Riksdagens protokoll 1975/76:62 Fredagen den 6 februari

ProtokollRiksdagens protokoll 1975/76:62

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1975/76:62

Nr 62

Fredagen den 6 februari

Kl.  15.00

Förhandlingarna leddes av herr andre vice lalmannen.

Fredagen den 6 februari 1976

Om älgärder moi arbetslösheten i Västernorrlands län

§ 1 Om åtgärder mot arbetslösheten i Västernorrlands län

Herr arbetsmarknadsministern BENGTSSON erhöll ordet för all besvara herr Lorentzons (vpk) den 15 Januari anmälda interpellation, 1975/76:88, och anförde:

Herr talmän! Herr Lorenlzon har frågat mig hur jag bedömer sysselsättningsläget i Västernorrlands län och om regeringen har någon utarbetad plan över omedelbara och långsikliga åtgärder för alt komma lill rätta med den besvärande arbetslösheten i detta län.

Som Jag framhöll med anledning av en liknande fråga av herr Lorenlzon förra riksmötel härden långsiktiga arbetsmarknadsutvecklingen i Västernorrlands län varil relativt ogynnsam under en rad av är.

Sysselsättningsläget i länet kännetecknas för dagen av minskad efterfrågan på personal och ell ökal antal arbelssökande. Del är främsl den inlernalionella lågkonjunkturen som har fått betydande verkningar för många förelag inom länet. Della gäller bl. a. sågverk samt massa- och pappersindustri. Även byggarbetsmarknaden, främst inom Sundsvallsregionen, har haft problem. Behovel av yrkeskunnig och van personal kvarstår dock inom bl. a. verkstadsindustrin. Däremol har rekryteringen av personal i övrigt minskal, vilket bl. a. påverkar kvinnornas och ungdomens möjligheler atl fä lämpliga arbeten. Som jag tidigare sagt ligger Västernorrlands län i lopp när det gäller beviljat lokaliseringsstöd med mer än 16 % av del totala stödbeloppet i landei. Härtill kommer de sysselsättningsökningar som utlokaliseringen av statlig förvaltningsverk-samhei m. m. till länet innebär. Del är regeringens strävan att genom fortsatta lokaliseringspoliliska ansträngningar söka skapa yllerligare arbetstillfällen i länet i riktning mot en mer differentierad arbetsmarknad.

En rad olika sysselsäitningsskapande älgärder har satts in för att i det aktuella lägel hävda sysselsättningen inom länet. 26 företag inom länet har ansökt om lagerstöd till ell sammanlagt värde av ca 400 milj. kr. Dessa förelag sysselsätter sammanlagt ca 12 000 personer. Under 1975 har vidare 219 förelag fått tillstånd att ta medel i anspråk ur investeringsfond för konjunklurutjämningar, arbelsmiljöfond och särskild investeringsfond till ett sammanlagt värde av 230,8 milj. kr. Härav avsåg 31,3 milj. kr. investeringsfond, 71,2 milj. kr. arbetsmiljöåtgärder och 128,3 milj. kr. medel ur särskild investeringsfond.

Arbetsmarknadsverkets  program   för  beredskapsarbeten  budgetåret

113

Riksdagens protokoll 1975/76:61-62

Nr 62

Fredagen den 6 februari 1976

Om åtgärder mot arbetslösheten i Väslernorrlands län

1975/76 upptar för Väslernorrlands län objekt för ca 220 milj. kr. Totalt har länet hitinlills tilldelats 114 milj. kr. i statsbidrag för beredskapsarbeten under innevarande budgetår. I Januari var 1 300 personer sysselsatta i sådana arbeten, och antalet beräknas om någon månad sliga lill närmare 1 500. Även arbelsmarknadsulbildning bedrivs i slor omfallning. F. n. befinner sig närmare 2 500 personer i arbetsmarknadsutbildning, varav ca hälften är kvinnor. För att stödja sysselsättningen inom industri- och byggnadssektorerna har statliga industribeställningar lidigarelagts och statlig byggnadsverksamhet förlagts lill länet bl. a. inom Sundsvallsregionen.

De långsiktiga regional- och sysselsäUningspoliliska problemen kommer att behandlas i en särskild proposilion, som beräknas kunna föreläggas riksdagen under våren 1976.

114

Herr LORENTZON (vpk):

Herr lalman! Jag framför mitt tack lill arbelsmarknadsminislern för svaret på min interpellation. Svaret är egentligen mer hoppingivande än vad fallet var i fjol när vi diskuterade samma fråga.

Frågan gäller Ju om regeringen har någon utarbetad plan över omedelbara såväl som långsikliga älgärder för atl komma lill rälla med den besvärande arbetslösheten i Väslernorrlands län. Jag anser all svaret är mer hoppingivande därför all statsrådet nu avslöjar alt regeringen redan om några månader kommer atl framlägga en proposilion om just de långsiktiga regional- och sysselsäUningspoliliska problemen.

Under interpellationsdebatten förra året om samma frågeställning som i år framkom det alt statsrådet Bengisson gärna säg alt den som ställde frågor till statsrådet också framförde förslag till lösandet av de allvarliga problem som del var fråga om. Jag har lagil fasla på della statsrådets önskemål från fjolårsdebaiten och kommer senare i mitt inlägg att framföra en del förslag. Möjligen kan dessa konkreta förslag komma att övervägas vid utarbetandet av den proposition som regeringen inom kort skall framlägga.

Jag skall Jusl nu inle ta upp alla de olika stödåtgärder som statsrådet nämner i sitt svar och som kommil Väslernorriand till del ulan endasl en fråga i detla sammanhang, nämligen den där statsrådet hänvisar lill de sysselsättningsökningar som utlokaliseringen av statlig förvaltnings-verksamhet inneburit för länet.

Jag är överens med statsrådet på denna punkl men vill göra del tillägget atl denna utlokalisering kunde ha varil ännu mer omfallande. Utlokaliseringen av slalliga verk till Västernorrland har varil för liten i förhällande till behoven. Jag vill i detla sammanhang erinra om utlokaliseringen av domstolsverket. Inrikesuiskottet, där jag själv är ledamol, uttalade sig enhälligl såväl är 1972 som är 1973 för atl domstolsverket borde förläggas lill Sundsvall. Även delegationen för omlokalisering av statlig verksamhel föreslog Sundsvall som lokaliseringsort. Trots dessa rekommendationer stannade regeringen för Jönköping,

I Jönköping rådde som bekant en överhettad arbetsmarknad; i Sundsvall var del brist på arbetstillfällen. Ur sysselsättningssynpunkt hade det alllsä varit mera motiverat all regeringen stannat för Sundsvall. Sä blev dock inle fallet. Jag tror inte alt den del av personalen som fiyttade med domstolsverket till Jönköping ur trivselsynpunkl skulle hafl det besvärligare i Sundsvall än i Jönköping. Visserligen kan inte Sundsvall i kyrkors antal mäta sig med Jönköping, men där finns ju andra kulturella begivenheter. Nåja - för alt tala i svensk ordspräksdräkt sä skall ingen "gråta över spilld mjölk", och "del går fler tåg", får vi hoppas.

Varför inte utlokalisera Svenska träforskningsinstiiulel lill Sundsvall? Del vore etl naturligt centrum för en dylik ullokalisering. Jag vill här knyta an till vad lekn. lic. Eskil Block, tidigare knulen till bl. a. FOA, har all säga i delta sammanhang. Denne förklarade redan 1972 i en artikel i Veckans Affärer atl Sundsvall borde bli ell idealiskt industricentrum för ny industri. En teknisk specialskola vore här på sin plats. Teknik behövs nämligen bl. a. just vid slora trävarulransformalioner, där flera genombrott är all vänta. Detla gäller bl. a. nedbrytandet av ligninei. Eskil Block framhåller även atl ny industri bör läggas i råvarurika områden. Sundsvall är i del fallet ell naturligt centrum.

Sysselsättningen i Västernorrland har varit och är fortfarande i stor utsträckning beroende av såväl tillgången på skogsråvara som skogsindustrins inriktning. Tidigare har råvara och halvfabrikat varil "färdig-produkler". Talet om att bättre utnyttja skogsråvaran får inte leda lill alt den övervägande delen av produktionen även i fortsättningen skall beslå av pappersmassa och osågade trävaror. Den träförädlande delen av skogsinduslrin i Västernorrlands län har relativt lilen belydelse. Tillverkningen är koncentrerad till Kramfors och Örnsköldsviks kommuner, som svarar för över 80 96 av branschens sysselsättning. Denna branschs andel av den totala sysselsättningen i länet ulgör endasl 2,9 "i. Någon utökad sysselsällning inom den träbearbetande industrin beräknas inle ske inom överskådlig tid eller fram lill år 1980. Däremol är sågverksindustrin omfattande, och oförädlat virke är en stor exportartikel frän Västernorrlands län.

Vid etl flertal tillfällen har mitt parli i riksdagen i molioner slällt frågan om en vidareutveckling av skogsråvaran, byggd pä tidsenlig forskning - avancerad träkemisk forskning, I förhållande lill andra länder har Sverige på delta område varit efterblivet. För en kort lid sedan meddelades det från Svenska träforskningsinstiiulel atl man praktiskl prövat en svensk metod all omvandla cellulosaindustrins avfall till mal för djur och människor. Metoden har utvecklats sä långt all etl företag vill köpa rällen all tillverka och sälja dessa s. k. malmaskiner över hela väriden. Del tneddelas samiidigi att om svenska skogs- och växiindustrins avfall skulle bearbetas av olika rötsvampar i proteinmaskiner, vilket forskarna inte häller för uteslutet att man kan göra, skulle mängden framställt protein uppgå till 260 000 årston - tillräckligt för att läcka behovel för II miljoner människor.

Nr 62

Fredagen den 6 februari 1976

Om åtgärder mot arbetslösheten i Västernorrlands län

115

Nr 62

Fredagen den 6 februari 1976

Om åtgärder mot arbeislösheien i Västernorrlands län

116

Herr statsråd! Borde inle Slalsförelag redan nu inrikla sin verksamhel på alt förskaffa sig rällen lill framställning av dessa maskiner och placera fabrikationen i Väslernorrlands län? Eflersom det här gäller en långsiktig utveckling i fräga om sysselsättningen borde man redan nu ta upp denna fråga till behandling.

Redan år 1968 aktualiserade kommunisierna i Västernorrlands län i motion till landstinget frågan om en petrokemisk industri till detta län. Nu har länsstyrelsen i Länsplan 74 fört fram Jusl samma projekt - benämnt Petro-Y,

I  motionen till landstinget  1968 framhölls bl. a.:

"Petrokemiska företag kommer alt byggas i Sverige av enskilda företagare, vilkel visar att del är en industriseklor man väntar sig myckel av. Därför bör de samhälleliga organen i tid skaffa sig inflytande över denna industrigren för all förhindra att de ulländska oljebolagen skaffar sig fullständig dominans över densamma."

I motionen framhölls viklen av all en dylik industri föriades lill Västernorrland föratt söka stoppa utflyttningen och ge fler arbelslillfällen. Även om sju år har försuttits är frågan om en samhällsägd petrokemisk industri i Västernorrland lika aktuell ur sysselsättningssynpunkt som den var dä.

Under decennier har Svenska Handelsbanken genom SCA utsatt Ådalen för den kraftigaste exploatering. De jättevinster som här har skapats har inle stannat kvar i Ådalen. De har i slor utsträckning exporterats till utlandet, där siora investeringar skett i en hel rad länder. De som skapat jättevinsterna till Svenska Handelsbanken har alltid tillhört de lågavlönade. SCA:s arvedel lill Ådalen blev en induslriell kyrkogård. Ådalen var hell utlämnat åt den privata företagsamheten, där storfinansen i form av SCA varil den dominerande.

De yngre som gjordes arbetslösa genom SCA:s många företagsnedläggningar i Ådalen omskolades på samhällets bekostnad och sändes söderut till, i många fall. Handelsbankens förelag i olika branscher. Den arbetskraft som gjorts arbetslös tog storfinansen inget ansvar för. Handelsbanken fick i stället gratis utbildad arbeiskraft lill sina förelag söderut.

Av Handelsbankens - i del här fallet SCA - många tidigare förelag i Ådalen återstår nu endast ett enda. Kramforsfabriken, Den är i ston setl nedkörd och har inte läng livstid kvar. Del är bekani för siaisrådel. En "vanhävdslag" för induslrin borde ha sliflais för lång lid sedan. Redan är 1968 motionerade kommunisierna i riksdagen i denna fråga. Efler all vansköisel av och misshushållning med sina företag i Ådalen, där de snabba och slora profilerna varit del avgörande, borde Handelsbanken svara för ersättningsindustri, i varje fall för den industri som inom kort skall nedläggas. Denna ersättningsindustri bör slå klar innan Kramforsfabriken nedlägges, och den bör kunna ta emot minst samma antal anställda som är sysselsatta vid Kramforsfabriken i dag. Nog tycker man all regeringen borde vara införstådd med kravet att förelägga storfinansen, i skepnad av SCA, alt svara för denna ersättningsindustri innan man

helt lämnar Ådalen åt sill öde. Eller hur, herr statsråd?

Hur stora sysselsäiiningssvårigheterna än må vara i Västernorrland som helhet, har dock inlandet och dess befolkning del mest besvärligt. Jag är fullt medveten om alt det inie går atl ordna industrier till varje by. Dock behöver inte sysselsättningssvårighelerna vara av del slag som nu är fallei.

I detla sammanhang skall Jag inle tillföra protokollet siffror om befolkningsantal, utflyttning, arbetslöshetens omfattning, anlalel ungdomar som har måst fly frän sin hembygd och de många gamla som blivit kvar, den låga levnadsstandarden och arbetstillfällen som saknas för kvinnorna. Statsrådet är säkerligen underkunnig om svårigheterna i Västernorrlands inland och de besvärligheter som folket där brottas med. Nyligen har Ju folk från sju departement gjorl besök där uppe, och regeringen känner därför säkerligen väl lill dessa siffror.

Jag skall även dä del gäller Västernorrlands inland söka villfara statsrådels önskemål om konstruktiviiet och uppslag lill lösandet, i varje fall delvis, av del allvarliga sysselsättningsproblemet i denna del av Västernorrland. I försia hand gäller det då sysselsättning ål kvinnorna i Väslernorrlands inland.

Trots sysselsätlningssvårighelerna i länel i dess helhei är Väslernorrlands inland - Sollefteå- och Ångeomrädena - de mest drabbade. Sysselsättning för kvinnorna saknas näsian hell. Endast mannens inkomsl - om han har någon - skall svara för familjens livsuppehälle.

Kvinnorna är visserligen liksom männen berättigade lill kontant arbetsmarknadsstöd vid arbetslöshet, men förutsättningen härför är att vederbörande hafl arbele. Del är ytterst sällsynt alt kvinnorna i inlandet haft sysselsällning på den allmänna arbelsmarknaden. De har alltså inga möjligheler att komma i åtnjutande av del kontanta arbetsmarknadsstödet. Så långt sträcker sig inle jämlikheten.

Då varken arbeie och utkomst eller kontant arbetsmarknadsstöd slår till förfogande för kvinnorna är det mannens inkomst familjen skall leva av, förutsatt atl denne har sysselsällning. Beredskapsarbete är ofta del enda som bjuds. I alllför många fall är del arbetslöshetskassan som fär träda emellan. Levnadsstandarden blir pä del sället den lägsta i länel.

Den dyrtid som numera råder kräver att såväl mannen som kvinnan i familjen har arbele och är yrkesverksam, om en någorlunda god levnadsstandard skall kunna upprätthållas. Vad Jag närmasl syftar till, herr statsråd, är en utbyggd åldringsvård med arbetsmarknadsstöd. Ty även om kommunerna i statligt bidrag erhåller 35 % av sina kostnader för hemhjälp, anser sig kommunerna inie ha råd all bygga ul denna helt. Här skulle dock kunna skapas arbele för kvinnorna. De personliga ekonomiska utgifter som är förknippade med hemsamariihjälpen kan också inverka menligt på denna vårds utbyggnad. Den höga medelåldern och pensionärernas siora antal gör åldringsvården, långtidsvården och hemsamariivården ekonomiskt betungande för kommunerna, framför alll i inlandet. Denna vård som många har så stort behov av borde i stället

Nr 62

Fredagen den 6 februari 1976

Om åtgärder mot arbetslösheten i Västernorrlands län

Nr 62

Fredagen den 6 februari 1976

Om åtgärder mol arbetslösheten i Väslernorrlands län

118

byggas ut. Den kräver ökad personaltäthet. Härigenom skulle även skapas arbele för framför allt kvinnorna. Dä kommunernas ekonomi lägger hinder i vägen för denna värds utbyggnad och därmed tillskapandet av nya arbelslillfällen för kvinnor, borde arbetsmarknadsstyrelsen träda lill och genom att göra dessa arbeten lill beredskapsarbeten ekonomiski svara för della slag av åldringsvård, i första hand försöksvis i Västernorrlands län.

Elt annat förslag som del lycks råda enighel om bland de politiska partierna i Väslernorrlands län är all förlägga elt stalligl industricentrum lill Ange. Allt lal om elt befolkningsantal sä eller så stort betyder föga om inte en arbetsmarknad kan skapas som ger underlag för det bestämda befolkningsantalet. Ångeområdel, som sedan många år varil särskill utsatt med sy:5selsällningssvårigheler och avfolkning, behöver "särskilda samhällsinsatser". Ett slatligt industricentrum kommer inle att lösa hela problemet - del skall man vara pä det klara med - men det är ändå elt sleg på vägen. Som en försia insats i detla område bör etl statligt industricentrum inrättas.

Herr talman! Skall Väslernorriand när det gäller sysselsättningen komma i paritet med landet i övrigi mäsle del lill kraftiga statliga satsningar i detta län. Del privata näringslivel varken kan eller vill klara den uppgiften. Enligt länsmyndigheterna mäsle del lill 8 000 nya Jobb inom en snar framlid, annars måste 20 000 personer, lämna Västernorrland på grund av akut brist på arbelslillfällen. AP-fonderna bör i delta fall sättas in för alt skapa nya och framtidsbelonade industrier i Västernorrland.

Jag skulle avslutningsvis vilja sammanfatta vad jag här har anförl med ell åtgärdsprogram i syfte att lill Västernorrland förlägga industrier och åstadkomma sysselsättningstillfällen, varvid förutsätts inriktning på framtidsbelonade industrier med insättande av medel ur AP-fonderna. Åtgärderna bör avse bl. a. följande:

1.    all Statsföretag AB förskaffar sig rällen lill framslällning av de s. k. matmaskinerna för framslällning av protein ur bl. a. skogsavfall och atl denna fabrikation placeras i Väslernorrlands län;

2.    att statlig petrokemisk industri förläggs till Västernorrland;

3.    alt etl statligt industricentrum förläggs lill Ange;

4.    alt flera slalliga verk flyttar lill Västernorrland;

5.    alt Svenska träforskningsinslitulei förläggs lill Västernorrland;

6.    all ägarna lill Kramforsfabriken åläggs all svara för en ersättningsindustri med minst samma antal anställda som f n. sysselsätts vid denna fabrik samt

7.    att kvinnorna i Väslernorrlands inland bereds lillfälle till sysselsällning och utkomst genom atl åldringsvården byggs ut i dessa områden som beredskapsarbeten, vilka arbetsmarknadsstyrelsen ekonomiskt svarar för.

Herr statsråd! Jag har nu villfarit er önskan från fjolårsdebaiten och är idel öra när del gäller arbetsmarknadsministerns uppfattning om de förslag Jag här har slällt.

Herr arbetsmarknadsministern BENGTSSON;

Herr talman! Alla goda uppslag skall självfallet utnyttjas. Vi håller på med en proposilion om regional- och sysselsättningsfrågorna som skall läggas fram för riksdagen ganska snart. En del av de önskemål som har förts fram av herr Lorentzon kommer måhända all återfinnas i det förslaget.

Jag skall bara på ell par punkter kommentera herr Lorentzons anförande. Man kan redan nu vidta en del av de åtgärder som herr Lorentzon har fört fram. Man behöver inle vänla så värst länge pä del.

Låt mig först påpeka att frågan om kontant stöd vid arbetslöshet inle alllid förutsätter alt man har haft arbele. För ungdomar t. ex. räcker det i vissa fall med alt de sökl arbete en viss lid.

När del gäller frågan om beredskapsarbetena vill jag fästa uppmärksamheten på all värdet av dessa reduceras om man yttrar sig sä som herr Lorentzon har gjorl och säger att beredskapsarbeten är del enda som bjuds. Herr Lorenlzon yrkar i själva verket pä etl utökat beredskapsarbete inom åldringsvärden. Vi slöier då och då pä den här uppfattningen om alt beredskapsarbeten inle är rikliga jobb. Men alla de Jobb som har tillkommit i Väslernorrlands län är ju utmärkta arbeten, och jag rekommenderar alla som säger atl beredskapsarbeten inte är några bra jobb alt se på Timrå. I går beslöt vi atl låta ishallen i Timrå bli beredskapsarbete för 3,2 milj. kr. De som arbetar där utför alllsä ell normalt anläggnings- och byggnadsarbete och har avialsenliga löner. Den enda skillnaden är atl kommunen förmälts all bygga ishallen någol år lidigare och av del skälet belönats med ell ganska hyggligt statsbidrag. Alla de beredskapsarbeten som utförts i bl. a. Väslernorrlands län har vi god nytta av när vi nu skall bygga ut industrin - det ärju en ulbyggnad av industrin del ändå slutligen är fråga om.

När det gäller åldringsvården kan kommunerna redan nu utnyttja de bidrag som har beslutats av riksdagen. Kommunerna kan utbilda en redan anställd person - pä alla områden inom kommunen - och anslälla yllerligare personal och därvid få 75 "> av koslnaderna läckta i form av statsbidrag. Jag tycker inte det är helt riktigt all säga all kommunerna skall försvaras genom inaktivitet pä åldringsvårdens område med atl deras ekonomi inte är sä stark atl den medger en utökad åldringsvård, eflersom den kommunala skalleuljämningen är elt solidariielsullryck varigenom vi hjälper de kommuner som har del svårt. Jag vill fäsla uppmärksamheten pä atl Väslernorrlands län får 230 milj. kr. i kommunal skalleutjämning. Del innebär i Ange kommun 1 132 kr. per invånare, vilkel man eljest hade Ivingals alt la ul i kommunalskall. Jag tycker därför inle det är rikligt all påstå alt kommunerna inte har råd atl göra någonting på det här området.

Vidare har kommunerna möjligheter all anordna beredskapsarbete för yngre människor, och de får 50 % statsbidrag till del - om de inom exempelvis åldringsvården anställer ell antal personer fär de statsbidrag med 50 % av kostnaderna. Del innebär ju inte all kommunerna får dra

Nr 62

Fredagen den 6 februari 1976

Om åtgärder mot arbetslösheten i Västernorrlands län

119

Nr 62

Fredagen den 6 februari 1976

öm åtgärder mot arbetslösheten i Väslernorrlands län

av hälften av kostnaderna, eftersom de sedan fär kommunalskatt av dem som arbetar. Det finns alltså ytterligare en möjlighet där för kommunerna.

Frågan om ett industricentrum i Västernorrlands län tog herr Lorentzon också upp. Vi håller nu på alt undersöka i vilka områden vi skall bygga industricentra. Jag vill här påpeka atl del inle räcker med atl bara bygga etl industricentrum - det ger inle nägra nya Jobb - utan man måste fylla det med förelag. Den dag då vi bestämmer oss för elt induslricenirum måsie vi ocksä vela atl vi har tre fyra förelag som är beredda att lokalisera sig dit. Jag vill därför varna för atl hysa överdrivna förhoppningar eller för alt ha för stora förväntningar och tro att den dag då man får etl industricentrum har man samiidigi fåll sä och sä många nya arbelen. Del är en räll arbelskrävande lid som vänlar dem som bygger eil nytt industricentrum - del har erfarenheterna från Lycksele och Strömsund lärt oss. Däremol kan del vara en hjälp i lokaliseringspolitiken, och därför skall vi allvarligt överväga detta.

Vad belräffar de andra frågorna har jag nalurligivis ingen från herr Lorenlzon avvikande mening om att vi skall vidareförädla våra råvaror ännu mer. Del glädjande är all de regionala myndigheterna i Västernorrland nu verkligen har tagit sig samman och satt i gäng ell projekt där sådana tankar finns och besläml sig för all yllerligare bygga ut induslrin där uppe och vidareförädla sina produkter. De kan påräkna slalsmakternas fulla slöd då det gäller att bygga ut den verksamhet som finns där och all låta den expandera.

120

Hen LORENTZON (vpk):

Herr talman! Man kan väl nolera alt statsrådet mesl uppehåller sig vid utanverken - beredskapsarbeten och annat. Sådanl behövs när arbetslösheten är besvärande, och delta vel Västernorrland om. Jag är hell överens med statsrådet om den belydelse beredskapsarbelarna har hafl, men de är ett utiryck för länels svårigheter. Ju mer stödåtgärder som vidtas i della län, desto tydligare blir det alt här gäller det fattighjälp ät etl failiglän. Här säger man all Västernorrland får så och så mycket stödåtgärder i del ena avseendel och så och så myckel beredskapsarbeten i del andra avseendel - men det är bara elt ullryck för all svårigheterna är så stora.

Däremot uppehöll sig stalsrådel inte vid tanken på en satsning av AP-fonderna för att vi skulle få bärkraftiga industrier i Västernorrlands län, och det är ändå den viktigaste frågan.

Skatteutjämning - Ja visst, men det är inte bara Västernorrland som fär del av den; det fär alla de kommuner som är behöriga atl få det. Och om skalleutjämningen verkligen räckte till, varför skulle då exempelvis elt kommunalråd i Kramfors till den socialdemokraliska årskonferensen - det var stort uppslaget i Nya Norrland häromdagen - i en egen motion kräva siörre statliga bidrag för atl klara de uppgifter som kommunen har? Nej, det hjälper inle med dessa skalleutjämningsbidrag, som de nu är beskaffade. De måste vara betydligt högre, om kommunerna

skall kunna upprätthålla en ordentlig service.

Om kommunerna hade möjligheter att klara åldringsvården, varför drar de dä in på hemsamariterna? Jo, de har inie pengar lill den vården; så enkelt ligger del lill.

Vid förra årets interpellationsdeball om sysselsättningsfrågan i Västernorrland nämnde jag bl. a. de planer som då förelåg pä all bygga ell valsverk. Det beräknades sysselsätta 1 500 personer, och jag frågade statsrådet: Kan man räkna med all valsverket kommer lill Västernorrland, där sysselsäiiningssvårigheterna är värst? Statsrådet svarade inle på frågan, men svarei kom efter en lid från vederbörande myndigheter. Valsverket skulle inle alls placeras i Väslernorriand, del skulle förläggas någon annanslans.

Sysselsättningsläget i Västernorrland har förvärrats; självfallet skulle del ha varit ännu värre utan de insatser som har gjorts, det håller Jag med om. Enligt tillgängliga uppgifter skall del investeras 5,5 miljarder i Statsföretag under fyra år, men inte ett enda av planerade 3 000 nya arbetstillfällen hamnar i Väslernorriand. Varför? Ingen kan ge svar pä den frågan.

Däremol skall vissa investeringar göras för alt rädda livel pä de små förelagen Nyland Mattor och Kalmar Kök, som tillhör Statsföretags byggmaterialgrupp ESSBO och som redovisar slora förluster. Enligl verkställande direktörens i Statsföretag, Per Sköld, uppgifter lill regeringen skall satsningen denna gång främsl komma Norrland till godo. Varför ges då inle elt enda av dessa 3 000 nya arbetstillfällen lill Väslernorriand?

Del är dylika frågor man ställer sig i Västernorrland när del är fråga om verkliga satsningar. Varför sker de aldrig i Västernorrland? Varför går de Västernorrland förbi?

Nr 62

Fredagen den 6 februari 1976

Om åtgärder mot arbetslösheten i Västernorrlands län

Herr arbetsmarknadsministern BENGTSSON:

Herr talman! Jag tyckte all herr Lorentzon var bällre i sitt försia inlägg än i sill andra. Han säger all jag bara har lalal om ulanverken, dä jag har försökl beskriva de ätgärder som statsmakterna och regeringen vidtar för alt klara sysselsällningssitualionen nu - och den frågan ingår som ett led i herr Lorentzons inlerpellalion. Då säger han all del är inie siöd-ålgärder vi vill ha. Ju mer slöd man får, desto mer berättigad är beteckningen failiglän. Hela den där kartan av önskemål som herr Lorentzon förde fram tillgodoses inle från himlen, ulan del måste vara någon som vidtar åtgärder och ger stöd. Är herr Lorenlzon beredd att fylla ell industricentrum i Ange utan några som helst stödåtgärder, så skall han få anställning hos mig och göra detla.

När han litet föraktfullt fnyser ål de här tvä förelagen i Kramfors -del ena är Kalmar Kök - och säger alt man försöker rädda dem, så kan jag tala om för herr Lorenlzon all del skall vi verkligen försöka göra. Jag kan lugna dem som är anslällda där alt vi inle skall spara någon som helst möda för au se lill att sysselsättningen tryggas för de anslällda vid dessa företag i Kramfors.

121

Nr 62

Fredagen den 6 februari 1976

Om åtgärder mot arbetslösheten i Västernorrlands län

När del gäller den kommunala skalleutjämningen säger herr Lorenlzon alt den fär ju andra kommuner som behöver den och är behöriga alt få den. Jag anlägger precis samma synpunkler då del gäller stödåtgärderna för lokaliseringen lill Väslernorrlands län. De är behöriga alt få della stöd, de behöver inle känna sig som underslödslagare. På grund av situationen i del inre stödområdet, dit Väslernorriand hör, är de berälligade till stödåtgärder för induslrilokalisering dil. Sådana åtgärder skall vi fortsätta med, och Jag hoppas med framgång.

122

Herr LORENTZON (vpk):

Herr lalman! Jag är fulll medveten om de svårigheter som den sittande regeringen har, herr statsråd, framför alll i den arbetsmarknadssituation som f n. råder.

I fråga om industricentra är det klart all situationen när det gäller all skaffa förelag lill dessa har förvärrats. Del går inte längre så lätt all med morolen få förelag lill Norrland. Regeringen kan naturligtvis inle vara intresserad av alt flytta arbetslösheten pä det sält som kommer att bli följden. Flyttar man elt förelag söderifrån lill Norrland, exempelvis till dessa industricentra, så betyder det arbetslöshet i del förra området. Eftersom det nu är sysselsältningssvårigheier snart sagl i hela landet, så är naturligtvis svårigheterna myckel större nu när del gäller atl få förelag till dessa industricentra än vad det har varil lidigare.

Men vi lalade om Ange. Den orten ligger faktiskt sä väl lokaliserad vid Järnväg och i andra avseenden alt den skulle ha större möjligheler än kanske andra orter i Norrland.

Jag var för nägra veckor sedan med inrikesuiskottet på besök i Strömsund och talade där med chefen för del norska företaget och frågade honom varför han lokaliserade sig till Strömsund - om det var andra platser med i sammanhanget. "Ja," sade han, "vi skulle gärna ha förlagt företagel lill Ange beroende på alt den orten ur iransporisynpunki låg sä lämpligl lill. Men eftersom vi får sä billig hyra och andra förmåner, förlade vi fakliskl företaget lill Strömsund." De fick där en kallhyra pä knappt 57 kr. i månaden. Om de själva skulle ha byggt, räknade de med alt de måste investera stort kapital som svarade mol långl över I 000 kr. per kvadratmeter. De andra pengarna fick man ju från staten.

Det har också varil regeringens uppfattning - i varje fall lidigare, och jag förulsäller atl del även är del nu - atl arbetslöshet inle kan accepteras därför all den är etl ekonomiski, sociall och mänskligt ont. Det samhälle som inle kan bereda alla sina medborgare elt meningsfullt arbele har dömt sig självt. Delta har framförts från socialdemokratiskt håll sedan läng tid tillbaka. Redan i arbetarrörelsens efterkrigsprogram 1944 skrev man: "Ingen arbetsför man eller kvinna skall mol sin vilja behöva vara utan sysselsättning längre lid än som erfordras för övergång från en verksamhel lill en annan samt för utbildning och omskolning."

Och en av socialdemokratins och fackföreningsrörelsens ideologer, Gösta Rehn, förklarade 1958: "Vi lever numera i ell fullsysselsällnings-

samhälle. Arbetslöshet av siörre omfallning eller varaktighet är inte längre tillålen."

Det var 1958, och utvecklingen har gått framåt, säger man - del är snart 20 år sedan dess och i dag har vi denna omfattande arbetslöshet.

Nu var det Ju så alt allt lal om full sysselsällning på den tiden kom aldrig atl gälla Väslernorriand. Delta område fångades upp av ulflytt-ningsslrömmens brutala griparmar. De arbetslösa tvingades i slor utsträckning atl lämna sin hembygd pä grund av arbetsbrist. Del var den yngre och livskraftigare delen av befolkningen som flyttade från hemorten. Sä är forlfarande fallet. Della har inneburit atl länets svårigheter tilltagit i sländigl ökad omfaltning. Den s. k. rörlighelsslimulerande arbetsmarknadspolitiken löste ju inga problem - den förvärrade problemen för Västernorrland.

Jag skall inle la upp frågan om nelloulflyltningen - alla svårigheter, alla siffror som man i detla fall skulle kunna anföra. Jag skall sluta med alt säga att Västernorrland kan inte, herr statsråd, behandlas så styvmoderligt som skell under dessa är. Väslernorriand mäsle få del av de stora satsningarna. Det är inte bara beredskapsarbeten som hjälper Västernorrland. De hjälper i en viss ulslräckning i etl utsatt läge, men vad Västernorrland behöver är de stora satsningarna. Och det är som jag tidigare sade: Kommer icke 8 000 arbetstillfällen inom en snar framlid i Västernorrland, dä blir del en yllerligare utflyttning av 20 000 människor, och del är ungdomen som flyttar. Vem skall dä försörja åldringarna i Västernorrlands län?

Nr 62

Fredagen den 6 februari 1976

Om bättre arbetsmiljö

Överläggningen var härmed sluiad.

§ 2 Om bättre arbetsmiljö

Herr arbetsmarknadsministern BENGTSSON erhöll ordel för att besvara herr Hagbergs i Borlänge (vpk) den 20 Januari anmälda inlerpellalion, 1975/76:91, och anförde:

Herr lalman! Herr Hagberg i Borlänge har med anledning av en av Svenska fabriksarbetareförbundet nyligen färdigställd utredning om miljörisker och arbetarskydd på förbundels arbelsplalser ställt en rad frågor om arbetsmiljön till mig.

Jag vill inledningsvis säga all del är av slori värde all Fabriksarbetareförbundels undersökning kommil lill stånd. Inom förbundets område finns en lång rad svåra arbelsmiljöproblem. Jag har pä ell tidigt stadium fått den redovisad för mig. Flera liknande undersökningar kommer att färdigställas under våren, exempelvis av LO om kemiska hälsorisker och av Metallindustriarbetareförbundel om skadeverkningar av lösningsmedel. En arbeismiljöundersökning pågår också inom TCO:s område. Jag vill också nämna den arbeismiljörapporl som levnadsniväundersökningen häller pä all utarbeta.

123

Nr 62

Fredagen den 6 februari 1976

0/7? bättre arbetsmiljö

Arbelsmiljöulredningen har nyligen avslutat sitt arbele och lagl fram förslag till en hell ny lag om arbetsmiljön. Del är de anslällda själva som bäst känner behoven av förändringar pä arbetsplatserna. Därför har utredningens förslag förts ut lill ett brett upplagt remissarbete bland skyddsombuden, ledamöterna i skyddskommittéerna och andra intresserade pä arbetsplatserna.

Detla breda utredningsmaterial direkt utifrån arbetsplatserna skall nu tillsammans med lagförslag och forskningsrön ligga lill grund för utformningen av den nya arbetsmiljölagen. Del finns därför ingen anledning atl nu närmare gä in på enskilda frågeställningar, utan Jag nöjer mig med några korta kommentarer i anslutning till herr Hagbergs frågor.

Den första frågan, som avser hur Fabriksarbetareförbundels rapport skall påverka det fortsatta arbetet atl förbättra arbetsmiljön har jag redan varit inne på.

Herr Hagbergs andra fråga gäller införandel av skärpta regler i arbelarskyddslagsliflningen lill skydd mol stress, uppdrivande av arbetsintensiteten och ulslagning inom arbetslivet. Jag har vid en rad tillfällen givit ullryck för att Jusl delta är ell viktigt syfte med den nya arbels-miljölagsliftningen. Arbelsmiljöutredningens förslag går också i denna riktning. Den nya lagen om medbestämmande i arbetslivet kommer enligt min mening atl avsevärt öka de anställdas möjligheler atl forma sin egen arbetsmiljö. Även lagarna om anställningsskydd och anställningsfrämjande åtgärder har stor belydelse pä detta område.

Herr Hagberg har vidare frågai mig om Jag anser företagshälsovårdens koppling till förelagsägarna vara ändamålsenlig eller om den borde upphöra och den lokala fackföreningen ges etl avgörande inflytande över företagshälsovården. Pä detla fält har förhandlingar förts en längre lid mellan LO/PTK och SAF. Ell nyll avial, som ersätter 1967 ärs avtal, kan väntas komma lill stånd, innehållande bl. a. regler om arbeistagar-inflyiandei. Jag vill också erinra om alt Jag i lagrådsremissen med förslag till lag om medbestämmande i arbetslivet redovisal atl frågan om själv-beslämmanderäll förarbelslagarparien i frågor om bl. a. förelagshälsovård akiualiserar en rad problem om behörighei au falla beslul, fördelning av ansvarel för beslulen elc, som kräver ändringar i annan civilräiislig lagsliftning. Dessa frågor kommer atl tas upp i den nya arbeisrätlsui-redning regeringen avser atl tillsätta inom kort.

Herr Hagberg frågar lill slut om Jag är beredd alt medverka lill all skyddsombud ges vidgad räll alt stoppa driften vid hälsofarliga arbelen. Frågor om de anställdas möjligheter atl påverka sin egen arbetsmiljö och om skyddsombudens befogenheter au ingripa i riskfyllda situationer har lagils upp av arbetsmiljöutredningen. De diskuteras nu i den ar-belsplalsremiss som Jag tidigare nämnl. Det finns anledning alt återkomma till dessa frågor när vi ulformar den nya lagen.

124

Hen HAGBERG i Boriänge (vpk):

Herr talman! Jag lackar arbetsmarknadsministern för svarei pä min

inlerpellalion.

Sedan Fabriksarbelareförbundet publicerat sin alarmerande rapport om arbetsmiljön på förbundels arbetsplatser och sedan Jag framställt denna inlerpellalion, har arbelsmiljöulredningen kommil med sill slutbetänkande, Mina frågor till arbetsmarknadsministern med anledning av Fabriks larmrapport barett klart samband med arbelsmiljöutredningens förslag. Arbetsmarknadsministern ger heller inga konkreta svar på frågeställningarna, utan hänvisar lill den fortsatta debatlen och arbelsplals-remissen. Del finns dock nägra problem av mer principiell belydelse som del för den forlsälla debaiien vore bra om arbelsmarknadsminislern kommenterade.

Eftersom det i Fabriks rapport om arbetsmiljön framkommer att oron för arbetsmiljön är slor, är det skäl alt erinra om vad rapporten egentligen innehåller.

För det första anser man all de kemiska riskerna är myckel slora. I den kemiska industrin underströk 73 96 av de berörda den oron. Man var mycket kritisk mot förelagens brisiande insatser för att skapa bättre arbetsmiljö. Bara 24 % ansåg sig nöjda. Inte heller företagshälsovården fick godkänt. Man var mycket kritisk mot företagsläkarna.

Likaså var man kritisk mol yrkesinspektionens verksamhel, som man ansåg inle slödde arbelarnas krav all försöka genomdriva en riskfri ar-belsmiljö.

Av de medlemmar som dellog i enkäien klagade 70 "> på buller i silt arbele, 61 % hade besvär med damm, 54 % klagade över drag och 51 % över olika andra klimatproblem.

Man upplevde också sin arbetsmiljö som stressande. Inom den kemiska industrin var det 50 9) som ansåg sig mycket eller någol stressade, inom plastindustrin 58 9ii, inom småglasinduslrin 62 96 och inom gummiindustrin 65 96. Del kanske mesl anmärkningsvärda i enkäien var att en tredjedel av skyddsombuden inle ansåg sig ha fått något större inflytande sedan den nya lagen hade trätt i kraft.

Den undersökning som Fabriks har gjort under är 1975 kan Jämföras med den förbundet gjorde 1968 och även med den som LO gjorde 1968. Den Jämförelsen visar all de anslällda upplevde besvären som siörre 1975 än 1968. Del kan naturligtvis ha olika förklaringar, t. ex. all man blivit medveten om arbetsmiljön. Men en sak är påtaglig: arbetsmiljön har inle blivit bättre. Det är på grundval av vad som här har kommit fram som jag har ställt frågor om de kemiska riskerna, de hygieniska gränsvärdena, den höga arbetstakten och stressen, företagshälsovården och skyddsombudens ställning.

Etl av resultaten av Fabriks arbetsmiljöundersökning är att kongressen på denna grundval skall utarbeta elt program för hur förbundet skall tackla arbeismiljöfrågorna. Men inom Fabriks poängterar man redan nu atl elt av de viktigaste kraven är vetorätt för de anslällda genlemol sådana ekonomiska beslul i ett förelag som strider mol arbelsmiljöiniressena.

Fabriks har här aktualiserat en fräga som arbelsmiljöulredningen inle

Nr 62

Fredagen den 6 februari 1976

Om bättre arbetsmiljö

125

Nr 62                 berör. Över huvud taget saknas i ulredningen förslag om direkta makl-

Freriaeen den      befogenheter för fackföreningarna när del gäller åtgärder som arbelskö-

6 februari 1976    parna vidtar. Vi kan inte bara skjuta ät sidan det faktum att arbetsköparna

_____________    i kraft av sitt ägande av produktionsmedlen styr huvudinriktningen av

Om bättre           arbetslivets innehåll: vad som skall produceras, i vilken takt och vilken

arbetsmiljö          omfattning osv. Utgångspunkten för arbetsköparna är lönsamhetsaspek-

ten. Är inte verksamheien lönsam nog, företas nedläggningar, inskränkningar eller rationaliseringar. Det är hela tiden profilen som är styrningsfaktorn. Arbelsköparnas krav pä en hög profil och därmed effektivitet och lönsamhei är oförenliga med en bra arbetsmiljö, sell från såväl fysisk som psykisk synpunkl.

Fabriks krav på vetorätt för fackföreningarna finns alltså inle med i lagförslaget, och inle heller i del förslag arbetsmarknadsministern hänvisar lill, nämligen lagförslaget om medbestämmanderätt. Denna fräga har statsrådet skjutit till en ny ulredning. Och ändå är det en av huvudfrågorna när del gäller atl förbättra arbetsmiljön. Den är avgörande för om facket skall kunna ingripa i arbelsmiljöfrägor mol arbelskö-parintressena.

Kommer då lagen om medbestämmanderäll all förhindra kapitalets effektivitetskrav, som i så många fall rör arbetsmiljöerna och som gör atl så många stängs ule från arbetsplatserna? Ja, i en av bilagorna lill arbelsmiljöutredningen, bil. 2, ställs i en av uppsatserna frågan om arbetsmiljön skall vara till för en elit. Arbelsmarknadsminislern och jag borde vara överens om att den våldsamma strukturomvandling som försiggår i näringslivel har effektivitet och lönsamhet som drivkraft. I uppsatsen görs en sammanställning av strukturomvandlingens utveckling. Där säger man alt utvecklingen går i riktning mot en ökad andel större arbetsplatser, mot större andel skiftarbete inom de kapilalintensiva näringsgrenarna, från ackordsarbete mol fastare löneformer med elt visst inslag av premielön samt en systematisk arbetsvärdering, mol en ökad mekanisering som innebär hårt styrda arbetsuppgifter och mer kvalificerade kontrollfunktioner. Detla blir alllsä vanligare. Det fär enligt uppsatsen lill resultat all de äldre, de som har svårt att vara med på arbelsmarknaden, får mindre lämpliga uppgifter inom industriarbetet. I slutet av uppsatsen säger man:

"Del är i och för sig tänkbart alt åsladkomma en någorlunda olycksfri och slimulerande arbetsmiljö samtidigt som denna välansade miljö endasl passar en elit bland arbetskraften. Vid anpassning av arbetsmiljön bör man därför beakta alt del även gäller all anpassa miljön lill förulsällningarna hos den ökande skaran av utslagna eller svårsysselsatla."

Della är en myckel intressant problemställning. För arbelsmiljödebai-ten vore del bra om statsrådet kunde ge svar på frågan: Skall arbetsmiljön vara till för en elit eller skall den vara till för a|la?

Arbetsmarknadsministern hänvisade till lagen om medbestämmande
rätt i arbetslivet och trodde atl de anställda genom den skulle kunna
126                   tillvarata sina möjligheler atl förbällra arbetsmiljön. Tittar man pä det

material som finns tillgängligt i dag finner man emellertid all lagen hell saknar sociala målsättningar. Svenska arbetsgivareföreningens gamla S 32 skall ersättas av regeringens nya § 32 om medbestämmanderäll. Men förslaget ger, såvitt jag kan förstå, ingel som helst slöd för lönarbetarna mot arbetsköparna genom atl tillförsäkra arbetarna demokraliska rättigheter. Del blir alltså ingen motvikt lill arbelsköparnas ägande av produktionsmedlen.

Hur skall arbetarna med denna lagstiftning bakom sig framgångsrikt kunna bekämpa de för varje dag ökande sjukskrivningarna och de bakomliggande orsakerna? Hur skall de kunna bekämpa den höga arbetstakten och ulslagningarna? Hur skall de kunna åsladkomma en sådan förändring all handikappade och svårplacerade kan beredas plats i produktionen och antalet förtidspensionerade minskar?

Jag lycker all Aftonbladets arbeismarknadsreporter Åke Olsson har träffat rätt när han den 20 januari skriver:

"Är då de nya reformerna inom arbetslivet en anpassning lill den teknologiska omvandlingen? Det vill säga: Har maskin- och dalaslyrningen på arbetsplatserna gått så långt all arbetsgivarna överlåter det dagliga ansvarel över produktionen lill de anslällda?

Processerna är så oerhört komplicerade att de inte går atl rubba om man inte har den ekonomiska makten. Alltså, säger arbetsgivarna till sina anställda, ta hela rubbet upp till en viss nivå, men ta då också ansvaret och problemen. Själva klipper vi kupongerna och bestämmer vad som ska produceras och hur det ska produceras.

Den nya arbetsrätten innebär visserligen all i princip alll ska vara förhandlingsbart, men när man kommer lill den yitersta punklen - t. ex. om företaget ska läggas ner och vad som ska produceras - är arbetsgivaren fortfarande suverän.

Den som slår och tillverkar skit kommer att få tillverka skit även i fortsättningen. Men nu är del han .själv och i synnerhet hans egen fackförening som blir ansvarig för att skiten kommer ur maskinerna i den takt som arbetsgivarna bestämmer.

Della är en sida av arbetslivets omvandling."

Efter vad Jag förslär är detla en ganska träffande beskrivning av vad som kommer att hända med den nya lagstiftningen. Kommer då de här åtgärderna verkligen atl humanisera etl allt brutalare produktionssystem? Om förnyelsen bara är ägnad au måla över bristerna kan man med stor säkerhet dra den slutsatsen all bristerna kommer atl finnas kvar men kanske i allvariigare former.

Arbetsmiljölagen blir, om utredningen fär som den vill, en ramlag med allmänna målsättningar. Och jag frågar mig om en ramlag där nästan varje precisering är utelämnad är det effektivaste sättet att råda bot pä bristerna. Svarei borde vara nej. Ramlagsförslaget fastslår i 3 kap. 1 §: "Arbetsgivare och arbetstagare skall samverka för att åstadkomma en god arbetsmiljö." Lagtexten innehåller inga bestämda målformuleringar eller preciseringar. Däremol finns det i departementets sarnmanställning

Nr 62

Fredagen den 6 februari 1976

Om bättre arbetsmiljö

127

Nr 62

Fredagen den 6 februari 1976

öm bättre arbetsiniljö

128

och i de motiveringar som ligger lill grund för lagen mer preciserade målsättningar. Men deras tyngd upphävs i näsla stund när man lalar om att arbet.smarknådens parter i samverkan med arbetarskyddsstyrelsen skall göra vissa preciseringar.

Tillät mig betvivla alt arbetsköparna kommer alt spela någon progressiv roll för arbetsmiljöns förbättring. De erfarenheler av motstånd och förhalning som vi har från utarbetandet av asbestanvisningarna borde vara nog. Därför måste enligl min mening lönarbetarna ha stöd i lagstiftningen genom så långt gående preciseringar som möjligl, och facket bör lillförsäkras maktbefogenheter atl kämpa för sina rättigheter.

Är det arbetsmarknadsministerns mening att lagen skall ulformas så, som arbelsmiljöutredningen föreslagit, all älgärder för arbelsmiljöförbätt-ringar som verkligen måste vidtas skall komma lill stånd i samverkan med arbetsköparna?

För all sedan övergå lill de direkta frågor som jag ställt i inierpellalionen heter det i utredningens lagförslag 2 kap. 5 §: "Ämne som kan föranleda ohälsa eller olycksfall i arbele fär användas endasl under förhällanden som ger belryggande säkerhet." Vad är "betryggande säkerhet"? Del talas det ingenling om i utredningens förslag. Men i departementets sam-manställnin.gsägs rent ut att ett ämne inte får användas som kan äventyra hälsan under ett helt arbetsliv. Innebär inte detla att gränsvärdet för etl ämne som kan misstänkas framkalla cancer måste sättas till O? Detsamma gäller kemiska ämnens införande på arbelsmarknaden. Måste inte huvudregeln här slås fasl att en tillverkare eller en som importerar eller säljer ell ämne skall ivingas bevisa, enligl vetenskapens nuvarande ståndpunkt, att ämnet är ofariigl?

Cancer ärju etl allvarligt resultat av en dålig arbetsmiljö. Är del därför inle synnerligen angelägel atl alla ämnen som misslänks vara cancerframkallande skall ha ett gränsvärde av O? Som jag ser det är det av slor vikt för den fortsatta debatten om gränsvärdena att arbelsmarknadsminislern ger sin syn pä målsättningen för arbetet med fastställande av gränsvärdena. Det är av vikt när det föreslås en generös lagstiftning och när det material som ligger till grund för lagförslaget pekar i en annan riktning än den jag här lalal för.

Del vore bra för den fortsatta arbetsplaisremissen om arbelsmarknadsminislern här gav elt svar.

När det gäller stressen, arbetstakten och ulslagningarna hänvisar arbelsmarknadsminislern lill utredningen och lill lagen om medbestämmanderätt. Del är en framgång alt arbelsmiljöutredningen föreslagil att en bestämmelse om pauser i arbeten vid löpande band och i andra lunga arbeten skall ingå i lagen. I övrigi finns en allmän målsällning om au arbetsmiljön skall anpassas efter människans psykiska och fysiska förutsättningar. Utredningen föreslår också att arbeiarskyddssiyrelsen skall, om den finner del påkallat, kunna föreskriva "att arbetsprocess, arbetsmetod eller anläggning avsedd för verksamhel av visst slag" endast får användas efter tillstånd i angiven ordning. Är det av särskild belydelse

från,skyddssynpunkt skall förbud kunna utfärdas mot användning av sådan arbetsprocess eller arbetsmetod. Dessa föreskrifter återfinns i lagförslagets 6 kap.  I  och 2 §§.

Den fråga man ställer sig inför dessa allmänna målsättningar är vad som avses med "påkallat" och "särskild belydelse". När del gäller arbetstakten och stressen är det ju alltid fräga om subjektiva bedömningar; det är svårt all mala. Men resuliaien kan avläsas i sjukskrivningar och uislagningar. Man frågar sig om arbeiarskyddssiyrelsen lillsammans med arbelsmarknadens parter kan bedöma vad som bör ålgärdas eller inle och vad som bör förbjudas. Här kommer verkligen arbetsköparna all sätta sig på tvären. Om del är nägol område som effektiviteten slår igenom på så är det Jusl i fråga om arbetstakten.

Borde inle i stället en arbetsmiljö grundas på all fackföreningen - grupperna, klubbarna och avdelningarna - skall få möjligheler all ingripa när det gäller arbetsintensiteten, dvs. atl lagstiftningen ger fackföreningarna bestämda rättigheter därvidlag? Fackföreningarna skall, såvitt jag förstår, kunna förbjuda ackord och andra presiaiionsnormer. Men här måste del bli en bedömning av den som skall arbela pä ackord och efler presiaiionsnormer. Är del inle del som bör få avgöra om ackordet eller prestalionsnormerna skall tillåtas eller inte, för alt man skall få en bra fysisk och psykisk arbetsmiljö?

En annan fråga gäller personalsiyrkornas storlek. Framför allt är den aktuell i datateknikens tidevarv när alll läggs upp på slora band och i stora arbetsenheter. Hur stor skall en personalstyrka vara? Borde inte de anställda också där ha en klar förhandlingsrätt och en klar vetorätt, om inte förhandlingarna ger resultat? Del skulle ocksä vara viktigt för den personal som finns inom vård-, service- och trafiksektorn, vilka har ett styrt arbele där arbetsintensiteten är avhängig av hur många som är anställda. Samma sak gäller många tjänstemannagrupper,

Detla stämmer med del förslag som Fabriks har förl fram, nämligen om en veiorätt för all kunna sloppa de tidmätnings-, produktions- och rationaliseringsmetoder som används i dag, då produktionsförhållandena blir arbelarfienlliga. Del är väl den saken man skall diskutera ule pä arbetsplatserna för att kunna avge remissvar.

Vad finns det dä för möjligheter och hur ser arbelsmarknadsminislern pä all i arbelsmiljölagen införa vetorätt i frågor som rör arbetsintensiteten? Arbelsmarknadsminislern kommer naluriigtvis alt stödja sig på vad som kommer fram i remissvaren och han kan inle göras ansvarig för de frågeställningar som kommer fram där. Men när del gäller arbetsmiljö och ackord är del inle nägra särskilt långtgående krav som ställs. All arbelsmiljölagen skall ge möjlighet all förbjuda all vissa arbetsmoment ackordsäits är väl alla överens om, vad jag förstår. Men del ger inget svar på den avgörande frågan: Hur skall man nå detla resultat och vilka skall göra bedömningen'!'

När arbetsmiljöutredningen lade fram sitt förslag var det säkert mänga som blev besvikna över all förslagei inle log upp ökade maklbefogenheier

Nr 62

Fredagen den 6 februari 1976

Om bättre arbetsmiljö

129

9 Riksdagens protokoll 1975/76:61-62

Nr 62

Fredagen den 6 februari 1976

Om bättre arbetsmiljö

130

för skyddsombuden. Begränsningen gäller fortfarande. Man kan bara avbryta elt arbele vid omedelbar och allvarlig fara. Den här frågan kommer inte heller att las upp vid remissbehandlingen på arbetsplatserna. Den aktuella frågan för skyddsombuden är om man skall kunna avbryta ett arbete som har mer långsikliga risker, t. ex. smygande hälsorisker. I del här fallet borde skyddsombuden och de lokala fackföreningarna ha som minimikrav all när t. ex. etl hygieniskt gränsvärde överskridits skall man kunna avbryta arbeiet tills sådana lekniska lösningar uppnåtts all riskmomentet avlägsnats.

Jag skulle vilja höra - eftersom ulredningen inle föreslår någol och del inle finns nägol sådanl i remissmaterialet - om arbetsmarknadsministern är beredd all utvidga paragrafen om skyddsombudens rättigheter.

Fabriks undersökning har på ett påtagligt sätt uppmärksammat de stora miljöfaror som finns på arbetsplatserna. Den visar också att det måste lill snabba och kraftfulla åtgärder för all komma lill rätta med dem.

Arbelsmiljöutredningens förslag är till en del posiliva och lill en del negaliva, men tydligast framslår otillräckligheten. Till det positiva hör att man lagil upp gränsvärdena - dock inte i lagiexten - all man infört pauser, all försumliga arbetsköpare kan ådömas slraff all arbetare skall kunna avbryta elt arbele tills de har kontaktat sitt skyddsombud eller arbetsgivaren och all skyddsombud kan avbryta enmansarbeten. Del finns fler posiliva punkter, men det finns ocksä en rad negativa av principiell karaktär.

Atl man kopplar ihop arbelsmiljöförslagei med § 32-förslagei om medbestämmanderätt är negativt. Båda är ramlagstiftningar. Man säger ocksä klart atl samverkan är utgångspunkten och där finns inga fackliga maki-befogenhelet mer än skyddsombudens möjtighel all avbryta ett arbele. Ramlagstiftningen ger inga bestämda anvisningar om hur man skall förverkliga en bättre arbetsmiljö. Vidare skall arbelarskyddsstyrelsens föreskrifter utformas i samarbete med arbetsmarknadens parter. Arbetsintensiteten berörs inle direkl, ulan man hänvisar lill parterna. Målsällning för gränsvärden finns inte i lagtexten, liksom inle heller möjlighet för skyddsombuden alt avbryta sådant arbeie som Jag nyss lalade om.

En punkl, som säkert kommer att väcka förskräckelse, gäller vägran all följa säkerhetsföreskrifter. Vägrar man della kan man sägas upp. Inie för atl Jag försvarar dem som vägrar att följa säkerhetsföreskrifter, men rädslan för uppsägning kan - del har vi erfarenhet av - utnyttjas i ul-pressningssyfie i ell lidigare skede, t. ex. vid diskussionerom föreskrifter och i många andra sammanhang. Del hot som ligger i denna skrivning bör avlägsnas.

Det finns inte heller några bestämda regler för hur tillverkare och importörer skall handskas med farliga ämnen. Man slår också fast atl utbildningen skall vara en samarbelsfråga. Sekretessbestämmelserna skall finnas kvar.

Vad Jag tycker borde föras in i en lag - och del kan väl diskuteras när del gäller preciserade lagar - är som Jag tidigare sagt atl man bör

beakta cancerfaran och sätta gränsvärdena lill O, att skyddsombuden skall ha räll alt avbryta arbetet tills lekniska lösningar finns, all man skall bevisa ett ämnes ofarlighet innan det får användas, all det är fackföreningen som skall bedöma elt skyddsombuds åtgärd när skyddsombudet avbrutit elt Jobb, alt fackföreningen skall ansvara för utbildningen. En annan fråga som är mycket vikiig är all fackföreningens egna ar-belsmiljöexperter bör ha fritt tillträde lill arbetsplatserna. Framför alll om fackföreningarna i framtiden, som det på många håll krävs i dag, skaffar sig egna experter bör dessa ha fritt tillträde lill arbetsplatserna. Vidare bör lagfästas atl fackföreningarna skall kunna avbryta ackord och andra presiaiionsnormer, alt del skall finnas förhandlingsrätt om de psykiska hälsoriskerna, om bemanning och om slopp för tidmätningar och liknande.

Arbelsmiljöutredningens förslag skall ju ut till debatt, men som vi vet är Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationens representanter redan överens om huvudpunkterna i förslaget. Därför är det av slor vikt om arbetsmarknadsministern kan ge ett svar på de principiella frågor jag här ställt. Det skulle i så fall kunna ge en viss vägledning i debatten ule bland de olika grupperna som säkerligen kommer att bli livlig.

Nr 62

Fredagen den 6 februari 1976

Oin bällre arbelsmiljö

Herr arbetsmarknadsministern BENGTSSON;

Herr talman! Jag har självfallet en från herr Hagbergs i Borlänge uppfattning avvikande mening belräffande den nya arbelsrällslagsliftningen och anser all den kommer alt bli avsevärt effektivare och till bättre nytta för de anställda än vad herr Hagberg gör gällande. Men den frågan kan vi diskutera när regeringen lämnat förslaget till riksdagen.

När det gäller den nya arbelsmiljölagen är Jag inte beredd all över huvud laget göra några bindningar. Det har mig veterligt aldrig förekommil atl man avkrävt en regeringsledamot ständpunktsiaganden till en utredning som skall gå ut på remiss. Jag vill heller inte göra några uttalanden som kan vara vägledande för arbetsplaisremissen, eftersom de som får studera utredningen, nämligen alla våra skyddsombud, har mycket mer praktisk erfarenhet än jag från den arbetsmiljö som de står och trampar i. De behöver sannerligen inga råd frän mig, utan del är jag som skall la råd från dem.

När vi får in allt remissmaterialet skall vi sätta oss ned och utforma en arbetsmiljölag som gäller för alla. Del är svarei på den fråga som herr Hagberg ställde om lagen skall gälla för en elit eller för alla. Självklart skall arbetsmiljölagen gälla för alla.

Beträffande den fråga som herr Hagbergs inlerpellalion egentligen avsäg, nämligen vilka slutsatser och lärdomar man skall dra av Fabriks-arbetareförbundets undersökning, vill jag säga att det är alldeles utmärkt att fackförbunden och fackföreningsrörelsen och även tjänsiemannarö-relsen gör sädana här undersökningar. Jag vel att den kartläggning som de olika fackförbunden gjorde i slutet av 1960-talet, där man på elt må-

131

Nr 62

Fredagen den 6 februari 1976

Om bällre arbetsmiljö

132

lande säll beskrev arbetsmiljösituationen i de olika branscherna, inte fick någon riktig genomslagskraft; del blev inga slora rubriker av dessa saker. Men dä bökade i alla fall en debatt om arbetsmiljön som ledde fram till alt vi fick fart på arbetsmiljöarbetet. Vi uppdagade risker och problem och vi kunde vidta älgärder. Det är alldeles klart - och det erkänner herr Hagberg i sin interpellation - atl den omständigheten alt man nu upplever sin arbetsmiljö som riskfylld har samband med denna ökade medvetenhet om arbetsmiljöproblemen. Och del var syftet med hela den undersökning som då gjordes.

Sedan dess har nu en ny omgång startat. Vi har nämnl Fabriksarbetareförbundets undersökning och Metallindustriarbeiareförbundeis undersökning. LO arbetar med en mycket slor undersökning om de kemiska hälsoriskerna, och TCO lägger i sin undersökning tonvikten vid de psyko-sociala aspekterna på de här frågorna. SACO har ocksä satt i gång en undersökning osv.

Jag har hela liden fäll tillgäng till utredningsmaterial. Så snart man fäll fram nägol malerial av intresse har Jag fält veta det. Del är en överenskommelse Jag har med fackförbunden. Ibland kan man nämligen avslöja ting som förutsätter omedelbara åtgärder. Och då inträffar det all man med stöd av den lagstiftning som gäller omedelbart avhjälper de brisler som visar sig finnas.

Nu är del alltså min förhoppning att remissvaren - det breda remissarbetet - skall ge oss goda uppslag när del gäller atl komma till rätta med arbelsmiljöproblemen, som - del vel jag - är myckel slora och myckel svåra.

Jag vill bara på en punkl göra en kommentar, nämligen när det gäller skyddsombudens rätt alt stoppa arbeie och redovisa resultatet av det. 1974 stoppade man 55 arbelen. 1975 stoppade man 94. Men nu har vi lärt oss atl della inle är hela sanningen, därför att fiera skyddsombud har omvittnat för mig all bara förekomsten av denna räll atl sloppa ell arbete leder till de förbättringar som man kräver. Således har denna rätt för skyddsombuden all sloppa arbeten lett till avsevärda förbättringar av arbetsmiljön.

Det kan också ha sitt intresse all mäta hur myndigheterna nu handlar, alt studera förelägganden och förbud från arbetarskyddsmyndighelerna. 1974 utfärdades totalt 101 förelägganden, men 1975 ökade antalet lill 253. Det visar att myndigheierna använder de maktmedel de har till silt förfogande.

Den undersökning som vi har fält redovisad här är bra. Den visar pä ett ökal medvelande hos de anställda. Och en förutsättning för all man skall kunna påverka och kräva förbättringar är all man är medvelen om situationen. Jag utgår frän all den här remissomgången kommer alt visa på ökade krav men ocksä atl den kommer alt innebära en redovisning av atl man har åstadkommit ganska mycket med de inslrumenl som vi har slällt till förfogande. Men herr Hagberg måste förslå alt jag inle

är beredd atl binda mig i fråga om arbelsmiljöutredningens förslag. Del väntar vi med till dess vi är färdiga med hela remissbehandlingen.

Hen HAGBERG i Boriänge (vpk);

Herr talman! Det är klart alt en debatt kan te sig mindre meningsfull om man skjuter frågorna framför sig. Jag förslår all statsrådet inte kan binda sig i detaljer, men jag menar ändå att regeringen till viss del föriilar sig på det remissmaterial den för ut. Redan genom all man har lämnat ul elt visst material har man till viss del bundit sig lill en principiell uppläggning av vad man vill diskutera. Det är de principerna jag har tagit upp. Jag kan gå igenom vad remissen i del här fallet egentligen handlar om; atl säga ja eller nej lill utredningsförslaget. Det är det som arbetsmarknadsministern sedan skall svara på.

Belräffande de kemiska riskerna redovisar man vad ulredningen har sagl och vill sedan gradera olika faror med tanke på skyddsutrustning, begränsning av den tid som man kan arbeta med del farliga ämnet, om tillverkningen av det fariiga ämnet kan byggas in i elt slutet system eller andra alternativ. Denna gradering skall göras med ulgångspunkl i arbelsmiljöutredningens förslag. När del gäller enmansarbele ställer man i stort sell bara frågan om sådant arbete är bra. Också när del gäller de anställdas rätt är det bara fråga om alt säga ja eller nej lill förslaget. Likaså bygger avsnittet om arbetstiderna pä utredningsförslaget. Det gäller veckovila och skiftgång, om man vill ha en längre sammanhängande ledighet vid veckoslut osv. Jag har tidigare påpekat atl detta inte har någol samband med den principiella frågan om hur man skall tackla den psykiska arbetsmiljön.

Det är likadant med fråga 5, om förhandsbedömningen, där man utgår från utredningens förslag. Fråga 6 gäller hur sankiionssystemet skall bedömas. Fråga 7 avser de anställdas skyldigheter. Där ställs med utgångspunkt i utredningsförslaget frågan om man skall avskedas pä grund av alt man inte följer skyddsföreskrifterna. Dessutom finns det en öppen remissfräga.

Jag förstår att statsrådet inle kan ge nägra konkreta svar i dessa avseenden, men frågan ärju vidare än så. Skall man lägga upp en lagstiftning som en ramlag och sedan låta arbeiarskyddssiyrelsen i samverkan med arbelsmarknadens parter utforma de konkreta bestämmelserna eller -och det borde arbetsmarknadsministern ändå ha en bestämd mening om - ha en lag som ger så konkreta anvisningar som möjligt för all förhindra alt arbeiarskyddssiyrelsen kan falla undan för trycket från arbetsköparna? Det är en principiellt vikiig punkt när det gäller atl besvara frågorna i remissmaterialet.

När det gäller den fysiska arbetsmiljön lar man bara upp spörsmålet om ackorden. Jag har lidigare frågai hur man skall lösa detla. Skall det överlåtas ål arbetsmarknadens parter, som tidigare hafl svårigheter atl klara della, eller skall man ha klara anvisningar i en lag? Den frågan diskuteras såvitt Jag förslår inle på något annat ställe. Del är kanske

10 Riksdagens protokoll 1975/76:61-62

Nr 62

Fredagen den 6 februari 1976

Om bättre arbetsmiljö

133

Nr 62

Fredagen den 6 februari 1976

öm bättre arbetsmiljö

inte främst arbetsmarknadsministern som är ansvarig för delta, men om de som är del vägrar atl diskutera dessa principer, får vi en debatt med stor slagsida.

När del sedan gäller skyddsombuden delar jag hell arbetsmarknadsministerns bedömning av lagsiiftningens belydelse. Vad jag har sagt lidigare om behovel av kompletteringar i lagsliftningen stämmer ännu mer här. Skyddsombud som varit aktiva har drabbats av elt sätt alt skriva i lagen som är till hinder i detla sammanhang och som man bör ändra på. Vad som utgjort etl hinder i den tidigare lagsliftningen är atl man i alla sammanhang använt ordet "bör". För alt vara drastisk kan jag säga atl de frågor där föreskrifterna tidigare innehållit ordet "bör" nu ställts under arbelarskyddsstyrelsens bedömning. Det blir ungefär lika segt för skyddsombuden att slåss emot detla. De vet forlfarande inle konkret vad del gäller.

Den konkretisering som gjorts i lagen innebär all elt skyddsombud har rätt att avbryta ell arbele bara vid allvarlig och omedelbar fara. Varför inte vidga denna rätt för atl göra skyddsombudets slällning ännu starkare - kanske inte därför alt han avbryter arbetet utan genom att trycket från lagstiftningen tvingar arbetsköparna atl vidta ätgärder? Eftersom vi är överens om denna bedömning lycker Jag all det vore en viktig punkt all la upp. Nu skall inte skyddsombudens slällning diskuteras i denna remissomgång, i varje fall inte i någon större ulslräckning i samband med de upptagna frågorna. Man kan dock ta upp den under övriga frågor. Men jag tror ändå från denna utgångspunkt alt arbetsmarknadsministern måste hålla med om atl ju längre preciseringarna i lagen går till de anställdas förmän, desto siörre styrka fär de i den dagliga kampen.

134

Herr arbelsmarknadsminislern BENGTSSON:

Herr talman! Vi får väl vänla med all diskutera innehållet i del lagförslag vars arbele ännu inle påbörjats. Jag hyser slora förhoppningar om atl våra 100 000 skyddsombud kommer all ge sin mening lill känna och föra fram sina krav om förändringar som är nödvändiga för alt de skall kunna fullgöra sina uppgifter. Jag har naturligtvis ingen annan mening än alt lagsliftningen skall ulformas sä konkret som möjligl, så all del inle uppstår någon diskussion om hur lagen skall tolkas.

Jag vill framhålla alt min erfarenhet beträffande skyddsombudens verksamhet - och Jag träffar rätt många skyddsombud när Jag reser runt i landet som informatör - är all del självfallet finns problem men alt skyddsombuden anser att den lagstiftning man fåll varit lill stor hjälp. Jag har Ju personlig erfarenhet av skyddsombudsverksamhei långl innan vi fick den här lagstiftningen. Så myckel är klart au etl skyddsombud i dag har myckel siörre makt och befogenheter alt hjälpa sina kamrater än han hade på den liden jag var det. Det hindrar inte att vi i den nya arbetsmiljölagen skall se till atl skyddsombuden får ännu siörre möjligheter alt fullgöra sin uppgift och hjälpa sina arbetskamrater.

Hen HAGBERG i Borlänge (vpk):

Herr lalman! Del är 100 000 skyddsombud och även andra intresserade på arbetsplatserna som skall yttra sig i den här frågan. Jag vill därför göra en lilen anmärkning.

Remissen skall vara klar den 15 april, och med min erfarenhet av sådant här arbele är tiden för kort. Man är i de lokala fackföreningsorganisationerna inte särskilt förberedd för della arbete. De frågor jag här presenterat är ganska begränsade och berör inle principerna.

Jag är naturligtvis nöjd med all arbetsmarknadsministern lycker att lagstiftningen skall vara konkret utformad. Eflersom både arbetsmarknadsministern och Jag har personlig erfarenhet av elt skyddsombuds verksamhet, vel vi atl det behövs myckel stöd för ett skyddsombud. Jag skulle därför vilja fråga om inte den teknologiska utvecklingen pä arbelsmarknaden kräver en ökad insals som stöd åt skyddsombuden för alt de skall kunna klara av de problem som finns i dag jämfört med de problem som fanns då arbetsmarknadsministern och jag var skyddsombud.

Den slora frågan är vad lagen skall utmynna i. Därom finns ingenting i LO-SAF-förslagel. Vilka sociala målsättningar skall man t.'ex. komma ät? Hur skall man komma ål de monotona arbetena? Hur skall man på något säll kunna ändra på dem och vilken makt skall man fä för att göra del? Hur skall man kunna förhindra antalet sjukskrivningar? Hur skall man bereda de handikappade möjlighet alt komma in på arbetsmarknaden?

Dessa frågor diskuterades inte i rådslaget, ulan där beskrevs mer av del som fanns i den där uppsatsen om atl försöka göra arbetsmiljön sä bra som möjligl för dem som redan befinner sig där. Men många kommer atl slängas ule på grund av att de är en elit. Därför får den här lagstiftningen rymma vidare begrepp än bara de konkreta frågeställningarna. Och vilka är de frågeställningarna? Vilka målsättningar skall lagen ha bakom sig och vilket slöd skall finnas i lagsliftningen för alt man skall kunna förverkliga dem?

Nr 62

Fredagen den 6 februari 1976

Om de handikappades siluaiion på arbetsmarknaden

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3 Om de handikappades situation på arbetsmarknaden

Herr arbetsmarknadsministern BENGTSSON erhöll ordel för att besvara herr Hallgrens (vpk) den 20 januari anmälda interpellation, 1975/76:92, och anförde;

Herr talman! Herr Hallgren har med hänvisning till vissa statistiska uppgifter frågai om orsaken lill att arbelsförmedlingarna i dag redovisar så fä arbetsvårdssökande och atl enligl statistiken ett sä lilel antal arbelen pä den s. k. öppna marknaden har anskaffats jämfört med tidigare år. Herr Hallgren har också frågat mig om hur regeringen ser på situationen

135

Nr 62

Fredagen den 6 februari 1976

Om de handikappades situation på arbelsmarknaden

136

för de handikappade på arbelsmarknaden.

Herr Hallgrens frågor har föranletis av en jämförelse mellan statistiska uppgifter från oklober 1974 och oklober 1975. En sådan Jämförelse kan emellertid inle göras, eftersom tvä helt skilda statistiksysiem har använts vid dessa tillfällen.

Den nya förmedlingsslalistiken befinner sig fortfarande under ulveckling. De nya definitioner och nya rutiner som infördes vid omläggningen av statistiken är dessutom ännu inte hell inarbetade. Därför har hittills inga uppgifter ur den nya statistiken över arbetshandikappade sökande publicerats.

Jag kan inle ge mig in i en delaljerad utläggning om olika statistiska system. Jag begränsar mig till alt peka pade viktigaste skillnaderna mellan de i inlerpellationen åberopade stalisliksystemen.

Den tidigare statistiken regislrerade antalet sökande vid arbetsförmedlingens arbeisvårdsexpediiioner. Efter genomförandet av den nya för-medlingsorganisalionen finns inte längre några särskilda arbeisvårdsexpediiioner. Därmed finns inle heller några arbetsvårdssökande i betydelsen sökande vid en arbeisvårdsexpedilion. Vid omläggningen lill det nya slatisliRsyslemel utfärdades därför nya anvisningar, som är anpassade till den nya förmedlingsorganisalionen, där arbetsvårdsljänstemän ingår i förmedlings- och utredningssektioner lillsammans med arbetsförmedlare och yrkesvägledare.

De nya anvisningarna innebär bl. a. att försök lill arbelsplacering skall göras för vaije arbelssökande som en första ålgärd. Det är försl om delta inle lyckas och ytterligare åtgärder behöver vidtas som man prövar om den arbetssökande äralt betrakta som arbetshandikappad. Försl därefter sker en eventuell registrering. En konsekvens av denna förändrade arbetsmetodik är alt fier handikappade än tidigare fär arbele pä den ordinarie arbelsmarknaden ulan atl någon registrering om arbeishandikapp görs. Detta är den viktigaste förklaringen till den av herr Hallgren påstådda skillnaden mellan antalet i oktober 1974 resp. oklober 1975 anskaffade arbeten på den ordinarie arbetsmarknaden.

I fräga om den av herr Hallgren anförda nedgången i anlalel registrerade arbetshandikappade sökande vill Jag tillägga följande. Den tidigar-e statistiken, den s. k. arbetsvårdssialisiiken, innefattade arbetshandikappade personer som genomgick arbetsprov ning, arbetsiräning och arbelsmarknadsulbildning. Dessa personer redovisas i den nya statistiken i särskild åtgärdsslalislik. Arbetshandikappade personer i arbelsmarknadsulbildning redovisas således i arbetsmarknadsverkets statistik över samtliga personer i arbetsmarknadsutbildning. Delta förklarar i huvudsak den skillnad som herr Hallgren har funnil mellan antalet arbetsvårdssökande i oktober 1974 och antalet arbetshandikappade sökande enligl den nya statistiken i oktober 1975.

Därmed kommer jag över lill den väsenlliga frågan om hur regeringen ser på situationen för de handikappade på arbelsmarknaden. Jag måste i della sammanhang nöja mig med ett kortfattat svar. Det svaret blir

att situationen alltjämt är otillfredsställande. Personer med socialmedicinska och psykiska handikapp har del särskill svårt. En fortsatt satsning på verksamheten med anpassningsgrupper och en fortsatt kraftig förstärkning av arbetsmarknadsverkets resurser för slöd ät personer med särskilda svårigheter på arbelsmarknaden är därför nödvändig. Denna bedömning präglar i hög grad årels budgetproposition.

Hen HALLGREN (vpk):

Herr talman! Jag har i min interpellation pekat på alt omläggningen av arbetsförmedlingarnas arbetsrutiner beträffande den särskilda arbetsvårdsstalistiken kan ha inneburit ocksä andra förändringar än rent rutinmässiga. Enligt den nu tillgängliga statistiken har antalet arbetsvårdssökande minskal från 49 000 i oktober 1974 lill bara 19 000 i oklober 1975, en minskning med ca 30 000 eller omkring 60 96.

Jag ansåg del också skäligt att ställa frågan lill arbetsmarknadsministern, vad det kunde bero på alt antalet arbetshandikappade som fåll arbete pä den s. k. öppna arbelsmarknaden också minskal avsevärt, närmare besläml frän 879 lill 507 under samma lidsperiod.

Statsrådet har nu försökt förklara dessa statistiskt slora förändringar med all hänvisa till au den nya förmedlingsslalistiken fortfarande befinner sig under utveckling och att de nya definitioner och rutiner som infördes vid omläggningen av statistiken inte är helt inarbetade ännu, och det kan ju vara förståeligt. Av den anledningen har man heller inle publicerat någon statistik över arbelssökande med arbeishandikapp. Statsrådet vill förespegla au det inte skulle finnas någon offentlig statistik pä det här området. Men del malerial jag har jämfört med är AMS egna siffror, och de är naturligtvis åtkomliga för dem som är intresserade. Alt de inte har offentliggjorts har kanske berott på alt de inte har varil preciserade eller atl de har varit   alllför skrämmande.

I sitt svar säger statsrådet att del stora antal arbetsvärdssökande som har försvunnil ur statistiken har fallit borl i och med all man enligl de nya anvisningarna som försia ålgärd skall försöka arbelsplacera varje arbetssökande; försl därefter skall det kunna förekomma all man registrerar dem. Genom denna nya metodik skulle, enligl arbetsmarknadsministerns anlagande, fler arbetshandikappade än tidigare komma ul direkt på den öppna arbetsmarknaden. Jag mäste säga all Jag har svårt all tro alt del kan röra sig om sä mänga som 30 000 under bara ett år, med tanke pä atl man tidigare har haft mycket svårt att nå upp till mellan 800 och 1 000 per år.

Om det skulle förhålla sig så som statsrådet antydei, måste del ha skell en väsentlig förändring på arbetsmarknaden i fråga om de arbetshandikappades siluaiion. Jag är av den uppfattningen alt arbelsköparnas engagemang i fråga om anställning av arbetshandikappade inle på något sätt har förändrats till del bättre. Om så mänga fler skulle ha fåll arbele på den öppna arbelsmarknaden, skulle della inte ha kunnal ske ulan atl företagen fått omfattande statligt stöd för detta ändamål - helt enligt

Nr 62

Fredagen den 6 februari 1976

öm de handikappades situation på arbetsmarknaden

137

Nr 62                 de regler sorn flnns - och då förutsätter jag all arbelsmarknadsminislern

Fredaeen den      skulle ha kunnat redovisa det,

6 februari 1976      '" '" nägra frågor lill i det här sammanhanget. Kan del, herr

---------------    statsråd, möjligen vara så, atl del stora antal arbetsvårdssökande som

öm de handikap-   nu försvunnil ur arbetsförmedlingarnas statistik hamnat på sidan om, pades situation på   utan kontakt med förmedlingsverksamheten, och all koniaklmöjlighe-arbetsmarknaden     ternk försämrats väsentligt för dessa grupper? I varje fall måste väl en stor del av dessa ca 30 000 ha hamnat i den situationen.

Jag kan inte länka mig atl alla dessa har placerats i arbeisprövning, arbetsiräning eller arbetsmarknadsutbildning ulan alt man från regeringens sida kan redovisa hur mänga del rör sig om. Jag vill bara fråga om arbetsmarknadsministern har för avsikt atl framdeles skaffa fram statistik som klart redovisar de arbetshandikappades siluaiion på arbelsmarknaden.

Beträffande de handikappades allmänna situation säger statsrådet atl den alltjämt är otillfredsställande och atl del är nödvändigi med en fortsatt och ökad satsning. Därvidlag är vi hell överens. Naturligtvis är inte det statistiska materialet det viktigaste, utan del viktigaste är att väsentligt förbättra de handikappades allmänna situation på arbetsmarknaden - och framför alll skaffa Jobb till dem.

Men för all kunna salsa och salsa rätt måste man ha en klar översikt över hur mänga arbetshandikappade del finns som söker arbete, hur många del finns i arbeisprövning, i arbetsmarknadsutbildning och arbetsiräning. Jag tycker all del nya systemet på arbelsförmedlingarna inte är betryggande på den punklen. Man kan inte uleslula alt många av dem som lidigare hade kontakt med förmedlingarna inle längre har del. Jag vill avslutningsvis säga att Jag inle på något sätt vill döma ul det nya syslem och de nya arbetsrutiner som arbetsförmedlingarna har fält. Men Jag anser atl det inle behöver innebära en försämring av redovisningen och statistiken beträffande de arbetshandikappades situation och belräffande den som söker arbele.

Men Jag vill ännu en gång poänglera, herr talman, alt den statistiska avdelningen inle är det viktigaste. Det viktigaste är naturligtvis insatserna för att väsentligt förbättra de arbetshandikappades siluaiion på arbelsmarknaden.

Herr arbelsmarknadsminislern BENGTSSON:
Herr lalman! Som framgick av mitt svar var det ju inte bara en om
läggning av statistiken utan en väsentlig omläggning av hela arbetsför
medlingens säll att verka. Hur man skall behandla personer med han
dikapp är en ideologiskt mycket vikiig fråga. Riksdagen har enhälligl
ställt sig bakom detla syslem - alt vi inle har någon arbeisvårdsexpedilion
ulan atl vi har en arbetsförmedling. Men sä har vi - vilket riksdagen
ställde sig bakom - en utredningsavdelning, där alla experter finns: per
sonal för arbeisvård och yrkesvägledning, arbeisvårdare och arbelsför-
138                    medlare.

En person som har elt fysiskt handikapp behöver ju inte ha etl arbeishandikapp. Del finns väldigl mänga sådana personer. Varför skall de gå lill arbelsvårdsexpeditionen och bli regislrerade? Del finns ingen som helst anledning. De fär ell jobb och klarar det oberoende av sitt handikapp. Det är bara de som den allmänna förmedlingen inte kan klara - då det fysiska eller psykiska handikappet är sådanl alt speciella ätgärder mäste till - som kommer i kontakt med utredningsavdelningen. Försl då finns det Ju anledning att nolera och slalisiikföra dem - de måste Ju ha olika former av stöd.

Del är inle så all man inom denna förmedlingsverksamhet har ägnal sig mindre ät de handikappade genom omläggningen av statistiken. Jag kan garantera herr Hallgren all så inle har skell.

Dessulom fanns det många i statistiken som genomgick arbetsiräning och arbeisprövning eller arbetsmarknadsutbildning. Om de hade varit anmälda på arbelsvårdsexpeditionen sä var de ocksä handikappade. Men nu finns de inte regislrerade, ulan de finns bland andra som fär arbelsmarknadsulbildning i en särskild åtgärdsstalisiik.

Del är mycket farligt atl ur den här statistiken läsa ut atl det har blivit en försämring för de handikappade; det är alldeles tvärtom. Syftet med omläggningen var alltså atl man bättre skulle kunna ägna sig ät dem vilkas fysiska handikapp också medförde arbeishandikapp. På det sället skall man läsa statistiken

Så småningom kommer vi att få fram den nya statistiken och kan använda denna. Den är inget självändamål - där delar Jag herr Hallgrens mening - ulan den skall naturligtvis vara elt hjälpmedel för oss när del gäller alt vidta åtgärder. Men Jag ser ingen som helst anledning all registrera en person av det skälel all han har elt fysiskt handikapp dä det inle är någol hinder för del jobb han skall utföra.

Nr 62

Fredagen den 6 februari 1976

Om de handikappades situation på arbetsmarknaden

Herr HALLGREN (vpk);

Herr talman! När arbetsmarknadsministern nu redovisar all omläggningen är lill för alt förbällra de handikappades situation, så är jag fullkomligt överens med arbetsmarknadsministern om del.

Vi inom vänsterpartiet kommunisterna har Ju hela liden följt Jusl de handikappades problem på snart sagl alla områden och även på del här området. Det är Ju inte sä konstigt om man börjar undra vart de här 30 000 människorna har tagit vägen, när man finner en sä väsentlig förändring i statistiken.

Nu har jag fått förklaringen alt del kan vara sä all de är placerade endera i arbeislräning och arbeisprövning eller i arbelsmarknadsulbildning, och jag är givetvis nöjd med den upplysningen. Men jag vill ändå Slälla en fråga, då jag lycker all del skulle vara viktigt att kunna följa dessa människor på elt rikligl sätt. Del vore väl värdefullt atl ha klart för sig: Hur många av de här människorna har hamnat i arbelsmarknadsulbildning, hur mänga är del i arbetsiräning och hur många är det som har placerats i arbeisprövning? Det kan ju ligga en risk i alt några

139

Nr 62

Fredagen den 6 februari 1976

som har kontaktsvårigheter i förhållande lill myndigheierna helt enkell har hamnat utanför, och jag anser det vara beklagligl om så skulle ha skett.

öm de handikap-       Överläggningen var härmed slutad.

pades situation på

arbetsmarknaden     § 4 Föredrogs och hänvisades

Proposition

1975/76:111 lill konsiitutionsutskottet

§ 5 Föredrogs   och   bifölls   interpellalionsframställningarna   1975/76: 105-109.

§ 6 Anmäldes och bordlades

Propositioner

1975/76:48 med förslag till ändring i lagen (1929:145) om skiljemän, m. m.

1975/76:97 med förslag till lag om gemensamt nattvardsfirande mellan

svenska kyrkan och andra kristna samfund i landet 1975/76:107 om ändrade regler för beskattning av rennäringen m.m.

§ 7 Anmäldes och bordlades

Konstilulionsulskotlets betänkanden

1975/76:31 med anledning av granskningen av riksdagens ombudsmäns ämbetsförvaltning 1975

1975/76:32 med anledning av riksdagens informationsulrednings belänkande om riksdagsinformalion lill allmänhelen

1975/76:33 med anledning av framställning i budgetpropositionen 1976 (prop. 1975/76:100) om anslag under justitiedepartementets verksamhetsområde för budgetåret 1976/77 till partistöd

1975/76:34 med anledning av framställning i budgetpropositionen 1976 (prop. 1975/76:100) om anslag under justitiedepartementets verksamhetsområde för budgetåret 1976/77 lill vissa kostnader i anledning av allmänna val

Försvarsutskottets betänkanden

1975/76:16 med anledning av propositionen 1975/76:101 med förslag om tilläggsbudget II till statsbudgeten för budgelåret 1975/76 såvitt avser försvarsdepartementels verksamhetsområde

1975/76:17 med anledning av propositionen 1975/76:100 såviii avser beredskapsbudget för totalförsvaret

140

Trafikutskottets betänkande

1975/76:13 med anledning av propositionen 1975/76:101 medförslagom tilläggsbudget 11 till statsbudgeten för budgetåret 1975/76 såviii avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde

Jordbruksutskottets betänkanden

1975/76:29 med anledning av proposilionen 1975/76:85 om godkännande

av konvention om förhindrande av havsförorening från landbaserade

källor 1975/76:31 med anledning av propositionen 1975/76:101 medförslagom

tilläggsbudget II lill statsbudgeten för budgetåret 1975/76 såvitt avser

jordbruksdepartementets verksamhetsområde

Nr 62

Fredagen den 6 februari 1976

Anmälan av interpellationer

Näringsutskoltets betänkanden

1975/76:20 med anledning av propositionen 1975/76:34 i vad avser förslag lill lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.

1975/76:21 med anledning av motion om ett totalinlegreral syslem för pappersformal, grundat pä Sl-enheler

1975/76:22 med anledning av proposilionen 1975/76:100 i vad gälleran-slag inom finansdepartementets verksamhetsområde avseende bankinspektionen, försäkringsinspeklionen m. m.

Inrikesulskottets betänkanden

1975/76:30 med anledning av redogörelsen 1975/76:12 för riksdagens lönedelegalions verksamhet under år 1975

1975/76:31 med anledning av propositionen 1975/76:101 medförslagom tilläggsbudget II till statsbudgeten för budgetåret 1975/76, såvitt gäller arbetsmarknadsdepartementets verksamhetsområde

§ 8 Anmäldes och bordlades Moiion

1975/76:2169 av hen Bohman m.fl.

med anledning av propositionen 1975/76:99 om teckning av aktier i Statsföretag AB

§ 9 Anmälan av interpellationer

Anmäldes och bordlades följande interpellalioner som ingivits till kammarkansliet

den 6 februan

1975/76:110 av herr Burenstam Linder (m) lill herr industriministern om statliga förelag:

Del är svårt all vid etl studium av den statliga förelagsgruppen finna någon genomgående princip och något genomtänkt syslem i hur denna företagsgrupp byggts upp. Motiven för olika engagemang är högst varierande: investeringar i kapitaltung industri, strukluromvandlande ingrepp, beredskapsskäl, en önskan atl satsa på basindustrier, försök atl

141

Nr 62

Fredagen den 6 februari 1976

Anmälan av interpellationer

142

skapa innovationsinduslri, regionalpolitiska överväganden, sysselsäUningspoliliska hänsyn, satsningar inom verksamheter med särskilda "samhällshänsyn" osv.

Vissa av dessa motiv är bärande. Det förefaller emellertid som om i mängden av ingrepp motiven ofta är lagade efler läglighet i syfte all möjliggöra ytterligare direkta slalliga satsningar. Den enda systematiska önskan som kan spåras är den doktrinära önskan all socialisera och utsträcka del statliga företagandet.

Även om slalliga industripoliliska satsningar i vissa fall - t. ex. inom regionalpolitiken - är motiverade finns dock allvarliga risker med den typ av näringspolitik som nu bedrivs. Dessa risker inryms i funktions-sammanblandningens problematik: siaten som statsmakt fungerar illa när den har speciella hänsyn alt la till av siaten själv ägda företag och staten som företagare fungerar illa när de olika förelagen har all la hänsyn som ofta kan bli partipolitiskt betingade.

På det mera förelagsekonomiska planel skall man inte underskatta de svårigheter som gör sig gällande atl leda en så brokig samling företag som den statliga gruppen blivit. Erfarenheterna frän olika siora s. k. konglomerat i andra länder visar klart vilka svårigheter som föreligger. Industriministern har för någon lid sedan i ell brev lill Statsföretag vidrört dessa ledningsfrägor men om delta brev har sedan ingel hörts.

Att ekonomiska påfrestningar lätt gör sig gällande visar också den nuvarande situationen inom Statsföretag. Det synes som om industriministern i syfte all verka expansiv och dynamisk verkat för olika utvidgningar och satsningar som varit svåra atl inrymma inom Statsföretags ram. Lönsamhet, soliditet och likviditet har därmed blivit allvarliga problem inom Statsföretag.

Svårigheterna lar sig iögonfallande ullryck i vissa problemförelag. Dit hör Sonab, Svelab, ESSBO, Uddcomb, Svenska Utvecklings AB och NJA. Ekonomiska misslyckanden görs i många enskilt ägda företag, men fel-satsningarna inom Slalliga förelag måste bedömas mot bakgrund av de proklamationer om socialismens och del statliga ägandets företräden som den nuvarande näringspolitikens företrädare ofta utfärdar.

Trots att påfrestningar på olika säll gör sig gällande inom del statliga företagandet föreligger omfallande planer på vidlyftiga, nya initiativ: Stålverk 80, olika valsverk och elt statligt raffinaderi för atl ta några exempel. Hur ledningsfunktionerna för alla dessa projekt skall handhas, när redan de nuvarande engagemangen tydligen på den punkten ställer för stora krav, är oklart. Vad man vidare har anledning atl fundera över är hur finansieringen av de statliga industriella engagemangen skall ske och hur samiidigi resurser i tillräcklig utsträckning skall stå lill förfogande för enskilda förelag - och då särskill de mindre och medelstora företagen som inte har tillgäng lill en internationell kapitalmarknad.

Mot denna bakgrund anhåller jag all lill industriministern fä rikta följande frågor:

1. Hur bedömer industriministern Statsföretags ekonomiska slällning

och utsikter?

2.    Efter vilken näringspolitisk princip äger enligl industriministern olika utvidgningar inom den slalliga företagsamheten rum?

3.    Vilka erfarenheler drar industriministern av misslyckandena inom olika statliga förlustbolag såsom Sonab, ESSBO och Svenska Utvecklings AB?

4.    Vilka åtgärder vidtar man för atl de anslällda i dessa förelag skall garanteras sysselsättning?

5.    Hur ser industriministern på de finansieringsproblem som gör sig gällande om regeringen förverkligar olika planer som nu diskuteras på omfattande industriella slalliga satsningar utöver del program som inryms i nyemissionen lill Slalsförelag?

Nr 62

Fredagen den 6 februari 1976

Anmälan av interpellationer

1975/76:111 av herr Börjesson i Falköping (c) till herr socialministern om ändrade villkor för sjukförsäkring för pensionärer:

1 olika sammanhang hävdar vi nödvändigheten av att våra pensionärer tillförsäkras en god levnadsstandard. Så långt är också enigheten dess bättre mycket slor bland de politiska partierna. Trots delta kan det inle påstås att folkpensionerna följt de allmänna inkomslsiegringarna och inle heller att de inneburit full kompensation för prishöjningarna. Till följd härav finns del elt otal folkpensionärer som har svårt all klara sitt livsuppehälle med den pension de fär.

Del finns emellertid anledning påtala andra omständigheter som innebär en direkt diskriminering av folkpensionärerna. De regler som gäller för sjukförsäkringen betyder atl en folkpensionär kan erhålla sjukpenning under högsl 180 dagar; vårdas han eller hon pä sjukhus utgår ersättning för sjukhusvård under högst 365 dagar. Under återstoden av sill liv tvingas pensionärerna alt själva belala eventuella sjukvårdskostnader av sin folkpe;ision. Dessa bestämmelser gäller från ingången av den månad varunder den försäkrade fyllt 67 år eller dessförinnan börjat åtnjuta ålderspension enligl lagen om allmän försäkring.

I mänga enskilda fall kan detta fä hell förödande konsekvenser. Au gå miste om den lilla sjukförsäkringen och betala av sin pension de kostnader som en sjukdom vållar utöver de fastställda dagarna kan betyda au pensionärer tvingas vända sig lill del sociala och be om hjälp. För åldriga människor innebär etl sådant steg utomordentligt slora påfrestningar, och del rimmar ocksä illa med talet om irygghel i etl välfärdssamhälle.

Även öm vårdkostnaden är relalivi liten, t. ex. på sjukhus, är den ändå betungande för en folkpensionär. Del kan bli hell omöjligt för denne au klara de löpande utgifterna, såsom kostnader för bostad - om inle bostadstillägg utgår -. telefon, TV etc. Ingen lorde hävda all en pensionär i så fall bör avslå från all ha t. ex. telefon och TV om han/hon inie klarar avgifterna. Dessa saker är för en pensionär om möjligl viktigare från många synpunkler än för människor i aktivt arbeie.

143

Nr 62

Fredagen den 6 februari 1976

Anmälan av Interpellationer

Det synes uppenbart all en ändring av dessa "utförsäkringsbesläm-melser" snarasl företas. Den trygghel som sjukförsäkringen liksom andra försäkringar innebär för människorna bör självfallet ocksä gälla pensionärerna. Alt bli sjuk en längre lid är något som särskilt kan drabba åldriga människor. Sijälva sjukdomstillståndet kan vara påfrestande nog och får inle förvärras genom ekonomiska bekymmer för hur man skall klara de utgifter del för med sig efter viss stipulerad tid.

Med stöd av vad Jag anfört hemsläller jag om kammarens tillstånd atl lill herr socialministern framställa följande fråga:

Är statsrådet beredd medverka till alt sådan ändring av de s. k. ut-försäkringsbeslämmelserna företas atl pensionärer jämställs inom sjukförsäkringen med människor i aktivt arbele och därmed skall åtnjuta kostnadsersättning från försäkringen oavsett den tid sjukdomen omfallar?

144

1975/76:112 av herr Beigqvisi (s) lill herr handelsministern om ändrade former för företagsrevision:

Under senare år har vi hafl en livlig deball om företagsrevisorernas ställning och arbetsuppgifter. Kraven pä reformer har framför allt gällt följande:

1.    Flera förelag borde vara skyldiga alt bekosta revisor eller granskningsman.

2.    Revisorernas arbetsuppgifter borde vidgas.

3.    Revisorerna måste få en hell självständig ställning gentemot företagsledningen.

1 samband med den nya akliebolagslagen kommer från 1977 plikten att ha kvalificerad revisor att utvidgas. Alla bolag som har etl bundet egel kapital på I milj. kr. eller mer mäsle ha auktoriserad eller godkänd revisor. Om bolagel har tillgångar moisvarande 1 000 basbelopp eller mer än 200 anställda eller aktier eller skuldebrev noterade pä fondbörs, måste bolaget ha en auktoriserad revisor. I direktiven lill utredningen om handelsbolag sägs all ulredningen bör utgå från all del skall finnas revisor i handelsbolag. "Del är emellertid möjligt alt den nu angivna principen av prakliska skäl inle kan genomföras fulll ul. Tillgången på utbildade revisorer är nämligen begränsad."

På lång sikt är del enligl min mening önskvärt all alla företag blir skyldiga alt bekosta revisor eller granskningsman. Eftersom vi i dag har ganska ont om kvalificerade revisorer och granskningsmän mäsle vi göra målmedvetna utbildningsinsatser.

Utbildningen måste också bli mer allsidig. F. n. begränsas granskningen starkt lill de företagsekonomiska synpunklerna. Del är aktieägarnas och fordringsägarnas inlressen som står i förgrunden. Men det viktigaste med företagens verksamhel är deras betydelse för de anställda, för orten och regionen samt för samhällel i stort. Även om dessa siörre aspekter i huvudsak får anläggas av andra än revisorerna skall man inte bortse

från att etl värdefullt bidrag kan lämnas av revisorerna. Inte minsl bör della gälla frågor om hur förelagen efterlever skattelagarna. Vad som här är viktigt är all revisorerna inle bara uppmärksammar älgärder som är direkt olagliga ulan också sädana åtgärder som uppenbart måste strida mot avsikterna med lagarna.

En förutsättning för en effektiv granskning i samhällets intresse är dock atl revisorerna har en oberoende slällning gentemot förelagsledningen. I sill betänkande Förelag och samhälle (SOU 1970:41) konstaterade samarbetsutredningen således:

"Med all respekt för del sält pä vilkel åtskilliga revisorer utför sina uppdrag kan del dock sägas att revisorer i dag inle har den oberoende slällning som krävs för all de skall kunna ge fullödig information om de reviderade bolagen. Ägarspridningen och bolagsstämmornas alltmer formella karaktär medför bl. a. alt revisorerna om inte formellt så dock i praktiken många gånger utses av dem vilkas verksamhet de skall utöva tillsyn över, nämligen styrelsen och verkställande direktören. Detla förhållande kan enligl utredningens mening i tillspetsade situationer inle erbjuda tillräckliga garantier för opartisk och konstruktiv revision."

I lagutskottets betänkande nr 29 år 1974 sägs också:

"För atl en opartisk revision i alla lägen skall kunna garanteras, är det enligt utskotlels uppfattning angeläget atl revisorerna intar en självständig slällning inle bara i förhållande till styrelse och verkställande direktör utan ocksä i förhållande lill bolagsstämman."

Betänkandet godkändes enhälligl av riksdagen.

I den av riksdagen nyligen antagna propositionen om ny akliebolagslag säger statsrådet Lidbom all revisorerna mäsle inta en självständig slällning inte bara i förhållande till styrelse och verkställande direktör ulan också i förhållande lill bolagsstämman. "Från denna synpunkt kan det vara en svaghet atl del är bolagsstämmans uppgift all tillsätta revisorer. Detla kan nämligen leda till atl revisorerna trots allt blir benägna att inte vid sin granskning stöta sig med de aktieägare som representerar slämmomajoritelen. Della skulle kunna lala för atl uppgiften atl utse revisorer eller åtminstone en av revisorerna borde läggas på någol utomstående organ."

Då propositionen skrevs var frågan om offenlliga revisorer och arbets-tagarkonsuller under beredning i industridepartementet, varför statsrådet inte ansåg sig beredd all la slällning lill dessa frågor.

Sedan avtal träffats om arbelsiagarkonsulter och ekonomikommittéer har dessa frågor emellertid kommil i ett nytl läge. Från industridepartementet synes det inte vara aktuellt med förslag om speciella offenlliga revisorer. Därför är del myckel angelägel alt snarast ändra formerna för hur nuvarande företagsrevisorer utses. Det är hell orimligt alt revisorerna i praktiken väljs av dem som de skall kontrollera. I stället bör länsstyrelsen utse minsl en revisor i varje förelag med skyldighet all ha revisor. Koslnaderna bör liksom hillills bäras av företagen.

Mol denna bakgrund ber Jag atl lill herr handelsminislern fä slälla

Nr 62

Fredagen den 6 februari 1976

Anmälan av interpellationer

145

Nr 62

Fredagen den 6 februari 1976

Meddelande om .fråga

följande frågor:

Vill handelsminislern ge en översikt av regeringens planer för alt reformera förelagens redovisning och revisorernas slällning i förelagen?

Är handelsminislern beredd atl föreslå att länsstyrelse eller annal samhällsorgan skall få rätt atl utse minst en revisor i varje förelag med skyldighet att ha revisor?

146

§ 10 Meddelande om fråga

Meddelades all följande fråga framställts

den 6 februari

1975/76:219 av fru Lewén-Eliasson (s) lill herr statsrådet Peterson om siörre upplagor av statliga ulredningsbelänkanden;

Statliga utredningars betänkanden röner ofta livlig uppmärksamhet i massmedia som därmed också inspirerar organisationer, institutioner och andra till debatt och förslag. Det omfattande remissförfarandet som följer på ett utredningsförslag kräver medverkan av många människor bland såväl myndigheter som organisalioner. Med den begränsade upplaga som dessa ofta trycks i är det utomordentligt svårt all erhålla tillräckligt antal exemplar. Della skapar ofta slor irritation. Med anledning av detta vill Jag ställa följande fråga:

Vilka principer ligger lill grund för beslul om storleken på en upplaga av etl statligt betänkande?

§ 11 Kammaren åtskildes kl. 16.49.

In fidem

BENGT TÖRNELL

/Solveig Gemen