Östrand sade, all vi har haft en belydande skillnad i slorleken pä lägenheier i småhus resp. flerfamiljshus. Del är framför allt så air vi har haft alldeles för fä stora lägenheier i flerfamiljshusen. Där är nu en utveckling på gång som gör, all efierfrågan pä fyror och femmor ökar myckel kraftigt. Jag hyser därför förhoppningar - inom parentes sagt - att vi skall få en slörre produklion också av fyror och femmor i flerfamiljshusen.

Herr Östrand ställde frågan om orsaken till att man kunde ligga pä ett högre kvadratmeterantal än de 125 som satis som gräns. Del har ju sin orsak i att man hade som uigångspunki 125 m" i ett plan plus källare. Delta kunde då i och för sig omvandlas till elt totalt sell högre kvadratmeleranial. Dessutom har riksdagen nu faltal ett beslul om all ersätta kvadratmetergränsen med en koslnadsgräns.

Jag hade tänkt all man skulle kunna angripa det problem herr Östrand

137

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Om räntesubventionerna vid småhusproduklion

tagit upp via den progressiva beskattning vi har med hänsyn lill taxeringsvärdet på fastigheterna. I den frågan förlorade socialdemokraterna loitningen här i riksdagen, och vi fick något högre gränser än vad regeringen hade föreslagit. Denna progressiva beskattning som går upp från 2 ".. lill 10 ".. anser jag i och för sig är ett myckel effektivt instrument för att komma till rätla med de ölägenheter som herr Östrand påpekat, nämligen att del byggs onödigt slora hus. Inle minsl rned hänsyn lill behovel av alt spara energi är del önskvärt att man inte, av prestigeskäl eller pä grund av nägol allmänt status- och slandardjäkt som inte har nägon motsvarighet i verkliga behov, undan för undan driver upp utrymmesstandarden i småhusområdena. Jag tror att beskattningen därvidlag är det effektivaste instrumentet. Men här blev det alltså en någol annan uiformning än vad regeringen hade tänkt sig.

138

Hen ÖSTRAND (s):

Herr talman! Herr Strömberg i Botkyrka vill göra gällande all jag skulle vara emot att låginkomsttagare skall ha möjlighet att skaffa sig ett egnahem. Del är ju precis tvärtom. Det är givet att vi skall ha valfrihet i boendel, men del skall naturiigtvis vara inom vissa gränser. Jag kan nämna för herr Strömberg i Botkyrka alt vi genom kapitalkosinadsneu-tralilelen har skapal möjligheter för låginkomsttagare att hyra eller della i elt kooperativt ägande av småhus.

Men del finns än i dag mänga låginkomsttagare som inte har möjlighet all skaffa sig egnahem med äganderätt. En av fördelarna med de nya rikllinjerna för bostadspolitiken är att den egna insatsen minskals från 10 lill 5 "... Men trots detla finns det fortfarande låginkomsttagare för vilka dessa 5 ".. är oöverstigliga. Därför är det naluriiglvis en fördel all vi nu har skapat större möjligheter för speciellt låginkomsttagare att bo i småhus, upplåtna med hyres- eller bostadsrätt.

Jag använde ordel "lyxvillor". Man kan naturligtvis definiera del begreppet på olika sätl. Det finns exempel på alt man byggt villor med 200 m" bostadsyta - lät vara alt det varil fråga om källarlösa byggnader i två plan - som rymts inom nuvarande låneunderlag. Man kan nalurligtvis fråga sig om del är samhällets uppgift att gå in och slödja byggandet av hus av den slorieksordningen. 1 mill anförande sade jag också till bosladsministern att såsom låneunderlagsreglerna är utformade blir bygg-nadskoslnaderna avgörande för om statligt bostadslån skall ulgå eller ej. Visserligen är elt hus med 200 m' bostadsyta eii extremfall, men som jag nämnde i exemplet kan de nuvarande bestämmelserna få sådana konsekvenser att man genom all så att säga laborera inom de låneregler som gäller kan komma upp i en sådan bostadsyta.

Jag vill därför ytterligare en gång ifrågasätta om pantvärdet i sin nuvarande konstruktion har spelat ul sin roll. Vi har ju nu fåll regler orn anbudskonkurrens, som i sig skapar en garanti för att de byggnadskostnader som redovisas är rikliga. Dä kan man fråga sig om inle andra kriterier borde vara avgörande när del gäller samhällets slöd till små-

husproduktionen. Jag nämnde i mill anförande att man skulle kunna sätta en gräns vid en viss kapitalkostnad, men som jag förstått del kan man naturligtvis också fastställa andra gränsvärden, exernpelvis alt den totala bostadsytan skall vara elt avgörande riktmärke för samhällets engagemang på kapitalsidan.

Hen STRÖMBERG i Botkyrka (fp):

Herr talman! Herr statsrådet gjorde ett par väsenlliga påpekanden här. Vi har lyvärr en alltför stor skillnad mellan kostnadslägen i olika delar av landet, vilket gör att priset pä småhus, specielll i storstadsområdena, såsom vi tycker har pressals upp lill en alldeles för hög nivå. Delta innebär i sin lur att de problem som herr Östrand lagil upp i sin inlerpellalion är särskilt viktiga.

Det är vidare att hoppas all man skall nå del mål som herr statsrådet har anvisat, nämligen att få fram betydligt fiera större lägenheter i hyreshus. Därigenom skulle familjer med många barn ges en reell möjlighel alt välja mellan tvä relativt stora bostäder. Nu är del i många kommuner, exempelvis i Tyresö, svårt att få tag pä en stor lägenhet.

Jag vill påpeka för herr slatsrådet att även förslaget om taxeringsvärdena, som gick igenom här, innebär en relativt kraftig höjning för småhusägarna, även om inte regeringens linje vann.

Men om en låginkomsttagare, exempelvis i ett storstadsområde, skall skaffa sig ett eget hem är del ju väsentligt för vederbörande att låneunderiag och pantvärde är lika, så att vi inte hamnar i den situation som vi befann oss i för bara ett par år sedan. Dä fanns det ett glapp däremellan, och del glappet var del mycket dyrt all finansiera. Jusl för dem.som har låga inkomsier och därför ändå fär svårt att skaffa sig småhus kan delta bli av avgörande betydelse, eftersom de kanske inle anser sig orka med finansieringen. Därför tycker Jag att det var en väsenllig och riklig reform som genomfördes när man fick de här begreppen alt sammanfalla.

Del ärjust den här punkten som jag vill ät i herr Östrands interpellation. Där kommer nämligen, särskilt i det länga andra stycket, den tankegången fram att alla småhus över den gräns som herr Östrand har dragit upp är alt betrakta som mer eller mindre lyxbetonade. I sä fall skulle enligt herr Östrands teori praktiskt laget vartenda småhus här i Storstockholm vara ell lyxhus.

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Om räntesubventionerna vid småhusproduktion

Hen bosladsministern CARLSSON:

Herr lalman! Del är rikiigi alt vi med de nya reglerna för byggkon-kurrens har hamnat i en annan marknadssituation än lidigare. Då kunde ju den som hade skaffal sig marken bygga skyddad för konkurrenter och därmed driva upp kostnaderna för konsumenten. Åtminstone i vissa delar av byggnadsmarknaden böriar det hela fungera, och det är möjligl att vi på grundval av bl. a. den utredning som kommer att lägga fram sitt belänkande på försommaren kan böria fundera pä en reformering av de nuvarande reglerna. Ännu är del emellertid för tidigt att böria diskulera della. Vi får lill alt börja med se vad utredningen har att föreslå.

139

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Om räntesubventionerna vid småhusproduktion

Hen ÖSTRAND (s):

Herr talman! Det byggs ju småhus, herr Strömberg i Botkyrka, också på andra håll än här i Storslockholmsområdet! Och när vi diskuierar låginkomsttagare och ägda småhus bör vi ändock länka på all del inte är låginkomsttagarna som utnyttjar del maximala pantvärdel, vad det nu kan ge, ulan det är andra grupper.

Jag vet inte om herr Strömberg lyssnade litet dåligt när jag höll mitt första anförande. Min mening är inle all vi skall återgå lill den gamla tingens ordning, utan jag vill ifrågasätta om den konstruktion av pant-värdesreglerna som nu gäller så alt säga har spelat ut sin roll. Målet för en socialt inrikiad bostadspolitik skall Ju vara alt främja en god bostad med normal ulruslningsstandard. Det är de kriterierna som måste vara avgörande när vi skall diskulera samhällets stöd i det här avseendet.

Det var glädjande att bosladsministern nämnde att man nu ser över de här reglerna. Efter vad jag förslod kan vi vänta nägol förslag längre fram, och det är Jag för min del myckel tillfredsställd med.

Överläggningen var härmed slulad.

§ 10 Föredrogs och hänvisades

Propositioner

1975/76:119 lill justitieutskottet

1975/76:160 till konstilutionsutskotlet

§ 11 Föredrogs och hänvisades Motioner

1975/76:2258 lill ulbildningsutskoltet 1975/76:2259 och 2260 till näringsulskollet 1975/76:2261-2265 till justitieutskoltet 1975/76:2266-2268 till försvarsutskottet 1975/76:2269-2271 till socialutskottet 1975/76:2272 till försvarsutskottet 1975/76:2273 till civilutskottel

§ 12 Föredrogs men bordlades åter skatteulskotteis beiänkanden 1975/76:392 juslitieutskottets betänkanden 1975/76:26 och 27 lagutskottets betänkanden 1975/76:13 och 15 utrikesutskottets betänkanden 1975/76:10 och 11 socialförsäkringsutskottets betänkanden 1975/76:26 och 27 socialutskottets belänkande 1975/76:29 kullurutskottels betänkanden 1975/76:31 och 33 trafikutskottets betänkande 1975/76:19

140

§ 13 Föredrogs och bifölls interpellaiionsframställningarna 1975/76: 155-158.

§ 14 Herr talmannen meddelade att på föredragningslistan för morgon- Nr 88

dagens sammanträde skulle Justitieutskotiets betänkanden nr 27 och 26 Tisdagen den

samt lagutskottets betänkanden nr 13 och 15 i nu angiven ordning upp- 23 mars 1976

föras främst bland tvä gånger bordlagda ärenden. ------------

§ 15 Anmäldes och bordlades

Propositioner

1975/76:110 om radio och television i utbildningsväsendet

1975/76:157 om berberislag, m.m.

1975/76:158 om ändring i lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges

stadshypoiekskassa och om stadshypoleksföreningar, m. m. 1975/76:162 med förslag lill lag om alkoholulandningsprov 1975/76:165 om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt 1975/76:171 om statlig kursgaranti vid export

§ 16 Anmäldes och bordlades Motioner

1975/76:2274 av herrar Sundkvist och Karlsson i Mariefred med anledning av propositionen 1975/76:109 om anslag lill Aktiebolaget Atomenergi för budgetåret 1976/77, m. m.

1975/76:2275 av herr Jonsson i Alingsås

med anledning av propositionen 1975/76:113 om ändring i brottsbalken m. m.

1975/76:2276 av hen Blomkvist m.fl.

med anledning av propositionen 1975/76:121 om vissa varvsfrågor

1975/76:2277 av hen Knut Johansson i Stockholm /«.,//. med anledning av propositionen 1975/76:122 om omorganisation av förenade fabriksverken, m. m.

1975/76:2278 av herrar Wiklund och Hagberg i Örebro med anledning av propositionen 1975/76:135 om den statliga kulturpolitiken 3

1975/76:2279 av herr Andersson i Nybro

med anledning av propositionen 1975/76:139 om särskild ersättning lill skadade värnpliktiga m. fl.

1975/76:2280 av hen Romanus

med anledning av propositionen 1975/76:142 om upplysning i alkohol-och lobaksfrågorna och om anslag lill hälsovårdsupplysning, m. m.

1975/76:2281 av hen Glimnér m.fl. 1975/76:2282 av herr Hermansson m.fl.

141

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Anmälan av interpellation

1975/76:2283 av herr Strindberg m.fl.

med anledning av proposilionen 1975/76:143 om vissa anslags- och organisationsfrågor rörande försvaret

1975/76:2284 av herr Strömberg i Botkyrka

1975/76:2285 av herr af Ugglas

1975/76:2286 av hen Åkerfeldl

med anledning av propositionen 1975/76:144 med förslag om beaktande av det s. k. ingångsvärdet i samband med statligt bostadslän för ombyggnad av flerfamiljshus

§ 17 Anmälan av interpellation

Anmäldes och bordlades följande interpellation som ingivits till kammarkansliet

den 19 mars

142

1975/76:159 av fru Hambraeus (c) till herr jordbruksministern om kommunernas avfallshantering:

Resurshushållning är miljövård.

Genom bl. a. Hans Palmslierna har vi fått lära oss att "avfall är resurser på fel plats", när del gäller naturligen förekommande ämnen. Särskilda problem, som inle tas upp i denna interpellation, skapar de ämnen som människan själv åstadkommer, genom all klyva eller slå ihop atomkärnor (fission och fusion) och genom all ändra molekylernas sammansättning.

Avfall bestående av naturligen förekommande ämnen är tillgångar som bör las till vara. Begreppet "kviiiblivning av avfall" leder alltså till en oförnuftig avfallshantering, eftersom del är nödvändigt att hushålla med naturresurser. Ändå präglas fortfarande vår lagstifining av elt främst estetiskt motiverat, primitivt kviiiblivningsiänkande. Del gäller att bli av med skräpet så att del inle syns. Kommunerna är skyldiga att anvisa plats för avfallstippar. För all uppfylla lagen investerar kommunerna slora summor på induslrilippar som förstör naturen. Sopförbränning utan energiutvinning och rökgasrening är fortfarande tilläten. Individer sorn tar lill vara alll och alltså inte får något avfall debileras sophäminingsavgifier. Del som stimuleras är alliså alt skapa problem för samhällel i form av koslsam avfallshaniering. inle all lösa problemen vid källan.

Koncessionsnämnden har i uppgift att ge tillstånd till deponering av avfall på villkor all man åsladkommer så lilel skada som möjligl, i siällel för att vi får en lagstiftning som för fram återvinning där avfallet kunde bli lill nylla. Lagstiftningen motiverar inte induslrin all utforma produkterna så att de ämnen som ingår i dem är lätta alt återvinna. Produktionsmetoder och distributionssystem tillåls bli alltmer resursslösan-

de. Den lagstiftning vi har räcker uppenbarligen inle lill för att byta ul miljöförstöring mot resurshushållning. Kommunernas ekonomi lillåier inte framsynta initiativ, som kräver slora invesleringar. Induslrin har svårt att belasta priset på de varor den producerar med mer långsiktigt motiverade kostnader än konkurrenterna gör. Man startar inte en av-fallskonvertering som inte bär sig, även om den skulle vara lönsam i framliden. Både arbetsgivare och arbetstagare måste i första hand tänka pä all de varor man producerar skall gå att sälja.

Staten däremol har möjlighet och borde ha skyldighet all lägga både långsiktiga och enhetliga perspektiv pä denna fråga. Genom lagstiftning och tillräckliga finansieringsmöjligheter till länsstyrelse, kommun och induslri kan samhällel styra avfallshanteringen i resurshushållande riktning.

Med anledning av del anförda anhåller Jag om kammarens tillstånd att lill herr jordbruksministern få framställa följande frågor:

1. Anser Jordbruksministern att länsslyrelserna och hälsovårdsnämnderna har tillräckliga resurser för alt kunna kontrollera att koncessionsnämndens villkor i samband med miljöhotande verksamhel efterlevs?

2. Är jordbruksministern villig all öka stödet till kommuner och industri för utredning om den från resurshushållningssynpunkt långsiktigt klokaste materialhanteringen, med målsättning att avfall inle skall behöva uppslå?

3. Är jordbruksministern villig att öka stödet för investeringar i anläggningar som omvandlar avfall till resurser och föreskriva sådana anläggningar i stället för miljöstörande deponering?

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Meddelande om .frågor

§ 18 Meddelande om frågor

Meddelades alt följande frågor framställts

den 19 mars

1975/76:286 av herr Nilsson i Tvärålund (c) till herr kommunikationsministern om informationen rörande planerad ändring i postservicen:

Anser statsrådet att postverket i god tid bör höra berörda posiabon-nenier och kommunen före planerad ändring av poslservicen och bör postverket därvid ta stor hänsyn till framförda synpunkter så au postservicen inte försämras'

den 23 mars

1975/76:287 av fru Andersson i Kumla (s) till herr bosladsministern om skyldighelen alt återbetala bostadstillägg:

Enligt nu gällande regler för bostadstillägg är den som uppbär lillägg

143

Nr 88

Tisdagen den 23 mars 1976

Meddelande om frågor

skyldig att meddela ökade inkomster till förmedlingsorganet. Den som fått för höga tillägg är enligt bestämmelserna älerbetalningsskyldig. Om bidragstagaren varil "i god tro" skall återkrav ej göras. Uppenbarligen har dessa beslämmelser tolkats på olika säll i olika regioner, och några anvisningar om retroaktiv återbetalning har inte utfärdats. Enligt min mening borde retroaktiv återbetalning endasl krävas vid uppenbara överträdelser av bestämmelserna. Mot denna bakgrund fär jag ställa följande fråga lill herr bosladsministern:

Avser statsrådet vidla åtgärder som syftar till en mer likvärdig handläggning av ärenden om retroaktiv återbetalning av bostadstillägg?

144

§ 19 Kammaren åtskildes kl. 17.46.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemen