Riksdagens protokoll 1975/76:60 Onsdagen den 4 februari

ProtokollRiksdagens protokoll 1975/76:60

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1975/76:60

Onsdagen den 4 februari

Kl. 19.30

Förhandlingarna leddes till en början av fru tredje vice talmannen.

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

§ I Allmänpolitisk debatt (forts.)

Herr LOTHIGIUS (m);

Fru talman! För att inte de av kammarens ärade ledamöter som är här efter en god middag skall glömma bort småföretagarna och deras problem tar jag upp dem till ny betraktelse från mina utgångspunkter. Jag kommer att ge uttryck för den oro och den förtrytelse i viss mån som jag känner över vårt regeringspartis sätt att handskas med en del näringslivsfrågor men också över den förmyndarmentalitet som alltmer utbreder sig på grund av statsmakternas handlande i vårt land.

Låt mig börja med att deklarera - som jag sällan drar mig för att göra - att jag uttalar min beundran för den sociala ambition som alltid styrt svensk socialdemokrati, den oräddhet med vilken man angripit trygghetsproblemen när det gäller såväl sysselsättningen som tillkomsten av vissa stora genomgripande reformer. Vissa av dessa reformer borde ha gjorts på ett annat sätt och gett bättre effekt för den enskilda människan, men lidelsen och viljan att genomföra dem har inte saknats från socialdemokratiskt håll.

När del gäller jämlikhetsfrågor är jag mindre imponerad. Den tekniska utvecklingen och den ökade samlade produktionen tillsammans med den breda informationen och utbildningen har varit betydligt mer jämlik-hetsskapande än socialdemokratins politiska förslag och beslut under åren.

Min kritik i dag gäller inte ambitionen att söka göra människor likvärdiga i arbetslivet och på ett vettigt sätt fördela beslutanderätt, få information och successivt skapa samma ekonomiska förutsättningar. Det är så givet och nödvändigt att detta får ske i ett, som vi kallar det, alltmer utvecklat samhälle att den som motverkar det kan - som man ibland säger - gå hem och dra något gammalt över sig. Nej, fru talman, kritiken från min sida riktar sig mot det som jag tycker huvudlösa sätt på vilket man söker genomföra reformer för att behärska näringslivet, styra och slälla med människors ekonomiska villkor inom detta - och inle bara ekonomiska villkor utan också delar av den sociala miljön.

Jag börjar med näringslivet mot bakgrund av den förankring jag har i mina småländska bygder. Först de attityder som tillämpas mot företagsamheten i dag. Det har sedan länge utvecklats ett drag av företags-och företagarfientlighet i vårt land som gör sig bred i massmedia och

133

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

134

stimuleras, häpnadsväckande nog, av loppar och akademiska informatörer inom fackets egna rörelser och fullföljs av politiker i denna riksdag med en rad företagshämmande åtgärder. För en västeuropé, och en östeuropé för den delen också, mäste det ibland göra ett förbryllande intryck när man där vet att Sveriges ställning i den fria världen beror på vårt näringslivs produktionskraft, vår teknologi och förmåga att tillvarata våra naturtillgångar men också - naturligtvis - på vår förmåga atl positivt tillvarata vår arbetskraft och förbättra dess situation.

Del vore omöjligt för svensk fackföreningsrörelse atl internationellt agera som den gör med uppvisande av vårt land som etl föredöme och lika omöjligt för herr Palme alt få den plattform som han har utomlands i vissa kretsar utan atl bakom sig kunna uppvisa en produktionskraft och en nation med kreativa tillgångar som arbetar och arbetar hårt.

Grunden har varit en utvecklad biandekonomi i enskilt ägande och modern marknadshushållning - för vissa vänsterpersoner i detta land hemska uttryck. Men grunden har varit denna, inte allmänt kollektivt ägande, inte planhushållning.

Debatten i denna del fördes av herrar Bohman och Palme i fredags med intressanta analyser, och jag lämnar den därför ål sidan.

Min fråga är: Vad beror det huvudlösa agerandet mot svensk företagsamhet pä, nägot som nu framför allt drabbar den mindre förelag-samheten i värt land?

Vänsterpartiet kommunisternas agerande mol bakgrund av sin fanatism kan jag förstå. Man vill ha elt förstatligande, oavsett om det blir sämre. Men hur är det möjligt att svensk socialdemokrati, som skapat sina egna framgångar och deltagit i landets framgångar på grundval av ett näringslivs framgångar under relativt fria former, i dag utvecklar denna sin attityd? Hur är det möjligt atl man med öppna ögon är beredd alt skada den livsnerv på vilken hela företagsamhetens framgång hänger?

När jag säger delta, fru talman, vill jag åter poänglera atl jag är starkt intresserad av arbetstagarnas inflytande i beslul inom förelagen, skälig del av vinslen i förhållande till arbetsinsatsen osv. Men livsnerven -eller lät oss kalla det företagets bärkraft - måste fungera och vårdas om ett samhälle med våra ideal skall överieva.

Den nuvarande näringspolitiken med begränsad handlingsfrihet, tusentals förordningar, mängder av lagar och avgifter och av förhållandena påtvingade lånevillkor eller subventioner får dessa småföretags bärkraft att i dag brista.

I boken "Näringsliv på katastrofkurs" tar författaren Magnus Ivarsson upp dessa problem och påpekar atl lagar, reformer och åtgärder i näringspolitiken är planlagda för de siörre förelagens villkor och önskemål, och all denna bristande anpassning lill småföretagsamheien slår ihjäl existensmöjligheterna och förutsättningarna till nyskapande på den mindre företagsamhetens grund.

Av 180 000 småföretag med mindre än 50 anställda, exkl. de agrara näringarna jord och skog, kommer i år ca 1 000 företag alt försvinna.

elt antal som kanske ökar år från år. Antingen köps de upp av storföretag -de statliga eller de börsnoterade enskilda företagen - till följd av säljarge-nerationens resignation inför verkligheten och den nya generationens bristande möjligheter till egen skaparkraft inom ramen för det lilla företaget, eller också blir de små företagen konkurshotade med avgiftsskulder till kronofogden eller dör till sist en död i stillhet.

Vad är oftast felet? Jo, all lagar, pålagor och bestämmelser icke är anpassade till verkligheten. Arvsskatter, egenavgifter, ATP-avgifter, arbetsgivaravgifter, lönevillkor, anställningsskydd och de i och för sig välmotiverade trygghetslagarna, är inte differentierade och utformade efter de varierande förutsättningar som näringslivet har. En solidarisk lönepolitik anser man viktigare än arbete i trygghet hos dessa småföretag.

En annan synpunkt är all man i dag måste vara förmögen för atl kunna bilda ett bolag - även etl småföretag - och starta någol nyll. Jag tycker det är en skam alt företagsslartande i delta land skall heta pengar.

Man har i dagens deball redan flera gånger upprepat skillnaden mellan de förmåner som erbjuds kommuner, stat och de stora industriföretagen och dem som erbjuds småföretagsamhet, hantverks- och servicenäringar.

Småföretagsamheien är näringslivels källa - den är grogrunden till näringslivets växtkraft. Sinar denna - inga nya företag - blir det en utarmning av de stora förelagens möjligheler till förnyelse. Det blir allt svårare att i detta land driva serviceföretag med löneanställda medarbetare. Med sämre service som resultat genomförs s. k. reformer, som gör det omöjligt för dem som skall uppbära dessa reformer atl ge människor bättre service, all över huvud laget kunna arbeta på ett vettigt sätt.

Köerna ökar hos våra sjukvårdsinrättningar och hos våra landläkare, och servicen försämras bara därför atl regeringen är emol fri verksamhel på dessa områden av näringslivet. Det är ett exempel pä atl det kollektivisliska systemet cyniskt intresserar sig mer för ett kollektivt experiment än för det som är nödvändigi - en god service. Fru Troedsson har redan behandlat dessa för egenföretagarna så vikliga frågor. Tag som exempel hur besvärligt det i dag är all bedriva fri advokatverksamhet i delta land på grund av de nya skattereglerna - en produkt av Hagauppgörelsen. Del här är ett sätt inte bara att eliminera den fria serviceyrkesutövningen utan också atl försvåra för elt rättssamhälle all fungera, och del är allvarligt.

Tag andra "huvudnära" företagare, t. ex. frisören!. Frisören i riksdagshuset måste fä in 26 kr. för tio minuters klippning - även av elt ganska skalligt huvud - och 40 kr. om det skall tvättas, för all han skall klara riksdagshushyran och avgifter för de anslällda och för att han skall få litet över lill sin egen existens. De enskilda små frisörerna är på väg att slås ut på grund av orimliga, icke anpassade skatter och avgifter.

Jag undrar om Gunnar Strängs recept för dessa företagare är atl de i stället bör bli löntagare. Eller vilket är hans recept?

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

135

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Vad jag nu har sagt gäller även taxichaufförer som ännu försöker verka som egna företagare. Både herr Siräng och herr Palme måste ha konfronterats med deras protester när de lagil taxi hem - om de nu vågar ta taxi hem.

Det går för socialdemokraterna att i denna talarstol tala om de stödåtgärder näringslivel får. Men det är någol fel på en polilik som bygger på ekonomiski stöd till de grenar av svenskt näringsliv som i verkligheten skapar tillgångarna och ekonomin. Det behövs i stället en ny politik.

Fru talman! Till sisl bara några ord om våra fri- och rättigheter, som jag inle kan underiåla alt nämna. Det finns få saker som så upprört speciellt äldre och sjuka människor i dagens Sverige - och även mig när jag mött dessa människor - som att det inte skall finnas utrymme för en människa att få välja den väg till friskhet och förbättring eller till psykologisk stimulans som ligger i alt använda etl ofarligt preparat, exempelvis THX. Atl Ivinga människor att avbryta behandlingar av denna art är en hänsynslöshet av sällan skådat slag. Delta sker samtidigt som vi vet alt vi i morgon kan vänta oss ett läkemedel, thymosin, som framställts på grundval av del ämne som finns i della svenska preparal. Att man förbjuder det preparatet innebär en förmyndarmentalitet till döds.

136

Herr ÅNGSTRÖM (fp):

Fru lalman! En av de viktigaste frågeställningarna i dagens debatt har varit hur del svenska näringslivel skall klara sig genom den konjunkturnedgång som nu drabbar den industrialiserade världen. Det har givits mänga recei)t på hur della skall ske, och elt genomgående tema har varit atl vi måste stärka den svenska induslrins konkurrenskraft.

Till att börja med bör man konslalera alt så länge vi finns med i en internationell konkurrensekonomi bestämmer vi inte spelreglerna själva. Vi mäste politiskt stimulera värt näringsliv med positiva åtgärder, öka investeringarna och de produktiva resurserna. Vi behöver konkurrenskraft mol omvärlden för atl kunna fortsätta reformarbetet och ge människorna en meningsfull sysselsättning.

Del finns inga enkla lösningar för alt klara dessa problem, men generellt gäller all vi mäste stimulera företagandel. Vi i folkpartiet tror på stimulansen som del verksamma medlet och vi vill vara återhållsamma med statlig styrning och reglering inom olika branscher. Vi måste vara aktsamma med byråkratiska pålagor och vi måste dämpa kostnadsutvecklingen. Det är, kort sagt, viktigt att vi här i Sverige satsar på ell bra klimat för företagsamheten.

Del internationella sambandet i de näringspolitiska frågorna gör planeringen inom elt förelag mycket komplicerad. Man måste kunna rätt bedöma utvecklingen på marknader och produkter och den internationella konkurrensen. Bara för någol decennium sedan kunde man räkna med atl ha en ny produkt tekniskt färdig och inkörd på marknaden inom etl eller nägra år. Nutidens komplicerade produkler har ofta en utveck-

lingslid på fem år och däröver. Sedan är överlevandeliden myckel kort

-  snart är del dags för något nytt.

Marknadsföringen av nya produkler är krävande och dyr för förelagen. Della gäller särskill de förelag som arbetar på den inlernalionella exportmarknaden. Möjlighelerna alt finansiera investeringar för marknadsföring är i dag starkt begränsade.

Framtagandet av nya produkter och idéer sker ofta genom länefinansiering frän privat bank eller från någon av de statliga låne- och utvecklingsfonderna eller frän andra kreditinstitut. Det finns alltså relativt goda möjligheleralt lånefinansieraetl utvecklingsprojekt. Men del räcker inle att få fram en god produkt eller idé - det måste också finnas en marknad. Brist på marknadskunnande, kontakter och pengar gör emellertid att goda förutsättningar inte ges en riktig chans.

Investeringar i ulveckling och marknadsföring har det problemet atl dessa inte går att-ställa som säkerhet för vanliga lån. Företag och uppfinnare med projekt i denna utvecklingsfas har vanligtvis maximalt utnyttjat sina finansieringsmöjligheter. Genom att göra det möjligt atl på samma sätt som för ulvecklingsinvesleringar finansiera marknadsaktiviteter skulle goda utvecklingsprojekt snabbare kunna ge resultat i form av sysselsättning och valutainkomsl.

Utvecklingen av nya maskiner kan med avseende på angelägenhet och risk likställas med teknisk utveckling, och län borde därför kunna ges på samma villkor. Föratt lån med villkorlig återbetalningsskyldighet skall kunna beviljas bör självfallet den sökande framlägga en realistisk marknadsplan med angivande av mål på såväl kort som längre sikt.

Folkpartiet har väckt motioner i denna fråga tidigare men mött en sval inställning i riksdagen. Mot bakgrund av Sveriges dåliga bytesbalans finns del anledning atl åter ta upp marknadsföringen av våra produkler utomlands och ge den det slöd den behöver.

De små och medelstora företagen här i landet upplever också problemet med marknadsföring på hemmamarknaden som besväriigl. Ofta är det familjeföretag med inriktning på traditionella produktgrupper. Det är många gånger svårt för dessa företag atl hälla sig orienterade om alla förändringar i omvärlden som på kort eller lång sikt förändrar deras konkurrensläge. Det finns naluriigtvis mindre företag som manövrerar skickligt i dessa farvatten med många undervattensskär, men läser man statistik över företagsnedläggningar och konkurser, finner man atl det är främst mindre förelag som dukat under i den alltmer hårdnande konkurrensen.

Men inte bara den marknadsmässiga konkurrensen gör de mindre företagen mer sårbara. De slora förelagen har ett hell annal läge i förhandlingar om utrymmet i samhället och ägnas en helt annan uppmärksamhet och stödvilja av beslutsfattare av olika karaktär, t. ex. politiker på skilda nivåer, och av kreditinrättningarna. Om ett litet företag har stora bekymmer, är del oftast en uppgift för förelagaren alt klara av

- ensam. Om ett stort företag, dominerande på sin ort, fär svårigheter.

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

131

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

138

ställer samhällel i sin helhet oftast upp. Man tänjer på den kommunala kompetensen lill del yttersta för atl hjälpa, man stöder med uppvaktningar hos departement och myndigheter - och de goda pengarna plockas fram därför all det är ett samhällsekonomiskt intresse alt del slora förelaget klaras. Och denna uppmärksamhet och hjälp är det väl ingenling atl säga om, men man glömmer så lätt att också de små företagen gör en myckel stor social och samhällsekonomisk insats.

Statsminister Palme försvarade i silt anförande tidigare i dag de slora företagens favörer och sade att det är ju dessa som svarar för exportinkomsterna. Jag vill inte framskapa ett motsatsförhållande mellan stora och små företag, men jag anser atl en utjämning i fråga om skillnader och förutsättningar bör komma lill stånd, och då vill jag påpeka följande.

Om man ser på antalet sysselsatta i svenskt näringsliv, finner man atl förelag med upp lill tio anslällda sysselsätter hela 15 96 av alla fö-retagsanslällda i landet. Höjer man storleken upp till etl tak på 50 anställda -alltså forlfarande rätt små företag -är sysselsättningsgraden hela 37 96. Nu måste jag komma med den lilla reservationen att de här uppgifterna är ett år gamla. Del finns inga senare statistiska uppgifter, och det har skett åtskilliga nedläggningar av små företag under det senaste året. De mindre industriföretagen svarar för ca 15 96 av Sveriges tolalexport, och de spelar ocksä en betydelsefull roll "bakom kulisserna" som underleverantörer lill verkstadsindustrin med ett leveransvärde år 1971 på 14 miljarder kronor.

De smä företagen märks inte utåt så mycket. De har små eller inga resurser för egen PR, de ägnas ingen uppmärksamhet av samhällsdebattörer, och inte heller blir de föremål för djupgående analyser på tidningarnas företags- och börssidor. Men de har en myckel stor belydelse för svenskt näringsliv och svensk ekonomi   - den sanningen står sig.

Med den sanningen som bakgrund bör vi politiskt göra.en kraftigare satsning än hittills för alt förändra klimatet för de smä och medelstora förelagen. Alla demokratiska meningsriktningar i vårt land bekänner sig i princip lill det biandekonomiska systemet. Della betraktas som en för svenska förhållanden väl anpassad kompromiss mellan de fria företagens anspråk på rörelsefrihet och initiativrätt och statens krav på inflytande över arbetsliv och arbetsmarknad. Man anser att biandekonomin i svensk lappning är en medelväg, lagom - för alt använda ett unikt svenskt ord - för all behålla den enskildes intresse och förmåga att göra en skapande insats, lagom för atl del allmänna skall ha kontrollen över de ramar inom vilka företagsamheten har att arbeta.

I denna biandekonomi har de deltagande parterna ett ömsesidigt ansvar. 1 detla ansvarstagande tycker jag att de små och medelstora företagen har glömts bort. De häf Skyldigheterna mot samhälle och anställda, men de har inte fält de rikliga omsorgerna.

De skatte- och avskrivningsregler som vi har i Sverige är relativt bra för de stora företagen, men de små företagen kan i många fall inte tillgodogöra sig fördelarna. Tvärtom drabbar skattereglerna ytteriigt de små

förelagen vid generationsskiften och äventyrar framtiden.Och kreditmarknaden är oftast ytterligt kärv för den lille företagaren, då han saknar bankmässiga säkerheter. Han orkar inte heller med att utveckla nya produkter pä grund av de stora kostnaderna. Och småföretagaren har ofta en lika tungrodd administration att hanlera som de större företagen -ulan att ha deras resurser. Skatter, ATP-avgifter och andra uppbörder skall redovisas och löpande kontakter med myndigheter blir ofta en tidsödande pappersexercis - dit hör t. ex. en mängd statistikuppgifter. Den svenske medborgaren i allmänhet har fått en ökad fritid -småföretagaren får ofta använda sin till att fylla i blanketter, ulan all kunna inse nyttan av detta.

Fru talman! Jag har i mitt anförande dragit en lans för de små och medelstora företagen och pekat på den betydelse denna förelagsform har i samhällel. Som avslutning på det här avsnittet vill Jag peka på svårigheten atl effektivt ta lill vara individens betydelsefulla roll vid stordrift. Beslutsnivåer staplas på varandra och initiativförmågan hämmas ofta. Många gånger innebär detla elt slöseri med mänskliga talanger. Med de stora enheterna följer ocksä en koncentration av beslutsfattandet -en maktkoncentration.

I samma riktning verkar alltmer komplicerade tekniska och ekonomiska sammanhang i det moderna samhället. Det blir allt längre mellan beslut och individ och allt svårare all överblicka sammanhangen. Detta är också ett skäl att ge de mindre förelagen goda verksamhetsvillkor: de kan på ett smidigt sätt passa in i framtidens samhälle, där större utrymme måste ges åt den enskilda människans rätt atl delta i beslutsprocesserna.

När jag är inne på problemet med den enskilda människans rätt att "dellaga i beslutsprocessen inom företag känner jag ett starkt behov att kommentera de inskränkningar i driften som har aviserats vid det statliga företaget Sonab. Sonab är dotterföretag till Statsföretag och startades för tio år sedan för att tillverka och sälja konstruktionen av den s. k. Carisson-högtalaren. Förelaget har sedan utökat sill sortiment till att omfatta hela slereoanläggningar, personsökare och apparater för kommunikationsradio. Produktionen flyttades 1970 till Lövånger i Västerbotten med en utvecklingsavdelning i Vällingby. Antalet anställda fördubblades varje år och nådde en topp 1974 med 350 anställda i Lövånger. Så köpte Sonab upp AGA Mobilradio i Gävle med 450 anslällda och dessa fick garantier om fortsatt anställning.

Det var då känt att AGA i Gävle befann sig i en kris, men trots detta förvärvades företaget för en hög köpeskilling. De anslällda i Lövånger och Vällingby fick inget veta om samgåendet i förväg, men blev starkt oroade över vad detla skulle innebära för deras framtid. Företagsledningen vid Sonab viftade bort dessa farhågor, men någon garanti för framtiden fick de anställda inte.

Men de anställda fick rätt. Efter samgåendet med AGA steg föriusterna i Sonab lill svindlande höjder. Från atl i uppbyggnadsskedet 1973 ha

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

139

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

varit 2,5 milj. kr. sleg förlusten första samverkansåret, 1974, till 53 milj. kr., varav 29 milj. kr. var saneringskostnader.

Nu har VD i Sonab gjort en utredning om företagels ställning och föreslagil stora inskränkningar i Lövånger och Vällingby. I Lövånger skulle mellan 150 och 180 personer friställas.

Metalls avdelning hade begärt atl få granska ulredningen innan den logs av styrelsen i Sonab och Statsförelag. Men del hade företagsledningen inte lid atl vänla på. Man fattade sitt beslut ulan samråd. Tidigare hade personalrepresentanterna tvingats hoppa av den samrådsgrupp som fanns i företagel då de inle fick den information de krävde.

Personalrepresentanter sökte också kontakt med sin förelagsledning den dag styrelsesammanträdet skulle äga rum men fick beskedet alt detta hölls på hemlig ort. När beslutet om inskränkningarna kom reste ordföranden, herr Hjalmarsson, lill Lövånger för alt informera de anställda om att de skulle bli friställda. Ordförande Hjalmarsson var emellertid i tidsnöd. Han skulle resa lillbaka lill Slockholm samma kväll och hade inte tid med någon längre frågestund -och de frågor som hann framställas kunde han inle ge någol svar på. Han var inte tillräckligt informerad.

Det är klart atl de anställda i Lövånger är oroade och frågvisa. Det finns ingen annan sysselsättning att luta sig mot i det här området, och de har byggt egna villor och inrättat sig för en trygg framtid. Kommunen har gjorl alll för atl möta den industriella expansionen med service och trivsel och gjort stora samhällsinvesteringar. Bortom all dimbildning och mörkläggning i denna affär är det ett besked som folkel i Lövånger väntar pä, och de vill få del från industriministern. Beskedet bör lyda; Statsföretag tar ansvarel för alt sysselsättningen tryggas i Lövånger. - Här finns nämligen inget alternativ. Får inte de anställda fortsatt arbete dör bygden.

En annan fråga på näringslivets område har ånyo fåll aktualitet i dagarna. Det gäller förslag till sysselsäitningsskapande ätgärder i Vindel-ädalen. Helt kort: Vi i folkpartiet har slällt oss bakom det framlagda förslaget, och vi hoppas alt erforderliga medel kommer all anslås.

140

Hen BÖRJESSON i Glömminge (c):

Fru lalman! När man länker tillbaka några år i tiden finner man alt näringslivels utformning och struktur och dess verksamhet under årens lopp alltmer har vävts samman med planeringen av samhället. Detla har skett för alt man skall uppnå vissa gemensamma målsättningar när del gäller sociala förhållanden, levnadsstandard, fritid m. m. Man kan inte finna att någon produktionsgren egentligen numera är till för sin egen skull. Del får anses vara en riktig utveckling, och det är ingenling alt säga om den.

I det här sammanhanget har - bl. a. lidigare i dag - präglats devisen om allas rätt lill arbele. Dä menar man naturligtvis rätlen lill arbele och sysselsättning - men med en viss inkomsl. Får man inle inkomst för arbeiet blir resonemanget kanske nägot annorlunda.

Störningar i avsättningen av ett lands produkler rubbar numera hela den kedja som välstånd och produktion ingår i. När t. ex. USA signalerar att man avser att inle köpa sä myckel stål som lidigare drabbar det den svenska ekonomin. Och när Domnarvets Jernverk redovisar slora försämringar i lönsamheten - och anger att konkurrensen från Japan och Spanien är orsaken - förstår vi också atl vår ekonomi hänger samman med hela världsekonomin.

I stort sett får man säga alt Sverige har elt gott anseende på den internationella marknaden. Men när världskonjunkturen försämras är självfallet ändå varje förelag och varje land sig själv närmast - och del gäller både i öppna samhällen och i helt socialisliska sädana.

När vi frän centerpartiet talade om all del behövdes 100 000 nya jobb frågade man från regeringspartiet varifrån vi skulle la alla dessa. Men efter en tid sade man all man hade skaffat fram närmare 200 000 jobb Då visade det sig all vår prognos och vårt resonemang kanske inle var så tokiga. När det gäller de nya siffrorna kan det hända all det, bara vi avvaktar utvecklingen, kommer alt visa sig att inte heller uppgiften om 400 000 nya jobb upplevs som så främmande.

1975 års bokslut och redovisningar för de svenska företagen ärju i allmänhet ännu inte klara. Det är väl för tidigt all yttra sig om huruvida det i genomsnitt blir några ändringar i förhållande lill föregående år, men vad vi vet är alt priser och kostnader har stigit mer än på mycket länge. Vi vet också att man inte kan trolla på del här området. På ett eller annat sätt blir del konsumenterna som får betala de ökade kostnader som läggs på produktionen, på handeln osv. Det går ju att klara vissa delavsnitt ur ekonomiska svårigheter genom slöd frän del allmänna, men del får återverkningar pä andra områden. Dessa pengar måste tas ul skattevägen, och del blir då i stället brist inom andra områden, t. ex. när del gäller väginvesteringar.

Del har tidigare under denna allmänpolitiska debatt nämnts att del lilla samhället Hällekis i Västergötland nu har räddats genom all man dit kommer alt föriägga en lillverkning från företaget Rockwool som ersättning för den cementfabrik vars verksamhel där skall läggas ned. Sä bra går det emellertid inte på alla områden i landei. Jag hälsar med tillfredsställelse att denna lilla ort fick detta förelag. Del hade väl funnits vissa tankar på att det skulle placeras någon annanstans i landet, men det var naturligtvis tillfredsställande att denna lösning kunde åstadkommas. För en mängd andra orter är emellertid utvecklingen inte lika lyckosam. Jag vill bara nämna en sådan kommun som Borgholm, som ligger mill hjärta mycket nära.

Man har anledning atl vara mycket bekymrad över utvecklingen i de mindre företagen. Som alla vet minskar de mindre företagen i antal. Vi känner till att det förekommer fusioner, försäljningar och nedläggningar av sädana, och de bevaras inte i den utsträckning som skulle vara önskvärd.

En del av dessa företag, som är ganska svårt utsatta, är de som vi

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

141

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

142

brukar kalla underleverantörer, dvs. sådana som förser större företag med produkler. Del händer ofta att det större företaget helt plötsligt upphör att lämna order till den mindre firman. När denna tar kontakt med det större företaget och frågar vad som är anledningen till att den inte längre får göra några leveranser får den beskedet att konjunkturerna är på nedåtgående och att man i första hand måste se lill att det egna företaget har sysselsättning.

Men vad inträffar då? Jo, underleverantören som genom lagstiftning har skyldigheter mot sina anställda kommer då i kläm genom det större företagets agerande, och det är inte bra. Men del är naluriigtvis svårt att skapa ett system, som ger de anslällda hos en underieverantör samriia skydd som gäller för de anställda vid del förelag som tar emot leveranserna. Jag inser atl det kan vara svårt att ålägga detta företag samma förpliktelser mot underleverantörens anställda som mol de egna.

Det har i debatten här först fram en synpunkt som jag vill ta upp. Bl. a. sade herr Andersson i Lycksele att vår produktion av jordbruksprodukter inte påverkar behovet av livsmedel i väriden eller har eller kan få någon betydelse för u-länderna. Det är klart att den eventuella ökning av livsmedelsproduktionen som kan åstadkommas genom att nedlagd jord i Siverige börjar brukas igen inte är av den storleksordningen att någon behöver känna sig upprörd. Men del finns en annan erfarenhet än den som herr Andersson har; det finner man om man granskar livsmedelssituationen i världen och iakttar hur den har utvecklats under de senare åren.

Sovjet köpier numera stora kvantiteter spannmål på världsmarknaden - Sovjet synes inte fö det skörderesultat som man där beräknat. Det har talats om skördesiffror som ligger 30 96 under det beräknade resultatet. Tidigare när sådana bakslag kom avsatte man Krusjtjev och gjorde honom till syndabock för alt man inle fåll fram de skördar som man hade tänkt sig, men nu går det inte längre att skylla skördebakslagen på politiska ledare. Myckel av Sovjets nyodlade områden ligger dessulom naluriigtvis i de kalla områdena, och man har övervärderat möjlighelerna till hektarutfall i Sibirien.

Ser man även på vår södra världsdel Afrika, finner man alt det vis-seriigen finns bra jordbruksjord på sina håll, men det finns inte sådan jord i särskilt stora mängder. Väldiga områden i Afrika är torra och dåliga marker, där det inte lönar sig att anordna bevattningsanläggningar. I förbigående kan också nämnas Fidel Castros Cuba, där den kubanska sockerodlingen inte heller givil de skördar som han drömt om och lovat sina undersåtar.

Då Sverige ju har gamla beprövade jordbruksområden, tror jag det är tryggast all vi låter dem gå i den produktion som de haft i många år.

Det är självklart att del råder konkurrens mellan olika slater. Della måste både den enskilde producenten och den allmänna producenten finna sig i. Men det finns också vissa sortiment som mäsle undantas

från denna konkurrens. Till dessa hör livsmedel. Jag vill här inflika att också sådana varor som skor och textilier, vilka i viss mån blivit skyddade under del år som gått, hör till samma kategori. Det kan även finnas andra varor som det kan vara skäl att skydda produktionen av här hemma. Jag kom att tänka på en sådan. Man har exempelvis lagt brandförsvarels inköp av brandslangar i Kina. Jag tror alt orsaken är att man får dem litet billigare där, men man frågar sig om detta är ell tillräckligt bärande skäl för atl föriägga inköpen av en så viktig beredskapsvara till en främmande väridsdel.

Fru talman! Med dessa ord vill jag uttrycka en förhoppning om att det riksdagsarbete som börjar efter denna debatt måtte bli stimulerande för det svenska näringslivet.

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Herr finansministern STRÄNG:

Fru talman! I den stillsamma atmosfär som präglar kvällen skall jag försöka alt i varje fall börja mycket stillsamt. Jag har också en alldeles bestämd känsla av att fru talmannen kommer atl brutalt hindra mig att fortsätta när jag hållit på en halvtimme, så jag får väl komma lillbaka senare och ta revansch i den ekonomiska debatt som så småningom kommer.

Jag skall således inte ge mig in på något slags inträngande redovisning av vare sig läget eller prognoserna för framtiden, men jag kan naluriigtvis inte helt utesluta - det vore mig helt olikt - att jag ändå säger någonting om ekonomin.

Vi har under de senaste två åren upplevt en ekonomisk snålblåst över världen som vi får gå rätt långt tillbaka för att hitta motsvarigheten till; det har anförts tidigare här i dag. En arbetslöshet som har varierat från 5 upp till 10-12 96 av den arbetsföra befolkningen är väl siffror som vi trodde att världen inte skulle behöva uppleva.

Vi trodde knappast heller att vi skulle fä avläsa - jag vägar nog säga del - den internationella likgiltighet för den mänskliga rättighet som ligger i begreppet arbete som vi nu har sett de senaste åren. Jag har sagt tidigare här i kammaren att jag inle längre räknade med att den nonchalans och låt mig säga resignation som utmärkte statsledningarna under förkrigsliden skulle behöva bli en verklighet igen. Tyvärr har för mycket av den där resignationen präglat de stora industriländerna under både 1974   och 1975.

Jag behöver inte understryka att utvecklingen i värt land har varit hell annorlunda; flera i arbele än tidigare, en arbetslöshet som under sommaren har varit nere i 1,2 "6 samtidigt som vi har redovisal 80 000 lediga och obesatta platser, och som under vintern har legal pä 1,7 ".i med över 30 000 lediga och obesatta platser.

Vårt läge har dessutom kännetecknats av en realinkomststegring, även om den har varit relativt blygsam, under de senaste två åren rent tillväxtmässigt sätt. Därtill har medborgarna i vårt land haft ell par år som har varit utomordentligt goda. En real inkomststegring av 12 ä 14 "n

143

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

144

har vi avläsl under den här tväårsperioden, och Jag exkluderar dä all inflation och prisstegringseffekt. Det aren standardhöjning som vi avläst i en konsumtionsökning med 3 ä 4 ",, årligen. Till delta kommer ett alldeles osedvanligt högt hushållssparande - tre gånger högre än vad vi orkade med 1970, när vi hade den förra högkonjunkturen.

Vi har hafl en induslriell investeringsökning omkring 14 "n, volymmässigt räknat, under denna ivåårsperiod. Del är någonting av en in-vesleringstopp, om jag ser tillbaka på efterkrigstiden - möjligen med motsvarighet i slutet av 1950-talel och början av 1960-talel.

Men naturligtvis har vi hafl våra negativa inslag i den här ekonomiska bilden. Del är bylesbalansbristen, som under de två åren representerar ungefär 11 miljarder. Det är prisstegringen, som har legal på ca 10 96 om året - således en för stor prisstegring, även om den internationellt inte är uppseendeväckande utan snarare ligger en del i underkant. Del är dessa problem som vi nu har att lösa. I hela den ekonomiska politiken, i allt vad vi kommer att besluta i det här huset måste vi ha det i siktlinjen och aldrig tappa bort dessa båda väsentliga ting: prisstegringen och bytesbalansbristen.

Vad har vi för utsikter att klara av detta? Man borde ha haft åtskilligt med tid på sig för att inventera och analysera den frågan. Jag lade märke lill här pä förmiddagen att Thorbjörn Fälldin började sitt inlägg med alt säga; Tecknen på lågkonjunktur blir nu alltmer påtagliga. I vissa branscher är del en kris.

Jag delar inte den uppfallningen. Av finansplanen, som har delgivits riksdagens ledamöter, framgår alt en nedgång i tillväxten inom OECD-området - de 14 industrialiserade nationerna - som under 1975 låg på ca 2 96 nu förväntas bylas i en uppgång under 1976 på mellan 3,5 och 4,5 9n. Kalendermässigt har man räknat med all detla skall manifesteras under den senare hälften av innevarande år. Del är en väsentlig förbättring, och på den punkten är den ekonomiska expertisen enig, De allra senaste rapporterna som har kommit mig lill del efter det alt finansplanen skrevs bestyrker att del blir en uppgång - kanske med något mera optimism än vad som dikterade finansplanens skrivning.

När det gäller den branschkris som herr Fälldin talade om är jag mera osäker på vad han åsyftar. Menar han de speciella svårigheterna inom sko- och textilbranschen, så har de mera med lågprisimporten atl skaffa än med den allmänna ekonomiska utvecklingen. Kalla del för kris eller vad man vill - de besvärligheterna kommer vi alt få dras med i både goda och dåliga lider, som jag ser problemet.

Herr Fälldin kommer vidare med påslåendet att industrins kapitalanskaffning är problemet just nu, framför alll kapitalanskaffningen till den mindre och medelstora industrin. Jag skulle på del vilja svara atl även om egenfinansieringen inte är vad den var 1974, så är den än så länge rimligt god. Man kan ocksä frän induslrins sida räkna med en fortsatt utlandsfinansiering i form av lån för industriutbyggnaden - naturligtvis under förutsättning att man har en vettig kalkyl i botten som

motiverar atl man ger sig på ell utlandslån. Kapitalmarknadens tillgångar söker vi - och har sökl och lyckats med del - styra över lill industrins investeringsbehov. Riksbankens penning- och räntepolitik har den inriktningen, som vi allesammans kan konstatera. Vi har arbetat med fond-frisläpp, lagerstöd och exlra skatteavdrag - åtgärder som alla leder ål samma håll.

Nu befarade herr Fälldin alt fonderna lar slul, och det är klart atl man kan fråga sig om det är på det sättet. Jag skulle vilja säga att den faran faktiskt inle slår för dörren Jusl nu. Man beräknar all under 1975 ungefär 5 miljarder i fondmedel togs ut och utnyttjades. De hann väl inle alla utnyttjas under 1975; de kommer alt ha sin verkan även under 1976. Men ultimo 1975, således vid årsskiftet 1975-1976, stod det kvar 6,3 miljarder i dessa fonder. Och de fylls ju på, framför allt vid företagens bokslut, då lockelsen i att fä avsätta skattefria pengar onekligen är ganska stor och dessulom innebär en klok polilik. Det är ju med dessa fonder vi har lyckats ganska bra all utjämna konjunktursvängningarna.

Det är nu inle fråga om någon misshandel av de smärre förelagen. Institutet Industri- och företagskredil har elt par gånger apostroferats under dagens debatt. Vid en kontakt som finansdepartementet hade med institutet så senl som för elt par dagar sedan sade man alt det saknas inte pengar för dagen i institutet. Man har naturligtvis - och måste ha - en balans av ärenden. Del ärju inle bara så alt pengar får rekvireras frän förelagssidan och att pengarna sedan betalas ul. Institutet har ju skyldighet atl penetrera och undersöka investeringen och se om den är vettig - och är den inte det så skall vederbörande inte ha några pengar. Den balans av under arbete varande ärenden som man har i dag är den balans som ibland tas fram såsom ett uttryck för alt det fattas pengar. Så är, fru talman, inle fallet. I den mån del behövs mera pengar har AP-fonderna levererat de pengarna - via reverslån i allmänhet, någon gäng via obligalionsköp - och jag tror mig kunna garantera att sä sker även fortsättningsvis.

Det myckna talet om småföretagen ger mig anledning att bara ett par minuier stanna vid den delen av svensk företagsamhet. Jag har ju alllid vänt mig mot den konstruerade motsättningen mellan de smä och de Slora företagen.

Här i dag lade Jag märke lill etl ganska överraskande inhopp. Jag förstår det - herr Bohman kan av naturliga skäl inte låta herr Fälldin ensam beta på småförelagens ängar, och så skyndade han fram och krävde också i den här vevan sänkt arvsskatt med åberopande av småföretagens bekymmer. Han ville vidare ha sänkt förmögenhetsskatt och förde även fram en del andra välvilliga förslag.

Herr Bohman tillät sig också säga - vilket i någon mån förvånade mig - alt man kan inte lösa företagsamhetens problem med varvsslöd och med pengapåslag till Statsföretag. Jag vet inle om del är obekant för herr Bohman atl inom den svenska varvsindustrin arbetar 26 000 ä 28 000 människor, i alll väsentligt familjeförsörjare. Bakom varvsin-

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

145

10 Riksdagens protokoll 1975/76:59-60

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

146

dustrin slår ungefär lika många anställda i de företag som har att leverera de varor som så småningom skall sältas ihop lill en båt av visst slag. Del är 50 000 människor som på en gång ställs inför detla, att därest staten inle går in uppstår ell arbetslösheisproblem av enorma mätt, eftersom dessa förelag också är koncentrerade lill några få platser i vårt land, där det sannerligen inte är lätt all skaffa ersättningsarbete ät 10 000-tals människor.

Var och en av dessa människor betyder naturligtvis lika myckel, oavsell om vederbörande är löntagare eller företagare. Och jag skall försäkra herr Bohman, att skulle den horribla situationen uppslå - den kommer naluriigtvis aldrig att uppstå - alt 50 000 småföretagare med en gång skulle ställas inför omöjligheten all försörja sig, så skulle självfallet ingen regering, av vilken färg och form den vara månde, sitta likgiltig och rulla tummarna. Det behöver inte röra sig om 50 000 personer - här ingriper man sä fort problem uppslår. Så är situationen och så blir den även i framtiden.

Nu har man i detla sammanhang också sagt; Men de här småförelagen representerar ju så mycket av personlig framgångsrik företagaranda, så mycket av konstruktiv innovationsförmåga alt man med alla medel måste slå vakl om dem. Del är naturligtvis i långa stycken riktigt. Men man skall inte försöka ge folk föreställningen, att om elt förelag byter ägare uppslår del en katastrof för bygden. De här ägarbytena som aktualiseras för småföretagarna har ju i allmänhet föranletis av lät mig säga etl generationsskifte. Man har börjat med myckel små resurser. En förelagsvänlig skattepolitik och ett allmänl företagsvänligt klimat i det här landei har resulterat i att företaget sedermera vid generalionsskiftel och vid en substansvärdering visar sig representera ell många gånger ganska väsentligt kapital.

Är del då en syskonkrets som vill dela på företaget, sä är jag medvelen om de svåri:gheter som uppstår. Mången gäng har ingel annat ställ lill buds än att sälja företaget. Ibland är del elt investmentbolag som köper företaget - del är inte så ovanligt - och ibland kan det vara etl större förelag som köper det. I regel betalar man vad företaget är värt. Då blir det en slor slant som i allmänhet läggs i händerna på företagsledaren, och han säger sig: Åh kallen, var Jag så här rik! Det brukar också resultera i alt han klarar av sina bekymmer i förhållande lill de andra arvtagarna och fär pengar över all börja etl nytt företag. Jag har många gånger sett bevis pä delta.

Ibland tar sig del här uttryck i atl del bolag som köper familjeföretaget erbjuder den ledande alt stanna kvar som verkställande direktör därför alt han är en duktig företagare. På så sätt sker en naturiig konlinueriig uppföljning av familjens traditioner, och den här verkställande direktören blir Ju inte sämre företagare eller sämre innovatör under de nya förhållandena.

Jag vel således inte alt ell sådanl här skifte - även om det kan ha sina rent psykologiska komplikationer - direkt har föranlett någon ar-

betslöshet. Del har i allmänhet, om del är etl bra förelag, antingen lagils över av något annat företag och arbetet har fortsatt eller så har pengarna använts till en ny start på någol annal område.

Motsättningarna mellan de smä och slora förelagen är, såsom jag ser det, konstlade och jag har många gånger bett om att vi skulle slippa den debatlen. De smä fungerar många gånger i kombination med de stora som underleverantörer. Del finns storförelag i del här landei som har hundratals småförelag som underleverantörer. Del går inte för alla dessa småföretag all skapa en marknadsorganisalion, alt introducera sig på världsmarknaden och starta en egen förelagsverksamhet med omvärlden som marknad med några nämnvärda utsikter lill framgång. Däremol har småföretagen såsom delar i ett arbetslag, där del stora företagel tar på sig den här arbetsuppgiften, slora möjligheter att fortsätta och alt utvecklas.

Dessutom kan man säga att del finns en filosofi hos alla företag, sedan må de vara stora eller små. Den filosofin är att man naluriigtvis vill driva företagsamheten i stort setl efter samma grunder. Den skall expandera, den skall öka, den skall ge vinst och den skall ge företaget chans att yllerligare expandera. Den filosofin knyter samman företagen oavsett om de är stora eller små. Det finns så mänga gemensamma nämnare.

Därför är den här myckel konstlade debatten då man säger att regeringen slår vakl om de stora och låter bli de smä ingenling annat än all de borgerliga slåss om väljarna bland småföretagen och vill framställa sig som speciellt småförelagsvänliga. Däri har den här diskussionen sin grund.

Herr Fälldin är, menar jag, ute litet grand på svag is här - del har vi ju talat om många gånger tidigare.

Den bondekooperaliva rörelsen utvecklar sig snabbt mot enormt stora företag. På mänga områden är de ledande i landet. Där fungerar de efler samma vinstbegrepp och efter samma ralionaliseringsambilioner som någonsin ett storföretag som bakom sig har, vad man brukar kalla, ett slorfinansiellt inlresse. Men Jag har aldrig anklagat dem för del. Tvärtom har Jag sagl att om reglerna är sädana så har de rätt till detla. Men det bör kanske se klädsamt ul om herr Fälldin någon gång i sin stilla kammare erinrar sig alt även den bondekooperativa rörelsens centrali-seringsambilioner har slagit ihjäl en del små företagare. Då har naturligtvis hela det här resonemanget om välviljan mol småföretagsamheien inte samma lämpliga underlag som herr Fälldin vill göra gällande när han här i dag uppträder i talarstolen.

Jag begriper inte heller herr Fälldin när han talar om och kritiserar den Slalliga satsningen på näringslivets område, dvs. kapilalförslärkning-en till Statsföretag. Del är väl del som åsyftas i del här fallet. Man kan inie tala om önskvärdheten av den regionala utbyggnaden av svenskt näringsliv och behovel av sysselsättning i regionerna och samtidigt slå dövörat lill när del gäller en kapiialsatsning på Statsföretag, vars allt

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

147

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

148

väsentliga utbyggnad sker Just i de induslrifatliga regionerna. Det är expansionen i glesbygden som Statsföretag i alll väsentligt står för. Det bör herr Fälldin erinra sig innan han - del skedde kanske i hastigheten - vänder sig mol denna kapitalförstärkning. Del skall bli intressant att se om han och hans partivänner går emol den när del längre fram blir votering i frågan här i kammaren.

Herr Fälldin log också upp frågan om specielll index för folkpensionärer. Del nuvarande konsumentprisindex skulle, menade herr Fälldin, inle vara representativt för en folkpensionärs allmänna konsumtion. Jag drar slutsatsen atl han menar all det ärett underskott i kompensationen till folkpensionärerna.

Detta är en fråga som f n. undersöks av den utredning som socialministern tillsatt och som arbetar med dessa frågor. Den är en följd av en direkt beställning av riksdagen för nägot halvår sedan. Men vi har faktiskt i finansdepartementet plöjt igenom denna fråga och gjorl en specialundersökning, huruvida del skulle vara befogat med en särskild indexberäkning för folkpensionärerna. Vi kom fram till all så inte var fallet. Del torde inle finnas underlag för någon sådan särredovisning.

Herr Bohman började ståtligt i sill inlägg. Moderaternas förslag, sade herr Bohman, läggs under ansvar. Här är del inga överbud. Jag skrev upp vad han sade; del lät så ståtligt alt man bör rädda del till eftervärlden, och även lill sitt eget minne.

Men om herr Bohman tittar i sitt och sitt partikanslis utbud av molioner får han svårt atl få detta ställiga anslag atl rimma med de konklusioner moderaterna drar av den politiska situationen. Herr Bohman säger inte nej lill daghemsprogrammet på 100 000 daghemsplatser och 50 000 fritidshemsplatser. Men han säger nej lill betalningen. I andra motioner säger herr Bohman alt man bör slopa arbetsgivaravgiften i det inre stödområdet, all man skall lindra småhusbeskattningen, alt man skall indexreglera skattesystemet, att alla inkomsler över 7 1/2 basbelopp skall befrias från arbetsgivaravgift, alt det skall anslås mera pengar till försvaret, alt det skall anslås mera pengar över budgeten till av samhällel betald hemsjukvård och lill ökal transportstöd.

Del kan vara myckel bra ting som står i den här önskelistan, men de går inte ihop med herr Bohmans anslag för sitt anförande i dag. Man frågar sig var de 7 miljarder som dessa överbud - del är del det är fråga om - i runt lal kosiar skall las. Skall vi öka statens upplåning utöver de 12 miljarder som den uppgår till idet serverade budgetförslaget? Därtill kommer lät oss säga någon miljard mera på lilläggsslat. Skall vi upp i 20 miljarder i statlig upplåning? Hur i Herrans namn skall del gä till? Det klarar vi inte.

Herr Bohman kan naturligtvis hänvisa till den besparingsuiredning som denna riksdag med lottens hjälp tvingade fram för något är sedan. Den kan fä i uppdrag atl spara de 7 miljarder som herr Bohman vill öka pä utgifterna med och några miljarder lill. Då är del möjligt att de ursprungliga intentionerna kan tillgodoses. Men det går man inte i

land med - del försäkrar jag herr Bohman.

Vi behöver, sade herr Bohman, sparsamhet och förnuft i vårt politiska agerande. Ja, för alt komma till rätta med herr Bohmans överbud kommer vi allesammans, fru lalman, all behöva ett övermått av sparsamhei och ell förnuft som ligger åtskilligt över vad herr Bohmans partikansli kan prestera.

Vi tappar effektivitet, sade herr Bohman. Det är rätt frestande att ge sig in i del resonemanget, men tiden medger inle det. Jag vill ändå säga att har man en försvagad efterfrågan och vill behälla sin arbetsstyrka, sä har man inte samma produkliviietseffekl som när efterfrågan kulminerar. Men jag tror all den har slora möjligheter all komma tillbaka, herr Bohman,

Regeringen har missat utbildningspolitiken, regeringen har missal bostadspolitiken, regeringen har missal sjukvården, regeringen har egentligen missal allting när herr Bohman sätter betyget. Han borde väl -del tycker jag nästan atl partilojalilelen kräver - göra undantag för de landstingsråd som ule pä fältet sköter en del av dessa frågor och som har borgerligt pariimärke på rockslaget, en del av dem tillhör även herr Bohmans parli. Det är kollektivt misslyckande vi upplever, del är herr Bohmans uppfattning. Det är del personliga, det individuella som vi söker och måste nä fram lill. Nu skall Jag överdriva litet och säga: Skall var och en ha sin egen lilla skola, silt eget lilla sjukhus? Jag överdriver medvetet, men det gör jag bara för alt ivinga herr Bohman att länka på vad han säger när han nu berusar sig med sina på moderaternas kansli tillverkade slogans och schabloner.

Skattepolitiken lar herr Bohman upp, och del är en fråga som vi kan hälla länga debatter om. Vi får chansen atl komma tillbaka till den, och jag skall i dag inle säga ell ord om den.

Del går en väg av våld genom samhället - herr Bohman hann med det ocksä. Rättstryggheten är i fara, brotisulvecklingen kulminerar och blir etl problem. Varför? frågar man sig. Ja, del beror på brist pä kraft hos regeringen, säger herr Bohman. Nu är, som jag ser det, hela den här olustiga och - jag erkänner det villigt - oroande utvecklingen ett mångfasellerat problem. Del löser man inle med del enkla receptet att säga atl regeringen visar för litet krafl. "Vi måste ha en skärpl inställning lill kriminaliteten" - så föll herr Bohmans ord.

Det finns, fru talman, många recept när man kommer in på dessa frågor. Det finns ett recept frän herr Bohmans föreirädare, den värderade Jarl Hjalmarson, som liksom revyförfattaren Tage Danielsson säger; "Släpp fångarne loss, del är vår!" Det är andra som säger: "Lås in dem hårdare!" Denna variation i recepten är väl etl ullryck för alt vi måste la allvarligt pä denna fråga och inte komma med nägra patentlösningar. Vi nalkas här ell problem - och skall göra del med största respekt -som Jag tror alt alla nationer konfronteras med men som ingen nation kan säga sig ha en lösning på.

Herr Bohman drar med hjälp av herr Ahlmark upp valrörelsens melodi.

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

149

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Nu skall man, i varje fall pä den kanten, dunka pä socialiseringstrumman modell 1928, modell 1946 och 1948, modell 1958 och modell 1960. Jag försäkrar er all ni kommer atl dunka er trötta, och livet kommer all gå vidare. Möjligen kommer ocksä socialdemokratin atl sitta kvar vid rodret efter valet. Så har det varit under 45 är, som herr Bohman hade räknal ul, och där räknade han rätt för en gängs skull. Räkna med som elt realistiskt alternativ atl del kan fortsätta även om ni dunkar pä socialiseringstrumman!

Fru lalman! Jag ser lill min förskräckelse alt det bara är ell par minuier kvar på min lid, och jag skulle också försöka hinna med att säga några ord lill herr Ahlmark.

Jag lyssnade när herr Ahlmark kom in på frågan om den personliga integriteten. Den skall vid alla tillfällen respekteras, säger herr Ahlmark, och på den punkten är Jag överens med honom. 1 dataåldern kan del naturligtvis bli ell problem. Men i del moderna samhällel behövs också datatjänsten. Ell förslag till statligt personregister av mycket begränsad omfattning var det min tanke att kunna förelägga riksdagen, och då skulle alla privata register bli obehövliga. Nu tyckte man i remisskritiken att förslaget var alldeles för snålt upplagt, och därför ivingas vi atl göra en överarbelning. Men förslaget kommer, och Jag hoppas alt vi gemensamt skall kunna lösa problemet om jusl den personliga integriteten som vi alla är angelägna om.

1 övrigt lycker jag nog atl del i herr Ahlmarks budskap pä det näringspolitiska området låg för mycket av boklärd manchesterliberalism och för litet av näringslivet som del ser ul i dag.

Det är många gånger svårt atl vara företagare i en hård och av konkurrens präglad marknad. Det är inte överraskande alt företagare söker kontakt med regeringen med hänsyn lill del samhälle vi lever i och säger: Hur skall jag kunna få hjälp? En sådan kontakt upplever vi varje dag. Det råkar alla regeringar ut för. Om vi inte har den kontakten, sä garanterar jag att den här kammaren har represenianter som ställer sig upp i bänken och via frågeinslitulei och interpellalionsinstilulel vänder sig lill regeringen och säger: Vad länker regeringen göra med hänsyn lill situationen för förelagarna Just hemma i min bygd?

Ja, fru talman, del ser sä illa ul med liden atl Jag får bryta nu och fortsätta i en replik.

150

Herr FÄLLDIN (c) kort genmäle:

Fru talman! Herr Siräng är sig lik. Han har föga försläelse för småföretagens problem. Han säger atl del finns ingen anledning all diskutera småföretagen för sig och storföretagen för sig. Han hävdar att bara storföretagen får det bättre ordnar del sig för de små också.

Detla är ganska överraskande eftersom herr Sträng behandlar generationsskiftena på del sätt som han gör. Han säger: Sälj företaget, så får ni ju fram pengar och kan belala arvsskatten. Om sedan någon av dem som har fått pengar för försäljningen kan börja ell nytt företag är det

naturligtvis bra. - Men vore det verkligen något fel om vederbörande kunde fortsätta all driva det företag som han redan var inne i? Anledningen lill alt han inte kan göra del är ju svårigheten alt anskaffa eget kapital.

Herr Sträng var förvånad över all jag tog upp kapitalanskaffningen, att Jag pekade på sambandet mellan andelen egel kapital och förmågan all investera och bygga ut. Jag har litet svårt all förslå varför herr Siräng just nu uttrycker den förvåningen. Han har ju själv lagil upp det här problemet i finansplanen pås. 18; "I syfte att stärka företagens försörjning av egel kapital och därmed ökade förutsättningar för utbyggnad och investeringar föreslås alt AP-fondens möjligheler till aktieköp ökas med 500 milj. kr."

Anser herr Siräng alt brist på eget kapital bara finns i de börsnoterade företagen och all saken är ur världen om man löser deras problem? Del är mol eu sådanl resonemang jag opponerar mig. Jag har sagl, och det står jag för, alt det går fel med näringspolitiken, det går fel med sysselsättningen, om man ensidigt satsar pä de slora börsnoterade bolagen och på statsföretag. Visst är del nödvändigt med den tillförseln, eflersom det behövs så myckel eget kapital, men dä måste man samtidigt ge motsvarande möjligheler lill de mindre förelagen.

Det förhåller sig väl ändå så, herr Sträng, all de mindre förelagen redan lever under sämre villkor än de större. De många uppköpen visar ju del. Förbättrar man då storföretagens finansiella situation och ökar deras kapital samtidigt som man inte släpper fram moisvarande slöd lill de mindre förelagen, riskerar man all storföretagen får ökade möjligheter att köpa de små.

Men del kanske är en sådan koncenlralionsprocess som regeringen vill påskynda. Regeringen verkar inte ha lagt av programmet från LO-skriften Samordnad näringspolitik av år 1961, där vi kunde hitta uppgifter om att färre och siörre enheter var ett mål för näringspolitiken. Det är klart alt om man lever kvar i den föreställningen, då skall man gå vidare med den här politiken. Men jag hävdar atl med en sådan politik kommer man aldrig atl klara sysselsättningsfrågorna. Förmågan till förnyelse inom näringslivet skulle med säkerhet ocksä snabbi avla.

Till sist: Om ni har gjort en undersökning om pensionärernas situation och i vad mån konsumentprisindex speglar deras konsumtionsmönster, kan vi i sä fall få ta del av den undersökningen så alt vi får se om den verkligen är rättvisande?

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

Herr BOHMAN (m) kort genmäle;

Fru lalman! Försl bara en enda rättelse lill alla feltolkningar som herr finansministern gjorde. Jag förklarade i milt anförande, alt det inle räckte med enbart satsningar i Statsföretag AB, varvsindustrin och Stålverk 80. Del krävdes betydligt mera för att lösa våra problem.

Så en personlig reflexion i fråga om kriminaliteten. Herr Siräng har Ju själv inte alls någonting emol en förstärkt polisbevakning kring del

151

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

152

egna huset i Gamla Stan. Då kan ju andra ha rätt att resa moisvarande krav på rättsskydd.

Trots alll skall jag sedan gärna medge atl det är roande alt lyssna på finansministern. Han följer i stort sett precis samma linje som vanligt i sådana här debatter. Han säger sig vara väldigl nöjd med del gångna året. Alll var bra, och han är optimistisk för framtiden. Ingen hade väl heller trott att finansministern skulle medge all hans prognoser för del gångna året slog slint och att han skulle beklaga atl den ekonomiska politiken byggt på orealistiska förutsättningar, som medverkat till att vi faktiskt har problem i vår ekonomi i dag.

För etl år sedan förklarade jag atl Jag inle Irodde pä den ökning av BNP med 2,5 96 som 1975 års finansplan förutsåg. Jag förutspådde en betydligt lägre tillväxt. Då blev jag beskylld för pessimism eller - för atl använda herr Palmes favorilullryck - för svartmålning. Jag underkände också regeringens bedömning av prisökningarna under året pä 7-8 96. Jag förutspådde att de skulle uppgå till ca 10 96, och jag fick motta samma beskyllning - pessimism och svartmålning.

Jag har emellertid fått rätt i detta och i många andra hänseenden. Del som för ett år sedan var svartmålning, kallas nu i finansplanen för etl "ganska hyggligt resultat." Ändå blev produktionstillväxten bara en femtedel av vad herr Siräng räknade med. Prisstegringarna blev som bekant åtskilligt större liksom underskottet i bytesbalansen. Bruttoinvesteringarna ökade inle alls, ulan minskade. Induslriinvesteringsökning-en blev bara hälften av den som regeringen angav. Ungdomsarbetslösheten har ökat och den dolda arbetslösheten i näringslivet likaså. På nästan varje punkl räknade finansministern och regeringen fel. Men del talade inte finansministern om i sin redovisning för en stund sedan. Då var allting bra.

Även för år 1976 förbehåller vi oss all ha en annan syn än regeringen. Vi tycker atl regeringen som vanligt är överoplimisiisk. Jag fär väl på nytl höra att jag svartmålar till dess all regeringen nästa år - om den då skulle sitta kvar - då mina farhågor har besannats, talar om all det här året har visal upp elt "hyggligt resultat." Så kommer skivan alt rotera på samma gamla vanliga sätt.

Jag fäste mig förreslen vid atl finansministern med ironi talade om kalkylerna från värt kansli. Är finansministern avundsjuk på dem? Våra prognoser har faktiskt varit bättre än regeringens under de gångna åren. Det tycker Jag finansministern kunde kosta på sig atl erkänna.

Del här ar egentligen mycket allvarligt, därför att den ekonomiska polilik som regeringen för bestäms av de prognoser som regeringen gör. Slår prognoserna fel så blir också politiken felaktig. De medel man arbeiar med kan visa sig försvåra i stället för att underlätta en lösning av problemen, om man utgår från felaktiga grunder.

Om regeringens bedömningar under 1970-talets fem första är hade slagit in, dä skulle vi i Sverige hafl en utveckling som i stort sell hade motsvarat den som andra OECD-länder har hafl. Vi skulle ha hafl ungefär

1 96 högre tillväxt än vad vi verkligen har haft.

Men ännu allvarligare är regeringens bristande inlresse eller oförmåga atl sälla in skattepolitiken i de slora sammanhangen. Det är Sveriges skattepolitik-görjag gällande, och många med mig-som laglen hämsko på den ekonomiska utvecklingen. Det är de orimligt höga marginalskatterna och de ständigt ökande pålagorna pä vårt näringsliv som dragit ned tillväxttaklen, påverkat vår konkurrenskraft och förstorat redan förut stora bylesbalansproblem.

När Jag påvisade detla i förmiddagens debatt med slalsminisler Palme, möttes Jag av den vanliga beskyllningen för svartmålning. Men Jag fick inget svar på min fråga om hur herr Palme själv såg på marginalskatterna och om vad regeringen vill göra för alt angripa detta verkligt stora ekonomiska problem. Jag fick ingel svar trots att herr Palme medgav all han vid sina kontakter med företagare runt om i landei hade fått klart för sig att kostnadsutvecklingen var ett av de allvarligaste problemen för förelagen. Jag upprepar nu frågan - den fråga som herr Sträng gick förbi; Vad kommer ni atl göra ål skatteproblemet? Var är den berömda handlingskraft som ni alltid talar om?

Jag påstår alt om värt land hade fört en annan ekonomisk polilik, sä hade vi haft samma tillväxttakt som genomsnittet av OECD-länder och då skulle vi i år ha haft 15 miljarder kr. mera atl dela pä, dvs. 6 å 7 miljarder för den offenlliga sektorn - och det hade verkligen behövts - och 6 ä 7 miljarder för de enskilda hushållen. Delta är siffror som belyser vilka konsekvenser en felaklig polilik kan få.

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Fru lalman! Finansministern säger all folkpartiet "dunkar pä socialiseringstrumman, modell 1928." Jag har lagil upp ett krav, inskrivet i det nya socialdemokratiska partiprogrammet, antaget /o/va året: all läromedelsproduktion skall förstatligas!

Jag har tidigare i dag försökt ta upp elt resonemang med statsministern om vad det skall vara bra för. Varför måste alla läroböcker som används i skolorna göras av elt eller flera slalliga förlag? Är det inte bra för utbildningen och för läroboksproduktionen att del finns konkurrens? Är det inte bra för pedagogiken all den får utvecklas i en tävlan mellan författare, idéer och förlag? Är det inte bra alt förhindra en indoktrinering från de styrande med deras värderingar om politik och samhällsliv genom att ha en mångfald när det gäller läromedelsproduktionen?

Del ärju den socialdemokratiska partikongressen 1975 som har dunkal på socialiseringslrumman. Då kan väl inle finansministern mena all vi skall stå tysta och bara säga att det här var ju intressant. Vi säger emot, vi protesterar, eftersom vi anser alt del innebär en maktkoncentration när det gäller det fria ordet som vi inte kan gå med på. Mångfald och balans i vår demokrati är beroende av många bokförlag, många tidningar och många skiftande röster i debatt och samhällsliv.

Jag har också fört ell ideologiskt resonemang om maktkoncentrationen

153

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

154

i näringslivel och om tendensen mot allt siörre enheter. Finansministern gick i stort setl förbi den frågan och sade all del inte är "någon kalastrof för bygden om etl företag byter ägare". Mycket mer blev det inle sagl om den här tendensen.

Del är sant all del finns krafter i den ekonomiska utvecklingen som verkar mol större enheter. Vi har inle alls vänt oss mot slora förelag. De behövs för alt vi skall kunna konkurrera pä exportmarknaden.

Men vad vi reagerar emol är tendensen atl regeringen ser del som nästan ofrånkomligt alt förelagen skall bli allt färre och alll större och makten därmed alltmer koncentrerad. I andra sammanhang finns del inle någon hejd vad regeringen anser att staten skall kunna uträtta. Men när förelagen och makten koncentreras i näringslivel, då står regeringen plötsligt som förlamad inför marknadskrafterna. Ofta driver man i stället pä för alt motverka koncenlrationslendenserna.

I dag säger finansministern inte ell ord som antyder atl han tycker all del här är etl problem. Enligt folkpartiets mening är vi inle prisgivna till en utveckling, där finanskometer skapar imperier av företag som andra har byggt upp, kedjor av förelag som producerar de mesl skilda ting under en gemensam ledning.

Varför skall den som tillverkar målarfärg också driva Järnverk?

Varför skall den som producerar Ramlösa samtidigt köpa och sälja fastigheter?

Varför skall den som tillverkar gardinstänger också göra affärer med sommarstugetomter?

Det är nägra exempel pä kedjebyggande i del svenska näringslivel. Är det ändå inte etl problem, herr Siräng, alt 700-800 småföretag såldes förra året? Finns del ingen oro inom regeringen för den här utvecklingen?

Finansministern är i kväll inle intresserad av atl säga någonting om skatterna. Pä sina häll inom socialdemokratin finns fortfarande föreställningen att marginalskatterna mesl är ell problem för människor med myckel höga inkomsler. Så är inle fallet. De höga marginalskatterna är särskilt brännande för människor med högst vanliga inkomster.

Flertalet löntagare i Sverige i dag måste höja sin lön med 700-900 kr. i månaden enbart för alt slippa få del sämre ställt från det ena året lill den andra. Man fär belala höga marginalskatter också pä den del av lönehöjningen som bara är kompensation för prisstegringar.

Ett sådanl skattesystem driver självklart pä inflationen, urholkar skattemoralen och ökar kostnaderna för vår industri. Därför har folkpartiet två grundläggande krav på en skaltereform.

För del första måste marginalskatterna sänkas. Del måste bli mer över av en intjänad hundralapp.

För det andra mäsle skattesystemet förses med ell inflationsskydd. Det är alldeles nödvändigt om ell skallesystem skall hålla mer än etl enstaka år.

TCO har nyligen i en skrift om vår skattepolitik visal alt dessa båda krav är hell avgörande för framlida lönerörelser. Vill man slippa alt ändra

skatterna varje är och ha en ständig koppling till avtalsrörelserna, vilket organisationerna själva är emol, finns bara två möjligheler konstaterar TCO, nämligen all kraftigt minska progressiviteten i de delar av skatteskalan där lönlagarnas inkomster faller och all indexreglera skatteskalan.

I sill anförande tidigare i dag talade statsministern mycket om viklen av att lyssna på löntagarorganisationerna. Jag vill därför upprepa de båda frågor till finansministern som Ingemar Mundebo ställde förut i diskussionen.

Kommer skaiteulredningen all få pröva frågan om infiationsskydd eller tänker herr Siräng fortsätta atl förbjuda skaiteulredningen atl la upp den saken? Avser regeringen all lägga fram förslag om sänkta marginalskatter, inte bara sänkta marginalskatter om några år, ulan redan för 1977 såsom etl första sleg på vägen mot en varaktig skattereform?

Herr WERNER i Tyresö (vpk) kort genmäle;

Fru talman! Jag skall, inle gä in pä del resonemang om småföreiag-samhelens förutsättningar som finansministern ägnade rätt stort utrymme i sin inledning. När finansministern av de borgerliga partierna anklagas för generositet mot de stora företagen, vill Jag bara göra den reflexionen atl de borgerliga varje gång frågan varil aktuell varil hell överens med regeringen och givit regeringen sitt stöd.

Jag vill i stället la upp sysselsältningsfrågan, som flnansminislern inledningsvis berörde. När det gäller denna sak anser jag all varken regeringen eller de borgerliga partierna har belyst problemets verkliga dimension. Man är oklar beträffande de arbeten som måste tillskapas. Man talar inle om de kvalitativa förändringar av samhällsekonomin som är nödvändiga. Man knyter inle sysselsättningsfrågan till någon tanke om samhällets grundläggande omvandling.

När man i olika utredningar lämnar hell skiljaktiga kalkyler över det önskade tillskottet av arbeten, lalar man aldrig om hur del skall tillskapas. Allmänt hävdas - i och för sig rikligl - all den statliga och kommunala sektorn mäste svara fördel huvudsakliga tillskottet. Det ärett erkännande av det privata näringslivets misslyckande. Men på samma gång är del en motsägelse, för hur skall sysselsättning i tillräcklig mängd skapas av stat och kommun, när företagen samtidigt skall fä ökade förmåner för atl hålla vinsterna uppe? Och hur skall stat och kommun, som de senaste åren måst strama ål sina investeringar mycket kraftigt, kunna undgå verkningarna av den stagnation som den privata sektorn tenderar alt drabbas av?

När vi som alternativ till delta förordar tillskapandet av basindustrier, menar vi alt det skulle bli grundvalen för näringslivel i olika områden. Självfallet skall sådana anläggningar inle begränsas lill de i dag traditionella produktionsområdena. Viktiga områden där del finns förutsättningar all skapa företag på modern teknisk basis är pelrokemi, iräkemi, elektronik och verkstadsindustri, för all nämna några. Om inle staten

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

155

Nr 60                 på det sättet går in och bonar en direkt och omfallande anläggning av

Onsdagen den     " industrier, då finns det ingen möjlighet att genomföra en framgångs-

4 februari 1976    "" sysselsättningspolitik.

--------- —--- Del här är, menar vi, en polilik rakt molsatt den regeringen och de

Allmänpolitisk      borgerliga partierna vill föra med fortsalla subventioner och gåvor till

debatt               företagen, framför allt lill de stora företagen. En sådan polilik har hittills

visat att den inte erbjuder någon lösning av sysselsättningsproblemen. Vi vet vilka som drabbas hårdast av inflationen. Kampen mot inflationen måste gälla fördelningen i samhällel. Därför måste den ekonomiska politiken ges en ny inriktning, och vi har i etl liopunktsprogram sammanfattat de viktigaste kraven i kampen mol inflationen. Prisstegringarna är för de flesta människor den mest påtagbara effekten av inflation. När den allmänna prisnivån i konsumenlledet steg med drygt 9 96 under elva månader i fjol, undergrävde det självklart levnadsstandarden för många. Och när priserna på dagligvaror under samma lid sleg med näsian 12 96, var del ocksä särskilt kännbart. Då märks inflationen tydligt, när man i snabbköpskassan skall belala det som behövs för livsuppehället.

Om övriga partier vill medverka lill prissänkningar, varför vill man då inte ansluta sig lill vårt gamla krav om all slopa momsen på maten? Det skulle ju i etl slag kunna sänka matpriserna med 15 96. Och om övriga partier vill bekämpa prisstegringarna, varför ställer man sig då inte bakom kravet på etl effektivt prisstopp, som är utvidgat lill alla dagligvaror. Del kan Ju inte vara särskill angeläget att gå in för prisstopp på bilar, som det har talats om i nyheterna i kväll. Det är fakliskl inle den frågan som bekymrar de vanliga löntagarna i första hand.

156

Herr finansministern STRÄNG:

Fru talman! Jag skall först försöka att avsluta mitt tidigare inlägg. Jag var ju inne pä all bemöta vad herr Ahlmark sagt om den statliga regleringen av företagens verksamhet, något som han ogillade pä det högsta. Jag tillät mig säga att om inte företagaren tar kontakt med regeringen, så finns del alltid någon i kammaren som via fråge- och in-lerpellalionsinslilut väcker regeringens uppmärksamhet, ifall del råkar hända någonting av ett eller annat slag ute i den svenska företagsamheten. Sådant är livet, och jag är beredd att säga till herr Ahlmark atl del har gått åtskilliga år och runnit rätt mycket vatten under broarna sedan Adam Smith skrev liberalismens ekonomiska urkunder.

Men jag vet inte rikligt hur jag skall fatta herr Ahlmark. I sitt senaste inlägg hade han en helt annan uppfattning. Då var han irriterad över atl de stora företagens koncenlralionsprocess går för långl, och hans ord föll så här; Varför skall en som producerar Ramlösa ägna sig åt fas-tighelsaffärer? Varför skall en som producerar målarfärg ge sig in på järnhanteringens område? Ja, litet frihet skall vi väl ändå ha kvar. Menar herr Ahlmark, i den händelse han får något att säga till om på regeringsplanet, all han skall säga till en företagare som önskar expandera

på etl område som är nytt för honom: "Nej, käre vän, del får du inle göra. Du har börjat tappa Ramlösa och det får du forlsälla med, du har börjat fabricera färg så du får inle ägna dig ål någonting annal." Jag försäkrar herr Ahlmark atl en sådan politik är helt omöjlig och det kommer nog herr Ahlmark atl hälla med mig om när han funderar litet närmare på den här frågan.

Men jag skall ändå gärna ge herr Ahlmark etl par erkännanden. Herr Ahlmark sade på förmiddagen - då vi allesammans lyssnade med stor uppmärksamhet pä honom i hans försia allmänpolitiska debatt som partiledare - och del var intressant alt höra honom, som jag uppfattade del: Jag kommer all helhjärtat ansluta mig lill regeringens förslag när det gäller lagen om medbestämmanderätt. Han sade vidare, oförskräckt, atl gör man anspråk på ett fortsatt reformarbete så kan det icke förenas med skaltesänkningskrav som reducerar statsinkomsterna. Det är inte så ofta Jag ger en politisk motståndare sådana här oförblommerade erkännanden, men på de båda punklerna vill jag göra det. Hur sedan herr Bohman, som kommer med sä långtgående reformkrav och samtidigt talarom skattesänkning,skall kunna smälla denna offentliga desavouering och tillrättavisning från vår allra färskaste partiledare blir väl en fråga inom familjen, som ni får klara av senare.

Jag hann inle med herr Werner i Tyresö i mitt försia inlägg. Tar jag upp hans motion och hans synpunkter nu så konsumerar det litet för myckel lid för mig. Jag skulle kunna säga till herr Werner, ulan att brista i respekt för honom som partiledare, att de argument han anförde och den moiion som avgivits från vpk har så enormt myckel gemensamt med vad hans företrädare herr Hermansson presterade i talarstolen och motionsledes så Jag kan hänvisa till mina svar till herr Hermansson och då har herr Werner också fått svar pä sina frågor.

Lål mig klara av mitt lilla mellanhavande med herr Ahlmark då han tar upp frågan om skattesystemet. Jag sade medvetet atl del hinner jag inte gå in på, men jag hoppas få komma tillbaka i den ekonomiska debatten där Jag inle är tidsbegränsad på samma sätt som nu. Jag kan lill herr Ahlmark ändå säga att vill han under den kommande diskussionen hjälpa till med att hyfsa marginalskatten inom ramen för en stabil samhällsekonomi så skall vi naluriigtvis lyssna myckel uppmärksamt på herr Ahlmark. Hans företrädare i ämbetet har i två är lyckats att tillsammans med regeringen komma fram till en lösning. Naluriigtvis är vi pä regeringssidan mycket förväntansfulla på herr Ahlmarks insatser på- det här området.

Jag vill sedan vända mig till herr Bohman. Han började med följande intressanta konstaterande: Det är alllid lika roligt alt lyssna på finansministern. Han drar varje gång samma evangelium. - Någon mera lättroad har jag ju aldrig träffat på bland min publik, och jag är naluriigtvis väldigt tacksam.

Sedan kommer problemet med hur vår utveckling har varit under det gångna ärel. Naluriigtvis är alla prognosmakare underkastade den ka-

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

157

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

158

lamitelen atl de kan gissa fel. Jag har varit med om alt experterna gissat fel på de år som gått, så mycket svårare bör del då bli för dem att klara av de är som kommer. Sä myckel kan jag säga atl i den renl interna svenska ekonomin har i stort sett den budgetprognos som lades på riksdagens bord för ett år sedan följts upp. Skillnaden är betingad av att vi misslog oss pä den internationella utvecklingen och det var vi inle ensamma om. Det gjorde man överallt runt om i världen.

Sedan frågar herr Bohman om jag är avundsjuk på honom när han serverar sina förslag, fabricerade på hans kansli. Ja, tacka för atl jag är avundsjuk när man kan servera reformer på sju miljarder och betala dem med skattesänkningar. Vilken finansminisler är inle avundsjuk inför denna lysande idé.

Jag måste ocksä erkänna alt jag inte kan göra om denna politiska ekvilibristik! Det är Jag också avundsjuk över.

Vad kommer regeringen att göra i skallefrågan? Varför har vi inte samma tillväxt som i andra länder?

Herrarna har nu tre minuter pä sig, och jag har även skyldighet alt försöka svara herr Fälldin. Herr Bohman är välkommen till våra fortsatta debatter. De blir mer och mer trivsamma, tycker jag. Ju längre vi håller på.

Jag vill ställa en fråga lill herr Fälldin, som han skall kunna svara på i det sista ireminutersinlägg som han får göra. Statsministern har två gånger under förmiddagen frågat herr Fälldin: Hur ser centerpartiet på sitt egel energiprogram? Skall vi avskeda åtskilliga lusen man, som f n. arbetar i Forsmark, i Barsebäck och i Ringhals? Menar herr Fälldin alt de skall avskedas hux flux, eftersom del nu inle skall ges mer pengar lill kärnkraften? Herr Fälldin lämnade aldrig någol svar på denna fråga, men han fär chansen att i sitt sista treminulersanförande ge besked i en fråga som vi allesammans naturligtvis är intresserade av svaret på.

Jag skall inte alldeles springa förbi herr Werner i Tyresö. Han gör gällande all regeringen i sysselsättningsfrågorna glömmer bort de kvalitativa aspekterna. Del är en felaklig beskyllning. Vi har nu serverat förslag och genomfört reformer som har med arbetsmiljön au göra, som har med arbetsskyddet atl göra, och vi kommer in även på medbesläm-manderättsfrågorna. Om det hänt och kommer atl hända någonting pä den svenska arbetsmarknaden av ganska revolutionerande art är det just vad som skett under de senaste åren och håller på att ske nu.

Fru talman! Har jag verkligen mer tid kvar, så att jag vägar ge mig på herr Fälldin?

(Fru TREDJE VICE TALMANNEN yttrade: En hel minut!)

Det hinner man ju mycket på.

Herr Fälldin lar upp frågan om arvsskatten för småföretagen. Den ligger under utredning i förelagsskalteberedningen, och del vet herr Fälldin också. Problemet är naturligtvis om man skall hantera del svenska folkel pä olika sätt beroende på hur förmögenheten är placerad. Det är på den punklen vi slår inför svårigheter när vi talar om arvsskatten. Men vi

har för elt par år sedan gjort vissa medgivanden - t. o. m. pä regeringens och mitt förslag - som småföretagarna själva omvittnar som utomordentligt värdefulla. Jag avser den årliga lindringen av förmögenhetsbeskattningen och den moisvarande lindringen när del gäller arvsskatten. Herr Fälldin tog upp frågan om de 500 miljonerna till AP-fonden. Jag har ytteriigare ell inlägg; Jag kan ägna mig litet grand åt det då. Jag har inte hittat någon avvikande mening i moiionerna, vare sig från folkpartiet eller centerpartiet. Därför ser del, glädjande nog, ul som om vi ändå skulle kunna bli eniga pä den punklen.

Herr FÄLLDIN (c) kort genmäle:

Fru talman! Kort och gott, herr finansminisler, och det får gälla slalsministern också: när energiprogrammet antogs i fjol röstade vi för alt man skulle avbryta utbyggnaden av kärnkraften. Jag har förklarat all vi kommer alt rösta för del i är också. Del förhållandel måste alltså vara känt för regeringen sedan länge. Nog om det.

Herr finansminisler! Jag har en viss respekt för synpunkten all tio minuter inte är mycket atl reda sig på om man samtidigt diskuterar med fiera talare. Men Jag vill ändå peka på att finansministern inle har gått in på hur han ser på frågan om egenkapitalei i de börsnoterade förelagen. Lät mig framhålla alt dessa företag inte drabbas av arvsskatt - Volvo har aldrig som företag några arvsskatteproblem.

Finansministern säger nu att vi för atl se lill att dessa företags investeringar ökar - vilkel är nödvändigt om vi skall nå balansmålei -mäsle hjälpa till via AP-fonderna för all öka egenkapitalei. Vi från centern och folkpartiet säger i den gemensamma motionen all vi inser problemet men att delta slöd inle kan få begränsas till att gälla bara de börsnoterade företagen. Villkoret för all man skall släppa lill dessa pengar lill de börsnoterade företagen är enligl vår uppfattning all åtgärderna skall avse både de små och de slora förelagen. Vi kan icke acceptera en sådan ensidighet som man här lydligen från regeringens sida vill  hävda.

Finansministern lycks fortfarande vara alldeles okänslig för våra ar-gumeni och vidhåller att bara man löser problemen för storföretagen kommer alla småföretagare också atl klara sig. Men finansministern vel ju lika väl som jag och andra all de många småförelagen ur sysselsättningssynpunkt svarar för en myckel väsentlig del. Det mäsle ur många synpunkler - bl. a. med tanke på koncentraiionseffeklen, som herr Ahlmark har lalal om - vara fel atl inrikta näringspolitiken så ensidigt.

Jag fick inget svar på frågan om tesen om färre och siörre enheter forlfarande gäller och om del är den som är anledningen till alt man satsar pä detla sätt.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Fru lalman! Finansministern opponerade sig mol näsian allting vad jag sagl. Men på en punkl kan väl i alla fall kammarens ledamöter ge mig rätt: nog var han rolig alllid. Del blir väldigt tomt den dag Gunnar Siräng lämnar kammaren — del kan jag kosta på mig alt erkänna, även om del skulle användas emot mig i valrörelsen.

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

159

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

160

Jag kan också förstå all Gunnar Siräng är avundsjuk på oss och på mig för atl vi gissat rätt. Men Jag är också avundsjuk på Gunnar Siräng för all han kan gissa sä fel är efter år och vara så stolt över det som han är. Det tror Jag inte alt jag skulle kunna klara av. Jag är alltför anspråkslös för det.

Vad sedan gäller de "överbud" som ni lalar om är del helt befängda siffror ni kastar omkring er i någolslags dubbel bokföring. Jag begriper inte atl finansminisler Gunnar Siräng, som påstår all andra inte kan räkna, själv kan slänga luftsiffror omkring sig på det ogenerade sätt som han har gjort när han talar om överbud på 6-7 miljarder.

Vad sedan gäller själva saken, skatterna, ligger bakom herr Strängs resonemang den gamla vanliga statiska synen på skattesystemet. Han bortser från de förödande konsekvenser för hela vår samhällsekonomi som dåliga skatter medför. Bättre skatter ger en bällre samhällsekonomi. Rimligare marginalskatter skapar lugnare lönerörelser och ökar människornas lust att göra prestationer samt stimulerar till uttag av ersättning för arbetsinsatserna i form av löner i stället för i frilid som nu sker, eftersom skatterna lägger beslag på en sä slor del av pengarna. Bättre skattesatser ger alllsä högre skalleinkomster, stimulerar tillväxten, vilket också ger högre inkomster, och begränsar inflationstakten, vilket ger pengarna mer innehåll.

Om jag inte hörde fel, herr finansminisler, när ni blev intervjuad i Sveriges Radio med anledning av budgetpropositionen förklarade finansministern alt ökad tillväxt i ekonomin ger hela folkhushållet ökade resurser. Om jag inle hörde fel, var del i sä fall försia gången som vi har fått höra det medgivandet av finansministern. Jag tycker atl det var bra sagl därför att det var sant.

Hela del här resonemanget om budgetunderskottet bygger på etl föråldrat budgetlänkande. Man tar inte hänsyn till all del som är avgörande för ekonomin är hela den konsoliderade offentliga sektorn. År 1975 var överskottet på den 2 miljarder kronor, men år 1976 blir överskottet 5 miljarder. Del är alltså en åtstramning i ekonomin, som finansministern vidtar del år då han egentligen borde stimulera ekonomin.

Även om man skulle bortse från den konsoliderade offentliga sektorn och börja resonera om besparingar kan ni väl medge att man på en budget på 110 miljarder kronor borde kunna hitta åtminstone några besparingar. En öppen fråga: Vad kosiar exempelvis I 700 nya styrelseledamöter i bankerna?

Hen AHLMARK (fp) kort genmäle:

Fru lalman! Finansministern ger alltså ingel som helst besked när del gäller inflalionsskyddei av skatteskalorna eller om hur han ser på marginalskatterna för folk med vanliga inkomster. Han frågar i stället vad folkpartiet vill i jusl de frågorna. Det har vi redan gett besked om från den här talarstolen och i vår motion. Nu lovar finansministern att återkomma lill det i den finanspolitiska debatlen. Vi skall alllsä behöva vänta i ytterligare fem veckor, innan regeringen ger någol som helst besked i skallefrågan.

Det är klart att finansministern är rätt festlig när han diskuterar den ökade maktkoncentrationen i svenskt näringsliv. Han säger att någon frihet skall man väl ha!

Det är bara det alt finansministern går förbi det viktiga spörsmålet: Skall vi i Sverige ha ett näringsliv som mer och mer domineras av nägra fä storföretag, av Statsförelag och av investmentbolag? Del är den allvarliga frågeställningen.

Då och då har den socialdemokratiska regeringen larmat om koncentration och finansgrupper. Men nu, när utvecklingen skjuter fart mycket snabbi - 700-800 småförelag såldes förra året - har man ingenting alls att säga i saken. Nu ironiserar man snarast över frågeställningen. Någon frihet skall man väl ha - det är vad finansministern säger när han försvarar imperiebyggandet, maktkoncentrationen och risken för alt vi går i riktning mol en monopolisering inom flera branscher.

Folkpartiet har år efter år lagt fram förslag mot den privata maktkoncentrationen lika väl som mol den statliga, senast i riksdagen nu i januari. Lagsliftningen mot monopol och karteller bör skärpas. De allmännyttiga stiftelsernas inflytande över näringslivet bör begränsas. Den graderade rösträtten för aktier, som gör det möjligt att med ett mycket litet kapital kontrollera en mängd företag, bör inskränkas. Vi har ocksä andra förslag som verkar i den riklningen.

Men finansministern verkar helt ointresserad. I stället sitter herr Siräng i all hemlighet och ger skatteförmåner ät förelag som går samman utan att behöva gå till riksdagen. Statsministern talar i intervjuer om den oundvikliga utvecklingen i riktning mot storföretag. Om bara staten får vara med i de slutna rummen i storföretagen lycks han vara nöjd.

På sätt och vis är det här en naturiig inställning för socialister. När Ernst Wigforss för några år sedan intervjuades i tidskriften Tiden tryckte han just på delta: om man låter utvecklingen gå mot allt siörre privata förelag och inte hindrar den, kommer det all underlätta en framlida socialisering.

Att del är så ser man också i den konsekventa linjen i årets budget. Statsföretag skall få en och en halv miljard i tillskott av riskkapital. De stora börsföretagen skall få 500 milj. kr. Men de mindre och medelstora företagen glömmer man nästan helt bort.

Den ensidigheten finns del nu en chans atl rätta lill genom atl godta de förslag som folkpartiet och centern framlagt i sin gemensamma motion. Hur socialdemokraterna ställer sig till den motionen och till våra andra förslag för att förbättra villkoren för mindre och medelstora företag blir ell test pä om ni verkligen vill ha balans i näringspolitiken.

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Herr WERNER i Tyresö (vpk) kort genmäle:

Fru lalman! Jag vill bara i all stillsamhet päpeka att herr Hermansson i egenskap av ordförande i vår riksdagsgrupp står såsom försia namn pä våra molioner om ätgärder mot inflationen. Det är alltså inte särskilt konstigt all han och jag har samma uppfattning. Men eftersom inflationen

161

11 Riksdagens protokoll 1975/76:59-60

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

och prisstegringarna tyvärr inte har minskat därför att vpk har bytt partiledare, utan del senaste året skjutit i höjden på nytt, är våra krav dubbelt viktiga i dag.

Jag tror atl finansministern får anstränga sig litet mer för atl försvara den dåliga politiken. Jag har ställt frågan varför regeringen inte vill utvidga prisstoppet lill alla dagligvaror, och på den har finansministern varken nu eller tidigare gett något svar.

Om svarei eventuellt skulle vara att enbart prisslopp på sikt inte löser alla problem, vill jag hänvisa till alt vi i etl liopunktsprogram har ställt förslag om hur inflationen enligt vår mening skall bekämpas. Jag skall ta några exempel. Vi föreslår bl. a. ingrepp mot monopolistisk prissättning, skärpt kontroll över och åtgärder mol de multinationella företagens prispolilik, ingrepp mot märkesvaruraseri och fördyrande reklamjippon, hyresstopp, lågräntepolilik, prisstopp på alla dagligvaror, slopad mervärdeskatt på mat, skärpt beskattning av kapitalel och en ändrad kostnadsfördelning mellan stal och kommun.

De förslagen, menar vi, skulle vara verksamma medel i kampen mol inflationen - en inflation som regeringen i dag liksom tidigare tröstar sig med inle är så slor i Sverige, därför all omväriden har en högre inflationstakt än vad vi har.

162

Herr finansministern STRÄNG:

Fru lalman! Kanske jag ändå skall säga någonting lill herr Werner i Tyresö - han har blivit litet missgynnad i mitt försök att svara de olika partiledare som har hafl ordet.

Om jag fattade herr Werner rätt ställde han direkl frågan om regeringens ståndpunkt belräffande önskvärdheten av ett allmänt prisstopp på alla dagligvaror. Dagligvarorna är ungefär 50 96 av vad folk i allmänhet förbrukar, sä det är ingen liten obetydlig sektor han här talar om; det är hälften av vår konsumtion. Jag har i Sveriges television, där jag fick bl. a. den här frågan i samband med budgetpresentationen, sagt att jag inle är sä övertygad om välsignelsen av etl allmänt prisslopp annat än möjligen i en alldeles speciell siluaiion, och jag anser inle all vi är inne i den speciella situationen just nu. Men vi har elt enormt inlresse av atl följa prisutvecklingen och pä de punkter, där vi kan avläsa atl man har gått längre och höjt priserna mer än vad del finns sakliga skäl för, slå lill och mföra ell begränsat och partiellt prisslopp. Det har varit vår polilik, och del fortsätter vi med.

Jag kan ju hänvisa herr Werner till den senaste cenlrala uppgörelsen mellan Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen. Om han tar fram den, så finner han där en anteckning där man säger att de avtalsslutande parterna förutskickar alt de prisökningar som är en ofrånkomlig följd av den iräffade löneuppgörelsen skall få slå igenom, då man i annal fall från företagarsidan - och det har man arbetarsidan med pä - icke skulle kunna fullgöra de åtaganden som man lönemässigt har bundit sig för.

Jag har gjort den deklarationen offentligt, och jag kan göra den i dag ocksä, atl om det vid en noggrann kontroll från priskontrollnämnden visar sig att de löneökningar som har tillkommit på organisationsmässigt sätt tvingar fram en prisstegring för att det över huvud taget skall gå runt - och man kan ju konslalera om det gör det eller inte - får man finna sig i delta. Om däremol en bransch kostar på sig extra lönehöjningar via löneglidningar eller andra yllerligare påslag, då är del, har jag sagl, min uppfattning att det är meningslöst atl komma till priskontrollnämnden och begära atl få kompensation för detla, som ligger utanför den reguljära avtalsrörelsens område.

Herr Bohman kallar både statsministerns och min redovisning av hans överbud för luflsiffror. Jag ställer självfallet det här materialet till herr Bohmans förfogande. Delta har vi gjort förr om åren, och det har sannerligen inte varil annat än möjligen någon detalj i marginalen som vid tidigare tillfällen har kunnal föranleda delade meningar.

Sedan säger herr Bohman alt finansministern har en benägenhet atl se statiskt på skatteproblemet. Det hänvisades till vad jag skulle ha sagt i ett TV-utlalande, nämligen atl om nationalprodukten ökar så får alla människor det bättre. Det har Jag säkeriigen sagt -jag kan aldrig bestrida att två gånger två är fyra, och jag gör det inte heller i TV. Men är det på det sättet, herr Bohman, att man vågar tro på att sänkta skatter skapar en ökad produktivitet, en ökad volymtillväxt i samhällel, varför har man inte i någol land accepterat detla som generallösningen på alla problem?

Herr Bohman har inte ärvt myckel efler sin företrädare herr Holmberg, men det här argumentet har han ärvt efter herr Holmberg, som många gånger - nu talar jag litet förenklat - sade lill mig: Sank bara skatten, så blir människorna i Sverige sä glada och förnöjda all de knogar myckel mer än vad de gjorde lidigare och tjänar myckel mer och betalar myckel mer i skatt lill finansministern tack vare skattesänkningen. Jag brukade svara; Varför skall detla vara en engångsåtgärd? Man kan ju sänka skatten i olika etapper, och slutsumman måste logiskt bli alt svenska folkel överhöljer finansministern med skatteinkomster när vi har kommit ned till noll i fråga om alt ta ul beskattning.

Det här argumentet med skattesänkningen låter bra i en enkel debatt, herr Bohman, men la den inte när vi diskulerar nu i kammaren!

Jag kommer tillbaka till herr Fälldin. När han lalar om alt regeringen står som speciell gynnare av koncentrationsprocessen, så är det fel. Men vi lever i en näringspolitisk utveckling där åtskilliga företag - vi har ju flera förelag som med framgång arbeiar på världsmarknaden - för att hävda sig i en stenhård konkurrens måste vara stora och effektiva. Den processen vill vi inle hindra, och jag lycker nog alt herr Fälldin skall vara väldigl försiktig när han för fram de här tongångarna - helt enkelt med tanke på koncentrationsprocessen inom bondekooperationen. Den processen kallar herr Ahlmark för imperiebyggande, och det är kanske riktigt att kalla den så. Men jag har aldrig rackat ned på den så länge del har funnits rationella och ekonomiska motiv för en sådan ul-

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

163

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

164

veckling. Jag gör det inte heller när del gäller den fria företagsamheten.

Om herr Fälldin hade hafl möjligheter till en replik - men det har han tyvärr inte - skulle jag gärna ha velat fråga honom på en punkl lill. Jag får ta honom direkl mellan skål och vägg och fråga honom om del, och kanske får jag elt svar som kommer mycket mer från hjärtat än om han skulle ge svaret här från talarstolen.

På en annan punkt är jag ändå nöjd med herr Fälldin här i kväll. Han har givit ett klart besked. Skulle han få fungera som statsminister efter september månads val, sä får i varje fall åtskilliga tusen byggnadsarbetare räkna med alt pallra sig i väg från de kärnkraflsbyggen där de i dag är sys.selsatta - förutom att han ställer hela nationen i en ytterst pinsam belägenhet när del gäller atl kunna ge arbete i avsaknad av den enda reella alternativa kraftförsörjningsprocess som vi har i dag, nämligen utbyggnaden av kärnkraften.

Herr Fälldin talar om motsättningen mellan de små företagen och de börsnoterade ur arvsskattesynpunkt. De börsnoterade förelagen har ju sin egendom fördelad på flera delägare. Var och en av dessa delägare betalar sin arvsskatt när den situationen blir aktuell. Det lilla företagel har sitt ägande fördelat på ett fåtal delägare, och behandlas de likadant som de andra så skall de betala arvsskatt när den saken är aktuell. I praktiken medför detla vissa skilda effekter när det gäller del lilla och del slora företaget. Men del är sannerligen inte så lätt som atl bara gä fram och säga: Varför länker inle regeringen på de små förelagen i arvs-skalleavseende? Vi har gjort del, men tiden medger inte atl jag går in på della. Fru lalmannen börjar snegla åt klubban, och följaktligen skall jag avsluta själva dialogen med opposilionsförelrädarna.

Men jag vill ändå som slutkommentar lill den här lilla övningen i afton säga, att den ekonomiska prognos som vi nu ställer är försiktigt positiv mot bakgrunden att så är prognosen för vår omvärld. Vi har tagit konsekvensen av detta. I vår prognos ligger därför en exportökning. Jag förmenar all genom den skattesänkning och den lönehöjning som vi kommer atl få uppleva under 1976 har vi garantier för alt den privata konsumtionen hålls uppe. Förelagen kommeratt få ett nyvaknat intresse för investeringsaktivitet när efterfrågan stiger - det har aldrig slagit fel - och är det rätt att efterfrågan stiger, så kommer denna aktivitet lillbaka. Och märk väl; Efter 14 96 uppräkning av volymen i industriinvesteringarna ligger vi på en enormt hög nivå. Vi bibehåller den och höjer den något - kanske rätt hyggligt - om denna efterfrågan kommer som nu alla tror på.

För en gångs skull har ju regeringens prognos fått ell stort instämmande av hela den ekonomiska sakkunskap som uppträder i delta land. Det gäller kommentarerna från den speciellt högt kvalificerade professorsgruppen sorn arbeiar inom vad jag brukar kalla institutet för näringsliv och samhälle, det gäller kommentarerna från LO;s ekonomiska avdelning och TCO:s ekonomiska avdelning och från alla övriga som sysslar med det här. Del är inga egentliga differenser mellan regeringen och den om-

givmngen.

Jag har under de senaste veckorna ägnat mig åt alt resa omkring i landet och diskutera dessa frågor med den ekonomiska sakkunskapen - för tjugoförsta året i följd - och jag har aldrig förut upplevt en sådan samstämmighet som jusl i år. Men jag är litet orolig för framtiden och orolig för reaktionen i del här huset sedan jag läst igenom oppositionens molioner och sett hur myckel pengar man där kräver att statskassan skall betala ul för expansion på reformsidan. Riskerna härar ju uppenbara i dagens och framlidens ekonomiska situation. Oppositionen ger mig alltså litet onda aningar - förlåt, fru talman, men nu är mitt anförande faktiskt slut. Låt mig ändå som den optimist jag är, fru talman, hoppas på det sunda förnuftet som har åberopats så mänga gånger i debatten här i dag.

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

Hen NORDGREN (m);

Fru lalman! Herr finansministern sade i sitt huvudanförande: Del sker ingen misshandel av de mindre förelagen. Och litet senare sade han; Ingen regering sitter och rullar tummarna om de mindre företagen får svårigheter. Jag hade tänkt, fru lalman, atl i del här anförandet be att få ta upp nägra av de mindre och medelstora företagens problem, och del tycker jag passar alldeles utmärkt mol bakgrund av de uttalanden av finansministern som jag här åberopat.

Från talarstolen i gamla riksdagshuset, liksom från denna talarstol, har jag och många med mig från moderata samlingspartiet gäng efter annan erinral om värdet av elt fritt, konkurrenskraftigt och expanderande lönsamt näringsliv. Det är förutsättningen för sysselsättning, framåtskridande och välstånd. Vi har erinrat om all del svenska näringslivet byggts upp av små förelag. Och än i dag spelar de mindre och medelstora företagen en betydande roll i det svenska näringslivet och den svenska samhällsekonomin. Inom sektorerna hantverk, industri, handel och service har enligl senasle förelagsräkningen över 700 000 personer sin sysselsättning i företag med mindre än 50 anställda. Det motsvarar ca 50 % av de sysselsatta inom dessa sektorer.

Samhällsekonomins ulveckling och sysselsättning är således i slor utsträckning beroende av de mindre företagen. Från regionalpolitisk synpunkt spelar de likaledes en betydelsefull roll. Delar mol denna bakgrund ytterst angeläget med en näringspolitik som skapar goda förutsättningar för alla företag - stora som små. Vissa förbättringar har, det erkänner vi gärna, under åren skett. Men samtidigt har genom en mängd nya lagar och förordningar nya krav ställts på företagen - krav som i regel drabbar de mindre, ofta arbetskraftsintensiva förelagen hårdare. Som exempel kan nämnas:

Uppgifts- och uppbördsskyldigheten, som jag motionerat om i 15 år och där jag alltjämt väntar på resultat. Jag hoppas verkligen att det kommer under årets riksmöte.

Yrkesutbildningen. Jag skall återkomma till den litet senare i inlägget.

165

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

166

Rätten lill avdrag för utbildningskostnader.

Rätten till! avsättning till investerings- och självfinansieringsfonder.

Rällen till konkurrens på lika villkor.

Allmänna arbetsgivaravgifter, den s. k. löneskatten, som många gånger drabbar små arbetskraftsintensiva förelag i kronor räknat lika mycket som en stor processindustri med betydligt högre omsättning.

Ryckigheten i den ekonomiska politiken.

Arvsbeskattningen.

Principerna för säkerhet vid statliga län.

Bestämmelserna om arbetslöshetsersätlning för företagare som förutsätter alt vederbörande skall ha gjort konkurs eller i varje fall avyttrat eller Hell skilt sig från sill företag för all över huvud taget komma i fråga för arbetslöshetsersättning.

Åmanlagens utformning i 5 S angående praklikanställning som gör alt företagare hur gärna de än skulle vilja inte vågar anställa arbetslösa ungdomar som vill ha praktik.

Lagen om rätt lill ledighet för utbildning.

Det aviserade förslaget om medbestämmande, grundat på den s. k. S 32-utredningéns förslag.

De selekliva åtgärderna som många gånger innebär att de mindre företagen helt eller delvis ställs utanför del system av ekonomiska förmåner som ställs lill de siörre företagens förfogande. Osv.

Del är, herr lalman, gamla - för riksdagen kända - problem för de mindre företagen, problem som skapat oro för framtiden, som minskat intresset hos förelagarna att utveckla sina rörelser, som minskat intresset för nyföretagsamhet och verkat hämmande pä sysselsättningen. Dessa problem påtalas i molioner lill årets riksmöte av representanter i moderata samlingspartiiet m. fl. Jag hoppas verkligen, herr talman, all riksdagens ärade ledamöter såväl vid behandlingen i utskotten som i kammaren kommer alt medverka till att undanröja dessa problem och skapa den goda miljö som de mindre förelagens ägare och anslällda är värda. Ge dem tillbaka tron på framtiden. Håll de löften som finansministern i sitt inledningsanförande påpekade. Lål ocksä de mindre företagarna känna trygghet i samhället. Låt dem inte känna sig motarbetade.

Tillåt mig, herr talman, ta upp ett nytt problem som inte har påtalats här i riksdagen förut, men som vi numera ofta möter - ett problem som hotar all bli siörre och siörre med den nuvarande socialdemokratiska närings-, skalle- och avgiftspoliliken.

En god förelagsmiljö innebär all det skall vara meningsfullt atl vara företagare. Lika naturligt skall det vara alt alla, såväl företagare som övriga medborgare, fyller de krav som samhällel ställer på dem. Del gör de ansvarskännande seriösa förelagarna! Skulle de inle göra det kan de dömas lill böter eller fängelse. Tyvärr, herr lalman, uppfyller inle alla medborgare som utför arbele eller ijänsler åt någon annan mot betalning dessa krav. Seriösa företag utsätts i sligande omfattning för en illojal konkurrens i form av yrkesutövning på fritid både av i seriösa

företag anställda och av icke reguljära företag. Detta sker genom att dessa s. k. fritids- och helgarbelare, "månskensförelag", ofta undandrar sig de krav som ställs på dem frän samhällel när del gäller exempelvis redovisning av mervärdeskatt, direkta skatter, sociala avgifter och den allmänna arbetsgivaravgiften. Dessa frilidsjobbare konkurrerar ofta illojalt med de seriösa förelag i vilka de är anställda under ordinarie arbetstid. Dessutom följer de inte de allt hårdare, kostnadskrävande bestämmelser som gäller för arbetsmiljön. De arbetar ofta i undermåliga lokaler. En utredning som gjorts i vårt län visar all de där kan ådra sig ohälsa som sedan belastar det företag där de har sin ordinarie anställning.

Della är en följd av de höga skatte- och avgiftssatser som vi har här i landei. Genom denna marknad undanhålls statskassan betydande belopp. Fär denna illojala konkurrens fortsätta kommer möjligheterna för de små företagen atl ytteriigare begränsas. Herr talman! Del finns grundad anledning alt pä allvar uppmärksamma detla problem och snarast försöka komma till rätta med det, förslagsvis genom ett nytt skattesystem, och återföra dessa arbeten till den reguljära arbetsmarknaden.

Till sist några ord om yrkesutbildningen, med tanke på att vi har en stor ungdomsarbetslöshet samtidigt som vi kan notera en betydande brist på yrkeskunnigt folk.

Det finns många goda motiv och tankar bakom tillkomsten av den nya gymnasieskolan och dess yrkeslinjer. Bl. a. syftar utbildningen lill alt ge grundkunskaper avsedda för hela yrkesgruppen. Det är emellertid uppenbart atl yrkesinnehållet i utbildningen avsevärt uttunnats, och det framkallar stark oro inom många yrken och många förelag. Elever som lämnar yrkeslinjerna är helt enkelt inle färdigulbildade för självständiga arbetsuppgifter.

Vid en konferens här i huset för drygt två månader sedan framhölls att man i dag i många yrken är av den uppfaitningen att den nya gymnasieskolan inte på samma sätt som de gamla yrkeslinjerna för fram till den färdiga ulbildningsprodukten, den färdigulbildade yrkesmannen. Det gäller särskill yrken inom hantverk och servicenäringar, där arbetsuppgiften inte är begränsad till en snäv specialuppgift i ett produktionsförlopp utan mera är av allround-karaktär, där varje yrkesutövare självständigt ansvarar för arbetets utformning i alla dess detaljer.

Del behövs i dag en påbyggnadsulbildning. Del är inte bara fråga om en inlärningstid vid en viss maskin, utan det behövs en kompletterande utbildning med betydande både praktiskl och yrkesteoretiskt innehåll.

Statsmakterna bör med större generositet än lidigare verka för alt vidareutbildningsmöjligheter skapas för de ungdomar som genomgått den tvååriga utbildningen. Färdigutbildningen bör med fördel kunna organiseras i nära samarbete mellan skola och förelag i form av inbyggd utbildning eller inbyggd undervisning. Det skulle betyda all den teoretiska utbildningen skulle ges i skolan och utbildningen i praktisk yrkesteknik i förelagen.

Statsmakterna bör också med samma generositet ge klarsignal för ett

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

167

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

tredje ärs i huvudsak skolmässig utbildning i form av högre specialkurser i de yrken där det på grund av yrkets krav på specialkunskaper krävs vidareutbildning. Det ligger i dag i ungdomens intresse alt kunna erhålla systematisk utbildning direkt i företagen vid sidan av gymnasieskolan. Della kan ske bl. a. i form av lärlingsutbildning, utbildning i förelagsskola eller inbyggd undervisning, alltså parallellt med gymnasieskolan. Del är därvid angelägel all kostnadssidan snabbt förbättras så att denna ul-bildningsforrn kan vinna ökad utbredning. På grund av den slora ungdomsarbetslösheten skulle det vara av värde om företagen kunde engageras i utbildningsverksamheten. Man bör också söka finna lösningar som gör förelagen villiga att ta emot praktikanter under kortare eller längre tid.

De bidragsformer som används inom arbetsmarknadsutbildningen borde rimligen kunna tillämpas vid reguljär utbildning inom företagen. De nu rådande skillnaderna i bidragsgivning innebär en diskriminering av den ordinarie praktiska utbildningen och bör undanröjas. Från statsfinansiell synpunkt är den utbildning som sker i form av lärlingsutbildning eller inbyggd utbildning belydligl billigare för samhällel. Den är vidare ekonomiskt fördelaktigare för ungdomarna som vid den erhåller kollekliv avtalsenlig lon. Dessutom slipper de på detta sätt atl gå arbetslösa.

Den skolbundna yrkesutbildningen är inte den enda saliggörande. Del är direkl oansvarigt atl inle vidta åtgärder som i stället stimulerar förelagen lill all la emot dessa ungdomar och ge dem praktisk utbildning och sysselsättning och samtidigt en möjlighet alt tjäna pengar. Au satsa på bl. a. varvad utbildning är alt satsa på en yrkesutbildningspolilik som minskar arbetslösheten bland ungdomen och utnyttjar arbetslivets resurser för meningsfulla arbetsinsatser.

Under detla anförande övertog herr talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

168

Hen LARSSON i Borrby (c);

Herr talman! Jag avser att uppehålla mig vid jordbruks- och miljöpolitik - två med varandra nära sammanhängande och väsentliga, ja, för människornas livsvillkor i många fall helt avgörande ämnesområden. Eftersom det i pressen orättmätigt ifrågasatts huruvida Jordbruksutskottet skulle ha tillräckligt stort inlresse för miljöfrågorna, vill jag börja med dessa frågors behandling i årets budgetproposition.

Hela bilaga II, jordbruksbilagan, omsluter ca 4,5 miljarder kronor. I runt tal disponeras 3 miljarder för matprissubventioner. Och 1,5 miljarder skall alltså räcka till jordbruket, skogen, trädgårdsnäringen - som för resten riksdagen haft nära kontakt med i dag och vars fina alster vi kommer att fä njuta av i lokalerna nägra dagar framåt - fiskerinäringen, högskolorna, djursjukvården, djurskyddet och hela miljövården. Jag vill påslå att det inte är etl särskilt stort belopp för att täcka hela detla vikliga ämnesområde. Departementschefen har i vår budget på över 110 miljarder

kronor inte hävdat dessa intressen tillräckligt starkt. Detla gäller speciellt miljövärden.

Naturvårdsverkels äskande på 50 milj. kr. till avfallsålervinning har prutats ned och föreslås utgå med oförändrat belopp, 15 milj. kr. Till sjöreslaureringen är anslaget mycket för lågl, lill vård av naturvårdsområden likaså. För tids vinnande skall jag i dag låta dessa ämnesområden bara fä uppräkningens form; jag utgår från all vi återkommer till detaljdebatten under riksdagsbehandlingen framöver.

Några av de nya angelägna projekt som har planerats men som det är osäkert om de kan realiseras inom ramen för regeringens förslag för budgetåret 1976/77 är;

Forskning kring nya substanser i vår miljö, exempelvis PCT:s och PCA;s förekomst;

effekten av tungmetaller i skilda sammanhang;

medicinska effekter av bilavgaser;

yllerligare undersökningar belräffande stadsluftens föroreningsproblem;

undersökning av de biologiska effekterna kring nitral m. fl. ämnen;

ytterligare undersökningar kring försurningsproblemen;

effekterna av utnyttjande av lorvmarker;

tvärvetenskapligt projekt kring långsiktiga förändringar i bl. a. vegetation, djurliv och markförhållanden;

en utvärdering beträffande effekterna av utsläpp av organiska ämnen och närsalter;

slambehandlingen vid de kommunala reningsverken;

omhändertagande av avloppsvallen frän enfamiljshus i glesbygd för all underlätta glesbebyggelse;

forskning kring återvinning.

Detla är en lång rad vikliga områden där det är ovisst om forskningen kan fortsätta, och vi beklagar atl medelsbehoven inte kunnal tillgodoses.

Del finns en liten men i sitt sammanhang betydelsefull och viktig fråga som jag i förbigående vill beröra. Som ledamol av den av industridepartementet tillsalla ulredningen om radioaktivt avfall, en utredning som fått i uppdrag att analysera, kartlägga och försöka fastställa möjligheterna atl för framtiden lösa kärnkraftens avfallsproblem, blev jag mycket förvånad när slalsministern här i dag gång pä gång uttalade sig som om man hade bestämt sig för atl 40 % av energin i värt land skall komma från kärnkraften, innan man tagit reda på om avfallsproblemen kan bemästras. Det är ganska meningslöst att vi sitter i Aka-utredningen och försöker på etl objektivt sätt analysera problemen, om regeringen redan bestämt sig oavsett vilka riskerna är, oavsett vilka faror kärnkraften för med sig för människorna.

Ell viktigt inslag i det av socialdemokraterna dikterade riksdagsbeslutet 1967 om den framtida jordbrukspolitiken var målsättningen om en långtgående nedskärning av jordbruksproduktionen. Bakom beslutet låg föreställningen att vårt land skulle ha möjligheler all importera billiga livs-

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

169

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

170

medel samtidigt som vi skulle kunna ta ut höga priser pä exportvaror. Man lekte bl. a. med tanken pä att helt lägga ned vår sockerproduktion. Genom alt krympa jordbrukssektorn skulle enligl socialdemokraterna frigöras resurser som kunde sättas in i höglöneyrken. På detla sätt skulle uppkomma överföringsvinster som angavs lill miljardbelopp. Dessa utopier, som socialdemokratin pläderade för, har nu förpassats dit där de hör hemma - del vet alla. Jag menar all de hör hemma i sagornas värld.

Rationaliseringen inom jordbruket har medfört att en allt mindre andel av den yrkesverksamma befolkningen sysselsätts inom näringen. Med bibehållen produktionsvolym och produktionsinriktning är det inte möjligl alt i mer väsentlig grad yllerligare minska den totala arbetsinsatsen i jordbruket. Jordbruksnäringens roll som leverantör av arbetskraft lill andra sektorer är därför i huvudsak avslutad. Vid denna bedömning har hänsyn också tagits till alt flertalet lantbrukare nu har en arbetstid som vida översliger vad som är normalt inom arbetslivet och alt en del av standardhöjningen framöver även för denna grupp bör tas ut i form av förkortad arbetstid.

Det kan sägas att det föreligger en viss arbetsro inom jordbruket, och dess bättre har man elt visst inflationsskydd för produktionskostnads-sidan, men om man skulle kräva jämlikhet när del gäller den sociala tryggheten, rätten lill all ta ledigt när man är sjuk, rätten till en ordnad arbetstid, leö.ighei, renl av semester, då är det väldigt långt kvar lill jämlikhet.

Ingenting har under det senaste året inträffat som ger antydan om all brislen pä livsmedel i världen skulle kunna hävas. Krisen har snarast fördjupals. Övergångslagren för spannmål i de viktigaste exportländerna har efter hand minskat och omfattar enligt senasle uppgifter mindre än 50 miljoner ton. Denna minskning har skett samtidigt som behoven ökat, vilkel ytterligare försämrat beredskapen mol svaga skördar.

USA har 1975 fått en myckel god spannmålsskörd - 75 miljoner ton större än 19'74. Även u-länderna synes ha fält en ganska god skörd, men imporlbehovet beräknas ändock vara lika stort som året innan. Mol dessa goda skördesiffror står det svåra bakslag som drabbat spannmålsskörden i Sovjetunionen och den relativt svaga skörden i Västeuropa. Med hänsyn till den obetydliga lagerhållningen är världshushållel ytterst känsligt för skördebakslag av denna omfattning. Enligt nu kända uppgifter har Sovjet nu fått en skörd på 75 miljoner lon mindre än beräknat. En samtidig skördekatastrof i USA och Sovjelunionen 1976 är en möjlighet vars konsekvenser ingen helt vågar överblicka.

Det är bra att regeringen nu insett alt det inte längre är full att bedriva jordbruk i vårt land. Näf vi verkligen är i behov av import, då sviktar exportländerna och priserna höjs kraftigt. En hälsosam påminnelse om delta har vi i den nuvarande potaliskrissitualionen. Det är min förhoppning att det skall vara en hälsosam påminnelse också för den sittande jordbruksutredningen, som har atl ta ställning lill vår framtida produk-lionsmålsällning.

Lantbrukssiyrelsen har för 1976/77 begärt en utökning av kreditramarna för olika ralionaliseringsändamål. Som skäl har bl. a. anförts den allmänna investeringsvilja som lantbrukarna dokumenterat och det stora behov av raiionaliseringsinsatser som finns inom näringen.

Vi anser del mycket angeläget alt rationaliseringen i jordbruket inle försväras genom alt efterfrågan på kreditgarantier inte kan tillgodoses. I jordbruksavtalet förutsätts all rationaliseringen skall drivas med stor intensitet, vilket ej kan ske utan förbättrad tillgång till kapital.

Lantbruksstyrelsens äskanden har inte lillgodosells i budgetpropositionen. Vi anser inle att del finns skäl till reduceringar av de av lantbrukssiyrelsen beräknade behoven. Centern har därför för sin del yrkat alt man ställer ökade kredilgaranliramar till förfogande. Det är beklagligl att departementschefen inle har velat tillmötesgå lantbrukssiyrelsens önskemål i en situation då det skulle finnas all anledning alt uppmuntra sysselsättningen. Del är fråga om en verksamhet som ligger rätt sysselsältningspoliliskl, regionalpolitiskt, miljöpolitiskt men också, vad gäller skogen, valuiapoliliskl. Skogsnäringen ärju den näring som ger den största nettoeffekten i skillnaden mellan export och import. Eftersom det alltså skulle vara möjligt att där uppmuntra en ökad produktion, vill jag uttrycka min förvåning över att det i detta sammanhang har skett prutningar i statsverkspropositionen i förhållande till fjolåret.

Genom jordförvärvsuiredningen sker nu en översyn av jordförvärvslagen. Enligt centerns mening bör denna lagstiftning ges en sådan utformning att sambandet mellan ägande och brukande av mark främjas och att spekulalionsförvärv hindras. Förvärvslagsiiflningen bör således ha till syfte all underlätta för unga, jordbruksutbildade personer alt starta eget företag. Enskilda personer med avsikt all bosätta sig pä fastigheten och själv bruka jorden bör ges förtur framför andra förvärvare. Sammanläggning av enheter som var för sig kan brukas rationellt skall inte vara tilläten.

Vad utredningen därutöver bör komma fram till skall jag inte nu beröra. Det är egentligen bara en fråga i sammanhanget som jag vill ägna speciell uppmärksamhet.

Centern motsätter sig bestämt det förslag till successiv socialisering av marken som framförts av LO i remissyttrande över realisationsvinst-skatlekommitléns betänkande. LO uttalar där bl. a.; "Alt överföra marken i samhällelig ägo är en fråga om många politiska, ekonomiska och psykologiska aspekter. Det bör därför inte genomföras som ell tvångsvis överlagande av all mark vid en bestämd tidpunkt." I stället föreslås att överföringen sker successivt i samband med ägarskifte. Reglerna för överföringen föreslås bli sådana att vi vill tala om konfiskering.

Förslaget slår således inte enbari i strid med vår grundinställning om sambandet mellan ägande och brukande av mark. Del ulgör ett direkt hot mol rättstryggheten och den enskilda äganderätten. I själva verket rör del sig här om det mest långtgående och ingripande förslag lill socialisering som framförts i seriöst sammanhang i vårt land. Etl genom-

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

171

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

förande av förslaget skulle också öppna vägen för en omfattande byråkrati. LO;s förslag skulle pä sikt leda lill en siluaiion med endasl tvä ägar-kategorier: bolagen och siaten.

Till vår glädje har statsrådet sagt att han för sin del inte är beredd att la upp det förslaget eller atl försöka genomföra del. Det är tillfredsställande att del beskedel har getts. Men jag skulle ändå vilja nägot tänja ut frågan: Vad är då all vänla för framliden i det sammanhanget? Svarei pä delta är nog försvenska folket myckel väsentligt. Om regeringen efler valet sitter i orubbat bo, vilken slällning kommer då chefen för Jordbruksdepartementet atl inta när LO-leoretikerna och herr slaisrädets nuvarande statssekreterare åter upprepar sina krav på socialisering av marken? Svenska folket väntar otåligt på den frågans besvarande.

172

Fru GRADIN (s):

Herr lalman! Arbete åt alla - del handlar lill största delen om arbete även ät kvinnor. Det framgår tydligt när man läser 1975 års långtidsutredning och del försia delbetänkandei från sysselsältningsulredningen med titeln /vrbele ät alla. Den fulla sysselsättningen uppfattas också av långtidsutredningen som det styrande och primära målet för den ekonomiskt politiska målsättningen Jämsides med snabb ekonomisk tillväxt. Jämnare inkomstfördelning, rimlig prisstabilitet och balans i utrikesbetalningarna. Riksdagens majoritet har vid flera tillfällen anslutit sig lill dessa överginpande målsättningar.

Långtidsutredningen presenterar fyra alternativ för vårt resursulnytt-Jande 1975-1980. För första gången ges bl. a. vi politiker möjlighet att vara med och göra avvägningar och prioriteringar. Det är tacknämligt och bra med del försök som på detta sätt sker för atl fä till stånd en bred debatt.

Utredningen hann knappast publiceras förrän några framstående personer bestämt hävdade all del endasl var de båda försia alternativen som kunde diskuteras. Man var bara beredd atl debattera avvägningar mellan privat och offentlig konsumtion. Däremol kunde man inle, främst med tanke pä vårt ekonomiska läge, tänka sig alt också debattera en arbetstidsförkortning för 1980. Den enda förkortning av arbetstiden man ville tala om gällde femveckorssemesterns genomförande.

Liksom både långtidsutredningen och sysselsältningsulredningen anser del socialdemokratiska kvinnoförbundet alt arbete ål alla är viktigast. I vårt familjepolitiska program liksom i dess fortsättningar har vi slagit fasl alt arbeiet är grunden för all välfärd. Varje människa måste ha rätt atl efter förmåga della i arbetet. Varje människa har rätt lill elt arbete som kan upplevas som meningsfulll. Men arbele ål alla är - trots alt många säger atl det råder politisk enighet om delta - ingen självklarhet i alla politiska läger. Vi behöver inle titta särdeles långt utanför våra gränser för att upptäcka politiker som är mer måna om balansen i utrikeshandeln än om sysselsättningen. Man betalar hell enkell människor för att de skall gå arbetslösa.

För socialdemokratin är arbete ät alla det väsentliga. Men vi förordar inte sysselsättningsökning till varje pris. Vi bör även fråga oss vilka behov av varor och tjänster vi har i framliden. Därför kan jag instämma i både sysselsällningsutredningens och långtidsutredningens slutsatser all vi har störst behov av verksamheten i den gemensamma sektorn. Vi behöver bällre sjukvård samt mer och bättre omsorg om barn och gamla. Detla är i dag viktigare än fler varor för privat konsumtion. Vi bör därför förespråka ett alternativ med låg ökning av den privata konsumtionen - ungefär 2 9n bör vara tillräckligt. Dä har vi möjlighet alt uppfylla åtagandena för bättre pensioner och liknande. Det ger också arbetsmarknadens parter möjlighet att förbättra främst de lågavlönades situation. Vi kan hell enkelt inte tillåta en privat konsumtion av samma omfattning som under senaste femårsperiod. Då kan vi inte uppfylla våra löften på den offentliga sektorn.

Jag tror inte heller atl vi såsom konsumenter främst önskar oss mer privat konsumtion. En SIFO-undersökning i fjol visade ju alt man helst ville salsa ökade resurser på sjukvård, åldringsvård och barntillsyn. Därefter prioriterades frilid, miljö och utbildning.

För att kunna ge bättre sjukvård samt mer och bällre omsorg om barn och gamla krävs arbetskraft. Finns den hos oss? Ja, vi vel alt många är registrerade såsom arbetslösa, både män och kvinnor. Det är framför alll kvinnorna som står utanför arbetsmarknaden. Del visar både långtidsutredningen och sysselsältningsulredningen. Bara ett par exempel. Om alla kvinnor i hela landei skulle få samma chans lill jobb som kvinnorna i Slockholm, behövs 300 000 nya Jobb. Om kvinnorna i hela landei skulle ha samma chans till arbeie som männen, ja, dä måste vi skapa 700 000 nya arbeten.

För att klara våra åtaganden inom den offenlliga sektorn har vi bara en arbetskraftsresurs att tillgå. Den finns bland kvinnorna. Men om kvinnorna skulle öka sin fdrvärvsintensitet på samma sätt som under senare år, skulle deras antal pä arbetsmarknaden öka med ca 160 000, och del räcker knappast för att vi skall hålla våra löften om 100 000 daghemsplatser samt 50 000 platser i fritidshem inom fem år och dessutom ge bättre omsorg om de gamla.

I detta läge mäste vi fråga oss vad vi kan göra för atl t. ex. fler gifta sjuksköterskor, förskollärare och andra skall trivas pä arbetsmarknaden. Någol entydigt svar finns inle. Vi vel all del måste lill ett helt batteri av åtgärder för att både mor och far i en familj skall kunna kombinera hem- och förvärvsarbete. Därför kommer satsningen på bällre barnomsorg och förbättringar inom föräldraförsäkringen all ha slor betydelse. Men det räcker inte, och det är ingen tillfällighet all Just det socialdemokratiska kvinnoförbundet så hårt driver frågan om en förkortad arbetsdag för alla.

Del är kvinnorna som hämmas av att männens villkor präglar arbetsmarknaden, politiken och vad ni vill. Främst kvinnorna upplever omöjligheten att kombinera heltidsarbete, familj och samhällsengagemang.

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

173

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Visst förändras attityderna successivt. Praktiskl politiska reformer har här hjälpt till att förändra förhållandena. Föräldraförsäkringen har gjorl det möjligt för en far att praktiskt klara barnomsorgen. Särbeskallnings-reformen var av avgörande betydelse för alt både hon och han i familjen skulle välja förvärvsarbete. Exemplen kan göras mänga. Men nu mäste vi gå vidare i det politiska reformarbetet och underlätta för familjerna alt fungera i ett samspel tillsammans. Långtidsutredningen visar all det finns visst utrymme även för förkortningar av arbetstiden under denna femårsperiod. Vi skall bl. a. genomföra fem veckors semester näsla år. Och sedan - i slutet av 1970-talet - borde det vara dags att börja debattera del stegvisa genomförandet av sex timmars arbelsdag för.alla. Hittills har vi f ö. under föregående femårsperioder i regel förkorlat arbetstiden med 2,5 timme.

Tänk er vad som skulle hända om kvinnorna bara för en enda dag slutade att arbeta! Jag tror att vi alla är sams om att kvinnornas deltagande i arbetslivet är helt omistligt. Vill vi ha en ekonomisk tillväxt på det sätt långtidsutredningen tänkt sig, är samhället beroende av kvinnorna. Eftersom kvinnorna ställer villkor numera, måste vi ta hänsyn också till deras krav. Sextimmarsdagen har vunnit bred anslutning, främsl därför all den är en av de viktigaste förutsättningarna för att en ny arbetsfördelning mellan män och kvinnor skall bli möjlig både i arbetslivet och i hemmet.

Hen jordbruksministern LUNDKVIST;

Herr lalman! Herr Larsson i Borrby ställde några frågor lill mig som hade med budgeten att göra. De frågorna fär vi väl tillfälle atl diskutera i etl senare sammanhang, men han gjorde också ell påstående som jag inte kan låta stå oemotsagt. Han påstod alt statssekreteraren i jordbruksdepartementet hade agerat för en tolalsocialisering av marken. Del påståendet är felaktigt. Det har förekommil lidigare, det har offentligt dementerats, och jag vill på nytl upprepa att påståendet är felaktigt.

Samtidigt vill jag säga till herr Larsson i Borrby att den inställning som statsministern har tillkännagivit i dessa frågor på regeringens vägnar kommer all gälla både före och efter valet, oberoende av valutgången.

174

Herr LARSSON i Borrby (c) kort genmäle:

Herr talman! Mot bakgrunden av den uppgift som statsrådet lämnat vill jag ändra min frågeställning och säga så här: Om LO-teoretikerna och ordföranden, nuvarande statssekreteraren, i den arbetarkommun som väckte motionen till partikongressen skulle fortsätta atl hävda del här kravet, vilkel besked har dä statsrådet alt lämna? Det beskedet har vi fåll nu, väldigt kortfattat visseriigen, men jag vill ändå konstalera atl det är ett utomordentligt värdefullt besked att statsrådet i likhet med slalsministern tvärsäkert och utan några reservationer tar avstånd från de mera radikala och för oss litet underliga tankegångar som har figurerat på senaste tiden i debatten.

Herr jordbruksministern LUNDKVIST:

Herr lalman! Jag skulle nog vilja uppmana herr Larsson i Borrby alt inle fortsätta att argumentera med stöd av insikt om vad som hänl inom vårt parti som han uppenbariigen inle har. Det går nämligen lill så att man motionerar till partikongresser. Arbetarkommunerna har att yttra sig över motionerna och kan vidarebefordra enskilda motioner till kongressen. Den som dä är ordförande i arbetarkommunen har naluriigtvis att underteckna den skrivelse med vilken en motion förs fram till kongressen. Det innebär ju inte något ställningstagande från arbetarkommunordförandens sida till frågan.

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

Herr LARSSON i Borrby (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag är naluriigtvis hell beredd att ta bort den faktor som statsrådet nu berör ur sammanhanget. Men kvar står ändå att en grupp inom LO har krävt total marksocialisering. Del går väl inte atl vifta bort dem också.

Herr jordbruksministern LUNDKVIST:

Herr talman! Jag vel inte hur många gånger herr Larsson i Borrby behöver få besked. Han har fått besked från statsministern och det är ett besked som jag ansluler mig lill. Det är väl regeringens ståndpunkt i den här frågan vi har att diskutera i dag, i den mån den aktualiseras. Herr Larsson i Borrby insinuerade atl vi skulle ha en ståndpunkt före valet och kanske en annan efler valet. Den typen av politik brukar inte vi företräda. Därför har jag tillbakavisat även den insinuationen.

Hen JOSEFSON (c);

Herr talman! I den politiska debatten i dag intar närings- och skaltepolitiken en framträdande plats. Oron för framtiden och osäkerhten inför den ekonomiska politikens utformning gör alt förelagarna är tveksamma vid framtidsplaneringen i det egna företaget. Den snabba inflationstendens som präglat de senasle åren skapar problem på många områden. Omläggningen av skattesyslemel från direkl till indirekt skatt -här inräknat arbetsgivaravgifter av skilda slag - har också medfört betydande problem.

Skatt efter bärkraft är grundregeln för den direkta inkomstbeskattningen. Vid den indirekta beskattningen och särskilt vid användandet av arbetsgivaravgifter som inkomstkälla blir det inte bärkraften ulan den i företaget gjorda arbetsinsatsen som blir underlag för beskattningen. Detla är enligt min uppfattning en orimlig beräkningsgrund, Slora kapitalstarka förelag med stora möjligheter till automalisering fär per producerat värde en mycket begränsad beskattning eller avgiftsbeläggning.

Serviceföretagen, häri inräknat den kommunala servicen, liksom verksamheten hos de mindre förelagen är i regel mycket arbeiskraftsintensiva. De kräver, med andra ord, en mycket större manuell insals. Vi i centern anser därför atl arbetsgivaravgifterna har en felaktig utformning och om

175

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

176

de skall finnas kvar, sä bör det bli en annan utformning - en differentiering av dessa avgifter.

Riksdagen har ju också begärt en utredning av denna fråga, bl. a. med utgångspunkt i centerns syn och vi förväntar nu ett förslag i denna riktning från förelagsskalteberedningen.

Men det fär inte dröja för långe innan förslag framläggs. Oron och olusten i förelagsleden växer och intresset för all bli företagare minskas alltmer. Vi måste stimulera intresset att bli företagare. Initiativet och nyskapandet som så ofta finns inom de mindre företagen är så värdefulla för den framtida utvecklingen atl vi här skall vara måna om och söka utvidga intresset för detta område.

I della sammanhang kan jag inte förbigå den fråga som så ofta debatterats här i riksdagen, nämligen företagens uppgiftsskyldigheter. Alldeles särskill aktuell är den frågan i dessa dagar när uppgifter i mängd skall lämnas. Nog skulle samhället bättre kunna tillmötesgå kravet pä en begränsning av uppgiflslämnandet genom att sammanföra uppgifterna så att sedan olika myndigheler kunde hämta de uppgifter de behöver där. En begränsning och en förenkling av uppgiftslämnandel är nödvändig liksom en samordning. Därtill bör, som vi framhållit i en moiion från centern, inrättas en kontrollnämnd som har att pröva och kontrollera behovel innan en ny uppgiftsinsamling verkställs. Vi förväntar oss också att utredningsresultatet från den statliga utredningen snarast presenteras.

En förutsättning för atl vårt land snart åter skall komma i ekonomisk balans är att näringslivet ytterligare kan öka sin produktion. Stora anspråk ställs i dag på samhällel. Utbyggnad av den offenlliga sektorn kräver ökade resurser och likaså kraven pä förbättrad och högre standard. Därvid är en satsning pä näringslivet nödvändig. De stimulansåtgärder som regeringen föreslagil inriktas i huvudsak på den offentliga sektorn och på storföretagen. De mindre och medelstora förelagen svarar för den största delen av den sammanlagda produktionen. Därför är det enligt cenierns uppfattning nödvändigt atl också för denna grupp skapa bättre förutsättningar för ulveckling och nyskapande. Kapitalresurserna mäste väsentligt förbättras. Företagareföreningarna bör få bättre möjlighet att biträda förelagen med krediter, service och rådgivning. Stimulansåtgärder bör ulformas så alt de mindre och medelstora förelagen behandlas likvärdigt med storföretagen. 1 anslutning härtill har också centern krävt att investeringsavdragen skall höjas till 20 96 med elt motsvarande bidrag på 8 96 därest ett företag inte kan utnyttja avdragsrälten.

Men därtill kräver centern att ett tioprocenligt invesleringsavdrag och motsvarande bidrag skall utgå vid byggnadsinvesteringar. Regeringen har tidigare vidtagit åtgärder för atl stimulera byggnadsinvesteringar inom den offentliga sektorn och för storföretagen genom frisläpp av investeringsfonderna. Cenierns krav är därför väl motiverat både ur sysselsättnings- och rättvisesynpunkt. De mindre och medelstora företagen har, som jag lidigare sagt, en slor belydelse för den samlade produktionen och vi bör slå vakl om deras existens och den initiativkraft och idérikedom

som präglar denna företagargrupp.

Den omläggning av skattesyslemel som skett under 1970-lalel har pä många sätt åstadkommil problem för förelagarna - alldeles specielll för den grupp som redovisar sin inkomst av rörelsen som fysisk person. Avdragsrätten för arbetsgivaravgifter fär inte utnyttjas förrän ärel efter del inkomstår varpå avgifterna baseras och därtill las avgifterna ut pä inkomster före avdrag av nämnda avgifter. Det innebär atl denna grupp rörelseidkare betalar högre arbetsgivaravgifter än andra. Och med den starka höjning av arbetsgivaravgifterna som skett under de senaste åren ter sig denna utformning av avgiftsreglerna som direkl orällvis och slötande. Även denna fråga är under utredning och här måste redan i år ett förslag framläggas och beslut fattas så att liknande regler blir gällande oberoende av om beräkningen gäller företagare eller löntagare.

Generationsväxlingen och kapitalbeskattningen är ett annal problem som ofta diskuteras och som också berörts under debatlen här i dag. Under del senaste halvåret har ett myckel stort antal familjeföretag sålls till storföretag. Della är en oroande ulveckling och åtgärder bör vidtas för all underlätta generationsväxlingen och över huvud taget begränsa kapitalbeskattningen på det till företagen bundna kapitalet. Riksdagen har såväl 1974 som 1975 gjort uttalanden i denna riktning och vi anser del angelägel att förslag lill åtgärder ocksä här snarast presenteras. Genom inflationen skarps ständigt kapitalbeskattningen rent automatiskt. Ändringar av procentsatser och beloppsgränser har varit obetydliga och motsvarar inle alls den automatiska skärpning som inflationen har medfört.

Herr talman! Del finns en mängd skattefrågor som kommer att prövas av årets riksdag: sambeskattningens utveckling, fåmansbolags beskattning och realisationsvinstbeskattningen - för att bara nämna några. Därtill finns, som jag tidigare nämnl, etl flertal andra frågor om avgiftsuttag och skatter som väntar på sin lösning. Del är därför angelägel all riksdagen under 1976 verkligen får tillfälle att ta ställning lill några av de mesl angelägna frågorna - som är betydelsefulla för alla men alldeles specielll för de mindre företagarna.

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Herr TRÄFF (m):

Herr talman! Del behövs väl ingen speciell motivering för atl ta lill orda i denna debatt men det finns tillfällen när man pä ell alldeles speciellt sätt känner sig som part i målet. När vi nu under ell antal limmar har ventilerat problematiken kring ekonomi, näringspolitik och skatter känns det naturiigl för mig all försöka bidra med några synpunkter. Jag gör det i min egenskap av egen företagare, som förtroendevald i arbetsmarknadsorganisationer och självfallet som ledamol av denna lagstiftande församling.

Jag skall, herr talman, försöka att något mera konkret beröra en del akuta företagsproblem. Del har visserligen i ganska svepande formuleringar sagts mycket som är rikligt och även fällts en hel del myckel älskvärda ord om företagen och företagsamheten men kanske inte fram-

177

12 Riksdagens protokoll 1975/76:59-60

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

178

förts sä myckel av konkreta förslag.

Vi har bildligt lalal studerat balansräkningen för AB Sverige för 1975 och konstaterat alt den väl, enkelt uttryckt, redovisar ell förlustår eftersom vi kunnal notera en ökad låneskuld lill utlandet. Man har också funderat över hur det skall gå i fortsättningen och tämligen enhälligl kommit överens om all del hänger på näringslivet och dess möjligheter all klara sig i den internationella konkurrensen.

Hur skall vi dä komma igenom den konjunktursvacka som har beskrivits av flera tidigare talare? Man har väl i allmänhet hafl den föreställningen all en konjunkturförsämring är en tillfällig företeelse, och den som nu inträffat har inte varil oförutsedd. Mänga ekonomer och andra har pekat pä riskerna för den situation som vi nu befinner oss i. Men Jag tror att man måste sälta in denna i elt längre perspektiv, eftersom den fält en alldeles speciell karaktär. Denna konjunkluravmallning sammanfaller nämligen med en myckel kraftig lönsamhetsförsämring för det svenska näringslivet, och delta är inle minsl förorsakat av åtgärder vidtagna av oss själva.

Starkt sligande kostnader för företagen har inle kunnat kompenseras i form av höjda priser. Del gör atl man på ekonomhåll har börjat kalla 1976 för den slora baksmällans är. Jag tror att vi, om vi inte bättrar oss, ocksä riskerar alt denna baksmälla kommer alt gå över i en långvarig kronisk huvudvärk, som kan medföra ell allvarligt avbrott i värt lands ■ tidigare sä positiva ekonomiska ulveckling.

Kostnadsökningarna för företagen är givetvis till en del av samma slag som de som drabbar även en enskild medborgare. Del är ökade energikostnader, telefonkostnader, hyreskostnader osv., men vad jag nu alldeles särskilt skulle vilja stryka under är de ökade arbetskraftskostnaderna. Därmed menar Jag både direkta löneökningar och ökningar av de avgifter som man tar ut av företagen på lönesumman, bl. a. 4 procentenheter i ren löneskatt.

Det är klart atl ansvaret för resultatet av den senaste lönerörelsen delas av flera - bl. a. av arbelsmarknadsparterna - men del är väl ingen tvekan om alt det allra tyngsta ansvarel i del här fallet ytterst vilar pä statsmakterna och därmed pä regeringen. När det gäller löneskatten och de övriga arbetsgivaravgifterna faller det alldeles övervägande ansvaret på den beslutande församlingen, alllsä på oss här i riksdagen eller våra föregångare.

Vad rör sig nu dessa ökade arbetskraftskostnader om? Ökningen är dramatisk; den är för industriarbetare ca 40 96 på två år, vilket är långl över del internationella genomsnittet. Jag kan försäkra, herr talman, att en företagare som nu har fått aviseringar om 1976 års preliminära arbetsgivaravgifter och som snabbi kan konstatera att de ligger 25 % över vad som var fallet för två år sedan, den företagaren och hans medarbetare har verkligen anledning att fundera över hur man skall kunna klara situationen.

Nu är del emellertid inte bara denna direkta höjning av kostnaderna

som är bekymmersam, ulan det finns också flera andra problem, som har aktualiserats påtagligt under den senasle tiden. Den svenska exportindustrin har, såsom framgår av bl. a. budgetpropositionen, tappat marknadsandelar. Det beror pä atl man inte har orkat följa med i konkurrensen. Delta har i och för sig ingenting med en allmänl försämrad konjunktur all göra utan pä atl dislansen i förhållande till konkurrenterna har minskat. Om man däremot hade kunnat hålla sin konkurrenssituation oförändrad i förhållande till åren 1973 och 1974, skulle del ha kunnat betyda en exportökning mellan 1975 och 1976 på ungefär 10 "i>.

En annan bekymmersam utveckling som kan iakttas - och som också är elt sätt atl beskriva den här kostnadsutvecklingen - är arbetskostnaden per producerad enhet. Under en tioårsperiod mellan 1963 och 1973 låg vi något lägre än genomsnittet för västländerna i övrigt - vi hade mellan åren 1963 och 1973 en ökning, räknad i procent frän föregående är, på 2,7 i årsgenom.snitt, under det all OECD-väriden och EG-områdel låg pä 3,2. År 1974 hade vi fortfarande en någol lägre ökning, 11,2 96 mot 13,8 - nu märker ni att vi hade kommil in i en inflationsekonomi, eftersom värdena ökat avsevärt. År 1975 däremot slog utvecklingen om helt: då klarade sig våra jämförelseländer med en ökning på 12,5 % under det atl vi ökade frän 1974 lill 1975 med 25 96, och för 1976 måste vi räkna med en arbetskoslnadsökning per producerad enhet på 13 96, under det att våra jämförelseländer stannar på halva det värdet, nämligen pä 6,5 96.

Men del är inte bara produktiviteten som sjunker, ulan även produktionen per arbetstimme. För tillverkningsindustrin sjönk produktiviteten mellan 1974 och 1975 med 2 96. För är 1976 räknar konjunkturinstitutet faktiskt med en ökning, men man tror inte alt den skall bli mer än 2-2,5 96, som alltså bör jämföras med den irendmässiga ökning på 6 "o som vi hade underdel lidigare 1970-lalet. Även långtidsutredningen räknar med en väsentligt långsammare takt i produktionsökningarna under resten av 1970-talet. Det betyder att man inte kan täcka nya slora arbetskraftskostnadsökningar genom snabba produktionsökningar. Detta ter sig minst sagl bekymmersamt, eftersom vi redan nu kan notera att vi förmodligen intecknat kostnadsökningar för 1977 pä någonting mellan 8 och 12,5 96, om man räknar med normala värden.

Herr lalman! Vad kan vi nu gör ät delta? På längre sikt måste man efteriysa det sunda förnuft som finansministern talade om här för en stund sedan, och jag skall inte i del fallet vara alltför kategorisk. Däremot skulle jag vilja föra fram etl förslag som på kortare sikt skulle kunna ge företagen det slöd som de behöver i den här situationen. Det är en tanke som har väckts från flera håll, nämligen all man temporärt skulle sänka företagens kostnader genom att ta bort den 4-procentiga löneskatten. Både näringslivsekonomer och politiker har varit inne på den idén, men hittills har den avvisats antingen av förslagsställarna själva eller av föreirädare för regeringspartiet med motiveringen att löneskatten är inräknad i avtalsuppgörelsen. Skulle man ändra den, skulle det därför innebära alt de fackliga organisationerna kom tillbaka och gjorde gällande

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

179

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

180

alt de skulle ha moisvarande lönehöjning i stället.

Jag vill, herr lalman, bestämt bestrida atl del föreligger något som helst formellt samband mellan löneskallen och de uppgörelser som har träffats i anslutning lill avtalsrörelserna. Den historiska utvecklingen är nämligen följande: 1969 fick vi den första procenten. Del skedde dä vi övergick från den tidigare omsättningsskatten till en mervärdeskatt. Sedan fick vi en ny höjning den 1 Januari 1971. Den höjningen försökte arbetsgivarparten alt avräkna i kalkylerna, både med LO och med tjäns-lemannaorganisationerna. Elt utslag i en skiljenämnd inom försäkringsbranschen visade emellertid all man inte skulle kunna göra del, och mot den bakgrunden avstod man från att räkna in den. Den har alltså aldrig varil med i avräkningsmatematiken. Den sista fördubblingen, från 2 lill 4 "i), ;5kedde - som vi kanske minns - den I januari 1973. Den var resultatet av ell riksdagsbeslut. Sedan de borgerliga partierna hade förkastat eu förslag från finansministern om all höja mervärdeskatten beslöt riksdagsmajoritelen i stället att höja arbetsgivaravgiften. Della inträffade alltså mill under det alt avtalsparterna hade elt löpande treårsavtal. 1973 var nämligen det tredje avtalsåret i den uppgörelse som hade träffats i juni 1971. Det fanns alltså inga tekniska möjligheler att beakta den här höjningen inom den allmänna ramen eller åsladkomma någon avräkning i samband med avtalets lillämpning för 1973. Som vi kanske också minns resulterade detta i en mycket allvarlig protest från Arbetsgivareföreningen vid dess stämma 1972.

Det är alltså, menar jag, inte rikligl att koppla ihop löneskatten med avtalsrörelserna. Jag har därför svårt alt tro all våra ansvariga fackliga organisalioner skulle la etl slopande av den lill intäkt för att begära ytterligare löneökningar.

En sådan ålgärd skulle däremot ha utomordentligt goda effekter, såvitt Jag förslår. Den skulle kunna vidtas snabbt. Den skulle fä omedelbar effeki. Den är administrativt och tekniskt enkel atl genomföra. Den skulle utan tvivel hjälpa företagen all klara sysselsättningen under 1976, och det är ändå det som är mest intressant jusl nu.

Våra svenska arbetskraftskostnadshöjningar för industriarbetare skulle under detla är i sä fall bli lika med de ökningar som man räknar med kommer atl inträffa inom OECD- och EG-genomsnittel. Det betyder atl vi i varje fall i någon mån förbättrar - eller återställer - vår internationella konkurrenskraft med en chans all återta nägot av de förlorade marknadsandelarna.

Vidare måste del rimligen innebära en dämpning av prishöjningarna, och del borde bli lättare för SPK alt komma till tals med företag som känner sig tvingade alt höja sina priser för alt få täckning för de ökade kostnaderna. En sådan ålgärd kommer inte att påverka de enskilda löntagarna. Den berör ju inte deras inkomsl- eller sociallorsäkringssida. Den får inga fördelningspoliliska effekter, lill skillnad frän en devalvering som ju också har tänkts som etl instrument i koslnadsbekämpnings-sammanhangen.

Del är klart alt åtgärden får budgelmässiga konsekvenser, och Jag kan väl förslå alt finansministern i del fallet känner bekymmer. Men Jag föreställer mig all de skall kunna bli förhållandevis begränsade, eflersom man Ju här får en dubbel effekt. Bättre sysselsättning ger mindre kostnader och ökade skatteintäkter.

För samhället i dess helhet, herr talman, är ju arbetskraften en fast koslnad.

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Hen FORSLUND (s):

Herr talman! Den framtida energipolitiken blir utan tvivel en fråga som kommer atl debatteras i den stundande valrörelsen. Det är nu snart ell år sedan frågan senast debatterades i den här kammaren. Jag vill därför i mitt inlägg la upp debatten kring sysselsättningen och vårt behov av energi - specielll mot bakgrunden av centerns energipoliliska program om 400 000 nya arbetstillfällen. Jag vill knyta an mill inlägg lill den aktuella situation jag känner till i min egen kommun Sundsvall och i Västernorrlands län, som är elt hårt drabbat län när del gäller förlorade arbetstillfällen.

Man brukar tala om all vi i Västernorrland befinner oss i "landets veka liv" - i och för sig elt icke så märkligt påstående. Vi har en industristruktur som är konjunkturkänslig och alltjämt kommer att vara det. Rationaliseringen inom skogsbruket kommer att fortsätta. Vi har en betydande undersysselsätlning, och del fattas 8 000 arbetstillfällen för alt värt län skall få en lika hög sysselsättning som landet har i genomsnitt.

Självfallet är vi därför skeptiska till cenierns påslående all "del finns ingel direkt samband mellan sysselsättning och energiförbrukning".

I Sundsvallslrakten finns det många energislukande industrier. Vi har hela cellulosaindustrin, KemaNord och Gränges Aluminium. Gränges i Sundsvall förbrukar lika myckel elström som hela Göteborg.

Den svenska aluminiumindustrin svarar för 4 9;, av den totala elströmsförbrukningen. Av den lolala bränsleförbrukningen ligger 2 7™ på aluminiumindustrin.

Givelvis måste alla möjligheler lill energisparande åtgärder prövas. Men om vi vill ha aluminiumprodukler både för vårt eget behov och för export, mäsle vi vara beredda all tillgodose den industrins behov av energi. För smälteleklrolysen behövs elenergi. Smältningsprocessen inom aluminiumindustrin kräver stora mängder elenergi.

Gränges Aluminium i Sundsvall planeraren utbyggnad av anläggningen. Totalt beräknas den kosta 300 milj. kr. Produktionen skall ökas från 85 000 lill 135 000 ton aluminium per är. Uibyggnaden ger ell hundratal nya jobb. Under utbyggnadsliden beräknas 150 personer få sysselsättning. Projektet är utomordentligt energikrävande, och jag vet inte om det ryms inom det energiprogram som nu lagts fast av riksdagen.

Sundsvalls kommun har slällt sig positiv till utbyggnaden. I denna undersysselsaita region av landei är man givetvis angelägen all kunna

181

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

skapa fler jobb.

Centern har inte framfört några speciella synpunkler pä den planerade utbyggnaden. Ingen cenlerröst har höjts för alt stoppa projektet med hänvisning lill den höga energiålgången. Ingen centerröst har heller höjts för alt energi programmet skall utökas med hänsyn lill en utbyggnad av aluminiumverket. En sak är klar, nämligen au med cenierns energiprogram blir del ingen utbyggnad av vare sig Gränges eller nägot annat företag i vår region. Men nog vore del renhårigt om centern gav ell besked: Okej, vi accepterar uibyggnaden av Gränges anläggning i Sundsvall och vi är beredda att medverka till alt företagel tillförsäkras den elenergi det behöver. Och dä duger det inte att hänvisa lill vindkraft som inte finns och som aldrig kan bli annal än en marginell resurs.

Herr Sjönells idé om jordvärme skulle inte heller trygga det energibehov vi har. Det är bara i Skåne som det finns en teoretisk chans att förverkliga den tanken. Jordvärmen kan alltså avföras som elt alternativ för oss i Väslernorriand.

Vattenkraften räcker inle lill för alt behoven skall kunna tillfredsställas. Och kärnkraften accepteras, som bekani, inte av centern!

Del går inte atl ge löften om fler Jobb och fler industrier och samtidigt stå för en energipolitik som omöjliggör skapandet av jobb och industrier i den utsträckning som det här måste bli fråga om. Cenierns tystnad kanske fär tolkas på del sättet att centerpartisterna är direkta motståndare lill all del sker en utbyggnad exempelvis i Sundsvall, sä atl fler människor där fär sysselsättning? Partiet kanske vill sälla stopp för sådana projekt som ger nya jobb? Del kanske är på del sättet energiekvationen skall lösas?

Milt exempel är bara elt av många. För oss är industrin betydelsefull och varje utbyggnad välkommen.

Det är väsentligt all centern lämnar besked före valet; Accepterar man en utbyggnad av energikrävande industri eller inle? Om centern säger nej har partiet sagt Ja till fortsatt undersysselsätlning och i realilelen dödförklaral det egna programmet om fler Jobb. Om centern säger Ja här så har partiet sagt nej lill de egna luftiga energiprognoserna.

Energidebatten är oftast teknisk: man talar om lekniska benämningar pä energimängder, olika former av kraftverk osv. Men den debatlen har en direkt förankring i människornas vardag - deras inkomsler, deras jobb, deras frilid. Därför är det nödvändigt att omvandla lekniska termer och ställningstaganden i procenl lill konkreta fall. Många kräver besked. Och låt det inle bli etl leoreliskl-tekniskl bidrag, lika dunkelt som en höstnatt, ulan lål det bli ell rakt, konkret besked lill alla de människor som är beroende av atl del skapas fler Jobb inom Sundsvallsregionen. Finns i del läget något annal alternativ än all hell realistiskt se sanningen som den är och ansluta sig lill regeringens och riksdagsmajoritetens energiprogram som elt minimum?

182

I della anförande instämde herr Olsson i Timrå (s).

Hen WENNERFÖRS (m):

Herr talman! Jag vill utnyttja talerälten i dag för atl säga några ord om en av detla riksmötes största frågor. Jag länker på det förslag lill lag om medinflytande på arbetsplatsen som regeringen remitterade till lagrådet den 19 Januari och som vi riksdagsmän skall få pä våra bänkar i slulel av mars.

Lagrådet skulle egentligen ha fåll förslaget på remiss redan i höstas, men av orsaker som Jag bara kan gissa mig lill hade regeringen väldigl svårt att fatta slulgilliga beslut om förslagets utformning och innehåll.

Den nya medinflylandelagen är sannerligen ingen småfråga för del svenska arbetslivet. Kanske kommer vi om några decennier alt tala om den som en lika betydelsefull milstolpe för arbetslivet och arbetslivets människor som Saltsjöbadsavtalet. All sälta sig in i vad lagen innebär kräver sin person. Ulredningsbetänkandet omfattade ca 1 000 sidor. Språket i betänkandet var så gott som obegripligt för de flesta och lagtexten var svår atl förstå för vanligt folk. "Demokrati på arbetsplatsen" hette betänkandet, vilkel nästan kunde uppfattas som ett hån. Nog borde väl ett förslag i Sveriges riksdag om demokrali kunna läsas av de människor som demokratin gäller.

Nu säger ryktet att förslaget som gäll pä remiss till lagrådet omfattar ca 400 sidor. Del sägs också atl lagtexten och all annan text i förslaget inle har blivit lättare att ta del av för vanligt folk. Om det är så, vill jag be arbetsmarknadsministern att låta den där nyanställde språkmannen i kanslihuset göra vad han kan för att den kommande propositionen skall bli så begriplig som möjligl för så många som möjligl. Det är elt krav som har med demokrati att göra.

Den 19 januari överlämnades alltså förslaget till lagrådet. De riksdagsmän och många andra utanför detla hus som är engagerade i och intresserade av frågan Irodde alt vi samma dag skulle få ta del av förslaget. Men sä blev det inte. I mitten av februari skall förslaget finnas i tryck har del sagts. Med den vanliga förseningen kan vi väl räkna med att fä studera förslaget och diskutera det internt någon gång i slutet av februari eller kanske i början av mars. Sådana här förseningar är vi vana vid. Atl diskutera förslaget utanför riksdagshuset blir det inte mycket tid lill. Delta är beklagligl tycker jag, för sakens skull, för demokratins skull. En så stor och viktig fråga för de enskilda människorna ute pä arbetsplatserna skall inle hafsas fram i lidsnöd.

Jag kan således inle gå in i någon detaljdiskussion om förslaget. Jag förfogar bara över ett kortfattat pressmeddelande med synnerligen knapphändig information om de olika delarna i förslaget.

Jag vill i stället beröra några principer som bör ligga i botlen för diskussionerna, inte bara här utan också ute på arbetsplatserna. Över huvud taget är det viktigt alt man ute i företagen och på arbetsplatserna i den offentliga sektorn redan nu skaffar sig handlingsberedskap inför de förhandlingar som skall starta efter riksdagens beslut i maj månad. Lagen skall Ju träda i krafl den 1 januari 1977 är det sagl.

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

183

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

184

Man kan inte över en natt radikalt ändra arbetssätlet på en arbetsplats. Inle ens en ny lag eller en ny avtalsuppgörelse pä det här området kan få den omedelbara följden. Ett samarbeie som inte bara grundar sig på ökad information och ökat samråd ulan också innebär ökat medbestämmande måste mogna och växa fram. Och det är inte chefen eller ar-betsledaren som en dag skall bestämma alt fr. o. m. i dag är demokratin införd på del här Jobbet. Nej, erfarenheten - inle minsl från det företag där jag arbetar när jag inte är här i huset - säger mig att samarbetet och demokratin på arbetsplatsen måste börja med det säll på vilkel vi ser pä varandra som människor och som arbetskamrater. Att man t. ex. har den principiella grunduppfaltningen alt alla människor på arbetsplatsen vill ha etl engagerande arbete är synnerligen betydelsefullt. Hur skall en medarbetare som inte har en sådan grunduppfatlning klara de nya samarbetsformerna?

"Den där Jobbaren, förstår du, han vill inle jobba. Han vill bara göra del minsta möjliga. Ständigt måste jag kontrollera honom och tillrättavisa honom." Vi känner igen de tongångarna, liksom följande: "Vad är det för idé all jag lägger ned en massa onödigl jobb pä information och sätter upp papper på anslagstavlan? Inle läser de etl sådant meddelande. Nej, de struntar i det." Min erfarenhet säger mig all del är med dessa och liknande grundproblem man måste börja.

Både ordföranden och vice ordföranden för fackklubben i Handels på del stora centrallagret i det förelag där jag arbetar i Haninge söder om Stockholm understryker för den som vill höra på alt en av orsakerna till det goda samarbetet - man kan säga att S 32-frågorna redan är överspelade på denna arbetsplats; här jobbar vi redan efter den nya lagens anda - är atl man för några år sedan började försöka lära sig att lala med varandra. Förr talade vi //// varandra, säger de båda personerna i den här fackklubbens ledning. När man började kunna tala med varandra gick del alll lättare att lära känna varandra som människor, att förstå och respektera varandra och all t. o. m. lycka om varandra.

Jag vill peka också pä en annan grundprincip som man pä en arbetsplats bör diskutera inför del nya som lagstiftningen kan innebära. Jag anser alt målel bör diskuteras. Har de anslällda och förelagsledningen samma mål? Vill man lösa arbetsuppgifterna sä och sköla jobbet så all företaget går bra, dvs. går med vinst? Ja, alt företaget går så bra att de anslällda känner trygghet i anställningen, inte bara på kort sikt utan på lång sikt, och dessutom alt företaget går så bra att de tjänar bra?

Självfallet bör man också diskutera vad som kan skilja belräffande målet för de anställda och ägarna. En diskussion om detta är verkligen väsentlig, inte minst med tanke pä den pågående debatlen om vårt näringsliv och dess framtid.

Jag mäste säga atl jag blev mycket förvånad när Jag flck veta vad som lärs ut på LO;s kurser för de anställdas representanier i bolagsstyrelser. Såvilt jag kan se är det ingen ledamol inne i kammaren som tillhör LO-ledningen. Men eftersom så många LO-medlemmar är kol-

leklivanslulna lill det socialdemokratiska partiet kan väl ändå frågan ställas till de närvarande socialdemokraterna: Instämmer ni i följande budskap ur Ekonomi i företaget -en handledning för löntagarrepresentanter i styrelser, vilken används som katekes pä dessa LO-kurser:

"Ur samhällelig synvinkel medför dock en hög soliditet atl företagen är mer oåtkomliga för samhällsingripanden, t. ex. åtstramningspoliiiksom syftar lill alt dämpa inflationsdrivande investeringar i en överhettad högkonjunktur. Dessutom kan hög soliditet och hög självfinansieringsgrad endast åstadkommas på elt säll-genom höga vinster, som tillfaller ägarna och sparas i företagel. Della strider mol lönlagarintressel, eftersom det medför vidgade förmögenhets-, inkomst- och klassklyflor i det svenska samhällel."

Jag lycker, herr lalman, alt della är uppseendeväckande. Och Jag skall be att få citera ytterligare en mening: "Frän flera synpunkler finns del alltså anledning alt från lönlagarhåll slälla sig skeptisk lill kapitalägarnas krav på hög soliditet och hög självfinansieringsgrad."

Tankar av delta slag lärs således ul på LO-kurserna. Med delta malerial kommer deltagarna pä dessa kurser tillbaka lill arbetsplatserna och skall där diskutera målen för verksamheten i företaget. Om de anställda i ell förelag, om de anställdas representanter i bolagsstyrelsen, om de anställdas representanter i företagsnämnd eller ekonomikommilté verkar inom företagel med en sä destruktiv grunduppfatlning, dä befarar jag att samarbetet inte blir av det slag som vi alla hoppas.

Nu kan jag berätta att Jag har träffat LO-medlemmar som har varil med på sädana här kurser och diskuterat detta men som lar avstånd från dylika LO-budskap. Senast i måndags kväll menade ordföranden i FCO i Falkenberg under en debatt att mina citat måste vara osanna. Och var de sanna, sade han, ville han inle instämma i LO-budskapel.

Vad säger socialdemokraterna i kammaren om det här? Instämmer ni i LO-budskapel all det är en fördel om företaget går dåligt, ty dä kan regeringen bättre konlrollera och gripa in och dessulom förhindras klassklyftor?

Herr talman! Med detta har Jag belyst den motsägelsefulla socialdemokratiska politiken av i dag. Utåt lalar man väl om företagsamheten. Man försöker dämpa debatten om socialisering, om löntagarfonder och om samhällsingripanden. Men internt låter del lydligen annorlunda. Internt och i kretsar som inte har kontakt med den hårda verkligheten ute i näringslivet diskuteras. Ja t. o. m. planeras, det socialistiska maktövertagandet.

Del vore ytterst beklagligl om medinflylandereformen skulle syfta lill en socialistisk konfrontation ule på arbetsplatserna. Om det är så, ge då i god lid besked härom. Jag är övertygad om all etl sådanl socialdemokratiskt besked kommer att få svar på tal.

Att människorna ule på arbetsplatserna vill ha ökad information, ökal samråd och ökad medbestämmanderätt är helt klart, och jag får väl vara med och tillstyrka det. Men Jag är övertygad om alt en ganska slor majoritet av löntagarna vill arbeta i företag som går bra, som går med vinst.

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

185

13 Riksdagens protokoll 1975/76:59-60

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

186

Hen WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag vill än en gång slå fast att den viktigaste samhällsfrågan är alt skapa full sysselsättning och trygga jobben. Vi vet all tillgången till etl meningsfulll Jobb har avgörande betydelse för anpassningen i tillvaron. Del är därför som problemet med de många arbetslösa är så allvarligt. Man kommer inte lill rätta med det problemet genom nägra programutlalanden, de må vara aldrig sä fina. Jag undrar förresten hur de mänga arbetslösa, f n. 64 000, känner det när de tar del av regeringspartiets programutfästelse "arbete åt alla". Hur upplever ungdomarna sin siluaiion, när de hänger på arbetsförmedlingen ulan atl fä ett arbete? Och hur reagerar de? Det går lätt att komma snett i en sådan situation. Del är lätt att finna del hela hopplöst. Därför är del sä viktigt att folkpartiels förslag om en ungdomsgaranti förverkligas. Vi ärju ocksä elt stycke på väg. Den statliga sysselsältningsulredningen sluter upp kring folkpartiets tanke i sill belänkande, och de politiska partiernas företrädare är där ense   Detta är glädjande.

Arbetet bestämmer i stor utsträckning hela vår livssituation. Det har att göra med sådana viktiga faktorer som självförtroende, livsinnehåll och livsmening. Men tyvärr är mänga arbetslösa f n. Enbart i mitt hemlän, Gävleborgs län, har vi 3 600 arbetslösa. Ytteriigare 3 800 har på grund av arbetslöshet hjälp av arbetsmarknadsstyrelsen till omskolning eller i beredskapsarbeten. Många har blivit förtidspensionerade.

Framför allt är del de direkl produktiva Jobben i jordbruk, skog, industri och byggnadsverksamhet som är för få. Och det är de jobben som minskar. Allt detla visar hur stort behovel är av en annan och bättre näringspolitik, en politik som stimulerar företagsamhet och möjliggör ett bättre utnyttjande av våra stora naturtillgångar och värt lekniska kunnande.

Del är ocksä angeläget alt skapa bättre regional balans. Där återstår ännu mycket att göra för all vi skall nä den målsättning som riksdagen har fastslagit. Pä den punkten hänvisar jag till den debatt som vi förde här i kammaren i går eftermiddag med industriministern.

Självfallet är utvecklingen inom näringslivet beroende av hur vi löser utbildningsfrågorna. Jag kan på den punklen hänvisa till vad herr Nordgren här sade för en stund sedan. Mitt i arbetslösheten finner vi hur vissa företag och branscher ropar efter kunniga jobbare. Det är nödvändigi att pä ett bättre sätt anpassa utbildningsutbudet till behovet på arbetsmarknaden. Mill åriigen återkommande krav på en förstärkning och förbättring av prognosverksamhelen när del gäller utvecklingen inom arbetsmarknaden förtjänar verkligen att tas pä allvar. För alt kunna anpassa utbildningsmöjligheterna till behovet av utbildning är det nödvändigt all äga så god kännedom om arbetsmarknadens utveckling som möjligl. Eljest famlar man i mörker och det sker misstag efter misstag.

Men tillgång lill etl arbele - även om del är myckel viktigt - är inle ensamt avgörande. Del är också viktigt all få elt arbete som man trivs med och som man upplever som meningsfullt - ett arbete som engagerar. Etl arbete som känns meningsfullt är varje människas rättighet, sade

någon häromdagen, och jag vill instämma i det.

Men vi ställer också många andra krav. Arbetet får inte skapa stress och inte på annat sätt vara hälsovådligt. Vi har också lärt oss att förstå arbetsmiljöns belydelse och är beredda atl avdela resurser för atl skapa goda arbetsmiljöer - liksom vi i övrigt fäster stor vikt vid miljöfrågorna. Arbetsmiljön spelar en central roll för den enskilda människans trygghet pä arbetsplatsen. Det är etl stort steg framåt all skyddsombudet fått en starkare ställning. Men det är angeläget all risker för den fysiska och psykiska hälsan sländigl uppmärksammas och avlägsnas.

Del är etl allvariigl memento att ohälsa på grund av en otillfredsställande psykisk miljö synes bli allt vanligare. Enligt en uppgift i pressen försöker 20 000 personer varje år ta silt liv på grund av problem i arbetslivet och 2 000 lyckas. Orsakerna kan vara många. Överkrav, dvs. att man ställer för stora krav på sin egen arbetsinsats, eller att arbetsgivaren gör del, är ett allvariigl psykosocialt problem. Underslimulans - känslan av att inle utvecklas, all ha ett meningslöst Jobb - kan vara lika svår. Det är mycket angelägel att tecken på psykisk ohälsa tas på allvar och all den psykiska hälsovården får tillräckliga resurser.

Vi upptäcker mer och mer att välfärd inte bara är en fråga om god ekonomi och mänga prylar - det är ännu mer en fråga om livskvalitet, livsinnehåll. Det är inte minst fråga om att kunna tillgodogöra sig mänsklig gemenskap och allt del värdefulla, som vi äger i vår nalur, vår kultur och vår religion. Människan lever som bekant inte allenast av bröd.

Ett människoliv kan vara förunderiigt rikt, men del kan spolieras eller bli till en börda. Det finns mycket i vår tillvaro, som kan verka i den riktningen. Det är ingen svårighet all peka på sådant som försämrar våra livsbetingelser och som vi därför måste värja oss emot. Dit hör bl. a. de s. k. bruksgifterna. Hur mycket ont har inle de åstadkommit? Jag tänker särskilt pä alkoholen. Det är sä sant som det är sagt: Alkoholfrågan är vårt största sociala problem.

Alkoholbruket går tyvärr ner i allt lägre åldrar. Stockholms skoldi-rektion publicerade nyligen en undersökning av Siockholmselevernas alkoholvanor, som visar att antalet elever som varit kraftigt berusade har fördubblats sedan 1967. Vidare har konsumtionen blivit vanligare i de yngre åldrarna. Man startar med mellanöl redan i ll-12-årsåldern för atl sedan övergå till starkare drycker. Förra året hade vi en större alkoholkonsumtion i vårt land än någon gång lidigare under 1900-lalet. Och ökningen fortsätter med 5-6 96 varje är. Om detta fär fortgå har vi i mitten av 1980-lalel fåll en fördubbling av alkoholkonsumtionen från 7,43 liter hundraprocentig alkohol per invånare förra ärel till ca 15 liter per invånare.

En norsk forskare har visal atl en fördubbling av konsumtionen leder till en fyrdubbling av antalet storkonsumenter av alkohol. Vad en sådan utveckling skulle innebära i fråga om fysiskt och psykiskt skadade människor, trasiga hemmiljöer, brustna äktenskap, ökade trafikolyckor och belastning på social- och sjukvårdsorganisationen vågar vi knappast länka

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Atlmänpohtisk deban

187

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

188

pä. Alla upplever vi risken av en sådan framlid som skrämmande.

Vi förstår också atl något mäste göras för att bryta denna ulveckling. Vi är mänga som ser oss om för all hitta åtgärder, som kan förhindra en fortsatt ökning av alkoholkonsumtionen och om möjligl tränga den tillbaka.

Självfallet behöver vi lagstiftningsälgärder i linje med vad som föresläs av alkoholpolitiska utredningen och i reservationer till dess betänkande. Jag förutsätter att de flesta av oss förslår, atl del behövs krafttag för att komma till rätta med alkoholproblemet. Men till detta får vi återkomma, när propositionen i frågan ligger på vårt bord.

Vad vi dessulom kan göra är att stärka de positiva krafterna i samhällel. Dit hör inte minsl folkrörelserna, som pockar på ökal intresse från den lagstiftande församlingens sida. Men det gäller ocksä atl skapa nya attityder. Det mäsle bli samhällstillvänt, fint, au säga nej lill alkohol. Av-glorifieringen av alkoholen måste bli mer än vackert tal. Omsorgen om medmänniskan, och jag tänker då särskill på ungdomen, måste på etl bättre sätt komma lill uttryck. De starka fär finna sig i restriktioner och ökade bördor för all hjälpa de svaga och dem som råkat illa ul.

Samtidigt gäller del att satsa på förebyggande älgärder. 1968 riktade dåvarande chefen för SÖ, Hans Löwbeer, en utmaning mot de ansvariga i samhället, som jag för min del aldrig kommil förbi. Han påvisade bl. a. alt skolans möjlighet att påverka attityder och beteenden hos de unga är beroende av den inställning som samhällel i övrigt har, skapar, understöder eller fritt låter komma till uttryck. Varje dag, skrev han, från det eleven har lärt sig läsa och långl innan han uppövat sin förmåga till kritisk och självständig bedömning, utsätts han för ell enormt kraftprov i det här avseendel, när han möts av del av samhällel accepterade opinionstrycket. Hans Löwbeer visade på de väldiga summor som satsas på reklam för bruksgifterna, hur psykologiskt utstuderad den reklamen är och hur litet samhället är berett all salsa på upplysning och motreklam. Och han frågade: Bör inle den vuxna generationen, som i alll väsentligt ändå bär ansvarel för den uppkomna situationen, se till alt ungdomarna fär rimligare chanser genom alt utanför skolan få leva och växa upp i elt samhälle som är mindre ensidigt giftvänligt?

Jag frågar: Vad blir vårt svar pä den utmaningen? Det är unga människors framlid, hälsa och livsinnehåll del gäller.

Elt annal svårt problem i del moderna samhällel är den slora ökningen av våldsbrotten. Jag skall där inte trötta med några siffror, även om del är siffror som blöder. Kriminologen Leif Lenke har påvisat all den främsta anledningen till våldsbrollsökningen är den kraftiga ökning av den totala alkoholkonsumtionen som inträffade under 1960-lalet, främsl som en följd av mellanölet. Förändringen i alkoholkonsumtionen, säger han, förklarar faktiskt varje förändring i misshandelsbroltsligheten för hela perioden frän 1950 till  1974.

Men även om alkoholen är den största boven i det här avseendel, så finns det säkeriigen andra orsaker till den ökning av våldsbrotten

som är så påtaglig. Jag vill peka pä en. Vi alla - och då inte minsl våra barn - blir dagligen översköljda av en våg av våld i film, TV och serier av olika slag. Och forskningen har visal att mediavåld blir mönsterbildande, verkar avtrubbande och kan utlösa våldshandlingar. Därför är det angelägel all reducera våldet i TV och andra massmedier.

Även här har de vuxna elt stort ansvar. Professor Åke Edfeldt har framhållil alt undersökningar visar att alll som kommer in i våra sinnesorgan - del vi hör, ser, känner - stannar kvar i hjärnan hela livet. Del är därför, säger han, ett fruktansvärt ansvar vi lar på oss, när vi öser i människor en massa saker som vi inte vill "att de skall ösa ur sig. Men är della sant - och del lär oss alllsä forskningen - så är det ocksä angeläget alt vi "öser in" - för alt använda samma uttryck - sådant som vi vill skall stanna kvar och komma lill utiryck.

Enligl läroplan för grundskolan är del en huvuduppgift för skolan att väcka respekt för sanning och rätt, för människans egenvärde, för människolivels okränkbarhet och därmed för rällen lill personlig integritet. Del finns vissa gemensamma värden som vårt demokratiska samhälle slår för: basideal av typen respekt för livet, humanitet, tolerans, rättssäkerhet. Men skall dessa värden komma lill sin räll måste vi alla sluta upp bakom dem och inte kasta hela ansvarel på skolan utan gemensamt skapa ett samhälle som slår vakl om dessa värden och förmedlar dem till näsla generation.

Och därvid fär vi bygga på den grund som evangeliet ger oss. Vi har anledning alt söka oss lillbaka lill de livsprinciper som del förmedlar till oss. Ordel om kärleken lill näsian, om icke-väld, om att bära varandras bördor, om omsorgen om våra medmänniskor behöver ljuda med större kraft. Vi mäste gemensamt fortsätta att bygga på den grund som jag här angivit för all skapa etl mänskligare samhälle,

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

I detta anförande instämde herrar Sellgren (fp) och Löfgren (fp).

Hen BLOMKVIST (s):

Herr lalman! I anslutning till den pågående debatten om regionalpolitiken finns det kanske anledning atl erinra om den utveckling som ägde rum i skogslänen under 1950- och 1960-lalen. Den stora utflyttning som då skedde uppe i Norrlandslänen berodde i huvudsak på den kraftiga rationaliseringen inom skogsbruket. Del är naturligtvis inle minst mol denna bakgrund som man i dag känner en verklig glädje över att den negativa befolkningsutvecklingen inom stödområdet har vänt.

I försia hand står förklaringen till detta alt finna i den i förhållande till övriga delar av landei gynnsamma industriulvecklingen inom stödområdet. Under perioden 1971-1974 ökade exempelvis antalet sysselsatta inom industrin med 10 96 i skogslänen och med ca 5 96 i övriga delar av landet. Under de tio år som del statliga lokaliseringsstödet har utdelats har ca 3 300 m.ilj. kr. i bidrag och län givits till I 200 företag. Della har lett lill alt anlalel sysselsatta i de 1 200 förelagen beräknas ha ökat

189

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

190

med 35 000.  Av dessa har 25 000 fått arbele inom stödområdet.

Herr lalman! Vårt samhälle står naturligtvis under en ständig förändring. Vi kan också räkna med all den fortlöpande strukturomvandlingen inom jord- och skogsbruk skapar ständiga omställningsproblem. Della gäller inte minsl i Jordbruksområdena i Skaraborgs län. Enligt aktuella prognoser rörande sysselsättningsutvecklingen kommer de utvecklingstendenser som har karakteriserat de olika näringsgrenarnas andelsförändring mellan 1960 och 1970 atl ytterligare accentueras fram till 1980. Sålunda kommer jord- och skogsbrukels andel i början på 1980-talel alt vara ungefär 2,5 gånger sä stor som riksandelen.

I en framtidsstudie över Skaraborgs län, utförd av en arbetsgrupp inom vägverket, har bl. a. framhållits alt länet under de närmaste årtiondena står inför mycket stora förändringar. Enligt studien kommer länet atl förlora minsl 2 400 anställningar inom industrin och minst 6 000 anställningar inom jordbruket. Även om vi kan räkna med nya arbetsuppgifter inom andra områden, t. ex. inom den offentliga sektorn, behövs med säkerhet tusentals nya arbelslillfällen för alt om möjligl balansera den väntade minskningen inom jord- och skogsbruk samt industri.

Tillsammans med mina partivänner på länsbänken har jag vid olika tillfällen föreslagit åtgärder för atl möjliggöra en balanserad regional utveckling i Skaraborgs län. Som ell led i en sådan strävan har vi vid årels riksmöte fört fram frågan om en utbyggnad av länels livsmedelsindustri. Vi föreslår i en moiion atl samhället fortlöpande stöder en utbyggnad av förädlingsindustrin. Om en sådan utveckling kommer lill stånd, kan vi fä fram en nödvändig tillväxt av arbetstillfällena inom en för länet vikiig förädlingsindustri och vidare positivt medverka till en alltmer differentierad jordbruksproduktion.

Herr lalman! Slora grupper i väslregionen - i della sammanhang menar jag då Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs län samt Skaraborgs län -brottas i dag med stora sysselsättningsproblem och känner osäkerhet för framliden, för den ort och den bygd de bor i samt för sin egen siluaiion. Under de senaste åren har ocksä siaten gjort betydande insatser för atl sysselsättningen inom varvs- och lekoindustrin skall kunna upprätthållas. I Boråsregionen, där textil- och beklädnadsindustrier dominerar, har oron inför framliden i viss mån tilltagit. I Göteborgsregionen är många människor som arbeiar inom varvs- och glasindustrin oroliga för sina försörjningsmöjligheter under de närmast liggande åren. I Bohuslän har exempelvis problem inom fisket och konservindustrin skapat sociala och ekonomiska svårigheter för många människor.

Jag har under den senaste liden läst igenom ganska många tidningsklipp från A-pressen i Västsverige, innehållande intervjuer med människor som bor i de mest drabbade kommunerna i väslregionen. Här är några exempel: "Någonting måste göras för att regioner som den här i norra Bohuslän skall kunna garantera människorna sysselsättning", säger Lisbet Calmer, ordförande i Strömstads arbetarkommun. "Vi måste skapa en eiableringskoniroll som styrmedel för atl hålla sysselsättningen

jämn bland de olika regionerna", säger hon vidare. "Del känns meningslöst all jobba efler beskedet om nedläggningen", säger Lilly Andersson, ABBA-ansiälld sedan 14 år tillbaka. Med rätta anser Lilly Andersson att ABBA borde kunna skaffa fram en ersättningsindustri lill Strömstad. De anslällda vid Surle glasbruk anser att om brukels nedläggning, som nu också granskals i en unik forskningsrapport av centrum för tvärvetenskap vid Göteborgs universilel, inte kan förhindras - tyvärr finns det myckel som lalar för detla - så måste även PLM la på sig ansvarel för att skaffa fram en likvärdig ersättningsindustri. Erfarenheten från strukturomvandlingen inom skilda delar av näringslivel, genomförda och akluella förelagsnedläggningar, har väl återigen slagit fasl behovel av ökad insyn och inflytande från de anställdas sida i företagen.

Del är mol denna bakgrund som jag och mina medmotionärer i en motion har ansett det mycket angeläget all närings- och sysselsättningsproblemen utreds. Enligl vår mening bör således regeringen tillsätta en utredning med uppgift atl utarbeta förslag lill elt utvecklingsprogram för väslregionen. Del är också vår uppfattning all del i framliden kommer alt behövas fortsatta slalliga stödåtgärder för atl möjliggöra en balanserad ulveckling i denna region.

Till sisl vill jag gärna uttala den förhoppningen atl regeringen i den kommande regional- och sysselsäUningspoliliska propositionen kommer all slälla nödvändiga statliga resurser lill förfogande för västregionens ulveckling.

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Hen NILSSON i Tvärälund (c):

Herr talman! I budgetpropositionen aviserar regeringen en proposition under senvåren i år om riktlinjer för och utformning av regionalpolitiken efter den 1 juli 1978. Centern har i motion till årels riksdag angivit sin principiella syn på framlidens regionalpolitik. Först en kort återblick.

Del råder väl nu allmän enighel om att regionalpolitik ger resullat. Frän vår sida beklagar vi djupt atl inte övriga partier redan på 1940-och 1950-lalen log denna fråga på allvar. Vi hade i sä fall inte haft sä Slora problem med regional obalans som vi har i dag.

Det första slora ulredningsbetänkandet pä det här området avlämnades 1963 av den Näslundska ulredningen. Den föreslog atl regionalpolitiska insatser skulle göras efler vissa kriterier och efler orters behov. Ju siörre problem och behov, desto siörre insatser. Men sä blev det inle.

I kanslihuset utarbetades 1964 en PM med innehåll atl befolknings-strömmarna frän Norriand till södra Sverige skulle fångas upp i kuslorterna och i de norrländska städerna. Man skulle salsa pä orter "med spontan egen lillväxtkraft". Vårt parli opponerade sig myckel kraftigt mot denna koncenlralionstanke. Regeringen framlade så förslaget om avgränsade stödområden, elt allmänl och ett inre stödområde. Del innebar etl visst tillmötesgående av cenierns principiella syn på siörre insatser för orter med siörre problem.

I en departementspromemoria lades 1970 fram förslag om s. k. stor-

191

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

192

sladsallernativ, alltså några få mycket slora orter som skulle växa på det övriga landels bekostnad. Dessa skulle avleda befolkningsströmmen till de tre storstadsregionerna. Centern var del enda parli som motsatte sig delta koncenlraiionsförslag. Regeringen retirerade till förslaget om primära centra, i regel ell i varje län. Dit skulle koncenleras huvuddelen av samhällelig service och regionalpoliiiska resurser. Orlshierarkin pä regional nivä,som beslutades av riksdagen 1972, kom all bestå av primära, regionala och kommunala centra. Vi frän centern förutsåg atl denna orlsklassificering kraftigt skulle koncentera befolkningen till de största orterna pä de mindre orternas bekostnad. Sä har också skett. Del är naturligt all vi yrkar pä alt orlsklassificeringen avskaffas.

Inom stödområdet har den regionalpoliiiska stimulansen huvudsakligen gått lill de största orterna med de bästa arbetsmarknaderna. Della visas klart av den orlsmässiga fördelningen av det regionalpoliiiska stödet. Lokaliseringsstödet har således bidragit till en ökad inomregional obalans. Till innyllningsorlerna flyttar ungdomen. De gamla stannar kvar i ulflyllningsbygderna. Man får där en ogynnsam åldersfördelning. Regionalpolitiken måste i framliden särskill beakta och lösa dessa problem. Statistiken om sysselsättningsökningar inom industrin för hela stödområdet säger bara en del av sanningen. Den säger inte hela sanningen och knappast någol om enskilda bygders situation inom stödområdet.

Länsplan 74 har arbetats fram enligt de cenlralisliska principer som ligger till grund för 1972 ärs riksdagsbeslut. Som exempel på det vill Jag citera ell par stycken ur Länsplan 74, som utarbetats av länsstyrelsen i Västerbottens län. Där säger den majoritet som domineras av socialdemokraterna: "En snabbare folkminskning än en och en halv procent per år kan inte godtagas i någon kommun på grund av rtsken för en alltför ogynnsam åldersstruktur och samhällsekonomiska förluster."

En och en halv procenl tillåts alltså och del är en slor siffra för en kommun sorn redan lidigare är åderlåten. Mol detla står cenierns skrivning i reservationen lill majoritetens skrivning: "Del är som flertalet kommuner och landstinget understryker därför nödvändigi atl befolkningstalen hälls på minsl oförändrad nivå för atl samhällsfunktionerna skall ha den bas som erfordras för upprätthållande av en godtagbar service lill befolkningen inom de mindre kommunerna."

Della visar all socialdemokraterna, i varje fall i Västerbotten, accepterar fortsatt mycket slor ulflytining frän främst lidigare uiflyttningskommu-ner. Del stämmer i och för sig med den socialdemokratiska riksplanens uiflyttningsprincip. Enligl vår mening är detla en polilik som skapar än större problem i framliden. Lägel är redan mycket kritiskt på många håll.

Enligt centerns mening, vilken vi hävdat under lång lid, skall en regionalpolitik syfta lill atl ge likvärdiga förutsättningar för människornas välfärd. Då måste de kraftigaste insatserna göras där behoven av utjämning är störst. Tanken att göra landets största orter ännu större, så alt de kan jämföras med de tre storstäderna, är förlegad, ålderdomlig

och felaklig.

Inom stödområdet, särskilt del inre, är behoven som regel störst. Där finns mångenstädes slor arbetslöshet och undersysselsätlning, hög genomsnittsålder och i flera avseenden vikande tendenser. Men de vikande trenderna går atl ändra om man får en annan och decentralistisk inriktning av regionalpolitiken. Människor vill gärna flytta tillbaka och bo i lidigare utflyliningsorler om del finns arbete där eller inom rimligt avstånd.

Inom stödområdet förekommer stora olikheter i utvecklingen. Där flnns också orter med myckel god utveckling. Utanför stödområdet är utvecklingen inte heller ensartad. Även där behövs vissa regionalpoliiiska insatser. Jag uppfattade herr Blomkvists anförande alldeles nyss på del sättet alt han anser atl regionalpolitiska insatser behövs också utanför stödområdet.

Enligl centerns mening måste det regionalpoliiiska slödel differentieras mycket mer än hittills. Det gäller inle minsl inom länen och inom kommunerna. De stora orterna växer nu på de mindres bekostnad. Del regionalpoliiiska stödet stimulerar detta. Därför uppnås inle regional balans med nuvarande polilik. De regionalpoliiiska målsättningarna om välfärd ål alla uppnås därmed inle heller.

En tydlig tendens under senare är är del ökade intresset för bosättning i mindre tätorter. Del finns flera orsaker lill delta. Önskemålet om en bra boende- och rekrealionsmiljö är nog en av de lyngsl vägande. Etl växande inlresse flnns också för bosättning i landsbygdens byar. En bällre fördelning av bosättningen i landet torde allmänl bidra lill goda sociala miljöer. Synnerligen värdefulll är också all arbetsplatserna lokaliseras nära bostadsorlen för att man skall kunna undvika långa arbetsresor. En koncentration av näringsliv och bebyggelse lär mestadels ocksä på åkerjorden, en av våra värdefullaste naturresurser.

De kriterier som kan differentiera de regionalpolitiska insatserna kan väsentligen inrymmas i följande fem problemområden:

1.    befolkningsunderlag,

2.    sysselsättningsgrad,

3.    åldersstruktur,

4.    näringsstruktur och

5.    inkomslslruktur.

En sammanvägning av faktorer inom dessa områden skulle i allt väsentligt kunna ange omfattning och inriktning av de regionalpoliiiska insatserna. I cenierns regionalpolitiska moiion görs för vart och ell av dessa områden en mer delaljerad om än långl ifrån tillräcklig beskrivning. I den utredning sysselsältningsulredningen skall göra hörde av oss framförda riktlinjerna utgöra direktiv.

Herr lalman! Jag har i eftermiddag roat mig med alt titta i kammarens protokoll från remissdebatten den 8 november 1972. Statsministern gjorde då ett våldsamt angrepp pä cenierns regionalpoliiiska riksplan. Han frågade bl. a. herr Fälldin: "Finns er riksplan kvar? Slår ni för den fort-

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

193

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

farande?" Statsministern sade vidare, enligt protokollet: "Centerns riksplan är inle trovärdig, dels därför att den för atl genomföras skulle kräva en sådan viildig centralstyrning, som vi inle vill ha i det här landei, dels därför atl man inle ens lalal om vilka medel man då skulle behöva."

Hur har då utvecklingen varit på den punkten? Jag finner anledning atl slälla frågan till socialdemokraterna: Slår socialdemokraterna kvar vid sin riksplan?

I budgetpropositionen föreslås nämligen nu en ändring av befolkningstalen för Stockholms, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Norrbollens län. Statsministerns ulfall mol centern berörde bl. a. en del av dessa län. Människorna har reagerat myckel starkt mol regeringens koncen-tralionspolilik. Trots att resurser skulle ha ställts lill förfogande för fortsatt koncentration har utvecklingen pä etl iögonfallande sätt gäll i centerns riktning.

Vi är naluriigtvis glada för reaktionen mol ceniraliseringspoliliken sådan den framfördes av socialdemokraterna 1972 och för atl socialdemokraterna nu justerar den. Cenierns högre ambitionsnivå i regionalpolitiken visade sig vara helt realistisk. Herr Palme har fåll svar av verkligheten.

Regeringen har också i budgetpropositionen i är begärt ungefär de penningmedel som centern yrkade pä 1972. I vår riksplan angav vi naturligtvis också de medel vi vill använda för all nä våra mål i en demokratisk och decentraliserad beslutsprocess.

Även om jag inte tror alt statsministern och del socialdemokratiska partiet har kurage atl öppel medge sill slora misstag, hoppas Jag atl regeringen nu lärt av centerns riksplan och av den faktiska utvecklingen, sä atl cenierns nu framförda riktlinjer kommer alt beakias på etl bättre sätt i den aviserade proposilionen om regionalpolitiken.

194

Hen STRINDBERG (m):

Herr talman! I mänga av de inlägg som redan gjorts i denna allmänpolitiska debatt har pekats på problem som svensk ekonomi, svenskt näringsliv och arbetsmarknad har att brottas med. Även om sysselsättningsläget i vårt land är bättre än på mänga andra håll visar redan befintliga problem och det ökande antalet varsel om driftsinskränkningar och nedläggningar all bilden trots delta har mörka inslag. Vi har en betydande regional obalans, och vi har stora svårigheter när det gäller att bereda sysselsättning åt nya som söker komma in i arbetslivet.

Den regionala obalansen är inle bara ell problem för skogslänen. Vi möter den även i södra och mellersta Sveriges glesbygder, och vi möter den i dag i hög grad i våra skärgårdar. Att komma till rätta med denna brist på balans måste vara en av våra viktigaste uppgifter, och för atl göra del måste det finnas en samordning mellan de olika åtgärder som vidtas på det näringspolitiska området och de åtgärder som vidtas på exempelvis kommunikations- och skolområdet. Lokaliseringspolitiska satsningar mäste samordnas med bevarande av den service som ligger

i att ha tillgäng till skolor åtminstone för de minsta barnen inom rimligt avstånd, alt ha goda kommunikaiioner och tillgäng till en viss närservice när det gäller att klara behovet av dagligvaror. De slalliga åtgärderna måste kombineras med insatser frän landstingens sida som gör alt människorna i glesbygd kan känna den trygghet som ligger i atl veta sig ha tillgång till eller i varje fall på rimlig tid kunna nä sjukvårdsmöjligheier.

Från moderata samlingspartiels sida vill vi skapa förutsättningarna för en regional balans främsl genom generellt verkande medel. Detaljstyrning bör undvikas, vilkel inle hindrar att punktvisa insatser ocksä är nödvändiga när del gäller alt stödja vissa orter och landsdelar. Exempel på delta är de satsningar som gjorts i Strömsund och Lycksele när det gällt all skapa arbelslillfällen genom s. k. industricentra. Dessa satsningar har, om än i otillräcklig grad, ändock skapat vissa arbetstillfällen. Det är alt hoppas att det förslag som föreligger om en fortsatt utbyggnad av dessa industricentra också skall ge positivt resultat.

Vi har Ju också fått en proposilion om åtgärder inom skärgårdsområdena. Den har vi väntal på länge, därför att utvecklingen i skärgården under många år har varil mycket negaliv. När vi nu äntligen fält regeringens proposition måste man tyvärr konslatera att den inte innehåller förslag till åtgärder som kan, vare sig kortsiktigt eller på längre sikt, på ell avgörande säll vända utvecklingen.

Jag skall här inte fördjupa mig i detaljer kring vare sig regionalpolitiken eller den speciella skärgårdspolitiken, men när det gäller den sistnämnda vill jag ändå understryka all i exempelvis Östergötland ser vi i vår skärgärd inte bara öarna i Sankt Anna och Gryt, nej, till skärgärden räknas traditionellt de kustnära församlingarna på fastlandet. Dessa skulle enligt propositionen inle kunna komma i åtnjutande av det speciella skärgårds-stöd som nu föreslås. Della, herr lalman, måste enligt mitt förmenande vara fel. Även i dessa områden har vi problem, som vi måste söka komma lill rätta med genom såväl generellt verkande medel som speciella stödåtgärder. Som generellt verkande ålgärd vill Jag dä peka på möjligheten alt behandla skärgården likvärdigt med del inre stödområdet.

Jordbruk och fiske är betydelsefulla näringar i våra skärgårdsområden och jordbruket-ofta i kombination med andra näringar-är belydelsefulll för bevarandet av en levande skärgård och för bevarandet av ett naturlandskap, som vi fasilandsbor vill möta så vackert som möjligl när vi söker oss ul lill kusten eller öarna för att där finna rekreation och vila. Slöd lill skärgårdsföretag -och dil vill Jag räkna in de iradilionella näringarna - ökade möjligheler atl utnyttja anslaget för landskapsvårdande åtgärder i odlingsbygd och en vidgad glesbebyggelseräll är nägra av de åtgärder som bör sältas in för all inte bara hejda en negaliv ulveckling utan för all vända den i posiliv riktning. För yrkesfiskarna är dessulom tillgången till goda fiskehamnar av avgörande belydelse för deras möjlighet atl bedriva sin näring.

I förhållande lill mänga andra länder har vi ulan tvivel en låg arbetslöshet i värt land. Men den finns, och risk föreligger för att den

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

195

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

196

snabbi kan komma atl stiga. Möjligheten all komma till rätta med arbetslösheten är i försia hand beroende av det svenska näringslivets förmåga att hävda sig på exportmarknaden och att företagen - små som stora - inte bara kan behälla sina anställda i trygga jobb ulan ocksä skapa nya arbetstillfällen. Det behövs ett nyföretagande som ständigt kan ersätta den ulslagning som på olika säll alllid sker; f n. dock i alltför snabb takt. Men varför skall man starta nya förelag? Varför skall man försöka få fram riskvilligt kapital och göra en arbetsinsats, kanske långt utöver den vanliga, om del enskilda företagandel siändigt - utom i elt och annal högtidligt sammanhang - från olika grupper skall mötas av misstänksamhet, och när den ekonomiska grunden, ibland nog så knapp, rycks undan genom pä polilisk väg fattade beslul om nya avgifter osv? Här behövs, herr talman, en annan inställning från främsl socialdemokratins sida.

När de nya trygghetslagarna kom lill varnade vi i moderata samlingspartiet för alt de skulle kunna skapa svårigheter för nya grupper som söker sig ul på arbetsmarknaden. Detla har tyvärr ocksä besannats. LO:s ordförande framhöll exempelvis på den socialdemokratiska partikongressen all trygghetslagarna medfört färre permitteringar men ocksä färre nyanställningar. I tidningen Arbetsmarknaden av den 2 februari finns en artikel under rubriken Svårare för ungdomen när trygghetslagen kom. Det är en arbetsförmedlare i Skellefteå som främsl sysslar med ungdomarnas arbetsmarknad som konslaterar della. Dessa lagar måste därför ses över så alt de inte får dessa negativa konsekvenser.

Del finns naturligtvis många andra orsaker till atl vi i dag har ungefär 30 000 ungdomar under 25 är som saknar arbele. Den nya gymnasieskolan ger inte genom sina yrkesinriktade linjer en utbildning som svarar mol arbetsmarknadens krav pä yrkesulbildad arbetskraft. Della konstateras numera i många sammanhang - herr Nordgren var inne på det för en stund sedan i sitt anförande - men eftersom gymnasieskolan är så pass ny vägrar man på ansvarigt håll atl vidta erforderliga förändringar. Jag beklagar della - liksom Jag gjorl mänga gånger förut - och jag beklagar också all vi i dag inte har kvar ulbildningsvägar av typen den gamla yrkesskolan, landslingens centrala verkstadsskolor och alt del inle satsas mera på företagsskolor, inbyggda utbildningar och lärlingsutbildningen. De ger visserligen inle den stora teoretiska bredd som man i dag vill eftersträva, men kan de ge ungdomarna arbete, har vi vunnit mycket. Alla har dessutom inte håg och fallenhet för teoretiska sludier. Allas rätt lill utbildning bör f ö. enligt min mening vara allas rätt lill en utbildning som passar vederbörandes anlag och inlressen.

Den slora gruppen arbetslösa ungdomar är dock f n. inle sådana som genomgått gymnasieskolan, utan den beslår av ungdomar som, skoltrötia efter nio år i grundskolan, inle sökl lill gymnasieskolan, och där finns också ungdomar som sökt lill gymnasieskolan men som inle kommil in eller som, om de kommil in, "hoppat av" skolan därför alt de kommit in på fel linje. Många av dessa arbetslösa ungdomar har saknat arbete

under långa tider.

En tidning i Östergötland gjorde för några dagar sedan en undersökning av hur det gått för de 450 av 1 600 elever i en av länets gymnasieregioner vilka lämnade grundskolan på våren 1975. Dessa 450 elever hade inte sökt eller inte kommil in i gymnasieskolan. Resultatet av undersökningen var verkligen dystert. Många av ungdomarna var forlfarande utan arbete. Orsakerna därtill är naturligtvis varierande, och man får inle blunda för alt en del av dem har orealistiska önskningar när det gäller all fä arbele. Del övervägande antalet arbetslösa stod dock utan arbele av brist pä lämplig utbildning och därför atl utbudet av lediga platser pä grund av den regionala obalansen är sä varierande.

Så här kan del, herr lalman, naturligtvis inte få fortsätta. Vi fär inte bedriva en utbildningspolitik som inte ger ungdomarna möjlighet till arbete efter avslutad skolgång. Vi skall inte skapa lagar som försvårar för ungdomarna att få arbete. Vi måste tvärtom göra alll som står i vår förmåga för atl ge alla sysselsättning. Utbildningspolitiken och en näringspolitik som skapar nya arbetstillfällen borde gemensamt.kunna klara de här problemen. Om inle, får vi slora sociala svårigheter med de ungdomar som månad efter månad tvingas gå sysslolösa.

Men, herr lalman, vi har ju ocksä AMS, som skall rycka ul och klara av våra svårigheter när vi inte kan ordna sysselsättningen på den reguljära marknaden. Ja, del är gott och väl. AMS behövs - men en AMS som genom omskolning och på annat sätt verkligen kan förbereda arbetslösa för säkra jobb. Tyvärr finns del myckel som tyder på att de slora pengar vi i dag satsar på olika älgärder via AMS inte ger de resultat som vi hoppas på. Även här måste de samhälleliga åtgärderna effektiviseras för att de arbetslösa skall få en trygg anställning, någol som alltför många fåll vänta på alltför länge.

Nr 60

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren atl uppskjuta den fortsatta överläggningen till morgondagens sammanträde.

§2 Kammaren åtskildes kl. 00.01.

In fidem

TOM T:SON THYBLAD

/Solveig Gemen