Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1975/76:65

Torsdagen den 12 februari

Kl, 14,00

§ 1 Justerades protokollen för den 4 innevarande månad,

§ 2 Om tillståndstvånget för gatumusicerande

Herr kommunministern GUSTAFSSON erhöll ordet för att besvara fröken Eliassons (c) den 3 februari anmälda fråga, 1975/76:209, och anförde:

Herr talman! Fröken Eliasson har frågat mig när något resultat kan väntas av del översynsarbele riksdagen har begärt i syfte att lätta på tillslåndstvångel för gatumusicerande.

Musikutövning i avsikt att samla publik är enligt allmänna ordningsstadgan att anse som offentlig tillställning. Delta innebär all det behövs tillstånd av polismyndighet för sådan musikutövning på allmän plats.

Den nya regeringsformens regler om normgivningsmakten medför att en genomgripande översyn måste ske av allmänna ordningsstadgan i formellt avseende. Avsikten är att i detta sammanhang även göra den översyn av bestämmelserna om lillslåndsivånget för gatumusicerande som riksdagen har begärt. Som framhölls i del belänkande av civilulskollel som låg till grund för riksdagens skrivelse i ämnet är emellertid regel-området komplicerat. Del är därför inte möjligt att nu ange när resultatet av översynen kan föreligga.

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om tillståndstvånget jör gatumusicerande

Fröken ELIASSON (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka kommunministern fördel i sak positiva svaret på min fråga. Del skall således bli en översyn,

I en cenlermotion 1975 log jag och ell par medmotionärer upp frågan om att vi i vårt land har bestämmelser som säger all musik på gator och torg inte får förekomma utan tillstånd från polismyndighet. Del är bestämmelser som är otidsenliga, och många människor förvånas över att sång och musik utomhus i betydande utsträckning är något olagligt.

Den här frågan har väckt stor uppmärksamhet under det gångna året. Genom bl. a. gatumusikanten Donald Partridge och hans trägna kamp för att få sjunga och spela har en bred allmänhet fått kännedom om den otidsenliga härva av regler som gatumusikanter brottas med.

i motionen begärde vi en ändring på detta, och till vår glädje fann vi att civilulskollel och riksdagen delade vår uppfattning. Riksdagen uttalade alt inskränkningar av denna typ endast bör göras i den mån de motiveras av särskilda ordningsskäl m. m.

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om tillslåndstvångel jör gatumusicerande

I vår moderna storsladsmiljö, här mitt bland glaspalaisen, plåtskjulen och betongkolosserna behövs det inslag av spontanitet och värme. Sång och musik är ett naturligt och i hög grad mänskligt uttryckssätt som hör hemma i en levande stadsmiljö. Det finns så många uttrycksformer, så mycket som väcker förargelse och irritation i jäktandet på storstadsgalorna som inte någon ordningsstadga i världen kan få bukt med. Desto angelägnare är det då alt man inle kriminaliserar det som kan få människor att stanna till ett ögonblick i jäktandet. Här behövs det glada toner. Den nuvarande ordningen uppfattar många som en i byråkratiskt nit reglerad tråkighet som hotar att ta död på varie försök till spontana kulturyttringar.

Medan den statliga kulturpolitiken tar sikte på att stimulera amatörism och egen skapande aktivitet verkar allmänna ordningsstadgan i rakt motsatt riktning. Inte ens med lokala ordningssladgor finns del i dag någon möjlighet att inskränka på lillslåndsivånget.

Bestämmelserna måste alltså ändras. Utgångspunkten måste vara all galumusik inle kan jämställas med någon regelrätt konsertverksamhet. Den skall heller inte behöva avlyssnas och godkännas av polis- och kul-turmyndigheier eller hänvisas till särskilt markerade rutor.

Med anknytning lill en viss filmiiiel och med tanke på au vi raskt närmar oss ljusare dagar och ett vänligare utomhusklimat skulle jag kunna uttrycka min vädjan så här: Släpp gatumusikanterna loss, herr kommunminister!

Om nu departementet gör en mer genomgripande översyn av allmänna ordningsstadgan, som här sägs från kommunministerns sida, vill jag för min del uttrycka en bestämd önskan om all del inle skall fördröja en lösning av denna fråga i enlighet med riksdagens begäran.

Herr kommunministern GUSTAFSSON:

Herr talman! Till fröken Eliasson vill jag säga all gatumusikanterna redan i stor utsträckning har släppts lösa. Hovrätten har i sin dom så sent som den 16 januari lagil upp frågan till prövning, bl. a. med hänsyn till all del fanns åtal mot den person fröken Eliasson nämnde, och frikänt med hänvisning till att det i del åsyftade sammanhanget inte var fråga om offentlig sammankomst.

Det tillkommer självfallet inle mig att i detta sammanhang lägga några synpunkter på hovrättens bedömning. Det kan emellertid konstateras att gatumusicerande av mer anspråkslös natur skulle anses falla utanför begreppet offentlig tillställning om hovrättens dom vinner laga kraft. Någol tillstånd av polismyndighet, enligt allmänna ordningsstadgan, kommer alltså inte alt behövas i sådana fall.

Redan på grundval av denna dom haren förbättring skett i del avseende som fröken Eliasson efterfrågar. Jag tycker också att gaiumusicerandet kan, under någol så när rimliga former, vara trivsamt och tilltalande; så tilltalande att jag skulle kunna länka mig alt själv pröva på.

Fröken ELIASSON (c):

Herr talman! Jag lackar kommunministern för det beskedet. Det är glädjande all man nu ser vissa möjligheter att inom ramen för gällande regler släppa fram den s. k. mer anspråkslösa gatumusiken, men självklart är del inte någon slutgiltig lösning på problemet.

Det är en fullständigt befängd situation all man skall försöka avgöra om del i de olika fallen rör sig om musik och sång av anspråkslöst slag eller inle. Här skall man försöka bedöma den konstnärliga kvaliteten, sångarens eller musikantens syfte med framförandet och kanske hur stor åhörarskara den här sångaren eller musikanten kan dra till sig innan man kan avgöra om framträdandet faller inom ramen för vad man bör söka tillstånd för.

Dessutom har vi den reglering som görs genom lagen om allmänna sammankomster, som innehåller andra bestämmelser för sånger av t. ex. politiskt slag. Även del är en komplicerande faktor om man skall bedöma om sånger är av politisk natur eller inte, förutom en kvalitetsbedömning. Här behövs en mer radikal ändring av den gällande ordningen.

Nr 65

Torsdagen den i 2 februari 1976

Om tidigare tillgång lill riksskalteverkels deklarationsblanketter m. m.

Herr kommunministern GUSTAFSSON:

Herr talman! Förhållandel mellan ordningssladgan och de bestämmelser som gäller för allmänna sammankomster är ell av skälen till att re-gelkomplexel blir ganska besväriigt. Men jag vill bestrida att polismyndigheten skall försöka sig på all bedöma musikantens musikaliska kvalitet. Del har det aldrig varit fråga om, utan frågan är vilket syfte han har med sitt framträdande.

Bestämmelserna i ordningssladgan har inle tillkommit av klåfingrighet ulan vi kan väl båda vara överens om att det finns fall där det med hänsyn till trafiksäkerheten och av andra skäl kan behövas en viss ordning även på gaiumusicerandet. Men i sak har vi inga delade meningar. Även jag tycker att det kan vara bra att se över regelkomplexet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3 Om tidigare tillgång till riksskatteverkets deklarationsblanketter m. m.

Herr finansministern STRÄNG erhöll ordet för all besvara herr Tor-walds (c) den 4 februari anmälda fråga, 1975/76:21 U och anförde:

Herr talman! Herr Torwald har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidtaga för att deklaranterna kommande år skall få tillgång till samtliga deklarationsblanketter och anvisningar senast den 15 januari.

Jag vill hänvisa till mill svar den 30 januari 1976 på en fråga av herr Böriesson i Falköping om uppskov med avlämnande av självdeklaration. Jag uppgav då att visst deklarationsmaterial i år distribuerats någol senare än normalt. Jag framhöll dock alt det var fråga om en försening som

Nr 65 generellt sett inte kunde medföra några olägenheter för de skattskyldiga.

TnrsHappn Hpn ' ' självfallet angeläget att deklarationsmaterialet distribueras så

12 fehriiiri 1976 ''digt som möjligt. Vid något tillfälle har emellertid hänt att beslut som

påverkar utformningen av blanketter och anvisningar fatlats först vid

Om tidigare tillgång mitten av december under inkomståret med viss försening som följd.

//// riksskatteverkets Jag kan nämna att riksskatteverket f n. ser över sina rutiner i fråga

deklarationsblan- om framställning av deklarationsmaterialei. Bl. a. undersöker man möj-

ketter m. m. ligheien att förkorta den lid som går åt för tryckningen. Några särskilda
åtgärder härutöver anser Jag inte vara behövliga för tillfället.

Herr TORWALD (c):

Herr talman! Låt mig till att böria med, herr finansminister, tacka för del både lill lon och innehåll positiva svaret. Del är egentligen bara på en punkt jag är litet frågande. Del står all finansminislern framhöll i sill svar den 30 januari alt förseningen generellt sett inle kunde medföra ölägenheter för de skattskyldiga. Del är klart att del beror på vad man lägger in i ordet generellt. Om man menar all del inte kan innebära problem för alla skattskyldiga om enstaka blanketter eller anvisningar saknas så är detta rikligt. Men för de berörda skattskyldiga är det ett uppenbart problem.

I år har det varit ett alldeles speciellt problem. Jag har sedan många år försökt hjälpa småjordbrukare med deras deklarationer. Många av dem har på grund av de bestämmelser som riksdagen antog 1972 haft att gå över till de nya s. k. bokföringsmässiga grunderna. Samtidigt har man del problemet att nya taxeringsvärden har åsalls jordbruksfastigheterna - taxeringsvärden som är av en helt annan konstruktion än de tidigare åsatta värdena. Det har gjort att man är helt hänvisad lill att få reda på hur riksskatteverket anser all man skall förfara beträffande värdeminskning och annat för just jordbruksbyggnader.

Det är på den punkten del fatala har inträffat: Jag var försl den 20 januari, sedan i slutet på månaden, sedan den 1 eller 2 februari och sökte dessa anvisningar. Sedan fick jag till slut den 4 februari lag på dessa, som var helt avgörande för om man skulle kunna upprätta en riklig deklaration enligt bokföringsmässiga grunder.

Det är så ont om folk som kan hjälpa jordbrukare alt upprätta en deklaration enligt bokföringsmässiga grunder alt dessa medhjälpare tvingas att noggrant ruta in när och var de kan göra de olika deklarationerna. Just under veckoskiflet 30 januari-2 februari är jag övertygad om att alla dessa hade bokat in varie timme. Men kunde man då inle göra deklarationerna, i avsaknad av blanketter, kunde man inle heller pressa in dessa deklarationer i sitt schema före den 15 februari. För egen del skall jag erkänna att jag var tvungen att göra dessa deklarationer, för att över huvud taget kunna hjälpa dessa människor, och gissa vad anvisningarna skulle innehålla. Lyckligtvis innehåller anvisningarna del som jag gissade, men jag finner det otillfredsställande att deklaranten, 96

när han skall upprätta sin av samhällel så starkt eftersträvade deklaration - med krav på exakthet - inte har tillgång till anvisningarna.

Herr finansminislern STRÄNG:

Herr talman! Jag vill minnas att jag meddelade herr Böriesson i Falköping när vi diskuterade samma fråga att det kan finnas omständigheter, såsom bl. a. beslut i denna riksdag, som gör alt det blir en viss fördröjning av materialet. Jag har här framför mig en redovisning, som visar att de blanketter som herr Torwald talar om - Inkomst av jordbruksfastighet enligt kontantprincipen resp. Inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder - inkom lill riksskatteverket den 16 december i fjol och distribuerades samtidigt ut till länsstyrelserna. Vad det sedan kan ligga emellan kan jag inte uttala mig om.

Vi får väl nöja oss med riksskatteverkets besked all man där håller på att se över rutinerna. Självfallet behöver formulären inte ligga i veckor innan vederbörande deklarant får sitt exemplar när materialet är utdisl-ribuerai från det centrala organet, riksskatteverket.

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om tidigare tillgång till riksskatteverkets deklarationsblanketter m. m.

Herr TORWALD (c):

Herr talman! Jag tackar för den kompletteringen, som var en total överraskning för mig. Det är tydligt att själva distributionen har klickat. Jag har sökt dessa blanketter hos såväl Göteborgs fögderi som länsstyrelsen i Stockholms län. På länsstyrelsen i Stockholms län var jag så sent som den 4 februari. Man hade fortfarande inte blanketterna, men man var vänlig nog att hjälpa mig att få kontakt med skallehuset. Därifrån skickades blanketterna. Jag vill samtidigt gärna understryka all alla tjänstemän som jag har träffat har varit mycket tillmötesgående och på allt sätt försökt få fram blanketterna. Men trots att man så sent som den 30 januari lovade från skattehuset alt skicka mig blanketterna fick jag ett bleklagt skriftligt besked: Finns tyvärr ej på lager. - Del beskedet nådde mig lördagen den 31 januari. Någonstans har det alltså klickat ganska allvarligt.

Ell annat problem, som jag bara vill nämna i förbigående, är den svårighet som många småföretagare har att upprätta arbetsgivaruppgiften. Jag har klagat på det i andra sammanhang, och Jag hoppas att finansministern vill medverka lill att inlämnandeliden för den s. k. arbetsgivaruppgiften parallellslälls med inlämnandeliden för deklarationen. Del vållar myckel stora bekymmer att den förra skall vara inlämnad den 2 februari i år under del att deklarationen inle skall vara inlämnad förrän den 16.

Jag lackar för del kompletterande svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

7 Riksdagens protokoll 1975/76:63-66

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om behandlingen av 1975 års långtidsutredning

§ 4 Om behandlingen av 1975 års långtidsutredning

Herr finansministern STRÄNG erhöll ordet för att besvara hen Aslings (c) den 5 februari anmälda fråga, 1975/76:217, och anförde:

Herr talman! Herr Åsling har frågat mig om jag är beredd att medverka till alt riksdagen får mer lid för sin behandling av regeringens ställningslagande till 1975 års långtidsutredning.

Långtidsutredningens huvudbetänkande offentliggjordes i börian av december 1975. Del är f n. föremål för remissbehandling. Remisstiden går ut den 1 mars i år. Regeringen har således av lidsskäl inte möjlighet alt redovisa sina ställningstaganden till utredningens förslag förrän i samband med kompletleringspropositionen som beräknas avlämnas till riksdagen sista veckan i april i år.

Herr ÅSLING (c):

Herr talman! Jag ber all få lacka finansministern för svaret på min fråga. Bakgrunden till denna är erfarenheterna från de tidigare tillfällen då riksdagen haft anledning alt behandla långtidsutredningarna. Vi har då noterat all tidspressen har varit myckel stor och att vi inom finansutskottet inte på det sätt som vi skulle ha önskat haft möjlighet att bereda ärendet. Del har för övrigt också avspeglat sig här i kammaren, eftersom bara en bråkdel av de kammardebalter som ägnats dessa frågor då kunnat avdelas för mera långsikliga avvägningsproblem.

Jag befarar att vi kan komma att hamna i samma besvärliga situation denna vår, och finansministerns svar ger ju inga förhoppningar om att här kan komma att tillämpas en ny metodik. Del hade varit önskvärt att regeringens ställningslagande lill långtidsutredningen hade kunnat framläggas före påskuppehållel. Långtidsutredningen med alla remissvar och med regeringens slutliga utvärdering är ett omfattande material, och som det nu blir kommer finansutskottet i realiteten bara all ha ,elt par veckor för realbehandlingen. Den skall ske samtidigt som vi i utskottet bereder mera näraliggande ekonomiska frågor, som aktualiseras i kompletleringspropositionen.

Ell alternativ hade naturligtvis varil all långtidsutredningen hade utvärderats i en separat proposition, vars riksdagsbehandling eventuellt hade kunnat skjutas till hösten. Jag är dock medveten om alt tiden går och alt långtidsutredningen redan i vissa avseenden är inaktuell, varför della kanske inte är en realistisk väg. Men jag ber, herr finansminister, all man i finansdepartementet allvarligt överväger möjligheten alt bryta ut behandlingen av långtidsutredningen från kompletleringspropositionen och låta den utvärderingen komma riksdagen lill hända någon vecka före kompletleringspropositionen.

Herr finansminislern STRÄNG:

Herr talman! Långtidsutredningarna är ju produkter som inte återkommer årligen utan endast en gång vart femte år, och de har regelmässigt.

av ganska naturliga skäl, redovisats i samband med kompletteringspropositionen. I kompletleringspropositionen redovisar man nämligen ett slags finansplan för del kommande budgetåret, och i långa stycken har den sin beröring även med de mera långsikliga ekonomiska bedömningarna.

I årets specifika fall -Jag vill inle uttala mig om framtiden utan håller mig lill hurdant läget är i år -rutgår remisstiden den I mars. Vi har redan fått framställningar från en del tunga remissinstanser, där man bett om en eller två veckors utsträckning av remisstiden för att kunna behandla ärendet. Finansdepartementet får således en knappt tillmätt tid för alt göra både de bedömningar som långtidsutredningen och de bedömningar som kompletleringspropositionen kan motivera, och della kommer praktiskt taget på en gång. Med hänsyn till beröringspunkterna finner jag det rationellt att lägga fram ställningstagandena samtidigt.

Vad gäller del rent formella skulle jag väl kunna säga - eftersom jag fann alt herr Åsling var inne på del - att finansutskottet, om det skulle komma fram till den uppfattningen att vissa avsnitt i långtidsutredningen kan frikopplas från den allmänna ekonomiska bedömningen för kommande budgetår, har möjligheter att i dessa specifika avsnitt bordlägga ärendet lill hösten, när lidsutrymmet för alt fundera över detta är större.

Herr ÅSLING (c):

Herr talman! Jag lar fasta på vad finansministern här sade sist. Om tiden blir alltför knapp, kan det bli nödvändigt alt tillgripa den utvägen att man frikopplar de delar av utredningen som fordrar en mer tidsödande beredning och behandlar dessa delar i höst.

Jag är glad att finansminislern fäster stort avseende vid remissinstansernas inställning och deras svar på långtidsutredningens propåer. Från utskottets sida är vi emellertid angelägna att som bakgrund för bedömning av kompletleringspropositionen ha regeringens ställningstagande lill långtidsutredningen. Det är del som vi i utskottet anser all vi skulle behöva mera lid för alt överväga.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om rätt till sjukpenning på grund av inkomst i form av vårdbidrag

§ 5 Om rätt till sjukpenning på grund av inkomst i form av vårdbidrag

Herr socialministern ASPLING erhöll ordet för att besvara herr Olssons i Edane (s) den 3 februari anmälda fråga, 1975/76:210, och anförde:

Herr talman! Herr Olsson i Edane har frågat mig om jag vill medverka till all vårdbidraget blir sjukpenninggrundande enligt lagen om allmän försäkring.

Vårdbidraget till förälder med handikappat barn i hemmet syftar till alt ge en viss ersättning för att en av föräldrarna i regel måste avslå

Nr 65 från förvärvsinkomst för alt ta vård om det handikappade barnet. Vård-

Torsdagen den bidraget utgår till den av föräldrarna som lill huvudsaklig del svarar 12 februari 1976 ° barnets omvårdnad, men det finns inget krav på att föräldern avstår

--------------- från förvärvsarbete. Vårdbidraget jämställs i skattehänseende med för-

Om rätt till värvsinkomst och det räknas också som pensionsgrundande inkomst för

sjukpenning på ATP. Däremot inräknas inte vårdbidraget i den sjukpenninggrundande

grund av inkomst i inkomsten eftersom det utgår oförändrat även när bidragsmottagaren är form av vårdbidrag sjuk. Om vårdbidraget räknades in i den sjukpenninggrundande inkomsten skulle det vid förälderns sjukdom utgå dubbel ersättning i form av dels vårdbidrag, som fortsätter att utgå i vanlig ordning, dels sjukpenning med 90 % av vårdbidragets belopp.

Herr OLSSON i Edane (s):

Herr talman! Först villjag lacka socialministern försvaret, vars innehåll ger ett klart besked om att statsrådet inte vill ansluta sig till tanken att vårdnadsbidrag skall vara sjukpenninggrundande.

Det är riktigt, som anges i svaret, att vårdnadsbidraget utgår även om modern drabbas av sjukdom och att hon sålunda under sin sjukdom uppbär samma bidrag som när hon är frisk och kan ta hand om vården av ett sjukt eller handikappat barn.

Men en sak tror jag vi kan vara överens om, nämligen att detta vårdbidrag, plus alt hon i egenskap av hemmafru är placerad som hemma-makeförsäkrad med 8 kr. per dag i sjukpenning, inle täcker de kostnader som uppslår i en situation då hon måste ha hjälp utifrån för att vårda exempelvis ell barn som är sjukt eller lider av något handikapp. Jag är rätt övertygad om alt mor, om hon blir sjuk, inte kan klara hemhjälpen med sina 8 kr. per dag, plus vårdnadsbidraget.

Jag har också litet svårt att förstå varför inte del merarbele som modern får genom att hon måste ägna sig åt ständig uppsikt över ett sjukt eller handikappat barn skall berättiga henne till högre sjukpenning än om hon vore hemmamaka utan detta extra ansvar.

En sjukpenning baserad på den inkomst modern får i vårdnadsbidrag skulle utgöra ett bra tillskott, och jag vet att det här är en fråga som är föremål för diskussion ute i landet, bl. a. på försäkringskassorna. Jag har ett näraliggande exempel i min hemkommun, där en ung mor har ett handikappat barn som aldrig kan lämnas utan tillsyn. Hon erhöll under 1975 i vårdnadsbidrag 10 629 kr. Om detta bidrag hade varil sjukpenninggrundande skulle det ha gett henne en sjukpenning på 26 kr. per dag brutto, och minus skall på 4 kr. hade det gett henne 22 kr. per dag netto.

Med en sjukpenning på 22 kr. per dag plus vårdnadsbidraget hade den här modern haft väsentligt större möjligheter alt klara upp den ekonomiska situation som uppstod under hennes sjukdom än vad som blev fallet nu när hon har en så låg sjukpenning som 8 kr. per dag.

Jag tycker faktiskt att socialministern borde undersöka detta och för-
söka medverka lill att vårdbidraget, som ju är en skattepliktig inkomst.

också blir betraktat som sjukpenninggrundande inkomst. Jag anser näm- Nr 65

ligen fortfarande att den nuvarande lagbestämmelsen i denna speciella Torsdagen den

fråga borde bli föremål för omprövning. 12 februari 1976

Herr socialministern ASPLING:

Herr talman! Jag vill understryka alt den som uppbär vårdbidrag inte går miste om någon försäkringsförmån genom att vårdbidraget inle är sjukpenninggrundande och att vårdbidraget, lill skillnad från vanliga arbetsinkomster, ju utgår även under sjukdom.

De speciella förhållanden som herr Olsson i Edane här lar upp, berör som jag ser det inte i första hand sjukförsäkringen, utan del är främst ett mera praktiskt socialt problem,som får lösas bl. a. genom kommunens hemhjälpsverksamhet, genom barnavårdare etc. Frågor av denna karaktär knyter också an till del utredningsuppdrag som lämnades till den förra året tillsatta socialpolitiska samordningsulredningen.

Om en lämplig kostinformation

Herr OLSSON i Edane (s):

Herr talman! Får jag bara med några ord återkomma till det exempel som jag nyss anförde.

Den här modern hade, som jag sade, 10 629 kr. i vårdnadsbidrag under år 1975. Utslaget på 365 dagar blir del 29 kr. 12 öre per dag. Om detta belopp nu varit sjukpenninggrundande hade hon fått dessa 29:12 per dag plus 22 kr. i sjukpenning, alltså tillsammans 51:12. I stället fick hon nu 29 kr. 12 öre plus 8 kr. som sammanlagt bara gav henne drygt 37 kr.

Eftersom vi vet att vårdbidraget utgör skattepliktig inkomst är jag fortfarande, trots socialministerns senaste inlägg, lika oförstående till varför dessa bidrag inte också skulle kunna vara sjukpenninggrundande.

Jag skall inte driva den här frågan längre i dag, men jag vel all den kommer att aktualiseras i andra sammanhang. Därför har kanske ändå det här lilla meningsutbytet haft ett visst värde.

Jag ber än en gång att få tacka för det svar som socialministern har lämnat på frågan.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6 Om en lämplig kostinformation

Herr socialministern ASPLING erhöll ordet för alt besvara herr Lidgards (m) den 5 februari anmälda fråga, 1975/76:218, och anförde:

Herr talman! Herr Lidgard har frågat mig om jag är beredd att medverka till att samförstånd uppnås mellan olika informatörer om innehåll i och utformning av en ändamålsenlig koslinformaiion. Bakgrunden till frågan är att KF:s konsumentinformation nyligen presenterat en broschyr om s. k. basmat som bildmässigt avviker från det informationsmaterial som

101

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om en lämplig koslinformaiion

socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning - H-nämnden - använder i sin koslinformaiion.

H-nämnden bedriver sedan flera år tillbaka i samråd med olika institutioner och intressegrupper en omfattande information i kostfrågan. Verksamheten omfattar bl. a. framställning av informationsmaterial och anordnande av kurser och konferenser främst för personal inom sjuk-och hälsovård, socialvård och skolor samt inom storhushåll utanför den offentliga sektorn. Som hjälpmedel för informationen används den s. k. kostcirkeln, som omfattar sju livsmedelsgrupper som bör vara representerade i den dagliga kosten.

För att tillgodose allmänhetens behov av en praktisk informalion i kostfrågan har en särskild arbetsgrupp inom H-nämnden med representanter för bl. a. KF utarbetat skriften Prisvärd mal, som har utgivits av konsumentverket och socialstyrelsen. I denna skrift föreslås en kost som är näringsriklig och samtidigt prisbillig. Livsmedlen indelas i två huvudgrupper, baslivsmedel och lilläggslivsmedel. Samtliga sju livsmedelsgrupper i kostcirkeln ingår i den rekommenderade kosten.

Den av KF:s provkök utarbetade s. k. malpy ramiden utgör en lättfattlig illustration till innehållet i publikationen Prisvärd mat. Någon principiell skillnad i fråga om innebörden av näringsriklig kost finns sålunda inte mellan H-nämnden och KF. För egen del anser jag del viktigt all den grundläggande informationen i hithörande frågor samordnas så långl som möjligt. Enligt vad jag har inhämtat avser H-nämnden att i den fortsatta koslinformationen också ta lill vara erfarenheterna av KF:s informationsverksamhet i kostfrågor.

102

Herr LIDGARD (m):

Herr talman! Jag tackar för svaret.

Naturligtvis uppskattar jag att socialministern delar min uppfattning att del är viktigt att den grundläggande informationen i kostfrågor samordnas så långt möjligt. Del som sägs alldeles avslutningsvis i svaret - att socialministern har inhämtat att den s. k. H-nämnden kommer att ta hänsyn lill KF:s erfarenheter - får jag väl uppfatta som ungefär det initiativ jag har efterlyst i den här saken.

Jag skulle ändå vilja erinra om alt när H-nämnden presenterades i socialstyrelsens pelita 1974/75 sade socialstyrelsen att samarbetet med näringslivet skulle intensifieras. Det är första gången en statlig myndighet bedriver information tillsammans med näringslivet i den omfattning som väntas bli aktuell, och därför kan det finnas anledning att se på socialstyrelsens skäl lill delta samarbete.

"Informalion till hela svenska folket om kost och motion", sade man, "kan med de nuvarande resurserna inte ske annat än genom samarbete med andra parter. Näringslivet är en part som har resurser."

Sedan konstaterar man alt socialstyrelsen på det sättet "kan få med-inflyiande över innehållet i samverkansparlers reklam i den mån sådan ingår i informationen". Som en bieffekt skall man också uppnå en pro-duktförbällring.

Så flck alltså socialstyrelsen sina pengar för detta ändamål. Men hur har man förvaltal de pengarna, när samarbetet mellan socialstyrelsen och en av de största och viktigaste samarbelsparlerna, nämligen KF, så alldeles klart har spruckit genom alt KF har gått ut med sin egen information? I det här sammanhanget är KF inle vilken organisation som helst. KF har solida traditioner på koslupplysningens område, där man enligt uppgift har satsat omkring 7 milj. kr. under de senaste tio åren.

All erfarenhet lyder på att den traditionella information som lämnats genom kostcirkeln har gått över huvudet på dem som skulle ta emot den, och del är väl del som gjort att KF har tagit sig fram på andra linjer.

Del finns inle mycket mer att säga om della, ulan jag hoppas all samarbetet skall bli bättre i fortsättningen och att det på del sättet ändå skall ha varit någon nytta med den fråga jag har ställt.

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om nedläggning av järnvägslinjer, m. m.

Herr socialministern ASPLING:

Herr talman! H-nämndens informalion om näringsriklig kost har -del är inget tvivel om det - medfört ell ökat intresse för dessa frågor, och många goda initiativ har här tagils av organisationer och enskilda. Del skulle enligt min mening kunna vara lill nackdel för verksamheten, om H-nämnden krävde fullständig kontroll och ledning av varie aktivitet, vilket f ö. nämnden inte heller kan göra. Det intresse som visats inom olika intressegrupper anser jag i del här sammanhanget utgöra ett myckel viktigt och värdefullt komplement till H-nämndens verksamhet.

Detta hindrar emellertid inle att det är angeläget all få till stånd en viss samordning av den grundläggande informationen i hithörande frågor. Jag har också betonat delta i milt frågesvar och framhållit att H-nämnden avser att ta lill vara erfarenhelerna av KF:s informationsverksamhet i kostfrågor. Jag tror att herr Lidgard kan känna sig lugn på den här punkten.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7 Om nedläggning av järnvägslinjer, m. m.

Herr kommunikationsministern NORLING erhöll ordet för all i ett sammanhang besvara följande frågor, nämligen 1975/76:189, anmäld den 21 januari, av herr Eriksson i Arvika (fp), 1975/76:191, anmäld den 22 januari, av fru Nilsson i Sunne (s), 1975/76:192, anmäld den 22 januari, av herr Westberg i Ljusdal (fp), 1975/76:194, anmäld den 23 januari, av herr Komstedt (m), 1975/76:196, anmäld den 27 januari, av fru Sandéhn (s), 1975/76:200, anmäld den 30 januari, av herr Jonasson (c), 1975/76:213, anmäld den 4 februari, av herr Dahlgren (c) och anförde:

103

Nr 65 Herr talman! Herr Eriksson i Arvika har frågat mig om jag anser att

Torsdagen den ytterligare nedläggning avjärnvägslinjer är förenlig med den av riksdagen

12 februari 1976 fastlagda regionalpoliliska målsättningen.

--------------- Fru Nilsson i Sunne har frågat mig om regeringen avser att följa SJ-

Om nedläggning av chefens förslag om alt lägga ned yttedigare 15 bandelar i landet.
Järnvägslinjer. Herr Westberg i Ljusdal har frågat mig om jag anser alt en försämring

m. m. av kommunikationerna mellan Ljusdal och Hudiksvall i enlighet med

SJ:s förslag är förenlig med de regionalpolitiska utfästelserna att stärka Ljusdals ställning som regioncentrum.

Herr Komstedt har frågat mig vilka åtgärder jag avser alt vidta för att inte ytterligare försämra kommunikationerna för invånarna i sydöstra Skåne.

Fru Sandéhn har frågat mig vad jag avser att göra med anledning av statens järnvägars förslag att nedlägga Yslad-Tomelilla-Simrishamns järnväg.

Herr Jonasson har frågat mig om jag tänker säga nej till SJ:s begäran om medgivande att inskränka eller helt nedlägga driften på bandelarna Arvika-Bengtsfors-Mellerud, Lesjöfors-Kristinehamn samt Ludvika-Kil.

Herr Dahlgren har frågat mig om jag är beredd verka för en höjning under kommande budgetår av bidraget till drift av icke lönsamma järnvägslinjer så att de nu föreslagna nedläggningarna kan undvikas. Jag besvarar de sju frågorna i ett sammanhang. I årets budgetproposition har jag under anslaget "Ersättning till statens järnvägar för drift av icke lönsamma Järnvägslinjer m. m." anmält min avsikt att under budgetåret 1976/77 verkställa nedläggningsprövning av åtta närmare angivna bandelar. Det gäller bandelar där en nedläggning uppenbarligen inte innebär några olägenheter från trafikförsöriningssyn-punki och där den alternativa irafikuppläggningen innebär en klar samhällsekonomisk vinst. I två fall är det fiåga om bandelar som enbart har godslrafik. I övrigt gäller del helt eller i huvudsak persontrafik. Några som helst olägenheter med hänsyn lill de regionalpoliliska målsättningarna föreligger uppenbariigen inle.

Jag vill alltså slå fast all del för budgetåret 1976/77 är fråga enbart om att företa nedläggningsprövning av åtta särskilt trafiksvaga bandelar. Som bekant har SJ i skrivelse till regeringen aktualiserat frågan om nedläggning av trafik på ytterligare ett antal bandelar. Några åtgärder från regeringens sida med anledning härav är inte aktuella. Någon, ytterligare prövning kan sålunda inle ske före utgången av budgetåret 1976/77. I anslutning lill herr Komsiedls och fru Sandéhns frågor kan konstaleras beträffande järnvägslinjen Tomelilla-Eslöv - vilken har angells i budgetpropositionen - att del endast är fråga om nedläggningsprövning av den begränsade persontrafiken. Beträffande järnvägslinjen Simris-hamn-Tomelilla-Yslad, där SJ har tagit upp frågan om nedläggningsprövning, följer av milt tidigare uttalande all någon sådan inle är aktuell i detta sammanhang.

104

I anledning av herr Dahlgrens fråga kan konstateras all bidraget till drift av icke lönsamma järnvägslinjer under kommande budgetår liksom hittills får avvägas med hänsyn till kostnads- och inläktslägel samt omfattningen av det ersätlningsberälligade bannätet.

Herr ERIKSSON i Arvika (fp):

Herr talman! Tack, herr statsråd, för svaret!

Statsrådet nämner i svaret SJ:s skrivelse och säger: "Några åtgärder från regeringens sida med anledning härav är inte aktuella." Det är klartext som statsrådet talar. Och det behövs klartext, herr statsråd, i den här frågan för alt lugna den oro som SJ-chefens utspel har skapat. Det torde vara få s. k. utspel som har förorsakat så mycket oro och bestörtning som just SJ-chefens.

Jag kan nöja mig med att citera länsstyrelsens i Värmland skrivelse: "Länsstyrelsen finner del utomordentligt anmärkningsvärt att inte samråd skett från SJ-ledningens sida med berörda kommuner och med länsstyrelserna utan att man fått kännedom om SJ:s planer genom massmedia".

Samma kritik framförs av de anställda, och del är fullt berättigad kritik, anser jag för min del.

Jag har lagt tyngdpunkten i min fråga på sambandet mellan regionalpolitiska satsningar och goda transportmöjligheter och kommunikationer för en bygd. Statsrådet säger att beträffande de åtta bandelar för vilka han i budgetpropositionen föreslagit nedläggningsprövning föreligger del inga brott mot den av riksdagen antagna regionalpolitiska målsättningen. Min fråga gäller den ytterligare påspädning av järvägsdöden som SJ-chefen har förebådat. Jag skall anföra ett konkret exempel på den oro som delta har skapat i en bygd där lokaiiseringspoliliska satsningar har givit resultat.

I Åriängs kommun har man i samråd med SJ och såsom stalskom-munalt beredskapsarbete byggt ett stickspår till ett industriområde. Så sent som på decembersammanträdet förra året beslutade kommunfullmäktige om en ytterligare satsning med lastplalser vid delta stickspår för att tillgodose de nya industrier som skall lokaliseras till området. Det är självklart alt man blir förvånad när man utan förvarning genom mässmedia får reda på all den Järnväg som man satsar på försvinner, om SJ-chefen får som han vill.

En industriledare har klart deklarerat: "En nedläggning innebär alt vi inte har en chans att fortsätta här i Årjäng." Han nämner svårigheterna att transportera produkterna på landsväg och säger: "Det betyder att vi för vår del måste omlokalisera vårt företag."

Det är nu viktigt att vi alla i de bygder som är berörda och som är beroende av järnvägen känner ansvar för den som Irafikmedel. Fryks-dalsbanan, som vi många gånger har diskuterat, är ett bra exempel, herr statsråd, på att när folk sluter upp bakom en järnväg och tror på den, så ger det resultat.

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om nedläggning av järnvägslinjer, m. m.

105

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om nedläggning av järnvägslinjer, m. m.

Vad som är bekymmersamt tycker jag är de dåliga kommunikationerna mellan kommunikationsdepartementets chef och SJ-chefen. Jag hoppas att de blir bättre, så att vi slipper utspel av den här typen.

Fru NILSSON i Sunne (s):

Herr talman! De många frågeställarna i det här specifika ärendet vittnar vältaligt om med vilket utomordentligt stort allvar man lar på SJ-pro-påerna om nedläggning av ett antal bandelar.

Jag ber all, i likhet med herr Eriksson i Arvika, få lacka kommunikationsministern för det svar som han lämnat gemensamt till oss alla. Del är min innerliga förhoppning alt della svar skall bidra lill all dämpa den oro, för att inle säga bestörtning, som SJ-utspelei fört med sig bland befolkningen i de delar av landet som är direkt berörda av de föreslagna nedläggningarna.

Inom Värmlands län har inle mindre än tre olika bandelar rankats in bland dem som skall falla för SJ:s speciella lieman. Två av dessa - Arvika-Åriäng-Mellerud och Krisiinehamn-Lesjöfors - är redan nu inräknade bland de olönsamma bandelarna, för vilka SJ får kompensation från staten, medan Bergslagsbanan, dvs. sträckan Kil-Ludvika, hittills har räknats lill affärsbanenälel. Del är ingalunda att förundra sig över att såväl befolkningen i gemen som ansvariga kommunalmän och industrimän blir bestörla över ett meddelande som det som gavs från SJ:s sida alldensiund ingen som helst kontakt tagits med berörda myndigheter vare sig på länsplanel eller inom kommunerna, utan den första informationen till dem skedde genom massmedia. Även berörd personal har all anledning all reagera mot tillvägagångssättet.

Nu har vi som väl är en klok kommunikationsminister och därtill en klok regering, så vi behöver väl inte befara att SJ-chefens propåer kommer att gå i verkställighet-propåer som f ö. går helt på kollisionskurs med riksdagens allmänna intentioner vad gäller trafikpolitiken.

Man kan då undra vad avsikten är från SJ:s sida. Är del månne fråga om någon form av utpressningstaklik mot regeringen för att få fram mera pengar? Del fattas ju de facto åtskilliga miljoner i SJ:s budget, och detta förhållande kan måhända i och för sig förklara SJ:s drasliska utspel. Min följdfråga till kommunikationsministern skulle därför bli -och den har jag f ö. delvis redan fåll svar på: Har regeringen för avsikt att bevilja SJ mer pengar till de olönsamma bandelarna?

106

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Goda kommunikationer är en grundläggande förutsättning för boende, näringsliv och sysselsättning i en region. Försämringar i kommunikationerna kan få myckel stora negativa effekter för en bygd. Är en sådan bygd sedan i ett känsligt läge befolkningsmässigt sett, så kan förlusten av vissa kommunikationsmöjligheter allvarligt skada bygdens utvecklingsmöjligheter.

Ljusdal befinner sig i ett sådant läge. Befolkningstalet har dalat så

långl alt del inte får gå lägre. I stället måste vi med alla krafter försöka vända utvecklingen ål rätt håll. Statsmakterna förutsåg vid antagandet av det regionalpoliliska handlingsprogrammet 1972 att del kunde bli nödvändigt att samhällel gör särskilda insatser för all regional service skall vara tillgänglig i Ljusdal i framliden.

Det är mot den bakgrunden som SJ-chefens förslag om nedläggning av persontrafiken på sträckan Ljusdal-Hudiksvall och godslrafiken på sträckan Ljusdal-Näsviken är så oroväckande och förvånande. Det är inte insatser av del slaget som hjälper Ljusdal och bygden längs järnvägen till en gynnsam utveckling. En sådan åtgärd kan inle verka annat än negativt. Del är därför angeläget all SJ:s planer beträffande järnvägslinjen Ljusdal-Hudiksvall inle förverkligas utan alt järnvägen får sitt rättmätiga underhåll och all järnvägsdriften tryggas.

Det är tillfredsställande att kommunikationsministern nu klart säger ifrån att det under del kommande budgetåret inte kan bli fråga om alt lägga ned denna järnväg. Jag lackar för del beskedet.

Jag vill också understryka att vi från folkpartiets sida är beredda all höja investeringsbidraget och all på ett bättre sätt salsa på järnvägen för all få den mera konkurrenskraftig, och så att den kan erbjuda en bälire service. Vi anser att starkare satsning på järnvägen skulle göra nu olönsamma järnvägslinjer lönsamma. Men om det skall kunna ske måste det bli en annan inställning till denna viktiga kommunikalionsgren.

Vad det nu närmast gäller är all rädda den järnvägslinje som det här är fråga om.

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om nedläggning av Järnvägslinjer, m. m.

Herr KOMSTEDT (m):

Herr talman! Jag ber all få lacka statsrådet för svaret på min fråga.

Vi vet all en bygds utveckling i mycket hög grad beror på dess kommunikationssystem. Är kommunikationerna redan dåliga, så får även den allra minsta förändring till det sämre betydande konsekvenser. Järnvägen har stor betydelse - men den skall ändå inte överdimensioneras i dagens moderna samhälle.

I en hårt prövad bygd som Österlen, dvs. i princip Simrishamns och Tomelilla kommuner, skapar SJ:s uttalanden om nedläggning av försl linjen Tomelilla-Eslöv och sedermera linjen Simrishamn-Tomelil-la-Ystad onekligen stor oro. Den oron beror kanske främst på all vi redan i dagens situation har mycket dåliga vägkommunikationer västerut, med den expansiva delen av Skåne, den region som den östra delen av Skåne måste ha ett samband med för alt kunna utvecklas.

Kommunikationsministern säger nu att någon nedläggning av dessa linjer inle är aktuell. Min fråga till kommunikationsministern gällde om kommunikationsministern ville ge besked om att de planerade vägutbyggnaderna från Österlen och västerut skulle kopplas samman med nedläggningen av dessa järnvägslinjer. Den frågan har inle kommunikationsministern svarat på. Vi har dock lärt oss all har SJ aviserat inskränkningar så kommer de också lill stånd, frågan är bara när. Vi måste också fråga

107

Nr 65 oss vilket belopp vi i framtiden skall betala för kollektivbiljetten. Detta

Torsdagen den problem som vi naturligtvis skall koppla samman.

12 februari 1976 ' P Österlen haft besök av tre statsråd under en tvåårsperiod.

--------------- ■ Besöken har gällt sysselsättningsproblemen i bygden. De frågor som tagits

Om nedläggning av upp av kommunfolk och från länsslyrelsehåll har gällt problemet att få
Järnvägslinjer, Ull stånd bättre kommunikationer, för att göra nyetableringar attraktiva.

m. m. Vi har inte sett till någon avsevärd förbättring av dem, bortsett från

alt man nu sätter i gång ulbggnaden av väg 103 som nödhjälpsjobb. Därför vill jag upprepa min fråga till kommunikationsministern, som har ansvaret för både SJ:s verksamhet och vägverkets: Kan kommunikationsministern i dag ge mig beskedet att Österlens kommunikationsproblem kommer alt lösas så att jnle bygden drabbas ännu värre? Kommer problemen all kopplas samman, så all vi får en garanterad utbyggnad av vägarna när järnvägen försvinner? Vi vel ju att den planeringen tar tid.

Fru SANDÉHN (s):

Herr talman! Jag ber att få lacka kommunikationsministern för svaret på min fråga.

Orsaken till min fråga var alt generaldirektören vid SJ, Lars Peterson, som ett svar på det framlagda budgetförslaget aktualiserade frågan om nedläggning av ytterligare 15 järnvägslinjer av lönsamhetsskäl, bl. a. då Yslad-Tomelilla-Simrishamn. Denna nedläggningsprövning från SJ:s sida skapade omedelbart oro och irritation hos befolkningen i denna region.

Man kan förstå vad en irafikinskränkning här skulle betyda: Attraktionskraften för stora delar av regionen skulle komma att minska, och därmed skulle följa en fortsatt avfolkning. Just Sydoslskåne eller Österlen, som vi gärna vill kalla denna del av landskapet, har under en lång följd av år varil föremål för en stark urbanisering. Under åtskilliga år har del gjorts många ansträngningar för att väcka statsmakternas intresse för nya induslrilokaliseringar.

Jag är rädd för att en järnvägsnedläggning i denna situation inle skulle befrämja några nyetableringar av industrier eller annan verksamhet. Den oro för sämre trafikservice som den fasta befolkningen hyst efter generaldirektör Lars Petersons uttalande är därför lätt att förstå.

Det svar jag nu fått ger ett klart besked om de svåra problem kommunikationsdepartementet har all brottas med när det gäller våra järnvägars vara eller icke vara. Jag hoppas alt kommunikationsministern även i fortsättningen skall följa frågan om försöriningen med järnvägar och andra kommunikationer i sydöstra Skåne med samma stora intresse som han visat frågan i dag.

Herr JONASSON (c):

Herr talman! Även jag vill tacka kommunikationsministern för svaret.
108 I eri skrivelse till kommunikationsministern har SJ föreslagit att ira-

fiken på tre bandelar i Värmland skall läggas ned. Det gäller bandelarna Krisiinehamn-Lesjöfors, Arvika-Bengtsfors-Mellerud och Kil-Ludvika. Jag har ställt den direkta frågan huruvida kommunikationsministern tänker säga nej till förslaget. Svaret är nu ell nej till del förslag som SJ-chefen har lagt fram, i varie fall lill den 1 juli 1977.

Della är naturligtvis i och för sig tacknämligt. Men SJ-chefens utspel är faktiskt anmärkningsvärt. Som del mest anmärkningsvärda måste man betrakta alt SJ inte ens har diskuterat frågorna vare sig med berörda kommuner eller med länsstyrelsen. Den socialdemokratiska regeringen lalar myckel om de statliga företagens förträfflighet,den talarom samråd, om medinflytande osv. Men hur är del i prakliken? Här finns inget samråd, här har inga diskussioner förts, här slänger man bara fram förslagen.

I riksdagsbeslutet 1972 om den regionala strukturen klassades Filipstad som regionall centrum och Åriängsom kommunalt centrum. Länsstyrelsen har föreslagit all Filipstad skall bli ett nytt statligt industricentrum. Filipstad är en viktig ort för omgivningen, och Åriäng är en viktig ort för hela Nordmarken. Och så kommer det här förslaget att järnvägsförbindelserna skall bort! Vad nyttar del till med lokaliseringspolitiska satsningar och andra åtgärder, om man försämrar servicen på det sätt som blir fallet om SJ:s framställning bifalles?

Detta är inle bara en fråga om trafikekonomi - det är också en fråga om service. Och del är helhetsbilden som därvid måste vara avgörande. Skall vi lyckas med regionalpolitiska satsningar och med lokaliseringspolitiken måste det finnas service. Jag förstår myckel väl att man måste se till ekonomin, men man får inle ta den i betraktande bara inom en sektor - man måste se till helheten. Trafikulredningen måste avvaktas. Till dess: Låt trafiken på bandelarna fortsätta och irritera inle människorna i onödan!

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om nedläggning av järnvägslinjer, m. m.

Herr DAHLGREN (c):

Herr talman! Statsrådets förslag att lägga ned de i budgetpropositionen föreslagna bandelarna har fått den underliga effekten att SJ underkänner statsrådets beräknade besparing på 30 milj. kr. och hävdar att skall den summan uppnås i besparing måste ytterligare järnvägsnedläggningar ske. Ett sådant besked från SJ har naturiigtvis skapat oro i de bygder som berörs. När jag sedan lyssnade på statsrådet i ett TV-program fick jag den uppfattningen att statsrådet menade att kostnaderna för de olönsamma järnvägslinjerna nu var så stora alt man var tvungen all göra nedläggningar. Uppfattade jag verkligen statsrådet rätt?

Jag tackar för svaret. Det innebär all detta budgetår kommer regeringen inte all föreslå ytterligare nedläggningar. För kommande budgetår hänvisar statsrådet till att storleken av bidraget till drift av icke lönsamma järnvägslinjer blir beroende av järnvägsnätets omfattning. Det var närmast delta som Jag hade avsett med min fråga. Jag har nämligen den uppfattningen att intill dess all vi har fåll fram material från den trafikpolitiska utredningen och värderingen av de regionala trafikprogram-

109

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

men är klar så all vi får ell material i riksdagen skall inga nedläggningar
göras. En summa på 600 milj. kr. inger naturligtvis respekt, men ställer
man den i relation lill de kommunala utgifterna för den kollektiva trafiken
är den ganska blygsam. Enbart i Stockholms län subventionerade lands-
Om nedläggning av tinget SL med 655 miljoner år 1975. Beloppet för i år beräknas bli 715
järnvägslinjer, milj. kr.

m. m. Mot den bakgrunden hoppas jag att stalsrådel inle tvekar om en sådan

anslagstilldelning till SJ för del olönsamma bannätet alt della kan bibehållas i den omfattning det nu har intill dess riksdagen får ett material för en bedömning av den framtida trafikpolitiken.

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr talman! Det har i den här omgången ställts ett par tre, kanske fyra frågor lill mig.

Fru Nilsson i Sunne frågade huruvida regeringen har för avsikt att bevilja SJ mer pengar till de olönsamma bandelarna. Denna fråga kan väl kopplas samman med den som herr Dahlgren ursprungligen ställt beträffande finansieringen under den nu överblickbara framliden av del olönsamma nätet. Som svar på de frågorna hänvisar jag endast lill årets budgetproposition och den kommande riksdagsbehandlingen av de delar av denna som handlar om bidrag till statens järnvägar för olönsam trafik.

Herr Dahlgren tog i sitt anförande upp frågan huruvida man i avvaktan på slutförandet av den regionala trafikplaneringen över huvud tagel skall diskutera förändringar i någon form av järnvägsnätet. Herr Dahlgren hänvisade till ett program i televisionen för några dagar sedan som jag medverkade i. Jag vill i klarhetens namn säga alt vi i delta program diskuterade - åtminstone gjorde jag det - de åtta bandelar beträffande vilka regeringen i årets budgetproposition anmält att man avser att företa en nedläggningsprövning. För undvikande av allt missförstånd och för att denna fråga inte i onödan skall förstoras vill jag redan nu säga att riksdagen, när debatten om de frågorna kommer upp, naturligtvis är i sin fulla rätt att vägra regeringen ätt företa ens en nedläggningsprövning när del gäller dessa åtta bandelar.

Herr Komstedt frågade: Får vi garantier för vägnätels kvalitet inom de områden förändringar i järnvägsdriften diskuteras, innan sådana förändringar sker? Frågan om järnvägsnätets utformning i områden där järn-vägsnedläggelser eller förändringar i järnvägsnätet diskuteras tillhör de mest primära när man diskuterar dessa frågor, Till de primära frågorna hör också ersätiningstrafik och liknande, frågor som herr Komstedt inte log upp men som naturligtvis finns med i bilden. Men givelvis hör frågan om järnvägsnätets utformning lill de allra viktigaste i sådana här diskussioner.

Låt mig sedan som en allmän kommentar säga att jag finner det viktigt au jag och därmed regeringen slår fast all det är riksdagen och ingen annan som beslutar om förändringar i vårt lands järnvägsnät, 110

Herr ERIKSSON i Arvika (fp):

Herr talman! Jag antydde förut alt jag anser att det är viktigt all vi som har en järnväg i våra bygder slår vakt om denna. Jag vill upprepa det. Inom folkpartiet tror vi på järnvägens framlid som transport- och kommunikationsmedel. Därför har vi, som herr Wesiberg i Ljusdal sade, föreslagit årets riksdag en höjning av investeringsanslaget med 40 milj, kr,, ett förslag som jag hoppas all det skall gå alt nå enighet om.

Men det är också viktigt alt SJ-ledningen tror på järnvägens framlid, I del avseendet ställer man sig emellertid litet undrande. Del finns fiera exempel som ger anledning lill tveksamhet på den punkten. En sak är att man hade förutspått en minskning av persontransporterna för år 1974 men att det blev en ökning med 20 %.

Till sist vill jag återupprepa frågan till statsrådet: Är statsrådet villig att medverka lill att svenska folket slipper uppleva flera sådana här oroande utspel från SJ-chefens sida?

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Oiyi nedläggning av Järnvägslinjer, m. m.

Herr DAHLGREN (c):

Herr talman! Del var ell värdefullt besked som statsrådet gav all del han diskuterade i det åberopade TV-programmet var de bandelar som finns angivna i budgetpropositionen. Nu är del alltså riksdagen som skall avgöra frågan.

Vad jag vänder mig emot är alt riksdagen inle under våren har ell sakmaterial för all kunna göra en riktig bedömning. Ett sådant material finns först när utredningarna är klara.

Herr KOMSTEDT (m):

Herr talman! Kommunikationsministern och jag är helt överens om utbyggnad av vägnätet som ersättning i de delar av landet där del planeras inskränkningar i järnvägsnätet.

Vi är naturligtvis också överens om - som många andra varit inne på - att försöka bibehålla det järnvägsnät som finns i dag och att i framliden kanske ompröva våra beslul när det gäller kommunikationsledet som människor inle utnyttjar på ett sådant sätt alt nuvarande förhållanden kan bibehållas. Del är alldeles självklart med omprövningar i ett modernt samhälle.

Vad jag tagit upp i min fråga och anser är väsentligt är all det inte blir två dåliga kommunikationsleder i en bygd, utan att det skapas garantier för åtminstone en vettig trafikled - om järnvägsdelen skulle drabbas av inskränkningar.

Alt planera för della tar lång lid. Del talas om 10-15 år emellanåt vid budgetplanering, i långtidsutredningar o, d. Om det kommer ett besked om järnvägsinskränkningar finns det inte någon ersättning där med en gång, utan det lar kanske den lid jag nämnt att fatta ett definitivt beslut.

Då är förutsättningen för expansion borta i en bygd som man från olika håll har understrukit borde åstadkommas. Jag hänvisar här lill all

111

Nr 65 tre statsråd har besökt Österlenregionen under en knapp Ivåårsperiod,

Torsdaeen den ' '" " någon mening med de besöken så måste de innebära

12 februari 1976 något utbyte,

_____________ Kommunikationsministern säger all det är riksdagen som beslutar.

Om järnvägstrajik- Det vet jag också. Men vi har samtidigt en regering som lägger fram

jörbindelserna med förslag och vi har en jämn ställning vid omröstningar i riksdagen, Kom-

Hovmantorp munikalionsministern kan väl inle underkänna regeringens förslag på

det sättet all de bara överlämnas för riksdagens avgörande? Förslagen

bör vara så underbyggda att riksdagen kan falla beslut om dem, och

ett positivt sådant.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Det skall inte bli någon större Järnvägsdebalt här i dag. Den kommer vi att hålla när allt underlag ligger på riksdagens bord.

Jag vill ändå peka på, att det är viktigt att hålla järnvägen i sådan kondition att den är konkurrenskraftig. Underlåter man att underhålla järnvägen och inte ser till alt vagnmaterialet är tillfredsställande etc, är det klart alt människorna undviker att använda del irafikmedlet.

Då kan man enkelt säga: Ja, nu är det inte längre några som åker med dessa irafikmedel - nu kan vi ta bort dem. Den utvecklingen kan man alltså få fram genom att uraktlåta att vidta nödiga underhållsåtgärder. Jag tycker att man ibland bedriver en sådan politik. På den järnvägslinje som jag här talat om brister det i underhåll så alt lågens hastighet måste nedsättas t, ex. Del tycker jag är allvarligt. Del är angelägel all man inte bara säger, som kommunikationsministern nu gör, alt det inte är aktuellt all lägga ner den och den järnvägslinjen, utan att man också verkar i sådan riktning att det finns underiag för en fortsatt drift.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8 Om järnvägstrafikförbindelserna med Hovmantorp

Herr kommunikationsministern NORLING erhöll ordet föran besvara fru Johanssons i Hovmantorp (s) den 30 Januari anmälda fråga, 1975/76:208, och anförde:

Herr talman! Fru Johansson i Hovmanlorp har frågat vilka åtgärder jag avser vidta för att förhindra den försämring av trafikförbindelserna i Hovmantorp som blir följden av all endast 2 av 14 tåg enligt SJ:s nya turiisia gör uppehåll i Hovmanlorp efter den 30 maj 1976,

Lessebo kommun har nyligen besvärat sig hos regeringen över SJ:s centralförvaltnings beslut i frågan. Ärendet är ännu inle slutligt berett i kommunikationsdepartementet. Med hänsyn härtill är jag inte beredd att nu göra något uttalande,

112

Fru JOHANSSON i Hovmantorp (s):

Herr talman! Jag ber alt få tacka statsrådet för svaret på min fråga, en fråga som kan verka alltför lokalt betonad men som är principiellt mycket viktig, I det första förslaget som SJ presenterade Lessebo kommun skulle man inle göra några uppehåll i Hovmanlorp, Efter protest från kommunen tänker SJ sätta in en förbindelse för alt ge studerande tillfälle alt åka lill Växjö, Denna förbindelse kommer alt gå måndag till fredag. Det ger anledning undra var gränsen för nedläggning egentligen går,

SJ:s motivering att spara 3-5 minuter på sträckan Alvesta-Kalmar resp, Karlskrona ställer man sig litet frågande inför, då man vet att tågen gör långa uppehåll både i Alvesta och i Emmaboda för omkoppling. Invånarna i Hovmantorp tycker alt delta är orimligt. Samhället expanderar och f n, iordningsställs ytterligare 180 tomter för byggnation. Man räknade med ökad kollektivtrafik - inte motsatsen. Den dagliga pendlingen från Hovmantorp berör mer än 300 personer och med ytterligare infiyll-ning kommer den naturiigl att öka, eftersom arbetstillfällena inom kommunen inle räcker till. Att del dagliga resandet skall bli både dyrare och mer tidskrävande framstår som orimligt.

Vi är beroende av kollektivtrafiken, eftersom vi har regionsjukvård med resor till Lund, Nu kan man åka lur och retur på en dag. Det blir omöjligt sedan, om man inte skall använda sig av långa och dyra taxiresor.

Redan nu går många låg förbi. Om ytterligare 12 tåg skall passera ulan uppehåll undrar vi: Vad blir del av kollektivtrafikens utnyttjande? Vi väntar Ju trots allt på utredningsresultat som skall ge bättre kollektivtrafik till lägre kostnad. Min förhoppning är nu att del slutgiltiga beskedet från kommunikationsdepartementet blir positivt för invånarna i Hovmantorp och därmed för Lessebo kommun.

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om järnvägstrqjik-jörbindelserna med Hovmantorp

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr talman! Eftersom ärendet, som jag sade i mitt svar, inte är slut-beretl i deparlemenlel vill jag inle närmare gå in på det. All jag nu begärde ordet var egentligen bara för att säga alt vi i milt departement skall pröva den här frågan med all tänkbar noggrannhet. De som bor i Kronobergs län borde f ö. erinra sig hur noggrant vi gick igenom sådana här saker, då vi förra året prövade kommunernas framställningar beträffande SJ:s planerade trafikändringar för ett antal stationer och drift-platser i länet inför tidtabellsskiftet i maj-juni i fjol. Vi kommer, fru Johansson, att vara lika noggranna i år som vi var i fjol.

Överläggningen var härmed slutad.

Riksda.aens protokoll 1975/ 76:63-66

113

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om det statliga stödet till länsbibliotek och lånecentraler

§ 9 Om det statliga stödet till länsbibliotek och lånecentraler

Herr utbildningsministern ZACHRISSON erhöll ordet för att besvara fru Diesens (m) åtn 27 januari anmälda fråga, 1975/76:198, och anförde:

Herr talman! Fru Diesen har frågat mig när promulgalionsbeslut med anledning av de av riksdagen beslutade nya formerna för det statliga stödet till länsbibliotek och lånecentraler kan väntas och vad som är orsaken till dröjsmålet.

Riksdagen uttalade sig i våras för en översyn av stödet till länsbibliotek och lånecentraler. Översynen skall göras av statens kulturråd. Jag räknar med att inom en snar framtid kunna meddela riktlinjer för kulturrådets utredning.

Fru DIESEN (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka stalsrådel för svaret, även om det inle är särskill ulförligt.

Det här är naturligtvis inte någon stor fråga, men den är ändå av ett visst principiellt intresse. Särskill intresse har den naturligtvis för kulturutskottet, som anslöt sig till statsrådets skrivning förra året och som hade anledning tro att dess beslut med del snaraste skulle vidarebefordras. Men man fann i en redogörelse från kulturrådet att beslutet inte kom med i det promulgalionsbeslut som regeringen avlät, trots all det avläts så sent som i december 1975. Jag vill erinra om alt statsrådet föreslog att man skulle göra en översyn av det statliga stödet till länsbibliotek och lånecentraler och att man skulle pröva möjligheterna att genom statsbidrag kompensera länsbibliotek och lånecentraler för kostnader vid ett system med svarstillstånd.

Det har även pågått andra utredningar, t. ex. inom skolöverstyrelsens bibliotekssektion, och det arbetet överlämnades sedan till kulturrådet. Man har också satt i gång en annan utredning inom SÖ:s biblioteks-sektion, nämligen om depåbibliotek.

Men kulturrådet säger nu alt syftet med den utredning som skall ske inle kan preciseras förrän det väntade beslutet från regeringen kommit till kulturrådet, och man kan inte säga någonting om när och hur denna skall genomföras. Det tycker Jag är ganska anmärkningsvärt.

Statsrådet säger i sitt svar att han räknar med att inom en snar framlid kunna meddela riktlinjer, och det är naturligtvis någonting att la fasta på. Jag hoppas verkligen att det blir inom en snar framlid. Något svar på min fråga om vad som är orsak till dröjsmålet har jag inte fåll. Jag tycker att när man i sådana fall skjuter upp ett riksdagsbeslut så borde det rimligen kunna anmälas i nästa års proposition. Det hade alltså kunnat omtalas. Jag vill då fråga: Vad är orsaken till att del dröjt så länge?

114

Herr utbildningsministern ZACHRISSON:

Herr talman! Del som gäller mera direkta uppföljningar av riksdagsbeslut, av den karaktären alt de föranleder direkta åtgärder, ligger i det

promulgalionsbeslut som är antaget. Här är det fråga om en översyn av länsbiblioteken och lånecentralerna, och det uttalade jag i den särskilda kulturpropositionen i fjol. Riksdagen har i och för sig inte gjort någol speciellt uttalande på det här området men, som fru Diesen säger, anslutit sig till det uttalande jag gjorde.

Orsaker kan man diskutera. Om jag skall vara väldigt ärlig kan jag rakt upp och ner säga att det här är en fråga som naturligtvis är av vikt för dem som är berörda, men i den prioritering som vi måste göra på departementet har vi helt enkelt ansett oss vara tvungna all lägga denna fråga i en något senare del av arbetet. Vi har inte så mycket folk, men vi har mycket alt göra och vi har helt enkell inle fåll fram denna del. Del är inte konstigare än så.

Det betyder egentligen inle alt någon tid är förlorad: dels har kulturrådet mycket att göra och har inte heller fått fram alla de uppgifter som del behöver för att sälla i gång, dels tror jag all alla parter är relativt överens om efter vilka riktlinjer den här översynen skall ske. Så jag tror inle all vi kommer att förlora så särskilt mycket tempo med den lilla fördröjning som skett.

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om rutinerna i a v visningsärenden

Fru DIESEN (m):

Herr talman! Del är visserligen sant att riksdagen inle gjorde någol särskilt uttalande, men i och med att kulturutskottet i sill betänkande säger att utskottet ansluter sig till föredragande statsrådets uttalande ligger även däri en viljeyttring. Man förväntar sig givelvis all riksdagen skall fullfölja ell sådant beslut.

Nu säger statsrådet att ingen lid är förlorad. Jag tycker att åtskillig lid har gått förlorad - inte minst med tanke på alla de uppdrag som har lagts på kulturrådet. Del vore önskvärt om de mindre komplicerade uppdragen, till vilka kanske della ändå hör, kunde komma i gång litet tidigare än de har gjort. Jag tycker att underlätenheten eller dröjsmålet med all fullfölja riksdagens beslul är anmärkningsvärt - fördröjningen gäller inle bara della ärende, ulan det finns parallellfall. Utbildningsministern kommer inte heller att för årets riksdag framlägga förslag om nytt statsbidragssystem för länsmuseerna. Del är också någonting ganska anmärkningsvärt, som kulturrådet och riksdagen redan har uppmärksammat.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 10 Om rutinerna i avvisningsärenden

Fru stalsrådel LEIJON erhöll ordet för att besvara fru Johanssons i Hovmantorp (s) den 30 januari anmälda fråga, 1975/76:207, och anförde:

Herr talman! Fru Johansson i Hovmantorp har med anledning av fattade avvisningsbeslul frågat mig dels vilka rutiner som skall tillämpas

115

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om rutinerna i avvisningsärenden

vid ett första besök hos polis resp. invandrarbyrå, dels i vilken utsträckning och på vilket sätt den sökande delges vad som skrivs i handlingarna i resp. fall.

Beslut om avvisning fattas av polismyndighet, men påslår utlänningen alt han riskerar politisk förföljelse om han avvisas, och della påslående inte är uppenbart oriktigt, skall frågan om avvisning alltid underställas statens invandrarverk.

Rikspolisstyrelsen har i samråd med invandrarverket utfärdat anvisningar för handläggning av avvisningsärende. Polismyndigheten gör en utredning, som bl. a. omfattar förhör med utlänningen. Om utlänningen uppger att han inte kan återvända av politiska skäl skall han noggrant höras om dessa med ledning av särskild blankett.

Utskriften av förhöret skall läsas upp på språk som utlänningen förslår eller delges honom på annat sätt. Vid behov skall tolk anlitas. Utlänningen skall vidare särskill frågas om han har några erinringar eller tillägg och ges tillfälle alt yttra sig över utredningen i övrigt,

LJtlänningen skall även upplysas om sina möjligheter att få offentligt biträde när han har rätt härtill enligt rättshjälpslagen.

Fattar polismyndigheten själv beslut om avvisning skall uilänningen delges delta beslut, som förutom grunden för avvisningen bl. a. skall innehålla besvärshänvisning. Om utlänningen inte kan svenska skall beslutet i sin helhet översättas. I samband med delgivningen kan han skriftligen avstå från au föra talan mot beslutet - s. k. nöjdförklaring. Om han inte avger en sådan nöjdförklaring har han möjlighet att anföra besvär över beslutet hos invandrarverket inom tre veckor från dagen för delgivningen.

Invandrarbyråerna, som nästan alla är kommunala, har främst till uppgift alt ge här i landet bosatta invandrare råd och upplysningar av olika slag samt all förmedla kontakter med andra kommunala och statliga organ. De flesta invandrarbyråerna svarar numera också för lolkservice inom kommunen. Del finns alltså inga statliga bestämmelser om hur invandrarbyråerna skall vara organiserade eller vilka uppgifter de skall ha, och de berörs därför inte av rutinerna vid avvisning annat än om polismyndighet anlitar tolk genom deras förmedling.

116

Fru JOHANSSON i Hovmanlorp (s):

Herr talman! Jag skall be att få tacka statsrådet Leijon för svaret på min fråga. Det är naturligt alt en människa på fiykt från sill hemland känner sig pressad och inte alla gånger klart kan bedöma vad som skall sägas vid en första kontakt med myndigheterna i det nya landet. Men del har sagts alt den sökande inte alllid vetat vad som skrivits om vederbörande lill invandrarverket. Därmed försvåras också möjligheterna att veta vad som skall överklagas. Ovisshet brukar också råda om möjligheterna att få advokalhjälp och om vem som skall betala advokat-arvodet.

Tidningarna beskriver ibland de goda insatser som Amneslygrupperna

gör för alt hjälpa, men man undrar då om inte vederbörande fått den hjälp av samhällel som han eller hon har rätt till och har förstått den hjälp som lämnats tidigare. Jag är därför tacksam för del svar jag fått med förtydligande i fråga om vad som åvilar de olika myndigheterna.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om de värnpliktigas resejörmåner

§ 11 Om de värnpliktigas reseförmåner

Herr försvarsministern HOLMQVIST erhöll ordet för all besvara herr Björks i Gävle (c) den 15 januari anmälda interpellation, 1975/76:87, och anförde:

Herr talman! Herr Björk i Gävle har frågat mig dels vad skälet är till att man nu försvårar för de värnpliktiga all ordna sina biljettköp, dels vilka initiativ jag är beredd att vidta för alt resebidragssystemet ses över.

Det har under en följd av år lagts ned mycket arbete på alt efter hand förbättra de värnpliktigas möjligheter att resa hem på sin frilid. Detta har lett fram lill all vi i dag har ett system av reseformer som kompletterar varandra,

Vpl 10-resorna infördes den 1 mars 1974, Tillämpningsföreskrifter utfärdas av försvarets civilförvaltning sedan SJ har hörts. Efter vad jag har inhämtat har omfattningen av vpl 10-resorna kraftigt ökat. Detta uppges ha försvårat planeringen för SJ, Fr, o, m, den I januari 1976 har därför nya tillämpningsföreskrifter utfärdats. Dessa innebär bl. a. att biljetterna säljs på SJ:s resebyråer samt att beställningarna skall göras senast torsdag. De värnpliktiga har uttalat missnöje med de nya bestämmelserna. Bl. a. har den värnpliktiga arbetsgruppen uppvaktat mig i frågan.

De värnpliktigas möjligheter till ledighelsresor får självfallet inte försämras. Det är inte heller önskvärt att nya föreskrifter leder lill ökade kostnader för administration. Inom försvarsdepartementet har vpl 10-resorna och del övriga reseförmånssyslemets utveckling fortlöpande följts. Även om erfarenheterna av vpl 10-resorna hittills är begränsade anser jag likväl att en översyn och utvärdering av såväl vpl 10-resorna som del övriga reseförmånssystemel nu bör ske.

Herr BJÖRK i Gävle (c):

Herr talman! Jag vill lacka försvarsministern för svaret på min interpellation. Att denna interpellation väckts är ganska lättförklarligt med tanke på den relativt stora förändring som ägt rum i bestämmelserna för vpl 10'biljetten och även med tanke på det sätt varpå information härom lämnats eller kanske snarare avsaknaden av sådan information. Fr. o. m. den 1 januari 1976 gäller nämligen att vpl 10-biljeiier inte får säljas på stationerna, att sådan biljett skall beställas senast torsdag och alt biljetterna skall säljas på eller via SJ:s resebyråer.

117

Nr 65 Det har uppgetts all dessa förändringar skulle betingas av all ska-

Torsdaeen den degörelse ägt rum på transportmedlen, och sådant är naturligtvis be-

12 februari 1976 klagligt. Del finns dock knappast någol som talar för all situationen

--------------- i det avseendet förbättras genom alt man försämrar möjligheterna au

Om de värnpliktigas utnyttja det beställningssysiem som man nu har. Vad händer t. ex. för

resejörmåner de värnpliktiga som ligger vid förband där man saknar resebyrå och hur

rimmar t. ex. resebyråernas öppettider med de värnpliktigas arbetstider?

Det är några av de frågor som ställts och som ännu inte har fått något

riktigt svar.

I riksdagen har under fiera år dessa frågor om de värnpliktigas reseförmåner tagits upp. Man har t. ex. tagit upp frågorna om samordningen mellan statens och kommunernas irafikmedel och även de tendenser lill byråkrati som nu råder vad gäller besiällningsförfarandet i stort.

Riksdagens försvarsutskott sade också när denna fråga behandlades 1975:

"De generella förbättringar i fråga om resor som har genomförts under senare år är högst betydande och utskottet delar försvarsministerns syn när det gäller inriktningen av ytleriigare förbättringar. Det kan emellertid enligt utskottets mening finnas anledning att se närmare på de skäl som åberopas för en ytterligare liberalisering av reseförmånerna generellt sett. Detta gäller särskill de administrativa nackdelar som kan finnas i det nuvarande systemet. Utskottet förordar därför att en översyn sker av gällande regler på området och all man i samband därmed också gör en utvärdering av erfarenheterna hittills av förmånssystemet i denna del." Försvarsministern säger nu i sill svar all när del här systemet infördes skedde det i samråd med SJ. Jag lar också för givet att man i dessa frågor, innan man gör några förändringar t. ex. i vpl 10, också har ett intimt samarbete med försvarets personalvårdsbyrå och vpl-arbeisgrup-pen.

Försvarsministern säger vidare, vilket jag också krävt i min interpellation, att vpl-resorna och det övriga reseförmånssystemel nu skall ses över. Det är ell bra besked, som man bör hälsa med tillfredsställelse. Jag vill också erkänna alt man, efter del att interpellationen har väckts, har handlagt de här frågorna raskt i försvarsdepartementet.

Statsrådet säger också ifrån att de värnpliktigas resor inte får försämras och all de inte heller får byråkratiseras. Del är också ett bra besked från försvarsministern.

Eftersom man ansett alt det nuvarande systemet förorsakar mycket
arbete lokalt bland de anställda på förbanden, bör man, som jag ser del.
se över möjligheterna all genomföra helt fria resor eller att införa någon
form av frikort. I praktiken har man ju redan nu liberala bestämmelser,
eftersom de värnpliktiga har möjlighet att resa hem tre helger i månaden
till ett relativt lågt pris. Jag skulle ändå vilja ha ett mer preciserat svar
av försvarsministern när det gäller översynens omfattning. Min fråga
är därför:
118 Avser försvarsminister Holmqvist att man i den översyn som nu skall

ske även skall göra en förutsättningslös utredning om möjligheten att införa ett frikorlssystem för de värnpliktiga?

Herr PETERSSON i Röslånga (fp):

Herr talman! Vi är alla överens om att del under en rad av år har gjorts myckel för alt förbättra de värnpliktigas möjligheter att resa hem över permissioner och andra ledigheter. Olika reseformer gör det möjligt för värnpliktiga att oberoende av verklig kostnad och oberoende av res-längd la sig hem. Della har naturligtvis hälsats med tillfredsställelse av alla, främst av de värnpliktiga och deras anförvanter.

Förra året uttalades i riksdagen enhälligt förhoppningar om att de värnpliktigas reseförmåner skulle ytterligare förbättras och detta utan att det skulle öka administrationen. Man förväntade sig snarare motsatsen.

Men kort efter riksdagens uttalande krånglades syslemel med vpl 10-biljeller till, och det innebar en klar försämring för de värnpliktiga. Men del som jag tycker är det olustiga i den allmänna debatten är den uppfattning som har förts till torgs om att de nya bestämmelserna är ett slags kollektivt straff för vandalisering som förekommit i samband med sådana resor. Om sådan vandalisering kan man naturligtvis bara uttala sill fördömande, liksom man ställer sig ytterligt frågande och tveksam inför nya bestämmelser som i sig själva kan tolkas som en kollekliv bestraffning. Del är ju någonting som borde tillhöra en svunnen tid. Jag hoppas emellertid att denna uppfattning är helt felaktig. Del finns möjligheter, herr försvarsminister, all gå litet utanför interpellationssvaret och om möjligt dementera denna uppfattning.

Slutligen instämmer jag i försvarsministerns tanke på översyn och utvärdering av dessa resor. Den tanken är bra, men under den tid detta arbete pågår bör man göra allt man kan för all la bon de inskränkningar i vpl 10-sysiemei som har införts fr. o. m. detta år.

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om de värnpliktigas reseförmåner

Herr försvarsministern HOLMQVIST:

Herr talman! Både herr Björk i Gävle och herr Petersson i Röstånga har uttalat sin uppskattning av de åtgärder som vi har vidtagit i departementet, och del finns kanske inle myckel att tillägga. Jag vill emellertid gärna framhålla alt man inte bör blanda ihop två olika saker.

Vid några tillfällen har del förekommit alt värnpliktiga burit sig olämpligt åt under resa - det är tyvärr inte bara värnpliktiga som gör så, utan sådant kan inträffa var som helst - men det har ingenting med den här saken att skaffa. Myndigheterna har helt självständigt bedömt frågan, och jag antar all deras syfte har varil gott: de har velat åstadkomma en ny ordning, som enligt deras uppfattning skulle fungera bälire än del tidigare systemet. Del är bara så olyckligt att det i praktiken har blivit på del sättet alt de värnpliktiga tydligen med ganska stor räll kan uppfatta det nya syslemel som en betydande försämring för deras vidkommande.

119

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om gruvdrift i Kaunisvaara

Min avsikt är ju att i den arbetsgrupp som jag tillsätter skall ingå representanter för både försvarsdeparleriienlet och kommunikationsdepartementet men också för de här berörda myndigheterna och att denna arbelsgrupp omedelbart skall ta itu med frågan för att undersöka hur man skall kunna förbättra det som tydligen brister i den nya ordningen. Arbetsgruppen kommer sedan att få se över hela detta fäll som har med värnpliklsresorna att skaffa. Det är däremot för tidigt all nu säga vad en sådan värdering kan komma all innebära.

Jag måste naturligtvis som försvarsminister när jag väger den ena fördelen mot den andra för de värnpliktiga fråga mig var del är mest angeläget att vidta någon ändring. Detta är orsaken till all jag inle i dag kan ge någol besked om hur långl man kan gå i del reformarbete som föreslår.

Hen BJÖRK i Gävle (c):

Herr talman! Jag tycker ändå alt det vore värdefullt om försvarsministern redan nu gjorde klart alt en översyn också skall innefatta att möjligheterna lill helt fria resor ses över eller att åtminstone en utvärdering görs av dessa möjligheter och de konsekvenser ett sådant system skulle innebära. Jag tror alt de värnpliktiga vore lacksamma för ell klarläggande på den punkten.

Herr försvarsministern HOLMQVIST:

Herr talman! Jag vet inte om jag uttryckte mig oklart - jag tyckte nog alt jag antydde möjligheterna till olika bedömningar och sade att del inte gäller några begränsningar i det avseendet för arbetsgruppen.

Det är dock många olika saker som bör bedömas i delta sammanhang, bl. a. kostnaderna. Det är t. ex. lätt att säga att jag skall införa kort, itien det kan hända all del finns vissa praktiska hakar som man också måste ta hänsyn lill. Om del skall vara ett personligt kort som skall gälla, måste man vara mycket noga med att del inle kommer på avvägar och missbrukas av obehöriga.

De problem som kan inrymmas i frågan känner jag inle närmare lill, och därför håller jag frågan öppen t. v., men det finns inga hinder för att arbetsgruppen tar upp den saken till behandling.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 12 Om gruvdrift i Kaunisvaara

120

Herr industriministern JOHANSSON erhöll ordet för alt besvara herr Lövenborgs (vpk) den 12 januari anmälda interpellation, 1975/76:77, och anförde:

Herr talman! Herr Lövenborg har ställt följande tre frågor till mig: 1. När avser regeringen all fatta beslut om gruvbrytning i Kaunisvaara?

2. Kommer den samhällsekonomiska lolalkalkylen att bli vägledande för beslutet?

3. Om regeringens beslul trots allt del anförda kommer att bli negativt, finns det då i beredskap någol projekt av minst samma storleksordning som snabbi kan förverkligas?

Rätten till större delen av malmfyndigheterna vid Kaunisvaara i Pajala kommun tillhör staten. Förutsättningarna för brytning av Kaunisvaa-ramalmen har diskuterats flera gånger tidigare i riksdagen. Senast tog jag upp denna fråga i ett svar på en interpellation av herr Lövenborg den 29 november 1974. Den 31 januari 1975 berördes Kaunisvaarapro-jektel av arbetsmarknadsministern i ett svar på interpellation av herr Stridsman. I budgetpropositionerna åren 1975 och 1976 har jag också informerat om frågans läge.

Inlerpellanlen ger i sin bakgrundsredovisning sken av all regeringen och LKAB har någol slags principiell motvilja mot della projekt och på olika sätt strävar efter all förhala frågan. Della är givelvis en grovt missvisande bild av det verkliga förhållandet. Följande redogörelse för frågans behandling visar att den kritik som kan utläsas ur interpellationen helt saknar grund.

Del utredningsarbete som LKAB har bedrivit kring Kaunisvaarapro-jekiel under senare år har skett på uppdrag av nämnden för statens gruvegendom, som sedan den 1 juli 1973 förvaltar statens gruvegendom. Nämnden har också att besluta i frågor om upplåtelse av sådan egendom. Om fråga som rör upplåtelse är av större allmän betydelse, skall nämnden enligt sin instruktion med eget yttrande hänskjuta ärendet lill regeringen.

Utredningsuppdragets bakgrund är följande. Under åren 1963-1972 inventerade Sveriges geologiska undersökning (SGU) förekomsterna av främst järnmalm i Norrbottens län. Sedan inventeringen hade slutföns uppstod fråga om att lämna ut rätten till brytning inom vissa områden till lämpligt företag. Förhandlingar mellan företrädare för LKAB och staten ledde i oktober 1973 fram lill ett s. k. oplionsavial mellan nämnden för statens gruvegendom och LKAB angående utredningar för tillgodogörande av järnmalmsfyndigheterna inom bl. a. Kaunisvaaraområdet. Enligt avtalet, som gäller t. o. m. år 1979, förbinder sig LKAB att enligt en av nämnden godkänd arbetsplan utföra grovprojeklering innefattande kostnadsberäkningar för brytning, malmbehandling och transporter. Projekteringen skall enligt avtalet utmynna i sammanfattande lönsamhetskalkyler och innefatta personalplaner samt samhällsekonomiska och sociala synpunkter.

Jag har velat ge denna ganska utförliga redogörelse för handläggningsgången för all klargöra all ärendei är tidskrävande och ännu inte har slutbehandlats av den ansvariga myndigheten, nämnden förstalens gruvegendom. Jag vill också framhålla all ärendet har visat sig mer omfattande och tidskrävande än vad som tidigare beräknats. Regeringen har hållits informerad om utredningsarbetets läge. Frågan utreds enligt min mening med all den skyndsamhel som är möjlig med hänsyn lill

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om gruvdrijl i Kaunisvaara

121

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om gruvdrift i Kaunisvaara'

nödvändigheten av alt få fram ett tillfredsställande underlag för beslul i en så komplicerad fråga som det här gäller.

Vad är då den närmare anledningen lill att denna utredningsuppgift har visat sig så tidskrävande? Två väsentliga skäl förtjänar att framhållas särskill, nämligen transportproblemet och svavelfrågan.

Båda dessa problem har krävt ett lekniskt-ekonomiskt nytänkande. Transportproblemet har tvingat fram analyser av möjligheterna att transportera malmen i rörledning på avstånd upp lill 200 km i ett arktiskt klimat, någol som aldrig tidigare skett. Malmen har hög halt av svavel, vilket bl. a. med hänsyn till miljökraven medför särskilda problem. LKAB har tagit fram helt nya metoder för att bemästra svårigheterna. Det har krävts ingående försök innan dessa metoder har kunnat utarbetas och prövas från både tekniska och ekonomiska synpunkter.

LKAB har den 21 januari 1976 överlämnat visst utredningsmaterial lill nämnden förståtens gruvegendom. Della material behöver kompletteras med en samhällsekonomisk bedömning. Jag har erfarit att nämnden avser genomföra en sådan studie.

Mot denna bakgrund är jag för dagen inle beredd att uttala mig om när regeringens ställningstagande kan ske. All ell beslut inte enban kommer att grundas på förelagsekonomiska bedömningar står, som har framgått av min redogörelse, dock redan nu klart.

Jag vill också framhålla alt regeringen är väl medveten om den besvärliga sysselsältningssiiuaiionen i Pajala kommun och i andra kommuner i Tornedalen. Ett uttryck för della är tillsättandet i juni 1974 av den särskilda arbetsgruppen för bevakning av sysselsättningsfrågor i Tornedalen, i vilken länets landshövding är ordförande. I gruppen ingår företrädare för industri- och arbeismarknadsdeparlemenien samt arbetsmarknadsstyrelsen. Gruppen arbetar med bred inriktning och analyserar därvid olika projekt som kan länkas ge sysselsättningseffekter.

Vidare vill jag erinra om alt regeringen avser all senare i år lägga fram en proposition om samordnad regional- och sysselsättningspolitik. Övervägandena i denna proposition kommer att baseras på utvärderingen av Länsplanering 1974 (SOU 1975:91) Politik för regional balans och på sysselsättningsutredningens belänkande (SOU 1975:90) Arbete ål alla.

122

Hen LÖVENBORG (vpk):

Herr talman! Jag ber all få tacka industriministern för svaret, men jag tvekar inte att beteckna det som synnerligen torftigt.

Min interpellation mynnade ut i tre frågor:

"I. När avser regeringen att falla beslul om gruvbrytning i Kaunisvaara?

2. Kommer den samhällsekonomiska totalkalkylen all bli vägledande för beslutet?

3. Om regeringens beslul trots allt det anförda kommer att bli negativt, finns det då i beredskap någol projekt av minst samma storleksordning som snabbi kan förverkligas?"

Frågorna I och 3 besvaras över huvud taget inle av statsrådet. Fråga 2 besvaras i någon mån genom formuleringen: "All ett beslul inle enbart kommer alt grundas på förelagsekonomiska bedömningar står, som har framgått av min redogörelse, dock redan nu klart."

Att ett beslul "inte enbart kommer all grundas på förelagsekonomiska bedömningar" låier inle heller särskill förpliktande. Det hade känts betydligt tryggare om statsrådet sagt all den samhällsekonomiska lolalkalkylen skall vara avgörande.

Statsrådet ger i svaret en historisk genomgång som säkert är riktig men som inle tillför frågan något nytt som hittills inle varil känt. Men faktamaterial är ju alltid bra att ha, och jag sparar den delen för mitt numera ganska omfattande arkiv om en av Sveriges största kända outnyttjade järnmalmslillgångar.

Statsrådet Johansson ger också ullryck för en viss irritation i sitt svar lill mig. Han anser att inlerpellanlen söker ge "sken av att regeringen och LKAB har något slags principiell motvilja mot detta projekt och på olika sätt strävar efter alt förhala frågan".

Jag har tittat på min interpellation och förmodar att del möjligen kan vara följande rader som något har förtörnal statsrådet:

"Alt i den situationen låta en av LKAB-ledningen uträknad kostnad bli ett väsentligt skäl att ytterligare förhala frågan vore all cyniskt och brutalt överge befolkningen i övre Tornedalen" -och inle minst i Pajala kommun. Detta kommer efter det att jag i föregående stycke beskrivit situationen i Pajala kommun, som verkligen är så dyster som den kan bli.

All frågan om gruvdrift i Kaunisvaara har förhalats under året vill jag bestämt och envist hävda. Hade frågan forcerats på det sätt som situationen i Tornedalen och framför allt Pajala kommun krävt, så borde gruvbrytningen vid det här laget ha varit i full gång. Den heta viljan, från både regeringens och LKAB:s sida, har saknats, och det kan inte döljas vilken vokabulär man nu än använder.

Eller skulle jag ha använt ett annat ord än förhalning? Ja, del kan man alllid fundera över. Del finns ju ett betydande register, men del är inle troligt att något annat adekvat uttryck hade gjort industriministern gladare.

Statsrådets irritation får väl lägga sig, men nog måste det vara lätt all förslå befolkningens irritation - för att inle säga desperation. Det är nämligen mycket länge sedan malmfyndigheten utanför byn Kaunisvaara i Tornedalen upptäcktes, men den tillgången har fått slumra under jord, samtidigt som avfolkningen och förslumningen av Tornedalen har fortgått.

Malmen i Kaunisvaara upptäcktes redan 1918. Under en rad år undersöktes fyndighelerna. På 1950-lalet genomfördes fiygmagneiiska mätningar, och från 1960 sysslade Johnsonkoncernen med borrningar på en rad olika ställen. Det blev ingenting av del heller. 1960 undersöktes den malmkropp som kallas Stora Sahavaara av SGU med medel som LKAB

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om gruvdrijl i Kaunisvaara

123

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om gruvdrijl i Kaunisvaara

124

ställt lill förfogande. 1963-1965 undersöktes södra Sahavaara, och någol senare avslutade man undersökningarna av de övriga fyndighelerna i området. Resultaten publicerades i en intern rapport i maj 1972.

Då ansåg också SGU att det fanns så många data om malmen att vidare undersökningar var onödiga. Vad som återstod var en ekonomisk bedömning av malmens brylvärde.

Det har verkligen gått lång tid - från 1918 lill 1976 - och fonfarande svävar befolkningen i området i ovisshet om del verkligen skall bli någon gruva. Jag har använt ordet förhalning, men jag kan försäkra statsrådet all det är ell synneriigen modest uttryck i jämförelse med de omdömen som görs av människorna i Tornedalen och Pajala kommun.

Det har sagts alt projektet är avgörande för Pajala kommuns framtid - för om kommunen skall kunna leva vidare som kommunal enhet eller dömas lill döden. Del kan kanske tyckas alt det är att ta i väl kraftigt att använda sådana formuleringar, men fakta - folkmängdssiffrorna -talar sitt lydliga språk om vad som håller på att ske.

Statsrådet Rune Johansson har säkert gått igenom Länsprogram 1974 för Norrbottens län. Studerar man det aktstycket förslår man varför stämningen i Pajala kommun håller på att bli mer och mer desperat. Folkmängdsutvecklingen ser ut så här: 1950 fanns del 15 200 människor i kommunen, 1960 14 150, 1970 10 750, 1971 10 550, 1972 10 350, 1973 10 050, 1974 9 700 och 1975 9 450.

Man har också gjort en prognos för utvecklingen fram lill 1980. När vi har hunnit dit - och del är ju inle många år kvar - är folkmängdssiffran nere i 7 749 personer. Då har man ,alltså tappat 50 96 av kommuninvånarna, och även i det avfolkningsdrabbade Norrbotten ligger detta i särklass.

Dessutom har länsstyrelsens fiitiga prognosmakare blickat fram ända till 1990, och till dess har befolkningstalet dalat ner med ytterligare ca 1 000 invånare och skulle då vara nere i 6 811.

Ja, herr statsråd, nog är väl detta siffror som för länge sedan borde ha utgjort argument för snabba och genomgripande insatser. Men det har inte sken. Lål-gå-politiken har varil förhärskande irois alla uppvaktningar från Pajala kommun, och resultatet är som synes förskräckande. Det är de hel-och halvtomma byarna man åker igenom,det är de ödelagda jordbruken och det är en åldersfördelning som håller på att bli helt bakvänd.

Alla de siffror som jag tidigare anfört har pekat nedåt. Det gör också den procentuella andelen av barn upp lill 14 år inom befolkningen under tiden 1970-1980. Den sjunker då från 23 96 till 15 96, naturiigtvis beroende på att de åldersgrupper som kan ägna en del av fritidens energi åt alt föröka släktet blir allt mindre i kommunen.

Det finns emellertid en procentsiffra som ökar - men den ger verkligen ingel underlag för optimism. Det är antalet människor på 65 år och uppåt, vilkas procentandel ökar från 12 96 1970 lill 23 96 1980.

Vad innebär nu del? Jo, del innebär helt enkelt all man är i färd

med alt rycka undan grunden för en framtida industrialisering och ex- Nr 65
pansion i kommunen. Torsdagen den

Snart är man alltså i det läget all statsmakterna kan säga: I Pajala I2fehrii'ir' 1976

kan vi inte göra några satsningar - del finns ingen produktiv arbetskraft _

kvar. På pensionärer bygger man ingen framlid. 0/7? gruvdrift i

Jag målar inte upp någon karikatyr med delta. Verkligheten är allvarlig Kaunisvaara nog. Framtidsperspektivet, om ingenting snabbt kommer att ske, kan man lätt förutse.

Med Pajala kommun är det i dagsläget ungefär som med en svårt sjuk patient. Man har diagnosen klar. Patienten håller på att förblöda, och del vet myndigheterna om. I det här fallet finns ingen annan läkare än samhället, staten, som hittills har nöjt sig med all bevittna hur patienten undan för undan försvagas. I annat sammanhang skulle en sådan läkare dras inför socialstyrelsens ansvarsnämnd och dömas till straff, androm till varnagel.

Del finns en medicin som måste sällas in. Den löser inle kommunens alla problem, men den stoppar den nuvarande blodavtappningen och ger kommunen förutsättningar alt överleva och utvecklas. Den medicinen är att man snabbi öppnar gruvbrytning i Kaunisvaara. Det kan ge ett tillskott på 800 nya arbetstillfällen eller någol mindre, beroende på vilket brytningsalternativ man väljer. Därtill kommer ännu mera i indirekt sysselsättning, i servicenäringar, anläggningsarbeten osv. Detta skulle skapa en helt ny situation för Pajala kommun.

Där har man nu länge vänlat på ett positivt besked. Gruvfyndigheten har som sagt varil känd sedan börian på 1930-talel, och ett besked har utlovats, men ingen vel när det kommer. Eventuellt kan ett beslut fattas under sommaren, har del sagts. Det låter svävande och ovisst, och i svaret till mig har stalsrådel alls ingen uppfattning om en länkbar tidpunkt för klarsignal. Jag tycker alt detta är oroväckande och vill än en gång använda mig av samma formulering som i interpellationen: Hur länge tänker man hålla människorna på förhoppningarnas halsler?

Jag har ställt frågan om del är den samhällsekonomiska bedömningen som kommer all bli avgörande för beslutet, och stalsrådel Johansson antyder all så kan bli fallet. Då skall man räkna med vad staten sparar in på icke utbetalade arbetslöshetsersättningar, socialvård, kostnader för flyttningar av människor, redan befintliga bosläder och en väl utbyggd samhällsservice samt dessutom all kommunen får ökade skatteintäkter och all man förhindrar den kapitalförstöring som sker när skolor och fastigheter förfaller därför att de inte används, eftersom folk har flyitai därifrån, att man skapar ny sysselsättning utöver den rena gruvdrifien osv. Del är många faktorer som skall in på det pluskontot. Dessutom - och det räknar jag som en högst betydande plusfaktor - breddar man gruvbrytningen i Norrbotten och koncentrerar inle all malmexploaiering lill Kiruna- och Gällivaregruvorna.

Slutligen bör man också på pluskontot sälla upp vad della ger män
niskor utöver det renl materiella. Del är sådant som inle kan mätas '25

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om gruvdrijl i Kaunisvaara

i pengar. Ty hur kan man mäia lyckan, glädjen och tillfredsställelsen hos människor som får chansen alt stanna kvar i den bygd som har sett dem födas, den bygd där de trivs och där de vill leva vidare? Det är i pengar räknat helt omätbara ting, men ur mänsklig synpunkt är de ack så betydelsefulla.

Allt detta bör tas med i den samhällskalkyl som skall ligga lill grund för beslutet, och då kan det bara bli ett positivt beslut. Men det måste fattas snabbt, jag understryker det, ty del är bråttom för Pajala kommun!

Nu säger statsrådet Johansson att regeringen är medveten om att Pajala kommun befinner sig i ett svårt läge, och del börda innebära all statsrådet på allt sätt försöker forcera fram ett beslut, som enligt min mening borde komma någon av de närmaste månaderna. Det finns inte rådrum för ytterligare förhalning. Statsrådet får ursäkta att jag använder det uttrycket om ell projekt som är diskuterat sedan 1918.

126

Hen STRIDSMAN (c):

Herr lalman! I den regionalpolitiska debatten har man från regeringens sida ofta framhållit att del inle är pengar som saknas ulan konkreta objekt att satsa på. I den fråga som vi nu diskuterar, Kaunisvaaraprojektet, verkar del vara ett omvänt förhållande. Genom att starta gruvbrytning i Kaunisvaara har regeringen ett konkret, realistiskt objekt att satsa på men tvekar när del gäller pengarna.

Sett ur Pajala kommuns synpunkt brinner det nu i knutarna. Någol måste göras snabbt för att förhindra en kalastrof Del snabbaste sättet att motverka en utarmning för Pajala är all gruvbrytningen i Kaunisvaara kommer i gång utan ytterligare dröjsmål. Den utredning som LKAB nyligen offentliggjort visar att Kaunisvaaraprojektet även från företagsekonomiska synpunkter kan ge en viss förräntning på investerat kapital. Enligt utredningen förefaller del inte osannolikt all Kaunisvaaraprojektet skulle kunna ge förhoppningsvis en 8-procenlig förräntning. Del tycker jag inle är dåligt. Även om man skulle få en lägre avkastning än 8 96 borde regeringen inle tveka att starta gruvbrytning i Kaunisvaara.

Som jämförelse med Kaunisvaaraprojektets förränlningsmöjligheier på ca 8 % kan jag nämna all Statsförelagsgruppens lönsamhet mätt på totalt arbetande kapital under åren 1970-1973 var i genomsnitt 6 96.

Men det skulle vara fel om Kaunisvaaraprojektets förverkligande avgjordes enbart på företagsekonomiska skäl. Jag vill vara den första att understryka att så inle får bli fallet. Till grund för ett ställningstagande i frågan, om gruvbrytning kan startas i Kaunisvaara. skall givelvis ligga en samhällsekonomisk bedömning. 1 interpellationssvaret säger industriministern all LKAB:s utredningsmaterial från den 21 januari i år behöver kompletteras med just en samhällsekonomisk bedömning.

När del gäller behovet av en samhällsekonomisk bedömning i en sådan här fråga råder inga delade meningar mellan mig och industriministern. Däremot kan jag inte dela industriministerns uppfattning att den samhällsekonomiska bedömningen för Pajalas vidkommande kräver ytter-

ligare studier, som sägs i interpellationssvaret. Industriministern kan väl vara överens med mig om att någol snabbi måste ske i Pajala kommun för att rädda sysselsättningen. Den samhällsekonomiska bedömningen måste därför vara tämligen given för Pajala kommun. Ju snabbare man kommer i gång med Kaunisvaaraprojektet, desto större blir den samhällsekonomiska vinslen. Den måste stiga i takt med ökningen av sysselsättningen i Pajala och med den förbättring som därmed sker av utnyttjandet av alla samhällsinvesteringar som har gjorts i kommunen. Det finns, herr industriminister, inga andra bedömningar som kan göras i denna fråga. Men om vi fortsätter och utreder den samhällsekonomiska effekten blir kalkylen bara sämre och sämre ju längre vi uppskjuter startandet av gruvbrytning i Kaunisvaara.

Den avgörande frågan när del gäller om gruvbrytning kan startas i Kaunisvaara är all projektet även med utgångspunkt i företagsekonomiska kalkyler kan ge en viss förräntning på nedlagt kapital. Nu återstår bara att ägaren, i det här fallet staten, bestämmer sig för på vilken nivå för-räntningsvärdet bör ligga. Med detta vill jag anknyta lill offertsysiemet, som regeringen tillmätt så stor betydelse när det gällt att förena det företagsekonomiska intresset med del samhällsekonomiska. Kaunisvaaraprojektet skulle ha varil ett utomordentligt tillfälle för regeringen all i praktisk handling omsätta andemeningen i propositionen 1969:121.

Därför ställer jag avslutningsvis frågan lill industriministern: Varför har regeringen inte begärt någon offert av förvallningsbolagei eller LKAB i denna fråga?

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om gruvdrift i Kaunisvaara

Herr industriministern JOHANSSON:

Herr lalman! Delta är ju en mycket besvärlig fråga - det visar också de anföranden som nu har hållils. Del är lätt all renl känslomässigt gripas av de problem som föreligger i Tornedalen och inte minst i Pajala. Herr Lövenborg resonerade ungefär som om det bara är han och möjligtvis hans parti som har känsla och förståelse för den situation som medborgarna i Tornedalen upplever. Jag vågar garantera all vi i lika hög grad söker engagera oss i de problem som bygden där uppe har, alt vi har lika stor känsla för medborgarnas rätt till arbete och utkomst. Men jag tror det är nödvändigt att även i ett känslomättat engagemang söka göra en så realistisk bedömning som möjligt.

Herr Lövenborg resonerar ganska enkelspårigt. Han säger ungefär följande: Här finns ju malm. Varför sätter man då inle i gång alt bryta den malmen? Det spelar ingen roll vad det kostar. Men vi måste ändå veta om de tekniska förutsättningarna för brytning av malmen är för handen, vi måste vela någonting om avsättningsmöjligheterna för malmen och vi måste veta vad det kostar ati bryta malmen. Jag har i mitt svar redovisat all del var två myckel väsentliga problem som man ställdes inför: transportproblemet och avsvavlingsproblemet. Men de båda talarna har förbigått detta. De har förbigått del utomordentliga utredningsarbete som LKAB har lagt ned för alt undersöka möjligheten all transportera

127

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om gruvdrijl i Kaunisvaara

128

malmen från Kaunisvaara antingen till Gällivare eller ned till Luleå. Efter studier av motsvarande problem i Australien och USA har man så småningom kommit fram till att det finns tekniska möjligheter att via rörledningar trots klimatförhållandena klara själva transportproblemet, även om det är kostsamt.

Det andra problemet är den speciella sammansättningen av malmen - den är myckel svavelhallig. Efter studier vid amerikanska institutioner har man försökt komma fram till en metodik för alt lösa det problemet.

Då har man alltså kommit så långt att man kan konstatera att tekniskt bör malmbrytningen kunna klaras. Avsättningsmässigl kan man tänka sig all merparten av malmen tas till stålverket i Luleå.

Men sedan kommer ändå kostnadsfrågan in i bilden. Vad kostar detta? Ja, här stiger nog herr Stridsman fram och säger: Man har ju sagt all man får 8 96 på del nedlagda kapitalel. Jag hade,herr Stridsman, några timmars överiäggningar med LKAB:s ledning häromdagen. Vi gick igenom kalkylerna och jag frågade: Vad kostar della, och hur myckel måste LKAB vid en någorlunda rimlig förräntning ha från samhällel - kalla del gärna sam-hällskoslnad? Man har angivii all förluslen eller det som vi behöver subventionera i annan ordning ligger någonslans mellan 45 och 65 milj. kr. per år. Om vi får 700 människor sysselsatta, betyder det att vi skall subventionera med ca 100 000 kr. per år och anställd.

Herr talman! Är del då så underligt om vi frågar oss hur den kostnaden förhåller sig lill de samhällsekonomiska värden som slår på spel? Del skall undersökas. Undersökningen pågår. Jag hoppas all den inle skall behöva la mer än ungefär tre månader. Det är nämnden för statens gruvegendomar som har lagt det uppdraget på industriverket. Men är det inle också rimligt att vi undersöker om del finns alternativ till sysselsättningen och vad de kommer att kosta? Vi kommer därför all begära att Statsföretag och Svelab - Svetab är ju en del av Statsförelag - utarbetar en offert på ett förelag av något slag som kan ge sysselsättning åt inemot 200 människor. Det gäller alltså inte en offert på gruvbrytningen - en sådan får vi i annan ordning - utan det är sysselsättning av annat slag. Jag skall nu inle ge mig in på några funderingar över vad slags sysselsättning det kan bli fråga om, utan del får bli Statsföretags och Svelabs uppgift. Jag hoppas all man även i della fall inom loppel av ire månader kan preslera ett förslag i del avseendet och all vi då också får en offert på vad del kommer all kosta, så att detta kan ställas i förhållande lill den samhällsekonomiska värderingen.

Herr talman! Vi har sannerligen känsla för alt skyndsamhet här är av nöden, och vi kommer att påskynda de ytterligare bedömningar som skall ligga lill underlag för en mera slutgiltig prövning.

Jag gjorde ett litet observandum när jag lyssnade till herr Lövenborg. Han frågade vad det är som har gjort mig irriterad. Jag känner mig inle alls irriterad vare sig av frågan eller av de utlalanden som herr Lövenborg gjorde. Men det var räll intressant all iaktta att herr Lövenborg, när han citerade en mening ur sin interpellation, bara läste halva meningen.

Herr Lövenborg citerade: "Att i den situationen låta en av LKAB-ledningen uträknad kostnad bli ett väsentligt skäl att ytterligare förhala frågan vore alt cyniskt och brutalt överge befolkningen i övre Tornedalen

--- ." Där stannade herr Lövenborg, men fortsättningen lyder: "

som under många år, inle minst inför varie valrörelse, har hållits på förhoppningarnas halsler." Detta var kanske en medveten förkortning av citatet. Här uppträdde nu två talare från den övre Norrlandsbygden, som tycks vara ute för att inge förhoppningar, förhoppningar som man kanske inte på något sätt behöver infria men som kan vara av ett visst värde för dessa i den debatt som nu förs där uppe. Jag sade tidigare all del kan vara bra med känsla och med ett känslomässigt engagemang, men vi får inte glömma bort realismen, de fakliska möjligheierna att lösa ett problem. Jag har inle velat inge förhoppningar genom att säga att oavsett vad det kostar, så skall vi sätta i gång gruvbrytningen. Jag är beredd att undersöka möjligheterna för en gruvbrytning och även till alternativa sysselsättningar. Sådana alternativ kan ge oss möjligheter att skapa den sysselsättning som i dag behövs, om än inte i den omfattning som en gruvbrytning skulle kunna ge. Oavsett vad vi nu gör så har vi kvar möjligheterna all också i del långsikliga perspektivet bedöma gruvbrytningen. I ett annai klimat, inle minst när del gäller ekonomin men också när det gäller efterfrågan, utesluter jag inte att även den kosi-nadsmässiga bedömningen av gruvprojektet kan komma att bli en annan än den vi i dag har möjlighet att göra. Men jag skulle ändå inte vilja ställa ut en växel i detta avseende. Däremot vill jag klart säga ifrån att så långl det är möjligt kommer vi att engagera oss i alt söka skapa sysselsättning i Tornedalsbygden.

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om gruvdrijl i Kaunisvaara

Hen LÖVENBORG (vpk):

Herr talman! Statsrådet Rune Johansson tycker att jag försöker ge ett intryck av att det bara är jag och mitt parti som har ett engagemang i den här frågan. Jag tror inte att jag har någon anledning att försöka ge det intrycket. I Pajala kommun och jag tror i hela Norrbotten finns en veritabel folkfront som spänner över alla partigränser för all man skall klara problemen i Pajala kommun. Då är del mest gripbara och påtagliga gruvbrytning i Kaunisvaara.

När det gäller den av Rune Johansson påtalade utelämningen i citatet av en mening i min interpellation vill jag säga att jag senare i mitt anförande citerade även slutet av stycket.

Industriministern vidhåller att frågan om gruvbrytning i Kaunisvaara har handlagts med den skyndsamhet och handlingskrafi som varil möjlig. Befolkningen i Pajala kommun delar inte den uppfattningen, och det gör jag inle heller.

Jag är precis lika klar som stalsrådel över att en gruva öppnar man inte i en handvändning. Men del har verkligen funnits möjligheter under lång tid.

Politik är att vilja, har vår statsminister sagt. Jag är övertygad om

129

9 Riksdagens protokoll 1975/76:63-66

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om gruvdrijl i Kaunisvaara

130

alt hade den heta viljan verkligen funnits så hade gruvbrytning i Kaunisvaara nu varit verklighet och lägel i Pajala kommun betydligt bättre.

Men låt oss inte gräla om det som har varil och del som inte gjorts. Del viktigaste nu är all beslutsamhetens friska fiäktar blir pådrivande för regeringens beslul. Det finns en klar folkopinion som kräver att projektet sätts i gång, och den spänner över alla partigränser. Del bör också väga något vid ställningstagandet.

Det talas om höga investeringskostnader. Rune Johansson säger att man inle lill varie pris kan öppna den här gruvan. Ja, del blir säkert inle billigt alt böria gruvdrift i Kaunisvaara, men del nuvarande tillståndet i kommunen är verkligen också en dyrbar historia för samhällel. Den låga sysselsättningen innebär stora kostnader för staten.

Bara som ett exempel kan jag ta della med skatteuijämningen. Del är ett system som medför kompensation dels för högre kostnadsläge, dels för lägre skattekraft. Den låga skattekraften är ett direkt resultat av dålig tillgång på sysselsättningstillfällen.

Under 1970-lalet har Pajala kommun fått ungefär 100 miljoner i skat-leuijämningsbidrag, räknat i dagens penningvärde. Ulan del bidraget skulle kommunens inkomster ha halverats. Även de mest grundläggande uppgifter som en kommun har att sköta skulle inle ha kunnat fullgöras utan bidraget.

Hälften av det belopp jag nämnde, 50 miljoner, har tillfallit Pajala kommun på grund av låg skattekraft. Låt oss anta att ett industrijobb kostar så myckel som 300 000 kr. i investeringar. Med hjälp av dessa 50 miljoner skulle det då ha kunnat skapas 165 nya arbetstillfällen. Industriministern skulle alltså med gott samvete ha kunnat överlämna 50 miljoner till Statsföretag på villkor att 165 nya industrijobb skapades. Del hade varit väl använda pengar.

En hundraprocentig subvenlionering av ell sådant projekt skulle alltså vara lönsam för Statsföretag AB. Kalkylerna skulle inle belastas med en enda krona för avskrivningar. Statsförelags vinst skulle stiga. Finansministerns skatteinkomster från Pajala kommun skulle stiga och hans utgifter för kommunen sjunka, både vad gäller skatleuriämningsbidrag, arbetslöshetsunderstöd och arbelsmarknadspolitiska insatser.

På della sätt måste man räkna också i fråga om den här gruvan i Pajala kommun.

Del har talats om ett investeringsbelopp på 1,5 miljarder kronor. Del har skrämt en del folkvalda och fått dem att rygga tillbaka inför beloppets storlek. Min personliga uppfattning är förslås att del under årens lopp har hämtats så enorma rikedomar från Norrbotten att det inte är mer än en skärv som skulle ges tillbaka. Jag är dessutom övertygad om alt investeringen insatt i en tolalekonomisk kalkyl skulle betala sig.

.Misstanken finns också att LKAB vid sin begränsade undersökning har huggit till litet väl kraftigt för alt det därmed skulle vara lättare att dödförklara projektet.

Jag vill fråga statsrådet Rune Johansson om han anser att den in-

vesteringssiffra som nämnts på 1,5 miljarder kronor ligger inom en realistisk ram.

Jag vill också fråga honom om det gjorts någon undersökning av jämförbara kostnader för det gruvprojekt som den finska staten har börial ungefär en mil från Kaunisvaara på den finska sidan. Det borde vara av betydande intresse.

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om gruvdrijl i Kaunisvaara

Hen STRIDSMAN (c):

Herr lalman! Sedan jag tagit del av interpellationssvaret och lyssnat på industriministern har jag kommit fram lill den slutsatsen all den del som avser transportproblemet och svavelfrågan enligt LKAB:s utredning - jag har även lagil del av den - är ell avslutat kapitel. In-duslriminisiern framhåller i sill inlägg all siora svårigheter varit förknippade just med iransporiproblemel och svavelfrågan. Lål mig bara ulan all fördjupa mig alllför myckel i transportproblemet säga all frågan om en punipledning har vissa nackdelar - det säger man i utredningen. Det är speciellt två nackdelar som ett sådant iransporlsyslem har. På grund av rostmån, sägs det i utredningen, måste man i förväg bestämma livslängden på projektet. Del är klan att det är mycket svårt att göra en sådan beräkning. Gruvdriften kanske kan hållas i gång i 20 eller lål oss säga 30 år, och om man gör en felbedömning är del vanskligt om man har bestämt sig för ell transportsystem av den här typen.

Jag har också för mig all frågan om avsättningen för malmen i viss män redan är löst. Enligt utredningen pekar alla tecken på att malmen i första hand skall gå lill Luleå.

En annan sak som jag tycker är intressant och som jag frågade industriministern om är varför man inte från regeringens sida i egenskap av ägarpari till Statsföretag och även lill LKAB begärt in en offert när del gäller Kaunisvaaraprojektet. Nu säger industriministern all han haft ingående samtal med företrädare för LKAB i flera timmar och att man därvid kommit fram lill all malmbrytning i Kaunisvaara skulle medföra en förlust på mellan 45 och 60 milj. kr. per år. Det var en nyhet! Jag vet inle om del skall uppfattas som ell svar på den fråga jag ställde. Jag måste återgå till den utredning som LKAB har gjort. LKAB:s slutsatser enligt utredningen är all projektet inte ger den förräntning som ett gruvföretag kräver - del slår man fast och del har jag också försökt säga här. LKAB menar att man borde få en förräntning på minst 20 96 men anser att i det här fallet en rörränlning på kanske 8 'Vi inte är o-sannolik. Nu säger emellertid industriministern att projektet skulle komma att medföra en förlust på mellan 45 och 60 milj. kr. per år. Någon föriusl lalar man inte alls om i utredningen. Därför uppstår givetvis en massa frågetecken. Var kan man få fram del här materialet? Jag vill anknyta lill del som herr Lövenborg i viss mån var inne på: Hur snabbi kan man få fram uppgifter om hur pass stora samhällets kostnader skulle bli i det här fallet? Enligt LKAB:s egen utredning, som är satt på pränt, talar man inte om några direkta föriuster, men industriministern talar om föHuster på mel-

131

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om gruvdrift i Kaunisvaara

lan 45 och 60 milj. kr. per år. Det vore intressant alt få veta hur man fått fram dessa skillnader.

Sedan sade industriministern att vi inle skall glömma bort realismen i den här frågan. Jag tycker inte all jag har glömt bort realismen. Kaunisvaara har utretts väldigt länge. Vi från centern har inte bara kört på. Vi har ansett att man måste få utreda den här frågan i lugn och ro. Men någon gång måste vi få fram ett utredningsresultat så alt vi kan ta ställning lill denna fråga.

I interpellationssvaret hänvisade industriministern till en interpellationsdebatt som jag hade med arbetsmarknadsministern för ungefär ell år sedan i den här kammaren. Då sade arbetsmarknadsministern till mig all man kunde förvänta sig en utredning som kanske var klar med sitt ställningstagande under sommaren 1975. Nu säger industriministern alt den kanske är klar om tre månader. Vi kommer då närmare sommaren 1976.

Här har vi väntat på utredningsresultat, och i alla fall från centerns sida inte enbart kört pä ulan varit realistiska och försökt invänta resultat. När vi nu får gensvar i form av en utredning från LKAB som, vad jag kan bedöma, är realistisk, då måste jag utgå från alt nu verkligen föreligger sådana fakta alt vi med utgångspunkt i den utredning LKAB gjort kan ta ställning i den här frågan. Därför vill jag ännu en gång återkomma till industriministern och ställa frågan: Varför har inte regeringen begärt offert från Statsföretag eller LKAB och blir förluslen verkligen 45-60 milj. kr. åriigen.

132

Herr industriministern JOHANSSON:

Herr talman! Till herr Lövenborg skulle jag vilja säga alt såvitt jag kan bedöma är den investeringskostnad på 1 1/2 miljard kronor, som LKAB har räknat fram. en realistisk bedömning. Om den kostnaden är hög eller inte måste avgöras med hänsyn lill den avkastning man kan få ut av de pengar man satsar. Vid en normal företagsekonomisk bedömning skulle, vad jag kan förslå, svaret från LKAB - om vi begärde en offert - bli alt man vill ha något mellan 45 och 65 milj. kr. för att bryta malmen. Så långt är vi alltså komna och då får vi göra en bedömning av de samhällsekonomiska konsekvenserna, precis som vi gjorde i Stekenjokk där vi kom fram till att det var rimligt alt för en 20-årsperiod med brytning av kopparfyndigheterna i Stekenjokk ställa upp en garanti på 50 milj. kr. Del skulle kunna bli förluster, men dem kan man ta därför att de uppvägs av de samhällsekonomiska och renl mänskliga fördelar som sysselsättningen innebär. Det är en sådan bedömning vi vill göra även för Pajalas vidkommande.

Jag har sagt här att bedömningen från gruvnämndens och industriverkets sida är att man bör kunna klara en sådan utredning på tre månader och jag anser att det är nödvändigt all göra det. Men jag vill därutöver även ha möjligheten alt få in ell alternativ. Finns det ell alternativ? Kan vi få fram ett företag som ger sysselsättning för 150-200 personer

myckel skyndsamt och vad skulle del kosta? Del tycker jag ändå är en ganska rimlig uppläggning.

Man kan göra jämförelser med projekt i Finland. Det är klart att det finns anledning att snegla på vad man gör i Finland, där man bryter malm som ligger på ungefär samma breddgrad. Men då kommer vi in på frågan vad det kostar. På vilken nivå ligger lönerna i Finland i förhållande lill de lönekostnader vi har i Sverige? Vi har väl ändå anledning all säga oss alt om vi skall öppna en gruva i Kaunisvaara så skall lönen vara den som är gängse för gruvbrytning i andra svenska företag. Jag kan alltså inte se att vi därifrån får någon avgörande vägledning.

Vid bedömningen om denna investeringskostnad är rimlig, dess storleksordning osv. får man ändå inle bortse från att vi för en diskussion i annat sammanhang om mycket större investeringar i vår norra landsdel.

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om gruvdrift i Kaunisvaara

Hen LÖVENBORG (vpk):

Herr lalman! Uppgiften om del årliga underskottet på 40-60 milj. kr. var också för mig en nyhet, herr statsråd. Över huvud laget är del här sifferresonemangel ganska intressant. Stalsrådel Johansson säger alt en investeringskostnad på 1,5 miljarder kronor förefaller någorlunda realistisk. Jag måste säga att jag tycker all invesieringssiffran förefaller mycket hög. och jag vill återigen gå in på erfarenhelerna från den finska sidan. Finländarna har nyligen öppnat en gruva som ligger bara några mil från Kaunisvaara. I en intervju i Dagens Nyheter har chefen för den gruvan talat om all man där investerade 120 milj. kr. och bryter 1 miljon lon per år. I LKAB-ulredningen talas del om att man skall bryta 5 miljoner lon malm, vilket skulle kräva investeringar på 1,5 miljarder kronor. De yllre förulsätlningarna vid de här båda gruvorna skiljer sig inle särskilt mycket från varandra, men de båda investeringsbeloppen är helt olika. Det är rätt förbryllande.

I samma intervju i Dagens Nyheter lalar chefen för gruvan om att finska staten svarar för räntan på del investerade kapitalet - och med den förutsättningen gör man inga förluster. Mot bakgrund av de fakta som anförs bl. a. från finskt håll anser jag att det finns underlag för mycket starka tvivel när del gäller tillförlitligheten i LKAB:s kalkyler. Jag vågar än en gång yppa misstanken att siffrorna är väl rundhäni tilltagna för att LKAB skall komma ifrån en uppgift som man inte är särskilt , intresserad av.

Eftersom jag nämnde några finska erfarenheter kan man också fundera över ett eventuellt samarbete när del gäller avsättningen. LKAB:s utredare har sagt att finnarna inte var intresserade av all köpa malm från Kaunisvaara. men i samma DN-intervju som jag nyss har nämnt säger den finske gruvdirektören att Finland vill köpa malm från Sverige för del expanderande järnverket i Brahestad och all malm från Kaunisvaara måsie bli billigare än malm från Kiruna eller Malmberget Jag tror alt avsättningen över huvud taget inte är någol problem, för även Norrbottens Järnverk har förklarat sig berett all ta emot malmen.

133

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om gruvdrijl i Kaunisvaara

Sammanfallningsvis: Kan finländarna öppna en gruva på andra sidan gränsen och förklara att de i stort seli inte gör några företagsekonomiska förluster borde det gå också på den svenska sidan, då förutsättningarna är likartade.

Den sista frågan i min interpellation - om man har någol annat projekt i beredskap om svaret beträffande gruvdriften mot all förmodan skulle bli negativt - lämnas ganska öppen.

Statsrådet talar om att det vore acceptabelt att tänka sig eii förelag med 150-200 personer. Del är klart alt del vore bra. Men även della svävar helt i det blå. Jag hävdar alt del behövs ett företag av annan storleksordning och ell klarare besked, om människorna skall känna någon som helsi trygghet, för den händelse det skulle bli ell negativt besked. De runda formuleringar som statsrådet använder i slutet av interpellationssvaret inger verkligen inga stora förhoppningar.

Hen STRIDSMAN (c):

Herr talman! Jag skulle vilja återkomma med en fråga i anslutning lill det underskott på 45-60 miljoner som industriministern nämnde. Har LKAB i sin förelagsekonomiska kalkyl räknat med en avkastning på 20 eller 25 96, och är del detta som föranleder ett krav på 45-60 milj. kr.? Del vore inlressanl alt veta. eftersom det inte alls framgår av utredningen.

Del är vidare välkommet om 150 eller kanske 200 personer kan få sysselsättning i Pajala kommun. Men jag tror inte att vi skall sätta det ena mot det andra. Jag tror alt såväl en gruvbrytning som eventuell annan sysselsättning mer än väl behövs i den delen av inlandet och i Tornedalen.

134

Herr industriministern JOHANSSON:

Herr lalman! Jag har upplyst om all LKAB har gjort den bedömningen att vid en normal företagsekonomisk avkastning av brytningen stannar förlusten vid mellan 45 och 65 miljoner. Vilka procenttal för förränt-ningen man har använt kan jag inte exakt ange.

Jag har också velat ge ell svar på herr Slridsmans fråga varför vi inle begäri en offert från LKAB på en brytning i delta sammanhang. Svaret är att LKAB vid en eventuell offert på brytning av malmen i fråga preliminärt kommer att begära en summa som ligger på den nämnda nivån. Detta har vi självfallet att bedöma mot bakgrund av de samhällsekonomiska värdena som slår på spel. Kan del vara rimligt all satsa dessa pengar? Jag skall inte göra något uttalande om det just nu utan vill försl se på resultatet av den samhällsekonomiska utvärderingen.

Nu säger herr Lövenborg att LKAB-ledningen uppenbarligen har försökt att övervärdera kostnaderna. I mina samial med LKAB-ledningen har del klan framgåii all förelaget i och för sig haft ell stort intresse av brytningen av malmen i Kaunisvaara. Om LKAB skulle bryta 2 1/2 miljon lon malm per år och transportera denna lill Luleå, skulle företagel

därmed ha ett större utrymme för försäljning av den malm som bryts i Kiruna. Man menar alliså att del skulle vara ett värdefullt tillskott. Men LKAB:s skyldighet är all göra upp så realistiska kalkyler som över huvud laget är möjliga över utgifterna för denna brytning och över vad den malm som det gäller kommer all kosta. Det är från den utgångspunkten, herr lalman, som jag tillåter mig all säga all herr Lövenborg gör sig skyldig till en oförsynthet när han uttalar all LKAB-ledningen medvetet försöker ta upp kostnader som inle har täckning i verkligheten.

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om gruvdrift i Kaunisvaara

Hen LÖVENBORG (vpk):

Herr lalman! Jag har ingen anledning att försöka sätta änglavingar på LKAB-ledningen. Den har i andra sammanhang betett sig på ett rätt underligt sätt, och jag är inte alls främmande för tanken att den också vinklar en utredning på del sätt som den själv vill.

Jag vill i alla fall som slulinlägg i denna debatt säga att statsrådet R-une Johanssons besked tyder på all man inte har något rejält projekt i beredskap om del, mot allt förnuft, blir ett nej till gruvdrifien. Jag anser all läget i Pajala måste innebära en förpliktelse för regeringen att falla beslul om en gruvbrytning och göra det myckel snabbt. I annat fall tvekar jag inle all säga all man begår ett svek mot människorna i Pajala kommun och i Tornedalen, som nu i två eller tre decennier matats med den ena utredningen efter den andra samtidigt som avfolkningen och ödeläggelsen har gripit omkring sig. Jag vill understryka att regeringen måste fatta ett positivt beslul och dessutom betrakta detta bara som en börian till åtgärder som måste planeras för hela Tornedalen och övriga inlandskommuner. Jag har nämnt all industriella projekt kan subventioneras lill 100 "> och ändå innebära samhällsekonomisk lönsamhet och minskade kostnader för staten. Den matematiken tror jag måste få ett helt dominerande spelrum i förhållande till de renl företagsekonomiska kalkylerna när del gäller Kaunisvaaraprojektet.

Herr industriministern JOHANSSON:

Herr lalman! Jag är inle heller ute för alt sälla änglavingar på någon, men lål mig med hänsyn till herr Lövenborgs uttalande om LKAB-ledningen säga att jag anser att det här i riksdagen hör lill all man gör en anständig bedömning av deras handlande som inle har möjlighet att själva vara här och försvara sig.

Överläggningen var härmed slutad.

135

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om åtgärder mot statliga beställningar på lönsömnad utomlands

136

§ 13 Om åtgärder mot statliga beställningar på lönsömnad utomlands

Herr industriministern JOHANSSON erhöll ordet för alt besvara fru Hörnlunds (s) den 13 Januari anmälda interpellation, 1975/76:81, och anförde:

Herr lalman! Fru Hörnlund har frågat mig dels om jag anser att det i rådande läge för den svenska tekoindustrins anställda finns anledning för statsägda företag alt lägga ut lönsömnad utomlands, dels om jag avser all vidtaga några åtgärder för alt förhindra att sådana beställningar kommer till stånd.

Interpellationen har föranletls av SweTeco AB:s planer att i år lägga ut lönsömnad i Jugoslavien.

SweTeco bildades i början av 1970-talet genom att ett antal lekoföretag gick ihop i en koncern med 2 500 anställda. Från statens sida betraktades della samgående som ett viktigt led i tekoindustriernas strukturella omvandling. Bl. a. Investeringsbanken medverkade till all samgående kom till stånd. Genom missgrepp från förelagsledningens sida medan företagel ännu var privatägt sattes hela verksamheten på spel. Invesleringsbanken gick för ett år sedan in som ägare och en ny förelagsledning trädde till. Härigenom tryggades fortsall sysselsättning för de anställda.

Jag har velat redovisa denna bakgrund för att klargöra att SweTeco haft alt reda upp svårigheter som ärvts från tidigare ägare. Den allmänt bekymmersamma situationen inom lekoområdet har självfallet inte gjort detta arbete lättare. Enligt min mening har förelagets nuvarande ledning och ägare företagets och de anställdas bästa för ögonen när de söker efter lösningar. Nu överväger företagets ledning att lägga ut lönsömnad utomlands.

I del aktuella fallet är det fråga om en produkt - bomullskappor -där förelagets svenska tillverkning slagits ut från marknaden. Från Swe-Tecos sida hävdar man att företagel i detta läge har haft att välja mellan att ge upp sin marknadsandel i fråga om berörda plagg eller att etablera egen import. All tillverka kapporna inom landet till konkurrenskraftiga priser har inte bedömts möjligt. Några generella bidrag för alt läcka le-koförelagens föriuster utgår inle.

Enligt SweTecos ledning söker man all för egen del dra nytta av en import hellre än all överlåta delta till andra och därmed öka möjligheterna att trygga sysselsättningen inom den kvarvarande svenska tillverkningen.

Jag vill understryka att jag anser att lönsömnad utomlands inle löser de svenska tekoindustriernas problem på längre sikt. Under alla omständigheter är del angelägel all åtgärder av det slaget inle vidtas som kan få allvarligare konkurrensförskjuiande effekter på den svenska marknaden. Åtgärder av detta slag får inle leda till alt förelagen ger upp inhemsk tillverkning. Jag är medveten om alt problemen för svensk tekoindustri är stora f n. Riksdagen har på regeringens förslag beslutat om ett fortsatt stöd till industrin för all underlätta en omstrukturering.

Regeringen har vidare nyligen haft en rad överiäggningar rörande lekoindustriernas problem med förelrädare för branscherna.

Min principiella ståndpunkt är att tekoförelagen bör söka lösa sina problem utan all lägga produktion i låglöneländer.

Fru HÖRNLUND (s):

Herr lalman! Jag ber att få tacka industriministern för svaret på min interpellation. Det är väl känt att tekoindustrin har kommit i ett mycket besväriigt läge. Vi hade ju under hösten här i kammaren möjligheter alt diskutera branschens problem i samband med att riksdagen fattade beslut om en rad åtgärder för all stödja näringen. Under senaste tiden har dock varslen ökat, och detta inger naturligtvis oro inför framtiden. Antalet redan arbetslösa inom tekobranschen har ökat. I en del företag löper varslen ut under våren. Andra företag försöker lösa problemen genom s. k. naturlig avgång, vilket ju också innebär färre arbetstillfällen.

I della för de anställda men också för de seriöst arbetande företagen bekymmersamma läge är det skrämmande alt många förelag förlägger en allt större andel av produktionen utomlands. Otvivelaktigt - detta har framhållits i många sammanhang i riksdagen - hjälper de därmed till att slå ut övrig'lekoindustri här hemma, på sikt även sina egna företag. Många lekoföretag medverkar således till alt sakta men säkert såga av den gren som de själva sitter på, och lill slut böriar hela lekoträdel all murkna. Det är nämligen ingen hemlighet att en stor del av tekoförelagen också är de stora importörerna av halvfabrikat och färdigtillverkade varor. Många företag har etablerat filialförelag utomlands. Andra har vall vägen att lämna ut s. k. lönsömnad i andra länder. I princip skiljer det inle så myckel mellan del ena och det andra. I båda fallen skickar man yr-keskunnig svensk personal lill ort och ställe som klarar design och instruktion samt Slår för en viss övervakning av tillverkningen. När man etablerar filialförelag får man givetvis svara för investeringarna, i den mån inle värdlandet gått in med subventioner. När det gäller lönsömnad utnyttjar man redan etablerade förelag i tillverkningslandet.

Från fackligt och politiskt håll har vi genom åren varit myckel skeptiskt inställda lill lekoförelagens ullandsetableringar och den åtföljande im-porlökningen, inle minst på grund av del dubbelspel som företagen bedrivit genom att dels klaga på den stora importen och ropa efter importbegränsningar, dels själva samtidigt medverka lill alt allt fler varugrupper tillverkas och införs från andra länder. Genom att varorna dessutom har svensk kvalitet och svensk design har konkurrensen naturligtvis snedvridits för de förelag som föredragit att ombesöria tillverkning i hemlandet. Jag skall inle gå närmare in på kapitlet svensk vara, men jag anser alt det är svårt för oss alla att i dag veta om vi köper lekoprodukler av svensk eller utländsk tillverkning, så infiltrerat är hela systemet. Nu kan vi kanske lämna de privata företagen i detta sammanhang, eftersom vi knappast har möjligheter all påverka deras handlande. Min interpellation gäller ju, om det finns anledning för stats-

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om åtgärder mot statliga beställningar på lönsömnad utomlands

137

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om åtgärder mot statliga beställningar på lönsömnad utomlands

138

ägda förelag alt lägga ut lönsömnad utomlands och om industriministern avser att vidta åtgärder för alt förhindra alt sådana beställningar kommer till stånd.

Jag skall inle dölja att jag blev myckel upprörd när jag den 10 januari tog del av SweTeco-ledningens planer all lägga ut lönsömnad i Finland, Jugoslavien, England eller Irland under 1976 och att man redan lagt ut lönsömnad under 1975.

Nu kan man naturligtvis, såsom företagsledningen gjort, hänvisa till del höga kostnadsläget och lill att statliga förelag liksom privata skall drivas enligt strängt företagsekonomiska principer. Men fullt så enkelt kan man inte gå förbi den principiellt myckel viktiga frågan, huruvida statsägda förelag skall lägga tillverkning utanför vårt land. Den statliga företagsamheten har knappast byggts upp i syfte att skapa sysselsättning i andra länder. De flesta av oss minns myckel väl diskussionerna om Invesleringsbanken och dess roll i näringspolitiken. Syftet med dess inrättande var ju alt stärka tillgången på riskvilligt kapital för att främja en tillväxt av industrin och trygga sysselsättningen inom vårt land. Jag är helt säker på all ingen vid den lidpunkten skulle ha kunnat drömma om all Investeringsbankens ledning skulle medverka till en överflyttning av produktion från Sverige lill andra länder. Del borde vara en mer näraliggande uppgift alt försöka göra mer långsikliga bedömningar i syfte att slärka vårt näringsliv och skapa sysselsättning här hemma.

Inte minst i rådande konjunkluriäge och med de speciella problem tekonäringen har all brottas med borde man noga tänka sig för innan man ger sig ut på galejan. Del har nämligen visat sig att det inle alltid är så särskill lyckobringande för lekoförelag alt starta ullandstillverkning. Jag kan som exempel nämna Magni i Borås, som hade en stor lönsömnad av herrkosiymer i Jugoslavien vid millen av 1960-talel. Andra företag har haft utomordentligt stora bekymmer med verksamheten utomlands. Här kan jag som exempel nämna Eiser och Algots.

Faktum är alt många av de företag som inle etablerat verksamhet utomlands tycks klara sig bäst, åtminstone i det långa loppel. Jag anser därför att det är myckel beklagligt att SweTecos ledning valt att följa en del privatföretag i spåren för att ulnyttja billig arbetskraft utomlands. Från företagets sida anför man:

Genorn att använda våra kunskaper om marknaden och om rikliga kläder kan vi bredda vårt sortiment med produkter som vi f n. inte tillverkar och marknadsför. Det är dessa nytillkommande produkter som med fördel löntillverkas utomlands. Det är givetvis vår målsättning att upprätthålla den produktionskapacitet vi har i Sverige.

Den 10 januari framhöll man således della från företagets sida i en lidningsintervju. Den 12 januari lämnade jag min interpellation. Den 15 januari varslades de anställda vid ett av SweTecoföreiagen, nämligen Oscar Jacobson AB i Karlskrona, om att företagel skall läggas ned den 15 juni i år. Varslet berör 76 anställda.

Del måste ha känts bittert för arbetskraften i Kariskrona all samtidigt

som man får meddelandet om nedläggningen går SweTecos ledning ut och lalar om sina planer på tillverkning utomlands. En av de drabbade i Karlskrona uttryckte det på ell mycket drastiskt men ganska riktigt sätt: Är det meningen att vi tekoanställda skall emigrera för att få jobb?

Enligt min mening hade del varil rimligt all SweTeco använt sig av de kunskaper man säger sig ha om marknaden och om riktiga kläder och att man tagit fram de nya produkter som man skall tillverka utomlands i bl. a. Kariskronaförelaget. I stället får förmodligen samhället, liksom del fått göra i många fall när del gäller privata förelag, gå in med arbetsmarknadsåtgärder för alt lösa Karlskronaproblemen. Del är ganska väl känt att industriministern är i färd med all försöka finna lösningar där nere just nu.

Industriministern tycks ansluta sig till min synpunkt all lönsömnad utomlands inle på längre sikt löser de svenska tekoindustriernas problem. Likaså lar industriministern upp frågan om konkurrenseffeklerna och framhåller all vi inte gärna kan ge upp en inhemsk tillverkning. Däremot har industriministern knappast gått in på den enligt min mening principiellt vikliga frågan om statliga företags ansvar när del gäller att välja handlingslinje. Låt mig ändå lyda den principiella ståndpunkt som industriministern kommer fram till i slutet av interpellationssvaret - nämligen att tekoförelagen bör söka lösa sina problem ulan alt lägga produktionen i låglöneländer - som en klar fingervisning till SweTeco och ledningen för Investeringsbanken, liksom lill andra förelag där staten har ett betydande inflytande och ägarinlresse.

Min slutsals är alltså att industriministern delar min uppfattning att statsägda förelag som SweTeco bör tillverka inom landet. Jag hoppas au jag tolkat industriministerns svar rätt.

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om åtgärder mot statliga beställningar på lönsömnad utomlands

Under detta anförande övertog fru tredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Fru NORMARK (s):

Fru lalman! All staten och samhället i övrigt gör stora insatser för att bereda människor sysselsättning har vi många bevis för. Ett exempel på della var Algots elablering i Västerbotten. Del var en glädjens dag i september 1972, då del blev känt att 1 000 nya jobb var att vänta. Del skulle ge sysselsättning åt människor, särskill kvinnor, som inle tidigare haft möjlighet att få arbete.

Företaget erhöll i tolalstöd 70 milj. kr., därav 55 miljoner i uibildnings-och sysselsällningsstöd och 15 miljoner lill byggnader som eventuellt skulle få övertagas senare. Fabriksbyggnaden uppfördes som kommunalt beredskapsarbete och var klar efter två månader.

För dessa stora satsningar från statens sida åtog sig konfektionsförelaget att under en femårsperiod ordna 1 000 nya arbetsplatser i Västerbotten, varav 600 i Skellefteå och 200 vardera i Lycksele och Norsjö. De första anställningarna skedde redan i slutet av 1972. Berörda kommuner satte

139

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om åtgärder mot statliga beställningar på lönsömnad utomlands

140

omedelbart i gång med byggande av daghem och bosläder.

Algol är ett familjeföretag som vuxit till ansenlig sloriek. Att företaget under dåvarande ledning föriade en del av sin produktion till Västerbotten berodde knappast på välgörenhet ulan bedömdes främja förelagets utveckling. Statens och kommunernas satsningar samt tillgång på arbetskraft inbjöd till denna lokalisering. I stället för all man skulle behöva flytta arbetskraften kom företaget.

Della har hittills under avtalsperioden uppfyllt sina åtaganden. F. n. arbetar i Skellefteå 478 personer, i Lycksele 145 och i Norsjö 139. Del blir sammanlagt 762 personer, så det återstår att ordna 238 arbetsplatser. Genom all planen hållils har det inle funnits anledning alt hysa någon oro för att målet 1 000 nya jobb inle skulle uppnås.

Men nu har en ny förelagsledare tillsalls. Och det är närmast ett par uttalanden av honom som väckt bekymmer. Han har för lokalpressen uttalat sin tro på lekobranschens framtid. Inför tanken på ett större statligt inflytande säger han sig inte ha haft kontakt med statligt förelagande men tycker allmänt alt staten inte har några speciella förutsättningar att bättre än andra sköta företag. I en stor rikstidning har han verkat mera bekymrad för sitt förelags framlid. Kostnadsutvecklingen måste bli lugnare, säger han, men i avvaktan på besinning beträffande lönerna måste företagel få någon form av subvention. Subventioner kan aldrig bli annat än en tillfällig lösning, tillägger han. Vi måste anpassa oss lill de betingelser som gäller, försöka öka mekaniseringen. Hjälper inte detta, får vi gå vidare på vägen att förlägga en del produktion lill låglöneländer.

För de människor i Västerbotten som fått arbete och för de kommuner som inle sparat någon möda för att kunna la emot företagel ter sig de relaterade uttalandena som motsägelsefulla, olyckliga och skrämmande. Att på samma gång uttala sin tro på tekoindustrins framlid, begära subventioner och hota med att flytta utomlands är förbryllande.

Innebär dessa uttalanden en programförklaring, och är det kanske en allmän inriktning hos branschen att vilja förlägga sin tillverkning utomlands? Vad är all vänta när avtalstiden är lill ända? Kommer de stora satsningar som gjorts, och som betyder så myckel för vårt län, inle all ge trygg sysselsättning för de människor del är fråga om?

När det talas om behovet av ökad mekanisering, borde del rimligen inte gälla ett företag som helt nyligen tillförts 70 friska miljoner. Skellefteådelen av företaget har också nyligen flyttat in i en ny fabriksbyggnad, som formellt tillhör kommunen. Värdet av den lokalisering som här skett kan inte överskattas i en bygd med stor undersysselsäilning. Kraven på en varaktig sysselsättning för de människor som i detta fall blivit oroade slår fast.

Här skall klart sägas ifrån alt någon njugghel och underlåtenhet från samhällets sida inte förekommit. Men med hänsyn till tongångarna i de berörda intervjuerna finns det anledning för stat och kommun att i samverkan med de anställda med största uppmärksamhet följa utveck-

lingen och vidta de åtgärder denna kräver.

I Veckans Affärer av den 29 januari i år kunde man i en kommentar till lekopakelei läsa: "Regeringen har visat väldigt god vilja, men det som hittills gjorts räcker ändå inle." Fru talman! Algots slogan "Säg Algots - del räcker" räcker inle heller.

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Fru lalman! Jag har personligen inte någonting till övers för alt man lägger sin produktion utanför landet. Men det måste i alla fall sägas alt del är naturligt att ett företag försöker alt förbilliga sin produktion, och del gör man kanske när det har blivit för dyrt att driva produktionen här i vårt land. Man söker sig då ut på andra marknader.

Jag tycker att vid ell sådant här tillfälle får vi inte glömma att grunden lill de svårigheter som den så manuellt arbetande tekoindustrin har i dag är den häftiga kostnadsutveckling som vi har haft i vårt land. Herr industriministern var Ju inne på denna löneutveckling i den debatt som fördes här för en liten stund sedan, där det gällde all jämföra Sveriges möjligheter all bryta malm med de möjligheter som Finland har. Tidigare har del tyvärr sagts från regeringshåll och från LO-håll alt näringsgrenar som inte har möjlighet att följa med i löneutvecklingen bör slås ut. Jag skulle vara glad om det är så att man har ändrat uppfattning på den punkten nu och menar att det är av stort värde att vi försöker bevara en sådan har näring som har möjligheter all sysselsätta så mycket folk.

Jag vågar säga alt jag känner lill denna produktion som man nu förklarar inte längre går all bedriva här i landet. Det har gällt förstklassig konfektion, och det har varil en vara som myckel har efterfrågats på den svenska marknaden - de svenska konsumenterna har tyckt om den. Sett från den synpunkten - alltså från konsumentsynpunkt - är det beklämmande all vi inte längre skall ha denna produktion kvar. Det förvånar mig om det är så att man skulle kunna ersätta den produktionen med tillverkning i lågprisländer.

Jag uppskattar mycket fru Hörnlunds uttalande här att det måste ligga i samhällets intresse alt nu inle försvåra situationen för dem som har visat att de genom ihärdighet och effektiviiel kunnal hålla sig kvar på den svenska marknaden. Och del verkligt allvarliga krav som nu måste resas är väl att de åtgärder, som jag förstår att samhällel eventuellt är berett att vidta, inle skall vara av selektiv art, vilket tyvärr har förekommit i alltför stor utsträckning, när regeringen gjon någonting. De åtgärder som skall vidtas måste, herr industriminister, vara av generell natur, så att alla blir delaktiga av dem, för all undvika en sådan snedvriden konkurrens som vi tyvärr har fått vara med om under de senare åren. Vi får inte göra del svårare för de företag som klarar sig i dag.

Del har rests krav på att samhällel skulle la över verksamheten -inle här i dag men väl utanför della hus. Enligt mitt förmenande kan del inle vara rätta vägen. De ständigt återkommande propositionerna om stödåtgärder för de statliga företagen visar att det från samhälls-

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om åtgärder mot statliga beställningar på lönsömnad utomlands

141

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om åtgärder mot statliga beställningar på lönsömnad utomlands

ekonomisk synpunkt näppeligen kan vara en utväg. Och ännu mindre tror jag på det när det gäller en sådan bransch som den vi här diskuterar.

Enligt mitt sätt alt se är det nödvändigt alt staten gör någonting för att på ett effektivare sätt minska den ständigt ökande importen från lågprisländerna. Den frågan kanske inle faller inom industriministerns område, men jag vill ändå nämna den här i dag. Jag har också vid flera tillfällen här i riksdagen motionerat i den frågan utan att vinna någon förståelse för den. Nu tycks emellertid tankegångarna ha ändrats något, och därför skulle det vara intressant att höra när regeringen kommer att använda sig av den registrering som igångsatts då det gäller importen till vårt land av lekoprodukter. Det kanske närmast är handelsministern som skulle svara på den frågan, men jag förmodar att även industri-minstern är väl insatt i det problemet. Vi har kanske nu hunnit så långt all del inle längre går all bara tillsäila kommilléer och samlas lill rådslag; nu fordras det handling!

Under de senaste månaderna har jag haft ell otal lelefonpåringningar från småföretagare som bävat inför de stora räkningar som kommit i år från riksförsäkringsverket när del gäller de avgifter som skall betalas. De båda Hagauppgörelserna blev ytieriigi besvärande för en näringsgren som den vi nu diskuterar, därigenom all man genomdrev så ytterligt kraftiga stegringar av de olika formerna av arbetsgivaravgifter. Jag var i går med om att i ett utskott behandla ett ärende som också kommer all innebära all man nu skall lägga ytterligare arbetsgivaravgifter på lönekostnaderna. Om vi i längden skall kunna driva näringsgrenar som fordrar så mycket manuell arbetskraft som denna, så är del helt nödvändigt all vi med större försiktighet handskas med metoder som innebär att man lägger ytterligare bördor på arbetskraften som sådan.

142

Herr industriministern JOHANSSON:

Fru lalman! Vi kanske inte här skall la upp en sior polilisk debatt om statliga företag konlra andra. Jag tyckie emellertid att herr Magnusson i Borås gjorde ett alllför generaliserat uttalande om nödvändigheten av att så ofta komma till riksdagen och begära medel för att klara de statliga förelagens drift. Delta har ju i myckel hög grad samband med att vi har fått la över en rad privata företag som inte kunnat klara sig. Man kan bara se på varven. Jag skulle också kunna ta andra exempel. Jag tycker del är rimligt all göra på det sättet och all klara ålskilligl av sysselsättningen. Vi har ju också i stort sett varil överens om del. Och då får man nalurligtvis också finna sig i att vi kan råka i svårigheter med en del förelag.

Ingen kan heller hävda all de statliga företagen arbetar under i huvudsak andra förhållanden än privata eller kooperativa. Vi får räkna med alt även de är beroende av konjunkturerna. Jag länker i. ex. här på vår gruvindusiri och våra siålföretag. Och därför är NJA:s situation inte annorlunda än situationen för Domnarvet eller Oxelösund - för all nu nämna ett par exempel. Vi har även sådana förelag som vi nu resonerar

om. alltså lekoförelag, textil och konfektion.

På en punkt iror jag vi är hell överens. Vi har en mycket effektiv tekoindustri i Sverige. Den har haft ungefär samma takt i ökningen av produktionen per anställd som industrin i dess helhet. Om man gör en ordentlig analys av vad som har skett under 1960-talet och börian av 1970-lalel kan man notera all beklädnadskonsumiionen ökat med i genomsnitt ca 2 96 om året, vilket är en låg ökningstakt, under del alt tekoindustrins produktivitetsökning legal på 7-7,5 96 per år. Om man då har samma sysselsältningsial i industrin får man en överproduktion, i varje fall statistiskt sett. Det har del nu inte blivit, därför att sysselsättningen har minskat; lekoindustrin har också klarat ålskilligl genom export, delvis med stöd av statliga medel, inte så omfattande men ändå, som jag har uppfattat del, uppskattade.

Nu har det inträffat någol speciellt under 1975 - det kan vi vara överens om. Herr Magnusson sade alt del beror på lönekostnaderna. Vad är då lönekostnaderna? Ja, de är ett resultat av de förhandlingar som förs mellan de fackliga organisationerna och företagen och deras organisationer. Hagauppgörelserna kan man ta in i sammanhanget, men där sökte man väga in en del av det tillgängliga löneutrymmet och ta det i anspråk för andra uppgifier som skattesänkning osv. Men låt oss inle fördjupa oss i det.

Vi har noterat all det under 1975 skedde en kostnadsökning som gjorde att avståndet mellan lönekostnaderna i Finland och i England, för all la ett par i detta avseende typiska nationer, och lönekostnaderna i Sverige ökade i stället för all, som under några år av högkonjunktur 1972-1974. knappas in en smula. Under 1973 och 1974 hade vi det också relativt lugnt i fråga om vår textil- och konfektionsindustri. Jag säger relativt lugnt; det förekom en så att säga normal omstrukturering. Men 1975 sköt krisen fart igen. Det är del lägel vi nu möter, med problem av den art som fru Hörnlund tagit upp.

Jag vill gärna säga all fru Hörnlunds tolkning av mill uttalande är riktig. Jag kan inte se all del på sikt är någon lösning för vår lekoindustri att försöka exploatera arbetskraften i låglöneländerna. I de diskussioner med branschens företrädare som regeringen haft för bara några dagar sedan är del ingen - jag känner en viss tillfredssiällelse över della -som åberopai de möjligheierna för att på sikt klara problemen. Man har fört fram förslag, som jag i dag inle skall göra någon värdering av, för all försöka klara situationen under den närmaste tiden. Jag utgår ifrån att man räknar med att vi på nytt kan komma in i en process som gör att kostnadsavståndet mellan svensk industri och andra länders kommer att knappas in. Det är en förhoppning som man kan hysa. Den torde vara realistisk, om vi kan räkna med en högkonjunktur på nytt - och det hoppas vi - där köpkraften i andra länder ökar med möjligheter lill avsättning av inte minst de textila produkterna från de inhemska industrierna på den egna marknaden. Därmed kan imporlkon-kurrensen i någon mån komma all bli lättare.

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om åtgärder mot statliga beställningar på lönsömnad utomlands

143

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om åtgärder mot statliga beställningar på lönsömnad utomlands

Kan vigöra någonting just nu för att möta de svårigheter som branschen uppenbarligen har? Ja, det är det vi nu skall överväga. Om vi får fram några förslag måste vi komma lill riksdagen med dem i vår. Vi skall nu samla de förslag som kommit in från branschorganisationerna och från del beklädnadsråd som under ett par månader arbetat i överstyrelsens för ekonomisk försvarsberedskaps regi, för alt sedan låta en beredningsgrupp i kanslihuset skyndsamt undersöka var möjligheterna finns och vad det kommer att kosta.

Längre kan jag inle gå i dag i mina besked. Jag bara noterar all della arbete skall påbörias omedelbart och skall bedrivas med all den skyndsamhet som är möjlig. Därefter får vi se om det ändå inte skall finnas förutsättningar att lösa problemen. Vi ser gärna all vi kan lösa dem i samförstånd mellan samhälle, förelag och ansiällda - de anslälldas or-ganisalioner hade ju också representanier med i de överläggningar som förts.

Till fru Normark vill jag säga alt vi självfallet myckel noga följer utvecklingen vid Algots Nord. Åtskilliga miljoner har satsals där, och del är arbetsmarknadsstyrelsens skyldighet att bevaka den ulveckling som pågår. Vi hoppas all det inle heller här skall behöva uppstå några större problem.

Jag lycker som sagl all med den kvalilel som den svenska tekoindustrin ändå har och den rad av företag, som med de kostnader de har trots allt klarar sig på den inhemska marknaden och på exportmarknaden bör vi ha möjligheter alt så småningom klara upp problemen.

Herr Magnusson i Borås säger all regeringen och LO medvetet har låtit en del företag inom detta område slås ut. Han grundar väl den uppfattningen pä de uttalanden som gjordes på 1950- och 1960-ialen, inle minsl från fackligl håll, all vi måste ha en lönekostnadsuljämning mellan företagen. Låglöneföretagen borde ges förutsättningar all betala samma löner som andra förelag - det är också ett konkurrensproblem om arbetskraften. Om man inte klarade den uppgiften fick vi finna oss i en omstrukturering, även om vi då blev av med en del av dessa förelag. Men en förutsättning var att vi kunde skapa annan sysselsättning med möjlighet till högre löner.

Detta är en omstruklureringsprocess som har pågått. Jag brukar erinra om all från 1955 och fram lill 1970 minskade antalet sysselsatta inom teko- och skoindustrin från ca 115 000 ned till 55 000. Samtidigt ökade verkstadsindustrin med ungefär 150 000. Statistiskt löser sig problemet, men vi kan inte bortse från de mänskliga svårigheter som uppslår för förelag, anställda och kommuner. Därför måste vi gemensamt försöka nå fram till en strukluromställning som är någorlunda under koniroll, med användande av de medel som kan slå lill förfogande för alt bevara så mycket som möjligt av vår industri.

144

Fru HÖRNLUND (s):

Fru talman! Herr Magnusson i Borås log upp frågan om en höjning av socialförsäkringsavgiften för all finansiera barnstugeulbyggnaden. Jag lycker inte alt det var ett väl vall exempel. Del är väl knappast några företag som har haft så stor nytta av en bra utbyggd barntillsyn som just tekoindustrin, eftersom denna har haft så stor andel kvinnor i produktionen. Jag tycker inle att lekoindustrin skall dra sig för all betala sin tribut. Ett faktum är också all i del förgångna, innan vi hade kom-munaliserat barntillsynen i vår gemensamma hemort, var tekoindustrin mycket intresserad av en barntillsynsutbyggnad och bidrog till den med årliga summor.

Jag lackar än en gång industriministern för svaret och kanske mest för klarläggandet när det gäller lönsömnadsarbetei. Jag uppfattar det så alt min tolkning var riklig - SweTeco bör tillverka i Sverige.

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om åtgärder mot statliga beställningar på lönsömnad utomlands

Hen MAGNUSSON i Borås (m):

Fru talman! Jag är fullt på det klara med att det nu, liksom fallet varit i alla tider, måste försiggå en viss strukturförändring i näringslivet. Del är bara det att man måste försöka se till att denna förändring inte går så kolossalt snabbt som nu varil fallet. Annars uppslår de problem som industriministern här själv pekade på. Det blir konsekvenser för människorna. Men del blir också nationalekonomiska följder. Landet förlorar rätt mycket av del kapital som lagts ned i dessa industrier. Därför måste det vara ett samhällsintresse att försöka motverka en sådan här utveckling. Det hoppas jag all vi kan vara överens om.

När det gäller de åtgärder som man nu inom regeringen är beredd all diskutera, är det tydligen så att man är inne på något mer långsiktiga lösningar. Del är ingel fel i del. Men faktum är all situationen i dag inger stor oro med hänsyn till den kraftigt svällande importen från lågprisländerna. Ur den synpunkten skulle jag vilja skicka med en liten hälsning - om industriministern nu träffar handelsministern - att man inom en snar framtid vidtar åtgärder av det slag som jag under flera år försökt göra klart för riksdagen är nödvändiga.

Vad beträffar fru Hörnlunds lilla påpekande till mig förhåller det sig så att vi i vår lilla hemstad var förutseende långl innan fru Hörnlund kom in i Borås stadsfullmäktige. Vi har länge skött de här sakerna ganska bra i Borås, och del är därför räll beklämmande om vi, som en gång har klarat av dessa problem, nu också skall klara av dem för alla andra.

Fru NORMARK (s):

Fru talman! Jag hade också tänkt säga ell par ord till herr Magnusson i Borås på samma tema som fru Hörnlund tog upp. När Algots Nord etablerade sig i vårt län frågade man om kommunerna kunde ordna barntillsynen. Man ville vara övertygad om att den arbetskraft som ställdes i utsikt, särskill då kvinnorna, skulle kunna komma och arbeta. Kommunerna har verkligen också g.iort stora insatser för all klara barniill-

145

10 Riksdagens protokoll 1975/76:63-66

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om utbyggnad och modernisering av krajtverk i Indalsälven

synen. Jag kan inte länka mig all industrin i del här fallet inte skulle ha nytta av detta och vill vara med och betala. Detta är också en arbetsmiljöfråga. Om man känner sig trygg för sina barn när man är på arbetet, gör man en bättre arbetsprestation.

Jag vill lacka induslriminisiern för de ord som kom mig till del angående Algots Nord. Jag underströk starkt alt samhället här gjort stora insatser; det har inte visats någon njugghet. Nu är det bara att se till att företaget gör den motprestation som är att förvänta. Med de uttalanden som gjorts i dag tror jag att de som blev oroade av de senaste tidningsskriverierna blivit lugnade.

Fru HÖRNLUND (s):

Fru lalman! Borås har faktiskt lika litet som någon annan kommun klarat barnlillsynsfrågan, herr Magnusson. Men del må tillåtas mig att säga all det blev litet mer fart på den frågan under den lid jag satt med i stadsfullmäktige.

Sedan skulle jag vilja säga till herr Magnusson när del gäller frågan om importrestriktionerna all han ju faktiskt inle har sina partivänner med sig. De ville ju inle ens vara med om den registrering, som herr Magnusson nu med så stort intresse väntar på.

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Fru lalman! Jag måste i all skämtsamhet säga till fru Hörnlund alt Jag lämnade stadsfullmäktige när hon kom dit - vi salt aldrig där samtidigt.

I övrigt tror jag alt vi kan vara överens när del gäller det problem vi nu diskuterar och hoppas på att de åtgärder som nu skall vidtagas kommer att medföra all vi får åtminstone några förbättringar för de här näringarna.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 14 Om utbyggnad och modernisering av kraftverk i Indalsälven

146

Herr industriministern JOHANSSON erhöll ordet för alt besvara herr Westbergs i Ljusdal (fp)den 15 januari anmälda interpellation, 1975/76:89, och anförde:

Fru lalman! Herr Westberg i Ljusdal har frågat mig om jag vill redogöra för de åtgärder som vidtagits efter riksdagens beslul våren 1975 om undersökning av förutsättningarna för utbyggnad och modernisering av kraftverk i Indalsälven.

Motioner om utbyggnad och modernisering av kraftverk i Indalsälven och om byggande av pumpkraflverk i älvens nedre del väcktes i riksdagen såväl våren 1973 som våren 1974. Riksdagen avslog motionerna med

motiveringen att man ville avvakta resultatet av den pågående utredningen om vallenkraftsutbyggnaden i södra Norrland och norra Svealand - den s. k. Sehlsiediska utredningen. När utredningsmannen i maj 1974 lade fram sitt betänkande visade det sig emellertid att utredningen inte hade närmare undersökt eller värderat de om- och lillbyggnadsprojekl som kraftförelagen hade redovisat i bl. a. Indalsälven. Förklaringen härtill var att dessa projekt inte annat än i undantagsfall och då i mycket begränsad omfattning berörde oulbyggda eller orörda älvsträckor.

I oktober 1974 hade jag en överiäggning med bl. a. berörda kraftföretag om utbyggnader i Indalsälven. Några månader senare informerades jag om att Indalsälvens vatlenregleringsförelag, i vilket alla större kraflin-iressenler i älven är representerade, hade beslutat att översiktligt klarlägga de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för att öka maskineffeklen i kraftstationerna på älvavsnitiet Krångede-Stadsforsen till samma storlek som övriga stationer i älven. Utredningen överlämnades lill induslri-departemenlet i april 1975.

Av utredningen framgår bl. a. följande. Den del av Indalsälven från Storsjön till havet som har den lägsta ulbyggnadsgraden omfattar kraftstationerna Krångede, Gammelänge, Hammarforsen, Svarthålsforsen och Stadsforsen. Nedanför liggande Järkvissle kraftstation får enligt gällande tillstånd inle ulnyttja mer vatten än 720 m/s. Ett naturiigl utbyggnadsalternativ är därför utbyggnad av delsiräckan Krångede-Stadsforsen till 720 mVs. Det skulle kunna ge ett effekllillskott av ca 240 MW.

En utbyggnad av detta slag bedöms emellertid f n. vara långt ifrån ekonomisk. Det beror på att behovet av effekt för loppkraflproduktion under de närmaste tio åren kommer alt bli tillgodosett genom del program för utbyggnad av kraflproduktionsanläggningar som redan har beslutats för liden fram lill millen av 1980-lalet. Det gör att yttedigare tillskoll av effekt under denna tid blir mycket lågt värderade från kraftekonomisk synpunkt.

Regleringsföretagel visar i sin utredning på en möjlighet alt förbättra lönsamheten för den berörda utbyggnaden. Del skulle kunna åstadkommas genom att Ammeråns vatten leds över från Överammer till Gesunden och korltidsregleras där. Vattnet i Ammerån kommer härigenom att kunna utnyltjas även i kraftstationerna Krångede och Gammalänge. Den totala nyproduktionen av energi till följd av effektutbyggnaden inkl. överledning har beräknats lill ca 300 miljoner kilowattimmar.

Överledningen av Ammerån har behandlats inom ramen för den tidigare nämnda Sehlstedtska utredningen och har därvid placerats i klass 3 b i utredningsmannens rangordning. Projektet tillhör med andra ord de utbyggnader som enligt riksdagens beslul förra våren t. v. är undantagna från slutlig tillåtlighetsprövning enligt vattenlagen i avvaktan på all pågående utredning rörande vatlenkraftsulbyggnader i norra Norriand har slutförts och dess resultat har remissbehandlats.

Jag vill i sammanhanget erinra öm ett annat aktuellt utbyggnadsprojekl i Indalsälven nedströms Storsjön. Del gäller Granboforsen, som vid en

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om utbyggnad och modernisering av kraftverk i Indalsälven

147

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om utbyggnad och modernisering av kraftverk i Indalsälven

utbyggnad skulle ge ett energiiillskott av ca 100 miljoner kilowattimmar. Projektet har placerats i klass 1 i den Sehlstedtska rangordningen, dvs. bland projekt vars genomförande skulle skada endast måttliga bevarandevärden. I propositionen 1975:30om energihushållning m. m. föreslog regeringen att projektet Granboforsen skulle betraktas som öppet för prövning i vanlig ordning. Riksdagen hade dock en annan uppfattning och beslöt att även delta projekt tills vidare skulle undantas från prövning.

Herr Wesiberg anser det också angeläget att förutsättningarna för byggande av pumpkraflverk i Indalsälvens nedre lopp utreds. Ett pumpkraftverk skiljer sig inte nämnvärt från en vanlig vaitenkraftstation med hög fallhöjd. Skillnaden består främst i alt den maskinella utrustningen går att använda även för pumpning. Under tidsperioder när belastningen på elnätet är låg utnyttjas överskotlsenergi lill att pumpa upp vatten till ett högt beläget magasin. Under högbelastningstid lappas vattnet ur magasinet igen och ger elkraft på vanligt sätt. Det bör framhållas alt pumpkraflverken inle ger något nettoutbyte av energi. Av varje kilowattimme som går åt till pumpningen får man igen 80 % vid kraftproduktionen.

Pumpkraftstationerna tillhör således kategorin toppkraftverk. Som jag redan har sagt föreligger inte något behov av sådana anläggningar utöver dem som redan har beslutats förrän under senare hälften av 1980-talet.

Jag kan också nämna att kraftindustrins samarbetsorgan CDL i augusti 1975 publicerade en rapport om toppkraftverk. I rapporten ges en tekniskekonomisk beskrivning av skilda slag av toppkraftverk och information om deras miljöpåverkan. Vidare redovisas översiktligt ett trettiotal tänkbara lägen för pumpkraftverk. Sex av dessa ligger vid Indalsälvens nedre lopp.

Mot bakgrund av den redovisning som jag här har lämnat anser Jag för min del att ytterligare undersökningar om förutsättningarna för utbyggnad av vattenkraftverk i Indalsälven f n. inte är påkallade.

148

Hen WESTBERG i Ljusdal (fp):

Fru talman! Jag vill försl uttala ett lack lill industriministern för svaret på min interpellation. Svaret är utförligt och upplysande men leder tyvärr fram lill ett negativt besked när stalsrådel framhåller att han anser alt ytterligare undersökningar om förutsättningarna för utbyggnad av vattenkraftverk i Indalsälven f n. inte är påkallade. Uttrycket "för närvarande" håller dock en dörr på glänt och det vill Jag notera.

Inudstriministern bygger sitt ställningstagande på en av Indalsälvens vatlenregleringsförelag &jord utredning angående de tekniska och ekonomiska förulsätlningarna alt öka maskineffekten i kraftstationerna på älvavsnittet Krångede-Stadsforsen till samma sloriek som övriga stationer i älven. En sådan utbyggnad skulle enligt utredningen kunna ge ett effekttillskott av ca 240 MW. Utredningen fann dock en sådan utbyggnad vara långt ifrån ekonomisk f n.

Den bristande lönsamheten beror enligt svaret på all behovet av effekt

för toppkraftproduktion under de närmaste tio åren kommer att bli tillgodosett ulan den här utbyggnaden genom del program för utbyggnad av kraflproduktionsanläggningar som redan har beslutats för liden fram till mitten av 1980-talel.

Båda de anförda skälen mot en utbyggnad - relativt litet krafttillskott och ingel behov av effekt för loppkraflproduktion - förvånar något. Det är intressant att få veta att ytterligare s. k. toppkraft utöver programmet inte behövs. Jag vill gärna fråga: Är del här sista ordet?

Faktum är att en allt större andel värmekrafl i vårt kraff.ystem med bl. a. stora kärnkraftsaggregat ställer stora krav pålättreglerad reservkraft. Vid kärnkraftverken får man räkna med relativt täta bortfall av stora aggregat, en förlust som då måste snabbt ersättas om ej hela landsändar skall bli strömlösa. Vattenkraften som rullande reserv kan med erforderlig snabbhet klara sådana situationer. Vattenkraften är också synnerligen användbar när det gäller att klara de normala växlingarna i kraflåtgången under dygnels olika timmar. Det är vattenkraften som får stå för regleringsbehovet. Detta är ett problem i alla kulturländer och det satsas f n. hårt utomlands på att utnyttja vattenkraften för ändamålet. Äldre vattenkraftsanläggningar uttbyggs kraftigt, sjömagasinen ökas och stora pumpkraftverk i kärnkraftklass kommer till. Mot denna bakgrund förvånar det att vi just här i Sverige inle skulle ha någol behov av ett ökat mått av reservkraft. Om det är riktigt, kan i så fall inte lägel snabbt förändras, och behövs del inle i ett längre perspektiv rejäla reserver? Om nu inle detta är fallet - Jag tror all del är på det sättet - kan man då tänka sig ett utbyte av projekt där man avför sådana projekt som skulle innebära betydande miljöskador och i stället satsar på en utbyggnad och modernisering av befintliga kraftverk i Indalsälven?

Vi vet ju allesammans att en sådan här föreslagen utbyggnad och modernisering skulle få stor betydelse också ur sysselsättningssynpunkt för den älvdal det här gäller, där man har väldigt svåra sysselsättningsproblem. Jag tänker då inte minst på Ragunda kommun.

Varför blir lönsamheten så dålig just i Indalsälvsområdet? Del kan man inte underiåta att fråga sig när man ser och vel vad som sker på andra håll, också i vårt land. I Lule älv, som byggdes ut långt senare än Indalsälven, har man redan moderniserat, investerat stora belopp och kraftigt ökat effekten. Den moderniseringen fortsätter. Jag hade själv tillfälle under hösten att studera dessa förbättringar och moderniseringar och del var intressant att konstalera vilken vikt man fäste vid dem. Då har jag väldigt svårt all förstå att del skulle vara så omöjligt och så litet lönande att göra samma sak i Indalsälvsområdet.

Vi vet att avstånden för kraftöverföringen till exempelvis Mellansverige är betydligt gynnsammare för Indalsälvsområdet än för Luleälvsområdet. Även om det inte betyder så särskill myckel i sammanhanget måste del ändå vara en faktor alt räkna med. Även om inle en modernisering och utbyggnad av de berörda kraftverken i Indalsälven skulle ge mer effekt än 240 MW är det dock mer än Krångede stora kraftstation ger

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om utbyggnad och modernisering av kraftverk i Indalsälven

149

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om utbyggnad och modernisering av kraftverk i Indalsälven

och nära dubbelt så myckel som Stadsforsens kraftstation presterar.

Sedan bör del väl också sägas, herr industriminister, att den åberopade utredningen utfördes på myckel kort lid och såväl kostnader som båtnadsberäkningar är enligt den uppgift som utredningsmännen själva lämnat överslagsberäkningar, varför osäkerheten i utredningsresultatet är betydande. Det är möjligt att beräkningen av krafttillskottet är taget i underkant och inte kan anses som del slutgiltiga beskedet. Det finns uppgifter som lyder på att tillskottet skulle bli väsentligt större.

Inga siffror ges f ö. i svaret när det gäller den påstådda dåliga lönsamheten. Hur dålig är den? Finns del inte mot denna bakgrund ändå skäl för en mera ingående utredning innan man avfärdar möjligheten att utvinna mera kraft ur Indalsälven, vilket industriministern gör i det svar som jag fått.

Jag återkommer till vad jag sade nyss: Varför är det så lönsamt när det gäller Lule älv men inte alls när det gäller Indalsälven? Jag vore lacksam om industriministern ville svara på åtminstone några av de frågor jag ställt.

150

Hen NORDGREN (m):

Fru lalman! Förutsättningen för fortsatt välstånd och utveckling är ett expanderande näringsliv. Därtill behövs energi. Många människor är tveksamma till utbyggnad av fler kärnkraftverk än de redan beslutade. Mot bakgrund därav och dessutom med hänsyn lill angelägenheten av alt skapa sysselsättning i Norrland förstår jag min värderade bänkkamrats, Olle Westberg i Ljusdal, interpellation om utbyggnad och modernisering av kraftverk i Indalsälven. Jag förstår även hans varma anförande för detta och hans förhoppning om all en utbyggnad trots allt skall genomföras.

Herr Wesiberg framhåller i sin interpellation:

"De förutsättningar som finns i redan exploaterade älvar och älvsträckor måste enligt min mening tillvaratas."

Herr Wesiberg säger längre fram i interpellationen:

"Om- och tillbyggnaden bör kunna genomföras under en tidsrymd av tio år och därmed tillföra bygden kring älven betydande sysselsättningsmöjligheter under motsvarande tid. Härigenom skulle sysselsätt-, ningsläget i den del av Jämtland, som har särskilda svårigheter, väsentligt förbättras."

Litet längre fram i interpellationen säger herr Wesiberg:

"Del är därför angelägel all statsmakterna vidtar åtgärder för all få
lill stånd den utbyggnadsgrad som ger maximal kraftproduktion. Det
är ett viktigt samhällsintresse att regeringen genom överläggningar med
de berörda krafiverksproducenterna får lill stånd ell uibyggnadsprogram
i Indalsälven-- ."

Jag förslår att herr Wesiberg tyckie all del fanns anledning alt framställa interpellationen - i hopp om all därmed kunna medverka lill all öka energiförsöriningen och samtidigt sysselsättningen i Jämtlands län.

Det är vi naturligtvis alla intresserade av. På s. 265 i industridepartementets bilaga lill budgetpropositionen anges den erforderliga ökningen av vallenkraften till 5 TWh. Del anses nödvändigt att den ökningen kommer lill stånd. Det skulle ske genom kompletterande utbyggnad av redan exploaterade vattendrag. Enligt vaitenfallsverkels mening är de praktiska möjligheterna all nå del resullaiet synnerligen små.

Av industriministerns svar framgår all endast begränsat tillskott av energi kan erhållas genom utbyggnad av Indalsälven. Framför allt fick vi den uppfattningen av industriministern all det inte är ekonomiskt lämpligt att göra en sådan utbyggnad.

I herr Wesibergs och mitt hemlän, fru talman, har vi - som inle minst herr Wesiberg ofta har framhållit från den här talarstolen - problem med sysselsättningen, alldeles speciellt i Ljusdalsområdei. Det vore önskvärt om herr Westberg hade samma omsorg om sill eget län och sin egen kommun och sysselsättningen där som om problemen i Jämtlands län. Vi vill naturligtvis - herr industriministern, herr Westberg och jag -all man skall försöka skapa så myckel sysselsättning som möjligt överallt i Norrland - ja, i landet över huvud taget - där arbetslöshet föreligger.

Herr Westberg kan hjälpa sin egen kommun, och därmed vårt eget län, att skapa ökad sysselsättning genom all stödja den motion som jag har lagt fram lill årets riksdag - som förutsätter ell snart beslul om eventuell utbyggnad av redan exploaterade Ljusnan. Del skulle ge betydligt mer energiiillskott -enligt uppgift 740 GWg -och sysselsättning under åtskilliga år för ca 250 personer.

Då det nu sannolikt inte lyckas herr Wesiberg att inom en snar framlid få ökat energiiillskott och ökad sysselsättning i Jämtlands län, varför då inle medverka lill en ökning i vårt eget län?

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om utbyggnad och modernisering av kraftverk i Indalsälven

Herr industriministern JOHANSSON:

Fru talman! I och för sig är det en intressant debatt som vi för. Herr Nordgren erinrade om alt vi, då vi i fjol diskuterade energiprogrammet hade att ta ställning till ett förslag från regeringen om utbyggnad av vattenkraften fram lill 1980-lalel med 5 miljarder kilowattimmar eller 5 TWh. Del visade sig när frågan behandlades i riksdagen alt man i och för sig var beredd alt tillstyrka detta men gjorde myckel snäva begränsningar när del gällde de kraftanläggningar som vi ansåg möjliga att bygga ut. Vi har i regeringen självfallet den respekt för riksdagen som tillkommer denna och tardel därför försiktigt i fråga om utbyggnaden av våra vattenresurser.

Vi resonerar nu om Indalsälven. Jag var. som jag har beskrivit i mill interpellalionssvar. 1974 bl. a. uppe i Jämtland och följde då delvis Indalsälvens lopp. Jag förde diskussioner med vatlenkraflförelagen och hade för avsikt all söka påverka dem au göra klara sina planer för en utbyggnad som skulle ge både effekt och sysselsättning. Jag menar att vi har haft ell levande intresse för all klara de uppgifterna.

Sedan har vi kommit in i en energipolitisk debatt. Vi har, som jag

151

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om utbyggnad och modernisering av kraftverk i Indalsälven

152

sagt, också lagt fram program för energiutbyggnaden. Det är att iaktta att vi genom det program som vi har fastlagt, med en myckel måttlig utbyggnad av vallenkraften och i högre grad en utbyggnad av kärnkraften, vinner en samordning mellan två energislag som ger en utomordentlig effekt. Man kan nämligen slänga av vatlenkrafianläggningen nattelid medan kärnkraflanläggningen går dygnet runt. Tack vare den avstängning som kan ske av en del av vatlenkraflanläggningarna kan vi så småningom bygga större dammar och utvinna mera av kraft. Del betyder all vi har möjligheter att få ut kraften vid den tidpunkt då den har sin största användning, och del är framför allt under daglid.

Detta betyder att behovet av s. k. loppkrafiverk, dvs. kraftverk som man får sätta in alldeles speciellt för alt klara en hög konsumtion, just nu har minskal. För hur lång lid? Ja, tyvärr inte för evig lid men för den tid som vi kan se över fram lill börian eller mitten av 1980-lalet. Och jag höll på att säga: Gudskelov för del! Vid användning av de ol-jedrivna loppkraftanläggningar som byggdes för 4-5 år sedan visade det sig att produktionskostnaden låg så högt som uppemot 25 öre per kilowattimme, en väldigt hög siffra i förhållande till vad som gäller för övrig kraftproduktion. Därför måste man också se detta som ell ekonomiskt problem.

Jag delar hell herr Nordgrens uppfattning all energin är nödvändig för vår industri, som skall skapa vår välfärd, men vi kan inte ta ut den lill vilket pris som helst. Del är vi säkerligen överens om. En fördel för svensk industri har varil all vi kunnal tillhandahålla i detta land en relativt billig kraft, och det måste vi försöka göra också framöver. Därför måste vi väga in de ekonomiska konsekvenserna i den utbyggnad som skall ske.

Jag hoppas att jag inte har gjort herr Westberg i Ljusdal ledsen med milt svar. Jag har velat ge en korrekt redovisning men menar att del f n. - och därmed menar jag före 1978 - inle finns någon anledning att ta upp della problem. År 1978 skall vi ju enligt riksdagens beslut lägga fram en redovisning av hur vi ser på energiförsöriningen under tiden lill slutet av 1980-lalet och framöver.

Del är - tyvärr kanske vi skall säga - ell övergående förhållande att vi i dag har hygglig tillgång på energi. Men av alla tecken alt döma kommer vi att öka energikonsumtionen. På elsidan räknar vi med att ökningen kommer all ligga någonstans omkring 3 ä 4 96. Inom industrin är ökningsbehovet ca 6 96. Del är en tillfällighet, beroende på konjunkturen, alt vi inle i dag ligger så högt. Jag har inga förhoppningar om all ökningen på induslrisidan kommer väsentligt under de 6 96. Vi ser ju också ökningstakten på en del andra områden. Därför kommer också behovet av loppkrafien tillbaka. Det känner jag mig övertygad om. Vi kanske kommer alt behöva bygga en och annan pumpkraftstalion och alt bygga ut effekten av de resurser som vi redan har. Det kan vi göra med större fördel när vi har annan energi att tillgå medan ombyggnadsarbetena pågår.

Del besked, fru talman, som jag skulle vilja ge herr Westberg är att mitt uttryck "för närvarande" är grundat på den ekonomiska bedömningen av läge/ just nu. Vi har energi. Skulle vi nu bygga ut, får vi ta en kostnad som är väsentligt högre än vad vi i dag kan tillhandahålla energi för, och det tror jag ingen i och för sig skulle vara intresserad av.

Hen WESTBERG i Ljusdal (fp):

Fru lalman! Frågan om energin är oerhört viktig. Det är vi ense om. Jag tror del är angelägel all det både nu och då förs en debatt omkring de problem som vi i dag har för att vi därigenom skall få större möjligheter att bedöma vilka vägar vi skall välja, vilka möjligheter vi har att lösa energiproblemet utan att åtminstone i onödan - helst inte alls - skada väsentliga och värdefulla naturvärden.

Jag är lacksam mot herr Nordgren för att han ur min interpellation läste in långa avsnitt till protokollet. Jag tror alt det som är sagt i den kan sägas upprepade gånger. Men för att göra denna bild fullständig skall också jag be att få citera någol ur interpellationen.

"Då det med hänsyn till miljövårds- och övriga bevarandeiniressen inte kan bli fråga om att bygga ut älvar och älvsträckor med högt bevarandevärde är det desto angelägnare att kartlägga, vilka möjligheter lill effektivisering av befintliga vattenkraftverk som är möjliga och ekonomiskt försvarbara. De förutsättningar som finns i redan exploaterade älvar och älvsträckor måste enligt min mening tillvaratas."

Vi behöver mera kraft, det är vi ense om. Vi behöver säkerligen också utnyttja vattenkraften mer. Men det bör ske på så sätt att vi hela liden tar hänsyn till miljövårds- och övriga bevarandeiniressen. Då kommer Mellanljusnan in i bilden, som herr Nordgren talar om.

Del är bl. a. för att vi skall slippa bygga ut den som jag är så intresserad av att vi tar vara pä möjligheterna i redan utbyggda älvar. Vi kan enligt expertis utvinna väldigt mycket mer vattenkraft ur Indalsälven utan att i någon nämnvärd utsträckning skada miljön ytterligare. Den älven har man redan byggt ut. Där har man redan byggt vattenmagasin etc, och det är bara fråga om alt utvinna mesta möjliga kraft från de fallhöjder som där är tillgängliga. Jag tror alltså att man genom all utnytria fallhöjderna bättre skall kunna utvinna väsentligt mer än de 240 GWh som vi här hörde talas om.

Jag blev beskylld för alt inte ha samma omsorg om mina egna länsbor som om Jämtlänningarna. Den beskyllningen lämnar jag därhän - den får stå för herr Nordgrens egen räkning. Jag hoppas att del i andra sammanhang framgått alt min omsorg om invånarna i mitt län är påtaglig.

Jag framställde också en del frågor som jag inte fått några svar på. Jag frågade t. ex.: Varför är del så lönsamt alt bygga ut och modernisera kraftverket i Lule älv, när det inle anses vara lönsamt alt göra detsamma i Indalsälven? Hur dålig är lönsamheten i Indalsälven? Kan man anse att den utbyggning som industriministern hänvisade till utgör ett sista svar på de frågor som del här gäller? Del är klart utsagt att den ui-

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om utbyggnad och modernisering av kraftverk i Indalsälven

153

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

0/7? Utbyggnad och modernisering av kraftverk i Indalsälven

redningen tillkom efter mycket kort lid och all osäkerheten beträffande utredningens resultat är betydande. Finns del inte anledning till ett mera ingående studium av de problem det här gäller?

Industriministern var också inne på frågan om pumpkraftverk och sade all man med dem egentligen inle vinner någon energi -tvärtom förlorar man någol litet energi. Vi vet alla att del förhåller sig så, men man kan ju i pumpkraftverk förvandla billigare och t. o. m. värdelös natikraft till myckel dyrbar och värdefull dagkraft, och det är ju detta som gör alt det kan vara befogat all bygga sådana. Jag tror att man på den vägen väsentligt kan öka möjligheterna till yllerligare kraftuivinning.

154

Hen NORDGREN (m):

Fru lalman! Jag noierar med tillfredsställelse alt såväl industriministern som herr Wesiberg i Ljusdal delar min uppfattning alt vi behöver mer energi och all vi dessutom behöver en energi som icke ställer sig alltför dyr för förbrukarna.

Herr Westberg sade all vi måste la hänsyn lill miljövårdsinlressena. Ja, men det skall vi väl göra var vi än bygger ut, det må sedan vara i Indalsälven, i Luleälven eller i Ljusnan.

Jag har haft tillfälle att åka längs hela Ljusnan och minns Ljusnan sedan många år tillbaka, i synnerhet dess utlopp, där ett kraftverk byggdes för ungefär 20 år sedan. Jag tycker inte all miljön där är sämre nu än den var tidigare.

Jag håller gärna med om all det på en del ställen finns fula sår i naturen efter tidigare kraflverksulbyggnader, men såsom kraftverken på senare år har byggts ut, t. ex. längs Ljusnan, har della inte medfört alt någon skada skett, ulan snarare tvärtom. Befolkningen längs de delar av Ljusnan som är utbyggda från källorna och ända ner lill utloppet och som jag har haft tillfälle alt lala med gång efter annan har sagt sig vara nöjd med utbyggnaden. Man tyckte t. o. m. all fisket var bättre nu. Detta gäller den bofasta befolkningen. Jag förslår att det för sportfiskare, som fiskar med flugor osv., kanske inle blir lika intressant alt fiska om en del forsar byggs ut, men del är inte del fisket som befolkningen vid älven lever på och har intresse för. Jag tror, herr Wesiberg, all befolkningen i Ljusdal, liksom människorna utefter älvarna över huvud laget, är mera intresserade av att ha sysselsättning, och vi kan alldeles säkert - som jag sade tidigare - skapa sysselsättning för dem under åtskilliga år framåt, om den här utbyggnaden får verkställas. Dessutom finns ju ganska färdiga planer på hur det skall gå till. Det kan sannolikt sällas i gång räll snabbi - och del vore önskvärt med tanke på alt vi i en av våra hälsingeiidningar alldeles nyligen har sett alt Ljusdal har den största arbetslösheten, inte minst bland ungdomen.

Vidare har de här kraflverksbolagen föreslagit alt de skall satsa betydande belopp på fisket under lång tid framåt och på det viset förbättra villkoren för även den lilla näringsgrenen, om man kan kalla den så. Men framför allt har de lovat all satsa åtskilligt med pengar under tio

års tid på den befintliga industrin.

Vi är väl sams om, herr Wesiberg i Ljusdal, all vad vi behöver i Ljusdal är ökad sysselsättning. Vi har båda motionerat om ett hantverks- och industrihus eller ett industricentrum. Men del räcker inte all bara ha huset. Ell sådant hus byggdes i Ljusdal för åtskilliga år sedan, och det var svårt all fylla del. Bygger man ett sådant till, ger del naturligtvis sysselsättning under själva byggnadstiden, som varar högst ell år. Det är också angelägel all få lokalerna fyllda, och det tror Jag är mycket lättare, om man samtidigt får en sådan här stor anläggning som behöver serviceföretag, som behöver lokaler under flera år framåt. Under liden borde det också kunna komma till andra sysselsättningar i Ljusdal, och man får då fem ä sex år på sig för att få dit ytterligare industrier eller serviceföretag.

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om utbyggnad och modernisering av kraftverk i Indalsälven

Herr industriministern JOHANSSON:

Fru lalman! Vi är beroende av energi, del är vi överens om. Vi är angelägna om alt bygga ut våra energiresurser, men vi kan inle bygga ut dem lill vilken kostnad som helst och vi kan inte heller la på oss vilken kostnad som helst för all betala produkten, i detta fall energi. F. n. förhåller det sig så, enligt vallenfalls och kraflsverksförelagens bedömning, alt en utbyggnad i Indalsälven inte ger den lönsamhet som vi normall räknar med. Däremot kan vi väl komma i ett läge framöver där tillgången och efterfrågan på elkraft ter sig annoriunda och där man har behov av och flnner lönsamhet i en utbyggnad av Indalsälven.

Jag kan tyvärr i dag inle svara på frågan om vad del är som skiljer mellan Indalsälven och Lule älv, men jag skall gärna försöka la fram ett sådant material också. Skillnaden kan ju bero på flera omständigheter: den kapacitet som redan finns, anläggningens kvalilel osv.

Sedan tillkommer också del fakliska förhållandet att vi i dag har en kostnad för om- och utbyggnad som är väsentligt högre än den vi hade för några år sedan. För låt oss säga 20 år sedan kunde vi bygga ut våra vattenfall och få en elproduktion till en kostnad som låg under 1 öre per kilowattimme, men med dagens kostnader är vi uppe i inemot 8 öre per kilowattimme. Här har skett väldiga förskjutningar under de senare åren, och därför måste vi vara myckel försikliga när vi väljer utbyggnadsprojekl och slag av energi för att försöka hålla en rimlig kostnad.

Hen WESTBERG i Ljusdal (fp):

Fru talman! Försl några ord till herr Nordgren: Jag är mycket förvånad över den debatt herr Nordgren vill föra här i dag; den tycks hamna någol vid sidan om ämnet. Del är Indalsälvens yllerligare utbyggnad det nu är fråga om. Den debatt han vill leda oss in i kan vi nog få anledning att föra i någol annat sammanhang.

Det är klart att man inle kan bygga ut lill vilket pris som helst; del måste vara lönsamt, det förslår jag också. Del kan det myckel snabbt bli. Vi vet ju hur uranpriserna stiger och hur oljepriserna har utvecklats

155

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Om utbyggnad och modernisering av kraftverk i Indalsälven

under några få år. Det kan väldigt snabbi ändra sig på den här punkten. Därför tror jag att del är viktigt med en myckel god beredskap i delta avseende - del tycker jag är det minsta man kan länka sig.

Sedan noierar Jag med tillfredsställelse att industriministern skulle titta på del här problemet - varför det är så lönande att bygga ut, modernisera och ersätta uppe vid Lule älv när del inte skulle kunna vara det vid Indalsälven, där det ändå är mycket kortare väg att föra strömmen ned mot Mellansverige. Han lovade undersöka vad del kan vara för skillnad. Kan den skillnaden möjligen bero på all vi vid Lule älv har en ägare och slipper undan samordningsproblemen som finns när det gäller Indalsälven? Är del svårigheterna att klara samordningen, att få intresse från samtliga parter, som gör att problemen är så stora? Det är någonting som man har anledning att fundera över. Såväl civilutskottet som nä-ringsutskollet ville all man skulle försöka skaffa fram underlag för en bedömning av den här frågan på ett vidare och mera utföriigi sätt.

Hen NORDGREN (m):

Fru lalman! Får jag bara i den här debatten slutligen säga att enligt experter är utbyggnaden av Ljusnan i dag lönsam.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 15 Föredrogs och hänvisades

Propositioner

1975/76:112 lill konstitulionsutskottet

1975/76:115 lill utrikesutskottet

§ 16 Föredrogs och hänvisades

Motioner

1975/76:2173 och 2174 till utbildningsutskottet

1975/76:2175 och 2176 till utrikesutskottet

1975/76:2177 till näringsutskottet

1975/76:2178 till trafikutskottet

§ 17 Föredrogs och bifölls interpellationsframställningarna 1975/76:113 och 114.

§ 18 Anmäldes och bordlades

Proposition

1975/76:114 om nya regler för barntillägg till folkpension, m. m.

156

§ 19 Anmäldes och bordlades

Motioner

1975/76:2179 av hen Henmark m.jl.

1975/76:2180 av hen Hovhammar m.jl.

1975/76:2181 av herr Johansson i Växjö m. jl

1975/76:2182 av herr Larsson i Staffanstorp m.jl. 1975/76:2183 av herr Nordin m..jl. 1975/76:2184 av herr Oskarson m.jl.

med anledning av propositionen 1975/76:89 om lärarutbildningens dimensionering och lokalisering m. m.

1975/76:2185 av herr Andersson i Örebro 1975/76:2186 av herr förste vice talmannen Bengtson m.jl. 1975/76:2187 av hen Strindberg m.jl.

1975/76:2188 av herrar Ullsten och Sven Gustajson i Göteborg med anledning av propositionen 1975/76:96 om viss ändrad organisation för utrikesdepartementet m. m.

1975/76:2189 av hen Hallgren m.jl. 1975/76:2190 av herr Löjgren

med anledning av propositionen 1975/76:106 med förslag till lag om felparkeringsavgift, m. m.

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Anmälan av interpellation

§ 20 Anmälan av interpellation

Anmäldes och bordlades följande interpellation som ingivits till kammarkansliet

den 12 februari

1975/76:115 av herr Henmark (fp) till herr kommunministern om viss skattelättnad för religiösa samfund och församlingar:

Enligt dissenterskattelagen kan medborgare som är mantalsskriven i riket för inkomståret genom utträde ur svenska kyrkan befrias från 70 % av den för året bestämda församlingsskatten. Frågan har speciell betydelse för personer tillhöriga annat trossamfund, vars verksamhet till sin huvuddel grundas på frivilliga insatser från medlemmarnas sida.

Bestämmelse om befrielse från del av församlingsskatt har emellertid endast avseende på fysiska personer. Innehar ett religiöst trossamfund en kyrkolokal är den hell befriad från skatt, om den används helt för den religiösa verksamheten. Om samfundet har en fastighet, som icke används för sådan verksamhet, exempelvis en pastorsboslad, så är samfund skattepliktigt lill kommunen för denna och det med oreducerad skall.

Följande kan enligt nuvarande lagstiftning inträffa: En frikyrkoförsamlings samtliga medlemmar har utträtt ur svenska kyrkan. Församlingen äger utöver sin kyrkolokal en pastorsbostad. Församlingen tvingas enligt nu gällande lagar att av sina frivilligt insamlade medel betala en summa till svenska kyrkan i samma församling, oavsett all ingen enda

157

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Meddelande om frågor

är medlem av densamma. Delta förefaller knappast lämpligt och står i föga överensstämmelse med strävan att samtliga trossamfund skall behandlas lika.

Med hänvisning till det anförda hemställer jag all till herr kommunministern få ställa följande fråga:

Är kommunministern beredd medverka till att den skattereducering, som gäller fysiska personer som icke tillhör svenska kyrkan, utsträcks alt gälla även religiösa samfund och församlingar?

§ 21 Meddelande om frågor

Meddelades alt följande frågor framställts

den 11 februari

1975/76:224 av fru af Ugglas (m) till fru statsrådet Leijon om tidpunkten för tillsättande av en parlamentarisk utredning i jämsiälldhelsfrågor:

Riksdagen beslöt den 19 november 1975 om en pariamenlarisk utredning i jämställdhetsfrågor (InU 1975/76:9, rskr 1975/76:26). När avser regeringen tillsätta utredningen?

den 12 februari

1975/76:225 av herr Burenstam Linder (m) till herr industriministern om ordersituationen vid Uddevallavarvet:

Kan statsrådet redogöra för ordersituationen vid Uddevallavarvet?

1975/76:226 av herr Hermansson (vpk) till herr försvarsministern om halvstatliga företags affärsförbindelser med utländska industriföretag:

Enligt vad som avslöjats i USA:s kongress har det stora amerikanska bolaget Lockheed i stor omfattning använt sig av mutor till politiker och tjänstemän för att få lill stånd försäljning av sina flygplan. Även del svenska flygvapnet har inköpt flygplan från Lockheed. Såsom agent för Lockheed fungerar nu det halvslalliga bolaget Swedair, i vars styrelse bi. a. chefen för flygvapnet ingår. Mot bakgrund av dessa förhållanden vill jag ställa följande fråga:

Anser försvarsministern det lämpligt att ell halvsialligi bolag, i vars styrelse bl. a. chefen för flygvapnet sitter, fungerar som agent för ett stort utländskt bolag som använder sig av mutor såsom affärsmetod?

158

1975/76:227 av herr Molin (fp) till herr arbetsmarknadsministern om åtgärder för att förbättra sysselsättningen i Göteborgsregionen:

Till följd av varvskrisen beräknas 1 400 arbetstillfällen vid varven i Göteborg komma all försvinna under återstoden av 1970-lalel. Med hänvisning lill att arbetsmarknadsläget i Göteborgsregionen - särskill för ungdom - redan är ansträngt vill jag fråga arbetsmarknadsministern:

Vilka åtgärder avser regeringen all med anledning av den uppkomna situationen vidta för att förbättra sysselsättningen i Göteborgsregionen?

Nr 65

Torsdagen den 12 februari 1976

Meddelande om frågor

1975/76:228 av herr Börjesson i Falköping (c) till herr försvarsministern om Sveriges affärer med flygplansförelagel Lockheed:

Är statsrådet beredd redovisa omfattningen av Sveriges affärer med flygplansförelagel Lockheed?

1975/76:229 av herr Karlsson i Malung (s) till herr bosladsministern om beräkningen av låneunderlaget för småhus:

I slutet av förra året beslöt riksdagen på grundval av propositionen 1975/76:30 om ändring av reglerna för beräkning av låneunderlag för småhus. 1 propositionen behandlades också fördjupning av ställiga bo-stadslån. Av proposilionsiexlen framgick att fördjupning med mer än 10 96 av låneunderlagel för småhus även i fortsättningen skulle medges i områden med betydande kredilsvårigheler. Dessa områden angavs tidigare särskilt i bosladssiyrelsens anvisningar lill bostadsfinansierings-förordningen. Efter riksdagsbeslutet har bosladsstyrelsen ändrat sina anvisningar så alt fördjupning med mer än 10 96 av låneunderlaget för småhus kan ske bara när del gäller hus som ligger på jordbruksfastighet eller utom planlagt område.

Anser bosladsministern alt de minskade fördjupningsmöjligheterna, som blir följden av bosladssiyrelsens åtgärder, ligger i linje med statsmakternas beslut?

1975/76:230 av herr Magnusson i Borås (m) lill herr kommunikationsministern om meddelande av ändrat postnummer för postslation:

Vid posinummerförändring för postsiaiionen i Fristad erhöll abonnenterna meddelande härom från postverket försl ca 10 dagar före ikraftträdandet.

Anser statsrådet ett så kort varsel vara tillfredsställande med hänsyn till de stora kostnader och besvär som en adressförändring innebär för allmänheten?

§ 22 Kammaren åtskildes kl. 18.08.

In fidem

BENGT TÖRNELL

/Solveig Gemen