Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1975/76:59

Onsdagen den 4 februari

Kl. 10.00

§ 1 Justerades protokollet för den 27 januari.

§ 2 Meddelande om arbetsplenum onsdagen den 11 februari

Hen TALMANNEN:

För all bereda utskotten ytterligare lid att sammanträda kommer det arbetsplenum som i den preliminära tidsplanen utsatts till onsdagen den 11 februari kl. 10.00 att ta sin början först kl. 14.00.

§ 3 Föredrogs och hänvisades

Redogörelse

1975/76:7 lill finansutskottet

§ 4 Efter föredragning lades

Redogörelse

1975/76:9 till handlingarna

§ 5 Föredrogs och bifölls interpellationsframslällningarna 1975/76:101 och 102.

§ 6 Allmänpolitisk debatt

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

Hen FÄLLDIN (c):

Herr talman! Tecknen pä lågkonjunktur blir nu alltmer påtagliga. Lägel på arbetsmarknaden har undergått en klar försämring. Det visar sig framför alll i etl ökat antal varsel om kommande uppsägningar. Till detta kommer den redan lidigare omfattande ungdomsarbetslösheten och svårigheterna för kvinnor som söker arbete att få Jobb. Exportsituationen är inom åtskilliga branscher mycket dyster. Inom fler och fler näringar används t. o. m. ett så starkt ord som kris för all beskriva lägel. Till de mörka inslagen i vår ekonomi hör också, att takten i prisstegringarna inie visar några tecken på alt mattas.

Vilka verkningar den internationella lågkonjunkturen lill sist kommer atl få i vårt land hänger i hög grad samman med hur fort exporten skjuter fart igen. Länderna i Europa, som utgör Sveriges slora exportmarknader, präglas ännu av lågkonjunktur. Man mäsle också räkna med atl dessa länder vid en uppgång i första hand lar i anspråk egna outnyttjade resurser och bara i andra hand ökar sin införsel av varor från andra länder.

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

Därför måste den ekonomiska politiken ha en expansiv inriktning under det närmaste året. Med hänsyn lill det slora underskottet i utri-kesaffärerna och riskerna för fortsatt inflation kan del inte bli fråga om att nu stimulera den privata konsumtionen. Denna har ju för övrigt automatiskt fält en stimulans genom de nya justeringar av statsskatten som skett nu vid årsskiftet och genom atl löneförhöjningarna för 1976 betalas ul redan från årets början.

Stimulansåtgärderna måste i stället inriktas på atl främja investeringarna. En sådan politik stämmer också överens med vad som behöver göras för atl lösa några av de viktigaste långsiktiga uppgifterna: all skapa arbele åt alla, att åsladkomma regional balans, alt fä bort underskottet i ulrikesaffärerna samt att få grepp pä inflationen.

Alla tycks nu vara överens om atl underskottet i ulrikesaffärerna skall angripas offensivt och alt "utsvällning" skulle fä förödande verkningar pä sysselsättningen här hemma. Meningsskiljaktigheierna gäller i stället främsl vilken inriktning investeringspolitiken bör ha.

Regeringen vill liksom tidigare ensidigt styra resurserna till de stora exportföretagen. Mer än någon gång lidigare vill man nu ocksä favorisera de statliga företagen. Vi inom centern menar att det är minst lika viktigt atl söka trygga motståndskraften inom de näringar som arbetar i konkurrens med ulländska förelag på vår hemmamarknad. Det fär inte heller bli så atl de mindre och medelstora förelagen i praktiken stängs ule från de statliga stimulansåtgärderna, särskilt inle som den delen av vårt näringsliv har störst betydelse för sysselsättningen.

Vi befinner oss nu i en situation där invesieringsbenägenhelen inom industrin pä vanligt sätt tenderar atl sjunka när avsättningsmöjligheterna blir osäkrare. Men dessutom är de flesta företag inställda på ökade svårigheter att finansiera nya investeringar, inklusive fortsatt produklion på lager. Redan nu har förelagen myckel kapital bundet i sina stora lager. De siörre företagen som har tillgäng lill arbelsmiljöfonder, särskilda investeringsfonder och vanliga investeringsfonder, kommer också efler hand att tömma ul dessa reserver.

Då blir tillförseln inle bara av lånekapilal utan också av riskvilligt kapital allt viktigare. Varken banker eller andra långivare kan i längden slå till tjänst med mer lånekapital, om förelagen inte samiidigi själva förmår öka del egna kapitalet. Inom företagen finns del av naturliga skäl också eu psykologiskt motstånd mol atl expandera, investera och låna, om del måste ske på bekostnad av solidilelen. Sårbarheten i kritiska situationer blir då alltför stor.

Finansministern pekar pä della när det gäller de stora börsnoterade företagen. Mlen han har uppenbarligen glömt alt förhållandena naturligtvis är likartade inom den mindre företagsamheten. De åtgärder som statsmakterna nu måste vidta för atl underlätta företagens anskaffning av riskvilligt kapital och av lånekapital får därför inte begränsas till enbart de stora förelagen.

Enbart under januari månad har börsföretagen aviserat nyemissioner

på sammanlagt omkring 500 miljoner. Med hänsyn till börsföretagens stora behov all skaffa nytt aktiekapital anser vi det rimligt all tillföra fjärde AP-fonden ytterligare medel.

Men då - och det är viktigt - mäste samtidigt de små och medelstora företagen få moisvarande möjligheter alt skaffa sig kapital. Del bör ske genom all företagarföreningarna får ökade möjligheter alt lämna s. k. direkllån och genom atl man ökar ullåningskapaciieien hos Industri-kredit, Företagskredil och andra s. k. mellanhandsinstitul, som är specielll inriktade på att lämna lån lill mindre industriföretag, jordbruk och förelag inom handel och annan service. Företagarföreningarnas lån kräver inte samma säkerhet som vanliga banklån och kan därför betraktas som elt slags riskvilligt kapital. Deras värde är emellertid i dag begränsat genom aU lånebeloppet inte får uppgå till mer än 200 000 kr. Knappheten pä medel totalt för denna utlåning leder i prakliken till atl kraven på säkerhet för dessa län ökar. Vi anser alt lånetakel bör höjas lill 500 000 kronor och att staten nästa år bör ställa 150 milj. kr. till förfogande för utlåning genom företagarföreningarna mol 30 milj. kr. i år. Den övriga lånekapaciielen i Industrikredit och Företagskredit bör ökas lill 1 miljard kronor för atl den mindre företagsamheten skall komma på någorlunda jämställd fot med de stora förelagen.

Samtidigt kvarstår våra lidigare invändningar mot placeringsreglerna för fjärde AP-fonden. Vi anser alltså forlfarande alt fondens placeringar bör vara begränsade till en viss del av aktiestocken i varje enskilt bolag, förslagsvis de 5 96 som gäller för vanliga försäkringsbolag. Fjärde AP-fonden skall enligt vår uppfattning enbart vara elt organ, som i bl. a. sysselsättningssyfte underlättar förelagens kapitalanskaffning - inte elt investmentbolag för statlig spekulation med pensionärernas pengar eller ett holdingbolag för att öka maktkoncentrationen inom näringslivel.

Totalt sell är enligt vår uppfattning inte heller de investeringsinsatser jag redovisal tillräckliga för alt upprällhälla industriinvesteringarna på godtagbar nivå. 1 den partimotion som centern väckt tillsammans med folkpartiet om den ekonomiska politiken föreslår vi därför en förstärkning av det generella investeringsstöd, som redan utgår i form av särskilda invesleringsavdrag och moisvarande bidrag. För alt motverka att detla slöd ensidigt inriktas pä alt öka maskininvesleringarna, vill vi att del utvidgas lill alt omfatta även byggnadsinvesteringar, precis som var fallet under förra lågkonjunkturen.

När det gäller utvecklingen på arbetsmarknaden pä litet längre sikt har sysselsältningsulredningen varil enig om den ambitionshöjning i sysselsättningspolitiken som bl. a. kommer till uttryck i'all man ersatt begreppet "full sysselsättning" med uttrycket "arbete åt alla". Vi inom centern menar att man i första hand måste ta fasta på de skillnader i sysselsällningsnivå som föreligger mellan olika områden av landet. Hög sysselsättningsgrad måste ju ha ell direkt samband med människornas vilja och intresse för atl ta ett arbete. En allmän höjning av sysselsättningsgraden över hela landei lill den nivå som vi i dag har i de bäst

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

Nr 59

Onsdagen den 4 febnjari 1976

Allmänpolitisk debatt

ställda delarna av landet innebär att det behövs 380 00000 000 nya jobb. Det är den målsättning som vi tycker är rimlig i elt tidsperspektiv in på 1980-talel och som vi därför har utgått frän i vårt nya näringspolitiska program.

När regeringen skrev direktiven till sysselsältningsulredningen för omkring tvä år sedan fick nog många intrycket all socialdemokratin hade ungefär samma ambitionsnivå. Därför kommer del fakliskl litet överraskande atl regeringen och socialdemokraterna nu i prakliken vill ta steget tillbaka lill en sysselsättningspolitik som liknar den som väljarna så klart underkände i valet 1973. Samtidigt försöker man i socialdemokraternas valmanifest och på andra håll föra fram sysselsättningen som den viktigaste politiken.

En lägre målsättning i della sammanhang än 400 000 nya arbetstillfällen innebär ju atl man inle tillerkänner människor i de sysselsältningssvaga områdena samma rätt lill arbete som den som bor i områden där vi har den bästa och allsidigaste arbetsmarknaden. Del innebär all man i praktiken också gör avkall på ambitionerna all uppnå regional balans.

Därför måste min fråga lill socialdemokraterna nu bli: Hur mycket vill ni socialdemokrater pruta på den målsättning om arbele åt alla som vi i centern har ställt upp? Jag tror all det skulle skapa siörre klarhel i debatten om vi kunde få ett svar på den frågan.

Uppriktigt sagl har vi i centern - pä samma sätt som 1973 - upplevt socialdemokraternas attacker mot vår sysselsättningspolitik som ganska konstlade och ansträngda.

Försl mötte oss argumentet att folkel inle räcker till för att fylla de 400 000 nya jobben. Del faller ju på sin egen orimlighet, eftersom del bara är fråga om att höja sysselsätlningsnivån över landet som helhet till den nivå som redan finns i de bäst ställda länen. Ibland har socialdemokraterna argumenterat som om de trodde alt människorna i de sysselsältningssvaga områdena inie vill ha arbete i samma ulslräckning som folk i storstäderna eller i Jönköpings län. Men det har sysselsältningsulredningen själv effektivt vederlagt. Viljan alt ta arbete - om del går all få något - är lika stor i hela landei. Därför mäsle människorna i de områden där det är svårt alt fh arbete uppleva denna argumentation från socialdemokraterna som ell direkl hän.

Slutligen återkommer Ju då och då del konstiga talet om att det skulle vara "för dyrt" alt sätta fier människor i arbete. På del vill jag svara med elt citat. Det lyder: "Folkets vilja lill arbeie är nationens viktigaste tillgång." Det är hämtat från socialdemokraternas valmanifesi. Det är bra sagt - låt oss 'då också ta vara pä den tillgången!

Det ligger i sakens natur atl en stor del av de nya jobben måste komma i de områden som nu har brist på sysselsättning. För atl fä en posiliv ulveckling i dessa områden måste den lokala arbetsmarknaden utvecklas sä all den erbjuder alternativ för människorna. Detla förutsätter atl de regionalpoliiiska medlen utvecklas och förstärks väsentligt.

Den regionalpolitiska stödverksamheten skall anpassas efter vilka be-

hov som finns i olika områden. Förutom de generella regionalpoliiiska insatserna - jag tänker på frakistöd, skalleuijämning mellan kommunerna, särskilda slöd för kommunikaiioner och annan service m. m. -mäste de riktade regionalpoliiiska insatserna differentieras och även kunna användas av de lokala och regionala samhällsorganen. Del starkaste samhällsstödet skall utgå lill de orter som har den svagaste sysselsättningssituationen. Detta är en socialt riklig regionalpolitik. Den går tvärtemot del nuvarande orlsklassificeringssystemet, för del systemet har oacceptabla cenlralisliska effekter.

Kärnkraftens anhängare i regeringen och annorstädes påstår rakt ul - och ulan saklig dokumentation - atl sysselsättningen kommer i fara om man inte bygger ul kärnkraften. Ibland har man gäll så långt att man har tillåtit sig formuleringar av typen "ulan energi inga Jobb". Vem diskuterar man då med? Cenierns förslag innebär en årlig ökning av energitillförseln med 1 % och jämsides med delta en kraftfull politik för effektivare användning av den redan tillförda energin.

Det finns många fakla som visar all regeringen har fel i sitt påstående all sysselsättningen kommer i fara om man inte bygger ut kärnkraften. Jag skall peka pä några.

Regeringens egel program - liksom vårt - bygger pä nolltillväxt när del gäller energin 1990. Om centerns enprocentiga ökning av energin skulle vara ett hot mot sysselsättningen - vad innebär då regeringens egen inställning lill nolltillväxt ur sysselsättningssynpunkt?

Den svenska energiförbrukningen per person och är är knappt tvä tredjedelar av den amerikanska. Men sysselsättningen i Sverige är klart bällre än sysselsättningen i USA.

Vad regeringen har försummat är alt noggranl undersöka de resullat en politik som satsar på effektivare energianvändning skulle ge när det gäller det framtida energibehovet, när det gäller sysselsättningsökningen och när det gäller miljövinsterna. Alt regeringen inle gör det beror naturligtvis pä att man har bundit sä mycket av resurser - ekonomiska och andra - på kärnkraflsutbyggnad alt man inte har mycket kvar atl sälla in på en politik för bättre hushållning. Här går skiljelinjen mellan cenierns och regeringens energipolitik. För all kunna fullfölja världens mesl ambitiösa kärnkraflsprogram avslår man från den väg som mäsle vara den förnuftigaste och den säkraste, den som innebär all effektivt utnyttja den energi som tillförs. Genom atl man går vidare med kärn-kraflsulbyggnaden blir handlingsfriheten dag för dag alltmer beskuren.

Centern avvisar regeringens kärnkraftspolilik. Så länge en samfälld forskar- och expertkär inte kan garantera alt de allvarliga riskerna vid kärnkraflsproduktion kan bemästras på etl betryggande säll kan vi inte salsa på kärnkraften.

Herr talman! På samma sätt som fallet nu är i Sverige satsar man i en lång rad stater runt om i världen hårt på en snabb och omfallande uppbyggnad av civila kärnenergiprogram. Bland de länderna finns också sådana som inle har undertecknat icke-spridningsavtalet.

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

Det är fullt klart atl del föreligger elt intimt samband mellan möjlighelerna att utveckla och driva kärnenergianläggningar för civilt bruk och möjlighelerna atl framställa atombomber. Frän centerpartiets sida har vi vid åtskilliga tillfällen pekat på det sambandet. Statsminister Palme har i internationella sammanhang också lagil upp detta samband och - del vill jag gärna säga - på ett myckel förtjänstfullt sätt analyserat riskerna därvidlag.

Om nuvarande uibyggnadsplaner för kärnkraften fullföljs, kommer det år 1980 all finnas ca 400 kärnreaktorer i drift i elt 30-tal länder. Förra året fanns ca 25 000 kg plutonium som hade producerats i civila kärnenergianläggningar. Ar 1980, alltså om bara fyra år, är siffran uppe i 350 000 kg. En tredjedel av den mängden kommer dä alt finnas i länder som i dag inle har kärnvapen. Enbart den mängden, drygl 100 000 kg plutonium, gör det möjligt för dessa länder att ärligen producera 12 000 alomladdningar av Nagasakislyrka.

Till della kan läggas yllerligare länder som i dag förfogar över s. k. forskningsreaklorer, fulll tillräckliga för all man skall kunna ta fram plutonium för kärnvapenframställning.

Regeringen och den svenska nedrustningsdelegationen har gjorl elt berömvärt arbete i försöken att åstadkomma ell internationellt kontroll-syslem. I delta arbete har regeringen mitt partis fulla och oförbehållsamma Slöd.

Men faktum är att vi ännu inle har etl kontrollsystem som fungerar tillfredsställande. Brasilien t. ex., som köpte kärnkraftsanläggningar från Västtyskland förra året, har motsatt sig internationell konlroll på silt eget territorium. U-länderna har redan nu signalerat missnöje med en sådan internationell kontroll, som de anser diskriminerande så länge inie supermakterna fullföljer sina nedruslningsålaganden på kärnvapensidan. Till della kan läggas atl vi redan i dag har fått bekräftat att plutonium, möjligt atl använda för kärnvapenframställning, är på drift - och ingen vel var. detta plutonium finns.

Det är, herr talman, med dessa risker för ögonen som vi har fört fram tanken på att försöka åsladkomma elt internationellt exportförbud för kärnenergianläggningar för civilt bruk till i första hand länder som inte skrivit på icke-spridningsavtalel. Den interpellationsdebatt som fördes här i kammaren i denna fråga för någon vecka sedan gav besked om atl man på regeringshåll bedömde del som uteslutet alt kunna åstadkomma ett sådant exportförbud och ansåg all elt förslag t. o. m. skulle försvära de fortsatta nedrustningsansträngningarna. Jag har litet svårt all förstå hur man så säkert kan veta att denna bedömning är riktig, när man uppenbarligen inte ens hell informellt har fört fram denna tanke.

Jag vill uttrycka förhoppningen all regeringens inställning till förslaget om internationellt exportförbud inle skall vara slutgiltigt ulan all man på allvar skall pröva de möjligheter som vårt förslag kan erbjuda.

Herr lalman! För centern har det alltid varit en vikiig angelägenhet att den generation som genom sitt arbete lagt grunden lill vårt eko-

nomiska välstånd skall garanteras en trygg ålderdom. Det är därför som vi drivit kraven pä förbättringar av pensionärernas villkor.

Flera av våra förslag har, trots mångårigt motstånd, inle minsl frän socialdemokraterna, nu förverkligats hell eller delvis.

Under 1974 fattades beslut om förbättringar av folkpensionsförmänerna och om höjda pensionstillskott för dem som saknar ATP eller har liten ATP. Pensionerna för unga handikappade förbättrades, och sänkning av pensionsåldern till 65 är för alla, en reform som vi kämpat för i 15 är, kommer att förverkligas från 1 juli i är. Egentligen skulle reformen ha trätt i kraft redan för en månad sedan, men den har ju försenats genom att riksdagsmajoriteten hoppade av från den linje som pensionsålderskommittén hade dragit upp.

Samhällets utfästelser lill pensionärerna om värdebeständiga pensioner och del i den allmänna standardulvecklingen i samhället måste hållas. Därför krävs en översyn av om konsumentprisindex verkligen speglar folkpensionärernas konsumtionsmönster.

Många äldre känner en siörre trygghet och kan lällare hålla kontakt med släkt och vänner om de kan bo kvar i den gamla hemmiljön. En upprustning av bostaden är ofta en förutsättning för all della skall vara möjligl. Vi har därför föreslagit att de ränte- och amorieringsfria bostadsförbättringslånen som utgår till äldre och lill handikappade skall höjas från 15 000 kr. lill 20 000 kr.

Vård och hjälp i hemmet, vare sig den ges genom den kommunala hemhjälpen, landstingels hemsjukvård eller av någon anhörig, är i mänga fall det bästa alternativet. Utbyggnad av den sociala hemhjälpen och hemsjukvården är därför angelägen.

Värt ansvar för dem som har lagt grunden till värt ekonomiska välstånd fär aldrig sällas i fråga. Lika självklart är vårt ansvar för näsla generation. Det ansvaret - ansvarel för barnen - ligger först och sisl pä föräldrarna. Men det är samhällets uppgift au underlätta för föräldrarna att klara den vikliga uppgift som omsorgen och omvårdnaden av barnen innebär.

Samhällets insatser måste utgå ifrån atl föräldrarna har etl i alla avseenden gemensamt ansvar för barnen. Men dessa Insatser måste också utgå från föräldrarnas rätt atl själva bestämma hur de sinsemellan fördelar della ansvar.

Det finns inle en enda given lösning på hur man fördelar ansvaret, ekonomiskt och på annat sätt, mellan föräldrarna. Eftersom barnens trygghet och välbefinnande i hög grad påverkas av hur föräldrarna trivs med sin livssituation är det angelägel att samhället inle fattar beslut på barnfamiljernas vägnar utan i stället skapar sådana förutsättningar all föräldrarna ges möjlighet atl forma sin tillvaro så som del passar bäst i varje enskild familj.

Samhällel skall alltså inte styra och bestämma hur barnfamiljerna skall ordna silt liv. Samhällel skall ge valmöjligheter, erbjuda olika alternativ.

Om samhällets stöd lill barnfamiljerna ensidigt inriktas på en utbyggnad av den kommunala barnomsorgen, så som socialdemokraterna fö-

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

respråkar, Ja, då har man i prakliken bestämt vilken tillsynsform föräldrarna skall välja.

Vi anser, precis som regeringen, atl barndaghemmen skall byggas ul så all behoven täcks. Men för all få en uppfattning om de verkliga behoven mäste man samtidigt ge föräldrarna möjlighet alt visa hur de vill ha barnomsorgen ordnad.

Det är därför vi arbeiar för en familjepolitik som skapar valmöjligheter. Men man måste samtidigt satsa på atl ge arbete ät alla som önskar del, barnomsorg åt dem som har behov därav, kortare arbetstid och förbättrad anställningstrygghei för småbarnsföräldrar och elt värdnadsbidrag till alla familjer med barn under tre år.

Det måste vara möjligl alt förena en insats i förvärvslivet med en god omvårdnad av barnen. Därför bör en lagsladgad rätt lill förkortning av arbetsdagen till sex limmar för alla föräldrar med barn under tre är genomföras snarast, liksom rätt till tjänstledighet under moisvarande lid. Därigenom skulle vistelseiiderna på daghem förkortas och föräldrarna skulle få mer lid för barnen. Del är beklagligt att denna angelägna reform har fördröjts på grund av oenighet inom regeringspartiet.

För all alla småbarnsföräldrar skall kunna utnyttja rätlen till kortare arbetstid är del nödvändigi all någon form av ekonomisk ersättning för inkomstbortfall, som blir följden av kortare arbetsdag, utgår.

I debatlen har hittills förekommit tvä alternativa lösningar. Den ena är familjestödsulredningens förslag om en delföräldrapenning. Ersättningens storlek skulle då variera kraftigt beroende pä föräldrarnas inkomsl liksom den gör i föräldraförsäkringen, där ersättningen varierar frän 25 kr. per dag till 179 kr. per dag. Den andra lösningen är värt förslag om etl vårdnadsbidrag på 10 000 kr. per år lill alla familjer som har barn under tre års älder. Vårt förslag bygger på principen alt arbeiet med barnen är lika värdefulll oberoende av föräldrarnas inkomst. Liksom föräldrapenningen är vårdnadsbidragel ersättning för utfört arbele, och därför skall ersättningen beskattas och även ligga till grund för beräkning av ATP-poäng. Införandet av denna familjepolitiska reform skall enligl värt förslag ske pä sä sätt atl familjer med barn födda fr. o. m den 1 juli 1976 blir berättigade till vårdnadsbidrag.

Vårdnadsbidragel ger, till skillnad från delföräldrapenningen, ell ekonomiskt slöd lill de föräldrar som under en period när barnen är små önskar deltidsarbeta eller som vill stanna hemma på hellid för atl själva svara för sina barns omvårdnad. Den möjlighet som värt förslag öppnar har irriterat på sina håll. Jag vill uppriktigt säga alt del förvånar mig. Vi vel atl många föräldrar önskar vara hemma när barnen är små. Flera undersökningar har visal detla. I många låginkomslfamiljer kan man inledet. Varfiirdei? Ekonomiska skäl hindrar föräldrarna. När värt förslag ger denna möjlighet ät föräldrar med små inkomster - vem vill då slå här i riksdagen och klandra de föräldrar som utnyttjar denna möjlighet som erbjuds därför atl de lycker atl det är bäst för deras barn? Vem står här i riksdagen eller annorstädes och klandrar föräldrarna därför all

de handlar så? Andra föräldrar önskar förvärvsarbeta på hel- eller dellid. Då måste vi ordna barnomsorg och arbetsliv så alt även deras barn kan få trygghet och omfaltande föräldrakonlaki.

Målet är atl inom en tioårsperiod alla som har behov av och efterfrågar samhällets barnomsorg skall kunna erbjudas plats. En förutsättning för att detla skall vara möjligt är att staten svarar för en betydligt större andel av kostnaderna än i dag. Ett sådant förslag ligger, och del är bra. Likaså mäsle en kraftig satsning ske pä personal- och föräldrautbildning. Centerns familjepolitik innebär bättre trygghet för barnen och ökade valmöjligheter för föräldrarna.

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

Hen BOHMAN (m):

Herr lalman! Om drygt sju månader går svenska folket lill val. Dagens jämviktsriksdag kommer då atl avlösas av en riksdag där majoriteten är antingen socialistisk eller borgerlig. Den föga ärofulla lotleririksdagen kommer då att gå till historien. Vårens riksdagsbeslut kommer självfallet atl präglas av del annalkande valet. Vi kommer att ha väljarnas uppmärksamhet riktad på oss mer än vanligt. När vi redovisar våra politiska förslag på område efter område, gör vi det i vetskap om all betygsätiningen kommer alt ske på valdagen.

Detta skärper vårt ansvar. Vårt ansvar att öppet och ärligt göra klart för människorna i vårt land vilken politik vi slår för, vart vi syftar med våra förslag och vilka följder de kan få.

Vi har också etl ansvar för att kunna genomföra vad vi lovar, om vi fär det förtroende i valet som vi eftersträvar. Elt valår kan överbuds-politik framstå som mera lockande och frestande än eljest. Men den är också farligare. Om vi utställer löften som vi inte kan hålla, drabbar det lill sisl inle bara det parli som bjuder på löften, ulan också den ekonomi som skall garantera vår välfärd. Våra medborgares trygghet på sikt och nationens bästa mäste vara det som vi bygger vår politik pä. Omsorgen om vårt lands framtid måste stå över partistriden.

Men del färå andra sidan inle vara så,atl de alternativ som oppositionen presenterar av regeringen genomgående betecknas som oansvariga överbud. Detla slags "veta-bäst-polilik" hör inte hemma i en öppen samhällsdebatt. Den omständigheten att etl förslag kommer från oppositionen -och inte från regeringen -ger självfallet inte förslaget karaktär av över-budspolilik. Del hell avgörande är konsekvenserna på lång sikt för de enskilda människorna och Sveriges ekonomi.

Det land vi lever i - Sverige - är ett bra land. Dess ekonomi är i grunden god. Vi har naturtillgångar som flertalet andra länder saknar. Vi har ett näringsliv byggt på skickliga företagare, tekniker och löntagare. Ett näringsliv som genom sina framgångar på världsmarknaden givil oss vår höga materiella standard. Vi har som bekani slätt utanför tvä världskrig - och det tål att upprepas. Vi har i stort sell under enighel kunnal bygga upp etl socialt trygghetssystem som på många håll i världen betraktats som föredömligt. Begreppet "den svenska modellen" har varit

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

ett hedersord, använt för att beteckna en nation med förmåga atl arbela och alt brygga över motsättningar, med en lugn arbetsmarknad och med ell ömsesidigt förtroende mellan myndigheter och enskilda medborgare, med andra ord: en biandekonomi i ordels allra bästa bemärkelse.

Men det har börjat gnissla i del fina maskineriet. Detla är obestridligt. Meningarna är delade om orsakerna. Men jag tror inle atl någon kan förneka atl värt ekonomiska framåtskridande och vår trygghet inte i dag betraktas som lika självklara som för några år sedan. Det gamla arbets-löshetsspökel har återvänt. Vi har under de senaste åren drabbats av prisstegringEir som framstod som otänkbara för några är sedan. Svensken tror i dag inte längre pä pengarnas värde. Och delta präglar ocksä hans syn pä mycket annal i samhället.

Sverige lever i dag över sina tillgångar. Vi har gjorl del i ell par år. Det finns ri5k för att vi kommer atl fortsätta göra det.

Det verkar som om vi ännu inte förmått anpassa oss lill del hårdnande ekonomiska klimatet i omvärlden. 1970-ialels ulveckling skiljer sig markant från 1950- och 1960-lalens.

När verkligheten började strida emot socialdemokraternas föreställningsvärld, utnämndes som bekant verkligheten till socialdemokratins främsta fiende. Socialdemokratins politik kom under början av 1970-talet alt präglas av ett slags verklighetsfiykt. En sådan politik är farlig. En politik som inte är förankrad i de enskilda människornas egen vardag är dömd alt misslyckas på sikt. Visst behöver vi alla önsketänkande och visioner -det skall ingalunda förnekas. Men dagdrömmar löser inga problem. Långsiktig planering talar socialdemokraterna gärna om i olika sammanhang. Men de senaste årens regeringspolitik har alltför ofta varit en den stora brådskans politik. Alltför många står frågande inför dess konsekvenser. Vad har vi att vänta av morgondagen? Vad har vi alt rätta oss efter i den de snabba omkastningarnas värld som socialdemokraterna vill leda oss in i?

Del är i del lägel som socialdemokraterna bonat skärpa sina krav på att förändra värt samhälle. Den demokratiska socialismen har blivit det nya slagordet. Nu skall man la del s. k. tredje - och tydligen slulgilliga - steget mol del socialisliska samhällel genom den s. k. ekonomiska demokratin. Och det skall ske genom att vår biandekonomi steg för sleg avskaffas, enligt den socialdemokratiska partistyrelsen och därmed också enligl den socialdemokratiska partikongressen, som antagit partistyrelsens ullålande som sitt. Vår välfärd skall nu garanteras genom stark planhushållning. Företag och hela branscher skall socialiseras, förstatligas -det härden socialdemokratiska partikongressen beslutat. Vårt näringsliv skall steg för sleg överläs och styras av fackliga organisationer, enligt vad som basuneras ut i fackföreningsorganen vecka efler vecka. Genom en långt driven koncentration, genom ett starkt socialdemokratiskt grepp över vårt samhälles olika delar och genom en alll snabbare byråkratisering skall den s. k. demokratiska socialismen genomföras.

Alt moderater tar avstånd från delta slags framtid säger sig självt.

Den jämvikt mellan olika krafter som vårt samhälle bygger på, där skilda inlressen inom vårt stora medborgarkollekliv - företagare, löntagare och konsumenter - balanseras mot varandra genom valfrihet, mångsidighet och konkurrens i en öppen demokrati, skulle ersätlas av en koncentration av både polilisk och ekonomisk makt till slora kollektiv. Detla saknar motstycke i någol annal fritt samhälle. Vi moderater är övertygade om all värt öppna samhälle skulle förlora en stor del av den livskraft och styrka den har i dag, om dessa strävanden skulle förverkligas. Någol sådanl kommer vi alltså inle stillatigande alt godta. I stället, menar vi, behöver värt land en politik som ökar den enskildes valfrihet, oberoende och integritet. En politik som ytterst syftar till all bevara och stärka den öppenhet och mångfald som är den liberala demokratins själva kärna.

Vårt land befinner sig, liksom många andra länder, i en brytningstid. Det är svårt att bilda sig en klar uppfattning om vad ens de närmaste årens utveckling kommer atl föra med sig. Mer eller mindre motvilligt kommer vi sannolikt alt ivingas erkänna att vi nu slår inför etl skede där moderation och sparsamhei måste träda i förgrunden mer än som varit fallet under en period då kollekliva lösningar, grundade på en ständigt fortgående tillväxt och ökad materiell standard, framställ som den enda och för mänga självklara vägen. I stället för de djärva och för det svenska samhället farliga socialistiska äventyr som i varje fall den nya-generationen i svensk arbetarrörelse i dag drömmer om - en generation vars hela karriär har gått genom maklens korridorer i parti, i ämbetsverk och i departement - kommer del atl krävas en lugn och stabil politik byggd inle på önsketänkande ulan på sunt förnuft, verklighetssinne och sparsamhei. En melodisk politik, som slår vakt om själva grundvalarna för våra medborgares välfärd och frihet.

Detta måste, herr lalman, på det ekonomiska området innebära en ny näringspolitik, som syftar lill alt återge den svenska ekonomin dess styrka och slagkraft i konkurrensen med andra länder. Vi mäste bättre utnyttja värt folks arbetslust och energi, värt lekniska kunnande. Vi måste återvinna vad vi har förlorat i konkurrenskraft. Det ärett lika obestridligt som beklagligt faktum alt värt lidigare försprång dä det gäller de prestationer som vi åstadkommer med givna arbetsinsatser avsevärt har försämrats under de gångna åren.

Vi måste utnyttja våra tillgångar bättre, hushälla med dem bättre än vad vi gör. När vi har talat om att del är nödvändigi alt begränsa den offenlliga sektorns långsiktiga expansion, har våra motståndare påstått atl vi vill sälla elt stopp för alla reformer. Det är Ju inle detta del är fråga om. Del är snarare fråga om alt reformera reformerna. Sä atl de fungerar bättre. Sä att människorna upplever sin sociala trygghet som verklig trygghet. Den reformverksamhet som vi nu står inför måste främsl inriktas pä att ge den tidigare kvantitativa utbyggnaden av den offenlliga sektorn etl djupare kvalitativt - ell människovänligare - innehåll.

Kvalitetskravet gör sig gällande på mänga områden. Del gäller inle minst i fråga om utbildningspolitiken, där bristerna har varil i varje fall

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

en av de bidragande orsakerna lill den ungdomsarbetslöshet som blivit ell av våra slora samhällsproblem. Och det gäller på vårdsidan, där de jättelika datastyrda maslodont.sjukhusen inte har lyckats ge människorna den personliga sjukvård och åldringsvärd som överensstämmer med humanitetens och människorvärdets principer. Och det gäller i fråga om bostadspolitiken, där väldiga betongkolosser med tomma lägenheter och svarta fönsterrutor vittnar om socialdemokraternas oförmåga atl skapa den bostadsmiljö som människorna själva vill ha. Och del gäller inte minst i fråga om vår demokratis innehåll, där kollektivanslutningen både inom LO och nu TCO vittnar om socialdemokraternas bristande respekt för åsiktsfrihet och valfrihet.

Kort uttryckt: I stället för att spekulera över nya kollektiva och helt oprövade insatser på skilda områden är det dags alt se om det hus i vilket vi lever, att reparera dess skavanker, att ta till vara det vi har i stället för att döma ul och riva ner och satsa pä alt något helt nytl alltid blir bättre än del gamla. Experimenlpolitik ulgör ingen hållfast grund för en framtid i trygghet.

Vi moderater har i den slora moiion som vi förra veckan lade fram inför riksdagen redovisat hur en försiktig, pä erfarenhetens grund byggd politik bör se ut. Den röda träden i vår moiion, som omspänner näsian hela det politiska fältet, är omsorgen om den enskilda individens valfrihet, oberoende och integritet i elt samhälle som för varje år kommit att alltmer präglas av en stark och snabbt växande administration, av nya lagar, förordningar och regleringar och av ell dalasystem som fulll utbyggt kan komma alt förvandla medborgaren till etl nummer i elt centralt regisler. Ett regisler som kan kartlägga människan och hennes personliga förhållanden i nästan alla länkbara hänseenden.

Herr talman! På ett par områden är kraftfulla åtgärder helt enkell ofrånkomliga inom den allra närmaste liden.

Det första är skatterna. Och de angår hela vår samhällsekonomi. Vi betraktar en reform av det svenska skattesystemet inle i försia hand som nödvändig för att ge den enskilde medborgaren mer pengar i plånboken. För oss har del svenska skattesystemet blivit elt samhällsonl. Del är framför alll de höga marginalskatterna - de högsta i världen -som har lett till atl vår ekonomi inte fungerar pä det sätt en sund samhällsekonomi skall fungera, som har lett lill att fria lönerörelser inle kan genomföras utan slalsmakternas inblandning, som har medverkat lill atl inflationen nu är värre hos oss än i mänga andra länder i vår omvärld, sorn har försvagat vår industris konkurrenskraft och skapat de bylesbalansproblem vi nu måste bemästra och som inle minsl har lett till att vår produktionsutveckling under 1970-laiet varit sämre an i flertalet med oss Jämförbara länder och därför inte givil oss de tillgångar - för både allmänt och enskilt bruk - som en annan politik skulle ha åstadkommit

Etl villkor för att dessa brister skall kunna botas är en reform av vårt skattesystem, hell nya marginalskattesatser. Om vi inle med krafl an-

griper della problem, dä kommer den onda cirkeln skalter-löner-priser all fortsätta alt rotera. Och detta vet - vågar Jag påslå - snart alla våra medborgare. Detla vet socialdemokraterna. Men de har uppenbarligen inle siyrka nog atl la de kraftlag som behövs för all fä elt grepp om utvecklingen.

I praktiken har regeringen saboterat den skatleulredning som riksdagen tvingade fram för elt par är sedan. Den fick sådana direktiv, atl den inle kunde arbeta förulsällningslösi. Den fick syssla med del ena provisoriet efter det andra. Syftet förklarades vara alt åsladkomma skallesänkningar. Men del blev inga skattesänkningar. 1 själva verket har vi i dag ell härdare skattetryck och högre marginalskatter än vi hade innan den s. k. reformverksamheten tog sin början är 1970.

Det är mol den bakgrunden som vi i vår moiion dragit upp riktlinjer för en skattereform. Vi hoppas, trots begränsade resurser, atl senare i vår kunna konkret precisera etl egel skalteförslag.

Skattepolitiken har alltså elt direkt samband med samhällsekonomin. Atl fortsätta på det sätt regeringen hittills gjort, all lappa på skattetäcket, alt göra småjusteringar, att påstå sig föra över skattetryck frän de enskilda skattebetalarna till företagarna, delta har ju bara ytterligare medverkal lill att skapa de ekonomiska problem som vi brottas med Just nu. Våra små och medelstora förelag och framför allt familjeförelagen fär alll svårare atl leva vidare. Och det är dessa företag som ger sysselsättning åt flera människor än vad de stora förelagen gör. Del är i dessa förelag som de nya investeringarna görs och utvecklas som ger oss nya möjligheler för framliden. De tvingas alt lägga ner eller sälja sig till större företag. Aldrig tidigare har mig veterligt försäljningen av sådana förelag hafl sådana dimensioner. Detla har sin rot i den ständigt ökande skatte-och avgiftsbelastningen. Den kapitalbeskattning - främsl arvsskatterna - som vi har i vårt land gör det dessutom ofta omöjligt för sådana förelag att överleva generationsskiften. Förmodligen har den väntade skärpningen av realisationsvinstbeskattningen spelat en roll. All man dessutom numera utgår ifrån att regeringen inle drar sig för all ge nya skalteskärpningar retroaktiv - lillbakaverkande - kraft har förmodligen ocksä bidragit. Del är alltså långt flera i vårt samhälle än villa- och egnahemsägare som drabbas, när nya lagar plötsligt över natten hell förändrar innebörden av redan vidtagna ätgärder. Man kan inte längre lila på lagen.

Skattepolitik och näringspolitik har under de senaste åren vävts alltmera samman. Det behov all "arbela oss" igenom krisen som finansministern själv talar om i finansplanen, att investera mera för atl öka vår export gentemot omvärlden och brygga över den klyfta mellan våra utrikes inkomsler och utgifter som nu föreligger, kan inle tillgodoses genom slora statliga satsningar på statsföretag, stålverk och varvsindustri. Del är framförallt de små och medelstora företagen som måste stimuleras. Det gör man med en förnuftig näringspolitik. Och förnuftig näringspolitik kräver förnuftig skattepolitik. Del är pä liden all den socialdemokratiska regeringen kommer underfund med della. Ju förr dess bällre.

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

En annan fråga som Jag särskill vill rikta uppmärksamheten pä, del är omsorgen och vården om grupper och individer i vårt samhälle som mer än andra i dag är i behov av omtanke och slöd - barnen, våra gamla och sjuka. Alt dessa grupper kommit i kläm i all vår välfärdspolitik och i den snabba omvandlingen av samhällel råder det inga som helst tvivel om.

Delvis sammanhänger detla med familjernas ändrade roll och slällning i del urbaniserade samhällel. Att del ligger i jämställdhetens och valfrihetens intresse alt båda föräldrarna har full valfrihet till förvärvsarbete är en självklarhet. Likaså atl de själva fär bestämma om någon skall stanna hemma för atl vårda minderåriga barn. I många barnfamiljer, flera än vad vi kanske föreställer oss, hade -om skatterna hafl en rimligare utformning - den ena av föräldrarna gärna stannat hemma, i varje fall under barnens första år, för att ge dem den personliga vård och omsorg som barnens utveckling kräver.

Del går en klar och tydlig skiljelinje mellan de socialistiska och de icke-socialisliska partierna i de familjepolitiska frågorna. Även om meningarna är delade inom socialdemokratin, innebär den linje partiet officiellt alltjämt står för en ensidig satsning på den strikt kollektiva barnomsorgen. I Aftonbladet häromdagen riktade en socialdemokratisk kvinna en maning till statsministern: "Träd fram, Palme! Om s får fortsätta

vid makten, får vi då så småningom ett samhälle där ingen mor

skall ha ekonomisk och social möjlighet att vårda sitt barn längre än den av samhället uppmätta tiden sju månader?"

Visst behöver vi flera barndaghem. Behovet är stort. Köerna är långa. Men vi vill skapa valfrihet mellan kollektiv och individuell barntillsyn. Föräldrarna skall ges möjlighet alt själva avgöra vilken form de anser vara den bästa för sina egna barn. Och de skall kunna fritt välja mellan förvärvsarbete och vårdnadsuppgifler hemma. Då vi lägger fram elt förslag om en särskild vårdnadsersättning, är del omsorgen om barnen och rättvise- och valfrihetsprinciper som varil avgörande för oss. När man vet all många föräldrar som så önskar ännu inte kan ta i anspråk samhällets barndaghemsservice och all dessutom ell stort antal anser alt denna form av barntillsyn inle är den bästa för deras barn, dä mäste man öka föräldrarnas reella möjligheler atl själva bestämma.

Vi vill göra detta genom atl införa en värdnadsersätlning och kombinera denna med rätt till kortare arbelsdag under barnens förskoletid och lill avdrag vid beskattningen för styrkta tillsynskostnader. Vi har utformat våra förslag så, alt de öppnar möjlighet för en uppgörelse med centern och folkpartiet. En borgerlig samverkan skulle vara en siyrka för oppositionen inför höstens val och möjliggöra en valfrihetens famil-jepolilik.

Vår omsorgs- och vårdpolitik bygger också på övertygelsen om alt det egna hemmet ofta är alt föredra framför daghemmet för små barn och att del egna hemmet ofta är att föredra för den gamle framför vård på ett långiidssjukhus. Genom en väsentligt utvidgad hemsjukvård skulle

vi inte bara kunna bygga ut våra samlade vårdresurser i en takt som annars inte skulle vara möjlig utan ocksä ge våra sjuka och gamla den personliga vårdmiljö och den fasta förankring till sin lidigare omgivning som bidrar till atl ge livet mening och innehåll. Vi mä ha aldrig så väl administrerade och väl skötta institutioner - vilket vi ofta saknar - men de kan inte ersätta den personliga omsorg som en förbättrad hemvård skulle kunna erbjuda.

Del tredje ämnesområdet jag vill beröra i största korthet är rättstryggheten. Den upplevs i dag av våra medborgare som etl av våra slora samhällsproblem.

Det går en våldsvåg fram över världen. Vårt land drabbas säkert långt mindre än andra länder. Men vår relaliva avskildhet och avsaknaden av del slags motsättningar inom vårt folk som brukar föda våld och förtryck har gjort alt rättstrygghet uppfattas som nägot fundamentalt och självklart. Därför reagerar vi hårt, när vi nu dagligen möter den nya tidens hårdförhet, brutalitet och brist pä respekt för egendom och människoliv. Vålds- och brotisulvecklingen är en ulmaning mot våra myndigheter. Regering och riksdag måste vidta alla tänkbara åtgärder för att skydda vårt lands medborgare och för alt skydda framför allt de svaga och gamla som är mera utsatta för våld och misshandel än andra.

Visst har mycket gjorts. Våra krav på bestämda åtgärder har inte varit förgäves, även om vi avhånats dä vi höjt rösten. Men sä länge väldet härskar på del sätt som nu sker, måste rältstrygghetsfrågan ständigt slå på den politiska dagordningen. Våra medborgare har rätt att kräva della.

Vad som upprör alll fler är den brist pä målmedvetenhet och kraft att gä till roten med våldsutvecklingen som medborgarna tycker sig flnna inom regeringen. Regeringens inlresse synes dem vara mera inriktat på atl åstadkomma en human vård av dem som begått brotl än att i humanitetens och rättens intresse skydda de människor som utsatts för brotl. Alla är överens om att kriminalvården måste förbättras. Vården skall inte göra människorna sämre utan bättre. Men viktigare än allt annat är att åstadkomma ett starkt skydd mol våld i dess olika former, mol brott och mot övergrepp. I det hänseendet har den vilja regeringen dokumenterat i varje fall inte varit tillräckligt klart uttalad. Delvis är det en fråga om inställningen till normer och värderingar och om respekten för enskilda människors hem och egendom.

Det gamla ordspråket "Det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål" är förvisso tillspetsat. Men det ligger ändå forlfarande någonting i det. Om hänsyn lill nästan, för hennes person och egendom, inte i etl tidigt skede förmedlas till den nya generationen, om snalleri och liknande tillgrepp förringas och om avkriminaliseringen av brott -som justitieministern förutskickat - får fortgå, då lär del framdeles bli ännu svårare än vad det hittills varit att få ett grepp om utvecklingen.

Det är för övrigt anmärkningsvärt, all samtidigt som den ena utredningen efter den andra fär till uppgift att undersöka möjlighelerna att

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

2 Riksdagens protokoll 1975/76:59-60

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

begränsa samhällets reakiioner gentemot olika slags brott mot enskilda, produceras på löpande band bestämmelser om skärpta straff för atl upprätthålla de regleringar som den växande offentliga sektorn kräver för atl kunna fungera. Brott mot staten, mol del allmänna, betraktas som allt allvarligare, brotten mot enskilda kommer i bakgrunden.

Del finns ingen palentmedicin som kan bota de samhällsskador som det här är fråga om. Men skall den allt allvarligare utvecklingen brytas, då kräver detta i varje fall en mera skärpt inställning lill kriminaliteten från de personers sida, som i landets ledning bär del högsta ansvaret för alt enskilda människor skall kunna leva skyddade i sina hem och röra sig fritt utomhus.

Herr lalmian! De senasle årens socialdemokratiska politik har varit en brådskans politik, framhöll jag nyss, med förändringar av det bestående och etl experimenterande som hos många människor har skapat förvirring och osäkerhet. Men samtidigt företer socialdemokraterna i dag en bild av rådvillhel. Till synes motsvarar den inle precis statsministerns berömda liknelse om den målmedvetna snigeln med sugfoten fast förankrad i verkligheten och med känselspröten trevande mot framtiden.

Eller är, när allt kommer omkring, rådvillheten bara spelad? Del famlande över del politiska fältet som vi alla i dagslägel kan konstatera, är kanske inte så trevande som det verkar. Förvisso inte! Det är i stället i allra högsta grad medvetet. Och det har sin grund i del dilemma i vilkel regeringspartiet själv försatt sig lill följd av den politik partiet fört under herr Palmes ordförandeskap.

Å ena sidan inser socialdemokraterna atl de inle kan möta väljarna i elt val i vilket de lovar att förstatliga, atl kollektivisera, alt byråkratisera. Därvidlag har de inle folkel med sig. Elt sådant val skulle sluta med en än siörre motgång än den de upplevde 1970 och 1973.

Å andra sidan är det ju Just detta som är socialdemokraternas politik av i dag. Läser man fackföreningspressen, följer man de socialdemokratiska tidningarnas ledare, tar man del av materialet frän den socialdemokratiska partikongressen -om man kort sagl lyssnar lill rörelsen, för alt citera ett känt statsmannaord - dä framträder bilden av ell socialdemokratiskt parti, som vill avskaffa biandekonomin, genomföra central planekonomi,angripa äganderällen och socialisera marken. Bilden av ett parti med andra ord berett atl ta de avgörande stegen på vägen mot ett hägrande socialistiskt samhälle.

Denna dubbla roll är inle lätt att hantera. De krafter som man själv har lösgjort häller på att bli för starka. Efter att ha sått vind, skördar man storm. Men nu gäller det vallaklik. Del gäller atl behålla den regeringsmakt som dagens socialdemokrater bygger pä, och då får andra hänsyn vika.

Del är därför vi under de senasle veckorna fält skåda en underlig dans. Ett försiktigt smygande och snirklande. Inget onödigt damm får virvlas upp. Det som ledande socialdemokrater nyss sade var visst inte menat på det sätt del sades.

Kanhända är sådant någonting som förr eller senare alltid drabbar etl parti som suttit för länge vid makten. Innehavet av regeringstaburetterna blir ett självändamål. Budskapet anpassas efler mottagaren. Makten blir viktigare än öppenheten mol väljarna. Man talar/o/- socialism inför dem inom det egna partiet som vill höra sådant budskap. Man dementerar allt tal om socialism inför dem som inle vill ha vårt samhälle omvandlat i sådan riktning.

Det för oss moderater helt avgörande är vår övertygelse om atl den socialdemokratiska politiken nu har väsentligt skärpts, trots alla dementier och utslälningar. Dess budskap är entydigt och klart. Det lyder: Det är dags atl gå hårdare fram. Det är dags all förverkliga gamla socialisliska krav som vi hafl undanlagda i några decennier. Det är dags atl ta över maklen över de områden av samhället som vi ännu inle har makt över.

Men Sverige har inte råd med en sådan politik. Sverige vill inle ha en .sådan politik. Vi vill inte göra vårt land lill en experimentverkstad för en socialistisk opinion i det socialdemokratiska partiet.

Socialdemokraterna har nu regerat värt land i runt tal 45 år. Längre än någol annat parli har regerat oavbrutet i någol annat demokratiskt land. Alt detla inte är bra säger sig självt. Del är inle bra för värt land. Del är inte bra för vårt politiska liv. Och del kan inte heller rimligen vara bra för socialdemokraterna själva. För dem lycks det redan finnas bara en enda föreställningsvärld; deras egen. Sverige har för dem blivit socialdemokraternas Sverige. Del är bl. a. därför som vårt land så innerligt väl behöver en ny regering i höst. En regering som kan låta friska vindar blåsa genom departementen, som låter nya män och kvinnor göra sina försök att lösa de problem som socialdemokraterna lämnat olösta.

Till det väsentliga för den borgerliga oppositionen -skrev liberala Vesl-manlands Läns Tidning häromdagen - hör "växling vid maklen - för dess egen skull. Del är inle hälsosamt", fortsatte tidningen, "för en demokrali om en partigrupp är ut och är in har regeringsansvaret. Luftväxling i kanslihus och ämbelskorridorer är välgörande och nödvändig. Påpekandet mä drivas till vana och slentrian, men sant är det!"

Ja, herr lalman, sant är det! Få - om ens någon - av världens demokratier behöver i dag en växling vid maklen lika myckel som Sverige.

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Hen AHLMARK (fp):

Herr talman! De senasle dagarna har flera oskyldiga människor i Sverige drabbats av svåra våldsaktioner. De är djupt tragiska - för de anhöriga, för de skadade och för hela samhället. Dödande och överfall av det här slaget skapar oro hos mänga människor. De visar hur viktigt det är att vi alltid anstränger oss atl på olika sätt värna om säkerheten och rättstryggheten i vårt samhälle. Våldsaklioner kan samtidigt försvåra vår strävan att hjälpa människor som begått brotl lillbaka till etl normall samhällsliv.

Våldet finns inbyggt i så mycket av vad vi läser i tidningar, ser på bio och möter i TV. Rädda barnen försöker nu sprida upplysning om

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

de risker vi tar när barnen lever med våldet som underhållning. Vår sorg inför de senaste dagarnas händelser bör öka vårt stöd till dem som strävar efler alt på olika sätt bekämpa våld, och glorifiering av våld, i vårt land.

Herr talman! För nio år sedan hade riksdagen sin försia debatt om civilt överlj Lidsflyg. Skulle vi tillåta de här planen all lägga sina väldiga bullermattor över svenskt territorium? Dåvarande kommunikationsministern Palme delade i länga stycken min kriiik av denna nya miljöfara.

Nu har de försia civila överljudsplanen lyft. Redan har Concorde blivit ett ekonomiskt fiasko. Miljarderna rullar, bullret breder ut sig, energi slösas i mängd - lill den enda nyttan att några få rika affärsmän tar sig någon timme fortare mellan London och Rio de Janeiro.

Regeringarna i Frankrike och England har kommil och gått. I England har det varit än socialister, än konservativa vid makten. Men Concor-deprojektet har bestått: allt dyrare, allt mindre lönsamt, ständigt lika oförnuftigt.

Tydligare än mänga gånger förr har man tvingats lill "elt val mellan etik och teknik", mellan krav på trygghet och hälsa för de många och fördelar för några få av ell nytt tekniskt underverk. En tidning har frågai: Med vilken rätt skall de som har så bråttom genom luften att de inte ens hinner ta ljudet med sig få störa miljoner människor på marken genom all stjälpa ut etl gigantiskt Ijudavskräde?

Men regeringarna har satsat sin prestige på projektet. De såg kalkylerna med producenternas sifferblinda ögon. De lyssnade på miljökraven med flygplanstillverkarnas bullerslörda öron. Så kastade man goda pengar efter dåliga.

Teknikens framsteg är inle alltid av godo. Luftmassan omkring oss är sårbar, haven och sjöarna är känsliga reservoarer, naturlillgängarna är begränsade. En ohämmad ökning av energiförbrukningen hotar ofelbart vikliga miljövärden. För att vinna kilowatt ur orörda älvar skövlar man fjällhedar. Massiv utbyggnad av kärnkraft kan bli risker för framtida generationer. Oljekraftverk spyr ul svavel och tar död pä våra sjöar. Och katastrofen med "Berge Istra" visar med skrämmande tydlighet atl de som låtsas att supertanker för olja är osårbara, de har fel.

Att tekniska nyvinningar inte behöver vara mänskliga framsteg är en viktig lärdom, också för oss i Sverige. En annan är vilka risker man tar när staten blir kommersiell och när statsmakterna förenas med pro-ducentinlressena.

Det tog lång lid innan kraven på hushållning med energin trängde fram till regeringen. Energipolitiken formades av Vattenfall och andra producenter, som slod regeringen nära. Därför stimulerade man länge en ohämmad förbrukning av energi i stället för atl dämpa ökningen och stimulera till sparande.

Eller för atl la den senaste dataskandalen! En socialdemokratisk riksdagsman skrev en starkt kritisk artikel om regeringens beslul alt låta lidskriften Det Bästa sätta svenska folket på data: "Bara arbetarrörelsen

kan effektivt hindra de kommersiella intressena från atl göra intrång i vårt privatliv".

Del är bara del alt socialdemokraterna mer än de flesla pä det här området representerar just "de kommersiella intressena". De äger Ju det ledande företaget för direktreklam, Direktus AB. Då blir del alltid en frestelse atl nonchalera dataskyddet. Utan alt man märker det börjar man delvis se datorernas roll från direktreklamförelagets horisont. Så blir del lätt när staten, eller regeringspartiet, förenas med producentin-tressena. Statsmakterna kan bäst hävda vikliga sociala krav om de sä långt som möjligl slår fria.

Vi liberaler tror inle heller atl statens centrala planerare har någon överlägsen förmåga att se in i framtiden. Den socialdemokratiska näringspolitiken bygger däremot i hög grad på den missuppfattningen. Den förkunnades med särskild styrka när socialdemokraterna hade egen majoritet i riksdagen.

De privata förelagen hade inga vyer, sade man. De såg inte vilka produkter som hade framtiden för sig. Här skulle bildas ell statligt utvecklingsbolag, där regeringens män och kvinnor visade vägen med sin sällsynt skärpta blick för vad som hör framliden till. Sju år och ell hundratal miljoner kronors förlust senare har detta företag, som skulle utveckla produkter "för samhällets utveckling", fått fram en enda vara som man lyckats sälja med framgång: bilskyllar till staten!

Problemet med den socialdemokratiska näringspolitiken är inte alls att man griper in när del blir kriser i någon vikiig bransch, (som t. ex. varven) eller bestående arbetslöshet i någon del av landet, (som t. ex. i Norrland). Sådana insatser är nödvändiga och ofrånkomliga. Folkpartiet har sannerligen aldrig tvekat atl föreslå och godta statliga satsningar i sädana lägen.

Problemet är i stället att man i sin iver att åstadkomma så oerhört myckel inte har tillräckligt med tid, kraft och överblick atl sköta alla sina uppgifter och alla sina bolag som snabbi ökar i antal. Och om vi lill allt del här lägger de s. k. samordnande och styrande uppgifter som skisseras i det socialdemokratiska programmet så blir beslutsapparaten enorm. All erfarenhet tyder på att det kommer atl leda lill byråkrati och ineffektivitet - och lill mindre av lokal bestämmanderätt.

Vi liberaler ser de risker som ell samhälle tar när staten blir kommersiell, när stat och storföretag vävs ihop, när politiska och ekonomiska makteliter går samman. Det lycks tyvärr bli summan av den socialdemokratiska näringspolitiken.

Statliga representanter sitter redan i styrelserna för investmentbolagen och bankerna. Nu skall staten gå in också i bankernas direktionsrum och i styrelserna för slora industriföretag i landet. Kommunerna skall placera politiker i styrelserna för företag som är slora i kommunen. Genom slutna förhandlingar skall staten vara med och la ansvar för flertalet industriinvesteringar.

Under de senaste tre åren har alltså statliga representanier sullil med

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

i investmentbolagens styrelse. Aldrig förr har de här bolagen köpt så många småföretag som under denna period. De har fått skattelättnader av regeringen för att kunna göra det. Ulan insyn och ulan atl behöva motivera det kan finansministern bestämma vilka företagsköp som är samhällsnyttiga och skall få befrielse från realisalionsvinslbeskatlning. Det är en premiering av förelagskoncenlralion som vi vill avskaffa.

De mindre förelagen förlorar obönhörligt pä en ordning där goda kontakter med kanslihuset blir lika viktiga som goda produkter. Volvochefen behöver bara lyfta på telefonluren för alt nä finansministern och kanske få loss etl antal miljoner ur investeringsfonden. Del är bra alt regeringen kan hjälpa våra viktigaste exportförelag. Men småföretagaren har ofta ingen investeringsfond all sälta av skattefria pengar lill och ofta inga direkta kontakter med makthavarna.

Folkpartiet hävdar att politikerna skall stå fria atl övervaka företagen. Partierna skall inle sugas in i och bli delar av beslulsapparaten i näringslivel. Den viktiga debatt som ständigt måste föras mellan företagsintresse och samhällsintresse får inte bli ett stilla mummel över sammanträdesborden. Den skall föras öppel inför medborgare och massmedia. Det är de anställda i företagen, inte mångsysslande politiker, som skall få mer alt säga till om.

Vi vet ju också hur svårt det är för regeringen alt sköta de uppgifter man redan har. Statens järnvägar är etl ledsamt exempel på del. SJ skall arbela i allmänhetens tjänst - men den nuvarande SJ-ledningen lycks mera betrakta allmänheten som ell störande moment. Det är inte statens Järnvägars uppgift atl med egendomliga ultalanden skrämma folk från atl åka tåg. Det viktigaste för SJ-ledningen verkar vara alt få inkomsler i en storleksordning som i andra sammanhang kallas för övervinster. SJ är som bekant redan socialiserat - hur vore det att göra SJ litet mer socialt?

Folkpartiet står för sociala reformer ulan socialism. Socialdemokratin har jusl lagt fram silt aktionsprogram. Om mycket är vi överens. Målet skall vara arbele ål alla. Vi förenas i indignation över farliga och dåliga arbetsmiljöer Våra partier står varandra rätt nära när det gäller insatser för eftersatta grupper.

Men det här aktionsprogrammet visar samtidigt en avgörande skiljelinje mellan liberalism och socialism i synen på maktens villkor och begränsningar. Socialdemokraterna berör över huvud tagel inte det problem som för oss liberaler är centralt: hur vi skall kunna bryta utvecklingen mol maktkoncentration och svällande byråkrati, förena stålens växande ansvar med insyn och närdemokrati.

Den lystnaden är avslöjande - för bara den som ser en risk kan avvärja den. Socialdemokratin tycks inte känna särskill myckel oro överalt makten i vårt samhälle blir alltmer koncentrerad till slora förelag, stora organisalioner och slora kommuner. Man har inget all säga om skyddet för den enskilda människan i datasamhället. Inte elt ord om hur medborgerliga fri- och rättigheter bällre än nu skall kunna värnas bl. a. i

författningen.

Den socialdemokratiska partikongressen demonstrerade den likgiltigheten. All läromedelsproduktion skall förstatligas! - Del skrev man in i partiprogrammet.

Det kravet är särskilt oroande. Att läroböckerna följer läroplanen och har tillräcklig kvalitet granskas redan i dag. Priskonkurrensen är ofta hård mellan de mänga förelag som gör läromedel av olika slag. Kommuner och skolor, lärare och elever får i dag välja den bok som är bäst och billigast. Läromedlen har förbättrats och pedagogiken utvecklats genom tävlan mellan förlag och författare. Och tror någon alt läroböckerna hade kunnal undgå alt indoktrineras av de styrandes syn på politik och samhälle om de sluppit konkurrens från andra?

Vad den socialdemokratiska partikongressen kommer alt vilja förslat-liga om deras parli får egen majoritet i riksdagen kan vi bara ana. Vi liberaler tycker tvärtom atl del är bra med föriag med olika ägare och skilda inriktningar, där massor av författare och idéer får tävla. Vår övertygelse är att vitaliteten i vårt lands debatt är beroende av många bokförlag, många tidningar och många skiftande röster i diskussion och samhällsliv.

Därför vill vi med presstöd hjälpa de tidningar som lever i svårigheter. Men vi vill inle med annonsskatt försämra för dem som klarar sig själva. Vi måste värna både om tidningarnas resurser och om deras självständighet.

För några veckor sedan publicerade den socialdemokratiske pressutredaren Stig Hadenius en märklig artikel. Han föreslog alt stat och kommun skulle tillsätta en tredjedel av styrelseposterna i alla tidningsföretag och de anslällda ytteriigare en tredjedel. I etl slag skulle mängder av tidningar i landei tvingas byta politisk färg. Skall finansborgarrådet John-Olle Persson sitta i Dagens Nyheters styrelse när socialdemokraterna har maklen i Stockholm? Skall etl folkpariistiskt borgarråd sitta där när det blir annan majoritet? Bör kort sagt de som skall granskas av pressen själva sitta och påverka hur granskningen skall utföras?

Det vore slutet för den fria pressen. Del är dock innebörden av Hadenius förslag. Det är samme Hadenius som regeringen har utsett till ledare för den svenska delegation som i UNESCO diskuterar pressens frihet!

Rudolf Meidners förslag till löntagarfonder är ett annat hot mot pressens mångfald. Journalistförbundet har räknat ut atl om löntagarfonderna skulle omfatta också tidningsföretagen skulle ett 40-lal tidningar'redan inom tio år styras av de cenlrala fackförbundsledare och socialdemokrater som får maklen med Meidners syslem. Bara en av dessa 40 tidningar är i dag socialdemokratisk.

När folkpartiet går emot Just Meidners förslag lill löntagarfonder gör vi del sannerligen inle för att vi godtar den maktkoncentration som i dag finns i det privata näringslivet. Vi gör del tvärtom därför alt vi inte vill ersätta en gammal maktkoncentration med en ny. Vi vill be-

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

kämpa både privat och statlig maktkoncentration.

Arbetsdemokratin är då en huvudväg. De anslällda skall ha mer att säga lill om i det egna företaget. För den rätlen skall de inte försl behöva förse sig med kapital. Den rätlen skall de ha i egenskap av anställda.

Det är en gammal socialistisk vanföreställning att staten måste äga företagen för att man skall få ekonomisk demokrati. Men att flytta makt från vanliga direktörer till generaldirektörer ger ingel som helst ökat inflytande för de anställda. Avgörande är i stället om vi medvetet strävar efter all sprida inflytandet över näringslivel och förvaltningar ut över landei lill många förelag och många institutioner och till många människor som jobbar där - eller om vi vill samla det i Stockholm och i kanslihuset.

Därför är det helt i linje med liberalt tänkande all vidga förhandlingsrätten inom näringslivet. En gammal befälsordning hör inte hemma i dagens Sverige. Det är dags atl sätta § 32 på museum. En ny akliebolagslag bör bygga på principen om likvärdig slällning för kapital och arbele.

Bara två ungdomar av tio lycker, enligl en undersökning förra året, atl siaten skall överta och driva fler företag. Däremot anser älta av tio att det finns stort behov av ökat medinflytande för de anställda.

Den inställningen är naturlig inte minsl därför alt del moderna produktionslivet, trots alla förbättringar, för mänga är tungt, pressande.och hälsofarligt. Ändå är arbetet sä mycket mer än elt säll att klara försörjningen. Del är ofta i arbetet som vi bevarar eller förlorar vår självkänsla.

Arbetsdemokratin är en väg atl sprida ansvar och inflytande. Att motverka både privata och slalliga monopol och karteller är en annan väg. Lät oss därför stödja dem som nu Jobbar i mindre och medelstora företag. De ger impulser för vår ekonomi som vi inle kan vara ulan. De ger sysselsättning för hundratusentals människor. De ger liv åt bygder som annars skulle läggas öde. Och ulan de mindre och medelstora företagen skulle utvecklingen rusa fram mot privata monopol och förstatligande av näringslivet.

En småföretagare fick av en tidning frågan vad han tyckte sämst om. Svaret blev: "Om man lyckas: avundsjukan. Om man misslyckas: skadeglädjen." Det är trist alt en del upplever debatten på det viset. De många människor som arbetar i den här delen av näringslivel - tjänstemän, arbetare och företagsledning - skall veta alt folkpartiet står på deras sida därför att utan de mindre och de medelstora företagen är en liberal ekonomi olänkbar.

Vi måste därför bryla utvecklingen i riktning mot att några få Jättar slukar allt siörre delar av näringslivet. De senasle åren har i genomsnitt ivå förelag om dagen köpts upp av andra. Samtidigt startas det allt färte företag.

- Det kommer atl finnas plats för fler Anders Wall i Sverige, sade Olof Palme för en tid sedan i Veckans Affärer. Min fråga till statsministern

är: Kommer det att finnas plats inle bara för finanskometer som köper och säljer vad andra har byggt upp? Kommer det i ell socialisliskl Sverige att finnas plats också för livskraftiga mindre och medelstora företag?

Etl näringsliv som fungerar är nödvändigt för att ge resurser för reformer. Vi liberaler vänder oss därför mol den ensidiga satsning på statliga bolag eller på de allra största börsnoterade förelagen som regeringen föreslagit. Vi måste ytieriigare stimulera investeringarna, om förelagen skall kunna bygga ut så mycket atl de kan möta en stigande efterfrågan när konjunkturen vänder. Den blygsamma ökning av investeringarna som regeringen hoppas på är otillräcklig, om vi skall kunna hålla sysselsättningen uppe längre fram. Det största slöseri ett samhälle kan drabbas av är atl människor går arbetslösa.

Skall vi behälla etl näringsliv som kan konkurrera med utlandet, då duger del inte att kostnadslägel i Sverige pressas upp mycket snabbare än på andra håll. Våra marginalskatter är sä höga atl avtalsrörelserna fär näsian orimliga uppgifter. I år måste människor med vanliga inkomster öka sin lön med 15-20 % för att behälla ungefär samma standard som förra året. Så verkar inflationen i förening med hög marginalskatt.

Folkpartiet står fast vid kravet pä en skallereform som mildrar marginalskatterna och skyddar skatteskalorna mol inflationen. Del kosiar pengar, och de pengarna måste vi ta in. Naturligtvis skulle vi gärna se att man nu kunde genomföra stora sänkningar av de samlade skatterna. Men är del möjligt att lova?

Vi befinner oss i etl besväriigl ekonomiskt läge, del vet vi alla. Vissa reformer kommer av det skälet all dröja längre än vi tänkt oss. Sextimmarsdagen för alla kommer del alt ta många är all nå fram till. Den privata konsumtionen kommer inte all kunna sliga lika myckel som under 1975. De utlandslån vi tagit för atl hålla sysselsättningen uppe måste betalas tillbaka. Vi får i längden inte leva över våra tillgångar.

Men en sak är klar: Vi skall inle svika de människor som bäst behöver samhällets stöd. Vi kofnmer alla någon gäng i ett läge där vi behöver andras omsorg: vi kan bli sjuka, vi kan bli arbetslösa, vi blir gamla. Dä vill vi leva i etl samhälle där solidariteten är självklar.

Ungefär hälften av den värd som ges vid sjukhus och sjukhem går lill den tiondel av befolkningen som är äldst. För att ge det snabbt ökande antalet pensionärer den omsorg de har rätt alt kräva skulle långtidsvården behöva fördubblas fram lill 1985. Dessulom vill vi motverka byråkratin i värden, hindra att människor knuffas omkring mellan institutionerna. Och vi vill öka den mänskliga kontakten - för både personalens och patienternas skull. Allt det här är reformer som kosiar pengar.

Den som blivit sjuk är alllid i underläge, känner sig alltid osäker. Att då få sitta i långa köer utan någon att prata med, att få vänta i timmar liggande på en bår i en korridor, att se vita rockar snabbi svepa förbi pä ronden - det kan driva människor till förtvivlan.

Den känslan finns ofta hos dem som arbeiar inom värden. De sliter hårt, de har stort ansvar, de gör elt fint jobb, de försöker sä gott de

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

kan ge patienten den personliga kontakt som behövs. Men liden räcker ofta inte till.

Graden av medmänsklighet i ett samhälle kan mätas i hur vi lar hand om dem som behöver vår gemensamma omsorg. Ell parli som slår för sociala reformer utan socialism kommer då till slutsatsen: De människor som byggt det här samhället har räll till trygghet på sin ålderdom. De fär inle svikas. Inga löften om väldiga sänkningar av de samlade skatterna skall få riskera den tryggheten.

Jag vet att andra lovar mer än folkpartiet. Om de kan hålla sina utfästelser är Jag mindre säker pä. Att både lova slora skattesänkningar och stora ökningar av försvarsulgifterna går inle ihop. Au undandra stal och kommun nya resurser och samtidigt kräva etl ökat familjestöd och satsning på sjuk-och åldringsvård håller inte. Löften av det s\agel kommer folkpartiet inte atl avge.

Värt program är alltså sociala reformer ulan socialism - och ingenting i vårt samhälle är ett värre utslag av socialistiskt förmynderi än kollektivanslutningen. Omkring 700 000 människor är i dag medlemmar i det socialdemokratiska partiet utan alt ha bett alt få bli del. Många vet inte ens om att de anslutits.

Mänga har inte möjlighet alt vara med på de möten där besluten tas om kollektivanslutning. De kanske arbetar när mötet pågår. Beslut fattas i andra fall på representanlskap där vanliga medlemmar inte får vara med.

Både som regeringschef och som ordförande i del socialdemokratiska partiet är del viktigt att Olof Palme nu talar om hur han uppfattar riksdagens uttalanden mot kollektivanslutningen. Jag frågar därför herr Palme:

Vad är det för fel på tanken att individen själv bestämmer om han eller hon vill gå med i ell politiskt parli och i så fall vilkel? Är del rimligt, herr Palme, alt några fä personer, ibland med knappa majoriteter, föser in mångdubbelt fler människor i elt politiskt parti, människor som aldrig bett atl fä bli socialdemokrater?

I ett samhälle byggt på liberalism och frisinne är del en styggelse all till ett parti ansluta människor i klump. I ell liberalt samhälle bedöms människor som individer och inte efter sin grupptillhörighet. I ett liberalt samhälle finns därför heller ingen plats för diskriminering pä grund av kön.

Mänga säger att folkpartiet tjatar om jämställdhet mellan kvinnor och män. Men vi vet atl tjatet behövs för atl verkligheten skall förändras, för att både män och kvinnor skall få frihet och rättvisa.

Det krävde åratal av opinionsbildning för att få de andra partierna att gä med på all avskaffa sambeskatlningen och införa individuell beskattning. Nu tjatar vi om en lag mot könsdiskriminering. Vi är övertygade om atl våra sakskäl är så starka att de andra partierna snart mäste överge sitt motstånd mot en sådan lag.

Därför upprepar vi våra krav på rättvisa ät kvinnorna. För verkligheten

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

är i dag orättvis mol kvinnorna - och mol de män som försöker bryta Nr 59 sig loss ur traditionella roller.

Många kvinnor har aldrig fått någon chans att välja det livsmönster de själva önskat. Vilken valfrihet finns det för dem som redan i ungdomen förvägrades utbildning, som blev låsta av barn och av en man som aldrig ville ta sin del av ansvaret för hemarbetet?

Och länk på alla män som först med barnbarnen kunnat leva ul den kärlek de aldrig fick lid att ge sina egna barn, som av ekonomisk nödvändighet och traditionens tryck tvingats offra närheten till sina barn för arbetets skull.

Både män och kvinnor skall kunna förena en meningsfull yrkesroll med nära kontakt med barnen. Det är den frigörelsen, att män och kvinnor tar steget in i en ny gemenskap med gemensamt ansvar, som är vår slora chans. Ändå finns de som inle förslär all här ligger ett av vår tids viktigaste budskap om en ny frihet.

Del finns konservativa som lalar slora ord om en ny individualism, för alt i näsla andetag antyda atl människor - oavsett individuell läggning - bör stoppas in i traditionella fack.

Det finns marxister som inte bryr sig om att förändra dagens könsroller därför alt de väntar pä den slora revolutionen.

Del finns socialdemokrater som säger, atl "valfriheten är en liberal fälla".

Sådant kan folkpartiet aldrig acceptera. De unga människor som i dag försöker bryta sig ur traditionens bojor har del ofta svårt och jobbigt. Ännu har inte arbetsgivarna accepterat att män stannar hemma från Jobbet för atl ta hand om sill sjuka barn, att män kan komma för sent för all barnen har kinkat pä dagis.

Fortfarande vill arbetsgivarna ofta inte rekrytera kvinnor till chefsjobb. I en tidning för en tid sedan sade chefen för Bofors atl "när del gäller kvalificerade ledanobb har man väl en viss återhållsamhet i fråga om yngre kvinnor. Förr eller senare gifter de sig och får barn. Det ligger ingen diskriminering i detta, det är bara en realitet."

Alt också unga män gifter sig och får barn är en realitet som han lydligen inte tänkt på.

Därför får reformerna inte dröja. Alla föräldrar som vill ha daghemsplats för sina barn skall kunna få det.

Och ju fler daghem vi får, desto viktigare att de fungerar bra. Också de bästa daghem blir mer tröttande än stimulerande om små barn måste vistas där nio, tio. elva limmar om dagen. Barnen och deras föräldrar har rätt all få rå om varandra mer än under utarbetade kvällar och trötta mornar. Därför måste småbarnsföräldrar fk.förtur till sex timmars arbetsdag och få ersättning för inkomstbortfallet. Den reformen får inte, som regeringen tydligen tänkt sig, skjutas på en oviss framtid.

Och vårdnadsbidrag, lika för alla, behövs både för dem som stannar hemma och vårdar sina barn och för dem som yrkesarbetar. De som i dag inte fär något slöd alls för sina vårdinsatser måste uppleva so-

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

cialdemokratins årslånga kampanj mot värdnadsbidrag;som ett hän. Vårdnadsbidrag behövs för att skapa rättvisa och för all öka valfriheten.

De här tre förslagen hör ihop. Det är ell liberalt program för valfrihet och Jämställdhet.

Jag tror att det nu finns en chans att gamla motsättningar mellan yrkesarbetande och hemarbetande kan försvinna. Mänga kvinnor prövar i dag att vara hemma med sina små barn några år innan de återgår -eller övergår - lill förvärvslivet. Jusl därför vet de hur slitsamt och ofta otacksamt det jobbet är. Just därför är del så nyttigt atl fler män än tidigare prövar på atl vara hemma hos sina barn. Ju fler som gör del, desto mer breddas respekten för hemarbetet.

Utvecklingen går inte snabbt. Del är i dag bara 6 % av nyblivna fäder som velat utnyttja sin räll alt - ens för en vecka - vara hemma hos sina nyfödda barn. Fortfarande väljer grundskolans elever linjer efter traditionella mönster.

Men insikten atl del lar lång lid innan människor vågar anta den utmaning som jämställdhet mellan kvinnor och män innebär får inte leda lill att vi ger upp. Vi har i vår generation chansen att ta det stora stegel mot den individuella frihet som är liberalismens kärna: alt människor fria från social misär och nedärvda fördomar skall kunna förverkliga sig själva.

Hen WERNER i Tyresö (vpk):

Herr talman! Om vi i dag går ut och ställer frågan till vanliga människor vad det är som bekymrar dem mest, så får vi ganska enstämmigt svaret atl del är pressen av den alll hårdare dyrtiden, av den siändigt ökande arbetshetsen, av otryggheten i jobbet som står i förgrunden för dessa bekymmer.

Frågar vi ungdomar i dag om samma sak - antingen de snart skall sluta skolan eller nyligen har gjorl det - vel vi vad som är deras stora bekymmer, nämligen svårigheten att få ett jobb.

Men oron är inte begränsad till dessa jordnära och påtagliga frågor. Man bör inle dölja atl det finns grundläggande problem som oroar många människor i dag. Man bör heller inle dölja att de politiska partierna inte har lyckats med atl ge tillfredsställande svar pä många frågor som ungdomen men också många äldre ställer.

Del finns en stark och berättigad oro för vad den fortsatta militära kapprustningen, militariseringen av samhällena och anhopningen av kärnvapen och andra dödsbringande vapen kan leda till. Kampen för fred och nedrustning får aldrig upphöra. Den måste tvärtom förstärkas.

Det finns en stark och berättigad förtvivlan bland många människor över hungerkatastroferna i världen, över den växande klyftan i levnadsstandard mellan elt antal rika länder och de länder där den fattiga be-folkningsmajorilelen i världen bor. Denna förtvivlan är hoppingivande, därför atl den kräver handling. Kampen mol del imperialistiska systemet och dess utplundring av folken måste ännu mera förstärkas.

Det finns etl starkt och berättigat tvivel bland etl växande antal människor på all syslemel för produklion och fördelning i de kapitalistiska samhällena är det rätta. De ser slöseriet med väldiga produktionsresurser, de ser hur oersättliga naturtillgångar slits ner och förintas. De kräver all produktionen skall utgå från människornas behov och inte bestämmas av kapitalets möjligheler alt göra profit. Kampen mot delta dåliga ekonomiska system måste ställas i förgrunden.

Del finns vidare en stark och berättigad vrede ute på arbetsplatserna över det sätt på vilkel människor pressas och förslits i sitt arbete. Man kräver med skäl alt arbetsplatser och maskiner skall formas efler de arbetande människorna i stället för som nu ofta tvärtom. Kampen för goda arbetsmiljöer och för ett meningsfullt arbete åt alla är avgörande.

Att dessa frågor jag nämnt plågar folk i dag behöver knappast vara någon diskussionsfråga mellan partierna. Den intressanta frågan är Ju hur de politiska partierna förklarar orsakerna och utifrån detla anvisar vägar för alt komma lill rätta med problemen.

Vi och andra socialister hävdar alt alla dessa yttringar är beviset på att del kapitalistiska syslemel inte kan ge arbele och trygghet åt alla. Del är ett orättvist och otryggt system. Det är etl system som sätter vinstintresset främst och som är hänsynslöst i sin jakt efter nya profiler där den allt högre arbetsintensiteten blir allt svårare alt klara framför allt med sligande ålder. Det är ell system där allt fier människor slås ul ur arbetslivet eller sorteras ul som del ibland heter. Det är elt syslem där de stora monopolens spekulation och en växande improduktiv sektor driver pä inflationen och höjer priser och hyror - en inflation som i första hand drabbar dem som har smä inkomster.

Det är vidare elt syslem som inteförmäratl garantera full sysselsättning åt alla i den meningen atl alla som vill, skall ha rätt till elt meningsfullt arbele. Del är elt system som har inneburit systematisk avfolkning av hela landsändar därför att det inte varit ekonomiskt lönsamt att förlägga industrier dit.

Detla ekonomiska system är alltså inte förmögel att lösa de växande problem som dess egen utveckling skapat. Produktionen kräver samordning och planering, den kräver en medvelen hushållning med naturresurser, den kräver atl arbetsförhållandena förmänskligas, så all förstörelsen och utslagningen av arbetskraft stoppas.

Della ekonomiska system har i stället gett människorna en ökad arbetslösheten tilltagande inflation, ökad hets och stress i arbetet, minskad ekonomisk tillväxttakt.

Alternativet lill della är socialistisk planhushållning, men dit kommer vi inte över en natt. Vägen dit består i kamp mol slorflnansens makt där vi vill sätta in våra konkreta krav för lönarbetarnas näraliggande intressen i vår långsiktiga målsättning.

Dyrliden har alllid utgjort ett gissel för arbetarklassen. När det som behövs för livsuppehället blir dyrare drabbar della särskill hårt dem som måste använda siörre delen av inkomslen lill livsnödvändig konsumtion.

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Sä har det alltid varit, så är det också i dag. Alll lal om ökat välstånd till trots.

Under de senaste åren har vi hafl prisstegringar pä 10-12 % årligen på dagligvarorna, där livsmedlen utgör en mycket viktig del. Under förra året var prisstegringarna på dagligvarorna nära 12 %. Det är till ringa tröst för dem som drabbats av dyrtiden att vissa andra länder kan uppvisa ännu större prisstegringar.

Vi bör också hålla i minnet all prisstegringarna i värt land skett trots olika åtgärder, såsom prisslopp och subventioner på vissa varor. Vi ställer oss positiva till subventioner av vikliga livsmedel, men åtgärderna har varit otillräckliga. Det är nödvändigt med prisstopp och en effektiv priskontroll för alt hejda prisstegringarna. Vi anser atl prisstoppet bör utvidgas att gälla alla dagligvaror.

Prisutvecklingen understryker vidare vårt gamla krav om slopad moms på maten. F'ä varje prisstegring, oavsett anledningen, lägges nämligen mervärdeskatten som en ytterligare börda. Man beskattar alllsä även prisstegringarna. Genom att slopa momsen på maten skulle man i etl slag kunna sänka matpriserna med 15 96. Genom en skärpt priskonlroll är det full möjligl alt garantera att prissänkningarna kommer lill stånd.

Prisstegringarna drabbar hårdast dem som måste använda större delen av sin inkomst lill livsnödvändig konsumtion. Dit hör barnfamiljerna, dit hör pensionärerna, dit hör låg- och mellaninkomsllagarna. Del är dessa grupper som har det största intresset av prisslopp och sänkta priser genom slopad moms på maten.

Men slopad malmoms är ocksä en vikiig del för alt uppnå rättvisare beskattning. Vi kombinerar därför detla krav med krav på skärpt beskattning av stora förmögenheler, arv, höga inkomsler, bolagsvinster, osv.

Herr lalman! I dessa dagar sitter svenska folkel med deklarationsblanketter, inkomsluppgifter och skattsedlar framför sig. För den vanlige inkomsttagaren är det säkert inte mycket atl notera i fråga om avdrag för intäkternas förvärvande, som det heter på deklarationsspråkel. Man kan förslå om Sture Emil Karlsson, som genomsnillssvensken heter i år, känner sig missgynnad i förhållande till olika kändisar, vilkas avdrag blivit myckel omskrivna och diskuterade under del gångna året.

Det är ell obestridligt faktum att nuvarande avdragsregler innebär stora fördelar för höga inkomsttagare och slora förmögenhelsägare. Det är inle avdragen för cykelslilage, bussresor, arbetslöshetskassa och liknande som utgör de stora posterna i de sammanlagda avdragen på omkring 40 miljarder kronor. Framför alll är det inte dessa avdrag som ger avgörande skattelättnader. Del är i stället så, att ju högre inkomslen är desto siörre effeki får avdragen i fråga om skaltelättnader. Del är nödvändigi att hela syslemel med avdrag ses över och förändras för att inte avdragen skall gynna folk med höga inkomsler framför vanliga inkomsttagare.

När Karlsson sitter och plitar i sin deklarationsblankett kanske han också ägnar en tanke ål del skattefusk och den skatteflykt som pågår

här i landet. Myndigheterna har uppgift om praktiskt laget varje krona som Karlsson som löntagare tjänat under förra året. Avdragsmöjligheterna är starkt begränsade. Det är därför inle all undra på om han blir upprörd vid tanken pä atl andra grupper i samhället kan undanhålla miljardbelopp från beskattning. Han tycker nog all vpk har rätt i sitt krav på snabba ätgärder för atl sloppa skatteflykt och skallefusk.

När Karlsson är klar med sin deklaration och skall försöka räkna ut sin skall finner han förmodligen alt kommunalskatten stigit i hans kommun. Det har den gjort i de flesla kommuner. Där rök en del av den omtalade sänkningen av den statliga skatten. Till detta kommer atl kommunalskatten drabbar orättvist. Den lar lika mycket av varje intjänad hundralapp oavsell om del gäller Wallenberg eller en av hans arbetare, oavsell om den totala inkomsten är 500 000 eller 50 000 kr.

Del behövs ell rättvisare skattesystem. Maten måste befrias från skall och kapitalet beskallas härdare. Skallefusk och skatteflykt måste bekämpas. Statliga åtgärder måste sältas in för atl kommunerna skall kunna fullgöra sina uppgifter i fråga om barntillsyn, social verksamhel, sjukvård och åldringsvård ulan höjda kommunalskatter.

De stigande boendekostnaderna ulgör ell annal stort problem för stora grupper här i landei. Hyreshöjningarna har kommit slag i slag och drivit upp bostadskostnaderna till en orimlig nivå. Många människor ser varje månad med oro fram mot månadsskiftet då hyran skall betalas. Hyran tar en alltför stor del av inkomsten i anspråk. Allt detta har lett till att vi har oulhyrda lägenheter, trots bostadsbrist och trångboddhet. Del har lett till en bostadssegregation som får långtgående sociala konsekvenser. Del har vidare lett lill en omfallande arbetslöshet bland byggnadsarbetarna och dåligt utnyttjande av resurser.

Vi kräver från vårt partis sida hyresstopp och medvetna åtgärder för alt sänka hyrorna. Vi vill ha kraftfulla älgärder mot spekulationen i mark, byggnadsmaterial och byggande. Vi kräver förstatligande av den tunga byggnadsmalerialindusirin och en statlig bostadsbank med låg och fasl ränta. Detla är en del av de älgärder som vårt parti kräver för alt komma lill rätta med de höga hyrorna och de tomma lägenheterna.

Jag har redan pekat pä att pensionärerna tillhör dem som kommer i kläm genom prisstegringarna. Det är en stor grupp människor som efler en livslång arbetsinsats är värd en bättre behandling. Uppräkningen av pensionstillskotten har varit för blygsam för att ge verklig standardförbättring. Vårt parti har krävt en omedelbar förbättring av pensionärernas villkor genom en utbyggnad av pensionstillskotten. Målsättningen för fortsatt standardförbättring för pensionärerna bör la sikte pä en höjning av grundpensionen. Vi har också krävt ändring av reglerna för hustru-tillägg och kommunala bostadstillägg sä att det avdragsfria beloppet uppräknas.

Varje förslag till förbättring av pensionärernas villkor möts med siffror om hur dyrt det blir. Jag tycker att della är en kränkande attityd mol människor som med sin arbetsinsats har skapat det som brukar kallas

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

välslånd. De skall inte behöva ta emol pensionerna som några nådegåvor. Det är resurser som de själva har skapat genom sitt arbele.

I början av 1970-lalet reste socialdemokraterna parollen "ökad jämlikhet". Jag lycker atl parollen var språkligt felaktig; den skulle inbiMa oss att jämlikheten var nådd men atl den behövde ökas. Men även om parollen på sätt och vis var vilseledande hade den dock en posiliv effekt - den ställds fördelningsfrågorna under debatt. Den angav en strävan och skapade förhoppningar hos mänga.

Men vad har resultatet blivit? Koncentrationen av rikedom, ägande och makt har ökat. Alll delta har på nytl i den politiska debatten aktualiserat ägandefrågorna. Del kan aldrig vara folket som styr när en handfull slora kapitalägare kontrollerar grunden för vår försörjning.

Socialdemokratin har endasl undanlagsvis ställt frågan pä elt sådant sätt. Den har behandlat äganderätten som om den vore en smaksak, som om del handlade om vilket som är mest praktiskt.

Det Meidnerska förslaget om löntagarfonder, som redan diskuterats här i kammaren, har en förtjänst: del riktar uppmärksamheten på ägande-och maktfrågorna. Om det Meidnerska förslaget förverkligas skulle det inte leda till socialism, och del ärenligt Meidner själv heller inle avsikten med förslaget. Det går ut på medägande och binder upp arbetarna till en intressegemenskap med kapitalägarna som egentligen inte finns. Del syftar bara till en viss inkomstfördelning, som efler elt visst antal år i teorin skulle kunna ge fonderna ell aktieägande som ger makt över vissa förelag.

Del är ingen bra metod atl bryta kapitalets makt. Men förslaget är lillräckligl långtgående för atl skrämma moderatledaren och hans parti. De vill slå vakt om fåtalets makt över ekonomin. De hävdar tesen atl det privata ägandet skulle vara en sorls framslegsgarant. De tror all del privata initiativet ger arbetslust och effektivitet. Som om en byggnadsjobbare skulle känna mer arbetslust därför att byggmästaren heter Kullenberg eller Mattsson, och arbeta sämre om han och hans arbetskamrater kontrollerade byggföretaget?

Även om Meidner pekar på ägande- och maktfrågorna syftar hans förslag inle lill atl bryta kapitalets makt. Det har blygsammare ambitioner. Statsministerns problem dä han diskuterade frågan med herr Bohman i förra veckan var att de borgerliga inle insåg att maktstrukturen i näringslivet kanske borde ändras. Han hoppades kunna diskutera sig till större enighel med de borgerliga om makten över näringslivet. Innan dess ville han inle komma med någol förslag.

Om del Meidnerska förslaget kan man säga: Del går inte all nå socialismen hand i hand med Wallenberg. Och lill statsministern vill jag tillägga: Det går inte atl bryla storfinansens makt och den sneda för-mögenhelsfördelningen i enighet med Bohman, Ahlmark och Fälldin. Är det etl förslag som skall innefatta en så bred enighet som regeringen vill fä fram till 1979 eller senare - då blir det ingel förslag som gagnar lönarbetarna eftersom kapitalägarna då kan känna sig trygga.

Slalsministern sade i fredagens interpellationsdebatt all han var rädd om den produktionsstruktur som ASEA, SKF, Volvo, SAAB, Allas Copco, Gränges m. fl. skapat. Det aren kapitulation för den privata profiten som styrmedel för samhällsutvecklingen. Det är ju lill slor del dessa företag som bär ansvaret för regionala och ekonomiska balansproblem. Det är genom bl. a. dessa förelag makt och kapital koncentrerats. Det är bl. a. några av dessa förelag som genom en myckel kraftig export av kapital har förorsakat atl industrin i Sverige går tillbaka- - medan svensk industri utomlands expanderar. Nu går mer än en fjärdedel av storföretagens investeringar till ullandel. Del betyder alt miljardbelopp av kapital årligen exporteras - samtidigt som stat och kommuner får uppta lån utomlands för atl läcka sina underskott.

Vi vill bryta den här utvecklingen. Del är därför vi har slällt kravet till årets riksdag om en samhällelig investeringsslyrning. Del måste finnas etl säll alt utkräva politiskt ansvar för inriktningen av investeringarna. Vi kräver också att några viktiga näringsgrenar förstatligas, t. ex. de privata affärsbankerna, som forlfarande ulgör viktiga centra för storkapitalets maktutövning. Detta är en inriktning av politiken som syftar till alt bryta kapitalägarnas makt över näringslivet.

Det ekonomiska syslem som vi i dag lever i skapar arbetslöshet, Del privata näringslivet sysselsätter bara någon om del kan tjäna på vederbörandes arbete. Och detta har ingel att göra med om del är etl nyttigt arbete eller inte. När svenska kapitalägare sedan upptäcker all de tjänar mer på arbetare utomlands än i Sverige, då läler de industrisysselsättningen här i landet minska och ökar sysselsättningen i sin industri utomlands.

Regeringen hävdar energiskt att sysselsättningen ökar här i landet. Del kan den göra så länge den likställer folk som har 40, 20 eller 10 timmars arbetsvecka eller som är sjukskrivna.

Ökningen av sysselsättningen faller i huvudsak på deltidsarbeten. Räknar man om deltidsarbetena till heltidsarbeten blir resultatet en långsiktig liten minskning av antalet hellidsarbelsplatser i ekonomin som helhet.

Allas rätt till etl meningsfullt arbete måste vara målsättningen för sysselsättningspolitiken. Denna målsättning kräver en styrning, planering och samverkan i näringslivel som är främmande för kapitalismen. Full sysselsättning kräver en socialistisk planhushållning. Men kampen mot arbetslösheten är en nödvändig kamp redan här och nu. Sysselsättningspolitiken måste utgå från faktiska beräkningar av behoven och noggrant angivna målsättningar. Därför hör inte cenierns krav på 400 000 nya jobb hemma i en allvarlig debatt om sysselsättningen. Vid förra valet var kravet 100 000 nya jobb. Den siffran var godtyckligt vald. Del nya centerkravet skiljer sig från det tidigare bara genom att vara fyra gånger så godtyckligt. Centern anvisar nämligen inle några vägar och medel föratt skapa dessa nya jobb. Centern vill med parollen samla flera röster för en sysselsättningspolitik, som centern själv inte vel utformningen av.

3 Riksdagens protokoll 1975/76:59-60

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Vi har i vår sysselsäUningspoliliska moiion till årels riksdag inte bara analyserat fram de verkliga behoven, utan vi anvisar också hur målsättningen etl meningsfullt arbele ät alla skall kunna nås. Vi kräver insatser på tre basområden. Det försia är statliga industrier. Det andra är en effektivisering och utbyggnad av transportsystemet. Det tredje är en kraftig utbyggnad av den sociala sektorn, en rehabilitering av dåliga och eftersläpande fysiska och sociala miljöer.

Arbetslösheten drabbar hårdast tre kategorier i samhället. Den första är äldre arbetare, som slås ut i ökad omfattning genom helsen i arbetslivet, genom slitsamma jobb.

Den andra kategorin är ungdomen. Bristande tillväxt i ekonomin gör del svårare för de nytillträdande på arbetsmarknaden att få arbele. De alll större kraven pä effektivitet och yrkeserfarenhet försämrar ungdomens arbetsmarknadsläge. Vi har ställt krav om såväl långsikliga som kortsiktiga åtgärder för att häva ungdomsarbetslösheten.

Akluella krav är att arbetsförmedlingarna ges ökade resurser för atl kunna öka insatserna för ungdomen, all beredskapsarbeten för ungdom planeras så alt anställning kan garanteras efter avslutat beredskapsarbete eller AMS-kurs. Vi kräver också att dagpenningen vid arbetsmarknadsutbildning fastställs till 90 kr. per dag för alla som inte är medlemmar i arbetslöehelskassa eller som eljest inte uppfyller villkoren för ersättning.

Den tredje kategorin är kvinnorna. Kvinnoförtrycket går igen på nästan alla livels områden, men det framträder med särskild klarhel inom arbetslivet. Arbetslösheten bland kvinnorna är större än bland männen - och hårdast drabbade är de unga kvinnorna. Och de kvinnor som har jobb möter etl dubbelt förtryck. Dels tvingas de ofta all vara dubbel-arbelande, dels har de i genomsnitt sämre betalt, lägre befattningar och sämre befordringsmöjligheter än männen. De är utsatta för spekulation i rådande könsfördomar och könsroller. De utnyttjas som deltidsarbetare. 94 96 av alla deltidsarbetande är kvinnor. Det är en billig anställningsform för kapitalägarna - och för stat och kommun. Deltidsarbetande har i genomsnitt lägre löner än hellidsarbelande. De kan utnyttjas intensivare. Deras sociala rättigheter är, om de arbetar mindre än 20 timmar, beskurna.

När kapitalägarna utnyttjar kvinnor som deltidsarbetande, utnyttjar de den rådande bristsituationen inom barnomsorgen. Därför är del elt grundläggande krav all en kraftig utbyggnad sker av den samhälleliga barnomsorgen. Målet, en bra och gratis daghemsplals ål varje barn, bör vara möjligt alt nå inom en tioårsperiod. Vi har därför ställt förslag om en utbyggnad under de närmaste fem åren med minst 50 000 platser i daghem och fritidshem varje år. Delta i kombination med en förkortning av arbetstiden för alla till sex timmar är en grundförutsättning i kampen för kvinnans lika slällning på arbetsmarknaden, i föreningslivet och i familjen.

De borgeriiga partiernas s. k. familjepolitiska krav med särskilda värdnadsbidrag och kortare arbelsdag för småbarnsföräldrar innebär att man bevarar rådande könsroller. De idealiserar ivåföräldersfamiljen och åsi-

dosätter lill slor del de mänga ensamslående med och utan barn. Arbetstidsförkortning behövs för alla. Varför skall en tvåårings förälder, som kanske redan har ett lätt arbete, ha längre ledighet än en fyraårings förälder, som har ett mycket tungt arbele? Sådana orimligheter leder nämligen den särskilda arbetstidsförkortningen för småbarnsföräldrar lill. Och varför skall småbarnsföräldrar ha etl särskill högt vårdnadsbidrag? Vi som har barn vel Ju alt barnen blir dyrare med åren.

Vi ställer i stället kravet om en kraftig förhöjning av de allmänna barnbidragen. Vi kräver kortare arbetstid åt alla - 7-timmarsdag 1977, 6-timmarsdag 1980 - och vi ställer kravet om all målsättningen bra och gratis daghemsplals ål alla barn skall uppfyllas.

Svenska arbetare är sjukast i väriden, säger Svenska arbetsgivareföreningen. Detla är fel. Sjukast i väriden är det kapitalistiska systemet, ell ekonomiskt system som föder våld, otrygghet, arbetslöshet och kriser.

Vad kan vi i dag göra för all värja oss mol della ekonomiska systems verkningar.? Vad som krävs är en politik som slår mol del ondas rot, en politik som kringskär storfinansens makt i stället för att öka dess resurser och manövreringsförmåga..

Det är med andra ord en socialistisk politik för ell bättre liv som mäsle ställas mol den kapitalistiska misshushållningen. En sådan politik måste ställas mol den borgeriiga. Det är bara med en sådan politik man kan slå de borgerliga partierna i valet om sju månader.

Nr 59

Onsdagen den 4 febnjari 1976

Allmänpolitisk deban

Herr statsministern PALME:

Herr talman! I två år har vi upplevt en djup internationell lågkonjunktur, den värsta sedan 1930-talets kris. 17 miljoner människor går i dag arbetslösa i västvärldens industriländer. Jag tvekar inte att beteckna del som en mänsklig tragedi och ell ekonomiskt slöseri.

Det finns illavarslande tecken ute i världen på atl man vill sänka ambitionerna, betrakta en stor arbetslöshet som någonting naturligt, måhända även fördelaktigt. De arbetslösa behöver ju inte lida nöd, säger man pä en del håll. Det allra värsta vore om della skulle leda till alt man gav upp del som varil efterkrigstidens främsta sociala landvinning: kravet på full sysselsättning som grundval för nationens framåtskridande och för de enskilda människornas självtillit.

Självfallet står sädana tankegångar i bjärt kontrast lill vår uppfattning om rällen lill arbele som en grundläggande mänsklig rättighet. Varje avsteg från denna uppfattning får till konsekvens all människorna låses fast i den hopplöshet som arbetslösheten skapar och dömer dem till otrygghet och till oförmåga alt påverka sin egen framlid.

Samiidigi mäsle vi ha fullt klart för oss att vi är beroende av utvecklingen i världen. Vi måste sälja våra produkler pä världsmarknaden. Vi påverkas av vad som sker ule i världen. Vårt utrymme för självständigt handlande blir därför begränsat.

Mot den bakgrunden har vår ulveckling under lågkonjunkturens tvä svåra år varit lyckosam. I etl skede av sländigl stigande arbetslöshet

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

ute i världen har vår sysselsättning ökat med nära 200 000. Arbetslösheten har hållits nere. I etl skede då levnadsstandarden sjunkit i många länder har den reala inkomstökningen - dvs. inkomstökningen frånräknad effekten av skatter och priser - på två är varit icke mindre än 12-13 %. Det är den snabbaste någonsin. I etl skede då industriinvesteringarna fallit tillbaka i många länder har denna utbyggnad för framtiden fortsatt att öka hos oss.

Dessa resultat har varil möjliga i hög grad tack vare en expansiv ekonomisk politik som fält stöd av en bred majoritet i Sveriges riksdag. Riksdagsmajoritelen har därmed visal en konstruktiv djärvhet lill gagn för folkhushället. Vi har fält ta på oss en hög utländsk upplåning. Hade vi avstått frän den upplåningen skulle vi fått acceptera kraftigt stigande arbetslöshet och sjunkande produktion. Den ökade upplåningen har sålunda varil en klok politik under förutsättning atl vi inser all den måste få konsekvenser för vår framlida ekonomiska politik.

Nu går vi in i del tredje året av lågkonjunktur. Verkningarna av den internationella utvecklingen och därmed påfrestningarna börjar bli större. Det kan vi avläsa i exportutveckling, i orderingång, i svårigheter för många industrier atl slå sig igenom lågkonjunkturen. Vi måste räkna med atl fä möta en del besvärligheter och påfrestningar på olika områden.

Å andra sidan kan vi nu äntligen skönja slulel på den inlernalionella lågkonjunkturen. Visserligen kommer arbetslösheten dess värre atl ligga kvar pä en mycket hög nivå ute i Europa under detta år, men i de slora industriländerna finns nu tecken på en uppgång.

Man räknar med en hygglig konjunktur 1977, och en gradvis uppgång under delta år bör så småningom få posiliva effekter även för oss. Det börjar märkas en del tecken på della.

1 del lägel får vi göra allt vi kan för all möta de påfrestningar som kan komma. 25-punkisprogrammet från i höstas och de åtgärder som förs fram i budgeten lägger en god grund. Vi upprätthåller en fortsatt hög beredskap. Särskilt viktigt tycker jag det är alt med all kraft fullfölja åtgärderna mot ungdomsarbetslösheten. Regeringen kommer inom kort all inbjuda företrädare för etl antal kommuner till överläggningar om hur staten och kommunerna gemensamt kan angripa ungdomsarbetslösheten. Liknande initiativ till överläggningar kommer vi att ta med näringslivet.

Samtidigt med detta måste vi ha blicken riktad mol framtiden. Vi måste börja ta ner vårt underskott i bytesbalansen. Vi måste försöka hålla nere prisutvecklingen. Vi måste börja se i ögonen alt del slora underskottet i statsbudgeten kan behöva stegvis reduceras för alt hålla lillbaka inflationen. I kampen för alt hålla sysselsättning och produktion uppe finns del sanneriigen inte något utrymme för ekonomiskt lättsinne.

Detla betyder inte alls reformstopp. Inte sedan den slora ATP-refor-mens genomförande har vi gjort sä stora satsningar på pensionärerna som de vi står mitt uppe i just nu. Detta präglar också årels budgetförslag. Och del är rikligl att del är sä. Pensionärerna har en given rätt till den

välfärd de själva varit med om atl bygga upp. Del gäller materiell standard genom folkpension och ATP. Del gäller sjuk- och hälsovård, del gäller mänsklig omtanke och samvaro med andra. För socialdemokratin är del självklart att dessa stora satsningar görs.

I årels budget ligger även stora och väsentliga förbättringar för barnfamiljerna, de handikappade, en utbyggnad av arbetsmarknadspolitiken och mycket annat.

Och i början av året lade arbetarrörelsen fram ett aktionsprogram för elt fortsall reformarbete i det svenska samhället. I fem punkter anger vi vad vi anser vara de viktigaste uppgifterna under de närmaste åren:

En stark ekonomi

Arbele åt alla

Arbetslivets förnyelse

Trygghet för alla och gemenskap mellan generationerna

En god miljö

Det är ingen tillfällighet att värt främsta krav är en stark ekonomi. Det innebär alt vi fäster en avgörande vikt vid atl trygga produktions-underlaget för en fortsalt välfärdsutveckling. Del har varit och förblir en målmedveten strävan i vår ekonomiska politik alt lämna utrymme för induslrins nödvändiga utbyggnad. Det gäller stora förelag och små företag. Det gäller privat industri lika väl som statlig och kooperativ verksamhet. Det är självklart, kan jag svara er, att vi vill salsa pä de mindre och medelstora företagen. De beräkningar som gjorts visar att den övervägande delen av det statliga näringspolitiska stödet går lill de mindre och medelstora förelagen. Tag nu senast de 1,5 miljarderna lill lokaliseringspolitiken. Vad jag inte kan förstå är del här ensidiga klankel på våra slora exportföretag som ni ägnar er åt. Del ärju dessa exportföretag - smä på världsmarknaden - och deras anställda som drar in en mycket väsentlig del av våra valutinkomsler. Sverige är faktiskt det enda land i Europa som sedan 1968 haft en oavbruten stegring i industriinvesteringarna och vi skall försöka fortsätta på den linjen. Del finns knappast något land som har en så gynnsam behandling skatiemässigt av de industrier som verkligen vill bygga ul och salsa på framtiden.

En hell avgörande förutsättning är då att vi tryggar tillgången pä energi och framför alll elektrisk kraft. Jag har många gånger i riksdagen redovisat den kombination av beslutsamma insatser för energibesparing och försiktig utbyggnad av olika energikällor, däribland kärnkraft, som präglar regeringens energipolitik.

Centerpartiet har valt all söka politisk strid i denna fråga. Centern har velat profilera sig som det parti som säger nej till kärnkraft.

Nu är det förenat med betydande svårigheter alt klara ut vari centerns energipolitik egentligen består. Den är snårig. För något år sedan försökte jag leda i bevis alt centern i praktiken accepterade kärnkraften. Jag möttes därvid av en myckel våldsam indignation, med visor och annat. Jag har därav dragit den slutsatsen att centerpartiet verkligen anser atl vi skall avbryta all utbyggnad av kärnkraft och alt vi skall avveckla de

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

kärnkraftverk som är i funktion och som redan nu svarar för en betydande del av vår försörjning med elkraft, 19,1 "., under de tre försia veckorna i januari för att la etl exempel. Det är del intryck som man uppenbarligen har velat ge allmänheten. Vi har påvisat alt en sådan linje skulle leda till ulomordentligi negativa konsekvenser för vår sysselsättning och för vår välfärdsutveckling över huvud taget. Om vi avvisar kärnkraften så får vi acceptera dessa konsekvenser för sysselsättning och välfärd eller ocksä satsa pä en enligt min mening myckel mer miljöförstörande produktion av oljekraft.

Jag har brukat ställa frågor lill Thorbjörn Fälldin. Jag gör inte som herr Bohman. Han har ju pä senare tid börjat rycka in och tala om vad Thorbjörn Fälldin egentligen menar när han uttalar sig om elkraften. Vi har sådan respekt för Fälldin atl vi tycker inte att man behöver använda Bohman som något slags transcendenlall medium för att klara ul vad centern egentligen avser. Jag brukar fråga: När skall ni avveckla kärnkraften? Hur skall del gå lill? Vad skall ni sätta i stället? Jag kan tillfoga: När länker ni avbryta utbyggnaden av de kärnkraftverk som nu är under byggnad i Barsebäck, Ringhals och Forsmark? Det vill vi ha besked om.

Nu har emellertid centerpartiet parallellt med silt avvisande av kärnkraften lanserat slagordet om 400 000 Jobb. Jag skall inte ge mig in på all precisera hur många jobb som vore önskvärda. Vi har undvikit den typen av siflerexercis. Vi vill försöka skapa alla de jobb som över huvud taget går all skapa. Centern har bjudit 400 000 nya jobb, vpk var inne och bjöd 800 000 nya jobb. Skall ni hälla på pä det sättet får ni väl kalla in Karl Erik Eriksson, som med sin vanliga fermilel får försöka slita tvisten auktionsvägen. Men så kan man inte arbela.

I förra valrörelsen lovade centern 100 000 nya jobb. Vi lovade ingenting. Vi sade atl det inle går atl precisera i siffror. Men sedan har vi genom en socialdemokratisk sysselsättningspolitik skaffat nära 200 000 nya jobb. Resultatet lalar silt tydliga språk. All leka med siffror är inle det väsentliga. Det väsentliga är atl vilja medlen och i varje läge göra allt man kan för alt skaffa nya Jobb. Det är del som skiljer oss från centern. Ni håller er till siffror.

I del här läget är detla viktigt atl säga, därför att del har enligl min mening uppstått en fullkomlig frontalkollision mellan centerns samtidiga löften om dels stopp för kärnkraften, dels 400 000 nya jobb, varav enligl Thorbjörn Fälldin 270 000 inom industrin.

Jag vågar påstå atl del inle finns en enda praktiskt verksam människa här i landei som inte vel atl det finns ell samband mellan tillgången på elektrisk ström och utbyggnaden av produktionen och den mängd av vardagliga förbättringar i arbetsmiljö och arbetsvillkor som sker ule pä arbetsplatserna i Sverige. Man behöver bara stanna svarven eller släcka ljuset, så inser man Ju della samband. Det är inte nägra smä, små ting som skiljer oss från centern. 40 "o är cenierns brist år 1985 - i elkraft-försörjningen, det är den del gäller. 40 "<i innebär lågt räknat 150 000 färre jobb i industrin. Varje industrijobb drar ungefär 40 000 kilo-

watlimmar.

Historiskt sett tror jag all del är någonting alldeles unikt alt elt politiskt parti i Sverige, och därtill det största oppositionspartiet, ger sig ut all möta väljarna med budskapet 400 000 nya Jobb - utan elektrisk ström. Det finns inte mycket av handfast realism i den parollen. Det vill jag ärligen säga.

Jag har i varje riksdagsdebatt framhållit atl det inte räcker att bygga nya fabriker och skaffa bällre maskiner. Vi måste också förbällra människornas villkor i produktionen. Vi befinner oss mitt uppe i etl intensivt reformarbete. Efter lagarna om skyddsombud, anställningstrygghet, rätt lill ledighet för sludier, förtroendemannalag och myckel annal kommer riksdagen nu att få ta ställning till lagen om medbestämmande i arbetslivet samtidigt som vi börjar förberedelserna för den nya arbelsmil-jölagen.

Detta är vardagliga ting som ligger nära människorna ule på arbetsplatserna: skyddet för liv och hälsa, tryggheten i jobbet, rällen alt vara med och säga sin mening och påverka besluten. Förändringen kommer inle plötsligt. Det är fråga om elt gradvis inväxande i nya förhållanden i arbetslivet. Men jag bestyrks ständigt i uppfattningen all detla tillsammans är den största demokraliseringsprocess i del svenska samhällel som vi upplevt sedan den allmänna rösträtten genomfördes.

Det är nästan rörande all höra herr Bohman lala om arbetarrörelsens rådvillhel, när vi med samlad beslutsamhet har gett oss i kast med den gigantiska uppgiften atl förnya arbetslivet och förslärka demokratin. Då är det dags för den ekonomiska demokratin, hotar herr Bohman med. Ja, del är dags all arbetarna och tjänstemännen skall få mer att säga lill om på sina arbetsplatser. Det lycker inle herr Bohman om. Metallarbetaren sover illa om nätterna och alll möjligt. Men det finns ingen återvändo, herr Bohman. Och när herr Ahlmark talar om makteliterna skall man komma ihåg att della är den största förändring i den traditionella maktstrukturen i del svenska samhället och i det ekonomiska livet som vi fält uppleva.

Lika övertygad är jag alt den kommer alt ha en produktiv innebörd. Atl lönlagarna får större ansvar, all de får mer alt säga till om, all vi förändrar relationerna i arbetslivet lill ökad demokrali - det kommer att i grunden stärka värt näringsliv. Och det är elt utflöde av vår syn pä arbetets värde och arbetets räll i del moderna samhället.

Så fortsätter reformarbetet. Jusl nu slår familjepolitiken i blickpunklen. Det tycker jag är glädjande. Det finns ofantligt mycket vi kan göra för att ge barnen en god och trygg miljö, för att värna om samvaron mellan föräldrar och barn, men också för alt befästa vårt gemensamma ansvar för de nya generationer som växer upp.

Men jusl därför att familjepoliliken är sä vikiig måste vi se till att den bärs upp av en helhetssyn och alt den får en ekonomisk hållfasthet så att vi inle skapar förväntningar som räll snart förbyls i besvikelser.

Den plan för en utbyggnad av daghem och fritidshem som nu ligger

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

på riksdagens bord är utan tvivel en milstolpe i familjepoliliken. För hundratusentals föräldrar och deras barn blir denna satsning av väldigl stor belydelse. Den kan ge en trygghet och en gemenskap som de eftersträvar - inte som en ersättning för deras insats i familjen men som ell positivt slöd. Jag konstalerar bara alt moderaterna i sak ställer sig vid sidan av denna satsning genom att gå emol finansieringen och genom atl ideologiskt bekämpa den. Men vad säger man med alla sina vackra ord om valfrihet lill de hundratusentals familjer som önskar plats på daghem, på fritidshem och i familjedaghem? De skall alltså icke få sin valfrihet.

Om della motstånd mot barnomsorgen är något slags kärna i det som herr Bohman utvecklade som en borgerlig familjepoliiik, dä har verkligen lönlagarna i det här landei anledning au dra öronen åt sig.

Jag kan ulan vidare säga atl det finns starka skäl för en förkortning av arbetstiden för småbarnsföräldrar med ersättning för inkomstbortfallet. Det skulle vidga möjlighelerna till samvaro mellan föräldrar och barn. Länga arbetstider och restider innebär för mänga en svår påfrestning. Sextimmarsdagen är ursprungligen etl socialdemokratiskt förslag som diskuterats mycket livligt inom vårt parli. Del vore emellertid utomordentligt olyckligl om slora grupper, just de som bäst behöver stödet, skulle ställas utanför - de skiflarbetande, de som arbetar i ackordslag och andra. Därför är vi helt överens med de slora löntagarorganisationerna, som säger all innan man lar slutlig ställning till denna reform måste man granska konsekvenserna på arbetsmarknaden så all alla kan vara med.

Nu arbeiar en arbetsgrupp under statssekreterare Göte Fridhs ledning intensivt med delta problem. Jag har svårt all förstå dem som vill gå ut i konflikt med LO och TCO, vilka i sina medlemmars inlresse vill kartlägga de praktiska möjlighelerna atl genomföra reformen. Det blir ändå dessa organisationer som fär ta pä sig en slor del av ansvarel för alt praktiskl genomföra reformen. Vi har råd atl vänla de månader som arbetsgruppen behöver för silt arbele.

Del var myckel olyckligt all herr Ahlmark här drog till med särbe-skatiningen. Det är rikligt atl ni drev opinionsbildning för den, men vi väntade tills vi hade format elt konkret förslag. Då blev det alla möjliga opinionsstorrnar, men ni i folkpartiet teg som små möss. Ni befann er långt ute i kulisserna och vi fick ta den striden ensamma. Efteråt försökte ni ta äran ät er. Jag hoppas atl ni i framtiden inle skall agera på del sättet när det gäller all genomföra reformer som möter ett visst motstånd.

Vi vill fortsätta all bygga ul del kontanta stödet till barnfamiljerna genom barnbidrag, bostadstillägg och föräldraförsäkring. Redan om en månad kommer vi atl lägga fram förslag lill förbättring av föräldraförsäkring och bostadstillägg. Men eflersom det ekonomiska utrymmet är begränsat måste det bli en gradvis utbyggnad där vi mäste avväga insatserna mellan olika familjetyper, barnäldrar osv.

Från borgerligt håll har man nu lanserat olika förslag lill s. k. vårdbidrag. De är principiellt myckel olikartade.

Folkpartiet föreslår i praktiken etl förhöjt barnbidrag för vissa åldersgrupper som skall införas gradvis och sammankopplas med en skattereform. Det finns en rad invändningar mot förslaget, men den principiella skiljelinjen gentemot vår syn är inte så markerad. Barnbidrag, bostadstillägg och föräldraförsäkring ärju vårdbidrag, om man så vill - bidrag till barnens vård och uppfostran. Det blir möjligen en semantisk strid.

Men eftersom del här är principiellt intressant skall Jag, trots min begränsade tid, mera utföriigt kritisera centerns förslag, framför allt dess ekonomiska konsekvenser. Det gäller i tillämpliga delar även moderaterna, som ju hänger ihop med centern i del här fallet. Jag hinner emellertid inte ta upp den kvinnofientlighet som ligger i moderaternas förslag och deras motstånd mol jämställdhet mellan könen, utan Jag håller mig lill ekonomin.

Det är icke möjligl all genom elt vårdbidrag som betalas över skattsedeln ersätta en förvärvsinkomst i en barnfamilj. 1 förhållande lill förvärvsinkomsten är ocksä centerns vårdbidrag dels begränsat till en fjärdedel av en normal inkomst, dels inskränkt till i stort setl två årskullar.

Ändå blir det myckel dyrt för skattebetalarna. Delta söker centern på olika sätt dölja. Centern föreslår ett vårdbidrag för barn upp till tre år som föds efler den 1 Juli 1976.

Inledningsvis skall delta betalas genom en höjning av skallen på spril och tobak. Del verkar billigt. Men del beror hell enkell på alt man lill en början åker snålskjuls pä föräldraförsäkringen i sju månader. Före den I februari 1977 betalas del inte ut etl enda öre i värdbidrag. Sedan dröjer del ell tag innan det föds tillräckligt med barn för atl del skall kosta något.

När vårdbidraget är fullt genomfört kosiar det däremol 2 400 milj. kr. brutto och 2 100 milj. kr. netto. Detta skall betalas genom skalleomläggningen, säger centern. Det är all söka slå blå dunsier i ögonen på oss. Ty det betyder ju bara alt man måste börja skalleomläggningen med alt höja skallen för att belala vårdbidraget. Del lalar centern inle om.

För all likväl begränsa koslnaderna bygger centern in iröskeleffekler som är hell orimliga.

Den som får barn före den 1 juli 1976 erhåller inte etl öre. Den som fär barn den 1 Juli erbjuder centern sammanlagt 24 000 kr.

Tänk er en pappa med tre små barn, del sisla fött i juni, som är ute och drar barnvagn i sommar med sin kamrat vars försia barn föddes i Juli. Den förste får ingenting, den andre får 24 000 kr., om centern fick råda.

Mol della kommer självfallet alla de som i dag är småbarnsföräldrar alt revoltera och säga: Då måste också vi få någol. Det är mänskligt och vem kommer att kunna motstå de kraven?

Tänk sedan på vad som händer på treårsdagen. Dä mister familjen plötsligt 10 000 kr. Samtidigt blir barnen dyrare och dyrare för varje år. Gå ut och jobba säger centern. Det gör säkert de lågavlönade och de

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

ensamstående redan förut. Och hur blir det för familjer där någon av olika skäl måste vara eller i valfrihetens namn vill vara hemma? Alla dessa drabbas ju av en omedelbar och påtaglig standardsänkning.

1 det lägel kommer kraven att växa starka på en kraftig förbättring av konlanislöden för de I 1/2 miljon barn som är mellan 3 och 16 år. De kraven kommer att få ökad styrka av reaktionen mol ett bidrags-syslem, som ur många enskilda familjers synpunkter ler sig hell orimligt.

Jag har därmed velat visa alt cenierns och moderaternas vårdbidrags-förslag både i sin konstruktion och lill sina ekonomiska konsekvenser är mycket illa genomtänkt. För all kunna presentera optiskt sett slora belopp har man begränsat sig lill två årskullar av befolkningen och skapat iröskeleffekler som är omöjliga.

Ett positivt och genomförbart program för barnfamiljen, det är

att satsa beslutsamt på utbyggnad av barnomsorgen,

all söka genomföra en förkortning av arbetstiden,

all gradvis bygga ul kontanlstödel i takt med värt ekonomiska utrymme och ge en rimlig balans mellan olika åldrar och familjetyper,

att satsa på en bred förbättring av barnens uppväxtmiljö i hemmen, i bostadsområdet, i skolan, på fritiden.

Det är naturligtvis lättsamt för politiker att söka framslå som goda gåvors givare, atl fly undan svära prioriteringar. Men jag tvingas återföra er lill den härda ekonomiska verkligheten.

Familjepoliliken är bara etl exempel på de slora överbud som framför alll moderaterna ägnar sig ål. Finansdepartementet har räknal ul all den sammanlagda helårseffekten av moderaternas motioner till årets riksdag innebär en budgetförsvagning på 6-8 miljarder kronor genom minskade inkomsler och ökade utgifter för staten. Beräkningen är dock inte slutförd ännu. Vpk och folkpartiet ligger pä en mycket lägre nivå.

Var centern ligger är det som vanligt svårt all lista ut. Antingen menar man allvar med sina kraftigt framförda krav på mera pengar till kommunerna, ca 5 miljarder kronor eller ocksä är del bara en from önskan. Det fär herr Fälldin ge besked om. Annars ligger centern pä ungefär samma nivå som moderaterna.

Hur stämraer detla med vad vi vet om vår ekonomi?

Vi vet alla att utrymmet för en ökning av den privata konsumtionen under de närmaste fem åren är begränsat. Var jag än reser i landei träffar jag företagare som uttrycker sin oro för de slora kostnadsökningarna. Man kräverälerhällsamhet i löneutvecklingen föratt vi skall kunna klara vår konkurrenskraft och förverkliga den ekonomiska politikens målsättningar.

På lönlagarhåll är man medvelen om problemen för vår samhällsekonomi. Gunnar Nilsson sade häromdagen att de stora lönehöjningarna de senasle åren delvis var alt betrakta som ett konjunklurbetingal förskott inför kommande avtalsrörelser. Det speglar en djupt samhällsansvarig inställning, som de som ofta klankar på löntagarorganisationerna borde besinna.

Men hur skall man kunna få respekt och förståelse för återhållsamhet på lönemarknaden om politikerna med långtgående löften inlecknar del framtida konsumtionsutrymmet och kanske mer därtill? Löntagarna mås-le Ju säga sig: Kan politikerna lova så mycket, finns del så myckel utrymme, varför skall dä vi hälla tillbaka våra krav?

Vi slår inför uppgiften alt solidariskt föra en ansvarsmedveten ekonomisk politik. I den uppgiften mäsle alla krafter i vårt fria och öppna samhälle medverka. Men den uppgiften ställer också kravet på politikerna atl inte mala sig ur solidariteten genom atl ett valår lova pengar lill medborgarna, för alt man om möjligt skall göra kortsiktiga vinster. Ur den synpunkten är jag djupt oroad av den överbudspolitik som nu främst moderaterna ägnar sig ät.

Det kan måhända tyckas vara etl kärvt och stramt budskap jag etl valår framför. Men å andra sidan: Fär man tro inlernationell statistik har Sverige nu den högsla levnadsstandarden bland industriländerna. Vi har hunnit längre än de flesta när det gäller social utjämning och elt demokratiskt välfärdsbygge. Vi har det rätt hyggligt, trots den svartmålning som herr Bohman, som vanligt, ägnar sig åt. Vårt land har goda framlids- och utvecklingsmöjligheter. Vi skall fortsätta del framtidsbygget. Men vi skall inle spela bort de möjligheterna genom ekonomiskt lättsinne och löften som vi inte kan uppfylla. Det är jag djupt övertygad om atl människorna har förståelse för.

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

Herr FÄLLDIN (c) kort genmäle:

Herr lalman! Herr Palme gav inle svar på hur mycket socialdemokraterna vill pruta pä centerns målsällning om arbele åt alla. Han kan alltså inle säga att det är fel på vår målsättning, och det inregistrerar jag.

Så återkommer herr Palme till kopplingen arbete-energiförbrukning. Återigen använder han uttrycket "utan elektrisk ström". Nu frågar jag: När skall landets statsminister lämna delta lågvatlenmärke? Vårt program innebär en åriig ökning av energitillförseln med I 96. Varför då fortsätta med utiryck av den typen? Är det därför alt statsministern inle vill gå in i en debatt om de möjligheter som vi anvisar?

Herr Palme behöver inte gå lill herr Bohman, som är hans samarbetspartner i fråga om världens mesl ambitiösa kärnkraflsprogram, för alt fä veta när vi vill avbryta utbyggnaden av kärnkraften. Det röstade vi för här i riksdagen i fjol. Vi kommer att rösta för det i är också. Atl herr Palme inte lyssnar till de svar som jag ger honom på hans frågor, del är en sak som Jag har börjat vänja mig vid. Men det är allvarligare atl han inle vel vad riksdagsbehandlingen innebär.

På tal om kopplingen industri, sysselsättning och energiförbrukning vill jag peka pä atl Ångpanneföreningen, som vi väl ändå får hålla som en auktoritet pä della område, har genomfört undersökningar angående möjligheten alt utnyttja spillvärme i 56 anläggningar inom massa- och pappersindustrin, inom Järn- och stålsektorn samt inom kemisektorn.

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

Man har kornmil fram lill atl det är praktiskl möjligt med nu känd teknik atl spara 3 TWh. Om man lar vara på den nya tekniken när man går vidare med Stålverk 80, så ger del ytterligare energivinster. Då kommer man upp till en besparing på 5-6 TWh, ett energilillskott som kan disponeras för andra ändamål. Om exempelvis verkstadsindustrin, som svarar för så stor del av sysselsättningen, fär dessa Tera-watttimmar, har man möjlighet atl skapa 120 000 nya jobb.

Funderar aldrig statsministern i de banorna?

Herr Palme säger atl vi inle har några förslag om hur sysselsättningen skall ökas. Vi har i vår näringspolitiska moiion en rad konkreta förslag, av vilka Jag lidigare i dag har redovisal en del. Om regeringen får fortsätta med sin politik att ensidigt satsa på storföretagen, då kommer sysselsättningen i fara. Del är här skiljelinjen går mellan våra partier. Regeringspartiet satsar på storföretagen och de statliga företagen, medan vi säger att sysselsättningen kan räddas och ökas bara om man ger motsvarande stöd och stimulans till de många småförelagen.

Herr Palme lalar om överbud - det gamla vanliga. I fråga om älgärder pä reformsidan, som ät" av det slaget att de blir bestående år efter år, så ligger skillnaden mellan regeringens budget och vår i storieksordningen 1 %.. Det är klart att om statsministern räknar alternalivanvänd-ningen av kärnkraftspengarna som en påfrestning på budgeten, dä kommer man upp i höga lal. Men vi kan inte ha ekonomiskt ansvar för en energiutbyggnad som vi har sagt nej till. Glöm inle del när ni adderar i kanslihuset.

Sä lill frågan om vårdnadsbidraget. Herr Palme kritiserar oss. Men vad vill han själv? Ge oss besked om sextimmarsdagen för småbarnsföräldrarna! Ge oss besked om på vilket sätt ni skall ersätta inkomstbortfallet! Ge oss besked om det är socialt rikligare atl låta det variera mellan 25 kr. och 179 kr. på samma sätt som föräldraförsäkringen! Ge oss besked om vad det kosiar! Herr Palme pekar på iröskelproblem vid införandel av denna reform. Men vilken social reform har inte tröskel-problem vid silt införande? Bortser herr Palme från tröskelproblemen vid etl eventuellt yllerligare utbyggande av föräldraförsäkringen?

Det är att slå blå dunsier i ögonen på folk, säger herr Palme, när vi klarat av flnansieringen, inte bara för nästa budgetär utan också för halva budgelåret därefter. Nej, det är fråga om en nödvändig solidaritet gentemot barnfamiljerna. Det är också realism. Vi har redovisal vad reformen skulle kosta.

Sedan kan Jag hålla med om all del vore bättre atl starta ännu djärvare. Är statsministern intresserad, sä fär vi val se om det går att skaffa fram pengar i en snabbare takt. Vårt förslag baseras på de resurser som vi anser finns tillgängliga.

Med anledning av kritiken mot del vårdnadsbidrag som vi har föreslagit vill jag fråga: Vad är del som har hänl inom socialdemokratin sedan är 1962, när Tage Erlander i boken Valfrihetens samhälle bl. a. framhöll atl del naturligtvis inle går all anvisa någon generell lösning på problemet

likställdhet man och kvinna. Del slår vidare: "De individuella variationerna i önskemål och livssituation är oändliga. Del väsentliga blir därför alt på olika sätt söka skapa möjligheler för kvinnorna till ett rationellt och fritt val mellan hemarbete och förvärvsarbete under olika skeden av livet." Gäller inle detta för socialdemokratin numera?

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Statsministerns lal var i stort setl uppbyggt som hans tal brukar vara nu för tiden. För del försia berömmande ord om regeringens insatser. För det andra klander, riktat mol oppositionen, för överbud. För del tredje elt energiskt försvar för regeringens ovilja att satsa på en familjepoliiik, inriktad på valfrihet - detta kopplat med en försiktig invit lill folkpartiet. För det fjärde inga som helst konkreta förslag i de verkligt stora frågorna - våra skatter OQh vår prisutveckling.

Statsministern säger att han överallt ute i landet, när han reser runt, träffar företagare som är bekymrade över kostnadsutvecklingen och framtiden. Men varför dä inte ta upp just denna stora problemalik i den här dagens debatt? Vi vet atl regeringen under våren kommer atl ytterligare höja arbetsgivaravgifterna. Regeringen har verkligen inte varit intresserad av atl ta itu med kostnadsutvecklingen.

Det här var alltså elt typiskt Olof Palme-tal av i dag.

Sedan gjorde Olof Palme en stor sak av atl del skulle föreligga slora olikheter mellan ä ena sidan folkpartiet och ä andra sidan moderaterna och centern i familjepoliliken. Ja, det finns vissa skillnader, men de är inle siörre än att de enligl min mening skulle kunna överbryggas. Och de är i varje fall elt intet mot den splittring som finns inom "rörelsen". Vi är överens om atl vi skall ha något slags värdnadsersätlning och att vi skall åsladkomma en förkortad arbelsdag för småbarnsföräldrar - och del är långt mer än man har kommit fram till inom del stora regeringspartiet.

Moderaterna ställer sig utanför daghemsbyggandet, sade statsministern, efler all ha lyssnat till mill anförande, där jag förklarade alt vi behöver fler barndaghem och att efterfrågan är stor. Vad vi har gjort är atl vi inte har velat låsa oss för Jusl 100 000 daghemsplatser. Vi har sagt att daghemsbyggandel skall följa efterfrågan ute i olika kommuner. Vi är övertygade om alt trycket på daghemsplalser kommer all gå ned om man inför värdnadsersätlning av något slag.

Sedan lill koslnaderna för daghemsbyggandet, som för det första året blir ungefär 350 milj. kr. Eftersom vi inle har sagl någol om hur detta skall finansieras, menar statsministern atl vi "i sak" är emot daghemsbyggandet. Men 350 milj. kr. är väl ungefär detsamma som, kanske t. o. m. någol mindre än vad den reguljära höjningen av barnbidragen varje år brukar kosta. Det beloppet skall i varje fall jämföras med de 1 500 milj. kr. som regeringen vill salsa pä Statsföretag - och för vilka man inte har anvisat någon som helst täckning.

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Statsministern har pä något underligt sätt blivit slorföretagsfixerad. I fredags förde han här i kammaren en likadan deball med försvar för storföretagen. Det skulle alltså vara fråga om nägot slags polemik mot mig, som inte skulle gilla storföretag - en polemik som förs fram alldeles efter del all jag har konstaterat att det är våra exportföretag som i stor utsträckning byggt upp Sveriges materiella standard.

Men del är inte della det gäller. Storföretagen finns och de lever -får vi hoppas. De dör inte som småföretagen. Nära 800 småföretag försvann förra året i fusioner med slora förelag eller genom att de såldes ut och lades ned - på grund av kostnadsbelastningen och pä grund av den politik som har förts i landet. Även slora förelag har som bekant varil små en gång i tiden. De små företagen behövs för innovationernas skull, för utvecklingen skull, för de nya idéers och nya tankars skull som skall omsättas i praktiskl arbele och för all ge oss sysselsättning och trygghet i framtiden.

Utan den växande företagsamhet som börjar smått och växer sig stor kommer vi inle alt klara vår standard under kommande år. Men, som sagt, socialdemokraterna är på någol sätt fixerade just vid stora förelag. Della går igen i varenda deball, och del hänger väl ihop med synen på behovel av centralisering, på kollektivisering och på de stora enheternas ideologi. Herr Wigforss förklarade en gång all han gärna ville ha storföretag, eftersom de var lättare att socialisera än små förelag. Det finns alllsä en klar linje frän den tiden och fram lill dagens politik.

Vidare anklagade statsministern mig för slentrianmässig svartmålning när jag från denna talarstol åberopar vad den socialdemokratiska partistyrelsen tänker, tycker och säger, då jag föredrar vad som har hänt på den socialdemokratiska partikongressen och när jag drar slutsatser av vad LO-folk runt om i Sverige säger om framtiden och vad hela LO-pressen och en slor del av den socialdemokratiska pressen är fylld av. Då skulle det vara fråga om svartmålning. Ja, på den punklen kan jag hälla med statsministern. Ty förverkligas alla dessa tankar som kommer till utiryck i de djupa leden inom svensk socialdemokrati och pä den slora partikongressen, dä blir framtiden belydligl dystrare och mörkare än vad vi andra räknar med och hoppas pä all den skall bli.

Hen AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! När statsministern talar om familjepoliiik gör han del som ordförande i ell djupt splittrat parti.

Del är alldeles klart att vi skall ta hänsyn lill löntagarorganisationerna och gemensamt lösa prakliska problem. Men vad saken nu gäller är om regeringen är villig att klart säga ifrån atl småbarnsföräldrarna skall ha en rätt lill kortare arbetstid med ersättning för inkomstbortfallet. Det är en sådan F'oliiisk viljeinriktning som behövs om den reformen skall bli verklighet.

Vi har från folkpartiet tagit klar ställning för den reformen för att underlätta för hundratusentals föräldrar all förena förvärvsarbete med

omsorg om barnen. Folkpartiet begär vidare ett obeskattat vårdnadsbidrag, som är lika stort för alla, för atl skapa rättvisa för olika grupper av föräldrar med små barn. Tillsammans med en utbyggnad av daghemmen kan värt program skapa både ökad valfrihet och ökad jämställdhet.

Nu säger statsministern atl hans grundsyn inle nämnvärt skiljer sig frän folkpartiets. Men visa då det i praktisk handling genom atl i riksdagsarbetel stödja folkpartiets förslag! Förlamas inte av er interna splittring i den här frågan! Halva del socialdemokratiska partiet är emot sexlimmarsdag för småbarnsföräldrar. Halva partiet är för en sådan lösning. Tidigare var man positiv till vårdnadsbidrag för små barn. Nu bedriver man en helskampanj mol sådana bidrag. Herr Palme säger nu att han slår nära folkpartiets förslag. Slöd då vår motion här i riksdagen!

Det är alldeles rätt att maktkoncentrationen i näringslivet minskar när de anslällda får vara med och bestämma. Del är, som statsministern säger, en stor demokratireform. Del är också därför som folkpartiet så länge, delvis mol socialdemokratins motstånd, har arbetat för all de anställda skall vara med och bestämma också i förelagens styrelser.

Men om det verkligen skall bli arbetsdemokrati, dä skall inle staten försöka ta lillbaka det som löntagarna har uppnått. Om staten skall bestämma över företagens investeringar, vart tar då inflytandet i företagen vägen? Om staten trots de anställdas protester alldeles i onödan förstatligar hela branscher, vad är då medbestämmandet värt?

Socialdemokratin har här en motsättning inbyggd i sin ideologi. Man är för att ta ifrån kapitalet inflytande och lägga det på de anslällda. Del är vi ocksä. Men sedan vill man ha planhushållning som lar makt från de anställda och lägger den på staten. Del kan vi inte vara med om.

Central planhushållning är i själva verket raka motsatsen lill alt sprida inflytandet lill de många verksamma ule i ell stort antal förelag runt om i landet.

Jag har träffat de anslällda på läkemedelsföretaget Pharmacia i Uppsala. De hade en sak att säga, liksom alla personalgrupper i de olika företag som här berördes: "Vi vill inte ha värt företag förstatligat. Då blir del svårare för oss att påverka ägarna. Då känner vi inte samma trygghet när del gäller sysselsättningen."

Vad sade den socialdemokratiska partikongressen? Jo, att läkemedelsföretagen skall förstatligas - det spelar ingen roll vad de anslällda säger. Planhushållning och socialism är viktigare. Läkemedelsbranschen och läromedelsföretagen skall förstatligas. Vid nästa partikongress är det väl bankernas lur.

Nu har vi redan slora statliga förelag i de här branscherna, Och vilka är del som sitter och bestämmer där? Ja, inte är det de anslällda! Det kan man se om man undersöker vilka personer som sitter i styrelserna för statliga Kabi, statliga Liber och statliga PK-banken.

1 Kabis styrelse sitter en rikspolischef en direktör, en direktör, en bankdirektör och en farm. dr - och så sitter där två representanter för

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

de anslällda.

I Libers styrelse har vi direktör, direktör, maskinsättare, riksdagsledamot, kansliråd, förvaltningsdirektör, iryckningskonsulent, direktör, generaldirektör och bankdirektör.

I PK-bankens styrelse - den är större - har vi riksdagsledamot, envoyé, ombudsman, bankdirektör, direktör, f d. bruksdisponent, bankdirektör, direktör, landstingsråd, direktör, herr, bankdirektör, generaldirektör, förbundsordförande, bankkamrer och direktör.

Av 33 styrelseplatser i de här tre statliga företagen upptas 19 av direktörer av olika slag! Inle ett ont ord om dessa direktörer. Men man måste nog vara socialist för alt tro att envoyé Lundberg, generaldirektör Rainer, bankdirektör Senneby och alla de andra direktörerna genom sin närvaro i de slutna styrelserummen ger de anställda makt.

Övertron på staten som företagare blir särskilt allvarlig när den förenas med en sorts fascination också inför privata imperiebyggare. Vi "klankar" inte alls på de största företagen, som herr Palme påstår. Tvärtom. De drar in massor av pengar lill del här landet. De är nödvändiga för bytesbalans och sysselsättning. Men den här Anders Wall-imperalismen - där finanskomeler köper och säljer det andra har byggt upp - lycks statsministern inle ha del minsta emot.

Regeringens kraftlöshet när det gäller att bekämpa privat maktkoncentration är lika stor som dess entusiasm för statliga företag. De som drabbas är först och främsl de många mindre och medelstora företagen, som man glömmer bort trots att den delen av näringslivet är nödvändig för tryggheten för hundratusentals människor här i Sverige.

Herr WERNER i Tyresö (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern sade i förbigående atl vpk bjuder 800 000 nya jobb. Nej, vi bjuder inte 800 000 nya Jobb, ulan den siffran skall ses som bakgrundsmaterial för all visa hur stort sysselsättningsproblemet är. Den siffran visar hur mänga arbeten som fram lill är 1990 mäste tillskapas föratt vi skall uppnå full sysselsättning i denna terms egentliga mening - om vi med full sysselsättning menar att den skall gälla för både män och kvinnor, om den skall gälla för dem som är i AMS-ul-bildning och om den skall gälla för all ungdom som slutar skolan.

Det råder en sysselsättningskris som är av långsiktig art. Ingen statistik i världen kan gömma den, och därför atl den är långsiktig måste den bemötas med långsiktiga, medvetna åtgärder. Stödåtgärder i form av gåvor och lättnader för bolagen går det inte att lita till - i den mån de hjälper handlar det ju egentligen bara om myckel kortsiktiga lösningar; pä sikt stärker de i stället den nuvarande ordningen, och de konserverar kapitalägarnas makt. Det är ändå sä att det är de som med sina profiter som mål kan använda samhällsekonomin som ett föremål för spel och spekulalion, och det är ju detla som är den långsiktiga arbetslöshetens grundläggande orsak. Del är detta som leder till att företag går under, att industrigrenar försvinner och alt hela bygder utryms och avindu-

strialiseras. Det ärju deras styrning av ekonomin som har lett till ökad Ulslagning av arbetskraft, lill hets och förslitning.

Från vår sida vill vi ha en annan politik. Vi vill ha t. ex. statliga basindustrier och planerade samhällsnyttiga kollekliva arbeten, åtgärder som naturligtvis skall kombineras med makt och inflytande för dem som jobbar i företagen.

Det är inte socialdemokratin som bär huvudskulden till arbetslöshet och stagnation. Sverige är inget socialdemokratiskt samhälle ulan i hög grad ell kapitalistiskt samhälle. Orsaken till arbetslösheten, utslagningen av arbetskraften, den dåliga arbetsmiljön och vandaliseringen av den s. k. yttre miljön är det nuvarande ekonomiska systemet, all penningpåsen och proflten får styra samhällsutvecklingen. Vår kriiik emol socialdemokratin gäller ju att dess politik i långa stycken begränsar sig till att förvalla delta syslem, medan man avslår från åtgärder för atl bryla kapitalägarnas makt.

Självfallet vill inte de borgerliga partierna heller bryta den makten. De ger i stället långtgående löften om arbete och annal ulan att anvisa vilka styrmedel som skall användas. Herr Fälldin har inte heller i sitt andra inlägg här förmått att klargöra vare sig hur man har fått fram siffran 400 000 nya jobb eller, än mindre, hur man skall kunna skapa de här Jobben. I andra sammanhang har centerns talesmän sagt alt de nya jobben till större delen skulle skapas i det privata näringslivet, men hur skall centern förmå det privata näringslivet alt åsladkomma del? I flera är nu har det privata näringslivet fakliskl sysselsatt allt färre. Centerns 400 000 nya jobb är en fras för galleriet och ingenting annat, så länge man inle vill styra och planera den ekonomiska utvecklingen.

Men det är inte bara det att centern inte vill redovisa hur de 400 000 nya Jobben skall skapas i valrörelsen 1976. Under frasen "valfrihet för barnfamiljerna" försöker man dölja att man inle vill bygga ul den samhälleliga barnomsorgen. Samhället skall inle styra hur barnfamiljerna skall ordna sina liv, sade herr Fälldin. Men den otillräckliga barnomsorg som finns t. ex. i många centerstyrda kommuner ger inte föräldrarna nägot alternativ. Där barnomsorg saknas ivingas ju en förälder - och då i allmänhet kvinnan -att stanna hemma i stället föratt förvärvsarbeta. Alla barns räll till bra daghemsplats innebär inget tvång utan ger föräldrarna verklig valfrihet. Med de borgeriiga partiernas förslag blir det aldrig någon verklig valfrihet.

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Herr statsministern PALME:

Herr talman! Till herr Fälldin: Vi prutar naturligtvis inle ett dugg på vår målsällning "arbele för alla", men det är etl svek mol den att bara leka med siffror. Vi skapar alla jobb som går all få fram. Vi säger au om man inte har energi - elektrisk ström - går det inte atl skapa de jobben. Och det är fullkomligt klart atl 40 96 av den elektriska kraft vi behöver 1985 för alt driva sysselsättning, produklion och välfärd i del här landei faller bort - det är den enkla innebörden av centerns

4 Riksdagens protokoll 1975/76:59-60

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

energipolitik.

Jag tycker atl i en allmänpolitisk deball skall man ge besked. Om ni nu agiterar så mot kärnkraft - när skall ni avveckla den, hur skall del gå till, vad skall ni sälla i stället? Och vidare: Vi har ju ell val i hösl. Del pågår kärnkraftsbyggen i Barsebäck, i Ringhals, i Forsmark. Centern är det största oppositionspartiet. Om ni bildar regering, skall ni då omedelbart avbryta de kärnkraftsbyggen som nu är i gång? Svara ja eller nej!

Jag är glad över atl herr Fälldin citerar Valfrihetens samhälle, eflersom Jag pä ell blygsamt sätt medverkade vid tillkomsten av den skriften; Jag var med när Tage Erlander jobbade med den. Och del intressanta är att där hälls jämställdheten fram. Vi var tidigt ute i fråga om jämställdhet för kvinnorna och sade: Självfallet skall man ha räll atl välja fritt om man vill Jobba hemma eller gä ul på arbetsmarknaden.

Hur skall ni betala ert vårdnadsbidrag? Vi säger atl om vi förkortar arbetstiden, är det naturligt att föräldraförsäkringen tar kostnaden. Vi vill göra någonting för dem som är småbarnsföräldrar i dag, vi vill göra någonting för alla de familjer som tillsammans har 1 1/2 miljon barn mellan 3 och 16 år. Men ni bara koncentrerar er på de två årskullarna och satsar alla pengar som ni inte har på dem.

Herr Ahlmark blåste upp sig. Det är ju inte så att partiet är splittrat. Däremot är TCO och LO eniga om att om man icke kan lösa problemen på arbetsmarknaden, som nu utreds, kan man icke genomföra den förkortade arbetstiden för småbarnsföräldrar. Jag begriper inte att ni i alla lägen skall knäppa tjänstemännens och arbetarnas organisalioner på näsan. Ta det lugnt i stället och jobba med problemen! Vi vill Ju i princip lösa dem,

Jag frågar herr Fälldin om besked, fördel är ju inga frågor i marginalen. Hundratusentals människors arbete och välfärd beror på de här frågorna om energin.

Herr Bohman levererade sin ideologiska grundsyn. Han började med atl det var ganska bra i landet. Men sedan blev det värre och värre Ju längre anförandet led. Begreppet den svenska modellen har varit étl hedersord, sade han. Hans företrädare herr Heckscher sade för några är sedan att de sociala framstegen, den höga levnadsstandarden, den ekonomiska jämlikheten är icke längre några gängbara argument när del gäller alt skapa goodwill för värt land. Herr Bohman har hunnit i kapp. Nu är del gnissel i maskineriet, sade han. Jag kunde plocka fram hur mycket citat som helst av Bagge, Lindman och Hjalmarson som uttryck precis på detta: Vi har fält hålla på ett lag, och hittills har del gått bra. Men nu är demokratin i fara om socialdemokratin fär fortsätta.

Nu är det ju sä atl människorna lycker atl del är räll hyggligt i landet.

Men om nu herr Bohman ärligen tycker alt det är så illa i Sverige och talar om individens frihet i fara, skattetrycket, sparsamhet och minskade bidrag - är det bara ord? Titta på era motioner! Vad kräver ni? Mer pengar lill försvaret, större bidrag till småbarn, siörre bidrag

lill slora barn, mera bidrag till transporter, större bidrag lill trossamfund, större bidrag lill studiecirklar. Bidragskarusellen snurrar när moderaterna skall sätta sig till alt göra förslag. Och samiidigi med detla klagar ni över skatterna och utgifterna och kräver slora skattesänkningar. Och ovanpå alltihop är ni anhängare av sunda statsfinanser och minskad statlig upplåning - när vi vill låna 6-7 miljarder mer. Det här går inte ihop. Det blir överbudspolitik.

Då måste Jag få besked. Antingen är alla herr Bohmans konservativa

- för att inte säga reaktionära - tirader etl rent ordfyrverkeri, som han
avlossar föratt möjligen fröjda del moderata galleriet men som han egent
ligen inle menar någonting med, som han inte tror på. Eller också menar
herr Bohman verkligen all vi skall skära ned skatterna, spara på stats
utgifterna, radikalt hålla tillbaka den offentliga sektorn. Då går det i
och för sig logiskt ihop. Men då måste herr Bohman tala om vad det
är han skall spara på. Är det ränteslödet, är det bostadsbidragen, är det
nägra andra sociala utgifter? Ge etl besked! Den varudeklarationen har
väljarna rätt att kräva.

Herr Ahlmark talade mot makteliter. Del är tilltalande, men det vanskliga är alt folkpartiet i sig är någol av en maktelit. Det är ett problem. Ni är relativt få personer - strävsamma, arbetsamma personer - och har en stor och myckel maklkoncenlrerad tidningspress. Men ni har mycket litet av en levande folkrörelse som slöd. Skall man hålla nere makteliterna är det folkliga engagemanget grundvalen för det hela.

Herr Ahlmark talade ju för försia gången som partiledare i en allmänpolitisk deball, och det var trevligt atl lyssna på honom. Jag skall en aning bemöta hans ideologiska utläggningar.

Parollen var: Sociala reformer ulan socialism. Del är en gammal paroll

- den fördes siändigt fram ocksä av herr Ohlin, herr Wedén osv. I denna
parolls namn - sociala reformer ulan socialism - gick folkpartiet på sin
lid till storms mot ATP, mot arbetsmarknadspolitiken, mot den offenlliga
sektorn, mot lokaliseringspolitiken, mot Invesleringsbanken och alll möj
ligt annal som betecknades som socialism.

All denna förskräckliga socialism har ni så småningom accepterat, och del är i och för sig glädjande atl ni har blivit samhällstillvända. Man kan med en viss rätt säga all vi socialdemokrater har inle socialiserat sä myckel i den i och för sig felaktiga meningen all förstatliga privata företag. Där har Ju borgerliga regeringar ute i Europa gått mycket längre. Däremol har vi varit ganska duktiga när del gäller all socialisera folkpartiet med åren. Och herr Bohman skall inte vara för lycklig, för även han är ju delvis socialiserad. Han säger icke elt knäppeliknäpp i dag om att avskaffa ATP, som han ju lidigare sade var höjden av socialism och verkligen satte demokratin i fara osv.

Den här processen får ju fortgå. Men Jag tror att del är - och det är del allvarliga - rätt meningslöst att dra upp negativa kritstreck i den politiska debatten som ni gör, för det leder ju lill att ni varje år llr göra om er definition av socialismen. Det väsentliga är all utan dog-

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

matiska bindningar men utifrån klara värderingar gripa sig an med de problem sorn är viktiga i människors tillvaro och försöka lösa dem.

Liberalismen har mänga tilltalande drag. Men i liberalismens värld är den enskilda människan väldigt ensam i sin kamp mol marknadskrafterna och andra dolska krafter. Den demokratiska socialismens styrka ärju alt enskilda människor kan nä slagkraft genom atl sluta sig samman, alt gemenskapen med andra är en viktig väg alt utveckla den egna personligheten, atl solidariteten är ell nödvändigt föreningsband mellan människor. Liberalismen lämnar denenskilda människan fasligt ensam. Det är er stora svaghet, för del är grunden för den handlingsföriamning som sä ofta blivit liberalismens öde.

Man frågade ju ungdomar - herr Ahlmark redovisade det - för etl år sedan vad de tyckte om ideologierna. De avvisade kapitalismen och de avvisade kommunismen, och liberalismen var inte populär den heller. Men helt överlägset upplevde då hälften att socialismen var något positivt. Vad de trodde pä var icke herr Ahlmarks och herr Bohmans vrångbilder av vad socialismen är, ulan vad de trodde på var idéerna om gemenskapen, solidariteten och likvärdigheten, som är socialismens kärna.

Herr FÄLLDIN (c) kort genmäle:

Herr talman! Herr Palme säger nu all vår analys av hur många Jobb som erfordras för atl arbete ät alla skall bli en realitet är en lek med siffror. I så fall har Ju regeringens egen utredning, sysselsällningsutred-ningen, ocksä ägnat sig åt en lek med siffror.

Får Jag upprepa frågorna!

Om del nu är fel atl ha delta som målsättning, vilket statsministern uppenbarligen återkommer till, sä vill jag veta: Vad är det för personer som skall ställas utanför? Är del ungdomarna? Är del kvinnorna? Är det de äldre? Är det de som har vissa arbetshinder? Vilka regioner är det som skall ligga kvar pä en lägre sysselsättningsnivå än den som kommer som elt resullat av atl människor som vill ha arbele ocksä kan få det? Varför skall det inte vara vår strävan all erbjuda människor i de regionerna möjlighet all få arbele när de vill ha det?

Så kärnkraften. Herr Palme återkommer till de 40 procenten år 1985. I Sundsvall var valfrihet den slora grunden för Palmes energiprogram. I dag finns ingenling kvar av valfriheten. Nu slår statsministern här och förklarar åter och åter atl del inte finns någon väg tillbaka ifrån kärnkraflssamhällel. Så har del gått med deklarationen som var grundläggande i Sundsvall!

Granska nu del här sambandet igen. Titta pä senasle statistik! 200 000 fler Jobb än är 1973. Elenergiförbrukningen har inte alls ökat i den takt som herr Palme påstår vara oundgänglig för alt man skall få flera jobb. Säger inte denna verklighet statsministern någonting? Om han nu inte tror på vad vi påstår vara möjligt, så borde han rimligtvis tro på vad verkligheten visal.

Jag läser i budgetpropositionen att man kommit fram till att ett

kraftvärmeprojekt i Eskilstuna inte behövs därför atl det enligl nuvarande prognoser för elkonsumtionens ulveckling inle skulle behövas nägot krafttillskoll. Är del sä atl ni bygger kärnkraftverk så au ni inte behöver ta vara på möjlighelerna på andra områden? Undra då på all del inle händer någonting där.

Så en annan fråga. Vi skulle salsa ensidigt på barn under de tre försia åren. Fär jag påminna er socialdemokrater om vilken lid del log all övertyga er om all vi skulle höja barnbidraget i höstas! Fär jag påminna er om att vi föreslår att del skall indexregleras! Får jag påminna er om alt vi utöver vårdnadsbidraget säger klart ja till - och även verkar för - att kommunerna skall få bättre förutsättningar för att bygga ut barnomsorgen!

Får jag till sisl svar på frågan om ni är beredda all undersöka om konsumentprisindex speglar folkpensionärernas konsumtionsmönster, så all vi verkligen kan få svart pä vitt på om statsmakterna upprätthäller löftet lill pensionärerna om standardhöjning och värdesäkring av pensionerna?

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Hen BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr lalman! Ja, herr Palme, vi och många andra har lidigare varnat för socialisering. Det gjorde Ohlin, det gjorde Hjalmarson, det gjorde Heckscher och del gjorde Holmberg. Jag är alldeles övertygad om atl en av anledningarna till all man inte gick längre från socialdemokratiskt håll då var atl vi blåste till strid, all vi varnade och opponerade. Och nu är vi där igen. Nu vill socialdemokraterna ta ett nytt kliv framåt, och då är det vår skyldighet alt forlsälla och varna ännu en gång. Vi hoppas alt vi skall kunna tvinga er på reträtt även den här gången.

Jag skulle gärna vilja fråga statsministern en sak. Är inle statsministern medvelen om alt de svenska marginalskatterna i dag ärett samhällsonl, någonting som skadar hela samhällsekonomin? Om statsministern inte är medvelen om detta dä står slalsministern otroligt isolerad i del svenska samhället, del vågar jag påstå.

Våra resonemang om skattesänkningar går inte ihop, säger herr Palme, och kräver mig pä redovisning. Det förhåller sig ju på det sättet, och del vet alla som hafl kontakt med det svenska folkel i dag, att sänkta skattesatser inte behöver betyda sänkta skatteinkomster. Det är de höga skattesatserna som gör att folk inte redovisar som de skall göra, att de inte jobbar, alt de hellre tar ut i fritid ersättning för övertid och annat. Gå ut och fråga, herr Palme, så får ni det fullt klart för er!

Statsinkomsterna ökade, om Jag inle minns fel, förra ärel med i runt tal 15 miljarder kronor trots alll resonemang om sänkta skatter. Skulle det vara för mycket begärt, att man av ökningen på 15 miljarder kronor - som inträffade när vi hade en ungelar nollprocentig ökning av bruttonationalprodukten, en summa som alltså kommer att bli betydligt större om vi ökar vår tillväxt - satte av tillräckligt mycket för att genomföra en verklig skattesänkning. Del finns alltså goda ekonomiska möjligheter

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

på sikt atl, om man vill, genomföra den betydelsefulla sociala och ekonomiska reform som en skattesänkning ulgör.

Låt mig sedan påminna om atl de strider som ägde rum i vårt samhälle under 1920-lalel kring kollektivavialslagen och kring arbetsdomstolen och senare, då det gällde Iredje mans rätt, slutade i samförstånd. Den gemensamma känslan för trygghet i arbeiet och en lugn samhällsutveckling ledde fram lill Saltsjöbadsavtalet. Det var framför alll denna sam-förståndspolilik -som innebar samförstånd mellan olika intressen, mellan parterna på arbetsmarknaden - som gav den omtalade "svenska modellen" dess innehåll. Solidaritet och ansvar för landets ekonomi hos alla parter var de hörnstenar som detta samförstånd byggde på, Fred på arbetsmarknaden blev resultatet.

Men den generation som byggde upp samarbetet är nu i slor utsträckning pensionerad. Den har efterträtls av nya människor som inle vunnit sin position i hård kamp och inte nötts mol motståndarnas argumentation, som inte har lärt sig inse alt det inle alllid är bara en som har rätt, dä olika meningar gör sig gällande. Det är denna generation som är född mitt inne i det socialdemokratiska samhällel och vars väridsbild präglas av det samhälle i vilket de lever, som nu söker strid nästan lill varje pris, vill förändra samhället, vill överta makten, vill förändra ägandet och, som del heter i olika debatter, socialisera. Det är mot den bakgrunden, Olof Palme, som vi nu går lill molanfall. Det är för alt efter måttet av vår förmåga försöka göra er betänksamma, fä er atl icke förverkliga de intentioner som ni är ute efter all förverkliga.

, Hen AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern påslår att folkpartiet är myckel litet av en levande folkrörelse. Vi hade en debatt om folkrörelserna förra året. Efter alt ha gått igenom ett hundratal inlägg från socialdemokratiskt håll fann vi aU det alltid när socialdemokraterna talade om folkrörelserna var de socialdemokratiskt dominerade organisationerna de syftade pä. Det var ABF, det var Unga örnar, det var Folkets hus-rörelsen och några andra. Vad man glömde bort i denna mycket breda deball var samfund och kyrkor, miljögrupper, nyklerhelsorganisalioner, idrottsrörelsen och många andra. Folkpartiet har sina rötter i fria folkrörelser av olika slag. Varje påslående om någonting annat är en karikatyr.

Den här debatten har visal både de likheter och de skillnader som finns mellan folkpartiet och regeringen. Vi är överens om att avgörande mål är arbete ät alla, att komma lill rätta med dåliga arbetsmiljöer, all värna om utsatta grupper som behöver samhällets stöd.

Men klyftan mellan liberalism och socialism är lika klar. Den historieskrivning som herr Palme kom med var hell falsk. Regeringen driver en näringspolitik som leder lill alltmer av centralstyrning från kanslihuset. Skulle socialdemokraterna få en egen majoritet i riksdagen kommer kraven på förstatligande av hela branscher som brev på poslen.

Folkpartiet däremol vill motverka både privat och statlig maktkon-

centralion. Vi vänder oss både mot en konservaliv och mol en socialistisk samhällsutveckling. Vi vill sprida inflytande och ansvar lill många människor, till många delar av landet och lill många företag. Vi säger nej till förstatligande av näringslivel.

Statsministern påstår all liberalismen "lämnar den enskilda människan ensam". Det säger han efter en debatt där vi har lagt fram vårt familjepolitiska program för att stödja föräldrar som ofta har slora svårigheter atl både förvärvsarbeta och hålla god kontakt med sina barn. Vi har lagt fram förslag för atl få mera mänsklighel i vården, så att sjuka inte knuffas mellan institutionerna. Vi har föreslagit etl husläkarsystem för alla, så atl man inte behöver möta ständigt nya läkare församma sjukdom.

Vi vill skydda den enskilda människan mol övergrepp i datasamhället. Det är motsatsen till atl lämna den enskilda människan ensam. Vi vill bättre försvara medborgerliga fri- och rättigheter. Tidningarnas mångfald och oberoende av makthavarna är för oss en huvudfråga i demokratin.

Herr talman! Vi vill följaktligen förena kravet på omsorg och trygghet för människorna med elt öppet samhälle med maktbalans och fördjupad demokrati. Det är vad folkpartiet kallar sociala reformer utan socialism.

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

Herr WERNER i Tyresö (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill gärna börja med att inslämma i elt yttrande i herr Palmes replik - "del enda vi har socialiserat är folkpartiet". Men del kan väl, herr Palme, inte kallas annat än dålig fallfrukl i den socialisliska skörden?

Folkpartiet och herr Palme är ju ute för alt försvara för del försia kapitalets maktställning och för del andra del produktionssystem som skapar arbetslöshet. Det är naturligtvis lätt atl slå här och ironisera över byråkratin i de nuvarande statliga förelagen. Dessa statsförelag haremellenid ingenling med socialism all göra, herr Ahlmark. Del är ocksä lätt att kritisera det alll intimare samarbetet mellan staten och storfinansen. Men om och när man kritiserar alll della ulan au vilja gå ifrån det kapitalistiska systemet lill en socialistisk planhushållning, gör man sig -som herr Ahlmark här gjort - skyldig lill social demagogi.

I den debatt som har förts här om barnomsorgen - utbyggnad av daghem, vårdnadsbidrag, kortare arbelsdag för småbarnsföräldrar etc. - har jag tagit upp frågan om behovel av kortare arbelsdag för alla, men ingen har velat diskutera den. Varför är ni så ointresserade av sjutimmarsdag för alla 1977 och sexlimmarsdag 1980? Ju snabbare vi genomför sextimmarsdagen, desto mer får barnen ul av vistelsen på daghem, desto mer kan föräldrar och barn ge varandra efter arbetsdagens slul.

Till sisl: Alla skall ha rätt till jobb på lika villkor. Med sextimmarsdagen försvinner inte i ell slag kvinnodiskrimineringen på arbetsmarknaden. Men en viktig förutsättning för atl den skall göra det är alt kvinnor och män har lika arbetstid. Vi fär slul pä uppdelningen mellan hel- och deltidsarbete. Ansvarel för hem och barn kan delas mera rättvist. Del är därför vi vill ha sexlimmarsdag för alla så snabbi som möjligt.

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Herr statsministern PALME:

Herr lalman! Jag har kontakt med folkrörelserna, herr Ahlmark - med frikyrkorna, nykterhetsrörelsen etc. Folkpartiet säger sig ha kontakt med alla, men de kontakterna lycks vara dåliga när det gäller LO och TCO, eftersom ni alllid hoppar på dem. De tillhör ju annars också folkrörelserna.

Herr Bohman svartmålade tidigare Sverige och de svenska medborgarna. Den svartmålningen har han nu dämpat litet grand. Del är ganska lustigt atl se atl den undersökning som publiceras i dag visar alt 1973 var det 45 '.'i.- av ett representativt urval som tyckte all del var myckel bra i Sverige, 1974 var motsvarande siffra 60 'o och 1975 68 "u. Denna "höglrivsel" har framför allt ökat bland ungdomen. Bara 1 "o tyckte att det var ganska eller mycket dåligt här. Vidare var del en dramatisk ökning av högtrivseln bland moderata samlingspartiets väljare.

Detla är re:>ultatel av en mångårig intensiv agitation från herr Bohmans sida om hur illa det slår lill i landei. Talar han aldrig med sina gräsrötter? Eller har de slutat atl lyssna på honom?

Tidigare angreps jag personligen väldigt myckel av herr Bohman. Det är klart atl jag fortfarande får en och annan släng, men det har blivit litet bättre med det också. Nu svartmålar herr Bohman i realiteten den nya generationen inom fackföreningsrörelsen. Han säger atl de gamla begrep vad del var fråga om, men den nya generationen fackföreningsfolk begriper ingenting, den är bara inställd på konfrontation.

Jag vill varna herr Bohman för all bedriva denna gammelhögerklappjakt på fackföreningarna. Det finns där väldigl bra folk, och man har en fri diskussion. Man smider inga dolska planer. Herr Bohman gör här precis som han gjorde häromkvällen, då han slod här och skrämde och bedrev denna konfrontationspolilik mot icke närvarande fackföreningsledare. Låt dem ha sin fria debatt! Del intressanta är alt när de lar sitt ansvar har de pä andra sidan herr Werner som är emot hela det reformistiska, tålmodiga och mödosamma arbete som fackföreningsrörelsen bedriver.

Och sä lill talet om verkligheten! Vem är del som är emot verkligheten, herr Bohman? Herr Bohman brukade säga alt vi inte hade någon kontakt med verkligheten och alt den offentliga sektorn var det värsta som fanns. Så kom det en undersökning som visade att inte minst moderata samlingspartiets väljare insåg atl man måste bygga ut den offenlliga sektorn för alt klara åldringsvården, barntillsynen och allt del andra.

Det var inte så länge sedan herr Bohman talade vackert om Per Albins och Möllers socialdemokrati. Herr Bohman sade också all egentligen skulle löntagarna vara moderater om de inte vore vilseförda av illvilliga agitatorer. Del var nästan så att man såg Gunnar Sträng i slokhatt och med dolk smyga bakom husknuten och hetsa upp folk. 80 "<. skulle rösta med moderaterna om de bara visste vad moderaterna slår för, sade herr Bohman. Men nu visar det sig all 80 "o av de moderata väljarna vill använda merparten av sina inkomsler för att bygga ut den offenlliga sektorn i framtiden.

Då frågar rnan hur det egentligen förhåller sig. Det kanske inle är

socialdemokraterna som skulle ha varit moderater om de känt herr Bohman bällre - del är kanske moderaterna som skulle ha varit socialdemokrater.

I en remissdebatt skall man ge besked, sade herr Fälldin. Jag läste i en cirkulärartikel den här litet enfaldiga frågan: Vem är det som inte skall få Jobb, om socialdemokraterna inte omedelbart ställer upp på vår paroll om 400 000 nya jobb? Jag tänkte alt en så dum argumenlalion kan inle Thorbjörn ta upp. Men den kom här ändå!

Vi säger atl vi skall skaffa vartenda jobb vi kan fä, men vi lycker illa om ert försök atl leka med siffror. Ni lovade 100 000 nya jobb. Vi lovade ingenting - vi skaffade 200 000 nya-jobb. Ni lovar 400 000 jobb utan all ha medel alt förverkliga det och - framför alll - samtidigt som ni riktar elt dråpslag mol vår energiförsörjning. Vi lovar ingenling, men vi skall sälta till alla klutar för att skaffa de jobb som finns atl skaffa.

Jag ställer frågor i all beskedlighet. När ni nu argumenterar mol kärnkraften så här förtvivlat, när skall ni då avveckla den? Och hur skall ni göra det? Om ni är så emot de byggen som pågår, skall ni då stoppa de byggena? Är det ett villkor för en borgerlig regering att de skall stoppas? Hundratusentals människors välfärd berörs, men vi får inte någol svar på våra frågor.

Vi har diskuterat familjepoliliken i dag. Jag lycker atl del är positivt att ni har delta intresse för familjen och barnen. Vi vill förkorta arbetstiden om vi och löntagarorganisationerna kan komma fram till en praktisk lösning. Det är del saken gäller. Del var ett enhälligl beslut pä vår partikongress pä den punklen.

Men man skall icke slälla ul löften, för då kan del gå som i Hullsfred

- Jag har nämnt delta tidigare. Där samlades den borgerliga majoriteten
och sade: Nu skall vi ha elt värdnadsbidrag i Hullsfred på, vill jag minnas,
200 kr. Man fattade ett stort principbeslut och gjorde stort propagan
daståhej med en jättelik presstäckning i alla landets tidningar, i radio
och TV. Detta var på torsdagen. Pä måndag, tre dagar senare, samlades
man och sade: Det blev för dyrt, vi har inte råd med vårdnadsbidrag,
vi skjuter del på framtiden - del var Ju bara etl principbeslut.

Men på del sättet svek man de familjer som kanske irodde att de skulle få de här pengarna och hade börjat räkna med dem. Det blev ingenting.

Del var elt litet exempel, säge'r ni. Vad betyder Hultsfred i de slora och avgörande sammanhangen? Nej, säger jag. Del var viktigt i Hullsfred, och det är viktigt såsom ett exempel på hur man inle får bedriva familjepoliiik. Därför har jag försökt få besked - vilket jag inte har fått

- om de väldiga löften som ni utställt vid denna riksdags början. Vi
socialdemokrater vill inte göra familjerna besvikna. Den ömsintheten
bör man visa dem. Därför kommer vi all driva en konstruktiv famil
jepoliiik.

Vi har diskuterat ekonomin. Jag har berömt del faktum alt vi under jämviktsriksdagens år har kunnal föra en ansvarsmedveten ekonomisk

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

politik. Ell valår trivs löfterna på politikernas läppar. Så har varil fallet även i dag. Om vi inte också nu för en ansvarsmedveten politik, kan uppvaknandet bli mycket bistert.

Det är lätt för politikerna atl i riksdagen kräva återhållsamhet av andra parter i vår fria ekonomi. Från denna talarstol hörs ständigt maningar lill löntagarna all hälla nere sina löneökningar. Herr Bohman lalar dessulom allmänl illa om fackföreningsledare. Men för all bli trovärdiga får inle politikeina i lättsinne överinteckna våra ekonomiska resurser. Del formar Jag såsom en allvarlig vädjan lill riksdagens ledamöter.

Herr Bohman säger all del är illa med marginalskatterna och illa att del inle finns vårdnadsbidrag. Sä bladar han på miljard efter miljard. Men kom inte sedan till löntagarna och kräv att de skall hålla sina löneanspråk nere. Herr Bohman har totalt förstört sin marknad för en ansvarig ekonomisk politik i samspel med de fria krafterna i vår ekonomi.

Det vore månadens s. k. underslatemeni atl påstå alt vi har fäll besked om vad en gemensam borgerlig polilik skulle innebära, även om herr Ahlmark var räll långt ule. Jag lycker det torftigaste i dagens debatt var när herr Bohman såsom finate grande på sill anförande sade: Vi vill ha växling vid makten för dess egen skull.

Det är att göra politiken en otjänst. En växling vid maklen skedde ju i Stockholms läns landsting. Ni sade alt ni skulle sänka skatten, men ni höjde den med 2:75. Ni sade atl ni skulle värna om 50-korlet, men ni höjde snart priset på del. Och detta är den största borgerliga regering vi har haft på senare är.

Politiken gäller sakfrågor och inte färgen pä kostymen eller kosmetika. Politiken gäller vad man vill göra för människorna. Det är något av elt kapiiulationsbesked, när herr Bohman inte har nägot annat att säga än: Vi vill ha växling vid maklen för dess egen skull.

Vi socialdemokrater hyser respekt för väljarna. Vi säger till dem: Här ger vi besked. Här har ni värt program. Del är vi beredda atl sälla in all vår kraft på atl genomföra.

Herr talmannen anmälde att herrar Bohman och Fälldin anhållil att till protokollet få antecknat all de inle ägde rätt till ytterligare repliker.

Hen ANTONSSON (c):

Herr lalman! Statsminister Palme haT i denna deball talat myckel om familjepoliliken. Fär jag säga lill slalsministern, atl del inte kommer att lyckas honom atl socialt diskriminera cenierns familjepoliiik. Angrip oss gärna. De angreppen kommer att slå direkl lillbaka från de massor med småbarnsföräldrar som väntar på ett vårdnadsbidrag. Jag kan inle undgå känslan alt statsministern angriper för alt dölja splittringen i del egna partiet när det gäller bl. a. kortare arbetsdagar för småbarnsföräldrar.

Var står då centern? Det har framgått av debatten, men lät mig slå fast all vi vill stimulera uibyggnaden av samhällets barnomsorg.

Vi har bl. a. suttit i Kommunförbundet och godkänt en plan för denna

utbyggnad. Den kommer vi alt stå för, men i valfrihetens och den sociala rättvisans intresse har vi sagt: Ge ocksä ell vårdnadsbidrag till de föräldrar som stannar hemma och vårdar barnen eller som en ersättning för om de förkortar sin arbetsdag för barnavårdande. Jag frågar: När en daghemsplats i dag kosiar samhällel mellan 15 000 och 20 000 kr., är det då orimligt med etl vårdnadsbidrag som ger den som vill stanna hemma hos barnen något litet av ekonomisk rättvisa?

Vi vill med andra ord inle vara med om alt diskriminera vårdnad av barn i hemmet. Här ser jag en ideologisk skillnad mellan statsministerns sätt all argumentera och vårt sätt. Herr Palme är kollektivist. Han vill inle så gärna salsa på familjen och hemmet, och därför är del naturligt att han vill ha ut så myckel som möjligt av barnomsorgen till den offentliga delen. Jag försäkrar statsministern och socialdemokratin au vi icke kommer alt vika från övertygelsen att det som satsas pä för-äldravärd av barnen kommer samhällel atl fä igen mångdubbelt i form av mera harmoniska barn i framliden.

Så, herr lalman, över lill det jag egentligen hade på hjärtat. Vi har väl alla inställningen atl det är naturligt i en demokrati all varje politiskt parti presenterar riktlinjer för hur man vill forma framtidens samhälle. 1 vårt land och många andra länder är dessa målsättningar ofta grundade på de klassiska ideologierna socialism, liberalism och konservatism.

Framtidsdebatten inom centerrörelsen har aldrig stelnat i ett teoretiski meningsutbyte kring dessa ideologier. Vi hävdar atl man inte kan applicera 1800-taleis doktriner på dagens och morgondagens samhällsproblemalik. Centern bygger sitt idésystem med den enskilda människans välfärd som den centrala tesen. 1 en dynamisk tid har vi känt att vi måste gripa oss an de verklighetsnära problem som den moderna tiden ställer människor och samhälle inför, problem som i hög grad är vuxna fram som följdverkningar av det moderna industrisamhället med dess urbaniserings- och koncenlralionslendenser.

Den kanske viktigaste framtidsfrågan är problemaliken kring människans livsform i teknikens lidsålder, som vi ju lever i. Vi måste vara pä vår vakl så att inle den mänskliga identiteten går förlorad som ell alltför högt pris i ell samhälle som alltmer präglas av teknokrali. Lika viktigt är del atl värna om människornas medborgerliga funktioner i ett samhälle med tilltagande byråkrati. Vi måste siändigt sträva mot livsformer i det moderna samhällel som möjliggör en mänsklig tillvaro med livsvärde och livskvalitet.

Miljöproblematiken i vid mening är en av den moderna tidens viktigaste frågor. Alla sociala miljöer - alla olika arbets- och fritidsmiljöer - måste formas under hänsyn lill människans biologiskt grundade förmåga. Det gäller inte minst arbetsmiljöerna med deras fysiska och psykiska påfrestningar och slressfenomen.

Den framtida bebyggelsestrukturens utveckling är en annan central fråga. Forlfarande har vi etl slarkl psykiskt och fysiskt tryck på människorna i de överkoncenlrerade och befolkningslunga storstadscenlra.

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Fortfarande kämpar slora glesbygdsområden mot avfolkning och social nedrustning. Arbetet på att skapa social och befolkningsmässig balans mellan de lunga tätortscentra och landsbygdsregionerna kommer att ha hög aktualitet kanske i decennier framåt.

Herr lalman! Del är myckel troligt alt man i framtiden kommer alt hävda atl 1900-ialets politiska idébrylningar stod mellan begreppen kol-leklivism och individualism. Lål mig deklarera atl centern inle kan acceptera vare sig konservatismens s. k. nya individualism eller socialismens mera ensidiga kollektivisliska uppfattning.

Centerns cenlrala uppgift, som Jag ser den, är all forma en syntes, en sammanvägning av kollektivets krav pä gemenskap och solidaritet och den enskildes krav på personlig frihet och räll lill individuell ulveckling. Del moderna samhällel är, det måste sägas, fattigt pä äkta gemenskapskänsla mellan människor, Den mänskliga samhörighetskänslan måste utvecklas om den enskildes tillvaro skall bli meningsfylld. Samtidigt måste varje människa ha en chans all utveckla den individualitet och den särart som de flesla är utrustade med. Alt söka förverkliga en sådan grundsyn framslår för mig som en myckel slor samhällselisk uppgift.

Eu annal stort framlidsproblem är frågan om den ekonomiska tillväxten och de materiella resursernas fördelning; inte bara i vårt samhälle utan i världen i stort. Alla industristater har under vårt sekel väglelts av uppfaitningen att ökad produktion oclT'ökad produktivitet skulle innebära att rrian avskaffade den fattigdom som har präglat lillvaron för så många nationer och folk. Del har inle blivit sä. Man har inte avskaffat fattigdomen.

Jag har den bestämda uppfallningen all om inte mänskligheten lär sig alt globall hushälla med de ändliga naturresurserna så kommer vi atl sakta gå mot en stagnation inte bara i utvecklingsländerna ulan också i de mer avancerade induslristaterna.

Den period av snabb materiell ulveckling som vi upplevt under den industriella epoken i västvärlden kommer i sä fall alt historiskt sell bli en ganska kort parentes i mänsklighetens hisloria. Jag hoppas all del inle skall bli så. Enligt min mening behöver vi ytterligare förbättra villkoren för eftersatta grupper och del mäste ske genom att öka den materiella tillväxten. Vi måste ocksä förbättra villkoren för många eftersatta länder, och kanske materiell tillväxt i dag är vikligasl för atl vi skall kunna förverkliga de solidaritetsförpliktelser som vi känner i strävan mot jämlikhet med utvecklingsländerna.

Men lål mig, herr talman, samtidigt slå fast alt del icke behöver vara etl motsatsförhållande mellan teknisk och materiell utveckling å ena sidan och mänsklig välfärd - om uttrycket tilläts - ä den andra. Huvudfrågan tror jag blir om nuets och framlidens människor förmår atl se teknikens framsteg i rätt mänsklig dimension - om vi förmår atl placera in den materiella tillväxten och framstegen på rätt plats i tillvaron. Den vikliga frågan blir alt strävan lill materiell standard icke får drivas så

hän och sä ensidigt all människorna slits ner och hemlivet bryts sönder.

Del är lika naturligt, när de materiella behoven är tillgodosedda pä etl rimligt sätt, all andra livsvärden, ideella och kulturella värden, får ökat utrymme i den enskildes tillvaro. Försl dä tror jag att vi verkligen kan tala om mänsklig välfärd i en annan och vidare betydelse än enbart materiellt välstånd.

I detta perspektiv vill jag placera in centerns näringspolitiska program. En balanserad ulveckling av det svenska näringslivel som garanterar arbete och trygghet i hela landet, som hushållar med energi- och råvaruresurser, som motverkar varje slag av maktkoncentration, som tillförsäkrar människorna goda arbetsförhållanden och en dräglig arbetsmiljö, med andra ord en ulveckling som garanterar vår välfärd - det är centerns linje pä det näringspolitiska området.

Samhällsutvecklingen ställer ständigt nya krav på människorna och inle minst på den unga generationen. Hävdvunna mönster och förhållanden rubbas. Jag vill i detta sammanhang peka på konsekvenserna av all man i samhällsplaneringen i allt siörre utsträckning skiljer ut arbetet från boendel. Samtidigt har man en åldersmässig och social skiktning i boendet.

För den uppväxande generationen innebär detla mer begränsade referensramar än lidigare. Man har inle samma breda kontaktyta som förut med arbetsliv och med vuxenvärld. Man känner inte på samma sätt för människor i andra sociala situationer än den egna. Här finns, tror jag, en viktig orsak till det främlingskap som många unga känner inför samhället men också inför den egna verksamheten i exempelvis skolan.

Cenierns ungdomsförbund genomförde en enkätundersökning i hösias om hur gymnasieelever upplever sin skolsituation. Det hell genomgående svarei var atl de upplevde skolan som alltför teoretisk - och della nästan oberoende av vilken linje de gick på. Jag lolkar del som att man spontant kände etl behov av att förankra undervisningen i den prakliska verklighet som omger de unga.

Liknande är situationen inom grundskolan. Detta tar sig bl. a. uttryck i en utbredd skoltröithet i de högre klasserna. Mänga elever har inte de praktiska erfarenheter som är nödvändiga för att de skall kunna tillgodogöra sig undervisningen. Del är därför viktigt alt skolan kan utvecklas och finna mer praktiskl inriktade arbetsformer. Och då menar jag inte bara ell ökat antal laborationer och exkursioner. Det gäller också atl skapa en bredare kontaktyta med arbetslivet utanför skolan. Jag anser alt man måste varva utbildningen så i framtiden all man låter en ny form av praktisk utbildning i arbetslivet omväxla med den teoretiska utbildningen. Del är min övertygelse alt om man utvecklar grundskola och gymnasieskola i detla avseende skulle våra ungdomar faen väsentligt ökad och bättre motivation och ökat engagemang när det gäller utbildningen. Men det skulle ocksä ge de unga bättre möjligheter alt hävda sig och sina intressen i den demokratiska samhällsprocessen.

1 anslutning till della vill Jag säga nägra ord om ell närslående problem

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

i skola och ungdomsvärld. Jag vel inte hur många som observerade alt Dagens Nyheter i går hade en artikel med rubriken Vi har ingen alt prata med om spril- och knarkproblem. Artikeln gällde en enkätundersökning bland I 000 skolelever. Man slår fasl atl skolan är en spegel av samhällel, att stress och konkurrens ofta motverkar skolans målsättning om gemenskap och sammanhållning och all delta i sin tur ofta leder till missbruk av alkohol och narkotika.

Jag tror-ja. Jag vet-all del i dag i vårt samhälle finns många tusentals föräldrar, lärare och elever som är bekymrade för de skador som alkoholen - särskilt kanske mellanölet - vållar bland tonårsungdomen. Såvitt jag förslår finns det två vägar att välja - antingen att man avskaffar den skatleklass för malldrycker som mellanölet tillhör eller alt man för över försäljningen till systembutikerna.

Jag vet all del kan hävdas atl vuxna människor ändå bör ha sitt fria konsumtions val och att en övergång till starkare drycker är den risk man löper. Om della kan vi aldrig säga någonting förrän vi prövat åtgärder. Jag tror att vi äldre fär vara inställda på atl de unga har krav på atl vi föregår med gott exempel inför framtiden.

Under detta anförande överlog herr förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Hen BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Herr Palme har den egenheten att alltid använda det övertag i debatten som han har i kraft av alt ha det sisla ordet, till att gå upp i falsett, göra anklagelser och i debatlen föra in nya frågor som man inte haft lillfälle atl beröra lidigare. Samtidigt säger herr Palme all vi skall vara sakliga och la upp de slora reella frågorna. Det är också hell riktigt all man skall göra det, men var och en måste dä ha uppmärksammat alt herr Palme inle begagnade sina avslutande ord till atl säga någonting om en myckel vikiig sakfråga, som från denna talarstol flera gånger hade tagits upp, nämligen vad vi skall göra åt de oerhört höga marginalskatterna. Efler denna uppvisning av herr Palme är vi fortfarande helt okunniga om hur socialdemokraterna egentligen vill utforma skattepolitiken.

Herr Palme log också upp en undersökning som hade ställt frågan om man lycker all Sverige är etl bra land. Alt del är mänga som lycker del har jag också stor förståelse för. Hade man kommil och frågat mig, hade också Jag sagl att jag tycker alt Sverige är ett bra land. På moderat håll anser vi att det är så bra att vi också är beredda all anslå tillräckliga medel för att försvara vårt land.

Atl människorna lycker atl Sverige är elt bra land beror också på alt allt i detta land inte är resultatet av socialdemokratisk politik, vilket bl. a. har alt göra med alt vi haft en opposition som hindrat socialdemokraterna frän atl göra allting till politik - från all socialisera och från alt låta staten bestämma alll. Atl det antal människor som tycker atl

Sverige är etl bra land har ökat under de sista åren får lätt sin förklaring däri att de borgerliga partiernas möjligheler under de senaste tre åren alt förhindra socialdemokraternas socialiseringsansirängningar varit större i jämviktsriksdagen än lidigare. Undersökningen visar också alt det är fler som vill ändra pä en del i det svenska samhällel. Det vill också jag, och det är väl fler som då har en förhoppning om all vi verkligen i del val som skall ske i höst kan fä förutsättningar för en förändring genom en regimväxling.

Del socialdemokratiska budskapet ärju all staten skall bestämma alltmera. Samhället måste få siörre inflytande, heter det månad efter månad. Det kan lyckas vara höjden av demokrati atl alltmera skall avgöras på politisk väg, att beslut skall fallas inle runt köksbordet ulan vid vo-leringsknappar och i ämbetsverken.

Men om man går för långl på denna väg kommer de enskilda människorna lätt i kläm. De enskilda människorna, individen och familjen, får inle del mätt av frihet som måste vara demokratins grund.

Vi moderater hävdar atl samhällets grundval måste vara individen och familjen, inte staten och den offentliga sektorn. Man måste vara medveten om alt del i valrörelserna bara är etl fåtal frågor som blir föremål för någon ingående debatt. Skall sedan ändå de valda ombuden bestämma över allt vidare fäll för individerna, på etl alltmera genomgripande säll, kommer de ju alt fatta dessa beslut ulan att väljarna i val verkligen hafl möjlighet atl tala om hur de vill ha del i de olika frågorna.

Ju fler spörsmål som skall bli föremål för offenlliga beslut, desto mindre möjligheler har Ju faktiskt politikerna - det måste man inse - atl noga sätta sig in i alla de olika avgöranden som man skall träffa. Resultatet av del blir tjänstemannavälde, byråkrati och fientlighet mot politiker, vilket är motsatsen till en sann demokrali.

Socialdemokraterna gör gällande att staten måste ha alltmera makt för all kunna skydda de svaga i samhällel. Det är riktigt all samhälleliga ingripanden och stora offentliga satsningar behövs av del skälel. Men del finns en gräns för hur långl man kan gä utan att man i stället fär omvända verkningar. I etl alltmera byråkratiskt samhälle får de svaga svårt alt hävda sig. I en djungel av myndigheter, lagar och paragrafer, författningar och blanketter blir del i stället de välutbildade, de med särskilda förbindelser, de som känner till argumenten, de som kan prata för saken, de makthavande, som reder sig extra bra.

I ell radioprogram för nägra månader sedan svarade herr Palme pä en fråga om hur vanligt folk skall bära sig åt när de får papper från myndigheierna som är svåra att förstå. Han yttrade dä: "Jag har varil med så många gånger all man är med och diskulerar någon fin reform och sä beslutar man om den och sedan går det etl par är och sedan

sä möter man den där reformen i etl knastrigl cirkulär, där liksom

hela del fina har försvunnit- ."

Herr Palmes synpunkt var atl man skall skicka lillbaka cirkuläret till

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

myndigheterna och be om förklaringar. Men om man prövade herr Palmes lösning skulle man nog strax finna att den inle bar så långt. Därför måste man dra en annan slutsats. Man måste, så långl del går, söka lösningar där den enskilde själv kan bestämma hur han vill ha det i stället för att låta allt flera myndigheter, knaslriga cirkulär och växande skatter för atl belala alltihop sätta den vanliga människan i kläm.

Hur de ekonomiskt svagare kan råka i trångmål genom den central-dirigerande politiken har vi klara exempel pä inom den mindre och den medelstora företagsamheten. De slora företagen har i dagens läge lättare atl hävda sig. De har skatleexperiis, de har personal som kan fylla i alla blanketter, de har chefer som umgås med finansministern, de kan få loss investeringsfonder och de kan beviljas dispenser, de har lättare atl låna pengar och att investera. Allra lättast har som bekant de statliga företagen, som kan anlita skattebetalarnas plånbok när del kniper. Varje familj skall t. ex. i år punga ut med 800 kr. för all via skattsedeln teckna nya aktier i Statsföretag.

Att påpeka delta - som jag har gjorl - innebär ju inte att k|anka på storföretagen, utan det är i stället alt påpeka hur den socialdemokratiska näringspolitiken i praktiken fungerar. Vi anser att egenföretagare - de mindre och medelstora företagen - inte har samma möjligheter och att delta är beklagligt. Man måste föra en ekonomisk politik som ser till att dessa förelag kan få svara för de myckel betydelsefulla uppgifter de har i elt väl fungerande näringsliv.

Familjen, inle siaten, är samhällets grund. Den naturliga solidaritet och kärlek som kan ges inom en någorlunda väl fungerande familj kan inte ersättas, hur stora ingrepp och satsningar det offentliga än gör. Ibland är påfrestningarna sä stora att familjer bryts sönder, och då behövs samhällets slöd. Det offentliga kan komplettera - men inte ersätta - familjen.

Inom familjen kan de små barnen ges en trygg och harmonisk livsslarl som ökar förutsättningarna för det uppväxande släktet all klara sig och undgå den misär som växande ungdomsbrottslighet och annan olycka är elt tidens tecken pä. Vi vill atl föräldrarna för atl lyckas i silt svåra värv skall ha de bästa möjliga förutsättningarna. Dä måste de ha möjlighet att utforma vården av barnen sä som de själva anser bäst. Föräldraansvaret kan axlas om man anser alt man har kunnat ordna del bra för barnen. Av den anledningen vänder vi oss mol den ensidiga satsningen pä barndaghem. Föräldrarna måste ha en större valfrihet. Barndaghem behövs, och de behöver byggas ut, men det är inle den enda tillsynsformen, och den passar inte alla.

De äldres isolering och ensamhet är en skam för välfärdssamhället. De ekonomiska villkoren har förbättrats, men den mänskliga belägenheten har ofta försämrats. Vi anser att om familjen har bättre möjligheter alt fungera, kan ocksä denna det moderna samhällets avigsida vändas räll. Om goda kontakter mellan barn och föräldrar kan tidigt grundläggas, om barnen kiinner att föräldrarna har tillfälle alt bry sig om dem, kommer de också själva så småningom alt mera bry sig om sina gamla föräldrar.

Vi moderater kräver också att skattetrycket skall sänkas. Del är en del av en politik som syftar lill atl ge den vanliga människan större möjligheter att klara sig. Det är orimligt när t. ex. den genomsnittliga LO-medlemmen har en marginalskatt på över 60 "n.

När vi kräver skattesänkning säger våra motståndare att vi vill öka den privata konsumtionen och alt det därmed är elt "prylsamhälle" som vi vill skapa. Men löneökningar är ju också till för att öka den privata konsumtionen, och då är del ingen som föraktfullt talar om "prylsamhälle". Vore det inte bättre alt ha lägre skatter så att löneökningarna före skall inle behövde vara så stora all det bara blir inflation av alltihopa? Vore det inle en social reform alt sänka skattetrycket så att den enskilde löntagaren finge tillfredsställelsen av att känna att han kan klara sig längre på sin egen inkomst, alt hans länga och lunga Jobb är värt så mycket all han kan försörja sig och de sina? Självrespeki och arbetsglädje skulle kunna befrämjas, och det vore inte heller några dåliga reformer.

När vi kräver lägre skatt säger våra motståndare atl vi med del skulle rasera olika reformer. Men så är det ju inte. Statens inkomster ökar enligl den budget som är framlagd med 10 miljarder. Del räcker atl hålla lillbaka de årliga utgiftsökningarna för att inom en ganska kort följd av år skapa utrymme för lägre skattesatser. För alt man skall kunna sänka skatten gäller del alltså atl inle lika lättvindigt som hittills öka statsutgifterna.

Om skattetrycket kan sänkas får vi också en gynnsammare ekonomisk utveckling i landet. Det lönar sig atl arbeta och la initiativ. Det blir lockande med nyföretagande. Svenska förelag kan bällre konkurrera på väridsmarknaden. Kan man på det viset höja de totala inkomsterna i landet stiger också statens inkomster - och del alltså utan några skattehöjningar. Vi får inle glömma, vad som än sägs frän den här talarstolen, alt reformulrymmel i landet betingas av den ekonomiska utvecklingen. Förödande skatter kommer atl leda lill elt reformslopp.

Situationen nu i landet är på visst sätt bedräglig. När herr Palme talar om "den högsta levnadsstandarden" och pekar på de framsteg som har gjorts glömmer han att hela den välståndsökning i fråga om konsumtion och standard som vi hade i landei under föregående år, och mera därtill, är betalad genom lån i utlandet. Vår stora skuldsättning i utlandet har vi inle gjorl för all betala ökade investeringar- investeringarna har faktiskt minskal - utan för alt betala den konsumtions- och standardslegring som herr Palme nu skryter över.

Men för atl få ett lägre skattetryck kan man förvisso ocksä göra en hel del besparingar i dagens stalsutgifler. När herr Palme för en stund sedan påstod atl moderaterna har lagt fram ulgiflsökningsförslag på 6-7 miljarder var det den mest groteska uppgift som man kan tänka sig. År från år har vi pekat pä besparingsmöjligheter, och vi kommer att fortsätta alt göra del.

Ett område för sädana besparingar har vi inom mark- och bostadspolitiken. Del allmänna använder i dag 1-2 miljarder varje år för au öka sina markinnehav. Med slora föriusllån och bidrag häller man allmän-

5 Riksdagens protokoll 1975/76:59-60

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

nyttiga bostadsföretag under armarna. Del är ell par exempel på onödiga utgifter som vi har f n. Den omfattande utlokaliseringen av statliga verk kosiar slora pengar, för atl peka på ell annat.

När del gäller bostadspolitiken firins det alltså en hel del atl spara på. Däremol är del viktigt alt behålla bostadstilläggen, som behövs för att stödja dem som har del ekonomiskt svårt.

Herr lalman! En vikiig del av vår politik är att sprida ägandet till de många människorna för alt på det viset motverka en maktkoncentration. Vi vill inte ha en koncentration av ägande på enskild hand -och inle heller pä statlig hand. Del är därför som vi med oro ser på de långtgående förslag lill socialisering som kommer från olika håll på den socialdemokratiska sidan.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Det blir kärvt i ekonomin de närmaste åren. Hittills har vi betalat en slor del av den väldiga oljenolan med län. Av varje hundralapp vi svenskar förbrukade 1975 lånade vi tre kronor utomlands. Det var nödvändigt för att hålla liv i den svenska ekonomin och ge människor jobb. Men vi kan inte fortsätta så här hur många år som helst. Lånen skall betalas lillbaka, och för alt klara det måste vi sälja mer utomlands. Då kan vi inte göra av med lika myckel som annars inom Sverige.

Det är denna verklighet vi har alt leva med de kommande åren. Den ställer både partier och väljare inför hårdhänta val. ■

Vilka reformer orkar vi med, och vilka mäsle skjutas pä framtiden? Hur stor del av kakans tillväxt kan förbrukas i privatkonsumtion, och hur stor del bör användas i gemensam? Skall stat och kommun ge sig in på siändigt nya områden, eller skall vi framför alll satsa resurser på att de verksamheter som redan är i gäng skall fungera bättre?

Det är denna sisla fråga jag tänkte uppehålla mig vid. För politiker kan det ofta vara frestande alt peka pä nya uppgifter. Kvalitets- och standardförbättringar är svårare all "göra politik" av än kvantitativa utbyggnader och hell nya projekt. Ur kostnadssynpunkt kan det för elt landsting vara likvärdigt alt bygga etl nytt sjukhus och att utöka personalen med en undersköterska för varje avdelning som redan finns. Men nybyggnationen med den högtidliga invigningen ger större rubriker. Om del får fälla avgörandet hamnar vi snett. Glömmer vi bort innehållet och kvaliteten i verksamheten, gör vi ofta ödesdigra misstag. Medan de makthavande rusar vidare med nya löften, nya organ, nya uppgifter, urholkas del man redan tagit på sig. 1 själva verket hotas då också den kvantitativa utbyggnaden liksom naturligtvis människors förtroende för politikerna.

Tag daghemmen som exempel! Bästa sättet att underblåsa den opinion som är negativ lill en snabb utbyggnad är atl ge underiag för påståendena atl barn inle har det bra pä daghem. Del är bl. a. därför som kvalitetsaspekten aldrig får sällas i bakgrunden. De aktionsgrupper som engagerat

sig för fler daghemsplalser brukar skandera: "Vi vill ha daghem och dom ska va' bra." De båda leden i del kravet förutsätter varandra.

De invändningar som hörs mol daghemmen bottnar näsian alltid i förhållandet atl barnen är där för länge. Inget daghem, hur bra del än är, kan vara stimulerande för en fyraåring efter tio limmar. Del är när både mamma och pappa måste arbela älta limmar om dagen del flnns fog för påståendet atl föräldrarna inte får nog med tid atl umgås med barnet i veckorna. Särskill gäller det naturligtvis familjer där föräldrarna har tidsödande resor lill och från Jobbet och familjer med bara en vuxen.

Daghemmet är avsett atl vara elt komplement lill hemmet och inte en ersättning för det. Blir vistelsetiderna för långa förvandlas daghemmet från komplement lill alternativ miljö. En ensamstående mor uttryckte litet uppgivet saken så här i etl TV-reporlage: "Det ärju inle jag utan daghemmet som fostrar honom."

När vi ger möjlighet för föräldrar att förkorta sin arbetstid, förbättrar vi barnomsorgens kvalitet. Småbarnsföräldrar måste ges en lagsladgad räll att minska sin arbetstid lill sex timmar per dag. För atl reformen inle skall bli etl slag i luften mäsle inkomstbortfallet kompenseras.

Långtidsutredningen borde ha öppnat ögonen på dem som optimistiskt trodde atl sextimmarsdagen för alla var något nära föreslående. Nu vel vi all det är omöjligt atl klara en snabb allmän arbetstidsförkortning om vi skall infria våra förpliktelser mol behövande människor inom och utom landet. Jusl denna insikt leder fram till att vi mäste låta småbarnsföräldrarna komma försl.

Även i vården av gamla och sjuka ställs beslutsfattarna ständigt i valsituationer mellan kvalitet och kvantitet. En kvantitativ utbyggnad är på många håll absolut nödvändig. Del gäller t. ex. långtidssjukvården. Men kvalitetsaspekterna får inte glömmas bort.

Det sägs ofta och med rätta en "mänskligare" sjukvård kräver resurser. Men det finns förändringar av organisatorisk nalur som betyder ofaritligl mycket för den enskilde patienten ulan att kräva mer resurser. En sådan förändring är införandel av ett husläkarsystem. Kerstin Anér kommer senare alt tala om det.

Vi har beslutat om rörlig pensionsålder. Men det beslutet räcker inle. I För atl grundtanken bakom det skall förverkligas måste arbetslivet förändras så alt del också i praktiken blir möjligl atl successivt trappa ned sin yrkesverksamhet. Innan vi hastar vidare lill något nytt område skall vi se till alt en redan genomförd reform fungerar som vi tänkt oss.

Och kom ihåg atl beslutet om rörlig pensionsålder inle bara innebär att människor skall kunna tidigarelägga sin pensionering. Del finns gott om vitala äldre människor som vill fortsätta sin yrkesverksamhet flera år efter 65-årsdagen. Nu mäsle vi se till alt del finns lämpliga arbetsuppgifter och atl möjligheterna till deltidsanställningar ökar.

Det innebär heller inga ökade kostnader för stat och kommun atl se med välvilja pä de insatser inom värden som görs av frivilliga och ideella organisationer. Del finns människor i del här samhällel som ställer upp

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Nr 59

Onsdagen den 4 febmari 1976

Allmänpolitisk deban

som s. k. patienlvänner och hjälper sjuka med brevskrivning och högläsning som personalen sällan hinner med. Det finns människor som mol blygsam ersättning åtar sig övervakningsuppdrag och uppgiften all vara fosterföräldrar. Del finns ungdomsgrupper som söker bryla isoleringen och tristessen på ålderdomshem, längvårdssjukhus och fängelser.

Frivilligt engagemang tillhör det bästa vi har i vårt samhälle. Från folkpartiets sida upphör vi aldrig alt förvånas över den negativism mol sådana insatser som allt som oftast kommer lill uttryck från socialdemokraterna. Ibland påstår man all den vård som ges exempelvis pä enskilda värdanstalter i kristen regi är ett utslag av gångna tiders privilegiesjukvård. Sanningen är Ju den motsatta: dessa insatser när ofta de minst privilegierade grupperna i värt samhälle. Ibland påstår man atl insatserna kolliderar med fackels intressen. Inte heller det är korrekt. Dessa insatsier syftar inte lill atl ersälla de samhälleliga insatserna, och de skall självfallet ske i samråd med personalen. Men det finns uppgifter för alla som vill arbeta inom samhällets sjuk- och socialvård. Att därutöver tillåta och uppmuntra frivilliga insatser på ideell grund kan inte vara fel.

Under 1960- och 1970-lalen har vi satsat väldiga belopp pä att skapa ett nytt utbildningssystem för både unga och vuxna. Förhoppningsvis kan vi under de närmaste åren ägna mer uppmärksamhet än vi kunde göra under ulbyggnadsfasen ål innehållet i skolan, ät undervisningsformerna och ål trivseln.

Ell krav som måste kunna ställas pä utbildningssystemet är att utbildningen skall leda fram till elt arbele. Mer än nägot annathar ungdomarna rätt atl fråga sig själva och oss: Vilken chans har Jag atl få ett arbete när Jag lämnar skolan? Elt arbele som jag kan försörja mig på? Ell arbete som jag trivs med? Ell arbele som känns meningsfullt och stimulerande?

Ungdomarna har rätt att slälla den frågan och anledning alt känna oro för all vi inle har elt fullgott svar all ge dem.

Någon kan säga: "Nåja, ungdomarna behöver inle vara mer oroliga i dag än förr." Den som var ung i början av 1930-lalet kan lycka all oron hos dagens ungdomar är överdriven.

Jag tror trots alll inle atl det är många som viftar bort problemet så lätt. Tvärtom är det kanske de som i sin ungdom flck erfara vad del vill säga att gå arbetslös som har en särskild förståelse för oron hos varje ung människa som går ulan arbete. De vet alt del för den arbetslöse inte är någon tröst alt få höra alt det var värre förr. De vet alt arbetslöshet inte är en fråga om statistik utan om varje människas rätt lill trygghet och självförverkligande, att etl meningsfullt arbete för de allra flesta är värt myckel mer än den lön som betalas.

Det finns nya anledningar att känna oro. Trots all många fler kan få en bra utbildning och irots atl ingen som går utan arbete behöver svälta har 10 000-tals ungdomar anledning atl fråga sig: Vad skall det bli av mig? Kommer porlen till arbetslivet att öppnas för mig när skol-

porten stängs bakom mig?

I dag går 30 000 unga människor omkring och konstaterar atl svarei på den frågan är nej. Trots all arbetslösheten totalt har sjunkit under de senaste två åren har problemen för ungdomarna inle nämnvärt förbättrats. I dag är nästan varannan arbetslös under 25 år. 30 000 pojkar och flickor-del är lika många som hela befolkningen i t. ex. Katrineholms eller Karlshamns eller Kristinehamns kommuner -går ulan arbete. Del finns nästan lika många arbetslösa bland ungdomarna som i alla andra åldersgrupper tillsammans.

Det dystra är att framtidsutsikterna inte självklart är ljusare. Under de närmaste fem åren kommer ungefär 70 000 ungdomar med bristfällig utbildning alt märka, att ingen efterfrågar deras insatser på arbetsmarknaden. Del är den dystra men uppfordrande slutsats som statistiska centralbyrån har dragit av en prognos om rekryteringen på arbetsmarknaden under de fem närmaste åren.

Vad beror del här på? Enkelt uttryckt: en kombination av bristfällig utbildning och liten eller obefintlig erfarenhet från arbetslivet.

Erfarenhet från arbetslivet kan ingen begära av den som jusl lämnat skolan. Men de ofta stenhårda villkoren på arbetsmarknaden kan ibland ges den ironiska sammanfattningen all man helst skall ha 10 års väl-merilerad yrkespraktik och samtidigt fortfarande vara under 25! Sant är åtminstone att många arbetsgivare - både enskilda och offenlliga -numera drar sig för att anställa ungdomar som helt saknar erfarenhet frän arbetslivet.

Av detla måste vi dra en alldeles klar slutsats: Den utbildning vi ger mäste byggas ul med en rejäl kontakt med arbetslivet, som gör ungdomarna bällre skickade atl klara sig på en kärv arbetsmarknad. Lite rätt uttryckt kan man påstå att skolorna på löpande band kläcker teoretiskt välrustade ungdomar utan att egentligen bry sig om hur de tas om hand på arbetsmarknaden. Så kan vi inte fortsätta. Vi måste slå en brygga mellan skolan och arbetslivet. Det är orimligt atl 30 000 unga människor ges sä liten hjälp alt finna sin väg från skola till arbete.

Ungdomarna har rätt alt ställa krav på god utbildning och de har samma rätt att ställa krav på arbete eller praktik. Ingen förbättring av skolväsendet är i dag viktigare än atl komplettera skolgången med en rätt lill arbete. Från folkpartiet driver vi därför kravet, att siaten skall ge ungdomarna en garanti för utbildning och arbete eller praktik. Del krävs ett päriband av åtgärder för all klara del - alla mer än värda sitt pris. Lål mig nämna tre.

Alla ungdomar skall kunna få plats i gymnasieskolan och fler än i dag ges rätt atl gå den utbildningslinje de föredrar. I dag går sju av tio ungdomar direkt från grundskolan lill gymnasieskolan. Många studieavbrott har sin förklaring i att eleverna inte trivs med den utbildningslinje de kommit in på. Alla som vill fortsätta skolgången direkl efter grundskolan måste få den chansen, och så långt det någonsin är möjligl måste var och en få räll till den utbildning han eller hon föredrar.

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Alla ungdomar som går ulan arbele måste genom en uppsökande verksamhet näs av erbjudande om lämpligt arbete eller råd om kompletterande yrkesinriktad utbildning. Vi vet att många av de ungdomar, som går ulan arbete, inle har fått kontakt med arbetsförmedlingen. Någon kan säga att del väl ändå är deras eget fel. Men många av dessa ungdomar behöver vår hjälp till bättre utbildning eller ordnat arbele för all inte komma i riskzonen för allehanda nedbrytande krafter. En uppsökande verksamhet av det här slaget är den bästa förebyggande socialvård vi kan ge.

Slalliga och enskilda arbetsgivare måste förmås att ta emol praktikanter och informera arbelsförmedlingarna om lämpliga arbetsuppgifter för både varaktiga och tillfälliga anställningar.

Det är i sista hand riksdagens och regeringens uppgift atl se till att de ekonomiska frågorna dä får en lösning. Folkpartiet har upprepat sitt förslag om särskild ersättning till alla arbetsgivare som anställer och utbildar ungdomar under minst sex månader.

Herr talman! Viktigare än att ställa ul storstilade nya löften är att uppfylla de förpliktelser vi redan tagit på oss. Vi har lovat full sysselsättning sorn mål för vår ekonomiska politik. För 30 000 ungdomar är del i dag ell hån. Vi har inle råd atl vara ulan deras insatser. Det är gott om arbetsuppgifter som behöver utföras: i företagen, pä vårdsektorn, inom miljövärden, i barnomsorgen. Om viljan finns kan vi garantera alla dessa ungdomar jobb eller utbildning. Vi måste visa att vi har den viljan.

Hen SVENSSON i Malmö (vpk):

Herr talrrian! Den allmänpolitiska debatten varar i ett par dygn. Socialdemokraterna och den borgerliga oppositionen skickar fram ca 50 talare eller mer. Likväl spelar de svåra problem som flertalet människor brottas med en förvånansvärt undanskymd roll i denna jältedebatl.

I dag har hundratusentals människor fått eller står i tur att fä nya chockbesked om hyreshöjningar pä sina bostäder. Varför flr man höra sä litet om detla och om orsakerna till del?

Prisstegringarna var på 1960-lalel ca 4 96 om året och under 1970-lalet del dubbla. År 1975 var prisstegringarna uppe i 11 96. Varför får vi höra sä litet om vad detla betyder för en vanlig arbetar- eller ijänsteman-nafamilj? Och varför skyller alla politiker på lönerna när frågan dyker upp varför priserna stiger? Lönestegringen har ju inte sedan 1960-talet blivit dubbelt så hög, vilket prisstegringen blivit. Den kan alltså rent logiskt inle vara grundorsaken lill prishöjningarna.

Varför talas det så litet om själva orsakerna till det växande under-skiktet i samhället - de utslagna, de arbetslösa, de som hänvisas till kortvariga och otrygga beredskapsarbeten, ungdomarna som inle fhr arbete? Varför söker man undvika atl lala om varför denna armé av arbetslösa och undersysselsaita i samhället siändigt ökat sedan slulel av 1950-lalei?

Del har talats mycket om familjen. Del skall lydligen bli de borgeriiga partiernas slora valfråga. Man ger en sentimental bild av familjen och gör en cynisk valspekulation i en veckotidningsmässig romantik kring den. Varför talas del så litet om de ensamstående, särskill de ensamstående lågavlönade, de som betalar efter högsta skattetabellen men som får föga eller ingenting av sociala förmåner? Varför talas del aldrig om den växande kategorin frånskilda underhällsskyldiga, som utgör en sä stor del av den grå arbetskraften på många arbetsplatser och som tycks vara lovligt byte för kronofogdar och nitiska socialmyndigheter? Varför talas det så litet om de tiotusentals barn som saknar verklig tillsyn och som är hänvisade lill torftiga miljöer? Är del därför atl man inte vill beskatta kapitalet så atl man får råd all sörja för dem?

Varför talar man inte om invandrarproletarialet, vars barn handikappas i samhällel därför att de inte får sin grundundervisning på hemspråk och därför inte heller rätt lär sig atl la sig fram pä svenska?

Varför talar man inte om del stigande antal människor som drabbas av psykiska besvär, om de 80 000 som varje år söker sig till den psykiatriska vården? Är det därför atl man är rädd alt diskutera frågan, huruvida det i själva verket är samhället självt som befinner sig i ell sjukdomstillstånd?

Den officiella kanslihussvenskan överflödar av skönmålande ord som välstånd, jämställdhet, rättvisa, solidaritet. Det finns i del språket inga negativa ord som kan beskriva de verkliga problemen. Del är etl idealiserande språk, avsett alt göra människor nöjda och passiva. Men hur är det i verkligheten med rättvisan, med det stora sociala fördelningsproblemet i delta kapitalistiska samhälle?

Ernst Wigforss var en gång den ideologiske förespråkaren för en socialt omfördelande reformpolitik. Hans idé gick ul på all öka olika sociala utgifter lill förmån för de falliga i samhället och all finansiera detla med progressiva skatter, som förhållandevis drabbade höginkomsttagare och kapitalister hårdare än andra. Pä del sättet skulle, menade han, en omfördelning ske. Detta skulle ocksä stärka efterfrågan och motverka arbetslöshet.

Vad har del nu blivit av denna arbetarrörelsens gamla omfördelningspolitik? De progressiva inkomsiskatiernas andel av hela skaiteuttaget har stadigt minskat. Däremot har de indirekta skatterna, som slår hårdast mot de små inkomsttagarna, kraftigt ökat. Ökat har också kommunalskatterna, som likaledes slår hårt mol de smä. Omfördelningseffekten i skattepolitiken har direkt försvunnit. I stället har kapitalbeskattningen minskats. Den effektiva vinstbeskaltningen har också gått ner. Fördelaktiga avskrivningsregler och möjligheler till skattefria avsättningar har gynnat storföretagen. De får lagerslöd, investeringsstöd, lokaliseringsbidrag, exportstöd och ell otal andra stödformer. Budgetåret 1972/73 betalades nära 11 miljarder kronor ut i direkt stöd till företagen. Samtidigt har kommunerna fått sin ekonomi försämrad därför atl företagens avskrivningsregler blivit fördelaktigare. I dag betalar löntagarna 97 96 av

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

alla kommunalskatter, bolagen mindre än 3 96. TCO har i en undersökning visat atl förelagens neltoinbetalningar till staten betydligt minskar. Flera ekonomer med anknytning lill arbetarrörelsen, bl. a. Villy Bergström, har hävdat alt arbetarklassen och löntagarna i själva verket fåll sin slällning relativt försämrad i förhållande lill kapitalet. Varför tas dä detta aldrig upp i debatterna här i riksdagen?

Det har talats myckel om kvinnoår och om regeringens jämställdhetsdelegation. Men hur har det blivit med kvinnodiskrimineringen i verkligheten? Antalet kvinnor i arbetslivet har ökat, det är obestridligt. Men ökningen de senaste tio åren består till 70 96 av deltidsanställda. Andelen dettidare bland de arbetande kvinnorna har starkt ökat. Av de arbetande kvinnorna är det alltså en ökad andel som inte självständigt kan försörja sig. Det är de gifta kvinnorna som företrädesvis utnyttjas i dellid. Bland t. ex. ensamstående mödrar har antalet hellidsarbelande direkl gått ner, trots alt denna kategori starkt ökar i antal. Bland ensamstående föräldrar är alltjämt 98 % kvinnor. Det betyder atl vårdnadsbördan forlfarande vältras nästan hell på kvinnorna och att egentligen ingenling har hänt på det området sedan 1965. Bland de sökande på gymnasieskolan är 92 96 på värdlinjen och 97 % pä konsumtionslinjen kvinnor - de som hör till de typiska lågavlönade kvinnoyrkena och som är ett slags förlängningar av kvinnans hemfunktioner i den gamla borgeriiga familjen. På verkstads- och teleteknisk linje är sökandeprocenien flickor 0,8 resp. 0,5. Här har alltså över huvud taget ingenling hänt. Om man delar arbetsmarknaden i 38 större yrkesområden och undersöker hur det förhåller sig skall man finna att de typiska kvinnosektorerna - t. ex. värd:5eklorn, kontorsseklorn - de senaste tio åren har blivit ännu mer kvinnopräglade. På de typiska mansseklorerna - administration och flertalet tillverkningsindustrier - är läget oförändrat; det finns t. o. m. ökad mansdominans.

I verkligheten upplever Sverige en ny konservativ väg i kvinnofrågan. Moderskapel idealiseras. Familjen romantiseras. Den kollektiva barntillsynen blir alltmer en skottavla för försåtlig reaktionär propaganda. Ove-lenskapliga teorier om själsliga skillnader mellan män och kvinnor utbreds t. o. m. på parliledarnivå. De borgeriigas framstötar om vårdnadsbidrag är ingenling annal än en koppling till denna reaktionära våg. Den riktar sig mot kvinnofrigörelsen. Den måste därför energiskt bekämpas.

Den stora frågan för de flesta - för kvinnor, för män, för äldre, för den unga generationen - är frågan om arbele. Hur skall det kunna skapas arbete när de undersysselsatlas och arbetslösas genomsnittliga antal på sikt ständigt stiger sedan 20 år? Hur skall man kunna bekämpa arbetslösheten i en kapitalistisk ekonomi, vars tillväxt sländigl minskar? Den var under de senasle tre femårsperioderna årligen 5,3 resp. 4,0 och 2,6 96. Hur skall man kunna ge kvinnorna arbeie, när t. o. m. den slalliga långtidsutredningen kalkylerar med atl deltidsarbetet även i fortsätiningen skall vara deras normala lott? Hur skall man bekämpa arbetslösheten, när den totala mängden arbele minskar? Del är nämligen så att nedgången i genomsnittlig arbetstid per sysselsatt är klart större än sänkningen i

normalarbetstiden.

Varken socialdemokraterna eller de borgerliga ser arbelslöshetsfrågan som den långsiktiga, djupgående samhällsfrågan. För regeringen handlar det mest om atl öka anlalel tillfällighelsarbeten i AMS-regi. För de borgerliga handlar det mest om atl söka pressa ul ännu större bidrag och förmåner ål företagen. Man ser inte pä arbelslöshetsfrågan som ell uttryck för den kapitalistiska ekonomins långsikliga lagar, dess inneboende tendenser, dess sociala kris.

Lät oss göra etl räkneexempel! Om både män och kvinnor i åldrarna 20-64 år skall vara sysselsatta till 90 96, om kvinnornas ekonomiska frigörelse alltså skall genomföras, om alla arbetslösa skall ha arbele och om flertalet deltidsarbetande skall kunna få heltidsarbete som de självständigt kan försörja sig på - dä mäsle fram till 1990 etl netlotillskott av 865 000 heltidsarbeten anskaffas.

Ett kapitalistiskt samhälle kan aldrig förverkliga en sådan målsättning. Det visar den tendens hos della samhälle som vi i dag kan studera. Kapitalismen producerar tvärtom själv - och måste producera - ökad arbetslöshet och ulslagning. Kapitalismen lever pä utnyttjande och diskriminering av kvinnor, av lågavlönade, av invandrare. Kapitalismens profitslrävan, särskilt när denna underslöds av staten, skapar en tendens lill orättvis fördelning och undergräver därmed grunden för sin egen tillväxt. Därför utvecklas kapitalismens ekonomiska tillväxt alll långsammare för alt till sisl stagnera. Därför resulterar varje ny lågkonjunktur i nya rekordsiffror för anlalel arbetslösa och undersysselsaita. Därför drivs kapitalismen lill ökad misshushållning med mänskliga och materiella resurser.

Vad som i dag behövs är en konsekvent och ärlig arbetarpolitik. En polilik som angriper hyresutplundring och monopolpriser. En polilik som avskaffar subventionerna lill storföretagen och som gör skattepolitiken till elt instrument för omfördelning. En polilik som angriper de stora samhällsproblemen ulan rädsla för all röra vid maktfördelningen och de kapitalistiska produktionsformerna. En polilik som går ut på att genomföra ett stort stalligl induslrialiseringsprogram, en omformning av transportväsendet och en slor social och miljömässig rehabilitering av samhällel. En polilik som genomför sextimmarsarbelsdagen för alla. Endast en sådan politik kan avskaffa arbetslösheten. Endasl en sådan politik kan ge den planmässighet och möjlighet till styrning av ekonomin som krävs för att långsiktiga sociala mål skall kunna uppnås. En sådan politik måste bryla med den kapitalistiska marknadsekonomin, med den kapitalistiska makt- och äganderällsformen, med hela det system som har profilen som styrningsfaktor och vars nalur uppammar lill hänsynslöshet och samhällelig ansvarslöshel.

Arbetarrörelsens tradition i Sverige har alltid varit socialistisk. Det är ett svek mot denna ideologiska grund när man ingår i samarbeie med storkapitalet, ger storkapitalet subventioner för alt söka stabilisera dess allt orimligare och socialt stötande ekonomiska syslem. Det anstår inte

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

ledaren för ett arbetarparti atl ingå borgeriiga resonemangsäkienskap med Per Ahlmark. Inte heller all sedan begå ytterligare månggifte med växelvis Fälldin och Bohman.

För elt sligande antal människor står del klart, alt kapitalism och kommersialism spelat ut sin roll och alt en annan samhällsordning är nödvändig. Endast arbetarklassen och arbetarrörelsen har möjlighet atl vara den maktpolitiska bäraren av det nya socialistiska samhället. Det är dess historiska uppgift. Samverkan med kapitalet och dess politiska föreirädare hindrar den uppgiftens fullföljande.

Herr SVANBERG (s):

Herr lalman! Alt det ekonomiska läget är svårt och arbetslösheten i världen myckel slor i dag är väl närmasl en självklarhet all konslalera. Den långvariga och djupa konjunkturnedgången förbättras inle av all flera länder forlfarande tror på metoden alt "svälta" sig genom krisen. Man minskar de offentliga utgifterna, sänker skatterna för industrin och tror atl man på den vägen löser problemen. Pä många håll försöker man dock föra en aktiv och efterfrågestimulerande polilik, men ännu är tecknen pä en förbättring i den ekonomiska situationen inte helt uppmuntrande.

Värt land har hittills inle drabbats så hårt av konjunkturnedgången, men nu nås även vi av den. Atl förhållandena hos oss är bättre än i de flesta andra industriländer beror på många ting, men en vikiig faktor är den klara beslutsamhet vi visar all inle äventyra sysselsättningen för mer diffusa mål. Den budgetproposition som vi nu diskulerar kan sägas ha signaturen "arbete och trygghet främsl". Beslutsamheten atl med alla medel skydda sysselsättningen är starkt uttalad. Självklart kan man inle samtidigt med della klara alla i och för sig goda reformförslag, men flera betydande reformer föreslås dock. Enligt långtidsutredningen måste ju de närmaste åren framför alll ägnas ål atl fylla på de ekonomiska resurser som vi nu uttömmer för alt möta konjunkturnedgången. Värt läge är starkt, men den aktiva kampen för atl lösa kriserna innebär en kraftansträngning.

All på ett rättvist sätt fördela de svårigheter som världskonjunkturen orsakar oss och att med kraft verka för alt uppehålla sysselsättningen nu är viktigt. Men vi mäste också beakta behovel av åtgärder pä lång sikt för att kunna ge arbele och trygghet ål alla medborgare. Vi har i vårt land den högsta relaliva sysselsättningen bland alla industriländer, dvs. den hög:3ta procentandelen vuxna med etl förvärvsarbete. Men också hos oss flnns en mängd människor som skulle vilja ha ett jobb men inte kan få något. 1973/74 påvisade LO/SAP:s näringspolitiska arbetsgrupp detla. Skall vi klara sysselsättningen för de från arbetsmarknaden utslagna äldre - äldre är man i dag inom industrin redan vid 55 år -och för kvinnorna och skall vi klara våra regionalpoliiiska åtaganden, krävs minst samma takt när det gäller alt skapa nya Jobb som under 1960-talel, dvs. mer än 300 000 under en tioårsperiod. I den andan till-

sattes sysselsältningsulredningen 1974.

Sedan dess har antalet sysselsatta ökat med mer än 150 000. Del förslag som nyligen lagts fram av sysselsältningsulredningen innebär atl man söker skapa 250 000 nya jobb inom den offentliga sektorn under den närmaste femårsperioden. På della betänkande från sysselsältningsulredningen har följl en häftig deball, och särskill från centern har framlagts en rad förslag om sysselsättningen. Del syns mig därför angeläget alt i denna diskussion föra fram några synpunkter på de mer långsiktiga problemen i vårt samhälle.

Inom vår arbetsgrupp konstaterade vi atl 1973 års långtidsutredning och arbelskraftsundersökning fastslog att den spontana utvecklingen, dvs. näringslivets egen växtkraft utan särskilda åtgärder, skulle leda lill att antalet Jobb inom industrin minskade med 140 000 under 1970-talet, medan tjänstesektorn skulle öka med 250 000. Sysselsältningsulredningen gör i sitt betänkande höslen 1975 den bedömningen atl industrisys-selsällningen under de närmaste åren kommer alt pendla mellan plus 25 000 och minus 30 000. 1975 ärs långtidsutredning anger ungefär samma siffror för industrisysselsältningen.

Denna kraftiga nedgång i sysselsättningen ansåg vi inte böra accepteras, trots alt det sker en ständig produktionsökning även när man minskar antalet sysselsatta i industrin. Den kraftiga nedgången i industrisysselsältningen måste motverkas av både betalningsbalansskäl och av regionalpolitiska skäl. Man kan t. ex. inte lösa sysselsättningsfrågorna i glesbygds- och skogskommuner enbari med utbyggd service. Därför måste slor kraft sättas in på all bygga ut vår industri.

Redan att söka behålla industrisysselsättningen oförändrad aren mycket slor uppgift, som förutsätter myckel kraftiga invesleringsökningar och styrning av kapitalet till industriinvesteringar. Sä har ocksä skett. I årets budgetproposition satsas 1,5 miljarder pä regionalpolitiken och lika myckel på Statsföretag plus Stålverk 80 och älgärder för varven, som kommer senare. Därtill kommer 500 milj. kr. lill aktieköp i industriförelag men ocksä stödåtgärder i form av lagerstöd, ökal forskningsstöd, fondfrisläp-pande m. m. Dessa ätgärder är värdefulla också på lång sikt och av belydelse inte enbart för dagens siluaiion. Samma sak gäller riksbankens försök atl styra över mera krediter till industriinvesteringar frän konsumtion.

Men väsentligt är också all man gör klart för sig inom vilka områden det är praktiskt och marknadsmässigt möjligl och lämpligt att expandera. En satsning på kraftig utbyggnad av förädlingen av våra basindustriers produkter, främsl stål- och skogsprodukter, torde vara en framkomlig väg. Likaså torde en satsning av svenska industrier på att genom organiserat samarbeie kunna uppträda som leverantörer av nyckelfärdiga projekt inom olika industrigrenar m. m. vara värdefull. Denna typ av export kan gå både till östländer och utvecklingsländer. Atl söka bygga upp en ökad export av miljövårds- och sjukvårdsprodukler, där Sverige ligger mycket långl framme i utvecklingen, är en annan väg. Sedan är

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

det naluriigtvis möjligl atl öka vår export av traditionella produkter, främst inom verkstadsbranschen, om man är klar över att del krävs mycket slora resurser och ansträngningar av såväl samhälle som näringsliv och att resultaten inte vinns på mycket kort sikt.

De många nya arbetena mäsle dock komma till stånd inom tjänstesektorn, främst inom den offentliga vårdsektorn. Det är banalt alt päpeka atl en förskjutning av efterfrågan från industrivaror till Ijänsler sker och har skett inom alla utvecklade indusiristaier. En satsning hos oss på vårdsektorn inom den offentliga verksamheten behöver inle moiiveras främsl med sysselsätlningsskäl. Vi ser näsian dagligen i tidningar och övriga massmedia hur förhållandena är på våra långvårds- och ålderdomskliniker, liksom vi konstalerar del vid varje besök där. Är vi försvarade med alt vi - samiidigi som vi i värt land säger oss ha världens högsla lekniska sjukvårdsslandard - inte har råd atl ha personal tillräckligt för all de gamla skall få en riklig vård? Skall den generation som lagt grunden lill vår välfärd vara till freds med alt på ålderns dagar värdas i en omgivning som visserligen är steril och blänkande av kakel och rostfritt, men där övervakningen oftast sker av en TV-kamera? Eller skall de vara nöjda med atl vårdas i en korridor eller ett ivättrum, om det nu alls finns någon plats pä vårdanstalt?

Det sägs då och då från konservativt håll och tyvärr också ibland av vissa företrädare för det s. k. näringslivel, atl vi inle har råd med en sådan satsning pä den offenlliga sektorn som nu föreslås av sysselsältningsulredningen. Jag skulle vilja vända på det påståendet och fråga: Har vi verkligen så litet av samvete och skamkänsla i oss atl vi kan låta bli?

Del är mot den bakgrund som jag här har försökt teckna närmast beklämmande alt se cenierns utspel när det gäller sysselsättningen. Man har huggit tag i siffran 400 000 nya jobb, och så går man ut med den och kräver en del saker. Ja, det är Ju litet dunkelt vad man kräver. Partiledaren kräver att tvä tredjedelar av de 400 000 nya jobben skall komma inom industrin de närmaste åren -alltså 27.Q 000 nya industrijobb samtidigt med ca 130 000 nya jobb inom värd- och tjänstesektorn! Herr Åsling kräver i en tidningsartikel omvända siffror - 150 000 nya industrijobb och 250 000 jobb inom vårdsektorn. Cenierns ungdomsförbund framför ett iredje diffust förslag, som är svårt atl lolka men som väl skall vara någonting i stil med vad sysselsältningsulredningen föreslagit.

Den som vill kommentera cenierns förslag får väl dock utgå ifrån att partiledarens förslag ändå är partiets. 270 000 nya industrijobb under nägra fä år, är det möjligt eller är det bara taktiska spekulationer? Centern företer ingen som helst beräkning över vad dessa nya Jobb skulle kosta i investeringar - förståeligt nog. Men om man räknar med gängse siffror för vad en genomsnittlig industriarbetsplats kosiar så kommer man fram till svindlande belopp. Man kommer fram till att detta skulle svara ungefär mot hela den svenska statsbudgeten under detta budgetår, 80 ä 90 miljarder. Då har man ändå inte tagit med samhällsinvesteringarna, som

brukar uppgå till ungefär samma kostnad. Del skulle vara intressant alt veta var dessa kapitalresurser finns all få. Som jämförelse kan nämnas att den svenska industrin inget år har varit över 15 miljarder i investeringar. Här är del fråga om hell andra siffror.

Men den enorma ökning av industriproduktionen som skulle följa på en sådan jätteinvestering måsleju också säljas. Var? Del lalar inle centern om. Har vi verkligen elt sä stort eftersatt konsumtionsbehov i vårt land? Eller hur ser den marknadsförings- och exportorganisation ut som skall kunna sälja alla dessa varor utomlands? Någon som helst analys av vilka industri-och produktionsområden som kan klara denna snabba expansion ger centern heller inle. Är det en Jämntjock ökning över alla sektorer man avser, eller sitter centern inne med vetskap om några nya produkter som i ett slag skulle kunna bli världsprodukter och alltså möjliggöra denna exportökning? Man kan förslå centern när den underlåter alt göra några preciseringar. Det är bäst så, eljest kommer man i kollision med den förargliga verkligheten.

För svensk arbetarrörelse har alltid orden "full sysselsättning" och "arbele ål alla" varit ledande paroller och är det i allra högsla grad i dag. Alt ställa kraven på sysselsättning och trygghet för alla främst, så som sker i årets budgetförslag, är för oss naturligt. Det innebär då atl vi är beredda att på allt säll söka bygga ul det svenska näringslivet i den takt som våra resurser, möjliga exportmarknader och egna ökade konsumtionsbehov medger. Men samtidigt är vi beredda att se lill att våra gamla och våra barn får de vårdresurser som behövs. I en demokrali som vår är del människornas behov och önskningar som skall vara bestämmande för politiken och den ekonomiska utvecklingen. Del är en polilik som håller både för arbetet med atl lösa dagens konjunkturkris och för all klara av arbetet för etl framtida samhälle.

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Herr SVENSSON i Malmö (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Herr Svanberg säger atl arbetarrörelsens målsättning alltjämt är full sysselsättning, parollen är oförändrad. Lål gå för atl parollen är oförändrad, men tyvärr, herr Svanberg, är problemen och verkligheten inte oförändrade. De har avlägsnat sig mer och mer från parollen. Det är del som är det verkligt oroande och del skall man inle försöka dölja med nägra skönmålningar.

År 1974 var antalet anmälda arbetslösa vid AMS ca tre gånger högre än 1965. Arbetslöshetsnivån är i dag ca 70 000 personer. Den har gått ned något tillfälligt, men väntas återigen stiga. Denna arbetslöshetsnivå, 70 000, skulle man aldrig ha tolererat ulan betraktat som ytterst allvarlig då man förde sådana här resonemang i början på 1960-tälet. Men i dag kallar t. o. m. statsministern själv en arbetslöshetsnivå på 70 000 för alt man håller arbetslösheten nere. Det gör han trots alt genomsnittet ligger på en betydligt högre nivå än den normalt brukade göra under 1950-talet och början av 1960-talet.

Sysselsättningen har ökat så kolossalt! Ja del är klart att man kan

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

fä vackra siffror över syselsällningen om man lar med alla deltidsarbetande. Man räknar en person som sysselsatt oavsett om denne arbetar 40, 20, 10 eller 5 timmar. Den som arbeiar 5 limmar likställs i statistiken med den som arbeiar 40 limmar. Då är det klart att man får en otrolig mängd sysselsatta. Men så kan man inte göra, utan man måste räkna om de deltidsanställdas arbeten till heltidsarbeten. Sedan måste man även räkna dem som verkligen är i arbete och alltså inte offer för den ökade tendensen lill sjukskrivning vilken är en följd av atl arbetslivet blivit mer påfrestande än tidigare. Om man räknar dem som är i arbele och sorterar bort de tillfälliga konjunkiurmässiga årsvariationerna fick man för treårsperioden 1962-1965 att jämnt 3 miljoner hellidsarbelande var i verksamhel, medan för åren 1970-1973 antalet var 2 917 000. Detla visar att man, dä man gör en kritisk statistisk granskning av det hela, får en betydligt mindre optimistisk bild av allmänna sysselsätlningsten-denser.

Långtidsutredningen har sagl, som Jag lidigare nämnde, alt den räknar med att kvinnorna även i fortsättningen skall få nöja sig med deltidsarbete. Jag vill då fråga herr Svanberg: Är det elt sätt att garantera full sysselsättning? Är del förenligt med parollen "full sysselsättning"? Om vi nu inte med del ekonomiska system som råder och med de tendenser del visar kan garantera alt vi kan leva upp till denna paroll utan man tvärtom avlägsnar sig mer och mer från den, vilka nya metoder vill då herr Svanberg införa för alt säkra del gamla målel full sysselsättning? Är han beredd att äventyra del kapitalistiska samhällets själva existens och övergå lill ell annat produktionssystem?

Herr ANTONSSON (c) kon genmäle:

Herr lalman! Herr Svanberg angriper centern för vår målsättning -Jag poängterar alt det är en målsällning som uttryck för en ambition politiskt - att skaffa 400 000 nya Jobb fram till början av 1980-lalet. Jag får, herr talman, påminna herr Svanberg om att vi två hade etl replikskifte i den här kammaren för etl antal är sedan. Den gängen hade centern lanserat målet 100 000 nya Jobb. Herr Svanberg sade dä all del kommer att bli alldeles för dyrt att försöka skaffa arbeten till 100 000 människor. Herr Svanberg sade: Om det mot förmodan skulle lyckas, var i all världen skall vi då sälja de produkler som dessa 100 000 människor skall producera?

Del blev, som alla minns, så atl vi fick över 100 000 Jobb, men först efter det atl centern lagt fram ell förslag lill stimulanspaket för näringslivet, som innebar atl ett mycket stort antal av dessa jobb skapades i form av ny sysselsättning inom industrin.

Herr Svanberg säger: Vi får vara glada om vi kan behålla sysselsättningsgraden i industrin oförändrad. Han säger alt del är ell högt mål. Då frågar Jag: Hur skall del gå, med de begränsade målsättningarna, all förverkliga tesen om arbele ät alla? Jag kan inle se all del kan gä. Är herr Svanberg belåten med exempelvis förvärvsfrekvensen i Norr-

botten? Är herr Svanberg missbelåten med all vi försöker skapa 400 000 nya jobb? Vi utgår dä från atl vi skall ha en förvärvsfrekvens för kvinnor i Slockholm lika slor som den för män i exempelvis Jönköpings län.

Är det en orimlig tes om man vill skapa arbele åt alla? Hur skall del gå med ungdomsarbetslösheten om vi inte har målsättningen alt skapa nya Jobb? Hur skall del gå med kvinnoarbetslösheten? Är herr Svanberg belåten med den dolda arbetslösheten? Herr Svanberg frågar var kapitalresurserna skall komma ifrån. Jag vet atl kapitalet är svårt atl fä fram, men vi skall inte bortse från att det direklproducerande näringslivel genererar kapital.

Herr Svanberg tövar inte atl satsa 30 miljarder kronor pä kärnkraften och herr Svanberg har väl goda ambitioner när det gäller Stålverk 80, som jag gissar kommer atl kosta 20 miljarder kronor - ulan de sociala koslnaderna runt omkring. Lät mig säga: Vi vill för vår del gärna hålla med om atl del inom den offentliga sektorn finns områden som man måste satsa på. Dit hör värdsektorn, barnomsorgen etc. På de sektorerna är vi'med pä atl satsa som regeringen vill, men vi säger: Skall vi klara vår bytesbalans och skall vi klara målet arbete ål alla, måste vi också satsa pä del direklproducerande näringslivel.

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Hen SVANBERG (s) kort genmäle;

Herr talman! Nägra få ord till Jörn Svensson. Han påslår att paroller och verklighet inle stämmer när del gäller de arbetslösa och vill mol bakgrund av dagens konjunktursituation påvisa hur det kommer atl gå på läng sikt. Men märk väl all han Jämför åren 1970-1973 med åren i början av 1960-lalet. Nog vore det väl litet konsekventare atl jämföra med åren 1974-1975, eflersom vi talar om dem. Jag är medveten om att det fortfarande återstår väldigl mycket att göra på lång sikt för att förverkliga målel arbele åt alla. Men del sker ständigt försök alt utveckla dessa ansträngningar, och långtidsutredningens tal om deltid tror jag inte att man skall ta alltför allvarligt. Visst kommer del alt finnas dellids-arbeten under läng tid framöver - sådana är bättre än inget arbele alls - men Jag vill säga alt vi är på väg åt rätt håll.

Johannes Anlonsson hänvisade till etl replikskifte vid etl lidigare lillfälle i samband med alt centern förde fram sin idé om 100 000 nya Jobb. Ocksä dessa skulle skapas inom en viss lid, och Jag skulle då ha sagl atl vi inle hade råd med del. Men vad Jag sade var väl att det i den situation som just då rådde och på det sätt som centern anvisade inte fanns någon sådan möjlighet. Konjunkturutvecklingen vände emellertid, och sedan har vi fått dessa jobb inom den industri som Just dä hade arbetslöshet.

Vidare skulle konjunkturuppgången - hör och häpna - ha berott på all centern lade fram sädana konjunklurpolitiska förslag att utvecklingen vände uppåt. Centern hade väl i och för sig sina förslag, men om de var de viktigaste kan vi lämna därhän. Men var skall man, säger herr Antonsson, få de 400 000 jobben om man inte gör på det sätt som centern

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

anvisar? Jag har hela liden hållit med om atl vi behöver mer sysselsättning på lång sikt men Jag har också sagl all vi inte skall inbilla människor att vi kan skapa 270 000 nya industrijobb pä den korta tid som del gäller. All skaffa fram de 250 000 jobb som sysselsältningsulredningen talar om ärju en något annan sak. Del är beklämmande att centern här förespeglar människorna något som är omöjligt. Vi kan på sikt klara uppgiften.

Jag har också sagl atl del inte är dåligt om vi bara kan upprätthålla industrisysselsältningen. Det skulle betyda en enorm produktionsökning i värt land med tanke på alt alla experter talar om alt en nedgång skall komma i industrisysselsältningen. Låt oss vara överens om atl människorna kan få jobb i ett samhälle där tjänsteproduktionen ökar. Vi måste ha en industrisektor för atl klara bytesbalansen osv. Men lägg märke till atl produktionen inom denna sektor ökar, även om antalet sysselsatta inle stiger. Om alla hederligt kunde säga alt vi skall göra vad vi kan för atl utveckla industrin och se till att alla resurser används för industriinvesteringar men därvid också skall vara medvetna om alt den slora sysselsättningsökningen sker inom tjänstesektorn - inle bara på den offentliga sidan - och att sysselsättningsökningen pä kort sikt endasl till mindre del kommer inom industrisektorn, kunde vi vara överens. Men dei; är inte vad centern går ut och säger. Centern säger alt man kan skaffa 270 000 nya jobb på fyra år. Det kan ni inte, och del kan inle heller någon annan göra.

Herr SVEfSSON i Malmö (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Försl några ord till herr Svanberg, som säger atl vi är på väg åt rätt häll. Man mäsle ju när man utvärderar sysselsättnings-och arbetslöshetssiffror försöka utjämna de tillfälliga konjunkiurvaria-lionerna för att kunna jämföra utvecklingen på sikt. Då måste man se pä grupper av är och jämföra med tidigare flerårsmedeltal. Oavsett hur man laborerar med siffrorna på del sättet - och herr Svanberg kan få göra del hur rnyckel han vill - t. ex. med femårs- eller med treårsperioder eller med hela perioden 1970-1975 jämfört med hela perioden 1960-1965, skall man överallt finna samma tendens. Den genomsnittliga nivån på antalet arbetslösa och undersysselsaita stiger kraftigt och obönhörligt. Detla är inle atl vara pä väg ät rätt häll.

Samtidigt har vi del problem som jag tidigare i min inledning påpekade, nämligen att tillväxttakten i ekonomin också minskar. På den punklen kan jag peka på siffror ur regeringens egen budgetproposition. Tillväxttakten har minskat frän 5 "o i början av 1960-talet till cirka 2,6 "<> under den senaste femårsperioden.

Dessa siffror skall ställas mot varandra, dvs. en ökad genomsnittlig arbetslöshet och undersysselsättning parallellt med en minskad tillväxt. Detla kan ju inle föra oss närmare målel full sysselsättning eller "ät rätt häll", som herr Svanberg säger. Där ligger problemet.

Jag frågar: Är herr Svanberg beredd att så ingripa i det ekonomiska

systemet alt dessa siagnationstendenser kan övervinnas och ett annat system, en socialistisk planekonomi, kan byggas upp för atl garantera full sysselsättning?

Så till herr Antonsson. Han kritiserar mycket energiskt socialdemokratins sysselsättningspolitik. Och förvisso tål den atl kritiseras! Men då tycker jag verkligen att herr Antonsson sitter i glashus, eftersom han kritiserar en politik som är den logiska följden av atl vi tvingas all dras med ell kapitalistiskt samhälle, som inle förmår garantera full sysselsättning utan som ständigt skapar ny ulslagning och ny arbetslöshet. Om man som herr Anlonsson är bunden vid det kapitalistiska systemet och tror att delta system skall existera i all framlid, dä är man ocksä bunden alt acceptera varje ny rekordnivå pä arbetslösheten, som varje ny högkonjunktur kommer att föra landet till.

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Herr ANTONSSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Herr Svanberg reducerar nu, om jag fattade honom rätt, sina ambitioner när del gäller centern och säger att om centern vill renhårigt tala om atl man tänker göra vad man kan för att skaffa så många nya Jobb som möjligt, då skall han inle kritisera oss. Det är självfallet, herr Svanberg, och del borde inte behöva sägas, att ingen människa i något politiskt parti och inle heller någon företagare i det här landei kan göra mer än vad som står i mänsklig makt för att skaffa så många nya arbeten som möjligt. Och när vi har sagt att vår politiska ambition och vår sysselsättningsmässiga målsättning är att skapa 400 000 nya jobb fram lill början på 1980-talei ställer vi inte ut detla som någol löfte, utan det är som sagt vår målsättning. Det blir sedan beroende av den offentliga sektorn och av det privata näringslivet, om denna målsättning skall kunna genomföras.

Jag vill fråga herr Svanberg: Är verkligen den målsättningen för hög, när sysseLsättningsutredningen själv kommer fram lill all med samma medelfrekvens i sysselsättningen som man har i de län där sysselsättningsgraden är högst, behövs det 380 000 nya jobb. Tar herr Svanberg avstånd från sysselsältningsulredningen på det området?

Jag kan inte komma ifrån det faktum, atl skall vi kunna åstadkomma Jämvikt i bytesbalansen och skall vi.kunna lösa kapitalproblemen i värt land, gäller del all skapa nya Jobb inom industri- och servicesektorerna - framför allt inom industrin - så atl vi kan sälja produkter och få del kapital som vi nu har måst låna pä utlandsmarknaden. Om man vill vara rikligt drastisk kan man säga att vi lånar till livsmedelssubventioner ät konsumenterna, och del lycker Jag all vi i elt så högtstående land som Sverige borde hålla oss för goda för atl göra. Att sänka livsme-delskosinaderna är vällovligt för de konsumlionssvaga grupperna - men vi borde inle låna lill delta.

Till herr Svensson i Malmö vill Jag bara säga alt centern i alla lider har kritiserat ensidig satsning - när sådan satsning har förekommit -på slora monopolförelag. Redan i .vårt första program har vi ullalat alt

6 Riksdagens protokoll 1975/76:59-60

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

vi vill bryta maktmonopol och karteller inom näringslivel.

Del har emellertid skett en utveckling på delta område - det kan herr Svensson inte förneka - i riktning mot slora enheter; i vissa fall har den varit nödvändig, i andra fall inte. Denna ulveckling kan ha kommil sig av atl regeringspolitiken varit för passiv.

Jag observerade atl statsministern i silt anförande i dag sade att regeringen självfallet satsar på mindre förelag. Det är i så fall bra litet! Hela politiken är skräddarsydd för de slora företagen. Del gäller investeringsfonderna och det gäller mänga andra saker. Vi mäsle, herr talman, satsa väsentligt mera på mindre och medelstora företag, om vi skall kunna klara sysselsättningen och bytesbalansen och skapa resurser för angelägna nya irygghetsreformer.

Hen SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Svensson i Malmö talar om alt laborera med siffror hur man vill. Jag påpekade jusl alt han laborerar med siffror för vissa år som passar honom. Lål oss sluta med det!

Jörn Svensson säger att sysselsättningen hela liden har minskat. Nej, del är inle siant. Om man håller sig till industrisysselsältningen kanske påståendet är rikligt, men det är en annan femma, eftersom industrisysselsältningen inle omfattar all sysselsättning i samhället. Dessutom skall man inle som en jämförelse la bara dagens siluaiion när man lalar om konjunklurpolitik, eftersom konjukturerna ju går i vågor.

Sedan frågade Jörn Svensson, om jag är beredd att förorda etl annal system än det privalkapitalistiska. Det kan inte ha undgått Jörn Svensson att vi i del socialdemokratiska partiet ständigt har försökt se till atl få en stvrning pä della område, en planering som är vettig. Jag lycker inte atl della är all genomföra något marxistiskl-socialistiskt syslem, men det är ell sätt all införa en samhällssyn som betyder all samhällets och människornas behov skall vara bestämmande, inle doktrinerna. När Jörn Svensson frågar om jag är beredd atl införa ett annat system kan Jag svara: Ja, visst är jag del, men inte det syslem som Jörn Svensson vill ha, ulan del system som vi undan för undan arbetar med.

Herr Anlonsson talar om att jag har sagt, atl om centern är med på atl göra vad man kan så är det bra. Men, tillägger han, 400 000 nya jobb är Ju en målsättning, det är inget löfte. Nej, Jag förslår del. Här i riksdagen måste ni säga atl del är en målsättning - men var snälla och säg det ute i er propaganda ocksä. Påstå inte atl del här skall ni klara, för del kan ni inle klara på ert vis. Visst kan vi skapa 400 000 nya jobb på den lid ni anger, men huvuddelen av dem kommer dä all hamna inom tjänstesektorn och den offenlliga sektorn och icke i industrin; det går inte.

Sedan frågar herr Antonsson om jag tycker att det här målel är för högt salt. Nej, visst inte. Redan 1973 angav vi i den näringspolitiska gruppen att del behövdes sä många jobb, men vi har aldrig sagl alt vi kan placera huvuddelen av dem inorp industrin, för del går bara inle.

Herr Anlonsson är för så väldigl myckel, han är beredd alt satsa 20 miljarder på Stålverk 80. Nu har siffran 20 miljarder aldrig nämnts belräffande Stålverk 80, men strunt i del. Och herr Antonsson kanske börjar tvivla nu; det finns företrädare för hans parti som darrar pä manschetterna när det gäller Stålverk 80 och inte vill vara med om det. Jag är beredd atl satsa på del. Jag är beredd atl salsa på alll det vi kan klara av in-dustriuibyggnad - men det betyder icke 270 000 nya jobb. Erkänn del och gå inle ut och driv propaganda med den siffran för atl sedan här i riksdagen säga litet blygsamt; Ja, men det ärju bara en målsällning.

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Herr förste vice talmannen anmälde att herrar Svensson i Malmö och Antonsson anhållil att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytieriigare repliker.

Härefter tillkännagav herr förste vice talmannen att anslag utfärdats om sammanträdets fortsättande kl. 19.30.

Fru SÖDER (c):

Herr talman! Först några få ord till herr Svanberg: Vi har inte gått ul i någon propaganda från vårt parli och sagt atl vi kräver 400 000 nya jobb. Del står i värt näringspolitiska program atl del är en målsättning, och vi har i della program och i vår partimotion föreslagit åtgärder för alt nå det målet.

Jag tror att om man studerar de förslag vi har lagt fram här i riksdagen, fär man klart för sig alt vi också vill satsa på den offenlliga sektorn för att tillgodose människors vårdbehov i olika åldrar. Men vi drar dessutom slulsaLsen - vilkel är väldigt viktigt i det här sammanhanget -att skall samhället ha råd med vikliga och angelägna reformer, måste vi se till atl så många människor som möjligl kommer i arbete. Det är genom värt gemensamma arbete som vi skapar resurser för att bygga ut vårt trygghetssystem.

Så till mitt egentliga anförande.

Barn - morgondagens föräldrar - behöver vuxna, att lala med, alt likna, alt ge ömhet lill, alt få trygghet av. Vad erbjuder vi dem?

Dessa ord är inledningen lill ell upprop från Rädda barnen i dess kampanj mot underhållningsvåld och serieväld. Del finns all anledning att begrunda dem i ett vidare sammanhang. Barnen är framliden. Vi måste ge dem bästa möjliga start i livet - det borde vara en självklarhet, men som utvecklingen visal på många områden har vi inte lyckats. Orsakerna till delta är mänga. Jag tror alt vi i alll samhällsarbete måste gå lillbaka till dessa inledande ord om vad barn behöver och konstatera atl vad många vuxna saknar är någon alt tala med, någon all likna, någon att ge ömhet till, någon att fä trygghet av.

I vårt land har under de senaste årtiondena allt fler människor ställts utanför en daglig gemenskap. Del gäller många äldre men ocksä många vuxna i aktiv ålder. Del finns uppgifter som säger alt nära tvä miljoner

Nr 59

Onsdagen den 4febataril976

Allmänpolitisk debatt

svenskar i dag lever i ensamhushåll. Även om den siffran är för hög så vel vi dock alt denna grupp år från år blir alll siörre. Många ensamma liksom barnfamiljer har genom den omfiyltningspolitik som bedrivits tvingats leva långt frän anhöriga och vänner. Det är ocksä ganska lätt atl konslatera atl vi i det här landet bor mera åtskilda vad generationerna belräffar än människorna i de flesta andra länder - gamla för sig, unga för sig osv. Detta är orsak lill mycken ensamhet och kontaktlöshet. För att kunna ge våra barn trygghet måste vi också låta dem omges och vårdas av trygga vuxna.

Del är mot denna bakgrund vi inom centern har format vår familjepolitik. Men vad som är trygghet för den ena familjen är del kanske inte för en annan. Liksom mellan individer varierar behoven också mellan familjerna. Del är därför samhällets uppgift alt stödja barnfamiljerna på etl sådant sätt alt de har de bästa möjlighelerna att välja hur de olika familjemedlemmarna sinsemellan skall dela ansvaret belräffande ekonomi, vård och fostran. För att uppfylla dessa krav har vi i vår partimotion frän centern föreslagit:

1. Ersättning lill alla familjer med barn under tre år i form av etl
beskattat vårdnadsbidrag, då föräldraförsäkring inte utgår. Delta skall
ses som etl erkännande av alt värdinsatsen för de egna barnen är alt
jämställa med annat yrkesarbete och med annan inkomsl. I motsats till
en delföräldrapenning, som familjestödsutredningen föreslagit, är denna
ersättning lika för alla familjer, dvs. samhällel värdesätter inte värden
efter föräldrarnas inkomsl. Genom att ersättningen beskattas blir den
också tryggheisgrundande, vilket för många med låga eller inga inkomsler
innebär en slor fördel i förhällande till elt obeskattat bidrag. Elt vård
nadsbidrag ger också rättvisa för de familjer som inte har tillgäng lill
vare sig arbele eller daghem.

Jag skulle här vilja någol anknyta till vad statsministern sade på förmiddagen i dag när han Jämförde tvä fäder som var ule och drog sina barnvagnar, den ene med tre barn födda före den I juli i år och den andre med ell barn fött därefter. Han sade all den ene får vårdnadsbidrag på 24 000 kr. och den andre ingenling alls. Det är ju sä, när man skall införa reformer, att det alltid blir en tröskeleffekt. Men man kan se två fäder i exakt samma situation fundera över - om de uppbär föräldrapenning - varför den ene skall ha 25 kr. per dag och den andre 179 kr. per dag. Det är denna ojämlikhet som socialdemokraterna förmodligen vill förlänga - vi har Ju ännu inte setl nägot förslag.

2. Barnbidragen måste indexregleras, så atl samhällets slöd lill barnfamiljerna inle urholkas med den snabba prisstegring som vi har i värt land.

3. Rätt atl förkorta sin arbetsdag lill sex limmar för alt få mera tid med sina barn när de är små.

4. Utbyggnad av barnomsorgen i daghem och familjedaghem, så atl behovet är läckt inom en tioårsperiod. De nya statsbidragsregler som föreslagils innebär atl kommunerna får ell avsevärt bättre stöd än lidigare.

Förändringarna av reglerna för öppethållande från krav på minst fem timmar lill krav på sju limmar kan dock komma atl försvära möjligheterna att anpassa verksamheten till del lokala behovet. En stor del av småbarnsföräldrarna har eller önskar få deltidsarbete. De önskar ofta utnyttja samhällets barnomsorg i daghem eller i familjedaghem under kortare lid än sju timmar. Vi anser det lämpligl att gränsen fem limmar bibehålles, då detta underlättar för kommunerna all anpassa verksamheten efter behoven, men det får självfallet inle innebära alt efterfrågan pä tillsyn under mer än fem timmar eftersatts.

5. Det är viktigt alt de föräldrar som väljer atl själva vårda sina barn under småbarnsåren inte lappar fotfästet på arbetsmarknaden. Därför skall man ha rätt lill tjänstledighet till dess barn fyllt tre år.

1 debatten kring familjepolitiken har vårt förslag kritiserats för all det skulle innebära etl konserverande av invanda könsroller. Detla kan inte vara någol annat än en medvelen misstolkning. Programmet bygger i stället, herr talman, på ett delat ansvar mellan föräldrarna och ell erkännande av den belydelse vård och fostran av barnen har genom att man i olika avseenden jämställer denna verksamhet med annat yrkesarbete. Delta är mycket klart uttryckt i cenierns partimotion, där följande står att läsa:

"För de flesta kvinnor är det numera självklart att få yrkesarbeia på samma villkor som männen och atl ha rätt lill den stimulans och de utvecklingsmöjligheter som man kan nå genom kontakter med arbetskamrater och andra vuxna och den ökade självständighet och sociala trygghet som del innebär att i ekonomiskt hänseende vara oberoende.

Ett delat ansvar för barn, hem och yrkesverksamhet mellan föräldrarna är i dagens samhälle en förutsättning för en givande familjegemenskap. Det är nödvändigi med en sådan ansvarsfördelning för att både män och kvinnor skall kunna utveckla alla delar av sin personlighet och la till vara sin inneboende förmåga. Framför allt är en ansvarsfördelning nödvändig för alt barnen redan frän början skall kunna få den rätta kontakten med båda föräldrarna.

Unga föräldrar har i allt större utsträckning tagit fasta på della. Även om viljan till ansvarsfördelning flnns, visar det sig dock alt del finns mänga praktiska hinder att övervinna. Framför allt gäller detla arbetsgivares och arbetskamraters attityder och arbetslivels krav i övrigt. Det gäller barnomsorgssidan. Del gäller den ekonomiska situationen.

För alt skapa bättre förutsättningar för jämställdhet mellan män och kvinnor och för att minska problemen för barnfamiljerna krävs insatser frän samhället på dessa områden. Insatserna mäsle utgå ifrån atl föräldrarna har ett i alla avseenden gemensamt ansvar för barnen samt från deras räll alt själva bestämma hur de sinsemellan fördelar della."

Det är inte, som framgår av detta och vad jag sagl i övrigi, fråga orn att konservera fördomar ulan i stället ett försök atl göra slul pä dem. Det är vår bestämda uppfattning all både far, mor och barn får ökad trygghet och gemenskap om man bryter upp de gamla könsrollerna

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

och på elt förutsättningslöst sätt delar på ansvar, glädjeämnen och svårigheter som alltid finns i en familjegemenskap.

Omsorgen om nästa generation fär dock inle bara räcka de försia åren. Skolan måste utvecklas så att den socialt och kunskapsmässigl ger eleverna en bra och trygg start i livet. Del finns alltför många barn som växer upp i otrygga och ofullständiga miljöer. Många har kanske snäva referensramar mot arbetsliv och vuxenvärld. Eleverna saknar ofta de vardagsnära hållpunkter för undervisningen som är nödvändiga för atl skolan skall upplevas som meningsfull.

Skolan måste ge barnen de nödvändiga baskunskaperna och erfarenheter som de inte kan få på annat sätt. Skolan måste utgå från dagens situation för alt genom barnen kunna påverka morgondagens samhälle i en positiv riktning. Men det går inte att utan vidare lägga nya uppgifter på skolan. Utrymmet i timplanen gör del nödvändigi alt prioritera.

Centerpartiet begär därför alt en utredning tillsätts för alt se över läroplanen för grundskolan. Del är särskilt två omständigheter som moliverar en sådan översyn. En av de allra mesl grundläggande förutsättningarna för atl fungera i det här samhällel är alt man kan läsa, skriva och räkna. Det har konstaterats brister i detta avseende hos våra ungdomar. Skolan måste koncentrera sina ansträngningar på atl ge eleverna dessa baskunskaper. Den andra omständigheten är betydelsen av all få en mera praktisk inriktning och verklighetsförankring av skolan. Här har riksdagen gjort enhälliga uttalanden såväl 1972 som 1974 utan atl något påtagligt hänt i landets skolor. Nu är det dags att ta i pä allvar.

Jag vill också framhålla alt när man på detla säll utvecklar skolan så att den upplevs vara meningsfull av eleverna löser man en hel del av skolans sociala och allmänmänskliga problem.

De ord Jag inledde med om barnens behov av vuxna för atl känna trygghet gäller naluriigtvis också förhållandena mellan barnen och lärarna i skolan. Del behövs lid för alt utveckla personliga relationer mellan den enskilde eleven och läraren. Delta är oftast en förutsättning för alt nå bra resultat i skolans ämnen och för samvaron i klassen. Lät oss arbeta för en skola där möjlighet till detta är en självklarhet.

Vårt land har under en lång följd av år haft en betydande invandring från många olika länder. Dessa människor har gjort ovärderiiga insatser i vårt samhälle. Många har fått ta de sämsta jobben, andra har utfört myckel kvalificerat arbete. I de allra flesla invandrarfamiljer finns barn. Det är ell stort ansvar vi har för atl dessa skall få en bra start i sill nya land, oavsett om de stannar här för gott eller bara för en kort lid. Del står alltmer klart atl de behöver avsevärt mera undervisning i sina resp. modersmål än vad de fält hittills. Det mäste vara en självklar rättighet att få utveckla elt eget språk som man kan länka på, som man kan uttrycka känslor med. Del behövs många insatser på detta område, men det blir anledning att återkomma till detta längre fram i vår.

I del sammanhanget bör ocksä, herr lalman, invandrarkvinnornas situation uppmärksammas. De är kanske den mest isolerade gruppen bland

invandrarna, men de spelar alldeles säkert en mycket viktig roll i invandrarfamiljens liv, där de slår för mycken trygghet, kontakt med och bevarande av hemlandets kulturtraditioner. Vad frågan gäller är atl invandrarkvinnorna i takt med den övriga familjen skall få möjlighet lill utbildning och kontakter med det nya hemlandet.

Delta anförande har, herr lalman, i mänga sammanhang innehållit ordet trygghet. Jag upplever ofta att människor känner osäkerhet och oro inför framtiden men också för vad som sker dagligen runt omkring oss. De saknar trygghet i ordets vida bemärkelse. Inle minsl gäller det de äldre. Våldet sköljer över oss i olika former - från verkligheten och som underhällningsväld. Vad vi många gånger glömmer är atl del är de otrygga, de utstötta som begär brott. Del är de som blir inspirerade av underhällningsvåldel till sina dåd. Borde inle della ge oss allvariiga tankeställare. Vilkel pris är vi beredda att belala för en stunds avkoppling? Skall kanske våra barn nu och i framliden belala notan?

Herr lalman! Vi får inte försitta någon tid att genomföra en politik på bred front som ger våra barn en god uppväxt och en god start i livet. Det är den bästa investeringen för framtiden.

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

Hen KRÖNMARK (m):

Herr talman! Statens skattepolitik är ett av de absolul viktigaste instrumenten för all genomföra samhällets allmänekonomiska mål. Sverige står i dag inför ell brydsamt samhällsekonomiskt läge. Del kraftiga underskottet i handelsbalansen är etl problem som vi visserligen delar med åtskilliga andra industriländer men situationen blir inle mindre allvarlig för den skull. Långtidsutredningen har angivit ramar för alt uppnå balans gentemot ullandel år 1980. Medlet att åstadkomma detta är ytterligare investeringar i svenskt näringsliv för atl kunna erbjuda exportmarknaden ökad volym av svenska produkter och på så sätt tillföra det svenska folkhushållet ökade tillgångar.

I fråga om denna allmänna målsättning torde det knappast föreligga några delade meningar. Jag vill dock betona alt del inle räcker med att skapa lekniska och ekonomiska förutsättningar för atl salubjuda svenska varor - dessa varor måste också kunna produceras till priser som gör att de blir konkurrenskraftiga gentemot varor från konkurrentländer.

Föratt nå balans i de utrikes betalningarna 1980 måste prishöjningarna i Sverige dämpas. Vi vet alt vi inte kan hell avskärma oss frän de prishöjningar som kommer utifrån, men del är då desto viktigare au vi gör allt vad som kan göras för att eliminera de inhemska prishöjningseffekterna. Det är här den svenska skattepolitiken griper iri på ett påtagligt sätt. Även om de slegrade energikostnderna har varit förklaringen lill en viss del av inflationen under de senaste två åren så kan man inte resonera bort atl det främst är de slora lönestegringarna som verkal prishöjande. Att lönestegringarna har blivit så kraftiga är ell resullat av de orimliga marginalskatterna. Löntagarna har hell enkell varil tvungna att begära lönekompensation för skatterna, antingen man nu har sagt ut

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

det helt öppet eller inte.

Att skattepolitiken faktiskt fungerar på det här sättet är ocksä regeringen medveten om. De upprepade skaiteprovisorierna är ett uttryck för denna insikt. Men skatteprovisorierna hårde faclo inneburilen fortsalt ökning av det lolala skattetrycket. Den s. k. skatleelasliciteten illustrerar delta. Den har under åren 1970-1975 varit i genomsnitt 1,20.

Det innebär alt när den gemensamma kakan, BNP, har ökal med 1 % har den offenlliga sektorns inkomster ökat med 1,2 %. Den offenlliga sektorn har alltså tagit allt större del av den gemensamma kakan.

Betraktar man resten av 1970-talel genom långtidsutredningens glasögon så förutsätter den i alternativ 1 en skatleelasticitet på 1,24, alltså elt stegrat skatteuttag och i alternativ 2 en skatleelasticitet mellan 1,33 och 1,41. Även om sådana här sifferserier är tråkiga alt lyssna lill så visar de dock att man i det socialdemokratiskt ledda finansdepartementet kalkylerar med ell ökal skattetryck för atl komma lill rätta med de samhällsekonomiska problemen.

Vi i moderata samlingspartiet anser alt detta är en felaklig metod för atl rätta till problemen i samhällsekonomin. Den ytterligare ökning av del totala skattetryckel som landei kommer atl få uppleva om socialdemokraterna skall leda utvecklingen under resten av 1970-lalel kommer att försvåra i stället för atl underlätta uppnåendet av balans i de utrikes betalningarna fram till 1980. Det skulle innebära inte bara etl fasthållande vid den förda högskattepolitiken ulan t. o. m. en skärpning av skattetryckel, vilket i så fall kommer all leda till atl vi fortsättningsvis kommer alt få kraftigare nominella lönehöjningar i vårt land än i omvärlden. Det är mol denna bakgrund vi moderater bestämt hävdar att högskat-tepoliliken måste stoppas. Det är endasl via etl rimligare skattetryck som vi kan stärka vår konkurrensförmåga genlemol utlandet. Vi är för vår välfärd helt beroende av vår utrikeshandel. Det är därför viktigare all se lill all: man kan förverkliga de uppställda målen än atl presli-gemässigl hänga fasl vid en förlegad skallefilosofi.

Pä grund av den kraftiga progressiviteten i de statliga skatteskalorna kan dessa inte fungera utan justering varje år numera. Det är redan klart att nuvarande skatteprovisorium måste ersättas av etl nytl provisorium den 1 Januari 1977. Det provisoriet kommer inte atl utarbetas av skal-teutredningen, och lika bra är kanske det; varje provisorium har hillills fördröjt utredningens arbete etl år i laget och meningen är ju inte atl 1972 års skatleulredning skall bli en evighetsmaskin. Förhoppningsvis bör utredningen dock kunna presentera förslag till definitiv skatteomläggning alt träda i kraft 1978.

Jag vill betona att det då är väsentligt atl nästa års provisorium inle blir sådanl alt del försvårar den definitiva omläggningen. Jag har tidigare anfört att del i della läge vore rimligt atl begränsa sig till atl indexreglera skatteskalor och grundavdrag. Dess värre tycks regeringens och socialdemokraternas motstånd mot en indexmetod i detla fall vara utomordentligt presligebundel. Vi får avvakla vad som kommer från finans-

departementet. Låt mig dock deklarera att i den mån man vill göra en skatteskalejustering som i stort sell motsvarar en indexreglering, så kommer vi moderater inte att lägga stenar i vägen. Jag vill nämna detta, ifall det nu är så, att del Just är ordet indexreglering som för herrar socialdemokrater är elt mer eller mindre full ord.

Vad som hillills saknats i den svenska skalledebatten är en egentlig målsätlningsdiskussion. Del kan i och för sig förklaras av att inflationstakten varil sä hög under 1970-lalel och all därför de kortsiktiga orim-ligheterna framstått som så orimliga att ingen liksom orkat se längre fram än till nästa års bekymmer. Atl konstruera.elt skattesystem som fungerar med en lioprocenlig inflationstakt är nära nog en omöjlighet - såvida man inle går över lill elt rent proportionellt system. Däremot bör man kunna åstadkomma etl smidigt syslem som fungerar om prishöjningarna reduceras lill nivån 3 96 årligen. Nu är Ju dilemmat att det ena föder del andra. För att vi skall korhma ner till en inflationstakt pä 3-4 96, vilket i dagens läge är en ambitiös målsättning, måste progressiviteten dämpas. Och staten får inte ta igen vad den inle längre vinner på progressiviteten genom höjda arbetsgivaravgifter.Vi måste få rimliga marginalskatter. Har man som målsättning att komma fram lill en sådan utveckling - och alltså har fastställt målel - måste man också välja medel för au nå det. Del är därför vi i moderata samlingspartiet i årels partimotion har sagl att vi år 1980 bör ha etl system som innebär att inkomster under 100 000 kr. drabbas av maximalt 50 % marginalskatt. Vi är medvetna om att man inte kan nä därhän från del ena ärel till del andra. Progressiviteten i skattesyslemel betyder i dag så pass mycket för statens inkomster alt vi bedömer det som nödvändigt atl använda de mellanliggande åren för successiva sänkningar av skatietrycket för alt nå fram dit.

Om våra politiska motståndare till äventyrs säger all delta är en omöjlig linje, vill jag bara dra fram vad som är del andra alternaiivei. Jag tar då långtidsutredningens alternativ 2 som innebär en ökning av den privata konsumtionen med 2 96 per år medan den offentliga konsumtionen skall stiga med 2,9 %. Med långtidsutredningens beräknade löneökningar på 8 96 per år och överoptimistiska förhoppningar om prishöjningar på 4 % per år innebär detta all den som i dag tjänar 50 000 kr. kommer atl tjäna 73 500 kr. år 1980. Han betalar i dag 18 000 kr. av sin inkomsl i direkt skatt, vilket gör 36 %. År 1980 skulle han få betala 34 600 kr. i skatt eller 47 96, om man inte vidtar några åtgärder dessförinnan. Jag tror att alla inser att en sådan skalteutveckling inle kan accepteras.

Låt mig så ta upp en aktuell detaljfråga inom skattepolitiken. F. n. ligger på riksdagens bord en proposition angående de fakliskl sambe-skaltade. Det gäller alltså de fall där både man och hustru arbetar i det egna företagel. Del kan vara lanibrukare, köpmän eller andra fria yrkesutövare. Den kategorin glömdes bort vid skatteomläggningen 1970. Dessa människor har under de år som gäll sedan skatteomläggningen betalat mera i skatt för samma inkomsl än andra makar. Del är bra

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

all regeringen inle längre har lyckats bromsa en omläggning av skattesystemet för just denna kategori. Jag vill dock påpeka atl den gräns för uppdelning av inkomslen som regeringen föreslagit, 600 limmars arbetstid per år, gör att många lantbrukarhustrur och andra som hjälper till i makens rörelse kommer atl ställas utanför omläggningen. Vi har från moderata samlingspartiels sida krävt atl gränsen skall sänkas till 400 arbetstimmar per år, vilkel innebär att i varje fall flertalet av dessa människor har möjlighet alt få en rättvis beskattning. Del bör dock vara en regel alt människor skall betala samma skatt för samma inkomst.

Sammanfattningsvis vill Jag, herr talman, i några punkter fastslå principerna för moderata samlingspartiels skattefilosofi.

För del försia: Vi är motståndare till varje form av maskering av skattetryckel. Skatten skall vara öppen så alt medborgarna vel vad de betalar lill samhället.

Fördel andra: Skatten skall baseras på inkomsttagarnas skatieförmåga. Skattesystemet och del sociala bidragssystemet bör samordnas. Del skall inle vara så alt man betalar ul bidrag för all kompensera människor för elt orimli:?t skattetryck. Jag vill dock betona atl vi har förordat dessa älgärder i ordningsföljd - försl ett sänkt skattetryck, sedan översyn av bidragssystemet.

För det tredje: Vi måste få en sänkning av marginalskatterna sä all löntagarna scm kollektiv inom ramen för samhällsekonomin genom lönelyft kan fiirbättra sin standard.

För det fjärde: Kapitalbeskattningen måste ses över. Del gäller framför allt familjeföretagen. Kapital som arbeiar i företaget måste beskattas lindrigare än kapital som är direkt disponibelt.

För del femte: Övergången lill ett fungerande skattesystem måste ske successivt. Fram till 1980 bör de successiva stegen i en skatteomläggning i försia hand vara inriktade pä inkomsttagare i normalinkomstlägen.

För del sjätte: För alt möjliggöra målsättningen med ett fungerande skattesystem 1980 bör syslemel i varje fall fram lill denna tidpunkt indexregleras. I annat fall kommer automatiken att sälla hela systemet ur balans.

Om någon gentemot detta säger alt i sä fall kommer den offentliga sektorn inte atl tillväxa så mycket som annars skulle vara möjligt, är delta räll. En sådan skattepolitik som vi förordar leder dock till all den slora gemensamma kakan växer fortare, och del är Just delta som i dagens samhällsekonomiska läge mäsle vara den alll övergripande målsättningen.

Fru ANÉR (fp):

Herr lalman! En sjuksköterska har berättat för mig, hur hon en gång blev ertappad av en av sjukhusets mänga civilekonomer i en verkligt komprometterande siluaiion. Hon stod nämligen elt ögonblick och talade med en patient. Den unge civilekonomen sade inget ät henne förrän hon kommil ul i korridoren igen, men då påpekade han: "Ja, ni lycks

då verkligen inte ha för myckel all göra."

Pä del sjukhuset, liksom på alla andra, hade vårdpersonalen nämligen klagat på sin alltför stora arbetsbörda och tidsbrist. Idén all någon del av denna dyrbara tid skulle användas till något så onyttigt som ett mänskligt samtal med den sjuke var alltså fullständigt främmande för administratörerna.

Det hade väl inte med deras personliga inställning atl göra så mycket som med de ramar inom vilka de var satta att arbeta - ramar som säger all frisk skall patienten bli av medicin, bandage, hygien och operations-kniven. Alt den sjuke är en människa med egel ansikte, en egen personlighet och en egen vilja och förmåga atl bli frisk, del kommer liksom bort i det schemat.

Så här har vi skött sjukvården i mänga år-del är inle civilekonomernas fel. Nu har vi börjat fatta att del inle går. I folkpartiet säger vi i dag: Det hjälper inle all ösa aldrig så mycket pengar över vården, vi måste också organisera den pä etl nytt sätt, så alt människorna verkligen får glädje av den och så att det livsviktiga förtroendet mellan patient och vårdare får bättre utrymme. För del är i falla fall på del förtroendet som en stor del av tillfrisknandet vilar.

Vi tror då bl. a. på två säll att ordna vården: husläkaren och vårdlaget.

Husläkaren fanns en gång i världen - om också inte för alla. Han kände sina patienter, även deras föräldrar eller barn. Han ersattes av en sjukvård på löpande band, där palienlerna sköttes - och för den delen än i dag sköts - av en oändlig rad värdare, som alla gör sin lilla bil och som man aldrig hinner bli bekant med när man ligger i sjuksängen. Går patienten i öppen värd, iräffar han en ny läkare varje gång och måste rabbla upp samma sjukdomshisloria. Alltmer vikt kommer atl ligga vid Journalerna där allting står - allting utom del viktiga. Man kan ju inte skriva ned på ett papper del intryck en läkare får av sin patient, del som ger honom chansen - om han är en bra doktor - att inle bara slälla rätt diagnos ulan att också bli rätt förstådd av patienten.

Sådant kan man inte och skall man inte sälta på data. Man skall inte sälla del ens på vanlig svenska. Det behövs i stället människor som har tid alt lyssna på varann och får göra det mer än en gäng. Folkpartiets landsmöle log i höstas elt vårdprogram, som nu har blivit en riksdagsmotion, och där kräver vi elt nytl husläkarsystem. Varje människa skulle då få skriva in sig hos en viss läkare - valet skall vara fritt, och man skall också kunna byta läkare om man vill. När man blir sjuk eller råkar ut för en olycka eller ens barn blir sjukt, ringer man lill den doktorn eller lar sig dit om man kan. Eller doktorn kanske renl av kommer på hembesök. Vi har en viss förhoppning om alt hembesök skulle kunna bli litet vanligare med det här systemet. Och behöver man komma lill sjukhus fär man en remiss av sin egen doktor.

Vad som kommer all hända med ell sådanl här system är all den läkare som känner sin patient många gånger kan ge adekvata råd och behandlingar ulan så mycket undersökningar, eftersom han känner sin

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

patient från början. Han har följl den här människan tidigare, och han känner hennes starkare och svagare sidor. Han har dessutom chansen alt själv bli en mycket bättre läkare, för han fär ju vad alltför fä läkare får i del nuvarande systemet - inblick i hur hans egen behandling verkar. Det enda sättet för en doktor alt lära sig någol mera är ju atl kolla upp resultatet av sill arbele. Del är självklart i alla andra yrken - bara läkarna har ofta varil hindrade från del.

Var och en av oss kan ju tänka efter själv: Hur många gånger har man kunnal tala med den läkare som gav en medicin eller en behandling och i lugn och ro berätta hur del gick, hur man verkligen kände sig, hur tillfrisknandet såg ut på längre sikt? Den som gav en råd från början får väldigl sällan se resultatet, del gör någon annan.

Del andra förslaget som folkpartiet kommer med för att få en mänskligare vård är ell vårdlag eller gruppvärd. Löpandebandprincipen börjar se omänsklig ut t. o. m. i bilfabrikerna numera, och man försöker ersälla den med arbetslag som jobbar ihop pä en och samma uppgift. När del gäller vård av sjuka människor är del ännu mera ändamålslösi alt stycka upp värden i en mängd bilar, skötta av värdare som inte hinner lala med varann. En mindre grupp av personalen bör enligl värt förslag sköla en mindre grupp patienter. Då kan de dela på arbetsuppgifterna, rycka in för varann, samråda i vården, Och patienterna får en chans all känna igen åtminstone en vårdare vid varje stund pä dagen.

Del här har prövats i prakliken, bl. a. pä Lidingö sjukhus. Det skall utvärderas, Vi tror atl del är den sorlens vård som skulle vara bra på alla sjukhus. Till saken hör också all de som arbeiar i vården alltid har en mängd egna erfarenheter och förslag om hur deras arbeie kunde skötas bättre. Men dessa förslag kommer ofta bort för alt ingen lyssnar på dem. Vägen är sä läng lill de centrala administratörerna. Där har vi ett annat folkparliförslag: mera av vårdarbetets vardag skall bestämmas av landslingen och mindre av socialslyrelsen, och mera skall bestämmas av de vårdarbeiande själva och mindre av deras chefer. Vi vill slutligen atl patienterna själva, särskill de som vårdas länge, skall få säga lill om vad de tycker om vården och hur den kunde göras bättre.

Förtroende -det anser Jag ärett grundord för ett mänskligare samhälle. Det goda samhället kan näsian beskrivas enbart med au säga: Etl där människor har förtroende för varann. Alla samhällsåtgärder eller åtminstone de flesla skulle bedömas efler den måttstocken: Gör del här alt folk får lättare, eller svårare, alt ha förtroende för varann? Och med den måttstocken vill jag till slut mäta ytteriigare två av de åtgärder som vi i folkpartiet föreslår inom sjukvården: vårdombudsmannen och datasäkerheten.

Vårdombudsmannen skulle vara till för att ingen skall behöva tveka om alt han kan få sin rätt när han behöver den. När patienter klagar på den vård de har fåll beror det i många fall pä all de inle har förställ läkaren och han inte dem. Mängder av sädana fall kommer upp till medi-cinalväsendeis ansvarsnämnd, där de inte har all göra. En vårdombuds-

man skall bl. a. vara till för att undanröja sådanl. Så skall han naluriigtvis finnas lill patienternas hjälp, när de verkligen behöver framföra sin klagan. Ingen kan ju ha förtroende för ett system som inle skulle vilja i praktiken stå för sina felhandlingar.

Värdombudsmannen tycker vi skulle vara en institution inom varje landstingsområde, och han skall slå alldeles oberoende till sjukvårdsorganisationen och kunna föra patientens talan, när det behövs.

Sedan var del dalasäkerheten. Del är en ny konsekvens av det invecklade tekniska samhällel, som vi måste tackla på ett vettigt sätt. Del finns sjukdomar som man faktiskt bäst kommer åt genom alt göra riktigt bra statistik över dem och se i vilka sammanhang de förekommer, vilka jobb patienterna har haft, vilka mediciner de har ätit, vilka områden de bor i osv. Till sådant är datamaskinerna i och för sig utmärkta -men bara om de hanteras i fullständigt öppet och förtroendefullt samarbete med dem som registreras.

Många forskare klagar i dag pä den svenska datalagen, som lägger sådana krokben för dem. Men om de följde de etiska regler för samarbetet med palienlerna som deras egna internationella organ utarbetar, så skulle de ställa ännu högre krav pä sig själva än vad datainspektionen gör. All vetenskap som studerar människor och gör det utan all behandla dem som medarbetare, med respekt och insikt, är dålig vetenskap. Det behöver alltså inte bli någon konflikl mellan vetenskapens krav och den personliga integriteten - bara forskarna inser att människor inte är föremål, inte ens marsvin.

Men dala på sjukhusen används Ju ocksä administrativt, för att hålla reda på de tiotusen fakla och de många tusen patienterna. Där har mycket vunnits i snabbhet och lällålkomlighet. Där har ocksä nya faror kommit upp. Del går lika snabbt alt få fram dala lill den som inte har rätt alt få dem, som till den som har rätt - ifall inte systemet har en kraftig inbyggd säkerhet och människorna som sköter det tänker på sitt ansvar.

Men inte bara olaglig åtkomst av data kan kännas plågsam och farlig för individen, som blir utlämnad eller är rädd atl han skall bli det. En massa uppgifter om människors sjukdomar och ganska personliga förhållanden i samband med dem flyter i dag omkring mellan en läng rad myndigheler, som alla anser sig ha räll att ta del av dem.

Vad som kom fram när den värnpliktige undersöktes av mililärläkaren t. ex. lämnades lill för bara ett är sedan automatiskt över till länsstyrelsen, när han sökte körkort där. Del är bara etl enda exempel - den läckan råkar vara tillstoppad vid det här laget - men enligt Spris utredning om data i sjukvården finns del inte mindre än 23 olika fall i lagen, där olika typer av sjukvårdsdala måste vara tillgängliga för en rad olika myndigheter.

Vad de används till är förhoppningsvis enbart lill vårt egel bästa; men poängen är alt ingen patient får vela vart alla hans data flyter vidare, vem som nyttjar dem och vad de sammanställs med. Tills vi har fått klarhel och regler och insyn i delta, anser folkpartiet

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

alt patienten skall ha rätt all vägra att hans uppgifter sätts på data.

Det är ett klumpigt sätt atl skydda sig, men vi fär la del i brist pä bällre och tills vi har fått bättre lagar om saken - tills vi, med ell ord, kan ha fulll förtroende för vart våra dala lar vägen.

Till sist ett ord om det djupaste och enklaste förtroendet av alla, del som de minsta och mest skyddslösa bland oss inte kan klara sig utan när de blir sjuka: barnets förtroende för sina föräldrar. Alt komma på ell främmande ställe bland främmande människor jusl när man har ont och mår illa och är rädd och behöver pappas och mammas närvaro bättre än någonsin - del bidrar inte till atl man blir frisk. T. o. m. vetenskapen erkänner atl sjuka barn blir fortare friska, om de slipper känna sig övergivna och atl de klarar chocken av att komma pä sjukhus mycket bättre om de har någon av de sina hos sig.

Därför anser vi i folkpartiet atl föräldrar skall kunna besöka sina sjuka barn varje tid på dygnet, även kunna övernatta och ha särskilda möjligheter lill ledighet och föräldrapenning när barnen värdas pä sjukhus. Det där med övernattning på sjukhusen är på intet sätt omöjligt. Det är genomfört på sina ställen här i Stockholms län. Kravet om ledighet och föräldrapenning är samma krav som Rädda barnen framfört i sin kampanj för sjuka barn.

Antingen vi är stora eller små blir vi alltid litet mindre än oss själva när vi kommer på sjukhus. Litet ängsligare, litet försvarslösare. Prövo-sienen pä hur mänskligt etl samhälle är, del är kanske jusl hur del behandlar oss då. Folkpartiets långa och innehållsrika vårdprogram, som jag skildrat några viktiga punkter ur, är en bra grund för just ett sådant mänskligare vårdsamhälle.

Herr JANSSON (s):

Herr lalman! Del återstår nu ca fyra månader av den s. k. jämviktsriksdagen. E.fter valet den 19 september i år har vi förhoppningsvis en sådan sammansättning av den här kammaren all den bruna lottlådan, som sä ofta har figurerat här pä podiet, kan förpassas lill en mera undanskymd plats vid kammarens arbetsplena.

Som lidigare kvittningsman vill jag även uttala den förhoppningen, all de kolleger som nu har det besväriiga jobbet, också skall fä det litet lindrigare efter höstens val. Dörrar som går i baklås och eventuella feltryckningar, som i princip kan drabba oss a||a, bör då fä mindre belydelse för en frågas avgörande än f n.

Nu skall i ärlighetens namn sägas atl denna jämviktsriksdag, som av många dömdes ul redan från början och som man trodde skulle drabbas av handlingsförlamning, trots alll har uträttat en hel del för medborgarna i landet.

Mänga stora och för medborgarna betydelsefulla reformer har tagits med slora majoriteter. Vad vi har dragit lott om är i regel småsaker. Vi kan alltså konslatera alt regeringen i allt väsentligt har fått igenom sina förslag. Socialdemokratin har således med framgång kunnal driva

sin politik. De nederlag som noterats har i de flesla fall varil av mindre betydelse.

Den borgeriiga oppositionen har trots sin numerära siyrka, där man förfogal över hälften av kammarens röster, fått synnerligen liten utdelning. Man skulle, herr lalman, kunna säga alt sällan har sä mänga uträttat så litet.

Det återstår au se om man kan undgå atl falla för frestelsen alt, i syfle alt skaffa sig en god plattform i valrörelsen, utnyttja jämviktsriksdagens sista fyra månader till överbud och demonstrationer av olika slag.

Nu tror jag personligen att det inte finns någon marknad för en sådan polilik ute bland de breda väljargrupperna. Allt fler börjar förstå att del i den rådande konjunkturen är en nödvändighet för oss alt hälla ell fasl grepp om landels ekonomi. I åratal har människorna via press, radio och TV informerats om situationen i vår omvärid. Som statsministern lidigare påpekade går del 17 miljoner människor arbetslösa i den västliga väridens industriländer. En kraftig inflation har dessulom gjort att löntagarna fått sin standard kraftigt försämrad. Vi har kunnal hålla sysselsättningen uppe, och prisstegringarna har varit måttliga i förhållande till flertalet länder i vår omgivning. Reallöneutvecklingen har också varil så kraftig all vissa industriledare nu kräver elt omedelbart lönestopp.

Skall vi kunna trygga sysselsättningen och välfärden, klara kampen mot arbetslöshet och prisstegringar och motverka underskottet i vår handel med utlandet, sä krävs det en fast ekonomisk polilik. Alll fler människor i värt land inser numera alt den internationella ekonomiska krisen kan leda till svårigheter även för oss om vi ger oss ut på ekonomiska äventyrligheler. Ell slarkl samhälle med en stark ekonomi ulgör också en garanti för den enskilde i kritiska situationer.

När det privata kapitalet sviktar, när industrier läggs ned och de anställdas sysselsättning och trygghet hotas pä enskilda orter, måste staten ha resurser att kunna gripa in och trygga sysselsättningen. Del riksbekanta lilla samhället Hällekis är elt exempel på detla. Det slora, enda och dominerande företaget på orten förklarade atl man skulle lägga ned verksamheten på grund av bristande lönsamhet. 300 människor skulle ställas utan arbete. Det lilla samhället med sina 1 000 invånare hotade au dö ul. Nu har regeringen infriat sitt löfte lill Hällekis alt rädda sysselsättningen. Man ger det slalliga Rockwool lokaliseringslån och bidrag på närmare 50 milj. kr. för att bygga en ny mineralullsfabrik i Hällekis. Den kommer att byggas parallellt med atl Cemenla avvecklar sin verksamhel. Arbetskraften kan således successivt flytta över i del nya företagel.

Inte så sällan hör man - det har skymtal även i den här debatten - att staten skulle utgöra något slags hot mot den enskilde. Jag lycker atl alla som umgås rned sådana tankar skulle resa lill Hällekis och fråga arbetare och tjänstemän där om de upplever siaten som etl hot mot sina vitala inlressen.

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

Den 8 september i fjol genomförde statsministern tillsammans med statsråden Ingemund Bengtsson och Hans Guslafsson elt besök i Skaraborgs län. Det kom i pressen alt betecknas som den försia "Olofsgatan".

Borgerliga politiker i länet klagade över atl del inle gavs några besked frän regeringens sida i vissa för länet vikliga frågor. Man fick ingel besked i fråga om Hällekis, sade man, ingel besked belräffande civilförsvarsskolans lokalisering och ingel besked i avseende på Habos och Mullsjös länsiillhörighel. 1 dag kan vi konstatera all vi har fåll besked på samtliga dessa punkter. Det är besked frän regeringen som samtliga utfallit positivt för vårt läns vidkommande. Det är med största tillfredsställelse vi noterar detta.Jag hoppas nu all denna tillfredsställelse kan delas även av dem som tidigare har klagat över att regeringen gör för litet för Skaraborgs län.

Så vill Jag, herr lalman, säga några ord i en fråga, som vi har aktualiserat i en motion lill detla riksmöte, nämligen människornas möjligheter att erhålla akut sjukvård vid närmaste sjukhus även om del är beläget i etl annat landstingsområde än del man själv tillhör. Enligt nu gällande sjukvårdslag har landstingskommun ett totalt sjukvårdsansvar för alla som är bosatta inom sjukvårdsområdet, dvs. del egna länet. Del åligger vidare landstingskommun atl ge vård åt dem som vistas inom sjukvårdsområdet ulan att vara bosalla där, om behov av omedelbar värd skulle uppslå. På Landstingsförbundets initiativ träffas årligen övergripande avtal, som reglerar ersättningen mellan sjukvårdshuvudmännen för vård av de s. k. ulomlänspatienierna.

När sjukvårdslagen tillkom betonade departementschefen vikten av all värdskyldighetens fördelning mellan huvudmännen klarades ul, och han gjorde vissa ultalanden i den riktningen. Emellertid uppehöll sig departement.schefen inte vid den viktiga frågan om vårdansvaret för akut sjuka eller skadade personer, som är bosatta och vistas inom visst sjukvårdsområde men som förs till närmaste sjukhus i annat sjukvårdsområde för vård. Gällande sjukvårdslag lämnar alltså denna fråga öppen.

Nu förekommer i slor ulslräckning att frivilliga avtal träffas mellan landstingskommuner om sjukvårdssamarbele vid sidan av del s. k. ul-omlänsavlalel. Samarbeie av delta slag är av utomordentlig betydelse för befolkningen i gränsområdena mellan två landstingskommuner. Det tillförsäkrar de sjuka rätt lill såväl sluten som öppen värd i grannlands-tingels sjukvårdsinrättningar, dä delta är praktiskt bl. a. på grund av långa avstånd till närmaste inrättning inom det egna landstingsområdet.

Ell sådant samarbete bygger numera på frivillighelens grund, och i de flesta fall fungerar det bra. Det finns många sådana sjukvårdsavtal i landet. För medborgarnas trygghet är det av stor betydelse alt man har rätt lill vård på närmaste sjukvårdsinrättning, även om en länsgräns skulle ligga emellan. På senare tid har del emellertid förekommit atl avtal om sådanl samarbete inle kunnal träffas mellan huvudmännen, trots att della varit både försvarligt och riktigt, inle minsl från samhällsekonomisk synpunkl. Jag anser all del i sädana situationer bör vara

möjligt för tillsynsmyndigheten eller regeringen att förordna om att samarbete skall äga rum.

Nu kan man visserligen säga atl della är elt inträng i den kommunala självbestämmanderätten. Men här mäsle enligl min mening de enskilda medborgarnas inlresse och säkerhet gä före kommunal självbestämmanderätt och renl formella synpunkter. Enskilda människors tillgodoseende med sjukvård pä nära håll får under inga omständigheter utgöra brickor i ett presligeladdat spel mellan två huvudmän, som inte kan komma överens om ett sjukvårdsavtal. En geografisk gräns får inte utgöra hinder för den enskildes trygghet i avseende på en snabb och god sjukvård.

Min förhoppning är därför, herr lalman, att den av regeringen aviserade ulredningen om en helt ny lagstiftning för hälso- och sjukvården fär i uppgift alt klarlägga dessa för den enskilde medborgaren vikliga frågor.

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Under detta anförande övertog herr andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Fru THEORIN (s):

Herr talman! Den allmänpolitiska debatten i Sveriges riksdag handlar vanligtvis om näraliggande ting för den svenska medborgaren: skatter, jobb, priser, sociala reformer. Jag har för avsikt.atl ta upp svensk säkerhetspolitik mot bakgrund av kraven pä en ny ekonomisk världsordning. Båda dessa områden kommeratt kräva konkreta, prakliska åtgärder för den enskilde svenska medborgaren och kräver en medveten planering.

Försvarsulredningen har i sitt nyligen avlämnade försia betänkande understrukit att ytterligare ekonomiska och sociala klyftor inom och mellan nationerna tillsammans med knapphet på resurser och råvaror innebär växande konfliktorsaker. Utredningen säger att en värld i fred förutsätter respekt för varje nations självbestämmanderätt, social och ekonomisk rättvisa, politisk avspänning och militär nedrustning samt internationellt samarbeie. Det yttersta målet för säkerhetspolitiken är således alt ersätta spänningar, konflikter och orättvisor med politisk avspänning, militär nedrustning och internationellt samarbete.

Sverige har i FN utlovat slöd för en ny ekonomisk världsordning och där understrukit sambandet mellan rustningar och resurser för alt vidareutveckla ekonomisk och social välfärd. I statsministerns FN-tal den 11 november 1975 heter det: "De mänskliga, materiella och teknologiska satsningarna pä upprustning utgör en oerhörd reserv av lillgångar för utvecklingsändamål. Om vi lyckas med atl stoppa kapprustningen och inleda en nedrustning, skulle denna reserv kunna utnyttjas för framsteg på vägen mot större ekonomisk och social rättvisa. Sådana framsteg skulle i sin tur stärka våra möjligheter atl mer effektivt angripa de politiska, ekonomiska och sociala orättvisor som ulgör de yttersta orsakerna till krig."

Därefter har Sverige tillsammans med Mexico i en särskild resolution i FN:s generalförsamling bl. a. vädjat om en reduktion av försvarsut-

7 Riksdagens protokoti 1975/76:59-60

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

giflerna och framhållit alt internationell säkerhet kan upprätthällas på väsentligt lägre militära utgiftsnivåer samt atl delar av de resurser som kan frigöras genom minskningar i försvarsutgifler bör användas för social och ekonomisk ulveckling, särskill i utvecklingsländerna.

Det är försia gången som Sverige officiellt har sammanknutil rustningskostnaderna med social och ekonomisk ulveckling. Delta är bra, men bör självklart också betyda någol för planeringen av svensk säkerhels-och lotalförsvarspolitik. De förebyggande säkerhetspolitiska medlen har, enligl min mening, större förutsättningar atl bygga för en varaktig avspänning och fred än satsning pä militära resurser. Aktiva utrikespolitiska medel ger siörre trovärdighet ål vår vilja atl stå utanför eventuella kriser än de militära medlen gör. För att yllerligare citera statsministern: "Varje land måste se sina säkerhetsproblem i etl vidare perspektiv än de som avser del militära försvaret mot en väpnad attack. Investeringar i ett politiskt förtroende är ofta lika vikliga för säkerheten som investeringar i rustningar."

Tyvärr har dessa aktiva, förebyggande säkerhetspolitiska medel inle i någon högre grad påverkat försvarsutredningens bedömningar av totalförsvarets roll och inriktning. I bakgrunden finns då den konventionella synen all en kommande konflikt är en konflikt i öst-västlig riktning. Elt systematiskt underlag för en analys av de i framliden mer troliga nord-sydliga konflikterna, dvs. mellan de rika och de faltiga länderna, har inle tagits fram inom utredningen. Om vår säkerhetspolitik och värt totalförsvar skall utformas och anpassas efter en förändrad situation i världen, är del nödvändigt att allsidiga sludier omgående startas som dels systematiskt skaffar fram underlag om nord-sydliga konflikter och de tänkbara ekonomiska och politiska maktmedlen i anslutning till dem, dels analyserar effekterna av olika åtgärder för all förebygga kriser och krig, dels också granskar hur effekterna blir vid en överföring från en lolalförsvarsgren till en annan.

Har dä svensk säkerhetspolitik och en ny ekonomisk världsordning med varandra alt göra? Ja, verkligen. I Sveriges inlägg i den sjunde speciella generalförsamlingen i FN underströks atl den nuvarande klyftan mellan rika och faltiga kan resultera i nationellt och internationellt våld, som i atomvapnens lidevarv kan bli myckel fariigl för oss alla. Del ligger därför i allas värt intresse alt rätta till en av de siörre orsakerna bakom den hotande våldsutvecklingen.

Vilka medel finns det då för att åsladkomma den nya ekonomiska världsordningen? Inom sex vikliga områden har u-länderna ställt krav, där vi bör kunna svara upp från de rika ländernas sida. Del gäller utrikeshandeln, u-hjälpen, vetenskaplig och teknisk utveckling, industri, jordbruk och beslulsmakl.

U-länderna vill ha högre priser för sina exportvaror och någon form av garanti för alt export- och importpriser följer varandra. De vill också ha en bättre tillgång till de rika ländernas marknader. Oljeländernas kartell, med en fyrdubbling av oljepriset som elt resullat, har naluriigtvis

inspirerat, och del finns de som menar alt liknande råvarukarteller mellan u-länder skulle ge dem dels bra priser, dels stabilitet i exporten. Frän u-ländernas synpunkt finns det dock invändningar både mot karteller och mol rävaruavtal. Även USA och Sovjet och en del andra rika länder exporterar råvaror och skulle då kunna tjäna mer på varukarteller än u-länderna själva. Försöken att knyta samman export- och importprisutvecklingen genom en s. k. indexering har i vart fall hittills visat sig vara alltför komplicerade för att ge snabba resultat. Däremot skulle öppnandet av vår egna marknader för u-ländernas produkter vara av stor betydelse och kunna ge resultat om än på sikt. Bilaterala avtal med de länder som har de största behoven är också en väg atl pröva.

Efter diverse svårigheter har enprocentsmålet nu uppnåtts för Sveriges del. För tio år sedan gav de rika länderna 0,53 96, nu är de nere i 0,33 %. Även om u-länderna ställt kravet all enprocentsmålet skall vara uppfyllt 1980 ser del ut alt dröja innan det blir en verklighet. En snabb och effektiv framkomstväg för den här delen av u-ländernas krav är avskrivningen av gamla skulder eller uppskjuten återbetalningsskyldighel. De fattiga och mest skuldbelastade länderna skulle då få ett extra handtag.

U-länderna vill också ha hjälp med sin vetenskapliga och lekniska utveckling. Tekniken som drivkraft i all ekonomisk tillväxt har systematiskt tillämpats i de rika länderna, där universitet och företag har forskat fram vad som kan vara lill nytta för den ekonomiska utvecklingen. Genom att samhället finansierar en sådan utveckling styr man också den teknik som skall utvecklas. Den rika väriden har för sin del styrt över teknologin lill den destruktiva sidan. 40 96 av väridens forskare arbeiar med att forska fram nya djävulska vapensystem, i stället för att arbeta med konstruktiva lösningar för människornas grundläggande behov. Detta är vanvett som inle bör accepteras, och där har vi etl ansvar. Det finns konkreta förslag i den s. k. Myrdalgruppens rapport, som Sverige kan ta fasta på.

Problemet för u-ländernas del är atl den lekniska utveckling som ger vinster och sparande, vilka kan investeras i en ekonomisk ulveckling, inte är under staternas utan under de internationella företagens konlroll. Dessa i sin tur använder inte vetenskap och teknik för atl främja u-ländernas ulvecklingsinlressen, ulan långt mer för sina egna monopolintressen. För den skull krävs en begränsning av de multinationella förelagen. Del krävs konkreta resultat och inte bara till intet förpliktande deklarationer. Vi vel av en studie från UNCTAD att av alla patent i världen är det bara 1 96 som ägs av u-länderna. Och av denna enda procent är det 84 96 som ägs av multinationella företag i u-länderna, och bara 5 96 av dessa används i produktionen. I själva verket stoppar de multinationella företagens patent effektivt alll inhemskt initiativ i u-länderna föratt utveckla den egna produktiviteten med hjälp av modern teknik. En framkomstväg är alltså att det nuvarande patentsystemet skrolas till förmån för u-länderna och deras räll all producera så gott som all teknik de har förmåga att producera. Ett sådant regelsystem måste

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

100

vara kombinerat med åtgärder som inte öppnar för de multinationella företagen att bakvägen utnyttja systemet.

När del gäller industri har u-länderna, som nu har 7 96 av industriproduktionen, krävt att de skulle vara berättigade till en större procentuell andel av världens industriproduktion. Detta har EG-representanler och Japan kraftigt protesterat emol och bara velat gå med på att u-länderna skulle vara berättigade till "en större industriproduktion". Alltså inte en procentuell höjning.

Inom jordbruket är det tveksamt om de rika länderna är villiga alt hjälpa lill. USA har världens största exporlöverskoit av livsmedel och under den senaste månaden har vi fått uppleva hur USA medvetet hotat använda sina maktmedel för atl påverka länder som röstar emot deras inlressen i Förenta nationerna. Livsmedel kan bli ett effektivt utpressningsvapen. Del sisla område där u-länderna ställer krav är beslutsmaktens: de vill ha siörre del i den. För även om u-länderna har majoritet i generalförsamlingen fattas där inga verkliga beslut. Där fastslås principer och antas allmänna resolutioner, som inle förpliktigar någon att handla. Med en positiv utformning av en resolution men i avsaknad av faktiska åtgärder blir ju klyftan mellan ord och handling bara siörre. FN:s beslutsmaskineri behöver därför ses över.

Sverige har i förhandlingar om den nya ekonomiska världsordningen i princip stått på u-ländernas sida och stött deras krav, men i handling har vi hittills inte gjorl särskilt myckel mer än andra västeuropeiska länder, även om vår u-hjälp är något större. Skillnaden mellan ord och handling är sä slor att u-länderna med all rätt nu förväntar sig konkreta åtgärder för alt vi skall leva upp lill våra principer. Att blunda för alt en ändrad ekonomisk världsordning kommer all fä prakliska konsekvenser för vår egen del vore atl medvetet ägna sig ål att föra människor bakom ljuset. Gunnar Myrdal har uttryckt det så här i sitt Nobeltal: "Den nakna sanningen är alt utan ganska djupgående förändringar av konsumlionsmönslren i de rika länderna är allt fromt lal om en ny ekonomisk världsordning humbug."

Del är en myt all tro alt en ny ekonomisk världsordning kan komma till utan stora omställningar inte bara av individen och individens konsumtionsmönster ulan ocksä av hela det svenska samhället, svensk industri, säkerhetspolitik och försvarsplanering. Säkerhetspolitikens tyngdpunkt mäste förskjutas från den negativa, passiva linjen alt värna nationella säkerhelsinlressen när en konflikt är ett faktum till aktivt förebyggande säkerhetspolitiska medel.

Någon form av sammanhållande grupp - beredning eller inlerdepar-temental sådan - med utrednings- och personalresurser till sitt förfogande bör få i uppdrag att ansvara för en styrning och samordning av de frågor som ingår i del som kallas en ny ekonomisk väridsordning samt för atl våra utfästelser får konkret form. Uppgifterna för en sådan grupp blir flera. De blir dels kortsiktiga: att granska åtgärder och deras effekter, dels mer långsiktiga: atl initiera forskning, starta särskilda riktade ul-

redningar och initiera förslag lill åtgärder. Framför alll blir uppgiften atl hålla samman aktiviteterna i huvudlinjen. Det måste framhållas atl det skall ankomma på en sådan arbetsgrupp atl ta till vara de erfarenheter som demokratiseringen av det ekonomiska livet och del vidgade deltagandet i besluten ger. För det är först när den stora kunskap las lill vara som flnns hos alla medborgare i del svenska samhällel som en social styrning av såväl produktion som konsumtion efter människornas verkliga behov sker.

Vad vi behöver nu är en form av aktionsprogram - gärna etl 10-årigl sådanl - för hur vi bit för bil skall nå upp lill de mål vi redan har preciserat i ord, så att vi i konkret handling blir lika progressiva som i våra utfästelser i internationella organ. För vad en ny ekonomisk världsordning egentligen syftar till är all vi pä väridsplanet skall förverkliga samma ideal om trygghet och rättvisa för alla som vi i årtionden har sökl förverkliga i Sverige. Della om någol skulle vara en investering i poliliskl förtroende, något som statsministern betecknat som lika viktigt som investeringar i rustningar.

Det är tid atl övergå frän ord till planering och handling!

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Hen ANDERSSON i Lycksele (s):

Herr talman! I läsrummet intill kammarfoajén ligger nägra slora buntar papper. De utgörs av undertecknade manifest, riktade lill Sveriges regering och riksdag. Mer än 70 000 människor har satt sina namn under dessa dokument.

Del kanske kan synas litet egendomligl all la upp frågan om den ekumeniska u-veckans manifest i debatten om vår allmänna politik. Kyrkornas utmaning lill politikerna anses väl av många vara begränsad lill frågan om vår biståndspolitik. Jag menar att så inte är fallet. Jag är övertygad om all initiativtagarna lill manifestet också anser att denna ulmaning haren vidare syftning. Kyrkornas ulmaning berör i väldigl hög grad vår inrikespolitik på en rad områden.

Låt mig ge några exempel.

Manifestet pekar på all utvecklingen i vår del av världen går mot en mångdubbelt större produktion och konsumtion av mänga varor. Samtidigt har vi, säger undertecknarna, blivit medvetna om att det finns gränser för utvecklingen.

Del råder brist pä energi och konstgödning. Livsmedelslagren är oroväckande små, framhålls del. De rika länderna konkurrerar på översta trappsteget om begränsade tillgångar medan u-länderna får slå som åskådare.

Manifestet mynnar ut i några ståndpunkter:

1. Del är både omoraliskt och mentalt ohälsosamt att slösa medan andra lider nöd.

2. Vi vill att det sätts gränser för konsumtion av överflödsvaror och de resurser som väriden lider brist pä.

3. Vi kan inte längre acceptera att hälften av den fisk som fångas

101

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

102

utanför de (ätligas kuster används till djuruppfödning hos de rika.

4. Vi kan inte längre acceptera alt miljarder offras på rustningar medan många dör av sväll.

5. Vi vill inte se en framlid dä vi producerar mer och mer för tillväxtens skull. Varor har aldrig etl egenvärde. De är värdefulla bara om de möter angelägna mänskliga behov.

Slutsatsen formuleras så här: En framtid i solidaritet kräver en omställning av Sveriges ekonomi.

Jag betraktar detta dokument som etl myckel intressant inslag i den politiska debatlen. Jag är väl medvelen om atl somliga av undertecknarna inle har analyserat konsekvenserna av de krav som ställs. Men deras namnunderskrifter är alt se som en allmän opinionsyttring för ökade insatser i olika former för u-länderna, och i del stycket är del naturligtvis också av stort värde.

Som politiker måste vi emellertid gå längre. Vi måste fråga oss vilka konkreta älgärder som är erforderliga för att tillgodose u-veckans krav.

Del krav på en omställning av vårt lands ekonomi som u-veckan reste har sammanvävts med debatlen om en ny ekonomisk världsordning. Jag har lagt märke till alt frågan om en ny ekonomisk världsordning har tagits upp i några molioner under den allmänna motionstiden.

Tyvärr mäste del konstateras alt den nya ekonomiska världsordningen inle finns ännu. En deklaration och ett handlingsprogram antogs våren 1974. Höstens generalförsamling enades om riktlinjer för fortsalla mer målinriktade förhandlingar. Pariskonferensen, som pågår, och UNCTAD IV i Nairobi är viktiga inslag i del arbetet.

Vi vet alltså inte vad en ny ekonomisk väridsordning kan komma att innebära. Så myckel står dock klart att om den kan konkretiseras och förverkli:?as sä kommer vår politik att påverkas på en rad områden. Vår näringspolitik, arbetsmarknadspolitik och handels- och jordbrukspolitik liksom ett flertal andra områden kommer att beröras.

I budgetpropositionen framhålls att framgångarna i arbetet på en ny ekonomisk världsordning i stor utsträckning beror pä om regeringarna i de rika länderna lyckas skapa opinion i sina hemländer för en rättvisare och mer demokratisk värld. Det heter vidare i budgetpropositionen atl en förutsättning för framgång i della arbele är atl de rika länderna kan erbjuda sina medborgare samhällen präglade av solidaritet och trygghet.

När del gäller opinionsbildning anser Jag att kyrkornas u-vecka och det manifest som den har riktat till politikerna är värdefulla inslag. Denna aktivitet har stimulerat till en fördjupad debatt som är ytterst väsentlig för opinionsbildningen.

I motioner till årets riksdag föreslås tillsättande av en parlamentarisk kommitté för all utreda konsekvenserna för Sveriges del av en anpassning lill besluten om en ny ekonomisk ordning. Jag tror inte atl tiden är mogen för en sådan åtgärd. De internationella förhandlingarna om en ekonomisk världsordning bör först komma någol längre på väg. Det finns säkert också skäl alt avvakta biståndspolitiska utredningens belänkande.

innan eventuella nya utredningar tillsätts.

Delta hindrar emellertid inle all den allmänna debatten och opinions-, bildningen i hithörande frågor bör fortgå. Därvid har bildningsorgani-salionerna, folkrörelserna och kyrkorna vikliga uppgifter. Naturligtvis ocksä de politiska partierna.

Frågorna är svära. Del kan vara lätt all ansluta sig lill paroller, men när det skall konkretiseras uppstår handgripliga problem.

Vi vill bygga upp en stark ekonomi i vårt land. Vi kämpar för arbete ål alla. Hur skall dessa grundläggande politiska mål kunna förenas med krav pä en begränsad konsumtion? Är det över huvud laget möjligt?

Skall vi ha en ökad produklion? Ja, säger de politiska partierna. Ja, säger även undertecknarna av u-veckans manifest. Men de gör ett tillägg: Vi skall bara producera sådana varor som möter angelägna mänskliga behov. Della är en djärv och fascinerande tanke. Jag är i princip beredd att instämma i den. Men därmed är vi inne på en långtgående förändring av vår nuvarande marknadshushållning. En stram planering av produktionen blir dä nödvändig.

Del är således radikala krav som ställs i anledning av insikten om behovet om en förändrad ekonomi. Liberalismens idéerom den fria konkurrensens marknadssystem trängs därmed allt längre tillbaka. Personligen hälsar jag naturligtvis della med stor tillfredsställelse.

De molioner om ekonomisk världsordning som avgivils vid årels riksdag kommer främst från centerpartister. Det är här liksom i så många andra fall svårt alt se konsekvensen i centerpoliliken. 400 000 nya jobb krävs å ena sidan, stopp för utbyggnad av inhemsk energiproduktion krävs å andra sidan. Självförsörjning på jordbrukets område, men även på andra områden, kräver centern. Del gör man i en motion som kräver anpassning lill en ny ekonomisk ordning. Jag kan inle se någon logik i delta. Jag har lagt märke till att centerns ungdomsförbund tror alt en total självförsörining i Sverige skulle vara lill gagn för u-länderna. Del påminner mig om alt någon har liknat CUF:s ideologi vid ett oavslutat korsord. Man frestas säga att liknelsen också tycks gälla centerpartiets politik i allmänhet.

En ny ekonomisk ordning torde komma all påverka hela samhällsstrukturen. Skall det bli möjligl att bilda den nödvändiga opinionen för en sådan förändring, erfordras en ingående ideologisk debatt. Regeringen anklagas i skilda sammanhang från borgerligt håll för all ha stannat vid slora ord och fagra löften i anledning av kravet på en ny ekonomisk världsordning.

Jag skulle önska litet mera av självkritik hos dem som framträder med dessa anklagelser. Del är lätt atl stå upp och säga: Redovisa ell program för hur Sverige skall anpassa sin ekonomi till en ny ekonomisk världsordning! Jag tror emellertid alt de borgerliga politiker som framträder med delta krav inle riktigt har förställ konsekvenserna. Så långl jag förslår intentionerna bakom kraven på en ny ekonomisk världsordning kommer den att föra oss bort från den typ av samhälle som svarar mot

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

103

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

de borgerligas idéer. Det bör vara belydligl lättare all möta dessa nya krav i elt samhälle, byggt på den demokratiska socialismens idéer. Därför finner Jag all anledning all understryka behovel av att vi nu på alla nivåer i den. politiska processen förbereder oss på den anpassning till en ny ekonomisk ordning som kan bli nödvändig. Därmed kan det också bli möjligt att besvara den ekumeniska u-veckans krav.

104

Hen ÅSLING (c):

Herr talman! Växande underskott i bytesbalansen, ökade lager och begynnande sysselsältningssvårigheier i näringslivel och en alltför låg investeringstakt är näraliggande problem inom den ekonomiska politiken, och de sätter nu i hög grad sin prägel på arbetet i finansutskollel med finansplan och därtill hörande motioner.

Även om dessa näraliggande problem spelar en avgörande roll i utformningen av den ekonomiska politiken måste de lösningar man väljer kunna placeras in i elt långsiktigare perspektiv.

Frågan om vilkel avseende man skall .fästa vid det växande byies-balansunderskotiel har väckt en intensiv och ur många synpunkler intressant debatt under de senaste månaderna. Jag tror inte att det finns anledning all överbelona betydelsen av del växande byiesbalansunder-skotlel, sell bl. a. mot bakgrunden av exportindustrins starkt ökade lager. Även om bytesbalansunderskottet ackumulerat når en betydande höjd och belastningen på vår ekonomi från ränte- och amorleringsanspråken lill följd av den växande utländska upplåningen blir avsevärd, måste naluriigtvis dessa faktorer ses i sitt lotalekonomiska sammanhang. Ser man på bytesbalansunderskottet ur del perspektivet ter det sig enligl min mening inte avskräckande. Då är del snarare vad jag skulle vilja kalla de moraliskaaspeklerna som fångar intresset. Men moraliska aspekter på vår roll i världsekonomin ägnas vanligen uppmärksamhet på sin höjd i internationella högtidstal.

Jag hade troll all statsministerns många internationella resor och aktiviteter skulle komma att innebära en snabb nyorientering från regeringens sida i della avseende, men regeringen slår alllsä tomhänt i den här frågan, statsministerns alla vackra tal i främmande länder till trots. Jag förslår myckel väl den besvikelse över regeringens agerande eller brist på agerande när del gäller en ny ekonomisk världsordning som fru Theorin här lidigare gett uttryck åt.

Del är alltså ur den här synpunkten ganska följdriktigt att detla är en fråga som långtidsutredningen inte ansett sig böra analysera å regeringens vägnar. Följaktligen har man ocksä avstått från atl ha en uppfattning om den nya ekonomiska världsordning som håller på att växa fram och sorn vi i någon form får räkna med som en polilisk realitet i del längre perspektivet även inom den ekonomiska politiken. Pä delta område föreligger alltså en besvärande klyfta mellan våra internationella ambitioner, siidana de ullrycks av regeringen i skilda internationella sammanhang, och den av regeringen bedrivna ekonomiska planeringsverk-

samheten.

Frågan är alltså i försia hand inle hur länge vi kan leva med ett växande bylesbalansunderskott ulan hur länge vi kan leva med denna klyfta mellan våra internationella ambitioner och planeringen av vår egen interna verklighet.

Herr Andersson i Lycksele har nyss varil inne på de här frågorna. Jag blev litet förvånad när han i del sammanhanget ifrågasatte produk-lionsmålsätlningen i jordbrukspolitiken i samband med debatlen om en ny ekonomisk världsordning. Rimligen bör man ändå vid planeringen för en ny ekonomisk världsordning se lill, att man använder de egna resurserna i Sverige pä etl sä effektivt och ändamålsenligt säll som möjligt. Vi mäste alltså i första hand producera de livsmedel vi behöver inom vårt lands gränser i stället för atl tära på t. ex. u-ländernas resurser. Här måste föreligga en begreppsförvirring hos herr Andersson i Lycksele.

Vår roll i världsekonomin är inle det enda område där del föreligger en anmärkningsvärd målkonflikt i regeringens politik. Om långtidsutredningen hell försummat de inlernalionella perspektiven, som regeringen i andra sammanhang gärna lalar om, har man i fråga om sysselsättningen i landet visserligen analyserat den men aldrig lyckats komma över de starka hämningar som tydligen behärskar finansdepartementet när del gäller att se in i framtiden. Man borde ha lärt av erfarenheten, kan del förefalla. Förra långtidsutredningen angav ökningen i arbetskraften åren 1970-1975 till under 100 000. Utfallet blev över 200 000 trots atl regeringen hade en oförändrat låg ambitionsnivå i regionalpolitiken.

Den starka låsningen vid den politik finansdepartementet gjort sig till förespråkare för innebär atl långtidsutredningens alternativa kalkyler avser ett alltför statiskt samhälle. Den aktivering av den ekonomiska politiken som under senare år kunnat ske med riksdagens aktiva medverkan har visat atl även relativt små förändringar i den ekonomiska politiken kan få slora marginella effekter pä sysselsättning och produklion.

Naturligtvis får långtidsutredningen tas för vad den är - en framskriv-ning av vissa utvecklingstrender under en given ekonomisk polilik. Vad som skrämmer i sammanhanget är emellertid atl den också upplevs som en polilisk målangivelse. Som uttryck för en politisk vilja är nämligen långtidsutredningen föga entusiasmerande. Av debatlen hittills mäste man emellertid dra den slutsatsen atl regeringen i långtidsutredningen ser elt dokument som är dess representativa inlägg i måldebalten under åren fram till 1980.

Under en följd av år har de övergripande politiska målsättningarna angetts i finansplanen. Den målangivelsen har man i år näsian hell glidit förbi. Men om vi ser till fjolårets finansplan och programuiialandet där, som väl får anses vara vägledande för långtidsutredningen, är den fulla sysselsättningen det primära målet alltjämt, och det skall också vara styrande för vissa andra övergripande mål, t. ex. regional balans.

Innebörden av målet full sysselsättning är dock anmärkningsvärt nog

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

105

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

106

inte föremål för långtidsutredningens närmare övervägande eller analys. Man borde självfallet i diskussionen om delta mål utgå från människors önskan och krav pä arbete. Delta måste vara den självklara utgångspunkten för samhället när det gäller alt skapa sysselsättning och undanröja de sysselsäilningshinder som finns. Del har varit sysselsätlnings-ulredningens utgångspunkt.

Långtidsutredningens huvudprognos anger sysselsättningsökningen fram mot 1980-lalel lill ca 140 000. Mol detta slår sysselsällningsutredningens material, varav del mest intressanta naluriigtvis är den undersökning av befolkningen utanför arbetskraften som i anslutning till AKU-undersökningen våren 1975 genomfördes och som visade atl utanför arbetskraften, som del heter, står 600 000 människor, mest ungdom och kvinnor och väntar på en rimlig chans lill arbeie. Man kan ocksä formulera detta problein i andra termer. Arbelsmarknadsminislern gjorde del på regeringens vägnar i mars 1974 i direktiven lill sysselsältningsulredningen, där han framhöll alt ell av målen för regionalpolitiken är alt människor i olika regioner skall erbjudas likvärdiga sysselsättningsmöjligheter och alt utjämningen i sysselsäilningsfrekvens kräver tillskapandet av ca 400 000 nya arbelslillfällen. Efler att närmare ha analyserat de regionala skillnaderna i landet har sysselsältningsulredningen kommil fram lill atl denna slutsats är riktig.

Regeringen förefaller dock vilja undvika att diskutera sysselsättningsutredningens: analys av behovet av nya arbeten. Man nöjer sig med långtidsutredningens mycket statiska kalkyler som inle lar hänsyn lill det faktiska behovet av sysselsättning lill följd av ändrade värderingar och samhällets förändringar. Ändå har del socialdemokratiska partiet i sill valmanifesi använt sysselsällningsutredningens bärande tema "arbeie åt alla" som en målangivelse.

Siaisminislerns försök här lidigare under debatten alt blanda bort korten och lala om annal kan knappast undanskymma det faktum all regeringen dokumenterat en brist på politisk vilja som är myckel anmärkningsvärd. Om det är någon som leker med siffror i della sammanhang, sä är det förvisso statsministern, när han försöker använda energiprognoserna som etl belägg för atl centern inte skulle ha fasl grund för sin målangivelse 400 000 nya jobb. Den enkla sanningen ärju att del ännu inte har redovisats en enda verklig analys av behovet av energi sett i relation lill sysselsättningsutvecklingen.

Frän centerpartiets sida har vi hävdat atl en rimlig formulering av målel för sysselsättnings- och näringspolitiken bör vara att en bit in på 1980-lalet skaffa fram de 400 000 nya arbeten som behövs för en regional utjämning i sysselsättningen. Della är att ge ell konkret poliliskl innehåll åt målel "arbele åt alla". Med utgångspunkt i kravet på regional balans i samhällel är detta etl angeläget mål med innebörden atl ungdomar, kvinnor och män i del svenska samhället skall ha samma räll och chans lill arbete oavsett var i landei de råkar bo. Detla mål bör enligl vår

uppfattning styra näringspolitiken fram mot 1980-talel.

Del märkliga är nu atl framstående företrädare för regeringen förnekar behovet av ökad sysselsättning i denna omfattning. På vilka sakliga grunder gör man detla? Betvivlar man sysselsällningsutredningens material? Då borde man säga det. Eller tror man möjligen atl kvinnor och ungdomar i skogslänen skall nöja sig med en lägre sysselsättningsfrekvens, sämre chanser lill arbele, än i andra delar av landei eller är regeringen hell enkell beredd alt släppa den fulla sysselsättningen som elt övergripande mål, den stolta målformuleringen "arbete ål alla" lill trots? Å andra sidan-det skall man komma ihåg, herr talman-har långtidsutredningens huvudförfatlare, planeringschefen Carl Johan Åberg, nyligen i en tidningsartikel bekräftat den självklara omständigheten att långtidsutredningens arbetskraftskalkyl bara kan vara en allmän utgångspunkt som i verkligheten kommer att eftertryckligt korrigeras, vilket understryker behovel av en flexibel ekonomisk polilik.

Ja, del är vad vi har hävdat, herr talman, i många olika sammanhang, men därmed framstår ju också regeringens och socialdemokratins avsaknad av etl meningsfulll sysselsältningspoliliskl mål i en ännu mer besvärande dager.

Det är nu angelägel atl riksdagen får tillräcklig lid alt bereda, la ställning lill och diskutera långtidsutredningen och del omfaltande material som ligger bakom den. De avvägningsproblem som utredningen behandlar och de prioriteringar som måste göras är av central betydelse för vår framtida ekonomiska och sociala utveckling. Regeringen har aviserat alt den sedan remissbehandlingen är klar och en mera detaljerad analys hunnit ske avser att under våren 1976 redovisa sin syn på politikens inriktning.

Enligl min mening är del olyckligt om den redovisning som hittills har skett kombineras med och vävs in i kompletteringspropositionen. Tidspressen vid behandlingen av denna är så stor alt längtidsfrågorna inle får det nödvändiga utrymmet - det är erfarenheten av behandlingen av den föregående långtidsutredningen och dess avstämning. Jag fruktar all resultatet kan bli delsamma om man nu inte delar på kompleiie-ringspropositionenoch långtidsutredningen och framlägger en proposilion om längtidsfrågorna tidigare, helst före riksdagens påskuppehäll.

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Herr ANDERSSON i Lycksele (s) kort genmäle:

Herr talman! I en partimotion från centerpartiet försöker man precisera de omfaltande förändringar som kan bli erforderliga för vår anpassning till en ny ekonomisk världsordning. Därvid anges att en ökad självförsörjningsgrad blir nödvändig också inom andra sektorer än inom jordbruket. Centern utgår alltså ifrån som självklart all en ökad självförsörjning på jordbrukels område i vårt land.är till gagn för u-länderna. Jag tror inte atl del förhåller sig på del sättet.

Om livsmedelsproblemet skall kunna lösas måste detta i första hand ske genom ökad jordbruksproduktion i u-länderna. Därom gav Romkon-

107

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

ferensen etl myckel tydligt besked. I del arbeiet behövs bl. a. konstgödsel. Måhända bör konstgödselkonsumtionen i värt land minska lill förmän för u-länderna. Detla är bara en exemplifiering av vad det kan bli fråga om. Vår produktion av socker tror Jag ar något av etl testfall för att pröva vår vilja atl anpassa oss lill u-ländernas exportbehov.

Men centern nöjer sig inte med all förorda ökad självförsörjning inom jordbruket. Även inom andra sektorer bör enligl centermolionen en ökad självförsörjningsgrad komma i fråga för alt tillgodse u-ländernas krav. Jag menar att detla är en total missuppfattning av vad u-ländernas krav egentligen innebär.

Herr ÅSLING (c) kort genmäle:

Herr lalman! Jag förslår och respekterar herr Anderssons i Lycksele ärliga vilja all förespråka vårt intåg i en ny ekonomisk världsordning. Jag kan i långa stycken inslämma i grundtemat i herr Anderssons anförande.

Men här måste ändå föreligga en ganska allvarlig begreppsförvirring. Om vi från detta rika industriland skall kunna iransferera resurser hell enkelt för att hjälpa u-länderna i deras uppbyggnadsarbete, förutsätter det självfallet att vi utnyttjar våra egna produktionsresurser i form av kapital och arbete på elt sä förnuftigt sätt som möjligl. Det kan inle vara rimligt, herr Andersson, att vi här skall lägga jord för fäfot i en värld som sväller och repliera på u-ländernas produktionsresurser av livsmedel, när världens livsmedelstillgångar är sä knappa att vi i realiteten behöver använda alla de produktionsresurser som finns.

I etl längre perspektiv kan man naturligtvis diskutera en arbetsfördelning av en annan karaktär. Men det är långl dit, herr Andersson i Lycksele. [ varje fall har regeringen inle givit långtidsutredningen i uppdrag att närmare se över del perspektivet. Det är uppenbart atl man anser della ligga rätt långt fram i tiden.

108

Herr ANDERSSON i Lycksele (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag noterar alt herr Åsling vill begränsa den här diskussionen till en diskussion om jordbrukspolitiken och vår självförsörjningsgrad pä det området. Jag menar alt han även när det gäller det området har fel. Det är inle så självklart atl vi skall öka vår självförsörjningsgrad av olika Jordbruksprodukter, exempelvis socker, för alt gagna u-länderna. Vi bör också när det gäller jordbruksprodukter vara öppna för all u-länderna vill exportera till oss.

Men del jag fann mest anmärkningsvärt i cenlerparliels partimotion var alt man inle nöjer sig med jordbrukssektorn ulan vidgar resonemanget till alt gälla andra sektorer. Även på andra sektorer skall vi lydligen enligt centern tillgodose u-ländernas önskemål genom atl öka vår självförsörjningsgrad. Jag har fattat atl det främst handlar om all öppna vår marknad för u-landsprodukier och atl ge u-länderna rejält betalt för de varor vi köper.

Herr ÅSLING (c) kort genmäle:

Herr talman! Om man har en produktionsapparat bör man självfallet använda den - del ligger i sakens nalur. Vi har också sysselsättningsaspekten att räkna med. Detla tillsammans gör atl vi under överskådlig tid självfallet måste utnyttja vår industriella potential. Detta också för all skapa resurser som vi för atl uppnå en ny ekonomisk världsordning kan vara tvungna atl iransferera lill u-länderna.

Då del gäller Jordbrukspolitiken finner jag del anmärkningsvärt atl i denna kammare anno 1976, när mänga i världen sväller, höra någon som säger all vi borde slå av pä takten i utnyttjandet av våra produktionsresurser för livsmedel. Det kan inte vara allvariigl menat av herr Andersson i Lycksele, i synnerhet inte som herr Andersson liksom jag kommer från marginalområden närdet gäller jordbruksproduktionen. Vi måste väl ändå ha nått så långt i den Jordbrukspolitiska debatten här i landet alt alla är ense om att vi mot bakgrund av världens allmänna försörjningssituation måste utnyttja de arealer och resurser för livsmedelsproduktion som finns.

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

Fru TROEDSSON (m):

Herr talman! Slora och betydelsefulla grupper i vårt land närmar sig eller uppnår i är avbränningar på 100 % eller mer, om de ökar sin inkomsl. Detla gäller

I. egenföretagare, och detla redan i inkomstlägen som ger dem mindre behållning än vad enbart våra riksdagsarvoden ger,

2 åtskilliga pensionärer i förhållandevis blygsamma inkomstlagen,

3. det slora flertalet av de litet större barnfamiljerna.

Dessa hundraprocentiga marginalskatter innebär atl stora grupper i värt land i dag inle på ell hederligt säll kan öka sina inkomster ens i kronor räknal. Det innebär vidare alt den förda politiken i sig motverkar våra gemensamma ansträngningar att hålla uppe och förbättra skaltemoralen. Det betyder också all vi fält elt system för skaller och avgifter som effektivt måste avskräcka människor från att bli eller förbli företagare eller frän extrainsatser över huvud tagel.

Det betyder slutligen alt själva skattesystemet motverkar den strävan efter likformighet och rättvisa som är dess stolta målsättning. Del är från demokratisk synpunkt utomordentligt allvarligt. Det är nämligen inte alls de grupper som har den största skalleförmågan som drabbas hårdast av dessa konfiskatoriska marginaleffekter - mänga gånger är del tvärtom.

Finansministern deklarerade i hösias alt skattesystemet fungerar bra. Det behövdes bara några få Justeringar. Jag tänker inte polemisera med herr Sträng. Tvärtom tänker jag i mill inlägg la fasta på det senare påpekandet - att del dock behövs en del justeringar. Jag skall göra det med utgångspunkt från den uppfattningen alt ingen här i kammaren lycker alt det är rimligt med marginaleffekter pä nära 100 96 eller därutöver, och detla i synnerhei inle när del gäller människor i små eller

109

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

110

högst ordinära inkomstförhållanden.

Lät mig, herr talman, börja med egenföretagarna. Haga Il-uppgörelsen innebar förutom höjningarav sjukförsäkrings-och folkpensionsavgifterna atl avgiftstaket - 7,5 basbelopp - lyftes av. Finansministern motiverade det här i kammaren med atl det är de allra bäst betalda som fär vara med och bekosta en förstärkning för mellangrupperna. Men del är inle några särskill väl betalda som drabbas. De s. k. oberoende uppdragslagarna - och dit hör väl åtskilliga av kammarens ledamöter - räddades i hösias genom en lag som innebär att uppdragsgivaren skall betala socialförsäkringsavgifterna. De som drabbas är företagarna och då alldeles särskilt egenföretagarna. Direkta försämringar inträffar i är redan för sådana egenföretagare vilkas behållning ligger under genomsnittsinkomst-taga rens.

Skall en egenföretagare få lika mycket över som en manlig genomsnittsinkomsttagare måste han ha en rörelseinkomst på hela 100 000 kr. Marginalavbränningarna blir då för honom till en början ca 93 96, sä småningom 97 %. Anstränger han sig extra mycket ökar de lill 101 eller 102 96. Ändå går denne egenföretagare in i del här året med en sänkning av sin disponibla inkomsl med ungefär 3 600 kr. Det är skattereformens facit för honom. Det innebär att det är helt omöjligl för denne egenföretagare att ens i kronor räknat behålla den inkomst som han hade förra året, än mindre då kompensera sig för inflationen.

Haga Il-uppgörelsens kompositörer har uppenbariigen inte ägnat någon tanke åt hur skatteomläggningen skulle slå för landels egenföretagare. Att de föruiom allt krångel som ovedersägligen drabbar dem också skall slås med rent konfiskatoriska skaller är en hell orimlig polilik. Förhållandet är särskilt upprörande eftersom della - säkert oavsiktliga - strupgrepp ensidigt drabbar egenföretagarna. Det beror på atl avgiftssystemet är så uppbyggt alt egenföretagaren först året efter inkomståret fär göra avdrag för egenavgifterna och då inle som avdrag i rörelsen ulan som allmänl avdrag. Pä det viset ivingas egenföretagaren i motsats till alla andra grupper i vårt land att betala avgifter på avgifterna.

Del bästa sättet att komma till rätta med dessa utomordentligt allvarliga problem vore atl redan från nästa års taxering ge egenföretagaren rätt att dra av årets egenavgifter som utgift i rörelsen. Skulle detta inte vara praktiskt - eller politiskt - möjligl har jag i en motion velat peka på en annan lösning. Den innebär att egenföretagare redan från detta års rörelseinkomster borde få göra avdrag för de socialförsäkringsavgifter som han betalar in på inkomsler över 7,5 basbelopp. De våldsamma marginaleffekterna, som annars kan leda till kanske oöverkomliga likvidi-leisproblem för mänga egenföretagare, skulle då dämpas med ungefär 11 %.

Statsminister Palme sade tidigare i dag alt del är "självklart att vi vill salsa på den mindre och medelstora företagsamheten". Jag vågar därför hoppas att man inom alla partier skall vara beredd all redan i år råda bot på de allra orimligaste konsekvenserna av Haga Il-uppgörelsen

för dessa egenföretagare.

Den andra stora gruppen som drabbas av uppemot hundraprocentiga marginaleffekter är folkpensionärerna. De som drabbas hårdast är inte alls de pensionärer som har särskill höga pensioner. Tvärtom. En ensamstående pensionär i t. ex. Uppsala som har en beskattningsbar inkomst på 25 000 kr. har kallt alt räkna med alt 99 96 av en extra inkomst går bort i form av skatt och avtrappade bostadstillägg. Är inkomsten ännu lägre försvinner 76-85 96.

Detta är orimligt. Problemet kan inte viftas bort med alt pensionärer i dessa inkomstlägen ändå kan ha en någol gynnsammare total skatt än andra skattebetalare.

Från moderata samlingspartiets sida vidhåller vi kravet på skattefri folkpension. Vi anser alllsä atl grundavdraget för pensionärer alllid bör uppgå till ett belopp motsvarande folkpensionen. Avlrappningen av del extra avdrag som därutöver skulle behövas för alt hålla en mindre sidoinkomst skattefri kunde då göras mycket mindre brant, vilket skulle medföra minre förödande marginaleffekter för vanliga pensionärer.

Den Iredje gruppen som i praktiken får nära hundraprocentiga marginalskatter är de litet större barnfamiljerna. Deras problem har kommil i blickpunklen genom regeringens proposition nr 91 om mer samordnade regler för existensminimum vid beskattningen. Skattskyldig är som bekant berättigad till avdrag för nedsatt skatieförmåga om han t. ex. på grund av stor försörjningsbörda saknar nödvändiga medel för sitt och familjens uppehälle. Propositionen innehåller förslag till basbeloppsanknutna normalbelopp på vad som utöver nettohyran skall anses som nödvändiga medel för uppehället. Vi anser all de föreslagna beloppen i sig är realistiska.

Men om man omräknar dessa normalbelopp till bruttoinkomster visar del sig alt en trebarnsfamilj först vid 48 000 kronors inkomst, en fyr-barnsfamilj först vid 60 000 kronors inkomst och en fembarnsfamilj försl vid ca 80 000 kronors inkomst kan anses ha förmåga att betala full skall. Först vid dessa inkomster skulle dessa familjer med andra ord kunna kravla sig över existensminimum. Propositionens förslag innebär också all om dessa familjer har inkomst under vissa belopp, så skall de hell anses sakna skatieförmåga. Men för alla de flerbarnsfamiljer som befinner sig i inkomstskikten där emellan skulle i princip 100 procents marginalskatt råda.

Det skulle med andra ord inte spela någon roll om irebarnsfamiljen har 31 000 kr., 48 000 kr. eller en inkomst där emellan, om fyrbarns-familjen har 36 000 kr., 60 000 kr. eller någon inkomsl där emellan och om fembarnsfamiljen har 40 000 kr., 80 000 kr. eller någonting där emellan. Ökad skall och minskat avdrag för nedsatt skatieförmåga skulle i princip ta hela inkomstökningen och effektivt hålla dessa familjer kvar på existensminiminivån.

Ytterst få mångbarnsfamiljer har således möjlighet all genom exlra arbele, utträde i förvärvslivet eller något liknande påverka eller förändra

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

III

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

sin standard utöver denna minimistandard. Vi finner detla hell oacceptabelt och direkt stridande mol principerna om elt rättvist och jämlikt skattesystem. Vi har därför i en moiion krävt atl 1972 års skalleutredning, som arbetat fram förslaget om existensminimiregler, får i uppdrag atl lägga fram förslag till etl skattesystem som verkligen lar hänsyn till barnfamiljernas lägre skatteförmåga utan alt därför leda till hundraprocentiga marginalskatter i alla de vanliga inkomsllägena.

Herr lalman! Jag vill sluta med en förhoppning om atl del problem med minst sagt guldkantade marginaleffekter som jag berört skall konstruktivt angripas under riksdagsbehandlingen. Ty "folkets vilja till arbele är nationens viktigaste tillgäng", som det så riktigt framhålls i del socialdemokratiska valmanifeslet. Det är därför av vitalt intresse för hela vårt land all denna vilja inte undermineras hos slora och viktiga grupper av medborgare.

112

Hen MUNDEBO (fp):

Herr talman! I den akluella skatledeballen finns tre huvudfrågor. Marginalskatterna måste sänkas, och skattesystemet måste inflalionsskyddas samt göras enklare och mer rättvist. Dessa tre mål sätter folkpartiet främsl i sin skattepolitik. Del är realistiska mål, möjliga atl uppnå. Men annars finns del gott om illusioner i debatlen om våra skatter.

En är tron atl del skulle finnas något slags idealsystem, som på etl enkelt och elegant säll skulle förse stat och kommun med stora och växande inkomster men ändå vara föga kännbart för de enskilda människorna. Det finns inga sädana system. Det finns inga nya och perfekta lösningar sorn väntar på sin upptäckt. Men del finns bättre och sämre alternativ,och vårt nuvarande skattesystem haralldeles för många brister. Därför är en omfattande skattereform nödvändig.

En annan illusion är tron att det går atl sänka det samlade skattetrycket och samtidigt ge människor god social trygghet, god utbildning, goda kommunikaiioner osv., tron atl man genom sparande, ny näringspolitik etc. skulle få så stora tillgångar alt slalliga och kommunala skatter väsentligt skulle kunna sänkas.

De gångna årens erfarenheter, den statliga och kommunala planeringen samt långtidsutredningen och andra utredningar visar klart alt de beslut vi redan fallat och de förpliktelser vi redan lagil på oss är så omfallande att sådana skattesänkningar inte är möjliga. Tvärtom är den finansiella situationen för stat och kommun sådan att huvudproblemet är hur vi skall undgå all alltför kraftigt höja skatter och avgifter. Del blir nödvändigt alt spara, hushälla, planera och prioritera för atl klara de närmaste åren och bara den som vill göra myckel drastiska nedskärningar av den offenlliga verksamheten kan lova skattesänkningar.

En Iredje illusion är tron atl de höga marginalskatterna, alltså skallen på en inkomstökning, bara berör en mindre grupp människor, de som har höga inkomsler. Så är det inte. Del vet flertalet löntagare, och det börjar man inse även i kanslihuset.

Marginalskatteproblemel är besvärande för alla människor med heltidsarbete och även för mänga deltidsarbetande. Den sammanlagda marginaleffekten - alllsä skalle- och avgiftsökningen samt bidragsminskningen vid en inkomsiförbällring är myckel kraftig: vid en årsinkomst på 40 000-60 000 kr. går mellan 70 och 80 % av en inkomstökning lill ökad skatt, lägre bidrag och högre avgifter. Vid höga årsinkomster -80 000 kr. eller mera - är enbart marginalskattesatsen 75-80 96.

En fjärde illusion slutligen är tron att skattefusk och skatteflykt bara gäller ell fåtal människor, en del höginkomsttagare och en del kändisar med höga avdrag etc. Men del gäller många, mänga fler. Hur vanligt har del inte blivit alt söka obeskattade inkomster, atl byta tjänster, att fä ersättning i form av traktamente i stället för lön och all det finns tvä ersättningsnivåer, en med och en ulan skatt. Del går inle att räkna ut hur stora summor som pä della sätt undandras beskattning, men alla är överens om alt de är betydande.

Del skulle naturligtvis vara bra om allt detta inte vore illusioner, om det funnes ett idealsystem, om marginalskatter och skattefusk bara berörde elt fåtal och om vi kunde sänka skatten. Men vill vi vara äriiga och vill vi föra en realistisk debatt, dä måste vi säga atl detta är illusioner, som vi bör rensa bort ur debatten.

Nu tycks del dröja innan vi fär en ordentlig skattereform. Jag skall inte gå in på skatteutredningens arbele - på vad som gjorts och inte gjorts, pä vad som sagts och inte sagts, vad som skulle kunna ha gjorts, etc. Det har varit tillräckligt mycket debatt om delta. Jag vill bara beklaga atl en mer omfattande skaltereform inte kommer att gälla fr. o. m. 1977 och atl regeringen inte mera aktivt arbetat för en sådan reform. De som kommer atl drabbas av denna försening är landels företagare och löntagare.

Nu är det nödvändigt atl det fortsatta utredningsarbetet i de många utredningarna får en bestämd inriktning mol en klar och omfaltande skattereform. Del är också nödvändigi att utredningsarbetet samordnas så atl det kan bli en genomgripande och samlad skaltereform. Del vore bra all fä elt klart besked från finansministern, alt han verkligen vill ha en skaltereform, att han vill salsa på all få fram ett förslag lill riksdagen och inle vill fortsätta provisoriernas väg också utöver det nya steg som nu blir nödvändigi för 1977.

Vi har frän folkpartiets sida angeti några huvudmål för en skattereform. Vi kommer att utveckla och redovisa dem ytteriigare. Här skall jag bara kort beröra de tre huvudpunkter jag inledningsvis nämnde.

1. Sänkt inkomstskatt och sänkt marginalskatt. Vi menar att det främsta målel för en skattereform mäste vara att få en ordentlig sänkning av marginalskaltesatserna. Del nuvarande syslemel driver på inflationen, del försvårar avtalsförhandlingarna, det höjer kostnadsnivån och det påverkar skallemoralen. Det kan inte vara rimligt atl flertalet löntagare skall behöva en lönehöjning om 700, 800 eller 900 kr. per månad bara föratt bevara sin standard. Så ärdet emellertid nu, med nuvarande mar-

8 Riksdagens protokoll 1975/76:59-60

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

113

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

114

ginalskatler och nuvarande prisutveckling. Vi anser målel alt sänka marginalskatterna vara så viktigt all vi är beredda all justera andra former av skatter och avgifter för att garantera att stat och kommun skall fä erforderliga resurser.

2. Inflationsskydd i skattesystemet. Den snabba inflationen under se
nare är har ju medfört alt skalletabellerna snabbi förbrukats, alt en alll
siörre del av inkomslen gått lill skatt. Skatietrycket har automatiskt
skärpts. Därför måste skattesyslemel inflalionsskyddas. Man kan exem
pelvis indexreglera grundavdrag och skatteskalor, eventuellt bara ska
lorna. Självfallet kan man då och då behöva förändra också ell infla-
lionsskyddat skallesystem med hänsyn lill nya förhållanden och vär
deringar, men man skulle inle behöva justera för vanliga pris- och lö
neökningar.

Kunde vi inte åtminstone pröva etl sådanl system under säg tre lill fem år och sedan undersöka effekterna? Del är nödvändigt atl skalleutredningen nu får pröva också frågan om inflationsskydd - annars kommer inget skattesystem alt hålla mera än några är. Finansministern borde nu ge skalleutredningen det uppdraget. Kommer ulredningen alt få del? Jag förutsätter atl finansministern senare i dag då han har ordel kommer atl svara på den frågan. Skall skaiteulredningen få pröva också om skattesystemet skall vara inflationsskyddat?

3. Etl enklare och mera rättvist skattesystem. Vi vet - inte minst
i dessa dagar, en dryg vecka före sisla deklarationsdagen - att mänga
människor upplever del nuvarande syslemel som krångligt och orättvist.
Mänga känner inle till skattelagstiftningen, de kan inte följa med i alla
förändringar, de finner det besväriigl att deklarera och beräkna sina skat
ter och de finner alt många människor kan undgå skatt eller i vart fall
väsentligt reducera den - ibland i olagliga former, ibland i lagliga - genom
atl ulnyllja olika regler. Därför mäste elt nyll skattesystem vara så ut
format atl skattefusk och skatteOykt försvåras. Del är nödvändigi dels
därför all det kan medföra lägre skatt för lojala skattebetalare, dels därför
atl del kan medföra siörre tilltro till skattesyslemel och lill reformarbetet
i samhällel. Därför vill vi fortsätta atl förändra lagstiftningen och bygga
ul skatteadminislralionen.

Men jag vill samiidigi gärna understryka en sak. Samhällel har rätt all slälla krav på människorna, t. ex. all de korrekt redovisar sin inkomst och förmögenhet och atl de betalar skatt enligt gällande lag. Men människorna har också rätt atl slälla krav på samhällel, på all rättssäkerheten skall respekteras, på integritet, på rimlig konlroll och ingrepp i rimliga former. Del får t. ex. inte vara så att myndigheter skall ha behandlingstid pä månader, ofta år, medan enskilda människor skall svara på sex sju dagar.

Vi skall skärpa kontrollen, täppa lill luckor, förslärka skatteadministrationen så atl vi kan få en effektiv, rättvis och likformig lillämpning av skattelagarna. Men vi mäste också ständigt slå vakt om rättssäkerheten.

Huvudlinjen i arbetet mot skattefusk och skatteflykt måste vara att fä elt syslem som reducerar möjlighelerna och minskar frestelserna. Skattesystemet mäsle i sin grund vara mera enkelt och rättvist än del nuvarande systemet.

Herr talman! De gångna åren under 1970-lalel har varil skalteprovi-soriernas år. Del lycks som om den perioden skall fortsätta. Del får den inte göra.

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Herr BERNDTSON (vpk):

Herr talman! Stagnationstendenser i ekonomin, ständigt återkommande lågkonjunkturer, arbetslöshet, inflation och prisstegringar är ullryck för den kapitalistiska ekonomin. Det grundläggande problemet är delta system. Del behövs en politik som angriper kapitalets makt föratt komma till rätta med problemen. Det är inte för att utforma en sådan politisk linje som de borgerliga partierna krävt rundabordskonferenser.

1 stället för alt angripa orsakerna har regeringen sökt lappa över de värsta följderna. De borgerliga vill gå ännu längre pä denna väg.

Del finns en hel kalalog med stödformer lill privata förelag. Del utgår slöd vid anställning av vissa kategorier på arbetsmarknaden. Det utgår stöd vid risk för permitteringar. Man kan säga all förelagen får bidrag föralt anställa folk och bidrag föratt inte avskeda folk. Den "socialkalalog för företagare" som kan upprättas har ell stort sortiment av bidragsformer. När verkningarna av den kapitalistiska anarkin gör sig gällande, skall de som orsakat regional obalans, arbetslöshet, ulslagning ur arbetslivet, miljöförstöring etc. ha särskilda bidrag för atl lindra verkningarna. Delta är en polilik som i del länga loppet kommer att förvärra situationen, inle lösa problemen. Del mäsle vara rikligare att använda samhällets resurser för att skapa slalliga basindustrier, såsom vpk föreslagit, och alt begränsa i stället för att underhälla privatkapitalels spekulation.

En sida av inflationen som såväl regeringen som de borgerliga partierna glömmer bort alt lala om är militärutgifterna. De borgeriiga partierna har visal stort intresse för besparingar i statens utgifter. De har krävt en särskild besparingsuiredning. Med lottens hjälp fick de också en sådan. Men har någon hört alt man frän borgerligt häll antytt atl miljardrullningen lill militära ändamål kan vara ett besparingsobjekl? Tvärtom vill man - särskilt från moderaterna - öka dessa utgifter. Då nära en tiondel av herr Strängs s. k. rekordbudget användes för improduktiva militära ändamål måste delta givetvis slarkl påverka ekonomin i negativ riktning. Här finns utrymme för verkliga besparingar och frigörande av resurser för andra och angelägnare uppgifter.

Till de märkliga argumenten hör påståendena om sysselsättningsskäl för att fortsätta miljardrullningen till militära ändamål. Den propagandan drivs särskill intensivt i bygder där den militära verksamheten är koncentrerad. Var femte Linköpingsbo som går till jobbet är sysselsatt med militärt anknuten verksamhet. Fortsatt miljardrullning till Viggenplanet moiiveras ibland med sysselsättningsskäl. Detla är en förvrängning av

115

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

116

fakta. De enorma resurser som nu är bundna lill militär verksamhet skulle kunna användas för viktiga civila uppgifter.

Den militära dominansen utgör en oirygghetsfaktor för de anställda men medför också allvarliga regionala problem. Lösningen ligger inte i fortsatt och ökad miljardrullning lill militära ändamål. Den hittillsvarande utvecklingen måste brytas. Det finns säkert angelägna civila uppgifter som väntar pä all få la i anspråk de väldiga resurser som i dag användes för militära ändamål.

Inflationen och den ekonomiska utvecklingen framställes ofta i debatlen som om del endasl var problem för nationalekonomerna. I själva verket är del de vanliga människorna som får bära bördorna av infia-lionen. Vem drabbas främsl av prisstegringar på 10-12 '-'d pä de dagliga konsumtionsvarorna? Vem drabbas främst av de kraftiga hyreshöjningarna? Vem drabbas främsl av arbetslösheten och förslitningen i arbetslivet? Vem drabbas främsl av stigande kommunalskatter och ökad indirekt beskattning?

Det är arbetarna. Det är låg- och medelinkomsltagarna. Del är barnfamiljerna. Del är pensionärerna. Inflationen och den kapitalistiska krisen angår i hög.sta grad de vanliga människorna.

Skattepolitiken är en vikiig del av den ekonomiska politiken. Den ofta Ullalade målsättningen att genom skattepolitiken åstadkomma en omfördelning har inte uppnåtts. Olika skaltepoliliska åtgärder har i stället lagt nya bördor pä låginkomsttagarna. Skalleprovisorierna i fråga om den direkta statliga skatten har gått hand i hand med stigande kommunalskatter. En hel del av skattesänkningen till staten har därigenom tagits tillbaka, lill råga på alll genom en skatieform som är särskilt betungande för låg- och medelinkomsttagare.

Det är lätt all i dessa deklarationstider förvissa sig om all för de allra flesta inkomsttagare kommunalskatten ulgör den tyngsta av de direkta skatterna. Detta gäller för inkomsler upp lill 70 000-80 000 kr.

De flesta landsling och etl betydande antal kommuner har höjt skatten för är 1976. Uppskattningsvis torde ungefär 90 öre av den lill en krona för tvä år maximerade skattehöjningen i överenskommelsen mellan staten och kommunförbunden ha tagits i anspråk redan första ärel. Om inle kommunalskatterna skall stiga ytterligare och om inte den kommunala servicen allvarligt skall försämras, måste slalliga insatser av en helt annan storleksordning komma lill stånd. Från vänsterpartiet kommunisierna har vi krävt statligt övertagande av personalkostnaderna vid barnstugorna, statligt grundbidrag lill pensionärernas bostadstillägg och befrielse för kommuner och landsling frän skyldighet all erlägga allmän arbetsgivaravgift.

Detta är nödvändiga åtgärder för alt bryla den utveckling som nu präglar kommunernas ekonomi och kommunalskatterna. Vi anser del också motiverat med en exlra bolagsskatt i syfte all finansiera ökade statliga insatser lill kommuner och landsting. Bolagen kommer lindrigt undan i dag. Genom olika åtgärder, såsom avdragsgilla fondbildningar, minskar

skatteinkomsterna från bolagen. Delta försvårar yllerligare kommunernas siluaiion.

Herr talman! De kraftiga prisstegringarna pä dagligvaror under senare år - nära 12 % förra året - illustrerar tydligt inflationens verkningar för de enskilda människorna. Det är heller inte svårt alt finna exempel på hur varorna stiger i pris på butikshyllan. Konservburkar ommärkta både en och två gånger tillhör vanligheten. Alt det nya priset vanligtvis är högre behöver väl inte sägas.

Låt mig, herr lalman, ge etl exempel pä detta. Jag har i min hand en burk sill, som ursprungligen kostat 4:25 kr. Den har sedan ökat i pris lill 4:75 kr., och på den tredje prislapp som klistrats pä burken slår nu 5:30 kr. Denna vara har alltså ökat 1:05 kr. eller omkring 25 % under den tid den stått i butiken. Del står på burken att innehållet bör förbrukas före den 18 juni 1976. Man kan fråga sig hur många gånger den hinner märkas om innan dess.

Tro inte att detta exempel på någol sätt är unikt. Gör gärna en butiksrond i morgon! Ni kan säkerligen finna ännu mera anmärkningsvärda exempel.

I denna prisutveckling framträder mervärdeskattens orättvisor allt tydligare. På prisstegringarna läggs moms och även prisstegringen blir alltså elt skatteobjekt. Delta understryker vpk-kravet om slopad moms på livsmedel och hårdare kapitalbeskattning. Den skattepolitiska linje som uttrycks i kravet på slopad moms på maten och hårdare beskattning av kapitalet skulle verkningsfullt bidra till en omfördelning av skattebördan lill förmån för de grupper som använder en stor del av inkomsten till livsnödvändig konsumtion. Samtidigt skulle man också åstadkomma prissänkningar på maten med 15 "i.

Etl utmärkande drag i skattepolitiken hillills har varit att ekonomiskt svaga grupper får bära tunga bördor medan de med större bärkraft kommer lindrigare undan. Vad återspeglar exempelvis pressdebatten om vissa' "kändisars" skatteavdrag? Den återspeglar de grundläggande orättvisorna i skattesystemet, bl. a. i form av utformningen av avdragsrälten. I det sammanhanget är den ena eller den andra personen av mindre intresse. Viktigare är det faktum alt avdragen i nuvarande form ökar med stigande inkomsl. Etl och samma avdrag i kronor räknat betyder större skatteminskning i kronor för den höga inkomsten än för den låga inkomsten. Avdragen kan av vissa grupper utnyttjas på etl sätt som minskar den skatt som normalt skulle erläggas. Vanliga löntagare är klart missgynnade i detla syslem.

Den skaltepoliliska utvecklingen har följl samma mönster som den ekonomiska politiken i övrigt. Den har präglats av hänsynstagande till privatkapitalets och de borgerliga partiernas krav. Resultatet har blivit därefter. Del går lika litet i fråga om skatterna som i fråga om andra uppgifter alt samarbeta med etl borgerligt parli eller flera borgerliga partier och samiidigi tro atl man kan uppnå resullat för arbetarklassen. Detta borde regeringen ha lärt. Det behövs en annan politik även på della

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

117

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

område.

Vid del här laget finns åtminstone tre fyra olika utredningar som berör skattefrågorna. Men det avgörande är inle antalet utredningar utan viljan att åstadkomma en verklig omfördelning av skattebördorna.

Herr talman! Skaltepolitiken mäsle inriktas på att la bort resp. sänka skatter som hårt drabbar lägre inkomsler - dit hör matmomsen och kommunalskatterna - och samtidigt skärpa beskattningen på de mera bärkraftiga - dil hör bolagen, människor med höga inkomster och med förmögenheter. Skattefusk och skatteflykt mäste effektivt bekämpas. Delta är nödvändigi för alt vi skall kunna åstadkomma större rättvisa i skattesystemet.

118

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! I den deball om familjepoliliken som hittilldags mestadels har pågåll i form av partimolioner lill årets riksmöte och partiledarin-tervjuer i pressen har en särlösning av införandel av den kortare arbetsdagen för småbarnsföräldrar intagit en dominerande plats. 1 etl avsnitt av debatten i dag intog f ö. denna lösning en ganska dominerande roll i diskussionen och i anförandena av partiledarna. Jag har inle för avsikt alt kommentera frågan innan den av regeringen tillsalla ulredningen om de praktiska möjligheterna atl göra en sådan eventuell reform tillgänglig för alla inom gruppen lämnat sin slutrapport. Alt problematiken är svåröverskådlig vittnar ju också främsl del faktum om att löntagarorganisationerna - LO och TCO brukar oftast nämnas, men ocksä SACO har i detla fall sällat sig till dem - har krävt att en branschvis analys skall företas innan definitiv slällning tas.

Vad som i mitt tycke är förvånande är all sä litet f n. sägs i den politiska diskussionen om kravet på en generell arbetstidsförkortning för alla. Del är ändå en fråga som vi jusl nu borde ha anledning alt debattera, eflersom den återkommer i två nyligen avgivna betänkanden - långtidsutredningen och ulredningen om deltidsarbete 1974, utförd av statistiska centralbyrån på uppdrag av delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor.

Man har kallat utredningen om deltidsarbetet för en ny låginkomsl-utredning. Eiel finns verkligen berättigade skäl till delta. Alla fakta om de dellidsarbelandes situation som kommer fram visar att våra 650 000 deltidsarbetande är en mycket eftersatt grupp, som näsian hell arbeiar på arbetsgivarnas villkor - villkor som utnyttjas på elt mycket otillböriigt sätt. Många deltidsarbetande har brisler i sina anställningsförhållanden. Många går miste om viktiga sociala förmåner. Mängas, ja, rent av de flestas, inkomster är för låga.

Låglöneproblemet är med andra ord ett sysselsättningsproblem. De som arbetar deltid är - för atl citera Gustav Persson, LO-represenlant i jäm-slälldheisdelegationen - offer för brist på sysselsättning och hindrade all ta andra arbeten.

Vilka är det dä som omdömet gäller? Jo, 600 000 av de totalt 650 000

deltidsarbetande är kvinnor. Därför är del nödvändigi ur jämlikhetssyn-punkt atl lösa de dellidsarbelandes problem, alt lösa problemen för de kvinnor som skulle vilja ha full arbetstid om de kunde få det och om samhälls- och familjeförhållandena var sådana atl del gick all genomföra.

I analysen av dellidsutredningen framhåller Jämställdhetsdelegalionen atl deltidsarbetets slora omfattning bland kvinnorna är ell slarkl argument för en förkortning av den dagliga arbetstiden för alla och för en fullt utbyggd, god barnomsorg. En allmän arbetstidsförkortning ger alla män möjligheler atl arbeta mindre och ägna sig mer ät familjen, framför alll åt barnen, medan den ger kvinnorna bällre möjligheter till en jämnare fördelning av arbetet i hemmet och ansvarel för barnen mellan de män och kvinnor som står barnen nära.

Herr lalman! Slutsatserna av denna myckel väsentliga karlläggning av hur de deltidsarbetande har del och hur de upplever sin siluaiion leder med andra ord direkl fram till kravet på kortare arbetsdag för alla.

Del är också intressant atl notera all långtidsutredningen, liksom f ö. sysselsältningsulredningen i sitt delbetänkande, klart slår fasl alt vi blir helt beroende av kvinnorna om vi vill klara av vikliga reformer fram till 1980. Liksom under perioden 1970-1975 kommer kvinnorna åren 1975-1980 atl hell svara för nytillskotlel på arbetsmarknaden. Långtidsutredningen presenterar fyra olika alternativ för resursutnyttjandet under den kommande femårsperioden utifrån de ekonomisk-politiska utgångspunkterna full sysselsättning, snabb ekonomisk tillväxt. Jämnare inkomstfördelning, rimlig prisstabilitet och balans i utrikesbetalningarna.

Det nya greppet i arbelsuppläggningen i denna utredning är all man i vissa av de fyra alternativen för resursutnylljandel de närmaste fem åren också har räknal in en arbetstidsförkortning för alla, dvs. en generell minskning av arbetstiden lill 37,5 limmar i veckan.

En del ledande politiker har redan framträtt och sagl all alternativen med arbetstidsförkortning omedelbart kan avvisas. Men jag vill verkligen ifrågasätta om vi vid del här skedet skall la någonting sådant för givet. Långtidsutredningens fyra alternativ får väl ändå betraktas som extrema - och när Jag kallar dem extrema menar Jag alt de bör tjänstgöra som underlag för en diskussion och, i elt senare stadium, ell beslul om hur vi själva skall forma vår framlid, kanske med nödvändiga Jämkningar inom de givna ramarna. Även de fyra alternativen kan ju bli föremål för diskussion och vissa förändringar. Vi har här i riksdagen bundit oss för slandardkompensaiion till folkpensionärerna, ell synnerligen rimligt rällvisekrav. Överenskommelsen mellan regeringen och Kommunförbundet om väsentligt utökad barnomsorg, föremål för proposition lill årets riksmöte, ger oss också i detla tidiga skede anledning att avvisa alternativ 3 i långtidsutredningens förslag. En drastisk nedskärning av konsumtionen inom den offentliga sektorn skulle nämligen leda till att vi inte kunde fullfölja löftena om en ökning av barnomsorgen. Del är här fråga om ell brisiproblem som f n. enligl min och mångas bedömning står i förtur när del gäller vårt politiska ansvar och del svenska samhällets

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk debatt

119

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

möjligheter alt hjälpa de mänga familjer där barn och föräldrar helt enkell inte klarar av sin siluaiion därför all den barnomsorg som samhällel erbjuder inle räcker till Jusl för dem. De är väl fler än vi tidigare har haft en uppftillning om. LO-enkäten bland medlemmarna gav skakande exempel på hur verkligt eftersatt detta självklara samhälleliga omsorgsansvar egentligen är.

Min slutsats, herr talman, blir därför atl vi inte utan vidare skall avfärda långtidsutredningens alternativ 4. 1 detla alternativ förutsätts all den privata konsumtionen skulle stanna vid 1,5 "o och den offentliga vid 1,9 96, medan veckoarbetstiden skulle sänkas. Inlressanl nog har man de senaste veckorna sett i en hel del reportage och intervjuer, inte minsl i veckopressen, alt rätt många familjer har förklarat sig acceptera en väsentligt långsammare utvecklingstakt och standardökning för atl i gengäld fä den kortare arbelsdag som vi hoppas kunna genomföra. Opinionen finns - i varje fall på sina håll. Detla kräver emellertid solidaritet mellan olika samhällsgrupper och inte minst solidaritet mellan kvinnorna - det pekar deltidsutredningen på.

Socialdemokratiska kvinnoförbundet, som Jag föreiräder, kommer att fortsätta att arbeta för en arbetstidsförkortning för alla. Vi kommer att hälla diskussionen levande utifrån långtidsutredningens alternalivförslag, utifrån dellidsulredningens resultat och med tillgäng lill de siffror som delegationen för arbetslidsfrågor kommer att lägga fram i en slor redovisning i mitten av maj. Enligl vår mening är del fulll möjligl att börja ell etappvis genomförande av sextimmarsdagen redan 1979.

120

Herr förste vice talmannen BENGTSON (c):

Herr talman! Teoretiski kan som bekani humlan inte flyga. Den är för tung och har för små vingar, och därför har vetenskapen räknal ut att den inte kan flyga. Humlan vel emellertid inte om detta, och därför flyger den ändå, gör slor nytta i våra trädgårdar och är lill glädje med sitt hemlrevliga surrande under varma vår- och sommardagar.

Denna lilla lärorika erinran skulle vara nyttig också för politiker när de vill forma vårt samhälle efler teoretiska spekulationer - som också har förekommit i dagens debatt. Det socialisliska syslemel är ett syslem som i teorin skall fungera mycket bra men som i praktiken alllid har misslyckats, både i vårt land och framförallt i de s. k. socialistiska länderna, som genomfört systemet och sedan, på grund av dess ineffektivitet, inle kunnal hävda sig på något sätt i världskonkurrensen.

Det är självfallet atl del i dessa länder finns en mycket slor dold arbetslöshet därför atl effektiviteten är så låg alt man har sysselsättningar som egentligen är meningslösa. Det är en misshushållning med både arbetskraft och resurser i dessa länder, och därför kommer man också till della svaga resultat som världskonkurrensen visar.

Etl annat exempel på teori och praktik: 1967 förklarades det svenska jordbruket av socialdemokraterna vara ganska odugligt, och del skulle absolut inte få producera mer än 80 96 av de livsmedel vi behövde. Teo-

retiskl var del nämligen enligt socialdemokratin mycket bällre alt producera livsmedel i länder där klimatet och andra omständigheter var gynnsammare än i vårt land. Allteftersom livsmedelskrisen blivit värre i väriden och priserna stigit har del blivit tystare om det svenska jordbrukets obehövlighel, och jag undrar jusl vad socialdemokraterna säger i dag.

Vi har hört någol av en gengångarröst från herr Andersson i Lycksele, som dock inte log upp jordbrukets problem i stort utan bara problemen visavi u-länderna och därvid förde en argumentering som är högst märklig. Herr Andersson i Lycksele vet myckel väl all del är mänga, många u-länder som har otillräckligt med livsmedel och absolul inle kan tänka sig atl sända någonting lill Sverige om vi skulle begära import från dessa länder. Det svenska jordbruket har också exporterat livsmedel för över 2 miljarder, och del är nog myckel välkommet för att hjälpa upp den svenska valutareserven.

Ell tredje exempel: Teoretiskt skulle småindustrin inte kunna hävda sig mol storindustrin, men i praktiken går. det bra. Under den tid då vi hade högre arbetslöshetssiffror i vårt land var det Ju ingalunda i småindustribygderna som man hade svårigheter. Sysselsätlningssiffrorna i Jönköpings län med dess många småindustrier har varit betydligt gynnsammare än i andra delar av landei.

Sysselsättning ål alla och en sysselsättning som ger bästa möjliga resullat är ell av huvudmålen för vår polilik. Här i dag har det diskuterats myckel om de 100 000 och 400 000 nya jobben - inle minst har herr Svanberg varit inne på detta. 1973 föreslog centern 100 000 nya jobb som elappmål och den målsättningen blev verklighet under år 1974. Nu föreslär vi som målsättning 400 000 nya jobb till i början av 1980-talet. Med stor sannolikhet kommer även denna målsättning all infrias. Och varför skulle del inle vara möjligt atl uppnå del målet? I två län, Jönköpings och Stockholms län, är sysselsättningsgraden så hög au om alla län hade denna sysselsällningsinlensilel skulle del bli 400 000 nya jobb.

Del förvånar mig alt man på socialdemokratiskt häll - exempelvis herr Svanberg - har en sådan defensiv inställning lill detta. Kritiken mol 400 000 nya jobb är all man inle lycker om siffror. Nej, det vet vi mycket väl - socialdemokratin tycker inte om preciseringar i något avseende. Man får egentligen inle riktigt vela vad de vill. Men herr Svanberg anför elt skäl och säger: Vi kommer inte alt fö råd alt investera så myckel. Ja, det var det mest urkonservaliva jag har hört någon gång. Skall man säga lill människor som slår väntande och vill ha arbete att de inte kan få del, för vi kan inte investera?

Herr Svanberg borde väl länka på att den största förlusten för vårt land är varje människa som är arbetslös. All föra ell sådanl resonemang som herr Svanberg här fört är jusl att inte bygga för framliden.

Vi vel all vårdsektorn inle är tillfredsställande ordnad. Inom den behövs del, liksom på en del andra allmänna områden, många fler ijänsler. Att näringslivet behöver många fler anställda under de närmaste fem

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

121

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

122

åren är ju en följd av den produktionsökning som vi hoppas på och som skall ge resurser för t. ex. uibyggnaden av värdsektorn.

För alt vi skall få en god utveckling fordras del alltså all näringslivel utvecklas gynnsamt. De doktrinära partierna, socialdemokrater och kommunister, som fortfarande hämtar sin ideologiska visdom ur gamla gulnade folianler frän 1800-talet fär naturligtvis inte sätta käppar i hjulen för utvecklingen.

Ell par viktiga förutsättningar för god näringslivsulveckling är att lillräckligl kapital avsälls för investeringar och atl nyetableringarna blir bra. Kapitaltillgångarna bör främsl användas lill näringslivet, så att nya sysselsättningstillfällen kan skapas. Nyetableringar är nödvändiga för atl bygga upp nya verksamhetsområden, och där är det ofta småindustrin som har initiativet. Teoretiskt skulle enligt mångas mening småindustrin inle kunna hävda sig mot storindustrin, men liksom humlan, som velenskapligt inte kan flyga och flyger ändå, hävdar sig småindustrin utmärkt på många områden - så bra atl t. o. m. statsministern i dag har kostal på sig ell erkännande atl man har försläelse för småindustrins problem och inlresse av att främja småindustrin.

Mot den bakgrunden vill jag säga att vi bör salsa på småindustrin. Denna form av industri klarar sig för det mesta själv men del behövs ell par saker för alt den skall kunna utvecklas gynnsamt. Den försia är att det ställs kapital lill förfogande. Småindustrin har inte alls samma möjligheter s;om storindustrin att få lån och atl tillgodose silt kapitalbehov på annat sätt. Även om del skulle innebära ell visst risklagande vid vissa tillfällen att satsa pä småindustrin så skulle det löna sig när det gäller hela verksamhetsfältet. Man kan väl lika gärna la risken att förlora en del pengar på småföretag som atl förlora pengar på Statsföretag som inle bär sig. För del andra skall inle siaten krångla till del för mycket för småföretagaren med rapportskyldigheter och uppbördsskyldigheler så att småföretagaren inte hinner ägna sig åt det han skall göra utan får sitta vid skrivbordet i stället föratt stå vid pressmaskinen eller svarven. Det tredje önskemålet för småindustrins del är att kommunikationerna bör ordnas så atl förelagaren kan fä hem sina råvaror och skicka i väg sina färdigprodukter. Till småindustrins förtjänster bör också räknas atl den ofta genom sin struktur ger betydligt bättre möjligheter atl skapa en god miljö för sina anställda.

Den andra förutsättningen för att näringslivet skall utvecklas gynnsamt och därmed ge högsla möjliga och lönsammast möjliga sysselsättning är all kapitaltillförseln kan bli tillfredsställande över huvud laget. Del vore intressant att vela vad regeringen länker om den framtida kapitalmarknaden i vårt land, om man nu över huvud laget har tänkt någonting alls. Det är att observera atl tillväxtlaklen under en femårsperiod i betydande utsträckning är given av den redan vid periodens början existerande kapitalstocken och utnyttjandet av denna. Därför är del sannerligen pä tiden all regeringen omedelbart tar itu med hur kapitalmarknaden på längre sikt skall ordnas i vårt land. Den lill synes nu ärligen

återkommande underbalanseringen av budgeten pä ca 12 miljarder, liksom tankarna om flera tiotals miljarder i investeringar på fortsättningen av Stålverk 80 och Statsföretag ger en bild av en allmän planlöshet i regeringens handlande på delta område.

I långtidsutredningen säges att Sverige med sin redan höga produktionskapacitet inte bör göra anspråk på andra länders kapitalbildning ulan snarare självt bidra lill atl underlätta denna för t. ex. de länder som håller på alt industrialiseras. Del borde således iakttas slor försiktighet med all låta utlandsupplåningen expandera som den gjort under de tvä senasle åren. Den dåligt planerade budgeten med stora underskott varje år, som innebär all vi lever i förskott, betyder ju ocksä atl staten lar i anspråk en slor del av kapitalmarknaden.

Självfallet får vi repliken från regeringsföreträdarna atl ni vill Ju un-derbalansera ännu mera, eflersom ni i molioner föreslagit ca 100 miljoner mera än regeringen gjort. Ja, vi har andra åsikter än regeringen pä vissa punkter om vad som är angelägel i vårt samhälle, men del grundläggande för hela budgetpolitiken ärju regeringens utspel, och del är där felplaneringen ligger.

Den slora tävlingen om vem som är bäst skulle man kunna kalla remissdebatten. Det uttrycket gör den skäl för också i dag. Regeringen gör sill slora utspel med nådiga luntan, vari man föreslår mänga goda och i synnerhet för väljarna behagliga saker. Den andra fasen är att riksdagsledamöterna avlämnar ett par lusen motioner, vari man söker bevisa atl regeringens förslag inle alls är så bra och alt de behöver förbättras åtskilligt. Den tredje fasen är när allt skall betalas. Så har del varil i många år och så förefaller det all bli också i fortsättningen.

Den tredje delen av detla är inle sä trevlig alt lala om och därför berörs den mesl då man vill avskräcka för någon annans förslag. Denna metod är myckel omtyckt av regeringen som därmed vill bevisa all del egentligen inte finns någonting att göra utöver vad regeringen föreslagit. Eflersom regeringen och ofta hela socialdemokratiska partiet anser sig ofelbara betecknas alla förslag som kostar pengar som överbud. Överbud kan man aldrig tala om ulan all ha en fasl punkt atl utgå ifrån. Är socialdemokratin så självgod alt den säger: "Vad vi föreslagit är exakt det riktiga?" Då kan man få fram ett överbud, annars blir del en åsikt om vad pengar skall användas till.

Atl det kan finnas åsikter om hur pengar skall användas och om de mesl angelägna behoven, det förefaller vara främmande för socialdemokratisk ideologi, eftersom man alltid silar mygg och sväljer kameler när del gäller budgeten. Alt regeringen är efter är föreslår underbalanseringar på 12 miljarder bekymrar inte en socialdemokrat så myckel, men om centern föreslär 100 miljoner till vissa uppgifter sä kan det vara nog för en socialdemokrat all älta i hela valrörelsen.

Finansministern och hans medhjälpare brukar inte roa sig med ulan med största allvar ägna sig åt alt räkna samman vad moiionsförslagen skulle kosta om de genomfördes. Därvid brukar man svepa in alla ut-

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

123

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

redningskrav också så atl man får en riktigt bra summa att skylla med eller kanske hellre avskräcka med. Eflersom nu de båda doktrinära partierna, socialdemokraterna och kommunisierna, i realiteten regerar tillsammans -regeringen måsleju alltid ha slöd av kommunisierna -borde man egentligen med den taktik som finansministern använder räkna samman en socialdemokralisk-kommunislisk budget. Del har vi nu inte gjorl, men logiken skulle föra fram lill delta.

Jag vill sluta mitt anförande, herr lalman, med att säga atl den ekonomiska politikens uppgift är atl söka förverkliga en rad centrala politiska målsättningar, såsom full sysselsättning, extern balans, ekonomisk tillväxt, rimlig prisstabilitet, en rättvis fördelning av produktionsresultatet mellan individer och regioner. För all dessa målsättningar skall kunna förverkligas krävs en fortgående anpassning av den ekonomiska politikens medel och deras inriktning lill de ständigt förändrade förutsättningarna. Med sin doktrinära inställning har varken socialdemokraterna eller kommunisterna några förutsättningar alt uppnå de mål jag nyss angivit.

124

Hen SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jagskall näsian be kammaren om ursäkt föratt jag råkade komma in och lyssna till förste vice talmannen dä han här talade om vad jag sagl tidigare i dag. Jag skall bara la upp frågan om de 400 000 nya sysselsättningstillfällena.

I mitt replikskifte med herr Antonsson lyckades jag åstadkomma alt han medgav att della är en målsättning, alltså någonting som inte är fixt och färdigt. Okay, det är elt sätt all se del. Men vad herr förste vice talmannen sade om de 400 000 nya arbetstillfällena var det värsta snömos jag någonsin har hört. Han sade: Vi gick ul med 100 000 nya sysselsättningstillfällen förra valet, och del gick ju bra. Nu tar vi 400 000, och kanske det också går bra. - Någon annan tanke fanns inte bakom detta.

Jag efterlyste besked om på vilket sätt centern skall skaffa fram dessa arbetstillfällen, varifrån man skall ta pengar osv.; jag ville ha litet substans i del hela. Ingel svar på detta gav herr Bengtson. Han viftade bara omkring med allmänna slagord.

Sedan sade herr Bengtson att socialdemokraterna skulle vara konservativa, därför att vi säger atl det inte finns lillräckligl med pengar. Jag har visat att de 270 000 sysselsättningstillfällen inom industrin som centern talar om kosiar 90 miljarder i investeringar. Utöver vad som nu satsas utlovar centern alltså 90 miljarder på fyra är. Jag har snällt frågat: Varifrån skall ni la de pengarna? Man kan inte trolla med verkligheten, herr Bengtson!

Jag konslaterar nu, lack vare herr Bengtson, att allt cenierns lal om 400 000 sysselsättningstillfällen bara är elt allmänl vispande. Man säger sig: Del är populärt alt tala om mänga nya jobb. Vi säger 400 000, rnen vi har inte den blekaste aning om hur vi skall bygga upp dem och varifrån

vi skall få pengarna.

Jag är gärna med om atl skapa 400 000 nya jobb. Men tala försl om hur de skall komma till, inom vilka branscher och på vilka områden, och varifrån ni skall ta investeringspengarna! Sedan skall jag gärna vara med om del. Det är del som fallas, herr Bengtson.

Herr förste vice talmannen BENGTSON (c) kort. genmäle:

Herr lalman! Jag behöver bara läsa upp några ord ur milt anförande, så kan herr Svanberg observera ordalydelsen. Jag citerar direkl ur manuskriptet: "1973 föreslog centern målet 100 000 nya Jobb som elappmål, och den målsättningen blev verklighet under är 1974." Delta har inte herr Svanberg bestridit. Sedan heter det: "Nu föreslär vi som målsättning 400 000 nya jobb lill i början av 1980-lalet." Därmed har jag bemött vad herr Svanberg sade. Han refererade någonting hell annal än vad jag sade. Delta står alltså skrivet i manuskriptet, som jag följde.

Herr Svanberg gör ett stort misstag också när han talarom investeringar och nya jobb. Han förutsätter atl vartenda jobb som kommer till fordrar en stor investering. Det skulle betyda all produktionskapaciteten var utnyttjad till 100 %. Tror någon all det är så? Med den maskinpark som redan finns är del naturligtvis i vissa fall möjligl att öka kapaciteten utan stora investeringar. Jag vill inte säga att det är till fyllest - det mäsle också göras avsevärda investeringar. Herr Svanberg har i andra sammanhang sagl all det är möjligt att göra slora investeringar.

Vad är vi dä oense om? Herr Svanberg sade också atl han gärna vill ha 400 000 nya jobb. Del är alldeles utmärkt, då är del bara all säga all centerns målsättning är riklig. För en målsättning är det. Herr Fälldin framhöll Ju tidigare i dag atl det inte är möjligl all säga all del blir exakt 400 000 nya jobb lill den 1 augusti del och del året. Var och en måste förstå att så kan man inte resonera. Men vi har ändå någon målsättning, medan ni inom socialdemokratin bara säger att "vi skall ha sä mänga nya jobb som möjligl" - samma diffusa deklaration som vi så ofta fär höra frän socialdemokratins sida. Man vill bara göra del bästa möjliga. Nägra målsättningar preciserar man inte.

Nej, herr Svanberg, del är alldeles klart vad vi har sagt och vad vi önskar. Vi vill ha en målsättning - herr Fälldin har sagt del, jag har sagl del. Det går inte att lolka in någonting annal i våra ultalanden. Del mål som vi har salt upp bör vi med alla medel försöka uppnå om vi skall kunna ge sysselsättning ål alla i värt land som önskar ha sysselsättning.

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

Hen SVANBERG (s) kon genmäle:

Herr talman! Jag skall inte försöka bemöta alll som herr Bengtson i Jönköping anförde - hans tankevärld pä detla område påminner mig starkt om vad någon en gång sade: "Det är som all titta ner i en ålakista i mörkret." Hans föreställningar far runt omkring, och han vet inte var han börjar och var han slutar. Men jag tror all han uttryckte vad han

125

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Allmänpolitisk deban

verkligen menade när han sade: "Del här är någonting som vi hos centern önskar." Okay, gä ul och säg: "Vi i centern hoppas och önskar all världen skall se ut så och så, men vi underlåter att precisera i varje detalj. Del finns ingenting som är fixt. Men vi tror och hoppas och vill sä gärna ha 400 000 nya jobb."

Om herr Bengtson menar att det är cenierns polilik berjag att få inslämma - jag tror ocksä att det är cenierns polilik i näringsfrågorna.

126

Herr förste vice lalmannen BENGTSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Centern för en realistisk polilik, och när vi säger att vi har målsättningen 400 000 nya jobb är del vår mening atl arbela för all uppnå del målet. Då är det tacknämligt om herr Svanberg och hans partivänner hjälper till.

Jag har ingen förhoppning om all socialdemokraterna någonsin skall erkänna att vi ger klara besked. Herr Palme och herr Svanberg anser alllid alt våra uttalanden är diffusa. Om vi från centern skulle säga att två plus tvä är fyra skulle socialdemokraterna säkert svara: "Del är alll elt litet diffust besked." Ungefär sådant är resonemanget ocksä i ekonomiska sammanhang.

Vi har, herr Svanberg, salt upp målel 400 000 nya Jobb, och del länker vi arbeta för. Det ärett besked som väljarna säkert kommeratt uppskatta i årels valrörelse, för del är åtminstone elt besked. Vilket parti som helst kan säga au "vi skall göra vårt bästa" men det är ett vagt besked.

På förslag av herr andre vice talmannen beslöl kammaren uppskjuta den fortsatta överläggningen till kl. 19.30.

§ 7 Anmäldes och bordlades Förslag

1975/76:13 Fullmäktiges i riksbanken förslag om disposition av riksbankens vinstmedel för år 1975

§ 8 Anmäldes och bordlades Molioner

1975/76:2167 av hen Ekinge m.fl. 1975/76:2168 av hen Komstedt

med anledning av proposilionen 1975/76:93 med förslag till lag om utjämning av taxorna för fjärrtransporter av gods med lastbil till och från Golland

§ 9 Anmälan av interpellationer

Anmäldes och bordlades följande interpellationer som ingivits till kammarkansliet

den 3 februari

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Anmälan av interpellationer

1975/76:103 av herr Granstedt (c) lill herr bosladsminislern om lokalisering av SJ- och posllerminaler lill Västerjärva:

SJ:s och postverkets planer alt förlägga terminalanläggningar lill Västerjärva inom Solna och Sundbybergs kommuner har visal sig vara förenade med betydande problem. Planerna har också mött etl betydande lokall och regionalt motstånd.

Nackdelarna med den föreslagna lokaliseringen kan i huvudsak beskrivas på följande sätt:

1. Lokaliseringen leder till elt nytt stort arbetsplatstillskott lill framför alll Solna kommun. Eflersom Solna redan är en av de absolul arbels-platsläiasle kommunerna i regionen, innebär delta all den sneda fördelningen av arbetsplatser inom Stockholmsregionen ytterligare markeras. Redan nu översliger antalet arbetsplatser i Solna med ca 50 "6 anlalel yrkesverksamma. Enligt folk- och bostadsräkningen 1970 pendlade dagligen närmare 27 000 förvärvsarbetande in till Solna. En lokalisering av terminalerna till Solna är ägnad alt förvärra den nu rådande situationen. Däremot skulle en lokalisering till någon av de många förortskommuner som har ell kraftigt underskott pä arbetsplatser verksamt bidra till en bällre balans på den regionala arbetsmarknaden.

2. Den stora mängden arbetsplatser i Solna och kommunens läge ulan-för Stockholms norra utfarter leder till en mycket hög irafikbelaslning. En lokalisering av terminalerna till Solna skulle ytterligare förvärra del problemet dels genom en ökad inpendling, dels genom den godstrafik som terminalerna alstrar. Yllerligare belastning på vägnätet, eller behov av utbyggt vägnät, samt buller- och luftföroreningar kan förväntas bli följden.

3. Den föreslagna lokaliseringen av terminalerna skulle försvära Solnabornas möjligheler atl nä grönområdena vid Igelbäcken.

4. Området i Västerjärva bedöms som del område i kommunen som ur miljösynpunkt är bäst lämpat för bostadsbebyggelse. Solna kommun upplever f n. en vikande befolkningsutveckling bl. a. beroende på brist på områden disponibla för bebyggelse, inle minst pä grund av de växande områden som las i anspråk för arbetsplatser och för trafikapparaten. Det bedöms därför som myckel angeläget att la lill vara de begränsade möjligheter som finns till ny bostadsbebyggelse inom frän miljösynpunkt acceptabla områden.

De här angivna problemen har föranlett Solna kommun att under fullsländig politisk enighel påyrka en omprövning av förslaget att förlägga

127

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Anmälan av interpellationer

128

SJ- och posllerminalerna till Västerjärva.

Stockholms läns landstings regionplanekonior har anfört starka betänkligheter mot all förlägga terminalerna till Västerjärva och förordat alt området i stället används för bostadsbebyggelse. Regionplanenämnden har vid sammanträde den 12 december 1975 i protokollet understrukit de invändningar som kontoret anfört mol lokaliseringen.

Frågan har kommil att ytterligare tillspetsas genom att Solna kommun på förfrågan från de berörda verken meddelat all den inte igångsatt detaljplanläggning av området och inte heller upprättat någon tidsplan för genomförandet av elt sådanl arbele. SJ och postverket har i skrivelse den 22 januari 1976 anmält detta förhållande till regeringen för åtgärd.

Regeringens möjlighet att genomdriva en planering av området mot kommunens vilja bygger på 27 S byggnadslagen. Enligt denna kan regeringen förelägga kommunfullmäktige atl upprätta en stadsplan, om det för "kommuns ändamålsenliga ulveckling eller till främjande av betydande allmänt intresse" befinnes nödvändigt men kommunen underlåter alt "vidta härför erforderliga åtgärder". Om kommunfullmäktige inte efterkommer föreläggandel kan regeringen själv på kommunens bekostnad upprätta och fastställa stadsplan. Denna möjlighet för regeringen atl förbigå del kommunala planmonopolet har enligt uppgift ännu inte, under de 45 år paragrafen varil i kraft, ulnyitjals.

Om regeringen den här gången avser att tillämpa 27 § BL går del självfallet inte all åberopa "kommuns ändamålsenliga ulveckling". Den föreslagna lokaliseringen skulle tvärtom motverka en ändamålsenlig ulveckling för Solna kommun. Rent formellt går det kanske alt hävda all det är fråga om främjande av betydande allmänt intresse. Men i så fall borde del vara nödvändigt au visa alt det inte finns någon annan rimlig lösning pä SJ:s och poslens lerminalproblem än den föreslagna. Del förefaller dock ganska otänkbart alt ingen annan lösning skulle stå lill buds, även om en förläggning till Väslenärva myckel väl kan vara den fördelaktigaste placeringen från de berörda verkens synpunkl.

Den uppkomna situationen har rest en fråga av myckel långtgående principiellt inlresse. Den gäller i vilken ulslräckning siaten kan och bör sätta sig över klart uttalade kommunala och regionala önskemål vid lokaliseringen av anläggningar av olika slag.

Med hänvisning lill vad som här anförts hemställer jag om kammarens tillstånd alt få slälla följande frågor till herr bosladsminislern;

1. Vilken hänsyn anser stalsrådel alt regeringen bör ta lill kommuners
och landstings uppfattningar när del gäller lokalisering av statliga an
läggningar?

2. Har regeringen fattat definitivt beslul angående den föreslagna lokaliseringen av SJ- och posllerminalerna till Västerjärva?

3. Är regeringen beredd atl vid behov tillgripa 27 i; BL för att mot kommunens vilja genomdriva den föreslagna lokaliseringen av terminalerna?

den 4 februari

Nr 59

1975/76:104 av herr Glimnér (c) till herr bostadsministern om administrationen av de kommunala bostadstilläggen:

Kommunerna lämnar varje år in ansökningar till länsbostadsnämnderna om statsbidrag lill kommunala bostadstillägg för barnfamiljer samt ensamslående och makar med låga inkomsler. Statsbidraget utbetalas därefter av bostadsstyrelsen.

För att konlrollera riktigheten i utbetalade statsbidrag genomför länsbostadsnämnderna årligen stickprovsvisa granskningar av kommunernas ansökningar. Resultaten av dessa granskningar delges därefter berörda kommuner, som har atl rätta till eventuella felaktigheter.

Någon rapportering av granskningsresullaien lill bostadsstyrelsen sker inte. Detta"betyder att någon samlad bild av resultaten av de genomförda granskningarna inte finns atl tillgå. Enligl uppgift är det för närvarande inte aktuellt atl söka få en sådan total redovisning av granskningsverk-samhelen. Den främsta orsaken härtill torde vara det pressade arbetsläge som bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna befinner sig i.

Länsbostadsnämnden i Östergötland är f n. ensam om all sammanställa resultaten av granskningarna. Av denna statistik framgår alt de för myckel utbetalda bidragen uppgår till nära nog lika stora belopp som efter granskningen tillförts bidragstagarna.

De felaktigt utbetalda beloppen och de ytterligare utbetalningar som fått göras balanserar i stort sett varandra.

Anlalel erinringar uppgår under några år till mellan 5 och 10 96 av de ärenden som granskats. Om den tendensen skulle stå sig i en granskning av ett större antal ärenden som täcker fler län är situationen otillfredsställande.

Kriiik har vid olika tillfällen riktats mot administrationen av de kommunala bostadstilläggen såsom varande alltför invecklad och byråkratisk. Ansökningsblanketterna kan för den enskilde medborgaren te sig svår-faitliga, vilket kan medföra alt man lämnar bristfälliga uppgifter.

Enligl min mening ärdet angelägel atl någon form av samlande statistik kommer till stånd över länsbostadsnämndernas granskningsverksamhet.

Det borde även företas en undersökning som klargör om etl alltför krångligt ansökningsförfarande och krångliga blanketter är orsaken lill att många ärenden föranleder erinringar.

Med hänvisning lill vad som ovan anförts hemställer jag om kammarens tillstånd atl till bosladsminislern få ställa följande frågor:

Ämnar statsrådet vidtaga åtgärder för att

1. få lill stånd en sammanfattande statistik över länsbostadsnämndernas granskningar av kommunernas ansökningar om statsbidrag till utgifterna för de kommunala bostadstilläggen?

2. förenkla ansökningsförfarande och blanketter för de kommunala bostadstilläggen?

Onsdagen den 4 februari 1976

Anmälan av interpellationer

129

9 Riksdagens protokoll 1975/76:59-60

Nr 59

Onsdagen den 4 februari 1976

Meddelande om frågor

§ 10 Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts den 4 februari

1975/76:211 av herr Torwald (c) till herr finansministern om tidigare tillgäng lill riksskatteverkets deklarationsblanketter m. m.:

Skattemyndigheterna ställer hårda krav på deklaranter när det gäller såväl tidsmarginaler som korrekthet i fråga om sakuppgifter. För alt deklaranten skall kunna uppfylla dessa krav är del då angeläget att han i god tid får tillgång till de blanketter och anvisningar som erfordras vid deklarationens upprättande. Skattemyndigheterna har i år markant brustit i dessa avseenden. Som exempel kan nämnas atl riksskatteverkets Anvisningar angående avdrag för värdeminskning belräffande jordbruksbyggnader (RSV 3215) icke fanns tillgängliga hos Göteborgs fögderi så sent som måndagen den 2 februari 1976, enligt uppgift beroende på försenad leverans från RSV.

Vilka åtgärder avser finansministern vidta för att deklaranterna kommande år skall få tillgäng lill samtliga blanketter och anvisningar senast den 15 Januari?

1975/76:212 av herr Måbrink (vpk) till fru statsrådet Sigurdsen om Sveriges medlemskap i Världsbanken:

Hur långt kan Världsbanken gå i fråga om stöd lill reaktionära regimer i sin lånegivning innan Sverige begär sitt utträde?

130

1975/76:213 av herr Dahlgren (c) till herr kommunikationsministern om ökat bidrag till drift av icke lönsamma järnvägslinjer:

Kommunikationsministern förutskickar i årets budgetproposition att nedläggningsprövning skall företas beträffande åtta bandelar. Jag ifrågasätter del berättigade i detta. Elt krav måste åtminstone vara alt berörda kommuner och länsstyrelser delar uppfattningen - som föredragande ger uttryck åt - att nedläggningen "inte innebär några olägenheter från trafikförsörjningssynpunkt" och att "den alternativa trafikuppläggningen innebär en klar samhällsekonomisk vinst".

Styrelsen för statens järnvägar har sedermera inkommit till regeringen med begäran om nedläggning av ytterligare 27 bandelar. Också dessa måste enligl min mening bibehållas, om berörda lokala och regionala myndigheter anser atl de behövs i trafikförsörjningen.

Anslaget Ersättning till statens järnvägar för drift av icke lönsamma järnvägslinjer m. m. får naluriigtvis avpassas så att etl bibehållande blir möjligt. Även om åtgärder bör kunna vidtas för alt öka resandefrekvensen

och därigenom biljetlinkomsterna, mäste man räkna med en fortsatt höj- Nr 59

ning av statens bidrag via nyssnämnda anslag. För nästa budgetår föreslås Onsdapen den

600 milj. kr. Del kan finnas anledning erinra om alt detta bidrag är 4 februari 1976

lägre än det underskott AB Slorslockholms Lokaltrafik har i sin budget __

och som betalas av Stockholms läns landsling. Meddelande om

Med hänvisning till det anförda vill jag fråga herr kommunikations- frågor ministern:

Är statsrådet beredd att verka för en höjning under kommande budgetär av bidraget till drift av icke lönsamma järnvägslinjer så att de nu föreslagna nedläggningarna kan undvikas?

1975/76:214 av fru La/i;z (vpk) till herr utbildningsministern om nedtoning av våldet i massmedia:

Den senasle tidens våldshandlingar har av alll atl döma lill stor del sill ursprung i dels att vapen vid olika förråd förvaras på ell otillfredsställande sätt, dels alt kanske alltför slor generositet tillämpas vid beviljande av vapenlicenser. En betydande orsak måste emellertid också vara det sätt på vilket våldet sensationsmässigt behandlas i massmedia - tidningar, radio och T'V - liksom i massproducerade filmer och böcker. Där förekommer i stor utsträckning inslag av människoförakt, förhärligande av våld och ren spekulalion i det intresse som våld trots allt väcker. Detla sätt all presentera våldet kan ge impulser till ytteriigare våldshandlingar.

Vilka slutsatser kan dras av det inträffade och vilka initiativ kan tas för atl få en nedtoning av våldet i massmedia?

§11 Kammaren åtskildes kl. 17.59.

In fldem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemen