Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1975/76:78

Nr 78

Onsdagen den 10 mars

Kl, 10,00

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatl

§ 1 Föredrogs Proposilioner 1975/76:117 til 1975/76:122 til 1975/76:123 til 1975/76:128 til 1975/76:132 til 1975/76:135 til 1975/76:139 til 1975/76:147 til 1975/76:156 til

och hänvisades

utbildningsulskotlel

näringsutskottet

jordbruksutskottet

utbildningsuiskotlet

jordbruksutskottet

kulturutskottet

försvarsutskottet

finansutskottet

skalteutskoltet

§ 2 Föredrogs men bordlades åter justitieutskotiets betänkanden 1975/76:23-25 försvarsutskottets betänkande 1975/76:26 kulturutskottets belänkande 1975/76:29 civilutskotlets beiänkanden 1975/76:13-15

§ 3 Föredrogs och bifölls interpellationsframställningarna 1975/76:144-147,

§ 4 Finansdebatt

Föredrogs finansutskottets belänkande 1975/76:20 med anledning av den i proposilionen 1975/76:100 framlagda finansplanen jämte motioner,

Proposilionen 1975/76:100 bilaga 1 (finansdepartementet) hade remitterats till finansutskotlet utom beträffande Särskilda frågor 2, hemställan under 6 samt bilaga 6 rörande allmänna pensionsfondens fjärde fondstyrelse som hänvisats lill näringsulskottei.

I detla belänkande behandlade finansutskottet propositionens hemställan i vad avsåg följande momenl vari föreslagits att riksdagen skulle

1, godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken och för budgetregleringen som förordals i proposilionen,

2, bemyndiga regeringen all för budgetåret 1976/77, om arbetsmarknadsläget krävde del, beslula om utgifter i enlighet med vad i proposilionen förordals intill ett sammanlagt belopp av 1 500 000 000 kr,,

3, medge att det av riksdagen givna bemyndigandet (prop, 1975:1,

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatl

FiU 1975:1, rskr 1975:30) att beslula om utgifter intill ell sammanlagt belopp av 1 000 000 000 kr, fick utnyttjas i enlighet med vad i proposilionen förordals,

4, bemyndiga regeringen eller myndighet som regeringen bestämde all beslula om siallig garanli för förlusier i samband med lån lill lageruppbyggnad även för andra lagerslödsperioder än den som nu gällde,

7, medge all en konsolideringsfond för postverket fick inrättas i enlighet med vad i propositionen förordals.

1 detta sammanhang hade behandlats motionerna

1975/76:187 av herr Hermansson m, fl, (vpk), vari hemsiällis all riksdagen beslulade au hos regeringen anhålla om all prissloppei ulvidgades lill alla dagligvaror,

1975/76:257 av herr Hermansson m, fl, (vpk), vari hemsiällis alt riksdagen beslulade all som sin mening ge regeringen lill känna vad i molionen anförts om nödvändiga ålgärder i kampen moi inflalionen,

1975/76:926 av herr Andersson i Örebro m, fl, (fp, c, m). vari hemsiällis att riksdagen som sin mening gav fullmäktige i riksbanken lill känna vad i molionen anförts angående AB Industrikredits och AB Förelagskredits lånebehov,

1975/76:934 av herr Hermansson m,,fl, (vpk), vari hemställts all riksdagen beslulade

1, all hos regeringen anhålla om förslag lill lag om samhällelig investeringsstyrning i enlighet med vad som anförts i molionen,

2, att uttala sig mot statlig styrning av lönepolitiken och mot alt rikllinjer för den ekonomiska politiken drogs upp vid korporaliva runda-bordskonferenser,

3, att uttala sig för en sänkning av diskontot med 2 "n och för övergång lill lågräntepoliiik.

4, alt som sin mening ge regeringen lill känna vad som i övrigl i motionen anförts om den ekonomiska politiken,

1975/76:936 av herr Josefson m, fl, (c), vari hemställts att riksdagen som sin mening gav fullmäktige i riksbanken lill känna vad i motionen anförts rörande förbättring av lanlbrukels k red il förson ning,

1975/76:1979 av herr Bohman m, fl, (m), vari hemsiällis att riksdagen godkände de allmänna rikllinjerna för den ekonomiska poliliken som förordals i molionen.

1975/76:1987 av herr Bohman m, fl, (m), vari hemställts all riksdagen skulle avslå regeringens förslag om en flnansfullmaki på 1 500 milj, kr,.

1975/76:2042 av herrar Fälldin (c) och Ahlmark (fp), vari hemställts att riksdagen beslutade

1, alt som sin mening ge regeringen och fullmäktige i riksbanken lill känna vad som anförts i motionen beiräffande överföring av AP-medel till AB Industrikredil, AB Förelagskredil och andra s, k, mellanhands-institut, bl, a, innebärande alt de nämnda instituten tillförsäkrades en sammanlagd åriig utlåningskapaciiei av minst 1 miljard kr,,

2, att som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts i molionen beträffande kommunernas ekonomiska situation,

3, att som sin mening ge regeringen till känna vad som i övrigt anförts i molionen beiräffande inriktningen av den ekonomiska poliliken, saml

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

1975/76:2159 av herr Bohman m, fl, (m), vari hemställts att riksdagen gav regeringen lill känna vad i motionen 1979 anförts om ökning av kreditkapacileien hos Industrikredil och Företagskredit,

Ulskoltet hemställde

1, beträffande allmänna rikllinjer för allmänna pensionsfondens Qärde
fondstyrelses förvaltning alt riksdagen godkände vad utskottet anfört
om lillskoll av medel till (järde fondstyrelsen på högsl 500 milj, kr, under
förutsättning att styrelsen fortsättningsvis inte gjorde sådana aktieförvärv
alt fondens andel av röstvärdet i ett enskill bolag översteg 5 '.Vi,

2, beträffande allmänna riktlinjer för krediigivningen till mindre och medelstora förelag att riksdagen med bifall lill motionerna 1975/76:2042 momenl 1, 2159, 936 och 926 som sin mening gav regeringen och fullmäktige i riksbanken lill känna vad utskottet anfört beiräffande ökning av ullåningskapaciieien hos Allmänna Hypoteksbanken, AB Företags-kredit, AB Industrikredil och AB Lantbrukskredil,

3, beträffande allmänna riktlinjer för investeringsstöd all riksdagen godkände vad ulskollei anfört om höjning för liden 15mars-31 december 1976 av gällande exira avdrag för invesleringar i maskiner och inventarier till 20 % och införande av motsvarande avdrag för invesleringar i byggnader på 10 96 samt om att företag som inie kunde utnyuja dessa avdrag gavs elt bidrag molsvarande 8 % av invesleringskoslnaden i maskiner och invenlarier och 4 ") av invesleringskoslnaden för byggnader,

4, beiräffande allmänna rikllinjer för den ekonomiska poliliken i övrigl och för budgelregleringen att riksdagen med anledning av regeringens förslag i proposilionen 1975/76:100 bilaga 1 moment 1 och molionen 1975/76:1979 saml med avslag på moiionerna 1975/76:187, 257 och 934 skulle bifalla molionen 1975/76:2042 momenl 3 och med godkännande av vad ulskollei anfört som sin mening ge regeringen della lill känna,

5, beiräffande kommunernas ekonomiska situation au riksdagen med bifall till molionen 1975/76:2042 momenl 2 som sin mening gav regeringen lill känna vad ulskollei anfört,

6, beiräffande bemyndigande för regeringen eller myndighei som regeringen besiämde au beslula om siallig garanti för förluster i samband

Nr 78 med lån till lageruppbyggnad även för andra lagerslödsperioder än den

Onsdaeen den ' " gällde att riksdagen skulle bifalla propositionen 1975/76:100 bi-

10 mars 1976 ''sa I momem 4,

--------------- 7. beträffande bemyndigande för regeringen att för budgetårel 1976/77,

Finansdebatt om arbetsmarknadsläget krävde del, besluta om utgifter i enlighet med

vad i propositionen förordals intill ett sammanlagt belopp av 1 500 000 000 kr, att riksdagen skulle bifalla proposilionen 1975/76:100 bilaga 1 moment 2 och avslå molionen 1975/76:1987,

8, beiräffande medgivande att det av riksdagen givna bemyndigandet (prop, 1975:1, FiU 1975:1, rskr 1975:30) att besluta om utgifter intill ett sammanlagt belopp av 1 000 000 000 kr, fick utnyttjas i enlighet med vad i propositionen förordats att riksdagen skulle bifalla propositionen 1975/76:100 bilaga I momenl 3,

9, beträffande medgivande au en konsolideringsfond för postverket fick inrättas i enlighet med vad i proposilionen förordals att riksdagen skulle bifalla propositionen 1975/76:100 bilaga 1 momenl 7,

Reservalioner hade avgivits

I) beiräffande allmänna riktlinjer för allmänna pensionsfondens (järde fondstyrelses förvaltning

A, av herrar Ekström, Knut Johansson i Stockholm, Larsson i Karl
skoga, Jansson, Pettersson i Malmö och Bergman i Nyköping (samtliga
s) som ansett all utskottet under 1 bon hemställa

all riksdagen godkände vad reservanierna anfört om tillskott av medel till fjärde fondstyrelsen på 500 milj, kr,,

B, av herrar Burenslam Linder (m) och Söderström (m) som ansett
att utskottet under 1 bort hemställa

alt riksdagen godkände vad reservanierna anfört om all ytterligare medel ej skulle överföras till fjärde fondstyrelsen samt att reglementet för allmänna pensionsfondens förvaltning skulle ändras så att allmänna pensionsfonden ej fick inköpa mer aktier i ett bolag än som svarade mot 5 96 av röstvärdet,

C, av herr Hermansson (vpk) som ansett att utskottet under 1 bort
hemställa

att riksdagen godkände vad reservanten anfört om att medel ur AP-fonden ej skulle användas för aktieköp i privaia förelag utan i slället för all bygga upp nya statsägda industrier samt att reglementet för AP-fondens förvaltning skulle ändras i enlighet med vad reservanten förordat.

2) beträffande allmänna rikllinjer för krediigivningen lill mindre och medelstora förelag

A, av herrar Ekström, Knut Johansson i Slockholm, Larsson i Karlskoga, Jansson, Pettersson i Malmö och Bergman i Nyköping (samtliga

s) som anseii alt utskotlel under 2 bort hemställa

att riksdagen skulle avslå moiionerna 1975/76:2042 moment 1, 2159, 936 och 926 och som sin mening ge regeringen till känna vad reservanterna anfört,

B, av herr Hermansson (vpk) som ansett all utskottet under 2 bort hemställa

alt riksdagen skulle avslå motionerna 1975/76:2042 moment 1, 2159, 936 och 926,

3) beträffande allmänna riktlinjer för investeringsstöd

A, av herrar Ekström, Knut Johansson i Stockholm, Larsson i Karl
skoga, Jansson, Pettersson i Malmö och Bergman i Nyköping (samlliga
s) som anseii alt utskottet under 3 bort hemställa

att riksdagen godkände vad reservanierna anfört om bibehållande av nu gällande regler,

B, av herr Hermansson (vpk) som ansett att utskottet under 3 bort
hemställa

all riksdagen godkände vad reservanten anfört om avskaffande av investeringsstöd lill privat kapital,

4) beiräffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska poliliken i övrigl
och för budgetregleringen

A, av herrar Ekström, Knut Johansson i Stockholm, Larsson i Kari-
skoga, Jansson, Pettersson i Malmö och Bergman i Nyköping (samtliga
s) som anseii att utskotlel under 4 bort hemställa

att riksdagen med godkännande av regeringens förslag i propositionen 1975/76:100 bilaga 1 moment 1 skulle avslå motionerna 1975/76:187, 257, 934, 1979 och 2042 moment 3 och som'sin mening ge regeringen lill känna vad reservanierna anfört,

B, av herr Hermansson (vpk) som ansett att ulskoltet under 4 bon
hemställa

att riksdagen med anledning av regeringens förslag i propositionen 1975/76:100 bilaga 1 momenl I och med avslag på moiionerna 1975/76:1979 och 2042 momenl 3 skulle bifalla motionerna 1975/76:187, 257 och 934 och med godkännande av vad reservanten anfört som sin mening ge regeringen detta till känna.

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

5) beiräffande kommunernas ekonomiska situation A, av herrar Ekström, Knut Johansson i Slockholm, Lursson i Karlskoga, Jansson, Pettersson i Malmö och Bergman i Nyköping (samtliga s) som ansett att ulskotiet under 5 bort hemställa

all riksdagen skulle avslå motionen 1975/76:2042 momenl 2 och som sin mening ge regeringen lill känna vad reservanterna anfört.

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

B, av herr Hermansson (vpk) som ansett att utskotlel under 5 bort hemställa

all riksdagen med anledning av vad som anförts i molionen 1975/76:257 och med avslag pä molionen 1975/76:2042 momenl 2 som sin mening gav regeringen till känna vad reservanten anfört,

6) beträffande bemyndigande för regeringen eller myndighet som re
geringen besiämde au beslula om statlig garanli för förluster i samband
med lån lill lageruppbyggnad även för andra lagerslödsperioder än den
som nu gällde av herr Hermansson (vpk) som - under förulsällning av
bifall lill reservalionen nr 4 B - anselt att utskottet under 6 bort hemställa

all riksdagen skulle avslå propositionen 1975/76:100 bilaga 1 momenl 4,

7) beiräffande bemyndigande för regeringen all förbudgelårel 1976/77,
om arbelsmarknadslägel krävde del, beslula om ulgifler i enlighet med
vad i proposilionen förordats intill ell sammanlagt belopp av 1 500 000 000
kr. av herrar Burenslam Linder (m) och Söderström (m) som ansett att
utskottet under 7 bort hemställa

att riksdagen med bifall lill motionen 1975/76:1987 skulle avslå propositionen 1975/76:100 bilaga I moment 2,

Hen TALMANNEN:

Överläggningen rörande finansutskottets betänkande nr 20 får omfatta även näringsutskoltets betänkande nr 34 och skaileutskoilels betänkande nr 29, men yrkanden beiräffande de två sistnämnda beiänkandena framställs först sedan desamma föredragits.

Hen EKSTRÖM (s):

Herr talman! Finansutskottets betänkande över finansplanen och därmed sammanhängande motioner har rönt stor uppmärksamhet från massmedias sida. Det kanske inte i första hand har gällt innehållet i betänkandet ulan fastmer den voleringsteknik som skall tillämpas närde frågor som behandlas i betänkandet slutgiltigt avgörs här i kammaren. Härvid har det visat sig alt framför allt den moderata pressen äger ett imponerande mätt av kunskap angående riksdagens beslutsordning. Så har t, ex, landsortstidningar med stor säkerhet uttalat sig om vad som är hävdvunna principer när det gäller riksdagens voteringsordning.

Självfallet har det på moderat håll rört sig mindre om en oro över voteringsiekniska problem och mer del politiska dilemmat all lill varje pris kunna gå emol förslaget om 500 milj, kr, lill fjärde AP-fondssiyrelsen i en separat votering utan all alltför tydligt demonstrera avsaknaden av minsta gemensamma nämnare och enighel i del borgerliga blocket.

Från socialdemokratiskt håll har vi ansträngt oss all finna en lösning där maximala möjligheler att ge uttryck för poliliska viljeyttringar kombinerats med garaniier mot alt riksdagen fattar mot varandra stridande

beslul. Problemet har varit komplicerat. Tre utskott framlägger samtidigt förslag som har ett inbördes beroendeförhållande lill följd av mitten-partiernas villkorade uppslutning bakom det av regeringen föreslagna resurstillskottet lill Qärde AP-fonden, Vi hoppas emellertid all vi nu har funnit en lösning som tillfredsställer samtliga parlier.

När del gäller Sveriges ekonomiska läge och den ekonomiska poliliken här i landel kan vi konstalera att vi iniernalionelll har ell par år av osedvanlig konjunkluravmattning bakom oss. Den ekonomiska tillväxten för OECD-området som helhel upphörde 1974 och följdes av en minskning med 2 "n under 1975, Arbetslösheten är hög. Fortfarande saknar ca 17 miljoner sysselsättning. Att priserna samtidigt under de här åren steg med närmare 15 resp, 10 "•• i vår omvärld har sannerligen inle bidragit till att minska problemen för de politiska beslutsfattarna runt om i världen.

Utvecklingen i Sverige har markant avvikit från omvärldens. Den kraftiga ekonomiska tillväxt som kännetecknade 1974 fortsatte hos oss också under fjolåret. Sysselsättningen har varit växande även under 1975 och prisstegringarna, som är svåra att undvika i en så öppen ekonomi som vår, har för perioden 1974-1975 legat klart under övriga industriländers.

Under år 1974 bildade Studieförbundet Näringsliv och samhälle - eller, som man skämtsamt brukar säga, arbetsgivarsidans ABF - ett s, k, konjunkturråd som i december samma år presenterade sin första rapport med prognoser och politiska förslag för 1975, Mot bakgrund av utvecklingen i vårt land jämfört med omvärldens är del inte så underligt att SNS-ekonomerna, som väl a priori inle får förväntas sluta upp hundraprocentigt bakom regeringen, utdelar följande betyg i sin rapport nr 2 i december 1975:

"Enligt vår bedömning har den förda politiken - liksom under 1974 - i huvudsak varit väl anpassad lill rådande läge och även haft betydande framgång. Risken för ell växande underskoll i bytesbalansen har inte tillåtits utgöra ett hinder för den gentemot invesleringar och privat konsumtion - båda med slorl importinnehåll - förda expansionspolitiken, Resullatel har alltså blivit fortsatt tillväxt i industrins investeringar och fortsatt hög sysselsättning - men samtidigt ell kraftigt ökat underskott i bytesbalansen.

Om regeringarna i de slörsla industriländerna fört en liknande politik under 1974 och 1975, hade den internationella lågkonjunkturen med säkerhet blivit både kortare och mindre djup. Men samtidigt råder ingen tvekan om au del slora underskoiiel i bylesbalansen ulgören betydande reslriktion för den ekonomiska poliliken i Sverige under de närmaste åren,"

Renl parentetiskt kan jag inie låla bli all peka på att det underskott i bylesbalansen som nu oroar SNS-ekonomerna skulle ha utgjort en ännu större källa till oro. om regering och riksdag hade följt de råd som framfördes från samma håll hösten 1974, Då krävdes också en momssänkning

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

från 1 februari 1975 med 4 % för att stimulera hushällsefterfrågan. Jag tror att vi i efterhand kan konstatera att det var lur för den svenska samhällsekonomin att del endast var moderaterna som helhjärtat då följde SNS-ekonomerna. Mittenparlierna var mer tvehågsna och ville endast göra en anteckning härom i den s, k, konjunklurpoliliska beredskapsplanen. Del var lur, för eljest hade inle SNS-ekonomerna kunnal utdela samma goda betyg lill regeringen för den förda ekonomiska poliliken.

Del är, herr talman, med avsikt jag betonar att det är regeringens politik som har varil styrande under de här åren när det gällt uppläggningen av de ekonomiska frågorna. Från mittenpariiernas sida har man nämligen en lendens att glömma alt även när det kompromissats har det varit med utgångspunkt i en finansplan, en reviderad finansplan eller ell stimulanspaket, dvs, ekonomisk-politiska lösningar som utarbetats av regeringen, där kompromisserna endast gällt smärre justeringar i de förslag som regeringen framlagt. Del har varit kompromisser för alt söka driva en politik med den fulla sysselsättningen som ett övergripande mål. Vår uppfaltning har nämligen varil den alt hellre acceptera vissa kompromisser än oansvarigt låla arbelslöshelen drabba medborgarna. För att hålla sysselsättningen uppe kan man i internationella nedgångsperioder tvingas accepiera en försämrad handels- och bytesbalans.

När vi nu kan överblicka den slutliga statistiken för hela år 1975 kan vi glädjande nog konstalera att underskottet i handelsbalansen blir drygt en miljard lägre än man hade anledning räkna med under arbetet med nationalbudgei och finansplan. Underskottet stannade sålunda vid 1,7 miljarder, vilket innebär en förbättring i förhållande till 1974 med cirka en halv miljard kronor.

När del gäller ulvecklingen i år kan man räkna med all den internationella konjunkturäterhämtningen medför att exporten åter blir en expansiv faktor i vår ekonomi. Konjunkturuppgången i USA fortskrider oavbrutet, 1 Västtyskland och Frankrike kan omsvängningen sägas ha ägt rum i slutet av fjolåret. Även i de fiesta övriga OECD-länderna kan förväntas en uppgång i produktion och sysselsättning under 1976,

Mot den bakgrunden ter del sig rimligt att räkna med en exportökning av relativt belydande omfattning. Eftersom jag av olika skäl har speciell anledning alt följa skogsindustrins problem tror jag mig våga säga att man i dag renl allmänt kan göra det påståendet all en ljusning har uppstått. Det är inte lika över hela fältet - del skall erkännas - när det gäller trävaror, massa och papper, men sammantaget har det ljusnat. Det förklarar näringslivets män på del området. Orderingången är f n, betydligt bälire än vad den var i slutet av föregående år, I finansplanen stannar man för en uppgång med 6,5 ".. för hela exporten, vilket förefaller vara en prognos som väl kan infrias. Härigenom erhålls en positiv effekt för såväl produktion som sysselsättning på en del områden.

Den borgerliga majoriteten i finansutskottet är på den här punkten något mer pessimistisk. Dels lycks man vara skeplisk lill möjlighelen all nå den exportökning som regeringen räknar med, dels menar man

att exportuppgången inte kommer alt ge någol speciellt konjunklurslöd till följd av den lageruppbyggnad som ägt rum under 1974 och 1975,

I finansplanen pekar man ju på den eflersläpningseffekl som lageravvecklingen torde medföra innan exportökningen får sill fulla genomslag i produktionen. Men man bör enligt min mening inte heller underskatta den psykologiska effekt som en förbättring av exportmarknaden traditionellt medför. Optimismen återvänder dä på allt fler områden.

Herr talman! När det gäller att vidmakthålla sysselsättning på en hög nivå spelar självfallet såväl kommuner som landsting en myckel betydelsefull roll. För att de emellertid i konjunktursvackor skall kunna medverka till ett för hela samhällsekonomin önskvärt resullat måste den kommunala sekiorn ha ekonomiska resurser, men givetvis även en planläggning för att med elasticilet kunna dämpa konjunktursvängningarna,

Budgelutredningen har i sitt arbete varit inne på det, och del är en fråga som även kommunalekonomiska utredningen av naturiiga skäl ägnar sill inlresse åt. Det finns i dag exempel på kommuner i landel, och även landsting, som på ett efterföljansvärt sätt har sökt bereda sysselsättning åt t, ex, ungdom. Vid de överläggningar som regeringen för några veckor sedan höll med representanier för ell anlal kommuner i landet diskuterades de här problemen. Med det löfte som givits om ett 75-proceniigt slatsbidrag lill kommunala beredskapsarbeten borde det finnas anledning att räkna med att kommuner som hitintills inte gjort särskill myckel ål ungdomsarbelslösheten nu borde sätta i gång med det på allvar.

Finansutskottets borgerliga majoritet har tagit upp frågan rörande de s, k, kontrollstationsöverläggningarna, som skall följa i anledning av den överenskommelse som i fjol träffades mellan kommunförbunden å ena sidan och regeringen å den andra sidan om en begränsning av kommunalskallens höjning under 1976 och 1977, Vidare har majoriteten i utskottet tagit upp en del frågor i anslulning lill mittenpariiernas motioner. Man framför sålunda att statens utbetalning av kommunalskat-lemedel bör läggas om så, att kommunernas ekonomiska siluation förbättras och så att även frågan om kommunens andel av skatten på ersättning från försäkrings- och arbetslöshetskassor skall aktualiseras.

Vad beträffar det sistnämnda har man ofla glömt bort anledningen lill det system som vi f n, har. När det gäller statens utbetalning av kommunalskatlemedel är del klart all om man skulle göra en s, k, uppskrivningen av förskotten för varie år, skulle del ha en betydande en-gångseffekt. Men i det långa loppet har det inte de effekter som man från borgerligt håll och emellanåt även från kommunernas sida vill göra gällande. Vad kommunerna 1977 kommer att få i förskott motsvarar nämligen del utfall som vi får av taxeringen i år på 1975 års inkomster. Dessutom har kommunerna 1977 att räkna med en slutlig avräkning för 1975; det året fick kommunerna ett förskott som grundade sig på 1973 års inkomster. Om man jämför del verkliga resultatet 1975 med 1973 års inkomster, förslår man att kommunerna 1977 har en avsevärd fordran att hämta när de gör upp sina budgetar instundande höst. Del

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebalt

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

här kommer att utredas, men man skall inle överdriva nackdelarna med del avräkningssystem som vi f n, har.

Finansutskottet behandlade i går finansdepartementets huvudtitel och kom då in på bidrag och ersäitningar lill kommunerna. Vi kunde konstatera att under finansutskottets första år, 1971, var de här beloppen 1,9 miljarder kronor. Nu är vi uppe i 5,3 miljarder kronor; del är skatte-uljämninglill kommunerna, det är skattebortfallsbidrag till kommunerna, det är särskilt bidrag lill kommunerna, det är extra bidrag till kommunerna och det är kompensation till kommunerna. Snart har vi icke möjlighel all hitta nya rubriker!

Regeringens förslag om att yllerligare 500 milj, kr, skall överföras från de tre första allmänna pensionsfonderna till fjärde fondstyrelsen är den fråga som blivit föremål för mest ingående debatt. Den punkien i finansplanen har remitterats till näringsulskollet, men finansutskottet har beretts tillfälle all avge yttrande lill näringsulskottei. Den fjärde fondstyrelsen inrättades genom beslut av 1973 års riksdag, men redan under jämviktsriksdagens första år väcktes åter motioner om all fondens andel av röstvärdet i ett enskilt bolag inte skulle få överstiga 5 "<,. Den frågan såg ut att bli ell loltärende vid 1974 års riksdag, men en vacker vårdag höll den förre centerledaren Gunnar Hedlund ett föredrag i sin då nya valkrets, Stockholm, och uttalade därvid att man borde kunna åstadkomma en kompromiss i ärendet. Oppositionen skulle då släppa kravei på 5-procenlsbegränsningen, medan däremot regeringspartiet skulle gå med på att fjärde fondstyrelsens årsberättelse varie år skulle av regeringen överlämnas till riksdagen och vidare all riksdagen skulle falla beslut om fondstyrelsen skulle få yllerligare medel ulöver den ram om 500 milj, kr, som beviljats som startkapital. Ja, det blev också riksdagens beslul, och det fanns väl skäl förmoda alt den lösningen skulle kunna få gälla åtminstone under den här mandatperioden. Men så blev inte fallet, I år blev frestelsen alllför stor för oppositionen, och när nu regeringen föreslog alt ytterligare 500 miljoner skulle överföras lill den fjärde fondstyrelsen återkom förslagei om en 5-proceniig begränsning. Del här blev för oss socialdemokrater en stor överraskning och, skulle jag vilja säga, inte så litet av en besvikelse, eftersom vi ändå hade räknat med all en överenskommelse som träffades för två år sedan fortfarande borde gälla.

Den Ulredning som låg till grund för 1973 års riksdagsbeslut att inom allmänna pensionsfondens ram tillskapa en aktiefond fann del, som den uttryckte saken, "motiverat mot bakgrund av den successiva försvagningen av företagens självfinansieringsförmåga och med hänsyn lill behovel alt stärka näringslivets investeringsvilja och öka dess produktionskapacitet att pröva tillföra näringslivet AP-fondsmedel såsom riskvilligt ägarkapital".

Den meningen delade även departementschefen i den proposilion som han förelade riksdagen. När nu slyrelsen för fjärde AP-fonden den 3 november 1975 i skrivelse till regeringen hemställde om en ytterligare

medelstilldelning av slorieksordningen 500 milj, kr, framhöll styrelsen att den åberopade ulredningen och departementschefens uttalanden 1973 ägde ännu större aktualitet i dag. Näringslivet är i stort behov av riskvilligt kapital. Styrelsen hänvisade i sin skrivelse till all om den relation som år 1967 förelåg mellan eget och långl lånekapilal skulle ha varit beslående 1974, så borde årsstorleken av nyemissionen ha legal 600 ä 800 milj, kr, högre än den fakliska. Den hade i genomsnitt under perioden uppgått till 180 milj, kr. Men sedan den fjärde AP-fonden tillkommit har emissionsvolymen ökal mycket kraftigl. Fjolårets nyemissioner var av storleksordningen 900 milj, kr,, och del är en årsvolym som ligger bra myckel närmare den som kan anses vara erforderlig för all på lång sikt irygga en god tillväxt hos de svenska företagen. Fondstyrelsen har i olika sammanhang hävdat den meningen att bl, a, fondens tillkomst direkt eller indirekt har bidragit till den starka uppgång när del gäller emissioner som har skell under år 1975,

Fondstyrelsen var enhällig i sin uppfaltning all man skulle ingå lill regeringen med en begäran om yllerligare kapital, I anledning av framställningen gjorde emellertid Svenska arbetsgivareföreningens och Sveriges industriförbunds representanier ell uttalande, som är fogat lill framställningen. De ansåg för sin del att det borde kunna räcka med 250 milj, kr,, alltså halva beloppet, men de hade icke några som helst synpunkter på all man återigen skulle aktualisera frågan om en begränsning till 5 ".. av röstvärdet i företag där AP-fonden förvärvar aktier,

I de motioner som väcktes i anledning av finansplanen - och därmed kapitaltillskottet lill fjärde AP-fonden - har mittenparlierna föreslagit bifall till framställningen under förulsällning av att en 5-procentsspärr införes i fortsättningen. Sedermera under utskottsbehandlingen skärpte mittenparlierna i finansutskotlet detla villkor i silt yttrande till näringsulskottei genom att tillföra ytleriigare två villkor, nämligen dels alt de s, k, mellanhandsinslituten skulle garanleras all från de ire AP-fonderna erhålla kapilal som skulle innebära en utlåningskapaciiei av årligen 1 miljard, dels au invesieringsavdragen för maskiner och byggnader skulle höjas lill 20 resp, 10 "n och att bidraget skulle införas med 8 resp, 4 "",

Moderaterna å sin sida har yrkat avslag på de 500 miljonerna, och av molioner framgår även att man anser att riksdagen skall beslula att fjärde AP-fondsstyrelsen skall sälja ul av sitt nuvarande innehav av aktier så att man inte i någol fall har mer än 5 ''. av röstvärdet. Man skulle alltså ge sig ut på någon sorts realisation av aktieinnehavet, med de följder del skulle få på aktiebörsen.

Vänsterpartiet kommunisterna, lill slul, har anseii alt AP-fondmedlen borde få en annan förvaltning med en enda fondstyrelse och alt 5 "'. av fonden, dvs, i dag ungefär 4,3 miljarder, skulle- placeras i aktier i statliga förelag.

Vi socialdemokrater har haft lilel svårt alt förslå varför den borgerliga majoriteten i finansutskottet hade så bråttom au komma lill beslul. Redan den 12 februari skulle det ske preliminärt slällningslagande från ulskollels

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

sida och en expediering av yttrandet lill närings- och skatteutskotten. Del borde ha funnits möjligheter att dröja något, eftersom det ju också sedermera visade sig alt mittenparlierna var beredda alt släppa de i utskottsbehandlingen nytillkomna villkoren - men givetvis stod kvar vid den 5-proceniiga begränsningen.

Del är avslöjande hur de borgerliga partierna uppträder i den här frågan. Om löntagarna genom aktier, finansierade av AP-fondmedel, får slörre inflytande och bättre insyn i näringslivet, samtidigt som näringslivet tillföres kapilal, då är det på en gång fara å färde. Då blir det maktkoncentration. Men om man nu betraktar AP-fonden såsom ett "investmentbolag", så borde vi ha räll att ställa frågan: Varför reagerar man aldrig på den borgerliga kanten när andra investmentbolag äger kanske 30, 40 ja mer än 50 "n av aktierna i ett företag? Varför är det aldrig då fråga om maktkoncentration?

Jag såg i en tidning att Thorbjörn Fälldin om ungefär en månad skall hålla ett föredrag i Öslerbybruk, Del hade varit bra om han hade varil i Österbybruk före dagens debatt, för då kan det hända att han skulle ha fått en bättre uppfaltning om hur människorna på den bruksorten i dag går och funderar. Han skulle ha gått ul på det gamla bruket och ställt frågor till människor som han mötte om de kände oro därför alt fjärde AP-fonden kommer att gå in och förvärva aktier i det företag som så gott som samtliga människor på den orten direkl eller indirekt är beroende av för sin försörining. Han bör ställa frågan om de anser del vara bättre och mera lugnande för framtiden all ett privat kapital-förvaltningsföretag, där man inle har en aning om vilka inlressen som slår bakom, successivt förvärvar aktier för att förmodligen skaffa snabba vinster för sina uppdragsgivare,

Thorbjörn Fälldin kan fortsätta resan upp till Forsbacka i mitt hemlän, han kan göra en avstickare till Långshyttan och kanske t, o, m, omsider hamna i Fagersta, Nej, centerpartister, här avslöjar ni var ni står! Ni försöker alltemellanåt framställa er - dock med till synes allt mindre framgång - som om ni slår på lönlagarnas sida, men när frågor av den här arten kommer upp, ja, då väljer ni den andra sidan. Löntagarinflytande är farligt enligt er mening. Del skall motarbetas, medan däremot nuvarande ägandeförhållanden och maktkoncentration skall vara orubbade, 1 er iver glömmer ni kapitalbehovet i näringslivet. Det får vika för någol sorn kan anses vara något av ideologi.

När det gäller moderaierna, så är det inte mycket att säga om deras ställningstagande på den här punkten. Det ligger givelvis helt i linje med deras ideologi. De har haft samma uppfallning rörande AP-fondmedlen hela tiden.

Ett ständigt återkommande tema i de borgerliga partimotionerna är kampen mot inflationen. Även denna gång återkommer man i såväl mil-tenmolionen som moderatmotionen lill detta ämne, Prisstegringsproble-maliken är i och för sig central, och de senaste åren har ju den inlernationella prisutvecklingen starkt bidragii till alt yllerligare ställa pro-

blemel i fokus. Men del angreppssätt som den borgerliga majoriteten vall tycks mig sannerligen inte särskilt resultalorienterat,

I majoritelsskrivningen sägs sålunda all regeringen enligt riksdagens
beslut skall presentera de principiella huvuddragen av ett inflaiionspro-
gram under våren. Finansutskottets majoritet understryker vikten av att
detla antiinflationsprogram ges en effektiv utformning, och sanningen
bakom de borgerliga partiernas inställning i inflalionsfrågan är den, att
de aldrig klart anger några konkreta åtgärder som verkligen är ägnade
all bekämpa inflationen. Mellan raderna kan man i deras molioner utläsa
all de egentligen är ule efter löntagarna och deras organisationer, I mit-
lenmolionen heter det att kampen mot inflationen måste få en mer fram
trädande plats. Siktet måste vara inställt på att försöka säkerställa att
den kommande avtalsrörelsen kan genomföras inom ramen för del till
gängliga samhällsekonomiska utrymmet. Och i moderatmotionen ut
trycks samma sak på del här sättet: "Vad det gäller måsie vara

all för framliden söka undvika vad som skell under 1975 med de drastiska
arbetskraftskostnadsökningarna ,"

Såväl i millenmolionen som i moderaternas motion hävdas också att våra exportindustrier förlorat marknadsandelar, vilket man skyller löntagarna för. De har för höga löner hell enkelt, enligt de borgerligas synsätt.

Intressant nog lycks inle statistiken stödja det här synsättet. Av OECD-statisliken, som bara läcker de ålta första månaderna av 1975, framgår att Sveriges andel av OECD-ländernas totala import steg under 1975 från 2,28 ''. till 2,43 "n, och detta måste väl vara på de mer priskänsliga marknaderna i världen. Om världshandeln ändå ökar snabbare än vad svensk export stigit, sä får man snarare dra slutsatsen att våra exportförelag inle fulll ut nålt samma exportresultai som exportföretagen inom andra industrinationer på OECD-ländernas marknader. Men enligt min mening visar della också alt del är för enkelt att göra som de borgerliga och skylla lönlagarna ensamma för inflation och försämrad handelsbalans. Jag vill i stället understryka vad vi framhållit i vår reservation i denna fråga, nämligen all lönlagarna måsie tillförsäkras rimliga garaniier för att deras reallöner håller Jämna steg med produktionsresultatets ulveckling.

Detta förutsätter att alla grupper i vårt samhälle, som genom sina ålgärder och krav påverkar prisutvecklingen, måste ålägga sig återhållsamhet. Del gäller såväl förelag och producenter som löntagare. Jag vill också tillägga att detta i hög grad gäller oss poliliker. De krav som framförs från den här talarstolen är mycket ofta av sådan omfattning att de har en klar påverkan på prisutvecklingen. Jag skulle därför vilja råda oppositionspartierna att, om de verkligen vill bidra till all bekämpa prisstegringarna även på annat säll än alt uppmana löntagarna au visa återhållsamhet, visa återhållsamhet själva när det gäller överbud i poliliken, krav på utgifter vilka man sedan inle vill anvisa finansieringsmöjligheter för! I annat fall riskerar er antiinflalionskampanj all uppfällas på precis samma säll som Arbelsgivareföreningens - en kampanj där man ensidigl

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

skjuter in sig på lönlagarna.

Den osäkerhet som präglat den internationella ekonomiska bilden under senare år har gjon del nödvändigl att hålla en hög beredskap för att vid behov hävda sysselsättningen, Detla har från regeringshåll fram-hållils vid upprepade lillfällen, bl, a, i fjolårels finansplan. Där framhölls att det var angelägel att utarbeta en beredskapsplan och alt arbetet med en sådan plan pågick. Bl, a, inventerades möjligheterna att vid behov snabbt kunna öka de offentliga investeringarna. För att regeringen vid behov skyndsamt skulle kunna genomföra insatser av detta slag bemyndigades regeringen alt utnyttja en finansfullmakt för budgetåret 1975/76 om 1 miljard kronor. Regeringen hade redan lidigare erhållil en finans-fullmakl för budgelårel 1974/75 om 600 milj, kr, Användningsområdel för den senare fullmakten vidgades emellertid någol. Med hjälp av finansfullmakten har regeringen sedan under fjolåret genomfört en rad åtgärder som närmare presenterats i årets finansplan.

Mot den bakgrunden ler det sig som en extraordinär uiiänjning av verkligheten att - som utskoilsmajorileien hävdar - regeringens insaiser för all säkra en hög sysselsällningsberedskap har kommil till stånd endast som en följd av mittenpartiernas motionskrav om en konjunkiurpolitisk beredskapsplan.

Herr lalman! Med del anförda ber jag alt få yrka bifall lill de reservalioner där milt namn förekommer, dvs, reservalionerna lA, 2A, 3A, 4A och 5A,

I della anförande instämde herrar Larsson i Karlskoga, Jansson och Mellqvisi, fru Normark, herrar Fredriksson, Haglund, Alftin och Högström, fru Sundström och fru Thunvall, herrar Gösta Gusiafsson i Göleborg, Magnusson i Tanum, Jönsson i Arlöv, Augusisson, Henrikson, Knui Johansson i Slockholm. Hjorth och Guslavsson i Eskilsluna, fru Ludvigsson och fru Johansson i Uddevalla saml herrar Franzén, AIsén, Bergman i Nyköping, Wikner, Bladh, Rosqvisi, Karlsson i Ronneby, Hugosson och Boslröm (samlliga s).

Hen BURENSTAM LINDER (m):

Herr lalman! Vi har väl anledning att gratulera herr Ekström för att hans socialdemokratiska kolleger tycker all han denna gång har yllral sig så väl all allihop känner elt behov av all också visa det.

När herr Ekström böriade sill förträffliga anförande hade han några synpunkter på voieringsordningen. Han sade alt den var elt så invecklat problem. Men jag undrar om inte herr Ekström då underskattar vår talmans förmåga au klara denna inte alltför stora svårighet. För egen del är jag helt nöjd med den voleringsordning som fastställts. Som herr Ekström vet var del den ordning som Jag för min del redan från börian argumenterade för i utskottet.

Kraven på landets ekonomi är slora. Årligen skall del skapas utrymme för lönehöjningar, som alla vill ha, Samlidigt höjer staten sina olika skal-

lepålagor. Sedan förra valet har t, ex, olika löneskatter höjts med inte mindre än 12 procentenheter.

Om inte dessa koslnadsstegringar skall leda lill inflation och underskott i betalningarna med utlandet, fordras del att produktionen per arbetstimme kan höjas. Under senare år har produktiviteten kommit att öka i mycket långsam takt. Förra året minskade den fakliskl. Följden av de stora kostnadssiegringarna har därför också blivit en kraftig inflation och underskott i betalningarna med utlandet.

För all läcka underskottet i betalningsbalansen har regeringen drivit fram en kraftig upplåning i utlandet. Denna upplåning har blivit myckel slörre än den hade behövt bli, om vi i Sverige inle hade försämrat vär konkurrensförmåga genom sä snabba kostnadsstegringar.

Vi har, som påpekats från konjunklurinslitulel och en rad andra håll, förlorat marknadsandelar i utlandet genom denna oskickliga politik. Vi skall också vara medvetna om alt den skuldsättning till utlandet som vi under dessa år ådragit oss inte skett för att betala ökade investeringar, inte för alt bygga ut vår kapacitet mer än vad som annars skulle ha varit möjligt, I själva verket har under denna period, dä vi lånat så mycket i utlandet, de lolala investeringarna i landet minskat. Upplåningen har i stället helt använts lill alt betala en ökad konsumtion.

När regeringen berömmer sig av all standarden föregående är kunde höjas så mycket, skall man komma ihåg att denna förbättring hell betalades genom upplåning i utlandet. Under två år har vi lånat sä mycket pengar alt det motsvarar ungefär 10 000 kr, per familj här i landel. Det säger någol om det verkliga lägel och de svårigheler vi slår inför.

Men de snabba kostnadssiegringarna har inte bara medfört ett ökat behov av upplåning i utlandet utan också lett till kraftiga prisstegringar här i Sverige, De senaste siffrorna visar att prisstegringen från januari 1975 till nu är inte mindre än 11 "•<. Detta är klart högre än i flertalet jämförbara länder.

Regeringen brukar skylla ifrån sig och säga all prisstegringarna här i landet på något sätt skulle vara importerade från utlandet; de skulle bero på all priserna stiger sä mycket snabbare utomlands och alt vi sedan får känning av det via importvarorna. Men det kan knappast vara någon väsentlig förklaring till inflationen under föregående år, 1 verkligheten visar del sig alt våra imporlpriser under 1975 bara ökade med 2 ";,, Det kan alltså knappast förklara alt vi i Sverige hade en inflation på nära 11 "", Nej, de prisstegringar vi haft har varil i hög grad hemmalagade; de har uppställ genom den ekonomiska politik som här förts.

Det var mot denna bakgrund som vi moderater under höstriksdagen 1974 krävde alt man skulle sätta i gång ett verkligt anliinflalionsprogram för alt ge en stabilare utgångspunkt för de svåra löneförhandlingar som drevs under våren 1975 och för att möjliggöra för löntagarna att fä förbättringar av sin standard utan att kostnaderna samtidigt skulle höjas enormt, vilket bara skulle leda lill motsvarande prisstegringar. Det var, herr Ekström, som elt led i detla program som vi satsade på att sänka

2 Riksdagens protokoll 1975/76:78-79

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

mervärdeskatten, del var elt led i en siabiliseringspoliiik. Den tanken förkastades av regeringen.

Herr Ekström läste högt ur den här SNS-rapporten och fann formuleringar till stöd för regeringens politik under föregående år. Men det är ingen konst att hitta långa rader av citat som innebär en allvarlig vidräkning med den politik som fördes föregående år. Och om man ser på just förslaget om sänkning av mervärdeskatten, som vi förde fram föregående år som ett led i en politik mot inflationen, kan man också hitta följande citat ur SNS-studien: För alt fylla deflationsgapei föreslog vi - dvs, SNS-gruppen - också en konsumtionsstimulans genom en sänkning av mervärdeskatten, I stället fick den privata konsumtionen stimulans via transfereringar - dvs, statliga bidrag - samt genom slörre löneökningar.

Regeringen valde alltså en annan politik, I stället för alt verkligen satsa på en antiinflationspolilik satte man i gäng med omfallande transfereringar, olika statliga bidrag, som i sin lur drev upp skattetrycket. Dessutom satsade man på en politik som kom alt innebära myckel krafliga lönestegringar, långl ulöver vad del fanns verkligt utrymme för i form av ökad produktion.

När jag säger detta, herr Ekström, är det inte något anfall på löntagare eller lönlagarorganisalioner ulan på regeringen, som driver en sådan politik att löntagare och löntagarorganisationer hamnar i ett helt orimligt utgångsläge i förhandlingarna och tvingas driva en sådan politik alt de svårigheter uppstår som vi under året har kunnat konstalera. Jag understryker verkligen all herr Ekström bör vara medveien om alt vi inte påstår att det är något fel pä löntagarnas eller löntagarorganisationernas uppträdande; vi säger att deras utgångsläge i förhandlingarna är orimligt med hänsyn till den skattepolitik som drivs.

De uppgifter som vi här i landet står inför är all råda bot på inflationen och skapa balans i utrikeshandeln, Inflalionen är elt elände, och den utländska upplåningen kan inte fortsätta länge lill ulan all det kommer surt efteråt när länen skall belalas lillbaka med ränta.

Socialdemokraternas metod när ekonomin sviktar går ul på alt alltmer subventionera hushåll och företag. Man har i allt högre grad kommit att tillämpa den princip som Staffans slollar häromdagen förkunnade, nämligen alt "får vi bara statligt stöd till allt som går dåligt, kommer det här landet alt gå riktigt bra". Den principen är f n, i hög grad vägledande för den ekonomiska politiken.

Landets underskoll i betalningar med omvärlden finansierar man med bidrag från omvärlden genom utländska lån. Underskott som skattepolitiken skapar för hushåll och företag täcks alltmer med olika bidrag.

Men samtidigt som socialdemokralerna är inställda på all med slatsbidrag klara problemen, förvärrar man svårigheierna. Dessa olika bidrag skall dock betalas med höjda skatter. Av det belänkande som vi i dag diskuterar framgår del också tydligt att socialdemokralerna är helt inriktade på fortsatta stora skaltehöjningar, Pä s, 41, där socialdemokraterna

kommer till tals, säger de att staten skall öka sina inkomster kraftigt och ge underlag för en uppgång i del offentliga sparandel. Det måste innebära au de talar för ordentliga skaltehöjningar.

Regeringen försöker också råda bot pä inflalionen genom att införa alll fler regleringar och kontroller. Så t, ex, försöker man bekämpa inflalionen med prisstopp. Men om prisstopp är en bra metod, varför inför man dä inle prisstopp på ett antal slalliga tjänster? Varför är det inte prisstopp på brevportot t, ex,, herr Ekström? Det är en enkel fråga, som det måste gå att besvara i en replik. Varför inför man inte prisstopp på järnvägsbiljetter, om man nu verkligen tror att det är så enkelt att man kan bota inflalionen genom alt förbjuda den? Varför förbjuder man den då inte för sig själv också?

Nej, tyvärr är det inte så enkelt att man bara kan förbjuda inflationen. Redan en eller annan vecka efter det att regeringen nyligen vidgade sitt prisstopp på livsmedel var man tvungen att medge undantag, som ledde till ganska kännbara prisstegringar på mat.

Genom den prispolitik som herr Ekström här lalade för vill socialdemokraterna, som det heter, ingripa hårdare mot omotiverade prisstegringar. Det tycker jag också att man skall göra. Men det obehagliga med socialdemokratisk politik är alt sä många prishöjningar blir motiverade därför att kostnaderna stiger sä snabbt.

Herr Ekström säger här - och det framhålls även i betänkandet - att man inte skall lägga ansvaret enbart pä löntagare och alt moderater och andra som gör det är rysliga. Men låt mig citera vad herr Ekström och hans medreservanler framhåller i reservationen 4: "Såsom framhålls i finansplanen vill emellertid utskottet understryka att ansvaret för att stabilisera kostnadsutvecklingen inte allenast kan läggas på löntagarna och deras organisationer," Uttrycket "inte allenast kan läggas pä lönlagarna och deras organisationer" måste innebära att ni har en allvariig kritik mot löntagarna och deras organisationer, faslän ni naturligtvis säger att del även finns andra bovar i dramat. Vilka är då dessa andra bovar? Lilel längre fram i reservationen 4 heter det: Detla förutsätter att alla

grupper i vårt samhälle måste ålägga sig återhållsamhet. Detta gäller

såväl förelag, producenter som löntagare."

Det saknas någonting i den uppräkningen, nämligen att även staten måste ålägga sig äterhällsamhet. Staten måste göra det genom en annan skattepolitik. Skattepolitiken är den väsentliga kraften bakom de lönekrav som måste göras så stora att det skall bli någonting kvar efter skatt och som medför alt vi fär de prisstegringar vi f n, har.

Skall vi klara oss ur de svårigheter vi f n, befinner oss i gäller det all öka kapaciteten i värt näringsliv, att öka produktionen per timme. Del är det enda sättet att ge utrymme för de olika krav som vi alla ställer. Detta förutsätter en ökning av investeringarna och det är också första punkten i moderaternas antiinflationsprogram: Vi måste öka investeringarna, så att det går att få utrymme för löneökningar utan prisstegringar.

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Mot den bakgrunden yrkade vi moderater i december förra årel att investeringsfonderna skulle släppas fria under hela 1976, Vi blev då ensamma om det kravei. Men i januari hade herr Sträng beslämi sig för att dét var höjden av visdom all låta dessa investeringsfonder vara fria under 1976, Alt finansministern fattade det beslulel bara någon vecka efter det all riksdagen uttalat sig om motsatsen måste te sig egendomligt för de parlier som i december röstade emot det moderata kravet på elt fondfrisläpp. Men alla dessa parlier lycks redan i januari ha kommil över till den moderata slåndpunkl som de röstade emot i december. Inför denna snabba omvändelse - ett bevis på alt moderata idéer har genomslagskrafl - uttrycker vi självfallet en viss förvåning men likväl ännu större förljusning.

För all stimulera investeringarna kräver de borgerliga partierna nu gemensamt alt man skall förbättra investeringsavdragen. Lönsamheten och ordersiluationen har försämrats så till den grad att denna stimulans behövs, om det skall kunna bli tillräcklig fart på investeringarna. Vi kräver också att de mellanhandsinstitut som lånar ut pengar särskill lill mindre och medelstora företag skall få bättre resurser. Över huvud taget måste den ekonomiska politiken inriktas på att förbättra de mindre och medelstora förelagens ställning. Ständiga höjningar av löneskatter, hårda kapitalskatter och mänga andra inslag i den ekonomiska poliliken har försvårat de mindre förelagens belägenhel, Nyföretagandet har upphört. Småföretag säljs lill större förelag eller läggs ned. Allt detta är olyckligt.

Mot denna bakgrund kommer vi moderater senare i elt annat sammanhang alt rösta för alt del tak för socialförsäkringsavgifierna som logs bort i Haga II skall återinföras. Det är hell orimligt att man kan hamna i marginalskatter pä över 100 "n. Vår förhoppning är all andra partier kommer all stödja värt krav.

Sysselsättning och ulveckling är i hög grad beroende av de mindre företagen. Deras existens utgör också motsatsen till maktkoncentration, och deras verksamhel ökar den prispressande konkurrensen. Alt lala för konkurrens i samhället är den andra punkien i vårt program mot prisstegringar.

Om man vill gynna mindre och medelstora företag och motverka maktkoncentration, skall man inte överföra pengar till fjärde AP-fonden för au låta den mäktiga staten köpa aktier i storföretagen. Dessa aktieaffärer driver upp börskurserna. Jag är förvånad över att socialdemokralerna är intresserade av alt driva upp börskurserna. Vidare är del oklart hur socialdemokralerna menar att det blir mera riskvilliga pengar i företagsamheten bara därför all staten köper aktier på börsen - möjligen vid s, k, riktade nyemissioner, men sådana har förekommit bara i elt eller möjligen två fall. Det behövs alltså inle några 500 milj, kr, härför. Man frågar sig varför del blir mera pengar lill riskvilliga salsningar bara därför alt staten köper aktier på börsen. Vad som däremol inte alls är oklart är att dessa statliga aktieköp på sikt blir ett myckel verkningsfullt medel när del gäller alt socialisera.

Herr Ekström har helt räll när han säger alt moderaierna alltid har stått fasl vid sin ursprungliga inslällning lill dessa aktieköp. Det förefaller mig som om moderaierna var det enda parti som står fasl vid sin ursprungliga slåndpunkl. Även socialdemokralerna har nämligen ändrat uppfaltning. När förslagen om alt bygga upp dessa olika fonder ursprungligen lades fram, sades det ingenting om att man skulle köpa aktier. Tvärtom försäkrades del alt aktier inte skulle köpas. Socialdemokraterna har alltså ändrat uppfattning.

Det är alltså helt riktigt, herr Ekström, all moderaierna slår fast vid sin uppfattning. Del är god moderatpolitik. Vi är motståndare lill att man med en grumlig hänvisning till att del behövs pengar till de stora företagen skall medverka till alt underlätta socialdemokraternas smygsocialisering av näringslivet. Vi beklagar livligt att insikten om hur dessa aktieköp för pensionspengar kan leda lill omfattande socialiseringar inle är lika stark på alla de håll där man ursprungligen var ivrig motståndare lill vad jag tror att herr Ahlmark i ett uttalande 1973 kallade "aktie-spekulation med pensionspengar".

Vårt motstånd, herr lalman, mot socialiseringar ökar, när vi ser hur regeringen i prakliken sköter sin näringspolitik. Hur kan man ens försöka göra gällande all lönlagarna skulle vara betjänta av att staten får allt mera att säga till om i allt fiera företag, när löntagarna själva kan se hur det går i ell fall som Stålverk 80, där staten verkligen har hela ansvaret? Där har vi ell test pä socialdemokratisk näringspolitik - dynamisk när man pratar, kaotisk när man handlar. Vi kommer alt utnyttja de tillfällen som vi har här i dag att i olika voteringar rösta emot att slaten skall ha rätt all köpa aktier för yllerligare 500 milj, kr. Vi kommer också att göra vad vi kan för alt begränsa fjärde AP-fonden till att köpa högst 5 "n av aktierna i något förelag.

För att del skall bli god sysselsällning och utveckling fordras det ett förbättrat förtroende inom näringslivet. Socialdemokraternas socialiseringsiver gynnar inte lusten att la risker och salsa på framliden, Ell annal hot mot förtroendet är den skattepolitik som bedrivs av regeringen. För ett år sedan förklarade regeringen i Haga Il-överenskommelsen att ett nytt skattesystem skulle nog tas fram i god lid under 1976, så att några nya provisorier inte skulle behövas. Regeringen skrev på detta trots all finansminislern vid olika överläggningar hade sagl att han för sin del trodde att elt nytt skattesystem var mera prat än verklighet.

Eftersom vi inle litade på socialdemokraternas vilja och förmåga att få fram ett nyll skattesystem, ville vi inte heller vara med på del myckel dåliga provisorium som Haga II utgjorde. Fram emot hösten förra året blev det också ganska klart all någol nytt skattesystem skulle det inte bli under 1976, Inför kritik på den socialdemokratiska partikongressen svängde man helt plötsligt och började där förkunna alt nog skulle man hinna med att göra elt nytt skallesystem till 1976, men lång tid efter den kongressen gick det ju inle förrän vi fick helt klart för oss att någol nytt skallesystem skulle man inle hinna hitta på. Det vilar, herr talman.

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

något av Stålverk 80 över regeringens skattepolitik. Herr Ekström har för sin del i LO-lidningen förklarat att vi under hela 1970-talet kommer att få leva med de olika skatleprovisorier som inle minst löntagarorganisationerna har ansett alls inte vara bra, ur alla möjliga olika synvinklar.

Nu förbereder regeringen uppenbarligen elt nytt provisorium, och i det får vi väl räkna med att det blir nya kraftiga höjningar av löneskatterna. Vi kan ju redan se att olika beslut som den här riksdagen har fatlat eller kommer att fatta innebär höjningar av löneskatterna med uppemot 3 procentenheter för 1977, Redan dessa 3 96 är mera än hela det reala utrymme som finns för koslnadsstegringar i verksamheterna. Ovanpå de höjningarna kommer socialdemokraterna att vilja lägga ytleriigare ett antal procentenheter som led i ett nytt skatteprovisorium. Men en sådan politik kommer att förvärra vårt lands problem i form av inflation och underskott i utrikeshandeln och utgör därmed också ett hot mot sysselsättningen. Regeringens högskatlepolitik bidrar också, som jag har sagt här ett par gånger, till att öka prisstegringarna. Skattesystemet är den verkliga drivkraften i vår inflation,

I moderata samlingspartiets program mot prisstegringar ingår kravet på lägre skattesatser som en tredje huvudpunkt. Värt partis politik är inriktad på att det behövs en sänkning av skatterna. När vi kräver della, sä innebär det att vi begär en sänkning av skattesatserna. En sådan sänkning kan man skapa utrymme för genom alt vara återhållsam med nya utgifter. Det behövs egentligen inte att man skär ner några verksamheter som nu finns. Det är inte fråga om, som socialdemokraterna säger i sin vulgärpropaganda, när vi kräver lägre skattesatser, att vi skulle vilja ställa den ena eller andra kategorin på gatan. Det är frågan om all visa återhållsamhet med nya ulgiftsåtaganden, och del är en hell annan sak. Del vore bra om herr Ekström, som är en hederlig kari, ville hålla med om det i debatten.

Statsinkomsterna ökar med 10-15 miljarder varje år. Man behöver inle sälta sprätt på alla de miljarderna. En del av dem kan användas lill all finansiera en sänkning av skattesatserna, men det går förvisso att spara också i de nuvarande offentliga utgifterna. Vi anser inte alt man behöver använda en eller annan miljard om året till all socialisera mark. Om man inför lika konkurrens i bostadsbyggandet, minskar behovet av skattepengar för all stötta upp offentliga bostadsföretag. Man kan minska det myckel dyra egen-regi-byggandet som den offentliga sektorn ägnar sig åt och i stället ge slörre utrymme för konkurrens.

Vi har krävt att man skall avveckla de allmänna räntesubventionerna i nytillkommande årgångar av hus. Det skulle inle, som socialdemokralerna gör gällande, innebära att det skulle bli några chockartade höjningar av hyror, Inle alls. Jag betonar att del är för de nytillkommande årgångarna som vi begär denna avveckling. Det tål alt understrykas att regeringen själv 1967 avvecklade systemet med allmänna räntesubventioner därför att man fann att del var för dyrt och klumpigt och alt

det hade alla möjliga nackdelar. Alt man sedan har återinfört räntesubventionerna skall inle tas till intäkt för all det sedan dess har blivit något bälire system.

Vi har också krävt att man för alt spara pengar skulle finansiera motorvägsbyggande genom vägtullar. Därigenom kan del bli mer pengar till länsvägnät m, m, som verkligen behövs.

Man kan minska byråkrati och krångel. Man kan minska behovet av de växande subventionerna lill förelag i landet. Man kan låta riksrevisionsverket kostnadsberäkna förslag som olika offentliga utredningar lägger fram. På det sättet skulle man t, ex, ha kunnat undvika en del ekonomiska huvudlösheter i vad gäller utlokaliseringen av statliga verk.

Herr talman! Lägre skattesatser behövs också för alt de höga skatterna inte skall motverka sig själva. Höjer man skatterna för myckel försämrar man den ekonomiska utvecklingen och får in lägre skalleinkomster än annars. Höga skaller skall man ha för att finansiera gemensamma behov, men blir skatterna för höga och den ekonomiska tillväxten därmed dålig, blir del inte den ökning i resurserna som man har tänkt sig. Höjer man skatterna med hänvisning till att de offentliga behoven är så slora, kan del bli mindre pengar än annars alt täcka offentliga behov. Till sist är del ändå sä - del tror jag även socialdemokraterna instämmer i - all reformulrymmet bestäms av de reala resurserna i samhället. De verkliga reformfienderna är de som höjer skatterna sä högt alt resurstillväxten avstannar.

När vi moderater framför dessa synpunkter brukar finansministern alltid göra gällande alt vi skulle tro alt del var så enkelt att bara man sänker skatterna så stiger statsinkomsterna, I sina ansträngningar att vara rikligt lustig brukar herr Sträng säga att "moderaierna menar alt om man sänker skatterna till noll så kommer finansminislern att slå i ett vattenfall av pengar". Men, herr Sträng, del menar vi inle alls. Vi menar - vilket alla människor i landel gör - att om man sänker skatterna till noll, blir det inga skatteinkomster alls. Men lika väl som vi begriper det, borde herr Sträng också inse att om man skulle gå åt andra hållet och höja skattesatserna till 100 "-, blir det inga skatteinkomster, för då kommer den ekonomiska verksamheten i landel att avtyna, Della bör ju räcka till för all göra helt klart alt skatterna förvisso kan bli så höga alt de motverkar silt eget syfte - att man skall få in pengar alt betala offentlig verksamhet för. Kan inle herr Sträng i debatten i dag erkänna att skatterna kan bli så höga att de motverkar strävandena all få in mera pengar till del offentliga? Vi menar alt skallesatserna nu har överskridit den gränsen. Det är en anledning till att det är svag resurstillväxt i svensk ekonomi f n.

För den händelse herr Sträng i denna debatt också skulle återvända till sina groteska påståenden från debatlen i februari, nämligen att moderaterna i statsbudgeten har överbud på 6 miljarder kronor, skulle jag vilja framföra en kommentar i förväg.

Finansdepartementet har gjort en ganska märkvärdig sammanställning.

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

1 denna kan man redan från bönan se alt för det budgetår som vi har anledning all diskutera - nämligen nästa budgetår - är del inle fråga om en överansträngning med 7 miljarder, ens i finansministerns egna beräkningar, ulan finansminislern anger 4 miljarder kronor.

Vad kan man då säga om dessa 4 miljarder? Till att börja med skall man göra alldeles klart alt de 4 miljarder finansminislern talar om inle innebär krav på utgiftsökningar från vär sida. På de punkler där vi har föreslagit utgiflshöjningar - t, ex, för försvaret med 200 milj, kr,

- finns molsvarande besparingar på olika häll. Det erkänns också i finansministerns sammanställning. Det är alltså inte fråga om några ökade utgifter, ulan det är fråga om att vi har begärt skattesänkning. Och vad kan man säga om dessa skattesänkningar? Hur mycket skulle de kosta?

- Vi har krävt en indexreglering av skatterna, så att inflationen inte skärper skatterna pä ett oförutsett och orättvist sätt. Regeringen säger nu att det förslaget blir myckel dyrt, alt de skulle kosta mycket pengar att indexreglera skatterna. Men, herr Sträng, del är samma sak som alt säga alt finansministern inte skulle ha råd alt avskaffa inflationen - för om inflationen plötsligt upphörde skulle vi inte få någon automatisk skatleskärpning. När finansministern säger all det är dyrt med indexreglering måste del onekligen innebära att han är en stark vän av inflationen; han har inle råd med någonting annat än inflation, ur skat-tesynpunkl, eftersom den skärper skatterna.

Vi har krävt all man skall återinföra dels, k, taket på socialförsäkringsavgifierna. När finansministern räknar fram hur mycket den avgiftssänkningen skulle kosta glömmer han att det skulle innebära en hel del besparingar för staten själv om della tak återinfördes, eftersom staten faktiskt själv betalar olika löneskatter, Finansminislern lar inte hänsyn lill alt vi är motståndare lill olika lättvindiga rullningar med pengar i olika statliga företag som nu sker.

Vidare lar man inte hänsyn till alt vi här i dag kommer att rösta mot all staten skall fä en finansfullmakt på 1,5 miljarder kronor. Vi anser nämligen att man kan bättre stimulera ekonomin med skattesänkning - enligt del förslag vi har lagt fram - än genom ytleriigare slora statsuigifter inom ramen för en sådan finansfullmakt.

Kvar slår alltså att vi har föreslagit en del skattesänkningar - vi anser nämligen att de behövs, att de vore en bra stimulans och skulle ge en stabilare sysselsättning. Man kan inle bara lila till den offentliga sekiorn i alla sammanhang.

Vi kan i dag se vilka slora svårigheler särskill ungdomen har alt få arbele. Regeringen brukar alllid berömma sig av alt den har skapat så många nya arbelstillfällen; det har vi redan hört från herr Ekström, Och herr Sträng och herr Palme kommer all upprepa att sysselsättningen har ökat mycket i Sverige, Men om man tittar på internationell statistik ser man alt sysselsättningen har ökat snabbare än i Sverige i en rad andra länder sedan 1970, ja, över huvud taget. Vi ligger någonslans i mitten bland länderna när del gäller ökning i sysselsättningen. Det är ett för-

hällande som regeringens talesmän borde lägga på minnet.

Herr lalman! Herr Ekström beklagade i sill inlägg avsaknaden av borgerlig enighet. Men jag finner, när jag studerar del betänkande som vi sedan skall rösta om här, all de borgeriiga partierna är samstämda i vad gäller riktlinjerna för den ekonomiska politiken. Endast i två slycken har vi en avvikande mening. Vi är för det första motståndare till en gradvis socialisering av näringslivet genom att fjärde AP-fonden gång efter gång tillförs mer pengar för aktieköp. För det andra anser vi att man bättre stimulerar ekonomin genom en skattesänkning än genom all ge regeringen en fullmakt all ulan riksdagens hörande öka utgifterna med 1,5 miljarder kronor.

Herr talman! Mot den här bakgrunden ber jag all få yrka bifall till reservationerna I B och 7 saml i övrigl lill vad den borgerliga majoriteten i utskottet har anfört.

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

I delta anförande instämde herrar Söderström, Johansson i Vrångebäck, Leuchovius, Nyhage, Adolfsson, Nordgren, Petersson i Gäddvik, Winberg och Nisser, fru Sundberg, herrar Magnusson i Borås. Werner i Malmö, Hovhammar, Nilsson i Trobro, Strindberg, Wijkman och Lidgard, fru Troedsson saml herrar Ringaby och Fridolfsson (samtliga m).

Hen HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Med anledning av de här uppresningarna från (s) och (m) vill jag meddela alt vår riksdagsgrupp alltid brukar ha förtroende för vad dess förelrädare säger här i kammaren. Jag har därför bett ledamöterna i vår riksdagsgrupp alt inle resa sig upp efteråt - det skulle jag fatta som någol egendomligt, I andra partier är del tydligen på ett annat sätl.

Herr Burenslam Linder har här talat om hur inflationen tilltagit, hur det brister i fråga om ökningen av produktiviteten och om hur otillräcklig sysselsättningen är. Ja visst, herr Burenstam Linder, sådan är kapitalismen. Del är det system som moderaierna slår vakt om. Moderaternas talesman låtsas här vara motståndare till alt staten ger subventioner och gåvor lill de privaia företagen. Det är med förlov sagt ren demagogi. Moderaterna och de övriga borgerliga partierna kräver ju i dag, enligt vad de skrivit i finansutskottets belänkande, höjda investeringsavdrag och bidrag lill förelagen. Herr Burenslam Linder försöker vilseleda allmänheien när han påslår någonling annal.

Del är på dagen ire månader sedan vi senasl diskuierade ekonomisk poliiik i riksdagen. Även då låg eii belänkande från finansutskoiiel som grund. Den gången var alla partier ulom vpk eniga i bedömningen av den ekonomiska ulvecklingen och om vilken politik som borde föras. Från moderater till socialdemokrater var man överens om att representanter för staten, arbeisköparna, de fackliga organisationerna och de politiska partierna skulle sätta sig tillsammans vid del runda eller avlånga bord. som de borgerliga länge talat om, och träffa en uppgörelse om

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

priser, skaller och löner. Man var överens om en statlig inkomstpolitik riktad mot fackföreningsrörelsens frihet.

Vänsterpartiet kommunisterna bekämpade dä och bekämpar i dag en sådan statlig inkomstpolitik. Erfarenheterna från andra kapitalistiska stater visar entydigt all den innebär en tvångströja på fackföreningsrörelsen och gynnar kapitalet. Vpk förespråkar i stället stöd till lönearbelarnas kamp och åtgärder som begränsar monopolens maktfullkomlighet, som begränsar inflytande för spekulations- och vinstintressena. Endast med en sådan inriktning av poliliken kan man effektivt bekämpa inflationen.

I dag har denna borgerlig-socialdemokratiska koalition splittrats i vissa frågor. Man säger sig inte längre ha den eniga bedömning av den ekonomiska utvecklingen, inte den eniga uppfattning om den ekonomiska politiken som man hade för bara tre månader sedan. Nu har man ju kommil in i ett valår. Men skall regeringspartiet kunna övertyga lönearbetarna om all del handlar om någonling annat än taktiska förskjutningar, sä måste man ju rimligen här i dag också ta avstånd från den uppgörelse man träffade med de borgerliga partierna i december. Gör man inte det finns det ju alll skäl att tro att dagens oenighet endasl är taktiskt betingad.

I vissa delfrågor framförs i finansutskottets betänkande fyra olika ståndpunkter - från moderaterna, från mittenparlierna, från socialdemokralerna och från vänsterpartiet kommunisierna. Jag vill redan här tala om hur vi kommer all rösta. Vårt parti har i alla frågor egna alternativ, som enligt vår uppfallning bäst motsvarar del arbetande folkets inlressen. Om våra krav slås ul i de inledande omröstningarna, kommer vi i slut-omröstningarna att i allmänhet rösta mot de borgerliga partierna och med socialdemokraterna. Undanlag är uttalande om kommunernas ekonomiska situation, där vi anser att den socialdemokratiska skrivningen är utomordentligt dålig. Där [ägger vi i slulomröstningen ner våra röster.

Vi lar denna ställning i slutomrösiningarna utan all känna någon entusiasm för de socialdemokratiska ståndpunkterna. Del är ingen grundläggande skillnad mellan de socialdemokratiska och de borgerliga linjerna i den ekonomiska poliliken. Bägge är varianter av en och samma huvudlinje som går ul på att med olika medel söka bevara och slärka kapitalägarnas makt över näringslivet. Denna politik söker alt med subventioner, med skattelättnader, med gåvor och med lampor få kapitalisterna att göra det de måste göra för all kunna förbli kapitalister: öka sitt kapilal och investera. Dess syfte och verkan blir därför att trygga och förbättra kapitalets profilulsikter.

En sådan inriktning av den ekonomiska politiken vill vi inte alls stödja. Men med hänsyn till röslförhållandena i riksdagen är vi tvungna att lägga våra röster på den ena eller andra sidan. Även om vi är kritiska mot den nuvarande grundlinjen för socialdemokratins politik känner vi självfallel slörre gemenskap med elt parti som tillhör arbetarrörelsen än med herrar Bohmans, Ahlmarks och Fälldins partier. Vi känner också ell slörre ansvar för arbetarrörelsens gemensamma sak än de socialde-

mokratiska ledare och chefredaktörer som förkunnar all ett av socialdemokraternas viktigaste mål är alt krossa vpk i valet.

Sedan deballen i december har Sverige flyttat sig en liten bit i det ekonomiska ekorrhjulet. Men ingen vel med säkerhet hur den närmaste lidens utveckling blir. Det finns risk för ökad arbetslöshet under vårmånaderna. Prisstegringen kan bli starkare än man räknal med. Produktionsutvecklingen är också osäker. Det avslöjar brislen på verklig ekonomisk planering efter mer än 40 år av socialdemokraliskl regeringsinnehav.

Regeringen ställer som målsättning för den ekonomiska politiken att driva fram en ny högkonjunktur. En sådan kommer väl också så småningom enligt de lagbundenheler som gäller för kapitalismens utveckling. Men vi vet också att därefter kommer en ny ekonomisk kris. Den ekonomiska politik som nu bara ställer som sitt mål att driva fram en ny högkonjunktur driver därmed också fram en kommande konjunkturnedgång. Det är della man kan kalla kapitalismens ekorrhjul.

Den tid ligger emellertid bara ett årtionde tillbaka när de socialdemokratiska ideologerna gick ut och lovade alt det aldrig mera skulle bli en omfallande arbetslöshet i Sverige. Massarbetslöshet är i fortsättningen förbjuden, sade man. Och man hittade på ett nytt långl ord och sade: "Vi lever numera i fullsysselsättningssamhället." Ell tag fanns det folk som trodde på det där. Den som främst förfäktade den nya teorin hann 1. o. m. att bli professor på den. Den nya arbetslösheten drabbade andra.

I dag måste alla erkänna att de kapitalistiska ekonomierna långt ifrån lyckats lösa sina problem. 17 miljoner arbetslösa och en stark inflation visar all kapitalismens kris fördjupas. Den kapitalistiska ekonomin är oförmögen att lösa de växande problem som dess egen ulveckling skapat. Teknikens och övriga produklivkraflers utveckling kräver samordning och planering, kräver en medveien hushållning med knappa naturresurser, kräver att arbetsförhållandena förmänskligas så all förstörelsen och ulslagningen av arbetskraft stoppas. Kapitalismen har i stället gett människorna växande arbetslöshet, tilllagande inflation, ökad hets och stress i arbetet, minskad ekonomisk tillväxttakt.

Dessa tendenser framträder som vi vet också i den ekonomiska och sociala utvecklingen i Sverige. Det har uppkommit en kronisk, en bestående arbetslöshet som ökal för varie konjunklurperiod. Prisstegringen, inflalionen har också gått alll snabbare för varie tidsperiod och framträder numera även under de ekonomiska kriserna. Takten i utvecklingen av produktionen har däremol saktat av. Dessa omdömen gäller om man jämför femårsperioderna från 1960 och framål. Del är alltså ingen ljusnande bild som utvecklingen visar. För mig är det oförklarligt hur företrädare för regeringen kan stiga upp och slå sig för bröstet och tala om hur förträffligt alll enligt deras mening är i detta land.

Vänsterpartiet kommunisierna begränsar sig inle till allmän kritik av del kapitalistiska samhällssystemet. Vi tar upp kampen för konkreta ål-

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

gärder som värnar om de arbetandes inlressen och visar vägen till ett förnuftigt samhällssystem. Vi har sammanfattat våra förslag, vilka gäller kampen mot arbetslösheten och åtgärder mot inflalionen, i två omfattande molioner till årets riksmöte. Den senare föreligger lill behandling i dag. Finansutskottets majoriiet skriver nu all ålgärder "för all begränsa prisstegringarna måste prioriteras högre vid utfromningen av den ekonomiska poliliken", dvs. på vanlig svenska all del är viktigt att bekämpa prisstegringarna. Men de ålgärder som föresläs i den kommunistiska motionen passar inte. Man säger bara alt utskottet och riksdagsmajoritelen avvisade samma krav för tre månader sedan och au ingeniing hänl som bör föranleda ell annal ställningstagande.

När man läst det går man förslås lill den utförliga diskussion om våra förslag som nnansutskottel troligen förde i sitt betänkande för tre månader sedan. Vad stod där? Jo, följande: "Vad utskotlel i del föregående anfört beiräffande inriktningen av den ekonomiska poliliken innebär alt utskottet avstyrker motionen 101", dvs, vpk:s motion.

Ja, det var verkligen utföriigi och övertygande, Alla begriper ju efter detta att våra förslag är kass. Risken är bara, herr lalman, all en del människor - som kallas väljare vart tredje år - när de lar del av della böriar fundera över hur det går lill i riksdagens utskott och om del inle rent av var meningen från bönan all utskotten skulle sakbehandla förslag från riksdagsledamöterna.

Vi har emellertid denna debatt, och då skall jag begagna tillfället lill all fråga talesmännen för den socialdemokratiska gruppen och för mil-lenpartierna vad det är för punkter i vpk:s program för kampen mot inflalionen som de lycker så illa om eller som är så dåliga all man kan avfärda dem med bara en rad. Jag upprepar punkterna, som i vår motion är utförligt motiverade:

"1, Ingrepp mot monopolisiisk prissältning,

2, Skärpt kontroll över och ålgärder mot de multinationella företagens prispolitik,

3, Ingrepp mot märkesvaruraseri och fördyrande reklamjippon,

4, Slut på gåvopoliiiken lill förelagen,

5, Ålgärder moi markspekulaiion,

6, Hyressiopp,

7, Lågräntepolitik,

8, Prisstopp på alla dagligvaror,

9, Slopad mervärdeskatt på mat - skärpt beskattning av kapitalel,

10, Ändrad kostnadsfördelning mellan stal och kommun,"

Till dessa krav på det ekonomiska planet bör också läggas ell krav med vidare motivering men som har belydelse också för kampen mot inflalionen, nämligen en kraftig nedskärning av militärutgifterna, Enligi uppgift i en lidning på lisdagen skulle de fyra s, k, slora partierna ha bestämt sig för alt det inte skall föras någon försvarsdebatl i årets valrörelse. Om uppgiften är riklig är det ett svek mot väljarna. Försvarels utformning och de höga militärutgifterna hör alldeles självklart lill de

frågor som väljarna skall ha rätt att la ställning lill i riksdagsvalet. De samverkande partierna kommer heller inle alt kunna smita ifrån en försvarsdebatl. Den kommer bl, a, all gälla förhållandel mellan militärt slöseri och kvalitetskrav. När del byggs ell bostadshus eller framställs en maskin för civilt bruk är del ett självklart krav alt produkten skall gä att bruka för sill ändamål. När Wallenberg säljer mililära flygplan lill siaien anses del lydligen inle lika självklart alt de skall kunna flyga.

Jag återvänder till vårt 10-punklsprogram mot inflalionen. Vilken eller vilka punkter i delta program är del företrädarna för mittenparlierna och socialdemokralerna tycker så illa om? Är det fel på alla punkter? Är det eventuellt så all ni egentligen inle vill la upp en verklig kamp mot inflationen utan bara lala om den?

Eller har ni samma ståndpunkl som Svenska arbetsgivareföreningen för fram i sin stort påkostade och grovt förljugna propagandakampanj, som också påslås gälla inflalionen? Jag vill klart deklarera all del krav som arbeisköparna släller som del avgörande för all sioppa inflalionen, del finns inie med i vpk:s program. Det kravet är lönestopp. Och hela det stora propagandajippo som Arbetsgivareföreningen nu driver under en förment objektiv mask är uteslutande riktat mot lönarbetarna och de fackliga organisationerna. Man påstår hell frankt att orsaken lill den nuvarande infialionen är ökningen av lönerna och andra kostnader för de anställda. Inte ett ord om profiterna! Inle ell ord om monopolen! Inte ett ord om spekulationen! Nej, lönerna är busen, och konsekvensen av arbetsköparnas propaganda är också kravet på lönestopp, "Statlig inkomstpolitik" är enda lösningen, säger den ekonomiske expert som anlitats.

Hela den s, k, analys som presenteras i arbetsköparnas material är grundfalsk. Det är inte alls lönerna och lönekampen som är orsak lill inflationen. Avgörande är i stället den tilltagande monopoliseringen, den uppdrivna spekulationen, militariseringen av de kapitalistiska ekonomierna, ökningen av alll slags improduktiv verksamhel, kapitalismens skärpta motsättningar och begynnande förfall.

Arbetsgivareföreningen vräker ul miljonbelopp i sin nya propagandakampanj, som är riktad både moi lönarbelarnas kamp och moi de poliliska parlier som söker ulveckla kampen mot inflationens orsaker. Del är ulomordeniligl vikligi att arbetarrörelsen går till bestämd moialtack mot arbetsköparnas propaganda, som sprids pä biblioteken, i skolorna osv. Denna propagandakampanj har också sitt bestämda sammanhang med den rundabordskonferens som socialdemokralerna gått med på alt sälla sig lill i vår lillsammans med de borgerliga partierna, arbeisköparna och de fackliga organisationerna. Arbetsgivareföreningens propaganda avslöjar den björnsax i vilken man vill söka fånga de fackliga organisationerna.

Andra talesmän för vpk kommer här i deballen alt utförligt behandla våra synpunkter på sysselsättningspolitiken och den allmänna näringspolitiken. Jag vill här bara krafiigt understryka två saker.

För del första beiräffande kampen mot arbelslöshelen: De ålgärder

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

som hittills vidtagits för att möjliggöra för alla ungdomar all få ett meningsfullt arbele är hell otillräckliga. Del finns slora eftersatta behov i del svenska samhällel - brist på daghemsplalser, brisier när del gäller sjukhusplalser, otillräckliga vårdresurser när del gäller våra gamla, otillräckliga kollekliva kommunikaiioner, otillräckliga insaiser mot miljöförstöringen osv. Del finns å andra sidan hundratusentals människor som inget hellre önskar än all få komma in i elt nyttigt arbete. Det ekonomiska system dömer sig självt som inte förmår att använda arbetssökande människor för att tillfredsställa eftersatta behov.

För det andra beiräffande näringspolitiken och användningen av lönarbelarnas pengar i AP-fonderna: De många, ännu inle avslutade, turerna omkring Stålverk 80 avslöjar grundläggande brisier i regeringens näringspolitik. Vi hälsade satsningen på Stålverk 80 med glädje. Vi ser med bedrövelse hur regeringen nu prutar ned planerna. Vi slår fast samman med hela den arbetande befolkningen i Norrbotten i kravet på all Stålverk 80 skall fullföljas. Satsa helhjärtat pä de statliga företagen i stället för på stödköp av aktier i de privaia storbolagen!

Norrbotten är inle det enda område i landet där det behövs statliga salsningar för att det skall bli en framtid för ungdomen. Ta en bygd som västra Hälsingland, där ungdomsarbelslösheten är en av de allvarligaste i landel. Vem tror att del hjälper ungdomarna i västra Hälsingland om fjärde AP-fonden kan köpa aktier i privata storbolag för ytterligare 500 milj, kr,? Däremol skulle det skapa en framlid för hela bygden om man tog en del av dessa pengar och satsade för att bygga upp nya statligt ägda företag. Exemplet kan mångfaldigas med andra bygder.

Skattepolitiken hör inte direkt lill dagens tema, men statsfinanser och ekonomisk ulveckling kan inle diskuteras utan att man också tar upp skatterna. Del framgår alltmera klart att de olika bitarna i skattepolitiken inte kan lösas isolerat. De vanliga statsskatterna, företagsbeskattningen och den kommunala beskattningen hör ihop. Vi anser del alltjämt beklagligt all finansministern inle ville följa förslaget bl, a, från LO och från vpk att slå samman de tre skalleulredningarna. Det hade möjliggjort elt mera rationellt utredningsarbete. Nu blir del en rad gränsdragningsproblem.

Vänsterpartiet kommunisterna kräver en grundläggande förändring av skattesystemet. Del nuvarande skallesystemet är djupt orättvist mot lönarbetarna och alla med små och medelstora inkomster. Löntagarna får belala skall på vartenda öre de tjänar, pä stora belopp t, o, m, flera gånger genom kombinationen av direkta och indirekta skaller. För de stora inkomsttagarna, spekulanterna, aktiebolagen, finns däremol utomordentliga möjligheter lill skatteOyki, Skattesystemet silar mygg och sväljer kameler.

De principer man måste följa för en reformering av skattesystemet är följande: En mera rättvis skattepolitik genom alt bördorna lättas för lönarbetarna och de små inkomsttagarna, medan beskattningen däremot bör skärpas på stora inkomsier, stora förmögenheter, spekulationsvinster.

bolagsvinster, arv och gåvor. Förändring av de nuvarande avdragsreglerna så alt höga inkomsttagare fråntas möjlighelen all utnyttja avdragen för skatteflykt. Lättnader i kommunernas ekonomiska läge och minskning av kommunalskatten omedelbarl genom att slaten övertar viktiga utgifter för kommunerna. Övergång lill en sammanslagen, progressiv staiskom-munal skatt. Progressiv bolagsbeskaltning och skärpning av avskrivningsreglerna för förelagen. Skärpning av realisationsvinstbeskattningen, så att inkomsier av kapilal alltid beskattas minsl lika hårt som inkomsier av arbete.

Skattepolitiken måste beslutsamt användas som ett vapen i kampen för en jämnare inkomstfördelning och mot den starka förmögenhels-koncentrationen.

Herr lalman! Jag yrkar bifall lill vpk:s reservalioner vid finansutskottets belänkande, alltså reservalionerna 1 C, 2 B, 3 B, 4 B, 5 B och 6,

Hen ÅSLING (c):

Herr talman! Av inläggen från finansutskottets reservanter framgår att meningsskiljaktighelerna när del gäller bedömningen av den internationella konjunkturutvecklingen under 1976 närmasl rör styrkan och snabbheten i uppgången och när effekten kan väntas i den svenska ekonomin.

Vid bedömningen av framlidsutsikterna är det värt all notera att uppsvinget startar från ell läge med lägre kapaciteisutnyttjande och större arbetslöshet än under någon lidigare konjunkturnedgång under efterkrigstiden, Ulskoiismajoriteten har därför funnit alt det kommer att ta tid innan uppsvinget utomlands leder till hög sysselsällning och ökade investeringar. Mot denna bakgrund finns del anledning all ifrågasätta regeringens prognos all den svenska exporten kommer att öka med 6,5 "» i år jämfört med 1975, Detta är sannolikt alltför optimistiskt beräknat av regeringen. Lagerökningen under fjolåret kan uppskattas ha ett värde av ca 10 miljarder kronor, och denna lageruppbyggnad fortsätter alltjämt. Innan exportindustrins stora lager reducerats till normal nivå blir återverkningarna av en exporluppgång på produklion och sysselsättning naturligtvis ganska begränsade. Effekten på svensk ekonomi av konjunkturuppgången i Europa och USA torde, som vi bedömer det, låta vänta på sig till tidigast i slutet av detta år, och försl nästa år kan man vänta ett mera markerat genomslag i den svenska ekonomin.

Vi har alltså alt räkna med betydande svårigheter på arbetsmarknaden under den närmaste tiden, trots de relativt optimistiska sysselsättnings-siffror som vi har kunnat notera på sistone, och risken för ökad arbetslöshet är trots allt överhängande under den närmaste liden. Det är av denna anledning som centern och folkpartiet, som bildar majoritet i finansutskottet denna gång, i sitt alternativ till regeringens politik understryker behovel av en hög arbetsmarknadspolitisk beredskap. Vi fullföljer därmed den linje som gällt sedan början av 1975, då cenlern och folkpartiet tog initiativet till den konjunkturpolitiska beredskapsplan som

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

sedandess har legat till grund för en rad arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Balansen i våra utrikesbeialningar har successivt försämrals, och regeringen har lillmätl den frågan sådan belydelse att man har brutit ut den ur behandlingsgången för långtidsutredningen och redan nu föreslagit alt balansen successivt skall återställas fram till 1980, Vi har i princip ingenting att invända mot det målet, eftersom vi anser att Sverige som en rik industrination på sikt inie bör lära på resurserna från omvärlden.

Med hänvisning till den mycket betydande lageruppbyggnad som sker i exportindustrin finns det dock ingen anledning att överdriva konsekvenserna av det ackumulerade bytesbalansunderskottel. När två tredjedelar av underskottet kan väntas motsvaras av en extraordinär lageruppbyggnad i exportindustrin är balansproblemet då alll kommer omkring mera en fråga om lid än om djupgående förändringar i vår ekonomiska situation. Del finns alltså ingen anledning att överdriva betydelsen av underskottet i bytesbalansen som sådant, men mot bakgrund av kostnadsutvecklingen i värt land och exportindustrins konkurrenssituation kan underskotten naturligtvis inte heller nonchaleras. De måste tas med i kalkylerna för den ekonomiska politiken under de närmaste åren,

1 första hand måste, enligt vårt sätt att se, investeringsverksamheten i näringslivet fä ett rejält uppsving, så all exportindustrin stärker sin konkurrenskraft, Detla gäller självfallet också den imporlkonkurrerande delen av näringslivet, som är lika viktig sett från denna synpunkt. De åtgärder som regeringen föreslagit för all stimulera näringslivels investeringar och därmed säkra sysselsättningen är enligt vår uppfattning klart otillfredsställande.

Den ekonomiska poliliken måste nu aktiveras framför alll med hänsyn till tre avgränsade huvudområden.

För det första måste sysselsällningsberedskapen stärkas inför de påfrestningar som vi får räkna med under den närmaste tiden.

För det andra måste näringslivets investeringar stimuleras i omsorgen om bytesbalansen och näringslivels konkurrenskraft.

För det iredje måste målmedvetna åtgärder vidias för alt begränsa prisstegringarna och hejda inflationen.

Herr Ekström noterade inledningsvis att regeringens politik varit styrande. Del är i och för sig elt märkligt konstaterande, eftersom en regerings uppgift ju är att vara styrande. Men vad som i hög grad påverkat regeringens handlingsmönster inom den ekonomiska politiken under såväl 1974 som 1975 har varit den aktivering av den ekonomiska politiken som cenlern och folkpartiel förespråkat och fått gehör för i finansutskottet och i kammaren.

Det faller sig ganska naturligt alt sysselsällningsberedskapen i delta sammanhang befinner sig i förgrunden för våra omsorger. För ett år sedan log vi initiativet till en konjunkiurpolitisk beredskapsplan, och en rad åtgärder för alt slärka sysselsättningen har genomförts enligt våra intentioner under 1975, Pä vårt förslag beslulade riksdagen också om vissa andra stimulansåtgärder, t, ex, en höjning av barnbidraget fr, o, m, sista

kvartalet i fjol och sänkningen av den allmänna arbetsgivaravgiften inom inre stödområdet.

Tack vare dessa och andra åtgärder har sysselsättningen kommit att ligga pä en hög nivå under hela 1975, Antalet sysselsatta har varit ca 100 000 fier 1975 än 1974, Den väsentliga delen av sysselsättningsökningen faller emellertid på den offentliga sektorn. Del är värt all notera alt näringslivet stannat upp sin utveckling sysselsättningsmässigt.

Till följd av konjunkturutvecklingen ökar nu riskerna för friställningar inom näringslivet. Det finns dessutom ett slorl och växande antal människor som är undersysselsaita och ell slorl anlal som befinner sig utanför den reguljära arbetskraften och som har berättigade anspråk på sysselsättning. Till den senare kategorin får man framför allt räkna stora grupper av kvinnor och ungdom.

Genom en förlängning av lagerstödet, genom frisläppande av investeringsfonder och genom ett aktivare samspel mellan stat och kommun söker man nu på skilda sätl förbättra och säkra sysselsättningen. Men det räcker inte. Framför allt är avsaknaden av en mera långsiktig sys-selsättningspolitisk målsättning besvärande för regeringen.

Långtidsutredningens prognos har lidigare av finansminislern åberopats på ett säll som kan uppfattas som en sysselsätlningspolilisk målsättning för regeringen. Del är i så fall en låg ambitionsnivå. Den innebär att man medvetet lämnar hundratusentals människor utanför den gemenskap som rätten till arbele ger. Samtidigt har socialdemokratin inför årets valrörelse gäll ut med ell valmanifest där man lalar om "arbele ål alla". Om inte debatten om sysselsättningsfrågorna skall bli en cynisk lek med ord måste socialdemokratin nu definiera vad man menar med begreppet "arbete åt alla". Man bör dä också i logikens namn vara beredd att mobilisera de åtgärder som behövs för alt trygga sysselsättningen.

Enligt centerns sätl att se måste "arbete ät alla" innebära samma rätt och chans till arbete, var man än bor i vårt land. Det innebär enligt sysselsältningsutredningens kalkyler att vi till en bil in pä 1980-lalet bör skapa ca 400 000 nya arbetstillfällen. Från regeringens sida har man försökt undvika den här debatlen med allehanda undanflykter, även om finansminislern väl inte längre lalar om alt "den svenska folkstammen inte räcker". Det måste nu vara slut på undanflykterna från regeringens sida i sysselsättningspolitiken. Varför är man nu inte beredd alt vidta åtgärder så att ungdomen, t. ex. i mitt hemlän Jämtland eller i övriga s. k, glesbygdslän, får samma reella chans till arbele som ungdomar i andra delar av landet?

Det här gäller i och för sig det längre perspektivet fram mot 1980-talet, men passiviteten från regeringens sida i den långsiktiga sysselsättningspolitiken har också sin motsvarighet i den mera kortsiktiga. Den preliminära nationalbudgelen innehåller ett resonemang som också korresponderar med finansplanens värderingar och som ger intryck av att man närmast är beredd alt acceptera en betydande arbetslöshet och att man är beredd att hålla nere utbudet av arbetskraft, dvs, endast i begränsad

3 Riksdagens protokoll 1975/76:78-79

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

omfattning tillgodose de krav som nytillkommande grupper, ungdomar och andra, ställer på sysselsättningstillfällen.

Även inom området för kredil- och investeringspolitiken kan vi inom cenlern notera att den aktiva ekonomiska politik vi förordat i finansutskotlet nu ger resullat, Kredilpolitikens inriktning på att vidga den svenska kapitalmarknadens kapacitet och prioritera näringslivels finansiering måste dock nu med kraft fullföljas. Det är också viktigt all den uiläningsexpansion som sker i banksystemet styrs lill näringslivet och inle leder till en från inflationislisk synpunkl betänklig ökning av köpkraften hos allmänheten.

Det är inom detla område som moisättningarna inom den ekonomiska politiken nu klarast kommer till uttryck. Den generella bakgrunden till våra förslag är den krafliga minskning av näringslivets finansiella sparande som skedde under 1975, Minskningen var dä 7 ä 8 miljarder, och detla sparande kan väntas gå ned yllerligare under detta år. Även om del sker en uppbromsning i lagerinvesteringarna finns del anledning att räkna med en fortsalt nedgång i det finansiella sparandel och i företagens likviditet. Därför krävs nu att nödiga kapitalresurser ställs lill näringslivets förfogande och att investeringsverksamheten pä alla sätl främjas. Detta är den bästa garantin för att säkra sysselsättningen.

Regeringens inriktning är emellertid påfallande traditionell och ensidig. Man vill fördubbla fjärde AP-fonden, dvs, möjlighelen i första hand för börsnoterade förelag alt bl, a, genom riklade nyemissioner få del av pensionsfondens pengar. Men man måste förslå att det kan le sig någol utmanande att ungefär 40 ".. av de medel som senasl tillförts fjärde AP-fonden kom från pensionsavgifter inbetalda för de anställda i förelag med mindre än 20 anställda. Det är alltså i väsentlig utsträckning anställda och företagare i små enheter som skall avslå kapitalresurser till de större börsförelagen, som kanske därmed blir i slånd alt köpa upp de mindre förelagen och fortsätta koncenlralionsprocessen i näringslivet, Å andra sidan är del självklart att det finns ett stort behov av kapilaltillskotl också i de slörre företagen mot bakgrund av den utveckling under de senaste åren som jag här har skisserat.

Vi har därför från centerpartiet och folkpartiel inle velat motsätta oss påfyllnaden av fjärde AP-fonden men väl ställt några villkor, av vilka det om maximeringav AP-fondens infiytande i förelagen är direkt kopplat till elt bifall till de 500 miljonerna.

Herr Ekström har förbluffat mig med att lala om AP-fonden som ett investmentbolag. Det är ganska inlressanl. Innebär del en nyorientering i fjärde AP-fondens placeringspolitik, och vilka risker är man i så fall beredd att ta från AP-fondens sida? Är man villig alt ta risker i samma Ulslräckning som andra investmentbolag eller har man någon annan målsättning med riskiagandet?

I anslulning lill vad herr Ekström sade vill jag också påpeka alt man nog främjar löntagarinfiytandet i företagen bättre genom att, som vi har föreslagit, låta de anställda representera fjärde AP-fonden i de akluella

företagens styrelser i slället för utsända ombud frän kungl, huvudkommunen. Även om dessa är ekonomiska experter tror vi att de som verkar ule på verkstadsgolvet i de akluella förelagen bälire behärskar de förelagens problem an utsända, centralt placerade sk, experter.

Till bilden hör också fördubblingen av aktiekapitalet i Statsföretags-gruppen som regeringen föreslår. Den direkta insatsen rör sig om en och en halv miljard. Saneringen av varvsindustrin kommer som vi i dag kan konsiatera att kräva slora kapitalresurser och ställa stora anspråk på statens åtaganden. Till Stålverk 80 äskas nu visserligen bara 500 milj, kr,, men Stålverk 80 är det verkliga isberget. Vad som döljer sig i fråga om kapitalanspräk i detta projekt vet vi inte, men det kanske finansministern kan upplysa om här i dag. Eller är det möjligen herr Ekström eller herr Svanberg som sköter informationen i den frågan?

När kammaren i maj i fjol diskuterade Stålverk 80 använde herr Svanberg ett Hamlel-cilat för att karakterisera situationen:

Så går beslutsamhetens friska hy

i eftertankens kränka blekhet över

och förelag av märg och eftertryck

vid denna tanke slinta ur sin bana

och mista namnet handling.

Jag vet inte om herr Svanberg anser alt detta citat är användbart även för all beteckna dagens situation. Jag bara noterar att mot bakgrund av den senaste tidens händelser framstår den debatt i Norrbottenstidningarna, som herr Svanberg och jag har haft sedan jag krävt ett bälire beslutsunderlag i frågan, i en förklarad dager.

Del är mot bakgrund av denna kompakta satsning på centraliserat storföretagande - i stor omfattning i statlig regi - som vi från centerns sida hävdar vårt krav på en radikal omläggning av näringspolitiken för att ge också de mindre företagen en rimlig chans till ulveckling, givetvis vid sidan om de stora företagen. Detta tar sig nu uttryck i krav på kapitaltillskott från AP-fonden också via de institut som speciellt svarar för försöriningen av de mindre företagen och lantbruket med kapilal. I annan ordning ställs krav på en väsentlig utbyggnad av företagareföreningarnas till småföretagen specialdestinerade utlåningskapacitet.

Jag kan också som en indirekt kommentar till vad en annan reservant, Staffan Burenstam Linder, sade tidigare i dag att del självfallel finns en rad andra krav som också är värda alt framföras men som egentligen inle hör hemma i finansdebatlen. Bl. a. har vi från centerns sida krävt all den diskriminering av egen förelagarna och andra smäföreiagare som sker i skaltepolitiken måste upphöra. Men detta är en fråga vid sidan av den här deballen.

De mindre företagen har en central position i vårt samhälle, framför alll ur sysselsättningssynpunkt. Det är anmärkningsvärt hur den socialdemokratiska regeringen bortsett ifrån att för den anställde är arbelel i det lilla företaget lika värdefullt som arbetet i det stora - den lilla arbetsplatsen är lika värdefull som den stora. De små företagen svarar

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

dessutom för en särskild vitalitet i svenskt näringsliv och för den initiativförmåga och vilja till ulveckling som är del karakteristiska med det personliga engagemanget i produktionsprocessen. Det skall till detta också läggas att de mindre förelagen ur regionalpolilisk synpunkl spelar en avgörande roll, eftersom det är arbetsplatser i de små förelagen som oftast är det enda arbetstillfälle som slår människorna på de små orterna till buds.

Ulom åtgärderna pä kapitalmarknaden föreslär vi också en utökning av invesleringsavdragel och investeringsbidraget för maskiner samt alt avdrag och bidrag skall kunna utgå också för invesleringar i byggnader. I den socialdemokratiska reservationen hävdas att man ännu inte har ett tillräckligt faktaunderlag för att besluta om den typen av investeringsstöd - ell ganska märkligt konstaterande. Del råder ingel tvivel om att del nu finns ett behov av elt investeringsstöd av den volym som vi föreslagit och alt del från konjunkiurpolitisk synpunkt är synnerligen angelägel att detta stöd får träda i kraft så snart som möjligl. Varje ytterligare dröjsmål försämrar stödets verkan och minskar den sysselsättningseffekt som vi förordar. All det här verkligen gäller alt balansera stimulansåtgärderna har vi velal understryka genom alt betona alt vi, om konjunkturförloppet det motiverar under näsla år, också är beredda au göra molsvarande dämpningar i invesleringsaktivitelen för att bemästra infiationsutvecklingen.

1 samband med alt man behandlar den svenska industrins investeringsvilja har de socialdemokratiska reservanierna gjort ett något kryptiskt konstaterande, där man säger: "Av väsentligt betydelse har varit företagens växande insikt om all världsmarknaden kännetecknas av ständigt fortgående växlingar mellan uppgång och nedgång." Del är ju som om det vore laget direkl från Falstaff Fakir. Denna skarpsinniga iakttagelse om all konjunkturväxlingarna går både upp och ned och alt företagen inser detta tarvar egentligen ingen yllerligare kommentar, men nog förefaller det som om de socialdemokratiska reservanierna nöjt sig med alt se verkligheten på verkstadsgolvet mer von oben, vilket inte kan vara nyttigt i längden.

Del mesl oroande för en sund ekonomisk utveckling är att de stora höjningarna av kostnaderna 1975 och 1976 krafiigt har försämrat del svenska näringslivels relativa kostnadsläge gentemot ullandel. Tidigare under 1970-talel har t. ex. de svenska lönekostnaderna inklusive sociala kostnader legat 30-35 "n över genomsnittet för våra konkurrentländer. Nu har kostnadsnivån enligt färska uppgifter stigit lill ca 45 'n över genomsnittsnivån, vilket naturligtvis kan få konsekvenser för sysselsättningen. Endasl under förutsättning att produktivitetsökningen inom svenskt näringsliv är i molsvarande grad slörre än i konkurrentländerna kan denna kostnadshöjning las ulan alt del påverkar konkurrensförmågan. Det förefaller dock knappast sannolikt alt produktivitetsökningen kan bli så mycket snabbare i Sverige än i andra länder, och då slår den stora kostnadshöjningen ut i försämrad konkurrenskraft. Det antiinfla-

lionsprogram som finansutskottet på centerns förslag aktualiserade i december och som riksdagen beslöt begära hos regeringen blir ett myckel väsentligt inslag i stabiliseringspoliliken.

Herr Ekström verkade nu darra på manschetten och inte vara riktigt säker på innebörden i vår fina uppgörelse från december. Jag vill då påpeka alt om några grupper förlorar på inflationen i delta samhälle är det småspararna och löntagare i lägre inkomstlägen. Det är en myckel allvarlig utveckling, som måste inspirera regeringen, när man nu går alt dra upp rikllinjerna för dagordningen vid den rundabordskonferens som kammaren har beställt.

Inflationen framstår i dag som det främsta hotet mot en sund ekonomisk utveckling. Vi behöver nu framför allt en aktiv ekonomisk politik kombinerad med en realistisk nyorienlerad näringspolitik, som gör det möjligt alt la till vara människors vilja till arbele och utveckling och att använda produktionsresurserna i samhället på bästa möjliga sätl.

Herr talman! Jag yrkar bifall till finansutskottets hemställan i betänkande nr 20.

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

I della anförande instämde herr Persson i Heden, fröken Pehrsson och fru Andersson i Hjärlum, herrar Hallenius och Kindbom, fru André, herrar Jonasson, Rämgård, Boo och Olsson i Järvsö, fru Jonäng, herr Torwald, fru Fredrikson, fru Fredgardh, fru Tilländer, fru Ekelund och fru Olsson i Helsingborg, herrar Håkansson i Rönneberga, Petersson i Ronneby, Magnusson i Nennesholm och Johansson i Skärstad, fru Wi-genfeldi samt herrar Olof Johansson i Stockholm och Sjönell (samlliga c).

Hen WIRTÉN (fp):

Herr talman! Den här debatten handlar om hur de ekonomiska framtidsutsikterna ler sig. Hur stor är risken för att fler skall bli utan jobb? Hur stor är risken för all priserna skall fortsätta att raka i höjden? Vad måste göras för att trygga jobben och hålla priserna i schack? Och vad är förenligt med en stark ekonomi, som bevarar vårt välstånd, ger oss medel för reformer och bibehåller vårt oberoende gentemot andra länder?

Om man får tro en undersökning som statistiska centralbyrån gjort ser majoriteten av svenska folket dystert på resten av del här årel åtminstone. Nio av tio hushåll tror att den ekonomiska situationen anlingen försämras eller förblir oförändrad. Frågan ställdes i januari, då 92 000 gick utan arbete, därav 36 000 ungdomar, då ytterligare 25 000 var varslade om uppsägning och då priserna på elt är stigit med 11 'V,, Att mot den här bakgrunden tro på en oförändrad ekonomisk situation kan knappast kallas all se ljust på framliden.

Denna dystra syn på möjligheterna att under 1976 förbättra läget -pressa tillbaka arbelslöshelen och dämpa prisstegringarna - kontrasterar bjärt mot den glättade optimism som utstrålar ur regeringens ekonomiska dokument, finansplanen. Den hade presenterats jusl innan den här un-

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

dersökningen gjordes. Svaren kan därför också ses som ell uttryck för en djup misstro mot regeringens bedömning och förmåga att infria sina egna profetior. Det verkar som om många med en resignerad suck säger sig att dåliga tider måste genomlidas. Erfarenheterna från 1971-1973 sitter djupt.

Denna pessimism kan vara förklarlig också av ett annal skäl. Världen omkring oss har genomgått en ekonomisk kris av sällan skådad omfallning, I England föriorar jusl nu dagligen 1 000 människor sitt arbele. En av tio på den engelska arbetsmarknaden är arbetslös, I Västtyskland häller läget på att förbättras, men fortfarande är drygt 1 miljon utan arbete, I USA räknar man arbelslöshetskön till dryga 7 miljoner. Sammanlagt i de s, k, OECD-länderna går 17 miljoner människor ulan arbele. Att vi skulle komma undan denna kris med blotta förskräckelsen förefaller inte troligt för många.

Det här är ändå små problem Jämfört med u-ländernas situation, kan någon skjuta in. Ja visst. Men om vi i de rika länderna missköter vår ekonomi, blir våra möjligheter att hjälpa de verkligt fattiga ännu myckel mindre.

Vi har hittills i stort sett lyckals undkomma denna djupa internationella kris. Del har lill viss del sin förklaring i alt regeringen dragit vissa slutsatser av egna felgrepp åren 1971-1973. Men det har också att göra med jämviktsriksdagen. Regeringen har varil tvungen alt lägga om sin politik sä att den fått stöd av majoriteten i riksdagen. Det har inneburit en omläggning in mot mitten. Folkpartiets inställning under de här åren har varit att ta aktiv del i politikens utformning. Resultatet har blivit en mer alert politik än vid förra lågkonjunkturen, en politik som i ett tidigare skede gått till attack mot arbetslöshet och stagnation.

Viktiga inslag i den politiken har varit de skatteomläggningar som genomförts under arbetsnamnen Haga I och Haga 11. Det har som resullal haft ökade disponibla inkomsier förra året och i år. Härigenom har efterfrågan hållits pä en hög nivå, vilket också räddat sysselsättningen i många företag. Ett annal resultat av de överenskommelser som folkpartiet medverkal i och som haft stor betydelse för att hålla de bistra tiderna från dörren, är höjda folkpensioner och höjda pensionstillskott liksom höjda barnbidrag från den 1 oktober förra året.

Åtskilliga andra åtgärder som nu häller konjunkturen under armarna - som med andra ord ger arbete åt människor som annars skulle sakna del - är ett resultat av det beredskapsprogram som folkpartiet och centerpartiet lade fram för ell år sedan och som riksdagen då ställde sig bakom.

Dessa olika faktorer sammantagna har hittills medverkat lill att rädda vårt land undan den djupa ekonomiska kris som skakat om många stora industriländer och ställt miljoner människor utan arbele. Våra möjligheter att segla över det här bråddjupel bör vara goda.

Lägel på vår arbetsmarknad tycks ju också ha förbättrats något under februari, även om jag tror att vi skall vara väldigt försiktiga med att

ännu ropa "faran över". Mot minskningen av öppet arbetslösa slår nämligen en ökning av antalet sysselsatta i beredskapsarbeten med dryga 6 000 och av antalet i arbetsmarknadsutbildning och halvskyddal arbele med lika mycket. Det är förträffligt att den allvarliga utvecklingen i januari sä snabbi har kunnat stävjas med arbelsmarknadspolitiska åtgärder. Att det har varil nödvändigl är emellertid ell uttryck för alt det inle i första hand är en förbättring av konjunkturen som resulterat i en minskning av de öppet arbetslösa. Om man ser till antalet arbets-löshetsförsäkrade finner man att förbättringen är mycket blygsam mellan januari och februari. Även en jämförelse med förra vintern ger klart belägg för all läget på arbetsmarknaden sannerligen inle är gott. Det fanns t. ex. 10 000 fler lediga platser vid samma lid i fjol att välja bland för de arbetslösa.

Jag tror dock att vi med de olika åtgärder som vi i enighetens tecken diskuterat fram här i riksdagen under Oolåret gett regeringen de instrument som behövs för att hålla arbetslösheten under kontroll. Regeringen har ju också satsat mer pä sysselsättningen nu än man gjorde 1971, då en ökning av valutareserven var viktigare än den fulla sysselsättningen. Men del är nu något annal än alt lita på att de goda tiderna slår bakom hörnet och väntar. Regeringen fär inle låta sig invaggas i passivitet av de litet trevligare siffrorna för arbetslösheten i februari eller av sina egna prognoser om en snar förbättring. Vi som kommer ihåg Gunnar Strängs ständiga utrop åren 1971 och 1972 om att nu blir del bättre, för alt månaden senare få belägg för motsatsen, kommer länge att vara misstänksamma mot herr Sträng som siare.

Till de dystra inslagen på arbetsmarknaden har länge hört alt så mänga ungdomar går ulan arbele. En förbättring skedde mellan januari och februari i år. Det är med stor sannolikhet elt resullal av de olika åtgärder som folkpartiel efter förmåga försökt driva fram. Det finns ingen anledning alt rota länge i gamla synder, men jag kan inte underlåta all säga att om regeringen lagil fasta på vårt förslag alt garantera alla arbetslösa ungdomar arbele redan när vi förde fram del förra vintern, hade många ungdomar besparats den nedbrytande upplevelse som arbetslöshet alltid innebär.

Nu har regeringen efter hand ökat insatserna för all ge ungdomarna arbete, senast genom alt la fasta på ell folkpartiförslag från i höslas all höja statsbidragen till kommuner som inrättar särskilda arbeten för ungdomar. Resultatet har inte låtit vänta på sig. Kommunernas intresse för att ordna jobb åt ungdomar har uppenbarligen ökat. Jag vill därför uppmana regeringen alt också ta upp vårt krav på ett motsvarande bidrag lill företag som nyanställer ungdomar.

Om man skall klara sysselsättningen i ett pressat läge räcker det inle med alt påverka förelagens sysselsättningspolitik. Del är viktigt au också landstingens och kommunernas möjligheler att hälla uppe sysselsättningen är goda.

Men alla vel all kommunernas ekonomiska läge är pressat redan nu.

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Om vi vill att kommunerna skall ge del bidrag till sysselsättningen som är nödvändigl måste de ges rimliga ekonomiska förutsättningar. De höjda statsbidragen till kommuner som ordnar jobb ål ungdomar är ett litel bidrag i den riktningen. Men större lag måste lill om det visar sig alt kommunerna får problem att hålla uppe sin verksamhel. De här frågorna menar vi är nödvändiga alt se närmare på när kommunernas företrädare snart skall träffa regeringen i nya överläggningarom kommunalskatterna. Av någon anledning är inle socialdemokralerna av samma mening. Inte ens herr Ekström, som genom sitt uppdrag som ordförande i kommunalekonomiska utredningen bättre än de flesta borde känna till kommunernas problem, visar någon vilja all bifalla våra förslag i den här riktningen.

Av vilja eller av tvång - det låter jag vara osagt - har regeringen under 1974 och 1975 varil mer lyhörd för ändringar och kompletteringar av den egna konjunkturpoliliken. Ulöver kommunernas ekonomiska siluation och kampen mot ungdomsarbelslösheten har regeringen på en viklig och central punkt för sysselsättningen och den framtida stabiliteten i ekonomin i år tyvärr slagit dövörat till. Det gäller frågan hur vi skall kunna stimulera investeringsverksamheten.

Att del är nödvändigt med en kraftig utbyggnad av vår produktionsförmåga råder ingen oenighet om. Regeringen ger i finansplanen många belägg för alt våra möjligheler alt producera och konkurrera med utlandet är av avgörande belydelse förati klara sysselsättningen under de närmaste åren. Del har varil en riklig politik och nödvändig främsi på grund av att den importerade oljan blivit dyrare. Men våra slora utlandslån skall belalas lillbaka. Del kan ske samtidigt med bevarad standard här hemma bara om vi kan betala med ökad export. Då måste produktionskapaciteten byggas ut.

Så långt är vi eniga med regeringen. Men nu iniräffar det märkliga. Trots att regeringspolitiken enligt regeringens egna uträkningar inle leder lill någon nämndvärd ökning av industrins invesleringar, vägrar man göra någonling ål saken. Man säger sig alltså vilja att förelagen nu beslutar om utbyte och inköp av nya maskiner och annan utrustning och igångsättning av byggnadsprojekt men är inle beredd all göra någonting för att resultatet skall bli bättre än i fjol. Del är märkligt och svärbegripligl.

Slrax före jul kom den s. k. långtidsutredningen. Den säger en del kärva sanningar om ekonomin de närmaste åren. Den här utredningen görs som bekant i herr Strängs eget departement. I den ulredningen säger man klart ul att industrins investeringar måste stiga med 5-6 "n per år om vi skall ha balans i affärerna med andra länder år 1980. Men i elt annat dokument från samma departement, är man helt lill freds med en investeringsökning på knappt 1 ''..

Nu kan man diskutera det nödvändiga och kloka i långtidsutredningens målsättning. Men den målsättningen har regeringen ställt sig bakom. Mot den bakgrunden är förnöjsamheten med denna enda fultiga procents ökning för 1976 oförsvarlig och obegriplig. Man försvårar ju för sig själv

alt nå de mål man sätter upp genom att vara så ovillig all stimulera investeringsverksamheten. Därför måste min fråga till finansminislern bli: Varför talar regeringen med två lungor? Varför vill ni inle se lill all industrins invesleringar skjuter fan nu när ekonomin och sysselsättningen skulle må bra av del? Varför försvårar ni för er själva att nå det mål om balans 1980 som ni ställl upp?

Jag har en känsla av att regeringspartiets företrädare i finansutskotlet insett att det vore klokt att följa våra förslag om omedelbara åtgärder för att förmå förelagen lill lidigareläggning av investeringarna. Bindningen till den bedömning som herr Sträng gjorde redan i december har emellertid varit för stark. Konfiikten har man löst genom att lala om alt förslagen är 'Tör tidigt väckta".

Det är nu en egendomlig argumentering. Del grundläggande för regeringens konjunkturbedömning är ju att del blir bättre redan i höst, därför alt vi redan då skall få draghjälp från andra länder. Om socialdemokraterna i ulskoltet hade avvisat våra förslag med argumentet att de var för sent väckta, då hade jag förstått logiken. Men för tidigt? Slutsatsen av del resonemangel måsie ju bli att när väl konjunkturen förbättras skall den stimuleras. En imponerande uppvisning i logiska kullerbyttor - men inle i klok konjunklurpolitik. Herr Ekström vill jag därför gärna fråga: När är tiden inne för bättre investeringsslimulanser?

Den andra orsaken lill oenighet i fråga om investeringspolitiken har att göra med principer och ideologier och är kanske därför intressantare och även mer upplysande för allmänheten. Här kommer gränslinjen lill synes klart och tydligt mellan en socialistiskt färgad politik som strävar efter centralstyrning och maktkoncentration och en liberal som vill begränsa den centrala styrningen och sprida makten. Konkret gäller det dels om några få män i fjärde AP-fondens styrelse skall kunna skaffa sig obegränsat inflytande genom att köpa aktier i några stora bolag, dels om den hjälp till expansion som ges åt företagsamheten bara skall gälla de statliga och de stora förelagen eller om också de små skall få med av kakan. Folkpartiels självklara vägval här är alt söka begränsa och balansera maktutövningen från den centrala fondstyrelsen och att ge bättre villkor också för den mindre företagsamheten. En rik fiora av små förelag är bland myckel annat också en väg all balansera koncentrationen av makten.

Regeringen uttalar som sagt i finansplanen en stark vilja all stimulera investeringarna. Och så räknar man upp hur det skall gå till:

fördubblat aktiekapital till Statsföretag,

fördubblat tillskoll till fjärde AP-fonden,

reservation av medel för Stålverk 80,

fortsalt uislrömning av. medel ur investeringsfonderna,

vidgad ram för regionalpolitiken,

Alll delta kan i större eller mindre grad försvaras. Men observera all alla ålgärder som regeringen föreslår innebär en möjlighet för centrala myndigheter att styra och i sisla hand pröva invesleringsändamålen, Inga

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatl

förslag om förbättrade generella villkor för företagsamheten och inte ett ord om hur de små företagen - utestängda från fjärde fonden och investeringsfonderna - skall få tillgång lill mer kapilal.

Denna ensidiga inriktning förstärker maktkoncentrationen på två vägar: dels genom en stark koncentration av beslutanderätten till centrala myndigheter, dels genom en stark koncenlralion av insatserna till de stora och de statliga förelagen. Det åligger självklart ett liberalt parti att motverka dessa risker. Vi vill inte göra det genom att försämra för vare sig de stora företagen eller de slalliga. Vi har därför inte velat gå in för en politik, som kunnat minska mängden kapital som ställs till investeringsverksamhetens förfogande och inte heller bara för en omfördelning av en given mängd kapital. Vi har i stället lagt upp politiken efter följande tre linjer:

mer kapital, både riskvilligt och lånemedel, bör komma ut till företagen,

kompletteringen skall i första hand avse de vanlottade mindre företagen,

den centrala maktens möjligheter att styra måste begränsas.

Vi har att utgå ifrån en silualion där en väldig kapitalansamling ligger i de centrala AP-fonderna, Vi har också att utgå från att förelagens egna kapilal behöver tillskott om relationen mellan eget och främmande kapital inte skall bli alllför sned. Det finns därför ett uppenbart behov av att släppa fram sparande i AP-fonder också lill börsen. Men inflytandet som detla ägande för med sig måste uppmärksammas. Vi har därför föreslagit att fjärde fonden inte skall fä disponera över mer än 5 ".. av röstvärdet i resp, bolag.

Men del här hjälper nu inle de små företagen. Och del är inte bara av den anledningen de känner sig missgynnade,

Kapitalförsöriningen måste förbättras. De små förelagen måste ges samma chans lill överlevnad och vidareutveckling som de slora. Vi föreslår därför alt den mindre företagsamheten ges bättre kreditvillkor genom alt de s, k, mellanhandsinslituten får ökad utlåningskapaciiei. Hit räknar vi också AB Förelagskapital, som kan gå in med riskvilligt kapilal. Vidare måste företagareföreningarna ges långt bättre möjligheter alt stödja de minsia företagen.

Det är de ålgärder som är aktuella i dag. Men det är ingalunda tillräckligt för att förändra klimatet för den mindre företagsamheten. Del är inte en enda åtgärd som kan åstadkomma del. För det behövs en lång räcka förändringar inom skalle- och näringspolitiken. Men låt mig nämna åtminstone tre olika andra ålgärder som jag menar bör läggas lill del jag nu nämnt och som antyder inriktningen av de förändringar som är nödvändiga.

Många små företag faller ofta när slörre förändringar står för dörren. Det kan vara generationsskiften eller nödvändiga större omställningar av tillverkningen eller en allvarlig konjunktursvacka. Då har de små förelagen mindre motståndskraft än stora välkonsoliderade företag. Det beror bl, a, på beskattningsreglerna vid arvs- och generationsväxlingar.

Men del beror också pä alt de små företagen inte kunnal bygga upp fonder av samma slag som stora företag - fonder som kan tas till när vargalider väntar. Vi har därför föreslagit att de mindre företagen med vinstmedel men också med löneskattemedel skall ges rätt att bygga upp trygghetsfonder. Del skulle hålla många småföretag flytande över problemperioder.

Lätta bördan för de tusentals minsta genom all la bort löneskatten för fem anställda. För slora företag betyder inte det mycket, men för små skulle det i marginalen ge en mycket värdefull hjälp.

Rensa i blanketifloran. Tusentals arbetstimmar går i dag åt för att serva myndigheter med uppgifier av alla slag. Del måste gä att lätta den arbetsbördan. Jag överdriver inte om jag säger alt åtskilliga företagare överväger all lägga av jusl av den här anledningen. De orkar helt enkelt inle med del ovanpå allt annat.

Det är tre åtgärder av olika innebörd och olika sloriek men som är centrala i den vardag som är småföretagarens.

Del här är inte en isolerad fråga för några hundratal företagare. Det gäller hundratusentals människor som arbelar i eller på annal sätl är beroende av att företagen kan leva vidare. Många bygder runt om i vårt land skulle läggas öde om inte småföretagen fanris,

I senaste numret av tidningen Vi finns ett intressant reportage om småföretagsamheten i Gnosjö i Småland, Företagaren Gunnar Johansson, som startade ett litet företag efter alt lidigare ha varit busschaufför, gör refiexionen: "Nu skulle det vara svårare att börja. Och ulvecklingen har väl stannat av i Gnosjö, Inle så många nya förelag: del finns gott om idéer i Gnosjö, det har det alltid funnits, men det är ont om pengar, och det har det alltid varit," Där lämnar Jag Gunnar Johanssons syn på de här frågorna.

Jag begär inte att herr Ekström eller någon annan från regeringspariiei skall ta upp alla de här frågorna i dag. Men jag nödgas konsiatera all den inställning och brist på förståelse för de mindre företagens situation som regeringspartiet visar när det gäller de frågor vi i dag behandlar inger onda aningar inför behandlingen också av andra krav från folkpartiel i syfte all la vara pä allt det värdefulla som ligger i en livaktig småförelagsamhet.

Det är det det handlar om - om viljan att ta hand om idéer som ger sysselsällning och ulveckling.

Bland de ålgärder som regeringen aviserat för all hålla uppe sysselsättningen och stimulera investeringsverksamheten finns alltså också alt reservera medel för Stålverk 80. Det är ett projekl som är föremål för en allvarlig förlroendekris.

Skälen för en stor satsning i Norrbotten har varil två:

att tillvarata en värdefull råvara för vidareförädling och

all ta ett kravttag för alt häva den långvariga undersysselsätlningen i Norrland.

Denna utgångspunkt för projektet Stålverk 80 är all heder värd. Från

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

folkpartiet har vi också efter ingående granskning stött de planer som behandlades av riksdagen 1974, Det är därför värt att påpeka att den väldiga ballong som regeringen sedan dess blåst upp och som nu håller på att spricka med en serie smällar inle någonsin har varit föremål för riksdagens behandling.

Här är inte tillfället att avkräva regeringen full redovisning. Vi kommer från folkpartiet i olika sammanhang envist att ställa alla frågor som svenska folkel har rätt att få besvarade efter de senaste veckornas händelser. Låt mig bara ta upp ell par frågor som har ell klart samband med del vi i dag diskuierar, den ekonomiska poliliken och hur sysselsällningen skall iryggas.

Vad är del som måste vara avgörande när man tar ställning lill en sådan här fråga? frågade sig industriministern i en debatt om Stålverk 80 i riksdagen förra året. Han svarade själv: "Jo, det måste ju bl, a, vara möjligheterna alt få avsällning för de produkter som man skall framställa," Till priser som gör att verksamheien någorlunda går ihop, hade han kanske bort tillägga, men han gjorde det inte. Industriministern var vid det tillfället full av tillförsikt inför möjligheterna alt sälja stålverkets hela produklion.

Om man får tro de knapphändiga uppgifier som nått omvärlden så är del på den här punkten som regeringen numera kommil till en annan slutsals. Det man i dag lovar folket i Norrbotten är ett stålverk som är ungefär hälften så slorl som" del industriministern talade om för ett är sedan. Ändå - och det är det märkliga - tycks man lova all sysselsällningen skall bli densamma.

Hur är del möjligl? Den frågan bör finansministern eller någon annan besvara här i dag. För är det inte möjligt kommerju sysselsättningsläget alt hell förändras i Norrbotten. Och det är, som sagt var, hur vi skall Irygga sysselsättningen som den här deballen i hög grad gäller.

Industriministern slutade det anförande jag nyss cilerade ur så här: "Med en samhällspoliiisk målsältning som går ul på arbele ål alla är en passiv sialsorganisation utesluten." Jag delar den uppfallningen. Men denna sialsorganisation måste fördöma inte bara passivitet utan också aktivitet som kännetecknas av ryckighet och ofullständighel.

Stålverk 80 har i Norrbollen uppfattats som vändpunkten efter år av konstant brist på arbele. I en informationsskrift om Stålverk 80 skriver den nu avgångne chefen John Olof Edström alt NJA har intryck av att invånarna i Norrbotten, kommunerna, länsmyndigheterna och beslutande Slalliga instanser helhjärtat sluter upp för alt göra Stålverk 80 till någol av en vändpunkt för landsändan, socialt och näringspolitiskt.

Del allvarligaste med händelseförloppet kring Stålverk 80 och regeringens handläggning av frågan är därför enligt min mening behandlingen av befolkningen i Norrbotten. Värre än inga löften alls, är löften som bryts. Hur har regeringen kunnal ta på sill ansvar att i tal efter lal, vid besök efter besök i Norrbotten lova guld och gröna skogar på så lösa boliner som del nu visat sig vara? Jag hoppas att finansministern

som svar på mina frågor inte frestas att ge nya fagra löften om sysselsättningen, som senare leder lill nya besvikelser i Norrbotten.

Regeringen har meddelat att en proposition om Stålverk 80 kommer till riksdagen under våren. Nu är det viktigare än någonsin all riksdagen ges rimliga chanser all pröva hållbarheten i det malerial vi skall falla nya beslul på. Jag upprepar därför det krav jag tidigare för folkpartiets räkning ställl här i riksdagen på en särskild expertgrupp - en expertgrupp som ges möjlighet att ingående och allsidigt pröva hela materialet.

Del är riksdagen som beslular om kapitaltillskott. Med det beslulel står och faller hela projeklet. Alla turer kring slålverksplanen har självfallet inle ökal förtroendet för regeringens handläggning. Det är därför ell angeläget krav alt en frislående expertgrupp, för riksdagens räkning, fortlöpande får granska det malerial som har betydelse för bedömningen av vad som hittills hänt och för stålverkets vidare öde.

Vi vill -jag vill gärna slå fast del - fullfölja planerna på ell slålverk i Luleå. Men vi vill undvika all invagga de ansiällda och befolkningen i Norrbolten i förväntningar, som senare inte visar sig kunna infrias.

Det allmänna mål som väl alla strävar mot är, herr talman, all ge arbele ål var och en som efterfrågar förvärvsarbete. Dit har vi trots alll ännu lång väg. Många arbetstillfällen måste skapas, många hinder röjas ur vägen innan alla, män som kvinnor, unga som gamla kan se rätten lill elt egel meningsfullt arbele som en verklighet. Hur snabbt detta mål skall kunna förverkligas hänger intimt samman med vårt sätt att förvalta de tillgångar vi disponerar över. Felaktiga salsningar, vare sig de sker i statlig eller i enskild regi, skjuter målet om arbele ät alla ytterligare en bil in i framliden.

Vi vet all vi har några kärva år framför oss. Det kommer all bli en grannlaga uppgift att både irygga en ökad realinkomsl för den förvärvsarbetande delen av befolkningen i värt land och trygga och förbättra villkoren för barn och äldre. Skall vi klara det måste vi undvika alla äventyrligheler i förvaltningen av den svenska ekonomin. Det är i del perspektivet vi måste se de olika åtgärder av större och mindre vikt som jag här har tagit upp.

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

1 detta anförande instämde herr Löfgren (fp).

Herr EKSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr lalman! Med den debattordning vi tillämpar har jag endasl tre minuter på mig att bemöta de fyra föregående talarna.

Hur skulle det vara om herrarna sökte dämpa sin iver alt i dag diskutera Slålverk 80? Stålverk 80 är icke behandlat i finansuiskotteis betänkande nr 20, och det är del betänkandet som dagens debatt avser. Lål NJA:s slyrelse sammanträda, och låt även styrelsen för Statsföretag AB sammanträda. Sedan kan vi ålerkomma lill del ärendet.

En spärrgräns vid 5 "n för Oärde fondstyrelsen är, vill jag påstå, en slumpvis vald siffra, som kom lill på 1930-lalel när del gällde försäk-

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

ringsbolagen. Del skedde i skuggan av den aktiebörsutveckling som vi då hade bakom oss, med Kreugerkraschen och myckel annat. Del är underligt att man anser all delta borde vara rikigivande också för fjärde fondstyrelsen.

Med all aktning för finansutskottets ordförande, herr Åsling, skall jag använda min tid lill alt bemöta en del av de synpunkter han anförde.

Jag har funnit alt man från mittenpartiernas sida varil myckel angelägen om att i delta beiänkande framhålla, all allt har skett på mittenpariiernas initiativ. Det är ändå, som jag framhöll i milt huvudanförande, utifrån regeringens finansplan, reviderade finansplaner och stimulanspaket som riksdagen har format poliliken. Den beredskapsplan som finansutskottet förordade under fjolåret var under bearbetning inom regeringens kansli långt innan. Inventering av tänkbara åtgärder pågick sedan slutet av 1974,

Herr Åsling menar alt det är en cynisk lek med ord när vi, som han säger, inle vill exemplifiera resonemanget om Arbele ål alla i bestämda tal. Nej, i stället är det en cynisk lek med ord, herr Åsling, alt som ni lala om 400 000 nya jobb som skulle kunna skapas. Den siffran kom fram i en arbetsgrupp. Ni borde ha låtit den förbli i arbetsgruppen och inte ge människor uppfattningen att den siffran skulle kunna realiseras om ni fick ell annat infiytande,

I börian påsiod ni att det var 270 000 människor som skulle sysselsättas i näringslivet och 130 000 i den offentliga sekiorn. Sedan uppträdde den ena centerpartisten efter den andra och vred och vände på dessa siffror, och del förstår jag. Vad skulle dessa 270 000 nya människor i näringslivet vara sysselsatta med? Vilka varor skulle de producera? Skulle vi exportera, och var finns i så fall dessa exportmarknader? Skulle vi förbruka de producerade varorna inom landet? Hur skulle i så fall människorna ha råd alt köpa alla de varor som centerns 270 000 arbetare producerade? Det är sådana frågor man måste ställa sig. Man skulle, såvitt jag förslår, i så fall vara tvungen alt sänka skatterna för att människor skulle ha råd att köpa alla dessa varor. Men om man sänker skatterna, hur myckel pengar skulle del då finnas kvar till exempelvis vårdnadsbidrag på 10 000 kr, och andra förslag som ni har framfört utan att prestera någon täckning för?

Hen HERMANSSON (vpk) kort genmäle:

Herr lalman! Jag väntar fortfarande ett svar på frågan vad del är för fel med vårt partis krav om prisslopp pä alla dagligvaror. Varför kan den socialdemokratiska gruppen inle ställa sig bakom ell sådant krav? Vad säger miiienpartierna, och varför är de motståndare till vårt krav?

Alt Arbetsgivareföreningen är motståndare till det, vet vi av dess agitation. Man säger att ett prisstopp är camouflage, att del är sockerpiller och alt det är alt lura sig själv alt införa prisstopp. Arbetsgivareföreningen och, som vi här har hört, moderaierna vill alltså ha bort även de begränsade prisstopp som finns i dag. Det lycker Jag husmödrarna och

pensionärerna bör lägga på minnei.

Del konstiga med arbeisköparna är bara att de i sin propaganda samtidigt kräver lönestopp. Det tror man alltså skall kunna vara effektivt. Men prisstopp avvisar man som camouflage eller sockerpiller. Ståndpunkten är avslöjande och inger verkligen inget förtroende.

Konsumenterna har naturligtvis rätt att ställa del kravet på prispolitiken att den skall garantera ett effektivt prisstopp, Samlidigt som vissa livsmedel redan är prissloppade vill regeringen nu höja matpriserna med 2 96, Del lycker vi strider mot vad man förut har lovat. Vi kan för vår del inte acceptera den prisstegringen. Den kommer ovanpå andra som också inträffar detta år och som hårt gnager på de förbättringar som löntagarna har tillkämpat sig.

Vad som krävs är alltså enligt vår mening ett utvidgat och effektivt prisstopp på alla nödvändighetsvaror. Det är en politik som ligger i lönarbelarnas och de breda konsumentgruppernas intresse. Jag efteriyser, herr talman, fortfarande svar från den socialdemokratiska gruppen och mittenparlierna på frågan varför de inte vill försöka genomföra en sådan politik.

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Herr ÅSLING (c) kort genmäle:

Herr lalman! Jag kan förstå om herr Ekström vill dämpa ivern, som han säger, att diskutera Stålverk 80 i dag. Det är ganska uppenbart att den strävan finns från socialdemokratins sida nu. Men det är ofrånkomligt ändå all frågan kommer upp, eftersom vi här, i anslulning lill finansutskottets betänkande, diskuterar investeringspolitiken och dispositionen av samhällets resurser inom näringslivet - Slålverk 80 är ju en mycket väsentlig del av denna insats från samhällets sida.

Jag vill betona att vi inom cenlern tror att det är nödvändigt med en industriell satsning i Norrbotten för att säkra sysselsällningen i detta län. Men det måste finnas ell realisiiski och konkrei beslutsunderlag innan man kan begära all riksdagen här skall kunna ta ställning. Del vore skäl i att finansministern redan i dag redovisar de anspråk på kapitalmarknaden som det nya stålverksprojeklel kommer all ställa.

Del är ganska naturligt att 5-procenisregeln när det gäller AP-fondens infiytande i företagen har kommit upp nu. Eftersom man fördubblar de tillgängliga kapitalresurserna måste man också fråga sig om de regler som reglerar AP-fondens arbete visavi de företag man stöder är till fyllest. Vi har funnit att del är befogal alt sprida AP-fondens insatser på en bred sektor, och det är därför också befogat att begränsa aktieköpen i varie enskill förelag för att undvika maktkoncentration.

När det sedan, herr Ekström, gäller diskussionen om de 400 000 nya jobben nödgas jag än en gäng konstatera att socialdemokratin här verkligen inte ger klara besked. I direktiven till sysselsättningsulredningen säger arbetsmarknadsministern att en regional utjämning föruisäuer tillskapandet av 300 000 ä 400 000 nya arbeten. I utredningen har man, när man analyserat situationen, funnit att man behöver lägga sig pä sam-

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

ma nivå som cenlern för att ge en rimlig chans till arbete över hela landet.

Till sisl, herr Ekström: Inte ens här har socialdemokratin sina ungdomar med sig, därför alt SSU-ordför.anden Lars Engqvist ju i boken Ungdomsåret 1976 förklarar alt det är nödvändigl att under 1970-talet tillskapa mellan 300 000 och 400 000 nya jobb.

Herr BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle:

Herr lalman! Herr Ekström gjorde gällande alt vi i dag inle hade anledning alt diskutera Stålverk 80. Det är på sitt sätl riktigt. Men herr Ekström skall vara medveien om de ansträngningar vi har gjort under föregående år - t. ex. jag själv i tre interpellationsdebatter med industriministern - att fä diskutera Slålverk 80. Del var myckel svårt alt få något verkligt lillfälle till det. Beredvilligheten från socialdemokratins sida dä att visa vad som egentligen hände eller inle hände var inte särskilt påtaglig. Dessutom finns det fakliskl en viss anledning att i dag peka på erfarenheterna av hur regeringen här har misskött sig i en viktig industriell satsning. Det finns anledning att göra det, eftersom en viktig fråga i dag är om man ytleriigare en gång skall anslå 500 milj. kr. till Slaten för inköp av aktier på börsen för att på den vägen vidga den Slalliga maktkoncentrationen och det statliga inflytandet. Vårt ställningstagande i den frågan grundas bl. a. på de konkreta erfarenheter som flnns från de fall där staten själv verkligen skall ha ansvarei för ett slorl industriellt projekl.

Det är rikiigi all vi i dessa Ireminutersrepliker inle hinner gä in på alla stora frågor som lagils upp i de tidigare anförandena, men kvar slår au herr Eksiröm i sill huvudanförande och i sin replik icke visat att man på socialdemokratiskt håll har några nya grepp att ta för att råda bot på de allvarliga prisstegringar som vi har.

Jag kan säga till herr Hermansson alt vi inle nödvändigtvis syftar lill all ta bort någol prisstopp. Vad vi önskar är au avskaffa inflalionen och prisstegringarna. Erfarenhelerna visar dock alt det s. k. prisstoppet inte utgör någon garanli mot inflation. Vi hade 11 % prisstegring föregående är trots att det då var prisstopp på en rad varor. Regeringen har också vidgat prisstoppet på livsmedel. Men det hade inte gått mer än en vecka eller så innan man var tvungen an bevilja dispenser.

Jag upprepar vad jag sade i milt första inlägg: Om del är så lätt att råda bot på situationen med prisstopp, varför inför man då inte prisslopp på brevporton och på statens Järnvägars biljetter?

Herr Ekström sade i silt inlägg att man, om man sänker skatterna, inte har råd med det ena och dei andra. Ja, jag gör gällande alt om vi höjer skattesatserna på del sätt som vi gör nu kommer del au motverka den ekonomiska ulvecklingen i landet. Det är de reala resurser som här finns som är den enda garantin för att en reformpolitik skall kunna fortsätta. Er skattepolitik motverkar delta.

Herr WIRTÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Den här debatten handlar Ju i hög grad om sysselsättningen och hur vi skall kunna trygga den. I det sammanhanget har, som redan påpekats här. Stålverk 80 avgörande betydelse för norra delen av Sverige. Vidare aviseras i finansplanen ett betydande kapitaltillskott för denna investering, kanske den största vi haft i Sverige. Denna fråga hör alltså hemma i dagens diskussion, och det är därför jag har rest mina frågor, som jag hoppas kunna få besvarade.

Sedan, herr lalman, var jag litet förvånad över del resonemang som herr Eksiröm i silt föregående anförande förde om infiationsproblemati-ken. Han ville där göra gällande att vi för vår del lägger hela ansvarei för den snabba inflationsutvecklingen på löntagarorganisationerna. Det är naturligtvis fel. Vi har påpekat alt en stor bov i inflationsdramal är det nuvarande skattesystemet. Marginalskatter, bortfallande bostadsbidrag m, m, gör att löntagarna ständigt måste kompensera sig med slora lönetillskoll för att fä en liten reell inkomstförstärkning. De vill få den naturliga upplevelsen att det måste löna sig all arbeta.

Det som förvånade mig mest var att herr Ekström tycktes mena att det är fel när vi säger i vär motion, att den kommande avtalsrörelsen kan genomföras inom ramen för det tillgängliga samhällsekonomiska utrymmet. Är del inle ett mål också för herr Eksiröm? Eller tycker herr Ekström möjligen att avtalsrörelsen skall spränga den samhällsekonomiska ramen?

I finansplanen har Jag noterat att det finns en annan syn på dessa frågor hos finansministern och regeringens talesmän. Där står det ordagrant: "En ytterligare förutsättning är att avtalsrörelsen i framliden kan genomföras inom ramen för del tillgängliga samhällsekonomiska utrymmet," Det vore önskvärt att herr Ekström och finansministern senare sinsemellan ville klara ut vad regeringspartiets uppfattning i dessa frågor egentligen är. All samma mål bör gälla alla andra åtaganden och förslag som reses och som ställer krav pä samhällets samlade ekonomiska resurser ändrar ingeniing i sak. Om vi inte eftersträvar återhållsamhet får vi betala det i inflation, och den 11-procentiga inflation vi har räcker sannerligen lill. Tycker inte också herr Ekström det?

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Hen EKSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles klart att vi har samma mål: att hålla oss inom de samhällsekonomiska ramarna. Men vad jag i mitt huvudanförande var angelägen om att påpeka var att den borgerliga oppositionen vill skjuta skulden på löntagarorganisationerna. Det var den enkla sanningen som jag ville framhålla.

Sedan vill jag ägna de här minuterna åt herr Burenslam Linder, Han var den här gången liksom alltid angelägen om att framhålla alt det råder stor enighel på den borgerliga kanten. Men så är det ju inte. All bli enig om allmänna riktlinjer, som inte säger särskilt mycket konkret, går ganska lätt, men i de vitala frågorna är ni djupt oense på den borgeriiga

4 Riksdagens protokoll 1975/76:78-79

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatl

sidan. Pä den moderata sidan säger ni nej till finansfullmakten på en och en halv miljard kronor, och ni säger nej lill 500 milj. kr. till fjärde AP-fonden. Kan man då säga all del är enighet i de centrala frågorna i dag?

Herr Burenstam Linder riktar stark kritik mot skatter och löner. Det är alldeles klart att ni gör del, eftersom ni inte har ställt er bakom överenskommelserna Haga I och Haga II, utan ni lämnade förhandlingarna båda gångerna. Därför är del klarl alt ni inte har mycket till övers för de uppnådda resultaten.

Fjärde AP-fonden bedriver smygsocialisering och del är en spekulation i aktier med pensionärernas pengar, påstår ni. När ni fördel resonemanget är del inte underligt att det kan komma insändare i tidningarna med frågan: Kan det vara rätt att man köper aktier för lönlagarnas pengar? Skall inle de pengarna användas lill pensioner? Ja, del är genom ert underliga och försåtliga resonemang som sådana funderingar kan komma upp! Kanske människor tror att dessa pengar finns i någon kassakista och all de inte är placerade i samhället. Första, andra och iredje AP-fondernas kapital är till 34 % ute i näringslivet och gör nytta och 44 % finns i bostadslån osv. De pengarna finns där, och de förräntas, men att säga att smygsocialisering förekommer, del lycker jag är någonting som herr Burenstam Linder borde hålla sig för god för.

Staten får mer att säga till om genom all Ijärde fonden köper aktier, sägs det vidare. Så är det ingalunda. Och det hävdas att vi driver upp börskurserna. Men vel herr Burenstam Linderom fjärde AP-fonden över huvud taget köper några aktier på börsen? Det borde man kanske veta innan man gör sädana påståenden. Och hur blir del om man begränsar till 5 96 och del kommer riklade emissioner i fortsättningen? Hur skall man kunna ta emot en sådan riktad emission, om man skall ha en begränsning lill 5 96?

Dessutom, allra sist: Fjärde AP-fonden har verkligen köpt aktier i små företag - i intressanta företag, som är utvecklingsbara och som därmed också kan vara till gagn för hela värt näringsliv.

Hen HERMANSSON (vpk) kort genmäle:

Herr lalman! Det fanns en gång ett parti som lalade mycket om jämlikhet. I dag skulle man nästan kunna ordna en frågesporttävling bland folk och fråga vilket parti det var.

Ell viktigt jämlikhetskrav är en femte semesiervecka för alla lönar-betande. Nu har jag sett i pressen att finansminister Sträng har sagt alt den reformen inle går all genomföra nu; del finns inle ekonomiska resurser lill den. Men vi vet Ju all det finns stora grupper i det svenska samhället som redan har både fem, sex och sju veckors semester. Hur är del med exempelvis tjänstemännen i finansdepartementet och i andra statliga verk? Ja, de behöver inte nöja sig med fyra veckors semester. Varför skall då en arbetare, som står i tungt och hårt arbele, bara ha fyra veckors semester? Han har Ju slörre behov av längre semester än

den tjänsteman som har ett relativt lätt arbete Jämfört med en byggnadsjobbare eller en gruvarbetare. Jag säger det här inte därför att jag vill beröva tjänstemännen en förmån som de kunnat tillkämpa sig, utan därför att jag tycker det är utomordentligt viktigt att vi fär jämlikhet på detta område.

Socialdemokraterna kritiserar här centern för parollen 400 000 nya jobb. Ett faktum är ju att det behövs mycket fler nya sysselsättningstillfällen än också den siffran för alt alla skall kunna garanteras ett meningsfullt arbete 1980. Jag lycker därför att det är fel av socialdemokralerna att kritisera målsättningen att man krafiigt måste öka sysselsättningen. Det kan väl heller inte vara herr Ekströms mening att man skall göra det, fast del blir intrycket när han talar här.

Brislen i centerpartiets politik är att man inte kan lala om, hur detta mål skall kunna nås. Det blir därför i centerpartiets tappning bara ett tomt löfte. Vpk har däremot i en utförlig motion talat om, hur man skall kunna genomföra ett stort sysselsältningsprogram, och mina kamrater kommer senare i debatten all grundligare gå in pä den frågan.

Herr Burenslam Linder sade i sin replik att han och moderaterna inte är ute efter att ta bort ett prisslopp. Men i silt huvudanförande sade han faktiskt så här: Prisstopp är ett spel för galleriet, det är ett camouflage, det är att man lurar sig själv.

Hur vill nu moderaterna ha det? Vill ni ha kvar det prisstopp som nu finns och med den nuvarande omfattningen? Den frågan kan besvaras med Ja eller nej.

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Herr ÅSLING (c) kort genmäle:

Herr lalman! Jag förstår att herr Ekström av tidsskäl inte kunde komma lillbaka i frågan om sysselsättningen, även om den är myckel väsentlig. Bakgrunden till den debatt vi har här i dag är strävan att hålla sysselsättningen uppe, att trygga människornas rätt till arbete.

Jag skulle i sammanhanget vilja ge herr Hermansson rält, när han säger att om man skulle ha en maximal sysselsättning, skulle det behövas mer än de 400 000 nya Jobb som vi har satt upp som ett mål. Bakom kravet på 400 000 nya jobb ligger den av sysselsättningsutredningen fastslagna principen att om man skall erbjuda samma chans och samma möjligheler till arbele i landets skilda delar, måste man fram mot 1980-lalel skaffa 400 000 nya arbeten. Det är alltså i och för sig ingen orimlig målsättning, sä till vida har herr Hermansson rätt; det är helt enkelt vad man i en aktiv regionalpolitik, som centern förespråkar, ser som ett mål för de närmaste åren.

Om man nu, som socialdemokratin gör, går ut i valet med målsättningen Arbete åt alla - man har den t. o. m, i valmanifestet - måste rimligen den frågan ställas, vad man i själva verket menar med detla, SSU-ordföranden anser tydligen att man skall acceptera vår målsättning, dvs, en regional utjämning, och ha målsättningen 400 000 nya jobb. Jag har inte fått svar av herr Ekström; jag vet all hans repliktid är slut.

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

men jag hoppas alt senare talare från socialdemokratisk sida klarar ut de här begreppen. Socialdemokratin är skyldig svenska folket ett besked om var man står i den här frågan. Är del långtidsutredningens eller sysselsältningsutredningens siffror man tänker lägga lill grund för sitt framlida agerande? Man kan inte lämna folk i oklarhet i denna fråga.

Vi har som bakgrund för vår målsättning krävt en ny realistisk näringspolitik som skall hjälpa lill att skapa denna nya och ökade sysselsällning, men regeringen står tomhänt.

Herr BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle:

Herr lalman! Vi vill ha ett prisstopp i den bemärkelsen att man avskaffar de infiationsdrivande krafterna. När det gäller tron alt man kan förbjuda infialionen bara genom att lagstifta mot den har vi alllför många exempel på att det inte fungerar.

Herr Eksiröm sade att AP-fondens pengar är placerade i bostadslån, kommunlån och annal - hell riktigt. Men då måste också herr Eksiröm hålla med om alt om man lar 500 milj. kr. från dessa placeringar för alt köpa aktier pä börsen, så blir del mindre pengar kvar lill lån till kommuner och län lill mindre och medelstora företag, mindre pengar kvar till bostadslån. Del är en viktig anledning till att vi är emot detta.

Herr Ekström säger att fjärde AP-fonden har köpt aktier i små, intressanta bolag. Jag vet inle om herr Eksiröm då länker på Volvo som elt litel bolag eller Mo och Domsjö eller AGA. Är del herr Ekströms definition på små, intressanta förelag? Herr Eksiröm uttryckte sig i alla fall på del sättet.

Sedan vidhåller vi all en viklig anledning mot att ge AP-fonden pengar
lill köp av aktier är att vi inte vill, mot bakgrund av de praktiska er
farenheter man har, all staten skall få alltmer inflytande, vilket leder
till en maktkoncentration. Herr Eksiröm förnekade att det skulle vara
fråga om smygsocialisering. Men del står ju i det avsnitt av finansut
skottets yttrande lill skatte- och näringsutskolten, där herr Eksiröm m. fl.
anmält avvikande mening, all del bör "framhållas au fjärde fondsty
relsens förvärv av aktier medfört all samhället fått del i ägarin-

flytandet över företagen". Ja, det är i så fall smygsocialisering.

Det är helt rikligt, herr Eksiröm, att vi har varil kritiska mot vad herr Ekström kallade för de vid Hagaförhandlingarna uppnådda resultaten. Vi har varit kritiska därför att man inte uppnådde några resultat. Man kom överens om att man skulle ha ett nytt skattesystem. Har herr Ekström sett röken av ett nytt skattesystem? Man sade att man skulle genomföra en skattesänkning. Har herr Eksiröm inle kunnat se i statistiken att skatterna under föregående år faktiskt steg? Man sade att man skulle la spjärnlag mot inflationen. Alt priserna stiger med 11 96, är det ett spjärnlag mot inflalionen? Nej, vi är kritiska mot Hagaöverenskommelsen därför att det inle var några resultat som uppnåddes. Del är en viktig anledning lill vår kritik.

Vad beträffar den borgerliga enigheten är det helt riktigt alt vi mo-

deraler på två punkler har säryrkanden, dels när del gäller AP-fonden Nr 78

-Jag har redan förklarat varför-och dels närdet gäller finansfullmaklen. Onsdagen den

delta att regeringen skall ha tillstånd att ulan alt höra riksdagen göra jq pgps \91(,

av med 1,5 miljarder på olika projekt. Vi lycker att en rimligare politik-----

i stället vore en skattesänkning. Men oenigheten på den borgerliga kanten Finansdebatt
kan inle vara särskilt stor här. Centerpartiet hade föregående år en motion
där man gick emot finansfullmakten.

Hen WIRTÉN (fp) kort genmäle:

Herr lalman! Herr Eksiröm frågar i sitt inlägg: Varför reagerar folkpartiet aldrig mot privat maktkoncentration? Jo, herr Ekström, visst gör. vi det. Vi reagerar mot både statlig och privat maktkoncentration. Herr Ekström vet ju lika bra som jag att det inte är löntagarna som får infiytande genom AP-fonden. Det är några fä personer, utsedda av regeringen i en central fondstyrelse i Stockholm. Om AP-miljarderna fritt fär användas för all köpa upp det svenska näringslivet blir följden en väldig maktkoncentration, inte arbetsdemokrati.

Vi arbelar för alt de anställda skall få mer att säga lill om i företagen. För att få den rätten att vara med och bestämma över sin egen arbetssituation skall de inte försl behöva förse sig med kapital - den rätten skall de ha i egenskap av anställda. Och verkligt infiytande för de mänga verksamma ute i företagen runt om i landel, det är raka motsatsen till planhushållning via slaten och centrala fonder.

När del gäller den privaia maktkoncentrationen, sä har folkpartiet lagt fram elt långtgående program: Härdare konkurrenslagstiftning. Mindre makt över näringslivet för de stora allmännyttiga stiftelserna. Bort med den nuvarande rätten för finansministern alt utan insyn och utan motiveringar ge skaltefavörer i samband med fusioner! Lätta bördan för de mindre företagen, så alt de kan skärpa konkurrensen mot bjässarna!

De här och andra vikliga krav tror vi verkligen skulle minska den privata maktkoncentrationen i näringslivet. Det räcker inte, herr Ekström, att ersätta den privata maktkoncentrationen med en statlig maktkoncentration.

Herr talmannen anmälde att herr Ekström anhållit att till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt lill ytleriigare replik.

Herr finansminislern STRÄNG:

Herr talmannen har varit vänlig nog att ge mig någol längre tid inledningsvis än de övriga talarna, och den tiden vill jag gärna använda lill att säga någonling renl allmänt om situationen, innan jag kommer in på replikväxlingen. Men för all jag inle skall glömma bort det och för att det inte skall hänga i luften vill jag ändå lill herr Wirtén säga, när han lalar om finansministerns fullmakt att utan insyn sitta och hanlera skalleeflergifter i fusioneringsfallen, att den rätlen har i sedvanlig ordning underställts riksdagen, och del är en rält som finansministern

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

utövar med riksdagens accepl och godkännande. Hur finansminislern sedan utnyttjar den rätten granskas ärligen av konstitulionsulskollel, som vid något tillfälle tidigare hade vissa funderingar, vilka jag självfallet rättade mig efter. Sedermera har konstitutionsutskottet inte haft någonting att invända.

Mot denna bakgrund vore det onekligen klädsamt om herr Wirtén - jag skall förlåta honom därför att han är nybörjare som företrädare för sitt parti i de här debatterna - i fortsättningen var litet försiktigare i sin argumentation, när han slänger ut beskyllningar.

Om jag därefter skulle ge mig in på elt försök att redovisa litet grand av de allmänna synpunkterna, så kan jag säga att i den ständigt lika svåra sysslan att spä om framtidens ulveckling står vi i dag sannolikt på någol stadigare mark än då vi i december 1975 författade en finansplan som nu i dag, i mars månad, är föremål för riksdagens prövning. Således är den internationella uppgång som allmänt förväntas under 1976 klarare manifesterad. Den internationella expertisen räknar nu upp tillväxttakten med någon ytterligare procent utöver de ca 4 ".> som man har angivit som medeltal inom OECD-nationerna -jag talar om 1976, Men för vär egen del har vi sagt att det är för tidigt att göra förändringar i bedömningen just nu. En avstämning pä den posten får i sedvanlig ordning ske när regeringen lämnar sin komplelteringsproposition i slulel av nästkommande månad.

Vad vi vel för dagen är emellertid att vi f n, kan glädja oss åt en mycket hög ekonomisk aktivitet. Sysselsättningen är god - ja, den är överraskande god. Den enligt arbetskraflsundersökningen redovisade arbetslösheten på 1,8 "ii i februari månad i år är lägre och den sysselsatta arbetskraften - 4 050 000 - är högre än tidigare vid denna årstid under 1970-talel, Då innefattas också de konjunkturmässigl goda åren 1973, 1974 och 1975,

Som bekant har vi genom en klok politik - som i denna sin egenskap har blivit internationellt uppmärksammad - haft goda år i vårt land, mitt i en värid som har präglats av onda år. Min personliga blygsamhet förbjuder mig att apostrofera alla vänliga omdömen som gjorts om den svenske finansministern som en finansministrarnas stålman i internationellt sammanhang, och därför vill jag omedelbarl säga alt vi är många som har medverkat härtill, naturligtvis i första hand alla i produktionen involverade men på det politiska planet även den opposition som i våra Hagauppgörelser i nationens inlresse satte samförståndet före den poliliska arrogansen och trällysinaden. Jag behöver inle säga mer.

Jag vill gärna understryka den känsla av ansvar på del poliliska områdel som vi med vissa beklagliga undantag har kunnat avläsa i den ekonomiska politikens hanlering. Tvivelsulan har den haft en avgörande betydelse för den särpräglade utveckling vi har bakom oss och vilken, som jag nyss sade, skiljer oss så radikalt från den arbetslöshet och stagnation som präglat omvärlden under de senaste åren. Perspektivet i dag och framöver är någol annorlunda. Vi kan sannolikt räkna med en konjunk-

turuppgång. Förmodligen kommer den att ha sina speciella och karakteristiska inslag, Alll talar för all den blir relativt behärskad i sin uppgång. Det finns utanför värt land en stor arbetskraftsreserv - som här har omvittnats uppgår den lill 17 miljoner arbetslösa - som på sitt sätt garanterar att någon extra överansträngning eller löneinflation på grund av arbetskraftsbrist knappast är aktuell vid en internationell bedömning.

Vidare kan vi räkna med att de senaste årens inflation och byies-balansbrist har satt spår efter sig, som nalurligtvis kommer all prägla poliliken i fortsättningen och som gör alt man har anledning räkna med att statsledningarna ålägger sig ett visst mall av försiktighet i sin hantering av verksamheten. Allt detta talar sålunda för att världens industrinationer försöker slärka sin exporlkapacitel och konkurrensförmåga för att åstadkomma balans i utrikeshandeln och förslärka en del svaga valutareserver,

I denna industriella kamp om världsmarknaden avgörs framgången av ulvecklingen på kostnadssidan, det är jag fullt på det klara med. Och i detta ligger mer än del populära talet om lönerelationerna, som man så ofta för till torgs när man gör jämförelser om den internationella och relativa kostnadsutvecklingen. Där ligger i samma utsträckning frågan om skatteregler, utbildning, yrkesskicklighet, forskning, utvecklingsarbete, kreditpolitik och allt delta som har med näringslivet och företagandel all skaffa.

Med åberopande av våra relativt sett höga löner har man ofla hävdat all vi ligger i underiäge och all vi tappar marknad i det internationella varubytet. Men om vi tillfälligt under de senaste åren har förlorat några promille, så har det mera med strukturen i den svenska exporten alt skaffa. Våra lunga exportprodukter - malm, massa, papper, trä, järn och stål - har under senare är mött en minskad efterfrågan. Lagersituationen hos oss ger ett uttryck för delta. Vi har med statsstöd byggt upp lagren. Lagersituationen i våra köparländer är den motsatta. Den torde nu vara sådan att en ökad efterfrågan blir påtagligt aktuell, och vi kan möta den genom alt vi har valt att med statligt engagemang bygga upp den extra lagerhållningen. Det kan på elt avgörande säll slärka vår situation och hjälpa oss all återta dessa förlorade promille när verksamheien och efterfrågan på nytt kommer i gång.

Effektiviteten och ralionaliseringsgraden eller produktiviteten i det svenska näringslivet håller vid en internationell jämförelse en myckel hög klass. Ett exempel härpå är all vi i hård konkurrens med de stora nationerna ändå tagit hem ganska väsentliga entreprenader av s, k, nyck-elfärdiga industrianläggningar. Det är, menar jag, en verifikation på att vi fortfarande har ett gott konkurrensläge,

1 konkurrens med de stora nationerna i Europa tar vi också hem entreprenader på byggnadsverksamhetens område i andra länder. Det är engagemang som gäller ålskilliga hundralals miljoner kronor. Dessa kon-irakl får vi naiurliglvis inle för våra vackra ögons skull. Vi får dem därför all vi kan leverera en offert som från kvalitetssynpunkt och från

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

ekonomisk synpunkt är fördelaktigare än offerterna från andra nationer som har väsentligt lägre löner - det har också de nationer som gör dessa beställningar. Jag tror inle alt våra byggnadsföretag med sådan framgång skulle ha kunnal penetrera marknaden i länderna i öster- Sovjet, Polen, Tjeckoslovakien - om inte vår produkt vore billigare och mera tilltalande kvalitativt än den slutprodukt vederbörande nation själv kan åstadkomma med sina egna insaiser och ansträngningar.

Delta sker pä elt område där de anställda i vårt land inle har särskilt låga löner ulan snarare motsatsen. Det har väl jämnat ul sig under senare är, men de svenska byggnadsarbetarna är fortfarande bra betalda. Internationellt sett är de alldeles speciellt bra betalda. Det är vårt kunnande, vår effektivitet som här fäller utslaget.

Men det betyder inle att vi kan föra vår lönepolitik oberoende av utvecklingen i vår omvärld - det är jag den siste all påstå. Sambandet med omvärlden finns alllid, och det ålägger oss nödvändiga restriktioner. Men hittills har vi med det högsta löneläget bland industrinationerna hållit vår ställning internationellt. Om inte den klyftan på ell avgörande sätt vidgas och formeras bör vi också fortsättningsvis kunna vara konkurrenskraftiga.

Del i finansplanen angivna underskottet i vår bytesbalans för 1975 om 7,5 miljarder ser för dagen ut att kunna reduceras med 1 miljard eller 1,5 miljarder, varför prognosen att underskottet under 1976 skall stanna vid cirka 5 miljarder framstår som ganska realistisk. Detta är emellertid långt ifrån tillfredsställande. Vi är en nation som häller oss med en privatkonsumtion som utslagen per capita är högre än annorstädes i världen, och det är den trots de skatter som svenska folkel betalar. Man kan inte ensidigt gnola och gnälla över skattebelastningen. Man måste också konstatera vad som blir kvar till svenska folkel efter det att skatten är betald.

Denna privatkonsumtion är emellertid inget rikiigi uttryck för - det är Jag beredd att erkänna - vad vi själva producerar utan lill viss del ell resullal av att vi förbrukar andra nationers sparmedel. Vår slora utlandsupplåning under de tre åren 1974, 1975 och 1976 uppgår till den respektabla summan av ungefär 20 miljarder. Nu har den summan i och för sig inte äventyrat nationens solvens, då vi startade från elt utgångsläge där utlandsupplåningen var nästan obefintlig. En verifikation på vårt goda anseende som ekonomiskt sund nation är ju bl, a, att den svenska kronan fortfarande räknas som en av världens starkaste valutor - vid den ständigt löpande jämförelse som följer av vårt valutasamarbete inom den s, k, valutaormen får vi del verifierat varje gång.

För alla är del emellertid uppenbart att vi inle med bibehållet anseende ogeneral kan fortsälla att leva på andra nationers sparande och tillgångar. Detta lycks ha klarnat även för den poliliska oppositionen, som för ungefär ell är sedan flitigt och högröstat uppmanade finansministern att ge sig ul och låna på utlandsmarknaden i väsentligt större ulslräckning än vad han själv ansåg var lämpligt. Nu är det en egenskap hos er finans-

minister att han i liten ulslräckning lyssnar på vad oppositionen säger, och i detta speciella fall var del myckel klokt, I dag säger ingen: "Låna mera, låna mera!" Tvärtom har dagens debatt givit klart uttryck åt att man böriar bli ängslig över den låneskuld som vi redan har dragit på oss.

Och jag förslår del. De nationer som har dragit för långlgående växlar pä denna lånetrafik - vi har exempel på det - har en pinsam väg alt vandra för att återställa förlroendel. Dessutom skapar en ständigt ökande ränteskuld särskilda problem i bytesbalansförsämrande riktning med åtföljande extra krav på exporten som då skall klara en rad olika uppgifter - att belala importen, att svara för det negativa turistsaldot, alt klara den ökade u-hjälp som vi kommer all kosta på oss, att klara den ka-pilaltjänslskuld som vi också får dras med på grund av upplåningen. Med elt par miljarder i kapitalljänsiskuld kan vi nog vara ense om alt vi måste inrikta oss på att dra ned denna ganska effektivt och all del i storl sett räcker med den utlandsupplåning vi f n, har. Slutsatsen blir då ofrånkomligt att vi behöver reducera den nuvarande utlandsupplåningen och åstadkomma balans med omvärlden i vår egen ekonomi. Långtidsutredningen, som jag på den punkten gärna ställer mig bakom, har ansett alt detta bör åstadkommas fram lill 1980,

Hur skall det åstadkommas? Ja, vi måste se till att svensk induslri kan utvecklas - därom är vi i stort sett eniga - och alt den kan hålla sin ställning internationellt. Vad som skett och sker i vår medvetna stimulanspolitik - detta har refererats mycket utföriigi i finansutskottets belänkande - är ett vittnesbörd om att regeringen förstår vad lägel kräver. Del kloka beslut som togs här i riksdagen för att slussa över 1974 års goda vinster i näringslivet från konsumtion via utdelning till investering via fondavsättning kan vi nu avläsa resultatet av. Den kraftiga inves-leringsökning som vi har kunnat notera för svensk industri är en mycket förtröstansfull faktor i det hela. Den invesleringsökningen höll vi uppe 1975, Vi håller den fortsättningsvis pä den höga nivån, och vi har en chans alt öka på den ytleriigare en del, I en socialdemokratisk reservation har uppmärksammals all de svenska industriinvesteringarna frän 1968 fram till i dag har ökal volymmässigt räknal med inte mindre än 50 "n. Vi beräknar som sagl alt kunna hålla industriinvesteringarna på den här höga nivån och att kunna öka dem ytterligare någol. De fondmedel som släppts loss genom del kloka beslut vi fattade har initierat en investering på inte mindre än 6 miljarder. Det är 40 "n av en årsinvestering för den svenska induslrin. Det har vi haft nytta av under år 1975 och vi kommer all ha nytta av det under år 1976,

Parallellt med fondfrisläppningen har extra avskrivningar pä maskininvesteringar och molsvarande bidrag för de mindre företagen genomförts, Lagerslödet och den generösa kreditpolitiken har medvetet inriktats jusl på industrins behov och har resulterat i en fortsatt hög aktivitet i näringslivet. Trots ofla framförda klagovisor om påtagliga svårigheter med finansieringen har den svenska induslrin i dag en god likviditet.

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Jag skulle i det här sammanhanget vilja underslryka en synpunkt. Jag har haft svårt alt finna logik och konsekvens i det allmänna resonemangel om industrins lill ytterlighet besvärliga situation - likvidi-tetsmässigt, konkurrensmässigt och när del gäller slagkraften över huvud taget - om jag ser på den avtalsuppgörelse för 1975 som nu i efterhand har redovisats. Efter en central uppgörelse om i runt tal 13 "n för del privata näringslivet har sedan företagen av egen drift vid de förbundsvisa och lokala förhandlingarna ökat på lönerna, så alt vi nu kan avläsa ett slutresultat för löneutvecklingen på den delen av arbetsmarknaden på ungefär 18 "n. Som en gammal fackföreningsman -Jag räknar mig som en sådan - fick jag tidigt lära mig alt där inget finns all la har även kejsaren förlorat sin rätt. Under det gångna årel har det med all tydlighet funnits en del att la, och man har i samförstånd vid de lokala förhandlingarna delat ut det som finns att ta, och del är inle dåligt när man kan avläsa en 18-procentig lönehöjning,

Pä de här angivna premisserna har vi under del gångna året haft del negativa inslaget av en 10-procentig prisstegring. Den är inte anmärkningsvärd sett i det internationella perspektivet, men den är naturligtvis som vi alla ser det för hög. Vi kan säkerligen inte leva med den pris-slegringslakien framöver. Omvärlden tar nu ned sin infiation, i regel med ganska brutala medel. Jag syftar på den internationellt höga arbetslösheten. Mot våra 1,6 ".> arbetslösa har omvärlden mellan 5 och upp till 10 ä 12 "ii arbetslösa. Var och en förstår vad det innebär av tragedi för de människor som drabbas, Nalurligtvis verkar denna hårda medicin. En arbetslös måste naturligtvis minska sin konsumtion. Framför alll är det inlressanl all konstatera att han i denna situation blir rädd om de slantar han lill äventyrs kan ha,

I den ekonomiska siluation som uppslår i sådana fall finns del nalurligtvis inga möjligheter att höja löner och priser. Man räknar internationellt med att ta ned prisstegringen lill 7 ä 8 "■. under 1976 och alt framöver fortsätta yllerligare nedåt. Jag är säker på att vi i egel väl-försiått inlresse inte kan hälla oss med en högre inflation. Jag har tillåtit mig förutskicka att vi kommer alt hålla oss till en prisstegring pä maximalt 8 "ii under 1976, Jag ser del som ett ultimativl krav. Den uppgiften blir naturligtvis svårare för oss, eftersom vi - lill skillnad från borgerligt styrda nationer och lyvärr även till skillnad från en och annan nation med starkt inslag frän arbetarrörelsen i regeringen - vägrar att ta arbetslösheten som regulator i kampen mot inflationen.

Men vi har på denna punkt en alldeles speciell uppfattning. Vi skall nå detla mål och ta ner prisstegringen ulan att använda den hårda medicin som tillämpas i vår omvärld, Della betyder naturligtvis rätt mycket av argumentation och resonemang för au på övertygelsens väg vinna gehör härför i vår demokrali och göra detla med bibehållen sysselsättning.

Jag tror emellertid alt vi har chansen, 1976 års löneavtal ligger på en mer modererad nivå än 1975 års. Kompletterat med den skattesänkning som Haga II innebär gives garaniier för en godtagbar standardhöjning

för svenska folket också under 1976, I finansplanen har vi talat om en real förbättring på 3 "n av den privaia konsumtionen eller låt mig säga standardhöjningen.

Naturligtvis kan det föreligga risk för en viss fartblindhet efter fjolårels på många håll exceptionellt starka lönepäslag och allmänna inflationsaktivitet. En upprepning här betyder emellertid bara all vi ökar på inflalionen onödigt med några extra procent, försämrar vår inlernationella exportchans och därmed naturligtvis också ställer än svårare uppgifter för oss när det gäller att hantera den fulla sysselsättningen.

Vi har en svår balansgång framför oss. Ger vi oss hän i en överbuds-tävlan slår den tillbaka. Försöker vi alt även med plausibla motiveringar öka vår efterfrågan utöver resurstillgången, är också det en kort stund av tillfredsställelse som bär mycket surt efter sig. Taklen i efterfrågan och i efterfrågestimulansen kommer vi nu att se lill alt vi tillämpar på de olika områdena så att den anpassas till utvecklingen men inle så alt vi går utöver vad de egentliga resurserna motiverar.

Vi kan inte heller - där har jag en från finansutskottets majoriiet definitivt avvikande mening - i dag sätta oss ned och säga, framför allt inte mot bakgrund av de senaste arbelslöshetsräkningarna, att det just nu är rikligt att slå på ännu hårdare i stimulansen än del myckel omfattande stimulanspaket som vi redan har satt i verkställighet. Det är lämpligt - det har finansutskottets reservanter understrukit - att man här lugnar sig tills man får det senaste statistiska underlaget för bedömningarna. Del statistiska underlagel har vi när vi serverar kompletteringspropositionen inför riksdagen. Den deballen kommer alt föras i maj månad. Då är det riktigt alt få göra den mer avslutande omprövningen,

I den förda debatten har det funnits åtskilligt av intresse, Detla är vad jag inledningsvis har velal säga om den mer allmänna bakgrunden såsom regeringen ser på ekonomin just nu. Ingen av oss har kunnal undgåatt med ett visst mått av beundran iaktta just herr Bohmans enorma arbetskapacitet i lal och skrift under de senaste månaderna. Han har bl, a, tagit upp frågan om överbuden. Han har framhållit hur myckel bättre det skulle vara i vår nation, om man hade lyssnat mer på hans och moderata samlingspartiets ekonomiska program i stället föran regera efter de rikllinjer som f n, tillämpas. Detta måste väl logiskt innebära - om herr Bohman tror på vad han säger - alt han menar att han skulle kunna sköta hanteringen väsentligt myckel bättre än beslutsfattarna har gjort hittills - följaktligen inte bara exklusivt regeringspartiet, eftersom del har haft anslulning också av andra parlier i riksdagen.

Eftersom vi nu har en internationell verifikation på att vi i det här landel har lyckals bättre än man gjort i andra länder, så har herr Bohman, när han sätter betyg på sig själv, inte bara placerat sig väsentligt högre än regeringen och mittenparlierna, ulan han sätter sig själv ännu mycket högre än alla de regeringar som hanterar ekonomin i den industrialiserade delen av vår omvärld, Ell någol mera blygsamt framträdande skulle na-

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

turligtvis inte misspryda, och del skulle jag i all stillsamhet vilja råda herr Bohman lill i fortsättningen. Del är möjligl att herr Bohman någon gång - men jag tror alt det ligger väldigt långl fram-i liden, och det kan Ju hända alt herr Bohman böriar bli lilel för gammal då - skulle få chansen att praktisera alla sina goda idéer, och det kunde vara intressant att se vad del leder till. Därmed har jag inte sagt alt jag skulle vara beredd att frivilligt ge herr Bohman dessa förutsättningar. Men en man med denna begåvning bör kunna användas på andra områden - det är ju inle nödvändigt alt han ägnar sig ål poliliken.

Herr Bohman säger vidare: Vi måste salsa på en politik som effektivt utnyttjar våra tillgångar. Som elt allmänt lal låter det där förtvivlat bra, men jag har en medfödd benägenhet att vilja dissekera sädana här allmänna utlalanden, och dä frågar jag mig: Vad är det som vi bälire skall utnyttja? Är del arbetskraften?

Internationellt sett ligger vi i ett absolut bottenläge när det gäller arbetslösheten. Vi ligger i ett definilivt toppläge när det gäller sysselsällningen med hänsyn lill den arbetskraftsresurs som vi har i värt land jämfört med molsvarande resurs i andra länder. Jag kan nog säga att i stor utsträckning har de senaste årens arbetsmarknadspolitik inte präglats av ansträngningar att med olika stimulansåtgärder se lill att det står arbete lill förfogande för vad man ibland kallar A-laget inom den svenska arbetsmarknaden. Tvärtom har nog den slalliga arbetsmarknadspolitiken i enormt stor utsträckning - och det är en fin ambition - inriktats på att skaffa fram arbetsmöjligheter för människor som i tävlan på den allmänna arbetsmarknaden har vissa svårigheter all bli placerade. Del kan vara personer utan yrkesutbildning, del kan vara äldre och i viss mån handikappade och som har vissa besvärligheter alt komma in på arbetsmarknaden. Där har vi nog gjort slörre insatser än någon annan nation, och del är detta som är förklaringen lill att vi är så långl nere i fråga om arbetslöshetstalen och sä högt uppe när del är fråga om sysselsällningen.

Del är möjligl att vi med en energisk och ambitiös politik på del här områdel - och den kommer vi all ha - kan fortsätta all ytterligare pressa de här talen nedåt resp, uppåt. Men jag tror inte att del finns några enorma outnyttjade resurser att ta till vara, detta trots herr Åslings ideliga tal om de 400 000 nya jobben, som dessutom skall skaffas fram utan alt man har något intresse för all skapa förulsällningar i fråga om energi, någol som ju är av vital betydelse när det gäller att ge människor arbele.

Vad är del som är outnyttjat pä kapitalsidan, herr Bohman? Vi har i dag ett högt sparande och en god kapitalbildning i vårt land. Hushållssparandel är tre gånger högre än del var för fyra år sedan, och vi har genom en medveien räntepolitik styrt över en del av den korta marknadens likviditet till den långa kapitalmarknaden. Vi har utnyttjat vår egen kapitalbildning i den utsträckning som del går att ulnyttja den, och vi har förstärkt den genom en upplåning utomlands. Jag tror inie all vi har så slora reserver att la lill där. Det är klart all vi kan fortsätta

att satsa på tekniken och pä forskningen. Vi satsar varie är påslag av avgörande betydelse för att bygga ul dessa aktiviteter. Vi har ett enormt arbete för alt förbättra yrkeskunnigheten, som ju är en faktor som kommer all spela en allt större roll i framtidens arbetsmarknad. Vad är det som är outnyiljal, om man nu inle bara ägnar sig ål talet om att vi skall driva en politik som effekiivare utnyujar våra möjligheler och våra resurser?

Jag skall efter den här lilla utflykten till herr Bohman - han får Ju chansen att komma tillbaka, och jag hoppas få elt givande meningsutbyte med honom lilel längre fram i deballen - elt ögonblick stanna vid dem som har haft ordet i talarstolen här i dag. Jag skall böria precis i den ordning som de har lalat, så att ingen kan känna sig förorättad.

Herr Burenstam Linder böriade med alt tala om att standardhöjningen beror på alt vi har ökat utlandsupplåningen ogenerat. Herr Burenstam Linder har t, o, m, räknat ul all det rörde sig om 10 000 kr, per huvud. Ja, jag sade nyss här alt om någon har uppmanat finansminislern all öka på den där utlandsupplåningen - om jag går tillbaka elt år i liden

- så var det bl, a, herr Burenstam Linder eller herr Bohman, det var
i varie fall moderata samlingspartiel,

"Vi har hemmalagade prisstegringar och enorma lönekostnader," Del uttalandet har jag berört i inledningen till mitt anförande. Del träffades en uppgörelse. Företagen bedömde sin egen betalningsförmåga så god att de kunde lägga på 5, 6 ".. extra, och det gjorde de. Är det så att herr Burenstam Linder ogillar delta, får han gä ut och föra den propagandan bland sina företagare. Herr Burenslam Linder kan möjligen också vända sig direkl till, skall vi säga Svenska arbetsgivareföreningen, som borde ha viss möjlighet att tala med sina medlemmar, om föreningen tycker alt löneutvecklingen har gått ur styr.

Vi har för hög konsumtion, säger herr Burenslam Linder, och felet var all vi inte sänkte omsättningsskaiten i fjol.

Jag gjorde faktiskt ett försök all få sammanhang i detla resonemang, men jag gav upp tämligen snabbt. Jag tror inle någon som lyssnade i kammaren fick sammanhang i dessa påståenden - som är karakteristiska för herr Burenstam Linder, därför att han är så full av ambitioner. Han skall säga så mycket i ett inlägg på så många områden, och då blir del gärna sådana här motsättningar i argumenteringen,

Jusl den här kritiken mot regeringen och dess finansminister för att han inte har hållit igen mer på utlandsupplåningen mot bakgrunden av vad som hänt är Ju ett hell oförklarligt säll att attackera regeringen och mig på. Del skulle kunna bero på all herr Burenslam Linder är ovanligt glömsk. Del tror jag inte. Är del då ett slags konspiralionsteori som ligger bakom - att man det ena året skall ge dåliga råd för alt det andra året få lillfälle att skälla på den som lill äventyrs skulle ha följt råden

- eller vad finns del för förklaring lill del här underliga sättet att ar
gumentera?

Herr Burenstam Linder kräver återgång till ett maximalt uttag av so-

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

cialavgifter på 7,5 basbelopp. Jag är medveten om att det i vissa marginaler fick oönskade effekter när vi slopade taket, och det pågår f. n, i finansdepartementet en tankeverksamhet för alt se om man kan fila av just de marginaleffekterna. Men all direkt gå ned till 7,5 och återföra uttaget till det gamla är delsamma som ett inkomstbortfall på 1 200 eller 1 300 milj, kr,, och det ser jag inte ligga inom möjligheternas gräns, om man betraktar budgetpolitiken som ell element i den allmänna ekonomiska poliliken och ser den i dess konjunkiurperspekliv.

Fjärde AP-fonden, säger herr Burenstam Linder, skall man naturligtvis akta sig för. Och om jag inte fattade herr Burenstam Linder fel menar han att han och hans partivänner definitivt kommer att här i riksdagen rösta emol en ändring av reglementet. Det skall bli spännande att se om man är konsekvent där ända till slutet eller om det är en uppfattning som man har i initialskedet av voteringen för alt sedan i slutskedet acceptera att fjärde AP-fonden blir förstärkt med 500 milj, kr. Vi skall hålla herr Burenstam Linder och hans partivänner under noggrann uppsikt i den här utvecklingen. Den kan ha sitt intresse.

Men när sedan herr Burenslam Linder kom fram lill att den fjärde fonden höjer börskurserna och att det inte blir mer pengar till företagen om man köper aktier på börsen är det väl, med förlov sagt, litet snabbt argumenterat. Fjärde fonden går inte in på det sättet i sin dagliga köp-verksamhet all den slör börsulvecklingen. Det har den inte ajort hittills och del kommer den inte att göra i fortsättningen heller. Även om den köper sina aktieposter på börsen skall vederbörande företag, förr eller senare, ha ell behov av att nyemittera. Och då fär fonden vara med och skjuta lill nytt kapital till de företagen via nyemissionerna. Man får inte glömma bort en sådan sak - för därmed har man inle tänkt på vad det är man talar om när man säger att börsen initierar friskt driftkapital, - Ja, förelagen kan gå ut lill sina aktieägare och säga: Vi vill ha mer pengar av er via nyemission. Sitter då fjärde fonden som aktieägare är det självfallet att den bisträcker i det avseendet. Del har den gjort hittills och del gör den i fortsättningen. Här får väl herr Burenslam Linder ändå korrigera sin argumentering.

Socialdemokratin smygsocialiserar näringslivet, säger herr Burenstam Linder, och sedan nämner han Stålverk 80, Della las upp med ännu slörre emfas av herr Wirtén, Jag tror alt jag spar den här repliken till herr Wirtén, eftersom han gav sig ut pä mycket tunn is i sin argumentation. När herr Burenstam Linder talade om det gjorde han det mer en passarn.

Jag vill ändå säga att den här smygsocialiseringen av näringslivet tar sig bl, a, del utlryckel alt när den svenska varvsindustrin, som är underkastad världsmarknadens hårda skiftningar och kastningar, slår i den situationen alt den inte har möjlighel att klara sig själv och inle kan falla tillbaka på något slags privat näringsliv och privaia kapitalintressen och det rör sig om direkt och indirekt bortåt 50 000 anställda - dä är staten tvingad att smygsocialisera. Jag skulle vilja råda herr Burenstam

Linder: Håll det där talet utanför Götaverken eller Eriksberg för varvsarbetarna och utgjul er galla över den smygsocialisering som regeringen har presterat, när den gick in för att rädda en induslri som ändå i det långa loppet har möjligheter att hävda sig därför att den internationellt sett är av hög standard. Det kommer ändå trots allt att byggas båtar i det här landet och i andra länder även i fortsättningen. Men del privaia kapitalet är inte berett all springa in nu. Dä fanns del ingeniing annal än slaten som kunde gå in.

Varför möter vi just i dag elt alldeles påtagligt intresse från den svenska stålindustrin för att böria en diskussion med staten? Ja, del är inle därför att dess verksamhet går med pukor och trumpeter utan därför alt man efter -jag kan gärna säga det - lysande är 1973 och 1974 nu ser framför sig vissa besvärligheter som skapar oro. Dä kommer man till staten och säger: Skall vi inte kunna resonera om ett samarbete eller t, o, m, om ett delägarskap?

Vad gäller smygsocialiseringen vill jag säga till herr Burenstam Linder: Försök övertyga den svenska stålindustrin om detta resonemang! Där är man nu inställd på all för alt klara sin mycket etablerade sysselsätt-ningsbefrämjande industri, där många enskilda personer salt in sina pengar i aktierna, böria resonera med slaten. Det är mycket möjligt alt man ser sin chans alt leva vidare Just i ett sådant resonemang.

Vi salt för en tid sedan och diskuterade med textilindustrins och beklädnadsindustrins företrädare, och jag kan försäkra herr Burenslam Linder att de inle var rädda för staten. Skoindustrins företrädare är inte heller rädda för staten,

Detla är en vardagsfråga - vi ställs inför den dagligen och stundligen. Vi lever i en värld där näringslivet har besvärligheter och där företagens hopklappning - om jag får använda det ullrycket - innebär tragedier för lusentals människor. Ingen ansvarig regering kan sitta med händerna i kors och säga: Vi ger oss inle in i delta, eftersom våra ålgärder får en karaktär av socialisering, smygsocialisering eller vad herr Burenslam Linder nu vill kalla del för,

"Sank skatten, spara på utgifterna!" har jag antecknat som ett av de visdomsord som föll från herr Burenslam Linders mun. Ja, i budgetfrågorna är ni sannerligen inte så pigga alt spara på utgifterna. Ni är pigga på att sänka skatten verbalt, men ni är sannerligen inte intresserade av alt se på sammanhanget mellan skatteinkomster och budgetutgifter. När det gäller budgetutgiflerna bjuder ni över ogeneral.

Eftersom jag fått ett personligt, intressant brev av herr Bohman, där han protesterar mot den debatt vi förde här för en tid sedan, och eftersom han säkerligen kommer tillbaka lill del, skall Jag spara kommentaren till detta för att göra herr Bohman glad. Då kan jag få ett färskt inlägg från honom sedan vi klarat av den inledande debatten.

Sedan kommer jag lillbaka till alt vi i hela debatten om skatternas omänskliga börda på det svenska folket ändå inte skall glömma bort att detla folk håller sig med en personlig konsumtion sedan skallen är

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

betald som, per huvud, är väsentligt bättre än vad man hittar annorstädes i vår värid.

Herr Sträng, säger herr Burenslam Linder - och det var kanske det mest fenomenala i hela hans argumentering - spekulerar i inflation och beräknar skatterna och följaktligen inkomsterna till statskassan på de premisserna att vi har en ständigt fortgående inflation. Där har herr Burenstam Linder en annan uppfattning. Han lycker alt vi skall ordna problemet genom all indexreglera skatterna. Jag ulgår från att herr Burenslam Linder också har en annan uppfattning i bedömningarna av inflalionen i framtiden - om vi nu skall använda ullryckel "inflation" när del gäller den framlida utvecklingen. Herr Burenslam Linder vill inte ha någon inflation. Men om han får regera och befria detla land, bland alla andra länder, från inflationen, vad i Herrans namn skall han då ha en indexreglering av skatterna lill? Del är ju den logiska frågan.

Jag skall fortsälla all bemöta herrarna något sä när i tur och ordning.

Herr Hermansson tog upp diskussionen om den kapitalistiska statens konsekvenser för medborgarna och menade att han har lösningen i ell annal statssystem. De kapitalistiska;länderna har misslyckats med sysselsättningen. Vi upplever kapitalismens likgiltighet här. Jag kan ge honom delvis rätt i detla, när jag ser på hur omvärlden har varit under de senare åren, men påståendet är felaktigt när det gäller vårt land eller ell av våra nordiska broderländer. Både Norge och Sverige - arbetarstyrda - har ju skött den här poliliken sä att de beskyllningar som herr Hermansson riktar mot kapitalistiska länder får vara beskyllningar utåt men inle mot den egna nationen. Del är således inte bara vitt eller svart i den här skalan, utan där finns det också andra färger. När vi ser på samhällssystemen som sädana är det - om jag nu skall tala enbart i vill och svart - kapiialismen moi kommunismen. Men kan vi åvägabringa och dana ell samhälle som ger demokrali och frihel, sysselsällning, facklig självsländighel och polilisk frihet i de olika partierna, i förening med en jämn och god sysselsättning - vilket jag menar att vi har lyckals med - är det klart alt det samhället är oändligt överlägset de andra samhällssystem som herr Hermansson dels klandrar, dels - om än inle så ulsagt - sluter upp bakom.

Herr Hermansson har gjort upp elt program, där han skisserat kraven i en lista, angiven pä s, 12 i finansutskottets betänkande. Jag skall kommentera det.

Ingrepp mot monopolisiisk prissättning. Vi gör de ingrepp som är möjliga. Vi har den verksamheten under utredning och kommer alt fortsätta med den observationen.

Ingrepp mot märkesvaruraseri och fördyrande reklamjippon. Här har vi den gamla diskussionen igen. Jag var ju den som i min egenskap av finansminister införde en annonsskalt i det här landet. Det ställde lill myckel väsen, och vi hade en inlressanl diskussion om huruvida annonsskalten skulle bli ett hinder för den ekonomiska ulvecklingen och hindra nya varor från att bli presenterade, och huruvida den skulle

vara ett ingrepp i den personliga konsumentens frihet att välja. Om detla hade vi djupgående principiella diskussioner.

Den där annonsskalten har vi f n. Jag har knappast funnit del angeläget att förnya den debatten, men jag vill inte heller utesluta alt det kan ligga en del i vad herr Hermansson säger. Man kan ju lilel till mans bli irriterad när man öppnar en daglig Stockholmstidning och med lupp och lykta måste leta efter någon text därför att sidorna uppifrån och ända ner är fulla med enorma annonser som kostar enorma pengar.

Slut på gåvopolitiken till förelagen, säger herr Hermansson, Vi för inte någon gåvopolitik gentemot företagen, utan vi driver en förelagspolitik i de anslälldas intresse för att den vägen garantera en fortsatt god sysselsättning.

Åtgärder mot markspekulation. Om inte herr Hermansson blundat -och del har han väl inte - har han ju kunnat läsa ideliga förslag frän regeringssidan i den riktningen,

Hyressloppel har vi i samförstånd i den här riksdagen upplöst, men vi har det i sak kvar genom en bruksvärdeprincip, där hyrorna fixeras och kontrolleras av den kostnad som de allmännyttiga företagen behöver ta ut för all kunna driva en sund faslighelspolitik. Dessa företag drivs, såsom herr Hermansson vet, utan vinstsyfte.

Lågräntepolitik är en fråga som man kan ha önskemål om. Vi har väl kommit dithän att räntepolitiken inom ramen för kredit- och penningpolitik och inom ramen för den allmänna ekonomiska poliliken har sin funktion all fylla. Problemet är inte sä enkelt att man bara kan säga: Nu skall den posten ligga stilla! Vi har en ekonomisk politik som måste vara rörlig för att möta olika infallsvinklar.

Det här prisstoppet som herr Hermansson talar om och slopad mervärdeskatt på mat - allt detta har jag flera gånger tidigare berört. Kan man avläsa - och del kan vi ju göra - alt företag som sannerligen inle har något inlresse av all skinna konsumenierna ändå på grund av rä-varuprisstegringar och lönestegringar måste höja priserna, då får man accepiera detta. Inom priskontrollen gör man vid varie tillfälle noggranna undersökningar av vad man skall kunna släppa fram i fråga om prishöjningar och vad man skall säga nej lill. Där det har funnits ofrånkomliga motiv för all släppa fram prishöjningen, där har den blivit framsläppt. Herr Hermansson kan väl inte inbilla sig - han är för intelligent för att tro på vad han säger - alt man skall kunna driva den ekonomiska politiken med någol slags kritstreck och säga: Allting annat får gå upp, råvarupriser fär höjas, distributionskostnader får höjas, löner får höjas, men priserna skall ligga stilla. Herr Hermansson kan ju prova det syslemel i sin egen lidning, som också är underkastad de här ofrånkomliga lagarna. Och om han inte vill utmana löjet, bör han i fortsättningen vara litet försiktigare i sina bestämda uttalanden.

Herr Hermansson gillar inte heller fjärde fonden, och den rätten må han väl ha. Men på den punkien är herr Hermansson inle i kontakt med vad den här kammaren anser och inte heller i kontakt med vad

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

5 Riksdagens protokoll 1975/76:78-79

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebalt

den svenska fackföreningsrörelsen anser. Kom ihåg att idén med den Gärde fonden emanerar från svensk fackföreningsrörelse, som väckte tankarna på den och utformade kravei på den; detta manifesterades sedermera i en proposition från regeringen.

Jag är nu framme vid herr Åsling; jag har en känsla av att jag har fem minuter kvar, och Jag skall försöka klara av resonemangel på den liden. Herr Åsling förvånade mig i viss mån när han sade: Vi behöver inle överdriva del underskoll vi lever med i fråga om bylesbalansen. Jag ger honom rätt så långt alt jag säger, att hitintills har vi inte dragit på oss värre underskott än vad vi har möjlighel au korrigera, men jag skulle vilja råda herr Åsling alt närmare sludera de nationer som har nonchalerat underskottet i bytesbalansen och som nu upplever det utomordentligt hårda återställandet av balansen i form av en arbetslöshet, en internationell missaktning när det gäller den egna nationens solidiiei och en svårighet alt fortsätta att låna hell enkelt därför att de har förbrukat silt internaiionella anseende.

Herr Åsling uppehöll sig i allt väsentligt vid sysselsättningen och de 400 000 nya jobben. Jag måste nog bekänna att jag aldrig riktigt har förställ vad del är för mening med att gå ul och bestämma några slags storheter i absoluta tal, om det nu skall vara 125 000 eller 260 000 eller 300 000 eller 400 000 jobb. Arbetsmarknaden är inte en sådan marknad som inordnar sig efter denna programmering på 200 000, 300 000 eller 400 000 nya jobb. Del finns bara ett praktiskt sätt all attackera den här frågan, och det är all man sätter in samhällets alla ansträngningar för alt la hand om de människor som saknar arbete och försöker ge dem arbele.

Den myckel teoretiska tanken att man skall ha samma sysselsätlnings-lälhel i alla regioner som man har i Stockholm eller i Jönköpings län är omöjlig, Jönköpings län är traditionellt ett intensivt företagarlån, Sven Ekström har ställt frågan: Kan vi räkna med att vartenda län får samma förelagarlälhel som Jönköpings län? Naturligtvis inte, såvida vi inte tar på oss någol sekel framöver och räknar med all det då skall gå.

Men nu har ju herr Åsling bestämt sig för alt del här, om jag minns rätt, skall vara avklarat 1980,

Man kan inte heller la Stockholms stad som utgångspunkt. Vi kan ju inle i varenda region etablera de administrativa centra, de bankcenira, de övriga merkantila centra som naturligen samlar sig i Slockholm och sedan anpassa dem och applicera dem på varenda region, Varie människa förstår ju all detla är att ta sig vatten över huvudet. Därför är hela del här resonemanget, som herr Åsling så energiskt driver, ingeniing annal än ett försök att fånga politiska poänger därför all det är populärt om man kan säga alt vi vill ha sä myckel arbete som möjligt. Men kan verkligen herr Åsling anklaga någol parti i den här kammaren för att inte vilja ha full sysselsättning, för att inte vilja att Sveriges medborgare skall ha arbete? När vi går emol den här enkla argumenteringen är del ju därför alt den inte passar in i den verklighet vi har att hanlera.

Inom ramen för de praktiska möjligheterna skall vi göra alll som kan göras - det är det enkla arbetsprogrammet. Arbete är en fråga om industriell utveckling och expansion, och det är en fråga om offentlig ulveckling och expansion. Men vad herr Åsling ständigt glömmer när han sätter upp sitt, som han tror, stimulerande program med de 400 000 nya arbetstillfällena, är de helt naturliga svårigheierna och framför allt kostnaderna.

Jag hade möjlighel bara för någon vecka sedan all avlyssna sakkunniga landstingsmans uppfattning om vad det kostar att realisera deras långvårdsprogram, som de anser vara tämligen ofrånkomligt. Det är för de närmaste fyra fem åren fråga om en höjning av landstingsskatten med 3:50, om jag skall tro deras egna besked. Primärkommunerna har gjort liknande långtidsundersökningar med ungefär samma sorgliga resullat.

Om man således diskuterar den här frågan, är det ju ändå rimligt att göra del i samband med vad det kostar. För att inte ställa svenska folket inför en alldeles överraskande och omöjlig situation är del hederligt att också tala om vad del kostar på den primärkommunala skatiesidan och den landstingskommunala skatiesidan och i fråga om den statliga kostnadsutvecklingen.

Det är klarl att det vore frestande att fråga herr Åsling, när han nu har fastnat för dessa 400 000 arbetstillfällen, om han själv har kostal på sig någon detaljanalys, om han har något så alt säga mer vederhäftigt malerial att lägga i botten, eftersom han går ut och säljer de 400 000 så fort han hinner. Han kan Ju göra en sådan analys på områden som ligger honom nära. Hur många nyanställda kommer Sveriges mejeriers riksförbund att kunna garantera, om de skall la sin del av dessa 400 000? Hur många nyanställda skall Sveriges slakteriförbund garantera? Hur många nyanställda skall skogsägarföreningarna garantera inom ramen för den begränsning av råvaran som vi har? Det kanske vore rätt hälsosamt för herr Åsling all sälla sig ned och dissekera detta avsnitt av svenskl näringsliv för att få ell mera realistiskt grepp på det här så allmänt ulfärdade engagemanget.

Jag kommer slutligen, herr talman, till herr Wirtén. Han bökade sitt inlägg med att säga att en statistisk undersökning ger vid handen all svenska folket, när man ställer frågan, ser fasligt dystert på den framtida ulvecklingen för nationen. Ja, herr Wirtén, del ärett utslag av den mycket, flitiga propagandan och den ordets makt över tanken som ofta griper människorna. Men herr Wirtén som den ordningsamme man han är -även om han kamouflerade det i det här inlägget - läste förmodligen vidare i statistiken. Då kom han underfund med all om han frågade precis samma personer, hur de trodde all det skulle gå för dem själva under det närmaste året, så var det ett flertal som sade: Jag får det lika bra eller jag fär del bälire. Del var ett mindrelal som trodde alt de skulle få del sämre. Statistik skall man alltså läsa med den försiktighet som denna vetenskap kräver.

Jag har ju bemött ålskilligl av vad herr Wirtén tog upp. Men när

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

jag inte vill vara med om att sä här omedelbart springa ut och ösa på med ytterligare stimulanser över hela den rad av stimulanser vi f n. lever med, så är det uteslutande av försiktighetsskäl. Vi behöver inle göra del i dag - vi fär säkrare underlag om vi lugnar oss elt tag och tar in den statistik som dä kommer. Och det finns en risk, om man i en uppgående konjunktur placerar sig i det läget, att restriktioner och bromsar behöver sällas in onödigt hårt för att återställa en rimlig balans i samhällsekonomin.

Sedan är det klart alt när det gäller all sådan här stimulans blir det i sista hand fråga om vad man skall satsa av skattebetalarnas medel och vilka risker man skall ta i den statliga upplåningen. Är man inställd på att vara försiktig med skattebetalarnas medel, så är det en synpunkt som ligger i bakgrunden. Är man inställd pä alt del finns andra läneintressen än statens, så kräver det också en viss försiktighet vid bedömningen.

Fjärde AP-fonden, säger herr Wirtén, är ett uttryck för regeringens ambitioner alt styra och ställa och för önskan om maktkoncentration, och del gäller hjälpen till de stora. Varifrån han har fått det sista vet Jag nu inte. Fjärde AP-fonden hanteras ju av en representativ församling med folk som företräder fackföreningsrörelsens medlemmar. Svenska arbetsgivareföreningens medlemmar och andra människor med insikter i näringslivet. Att de skulle kunna beskyllas för att hantera frågorna så galet som herr Wirtén vill göra gällande när han drar sina slutsatser är något som jag pä det bestämdaste protesterar mot.

Fjärde AP-fonden är väl inle farligare inom den här verksamheten än vilka andra som helst som har pengar i handen och beslutar sig för att gå in i verksamheten. Fjärde AP-fonden har den fördelen framför den enskilde som opererar i denna verksamhet att den slår under riksdagens och allmänhetens kontroll. Del presenteras ärligen en myckel utföriig berättelse som redovisar var fjärde AP-fonden har sina placeringar och hur fonden har hanterat sin verksamhet under det gångna året. Vilken privatkapitalist gör den redovisningen annat än till taxeringsmyndigheten? Och hos taxeringsmyndigheten är den ju, som den väl också i rimlighetens namn skall vara, tämligen konfidentiell.

Fagerstafallet är intressant. Det är möjligt att fjärde AP-fonden skall ut och lägga sig ombord med ett visst ägande och inlresse i Fagersta. Det finns elt alternativ - om jag inte minns fel är det fyra ungdomar som av någon underlig anledning är ute och spekulerar på marknaden som skulle vara alternativet. Jag föredrar alldeles odisputabelt att fjärde AP-fonden tar hand om den del av ägandet som det är fråga om. Och går ni ut och frågar de anställda vid Fagersta, går ni ut pä det verkstadsgolv som någon har talat om här, så är det ingel tvivel om vilken reaktionen blir.

Herr Wirtén säger alt vi accepterar de 5 procenten i fjärde AP-fonden. Det är klart att vi fär vara nöjda med litel. Men detta är ju ett enormt framsteg i förhållande till den första reaktionen från folkpartiets sida.

när fjärde AP-fonden presenterades för en del är sedan. Fortsätter man i den takten blir det väl inte så särdeles stora skiljakligheter oss emellan i fortsättningen. Men det är ju rätt orimligt att gå in med en sådan här klanlig -jag använder det utlryckel - bestämmelse att 5 "n får du ha, men du får inle ha 6 "•. och inte 6,5. Herr Ekström sade för en stund sedan att del kan bli fråga om riktade emissioner när elt litet företag behöver en förstärkning och den endast kan ges från fjärde AP-fonden. Skall man då vara förhindrad att förfara på det sättet, när ju ändå fjärde fonden med sina medel arbetar också bland småföretagen?

Slutligen vill jag också säga några ord om Stålverk 80, även om den debatlen inte skall föras i dag. Stålverk 80 var, sade herr Wirtén, ballongen som sprack. Jag tror emellertid att herr Wirtén skulle vinna på att vara betydligt försiktigare i denna debatt, möjligen också i debatter i allmänhet. Man bör veta vad man talar om, innan man är färdig med sina fördömanden och innan man fäller så härda omdömen som herr Wirtén gjorde. Han vet inte ett dugg om dagens situation för Stålverk 80, han vel inte det minsta om de ändrade förutsättningarna, och han vet inte ett dugg om vad en kommande proposition kommer att innehålla. Men herr Wirtén är ändå färdig att springa ut, jag höll på att säga som en nyfödd TV 2-journalist, med miken i hand och fråga: Vad lycker du om att man skär ned företaget till hälften? Tacka åttan för att vederbörande inte tycker om det!

Nej, jag tycker alt en riksdagsman i rimlighetens namn borde moderera sina inlägg litet bättre. Många beskäftiga förståsigpåare har under de senaste dagarna skyndat fram, fulla upp till tonsillerna av indignation och alla talande om saker som de inte vet ett dugg om. Kan man inte i slället vänta lill dess man vet litet och föra debatten då? Debatten blir riktigare pä del sättet, och dä kommer den också att hedra herr Wirtén på ett hell annat sätt än den debatt som han har fört här i dag.

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Under detta anförande övertog herr förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr ÅSLING (c) kort genmäle:

Herr talman! Vad beträffar del sisla som finansministern sade om Stålverk 80 är det egentligen mycket anmärkningsvärt att han avböjer att la upp en diskussion om stålverket. Det måste innebära alt kravet på att ett bättre beslutsunderlag omedelbart läggs på kammarens bord blir allt Slarkare, Den diskussion som kammarens ledamöter i dag bevittnar utanför kammaren kan ju inte undgå att påverka den diskussion som förs här, i synnerhet som Stålverk 80 i hög grad berör dispositionerna av våra kapitalresurser.

Sedan polemiserade finansministern mot vad jag tidigare sade, att man inie skall överdriva betydelsen av ett bytesbalansunderskott som vi har tvingats notera i vår ekonomi under senare år. Finansministern hänvisade där till den belastning som vissa andra nationer har råkat ut för. Det

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

var väl ett missöde att finansministern då kom att karakterisera regeringarna i Västtyskland och England som borgerliga, men om man ser på den engelska regeringen framstår del väl ganska klart all den har ett väsentligt annat utgångsläge i ekonomin och när det gäller exportindustrins förutsättningar än vi har här i Sverige, Och mot bakgrund av den svenska exportindustrins förutsättningar menar jag all man bör kunna kosta på sig det omdömet att inle överdriva underskottels betydelse och känna sig handlingsförlamad av del, sett från sysselsättningssynpunkt.

Man skall också redovisa kostnaderna för en höjd sysselsättning, sade finansministern, men där är del väl en näraliggande slutsats att en för låg sysselsättning kräver större resurser och ger mindre intäkter och därmed också nödvändiggör högre skaller, 1 och för sig är alltså en hög sysselsättning del bästa botemedlet, den bästa spärren, mot ett alllför högt skattetryck.

Jag skulle vilja påpeka all det är socialdemokratin som har startat den här debatlen genom att lansera begreppet "arbele ål alla", vilket i och för sig är en ganska utmanande och uppfordrande målsältning. Jag vill veta - och det vill säkert hela svenska folket - vad socialdemokratin menar med "arbete åt alla", I utredningen Välfärd och arbele ät alla, som gjordes av en kommitté i LO och SAP, anger man att 300 000 å 400 000 nya arbeten skulle ge arbete åt alla. Del är den målsättningen som vi har som riktmärke för vär näringspolitik.

Hen BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle:

Herr lalman! Apropå Stålverk 80 säger herr Sträng att man skall veta vad man talar om innan man är färdig med omdömen. Men del är väl någonting som herr Sträng borde säga lill industriministern i slället!

Herr Sträng hävdar att vi inte skall säga någonting därför att vi inte vel ett dugg om hur del kommer alt bli med Stålverk 80, Men det är ju del som är poängen. Som regeringen uppträder vel man inte ett dugg om hur det kommer alt bli. Man undrar om herr Sträng själv vel vad det kommer alt stå i proposilionen.

Finansministern böriade med att säga att han mottar så myckel vänliga omdömen frän utlandels finansministrar. Är det för den svenska inflationen under föregående är som herr Sträng får så mycket beröm? Eller är det för all man tycker all del är ett så utmärkt skattesystem vi håller oss med här i landel? Eller är det för den utpräglade arbetslöshet som rådde här i landet 1971-1973? Vi hade dä myckel högre arbetslöshet än man hade i de flesia andra länder. Eller är del för all herr Sträng och riksbankschefen driver på så att vi i Sverige lånar så myckel från utlandet som herr Sträng får detta beröm?

Vad beträffar utländska lån sä har inte oppositionen krävt all vi här i landet skall föra en sådan ekonomisk politik all våra kostnader stiger så mycket att vi förlorar marknadsandelar i utlandet och därigenom får ett myckel större underskott i betalningsbalansen än vi rimligen borde

ha. Det är ingen från oppositionen som har förordat att man skall föra en sådan politik, som ju har lell lill sä mycket större upplåningsbehov.

Jag har dessutom inte sagt att vi under de här åren skulle ha lånat i utlandet en summa som motsvarar 10 000 kronor per huvud här i landet, utan 10 000 kronor per familj, men redan det är för mycket. Jag upprepar alt hela den välslåndsstegring som under föregående år inträffade här i landel betalades med hjälp av ökad skuldsättning i ullandel.

Moderaterna stod utanför Hagaöverenskommelsen, påpekade herr Sträng, Han log det som ett uttryck för trätlystnad och arrogans och framhöll att man i nationens inlresse måste samarbeta. Men bara några ögonblick efteråt sade herr Sträng med en vidlyftig gest alt han tagit för vana all myckel lilel lyssna på vad oppositionen säger. Jag tycker det verkar vara motsatsen till vad herr Sträng ville ha till statsmannaskap när del gällde Hagaöveriäggningarna,

Vi ställde oss utanför denna överenskommelse därför alt vi inte litade på all regeringen verkligen skulle framlägga ett förslag till nytt skattesystem. Jag ber alla här observera att herr Sträng, ehuru han talade i mer än en timme, inle hade någonling att säga om hur han ville ha del nya skattesystemet. Han lalade litet grand om den moderata politiken, och det är i och för sig bra, även om han hade missuppfattat en del av vad jag sade. Påståendena om överbud och en del annal som' herr Sträng återkom lill behandlade jag i mill inledande inlägg. Men observera alt herr Sträng inle hade elt ord att säga om det nya skattesystem som vi väntar på här i landel.

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Hen WIRTÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Många beskäftiga har sprungit fram med synpunkter på Stålverk 80 de senaste dagarna, sade finansminister Sträng, Vilka har varit beskäftiga i samband med Stålverk 80? Så irriterad som herr Sträng blev av min fråga om hur det blir med sysselsättningen i Norrbotten kan bara den vara som har tranpals på en myckel öm tå. Det enda jag har frågal är: Är del sant all sysselsättningen blir densamma i Norrbotten trots alt Slålverk 80 nu skall bantas till hälften? Kan herr Sträng verkligen inte svara på det? Andra regeringsledamöter lovar ju i tidningarna i dag oförändrad sysselsättning.

Herr Sträng satte sig verkligen på sina höga hästar i fråga om Stålverk 80, Herr Wirtén och andra som släller frågor vet ingenting, förklarade han myndigt. Nej, vi vet bara vad som står i tidningarna och det är tillräckligt för all göra oss oroade. Och inte bara oss. Lyssna t, ex, på vad representanter för facket har sagl i Luleå eller vad en hel del socialdemokratiska tidningar har sagt! Och vad vet egentligen regeringen? Här verkar det som om regeringen först under de allra senaste dagarna har fåll något som helst grepp om ulvecklingen. Men del är jusl denna osäkerhet som bör skingras.

Därför måste full redovisning lämnas, och därför måste vi här i riksdagen få en chans att göra en verklig granskning av projeklel och tillsätta

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

den expertgrupp som jag flera gånger har talat om, Jusl della att informationen är otillräcklig har jag tagit upp och ingeniing annal, herr finansminister.

Hen HERMANSSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sträng tillhåller alltid andra debattörer att inte vara så bestämda i sina uttalanden. Jag vill lill det bara säga att om herr Sträng är känd för något, så inle är del för motsatsen. Därmed nog sagl om detta.

Sedan vill jag gärna ge finansministern en eloge för hans eleganta av-sågning av de borgerliga partiernas tal om smygsocialisering. Jag är hell överens med herr Sträng i hans omdöme att del förekommer varken smygsocialisering eller öppen socialisering i del här landet, delta trots all vi har haft socialdemokratisk regering i över 40 år. Däremot vill numera både stora och små företag gärna sitta i statens knä, Försl var det jordbrukarna, och de har med liden blivit rätt slalsreglerade. Men nu vill också industrin ha samma förmånliga ställning och få sina vinster garanterade av staten. Herr Bohmans och andras förkunnelse om att slaten bör begränsa sig lill att vara städpersonal är ju inte allvarligt menad.

Min kritik av de kapitalistiska ekonomierna var riktig när det gäller utlandet, säger herr Sträng, men stämmer inle när det gäller den egna nationen. Ja, det här är en punkt där jag tycker att finansminislern är alllför självsäker. Hur är det egentligen med de långsiktiga tendenserna i den ekonomiska ulvecklingen i Sverige? Vi har en minskad ökningstakt i produktionen, i bruttonationalprodukten. Vi har en ökad takt i inflationsutvecklingen. Vi haren tendens lill ökning av arbetslösheten under de senaste femårsperioderna både om man räknar den öppna och den lolala arbetslösheten. Vi har minskad tillväxttakt i konsumtionen, också i den statliga konsumtionen.

Arbetarna utsätts fortfarande för en hård arbetsmiljö. Hetsen och pressen i arbetet har ökat för många grupper. Kom ihåg de utredningar som LO och fackförbunden har gjort! Därför anser jag, som jag förut har framfört, att kravet på en femte semesiervecka är eii jämlikhelskrav som det är nödvändigt att omedelbart uppfylla.

Herr finansminislern STRÄNG:

Herr lalman! Del här gick sä förtvivlat fort att jag blev lilel ställd, när jag försökte i inläggen hitta någonting nytt och jungfruligt. Del var litet svårt - del måste jag säga.

Herr Åsling slällde en direkl fråga: Vad menar socialdemokratin med "arbete ät alla"? Uttrycket kan ju inte missförstås. Del betyder att alla som är tillgängliga och vill arbeta skall ha chansen därtill. Hur mänga som måste beredas arbele kan man aldrig på förhand fixera i exakta matematiska termer. Man fär följa utvecklingen och bereda arbete ål alla som är lillgängliga och vill ha arbele.

Vi ställdes i regeringen häromdagen inför en litel konfunderande his-

toria. Jag hoppas all den saken skall kunna rättas till, men del visar att sådanl här tarvar litet tid. Vad jag åsyftar är att vi inte lyckats besälla de 2 800 praktikantplalserna som vi inrättat inom de statliga verken. Vi måste nu göra extra ansträngningar via alla våra arbetsförmedlingar för att kunna besätta de erbjudna platserna. Det kommer självfallet att lyckas, men delta är ändå ell uttryck för alt den praktiska verkligheten inle inrättar sig efter schabloner som slängs ul från talarstolar.

Vi vill ha arbete ål alla, och vi kommer att bereda alla arbele precis i den takt vederbörande säger sig slå lill arbetsmarknadens förfogande. Del är den praktiska framgängsvägen.

Till herr Burenstam Linder vill jag säga att det kommer en proposilion om Slålverk 80, Jag vill inte fixera dagen -del får herr Burenstam Linder fråga industriministern om - men inom de närmaste veckorna skall propositionen framläggas. Det tarvas vissa formella beslut innan vi sätter oss ned och skriver den. Bl, a, har Statsföretag, som ju är moderföretag för Norrbottens Järnverk och därmed också för det avsnitt av verksamheten där uppe som Slålverk 80 utgör, ännu inte haft möjligheter alt presentera sina rikllinjer för framtiden. Man kommer att ha de möjligheterna inom ett par dagar och dä är den stenen rullad ur vägen.

Herr Burenslam Linder kan alltså vara alldeles övertygad om att det kommer en proposition om Stålverk 80, Stålverk 80 finns i sinnevärlden i dag och kommer all finnas där framöver. Människorna uppe i Norrbotten skall inte behöva bli besvikna.

Vad är motivet för all utlandet gillar vår politik? frågade herr Burenstam Linder, Det var lydligen elt erkännande av alt utlandet har en viss respekt för den politik som vi för här hemma. Herr Burenstam Linder radar därefter upp en massa negativa faktorer och frågar om detta är anledningen lill alt utlandet gillar vår politik. Herr Burenslam Linder, som ju är en språkkunnig och rörlig man, får väl åka ul och fråga i dessa länder: Vad i herrans namn är anledningen lill alt ni gillar den politik som förs hemma i Sverige? Jag kan ju inle svara på den frågan, för del skulle ju verka som självberöm. Som alla vel är jag väldigt allergisk mot del.

Sträng talade inle om skatten, sade herr Burenstam Linder, Del är alldeles riktigt. Skall det också föras en skattedebatt i den här ekonomiska deballen, måste jag be herr talmannen om en timme till. Att vi i dag inte är färdiga med det nya skattesystemet har bekantgjorts vid så många lillfällen och i så många omgångar att jag här inte behöver understryka del ytterligare. Del är ju därför vi har hela utredningsarbetet i gång, och det måste fä ta den lid som är nödvändig.

När vi diskuierat Slålverk 80 - jag vänder mig nu till herr Wirtén - har vi sagt all när det blivit utbyggt, så skall del ge ny sysselsättning lill 2 300 eller 2 500 personer, I den offentliga debatten under senare dagar har det rört sig om högre siffror. Varifrån de har kommil vet jag inte. De siffror jag nämnde kan verifieras från regeringens tillkännagivande,-Vi räknar med alt den målsättningen och den prognosen skall

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

kunna hälla även i detta nya perspektiv.

Vi har en tendens, tyckie herr Hermansson, att gå baklänges i fråga om bruttonationalproduktens utveckling, innebärande större risker för sysselsällningen och måhända större risker i den inlernationella konkurrensen där vi måste hävda oss. Jag kan ge honom rält så långt all jag säger att framtiden inte ger något intryck av att vi kan slå oss till ro, rulla tummarna och tro att allting går av sig självt. Vi får vara inställda på att framliden kommer all kräva mer och mer av nationen och dess inbyggare. Det utesluter emellertid inle att vi ändå kan fortsätta med en reformverksamhet, I vilken takt den reformverksamheten skall sällas in - bl, a, en femveckorssemesler - får bedömas mot bakgrund av andra konkurrerande önskemål såsom lönehöjningar eller andra reformer på socialpolitikens område. Nu är vi inte färdiga med den avvägningen, och därför tycker jag att det är för tidigt alt i dag avge deklarationer pä den punkten.

Herr ÅSLING (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag fick ell svar av finansministern på min fråga. Enligt hans beskrivning skall valmanifestets "Arbete åt alla" innebära all alla skall ha arbele i den takt de vill. Vi anser att del är alt ta alldeles för läll på problemet. När del gäller sysselsättningen måste vi ändå ha en planering. Del är motivet för vårt nya näringspolitiska handlingsprogram. Om man hänger sig åt stundens improvisationer och arbetsmarknadens temporära krav, är risken att man gör dåliga improvisationer, alt det blir nya Stålverk 80 och alt man inle har den kontinuitet i de sysselsättningspolitiska insatserna som man måste ha för att de skall få effekt. Egentligen är socialdemokratins varubeteckning "Arbele åt alla" en felaktig varudeklaration. Det skulle vara "Arbete åt vissa". Man är onekligen inte beredd all nu gå ut och offerera likartade sysselsättningsmöjligheter över hela landel. Det har finansminislern här erkänt.

Det är ganska intressant att man nu är pä fiykt bort från målsättningen för LO-SAP:s näringspolitiska grupp 1974, Målsättningen angavs då till 400 000 nya jobb. Man håller också på att svika sina SSU-are, som enligi SSU-ordföranden har samma krav. Jag kan förslå honom. Skall man garantera sysselsällningen för ungdomar, måste man även Jämna ul sysselsättningen regionall. Då är målsättningen 400 000 nya jobb inget orealistiskt utan tvärtom en nödvändighet för att skapa trygghei i sysselsättningen.

Sedan log finansminislern i ell tidigare inlägg upp den populära vanföreställningen om 400 000 nya jobb ulan energi. Del är generande att behöva påminna finansminislern om hur orimlig en sådan debatt i själva verket är, Finansminislern är ändå en praktikens man. Men om han argumenterar sä, kan man få del intrycket alt han har släppt kontakten med verkligheten. Hur myckel energi kräver nyanställningar i kanslihuset eller förbättringar i vården av de långtidssjuka etc? Det är en orimlig

debatt och den är generande i sin enkelhet. Vår linje är kort uttryckt: Samma rätt till arbele oavsett bostadsort.

Hen BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle:

Herr talman! Del är kanske så, herr Sträng, alt ungdomen vill ha fullvärdigt arbete, inte prakiikplatser ullovade undei en kortare lid. Del är ett uppslag, om herr Sträng letar efter en förklaring till att det varit svårt alt hitta kandidater till praktikplatserna.

Sedan vill jag säga att vi är motståndare till au man skall smygsocialisera genom all lillföra fjärde AP-fonden mer och mer pengar. Del slår alldeles klarl i socialdemokraternas reservation att det är för alt utsträcka statens ägarinflytande som man vill ge fonden ytleriigare 500 miljoner. Sedan försöker man göra del lilel smakligare genom att motivera del med all det behövs mera riskvilligt kapital i de stora företagen. Men del förändrar ingeniing, för del finns betydligt bälire vägar, som inte leder till smygsocialisering, om man är intresserad av all öka tillgången på riskvilligt kapilal i näringslivet.

Att vi har aktualiserat frågan om Slålverk 80 i denna debatt beror inte minst på att vi i det sammanhanget har fält klart belägg för hur liten garanti det finns för en fasl grund och stabilitet på det näringspolitiska området, när staten får alltmer alt säga lill om. Nu fär vi höra att det skall komma en proposition om några veckor, men uppenbarligen har herr Sträng ännu inle hört någon föredragning frän Statsföretag om hur man där har tänkt sig det hela. Ändå skall del som sagl komma en proposition om några veckor - det är väldigt vad del går undan i svängarna! Kommer ni all vara säkra på att den proposilion ni då lägger fram verkligen blir den fasta grund som människorna i Luleå och övriga Norrbotten och landel i övrigl kan ha alt lila till?

Vi fick belägg för i herr Strängs anförande att någon idé om hur det nya skattesystemet skall utformas har man inte. Herr Sträng sade heller inte någonling om hur man länker sig ett nytt provisorium. Har herr Sträng verkligen ingen uppfaltning om hur provisoriet skall se ut? Det här är ju ändå en debatt om ekonomisk politik, och inte kan väl finansminislern göra gällande att skatterna inte kommer in i den ekonomiska politiken?

Inte heller fick vi höra någonting om vad finansministern egentligen vill göra för alt hålla lillbaka prisstegringarna. Vi fick höra att herr Sträng räknar med att det skall nog bli litet lugnare i år. Priserna skall inle stiga med mer än 8 96, Men herr Sträng sade precis samma sak i finansdebatten förra året. Priserna skulle stiga under 1975 med bara 7 ä 8 96, men det blev 11 96, Det behövs också en politik mot prisstegringar. Herr Sträng har inte givit oss någon inblick i vad han vill göra pä den punkten.

Hen WIRTÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har frågat finansminislern hur man kan lova samma sysselsättning vid Slålverk 80 trots all man nu i stort sett halverat pla-

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

nerna. Jag har också fått elt svar och lackar för del. Nu har jag i dag i en stor dagstidning iakttagit att både statsministern och industriministern vid en intervju har lovat oförändrad sysselsättning. Det skulle enligt planerna innebära totalt 8 000 anställda vid NJA och stålverket. Del beslutet uppges regeringen redan ha fattat, och stålverkets bidrag skulle vara totalt 3 700, Finansminislern säger emellertid att vad regeringen lovat är 2 300 - eller möjligen 2 500, som jag också har sett någon uppgift om. Får jag därför be finansministern om en precisering av dessa uppgifter - om det, som regeringen nu ser det, sammanlaget blir 8 000 totalt eller 6 600, som del skulle bli enligt del lägre alternativet.

Sedan vill Jag, herr talman, anknyta lill de bedömningar som finansminislern gjorde av konjunkturen framöver. Jag skall gärna tillstå att det har fallit mig i minnet en dikt som Fröding skrev om Lars i Kuja: Och fast han knappt äger skjortan kvar, tror Lars i Kuja på bättre da'r.

Det är bra med optimism men bättre med realism. Förhoppningarna om att den internationella konjunkturen skall dra i gång den svenska ekonomin har fog för sig, men del kommer uppenbarligen alt dröja. Mycket talar för alt ljuset kommer först med är 1977, Slora lagerinvesteringar under tidigare skede och lågt utnyttjande av industrins kapacitet utgör effektiva bromsar, Finansminislern räknar exempelvis med en exportökning på 6,5 96 under 1976, Många tror att del snarare blir bara 4 96, När del gäller investeringarna har finansministern förvisso inle redovisat något krafttag under 1976, Finansministern tror att det blir en ökning på 0,7 96, Dä får jag erinra om att konjunkturinstitutets bedömningar ligger på en minskning med 1 %. Vare sig man accepterar den ena eller den andra bedömningen, ligger del långl ifrån den ökning på 5-6 procents tillväxt i investeringarna, som långtidsutredningen kräver för alt balans skall nås 1980,

Del är inle så underligt att vi mot bakgrund av della kräver bättre stimulanser för all få i gång investeringarna omedelbart. Om man väntar kommer uppgången att medföra ökade kostnader. Del blir dyrare att investera, det blir högre priser, och del måste med all kraft förhindras. Bekämpning av infialionen måste vara en huvudfråga. Inflationen urholkar vår konkurrenskraft. Den leder till sociala orättvisor.

Hen HERMANSSON (vpk) kort genmäle:

Herr lalman! Tiden går så fort, sade herr Sträng, Den går ännu fortare, om man bara har tre minuter till replik. Jag fortsätter där jag slutade.

Hela ulvecklingen med ökad press på många lönearbetande - vare sig de står i industriarbete, byggnadsarbete, jobbar på kontor, på sjukhus eller i ett snabbköp - kräver enligt vår mening en snabb förkortning av arbetsdagen. Vi kräver en förkortning av arbetstiden till sju limmar för alla redan nästa år och menar att man därefter måste fortsätta förkortningen av arbetstiden ned till sex timmar.

Herr Sträng gick relativt ulförligt in på vårt program för kampen mot inflalionen. Del var bra, Pä en del punkter gav finansminislern ett visst

erkännande. Jag beklagar att jag i en kort replik inte kan fortsätta diskussionen pä alla punkter. Jag vill här bara ta upp frågan om priskontrollen.

Vi anser inte att man kan klara det stora problem som inflationen utgör så länge kapitalismen finns kvar och storfinansen bestämmer. Det går därför inte heller att genomföra något absolut prisslopp över hela linjen. Men prisregleringar och beslut om prisstopp är ju en kampform som är riktad mot monopolen och deras försök att pressa upp priserna. Det är så vi måste se försöken alt hålla tillbaka prisstegringarna också med användande av statliga åtgärder.

När det gäller den fjärde AP-fonden är läget det att värt parti inte är motståndare till alt AP-fonderna används för investeringar i näringslivet, i nya förelag. Men det är en gammal inställning i arbetarrörelsen all arbetarnas gemensamma medel inte skall användas för spekulation på aktiebörsen, och den vill vi hälla fast vid. Vi vill i slället ha AP-investeringar för att skapa nya statsägda förelag, där arbetarna har elt avgörande inflytande. Del är alltså ett led i sysselsättningspolitiken.

Här har förts en debatt om centerns många bud i sysselsättningsfrågan, och vi har hört att de buden har varierat krafiigt. Det kan inte hjälpas, herr talman, alt när jag hör centerns olika bud pä sysselsättningspolitikens område kommer jag att tänka på en historia som Jag hörde häromkvällen i trakten av Delsbo, Det var husförhör pä den gamla goda tiden, och pastorn var känd för att vara mycket sträng. Det kom en sockenbo till kyrkan. Han mötte en bekant i dörren och frågade: Hur är han i dag då? - Jo, i dag är han svår. Vet du för resten hur många Guds bud det finns? - Ja, del är väl tio, sade nykomlingen, - Nej, gosse det är inle lönt du försöker. Jag bjöd tjugo och han tog inte det!

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Herr finansministern STRÄNG:

Herr talman! Jag skall ägna några ord åt herr Åsling. Jag kan skriva under på herr Hermanssons belygsältning. Det är en kraftig budgivning herr Åsling för. Herr Åsling tror sig -starkt supporirad av sitt partikansli, del utgår jag frän - ha knäckt en lysande slogan lill valrörelsen, som han ämnar åka omkring med för att se vad den ger. En man utrustad med så mycket gott förstånd som herr Åsling kan inte inbilla sig all man kan klara arbetsmarknadspolitiken genom att hänga upp en banderoll där det står "400 000 jobb 1980" och sedan tro att man skulle kunna föra politiken efter delta.

Jag har tidigare understrukit - jag skall inle upprepa mig - all arbetsmarknadspolitiken är ett sådant fäll som man ständigt får hålla under vaksamhet och observation. Den influeras av förhållandena utifrån i räll stor utsträckning. En industrination som Sverige har svårt all isolera sig från detta. Det gäller följaktligen att i den praktiska politiken kunna göra varierande insatser, kunna lugna ner sig, kunna öka insatserna, kunna lugna ned sig - allteftersom marknaden kräver det. Då går det inte ulan vidare att gå ut med den målsättningen på elt band: 400 000 nya

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

jobb.

Det är så mycket orimligare som ni skall göra del där på så sätt att ni skall ha ungefär samma aktivitet i varie region som man har i den koncentrerade Slockholms kommun. Även om jag har all respekt för böndernas expansionsmöjligheter tror jag inle att ni kan placera en motsvarighet lill lantbrukarnas administrativa central här nere i Klara - den s, k, Bondtolvan - i varie region. Jag tror inle alt ni har råd med del helt enkelt. Ni kan inle heller placera Jordbrukets banks huvudkontor i varie region. Ni stöter på enorma svårigheter om ni menar alt ni i varie region skall kunna skapa en aktivitet som är sä hög som den i Slockholms kommun - som är sådan på grund av Slockholms speciella struktur - och inbilla folk att de kan iro på delta.

Del är ännu mycket orimligare när ni säger att ni skall göra allt det där utan alt skapa den ökning av energi och kraft som ligger som grundelement i all expansion pä sysselsällningens område, 270 000 nya jobb i industrin skall skaffas fram enligt programmet om 400 000 nya arbetsplatser. Jag har sagl del lidigare på skämt, och jag kan säga det här i dag: går man tillbaka till de metoder som användes i börian av 1900-talel i del svenska näringslivet, kan man möjligen lösa det problemet - om man också är beredd all ta den fattigdom som var karakteristisk för 1900-talels början. Man kan naturiigtvis slagtröska i stället förati använda en maskin, så att man får tröskningen gjord ule på åkern. Man kan låta traktorn stå och plocka fram den gamla Oliverplogen, och se om man snabbi kan föda upp 650 000 nya arbetshästar. Allting är naturligtvis möjligl, men vi vill inte gå lillbaka lill den fattigdom som hela det mönstret i samhället innebar.

Herr Åsling skulle göra sig själv och naturligtvis sitt parti en enorm riänsl om han slutade upp all fara omkring med de 400 000 jobben som något slags program. Han skulle vinna respekt bland människor som tänker sig för, och det gör ju dess bättre nästan allihop. Jag har för all del en gammal kärlek till bondeförbundet - vi har ju jobbat ihop sex eller sju år - och jag ömmar litel för herr Åsling om han nu genom dåliga rådgivare förstör hela sitt anseende.

Herr Burenslam Linder menade sig ha en lösning på problemet om praktikplatserna. Jag har bara velal la del som en liten illustration lill all del lar sin lid all ordna det så all jobben passar lill dem som vill ha sådana - ibland kanske de inte alls passar. Vi har i det här avlånga landet en näringsgeografisk siluation som innebär vissa hinder för en omedelbar elablering av ökad sysselsällning annat än möjligen genom en mycket hård industrialisering, måhända omfiyttning av folk. Den frågan har ju tidigare varit föremål för debatt här.

Men så mycket kan jag säga till herr Burenslam Linder alt det är regel att den som vill ha ett jobb inom statsförvaltningen fär böria som praktikant. Man blir inte anställd utan vidare, och del är detta vi knyter an lill när vi offererar dessa praktikantplalser, vilkas innehavare så småningom skall kunna gå in som reguljära statstjänstemän.

Sedan en liten korrigering: prisstegringen var inte under fjolåret 11 96. Räknar man kalenderårsmässigt, från årets börian lill dess slut, kommer man fram lill alt den låg under 10 96. Räknar man fram medelprisstegringen under året i förhållande lill närmasl föregående år - och det är ju den mest brukliga beräkningen - kommmer man fram lill ganska jämnt 10 96. Om jag däremot gör elt "provskott" i dag och jämför januari 1976 med januari 1975, råkar del bli 11 96 för denna enda månad, lill stor glädje för herr Burenstam Linder. Men även det har sina särskilda förklaringar, eftersom man i detta läge av årel har att ta på sig vissa prisstegringar, lönegenomslag och en del annal. Skall man göra en korrekl jämförelse kan man antingen räkna på medelpristalet eller kalenderårsmässigt, och då är det dess bättre litel mindre än det tal som herr Burenslam Linder för lill torgs.

Till herr Winén vill jag säga att vi när det gäller Slålverk 80 - och det är ju del vi diskuterar och inte sä mycket NJA - från regeringen har sagt att vi räknat med en sysselsättningsökning. Jag vill minnas att både siffrorna 2 300 och 2 500 har förts fram. Det nya programmet för Slålverk 80 desavuerar icke dessa prognoser. Hur ulvecklingen för del gamla Norrbottens Järnverk kommer att bli är jag mera osäker på. Det blir självfallet icke någon minskning, ulan allt lalar för all det blir en ökning. Den totala summan - jag vill minnas att NJA har drygt 5 000 anställda i dag - har mindre intresse i den specifika diskussionen om Stålverk 80, och där har jag givit besked.

Herr Hermansson ville allra sisl la upp frågan om såväl arbetstidsförkortningen som fem veckors semester och dessutom, som också jag naturligtvis räknar med, en stadigt pågående löneförbättring för de anställda. Visst hoppas vi väl alla pä delta. Det problem som vi alltid stöter emol är: När skall dessa goda ålgärder sältas in inom det utrymme som föreligger och i vilken takt skall vi ta det? Vilket skall prioriteras och vilket får man vänta med? Man kan inle bara föra fram hela önskelistan och säga: Det vill jag ha genomfört. Del vill vi i och för sig allihopa, men vi som inte tillhör herr Hermanssons interna krets måste säga oss, att vi är tvingade att se vad verkligheten ger oss för möjligheter att inordna önskemålen inom en rimligt stabil ekonomi.

Med priskontrollen är del ungefär samma sak. Jag hade ju nöjet -och det var ibland ganska blandat - att under hela det senaste kriget från 1940 till 1945 sitta som ledamot av priskontrollnämnden och följa dessa frågor pä nära håll. Då levde vi under en krigshushällning med alla dess speciella krav - det gör vi inle nu. Vi håller en priskoniroll som vi har byggt ut och som vi har givit alla de personella resurser vi önskar, och vill man ha flera kommer man alt få del. Det inträder inte prishöjningar utan att det flnns rimliga motiv för dem, men det kan finnas rimliga motiv ibland.

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Hen FÄLLDIN (c):

Herr talman! Finansutskottet är enigt om att den ekonomiska politiken måste vara tämligen expansiv under det närmaste året. Stimulansåtgärder måste sällas in för att motverka den fortsatia nedgång i konjunkturen som vi lyvärr måste räkna med. Liksom tidigare märks nedgången mest på avsättningssvårigheterna för exportföretagen. Men även lägel på arbetsmarknaden är kärvt. Det lägel är bra vid en internationell jämförelse, men vi måste karakterisera det som kärvt ändå. Del är värt alt notera - och att notera del positivt - alt företagen verkligen försökt och försöker att behålla sin arbetskraft, att de inte permitterar eller avskedar sina anställda. Men trots denna fina inställning kommer varslen om uppsägningar nu betydligt tätare än lidigare. Dessutom kvarstår den redan tidigare höga ungdomsarbetslösheten och svårigheterna för kvinnor som söker sig ut pä arbetsmarknaden att fä arbete. Någon verklig förbättring är inte all vänta förrän exporten pä nytt skjuter fart.

Underskottet i utrikesaffärerna och riskerna för ytterligare slora prisstegringar gör all det inte kan bli fråga om alt stimulera den privaia konsumtionen. Stimulansåtgärderna måste i stället ta sikte på att främja investeringarna. En sådan politik stämmer också väl överens med vad som behöver göras för att lösa några av de angelägnaste långsiktiga uppgifterna: att skapa arbete åt alla, all uppnå regional balans, all få bort underskottet i utrikesaffärerna samt all få ett bälire grepp om inflationen. Jag skulle gärna vilja tillägga, att framgången i detta avseende - alt fä ett grepp om inflationen - är avgörande för hur vi skall lyckas nå de andra målen.

Underskottet i utrikesaffärerna måste alltså angripas offensivt genom all produktionsapparaten byggs ut. All försöka gå motsatt väg och "svälta sig" ur det nuvarande läget skulle få förödande verkningar på sysselsättningen. Det är inle här som meningsskiljaktighelerna finns mellan partierna, ulan de gäller främst vilken inriktning investeringspolitiken skall ha.

Inom industrin visar investeringsbenägenheten f n, tendenser all sjunka. Del är det vanliga när avsättningsmöjligheterna försämras. Men dessutom kämpar de fiesta företag med växande svårigheler att finansiera nya investeringar, inkl, fortsatt produktion på lager. Redan de stora lager som byggdes upp under förra året är myckel kapitalkrävande. Sämre lönsamhet ger minskade möjligheler lill självfinansiering. De reserver som främst de stora företagen haft i sina arbeismiljöfonder och investeringsfonder kommer så småningom också att sina.

Då blir inte bara tillförseln av lånekapilal ulan också tillförseln av riskvilligt kapital allt viktigare. Varken banker eller andra långivare kan i längden stå till ijänsl med lånekapital om förelagen inte samtidigt själva förmår öka det egna kapitalel, I företagen finns del av naturliga skäl dessutom ell motstånd mot att göra invesleringar som leder till att företaget måste skuldsätta sig upp över öronen. Förelaget blir då alltför sårbart i kritiska situationer.

Finansminislern beskriver detta förhällande ganska utförligt i finansplanen, framför allt beiräffande de stora börsnoterade företagen. Där är situationen den, att de i slutel av 1960-lalet och början av 1970-talet fick alll större svårigheter all skaffa nytt aktiekapital den vanliga vägen genom aktiemarknaden. För att i någon mån råda bot pä della inrättades den fjärde AP-fonden år 1973 med rätt all placera tillgångarna i aktier. Fonden fick vid starten ell kapilal på 500 milj, kr,, som nu tre år senare i storl sett är disponerat.

Den kritik som man kan rikta mot fondens hittillsvarande verksamhet hänger ihop med att pengarna till så stor del har gått till företag som - det är jag ganska säker på - skulle ha kunnat skaffa motsvarande medel på traditionell väg. Del innebär alt fondens kapital inte har utnyttjats maximall ur t, ex, sysselsättningssynpunkt.

De senaste månaderna har börsförelagen aviserat nyemissioner till ett belopp som överstiger 1 miljard kronor. Inom centern anser vi det vara naturligt alt fjärde AP-fonden i viss utsträckning bidrar till att fylla detla väldiga behov av nytt kapital.

Men samtidigt - och det är mycket viktigt att tillägga - kvarstår de invändningar som vi tidigare har haft mot placeringsreglerna för fjärde AP-fonden, Vi anser fortfarande att det bör finnas klara bestämmelser om att fondens placeringar skall vara begränsade till viss del av aktiestocken för varje enskilt bolag. Vi pekar här pä 5-procentsregeln, och skälet är att del är den som gäller för vanliga försäkringsbolag t, ex, i fråga om pensionspengar. Fondens verksamhet hittills visar att den kan fylla en viktig uppgift inom en sådan ram. Fjärde AP-fonden skall enligt vär mening enbart vara ett organ som i bl, a, sysselsättningssyfte bidrar lill att underiätta förelagens kapitalanskaffning. Däremot fär fonden aldrig bli ett investmentbolag för spekulation med pensionärernas pengar och inte heller ell holdingbolag för att öka maktkoncentrationen inom näringslivet.

Herr talman! Det händer allt oftare att människor som jag känner som energiska och viljestarka och som under flera år har drivit mindre företag låter höra av sig och frågar om de kan räkna med någon ljusning. De förklarar all de inte längre orkar med alla de bördor som under senare år har lagts på dem - både ekonomiska och administrativa bördor. Olika utredningar som har gjorts ger i stort sett samma bild av situalionen för de mindre företagen. Och verkligheten själv bekräftar att bilden är sann. Nedläggningar och försäljningar av mindre företag pågår i en takt som aldrig förr.

Detta är en mycket oroande utveckling, som inte kan få fortsätta. Och verkningarna av den utvecklingen är långt mer omfattande än vad man i allmänhet har klart för sig. Verkningarna för företagaren och hans eller hennes familj kan ofla vara brutala i nedläggningsögonblickel. Resultatet av åratals träget arbete ser man falla sönder. Men det stannar inte med della - att som anställd i ett sådant företag förlora sitt arbete är naturligtvis lika påfrestande som del är alt förlora jobbet i ett företag

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

6 Riksdagens protokoll 1975/76:78-79

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

som är börsnoterat eller tillhör Slalsförelagsgruppen, För den enskilde som blir arbetslös är verkligheten lika brutal i del ögonblicket.

Men verkningarna kommer också för kommunerna. Lägre sysselsättning betyder automatiskt lägre skatteinkomster för kommunerna, men kommunernas kostnader finns kvar, och många gånger ökar dessa just som en följd av lägre sysselsättning. På den punkten får vi akta oss för all dra felaktiga slutsatser. Om det kärvar i varvsindustrin, så ligger verkningarna för de berörda kommunerna i öppen dager. Del ler sig självklart all staten genom olika insaiser skall gå in och ge silt stöd. Men vi får inte glömma all ett bortfall under ett är på lillsammans ett hundratal arbetstillfällen i en liten kommun har samma relativa inverkan på den kommunala ekonomin som problemen i varvsindustrin har i de kommuner där varven befinner sig. Och det finns många kommuner där sysselsättningen bärs upp hell och hållet av små och medelstora företag. Dessutom gäller för hela landet att de mindre företagen har en avgörande belydelse för sysselsättningen.

Men, herr talman, det förefaller som om regeringen liksom socialdemokraterna i finansutskottet är opåverkade av denna utveckling, av denna verklighet. Man fortsätter all skräddarsy sin näringspolitik och sin ekonomiska politik för de börsnoterade företagen och för de statliga förelagen. Såväl regeringens proposilion som socialdemokraternas reservation i finansutskottet är en klar bekräftelse pä della: 500 milj, kr, till de börsnoterade företagen och 1 500 milj, kr, lill AB Statsföretag, Del är i stort sett innehållet i den socialdemokratiska näringspolitiken. Jag kan inle tolka del på annal sätt än all del bara är dessa förelags problem som har kunnat tränga fram till regeringen och kanslihuset. Men del borde nästan säga sig självt, också för regeringen, att de mindre företagen har minsl samma svårigheler och problem som de större. Om man ser behovet av all vidta åtgärder, att göra insatser för att underlätta för de större, då är det ur min synpunkt närmast ofattbart all man har kunnal underlåta att göra del också för de mindre. Det är insikten om behovet av denna likvärdiga satsning som ligger till grund för den motion som centern har väckt lillsammans med folkpartiet och som ulskoitsmajo-rileten har gett sitt stöd.

Det får inte bli så all statens medverkan i förelagens kapitalförsörining begränsas lill storföretagen. Också de små och medelstora måste tillförsäkras motsvarande möjligheter. Del skall enligt vårt förslag ske genom alt man tillförsäkrar de s, k, mellanhandsinstituten som Industrikredil och Företagskredit en ökad utlåningskapaciiei. Men därutöver måste företagarföreningarna - vi diskuterar del inte i dag men jag vill gärna anmäla det nu - få öka sina ullåningsmöjligheter. Dessa lån skall inte ha samma krav på säkerhet som vanliga banklån. De bör kunna ses som en form av riskvilligt kapilal.

Det räcker inle med insaiser för att förbättra kapitalförsöriningen för att upprätthålla industriinvesteringarna på godtagbar nivå. Del behövs också förstärkning av det generella investeringsstöd som utgår i form

av särskilda investeringsavdrag och motsvarande bidrag. Dessutom vill vi att stödet skall omfatta byggnadsinvesteringar för alt motverka att stimulansinsatserna ensidigt inriktas pä maskininvesleringar. Socialdemokraterna i de berörda utskotten har menat att det ännu är för tidigt all aktualisera yllerligare stimulansåtgärder av del här slaget och går därför emot värt förslag. Jag har väldigt svårt att se vad man kan vinna på att vänta. Om elt stöd av den här arten skall få verklig effekt måste del sättas in när de första tendenserna till nedgång i investeringarna visar sig och inte när nedgången väl är ett faktum.

Del finns, herr talman, också anledning alt uppehålla sig något vid den långsiktiga ulvecklingen på kapitalmarknaden, Alla är vi medvetna om alt vi slår inför behovel av ökade investeringar inom induslrin. Samtidigt är vi inriktade pä att hålla tillbaka upplåningen i utlandet - den behövdes tillfälligt i samband med oljekrisen - och sträva efter att så småningom helt komma ifrån denna upplåning. Detta innebär i sin tur att kapitalbehovet i princip skall täckas inom vårt eget land. Samtidigt måste vi utgå från att hushållssparandet för närvarande ligger sä högt att det inle är realistiskt all räkna med någon ytleriigare uppgång - i varie fall någon särskilt stor uppgång. Relativt sett ökar inte heller AP-fonden i betydelse lika kraftigl som tidigare, eftersom de inbetalade medlen nu i växande utsträckning måste tas i anspråk för pensionsutbetalningar.

Allt detla lyder pä alt del blir trångt på kapitalmarknaden framöver, I riksdagens allmänpolitiska debatt i höstas varnade jag för att några få storprojekt, som riksdagen hade tagit ett större eller mindre direkt ansvar för, kommer att ta sä stor del av kapitalmarknaden i anspråk att de många mindre men lika viktiga investeringsprojekten kommer alt trängas undan och alt det då inle blir möjligt för dem att få sina behov tillgodosedda. De kapitalkrävande projekt som jag dä nämnde var bl, a, regeringens kärnkrafisprogram. Stålverk 80, bebådade invesleringar och andra åtgärder inom varvsindustrin och också andra slorinvesteringar inom den statliga företagssektorn. Vid det tillfället kunde finansministern inte ge någon som helst bild av läget. Inte heller långtidsutredningen har behandlat dessa problem särskilt ingående utan hänvisar till del kommande betänkandet från kapitalmarknadsutredningen.

Herr talman! Innan jag går vidare vill jag beröra en sak som finansministern gick in på. Det var när han kom upp i varv på ett sätt som han inte gjorde vid något annat tillfälle under silt anförande. Han försökte enligt min mening huta åt herr Wirtén och sade att herr Wirtén inte visste elt dugg om de ändrade förutsättningarna inom NJA och därför borde ha vettet att inte tala om denna fråga här i kammaren.

Ärade kammarledamöter! Om finansminislern anser sig ha grund all säga detta till herr Wirtén som ändå är ledamot av näringsulskottei, del utskott här i riksdagen som har att behandla de konkreta frågorna om NJA och Stålverk 80, då är väl detla att uppfatta så- finansminislern finns inte längre här - alt det gäller oss andra också. Men del kan uppen-

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

bariigen inle gälla riktigt alla i denna kammare, för om inte massmedia har felinformeral, så fann regeringen - Jag upprepar: regeringen - anledning alt i går kväll informera den socialdemokratiska delen av denna kammare om vad som har hänl, vad som händer och vad som skall komma att hända inom NJA och Slålverk 80, De socialdemokratiska ledamöterna har alliså av regeringen fåll information, I dag får vi veta - från regeringen - alt det tillkommer icke oss andra alt tala i denna fråga!

Får Jag säga, herr lalman: Finansministern och andra inom regeringen skall ha klart för sig alt allra minst mot bakgrund av vad som har skett med Stålverk 80 har regeringen någon anledning att räkna med und-fallenhet i denna fråga, Inga dompiörsfasoner i världen skall få hindra oss som tillhör denna riksdag att diskutera det här projeklet. Det är ändå samma tongångar som vi känner igen från socialdemokratiskt håll i samband med att det begärdes älerremiss för all få ytterligare informationer i della ärende. Dä framställdes det som ell svek mot idén -då skulle det vara ogrannlaga för riksdagens ledamöler alt få ett så gott underlag som möjligt för sitt beslut.

Vi har anledning att vara självkritiska, alla vi som deltagit i detta beslul, och till den självkritiken hör alt vi inte gick tillräckligt långl i att granska de kalkyler och argument som regeringen lade fram.

Frågan om hur vi skall kunna tillgodose den växande efterfrågan på kapital -Jag återkommer lill det - tränger sig snabbi på. Såvitt jag förstår är just kapitalfrågan en av de faktorer som har tvingat regeringen till den påbörjade reträtten beträffande Slålverk 80, Det är naturiigtvis också andra faktorer som harbidragit. Alt det brustit i den översiktliga planering som regeringen är direkt ansvarig för står väl tämligen klarl för alla vid det här laget. Det hänger, som jag ser del, ihop med alt man aldrig skaffat sig någon bild av ulvecklingen inom stålindustrin som helhet. Först de allra senaste dagarna har regeringen tillsalt en ulredning för att belysa situationen på delta område.

Tyvärr är detta inle en engångsföreteelse. Socialdemokratisk näringspolitik består alllför ofta i något lösryckt projekt som regeringen inte alllid vel hur det påverkar helheten. Sädana projekt förvandlas lätt till luftslott. Därför är det viktigt all verkligen öppet diskutera igenom vilken omfattning och inriktning stålverket i Luleå skall ha. Jag vill gärna slå fast all ett av de två eller tre storstålverk, som med säkerhet kommer att finnas här i landet i framliden, skall ligga i Luleå, Del sätter vi inom centern icke i fråga. Men jag tror att en grundlig genomlysning nu är nödvändig när det gäller projektets inriktning och omfattning, om det skall kunna återvinna del förtroende som otvivelaktigt har gått förlorat bland invånarna i Luleå, bland dem som har sin utkomst i malmkommunerna, bland de tilltänkta kunderna och bland andra som kommer att bli beroende av det nya stålverket.

Stålverk 80 är som sagt.bara ett projekt som pockat på stora kapitalinsatser. Ingenting har gjorts för alt belysa vad kärnkraftsprogrammet

kommer att kosta, och ingeniing har gjorts för all försöka ge en bild av vilka kapilalresurser i övrigl som den statliga företagsamheten kommer att ta i anspråk. Därför vill jag upprepa min fråga från i höstas: När länker regeringen försöka göra en samlad bedömning av utvecklingen på kapitalmarknaden under de närmaste åren? Den frågan är naturiigtvis mycket nära förbunden med möjligheterna alt lösa de långsiktiga sysselsättningsfrågorna. Om det mesta kapitalet binds för sådana kapital-slukande projekt som kärnkraftverk och storsiålverk, så blir det med nödvändighet mindre över till invesleringar som per insatt tusenlapp kan ge betydligt mer arbete än vad sådana projekt kan göra,

Sysselsättningsulredningen har enhälligt slutit upp kring den ambitiösa målsättningen "arbele ät alla". Vi inom centern anser, att när man skall realisera den målsättningen, så måste man i första hand ta fasta på de skillnader som finns mellan olika områden av landet. En allmän höjning av sysselsättningsgraden till den nivå som vi har i dag i de bäst ställda delarna av landet innebär att det behövs 380 000-400 000 nya jobb. Det är en målsättning som vi lycker är rimlig i ell tidsperspektiv in på 1980-talel och som vi därför har utgått från i vårt näringspolitiska program.

Nu har framför allt socialdemokralerna slora bekymmer med att vi har lagl ner möda på au analysera vad deklarationen arbele åt alla innebär, och finansminislern har här använt en stor del av sin debattid för alt säga att del är alldeles fel att försöka ange några siffror som grund för politiken. Men, herr Sträng, får jag då i all stillhet fråga: Varför springer ni, när del gäller den nya informationen om Stålverk 80, ul med antalet jobb där, innan ni är färdiga med projektet? I det konkreta fallet har ni ju valt exakt samma metod som vi har gjort för näringspolitiken i storl. Den metoden - som är en analys av vad arbele åt alla i praktiken innebär - tycker jag uppriktigt sagl det är rimligare all ni sätter som mål för den ekonomiska politiken, för näringspolitiken. Om man sätter ett lägre mål, innebär det all man inte tillerkänner människorna i de sysselsätlningssvaga områdena samma räll lill arbele som de människor som bor i områden där vi har den bästa och mest allsidiga arbetsmarknaden. Då gör man i prakliken avkall på ambitionerna att uppnå regional balans, men man gör också avkall på ambitionen arbete ät alla, som vi ju ändå - så länge del begränsar sig lill den formuleringen - är ense om.

Sedan återkommer jag till socialdemokraternas argumentation, som jag tycker är ganska märklig. Det har jag också understrukit i lidigare deballer. Först fick vi vela att folkel inte räcker till för all fylla arbetsplatserna, men det faller Ju på sin egen orimlighet. Vår analys visarju att om man höjer sysselsättningsnivån över hela landet, så att den blir likadan som i Jönköping eller i Stockholm, så blir del så här många arbeten. Och om del finns ett sådanl inlresse för att arbeta här i Slockholm eller i Jönköping, varför tror ni då alt människorna i de andra länen inte har lika stort intresse av att la elt arbete? Ni måste ju tro att människorna där inte har samma inlresse av alt ha elt jobb som människorna

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

i Jönköpings län och i Stockholms stad bevisligen har. Endast om ni tror det, kan ni säga att del är något fel pä denna målsättning. Jag lycker därför alt det ligger mycket i den formulering som herr Åsling använt, nämligen att det är cyniskt att anklaga oss för alt vi utgår ifrån människornas intresse när vi formulerar värt mål.

Så får vi gång efter annan veta att del blir för dyrt alt sälta fler människor i arbele. Finansministern har använt ett par replikomgångar Just lill att säga ifrån att han tycker att det blir för dyrt. Ena gängen pekar han pä lantbrukskooperalionen och säger att den kan väl aldrig ha råd att erbjuda den här sysselsättningen. Andra gängen hänvisar han lill att några landstingsmän för honom beskrivit att kostnaderna för att åstadkomma den långtidsvård som är helt nödvändig med hänsyn lill efterfrågan skulle motsvara en höjning av skatten med 3:50 kr.

Vad är det finansministern dä egentligen har bevisat? Jo, han har bevisat nödvändigheten av att de nya jobben i stor utsträckning skapas just inom näringslivet, så alt vi genom denna höjda sysselsältningsnivå, genom att det skapas mera resurser i näringslivet, får en möjlighet alt tillgodose människors önskemål när det gäller vården ulan alt uteslutande lita lill skattehöjningar. Det är väl det enda herr Sträng har bevisat med delta sitt resonemang.

Jag vill passa pä att säga att jag vid den presskonferens där vi presenterade förslaget om 400 000 nya Jobb sade alt vi skall sträva efter att huvuddelen av dem tillkommer inom näringslivet. På en fråga sade jag alt jag anser huvuddelen vara det som ligger mellan 50 "<. och två tredjedelar. Socialdemokraterna har sedan använt uppgiften två tredjedelar när man räknat om detta. Dessutom har de uppgivit att dessa jobb skulle tillkomma inom industrin. Jag vill nu en gång för alla rätla till delta missförstånd. Jag har lalat om näringslivet som helhet, inle bara om industrin å ena sidan och den offentliga sektorn ä andra sidan.

Nu har t. o. m. herrSträngböriat tala om alt det finns en direkt koppling mellan sysselsättning och energiåtgång. Dock gör han en reservation. Han säger: Om ni nu inom jordbruket går tillbaka till slagan när ni skall tröska, så blir det inte den energiåtgängen, då åtgår inte annan energi än den som människan själv utvecklar vid slagan.

Låt mig med anledning av detta exempel, som finansministern anförde, ställa en motfråga: Under åren 1974 och 1975 - del här är verkligheten; uppgifterna är hämtade ur den statistik som energisparkommittén skickat till regeringen för begrundan - har energiförbrukningen totalt i Sverige minskat med 2 1/2 "n. Under samma tid har sysselsättningen ökal med 200 000 personer. Har herr Sträng under sina resor ule i landet under denna period uppfattat att bönderna har lämnat skördetröskorna för att la slagan i sin ijänsl, eller har herr Sträng märkt några andra, motsvarande förändringar som gör att den här ekvationen går ihop?

Sanningen och verkligheten är att energiåtgången har minskal med 2 111 "n, jobben har ökal med 200 000. Akta er för alt bevisa för myckel i den här frågan!

Del ligger i sakens nalur alt en stor del av de nya jobben måste skapas i de områden som nu har brist på sysselsättning. För all få en posiiiv ulveckling i dessa områden måste den lokala arbetsmarknaden utvecklas så alt den erbjuder alternativ för människorna. Detta förutsätter att de regionalpolitiska medlen utvecklas och förstärks väsentligt.

Arbetet för att möta ungdomsarbetslösheten är både en arbetsmarknadspolitisk och en social- och utbildningspolitisk fråga. Vad det gäller är i hög grad att förebygga sociala problem och förhindra att människor slås ul från normalt samhällsliv redan i unga år.

Samhället måste enligt min uppfattning ta ett större ansvar för alla ungdomars yrkesutbildning och introduktion i arbetslivet. Lika naturiigl som samhällets engagemang för ungdomars utbildning är måste ett engagemang vara för dem som vill skaffa sig arbetslivserfarenhet. De ungdomar som väljer förvärvslivet direkt efter grundskolan är ofta de som har tappat intresset för sludier - låt vara ibland endast temporärt. Dessa måste samhället hjälpa med olika stödåtgärder. Det är orimligt som det nu är alt de ungdomar som bäst behöver stöd inte får någol sådant. Samhället måste se till all ungdomen får antingen ett förvärvsarbete eller en yrkesutbildning.

När del gäller insaiser mot den akuta ungdomsarbetslösheten har regeringen redan fattal beslut om en höjning av det statsbidrag som utgår när kommuner ordnar extra arbetstillfällen för ungdomar - del är höjt till 75 "ii. Det är utan tvivel en bra åtgärd, även om man kan hysa en viss oro för kommunernas möjligheter att la på sig sin del av det ekonomiska ansvaret när budgeten för 1976 sedan länge är fastställd och kommunerna befinner sig i ett så kärvt ekonomiskt läge. När centern i höstas föreslog en höjning av just detla statsbidrag sade regeringen och socialdemokraterna nej. Om åtgärden hade satts in då, när kommunerna höll på med budgetarbetet, hade de haft långl större möjligheter att medverka till att komma ål ungdomsarbelslösheten. Men bättre sent än aldrig.

Jag vill emellertid, herr lalman, påstå att del inle räcker att bara lita lill kommuner och landsting för att lösa frågan om ungdomsarbetslösheten. Del är angeläget att snabbi ge arbetsgivare i övrigl samma stöd om de ordnar särskilda jobb eller prakiikplatser för ungdomar. I en centermotion är detla yrkande ställt. Nu är frågan: Kommer socialdemokraterna all salsa sina krafter på att stoppa eller förhala också detta förslag eller är ni beredda att medverka lill alt cenlerförslaget bifalls? Vill ni på fullt allvar ta itu med ungdomsarbetslösheten -ja, dä borde svaret varil givet.

Jämsides med sysselsättningsfrågorna och del stora underskottet i bytesbalansen framslår inflationen fortfarande som del allvarligaste ekonomiska problemet. Under det att många länder kunnat notera en viss dämpning av prisökningarna har inflationen fortsatt i samma höga takt i vårt land. Ocii trots vad finansminislern har sagt vågar jag påstå alt vi inte kan räkna med någon större dämpning för 1976.

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatl

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Dessutom kan orsakerna till prisökningarna nu i ökad utsträckning sökas inom landel. Prisökningarna på olja och andra varor i internationell handel, som i stort sett har drabbat alla länder lika, spelar inte längre samma roll. I slället har den från lidigare perioder välkända kapplöpningen mellan priser och löner återkommit. Skattesystemets utformning spelar naturligtvis också en viktig roll i sammanhanget. På grund av denna ulveckling har Sveriges internationella kostnadsläge starkt försämrats.

Kampen mot infialionen måste därför, som finansutskottet betonar, få en mer framträdande plats i den ekonomiska politiken. Siktet måste bl. a. vara inställt på att försöka säkerställa att den kommande avtalsrörelsen kan genomföras inom ramen för det tillgängliga samhällsekonomiska utrymmet.

Det råder i dag bred partipolitisk enighel om många inslag i den ekonomiska politiken. Men det finns också betydelsefulla skiljelinjer. Den politik som regeringen har dragit upp i budgetpropositionen och som de socialdemokratiska ledamöterna i finansutskottet i allt väsentligt har ställt sig bakom kännetecknas av slagsida till förmån för de stora förelagen och de statliga företagen.

Mot denna politik står del samlade förslag som cenlern och folkpartiet har lagt fram i sin gemensamma partimotion. Värt förslag är inriktat på att öka de insatser som kan ge folkhushållel ökade resurser i framliden och att ge slora och små företag samma chans att utvecklas. Det är en förutsättning för att vi skall kunna klara sysselsättningen på kort och läng sikt, skapa regional balans, få bort underskottet i utrikesaffärerna, hålla tillbaka prisstegringarna och långsiktigt få bukt med de besväriiga skatteproblemen.

Hen BOHMAN (m):

Herr talman! Jag hade räknat med att i dag tala en halvtimme, men finansministern har ägnat min ringhet så stor uppmärksamhet att jag tyvärr måste prata betydligt längre. Jag ber redan nu talmannen och. kollegerna i kammaren om överseende med att mitt anförande blir längre än jag hade räknat med.

Finansminister Gunnar Strängs lal var av samma slag som de brukar vara. Men en iakttagelse tror jag att vi alla kunnat göra, nämligen alt finansministern i dag var om möjligt mera självbelåten än någonsin. I nödtorftigt döljande ordalag förklarade finansminislern att han var världens bästa finansrninister. Det är ju trevligt om finansministern är nöjd med sig själv. Det är alltid roligt att träffa människor som trivs med sin tillvaro och som sover gott om natten. Men samtidigt beskyllde finansminislern mig för bristande blygsamhet - för alt veta bättre än andra, för alt vela bälire än regeringen. Del skulle alltså innebära all jag skulle tro mig vara bättre än världens - enligt finansminislern själv - bästa finansminister och alt jag alltså skulle kunna vara den som hanterade ekonomin bäsl på del här jordklotet. Det säger alltså den man som blivit

något av ett nationalmonumeni i självförtroende. Jag säger det här ulan elakhet, men faktum är all det förhäller sig pä det sättet.

Sedan är det faktiskt så, herr finansminister, att utvecklingen i Sverige inle varil så fantastiskt bra som regeringen och finansminister Sträng vill göra gällande.

Om vi ser lillbaka på ulvecklingen under 1970-lalet, kan vi konstatera - det finns siffror som bevisar det här - att Sverige haft en långsammare ekonomisk tillväxt än genomsnittet inom OECD och Västeuropa, Om vi under dessa år hade-haft samma tillväxttakt som genomsnittet i vår omvärld skulle vi i dag - jag återkommer till den siffran - ha haft i runt tal 15-mi1jarder kronor mera att disponera i folkhushållel, för enskildas behov och för reformer, bl, a, för all sänka skatterna. Om finansminislern gör gällande alt detla bara är en lek med siffror, så måste finansminislern samtidigt påstå att del finns någol slags oskriven lag som säger alt vi häri Sverige alltid skulle ha en långsammare resurstillväxt än andra länder. Och det menar väl inte Gunnar Sträng, skulle jag tro.

Jag skall senare i mitt anförande återkomma till de flesta av de frågor som flnansministern tagit upp, men medan jag kommer ihåg det skulle jag redan nu vilja beröra några punkter.

Del är inle, finansminister Gunnar Sträng, "några promilles" förlust av marknadsandelar som vi gjort internationellt sett på exportmarknaden. På färdigvarusidan är det enligt den preliminära nationalbudgelen, som ligger som bilaga till finansministerns egen finansplan, fråga om åtta procentenheter. Om uttrycket "några promille" som finansministern använder skulle vara detsamma som två promille - och det brukar del vara - är alltså den verkliga förluslen av marknadsandelar 40 gånger större än vad finansministern lät antyda för en stund sedan. Och därmed slår Gunnar Sträng med fiera hästlängder Runebergs mästerprulare, den brunskäggyvige Onirus,

Vi brukar alllid i sädana här debatter fä höra all sysselsällningen i Sverige ökat på ell anmärkningsvärt sätt. Men det är inle sant. Om vi även här tittar på OECD:s statistik finner vi alt åtskilliga länder - också länder med högre arbetslöshet - har haft en snabbare ökning av sysselsättningen än vad vi haft. Det gäller Canada och Förenta staterna för att bara la elt par exempel, Della visar väl närmasl all de siffror som finansminislern brukar bolla med i del här hänseendet säger väldigt litet. Statistik skall man nämligen - del sade finansminislern själv för en stund sedan - ta med den försikiighei denna vetenskap kräver, och del gäller även arbetslöshetssiffror. Del finns anledning alt återkomma till det.

Ännu en gång tillbaka till min påstådda bristande blygsamhet och detta alt jag skulle vela bättre än finansministern och andra. Del är svårt alt spå i framtiden, det sade finansminislern själv. Men dessa svårigheter kräver ell slorl mätt av ödmjukhet och försiktighet, de kräver alt man gör reservationer för fel, att man inle är alllför kalegorisk i sina bedömningar.

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Jag vill, liksom många andra, la ell exempel på risken att vara kalegorisk, nämligen Stålverk 80; det projekl som finansminislern inle vill alt vi skall diskutera. Vi skall vänta tills vi vel mera, gjorde finansminislern gällande. Men då oppositionen vid olika tillfällen under årens lopp velat veta mer, då vi begäri besked från regeringen om hur projeklel utvecklat sig, har vi blivit avvisade. Vi har tagit upp frågan i molioner och interpeiiationer och begärt att få besked, men varie gång har man varil oerhört överlägsen och kategorisk från regeringens sida. Man har gjort gällande att det varit fråga om politiska misstänkliggöranden frän vår sida när vi ville veta hur del verkligen förhöll sig. Jag tycker, på tal om blygsamhet, att man skall jämföra vad som sagts frän regeringens sida beiräffande Stålverk 80 och vad som sagts från vär sida. Vem var det som, när vi diskuterade ärendets äterförvisning till näringsulskollet för alt få bälire besked, använde uttrycket Mycke skrik och lite ull, sa bonn, klippte grisen? Det var inte finansministern men en framsiående talesman för Slålverk 80-projektet som yttrade detla.

Jag frågar på nytt: Vem har varit mest blygsam i sädana här sammanhang? Jag har alltså ingen anledning all känna mig träffad av herr Strängs anklagelser. Jag vill gärna ge Thorbjörn Fälldin en eloge för det kraftfulla sätt pä vilket han reagerade mot finansministerns krav att vi skulle hålla tyst i den här frågan, Fälldin sade precis vad som behövde sägas.

Sedan hoppade finansministern på mig för att jag i ett par artiklar sagl alt jag krävde ett bättre utnyttjande av landels tillgångar och att vi med en annan politik skulle kunna åsladkomma ell bättre resultat till gagn för tryggheten, sysselsättningen och tillväxttakten. Jag syftade bl, a, pä arbetskraften, finansministern, och jag syftade framför allt på kopplingen mellan lusten att jobba och att öppet redovisa vad man tjänar mot bakgrund av de marginalskatter vi har i vårt land, Marginalskat-lesalserna har fakliskl lell lill - och det vel Gunnar Sträng precis; jag skulle kunna säga, som Gunnar Sträng sade lill några av debattörerna tidigare, all Gunnar Sträng är tillräckligt begåvad för alt veta alt vad jag säger är sant, tillräckligt erfaren för all veta all jag inte pratar i vädret - all något slags naturahushållning uppstått i vårt samhälle. Man byter tjänster: muraren murar åt snickaren och snickaren snickrar ät muraren. Tar vi läkare och advokater som exempel förekommer samma byte av tjänster där. Jag vet att della är fel, alt sådanl skall tas upptill beskattning, men det görs inle av nalurliga skäl. Och hur många är det inte i dag som tar ut ersättning i form av fritid i stället för i pengar? Man ligger inle på rygg under fritiden ulan man jobbar åt sig själv. Del utgår inle skatt på del man gör åt sig själv.

Vi har den högsta frånvaron från arbetet i hela världen. Vår frånvaro kostar myckel mer än konfiikierna gör i Storbritannien. Vi har en jättelik skallebyråkrati därför att vårt skattesystem är sådant det är och för att vi vill se till alt folk inte "bågar" för mycket med skatterna. Vi har en jättelik bostadsbyräkrati därför all vi för en bostadspolitik som skapat

behov av sådanl. Så mycket kan vi i alla fall vara överens om alt nog skulle de här människorna kunna ge bättre avkastning för hela folkhushållet om de användes för mer direkt produktiva sysslor än för kontrollverksamhet.

Herr talman! Vi kan konstatera att värt land i dag befinner sig mill i en vikande konjunktur. Vi har inte, som finansminislern lovade för något år sedan, kunnat hoppa över konjunktursvackan och haka på en uppgående internationell konjunktur. Lågkonjunkturen utomlands har faktiskt blivit djupare och långvarigare än vad regeringen själv räknade med. Och den ekonomiska politiken här hemma -jag återkommer till den - har inte blivit så framgångsrik som regeringen har försökt göra gällande.

Inom den för vår sysselsättning betydelsefulla -jag skulle nästan vilja säga hell avgörande - verkstadsindustrin går fortfarande denna dag orderingången ned både på hemmamarknaden och på exportmarknaden. För massaindustrin tycks minskningen i orderingången ha upphört, men nivån är fortfarande myckel låg. För trävaruindustrin är del något bälire pä exportsidan, men pä hemmamarknaden är orderinfiödel fortfarande vikande, och inom induslrin i dess helhet minskade som bekant både produktionen och sysselsättningen under 1975. Produktionen gick ned med inte mindre än 3 96, Samtidigt ökade färdigvarulagren kraftigt. Och vi befinner oss fortfarande på väg nedåt. Sannolikt - även om del här är svårt all spå om, del medger jag - när vi inte botten förrän någon gång under höstens lopp. Jag hoppas att det blir tidigare, men jag tror det inte,

I finansplanen räknar finansminister Sträng med all årets brutlona-tionalproduktökning skall uppgå till bara 1,6 %. Tar man hänsyn till den aldrig svikande optimism som är finansministerns mesl betecknande drag ärdenna siffra anmärkningsvärt låg. Den är faktiskt, såviti jag minns, lägre än i någon tidigare prognos från finansminislern. Jag tillåter mig

- liksom vi moderater gjorde i parlimolionen i januari - att ifrågasätta
om det över huvud laget blir någon produktionsökning i år för så vitt
inle alldeles särskilda åtgärder sätts in,

Ulvecklingen på produktionssidan måste hell enkell fä konsekvenser för sysselsättningen. Det finns elt osvikligt samband mellan de två leden. Under förra året steg antalet personer berörda av permitteringsvarsel med 67 96 i jämförelse med årel dessförinnan. Antalet varsel visar fortfarande

- om del inle har hänl någonting i dag - en stigande tendens. Under
de tre första kvartalen 1975 värden registrerade arbetslösheten visserligen
låg, men den öppna arbetslösheten ökade inle desto mindre, och i no
vember och december var den högre än vid motsvarande tidpunkt ell
år lidigare och i januari i år väsentligt högre. Och efterfrågan på arbetskraft
går fortfarande ned,

I februari sjönk sedan, glädjande nog, den registrerade arbetslösheten än en gång. Den var t, o, m, lägre än för ett år sedan. Situationen var, som finansminislern sade, överraskande god. Han blev alltså förvånad

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

över att siffran var så hygglig som den var. Men om man räknar med omskolning och beredskapsarbeten - och dit har man ju fört myckel folk i Sverige, myckel mer än vad man gjort på andra håll, vilket i och för sig är bra - var arbetslösheten ändå i februari klart högre än vad den var i februari månad förra året. Och sedan har efterfrågan pä arbetskraft fortsatt att minska.

Regeringen brukar reagera mot all jag betraktar människor med beredskapsarbete eller människor som är under omskolning som arbetslösa. Statistiskt saknar de naturligtvis inte arbele - de jobbar ju - men de har inle kunnat få arbele pä den öppna marknaden. Och deras antal har konjunkiurpolitisk belydelse. Del kan vi väl i alla fall vara överens om.

De senasl offentliggjorda arbetslöshetssiffrorna är i själva verket så låga att man kan fråga sig om de ger ell riktigt uttryck för hur våra produktionsresurser, utnyttjas - nu är vi där igen med frågan om att utnyttja resurserna, herr Sträng, Enbart den omständigheten att industriproduktionen förra året gick ned med så mycket som 3 96 tyder ju på alt en påtaglig förändring helt enkelt måste ha inträffat i fråga om näringslivets sysselsättningspolitik. Troligen har erfarenheterna frän den senaste konjunkturuppgångens svårigheter att nyrekrytera arbetskraft påverkat förelagens handlande, Åmanlagarna, utbildningsslödel och lagerstödet har säkert också spelat en roll. Många företag torde dessutom ha trott på regeringens förutsägelser om en snabbare konjunkturåterhämtning än den som vi nu har anledning all utgå ifrån.

Men alldeles oberoende av orsakerna lill lägel i dag går den här ekvationen med produktionsutveckling och sysselsättning hell enkell inle ihop - om man inte utgår ifrån, vilket jag gör, alt det i dag finns en stor outnyttjad kapaciiet inom vårt svenska näringsliv, att vi alltså har en tilltagande dold arbetslöshet. På den punkien torde flertalet ekonomiska experter i dag vara ense. Siffran 10 96 överkapacitet i vårt näringsliv har nämnts. Den skulle motsvara en dold arbetslöshet - dvs, anställda som ej är fulll sysselsatta på arbetsmarknaden - av storleksordningen 100 000 personer. Men även om den verkliga siffran skulle vara bara hälften så hög, skulle del ändå innebära alt vi samhällsekonomiskt sett har en arbetslöshet pä drygt 3 96, Del var där vi låg åren 1971-72, om jag inte minns fel.

Nu är del naturligtvis bara bra - del vill jag gärna stryka under -att man inte friställer människor. Den ökade benägenheten i vårt näringsliv att behålla sina anställda trots minskat arbetskraftsbehov är alltså i och för sig mycket tillfredsställande.

Det är emellertid nödvändigl all ha den rikliga sysselsätiningsbilden fullt klar för sig. Om man godtar de låga officiella arbetslöshetssiffrorna och bygger sin ekonomiska politik på att 98 96 av arbetskraften är fullt sysselsatt, finns del stor risk för att också finanspolitiken blir felaktig. Den önskvärda produktionsökningen försenas. Undersysselsättningen består längre än vad som eljesl vore nödvändigl. Dold arbetslöshet inom

företagen är fortfarande från samhällsekonomisk synpunkt nästan lika kostsam som öppet redovisad sådan. Även den dolda arbetslösheten är ett uttryck för bortfall av produklion och därmed en välfärdsföriust. Och den innebär dessutom - del borde väl intressera finansministern - ökade kostnader och inkomstförluster för statskassan,

I längden kan nalurligtvis inte näringslivet hålla en större arbetsstyrka än vad den faktiska produktionen kräver. Underlåtenhet att ge den ekonomiska politiken den nödvändiga stimulansen ökar alltså för varie dag risken för att den dolda arbetslösheten kan förvandlas och bli öppen, att förelagen hell enkelt lill sist tvingas friställa sina anställda.

Jag menar all den risken i dag är belydande. Nästan dagligen förekommer uppgifter om nedläggningsholade företag, Senasl i måndags talades del om alt tusentals jobb i Bohuslän var i farozonen, Alla kan inte som Statsföretag AB begära 1,5 miljarder kronor i ägartillskott med skattemedel. Färdigvarulagren är dessutom i dag så stora i flertalet företag att någon nämnvärd ytleriigare lagerökning knappast är trolig även om vi, såsom ju sker, förbättrar lagerstödet.

Vi får alltså inle, herr lalman, blunda för de risker som gör sig gällande inför del kommande halvårets ekonomiska utveckling. De som blir friställda riskerar att få gä ulan arbele längre lid än förut. Vissa grupper kommer att bli särskilt utsatta för de påfrestningar som den stigande arbetslösheten medför. Det gäller tjänstemännen, kvinnorna och den unga generationen. Ungdomsarbetslösheten är - som flertalet talare har strukit under här i dag - allvarlig, 1 del hänseendet torde de nya trygghetslagarna ha fält en motsatt effekt mot den som åsyftades och som också uppnåtts, då det gäller dem som redan har arbete. Lagstiftningen har alltså försvårat för unga människor utan yrkeserfarenheter all få arbete. Företagen har över huvud laget blivit starkt återhållsamma dä det gäller att nyrekrytera arbetskraft.

Mot bakgrunden av det faktiska sysselsättningsläget och riskerna för att en allvarlig försämring kommer att inträda under vårens lopp, är den ekonomiska poliliken - för vilken finansministern har ansvaret -inte konsekvent. Under det förhållandevis gynnsamma året 1974 gavs den offentliga sektorn en expansiv finanspolitisk effekt. Den motsvarade elt efterfrågelillskott av slorieksordningen 3,2 96 av BNP. Under år 1975, då den nuvarande konjunkturnedgången böriade, reducerades efterfrå-gelillskoltel till nära nog hälften eller lill 1,7 96. Och för 1976 beräknas molsvarande tillskott enligt den preliminära nationalbudgelen sjunka ytleriigare ner till 0,7 96 av BNP. Om man jämför med 1974 har alltså den ekonomiska politiken under dessa är stramats ål med inle mindre än 7 miljarder kr. främst genom höjda skatter och höjda arbetsgivaravgifter. Detla är en ur konjunkiurpolitisk synvinkel minsl sagl märklig utveckling. Den har sin direkta motsvarighet i den politik som regeringen förde 1971 i jämförelse med 1970. Då fick som bekant åtstramningen som följd en rekordhög arbetslöshet. Något sådant kan inte få upprepas.

Men, herr lalman, inle bara sysselsättningsläget är oroande. Även pri-

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebalt

serna stiger trots prisstopp och trots uttalanden mot prishöjningar från det ena statsrådet efter det andra. De två senaste åren har konsumentpriserna varie år stigit med i runt tal 10 96 - förra årel 11 96. Allt talar för att inflationen även i är blir i stort sett densamma. Därmed skulle vi här i Sverige på bara tre år ha lyckats försämra penningvärdet med omkring en tredjedel.

Varie gång vi pä vårt häll begär kraftlag mot inflalionen försöker regeringen emellertid på ett eller annat sätt bagatellisera den. Den är mycket värre i andra länder, brukar vi fä veta. Men detta är ingen ursäkt och dessutom ingen förklaring, eftersom påståendet inte längre är sant. Au prisstegringen här hemma var lägre än på de flesta håll utomlands var riktigt 1974. Men sä är det inte längre. Under 1976 kommer prisstegringarna i Sverige att vara större än i vår omvärld, om inle något alldeles specielll skulle inträffa. Jag undantar då länder såsom det socialdemokraliskl styrda Storbritannien med dess stora ekonomiska problem.

Prisstegringarna kommer inte längre utifrån. Enligt den preliminära nationalbudgelen var bara en tiondel av förra årets 10-11 -procentiga uppgång av konsumentprisindex beroende på förändringar i internationellt bestämda priser. Återstoden, dvs. 9 96, sammanhängde med den inhemska poliliken. Och för 1976 är bilden i stort sett densamma. Vi har inte längre någon nämnvärd importerad inflation. Den är hemmalillverkad.

Inflation är ett samhällsont. Det har jag sagl så många gånger att det nästan böriar bli tjatigt. Inflation är politiskt omoralisk. Den drabbar framför alll de små och svaga i samhället. Den undergräver förtroendet för statsmakterna och för politikerna. Att löntagarna, sade professor Erik Lundberg nyligen, fortsätter att spara för att fylla på när inflalionen undan för undan urholkar realvärdet av det man tidigare sparat är "den djupt omoraliska sidan av statsmakternas politik, ett systematiskt bedrägeri i ständig upprepning där realvärdet överförs från smäspararen lill bl. a. bolag och stal".

När vi moderater för ell och ell halvl år sedan här i riksdagen presenterade en skiss lill ell program mot inflalionen, var regeringen totalt ointresserad. Vårt förslag kom för sent, förklarade statsministern. Det kom för tidigt, förklarade finansministern. Parterna på arbetsmarknaden måste "få stångas ett tag", innan statsmakterna vidtog några ålgärder. Och stångades gjorde de som bekant. De stångade sig så småningom och med hjälp av regeringen fram lill rekordhöga ökningar av arbetskraftskostnaderna i slorleksklassen 25 96 - i vissa fall ännu mer. När Kooperativa förbundet för någon vecka sedan skulle förklara silt dåliga resullal under 1975, pekade KF på en lönekostnadsökning som sades uppgå till hela 30 96,

I den allmänpolitiska deballen för någon månad sedan påstod finansminislern all de förslag som vi moderater lagt fram i våra motioner till årets riksdag skulle medföra en budgetförsvagning på 7 miljarder kronor. Några andra från regeringen gick ännu längre. Jag har senare fått ta del av det utredningsmaterial som han stödde sitt uttalande pä. Den

största posten i den s, k, budgetförsvagningen var vårt förslag om indexreglering av skattesystemet - finansminislern har berört del tidigare i dag. Detta förslag att infialionen inte skulle få automatiskt medföra höjda skatter skulle enligt finansdepartementet "kosta" 3,2 miljarder pä ett år.

Av värt s, k, överbud på 7 miljarder skulle alltså nära hälften hänföras till kravei pä att riksdagen skall bestämma skatternas höjd och inte inflalionen. När regeringen beskyller oss för alt genom överbud försvaga den svenska ekonomin, är alltså halva det s, k, överbudet hänförligl till all regeringen räknar sig till godo en fortsalt inflation, som automatiskt skulle ge statskassan 3,2 miljarder kronor mera på ett enda år. Inflationen skulle med andra ord bidra till all stärka den svenska ekonomin. Och jag som trodde att det förhöll sig precis tvärtom. Där ser man hur svårt det här är.

Låt oss, herr talman, göra ett tankeexperiment. Antag, finansminister Gunnar Sträng, att vi här i riksdagen hade ett förslag framför oss som skulle halvera inflationen och leda lill att inflalionen stannade vid bara 4 96 i stället för vid de 8 96 som tydligen finansdepartementet haft som utgångspunkt vid sin beräkning av "kostnaderna" för en indexreglering av skatterna. Debatten om ett sådanl förslag skulle onekligen bli intressant. Skulle finansministern säga alt förslaget om att halvera inflationen var ekonomiskt oansvarigt? Det skulle ju försvaga budgeten med 1,6 miljarder kronor. Och skulle finansministern som villkor för att godta förslaget kräva en kompensation åt statskassan genom höjd moms eller höjd arbetsgivaravgift? Jag bara frågar. Del skall bli intressant all få höra svaren på frågorna.

Detta visar hur befängt man resonerar i finansdepartementet. Vi skulle helt enkelt inte ha råd att angripa inflationen. En framgångsrik kamp mot prisstegringarna skulle ju få precis samma resultat för statskassan och budgeten som en indexreglering.

När man hör sådant, frågar man sig - det här är kanske inte någon vidare snäll fråga - om motsvarande tankegångar också ligger bakom regeringens obegripliga passivitet inför utvecklingen förra året. Föreföll det så lockande för regeringen alt inför ell valår låla inflationen tillföra statskassan ytterligare miljarder i skattehöjningar att man ville ligga lågt? Det var ju detta som det s, k, stängandet pä arbetsmarknaden ledde till. Del var ju inle löntagarna utan den offentliga sektorn som fick ul det mesta av de slora nominella lönehöjningarna. Statskassans inkomsier i löpande priser ökade med inle mindre än 22 miljarder år 1975, Och under 1976 kommer inkomsterna att öka med 29 miljarder enligt den preliminära nationalbudgelen eller med 16 miljarder i 1975 års priser.

Så verkar inflationen - med nuvarande skattepolitik. Del är vi alla som betalar priset.

Att komma till rätta med inflationen är en fråga som ytterst gäller balansen i hela vår samhällsekonomi. Den gäller våra möjligheler alt få jämvikt i våra utrikesbeialningar. Den påverkar vår produklion och

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

vår export. Den svenska exporten minskade som bekant under 1975, och den minskade mer än andra industriländers export. Vi har förlorat marknadsandelar; jag kommer tillbaka till del,

Förluslen uppgick alltså inte till de promille som finansminislern sade utan till 8,4 % då del gäller färdigvaror, och ulvecklingen beräknas forigå också under 1976, Varför? Jo, bl, a, därför all de svenska exporlpriserna på grund av den inhemska koslnadsulvecklingen stigit betydligt mera än världsmarknadspriserna. Och föriusl av marknadsandelar innebär ofrånkomligen förlust av sysselsättning. Hur mycket vi förlorat i del hänseendet är vanskligt alt ange i exakta lal, men siffran 40 000 bortfallna arbetsplatser har nämnts av konjunkturinslitutets experter.

Nu gjorde finansministern i sill anförande för en stund sedan gällande alt den slora lagerhållningen skall hjälpa oss att ta tillbaka marknadsandelar. Ja, om del vore så väl. Om vi skall kunna la tillbaka marknadsandelar beror ju inte på att vi har väldigt mycket varor i lager, utan del beror på vilka priser vi kan erbjuda, vilken konkurrenskraft vi har. Den överkapacitet som vi har i Sverige finnsju också ulomlands. Även våra konkurrenter har stor överkapacitet och alltså möjligheter alt vara med och konkurrera. Och de konkurrerar med lägre kostnader än vad vårt land gör. Dessutom är det ju så att stor lagerhållning försenar en återhämtning, I och för sig är det därför ingenting att stå efter att ha slora lager. Del är bra att arbeta på lager när man har arbetslöshet, men del kan inte vara något självändamål att ha stora lager. Tvärtom, det innebär en direkt ekonomisk förlust att ligga med för slora lager.

Sedan sökte finansminislern - och del tyckte jag var mycket intressant

- tröst i att svenska byggföretag i konkurrens med andra utomlands visat sin skicklighet genom all ta hem den ena ordern efter den andra. Jag trodde - jag är nästan övertygad om all det förhåller sig så också

- att finansminislern vet alt vi har en utomordentligt fin tradition i värt land då det gäller våra möjligheter att med tillgång av svenskl kunnande och svensk teknik bygga ulomlands. Hela det senaste seklet visar en enda lång kedja av svenska tekniska projekt - Järnvägar, dammar, bevattningsanläggningar och mycket annal-rum om i världen, där svenska tekniker och svensk teknik har visat sin överlägsenhet gentemot andra. Det skulle väl bara fattas att vi hade förlorat vår tekniska skicklighet, vår konkurrensförmåga i det hänseendet på byggsidan. Den har vi naturligtvis kvar.

Dessutom hör det väl till bilden att när vi har kunnat hävda oss bl, a, i öststaterna beror det på att Sverige har haft stora möjligheler all ge långa krediter. Man konkurrerar ju numera inte bara med priser, teknik och yrkesskicklighet, ulan - tyvärr - man konkurrerar också med möjligheter alt ge statliga krediter, och där har vi såviti jag minns hållit oss väl framme.

Finansministern berömde sig av att investeringsutvecklingen har varil så bra. En lång stund talade finansministern om den tillfredsställande investeringsulvecklingen. En av finansminislerns egna partivänner, fi-

nansutskollets vice ordförande herr Ekström, stod här i dag och citerade ur Konjunklurrådets rapport Dags för tillväxt? - utgiven av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, Del må vara tillåtet även för mig att citera några rader ur den rapporten, för den belyser rätt bra situationen då del gäller investeringsulvecklingen,

"De privata investeringarna kommer all utvecklas svagt. Del svaga efterfrägetägel har medfört ett lågt kapaciteisutnyttjande, vinsterna rasar, och likviditeten i företagen sjunker snabbt. Under de sista månaderna av 1975 har flera företag meddelat alt de senarelägger lidigare beslutade investeringar av belydande sloriek. Även investeringsenkäterna har rapporterat nedskärningar i företagens investeringsplaner. Vi antar att näringslivels investeringar i bästa fall ökar med 0,3 procent och i sämsta fall minskar med 1,5 procent,"

Jag tror inte - men jag skall vara ödmjuk och försiktig, herr finansminister - att del har inträffat någon ändring i detta hänseende dä det gäller prognoserna för det kommande året. Men man kanske skall vara mera försiktig än vad finansministern var när han nyss gjorde sina bedömningar. Ingen skulle emellertid vara gladare än jag om jag hade fel på denna punkt.

De drivande faktorerna till den svenska inflationen, herr talman, är vår skattepolitik - de höga marginalskatterna och det stora samlade skatteuttaget. Våra samlade inkomsier - bruttonationalprodukten - har inte ökat med mer än 1,5 miljarder under 1975, Men samhällets skatteinkomster har samtidigt stigit med inte mindre än 9 miljarder i fasta priser. Ändå lalar regeringen om skattesänkningar.

För år 1976 tecknar den preliminära nationalbudgelen en motsvarande bild. Man räknar som bekant med alt BNP skall öka med 4,5 miljarder kronor i fasta priser. Men den offentliga sektorns inkomster skall samma år-jag tror jag har nämnt det förut-öka med inte mindre än 16 miljarder kronor i motsvarande prisläge. Nära fyra gånger mer än den totala resursökningen i del svenska samhällel. Sedan 1973 års val har olika provisoriska skattereformer genomförts, men ändå har skattebelastningen hela tiden ökat. Höjningarna av olika arbetsgivaravgifter har uppgått till inte mindre än 12 procentenheter, och de höjningarna har lagts ovanpå rekordhöga löneökningar.

Del är mot den bakgrunden inte besynnerligt att de många hundratusentals mindre och medelstora företagen i värt land betraktar situalionen som alltmer hopplös. Många lägger ner rörelsen. Många säljer sina företag till storföretag. Många går omkull, Nyföretagandet har, som bekant stoppat upp.

De akuta problemen växer och myckel lyder lyvärr på all regeringen med illa dold välvilja godtar koncentrationstendenserna i det svenska näringslivet. De ligger ju helt i linje med den näringspolitik socialdemokraterna slår för och bl, a, har utvecklat i sin näringspolitiska rapport. Omsorgen om de stora förelagen går som en röd träd genom socialdemokratins politik sedan Ernst Wigforss dagar. Den har med all säkerhet

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

7 Riksdagens protokoll 1975/76:78-79

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

sin grund i den överensstämmelse mellan en utveckling mot allt större företag och en utveckling mot planhushållning som socialister sett så länge socialister funnits på vår jord. En ekonomi dominerad av allt färre och alll större företag blir en ekonomi som det är långt lättare att centralt planera och dirigera än en ekonomi som kännetecknas av en livaktig konkurrens mellan små, medelstora och stora företag. Och alt vi i mycket rask takt närmar oss det tillstånd där en sådan här centraliserad planhushållning börial bli en realitet har vi sett otaliga exempel på under de senaste åren.

Men samtidigt som man lägger nya bördor på företagen söker man framställa sig som småföretagsamhetens speciella beskyddare. Man pekar i olika sammanhang, inte minst här i riksdagen, på olika selektiva stödåtgärder, som man tillgriper. Man talar om insatser för alt vidga kre-ditutrymmet, men man låtsas inle gärna om att kredilanspräk inle rimligen kan göras gällande där rimliga förutsättningar för lönsamhei saknas. Den som inte vet hur del här förhåller sig bör gå ut och fråga alla de många människor som arbelar i våra serviceyrken, i haniverk och svensk småindustri hur de bedömer sin situation. Sedan ni väl fåll svar på era frågor, blir del i varje fall myckel svårare att beskylla andra för svartmålning, när de försöker skildra hur dessa människor upplever sin vardag och sin verklighet.

Någon gång, herr talman, måste man sälta stopp för de ideliga höjningarna av arbetsgivaravgifterna, Ålgärder ägnade att dämpa kostnadsökningarna i vårt näringsliv är - inte minst med hänsyn lill vår exportindustris möjligheter all hävda sig på väridsmarknaden - mer angelägna än någonsin lidigare. Vi skulle därmed få en lugnare prisutveckling här hemma. Därför hör frågan om en sänkning av arbetsgivaravgiften lill de frågor som enligt min mening bör tas upp lill övervägande vid den stabiliseringspoliliska konferens som riksdagen fållade beslul om i höslas och som aviserais i finansplanen. Under alla om-sländigheler kommer vi moderaler bestämt att motsätta oss varie ytterligare höjning av arbetsgivaravgiften.

Herr talman! All progressivileten i skattesystemet är direkt produk-lionsfienllig,att den motverkar nyförelagande, iniliativ och arbelsamhel samt därmed begränsar tillväxttakten lär det i dag icke råda några delade meningar om - i varie fall utanför regeringskretsen. En svensk normalinkomstlagare betalar nu omkring 65 kr, i skall pä varie nytjänad hundralapp. Del blir inle mycket pengar över av inkomstökningar när skatt och inflation har tagit silt. Därför måste del betraktas som ett tvingande krav att en normalinkomstlagare skall få behålla åtminstone hälften av de pengar han förtjänar genom nya arbetsinsatser eller höjda löner.

Och marginalskatten är dessutom i vissa fall betydligt högre än 65 96 även för normala inkomsttagare, I morgon behandlar vi här i kammaren proposilionen om nya exislensminimiregler. Där får man en drastisk belysning av skatlesystemets orimliga konsekvenser. För en trebarnsfamilj med normal bostadskostnad blir del helt likgiltigt om familjens inkomsi

är 30 000 eller 50 000 kr, om året. Allt som ligger däremellan går bort. Marginalskatten blir alltså hundraprocentig. Ingenting blir kvar av t, ex, elt skiftestillägg, ersättning för obekväm arbetstid eller ett nytt Jobb, Skatten är så hög att en trebarnsfamilj som tjänar 50 000 kronor om året inte när upp till del som man betraktar som existensminimum, om den familjen erlägger skatt enligt vanliga skattetabeller. Detta är inte klokt.

Till följd av förra årets Haga uppgörelse har en rad egenföretagare, som inle har satt sig på aktiebolag, hamnat i den situationen att också de fär betala 100 96 av sin inkomst i skatt. Det är följden av att socialförsäkringsavgifternas tak har tagils bort.

Jag vet inte om finansminstern har haft tid att läsa Expressen i dag

- om nu finansminstern läser den tidningen - men där finns en saga av Astrid Lindgren, Hon berättar att hon på en inkomst av 2 milj, kr,

- och del låter ju gräsligt myckel - får betala inte mindre än 2 002 000 kr, lill stal och kommun. Hon får alltså på grund av denna konstruktion betala 2 000 kronor mera än de 2 milj, kr, hon har tjänat som egenföretagare. Hon säger det själv.

Det går inte att sänka skatterna, brukar det heta både från socialdemokratiskt håll och från andra håll. Vi får till nöds nöja oss med att säga nej till nya skattehöjningar, säger man också. Men det är ju inte ens della som man gör. Den hittillsvarande utvecklingen pekar pä en konsekvent genomförd fortsatt skaltehöjningspolilik.

Här i dag har herr Burenstam Linder frågat Gunnar Sträng flera gånger: Vad är det för skattesystem som ni tänker på i regeringen? Hur kommer det skattesystem att se ut som ni kommer att presentera? Del har vi inle fått svar på. Vilket provisorium kommer man att lägga fram här i höst för att klara sig inför valrörelsen? Det har vi inte heller fått svar på.

Jag lycker att i en sådan här ekonomisk debatt - vi har ju bara en stor ekonomisk debatt av delta slag om årel i riksdagen - borde del finnas skäl för regeringen att tala om i varie fall hur man tänker sig att utforma ett sådant här provisorium. Vill herr Sträng i fortsättningen av denna debatt vara mera öppen, skulle vi alla här i kammaren sätta slorl värde på det.

Jag är klart medveten, herr talman, om att jag om en stund kommer alt få höra den vanliga gamla visan om budgetbalansen. Hur kan moderaterna så försvaga budgeten? Den får vi ju alltid höra. Hur kan moderaterna så ansvarslöst försvaga budgeten? Hur skall utgifter och inkomster gä ihop? Hur kan man bedriva en sådan överbudspolilik?

Jag påslår, nu som lidigare, att del inte är något mål i sig för ett lands ekonomiska politik att åstadkomma en balanserad statsbudget. Däremot bör man ha som mål att bedriva en förnuftig konjunkturpolitik med garantier för tryggad sysselsättning och utveckling. Och varför -herr Sträng - skall budgetunderskottet vara exakt 11 miljarder, som det nu är? Varför inle 7, 8, 9 eller 10 miljarder kronor? Eller varför inte

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

100

12 eller 13 miljarder kronor? Varför skall jusl 11 miljarder kronor vara högsta visdom? Kan finansminislern förklara det?

I själva verket förhåller del sig ju så att statsbudgetens saido är ell ytterligt dåligt mätt pä den ekonomiska politikens konjunkturpolitiska effekt. Skall vi välja någol mått då är - även om inte heller detla är alldeles perfekt - den samlade offentliga sektorns saldo mera rättvisande, dvs. utgifter och inkomster, AP-områdel, socialförsäkringsområdet och sådant. För 1975 hade vi här ett överskott pä 2 miljarder kronor medan molsvarande överskott för 1976 beräknas uppgå lill 5 miljarder kronor, dvs. 3 miljarder mera. Dessa siffror bekräftar alltså milt påstående att den ekonomiska poliliken nu är mera restriktiv än den var förut - mera restriktiv under lågkonjunkturårel 1976 än vad den var 1975.

Socialdemokralerna brukar ju verkligen inle ha myckel till övers för den ekonomiska politik som förs i Förenta staterna. Jag tror mig veta alt finansministern menar all USA för en oansvarig, restriktiv politik. Jag vill minnas all finansminislern har sagt det vid fiera tillfällen. Man försöker ju bekämpa inflationen med arbetslöshet, har del sagts. Därför borde man ge politiken en mera expansiv riktning. Det skulle ju för Förenta staternas vidkommande innebära en ökning av statsutgifterna i förhållande till inkomsterna eller lägre skatter i förhållande till utgifterna. Eller hur? Vet herr Sträng hur stort underskottet i den amerikanska federala budgeten är? Det är omkring 70 miljarder dollar, dvs, i runt tal 300 miljarder kronor. Delta är ett i förhållande till BNP större underskott än vad vi har i Sverige, Vi driver alltså här hemma i Sverige en mer restriktiv och mer återhållsam politik än vad man gör i Förenta staterna, samtidigt som den svenska regeringen kritiserar den amerikanska poliliken för alt vara alltför restriktiv.

Herr talman! Det anförande som finansministern höll här för en stund sedan var, som jag nyss sade, långl, innehållsrikt och myndigt. Det var längre än hans anföranden varit på länge, men det innehöll också mycket. Det var dock någonling som i varie fall jag saknade där, nämligen de gamla vanliga utfallen och anklagelserna mot Storbritannien, Debatt efter debatt under de senaste åren har ju varit fylld av beskyllningar mot engelsmännens urusla ekonomi och mot den ansvarslösa poliliken, men i dag sades ingenting om delta. Varför? Ekonomin i Storbritannien är i dag ännu uslare och ännu mera vanskött än vad den var lidigare enligt socialdemokraternas uttalanden. Jo, man tiger därför all England i dag har en socialdemokratisk regering och inle en konservativ regering!

Nu lycker jag i princip all man bör undvika sådana utländska jämförelser. Jag gjorde visserligen elt avsteg från principen dä det gäller Amerikas Förenta stater. Men socialdemokraterna har är efter är efter år hänvisat just till den engelska ekonomin för att på del sället - som man troll - komma ät oss. Nu upphör man med det, bara därför att England har bytt regering, trots alt den nya regeringen sköter sig betydligt sämre än den tidigare.

Det finns emellertid ett skäl alt ta upp England i debatten i dag. Det

håller på alt ske någol slags omtänkande i det engelska labourpartiet då det gäller den ekonomiska politiken. Helt nyligen publicerade regeringen en vitbok för vilken finansministern Dennis Healy är ansvarig, I den konstaterar han alt den brittiska ekonomin inte kan fungera när 60 % av dess utgifter passerar genom regeringens händer. Jag citerar: "Under de senaste tre åren har de offentliga utgifterna vuxit med nära 20 96 i volym medan produktionen har ökat med mindre än 2 96, De offentliga utgifternas andel av bruttonationalprodukten har ökal från 50 lill 60 96, För femton år sedan var den 42 96," - Del har gått fortare hos oss! - Skattebördan har också ökat kraftigt, 1975-1976 betalade en gift man i genomsnitt en fjärdedel av sin inkomst i skatt jämfört med en tiondel 1960-1961, Ökningen av skattebördan faller tungt på låginkomsttagarna. De som tjänar mindre än genomsnittet bidrar med över en fjärdedel av skalleinkomsterna, och detla kan man hell enkell inle rätla lill genom alt öka skattebördan på toppen,"

Om ingen skattebetalare fick behålla mer än 5 000 pund per år efter skall skulle detta blott öka skatteinkomsterna med 6 %, säger Dennis Healy i den här vitboken. Han har ytleriigare utvecklat detta i några utlalanden. Han säger: "Man frågar sig om inte 30 år av oavbrutet stigande offentliga utgifter har hejdat nationens ulveckling och skapandekrafler och om inte liden nu är inne för alt blanda mera - "mix inlo the mixed economy" - mera blandning i biandekonomin, dvs, mera frihet i biandekonomin.

Han säger vidare all skattebelastningen har gäll alldeles för långl och alt del inte går all klara ekonomin genom all lägga ökad börda på de högre inkomsttagarna, "Låt mig meddela ett faktum", säger han, "Om regeringen skulle konfiskera, dvs, dra in alla inkomster över 6 000 pund om året, skulle det ge bara 450 milj, kr, ett för alll, därför att efteråt skulle naturligtvis ingen betala inkomster som låg över de här 6 000 punden,"

När kommer de brittiska socialdemokraternas svenska motsvarighet att föra ett resonemang av det här slaget? Det tycker jag är en rätt intressant fråga.

Som alla andra måste den offentliga sektorn anpassa sina utgifter lill de tillgångar som vi alla gemensamt arbetar ihop. Det är en dålig hushållning alt, som förutsätts för 1976, låta den offentliga sekiorn i höjda skatter och avgifter ta i anspråk belopp som är nära fyra gånger större än ökningen av folkhushållels samlade inkomsier. Del går inle i längden att fortsätta på det sättet.

Jag vill gärna påminna om att den offentliga sekiorn - och här kan man göra en jämförelse med England - är 1950 log i anspråk ungefär en fjärdedel av våra gemensamma inkomsier. Tio år senare, alltså 1960, var molsvarande andel drygt en tredjedel, 1970 var det fråga om hälften, ■ Och 1976, alltså nu, kommer enligt den preliminära nalionalbudgelens beräkningar uppemot 60 96 att föras över till den offentliga sekiorn. Om den ulvecklingen får forigå, kommer vi all före sekelskiftet ha en offentlig

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

101

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

102

sektor som tar hand om 100 96 av våra inkomster; sä blir del nalurligtvis inte. Men långt dessförinnan torde vi ha lämnat del ekonomiska system som vi har i dag. Vi har dä övergivit biandekonomins samhälle och det liberala ekonomiska systemet med dess decenlraliserade beslutsfattande, och vi har långsamt växt in i en centralt styrd planekonomi. Vi har alltså lämnat det ekonomiska system som - det visar alla historiska erfarenheter - utgör en förutsättning för elt levande folkstyre.

Någon gång måste vi välja väg. Socialdemokraterna har med all önskvärd tydlighet gjort klart för oss alla att deras mål är den demokratiska socialismens samhälle. Ett samhälle där vår nuvarande biandekonomi steg för steg har avskaffats, Elt samhälle där makten och ägandet inom näringslivet har övertagils av fackföreningsstyrda och fackföreningsägda fonder och där beskattningen av den enskildes inkomster blir en "onödig omväg" - för att citera den näringspolitiska rapport som förra höstens socialdemokratiska kongress ställde sig hell bakom. Den del av lönlagarnas inkomster som går lill stat och kommun via skatter har nämligen - ansåg kongressen - "aldrig varit avsedd för någon privat individuell användning". Det är "en felaktig uppfattning" att betrakta den del av lönen som betalas i skatt som en personlig inkomst - det slog kongressen fast.

När vi' moderater lalar om "det öppna samhället" syftar vi pä ett pluralistiskt samhälle, dvs, ett mångsidighetens samhälle. Vi länker på en gemenskap där beslut, iniliativ och ansvar sprids på ett stort antal självständigt tänkande och handlande individer, grupper och organisationer.

Ett sådant samhälle bygger på en klar arbetsfördelning mellan å ena sidan offentliga myndigheter,å andra sidan hushåll, förelag, fackföreningar och folkrörelser, vilka alla verkar oberoende av den centrala statsmakten.

De enskilda hushållen fattar sina beslut om val av utbildning, yrke, arbetsplats, bostad, konsumtion och sparande.

Förelagen - frän de allra minsia enmansföretagen till de tunga industrierna - lar sitt ansvar för produktionen, för investeringarna och för varudistribulionen.

Fackföreningarna och folkrörelserna hävdar självständigt sina medlemmars intressen i förhällande till arbetsgivarna och inle minsl lill den offentliga sektorns representanter.

Vår svenska biandekonomi har varit så stark all vi ända fram till mitten av 1960-lalet har kunnat vidga den offentliga sektorn utan att fördelningen av arbetsuppgifter och balansen mellan de här olika grupperna i vårt samhälle har äventyrats. Mångfalden och ansvarsspridningen har vi i storl sett kunnat bevara. Del är den fasta ramen för arbetsfördelning och inflytande som den socialdemokratiska politiken nu håller på all bryta ner.

Jag vill än en gång hänvisa lill bara ett enda område som ger oss exempel pä vad som håller på att hända, nämligen den statliga näringspolitiken. Inom denna sektor finns del myckel som vittnar om vilka

risker en centraliserad näringspolitik, styrd från kanslihuset, kan medföra. Jag skall inle fortsätta debatlen om Slålverk 80 i och för sig - det kommer vi all göra senare - men så myckel tål än en gäng alt sägas som att det här väldiga projektet och den misshushållning med våra gemensamma, begränsade tillgångar och med skattebetalarnas pengar som hittills har förekommit bekräftar hur inkompetenta kanslihusets poliliker är då det gäller all leda och kontrollera ulvecklingen av stora statliga förelag.

Alltsedan det här projektet föddes i 1973 års avtalsrörelse har det kännetecknats av stolla deklarationer och utfästelser, som bara några månader senare har dementerats av lika stolta och magnifika utfästelser och löften, som även de lika snabbi ersatts av nya hugskott. Och lika snabbt som investeringsbelopp och lönsamheissiffror har räknats upp eller räknats ner har för projektet ansvarig personal lämnat sina befattningar. Beskyllningar och motbeskyllningar har som bekant korsat varandra i och utanför kanslihusets korridorer. Är del sådant som man kallar för planering? Del kan inte rimligen vara meningen.

Jag tycker alt hanteringen av detta projekl på ell nära nog förödande sätt blottlägger hur ihåligt del resonemang är som förs i den socialdemokratiska näringspolitiska rapporten. Del blir inle myckel kvar av rapportens övertro på den centrala statsapparatens förmåga alt blicka in i framliden, att göra de riktiga bedömningarna och fatta de förnuftiga besluten.

Om del här projeklet nu skulle bidra till något slags näringspolitisk tillnyktring på socialdemokratiskt häll, så vore kanske de pengar, de arbetsinsatser och den tid som gått förlorade under de gångna åren inte hell bortkastade. Tyvärr får vi nog inte räkna med det. De ledande skikten i det svenska regeringspariiei har alllför hårt låst sig i politisk prestige. Den demokraliska socialismens centralstyrda planekonomi kommer -därom bär förra årets partikongress klara vittnesbörd - fortfarande att vara målet för deras strävanden.

Men vi moderater kommer efter mättet av vår förmåga all göra vad vi kan för att förhindra att det målet uppnås. Det är bl, a, därför som vi säger nej lill kollekliva löntagarfonder och till förslaget att använda AP-fondernas pensionspengar för aktieköp. Och vi är faktiskt övertygade om att allt fier svenskar blivit alltmer medvetna om de risker för deras individuella valfrihet, för deras handlingsfrihet och rätt till eget ansvarslagande, som är förknippade med en fortsatt omvandling av vårt öppna samhälle till någol slags socialistiskt lyckorike, byggt på starka och tunga kollektiv.

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Herr andre vice talmannen, som under detta anförande övertog ledningen av kammarens förhandlingar, tillkännagav att anslag utfärdals om sammanträdels fortsättande kl, 19,30,

Hen AHLMARK (fp):

Herr lalman! Det är ingen vanlig lågkonjunktur som induslrivärlden har upplevt de tvä senaste åren. Både styrkan och varaktigheten i ned-

103

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

104

gången är unika för efterkrigstiden. Nu har del inle rört sig om minskad ökningslakt i produktion och världshandel. Produktionen har gått ner. Världshandeln har minskat. Och framför allt har arbetslösheten vuxit till den högsta nivån sedan 1930-talet, Fortfarande går omkring 17 miljoner människor öppet arbetslösa i industriländerna.

Det är väl femdubblingen av oljepriserna som är avgörande bakom den här ulvecklingen, I ett slag förvandlades industriländernas överskott i handeln med andra länder till väldiga underskott. Inflationen satte fart från en redan hög nivå. Prisstegringarna har sedan spritt sig genom alla led i ekonomierna. Förväntningarna om en snabb inflation föder ny inflation.

Den ekonomiska krisen har också lett till kriser för de politiskt styrande, I land efter land har känslan ökat att de valda politikerna inte klarar problemen. De ekonomiska svårigheierna har blivit en prövosten för demokratiernas förmåga att ge människor trygghei och säkra deras rätt lill arbete.

Här i Sverige har vi klarat oss hyggligt i elt Europa i ekonomisk kris, I någon mån beror det på all vi senare än andra länder gick in i högkonjunkturen och därmed också senare ur den. Men avgörande har varit att det i Sverige rått bred politisk enighet om att kampen mot arbetslösheten måste sättas främst. Ingen uppgift är viktigare än all ge människor arbele.

Riksdagen har inte förlamats av lottningar utan ofta kunnat samlas till handling för att stimulera ekonomin och trygga jobben. Det har haft ovärderlig belydelse för människorna i det här landet och för förtroendet för den svenska demokratin.

Näringslivet har också självt mer än förr tänkt på att del är klokt att ha kvar yrkeskunnig arbetskraft den dag del vänder uppåt i ekonomin. De nya lagarna om anställningstrygghet har ökal skyddet för dem som redan har ell arbete. Förelagen har fält stöd för att tillverka på lager och för att utbilda människor i stället för all tvingas avskeda.

Men uppgången i världsekonomin dröjer. Och det slår nu med full kraft igenom på nyanställningarna. De kvarstående lediga platserna var i februari 10 000 färre än för ett år sedan. Tusentals ungdomar hör skolporten stängas bakom sig utan alt se porten till arbetslivet öppnas framför sig. För många är det en förlamande känsla alt först ha utbildat sig i många är och sedan inle behövas i arbetslivet.

Att mänga andra dä har jobb i Sverige är en dålig tröst, I själva verket kan arbetslösheten för en ung människa just därför kännas så mycket värre. Besvikelsen kan lätt vändas inåt: Vad är det för fel på mig som inte fär jobb fast så många andra har jobb?

Många ungdomar känner också en berättigad ilska över brisier i samhällets organisaiion. Samtidigt som vården ropar efter folk förvägras tusentals ungdomar vårdutbildning, därför att utbildningsplatserna är för få, 1974 måste varannan sökande avvisas lill en rad yrkesinriktade utbildningslinjer som värd, musik, jordbruk, fordonsteknik, el- och tele-

105

teknik,

26 000 ungdomar under 25 år var öppet arbetslösa vid den senaste mätningen. Arbetslösheten bland tonåringar är tre gånger sä stor som bland hela arbetskraften. De unga flickorna har del särskilt besvärligt.

Del är sant att regeringen nu börial göra en del, särskilt för alt kommunerna skall få möjlighel alt anställa ungdomar för viktiga uppgifter och därmed också ge dem den praktik som är nödvändig. Men fortfarande återstår viktiga bilar innan vi har den ungdomsgaranli för arbete, utbildning eller praktik som folkpartiet begärt. Också industrin måste stimuleras att anställa och utbilda ungdomar. Den särskilda ersättningen till arbetsgivare som nyanställer och under sex månader utbildar ungdomar under 25 år bör återinföras. Gymnasieskolan bör byggas ut så att alla ungdomar fär rätt till utbildning efter grundskolan. Och arbetsförmedlingen för unga sökande bör vidgas att omfatta alla slörre arbetsförmedlingskontor i landet,

I Göteborg, där folkpartiet har den kommunala ledningen, har folkpartiet lagil initiativ till en garanti för arbete, praktik eller utbildning för alla ungdomar mellan 16 och 19 är. Genom att bl, a, inrätta många hundra prakiikplatser vill folkpartiel ge trygghet åt den grupp ungdomar som är i den svåraste silualionen och behöver ett helhjärtat stöd, Inga ungdomar i Göleborg skall behöva gå arbetslösa. Den ungdomsgaranti folkpartiet driver fram i Göteborg är värd alt la efter också i andra kommuner nu när de statliga insatserna ännu inte är tillräckliga.

Situationen kan snabbi bli allvarlig också för många anställda som kommit en bit upp i åren. Antalet varsel om permitleringar är nu dubbelt sä slorl som för elt år sedan. Vi vel alt den som slås ul ur arbetslivet vid 50-55 års ålder har väldiga svårigheter att komma tillbaka. Arbetsamma människor i medelåldern behandlas ofla som förbrukade. Plötsligt slås hela deras tillvaro i spillror. Människovärdet bryts ner. Så upplever mänga del,

Svårigheierna kan bli särskill allvarliga för de många som arbetar i mindre företag på mindre orter. De har ofta rotat sig både i företagel och i bygden. När företagel tvingas slå igen blir det en personlig katastrof

När arbetslösheten är stor blir valfriheten liten. Då måste unga människor jaga "jobb till varie pris". Då tvingas äldre klamra sig fasl vid del jobb de har och hoppas att de kan hanka sig fram till en tidig pensionering.

Men samma ungdomar som i dag tar vilket arbete som helst för all få praktik bär med sig drömmen om ett valfrihetens arbetsliv som bjuder på nya chanser. De vill efter utbildningen få komma in i ett jobb som de trivs med, sedan kanske få ta det lugnare i yrkeslivet och ägna några stimulerande år åt barn och familj, senare växla jobb och livsinnehåll, kunna gå lillbaka till sludier om de känner för det och hela tiden ha möjlighet all förena hemansvar med aktiv insats utanför hemmet.

Och samma äldre människor som i dag känner oro för att över huvud laget få behålla sitt jobb fram lill pensioneringen skulle i många fall

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

106

vilja fä vara kvar i yrkeslivet också efter del som nu betraktas som "normal" pensioneringsålder.

Ibland möter man en märklig uppfallning, alt så snart man blir pensionär blir man en annan sorls person - det sade en äldre tjänsteman i en lidning. Denna märkliga uppfaltning präglar hela vårt pensionssystem. Ena dagen skall en människa vara i full verksamhel. Han eller hon skall jobba högeffektivt i älta limmar, Näsla dag betraktas samma människa som skröplig och oduglig. Han eller hon får inte arbeta en enda timme. Man har passerat ett åldersstreck.

Men människor är olika. För en del kommer pensionsdagen som en frihetens limme. För andra är pensionsdagen något av en ällestupa. Den första tiden känns som en lättnad, Inga tidiga morgnar och inga krav från någon arbetsgivare. Men sedan kommer känslan av tomhet krypande. Och inombords mal frågan: Är jag förbrukad nu? Behövs jag inle längre? Därför måste den enskilde själv få välja, mycket mer än nu, när han eller hon vill gå i pension, och den ekonomiska politiken måste ge utrymme för en sådan ulveckling. Man skall kunna minska sin yrkesverksamhel, steg för steg, inte tvingas skära av alltsammans på en enda dag.

Den I juli i år ökar de möjligheterna. Vi tar del första steget mot en rörlig pensionsålder. Men det är bara en början lill alt göra valfriheten till en levande verklighet för de äldre. Nu måste deltidsarbeten fram för dem som stegvis vill minska sin arbetsinsats. Nu skall vi bryta vaga känslor av att de äldre som jobbar vidare slår i vägen för de unga.

Fördomarna och de låsta rollerna finns kvar fortfarande och har inte försvunnit med något riksdagsbeslut.

Margit, 66 år, är rädd för de närmaste åren. Hon intervjuades för en tid sedan i en lidning. Hon har tvekat att tala med sina arbetskamrater om sin rädsla för den dag när jobbet tar slut, om den ensamhet som väntar då. "Jag är rädd för alt dom skulle tycka att jag inte ska stå i vägen för dom unga, dom som behöver arbeta för inkomstens skull", säger hon.

Margit jobbar i ell statligt verk. Jobbet är en oerhört viktig del av hennes liv. - Livet skulle liksom stanna av om jag inte hade del, säger hon. Men när hon skulle gå i pension vågade hon inte gå till cheferna och be alt få stanna, inte förrän arbetskamraterna puttade på henne och uppmanade henne att göra det.

Alt få stanna över pensionsåldern är ju ingen rättighet man har. Man måste be snällt om det. Del känns litet svårt, sade hon. Och så känner många det. Men i ett liberalt samhälle skall en människa inte behöva "be snällt om" att få avvika från gamla inrutade och fördomsladdade mönster. I ett liberalt samhälle anpassas arbetslivet till individen.

Hittills har den rörliga pensionsåldern mest handlat om alt gå i pension före 65. För tusentals människor är det en befrielse. Nu måste vi också lala för dem som vill jobba vidare på något sätt efter 65, som känner att krafterna räcker och all arbetsgemenskapen inte får brytas. För dem

vore den chansen en befrielse.

Får jag personligen säga att jag ser de här frågorna som de kanske viktigaste för de kommande tio åren: att se lill att arbetslivet anpassas efter den enskilde, inte bara att den enskilde måste stöpa om sig efter stela regler på en given arbetsmarknad. Här finns massor med tekniska svårigheter och andra problem alt lösa. Dem skall vi la itu med. I ett liberalt samhälle är de äldre inte undanskuffade utan med i gemenskapen.

Tröghetens arbetsmarknad måste alltså vika för ett valfrihetens samhälle. Då krävs fler arbeten, I dag går det i genomsnitt tre arbetssökande pä varie ledig plats. På en sådan arbetsmarknad är valfriheten liten, Alllför många saknar möjlighet att byta jobb och arbetsgivare, när de inte längre trivs och vill växla miljö. Och de deltidsarbeten som behövs för att öka valfriheten i samband med pensioneringen saknas alltför ofla.

Investeringarna i näringslivet måste stimuleras nu, sä all produktionen kan öka och fler kan anställas när ekonomin vänder uppåt. Jag kan här hänvisa lill det anförande som Rolf Wirtén lidigare hållit. Regeringen tänker sig i storl sett ingen ökning alls av industriinvesteringarna i är. Del duget inle. Vi begär slörre stimulanser till industrin alt byggat ut.

Menskall vi kunna öka valfriheten för både löntagare och konsumenter, då måste vi också bryta utvecklingen mot koncenlralion i näringslivet.

Bara om vi lar vara på utvecklingskraften i de mindre företagen och stimulerar påhittighet och nyförelagande fär vi många nya jobb i olika delar av landel. Det ger samlidigt resurser att göra mer genom stat och kommun. När företagen är många har lönlagarna en betydligt slarkare ställning än när det finns bara en eller några få arbetsgivare.

Låt oss därför stödja dem som nu arbetar i mindre och medelstora företag. De ger impulser för vår ekonomi som vi inte kan vara utan. De ger sysselsättning för hundratusentals människor. De ger liv åt bygder som annars skulle läggas öde. Och utan de mindre och medelstora företagen skulle utvecklingen rusa fram mot privata monopol och förstatligande av näringslivet.

Många självständiga företag som konkurrerar ökar också konsumenlernas möjlighel att med sitt köpval avgöra vad som skall tillverkas. Privata och slalliga monopol kan däremol höja priserna och göra förelagen mindre känsliga för konsumenternas önskemål. Då växer företagens makt på konsumenlernas bekoslnad.

Därför är vi i folkpartiet starkt oroade över koncentrationen i näringslivet. 1973 stod 25 finansgrupper för mer än hälften av omsättningen i hela det svenska näringslivet. De två åren sedan dess har koncentrationen stadigt ökat. I genomsnitt två företag om dagen, mest mindre företag, har köpts upp. Samtidigt kommer det lill allt färre nya förelag.

Inom hela dagligvaruhandeln lades del under 1960-lalel ned i genomsnitt 1 330 butiker per år, alltså mer än tre butiker varje dag, år efter år. Antalet livsmedelsbutiker halverades mellan 1963 och 1973.

Visst kan det behövas sammanläggningar i näringslivet. Och visst är bjässarna i näringslivet nödvändiga, framför alll för exporten och för

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

107

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

108

vår bytesbalans. För Sveriges ställning som industrination gör de största företagen väldiga insaiser. Därför är vi med på salsningar på de stora företagen via budgeten och AP-fonderna.

Näringslivet behöver mer riskvilligt kapital för att kunna bygga ut och exportera oss till balans i utrikesaffärerna. Men det är två villkor vi ställer. AP-pengarna skall inte användas för all centralstyra näringslivet. Därför bör fjärde AP-fonden inte få samla på sig mer än 5 96 av röstvärdet i elt enskilt förelag. AP-medlen skall inte heller ensidigt satsas pä de största företagen. Mer pengar bör gå lill de mindre företagen genom de mellanhandsinstilul som finns just för de mindre företagen.

De slora företagen behövs. Men del behövs inte bara stora förelag.

Det verkligt allvarliga är all regeringen driver på i stället för att motverka koncentrationen i näringslivet. Finansminislern sitter själv och premierar sammanslagningar genom att ge befrielse från realisationsvinstbeskattning. Del sker ulan motiveringar, utan insyn. Regeringen har länge varit ointresserad av att få fram en hårdare lagstifining mot monopol och karteller.

Och i Slället för all öka konkurrensen och mångfalden i ekonomin väver sig staten samman med de stora företagen. Nu skall statens folk in också i styrelserna för en mängd industriförelag, I slutna förhandlingar skall staten dessutom vara med och styra investeringarna i drygt 300 företag.

Den socialdemokratiska partikongressen gick in för alt förstatliga två hela branscher, läromedlen och läkemedlen, Meidners tänkta löntagarfonder skulle kunna användas för en väldig central maktutövning. Delar av skattesystemet har utformats så alt det är svårt att driva men läll all sälja mindre förelag. Regeringens näringspolitik är ensidigt inrikiad på de Slora företagen.

Detta är sammanlaget en politik för maktkoncentration och för ett näringsliv som alltmer ensidigl består av stora enheter.

Vi liberaler är övertygade om alt ett maktkoncentrationens och makt-sammanvävningens Sverige allvarligt minskar valfriheten för konsumenter och löntagare. Därför vill vi motverka maktkoncentration och främja mångfald. Vi vill sociala reformer ulan socialism.

Tänk ett ögonblick på vad det skulle innebära om utvecklingen får fortsätta som hittills. Om tio år har vi då hälften så många livsmedelsbutiker som i dag. Inom varuproduktionen kommer nästan inga självständiga mindre förelag alt finnas kvar. De som fanns har slukats av stora företag, av privaia investmentbolag och av staten. På nästan alla varuområden finns det bara en eller två slora tillverkare. De för ul sina varor till konsumenterna genom handelns tre slora inköpsorganisationer. Ledningarna för de slora företagen, för investmentbolagen och för den statliga byråkratin sitter alla med i samma slutna styrelserum i Stockholm och styr svensk ekonomi.

Det blir en alll tätare sammanvävning av intressen som borde hållas isär. Många sitter på flera stolar samtidigt. De får bokstavligt talat för-

109

handla med sig själva. Vi ser redan avskräckande exempel på det.

När del gäller alt spara energi:

Skall regeringen lyssna på sin främsta energipolitiske rådgivare - Erik Grafström?

Eller skall man höra med ordföranden i Vattenfalls styrelse, han som på 1960-talet propagerade för snabbi ökad elkonsumtion - Erik Grafström?

Skall man rätta sig efter vad ordföranden i energisparkommittén säger om insatser för att spara energi - Erik Grafström?

Eller skall man bygga på vad ordföranden i Norrbollens Järnverk säger om energibehovet - Erik Grafström?

Vad får vi för samhälle år 2000 med olika slags energipolitik? Låt oss höra med ordföranden för referensgruppen till framlidsstudieprojektel "Energi och Samhälle" - Erik Grafström!

Vad säger våra stora råvaruindustrier om det framtida energibehovet, bäsl att höra med ordföranden i LKAB - Erik Grafström!

Inte undra på att Erik Grafström som styrelseordförande i Norrbottens Järnverk inle hade tid att informera Statsföretags ledning när kostnaderna för Stålverk 80 förra året rakade i höjden någon miljard extra! I privat och statligt näringsliv, i politik och organisationer, är mångsyssleriet en styggelse som måste bekämpas.

Den socialdemokratiska partikongressen krävde alltså nya förstatliganden, Försl tvä hela branscher - sedan säkert mer om socialdemokraterna ensamma får bestämma, Kravei pä förstatligande av bokförlag är särskilt oroande. Au läroböckerna följer läroplanen och har tillräcklig kvalitet granskas ju redan i dag. Priskonkurrensen är ofta hård mellan de mänga förelag som gör läromedel av olika slag. Kommuner och skolor, lärare och elever fär i dag välja den bok som är bäst och billigast. Läromedlen har förbättrats och pedagogiken utvecklats genom tävlan mellan förlag och författare. Och tror någon att läroböckerna hade kunnal undgå alt indoktrineras av de styrandes syn på politik och samhälle om de sluppit konkurrens från andra?

Vi liberaler tycker tvärtom alt det är bra med förlag med olika ägare och skilda inriktningar, där massor av författare och idéer får tävla. Vår övertygelse är att vitaliteten i vårt lands debatt är beroende av många bokförlag, många tidningar och många skiftande röster i diskussion och samhällsliv,

"Ni dunkar på socialiseringslrummann", sade finansminislern till mig i den allmänpolitiska debatlen, när jag utvecklat jusl den här kritiken mot förstatligande av läromedlen. Men det var ju den socialdemokratiska partikongressen som dunkade på socialiseringslrumman. Och om socialdemokralerna får majoritet i riksdagen måste regeringen lyssna myckel mer på de här trumslagarna i rörelsen. Därför är del viktigt all förhindra en socialistisk majoritet i valet i höst. Så snart socialdemokrater och kommunister försatts i minoritet skall regeringen gå. Då skall det bli växling vid makten.

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

110

I den socialdemokratiska näringspolitiken återkommer ofta tanken att statens män och kvinnor har en sällsynt förmåga all blicka in i framliden. Privatföretagen hänger inte med. . Regeringens sekreterare måste in och styra investeringarna. Slaten skall satsa på branscher och produkter som blir "spjutspetsar" in i framliden. Kort sagt: statens folk vel alltid bäsl.

Folkpartiel tror inte alls på det här, All erfarenhet visar all centrala planerare inte har någon särskild förmåga att urskilja vad som är nytt och bärkraftigt. Tvärtom. Ett exempel är det statliga utvecklingsbolaget som bildades 1968-1969 när socialdemokraterna hade egen majoritet i riksdagen. Sju år senare havererade det utan att ha hittat en enda spjutspets. Däremot hade det koslat skattebetalarna 100 milj. kr.

Att lägga väldiga nya uppgifleroch styrning av investeringar i händerna på staten kan möjligen befrämja sysselsättningen i kanslihuset och slalliga ämbetsverk men inte i näringslivet.

Regeringen har redan händerna fulla med arbetsuppgifter. I dag har industriministern inte bara ett övergripande ansvar för Statsföretag med dess 30-lal bolag och 90-tal hel- eller delägda dotterbolag utan också för en mängd företag och företagsgrupper som ligger direkt under industridepartementet. Det rör sig här om elt tiotal bolag och bortåt 30 dotterbolag.

Och om man lill alll det här lägger alla s. k. samordnande och styrande uppgifter som skisseras i det socialdemokratiska programmet sä blir be-slutsapparalen enorm. All erfarenhel tyder på att det kommer att leda till byråkrati och ineffektivitet - och lill mindre av lokal bestämmanderätt. Planhushållarna borde ställa sig frågan: Hur mycket orkar egentligen Rune Johansson överblicka, informera sig om och besluta om?

Debatlen om Slålverk 80 handlar inte minst om jusl detta. Genom brist på lid och överblick har man improviserat sig fram i stället för att planera långsiktigt. Industriministern har genom sitt handlande, eller brist på handlande, fördjupat oron bland människorna i stället för att skapa en känsla av trygghet. Rune Johansson har haft så mycket all göra i sitt växande imperium alt han helt enkelt inle orkat ge Stålverk 80 den tid och den kraft som varil nödvändig.

Staten har ett självklart ansvar för att klara sysselsättningen. Det första och viktigaste är här alt föra en ekonomisk politik som ger invesleringar och nya jobb. Håller man ekonomin i balans genom en rörlig konjunkturpolitik och håller man uppe lönsamheten i förelagen genom ett vettigare skattesystem - då minskar också behovel av detaljingripanden och direkta samgåenden mellan stal och företag.

Men vi kommer inte ifrån all det ändå kommer att behövas mer direkta insaiser. Varje regering måste vara beredd att göra insatser i krissituationer, t. ex. i varven, och för att klara jobben i Norrland, t. ex. Norrbottens Järnverk.

Vi liberaler är väl medvetna om att behovet av statliga insatser har vuxit och all flera branscher står inför problem som förutsätter samarbete i olika former med staten. Men jusl därför alt staten numera behövs

i så många sammanhang bör den inte dessutom plottra bort sig på sådant som den har dåliga möjligheler all klara av, t. ex. att i detalj styra företagens investeringar eller alt försöka centralt administrera fram nya produktidéer.

Och jag upprepar därför: Sättet att hantera Stålverk 80 - Sveriges största enskilda industriprojekt någonsin - visar all regeringen och särskill industriministern bör lägga ner mer kraft på alt bälire sköta de uppgifter staten redan tagit på sig. Tusentals människor i Norrbolten är beroende av att man lyckas med det. De har rätt all begära alt regeringen inle splittrar sig pä sådant som bälire sköts av andra.

Inom loppet av två år har Stålverk 80 framträtt i tre skepnader. Och människorna i Norrbotten känner självfallet oro inför alla de här turerna. De har, liksom skattebetalarna i hela landel, rätt att kräva alt ett mil-jardprojekl som detta planeras bättre. Folkpartiet ser Stålverk 80 som en viktig satsning för tryggheten och för sysselsättningen på sikt i Norrbotten. Därför är det beklämmande alt se att elt så väldigt induslriprojekt som betyder sä myckel skötts så hafsigt. Därför är - och jag instämmer här med Thorbjörn Fälldin - finansministerns försök alt huta ål Rolf Wirtén för att han tog upp frågan så förbryllande.

Vad skall nu hända med Stålverk 80? Vad bygger egentligen den nu akluella planeringen på för underlag? Är del senaste utbyggnadsalternativet bättre utrett än de tidigare? Vad skall hända med miljön i Luleå? Och vad betyder del nedbantade förslaget för sysselsällningen i Norrbolten, inle bara i Luleåområdel ulan också för andra delar av della län? Hur kan det komma sig all del bantade förslaget ger samma anlal människor arbele som de tidigare planerna? Del har ju regeringen lovat. Del här är frågor som svenska folkel, de anställda i NJA och riksdagen måste fä svar på.

Rolf Wirtén har från folkpartiet begäri att kalkylerna för Stålverk 80 skall granskas av fristående experter, så alt riksdagen får ett bättre underlag för beslul om vad som nu skall hända.

Ell lämpligl och prakliski salt att tillgodose behovel av insyn, fristående granskning och redovisning av planeringen är all partierna inom riksdagens näringsutskott enar sig om att tillsätta en särskild arbetsgrupp med frislående experter, som går igenom hela projektet och även granskar regeringens proposition när den kommer. Den här arbetsgruppen bör tillsättas och börja arbeta omedelbart. Den bör få tillgång till alll malerial och pröva de olika utbyggnadslaternaliv som varil aktuella. Den skall ge en öppen redovisning inför medborgare och massmedier av del som kan offentligi redovisas.

Framför alll skall den särskilda arbetsgruppen och de fristående experterna hjälpa näringsulskollet att ge riksdagen det underlag vi behöver för vettiga beslul. Den här industrisaisningen är alldeles för viktig för alt vi skall kunna godta au ständiga kastningar och dålig planering även i fortsättningen får prägla handläggningen. Jag vill därför fråga: Är socialdemokraterna beredda alt på det här viset ge näringsulskottei prak-

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

111

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

112

tiska förutsättningar för en allsidig och inträngande granskning av Stålverk 80?

Tidigare i dag har finansutskottets vice ordförande, herr Ekström, påstått att folkpartiet inle reagerar mot privat maktkoncentration. Ingenting kan vara mer felaktigt. Låt mig bara hell klarl nämna våra förslag lill ålgärder jusl moi den privata maktkoncentrationen.

1. Konkurrenslagstiftningen måste skärpas. Nu knyter vi samman kontinenterna, utropade häromveckan Anders Wall i tidningsintervjuer, sedan han kommit in i styrelsen för ett amerikanskt storförelag. Lät oss få en svensk lagstiftning, som ger slörre skydd när finanskometer knyter samman imperier i Sverige genom att köpa och sälja vad andra har byggt upp!

2. Näringsfrihelsombudsmannen bör fä i uppdrag all pröva alla större sammanläggningar för att se hur de påverkar ägarkoncenlration och konkurrens.

3. Den nuvarande rätten till befrielse från realisationsvinstbeskattning vid fusioner bör avskaffas.

4. De stora allmännyttiga stiftelsernas inflytande över näringslivet bör begränsas. Det är inte rimligt att enskilda personer skall kunna befästa och föra vidare makt över stora delar av näringslivet med hjälp av pengar som skänkts till allmännyttiga ändamål. Särskilt allvarligt är att stiftelserna ibland använts för att bygga pyramider i näringslivet. Med en förhållandevis begränsad kapitalplacering i ett enda förelag kan man kontrollera ett stort antal förelag med en omfattande förmögenhet.

Folkpartiet har föreslagit all de som har grundat en sådan här stiftelse bara skall fä utse en mindre del - förslagsvis en tredjedel - av stiftelsens Slyrelse. Den ulredning som har tillsatts om de allmännyttiga stiftelserna tycks med de direktiv regeringen har givit mesl fastna i ett ganska ointressant faktainsamlande om andra stiftelser än de som är vikliga. Därför har folkpartiels representant i stiflelseutredningen, Karin Ahrland, vid uiredningens sammanträde i dag begärt att stiflelseutredningen skall inrikta sitt arbete mer pä de centrala maktfrågorna.

5. Den graderade rösträtten för aktier bör inskränkas.

6. Kontrollen över de multinationella företagen bör skärpas. Bl. a. bör riksdagen få förslag om utvidgad uppgiftsskyldighet för multinationella förelag och om beskattningen av dessa förelag.

7. Kapitalmarknaden bör decentraliseras. Kapitalmarknadsutredningen bör få i uppdrag att snabbt lägga fram förslag om hur AP-pengar skall kunna slussas lill näringslivet i mer decenlraliserade former än i dag.

8. De anställda, inte centrala planhushällare, skall vara med och dela makten i förelagen. Med den nya arbetsrällslagstiftningen bör också en gammal befälsordning definitivt vika i företagen. Men fortfarande bygger aktiebolagslagen på all företaget enbart angår kapitalägarna. Vi bör omedelbart sälta i gång arbetet pä en ny aktiebolagslag, som ulgår från att också de anställda har en självklar och viktig roll i förelagen.

9. Nödvändigt för minskad privat maktkoncentration är att de mindre företagen måste få bättre arbetsvillkor. De är omistliga för att skapa konkurrens i ekonomin. Utan livskraftiga mindre företag och nyförelagande rusar utvecklingen vidare mot privata monopol och mot förstatligande. De mindre företagen är ofta hårt pressade av kostnadsökningar, och följden kan bli under de kommande åren liksom under de senaste att en mängd mindre företag slås ut eller köps upp.

Därför föreslär folkpartiet: Slopa den allmänna arbetsgivaravgiften för fem anställda i alla företag och därmed också för egenföretagare. Den som har en anställd behöver då inte betala nägon arbetsgivaravgift, inte heller den som har två, tre, fyra eller fem anställda. Den som har sex anställda får betala arbetsgivaravgift for en anställd. För ett företag med fem anställda skulle det här betyda en skattelättnad på omkring 10 000 kr.

Befrielsen skulle alltså gälla den allmänna arbetsgivaravgiften - naturiigtvis inte socialavgifterna. Den bör omfatta alla företag. Pä det viset undviker vi de tröskeleffekter som annars skulle uppstå när man anställer ytterligare en person. Genom att befrielsen gäller alla företag lättar den kostnaderna också för de mindre företag som har mer än fem anställda. Men självfallet betyder det här mest för de verkligt små familjeföretagen. Inom t. ex. handeln - där en halv miljon människor arbetar - har fortfarande fyra av fem butiker mindre än fem anställda.

Den exakta tekniken för det här kan vi diskutera. Del viktiga är att de mindre företagen får en lättnad. Självfallet måste inkomstbortfallet för staten läckas i den skatteomläggning som skall komma. Notan måste betalas.

Jag vill tillägga alt egenförelagarna måste få rimligare villkor också i några andra avseenden. Det första och självklara bör vara att ta bort den oönskade effekt som uppkom genom en del av förra årets skattebeslut. Fria yrkesutövare som advokater, tandläkare, författare, läkare och andra kan i är fä belala 100 96 och mer i samlad marginalskatt. Läs Astrid Lindgrens artikel i Expressen i dag! Så får del naturligtvis inte vara. Vi behöver deras insatser. De måste ges rällvisa. Det måste löna sig att arbeta. Riksdagen bör snabbi rätla till det som blivit fel.

Folkpartiet vänder sig alltså mot både privat och statlig maktkoncentration. Vi vill satsa på ett näringsliv där många företag och initiativ från mänga människor ger nya resurser för reformer. För en vecka sedan gick remisstiden ul på långtidsutredningen. Vi slår då inför en avgörande debatt om hur vi skall använda våra resurser i Sverige de närmaste åren. En sak lycks alla vara ense om: för alt klara balansen i våra affärer med utlandet måste induslrin byggas ut.

När mer av produktionen måste avdelas för export ställs vi inför ganska hårdhänta val. Del kommer inte att bli möjligt att minska arbetstiden för alla lika snabbt som många hoppals på. Då skulle inte stat och kommun få resurser för att klara den sociala omsorgen. Det gör del ännu mer angelägel att småbarnsföräldrar får förtur till sex timmars arbetsdag.

8 Riksdagens protokoll 1975/76:78-79

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

113

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

114

Långtidsutredningens analys bekräftar också alt del är helt orealistiskt och oansvarigt att lova väldiga sänkningar av de samlade skatterna. Det skulle gä ul över omsorgen om barnen och om våra gamla. Och folkpartiet kommer aldrig att vika från detta ansvar: de gamla och barnen får inle svikas i ell kärvt ekonomiskt läge.

Jag upprepar därför vad jag sade i den allmänpolitiska debatten om dem som här anser sig kunna lova mer än folkpartiet. Alt både lova stora skattesänkningar och slora ökningar av försvarsutgiflerna går inte ihop. All undandra stat och kommun nya resurser och samtidigt kräva ett ökat familjestöd och satsning på sjuk- och åldringsvård håller inle. Löften av det slaget kommer folkpartiel inte att avge.

De senaste veckorna har vi i tidningar och TV fått en rad inträngande reportage om krisen i långtidsvärden. Tusentals människor står i kö för att komma in på ett sjukhem. De som fått en plats känner ofla främlingskap och isolering. Del kan vara gamla människor med släktingar långt borta men också yngre och medelålders som skadats i trafikolyckor eller på annal sätt. Personalen gör en fantastisk insats, men trycket är för storl för att den skall kunna räcka till allt. Jobbet blir tungt och slitsamt. Och så hamnar man i en ond cirkel där det blir svårt alt rekrytera ny personal.

Här testas verkligen vår reformvilja. Skall vi satsa de resurser som krävs för att få fler platser och mer personal i långvården? Eller skall vi låta köerna ständigt växa de kommande åren? Skall vi ge det tillskott som krävs för att människor på sjukhem skall få lägga sig när de själva vill och inte tvingas i säng kl. 2 eller 3 på eftermiddagen på grund av bristen pä personal? Skall det finnas aktiviteter som ger liv och mening ät tillvaron eller skall allt fler människor bara "förvaras" på vårdinrättningarna?

Från folkpartiet har vi gjort vårt val. Del vore en skam för del svenska samhället om vi på 1980-talel inle skulle anse oss ha råd att ge en människovärdig tillvaro ål de mänga människor som byggt Sverige och som på äldre dagar behöver omsorgen från oss som upplever frukterna av deras arbete.

Med del skatteläge som vi kommer att fä leva med de närmaste åren blir det särskilt viktigt att själva skattesystemet görs bälire. Flerlalel löntagare behöver i dag lönehöjningar på 700-900 kr. i månaden frän det ena året till det andra bara för alt inte få det sämre. Så verkar höga marginalskatter i förening med snabb inflation.

Del är helt nödvändigt alt ändra pä detla om vi skall få lugnare avtalsrörelser och kunna dämpa kostnadsutvecklingen. Därför är folkpartiets två huvudkrav: lägre marginalskatter och inflationsskydd, som hindrar alt också den del av en lönehöjning som bara kompenserar för prisstegringarna drabbas av hög marginalskatt.

TCO har visat att de här kraven är helt avgörande för framlida lönerörelser. Vill man slippa all ändra skatterna varje år och att ha en ständig koppling lill avtalsrörelserna, vilket organisationerna själva är

emol, finns bara två möjligheter, konstaterar TCO, nämligen att kraftigt minska progressivileten för vanliga löntagare och att indexreglera skatteskalan.

Jag utgick ifrån alt jag i dag skulle få nägon sorts besked av finansministern i skattefrågan. Ty när jag i den allmänpolitiska debatten för fem veckor sedan tog upp marginalskatterna och inflationsskyddel, svarade herr Sträng ordagrant: "Jag sade medvetet att det hinner jag inte gå in på," - alltså skattefrågan - "men jag hoppas få komma tillbaka i den ekonomiska debatten där jag inle är tidsbegränsad på samma sätt som nu."

Det är alltså i dag som herr Sträng skulle återkomma. Men i dag säger finansministern att han inte heller nu hinner ta upp skatterna. Frågan är när finansminislern egentligen kommer att göra det. Jag måste därför upprepa frågan från den allmänpolitiska debatten till regeringen: Tänker regeringen fortsätta alt förbjuda skalleutredningen att arbeta fram förslag om infiationsskydd i skatteskalorna?

Lät mig sammanfalla. I arbetet för en ekonomi i balans, där kampen för sysselsättningen satts främst, har vi från folkpartiet fiera gånger kunnal medverka lill belydande majoriteter i riksdagen under den här mandatperioden. Detta har varit en styrka för värt land i en tid av svåra ekonomiska problem och dåliga konjunkturer. Jämviktsriksdagen harbidragit till alt partierna har tagit hänsyn till varandra och lyssnat på varandra.

Lät mig säga att det också finns annal där vi slår varandra ganska nära. Så här ett halvår före ett val, där utgången är oviss och debatten blir hård, kan det vara viktigt att slå fast några av de grundläggande värden som förenar progressiva politiker i värt land. I avskyn för social misär och socialt översitteri förenas inte minst svensk liberalism och svensk socialdemokrati. Ansträngningarna att rensa ut farliga arbetsmiljöer är gemensamma. I omsorgen om de svaga och utsatta i samhällel förenas ofla våra insaiser. I synen på jämställdhet mellan kvinnor och män och på rättvisa ät kvinnorna är det ofta mer som enar än som skiljer.

Men klyftan mellan liberalism och socialism är nu som tidigare myckel bred på andra områden. Vår debatt i dag handlar i hög grad om näringspolitik. Folkpartiel vägrar godta en utveckling som driver på mot allt större och dominerande enheter och allt färre och maktlösa småföretag.

Vi vänder oss med skärpa mot både privat och statlig maktkoncentration. De många förslagen att förstatliga och centralstyra näringslivet som man nu reser från socialdemokralerna kommer folkpartiet intensivt att bekämpa. Vi har ell program för hur man i stället kan vidga medbestämmande och ansvar i det svenska samhället och i vårt näringsliv till fler människor, fter företag och fler regioner. Vi inbillar oss inte att all visdom är samlad i Slockholm. De som tror att mer och mer makt måste läggas i Kanslihuset bör just därför efter valet få lämna Kanslihuset;

Folkpartiel vill alltså förena omsorgen om de utsatta och solidaritet

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

115

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebalt

116

nrted dem som behöver samhällets stöd med motstånd mot förstatligande, centralstyrning och maktkoncentration. Vi kallar det sociala reformer utan socialism.

Herr finansministern STRÄNG:

Herr talman! Jag tillät mig säga tidigare i debatten att jag gärna ville låta herr Bohman komma till tals och bl. a. ta upp frågan om vår korrespondens när del gäller hans överbud i jämförelse med regeringens budgetberäkningar. Herr Bohman tog självfallet upp detta, och Jag tycker det är lämpligt att Just nu försöka att kortfattat bemöta honom.

Jag hade i vår senaste debatt tillåtit mig att säga att en kontrollberäkning i finansdepartementet gav vid handen att herr Bohman ganska sorglöst ökade på de statliga utgifterna utan motsvarande inkomstkompensationer med en summa av 7 miljarder kronor. Jag är i dag beredd att göra en korrigering pä den punkten och stanna vid drygt 6 miljarder. Den korrigering jag gör beror pä att jag tidigare hade räknat in det inkomstbortfall för staten som skulle följa av att herr Bohman ville öka maskinavskrivningarna och lägga på ett extra avdrag på byggnadsinvesteringarna. Jag är medveten om att man där har att göra med klart konjunklurpoliliska frågor; därför kan det i och för sig vara korrekt att Jag exkluderar delta, eftersom jag talar om vad herr Bohmans överbud kommer att innebära mer i det långa loppet.

Jag vet att herr Bohman har reagerat mot milt sätt alt se på dessa frågor jusl utifrån de utgångspunkterna alt jag räknar med hur det slår på ett helår. Men det är hell naturligt att man får lov au göra del. Jag har fått lära mig under alla år som finansminister att det, när jag ställs inför ulgiftskrav av ett eller annal slag, inte bara är fråga om att beräkna hur del verkar för del närmaste budgetårel, ulan del är nödvändigl att ställa frågan: Vad innebär detta för utfästelser för framliden? Det är utifrån de utgångspunkterna man fär bedöma del hela.

Herr Bohman reagerar mot det, men vid närmare eftertanke kommer han all ge mig räll. Man kan inte, för alt la elt exempel ur den enkla verkligheten, köpa sig en televisionsapparat eller en bil, lägga handpenningen och sedan anse att man har hela finansieringsfrågan klar. Det är hela tiden en fråga om vad det innebär för kostnader av mer permanent karaktär.

Därför har jag tagit upp bl. a. frågan om indexreglering av skatteskalorna. Herr Bohman vill inte ha det som en ensam svala om sommaren utan som ett permanent inslag i vår skattepolitik. Jag har kanske räknal lilel högt när jag talar om en åtlaprocentig inflation - det är det som ligger bakom för 1976 - men om man antar alt inflalionen blir så stor är del fråga om 3 100 milj. kr. i inkomster som herr Bohman lar bort från statskassan. När vi i samband med skatieprovisorierna funderat och justerat skalleskalorna har vi alllid sett till alt vi har fått motsvarande inkomstkompensaiioner andra vägar, via socialförsäkringsavgiften eller arbetsgivaravgiften. Sädana kompensationer vill herr Bohman inle vara

med om, och alltså innebär hans förslag ett klart och markerat inkomstbortfall för statskassan.

Vidare föreslår herr Bohman att man skall återföra socialförsäkringsuttaget till 7,5 basbelopp. Därmed föriorar man ytleriigare ungefär I 200 miljoner.

Herr Bohman vägrar dessutom att vara med på finansieringen av den utbyggnad av barnomsorgen som ligger i den uppgörelse regeringen har träffat med kommunerna för en del månader sedan. Den finansieras nu med I 96 pä arbetsgivaravgiften, en ordning som herr Bohman sagt nej till. Jag har emellertid inte velat vara så elak att jag sagt att herr Bohman slår dövörat till när det gäller expansionen i fråga om barnstugor, fritidshem och familjedaghem, de tre element som ingår i denna uppgörelse. Jag har därför utgått från att herr Bohman kommer att acceptera denna förstärkning på familjepolitikens område men att han säger nej till finansieringen. Han berövar genom denna ståndpunkt statskassan 1,6 miljarder, om man ser till helårseffekten.

Vidare har herr Bohman förslag om ökningar inom försvaret på drygt 300 miljoner som en ganska väsentlig post. Jag har sagt att jag inte skulle bli förvånad om herr Bohman kommer tillbaka litel framöver och säger att det behövs åtskilligt mera, när vi sä småningom skall omsätta den nya försvarsöverenskommelsen i praktiken.

När jag nu har varit generös mot herr Bohman och sagt att jag är beredd all skära ned min beräkning från 7 till 6 miljarder - det som jag nu har räknat upp går Ju på drygt 6 miljarder - skall man emellertid bemärka att det finns enorma kostnadsstegringar inbyggda i moderaternas motionerande, som jag inte velal ta med i mina beräkningar därför att de kraven utformats ganska allmänt.

Herr Bohman lägger fram en rad olika förslag. Det är fråga om insaiser på del arbetsmarknadspolitiska området, invesleringsfrämjande åtgärder och avskaffande av arbetsgivaravgift. Del gäller vidare krav på förmånligare avskrivningar med användning av åleranskaffningsvärde och ytterligare vissa väsentliga inslag i dessa allmänna skrivningar, som naturligtvis kostar en del. Jag skall med herr talmannens tillåtelse lilel mer utföriigi referera dem.

Del föreslås bl. a. på företagsbeskattningens område all avskrivning skall ske på återanskaffningsvärdet. Vi har studerat detta och uppskattar inkomstbortfallet lill ungefär 1/2 miljard. Herr Bohman har vidare funderingar om skattefrihet på gåvor lill religiösa, humanitära och andra ändamål. Herr Bohman vill att detla skall utredas, men det måste ju finnas en viljeyttring bakom ell sådanl förslag. Om man släpper fram ett sådanl önskemål kostar också det uppskattningsvis någon 111 miljard.

Herr Bohman talar vidare om sparsiimulanser genom gynnsammare skatteavdrag, sparlön, aktiefonder, premier på sparande osv. Vi genomförde ell sådanl arrangemang i börian på 1950-talet och lade ul ell par hundra miljoner kronor på det utan all del egentligen gav någol som helst resullal. Dessutom framförs vissa förslag beträffande statsbidragen

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

117

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

för siudiecirkelverksamheten.

Sätter man sig ner och försöker konkretisera herr Bohmans funderingar, finner man all del rör sig om ytterligare ett anlal miljarder. När jag därför nu säger alt jag stannar vid 6 miljarder är det ett myckel vänligt erbjudande gentemot herr Bohman; drar jag slutsatserna av vad han talar om mera allmänt, blir det väsentligt dyrare.

Herr Bohman bad om svarei på delta, och han har fått det svaret nu.

Jag vill, herr lalman, ytterst kortfattat göra några anmärkningar lill de inlägg som de andra partiledarna gjort.

Herr Fälldin frågade när regeringen tänker göra en samlad bedömning av kapitalmarknadens resurser för de närmaste åren. Del är en ganska pretentiös begäran. Den samlade kapitalmarknadens resurser är en fråga som härleds av det svenska folkels ambitioner i hushållssparandet. . .

Är del slut på tiden nu? Jag kanske får komma tillbaka och bemöta de övriga oppositionsledarna vid det tillfället.

118

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag log avsiktligt inte upp en lång debatt om de förmenta budgetunderskotten, dä Staffan Burenstam Linder hade tagit upp detla i silt första anförande. Eftersom finansministern satt här och lyssnade på honom, trodde Jag inle alt jag skulle behöva repetera vad han sagl. Jag har en känsla av all jag ändå frestade kammarens tålamod med mitt - del medger jag - alltför länga anförande. Nu måste Jag lydligen ändå fortsätta den debatten, eftersom finansminstern inte var nöjd med herr Burenslam Linders förklaringar.

Först och främst måste det naturiigtvis vara sä att man, när man diskuterar huruvida en budget är underbalanserad eller inte, skall ta hänsyn till det akluella budgetårel. Herr Sträng vel ingel om vad som kommer att hända under budgelårel efter det som vi nu diskuterar. Vi vet ju inte vilken regering som sitter då eller vilka inkomster vi har, och vi vet inte heller vilka besparingar som den regeringen då kan göra - över huvud laget saknar vi kunskaper om det året. Ett budgetunderskott skall diskuteras för det år som är aktuellt och inte för något annal år.

Herr Sträng sade att så kan man inte resonera; om man köper en te-levisionsapparal, måste man väl veta att man kan belala den! Ja, men om jag - för att la bara ett mycket förenklat exempel - vel att jag näsla är får en löneförhöjning och därför nu köper en televisionsapparat som jag vet att jag kan belala med nästa ärs lönehöjning, har jag ju rätt att göra del köpet som en privatman.

Sedan vidhåller jag att resonemangel om indexreglering är helt absurt. När man föreslår en indexreglering som syftar till att förhindra en automatisk skallehöjning lill följd av inflalionen, skall della betraktas som ett ansvarslöst överbud. Del innebär ju att vi aldrig kan komma lill rätta med inflationen. Varje försök som vi gör all få ner inflationen måste innebära att staten går miste om de formella inkomster som skulle

bli en följd av inflationen. Därför håller inte finansministerns resonemang. Det är hell befängt alt föra det slaget av resonemang; det vidhåller jag. Konsekvensen skulle då vara att om det inle blir nägon inflation och finansministern därigenom går miste om de skatteinkomster som beror på inflalionen, skall han begära kompensation för detla genom höjda arbetsgivaravgifter eller höjd moms, som i sin tur omedelbarl fär en inflatorisk effekt och påverkar kostnadslägel i den svenska ekonomin så att man är inne i en inflation igen! Så kan väl inte den kloke Gunnar Sträng resonera; det är uteslutet. Det kanske kan vara bra att göra det för galleriet, höll jag på all säga, men det resonemanget kan inle vara allvarligt menat.

Vi har tidigare sagl alt vi inte går med pä att binda oss för just 100 000 barnstugeplatser. Vi menar alt antalet skall anpassas efter de olika kommunernas behov, och vi vill komplettera delta med andra insatser dä del gäller barnomsorgen som gör att antalet 100 000 kan gå ner. För första året blir kostnaden, om jag inte minns fel, i runt tal 300 milj. kr. Det är ungefär det belopp som vi brukar räkna med när vi talar om att höja barnbidragen eller anpassa dem efter kostnadsutvecklingen. Det är alltså en sådan utgift som normalt ingår i vär budget utan att någon kommer pä tanken alt för den skull begära ökade statsinkomster.

Sedan har finansministern helt bortsett ifrån att om vi vill ta bort taket för socialförsäkringsavgifterna, som kostar ett visst anlal kronor, innebär det också att staten gör en rätt stor besparing, eftersom det finns åtskilliga väl avlönade slatsljänare som staten måste betala fulla soci-alförsäkringsavgifier för. Del är åtskilliga hundratal miljoner som faller bort på det, men det har man såvitt jag vet inte tagit hänsyn lill.

Slutligen lycker jag del kan vara skäl att säga elt par ord om resonemangel om våra överbud på försvarssidan. Vi har faktiskt, herr finansminister och herr försvarsminister, utgått ifrån att socialdemokralerna då de genomdrev 1972 års försvarsbeslut menade allvar när de sade: Det här är vad vi anser alt försvaret behöver för all bibehålla en viss effekt. Men nu har man av de pengar som går till försvaret tagit höjda värnpliktsförmåner och kostnader för Arvidsjaur, och man har inle gett full priskompensation. Man har alltså urholkat 1972 års försvarsbeslut på det här sättet. Vad vi i huvudsak har gjort är att vi har försökt återställa effekten till 1972 ärs nivå. Det kan min själ inte kallas att driva några överbud i försvarsfrågan, när man utgår ifrån att vad regeringen tyckie att försvaret behövde 1972, del skall försvaret ha i dag också. Vad vi sedan kommer alt kräva i framtiden fär vi väl återkomma lill.

Jag fick inte svar på min fråga. Finansminislern har talat om ett budgetunderskott på 11 miljarder kronor och säger att detta är högsta visdom. Varför är 12, 13 eller 14 miljarder höjden av ansvarslöshet? Varför skall del just vara 11 miljarder? Varför inte 5-6 miljarder eller 15-16? Hur kan finansministern påstå alt 11 miljarder är jusl del underskott vi kan ha för att vär ekonomi inte skall braka sönder och samman? Det kan jag inle begripa, och det skulle Jag gärna vilja ha besked om.

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

119

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

120

Herr finansministern STRÄNG:

Herr talman! Nu råkar budgetunderskottet för nästa år vara just de där 12 miljarderna; det blir förmodligen ytleriigare något högre, eftersom inget år har undgått tilläggsstater. Underskottet kommer väl att hålla sig där även innevarande är med de tilläggsstater som presenteras. Riksdagen tar emot en tilläggsstat på 800 miljoner inom de allra närmaste dagarna.

Sedan säger herr Bohman: Finansministerns tal är Ju alldeles galet, för om en budget är balanserad eller inte och vilket underskott man skall tolerera får man se på varje år. Det kan i och för sig vara riktigt, men jag vet så mycket om budgetens utgiftsautomatik att jag inser, att om man lägger på herr Bohmans utomordentligt kostnadskrävande reformer är det ett påslag som får det resultat som jag här har angivit.

Bara rent korrigeringsmässigt vill Jag säga som sä till herr Bohman, att den nya finansieringen av familjeprogrammet i fråga om barnomsorgen iräder i kraft den I januari 1977, och det går åt ungefär 1,4 miljarder redan första året. Det är nämligen inte bara fråga om de nya daghemsplatserna, utan man skall den här vägen också finansiera de nu befintliga daghemsplatserna i mycket stor utsträckning, eftersom staten höjer driftersättningen från 7 500 till 14 000 kr. per plats och år.

Nu kommer jag tillbaka, herr talman, till vad jag skulle ha velat säga lill herr Fälldin och möjligen också till herr Ahlmark. Vad tänker regeringen göra, frågade herr Fälldin, för att vi skall få en samlad bedömning av kapitalmarknadens resurser? Det går inte att fixera det framöver -det är betingat av vad hushållen är beredda att spara, det är betingat av hur förtjänsten ligger till för de svenska företagen, det är betingat av i vilken takt kommuner och landsting höjer sin skatt och därmed förstärker sitt sparande och sin finansiering - men det kan naturligtvis vara rätt tacksamt att säga all så här blir del eller så här blir del inle. Man kan förstärka det hela genom att höja avgifterna lill ATP-försäk-ringen och det kommer vi alt göra 1977. Man kan förstärka del ytterligare genom att höja avgifterna mera. Men detta går inle att exakt redovisa. Så mycket kan ändå sägas all de engagemang vi har tagit på oss när del gäller kärnkraftens område kommer vi au klara av i värsta fall -eftersom detta är en profilabel investering - via en upplåning, även om den sker utomlands. Det är kanhända den vägen man får gä.

Varför, säger herr Fälldin, kan man inte fixera antalet nya jobb lill 400 000, när regeringen oförskräckt fixerar antalet jobb lill 2 300 eller 2 500 i en utbyggnad av Stålverk 80? Ja, det är ju absolut inte samma proportioner. Har man ett konkrei företag, så kan man sälla sig och bedöma vad det företaget kommer att kräva i form av arbetskraft när del blir färdigt. Då står man på marken på ett hell annal säll än om man singlar löften om 400 000 jobb rakt ut i luften.

Finansministern, säger herr Fälldin - och faller in i något slags busk-agitation - anser alt det blir för dyrt all skaffa jobb för alla. Jag har aldrig sagl del. Vad jag har sagl är alt del kommer att kosta en massa

pengar om man skall försöka realisera programmet, och de kostnaderna får man ta. Men det ser bra ut och är äriigt om man, samtidigt som man talar om denna kraftiga sysselsättningsökning, också ägnar något ord ät kostnadssidan. Det blir pä det sättet mer balans i det hela.

Herr Bohman säger att här står Sträng och talar om att han är väridens bäste finansminister. Jag sade ju tvärtom att det var alldeles fel. Del är inte på det sättet. Det är så många som har hjälpt till med det här, sade jag, alla de som är involverade i produktionen och jag skröt med mittenparlierna - hur de har hjälpt till. Tyvärr kunde Jag inte skryta med herr Bohman, och det får han ju skylla sig själv för.

När det sedan gäller vår del i väridshandeln och de där promillena som det var fråga om, så ligger det så till, herr Bohman, all vad jag citerade var uppgifterna om den svenska utrikeshandelns del i väridshandeln. Under tredje och fjärde kvartalen 1974 var den 2,15 %, och under första och andra kvartalen 1975 - vi har inte senare statistik -var den 2,35 96. Det är en ökning på ungefär tio enheter - kalla det för promille, för man hamnar ju där när man sätter decimalkommat efter procenten. Men tar jag hänsyn till bl. a. prisstegringen sä är det väl möjligt att vär del i väridshandeln är praktiskt taget oförändrad. Jag skulle kanhända säga att den har sjunkit någon enda promille. Men herr Bohman ser den här beräkningen från helt andra utgångspunkter och talar om sina 6 och 8 96. Det var inte det som min diskussion gällde.

Människor i beredskapsarbete och omskolning - är de i arbete eller är de arbetslösa? Ja, är de i omskolning sä är de under utbildning pä samma sätt som alla våra ungdomar är under utbildning - och vi har aldrig placerat dem bland de arbetslösa. Gör de ett arbete där arbetsmarknadsverket slår som huvudman, så är det ju ett arbete som avlönas efter gängse marknadslöner, och arbetsmarknadsverket är i del här avseendet, så länge arbetet pågår, ingen sämre arbetsgivare eller företagare än någon privat t. ex. vägentreprenör när det gäller vägarna.

Man kan inle föra den diskussionen alt om samhället tar hand om och hjälper folk till arbete, så är de arbetslösa. Vi har ju gått in i varvsindustrin och tagit hand om folk. Är de arbetslösa, som nu bygger bålar med stalsgaranli, vilket ger dem möjligheter alt fortsätta silt arbete? Är människorna arbetslösa på andra håll där vi har gått in med lokaliseringslån och bidrag för att hålla arbelel i gång? Nalurligtvis inte. Herr Bohman får hålla sig lill den redovisning som är officiellt vederlagen när han resonerar i dessa termer.

Man gör den reflexionen, när man tänker pä hur herr Bohman och hans partivänner har uppträtt de senare åren, alt det må vara goda tider eller dåliga tider, det må vara arbetslöshet eller full sysselsättning - herr Bohmans och moderata samlingspartiels filosofi är numera: Ös på! Ös på om del är underskott, ös pä om del inte finns någon som helst anledning att ösa på! Sätl i värsta fall fart på sedelpressarna! Bjud över och ös pä! Ja, del har ju runnit enormt myckel vatten under broarna sedan det gamla högerpartiet framträdde som elt parti där man var rädd

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

121

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

om skattebetalarnas medel och hade ansvar för samhällets ekonomi.

Parterna stångade sig till 25 96 lönehöjning, sade herr Bohman, med statens hjälp. Hoppsan, höll jag på alt säga i hastigheten! Staten gjorde visserligen den första uppgörelsen på en blygsammare procentsats - i runt lal 11-11,5 96. Herr Bohmans väljare, som ju hör hemma i den privaia föreiagsamheten av stort format, kom efter och ökade på några procent, och sedan lämnade de yllerligare ifrån sig 4-5 96. Staten har sannerligen inle initierat den utveckling som herr Bohman ogillar.

Herr lalman! När man lyssnar på herr Bohman är del ju frestande alt försöka redovisa och lägga lill rätta så mycket, och tyvärr räcker inle tiden till för detta. Sanningen är väl i fråga om skatten alt hos de breda lagren har den direkta skatten minskat under de senare åren lack vare de provisoriska skatteuppgörelser vi gjort. Marginalskallen är ett alldeles specifikt problem. Vi har lalat om det och vi kommer att tala om del, men i fråga om skatten på årsinkomsten har det inte skett någonting ofördelaktigt.

Herr Bohmans skattefilosofi och lönefilosofi - men framför allt hans skattefilosofi - vore ju värd all spridas här i Slockholms län, där herr Bohmans partivänner plus övriga borgerliga representanter sitter och styr och ställer med storlandstingets ekonomi. Där har Bohmans budskap tydligen fallit på hälleberget. Om de någon gång har lyssnat på herr Bohman - jag är osäker på det - så har de inte brytt sig om honom, och det är hell enkell därför att den trista verkligheten är litet annorlunda än vad herr Bohman skisserar.

Ja, jag har ju yllerligare en chans att yttra mig, herr lalman, och jag är mycket tacksam för det.

122

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! För all travestera herr Sträng: Sanningen är ju den att då man lyssnar på Gunnar Sträng har man behov av alt lägga lill rätta så mycket alt man inte hinner med mer än några få saker.

När herr Sträng själv för en stund sedan sade alt det blir inle 11 eller 12 miljarder, utan i verkligheten blir del mycket mera i underskott, undrar jag: Hur kan då herr Sträng vara så våldsamt upprörd om vi lägger på några miljoner på de belopp herr Sträng har utgått från? Del kan jag inte förstå - det hänger inte ihop.

När det gäller statsbidragen till studieförbunden undrar jag: Vem har sagt att vi skall höja statsbidragen till studieförbunden för de högst prioriterade? Vad vi har menat är att man skulle sänka bidragen lill de högst prioriterade och skapa en enhetlig nivå på ett lägre plan. Men del är typiskt för socialdemokratin att så fort man lalar om enhetliga bidrag skall de höjas upp till den högsta nivån.

Slutligen frågan om den här påstådda budgetförsvagningen då vi har föreslagit ett återinförande av taket för socialförsäkringsavgiften. Jag tycker alt det kan ha sitt inlresse för kammaren all lyssna lill vad en egenföretagare - kallad Pomperipossa, dvs. Astrid Lindgren - säger om

detla i dagens Expressen. Jag lycker all det är värt att läsas in i kammarens protokoll:

"Vad är det som har farit i dom, tänkte Pomperipossa i sin mörka vrå. Är detta verkligen de vise män som jag beundrade och värderade sä högt? Vad är det de strävar efter alt åstadkomma - ett samhälle sä vrångt och omöjligt som möjligl? O, du min ungdoms rena blossande socialdemokrati, vad har de gjort med dej, tänkte hon (för nu började hon bli lite patetisk), hur länge ska ditt rena namn missbrukas för all skydda ett maktfullkomligl byråkratiskt orättfärdigt förmyndarsamhälle? Hon hade trott att i ett demokratiskt land skulle allas rätt värnas. Människor skulle inte straffas och förföljas bara för att de på hederiigt

sätl - med eller mot sin vilja - råkade tjäna pengar, Så här kan

det inte få vara, för då tar all företagsamhet slul i värt land och där blir inga egna företagare kvar att beskatta,"

Delta låter lilel patetiskt och något överdrivet, men del är ändå så sant som det är sagt, herr Gunnar Sträng, finansminister i delta fina land.

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Hen FÄLLDIN (c) kort genmäle:

Herr talman! Pä min fråga när regeringen tänker försöka göra en samlad bedömning av utvecklingen på kapitalmarknaden får jag i dag samma svar som i höstas. Herr Sträng säger all det inte går att ge något besked, och han hänvisar då lill alt det beror på hushållssparandets sloriek och på företagssparandet saml på vilka uttag vi gör på AP-fonderna osv. Delta är väl alldeles riktigt. Sådant påverkar inläktssidan, sparandesidan, alltså det totala sparandet. Men om del är denna osäkerhet som gör att herr Sträng inte kan ge besked - trots hela den apparat han har lill sill förfogande med kanslihusels experter och möjligheten alt kalla in experter i övrigt för att skaffa sig en bild av läget - så blir det så myckel mera intressant att få vela varför regeringen sä frimodigt kan ta beslut om jätteinvesteringar.

Herr Sträng säger - och då försöker han hålla en liten dörr öppen - att det är möjligl alt vi inle klarar kärnkrafisprogrammet, men då får vi tillgodose behovet genom att låna utrikes. Ja, del skulle inte förvåna mig om del blev sä. Men får jag fråga: Har ni gjort några bedömningar av dessa investeringars slutliga omfattning? Är det möjligen så med de investeringarna att det hela börjar få en viss likhet med det grepp ni hade om investeringarna i stålverket? Om del inte häller med bränsle-kontrakten från andra länder och ni därför måste böria att ta invesle-ringsansvaret för anrikningsanläggningar och upparbetningsanläggningar, vad blir del då för slutlig omfattning på kärnkrafisprogrammet? Står också pengarna för dessa invesleringar till förfogande utomlands?

Nog borde del vara möjligt att få en bild av hur det totala investeringsprogrammet för regeringens kärnkraftspolilik ser ul. Jag har bett om del många gånger, både här i kammaren och i andra sammanhang. Del verkar nu inte vara tillräckligt med de 13 reaktorer som planeras.

123

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Det finns framstående medarbetare i regeringens kansli som går ut och talar om behovet av ytleriigare fyra eller fem kärnkraftverk. Det låter som ett eko av vad moderaterna sade när energibeslutet togs - moderaterna var Ju er samarbetspartner i denna fråga - att de inte trodde att det räckte med 13 kärnkraftverk. Jag vill nu fråga: Är de medarbetare ni har i kanslihuset representativa för socialdemokratin, eller är de bara känselspröt? En sådan här utökning kommer naturligtvis också att påverka kapitalbehovet.

Att jag ursprungligen tog upp den här saken berodde ytterst på följande. Herr Sträng har själv talat om hur svårt det är att påverka intäktssidan, sparandet, och att ha någon bestämd mening i denna fråga. Men om regeringen inbjuder riksdagen att fatta omfattande investeringsbeslut för några bitar av näringslivet och om det är svårl att göra något ål sparandet

- som Ju skall vara det vi använder oss av för att göra dessa investeringar

- så leder det med naturnödvändighet till alt de många små investerarnas situation blir allt sämre. Del är också den bilden regeringen tecknar i sin budgetproposition. Där visar man pä behovet av ytterligare investeringar och föreslär 500 miljoner till de börsnoterade företagen och 1 500 miljoner till Statsföretag AB, Där finns det inte ord om och inte en uttalad omtanke om alla dessa små investerare som Ju striden i dag gäller.

Det är kanske mot denna bakgrund det är så svårt för socialdemokraterna och regeringen att förstå ambitionen 400 000 nya jobb, som är ett uttryck för vad vi kan avläsa när del gäller människors vilja alt ha elt arbete. Den viljan finns bevisligen i Jönköpings län. Varför tror ni att denna vilja skulle vara mindre utvecklad i de andra länen? Har ni börial bromsa vad ni själva sade i direktiven lill sysselsättningsulredningen, därför att ni förbrukar alll invesleringskapital pä några få jät-teprojekl och det inle finns resurser kvar all göra några andra invesleringar?

Jag kan inte se att nägon annan slutsals är motiverad, eftersom just finansministern här gång efter annan upprepar att det blir för dyrt att ordna så all alla som vill och kan ta ell arbete här i landet också får denna möjlighel.

124

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr lalman! Det gick ändå att få ur finansministern ett par meningar om skatterna. Herr Sträng sade all de direkta skatterna för de flesta har sänkts. Det är riktigt. Vi har medverkal lill sänkningar av de direkta statsskatterna för det slora antalet löntagare.

Men nu handlar vår diskussion om de kommande åren - 1977, 1978 och 1979, Den handlar om marginalskatterna och om inflationsskyddel, alltså skatten på löneökningar, och om prisstegringar skall driva upp människor i högre skalleklasser trots att de inle fåll någon höjning av sin reallön.

Nu säger finansminislern: Ja, se, marginalskatten är eii specifikt pro-

blem, som vi kommer att tala om. Ja men, när kommer vi att lala om det då? I den allmänpolitiska debatten den 4 februari var det för tidigt. Herr Sträng sade att han var tidsbegränsad och inte hann ta upp skattefrågan. Han lovade återkomma den 10 mars. Det är i dag det. I dag har herr Sträng praktiskt taget inte sagt ett ord om skatterna.

Men vi kommer alltså att tala om det. När kommer herr Sträng att få tid att säga sin mening om marginalskatten och inflationsskyddel?

Ändå är det helt nödvändigt att vi får ett bättre skattesystem. I dag gör inflationen och de höga marginalskatterna i förening att människor i helt vanliga inkomstlägen måste ha en lönehöjning på uppemot 20 "a för att ha kvar samma standard som året innan. Det är del som mer än något annat driver upp lönekraven, driver på inflationen och ökar företagens kostnader. Därför måste marginalskatterna för folk med vanliga inkomster sänkas. Man skall inte behöva belala en hög marginalskatt också på den del av löneökningen som bara svarar mot penningvärdets fall. Därför behövs ett infiationsskydd.

Löntagarorganisationerna har visat hur viktigt del är alt skattesystemet görs rimligare. TCO har just gjort det i en skrift om vår skattepolitik, som mynnar ut i samma krav som folkpartiet reser: Lägre marginalskatt för folk med vanliga inkomster och elt inflationsskydd.

Men också LO:s ordförande Gunnar Nilsson har sagt ungefär detsamma i LO:s lidning Fackföreningsrörelsen:

"Erfarenheterna av de båda senaste lönerörelserna kan inle annal än skärpa det fackliga kravei på en total förändring av vårt skattesystem. Det är inte konstruerat för en så snabb inflationstakt, som vi tidvis kan tvingas leva med i framtiden. Det nuvarande systemet har helt klarl nått gränsen för sin förmåga,"

Det är LO:s ordförande som säger detla. Jag vill upprepa frågan till finansministern: Tänker regeringen fortsätta alt förbjuda skatteutredningen att arbeta fram förslag om infiationsskydd av skatteskalorna?

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Fru MARKLUND (vpk) kort genmäle:

Herr talman! En stillsam notering till att böria med. Det märks på finansministerns val av lillfälle att gä in i deballen att kvinnoåret är över. Men jag anser allt alt en ekonomisk polilisk debatt skulle vara bra stympad om man skulle förbigå kvinnornas speciella situation i det ekonomiska livet.

Hela vårt samhälle genomsyras av kvinnoförtryck och diskriminering. Del gäller inle minst i det ekonomiska livet. Visserligen utgör hela den kapitalistiska ekonomin ett exempel på ojämställdhel, den bygger på att ett fåtal äger produktionsmedel och att andra inle gör det utan måste sälja sin arbetskraft. Men när kvinnor skall sälja sin arbetskraft är våra villkor mycket sämre än männens, Alla arbetsköpare, oavsett om de är privaia kapitalister eller slalliga och kommunala myndigheter, drar nytta av falska könsrollsföreslällningar för att särbehandla och nedvärdera den kvinnliga arbetskraften. Kvinnor har svårare att fä jobb än männen, och

125

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

de är hänvisade till en betydligt smalare arbetsmarknad. Kvinnorna återfinns främst i yrken som svarar mot den gamla förlegade rollen alt vårda, laga mat och passa upp eller hålla reda pä manliga direktörer och deras papper, I de yrken där kvinnorna dominerar belalas de sämsta lönerna - och fortfarande är inte lika lön oavsett kön genomförd i praktiken. Kvinnorna har också sämre befordringsmöjligheier än männen. Kvinnorna stoppas. Och detla gäller inte bara i del privaia näringslivet utan också i statlig tjänst. Och i dag har vi märkt del här i riksdagen.

Även om sysselsättningen bland kvinnorna har ökal krävs kraftfulla åtgärder för alt kvinnorna skall komma ut i arbetslivet. Det krävs en bättre samhällelig barnomsorg. Men det krävs också all arbetsmarknadspolitiken medvetet inriktas på au bryta könsuppdelningen på arbetsmarknaden, att arbetsköpare åläggs all anta anvisad arbetskraft, all kvinnodiskriminering vid ijänstetillsälining förbjuds och behandlas som grovt tjänstefel. Detta är åtgärder som kan ge kvinnorna en bättre plats i ekonomin och därmed förutsättningar för en ökad självständighet och bättre ställning i samhällel över huvud taget.

Jag skulle vilja att finansministern innan han lämnar debatten ger sin syn också pä de här frågorna.

126

Herr finansminislern STRÄNG:

Herr lalman! Jag skall gärna gå fru Marklund lill mötes och säga all jag lycker att kvinnorna i alla avseenden skall ha samma rättigheter och möjligheter som männen. Nu har fru Marklund alltså fått en personlig deklaration frän min sida, och jag hoppas alt hon är tillfredsställd med den,

Beiräffande studiecirklarna vill Jag säga till herr Bohman att det går inle i prakliken alt sänka nu utgående ersäitningar lill den primära cirkelverksamheten, som innehåller de viktigaste ämnena. Därför blir anpassningen ensidigt riktad uppåt. Herr Bohman kommer inle all ha något här kvar, om han åker ut till sill studieförbund efter alt ha praktiserat den politiska linje i fråga Om studieverksamheten som han rekommenderar.

Till herr Fälldin vill jag säga all när man länker pä kapilalsituationen för framtiden måste man alllid prioritera sådana områden där de mest väsentliga investeringarna skall genomföras. Bland de mest väsentliga investeringarna ligger utbyggnaden av vår energi och vår kraft, F, n, är de totala investeringarna för elkraftsprodukiion inkl, distributionsnätet för den närmaste femårsperioden beräknade lill 20 "n av näringslivets investeringar. På 1950-talel låg den procentsatsen på 28 "><. Även vid ett genomförande av kärnkrafisprogrammet lar investeringarna därför inle relativt mer av våra resurser, snarare motsatsen, än vad de gjort tidigare. Och kraftproduktionen måste vi se lill att klara av helt enkell därför att den är absolut väsentlig för hela den sysselsällning som vi har debatterat här i dag, Invesleringar i småindustri om vi inte kan leverera elektrisk ström tror jag inle ens alt Thorbjörn Fälldin vill rekommendera.

Sedan säger Thorbjörn Fälldin: Här står finansminislern och säger alt det blir för dyrt att hålla folk i arbete. Jag har aldrig sagt del. Jag har ett par gånger i dag framhållit att del kommer att kosta pengar, framför allt om man skall ha denna expansion pä den offentliga sidan. Del begriper ju var och en.

Herr lalman! Vad skall man göra när jag gång på gång går upp och säger delta och herr Fälldin gång på gäng påstår: Finansminislern säger att det blir för dyrt alt bereda arbete åt människorna. Jag är hjälplös i den debatten. Fortsätter herr Fälldin, får Jag rekommendera honom en öronsprula -jag kan inte hitta någon annan möjlighet för all få slut pä den här diskussionen.

Regeringen godtar koncentrationen i näringslivet, sade herr Bohman, Herr Bohman lar ju som vi alla vel - och ingen skall missunna honom det - slora delar av sin finansiering när del gäller valrörelserna Just från de här slora förelagen. Därför borde han kanske lala litet mera nyanserat om företagsamheten i landet. Jag begriper den här aktionen som pågår inom centern och folkpartiet när de vänder sig till småföretagen, men herr Bohman borde ju ändå ha möjligheter att se hela företagsamheten med mera överbryggande utgångspunkter. Jag skall bara i korthet, herr talman, upprepa vad jag många gånger sagt i den här bänken: Små och stora företag kompletterar varandra, och värt näringsliv är sä funtat alt det inle går att säga alt den ena typen av förelag är oberoende av den andra. De är som siamesiska tvillingar - vill man göra någonting för de små, får man se till att de slora också fungerar. Det är den avvägningen vi försöker göra så gott det nu går,

I den skatlepolitiska deballen har man nu med förtjusning citerat en artikel av Astrid Lindgren, Jag fick just Expressen och har ögnat igenom artikeln. Den är en intressant kombination av stimulerande litterär förmåga och djup osakkunskap i skattepolitikens irrgångar. Men skattepolitiken begär vi ju inte att Astrid Lindgren skall klara. Jag kan bara säga alt i den män hon från sina utgångspunkter är irriterad över all den här kammaren i stor enighel gjorde en begränsning av avdragsrätlen för pensionsförsäkringar, sä bör det väl ändå understrykas att kammaren var så resonabel alt Astrid Lindgren får dra av 60 000 kr, varie år för den pensionsförsäkring hon till äventyrs har. Det tyckie nog kammaren liksom jag var en ganska hyggligt tilltagen avdragssumma.

När del gäller hennes tal om överbeskaltning tillät jag mig att säga alt när vi lyfte av del här taket, så fick vi vissa oönskade effekter som vi naturligtvis sitter och funderar hur vi skall justera. Men det är ingen panik för alla de B-skatiebetalare som går omkring med de här höga miljoninkomsterna. De har liden på sig lill april 1977 innan del händer någonting - del är slupstocken. Dessförinnan hoppas jag all vi i finansdepartementet skall hitta en lösning på den här frågan.

Dessutom har Astrid Lindgren räknal fel. Men det finns väl möjligheter att lala om del för henne mera personligt, sä att jag inte behöver föra den diskussionen här.

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

127

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

128

Jag sätter det allra största värde på Astrid Lindgren. Framför allt tycker jag att hon har gjort en strålande litterär insats. Jag har någon gång frågat mig: Varför blev hon inte ledamot av Svenska akademien? Hon skulle ha prytt sin plats där. Men jag tror att hon bör avhålla sig från att göra offentliga uttalanden i de skattepolitiska frågorna. Hon kommer att vinna pä det.

Det är naturiigtvis förenat med problem att göra internationella jämförelser. Herr Bohman gjorde det när han talade om situalionen i Amerika och dess underbalanserade budget. Det går inte att jämföra Nordamerikas förenta stater och Sverige när man talar allmän ekonomi. Herr Bohman ger mig rält i detta.

Herr talman! Allra sist vill jag i någon mån replikera herr Ahlmark.

Jag tycker alt den allmänna auktion som är på gäng om vem som är snällast mot småföretagen är ganska överflödig. Vi har etablerat en rad mellanhandsinstitut för att hjälpa småföretagen. Nu skriver finansuiskotteis majoritet alt Lantbrukskredit, som finansierar Jordbrukarnas ekonomiska föreningsrörelse, hypoteksbanken, som finansierar jordbrukarnas invesleringar, samt Industrikredit och Företagskredit bör kunna få mer pengar. Än så länge har det inte felals pengar i dessa institut. Framför allt Industrikredil och Företagskredit har vi sett om och kommer att göra det. Den kö av lånesökande som man talar om är den normala arbetsbalansen och ingenting annat.

Både till herr Fälldin och till herr Ahlmark skulle Jag vilja säga: När ni gör gällande alt regeringen slår vakt om de slora och glömmer bort de små, länk er för litet grand! För den mindre företagaren i en ekonomisk näringspolitisk ulveckling, där världen är hans avsättningsmarknad och måste vara del, är det nödvändigt också med del stora förelagets marknadsföring, forskningsavdelning och tekniska möjligheter. Här kombineras de mindre företagen såsom underleverantörer med de stora företagen, som penetrerar de slora marknaderna pä ell ganska effektivt och framgångsrikt sätt.

Vi har naturligtvis hjälpt de stora företagen, I de stora förelagens styrelser sitter numera arbetare och anställda såsom styrelseledamöter. När den nya arbetsrätten har genomförts, kommer det att än mer markeras hur företagen blir också de anställdas angelägenhet, oavsett om förelagen är stora eller små. Kanske den verksamheten har större möjligheler all drivas med framgång bland de slora företagen,

Gunnar Hedlund, som nu tyvärr har lämnat sin bänk - jag ser med glädje Nancy Eriksson sitta där i stället - måste må litet illa av denna debatt. Det är möjligl alt han var förunderrättad om vad det var fråga om. Han har ju ändå såsom storföretagare lagil emot räntesubventio-nerade lokaliseringslän. Del har även Jordbrukarna i egenskap av storföretagare på andra håll i landet kunnal göra. Det är riktigt. Finns det motiv för del, skall de ha samma rättigheter som alla andra.

Till sisl, herr talman - och nu lovar jag att det skall vara slul - skall jag ge herr Ahlmark ett besked. Vi kommer inte alt ändra pä de direktiv

som säger att skatteutredningen inle skall syssla med indexregleringen av skatteskalorna.

Herr andre vice talmannen anmälde alt herr Bohman anhållit att lill protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Herr FÄLLDIN (c) kort genmäle:

Herr lalman! Jag lade märke lill all herr Sträng, när han redovisade energiutbyggnadens andel av del totala investeringsulrymmel, sade "för närvarande". Del kanske var klokt. Vi fick emellertid inie någol svar på frågan: Vad kommer egentligen den totala kostnaden alt bli för regeringens energipolitik?

Jag tror inle det finns en socialdemokrat i landel som inte har frågat hur man skall kunna klara flera jobb ulan elektrisk ström. Jag tror dess värre att statsministern har myntat det uttrycket. Del är egentligen ganska enastående att statsministern, finansminislern och andra socialdemokrater orkar med den formuleringen, när de vel att centerns energialternativ innebär ökad tillförsel av energi.

Men diskutera inte teorier hit och dit! Diskutera inle prognosers tillförlitlighet - för del är ju i prognoserna del skiljer mellan regeringen och oss.

Vad säger regeringen om den verklighet vi kan avläsa i form av siffror? Jag tar återigen åren 1974 och 1975: under denna lid har energiförbrukningen totalt minskat med 2,5 "n, och samtidigt har antalet jobb ökat med 200 000. På vilket sätt har de jobben kunnal bli möjliga med ert resonemang? Energiåtgängen har minskat, del är ju verkligheten. Herr Palme har någon gång sagt att verkligheten är hans värsta fiende, och i den här debatlen förefaller den beskrivningen vara hell korrekl.

Finansminislern lycker illa om att jag påminner om att han sade all lantbrukskooperalionen inte skulle kunna bygga ut därför alt det blev för dyrt, att landstingen måste höja skatten, osv. Jag har visat att om vi skall klara vårduppgifterna så är det viktigt all man får en posiiiv utveckling inom hela näringslivet. Då behöver man inte uteslutande lita till skattehöjningar.

Sedan kom den ganska fantastiska upplysningen all Gunnar Hedlund som chef för NCB tagit emot lokaliseringsstöd och alt det skulle vara till fördel för de mindre företagen - det var ju i samband med resonemanget om de mindre företagen som finansminislern lalade om all NCB har fåll lokaliseringssiöd. Det är klart att NCB skall ha stöd enligt de regler som gäller för lokaliseringspolitiken, men alt de små hela tiden skall lila på de stora för sin framgång tror jag är något som det finns gränser för. Del har nog småföretagarna erfarenhel av.

Lål mig lill sisl säga all vi måste ha en sådan inriktning av näringspolitiken och den ekonomiska politiken att hela näringslivet får sina behov tillgodosedda. Mot socialdemokraternas ensidiga politik står millens samlade lösning.

129

y Riksdagens protokoll 1975/76:78-79

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Finansdebatt

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr lalman! Det är nästan så att jag ångrar att jag begärde besked av finansministern. För när det äntligen kom var del ell riktigt dåligt besked.

Förbudei för skatleulredningen alt utreda ell system med inflations-skydd av skalleskalorna skall vara kvar. Del var finansminislerns klara ord lill kammaren och svenska folkel i kväll. Del belyder ju, vilkei TCO har visal upprepade gånger, all om man inle har inflalionsskyddade skat-leskalor måste skalorna ändras sä gott som varie år för att det skall bli någonting över av en löneökning.

Kombinationen av höga marginalskatter och inflation leder ju till sådana orimliga marginaleffekter att man för att kompensera sig måste begära löneökningar på upp emot 20 96 för all ha samma standard det ena året som årel innan. Del enda sättet att lösa problemet är inflationsskydd av skalleskalorna, del har TCO visal. Men finansministern har sagl att det även i fortsättningen skall vara förbjudet för skatleulredningen att utreda den saken.

Så sade finansminislern alt vi målar upp någol slags motsättning mellan slora och små förelag. Jag sade klart ut i mitt anförande att bjässarna i näringslivet är nödvändiga framför allt för exporten och bytesbalansen. För Sveriges ställning som industrination gör de slora förelagen väldiga insaiser. Därför är vi med på satsningarna på storföretagen via budgeten och AP-fonderna, och vi anser all de betyder åtskilligt också för många mindre företag.

Men del måste vara balans i näringspolitiken, och det är vad Thorbjörn Fälldin också har lalat om här. Vi behöver inle bara slora företag. Om många mindre företag är beroende av bjässarna i näringslivet, då gäller också det omvända. Många av våra största exportföretag skulle få svårigheter Ulan sina underleverantörer bland småförelagen. Och framför alll är livskraftiga mindre företag och mera nyförelagande avgörande om vi skall få tillräckligt av utvecklingskraft och förnyelse i den svenska ekonomin. Därför är del oroande alt ungefär två företag om dagen de senaste åren har köpts upp.

Därför är det nu så viktigt all vi skapar framtidstro bland mindre företag och bland människor med goda produklidéer. Del sker inle med hot om förstatligande av företag och hela branscher. Del kräver positiva åtgärder av del slag vi begär - för alt lätta kostnadstrycket, för all klara finansieringen och för att minska blankeilraseriel och krånglet.

130

Fru MARKLUND (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Det var inle myckel lill besked som finansminislern gav på min fråga heller. Den särskilda deklaralion som finansminislern avgav lycker jag inte var särskill myckel värd, eftersom den inle följdes av en enda mening om hur den jämställdhet som finansministern i deklarationen uttalade sig för skall uppnås. Deklarationer har vi Gudi nog av, men alltjämt saknas de prakliska greppen på problemen, Någol i

den vägen kunde väl finansministern ha åstadkommit, för nog är väl Nr 78

finansminislern överens med mig om att hela problematiken med kvin- Onsdaeen den

nornas situation i arbetslivet och i samhället över huvud tagel utgör in mars 1976

en mycket viktig del i ett samhälles ekonomiska politik - mer än i en______ ___

till intet förpliktande deklaration. Finansdebatt

Herr finansministern STRÄNG:

Herr talman! Ett enda sista ord. Indexreglering av skalleskalor är ingen ulredningsfråga. Del är ell poliliskt slällningslagande, och polilisk ställning kan man ta utan några som helst utredningar, Iniernalionelll är det en eller få nationer, enormt mycket hårdare pinade av inflalionen, som har prövat systemet, men del har inle blivit bälire för det. Del är därför som det är tämligen meningslöst att sitta och utreda frågan. På grund därav finns det ingen anledning att ändra på direktiven i denna fråga.

På förslag av herr andre vice talmannen beslöt kammaren alt uppskjuia den fortsatta överläggningen till kl, 19,30,

§ 5 Anmäldes och bordlades

Propositioner

1975/76:104 om godkännande av konventionerna den 29 mars 1972 om internationellt ansvar för skada som orsakas av rymdföremål och den 14 januari 1975 om registrering av föremål som har sänts ut i yttre rymden

1975/76:121 om vissa varvsfrågor

1975/76:124 om den statliga verksamheten på oljeområdet, m, m,

1975/76:127 om avgifterna i postverkels lidningsrörelse m, m,

1975/76:130 om stödåtgärder på fiskets område, m, m,

1975/76:131 om statligt stöd lill dagspressen

1975/76:140 med förslag om allmän beredskapsbudgel för budgelårel 1976/77

1975/76:145 om ändrade regler för bostadstillägg

1975/76:151 om överlåtelse av aktier i Svenska Utvecklingsakliebolaget, m, m,

1975/76:152 med förslag lill ålgärder för försöriningsberedskapen

1975/76:154 om reglering av priserna på jordbruksprodukter, m, m,

1975/76:159 med förslag till organisaiion av och anslag fördel nya konsumentverket

1975/76:161 om bidrag lill Ceniralförbundel för alkohol- och narkoli-kaupplysning samt till vissa nyklerheisorganisationer m, fi.

§ 6 Anmäldes och bordlades

Motioner

1975/76:2214 av herr Israelsson m.jl. om alkoholpolitiken

131

Nr 78

Onsdagen den 10 mars 1976

Anmälan av interpellation

1975/76:2215 av herr Fälldin m.jl.

1975/76:2216 av herrar Henmark och Westberg i Ljusdal

1975/76:2217 av herr Signeh m.fl.

med anledning av proposilionen 1975/76:39 om skolans inre arbele m, m.

§ 7 Anmälan av interpellation

Anmäldes och bordlades följande interpellation som ingivils lill kammarkansliei

den 10 mars

1975/76:148 av herr Petersson i Gäddvik (m) till herr försvarsministern om den framlida ulvecklingen av svenska mililära flygplan:

Enligt uppgifier i pressen är innebörden av anslagsframställningen gällande Flygvapenförband: Forskning och utveckling i propositionen 1975/76:143, alt regeringen redan reellt tagit ställning och beslutat all ulveckling av svenskt flyg skall upphöra och att fr, o, m, år 1977 kommer beställningarna av nytt utvecklingsarbete alt successivt trappas ned,

Della skulle slå i klar strid med den på denna punkt enhälliga försvarsutredningen som skrivit att "ett komplellerande underlag för fortsatta överväganden rörande luftförsvarets framlida utformning erfordras". Utredningen har också av överbefälhavaren begärt in kompletterande underlag.

Del skulle även strida mot vad försvarsutskottet skrev i sitt belänkande nr 13 år 1975, nämligen: "Regeringens avsikt är all det t, o, m, juni 1977 skall finnas en handlingsfrihet att även i fortsättningen utveckla och producera mililära flygplan inom landel. Utskottet tillstyrker all en sådan handlingsfrihet behålls,"

Klarare än så kan det inte uttryckas. Eftersom det går alt uttrycka saken på della klara säll måste man fråga sig varför samma sak uttryckts så oklart i propositionen 143,

Med stöd av det anförda hemställer jag att till försvarsministern få ställa följande fråga:

Vill försvarsministern bekräfta att skrivningen i proposilionen 143 inle innebär ell ändral slällningslagande i fråga om alt bibehålla handlingsfriheten att utveckla svenska militära flygplan?

§ 8 Kammaren åtskildes kl, 18,17,

132

In fidem

SUNE K, JOHANSSON

/Solveig Gemen

Riksdagens protokoll 1975/76:78 Onsdagen den 10 mars

Riksdagens protokoll 1975/76:78