Riksdagens protokoll 1975/76:32 Tisdagen den 2 december

ProtokollRiksdagens protokoll 1975/76:32

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1975/76:32

Tisdagen den 2 december

Kl.  13.00

§ 1 Justerades protokollet för den 21  november.

§ 2 Föredrogs men bordlades åter konstiiutionsutskottets betänkanden 1975/76:26 och 28 flnansutskotlels betänkanden 1975/76:11 och 12 skatteutskollets betänkande 1975/76:16 uirikesulskotieis betänkande 1975/76:2 försvarsutskottets belänkande 1975/76:13 kuliurulskolteis betänkanden  1975/76:13,  18 och  19 trafikutskottets betänkanden 1975/76:7-9 jordbruksutskottets betänkanden  1975/76:11 och  15-17 näringsutskoliets betänkanden 1975/76:4 och 8-12 inrikesutskottets betänkanden 1975/76:17-21 civilutskollets betänkanden 1975/76:1 och 2

§ 3 Föredrogs och bifölls interpellationsframställningen  1975/76:71.

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

Översyn av pressens distributionsformer

§ 4 Översyn av pressens distributionsformer

Föredrogs konstitutionsutskottets belänkande 1975/76:23 med anledning av motion om översyn av pressens distributionsformer.

Herr ALSÉN (s):

Herr talman! Det finns ingen anledning att upptaga riksdagens lid i stor utsträckning med det här ärendet. Jag konstaterar med tillfredsställelse att etl enigt utskott i betydande grad tillgodosett motionärernas yrkande. Konstitutionsutskottets betänkande nr 23 innebär en värdefull uppsummering av situationen vad avser den icke abonnerade pressens distribution m. m. och i övrigt pressdistributionens roll från kulturpolitisk synpunkt.

Utskottet konstaterar också att de frågor som behandlats i motionen är av väsentlig betydelse. Man pekar på vikten av en allsidig och omfattande information till medborgarna om olika problem och åsiktsriktningar i samhället. I utskottsbetänkandet framhålls också vikten av att medborgarna har tillgång till den information och debatt som förmedlas av tidningar och tidskrifter.

1 motionen behandlades helt naturligt Pressbyråns roll som distributör av tryckta media i vårt land. Utskollel har också - lika naturligt - givit Pressbyrån möjlighet till yttrande över motionen. På många punkter fram-

Nr 32                 för företaget kritiska synpunkter på det i motionen anförda. Jag skall

Tisdagen den      '' '"' ' "PP någon polemik i anledning av yttrandet i fråga. Men,

2 december 1975       " talman, det känns angeläget för mig att påpeka följande. Sedan mo-

---------------    tionen väcktes har Svenska Pressbyrån utvecklat stor aktivitet på olika

Avskaffande av ' områden. I vissa stycken är åtgärder vidtagna i motionens anda, vilket
odemokratiska och Jag noterar med positiva förtecken. Allmänt sett får man väl ändå anse
auktoritära inslag i såväl Pressbyråns som Pressens samarbetsnämnds yttrande vara paris-
värnpliktsutbild- inlagor och NO gör sin bedömning utifrån strikt Juridiska synpunkter.
ningen               Det är således, som jag ser del, inte så anmärkningsvärt att dessa re-

missinstanser inte funnit skäl alt biträda motionen i någon del. Den fjärde remissinstansen - Sveriges författarförbund - har däremot i allt väsenlligl biträtt motionens yrkande om en översyn av pressens distributionsformer.

Enär ulskoltel synes ha beaktat motionens plädering och Författarförbundels yttrande över densamma ber jag all få yrka bifall lill utskottets föreliggande yrkande.

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottels hemställan bifölls.

§ 5 Föredrogs

Försvarsutskottets betänkanden

1975/76:9 med anledning av motion om förstärkt lekmannainfiytande vid de militära förbanden

1975/76:10 med anledning av motion om värnpliktsuibildningens meritvärde

1975/76:11 med anledning av motion om omställningsproblem i samband med värnpliktstjänstgöring

Kammaren biföll vad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

§ 6 Avskaffande  av  odemokratiska  och  auktoritära  inslag  i värnpliktsutbildningen

Föredrogs försvarsutskotlels betänkande 1975/76:12 med anledning av motion om avskaffande av odemokratiska och auktoritära inslag i värnpliktsutbildningen, m.m., såvitt gäller yrkandet om en utredning i ämnet.

I detta betänkande behandlades motionen 1975:1181 av herr Måbrink m. fl. (vpk), vari i yrkande I hemställts atl riksdagen beslutade anhålla alt regeringen tillsatte en utredning som skyndsamt framlade förslag, som innebar genomgripande förändringar av de värnpliktigas förhållanden med syfte att avskaffa de odemokratiska och auktoritära inslagen i värnpliktsulbildningen.

Tisdagen den 2 december 1975

Avskaffande av odemokratiska och auktoritära inslag i värnpliktsutbildningen

Utskottet hemställde att riksdagen skulle avslå motionen 1975:1181,     Nr 32 yrkande I.

Hen MÅBRINK (vpk):

Herr talman! I motionen 1181 av mig själv, Gunvor Ryding m.fl. begär vi en utredning som skyndsamt framlägger förslag till genomgripande förändringar av de värnpliktigas förhållanden för att avskaffa de odemokratiska och auktoritära inslagen i värnpliktsutbildningen.

Försvarsutskottet hänvisar till alt del sedan den 18 april 1972 pågår försöksversamhet med fördjupad företagsdemokrati vid etl begränsat antal myndigheter. Sedan den 23 maj 1975 gäller försöksverksamheten vid alla förband och skolor inom krigsmaklen. Detta är nalurliglvis en mycket begränsad försöksverksamhet. Det handlar om representation för de värnpliktiga i kompaninämnder, förbandsnämnder och i garnisons sam-arbetsnämnd.

En positiv förändring är alt kompaniassislenterna nu väljs av de värnpliktiga utan inblandning av kompanichef

Något som saknas i de värnpliktigas deltagande i olika nämnder och som skulle kunna vara ett värdefullt kompletterande inslag i dessa är befälsfria timmar, exempelvis en timme per vecka där de värnpliktiga och deras representanter i de olika nämnderna kan diskutera olika frågor som skall bli föremål för behandling i nämnderna.

Men vår motion tar upp andra viktiga demokratiska krav som, om de genomfördes, skulle göra del möjligt för de värnpliktiga att hävda sina rättigheter. Jag skall kort kommentera dessa.

Det militära rättsväsendet anser vi bör avskaffas och överföras lill civildomstol. När det gäller s. k. bagalellförseelser anser vi dock att bestraffningarna helt bör avskaffas. Vår motivering är atl del militära rättsväsendet lämnar stort utrymme för godtycklighet.

Del förekommer såvitt jag kan förstå två former av bestraffning. Den första är tillrättavisning vid s. k. bagatellförseelser, något som kan innebära högst sju dagars kompaniförbud. Och vad kan man här dömas för? Ja, det kan gälla sådant som atl den värnpliktige har oborstade skor, atl knapp saknas på uniformen, att man glömt att låsa logementsskåpel osv. Det finns många exempel på hur denna strafform genomgående präglas av godtycke. För samma förseelse har exempelvis en värnpliktig erhållit kompaniförbud, en annan värnpliktig varning medan en tredje inte fått något straff

Avgörandet ligger alltså hos officerarna. Med tanke på deras reaktionära värderingar och i många fall fullständiga avsaknad av känsla för demokratiska spelregler blir resultatet godtycklighet som bygger på odemokratiska grunder. Denna strafform bör därför helt avskaffas.

Det finns militärer och politiker som hävdar att denna godtycklighet i straffutmätning är till för alt upprätthålla god militär disciplin. En sådan uppfattning är nalurliglvis oerhört primitiv och har ingenting med verkligheten att göra.

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

Avskaffande av odemokratiska och aukioritära inslag i värnpliktsutbildningen

Den andra slraffmetoden är disciplinstraff som kan resultera i från åtta till fjorton dagars kompaniförbud. Förseelsen är här i regel undanhållande, alltså att den värnpliktige kommer för sent. Vi anser alt sådana förseelser skall handläggas av civildomstol. Ur rätissynpunki är del otillfredsställande alt militären skall vara både anklagande, utredande och dömande part.

När del gäller frågan om skyddsombuden för de värnpliktiga med rätt för dessa all avbryta farliga moment i utbildningen påstår försvarsulskollet att de försök som ÖB startade den 1 november 1974 till stor del motsvarar motionärernas krav. Vi delar inte den uppfattningen. De skyddsassistenter som i dag finns saknar praktiskt tagel alla befogenheter att avbryta livsfarliga övningsmomenl. De saknar också i regel utbildning, och de saknar rösträtt i de instanser som handlägger arbeiarskyddsfrågor.

Låt mig nämna exemplet från skjulfällel i Skillingaryd, där en omfattande brand ägde rum den II augusti i år. Värnpliktiga från A 6 i Jönköping kallades lill platsen för släckningsarbete utan alt informeras om att ell stort antal blindgångare låg utspridda inom brandområdet. Under natten exploderade ett 60-tal sådana blindgångare. Dagen efter kom nya värnpliktiga från A 6. Dessa informerades inte heller om risken.

Det hör till saken atl befäl från A 1 som befann sig på platsen låtit förstå att de skulle vägra att kommendera sina värnpliktiga till släckningsarbetet på grund av den livsfara som var förknippad med detta släckningsarbete. Detta exempel bland många andra visar nödvändigheten av atl de värnpliktiga får utse skyddsombud med befogenheter att avbryta farliga moment, samt att skyddsombuden ges en kontinuerlig ulbildning i berörda frågor.

Till sist, herr talman, vill jag beröra rätlen för de värnpliktiga till mötesfrihet, organisationsfrihei, yttrandefrihet och rätt au sprida skrifter.

Utskottet skriver atl några generella begränsningar inte finns och alt rätlen att sprida skrifter är grundlagsskyddad. Detta är naturligtvis riktigt. Men det militära befälet och ÖB använder olika metoder för alt försvåra för de värnpliktiga all utöva sina demokratiska fri- och rättigheter under värnpliktsutbildningen,

ÖB:s direktiv om att möten i första hand skall hållas utanför kaserngrindarna är ett exempel på begränsningar av mötes- och yttrandefriheten. Spridning av tryckta skrifter tilläts i regel enbart på sådana platser där värnpliktiga vistas i mindre utsträckning.

Rätt för politiska organisationer att anordna möten ges endast om organisationen  i fråga har någon representant bland de värnpliktiga.

Del är av stor vikt att de värnpliktigas förhållanden blir sådana att det blir möjligt för dem att hävda sina demokratiska fri- och rättigheter under värnpliktstiden. Detta måsle åstadkommas genom en lag som klart uttrycker dessa rättigheter. Det skall inte vara olika diffusa bestämmelser, där tolkning och beslut om åtgärder skall överlåtas till officerskåren. Detta är också viktigt därför att krigsmakten i stor utsträckning har en officerskår med reaktionär uppfattning som är direkt företrädare för en bor-

gerlig och konservativ syn på samhällsproblemen. Detta gäller också deras internationella värderingar. Självfallet slår de borgerliga vakt om sina privilegier och är naturligtvis rädda för att andra värderingar skall få göra sig gällande inom krigsmakten. Men delta borde ju inte socialdemokraterna ansluta sig till. Jag yrkar bifall lill motionen 1181.

Herr BRÄNNSTRÖM (s):

Herr talman! Jag konstaterar med tillfredsställelse att herr Måbrink i förhållande lill skrivningen i motionen ändock har modifierat sitt sätt att behandla den här frågan. Del visar väl också all arbetsinsatser som är gjorda för alt förbättra de värnpliktigas villkor börjar nå även utanför de grupper som direkt är berörda.

Jag finner del tillfredsställande atl vi har fått en försöksverksamhet som klart ökar möjligheterna för de värnpliktiga att påverka sin egen situation. Från den utgångspunkten är det väl rimligt att den fördjupade försöksverksamheten, som ju - det har så rikligt konstaterats av herr Måbrink - har pågått väldigt kon tid, får fortlöpa ytterligare en lid innan man fiiller en definitiv dom i fråga om hur pass framgångsrik eller icke den har varit. Försl och främst bör vi ändå slå fast värdet av atl de värnpliktiga själva nu får alll siörre möjlighet att förbättra sina villkor. Den förändringen är att hälsa med tillfredsställelse.

Det är några speciella frågor som herr Måbrink lar upp med ulgångspunkl i händelser som har inträffat. Han går alltså in i en direkt sakfråga och för en argumentation på grundval av de faktiska förhållandena. Jag skall inte ge mig in på någon bedömning i det enskilda fallet ulan vill mera principiellt försöka argumentera för de synpunkter som utskottet har lagt fast i sitt betänkande.

Vi är väl helt överens om att förändringen när del gäller val av kompaniassistenter är ett riktigt steg på vägen mot en ökad demokrati. Man har alltså avskaffat bindningen till vad kompanichefen tycker eller inte lycker vid valiillfället, och del är naturiigtvis helt rimligt att kompa-niassistenien utses av den grupp han skall företräda. Så är alltså fallet numera.

Svårigheterna kan däremot vara något siörre när man för resonemanget om skyddsombuden. Här blir det fråga om en avvägning mellan kravet på effektivitet och realism i utbildningen och de synpunkter som skyddsombudet kan företräda. Där kan vi kanske säga all vi på samma sätl som i myckel annat värnpliktsarbeie är på väg alt genom vunna erfarenheter skapa ett bättre underlag för verksamheten. I sak är vi nog helt överens om att det är nödvändigt att komma fram till reella möjligheter för skyddsombudet att påverka handläggningen av de här frågorna.

Så till frågan om straff eller icke straff i olika sammanhang. Del är väl en allmän uppfattning atl småförseelser inte borde behöva leda lill någon bestraffning alls, och det är också en praxis som alltmer växer

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

Avskaffande av odemokratiska och auktoritära inslag i värnplikisutbild-ningen

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

Avskaffande av odemokratiska och auktoritära inslag i värnpliktsutbitd-ningen

fram. Emellertid är vi medvetna om all vi här har all göra med individuella bedömningar, vilket alllid innebär en svårighet, eftersom naturligtvis olika värderingar, godtycke eller annat i viss mån kan forma det straff som mäts ut vid tillfället. Även här vågar jag dock påstå alt de demokratiska värderingarna har fäll en alll starkare fästpunkt och atl situationen håller på atl bli acceptabel ur de värnpliktigas synpunkt. Lål oss alltså konstatera au här pågår en verksamhei som är på väg åt rätt håll.

■ Vad till sist beträffar möjlighet atl bedriva politisk eller annan aktivitet inom förbandet är det riktigt atl här finns vissa villkor fastlagda i lag, som emellertid sedan har begränsats när del gäller utövandet. Själv har jag den principiella uppfattningen att den här friheten bör komma till fullt uttryck. Det är alltså angeläget att försöka finna vägar som gör det möjligt för de värnpliktiga all i olika sammanhang bedriva sådan verksamhei på samma sätt som vi ute i del civila livet anser oss ha rätt till och också bereds möjlighet lill detta.

Herr lalman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Hen MÅBRINK (vpk):

Herr lalman! Jag vill bara understryka nödvändigheten av förändringar i ell par avseenden, I fråga om det straff som utmäts för bagatell förseelser är tydligen herr Brännström och jag överens om atl man bör åstadkomma någonting. Det mest radikala som man kan göra är väl atl snarast avskaffa denna strafform. Både herr Brännström och jag-och även de värnpliktiga - är överens om atl hela den här sirafformen präglas av godtycklighet och att det är en väldig variation i straffuimälningen. Alt bli utsatt för denna godtycklighet kan Ju inte - om jag nu skall använda del gängse resonemanget - befrämja en positiv inställning till krigsmakten från de värnpliktigas sida. Del kan inte vara svårt på något sätt alt ta bort den godtyckligheten. Ja, om man skall ta hänsyn lill officerskåren, skall man nalurliglvis inte ta bort den, för officerskåren har ju uppfattningen att del har betydelse för disciplinen att man har kvar den här orättvisa straffformen.

Den andra frågan som jag lycker är väldigt väsentlig gäller skyddsombuden. Jag tog ett exempel som ju ändå visar att man måste vidta kraftåigärder för att omöjliggöra sådana situationer som uppstod i Skillingaryd. Nu hände ju ingen olycka, men det hade lätt kunnat hända en olycka med kanske dödsfall som följd. Övningarna och den utbildning som bedrivs kan Ju inte äventyras om man vidtar åtgärder på detta område.

I fråga om mötesfriheten är herr Brännström och jag överens om alt del har skelt en begränsning, trots all en sådan inte borde ske. Då tycker jag alt man bör ta officerarna i örat. Om de inte rättar sig efter de bestämmelser som nu finns, får man ställa officerarna lill ansvar för att de bryter mot dessa bestämmelser som regering och riksdag har beslutat.

Del går ju mycket lätt all rätta till delta och verkligen la itu med officerarnas knep att begränsa yttrandefriheten osv.

Hen BRÄNNSTRÖM (s):

Herr lalman! Jag lycker nog alt herr Måbrink drar något förhastade slutsatser av mitt resonemang, även om vi i en del avsnitt slår myckel nära varandra.

Vad gäller demokralifrågorna är del ju ändock så att de värnpliktiga har avgjort större möjligheter all påverka den miljö som inte sammanhänger direkt med ulbildning och övningar. Men det måste väl ändå konstateras alt man i vissa fall förmodligen skulle avgjort försvåra möjligheterna atl realistiskt bedriva övningar och nå del mål som utbildningen syftar lill, om man skulle låta alltför myckel underställas prövning i den riktning som herr Måbrink eftersträvar. Jag tror alt vi får lov all se litet realistiskt på vad del är fråga om. Det är en utbildning som är tillkommen på grund av en plikt och inte en uppgift, tillkommen under andra villkor.

I fråga om skyddsarbetet vill jag säga att i fallet Skillingaryd, som Jag inte känner lill, får jag den uppfattningen, när jag hör fallet redovisas av herr Måbrink, att del naturligtvis var tursaml att ingenting inträffade. Men del bör tilläggas i sammanhanget att skulle man ha gjort en bedömning utifrån de säkerhetsrisker som tydligen fanns, så skulle kanske ingen alls ha gått in i detta område under den aktuella branden. Jag frågar mig då: Vad hade del lett lill?

Del är självklart atl det är värdefullt att alla får vetskap om de faktiska förhållandena och de risker man utsätter sig för.

När del gäller möjligheterna till mötesfrihet, information, diskussioner och propaganda har jag ultryckt vad jag tycker. I sak är det närmast fråga om alt komma lill en praktisk lösning. Jag tror också alt man kan konslatera att de riktlinjer som är givna av departementschefen leder fram till vad de värnpliktiga eftersträvar. Det får då bli elt praktiskt handlande som lämnar de vägarna framkomliga.

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

Avskaffande av odemokratiska och auktoritära inslag i värnpliktsi it bildningen

Hen MÅBRINK (vpk):

Herr talman! När det gäller Skillingaryd säger herr Brännström att om man inte hade tvingat in de här värnpliktiga i släckningsarbetet hade inget släckningsarbete kunnat utföras. Så är det naturligtvis inte, herr Brännström.

Herr Brännström menar atl man kan utsätta de värnpliktiga för denna livsfara, för någon måsle släcka. Nu finns del Ju, såvitt Jag förslår, inom den civila brandkåren personal som är utbildad på atl arbeta med släckningsarbete även under sådana här förhållanden, och det rikliga hade ju varit all man antingen informerat de värnpliktiga på ett ordentligt satt om hur de skulle arbeta med släckningsarbetet eller också anlitat civil brandkår.

Nr 32                   Hen BRÄNNSTRÖM (s):

Tisdagen den         '' talman! Nu drar herr Måbrink slutsatser som han inte bör dra,

2 december 1975       "" ' er att man här skulle ha gjon en annan bedömning.

---------------        Elt faktum är att om del brinner på ett skjutfäit är riskerna desamma.

Avskaffande av   oavsett vilken typ av personal man sänder in i området, om personalen

odemokratiska och inte har specialutbildning för just dessa förhållanden. Och jag tvivlar
auktoritära inslag i på au den civila brandkåren har nämnvärt bättre utbildning än den per-
värnpliktsutbild-  sonal som användes i detta sammanhang.

ningen                  Det viktiga är alltså all man tillgodoser de krav på säkerhet och in-

formation som är möjliga all tillgodose och att man utifrån det handlar med hänsyn till skyldigheten att möta de risker som sådant här arbete för med sig.

Överläggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels motionen nr 1181 av herr Måbrink m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Måbrink begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposition:

Den som vill atl kammaren bifaller försvarsutskotlels hemställan i betänkandet nr 12 röstar ja, den det ej vill röstar nej. Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 1181 i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för Ja-propositionen. Då herr Måbrink begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 299 Nej -    16

4; 7 Föredrogs

Lagutskottets betänkanden

1975/76:1 med anledning av propositionen 1975/76:21 med förslag till

lag om ändring i jordabalken 1975/76:2 med anledning av propositionen 1975/76:28 med förslag till

lag om uppgiflsskyldighel rörande mottagande av olja

Kammaren biföll vad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

§ 8 Rätt för offentligt anställd läkare med privatpraktik att ansluta sig till sjukförsäkringen

Föredrogs socialförsäkringsutskottets belänkande 1975/76:14 med anledning av motion om rätt för offentligt anställd läkare med privatpraktik atl ansluta sig till sjukförsäkringen.

I detta betänkande behandlades motionerna

1975:109 av herr Kariehagen m. fl. (c), vari hemställts att riksdagen uttalade alt offentligt anställd läkare, som önskade bedriva läkarverksamhet på tid utöver ordinarie arbetstid skulle tillerkännas samma rätt att bli uppförd på förteckning hos allmän försäkringskassa som övriga privatpraktiserande läkare,

1975:337 av herr Bohman m. fl. (m), vari i yrkande 8 hemställts att riksdagen uttalade all offenlliganställd läkare som önskade bedriva privatpraktik på sin fritid skulle tillerkännas samma rätt att ansluta sig till den allmänna försäkringen som den som tillkom icke offentliganställd privatpraktiker, och

1975:1808 av herr Helén m. fl., vari hemställts all riksdagen uttalade att reglerna beträffande ersättningen för privatläkarvård ändrades så, all den sjukvårdsresurs som de s. k. fritidspraklikerna representerade kunde tas till vara.

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

Rätt lör offentligt anställd läkare med privatpraktik atl ansluta sig lill sjukförsäkringen

Ulskoltel hemställde

att riksdagen skulle avslå motionerna 1975:109, 1975:337, yrkande 8, och  1975:1808.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Carlsson i Vikmanshytlan (c). Hylländer (fp), Andersson i Nybro (c) och Andersson i Edsbro (c) vilka ansett atl utskottet bort hemställa

atl riksdagen med bifall lill motionerna 1975:109 och 1975:1808 och med anledning av motionen 1975:337, yrkande 8, uttalade all offentligt anställd läkare som den 1 januari 1975 sedan minst ett år regelmässigt bedrivit privatpraktik vid sidan av sin tjänst skulle ha rätt all för år 1976 bli uppförd på förteckning hos allmän försäkringskassa.

2. av herrar Ringaby (m) och Fridolfsson (m) vilka ansett att ulskoltel bort hemställa

atl riksdagen med bifall till motionen 1975:337, yrkande 8, och med anledning av motionerna 1975:109 och 1975:1808 uttalade att offentligt anställd läkare som önskade bedriva privatpraktik på sin fritid skulle tillerkännas samma rätt atl ansluta sig till den allmänna försäkringen som icke offentligt anställd privatpraktiker.

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

Rätt för offentligt anställd läkare med privatpraktik att ansluta sig till sjukförsäkringen

12

Herr CARLSSON i Vikmanshytlan (c):

Herr talman! Socialförsäkringsutskottets förevarande belänkande avser frågan om rätt för offentligt anställd läkare med privatpraktik atl ansluta sig lill sjukförsäkringen. Den rubriken kan te sig något egendomlig. Verkligheten är dock den alt patienterna hos vissa läkare inte erhåller ersättning från sjukförsäkringen för kostnaderna för sin läkarvård. Detta kan verka märkligt, men det förhåller sig ändå på det sättet.

Principen är ju den, när det gäller läkarvård och sjukvård, all man vill söka ge alla medborgare rätt till den vård som med hänsyn lill patientens allmäntillstånd är erforderiig. Inom ramen för vårt sjukförsäkringssystem vill man också undanröja de ekonomiska hinder som finns. Genom centrala beslut har fastställts vad patienterna har atl betala för såväl öppen som sluten sjukvård.

Del primära och centrala är och måste vara patienten och hans vårdbehov, atl han erhåller erforderiig vård lill den av statsmakterna fastställda laxebindningen. Ekonomin får helt enkelt inte vara avgörande för patientens möjligheter lill läkarvård. Det aren princip som är godtagen inom vårl socialförsäkringssystem och som jag här starkt vill understryka.

Genom riksdagens beslut den 27 maj 1974 har också de privatpraktiserande läkarna taxebundits, en reform som trädde i kraft den I januari 1975. Beslutet innebär att den vårdsökande som regel betalar 20 kr. för elt läkarbesök. Resten av arvodet till läkaren får denne från sjukkassan. Denna anslutning av de privatpraktiserande läkarna till sjukförsäkringen gäller också de offentliganslällda läkarna i viss utsträckning, nämligen de som på sin lediga lid bedriver privatpraktik. Anslutningen till sjukförsäkringssystemet innebär, atl vederbörande läkare blir uppförd på en av allmän försäkringskassa upprättad förteckning över lill försäkringen anslutna läkare. Därmed har läkaren atl följa den fastställda läkarvårdstaxan, som också anger vad patienterna har att betala. Denna förteckning upprättas för ett år i taget.

När privatläkarna inordnades i försäkringssystemet infördes vissa övergångsbestämmelser om de offentliganslällda läkarnas möjligheter att för sin s. k. fritidsprakiik ansluta sig till försäkringssystemet. Förutsättningarna är dels all vederbörande läkare före den 1 januari 1975 under minst ett års tid regelmässigt bedrivit privatpraktik, dels att arbetsgivaren, alltså huvudmannen, avböjt ökad tjänstgöring på s. k. särskild arbetstid. Har huvudmannen sagt ja lill ökad tjänstgöring äger läkaren ändock alt bedriva privatpraktik men blir då inte uppförd på läkarförieckningen. Det drabbar til syvende og sidst patienterna, som inte kan tillgodogöra sig ersättningen för läkarbesöket.

Många offentliganslällda läkare har, trots atl de är villiga att bedriva läkarpraktik utöver den fastställda arbetstiden, avböjt att binda sig för en fast schemalagd arbetstid utöver ordinarie arbetstid. Skälen lill delta kan vara flera. Man önskar kanske själv välja arbetstid, man vill ha möjlighet att avgöra när man vill vara ledig. Vidare kan familjeförhållanden spela in. Skälen är legio.

I motionen 109 av herr Karlehagen m. fl. - det flnns ytterligare ivenne motioner i samma riktning - hemställs mol den bakgrund jag anfört att alla offentliganslällda läkare skall få möjlighet att uppföras på lä-karförteckningen. Del är lill gagn för patienterna. För oss som ställer krav på rättvisa och jämlikhet, som har den sociala ambitionen all patientens vårdbehov skall tillgodoses lill av statsmakterna fastställd kostnad, är det viktigt atl få lill stånd en ändring av den nuvarande ordningen.

Jag har svårt att förslå varför jag, när jag går lill doktorn för min sjukdom, skall betala olika slora arvoden beroende på om läkaren finns med på läkarförieckningen eller inte. För patienterna är det angeläget atl få vård, att få komma till doktorn. Och detta skall ske utan extra kostnad. Nu är detta beroende av om läkaren finns med på förteckningen eller inte, vilkel är avgörande för vilken ersättning patienten skall betala. Om samhället godtar läkarens arbetsinsatser, skall väl detta komma alla patienter till godo på samma villkor. Den vanliga enkla människan på gräsrotsnivå kan av naturliga skäl inte förstå detta syslem. Han kan inte förslå varför han skall betala betydligt mer till doktorn om denne inte är uppförd på läkarförieckningen från försäkringskassan.

Motionerna har varit remitterade till en rad remissinstanser: socialstyrelsen, riksförsäkringsverket. Landstingsförbundet, Läkarförbundet, m. fl. Med förvåning har jag erfarit all de flesta av remissinstanserna på den offentliga sidan har hävdat principen, att all sjukvård skall vara offentlig sjukvård. Detta är tydligen för dessa institutioner viktigare i dagens läge än all patienternas vårdbehov tillgodoses på lämpligaste sätt. Riksförsäkringsverket säger ingenting om patienterna. Socialstyrelsen anför atl del offentliganslällda privalläkeriel endast har marginella effekter.

Den som vet något om läkarsituationen i landei i dag - på distriktsläkarsidan hade vi i september 195 vakanser utan vikarie - kan inte ta lika lätt på saken. Svårigheterna för icke akutfall all få komma till läkare, de långa väntetiderna också när man vill komma lill doktorn för enklare åkommor, ger anledning till oro och bekymmer för många människor. I den situationen är del angeläget atl vi lar till vara alla resurser som flnns. Vi hoppas au situationen på läkarsidan skall bli bättre, men så länge den är som den nu är måste vi utnyttja alla tillgängliga resurser.

Det flnns läkare som på sin frilid vill ta emot vårdsökande människor. Bör då inte dessa möjligheter alt ge läkarvård utnyttjas? Varför skall dessa läkares patienter sättas i strykklass genom en högre läkartaxa? Jo, därför att samhället vägrar att föra upp doktorn på vederbörandes försäkringskassas läkarförteckning. Jag stryker under att jag har svårt att förstå all man kan bedöma del på detta sätt.

Socialstyrelsen har också nyligen antagit elt vårdprogram för sjukvården inför 1980-talet med sikiel inställt på all en ökad andel av sjukvården skall behandlas inom den öppna vården. Skall den målsättningen uppfyllas är det angeläget att vi tillvaratar alla resurser på sjukvårdens område. Sjukvården är till för patienternas skull, för atl patienten skall

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

Rätt för offentligt anställd läkare med privatpraktik att ansluta sig till sjukförsäkringen

13

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

Rätt för offenlligi anställd läkare med privatpraktik att ansluta sig till sjukförsäkringen

få sin läkarvård till en av samhället antagen taxa. Det är den ambitionen, herr talman, som ligger till grund för reservationen 1 vid utskottets betänkande. Den reservationen innebär alt de läkare som den 1 januari 1975 regelmässigt bedrivit privatpraktik sedan minst etl år och önskar fortsätta med detta under 1976 skall ha rätt att ansluta sig till sjukförsäkringen. Därmed erhåller också patienterna läkarvård enligt den taxesättning som gäller för privatläkarvården i övrigt.

Utskottet har informerats om atl det under hösten 1976 kommer att tas upp överläggningar inom läkarvårdsdelegalionen om vissa läkarer-sättningsfrågor. Jag förutsätter atl också denna fråga kommer alt tas upp i del sammanhanget. Det innebär alltså alt förhållandena efter den I Januari 1977 får bedömas på grundval av de föreslående överläggningarna i läkarvårdsdelegalionen.

Vi hävdar alltså i reservationen I alt det här gäller privatläkarnas möjligheter all få anslutning till sjukförsäkringen under 1976: Med den motiveringen ber jag, herr lalman, att få yrka bifall lill reservationen  1.

Hen RINGABY (m):

Herr talman! Jag kan fatta mig ganska kort, eftersom jag i långa stycken kan instämma i vad herr Carlsson i Vikmanshytlan har anfört. Det är riktigt som herr Carlsson säger alt nya bestämmelser trädde i kraft den 1 januari 1975 beträffande privatläkarnas och de landstingsanslällda läkarnas möjlighet att tillhöra sjukförsäkringen.

En mycket viktig delfråga inför beslutet vid årsskiftet 1974-1975 var de offentligt anställda läkarnas möjlighet all på fritiden tillhöra försäkringen - alltså när de på sin fritid fungerade som privatpraktiker. De, eller rättare sagt deras patienter, skulle alltså ha möjlighet all tillhöra försäkringen. Denna som vi lycker självklara rätt tillåts nu endast under en övergångstid och endast om läkaren först har erbjudit sin huvudman, oftast landstinget, arbete på övertid men blivit nekad detta. Dessuiom gäller tillståndet bara ett år i sänder. Bestämmelserna är alliså verkligen restriktiva. Denna enligt min uppfattning-och jag förmodar enligt många människors uppfattning - obegripliga inställning har lett till att patienterna till 400 frilidsprakliker slår ulan det försäkringsskydd som en anslutning till sjukförsäkringen ger.

Läkarförbundet konstaterar alt inte mindre än 90 läkare i offentlig tjänst har lagt ned sin fritidsprakiik, och bara 7 av dessa läkare har ökat sin arbetsinsats hos huvudmannen. Här har del alltså varii etl kraftigt bortfall av vård. Detta är ell mycket dåligt utnyttjande av läkarresurser. Jag lycker alt det är synd atl dogmatism går före hänsyn till patienterna.

I reservationen 2 föreslår herr Fridolfsson och jag, i enlighet med moderata samlingspartiets partimotion 337, att en generell rätt skall föreligga för offentligt anställda läkare att tillhöra försäkringen, om de arbetar som privaiprakiiker på friiiden, och deua, herr lalman, i första hand av hänsyn till patienterna. Läkarna klarar sig nog.

Får jag också påpeka för kammarens ledamöter au hemställan i re-

servationen 2, alltså moderatreservationen, är till innehållet exakt lika och lill formuleringen näsian exakt lika klämmen i centermotionen 109 av den i deua sammanhang sakkunnige herr Karlehagen.

Reservation 1 bygger på herr Karlehagens motion men innebären begränsning av möjligheterna för offentligt anställda läkare all ge sina patienter ett gott försäkringsskydd när de arbetar privat på frilid.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservaiion 2, men jag hoppas atl moderata samlingspartiets riksdagsgrupp i andra hand kommer atl rösta på reservation I, som dock är en förbättring jämfört med det nu rådande förhållandet.

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

Rätt Jör offentligt anställd läkare ined privaipraktik att ansluta sig till sjukförsäkringen

I detta anförande instämde herr Fridolfsson (m).

Hen HYLTANDER (fp):

Herr talman! I detta socialförsäkringsutskottets betänkande nr 14 flnns det, som här har framhållits, två reservationer, och på den första finns Jag med som representant för folkpartiet. Anledningen härtill är en motion. 1808, i vilken hemställs "all reglerna beträffande ersättningen för privatläkarvård ändras så, atl den sjukvårdsresurs som de s. k. fritids-praktikerna representerar kan las lill vara". Orsaken till motionen är ju det på många håll bekymmersamma lägel när del gäller att få sjukvårdsresurserna atl verka bland de människor som behöver vård. Den saken behöver jag inte kommentera ytterligare, för alla som har haft med de här sakerna atl göra känner ju lill situationen ute i landstingen då det gäller att få vårdresurserna att räcka lill. Motiveringen för ställningstagandet i motionen och i utskottet är alltså nödvändigheten all ta lill vara de resurser som finns, till båtnad för dem som behöver anlita läkarvård.

De två tidigare talarna har belyst dessa frågor, och jag skall inte fortsätta den debatten. Jag vill bara framhålla de tre nackdelar som del redogörs för i den ursprungsmotion varpå vår motion i detta fall grundar sig. Om läkarna, som det talas om här tidigare, slutar med privatpraktiken kommer detta all förvärra bristsituationen på ell märkbart sätt, till skada för många patienter. Likaså är det, vilket också framhållits, i och för sig inte något problem för läkarna utan för patienterna, om man inte har möjlighet att lill gängse taxa söka läkarvård.

En annan nackdel som framhållits är att om företagsläkare som remitterar sina patienter till röntgenundersökning eller provtagning inte omfattas av systemet så kan detta leda till kostnader för patienten.

Den tredje nackdelen gäller läkarnas ersättning för preventivmedels-rådgivning. Taxan har fastslagits till 45 kr., vilket i många fall inte läcker de verkliga kostnaderna. Där får inte någon avgift tas ul av patienterna, och det innebär en minskad vårdresurs inom det området. Alla dessa saker är tillräckligt viktiga för atl man skall ställa resurser till förfogande på ett för alla vårdsökande Jämbördigt sätt och utan alt de förorsakas extra kostnader.

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

Rätt för offentligt anställd läkare med privatpraktik att ansluta sig till sjukförsäkringen

Med del anförda, herr talman, vill jag yrka bifall till reservationen I  till socialförsäkringsutskottets betänkande nr 14.

Herr KARLSSON i Ronneby (s):

Herr talman! År 1973 lade riksförsäkringsverket och socialstyrelsen fram ett förslag om sjukförsäkringens ersättningsregler för privat läkarvård. Detta förslag innehöll vissa begränsningar i rätten för offentligt anställda läkare all ansluta sig till försäkringen. Vi har hört kommentarerna av både herr Eric Carlsson i Vikmanshytlan och herr Ringaby.

För en läkare som är anställd i den offentliga vården och vid sidan härav bedriver privaipraktik är anslutningsrätten begränsad under en övergångstid av högst tre år. Härvid gäller dock som förutsättning atl vederbörande den 1 Januari 1975 regelmässigt bedrivit privatpraktik sedan minst ett år och alt arbetsgivaren avböjt ökad tjänstgöring på s. k. särskild arbetstid. Är dessa villkor uppfyllda förs läkaren upp på förteckningen för ell år i sänder. Detta förslag antogs av riksdagen efter en den 29 mars 1974 dagtecknad proposition.

I denna del som berör de offentligt anställda läkarnas privatpraktik var del endast moderaterna som malde sig ur enighelen i riksdagen när vi tog beslutet i maj månad 1974. Förslaget trädde i kraft den 1 januari 1975 och har sålunda inte tillämpats mer än ett år, varför någon utvärdering av systemet som sådant inte har varit möjlig.

Till årets riksdag har väckts inte mindre än tre motioner. Förutom moderaterna, vilkas likalydande motion blev avslagen under fjolåret, så har nu också folkpartiet och centern yrkat på ändringar i dessa bestämmelser. Man talar i motionerna och likaså i reservationen om de förlorade sjukvårdsresurserna. Men det framgick av anförandena i talarstolen att det inte framför allt var den del som man tryckt på i motionerna och reservationerna - de förlorade sjukvårdsresurserna - som låg till grund för önskemålen, för de är mycket marginella. Om man läser Läkarförbundets yttrande över motionerna skall man finna att del inte är mer än ett 90-lal läkare, vilket nämndes av Eric Carlsson, som inte utövar privatpraktik eller som arbetar på särskild arbetstid. Detta var i april 1975. Hur det är nu i december 1975 är svårt alt säga, men man kan hänvisa lill att ytterligare elt hundratal läkare under senare halvåret kommit med i systemet. Här är en uppföljning hela tiden beroende på att läkarna har möjlighet alt erbjuda sina tjänster lill sjukvårdshuvudmannen, i detta fall landstinget, och om landstinget bedömer atl det inte kan ta emot tjänsterna äger läkaren rätt atl själv öppna privatpraktik. Jag skulle förmoda au läkaren efter överenskommelse med landstinget också kan använda de resurser som delbar möjlighet att ställa lill förfogande. Det är helt enkelt en utvecklingsprocess som här föreligger, och alla var vi överens om i riksdagen att det var nödvändigt med denna bestämmelse under en treårsperiod för att tillförsäkra den offentliga läkarvården tillräckliga resurser.

Här har också nämnts all de olika remissvaren från riksförsäkrings-

verket, socialstyrelsen och Landstingsförbundet har varit negativa till motionerna och avstyrkt desamma. Det nämndes också av herr Ringaby och av herr Eric Carlsson. Läkarförbundet har som jag nämnde också hörts i denna remissomgång, och det är väl självfallet all förbundet som intresseorganisation i april 1975 yrkade bifall lill motionen. Men jag är inte lika övertygad om att Läkarförbundet, om det i dag hade haft att yttra sig över motionerna, lika kategoriskt skulle ha sagl nej, därför all det har hänt en hel del på detta område sedan april månad. Bl. a. har överläggningar ägt rum mellan Läkarförbundet och riksförsäkringsverket, inte bara om denna fråga utan om hela taxesältningen för de privatpraktiserande läkarna. Vid dessa överläggningar har man varit överens om alt de offentligt anställda läkarnas anslutning till ersättningsreglerna skall las upp till diskussion i riksförsäkringsverkels läkarvårdsdelegation under 1976. Herr Eric Carlsson nämnde detsamma här. Del är fastslaget i förhandlingsöverenskommelsen mellan Läkarförbundet och riksförsäkringsverket att denna fråga skall tas upp till diskussion. Bägge parter, som sluter dessa avtal, är alltså överens om atl man skall se över det hela.

Nu vill herrar Eric Carlsson och Ringaby att vi från riksdagens sida skall klampa in i en förhandlingssituation. Vi tror inte att man inom Läkarförbundet i dag är särskill trakterad av det, ulan jag tror atl man i stället är intresserad av alt få slutföra förhandlingarna med riksförsäkringsverket och komma fram till en slutlig uppgörelse, inte bara i fråga om denna lilla del av förhandlingarna utan om hela paketet när det gäller alla de offentligt anställda läkarnas möjligheter till privatpraktik.

Herr lalman! Jag skall be att med detta få yrka bifall till utskottels hemställan. Jag tror att det är den bästa ordningen för vår läkarvård om dessa bägge parter fritt får förhandla med varandra och bestämma över hur man skall ha ordningen för framtiden.

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

Rätt för offentligt anställd läkare med privaipraktik att ansluta sig till sjukförsäkringen

Hen CARLSSON i Vikmanshytlan (c):

Herr talman! Del är rikligt som herr Karlsson i Ronneby säger alt meningarna inte var delade när riksdagen tog beslutet i maj månad 1974. Men det har skett en del sedan dess. Man kunde vid det tillfället knappast länka sig all vi skulle få den läkarbrist inom distriktsläkarvården som vi har i dag, alt vi skulle ha långa vårdköer eller att många människor skulle behöva fråga sig när och hur de över huvud laget skall få komma till en läkare. Del är detta frågan gäller, och vi måste utnyttja alla resurser som finns.

Man frågar sig av vilken anledning man skall behöva betala en högre taxa hos de privatpraktiserande läkarna än hos de läkare som är "godkända" och finns med på läkarförieckningen. Del måste väl ändå vara rimligt och riktigt att det för all läkarvård skall gälla samma kostnader för patienterna.

Sedan säger herr Karlsson i Ronneby atl vi klampar in i en förhand-

17

2 Rikvla.vens protokoll 1975/76:32

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

Rätt för offentligt anställd läkare med privatpraktik att ansluta sig till sjukförsäkringen

lingssituation och att om Läkarförbundet i dag skulle yttra sig i dessa frågor, skulle man yttra sig annorlunda än vad man gjorde våren 1975. Det är inte på det sättet, herr Karlsson. Jag har här en skrivelse från Sveriges läkarförbund, dalerad den 14 oktober 1975, där man redovisar sakfrågorna och vilka möjligheter läkarna har att driva privatläkarprakiik. Det kan ingen förvägra dem. Men vad Sveriges läkarförbund är ute efter är att alla patienter skall ha möjlighet lill samma läkarvård lill samma taxa. Läkarförbundet är en intresseorganisation - del är riktigt, herr Karlsson - men det är en intresseorganisation med en social ambition med avseende på patienterna. Om det finns läkare i det här landet som -är beredda att gå ut och göra en arbetsinsats för att hjälpa patienter som sitter i långa köer och väntar på läkarvård, lycker jag att det är tacknämligt. Det är också tacknämligt när läkare har den ambitionen att de skall kunna få göra detta för patienterna på samma villkor som de läkare som är med på läkarförieckningen.

Det finns, herr talman, all anledning atl - om man vill driva detta med jämlikhet, rättvisa och sociala ambitioner - se till atl lösa det här problemet på ett hyfsat sätt för år 1976. De förhandlingar som det talals om kommer att äga rum i slutet av 1976. Del innebär att de kan medföra en förändring försl fr. o. m. den 1 januari 1977. Vi vet emellertid ingenting om vad dessa förhandlingar leder lill, men vi vet au eii beslut i dag innebär rättvisa för år 1976. Det innebär också alt vi kan utnyttja de resurser som finns på elt bättre sätt.

Hen RINGABY (m):

Herr lalman! Del är alldeles riktigt som herr Karlsson i Ronneby konstaterar all moderata samlingspartiet hade en avvikande mening när beslutet togs i den här frågan. Men utvecklingen har ju också, herr Karlsson i Ronneby, visal att vi tänkte rätt då.

Det här är en praktisk fråga, herr Karlsson. Del är en fråga om alt försöka ta till vara de läkarresurser vi har, och Jag skulle med följande utgångspunkt vilja ställa en fråga lill herr Karlsson i Ronneby.

Arbetsgivarna granskas i dag oftast kritiskt av oss alla och av samhället, och med all rätt skall rnan granska dem kritiskt. Ofta ställs privata och offentliga arbetsgivare emot varandra, och man kan konstatera att privata arbetsgivare faktiskt är mycket liberala när det gäller deras anställdas rätt till extraknäck på fritiden. Varför kan man då inte vara lika liberal på den offentliga sjukvårdssektorn och tillåta läkaren all tillhöra sjukförsäkringen om han arbetar på sin kvällstid? Då finns det dessutom, herr Karlsson i Ronneby, full möjlighet för samhället till insyn i den läkarens verksamhet när han arbetar på sin fritid, dvs. man får insyn i hans inkomstförhållanden om han tillhör försäkringen.

För mig är del ganska obegripligt atl man inte skall kunna vara så generös så att man tillåter.läkarna all ha den här rätten eller, rättare sagt, tillåter läkarens patienter rätten all tillhöra en försäkring när de går lill en privatpraktiker.

Hen KARLSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Jag lycker att det är litet egendomligt all höra herr Carlsson i Vikmanshytlan argumentera så hårt för dessa läkares rättigheter tvärtemot sina kamrater i Landstingsförbundet, vilka avstyrkt motionen i dessa avseenden med hänsyn lill all den offentliga läkarvården måsle skyddas och kunna byggas upp på ett vettigt sätt under denna treårsperiod. Men det är möjligt att herr Carlsson malt sig ur de sammanhangen nu, fast han var där i fjol.

Vidare sade herr Carlsson att den stora läkarbrislen skulle kunna klaras på delta sätt. Del är ingalunda så, herr Carlsson, eftersom vi kan konstalera att alla läkare är i full verksamhei. Även de offentliga läkarna, som inte får vara med i systemet, har hela liden patienter att ta emot. Det är det 90-tal läkare som vi nämnde tidigare. Men troligtvis har de reducerats med hänsyn till att ytterligare 100 läkare anslutits till systemet under del senaste halvåret.

Sedan påtalar herr Carlsson atl om Läkarförbundet skulle ha yttrat sig nu i december, skulle man där säkerligen inte ha haft en annan uppfattning än vad man hade tidigare. Jag tror fortfarande inte det, herr Carlsson, därför att den skrivelse som herr Carlsson föredrog från den 14 oktober är lika inaktuell i detta avseende som remissyttrandet från den 29 april med hänsyn lill alt överläggningar skedde under november och uppgörelse träffades den 13 november mellan Läkarförbundet och riksförsäkringsverket. Det är på denna grund jag tror att Läkarförbundet belackar sig för de tjänster man här vill göra genom att klampa in i förhandlingarna.

Herr Ringaby säger all utvecklingen har visal all moderaterna hade rätt i sin bedömning. Nej, herr Ringaby, utvecklingen har inte visat detta. Verksamheten trädde i kraft den 1 januari, och under januari eller februari månad motionerades det ifrån de olika partierna utan att man hade den ringaste vetskap om utvecklingen.. Det har nu gått sex eller sju månader, och vi kan konstatera att allt fier av dessa läkare kommit in i systemet. Beträffande den utvecklingen har ni inte kunnat spå, herr Ringaby. Men låt oss vänta och se, lål Läkarförbundet och riksförsäkringsverket föra överläggningar. Jag tror atl de är mest kompeienla att avgöra vad som är lämpligast i dessa avseenden.

Vad sedan gäller den liberala delen på den offentliga sidan säger vi atl vi vill slå vakt om all patienterna skall få den bästa läkarvården. Man erbjuder här läkarna inte atl jobba dessa överlidslimmar gratis ulan mol skälig ersättning efter överenskommelse, och man erbjuder dem att använda landstingens resurser i detta avseende. Jag tror att del är den bästa lösningen.

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

Rätt för offentligt anställd läkare med privatpraktik att ansluta sig till sjukförsäkringen

Hen CARLSSON i Vikmanshytlan (c):

Herr lalman! Jag har tydligen uttalat mig oklart på något sätt. Jag har aldrig sagl, herr Karlsson i Ronneby, alt vi skulle klara läkarbrislen med den här insatsen. Men jag har sagt alt vi i den situation vi har

19

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

Rätt för offentligt anställd läkare med privatpraktik au ansluta sig lill sjukförsäkringen

i dag bör ta vara på alla resurser som finns och att vi bör ta hänsyn till patienterna och deras möjligheter. Det är det Jag argumenterar för: att det inte skall vara någon kostnadsskillnad för de olika patienter som söker läkarvård. Jag har redovisat det tidigare och behöver inte fördjupa mig i den diskussionen.

När det gäller den uppgörelse som herr Karlsson i Ronneby talar om redovisas i ulskottsbeiänkandet att del skall bli förhandlingar inom läkarvårdsdelegationen, men det finns ingen målsättning och ingenting har sagts om huruvida man i dessa förhandlingar kommer att ta upp de här frågorna eller inte. Vi förutsätter all man kommer att göra det. Elt positivt beslut i dag skulle öka möjligheterna alt få all läkarvård i det här landet taxebunden, vilket vi syftar lill.

Lål mig lill slut säga alt jag inte är beredd att överlämna till enbart Läkarförbundet och huvudmännen att lägga sina synpunkter på den här frågan. Den som lever ute bland människorna och ser vilken situation vi har i dag har anledning att söka få med också patienternas, den stora allmänhetens, syn på hur dessa frågor skall lösas. Det är skälen till atl jag ställer mig bakom yrkandet i reservationen 1.

Hen RINGABY (m):

Herr talman! Allt fler har kommit in i sjukförsäkringen, säger herr Karlsson i Ronneby. Han måste ha gjort en felläsning i utskottels betänkande, för därav framgår alt av de 700 som tillhörde försäkringen i fiol har 90 lämnat den. Det är alltså nu 400 som jobbar som frilidsläkare men inte tillhör försäkringen. Dessa kommer förmodligen också att så småningom komma ur systemet - om vår syn inte blir litet liberalare. Det är nog inte riktigt att antalet ökar!

Sedan är del så, herr Karlsson i Ronneby, att vi alla genom vår arbetsgivare betalar en sjukförsäkringsavgift lill sjukförsäkringen. Vi har alltså betalat för vår sjukförsäkring. Om en person går lill landstingels sjukvårdsinrättning och får beskedet atl han får vänta ett år - vi har i Örebro svåra fall som får vänta 16-17 månader innan de får vård -fungerar alltså inte den offentliga sjukvården. Vad gör då den här människan? Hon måste gå till privatpraktiker på kvällstid, och då skall hon inte få ersättning från sjukkassan! Det är ganska horribelt, herr Karlsson i Ronneby.

20

Herr KARLSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Jag påstår fortfarande, herr Carlsson i Vikmanshytlan, att de förhandlingar som har förts mellan riksförsäkringsverket och Sveriges läkarförbund har gällt den fråga som jag här tar upp, nämligen överläggningar och förhandlingar om de offentligt anställda läkarnas privatpraktik. Uppgörelsen träffades den 13 november i år och föreligger i tryck.

När det gällde patienterna framförde herr Carlsson närmast en insinuation om att riksförsäkringsverket i dessa förhandlingar inte lika myck-

et skulle ha månat om patienterna som vi gör i riksdagen. Det är väl ändå atl la lill ganska kraftigt, eftersom vi har utsett riksförsäkringsverket, socialstyrelsen och Landstingsförbundet alt slå vakt om dessa frågor. Jag tror att man med fullt förtroende kan överlämna dem lill dessa organ.

Vad vidare beträffar förhandlingarna är det självklart, herr Carlsson, att om två parter inte kan komma överens förhandlingsvägen, kan den ena parten eller bägge anhålla om alt riksdagen eller någon annan skall ingripa. Så brukar det gå till. Men man brukar inte klampa in i förhandlingar av detta slag förrän någon av parterna gjort framställning om sådan hjälp.

Herr Ringaby menar all det skulle lämnas vissa förmåner åt dem som kommit till den offentligt anställde läkaren och som får slå på väntelista hos denne, innebärande att dessa lätt skulle kunna hoppa över till privatpraktiserande läkare med offentlig anställning. Ja, det är just en sådan ordning vi är litet rädda för. Vi vill ha patienterna inordnade i köer alltefter behoven, inte efter tillgång till pengar eller möjligheter att tala med vederbörande läkare.

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

Rätt för offenlligi anställd läkare med privatpraktik att ansluta sig till sjukförsäkringen

Hen RINGABY (m):

Herr lalman! Del är väl just om läkaren icke får omfattas av försäkringen som det blir en fråga om pengar, eftersom det då bara är den rike som kan vända sig till honom. Vi vill atl dessa läkare skall vara anslutna till försäkringen. Då kan även den som har ont om pengar gå dit.

Fru HÅVIK (s):

Herr talman! Jag dellog inte i utskottets sammanträde när detta ärende behandlades, men eftersom jag deltagit ganska intensivt i arbetet med de förslag som lades fram mellan parterna, riksförsäkringsverket och Läkarförbundet, måste jag få säga några ord i detta sammanhang.

Herr Carlsson i Vikmanshytlan! Det är fint atl vara det sociala samvetet, men herr Carlsson har inte copyright på det. Del finns faktiskt fler som ömmar för patienterna, och det ligger kanske också en känsla för dessa och för deras berättigade krav bakom det förhållandet all majoriteten i utskottet har uttalat sig såsom den gjort.

Herr Carlsson har åberopat alla remissinstanser. Men vi måste i detta sammanhang se något på historieskrivningen. Motionerna utarbetades ungefär tre veckor efter det att reformen på detta område hade trätt i kraft. Erfarenheterna måste ha varit ringa eller obefintliga. Inte heller remissinstanserna hade någon erfarenhet när de skrev sina yttranden. Mot den bakgrunden svarade de ansvarsfulla remissinstanserna all de ville vänta och se, och del är ofta en klok regel.

När förhandlingarna kom till stånd visade det sig alt dessa avsåg mycket mera än enbart en diskussion, om de offentligt anställda läkarna skulle erbjuda sina tjänster till huvudmannen eller om de vid ell nej till er-

21

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

Räli för offentligt anställd läkare med privatpraktik au ansluta sig lill sjukförsäkringen

bjudandet skulle etablera sig som privatläkare. Om de valde del senare alternativet skulle de omfattas av systemet.

Det är fråga om ett förhandlingspaket. En förhandling innebärati man tar upp många punkter till resonemang. I delta sammanhang var en höjning av taxan för dessa läkare en icke oväsentlig punkt. Det fanns elt stort intresse för höjning av taxan på många punkter. Jag har inte sagt atl de kraven skulle vara oberättigade, eftersom taxan höjs även inom den offentliga sjukvården.

När man är överens om all sluta ett avtal är del väl alllid fråga om ett tagande och etl givande. Herr Carlsson säger atl del i ulskottsbeiänkandet inte Slår något om några utfästelser i framtiden och det är rikligt. Vid den tidpunkt då ärendet behandlades i utskottet kunde man inte säga mer än vad som nu slår i betänkandet. Det anges däremot i överenskommelsen att man skall ta upp detta ärende lill prövning under första halvåret 1976 och att förslag skall framläggas på denna punkt i så god tid atl ärendet skall kunna behandlas av riksmötet hösten 1976. Om nu situationen är så katastrofal, herr Ringaby, om människorna väntal så oerhört länge på läkarvård och om vårt land har denna enorma läkarbrist, varför tar då inte läkarna de erbjudna tjänsterna på sin överlid? - Jag förmodar all läkarna har erbjudit sig att göra det, men är de bara intresserade av all få privatpraktiken, utan alt vilja ställa upp också när huvudmannen behöver dem i den offentliga tjänsten?

Herr lalman! Vad skulle del likna på de områden där avtal finns, om vi av skilda anledningar i en paketlösning skulle gå in på en enskild punkt, kanske för all vinna popularitet eller kanske av omtanke - omtanke om vem, kan man fråga sig - och bara vilja lösa problemen på denna enda punkt? Vad skulle del innebära för framtiden? Är det så man från er sida dokumenterar fackligt iniresse?

22

Hen RINGABY (m):

Herr lalman! Fru Håvik kanske lade starkare ord i min mun än Jag använde själv när hon refererade hur illa det skulle vara ställt i den offentliga sjukvården. Dock är det långa väntetider där - del vet ju alla som arbetar i landslingen. Ofta är del kö hos läkare ända upp till etl år eller ännu längre. Därför har vi framlagt del här förslaget om alt all tillgänglig läkarkraft skall kunna utnyttjas - även om denna läkarkraft råkar vara en privatpraktiker på fritid som är anställd hos landstinget under dagarna.

Landstinget har ofta mycket svårt att erbjuda läkarna övertidsarbete - det kräver schemaomläggningar och är en myckel besvärlig procedur au låta läkarna övertidsjobba. Systemet fungerar mycket effektivt och bra rent praktiskt, om de får ha praktiken på fritid i sin bostad, vilket ofta innebär atl de som bor runt omkring också har närkonlakter med läkarna och kan komma dit på kvällen - många patienter måsle f ö. komma på kvällen på grund av sitt arbete.

Herr CARLSSON i Vikmanshytlan (c):

Herr lalman! Egentligen skulle jag inte kommentera fru Håviks inlägg här, men jag tror det är en sak som behöver sägas ändå, nämligen att den fråga som diskuteras i vår reservation gäller 1976.

Vi har i dag en besvärlig läkarsituaiion, och därför säger jag atl vi bör ta vara på de resurser som finns. Vad fru Håvik diskuterar är däremot de förhandlingar som skall föras under 1976 med elt eventuellt förslag till 1976 års höstriksdag i avsikt alt förslaget skall kunna förverkligas från år 1977. - Man kanske bör ha detla i blickfångel när man ändå diskuterar den här frågan.

Sedan är del väl också anmärkningsvärt all herr Karlsson i Ronneby, som har dellagit i behandlingen av ärendet i utskottet, skall korrigeras av fru Håvik.

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

Rätt för offentligt anställd läkare med privatpraktik att ansluta sig till sjukförsäkringen

Fru HÅVIK (s):

Herr talman! Om herr Carlsson i Vikmanshytlan hade lyssnat litet bättre, hade han märkt att herr Karlsson i Ronneby inte på någon punkt har blivit korrigerad.

Herr Ringaby talade om effektiviteten. Jag överdrev inte i det avseendet. Herr Ringaby målade ju själv ut bilden av årslånga köer. Varför gör man inte något ål detta i landstinget? Varför lar inte läkarna tjänster och ser till, au de får den övertid som det finns möjligheter till? Om ni säger nej, då har de rätt atl etablera sig och komma in i taxesystemet.

Herr Ringaby påslår all detta är besvärligt. Men skall man hesitera inför sådana besvärligheter som herr Ringaby målar ul, om behovet är så akut? Här måste den sociala känslan väl ändå få ta överhand över besväriigheterna, om del skall ligga någon mening i vad man har sagt här.

Ja, herr Carlsson i Vikmanshytlan, del kommer upp förhandlingar 1976 - men vad visste herr Carlsson i januari 1975 om vad som skulle ske? Herr Carlsson tillhörde ju inte reservanterna när det beslut logs som trädde i kraft den I Januari 1975. Om herr Carisson går ut och talar med läkare inom landstinget i dag och även med Landstingsförbundets medlemmar, skall han finna alt förhållandel inte är sådant som han utmålar del. Faktum är i stället alt läkarna är litet oroliga för all man skall klampa in i en förhandlingssituation på ett enda område, vilket kan försvåra del för dem när nya förhandlingar kommer lill stånd.

Överläggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs på bifall till I:o) utskottets hemställan, 2:o) reservationen nr I av herr Carlsson i Vikmanshytlan m, fl, samt 3:o) reservationen nr 2 av herrar Ringaby och Fridolfsson, och förklarades den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Då herr Carlsson i Vikmanshytlan begärde votering upptogs för bestämmande av kontrapropositionen ånyo de båda återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna förklarades ha flertalets mening för sig.

23

I enlighet härmed blev följande voleringsproposition uppläst och godkänd:

Den som vill atl kammaren bifaller socialförsäkringsutskottets hemställan i betänkandet nr 14 röstar ja.

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

Mödrahälsovård

och förlossningsvård   den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 1 av herr Carisson

i Vikmanshytlan m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades tvekan kunna råda angående resultatet, varför votering med omröstningsapparal verkställdes. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 159

Nej - 156

Avstår -     2

§ 9 Mödrahälsovård och förlossningsvård

Föredrogs socialutskottets belänkande 1975/76:14 med anledning av moiioner om mödrahälsovård och förlossningsvård.

I detla betänkande behandlades motionerna

1975:780 av fru Swarlz (fp) och fru Fraenkel (fp), vari hemställts att riksdagen beslutade ge regeringen till känna vad som i motionen anförts om förlossningsvårdens och mödrahälsovårdens organisation, samt

1975:1266 av fru Lantz (vpk), vari hemställts atl riksdagen uttalade

1.    all läkare med adekvat utbildning borde flnnas tillgänglig på förlossningsklinikerna dygnet runt,

2.    all planläggning borde ske för paracervikal- och pudendusblocka-dernas samt epiduralaneslesins införande vid kvinnoklinikerna,

3.    att mödrahälsovården borde förbättras enligt riktlinjer som anförts i motionen,

4.    att psykoprofylaxmeloden närmare borde utredas samt alt förutsättningar för dennas användande borde säkerställas på förlossningsavdelningarna,

5.    alt en samlad översyn borde företas över erforderliga initiativ för att riksdagens principbeslut från 1971 skulle förverkligas.

24

Utskottet hemställde

1. beträffande mödrahälsovården all riksdagen skulle avslå motionerna
1975:780 och  1975:1266 i motsvarande delar,

2. beträffande förlossningsvården att riksdagen skulle avslå motioner
na 1975:780 och  1975:1266 i motsvarande delar.

Reservaiion hade avgivits beträffande förlossningsvården av herrar     Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

Mödrahälsovård och förlossningsvård

Romanus (fp) och Hagberg i Borlänge (vpk) som ansett atl utskottet under 2 bort hemställa

att riksdagen med anledning av motionerna 1975:870 och 1975:1266 i motsvarande delar gav regeringen till känna vad reservanterna anfört.

Till detla belänkande hade fogats etl särskilt yttrande beträffande mödrahälsovården av herrar Romanus (fp) och Hagberg i Borlänge (vpk).

Fru LANTZ (vpk): ■

Herr talman! "Om en kvinna går och är iröll av ständiga barnfödslar och lill sist dör därav så är däråt inget alt göra. Låt henne bara dö. Hon är i världen föran föda barn." Så sade Manin Luther. Hans krassa uttalande är befriande öppenhjärtigt i förhållande till århundradens mytbildning om kvinnan - den nyförlösla modern, med spädbarnet i sin famn, som utmålats fylld av lycka, harmoni och trygghet.

Varken den ena eller den andra beskrivningen av kvinnan som moder är riktig. Kvinnan är på väg till en ekonomisk och social frigörelse, och i den frigörelseprocessen ingår strävan att bestämma över moderskap och formerna för förlossning.

Moderskap betyder inte ogrumlad lycka, åtminstone inte för de flesta. Att föda barn är en genomgripande händelse i en kvinnas liv som.förändrar hela hennes livssituation. Alla kvinnor upplever sin graviditet och sin förlossning olika i förhållande till andra kvinnors. En kvinnas upplevelse av sin första graviditet och förlossning är starkt beroende av hur hon psykiskt förbereder sig för det väntade moderskapet. Redan tidigt under graviditeten kan man urskilja riskgrupper bland förstföderskorna.

Dagens mödrahälsovård är ensidigt kroppsligt inriktad och ger bara en tillfredsställande kroppslig vård. På grund av personalbrist och därmed sammanhängande tidsbrist och en kroppsligt inriktad ulbildning finns del mycket små möjligheter au hjälpa gravida kvinnor med psykiska och sociala problem som kan uppslå i samband med en graviditet. Gravida kvinnor måsle få bättre psykisk förberedelse inför förlossningen. Undersökningar visar atl en femtedel av blivande mödrar har problem av sådan an all avancerad psykiatrisk behandling är nödvändig. Bara hälften av mödrarna i Stockholms län får någon form av förberedelse. Kvinnor som drabbas av störningar lever i regel under psykologiskt och socialt svåra förhållanden. Undersökningar visar att dessa kvinnors egen barndom ofta varit otillfredsställande med störda relationer till de egna föräldrarna. Dessa kvinnor har alliså ofta negativa förebilder all utforma sitt eget kommande föräldraskap efter. Tillspetsat kan man säga alt dagens neurotiska moder föder morgondagens neurotiska moder. Mödra-förberedelsen borde egentligen starta redan före graviditeten med undervisning i föräldraskap och rådgivning. Genom ett större stöd under de tre första månaderna av graviditeten skulle man kunna urskilja dessa riskkvinnor och ge dem hjälp och stöd för alt undvika en ångestfylld

25

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

Mödrahälsovård och förlossningsvård

26

förlossning med svår smärta.

De kurser som i dag erbjuds blivande föräldrar besöks mest av de s. k. resurssiarka kvinnorna, dvs. de socialt privilegierade kvinnorna, de som har god utbildning och god ekonomi. De som verkligen behöver dessa kurser nås inte, eftersom ingen uppsökande verksamhet bedrivs. 1971 deltog t. ex. bara en tredjedel av alla blivande mödrar i mödraun-dervisningen.

När del sedan gäller själva förlossningsvården, så skulle Jag näsian kunna deklamera mitt tal från förra årets debatt. Så litet har nämligen förändrats i fråga om möjligheterna all få smärtlindring vid förlossning, även om utskottets majoritet tycks iro något annat.

Forlfarande upplever 84 % av kvinnorna en outhärdlig smärta vid förlossningen. Fortfarande upplever upp lill hälften av de kvinnor som erbjudits någon form av smärtlindring denna smärtlindring som helt otillfredsställande.

Fortfarande får var femte kvinna psykiska eller fysiska besvär av graviditeten eller av förlossningen.

De s. k. förlossningsneuroserna är lika vanliga i dag som för etl år sedan. Neuroserna kan både ödelägga ett normalt sexliv för lång tid framåt och försvåra relationerna mellan mor och barn. Och forlfarande upplever åtta av tio kvinnor förlossningen som en chock.

Över 300 kvinnor föder varje dag barn i Sverige. Av dessa 300 föder 250 under obeskrivliga plågor. I andra medicinska sammanhang anses del naturligt all patienten inte skall behöva uppleva onödig smärta.

Fortfarande kan bara hälften av alla centrallasarett uppfylla kravet atl kunna erbjuda full föriossningsservice, dvs. med möjlighet atl ge effektiv smärtlindring.

Forlfarande kan epiduralanestesi bara ges på dagtid. Det är fortfarande nästan omöjligt för en kvinna att få effektiv smärtlindring om hon skulle behöva eller vilja ha del, trots alt det sägs i socialstyrelsens råd och anvisningar au barnaföderskans önskan beträffande smärtlindring vid förlossning skall tillgodoses i den utsträckning medicinska skäl medger.

På Huddinge moderna sjukhus kan avancerad smärtlindring i form av epiduralanestesi inte erbjudas eftersom sjukhusets anestesiologiska service inte är tillräcklig. Situationen på just Huddinge sjukhus är sedan förra årets kammardebali t. o. m. något förvärrad när del gäller alt tillhandahålla paracervikalblockader vid förlossningar på natten på grund av läkarbrist. Del råder fortfarande brist på personal inom förlossningsvården, i första hand på läkare. För en fullgod förlossningsanestesi fordras tillgång lill speciallränad personal 24 limmar om dygnet.

1974 uppgick anialet förlossningar lill drygi 110 000. Bara 6 kvinnor på 1 000 kan få smärtlindring i form av paracervikalblockad. 9 på 1 000 epiduralblockad och 440 på I 000 pudendusblockad som ges i allra sista stadiet av förlossningen. Av dessa s. k. effektiva smärtlindringsmeioder är det bara epiduralblockaden som ger smärtlindring under hela förlossningen.

Vilka möjligheter har då kvinnor i andra länder atl få smärtlindring vid förlossning? I Västtyskland används ofta epidural-, paracervikal- och pudendusblockaderna, I Dlisseldorf erbjuds t. ex. alla kvinnor epiduralanestesi, både vid normala och vid komplicerade förlossningar. Epidu-ralservicen tillhandahålls dygnet runt, och mer än hälften av förlossningarna sker under epiduralblockad.

1 Frankrike används anestesiologiska metoder i myckel ringa omfattning. Vad gäller tillgången på aneslesiologisk utrustning finns sådan tillgänglig på nästan alla förlossningsavdelningar.

I USA tillhandahålls också avancerade anestesiologiska metoder på de flesta större sjukhus. Men förlossning med smärtlindrande metoder medför extra kostnader, varför kvinnans möjligheter att erhålla sådan hjälp begränsas av hennes ekonomiska situation. Den vanligaste formen av smärtlindring vid föriossning i Sovjet och i DDR baserar sig på psy-koprofylax, dvs. avspänningsteknik. Nervblockader används här bara vid patologiska förlossningsförlopp.

För Storbritannien saknas riksomfattande statistik, men i en informell undersökning har man konstaterat att 14 av 20 större förlossningsavdelningar gav epiduralanestesi i varierande utsträckning. På ett sjukhus användes epiduralanestesi i 40 % av förlossningarna redan 1972. En trend mot ökad användning av epiduralblockader återfinns över hela Storbritannien.

Vänsterpartiet kommunisterna har i motionen  1266 krävt:

"1. att läkare med adekvat utbildning skall finnas tillgänglig på förlossningsklinikerna dygnet runt,

2.   att planläggning skall ske för paracervikal- och pudendusblocka-dernas samt epiduralaneslesins införande vid kvinnoklinikerna,

3.   att mödrahälsovården skall förbättras enligt riktlinjer som anförts i motionen,

4.   atl psykoprofylaxmeloden närmare skall utredas samt all förutsättningar för dennas användande skall säkerställas på förlossningsavdelningarna,

5.   all en samlad översyn skall företas över erforderliga initiativ för atl riksdagens principbeslut från  1971  skall förverkligas."

Vänsterpartiet kommunisterna vill medverka lill all rätten att föda barn under acceptabla former förverkligas.

Utskottet vill i år liksom förra året understryka angelägenheten av all forisatta insatser görs. så all varje kvinna som så önskar skall kunna få smärtlindring vid föriossning. Vilka konkreta insatser avser uiskotiet?

Sedan pekar utskottet på all den fortgående ökningen av antalet läkare bör ge utrymme för en ökning av verksamheten med smärtlindring vid förlossning. Är utskottet inte medvetet om att med nuvarande planer kommer det även framgent au fattas läkare? Redan 1969 sades del att 1975 skulle det finnas 480 läkare i gynekologi och obsteirik och 490 i anestesiologi. År 1974 fanns det bara 310 i gynekologi och 270 i anestesi. År 1978 skall del enligt socialstyrelsens planer finnas 560 läkare inom

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

Mödrahälsovård och förlossningsvård

27

Nr 32                 vardera gynekologi och anestesi. Det är bara en ökning med ungefär

Tisdagen den      läkare från beräkningen för 1975. Det kan man inte med bästa vilja

2 december 1975       ' ä'"''' ''ä"''  ökning som skall leda till atl ge gravida kvinnor effektiv

---------------    smärtlindring.

Mödrahälsovård      Till slut konstaterar utskottet en fortgående ökning av förlossningar

och förlossningsvård med smärtlindring genom användning av epiduralanestesi och pudendusblockad. Den ökning som skett i användandet av epiduralblockaden är att 1973 fick 7 på 1 000 kvinnor denna blockad, och 1974 fick 9 kvinnor på I 000 den blockaden. Behovet - om man skall tro de undersökningar som gjorts - är att 840 kvinnor av 1 000 skulle ha behövt effektiv smärtlindring, kanske i form av epiduralblockad. Ytterligare 2 kvinnor på I 000 fick epiduralblockaden på etl år. Del kallar utskottet för en fortgående ökning. Då kan man inte ha slora pretentioner på en ökning.

Vad vänsterpartiet kommunisterna menar är all alla kvinnor som så behöver eller önskar skall erbjudas effektiv smärtlindring. Så har i alla fall vänsterpartiet kommunisterna tolkat riksdagens principbeslut från 1971.

Herr talman! Jag yrkar bifall lill den reservation som är fogad till ulskoltels belänkande.

Fru SWARTZ (fp):

Herr talman! Jag vill ultala min stora tillfredsställelse med att socialstyrelsen nu påbörjat sin ulredning om mödravårdens innehåll och organisation. Vi är många, både kvinnor och män, som släller stora förhoppningar på den utredningen och inte minst vad den sedan kommer atl leda till. Del är verkligen angeläget all utredningen kan hålla det planerade tidsschemat och vara färdig i december 1976, som angivits. Det gäller här ett område som berör en myckel stor grupp människor - alla föräldrar - och som sedan urminnes tider till stora delar varit eftersatt. Det finns fakiiski en del att ta igen.

Utredningen har påbörjats efter del alt fru Fra3nkels och min motion skrevs. Jag konstaterar - det framgår av socialstyrelsens yttrande över motionerna - atl till del utredningen särskilt kommer alt beakta också hör frågor som fru Fraenkel och jag framfört i vår motion och atl socialstyrelsen delar vår uppfattning att det är viktigt atl ökad uppmärksamhet ägnas dessa frågor.

Den skrivning som majoriteten i utskottet står bakom är utan tvekan mycket positiv; på olika sätt uttrycks del angelägna i att man arbetar sig framåt på det här området. Majoriteten framhåller också hur nödvändigt det är att socialstyrelsen bevakar och följer upp utvecklingen av olika resurser för smärtlindring vid förlossning.

Reservationen av herrar Romanus och Hagberg i Borlänge har trots
alll en starkare skrivning. Där sägs t. ex. all planläggning för införande
av effektiva smärtlindringsmetoder måste ske av våra sjukvårdshuvud
män för au riksdagens principbeslut från 1971 skall kunna förverkligas.
28                     Likaså framhåller man betydelsen av att kvinnor får möjlighet lill när-

belägen förlossningsvård, elt problem inte minst i glesbygd.

Reservanierna poängterar också behovet av elt ökat antal barnmorskor och framhåller betydelsen av att de i sin utbildning ges bättre förutsättningar för att anförtros uppgifter när det gäller smärtlindring. Barnmorskorna framhåller själva hur viktigi det måsle anses vara alt de får en gedigen utbildning. Barnmorskan är oftast den som också kan ge del där personliga omhändertagandet som är så viktigt för att en barnaföderska skall känna sig trygg. Och trygghet är viktig i den situationen.

Jag minns alt fru Berglund sade några tänkvärda ord om detla förra året när vi behandlade denna fråga. Fru Berglund nämnde i det sammanhanget också alt även annan personal skulle kunna fylla en uppgift när det gäller atl vara vid barnaföderskans sida som medmänniska, just på grund av del slora behovet av trygghet. Behovet av utökade personella resurser kommer vi inte ifrån. Men del gäller inte bara läkare.

Förra året hade jag också anledning konstatera atl fru Lantz, som väckt den andra motionen i denna fråga, och jag hade helt olika erfarenheter när det gäller barnafödande. Det gäller inte bara antalet barn. Atl jag inte har några svåra stunder alt minnas tackar jag helt och fullt och med all rätt en numera gammal barnmorska för; hon kunde lära en ung och oerfaren kvinna vad en förlossning var, hur den skulle förlöpa och hur man borde bete sig. Dessutom kunde hon vara den medmänniska man just behövde. Jag ärglad överalt få detta antecknat till etl riksdagens protokoll, medan hon ännu lever. Jag skulle önska all alla mina medsystrar i dag finge ha det lika bra.

Reservationen tar också upp "rooming-in-systemet" och behovet av en lällvårdsavdelning. Båda ger möjligheter till en mänskligare kontakt mellan mor och barn - och även mellan far och barn. Dessutom ger de en mjukare övergång till livet i det egna hemmet.

Några ord finns också om betydelsen av att mödrarna får tillfälle att lära sig amningsteknik. Del är nu en gäng sä alt alla inte klarar det ulan vidare. De allra flesta behöver litet hjälp, många behöver myckel hjälp. De flesta vill faktiskt amma siu barn.

Reservanierna understryker också behovet av forskning när det gäller smärtlindring vid förlossning och av att utvecklingsarbetet stöds. Del är oerhört viktigi att få fram bästa möjliga metoder som vi kan vara övertygade om inte skadar mor och barn. En frisk mor och ett friskt barn måste vara ett oeftergivligt krav.

Som motionär ser jag det som positivt atl samma utskollsledamöter som slår bakom reservationen i ett särskilt yttrande framhåller alt man i det utredningsarbete som nu pågår bör pröva hur motionskraven skall kunna tillgodoses och alt den förebyggande mödrahälsovården bör byggas ul för att kvinnor skall kunna bli bättre förberedda för sin förlossning. Det är också positivt alt två män uttalar sig för att man bör inspirera män till att i ökad utsträckning delta i kurser om förlossning och föräldraskap.

Herr talman! Med detta ber Jag att få yrka bifall till reservationen av herr Romanus och herr Hagberg i Borlänge.

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

Mödrahälsovård och förlossningsvård

29

Nr 32                   Hen KARLSSON i Huskvarna (s):

Tisdagen den         "" talman! Det kanske inte är så egendomligt alt de där båda männen

2 december 1975       '" bakom reservationen, eftersom de är folkpartiets och vänsterpartiet

---------------    kommunisternas enda representanter i utskollel. Jag tror inte atl de har

Mödrahälsovård       en så mycket djupare gående inställning till frågan än vi andra herrar och förlossningsvård   i utskottet - och inte än damerna heller för den delen.

Jag tänker inte konkurrera med fru Lantz i fråga om dramatiska uttalanden. Jag tänker varken citera Martin Luther eller någon annan potentat. Jag vill bara kort och gott konstatera atl del skiljer ingenting i sak mellan utskottsmajoriteten och reservanterna. Båda parter står bakom 1971 års riksdagsbeslut - det skiljer ingenting i del avseendet - då riksdagen och utskottet konstaterade att varje kvinna som så önskar skall ha rätt att få smärtlindring vid förlossning. Jag vill alltså understryka att det var elt riktigt uttalande av riksdagen. Men ingen av dem som i utskottet var med om atl forma det betänkandet trodde väl atl man på mycket kort lid skulle kunna förverkliga önskemålel att varje kvinna skulle kunna få smärtlindring vid förlossning.

Riksdagen antog ett principiellt uttalande. Regering och riksdag har sedan sökt leva upp lill det genom att kraftigt öka läkariillgången i landet. Men vi har inte kommit dithän med våra sjukvårdsresurser alt vi har tillräckligt med specialutbildade läkare och barnmorskor som kan klara den uppgift som vi principiellt uttalade oss för. Tyvärr måste vi ännu en tid räkna med att smärtlindring inte kan bli en tillgång för alla. Resurserna i det avseendet räcker helt enkelt inte lill, och de räcker heller inte under den närmaste framtiden. Vi kan göra uttalanden. Vi kan ha hur heta önskningar som helst, fru Lantz, men därmed löser vi inte problemen. De är av den arten all del fordras ytterligare lakar- och sjukvårdsresurser. När jag säger delia är del inie fråga om någon avlednings-manöver ulan helt enkell ett konstaterande av fakta.

Ser man siffermässigt på utvecklingen kan vi dock konstatera att kvinnorna har fått smärtlindring i större utsträckning än tidigare.

Fru Lantz framhöll i sin motion att 7 av 1 000 kvinnor hade fått ett visst slag av smärtlindring. Men om fru Lantz hade läst vad utskottet skrivit, hade hon sett att det var varken 7 eller 9 av 1 000 ulan 13 under del första kvartalet i år. I och för sig räcker inte det till, vilkel jag kraftigt vill understryka. Men det är ändå den siffran som gäller.

Beträffande en annan form av smärtlindring var det år 1973 inte 350, som fru Lantz citerade, ulan det hade avancerat till 483 av 1 000. Jag vill understryka alt även detta är otillräckligt, men siffran har i alla fall stigit i jämförelse med tidigare.

Fru Lantz sade rent allmänt att vänsterpartiet kommunisterna vill med
verka till att alla kvinnor skall få smärtfrihei vid förlossningen. Jag vill
understryka att det vill alla partier, men vi kan inte önska oss bort från
den verklighet vi lever i, ulan vi måste ta hänsyn lill realiteterna. Det
enda vi har att göra är all öka vår läkarutbildning och på del sättet
30                    åstadkomma resultat. Någon annan väg bjuds inte, så må fru Lantz eller

vem som helst önska hur mycket som helst. Och beträffande önskemålen skiljer det inte en tum mellan fru Lantz och mig eller uiskottsmajoritelen. Vi har precis lika het önskan vi också, men vi måste ta hänsyn till fakta och till de realiteter som vi lever under.

När det gäller utbildningsfrågorna och liknande har socialstyrelsen för någon månad sedan tillsatt en utredning om vårdstrukturen, vilken utredning skall behandla bl. a. föriossningsvårdens och mödrahälsovårdens innehåll och organisation. Härvidlag kommer bl. a. medicinska frågor, del sociala vårdinnehållet och den psykologiska delen att beaktas. Dessutom kommer man alltså alt ta upp frågan om föräldrautbildning. Barnomsorgsgruppen har nyligen avgeti etl betänkande som också avser föräldrautbildningen, och det ansvar som mödra- och barnahälsovården har för denna har bl. a. lagils upp.

Utskottet understryker i den frågan, liksom i fiol, atl del är angelägel atl samhället gör fortsatta insatser för att söka nå målet: smärtlindring vid förlossning för de kvinnor som önskar detla.

Utskottet understryker också all del är en viklig uppgift för social-styrelsen all följa och bevaka utvecklingen på delta område, och därmed har man i själva verket sagl ut all alll vad som kan göras för att förverkliga 1971 års riksdagsbeslut också skall göras.

Socialstyrelsen å sin sida har i sitt principprogram för hälso- och sjukvården för 1980-lalet angett atl förlossningsvården skall vara förlagd lill länssjukhus, men all man där kommunikationerna kan vara besvärliga kan tänkas lösa frågan på annat sätt.

Då man alltså i stort sett är överens i sak, vilkel jag vill understryka att reservanter och majoritet är, nöjer jag mig, herr talman, med dessa kommentarer och yrkar bifall till utskottels förslag.

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

Mödrahälso vård ochförlossningsvård

Fru LANTZ (vpk):

Herr talman! Ingenting skiljer i sak mellan reservanterna och uiskottsmajoritelen har herr Karlsson i Huskvarna låtit påskina, och han sade också atl alla stått bakom 1971 års beslut om att tillförsäkra alla kvinnor som så önskar smärtlindring vid förlossning. Men de facto har i praktiken ingenting hänt sedan man fattade det här beslutet. Det är forlfarande lika svårt för kvinnor all få smärtlindring vid förlossning. All statistik och alla undersökningar visar atl behovet är lika stort nu som 1971. Menade man verkligen någonting med det beslut riksdagen då enhälligt fattade, borde man vara angelägen om att vidta några konkreta åtgärder för alt infria löftena.

Del var fakiiski så, att år 1973 7 kvinnor på 1 000 fick epiduralblockad, år 1974 9 på I 000 och år 1975 13 på 1 000. Men hur man än vrider på siffrorna är delta alldeles otillräckligt mol bakgrund av all 840 på I 000 skulle ha behövt en effektiv smärilindring. 483 på 1 000 kvinnor fick pudendusblockad, men jag vill påminna herr Karlsson i Huskvarna om att den typen av smärtlindring är den som hjälper i allra sista stadiet. Under hela del värkarbete som förlossningen innebär har man ingen

Nr 32                 hjälp av pudendusblockaden och det tycker jag herr Karlsson borde känna

Tisdagen den    '

2 december 1975   " ' " överens, varför har då inte utskollel gått på vpk-motionens

_____________    linje? Där pekar vänsterpartiet kommunisterna på konkreta åtgärder för

Mödrahälsovård        att uppfylla principbeslutet från 1971. Som vi håller på nu kommer ing-och förlossningsvård   enling att hända. Ungefär 300 kvinnor föder varje dag barn - 250 av dem under outhärdliga plågor.

Fru THEORIN (s):

Herr talman! Det är en ytterst angelägen fråga som riksdagen skall la ställning till nu igen. Vi har behandlat den under de år jag varit med i riksdagen. Det var den första fråga som jag tillsammans med andra socialdemokrater aktualiserade 1971.

Del var med väldigt stor tillfredsställelse vi då kunde notera att riksdagen gjorde etl principuttalande om atl kvinnor skulle ha rätt att få smärtlindring vid förlossning. I del betänkande som riksdagen då behandlade underströk man bl. a. del krav som vi ansåg vara mycket angelägel atl snabbi få uppfyllt, nämligen all barnmorskor skulle utbildas i de olika metoderna av smärtlindring. Vi bedömde det som under den närmaste tiden rätt svårt atl få tillräckligt många läkare till förlossningsvården. Vi hade, som vi kunde bedöma, inte tillräckligt omfattande utbildning av läkare 1971. Riksdagen underströk då hur angeläget det var att man bl. a. såg till atl barnmorskor utbildades i och fick ansvaret för olika smärtlindringsmetoder.

Sedan har del gått några år. Man har utrett och ullalat sig för, men i sak har väldigt litet hänt för de kvinnor som föder barn. Jag har varje är följt utskottet i avvaktan på all vi skall få konkreta förslag, och jag vill här anmäla all jag i år kommer atl rösta för reservationen. Jag lycker atl den är mer än väl motiverad med de faktauppgifter som framkommil både i betänkandet och i debatten i dag. När inte fier kvinnor under de här fem åren har kommit i åtnjutande av det som borde vara en absolut mänsklig rällighel, så finns del anledning att påskynda och göra påtryckningar från riksdagens sida. Del är angelägel atl alla resurser sätts in för all ge kvinnorna räli lill smärtlindring vid förlossning. Det är viktigt atl man utnyttjar alla möjligheter; atl barnmorskor utbildas och hjälper till inom det här området, där de ändå har det högsta ansvaret, men också att läkare prioriteras till förlossningsvården.

Jag vill säga till herr Karlsson i Huskvarna atl verkligheten skall vi
naturligtvis acceptera, men verkligheten måste vi också kunna påverka.
Det har riksdagen gjort vid flera tillfällen tidigare. Vi som företräder
kvinnorna har också på det här området heta önskningar, men Jag vill
naturligtvis påpeka atl det är fråga om prioriteringar när de politiska
besluten skall fallas. Delta är inte endast en fråga om alt öka läkar
resurserna, det gäller atl använda samtliga resurser som finns, och barn
morskorna utgör en väsentlig del av möjligheten atl ge smärtlindring
32                    åt kvinnorna.

Vi kan påverka verkligheten, det har inte minst diskussionen kring barnomsorgen visal. Det var inte ell år sedan som vi fick veta all verkligheten var så krass att vi inte kunde klara av all bygga ul barnomsorgen så hastigt som många av oss motionärer då ville. Nu vet vi att den verkligheten är påverkbar, vi vet atl barnomsorgen kommer att prioriteras och alt vi skall bygga ut den i mycket snabb takt under de närmaste åren. På samma sätt vill vi påpeka alt del även på del här området är viktigt att man prioriterar inom hälso- och sjukvården och därför, herr lalman, kommer jag att rösta för reservationen i dag.

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

Mödrahälsovård och förlossningsvård

I detta anförande instämde fru Normark (s) och fru Hjalmarsson (s).

Hen KARLSSON i Huskvarna (s):

Herr talman! Jag vill stillsamt lill fru Theorin säga alt en röst på reservationen gör varken lill eller från när del gäller del förslag som utskottet lägger. Det är ingenting annat än etl försök atl så att säga kamouflera det hela. Jag vågar säga alt reservanierna kan ingenting mer åstadkomma än vad utskottsmajoritetens förslag innebär.

Det har ingenting hänt, säger fru Lantz. Ja, det är fru Lantz bedömning. Men siffermässigt har jag ju kunnat bevisa atl det har hänt en del under åren. Jag sade - det vill jag understryka - all del inte är tillräckligt vad som hänt. Om fru Lantz vill vara vänlig och dra sig till minnes skall hon finna att Jag inte ett ögonblick sökt nonchalera den här frågan utan understrukit vikten av all det görs någonting på detta område. Ändå måste jag i realismens namn säga alt har vi inte läkare, och har vi inte barnmorskor med ifrågavarande utbildning, så räcker del inte atl vi önskar aldrig så helt - del räcker inte vare sig önskningarna kommer från fru Lantz eller från fru Theorin.

Jag vill erinra om atl riksdagen kan göra elt uttalande - det gjorde vi 1971 - men det är inte riksdagen som i praktiken handlägger dessa frågor. Handläggningen sker på landstingsplanet. Jag får kanske be kvinnorna att ha dem i åtanke som i praktisk gärning skall genomföra det som riksdagen i allmänna ordalag uttalar sig för.

Jag stod bakom I97I års beslut. Utskottet var enigt den gången. Del är ett kraftigt uttalande om hur vi vill ha det. Man måsle komma ihåg alt man löser inte problemet snabbare genom att rösta på en reservation som är tämligen meningslös.

Fru THEORIN (s):

Herr talman! Ja, herr Karlsson i Huskvarna, vi får väl se litet längre fram om vi har möjlighet att påverka med en röst eller flera. Herr Karlssons bedömning får stå för hans räkning.

Om vi inte i dag kan vinna gehör för reservationen, har vi ju möjlighet att återkomma med moiioner och atl aktualisera de krav som vi tycker är vikliga. Ett av de kraven har riksdagen redan ställt sig bakom i sitt uttalande från 1971, nämligen au man skall ge barnmorskorna under-

33

3 Riksdagens protokoll 1975/76:32

Nr 32                 visning om olika smärtlindrande metoder och ge dem resurser och upp-

Tisdagen den      gifter när det gäller att administrera smärtlindrande medel. Såvitt mig

2 december 1975       " bekant har den utbildningen efter fem år ännu icke kommit i gång

---------------    när det gäller nya metoder. Del är klart att det finns anledning för mig

Mödrahälsovård och andra som är intresserade av den här frågan att återkomma till riks-och förlossningsvård   dagen för att få riksdagens gehör för de krav som vi en gång ställt oss

bakom. Del är riksdagens uppgift all uttala sig om utbildningen. Där

kan vi alltså återkomma.

Fru LANTZ (vpk):

Herr talman! Herr Karisson i Huskvarna vidhåller alt del har sketl en fortgående förbättring av kvinnornas möjligheter all få smärtlindring vid förlossning. Hur man än räknar - del räcker om man kan de fyra räknesätten - så finner man att det 1973 var 7 och 1975 13 kvinnor på tusen som fick smärtlindring. Jag lycker att del är en försvinnande liten ökning. Det är en ökning, men den är helt betydelselös.

Den andra formen av smärtlindring, pudendusblockaden som man bara ger i slutskedet, har ökat litet mer, men den finns fortfarande iiite på följande orter: Simrishamn, Hässleholm. Söderhamn, Kalix och Tärna, detla trots atl barnmorskorna nu för tiden får ge den behandlingen. Då kan man väl undra vad del beror på atl den inte förekommer. I Enköping, Alingsås, Ludvika och Vilhelmina har man just nu börjat använda denna metod men ännu inte i full utsträckning. Nog finns det väldigt mycket alt göra på detta område.

Sedan måste man naturligtvis se den här frågan i stort, och man måste använda samhällets samtliga resurser för alt prioritera både en ökad läkarutbildning och en ökad barnmorskeutbildning. Det är väl ingen här som bestrider alt vi har pengar lill det. Herr Karlsson är ju själv med och röstar fram skaltelindringar för storföretagen. Där har vi mycket all hämta in som man skulle kunna föra över till den här verksamheten. Han är med och röstar fram pengar till Viggenprojekt osv. Jag skulle kunna räkna upp en hel del, så nog finns det pengar.

Nog måste riksdagen kunna påverka den här situationen, alldenslund vi har faltal del myckel viktiga och riktiga beslutet 1971. Man måste ha menat något med det. Man måsle ju ha menat all kvinnor skall få rätt till effektiv smärtlindring. Annars skulle man väl inte ha fattal det beslutet.

Hen KARLSSON i Huskvarna (s):

Herr talman! Jag vill bara säga till fru Lantz alt man skall akta sig
för alt blanda in Viggen och alla möjliga och omöjliga projekt när vi
diskuterar frågan om smärtfri förlossning. Det är tyvärr så att delta inte
bara är fråga om ekonomi ulan också om utbildning. Även om vi vill
anslå nya medel till ulbildning av ännu fier läkare har kanske fru Lantz
hört att en del vill minska intagningen av antalet elever till läkarut-
34                     bildning.

Det är alltså, fru Lantz, dessa resurser det är fråga om. Atl jag röstat     Nr 32
för både Viggen och andra projekt ändrar inte ett dugg den bedömning     Tisdagen den
jag har gjort nu. Del skall fru Lantz komma ihåg.                   2 december 1975

Fru LANTZ (vpk):

Herr talman! Jag förslår inte varför man inte skall blanda in samhällets resurser i stort i den här frågan. Ytlersl är delta en ekonomisk fråga. Vi måsle ha pengar för alt kunna effektuera beslutet från år 1971.

Överläggningen var härmed slutad.

Mödrahälsovård och förlossningsvård

Mom.  I

Utskottels hemställan bifölls.

Mom. 2

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen av herrar Romanus och Hagberg i Boriänge, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande Ja besvarad. Sedan fru Lantz begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill alt kammaren bifaller socialutskottets hemställan i betänkandet nr 14 mom. 2 röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av herrar Romanus och Hagberg i Borlänge.

Vid omröstning genom uppresning förklarades fiertalet av kammarens ledamöter ha röstat för Ja-propositionen. Då fru Lantz begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 233

Nej -    71

Avstår -    10

§ 10 Föredrogs Socialutskotlets betänkande

1975/76:15 med anledning av motion om decentralisering av beslut om sjukhusbyggande

Utskottets hemställan bifölls.

35

Nr 32

§ 11  Pyrotekniska varor

Tisdagen den 2 december 1975

Pvrotekniska varor

36

Föredrogs näringsutskoliets betänkande 1975/76:7 med anledning av motioner om pyrotekniska varor.

Herr GUSTAVSSON i Ängelholm (s):

Herr lalman! I näringsutskoliets belänkande nr 7 behandlas bl. a. motionen 285 år 1975, vilken jag är upphovsman lill tillsammans med några kamrater.

Den här frågan har varit föremål för en ulredning. Denna utredning har nu lagt fram ett betänkande, som utmynnar i ett förslag om skärpning av gällande bestämmelser angående försäljning och hantering av pyrotekniska varor.

Utredningens betänkande har också varit föremål för remissbehandling, och praktiskt taget alla remissinstanser delar uiredningens uppfattning att en skärpning av de nuvarande bestämmelserna är nödvändig. Någon remissinstans säger alt missbruket av pyrotekniska varor har tagit en sådan omfattning atl en strängare lag på detla område är önskvärd och alt det inte finns några som helst bärande motiv för att bibehålla nu gällande myckel liberala regler. Man är förvånad över att inte strängare regler införts tidigare med hänsyn till bl. a. det stora antal olyckor som varje år inträffar. Det kan i sammanhanget påpekas alt enbart under nyårs- och påskhelgerna 1973 över 100 personer behandlades på sjukhus för skador som orsakals av pyrotekniska varor.

I vårt södra grannland Danmark har man infört skärpta bestämmelser, och danskarnas erfarenheter av verkningarna av förbudet mol knallpjäser har varit goda.

Utredningen har nu föreslagit att en åldersgräns på 18 år för rätten till förvärv och nyttjande av pyrotekniska varor skall införas, men jag tror inie au delta är en tillräcklig ålgärd för alt råda bot på del ofog som nu förekommer, speciellt vid helgerna. Det är inget som hindrar atl äldre ungdomar delar med sig till yngre barn och ungdomar av de inköpta varorna. Enda möjligheten är, enligt min uppfattning, att med lagbestämmelser stoppa ofoget.

Vad som har animerat mig atl motionera i den här frågan är klagomål från äldre personer, som vid den senaste nyårshelgen varit utsatta för smällandet. Del hade bl. a. kastats s. k. kvartersbomber i trappuppgångarna i hyresfastigheter, och hos någon äldre person kastade man in s. k. smällare i brevinkasiei. Var och en måste väl reagera mot sådant ofog, och del måste på något säu stävjas.

Utskottet har vid sin behandling av ärendet kommit fram till en positiv skrivning och erinrar om atl utredningsförslaget innebär en skärpning av nu gällande bestämmelser. Utskottets skrivning utmynnar i konstaterandet alt remissbehandlingen varit positiv. Man förutsätter därför alt regeringen kommer atl vidtaga sådana åtgärder som bedöms nödvändiga för atl begränsa de olägenheter som bruket av pyrotekniska varor för

med sig. Det är positivt. Men man avstyrker ändå motionerna. Jag lycker alt man i den här frågan hade underlag för elt bifall lill dem.

Herr lalman! Mot etl enhälligt utskott skall jag inte ställa något yrkande, utan Jag nöjer mig med vad jag nu har anfört.

Hen PETTERSSON i Helsingborg (s):

Herr lalman! Pyroteknikulredningen har pekat på en hel rad olägenheter som sammanhänger med bruket av pyrotekniska leksaker. Dessa synpunkter sammanfaller väl med dem som motionärerna anfört i sina motioner. Vi vet alla vilka ölägenheter det är fråga om, och jag behöver därför inte orda om dem här. Etl enigt utskott instämmer i de redovisade synpunkterna och förutsätter att regeringen kommer att vidta sådana åtgärder som behövs för att eliminera de ölägenheter som sammanhänger med användandet av denna form av leksaker. Industridepartementet arbetar nu med dessa frågor, och vad vi kan hoppas på är en snabb behandling så att vi snart kan få en bättre tingens ordning i detta avseende.

Jag yrkar bifall till näringsulskoitets hemställan i dess belänkande nr 7.

Överiäggningen var härmed slutad. Utskottets hemställan bifölls.

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

0/77 svenska initiativ lill förmån fÖr Angola

§ 12 Om svenska initiativ till förmån för Angola

Herr utrikesministern Andersson och fru statsrådet Sigurdsen ämnade i elt sammanhang besvara

dels interpellationen 1975/76:46, anmäld den 4 november, av herr Gransledt (c),

dels interpellationen 1975/76:50, anmäld den 5 november, av herr Takman (vpk).

Hen utrikesministern ANDERSSON:

Herr lalman! Herr Gransledt har frågat mig hur jag ser på frågan om Sveriges erkännande av elt självständigt Angola och vilken planering som finns för etl aktivt svenskt ekonomiskt samarbeie med Angola i enlighet med de önskemål som framförts från MPLA.

Herr Takman har frågat mig dels om regeringen är beredd all fördöma den aggression som från Republiken Zaire genomförts mot Angola och i FN aktualisera denna för Angolas folk och världsfreden allvarliga militära intervention, dels om regeringen är beredd all fördöma de sydafrikanska truppernas invasion i Angola, dels om regeringen är beredd alt handla för att få till stånd etl slut på vapentillförseln till de organisationer som deltar i invasionen i Angola, dels om regeringen omedelbart kommer att erkänna den regering som leds av MPLA:s ordförande, och dels om regeringen kommer att tillmötesgå de önskemål om svenskt ekonomiskt bistånd som MPLA har framfört.

37

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

0//7 svenska initiativ lill förmån fÖr Angola

38

Statsrådet Sigurdsen kommer att besvara de delar av inlerpellalionerna som berör Sveriges ekonomiska samarbete med Angola. De övriga frågorna kommer jag alt besvara i ett sammanhang.

När Angola blev självständigt den 11 november fann det stora fiertalet av världens nationer att de ej kunde erkänna någon av de tre i landet verksamma rörelserna som Angolas rälimäliga regering. Enligt de erkännandeprinciper som Sverige och många andra länder följer krävs att den regering som erkänns skall utöva effektiv kontroll över landet och ha viss stabilitet. Situationen den 11 november var sådan, atl varken MPLA, UNITA eller FNLA kunde sägas utöva en sådan effektiv kontroll. Därför valde Sverige, liksom många andra länder, att i etl särskilt uttalande välkomna Angola som en självständig nation men atl inte erkänna någon särskild regering. Frågan hur vi skall ordna våra förbindelser med det självständiga Angola får anstå till dess de politiska förhållandena stabiliserats, hette del vidare i uttalandet.

På självsländighetsdagen utropades i Angola två regeringar då dels MPLA, dels FNLA-UNITA i förening förklarade sig vara landels rättmätiga företrädare. MPLA-regeringen har erkänts av mellan 25 och 30 stater, medan FNLA-UNITA-regeringen hittills inte erkänts av någon stal.

Sveriges bedömning av erkännandefrågan är i dag densamma som den Il november. Liksom i tidigare erkännandefall vill jag understryka atl frågan om upprättande av diplomatiska förbindelser inte har något all göra med de sympatier vi känner för den ena eller andra rörelsen. Regeringens uppfattning är alt MPLA är den folkligt förankrade politiska rörelse som förenat kampen för självständighet med strävanden efter social och ekonomisk rättvisa i Angola. MPLA är också den rörelse som sedan fiera år erhållit svenskt humanitärt bistånd.

Del självständiga Angola står i dag inför uppslitande inre strider som hårt drabbar landets befolkning. Del är med växande oro som vi konstaterar all parternas slridsakliviieler trappas upp. I denna konfiikt, i ell av Afrikas råvarurikasle länder, är mäktiga politiska och ekonomiska intressen inblandade som hotar landets oberoende och begränsar ango-lesernas rätt atl själva bestämma sin framlid. Konflikten har vidare etl starkt samband med hela den politiska utvecklingen i södra Afrika. Utgången av kampen i Angola kommer all direkt påverka utsikterna att uppnå självständighet och majoritetsstyre även i Namibia, Rhodesia och Sydafrika.

Det är mot den bakgrunden Sydafrikas direkta inblandning i konflikten får ses. Vi vet atl Sydafrika spelar en framträdande roll beträffande tillförseln av vapen lill FNLA-UNITA. Vi vet också att sydafrikanska förband befinner sig på angolesiskl territorium nära gränsen lill Namibia i föregivet syfte att bl. a. skydda vissa kraftverksinsiallationer där. Sådan Iruppnärvaro har också regeringen i Pretoria medgivit. Regeringskällor i Sydafrika har också gjort uttalanden som visal alt reguljära sydafrikanska förband aktivt deltar i striderna i Angola. Denna uppenbara kränkning

av Angolas territoriella integritet, som med rätta brännmärks av många afrikanska stater, måsle vi självfallet på del kraftigaste reagera mot.

Vad beträffar herr Takmans fråga om Zaires agerande så kan väl försl konstateras alt FNLA från början haft sitt egentliga fäste i Angolas två nordligaste provinser, vilka gränsar mot Zaire. FNLA har där stött sig på bakongoslammen som bor på båda sidorom denna gräns. Delar uppenbart all FNLA organiserat och utbildat i vart fall en del av sina styrkor på zairiskt område och att de har baser där på vilka de vid behov kunnat falla tillbaka. Åtskilliga av de zairiska soldater som uppges ingå i FNLA:s förband kan vidare förmodas vara sådana angoleser som under senare år flytt över lill Zaire, som sedan vislats flera år i flyktingläger på zairiskt område och som nu rekryteras som FNLA-soldaler. I vilken utsträckning som reguljära zairiska förband därutöver opererar i Angola är ej känt. Helt uppenbart är emellertid all FNLA från början fått det mesta av sitt materiella militära stöd från eller via Zaire.

Slutligen skall konstateras alt även MPLA numera får ansenliga mängder krigsmateriel från andra länder. Från dessa har soldater och instruktörer också kommit.

Svenska regeringen har lagit bestämt avstånd från varje inblandning utifrån och varje försök all begränsa det angolesiska folkets självbestämmanderätt. Sådan inblandning försämrar utsikterna lill en uppgörelse mellan de stridande parterna och kan bara förlänga del angolesiska folkets lidanden. Den ökar riskerna för en internationalisering av konflikten med svåröverskådliga följder för utvecklingen i hela södra Afrika. Särskill riskfyllt blir del om Angolakonflikien dras in i motsättningarna mellan stormakterna.

Flera försök har gjorts atl åstadkomma en försoning mellan parterna. Den afrikanska enhetsorganisationen OAU har stått i centrum för dessa strävanden. Det är vår förhoppning alt dessa ansträngningar skall fortsätta.

Våra informationer lyder på all varken parterna själva eller länderna i Afrika vill ta upp Angolafrågan i FN. Vår bedömning är all förutsättningar för en meningsfull FN-behandling av frågan f n. saknas. Enda möjligheten atl få lill stånd etl slut på vapentillförseln på sätt som herr Takman efterlyser torde vara etl beslut av FN:s säkerhetsråd. Ett sådant beslut om obligatoriskt vapenembargo kräver emellertid enighet mellan de fem permanenta medlemmarna av säkerhetsrådet. Utvecklingen i Angola just nu gör det föga sannolikt all vi i dag skulle kunna räkna med en sådan enighet. Men vi kan naturligtvis inte utesluta all händelseutvecklingen i Angola blir sådan att frågan om FN:s roll kommer i ell annat läge.

För dagen kan vi bara vädja lill samtliga tre rörelser atl på nytt söka nå en samförsiåndslösning och avslå från försöken all med utländsk hjälp militärt förgöra varandra. Vi riktar också en allvarlig maning till främmande makter all inte genom militär intervention eller på annat sätt förvärra konflikten utan i stället respektera del angolesiska folkets rätt alt bestämma sin egen framtid.

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

0/7? svenska initiativ till förmån JÖr Angola

39

Nr 32                   Fru statsrådet SIGURDSEN:

Tisdagen den         talman! Herr Gransledt har frågat utrikesministern vilken pla

2 december 1975      neringsom finns för ett aktivt svenskt ekonomiskt samarbeie med Angola

_____________ i enlighet med de önskemål som framförts från MPLA. Herr Takman

Om svenska initiativ   har frågat utrikesministern om regeringen kommer all tillmötesgå de
//// förmån för    önskemål om svenskt ekonomiskt bistånd som MPLA har framfört. Del

Angola               ankommer på mig alt besvara dessa frågor, och jag gör del i ett sam-

manhang.

Svenskt stöd till Angola har fram till innevarande budgetår lämnats främst som humanitärt bistånd till befrielserörelsen MPLA. MPLA är den rörelse som kombinerat strävandena efter nationellt oberoende med stora ansträngningar för alt genomföra en ekonomisk och social utveckling. Stöd har utgått även lill angolesiska flyktingar i Zaire.

Del pågående kriget i Angola medför att förutsällningarna för en planering av ell långsiktigt utvecklingssamarbete f n. inte föreligger. På denna punkt måsle regeringen avvakta händelseutvecklingen. Men vår politik all stödja nationell frigörelse för folken i södra Afrika ligger fast. Beträffande Angola har regeringen flera gånger förklarat sig beredd atl stödja en utveckling som främjar oberoende och social och ekonomisk rättvisa för det angolesiska folket.

Regeringen prövar aktivt möjligheterna alt ge humanitärt bistånd till den krigsdrabbade befolkningen. Under innevarande budgetår har katastrofbistånd för sammanlagt 800 000 kr. hittills beslutats. Fortsatta humanitära insatser kan förutses. Syftet med dessa är all lindra akut nöd. Det är vår förhoppning atl de samtidigt skall kunna utformas så alt de bidrar till strävandena mol fred och självbestämmande för det angolesiska folkel.

Hen GRANSTEDT (c):

Herr talman! Jag vill tacka statsråden för svaren på min interpellation. Man får väl säga att de är så pass positiva som man kan vänta sig under nuvarande läge i Angola.

När jag framställde min interpellalion i slutet av oktober var lägel i Angola inte fullt så allvarligt som i dag, även om det var allvarligt nog. Då fanns del större anledning alt hysa förhoppningar om atl MPLA relativt snart skulle kunna få kontroll över situationen, och mol den bakgrunden värdet också motiverat all studera de möjligheter som kunde finnas alt snabbi få i gång ett samarbete mellan Sverige och en MPLA-regering i Angola.

Sedan dess har alltså lägel förvärrats, och Angola är än mera splittrat
nu än då. Anledningen lill den förändring som har inträffat framför allt
under november månad är ju den omfattande utländska intervention
som har sketl i Angola. Stormakterna pumpar in mängder av pengar
och'vapen,och dessuiom har Angolas grannstater på elt aktivt sätt ingripit
i striderna på FNLA/UNITA:s sida.
40                       Vad som kanske är särskilt alarmerande är den aktivitet som Sydafrika

visar. Sydafrika har ju uppenbarligen direkt intervenerat i Angola med trupper. Det är ganska upprörande att se hur organisaiioner som gör anspråk på beteckningen befrielserörelser på detta sätt lånar sig till all gå en apartheidregerings ärenden. Det är helt klart all Sydafrika vill bevara Angola som en buffertzon - mellan den vita minoritelsregimens Sydafrika och de självständiga svarta staterna - som Angola var under den portugisiska kolonialtiden. Man vill alltså utnyttja dessa s. k. befrielserörelser lill all åstadkomma en oförändrad situation på den punkten och på så sätl motverka en verklig frihet för invånarna i Angola.

Samtidigt är del uppenbart att MPLA slår för en politisk inriktning som vi har all anledning att ställa oss positiva till. MPLA har under mycket lång tid praktiskt arbetat för all bygga upp social trygghet och en positiv utveckling för befolkningsmajorileten i Angola.

Jag har all förståelse för vad som sägs i interpellationssvaren - all det är svårt atl nu planera något långsiktigt samarbete med Angola, eftersom vi vet så litet om utvecklingen. Det är helt klart att de möjligheter som nu slår lill buds framför allt gäller insatser för katastrofbistånd. Men jag tror alt det är viktigt att vi gör klart för oss all situationen i Angola i alll mindre utsträckning kan betecknas som en direkt inbördes strid mellan två inhemska parter. Den tenderar mer och mer atl bli en konfiikt mellan en inhemsk befrielserörelse, som visserligen får en del stöd utifrån, och en part som i huvudsak förlitar sig på ett mera massivt stöd - också med personal - från utomstående makter.

Situationen i Angola börjar alltså mer och mer påminna om den som man hade tidigare i Sydvietnam. Detla faktum måste också påverka vår inställning lill svenska biståndsinsatser i Angola. Vi bör alliså vara beredda atl gå in med humanitära insatser på samma sätt som vi tidigare gjorde insatser för PRR-regeringen i Sydvietnam.

Det finns också anledning för oss att hålla en hög beredskap för insatser så snart lägel kommer att stabilisera sig i Angola -vilkel vi naturligtvis måste hoppas atl det gör. Vi bör erkänna Angola diplomatiskt så snart det över huvud tagel visar sig möjligt, så snart som MPLA-regeringen i någon mening kan anses kontrollera huvuddelen av Angolas territorium. Med så kort varsel som möjligt kan vi då göra insatser för i första hand etl ekonomiskt återuppbyggnadsarbete i det alltmer krigshäriade Angola - och också få i gång ett mer långsiktigt ekonomiskt samarbete.

Vi vet alt Sverige är en mycket attraktiv samarbetspartner för Angola. Det samarbete som det kan vara fråga om är biståndsinsatser från svensk sida, men det kan också mycket väl bli aktuellt med samarbete mellan företag i Angola och svenskt näringsliv. Vi vet genom uttalanden från-MPLA atl man mycket gärna vill samarbeta också med det svenska näringslivet och atl man är mycket intresserad av de fackkunskaper som finns inom svenskt näringsliv når del gäller 1. ex. skogsindustri, kraftindustri och gruvindustri.

Mot denna bakgrund är del som sagl angelägel att vi. förutom de kalaslrofbisiåndsinsalser som vi redan nu kan göra, också har en hög

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

0/77 svenska iniiiaiiv till förmån JÖr Angola

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

Om svenska initiativ till förmån JÖr Angola

42

beredskap och en framålsyftande planering för att kunna gå in så snart som möjligt och så kraftfullt som möjligt med ett mer långsiktigt samarbete med Angola då lägel hunnit bli så pass stabilt att det är praktiskt möjligt atl över huvud taget göra några långsiktiga insatser i landet.

Hen TAKMAN (vpk):

Herr talman! Jag tackar utrikesministern och biståndsministern försvaren på min interpellation.

Jag är i långa stycken helt överens med herr Gransledt som Just talat, inte minst när det gäller bedömningen att situationen i Angola mycket liknar den situation vi hade i Sydvietnam.

I väsentliga delar sammanfaller utrikesministerns uppgifter med dem som jag anförde i interpellationstexten den 5 november, sex dagar innan Angola blev en självständig stat, nämligen alt landet invaderas både från Zaire i norr och Sydafrika i söder. Jag noterar vidare i båda svaren att svenska regeringen anser all -jag citerar här lydelsen i utrikesministerns svar - "MPLA är den folkligt förankrade politiska rörelse som förenat kampen för självständighet med strävanden efter social och ekonomisk rättvisa i Angola".

Jag konstaterar alltså alt regeringens uppfattning är identisk med min egen när del gäller bedömningen av del faktiska läget. Folkrepubliken Angola, vars självständighet utropades i huvudstaden Luanda den 11 november, är resultatet av MPLA:s mångåriga befrielsekamp. MPLA har sina rötter i och motsvarar del angolesiska folkets intressen och drömmar. Folkrepubliken Angola försvarar sig nu mot en samordnad aggression norrifrån och söderifrån. Så långt är vi eniga. Logiken kräver atl vi också borde vara eniga om atl oreserverat stödja den angripna nationen, dess politiska och statliga ledning, och fördöma angriparna och deras marionetter.

Men av något skäl, som inte deklareras, föredrar utrikesministern alt inta en hållning som i realiteten innebär etl jämställande av de angolesiska patrioternas organisation MPLA med imperialisternas marionetljunior FNLA och UNITA. Även om svarei är dunkelt på vissa punkter får man elt intryck av atl inte bara angriparnas aggression utan också Sovjetunionens, Cubas och andra socialistiska staters bistånd till Angolas regering betecknas som "inblandning utifrån". Det är möjligt alt jag har missuppfattat detta i svaret. All det dessutom -även efter de senaste veckornas händelser - ullrycks förhoppningar om "en försoning mellan parterna" är minst sagt överraskande. En försoning mellan de angolesiska patrioterna och den sydafrikanska apartheidregimens redskap! En försoning mellan befrielserörelsen och den störtade kolonialmaktens smutsigaste agenter! En försoning mellan det exploaterade folkel och de multinationella bolagens rövarhövdingar! En försoning mellan dem som vill befria sill land från förtrycket och imperialisterna, som vill permanenta förl rycket I

Ell sådant synsätt, en sådan hållning - om jag nu har fatlat den korrekt

-- är kanske bekväm för ögonblicket. Det är en hållning som kan väntas vinna förståelse i regeringskretsar i Washington, London, Paris, Bonn, Bryssel, Kinshasa, Pretoria, Salisbury och även i Peking.

Det är en hållning som blir uppskattad av de multinationella bolagsherrar som plundrat Angola på dess rikedomar och hållit dess folk i djupaste misär. Men en sådan hållning kommer länge att dröja i bittert minne hos etl folk som levat under det ruttna, blodiga portugisiska ko-, lonialväldet sedan före Columbus s. k. upptäckt av Amerika, etl folk som nu med fruktansvärda offer försvarar sin nyvunna frihet.

Jag förutsätter att den svenska regeringen myckel snabbt omprövar sin inställning till kriget i Angola och med alla de medel som är möjliga stöder det angolesiska folkel i dess kamp mol angriparna och deras marionetter.

I dag på morgonen har det kommit nya allvarliga rapporter. I en korrespondens från Johannesburg i International Herald Tribune den I december, alltså del nummer som kommit till Siockholm i dag, skriver David Ollaway alt "del är tilllagande tecken på alt Sydafrika står i begrepp all göra en sior upptrappning av sitt engagemang i inbördeskriget i Angola, men ätt det fortfarande söker öppet stöd från USA och andra västmakter för en sådan akiion".

Ollaway fortsätter:

"Uppgifter som dagligen läcks ul.till pressen av talesmän för regeringen
om vidden och omfattningen av Sydafrikas engagemang i inbördeskriget
i Angola tycks vara avsedda att förbereda allmänheten på ell ännu siörre
engagemang.-

Antalet reguljära sydafrikanska infanleritrupper i Angola förblir en officiell hemlighet. Men källor i Zambias huvudstad Lusaka uppskattar att mellan 2 500 och 6 000 officerare och meniga är engagerade i hela den sydafrikanska operationen, som syftar både lill alt stödja de två angolesiska grupper" - alltså FNLA och L/NITA - "som bekämpar MPLA och alt utradera de sydväslafrikanska nationalistiska gerillaförband som opererar från södra Angola.

Vidare anser källorna all ytlerligare 3 000 till 4 000 soldater görs beredda atl intervenera i Angola, om Sydafrikas regering beslutar all trappa upp sitt engagemang."

Elt klart tecken på del tilltagande sydafrikanska engagemanget i Angola gavs den 29 november i en försiasidesariikel i tidningen Die Burger, som är officiellt organ för regeringspartiet i Sydafrika. Tidningen skrev atl sydafrikanska trupper startat en stor offensiv mot gerillaförband, som tillhör befrielserörelsen SWAPO i Namibia - Sydväsiafrika - och som påslås operera i sydöstra regionen av Angola. Regeringsorganet skildrade vidare striderna i Angola som "ett slags rörligt konventionellt krig", i vilket Sydafrika slår till tjänst med "intelligens, råd och förnödenheter" åt FNLA och UNITA.

"Sydafrika" skriver David Ollaway i sin korrespondens i International Herald Tribune, "har tillhandahållit ell betydande antal pansarvagnar

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

0/77 svenska initiativ till förmån JÖr Angola

43

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

0/77 svenska initiativ till förmån fÖr Angola

44

och sannolikt förare och underhållspersonal och har stadigt transporterat förråd med USA-tillverkade flygplan av typ C-130 från Sydvästafrika djupt in i södra Angola. Men Sydafrikas roll är nästan säkeri långt mer omfaltande än så. Die Burger förklarade atl 'det håller på atl bli ett slags konventionellt krig', som 'kräver kunskaper, ledarskap och planering på en nivå som inte finns till buds inom Angolas svarta befolkning'."

Om det tidigare fanns något tvivel om FNLA:s och UNITA:s roll i Angola bör det nu ha skingrats. Sydafrikas regering har verkligen inte gjort sig känd för att stödja autentiska befrielserörelser.

Del är MPLA, och endast MPLA, som förl den väpnade kampen mol del portugisiska kolonialväldet sedan 1961 och samtidigt byggt upp en civil organisation i betydande delar av det stora landet. FNLA har haft sina baser och sitt högkvarter i Zaire och därifrån kunnat operera i Angola sedan militärrevollen i Portugal den 25 april 1974 förändrade situationen i kolonierna.

I och med alt Folkrepubliken Angola utropades den 11 november i år blev lägel ett annat, inte minst från folkrältslig synpunkt. Det skildrades åskådligt i en Luandakorrespondens i Financial Times den 10 november:

"Från midnatt nallen till tisdag", skriver korrespondenten, "kommer
den symboliska portugisiska närvaron all försvinna och med den det
sista hindret för MPLA att föra in slora vapensändningar genom Luandas
inlernationella flygplats och hamn. Ingendera av de två andra rörelserna,
den Zaire-baserade FNLA eller Jonas Savimbis UNITA, har besvärals
av sådana hinder under de senaste månaderna. FNLA har haft fria händer
alt öka sina vapenförråd över gränsen mot Zaire sedan slutet av 1974,
under det alt UNITA har fört in en ansenlig mängd vapen från Zaire
och Zambia under perioden från juli och till nu.---

MPLA väntas böria all la in mer vapen sjövägen och luftvägen från midnatt natten till tisdag, under det att FNLA-UNITA-styrkorna sedan den gemensamma offensiven inledde's den 23 oktober har visat vad de har av pansrade legoknektskolonner, som använder ultramoderna pansarvagnar av märket Panhard och försörjs med förråd från luften, vilkel gör det möjligt för dem att förflytta sig med en aldrig tidigare uppnådd hastighet av 120 km om dagen inne i Angola, då de stöter fram söderifrån mot Luanda."

Detta var alltså ell citat ur Financial Times. 1 och med att MPLA fick rikligt med moderna vapen all försvara sig med förändrades myckel riktigt situationen. I åtskilliga korrespondenser från Sydafrika, Zaire och de städer i Angola som de invaderande trupperna ockuperat har rapporterats om svåra förluster bland legoknektar och reguljära sydafrikanska trupper. Och därmed bökade också det gamla vanliga talet - som vi hört och läst så många gånger från krigen i Indokina - alt hjälpen från Sovjetunionen, Cuba och andra socialistiska länder är en inblandning i den angripna statens inre angelägenheter.

Sydafrikas krigsminister Piet Botha sade den 27 november, enligt en Pretoriakorrespondens i International Herald Tribune den 28 november, all del sovjetiska engagemanget utgjorde "elt arrogant försök av Ryssland att etablera sig i södra Afrika genom rå styrka och därmed äventyra handelsvägarna och oljelransportvägarna mellan Persiska bukten och det mesta av den fria världen." Herr Botha sade, enligt samma korrespondens, att han önskade att "den fria världen ägnade mera direkt intresse åt au få Ryssland ul ur södra Afrika".

Det är alltså en sydafrikansk krigsminister som använder uttrycket "den fria världen", och de stater han främst syftade på var enligt korrespondenten Frankrike, Storbritannien, USA och troligen Belgien. Han kunde ha lagt till ytterligare några, däribland Västtyskland. De är alla med i den samordnade imperialistiska offensiven mot Folkrepubliken Angola.

Del räcker inte med 491 år av portugisiskt kolonialvälde. Det räcker inte med att detta primitiva välde lämnade elt folk i djupaste misär. I en bok, som kom för några år sedan, läste Jag alt bara I procent av den svarta befolkningen och endast 23 procent av de vita i Angola var läs-ochskrivkunniga-ett fruktansvärt arv som kolonialismen har lämnat efter sig. Nu skall exploateringen, misären och okunnigheten ges ytterligare en tidsfrist av vad Sydafrikas krigsminister kallar den "fria världen" och dess militära engagemang.

Del är, herr talman, en politik byggd på illusioner. Det går inte längre atl underkuva Angolas folk. Men del är nu som det avgörs vilka som är vänner och vilka som är motståndare lill de svarta folkens frigörelse. Jag hoppas livligt all den svenska regeringen snabbi omprövarsin hållning till Folkrepubliken Angola, upprättar diplomatiska förbindelser med president Agoslinho Nelos regering, kraftfullt fördömer Natostaiernas och Sydafrikas gemensamma aggression och ger ett betydande materiellt stöd till den nya regeringen och dess framslegsvänliga politik.

Jag tycker all utrikesministerns svar innehåller en mycket viklig sats, som det gäller atl dra de rikliga slutsatserna av: "Utgången av kampen i Angola kommer alt direkt påverka utsikterna all uppnå självständighet och majorilelsstyre även i Namibia, Sydrhodesia och Sydafrika." Just del!

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

0/77 svenska initiativ till förmån fÖr Angola

Fru DAHL (s):

Herr lalman! Sverige har under en lång följd av år konsekvent stött självständigheiskampen i de forna portugisiska kolonierna. Det har skett politiskt genom omfattande aktioner både här hemma, i FN och i andra internationella sammanhang. Den enda anmärkning man hittills har haft alt rikta mol regeringen har gällt dröjsmålet med all erkänna Guinea-Bissaus regering. Sverige har också stött kampen materiellt med ett omfattande bistånd som självklart lämnades långt innan den formella självständigheten var vunnen. I detta arbete har vi samarbetat med PAIGC i Guinea-Bissau, med Frelimo i Mogambique och med MPLA i Angola.

45

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

Om svenska initiativ till förmån JÖr Angola

46

Det har varit självklart för oss alt inte samarbeta med några av de andra s. k. befrielserörelserna i Angola som framträtt som representanter för de utländska politiska och ekonomiska intressen som har exploaterat och nu försöker exploatera det angolanska folkel och som har samarbetat med den tidigare kolonialmakten liksom med dem som nu väntar på atl komma in som förtryckare.

Detta har varit självklart för oss, och jag utgår från alt så kommer att vara fallet också i framtiden. Jag noterar i svaret att regeringen sluter upp bakom MPLA som den enda folkligt förankrade befrielserörelsen, den enda som framträder med rätt all representera det angolanska folket. Jag noterar också den kraftiga fördömelsen av inblandningen utifrån av politiska och ekonomiska intressen. Likväl finner Jag också skäl till att uppmana regeringen att inte förtrollas i försöken atl på olika sätt ge allt det politiska stöd som MPLA och del angolanska folket behöver i denna utomordentligt svåra situation, avgörande för både Angolas och hela södra Afrikas framtid.

Jag tror att jag vet varför del finns anledning alt ta myckel stor hänsyn till OAU:s ställningstaganden och agerande i denna som i andra situationer. Det är naturligtvis del som mer än något annat verkat som en broms på regeringens handlande - eller rättare sagt som ett extra skäl till försiktighet i vissa avseenden. Men jag kan inte underlåta all här påminna om all det naturligtvis finns olika politiska krafter även bland de stater som är representerade i OAU och understryka atl Sverige självfallet nu liksom tidigare har skäl att framför allt samarbeta med de krafter som där verkar för självständighet i södra Afrika, som har slött kampen mot kolonialism, nykolonialism och apartheidpolitiken och som naturligtvis nu inom OALI arbetar för att de krafterna skall överväga inom den organisationen.

Jag tycker inte atl vi kan nöja oss med någon av diplomatiska skäl påtvingad passivitet i dessa frågor. När man har varit med om arbetet för frigörelse av de portugisiska kolonierna, kampen mol del fruktansvärda Vietnamkriget och nu ser samma historia spelas upp igen, grips man av förtvivlan och vrede vid tanken på atl omvärlden ånyo passivt skulle tillåta alt en ny sådan krigssituation får utvecklas med allt det lidande den innebär, med all den skada den gör på det internationella rättssystemet. Sverige måste därför uppträda aktivt till försvar för det angolanska folkets självständighet, fördess rätt all fritt forma sin framtid.

Den andra fråga som jag vill ta upp gäller biståndet, och Jag vill understryka atl del just nu är oerhört viktigt att biståndet lill MPLA fortsätter också efter det all leveranserna för de medel som anslagils för innevarande budgelår har slulförls. Det finns inget skäl atl undvika atl ge bistånd till MPLA i nuvarande läge. lika litet som det fanns skäl atl medan kriget pågick låta bli all ge bistånd lill PRR i Sydvietnam eller till befrielserörelserna i Laos och Cambodja. Del förhållandel all det pågår en utländsk intervention med siöd av inhemska quislingar skall inte förhindra bistånd utifrån, elt sådani behövs nu mer än någonsin.

Till herr Gransledt vill Jag säga all jag naturligtvis är väldigt glad över atl han som cenlerpartistisk ledamot här i riksdagen har tagit upp denna fråga. Men jag vill samtidigt påpeka atl den allra största insatsen när det gäller atl öka biståndet lill MPLA skulle herr Granstedi kanske göra genom atl övertyga sina egna ledande partivänner om att bistånds-givningen skall få fortsälla, så all vi inte behöver uppleva atl hans partiledare tillsammans med andra borgerliga partier eller hans partivänner i utrikesnämnd och ulrikesutskoll arbetar för att förhindra ell fortsatt bistånd i delta avseende.

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

0/77 svenska initiativ till förmån for Angola

Under detta anförande övertog herr andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr utrikesministern ANDERSSON:

Herr talman! Såväl herr Gransledt som herr Takman och nu fru Dahl är Ju eniga med mig och regeringen om alt MPLA - som vi har givit humanitärt bistånd under flera år - är den politiska rörelse med en folklig förankring som på samma sätl som PAIGC i Guinea-Bissau och Frelimo i Mogambique strider för elt fritt samt från kolonialvälde oavhängigt och befriat Angola. Vi är helt eniga på den punkten. Vad som däremot kan skilja oss ål är frågan om vilka förutsättningar vi har atl stödja etl självständigt Angola, så att vi kan främja de politiska idéer och ideal och det samhällssystem som vi vet atl MPLA företräder.

När det gäller frågan om ett erkännande av MPLA stöter vi på samma hinder som vi haft vid tidigare erkännandedebatter, nämligen att vi nu vill stå fast vid vår princip atl den regering vi erkänner skall ha effektiv kontroll åtminstone över huvuddelen av det område det gäller. MPLA behärskar i dag en tredjedel eller en fjärdedel av landei - man vet inte riktigt hur mycket, men ungefär så myckel borde det vara - och mindre än hälften av befolkningen. Därför har jag sagt i svaret att frågan om hur vi skall ordna våra diplomatiska förbindelser med elt självständigt Angola måste få vänta tills vi får större klarhet i dessa frågor och tills sådana förändringar sker att det blir möjligt för oss att i enlighet med våra principer erkänna en regering i ell fritt Angola.

Herr Takman förvånade sig över atl jag uttalar förhoppningar om att man skall kunna avblåsa striderna och att de tre rörelserna, som i början av det här året satt tillsammans i en regering, på nytt skulle kunna komma samman och försöka att enas. Ja, att man uttalar sådana förhoppningar beror naturligtvis på att del irols allt pågår försök från de övriga afrikanska staternas sida att åter få lill stånd närmanden och eventuellt en ny försoningsregering. De försöken har inte upphört, och just nu pågår ansträngningar för att eventuellt få lill stånd ett statschefsmöle mellan den afrikanska enhelsorganisalionens statschefer för att diskutera Angolafrågan. Del krävs i enlighet med OAU:s stadgar att två tredjedelar av regeringarna ställer sig bakom ell sådani beslut. Det innebär 31 stater, och det är bara 24 så långt vi vet ännu. som har accepierai tanken.

47

Nr 32                 Men all det fortfarande pågår sådana dagliga ansträngningar känner vi

Tisdagen den      ""■  skulle vara alldeles orimligt om inte vi, som avskyr krig och

2 december 1975       blodsutgjutelse och som kanske ser ett långt inbördeskrig framför oss,

---------------    inte skulle försöka satsa på det som i varje fall f n. ser ut att vara den

Om svenska initialiv   enda vägen atl gå för att minska lidandet för befolkningen i Angola.
till förmån fÖr         Eftersom det för varje dag som går, nästan varje timma som går, in-

Angola               kommer alll säkrare uppgifter, vilket herr Takman också riktigt påpekade,

om den sydafrikanska inblandningen - man kanske snart kan använda uttrycket invasionen - i Angola, så föreställer jag mig att de afrikanska staterna kommer alt påverkas av detta faktum. De kommer inte, så långt jag förstår, att kunna acceptera att apartheidpolitikens Sydafrika med reguljära förband får tillfälle skaffa sig inflytande i Angola. Därmed kommer, såvitt jag kan se, de afrikanska staterna all anstränga sig ytterligare för att försöka förhindra att kriget fortsätter. Eller också kommer de att ta initiativ - tillsammans med oss som är villiga all fullfölja sådana initiativ - alt föra upp frågan i Förenta nationerna. Hittills har varken MPLA, FNLA, UNITA eller den afrikanska enhetsorganisationen velat föra frågan till säkerhetsrådet eller FN. Inte heller stormakterna har önskat föra upp frågan i FN. Men del är klart att med ökad intervention, bl. a. från Sydafrika, kanske från Zaire, mognar frågan, och därför följer vi mycket noga just de fakta man kan få fram om framför allt de styrkor som kommer från Sydafrika och Zaire.

Herr lalman! Jag tror inte jag behöver gå i polemik i övrigt med de tre talarna.

48

Hen GRANSTEDT (c):

Herr talman! När det gäller erkännandefrågan förslår också jag - del nämnde jag i mitt tidigare anförande - att förutsättningarna just nu för ell erkännande av MPLA-regeringen i Luanda inte är särskill goda med de utgångspunkter den svenska regeringen har. Vad som är viktigi är alt vi redan nu skaffar oss så atl säga en planeringsberedskap för att så snabbi som över huvud taget är möjligt kunna diplomatiskt erkänna MPLA-regeringen och gå in med ett ekonomiskt samarbeie av det slag som jag efterlyste. Samtidigt inser jag naturligtvis att vad som är möjligt alt göra för stunden är just humanitära biståndsinsatser. Men man kan samtidigt försöka planera och bestämma vilken typ av åtgärder man skall bidra med i Angola när situationen i landet möjliggör mera långtgående och långtsyftande åtgärder.

Sedan vill jag säga till Birgitta Dahl att såvitt jag har mig bekant är del ingen i mitt parti som har någonting alt invända mot humanitära insatser i Angola. Däremot är det kanske naturligt att det strider som blossade upp på våren 1975 kommer att ändra förutsättningarna för hur biståndsinsatserna skall kunna bedrivas i Angola.

Jag tror alt del är viktigi atl man, när man bedömer situationen, har klart för sig att verkligheten kanske inte är så enkel som herr Takman beskrev den, när han sade atl det enbart var MPLA som hade någon

förankring i Angola. Såvitt jag har mig bekant har även FNLA en viss förankring i Bakongoslammen i norra Angola. Det flnns även vissa folkgrupper som åtminstone tidigare stött UNITA. Elt visst begränsat folkligt stöd finns alltså också för de andra, även om det är blygsamt Jämfört med stödet för MPLA,

I ett tidigare skede, i synnerhet i våras, hade striderna mer karaktären av reguljära inbördesstrider än vad de sedan kommit att få. Vårt synsätt måsle ju påverkas av den fortgående utvecklingen i Angola, där den utländska interventionen från i första hand Sydafrika och Zaire och i bakgrunden en lång rad stormakter blivit mer och mer markant. Man har fått något av en vielnamisering av striderna i Angola, Det gör atl - såviti jag kan bedöma - förutsällningarna för den svenska attityden till MPLA och till Angolas situation har förändrats successivt vartefter de utländska interventionerna blivit mer och mer uppenbara.

Det fanns visserligen ganska starka indicier för t, ex. samarbeie mellan Sydafrika och UNITA redan under den lid då man stred mot den portugisiska kolonialmakten, men del är trots alll fråga om indicier. Däremot är del uppenbart alt ett samarbete fanns mellan FNLA och Zaire redan under den tid då man stred mol den portugisiska kolonialmakten. Den klara karaktären av utländsk intervention via de här organisationerna har kommit i dagen framför allt nu under hösten. Det finns anledning alt la det förhållandet ad notam när man bedömer vilka insatser vi skall göra i Angola.

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

0/77 svenska initiativ lill förmån JÖr Angola

Hen TAKMAN (vpk):

Herr talman! Jag är självfallet ense med utrikesministern om all alla rimliga åtgärder bör vidtas här för att få lill stånd etl slut på kriget i Angola. Men då måste man i första hand rikta sig mol de huvudagerande, dvs. emot dem som står bakom invasionen, för alt få dem att upphöra med sin intervention. Del är inget tvivel om vilka de huvudagerande är. De är USA, Frankrike och andra NATO-siaier plus apari-heidregimen i Sydafrika.

Även om man skulle önska att ett s. k. försoningsmöte mellan FNLA, UNITA och MPLA kom till stånd, är detta i nuvarande läge en illusion. FNLA och UNITA är bara quislingorganisalioner som utgör en fasad för den intervention som andra makter utför i Angola.

Beträffande OAU vet man att del finns olika meningar. Vi har stater som aktivt är med i interventionen, framför alll Zaire men också Zambia, Uganda och andra stater. Det intressanta är att så många afrikanska stater har erkänt Agoslinho Netos regering. Till dem hör inte bara Kongo Braz-zaville, Guinea Bissau, Mozambique, Somalia m. fl. Jag kan inte räkna upp dem alla. Men hit hör också den största av alla afrikanska stater, den som inte brukar räknas lill den progressiva sidan, nämligen Nigeria, Bland de stater som erkänt Netos regering är också sådana stater som Nordkorea och Demokratiska republiken i Vietnam.

Beträffande det område som MPLA i dag behärskar kan man kanske

49

4 Riksdagens protokoll 1975/76:32

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

Om svenska initiativ till förmån JÖr Angola

ha en diskussion om det gäller en tredjedel eller en fjärdedel eller myckel mera. Det beror på vad man menar.. De intervenerande styrkorna har gått fram på de stora vägarna, och man har alla skäl att tro att den landsbygd dessa vägar går igenom forlfarande är under MPLA:s kontroll, nämligen överallt där de tidigare hade kontrollen. Tidigare hade vi många gånger diskussioner här i kammaren om erkännandet av republiken Sydvietnam. Etl argument som då användes var atl PRR inte behärskade huvudstaden. I fallet Angola bortfaller delta argument, eftersom MPLA hela tiden sedan självständigheten har behärskat huvudstaden och området däromkring.

Jag skall inte debattera mycket längre. Jag vill bara säga att jag instämmer helhjärtat i vad Birgitta Dahl sade om del svenska biståndet till befrielserörelserna i de portugisiska kolonierna. Jag kände, liksom Birgilita Dahl och flera här i kammaren, den legendariske ledaren Amilcar Cabral i Guinea Bissau och har hört honom i internationella sammanhang prisa den svenska biståndsinsatsen.

Sverige har sedan budgetåret 1971/72 givit elt visserligen inte stort men dock betydelsefullt bistånd till MPLA. Under budgetåret 1974/75 uppgick del bistånd som utfäsis lill sammanlagt 6,2 milj. kr. I ett uttalande som statsrådet Gertrud Sigurdsen gjorde den 30 oktober i år förklarades att det då återstod 4,8 milj. kr., alltså av föregående budgetårs utfästa bistånd. Sedan sades det: "Svårigheter atl få kontakt med MPLA i Luanda och andra praktiska omständigheter har gjort alt leveranserna inte har kunnat ske i planerad takt."

Under innevarande budgetår skall del tydligen bara bli etl katastrofbistånd på sammanlagt 800 000 kr. Men nu när behovet är siörre än någonsin borde det vara möjligt att fä fram ett humanitärt materiellt bistånd av åtminstone samma storlek som föregående budgetår.

Till sist en kommentar till herr Gransledt: Ingenstans mer än i de områden där MPLA har haft maklen före självständigheten och där de har makten nu har det funnits en social organisation med skolväsen, hälsovårdssystem etc. UNITA och FNLA har över huvud taget inte sysslat med sådana sociala angelägenheter.

50

Fru DAHL (s):

Herr talman! Det var med verklig besvikelse som jag lyssnade till Pär Granstedis inlägg. Jag trodde faktiskt.att han besjälades av vilja atl stödja del angolanska folkets självsländighetskamp och också hade klart för sig vilka krafter som verkar där. Herr Gransledt använde typiskt nog, men lill synes omedvetet, beteckningen "vielnamisering" som beskrivning av den utveckling som skett. Som herr Gransledt kanske inte vet, men nu skall få vela, innebar "vielnamisering" för den amerikanska krigsledningen helt enkell att man skulle byta ul amerikanska soldater mol vietnamesiska för att de skulle få föra strid i USA:s ställe. Att göra en jämförelse härvidlag och ta det till intäkt för att ge bistånd lill FNLA eller UNITA, som uppträder som hjälpreda åt allehanda utländska in-

iressen, tycker jag är häpnadsväckande. Det vore som all lala för att Saigonregimen i Vietnam skulle ha fått bistånd från svensk sida.

Jag lycker alt man verkligen skall göra skillnad mellan att erkänna att en organisation kan ha anhängare och att påslå att den har folklig förankring. Det är som att påslå att quislingarna i Norge skulle ha haft folklig förankring bara därför atl det fanns anhängare lill nazisterna i Norge under kriget.

Till slut vill jag påminna om ett faktum som många slora afrikanska ledare mycket ofta har framhållit, nämligen att det är ell av förtryckarnas mest kännetecknande trick atl försöka utnyttja påstådda stammolsäll-ningar, splittring, i sina syften. Det är precis vad man gör framför alll när det gäller FNLA:s verksamhet i Angola.

Herr talman! Befrielsekampen har på många sätt redan tidigare varit svårare i Angola än i någon annan av de portugisiska kolonierna - inte minst därför alt många olika utländska intressen där har varit engagerade - och är det i dag. Just av det skälet är del viktigare än någonsin att vårl stöd är entydigt och kraftfullt.

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

Om svenska initiativ till förmån för Angola

Fru statsrådet SIGURDSEN:

Herr talman! När herr Takman uttalar sig för ett bistånd lill Angola säger han att del verkar som om del skall bli ett katastrofbistånd på 800 000 kr. Jag vill be herr Takman all läsa mitl interpellationssvar, där del slår: "Under innevarande budgetår har katastrofbistånd för sammanlagt 800 000 kr. hittills beslutats." Del står också: "Regeringen prövar aktivt möjligheterna att ge humantärl bistånd lill den krisdrabbade befolkningen." Vi förutsätter att det skall behövas ökade humanitära insatser.

Jag vill, när jag ändå har ordet, säga både till herr Gransledt och till fru Dahl att regeringen givetvis har en hög beredskap för att kunna hjälpa det angolanska folket. Men det är, som vi också säger, omöjligt att i dagens situation gå in och planera något långsiktigt utvecklingssamarbete. Det fär vi ställa på framtiden - och vår förhoppning är nalurliglvis alt det blir en snar framtid.

Hen SIEGBAHN (m):

Herr lalman! Jag vill begagna tillfället alt uttrycka i varje fall min anslutning till den operativa delen av utrikesministerns och statsrådet Sigurdsens deklarationer här i dag, nämligen att det i nuvarande läge gäller atl i första hand se vad som kommer alt hända och att inte ta ställning. Del är inte nu, som Birgitta Dahl sade, "viktigare än någonsin atl vårt stöd är entydigt". Det är ju en myckel svår situation, och det är då något övermaga att vi här i Sveriges riksdag, med de mycket knapp-händfga informationer vi har, skulle kraftigt stödja den ena parten -eller rättare fortsätta stödja den ena parten. Det måste vara en klok politik atl vi avvaktar vad som kan hända i området och vad den afrikanska organisationen kan göra för atl lösa problemen.

51

Nr 32                    Det är självfallet att vi alla här i Sveriges riksdag ser med ytterst kritiska

Tisdaeen den       blickar på den intervention som nu från olika håll äger rum. Det är

2 december 1975       märkligt att bara sydafrikanska trupper har nämnts. Del finns ju lika

_____________     klara bevis för alt kubanska trupper och massvis med sovjetiska strids-

0/77 svenska       vagnar f n. håller på alt föras in i Angolas huvudstad - allt lika förkastligt

initialiv lill förmån   och beklagansvärt. Men det gäller nalurliglvis elt rikt område, vilket
för Angola           har vissa konsekvenser, och det spelar också en politisk roll.

Vi har här fåll en deklaration från kommunistiskt håll som klart ger vid handen att ur kommunistisk synpunkt, ur Sovjets synpunkt, är MPLA den enda riktiga folkliga rörelsen atl stödja. Det tycker Jag inte på något sätt utgör ett skäl för att andra partier i riksdagen skulle ha samma uppfattning. Jag vågar inte alls ta ställning i denna fråga. Jag kan personligen ställa mig något tveksam inför det stöd som så okritiskt under tidigare år har lämnats från svenskt håll lill en av grupperna.

Beteckningen "quislingar" gör vidare ett patetiskt intryck i dessa sammanhang. Vi tror att vi kan sitta här i den svenska riksdagen, långt från skådeplatsen och långt från konkreta goda informationer, och uttala oss om vilka sociala och politiska krafter som är verksamma inom det angolanska folket. Jag har tjänslgjorl en del år i Afrika, och en av mina grundläggande erfarenheter är all i dessa länder, även om vi försöker använda moderna svenska termer som kommunister, socialister osv. ändå en väsentlig faktor ännu är de olika etniska grupper och konstellationer som existerar.

Del nämndes också helt riktigt av herr Gransledt att det finns olika folkgrupper i detta område som har olika meningar. Vi kan i dag inte mer än önska att de skall finna en gemensam nämnare. Det kan säkerligen hinna inträffa ytterligare blodiga strider innan man kanske så småningom når fram till denna. Först då är tiden kommen alt öka del bistånd som vi i dag bara i mera allmänna termer kan planera.

Hen GRANSTEDT (c):

Herr talman! Fru Dahl uttalade sig för etl kraftfullt och entydigt stöd för del angolanska folkel, och det gjorde hon i elt anförande där hon ansträngde sig allt vad hon kunde för att ge sken av motsättningar i uppfattningarna mellan henne och mig, som inte existerar, dvs. ge intryck av att det stöd som finns är betydligt mindre kraftfullt och entydigt än del kanske i själva verket är.

Fru Dahl ägnade sig åt ordrytteri och hakade bl. a. upp sig på ordet
"vielnamisering", som hon gav en annan innebörd än vad det hade i
mitl anförande. Hon försökte vidare antyda att-jag var anhängare av
biståndsinsatser för UNITA-FNLA, som jag inte alls gjort mig lill ta
lesman för. Jag vet inte vilket slags bidrag fru Dahl menar att hon ger
till debatten med den typen av inlägg. Jag tror all jag har redovisat
min inställning till MPLA ganska tydligt, men det kan jag göra utan
att för den skull behöva skriva under på en fullt så förenklad bild av
52                     verkligheten som den herr Takman gav. Del är irois allt en verklighet

att även FNLA och UNITA har åtnjutit siöd frän vissa folkgrupper inom Angola; sedan kan man diskutera om man vill använda termen "folklig förankring" eller inte, men ett sådani stöd från vissa stamgrupper har förekommit.

All utländska krafter utnyttjar de motsättningar som kan finnas mellan olika stamgrupper i Angola är, precis som Birgitta Dahl säger, ett vanligt mönster, och vi har sett del i många andra sammanhang. All utländska krafter försöker utnyttja de tendenser till splittring mellan olika stammar som kan finnas i Angola hindrar ju inte alt splittringslendenserna existerar och alt de är ell faktum som man måste räkna med. Men jag instämmer helt i herr Takmans analys av verkligheten när han säger atl det enbart är MPLA som har ansträngt sig för att bygga upp en fungerande social organisation i de områden som organisationen har behärskat. Så långt mina informationer sträcker sig harjag funnit all del är precis på del sättet. Det är enligt min bedömning också helt uppenbart att den enda organisation som har en mer omfaltande folklig förankring i Angola är MPLA. Utgångspunkten för hela mitl resonemang är också all det då måste vara MPLA som kommer alt spela den dominerande politiska rollen i etl självständigt Angola.

Jag vet inte om jag delar herr Siegbahns uppfattning om atl vi har så liten informalion om utvecklingen i Angola all vi inte kan ha någon uppfattning alls. Jag lycker all när man står inför en av allt alt döma tämligen omfaltande sydafrikansk intervention - för att inte la utrikesministerns ullryck "invasion" - och ser den utvecklingen framför sig, är del svårt att inta den vänia-och-se-attityd som herr Siegbahn gör sig lill tolk för. Då lycker jag att man har tillräcklig information för ell ställningstagande.

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

Om svenska initiativ till förmån för Angola

Herr TAKMAN (vpk):

Herr lalman! Herr Gransledt har redan bemött herr Siegbahns yttrande om all vi inte har tillräckligt med information. Jag lycker del är sällan som man har hamnat i etl sådant informationsflöde som just från Angola, med rapporter från Sydafrika, från Zaire, från del inre av Angolas olika områden däribland rapporter från korrespondenter som torde stå herr Siegbahn ganska nära i politiskt hänseende. Jag tycker det har varit en ovanligt entydig rapportering den här gången om den roll som Sydafrika, FNLA och UNITA spelar.

Sedan bör man väl kalla en katt för en katt och en quisling för en quisling när man har atl behandla sådana. Jonas Savimbi, UNITA:s ledare, och Holden Roberto, FNLA:s ledare, har haft sin motsvarighet på andra håll i Afrika tidigare. Vi behöver bara erinra om Tchombe och Katanga för atl sammanhanget skall slå fullt klart.

Fru DAHL (s):

Herr lalman! Ingen är gladare än jag om det visar sig alt Jag har misstolkat herr Gransiedts tidigare inlägg. Del var kanske emellertid inte

53

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

Om svenska initiativ till förmån för Angola

sä konstigt om jag gjorde del, eftersom del inte var helt klart vart han ville komma med det. Del skulle kunna lydas som en anslutning till eller åtminstone en reverens för ledande partivänners krav tidigare i våras i riksdagen på att vi skall ge bistånd till FNLA och UNITA, och det får kanske då förlåtas mig, om jag blev litet upprörd över del.

Det kan inte vara lätt atl vara progressiv i den här frågan i centerpartiet! Jag vill än en gång önska herr Gransledt lycka till i det missionsarbete han har framför sig.

Sedan tycker Jag, herr Siegbahn, inte att det är riktigt klädsamt - allra minst för en f d. diplomat - alt slå upp här i kammaren, där vi sitter som ansvariga representanter för det svenska folket för att besluta i sådana här frågor, och säga att man har så dålig kunskap atl man inte kan ta ställning i en fråga, där det för den som vill söka kunskap finns kunskap att hämta. Det är inte bara det att svensk och internationell press över-fiödar av informationer om den nu pågående interventionen, utan många kunniga afrikakännare har gjort studier på platsen och rapporterat om vad de olika befrielserörelserna representerar. Bland de mycket respekterade afrikakännare som så sent som för mindre än elt år sedan återvände lill Sverige efter sådana studier finns Per Wästberg. De som har lyssnat till hans beskrivningar av de illgärningar som såväl UNITA som FNLA har gjort sig skyldiga till tvekar inte atl ta ställning i den här frågan.

För den som vill söka kunskapen som ett underlag för de beslut som vi har ansvaret för att fatta här finns den alltså.

54

Hen SIEGBAHN (m):

Herr talman! Jag tror att det delvis har uppstått etl missförstånd. Jag har inte förnekat att del finns en hel del kunskaper om interventioner utifrån. Jag bestrider inte elt ögonblick att del har kommit trupper eller annan hjälp från såväl norr som söder. Men herr Takmans kunskaper är tydligen mycket begränsade, för han har ännu inte sagt ett ord om atl det har kommit några kubanska soldater eller några ryska stridsvagnar.

Vad jag talade om var uppfattningen inne i landet. När herr Takman och kanske också fru Birgitta Dahl - jag kommer inte riktigt ihåg det - kallar då två andra grupperna, FNLA och UNITA, quislingar, är det enligt min mening ett ovanligt naivt sätl att behandla det här problemet.

Som det har framgått redan av tidigare uttalanden här finns det olika befolkningsgrupper som bor både söder och norr om Angolas sydgräns. Var de kommer atl hamna så småningom kan vi inte säga, och därför finns det all anledning alt vara försiktig.

Del kan också komma att visa sig att det inte blir den organisation, MPLA, som intensivt stöds och har stötts av Sovjetunionen och delvis av Sverige som i längden får del folkliga stödet och därmed regeringsmakten, utan all det blir FNLA eller UNITA eller kanske alla tre tillsammans, som lyckas komma överens. Var slår vi då, om vi entydigt har givit allt vårt stöd till MPLA?

All del sedan kommer in rapporter om illgärningar är ingenting märk-

ligt. Illgärningar begås i alla krig, i all synnerhet i alla inbördeskrig, och de begås från alla håll. Och om jag hade rest på den ena sidan och konstaterat en hel del illgärningar hade därmed inte myckel varit sagl om vilken grupp som representerar majoriteten eller vilka möjligheter del finns au komma överens. Del är ett ohyggligt mänskligt förhållande att illgärningar begås, men det säger inte ett ord om lösningen på konflikten.

Hen TAKMAN (vpk):

Herr talman! Antingen var herr Siegbahn frånvarande i rent fysisk mening när jag talade eller också var han frånvarande i psykiskt hänseende. I mitl inledningsanförande nämnde jag åtminstone två eller tre gånger det vapenbistånd som Folkrepubliken Angola får från Sovjetunionen och Cuba.

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

Om åtgärder mot narkotikamissbruket

Överläggningen var härmed slutad.

§ 13 Om åtgärder mot narkotikamissbruket

Herr justitieministern GEIJER erhöll ordet för att besvara fru Kristenssons (m) den 28 oktober anmälda interpellation, 1975/76:39, och anförde:

Herr talman! Fru Kristensson har frågat mig dels vilka åtgärder jag avser all vidta för att möjliggöra en effektiv satsning från polisens sida möt narkotikamissbruket, dels om Jag avser att vidta några åtgärder för att komma till rätta med narkotikamissbruket på fångvårdsanstallerna.

Jag har tidigare här i kammaren upplyst fru Kristensson om vilka åtgärder som vidtas för all bekämpa narkotikabrottsligheten i vårl land. Jag är självfallet beredd att upprepa min redogörelse. Sverige deltar aktivt i arbetet i internationella organisationer, och vi utnyttjar naturligtvis del samarbete som sker inom Interpol. Det är ingen överdrift atl påslå atl bekämpandet av den illegala narkotikahanteringen numera har blivit en av de absolut viktigaste uppgifterna för Interpol. Den svenska polisen har vidare etablerat ell direki samarbeie med polisen i olika länder. Sådani gemensamt spanings- och utredningsarbete har i åtskilliga fall visat sig mycket framgångsrikt när det gäller all bekämpa internationella ligor. Slutligen arbetar naturligtvis polisen och tullen inom landets gränser för atl bekämpa narkotikahanteringen.

Jag tror all jag, utan att riskera alt bli motsagd, kan påstå att den svenska polisens insatser är berömvärda. De avslöjanden som gjorts under de senaste månaderna tyder på att polisen kunnat ingripa mot brottslingar som befinner sig högt uppe i distributionskedjan.

Fru Krislensson uppehåller sig i sin interpellation särskill vid opiaterna. Enligt de uppgifter jag har fått är opium numera sällsynt på den svenska marknaden. Åren 1973 och 1974 ingrep svensk polis mot ligor som hade etablerat insmuggling av heroin. Därvid gjordes flera beslag av små kvan-

55

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

Om åtgärder mot narkotikamissbruket

56

titeter heroin. I dessa fall ledde polissamarbetet över gränserna lill ingripanden även mot utländska grenar i smugglingskedjorna. Därefter har några nya smugglingsfall inte uppdagats. På senare lid har emellertid rapporterats förekomst av heroin bland svenska missbrukare. Både tullen och polisen är numera ständigt uppmärksamma på heroinsiluationen, och rapporterna följs nu noggrant upp av rikskriminalen. Det är ännu för tidigt atl bedöma eventuella konsekvenser av den i Turkiet återupptagna odlingen av opiumvallmo. Uppgifter från Sydtyskland att turkiskt heroin skulle ha beslagtagits där är obekräftade.

Fru Kristensson efterlyser siörre resurser till narkotikapolisen. Narkotikabrotten hör till de brott som - i enlighet med broliskommissionens förslag - prioriteras. Polisen har satt in ökade resurser för att reda ut denna typ.av brottslighet. Bl. a. har rikspolisstyrelsen med hjälp av personal från rikskriminalen i en del län bildal tillfälliga narkoiikaenheter, sammansatta av poliser från olika distrikt i ell län. Metoden har uppgetts vara effektiv.

Enligt min mening är det lika viktigi atl insatser även görs av andra samhällsorgan. Socialministern har närmare behandlat denna sida av narkotikaproblemet i svar på en interpellation den  18 november.

Som har framgått av vad jag nu har sagl anserjag - tydligen i motsats till fru Kristensson - att polisen gör en effektiv insats mot narkotikabrotten. Jag anser därför inte atl del för dagen behövs några ytlerligare åtgärder.

Jag övergår härefter lill fru Kristenssons andra fråga.

Narkotika har blivit elt allvarligt problem på kriminalvårdsansialierna. Insmuggling och bruk av narkotika och andra berusningsmedel förekommer vid vissa anstalter i en utsträckning som inte kan anses acceptabel. För all komma lill rätta med detla uppmanas personalen att iaktta speciell vaksamhet. Därutöver utförs visilalion av de intagna, deras bostadsrum och övriga allmänna utrymmen på anstalterna. Vid visilalion och övrig kontroll tvingas personalen även att tillgripa kroppsvisitation och kroppsbesiktning.

Vid kriminalvårdsansialierna Kumla, Malmö och Österåker finns särskild personal avdelad för visitationsverksamhel, s. k. visitaiionspalruller. Dessa har verksamt bidragit till alt bl, a, insmugglingsvägar och innehav av narkotika kunnat uppdagas. Även vid andra kriminalvårdsansialter har särskilda visitationer företagits med hjälp av dessa visitaiionspalruller. Vid några tillfällen har även narkotikahund använts.

Differentieringen av intagna är också av betydelse för bekämpningen av narkotikamissbruket på anstalterna. I vissa fall har kriminalvårdsstyrelsen av vård- och säkerhetsskäl funnit det nödvändigt atl överflytta intagna lill annan anstalt. Även om detta endast varit en mera kortsiktig lösning av problemet har dock i en del fall erhållits en positiv effekt på den anstalt där missbruk har förekommit. I en del fall har styrelsen även genom särskill bemyndigande lillfiilligt förstärkt vård- och tillsynspersonalen för atl trygga kravet på ordning och säkerhet vid anstalten.

Jag vill i detta sammanhang erinra om del arbeie som utförs av de s. k. narkomanvårdsleamen. Varje team beslår av bl. a. läkare, psykolog, kurator och sjuksköterska. Stockholmsteamel började sin verksamhet hösten 1974. Malmöleamet kommer troligen atl ha samtliga tjänster besatta och kunna fungera från början av 1976. Göteborgsteamet har ännu inte kommit i gång.

Stockholmsteamel har sin verksamhei föriagd huvudsakligen lill allmänna häktet i Stockholm men har även kontakter med intagna på andra anstalter och i frivård. Teamet tar på häktet kontakt med såväl anhållna som häktade med narkotikaproblem. Kontakten etableras ofta i del akuta abslinensskedei, och man söker därefter motivera den häktade för fortsatt behandling. En omfattande kontaktverksamhet med olika behandlingshem och liknande institutioner i Stockholmstrakten bedrivs. Teamet söker aktualisera kontakter som den häktade tidigare haft med behandlare, och nya kontakter etableras även. I fall där det flnns anledning all tro all den häktade kommer att dömas lill skyddstillsyn söker man t. ex. i samråd med den häktade och lämplig behandlingsinstitution all lägga upp en behandlingsplan som kan påbörjas omgående efter domen. Teamet håller även kontakt med intagna som ådöms fängelsestraff Teamets psykolog leder samtalsgrupper på häktet och på kriminalvårdsansiallen Svartsjö. Individuella kontakter hålls även med olika intagna som passerar häktet. Även beträffande dem som dömts till fängelse söker man etablera kontakter med olika behandlingsinstitulioner, och placeringar enligt 34 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt förbereds i många fall av narkomanvårdsteamet. Narkomanvårdsteamet söker således genom olika åtgärder atl engagera de intagna att bearbeta sina narkotikaproblem.

Som framgår av vad jag nu har sagt följer kriminalvårdsstyrefsen utvecklingen med stor vaksamhet och vidtar åtgärder både för atl begränsa och försvåra införseln av narkotika lill kriminalvårdsansialierna och för all mera varaktigt komma till rätta med missbruket därav. Några åtgärder från min sida är därför inte aktuella för dagen.

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

0/77 åtgärder mot narkotikamissbruket

Fru KRISTENSSON (m):

Herr lalman! Jag ber att få tacka justitieministern för det utförliga svarei på mina två frågor.

Det är riktigt att justitieministern har upplyst mig inte bara en utan flera gånger om de åtgärder som vidtas för alt bekämpa narkotikabrottsligheten. Jag är därför myckel lacksam för atl svarei i den delen är synnerligen koncentrerat. Det är för mig inga nyheter, jag är ganska väl insatt i verksamheten.

Men min interpellalion avser nalurliglvis om de insatser som görs är tillräckliga, och det är på den punkten som Jag inte tycker att jag har fåll något svar - eller rättare sagt harjag kanske fått ett svar genom all justitieministern säger all för dagen behövs del inte några ytterligare åtgärder. Jag iror annars att jusiiiieminisiern är väl medveten om den oerhörda arbetsbelastning som polisen i dag har - det gäller väl generellt

57

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

0/77 åtgärder mot narkotikamissbruket

men i synnerhet den del av polisen som just ägnar sig åt narkotikaspaning - och de våldsamt obekväma arbetstider som man får arbeta under.

Del ärju inte heller så konstigt atl polisen känner vanmakt. Inte bara en utan flera gånger beflnner sig polisen i den situationen atl man efter att ha spanat efter en narkolikaliga i kanske elt par års lid äntligen får fast gärningsmännen, som lagfors och döms för brottet - men så visar del sig att de kan fortsätta med sin narkotikahandel inne på anstalten, atl de utnyttjar den öppenhet som finns på många anstalter och all de ofta snart är ute igen i produktionen och polisen får börja om från början.

Jag trodde all justitieministern insåg att detta var elt problem och au ni skulle kunna tala om vilka åtgärder som vidtas för atl om möjligt just effektivisera polisens spaningsverksamhet och åstadkomma all inte polisens insatser många gånger blir ganska meningslösa.

Närdet gäller antalet narkotikamissbrukare, så tar inte justitieministern upp den saken. Ni uppehåller er i huvudsak vid opiatmissbrukei, och del kan ha sin förklaring i atl Jag i min interpellation har ägnat den frågan ett visst iniresse. Man räknar med att i Stockholm finns det i dag 6 000-7 000 missbrukare av ceniralstimulanlia - nu lalar jag alltså om dem som missbrukar tunga narkotika. Man räknar vidare med all del finns 500-1 000 opiaimissbrukare i Stockholm. När det gäller LSD kan konstateras att del är praktiskt taget borta, men däremot är det stora mängder människor som missbrukar hasch.

Jag vill också säga alt narkotikamissbruket inte i huvudsak är ett storstadsproblem - del har justitieministern inte heller sagt i sitt svar - Jag säger del i någon mån i polemik mol ell här icke närvarande statsråd, nämligen socialminister Aspling. I den av justitieministern refererade debatten sade statsrådet Aspling alt narkotikamissbruket huvudsakligen är etl slorstadsproblem, men det utesluter inte atl del också i en landsortsstad kan finnas enstaka missbrukare eller grupper av missbrukare av tung narkotika. Del är emellertid myndigheternas bedömning, sade statsrådet Aspling, att sådana fall är av mer tillfällig karaktär. Det kan också röra sig om etl mindre antal personer. Detla var alltså socialministerns redovisning av sin inställning till problemets omfattning. Jag vill nu fråga om justitieministern delar statsrådels Asplings uppfattning alt narkotikamissbruket huvudsakligen är elt storstadsproblem, eller om det inte snarare är så alt alll talar för att vi har etl narkotikamissbruk som i dag är utspritt över hela landei. Vi skall komma ihåg alt langarna är bilburna och kan förflytta sig mycket snabbt från den ena platsen till den andra.

Vad opiatmissbruket angår kan jag inte heller påstå att man i Sydtyskland har funnit turkiskt heroin. Men jag tycker atl priset på opiater i Mtinchen är talande. Som jag säger i min interpellalion har priset där plötsligt sjunkit från 180 till 80 D-mark, och priset brukar ju sjunka när tillgången på narkolika ökar. Men om den narkotikan kommer från Turkiet eller från något annat land vågar jag inte uttala mig om. Här i Stockholm betingar emellertid etl gram heroin ett pris på 2 000 kr.

Missbrukarna betalar med andra ord 2 milj. kr. per kg heroin. Man kan      Nr 32

Ju jämföra det med priset på socker, som kostar två kronor per kg. Det      Tisdagen den

är sålunda enorma summor som är i omlopp här och som gör att trycket      j december 1975

blir fantastiskt hårt. Självfallet är Justitieministern också medveien här-      _

om. 0/77 åtgärder mot

Sedan vill jag upplysningsvis, för den händelse herr statsrådet inte narkotikamissbru- har kunskap om del, meddela alt i Danmark har polisen under flera kel år undersökt hur många dödsfall som inträffat på grund av opialmissbruk. Av den undersökningen framgår att 1973 inträffade ett dödsfall var tolfte dag på grund av överdosering av opiater bland pojkar eller flickor under 18 år. Opiaimissbrukare kännetecknas ju av atl de ständigt måsle ha ökade kvantiteter varför risken för överdosering blir mycket stor. Här i Sverige har polisen enligt uppgift registrerat 38 000 fall av narkotikabrott, och del är fakiiski ganska mycket. Problemet med narkotikabrollslig-helen i vårt land är sådeles oerhört stort.

Sedan är det alldeles riktigt som justitieministern säger, atl i brottskommissionens förslag och även därefter har man angivit att narko-likaspaningen och narkotikabrotten hör lill det som man skall prioritera. Men om vi då ser på vad som i realiteten har hänt, herr statsråd, så finner vi all bara del hänl att rikskriminalens narkoiikasektion har fått elt tillskott på summa fem personer. Det flck man efter brottskommissionens förslag. Därefter har det inte hänt.någonting. Och av de 65 polismännen på rikskriminalen är enligt uppgift endast 20 disponibla för fältarbete i denna otroligt personalkrävande spaning. Man säger själv på rikskriminalen alt man i och för sig skulle kunna la fast åtminstone tre nya ligor, om man hade personella resurser. Men del har man inte, och därför måste man vänta till dess atl man kan friställa personal, så alt man kan gå in för atl gripa de här ligorna.

Tidigare var del på del sättet atl man i huvudsak arbetade med Karl Pauksch och hans liga, och då fanns del inte så många andra ligor, i varie fall inte när del gäller ceniralstimulanlia. Men i dag får vi räkna med alt tio, femton ligor opererar på den svenska marknaden, fortfarande enligt polisens bedömning. Metoderna som narkoiikalangarna arbetar med förfinas ständigt. De har nu lärt sig polisens metoder och kan alltså möta dem med motåtgärder.

Del är också, som jag tidigare sade, tyvärr ofta samma personer som kommer tillbaka i ruljangsen. Omhändertagandena är inte tillräckligt effektiva; de omhändertagna är som sagl snart tillbaka i ruljangsen igen. Arbetet ter sig därför ganska hopplöst.

Nu säger statsrådet att man i vissa län bildat tillfälliga narkotikaenheter.
Del är riktigt. Såvitt Jag vet har man sådana enheter i dag i Siockholm,
Göteborg. Malmö. Helsingborg och jag tror även Skövde. Men tidigare
fanns det sådana tillfälliga narkoiikaenheter på elt stort antal platser i
landet. Jag har några exempel, men min lista är inte fullständig: Kalmar,
Falun - där bedrev man under lång tid en utomordentligt fin verksamhei
-, Gävle, Lund, Luleå och Uddevalla. Det är väl i och för sig ell bevis          59

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

0/77 åtgärder mot narkotikamissbruket

60

så gott som något för att narkotikabrotten icke enbart är etl storstadsproblem ulan gäller praktiskt laget hela landet.

Men det sorgliga med detla är. herr statsråd - och del framgår inte av ert svar - all dessa tillfälliga narkotikaenheter har varit tvungna att packa ihop. Man har alltså inte haft resurser för att fortlöpande ägna sig ål denna spaning, någonting som polisen själv, och jag tror kanske också herr statsrådet, och i varje fall Jag anser vara av utomordentligt stor vikt. Detta är alltså en resursfråga. Situationen har blivit utomordentligt akut genom den nyligen genomförda arbetstidsförkortningen, som gör alt polisen känner sig pressad också i det normala arbeiet. Därför skulle Jag vilja fråga herr statsrådet om ni ändå inte har någon känsla av atl det behövs en omprioritering, en förstärkning eller kanske bådadera, för att möjliggöra effektiva satsningar på de narkotikaproblem som håller på atl växa oss över huvudet.

Narkotikahanteringen är, herr talman, inte enbart en handel med narkolika utan det är faktiskt en handel med människor. Jag fäste mig vid vad jag läste om den pojke som försvann från Österåker. Han skulle på sjukbesök, och han hade då genom underhandskontakter ordnat med all där fanns en pistol, och på det sättet kunde han la sig fri. Han betraktas nu som en av Sveriges farligaste män. Vad har han haft för förhistoria? Jo, han kommer såvitt man kan förslå från ett hyfsat hem, han hade etl jobb och det verkade inte vara några problem. Men han kom i kontakt med ceniralstimulanlia, kom in i knarkeländet, och nu efter bara några få år betraktas han som en av de desperados, om vilka herr justitieministern häromdagen hade anledning ultala att han givit upp allt hopp.

Jag tycker med förlov sagt alt del är ett utomordentligt cyniskt uttalande. Personer som hamnat på brottets bana på grund av atl de missbrukar narkolika borde man inte ha rätt att ge upp hoppet om. Del är personer som man på ett tidigt stadium skulle ha vidtagit åtgärder för alt vårda så atl de kommit ur narkotikaeländel och kunnat fungera som vanliga människor i samhället.

Jag vill verkligen understryka något som Jag har sagt i många sammanhang, nämligen att narkotikaproblemet icke enbart är ett polisiärt problem, icke enbart är ell spaningsproblem. Jämsides med spaningsverksamheten måste man också vidta åtgärder på vårdsidan. Jag är ledsen att besvära herr justitieministern med detta - ni kan med fog säga: Vårdsidan är inte mitt bord. Men del är också ett problem alt vi i dag icke längre har ell statsråd som så alt säga svarar för hela området. Därför tvingas jag ändå att här klargöra alt jag anser att frågan om vården av narkomaner i varje fall måsle tacklas parallellt med frågan om de polisiära insatserna.

När del gäller vårdsidan är del flera frågor man måste uppmärksamma. För del första flnns det i dag en lucka i behandlingskedjan. Det går inte atl bara ta in missbrukare för akut avgifining; man måsle också se till att det flnns behandlingshem som de kan slussas ut till. Där finns det betydande luckor. För det andra struntar man i dag i de svåraste

fallen, därför alt de inte kommer frivilligt. Dem låter man därför vara, och del är kanske de som så småningom blir sådana här desperados.

En tredje fråga är naturligtvis de förebyggande insatserna. Jag skall inte uppehålla mig vid dem. Justitieministern brukar själv tala om dem, och Jag delar uppfattningen att det är oerhört viktigt med fritidsaktiviteter för ungdomar så att man tidigt kan länka in dem på andra sysselsättningar och förhindra att de hamnar i narkoiikagäng.

Jag är ledsen, herr lalman, om jag gått litet utanför ämnet, men jag lycker att del är viktigi att klargöra att jag inte anser att detta är en angelägenhet enbart för polisen utan att det spänner över slora områden.

Jag är alltså inte nöjd med herr justitieministerns svar när del gäller konstaterandet au för dagen behövs inga ytterligare åtgärder. Jag tror det skulle finnas anledning atl nu göra en satsning i stil med den vi gjorde 1969. Funnes det inte anledning atl rekommendera länspolischeferna alt försöka få ett samråd inom länen med kommunernas social-vårdsinrällningar, med skolan, med polisen, med kriminalvården, med föräldraföreningarna för att se om man inte på en gemensam front kunde vidta åtgärder mot narkotikamissbruket? Vore inte del någonting som herr statsrådet kunde instämma i? Och vore inte en förstärkning, eventuellt kombinerad med en omprioritering av polisens resurser, också någonting som ni kunde finna anledning atl överväga?

När det gäller.det andra allvarliga problemet, narkotikasituaiionen på kriminalvårdsanstalterna, konstaterar statsrådet att narkotikamissbruk förekommer i en utsträckning som inte kan anses acceptabel. Jag skulle kanske kunna fråga vilken nivå som är acceptabel. Jag föreställer mig alt herr statsrådet delar min uppfattning att målsättningen bör vara narkotikafria anstalter. Men i dag är lägel det att narkotikamissbruket ulgör ell massivi problem på praktiskt taget alla kriminalvårdsansialter. Nu säger statsrådet atl man har visitationsverksamhel och särskilda visitaiionspalruller. Det är riktigt atl det förekommer, men man utför vi-sitationerna väldigt olika på olika anstalter. Det förekommer också ofta all besök är helt obevakade och helt okontrollerade. Vi skall också ha klart för oss att personalen på kriminalvårdsansialierna ofta är utsatta för hårda påtryckningar från massmedia och från andra håll, och det kan vara naturligt att man tänker: "Vi vill inte gå in och rota här, för det blir bara bekymmer." Jag tycker det vore angeläget att departementschefen och kriminalvårdsstyrelsen verkligen gav personalen på kriminalvårdsanstalterna det stöd den behöver för att kunna fullgöra sina skyldigheter på ett rikligt sätt.

En sak som jag faktiskt hade väntat mig att justitieministern skulle ha uppmärksammat i sitt interpellationssvar var justitieombudsmannens uttalande att kroppsvisitation endast får ske när misstanke föreligger om narkotikabrott. Och inte ens om vederbörande är dömd för narkotikabrott presumerar man en sådan misstanke utan del skall dessutom ha hänl någonting som gör att man verkligen konkret kan misstänka att smuggling förekommer. När JO dragit upp sådana riktlinjer kan man inte kom-

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

Om åtgärder mot narkotikamissbruket

61

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

0//7 åtgärder mot narkotikamissbruket

62

ma förbi dem. Det leder, som jag ser det, i praktiken lill att man på en anstalt inte tillräckligt effektivt kan kontrollera förekomsten av narkolika, eftersom man försl måsle ha en verklig misstanke om all smuggling förekommer, och del har man inte alltid.

Vad jag nu har sagl gäller också i fråga om brevgranskning. Man får inte heller granska brev såvida man inte skäligen kan misslänka alt det förekommer smuggling av narkotika. Jag skulle direkt vilja fråga justitieministern: Överväger ni inte att försöka få lill stånd en ändring av bestämmelserna, ett förtydligande så au man verkligen kan försäkra sig om en sådan kontroll och därmed få en rimlig chans att stoppa narkolika på anstalterna?

Jag har tidigare föreslagit all del också skulle införas en kemisk urin-kontroll på de intagna - det tycker Jag inte skulle vara en särskilt kränkande metod - för att därmed enkelt kunna kontrollera om de intagna på anstalterna var narkotikamissbrukare eller inte. Jag kanske inte skall fördjupa mig i den frågan, men jag tycker själv att det är etl bra förslag, och det har på sina håll i Amerika tillämpats med utomordentligt stor framgång. Jag vet inte om justitieministern har övervägt den frågan och i så fall vilken inställning ni har till den.

Det finns Ju en hel del exempel på missförhållanden på våra anstalter. Jag vet inte hur informationen är, men jag har samlat ihop några små stickprov för atl visa att situationen kanske inte alltid är så bra som justitieministerns svar skulle kunna ge vid handen.

I en cell i en av våra anstalter hade man t. ex. blå och röda lampor, man hade litet soft music, man lät rökelse strömma genom rummet och man satt på golvet och rökte sina haschpipor. Detta skedde alltså utan att någon ålgärd vidtogs. En person hade lyckats rymma från anstalten, och när hans cell undersöktes fann man atl en massa tegelstenar var bortplockade och instaplade i garderoben. Internen hade kunnat rymma genom hålet, eftersom personalen inte tyckte alt del fanns anledning atl gå in i cellen och titta, ännu mindre i garderoben.

I en annan cell hittade man under en säng 50 liter hembränt. Det gällde här inte knark, men jag vill nämna del som ett exempel på vilka missförhållanden som kan finnas. En komplett inbrottsutruslning med kofot och röriång hittades i en annan cell. En person som var dömd för grovt narkotikabrott fick permission för att sitta i rätlen och lyssna när hans kumpaner ställdes inför rätta, och han kunde på så sätt kontrollera att de inte ijallade. Jag undrar om detla kan anses vara riktigt.

Det stod i tidningen häromdagen att polisen i Hagfors måste lyfta ul en inlagen från Kumlaanslalten för utredning därför att han var misstänkt för all driva en omfaltande handel med hasch inom anstalten.

Jag vill också säga lill Jusiiiieminisiern alt jag liksom han ibland får besök av olika grupper av människor, och för en lid sedan besöktes jag av en stor grupp från olika kriminalvårdsanstalter. De sade att läget var ganska förtvivlat för närvarande. Misskötsamhei av olika slag, såsom misskötta permissioner när internerna kom tillbaka nerknarkade eller

nersupna, anmäls som sig bör till styresmannen, men del händer ingenting. Ärendena läggs på hög, och det blir ingen åtgärd. Dessutom vet de intagna att del inte spelar någon roll vad de gör, eftersom inga åtgärder vidtas.

Jag vet inte i vilken utsträckning mina exempel kan anses vara allmängiltiga. Vissa av dem är kanske speciella, men jag tror all det är allmängiltigt all kontrollen på våra anstalter inte fungerar såsom riksdagsbeslutet avsett. Speciellt besvärligt är det naturligtvis på våra lo-kalansialter, där man nu har placerat många grovt belastade personer som sprider narkotikamissbruket till de andra intagna. Detta gör att situationen blir ohållbar, och jag tycker atl det är att beklaga att herr justitieministern i sill svar inte har något annat besked att ge mig än att inga åtgärder för dagen är aktuella.

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

0/77 åtgärder mot narkotikamissbruket

Hen BENGTSSON i Göteborg (c):

Herr talman! Narkotikaproblemaliken är mycket allvarlig. För någon vecka sedan diskuterade vi dessa problem med socialministern i en interpellationsdebatt. Då som nu förvånades jag något över de uttalanden som gjordes i interpellaiionssvaren. I dessa uttalanden ger man uttryck för åsikten atl problemet inte ser ut atl vara särskilt allvarligt eller -som del står på något slälle i del svar som justitieministern avgav i dag - atl läget är normalt.

Läget är inte normalt när det gäller denna fråga. Det är, herr jus-titieminster, i dag liksom för 14 dagarsedan fakiiski myckel allvarligt. Jag vill gärna framhålla detta ullryck därför alt jag än en gång via kontakter har fått alldeles färska uppgifter om situationen, och Jag delar i mycket stor utsträckning fru Kristenssons uppfattning angående bl. a. spridningen av narkotikan inte bara till städerna utan även till andra siörre och mindre tätorter. Det är uppenbart att narkotikan också där i dag är ett mycket stort problem. Om delta inte är något stort problem, varför tillsätter då polisen sektioner som har till uppgift att försöka komma till rätta med problematiken på dessa orter? Här nämndes ett stort antal platser. De platserna stämmer, det är säkeri många fier. Jag skall inte räkna upp dem igen, det finns ingen anledning till det. Lål mig bara ta Skövde som exempel. Jag vet att där är utomordentligt besvärligt när det gäller narkotika. Polisen gör utomordentligt stora insatser och del har, som justitieministern kanske känner till, också bildals en s. k. narkoiikasektion.

Jag delar justitieministerns uppfattning att polisen gör verkligt berömvärda insatser. Dessa människor som jobbar så oerhört mycket för alt komma till rätta med de här problemen är värda allt beröm, den saken är klar. Deras uppgifter är framför alll all la langarna och gripa de ligor som hänsynslöst opererar, samtidigt skall de hjälpa lill all klara missbrukarnas oerhört svåra problem. Jag är självklart också tacksam över au, efter de påtryckningar som fru Krislensson och jag gjort vid flera tillfällen om del inlernationella polissamarbetet så har det blivit avsevärt

63

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

0/77 åtgärder mot narkotikamissbruket

mycket bättre. De polisiära insatserna är, vill Jag gärna understryka, rätt hyggliga i dag, men de räcker inte till. I dag är läget än en gång av den arten alt det måste till ytterligare kraftfulla insatser från polisens sida för att komma någorlunda till rätta med den svåra problemaliken beträffande narkotikan.

Jag vet och Jag tror säkert justitieministern också är informerad om att polisresurserna inte räcker till. Jag talade med ell polisdistrikt i dag där de sade sig ha stora problem därför all personalen inte klarar de stora ansträngningar som krävs för all komma till rätta bara med vissa kvarter i en stad där det flnns narkotikaproblem. Till detla kommer det vi tidigare nämnde om läiorisproblematiken.

En annan fråga som jag lycker man måsle skärpa uppmärksamheten på - del är också en uppgift jag fåll i dag från, det vill Jag gärna säga, från välunderrättat håll - är heroinfrågan. Det påslås att den börjar bli myckel kritisk, bl. a. i Stockholm, och atl man räknar med all heroinbruket skall spridas även till andra platser i landet. Om heroinfrågan kommer in igen och skapar ytterligare stora problem - vi hade en liten tendens för något år sedan - måste vi försöka att i förebyggande syfte ge polisen och de socialvårdande myndigheterna m. fl. de resurser de nödvändigtvis måste ha för att möta den allvarliga situation som ser ut att vara på väg att uppstå.

Någon som också sysslar med det här jobbet dagligen sade till mig i dag - jag vill gärna säga del här - att tendensen går åt fel håll. Del tycker jag är en bedömning som vi skall lyssna till så att vi kan stoppa det förloppet. Om del nu är så att heroinet är på väg hit så krävs det kraftiga samhällsåtgärder från polis och sociala myndigheter. Informalion till skolor, föräldrar, ja till alla folkrörelser i vårt land. Nu måste del komma fram information så au vi kan hejda antalet narkotikafall i samhället - på väg all förstöra våra ungdomar och barn. Del är hög tid, herr justitieminister, atl polisen får resurser som den behöver för alt medverka lill att lösa problemet.

Jag vill också gärna ta upp det som fru Krislensson nämnde, nämligen att man på anstalterna har en acceptabel gräns: Jag skulle gärna vilja fråga justitieministern direkt: Vad är acceptabel gräns när det gäller narkolika på våra anstalter? Jag trodde att de intagna befann sig där för att få vård och inte för all få tillgång till narkotika.

64

Herr justitieministern GEIJER:

Herr talman! Fru Kristensson började med några reflexioner kring personer som dömts för narkotikabrott och de ansträngningar som polisen då lagt ner. Fru Kristensson gjorde det påslåendet att "de var snart ute igen" -jag antecknade just det uttrycket. Jag hade för mig att vi skärpt straffsatserna för narkotikabrott mycket kraftigt. Jag ser ju många ärenden passera revy i departementet och kan konstalera att tre, fyra, fem, sex års fängelse numera är ganska vanligt. Om fru Kristensson menar alt man snart är ute igen när man döms till tre, fyra, fem, sex års fängelse.

måste jag fråga om fru Krislensson med detla anförande vill plädera för alt vi skall ytterligare förlänga strafftiderna för narkotikabrott.

Fru Kristensson ställde en fråga till mig som sammanhängde med interpellationsdebaiien med socialministern för ett par veckor sedan, där debatten gällde om narkotikamissbruket här i Sverige i huvudsak var etl slorstadsproblem eller ej. Jag kan svara fru Krislensson att jag delar socialministerns bedömning, kanske beroende på atl vi har samma källor. Vi får ju lila till de uppgifter som vi kan få frän polisen och sociala myndigheter och på grundval av det materialet dra våra slutsatser.

Sedan kom fru Kristensson in på personalfördelningen. Fru Krislensson menar au den polispersonal vi har inte är rätt fördelad, och alt man när det är fråga om all prioritera i högre grad borde prioritera lill narkotikapolisen. Jag skulle vilja fråga fru Krislensson om fru Kristensson har lagit upp den saken i rikspolisstyrelsen, där vi numera har nöjet att se fru Kristensson som ledamot. I första hand är det ändå rikspolisstyrelsen som får bedöma hur vi skall fördela de polisresurser som finns. Vi är i departementet mycket lyhörda på den punkten när det gäller att fördela polisens resurser så vettigt som möjligt.

Vidare säger fru Kristensson atl arbetstidsförkortningen har inverkat. Ja, det har den givetvis gjort på hela polisområdet. Jag kan lala om för fru Kristensson att på kriminalpolissidan innebär arbetstidsförkortningen inte mer än 36 personer, om jag får uttrycka det på det viset. Det är naturligtvis en beklaglig minskning i och för sig men relativt sett är den inte särskilt betydande. Över huvud taget är det Ju så, fru Kristensson, atl vi har här en gång om året, på våren, att bestämma hur många nya polistjänster vi skall ha och sedan hur vi skall fördela dem på bästa möjliga sätt. Där har fru Kristensson både som juslilieutskoltets ordförande och som ledamot i rikspolisstyrelsen att medverka lill alt vi får en så rättvis fördelning som möjligt. Del finns även andra områden som polisen sysslar med där det är synnerligen angeläget att sälta in resurser. Detta är ingen lätt sak. Jag skulle kunna föreställa mig att fru Krislensson har kommit underfund med det i sin verksamhet i rikspolisstyrelsen.

Fru Kristensson gick sedan över till frågan om narkotikamissbruket i fängelserna och började då med någonting som jag lycker inte hörde dit, nämligen all hänvisa lill ett uttalande jag har gjort om dem som vistas på den speciella avdelningen på Kumla som brukar kallas för Kum-labunkern. Jag grundade mitt uttalande på det som redan är sagt i propositionen till nya kriminalvårdslagen. När vi i den nya lagen om kriminalvård i anstalt införde vidsträckt liberalisering beträffande besök, permission, möjlighet till frigångsarbete osv. för den allra största delen av dem som är intagna i våra fängelser, uteslöt vi, som fru Kristensson väl erinrar sig, dem som var dömda lill två år och mera. Vi föreskrev att det beträffande den kategorin skulle ske en stor restriktivitet och en helt annan prövning av möjligheterna till de lättnader som de övriga i fängelserna har fåll. Varför gjorde vi det, fru Kristensson? Detta var

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

0//7 åtgärder mot narkotikamissbruket

65

5 Riksdagens protokoll 1975/76:32

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

0/77 åtgärder mot narkotikamissbruket

66

ju riksdagen och regeringen överens om. Jo, naturligtvis därför alt vi beträffande den här kategorin menade att riskerna var så slora för missbruk av permissioner osv. atl vi inte kunde våga oss på atl ge dem dessa lättnader. Något annat har Jag inte sagt.

Vill fru Kristensson säga alt detta är cyniskt, skall jag gärna erkänna atl jag egentligen inte har någonting emot det. Del är ett konstaterande att vi beträffande den här kategorin kriminella personer inte vet någonting annat än all vi måsle förvara dem. Fängelset blir i detta fall i stort sett bara en förvaring, och vi kan inte som för den stora majoriteten sätta in åtskilliga omfaltande åtgärder för alt underlätta anpassningen i samhället när fångarna kommer ut.

För all fortsätta med frågan om narkotikamissbruk på fängelserna så säger fru Krislensson litet maliciöst all jag har anfört all det är ett missbruk som inte är acceptabelt eller atl tillståndet inte är acceptabelt. Fru Kristensson säger alt man skulle uppställa del kravet atl del skulle vara narkotikafritt eller åtminstone uppställa ett önskemål om atl del skulle vara narkolikafritt på fängelserna. Det är vi naturligtvis överens om. Men jag undrar om inte fru Kristensson också måste dela den uppfattningen att om vi skulle göra fiingelserna narkotikafria, skulle del kräva sådana rigorösa bevakningsbestämmelser och sådan restriktivitet i övrigt under vistelsen i fängelserna, atl jag inte tror all ens fru Kristensson skulle kunna gå med på så restriktiva regler.

Det är alltid i sådana här sammanhang så att en ålgärd inte kan genomföras hundraprocentigt, ulan olika intressen står alllid emot varandra. Det måste ske en avvägning. Eftersom vi inte kan genomföra så rigorösa bestämmelser att det kan bli narkotikafritt, får vi försöka att med tillgängliga medel bekämpa missbruket och de kanaler som kan finnas för atl ta in narkolika i fängelserna.

Herr Bengtsson i Göteborg frågade vad jag menade med acceptabelt. I och för sig är inte någon narkotika vid fängelserna acceptabel. Men så enkel är inte verkligheten. Vad jag kan förslå går det inte alt tänka sig sådana åtgärder. De skulle medföra rent omänskliga förhållanden för fångarna. Vi vet ändå hur pressade de kan vara. Utbrytningen från Kumla visade att just de som är utsatta för denna siörre restriktivitet också blir myckel hårt pressade.

Till slut riklade fru Kristensson mycket allvarliga anmärkningar mol vårdpersonalen vid våra fängelser. Det var mycket beklagligt atl höra vad fru Krislensson sade om missförhållanden, som innebar att vårdpersonalen inte skulle ha iakttagit sina skyldigheter när det gäller tillsyn. Någon hade t. ex. staplat tegelsten i en garderob, i andra fall hade man rökt hasch osv. Det är mycket tråkigt om del verkligen är på det viset, och jag hoppas atl fru Kristensson är beredd atl lämna ut uppgifterna, så att del hela kan undersökas. Har del begåtts tjänstefel av vårdpersonalen skall del naturligtvis beivras.

Jag skall inte uppehålla mig särskilt mycket vid herr Bengtssons anförande. Jag vill bara kommenieraen enda punkt. Han sade sig från

välunderrättat håll ha fåll uppgifter om all heroin skulle ha kommit in i större utsträckning än tidigare. Vi har våra uppgifter från polisen, och om herr Bengtsson har uppgifter bör de omedelbart delges polisen så alt den kan sälla in sina ansträngningar på atl komma till rätta med problemet.

i övrigt förstod jag inte rikligt herr Bengtssons anförande. Del var myckel för djupsinnigt för mig. Han sade någonting om atl tendensen går ål fel håll. Vi kanske kunde få en litet bättre förklaring till vad det avsåg.

Vad sedan gäller frågan som både fru Kristensson och herr Bengtsson var inne på, nämligen behovet av ökade resurser, är det klart all vi alla vill ha större resurser. Men del är det som vi har atl här i riksdagen ta ställning till: vilka resurser vi kan ge polisen. Det är också avvägningsfrågor, som vi mycket väl vet. Vi kan inte la upp dem förrän när vi fram på vårsidan skall behandla polisbudgeten för del kommande budgetåret.

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

0/77 åtgärder mot narkotikamissbruket

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Nej, herr justitieminister, jag tycker inte att man skall skärpa straffen för grova narkotikabrott. Jag tror inte alt del är där problemet ligger. Vad jag menar när Jag säger atl de snart är ute igen är att de som lyckats rymma från anstalterna - och det är inte så få -återfinns ute i ruljangsen. Milt uttalande gäller alltså kontrollen på anstalterna, atl den här typen av brottslingar verkligen kan förhindras att rymma. På den punkten har, som justitieministern sade, både regering och riksdag varit överens om alt man skulle differentiera kriminalvårdsklientelet och att man beträffande del här grövre klientelet måste vidta mer restriktiva åtgärder. I praktiken har del tydligen ändå inte fungerat helt invändningsfrilt.

Jag är kanske inte sä förvånad över att justitieministern delar socialministerns bedömningar, fördel är klart alt man kollegialt bör ha samma uppfattning i regeringen, men Jag menar atl verkligheten talar etl annat språk än justitieministern gör. Det jag nämnde som exempel på alla de olika narkolikagrupper som finns överallt i landei på olika mindre ställen tyder väl ändå på att del måste föreligga ett narkotikamissbruk. Herr justitieministern tror väl inte all polisen bildar narkoiikasektioner, innan läget blir sådant att man verkligen tycker att det är motiverat. Del är klart alt vi har narkotikaproblem över hela landei.

Sedan har vi frågan om en omprioritering. Jag har själv inte lagt fram något förslag till hur en sådan skall ske. Men den första tanke man har - för att spara pengar i mesta möjli'ga mån - är atl en omprioritering kan göras. Jag vill erinra herr justitieministern om all vi från moderata samlingspartiet under de tre år som har gått sedan brottskommissionen lade fram sill förslag regelmässigt har lagt fram motioner i riksdagen som har följt upp min reservation i kommissionen. Motiveringen för elt ökai anial polismän har hela tiden bl. a. varit atl vi måste ha en

67

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

Om åtgärder mot narkotikamissbruket

68

ökad salsning på narkotikasidan. Herr justitieministern kan väl ändå inte mena att en ökning med fem personer på rikskriminalens narkotikasektion skulle vara tillräcklig! Att förstärka den något tycker jag faktiskt skulle vara ganska naturligt, även om jag inte nu kan ange med vilket antal del skulle ske.

Med detta har vi också kommit över på ökningen av antalet polismän. Justitieministern säger nu myckel vänligt atl jag som ordförande i utskollel och som ledamot av rikspolisstyrelsen har alla möjligheter atl verkligen göra min stämma hörd, och det kan så vara. Men Jag påslår trots alll att herr justitieministern själv har ännu bättre möjligheter atl få gehör för sina synpunkter och kan få dem framförda i en proposition lill riksdagen. Vad jag ville höra var just justitieministerns preliminära bedömning på den punkten. Jag menar självfallet inte att ni skall föregripa budgetarbetet, men del skulle vara av värde atl veta om det döljer sig något mera bakom del litet lapidariska uttalandet om all några yllerligare åtgärder'inle behövs - något som kan ge en liten förhoppning inför framtiden.

Vad sedan gäller det som jag tidigare sade i polemik med herr Geijer, då denne menade alt han hade givit upp hoppet om internerna i Kum-labunkern, undrar jag om inte justitieministern missförstod mig. Jag pekade på del förhållandel alt vissa av dessa personer har haft en bakgrund av bra familjer och goda Jobb men av tillfälligheternas spel eller på annat sätt dragits in i narkotikaproblemen. De har då börjat bli småtjuvar, sedan utvecklats till grova brottslingar och så småningom blivit sådana desperados om vilka justitieministern nu säger atl han givit upp hoppet.

Min slutsats var att man måste sätta in åtgärderna i elt tidigt skede och inte försöka när del i princip är för sent. Jag undrar om vi ändå inte är överens på den punkten. Jag vill inte uppmåla motsättningar där de inte finns. Vi har kanske ändå tillräckligt med motsättningar för att hålla diskussionerna vid liv.

Jag vill inte påstå, herr talman, alt vårdpersonalen gör sig skyldig till tjänstefel, men jag vill hävda atl det är en anda på våra fångvårdsanstaller som gör att man inte rikligt vet vad man har rätt att göra och inte får göra. Man känner kanske inte att man har stöd från kriminalvårdsstyrelsen eller från justitiedepartementet. Det vore utomordentligt angeläget om justitieministern själv vid något tillfälle ville klargöra all man när det gäller exempelvis narkoiikabrottslingar eller personer som missbrukar narkolika måsle tänka sig strikta regler. Det måste ges rekommendationer lill anstalterna om hur man skall förfara. På den punkten har vi tidigare haft en debatt, där vi tyvärr stannade i olika uppfattningar, men jag hävdar fortfarande att sådana rekommendationer beträffande behandlingen av narkotikamissbrukare på olika anstalter, inte enbart på Kumla och i Norrköpingsfängelsel ulan generellt, borde vara angelägna.

Vidare saknar Jag faktiskt en reaktion från justitieministern på min mycket seriösa fråga om justitieombudsmannens tolkning av bestämmelserna om rätt att göra kroppsvisitering och utöva brevcensur. Detla

är utomordentligt allvarliga frågor, och jag hade hoppats atl justitieministern skulle säga att vi kan undersöka om vi kan undanröja de nuvarande möjligheterna och införa den kontroll som behövs för all om möjligt förhindra att narkotikan kommer in på anstalterna.

Till slut vill jag, herr talman, fästa uppmärksamheten på vad justitieministern sade i samband med domstolsverkels öppnande. Ni sade då all rättvisan inte längre får kosta vad den kostar ulan att man måste göra prioriteringar. Jag vill vända pä steken och fråga: Får brottsligheten kosta de enskilda och samhället vad den kostar? När det gäller kostnaderna för brottsligheten vet både justitieministern och jag all narkotika-och alkoholproblematiken är en dominerande orsak till den brottslighet som vi i dag upplever. Den kostar oändligt mycket pengar och ställer lill myckel elände i samhället. Därför tycker jag all en satsning på det området verkligen borde vara motiverad i det långa loppet. Del har samhället och den enskilde nytta av både mänskligt och ekonomiskt.

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

0/77 åtgärder mot narkotikamissbruket

Herr BENGTSSON i Göteborg (c):

Herr talman! Jag riklade, herr Justitieminsler, i mitt samtal med socialministern anmärkningar och kritik mot socialstyrelsen. Jag riktar exakt samma anmärkningar och kritik mot rikspolisstyrelsen. Jag är också tveksam till statsrådets bedömningar, var ifrån ni än får era uppgifter. Verkligheten är nämligen enligt mina informationer, som jag får från källor som dagligen sysslar med fältarbetet, helt annorlunda än den som ni beskrivit i ert interpellationssvar. Om bedömningarna kommer från socialministern eller Justitieministern är i det fallet likgiltigt.

Justitieministern påstod all jag sagl alt tendensen går åt fel håll. Ja, del gör den väl. När narkotikafallen ökar och när polisresurserna inte räcker lill, när de socialvårdande myndigheterna ser problemen bli större och större - då tycker Jag att tendensen går ål fel håll, det är väl alldeles klart.

Justitieministern sade atl om Jag visste mera om heroinsiluationen, skulle jag meddela polisen. Ja, självfallet! Får Jag då bara säga atl del finns anledning för justitieministern och andra ansvariga all la kontakt med narkolikasektionerna i bl. a. Siockholm och Göteborg, så att ni kan få höra vad de i dag säger om heroinsiluationen.

Herr justitieministern GEIJER:

Herr talman! Jag har noterat atl jag kan instämma med fru Kristensson på fiera punkter i hennes senaste anförande. Försl och främst behöver vi väl inte tvista om huruvida narkotikaproblemet i huvudsak är etl storstadsproblem eller inte. Givelvis ligger såvitt Jag |förslår i socialministerns bedömning all han är fullt på del klara med att det finns narkotikaproblem över hela landet, och atl det ibland blossar upp sådana problem på sina håll är ett faktum som bara är att konslatera. Men vi har nog båda genom de upplysningar vi får på ömse håll i våra departement bibringats uppfattningen att de - i varje fall i dag - i huvudsak är stor-

69

6 Riksdagens protokoll 1975/76:32

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

0/77 åtgärder mot narkotikamissbruket

stadsproblem. - Sedan kan vi nalurliglvis tvista hur myckel som helst om vad som kan menas med uttrycket "huvudsak".

Jag vill också gärna ge fru Kristensson del erkännandet att både hon och övriga moderater alllid har begärt flera poliser än vi övriga partier. Nu förstår Jag litet bättre vad fru Kristensson menade när hon sade atl jag inte hade något konkret förslag atl framlägga i dag. Om fru Kristensson menade alt vi skulle vara främmande för alt i budgetpropositionen framlägga förslag om flera poliser, vill Jag svara att vi just håller på att diskutera hur stort behovet kan bedömas vara mot bakgrund av, å andra sidan, de ekonomiska resurser vi har. Fru Krislensson begär givelvis inte atl jag skall tala om här vad som kommer all stå i budgetpropositionen om någon månad, men Jag kan försäkra alt vi i våra överväganden om polisresurserna bl. a. har haft narkotikaproblemet med i bilden. Som bekant flnns det dock inom polisen även andra områden där det anses ytterst angelägel atl kunna öka resurserna.

I övrigt tycktes vi i stort sett vara överens, även om fru Krislensson ville påstå all del var ett cyniskt uttalande av mig. Jag har i många sammanhang framhållit all jag tror atl en del av dem som går ul och in i våra fängelser är vad jag brukar kalla "söndervårdade". De har ända sedan de kom in i ungdomsvårdsskolorna blivit så vårdade alt del för många av dem tycks vara oerhört svårt atl klara sig i samhället. Jag säger inte att det är på del sättet hundraprocentigt, men det finns många fall där men kanske kan våga sig på den något generella beteckningen "söndervårdade". Men Jag har i samma andelag också sagl all del därför är skäl atl sätta in större insatser för atl förebygga all människor kommer in i den karusellen och blir söndervårdade. Vi är ju överens om alt vi skall rikta uppmärksamheten på ungdomsgenerationen - del är bättre atl stämma i bäcken än i ån, för atl nu uttrycka del mycket kortfattat. Jag är säker på all vi är ense i den synen.

Här kommer jag in på frågan, om åtgärderna mol brottsligheten får kosta vad de kostar. Del är just förstärkta och ökade insatser när del gäller ungdomarna som jag tror på sikt - inte i dag, för del lar lid -måsle kunna ge en stor utdelning, när vi nu har börjat mera allmänt uppmärksamma atl del är där vi verkligen skall sätta in resurser.

Till slut: Jag är myckel ledsen, fru Krislensson, över att behöva säga alt jag inte har läst det JO-ullåtandet som fru Krislensson lalar om. Jag får väl forska efter del och se var del kan finnas någonstans.

70

Fru KRISTENSSON (m):

Herr lalman! Jag är tacksam för vad justitieministern har sagt över huvud laget i detta inlägg och i synnerhet för del senaste beskedet. Om min skildring är riklig - vilket Jag tror - hoppas Jag att justitieministern nu skall finna anledning att överväga åtgärder, så atl man kan få effektiv kontroll på kriminalvårdsansialierna när det gäller narkotikaklientelei.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 14 Om regeringens åtgärder med anledning av vissa riksdagens uttalanden

Herr justitieministern GEIJER erhöll ordet för att besvara fru Kris-lenssons (m) den 7 november anmälda interpellation, 1975/76:54, och anförde:

Herr lalman! Fru Krislensson har frågat mig om Jag vill redogöra för vilka åtgärder regeringen har vidtagit med anledning av riksdagens uttalanden i vissa särskilda fall som anges i interpellationen, utöver vad som kan utläsas ur regeringens skrivelser till riksdagen med redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser.

Jag skall gärna lämna den begärda redogörelsen och behandlar därvid de olika frågorna i den ordning de har tagits upp i interpellationen.

I betänkandet 1972:12 med anledning av propositionen med förslag lill rällshjälpslag m. m. behandlade justitieutskotiel en motion där det föreslogs all bestämmelser skulle utfärdas angående rätten att driva verksamhet under beteckningen "juridisk byrå". Utskottet uttalade att del självklart är angeläget alt den rättssökande allmänheten inte genom illojala förfaranden förleds atl i rättssaker anlita biträde ulan erforderliga kunskaper. Utskollel pekade på olika möjligheter till ingripande genom straffrättsliga och liknande medel. Utskottet uttalade vidare att genomförandet av rättshjälpsreformen lorde få till följd alt utrymmet för sådana Juridiska byråer som avsågs i motionen blev mindre samtidigt som allmänhetens insikter om möjligheterna till kvalificerad rättshjälp skulle bli siörre. Trots de möjligheter lill ingripande som sålunda stod till buds antog utskottet atl det kunde förekomma åtskilliga fall där mer verkningsfulla åtgärder behövdes. Denna fråga borde enligt utskottet utredas närmare inom regeringens kansli och förslag i ämnet föreläggas riksdagen i lämpligt sammanhang.

Enligt min mening får man inte underskatta betydelsen av rättshjälps-reformen som remedium mot "kvacksalveri" i juridiska angelägenheter. Flertalet medborgare har numera möjlighet alt få rättshjälp i de flesta slag av rättsliga angelägenheter. I varje ärende om rättshjälp prövas del föreslagna juridiska biträdels kvaliflkationer. Om rättshjälpsnämnden inte anser atl viss person - jurist eller inte - håller måttet uppmanas den sökande att vända sig lill annat biträde som kan godtas. Till följd av denna individuella lämplighelsbedömning har utrymmet för oveder-häfliga juridiska byråer blivit högst begränsat, i synnerhet som allmänheten numera torde ha getts god informalion om de möjligheter till kvalificerat bistånd som står till buds genom rättshjälpssystemet. Denna bedömning bekräftas av atl del inte vid någon av de undersökningar som har företagits rörande rätlshjälpsreformen har framkommil något som lyder på atl behov skulle föreligga av särskilt skydd för beteckningen juridisk byrå.

Vad jag nu har sagl rör visserligen direkt endast dem som kan vara berättigade lill rättshjälp enligt rätlshjälpssystemet. Enligt min uppfatt-

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

0/77 regeringens åtgärder ined anledning av vissa riksdagens uttalanden

71

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

0/77 regeringens åtgärder med anledning av vissa riksdagens uttalanden

72

ning saknas dock all anledning lill anlagande att företagare eller personer med sådana inkomster all de inte kan komma i åtnjutande av rättshjälp skulle vara benägna alt söka juridisk hjälp hos de byråer det här är fråga om.

Mot den nu angivna bakgrunden harjag hittills inte funnit anledning all lägga fram förslag om särskilda åtgärder rörande rätten atl driva verksamhet under beteckningen juridisk byrå.

I motion lill 1972 års riksdag framfördes önskemål om alt det i brottsbalken skulle införas en allmän bestämmelse om skyldighet att bistå annan i nödsituation. Justitieutskottel fann i betänkandet 1972:18 att det inte förelåg tillräckliga skäl för en begäran om lagstiftning i enlighet med motionärernas vitlsyftande förslag. Utskollel ville emellertid inte motsätta sig atl en begränsad översyn av hithörande spörsmål kom lill stånd i lämpligt sammanhang. En sådan översyn borde enligt ulskoltels mening i huvudsak ha avseende på trafiklagstiftningen. Den borde i främsta rummet inriktas på frågan om att utsträcka straffansvaret för smitning lill all avse inte endast den som obehörigen avlägsnar sig från en tra-fikolycksplais utan även den som stannar kvar men undandrar sig alt efter förmåga hjälpa skadad eller nödställd.

Som framgår av vad justitieutskotiet närmare anförde i sitt betänkande bör vid övervägande av hithörande spörsmål noga beaktas de för- och nackdelar som är förenade med införandet av elt straffrättsligl ansvar för underlåtenhet att bistå annan i nödsituation. Även om en översyn begränsas till irafiklagsliftningen, berör den frågor av principiell och delvis komplicerad natur. Del har hittills inte förelegat något lämpligt sammanhang i vilket en översyn av den aktuella frågan skulle kunna passas in. Så snart del lämpligen kan ske avser Jag emellertid atl la ställning till formerna för en översyn.

I belänkandet 1973:3 harjuslitieulskottet framställt önskemål angående avfallningen av villkorlig dom och dom på skyddsiillsyn när fråga om avräkning av häkiningslid m. m. kan uppkomma. Vad utskottet anfört har beaktats genom kungörelsen (1973:55) om ändring i 1971 års cirkulär lill hovrätterna och tingsrätterna om avfattning av dom och slutligt beslut i brottmål, m. m. Jag kan tillägga att Jag nyligen som ett led i den normalt återkommande översynen av bestämmelserna om avfattning av dom m. m. har velat ytteriigare fästa domstolarnas uppmärksamhet på hithörande frågor. Vissa tillägg lill bestämmelserna har därför gjorts.

I justitieutskoltets betänkande 1973:28 berörs frågan om häktning vid förvisning av utlänning. Denna fråga kommer atl behandlas av den ulredning som enligt regeringens bemyndigande skall tillsättas av statsrådet Leijon med uppgift all göra en översyn av utlänningslagstiftningen.

Justilieutskottet uttalade i betänkandet 1973:38 med anledning av förslag lill vapenlag m. m. alt man borde skärpa den i förordningen om explosiva varor upptagna straffbestämmelsen beträffande bristfällig förvaring av ammunition hos vapenhandlare. Önskemålel har lillgodosetls genom lagen (1975:69) om explosiva och brandfarliga varor, som har

anlagils av riksdagen i år på grundval av regeringens proposition 1975:8. I lagens 3 S flnns sålunda en straffbestämmelse enligt vilken vapenhandlare som uppsåtligen eller av oaktsamhel åsidosätter vad som är föreskrivet om förvaring av ammunition döms lill böter eller fängelse i högst sex månader.

Efter förslag av Juslitieulskottel i betänkandet 1974:1 hemställde riksdagen om ulredning och förslag angående vidgad ersättning till brottsoffer. Med anledning härav tillsattes förra året den s. k. brollsskade-utredningen, som flck ulll uppgift alt lägga fram förslag lill ett ersättningssystem som bättre än f n. tillgodoser önskemålet att ge ekonomiskt skydd åt personer som drabbas av skada genom brott. Enligt direktiven skall utredningsarbetet i första hand la sikte på alt bygga ul de nuvarande möjligheterna till ersättning för personskador. Utredningen skall emellertid också pröva, om ersätlningssystemet bör vidgas lill att avse ersättning för sakskador. I uiredningens uppdrag ingår vidare all pröva vilkel eller vilka organ som bör ha hand om ersältningsprövningen.

I februari 1975 utvidgades uiredningens uppdrag lill all avse även frågan om statlig ersättning för skada som drabbar omyndig genom förskingring eller liknande brott av förmyndare eller god man. Även denna del av utredningsuppdraget tillkom på begäran av riksdagen.

Enligt direktiven bör utredningen arbeta skyndsamt. Utredningen räknar också med alt kunna lämna sitt betänkande under våren 1976.

Justiiieutskottets betänkande 1974:2 föranledde riksdagen att bl. a. göra etl tillkännagivande om utredning av möjligheterna atl ersätta isolering med andra åtgärder m. m. Jag kan på den punkten meddela alt vissa förberedande undersökningar pågår. Sedan dessa undersökningar har avslutats kommer regeringen all ta ställning lill frågan om utredningsarbetets bedrivande.

I det nyssnämnda utskottsbetänkandet behandlades också frågan om ökad insyn i ansialisverksamheten m. m. Denna fråga togs upp av över-vakningsnämndsulredningen, som redovisade resultatet av sina överväganden i belänkandet Kriminalvårdens nämnder. Utredningen fann alt om del ansågs föreligga behov av ökad insyn i anstalterna, så borde detta tillgodoses på annat sätt än genom medverkan av övervakningsnämnderna. Remissbehandlingen av betänkandet har just avslutats.

Frågan om insyn i anstalisarbetet övervägs också av utredningen om personalens arbetsuppgifter vid kriminalvårdens anstalter. Denna utredning beräknas ha avslutat sitt arbeie under första halvåret 1976. Regeringen får då la ställning till hur den av riksdagen väckta frågan skall behandlas i fortsättningen.

Med anledning av vissa moiioner tog Justitieulskoliel i belänkandet 1974:5 upp frågorna om inrättande av dels frigångshem för kvinnliga intagna, dels ett inackorderingshem i Jönköping. Regeringen har den 26 april 1974 överlämnat ulskottsbeiänkandet till kriminalvårdsstyrelsen för beaktande i styrelsens planeringsarbete.

I betänkandet 1974:22 har Justilieutskottet lagit upp frågan om för-

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

Om regeringens åtgärder med anledning av vissa riksdagens uttalanden

73

Nr 32                 fatiningsreglering av s. k. sökregister vid allmän domstol. Ell förslag

Tisdagen den      ''" 'ösning av denna fråga har nyligen avgelts av domstolsverket. För-

2 december 1975       slaget remissbehandlas f n.

0/77 regeringens åtgärder med anledning av vissa riksdagens uttalanden

74

Fru KRISTENSSON (m):

Herr lalman! Jag vill tacka herr justitieministern för det utomordentligt långa och fylliga svaret på min interpellation.

Jag kanske ändå skall börja med atl säga atl interpellationen inte får uppfattas som något försök atl pricka herr justitieministern för under-låtenhelssynder. Någon kunde måhända ha hittat andra offer i så fall, där underlåtenhelssynderna hade varit mera graverande än vad de här är. Men jag tror all herr justitieministern förstår mig om jag säger, att när man har ägnat intresse åt olika frågor i utskottet och när riksdagen har följt utskottets intentioner, så är det naturligt att man har iniresse av att följa upp hur besluten har verkställts.

Det är alltså i första hand inte ett iniresse atl påvisa all någonting inte har gjorts ulan snarare ell intresse från min sida att få veta om det har gjorts någonting och vad som i så fall har gjorts. Del föreligger, som jag påstår, onekligen ett kommunikationsproblem mellan departement och resp. utskott. I det sammanhanget kanske jag får säga herr justitieministern att vi i Justitieutskottet ser fram emot del besök som vi kommer alt få göra på departementet någon gång på vårkanten, för jag tror atl vi då får tillfälle alt diskutera Just sådana här kommunikationsproblem på ett mera personligt och informellt sätt.

I den här listan som jag har gjort upp kunde jag väl i och för sig ha tagit med några fler saker. Jag har ansträngt mig all sovra för att den inte skulle bli så lång, men jag kunde möjligen ha nämnt atl riksdagen redan 1966 ansåg all en utredning om de häktades situation borde kopplats samman med en ulredning om behandlingslagstiftningen. Så blev nu inte fallet, och egentligen är det att beklaga att man inte kunde lösa de frågorna på en gång.

Vi ansåg vidare i våras all ersättningen lill övervakare var i behov av en översyn vad beträffar dels beloppens storlek, dels behovet av all få till stånd elt smidigare ersättningssystem. Nu var det alltså i våras vi fattade det beslutet, och rimlig tid måste departementet naturligtvis få på sig för övervägande. Men detta är också en fråga som vi har hängande i luften.

Möjligheten alt få medborgarviiinen har Ju varit aktuell i riksdagen under många år. Det började under 1967, tror jag, och sedan har den varit aktuell 1970 och 1971. År 1972 fick vi upplysning från departementet alt frågan skulle klaras inom kort. Nu har den hänskjutits lill den utredning som görs om polisens arbete. Vi vet inte hur länge del kommer att dröja innan behandlingen av frågan är färdig, men det är i varje fall exempel på ett ärende som har fått ta väldigt lång lid.

Jag vill också gärna säga till herr statsrådet atl i samtliga dessa fall står ett enigt utskott bakom förslagen, med undantag för betänkandet

1974:2 som avser ulredning av möjligheterna alt ersätta isolering med andra åtgärder; där var del en reservant som ansåg alt man över huvud taget skulle slopa isoleringen. Men i övrigt var utskottet alltså helt enigt. I tre av de angivna fallen grundar sig förslagen på moderatmotioner, i två fall på moiioner från socialdemokratiskt håll, i ett fall på en motion från cenierpartistiskl håll, i ell fall på en fyrpartimotion väckt av socialdemokrater, centerpartister, folkpartister och moderater, i tre fall på en moderat- och folkpanimolion och i etl fall på ett utskollsinitialiv. Jag nämner detta bara för atl klargöra atl jag inte är ute i några partipolitiska ärenden, utan jag vill bara få klarhet i hur riksdagens beslut har verkställts.

öm jag sedan får kommentera de olika punkterna något, så lar jag först frågan om bestämmelser angående rätten att driva verksamhet under beteckningen juridisk byrå. Där har riksdagen uttalat all den frågan borde utredas närmare inom regeringens kansli och atl riksdagen förväntar ett förslag från regeringen i lämpligt sammanhang. Nu säger herr statsrådet atl del enligt hans mening inte finns någon anledning att göra en sådan utredning och atl det alltså f n. inte är aktuellt med något förslag. Jag konstaterar då bara alt riksdagen här har uttalat att man finner det angelägel med etl förslag, och då kan jag inte förstå alt herr statsrådet ulan vidare kan säga att han tycker inte det, och därför blir det ingenting av med det hela.

En tanke vore väl atl herr statsrådet i samband med propositionen orn rättshjälpslagen, som vi nu behandlar, kunde ha bakat in denna mycket begränsade fråga. Av regeringens skrivelse nr 3 framgår dessuiom att denna fråga är avskriven, och när herr statsrådet här säger att regeringen hittills inte har funnit anledning att lägga fram förslag, så får Jag väl tolka del så atl ärendet egentligen är avskrivet. Men även om frågan inte är stor tycker jag ändå alt statsrådet har visat någon nonchalans mot riksdagens begäran att företa en utredning och framlägga förslag.

Sedan har vi frågan om att bistå annan i nödsituation. Där säger herr statsrådet att del hittills inte har funnits något lämpligt sammanhang i vilkel en sådan översyn kunde göras. Ja, del är möjligt. Men tre år har ändå gått sedan riksdagen gjorde delta uttalande. Skall sedan en översyn göras, så lar det sin lid, och innan ett förslag kan läggas fram tar del ännu längre tid. Därför är det naturligt alt man kan känna någon otålighet över förseningen. I regeringens skrivelse sägs att dröjsmålet beror på regeringens prövning, och det gör det uppenbariigen. Men del finns kanske då anledning hoppas att man någon gång skall kunna finna något lämpligt sammanhang att ta upp frågan i och atl det inte skall dröja alltför länge innan vi kan få denna fråga ur världen.

Vad sedan beträffar frågan om avräkning av häkiningslid, så är det en speciell historia. När vi behandlade del ärendet i Justitieulskoliel trodde vi oss förstå all del kunde komma alt skapa problem, om man inte i administrativ ordning utfärdade tydliga bestämmelser om hur dom och beslut i brottmål skulle avfattas. Där borde det skapas siörre klarhet.

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

0/77 regeringens åtgärder med anledning av vissa riksdagens uttalanden

75

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

0/77 regeringens åtgärder med anledning av vissa riksdagens uttalanden

76

ansåg vi. Nu vet jag inte om del har utfärdats några sådana föreskrifter, men Jag vet ändå att JO vid sina inspektioner på landets tingsrätter har funnit alt man vid samtliga tingsrätter som han inspekterat har haft vissa problem i detta sammanhang. Man har inte haft några klara regler aU gå efter, och därför har det begåtts misstag vid samtliga dessa tingsrätter. Vanligen har felen då varit av den beskaffenheten att de verkat lill nackdel för de dömda. Jag lycker därför all del är beklagligt alt man inte mera har uppmärksammat utskottets lydliga anvisningar om alt här finns det ell praktiskt problem som snarast borde lösas, så au vi sluppil dessa negativa konsekvenser.

Vad sedan angår häktning vid förvisning av utlänning är den frågan kanske elt typfall. Där har utskottet och riksdagen 1973 begärt en ulredning, och vi sade då alt ärendet brådskade. Men det dröjde över två år innan en utredning tillsattes. Där hade del väl varit lämpligt all låta häktningsutredningen se på frågan - eller också kunde man väl ha tagit med denna mycket begränsade problematik i den utlänningslagstiftning som nu behandlas. Det är visserligen inte herr statsrådels bord - som justitieministern också hänvisade till är det statsrådet Leijon som har lill uppgift att göra en översyn av utlänningslagstiftningen - men jag lycker all den frågan är dels så brådskande, dels så pass enkel alt lösa alt det är beklagligt alt regeringen inte har funnit anledning atl baka in den i häktningsutredningen eller att på annat sätt skaffa fram förslag tidigare. Nu skall den hänskjulas lill utlänningslagstiftningen, en utredning som just har tillsatts och för vilken direktiven kanske ännu inte är klara. Då vet man ju inte hur lång lid delta bagaiellariade ärende kan ta, innan vi kan förvänta en lösning.

När del sedan gäller frågan om bristfällig förvaring av ammunition hos vapenhandlare skall jag uppriktigt säga all den inte borde ha varit med. Som justitieministern säger har just il ieutskotlets önskemål på denna punkt lillgodosetls genom lagen om explosiva och brandfariiga varor. Jag hade förbisett all den saken fanns med i det lagförslaget, som riksdagen dessuiom har antagit. Det var dock inte juslitieulskottel som behandlade del; jag tror t. o. m. alt del av någon anledning var konstitutionsutskollet. På den punkten harjag bara all säga alt vån önskemål är tillgodosett.

När det gäller frågan om utredning och förslag om vidgad ersättning till brottsoffer har jag i och för sig ingen invändning all göra mol ju-stilieminisierns handläggning av frågan. Man har följt de direktiv som ulskoltel preciserade i sitt betänkande och som riksdagen godtog. Direktiven säger alt utredningen skall arbeta skyndsamt. Men utskott och riksdag ansåg att det borde innebära att man om möjligt fick en proposition år 1975. Nu uppstår en försening av dessa ärenden genom atl departementet icke tillräckligt tydligt för utredningen har understrukit atl ärendet brådskar. Justitieministern säger alt betänkandet kommer våren 1976, och det betyder au proposition är atl vänta tidigast hösten 1976. Det blir alltså en försening med etl år.

Delta är ändå en gammal fråga. Den aktualiserades första gången i riksdagen så tidigt som på 1940-talel. Den har sedan varit aktuell med jämna mellanrum. Jag hoppas att Justitieministern delar vår uppfattning, atl frågan om ersättning lill brottsoffer är angelägen, och au den därför också är brådskande.

Jag beklagar alltså att herr justitieministern inte i direktiven eller på annat sätt gjort klart för utredningen alt detla verkligen är ett brådskande ärende. Del är inte okänt - del har visal sig i andra frågor - atl regeringen har alla möjligheter att påverka utredningar i detta avseende. När det gäller frågor som man verkligen vill ha fram inom viss tid brukar man också kunna få sin vilja igenom.

Sedan har vi frågan om möjligheterna att ersätta isolering med andra åtgärder. Låt mig uppriktigt säga att jag är något förvånad över justitieministerns handläggning av det ärendet. Jag trodde faktiskt att justitieministern delade vår uppfattning att man bör försöka undvika isolering och ersätta isolering med andra åtgärder. När vi i våras hade en hearing med kriminalvårdsstyrelsen fick vi vela att man hade börjat göra vissa förberedande undersökningar för att få klart för sig frekvensen av isoleringsåtgärder. Nu säger justitieministern all sådana förberedande undersökningar forlfarande pågår. Herr statsråd, hur länge skall de pågå, när kan man vänta sig atl en utredning tillsätts? Kommer det någon Ulredning? Jag trodde faktiskt inte all deji saken skulle möta något motstånd i justitiedepartemeniei ulan tvärtom alt den skulle stimulera departementet all också här försöka påskynda akliviielerna.

När del sedan gäller frågan om en ökad insyn i ansialisverksamheten vill jag bara konstatera att övervakningsnämndsutredningen, som nu har redovisat sitt förslag i betänkandet Kriminalvårdens nämnder, har tagit upp denna fråga. Men utredningen har inte tagit upp den på direktiv av justitieministern utan på eget initiativ. Man har faktiskt råkat läsa justitieutskoltets betänkande och konstaterat riksdagens beslut. Trots atl man inte hade direktiv att göra det tog man upp saken lill prövning men fann inte anledning atl framlägga något förslag.

Nu säger justitieministern atl frågan också övervägs av utredningen om personalens arbetsuppgifter vid kriminalvårdens anstalter. Men såvitt jag vet har inte heller den utredningen direktiv från justitieministern all överväga denna fråga. Jag tillåter mig atl tvivla på att en utredning om personalens arbetsuppgifter verkligen naturiigen tar upp frågan om en ökad insyn i ansialisverksamheten. Min fråga till justitieministern är här: Är statsrådet beredd all ta ett initiativ i denna fråga i enlighet med riksdagens beslut för att verkligen få till stånd en ulredning och ett förslag om en ökad insyn i ansialisverksamheten? Jag tror - och riksdagen har trott - atl detta skulle gagna kriminalvården och att det vore myckel angeläget.

Så till frågorna om frigångshem för kvinnliga intagna resp. etl inackorderingshem i Jönköping. I regeringens skrivelse av år 1975 sägs del att detla ärende är slutbehandlat. Men av den skrivelsen framgår

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

0/77 regeringens åtgärder med ■anledning av vissa riksdagens uttalanden

11

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

0/77 regeringens åtgärder med anledning av vissa riksdagens uttalanden

inte vad justitieministern nu redovisat i sill interpellationssvar, nämligen atl ni har överlämnat ulskottsbeiänkandet lill kriminalvårdsstyrelsen för beaktande i styrelsens planeringsarbete. Jag har bara atl tacka för informationen men konstaterar att vi alltså inte på annat sätt kunde få en sådan här informalion.

Beträffande frågan om författningsreglering av sökregister vid allmän domstol har det i regeringsskrivelsen 1975 sagts att den är beroende av regeringens prövning. Men först nu får vi vela alt ett förslag lill lösning av frågan har avgivits av domstolsverket och är föremål för remissbehandling.

Sammanfattningsvis vill jag säga att jag tycker atl den här redovisningen ger besked om atl informationerna mellan departement och utskott inte fungerar tillfredsställande. För det är väl inte meningen att det skall behövas ett forskningsarbete för att fä fram vilka åtgärder regeringen har vidtagit med anledning av riksdagens beslut? Jag vill också framhålla för herr Justitieministern att en del motioner kanske skulle kunna undvikas eftersom de väcks just därför att motionärerna inte har vetskap om de åtgärder som är vidtagna. Jag tror därför att riksdagsarbetet skulle kunna förenklas om vi fick informalion om konkreta åtgärder som har vidtagits. Dessutom borde väl departementet ha ambitionen att ulan onödig tidsutdräkt vidta nödvändiga åtgärder när riksdagen har uttalat sig i olika frågor. Jag vill inte påslå alt de frågor som jag har tagit upp är särskilt graverande, men jag påslår alltså att det i vissa fall har dröjt onödigt länge medan det i andra fall har varit kommunikationsproblem.

En fråga som Jag kanske kan ställa till herr talmannen, som inte kan svara på frågan, är: Hur vore det om man i anledning av grundlagsreformen, enligt vilken riksdagen nu är ensam lagstiftande och enligt vilken all maki skall utgå från folket, tänkte sig atl vi fick etl riksdagens utredningsorgan? Riksdagen kunde där bedriva sin egen ulredningsverk-samhei i vissa frågor. Skulle inte del kunna förenkla problemen? Är inie del en lanke, värd ati överväga? Jag kan som sagl inie begära all herr talmannen skall svara på frågan; jag vill bara föra fram den som ell förslag.

Jag lackar återigen herr justitieministern för svarei.

Herr justitieministern GEIJER:

Herr lalman! Fru Kristensson började med alt beklaga sig över att kommunikationerna mellan Juslitieulskottel och Justitiedepartementet var så dåliga. Men är de verkligen det, fru Kristensson? Såviti jag vet finns del elt sekretariat i justitieutskottel, och med del slora iniresse som fru Kristensson har för bl. a. dessa frågor föreställer Jag mig att det skulle ligga inom det möjligas ram att fru Krislensson bad sitt sekretariat all skaffa upplysningar om vilken fråga fru Krislensson vill som gäller justitiedepartementets verksamhetsområde. Skulle sekretariatet vara så ansträngt all jag felbedömer dess möjlighet all ringa lill jus-

titiedepariemenlei och fråga, vill jag försäkra fru Krislensson all det går alldeles utmärkt att få hjälp i departementet. Om tjänstemännen i departementet bara får en fråga per telefon skall de med största nöje lämna alla upplysningar om hur del kan ligga till i departementet med olika frågor som riksdagen har beslutat om. Det kan jag lova fru Krislensson. Någon avoghel från departementets sida kan det alltsåinte vara som ligger lill grund för fru Kristenssons påstående alt kommunikationerna skulle vara dåliga.

Jag skall gärna gå ytterligare in på olika frågor som fru Kristensson har tagit upp. Beträffande frågan om uttrycket "juridisk byrå" betecknar fru Kristensson del som nonchalans från min sida all jag ingenting har gjort. Men så är det ju inte, fru Krislensson. Vi har försökt göra en bedömning av den frågan, och vi har kommit till den slutsatsen att del f n. icke behövs några åtgärder. Detta framgår också av svarei.

Beträffande den andra frågan, om skyldighet atl bistå annan i nödsituation, får man väl ändå säga alt denna inte kan betecknas som en prioriieringsfråga, och Jag har också sagt, all så snart så lämpligen kan ske skall jag la ställning till formerna för en översyn.

När del gäller den tredje frågan, som avser avfallningen av villkorlig dom och dom om skyddsiillsyn, kan jag inte förslå att fru Krislensson kan ha någon anledning att gå med pekpinnen. Vad riksdagen och utskottet här har begärt har Ju beaktats.

Fru Kristensson berörde därefter ell par frågor där t. o. m. hon måste konstatera att vad som skulle göras redan hade gjorts.

Beträffande frågan om ersättning lill brottsoffer är det f n. så au den nuvarande ersättningen utgår genom ell initiativ från regeringen. Fru Krislensson var när del gäller denna fråga ledsen över att del dragit ut på tiden innan utredningen kunnat komma med förslag om vidgade regler. Det är jag också, fru Krislensson. Förklaringen lill detta finns atl läsa i svarei, nämligen att riksdagen hade begärt atl även frågan om statlig ersättning genom förmyndare eller god man för skada som drabbar omyndig genom förskingring eller liknande brott skulle lagas upp. Det är väl emellertid angelägel att även denna fråga utreds, och därför skall vi inte klandra dem som utreder frågan för att de genom riksdagens lilläggsbegäran har fåll tilläggsdirektiv.

I fråga om isolering på anstalterna - en fråga som ju ivrigt diskuteras i KRUM och andra sådana föreningar, där ju också fru Krislensson är starkt engagerad - vill Jag gärna deklarera att vi skall försöka atl ersätta isolering med andra åtgärder i så stor utsträckning som möjligt, och den 1974 antagna lagen om kriminalvård i anstalt inskränker ju väsentligt möjligheterna till isolering. Men vi behöver nu ha litet större erfarenhet av hur denna lag fungerar innan vi kan komma lill något resultat om vilka åtgärder som kan vidtas för au ytterligare begränsa isoleringsmöj-ligheien i fängelserna.

Till slut berörde fru Krislensson två fall där hon konstaterade au vissa utredningar sysslar med frågor som riksdagen har önskat få utredda, men

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

0/7? regeringens åtgärder med anledning av vissa riksdagens uttalanden

79

Nr 32                 att hon inte kunde finna någonting om direktiven för dessa utredningar.

Tisdagen den      '" J svara fru Krislensson att det ju finns möjligheter atl också

2 december 1975       '''  ' ° utreder eil ärende, man behöver inie alltid skriva.

0/77 regeringens                                                 Fru KRISTENSSON (m):

åtgärder med Herr talman! Jag vill försäkra herr justitieministern atl vi i utskollel

anledning av vissa har etl utomordentligt sekretariat, och jag tror säkert atl herr statsrådet

riksdagens uttalan- år medveten om att del går en het linje mellan utskotlssekreiariatel och

den

justiliedeparlementet och alt man där får många upplysningar i aktuella frågor, inte minst när utskottet skall behandla olika motioner. Från sekretariatet kan vi få besked om ifall någonting har hänt, och ofta får vi just beskedet att departementet har tillsatt en arbetsgrupp i en fråga som en aktuell motion behandlar, eller all man planerar en utredning eller något liknande.

Vad Jag ville säga var att kommunikationerna är något ensidiga, eftersom det är akiiviiet endast från utskottens sida, inte från departementens. Del är delta som gör atl många onödiga motioner väcks. Detta skulle inte behöva ske om riksdagen genom initiativ från departementen får vela när en ålgärd har vidtagits. Jag menar inte att departementet skall ge utskottet upplysning i alla möjliga olika detaljfrågor, det är självklart inte meningen. Men jag menar all det, i synnerhet när riksdagen har fattat beslut som skall bli föremål för åtgärder från departementets sida och när departemeniei vidtar åtgärder i sådana frågor, är ni som skall informera utskottet. Bollen ligger hos er. Riksdagen har begärt atl regeringen skall vidta åtgärder, och då tycker jag faktiskt inte att utskotts-kanslierna skall behöva ringa och fråga när det hänt någonting. Då skulle de få hålla på och ringa i flera år innan det händer något i vissa av de här frågorna och de kan få besked.

Jag skall avstå, herr talman, frän att kommentera de olika punkterna. Jag har gjort del förul och herr justitieministern har egentligen inte sagt någonting som gör att jag har anledning all ändra mitt första inlägg. Del skulle möjligen vara när del gäller frågan om broltsskadeersälining. Där vill jag påstå att om man hade varit angelägen om en lösning kunde man ha slutfört det första utredningsuppdraget fristående från de till-läggsdirektiv som kom. De frågorna behöver nödvändigtvis inte höra samman.

När det gäller frågan om isoleringsstraff är det en ny variant som justitieministern kommer med, nämligen alt man måste ha erfarenhet av hur behandlingslagen verkar innan man kan göra någonting. Riksdagen ansåg all det borde göras en ulredning för alt undersöka möjligheterna att yllerligare ersätta användningen av isoleringsstraff, men nu säger jusiiiieminisiern att först måsle man avvakta verkningarna av den behandlingslag som riksdagen antog  1974. Del var en ny upplysning.

80

Herr justitieministern GEIJER:

Herr lalman! Bara en liten replik beträffande fiu Krislenssons sista påstående. Det var ingen ny upplysning, fru Krislensson. Det är vår bedömning att man måsle ha etl underlag innan man kan sätta i gång med en utredning.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 15 Herr andre vice talmannen meddelade atl på föredragningslistan för morgondagens sammanträde skulle civilutskottels betänkanden nr 1 och 2 samt kulturulskottets betänkanden nr 13, 18 och 19 i nu angiven ordning uppföras främst bland två gånger bordlagda ärenden.

§  16 Anmäldes och bordlades

Skatleutskottets betänkanden

1975/76:15 med anledning av propositionen 1975/76:29 om skallefull-maki för riksdagens finans- och skatteutskott enligt 8 kap. 6 i? regeringsformen, m. m. jämte motion

1975/76:17 med anledning av propositionen 1975/76:83 om ändring i taxeringslagen (1956:623)

Utrikesuiskotiets belänkande

1975/76:3 med anledning,av dels regeringens skrivelse med redogörelse för verksamheten inom Europarådets ministerkommitté under år 1974, dels berättelse från den svenska delegationen vid Europarådets parlamentariska (rådgivande) församling rörande församlingsmötena under tiden maj 1974-januari 1975 (f2:e sessionen)

Socialförsäkringsutskottets betänkanden

1975/76:15 med anledning av propositionen 1975/76:44 med förslag lill vissa bestämmelser om den al I manna tand vårdsförsäkringen jämte motioner

1975/76:17 med anledning av propositionen 1975/76:46 om enhetliga regler för beräkning av socialförsäkringsavgifier på uppdragsinkomster m. m. jämte moiioner

Socialutskottets betänkanden

1975/76:17 med anledning av motion om underrättelse till anhöriga om intagning av patienter på sjukhus i vissa fall, m. m.

1975/76:18 med anledning av motion om inrättande av medicinsk specialitet inom området alkoholisivård, m. m.

1975/76:21 med anledning av motion om åtgärder för alt minska antalet självmord

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

0/77 regeringens åtgärder med anledning av vissa riksdagens uttalanden

§ 17 Anmäldes och bordlades

Moiioner

1975/76:144 av hen Clarkson

Nr 32

Tisdagen den 2 december 1975

Anmälan av imerpellation

1975/76:145 av herr Hermansson m.jl. 1975/76:146 av herrar   Josejson och Olsson i Sundsvall 1975/76:147 av herrar Josejson och Olsson i Sundsvall 1975/76:148 av ftu Troedsson

med anledning av propositionen 1975/76:61 om särskill investerings-avdrag och statligt investeringsbidrag för inventarieanskaffning

§ 18 Anmälan av interpellation

Anmäldes och bordlades följande interpellalion som ingivits till kammarkansliet

den 2 december

82

1975/76:72 av fru Tilländer (c) lill herr justitieministern om vidgad in-terpellaiionsrätl i kommunfullmäktige:

Sedan mitten på 1950-talei är polisväsendet i sin helhet statligt. Inom
varje polisdistrikt finns likväl en kommunalt utsedd polisstyrelse, som
enligt lagen om polismyndighet från 1972 har lill uppgift att planlägga
och leda polisens arbeie. Om polisstyrelsens uppgifter sägs i denna lag
bl. a.: "Polisstyrelsen skall noga följa förhållandena inom polisdistriktet
och verka för etl förtroendefullt förhållande mellan polisen och allmän
heten. Del åligger polisstyrelsen särskill att vaka över att lagar och andra
författningar rörande allmän ordning och säkerhet efterleves,      , plan
lägga och leda polisens arbeie samt söria för atl åtgärder vidtages för
all förebygga brott, verka för god rekrytering av tjänstemän till polis
väsendet."

Polisens arbete ute i kommunerna sker därtill myckel ofta i intim samverkan med de kommunala myndigheterna. Social centralnämnd och skolstyrelse kan här nämnas som exempel på kommunala styrelser och förvaltningar som har regelbunden kontakt med polisväsendet.

Det måsle mot denna bakgrund te sig naturligt att regler skapas för att kommunens medborgare och förtroendevalda så långt sig göra låter ges möjlighet atl följa polisens arbeie och göra sig underrättade om polisens arbetsförhållanden, särskilda problem inom kommunen, svårigheter vid ordningens upprätthållande etc.

Del torde vara av stort värde för kommunfullmäktige all genom in-terpellationsinstituiet få ta del av polisens syn på frågor som berör den polisiära verksamheten inom kommunen och samtidigt få en uppfattning om medel och metoder som polisen har till sill förfogande för alt bemästra olika situationer och möta uppkommande problem.

Med anledning av det anförda anhåller jag om kammarens tillstånd att lill herr justitieministern få ställa följande interpellation:

Är statsrådet beredd att föreslå sådan ändring i gällande regler för in-

Tisdagen den 2 december 1975

terpellalionsrätl i kommunfullmäktigeförsamlingar att denna rätt också     Nr 32 kan omfatta de delar av del statliga polisväsendet som är underställda lokal polisstyrelse?

§ 19 [VIeddelande om fråga

Meddelades all följande fråga framställts

Meddelande om fråga

den 2 december

1975/76:139 av herr Nilsson i Agnas (m) lill herr utrikesministern om följderna av nedläggning av sjömanskyrka:

I utlandet har våra konsulat och de nordiska kyrkorna i viss mening kompletterat varandra. Det händer sålunda all konsulaten hänvisar sjuka personer och andra nordbor som behöver hjälp och service till kyrkan. På grund av alt de flesla konsulal har öppet kort tid har de nordiska sjömanskyrkorna i rätt stor utsträckning lämnat hjälp ål praktikanter, turister och andra, som direkt blivit hänvisade dit av vaktpersonal på ett för dagen slängt konsulat.

På senare år har flera gamla sjömanskyrkor lagts ner och andra väntas upphöra, varför frågan är aktuell hos den allmänhet som berörs, om konsulaten kan väntas utvidga sin service och ge något av det bistånd som kyrkan tidigare lämnat.

Med anledning härav vill jag fråga utrikesministern om regeringen avser att vidtaga åtgärder för atl mildra verkningarna av att en nordisk sjömanskyrka upphör med sin verksamhet eller flyttar sitt arbete.

§ 20 Kammaren åtskildes kl.  18.13.

In fldem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemen

83

1975/76:32 Förteckning över talare

(Siffrorna avser sida i protokollel)

Tisdagen den 2 december Herr Alsén (s) 3

Andersson, utrikesminister 37, 47

Bengtsson i Göteborg (c) 63, 69 " .    Brännström (s) 7, 9, 10

Carlsson i Vikmanshytlan (c) 12, 17, 19, 23 Fru   Dahl (s) 45, 50, 53 Herr Geijer, justitieminister 55, 64, 69, 71, 78, 81

Gransledt (c) 40, 48, 52

Gustavsson i Ängelholm (s) 36

Hylländer (fp) 15 Fru   Håvik (s) 21, 23 Herr Karisson i Huskvarna (s) 30, 33, 34

Karlsson i Ronneby (s) 16, 19, 20 Fru   Krislensson (m) 57, 67, 70, 74, 80

Lantz (vpk) 25, 31, 34, 35 Hen Måbrink (vpk) 5, 8, 9

Pettersson i Helsingborg (s) 37

Ringaby (m) 14, 18, 20, 21, 22

Siegbahn (m) 51, 54 Fru   Sigurdsen, statsråd 40, 51

Swanz (fp) 28 Hen Takman (vpk) 42, 49, 53, 55 Fru   Theorin (s) 32, 33

84

GOTAB   75 10489 S   Stockholm