Riksdagens protokoll 1975/76:73 Torsdagen den 26 februari

ProtokollRiksdagens protokoll 1975/76:73

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1975/76:73

Torsdagen den 26 februari

Kl,  14,00

Förhandlingarna leddes till en börian av herr förste vice talmannen, § 1 Justerades protokollel för den  18 innevarande månad,

§ 2 Upplästes följande lill kammaren inkomna skrivelse:

Till riksdagens kammare

Undertecknad anhåller härmed om entledigande från suppleanlskapel i utbildningsutskotlel,

Stockholm den 25 februari  1976 Even Svensson

Denna anhållan godkändes av kammaren,

§ 3 Meddelande om tidpunkt för besvarande av interpeiiationer

1975/76:97 om avsättningsmöjligheterna for mindre tonnage 1975/76:101 om fördelningen på ålerdistributörer av ökade kostnader för elproduktion 1975/76:110 om statliga.företag

Hen industriministern JOHANSSON:

Herr lalman! Jag har alt anmäla att jag på grund av resor och av ar-belsmässiga skäl inte kan besvara interpellationen 97 av herr Siegbahn, interpellationen 101 av herr Fågelsbo och interpellationen 110 av herr Burenstam Linder under föreskriven lid.

Jag har för avsikt att besvara herr Siegbahns och herr Fågelsbos interpeiiationer den 12 mars och herr Burenslam Linders interpellation i samband med behandlingen av propositionen om kapitaltillskott till Statsföretag,

Torsdagen den 26 februari 1976

Meddelande om tidpunkt för besvarande av interpeiiationer

Om tidpunkten för tillsättande av en parlamentarisk utredning i Jämställdhetsfrågor

§ 4 Om tidpunkten för tillsättande av en parlamentarisk utredning i jämställdhetsfrågor

Herr statsrådet PETERSON erhöll ordet för att besvara ftu af Ugglas (m)den 12 februari anmälda fråga, 1975/76:224, till fru statsrådet Leijon, och anförde:

Herr lalman! Fru af Ugglas har frågat statsrådet Leijon när regeringen avser au tillsätta den parlamentariska ulredning i jämställdhetsfrågor som riksdagen uttalade sig för i november förra året. Frågan har överlämnats till mig för besvarande.

135

Nr 73

Torsdagen den 26 februari 1976

0/7/ tidpunktn för tillsättande av en parlamentarisk inredning i jämställdhetsfrågor

136

Ärendei bereds f n, i regeringskansliet. Direktiven för utredningen är under utarbetande. När direktiven är klara kommer en pariamenlarisk Ulredning att tillsättas.

Fru AF UGGLAS (m):

Herr talman! Det är med glädje och tillfredsställelse jag tackar för statsrådet Petersons besked. Genom delta får en fråga som varil någol av en följetong här i riksdagen äntligen sin positiva lösning.

Men jag skall inte bara tacka utan också ge en myckel kort historiebeskrivning.

Ända sedan år 1971 har det från borgerligt håll krävts att en parlamentarisk utredning skulle tillsättas. År från år har socialdemokraterna sagt nej, 1 jämviktsriksdagen har läget förändrats, Inrikesulskoltet har tillstyrkt våra motionsyrkanden, och i höstas fällde lotten avgörandet till vår förmån.

Socialdemokraternas oginhet i denna fråga, deras sätt all förvägra oppositionen det parlamentariska arbetsinstrument för jämställdhet som den önskat sig, har förundrat mig och många fiera i denna kammare.

Socialdemokraternas lust och strävan alt monopolisera jämställdhetsarbetet har inle varil särskill jämlikt. Det är bra all frågan nu får en posiiiv lösning.

Hen Slatsrådet PETERSON:

Herr talman! Får jag göra följande lillägg som en parentes. Sedan den första motionen om en pariamenlarisk jämställdhetsutredning väcktes har jämställdheisdelegationen tillsatts och till den knutits en stor delegation med representanter för samtliga politiska kvinnoförbund och andra organisationer, varför regeringen hela tiden har haft initiativet och fört fram frågorna såväl genom förslag till riksdagen som i debatlen.

Under årens lopp har det vid fiera tillfällen motionerats om en parlamentarisk utredning, och riksdagen har avslagit motionerna. En gång lottades motionen bort, men förra gången lyckades de borgerliga lotta fram en utredning.

Den utredningen kommer regeringen att tillsätta, och när direktiven för den är klara kommer det också att meddelas riksdagen.

Fru AF UGGLAS (m):

Herr talman! Del är ju jusl det, statsrådet Peterson, alt regeringen så exklusivt velat ha initiativet som vi pä opposilionskanien inie varil nöjda med.

Statsrådet är säkert medveten om att det bl, a, är de tre kvinnoförbundsordförandena som suttit i den stora delegationen som också motionerat i frågan. De har inte varil nöjda med sin passiva roll i den stora delegationen.

Herr statsrådet PETERSON:

Herr talman! Regeringen har aldrig vid något tillfälle hindrat någol politiskt parti att framföra synpunkter och förslag för att åstadkomma

en ökad Jämlikhet mellan män och kvinnor, Alla förslag och synpunkter i den frågan mottar regeringen självfallet med tacksamhet.

Fru AF UGGLAS (m):

Herr lalman! Det handlar här om det parlamentariska arbetsinstrumentet för jämsiälldhelsfrågor.

Överläggningen var härmed slutad,

§ 5 Om förslag till riksdagen med anledning av föreningsskatleutredningens betänkande

Herr finansministern STRÄNG erhöll ordet för alt besvara herr Wik-siröins (fp) den  18 februari anmälda fråga,  1975/76:234, och anförde:

Herr lalman! Herr Wikström har frågat mig när jag avser att för riksdagen lägga fram förslag på grundval av föreningsskatleutredningens betänkande,

Föreningsskatleutredningens betänkande har i dagarna skickals ut på remiss lill bl, a, ett stort antal föreningar. Remisstiden går ul den 15 maj. Avsikten är all riksdagen skall föreläggas proposilion i ämnet under hösten.

Hen WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag lackar finansministern för svaret, Föreningsskatleutredningens belänkande är ett viktigt och ett bra dokument, och del har självfallet stor betydelse för många ideella föreningar och kristna församlingar här i landet. Jag har nu bara en fråga till finansminislern av mer teknisk karaktär: Om en proposition läggs fram i höst, är det dä möjligt att få en ny lagstiftning att träda i kraft redan den  1 januari  1977?

Herr finansminislern STRÄNG:

Herr talman! Det är naturligtvis litel svårt alt ge exakt besked på den frågan. Jag utgår från att man bör kunna framlägga propositionen vid riksmötets börian i höst, och i liknande situationer har det funnits möjlighet alt låla ikraftträdandet ske vid årsskiftet därefter.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 73

Torsdagen den 26 februari 1976

Om förslag till riksdagen med anledning av. föreningsskatleutredningens betänkande

Om tidpunkten för nästa alhnänna fastighetstaxering

§ 6 Om tidpunkten för nästa allmänna fastighetstaxering

Herr finansministern STRÄNG erhöll ordet för att besvara herr Tii-ressons (m) den 20 februari anmälda fråga,  1975/76:247, och anförde:

Herr talman! Herr Turesson har frågal mig om jag ämnar föreslå riksdagen alt senarelägga 1980 års allmänna fastighetstaxering.

Arbetet med att få fram underlag för riktvärden, anvisningar m, m, till nästa allmänna fastighetstaxering har redan påböriats enligt vad jag har inhämtat från riksskatteverket. Någon försening i detla arbele jämfört

137

Nr 73

Torsdagen den 26 februari 1976

Om bättre tillvaratagande av skogsråvara

med lidigare års allmänna faslighelstaxeringar föreligger inte. En sena-reläggning av 1980 års allmänna fastighetstaxering är således inte aktuell.

Hen TURESSON (m):

Herr talman! Jag lackar finansministern för svaret på den här frågan. Det är bra alt det inte blir någon senareläggning. All jag har ställt frågan har berott på all förberedelserna inte har tagit sig sådana ullryck all del tillsatts någon utredningsgrupp med parlamentariskt inslag, vilket kanske hade varil lämpligt.

De här taxeringarna påverkas i mycket hög grad av infialionsutveck-lingen, och de riktvärden och anvisningar för procentuella höjningar som fastställs och utges avser en tidpunkt som ligger ell par år före den då taxeringen sker, 1975 års allmänna fastighetstaxering avsåg närmast 1973 års värdenivå. Med den infiationsulveckling vi haft och har kommer det alt bli mycket stora språng i taxeringsvärdena. Del är inle särskilt lyckat om man då senarelägger taxeringarna - varigenom sprången blir ännu större.

Man kan naturligtvis säga att en uppskjuten fastighetstaxering kan ha positiva effekter också. Fastighetsägarnas ökade utgifter på grund av taxeringsvärdeshöjningarna skjuls då upp i liden något, men å andra sidan blir de språngvisa förändringarna ännu större och ännu svårare att acceptera för de människor som drabbas av dem. Dessa människor får nästan bara vidkännas negativa verkningar av höjda fastighetstaxeringar som är betingade av inflationen. De ger högre boendekostnader och högre skatter och är alltså inte särskill populära.

Överläggningen var härmed slutad.

138

§ 7 Om bättre tillvaratagande av skogsråvara

Herr industriministern JOHANSSON erhöll ordet för all besvara herr Lorenizons(vpk) den 11 februari anmälda fråga, 1975/76:222, och anförde:

Herr lalman! Herr Lorentzon har frågat mig om regeringen avser att ge skogsbolagen föreläggande all vidta åtgärder i syfte att förhindra på-lalade virkesförluster saml all vidta åtgärder för alt ta lill vara sjunk-limmer.

Frågan har sin bakgrund i att en flyginventering inom Väslernorrlands län har visat alt avsevärda mängder timmer ligger i vattnet vid älvmynningarna och vid kusten, till synes utan att tas till vara.

Vid magasinering av virke utanför skogsindustrins anläggningar vid kusterna uppstår vissa råvaruförlusler främst lill följd av all virke sjunker och sedan inie las till vara. Förluster i form av sjunklimmer är vidare vanliga framför alll vid floltning, 1 takt med att flottningen har avtagit och virkesråvaran blivit knappare har emellertid dessa förlusier minskat. Del virke som man i dag kan se vid älvmynningarna torde således lill sin huvuddel beslå av lagrat virke som väntar på all användas i induslrin. Man bör vidare ha i minnei all det inle tillvaratagna virket har samlats

upp under en lång period varför förlusterna mätta i förhållande lill ett års förbrukning torde vara obetydliga.

Givetvis bör det åligga skogsbolagen att tillvarata och hålla undan virke i den utsträckning som bl, a, farbarheten på älvarna kräver delta. Efter vad Jag har erfaril har också flera skogsbolag på senare tid ökat sina insaiser för att la till vara sjunklimmer och annal s. k, förlustvirke.

Några direkta åtgärder från regeringens sida för att öka tillvaratagandel är inle aktuella, men jag vill avslutningsvis peka på alt frågan om virkesanvändningen, inbegripet åtgärder all öka tillvaratagandet av virke, ingår som en del i det uiredningsarbele som f n, pågår på skogsnäringens område och som skall uigöra underlag för del skogspoliiiska program som skall föreläggas riksdagen år 1978,

Nr 73

Torsdagen den 26 februari 1976

0/77 bättre tillvaratagande av skogsråvara

Hen LORENTZON (vpk):

Herr talman! Jag lackar industriministern för svaret på min fråga. Svaret är positivt hållet, och det hänvisas till alt den fråga jag tagit upp skall bli föremål för ulredning när det skogspolitiska programmet framläggs 1978, Men jag lycker ändå att industriministern är alltför optimistisk när det gäller skogsbolagens handlande.

Jag vet inte varifrån industriministern fått sina uppgifter när han säger att del timmer man i dag ser vid älvmynningarna till huvuddelen beslår av lagrat virke, som väntar på att användas inom industrin. Bolagen i fråga har sin egen floilningsförening, som skall ta lill vara det timmer som flyter i land, Della har inte blivit gjort, I vissa fall har arbetet lämnats bort på entreprenad, men det har visat sig ge så dålig ersättning att ingen vill ha jobbet.

När den flyginventering som jag hänvisat till i min fråga och som industriministern också nämner i sitt svar gjordes hittade man 220 000 stockar, som spolats upp på stränderna. Det var råvara för 12 milj, kr,, och bara vid Ångermanälvens mynning, på ett så litet område som mellan Ljungans fyr och Ytternäsen söder om Ulvön, låg 105 000 stockar. Vid den konferens som hölls visste man inte alls hur man skulle ta lill vara detla timmer.

Att skogsbolagen på senare tid skulle ha visat större inlresse för denna fråga än tidigare tror i varie fall inle jag på. Så sker nog bara om regeringen tvingar dem till det. De har fått sin virkesrävara billigt under år som gått genom låga skogsarbetarlöner, därför har de handlat på detta sätt.

Vad gäller sjunklimret säger anställda vid skogsbolagen i varje fall vid Ångermanälven att det ligger miljontals stockar på älvbotten, vilket skogsbolagen inte gör någonting åt. De timmermagasin och lagringsbommar som man använder är inte i del skick som erfordras för att hindra timret från alt sjunka. Del sjunker därför under bommarna och ligger sedan kvar på botten utan att någol görs ät det hela.

Jag skulle vilja referera till den socialdemokratiska tidningen Nya Norrland, som för en tid sedan gjorde elt ambitiöst reportage med temat "Guldet på Ångermanälvens bollen". Man hade anlitat några ungdomar

139

Nr 73

Torsdagen den 26 februari 1976

Om ordersituationen vid Uddevalla-varvet

som innehade dykarutrusining, och de kunde berätta hur det i verkligheten förhöll sig med sjunklimret. Men ingenting gjordes från vare sig skogsbolagen eller ansvariga myndigheter. Ändå vel vi vilka pengar dessa skogsbolag har tjänat. De har haft alla möjligheler att angripa frågan på ett helt annat sätt än vad som hittills skett.

Jag tycker följaktligen alt industriministern är för optimistisk i sitt svar, i synnerhet då det råder en omfattande brist på skogsråvara.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8 Om ordersituationen vid Uddevallavarvet

Herr industriministern JOHANSSON erhöll ordet för att besvara herr Burenstani Linders (m) den 12 februari anmälda fråga, 1975/76:225, och anförde:

Herr talman! Herr Burenstam Linder har frågat mig om jag kan redogöra för ordersiluationen för Uddevallavarvel,

Uddevallavarvel har en orderslock som sträcker sig t. o, m, år 1978, Den omfattar 13 fartyg på totalt 2,5 milj, lon dw. Ett fartyg har levererats i år. Sammanlagda leveranssumman för åren 1976-1978 beräknas till 2 600 milj, kr. Varvet har inle fått några avbeställningar men man har konverterat ett fartyg på 233 000 ton dw lill två mindre på vartdera 118 000 ton dw. Den internationella varvsmarknaden befinner sig som bekant i en svår situation, vilket självfallel skapar osäkerhet för hela den svenska varvsindustrin.

140

Hen BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Jag ber all få tacka herr industriministern för svarei. Bakgrunden lill min fråga är all under året kommer den nya slora dockan vid Uddevallavarvet all vara färdigställd. Den kommer att ha kostat ungefär 650 milj. kr, och skall användas för att bygga supertanker av allra största format,

I varvets orderbok har det funnits två sådana båtar. Enligt vad industriministern säger i svaret är en av dessa beställningar annullerad. Därför uppstår frågan vad som kommer att hända. Kommer denna nya docka, med de pengar som där är nedlagda, till användning? Det är självklart alt vi hoppas på det. Men att det finns anledning till oro förstår man när man läser det brev som chefen för Uddevallavarvel nyligen skrev till industridepartementet och där han bl, a, säger följande:

"Som bekant har della läge" - alltså för varvet - "katasirofali ändrats och Uddevallavarvel måste bl a för au någorlunda hålla orderstocken intakt delvis påtaga sig parter i fartyg byggda vid varvet, vilket i sin lur medför kraftiga finansiella påfrestningar. Därtill kommer att del svårartade läget för rederinäringen i vissa fall fordrar kraftiga jämkningar i ingångna avtal medförande en försämring i resultatbilden. Den krafliga kostnadsutvecklingen har också bidragit lill att fördyra våra produkter liksom pågående investeringsprogram,"

Varvschefen skriver också att upplåningsbehovet för refinansiering av krediter under 1976-1977 beräknas uppgå till 800 milj, kr.

Det är, herr lalman, ett helt annal tonfall i det brevet än vad industriministern anslog i sitt svar på min fråga. Vad jag nu undrar är: Håller Uddevallavarvel f n, pä att ta andelar i båtar som varvet bygger, och håller alltså varvet på att till en del bli ett rederi på kuppen? Innebär det i sä fall att man kallt räknar med all kanske få omfattande drifts-förluster på dessa olika parter, vilket naturligtvis skulle kunna bli en ytleriigare påfrestning på varvet utöver dem som man under alla omständigheter kommer att utsättas för?

Herr talman! Jag kritiserar inte varvsledningen eller de anställda vid varvet, utan vad Jag är intresserad av att veta är hur industriministern ser på denna fråga. Han reser ju ofta runt och berömmer sig av att vara en utomordentlig expert på planering. Socialistisk planering anses ju leda till att all osäkerhet eller åtminstone största delen därav kan övervinnas. Industriministern har ofta sagt att han haft ell mycket aktivt intresse tor Uddevallavarvets investeringsplaner. Därför är jag myckel angelägen alt höra hur industriministern bedömer utsikterna för den nya dockan.

Nr 73

Torsdagen den 26 febmari 1976

0/7? ordersituationen vid Uddevalla-vaiyet

Herr industriministern JOHANSSON:

Herr lalman! Påståendet att jag skulle åka omkring och berömma mig själv får slå för herr Burenstam Linders räkning. Jag försöker redovisa fakta.

Jag har inle sagt i mitt svar att någon av de två stora båtarna på 485 000 lon är avbeslälld. Båda beställningarna kvarstår. Däremot pågår diskussioner om eventuell konvertering av den ena till uppdelning pä ett par beställningar. Resultatet av de förhandlingarna vet jag i dag ingenting om; de är inle klara ännu. Fortfarande har vi tvä båtar i storleksklassen 485 000 ton beställda, vilket den docka som byggs är avsedd att kunna klara. Men denna docka byggs självfallet inte bara för dessa stora båtar, utan den byggs så att man där skall kunna lägga in flera mindre bålar. Det var en självklar uppgift för dem som planerade investeringarna att sä skulle ske.

Som jag har sagl har åtskilliga av våra varv besvärligheter. Uddevallavarvet har den i värt land längsta orderstocken. Varvet har framlagt sitt bokslut för år 1975 - jag har bara sett del i en tidningsuppgift i dag - vilket efter avskrivningar visar en vinst på 10 milj, kr. Jag skall inte gä in i en allmän varvsdebalt i dag, men jag tycker mig ändå ha rätt att Jämföra den vinsten med de förluster som Eriksbergsvarvet har måst redovisa för samma är och som ligger på ca 420 milj, kr. Sedan får det bli en lyssnarens bedömning, om jag här berömmer Uddevallavarvet eller inte; jag bara noterar de fakta som föreligger.

Att i de förhandlingar som redan lagits upp också den frågan kommer upp huruvida varvet har möjligheler alt gå in med någon viss ägarandel ~ vilket är relativt vanligt - är heller inte uteslutet för de stora båtar som Uddevallavarvet har i beställning.

141

Nr 73

Torsdagen den 26 februari 1976

0/7/ tidpunkten för väntat betänkande från 1973 års vapenfriutredning

Hen BURENSTAM LINDER (m):

Herr lalman! Förvisso uppehöll även jag mig vid fakta. Vad Jag väsentligen använde min lid lill var alt läsa upp ett citat ur ett brev från chefen för Uddevallavarvel till industriministern vilket andas ett helt annal tonfall än det som industriministern f. n. använder när han försöker bedöma läget.

Det är bra om jag har feltolkat svarei och att det inte föreligger någon annullering, men kvar står ju - som också industriministern sade - att det pågår förhandlingar om att man eventuellt skulle behöva omkonstruera den här beställningen. De uppgifter som åtminstone jag har tyder pä all även den andra beslällningen - också den med norsk bakgrund - inte är alldeles utom farozonen.

Industriministern försökte säga att den stora nya dockan naturligtvis är byggd så alt den kan sysselsättas med alt bygga även mindre tonnage. Det är nog en eflerhandskonstruktion, om Jag får kalla det så, eftersom båtar av den traditionella storleken myckel väl skulle ha kunnat hanteras i den gamla docka som fanns där tidigare. Den nya dockan är klart byggd för att där skall kunna hanteras stort tonnage, och där har man då två båtar i order. Beträffande en av dem pågår förhandlingar om annullering av beställningen, och även den andra är sannolikt i farozonen. Till detta kommer au man när man sätter sig ner för att förhandla tydligen kommer att tvingas göra krafliga jämkningar i kontrakten och eventuellt gå in som partdelägare.

Då säger industriministern att det är mycket vanligt att varven går in som partdelägare. Ja, men åtminstone den bild som jag har fått av branschen ger vid handen att det är ovanligt att varvet / efterhand går in som partdelägare i ett fall som detta. Alt man däremot har gjort det i förväg i vissa fall är en annan sak.

Överläggningen var härmed slutad.

142

§ 9 Om tidpunkten för väntat betänkande från 1973 års vapenfriutredning

Herr försvarsministern HOLMQVIST erhöll ordet för alt besvara herr Wikströms (fp) den 18 februari anmälda fråga, 1975/76:235, och anförde;

Herr talman! Herr Wikström har frågat mig, när vapenfriutredningen väntas bli klar med sitt belänkande och om jag avser att påskynda utredningens arbete.

Som jag redan tidigare redovisal för kammaren avser 1973 års vapenfriutredning att lägga fram sina förslag under hösten 1976, Jag utgår från att denna tidsplan kan hållas och att proposition i ärendei kan läggas fram under år 1977,

Hen WIKSTRÖM (fp):

Herr lalman! Jag tackar för svaret. 'Vapenfriutredningen har ju arbetat i snart tre år och det är länge nog. Allmänhetens rättskänsla har lett till allt kraftigare reaktioner inför

behandlingen av ett stort antal fall där ansökningar om vapenfri tjänst inte bifallits.

Ännu mer har många upprörts över att sädana som nekats vapenfri tjänst har kastats i fängelse när de vägrat bära vapen. I sak finns det mycket all säga här. Jag begränsar mig till några synpunkter i dag.

Man bör naturligtvis söka tillskapa fler tjänsteområden. Det är också önskvärt alt man kan tillskapa tjänster utanför totalförsvarels ram. Annars får vi även i framtiden räkna med hundratals fall årligen av to-talvägran.

Jag lycker alltså att del kan vara rimligt att man i framliden får två kategorier av vapenfria, dels den vi har, dels en ny kategori som inte skall inkallas vid krig för tjänstgöring i totalförsvaret. Inom denna kategori får man naturligtvis i gengäld räkna med att göra en extra lång tjänst i fredslid.

Del är också rimligt att kravet på all vapenfrinämnden skall mäta hur djup samvetsnöden är utgår och ersätts med en mera rättvisande och objektiv prövningsmodell.

Slutligen bör naturligtvis sanktionerna ändras.

Nu brådskar det med detta. Försvarsministern säger alt utredningen skall bli klar i höst och alt riksdagen skall kunna falla elt beslul under 1977, Jag hoppas då att en proposilion skall kunna komma så att ett beslut fattas under våren 1977 och vi får en ny lagstiftning som gäller från den 1 juli nästa år.

Jag skulle gärna vilja ställa en fråga lill försvarsministern. Vore det inte rimligt att man i avvaktan på en ny lagstiftning låter alla fängelsedomar för totalvägran få anstå?

Herr försvarsministern HOLMQVIST:

Herr lalman! Jag har svarat på den fråga som herr Wikström ställt. Han kände inte behov av annat än alt fä veta när utredningen blir färdig, och det har jag alltså svarat på. Därför skulle del i och för sig inte vara motiverat att gå in i en sakdebatt på den korta tid som slår till förfogande.

Men jag vill erinra herr Wikström om alt han i utredningens direktiv kan läsa att ulredningen måsie la upp de här väsentliga frågorna lill behandling. Vilka uppgifter kan man finna för dem som inle vill bära vapen"' På vilket sätt skall vi kunna finna ell annat korrektiv än fängelsestraffet? Osv, Jag utgår från att utredningen arbetar med tanke pä att kunna finna ändamålsenliga lösningar. Men det vore väl för mycket, herr Wikström, alt jag skulle avge någon deklaration innan vi fått något förslag från utredningen! Jag bör rimligtvis vänta på delta innan jag kan ta ställning lill sakfrågorna.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr lalman! Det kan inte vara obekant för försvarsministern alt del råder en djup otillfredsställelse med den långa tid som denna utredning har tagit på sig. Därför har jag frågat om del inte vore aktuellt au påskynda dess arbele.

Jag hade annars bara en punkt där jag ville ha ell besked av för-

Nr 73

Torsdagen den 26 febmari 1976

Om tidpunkten för väntat betänkande från 1973 års vapenfriutredning

143

Nr 73

Torsdagen den 26 februari 1976

0/77 tidpunkten för väntat betänkande från 1973 års vapenfriutredning

144

svarsminisiern, och det var om det inte med tanke på allmänhetens rättskänsla ändå vore rimligt att de fängelsedomar som utdöms för totalvägran får anstå i avvaktan på att utredningen blir färdig. Redan i direktiven anges ju att nya sanktioner bör tillkomma, och det kan väl inte vara rimligt att man då under 1974 hade 700-800 fall av fängelsestraff för toialvägran, Mill intryck är att allmänhetens rättskänsla inte accepterar detta, och då kunde del vara rimligt att man genom ett uttalande klargör att här bör en ändring komma till stånd.

Herr försvarsministern HOLMQVIST:

Herr talman! Jag var inte beredd pä att gå in i svaromål på den här punkten eftersom herr Wikström inte hade frågat om detla. Men såvitt jag kan förstå ankommer det inte på en försvarsminister att ha någon mening om hursvenskt domstolsväsen skall fungera. Jag anser det rimligt att jag får tillgång lill ett betänkande innan jag tar ställning i sakfrågan.

Hen WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Ja, herr försvarsminister, men det är väl ändå så att denna fråga har diskuterats i många är. Inom del socialdemokratiska partiet har Broderskapsrörelsen gjort en föredömlig insats när det gäller att väcka opinion på den här punkten. Det kan inle för någon i försvarsdepartementet vara främmande att man i breda lager - också bland dem som i likhet med mig själv har gjort vapenljänsl - lycker att det är en orimlig situation att år efter år unga män skall kastas i fängelse därför att vi inte har kunnat lösa frågan om tjänstgöringsalternativ för vapenfria värnpliktiga.

På den punkien tycker jag att försvarsministern kan ha en personlig ståndpunkt - och säga - att del här är inte bra, vi skall ändra på det. Svårare än så är inle frågan, och den kan ju inte vara obekant för försvarsministern.

Herr försvarsministern HOLMQVIST:

Herr talman! Jag förstår att herr Wikström inte har följt med i den debatt som har förekommit. Det är precis detta jag har sagt tidigare i kammaren - alt jag hoppas vi skall komma ifrån denna form av bestraffning. Det tror jag andra ledamöter i kammaren, som har följt frågan, kan vitsorda. Men det är orimligt att jag skall gå in i en sakdiskussion om den fråga som herr Wikström har ställt. Jag är beredd att göra det i andra sammanhang.

Hen WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag tycker att försvarsministern leker prinsessa pä ärten. Det är väl självklart att när man ställer en fråga om att påskynda utredningens arbete, så är det därför att man är otillfredsställd med takten i utredningens verksamhel - och den känslan är ganska allmänt utbredd.

Jag är tacksam om försvarsministern delar min ståndpunkt. Han har då anledning att se till att utredningen nu verkligen blir färdig i början av hösten.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 10 Om utlokalisering av statens bakteriologiska laboratorium till Umeå

Herr socialministern ASPLING erhöll ordet för att besvara fru Wiklunds (c) den 20 februari anmälda fråga, 1975/76:246, och anförde:

Herr talman! Fru Wiklund har frågat när proposition kommer att framläggas om utlokalisering av statens bakteriologiska laboratorium (SBL) till Umeå,

Ulredningen om SBL:s lokalisering avlämnade sitt betänkande sommaren 1975, Ulredningen fann del under vissa förutsättningar möjligt att flytta SBL:s produktionsavdelning till Umeå, Beträffande SBL:s övriga verksamhet ansåg utredningen övervägande skäl tala emot en flyttning till Umeå,

Betänkandet har därefter remissbehandlats, och ärendet bereds f. n, inom socialdepartementet.

Fru WIKLUND (c):

Herr lalman! Jag tackar statsrådet för svaret, även om det i och för sig inte var så upplysande.

Redan i den ulredning som tillsattes 1969 och som leddes av Pierre Vinde, angående utlokalisering av statliga verk från Storstockholmsom-rädet, föreslogs utlokalisering av statens bakteriologiska laboratorium, och man föreskrev kraven på lämplig lokaliseringsorl.

Den 16 februari 1973 bemyndigade Kungl, Maj:t chefen för socialdepartementet att tillkalla högst fyra sakkunniga för att utreda de närmare förutsättningarna och formerna för omlokalisering av SBL till Umeå, Utredningen lämnade sitt betänkande den 4 Juni 1975, och sedan har allt varit tyst. Det var vissa spänningar i denna utredning, men man kom fram till att en utlokalisering av produktionsavdelningen till Umeå kunde passa utmärkt, som har sagts här. Man föreslog en förstärkning av de mikrobiologiska forskningsresurserna i Umeå för att trygga SBL:s produktion. Man ansåg att om produktionsavdelningen förflyttades lill Umeå, skulle den försöriningsmässigt infogas i en redan väl fungerande miljö och att extra insaiser, som kunde erfordras, skulle vara ytterst marginella.

Det viktiga för Västerbotten är att denna åtgärd kommer att tillföra länet 160 nya arbelstillfällen. Hos alla västerbottningar har tron funnits alt bakom båda dessa utredningar fanns en klart uttalad mening av regering och riksdag, att ulredningen skulle leda lill resultat. Det är inte bara vi här i riksdagen som nu undrar varför det inte kommer någon proposition i ärendet, I Västerbotten undrar man allmänt vad som döljer sig bakom senfärdigheten och vankelmodet. Helt osökt kommer tanken för mig att vi har valår i år och att det kanske skulle vara känsligt ur den synpunkten. Det skulle vara välgörande om statsrådet ville redovisa sin personliga syn på ärendet.

Kvar slår ändå det faktum att den utredning som tillsattes 1969 och avlämnade sitt betänkande 1972 säger att inga hinder visats mot en om-

Nr 73

Torsdagen den 26 febmari 1976

Om utlokalisering av statens bakteriologiska laboratorium till Umeå

145

10 Riksdagens protokoll 1975/76:71-74

Nr 73

Torsdagen den 26 febmari 1976

Om förkortad väntetid för erhållande av ögonproteser

lokalisering av SBL och alt SBL därför bör omlokaliseras. Delta har riksdagen instämt i, och då borde det också vara rimligt att regeringen tog itu med frågan.

Herr socialministern ASPLING:

Herr talman! Vi är i hög grad engagerade i denna fråga, och som jag har nämnt är den föremål för beredning i departementet. Med hänsyn till de delade meningar och även de nya synpunkter som kommit fram vid remissbehandlingen av utredningens betänkande krävs en omfallande beredning av ärendet. Den beredningen är inte avslutad. Jag kan därför inte för dagen uttala mig om tidpunkten för framläggandet av en eventuell proposition.

Här är del ju inte fråga om hänsynstagande lill en valrörelse utan om en viktig sakfråga som vi på sedvanligt säll grundligt behandlar.

Fru WIKLUND (c):

Herr talman! Jag är naturligtvis lacksam över att regeringen är engagerad i frågan. Men kvar står det faktum att de utredningar som föreligger har visat alt det finns stora möjligheter att omlokalisera just SBL, och den senast gjorda utredningen har ju också klart tagit ställning för Umeå när det gäller produktionsenheten.

Jag förstår att det måste till en hel del förberedelser, men med hänsyn till länets situation är vi naturligtvis tacksamma om dessa förberedelser inte lar hur lång tid som helst.

Överläggningen var härmed slutad, §11 Om förkortad väntetid för erhållande av ögonproteser

146

Herr socialministern ASPLING erhöll ordet för att besvara herr Börjessons i Falköping (c) den 19 februari anmälda fråga, 1975/76:244, och anförde:

Herr lalman! Herr Böriesson i Falköping har frågal mig om jag är beredd medverka till att snabba åtgärder vidtas i syfte att nedbringa de länga väntetiderna som kan uppkomma för de patienter som är i behov av individuellt tillverkade ögonproteser.

Som bekant har sjukvårdshuvudmännen från den 1 januari 1976 övertagit hela ansvaret för hjälpmedel till handikappade. Till dessa hjälpmedel räknas ögonproteser, som följaktligen har lagils upp i den hjälpmedelsförteckning som Landstingsförbundet har sammanställt till ledning för sjukvårdshuvudmännen.

På uppdrag av socialstyrelsen har De blindas förening nyligen företagit en utredning om ögonprotesförsörining i landel. Av denna framgår bl, a, att 36 ögonkliniker håller lager av standardproieser. Dessa är utförda i varierande storlekar och färger. Man söker i första hand välja ut en passande protes ur detta lager. Specialproteser tjilverkas individuellt för de patienter som av olika skäl inte kan få en passande protes ur klinikens lager, Utprovning och tillverkning av specialproleser av glas ombesörjs

av elt fåtal privata ögonprotetiker som besöker de större ögonklinikerna under vissa bestämda tider. Genom ökande efterfrågan på specialproteser har väntetiderna förlängts. Enligt vad jag inhämtat har huvudmännen sin uppmärksamhet riktad på denna fråga. Det är min förhoppning att huvudmännen i samarbete med socialstyrelsen och landets ögonkliniker skall kunna begränsa väntetiderna för special proteser.

Hen BÖRJESSON i Falköping (c):

Herr talman! Jag ber alt få tacka för svaret.

Det finns enligt uppgift grovt räknat mellan 8 000 och 10 000 personer i vårt land som använder ögonproteser, och det har framkommit att väntetiderna för individuellt tillverkade ögonproteser är oacceptabelt långa. Beträffande standardproteser föreligger inga direkta väntetider.

Normalt är det ju så alt patienter efter operation erhåller en standardprotes. Vanligen brukar den sedan ersättas av en individuellt tillverkad ögonprotes. Byte av protes brukar när det gäller vuxna personer ske vart tredje år och när det gäller barn varie år. Det är naturligtvis inle tillfredsställande att vi i huvudsak är beroende av en utländsk firma för tillverkningen av individuellt avpassade ögonproteser. Även om det enligt uppgift rör sig om en seriöst arbetande firma som presterar goda arbetsresultat är det ej tillfredsställande att vi saknar en utbyggd verksamhel i Sverige för delta ändamål.

Jag ifrågasätter, herr socialminister, om det inte vore möjligt att den verksamhet som Landstingens Inköpscentral, LIC, bedriver kunde vidareutvecklas så att företaget även tar upp tillverkning av ögonproteser av det slag jag här talar om och att denna tillverkning samordnas med den redan organiserade LIC-verksamhelen, Förslagsvis kunde tillverkningen av ögonproteser och öronproppar samt vissa uppgifter som tandteknikerna har samordnas.

Jag vet över huvud tagel inle om något dylikt intresse förefinns från Landstingens Inköpscenlrals sida. Jag har endast velat framföra detta, förslag som ett alternativ för att komma till rätta med de alltför länga väntetiderna för dem som behöver individuellt anpassade ögonproteser. Att behovet är myckel stort har Jag fått bekräftat inte minst efter det att jag framställde denna fråga. Det lär finnas personer som får resa till Danmark och Västtyskland på egen bekostnad för att byta sina proteser, och del är ju föga tillfredsställande.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 73

Torsdagen den 26 febmari 1976

0/77 vidgad rätt til! ersättning åt brottsoffer

§ 12 Om vidgad rätt till ersättning åt brottsoffer

Herr justitieministern GEIJER erhöll ordet för att besvara herr West-bergs i Ljusdal (fp) den 11 februari anmälda fråga, 1975/76:221, och anförde:

Herr talman! Herr Westberg i Ljusdal har frågat mig om Jag avser att föreslå sådan ändring av bestämmelserna om ersättning till brottsoffer all ersättning i särskilt ömmande fall kan utgå även för personskador

147

Nr 73

Torsdagen den 26 febmari 1976

Om vidgad rätt till ersättning åt brottsoffer

148

som har uppstått i samband med brott som begåtts före 1971.

Bestämmelserna om ersättning till brottsoffer gäller inte för skador som har inträffat före den 1 januari 1971. Jag avser inte att föreslå någon ändring på denna punkt.

Hen WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret på min fråga och konstaterar att det är negativt. Men jag hoppas ändå att det skall finnas möjligheter att hjälpa i speciellt ömmande fall.

När vi tog beslutet 1971 om ersättning för personskador pä grund av brott utgick förslaget frän att man i första hand skulle ta sikte på att tillgodose de socialt mest ömmande fallen. Förslaget från regeringen utsattes för stark kritik frän olika motionärers sida, då man ansåg förslaget alltför restriktivt. Framför allt ville man att ersättning för personskada på grund av brott skulle utgå med belopp som fastställts av domstol och som motsvarade hela skadan. Direktiven för den utredning som arbetar vidare med dessa frågor präglasju också av en mindre reslriklivitet när det gäller ersättningen än vad som framkom vid beslutet 1971,

Synen på brottsoffren har förändrats. Jag är övertygad om alt del finns ett stöd i den allmänna opinionen för stor generositet mot brottsoffren, när det gäller den ekonomiska ersättningen för skador som drabbat dem. Och enligt min mening gäller det även i de fall då skadan inträffat före 1971,

Nu finns det emellertid fall som inträffat före 1971, även ömmande sädana, där vederbörande har fått avslag på sin framställning om ersättning. Jag känner till ett fall, där vederbörande av domstol har tilldömts ett skadestånd på 120 000 kr, plus 24 000 kr, om året i livränta, att betalas av den skadevällande. Beloppens storlek visar att det var fråga om mycket allvarliga skador. Vederbörande som skulle betala hade emellertid ingenting alt betala med, och inga utmätningsbara tillgångar fanns, I det läget sökte den skadade ersättning från den s, k, brottsofferfonden men blev vägrad ersättning.

Det är mot den bakgrunden som min fråga har ställts. Och nu konstaterar jag som sagt alt svaret är negativt. Men min följdfråga blir då: Vill statsrådet ändå inte pröva möjligheten all på annan väg, av nåd, betala ut ersättning i ett sådanl fall?

Det måste kännas mycket otillfredsställande att personer som har drabbats av skada genom brott och tilldömts skadestånd av denna storleksordning inte får någon som helst hjälp utan måste bära hela bördan själva och därigenom komma in i förhållanden som är helt oacceptabla.

Herr justitieministern GEIJER:

Herr talman! När de här nya ersättningsmöjlighelerna kom till fick vi en del ansökningar som avsåg tiden före den 1 januari 1971, Men vi ansåg oss i princip nödsakade att hälla på tidsgränsen. Dock har vi i ett par särskilt ömmande fall utgivit ersättning. Det var 1972, kanske 1973,

Det kommer fortfarande någon gång in sådana ansökningar, men allt-

eftersom tiden går blir det svårare alt utreda och klariägga hur det verkligen var. Jag tror inle all vi på de senaste två åren utgivit ersättning för skada som uppstått före den 1 januari 1971, Men själva prövningsmöjligheten kvarstår.

Jag vill som herr Wesiberg förslår inte uttala mig kategoriskt. Herr Westberg frågade efter en ändring av de fastlagda bestämmelserna. Det finns alltså en allmän möjlighet att i särskilt ömmande fall göra en prövning, även om jag vill framhålla att man här bör vara restriktiv.

Hen WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka för detta tillägg till svaret. Det är med tillfredsställelse Jag noterar att det finns möjlighet att i speciellt ömmande fall bevilja bidrag - låt vara att denna möjlighet skall användas restriktivt. Jag tycker det är värdefullt att den möjligheten finns, och Jag är tacksam om den tillgrips när behov föreligger.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 13 Om bestämmelser för beräkning av dagsbot

Herr justitieminister GEIJER erhöll ordet för att besvara herr Westbergs i Ljusdal (fp) den 19 februari anmälda fråga, 1975/76:241, och anförde:

Herr lalman! Herr Westberg i Ljusdal har frågat mig om jag avser att ta initiativ till bestämmelser som ger säkrare underlag för fastställande av dagsbot.

Det är naturligtvis av stor betydelse för dagsbotssystemets tillämpning att domstolar och åklagare kan besiämma dagsbotsbeloppet på ett så säkert underlag som möjligt.

Till en början villjag nämnaatt enligt 4 § förundersökningskungörelsen (1947:948) skall vid förundersökning i brottmål den misstänktes inkomst-och förmögenhetsförhållanden utredas, om det finns anledning anta att dagsböter kan komma alt ådömas, I sädana brottmål finns således alltid vissa uppgifter om den misstänktes ekonomi på vilka domstolen eller åklagaren grundar sin bedömning vid fastställande av dagsbotens belopp.

Del förfiyter naturligen viss tid från det att förundersökning har slutförts lill dess ansvarsfrågan slutligen prövas. Normalt är denna tidsutdräkt ulan betydelse, Detla är särskilt fallet när saken avgörs genom straff-föreläggande.

Om saken skall prövas av domstol kan de ekonomiska förhållandena i allmänhet utredas genom att domstolen frågar den misstänkte. Att förundersökningens uppgifier i den delen eventuellt har hunnit bli inaktuella saknar då betydelse. Om domstolen anser sig böra avgöra målet i den misstänktes utevaro, gäller dock inle del jag har sagt nu. Finner domstolen att utredningen om den misstänktes ekonomiska förhållanden inte är tillräckligt aktuell, har emellertid domstolen möjlighet att låta komplettera förundersökningen i detla avseende. Jag förutsätter att domstolarna är uppmärksamma på denna punkt och inle nöjer sig med för gamla uppgifter.

Nr 73

Torsdagen den 26 febmari 1976

0/77 bestämmelser för beräkning av dagsbot

149

Nr 73

Torsdagen den 26 febmari 1976

Om bestämmelser för beräkning av dagsbot

150

Med hänsyn till vad jag har anfört nu anser jag det inle finnas något behov av särskilda föreskrifter i syfte att säkerställa all dagsbolsupp-gifterna alltid är aktuella, när dom eller strafföreläggande utfärdas.

Hen WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern för svaret även på denna fråga,

Varie år döms ett stort antal personer till dagsböter för olika förseelser. Antalet dagsböter beror som bekant på brottets svårighetsgrad och dags-boten på vederbörandes ekonomiska förhållanden och familjeförhållanden, t, ex, antalet barn och, om vederbörande är gift, makens ekonomiska situation.

Till grund för beräkning av dagsboien läggs, som vi nyss hörde, dels en dagsbotsuppgifl som las fram vid polisulredningen, dels, om vederbörande är närvarande vid en rättegång, vederbörandes egna muntliga uppgifier. Då strafföreläggande utfärdas är vederbörande ej närvarande.

Den ordning som Jag här summariskt har redogjort för är enligt min mening inte helt tillfredsställande, Dagsboien bör grundas på aktuellaste möjliga förhållanden och på så tillförlitligt underlag som möjligl. Del säkraste underlag som torde slå till buds finns hos försäkringskassan, som i regel har aktuella uppgifter på en persons inkomster. En annan sak är att dagsboien helst bör grundas på nettoinkomst och inte på inkomst före skatt, som f n, sker. Men till den problematiken får vi säkert anledning att återkomma. Vad det nu gäller är huruvida justitieministern är beredd att medverka lill att kontroll görs hos försäkringskassan vid fastställande av dagsbotsbeloppets storlek. Del är min följdfråga.

Herr juslilieministern GEIJER:

Herr lalman! Som jag sade har man nog i allmänhet tillräckliga uppgifier tor att göra en tillfredsställande beräkning av dagsbotsbeloppet, men del kan ju finnas situationer där svårigheter föreligger, I sådana fall har man emellertid, som jag sade, möjligheler att anskaffa uppgifter. En sådan möjlighel är naturligtvis att man förhör sig hos försäkringskassan. Jag kan för min del inte se att del föreligger något hinder för all göra det. Skulle där vara några formaliteter, vilket jag inte direkt kan svara på, får man väl undersöka det.

Milt svar till herr Wesiberg i Ljusdal är alltså att jag inte kan se annat än att det kan vara lämpligt alt göra en sådan kontroll i de fall där man inte på annat sätt kan få fram tillförlitliga uppgifier.

Hen WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr lalman! Jag tackar stalsrådel för det beskedel. Jag tycker nog alt det är viktigt att man får så säkra uppgifter som möjligt när det gäller att fastställa dagsboien, och jag tror att den väg jag nämnde är den tillförlitligaste och bästa. Därför vore jag tacksam om slatsrådet ville uppmärksamma detla och eventuellt la initiativ för alt så kommer att ske i fortsättningen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 14 Om fortsatt verksamhet med intensifierad arbetsförmedling för ungdom

Herr arbetsmarknadsministern BENGTSSON erhöll ordet för att besvara herr Lekbeigs (s) den 18 februari anmälda fråga, 1975/76:237, och anförde:

Herr talman! Herr Lekberg har frågal mig om jag är beredd att medverka till fortsalt verksamhet med intensifierad arbetsförmedling m, m, för ungdom under 20 är.

Sysselsättningsutredningen har den 25 februari i en skrivelse till mig redogjort för vissa preliminära resultat av utredningens försöksverksamhet under perioden september - december 1975, Utredningen har samtidigt bl, a, föreslagit att försöksverksamheten skall fortsätta efter den nuvarande försöksperiodens utgång den 31  maj  1976,

Försöksverksamheten har, enligt vad jag har inhämtat, givit goda resultat. Sysselsättningsutredningens förslag bereds f. n, inom regeringens kansli, och jag kommer i ett senare sammanhang att redovisa mitt ställningslagande.

Nr 73

Torsdagen den 26 febmari 1976

Om fortsatt verksamhet med intensifierad arbetsförmedling för ungdom

Om åtgärder jör att förhindra brandkatastrofer i bussar

Herr LEKBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få lacka arbetsmarknadsministern för svaret. Jag har förståelse för alt arbetsmarknadsministern inte kan ge ett entydigt och klart svar, eftersom sysselsättningsutredningen så sent som i går kom med förslag till regeringen om att denna verksamhet skulle fortsätta.

Jag kan intyga att den försöksverksamhet med intensifierad arbetsförmedling för ungdom som förekommit på fem orter har givit ett fint resultat. Bl, a, har man från kommunall håll i Södertälje, en av de kommuner som har varil försökskommuner, sagt att man blivit förvånad över hur snabbt del har gått alt med denna verksamhet skaffa fram jobb lill arbetslösa ungdomar i kommunen. Det visar att det går att få fram jobb men alt det behövs en uppsökande verksamhel. Det kanske också visar att det är ungefär så här som den framlida arbelsförmedlingen i sin helhel skall se ut.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 15 Om åtgärder för att förhindra brandkatastrofer i bussar

Herr kommunikationsministern NORLING erhöll ordet för alt i elt sammanhang besvara dels herr Sven Gustafsons i Göteborg (fp) den 17 februari anmälda fråga, 1975/76:231, dels herr/Wa,i,'/7;/5TO/;s i Kristinehamn (vpk) den 18 februari anmälda fråga, 1975/76:236, och anförde:

Herr lalman! Herr Sven Gustafson i Göteborg har frågat mig vilka ålgärder jag ämnar vidta med anledning av busskatastrofen vid Jönköping i syfte alt söka förhindra olyckor av detla slag i framtiden.

151

Nr 73

Torsdagen den 26 februari 1976

0/77 åtgärder för att förhindra brandkatastrofer i bussar

Herr Magnusson i Kristinehamn har frågat mig om jag anser att busskatastrofen utanför Jönköping motiverar en omedelbar översyn av bussarnas inredningar för att få till stånd regler för användande av mera brandhärdigt material samt i övrigl när det gäller brandrisker i busstrafik.

Jag besvarar frågorna i ett sammanhang.

En undersökning i syfte att fastställa brandens orsak och förlopp påbörjades omedelbart efter olyckan, I denna inledande undersökning deltog förelrädare för den lokala polismyndigheten, statens trafiksäkerhetsverk och brandförsvarsmyndigheten. Därefter har en särskild undersökningsgrupp bildals för att göra en fullständig fordonsleknisk utredning, 1 denna undersökningsgrupp ingår bilinspektörer från trafiksäkerhetsverket, polispersonal, kriminalteknisk expertis och experter från brandförsvarsmyn-dighelen. Dessutom kommer representanter för busstillverkaren att delta i utredningsarbetet. Utredningen kommer att bedrivas med största möjliga skyndsamhet. När resultatet föreligger är det möjligl att ta ställning till vilka ålgärder som kan behövas från myndigheternas sida för all förhindra ell upprepande.

152

Hen SVEN GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr lalman! Jag tackar kommunikationsministern för svarei.

Det är egentligen två frågor som jag tycker bör belysas i delta sammanhang. Den första är: Följdes gällande säkerhelsinstrukiioner i det aktuella fallet? Den andra är: Kan man anse att dessa instruktioner är tillräckliga eller behövs del ytterligare instruktioner?

Nu har del visat sig att detta inte är någon enstaka företeelse. Strax efter den akluella olyckan hade vi en bussbrand uppe i Norrland, En buss, som var ombyggd lill orkesterbuss, fattade eld. Det var rena luren att bara chauffören fanns i bussen; det gjorde att det här inle blev yllerligare en tragedi. Vi har också läst att en tunnelbanevagn i Stockholm antänts. Det visar alltså att den nu aktuella bussbranden inle är något undantagsfall, och del finns all anledning alt se allvariigi på dessa frågor.

Nu förslår jag att utredningen ännu inle är färdig, och jag vet inle om kommunikationsministern fält några upplysningar om vad som hittills kommil fram under utredningsarbetet. Det har sagts att det skulle finnas en brandvarnare i bussen, Å andra sidan har det påståtts att det är en röd lampa som lyser när litet av varje händer, varför bussförarna inte ägnar så stor uppmärksamhet åt delta.

Experter har i lidningsintervjuer sagl att man med en bussklädsel som kostar 1 000 kr, mera än en vanlig klädsel skulle ha kunnal undvika denna brand. Det är alltså en mycket liten kostnad för alt undvika en katastrof av den här omfattningen.

Det har också sagts att man i Norge har strängare säkerhetsföreskrifter. Del gör alt de bussar som British Leyland säljer lill Norge kostar 400 ä 500 kr. mer än bussar som säljs till Sverige, därför att de norska bussarna måste ha särskilda säkerhetsutrustningar. Man måste fråga sig om inle 400 å 500 kr. resp. 1 000 kr. är elt rimligt pris för all undvika katastrofer

av del här slaget.

Jag vore myckel lacksam om kommunikationsministern ville kommentera delta och även säga när man kan förutsätta all den här utredningen blir färdig.

Herr MAGNUSSON i Kristinehamn (vpk):

Herr lalman! Jag ber alt fä tacka kommunikationsministern för svarei på min fråga, som jag fattade som tillfredsställande.

Bussolyckan utanför Jönköping var fruktansvärd, och den måste djupt beklagas.

Olyckshändelser av det här slaget inträffar lyckligtvis ytterst sällan. Men tillbudet som sådanl var inte unikt, som herr Gustafson redan har påpekat. Del har Ju framkommit all sådana funnits vid olika tillfällen. Det finns därför skäl till alt se myckel allvarligt pä situationen. Det understryks f ö, av den senaste lunnelbanebranden, då turligl nog ingen människa kom till skada.

Det som klarlagts i samband med diskussionerna kring bussbranden och branden i tunnelbanevagnen ger anledning till åtskilliga funderingar. Del är naturligtvis ingen mening i att söka syndabockar. Men tydligen är det sä att det brister i brandsäkerhetsbestämmelserna när del gäller bussar och liknande fordon. Tydligen har det också brustit i samarbetet mellan de två myndigheter som skulle ligga närmasl till att handlägga de här frågorna, nämligen statens brandnämnd och irafiksäkerheisverkel, I stället för att försöka få fram effektiva bestämmelser så snabbt som möjligt avvaktar man utarbetandet av europeiska bestämmelser för att anpassa sig till dessa.

Det som främst kommil i blickpunkten i samband med olyckorna är det eldfarliga material som i stor utsträckning används i bussar och tunnelbanevagnar, I en debatt förra våren i Slockholms läns landsting om de här frågorna påpekade ledamoten Lennart Hals att det konstaterats att en tunnelbanevagn innehåller 1,5 ton brännbart material i form av skumgummi, gummimattor osv. Plast, galon och konstfiber anförs vara material som ofta används och som kan åstadkomma en fullsländig explosion om elden fattar lag ordentligt, Olycksbussen var tydligen utrustad med sådant här olämpligt material. På några få minuter kan elt fordon vara helt överlänl.

Jag har också fäst mig vid alt brandsäkerheten inte kontrolleras fulll ul vid de årliga besikiningarna. Bilprovningen har t, ex, ingen befogenhet att lägga sig i vilket material inredningen är gjord av.

Min fråga är därför: Bör inte brandsäkerheten kontrolleras på ett bälire sätt vid de årliga besiktningarna? Bör man därvid inle t, ex, titta på inredningsmaterialet? En annan viklig detalj gäller möjligheten au skaffa automatiska eldsläckare. En iredje sak är frågan om nödutgångar.

De här sakerna är så vikliga all möjliga lösningar bör sökas nu. Del kan därför inte vara rimligt alt avvakta flera år så som trafiksäkerhets-verket har sagt. Jag fattar emellertid den tillsatta undersökningen så.

Nr 73

Torsdagen den 26 febmari 1976

Om åtgärder för att förhindra brandkatastrofer i bussar

153

Nr 73

Torsdagen den 26 februari 1976

0/77 åtgärder för att förhindra brandkalaslrofer i bussar

att man nu är inne på den linjen att få fram elt effektivt resultat så fort som möjligt.

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr talman! Del är omöjligt att inom en minut svara på alla de frågor som här har ställts. Jag går därför helt förbi de bestämmelser som finns intagna i 9 !; fordonskungörelsen och som skall användas av Svensk Bilprovning vid varie kontrollbesiktning av bussar. Jag utgår ifrån att den som sä vill kan själv inhämta innehållet i de bestämmelserna.

Jag går hellre direkt på sak och till den undersökning som nu pågår men vill nalurligtvis reservera mig, eftersom vi måste avvakta resultatet av hela utredningen. Jag kan ändå redan nu konstatera all några punkter särskilt kommer att uppmärksammas. En sådan gäller möjligheterna all snabbt utrymma en buss i händelse av brand eller annan fara. Detta har redan nämnts här. Skärpta bestämmelser kan komma all övervägas. En annan fråga gäller varningssystemet lill föraren och eldsläckningsmöjligheterna som både herr Gustafson och herr Magnusson har talat om. Det förefaller som om det skulle finnas behov av förbättringar och som om sådana också skulle kunna vara tekniskt möjliga all genomföra,

Yllerligare ett problem som det talas om här och som måste tas upp är den typ av inredning som används i bussarna och dess motståndskraft mot eld. Detta är ett mycket besvärligt område där svårigheterna inte minsl är beroende av all nya syntetmaterial ständigt kommer till. Kunskaperna om de här materialens brandhärdighet är fonfarande ofullständiga. Dessa problem gäller inte bara motorfordon, utan vi möter dem på många håll i samhällel. Jag kan erinra om den diskussion som fördes för inle så länge sedan om användningen av olika plastmaterial i våra bostäder. Det har också vid någol tillfälle visat sig att material som saluförts som brandhärdigt under vissa omständigheter kan brinna rent explosionsarlal.

Erfarenheterna torde visa att man här slår inför slora problem. Möjligheterna all meddela detaljerade föreskrifter får i och för sig inle överskattas, men trots detla måste vi självfallet på del här området sträva efter föreskrifter som sä långl del är möjligl minskar risken för brand.

Jag vill bara tillägga alt om utredningsresulialel skulle visa alt åtgärder från regeringens sida är påkallade kommer jag givetvis omedelbart att föreslå sådana. Tyvärr kan jag inle ge någol exakt svar på herr Sven Gustafsons i Göleborg fråga om lidpunkten för utredningens avslutande.

154

Herr SVEN GUSTAFSON i Göleborg (fp):

Herr lalman! Jag tackar för de kompletterande upplysningar jag fick.

Såvitt jag har förstått kommer själva utredningen om mera permanenta ålgärder all la myckel lång lid. Del ligger kanske i sakens natur. Därför skulle jag vilja fråga kommunikationsministern om ni överväger några temporära ålgärder, försl och främsi i fråga om att se lill att nuvarande bestämmelser följs.

Flera bussförare har efter olyckan trätt fram och meddelat att de inte har fått någon brandulbildning alls. I vissa fall har vederbörande trafikföretag också vitsordat delta.

Har Irafiksäkerheisverkel och vägverkei, som har översynen över tunnelbanevagnarna, skickat ul några direktiv om att sådan här brandutbildning måste komma till stånd? Och har man i övrigt med anledning av att utredningen måste ta tid - den är komplicerad - funderat över några temporära åtgärder?

När kommunikationsministern säger att han är villig att omedelbart ingripa om det finns behov av det hoppas jag - och är f ö. förvissad om - att han följer den här frågan och ser efter om del inte är motiverat med temporära åtgärder i avvaktan på utredning som med nödvändighet tar en viss lid.

,Nr 73

Torsdagen den 26 februari 1976

0/77 åtgärder för att jörhindra brandkatastrofer i bussar

Hen MAGNUSSON i Kristinehamn (vpk):

Herr talman! Jag är medveien om all del kommer fram myckel nya inredningsmalerial, men del får inle undanskymma nödvändigheten av att undersöka del som redan finns. Det är sådana material som inbjuder till explosioner.

Jag kan föreställa mig vilken olycka som skulle kunna inträffa om t. ex. elt tunnelbanetåg stannade i en tunnel och det blev en sådan här brand. Det vore en ren kalastrof

Som jag har fatlat del har sialens brandnämnd varnai för de malerial som finns utan att få trafiksäkerheisverkets öra för del fullständigt. Det borde ändå finnas möjligheter att fortlöpande testa de material som kommer fram för att se i vad mån de är brandhärdiga.

Jag vill också framhålla att yrkeschaufförer har vitsordal all del är en mycket angelägen åtgärd alt bilprovningen årligen kontrollerar brandsäkerheten på elt bättre sätl. Förhållandena är bristfälliga som det är nu.

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr talman! Jag är naturligtvis lika ängelägen som herr Gustafson - och jag föruisäller också som herr Magnusson och alla andra - om all i den mån vi kan få fram delresultat från den ulredning som säkerligen bli långvarig, av nalurliga skäl, så kommer vi inte alt vänta på utredningens slutrapport.

Skulle här någonting komma till vår kännedom som är möjligt alt genomföra temporärt i någol avseende - någol av del som jag eller frågeställarna har nämnt - skall vi självfallet använda de resurser som kan sällas in för all agera så snabbi som del över huvud laget är möjligt.

Hen SVEN GUSTAFSON i Göleborg (fp):

Herr talman! Jag tackar för den här sista upplysningen. Jag fattar del så, att regeringen aktivt kommer all följa frågan och ingripa så snabbi som det är möjligl och inte avvakla all ulredningen kommer med ell

155

Nr 73

Torsdagen den 26 februari 1976

0/77 förbättrad postseivice i vissa orter

fullsländigi resullal.

Får jag lill sisl säga att della är en alarmsignal när det gäller trafiksäkerhetsarbete över huvud taget.

Vi blev med all rätt bestörta över den katastrof där 15 människor dödades i närheten av Jönköping. Men vi skall kanske komma ihåg all det här i landet dödas mer än 15 personer på vägarna varje vecka. Det var när så skedde på en gång som vi upprördes och sade att vi måste vidta ålgärder för alt förhindra ett återupprepande.

Varie vecka dör 20 personer på våra vägar. Det bör vara en maning till oss att sätta in alla krafter pä trafiksäkerhetsarbete över huvud taget.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 16 Om förbättrad postservice i vissa orter

Herr kommunikationsministern NORLING erhöll ordet för att besvara herr Böijes.sons i Falköping (c) den 17 februari anmälda fråga, 1975/76:232, och anförde:

Herr lalman! Herr Börjesson i Falköping har frågat om jag är beredd all medverka till en förbättrad postservice i de orter som fått försämrade förhållanden på grund av tågindragningar och järnvägsnedläggelser.

Herr Böriessons fråga torde avse postbefordran på sön- och helgdagar. På vardagar finns nämligen postbefordran från i princip samtliga orter,

I det av herr Börjesson påtalade fallet fanns före tidtabellskiftet den I juni 1975 en täglägenhet som kunde utnyttjas för postbefordran frän Floby lill Falköping pä eftermiddagen sön- och helgdagar. Frän nämnda datum slopades emellertid tåguppehållet i Floby pä grund av bristande trafikunderlag,

Ulvecklingen under senare år har inneburit att postverket i allt större utsträckning gäll över till posltransporter med bil, antingen i verkets egen regi eller genom entreprenör. På mindre orter kan irafikunderlaget på sön- och helgdagar vara så obetydligt, au det skulle medför orimliga kostnader att uppräithålla separata posttransporter.

156

Hen BÖRJESSON i Falköping (c):

Herr talman! Även om jag inte är tillfredsställd med svarei på min fråga ber jag att få tacka för delsamma. Av del lämnade svaret framgår tydligt och klart alt en nedläggning av en järnvägsstation kan innebära en försämrad postservice för en bygd, I motiveringen till min fråga har jag också hänvisat lill ett konkret exempel som belyser detta. Mitt exempel är hämtat från Floby i Skaraborgs län. Detta samhälle har ett invånarantal om ca 2 000 personer. Om man postar ett brev i Floby efter kl, 14,15 en lördag och brevet är adresserat t, ex, till Falköping kommer det inte adressaten till hända förrän tisdag förmiddag. Postbefordran tar med andra ord tre dagar. Skulle det vara fråga om en dubbelhelg blir

tidsåtgängen ännu längre. Avståndet mellan Floby och Falköping är endast ca två mil.

Där man tidigare tömde brevlådor på söndagar och andra helgdagar har man genom nedläggningen av järnvägsstationen i Floby gått miste om den service som en postlådetömning innebär. Detta förhällande, herr kommunikationsminister, är inte tillfredsställande, Elt minimikrav är enligt min mening att det i ett sådant samhälle som det här är fråga om borde vara möjligt för postverket att bibehålla sin tidigare service, så alt brevlådorna töms även sön- och helgdagar.

Försämringen från resandesynpunkt genom att SJ har lagt ned järnvägsstationen skall inte behöva innebära en försämrad postservice. Så har tydligen blivit fallet för de människor som här berörs, och jag är ledsen att behöva vidarebefordra det av herr kommunikationsministern lämnade svaret till dem.

Nr 73

Torsdagen den 26 febmari 1976

Om framtida beslut rörande nedläggning avjärnvägslinjer

Överläggningen var härmed slutad.

§ 17 Om framtida beslut rörande nedläggning av järnvägslinjer

Herr kommunikationsministern NORLING erhöll ordet för att besvara herr Turessons (m) den 18 februari anmälda fråga, 1975/76:233, och anförde:

Herr talman! Herr Turesson har frågat mig om jag i fortsättningen ämnar överlåta ål riksdagen att fatta beslut i förekommande nedläggningsärenden.

Med det uttalande av mig som herr Turesson åberopar har jag velat understryka, att det är riksdagen som har att ta ställning till det statliga stöd som SJ erhåller för drift av olönsamma järnvägslinjer. Självfallet finns del ell nära samband mellan järnvägsnätets omfattning och det anslag som riksdagen beviljar.

I fråga om den fortsatta hanteringen av nedläggningsfrågorna innebär trafikpolitiska utredningens förslag en ordning som medför att riksdagen tar ställning till vilka delar av bannätet som på sikt skall vara kvar och vilka delar av detta som skall kunna bli föremål för nedläggningsprövning av regeringen. I sammanhanget förutsätts således en konkret avgränsning av bannätet som bestämmer utrymmet för regeringens handlande. Utan att regeringen har tagit ställning till trafikpolitiska utredningens förslag - som i denna del godtagits av det stora flertalet remissinstanser - kan jag väl säga, att Jag tycker att det ligger myckel i en sådan ordning.

Herr TURESSON (m):

Herr lalman! Vi vet alla au allmänheten ofta blir mycket upprörd när järnvägstraflk läggs ned. Vi vet också au i sådana sammanhang riktas mycket hård kritik mot statens järnvägar. Det sker både frän allmänhetens sida och frän allmänhetens representanter här i riksdagen - och inte

157

Nr 73

Torsdagen den 26 febmari 1976

Om framtida beslut rörande nedläggning av järnvägslinjer

minst från press, radio och TV, Men ytterst få av dem som kritiserar tycks komma ihåg alt det är regeringen som fattar alla beslul om nedläggning av järnvägstrafik och all regeringen alltså har ansvaret för all tillbörlig hänsyn tas till samhällsekonomi och näringsliv och inte bara lill SJ-förelagets ekonomi.

Kommunikationsministern uttalade här i riksdagen den 12 februari följande enligt protokollet:

"Låt mig sedan som en allmän kommentar säga att jag finner det viktigt att jag och därmed regeringen slår fast att det är riksdagen och i.igen annan som beslutar om förändringar i vårt lands järnvägsnät,"

Sakligt sett är det uttalandet felaktigt. Men del är kanske inle det mest väsentliga. Jag tycker att det viktigaste är alt formuleringen är så förrädisk. Den kan ge allmänheten intrycket att regeringen inle har del fulla ansvaret för nedläggning av järnvägstrafik. Och det är naturligtvis mycket illa om regeringen vill försöka komma ifrån del ansvar som obestridligen ligger just pä regeringen enligt riksdagens beslul 1963

- och det beslutet gäller än.

Jag kan förslå att sådana här nedläggningsärenden är besvärliga för regeringen. De är politiskt obekväma. Det är ingen tvekan om den saken. Vi har inte haft några nedläggningar under senare år -jag vet inle ens om vår nuvarande kommunikationsminister har faltal något sådant beslut

- men det förändrar inle i sak vad jag har velat påtala i det här fallet,
nämligen all det inle är rikligt alt man från något häll försöker komma
ifrån sitt ansvar. Det är inte riktigt alt formulera det så, att sådana miss
förstånd kan uppstå som det här uttalandet ger anledning till.

158

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr talman! Jag tror inle att det råder några som helst delade meningar om alt vi har en mycket förändrad siluation i vårt samhälle när det gäller beslutsordningen inom trafikområdet. Vi lever inte längre i en lid där del är möjligl med samma beslulsordning som för låt oss säga 15-20 år sedan. All trafik - både järnvägstrafik och andra kommunikationer av olika slag - blir mer och mer integrerad. Del ar inle bara möjligl utan nödvändigt att få övergripande trafikpolitiska beslut konfirmerade av riksdagen. Trafikpolitiska utredningen har med utgångspunkt i sina direktiv tillämpat den satsen hittills, och ingen av de remissinstanser som har yttrat sig över utredningens förslag har, som jag sade, haft något att erinra mot det.

Jag tror således, herr Turesson, att vi skall vara medvetna om alt vi nu befinner oss i en sådan situation alt beslut om förändringar exempelvis i vårt järnvägsnät måste vara förankrade i riksdagen - lika väl som vi där har anledning att diskutera investeringar i vägnät, luftfart, sjöfart och andra kommunikationer. Man kan inte leva kvar i en beslutsordning som innebär att riksdagen skulle ställas utanför just i frågor som rör järnvägarna men inte i några andra.

Herr TURESSON (m):

Herr lalman! Lät mig först be kommunikationsministern om ursäkt för att jag glömde att tacka för svaret. Jag tackar så mycket för det.

Det är alldeles rikligt, som kommunikationsministern säger, att riksdagen bör ha inflytande pä de övergripande trafikpolitiska frågorna. Jag vill gärna i del sammanhanget anknyta till vad kommunikationsministern anför i första meningen av sista stycket i sill svar, där han framhåller alt riksdagen i framtiden skall ta ställning lill vilka delar av bannätet som på sikt skall vara kvar. Det var precis det som jag i en interpellationsdebatt med kommunikationsminister Norling för något år sedan påpekade borde ha gjorts redan innan den regionala trafikplaneringen sattes i gång. De delar av det övergripande nätet av kommunikationslinjer som skall vara kvar är nämligen av grundläggande betydelse för den regionala trafikplaneringen. Men den gången hade kommunikationsministern inte samma åsikt som jag, och det beklagar jag. Del är glädjande att kommunikationsministern nu har kommit fram lill den ståndpunkten.

Vi har som sagt icke några delade meningar om att riksdagen bör ha medinflytande i dessa sammanhang. Anledningen till att jag tagit upp denna fråga är den formulering som användes här den 12 februari och som gav intrycket att del för närvarande är riksdagen som beslular och som hittills har beslutat - trots att del i själva verket är regeringen som har det fulla ansvaret.

Nr 73

Torsdagen den 26 febmari 1976

0/7/ åtgärder för all förebygga viltkollisioner i vägtrafiken

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr talman! Bara två saker. Det ena är att vi knappast hade, som herr Turesson lidigare önskade, kunnal fastställa hur vårt framtida järnvägsnät skall se ut innan vi slutförde den regionala trafikplaneringen. Det hade varit detsamma som att låsa utredningens arbele redan från börian. Del tror jag således inte alls skulle ha varil någon lyckad lösning, åtminstone inte för dem som skulle arbeta fram elt underlag för en framlida trafikplan ute i länen.

Sedan kan man naturligtvis, herr Turesson, tvista om vem som i dag bestämmer om huruvida järnvägar skall läggas ned i vårt land. Jag har en alldeles bestämd känsla av alt det är vissa svårigheter för kommunikationsministern alt bestämma detla utan att riksdagen är med på det.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 18 Om åtgärder för att förebygga viltkollisioner i vägtrafiken

Herr kommunikationsministern NORLING erhöll ordet rör att besvara herr Granstedts (c) den 19 februari anmälda fråga, 1975/76:240, och anförde:

Herr lalman! Herr Gransledl har frågal mig, vilka ålgärder jag är beredd alt vidta för all förebygga viltkollisioner på särskilt olycksdrabbade men

159

Nr 73

Torsdagen den 26 febmari 1976

0//7 åtgärder för att förebygga viltkollisioner i vägtrafiken

f. n. oskyddade vägsträckor.

Jag är väl medveten om de problem som viltolyckorna innebär. Redan år 1972 uppdrog regeringen åt statens vägverk att i samråd med trafiksäkerhetsverket svara för forskning och försöksverksamhet angående villolyckor på vägar. Denna forskning leds av en projektgrupp, i vilken ingår representanier för, förutom nämnda myndigheter, även naturvårdsverket, rikspolisstyrelsen och Svenska jägareförbundet. Forskningen bedrivs f n, vid zoologiska institutionen och statistiska forskningsgruppen vid Slockholms universitet. Medel för forskningen utbetalas ur älgska-deregleringsfonden.

Enligt den uppgjorda forskningsplanen bedrivs arbetet genom dels insamling och analys av statistiska data, dels kontrollerade försök i laboratoriemiljö och dels försök i naturlig miljö,

I en inhägnad vid Stockholms universitets forskningsstation Tovetorp har sålunda beteendet hos älgar studerats närmare. Försök i naturiig miljö har genomförts utmed vägar i Södermanlands län, där älgars vandringar har följts med hjälp av radiosändare,

1 avvaktan på resultaten från pågående forskning slår f. n. främst följande ålgärder lill buds för väghållare och jaktvårdare i kampen mot viltolyckorna, nämligen uppsättande av dels viltvarningsmärken, dels s, k, vilispeglar i kombination med röjning längs vägarna och dels viltstängsel. De åtgärder som vägverket härvidlag vidtar är anpassade efter de lokala förhållandena, I sammanhanget tar man till vara den erfarenhel, som på resp, orter finns hos polis. Jaktvårdare etc.

Under della anförande övertog herr talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

160

Hen GRANSTEDT (c):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern för svaret. Den forskning som kommunikationsministern hänvisade till känner jag till. Såvitt jag har mig bekant har den pågått ungefär två år. Man har satsat ca 250 000 kr, per år på dessa forskningsinsatser.

Denna forskning är naturligtvis myckel värdefull även om framgången väl varil något blandad. Bl. a. har tydligen försöken att applicera radiosändare på frigående älgar i sörmlandsnaturen visat sig besvärliga att genomföra. Del har bara lyckats i sju älta fall, sägs det. Men det finns ändå anledning att fråga sig när denna forskning kan leda till något resultat och om någon utvärdering av forskningsarbetet är aktuell.

Självfallet är det viktigt att vi sä snart som möjligl kan nå fram till praktiska ålgärder. Vi får ju inle låla alltför många djur gå till spillo, kanske även människoliv, i avvaktan på alt få någol bra recept. Del finns, som kommunikationsministern också pekade på i sill svar, redan elt anlal ålgärder som man kan vidta men som man i många fall inte har vidtagit, trots att det i och för sig med hänsyn till skadefrekvensen skulle vara befogat.

Enligt vad man har sagt mig kostar ett viltstängsel ungefär 42 kr, metern. Del innebär att för huvuddelen av den vägsträcka som jag i min fråga pekade pä som exempel skulle man kunna klara sig med en satsning på ungefär 168 000 kr,, om man nämligen sätter upp viltstängsel på sträckan Södertälje-Järna trafikplats. För den i detta sammanhang relativt blygsamma kostnaden kan man rädda något tiotal rådjur om året och åtskilliga älgar. Men förmodligen skulle man få en mycket snabb räntabilitet på dessa pengar bara genom inbesparade bilskadekostnader. Till detta kommer humanitära värden i och med att man minskar risken för personskador av olika slag.

Dessutom bör viltvårdseffekten beaktas. Vi hade Ju här i riksdagen för inte länge sedan en mycket häftig debatt om hur många älgar man skulle få skjuta. Att älgarna stryker med på våra vägar i stället är kanske inte så mycket bättre.

Det finns givetvis mänga vägsträckor i vårt land där man har en hög frekvens av älg- och andra viltolyckor och där det skulle behövas ålgärder. Eftersom, som jag sade, kostnaden för sädana åtgärder betalar sig själv ganska snabbt, vare sig man begagnar viltstängsel eller viltspeglar, skulle det vara värdefullt om kommunikationsministern ville ta initiativ till snabbare åtgärder på detta område, så att vi får något gjort innan alltför många ytleriigare olyckor händer.

Nr 73

Torsdagen den 26 februari 1976

0/77 åtgärder för att förebygga viltkollisioner i vägtrafiken

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr lalman! Det går inte att säga när en sådan här forskning kan vara avslutad. Den skall pågå kontinuerligt, för att man frän är till år skall kunna förbättra möjligheterna att skydda djuren och, i första hand nalurligtvis, trafikanter som råkar ut för viltkollisioner.

Det är emellertid svårt att säga vilka åtgärder som visat sig mest effektiva. Herr Granstedt yttrade själv inte någonting som motsade att han delar uppfattningen att det är förenat med slora svårigheter att förlita sig på det ena eller andra slaget av försök. Varningsmärken kostar exempelvis inte mycket att sätta upp. Tyvärr visar statistiken, även om den inte är hell fullständig, att vi som trafikanter nonchalerar dessa märken i oroväckande grad och åker förbi dem i alltför stor utsträckning utan att la någon som helst notis om dem. Vi kör ungefär lika fort som vi skulle ha gjort om märkena inte hade suttit där. Det är ett bekymmer och ett problem hur vi själva skall bli mera uppmärksamma pä att märkena finns där.

Också vilispeglar har använts och används. Del är en bra metod, om de kan appliceras på rätt sätl och utnyttjas i de områden där man vet all del är ett stort antal djurpassager,

Viltslängsel slutligen, som är den tredje nu mest kända metoden, är naturligtvis mycket bra. De problem som man därvidlag väl närmast bör försöka lösa ar kanske inte enbart att minska anläggningskostnaderna, som är ganska höga vid uppsättningen av viltslängsel på långa sträckor. Man kanske inte så ofta tänker på att om viltstängsel sätts upp på till-

161

Riksdagens protokoll 1975/76:71-74

Nr 73

Torsdagen den 26 februari 1976

Om ifrågasatt nedläggning av viss färjetraftk

räckligt länga sträckor - låt oss säga miltals utefter samma väg - förhindras en naturlig kommunikation mellan olika stammar av vilt på båda sidor av vägen. Det kan då uppslå biologiska och andra problem. Jag skall inle utveckla dessa här, men jag tror att herr Granstedt kan hålla med mig om att del finns sädana problem i sammanhanget.

Hen GRANSTEDT (c):

Herr talman! När det gäller forskningen önskar naturligtvis inle heller Jag att den snart skall vara avslutad, om man med detta menar att forskningsarbetet läggs ner. Däremot är det givetvis värdefullt om vi så snart som möjligt av detta forskningsarbete kan få fram mer påtagliga praktiska resultat som kan tillämpas.

Del är alldeles riktigt som kommunikationsministern säger att del i många sammanhang kan vara svårt alt finna de rätta metoderna. Den effektivaste metoden är väl i de allra flesta fall just viltstängsel, eftersom dessa något så när väl avskärmar djuren från vägen, men det är självklart att man måste begagna dem med mätta för att inte störa stråken för djuren.

Den vägsträcka som jag tog som exempel aren motorvägssträcka. Lika litet som vi vill ha människor springande på motorvägarna, lika litet vill vi ha vill springande på våra vägar över huvud taget. Anlägger man en motorväg tror jag nog att man på det hela taget får räkna med all den blir en barriär som viltet intet med fördel kan passera över. En sådan sträcka borde alltså vara lämplig för uppsättning av viltstängsel.

Här är alltså, som jag ser det, ett typiskt exempel där man borde sälta upp viltslängsel och där delta också ur krasst ekonomisk synpunkt ganska snabbt skulle löna sig, förutom de mycket betydande övriga värden som man därigenom skulle vinna.

Det finns naturligtvis också många andra sådana lämpliga sträckor runt om i landet. Jag har en känsla av att det lill en inte så liten del är fråga om att ställa erforderliga resurser till förfogande. Och i det här fallet liksom i många andra fall är det viktigt att man inle låter pågående forskningsarbete och pågående undersökningar bli elt hinder för handlandet, utan att man också bör vidta åtgärder medan utvecklingsarbetet pågår för att få fram ännu bättre åtgärder.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 19 Om ifrågasatt nedläggning av viss färjtrafik

162

Herr kommunikationsministern NORLING erhöll ordet för alt i ett sammanhang besvara dels fru Tilländers (c), dels herr Werners i Malmö (m) den 19 februari anmälda frågor, 1975/76:242 resp, 243, och anförde:

Herr lalman! Herr Werner i Malmö har frågat mig vilka åtgärder jag ämnar vidta för att förhindra att m/s Gripen tas ur trafik.

Fru Tilländer har frågat mig vilka åtgärder jag ämnar vidta för att trygga sysselsättningen för den personal som friställs genom nedläggning av den färieförbindelse mellan Malmö och Köpenhamn som ombesörjs av "Gripen",

Jag besvarar frågorna i ett sammanhang,

I förra veckan blev jag av Öresundsbolagets ledning informerad om bakgrunden till bolagets beslut att försälja "Gripen", Jag hade i anslutning härtill också överläggningar med företrädare för de ombordanställda. Jag gav därefter uttryck för regeringens uppfattning att bolaget är i behov av snabb ekonomisk konsolidering och att bolagets beslut var ägnat att medverka till en sådan. Med hänsyn härtill förklarade jag att regeringen inte har för avsikt alt vidta några ålgärder i syfte alt ändra beslutet.

Självfallet är oron stor bland de anställda som berörs av beslutet. Jag har också för SJ-ledningen understrukit vikten av att man i all möjlig mån söker bereda den personal som skulle komma alt friställas genom försäljningen annan sysselsättning i verket eller till delta knutna bolag, I de fall detta inte går får sedvanliga arbetsmarknadsåtgärder vidtas.

Nr 73

Torsdagen den 26 febmari 1976

Om ifrågasatt nedläggning av viss färjetrafik

Fru TILLÄNDER (c):

Herr talman! Jag tackar stalsrådel för svaret pä min fråga. Jag konstaterar att svaret inte är tillfredsställande.

Ett olyckligt beslut har fattats beträffande "Gripen", Felet med det beslutet är att man nästan enbart lyssnat på slyrelsen för Öresundsbolaget, Man borde också tagit hänsyn till personalen och till allmänhetens reaktion. Beslutet kan inte annat än betraktas som alltför brådstörtat och oövertänkl.

För personalens del skulle en drastisk avveckling av trafiken efter sommaren innebära arbetslöshet för många anställda, och av lättförklarliga skäl är oron stor bland dessa kategorier. Det råder redan stor arbetslöshet inom sjöfartsnäringen. Därför är det inle lätt att fä ett nytt arbete.

Enligt uppgift arbetar f n. en utredning om Sundstrafiken, Det förefaller rationellt att först avvakta det resultat som den utredningen kommer fram lill innan man vidtar en sådan åtgärd som den nu beslutade.

Förlustsiffrorna för Öresundsbolaget del senaste året utgör visserligen en ofrånkomlig verklighet. Men det är svårt att förstå att det som pä senaste tiden drabbat Öresundslrafiken avviker sä bjärt från de optimistiska prognoser för framtiden som utredningarna om broalternaliven gav ullryck för. Dessa är utmärkta fyndgruvor. Här är ett av argumenten: "Det är nödvändigt att i H-H- och K-M-lägena sälla in efter hand ökal antal färior och båtar som samlidigt får ges en ökad kapacitet." Utifrån ett sådant perspektiv måste färjeledens framtid anses som säkrad samtidigt som det förefaller märkligt med den senaste lidens kriser och den närmaste tidens osäkerhet.

Det är svårt för malmöboratt tänka sig sin stad utan Köpenhamnstrafik. Den bidrar till Malmös turislliv och represenierar en mer än sekelgammal tradition. Den fyller alltjämt ett stort behov.

163

Nr 73

Torsdagen den 26 februari 1976

0/7? ifrågasatt nedläggning av viss färjetrafik

Hur de ekonomiska problemen skall lösas är ovisst i dag, men lösningen får inte vara en omöjlighet. Därför är den varslade personalens problem ochså Malmös problem i dubbel bemärkelse.

Man har intrycket att det fattade beslutet kom för hastigt, och det intrycket ger också svarei här i dag. Jag vill ställa frågan till herr Norling: Vore det inle möjligt att ompröva beslutet, tills vidare låla trafiken fortgå oinskränkt, hälla personalen sysselsatt, räkna med en viss naturlig avgång här som i så många andra fall, slutföra de utredningar som pågår, höra kommunens synpunkter på trafikens betydelse och under liden lösa de ekonomiska problem som kan uppstå och hoppas på den framtid som herr Norling själv så optimistiskt har tecknat för irafikuivecklingen över Öresund? Kanske kan man också hoppas på att kommunikationsministern på något sätt i samråd med kommunen säkerställer en fortsalt trafik i nuvarande omfattning.

164

Hen WERNER i Malmö (m):

Herr talman! Också jag får lacka kommunikationsministern för svaret även om jag vel att malmöborna inle är särkill tacksamma och inte de många i södra Sverige som nyttjar kommunikationerna över Sundet,

Det har ju blivit nästan signifikativt för den prakliska politiken när det gäller kommunikaiioner att man försöker öka lönsamheten genom att dra in kommunikationsmedel. Det tycker jag nog är en myckel vansklig väg. Här har vi nu, som fru Tilländer var inne på, alla dessa som blir friställda! Och vi drar ju också in allmänhetens möjligheler lill kommunikationer över Sundet! Det är ju dock här fråga om två mycket stora städer, porten ut till kontinenten! Och där minskar vi från sju fartyg ner till två. Kan del vara rimligt? Och hur skall för resten sommartrafiken klaras? Del blir ju elt kataslrofläge!

Orsaken lill den svåra ekonomiska situationen är ju, som kommunikationsministern säkert väl vel, Travemiindelinjen, Den är boven i dramat eftersom det övriga Öresundsbolaget har gått med en vinst på 5,6 milj, kr, Travemundelinjens föriust 1975 var 9,6 milj, kr,, och den sammanlagda föriusten för bolaget var 4 milj, kr. Därför måste del övriga Öresundsbolaget ha gått med vinst.

Jag tycker det är orimligt all man inte kan ta något initiativ. Det är ett bedrövligt svar, herr kommunikationsministern, att man inte har för avsikt att vidta några åtgärder, Någol iniliativ kan man väl ta! Hur i all världen skall man kunna göra en ekonomisk konsolidering genom all sälja elt 20 år gammalt fartyg, när man för ett molsvarande fartyg - Absalon - för några år sedan fick 3 miljoner danska kronor, såvitt jag minns? Vad betyder det när man har så stora hål i säcken?

Det är verkligen att hoppas att något iniliativ tages, "Gripen", som nu är i farozonen, har Ju undan för undan haft ett ökande passagerar-underlag de tre senaste åren. Jag är övertygad om alt när man blir av med Travemiindelinjen kommer delta all bli ell bärigl och bra förelag.

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr talman! Vi bör kanske i den här diskussionen ändå böria med att klara ul den situation under vilken vi arbetar. Fru Tilländer och herr Werner i Malmö! Aktiebolagslagen ger klara besked om vad ett bolag har all göra i en situation som den som Öresundsbolaget har hamnat i nu. Bolagels handlingsutrymme är i dag myckel begränsat. De alternativ som står till buds ter sig mycket dyrare än vad som nu görs... Del är angeläget att åtminstone herr Werner här i en replik - om han nu har tänkt sig en sådan - klarar ul om vi skall sälta oss över aktiebolagslagen i fråga om "Gripen",

I själva sakfrågan har det kommil allt fler rapporter om färierederier som har bekymmer och skär ned sin flotta, inte bara i Öresund ulan även i andra områden, Öresundsbolagel har ekonomiska bekyrrimer. Under senare år har verksamheien gäll med förlust, 1974 var det en förlust på 4 milj, kr,, 1975 en förlust på 2 milj, kr,, och för 1976 beräknar man att förlusten blir mellan 5 och 6 milj, kr, - med beaktande av de besparingseffekter som kan uppnås genom ålgärder som nu är beslutade. På tre år blir del en föriusl på mellan  11 och  12 milj, kr,

I det läget menar herr Werner och fru Tilländer att vi från regeringens sida inte allenast skall sätta oss över aktiebolagslagens regler utan dessutom gå in och satsa lill ytterligare förluster i bolaget - ulan att här tala om var dessa pengar skall las ifrån. Jag lycker att vi lill en börian skall sanera debatten i dessa två delar.

Nr 73

Torsdagen den 26 februari 1976

0/7? ifrågasalt nedläggning av viss jäijetrafik

Fru TILLÄNDER (c):

Herr talman! Herr Norling tangerade frågan om siyrelsebeslut. Jag lycker alt det är litel underligt att det inle skulle gå att påverka styrelsebeslut. Det är precis som om styrelserummen fortfarande är slutna världar utan kommunikation med världen utanför. Del är Ju den kontakten som de anslälldas representanter skall upprätthålla. Nog lycker man all de företag och styrelser som är SJ närslående, dvs, våra egna, inle skulle vara uteslutna från påverkan - och särskilt i sådana här fall där sociala hänsyn spelar in.

Hen WERNER i Malmö (m):

Herr lalman! Kommunikationsministern redovisade förlustsiffrorna. Men Jag vill ännu en gång erinra om att de ligger på Travemiindelinjens sida. De övriga linjerna har inte blivit drabbade av föriuster men får nu bära skulden så att säga, och det tycker jag är ovettigt.

Sedan har vi väl inte önskat något ministerstyre i den här frågan och att man skulle köra över aktiebolagslagen. Men nog har landets kommunikationsminister ansvar för kommunikationerna även här, och något initiativ skulle man väl kunna ta lill fromma för landels många trafikanter över Sundet,

Jag är säker på alt om man inte gör någol effekiivare från siallig sida så kommer andra företag alt lägga sig i verksamheten - det har Ju redan

165

Nr 73

Torsdagen den 26 febmari 1976

Om ifrågasatt nedläggning av viss Jäijetrafik

aviserats inlresse från utländsk företagsamhet - och det vore väl ändå sorgligt.

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr talman! Jag vill gärna understryka det angelägna i att den kvarvarande personalens anställningstrygghet och arbetsvillkor i första rummet beaktas. De akuta personalproblem som uppslår i den här situationen måste naturligtvis också lösas. Det finns alltså två personalproblem -de akuta, och de mer långsiktiga för dem som blir kvar i bolaget.

Det är angeläget - och det har jag sagt i mitt svar - att SJ-ledningen, som närmast ansvarig, tillsammans med de bolag som ändå är dotterföretag till SJ ser till att så många som möjligt av dem som blir friställda får jobb inom SJ-koncernen, Det har vi sagt lill SJ, och man kommer naturligtvis också att se lill att så sker. Sedan har vi andra arbetsmarknadsåtgärder att sätta in. Det är angeläget för mig alt betona alt i den delen skall vi naturligtvis från regeringens sida som vanligt agera för alt se till att de anställda får bästa möjliga behandling.

Det var den ena frågan. Den andra fick jag tyvärr kanske inle något klarare besked om. Men det kan ju ändå vara värdefullt för mig att föra fram en liten följdfråga i sammanhanget, innan vi avslutar debatten.

När det gäller trafiken över Ålands hav drar man just i dessa dagar in ett par stora passagerarfärior. Det är inle SJ ulan ett annat bolag som gör del. Enligt uppgift rör det sig om ca 300 ombordanställda som där kommer att mista sina anställningar. Är del herr Werners i Malmö uppfattning att staten även i det fallet skall sätta sig över aktiebolagslagen och gå in och söria för en fortsatt drift av dessa två färior? Nästa gång inträffar det i något annat farvatten. Herr Werner kanske kan konkretisera var gränsen går för ingripande då det gäller ombordanställda på färior i svenska farvatten.

166

Fru TILLÄNDER (c):

Herr talman! Det låter bra med de här åtgärderna för sysselsättningen och de arbetslösa. Men jag vill egentligen betrakta det som ell sian-dardsvar. Man ivivlar inte alls på den goda viljan, men när man tänker på vilka svårigheler som finns kanske man kan tvivla på förmågan.

Det är redan arbetslöshet i de branscher som de här människorna är sysselsatta i. Medelåldern är ofta hög - de som det gäller är väl i de flesta fallen över 40 år. Det underiättar inte omplaceringen. Ungefär 40 % är invandrare; inle heller det underlättar. Dessutom finns del ett inte så litel inslag av kvinnor. Uppgiften alt skaffa dem arbete är inte lätt.

Oddsen mot herr Norlings linje är ganska starka, och därför kan man ifrågasätta om det ändå inte är bättre att göra någol åt "Gripen" och invänta utredningen om trafiken eller i varje fall göra en undersökning och se bättre tider och konjunkturer an. Kanske kan man, om del finns möjligheter, ge ett slags statligt lagerstöd, för det är ju en kapacitet som i alla fall skall bibehållas. Det kan hända alt detta trots allt samhälls-

ekonomiskt skulle löna sig - att öka på arbetslösheten är inte heller billigt för staten.

Hen WERNER i Malmö (m):

Herr talman! Kommunikationsministern tar ett exempel från Ålands hav. Del är klart alt man kan finna flera exempel, men att det går snett på ett håll gör ju inte saken bättre på andra håll.

Jag har aldrig yrkat på att kommunikationsministern skulle sätta sig över aktiebolagslagen, men nog bör det finnas möjligheter för departementet att la sådana iniliativ att man tryggar kommunikationerna i dessa leder. Hur del praktiskt skall te sig löser man Ju inle under en kort frågestund, utan det är väl departementets huvudvärk.

Nr 73

Torsdagen den 26 februari 1976

Om sysselsättningen vid Sonabs anläggning i Lövånger, m. m.

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr talman! Till det sista vill jag säga alt visst skall vi se till att vi tryggar kommunikationerna över Öresund. Frågorna i dag gällde emellertid, om jag har läst dem rätt, fartyget Gripen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 20 Om sysselsättningen vid Sonabs anläggning i Lövånger, m. m.

Herr industriministern JOHANSSON erhöll ordet för att besvara herr Ångströms (fp) den 5 februari anmälda interpellation, 1975/76:108, och anförde:

Herr talman! Herr Ångström har frågat mig om jag vill

1.    lämna en redogörelse för orsakerna lill det dåliga resultatet i AB Sonab,

2.    lämna försäkringar om att de anställda i Sonab får nödig information om läget i företaget och att samråd sker med de anställda i Sonab innan avgörande beslut fattas om förelagets framtid,

3.    lämna garantier för all sysselsättningen uppehålls vid minst nuvarande nivå vid Sonabs anläggning i Lövånger.

Sonab bildades år 1966 för att exploatera patent på den s. k. Carlssonhögtalaren. Efter alt bolaget under något år i slutet av 1960-talet haft Svenska utvecklingsakliebolaget som delägare överfördes år 1970 75 "n av aktierna till Statsföretag AB. År 1973 övergick resterande 25 "o av aktierna i Statsföretags ägo.

Sonab lokaliserades ursprungligen till Stockholmsområdet. Viss produktion av högtalare hos underleverantör i Lövånger påböriades omkring år 1970. Någol är senare beslöt bolaget au bygga egen fabrik i Lövånger, vilken invigdes år 1972. År 1974 förvärvades AGA Mobilradiorörelse med fabrik i Gävle.

Sonab har verksamhet på tre platser här i landet, nämligen i Lövånger,

167

Nr 73

Torsdagen den 26 febmari 1976

Om sysselsättningen vid Sonabs anläggning i Lövånger, m. m.

Gävle och Vällingby. 1 Lövånger tillverkas huvudsakligen högtalare, kommunikationsradioprodukter och personsökarsystem.

Produktsortimenlel omfattar i dag audioprodukter och kommunikationsprodukter. Sonab har sedan år 1970 gått med föriusl. År 1974 blev den ekonomiska krisen akut med en förlust på drygt 50 milj, kr. Också är 1975 gav stora förluster, ca 35 milj, kr.

Förlusterna sammanhänger framför allt med överkapacitet på marknaden, en överdimensionerad administration, olönsamma dotterbolag, lagerförluster i agenturrörelsen samt lidigare brisier i ekonomistyrningen,

Sonab har genom olika åtgärder sökt minska förlusterna. De ålgärder som hittills har vidtagits har dock visat sig vara otillräckliga för att vända den ekonomiska utvecklingen, 1 en av Sonab företagen utredning föreslås nu att företaget skall delas upp pä två produkldivisioner, audio och kommunikation.

Av företagets ca 960 anställda finns f n, ca 260 i Lövånger, Om de av Sonab föreslagna åtgärderna vidias kommer tillverkningen av kommunikationsradioprodukter och personsökarsystem i Lövånger all flyttas till Gävlefabriken under är 1976, Detta skulle innebära en personalreducering i Lövånger,

Jag har erfarit alt personalorganisationerna har bildat en gemensam facklig arbelsgrupp för den fortsatta rekonstruktionen av Sonab, Arbetsgruppen har beslutat att anlita en egen ekonomisk konsult, s, k, arbets-lagarkonsult. Konsultens arbetsuppgift blir att tillsammans med den fackliga arbetsgruppen ta del av och granska del material som ligger lill grund för den av Sonab föreslagna rekonstruktionen.

Dessutom har en arbetsgrupp tillsatts för all samordna ansirängning-arna att finna en lösning på de sysselsättningsproblem som kan uppslå vid en eventuell personalreducering i Lövånger, I denna arbetsgrupp kommer att ingå representanter för Sonabs ledning, personalen, Skellefteå kommun, Statsföretag AB saml regeringskansliet. För att underlätta arbetsgruppens arbete kommer inga varsel om uppsägning att göras i Lövånger före den 1 maj 1976, Beslul om personalminskning och åtgärder för att minska konsekvenserna vid en eventuell personalminskning korn-mer att fattas först sedan arbetsgruppen har lagt fram förslag.

168

Herr ÅNGSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag tackar för svaret på min interpellation om förhållandena vid Sonab och om hur framliden ser ul för förelaget.

Min första fråga i interpellationen gällde orsakerna lill det dåliga resullatel vid Sonab, och på den frågan anser jag mig inle ha fåll elt tillräckligt uttömmande svar. Personalen i Lövånger och Vällingby har ställt liknande frågor både lill Sonabs och Statsföretags styrelser och till industriministern, och personalen har samma omdöme om de svar som man då har fått.

Jag har i min interpellation bl, a, tagit upp Sonabs inköp av AGA Mobilradio i Gävle, 1 flera skrivelser lill industriministern saml till Sonabs

och Statsföretags styrelser har de anslälldas organisationer begäri svar på samma fråga som jag nu har ställt, men inte heller de har fått någol besked. Redan när AGA Mobilradio köptes av Sonab var de anställda i Vällingby och Lövånger kritiska mot köpet. De fick inte informalion om att Sonab planerade inköpet, de fick inle reda på vad köpet egentligen innebar och de kände stark oro för vad det nya produktionsslällel i Gävle skulle komma att innebära för deras egna jobb. De visste nämligen att kapaciteten i Lövånger och Vällingby var tillräcklig. Den motivering som angavs av företagets styrelse var alt samgåendet "skulle slärka Sonab inför framtiden" och all "sysselsättningen därmed skulle tryggas för de anställda på Sonab",

Personalen reagerade siarkt mot mörkläggningen av affären. De anställda har också i olika omgångar och på skilda sätl uttryckt sitt missnöje med den bristfälliga informationen i företaget. Bl, a, skrev SIF-klubben inom Sonab i Vällingby i maj månad 1975 lill industriministern om den. Det brevet besvarade industriministern ell halvår senare,

I sitt brev pekar personalen på att bokslutet för 1974 visar en föriusl på ca 50 milj, kr. Bokslutet för 1972 visade ca 2 milj, kr, i förlust och för 1973 ca 2 1/2 milj, kr. Den avgörande skulden till förluslen på 50 milj, kr, förslå årel efter samgåendel med AGA lillskriver personalen nalurligtvis detla samgående,

Sonabs styrelse har svarat på brevet i en bilaga lill industriministerns svar lill de anställda. Man säger där alt köpet av AGA behövdes för att produktionskapaciteten skulle bli tillräckligt stor. Den ulredning som gjorts en kort lid därefter - sedan 1975 års bokslut visat en förlust på omkring 35 milj, kr, - innebär att produktionskapaciteten på de olika produklionsställena är minsl 50 "o för stor och att fabriken i Lövånger, alltså det ursprungliga produktionsslällel för Sonab, ensam har fulll tillräcklig kapacitet för Sonabs behov. Personalen i Lövånger och Vällingby har dragit slulsatsen alt de nu mister sina jobb genom det olyckliga köpel av AGA,

Vid Sonab i Lövånger är lägel efter köpel all man kör med en kapacitet som ligger långt under lönsamhetsgränsen. Samtidigt är kapaciteten för stor med hänsyn till vad man har möjligheter att sälja, Detla är ganska enkla fakta, som varie jobbare ser och begriper. De vill nu höra industriministern förklara del här köpel och framlägga filosofin bakom det.

Jag noterade alt industriministern inte med ett ord nämnde all Sonab vid köpet överlog orderstocksförlusler pä över 15 milj, kr. Och då betalade man ändå en köpeskilling på mellan 30 och 40 milj, kr, vid företagsförvärvet. Jag anhåller att industriministern redogör för affären med AGA,

Jag har träffat represenlanler för personalen. De är naturligtvis bittra och besvikna över att Sonab gjort denna affär. Inte heller de har lyckats tränga igenom den mur av frågor som återstår kring affären, som de betraktar som i hög grad orsaken till förelagets och deras egen nuvarande situation.

Nr 73

Torsdagen den 26 februari 1976

Om sysselsättningen vid Sonabs anläggning i Lövånger, //?, m.

169

Nr 73

Torsdagen den 26 februari 1976

Om sysselsättningen vid Sonabs anläggning i Lövånger, m. m.

Metalls avdelning i Lövånger har också bett all få tillsätta en egen utredning. Man gjorde det då ryktena i slutet av 1975 började gå om företagets svåra läge och då del blev känt att det fanns en utredning som föreslog drastiska inskränkningar i driften i Lövånger och Vällingby, Man ville göra denna granskning innan Sonabs styrelse och sedan Statsföretags styrelse tog ställning till utredningsförslaget om inskränkningar. Tyvärr hade inte de båda styrelserna tid att vänta på att Metalls expert fick göra sin granskning utan fattade beslut innan den möjligheten kunde utnyttjas. När sedan beslulel framlades åkte ordföranden i Sonab herr Hjalmarsson - han är också vice ordförande i Statsföretag - upp till Lövånger för att ge informalion. De anställda blev mycket missnöjda med detta informationstillfälle. Herr Hjalmarsson hade mycket begränsad tid lill sitt förfogande - han skulle resa tillbaka till Stockholm samma kväll. På de frågor som hann framställas kunde han inte ge något tillfredsställande svar, han var inle tillräckligt informerad.

Personalen i Lövånger och Vällingby är naturligtvis chockad och rädd för framtiden. De anställda där funderar på om de kommer att få behålla sina jobb eller få någon likvärdig sysselsättning. Särskilt bekymmersamt är läget i Lövånger, det slår klart för alla som någorlunda känner lill de lokala förhållandena.

Lövånger är en mycket liten ort i närheten av Norrlandskusten, Den är hell beroende av företaget Sonab, Stora kommunala investeringar har gjorts i Lövånger sedan Sonab etablerade sig där i början på 1970-talet, Ett slorl bostadsbyggande har salts i gång med betoning på villabyggande, eftersom det är naturligt i en ort av den här karaktären. Här har alltså både samhället och de enskilda anställda gjort slora investeringar, och de är nu bekymrade över om dessa kommer att visa sig ekonomiskt och psykologiskt hållbara i framtiden.

Del som kan lindra och dämpa oron är ell klart uttalande frän industriministern, att Sonab och Statsföretag och i sista hand regeringen lar ansvarei för de anställda i Lövånger, garanterar dem ett likvärdigt jobb också i framtiden. Det är det beskedet som de anställda och hela den här regionen väntar på.

170

Hen NILSSON i Agnas (m):

Herr talman! Utöver del som herr Ångström har fört fram och som gäller själva händelseförloppet vill jag anföra några principiella synpunkter i min egenskap av invånare i del län som närmast berörs.

Jag har med inlresse läsl industriministerns svar - det är ett svar men ger ingen lösning på problemei. Mot slutet säger industriministern all en arbetsgrupp har tillsatts som jobbar med frågan, men hur jag än studerar papperet växer inle milt förtroende för del som håller på all göras,

Lål mig tala som en vanlig medborgare, en vanlig skattebetalare i den här regionen. Skellefteåregionen, som del egentligen gäller, har haft många problem. Där finns en myckel dukiig befolkning, en ganska omfallande småindustri, haniverk och annat. Men man har lidit av alt där

inte funnits möjligheter lill högre utbildning - man har kunnal konstatera all Umeå fån allting, Varie industri och varie företag är omistliga och nödvändiga. Därför har man på många håll sett räddningen i Statsföretag,

1 valet 1973 och i tidigare val har man sagl - och man kommer förmodligen au säga del också inför valet i höst - alt det enda som garanterar Norrland en framtida trygghet är all vi litar på regeringspariiei och på sialens verksamhel. Del rikias ibland våldsamma allacker mot den privata företagsamheten, som man säger har svikit, I en motion som gäller Västernorrlands län och som har väckts av en kommunist vid årets riksmöte talas det ironiskt först om hur staten har svikit och sedan om hur bolagen har svikit. Jag skall inle gå in på den molionen i detalj. Myckel i den är i sak rikligt, även om motionären använder sig av överdrifter vid utformningen av sill malerial.

Om vi ser tillbaka på den siatliga verksaniheien i Västerbotten finner vi att där har funnits många fler anställda än nu på en mängd områden för statlig verksamhel - lele, posl, lull, SJ, vägverkei, för all bara nämna några. Del har skett rationaliseringar - och det är ju i och för sig alldeles rikiigi - som medfört all en hel del personal blivit överflödig. De gamla växlarna som fanns på telesidan hart. ex. lagts ned, och del är naturligtvis alt hälsa med tillfredsställelse. Del är bara del att det inle i stället har kommil någon annan verksamhet som ger sysselsällning. När dessa ra-lionaliseringar gjordes behövdes del kanske inte någon annan verksamhel; vid den tiden var del gott om arbele. Men så småningom har vi sett vad det betyder att vi inle fåll någonling annal i siällel.

Man kommer här även in på frågan om lokaliseringen av förelag lill länei. Del har kommil myckel få förelag. Framför allt har vi inle fått företag som ger många sysselsättningstillfällen. All lokaliseringar uteblir är inle bra. Jag har här en skrivelse som länsstyrelsen i Västerbotten avgav för tre år sedan. Länsstyrelsen skriver i fråga om decentraliseringen av statlig verksamhet: "Del är uppenbart att tilltron till statsmakternas regionalpoliliska satsningar kommer all avsevärt rubbas om klart ullalade och beslulade åtgärder inte effektueras eller urvattnas under en uttänjd handläggning."

Man kunde i delta sammanhang ha myckel alt säga som inle direkl hör till saken men som visar alt vi i denna region har många svårigheter.

När jag var barn talade man om statens trygga kaka. För dem som är anställda i det här statliga företaget i Lövånger har det som hänt en chockartad verkan.

I svaret talas om principerna för lösningen av problemet med dålig lönsamhei i ell slalligl bolag. Det gäller här elt företag som har anställda dels i vår region där uppe i glesbygden i norr, dels i Mellansverige. När så verksamheten blir olönsam och man måste göra inskränkningar, drabbar det oss där uppe i norr. Del är kanske riktigt i det här speciella fallet, men jag vill fråga hur man gör i andra fall. hur man i slorl förfar i sådana här lägen. Är det alllid så att indragningar inom slora statliga koncerner, som har verksamhet både uppe i norr och på andra håll. skall

Nr 73

Torsdagen den 26 februari 1976

Om sysselsättningen vid Sonabs anläggning i Lövånger, m. m.

171

Nr 73

Torsdagen den 26 februari 1976

0/7? sysselsättningen vid Sonabs anläggning I Lövånger, m. m.

drabba oss i den här delen av landel? Av 960 anställda finns 260 i Lövånger - del finns alltså 700 på annal håll. Borde det inle ha varil möjligl all jusl vår del av landet fån behålla verksamheten? Jag har hön au 1. ex. det personsökarsyslem som man lillverkar i Lövånger har en bra marknad. Anställda vid företagel har påstått all del systemet kan utvecklas och säljas. Jag uppfattar svarei så all della syslem tillverkas i Lövånger. Varför kan man då inte länka sig en fortsäilning av den verksamheien?

Personligen hyser jag en stark oro för framtiden. Det bedrivs tydligen en politik här i landel som nödvändiggör statlig verksamhel. Del blir svårare och svårare alt la enskilda initiativ och all driva enskilda förelag. En mängd familjeförelag slås ut, och många måste av olika anledningar sälja sina företag - de ser ingen annan möjlighel. På del säiiel uppkommer problem på olika områden. Hur skall det då bli i framliden? Förlroendel är rubbat.

Jag har haft tillit lill den enskilda föreiagsamheten, men jag har insetl all del i dag är ohyggligt svårt för en människa all slarta och driva eti företag just i Norrland. Jag anser att skattepolitiken är anledningen till detla.

I dagens nummer av Västerbottens-Kuriren återges en attack i Svenska industririänslemannaförbundels tidning Induslritjänsiemannen moi ledningen för del staisägda Sonab. Jag skall inie gå in på deialjer, men den som skriver är mycket kritisk.  Del heter l. ex.:

"Det förefaller inte som om Statsföretaget insett hur astronomiska utvecklingskostnaderna kan bli på ell tekniskt så komplicerat område som kommunikationsradio. Sonab har också fåll växa alldeles för våld-sami och självsländigi och saknai en förelagsledning som kunde bemästra svårigheierna.  Vilken ekonomisk kontroll har Siatsföreiag ulövai?"

Jag kan inle gå i god för all den här kriiiken är helt besinningsfull, men del skulle förvåna mig myckel om man vågar skriva sådanl här om man inie-noga har granskal del. Jag vill för egen del underslryka frågan i slutet av artikeln: Vilken ekonomisk kontroll har Statsföretag utövat?

I slutel av den här artikeln i tidningen Induslritjänsiemannen frågar man sig också vart medinflyiandet log vägen. Del har här talals så mycket om bristerna på den enskilda sektorn. Hur har del gåti med medinfly-tandei inom den slalliga sekiorn?

172

Herr induslriminisiern JOHANSSON:

Herr lalman! Man skulle kunna diskutera några av de principiella frågeställningar som herr Nilsson i Agnas har tagit upp. Man skulle exempelvis kunna böria med situationen runt omkring oss med den omfallande arbelslöshelen och gå vidare och lilla pä våra egna förhållanden, siallig industri kontra privat industri.

Vi har tidigare i dag någol diskuierat varven. Jag skall nu inie siälla upp del statliga varvet moi del privata. Men jag har ändå noterat alt

i en privatägd verksamhel, som de slora Göleborgsvarven varil. har man lyckals åsladkomma väldiga förlusier. Vad beror del på?

Jo, världshandeln har galt tillbaka. Skeppsbyggandel hade ökal under några år i en sådan omfattning att man i anslutning lill oljekrisen och den nedgående varvshandeln fick en överkapacitet som prakliski lägel sloppade all ny orderingång och slällde varven inför utomordentliga besvärligheter i del konkurrenssamhälle vi lever i. Skall vi med utgångspunkt i några stora privata företag skjuta in oss på det privata ägandet som orsak lill varvens kris? Delta har vi inte gjort. Men vi har noterat det och drar konsekvenserna av del. Vi är beredda alt föreslå riksdagen att salsa åtskilliga hundratal miljoner kronor för att kunna ta konsekvenserna av del här.

Jag skulle sedan vilja gå över lill del område vi nu rör oss på, elektronikens. I del ögonblick den statliga företagsverksamheten går in på ett område med konkurrens kommer vi att uppleva konkurrensens förutsättningar och villkor. När den elektroniska industrin kämpar med svårigheler i konkurrensen med Japan och USA. som har en utomordentligt välutvecklad industri på det här området med teknik och forskning, så har det tyvärr blivit en ojämn kamp, där vi i vissa fall får dra del koriasie strået.

Jag befarar, herr lalman, alt del vi upplevt med Sonab inte blir del enda exemplet på vilken sorts resullal den här konkurrensen kan ge för vårt lands vidkommande. Det är möjligt all vi kan återvinna en del med ytterligare satsningar, men i det ögonblick vi så alt säga inte mäktar med denna konkurrens får vi ta konsekvenserna av den. Vi kan inte driva en verksamhel i Gävle och Lövånger i lomme eller för all producera på lager, ulan här måste vi granska vad som har skett. Ansvaret ligger i första hand på Sonabs styrelse och på Statsföretag, som till regeringen klart har redovisal alt man inle kan fortsälla med förlusier på 50 miljoner eller 35 miljoner varie år, ulan man måsie åsladkomma en rekonsiruklion.

Jag kan dela den uppfallningen all Sonabs slyrelse och Siaisförelags styrelse i sin bedömning av AGA-köpel 1974 var för optimistiska eller möjligen gjorde en felaktig bedömning.

Men i del ögonblick man slår inför realiteten all en verksamhel inle kan drivas längre får man liksom inom den privaia induslrin undersöka vad som kan göras och om det går all åsladkomma en rekonstruktion.

Jag hade sett med tillfredsställelse om detla hade skett i närmare samarbete med personalen och deras organisationer. Lål mig göra det klan. Jag försvarar inle den attityd som förelagsledningen har visat gentemot personalorganisationerna. När jag fick klart för mig della log jag på mig att söka medverka lill an det dels blev ett uppskov med varslet, dels att den ekonomiske konsult som de anställda, begäri fick granska materialet.

Detta sker nu. Och jag anser all inle minsl personalen skall ha rätt och möjlighel all få de uppgifter som de önskar för all kunna bedöma

Nr 73

Torsdagen den 26 februari 1976

0/7/ sysselsättningen vid Sonabs anläggning i Lövånger, m. m.

173

Nr 73

Torsdagen den 26 februari 1976

0/7? sysselsättningen vid Sonabs anläggning i Lövånger, m. m.

174

vad som har skell - även om förhållandena ime kan påverkas bakål i tiden.

Vad är del för mening alt diskutera om det var rätt eller fel alt köpa AGA 1974? Vi kan nu konstatera att det inte löste några problem. Men det ändrar inle elt dyft i den siluation som vi nu upplever.

Sedan kommer frågan: Hur skall rekonstruktionen genomföras? Där måste en bedömning ske av teknikernas och ledningens förslag. Den ursprungliga kommunikationsradiotillverkningen planeras bli förlagd till Gävle.  Där dras verksamheten samman.

Det verkar som om de ärade talarna inle hade klart för sig alt vad som skedde 1974 var en utflyttning av en del av tillverkningen från Gävle lill en mer omfallande anläggning i Lövånger. Men själva kärnan i verksamheien låg kvar i Gävle. Nu dras lillverkningen lillbaka igen, beklagligi nog.

Som svar på filosofin av herr Nilsson i Agnas om var nedläggningar skall ske vill jag säga all del i förslå hand är Lövånger som vi nu ägnar vår uppmärksamhet åt och där vi så långl del över huvud lägel är möjligl skall ge garaniier för all huvudparten av dem som kommer all frislällas får annan sysselsättning.

Herr Nilsson i Agnas säger all detla är elt myckel tunt löfte som man inte kan godta och att hans förtroende inle växer för de ålgärder som skall vidtas.

Detta har han rätt att säga, men jag har också räll alt påpeka alt det nu är ungefär en månad sedan det fattades beslut i Sonabs och Statsföretags styrelser.

Vi har sett till att det blev uppskov med varslet fram till den I maj. Och vi säger slulgiltigl - vilket finns noterat i Statsföretags och Sonabs styrelseprotokoll, om jag är rätt underrättad - all beslutet om personalminskning och åtgärder för att minska konsekvenserna vid en eventuell personalminskning kommer att fattas först sedan arbetsgruppen lagt fram silt förslag.

Den arbetsgruppen har tillkommit uteslutande förati lägga fram förslag om hur personalsysselsätlningen skall klaras för dem som nu blir varslade. Kan man komma längre, herr talman?

Arbetsgruppen har arbetat med delta. Regeringen har arbetat med delta. Och vi har i dag ell praktiskt förslag som vi nu studerar och som förhoppningsvis kommer att innebära en lösning för flerlalel men som jag i dag ime kan säga är klar. Så seni som vid dagens regeringssammaniräde har delta varit föremål för diskussion.

Jag anser mig inle kunna gå längre, herr lalman, men jag tillåter mig ändå hysa en förhoppning om att vi inom en relativt kort lidsrymd skall kunna lösa problemen för flerlalel av de berörda i Lövånger. Jag skall inte ta upp en vidlyftig debatt om vad som är gjort och vad som inle är gjort i Västerbotten med herr Nilsson i Agnas. Det är bara inlressanl alt iaktta hur utvecklingen har fortskridit i denna fråga. 1 Västerbotten har man kämpat för en stor sak, nämligen all få ell universitet och förmå

regering och riksdag att satsa på Västerbotlen när det gäller ell sådanl område som undervisningen med de konsekvenser för sysselsällning o. d. som della kommer all få. När man nu har ell universilel sedan några år lappar man bort frågan om de konsekvenser som della medför. Man nöjer sig med all elt universitet har förlagts lill Väslerbolien, såsom har sken i andra delar av landel. Men man glömmer all förläggningen av ell universilel lill Väslerbolien har skeii i syfte all stärka den regionala basen för fortsatt industriell och annan verksamhet. Sådana lokaliseringspolitiska insatser kommer regeringen att fortsätta med.

Herr Nilsson i Agnas lycker uppenbarligen all man inle länker myckel på Norrland när del gäller siallig verksamhel. Jag vill då framhålla all vi fått uppvaktningar från Göleborg, Stockholm och andra håll där man begär att vi skall göra motsvarande satsningar som NJA och Stålverk 80 i dessa områden så alt man kan lösa sysselsättningsproblemen. De borgerliga kommunalråden i Göteborg har begäri all vi skall lägga in Göleborg i slödområdei för all man på del sället skall kunna åsladkomma en bälire sysselsällningsbalans. Sådana frågor kommer naturligtvis upp mot bakgrunden av all 70-75 96 av all den satsning som görs regionalpolitiskl och i den slalliga industriella verksamheten görs i norr. Herr Nilsson i Agnas har glömt detta förhållande eftersom del inte har skell innanför staketet där han bor. Satsningen har emellertiä skett i den norra landsdelen, där vi försöker påverka ulvecklingen för att få en stabilisering.

Jag har, herr Nilsson i Agnas, ändå sysslat med de lokaiiseringspoliliska problemen i 15 år nu, dvs. från den tid då ungefär 10 000 människor årligen flyttade från de norrländska länen. Del är inte min förtjänst alt vi har vänt utvecklingen, ulan det är samhällsengagemangels och regeringens och riksdagens. Utvecklingen har vänt i posiiiv riktning så alt vi under de senaste åren haft en ökning av sysselsättningen i praktiskt tagel alla dessa län.

Man kan självfallel säga alt vi inle har lyckats lösa sysselsälinings-frågorna i varie enskill samhälle eller varie enskild kommun. Vi skall emellertid inte upphöra med våra ansträngningar au försöka klara de regionalpoliliska problemen uppe i Norrland. Målsättningen är givetvis all de kommuner som vi gemensamt har utformat och som är byggda på näringspolitiskt sammanhängande områden skall få ell någorlunda tillfredsställande differentierat näringsliv. Vi kommer därför alt gemensamt satsa ålskilligl på dessa frågor även i framliden. Vi får emellertid för den skull inte glömma bort vad som har gjorts under den tid som ligger bakom oss.

Nr 73

Torsdagen den 26 febmari 1976

0/7? sysselsättningen vid Sonabs anläggning i Lövånger, m. m.

Herr ÅNGSTRÖM (fp):

Herr lalman! Industriministern gjorde i sitt senaste inlägg en slörre utläggning om filosofin bakom de sysselsäitningsfrämjande åtgärderna i Norrland och då i första hand, i det anförandet, när del gäller Väsier-bottens län. Många av de synpunkter som industriministern där har framfört vill jag instämma i och också kraftigt underslryka - bl. a. della med

175

Nr 73

Torsdagen den 26 febmari 1976

0/7? sysselsättningen vid Sonabs anläggning i Lövånger, m. m.

176

lokaliseringen av universileiet lill Umeå och vad del har belyli för Västerbotten och för Norriand i dess helhel.

Men med denna utlokalisering följde någol av en psykologisk efier-verkan, som var synnerligen olycklig för Västerbottens del. När vi uppträdde på arenan och kämpade med övriga Norrlandsdistriki och övriga regioner i Sverige fick vi ofta lill svar all vi hade fåll universilelel. Med andra ord: Vi borde, i varie fall i. v., vara nöjda med del. Della har också gjort all vi fick universilelel men ingenting annat lill Umeåom-rådei. Insatserna i speciellt Umeåområdel - om jag får la upp del - har varil mycket små i förhållande lill insatserna i övriga regioner av samma sloriek och belydelse för ett omland. Del har fört med sig alt vi har fåll en snedfördelning av ijänsier och sysselsäliningslillfällen. Tonviklen ligger på den adminisiraliva sidan och på servicesidan, men det finns alltför liien sysselsättning i direkl industriell verksamhet. Del här är elt handikapp, som vi har fått kämpa med. Vi hoppas alt statsmakternas syn på jusl omfallningen och behovel av insaiser i del här områdel har ändrais och au vi kan räkna med slörre uppmärksamhet i framliden.

Jag vill också säga all det för en del år sedan fattades ell beslul om utlokalisering av statliga verk. Men när det beslutet nu skulle ha effektuerats har det i mycket hög grad blivit uttunnat: verksamheten vid de verk som skulle flyttas ut har halverats eller också har del blivit dröjsmål och aviseringar om omprövning av beslulel. Del är vi ledsna och besvikna över, och det är också ell svårt handikapp när del gäller den kommunala planeringen, som måste ligga åtskilliga år före vad verkställigheten av ell sådant här beslul skall innebära.

Sedan över till Sonab. Där gjorde industriministern vissa jämförelser mellan de svårigheler som har inträffat vid de svenska varven och de svårigheter som finns inom elekironikbranschen. Del finns vissa likheter: Det är den mördande konkurrensen från företag i länder där kostnadslägel är myckel lägre än del vi har i Sverige. Del är också stora multinationella företag, som har helt andra kapaciieier när del gäller ulveckling och även marknadsföring än våra svenska förelag har. Del är vidare salsningar på forskning och ulveckling i slorl - nalionelll och internalionellt -, där vi har svårt all hävda oss i konkurrensen.

De svårigheierna, som hela den här branschen har all kämpa med, erkänner jag, och jag är helt på det klara med att inte heller företaget Sonab kan gå omärkl ur den slriden. Men del finns också andra saker som har bidragii lill del nuvarande lägel. En orsak var del påialade fö-relagsköpel. som induslriminisiern nu förbehållslösl erkänner var ell misstag. Men del var inle bara köpel som var ett misslag. När man gjorde samriianläggningen borde man naturligtvis sä snabbt som möjligt ha samordnat olika resurser: ekonomiska, personella och produktionsmässiga.

Man gjorde upp om köpel på våren 1974, och diskussionen hade väl då pågått i varie fall under åtskilliga månader. Man borde naturligtvis snabbi ha vidtagit ålgärder för denna samordning. Men försl i december

1974 lillsalies elt samordningsutskoll för den uppgiften, och dess arbete ledde inle lill några resullat förrän försl elt bra stycke in på 1975. Jag beklagar denna försening, som väl också har bidragii lill att göra svårigheterna än slörre för de olika produktionsenheterna efter samgåendet.

Också jag finner det viktiga nu vara att vi får en blick mot framtiden, och där ser jag slora svårigheter för Lövångers del, om inte sysselsättningen på någol sätt kan tryggas. Till Lövånger har fiyltat ut personal med slora tekniska kunskaper, och dessa människor är genom detla sitt kunnande en myckel stor tillgång för fabriken. När man funderar över hur framtiden skall komma all se ul vid fabriken i Lövånger kommer man självfallel fram lill all dessa personella resurser om möjligt bör utnyttjas. Det betyder i klartext att man genom Statsföretags försorg till Lövånger bör lokalisera en tillverkning som ligger inom samma område som det nuvarande eller alternalivt uppta förhandlingar med andra företag i Sverige som har likartade produkter för att efterhöra, om de har behov av utökad produktionskapacitet eller kan intresseras för att slarta ett förelag i Lövånger inom den elektroniska branschen eller en likartad bransch. Företaget är renl lekniskl och byggnadsmässigl hell uppbyggl jusl för den lyp av verksamhet som där bedrivs.

Del är också angeläget att betona att sådana undersökningar bör ges högsta förtur. Vi är litel oroade över att del skall komma alt dra ut på tiden så långl all personalen blir nervös och böriar ge sig av från orten, med de svåra konsekvenser del kommer alt få på utbud av fastigheter och med andra sociala störningar som följd.

Del är också angelägel - och del säger jag väl med en viss skämtsam anstrykning - alt man om möjligt bör försöka få fram elt resultat innan valrörelsen böriar. Vi ser det som en fördel om statsmakterna och Statsföretag vid avgörandet av dessa frågor också har den poliliska press på sig som ett näraliggande val innebär.

Nr 73

Torsdagen den 26 febmari 1976

Om sysselsättningen vid Sonabs anläggning i Lövånger, m. m.

Hen NILSSON i Agnas (m):

Herr talman! Jag har inle förnekat att världsläget är svårt - kanske många gångeromöjligl. Jag skulle bli ledsen om industriministern har fattat det så all jag mot honom personligen har någon aversion eller att jag inte har förtroende för honom. Jag envisas med att hysa förtroende för industriministern. Han är ingen skrävlare. Jag lycker också att han ärligt medger saker som inle har varit så bra. Del är systemet som gör mig orolig och som Jag vill angripa. Det är många olyckliga saker som har hänt innan Rune Johansson blev industriminister eller ens kommit in i regeringen. Man kan absolut inte heller begära att alla som arbetar i Slalsföretag eller sitter i regeringen skall veta på förhand hur det skall gå. Jag medger alltså alt del inte är lätt att ställa prognoser. Men när industriministern säger att vi blir oroliga om vi inle får någonting "innanför det egna staketet", lycker jag inte att del är en riktig beskrivning. Visseriigen har jag väl gillat och ibland också deltagit i uppvaktningar, men del innebär ju alt vi så länge som möjligl har visat förtro-

177

12 Riksdagens protokoll 1975/76:71-74

Nr 73

Torsdagen den 26 febmari 1976

0/77 sysselsättningen vid Sonabs anläggning i Lövånger,

m. 777.

178

ende för all Slalsföretag och regeringen skulle kunna hjälpa oss i situationer där vi inte har sett någon utväg. Jag medger också all del är många goda saker som har skell. Del vore en underlig poliliker som skulle stiga upp och säga negativt all en regering som länge har suttit vid makten i Sverige bara har gjort del som är fel. Del menar jag långl ifrån. Det som har hänt har ju varit ett resultat av ell samspel mellan riksdag och regering och många goda parter, och myckel är utomordentligt bra.

Men sedan är ju läget i dag alt den privata företagsamheten, som jag innerst har den största tilltron lill, befinner sig i ett mycket svårt skede. Jag hoppas utvecklingen skall vända. Och jag är av den uppfattningen - det kan industriministern inte undra över - att den förda politiken i stort sett inte har varit nog förutseende. Vad jag vänder mig emot är framför alll all man inte tidigt tänkte på all hela landet skulle ha sysselsättning och tidigt gick in med åtgärder som upphävde eller minskade de stora avståndens svårigheter. Det har gjorts mycket i rätt riktning också, i form av transportstöd och annat.

Jag har fortfarande den uppfaitningen att vi inte kan ställa det så all vi en dag bara har ell enda kapital som går in och skapar sysselsättning. Vi måste se till att det finns slora företag som Boliden och andra och att framför allt de mänga små företagen finns kvar och kan fortleva och gå i arv från generation till generation. Man har inom dessa företag utbildat en speciell kunnighet på vissa områden, som är myckel svår att ersätta eller använda om företagen ombildas så att de får en annan struktur.

När Rune Johansson talade om varven tyckte jag inte att den jämförelsen var helt lyckad. Industriminstern sade visserligen alt både statliga och privaia varv har svårigheler, men den verksamheten har väl fått särskilda svårigheter genom vad som hände i samband med oljekrisen.

Rune Johansson sade också att "vi är beredda att satsa skattepengar". Det måste man naturligtvis göra, men för min del menar jag att i längden går det inle på annal sätt än alt vi får en verksamhet som är lönsam så att vi inte behöver sätta in skattepengar i lid och otid.

Beträffande den elektroniska industrin delar jag industriminslerns uppfattning att ifrågavarande företag inle är det enda som kommer i svårigheter. Man kämpar en ojämn kamp, sades det. Jag tror det är riktigt. Men jag vill också dela industriminslerns optimism all vi kanske hittar en lösning. Del är bara det att här har ett företag först flyttat upp lill Västerbotten och måste sedan flyttas därifrån. Skulle detta upprepas på många ställen, blir det en dålig tröst för oss där uppe. Och när jag hör att företrädare för Göteborg hänger på handtaget i kanslihuset och frågar om man kan komma med i stödområdet, blir jag allvarligt orolig. Var har vi hamnat? Det är prisutvecklingen, inflationen och myckel annal som medför svårigheter. Men kan inte den trenden vändas vet jag inte hur del skall gå.

Jag talade för en lid sedan med ell par unga makar som hade skaffat sig tomt och byggt ett hus i Lövånger. Jag vill inle säga att de var för-

tvivlade, men att de var oroliga är klart. Det finns säkert många sädana fall. Jag vill upprepa all jag tycker inte att industriminstern hade något recept i sitt svar som ger oss i vårt län tröst.

När det gäller universitetet i Umeå kan jag inte förstå annat än att alla partier har varil eniga om att vi ville ha universitetet och att vi också är medvetna om att det har betytt oerhört mycket men är tveksamma till om satsningen varit tillräcklig. Det finnsju vissa lokaliseringar som indirekt har att göra med universitetets möjligheter all utvecklas men som antingen inte har blivit av eller som har inskränkts eller fördröjts. Därför vill jag säga att jag instämmer med herr Ångström när han säger att han har en känsla av att man ibland nöjt sig med det som var och sagt: Ni har ju fått högskolan i Umeå, och de utbildningsmöjligheterna får väl räcka! - Det räcker absolut inte!

Nr 73

Torsdagen den 26 februari 1976

0/77 sysselsättningen vid Sonabs anläggning i Lövånger, m. tn.

Herr industriministern JOHANSSON:

Herr talman! Bara helt kortfattat!

Jag tog upp problemet med varven i den principiella diskussionen om konkurrensproblemet, dvs. att olika industriella områden råkar ut för konkurrens med de resultat som vi upplevt för varven och som vi nu upplever också då del gäller en del av vår elektroniska industri.

Jag har också en tilltro till privat företagsamhet - Jag uppskattar den i mycket hög grad - men jag klandrar inte den del av den privata företagsamheten som i dagens situation ser det angeläget med ett samarbete med samhället på områden där inte minst kapitalanspråken är så stora att det praktiskt tagel är omöjligt för privata företag att klara dem. Då, menar jag, är del vår skylidghet alt i samverkan mellan samhället och privat och kooperativ företagsamhet se till att vår industriella kapacitet är på sådan nivå att den kan lösa konkurrensproblemet.

Till sist - jag upprepar det - vill jag säga att man naturligtvis kan ställa mycket långtgående anspråk på besked i en fråga. Jag har försökt göra klart att vi skall vidta alla ansträngningar som är möjliga för att klara sysselsättningen i Lövånger, att vi nu är inne i mera direkta förhandlingar om ett sysselsäliningsobjekt där för all rädda huvudparten av dem som kan komma i fråga Kr varsel om avsked. Längre kan jag inte gå, herr talman! Della är de besked som jag också vill lämna till människorna uppe i Lövånger: Vi hoppas att sysselsättningen där skall kunna klaras, så att vi inom kort kan ge dem det besked som de nu Önskar få.

Överläggningen var härmed slutad.

179

Nr 73

Torsdagen den 26 febmari 1976

Om åtgärder med anledning av holländskt förslag om avkriminalisering av innehav av cannabis

§ 21 Omåtgärder med anledning av holländskt förslag om avkriminalisering av innehav av cannabis

Herr socialministern ASPLING erhöll ordet för att besvara herr Ja-destigs (s) den 27 januari anmälda interpellation, 1975/76:98, lill herr justitieministern, och anförde:

Herr talman! Herr Jadestig har till justitieministern ställt vissa frågor angående föreslagna ändringar i den holländska narkotikalagsliftningen.

Enligt fastställd ärendefördelning ankommer del på mig att besvara interpellationen.

Det förslag till ändringar av narkotikalagstiftningen som den holländska regeringen har lagt fram innebär i fråga om innehav av cannabis en minskning av straffmaximum från fyra till två års fängelse. I fråga om brott med internationell anknytning bibehålls dock fyra års fängelse som maximistraff För innehav av cannabis för personligt bruk föreslås det högsta straffet bli 500 holländska floriner i böter eller fängelse en månad. Innehav av upp till 30 gram av substansen skall anses som innehav för personligt bruk. Enligt vad jag har inhämtat har den holländska regeringen f. n. inga planer pä att helt avkriminalisera innehav av cannabis.

För att en avkriminalisering av t. ex. innehav av cannabis skall kunna ske i ett land som i likhet med Holland och Sverige har anslutit sig till 1961 års allmänna narkotikakonveniion krävs att konventionen ändras. För detta krävs i sin tur att en viss i konventionen föreskriven ordning iakttas. Något initiativ till ändring har såvitt känt inte tagits. Eftersom Sverige ratificerat konventionen kommer vi omedelbart att få kännedom om eventuella förslag till ändring av den och har dä som medlem av FN:s narkotikakommission möjligheter alt påverka ärendets handläggning. Enligt min mening finns del inte något underiag för ett beslut om ändring av konvenlionen när det gäller cannabis.

180

Hen JADESTIG (s):

Herr talman! Svenska regeringen har en fin tradition att försvara när det gäller internationellt narkoiikakontrollarbete. Dess agerande för att få frågorna kring centralstimulerande medel internationellt reglerade var föredömligt, och Sverige har därigenom etablerat sig som en av de mer initiativrika länderna när det gäller internationella narkolikaåtgärder.

Det måste därför vara angeläget för svenska regeringen att stärka denna sin internationellt respekterade position genom ett kraftfullt agerande när det gäller cannabisfrågan. Försök all genom tillägg till 1961 års allmänna narkotikakonveniion införa särlagstiftning för cannabis så att detta medel kan utnyttjas för privat konsumtion som njutningsmedel måste tillbakavisas med kraft. Den vetenskapliga rapporteringen om missbrukets skadeverkningar är numera så gedigen alt det klart framgår att cannabis är ett beroendebildande ämne som bör vara omgärdat av samma strikta skyddsbestämmelser som andra narkotika.

Jag har i min interpellation ställt fyra frågor:

1.    Vilken betydelse för svenskt vidkommande har den holländska regeringens förslag om avkriminalisering av innehav av cannabis?

2.    Kommer delta förslag - om det genomförs - att få följdverkningar så till vida att andra länder kan tänkas följa efter för att avkriminalisera innehav av cannabis?

3.    Strider den holländska regeringens förslag mot 1961 års allmänna narkotikakonvention?

4.    Avser den svenska regeringen att vidta nödvändiga diplomatiska åtgärder, antingen på bilateral bas eller genom Förenta nationernas narkotikakommission, i avsikt att upprätthälla respekten för bestämmelserna i narkotikakonvenlionen.

Socialministern går inte så konkret in på mina frågeställningar, men svaret ger dock viss vägledning för en bedömning.

Svarei på den första frågan angående betydelsen av det holländska förslaget för svenskt vidkommande uppfattar jag klart posilivt, och det finns alltså inte någon som helst anledning att vara orolig för att vi här hemma i Sverige skall ändra vår lagstiftning kring cannabis.

Det har ju varit ett holländskt delegationsbesök här med experter pä narkotika för bara någon vecka sedan, och jag hoppas att socialministern i sina samtal med delegationen framförde sin oro över det tilltagande narkotikamissbruk som förekommer här i Sverige och i övriga Västeuropa.

Svaret på min andra fråga tolkar jag så, att inga andra länder än Holland har aviserat ändring i sin lagstiftning kring cannabis.

När det gäller fråga tre tolkar jag svarei som en bedömning att den nederiändska regeringens förslag till ändring av straffsatser m. m. ryms inom den allmänna narkotikakonventionens ram.

Beträffande den fjärde frågan kan det tyckas att statsrådet var något svävande. Jag tycker del skulle vara värdefullt om jag kunde få en deklaration att regeringen kommer alt motarbeta varje förslag om ändring i den allmänna narkotikakonventionens bestämmelser. Andra länder, t. ex. vissa arabstater, Sovjetunionen och USA, är liksom Sverige starkt narkotikapolitiskt medvetna, och rör ett internationellt agerande på det här området skulle Sverige få ett starkt internationellt stöd.

Både den svenska och den internationella narkotikalagstiftningen har som målsättning att slävja narkotikamissbruket. Narkotikalagstiftningen är en skyddslagstiftning. Den behövs för att alla medborgare skall förmås att medverka i strävandena att komma till rätta med narkotikamissbruket.

Jag ber, herr talman, att få tacka för svaret. Statsrådet har numera såväl alkohol- som narkotikafrågorna under sitt beskydd, och låt mig få uttala den förhoppningen att vi i vårt samhälle skall lyckas finna former som minskar de stora skadeverkningar som dessa droger vållar.

Nr 73

Torsdagen den 26 februari 1976

0/77 åtgärder med anledning av holländskt .förslag om avkriminalisering av innehav av cannabis

181

Nr 73

Torsdagen den 26 februari 1976

Om åtgärder med anledning av holländskt .fÖislag om avkriminalisering av innehav av cannabis

Hen TORWALD (c):

Herr talman! Min kollega herr Bengtsson i Göteborg och jag har av naturiiga skäl sedan många år intresserat oss för narkotikaproblematiken. Göteborg, i egenskap av hamnstad i en gränszon för trafik mot kontinenten, har naturiigtvis haft speciella problem all bemästra i dessa sammanhang. Vi har i Göleborg sedan länge satsat på förebyggande narkotikapolitik, och vi har främjat åtgärder dels från polisens sida, dels från socialvårdens sida men inte minst gemensamma insatser från polis och socialvård i ett som vi har funnit fruktbärande samarbete.

Det är trots allt så att narkotikaproblemet står i direkt relation lill tillgången på narkotika. Finns det gott om cannabis och andra former av narkotika så kan man vara ganska säker på att man får ökad frekvens av narkotikamissbruk.

Det har tyvärr i vissa kretsar funnits en viss tendens att bagatellisera - Jag skulle nästan vilja säga popularisera - bruket av hasch. Ganska länge var det också t, o, m, seriösa forskare som hade en känsla av att hasch var relativt ofariigt. De baserade detta ståndpunktstagande på det faktum att man inte i samma utsträckning som när det gäller andra narkotikapreparat blir fast - om jag så får säga. De flesia människor kan ägna sig åt haschbruk någon lid och sedan sluta utan alltför stora abstinensbesvär. Men å andra sidan är det en känd erfarenhet bland dem som sysslar med dessa frågor alt haschen fungerar som en inkörsporl till tyngre narkotikapreparal. Det blir alltså en övergång lill amfetaminpreparat och sedan också heroinderival och annal som börjat dyka upp.

Vi ser därför synnerligen allvarligt på eventuella lättnader i narkotikalagstiftningen i Holland, Jag lycker dock att statsrådels svar på denna punkt är fulll tillfredsställande. Det är glädjande all se att man i varie fall inte är inne på att helt avkriminalisera innehavet av cannabis.

Till sist skulle jag bara vilja ha en liten kommentar. Det står i sista meningen i svaret: "Enligt min mening finns det inte någol underlag för ett beslut om ändring av konventionen när det gäller cannabis." Jag antar att statsrådet därmed menar att det inte har kommit något till den svenska regeringens kännedom som tyder på att det skulle finnas någon strävan att ändra denna konvention. Men Jag skulle ändå gärna vilja höra socialministerns uttryckliga försäkran att om del kommer några propåer i den riklningen, skall socialministern på allt sätt försöka motverka en sådan ändring av bestämmelserna.

182

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Till att börja med vill jag instämma i de synpunkter som herrar Jadestig och Torwald tidigare har anfört.

Jag tycker att det finns anledning att rikta kritik mot regeringen för en viss ovilja all söka påverka i det här fallet den holländska regeringen till en förbättrad narkotikalagstiftning. Det är många gånger som vi från den här talarstolen har begärt att exempelvis justitieministern skulle ta kontakter med Holland för att försöka påverka opinionen. Nu har så

inle skett. Men jag vill här nämna, herr lalman, att riksdagens justi-lieutskott häromåret besökte Holland och hade ingående diskussioner med parlamentariker i den holländska riksdagen. Vi har fält dem att förstå att ett engagemang från vår sida inte skall uppfattas som en inblandning i ett annat lands inre angelägenheter utan att frågor om nar-koiikalagstiftning bör lösas i internationellt samförstånd. Om del är en svag länk i en kedja, så kommer del alt negativt påverka situationen i övriga länder där man har sett om sitt hus och där man har fått en acceptabel lagstifining.

Ett resultat av denna resa, som vi i justitieutskottet förelog, var att man från det holländska parlamentet för ett par veckor sedan anmälde inlresse av att få komma hit och lala med oss om del lagförslag som nu föreligger. Jag tycker det finns anledning, herr talman, att notera att det lagförslaget i stora stycken tillmötesgår de önskemål och synpunkter som vi här från den svenska riksdagen har framfört. Därför lycker jag del är värt all konstatera att del nu förefaller som om en omsvängning ägde rum i Holland.

Jag tror det var herr Jadestig som sade att när de holländska parlamentarikerna var uppe i socialdepartementet fick de också den uppfattningen all Sverige tillrådde en fortsatt kriminalisering av cannabis. Jag har inget annat intryck än att man fick ett sådant besked. Däremol kanske jag ändå får antyda alt när parlamentarikerna talade med oss i justitieulskottet nämnde de att den information de hade fått i jus-tiliedepanementel närmast gick ul på all det inte var Sveriges sak att lägga sig i hur Holland ordnade sin narkotikalagstiflning. Jag vill inte komma med några direkta påslåenden, eftersom jag själv inte deltog i den här sammankomsten -jag vill bara framföra vad parlamentarikerna sade till oss vid den kontakt som vi hade med dem.

Det leder mig, herr lalman, lill slulsatsen alt det svar som socialministern har givit på interpellationen borde ha kunnat få en någol annan avslutning, och jag instämmer i herr Torwalds synpunkter där. Jag tycker att uttalandet att det inte finns något underiag för ett beslut om ändring av konventionen när det gäller cannabis är skäligen magert. Därför skulle jag vilja fråga herr socialministern om han kanske med del här menar alt Sverige på alll sätt även i fortsättningen skall verka för att diskussionen om avkriminalisering av cannabis inte blir aktuell, I varie fall vill jag avslutningsvis säga till herr talmannen och till kammaren att det var det besked som vi parlamentariker från samtliga partier gav våra holländska kolleger när de var uppe hos oss, att diskussionen om en avkriminalisering av cannabis är icke aktuell såviii på den svenska riksdagen ankommer.

Nr 73

Torsdagen den 26 februari 1976

0/7? åtgärder med anledning av holländskt .förslag om avkriminalisering av innehav av cannabis

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Självfallet ser vi från folkpartiets sida med mycket stort allvar på del här problemet. Vi vet alt det är en fråga som har väldigt stora konsekvenser i olika avseenden. Narkotika kan ju lätt föras över

183

Nr 73

Torsdagen den 26 febmari 1976

Om åtgärder med anledning av holländskt förslag om avkriminalisering av innehav av cannabis

gränserna, och trafiken över gränserna är också mycket omfattande. Narkotikan är inte särskilt skrymmande men så värdefull per gram att även relativt dyra ombyggnader av bilar t, ex, kan löna sig, om risken för upptäckt därigenom minskar,

I beaktande av de svära förhållanden under vilka lull och polis verkar måste man konstalera att de resultat som vunnits har varit belydande och värda erkännande. Men självfallet kan inte vi lösa problemet på nationell basis, utan del måste ske ett mycket intimt samarbete över gränserna. Vi har många gånger här i riksdagen haft anledning alt påpeka hur viktigt det är att de inlernationella överenskommelserna -jag tänker nu på den konvention som här har omnämnts - respekteras i alla avseenden, I det sammanhanget har vi ju lidigare haft tillfälle att diskutera den nederländska regeringens, ibland åtminstone, bristande intresse när det gäller att hålla lillbaka narkotikabrukels utbredning och slävja möjligheterna att via Holland föra över narkotika t, ex, till Sverige,

Ett annal land vars inslällning har haft negativa verkningar för oss är Turkiet, Den turkiska regeringens hållning har varit sådan att vi har fått ett väsentligt ökal tryck på vårt land när det gäller olagligt införande av narkotika hit. Därför finner jag det vara utomordentligt angeläget att man pä det internationella planet observerar den saken samt att vi från svensk sida gör allt vad vi kan för alt påverka ulvecklingen positivt. Man måste sålunda vara utomordentligt återhållsam när del t, ex, gäller att lagstiftningsvägen avkriminalisera narkotikainnehav.

Det finns säkert mycket mer att göra i dessa frågor, och av lidigare talare i debatten har vi hört - inte minst av fru Krisiensson - att en del är på gäng. Jag noierar det och ansluter mig gärna lill vad föregående lalare sagt i det fallet.

Slutligen tycker också jag att avslutningen på detta interpellationssvar kunde ha inneburit en mera direkl uttalad mening från regeringens talesman att man i regeringen är beredd att göra allt som står i regeringens makt för alt några lättnader i narkotikalagstiftningen, som kan medföra negativa verkningar, inte genomförs utan att man respekterar konventionen och med alla medel försöker förhindra sådana lättnader.

184

Herr socialministern ASPLING:

Herr talman! Det är en viktig fråga som vi nu debatterar, och jag har egentligen anledning att knyta an till vad samlliga lalare här har sagt.

Man har bl. a. ställt en del frågor som gäller kontakten med Holland. Vid den holländska parlamentsgruppens besök nyligen hade jag lillfälle alt inför gruppen redogöra för den svenska regeringens.inslällning. Som jag ser det är det väsentligt att vi har fått möjlighel alt framföra vår uppfattning i narkotikafrågan, och jag finner f n. inte skäl au därutöver vidta några åtgärder. Men jag kan försäkra att vi i regeringen med mycket stor uppmärksamhet följer ulvecklingen på narkolikaområdet i Holland och i andra länder.

Såviii jag vel har det holländska pariamentet ännu inle lagil ställning till det förslag som föreligger om cannabis. Vi vet därför inte vad som kommer att ske. Men det var av storl värde alt vi fick tillfälle att diskutera frågan med de representanter för del holländska parlamentet som var här som den svenska riksdagens gäster. Från vår sida talade vi då också klarspråk och redogjorde ingående för vår syn pä narkotikafrågorna, inte minst när det gäller cannabis.

Vår inställning till cannabis är oförändrad. Vi är helt på det klara med att den medför medicinska och sociala skadeverkningar och att den kan bli inkörsporten till miljöer där man missbrukar tyngre droger. Vi har från svensk sida under årens lopp slagit fast vår inställning, och jag tror att det har varit av stort värde. Denna mycket fasta och konsekventa inslällning har väl också haft betydelse utanför våra gränser.

Fru Krisiensson har uppenbarligen fåll lov att lämna kammaren. Jag skall därför inle här gå in i någon direkl polemik mot henne. Hon tycktes anse att vi skulle ha varit passiva när det gällde att föra fram våra åsikter exempelvis till de holländska myndigheterna. Del är inte riktigt. Vi har haft fortlöpande kontakter.

Man skall inte heller glömma bort att vi i FN:s narkotikakommission, där vi är representerade, har direkta möjligheler att påverka andra länders inställning. Just i dessa dagar pågår i Geneve en konferens med FN:s narkotikakommission. Det finns f. ö. i dag i vissa svenska tidningar referat från sammanträdet som understryker den svenska internationella aktiviteten. Man skall inle heller glömma bort all del var från vårt land som kravet framfördes att psykoiropa medel, centralslimulanlia, skulle föras in under FN:s narkotikakonveniion, den s. k. Singie Convention, Det har sl<ett. Den delen är ännu inle ratificerad, men vi verkar också för detta.

Herr talman! Jag skall inte föriänga debatten på denna punkt. Men det är självfallet centrala och vikliga frågor. Om någon oklarhet skulle råda beträffande innebörden av den sista meningen i mitt svar, vill jag försäkra att vi, om del skulle uppstå tendenser lill avkriminalisering av innehav av cannabis, med all kraft kommer att motarbeta detla.

Nr 73

Torsdagen den 26 februari 1976

Om åtgärder med anledning av holländskt förslag om avkriminalisering av innehav av cannabis

Hen JADESTIG (s):

Herr lalman! Den deklaration som statsrådet senast gjorde är myckel glädjande. Den ligger i linje med den narkotikapolitik som Sverige rätt länge fört. Jag ber au få tacka för deklarationen - nu vet vi var vi står på den här punkien.

Jag begärde egentligen inte ordet med anledning av statsrådets anförande utan för att rätta till ett missförstånd i protokollel. Fru Kristensson måtte ha missuppfattat mig - hon lyssnade kanske inte så noga pä mig. När hon läser milt inlägg kommer hon all se au jag, när jag lalade om den holländska delegationens besök, inte gjorde några värderingar; jag sammanträffade inte själv med delegationen. Jag uttalade bara förhoppningen alt socialministern vid sitt samtal med delegationen

185

Nr 73

Torsdagen den 26 februari 1976

Om ändrade villkor för sjukförsäkring jör pensionärer

framförde sin oro över det tilltagande narkotikabruket i Västeuropa och även här i vårt land. Någon värdering gjorde Jag alltså inte.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 22 Om ändrade villkor för sjukförsäkring för pensionärer

186

Herr socialministern ASPLING erhöll ordet för alt besvara herr Börjessons i Falköping (c) den 6 februari anmälda interpellation, 1975/76:111, och anförde:

Herr talman! Herr Böriesson i Falköping har frågat mig om jag är beredd medverka till alt sådan ändring av de s, k, utförsäkringsbestäm-melserna företas au pensionärer jämställs inom sjukförsäkringen med personer i aklivi arbele och därmed får koslnadsersällning från försäkringen oavsell den lid sjukdomen omfaiiar.

Ersättning i form av sjukpenning avser att täcka del inkomstbortfall som uppslår vid sjukdom. På molsvarande säll iräder förtidspension och ålderspension in i stället för den vanliga förvärvsinkomsten och utgår även vid sjukdom. Av denna anledning utgår inle sjukpenning lill den som uppbär hel förtidspension. För den som uppbär ålderspension kan sjukpenning f n, utgå för högsl 180 dagar. Fr. o. m. den I juli i år gäller begränsningen för ålderspensionärer endasl för den som fylll 70 år eller dessförinnan börial uppbära hel ålderspension. Den som uppbär halv ålders- eller förtidspension har alliså i princip samma rält lill sjukpenning som övriga försäkrade.

När en försäkrad vårdas på sjukhus belalas vårdavgiften av försäkringen. Samtidigt görs ell avdrag på den försäkrades sjukpenning med 20 kr. per dag eller i vissa fall med lägre belopp. För den som uppbär folkpension i form av hel förtidspension eller ålderspension svarar försäkringen för sjukhusavgifien under högsl 365 dagar. Fr. o. m. den 1 juli i år gäller denna begränsning för ålderspensionärer endasl för den som fylll 70 år eller dessförinnan böriat uppbära hel ålderspension. Avdrag för den sjukhusavgifi som försäkringen betalar görs endast i de fall pensionären samtidigt uppbär sjukpenning. Vid längre sjukhusvistelse får pensionären själv svara för vårdavgiften. Det har dock förutsatts att sjukvårdshuvudmännen vid behov medger avgifisnedsältning eller avgiftsbefrielse för att inte vårdavgiften för dessa pensionärer skall bli för betungande. Den vårdavgifi som pensionären får belala i dessa fall mol-svarar i princip del sjukpenningavdrag som görs vid sjukhusvård för övriga försäkrade.

Jag vill slutligen nämna au regeringen förra året gav socialutredningen i uppdrag att utreda och snarast möjligl lägga fram förslag angående avgiftsregler vid sluien sjukvård för dem som inte omfattas av sjukförsäkringens ersättningsregler för sjukhusvård.

Hen BÖRJESSON i Falköping (c):

Herr lalman! Jag ber att få tacka socialminislern för svaret på min interpellation. Vad jag påtalade i den var det förhållande som råder beträffande reglerna för sjukpenning lill folkpensionärer.

En folkpensionär kan erhålla sjukpenning under högsl 180 dagar, och vårdas pensionären på sjukhus utgår ersättning för sjukhusvård under 365 dagar. Dessa regler gäller för alla som har gått i pension - utförsäkringen Iräder i kraft samma dag som pensionären varil sjuk i 180 dagar, räknal från den dag då pensionsåldern inträdde.

Jag vill genast underslryka att vad jag påtalade självfallet inle gäller de fall där det är fråga om en livslång sjukhusvistelse inom l. ex. långtidsvården. Då bör del givetvis bli fråga om ersättning för den sjukes del. Däremol anser jag det högsl diskriminerande all pensionärer skall ha sjukpenning under 180 dagar och ingeniing därutöver med undanlag för all viss ersällning för sjukhusvård uigår under högsl 365 dagar.

Personer i aktiv ålder behöver inle bekymra sig för den händelse de blir sjuka 180 dagar eller myckel längre. De får sjukpenning liksom sjukhusvård ulan egna ullägg. Vi kan ju alla drabbas av sjukdomar som lar lång tid, oavsett om vi befinner oss under eller i pensionsåldern.

Vi brukar här i riksdagen vara tämligen överens om all det gäller att skapa så rättvisa villkor som möjligt för pensionärerna, som varil med om att lägga grunden lill den välfärd vi har i vårt land. Pensionärerna bör få del av den höjning av levnadsstandarden som människor i akiiv ålderautomatiskt kommer i åtnjutande av. På samma sätt bör vi rimligivis belrakia pensionärernas ställning när det gäller våra trygghetslagar.

De ulförsäkringsbesiämmelser som gäller för pensionärerna kan mot den bakgrund jag här citerat inte rimma med vår allmänna inställning när det gäller rätlvisekraven för våra pensionärer. Enligt min mening bör en person som träder in i pensionsåldern ha samma trygghei, framför alll vid sjukdom, som den som befinner sig i aktiv ålder. Förutsatt, som jag tidigare nämnt, att sjukdomen och vården varar viss begränsad tid, dvs, att det inte är fråga om en livslång vistelse på sjukhus eller annan vårdinrättning.

Gränsen 180 dagar för pensionärer är enligt min mening hell otillfredsställande och bör snarast mjukas upp. Man kan inle begära alt en pensionär efter elt halvl års sjukdom - om del som sagl inle gäller en livslång sjukdom - skall avstå från sin lägenhet, sin telefon och annat som han måste beiala för under sjukdomstiden. Om något är del viktigt att en åldrig människa känner den tryggheten au hon har del egna hemmet - med alll vad del innebär - all återvända till när sjukdomen är överstånden, med andra ord samma trygghet som människor i aktiv ålder har.

Jag skall, herr lalman, ge bara ell exempel som belyser hur en pensionär kan råka i ekonomiska svårigheler på grund av de bestämmelser som jag har påialai i min interpellation. Del gällde en patient som vistades på ell myckel siort och förnämligt sjukhus. Jag skall av naturiiga skäl

Nr 73

Torsdagen den 26 febmari 1976

0/7? ändrade villkor jör sjukjörsäkring jör pensionärer

187

Nr 73

Torsdagen den 26 februari 1976

Om ändrade villkor jör sjukjöisäkring .jör pensionärer

ej nämna sjukhusets eller vederbörandes namn. Personen i fråga var i 70-årsåldern och hade tillbringat många månader på sjukhus. Han har fått flera hjärtinfarkter och hans ena ben är amputerat.

Vården var i alla avseenden bra, sade han. Vad han egentligen klagade över var att del faktiskt är ganska dyrt alt ligga på sjukhus, även i Sverige, om man är långvarigt sjuk. Den här mannen har sin folkpension men ingen ATP, Varie dag kostade vården honom 20 kr, Mannen säger alt han har I 242 kr, i pension och att den sista sjukhusräkningen gick på I 065 kr. Del blir sannerligen inle myckel över till några som helst ut-, svävningar när den räkningen är betald. Han säger att han som pensionär måste vända på slantarna.

Detta var endast ett exempel, men det ligger till viss del lill grund för min interpellation.

Sedan jag framställde min interpellation har 18 personer låiii höra av sig och betonat önskvärdheten av att en ändring kommer lill stånd, så att en pensionär som exempelvis inle har ATP eller annan form av till-läggspension vid längre sjukhusvistelse skall erhålla avgiftsbefrielse för all inle, som socialministern så rikiigi påpekat, vårdavgiften skall bli alllför betungande.

Jag vill, herr talman, tolka socialministerns svar välvilligt. Med hänvisning till au regeringen gett socialutredningen i uppdrag att utreda och snarast möjligl lägga fram förslag angående avgiftsregler för sluten sjukvård för dem som inte omfattas av sjukförsäkringens ersättningsregler för sjukvård hoppas jag all de synpunkter jag framfört i min interpellation skall behandlas seriöst av ulredningen och att hänsyn skall las lill rällvisekravel när det gäller berörda pensionärer.

188

Herr socialminislern ASPLING:

Herr talman! Jag hade inte tänkt att förlänga debatten, men herr Börjessons i Falköping inlägg ger mig ändå anledning att stryka under några väsentliga principer.

Det är viktigt all i detta sammanhang hålla i minnei all både förtidspension och ålderspension - på motsvarande säll som sjukpenningen - är avsedd ati ersätta en förvärvsinkomst. Pensionen kan ju även innefatta en relativt hög ATP eller ijänsiepension. Del ligger då i sakens nalur all man inle under obegränsad lid samiidigl kan få både full pension och sjukpenning. För den ålderspensionär som fortsätter att arbeta gäller all han vid sidan av sin pension har rält till sjukpenning i 180 dagar. Från den 1 juli i år gäller begränsningarna av tiden för sjukpenning enbart dem som har hel förtidspension eller hel ålderspension.

Jag vill slutligen framhålla att pensionären har rätt till samma förmåner som övriga försäkrade närdet gällerexempelvis läkarvård, tandvård, sjukvårdande behandlingar, läkemedel och resekostnadsersättning. En pensionär har också, som jag lidigare framhållit, rält lill fri sjukhusvård i sammanlagt 365 dagar. Medan det för övriga försäkrade görs ett sjukpenningavdrag på upp lill 20 kr. per dag, så görs det inie någol mot-

svarande avdrag på pensionen under denna tid. Försl efter sammanlagt ell års sjukhusvistelse behöver pensionären böria belala avgift för mat och omvårdnad på sjukhuset.

Del är viktigt alt hålla delta i minnet, och jag har därför velal göra delta tillägg. Jag vill slutligen bara än en gång underslryka alt det f. n. pågår en utredning om hur avgifterna för långvårdspatienier i framtiden skall utformas.

Nr 73

Torsdagen den 26 febmari 1976

0/7? kostnaderna jör hemtransport av avliden person

Herr BÖRJESSON i Falköping (c):

Herr talman! Jag hade kanske inte behövt begära ordet än en gång, men för klarhetens skull vill jag deklarera alt vad jag åsyftat är de pensionärer som enbart har sin folkpension och som har en längre sjukhusvistelse än 365 dagar. Det kommer säkerligen att framgå klart av protokollet vad jag avsett.

När det gäller en så långvarig sjukhusvistelse att pensionären bör lämna ifrån sig sin lägenhet och säga upp sitt telefonabonnemang, anser jag att det kan vara rimligt att ta ut denna avgift på 20 kr. Men i andra fall kan del vara hån för en person som bara har sin folkpension att behöva belala 20 kr. om dagen. Det exempel jag anförde i mitt första inlägg visar att den pensionär det där gällde känner sig ganska bitter över alt behöva betala så mycket av sin pension för vården.

Jag tror att socialministern och jag skall finna att vi är ganska överens i den här frågan när vi läser resp. inlägg.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 23 Om kostnaderna för hemtransport av avliden person

Herr socialministern ASPLING erhöll ordet för alt besvara herr Bör-.jessons i Falköping (c) den II februari anmälda interpellation, 1975/76:113, och anförde:

Herr lalman! Herr Böriesson i Falköping har frågal mig om jag är beredd att medverka lill all kostnaderna för transport av avliden person från sjukvårdsinstiiution till hemorten bestrids inom ramen för den allmänna försäkringen.

Frågan om ersällning för kostnader i samband med dödsfall har diskuterats av riksdagen under en följd av år. Riksdagen har därvid framhållit bl. a. all begravningshjälp utgår från yrkesskadeförsäkringen saml att del ekonomiska skyddet för kostnader vid dödsfall i övrigl upprätthålls genom frivilligt tecknade försäkringar.

Yrkesskadeförsäkringen omfattar i princip alla anställda i allmän eller enskild tjänst. Ersättningen vid dödsfall från yrkesskadeförsäkringen i form av begravningshjälp motsvarar 20 96 av basbeloppel vid årets ingång. Yrkesskadeförsäkringskommilién har i sitt belänkande (SOU 1975:84) föreslagit en höjning av denna ersättning. Vidare upprälthålls ett be-

189

Nr 73                 tydelsefulli ekonomiskt skydd i samband med dödsfall genom tjänsie-

Torsdaeen den     grupplivförsäkringar och frivilliga grupplivförsäkringar samt försäkringar

26 februari 1976        ' begravningskassor och sjuk- och begravningskassor. Dessa försäkringar

---------------    kan vanligen omfatta även den försäkrades maka eller make.

Om kostnaderna     Genom de nu nämnda försäkringsformerna har skapats ett ekonomiskt

jör hemtransport av   skydd för kostnader i samband med dödsfall för i stort sett samtliga
avliden person     förvärvsarbetande. De kostnadsfrågor som herr Börjesson lar upp i sin

interpellation har samband med bl. a. de frågorom begravningsväsendet m. m. som behandlas i en särskild arbelsgrupp i anslutning till överläggningarna i slai-kyrka-frågorna. Jag är moi denna bakgrund inle beredd all f n. ta ställning lill hur dessa frågor skall lösas i framliden.

Hen BÖRJESSON i Falköping (c):

Herr talman! Jag nästan ber om ursäkt för all jag har besvärat socialministern tre gånger i dag. Det här är min andra interpellation, och även för della interpellationssvar ber jag att få framföra elt tack.

Som jag framhållit i min interpellation bestrids kostnaden för hemtransport av avliden person från det sjukhus dit vederbörande blivit re-miiierad inle av den allmänna försäkringen.

Del iryggheissyslem som vi här i landel har byggt upp inle minsl med tanke på sjukdomsfall och vård vid institution etc. ger de enskilda medborgarna nära nog all den ekonomiska hjälp som påkallas. Sålunda utgår även reseersättning när patienter remitteras lill olika vårdanstalter.

Men avlider en patient vid den institution där vederbörande vårdas ankommer del på dödsboet att stå för kostnaderna för hemtransporten av den avlidne. I många fall blir delta mycket betungande, särskill då vederbörande remiiierals lill ett sjukhus långt från hemorten.

Socialminislern framhöll alt begravningshjälp utgår från yrkesskadeförsäkringen saml all del ekonomiska skyddet vid dödsfall i övrigt upprätthålls genom frivilligt lecknade försäkringar. Del är riktigt i de situationer där vederbörande är yrkesskadeförsäkrad eller frivilligt har tecknat försäkring.

I delta sammanhang får dock inte förglömmas all det finns mycket slora grupper människor som inle omfattas av della skydd, specielll äldre, ej yrkesverksamma saml barn och ungdom. Dessa står hell utan ekonomisk hjälp i en dylik situation,

I sådana fall blir det de anhöriga eller - om dessa ej kan betala kostnaderna -socialvården som får betala. Del sistnämnda alternativet torde för många anhöriga framslå som någon form av fattighjälp som känns motbjudande all anlita.

Som jag tidigare sagl - och jag vill gärna upprepa del - finns del alltjämt många i della land som har varken yrkesskade- eller grupplivförsäkring och som därmed inle åinjuier försäkringsskydd.

För all min framsiällning skall bli så korrekl som möjligt vill jag gärna

säga au i del län som jag represenierar, Skaraborgs län, har vi löst frågan

190                  så all i de fall en patient remitteras till sjukhus utanför länet betalar

landstinget kostnaden för hemtransport för den händelse paiienlen avlider under vislelsen där.

Därmed har landstinget svarat för de kostnader som rätteligen, enligt min mening, bör åvila försäkringskassan. Det kan synas ganska märkligt alt om man blir remitterad lill elt sjukhus erhåller man ersättning från sjukkassan för resekostnader, men om man avlider på della sjukhus skall anlingen yrkesskadeförsäkringen, den frivilligi lecknade försäkringen, anhöriga eller i sisla hand socialvården iräda emellan och svara för kosl-naderna - för så vill inle della är ordnat på samma säll som i Skaraborgs län, där landstinget träder emellan då del gäller remisser ulom länet,

Socialminisler Aspling är inle, om jag läser svarei rätt, beredd all ta ställning lill hur man skall ordna skyddet för den grupp människor som inte är förvärvsarbetande. Han hänvisar i stället till de frågor om begravningsväsendet m, m, som behandlas i en särskild arbelsgrupp i anslulning till överläggningarna i sial-kyrka-frågorna. Även om socialministern därmed inte vill ta ställning lill själva sakfrågan vill jag uttala en förhoppning om att han måtte beakta de önskemål som jag framfört i min interpellation saml därmed åtföljande kommentarer.

Nr 73

Torsdagen den 26 febmari 1976

0/7? iakttagande av kvalifikationskraven vid tillsättning av tjänst som hälsovårdsinspektör

Överläggningen var härmed slutad.

§ 24 Om iakttagande av kvalifikationskraven vid tillsättning av tjänst som hälsovårdsinspektör

Herr socialministern ASPLING erhöll ordet för att besvara herr Johanssons i Hållsta (c) den 5 februari anmälda interpellation, 1975/76:105, och anförde:

Herr talman! Herr Johansson i Hållsta har frågat vilka ålgärder jag länker vidta för all garantera au hälsovårdsstadgans krav pä kvalifikationer tillgodoses vid lillsälining av tjänst som hälsovårdsinspektör,

I 14 S hälsovårdsstadgan föreskrivs all det i varie kommun skall finnas en eller fiera hälsovårdsinspektörersom skall biträda hälsovårdsnämnden, I samma paragraf sägs att den som antas lill heltidsanställd hälsovårdsinspektör skall ha genomgått fastställd kurs för hälsovårdsinspektörer. Socialstyrelsen kan medge dispens från delta utbildningskrav om någon på grund av annan utbildning eller förvärvad erfarenhet bedöms lämplig alt fullgöra på hälsovårdsinspektör ankommande uppgifter.

Såvitt jag har mig bekant har gällande behörighetskrav för hälsovårdsinspektörer inte åsidosatts då sådana tjänster utannonserats och tillsatts. Vad herr Johansson i Hållsta förmodligen åsyftar torde vara det förhållandet att några slörre kommuner tillsatt särskild förvaltningschef med administrativa och organisatoriska uppgifier under hälsovårdsnämnden. En sådan organisaiion befriar dock inte kommunerna från skyldigheten att ha hälsovårdsinspektör anställd.

Jag vill i delta sammanhang också erinra om att en särskild ulredning

191

Nr 73                 tillsattes år 1974 med uppgift all se över hälsovårdsstadgan. Enligt vad

Torsdaeen den        J'' ''" inhämtat avser utredningen att även behandla frågan om be-26 februari 1976        hörighetskrav för hälsovårdsnämndernas tjänstemän.

Om iakttagande av kvalijikationskra -ven vid tillsättning av tjänst som hälsovårdsinspektör

Hen JOHANSSON i  Hållsta (c):

Herr talman! Jag tackar socialminislern för svaret.

Anledningen till att jag riktar denna interpellation till socialministern är att jag är en av ledamöterna i den utredning som har till uppgift all se över nuvarande hälsovårdssladga, där det i 14 i? står att heltidsanställd hälsovårdsinspektör skall ha genomgått fastställd utbildning för hälsovårdsinspektörer.

De fall jag åberopai i min interpellation gäller tillsättandet av förvaltningschefer. Så som jag ser frågan måste del vara ett handikapp för en chef att ha en sämre grundulbildning än inspektörerna, och delta kan leda lill onödiga komplikationer vid ärendenas behandling - i synnerhet när besvärliga ärenden, som dessutom kanske är gränsfall, behandlas. Risk kan f ö. föreligga att misstanke uppslår att chefslillsättandet skett politiskt. Möjligheten för en ambitiös hälsovårdsinspektör all avancera lill förvaltningschef omintetgörs dessutom om denne inte måste ha en tillräcklig grundutbildning. Detta kan medföra all ambilionsgraden nedsätts och att en god laganda på hälsovårdskontorei äventyras, vilket till sist måste leda till att miljövårdsarbetet försvåras och drar ut på liden. En sådan utveckling skulle motverka vår strävan att så snabbi som möjligt lösa miljöproblemen i vårt land.

Som delaktig utredare när det gäller översynen av hälsovårdsstadgan skall jag medverka till att utforma en ny hälsolag som jag hoppas skall bli av den kvaliteten all den skall gälla många år för vårt land. Inför del viktiga arbetet anser jag all socialministerns principiella inställning till min fråga är mycket betydelsefull.

192

Hen GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Inlerpellanlen åberopar Gävle kommun som en av de kommuner som pä senaste tiden skulle ha tillsatt hälsovärdsriänsteman med hälsovårdsinspektörs arbetsuppgifter, där vederbörande tjänsteman inte uppfyllt de i hälsovårdsstadgan angivna kraven. I Gävle kommun har inte, vare sig nu eller tidigare, någon sådan tillsättning ägt rum. Än mindre har någon diskussion förekommit i tidningar om någon sådan tillsättning.

Däremol har Gävle kommunfullmäktige under hösten 1974 antagit en ny organisaiion för sin hälsovårdsförvaltning. Denna organisation är resultatet av en ulredning som genomförts i nära samverkan med sex liknande kommuner och Svenska kommunförbundet. Den nya organisalionen, som för Gävles del genomfördes den 1 januari 1976, föranledde dessförinnan tillsättningar av dels en ny befattning som hälsovårdschef och dels befattningar som i den nya organisalionen fåll nya benämningar.

Den nya organisalionen med sina befattningar bygger självfallet pä

hälsovårdsstadgans krav beträffande kompetens och behörighet. Förvaltningschef i den gamla organisationen var stadsläkaren. 1 den nya organisationen är hälsovårdschefen - som är en ny tjänst - förvaltningschef Beträffande kraven på denna befattningshavare har understrukits att genomgången utbildning till hälsovårdsinspektör inte kan fastläggas som krav. Personer med annan lämplig bakgrund bör även kunna komma i fråga. Vid sidan av en grundläggande hygienutbildning samt kunskaper i och erfarenhet av samhällsplanering och miljövårdsfrågor fordras av denne befattningshavare främst administrativ duglighet och god samarbetsförmåga.

Vid tillsättningen av den nya tjänsten som hälsovårdschef-förvaltningschef framförde de hos nämnden anställda åtta hälsovårdsinspektörerna att den nuvarande intendenten, som var föreståndare för hälsovårdsbyrån och förvaltningschefens ställföreträdare, borde för de fä år som han hade kvar till pension utses till hälsovårdschef

Hälsovårdsnämnden utsåg emellertid - ulan reservation - på grundval av en ingående beredning bland 16 sökande stadsvelerinären. Till biträdande hälsovårdschef utsågs ifrågavarande intendent. Av de åtta inspektörer som undertecknat skrivelsen till nämnden var tre sökande till den aktuella tjänsten eller till tjänsten som biträdande chef

Det enda som förekommit i Gävletidningarna om befattningstillsält-ningar i hälsovårdsnämnden är dels den nämnda skrivelsen från inspektörerna om att de önskade intendenten lill hälsovårdschef och dels i samband därmed elt intervjuutlalande av en länshälsovårdskonsulenl, tillika tidigare ordförande i hälsovårdsljänsiemannaförbundel, att en hälsovårdschefsbefattning skulle vara en befordringsljänst för inspektörer.

Från hälsovårdsnämndens i Gävle sida har en bedömning av de sökande till den helt nya och viktiga tjänsten som hälsovårdsförvaltningschef gjorts med hänsyn till meriter och lämplighet. Såväl fackmanna-som chefsaspekter har anlagts vid prövningen.

Det är svårt att förstå inlerpellantens koppling till såväl departementschefens uttalande i proposilionen angående hälsovårdsstadgan som hans åberopande av vad socialstyrelsen anfört när del gäller översynen av hälsovårdsstadgan. Det är väl ändå för kommunerna - i alla fall för de kommuner som åberopas i interpellationen - helt självklart, vilket också framgår av hälsovårdsstadgan, att hälsovårdsnämnderna till sitt biträde skall ha hälsovårdsinspektörer med föreskriven utbildning. Del kan däremol inte vara lämpligt och nödvändigl att kräva all förvaltningschefen skall ha just den typen av utbildning. Fastmera bör kommunerna ha friheten alt välja förvaltningschef på en bredare bas än den som inspek-lörsulbildningen i dag erbjuder.

Herr talman! Jag har funnit del angelägel au gå in i debatten för att ge fakta i frågan, eftersom den kommun där jag har elt politiskt medansvar i interpellationen har utpekats på ell felaktigt sätl. Utan all gå in på speciell kommun har f ö herr socialminislern lämnat jusl del svar som della uinämningsärende kan sägas vila på.

Nr 73

Torsdagen den 26 februari 1976

Om iakttagande av kvalijikationskra-ven vid tillsättning av tjänst som hälso vårdsinspektör

193

13 Riksdagens protokoll 1975/76:71-74

Nr 73

Torsdagen den 26 februari 1976

Om iakttagande av k\'alijikationskra-ven vid tillsättning av tjänst som hälsovårdsinspektör

194

Hen JOHANSSON i Hållsta (c):

Herr talman! Jag har fått uppgifter från Gävle i denna fråga, och om jag har fått fel informationer ber jag att få beklaga det. Efter vad jag hörde blev en veterinär tillsatt på denna tjänst. Jag vill inte påslå att en veterinär har en dålig utbildning, men ändå har väl inte en veterinär fåll tränga in i de grundläggande frågorna på det sätt som en inspektör har fåll göra.

Jag har framställt min interpellation därför alt jag vill få information inför arbetet i utredningen.

Jag anser, såsom jag sade i mitt tidigare inlägg, att en chef bör ha den grundläggande utbildning som en inspektör har, för att rält kunna bedöma inspektörernas utlåtanden. Del är inspektören som framlägger utlåtanden när ärendena skall behandlas i hälsovårdsnämnd, och då bör chefen vara så insatt i frågorna att han förstår vad inspektören menar. Det kan, som jag också sagt, många gånger vara fråga om gränsfall. Jag har själv jobbat som hälsovårdsnämndsordförande innan jag kom in i riksdagen och vet litet grand om hur en hälsovårdsförvaltning arbetar.

Mot den bakgrunden anser Jag det viktigt alt just chefen skall ha samma elementära grundulbildning som inspektörerna.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr lalman! Jag delar uppfallningen alt de som tillsätts som förvaltningschefer skall ha en utbildning som inte på något sätt kan anses som dålig. Men vi måste komma ihåg alt hälsovårdsområdel inte är någon speciell del av kommunens liv. Vi har motsvarande förhållanden när del gäller t, ex, socialförvaltningen. Del är inle säkert att socialförvall-ningens chef är socionom. Det kan med fördel också vara en person med annan utbildning och andra erfarenheter än jusl en socionomul-bildad. Del är inle heller säkert all skolförvaltningens chef har lärarutbildning. Man kan alltså dra en del paralleller lill den ordning som här har tillämpats, och jag tror inte all del behöver innebära någon försvagning.

Jag har för övrigt haft överläggningar med båda parter i denna fråga långt före den aktuella utnämningen. Man har vänt sig till mig i min egenskap av kommunfullmäktiges ordförande, och jag har också rekommenderat hälsovårdsinspektörerna att utarbeta den skrivelse som citerats här och som kommil att införas i en av Gävlelidningarna, Jag tyckie nämligen att personalen, om den hade en avvikande uppfattning, skulle meddela detta i form av en offentlig skrivelse lill hälsovårdsnämnden, och det är det som har skett i della sammanhang.

Att sedan resultatet från personalens synpunkt inte blivit vad man hade väntat sig är en annan sak, men bedömningarna har kunnat göras med tillgång till deras synpunkter på frågan.

Herr JOHANSSON i Hållsta (c):

Herr talman! Jag lägger mig nu inte i tillsättandet av tjänster inom andra förvaltningar utan intresserar mig endasl för hälsovårdsförvall-

ningen, eftersom den berör mitt iniresseområde. Jag kan ändå inte helt komma ifrån uppfattningen att just denna typ av förvaltning skiljer sig en hel del från andra förvaltningar. Den är speciell genom att man får arbeta så mycket ute på fältet och just i de känsliga miljövärdsfrägorna. Jag tycker att detta har en viss betydelse.

Men det skulle vara inlressanl att höra vad socialministern ger mig för råd inför det fortsatta arbetet på detta område.

Herr socialministern ASPLING:

Herr talman! Jag skall inle direkl lägga mig i denna debatt. Den har varit upplysande och intressant.

Skall jag göra någol lillägg vill jag konstatera all det i slörre kommuner sedan länge varit ganska vanligt alt hälsovårdsnämnderna också anställt personal med annan utbildning än hälsovårdsinspektörsutbildning. Exempel på detta är veterinärer för den livsmedelshygieniska verksamheten, stadsläkare och personer med teknisk kompetens. Under senare tid har hälsovårdsnämnderna i vissa större kommuner även tillsatt personer med juridisk och administrativ utbildning som förvaltningschefer med administrativa och organisatoriska uppgifier under hälsovårdsnämnderna.

Några väsentliga problem i del dagliga praktiska arbetet torde detta såvitt jag förstår i regel inle ha medfört. Men som jag har nämnt i mitt svar befriar en sådan organisation inte kommunen från skyldigheten att ha hälsovårdsinspektör anställd.

Nu har ulredningen all se över della. Herr Johansson i Hållsta är ju med i utredningen, så ni får tillfälle att diskutera dessa frågor, men eftersom jag blev uppfordrad här har jag velat göra detta tillägg.

Allra sist kanske jag också skall nämna att vi har ett besvärsärende i en sådan här fråga. Delta besvärsärende har vi inte tagit ställning till.

Det kommer all ske före sommaren.

Nr 73

Torsdagen den 26 febmari 1976

0/77 iakttagande av kvalifikationskra -ven vid tillsättning av tjänst som hälsovårdsinspektör

Överläggningen var härmed slutad,

§ 25 Föredrogs och hänvisades

Motion

1975/76:2209 lill konstitutionsutskottet

§ 26 Föredrogs och bifölls interpellalionsframställningarna 1975/76:130 och 131,

§ 27 Anmäldes och bordlades

Proposilion

1975/76:120 om avgivande av förklaring enligt artikel 46 i den europeiska

konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de

grundläggande friheterna

195

Nr 73

Torsdagen den 26 febmari 1976

Anmälan av interpeiiationer

§ 28 Anmälan av interpeiiationer

Anmäldes och bordlades följande interpeiiationer som ingivits till kammarkansliet

den 25 februari

196

1975/76:132 av herr Carlshamre (m) till herr socialminislern om alkoholpolitiken:

Meddelandet att den till innevarande riksmöte aviserade propositionen angående en reformerad alkoholpolitik inte kommer alt framläggas har utlöst besvikelse inom och utom riksdagen. Att till ett redan mer än tioårigt utredningsarbete nu läggs ytterligare minst ett år av förberedelser innan förslag kan framläggas måste oroa alla som inser alt i varje fall det snabbt tilltagande alkoholmissbruket bland barn och ungdom kräver omedelbara motåtgärder.

Man kan ha en viss förståelse för svårigheterna att i avsedd tid hinna färdigställa en proposition pä grundval av det mycket omfattande och delvis motstridiga material som alkoholpolitiska utredningen med reservationer och remissyttranden erbjuder. Man kan också antaga att en del av utredningens faktamaterial redan hunnit bli föråldrat och kan behöva kompletteras och aktualiseras.

Icke desto mindre är den ytterligare fördröjning av förslag och beslut som blir följden av regeringens beslut att inhibera den aviserade proposilionen djupt beklaglig. Kommunala myndigheier- framför allt inom skola, barnavård och socialvård - med erfarenhel av att alkoholmissbruk och alkoholskador snabbt förvärras har länge och otåligt avvaktat de nya alkoholpolitiska signaler som man visste måste komma. Nu kommer sannolikt många lokala myndigheter att se sig tvingade alt själva vidiaga de åtgärder som är möjliga inom ramen för gällande lag. Detta arbete måste försvåras av att man saknar vae antydan om vart regeringen syftar med det fördröjda reformarbetet.

Den nya beredning som skall göras inom regeringens kansli kan inle rimligen vara helt förutsättningslös. Regeringen måste förutsättas ha åtminstone någon uppfattning om reformarbetets huvudsakliga inriktning. Det är angeläget att regeringen snarast deklarerar sina avsikter till ledning för dem som i väntan på regeringsförslag och riksdagsbeslut måste försöka hindra att de redan mycket svåra alkoholproblemen, särskilt bland barn och ungdom, ytleriigare förvärras.

Med hänvisning till det anförda ber jag att till herr socialministern få ställa följande frågor:

1. Varför har regeringen beslutat att inte förelägga riksdagen den avi
serade propositionen om alkoholpolitiken?

2, Vill socialministern medverka till att, i avvaktan på en total al-
koholpolitisk reform, åtgärder snabbi vidtages för att motverka alkohol-

missbruk bland barn och ungdom?

3. Kan socialministern ange vad som enligt regeringens uppfattning bör vara huvudinriktningen av en kommande alkoholpolitisk reform?

den 26 februari

1975/76:133 av herr Lothigius (m) tU\ herr jordbruksministern om åtgärder för att förhindra oljeutsläpp i Östersjön:

En ny påminnelse om vilka skadeverkningar som åstadkommes i samband med oljeutsläpp i Östersjön har nått oss de senaste dagarna.

Återigen har tiotusentals sjöfåglar dött eller skadats genom att de kommit i kontakt med olja eller oljeförorenat vatten. Med fog är flertalet svenskar djupt upprörda över det inträffade.

Sedan årtionden tillbaka har Sverige deltagit i internationella överenskommelser rörande skydd av våra farvatten. Likaså barden nationella lagstiftningen anpassats och skärpts allteftersom kunskapen om riskerna av bl. a. oljeutsläpp ökat. Ett viktigt.instrument för Sveriges del är lagen om åtgärder mot vattenförorening frän fartyg - den s. k. oljeskyddslagen. De genom internationella konventioner och nationell lagstiftning vidtagna åtgärderna har skapat ett intryck av att oljeutsläpp från fartyg i Östersjön är förbjudet. Sä är emellertid inte fallet, dä undantagsbestämmelser och i vissa fall dispenser medger oljeutsläpp. Det är således under vissa omständigheter tillåtet att göra oljeutsläpp. Dessa ur miljöskyddssynpunkt beklagliga förhållanden kan sålunda ha möjliggjort den nu inträffade kalastrofen.

Enligt vissa uppgifter föreligger numera tekniska möjligheter att "märka" oljan i tankfartyg. Detta innebär au det också är möjligl att härleda från vilket fartyg oljeutsläpp gjorts. Övervakning av efterlevnad av nu gällande och kommande konventioner rörande miljöskydd förbättras därmed i hög grad.

Del är angeläget att alla till buds slående möjligheter utnyttjas i syfte att skydda Östersjöns miljö. I fiertalet utredningar har Östersjöns känslighet för miljöstörningar dokumenterats. Kan miljöskyddet inte inom snar framtid lösas på ett tillfredsställande sätt, torde del i framliden komma att krävas ett jättelikt restaurationsarbete för att återställa förlorad miljö. Likaså är det inte bara fråga om några tiotusental fåglar som kommer att dödas, utan också hela, numerärt svaga, arter riskerar att förintas.

Mot bakgrund av det anförda anhåller jag om kammarens lillslånd att till herr jordbruksministern få ställa följande frågor:

1.   Vilka ålgärder avser herr statsrådet vidiaga för att "märkning" av olja snarast möjligt skall komma lill stånd?

2.   Avser herr statsrådet att intensifiera Sveriges ansträngningar att förbättra nu gällande inlernationella överenskommelser rörande skyddet av Östersjöns marina miljö?

3.   Anser herr statsrådet att nu befintliga anläggningar för tankren-

Nr 73

Torsdagen den 26 febmari 1976

Anmälan av interpeiiationer

197

14 Riksdagetts protokoll 1975/76:71-74

Nr 73

Torsdagen den 26 febmari 1976

Anmälan av interpeiiationer

198

göring i anslutning till angöringsplatser för oljetankfartyg har erforderlig kapacitet?

1975/76:134 av herr Sjöholm (fp) till herr justitieministern om förbud mot amatörboxning:

I proposilionen 118 är 1969 framförde justitiedepartementet förslagom förbud för professionell boxning. Förslaget antogs av riksdagen. Tanken pä förbud även mot amalörboxning - som förordats av praktiskt laget samtliga remissinstanser - förklarades i propositionen böra vila i avvaktan på resultatet av den reformering av amatörboxningen som avsågs skola komma till stånd genom iakttagande av de säkerhetsföreskrifter som utarbetats och rekommenderats av en nordisk läkarkommitté. 1 delta avseende bör vissa uttalanden av departementschefen i propositionen bringas i erinran.

"Att de rekommenderade föreskrifterna införs av amatörboxningens organisationer torde enligt promemorian få anses utgöra en första förutsättning för all denna boxning alltjämt skall få utövas i Sverige." (S. 20.) "Boxningsförbundets styrelse har förklarat sig vilja medverka till all ytleriigare säkerhetsföreskrifter införs i enlighet med kommittéför-slagel och har nämnt vilka regeländringar som närmast kommer i fråga. Av förbundets uttalande framgår emellertid alt man f n. inle avser att införa samtliga föreslagna föreskrifter. Den nordiska kommittén anser däremol, att förslagen måste betraktas som en helhel, och under remissbehandlingen har, främst frän medicinsk expertis, framhållits att samlliga föreskrifter är betydelsefulla och att det bör vara ett minimikrav all de lill fullo genomförs för alt boxningen skall kunna tillåtas." (S. 32.)

"Jag är för egen del benägen att - under förutsättning att de föreslagna säkerhetsföreskrifterna kommer att genomföras utan något väsentligt undanlag - inta ståndpunkten att förbud mot amatörboxningen inte bör införas f n. Denna ståndpunkt bör dock omprövas, om den nämnda förutsättningen inte uppfylls eller om det visar sig att berörda föreskrifter inle i tillräcklig grad undanröjer hälsoriskerna." (S. 33.)

"Målet för den utveckling mot nya säkerhetsbestämmelser som RF och boxningsförbundet har förklarat sig beredda alt arbeta för bör vara att samtliga föreskrifter som den nordiska kommittén har föreslagit genomförs." (S. 34.)

I skilda sammanhang har jag tidigare påvisat alt Boxningsförbundet icke respekterar de av regering och riksdag antagna säkerhetsföreskrifter, vilkas iakttagande angivits som en första förutsättning för att amatörboxningen skulle få utövas här i landet. Mot Boxningsförbundels bestridande av mina uppgifter har justitiedepartementet uppenbarligen icke ansett sig böra företa den omprövning som utlovats i proposilionen 118 år 1969. Såsom framgår av nedan intagna skrivelse av den 26 januari 1976 till Svenska boxningsförbundet från Sveriges Riksidrottsförbund har Box-

ningsförbundet numera helt öppet beslutat sig för att nonchalera säkerhetsföreskrifterna och därmed statsmakternas beslut.

"Riksidrotlsstyrelsen beslöt vid sammanträde 1976-01-23 att bifalla Ert förbunds framställning om godkännande av ändring i tävlingsbe-slämmelserna avseende sänkning av åldersgränsen för erhållande av tävlingslicens från 17 till 15 år. Med vänlig hälsning Sveriges Riksidrottsförbund Administrativa avdelningen Jens Åkerman

Nr 73

Torsdagen den 26 februari 1976

Meddelande om .frågor

Den nordiska lakarkommitiéns första säkerhetsföreskrift lyder så: "Den nedre åldersgränsen för tävlingen bör höjas till minst 17 år för amatörer."

Boxningsförbundet - med riksidrotlsslyrelsens sanktion - sänker nu denna gräns till 15 år. Mera naket kan föraktet för den av regering och riksdag ådagalagda omsorgen om ungdomens hälsa icke demonstreras. Mera klart kan icke visas all förutsättningen för amalörboxningens bedrivande - enligt riksdagsbeslutet 1969 - brustit.

Efter vad som sålunda skett anhåller jag om kammarens tillstånd att till herr justitieministern fä ställa följande fråga:

Ämnar statsrådet nu infria utfästelsen i propositionen 118 år 1969 att ompröva frågan om förbud mot amatörboxningen?

§ 29 Meddelande om frågor

Meddelades alt följande frågor framställts

den 25 februari

1975/76:252 av herr Rosqvist (s) till herr kommunikationsministern om åtgärder för att förhindra oljeutsläpp i Östersjön:

Det oljeutsläpp som nyligen skett i Östersjön har orsakat en av de allvarligaste katastroferna för vårt fågelliv. Det beräknas att ca 50 000 alfåglar har skadats och kommer att dö. Varifrån oljan kommer har icke kunnat utrönas.

Enligt vissa pressuppgifter skulle oljeutsläpp i Östersjön enligt svensk lagstiftning fortfarande vara lillålel.

Med hänvisning till det anförda vill jag ställa följande fråga till kommunikationsministern:

Får oljeutsläpp ske i Östersjön enligt gällande svensk lagstifining? Om svaret är nej, vad avser i så fall regeringen att vidtaga för ytterligare åtgärder för alt förhindra oljeutsläpp?

199

Nr 73

Torsdagen den 26 febmari 1976

Meddelande om Jrågor

den 26 februari

1975/76:253   av herr Brännström (s) till herr försvarsministern om förslag till riksdagen rörande frivilligförsvarets förmåner:

När räknar försvarsministern med att förslagen i betänkandet Frivilligförsvarets förmåner (SOU 1975:73) kan föreläggas riksdagen för beslut?

1975/76:254 av herr Larsson i Staffanstorp (c) till herr jordbruksministern om kostnadsansvaret för vattenvärden:

Vattenlagsutredningen avlämnade i maj 1973 ett betänkande angående vattenförbund (SOU 1973:31). Genom lagstiftning på detta område skulle vattenvården stimuleras och en rättvisare fördelning av kostnadsansvaret för denna vård kunna tryggas. Med anledning av detta vill Jag ställa följande fråga:

Är statsrådet beredd att redovisa när förslag som syftar till en rättvisare fördelning av kostnadsansvaret för vattendragens vård kan föreläggas riksmötet?

1975/76:255 av herr Lindahl i Hamburgsund (fp) till herr kommunikationsministern om villkoren för rätt alt framföra postbåt:

En 59-årig man har varit sjöman hela sitt liv och de senaste 15 åren fört postbåten Stora Kornö-Lysekil. Han saknar formell kompelens. Sjöfartsverkets byråkrater anser att han på grund av avsaknaden av formell kompetens måste sluta sitt arbete alt framföra postbåten.

Anser slatsrådet mycket stor praktik och erfarenhet vara tillräcklig grund för dispens från formella krav i vissa fall?

200

1975/76:256 av herr Torwald (c) till herr försvarsministern om förslag till riksdagen rörande frivilligförsvarets förmåner m. m.:

I det svenska totalförsvaret utgör frivilligorganisationerna en lika typisk som betydelsefull del. Länge har ersättningen lill bl. a. instruktörer vid deras verksamhet utgjort ett svårlöst problem. Frågan har varit under utredning sedan ganska lång tid. Den 23 september 1975 avlämnade dock den s. k. UFV-ulredningen sitt betänkande, som varit under remiss fram lill börian av della år. ÖB har i silt remissyttrande föreslagit att de nya ersättningarna skulle utgå fr. o. m. den 1 juli 1976. Tyvärr har jag nu erfaril att försvarsministern inle har för avsikt all förelägga vårriksdagen en proposition i ärendet, varför frågan om ersättningarna till instruktörer m. fi. uppenbarligen skjulils på framliden.

Då detla innebär uppenbara nackdelar för verksamheien inom de frivilliga försvarsorganisationerna ber jag all få ställa följande frågor:

1. Från vilken tidpunkt kan man räkna med all de nya förmånerna

enligt UFV kommer att utgå?                                            Nr 73

2. Kommer dessa förmåner att i stort ansluta sig till utredningens     Torsdaeen den
'örslag?                                                                        26 februari 1976

§ 30 Kammaren åtskildes kl. 17.46. Meddelande om

frågor In fidem SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemert